1932. Andra kammaren. Nr 6

ProtokollRiksdagens protokoll 1932:6

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1932. Andra kammaren. Nr 6.

Tisdagen den 19 januari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för deri 13 innevarande januari.

§2.

»

Fortsattes den från gårdagens sammanträde uppskjutna debatten rörande Vid remiss av
Kungl. Maj :ts proposition nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov; och atatmerkslämnades
därvid enligt förut skedd anteckning ordet till propositionen.

(Forts.)

Herr Pehrsson i Göteborg, som yttrade: Herr talman! Det ärende, som

jag här tänkt att få säga några ord örn, gäller den sjätte huvudtiteln. Där
har lämnats en utredning örn tjänstebrevsrätten och dess användning, vari
säges, att meningen är att bereda riksdagen tillfälle att uttala sig, innan ärendet
företages till slutligt avgörande. En sådan utredning har under åtskilliga
år varit å bane och avsett tvenne saker, å ena sidan en begränsning av rätten
till tjänstebrev, och å andra sidan åtgärders vidtagande mot ett olämpligt
utnyttjande av tjänstebrevsrätten. I fråga örn den senare uppgiften torde icke
föreligga mer än en mening örn att det är synnerligen tacknämligt, att man får
visshet örn, huru tjänstebrevsrätten får utnyttjas, lika visst som det är alldeles
nödvändigt att se till, att icke sådana olämpliga förhållanden förekomma,
varom det berättas i denna utredning, t. ex. att man skickar velocipeder eller
verktygslådor och annat sådant som tjänsteförsändelser. Det är alldeles klart,
att åtgärder böra vidtagas för att rätta till de missbruk, som, enligt vad denna
utredning ger vid handen, förekommit i vissa fall.

Statskontoret och generalpoststyrelsen ha avgivit ett gemensamt utlåtande
den 22 juni 1925, däri de ha velat göra en bestämd avgränsning i fråga örn *
vilka, som skola få tjänstebrevsrätt, och föreslå indragning av denna rätt för
ej mindre än 42 anstalter, institutioner, föreningar m. fl. I detta utlåtande
har dock med synnerlig bestämdhet förklarats, att åtskilliga av dem, som nu
åtnjuta tjänstebrevsrätten av sistnämnda kategori, böra bibehållas vid tjänstebrevsrätten.
Det är sex föreningar och institutioner, som ha undantagits i
detta de båda ämbetsverkens yttrande. Örn dessa heter det, att deras verksamhet
»visserligen icke kunde anses vara av statlig natur men att de emellertid
företrädde så viktiga allmänna, sociala eller humanitära intressen, att det
syntes väl befogat, att staten genom att bevilja dem tjänstebrevsrätt understödde
deras verksamhet. För en och annan av dessa föreningar torde tjänstebrevsrätten
vara av den betydelse, att förlusten av densamma rentav skulle
medföra verksamhetens nedläggande.» Jag ber kammarens ärade ledamöter att
lägga märke till detta gemensamma yttrande av dessa båda ämbetsverk, generalpoststyrelsen
och statskontoret. Olika institutioner, som skulle beröras av
denna indragning, lia inkommit med skrivelser, vilka även innehålla förklaringar
från vissa myndigheter, att samma skäl, som av de båda ämbetsverken

Andra kammarens protokoll 1938. Nr 6.

I

Nr 6.

2

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av anförts för tjänstebrevsrättens bibehållande för de omnämnda sex föreningarna,
statsverks- i vissa fall kunde med ännu större berättigande åberopas för att även andra
propositionen, institutioner bibehölles vid den tjänstebrevsrätt, som en gång tillerkänts dem.

1 0 ’’ Emellertid ha dessa båda ämbetsverk i förnyat utlåtande förklarat, att -—
jag översätter fritt deras yttrande — hellre än att några andra än dessa sex
föreningar, som här nämnts, skulle få vara med örn tjänstebrevsförmånen,
borde dessa sex komma med under indragningen. Man bade velat vänta sig
en annan väg för denna utredning, nämligen att man undersökt, vilka av dessa
andra, som likaledes borde få åtnjuta samma förmån.

Emellertid kom sedan statens organisationsnämnd i sitt utlåtande av den
26 mars 1931 till det resultatet, att tjänstebrevsrätten borde bibehållas endast
för de institutioner, vilkas verksamhet helt tillgodosåges av statsmedel, och
att därför att tjänstebrevsrätten för dessa sex direkt inverkade på statsbudgeten
borde dessa fråntagas denna rätt. Den summa, som det här gäller, utgör
för dem alla 475,000 kronor och för nämnda sex föreningar 195.000 kronor. Det
är sålunda, när det gäller postverkets stat, en jämförelsevis obetydlig summa
procentuellt taget. Så ligger saken. Sedan har herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet följt statens organisationsnämnd.

När man ser på den lista, som uppgjorts över de institutioner m. m., som skulle
förlora redan erhållen tjänstebrevsrätt, kan man icke riktigt vara med örn den
gjorda indelningen. Man har alldeles glömt bort diakonistyrelsens och missionsstyrelsens
särställning. De äro dock, efter vad det säges i deras statuter, kyrkans
organ. De äro tillsatta av kyrkomötet, som är en officiell institution, och de
ha fått sina stadgar genom kungl. brev. Ser jag särskilt på missionsstyrelsen
så är den ju konstituerad genom ett kungl, brev 1874, och den har fått en ny
stadga av något senare år. Dess tjänstebrevsrätt har funnits sedan 1876,
d. v. s. över ett h^lvt århundrade. Den del av dess verksamhet, som tager en
utomordentligt stor del av dess postmedel, gäller befattningen med de svenska
sjömansstationerna, till vilka staten ju också lämnar ett ganska avsevärt anslag,
under det att hela verksamheten i övrigt skötes genom gåvomedel. Jag
vill därvid nämna, att det är icke mindre än 600 tidningar och tidskrifter,
som varje dag skickas ut över hela världen till svenska läsrum och andra institutioner.
Det gäller här en summa av 12,000 kronor i postmedel! Det
är ett synnerligen betydelsefullt socialt och humanitärt syfte, det här gäller.
Tjänstebrevsrättens slopande bomme i detta fall att gå ut över våra sjömän,
och det förstår nog var och en, vad det betyder, att de ha förbindelser med
. hemlandet på de olika platserna genom att de mötas av svenska tidningar.
Nu säger man: detta får man väl hjälpa genom kollektmedel, det kan väl
kompenseras på det sättet? Ja, i dessa tider är det svårt att uppehålla denna
verksamhet redan med nuvarande läge, och tjänstebrevsrättens slopande bomme
säkerligen att medföra ett betydande avbräck i just denna verksamhet._

Jag har velat peka på detta men går nu över till de sex ideella föreningar,
som enligt de båda ämbetsverkens enhälliga förslag skulle få bibehålla denna
tjänstebrevsrätt. Sedan statens organisationsnämnd avgivit sitt utlåtande, lia
de icke beretts tillfälle att inkomma med några påminnelser, enär utlåtandet
icke remitterats till dem. Men två av dem ha det oaktat inkommit med
yttranden, och då dessa båda föreningar ligga mig mycket nära, vill jag här
påpeka, vad förlusten av tjänstebrevsrätten skulle innebära för dem. Den
ena av dem är »Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet». Den
har till uppgift, som alla känna till, att stödja arbetet för bevarande och återväckande
av svenskt språk och svensk odling hos svenskar och svenskättlingar
i utlandet, att utveckla samkänslan mellan moderlandet och deni o. s. v. Denna
förening har alltså en betydelsefull uppgift. Det kan av dem, som haft tillfälle
att se dess utveckling, betygas. Den har den ställningen, att Kungl.

Tisdagen den 19 januari £. m.

3 Nr 6.

Maj :t utser ordförande och revisor samt stadfäster stadgar. Skulle föreningen
upplösas, komme dess medel att överlämnas till Kungl. Majit för att användas
i liknande syfte. Jag tänker, att kanske åtskilliga tycka, att det låter något
starkt — men det innebär icke något som helst underskattande av våra
legationer och konsulat — örn jag djärves säga, att den bästa och betydelsefullaste
representation, som vi lia i utlandet, är våra i utlandet bosatta svenskar,
de som gjort vårt land aktat och ärat överallt i världen, och det är väl
inga, med vilka de svenska ekonomiska intressena i utlandet äro så nära sammanbundna
som just med våra svenskar därute. Jag vill också peka på betydelsen
av att bland svenska språkområdets medlemmar, dessa till ett antal av
mellan 2 och 3 miljoner uppgående svenskar och svenskättlingar ute i världen,
har genom svenska skolor, genom lektorat, genom föreläsningar, genom
tidningen Allsvensk samling o. s. v. sammanhållningen under dessa sista år —-och det är helt visst ett synnerligen stort svenskt intresse detta — befästats
och utvecklats. Denna förenings ordförande, landshövding von Sydow i Göteborg,
säger i sitt yttrande med anledning av organisationsnämndens förslag
att indragning av tjänstebrevsrätten skulle vålla en ytterst allvarlig
rubbning i föreningens ekonomi, med påföljd att föreningen måste väsentligt
inskränka sin även ur svenska statens synpunkt betydelsefulla verksamhet.
Jag vågar säga med den erfarenhet, jag har av detta arbetes ledning från
begynnelsen, att rubbningen komme att bli av fullkomligt katastrofal art.
Nu är det icke så, att örn arbetet ytterligare försvagas eller grusas, detta endast
betyder, att de män och kvinnor, som arbetat i osjälviskt intresse, känna sig
synnerligen illa berörda därav, utan det kommer att drabba utlandssvenskarna,
med vilka vi i dessa tider behöva knyta banden fastare i stället för att upplösa
dem. Visserligen har organisationsnämnderf i sitt yttrande förklarat,
att det givetvis icke är dikterat av något underskattande av föreningarnas, av de
två ämbetsverken framhållna allmänna sociala och humanitära betydelse, men
detta platoniska yttrande kommer belt visst icke att på samma sätt uppfattas
varken här i riket eller av dem, som närmast komma att få känna
följderna därav.

När herr kommunikationsministern har anslutit sig till organisationsnämndens
förslag, är jag övertygad örn att det skett med tungt hjärta, då jag av
erfarenheter från olika tillfällen vet, bur varmt kommunikationsministern är
intresserad för de synpunkter, som bär blivit framlagda, och för denna förenings
arbete. — Jag förstår, att det naturligtvis blir finansministern, som
får skulden för detta liksom för allting annat, därför att han har den uppgiften
att strypa till överallt. — Emellertid är jag övertygad om att en sådan
indragning komme att medföra en synnerligen ledsam stämning bland våra
utlandssvenskar. De komma att säga: här ha vi fått denna verksamhet som
förenat oss och bundit oss samman i så hög grad med hemlandet, men så litet
intresse har man för detta där hemma, att statsmakterna i synnerligen
avsevärd grad förhindra möjligheterna att fortsätta arbetet.

Jag lämnar emellertid denna förening och går (iver till den andra av de
båda föreningar, som avlåtit en skrivelse utan att lia fått äreudet till sig
remitterat, nämligen svenska Röda korset. I dess skrivelse, som jag skall
he att i korthet få relatera, enär den icke finnes citerad i den kungl, propositionen,
heter det, att sådan förlust av tjänstebrevsrätten skulle vara ett
mycket svårt slag för Röda kolset och att dess vittomfattande socialhygieniska
verksamhet till förbättrande av folkhälsan i landet skulle drabbas tungt
därav. Föreningen visar, hur detta skulle ske. Den sociala hygieniska verksamhet,
som Röda korset utövar med så gott som helt privata medel — det är
endast ett anslag på 20,000 kronor, som lämnas av staten -— beräknas äga ett
värde av över 300,000 kronor per år. .Vidare har Röda korset åtagit sig att

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Korts.)

Nr 6. 4

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

vid krigstillfällen uppsätta och överlämna till staten bland annat 46 krigssjukhus,
6 sjukhuståg, 6 sjuktåg, 15 sjukkvarter, 35 landstormssjukstugor
m. m. med tillsammans 21,614 sängplatser. Överstyrelsen säger, att den föreslagna
indragningen i varje fall komme att högst menligt inverka pa möjligheten
att vidmakthålla dessa för försvarsväsendet så viktiga anstalter. Den
erinrar också örn att en mycket vittomfattande skriftväxling delvis är påbjuden
mellan Röda korset och myndigheterna och att det utan denna rätt
skulle medföra betydande utgifter för Röda korset att fullfölja denna. För
det tredje nämnes i denna skrivelse, att det i artikel 25 i förbundsakten för
Nationernas förbund heter, att »förbundets medlemmar förplikta sig att
uppmuntra och gynna bildandet av och samverkan mellan frivilliga nationella,
vederbörligen auktoriserade Röda korsorganisationer, som hava till
ändamål förbättrande av hälsotillståndet, förebyggande av sjukdomar och lindrande
av lidanden hos alla världens folk.» Det internationella samarbetet
skulle givetvis också komma att lida svårt avbräck av en indragning av
tjänstebrevsrätten. Det heter vidare, att »Röda korset som institution e,r
statligt nödvändig för att den av Sverige biträdda Genévekonventionen må
kunna till fullo tillämpas».

Jag har velat peka på dessa båda föreningar, därför att de uttalat_sig^ och
därmed lämna exempel på betydelsen av denna tjänstebreysrätt. Då frågar
jag mig, och det torde vara flera som göra sig dessa frågor: Vad kommer
staten att vinna genom denna indragning av tjänstebrevsrätten? Vilka bliva
de minskade kostnaderna? Då undrar jag, örn det är möjligt att säga, att kostnaderna
för postverket i någon avsevärd mån komme att minskas. År det
någon av herrar ledamöter, som tror, att denna indragning skulle medföra, att
man finge en enda tjänsteman mindre, en enda postbil mindre, ja, jag vågar
säga en enda postsäck mindre inom postverket? Det är dock i verkligheten en
prestation in natura utan egen, ökad kostnad, som staten bär giver för att
stödja dessa föreningars arbete. Är det sålunda icke möjligt att räkna med
någon avsevärd vinst genom förminskade kostnader, kan man då räkna med
att få någon avsevärd vinst genom att dessa föreningar själva betala sitt postporto?
Avgjort blir det väl en viss vinst, men det är icke tu tal om, att den
kommer att bli ganska obetydlig i stort sett, därför att verksamheten särskilt
för dessa ideella föreningar komme att så ytterligt beskäras, att de icke mäkta,
örn nu verkligen Riksföreningen komme att överleva detta, att närmelsevis
fullfölja den verksamhet, som de för närvarande lia. Jag tror icke, det blir
mycket, som kommer att inflyta, och det har också organisationsnämnden haft
på känn, då den förklarat, att det torde vara ovisst, huruvida hela det motsvarande
beloppet kan komma att inflyta. Det är icke ovisst utan absolut visst,
att det kommer det icke att göra. .

Nu skulle jag även vilja peka på att utom de sex ideella föreningarna kommer
en hel del av dem, för vilka en indragning av tjänstebrevsrätten föreslagits,
att allvarligt beröras därav. Jag tycker, mina herrar, att när det från
alla håll — jag har icke hört någon göra invändningar däremot — klagas, över
jordbrukets betryck, det icke kan vara lämpligt att under dessa tider taga ifrån
hushållningssällskapen det lilla stöd, som ligger i tjänstebrevsrätten. Nu har
organisationsnämnden givit på hand och även herr statsrådet, att de kunna
få en ersättning genom direkt statsanslag. Men blir det någon vinst för det
allmänna att av skattemedel lämna ytterligare bidrag till hushållningssällskapen
m. fl., i stället för att de få åtnjuta denna för staten så billiga förman.
Jag tycker icke, det vore någon synnerligen klok och god affär!

När det gäller ideella föreningar, undrar jag, om denna uttalade förhoppning
örn statsanslag — som jag är övertygad om att herr statsrådet har allvarlig
mening med -—- komme att i dessa tider realiseras, sa att det bleve na -

Tisdagen den 19 januari f. m.

5

Nr 6.

gon ersättning på anslagsvägen för vad de mista. Är det icke dålig sparsamhet,
att i en tid av allmänt betryck taga ifrån detta samhälleligt betydelsefulla
arbete, som bedrives i huvudsak genom frivilliga medel, det lilla understöd,
som tjänstebrevsrätten innebär. De kunna ju öka medlemsavgifterna! Mina
herrar, det är svårt nog, som var och en vet, som haft med sådant att göra,
att kunna bibehålla ideella föreningars medlemsantal obeskuret i dessa tider
utan sådan ökning. Nå, då får man skaffa donatorer, heter det. Det är icke
lätt att skaffa donatorer för att ersätta, vad man förlorat genom indragning
av fribrevsrätten! Jag har endast nämnt några föreningar, jag skulle också
kunna nämna Sofiahemmet, civilstatens och prästerskapets änke- och pupillkassor
o. s. v. Jag tror, att ett förnyat allvarligt övervägande av detta vore
synnerligen lyckligt från många synpunkter. Jag vill återigen erinra örn båda
ämbetsverkens icke återtagna förklaring: »Dessa föreningars verksamhet företräder
så viktiga allmänna sociala och humanitära intressen, att det synes väl
befogat, att staten genom att bevilja dem tjänstebrevsrätt understöder deras
verksamhet.»

Herr talman! Jag vill sammanfatta vad jag sagt sålunda: Vid tanken på
det arbete, som här komme att försvagas och kanske raseras, Ira vi icke råd
att fråntaga dessa föreningar och institutioner deras hittills åtnjutna tjänstebrevsförmån.

Vidare anförde:

Herr Ljung: Herr talman! Den rådande kristiden och därmed följande

ekonomiska svårigheter har satt många spår i den statsbudget, som nyss framlagts.
För min del skall jag närmast beröra ett sådant, nämligen förslaget att
överföra förslagsanslaget till understöd åt behövande elever vidi folkhögskolorna
och de lägre lantbruksundervisningsanstalterna till reservationsanslag.
Det kan synas, att detta vore en mindre betydande detaljfråga, som icke borde
bliva föremål för behandling i remissdebatten. Men jag vill påpeka, att denna
sak i själva verket är mycket betydelsefull för landsbygdens ungdom och framför
allt för den minst bemedlade delen därav. Därför synes det nödvändigt att
påkalla uppmärksamhet för spörsmålet i fråga.

Jag vill först erinra, att detta anslag även tidigare en gång varit, som det
1922—1923 hette, förslagsanslag högst, och sedan under de tre följande åren
reservationsanslag. Emellertid beslöt 1926 års riksdag, på grund av de svårigheter
och olägenheter, som visat sig förbundna med denna karaktär av anslaget,
att det åter skulle övergå till förslagsanslag.

Nu har emellertid, såsom framgår av statsverkspropositionen såväl under
åttonde som nionde huvudtiteln, i enlighet med förslag av statens organisationsnämnd
åter föreslagits, att anslaget skulle övergå till reservationsanslag.
Jag vill framhålla, att detta medför betydande olägenheter i olika avseenden,
och framför allt skall jag be att få peka på två sådana olägenheter. Den första
är, att en sådan förändring sannolikt skulle medföra en avsevärd nedgång
i elevantalet vid dessa undervisningsanstalter. Det är nämligen så, att när
obemedlade eller mindre bemedlade elever ifrågasätta att genomgå en kurs i
folkhögskola eller lantmanna- eller lanthushållsskola, så förhöra de sig vanligen
örn möjligheterna härför hos skolans föreståndare, och en av de första
frågorna blir då, om de kunna få något understöd. Så länge detta anslag är
förslagsanslag, finnes möjlighet för skolföreståndaren att säga, att under de
eller de förutsättningarna finnes det utsikt att få sådant understöd. Det är
uppenbart, att detta då underlättar för eleverna att bestämma sig för att komma
till skolan i fråga. Men skulle det däremot bliva reservationsanslag, som
det tidigare varit några år, så skulle det visa sig omöjligt för dessa rek -

ard remiss av
statsverkspropositionen.

(Förtal

Nr 6. 6

Tisdagen den 19 januari £. m

Tid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

torer att med bestämdhet utlova understöd. Följden av detta måste bliva, att
en hel del, som är i svåra ekonomiska omständigheter, nödgas draga sig tillbaka
och icke våga begiva sig till kursen i fråga.

En annan olägenhet är, att örn anslaget får reservationsanslags natur, blir
det förenat med betydande svårigheter för vederbörande ämbetsverk att fördela
understöden i fråga. Det är nämligen så, att dessa understöd fördelas
icke på en gång. En del av dem -—- man kan säga huvudparten — fördelas
till elever vid de kurser, som börja den 1 november. Men det finnes ett stort
antal kurser, som börja på våren. Det måste sålunda reserveras en del av
anslaget för de elever, som komma till dessa senare kurser. Då är det uppenbarligen
mycket svårt för ämbetsverken att kalkylera med, hur många elever
som det är i den ena och den andra gruppen av kurserna, och de hava svårt
att veta, hur mycket de skola reservera för att icke behöva göra dem strandsatta,
som komma i de senare kurserna. Allt detta medför, att elevtillslutningen
på grund av de nämnda omständigheterna otvivelaktigt kommer att minskas,
örn anslaget i fråga återigen kommer att överföras till reservationsanslag.

Under åren 1928—1930 verkställdes en utredning angående den lägre lantbruksundervisningen.
Ett av de viktigaste spörsmålen var, hur man skulle
kunna öka tillslutningen vid dessa undervisningsanstalter. Det framgick av
de inlagor och uppgifter, som man fick från respektive skolor, att ett av de
viktigaste önskemålen var att få möjligheter att giva de behövande eleverna
understöd i den utsträckning, som var nödvändig. Detta ansågs som ett av
de viktigaste medlen att öka elevtillslutningen. Det har också under de senaste
åren visat sig, att elevantalet i såväl folkhögskolorna som lantmannaoch
lanthushållsskolorna ökats i hög grad. För lantmannaskolornas huvudkurser
var sålunda antalet elever i medeltal för åren 1928—1930 966; under de
nu pågående kurserna är det 1,125.

Nu vill man vidtaga en åtgärd, som uppenbarligen måste verka nedtryckande
på elevantalet. Jag frågar, örn detta kan vara välbetänkt. Man får
observera, att kostnaden för dessa skolor, såväl folkhögskolorna som lantmannaoch
lanthushållsskolorna, i själva verket är fast. Om jag räknar tillsammans
de lägre lantbruksundervisningsanstalterna, visar det sig, att de ordinarie anslagen
till dessa uppgå till ungefär 1,000,000 kronor. Här är föreslaget till
elevunderstöd 240.000 kronor. Räknar man med kostnaden för värjo elev, är
det uppenbart, att i samma mån som elevantalet nedgår, blir kostnaden för
varje elevs undervisning ökad. Jag tror, att då man på detta sätt försvårar
för eleverna att erhålla understöd, kommer detta att medverka till en nedgång
i elevantalet samt medföra att, även örn totalkostnaden något begränsas, kostnaden
räknad för varje elev i själva verket kommer att betydligt stiga. Och
anser man, att denna undervisning är av värde, kan det icke vara lämpligt
att vidtaga en sådan åtgärd, som minskar tillslutningen till skolorna och fördyrar
utbildningen för eleverna.

Jag vill därför allvarligt vädja till vederbörande utskott att vid behandlingen
av dessa spörsmål noga överväga, örn det kan vara riktigt att följa det
förslag, som är framlagt i propositionen, och örn det icke i stället med hänsyn
till saken är ändamålsenligare att låta detta understödsanslag behålla den karaktär
av förslagsanslag, som det hittills haft.

Då jag nu fått anledning att tala något om dessa skolor, vill jag också begagna
tillfället att med ett par ord i korthet erinra örn den olika behandling,
som de nämnda grupperna av skolor äro föremål för från statsmakternas sida.
Jag tänker därvid å ena sidan på folkhögskolorna och å andra sidan på lantmanna-
och lanthushållsskolorna. När år 1919 anslaget till lantmannaskolorna
och folkhögskolorna samt lönerna till deras föreståndare och lärare reglerades,
sattes dessa till lika belopp. Principen örn deras likställighet blev fastslagen.

Tisdagen den 19 januari f. m.

7 Nr K.

Detta var också naturligt, ty de arbeta under likartade förhållanden, ofta
nog på samma plats. Nu har emellertid denna likhet frångåtts och detta särskilt
i tvenne olika avseenden. Först är likheten frångången med hänsyn till
det ökade understöd, som utgår till dessa skolor. Det är visserligen sant, att
för alla grupper gäller detsamma, att understöd kan utgå med högst 10 procent
av det ordinarie anslaget. Men de bestämmelser, som tillämpas vid tilldelningen
av anslaget, äro så till vida olika, att folkhögskolorna utan vidare,
erhålla 10 procent av det ordinarie anslaget, under det att för lantmannaskolorna
är det bestämt till högst 10 procent, och det är stadgat, att det får utgå
till lantmanna- och lanthushållsskolorna först efter en på företedd redogörelse
över skolans inkomster och utgifter grundad noggrann prövning av behovet.

Denna olikhet i bestämmelserna har medfört, att proportionsvis sett erhålla
folkhögskolorna ungefär 50 procent mera i ökat understöd än vad fallet är
med lantmanna- och lanthushållsskolorna.

Jag skall icke upptaga tiden med att diskutera, vilken av de olika bestämmelserna,
som kan vara riktigast. Jag vill emellertid framhålla, att det icke
kan vara rimligt och riktigt att på det sättet för skolor, som arbeta under likartade
förhållanden, det skall finnas olika bestämmelser, utan bestämmelserna
böra vara desamma.

I ett annat avseende förekommer också en olikhet. Vid 1929 års riksdag
beviljades föreståndare och lärare vid folkhögskolor provisorisk avlöningsförbättring.
Lantmannaskolornas lärarpersonal har icke erhållit sådan. Vid en
jämförelse i tillämpliga delar mellan bilagorna till åttonde och nionde huvudtitlarna
i årets statsvenksproposition visar det sig, att det är meningen, att
denna olikhet fortfarande skall bestå.

Slutligen finnes det också en viss olikhet vid tilldelningen av elevunderstöden.
Sålunda kan erinras örn, att de gällande beloppen höjdes till de för närvarande
utgående för folkhögskolorna 1929 och för lantmanna- och lanthushållsskoloma
först 1930, sålunda ett år senare. Vissa olikheter förefinnas också i
fråga örn fördelningen av de medel, som de centrala myndigheterna bevilja till
varje skola.

Jag har framhållit dessa olikheter ingalunda av någon missunnsamhet mot
folkhögskolorna. Därför skattar jag deras verksamhet för högt, och jag anser,
att de icke fått mer än vad de förtjäna och behöva, Men jag har ansett mig
böra med beklagande konstatera, att de lägre lantbruksundervisningsanstalterna
i vissa avseenden äro påtagligt missgynnade. Jag vill också uttrycka den
förhoppningen, att likställigheten mellan dessa skolor snarast möjligt måtte
återställas.

Jag hade också tänkt säga något örn sockerbetsodlingen. Efter vad som anförts
av herr Lindman och jordbruksministern skall jag i denna fråga fatta mig
mycket kort, Det torde vara bekant, att resultatet av det sista årets sockerbetsodling
blivit dåligt. Skörden i genomsnitt har varit ringa, och priset har
varit alltför lågt i förhållande till produktionskostnaden. Detta har uppenbarligen
bidragit till att ytterligare försämra ställningen för jordbrukarna i de
sockerbetsodlande distrikten.

Nu frågar man helt naturligt mod oro: Hur skall det bli i år? Förhandlingarna
mellan de olika parterna draga som vanligt ut på tiden. När så icke ett
ord om stöd åt sockerbetsodlingen sagts i statsverkspropositionen, har detta
uppenbarligen ökat oron. Jordbruksministern har i går lämnat vissa uppgifter
som förklaring till att ingenting sagts i statsverkspropositionen angående denna
näringsgren. Jag skall i sakens nuvarande läge icke uttala något klander eller
rikta några frågor till regeringen eller jordbruksministern på grund av detta.
dag vill emellertid uttala den förhoppningen, att icke denna tystnad i statsverkspropositionen
kommer att förebåda en overksamhetens och dödens tystnad

Vid remiss av
statsverkspropositionen
.
(Forts.:

N r G.

8

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss o« för vår betodling och våra råsockerfabriker. Verkningarna av detta skulle bliva
statsverks- alltför ödesdigra.

fyrojM^twnen. jag vill också vädja till regeringen att om en uppgörelse, som kan trygga betodlingen,
icke kan komma till stånd mellan de närmast intresserade parterna,
elen måtte lämna sin medverkan till åtgärder, som äro nödvändiga härför.

De av förra årets riksdag beslutade åtgärderna till stöd åt brödsädesodlingen
hava ju kunnat genomföras och i stort sett visat sig tillfredsställande. Kvarnarnas
högt drivna krav på kvaliteten har dock vållat vissa svårigheter. Spörsmålet
örn kvalitetens bedömande har varit föremål för utredning, och utsikter
synas förefinnas att finna en tillfredsställande lösning av detta spörsmål. Under
det gångna året har brödsädesskörden som bekant blivit ringa, och inmalningsprocenten
har därför också satts låg. De av herr Sköld vid förra årets riksdag
med gripande allvar uttalade farhågorna för överproduktion hava ej gått i
uppfyllelse. Det kan visserligen sägas, att detta berott på ogynnsamma väderleksförhållanden,
men jag vill erinra örn, att denna erfarenhet bör dock mana till
en viss försiktighet, då man uttalar farhågor för ogynnsamma verkningar av
åtgärder, som äro avsedda att främja och gagna jordbruket. Under den gångna
tiden hava inga berättigade klagomål mot mjölets och brödsädens beskaffenhet
kunnat anföras. De ansatser härtill, som gjorts, hava visat sig ogrundade. De
gångna årens erfarenheter torde därför få anses utgöra ett stöd för fortsatta
åtgärder i samma riktning. Lärdomarna från den gångna tiden måste emellertid
beaktas._ Bestämmelserna örn kvalitet m. m. måste göras så tillfredsställande^
som möjligt från jordbrukets synpunkt. Det är nödvändigt, att statens spannmålsnämnd
i det avseendet får tillräcklig befogenhet vid förhandlingar med den
andra parten. Riksdagen torde hava all anledning att ej förvägra en sådan befogenhet.

Det i vårt land mest odlade sädesslaget är som bekant havren. Priset på denna
har under de senaste åren ofta varit oskäligt lågt. Riksdagen har också beaktat
detta och givit uttryck åt sin uppfattning i en skrivelse, som förra året
avgavs till Kungl. Majit, nämligen riksdagens skrivelse nr 288, däri hemställdes
i anledning av motionerna I: 183, 11:304, »att Eders Kungl. Majit, därest
förhållandena därtill giva anledning, ville vidtaga åtgärder till den svenska
havreodlingens stödjande i huvudsaklig överensstämmelse med de av jordbruksutredningen
i dess betänkande den 19 december 1930 angivna riktlinjer». Denna
hemställan har, såvitt jag har mig bekant, icke föranlett någon åtgärd. Jag
vill ju medgiva, att detta kan vara förklarligt på grund av vissa omständigheter.
Priset på havre har på den sista tiden varit relativt tillfredsställande.
Anledningen härtill har varit närmast den, att skörden i vissa avseenden blivit
mindre tillfredsställande. Tidiga froster nedsatte grobarheten på skörden i vissa
delar i mellersta Sverige. Detta har gjort, att efterfrågan på utsädeshavre
varit särskilt stor, och priset har hållit sig jämförelsevis högt. Det finns emellertid
anledning antaga, att en viss överspekulation på detta område gjort sig
gällande. Det har också visat sig, att ett visst prisfall på havre har inträffat
under senaste tiden. Även kan det påpekas, att under sista tiden svårigheter
för avsättning av havre gjort sig gällande. Det torde icke vara ur vägen, att
under dessa omständigheter uttala den förhoppningen, att chefen för jordbruksdepartementet.
om det skulle visa sig, att svårigheter för avsättning fortfarande
göra sig gällande, och den nedåtgående tendensen i priset fortfar, då icke
tvekar att vidtaga de åtgärder rörande havreodlingens stödjande, varom förra
årets riksdag anhållit.

Till sist, herr talman, ett par ord om jordbrukets ställning i allmänhet. Herr
Sköld yttrade i går, att med spannmålsreglering och sockersubvention hjälper
man endast dem, »som böra vara mest välsituerade». Örn jag förstod herr Sköld
rätt, hade han först tänkt säga, att det hjälper endast dem, som äro bäst situe -

Tisdagen den 19 januari f. m.

9 Nr 6.

rade, men han tvekade uppenbarligen i vändningen och ändrade uttrycket till Vid remiss av
dem som böra vara bäst situerade. Det förefaller mig, att detta är rätt beteck- statsverksnande
för situationen. De medelstora och större jordbrukarna borde vara bäst ^ hportg
situerade, men i flertalet fall äro de det icke för närvarande. Förlusterna på °
jordbruksdriften hava drabbat dem hårdast under de senaste åren. I november
1931 hölls i Malmö ett stort möte med jordbrukare, tillkommet efter inbjudan
av representanter för samtliga borgerliga partier. Det var beklämmande att
konstatera den stämning, som där gjorde sig gällande. De eljest lugna och betänksamma
skånska mannarna voro tydligen nära förtvivlan och böjda för de
mest vittgående och desperata åtgärder. Förslag örn de mest radikala åtgärder
för jordbrukets främjande och upphjälpande, även om de i själva verket voro
ogenomförbara, voro de som tillvunno sig det starkaste bifallet. Detta såväl
som många andra vittnesbörd visa, hurudan ställningen inom jordbruket och för
jordbrukarna i själva verket är för närvarande. Det vittnar också örn, att allt
som kan göras för jordbrukets stöd under nuvarande förhållanden måste också
göras.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet voll Stockenström: Herr
talman! Jag skall endast be att få säga några få ord med anledning av den
siste ärade talarens yttrande i fråga örn åtgärder för havreodlingens stödjande.

Det är riktigt, som herr Ljung påpekade, att förra årets riksdag i skrivelse
till Kungl. Majit anhöll, att åtgärder skulle vidtagas för denna odlings stödjande,
för såvitt de ansågos påkallade. Nu vill jag med anledning härav
meddela, att redan i oktober sammankallades representanter för samtliga havregrynkvarnar
i riket till sammanträde inför regeringen. Man visste då ännu
icke så noga, huru skörden utfallit, och hurudan kvaliteten var, och man kunde
därför icke komma längre, än att samtliga dessa grynkvarnar förbundo sig att
i möjligaste mån begränsa importen av havre och att i den mån duglig svensk
havre erbjöds inköpa densamma. Vidare förbundo sig samtliga dessa kvarnar
att vecka för vecka lämna rapporter i fråga örn verkställda inköp till
spannmålsnämnden. Samtidigt igångsattes också en undersökning rörande
skördens kvalitet; den verkställdes genom en tjänsteman hos svenska utsädesföreningen.
Det togs stickprov i hela landet för att undersöka kvaliteten, och
vidare har också gjorts en undersökning beträffande skördens storlek, såvitt
den kunde utrönas. Som resultat av denna utredning har framgått, att skörden
under sista året påtagligen är avsevärt mycket mindre än normalt; sannolikt
är skördemängden under en miljon ton, medan den annars brukar stiga
därutöver och uppgå till inemot 1,200,000 ton. Men därtill kommer också, att
det tydligt framgått, att kvaliteten är synnerligen växlande. I vissa delar av
landet är den mycket dålig, i andra, särskilt Västergötland, Halland och vissa
delar av Skåne är den bättre, men i stort sett fick man intrycket, att tillgången
på verkligt duglig havre för gryntillverkning icke är så stor som vanligt.

Samtidigt hava också grynkvarnarna genom annonser och på annat sätt förklarat
sig beredvilliga att köpa grsmhavre till ett pris, som i allmänhet legat
omkring 13 öre — jag har även sett uppgifter på 14 öre — pr kilogram, men
det har visat sig att det endast kommit fram ganska små mängder duglig
havre, som erbjudits kvarnarna till inköp. Jag har emellertid också sett i en
del tidningar uppmaningar till lantmännen att icke gryna utsädeshavre, att
alltså se till att i första hand behovet av utsädeshavre tryggas, och faktiskt
har det också, som herr Ljung påpekade, varit ganska god efterfrågan på utsädeshavre!,
och priset på denna havre har även varit relativt tillfredsställande
ur odlarens synpunkt.

I slutet av november hölls ett nytt sammanträde med samtliga grynkvarnar
inför spannmålsnämnden. Någon uppgörelse örn viss förmalningskvantitet

Nr 6. 10

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

kunde då icke träffas. Kvarnarna ansågo sig med hänsyn till den dåliga kvaliteten
på svensk havre icke kunna gå med härpå, men deras utfästelse att, i
den mån duglig svensk havre erbjödes, inköpa densamma gäller fortfarande.
Likaså gäller fortfarande kvarnarnas utfästelse att avlämna rapporter till
spannmålsnämnden i fråga örn verkställda inköp.

Herr Ljung antydde nu, att på senare tid har havrepriset sjunkit något och
att det yppats vissa avsättningssvårigheter. Det är möjligt att så är fallet,
men till mig har åtminstone icke kommit några klagomål över att grynkvarnarna
skulle vägra mottaga duglig grynhavre.

Jag har endast velat lämna dessa uppgifter för att därmed ange, att regeringen
har sin uppmärksamhet på saken, men man har icke åtminstone för
närvarande ansett sig föranlåten vidtaga andra åtgärder än dem jag bär omnämnt.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag hade icke tänkt taga

så lång tid i anspråk för vad jag hade haft för avsikt att säga angående statsverkspropositionen,
men det har i denna debatt förekommit några uttalanden,
som ge mig anledning att upptaga ytterligare några minuter. I slutet av debatten
i går kväll förekom det ju här ett anförande av herr Lindskog, och örn
jag skulle tillåta mig att anslå något av den ton, som präglade herr Lindskogs
anförande, så förmodar jag det icke betraktas som otillbörligt, örn man följer
en professor och en f. d. kyrkoministers exempel och talar ungefär på samma
sätt. Jag föreställer mig nämligen, att det kan väl vara förenligt med systemet,
och kan väl alltså angiva den ton, som lämpligen bör användas i de politiska
debatterna här i kammaren.

Vad är det för övrigt som har präglat hela denna debatt? Ja, det är ju
denna krisstämning, som har trummats in av pressen under hela det sistförfluten
året, och när herrarna diskutera krisen här, krisens orsaker och krisens
verkningar och medlen för att avhjälpa krisen, så förefaller det precis, som
örn herrarna talade örn en naturkatastrof, som har gått över landet, en naturkatastrof
som gått över världen och vilken ingen människa har kunnat göra
något till, vare sig att den kommit eller för att förhindra den. Jag har den
livliga föreställningen, att egentligen är det ingen av herrarna, som argumenterar
på det sättet, att han tror på sin bevisföring, utan det påminner utomordentligt
örn vad en författare en gång i tiden skrev örn de betalda historieskrivarna,
de betalda nationalekonomerna, som använde sina krafter för att
försvara det system, som de intresserat sig för att upprätthålla. Det är egentligen
vad som präglat hela denna debatt.

Den förste talaren i remissdebatten i år talade örn krisen i allmänhet, men
angav, såvitt jag kunde uppfatta, icke några möjligheter eller anvisningar till
att avhjälpa den. Han blev verkligt indignerad, åtminstone i gester, och slog
näven i bordet, när han började tala örn bolsjevikfaran, men i övrigt föreföll
det icke som om det var så särdeles innehållsrikt. När herr Lindman kom
upp, vad var det som starkast präglade hans anförande även ur högerns synpunkt?
Det var den där lagstiftningen mot högförräderi, och när herr lundskog
här uppträdde, vad var det herr Lindskog talade örn? Det var örn behovet
av en lagstiftning mot högförräderi, det var örn behovet att få använda militären
och samhällets maktmedel gent emot dem, som vilja störa ordningen.
Vad är det för ordning som nu herr Lindman, vad är det för ordning som nu
herr Lindskog strävar efter att upprätthålla? Det är den ordning, som råder
i det kapitalistiska samhället för närvarande. Men herrarna få ju ändock icke
bortse ifrån, att det finns anledning och utomordentlig anledning för människorna
att åtminstone fundera över, om detta samhällssystem är så utomordentligt,
att det icke finns skäl att söka arbeta fram ett annat. Jag tycker

Tisdagen den 19 januari e. m.

11 Nr G.

man skulle kunna föreställa sig ändock, att ledarna för de borgerliga politiska
partierna här i landet skulle med åren hava kunnat tillägna sig ett begrepp
örn att det finns människor, som på fullt allvar hysa den uppfattningen, att
en annan samhällsordning bör införas än den som nu råder, under vilken miljoner
människor i världen svälta och lida nöd, att det finns möjlighet att fundera
på genomförande av en annan och bättre ordning än den som det här är
fråga örn. Det är emellertid denna ordning, där utsugningen är satt i system,
det tjänar inte till att bestrida att så är förhållandet, som skall uppehållas och
försvaras. Om tiden det medgav, skulle det kunna ges tusentals exempel på
att så är fallet med denna ordning i tider som dessa. Man har anledning att
örn den säga, att under de goda konjunkturerna skörda ägarna till produktionsmedlen,
då skörda de, örn jag skulle använda mig av tonen och uttrycken
som stämma med herr Lindskogs anförande, då skörda profithajarna frukterna
av det arbete, som de produktivt arbetande människorna i samhället utföra.
När vi åter komma in i lågkonjunkturen, i tider som de nu rådande, örn
vilka herrarna här i går och i dag och i fortsättningen diskutera, när man kommer
in i de tiderna, då är det betydande mängder av människor i världen som
få skörda frukterna av bolagsherrarnas, profithajarnas arbete. Dessa frukter
bestå i svält och umbäranden, dessa frukter bestå i arbetslöshet, och jag kommer
då över till vad som nu är högerns socialpolitiska program, när det gäller
arbetslösheten.

Herr Järte har ännu icke sagt något i denna debatt, men herr Järte talade
för någon månad sedan på ett högermöte i Konserthuset i Stockholm, det var
inför högerns valorganisation i Stockholm som herr Järte skisserade sitt socialpolitiska
program på det sättet, att den som icke arbetar, han skall icke
heller äta. Örn herr Järte skulle omsätta denna teori på sina valmän, så
är jag tämligen förvissad om, att antalet skulle smälta ihop ganska fort, av
den enkla anledningen, att de som icke äta de hava icke heller möjlighet att
fortsätta att leva. Högerns valorganisation i Stockholm var emellertid
ense därom, ty tidningarna refererade beslutet, och det var enhälligt antaget,
det fanns ingen som opponerade sig emot herr Järtes socialpolitiska
program. Man var alltså ense därom, att den som icke arbetar
skall icke heller äta.

När jag sett på den verksamhet inom det socialpolitiska området, som byråchefen
för socialstyrelsen driver i statens arbetslöshetskommission, måste jag
säga, att nog gör man på det hållet så mycket man kan för att genomföra
det där socialpolitiska programmet. Jag har här tidigare i kammaren och
också annorstädes framhållit som vår uppfattning, att den politik som bedrives
i arbetslöshetsfrågan, gör och — jag har det bestämda intrycket -—
åtminstone från högerns sida också syftar till att göra så många människor
som möjligt till fattighjon här i landet. Det är obestridligt, att denna politik
medför, att man ifrån den öppna arbetsmarknaden tar arbeten och lägger
dem under arbetslöshetskommissionen med löner, på vilka den arbetslöse icke
har möjlighet att försörja sig själv och heller icke sin familj. Man kallar
detta hjälpverksamhet från samhällets sida. Tiden medger naturligen icke
att gå igenom alla de fall av sådant indragande av produktivt arbete under
arbetslöshetskommissionen, som förekommit, men jag vill rikta uppmärksamheten
på vad verkningarna hava blivit för de fattiga industrikommunerna i
landet av den politik, staten bedriver i arbetslöshetsfrågan. Herr Västberg
gav i går kväll några skattesiffror från de norrländska industrikommunerna.
Det finns ju de som äro ännu mera betungade i skattehänseende än de kommunerna,
herr Västberg talade örn. Vad är det som har framskapat den nöd
och det elände, som råder i de norrländska industrikommunerna? Ja, det
är ju don omständigheten, att man här har rationaliserat industrin. De stora

Vid remiss av
statsverkspropositionen*.

(Forts.)

Nr G. 12

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av bolagen ha köpt in tre å fyra sågverk och moderniserat ett av elem, så att
statsverks- ^ kan tillverka lika mycket, som samtliga tre å fyra gjorde tidigare. Så
^^ortsT*”'' ^ar mai1 nec^ sugverk, com detta sätt blivit obehövliga för pro''
°r'''' duktionen. Och vad har det blivit av arbetarna? De ha blivit överlämnade
åt sig själva eller kommunen. Och vad har staten gjort i detta avseende?
Ja, staten har skickat en och annan av dem till nödhjälpsförläggningar. Men
ingen har möjlighet att leda i bevis, att staten har dragit försorg örn dessa
fattiga människor på det sättet, att man kan säga, att staten har fullgjort sina
förpliktelser emot den enskilde.

Och granskar man verkningarna av arbetslöshetspolitiken, blir det som jag
här sagt: det är denna, som är orsaken till den nöd och det elände, som råder
bland stora befolkningslager, framför allt i dessa delar av landet. Det är
emellertid icke bara för de fattiga kommunerna, som denna politik medför
sådana verkningar för den enskilde. Stockholms stad har — jag tillåter mig
hävda den uppfattningen — möjlighet att draga försorg om sina arbetslösa.
Men Stockholms stad är på grund av de statliga direktiven förhindrad
att driva en ordentlig arbetslöshetspolitik. Staten eftersträvar i sådan utsträckning
att vara med och hjälpa Stockholms stad, att man gör allt möjligt
för att hindra Stockholms stad från att driva självständig arbetslöshetspolitik.
Det är väl på sin höjd 4,000 av de 20,000 arbetslösa, som genom
arbetslöshetskommissionen och fattigvården bli hjälpta här i Stockholms stad.
De andra få försörjas av sina kamrater genom fackföreningarnas arbetslöshetskassor,
eller också få de försörjas av sina anhöriga. Om herrarna vilja
göra sig besvär med att gå ut och titta i arbetarhemmen här i staden eller
gå igenom och granska en del av de ansökningar örn arbete, som ligga hos
Stockholms stads arbetslöshetskommitté, skola herrarna komma underfund med
att nöden är oerhörd ända in på riksdagshusets knutar.

När man här diskuterat frågan örn krisen på det sätt, som förekommit i
denna debatt, har det givit mig intrycket av att man lever var och en i sin
föreställningsvärld utan den minsta vilja att taga allvarlig hänsyn till det
elände, under vilket tusental av människor pressas här i landet. Jag kan
förstå, att man kan tänka och se på det sättet, då man lever i en sådan miljö,
att man sällan eller aldrig allvarligt kommer i kontakt med de lidande och
fattiga människorna och då åtminstone försöker handla efter sin egen uppfattning.
Men jag måste säga, att det är rent av oerhört, då man uppträder
på det sätt, som högerpartiet här i riksdagen gör i år, med motioner, varmed
man försöker genomföra en lagstiftning, vars verkningar — märk väl:
det kan utläsas ur herr Lindmans anförande! — skulle bliva, att praktiskt
taget var och en, som vågar opponera för de grupper i samhället, som lida
nöd, skulle drabbas av de straff, som den Lindmanska lagstiftningen avser
att utmäta. Det är icke nog med att man icke vill bereda de nödlidande
någon hjälp, det är icke nog med att man i tider som dessa hävdar den uppfattningen,
att den, som bolagen ställt utan arbete, den, som bolagen ställt
utan möjlighet att få inkomst för sin försörjning, han skall heller icke äta.
Det är icke nog med att man hävdar den uppfattningen i sin politik, utan
därtill gör man ju gällande, att krisens orsaker skulle vara arbetarklassen
och dess åtgärder. När man börjar tala örn de höga lönerna som orsak till
krisen, under det statens officiella statistik visar, att medellönen för arbetare
inom verkstadsindustrin och malmbrytningen här i landet i runt tal är 2,500
kronor, när man gör gällande, att dessa löner äro så höga, att det är dessa,
som äro orsaken till krisen och måste pressas ned, då, mina herrar, måste det
Väl ändå vara klart, att avsikten icke bara är att försöka avhjälpa krisen,
utan att avsikten är att försöka skapa ett gynnsamt utgångsläge, när de uppgångstider
kommit, som man väntar på för att kunna taga in ytterligare

Tisdagen den 19 januari f. m.

13

Nr 6.

profit till bolagen utöver den, som man kunde tillföra bolagen under hög- Vid remise av
konjunkturen 1928—1929 och början av 1930.

Jag skall nied några ord återkomma till frågan örn den politik, gom drives^ (]forts1
beträffande lönespörsmålet här i landet. Innan jag går över att säga någonting
örn detta, skall jag emellertid be att till'' vad jag nu sagt få tillägga, att det
spel, som börsherrarna bedriva, det spel, som bolagsherrama bedriva i sitt
handlande med papper och uppressande av dessa pappersvärden, det måste naturligen
så småningom leda till en katastrof. När så de stora penninginstituten
börja kriga sinsemellan örn den ekonomiska makten, då går det till en kris
av det slag, vi här genomleva. Men jag skulle tro, att ingen av herrarna sett,
att någon av dem, som syssla med spekulationer, att någon av dem, som driva
detta för samhället ödesdigra spel, svälter och lider nöd. Utan det är de, som
under tider, då arbete finnes, få utföra detta produktiva arbete, ur vilket de
andra suga frukterna, det är de, som under tider sådana som dessa få lida nöd.

När då situationen ofta blir förtvivlad, såsom under den föregående vintern
och våren uppe i Ådalen, vad inträffar då? Då tillgriper samhället de maktmedel,
som herrar Lindman och Lindskog här rekommenderat, då tillgriper
samhället maktmedel för att försvara sig emot den svältande arbetarklassen.

Då börjar man tala örn revolutionsplaner, och då börjar man sätta det samhällsmaskineri
i gång, som man skall använda för att bevara sina privilegier.

Utöver vad min partikamrat Kilbom sade i går beträffande revolutionsteoriema
från 1927 skall’jag tillåta mig att säga några ord. När jag i går kväll
hörde, med vilken darrande stämma herr Lindskog talade örn den munckska
kåren, örn det anfall mot samhället, som förekommit, tänkte jag: skulle nu den
där sjuttonårige Allan Linden komma och sticka en revolutionsplan i handen
på herr Lindskog, undrar jag, huru det skulle gå. När emellertid denne, °som
man föreställer sig, någorlunda kunnige politiker kan jaga upp sig till en sådan
där stämning, trots att han icke har dessa revolutionsplaner framför sig, som
Allan Linden och löjtnant Hedengren lämnade till Hårleman 1927, då kunna ni
förstå, vad de gamla fruarna på Östermalm, som rösta på herr Lindman och
herr Järte, skola komma i för stämning, när de få se och höra talas örn sådana
där papper.

Hur var det 1927? Den kommunistiska rörelsen utpekades ju då som den,
vilken skulle gå till anfall för att övertaga makten i det kapitalistiska Sverige.

Vi hade ju i samråd med både in- och utländska krafter enligt dessa handlingar
gjort upp revolutionsplaner. Vi sågo i Nya Dagligt Allehanda och Aftonbladet,
huru vi hade 400 gevär och 400 kulsprutor lagrade i Folkets hus’ källare.

Vi skulle ha förberett oss på avklippande av förbindelsen mellan övre Norrland
och den övriga delen av landet genom att spränga bron över Ångermanälven.
Och i Norrbotten, alltså övre delen av Norrland, skulle vi börja revolutionen,
och där skulle vi lia vårt egentliga fäste, örn herrarna läsa tidningar för
1927, skola ni finna, att allt det där ingick i våra revolutionsplaner. Varje
förnuftig människa — jag vet ju icke, örn det finns sådana på Aftonbladets
och Allehandas redaktioner — som läste om dessa teorier, var val ändå på det
klara med, att skulle det där vara verklighet, så skulle det väl ändå synas någonting
av det i samhället för övrigt. Och vi tyckte ju, det var underligt, att
vi hade sådana där planer klara, fastän ingen enda av oss hade någon aning
örn det. Men vi sågo ju, huru herr Hårleman köpte kulsprutor, vi sågo, huru
polisen mobiliserades och mötte upp litet då och då, vi sågo, huru militärpatruller
kommo från garderna och gingo upp och lade sig i slottet och i krokarna
i gamla staden. Allt det där var åtgärder, som samhället vidtog för att
förebygga den revolution, som den sjuttonårige pojken och löjtnant Hedengren
hade gjort upp planer till och gjort detta så ordentligt, att de t. o. m. fingo polismästare
Hårleman att tro på det.

Nr 6.

14

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av

statsverks propositionen

.

(Forts.)

Det började ju så småningom, framåt 1930, bliva klart, vad som i dessa stycken
förekommit här i landet. En del av de där herrarna, som sysslade med dessa
historier, som gjorde revolutionsplaner för att det skulle vara lättare att få
några tiotusental kronor av bankirerna till beväpning, dessa fascistgarden
blevo pkontanta och började då litet mera öppet tala om vad som förekommit.
De skrevo en anmälan, som de överlämnade till polismästaren i Stockholm, angående
vapensmugglingen och den munckska kåren. Och när allt det där började
komma till offentlighet i tidningarna, skrev man i sanningsorganet Nya,
Dagligt Allehanda följande: »Nå, polisen tog upp anmälan. Det har varit en
mycket svår och mycket grannlaga undersökning, som kostat en mängd tid och
även pengar, ty en kriminalkonstapel har måst besöka både Östersund och
Visby för att få klarhet i saken. Resultatet blev naturligtvis det, som polisen
trodde, att det skulle bli, när man till en början lade den hallgrenska anmälningen
i lådan för papirer från kverulanter och andra.» Det val* alltså det
första man gjorde, och därmed, säger man, har det hela runnit ut i sanden:
»Munckska kåren finns icke, och icke heller har en svensk officer med kurirtjänst
smugglat vapen från Berlin.» Ja, det är ju egendomligt; och ändå
dömdes han för någon vecka sedan till 7 dagars vaktarrest för den
där historien.

Jag tillåter mig säga, att den där politiken — och herr Lindman har gjort
sig ansvarig för denna politik med den deklaration, örn vilken han själv talade
här i går — den där åtgärden och den där deklarationen'' vittna om, vilken oerhörd
humbug, som ligger i och bakom hela den politik, som dessa borgerliga
grupper bedriva. När förhållandena blivit kända i den utsträckningen, att
polisen icke längre kunde tiga med saken, vad gjorde man då? Ja, herr Kilbom
nämnde i går, att man skrev till general Munck och frågade honom, örn
han kände till den munckska kåren. Och det gjorde man, fastän polismästaren,
som skrev till general Munck, själv hade granskat medlemsförteckningen över
den munckska kåren, när han var chef för kriminalavdelningen år 1927, då
dessa historier som bäst pågingo. Alltså, fastän det hos polismästaren fanns
en sådan förteckning på 2,000 personer, medlemmar i den munckska kåren, och
han själv granskat denna medlemsförteckning, skrev polismästaren till general
Munck och frågade: »Finns det någon sådan här kår, som det talas örn?» Och
general Munck svarade lika sanningsenligt som en del officerare svarade, när
försvarsministern skrev till dem och frågade örn en del oegentligheter, som bl. a.
jag haft anledning påpeka, general Munck svarade: »Nej, naturligtvis icke, jag
känner icke till någon sådan där historia.» Och det kunde man ju vänta av
general Munck. Men vad man icke kunde vänta var, att polisen sedan skulle
publicera detta dokument som en sanningsenlig handling och begära, att folk
här i landet skulle tro, att det var på det sättet. Det är ändå obestridligt, att
detta är vad som förekommit. När man emellertid icke kunde tysta ned saken
med detta, måste sanningen så småningom krypa fram. Då måste man erkänna,
att man hade skapat ett sådant väpnat borgargarde. Då talade general
Munck i andra omgången om, att han hade skapat denna kår och förklarade, att
han skapat den för att den skulle stå till ordningsmaktens förfogande. Sedan
kommer herr Lindman och ger det där borgargardet sin välsignelse och därmed
ett offentligt deklarerande av vad vi alla visste förut, nämligen att de där metoderna
att med kulsprutor kämpa för sina politiska intressen äro icke främmande
för bolagshögern och fascisterna här i landet.

Jag skall icke ingå på spörsmålet örn den förra frisinnade regeringens kännedom
om dessa borgargarden. Men jag måste säga, att det förvånar mig och
vittnar ju ändå örn en viss mentalitet även på det hållet, att ett statsråd i denna
regering hade kännedom örn att man organiserat och beväpnat en sådan där
kår men icke betraktade det som en så pass viktig angelägenhet, att han offent -

Tisdagen den 19 januari f. in.

15

Nr 6.

ligt tog avstånd ifrån det och använde sitt inflytande för att avskaffa den där
historien. Visste nian emellertid icke mera allmänt om detta då, så vet man åtminstone
nu, att den munckska kåren existerar. Den är icke upplöst, den har fått herr
Lindmans välsignelse, och den finns kvar här med, såvitt jag förstår, regeringens
goda minne. Det är vad som har förekommit i dessa stycken.

Enbart dessa detaljer visa ju, med vilken idealitet högern går till verket, då
det gäller att kämpa för sina intressen. Det visar, vilken oerhörd anslutning
den borgerliga demokratin har ifrån högerns sida. Det visar slutligen, att vad
som här skall ske är, att när man tillräckligt hårt har pressat det arbetande
folket här i landet, när man har pressat arbetarna så, att de icke längre godvilligt
finna sig i nöd och umbäranden utan på allvar gå fram för genomförande av
en annan ordning än den utsugning, som råder, då är man beredd att med åtgärder
sådana som den munckska kåren gå till anfall på dem, som försöka
kämpa för ett bättre samhällssystem.

Herr Lindman har ju deklarerat, att de, som slöto sig till den munckska kåren,
gåvo bevis för en verkligt fosterländsk anda. Jag föreställer mig, att den
fosterländska anda, som präglade herr Järtes konserthustal, kompletterad med
den fosterländska anda, som kommit till uttryck inom den munckska kåren,
det är politiska företeelser, som den svepska arbetarklassen har anledning att
allvarligt taga i skärskådande under den kommande tiden. Vi räkna här i landet
för närvarande 150,000 arbetslösa. Herrarna själva sakna varje möjlighet
att ställa i utsikt något förbättrat läge inom överskådlig tid. Vi ha väl alltså
att räkna nied, att nödtiden och krisen komma att fortsätta och förvärras.
Herr Lindman påstod nu, att det var kommunisternas bästa tillgång detta.
Herr Lindman ville göra gällande, att det var kommunisterna, som förorsakade
katastrofen i Ådalen. Örn jag sammanställer herr Lindmans argumentering,
kommer jag till det resultatet — när han i detta sammanhang talar örn,
upprätthållandet av ordningen — att vad herr Lindman spekulerar i är att
med den stigande nöd, som förekommer för närvarande, arbetarna icke skola
finna sig i utsugningen och utsvältningen. För den händelse, att arbetarna
icke skulle vilja finna sig i herr Järtes socialpolitiska program i verkligheten,
då skall den munckska kåren, då skall den nj''a poliskåren och då skall slutligen
militären komma till användning för att genomföra den samhälleliga
hjälpverksamhet, som ju är erforderlig för dem, som icke ha arbete och icke
kunna försörja sig, och som enligt herr Järtes mening icke skola ha någonting
att äta. Ja, det är de borgerligas, framför allt det största borgerliga partiets
socialpolitiska program detta, och det ger ju, måste jag säga, den svenska arbetarklassen
anledning att göra klart för sig, att det blir icke på det sättet,
som herrarna lia talat örn under de senare åren, eller under tiden sedan år 1928,
att det skall sökas något samförstånd, ty samförstånd mellan å ena sidan dem,
som sakna arbete, dem, som sakna medel till sitt uppehälle, och dem å andra
sidan, som företräda herr Järtes socialpolitiska program, ja, mina herrar, det
samförståndet kan man ju möjligen tala örn på krisens nuvarande stadium
och göra det på sådana platser och vid sådana tillfällen att de, som allvarligt
lida nöd, icke kunna komma i kontakt med talesätten. Men ni göra viii icke
anspråk på att arbetarna i allmänhet skola sätta någon tro till att det finnes
allvar bakom dessa deklarationer örn samförstånd, sedan nian sett de politiska
deklarationerna och de politiska åtgärderna i allmänhet.

Det har här talats örn händelserna i Ådalen så där i förbigående, och jag har
icke för avsikt alt gå in på detaljerna i vad som hände i maj i fjol där uppe.
Det är väl ändå obestridligt, att det var nöd, som rådde uppe i Ådalen. Det
är väl obestridligt, att man skickade dit väpnade strejkbrytare. Det är väl
obestridligt, att man samlade ihop en hel del element, som eljest ofta vandrar
mellan friheten och Långholmen, element, örn vilka nian kan säga, att ena må -

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Torts.)

Nr G.

10

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av nåden är polisen ute och letar efter dem, därför att de varit och petat upp nåstatsverfa-
g0t kassaskåp eller gjort någon liknande handling, och den andra månaden,
^^ForteT™'' när uppträda som strejkbrytare, är polisen ute och vaktar dem, ty då äro de
de högsta och förnämsta i samhället. Så där går det att förändra sin roll, beroende
på vad nian sysselsätter sig med. Det är emellertid till skydd för sådana
element, som den s. k. ordningsmakten mobiliseras och mobiliseras mot arbetarna
här i landet, arbetare, som icke göra anspråk på annat än att få ett arbetstillfälle,
att få tillfälle att skaffa sig inkomster till försörjning åt sig och
sina familjer.

Vad har skett, när det gäller behandlingen av händelserna, efter vad som
förekommit i Ådalen? Ja, det är ju känt, att en mängd arbetare här i landet
ha dömts till ganska långa frihetsstraff. Det är ju känt, att militären
eller en del av militären, som deltog i skjutandet på arbetarna uppe i Ådalen,
har ställts inför krigsrätt, men jag tillåter mig erinra om den något olika ställning,
de olika tilltalade kommit i. Det är ju ändå på det sättet, att arbetarna
ha inmanats i häkte, under det att beträffande de tilltalade militärerna man
till deras förfogande ställt statens bil för resa ut till platsen för skottlossningen
för att de där skall kunna orientera sig och komma överens örn den
ståndpunkt, de inför krigsrätten skall intaga. Jag tillåter mig använda det
lindriga uttrycket, att det är en liten smula olika, huru man inom det svenska
rättsväsendet behandlar olika människor. Och jag skulle tro, att händelserna
efter Ådalstragedin — örn jag skall använda det uttrycket -— väl ändå belysa
rätt mycket av vad som i dessa stycken förekommer.

Det är icke bara arbetarna, som ha dömts. De, som ha i tryck givit sin mening
tillkänna örn-händelserna i Ådalen, de ha också dömts. Och herr Winkler
var ju uppe här i går och ville lia sex månaders straffarbete för dem, som tilllåta
sig deltaga i eller sätta i gång insamling för att betala böterna för en tidning,
som blivit dömd till böter i detta sammanhang. Ja, herr Lindskog hade
ju den uppfattningen, att detta var något utomordentligt rättvist.

Jag vet icke, huru många av herrarna och damerna, som äro så litterärt intresserade,
att de läst Strindbergs »Svenska öden och äventyr». Han har där
under rubriken »De lycksaligas ö» skrivit en bit samhällshistoria, och jag måste
säga, att när man läser den, är det väl för en var ofrånkomligt, att så gott
som allt är ganska tillämpligt på det nuvarande samhället. När jag hörde
herr Lindskog tala örn tryckfriheten och att det skulle vara straff för dem,
som deltog i täckandet av böteskostnader, kom jag ihåg den där tryckfrihetsförordningen,
som Strindberg har med i »De lycksaligas ö». Och när jag tittade
på tryckfrihetsförordningen, så fann jag skäl att citera några ord ur den
här. Den kanske är mest förståelig för dem, som läst boken i övrigt —- vad
beträffar dem, som icke gjort det, kunna de ju skaffa sig tillfälle att titta
i den. I denna tryckfrihetsförordning heter det i § 1: »Varje medborgare har
full frihet att yttra sig i tryck.» Men i § 3 heter det: »Varje skriftställare vare
skyldig att yttra sig berömmande örn Lassar, Uffkor, länschefer, krigare, skrivare
och barnpiskare, och deras vänner och bekanta.» Ja, det är en man,
som erkänts som en stor man — visserligen icke förrän efter det han var död,
men i alla fall en man, som har skrivit mycket, som har vunnit erkännande här
i landet och i andra länder. Han har skrivit i den bok, jag talade örn, en samhällssatir,
en samhällssatir, som sannerligen en hel del av herrarna skulle ha
gott av att läsa. När det för domstolarna gäller att utmäta straff för brott
mot den här tryckfrihetsförordningen, då gäller det egentligen att utröna, vilka
som äro att räkna till vänner och bekanta. Men i övrigt förefaller det mig,
som örn strafflatituderna voro ganska klara.

Herr Lindskog kommer väl, kan jag förstå, med en kompletteringsmotion till
den motion, som högern redan väckt, örn straffbestämmelser här i landet för

Tisdagen den 19 januari f. m.

17 Nr 6.

viss verksamhet, och det måtte väl bliva en krona på verket för den svenska Vid remiss av
tryckfrihetsförordningen detta. r^sMonen

Men jag skall, herr talman, nu ytterligare endast säga ett par ord beträffan- p °^s ’.
de några andra historier, som tidigare varit påtalade här i kammaren. Jag r
syftar då i första hand på den rapport, som flygkommissionen avgav över affärerna
inom flygstyrelsen. Jag skall naturligtvis icke här gå igenom detaljerna
av denna flygkommissionens rapport. Men, herr talman, det var ju på det
sättet, att flygkommissionen gjorde vissa undersökningar. Den konstaterade,
att det fanns mutkolvar inom flygstyrelsen, och den konstaterade, att det där
bedrivits affärer, som sannolikt icke vore av det allra bästa eller jag kanske
får säga det allra hederligaste slaget. Jag ställde till försvarsministern i fjol
den frågan, örn han icke ansåg de övriga grenarna av försvarsväsendet vara i
behov av en liknande undersökning. Försvarsministern skrev ju till vederbörande
och frågade, och man svarade, att det fanns intet, som gav anledning till
några sådana åtgärder, som jag hade ifrågasatt. Men örn jag, innan den där
flygkommissionen tillsattes, skulle ha ställt samma fråga beträffande flygstyrelsen,
och försvarsministern skulle lia skrivit till flygstyrelsen och frågat om
Lubeck hade tagit mutor, är jag säker på att flygstyrelsen svarat, att så icke
var förhållandet. Det fordras nämligen litet allvarligare och mera ingående
undersökningar än den där vanliga pappersexercisen för att få fram, vad som
förekommit i dessa avseenden. Annars blir nog svaret av samma slag som det,
som general Munck gav polismästaren i Stockholm, när han frågade honom,
om han hade kännedom örn den Munckska kåren. Och jag förmodar herr Munck
måste betraktas som en framstående militär, ty han har ju ändå blivit general.

I den förra remissdebatten var det framför allt ett par frågor, som voro
ytterst framträdande. Det var frågan örn statstjänarnas löner och frågan
örn arbetslöshetsförsäkringen. I år har herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
nämnt statstjänarnas löner så där i förbigående — eller rättare
sagt dyrtidstillägget. Det är ju dock på det sättet, att det 1928 tillsattes
en kommitté, som skulle inarbeta dyrtidstilläggen i de fasta lönerna,
en kommitté, vars verksamhet dragit ungefär 48,000 kronor i kostnader för
statsverket. Det förslag, som kommittén har utarbetat, ja det kommer — jag
tror jag kan tillåta mig spå på det sättet — säkerligen aldrig att föreläggas
riksdagen, och när det kommer så långt, att man möjligen finner det opportunt
att företaga denna lönereglering för stats tjänarna, då få vi säkerligen
kosta på en sådan där kommittéutredning till.

Är det överhuvud taget någon mening i att statsförvaltningen driver sill
verksamhet på det sätt, som t. ex. har förekommit i denna fråga. På den
enskilda arbetsmarknaden är det ganska vanligt med avtalsperioder på ett år.

Men när statstjänarna föra fram en löneframställning, ja, då tager det, som
i det bär fallet, för det första ett par år att förberedande behandla saken,
och sedan tager det något år att remittera ärendet och inhämta statsverkets
yttrande, och när allt blir klart, då lägges förslaget i en låda och någon slutlig
behandling av spörsmålet kommer icke i fråga. Jag tillät mig i fjol
säga, att jag tror icke man på den enskilda arbetsmarknaden eller eljest
kan finna någon mtosvarighet till denna behandling av sådana spörsmål, som
förekomma inom statsförvaltningen för statstjänarnas vidkommande. Men
staten anser sig ju vara suverän att bestämma över de i dess tjänst anställda.

Nu skall man ju räkna ner index till 158 och bestämma dyrtidstilläggen därefter.
Herr Lindman, som väl icke är alldeles utan inflytande över vad
som sker i ekonomiskt avseende här i landet, signalerade ju i går, att priserna
skola upp till 1928 års nivå. Och jag föreställer mig, att statstjänarna

Andra hammarens protokoll 1982. Nr G. 2

Nr 6. 18

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

tämligen säkert kunna räkna med att, när riksdagen beslutat låsa fast deras
dyrtidstillägg enligt regeringens förslag, när man har fått överenskommelser
till stånd i avtal på den enskilda arbetsmarknaden, ja, sedan lär nog herr
Lindman och de krafter, som lian samverkar med, börja driva sin verksamhet
för att få prisnivån att stiga. Och sedan tarvas det ju icke här några längre
utredningar om huru detta verkar för statstjänarna och för arbetarna i allmänhet.
Det är alltså den lönereglering, som statstjänarna kunna räkna med
och alltså skulle tillkomma dem enligt de utfästelser, som tidigare äro gjorda.

Arbetslöshetsförsäkringen var ju ett spörsmål, som också framträdde i föregående
års remissdebatt och vid riksdagsbehandlingen av de spörsmål, som
då förekommo. I år har man, såvitt jag kunnat uppfatta det riktigt, icke funnit
anledning att här i kammaren ens nämna frågan om arbetslöshetsförsäkringen.
Det ställdes ju ganska bestämt i utsikt, t. o. m. från regeringssidan,
att man skulle kunna få emotse ett förslag i arbetslöshetsförsäkringsf rågan
till 1932 års riksdag. Den ekonomiska krisen har ju — efter vad jag uppfattat
— tagit bort förutsättningarna eller möjligheterna för att lägga fram
ett sådant där förslag. När arbetslösheten sunder sig oerhört, när sålunda
behovet av en arbetslöshetsförsäkring gör sig alldeles utomordentligt märkbart,
då finnes det icke förutsättningar att genomföra denna försäkring. Då
överlämnar man de arbetslösa åt sitt öde, och då får det gå till så, som herr
Kilbom erinrade örn i går, att arbetarna själva få med betydande belopp sammanskjuta
de medel, som äro erforderliga för uppehållande av livet på de
arbetslösa kamraterna. Men arbetslöshetsförsäkringen med statens medverkan,
som ju har varit under utredning i mer än ett 20-tal år, den ligger fortfarande
på utredningsstadiet, och det finnes icke någon möjlighet att vidtaga
några åtgärder för att genomföra den.

När det gäller att utreda spörsmålet om denna polis, som skall användas
mot arbetarna vid konflikter, ja, då går det ganska fort att verkställa utredningen.
Örn jag minns rätt, förflöt det icke avsevärt mer än en månad
ifrån den kommitténs tillsättande, som sysslade med den där polisutredningen,
till dess den hade sitt förslag färdigt. Men när det gäller att verkställa utredning
och vidtaga åtgärder för att lindra nöden ibland det arbetande folket
här i landet, då går det, herr socialminister, icke så fort med utredningarnas
verkställande och slutförande. Det är åtminstone skäl att erkänna, att det
är en smula olika takt, när det gäller att behandla dessa olika spörsmål.

Herr Hansson sade — och jag erinrar örn det till slut — att det socialdemokratiska
partiet icke anser den utökning av polisväsendet nödvändig,
som här ifrån regeringens sida har föreslagits. Ja, jag ber då att få erinra
örn, att då skiljer sig det socialdemokratiska partiets ståndpunkt ganska avsevärt
från den ståndpunkt, som de socialdemokratiska ledamöterna i Ädalskommissionen
intogo. Ty Adalskommissionen har enhälligt påyrkat en utökning
av polisväsendet. Ordföranden i landets största fackförbund medverkade
i denna hemställan till regeringen. Och jag ber att få konstatera -—
framför allt i den tid, vi nu leva i — att han blivit bönhörd.

Det nämndes i går i debatten — första gången för övrigt — att det socialistiska
samhällssystemet är det enda, som med fördel kan avlösa den nuvarande
ordningen och framskapa bättre ordnade förhållanden för det arbetande
folket här i landet och i hela världen. När detta nämndes, och det
sades, att vägen till genomförande av den socialistiska samhällsordningen —
avskaffandet av borgarsamhällets orättvisor — måste gå genom arbetarklassens
kamp för socialismen, hördes det ett flabb på en del ställen i kammaren
här. Herrarna skratta för närvarande, men försök att fortsätta med
bedrivandet av herr Järtes socialpolitik och den lagstiftning, som herrar Lindman
och Lindskog tala för, och ni kunna, mina herrar, vara tämligen för -

Tisdagen den 19 januari f. m.

19

vissade örn att denna arbetarklass reser sig till kamp. Den kampen kommer
och måste komma, kanske betydligt fortare än ni ana. Då är det möjligt
att eder syn på tingen blir en smula allvarligare, än vad som framgick
av de leenden, som ströko över herrarnas läppar i går. Denna arbetarklassens
kamp fram till seger fran den nöd och det elände, som det borgerliga samimuet
vräker över det arbetande folket, den måste komma. Arbetarklassen
mäste samlas till denna kamp gentemot de signaler, som herr Järte och herr
Lindman och herr Lindskog hissat. Ju förr detta sker, desto förr kommer
detta elände att avskaffas.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skall icke vidröra den närmast
föregående talarens anförande i annan mån än jag tror mig, herr talman,
här böra göra gällande, att det kanske icke torde vara arbetarklassen, trots det
att jag ingalunda förbiser de svårigheter varunder den för närvarande har att
kämpa, som har att bemästra de största svårigheterna i ekonomiskt hänseende,
utan det torde vara Sveriges jordbrukarklass. vilken lever under de allra
svåraste och besvärligaste förhållandena. Jordbrukarklassen har icke samma
möjligheter att vare sig genom organisationer eller i annat hänseende göra sin
röst gällande, och dess röster kanske icke äro så skolade för att ropa högt ut
sin nöd som arbetarklassens. Jag säger detta utan någon förebråelse mot den
sistnämnda samhällsklassen, men jag ber att få omnämna detta förhållande
och att få påtala, hur allvarlig situationen för närvarande är för jordbruket.

Jag föranleddes att under gårdagen begära ordet i anledning av det uttalande,
som här vid debattens öppnande gjordes av det socialdemokratiska
partiets ledare, herr Hansson i Stockholm, när han inledde sitt anförande med
att påpeka, att det för närvarande vöre skäl att observera, att det existerade
arbetslöshet även inom jordbruket. Jag noterade detta hans uttalande, därför
att det täcker uttalanden, som jag tillåtit mig att tidigare göra från denna
plats, nämligen att den fortggående försämringen av jordbrukets ekonomiska
förhållanden undan för undan försämrat möjligheterna för jordbrukarna att
sysselsätta det stora ^ antal arbetskrafter, som tidigare varit försörjda inom
jordbruket, och det måste med eller mot jordbrukarnas vilja, jag kan säga mot
deras vilja, leda dithän, att de måste så långt som möjligt inskränka på de
anställda arbetskrafterna.

Jag hade emellertid väntat, att detta herr Hanssons konstaterande av ett
faktiskt föreliggande sakförhållande skulle ha utlöst sig i ett uttalande till
stöd för de åtgärder, som äro mer än andra påkallade och ägnade att i sin
mån minska arbetslösheten inom jordbruksnäringen. I stället överraskades jag
av att finna, huru sondman från det hållet antyder fortsatt motstånd mot åtgärder
för att stödja var^brödsädesodling, och mot åtgärder för att stödja vår
sockerbetsodling, båda två de områden inom jordbruket, där kanske det största
antalet löneanställda arbetare kunna få sysselsättning. Det är enligt min
mening, att icke tänka logiskt och att icke tänka saken lill slut, när man å
ena sidan^ konstaterar denna arbetslöshet men å andra sidan är beredd att motsätta
sig åtgärder, som mer och mycket naturligare än något slag av nödhjälpseller
beredskapsarbeten äro ägnade att bereda verkligt varaktiga och nyttiga
arbetstillfällen.

Hörr Hansson talade vidare örn den skriande nöd, som flir närvarande förefinnes
i våra jordbrukarhem. Jag har också tillåtit mig att tidigare påpeka
samma sakförhållande, ty den nöden började sannerligen icke i går, men jag
har då av talare från herr Hanssons parti, exempelvis herr Sköld fått höra
att det var en litania, som man på vanligt sätt uppläste, men som man icke
lick fästa sig vid Jag ber att få konstatera, att nian nu från ledande socialdemokratiskt
hall papekar, att förhallandena verkligen äro så svåra, men jag

Nr C.

Vid remiss av

statsverks propositionen (Forte.

]

Nr C.

20

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid. remiss av]5er också samtidigt få konstatera, att man fortfarande icke synes äga den
propo&ftionen verkliga viljan att träda hjälpande till. Det går icke under sådana forhållan(Fortä)
den att söka maskera sitt ställningstagande med det gamla, låt mig säga,
knepet att försöka mot varandra spela ut de större och mindre jordbrukarna.
Är det så, att man verkligen har sinne och hjärta för de mindre jordbrukarna,
så lär man till denna grupp få räkna även jordbruksarbetarna, men jordbruksarbetarnas
intressen oell arbetstillfällen tillgodoses ingalunda genom att man
försummar att vidtaga de åtgärder, som jag nyss antydde. Men det förhåller
sig ju också så, att det icke råder någon isolerad och skarpt avgränsande skillnad
mellan den större och mindre jordbrukaren, utan bådas intressen sammanfalla
intimt med varandra och en hjälp för den ene innebär hjälp för den andre.

Jag skall blott i förbigående omnämna att även örn man kan göra gällande,
att t. ex. spannmålshjälpen, betodlingens stödjande och dylikt närmast skulle
stödja och hjälpa de större jordbrukarna, vilket långt ifrån är regel eller ens
kan sägas vara tillnärmelsevis riktigt, så medför dock dessa åtgärder en lättnad
i belastningen och konkurrensen inom det mindre jordbruket, som är av
stor betydelse. Då man å ena sidan konstaterar den överproduktion och den
starka belastning, som nu föreligger inom den animaliska produktionen, så
bör man beakta, att om exempelvis betodlingen omintetgöres och brödsädesodlingen
måste inskränkas, kommer detta ofrånkomligt att medföra, att stora
arealer av vårt lands bästa jordbruksjord måste ägnas åt en betydligt mindre
lönande, ja, förlustbringande animalisk produktion. Det finnes ju ingenting
annat, vartill man kan använda denna jord. Och detta skulle utan tvivel medföra
betydligt försämrade förhållanden även för småbrukarna inom vårt land.

Herr Hansson påtalade vidare regeringens brist på initiativ i fråga örn
hjälpen för jordbruket. Han påtalade i detta sammanhang också den brist på
initiativ, som han ansåg ha förelegat tidigare ifrån högerhåll, och man väntade
då som en naturlig utlösning av detta klander, att herr Hansson själv
skulle komma med något förslag till det svenska jordbrukets stödjande och
upphjälpande. Så vitt jag kunnat finna brast även han fullständigt i detta
avseende. Jag skall emellertid be, att i anslutning till det påpekande, som herr
Hansson tillät sig örn det verkliga nödläge, som föreligger inom många jordbrukarhem,
och i anslutning till det uttalande, som under gårdagens debatt
gjordes av herr Sköld, få framhålla, att det i stället för att tala så mycket örn
nödvändigheten av ett högt ränteläge det är nödvändigare att vidtaga positiva
åtgärder för att hjälpa de jordbrukare, vilka nu icke kunna betala sina räntor
och som därför hotas med att nödgas gå från gård och grund. Jag skall begagna
tillfället till att ifrågasätta, huruvida icke just i detta hänseende verkligt
positiva åtgärder äro av behovet påkallade. Jag förstår dock den invändning,
som alltid göres, när dylikt kommer på tal och som innebär, att jordbrukarna
äro ju icke hjälpta med att ständigt öka sin skuldsättning, och därutinnan
har man utan tvivel rätt. Men frågan är, örn icke det nuvarande läget
är sådant, att man i alla fall måste tänka på den utvägen, när förhållandena
faktiskt ligga så till, att det för mycket talrika jordbrukare icke finns någon
som helst möjlighet att nu kunna uppbringa pengar till att gälda förfallna
räntor och amorteringar. De stå ju därför snart inför den ganska säkra utsikten
att nödgas lämna sin gård och gå till någonting annat. Vad det skall bli,
är det ju ingen som kan svara på. Jag vet, att det visserligen kanske blir
blott en galgenfrist, blott en hjälp för tillfället, örn man nu kan undvika den
hotande utmätningen och den hotande exekutiva auktionen. Men läget är väl
nu ändå sådant, att där det vinnes tid, vinnes visserligen^ icke allt, men filian
vinner dock en möjlighet dels att under ännu någon tid hålla sig kvar på sin
gård och åtminstone i någon mån kunna försörja sig och sin familj med dagligt
bröd, men också att i avvaktan på de bättre tider, som väl ändå någon gång

Tisdagen den 19 januari f. m.

21 Nr 6.

skola komma, ha kvar ett bättre utgångsläge för att arbeta sig fram till bättre Vid remiss av
förhållanden och kunna bålla sig kvar på sin gård. propositionen

Jag vill verkligen begagna tillfället att, då jag nu ser herr jordbruksmini- (yorts)
stern vara närvarande, ställa till honom en mycket allvarlig vädjan, huruvida
icke skäl föreligga att nu gå in med ett förslag, som avser att komma de mest
betryckta jordbrukarna till hjälp, så att de icke på grund av utsökningar av
förfallna räntor och annuiteter behöva gå ifrån sina gårdar. Jag är medveten
om de svårigheter, som härvidlag möta, och framför allt örn svårigheterna att
kunna ägna åt de föreliggande säkerligen talrika fallen den ingående prövning,
som är av nöden, men jag tror att det är en av de svårigheter, som måste
övervinnas och som förvisso kunna övervinnas.

Jag riktar denna vädjan till regeringen icke minst av det skälet att det för
en enskild motionär torde vara fullständigt omöjligt att härutinnan för riksdagen
kunna framlägga några förslag, vilka kunna bli föremål för riksdagens
beslut, men att regeringen givetvis har i sin hand de erforderliga utredningsmöjligheterna
för att kunna framlägga ett förslag, som för visso skulle hälsas
med glädje av våra jordbrukare och som måhända skulle giva dem en möjlighet
till att genomkämpa krisen, utan vilket de, såvitt jag kan se, icke ha någon
möjlighet därtill.

När herr statsministern under gårdagens debatt lämnade en redogörelse för
de åtgärder, som vidtagits eller snarare icke vidtagits för att söka åstadkomma
en förbättring av vår handelsbalans, var det åtskilligt i dessa uttalanden, som
väckte åtskillig förundran. Många hade med undertecknad väntat, att när
krisen i och med ränteförhöjningen och upphävandet av guldinlösen under slutet
av september månad förra året blev akut, regeringen då skulle funnit tidpunkten
vara inne och lämplig för att sammankalla en urtima riksdag. Jag
vet, att den uppfattningen, som var spridd inom vidsträckta kretsar i vårt
land och som var omfattad av medlemmar av, kan jag säga, alla partier, till
och med var företrädd inom regeringspartiet. Nu gjorde herr statsministern
gällande, dels att icke så särdeles mycket skulle kunnat göras, dels att det
skulle tagit alldeles för lång tid, innan en urtima riksdag kunnat sammanträda
och fatta några beslut. Det var icke endast undertecknad utan, jag är förvissad
om, att det var många andra här inom riksdagen, som vid åhörandet av
detta något förvånade sig över herr statsministerns redogörelse. Han sade
bland annat, att en urtima riksdag icke kunnat sammanträda förrän i början
av november månad. Jag har verkligen begagnat tillfället och sett efter, att
en urtima riksdag skall sammanträda tidigast sju och senast inom tjugu dagar
efter det att kallelse blivit utfärdad. Så vitt jag har kunnat räkna ut hade
det varit möjligt att ha den urtima riksdagen samlad under första hälften av okt.
månad och sålunda långt tidigare än vad hans excellens herr statsministern
har gjort gällande. Då han i anslutning till denna något underliga beräkning
uttalade, att om vissa beslut skulle ha fattats av en urtima riksdag, så skulle
dessa beslut icke ha kunnat vara i kraft mer än halvannan månad, innan en
lagtima riksdag hade tillfälle att taga samma beslut och åtgärder under övervägande,
nödgas jag säga, att icke blott med hänsyn till de av mig nyss omnämnda
tidsförhållandena utan än mer av den anledningen, att denna riksdag
nu är samlad utan att några förslag till åtgärder ännu lia kommit på riksdagens
bord och det tydligen tar sin tid innan de komma och innan riksdagen
kan fatta beslut, så lär det också gå månader innan ens den lagtima riksdagen
sättes i tillfälle att vidtaga och pröva några åtgärder.

När hans excellens herr statsministern vidare gjorde ett uttalande av den
innebörden, att av de åtgärder, som skulle kunna tänkas, var en importreglering
i modern form, den åtgärd, som skulle vara den lämpligaste, då tillåter jag
mig att anhålla att få framställa den frågan till hans excellens herr statsmini -

Sr 6.

22

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

stern, huruvida verkligen från regeringshåll man påtänkt några åtgärder i sådant
importreglerande syfte, ty det kan icke nekas till att man på många håll
såväl inom som utom riksdagen har med ganska stor förvåning iakttagit, hurusom
man undan för undaji har haft att redovisa denna mycket negativa handelsbalans
men regeringen har stått med armarna i kors och låtsat, som örn
det regnade. Yi ha icke gjort något annat än ställt denna uppmaning »Köp
svenska varor». Det är en uppmaning, som enligt min mening betyder fasligt
litet. _ Man kanske läser och hör denna anmaning, man ser den på biograferna
och litet varstans, och man tänker kanske, att det är rätt och riktigt, för att
nästa dag gå ut i butikerna och köpa sin vara utan hänsyn till örn den är av
svenskt eller utländskt ursprung. Jag tror, att i det fallet måste allmänheten
fostras med andra och kraftigare åtgärder, och en fostran av det slag som är
lämplig^ detta fall åstadkommes i vart fall icke på några dagar eller ens pä
några få veckor.

En talare under gårdagens debatt, herr Sköld, gjorde sig mycken möda med
att försvara riksbankens räntepolitik, och jag skall endast med ett par ord
vidröra den frågan. När han gjorde gällande å ena sidan, att det höga diskontot
på 8 % var nödvändigt, och å andra sidan kraftigt underströk, att det
gällde att bibehålla den svenska kronans köpkraft oförändrad, då hade jag
emellertid litet svårt att följa med. För det första ber jag att endast få påpeka
det förhållandet, som icke kan vara herr Sköld obekant, att i en redogörelse,
som han själv haft tillfälle att se och åhöra och som lämnades under september
månad, konstaterades det, att det hade under hela föregående år kunnat iakttagas
en ständigt pågående försämring av riksbankens valutatillgångar. Likväl
observerar man ingenting och gör ingenting förrän i sept. månad, då händelserna
utvecklat sig för långt och följde slag i slag. Vidare må man erinra
därom, att den sista stora ränteförhöjningen skedde, efter vad jag vet, utan
regeringens hörande och utan att övriga banker varit tillfrågade och i strid’
mot deras önskningar, ty hade de tillfrågats, hade de icke ansett en sådan
räntehöjning vara tillrådlig. Det var sannerligen för många betryckta näringsidkare
ingen behaglig överraskning att, när de sedan hade att betala räntorna
på sina lån, finna, att bankerna över hela landet hade debiterat en ränta
av 972, säger 972 %, och hur det skall vara möjligt att med sådana räntesatser
eller med så höga, som de fortfarande äro, kunna betala omkostnader och likväl
i längden kunna stå ut med att sälja sina varor till de låga priser, som äro rådande,
det kan jag icke förstå.

Örn förhållandena och sakläget varit det, att det förefunnits en stor marginal
mellan produktionskostnaderna och utförsäljningspriserna, kunde man ju
lia betalt denna höga ränta med minskning av vinstmarginalen. Men när det
icke fanns någon vinstmarginal utan snarare motsatsen, kan jag verkligen
icke förstå, huru det skulle vara möjligt att bibehålla det inhemska prisläget''
oförändrat, med mindre en ständigt fortgående — jag använder avsiktligt uttrycket
»ständigt fortgående» -— utsugning av stora produktiva grupper i
vårt land måste bli följden. Sådant går till en viss gräns, men över den gränsen
kommer man icke, ty då hotar den ekonomiska katastrofen. Jag vet val, att
det icke är möjligt — och det kanske icke vore tillrådigt heller -—- att nu söka
komma ned — icke till den förutvarande lägsta men till den förutvarande tämligen
låga räntesatsen. Jag vill begagna tillfället att betona, att det icke minst
för vår jordbruksnäring är av den allra största betydelse, att det nuvarande
abnormt höga ränteläget nedbringas och att detta är en av de åtgärder, som
enligt min mening kunna och böra vidtagas för att åstadkomma en lättnad för
jordbruket.

När det gäller att hjälpa upp läget för jordbruket, är jag fullt medveten
örn, att det icke finns några stora kraftåtgärder att taga till, som skulle kunna

Tisdagen den 19 januari f. m.

23 Nr 6.

i ett slag medföra lättnad. Jag har mer och mer kommit till deli uppfart- Vid remiss av
ningen, att det är de många små åtgärderna, som tillsammans skola kunna
åstadkomma bättre förhållanden. Jag har då svårt att förstå, den hånande ton pr°^rts j
herr Sköld under gårdagen använde, då han talade om, att man här komme med
allehanda mer eller mindre misslyckade förslag till botemedel, förslag örn tull
på ätbara rötter, på äpplen, päron o. s. v. Jag kan ju tala örn, att jag har en
motion i dylik riktning färdig och tänker bära fram den. Men, säger bensköld,
icke leva jordbrukarna på sådant! Det är sant, herr Sköld,, att de
icke leva på sådant, men kan herr Sköld egentligen nämna någon fristående
gren av jordbruksnäringen, på vilken en jordbrukare för närvarande kan leva?

Är det icke så, att han får vara tacksam för varje liten möjlighet till förtjänst,
som föreligger. Jag känner verkligen, herr Sköld, det svenska jordbrukets,
de svenska småbrukarnas läge, icke blott på grund av att jag själv utgått
ur deras krets, utan därför att jag haft tillfälle att beständigt följa .med i
deras arbete och har sett deras ekonomiska ställning — och detta intill den
dag som är. Jag vet, att en svensk jordbrukare — det behöver icke alls vara
en småbrukare i egentlig mening — ingalunda anser det som en föraktlig eller
oväsentlig inkomst, örn han kan t. ex. på hösten sälja äpplen för 25 å 50
kronor eller kanske för någon skilling mer. Det är sannerligen för honom
ingen inkomst att förakta, och det föreligger verkligen stora skäl till att tänka
efter, örn vi icke kunna vidtaga åtgärder, som göra det möjligt för jordbrukaren
att få sälja den frukt, han skördar på sin täppa, till någorlunda rimliga priser
utan att behöva bli fullkomligt utslagen i konkurrensen med importvaran. .

Herr Sköld gjorde gällande, att en av de åtgärder som vore särskilt^viktiga,
vore nedbringandet av jordbrukets byggnadskostnader. Det kanske låter, förmätet,
när jag påpekar, att även detta är en fråga, som jag tidigare erinrat
örn från denna plats. Men jag skulle vilja fråga herr Sköld och medlemmarna
av hans parti, huru det skall vara möjligt att nedbringa jordbrukets byggnadskostnader,
när man nu vill driva bort den billigare arbetskraften pa landsbygden
och rangera in den under fackföreningstariffer. Man säger till jordbrukaren:
nu får ni icke bygga till de billiga pris, som dessa och socknens arbetare
kunna erbjuda utan till de dyrare pris, sorn fackföreningen dekreterar
— och icke blott dyrare utan dubbelt, stundom mångdubbelt dyrare. ^ Jag
själv har haft erfarenhet av sådant och. vet vad det betyder. Man ma. icke
förundra sig över om en bonde känner sig en smula enkel, da lian star inför
utsikten att få betala dylika höga priser, när han t. ex. skall reparera eller
bygga om sin ladugård. Han börjar ackordera med vederbörande, som försäkrar,
att enligt tariffen skall arbetet kosta så och så mycket. »Det kan jag
icke betala», säger bonden. »Då måste jag i stället vända mig till någon
annan.» — »Nej», säger man, »fackföreningen har rutat lii detta område, det
hör till dess arbetsvärjo. Ni får icke gå till någon annan.» Och när bonden
förklarar, att ingen väl kan hindra honom från att göra detta, far han bara
till svar: »Ja, försök att gå ut i strid mot 500,000 organiserade arbetare!»

Detta är svar, som faktiskt förekommit. Det tål att tänka pa,. huruvida vara
jordbrukare verkligen äro i stånd att. betala faekföreningspriserna, nar det
gäller att hålla byggnaderna i gott skick. Jag går så långt, att jag bestämt
hävdar, att skall detta fackföreningstvång och dessa priser sträckas ut och
drabba även jordbruket, då kommer det att betyda att de svenska jordbrukarna
måste låta sina byggnader förfalla. . .

Herr Hansson i Stockholm gjorde ett uttalande i anslutning till den förvisso
mycket tänkvärda predikan, som hölls av ärkebiskopen vid riksdagens öppnande.
Det var ett uttalande örn det dagliga brodel., och han underst riik, huru
viktigt det var att vi begrundade den givna maningen icke blott pa söndagarna
utan även andra dagar. Jag skulle vilja tillåta mig att såga: det år också

Nr (>. 24

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

ganska viktigt att man från herr Hanssons håll begrundar jordbrukets nödläge
icke blott de dagar, då det är remissdebatt, och på valsöndagar utan även
dagarna dessemellan.

Man har under debatten här vidrört frågan om jordbrukets repartitionstal,
men så vitt jag hört har man icke tagit upp frågan örn omtaxeringen. Jag
skall be att ett ögonblick få stanna vid dessa båda saker. Jag blev synnerligen
förvånad i går över ett uttalande, som gjordes av herr Olsson i Kullenbergstorp.
På tal örn sänkningen av jordbrukets repartitionstal till likhet med
repartitionstalet för annan fastighet, uttalade han sin glädje över den sinnesändring,
som skulle lia kommit till synes på högerhåll och menade, att det var
»bättre sent än aldrig». Jag får emellertid erinra herr Olsson i Kullenbergstorp
örn, att genom den mycket, låt mig säga oheliga allians, som han på sin
tid ingick med det socialdemokratiska partiet, förhindrades ett andra kammarens
beslut örn ett repartitionstal av 5 % och en sannolik sammanjämkning kamrarna
emellan örn detta repartitionstal. Man kan ju göra det räkneexperimentet,
huru mycket det svenska jordbruket förlorat genom att det under de
fem år, som sedan dess förflutit, fått betala skatt efter det högre procenttalet.
Jag kan ju giva herr Sköld rätt i, att man icke får överskatta betydelsen av
en sänkning av repartitionstalet. Någon betydelse har den dock ekonomiskt —
kanske icke så ringa heller — och framför allt är den av betydelse därigenom
att den undanröjer en orättvisa, som faktiskt föreligger för innehavare av jordbruksfastighet.
-— Då jag därifrån går över till att vidröra frågan om den
föreslagna omtaxeringen av jordbruksfastigheter, så vet jag, att jag rör vid ett
ömtåligt ämne, som ofta varit ett fält för misstolkningar och missförstånd.
Jag ber att från början få säga ifrån, att därvidlag är jag beredd att utan
någon som helst förutfattad mening biträda vilkendera linje, som efter noggrann
prövning kan anses klokast: uppskov med taxeringen eller omtaxering
nu. Så långt jag hittills kunnat tränga in i detta mycket betydelsefulla ärende
— och jag har verkligen försökt att göra detta —- synes mig för närvarande de
starkaste skälen tala för ett uppskov, och detta icke blott därför, att vi nu icke
veta vad vår krona är värd och att det ur den synpunkten skulle vara en olämplig
tidpunkt just nu för en omtaxering, utan framför allt därför att som bekant
jordbrukskrediten är nära sammanknuten med taxeringsvärdena. Det är
ju så, att sparbankerna, vilka i mycket stor utsträckning äro långivare till
jordbrukarna, äro i sina reglementen av lagstiftningen bundna vid en långivning
mot säkerhet av inteckningar inom 50 % av taxeringsvärdet. Härav följer,
att vid en för övrigt önskvärd och riktig sänkning av de nu alltför höga
taxeringsvärdena det för många jordbrukare skulle uppstå stora svårigheter.
De som belånat sin fastighet upp till 50 % — och de äro tyvärr mycket talrika
-—• komme att av sparbankerna anmodas att på grund av sänkningen av taxeringsvärdena
antingen inbetala överskjutande del av lånet eller att ställa fyllnadssäkerhet
och betala högre ränta. Detta skulle för många kunna bli droppen,
som kommer bägaren att rinna över. Man kan icke betala in något av
lånet, man kan icke ställa fyllnadssäkerhet. Och sparbankerna kunna icke
frångå vad som lagligen åligger dem. Det skulle kunna bli anledning till
många exekutiva försäljningar, vilka hittills kunnat undvikas. Jag vågar,
mina herrar, verkligen icke tänka mig in i vilka följder som skulle uppstå
härigenom på många håll i vårt land. Den utväg man i det hänseendet skisserat
och som skulle innebära, att man i stället utsträckte sparbankernas rätt
att såsom fullgod säkerhet godtaga inteckningar utöver nämnda belåningsgräns
finner jag för min del knappast tillrådlig. Därigenom bröte man sönder
en gammal och solid regel för vår fastighetsbelåning. Det må så vara, att sakförhållandet
är detsamma den dag som är: fastigheten är ju realiter icke mera
värd i det ena fallet än i det andra. Men vi få väl ännu så länge hoppas, att

Tisdagen den 19 januari f. m.

25 Nr 6.

förhållandena så småningom bli bättre och att sålunda ett bibehållande av
grundvalarna för fastighetsbelåningen skall visa sig vara det riktiga. Samma
resultat, som man väntar att nå genom en omtaxering, skulle man ju emellertid
kunna vinna genom en sänkning av repartitionstalet, och jag hör för min
del till dem, som anse, att den utvägen under nuvarande förhållanden är mera
att tillråda. Men som sagt: jag kan i denna fråga biträda förslag örn vilketdera
alternativet som helst, som jag efter noggrann prövning finner vara klokast.
Jag har velat bringa saken på tal blott därför, att det nu gäller att nyktert
och lugnt överväga skälen för och emot och att icke under en tillfällig
psykos rusa åstad och genomdriva det ena eller det andra. Det är tyvärr så,
att under nödtider tänker man icke alltid lugnt och klart utan rusar åstad
med ganska ringa eftertanke — och sedan får man bära följderna av ett kanske
förhastat beslut.

Det vore mycket annat att tillägga, men jag tror, att man håller mig räkning
för att jag icke alltför länge upptager tiden. Vad jag till sist skulle
vilja framhålla är detta: vår jordbrukarklass — liksom kanske de flesta
länders jordbruksbefolkning — hör till dem, vilka länge och tåligt fördraga
svårigheter. Men när en gång svårigheterna bli jordbrukarklassen övermäktiga,
kan kanske även den tvingas ut i en del äventyrligheter. Det är icke
ofarligt för samhällets ekonomiska bestånd i framtiden, örn jordbrukarklassen
alltför länge fått dväljas och arbeta under utomordentligt stora svårigheter.
Det är icke ofarligt för andra samhällsklasser. Men även örn man bortser från
alla faror och komplikationer, som kunna hota, vilket dock är orätt, så är
dock jordbruket den under svåra tider säkraste arbetstillgången, den säkraste
örn än tarvliga existensmöjligheten, och varje försummelse i fråga örn åtgärder
till ett stärkande av jordbruksnäringen innebär ett minus för vårt folks
försörjningsproblem. Det vore skäl i att betänka detta, det vore skäl i att
betänka, örn icke ett stödjande av jordbruket — även örn det måste ske med
ekonomisk uppoffring från andra samhällsklassers sida — likväl för oss säkrare
till en god arbetstillgång än några mer eller mindre artificiella nödhjälpsoch
beredskapsarbeten.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Carlström: Herr förste vice talman, mina damer och herrar! Det är
tämligen naturligt, att denna remissdebatt rört sig framför allt örn krisen. Man
har sagt, att årets budget är en nödbudget, som framskapats genom de svåra
förhållanden, som nu råda i landet. Jag har försökt att följa med ganska noga
här i debatten för att höra, med vilka åtgärder och med vilka medel man från
skilda håll tänker hjälpa oss ut ur det tillstånd, vari vi nu hamnat, men jag
måste säga, att jag egentligen icke funnit några nya förslag, som skulle kunna
antagas bli effektiva. Man har ifrån de flesta håll kommit fram med de gamla
recepten. Och jag erkänner gärna att det icke är lätt att upptäcka något nytt —
jag kan heller icke göra det. Då nu emellertid alla andra tyckas hålla fast vid
sina meningar från år tillbaka, kanhända jag också får göra detta och här en
liten stund framföra de synpunkter, jag Ilar på krisens uppkomst och förlopp.

Litet var ha vi klart för oss, att det är kriget, som är den egentliga orsaken
till vad som nu sker i världen. Men det är icke alla, som tro, att vi litet var
måste betala »krigsskulderna». Man talar om, att örn man kunde ute i världen
göra upp striden mellan stormakterna örn krigsskulderna, skulle allt snart rätta
till sig, och det är tydligt, att vi i så fall skulle lättare komma ut ur det elände,
som nu råder. Men jag är övertygad örn, att vi 1’å nog också inom nationerna
göra upp oss emellan örn krigsskulderna. Vi veta, att under krisåren måste vi

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Karts.)

Nr (i.

26

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

gå ifrån guldmyntfoten och finna oss i att penningvärdet blev deprecierat på
ett sätt, som vi förut icke kunnat tänka oss. Inom jordbruket gingo priserna
upp först — livsmedel är kanske det nian först och främst av allt ser till att
man har. Sedan veta vi, huru cirkusen fortsatte: från jordbruket gick prisstegringen
till alla andra områden, och när kriget tog slut eller fram mot 1919 var
det ingen människa i detta land, som trodde, att vi någonsin skulle komma tillbaka
till de förhållanden i fråga örn penningvärdet, som vi hade före kriget. Den
som sagt något sådant skulle lia blivit utskrattad. Emellertid äro vi nu där för
jordbrukets vidkommande. Råvaru- och partiprisindex ha år 1931 stålt i 97.5
hela året tror jag — möjligen var det t. o. m. ännu lägre i september. När det
gäller dylika varor, stå vi alltså lägre än vi gjorde före kristiden. Detaljhandelsprisen
och levnadskostnaderna ligga, såsom vi veta, på ett helt annat plan.
Orsakerna till den efterkris, som vi för närvarande äro inne i, äro tydligen i väsentlig
mån att söka i att jordbrukarna i världen under tio års tid måst hålla på
att betala krigsskulder. Efter år 1920 sjönko priserna på produkterna för jordbrukarna
steg för steg. Dock rådde drägliga förhållanden ända fram till 1928
—1929. Men det är ju klart, att när 40 % av vårt lands befolkning — och för
övrigt en stor procent av hela världens folk — förlorat en ansenlig del av sin
köpkraft, måste detta återverka även på industrien, som i sin tur får känning
av svårigheterna. Det är ett ordspråk, som säger, att när bönderna ha pengar,
ha alla andra pengar också, och det ligger nog åtskilligt i det ordspråket. Bönderna
ha haft för litet pengar under de gångna åren, och detta återverkar nu
på så sätt, att även andra börja få smått om det. Nu menar jag, att örn varuutbytet
mellan nationerna och mellan individerna inom nationerna skett på ett
rättvist sätt eller åtminstone på ett sådant sätt som skedde före kriget, så hade
icke det tillstånd, som nu råder, behövt inträda för vare sig jordbruk eller industri.
Jag giver en av gårdagens talare -—- herr Wigforss — alldeles rätt i att
det borde ju vara på det sättet, att när vi fått hjälp av maskinerna och tekniken i
så hög grad i världen borde vi allesammans ha det bättre än förut. Men det kunna
vi endast få, örn vi allesammans byta produkter med varandra, ty vi ha ingen
glädje av örn 60 procent av landets folk har det bättre än förut, 30 procent sämre
och 10 procent ingenting alls att byta sig till varor för. Det är på det sättet
man åstadkommer ett läge, där svårigheterna och arbetslösheten steg för steg
växa.

Örn man nu frågar sig, vilka åtgärder, som här ha rekommenderats från skilda
håll, är det, som jag förut sade, på det sättet, att från högerhåll har man
kört fram, inte så våldsamt men i alla fall med tullar och skyddsåtgärder, och
om jag lyssnade rätt till herr Olsson i Kullenbergstorp i går, kommer han väl
antagligen att hålla sig tämligen nära i amiralens kölvatten, då det gäller tullhistorierna.
Jag kan säga, att det är möjligt, att vi andra också få hålla upp i
detta kölvatten i vissa saker. Herr Wigforss sade ju i går, att det är en dårskap,
vad som nu sker i världen i fråga örn tullarna, och det kunna vi gå med
på, men är det så, att vi nödgas umgås i ett dårhus i detta avseende, är det väl
bäst, att vi bli litet tokiga också, örn vi vilja leva. Men jag tror, att det är ingen
av alla dem, som framhållit denna väg såsom en av utvägarna ur svårigheterna,
som egentligen tror på att något effektivt kommer att ske, som en talare i första
kammaren — han var visserligen mycket ung •— i går i flera olika poänger
sade, måste ske till jordbrukets hjälp. Vi ha nog klart för oss, ätt det kan inte
bli så sjmnerligen mycket, som sker på den vägen.

Nu var jag emellertid mycket intresserad i går, då herr Per Albin Hansson
höll sitt anförande. Han talade örn, att vi borde söka arbeta i samförstånd under
denna riksdag. Jag tror han nämnde örn, att man nu skulle undersöka i
vilken anda vi borde gå till arbetet, och jag har för min del sedan flera år vågat
tala örn den goda viljan till samarbete mellan skilda grupper, men jag har mest

Tisdagen den 19 januari f. m.

27 Nr G.

blivit mött med ett medlidsamt leende »det är barnsligheter det där». Så länge
det finns makt i de skilda lägren att kunna bekämpa varandra och taga ut »sin
rätt» med maktmedel, är det alldeles lönlöst att tala örn den goda viljan. Jag
måste bekänna, att jag tror, att det inte är stora utsikter nu, att vi skola följa
ärkebiskopens uppmaning, som herr Hansson citerade, och jag är inte så övertygad
om att man ej på den kanten, där herr Hansson hör hemma eller där han
dirigerar, i klassens intresse är så synnerligen intresserad av att se till, att man
inte berövar den brödet, som har det sämre.

Herr Magnusson i Skövde var nyss inne på den historien, och jag skall inte
närmare gå in på den, men jag vill endast säga, att kan man inte även på den
kanten — då det gäller att resonera om den betalning, som skilda grupper nu
få för sitt arbete — inse att de bytesmöjligheter, som nu förefinnas, måste utjämnas,
komma vi inte synnerligen långt med avseende på att komma ut ur
denna kris.

Det har i denna remissdebatt inte framkommit så starka toner från jordbrukarnas
sida, då det gäller krav på ändringar, det har inte förekommit i varje fall
något starkare hot örn, att örn inte det eller det sker, vet man inte vad som kan
inträffa. Vi ha ju annars hört från en talare i dag, att örn vi inte vilja marschera
i den riktning, som han rekommenderade, skulle det hända något. Jag vill
emellertid säga, att nu är stämningen sådan i Sveriges land bland Sveriges
jordbrukare, att det är rätt allvarligt. Vi kunna göra ett tankeexperiment.
Herr Andersson i Stockholm klagade nyss över statstjänarnas löneförhållanden
och över arbetarnas, som inte ha mera än 2,500 kronor örn året, och jag tror
inte det är för mycket, men hur skulle det vara, örn någon av denna klass bleve
erbjuden att arbeta för samma lön i kronor räknat 1931 som 1913? Vad skulle
man säga, om man begärde från arbetsgivarhåll, att nu få ni vara så goda att
krypa tillbaka till läget 1913? Det är, vad som sker för närvarande i Sveriges
land för jordbrukets del.

Jag sade, att det var något så när drägligt fram till 1928, men vad har
skett sedan dess? Jo, sedan dess har priset på jordbruksprodukter sjunkit
i sin helhet med 22 % och då det gäller de animaliska produkterna med 30 %.
Jordbrukarna ha alltså efter den successiva lönereglering nedåt, som skett
från krigsåren till 1928, under åren från 1928 och fram till nu fått vidkännas
en lönereducering med ytterligare 25 ä 30 %; Tro ni verkligen, att på
något annat område arbetarna skulle nöjt sig med något sådant? Hade man
gjort det försöket beträffande statstjänarna, skulle det varit tyst vid järnvägarna,
inga brev skulle ha befordrats och ingen statens vattenkraft skulle
vi fått. Man hade lagt ned arbetet över hela linjen. Men för jordbruket
medgiver man visserligen, att det är förfärligt tråkigt, men man drar sig
ändå inte för att, liksom herr Andersson i Stockholm gjorde här nyss, tala
örn att när nu inte statstjänarna ha fått det förslag framlagt, som 1928 års
lönekommitté utarbetade, skulle det vara en synnerlig uraktlåtenhet från regeringens
sida. Ja, herr Andersson i Stockholm är ju inte här nu, annars
skulle jag hälsa honom från bygderna ute i landet. Där väntar man inte på
inarbetande av dyrtidstilläggsindex i lönerna, där väntar man på något helt
annat. Jag måste i likhet med herr Andersson i Rasjön i går säga, att jag
väntade också något mera av regeringsförslaget i den frågan än vad som
här nu har framkommit. Ty är det i själva verket rimligt, att då 35 ä 40 %
av landels invånare tvingas tillbaka till en lönenivå, som, kan nian säga, ligger
på förkrigstidens ståndpunkt, begär man från andra håll, där reallönen
ligger 20, 30 och ända till 4Ö % högre, att här skall man ändock lia litet mera.
Jag är övertygad örn, att om vi skola komma ut ur den kris, som nu råder
i vårt land, och det är samma förhållande i världen i övrigt, går det inte
genom att tillgripa konstlade medel, utan det måste också ske på den andra

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Sr 6. 28

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Korts.''

vägen, nämligen genom en utjämning mellan de skilda näringarna, och om
man inte godvilligt och i samförstånd går den vägen, blir det den hårda nödvändigheten,
som framtvingar det.

När herr Kilbom och herr Andersson i Stockholm tyckas mena att de ostörda
borde få ställa till med sin revolution, säger jag: För all del, kom med den
då, ty en stor del av svenska folket har nog den uppfattningen, att vad annat
som helst skulle vara bättre än vad som nu försiggår på vissa områden.. Men
när man hör, att man från den kanten har den meningen, som herr Andersson
i Stockholm gjort gällande, att en viss kategori skall vara skyddad från
alla kristidens olägenheter och ändå kräva mera, blir man sannerligen förskräckt
för herr Anderssons revolution, ty på det sättet måste det bli en
oerhört stor mängd av landets folk, som får leva på svältgränsen i fortsättningen,
ty de samlade tillgångarna räcka inte till för dylika krav åt
alla.

Man kan inte undra på örn Sveriges jordbrukare nu äro ganska beklämda,
och jag måste säga, att när räntehöjningarna och valutapolitikens följder
spredo sig ute på landsbygden, blev man ganska förvånad. Jag skall inte
säga som herr Sköld sade, att herr Winkler hade sagt i debatten i denna
fråga, »att jag förstår ingenting men jag tror detta», men eftersom det inte
finns någon, som jag tror förstår något på detta område, torde man i varje
fall ha rätt att hoppas, att det ändå funnes möjlighet att kunna komma in
på sådana vägar, att räntan sänktes och att det bleve något större tillgång
på penningar i landet. Ty vart leder det hän med Sveriges kommuner på
landsbygden, om nu den ena tvångsförsäljningen äger rum efter den andra —
den står inte för dörren omedelbart överallt, men bland de jordbrukare, som
kommit till under krisåren, har man att vänta den ena försäljningen efter den
andra, för så vitt de inte ha pengar, som de fått från annat håll. Då blir
följden, att jordbruksfastigheterna komma att sjunka och taxeringsvärdena gå
ner kanske till hälften. Hur skola dessa kommuner kunna klara sina kommunala
utgifter under sådana förhållanden? Det måste också anses vara en
mycket stor olycka, örn de fattiga jordbrukarna nu skulle få gå ifrån sitt och
bli utfattiga och de, som ha pengar och kunna köpa deras gårdar, skola bli
ännu rikare. Det är en omvälvning, som sannolikt är ganska avskräckande.
Örn det finns någon möjlighet att kunna hjälpa dem, som inte redan äro alldeles
för mycket nere, genom räntelättnader eller genom något moratorium,
så att de inte behövde gå ifrån sina gårdar eller sättas i konkurs, vore det
verkligen en mycket viktig angelägenhet. Man kan naturligtvis resonera som
så, att det är endast att förlänga smärtan, och det kan det ju vara för vissa
av dem, men det är väl ändå att hoppas, att tiderna så småningom skola
kunna i någon mån bli bättre, och att då dessa jordbrukare också skola kunna
hålla fast vid torvan.

Vad som gör mig mest pessimistisk, då det gäller denna sak, är att Sveriges
ungdom, våra pojkar och flickor, som vi ha hoppats skulle bli kvar
därute och taga arbetet och arvet efter oss, nu är så förtvivlad över situationen,
att de säga: Vi stanna inte kvar, vi kunna det inte, det är ingen
mening med det längre. Och varför skola de stanna kvar vid jordbruket,
när de se, hurudana förhållandena äro inom andra områden! Jag har i
höst haft en byggnadsarbetare hemma, som gjort en del reparationer, en mycket
duktig karl förresten, som det var roligt att se arbeta. Vi gingo ut en
kväll, sedan han slutat arbetet, till ladugården, och jag sade till honom, att
nu när ni går hem i kväll, kan ni få i betalning för ert dagsverke i dag två
av dessa smågrisar, de voro nämligen fyra veckor gamla och värda ungefär
5 kronor per styck, eller 100 liter mjölk eller 17 kilogram fläsk. Det är,
vad ni har rätt att få av mig för ert dagsverke. Det var ingen överdrift

Tisdagen den 19 januari f. m.

29 Nr (i.

alls, men under sådana förhållanden är det klart, att våra flickor och pojkar
tänka: Varför skola vi gå här ute och arbeta, det går inte så hastigt att
åstadkomma de där produkterna, det går inte på en dag och det går inte
heller på tre eller fyra dagar, men det är i alla fall det byte man kräver.
Skola vi, herr Kilbom, kunna rätta till det i samhället, vare sig det blir en revolution
eller inte, måste vi lia en utjämning i fråga om bytesmöjligheterna,
ty det är på den vägen, som den nuvarande krisen skall rättas till.

Herr Sköld sade, då han började sitt anförande i går, att han hade tänkt
tala mest örn jordbrukets läge. Han sysslade emellertid så länge med valutaförhållandena,
och jag tror han är relativt inne i de frågorna, att han hann
inte syssla så mycket med jordbrukets förhållanden. Han erkände emellertid,
att lian tagit fel, då han för ett pär år sedan påstod, att vi borde övergå
till animalisk produktion, och nu har han inte den strängen på sin båge längre,
men han rekommenderade några andra åtgärder. Det gällde att organisera,
att försöka få fram ett bättre kreatursurval i ladugårdarna samt byggnadsfrågan
och skuldsättningen. Ja, beträffande organisationen har jag nog också
den meningen, att det är kanske åtskilligt att göra vid jordbruket i detta
avseende, men det är naturligtvis en oerhörd svårighet att organisera Sveriges
jordbrukare på grund av de geografiska förhållandena i jämförelse med
industriens arbetare, och det är en väldig skillnad mellan att organisera oss
på småländska höglandet, där vi bo långt ifrån varandia, och att organisera
jordbrukarna på Skåneslätten, som lätt kunna komma i beröring med varandra.
Danskarna ha ju sin utomordentliga organisation, som vi ha hört åberopas
här vid flera tillfällen. Jag tror herr Olsson i Kullenbergstorp rörde
vid det i går, men de ha ju inga lysande tider de heller. Både 1930 och i
fjol var här frågan uppe oni att organisera smörexporten och smörkontrollen,
och det har talats mycket från skilda håll örn, hur det skulle ske. Det anslogs
4 miljoner kronor o. s. v. Sedan har man grälat ytterligare ett år örn, hur
detta skulle ske — och nu få vi 1 Tirma och 70 öre för smöret! Man organiserar
i varje fall mycket långsamt här i landet, då det skall ske från riksdagens
sida. På denna väg kan man inte komma så synnerligen långt, och
hur långt man kan komma i fråga örn att lösa jordbrukets byggnadsfråga,
som ju är så oerhört viktig, under de förhållanden beträffande »byte» som
jag talade örn nyss, vet jag inte. Herr Sköld hade heller inte något medel
att rekommendera, och hur man skall kunna lätta på skuldsättningen för dem,
som lia köpt sina gårdar under krigsåren och lia stora skulder, är också ett
svårt problem. Men där hoppas jag, att herr Sköld och jag skola kunna enas
i något avseende, då det gäller att hjälpa dessa sämst ställda. Jag vill
emellertid säga, att skola vi komma ut ur denna kris utan katastrof, få vi
litet var försöka ge efter på våra krav och fordringar. Det får också herr
Kilbom göra. Det går inte att samtidigt driva den satsen, att här är en grupp
arbetare, som vi absolut kräva skola ha det och det. medan andra på grund
av marknadsläget få nöja sig med en avlöning, som iir tredubbelt lägre, och
ändå få försöka lugna sig. Jag menar, att de i landet, som lia de stora
inkomsterna, och även arbetsgivarna, då det gäller sammanslutningar och monopol
och sådana saker, få se till, att de inte obilligt utnyttja sina möjligheter
och däfmed förvärra, förlänga och försvåra situationen.

_ Skulle vi inte ändock, även om vi litet var ha klart för oss, att den goda
viljans viig är mycket svårframkomlig, kunna komma överens örn att i den
mån det är möjligt böra krigsskulderna litet var och på det sättet göra möjligheterna
för en dräglig lösning av denna kris en liten smula rimligare. I
anslutning till vad jag här sagt örn beräkningen av lönefrågorna i statsverkspropositionen
tror jag, att det vore lyckligare, örn man även på den kanten
ville inse, vad läget kräver, och jag tror vidare, att det vöre lyckligt, örn

Vid remiss av
statsverkspr
opositionen.
(Forts.)

Nr C.

30

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

man här i riksdagen kunde göra något för att ränteförhållandena här i landet
kunna komma i ett sådant läge, att jordbrukets ställning inte ytterligare försvåras.
Naturligtvis få vi, som jag förut sade, måhända från skilda håll gå
med på vissa eftergifter i fråga om principer och vad vi förut kanhända ansett
nyttigt och oundgängligt, men örn vi kunna mötas i de punkter, där det
är möjligt att göra något, skulle läget för vårt land och vårt folk bli drägligare
än vad det eljest ser ut att bli.

Herr Strindlund: Herr talman! Yad som i nu rådande och av många omvittnade
krissituation borde påkalla särskild uppmärksamhet, det är frågan
på vilket sätt man skall kunna bispringa den norrländska skogsbefolkningen.
Denna befolkning, som skulle jag kunna säga — visserligen har en upptränad
förmåga att fördraga umbäranden, lever dock just nu under sådana förhållanden,
att de verkligen torde kunna rubriceras med ordet nöd.

Orsakerna till den norrländska jordbruksbefolkningens svårigheter äro nog,
som man förmodlingen torde ha sig bekant, just att söka i att inkomsterna från
skogen både i form av försäljningar och i form av arbetsinkomster sinat. Detta
framhäves också med skärpa i de uttalanden, som från sakkunnigt håll på
området framkommit vid den särskilda undersökning, som gjordes i höstas.
Det är verkligen beklagligt, att så litet gjorts och kunnat göras från det allmännas
sida för att komma denna befolkningsgrupp till hjälp. Det kan inte
vara lyckligt örn dessa medborgare bibringas den uppfattningen, att de äro
av de styrande, av statsmakterna, förbisedda och orättvist behandlade. Det
skall visserligen erkännas, att de statliga åtgärderna för lindrande av arbetslöshetens
följder i viss mån under de senaste tiderna svällt ut, men vi skola
komma ihåg, att dessa åtgärder knappast kunna nå den befolkningsgrupp, som
jag nu närmast tänker på, nämligen jordbrukarna. De flesta av de förslag,
som jordbruksutredningen framlagt i syfte att höja jordbrukets ekonomiska
bärkraft, ha av statsmakterna antagits och i vissa fall lett till påvisbara resultat.
Av dessa ha dock de norrländska jordbrukarna icke haft annat än möjligen
indirekt fördel. För att även söka göra något för denna befolkningsgrupp
avlämnades redan den 4 oktober 1930 en hemställan örn att utredning
skulle verkställas rörande möjligheterna för ett ökat ekonomiskt utbyte av med
jordbruk förenat skogsbruk samt att förslag för berörda ändamål skulle utarbetas.
Denna jordbruksutredningens framställning har sedermera på det
livligaste tillstyrkts av praktiskt taget landets samtliga enskilda skogsägaresammanslutningar.
Det har vidare tillstyrkts av flera andra lantmannaorganisationer,
och jämväl hushållningssällskap ha instämt däri.

Jag måste säga, att det svar, som gavs från regeringen först något över ett
år efter framställningens avgivande var framför allt för Norrlands jordbrukare
en stor besvikelse, för att inte säga ett slag i ansiktet. Omnämnda framställning
åtföljdes av en promemoria, där exempel gavs på åtskilliga frågor,
som ansågos böra uredas och vilka samtliga ur jordbruksekonomisk synpunkt
enligt min uppfattning ha sin stora betydelse. I de direktiv, som givits den
kommitté, vilken tillsattes i oktober 1931, ha ur denna promemoria uttagits
och omnämnts några få punkter. Det säges i dessa direktiv bl. a.: »I en vid
framställningen fogad promemoria har sammanfattningsvis angivits de frågor,
vilka syntes kräva utredning. Av de i promemorian omnämnda, under femton
olika punkter upptagna spörsmål torde följande här böra framhållas. Under
punkt 4) i promemorian beröres frågan örn vinnande av enhetliga metoder
vid inmätningar och tumningar av virke, därvid erinrats att frågan tidigare varit
föremål för utredning, vilken finnes intagen i statens offentliga utredningar
1923: 57. Under punkt 7) behandlas frågan om upplysningsverksamhet
i syfte att informera jordägarna om virkets aptering och tillredning. Un -

Tisdagen den 19 januari £. m.

31 Nr (i.

der punkterna 10) oell 11) upptagas frågorna om ökad avsättning av avfallsvirke
(vedbränsle) samt örn produktionen och avsättningen av träkol.» Jag
medger, att dessa särskilt omnämnda punkter i jordbruksutredningens promemoria
ha mycket stor betydelse, inte minst den förstnämnda. Ty förhållandena,
sådana de nu äro på berörda område, äro mycket otillfredsställande. Men
jag kan inte förstå, varför man inte, samtidigt som man tog upp det, tog med
hela ifrågavarande punkt 4) ur jordbruksutredningens promemoria. Yi tala
där om kontroll över inmätningar och tumningar.

Det rör sig vid dessa tumningar och inmätningar om värden, som vi kanske
i allmänhet inte tänka på. Enligt gällande instruktion för tumningsföreningarna
sker all intumning på fallande mått, nämligen då det gäller småvirke fallande
halvtum och då det gäller grövre dimensioner fallande heltum. Vi förstå
då, vilken betydelse det kan lia, om de tumningssaxar som användas slå
slint på bara en millimeter. På andra områden påfordras från det allmännas
sida kontroll över mått, mål och vikt även då det gäller att göra upp jämförelsevis
obetydliga affärer. Går jag in i en butik och köper för 10 öre, så
skall varan mätas eller uppvägas med kontrollerade mått eller vikter. Men
här gälla inga kontrollbestämmelser över de mätinstrument som användas.

Det hade även varit synnerligen önskvärt om de andra i denna promemoria
upptagna punkterna hade blivit föremål för regeringens och framför allt
jordbruksministerns intresse. Jag vill påpeka, att det är en modern åsikt, som
nu börjar tränga igenom, att man inte enbart skall inrikta sig på produktionsbefrämjande
åtgärder utan att minst lika viktigt är, synnerligast då det
gäller att komma jordbrukaren till hjälp i hans ekonomiska kamp, örn man
kan göra något för att underlätta avsättningen av produkterna. Den principen
har också hos jordbruksutredningen varit så att säga den norm, efter
vilken man gjort upp detta förslag. Däremot kan jag inte finna, att i de direktiv,
som lia utarbetats för den tillsatta kommittén, denna princip godtagits.
Man kan visserligen säga., att de övriga punkterna och vad man därmed velat
nå kan tillgodoses av jordbrukarna själva, till en del eventuellt genom sammanslutning
eller på annat sätt. Men jag vill framhålla, att under förutsättning
att den som fäller ett sådant uttalande är opartisk, så känner han inte
till styrkeförhållandet mellan säljare och köpare, då det gäller trävaror, åtminstone
uppe i Norrland. Det kan understundom vara sådana förhållanden
rådande, att en svagare part bör få vända sig till statsmakten för erhållande
av erforderlig hjälp och skydd.

I den förut omnämnda hemställan hade uttalats bl. a. följande: »Av vikt

är under alla förhållanden, att utredningsarbetet så organiseras, att jordbrukets
ekonomiska intressen i samband med denna fråga bli beaktade och utredda i
den utsträckning deras stora betydelse påkallar.» Framtiden må utvisa, örn
så blir fallet, och det är givetvis för tidigt att nu yttra sig om hur det kommer
att bli. Men jag fäster mig vid att man saknar detta uttalande i direktiven
för den tillsatta kommittén.

överraskad blev man sannerligen också, då man såg den sammansättning
som denna kommitté fick. Där lia vi först trävaruexportföreningens direktör
som ordförande. Vi lia vidare en skogschef vid ett bolag, som numera är
anslutet till Kreuger-koncernen. Så ha vi sekreteraren i skogsvårdsstyrelsernas
förbunds centralråd, vilken vi känna till litet grand, eftersom han kontrasignerade
det i huvudsak negativa utlåtande, som lämnades av centralrådet
över jordbruksutredningens framställning. Vidare lia sågverksindustriarbetarna
såsom sin representant fått en tränad underhandlare, nämligen sin ombudsman
från Gävle. Bönderna slutligen ha blivit representerade i denna för
dem så ytterst betydelsefulla kommitté genom bara en enda person, nämligen
förutvarande riksdagsmannen Karlsson i Gasabäck. När jag såg den sam -

Vid remiss av
statsverkspropositionen
.
(Forts.)

Nr 6.

32

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Korts.)

mansättningen första gången, kom jag alldeles spontant att erinra mig en
tavla från den tiden jag var pojke, tecknad av Ankarcrona. Det var en tavla,
där man såg en stor pampig pälsklädd herre sitta i en gigg; vid sidan av honom,
inklämd i ett hörn, satt en liten obetydlig skjutspojke; och man såg, hur
giggen rullade fram precis i samma hjulspår som förut fanns på vägen. Den
tavlan hade han betecknat: Aktiebolag och hemman i Norrlandsgiggen. Jag
kunde icke annat än erinra mig just den bilden då jag såg den sammansättningen,
och då jag tänkte på hur härigenom jordbrukarnas ekonomiska intressen
blivit beaktade. Det är ej så underligt, örn den norrländska jordbruksbefolkningen
mer och mer får en känsla av att nära nog vara övergiven av de
maktägande och styrande.

Det är rentav märkligt, vilket ringa intresse skogsfrågor överhuvud tyckas
väcka och dock vill jag erinra, att minst två tredjedelar av hela antalet
brukningsdelar i landet äro förenade med skogsbruk. Säkert är, att kunde
några åtgärder vidtagas för upphjälpande av det ekonomiska utbytet av bondeskogarna,
skulle det äga mycket större betydelse för det stora flertalet jordbrukare
än en hel del av de stödåtgärder, som hittills genomförts eller ifrågasättas.
Jag tror också, att den stora nationalekonomiska betydelse som vårt
skogsbruk äger icke är tillräckligt beaktad. Jag skall här icke komma med
någon statistik eller dylikt; men för att ge en liten bild av vilka massor det
här rör sig örn skall jag endast taga ett grovt exempel. Enligt statistisk årsbok
redovisas för 1929 ett tillsläppt flottgods i Ångermanälven med 18,833,106
stycken klampar; detta bara i ett enda av våra större vattendrag. Denna
kvantitet redovisas i samma källa till ett kubikinnehåll av icke mindre än
1,938,771 kubikmeter. Det är tal, som äro så pass stora, att man i regel
kanske icke tänker på dem. Jag skall därför be att få göra en liten bild av
denna massa. Om jag tänker mig detta antal kubikmeter och staplar upp denna
virkesmassa 1 meter hög och 1 meter bred, så få vi en »trave» av 194 mils
längd, d. v. s. ungefär 3 gånger mellan Malmö och Stockholm, och dock gäller
det här fast mål; gör jag om det till löst mål så kommer jag fram till fyra
gånger sträckan Malmö till Stockholm.

Jag erinrade mig detta i går bl. a., då jag hörde herr Wigforss’ utläggning
av den normalt stigande statsbudgeten. Det är väl ändå så, att en hel del
av denna stegring närmast är skenbar på grund av det ändrade penningvärdet;
men det torde också vara en reell stegring, som knappast möjliggjorts,
därest man icke haft att osa dessa inkomster ur de norrländska bygderna eller
kanske rättare sagt de norrländska obygderna.

När jag är inne på detta, att jag alltså icke kan anse, att de norrländska
frågorna blivit beaktade i den grad det varit önskvärt, så kan jag icke avhålla
mig från att påvisa, att man i vårt grannland Finland tycks ha en helt
annan uppfattning om betydelsen av dessa frågor. Enligt uppgifter, som jag
lyckats få tag uti, finner jag, att t. ex. vedförbrukningen vid de finska järnvägarna
är en helt annan än här. Här ha vi förut haft en liten vedförbrukning
vid järnvägarna, men den har försvunnit, och det finnes faktiskt icke
kvar mer vedförbrukning vid järnvägarna än som behövs för att göra fyr under
pannorna. I Finland däremot användes 1929 vid statens järnvägar icke
mindre än 1,357,196 kubikmeter ved. Om jag skulle taga samma grova bild
som nyss för att åskådliggöra även det talet, så finge vi en vedtrave, som räcker
mer än två gånger mellan Malmö och Uppsala. Det är vad som åtgår för
de finska järnvägarna, och vad det skulle betyda i form av ökat arbete eller
inkomster för den skogsägande befolkningen, örn man komme därhän även
här, det behöver jag icke närmare utveckla, utan bilden talar för sig själv
utan några vidare kommentarer. Jag kan också nämna, att den av försvarsväsendet
i Finland förbrukade veden uppgick till 184,976 kubikmeter, under

Tisdagen den 19 januari f. m.

33 Nr 6.

det att förbrukningen av stenkol och koks vid detsamma icke uppgick till mer
än 9,267 ton, varav 7,214 ton förbrukats av fartyg. Trots den förbrukning
som där är, så väcktes vid föregående års riksdag i Finland motioner örn utvidgning
av användningen av inhemskt bränsle; och det är ganska intressant
att se, vad agrarutskottet där gjorde för uttalande och göra en liten jämförelse
med den förståelse, som en dylik framställning brukar ha hos våra myndigheter
och t. o. m.- hos våra utskott i riksdagen.

Ågrarutskottet föreslog att riksdagen måtte besluta hemställa

»att regeringen skyndsamt måtte vidtaga sådana åtgärder, att användandet
av inhemskt bränsle vid statsjärnvägarna och i statens övriga inrättningar med
det första bleve betydligt större än nu är fallet; och

att regeringen måtte vidtaga åtgärder för åstadkommande av planmässiga
undersökningar angående ökande av klenvirkets avsättningsmöjligheter, förbättrande
av förfarandet vid tillverkning av inhemskt bränsle samt utvecklande
av eldningsanordningarna så att de bleve så förmånliga som möjligt för
inhemskt bränsle». Agrarutskottets förslag godkändes och ärendet var därmed
slutbehandlat. Man kan inte vara tillfredsställd med att framställningar,
då de här göras i ungefär samma syfte, avvisas med erinran örn pågående
experiment med nya eldnings- eller värmeledningspannor. Jag har dock så
stort förtroende för våra egna ingenjörer, att de borde kunna jämställas med
de finska, även då det gäller användandet av inhemskt tillgängligt bränsle.

Även annat ur norrländska synpunkter skulle man nog vilja framdraga vid
detta tillfälle, men jag skall nu icke uppehålla mig särskilt härvid. Men jag
skulle verkligen vilja fråga, hur länge det kommer att dröja, innan vi få ett
svar på en framställning, som gjordes för ett flertal år sedan från Västernorrlands
läns hushållningssällskap örn åtgärder med anledning av den i Norrland
grasserande s. k. vattusjukan bland hästar?

Det är kanske djärvt att säga, men det är faktiskt, att norrlänningarna
börja få delvis det intrycket, att man vill räkna vår landsdel till ett koloniland,
som det är bra att ha för att hämta något därur, men som man eljest
icke vill göra något för. En stråle av hopp kom fram, när den förste talaren
i remissdebatten så kraftigt gick in för samförstånd och samförståndspolitik.
Jag vill hoppas, att vi jordbrukare och för övrigt även skogsarbetare kunna
få påräkna hans benägna bistånd, när det gäller att få en utjämning av de
bördor, som nu rådande kristid lagt på skogsbefolkningen. Jag menar, att den reducering
av inkomsterna från trävaruhanteringen, som lågkonjunkturen medfört
och krisen framkallat, icke skall behöva bäras enbart av virkesleverantörema
och skogsarbetarna, utan kanske t. o. m. sågverksarbetare skulle vilja vara
med örn att dela denna börda. Jag vill bara därtill lägga, att priserna för
närvarande på skogsprodukter icke äro högre, än att de ungefär motsvara normala
arbetskostnaden för deras framforslande; och dock avslutas för närvarande
icke så få köp, ty läget är så tryckande för dessa virkesägare, att de
tvingas sälja bara för den obetydliga inkomst, som själva arbetet med avverkningen
kan ge. Men det är synnerligen hårt, örn man skall vara tvungen misstänka,
att det förhåller sig så med dessa affärer som nu avslutas, att det sker
därför att det finns folk, som passa på att utnyttja det nödläge, som råder
för dessa jordbrukare.

Härmed har jag framfört en del norrländska synpunkter, beträffande vilka
jag skulle vilja hoppas, att de örn möjligt bliva beaktade i den utsträckning det
låter sig göra redan under denna riksdag. Jag skall sluta med en hälsning
från skogen till regeringen och då framförallt till jordbruksministern, att vi
vore tacksamma, vi norrländska jordbrukare, som också ha litet skog förenad
med jordbruket, örn vi bleve delaktiga av det intresse och den gunst, som tyckas

Andra hammarens protokoll JOSS. Nr 0 3

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Ifr 6. 34

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

finnas för de yrkeskamrater, som ha sin näring och utöva sitt yrke på orter,
som ha betydligt bättre naturliga förutsättningar än vi däruppe.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet von Stockenström: Herr
talman! Jag var tyvärr inte inne i kammaren under förra delen av herr
Strindlunds anförande, men jag har fått del av vissa uttalanden, som den
ärade talaren då gjorde och som påkalla att jag gör några erinringar.

Herr Strindlund lär ha vänt sig mot direktiven för den förra hösten tillsatta
skogsvårdskommittén och även yttrat sig angående denna kommittés
sammansättning. Yad nu angår direktiven för denna kommitté, är det ju riktigt,
att kommittén kommit till bl. a. med anledning av den framställning, som
tidigare gjorts från jordbruksutredningen. Man hade i ..den framställningen
från jordbruksutredningen yrkat, att en hel serie frågor skulle utredas
och vissa åtgärder vidtagas i samband därmed. I stort sett ha vi byggt
just på jordbruksutredningens uttalande. Men jag ansåg, att det var anledning,
inte minst i nuvarande tidsläge, att alldeles särskilt peka på vissa punkter
i jordbruksutredningens uttalande, främst då de punkter, där man yrkat
på undersökning angående ökad avsättning av skogsprodukter och rörande
möjligheten att bättre tillgodogöra gallringsvirke, träkol och annat, som utfaller
vid gallring av yngre skog. Jag ansåg, att det var i närvarande stund
det allra viktigaste problemet att kunna bereda ökad avsättning av ved och
träkol i första hand. Få vi ökad avsättning av dessa varor, så kunna vi gallra
våra skogar i större utsträckning än eljest. Detta bereder arbetstillfällen i
stor utsträckning samt inkomster för både arbetarna i skogen och skogsägarna.
Örn jag inte är felaktigt underrättad, skulle herr Strindlund ha antytt, att man
i direktiven lagt tyngdpunkten mera på åtgärder för befrämjande av själva
skogstillväxten och produktionen. Så är ingalunda fallet. Vi. ha lagt tyngdpunkten
just på avsättningen, därför att vi ansett, att ha. vi inte avsättning,
så kunna vi inte vidtaga åtgärder som i övrigt befrämja skogsvården, och
skogstillväxten. Det är avsättningen som är det primära. . Och det är därför
som vi i främsta rummet just velat sätta in alla ansträngningar för att vinna
ökad avsättning av skogsprodukter, främst givetvis sådana, som kunna få användning
inom landet. . ......

Vad kommitténs sammansättning angår har det gjorts erinran därutinnan,
att jordbrukarna inte vore tillräckligt representerade. Ja, i kommittén sitter
en jordbrukare, tidigare ledamot av denna kammare, som för övrigt i höstas
ledde en stor deputation, som hade företräde för statsministern och som representerade
över ett hundratal norrländska kommuner. Vidare sitter där en
skogschef, en framstående skogsman, vars namn är väl känt i Norrland. Sorn
kommitténs ordförande fungerar direktören i trävaruexportföreningen, vilken
jag tror sitter inne med stor sakkunskap på detta område, och med särskilda
förutsättningar att föra dessa frågor vidare. Ytterligare sitter där som representant
för skogsarbetarna, en förtroendeman, och som ledamot och samtidigt
sekreterare en jägmästare, sekreteraren i skogsvårdsstyrelsemas^förbund. Jag
kan inte förstå annat än att man strävat efter att få en nog så allsidig sammansättning.
_

Vad nu kommitténs arbete angår ha vi redan sett ett resultat därav, i det att
kommittén lagt fram ett enhälligt förslag, som blev tillstyrkt av alla myndigheter,
som yttrat sig, och vilket förslag har resulterat i en kungl, proposition,
som i går Indes på kamrarnas bord och van begäres ett belopp av inte mindre
än 2 miljoner kronor i extra anslag för befrämjande av vissa skogsvårdsarbeten
— det gäller närmast skogsutdikning och skogsodling. Vad kommitténs fortsatta
arbete angår eller vad kommittén nu närmast sysslar med^ är just att
samla in det material som föreligger och som kan visa, i vad mån vi kemna

Tisdagen den 19 januari f. m.

35 Nr 6.

ersätta en del annat bränsle, såsom stenkol och koks, med inhemska skogsprodukter,
ved och träkol. Vidare har kommittén till uppgift att ange, hur man
skall kunna hastigt sprida kännedom om de möjligheter, som därvidlag finnas,
propagera för saken, och verkligen försöka driva igenom ökad användning
av inhemska skogsprodukter. För min del ser jag ganska ljust på den saken.
Ty jag tror, att det visat sig, att vi i ganska stor utsträckning kunna använda
inhemskt bränsle i stället för utländskt. För egen del har jag hittills i vinter
i en värmeledning på landet inte använt vare sig stenkol eller koks utan uteslutande
ved och träkol. Jag har också i höst på min gård prövat träkol som
bränsle för traktor med synnerligen gott resultat. Jag har därför anledning
att se med mycket stora förhoppningar på de framtida möjligheterna att i väsentlig
mån öka användningen av inhemskt bränsle. Kan detta genomföras,
kunna vi få ökad avsättning inom landet för inhemskt bränsle, då få vi också
ökad möjlighet att vidtaga sådana skogsvårdande åtgärder som gallringar och
därigenom bereda arbete åt ett ökat antal personer. Och, herr Strindlund, det
är väl skogs- och jordbruksbefolkningen, som i sista hand också få nytta av
detta.

Herr Strindlund har antytt, att man inte tillräckligt beaktat jordbrukarnas
intressen. Men det är ju så i Norrland, att jordbruket och skogen hänga ihop,
gå hand i hand. Skogsbruket är ofta nog ett stöd för jordbruket. Bereder
man ökad avsättning för skogsprodukter, så kan jag inte finna annat än att
den jordbruksidkande befolkningen i Norrland, som även äger skog, därmed
också får ökad inkomst och säkrare bärgning.

Jag har inte anledning att närmare uppehålla mig vid detta. Men jag vill
understryka, att kommitténs uppgift inte är begränsad enbart till vad jag här
antytt. Men just med hänsyn till tidsläget, till de nu rådande svårigheterna
på arbetsmarknaden, har jag ansett, att de punkter, som jag här berört, voro
de som i första hand borde angripas, att man främst borde söka bringa de problemen
till lösning. Därmed är inte sagt, att det inte finns en hel del andra frågor,
däribland de av herr Strindlund berörda, som kommittén har att upptaga
till prövning i syfte att åstadkomma ett mera ekonomiskt utnyttjande av skogens
produkter.

Herr Anderson i Storegården: Herr talman! Då det sammanbrott in träffade

.på det ekonomiska området, som ägde rum förra hösten i en hel del
länder, vilka förut ansetts tillhöra de stabila staternas krets, så hade man anledning
förmoda, att från svensk sida snabbt skulle vidtagas åtgärder för att möta
den svårartade kris, som då kom över oss. Man hade, såsom här tidigare framhållits,
hoppats på en urtima riksdag, som möjligen hade kunnat mobilisera
statsmakternas krafter och inrikta sig på att försöka att vad på dem ankomma
mildra krisens verkningar. Det är ju klart, att man i en sådan situation som
den, vi kommit in i, måste överväga, huruvida icke statsmakten kunde utövas
på ett bekvämare sätt än under vanliga normala förhållanden, så att här liksom
i andra länder skulle kunna läggas en utomordentlig eller vitt gående fullmakt i
regeringens hand. I detta fall har ännu ingenting skett, och inte heller den nu
påbörjade riksdagen ser ut att få det program för statsmaktens handlande i den
nuvarande situationen, som väl skulle vara behövligt.

Då jag här i går med intresse lyssnade till herr Hanssons i Stockholm anförande,
i synnerhet då han berörde jordbruksfrågan, så var det av den anledningen,
att man haft den uppfattningen, att man i vårt land under en så bekymmersam
tid som den nu rådande mycket väl kunde tänka sig ett samarbete, som
sträckte sig över vanliga partigränser; och man skulle också kunna tänka sig,
att herr Hansson i så fall bleve vår MacDonald, och då hade väl herr Engberg''
blivit vår Henderson möjligen med den skillnad, att han icke fått resa till ned -

Vid remiss av
statsverkspropositionen,

(Forts.)

«r«. 36

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av rustningskonferensen. Men vad socialdemokratiska partiet beträffar, så tror
statsverks- jag, att det program, som från deras sida framkommit till krisens lösning, åtpropositionen.
minstone ur jordbrukssynpunkt måste anses vara alltför magert för att kunna
(forte.) anses tillfredsställande.

Det skall villigt erkännas, att från den nuvarande regeringens sida åtskilligt
gjorts för att hjälpa jordbruket i dess nuvarande nödläge; och då det här
efterlystes åtgärder från regeringens sida till jordbrukets hjälp, så anmälde
statsministern ögonblickligen två papper: ett med förslag örn ett anslag på 2
miljoner kronor till skogsvårdande åtgärder och ett annat för underlättande av
egnahemslånetagarnas ställning. Alla sådana saker äro givetvis tacknämliga,
men utgöra icke det program, det samlande program för krisens lättande, som
man nu har rätt att vänta och fordra.

Jag vill, för att få kyrkan mitt i byn, också nämna, att bland de. åtgärder,
som av regeringen föreslås den innevarande riksdagen, finnes det åtskilligt, som
försämrar den hjälp, som jordbruket tidigare åtnjutit från statens sida..

Jag skall icke suka bryta den tystnad som råder omkring sockerfrågan i
statsverkspropositionen, ty den slöja, som omgiver denna fråga, kommer väl så
småningom att lyftas, då vi få se vad regeringen i den saken ämnar företaga.
Även riksbankens åtgärd till räntesatsens höjande har, såsom tidigare framhållits,
i betydande omfattning försvårat läget även för jordbruket.

En åtgärd på ett annat område hade man minst av allt väntat sig, nämligen
en förskjutning i förhållandet mellan statens och kommunernas skyldigheter.
I det fallet kommer det att gestalta sig ännu mera orättvist än förut. Under
den tid, då den nuvarande statsministern satt i oppositionsställning, var han
synnerligen verksam för att åstadkomma lättnader i de kommunala utgifterna
; och han och hans parti drog sig icke för att framlägga en motion, som avsåg
att på staten lägga icke mindre än ytterligare 16 miljoner kronor av kostnaderna
för skolväsendet, som sedan skulle lätta den kommunala skattebördan.
Riksdagen tog icke hela detta belopp, men plockade in i budgeten ungefär hälften,
eller 8.8 miljoner kronor. Detta har, det skall villigt medges, något minskat
kommunernas kostnader för skolväsendet, men det har, såsom jag tidigare i
denna kammare betonat, lättat utgifterna på ett synnerligen orättvist sätt; det
hade icke funnits anledning att ge statsmedel exempelvis för lättande av skattebördan
i Stockholms stad eller andra mer välsituerade kommuner. En rationellare
fördelning av sådana medel, som skola användas för kommunala utgifters
lättande, måste givetvis i en ekonomisk situation som denna vara erforderlig,
ty det är icke blott statens budget det gäller att i kristider uppgöra, och det
förefaller mig, som den nuvarande finansministern i alltför hög grad fäst sig
vid att ordna statens finanser, under det han helt bortsett från de svårigheter,
som uppstå för kommunerna att ordna sina finanser. Man mäste komma ihåg,
att en kristid drabbar visserligen staten och statens inkomstmöjligheter ganska
hårt, men den drabbar också vissa kommuner betydligt hårdare, därför att arbetslösheten,
näringslivets nedläggande o. d. kunna komma att äga rum ganska
ojämnt. X vissa kommuner, i vissa län och vägdistnkt, kan skatteunderlaget
komma att rubbas i betydligt större omfattning än på andra håll. Det är
då dubbelt viktigt att under sådana tider vidtaga skattelättande åtgärder, som
kunna åstadkomma den största möjliga utjämning av skattebördorna. Vi ha i
döt ävsGGndGt Gil kommitté, som cLrt)6tcLr för ätt ästädkommä Gil sädäii skatteutjämning.
Det förefaller åtminstone mig egendomligt, att man i den nuvarande
budgeten finner, att staten så gott som heitsch hållet frånsäga sig allt ansvar
för väg distriktens utgifter för vägunderhållet. Under den förra Ekmanska
regeringens tid indrogs halva statsbidraget till vägunderhållet. Redan vid
det tillfället erinrade jag örn det oriktiga i att på det sättet i första hand minska
statens andel i vägunderhållet. Man behöver komma ganska långt i nedskär -

Tisdagen den 19 januari f. m.

37 »r *.

ning av vägdistriktcns skattebörda, innan man tager bort statens andel i vägunderhållskostnaderna,
just därför att distriktens vägbörda drabbar så ojämnt,
och de hastigt stigande anspråken på vägarnas kvalitet medföra oavbrutet ökade
kostnader. Vi ha haft god tillgång på automobilskattemedel, och det råder
också i riksdagen, såvitt jag vet, en allmän uppfattning, att i den mån bilskattemedlen
ökas, skall man med dessa medel försöka lätta vägdistriktens
skattebörda.

Den nuvarande kommunikationsministern har varit en av de flitigaste motionärerna
i denna fråga, och det väcker därför förvåning, att han är den som
åtminstone formellt står för denna totala avskrivning av statens andel i vägskattebördan.
Visserligen innebär detta icke en ökning av vägdistriktens andel
i densamma, utan hela merkostnaden lägges, som vi veta, på automobiltrafiken.
Det är visserligen ett gynnsamt tillfälle för en sådan åtgärd just nu
på grund av de exceptionellt låga olje- och bensinprisen; men det kan ju tänkas
att förhållandena kunna kastas om, och det är heller icke oviktigt för näringslivet,
hur denna automobiltrafik i framtiden kommer att beskattas. I och med
att denna post avföres från statsbudgeten, så tror jag, att det kommer att bli
omöjligt för någon finansminister att i framtiden återinföra densamma. Detta
rum i statsbudgeten kommer att upptagas av andra anslag och jag tror icke,
att det är lika lätt att få detta statens bidrag till vägunderhållet återinfört,
som det gått att avskriva det. Detta innebär, enligt min mening, en förhöjning
av jordbrukets skattebörda. Det får behålla sin tidigare skattebörda, då en
jämkning i det avseendet varit möjlig och denna skattebörda får bäras av ett
minskat inkomstunderlag. Åtskilligt annat i den nuvarande budgeten verkar
i samma riktning. Jag är medveten om, att då en sparsamhetsbudget skall
uppgöras, måste man naturligtvis gå fram jämväl över jordbrukets huvudtitel
och dylika anslag. Men då man talar örn, vad man gjort för jordbruket
och framhåller små obetydliga saker i den vägen, bör man icke förbise, vad
som i denna budget jämväl åtgjorts i sådan riktning, att det verkar för jordbruket
och näringslivet ofördelaktigt. Men det är val kanske icke dessa spörsmål,
som äro de viktigaste, när det gäller det svenska jordbrukets möjligheter
att kunna genomkämpa denna kris. De viktigaste åtgärderna ligga otvivelaktigt
på det handelspolitiska området.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn, att vi ha ett handelsdepartement här
i landet. Under den engelska krisen fick man höra talas örn, huru viktigt det
var, att detta departement trädde i verksamhet och huru viktigt det var, att
som chef för detta departement sätta den allra skickligaste, initiativrikaste och
dugligaste mannen, och de olika partierna tävlade om att få besätta den posten.
Jag heklagar, att det varit så ovanligt tyst från det svenska handelsdepartementet.
Jag skulle förmoda, att det finnes fler svenskar, som veta vad den
engelske handelsministern heter, än vad deras egen handelsminister heter. Jag
tror, att örn vi skola lia ett handelsdepartement, har det en mycket viktig uppgift
att fylla under de goda liderna flir att främja varuutbytet och möjligheterna
för svensk export till utlandet. Men säkerligen har det ännu större betydelse,
då det gäller att träda i bräschen och söka ordna förhållandena, då vi
bli tillbakaträngda till vår egen marknad. Det har av hans excellens herr statsministern
under gårdagen även därvidlag framförts en anledning till att någonting
på den vägen icke skulle kunna göras. Han säger, att den tyska handelstraktaten
skulle lägga hinder i viigen för att genomföra vad som enligt hans
mening under den nuvarande situationen skulle vara lämpligast, nämligen importreglering.
Jag gläder mig uppriktigt över detta nyvaknade intresse för
den tyska handelstraktaten från statsministerns sida, ty då denna traktat 1926
behandlades i riksdagen, så fanns ju redan då denna artikel 8, som jag förmodar
att statsministern i detta sammanhang åsyftade. Vid kamrarnas behand -

Vid remiss in>
statsverkspropositionen.

(Korta.)

tfr 6. 38

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

i Korts.)

ling — hans excellens herr statsministern satt på den tiden i första kammaren ■—
var det en hel del, som uttalade sig örn handelstraktaten. Det var i första kammaren
herrar Wohlin, Hammarskjöld, Stendahl och Hederstierna, vilka hade
vissa anmärkningar att framställa. Herrar Vennersten, dåvarande handelsministern,
Svensson och Björnsson talade för densamma. I andra kammaren riktades
kritiska anmärkningar från herrar Lindman, Lithander, Olsson i Kullenbergstorp
och Järte, medan herrar Svensson och Röing talade för densamma.
Ett enhälligt utskott hade tillstyrkt traktaten, men på den tiden hade varken
statsministern eller någon honom närstående yttrat några kritiska anmärkningar
mot denna traktat och de hinder för införandet av importförbud, som i denna
traktats artikel 8 föreskrives. För mitt vidkommande har jag alltid hyst den
uppfattningen, att vår handelspolitik vid alla tillfällen måste rätta sig efter
den handelspolitiska utvecklingen i världen. Under tider, som giva tillfälle
till ett mera obehindrat varuutbyte länderna emellan, kan man också naturligtvis
vara åtskilligt liberalare beträffande införseln av främmande varor, men som
förhållandena nu ha gestaltat sig, är man icke i det läget, att man kan köpa
fritt av varandra, utan åtskilliga och betydande begränsningar ha genomförts
ute i världen på detta område. De åtgärder av hämmande natur, som man i den
vägen har genomfört i olika länder, ha varit av den beskaffenheten, att jag
tror, att örn vi linde utsatt ett främmande land för motsvarande åtgärder, skulle
vi med säkerhet haft att vänta repressalier och sannolikt uppsägning av de
traktater, som vi ingått med dessa länder. Är det så att den nuvarande statsministern
hellre skulle vilja genomföra importreglering än tullar, vilket senare
den tyska handelstraktaten i mycket ringa utsträckning lägger hinder för, finnes
ju den möjligheten att så småningom få denna traktat ur kraft, och på den
vägen få de friare händer, som man skulle vilja ha. Men jag tror icke, att det
just är örn den frågan, som striden gäller, eller att det är på det området, som
stridsläget rör sig. För min del vill jag icke förutsätta, att statsministern liksom
regeringsorganet skulle vilja framkasta denna traktat som ett de obotfärdigas
förhinder, utan jag förutsätter naturligtvis, att han har en uppriktig vilja
att i en hård ekonomisk kamptid till det yttersta tillvarataga de svenska intressena.
Vid en sådan föresats tror jag, att man icke skulle kunna behöva ha delade
meningar. Det var emellertid någonting, som hans excellens statsministern
yttrade i går i denna sak, och det var, att man genom att föra en tullkamp eller
hur orden folio, jag kommer icke ihåg det riktigt, skulle ha försämrat läget för
det svenska näringslivet. Jag kan icke förstå, vad han i det fallet menar, ty
en importbegränsning tror jag att man allmänt anser vara nödvändig med hänsyn
till vår handelsbalans. Man kan mycket väl gå den andra vägen, att söka
öka exporten, och finansministern inkasserade ju mycket beskäftigt i går afton
den förbättring i handelsbalanasen för sista månaden under förra året, som inträffat,
en förbättring som var större, än man beräknat, såsom ett bevis för att
regeringens ekonomiska åtgärder varit synnerligen förutseende och riktiga. Jag
tror ändå, att man i så fall något litet överskattar verkningarna av sina egna gärningar.
Orsaken till den förbättrade exportkvantiteten för december månad
förra året torde ovedersägligen ligga i det faktum, att det svenska kronvärdet
försämrats genom guldmynfotens sammanbrott, och därvid har uppstått ökade
möjligheter för avsättning på exportmarknaden för våra varor. Men när det
gäller en litet mer rörlig och förutseende handelspolitik, så skilja sig väl också
statsministerns uppfattning och min egen uppfattning däri, att jag har ingenting
emot, att man säger upp handelstraktaten och försöker få den bättre. Men
jag vill icke, att man skall göra det i blindo, utan jag vill, att örn man skall
göra något sådant och uppnå resultat, måste man vidtaga ett förberedelsearbete,
som gör oss rustade att i en sådan situation vinna några påtagliga fördelar. Det
är mycket riktigt, och jag tror, att vi i det fallet kunna vara ense, vilket parti

Tisdagen den 19 januari f. m.

39 Nr (i.

vi än tillhöra, att när det gäller underhandlingar med främmande makter i en
handelspolitisk fråga, måste var och en uppenbarligen söka utvinna vad som
rimligen kan utvinnas och som kan vara till fördel för landet. Men en annan
sak är att kunna förmå motparten att i så fall göra eftergifter i det ena eller
andra avseendet. Det är därutinnan som vi, enligt min mening, äro för litet
rustade och det är av den anledningen, som jag tror, att vi åtminstone i den
nuvarande situationen och intill dess förhållandena blivit annorlunda i fråga
örn varuutbytet länderna emellan måste vidtaga sådana åtgärder, som dels giva
oss de maktmedel i händerna, som äro erforderliga vid dylika förhandlingar, och
dels också måste vidtaga de åtgärder, som erfordras för att begränsa den import,
som vi nu icke lia råd att betala.

Herr Wigforss sade i går, att det rådde ingen nöd egentligen, men att det
gällde att organisera vårt överflöd. Ja, vårt överflöd kan ju lätt komma att
rinna bort rätt hastigt, därest vi icke ställa oss på vakt omkring vårt välstånd.
Jag har funderat över vad herr Wigforss dels framhållit i sin bok och
dels nämnt under gårdagen. Jag vet mycket väl, och därmed kommer jag in
på den tankegång, som herr Carlström i Helgagård var inne på, att därest man
finge en jämnare inkomstfördelning skulle givetvis detta komma att betyda
en ökad möjlighet för varuutbytet inom landet, men det löser åtminstone icke
det handelspolitiska problemet, örn man icke vidgar det till att organisera världens
överflöd, därest något sådant funnes. Men då skulle problemet innebära,
att man måste lära kineserna äta fläsk. Jag får säga, att en mera troskyldig
och blåögd nationalekonomi än den herr Wigforss förkunnar får man leta efter.

När det gällde att utveckla det socialdemokratiska jordbruksprogrammet,
angavs visserligen takten av herr Hansson, som talade örn, att socialdemokraterna
skulle skilja på bönderna i två olika grupper. Den ena gruppen skulle
vara de fattiga och de som skulle kunna behöva hjälp, men man blev alldeles
bet på vad man från detta parti skulle åstadkomma för att hjälpa den fattiga
delen av jordbruksbefolkningen. Det var därför givetvis den socialdemokratiska
lärofadern här i landet i nuvarande tid på detta område, herr Sköld, som
skulle komma att utveckla den saken. Han talade i ett mycket skickligt anförande
om sin nuvarande inställning till den animaliska produktionen. Han
sade bland annat, att hail hade läst de Nannesonska papperen angående undersökningsresultaten
i fråga om ekonomien vid vissa jordbruk. Jag måste säga,
att herr Sköld läste dessa bokföringsresultat, som en viss potentat läser bibeln,
ty han sysslade icke med, hur det hade gått med ekonomien, utan hur stor förmögenhet
var och en hade. Han konstaterade att somliga hade en förmögenhet
lika med noll och andra en förmögenhet upp till 105,000 kronor, och så delade
han upp dem och sade, att de som hade en förmögenhet lika med noll kunde
socialdemokraterna finna anledning att hjälpa, men på vad sätt, därom befinna
vi oss fortfarande i okunskap. Men dem, som hade 105,000 kronor i
tillgångar, dem behöva vi icke hjälpa, sade han. De skola alltså vara filantroper
och till underpris producera livsmedel till det svenska folket. Med utgångspunkt
från en sådan ekonomisk uppfattning kan man ju komma över till
många andra samhällsgrupper, där tillgångarna kunna vara betydligt större än
105,000 kronor, och resonera på samma sätt. Men man kan väl icke av dem begära,
att de skola bedriva en näring, som icke giver ränta på det nedlagda
kapitalet och som därjämte förutsättes skola tära på det redan framskapade
kapitalet. Det är alldeles klart, a.tt jordbruket såsom näringsgren måste belraktas
som varje annan näringsgren, d. v. s. så att örn man lägger ned kapital i
jordbruket, måste man kunna räkna med att få någon avkastning av detta kapital
i forin av någon ränta på detsamma och därjämte erhålla någon ersättning
för sitt arbete. Sker icke detta, utan de, som lagt ned kapital i jordbruket,
förlora eller måste offra det, därför att andra klasser, som ha betydligt

Vid remiss av
•statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 6.

40

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

gynnsammare betingelser, skola få billiga livsmedel, då är det klart, att ingen
kommer att nedlägga kapital i en sådan näring. Det är icke nödvändigt att
göra en sådan uppdelning och jag tror ej heller, att den skulle vara lycklig.

Alla de åtgärder, som staten skulle kunna vidtaga, äro givetvis av begränsad
räckvidd, men de skulle åtminstone medverka till att jordbruket och näringslivet
i övrigt skulle känna, att de under en hård tid hade statsmakternas
stöd. Det skulle ingiva dem förhoppningar att kunna rida ut den hårda tid,
vari vi nu äro försatta. Men då får det icke gå så att statsmakterna försumma
sin plikt, då man av näringsidkarna fordrar, att de skola fullgöra sin.
D. v. s. att de skola vara trogna i sitt kall och hålla ut även under de svåra
och hårda tiderna. Den svenske jordbrukaren begär heller icke av den svenska
staten något fattigunderstöd. Han begär att svenska staten, liksom staten
måste göra det gentemot alla andra närings- och yrkesgrupper i landet, skyddar
honom mot en konkurrens, beträffande vilken hans excellens herr statsministern
i går bestyrkte, att den icke fortgår under fullt lojala former. Man
fordrar också av statsmakten, att de skattebördor, som staten lägger på näringslivet,
inklusive jordbruket, skola så fördelas, att icke näringslivet handikappas
i konkurrens med näringslivet utomlands. Man bör också av statsmakterna
kräva någonting annat, och det är att se till, huruvida den prisutveckling
på vissa områden, som herr Carlström i Helgagård berörde, beror på ett
maktmissbruk, som övermäktiga organisationer tillskapat.

Herr Sköld förklarade i går, och det var ju ändå glädjande, att han var anhängare
av jordbrukets organisationssträvanden — oaktat vissa av dess former
för honom tedde sig osympatiska. Jag undrar, örn herr Sköld aldrig någonsin
inom andra sammanslutningar inom landet har haft anledning tala om, att det
finnes företeelser, som äro osympatiska. Det har talats här — vid flera tillfällen
— örn Ådalen och den nöd, som där råder. Yad gällde då striden i fjol?
Jo, såvitt jag kan minnas gingo arbetsgivarna med på en arbetslön av 1.14 kr.
i timmen och under sådana förhållanden skulle arbetet kunnat fortgå. Arbetarna
begärde 1.18 kr. i timmen, och följden har blivit att de icke fått något
arbete. Det är ju inom det svenska jordbruket eller inom det svenska näringslivet,
kanhända i stor utsträckning, icke möjligt att under sådana här tider
kunna resa sina krav så långt, som i detta fall skett. Jag ber att få betona,
och i det sammanhanget vill jag beklaga, att herr Åqvist på örebrobänken icke
är inne i kammaren, att åtskilliga av jordbrukarna och flertalet av jordbrukets
arbetare ha haft inkomster, som ligga betydligt under de nödhjälpslöner, som
nu utbetalas. Det kan då icke anses innebära någon hårdhjärtenhet från statens
sida, om man söker att något litet begränsa arbetslöshetsunderstöden, som
praktiskt taget fastlåsa vissa värden och löner vid en prisnivå, som icke är
skälig i förhållande till den prisnivå, som råder på lantbrukets område. Det
är ändå att hoppas, att det skall vara möjligt att i den nuvarande krisen samla
statsmakterna och näringslivet i gemensamma ansträngningar för att hålla det
svenska näringslivet uppe och flytande under krisen. Jag får säga, att i det
fallet skiljer sig hans excellens herr statsministerns åsikter i fråga örn jordbruket
fördelaktigt ifrån herr Skölds därutinnan. att han varken är så kunnig
eller så opraktisk i dylika ting.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Forssell: Herr talman, mina damer och herrar! Bland allt det, som
yttrats här i kammaren under gårdagens långa debatter, är det särskilt några
ord, som etsat sig in i mitt minne och som jag finner det motiverat att ett
ögonblick dröja vid. De ord, som jag syftar på, fälldes av den socialdemokratiske
partiledaren, då han kom in på frågan örn direktiven för delegationen

Tisdagen den 19 januari £. m.

41 Nr 6.

(Forts.)

till Genéve. Herr Hansson antydde, att lian i sin egenskap av ledamot i denna Vid remiss av
delegation måhända icke borde taga upp direktiven och de därmed i sammanhang
stående förhållandena till diskussion, men i alla fall kände han sig ma- ,

nåd att frambära några reflexioner i ämnet, och han sade då, att han förbeliölle
sig, att de delegerade skulle ha »fria händer» att taga »alla risker» för
Sveriges räkning, som fordrades för att nå fram till nedrustning. Det kan
hända, att det varit lyckligt, örn den ärade talarens tveksamhet, huruvida han
borde yttra sig eller ej, hade stannat vid att han icke hade yttrat detta. Det
var nog icke så få medborgare, som, då de erforo regeringens beslut att till
Genéve skicka en delegation, i vilken även ingingo ledare för de stora partierna,
förmenade, att det där systemet kunde ha sina fördelar, men att det också
innebar ganska betydande risker och nackdelar. Det är ju klart, att det för
en utrikesminister kan kännas ganska tilltalande att ha med sig därnere ^ i
Genéve en utrikesnämnd så där in petto, med vilken han kan överlägga. Måhända
lia minnena från de stormiga marsdagarna i Genéve år 1926, när dåvarande
utrikesministern i kritiska stunder icke hade det så angenämt, kunnat
förmå vederbörande i regeringen att gå denna väg. Men en utomordentlig
viktig förutsättning för att denna metod skall slå väl ut är, att de utsedda
partiledarna, när de samlats därnere omkring den svenske utrikesministern,
känna sig utåt såsom ledamöter av en representation för den svenska regeringen,
såsom ett slags diplomater med den diplomatiska kutymens förpliktande traditioner
levande för sig, och icke i den egenskapen låta sig lockas att agera
med tanke på partiledarskapet. Ty örn den förutsättningen brister, ja, då kan
risken vara ganska nära för handen, att vi återigen i vår diplomatiska historia
komma att stå inför sådana situationer, då främmande makters förhandlare vid
sina diskussioner under hand med den svenske utrikesministern låta antyda,
att den mening, som ministern uttalar, den delas icke av den och den partiledaren
i delegationen, som i stället uttalat sig på det eller det sättet. Skulle det
gå så, då äro vi snart ute på vägar, som kunna bli ytterligt ödesdigra för svensk
förhandlingsduglighet i den stora affären i Genéve.

Nu kanske någon säger, att jag med denna randanmärkning vid herr Hanssons
ord ser saken för formalistiskt. Inte kan det bli någon schism mellan
herr Per Albin Hansson och utrikesminister Ramel, de äro naturligtvis i dessa
spörsmål ett hjärta och en själ. Ja, herr talman, säg det! Är det så alldeles
säkert, detta? Jag erinrar örn vad herr Per Albin Hansson sade i fortsättningen
av sitt anförande, då han, nied vissa variationer i uttrycken, ständigt
återkom till temat, att nationell rustning, det var ett utslag av nationell egoism.

Och vem var det, herr talman, som gav en både träffande och förträfflig
replik på denna ideligen upprepade tankegång? Jo, det var regeringschefen
själv, som sade, att så finge man icke resonera. Det vore felaktigt, menade
han, att i varje nationell rustning se ett uttryck för nationell egoism, och hans
excellens fann ett mycket träffande ord, då han sade, att den nationella suveränitetens
krav måste beaktas vid sidan av den internationella solidariteten.

Det ligger onekligen, herr talman, mina herrar, i detta lilla replikskifte, som
i den stora debatten i går tycktes gå tämligen spårlöst förbi, ett litet ferment,
ett litet frö till meningsskiljaktigheter, som kunna bli otrevliga nog, därest den
ena parten, ledaren för ett stort parti, har förbehållit sig »fria händer» att taga
»alla risker» för Sveriges del för att driva fram sina älsklingssatser, kanske
även den risken, att förhandlingsdelegationen inför främmande makters ombud
skall framstå såsom kluven i tvistande fraktioner. Det är anledning befara,
att detta uttalande från i går av ledaren för det socialdemokratiska partiet
i dag icke är okänt för de främmande makter, som ha sin uppmärksamhet
på Sveriges ställningstagande i dessa så vikliga spörsmål.

Jag förstår, herr laiman, mycket viii, att de invändningar, jag här i dag

Nr 6. 4 2

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

tillåtit mig att göra mot den socialdemokratiske partiledarens synpunkter, av
honom icke alls kunna senteras, lian måste givetvis underkänna dem. Det
famgick helt och hållet av herr Per Albin Hanssons anförande, att han nu i
denna stund, när han skall »gå till Genéve», känner sig fylld av andan av
traditioner, om vilka han vittnade, att de ha grundlagts hos honom redan i hans
tidiga barndomsår. Han känner sig i denna stund mera som en representant
för den internationella arbetarvärlden än som representant för de svenska synpunkterna
— det framgår ju alldeles tydligt av detta ideliga förkunnande av
att nationell rustning är detsamma som nationell egoism.

Jag tror, att detta är den psykologiskt riktiga förklaringen till herr Per
Albin Hanssons ståndpunktstagande. Jag måste dock här inflicka, att dessa
deklarationer tyda på någon förskjutning i herr Hanssons uppfattning ifrån
den tid, då han talade inför denna kammare år 1925 i försvarsfrågan, och än
mer från den tid, då han här talade i flottfrågan 1927. Men det kan ju kanske
ha inträffat någonting i de inre cirklarna under senare tider, kanske på
hösten 1931. Jag skall dock icke försöka att blicka in i dessa hemligheter
ur det inre av dagens historia.

När jag resonerade för mig själv örn den psykologiska förklaringen till herr
Per Albin Hanssons ståndpunktstagande, kom också ett ögonblick för mig
möjligheten av en annan förklaring. Kanske, tänkte jag, är herr Per Albin
Hansson i denna stund bara den senaste länken i en mycket lång kedja av
svenska riksdagspolitiker, en kedja, som sträcker sig århundraden igenom,
långt tillbaka till den sekreta deputationens och det sekreta utskottets förfarna
utrikespolitici, från 1700-talet och framåt i tiden. En sådan tradition
äger en mycket stark makt, som lever vidare genom representationen, även örn
dennas former och grunder lia skiftat. Men så sade jag mig, att det icke gärna
kan vara möjligt, att det är den faktorn, som medverkar i detta fallet, ty, sade
jag mig, örn herr Per Albin Hansson suttit såsom regeringschef i denna stund,
och någon partiledare, som mottagit detta förtroendeuppdrag, stigit upp oell
haft samma deklaration som han nu — då är jag övertygad örn att herr Per
Albin Hansson skulle med myndighet och kraft hävdat regeringsmaktens ansvar
och sagt, att dessa delegater endast vore medhjälpare åt regeringen och
att det vöre på regeringens ansvar det hela folie, men att dessa delegater icke
finge i sin ställning i Genéve taga den minsta hänsyn till partiledarskapet
eller ens ett ögonblick snegla över axeln på utrikesministern bort till opinionen
där hemma eller på riksdagspolitiken och de förestående valen. Ja, jag är
övertygad örn att herr Per Albin Hanssons regeringspolitiska ideal, som ju
skall vara den starka regeringsmakten — det har han betonat nu i ett tiotal
år och mer — det står nog kvar, men starkare än detta har ändå visat sig vara
den klassolidaritet, som nu dikterat hans för regeringsauktoriteten så ödesdigra
ståndpunktstagande.

Herr talman, mina herrar! Jag har verkligen icke kunnat underlåta att i
denna stund ge utrymme åt sådana betraktelser som dessa. Jag förstår mycket
väl, att de falla alldeles på sidan om de ämnen, som pläga dryftas här
och som nu dryftas, men det är dock på sin plats och må väl vara förlåtligt,
örn man i en sådan diskussion som denna också ett ögonblick riktar tanken på
vad solidariteten med det gemensamma fäderneslandet kräver i en ansvarsfylld
tid.

När jag säger detta, herr talman, mina herrar, är det icke därför, att jag
underskattar betydelsen av de ämnen, som här dryftas. Samhällsklassernas
legitima intressens tillvaratagande och inbördes avvägning, det är en rikspolitisk
uppgift av monumentala dimensioner, och det har i alla tider ingått i
svensk politik, att man vid sidan av, ja, som en förutsättning för en krävande
politik utåt skall söka hålla de skilda samhällsklasserna under armarna och

Tisdagen den 19 januari f. m.

43

Nr fi.

ge dem förmåga att samverka för att fylla värvet utåt. Det är sålunda ingalunda
av någon ringaktning för dessa materiella, klasspolitiska spörsmål, som
jag här velat framtaga denna synpunkt till begrundande. Nej, tvärtom, det är
helt naturligt, att i denna hårda kris, i denna svåra tid, samhällsrepresentanterna
få råkas för att med varandra dryfta vad som kan vara att göra. Krisen
är långvarig och har icke blott träffat våra jordbrukare och de arbetslösa arbetarna,
utan den har drabbat alla samhällsklasser.

Vad det svenska jordbrukets nödläge beträffar, må det ju tillåtas mig att
säga några ord även i den punkten, trots att jag därmed säkert bereder herr
Olsson i Kullenbergstorp mycken förtrytelse. Jag bär fått den uppfattningen
under tidernas lopp, att han är gladast, örn han ensam får styra och ställa, då
det gäller jordbruket. Andra böra så mycket som möjligt bålla sig borta och
med sonlig vördnad lägga i hans förfarna händer hela detta krävande kapitel.
Med all tillbörlig respekt för den gamle statsmannen på skånebänken må det
dock erinras därom, att varje riksdagsman har sin förpliktelse i detta hänseende,
och må det därför tillåtas mig att likt slaven på triumfvagnen framsäga
en liten viskning till herr Olsson i Kullenbergstorp, att den svenska bondeklassen,
för att få någonting igenom i den minoritet, vari den dock numeriskt befinner
sig inom den svenska demokratien, behöver förståelse och gehör även
från samhällsklasser, som icke fostrats till det strävsamma och .hårda, arbetet
bakom plogen, men likvisst fyller viktiga, ja omistliga funktioner^ i fäderneslandets
gemensamma liv. Med denna motivering må det vara tillåtet även
för en stadsbo att säga sin tanke örn dessa viktiga spörsmål, och den tanken
är förvisso icke förestavad av någon fiendskap till det svenska jordbruket, det
tillåter jag mig säga på förekommen anledning.

Jag har alltifrån jordbrukskrisens utbrott år 1929 försökt att i enlighet med
mina förpliktelser som riksdagsman följa och bilda mig en uppfattning örn
denna kris innebörd, och jag har därvid kommit till den meningen, att krisen
är en övervärderingskris inom det svenska jordbruket, med ty åtföljande skuldsättningskris,
kreditkris, räntekris och kommunalskattekris. Jag kom till den
uppfattningen, att det i längden måste vara ett sisyfusarbete att försöka hålla
priserna uppe under en övermäktig konkurrens med världsmarknaden. Man
får icke överskatta den svenska statens maktmöjligheter i det avseendet. Ty i
detta väldiga kraftspel representerar dock vårt land ett ganska ringa mått av
makt. När jag kom till denna, jag erkänner det, pessimistiska men efter min
tanke verklighetstrogna uppfattning, återstod intet annat att göra än att söka
få fram den synpunkten, att man måste göra något för att lätta den räntebörda
och den kommunalskattebörda, som följer av den starka skuldsättningen
och av de höga taxeringsvärdena.

Det var denna tankegång, som låg bakom ett förslag, som jag lade fram i
våras och som givetvis måste i främsta rummet baseras på kravet på en grundlig
och allsidig utredning av det svenska jordbrukets skuldsättningsproblem.
Denna skuldsättning drabbar nämligen icke bara det till avsalu av spannmål
producerande jordbruket, utan går även ut över det på
och på skogsproduktion stödda jordbruket. Jag skulle tro, att denna tankegång
under de sju månader, som gått sedan dess, fått en verkligt nedslående,
men också kraftig bekräftelse från alla håll. Över hela landet höras ropen
örn detta skuldsättningsspörsmål. Jag tänkte mig då, att det skulle kunna
anvisas medel till en fond, som så att säga skulle stå som en reserv för att
möta en kreditkris. Riksdagen ställde sig, det måste jag trots allt säga, välvillig
till kravet på utredning örn jordbrukets skuldsättningsfråga. Det sammansatta
utskottet tyckte ju, att detta krav var så till den grad självklart,
att riksdagen icke ens behövde skriva örn Jet, ty — menade man — det var
ju helt naturligt, att jordbruksutredningen skulle komma med en sådan under -

gå remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 6. 4 4

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

sökning örn jordbrukets skuldsättning. Ja, man får ju hoppas det, men sju
månader ha gått, och denna kreditkris växer undan för undan. Man får därför
antaga, att jordbruksutredningen observerat vad utskottet den gången skrev.
Jag kan icke föreställa mig, att chefen för jordbruksdepartementet lagt något
som helst hinder i vägen för jordbruksutredningen att fullfölja denna tankegång;
i varje fall bör denna tankegång ha ett mycket livligt stöd hos finansminister
Hamrin, vilken, som jag i våras tillät mig uppvisa, i ett stort anförande
i Nationalekonomiska föreningen i mars 1930 utförligt påyrkade just
en sådan utredning örn jordbrukets skuldsättningsproblem. Jag förmodar alltså,
att det hos jordbruksutredningen ligger ett stort material samlat, vilket kan
komma till användning, när den stora kreditkrisen inom jordbruket blir verkligt
aktuell — när, det vet man ju inte. — Så långt i detta sammanhang örn
jordbruket och jordbrukskrisen!

Här har också uppträtt en annan part i målet, nämligen den svenska industriarbetarvärldens
representanter. Arbetslösheten är ju, herr talman, mina
herrar, ett faktum, och det är inte alls något uttryck för en »social salvelsefullhet»,
såsom man får höra ibland, när man erkänner, att det är svår nöd,
som följer i arbetslöshetens spår inom denna samhällsklass såväl som bland
jordbrukare och bland alla samhällsklasser för övrigt, då arbetslöshetens konsekvenser
uppenbara sig i en hård tid. Men jag måste dock säga det, att erfarenheterna
visat, att de starka organisationer, som industriarbetarklassen
har vetat att bygga upp åt sig, och de hårda händer, med vilka dessa organisationers
intressen tillvaratagas, de utgöra dock för denna klass en garanti i
den svåra kampen för tillvaron, en garanti, som andra samhällsklasser sakna.
Man måste också i sanningens och rättvisans namn säga, att denna samhällsklass’
socialpolitiska och socialekonomiska intressen sedan lång tid tillbaka
varit mycket starkt tillgodosedda såväl i statens lagstiftning som i statens och
kommunernas budgeter. Hur hård nöden än är, så måste man därför vid en
avvägning av hjälpen se till, att icke den ene obehörigen gynnas på den andres
bekostnad.

Dessa synpunkter på de sociala spörsmålen berättiga mig att i detta sammanhang
också säga några ord örn en klass, som jag vill tillåta mig kalla medelklassen.
Jag är här inne på ett problem, som ofta dryftats i diskussionerna
här. Herr Wigforss var i går mycket både bister och bitter mot denna
klass, och många andra talare ha ordat om det obehöriga i den kritik mot det
framlagda extra inkomstskatteförslaget, som visat sig i åtskilliga borgerliga
tidningar just ur den synpunkten, att medelklassen borde skonas.

Ja, herr talman, mina herrar, det låter nog så bra att säga, att på den och
den inkomsten blir det »bara en femma» och något högre upp »bara tio» och sedan
»bara tjugu kronor». Ja, det är »bara» fern, tio och tjugu kronor för deni,
sorn ha fem, tio och tjugu kronor och litet till. Jag vill medge, att för sådana
statstjänstemän och kommunaltjänstemän, som ha fullmakt och en fast påräknelig
årlig inkomst, är denna fasta påräkneliga inkomst, denna fullmakt ett
slags kapitalvärde, det medger jag i egenskap av lycklig innehavare av fullmakt.
De kunna bära det, ehuru den föreslagna beskattningen även för dessa medborgarekategorier
ur andra synpunkter kan synas orättvis nog. Men vi leva i en
kristid; och för personer i den löntagande medelklassen, som t. ex. varit anställda
i privata företag och som den 31 december 1931 kunnat redovisa en inkomst
av 8—10 tusen kronor, men den 1 januari 1932 på grund av krisen äro arbetslösa,
för dem, herr talman, mina herrar, kommer det extra påbrödet, när de i
december 1932 skola betala kronoskatten och dessutom den där nya kontributionen,
som »bara» utgöra så och så mycket, att bliva ganska kännbart, ganska
bittert.

Nu säger man: ja, men om vi gå den andra vägen och höja poängen på den

Tisdagen den 19 januari f. m.

45 Nr 6.

ordinarie inkomstskatten från 145 till något högre, så blir det ej bättre. Det Vid remiss av
blir också en kännbar utgift för arbetslösa medelklasstjänstemän. Det menar statsverksjag
också, att det blir en kännbar utgift, och därför tror jag, att man verkligen ProVosit^onenskulle
kunna taga hänsyn till detta i denna kristid och gå Iram på en annan väg. <1''ort8-)

När man hör siffran 12 miljoner, som bellöves i extra skatt, läser man ej
utan förvåning, att regeringen föreslår, icke blott att till rusdrycksmedelsfonden,
som nu visst är uppe i 103 miljoner kronor, skall avsättas räntan på fonden,
som beräknas till 4^2 miljoner, utan att dessutom statskassan skall bidraga
med ett belopp ur årets budget för att avsättningen skall ökas till 5 miljoner
kronor. Såvida det ligger någon realitet bakom ordalagen i förslagen i kapitalutgiftsbudgeten,
då där uttryckligen talas örn en »avsättning» av 5 miljoner
till rusdrycksmedelsfonden, skulle man alltså sträva till att vid nästa budgetårs
slut lia summan uppe i 10b miljoner kronor. Vad är anledningen till detta?

Jo, det pågår något, som heter 1928 års rusdrycksutredning, och så länge den
pågår, så länge man ej vet, hur mycket den kan komma att kräva, kan man ej
röra rusdrycksmedelsfonden, heter det. Jag måste säga, att örn de, som år 1928
togo initiativet till de motioner, som ledde fram till riksdagens skrivelse örn
revision av rusdryckslagstiftningen, en riksdagsskrivelse, som gick ut på att
åstadkomma en undersökning av å ena sidan olika alternativ för rationalisering
och förnuftiggörande av Brattsystemet och å andra sidan möjligheten att övergå
till t. ex. det danska systemet, örn de hade tänkt sig, att utredningen skulle
utmynna i att en sådan reform skulle komma att kosta 100 miljoner kronor för
beredande av vissa ersättningar — det måste närmast gälla kompensation för
Blistad vinst på utskänkningskvantiteterna — örn de trott, att man för att få
en välbehövlig reform av 1917 års spritlagar skulle behöva disponera 100 miljoner
kronor, då hade det förefallit dem fullkomligt fantastiskt. Det är solklart,
att den enskilda näring, som skulle komma att lida intrång och bliva
föremål för ingrepp genom en ny spritlagstiftning, skall ha ersättning. Men
bottnar icke hela denna fientliga inställning till den enskilda näringen i
den lorbudsideologi, som låg till grund för fondens bildande för snart tjugu
år sedan och som nu träffats av så hårda domar? Ty herr talman, mina herrar,
det har hänt något under de sista veckorna. Det har hänt, att förbudstanken
är definitivt ihjälslagen i de nordiska länderna. Hela denna tanke med alla
dess konsekvenser kunna vi lägga i en kista och sänka i havets djup. Vi behöva
verkligen ej mera öka rusdrycksmedelsfonden. Därför är det i en kristid
som denna orationellt och oklokt att ej säga sig: låt oss upphöra med dessa avsättningar
till fonden. Räntan taga vi in i statsbudgeten och vi spara avsättningen
från statsverket på en halv miljon kronor till denna orimligt och onödigt
stora fond. Där, herr statsminister, skänker jag er med varm hand först och
främst de fem miljoner, som annars skulle gå till avsättning till fonden och
därnäst betydande belopp av fondens kapital, som måste vara onödiga för dess
ändamål.

Jag går vidare över till fonden för statsskuldens betalning. Jag tror, att
siffran 1 juli 1932 beräknas vara uppe i något över 70 miljoner kronor. Ja,
denna fond för statsskuldens betalning tycks vara tillkommen, också den, därför
att man alltjämt stod under förbudstankens bann. Man skulle ej använda
pengarna i budgeten, de skulle då på något sätt placeras, och så kom fonden
för statsskuldens betalning och amortering till. Herrarna förstå, att med en
statsskuld på 1,800 miljoner kronor är en fond för dess betalning på 70 miljoner
kronor en löjlighet. Nu ha vi samlat ett antal år till denna fond — jag
kommer för ögonblicket ej säkert ihåg, vilket år den skapades — men låt mig
säga under en 6- -7 år. Denna fond är nu uppe i 70 miljoner kronor, och statsskulden
är 1,800 miljoner kronor. Fonden är alltså uppe i något mer än 3 %
av statsskuldens belopp. Det är, som örn jag för 6—7 år sedan ådragit mig en

Nr 6. 46

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av skuld på 100 kronor, men samlat till en fond att betala den med, och nu har en
statsverks- fond på 3 kronor efter så många år för att betala min skuld på 100 riksdaler.
propositionen. Tar man hänsyn till proportionerna så är denna »fond för statsskuldens amor(lörts.
) tering» rena klara omeningen och ingenting annat. Låt oss då besluta oss för
att använda dessa sparade medel såsom en förstärkning till statsverkets kassafond
och därur taga medel, så att vi slippa denna krisskatt för de samhällsklasser,
som skulle drabbas av denna skatt. Man bör ju också observera, att det
är de vilka minst få tillgodogöra sig statens sociala välfärdsåtgärder, som höra
till de klasser, vilka få stå på självansvarets grund, och som ej tillhöra några
starka, skyddande organisationer; de skulle få betala denna skatt. Därför menar
jag, att dessa samhällsklasser, som drabbas av denna skatt, med skäl kunna
säga sig: här sitter den rika staten — och finansministern säger själv, att statsfinanserna
äro sunda, och man får det intrycket, att staten betraktas som en
rik kassa —• här sitter staten med sitt Eskilsgemak, fullt av silver och guld,
men vi skola ändock betala en extra skatt! Är det vettigt? Nej, herr talman,
mina herrar, det är ej vettigt. Låt oss därför gå in för ett rationellt användande
av dessa fonder, som äro tillkomna under en förbudspsykos, och nu, när
psykosen gett sig, böra gå ut till nyttigt användande i samhällslivet.

Detta är, herr talman, mina herrar, mina synpunkter på denna omdebatterade
kristidsskatt.

Ja, herr talman, mina herrar, jag har ej slutat ännu. Jag ber örn tillgift, att
jag ännu har litet på hjärtat. Det är många saker, som tränga sig på en i denna
tid.

Den stora ekonomiska krisen, herr talman, skulle väl kunna ordnas och regleras
genom förnuftiga människors redebogenhet att ordna den. Men situationen
förvärras av agitationen i samhället från det röda barbariets sida. Här är
en internationell samhällsmakt, som begagnar denna hemsökelsens tid för det
gamla borgerliga samhället till att ge det den ena stöten efter den andra för att
göra det »mört». Den stora ekonomiska krisen är därför förknippad med ett
laglighets- och ordningsproblem i samhället. Och lika visst, herr talman, som
en sund och förnuftig ekonomisering har en utomordentlig betydelse för upprätthållande
och bibehållande av statens och folkhushållningens kredit utåt, så
är sannerligen inför Gud frågan örn laglighetens upprätthållande, ordningens
upprätthållande icke av mindre vikt för den internationella kredit, som folket
så väl behöver. Det är från denna synpunkt, som jag och många med mig ha
med verklig indignation uppträtt mot den slapphet man tycker sig ha försport
i åtskilliga fall från det borgerliga samhällets sida gentemot de röda oroselementens
framfart.

Herr Per Albin Hansson bagatelliserade bolsjevikfaran. Men hans excellens
statsministern svarade något mycket träffande den gången också. Han sade:
kom ihåg förhållandena i Ådalen. Hur betedde sig bolsjevikerna där mot de
framstående högersocialistiska politie.], som visade sig däruppe? Ja, detta är
förvisso ett symtom på den företeelse, som här åsyftas. Men den personliga
ohövlighet, som där kom till synes, behöver ju inte betyda alltför mycket. Det
finns väl värre saker att åberopa. Låt oss gå till dagen före Lunde-affären,
till Miloskravallerna. Tro herrarna verkligen, att det är svenska mäns egna
inspirationer, som framkallat sådana gräsliga brutaliteter, som där förekomma,
tro ni, att det gått in i en hygglig svensk arbetares mentalitet att av egen
drift hissa upp folk i rånoekar? Nej, det verkar Asien, det är den asiatiska
smittan, som här ätit sig in i, tyvärr, alltför många svenska mäns sinnen. Där
se vi, vilken fiende vi ha att göra med. Dessa brutala, nesliga våldsdåd bero
på en agitation utifrån som vi sannerligen lia all anledning att se upp med.

Härmed är jag inne på den mycket omtalade striden om den s. k. Munckska
kåren. Örn den debatt rörande Munckska kåren, som här förevarit, gäller, kan

Tisdagen den 19 januari f. m.

4 7 Nr (i.

man säga, den gamla historien, att den sönderfaller i olika delar. Här har Vid remiss av
man framför allt sökt fästa uppmärksamheten vid en del episoder, uppträdan- statsverksden
av olika personer, oell genom en våldsam granateld sökt få opinionen att
fästa sig vid misstag och förseelser, som efter lag skola bestraffas, och därige- °r ''
nom försökt göra en vilseledande dimbildning kring hela den stora huvudfrågan.
Den stora huvudfrågan, herr talman, mina herrar, det är frågan örn menighetens,
den svenska menighetens gemensamma och solidariska ansvarighet
för lagens och ordningens upprätthållande i vårt land. Det går ej att utan
vidare välta över det ansvaret på ett fåtal tjänstemän. När polismaktens handhavande
uppfattats som en kommunal angelägenhet, så låg säkerligen därbakom
den gamla tanken, att ordningen skall vila i menigheternas fasta hand
men under ledning av ansvariga tjänstemän. Därför är, såvitt jag förstår, den
Munckska kåren, som ställt sig till ordningsmaktens förfogande, ingalunda
ett förgripligt eller förkastligt fenomen utan ett uttryck för sund samhällssolidaritet.
Det jag haft att invända mot den, är, att den från början bort
framträda offentligt. Då jag tidigare offentligt talat örn den Munckska kåren,
_ har jag också sagt, att jag ej velat, engagera mig för den speciella form,
vari den verkat, utan för den princip, varifrån den utgår och som är det samfällda,
medborgerliga ansvaret för ordningens och lagens upprätthållande.

Det är mig en källa till tillfredsställelse att i detta sammanhang kunna
taga fr ani ett citat av en gammal god radikal. Jag tror ej, att hans excellens
statsministern eller herr socialminister Sam Larsson skola underkänna auktoriteten
hos Sven Adolf Hedin, som i ett yttrande vid 1901 års riksdag sade följande
— jag skall be att återigen få taga det till riksdagens handlingar: »Ordningens
upprätthållande vare polisens och frivilligt anmäldes sak. Må vi påminna
oss föredömet från England, där år 1848 vid det mycket hotande hungerupproret
i Glasgow tusentals frivilligt anmälde, edsvurne extra polismän, fredligt
patrullerande, avvärjde plundring och ännu svårare utbrott, samt makten
av detta exempel förebyggde dylika faror i andra städer.» Jag fäster uppmärksamheten
vid denna synpunkt: bara det på ett enda håll visas det kuraget, att
man tar hand örn ordningens upprätthållande, sprider det sig som en elektrisk
ström genom folket, och därigenom förekommer man andra liknande utbrott. —

Sven Adolf Hedin fortsätter på följande sätt: »Även i London ingrepo frivillige
— borgare, arbetare m. fl. Man uppskattade deras antal till 170,000. De såsom
en hjälp att anlita i sista hand vid en vittutseende fara vidtagna militäriska förberedelserna
höllos till största delen dolda och blevo överflödiga.» — Där ser
man vinsten av att hävda den civila allmänneliga värnplikten i detta fall. Den
militära.makten behövde ej komma till synes, ty intrycket av denna folkrörelse
gjorde sin verkan.

Jag har velat få fram denna principiella sida av saken framför allt och i första
hand, innan jag övergår till att med några ord belysa den smädelse, den otillbörliga
och otillständiga smädelse, som här i kammaren kommit till uttryck
mot särskilt den s. k. Munckska kårens ledare. Jag satt här i går och hörde
detta tal från en bolsjevikisk talare, om hur denne ledare skulle lia fläckat sin
officersära med osant tal o. s. v., hur han skulle ha förnekat solklara fakta
m. m.; och precis samma sak kom igen i dag i ett långt anförande från herr Andersson
i Stockholm. Han spetsade till det ännu mer än herr Kilbom. Herr
Andersson sade, att polismästaren i Stockholm skrivit till general Munck och
frågat: hur förhåller det sig med Munckska kåren? Och general Munck skulle
ha svarat: det finnes ingen. Hela historien faller på sin egen orimlighet, därför
att polismästaren visste lika väl som general Munck själv örn kåren. Det har
heller aldrig gått någon sådan skrivelse från polismästaren. Jag talade i går
med polismästare Hallgren i telefon och fick en redogörelse för förloppet. Han
hänvisade till polisens arkiv. Enligt regeln att även andra parten skall höras,

Nr 6. 48

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av gatte jag mig i förbindelse med general Munck och fick hans relation av förstatsverks-
i0ppet. Han hade aldrig fått någon skrivelse med denna fråga från polisen.

^TlTrtlT"'' Vad som känt är> polisintendenten Zetterquist Ilar, utan ens en kapprock,
°r ‘ översänt till general Munck två skrivelser, som en redaktör Hallgren ingivit
till polisintendenten, vilken per telefon skall ha anmodat Munck att yttra sig
om innehållet i dessa av Hallgren inlämnade skrivelser. Där förutsättes den
Munckska kåren som bekant, och det uttalas beskyllningar, att personer, som
haft med denna kår att göra, dels olagligen importerat vapen, dels gömt dem i
Hagaparken, dels nattetid forslat dem till en lägenhet på Ladugårdsgärde och
dels slutligen fört dem till en privatman i Stockholm. Därpå svarade general
Munck i augusti i en skrivelse till polismästaren, att någon befattning med olaga
vapenimport har han ej haft. Och det övriga — detta släpande av vapen till
Haga och Ladugårdsgärde och en bostad på Östermalm — hade general Munck
ej kännedom örn. Och det är väl ingen människa, som tror, att gamle general
Munck är den, som gräver ner vapen i Hagaparken och far med dem till en
lägenhet ute på Gärdet mitt i mörka natten och sedan för dem till en privatvåning
på Östermalm. Det är örn detta, som general Munck sagt, att någon befattning
med vapeninförseln har han ej haft och det övriga känner han ej till.
Och det gjorde han för visso ej heller. Det är detta som förekommit, och det finnes
att inhämta i polisens arkiv. Det är en medborgerlig skyldighet — men
det erkänna ej dessa herrar riksdagsmän, örn vilka jag talar — att innan man
går till angrepp på en person skall man taga reda på fakta i saken, dag stämplar
detta förfarande av två riksdagsmän som en otillbörlig och otillständig handling.

Ja, herr talman, jag har nu belyst den agitation, som bedrivits mot general
Munck, och jag kan tillägga, att general Munck, när polisrapporten i oktober
kommit till offentligheten och då hans skrivelse av augusti till polisen föranledde
missförstånd i pressen, framträdde Munck med kommunikéer, däri han
sade, att han påtog sig ansvaret för det hela. Den 24 oktober förekom en .sådan
kommuniké på nära en halv spalt för att förebygga varje missförstånd, då man
i bolsjevikpressen var angelägen att vanställa innebörden av skrivelsen från
Munck till polisen.

Herr talman! Det är nog en del annat också att tillägga i detta sammanhang.
Herr socialministern — jag såg det i tidningarna, men hade ej tillfälle att själv
åhöra hans anförande — hade i går i första kammaren ett mycket energiskt inlägg
om vikten av att upprätthålla ordningen, att det är ett krav, som man ej
kommer ifrån, att ordningen skall upprätthållas. Det lär ha varit sagt med
eftertryck och gjort starkt intryck. Jag är glad över detta. ^ Men här i världen
gäller det ej bara de stolta deklarationerna, man måste också se till effektiviteten
vid tillämpandet av sina grundsatser, örn man vägrar att acceptera det frivilliga
biståndet, har man ej litet försvagat möjligheten att realisera tanken på
ordningens upprätthållande, örn tillika de statstjänstemän, som ensamma skola
bära ansvaret, efter sin pliktuppfyllelse släpas i smutsen, bokstavligen talat,
och månad efter månad utsättas för upprörande andlig tortyr, undrar jag vad
som till slut återstår för hjälpmedel för en regeringsmakt, som så gärna vill
upprätthålla ordningen, örn man som sagt på det sättet hanterar organen för ordningens
upprätthållande. Nej, herr socialminister, det är högst på tiden att ni
tar under omprövning vad edra vackra och riktiga gTundsatser vilja säga, när
det gäller deras omsättande i handling. Vad jag därvidlag syftar på behöver
jag knappast säga.

Men jag skall i det sammanhanget också be att få säga några, ord örn det
kommissionsväsende, som kommit till användning under de senaste tiderna. Jag
måste säga, att när jag förliden maj här i kammaren hörde en förklaring från
regeringsbänken, att avsikten var att tillsätta en kommission för att utreda de

Tisdagen den 19 januari f. m.

49 Kr (i.

svåra förhållandena uppe i Ådalen, tänkte jag mig närmast, att man avsåg att Vid remiss av
gå efter den förebild, som den Lindmanska regeringen givit genom den mycket sUitsverksskickligt
organiserade förundersökningen i den stora »allmännasparbanksaffä- Pro''Poalho^enren».
Där var det en erfaren jurist, en häradshövding, som fick taga hand örn (*orte.)
förutredningen och på det viset höll samman detta mål, som var spritt över massor
av kommuner. Där fanns icke någon stor pompa och magnifika anspråk och
later. Men nu gjorde man i stället på det sättet, att man tillsatte en kommission
med bland andra ett f. d. justitieråd och två f. d. justitieministrar. Man
får det intrycket, att denna kommission nästan kände sig som ett slags domstol,
och säkert är, att när folk talar örn densamma och dess betänkande, så betraktas
vad den sagt ofta såsom ett slags domslut, och kommissionens uppgift innebar
dock ingenting annat än att åstadkomma en förberedande polisutredning.

Jag vill ifrågasätta, om det i fortsättningen är klokt att gå vidare på denna
väg, och om man icke nu är inne på att v''d sidan av de ordinarie instanserna med
de ordinarie domstolarnas domslut kunna få en politisk högsta domstol, vars opinionspåverkande
dom faller, innan den omsorgsfulla prövningen i den ordinarie
rättegångsvägen ägt rum. Därav tager opinionen intryck på ett sätt, som kanske
kan vara ganska olyckligt både ur den allmänna moralens synpunkt och
för de domare i lägre instans, som skola fälla sitt domslut. Det är en ytterst
vansklig anordning detta. Vi lia en bitter erfarenhet av dylika extra kommissioner
från frihetstiden, och i § 16 regeringsformen står det vissa ord, som borde
kunna vara tillräckliga för att göra ett bestämt avsnitt för framtiden på den
utvecklingskurvan.

Jag kan icke sluta, herr talman, utan att jag också ägnar några ord åt en
annan tribut åt den röda opinionen, som förekommit på de yttersta av dessa
dagar. Herr Kilbom var inne på den saken i går. Jag syftar givetvis på de
åtgärder, som av höga vederbörande vidtagits med anledning av ett angrepp i
Folkets Dagblad Politiken mot den undervisning, som under 1929 och 1930
meddelades Vd reservofficerskursen i Karlberg i anslutning till en viss krigsplan.
Herr talman! Jag skall icke själv i det fallet komma med några påståenden,
men jag vill tillåta mig att adressera mig till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet. Det kan ju omöjligen ha undgått herr försvarsministern,
att herr Kilbom här i kammaren i går förklarade, att den officer
vid Karlberg, vilken såsom lärare har meddelat denna undervisning, och som
utarbetat denna krigsplan, brustit i laglydnad. Brustit i laglydnad! Det är
ju dock en ganska allvarlig sak, att det här i denna kammare fälls ett sådant
påstående mot en plikttrogen ämbetsman. 24 timmar ha gått, sedan dessa ord
fälldes av herr Kilbom, men den svenske försvarsministern har icke haft tillfälle
att här ta till orda för att tala örn, hur det förhåller sig med denna sak.

Tänker herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet sörja för åtal? Var
vänlig och säg: har den ifrågavarande officeren varit laglydig eller har han
brustit i laglydnad? Har han varit laglydig, säg då godhetsfullt, varför Ni
skickar bort honom, men örn han icke varit laglydig, vilka åtgärder ämnar ni
vidtaga för att befordra honom till straff? Jag måste uttryck min förvåning
över att Ni, herr statsråd, icke haft behov utav, att trots att 24 timmar förflutit,
av Er själv lägga denna bedrövliga sak till rätta.

Herr talman! Det har sagts i denna debatt med anledning av den stora krisen,
att vi stå inför kapitalismens bankrutt och att det nu lider mot slutet med
den gamla samhällsordningen. Ja, jag undrar i alla fall, örn saken är så enkel.

Menar man med kapitalism en ekonomisk ordning, som tillämpar det s. k. minsta
medlets lag, som mot varje efterträdd vinst vill sätta in nensia möjliga
uppoffring, då åsyftar man en mentalitet, som visserligen i sin iskalla likgiltighet
för andra värden än de rent ekonomiska, vilka synas i bokhållarens

Andra kammarens protokoll 1932. Nr 6. 4

Nr 6. 50

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av kolumner, har sina risker, men som också betytt ofantligt mycket för en ratiostatsverks-
nalisering av och ekonomisering i tillvaron. Jag tror i varje fall icke,
propositionen, ^ som kriséns djupare orsaker ligga. Nej, krisens orsaker

or '' gå tillbaka till avarter av demokratien, till demagogien, till den nationalistiska
demagogien, som lett de stora segrande folkens opinioner ansvarslöst och som
vattubäckar. Där, tror jag, man träffar en huvudkälla till det onda. Kapitalismen
har knappast något intresse av osäkerhet, oreda och laglöshet i världen.
Nej, en förvänd nationalistisk demagogi, har varit och är alltjämt den yttersta
grunden till hela det olyckliga tillstånd, vari vi nu leva. Vad vi behöva, såvitt
jag förstår saken, det är snarast betydligt mera av en äkta, sund, human
liberalism, som på samma gång känner medansvarighet med samhället, sin samtid,
det förgångna och framtiden. Det är denna sanna kulturliberalism på det
egna självansvarets grund, som vi behöva betydligt mer utav. Det är efter de
linjer, herr talman, mina herrar, som jag tror, att vägen ur denna förmörkelse
går.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Efter den senaste orationen

skulle man kanske kunna konstatera, att det finns icke bara vänsterbolsjeviker
i detta land utan också högerbolsjeviker, och att dessa senare äro precis lika
klassbundna och lika obalanserade i sitt bedömande av samhällsföreteelserna
som de förra. När jag såg bilden av herr Forssell i talarstolen och samtidigt
tänkte på herr Kilbom från i går, försökte jag så att säga sammansätta bilderna,
och det intryck jag fick var av två ilskna tuppar, som rusa mot varandra,
flaxa med vingarna, sprätta med fotterna och kackla förskräckligt men mer
roa än oroa. Jag tror för min del, att det också skall visa sig, att det svenska
samhället, därest dessa tuppar skulle vilja ofreda även andra •— jag vill icke
säga i hönsgården — i samhället, har tillräckliga medel, och att det behövs
egentligen ganska små medel, för att hålla dem i styr.

Jag har tagit till orda endast för några korta repliker. Jag har det intrycket,
att denna remissdebatt redan uppnått trötthetens stadium — jag tänker
icke i detta fall på herr Forssell. Vi ha vid vissa tidpunkter i dag icke bara
sett en ganska tom kammare utan också ganska tomma läktare. Jag lovar
också att icke vidare återkomma, sedan jag gett de repliker jag antecknat.

Jag har först och främst känt behov av att. inlägga en gensaga mot den
utläggning av socialdemokraternas ståndpunkt till frågan om ordningens upprätthållande,
som herr Lindman tillät sig.

Vi kunna från socialdemokratisk sida göra anspråk på att icke bara i ord
utan också i handling ha betygat vår allvarliga vilja att värna örn den demokratiska
ordningen, och jag tycker, att herr Lindman mindre än de flesta har
någon anledning till förebråelse emot oss i detta avseende. Men den omständigheten
att vi äro fullkomligt beslutna att i det fallet göra vår plikt som medborgare
och anse det vara en naturlig förpliktelse för samhället att använda
sina medel för att hindra olyckor, den omständigheten gör icke att vi utan vidare
anse oss böra rusa iväg och förskräckta yrka på mera polis. När vi förklarat,
att vi önska, att militär icke skall användas i de sociala konflikterna.,
ha vi därmed endast fullföljt en strävan, som är årtionden gammal. När vi
förklarat, att förbud mot militärs användning i sociala konflikter icke behöver
leda till en utvidgning av polismakten, har detta skett under uttryckligt tillkännagivande,
att vi anse, att med en förnuftig disposition av de nuvarande
tillgångarna på civil ordningsmakt man kan fylla alla de förpliktelser, som
i det fallet komma att ställas på samhället.

Det har sagts här, dels utav herr Lindman och dels utav herr statsministern
i olika sammanhang, att Ådalen har lärt oss åtskilligt i detta avseende. Ådalen
har egentligen icke lärt oss något annat i detta avseende, än att ordningen

Tisdagen den 19 januari f. m.

51 Nr G.

skall handhas med förnuft. Herr statsministern talade om den civila ordningsmakten,
och att, örn man hade haft en tillräcklig sådan, skulle icke Ådalshändelserna
ägt ram. Herr statsminister! Det gjordes icke något allvarligt försök
att mobilisera den civila ordningsmakten. Det konstaterades, att vid
Lunde den civila ordningsmakten praktiskt taget var försvunnen; och under
sådana omständigheter kan man knappast i dessa beklagliga händelser söka
något belägg för nödvändigheten att utöka vår polismakt.

Beträffande allt som här sagts örn de frivilliga kårerna, skall jag endast be
herrarna betänka konsekvensen utav ett predikande av vissa medborgargruppers
rätt att beväpna sig och organisera sig som enskilda beväpnade kårer.
Detta^kominer att leda till, att andra medborgargrapper med samma rätt ta i
anspråk de möjligheterna, och detta kommer att leda till, att vi i Sverige
kunna ställas inför samma olycksöde som i Österrike och Tyskland, där det ena
lagret av medborgare står väpnat mot det andra, och där det knappast förgår
en vecka utan politiska mord och sammanstötningar mellan väpnade medborgargrapper.
Är det dithän herr Forssell och högern vill driva det svenska
samhället, hoppas jag att allt förståndigt folk skall sätta stopp för en sådan
dårskap.

Min nästa replik skulle gälla arbetslöshetsanslaget. När jag gjorde en sammanställning
av de belopp, som beviljades av fjolårets riksdag plus de belopp,
som äskats som tilläggsavtal av detta års riksdag och ställde dem emot de
belopp, som äskats för nästa budgetår, gjorde herr statsministern den invändningen,
att det vore väl rimligt att lägga vad som nu äskas som tilläggsanslag
till vad som äskas pa den ordinarie budgeten och från denna utgångspunkt
bedöma regeringens villighet. Jag har väldigt svårt att göra en sådan sammanläggning.
De belopp, som begäras i tilläggsanslag, avse icke att täcka
andra kostnader än sådana, som uppstå till detta budgetårs slut, d. v. s. till
juni månads utgång. Om ni slå upp den kungl, propositionen om dessa tilläggsanslag,
skola ni finna, att under mars månad når man det högsta antalet av statligt
hjälpta arbetslösa, 30,000, och att i juni antalet sjunkit ned till 21,000.
Detta samtidigt som man, redan i november vill jag minnas, har 57,000 anmälda,
och vi veta, att denna siffra sedan dess fördubblats. Man skall ha en
mycket optimistisk tro på ett hastigt tillfrisknande från krisen för att kunna
räkna med, att situationen under nästa budgetår skall bli så gynnsam, att vi
icke skola behöva mer än halva beloppet av det, som åtgått för detta budgetår.
Jag förutsatte ju, att detta icke skulle behöva betyda, att man skall göra någon
ändring i de av regeringen proklamerade principerna, och jag vill minnas, att
jag gav mitt erkännande at den välvilja, som man visade mot kontantunderstödsverksamheten.
Men jag påpekade också, att om det är avsikten att bedriva
en mera omfattande samhällshjälp, uppstår ett stort hål i budgeten, och
då äro de beräkningar, varpå budgeten bygger, icke hållfasta.

När jag talade om nedrustningskonferensen, måste ett misstag ha uppkommit,
annars skulle icke herr statsministern ha kunnat säga, att jag menade,
att den omständigheten, att i utrikesministerns anförande talades örn vår egen
säkerhet, skulle betyda, att Sverige i Genéve skulle fullfölja nationellt egoistiska
intressen. Jag sade, att jag fruktade, att detta uttrycks framskjutande såsom
skett skulle kunna tolkas, som om även vi vöre fångna i denna nationalegoism,
men jag tilläde, att jag är övertygad örn, att regeringen ingalunda hade för
avsikt, att vi skulle föra lurpassningspolitik, utan att det låg allvar i förklaringen,
att vi skulle företräda en aktiv insats för att nå största möjliga resultat,
och att Sverige för sin del skulle vara villigt att gå med på den nedrustning,
som kumle följa.

Jag har icke så mycket anledning att yttra mig örn herr Forssell, men när
han beriirde den svenska delegationen i Genéve och menade, att om jag bcfun -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 6. 52

Tisdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av nit mig på regeringsbänken, skulle jag energiskt ha hävdat, att delegationen
statsverks- s|år till regeringens tjänst, och att regeringen är ansvarig för den politik, som
propositionen. gkall föras ^ Genéve, kanske jag kan påminna mina kamrater i den delega(Forts.
) Gou, sorn varit med örn arbetet med förberedelserna,. att det är precis vad jag
hävdat i denna delegation. . Jag har där uttryckligen förklarat, att det är
regeringen, som bär ansvaret för politiken i Genéve, och att delegationen far
betraktas såsom rådgivare till regeringen. Ingenting skulle vara olyckligare,
ingenting skulle mera kunna förrycka möjligheten till insatser från svenskt
håll, om de representanter, som sändas till Genéve, skulle framgå på olika
linjer och visa, att här hemma egentligen icke finns vad som dock finns, nämligen
en samlad mening, att man bör från smastaternas sida så kraftigt som möjligt
träda in för den allmänna nedrustningen. I det avseendet behöver man
icke befara, att de socialdemokratiska representanterna icke skola visa ali den
hänsyn till de gemensamma intressena, som är nödvändig i ett sådant ögonblick.
Vi komma inom delegationen att med all kraft hävda vår syn på vad
som enligt vår mening bäst motsvarar önskningarna inom. det svenska folket.
Jag hoppas, att de diskussioner, som redan förts, ha hunnit så långt, att man
icke i Genéve skall behöva ha några slitningar på den punkten. . Jag tror icke
att utrikesministern befarar, såsom herr Forssell, att vi skola titta över axeln
på honom. Vi önska intet hellre än att genom den svenska utrikesministern
kunna i Genéve ge uttryck åt det naturliga svenska strävandet att så långt i
vår makt står deltaga i befordrandet av den allmänna nedrustningen.

I fråga om jordbrukshjälpen har visat sig en naturlig nyfikenhet och denna
har nian sökt förklara så, att jag skulle ha stått här och talat örn behovet av
hjälp åt de fattiga delarna av den jordbrukande befolkningen men tydligen varit
lika tomhänt som de borgerliga partierna, vilka talat mycket mer örn den
fattiga jordbruksbefolkningen än vi någonsin gjort. Jag tror, mina herrar,
att denna nyfikenhet skall bli tillfredsställd innan motionstidens utgång. Det
är klart att när man från ett partis sida klandrar andra för försummelser
gentemot betryckta folklager, detta parti också hade skyldighet att försöka
ge anvisning på utvägar, varigenom hjälp kan bringas, och herrarna skola,
som sagt, om ett par dagar få sin nyfikenhet på den punkten sti.lael.

Till sist ett ord till herr Kilbom, som tycktes vara ängslig för att jag funnit
ett visst behag uti ärkebiskopens maning. Jag tror icke, att han skall försöka
utnyttja mitt citat av ärkebiskopen på det sätt, som herr Kilbom gjort, när nan
själv umgås med så syndiga tankar, som att herr Trygger skulle kunna ga m

i det kommunistiska partiet. ,

För övrigt skall jag i fråga om samförståndet icke säga annat an att jag vid
alla tillfällen, då jag talat om detta, också uttryckligen angivit såsom en förutsättning
för detta samförstånd ett respekterande av den verkliga demokratiens
fordran på jämlikhet och rättvisa mellan medborgarna. Det är ett sadant samförstånd
som jag åstundar, och ingenting skulle mer glädja mig än örn det plötslig
visade sig, att det i detta land fanns en verkligt stark jordman tor ett sadant
samförstånd, om det skulle gå en rörelse genom vårt folk, som krävde ett
slut på allt detta, som karakteriserar klassamhället, och i stallet banade oss en
väg fram till en organisation av rättvisa och jämlikhet.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! De sista ord. nied vilka herr
Hansson avslutade sitt anförande, kunde ge anledning till åtskilliga reflexioner
örn huru han och hans parti i handling tillämpat de principer, som han gav
uttryck åt. Det är emellertid icke därför, som jag begärt ordet, herr talman,
utan för att göra några randanmärkningar till denna remissdebatt pa ett myckel
begränsat område av det vida fält, över vilket debatten vällt Iram.

Jag anknyter mina reflexioner närmast till några inlägg av herrar W lgiorss

Tisdagen den 19 januari I. m.

53 ?ir 6.

och Sköld, därför att i dessa anföranden framlagts statsekonomiska principer,
som jag förmodar varit vägledande för socialdemokraternas ställning till årets
statsverksproposition och det nuvarande ekonomiska läget. Jag ber örn ursäkt,
att jag inte kan taga upp herr Per Albin Hanssons anförande i detta sammanhang,
men detta beror därpå, att jag icke med bästa vilja i världen kunnat
finna några statsekonomiska principer i de uttalanden, som han här haft i går
och i dag.

Herr Wigforss har däremot, såsom vanligt, rört sig över ett mycket vidsträckt
område med sina ekonomiska betraktelser. Det slog mig, att när herr
Wigforss betraktar herr Hamrins budget, gör han detta icke ur de synpunkter,
som vi vanliga dödliga äro vana att anlägga på ett sådant aktstycke och
den ekonomiska situationen, han tycks betrakta denna budget ur evighetens
synvinkel. Det är svårt att följa honom på dessa hans banor. Det är lättare
att följa honom, när han sedan kommer in på den praktiska tillämpningen i
ett par små detaljer, när han t. ex. säger, att det är en naturens egen utväg, att
man skall täcka underskott med lån. Jag gjorde den reflexionen, att örn det
är så, då ha vi anledning att vara innerligt tacksamma för att ha en onaturlig
finansminister, som icke vill följa denna anvisning. Det är anledning att just
inför ett sådant yttrande, som herr Wigforss fällde, understryka nödvändigheten
av att icke skjuta stundens bekymmer på framtiden. På den punkten stå
vi borgerliga eniga — det tror jag mig utan överdrift kunna säga -— och just i
denna motsättning mellan de två yttranden, som jag här citerat, går nog den
stora väsentliga skiljelinjen i nuvarande ögonblick. _

Herr Wigforss’ tes, att samhället, när detsamma icke äger tillräckligt inflytande
på näringslivet och därigenom saknar möjlighet att förtaga de rubbningar,
som nu störa näringslivets jämna gång, bör för att motverka denna olägenhet
ingripa och sätta i gång med offentliga arbeten, är också ett uttryck för en
ekonomisk princip, som står i alldeles bestämd motsats till den uppfattning,
som vi från borgerligt håll omfatta, och som kommit till uttryck i den föreliggande
statsverkspropositionen. Det är väsentligt, att man kommer fram till
denna stora huvudlinje och att man icke hakar upp sig på mer eller mindre
betydelsefulla detaljer, där motsättningar fortfarande råda mellan de borgerliga,
utan tar fasta på de stora väsentliga områden, där i närvarande stund enighet
råder och enighet måste råda från borgerliga utgångspunkter örn en praktisk
politiks linjer och uppgifter. Det är desto nödvändigare att understryka detta,
som jag ser en verklig fara i de förkunnelser, som under dessa två dagars
debatt i upprepade anföranden gjorts ifrån socialdemokratiskt håll.

När det talas så mycket örn vikten av att hålla vårt penningvärde stabilt,
kan man icke komma ifrån, att en uppgift, som därvid måste ställas främst,
är den, som man från borgerligt håll nu med största styrka hävdar, nämligen
att ett land, som i dessa tider icke strängt håller jämvikt i budgeten icke kan
i längden bevara sin valuta, icke kan undgå de förödande verkningarna av den
kris, som vi nu se exempel på från så många håll ute i världen.

Det myckna talet örn inflation, som beklagligtvis tyvärr inleddes av hans
excellens statsministern, som fann anledning att av ett uttalande utav herr
Lindman draga den slutsatsen, att högerns ledare förordade en inflation —
en slutsats, som, såvitt jag kan förstå, icke kan ha någon som helst grund i de
synpunkter, som herr Lindman framförde —• allt detta tal om inflation vittnar
om en ganska betydande begreppsförvirring på detta område. Jag skulle_ vilja
till de herrar, som så strängt vända sig mot inflationen, rikta ett pär erinringar.
För det första den, att örn vi över huvud taget skola förhindra inflationistiska
tendenser här i landet måste vi från början göra det klart för oss, att en
förutsättning härför är, att budgeten balanseras utan skuldsättning för improduktiva
företag, således utan övergivande av de statsekonomiska principer, som

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 6. 54

Tisdagen den 19 januari £. m

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

vi hittills i detta land följt. Jag instämmer i det uttalande, som herr finansministern
hade, när han sade, att vi måste se till, att förtroendet till vårt land
bibehålies. Jag tror, att man kan utvidga detta och säga, att det är nödvändigt,
att förtroendet återställes. Det var nog för många svenskar i höstas en
bitter besvikelse, när det visade sig, att även vårt land drabbats av en s. k. förtroendekris.
Det var överraskande, då vi hade invaggat oss i föreställningen örn
att det låg någon reell grund för det tal, som vi hörde här i riksdagen och annorstädes
blott för ett par år sedan, talet örn en välståndshöjning här i landet,
som ingav förhoppningar örn att Sverige nu gick en ny ekonomisk storhetstid
till mötes. Jag har många gånger under de senaste månaderna erinrat mig detta
tal. Jag undrar, örn icke det talet i ganska hög grad bidragit till att på
många håll i landet framkalla en sinnesstämning, som på sitt sätt medverkat
till att försvaga vår ställning och vår motståndskraft gent emot krisen, när den
kom över oss.

Att vi också drabbades av en förtroendekris, berodde, såsom det många gånger
framhållits, på att vi i vår ekonomiska politik och vår lånegivning varit
mindre försiktiga, än vad åtskilliga andra länder varit. Detta har också i
någon mån berott på att vi måste i vissa situationer placera det överskott,
som vi hade ifrån de goda åren, och då är det helt naturligt, att kapitalet
vid detta som vid andra tillfällen sökt sig dit, där den bästa avkastningen
givits. Man har icke varit tillräckligt noga med säkerheten, och där återkommer
den gamla erfarenheten, som ständigt upprepas, att under goda tider
är man benägen för att eftersätta kravet på säkerhet. Jag tror, att man här
i landet åtminstone, när det gäller den enskilda företagsamheten, kommer att
vara betydligt noggrannare, när det gäller att undersöka säkerheten. Men vore
det då också icke lämpligt att man ifrån statens sida vinnlägger sig örn
samma noggrannhet, när det gäller att efterse säkerheten, och aktar sig för de
utvägar att lätt komma ifrån besvärliga situationer, som politikerna rekommendera.

Herr Sköld uppträdde delvis såsom talesman för riksbanksledningen och
försvarade dess politik. Det blir väl anledning att ganska snart återkomma
till den fråga, han berörde, men eftersom remissdebatten också skall vara ett
tillfälle för riksdagens medlemmar att, innan utskottsbehandlingen tagit sin
början, giva uttryck åt den uppfattning, som i viktiga frågor finns bland
dem, kanske det må tillåtas mig att i största korthet göra några randanteckningar
till herr Skölds anförande och därvid anknyta till de realiteter, som
ligga bakom de åtgärder, som under hösten vidtagits. Herr Sköld förklarade,
att när vi tvingades att överge guldmyntfoten, fanns det för oss ingen annan
ankargrund för vår penningpolitik än att proklamera den inhemska prisnivåns
stabilitet och inrikta våra ansträngningar därpå. Jag funderade ett ögonblick
över denna liknelse, och jag måste säga, att den föreföll mig ganska olyclig.
Om herr Sköld i stället hade talat örn en flytboj, tror jag han hade kommit
sanningen betydligt närmare, en flytboj, som driver hit och dit på ett
ganska upprört hav och vid vilken vi skola försöka förtöja vår lilla julle.
När vi övergåvo guldet — det håller jag med örn — hade vi förlorat den fasta
ankargrunden. Jag hör till dem, som utan tvekan instämma i att vi måste söka
oss tillbaka till denna fasta ankargrund. Vi böra göra det ju förr dess hellre,
men vi kunna naturligtvis icke gör det på egen hand, utan vi måste först
se till, att den stabilisering inträtt, som anvisar vägen åter till ett fast penningvärde.
På vilken nivå vi skola stabilisera, blir en senare fråga, men jag tror,
att det är lyckligt, örn man säger ifrån redan på detta stadium, att det ur
alla synpunkter är för vårt land önskvärt, att vi fortast möjligt komma tillbaka
till den fasta ankargrunden.

Däremot kan man starkt diskutera lämpligheten av av att nu förankra vår

Tisdagen den 19 januari I. m.

55 Nr 0.

penningpolitik vid en så pass konstruerad och svag grund som den, som herr Vid remiss av
Sköld_ rekommenderade, när han talade om en orubbad inhemsk prisnivå. Den- n

na prisnivå är ju redan rubbad och kommer i fortsättningen mer och mer att
rubbas. Örn man då —• och det är herr Skölds utgångspunkt — riktar an- °rs''
klagelsen för inflationstendenser mot var och en, som anmäler sitt tvivel på
fastheten, och tryggheten av denna ankargrund, så begår man enligt min uppfattning
icke blott en orättvisa mot dem, som anmäla en annan mening, utan
man skadar landet, man skadar väsentliga intressen i nuvarande situation. En
inflation hotar enligt min uppfattning först då, när statsfinanserna bringas
i oordning, när man efterger kravet på den stabilisering av budgeten, som har
ägt rum i det föreliggande budgetförslaget och som vi utan tvekan anmäla
vår anslutning till, men som från andra håll varit utsatt för kritik. Slår man
in på den linjen, som herr Wigforss rekommenderar, med skuldsättning som
konsekvens, då menar jag, att man redan tagit ett större steg på inflationens
väg, än vad de personer lia gjort, som i nuvarande situation anmäla sin
tveksamhet örn möjligheten att stå fast vid den orubbade inhemska prisnivån
i en tid, när vår valutas utlandsvärde deprecierats.

Så till sist i detta sammanhang en erinran, och det var närmast för att
göra den, som jag begärde ordet. Om man inlägger någon verklig mening och
avsikt i detta program örn bevarande av den inhemska prisnivån, örn detta icke
blott är en ögonblickets undanflykt för att komma ifrån ett långt besvärligare
problem, har man då också, gjort klart för sig konsekvenserna av denna politik?

Har man gjort klart för sig, att den kanske första konsekvensen är en väsentlig
sänkning av produktionskostnaderna här i landet, en väsentlig reducering
av lönerna? Tror man verkligen på allvar, att vi kunna komma ifrån den nedskärningspolitik,
som man i andra länder har nödgats slå in på? Även Amerika
har ju nu nödgats göra det, efter att i 1V2 års tid ha försökt komma fram med
sådana konstlade stimulantia, som den amerikanska optimismen alltid har i
beredskap. Man har till sist kommit underfund med att det icke finns någon
annan utväg att åstadkomma jämvikt i landets näringsliv än den väg, sorn
heter nedskärningar och minskning av produktionskostnaderna. Tror man, att
vårt land skall kunna komma ifrån detta billigare? Tror man överhuvud taget,
att vi här i landet stå i en så gynnsam ställning, att vi kunna koppla ifrån
liela den ekonomiska utvecklingen ute i världen och sköta vårt ekonomiska liv
helt efter våra egna principer och efter våra egna önskningar och efter de
politiska maktbud, som allt oftare användas som direktiv för vår ekonomiska
politik?

^Tror man verkligen ^oletta, då väntar en mycket bitter erfarenhet oell en
hard besvikelse för mångå. Jag tror också, att detta resonemang bottnar i
den förvända uppfattning, som vi lia fått örn Sveriges ekonomiska läge och
ekonomiska möjligheter under de gångna åren. Jag tror det var en olycka
för vårt land, att vi under dessa år fingo uppleva, utan att egentligen ha
förtjänat det, en högkonjunktur, som ensidigt träffade vissa områden av näringslivet
men lämnade andra fundamentala grenar av vårt näringsliv oberörda.
Under dessa år skedde en kontinuerlig försämring av konjunkturerna för
vårt jordbruk oell ett par andra viktiga grenar av vårt näringsliv. Den högkonjunktur,
som rådde inom vissa industrigrenar, inbringade visserligen ett
nettoöverskott i vår utländska betalningsbalans på a/4 miljard, ett överskott,
som vi sedan delvis placerat mycket ofördelaktig^. Det skapade emellertid i
alla kretsar en överdriven tro på vårt näringslivs möjligheter i stort sett och
det bragte den svenska lönenivån upp till en gräns, som under normala förhållanden
aldrig skulle uppnåtts oell som vi icke nu kunna vidhålla.

^Det är på denna punkt, som vi måste inrikta vår diskussion, när vi gå in
på frågan örn möjligheten att behålla den svenska prisnivån oförändrad: Äro

Nr 6. 56

Tisdagen den 19 januari f. m

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

vi beredda att göra de uppoffringar på alla håll, som härför äro nödvändiga?
Är man det, då kan saken diskuteras. Är man det icke utan fasthåller fortfarande
vid den politiska lönesättningen såsom en integrerande beståndsdel i
det ekonomiska livets produktionsvillkor, då är allt detta tal örn bibehållande
av en fast inre prisnivå orimligt. Man skär av näringslivets utvecklingsmöjligheter
i båda riktningarna, och det kommer icke att dröja länge, förrän verkningarna
härav komma att visa sig, förrän betydande grenar av det produktiva
liv, som ännu pulserar, kommer att vara fullständigt lamslagna.

Här har jag endast velat framhålla, att örn riksbanken i den situation, i vilken
vi nu stå, tror sig genom en hårdhänt diskontopolitik kunna hindra en anpassning
av den inre prisnivån till den yttre, så kommer detta att visa sig ha
förödande verkningar. Nu menar herr Sköld kanske icke detta, men han står
nog på samma ståndpunkt, som man från annat håll i riksbanken givit uttryck
åt, att den nödvändiga prisstegring, som följer av kronans försämrade utlandsvärde,
skall kompenseras genom prisreduktioner på andra områden. Det är
emellertid en uppfattning, som jag tror för närvarande är den mest farliga,
därför att det skulle innebära en fortsatt deflation på de områden av näringslivet,
som för närvarande ha det svårast och äro mest utsatta.

Herr statsministern sade i går, att inflation hjälper naturligtvis icke de
sämst ställda näringsidkarna. Naturligtvis icke, och därför önskas det icke
från något håll. Vad vi önska och begära är bara, att man skall göra klart
för sig, att riksbankens möjligheter att hindra den utveckling, som följer, jag
vågar säga, med naturnödvändighet, äro så begränsade, att riksbanken icke
bör överskatta dem. Genom att med diskontopolitikens hjälp försöka reglera
en utveckling, som det icke står i riksbankens makt att reglera, framtvingar
man en ytterligare försämring för de näringsgrenar, som för närvarande lia
det svårast ställt.

Jag vill till sist framställa en anhållan. Låt oss så mycket som möjligt försöka
att undvika att sprida den uppfattningen, att enskilda personer eller partier
här i riksdagen skulle medvetet vilja gå in för en inflationspolitik, ty det
måste vara ägnat att i högsta grad skada vårt anseende utåt och verka oroande
inåt. När folk talar om inflation, tänka de på en medveten penningföl sämring.
Finns det någon ansvarskännande människa här i landet, som vill vara med
om något sådant? Jag har icke i den diskussion, som förts offentligt, kunnat
upptäcka någon, som rekommenderat en medveten penningförsämring i något
visst syfte, men däremot har jag icke blott från vissa riksdagsmän och vissa
partier utan även från den nationalekonomiska sakkunskap, som jag tror tillmätes
ett visst värde icke blott av herr Sköld utan även av hans excellens herr
statsministern och åtskilliga andra, hört rekommenderas en politik, som innebär
en anpassning av prisnivån till de naturliga element, som nu inverka på
densamma. Jag har här med mig en bok av herr Wigforss, där denna politik
visserligen försiktigt men dock ganska tydligt kommer till uttryck.

Diskussionen örn vår valutapolitik kan först då bli fruktbärande, när man
tar sikte på realiteter, när man undviker att av politiska skäl framkasta beskyllningar,
som äro ägnade att inge en oriktig uppfattning örn vad som är å
förde, och framför allt när man tar sikte på det, som i närvarande situation
är det väsentliga, nämligen att det gäller för vårt land att på alla områden
och icke minst på det statsekonomiska området anpassa sig till det nya prisläge,
som tyvärr i stort sett torde komma att bli konstant för lång tid framåt.
Det är den stora uppgiften. Blundar man för den och samtidigt proklamerar
bibehållandet av en oförändrad prisnivå såsom mål för den aktuella politiken,
då misstänker jag, att man mycket snart kommer att hamna i en situation, som
innebär ett ännu hårdare uppvaknande än det, som vi redan ha fått vara med
om efter de så. kallade goda åren.

Tisdagen den 19 januari f. m.

57 Nr 6.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för ytträndes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att p?cp,ltiticrl''en
uppskjuta den vidare debatten rörande förevarande proposition till kl. 7 e. m., (j>orts.)
då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 3.

Herr statsrådet Jeppsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 35, angående överlåtelse till lantförvaret av ett område av kronoegendomen
Revinge nr 22 (223) i Revinge socken av Malmöhus län;

nr 36, angående försäljning av ett till Varbergs f. d. fästning hörande, i
Träslövs socken av Hallands län beläget område;

nr 37, angående försäljning av ett område av utgården Knype under kronoegendomen
Gudhem i Gudhems socken av Skaraborgs län m. m.; och _

nr 38, angående viss lindring i betalningsskyldigheten för statslån till östra
centralbanans järnvägsaktiebolag m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Andersson i Tungelsta, nr 45, om beredande av _ möjlighet att bevilja
ersättning av kommunala medel till kommunalombud vid mantalsskrivningsförrättning; herr

Johanson i Stockholm m. fl., nr 46, angående understöd åt obemedlade
och mindre bemedlade elever vid vissa yrkesbetonade högre folkskolor;

herr Eriksson i Toftered m. fl., nr 47, angående vissa ändringar i gällande
bestämmelser rörande inlösning för statsverkets räkning av skattefrälseränta;

herr Hage m. fl., nr 48, örn anslag för tillfälliga hjälpåtgärder för lindrande
av nöd m. m. i Norrbottens län;

herr Månsson i Furuvik och fru Nordgren, nr 49, angående upprättande av
vissa fyraåriga praktiska realskolor;

herrar Magnusson i Skövde och Weibull, nr 50, örn höjd tull å vissa slag
av tömrosbuskar och törnrosor;

herr Björkman m. fl., nr 51, angående lättnad i skattehänseende för s. k.
bärgningsautomobiler;

herr Holmgren, nr 52, örn uppflyttning i högre löneklass av tre förrådsförvaltare
vid flygvapnet;

herr Månsson i Erlandsro m. fl., nr 53, örn höjning av tullsatserna för färsk
och konserverad sparris;

herrar Lithander och Nylander, nr 54, örn höjning av kaffetullen;

fröken Wellin, nr 55, angående beredande av pensionsrätt för viss sjukskötersketjänst; herr

Herou m. fl., nr 56, om pension åt smeden Per Eklund, Grönsinka;

herr Norsell, nr 57, om underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa åt förre
soldaten Lars Johan Kapp;

herr Åqvist, nr 58, angående revision av föreskrifterna om kommunal ansvarighet
för de i lagen örn allmän pensionsförsäkring stadgade grundavgifter;

herrar Åqvist och andre vice talmannen Bengtsson, nr 59, angående meddelande
av vissa bestämmelser i avseende å försäljning m. m. av patentskyddat
föremål eller förfaringssätt;

Nr 6. 58

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

herr Karlsson i Grängesberg m. fl.:

nr 60, angående skärpning av och utvidgat tillämpningsområde för lagen
örn arbetstidens begränsning; och

nr 61, örn vissa ändringar i lagen örn arbetarskydd;

herrar Lindley och Hedlund i Östersund, nr 62, om höjning av lappfogdarnas
arvoden;

herr Petersson i Lerbäcksbyn ra. fl., nr 63, om anslag för statsbidrag till
nyodling och betesförbättring vid ofullständiga jordbruk; samt

herr Johansson i Bro, nr 64, angående förbilligande på landsbygden av elektrisk
energi från statens kraftverk.

Ovannämnda motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.49 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Tisdagen den 19 januari.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj:ts proposition,
nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov nu komme att fortsättas; och
lämnades enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Sävström, som anförde: Herr talman! Det är icke vidare behagligt
att börja debatten omedelbart efter middagsrasten, då kammarens ledamöter
ännu icke hunnit infinna sig. Jag är emellertid glad, att regeringens ledamöter
äro så talrikt församlade.

Under de 20 år, jag deltagit i riksdagsarbetet, har jag icke mer än en gång
tidigare deltagit i en remissdebatt. Den gången hade vid emellertid en kris här
i landet, men den krisen var av annan beskaffenhet än den vi för närvarande
ha. Den gången fanns det gott örn pengar men däremot litet mat. Nu har
situationen omkastats. Nu är det ont om pengar, men i stället finns det mera
mat. Emellertid är det så, att när en kris kommer, är det alltid några parter,
som få sitta hårt emellan, och så är även fallet den här gången. Nu har regeringen
föreslagit, att riksdagen skall godkänna anslag till arbetslöshetens avhjälpande,
som äro större än de, som tidigare beviljats. Det äro vi synnerligen
tacksamma för. Vidare ha vi arbetslöshetskommissionen, som är till mycket
god hjälp över allt i landet, där behov framträda. Jag kan dessutom uttrycka
min tacksamhet över den proposition, som kom under gårdagen, tvåmiljonerkronorsanslaget
till skogsvården. Det är klart, att örn dessa pengar av bolagen
komma att användas på ett riktigt sätt, och jag förutsätter, att så kommer att

Tisdagen den 19 januari e. m.

59 Nr 6.

ske, blir det många tiotusentals, ja, kanske hundratusentals dagsverken, som
därigenom komma att beredas den behövande skogsbefolkningen.

Nu har man sagt, att den finansplan, som regeringen framlagt, icke får rubbas
av riksdagen. Det bar sagts av de borgerliga ledamöterna här i riksdagen
och även framhållits i den borgerliga tidningspressen. Men är det så, att vi
kommit hit endast för att godkänna de förslag, som regeringen framlagt, utan
att vidtaga några som helst ändringar och endast sköta de löpande ärendena så
att säga under utskottsbehandlingen samt behandla eventuellt framkomna motioner
örn sådant, som icke rör budgeten, ja, då ha vi egentligen icke så mycket
här att göra.

För min del anser jag, att den hjälpaktion, som regeringen föreslagit, visserligen
är bra i och för sig, men med hänsyn till de många människor, som ändå
komma att lida av denna kris, som vi nu genomleva, bör hjälpaktionen utvidgas.
Jag känner arbetslösa människor, som äro friska, nyktra och ordentliga,
som aldrig gjort något ont i sitt liv och som befinna sig i den omständigheten,
att de icke ens kunna köpa så mycket som ett halvt dussin handdukar, med
mindre än det sker betalning genom kuponger, d. v. s. genom avbetalning av
25 ä 30 öre i veckan. Örn riksdagens ledamöter skulle befinna sig i samma
ekonomiska ställning, tror jag nog, att man skulle vara benägen att vidtaga
jämkningar i finansplanen. Det är klart, att vi måste se till, att icke någon försämring
i valutahänseende inträder i vårt land, men samtidigt måste vi komma
ihåg, att det under en sådan kris dock är nödvändigt att se till, att de människor,
som ha det sämst ställt, också kunna leva. Även med tanke på att finansministern
kommer att anse de krav, som komma att framställas från vår
sida, såsom ensidiga, som han betecknade dem under gårdagen, vill jag framhålla,
att jag hoppas, att socialministern, som haft tillfälle närvara vid många
sammanträden under höstens lopp och som fått mottaga en rad av deputationer
från de nödlidande distrikten, ändå icke skall betrakta kraven, när de en gång
komma att framställas, som ensidiga och att man skall tillåta riksdagen att
ingå i en allvarlig prövning, om och huruvida det kan vara rimligt att bevilja
ytterligare hjälp, än regeringen föreslagit.

Krisen träffar oss alla, heter det, men den träffar dock på mycket olika sätt.
Det finns många människor, som egentligen ingen känning alls ha av denna
kris. De lia sina inkomster, och för varje vecka och varje månad, som går, utkvittera
de det belopp, som staten tillerkänt dem för det arbete, de utfört. Det
är klart, att för dessa människor betyda egentligen de svårigheter, som vi nu
genomleva, icke så mycket, även örn de få vidkännas dem i en eller annan form.
Men det finns tre grupper, som lia det särskilt svårt. Det är de arbetslösa industriarbetarna,
det är skogsarbetarna där uppe i Norrland, och vidare ha vi
dessa småbrukare och egnahem sbyggare, som finnas spridda över allt i landet.
Härtill kommer stenindustriarbetarna där nere på Västkusten och de fattiga
fiskarena, som där söka att skaffa sig sin bärgning. Under höstens lopp fingo
vi, som bo däruppe i södra Norrland, rapporter örn hurusom det ena sågverket
efter det andra måste nedläggas och flera av dem säkerligen flir all framtid.
Vi erinra oss säkert från föregående riksdag de förhållanden, som vår riksdagskamrat
Berg skildrade från sin kommun Aini) där uppe i Norrland. Jag
har frågat honom, hur det står till i hans kommun för närvarande, och han har
sagt, att ingen förbättring inträffat, utan att läget snarare är sämre. Där finns
omkring 450 familjer, som liro så gult som blottställda, därför att de sakna arbete.
Det betalas till dem ett understöd i veckan av. om jag minnes rätt, 18!
kronor, oavsett hur stor familjen är. De hemmansägare och småbrukare, som
sälja sin mjölk till mejerierna där uppe i Norrland, få på många ställen icke
mera betalt än 9 å 10 öre per liter, men arbetarna i Alnö måste dock betala 25
öre för litern. Då förstår man, att i stora familjer går omkring halva under -

gå remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 6. 60

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Torts.)

stödsbeloppet endast till mjölk. Men det har försämrats i ett annat avseende i
samma kommun. Enligt meddelade uppgifter Ilar kommunalskatten stigit med
ytterligare 3 kronor, från 14 till 17 kronor. Det är klart, att de förhållanden,
som råda på en sådan ort, äro av den natur, att här måste riksdagen göra sitt
hästa för att hjälpa dessa människor. Man skall besinna, att här är det fråga
om människor, som under en lång tid förut gått arbetslösa och säkerligen komma
att få göra det under ännu mycket lång tid framåt, när man tänker på den
rationalisering, som ständigt pågår, den maskinella utveckling, som gör, att
man icke behöver så många arbetare som förr. Man kan sålunda räkna med
att även örn krisen i övrigt lättar, så kommer det dock att under en lång tid
framåt finnas ett stort antal arbetslösa människor.

Så ha vi dessa skogsarbetare i Norrland. Där råder och har under ett par
år på flera platser rått en hemsk tystnad i skogarna. Man förstår, att när det
finns människor, som icke kunna få arbete och icke kunnat få det under ett
par år, det skall vara synnerligen knappt för dessa familjer och likadant är
det med dem, som förfoga över hästar, d. v. s. de mindre jordbrukare, som varit
vana under föregående tid att få arbetsförtjänst genom körslor i skogarna. Icke
heller dessa eller åtminstone ett stort antal av dem lia under den föregående
tiden kunnat erhålla någon biförtjänst.

Finansministern har säkerligen haft det ganska svårt under den senaste tiden,
det kan man gott förstå. Men det finns många människor ute i kommunerna.
som också haft det bekymmersamt. Jag avser dem, som tjänstgöra som
ordförande i arbetslöshetskommittéerna. När de se, att anmälningarna om arbetslösa
stiga för varje dag som går, medan arbetstillfällena icke ökas, då kan
man förstå, att det är bra bekymmersamt. Om det sker en olycka, och det gjorde
det ju för en tid sedan vid den storm, som gick över Uppland, då skogen
raserades i stor utsträckning, så betrakta skogsarbetarna det som en lycka, ty
därigenom blir det arbete för ett stort antal av dem. Örn regeringen tillåter, att
man får lån för avverkning av skogen, då blir det för dessa människor en fördel,
därigenom att de erhålla arbetsförtjänst under ett stort antal dagar på
vintern.

Sammalunda förhåller det sig, kan man säga, med de mindre jordbrukarna,
vilkas ställning ju också är ganska betryckt. Trots att de ha det svårt att livnära
sig, måste de i varje fall betala ränta på 7% ä 8 procent och däröver, och
dessutom kräva bankerna också amortering av lånen. Dessa människor befinna
sig i ett sådant läge, att nu måste de konkurrera med de arbetslösa, örn de få
arbetstillfällen, som stå till buds. Det är icke underligt, om på sina håll, som
nu senast uppe i Jämtland, det höjes rop från dessa egnahemsbyggare om moratorium,
när det gäller räntor och avbetalningar på skulder.

Herr talman! Jag skall icke mera utförligt skildra förhållandena. Kammarens
ledamöter förstå, att det är bekymmersamt och mycket bekymmersamt
på somliga platser i landet och att därför en hjälpaktion från riksdagens sida
är mycket berättigad.

Vi ha under föregående tider kämpat oss fram efter många och långa strider
till politisk demokrati. Det målet uppnåddes 1918. Då fingo vid den allmänna,
lika och direkta rösträtten, så att varje man och varje kvinna, oavsett hur fattiga
de äro, ha rätt att deltaga i för landet viktiga frågors avgörande vid kommunala
och politiska val. Men det återstår en hel del att genomföra, som är
långt viktigare, mera betydelsefullt, men som också kommer att taga en mycket
lång tid. Det är den ekonomiska demokratin, d. v. s. rätten för var och en,
som vill arbeta, att försörja sig och sin familj på ett ärligt sätt. Det är ;en
rätt. som också skall tillkämpas. Den politiska demokratin, den finge vi på
grund av händelser, som inträffat ute i världen, förr, än vi annars skulle ha
fått den. De gensträviga, d. v. s. de maktägande i riksdagen, sade nej i det

Tisdagen den 19 januari e. m.

Cl

Nr 6.

längsta, men slutligen gingo de med på reformen. Varför? Månne därför att
de ändrat åsikt? Ingalunda, men på grund av omständigheternas makt, som proyogUimm.
vi alla känna till, föredrogo de att taga den reformen, i stället för att kanske (ports.)
något annat skulle ha inträffat. Örn man ser framåt och tänker på kampen för
de mänskliga rättigheterna, rätten att leva i samhället och leva ett människovärdigt
liv, så kommer den kampen att fortsätta, och var viss örn, att den kommer
att skärpas. Därför är det viktigt, att man i god tid försöker ordna det så,
att man tillmötesgår de berättigade kraven från de betryckta i landet.

Här kommer inom en kort tid, som partiordföranden omnämnde,. förslag
från den socialdemokratiska gruppen att underställas riksdagens prövning, vilka
förslag gå ut på att hjälpa de betryckta. Jag hoppas, att riksdagen kommer
att taga dessa förslag under allvarligt övervägande, och ingen skulle vara
mera glad än jag, örn det också lcunde visa sig, att riksdagen behjärtade de
krav, som komma att på detta sätt framställas.

Vidare yttrade:

Herr Lindman: Herr talman! Efter en debatt, som pågått först en hel

dag och sedan ett gott stycke in på den andra, är det ju ganska svårt att komma
med repliker i de fall, där man anser sig böra göra det, utan att av hänsyn
för kammaren nödgas underlåta att upptaga en hel mängd av de saker, man
annars skulle vilja taga upp. Jag skall här försöka koncentrera, vad jag vill
säga, till de viktigaste punkterna, och jag gör då till att börja med i förbigående
en liten erinran mot det yttrande, som fälldes av herr Olsson i Kullenbergstorp.
Jag gör det i all hovsamhet, endast för att erinra honom örn vad
som passerat i den fråga, som han vidrörde, nämligen frågan örn repartitionstalet.

Herr Olsson beklagade sig över den ställning, som jag hade intagit. Ja,
denna fråga, om repartitionstalet för jordbruksfastighet skall vara 5 eller 6,
har varit uppe ganska länge. Den var uppe år 1927. Då röstade herr Olsson
i Kullenbergstorp för avslag på repartitionstalet 5 och uttalade, att han icke
fruktade det minsta för ett avslag. »Jag är beredd att taga ansvaret, i vad på
mig beror», förklarade han. Högerreservationen, som upptog repartitionstalet
5, blev denna gång med hans röst utslagen, därför att det då i kammaren endast
var en rösts övervikt för avslag å högerreservationen. Året därpa, 1928, kom
frågan åter till riksdagen, framlagd av den Ekmanska regeringen. Då var herr
Olsson i Kullenbergstorp icke lika säker på sin sak. Han talade då utan att
göra något yrkande, och sedan röstade han för högerreservationen, som han
året förut varit med om att fälla. Men nu var det för sent. Nu var situationen
förändrad. Nu avslogs högerreservationen med mycket betydande majoritet
av kammaren, sedan de frisinnade allmänt gatt över pa förslaget örn
6 %.

Hade herr Olsson i Kullenbergstorp intagit en annan ställning 1927, hade
vi med säkerhet den gången fått ett repartitionstal av åtminstone 5 V2, d. v. s.
genom sammanjämkning av besluten i första och andra kammaren. Nu klandrade
herr Olsson i Kullenbergstorp, att jag som statsminister i den regering,
som satt 1929 och 1930, icke framlade något förslag i ärendet. Ja, herr talman,
vad hade det tjänat till att framlägga ett förslag, som kammaren nyss
förut avslagit med stor majoritet? Den förskjutning mellan partierna, som
ägde rum vid valet 1928, hade icke kunnat ändra något i den saken. Detta har
jag velat få till protokollet antecknat blott för att klargöra, att det var en
förebråelse mot den regering, som jag företrädde, en förebråelse, som jag menar
icke var fullt berättigad. . .

Emellertid vill jag upptaga cn fråga, som hans excellens herr statsministern

Nr 6.

62

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av i går talade orri, d. v. s. jag började tala om den och fick svar av statsministatsverlcs-
stern. Det var frågan, varför man icke i höstas vidtog någon åtgärd genom
^^ortTT”1'' att t. ex. inkalla en urtima riksdag. Statsministern framhöll, att redan före
01 '' den 27 september hade uppmärksamheten hos regeringen varit fäst på den
förskjutning, som ägt rum i handelsbalansen. Ja, i själva verket hava vi upprepade
gånger hört, att regeringen, som det hette, med uppmärksamhet följde
vad som tilldrog sig. Hade det då icke varit riktigt att inkalla en urtima riksdag,
för att regeringen måtte av riksdagen erhålla bemyndigande att vidtaga
de åtgärder, som kunde stå till buds?

Hans excellens herr statsministern säger, att det kunde man icke göra förrän
i början av november, och då hade man ju icke, om det varit fråga örn några
tullar, kunnat tillämpa dessa mer än en och en halv månad på det gamla året.
Jag vill säga, att för det första kunde man hava gjort det tidigare, därför att
förskjutningen i handelsbalansen gjorde sig gällande långt tidigare. Men
statsministern säger, att det är obestridligt, att när man skall handla, skall
handlingen byggas på en klar, genomtänkt och förutsedd situation. Det är riktigt:
det skall den alltid göra. Men jag trodde verkligen, att på grund av det,
som förevarit redan tidigare, hade man inom regeringen haft möjligheter att
fatta och överblicka situationen samt inrätta sitt handlande och sina förslag
därefter. Men även om man tar den tid, som statsministern talade örn, nämligen
början av november, och inskränker sig till bara de lyxtullar och liknande,
som regeringen nu kommer att föreslå, hade man genom en sådan åtgärd
likväl kunnat vinna en och en halv månad på det gamla året och kanske lika
mycket på detta år. Jag menar, att det hade icke varit något föraktligt tillskott,
som på det sättet kunnat uppnås.

Ja, man säger, att en urtima riksdag väckt uppmärksamhet. För min del
tror jag icke, att en urtima riksdag väcker så stor uppmärksamhet, därför att
man i andra länder är van vid sessioner litet emellanåt, bland annat höstsessioner.
En urtima riksdag i Sverige väcker nog icke så stor uppmärksamhet.
Jag vill erinra örn — utan att närmare gå in på det — att de två
senaste urtima riksdagarna, behandlade frågor, som enligt min mening icke
voro av samma vikt som denna.

Emellertid skall jag icke tala mer om detta. Men jag nödgas ingå på en
fråga, varom .jag talade i går och där jag också bemöttes av statsministern och
andra, nämligen valutafrågan. Jag ser på den frågan på det sättet, att när
vi hade frigjort kronan från guldet, så hade ju kronans utlandsvärde sjunkit.
Därmed fördyrades all import från länder med en högre valuta. Denna olägenhet
drabbade givetvis många för vår produktion väsentliga artiklar. Den
drabbade såväl artiklar, som erfordrades för produktionen, som konsumtionsvaror.
Jag kan nämna som exempel bomull. Jag kan vidare nämna koppar,
maskiner, fodermedel för jordbruket och många andra varor dessutom.
De fördyrades. Trots detta, menar man, skall man nu försöka hålla en bestämd
prisnivå. Detta är ju målet för riksbankens politik för närvarande. Riksbanken
är ju, enligt vad herr Sköld uttalade i går, ålagd — jag vet icke av vem
— att föra denna politik, med andra ord att hålla den inre prisnivån. Men man
kan icke hindra, att varor från länder med hög valuta komma att bliva fördyrade.
Skall man hålla prisnivån vid den nuvarande prisstandarden, måste
detta oundgängligen medföra, att varor, som äro producerade i Sverige utöver
dem, som framställas helt eller delvis av dessa från höga valutaländer importerade
varor, måste sänkas i pris. Utan detta kan man icke hålla en sådan
prisnivå. Man kan icke hindra åtminstone de angivna varorna att stiga.

Medlet för att nå det berörda syftet skulle nu vara, enligt den talare, som
företrädde riksbanken i går, att man skulle föra en kraftig diskontopolitik.
Men om man för en kraftig diskontopolitik och håller ett mycket högt diskonto,

Tisdagen den 19 januari e. m.

63 Nr G.

måste de i ekonomiskt hänseende sämst stående näringarna bliva mycket hårt vid remiss av
pressade. Jag nämner som exempel jordbruket. Det veta vi ju alla, att jord- statsverk*-bruket är skuldsatt och hårt skuldsatt och följaktligen hårt pressat av räntor- themén.
na. Dessa räntor kunna, om lånen tagas från sparbankerna, vara relativt låga. (il°rts''''
Men uppe i Norrland — där jag känner till förhållandena rätt bra -— har man
i regel inga sparbanker, utan där är nian hänvisad till affärsbankerna. I ett
län är det mycket vanligt att använda växelsystemet. Där blir också jordbruket
synnerligen hårt betungat, när det är skuldsatt. Men det drabbar icke
bara jordbruket utan även andra näringsgrenar, som hava skulder. Tyvärr
är det så i vårt land, att många av våra näringsgrenar hava skulder, som icke
äro konsoliderade i obligationslån utan äro flytande. Tag t. ex. den tidigare
omtalade näringsgren, som baserar sina tillverkningar på skogsprodukter!

Den har, det vill jag försäkra, varit utomordentlig betungad av skulder.

Jag menar, att ett diskonto, som är för högt, inverkar icke blott direkt försvårande
utan även fördyrande på produktionen. När sålunda riksbanken vid
ett visst tillfälle i höstas, i september, efter det att vi skilt kronan från guldet,
satte upp diskontot till åtta procent, menar jag, att det icke kan försvaras med
det resonemang, som herr Sköld förde i går. Enligt min uppfattning var det
beslut, som då fattades, ett beslut i nervositetens tecken. Det åstadkom allmän
oro och medförde olägenheter, örn vilka jag tillät mig tala i går. Jag
har också av ett anförande, som finansministern höll, efter det jag hade ordet,
erfarit, att han avrått från detta tillvägagångssätt. Emellertid frågar jag mig,
om en politik med användande av en sådan räntesats — och även en sådan
som vi nu hava -— verkligen kan vara till gagn för svenskt näringsliv. Jag
tänker mig, att om man fortsätter med det höga diskontot, kan detta komma
att inverka på sparbankernas räntesatser, vilket väl vore en olycklig sak.

Så vill jag till sist nämna, att jag i det anförande, som jag hade i går, icke
förordade någon inflationspolitik. Statsministern och herr Sköld hava huggit
in på mitt anförande, och de försökte framställa det så, som om jag där förordat
en inflationspolitik, under det att jag i verkligheten tydligt och klart
sade ifrån, att jag icke vill hava någon inflationspolitik. Jag vill icke hava
inflation. Och man gagnar icke saken genom att taga ett yttrande, som man
uppenbarligen har misstolkat, och lägga en starkare mening i en talares ord
än han själv avsett. Resonemanget från de herrars sida, som uttalat sig, utgår
från oriktiga utgångspunkter.

Men vem har sagt, att det är just den prisnivå, som var gällande vid guldmyntfotens
slopande, som riksbanken skall spika fast? Och kan riksbanken
överhuvud göra det utan att tillgripa stränga diskontoåtgärder? Vem har
sagt, att det skall vara just det, som herr Sköld talade örn, och att det icke
skall vara det, som jag grundade mitt omdöme på, det allmänna läget i landet,
att man skall söka underlätta förhållandena för näringslivet och icke försvåra
dem? Jag menar, att det icke kan vara så alldeles säkert, att man kan påstå
det så bestämt, som den ärade talaren gjorde i går, att detta var den ankargrund,
den enda ankargrund, som kunde väljas. Varför skall den ankargrunden
siittas just, när man har de onormalt låga priserna? Jag vill fästa uppmärksamheten
vid att själva prisfallet ned till dessa mycket låga priser, som
vi nu hava, har utom mycket annat i hög grad bidragit till -— jag vågar säga
det — eländet i världen och även i vårt land. Låt oss inte glömma, att det nu
råder varuöverflöd, detta till skillnad från förhållandena för 10 år sedan, då
det rådde varubrist.

En reflexion vill jag göra med anledning av herr Skölds anförande i går.

Såvitt jag uppfattade, svarade han icke på eller förbigick helt flyktigt en anmärkning,
som jag gjorde, nämligen den att riksbanken vid ett visst tillfälle
bestämde sig för att inlösa pundet till 18 kronor 15 örn. Jag upprepar icke

Nr 6. 64

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Korts.)

anmärkningen; den står kvar sedan i går. Jag får väl antaga, att det flyktiga
passerandet i svaret av denna anmärkning innebär ett godkännande av det
befogade i min anmärkning. Ty det kan väl icke hava varit samma tankegång
då, nämligen att man skulle hålla den inre prisnivån; då var väl tankegången,
att man skulle hålla kronan fast vid pundet, när man vidtog denna åtgärd.

För övrigt skall jag icke tillägga mer örn denna sak än att det uttalande,
som jag gjorde angående konsumenternas intresse, att det skall finnas tillgång
på arbete etc. synts mig tämligen sammanfalla med ett resonemang, som herr
Wigforss för i en bok, som jag läst i dag på morgonen.

Emellertid har debatten i går givit åtminstone mig åtskillig klarhet i vissa
stycken. Regeringen har avvaktat, som det hette, att först mera samfällda och
avgörande angrepp mot våra möjligheter att fullfölja lojala affärslörbindelser
skulle tillgripas: först då borde från regeringens sida försvarsåtgärder hava
vidtagits, som hans excellens herr statsministern uttalade. Det förefaller,
som örn några sådana angrepp icke inträffat, ty några försvarsåtgärder hava
vi icke sett till. Man föreslår nämligen icke tullar från regeringens sida för
att skydda vår produktion, utan man gör det, som jag tillät mig säga i går,
av finansiella skäl. \''år budget måste hava dessa inkomster. Da förmodar
jag, att regeringen resonerar som så, att någon större fara för retorsionsåtgärder
icke föreligger, när man kan påvisa, att man gör det av finansiella skäl,
av hänsyn till statsbudgeten. Men vad jag påtalade. var,. att man icke sträckt
sig längre i det fallet och gjort det även av hänsyn till vårt betryckta nänngsliv.

Härmed kommer jag in på den sista punkten, som jag har att. tala om, nämligen
den tyska handelstraktaten. Hans excellens herr statsministern gjorde
ett ganska kraftigt uttalande mot mig, då han sade, att den utgör ett .hinder
för oss. Men jag skulle vilja säga, att här har man nu höjt tullarna i. snart
sagt alla länder. Jag vågar icke säga alla, ty så noga har jag icke följt med
det. Men man har höjt dem i en mängd länder, i England, Frankrike. Holland
— en av signatärmakterna till Oslokonventionen — man har höjt dem i Danmark,
också en sådan signatärmakt. Och man har höjt dem i Tyskland. Da
frågar hans excellens herr statsministern: i vilka avseenden hava vi var frihet
att göra något? Därvid framhåller han, att en importreglering äro. vi
förhindrade att göra på grund av den tyska traktaten. En importreglering
skulle vara det enda användbara och i sin bästa form det smidigaste vapnet
man kunde tillgripa, men, menar han, tullar kan man icke använda, det vapnet
är icke smidigt nog, det måste vara importreglering. Då gör jag den lilla reflexionen
örn man icke, när man gör detta uttalande, faller litet väl starkt tillbaka
på detta hinder i den tyska traktaten för att icke behöva vidtaga någon åtgärd
Tullvägen står regeringen fullkomligt fri i den tyska handelstraktaten
utom’beträffande de bundna tullarna, och jag vågar säga, att. örn man tänker pa
repressalieåtgärder från andra länder, skulle det förundra mig mycket, örn man
icke där skulle betrakta importreglering minst lika utmanande som någonsin

en tullförhöjning. . , , , ,

Låt mig emellertid säga några ord örn denna mycket omtalade tyska traktat
det skall icke bliva så många, herr talman! Ni minnas alla, som vörö med
1926 att då framkom ett förslag örn en tysk handelstraktat. Den traktat, som
antogs av riksdagen, innehåller praktiskt taget i sina allmänna bestämmelser
detsamma som den senare antagna traktaten 1930. 1926 var det ingen reser vation

i utskottet. Vi yttrade oss några stycken här i kammaren dock icke
den nuvarande statsministern, och det gjordes som sagt ingen anmärkning rån
utskottets sida. 1930, vad skedde då? Jo, vi bundo några tyska tullar, som
rörde jordbruksprodukter, och enligt den uppfattning, som jag da uttalade, var
detta till fördel, att de blevo bundna, och jag vill pavisa för dem som nu tro,

Tisdagen dem 19 januari e. m.

65 Nr 6.

att det var något sa ogynnsamt, att t. ex. den mycket omstridda tariffen på
levande kreatur, som vi hade kontingenterat till en mycket lägre tull än den,
som blev gällande emot andra länder, att den kontingenteringen har man icke
tagit ut. Jag såg efter i dag, huru mycket man tagit ut av det, man hade
rätt att taga ut, jag vill minnas det var 5,000 kreatur under 1930, och så haiman
endast uttagit 3,322, enligt den preliminära statistik, som kommerskollegium
nyligen har utgivit. Då var det ett huvudnummer under debatten, dessa
levande kreatur. Som ett bevis på huru pass litet berättigad anmärkningen
då var, vill jag anföra, att efter traktatens ingående lyckades vi vinna en synnerligen
stor fördel för kreatursexporten, nämligen anordnande i Preussen av
ett slakthus, som skulle göras fullt i ordning i Sassnitz. Såvitt jag vet, är
ingenting åtgjort med avseende å detta slakthus, och när jag förhörde mig örn
man icke gjort något däråt, så har jag fått det svaret, att ingen människa i
världen begärt, att det skulle göras. Jag menar, att det är litet orättvist med
de anmärkningar, som drogos fram 1930, när man ser ett sådant resultat, som
det jag nyss anförde.

För övrigt skulle jag vilja säga, med allt beaktande av de siffror, som
statsrådet och chefen för finansdepartementet anförde i går angående den olika
beskaffenheten av de varor, som ingå i Sveriges import, att då vi likväl hade
en totalimport, som 1929 uppgick till 1,782 miljoner kronor och 1930 till
1,663 miljoner kronor, så uppgår värdet på varor enligt de i den tyska traktaten
då bundna och framför allt tidigare än 1926 bundna tullarna till 61
miljoner kronor eller icke fullt 4 % av den totala införseln, och av dessa varor
enligt bundna tariffer komma icke fullt 2 % från Tyskland.

Nu menar emellertid hans excellens, som jag nyss sade, att tullförhöjningar
icke duga, importreglering skall det vara. Jag vet ju naturligtvis väl, att hans
excellens herr statsministern har en viss aversion mot tullar. Jag förmodar,
att själva ordet förargar honom, och jag vet, att han satt andra namn på
tullar, han har gjort det t. ex. vid införseln av brödsäd, då fick det icke heta
tull, utan det kallades gottgörelse, -—- namnet spelar för mig en ganska underordnad.
roll. Nu gläder det mig, att regeringen glidit vidare på sin lågprotektionistiska
bana och kommit till insikt om nödvändigheten av att sätta
låt vara lyxtullar på varor, som icke äro så önskvärda, men det är ett steg
i rätt riktning, herr statsminister, ett steg i den riktning, som jag tsmker det
skall gå, och namnet gör mig ingenting. Men jag vill tillägga, då vi tala örn
den tyska traktaten, att Tyskland ju har höjt åtskilliga tullar. Jag har försökt
rakna efter, och jag tror, att jag icke misstar mig, om jag säger, att
Tyskland har höjt sedan traktatens ingående 33 olika poster ■— de hava höjt
många fler — men 33 poster på varor, som Sverige exporterar till Tyskland,
och Tyskland har också infört en valutareglering. Jag vill icke säga, att
detta, kunde vara anledning till uppsägning, det är möjligt, att det icke är
det, jag skulle kanske tro, att det icke är det, men jag skulle vilja göra den
frågan, när hans excellens herr statsministern i går talade örn sprängverkan:
Var skulle man nu vilja sätta in denna sprängverkan, örn man hade frihet
beträffande den tyska traktaten? Det kommer ju en dag, då vi i alla fall
bli fria, och då få vi väl veta, var denna sprängverkan kommer att sättas in
och huru. Jag för min del skulle vilja fästa uppmärksamheten vid, att Sverige
utförde 1930 till Tyskland varor för 224 miljoner kronor, det är det
land, som importerar mest från Sverige, närmast efter Storbritannien, och
importen till Tyskland från Sverige är 1472 % av vår totalexport. Nu vet
jag väl, att man säger: Å andra sidan har Tyskland en export till Sverige,
som är iner än dubbelt så stor, och att man sålunda skulle kunna vänta
i en förhandling gynnsammare resultat på grund av detta. Den möjligheten
Andra hammarens protokoll 1032. Nr 6. 5

Vid remiss av
statsverkspropositionen
.
(Fort».)

Nr 6. 66

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

är dock väsentligen minskad på grund av malmutförseln, men vad jag vill
komma till är: var vill man sätta in denna sprängverkan? För min del har jag
ytterligt svårt att tro, att örn Tyskland icke gör något utöver vad det ännu
gjort, — till det skall jag komma strax på grund av ett tidningsmeddelande, som
jag såg i kväll, som ju kan förändra saken —• så skulle det möjligtvis och
ganska sannolikt enligt min mening för det svenska jordbruket kanske icke
vara så lyckligt, om man icke hade haft den traktaten. Vad industrien beträffar,
har jag hört mig för hos en del personer, och jag har talat med dem,
och där är man ju icke så pigg på den. Men jag skall icke tala örn detta,
kanske det icke är klokt ens att tala örn det av skäl, som jag strax kommer
in på.

Jag frågar mig till sist, vilka olägenheter äro icke förbundna med en importreglering
jämfört med en höjning av en tull. En höjning av en tull verkar,
utan att man behöver vidtaga några andra åtgärder, och vi hava full
rätt att höja våra tullar oberoende av den tyska traktaten, så fort vi icke gå in
på de bundna tullarna. Importreglering kräver en stor apparat för att den
skall fungera, det skall lämnas licenser och tillstånd att få importera, och det
kommer naturligtvis krav från utlandet, att man skall få skicka hit mera, och
det uppkommer misshälligheter mellan dem, som skola importera o. s. v. Det
är sannerligen icke något eftersträvansvärt, även örn jag skulle vilja säga, att
jag sätter den såsom något bättre än t. ex. en valutareglering, sådan som
Tyskland för sin del har infört, och som ju icke är något att rekommendera
för oss att följa.

Emellertid, herr talman, fick jag i min hand här på middagen en aftontidning,
och i den läser jag ■— jag vet icke örn det föreligger någon bekräftelse
därpå — ett meddelande om att Tyskland nu ämnar höja sina tullar på smör
högst väsentligt. De tyska jordbrukarna hade begärt en höjning till 250 mark
per 100 kg, och jag erinrar härvid örn, att när underhandlingarna pågingo
1930, så fanns smör icke bundet i den svenska gamla traktaten, utan det var
bundet i den finska traktaten till 27V2 mark, men höjdes sedermera vid förhandlingarna
mellan Tyskland och Finland till 50 mark med rätt för
Finland att utföra 5,000 ton till den lägre tullen. Om det kommer att besanna
sig, det som står i denna tidning, att man höjer tullen visserligen icke
till 250, men till 120 mark, och örn jag tar i betraktande, att Sveriges export till
Tyskland år 1930 var 11 miljoner kilogram — den var till England 14 miljoner
kilogram d. v. s. Tyskland kom bra nära efter England — och att denna
utförsel av smör till Tyskland på 11 miljoner kilogram belöpte sig på 27
miljoner kronor; örn jag vidare utgår från, som jag tror man kan göra, att
Sverige såsom mest gynnad nation har rätt till samma licensförfarande som
Finland, till samma kontingentering som Finland på 5,000 ton, så skulle efter
1930 års exportsiffra återstå 6 miljoner kilogram, vilka skulle drabbas av
den högre tullen, sålunda med en ökning av 70 mark pr 100 kg. Det gör tillsammans
i ökad tullbelastning på dessa 6 miljoner kilogram 4.2 miljoner riksmark.
Nu hörde jag, att man hade i första kammaren från regeringsbänken
gjort ett uttalande örn vad som skulle göras i en sådan tänkt situation. Jag
skall icke uttala mig örn det, jag gör det bestämt icke, därför att det är väl
uppenbart, att det icke skulle vara gagneligt, örn jag gjorde ett sådant uttalande,
då man kanske endera dagen står inför en förhandling.

Vad jag vill tillägga till sist är, att örn det besannar sig, att det kommer
att bliva en sådan förhöjning av smörtullen, så får ju regeringen ett tillfälle
att inleda förhandlingar med Tyskland och undersöka, huruvida icke artikel
23 mom. 3 skulle kunna tillämpas, och jag kan icke annat än gratulera oss
alla till, att vi hava en regering, som då säkerligen kommer att göra det
skickligare än den som satt 1930.

Tisdagen den 19 januari e. m.

G 7 Nr G.

Herr Herou: Herr talman! Regeringen har ett par gånger försökt att Tid remiss av

gendriva de påståenden som framkommit om att den visat likgiltighet och för- statsv.er.ks- ,
sinlighet gent emot landets småbrukare, men det är ju ganska klart av rege- >>roP°slt™en
ringens föregåenden, att den företräder i sin jordpolitik storagrariska intressen, °r ''
varpå spannmåls- och sockersubventionspolitiken äro bestämda karakteristiska
exempel. När hans excellens herr statsministern i går anklagades för likgiltighet
mot ° småbrukarna, så anfördes exempel på regeringens motsatta tendenser
i två avseenden. Det ena fallet, som anfördes, var de skogsvårdsanslag
som begärts, och det andra var hjälpverksamheten åt vissa egnahemslåntagare.
Jag anser mig hava anledning att i denna remissdebatt påtala vissa
skandalösa förhållanden i statens egnahemspolitik, så mycket mera som i en
skrivelse från egnahemsinnehavare i södra Sverige den kommunistiska gruppens
uppmärksamhet har fästs på den saken. Det omnämnes sålunda ett par
fall, där småbrukarna fått köpa avverkad skogsmark och hagmark för ett pris
av 5 å 600 kronor per tunnland, vartill sedan kommit kostnaderna för byggande
av bostäder och ekonomibyggnader på dessa lotter. Där egnahemstagarna
byggde upp sina hem och ekonomibyggnader för en kostnad av 10 ä 12,000
kronor, märk val efter ritningar från hushållningssällskapets tjänstemän, där
kommo de, när byggnaderna voro färdiga, i en skuld på 25,000 kronor ungefär,
men hade då föga odlat, då marken överallt var oerhört svårodlad, det krävdes
sålunda stubbrytning och stensprängning o. s. v. Under sådana förhållanden
voro kolonisterna dömda att misslyckas. Det är att observera att örn de
jordpriser, som här framkommo i denna affär, där dessa kolonister blevo inblandade,
har gjorts en officiell undersökning i taxeringsutfallet för 1928 års
fastighetstaxering. Det har visat sig, att taxeringsvärdet i vissa socknar i
Malmöhus län utgör c:a 570—600 kronor per tunnland för odlad jord. Jag
vill framhålla, att aldrig så låga räntor kunna icke rädda dylika offer för statens
egnahemspolitik. De drivas bort med exekutiva auktioner, och efter dem
komma nya offer med nya egnahemslån, och en dag i juni månad i fjol såldes
bara i Stockholms län 10 dylika egnahem på exekutiv auktion. I ovannämnda
skrivelse från egnahemsinnehavare i Malmöhus län kräves bl. a. omvärdering
och skuldavskrivning, så att skötsamma personer kunna hava möjlighet att
klara räntor och amorteringar, de kräva vidare inställande av exekutiva auktioner.
Det är gott och väl med billiga låneräntor, men det hela är fullkomligt
hopplöst för dessa småbrukare, om man icke gör räfst med de skandalösa
jordjobberierna i samband med jordbruksverksamheten som fått förekomma.

Jag har på en annan punkt anledning efterlysa regeringens intresse för småbrukarnas,
de fattiga jordbrukarnas berättigade krav. Vi lia här i riksdagen
på grundval av interpellationer av min kamrat Spångberg riktat uppmärksamheten
på de missförhållanden, som råda beträffande Värmlands fattiga arrendatorer.
Det har från olika håll, från olika partiers talesmän och även från regeringen,
lämnats besked om att man vill med uppmärksamhet följa dessa förhållanden
för att göra det bästa möjliga, så att icke jordägarna sätta den sociala
arrendelagstiftningen ur funktion. Det har ånyo tillsatts en utredningskommitté,
som skulle framlägga de förslag, som kunde vara att rekommendera.

Vi ha nu sett betänkandet i tryck, sociala jordutredningens betänkande. Jag
måste efter en flyktig genomläsning av detta aktstycke säga, att där föreslås
icke några åtgärder till skydd flir denna fattiga arrendatorgrupp, utan det är
en kapitulation för de grupper, de jordägare och bolag, som på sätt, som vi
skildrat här i riksdagen, vid upprepade tillfällen, saboterat sociala arrendelagen.
Man har inför sådana exempel från olika håll här i kammaren måst medgiva,
att kraftiga åtgärder behöva vidtagas till skydd för här berörda medborgargrupp.

Låt oss sedan något titta på en annan fråga, som står på dagordningen i

Nr 6. 68

Tisdagen den 19 januari o. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Torta.)

andra länder. Liksom egnahemslåneverksamlieten givit det bästa åt jordförsäljarna
blir väl regeringens bebådade förslag till »lagstiftning om belåning
av jordbruksinventarier» (om inga andra åtgärder vidtagas) bara att kasta
det sista av böndernas realvärden i bankernas klor. Kanske är det rent av en
penninginstitutens spekulation. Jordbrukskrisen medför ju fallande salu- och
taxeringsvärden för jordbruksfastigheter. Antag då, att bankerna sakna täckning
för lån, så är det ju bara att fylla ut nied dessa inventarier, som av den
svenska riksdagen älskvärt komma att ställas till bankernas förfogande, i de
fall jordbruksfastigheten icke räcker till för att täcka skulderna. _

Här Ilar under de senare åren offrats bortåt 14 miljoner kronor, vill jag minnas,
för nyskapande av jordbruksegnahem. Varje år tillkommer det genom
denna politik ett par tusen nya brukare, och man har landet över berömt sig
mycket för framsynthet och vilja att göra någonting på detta område. Det
har blivit ett par tusen nya brukare, som fått arbete på egnahem, örn det än
blivit si och så med utkomsten. Men samtidigt som man årligen nyskapat
två tusen jordbruksegnahem, hava troligtvis lika många gamla brukare »ramlat
av pinn», drivits bort på grund av exekutiva auktioner. Vi ha från vårt
håll redan vid 1930 års riksdag påvisat skuldbördornas förbannelse för bönderna.
Särskilda utskottet vid 1930 års riksdag hade ett material, som visade
växande svårigheter och ökad skuldbörda. Till svar på skrivelse fran
särskilda utskottet hette det bl. a. i en skrivelse från vissa bankkontor:
»Såväl arrendatorer som självägande stå inför bristningsgränsen. I många
fall ha nya inteckningar intill och över taxeringsvärdet uttagits för att skaffa
medel till löpande utgifter.» Detta uttalande är karakteristiskt för <let allmänna
läget för bönderna just nu. Och framför allt är det karakteristiskt för
två jordbruksområden i vårt land, nämligen vissa jordbruksområden i södra
Sverige och längst upp i Norrland, där man icke längre har utkomst i skogarna
på samma sätt som tidigare.

Samma särskilda utskott gav en utredning angående den kamerala naturen
av de jordbruksfastigheter, som under de senare åren försålts på exekutiva auktioner
i nitton län. Till antalet voro dessa: år 1914 14 st., ar 1921 157 st.,
år 1927 349 st. samt år 1929 399 st. Med den skärpning, som krisen nu tagit,
kan man taga för givet, att tusentals jordbruk komma att ga under klubban.
. .

Herr statsminister! En känd frisinnad politiker gav 1930 i ett föredrag i
Auditorium i Stockholm en resumé över skuldbördan bland Sveriges jordbrukare
och framhöll därvid som sin mycket bestämda mening, att vilka anslag,
som än beviljas, och vilka åtgärder, som än vidtagas, så kan jordbruket ej resa
sig ur sitt betryck, förrän man skapar äganderättsformer, som möjliggöra brukningsrätt
utan skuldsättning. Jordbrukets läge efter de stödåtgärder, som vidtagits
på den frisinnade regeringens förslag, ger nya argument åt denna mening,
som uttryckes i en frisinnad politikers tal.

Vi ha icke väntat, att den nuvarande regeringen skulle lägga fram förslag
sådana som stå på dagordningen i Danmark, sådana förslag, som begäras av
Finlands fattiga jordbrukare, och sådana förslag, för vilka numera röster höjas
även i vårt land. Men hade regeringen gjort något i det avseendet, då hade
den kunnat bli trodd i talet örn vilja att värna om de fattiga bönderna.

Jag måste här också protestera emot »jordbruksutredningen», som påvisar
»katastrofalt läge», som säger sig vilja komina de »mest tyngda» till undsättning
— men som ställer dem utanför, vars ställning är »alltför undergrävd».

Herr Forssell har här varit inne på problemet örn skuldbördan för bönderna.
Han ville för sin del lägga upp en fond. Men var skall herr Forssell taga den
fonden ifrån? Han vill icke höja de direkta skatterna, han vill icke eils ha en
kristidsskatt på 12 miljoner. Han bär ju redan, som vi hörde, skänkt bort så -

Tisdagen den 19 januari e. m.

09 Sr 6.

väl rusdrycksmedelsfonden som fonden för statsskuldens amortering. Herr
Forssells anförande förtjänar kanske från vårt håll att granskas ur flera synpunkter.
Detta kommer måhända beträffande vissa punkter att göras av en
efterföljande talare, men jag har ansett mig böra göra några randanmärkningar
till det ilskna anförande, som för en stund sedan här hölls av honom.

Herr Forssell betraktas val av många som den ensamme, den bet5Åelselöse,
den ur högerns fårahus utdrivne, som man icke egentligen behöver fästa så stort
avseende vid. Ånej, mina herrar, herr Forssell manade fram för oss högerns
nya ansikte, sådant det ganska snart kommer att te sig också i den gamla idyllen
Sverige. Han är en av de mera målmedvetna i sin klass. Och han har troligen
stort förakt för dem inom högern, som ännu tro, att mondismen skall så
särdeles länge ännu kunna förmå arbetarna att låta sig pressas ned utan kamp.
Men, herr Forssell, ert samhällsideal är prövat i landet Mussolinien. Ingen tror
på det, icke ens de borgare, som genomrest landet, mycket mindre någon annan.
Men proletariatets diktatur, mina herrar, det bygger, dag för dag. upp socialismen
i Sovjetunionen. Och när mondismens dimmor skingrats, gå arbetarna i
alia länder att fullfölja samma verk. Det är bara ynkligt att höra dem, som i
dag förklara, att kapitalismen är omöjlig, men som icke alls veta någonting örn
hur socialismen skall genomföras. De vilja icke veta av övergångsformen mellan
kapitalismen och socialismen, de drömma örn att flaxa iväg från det kapitalistiska
samhället direkt till det socialistiska. Det är någonting verkligt hopplöst
med den förkunnelsen från det hållet.

Det var en annan passus i herr Forssells anförande, som förtjänar protest
från arbetarhåll. Han yttrade sig i hetsig ton och med hetsiga ord emot ett pär
ledamöter, som enligt hans mening uraklåtit att söka bevis i polisens officiella
dokument angående en viss påtalad sak. Herr Forssell tror väl icke, att allmänheten
har denna naiva tro på ofelbarheten ens i ett polisprotokoll eller de officiella
dokument, som polisen kunnat visa upp, eller att den skulle tro, även örn
det icke finns några dokument att visa upp. För ett par år sedan visade en
mycket framstående jurist (i samband med kulspruteskandalen), hurusom icke
bara vissa vittnesmål, som avgivits, icke tagits till polisens protokoll, utan också,
hurusom t. o. m. vissa delar av polisens protokoll i denna sak hade försvunnit.
Man kan sålunda icke, som herr Forssell synes önska, tillmäta hans undersökning
någon betydelse. Och man bör då icke, som han gjort, tala örn otillbörligt
och otillständigt uppträdande. Framförallt är icke herr Forssell rätte mannen
att ange tonen för andra. Hans egna uttalanden örn Ådalens arbetare, vilka
uttalanden äro högst »otillständiga», döma honom. De arbetare, som genom
sitt arbete hålla uppe det samhälle, där herr Forssell önskar spela herre, skola
icke oemotsagt ges tillmålen på sätt herr Forssell gjorde. De samhällsvildar
(dier kanske riktigare de företrädare för kapitalismens brutala makt, som försvara
dem, som skickade bly mot de vapenlösa arbetarskarorna i Ådalen, skola
icke spela moraliskt indignerade, örn arbetarna, som försvara sin arbetsplats, i
ett upprört ögonblick »lägga handen på» asociala strejkbrytarelement. Och det
är ingen ny rättsuppfattning bland landets arbetare, den att man har rätt att
vidtaga lämpliga åtgärder mot st.rejkbrytare. Det är ingen österifrån kommande
uppfattning, herr Forssell, denna rättsuppfattning bland landets arbetare.
Den har följt arbetarrörelsen i detta land från dess uppkomst, och den kommer
säkert att följa elen också i framtiden, mondisterna till trots.

Men ett är säkert, och det kan herr Forssell skriva sig till minnes, huru bra
rustad han än är med Munckska kåren och de övriga åtgärder, som hunnit vidtagas:
i striderna kring Ådalshändelserna glimtade fram för den förstående
iakttagaren, vilken oerhörd makt en samlad arbetarmassa utgör, när den besjälas
av kampens anda, och när den i denna kampens anda verkligen är en enad
arbetararmé. 1 det ögonblicket kornmo edra maktmedel till korta, i det ögon -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 6. 70

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

blicket sattes lagarna ur funktion som ett stycke papper, i det ögonblicket skulle
det icke ens hjälpt med herr Lindmans nya förräderilagar, som skola straffa arbetarna
för förräderi, innan de ens gjort något som helst i den riktningen. Detta
kan vara ett observandum för herr Forssell, örn han redan tror sig vara tillräckligt
stark, vilken oerhörd makt ändå arbetarklassen har, när den samlar sig
kring den revolutionära socialismens princip och dess kampprogram.

Socialdemokratiska partiets ledare, herr Hansson i Stockholm, förklarade kapitalismen
oduglig och rekommenderade för sin del socialdemokratien och ett
samarbete, som sträckte sig bra långt åt den borgerliga högerkanten. Bondeförbundet
har genom herr Olsson i Kullenbergstorp efterlyst socialdemokratiens
socialiseringsprogram. Svaret har givits av tysken Leipart, som nyligen på en
internationell kongress har yttrat: »Det vore fruktansvärt, örn den kapitali stiska

samhällsordningen bröte samman i denna stund, därför att vi icke ha
möjlighet att nu göra något av detta konkursbo. Skulle det vara så, att denna
kris verkligen betyder det kapitalistiska produktionssystemets sammanstörtande,
då är det icke fråga örn, huruvida vi äro mogna för ett annat system, då väntar
oss den tunga uppgiften att konstatera vår inkompetens att just nu organisera
ett socialistiskt produktionssystem.»

Detta är socialdemokratiens officiella bankruttförklaring. Det finnes tillräckligt
många eftersägare för att göra detta yttrande karakteristiskt för denna rörelse
i olika länder. En socialdemokrati, som i den nuvarande situationen citerar
Marx’ kristeori men slutar med att begära samarbete med det »dödsdömda»
systemets argaste försvarare —• det är ju också en tydlig fingervisning örn en
bankrutt.

För oss står det klart, och det är vår paroll: dagligen och alltid kamp för de
fattiga gruppernas -—- de som glömmas bort i regeringens programförklaring
och trontal — intressen! Nu och framgent den arbetarnas och böndernas gemensamma
front och kamp, som omtalas i de bevingade slutorden i det kommunistiska
manifestet!

Herr Vougt: Herr talman! Örn jag vid den här sena timmen tar kam marens

tid i anspråk — och det kanske behövs en ursäkt — vill jag påpeka,
att jag kommer att beröra ett ämne, som endast helt flyktigt tidigare här
diskuterats. Nu förefaller det mig, som om i den egentliga debatten det viktigaste
och mesta blivit sagt.

Jag har för avsikt att något röra vid nedrustningsfrågan, och då jag gör
det, vill jag naturligtvis först understryka, att det sker helt och hållet å mina
egna vägnar och sålunda endast betecknar de linjer, efter vilka jag hoppas det
blir mig möjligt att i Genéve arbeta inom ramen för den verksamhet, som den
svenska delegationen har åt sig uppdragen. Att jag begärt ordet, har ingenting
som helst att göra med den något tvivelaktiga komplimang, som herr Kilbom
i går lät mig få, då han uppdelade oss socialdemokratiska ledamöter i
grupper mer eller mindre till vänster. Jag betvivlar inte alls, att hans komplimang
till mig var älskvärt menad, och jag tror för min del, att herr Kilbom
innerst inne är långt bättre än sitt rykte och likaså, att han genom sina många
desillusioner skall komma fram till allt bättre klarhet. Men jag vill ju nämna,
att särskilt när det gäller nationella och internationella spörsmål, det förefaller
mig, som örn vi socialdemokrater stöde längst bort från bolsjevikerna,
vilka fastmera — även örn de skilt sig officiellt från Moskva — tvingats in på
i hög grad nationalistiska tänkesätt.

Örn jag skulle ta en utgångspunkt för mina reflexioner, är det lika gott att
ta den i tiden som på en eller annan principiell grund, och jag vill då utgå
ifrån Versaillesfördraget, som ju betraktas som den moderna mänsklighetens
stora syndafall och som utan tvivel också är en i många avseenden olycklig

Tisdagen, den 19 januari e. m.

71 Nr (i.

produkt. Det behöver ju inte sägas, att dess skadestånds- och krigsskuldsbestämmelser
i hög grad bidragit till uppkomsten av den nuvarande världskrisen.
Men det vore oriktigt att förbise, att Versaillesfördraget också innehåller någonting
gott, såtillvida som sagda fördrag var det egentligen första stora försöket
i världshistorien att förverkliga principen om folkens självbestämningsrätt.

Jag vet inte, om man kan säga, att alla. politiska partier i vårt land hålla
på principen om folkens självbestämningsrätt. Jag erinrar mig nämligen från
tiden före världskriget, att högern — som i många avseenden länkade hela sin
politik till det gamla tyska kejsardömet — aldrig fört opposition gentemot
det tyska kejsardömets kränkande av folkens självbestämningsrätt. Däremot
är det självklart, att folkens rätt att bestämma över sina egna öden är en princip,
som ur socialistisk synpunkt icke kan uppgivas. Men örn så är fallet, så
följer därutav också, att vi måste acceptera folkens rätt att skapa sin trygghet
med de medel, som stå dem till huds. Därmed gives följaktligen också en utgångspunkt
för våra syften i försvarsfrågan. Men vi måste tillägga, att
folken måste sörja för sin trygghet på ett sådant sätt, att de därmed icke sätta
de andra folkens trygghet i fara.

Yad var det nu som skedde genom Versaillesfördraget? Jo, det skapades
en rad nya enheter inom Europa, det tillkom en rad nya stater, vilkas folk
under så och så lång tid hade levat under främmande härskare och hos vilka
känslan av den nyvunna nationella självständighetens rikedom var så stark,
att de slogo över, när det för dem gällde att trygga sina gränser. Eller man
kan säga, att de grepo efter den enda möjligheten, som stod dem till buds,
innan den internationella världsorganisationen hade varit i stånd att skapa
garantier för den nationella säkerheten. Det är därför som rustningsläget i
Europa för närvarande är så oerhört svårt.

Vi kunna mycket väl säga till de olika nyss befriade folken: »Krigsrust ning

är icke någon trygghet, trygghet skapas i stället genom avrustning.»
(Det är säkerligen också med fullt fog, som Nationernas förbunds akt säger
klart ifrån, att rustningarna äro ett hot för freden.) Men vi få till svar: »Så
länge det internationella säkerhetsproblemet icke är löst, behöva vi våra militära
maktmedel. Åstadkom en möjlighet att avskaffa dessa rustningar samtidigt
med att vi bibehålla vår trygghet, d. v. s. ge oss en metod att minska
rustningarna, en sådan metod, att vi verkligen kunna få trygghet för att rustningarna
samtidigt avskaffas i alla länder!»

Ser nian saken på det sättet, då tror jag man kan säga, att nedrustningens
problem blir i mycket hög grad frågan örn att finna en teknisk metod att gå
till väga. Ja, man skulle till och med kunna säga, att det är lättare att förena
folk, regeringar och parlament i ett gemensamt allmänt beslut att nedrusta än
att åstadkomma en teknik, som gör denna nedrustning möjlig.

Det är ju sålunda alldeles tydligt, att det konventionsförslag, som kommer
att framläggas i Genéve som resultatet av ett tioårigt grundligt arbete och som
bland annat skall resultera i en katalog över de vapen, som finnas i världen,
vilken skall möjliggöra, att man flyttar ned gränsen, den övre gränsen, för
dessa medel — det är tydligt, säger jag, att denna konvention i många avseenden
är bristfällig. Konventionen tillgriper ju två metoder för att pressa ned
rustningarna. Den eira metoden är den direkta, den andra den indirekta. Den
direkta går alltså ut på, att när det gäller arméer, antalet manskap, olika slag
utav vapen, marina fartyg, kanoner o. s. v., få en katalog, i vilken varje pjäs
står upptagen. Där yppar sig ett jämförlighetsproblem, som inte är så lätt
att lösa. Man har ju, när det gäller manskap, sökt att finna en jämförlighetsgräns
genom en kvot enligt systemet »en man en dag». Man slår ihop samtliga
de tjänstgöringsdagar, som under ett visst år i ett visst land lia åtgått, man

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Fort».)

Hr 6. 72

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen

IYoiU.)

dividerar med antalet dagar under året -— 365 alltså — oell får då fram en
kvot, genom vilken man skulle lia en möjlighet att göra jämförelse mellan
det ena och det andra landet.

Det är emellertid klart, att den jämförelsen inte blir exakt, när man söker
att jämföra värnpliktsarméer med stående, värvade arméer som den tyska,
och även när det gäller jämförelse mellan värnpliktsarméerna blir kvoten en
produkt utav värnpliktstidens längd, varför man tvingas att också tillgripa
en begränsning av värnpliktstiden. Men den senare är ju i många länder
synnerligen olika; på sina håll är den sorn bekant i många avseenden dessutom
till för att bland annat lära de unga männen att läsa och skriva. Följaktligen
är det ej alltid säkert, att värnpliktstidens längd uttrycker offensivavsikter
hos respektive stat.

Jag nämner dessa exempel — som skulle kunna mångfaldigas — för att visa,
hur utomordentligt svårt det är att komma fram till hållbara jämförligheter.
Samma svårigheter yppa sig, när det gäller olika enheter, som ingå i en stats
rustningar. Idet förefaller mig tämligen utsiktslöst, att det verkligen skulle
vara. möjligt att i Genéve nå ett resultat på den väg, som denna allmänna konvention
uppdrar. När vi komma till den indirekta eller budgetmetoden blir svårigheten
att göra jämförelser -—■ särskilt nu när grunden vacklar under valutan
i vissa länder —- minst lika stor.

Frågan är emellertid, om det inte finnes också andra utgångspunkter för
att angripa nedrustningsfrågan. Jag kan då återgå till Versaillesfördraget,
varmed jag nyss började.

Versaillesfördraget betecknar ju i mångt och mycket en ny utgångspunkt i
nämnda fråga. Jag menar inte därmed blott och bart, att Europas största militärmakt
väl icke fullständigt avrustades, men fick sina rustningar nedpressade
till en mycket ringa procent av dess tidigare rustningar. Örn man ser på de
jämförelser, som göras emellan denna nu nedrustade stat och oss andra, erhåller
man illustrationer till svårigheterna att anställa jämförelser. Man hör ofta nämnas,
att Sverige är ett av Europas starkaste länder i fråga om rustningar, därför
att vi ha utgifter för rustningar örn året, som uppgå till ungefär det dubbla
gentemot Tyskland. •— Jag vill inte, när jag nu fortsätter denna jämförelse, bli
missuppfattad, såsom om jag skulle mena, att våra rustningar äro tillräckligt
långt nedpressade. Det är uppenbart, att frågan om huru mycket varje person
betalar för rustningar örn året måste bedömas utifrån det sociala tillståndet i
landet. . Man har full rätt att säga, att Sverige har alldeles för hög militärbudget
i förhållande till vår möjlighet att bekosta en human socialpolitik. Men
däremot kan man inte säga, att vår militärbudget jämförd exempelvis med den
tyska är. hög, ty vi råka tillhöra ett land med mycket stort territorium och
mycket liten befolkning. Örn vi utgå ifrån den jämförelsepunkt, som befolkningens
antal i förhållande till rustningsutgifterna erbjuder och i stället välja
att dividera den samlade militärbudgeten med antalet kvadratmeter i landet och
örn vi förfara på samma sätt med Tyskland, skola vi finna, att Tyskland har
mångdubbelt högre försvarsutgifter än Sverige. Det är följaktligen nödvändigt
att ha klart för sig, vilken utgångspunkt man väljer. Naturligtvis är den
ena utgångspunkten lika godtycklig som den andra. Ett lands försvarsutgifter
äro överhuvud taget i mycket liten grad möjliga att jämföra med ett annat lands.

Versaillesfördragets tvångsnedrustning av de besegrade staterna erbjuder emellertid
i ett annat avseende en utgångspunkt för det fortsatta avrustningsarbetet.
Versaillesfördraget tillyxade nämligen för Tysklands och de övriga besegrade
staternas vidkommande ett försvar, som inte klart uttrycker en princip, men
som i det väsentliga i alla fall knäsätter något helt nytt, nämligen att en stat
får äga så mycket som kräves för dess försvar och för den inre ordningens upprätthållande
men däremot ingenting av an fallsmedel. Och det är på det sättet,

Tisdagen den 19 januari e. m.

73 Nr 6.

som Tyskland berövades sitt flyg, förbjöds att bygga vissa slag av marin- Vid remiss av
fartyg, att lägga sig till med vissa slag av offensivpjäser för krigföringen till statsverkslands,
samt berövades sin värnpliktsarmé. ^^^FortsT*7*"

Det kan på goda grunder ifrågasättas —■ Ilar jag hört sägas ifrån militärt Ms''
håll — huruvida det är möjligt att dra en klar gräns mellan försvarsmedel och
anfallsmedel. Men det är alldeles tydligt, att vi i Versaillesfördragets avrustning
av den tyska nationen ha en givande utgångspunkt såtillvida, som här
finnes en nation, vilken förbjudits att äga den del av krigsrustningarna, som
skapar den största skräcken hos människorna och som tydligen är det mest offensiva
vapnet, nämligen flyget. Det är därför, som den socialistiska internationalen
har uppfört på sitt program ett avskaffande av krigsflyget. Det är
därför, som det största vänsterpartiet inom den nation, som uppenbarligen kommer
att spela den största rollen vid nedrustningskonferensen, nämligen Frankrike,
likaså på sitt program har fört upp denna programpunkt: avskaffa krigsflyget! Nu

är det lätt att se, att man särskilt i den nyss nämnda staten — där nedrustningspolitiken
bygger på grundsatsen att först skapa säkerhet, att först
därigenom åstadkomma nedrustning — yppar tveksamhet att omedelbart skrida
till nedrustning på grund av medvetandet om, att en avrustad stat, en stat, som
saknar ett flyg, kan hemligen förse sig med flygmaterial, kan importera och
lägga i reserv så pass mycket material, att på några få veckor den förbjudna
krigsflottan i luften kan sättas upp. Och det är därför, som fortsättningen av
tanken att avskaffa krigsflyget måste bli, att det civila flyget internationaliseras.
Det civila flyget måste läggas under en internationell kontroll. Flyget
är ett kommunikationsmedel, som i mycket högre grad än andra delar av kommunikationsväsendet
lämpar sig för internationalisering. En flygmaskin känner
inga gränser. En flygmaskin skapar genom sin rörelse i luften en internationell
enhet omkring sig. Därtill kommer, att flyget väsentligen har kunnat
byggas endast som ett mellanfolkligt samfärdsmedel. Det vore i varje fall
inte en alltför stor kraftansträngning av Europa att internationalisera sitt trafikflyg
och att därefter gå vidare till krigsflygets avskaffande.

Man säger: »Detta är utopiskt.» — Det är möjligt, men när det rör dessa

ting är det inte, tror jag, möjligt att lägga åt sidan de lösningar, som för ögonblicket
kunna te sig utopiska, lösningar, som i alla fall ha börjat att sysselsätta
människors fantasi, lösningar, som ändå inte te sig mera utopiska än att mäktiga
partier — som kanske stå inför sitt genombrott, partier i stormakter, som
mer än vi beröras av nedrustningsfrågan — kunna uppföra dem på sitt program.

Örn denna internationalisering av det civila flyget skulle kunna genomföras,
så skapas måhända därigenom också andra utgångspunkter för en fortsättning
av världsorganisationens uppbyggande.

Efter att ha skisserat denna tankegång vill jag tillägga, att det kanske icke
är alldeles riktigt att omge den stundande nedrustningskonferensen i så hög
grad med pessimism, som i allmänhet är fallet här i Sverige. Det kan synas
som en tröst för dem, som bege sig ned till Genéve, att folk i allmänhet — kanske
inte minst i riksdagen — vänta jämförelsevis litet av denna konferens.

Men det är farligt, örn denna pessimism förvandlas till kyla och likgiltighet.

Herr Kilbom har också uttalat sin bristande tro på Genévekonferensen. Herr
Kilbom gör det, därför att han uppenbarligen saknar tro på N. F., därför att
han anser, att en världsorganisation, skapad under de nuvarande betingelserna,
inte ligger inom det möjligas gränser. Det är tänkbart, att herr Kilbom har
rätt; för min del tror jag det inte. Men säkert är, att det vore för alla de strävanden,
som Sverige bär i skölden, ytterligt katastrofalt, om vi skulle kunna
komma fram till en världsorganisation, först sedan N. F. definitivt fallit ihop

Nr 6. 74

Tisdagen den 19 januari e. ’ m.

Vid remiss av och vi mäste gå fram till den nya genom en period av kaos. Det är därför
statsverks- säkerligen också en livsnödvändighet, att Genévekonferensen leder till något re**
. '' sultat. Det vore önskvärt om vad som blivit sagt tidigare i denna kammare

'' örn de olika partiernas eniga önskan att samverka för åstadkommandet av
goda resultat, verkligen också kommer att gå i uppfyllelse. För min del har
jag mest förvånat mig över, att man har ansett sig på vissa håll böra framhålla,
att det i denna fråga skulle inom det socialdemokratiska partiet finnas
vissa nyanser. Jag tror icke, att så är fallet. Jag vet, att man kan peka på
dylika nyanser, när det blir tal om den s. k. isolerade avrustningen, men jag
har lagt märke till — särskilt under ett anförande i denna kammare i fjol —
att t. o. m. på de håll, där man själv anser sig gå in för den s. k. isolerade avrustningen,
där bedömer man den också utifrån trygghetssynpunkten. Det kan
diskuteras, under vilka förhållanden det är tryggast för en stat att äga militära
maktmedel eller icke. För en stat kan frånvaron utav militära maktmedel ge
större trygghet, men därav följer icke, att detsamma skulle vara förhållandet
för varje annan stat. Säkert är emellertid att utifrån den utgångspunkt, som
jag från början angav — folkens självbestämningsrätt -— ha vi inom de socialistiska
partierna all anledning att betrakta det definitiva nedrustningsarbetet
som möjligt endast i den mån det tar hänsyn till folkens trygghet, och endast
därest det lyckas oss att organisera denna trygghet på ett sådant sätt, att den
enes trygghet icke blir den andres förtryck; därigenom går vägen fram emot den
fullständiga avrustningen.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag ber, herr talman, att få

replikera några av de erinringar och invändningar, som gjorts mot vad jag tidigare
anfört eller som grundats på opposition emot i statsverkspropositionen
föreslagna åtgärder.

Jag anhåller först att till herr Olsson i Kullenbergstorp få säga, att jag
också för egen del har grubblat på frågan, huruvida den nuvarande, höga
räntan är erforderlig för uppehållande av vår svenska kronas inre köpkraft.
Herr Olsson ville göra gällande, att den egentliga olägenheten med bibehållandet
av den nuvarande köpkraften för vår krona var just, att detta oundgängligt
skulle påkalla ett ränteläge sådant som det nuvarande. Jag skall i
det avseendet icke utöva någon kritik eller på något sätt antyda, att vad som
hittills skett hos oss varit oriktigt. Men jag har mer och mer erhållit den uppfattningen,
att diskontot såsom regleringsmedel för valutavården numera icke
äger den betydelse eller åtminstone icke under denna kris ägt den avgörande betydelse,
som det tidigare haft, då det utgjort, kan man säga, det uteslutande
nyttjade, enda medlet. Det är därför fråga huruvida man icke hos oss varit benägen
att tillmäta räntans höjd i detta avseende alltför stor betydelse.

Med anledning av herr Olssons hemställan att regeringen måtte så långt det
är möjligt tillse, att kredit till något så när billig ränta kan stå jordbruket
till buds, ber jag att utöver vad jordbruksministern tidigare meddelat få säga
att försök till omedelbara sådana åtgärder för närvarande vidtagas från regeringens
sida. Jag vet icke, örn det kan komma att föranleda något resultat,
men jag vill som sagt framhålla, att man verkligen för närvarande försöker att
under avvaktan på utredning åstadkomma omedelbart verkande åtgärder i
den riktningen. Att vilja och intresse icke saknas för den synpunktens tillgodoseende
hos regeringen ber jag få försäkra. Det synes mig vara alldeles
uppenbart, att, om billiga pengar kunna åstadkommas i större utsträckning, än
vad åtskilliga sparbanker för närvarande kunna ställa till jordbrukets förfogande,
så kan ju icke någon människa ha olägenhet av det, utan alla enbart ha
gagn därav.

Jag hade i går och jag har fortfarande en viss benägenhet att diskutera med

Tisdagen dea 19 januari e. ni.

75 5r 6.

herr Wigforss, huruvida man bör vara så rädd för stegrade utgifter under en
krisperiod. Jag skall icke här i vidare utsträckning ge mig in på den saken,
än att jag måste säga, att det beror nog på vilka företag utöver de normala
■och oundgängliga man i sådant fall skall använda pengar till. Finns det företag,
örn vilka jag kan säga, att de äro icke blott önskvärda och nyttiga utan
även räntabla och vinstgivande, har jag sådana företag att reflektera på, då
förefaller det mig, som örn man inte skulle behöva hesitera, även om man måste
därtill anskaffa pengar under en hård konjunktur. Tvärtom tror jag, att man
i ett sådant läge mycket väl både kan och bör göra detta. Gäller det däremot
företag, nyttiga och önskvärda, men som, utan att lämna inkomster, kanske ytterligare
öka statens underhållskostnader och alltså summan av automatiskt utgående
utgifter, då ber jag få uttala en bestämd tvekan att staten skall inlåta
sig därpå.

Jag skulle nog också vilja resonera en liten smula med herr Wigforss, när
han ville likställa användandet av inneliggande fondmedel med lån, men jag
skall icke heller gå in på den saken. Jag skall endast anmäla, att jag icke kan
godkänna det resonemang, som han på den punkten förde.

Jag skulle också vilja försöka analysera en hel del av vad herr Anderson i
Storegården med stark känsla och övertygelse örn riktigheten av egna meningar
yttrade, men jag skall endast upptaga till belysning en enda punkt i hans anförande.
Han frågade: varför bekämpade icke herr Ekman år 1926 antagandet
av den tyska traktaten? Herr Anderson tycktes göra gällande, att det
yar det antagandet, som i detta ögonblick ägde någon betydelse. Nej, herr
Anderson, när tilläggstraktaten år 1929 antogs, då löpte den tyska traktaten
med 6 månaders uppsägningstid, men genom tilläggstraktaten blev den bunden
ifråga örn uppsägning till den 1 januari 1933; så förhåller det sig med den
traktatens räckvidd, i den mån den utgör ett hinder för vår rörelsefrihet.

Jag skall också taga upp ett par tre saker, som herr Kilbom anförde. Han
var ju den, som diskussionsledes använde de starkaste uttrycken — d. v. s.
herr Forssell har ju i dag framgångsrikt tävlat med honom •— men när det i
går gällde för herr Kilbom att utdela ris och ros, så använde han exempelvis
mot regeringen ett så utpräglat uttryckssätt, som att den svenska regeringen
begått ett klart grundlagsbrott. Jo, så uttryckte han sig. Jag antecknade det
omedelbart, och det står förresten i tidningarna. Herr Kilbom kan exempelvis
se på rubriken i Socialdemokraten i dag. Där står som huvudrubrik över
hela referatet ordet »grundlagsbrott». Han hänförde det till att regeringen
borde lia inkallat riksdagen, icke vid den tid och med det syfte, som herr Lindman
påyrkade, utan vid sådan tid och med sådant syfte, att man skulle kunnat
förhindra riksbankens avyttrande av dess utländska valutareserver. Och då
han själv påpekade, att detta i största utsträckning skedde under do första
8 månaderna av år 1931 och särskilt under sommaren samma år, kan jag icke
komma till annan uppfattning än ali han menade, att regeringen, när man såg
att valutareserven minskades, borde ha inkallat riksdagen för att den skulle
giva riksbanken direktiv i motsatt riktning. Herr Kilbom läste till yttermera
visso upp § 72 i regeringsformen för att bestyrka, att en dylik riksdagsinkallelse
utgjort en nödig och riktig åtgärd.

Jag skulle vilja rekommendera herr Kilbom ali utvidga sin grundlagsläsning
oell förresten sitt allmänna kunskapssökande på det här området till samtliga
de bestämmelser, som gälla för riksbankens verksamhet och särskilt beträffande
dess ställning till riksdagen; örn så skor, skall han komma underfund med
ali ett sådant ingripande från riksdagens och regeringens sida är fullkomligt
uleslulet, och att därför den beskyllning, som herr Kilbom riktade mot regeringen,
var helt ogrundad. Örn herr Kilbom tror, att han egentligen har kallelse
såsom grundlagskännare, tror jag han misstar sig. Det är förmodligen

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Hr (i. 70

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av bättre, därest han ägnar sig åt sin hittillsvarande, allmänt okontrollerbara verkstatsverks-
sambet.

propositionen,

(Forts.)

Herr Kilbom undrade också, huruvida man hade något att vänta av den delegation,
som skall skickas lill Genéve. Han trodde, att man ingenting har att
hoppas i detta avseende. Herr Horssell undrade också örn det skulle kunna
tänkas ett individuellt uppträdande, örn alltså delegationen skulle komma att
sjunga i stämmor i Genéve. Men han fick ju omedelbart av en av delegationens
medlemmar meddelande örn att så icke var meningen. Jag vill tillägga, att
delegationen som helhet samlat sig örn den uppgift, som är angiven i direktiven.
Delegationen, som är sammansatt av politiskt oliktänkande människor, går till
verket i avsikt att enigt söka åstadkomma det bästa möjliga. Jag tror, att en
sålunda sammansatt delegation kan uträtta lika mycket och mer för den uppgift,
som nu, förestår i Genéve, än en delegation, vars medlemmar skulle operera
på olika linjer. En sådan skulle icke kunna främja nationens vilja och
mening såsom den nu utsedda delegationen säkerligen kan förväntas göra.

Herr Strindlund talade med rätta om de svårigheter, som Norrlands jordbrukare
för närvarande kämpa emot. Vid åhörandet kunde jag dock icke underlåta
att fästa mig vid att det var en för en bondcförbundsledamot ganska
ovanlig bekännelse varmed han avslutade sitt anförande. Tidigare har man ju
sagt, att man från jordbrukarna kunde förvänta fullkomlig solidaritet omkring
jordbrukets strävanden efter största möjliga stöd. Men herr Strindlund avslöt
som vi hörde sitt anförande med att säga, att det förefaller, som örn herrarna
i regeringen skulle favorisera det jordbruk, som utövar sin verksamhet
under bättre och lättare förutsättningar »än vi där uppe». Jag har redan tidigare
framhållit, att det svenska jordbruket arbetar under oerhört olika betingelser,
och gång efter annan kan man konstatera, att jordbrukarna i olika
landsdelar i vissa fall lia mot varandra klart stridiga intressen. Man har bestritt
detta, och man har särskilt från bondeförbundshåll gjort gällande, att
sådana känslor mellan olika landsdelar icke förefunnos. Här stack det dock
fram från en av bondeförbundets mest energiska, arbetsamma och stridsdugliga
medlemmar. Det vittnar ju örn att det förhåller sig på det sätt som jag vid
åtskilliga tillfällen förut antytt. Vilket inte utesluter, att jordbrukarna landet
runt ha en sådan mängd gemensamma intressen att ett ekonomiskt samarbete
dem emellan för att höja sin ställning är båda naturligt och av förhållandena
betingat.

Herr Forssell hade en hel del att säga. Jag vet inte, örn han finns här
inne. Men jag måste tyvärr, när han var så frikostig att han utan vidare
skänkte regeringen en halv miljon kronor för att fylla hålen i budgeten med,
säga att han tyvärr icke har någon halv miljon att skänka bort, ty den han
anvisade är redan utnyttjad. Det förefaller, som om herr Forssell blott studerat
ena sidan av den kassaräkning, som det här gäller att granska. Å ena sidan
avsättes dels räntan på fonden, dels ytterligare ett belopp, så att man erhåller
5 miljoner kronor. Men å andra sidan förbrukar redan det föreliggande budgetförslaget
ett motsvarande belopp från fonden till utgifter, upptagna i budgeten.
Herr Forssells tal örn att här har skett en avsättning, varigenom man
skulle ha en halv miljon till att ersätta den extra inkomst- och förmögenhetsskatten
med, visar, att herr Forssell icke givit sig tid eller tillfälle att studera
det ämne, som han talar örn. För övrigt förhåller det sig som man vet med
denna fond så, att fonden är placerad i bostadskredit till så gott som hela sitt
belopp och att den sålunda redan är utnyttjad, kan man säga, till understödsändamål.
De medel, som inflyta till densamma, utgöra räntor och amorteringar
å lämnade lån.

Herr Forssell kritiserade tillsättningen av Ådalskommissionen. Han sade
»kommissioner». Jag förmodar han syftade också på någon annan kommis -

Tisdagen den 19 januari e. m.

77 Nr 6.

sion, men då han icke fullföljde den tankegången, Ilar jag ingen anledning Vid remiss a»
beröra detta hans omdöme. Men ifråga örn Ådalskommissionen förefaller det statsverksmig,
som örn han betraktade det som ett misstag eller missgrepp att tillsätta Prov^iiio^endenna
kommission. Han ansåg att det ordinarie undersöknings- och domstols- or
väsendet också i det fallet bort kunna fungera.

Jag vill endast erinra därom att här gällde det ju en förberedande utredning
av en mycket omstridd angelägenhet. Det var inte blott önskvärt utan nödvändigt,
att kommissionen hade en allsidig sammansättning, att den bestod av
flera personer och att dessa voro hämtade ur olika grupper och läger, så att
■det, varom man överenskom och ville beteckna såsom gemensamma iakttagelser
av kommissionen, var ett vederhäftigt uttryck för med sakkunnig sammansättning
såsom enhet uppträdande grupper. Det är ju också ur denna synpunkt
undersökningen hade sitt värde liksom den av kommissionen sedermera
avgivna berättelsen måste äga en alldeles särskild betydelse. Detta var ju
så mycket mera önskvärt, då ju genom vad som inträffat landshövdingen och
landsfogden m. fl. voro invecklade i händelserna på ett sådant sätt, att man
icke kunde betrakta dem såsom för en objektiv utredning till buds stående personer.
Man vågar också göra gällande, att både kommissionens tillkomst och
dess sammansättning vann allmänt godkännande, överallt i pressen gillade
den offentliga meningens talesmän både att kommissionen kom till och att den
blev sammansatt på det sätt som skedde.

Herr Forssell tog vidare upp frågan huruvida det icke var riskabelt
och oriktigt att på sätt som skett inom regeringen och även på andra håll
hesitera att godtaga beväpnade kårer såsom hjälpkårer för den händelse den
ordinarie ordningsmakten i fall av större styrkebehov för ordningens upprätthållande
icke räckte till. Han hänvisade i detta avseende till vad Sven Adolf
Hedin på sin tid sagt. Jag vill dock erinra den ärade talaren därom, att vad
Hedin yttrade sig örn var ett val mellan två alternativ, mellan antingen militär
makt såsom ordningens upprätthållare eller offentligt registrerade frivilliga
kårer, som skulle anlitas för detta ändamål. Under det att ett tredje alternativ,
som nu föreligger, nämligen förstärkt statlig ordningspolis, inte fanns
med i herr Hedins fall. Det var under sådana förhållanden, som Hedin för
sin del föredrog de frivilliga, offentligt registrerade kårerna såsom användbara
och lämpliga stödkrafter i stället för militär. Herr Hedins hållning
vittnar således icke alls något i avseende på frågan, huruvida då det är staten,
som sörjer för ordningen, staten icke därvid skäligen bör förse sig med för
detta syftes ernående lämpligast möjliga organ därför. En prövning av sistnämnda
fråga för, såvitt jag kan förstå, till det resultatet, att en för uppgiften
bildad tillräckligt stark ordningskår är alldeles uppenbart det för detta
syftes ernående bästa och lämpligaste hjälpmedlet.

Herr Forssell yttrade också något örn att han väntade ett ögonblickligt ingripande
av min kollega försvarsministern i ett ärende, som behandlats i pressen
och som igår också omnämndes av herr Kilbom. Frågan gällde det sätt,
på vilket en officer fullgjort en viss uppgift. Ifrågavarande officer hade enligt
herr Kilboms uppgift — jag kan inte påminna mig hans uttryckssätt,
men jag utgår ifrån att herr Forssells referat därav var riktigt -— skulle
gjort sig skyldig till bristande laglydnad. Jag vill i detta fall säga, att den
omständigheten, att någon medlem av riksdagen i en riksdagsdebatt använder
olämpliga eller otillämpliga uttryck örn en tjänstemans handlingar icke kan
föranleda, att ett därom förut anhängiggjort mål behandlas i annan ordning än
eljest bleve fallet. Ej heller bör ett dylikt yttrande inverka på riksdagens
prövningsrätt (iver vederbörande ministers handlingssätt. Också den bör ske
i den ordning, som för dylika ärendens behandling i allmänhet gäller och iir
stadgat.

Sr 0.

78

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss uv Jag går sedan över till att säga några ord till herr Hansson i Stockholm.
proportionel i ^ behöva inte så förfärligt mycket ordbyte beträffande de punkter, som varit
(Forts) '' uPPe)oefter hans sista yttrande. Jag vill endast säga, då han alltjämt menade,

att påtaglig upplysning örn bolsjevismens förmåga att inverka på ordningsförhållandena
icke stod att erhålla, att jag bl. a. med hänsyn till händelserna
i Ådalen icke kan godkänna hans mening därom. Vi kunna bortse från den
katastrof, som inträffade Kristihimmelsfärdsdag, och endast se på vad som
inträffade dagen före, då uppenbarligen hela det då för landshövdingen åtkomliga
ordningsmanskapet var så svagt, att det endast stod och åsåg, när övervåld
skedde emot de då angripna. Om inte detta var ett bevis på både att
övervåld kunde ske och att hittillsvarande krafter för ordningens upprätthållande
ute i orterna varit för svaga, kan jag inte förstå, vad det är för slags
bevisning, som nian egentligen skall behöva skaffa på den punkten. Behovet
förefaller mig vara klart och obestridligt.

Jag skall inte ingå i vidare resonemang med herr Hansson när det gäller
frågan, huruvida regeringen behjärtat det nu föreliggande arbetslöshetshjälpbehovet,
därvid skäligen bör sammanräknas dels det för löpande budgetår
avsedda belopp, som nu föreslås i särskild proposition och vilket belopp skall
börja användas så fort riksdagen fattat beslut därom, dels ock det belopp, som
är upptaget såsom ett ordinarie arbetslöshetsanslag i den föreliggande statsverkspropositionen
för budgetåret 1932—33. Det förefaller mig, som örn det
är rimligt och riktigt, att man vid bedömandet i detta ögonblick av både behovet
av arbetslöshetshjälp och villigheten att anordna en sådan med allt skäl
både kan och bör sammanräkna samtliga dessa anslag för att däröver erhålla
ett riktigt facit.

Slutligen ber jag att få säga några ord med anledning av vad herr Lindman
yttrade. Herr Lindman ansåg, att jag liksom övriga, som sedermera uttalat
sig i samma ämne och som hade en annan åsikt än herr Lindman, hade
missuppfattat herr Lindmans mening beträffande hans önskan om en inflationspolitik.
Jag skall inte, när han nu meddelar, att någon sådan önskan icke
hos honom förefunnits, ingå i diskussion med honom på denna punkt. Jag
konstaterar med tacksamhet, att man i detta fall har fått deklarerad en modifierad
ståndpunkt från hans sida.

I fråga örn vad som borde ske i importavseende med hänsyn till valutakrisen
och handelsbalansen, så upprepade herr Lindman i dag sin mening, att det inte
hade varit föraktligt, om man fått l1/2 månads tullspärr föregående år plusde
därmed förbundna tullinkomsterna. Nej, herr Lindman. Om man räknar
endast vad den ena sidan givit, kan man ställa upp saken så; men örn man försöker
tänka igenom, jag säger fortfarande, vilka denna tullspärr skulle ha
träffat och vilket resultat den skulle utövat i fortsättningen på den andra
sidan av handelsbalansen, nämligen vår exportmöjlighet, blir säkerligen resultatet
för denna l1/2 månad ett annat. Jag hänvisar i detta fall till, vad jag
i går yttrade härom, då jag mera utförligt berörde och motiverade, vad som i
detta avseende bestämt regeringens ståndpunkt. Mot detta ställde, så vitt jag
förstod, herr Lindman inte upp något annat skäl än förnyade önskemål och
påståenden. Med anledning av hans fortsatta resonemang örn att ännu i detta
ögonblick en tullproposition, som riktar sig enbart mot lyxvaror eller umbärliga
varor, inte är tillräcklig, ber jag få fråga honom, örn han sålunda är
beredd att nu höja tullarna på nödvändighetsvaror och sådana råvaror och
halvfabrikat, som användas för vår egen produktion och i andra hand därmed
för vår export? Gör herr Lindman det, ja, då står han på en fullkomligt
annan ståndpunkt än den jag intager. Gör han det däremot icke, blir denna
hans första erinran, att vi torde komma med en för begränsad tullproposition,
så vitt jag förstår, fullkomligt omotiverad.

Tisdagen den 19 januari e. m.

79 Nr (i.

Herr Lindman yttrade sig sedermera något om den tyska tulltraktaten.
Han påminde om, vad lian talat om förut såsom en stor fördel, då vi förra
gången behandlade dessa frågor i riksdagen, nämligen slakthuset i Sassnitz.
Och jag trodde, att han då också skulle på samma gång bjuda på de förut
så mycket guterade inälvorna. Men det var ju inte så, herr Lindman, att
bestämmelsen innehöll, att man skulle anordna ett slakthus i Sassnitz, utan
man skulle bibehålla och utnyttja i fortsättningen det slakthus, som där redan
fanns. Att sedermera detta inte kommit att ske i någon större utsträckning
måste vara beroende därpå, att hela vår kreatursexport icke i väntad
utsträckning kom att gå till Tyskland. Att den skulle krympa ihop så som
skedde, det hade varken regeringen eller de dåvarande underhandlarna eller
vi andra väntat. Det var en av de missräkningar, som avtalet i fråga ■— jämte
de förutsedda olägenheterna -— beredde oss alla.

Herr Lindman trodde, att jag, då det gällde, huruvida någonting skulle
göras till spärr i importavseende, föreföll att vara mera intresserad av importreglering
än av tullar. Ja, tyvärr är det så, som jag anförde i går, att de
länder, som sätta upp för sig såsom ideal en effektiv importspärr av ena
eller andra arten, betyga i dessa dagar, det ena landet efter det andra, att
tullarna inte tjänstgjort som effektiv spärr, utan att, därest man vill ha en
verklig sådan och särskilt om man därmed vill i byte mot byte söka skaffa
sitt land avsättningsmöjlighet, importreglering, särskilt i kontingenteringens
form, är ett vida effektivare och smidigare hjälpmedel än en tullsats för ett
land som vårt, som äger en hel mängd »mest gynnad nations»-traktater,
vilka komme att gälla orubbade över hela linjen, där dylika traktater tillämpades.

Herr Lindman förmodade också, att jag syntes vara så rädd för tullar,
att enbart den omständigheten skulle föranlett, att regeringen icke reflekterade
på detta medel. En oerhört nära liggande replik är ju, att herr Lindman under
årtionden har betraktat tullar såsom så uteslutande det enda hjälpmedel,
som bör tillgripas, att det förefaller vara den omständigheten, att han icke
kan lämna denna tankebana, som alltjämt gör, att i vilken situation vi än
befinna oss, vilken näring som än är i svårigheter, så återkommer herr Lindman
oupphörligen till denna sin evigt enahanda förkunnelse.

Härmed har jag fortfarande velat säga, att örn vi haft rörelsefrihet över
hela linjen, örn förhållandena varit sådana, att vi varit tvingade att gå till
importspärråtgärder — och det var ju några dagar, som det till och med rådde
sådan stämning för den saken, att t. o. m. herr Kilboms Folkets Dagblad frågade,
huru länge regeringen skulle tova att göra något — är jag övertygad
om, att det verksammaste och bästa hjälpmedlet skulle varit, icke tullar, utan
andra åtgärder.

Men vad jag nu anfört — jag lämnar en hel del anteckningar, som jag
tänkt upptaga för replik — tror jag mig kunna ånyo upprepa, att fastän jag
på allvar sökt att tillgodogöra mig den sakliga och praktiska innebörden i de
erinringar, som gjorts emot regeringens förehavande i nu behandlade avseenden,
jag inte kan finna annat än att de bättre skälen alltjämt tala för den
linje, som regeringen följt.

Herr Höglund i Stockholm: Det kan inte hjälpas, herr talman, att det

klingar något falskt och något ihåligt i de borgerliga partiernas talesätt om
samhällssolidaritet just nu, därför att orden svära så mycket emot gärningarna.
Nildén i landet är stor, det ilr omvittnat från alla håll i denna debatt.
Svårigheterna växa och människorna äro bragta till förtvivlan. Ur en
sådan situation borde det uppstå, tycker man, en starkare känsla av sociala

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

Nr 6. 80

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av

statmerkspropasiticmen.

(Forts.)

förpliktelser ifrån de förmögnare samhällsklassernas sida och ifrån deras
representanter i kamrarna och i regeringen.

»Ja, driv oss samman med gisselslag

och blåaste vår skall knoppas»,

heter det i ett ofta anfört kväde av en svensk nationaldiktare eller överklassdiktare.
Krisens gisselslag synas emellertid inte alls driva oss samman. Till
svar på socialdemokratiens många gånger upprepade vädjan örn samförstånd
och samarbete mellan olika klasser och partier i syfte att lindra de värsta
svårigheterna för menige man, för att bringa dem lättnad ur ögonblickets betryck,
så ljuder nu i stället kravet från den andra sidan på underkastelse, på
försakelse och ytterligare offer. Lägre löner, högre indirekta skatter, statspolis,
ny klasslagstiftning, det är den »blåa vår», som knoppas under de borgerliga
samförståndstalesättens och frasernas sol.

Örn läget i alla fall i viss mån lagt sordin också på högerns heta känslor
under denna remissdebatt, har dock åtminstone en röst skurit igenom på ett
sätt, som verkat nästan provokatoriskt och på samma gång, vågar jag påstå,
ganska parodiskt. Jag syftar på det anförande, som professor Lindskog höll
i går afton. Professor Lindskog fann det mycket naturligt, att svensk militär
även i fortsättningen skall användas för att upprätthålla ordningen inom
landet, alltså att vi också framdeles skola få bevittna samma blodiga skådespel,
som utspelades uppe i Ådalen förra våren. Nå, det känna vi, att detta
har blivit en gemensam borgerlig ståndpunkt, vida skild, det vill jag erinra
örn, från den, som t. ex. — och elef har ju antytts förut — Sven Adolf Hedin
för en mansålder tillbaka företrädde i denna kammare. Det är dock en avsevärd
skillnad mellan att upprätthålla ordning, herr statsminister, med anlitande
av något, som närmast får karaktären av en frivillig och demokratiskt
tillkommen milis, och att använda den svenska vämpliktsarmén i ett sådant
syfte. Men vi veta, att detta har nu blivit en gemensam borgerlig ståndpunkt,
som försvaras av samtliga borgerliga partier. Det må vara herr Lindskogs
och övriga borgerliga partiers rätt att hävda en sådan åskådning och att därmed
också på kraftigast tänkbara sätt undergräva, vad som till äventyrs
finns kvar hos den svenska arbetarklassen av relativ försvarsvilja eller tro på
militärväsendets utåtvända karaktär. Men det må också vara vår rätt i lika
hög grad att motsätta oss ett dylikt bruk av svensk militär och svensk armé
och att, när det sker, som i ett konkret fall i Ådalen med känt ohyggligt resultat,
karakterisera ett sådant användande av militären enligt vår rättsuppfattning.
Vi anse, att där ha begåtts uppenbara mord genom att man har
skjutit försvarslösa, fredligt demonstrerande medborgare, men detta får icke
sägas, och det är därför att sådant har sagts, som tidningen Socialdemokratens
redaktör och ansvarige utgivare har blivit ådömd höga böter. Han har dock
endast med sådana uttalanden tolkat, vad många tusental, ja hundratusental
av svenska, arbetare känna och tänka i denna sak.

Nu förfasar sig emellertid professor Lindskog alldeles särskilt över att
det arrangerats av Stockholms arbetarekommun och Stockholms fackliga centralorganisation
en insamling för täckande av dessa böter. Det var liktydigt
med domkval, det var ett helgerån, det innebar, sade han, att man liksom
sökte »annullera» det straff, som domstolen i laga ordning utmätt. Det är
förbud på sådant i Österrike och i Frankrike, berättade han — jag har icke
kontrollerat hans uppgift, men jag får väl antaga, att den är riktig — det anses
vara brott mot demokratien — alltjämt enligt professor Lindskogs version
— och han tillfrågade justitieministern, om denne hade observerat denna
fasansfulla lucka i vår lagstiftning, samtidigt som han, såsom vi hörde, rik -

Tisdagen den 19 januari e. m.

81

Nr 6.

tade en enträgen vädjan till det socialdemokratiska partiets ordförande att ingripa
för att för framtiden avstyra sådana insamlingar.

Professor Lindskog Ilar utan tvivel alldeles rätt uti, att alla de som tecknat
bidrag till den pågående insamlingen för Socialdemokraten — jag förstår,
att det är som salt i surt öga, att den givit ett så stort resultat -— att alla
dessa många tusen därmed sagt ifrån, att de i sitt hjärta annullerat den dom,
som är fälld över tidningen Socialdemokratens ansvarige utgivare, redaktör
Engberg. De lia naturligtvis därmed icke uttalat sig om domens formella
laglighet, de lia endast uttalat sig örn dess reella innebörd, och när de protesterat
mot domen, lia de därmed solidariserat sig med herr Engbergs uppfattning
och vad han skrev i saken.

Huru man genom en sådan lagstiftning, som den herr Lindskog efterlyste,
skulle kunna förhindra människor att reagera mot domar, som de betrakta såsom
orättmätiga och vrånga, förstår jag sannerligen icke. Ty även örn man
förbjuder insamlingar till liknande ändamål, så finns det väl hundratals andra
vägar för en opinion att finna uttryck och göra sig gällande. För övrigt skulle
man kunna erinra professor Lindskog om, att både domare och domstolar i
detta land äro mer än tillräckligt skyddade för kritik. Det behövs sannerligen
korrektiv i helt amian riktning än den professor Lindskog åsyftade. Man
skulle också kunna tillägga, att det är ett rätt tveeggat vapen han förordar,
när han hemställer till justitieministern om att komma fram med förslag till
lagstiftning mot dylika insamlingar. Örn jag icke missminner mig alltför mycket,
så skedde på initiativ från högerhåll härom året en insamling till en kommun
på Dalsland — Bålstad tror jag det var — som utmärkt sig genom att
vägra att underkasta sig den plan för kristendomsundervisningen, som riksdagen
och vederbörande myndigheter beslutat. Jag tror, att man på högersidan
var mycket angelägen örn att denna insamling skulle giva ett storslaget
resultat, och man ville därmed uttala sin förkastelsedom över en i laga ordning
tillkommen författning på detta område. Jag undrar just, om professor
Lindskog velat vara med örn att man genom rättsliga åtgärder ingripit gentemot
dem som på det sättet — det gällde ju den gången för all del den kära
katekesen och en medeltida kristendomsundervisning -—- gåvo uttryck åt sin
övertygelse, åt sitt samvetes bud.

Hela det anförande av ganska provokatorisk natur, som professor Lindskog
här höll i går afton, är karakteristiskt för mentaliteten inom vissa högerkretsar
— samma mentalitet för övrigt hos professorn, som kom till uttryck härom
året, när det gällde ett i denna kammare redan vid ett par tillfällen mycket och
lidelsefullt diskuterat befordringsärende.

Här uppleva vi den svåraste kris i mannaminne, och vad har den framstående
högermannen professor Lindskog att säga, när han tager till orda? Jo,
han kräver lagstiftning mot insamlingar till dömda personer. Här lia vi den
svåraste arbetslöshet, som varit på tio år och som hotar att bli ödeläggande för
hela landets arbetarklass och för hela vårt näringsliv. Vad har professor
Lindskog att säga i en sådan situation? Jo, han kräver lagstiftning mot insamlingar
till dömda personer. Här lia vi hotande arbetskonflikter, som skola
skaka hela landets näringsliv och komma att framkalla de svåraste förvecklingar.
Ingenting örn detta: blott krav på en lagstiftning, som kan binda en
för högern obehaglig men dock, får man väl säga, synnerligen oskyldig opposition
i form av en insamling till en tidning, som för en viss kritik blivit bötfälld! Jag

kan icke underlåta att bär något också komma in på själva Ådalshändelserna.
Jag skall emellertid begränsa mig till att i denna kammare ställa
samma fråga till herr socialministern, som min partivän Branting gjort i mcdkammaren,
nämligen huru det varit möjligt och på vad sätt det kan förklaras,

Andra hammarens protokoll 1932. Nr 0. g

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr (5. 82

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av att regeringen icke utkrävt ansvar av de myndigheter, som lämnade den förstatsverks-
sta> ifrån början till slut falska, lögnaktiga kommunikén rörande händelserna
propositionen. . ^dalen. jag erjnrar kammaren om, att i denna kommuniké, som lästes i
tForts° pressen den 15 maj 1931, hette det på följande sätt: »Efter mötet i Frånö

tågade deltagarna till de arbetsvilliga stuveriarbetarnas förläggningsplats.
Här hade utposterats såväl polis som militärmanskap.» _ Detta är den första
oriktiga uppgiften. »En framför förläggningen utsatt militärpatrull blev härvid
utsatt för stenkastning och beskjutning med skarpa skott.» Detta är den
andra oriktiga uppgiften; den har icke kunnat styrkas. Några av de inblandade
militärerna ha visserligen påstått, att det förhöll sig så, men häremot sta
vittnesmål av tjogtals vederhäftiga personer, som tvärtom förklarat, att något
dylikt icke förekommit. Det heter vidare: »Då patrullen drog sig tillbaka

mot förläggningen fortsattes skottlossningen från den efterföljande folkmassan.
» Detta är den tredje lögnaktiga uppgiften, som ingen nu längre vidhåller
— icke någon i den nu pågående rättegången har vidhålla den. Och vidare:
»Folkmassan trängde emellertid fortfarande på, varvid ytterligare

skott avlossades.» Det är den fjärde lögnen.

Så berättas det till slut, att enligt av länsstyrelsen meddelade instruktioner
hade det ålegat manskapet att endast i yttersta nödfall bruka vapen. _ Detta
sista giver ju fog för den uppfattningen, att man avsett att ytterligare inskärpa,
att åtgärderna i anledning av dessa 4—5 skottlossningar — som aldrig i
verkligheten förekommit — hade skett endast i yttersta nödfall i enlighet
med länsstyrelsens order. Nu är det för det första att märka, att en sådan
lögnaktig kommuniké som denna, vilken givetvis icke är hopgjord av regeringen
— det är självklart — utan, såsom det för övrigt framgår av ingressen,
stöder sig på länsstyrelsens uppgifter, från början givit hela den svenska nationen
en fullständigt vanställd bild av det passerade. Kommunikén, som aldrig
av regeringen korrigerats och aldrig dementerats, och vars författare eller
tillskyndare icke ställts till ansvar, har sålunda skapat en legendbildning, som
är hart när omöjlig att nu utrota. Det är nästan en parallell företeelse till
det s. k. SinovjeVbrevet i England för några år sedan, det förfalskade, föregivna
s. k. kommunistiska brevet från Sinovjev, som spelade en oerhörd roll
under en valrörelse därstädes och användes av reaktionen. Man får en känsla
av och det är ganska sannolikt, att denna legend, för vilken kommunikén, varav
jag här citerat en del, ligger till grund, kommer att få en viss politisk betydelse
av snarlik karaktär, allra helst när regeringen icke funnit det lämpligt
att någonsin, såvitt jag vet, i sanningens intresse inför hela landet träda fram
och förklara, att den var fullständigt missledd den gången av ^underordnade
myndigheter. Jag vill fråga regeringen: Kan det verkligen få passera, att
länsstyrelsen eller de män, som äro underordnade densamma, som ytterst
äro ansvariga för en sådan sak, kunna fa ga tillväga pa detta sätt utan att
saken beivras? Kan regeringen verkligen låta udda vara jämnt, lata glömskans
slöla falla över vad som passerat, då det icke torde kunna bestridas,
att en dylik falsk framställning genom sina konsekvenser varit i högsta grad
landsskadlig och icke minst ödeläggande för regeringens eget anseende?

Herrarna tala så mycket örn faran av bolsjevismen, av dess tillväxt, av
dess beväpningsplaner o. d„ och man känner liksom i luften att det val i den
stundande valrörelsen kommer att inträffa något i stil nied vad som skedde
1928. De bloddrypande affischerna skola väl återigen fram — det ar elen
»bolsjevikiska faran», som skall skrämma de små och hyggliga ute i bygderna
till att även i fortsättningen rösta med de borgerliga partierna, dag
vet icke, örn man närmast syftar på Kilbomsbolsjevismen sa kallad, som ju
ännu håller sig vid liv — Gud vete, huru det går till förresten. Den vallar
väl dock i verkligheten icke så stor skräck i borgardomet. som man ioregiver.

Tisdagen den 19 januari e. m.

33 \r 0.

Herr Kilbom Ilar ju på sistone blivil ett gouterat fotoobjekt, en dekorativ ut- vid remiss an
ryckning i mycket högborgerliga veckojournaler, något som väl ändå får an- statsver lesses
vara ett symtom på att man icke längre i honom ser en så förfärligt farlig propositionen.
och allvarlig samhällsomstörtare. som man vid mera agitatoriska tillfällen vill <ForU i
göra. gällande. Han är en ganska ofarlig representant för en platonisk kommunism.
Den Silénska riktningen återigen i vårt land har som ledare några
holmmer och gåsungar, som absolut sakna varje möjlighet till — jag vill icke
tala om en revolution, jag vill knappast tala örn en revolt, men till en ordinär
demonstration. Herrarna veta alltför väl från fotografier i tidningarna,
att »silénarnas» s. k. massdemonstrationer i Stockholm bruka räkna ett eller
annat hundratal deltagare. Sådant bör icke vara ägnat att sätta en så stor
skräck i det borgerliga samhället, att man måste bereda sig på en särskild
undantagslagstiftning mot denna fara.

Men det hindrar ju icke, att de borgerliga partierna kunna genom sin politik
bereda marken för en starkare bolsjevikisk rörelse i vårt land. Redan existensen
av dessa, förut hemliga, numera avslöjade men dock fortfarande befintliga,
beväpnade ligor av fascistisk karaktär, redan existensen av dem måste ju direkt
och indirekt pa ett synnerligen effektivt sätt befrämja en bolsjevikisk propaganda
och en bolsjevikisk organisation. Det är också klart, att arbetsgivarna
genom den politik, som ole driva i dessa dagar, i hög grad underblåsa örn
icke precis bolsjevismen sa i alla fall en stark radikalisering av den svenska
arbetarrörelsen. Herrarna lia här i diskussionen talat örn — och detta ser man
också i pressen — att det skulle vara »bolsjevikerna» och deras propaganda, som
åstadkommit, att det uppgjorda avtalsförslaget mellan de båda parterna inom
metallindustrien föll vid omröstningen inom ifrågavarande arbetargrupp. Man
mäste emellertid bestämt tillbakavisa ett dylikt påstående. Det är skadligt ur
de borgerliga partiernas egen synpunkt att sprida en dylik uppfattning eller

göra sådana meningar gällande. Dels gagnas därigenom bolsjevismen, som
S^en av att verkligen lia ett stort inflytande inom den svenska arbetarvärlden,
dels mäste man ju i högsta grad stöta för pannan de många tusen arbefäre,
som röstat mot denna uppgörelse utan att på minsta sätt vara influerade
av bolsjevismens allmänna åskådning eller den bolsjevikiska propagandan på
speciellt .denna punkt. Jag skulle vilja rekommendera herrarna att läsa ett uttalande
i dagens nummer av Socialdemokraten av en arbetare, anställd vid
Atlas-Diese .. Han yttrar sig just med anledning av påståendena om att det är
den bolsjevikiska propagandan, som avgjort saken, och jag skall be att få föredraga
vad han har att säga, ty det år verkligen värt att här uppmärksamma.

Arbetaren heter E. W. Blomberg och är ordförande i Atlas-Diesels verkstadsklubb.
Han uttalar bl. a. följande:

»I arbetsgivarlägret tycks man hävda den uppfattningen, att arbetarna blivit
vilseledda av kommunisterna och att oklarhet örn förslagets innebörd varit
avgörande. Jag anser detta vara en förolämpning mot de svenska metallarbetarna.
Dessa torde nämligen kunna göra anspråk på alt höra till världens mest
upplysta arbetare, och reagera obönhörligt mot ovederhäftig agitation. Det
har tidigare framhållits, och jag vill på det bestämdaste understryka det, att
orsakerna till att förslaget^avslogs ha sin grund i rationaliseringen. Under''den
tid denna har pågått, vid vår verkstad, ha arbetarnas tålamod prövats till bristningsgränsen.
Att inte metallarbetarna uppsade avtalet för krävande av ett
bättre är redan det ett stort offer till depressionens gud. Röstsiffrorna vid vår
verkstad avspegla, klart den stämning som framkallats genom åtgärder i rafi onansen
n gssy fl o. vilka arbetarna icke kunnat so någon mening i. Dessutom har
avskedshotet hängt över verkstaden i snart 2 år. Detta tager så småningom
musten ur leik. Man kan vara glad att reaktionen kom i så pass god tid att
förmagan att resa sig ännu fanns kvar.

Sr 6. 84

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

Arbetsgivarna ha tagit av masken, allt tal om samarbete var blott ett medel
att på ett behagligare sätt kunna utsuga arbetarna. Lockoutklubban har fallit
bara den inte kommer att verka som en bumerang!

Verkstadsföreningens oförskämdhet att, efter det att arbetarna avslagit det
föreliggande avtalsförslaget, jdterligare hugga ett stycke ur brödkakan, har
utlöst en storm av vrede. _ o

Kampviljan är god, och nu torde det nog bli svårare att fa en uppgörelse till
stånd än örn Verkstadsföreningen redan under förhandlingarnas första skede
dragit sig tillbaka till status quo.

Inflationens spöke vajar över framtiden och arbetarna ha inte glömt före -

gående krisår.» .

Ja, det är en ytterst vederhäftig socialdemokratisk arbetare, som skriver pa
detta’ sätt. Det är icke någon nyck. det är icke någon tillfällighet, icke någon
ögonblickets uppbrusning, som motiverar sådana uttalanden och ett dylikt
ställningstagande från arbetarnas sida. De ha haft det största förtroende för
sin ledning, för de män, som suttit vid förhandlingsbordet, män av obestridlig
auktoritet. Dessa ha i hela landets intresse, såsom de fattat det, velat göra ett
tillmötesgående och försöka att genom eftergifter bevara arbetsfreden. När
metallindustriens arbetare i alla fall sagt nej, har det sannerligen icke skett pa
grund av någon bolsjevikisk propaganda utan de ha gjort det drivna helt enfelt
av de hårdaste, reella motiv, av den starkaste självbevarelsedrift,^ som i vino-at
dem att förklara: hitintills men icke vidare, örn vi skola kunna nå en något
så när människovärdig existens i detta land. Och jag vågar understryka jad
ordföranden i verkstadsklubben framhöll i fråga örn metallarbetarna: Sveriges
metallarbetare tillhöra de intelligentaste, _ mest skolade och mest upplysta av
de svenska arbetarna, och det är både löjligt och förolämpande att söka göra
deras ställningstagande i en deras livsfråga beroende av bolsjevikernas mun VdAvtalskonflikten

inom metallindustrien och de andra liknande konflikter,
som till äventyrs förestå, äro ett symtom på det kapitalistiska samhällets
ohjälpliga sönderfallande, på dess ohållbarhet. Ty det är ohallbart mina herrar
att hundratusentals svenska arbetares levnadsvillkor nu skola bestammas
av ett litet fåtal arbetsgivare, industriägare och bankherrar, vilka kunna genom
ett penndrag helt enkelt utestänga dem från arbete kanske for manader

^Det säger sig självt, att ett sådant ekonomiskt och socialt system kan icke
upprätthållas, sedan massorna själva blivit medvetna örn den orätt, som tillfogas
dem under det systemet. Om det är det kapitalistiska samhällets dödskamp
som vi nu bevittna i vårt land liksom över hela världen, det skall jag
icke uttala mig om; det vet man ju inte, örn det är dess sista las, men säkert
är att detta tillstånd visar, att det systemet är ohållbart och sjukt anda m 1
hjärteroten. Ingen borgerlig regering, ingen borgerlig riksdag kan återigen
bringa ett sådant system på fötter, och även om det genom palliativ kan tillfälligt
hållas flytande, så lär det icke i längden kunna upprätthålla.

Vi socialister ange ändå den rätta utvecklingslinjen, nar vi förklara det vara
nödvändigt åstadkomma en både nationell och internationell planhushållning
och en gemensam äganderätt till de väsentliga produktionsmedlen såsom enda
vägen till att skapa en bättre, en hållfastare och solidare ekonomisk ordning tor
människorna och till deras bästa.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Larsson: Herr talman!

Ehuru det måhända inte hade varit alldeles nödvändigt att i denna kammare
upprepa ett svar, som på en liknande fråga nyligen lamnats i medkammaren,

Tisdagen den 19 januari e. m.

85 Sr <>.

viH jäg inte uraktlåta att med anledning av det direkta spörsmål, som herr Vid remiss av
Höglund i Stockholm nyss riktade till mig, lämna några upplysningar. statsverks Herr

Höglund frågade, hur det var möjligt, att regeringen kunnat utsända PruP°slt‘™enen
sådan kommuniké, som den, som Kristihimmelsfärdsdag på kvällen utsändes “
rörande händelserna i Ådalen, vem som bar ansvaret för den och hur detta ansvar
utkrävts. Han karakteriserade kommunikén såsom från början till slut
förfalskad och lögnaktig. Till en början vill jag säga, att jag bestämt bestrider,
att herr Höglund i Stockholm är den som avgör, vad som i denna sak är
sanning eller lögn. Jag bestrider det så mycket hellre, som den frågan i väsentliga
punkter ännu är föremål för domstols prövning. Herr Höglund torde icke
vara berättigad att i nuvarande läge avgöra vad som ens på de avgörande punkterna
är det sanna eller det lögnaktiga.

Beträffande kommunikéns tillkomst torde det vara tillräckligt att hänvisa
till kommunikéns egen ordalydelse, där det i ingressen sägs, att enligt vad länsstyrelsen
i Västernorrlands län meddelat har det tilldragit sig på det sätt, för
vilket därefter redogöres. Då jag i går i första kammaren lämnat denna redogörelse
och klart sagt ifrån, att regeringen givetvis inte kunnat på annat sätt
inhämta uppgifter, än genom den statens representant ute i orten, som har att
där svara för ordningen, så har det i dag i första kammaren — och jag förstår,
att det är även i det avseendet som herr Höglund vill ha svar på frågorna —
sagts, att man mycket väl förstod, att regeringen på det viset hade inhämtat
länsstyrelsens meddelanden; men det var inte blott detta man ville ha reda på
utan också hur.dessa länsstyrelsens uppgifter i sin tur hade kommit till. Om
den saken har jag i första kammaren sagt och ber att få upprepa det här, att
i denna sak försiggått det, att regeringen, som i sin helhet var samlad under
större delen av denna dag, Kristihimmelsfärdsdag, stod i oupphörlig telefonförbindelse
med länsstyrelsen i Västernorrlands län, närmast med landshövdingen
där uppe och från honom erhöll underrättelser örn vad som tid efter annan tilldragit
sig. När det på grund av dessa händelsers elakartade beskaffenhet och
den synnerliga uppmärksamhet, som de helt naturligt tilldrogo sig hos allmänheten,
från tidningarnas sida till regeringen riktades enträgna framställningar
att få redogörelse för vad där försiggått, ansåg sig regeringen böra så snart
som möjligt lämna underrättelse om vad som till regeringen meddelats. I sådant
avseende uppsattes en kortfattad redogörelse för de ingångna rapporterna,
vilken därefter, i närvaro av två av statsrådets ledamöter, punkt för punkt upplästes
för landshövdingen,, som uttryckligen tillfrågades örn den ena meningen
efter den andra rörande riktigheten av vad sålunda var formulerat. Jag vill
med bestämdhet hävda, att någon annan möjlighet för en regering, det ina vara
vilken som helst, än att genom Kungl. Maj:ts befallningshavande i orten inhämta
underrättelser om vad som försiggått och sedermera meddela dessa underrättelser,
, såvitt jag kan förstå inte föreligger. Detta är en redogörelse för vad
som försiggått, i den saken. Jag har svårt att förstå, att det behövts en eller
tva interpellationer för att få reda därpå. Därom hade upplysning när som
holst kunnat erhållas vid en enkel förfrågan i saken till mig eller säkerligen till
vilken annan av regeringens ledamöter som helst.

Jag Iean, på grund av den starka accentuering, som herr Höglund i Stockholm
gav åt denna, rapport och vad därmed sammanhänger, icke underlåta att,
innan jag slutar, tillägga, att det dock icke får förglömmas, att herr Höglund
i Stockholm och honom närstående ingalunda stå fria från att ha utövat en propagandaverksamhet
med utgångspunkt från dessa händelser, som väl kan sägas
vara lika landsskadlig som någonsin ett felaktigt uttryck i en första kommuniké,
som meddelats rörande händelsernas förlopp.

8fr fi. 86

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Torta.)

Herr Hage: Herr talman! Jag har begärt ordet för att i ett kort anförande
uppehålla mig vid några problem, som speciellt beröra övre Norrland. Jag vill
som ursäkt för att jag tagit till orda framhålla, att det kan inte anses orimligt,
att åtminstone en enda medlem av denna kammare yttrar sig såsom representant
för den del av landet, som har drabbats hårdast av krisen, hårdast av arbetslösheten,
hårdast av nöden och de minskade exportmöjligheterna.

Det är ju nämligen på det sättet, att det existerar två depressionsbildande
faktorer, när det gäller övre Norrland just nu och särskilt när det gäller Norrbotten.
Den ena är den omständigheten, att träet, skogsprodukterna inte längre
vinna den marknad i utlandet, som existerade för dessa skogsprodukter under
gångna tider. I det avseendet tyckte man sig skönja en liten ljusning under
någon tid, då det inleddes en underhandling mellan de träexporterande länderna
för att eventuellt söka åstadkomma en överenskommelse örn en kontingentering
mellan de stater, som deltagit och deltaga i denna trävaruexport. Men
det befanns att möjligheterna att åstadkomma en sådan överenskommelse vörö
inga; och nu kan man säga, att på det området är ställningen lika mörk och lika
hotande som förut.

Med avseende å malmen, den andra stora exportvaran, som varit den ekonomiska
styrkan i Norrbottens utveckling under de senaste åren, så har man ju
konstaterat, att där hotar åtminstone en tillfällig men antagligen ganska länge
bestående lågkonjunktur, en lågkonjunktur, som rentutav kan komma att gå
över i en definitivt bestående sådan.

Det är ganska naturligt, att under sådana förhållanden det räder en viss irritation
däruppe i övre Norrland. Blickarna gå till statsmakterna för att avvakta,
vilka beslut och vilka åtgärder, som exempelvis denna riksdag kan och vill
åstadkomma för att något hjälpa de övre delarna av Norrland och speciellt Norrbotten.
I det avseendet skulle jag vilja säga, att de problem, som upprulla sig
för Norrbotten naturligtvis i stort sett äro samma problem, som existera för
övriga delar av Norrland, och dessa problem ha ju förut behandlats av min partivän,
herr Västberg; men därutöver skulle jag vilja påstå, att för övre Norrland
existera även en del problem ytterligare, eller rättare sagt, vi ha i övre
Norrland en del problem, som ha en skarpare tillspetsning, än vad dessa problem
fått i de övriga delarna av Norrland.

Jag skulle vilja därvidlag särskilt peka på den skattetunga, som utmärker
våra kommuner i Norrbotten. Vi ha för en tid sedan gjort en utredning i den
saken, och det har därvid framkommit s:ffror med avseende å skattetrycket i
övre Norrland och särskilt Norrbotten, siffror, som ställa de här förhållandena
i eta belysning, som kanske en hel del av herrarna och damerna i kammaren icke
kunna tänka sig. Vad säga t. ex. damerna och herrarna i denna kammare örn
en sådan skattebelastning som den, vilken nu träffar Nedertorneå kommun eller
47.64 kronor per 100 kronor beskattningsbar inkomst •— häri inräknar jag då
även väg- och landstingsskatt. Det är v:sserligen sant, att från den kommunala
beskattningen avgå vissa summor på grund av skattetilldelning till skattetyngda
kommuner, men det återstår likväl en summa, som skall betalas av skattedragarna
i den kommunen av omkring 30 kronor per 100 kronor behållen beskattningsbar
inkomst. Och härtill kommer sedan kronoskatten.

Se vi för övrigt på den kommunala beskattningen däruppe, så finna vi, att
samtliga kommuner ha så hög beskattning, att de ha rätt till skatteutjämning
— alla med ett enda undantag: Jukkasjärvi kommun; men där Ilar utveck lingen

gått i den riktningen att ett kommande år samma förhållanden antagligen
inträtt även där, varför samtliga landskommuner i Norrbotten synbarligen ha
utsikt att under det närmaste året komma i den ekonomiska ställning, att de
få rätt till skatteutjämning.

Det är naturligt, när sådana siffror kunna anföras, att vi mycket gärna se

Tisdagen den 19 januari e. ni.

87 Jir G.

och rentav kräva, att staten, när det gäller arbetslösheten, tager på sig stora Vid remiss av
förpliktelser och överhuvud i stort sett tager på sig den ekonomiska bördan för siatsv^rkebärande
av arbetslöshetens kostnader. Med andra ord sagt, den ekonomiska y , . .
ställningen i kommunerna däruppe är sådan, att inom flertalet kommuner kan
man icke taga på sig något väsentligt i utgifter då det gäller bekämpande av
arbetslösheten. Det är alltså en av våra främsta reflexioner, som vi vilja göra
med anledning av konstaterandet av det skattetryck, som jag visat på.

Men därutöver skulle vi däruppe vilja särskilt starkt kräva hos regeringen,
att då det nu existerar och är tillsatt en beredning för utredande av skattetrycksfrågan
och för utredande av möjligheten att åstadkomma ytterligare medel
till skatteutjämning, så hoppas vi, att regeringen gör vad den kan, för att
utredningens resultat snarast och örn möjbgt till 1933 års riksdag framlägges
för riksdagen, så att kommunerna där uppe fortast möjligt kunna få någon
större utjämning och någon större hjälp i sitt betryck. Men utöver detta skulle
jag här vilja något litet propagera för den synpunkten, att när skattetrycket
däruppe är så högt som det är, vore det också rimligt, att redan vid denna riksdag
det möjligen kunde åstadkommas en provisorisk anordning, varigenom någon
hjälp tdlsvidare, under avvaktan på den slutliga lagstiftningen, kunde erhållas.

Det är särskilt dessa saker alltså, som jag har velat framföra i det här sammanhanget.

Givetvis skulle jag därutöver vilja framföra en del andra krav, som vi mycket
diskuterat däruppe i våra bygder men jag skall inskränka mig till några få
av dessa.

Vi äro naturligtvis särskilt bekymrade, bl. a. när vi nu se, att den nu sittande
f:nansministern har krävt, att en del statsanslag till sjukvården skall
förminskas, vilket torde innebära, att landstingen och kommunerna i stället få
taga på sig ökade bördor. Man måste förstå, att särskilt i ett län, där kommunalskatten
redan är så hög som den är, där måste ett meddelande som detta,
varom jag nu talat, mötas med mycket stor besvikelse. I det avseendet skulle
vi särskilt vilja framhålla, att det vore synnerligen önskvärt, örn riksdagen på
något sätt kunde åstadkomma en justering på den punkten, d. v. s. att de statsbidrag,
som förut utgå särskilt till sjukvården och framför allt till tuberkulosvården,
som är en så stor börda däruppe, alltjämt finge utgå med de belopp varmed
de hittills utgått.

Utöver detta skulle vi lia särskild anledning kräva, att vi finge, så långt
möjligt, ökade anslag för utökning av den odlade jorden. Det förhåller sig
säkerligen på det sättet, att behov härav föreligger, och det är en uppfattning
man möter över allt däruppe, när möjligheten för halvbönder och småbönder
att skaffa sig sysselsättning inom industrien och skogen tryter. Från dessa
samhällslager gör man då gällande, att det skulle vara ganska rimligt, om
man kunde få ägna sin arbetskraft och den tid, som man får över, åt att uppodla
den egna torvan och utöka den; och man håller före, att om så kunde
ske, skulle man kanske på det hållet från dessa halvbönders eller småbrukares
sida ha större möjlighet att på ett bättre sätt möta en kommande kris, därför
att man då åtminstone skaffat sig försörjning in natura, och man hade tak över
huvudet, och så finge man försöka att därjämte skaffa sig någon liten extra
inkomst; och denna kunde givetvis vara något mindre, örn man ordnat på det
sättet, att den uppodlade jorden blivit något utökad för dessa småbönder.

Ja, detta var endast några få av de synpunkter, som framförts såsom uttryck
för vilka fordringar man särskilt vill ställa på statsmakterna från mina
bygder däruppe.

Men strängt taget begärde .jag främst ordet för att framföra en sak, som
icke alls — såvitt jag vet — blivit behandlad under denna debatt; och det är
en fråga, som ofta diskuteras däruppe i Norrbotten, nämligen den frågan: om

Nr 6. 88

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

det inte ändå kunde vara under en tid som den nuvarande nationalekonomiskt
försvarbart och möjligt att övergå i större utsträckning till en förädling av
malmen här i landet? Den frågan är ju en gammal fråga; och det har varit
många lärda män, som utrett densamma och kommit till det resultat, att något
sådant icke är nationalekonomiskt möjligt eller åtminstone icke nationalekonomiskt
lämpligt för vårt land. Det vore bättre — har man sagt — att
skicka malmen i den form den har till utlandet och sedan få förädlad vara tillbaka.
Ja, det vet naturligtvis ingen, som icke är sakkunnig, vad som är riktigt
på detta område; men jag vill åtminstone säga, att när man vid ett föregående
tillfälle, då denna sak gjordes till föremål för utredning, kom fram till
den uppfattningen, att det icke vore lämpligt och icke nationalekonomiskt riktigt
att förädla malmen här i landet, då avgavs det uttalandet under en tid,
då vi hade god avsättning för malmen, då vi blevo av med malmen och kunde
förtjäna på densamma. Nu har det åter inträtt en annan situation. Jag vill
då erinra örn att de män, som undersökte denna sak, de antydde något — såvitt
jag nu kan komma ihåg — om att det utlåtandet avgavs med hänsyn till
då existerande förhållanden. De antydde också något örn att det kunde inträffa
nya situationer och nya förhållanden under en annan tid, som kunde
innebära, att det rent av vore nationalekonomiskt försvarbart att förädla malmen
här i landet. Nu har den saken under den senaste tiden börjag diskuteras
däruppe, och man resonerar som så, att när vi nu kommit i den situation som
nu råder, så vore det synnerligen rimligt, örn man kunde pa något sätt förmå
regeringen till att taga initiativ för att stimulera till ett experimenterande eller
medverka till en undersökning, d. v. s. en opartisk och grundlig sadan av
den här frågan.

Det är som bekant på det sättet, att nu bli en massa människor som haft
sysselsättning vid malmbrytningen arbetslösa. Och en hel del bli arbetslösa
vid skogsarbeten. Men vi ha vattenfall som utbyggts eller kunna utbyggas.
Och vi lia skogsprodukter, som kunna utnyttjas vid malmsmältningen. Vi ha
vidare malm som blivit över och som vi icke fa avsättning för. Det ligger
då nära till hands att framkasta den tanken: är det icke möjligt att få fram
en malmsmältning eller malmförädling i landet, som örn den visade sig möjlig
att åstadkomma — säkerligen skulle betyda oerhört mycket för hela landet
och framför allt för övre Norrland och speciellt för Norrbotten. Jag har
alltså velat kasta fram denna sak i denna debatt. Jag tror icke, att den berörts
av någon föregående talare. Men jag skulle vilja säga, att denna fråga är av
så stor betydelse, att den kanske är en bland de största av dem, som diskuterats
i denna debatt. Och frågan har ju ett intimt sammanhang med hela det pro;
blem — frågan örn att minska importen — som varit en av grundtonerna i

denna remissdebatt. o

I detta avseende har exempelvis jordbruksministern vid något tillfälle under
debatten talat örn, att det nu pågår en utredning rörande hur mariekulle på
ett bättre sätt kunna utnyttja skogsprodukterna för att minska vår import.
Då förefaller det mig, som örn det skulle ligga nära till hands, att liknande åtgärder
vidtoges även med avseende på malmen.

I det- sammanhanget skulle jag vilja framhålla, att det är en sak, som vi
borde kunna vara överens örn i denna kammare och överhuvud taget i riksdagen.
Vi äro icke överens om t. ex. sådana saker som att vi skola dumpa ut
varor, vi äro icke överens om skyddstullar och dylika saker; men däremot när
det gäller att reglera exporten, d. v. s. åstadkomma en större export och minska
importen, då tror jag knappast, att någon enda representant i riksdagen skulle
vägra att vara med om sådana åtgärder, som här antytts, varigenom man sökte
i största möjliga utsträckning utnyttja landets egna naturtillgångar och däri -

Tisdagen den 19 januari e. m.

89 Nr G.

genom kunde åstadkomma någon reglering av export- och importförhållan- Vid remiss av
demi. „

Jag vill alltså säga, att när vi äro eniga i detta avseende, då borde vi kunna pro^T^en''
—■ fastän vi fortfarande hålla på att diskutera de saker, varom vi äro oeniga
— åtminstone vara med örn att utan dröjsmål utreda och befrämja en sådan
utveckling, som jag här berört. Jag är också övertygad därom, att regeringens
initiativ i en sådan fråga som denna över allt i landet och framför allt i Norrbotten
skulle mottagas med förståelse och synnerligen stor tacksamhet.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Ljunggren: Herr talman! Herr Lindman uttalade i går, om jag ej

missuppfattade honom, på tal örn regeringens förslag rörande rusdrycksmedlens
användning för budgetära ändamål den meningen, att om en annan regering än
den nuvarande tagit sig före — jag tror att orden folio så — att öka det allmännas
beroende av dessa medel, hade den säkerligen icke gått fri från anmärkning
— talaren menade uppenbarligen från det parti, som för närvarande
är regeringsparti.

Ehuru jag ursprungligen icke vid detta tillfälle tänkt yttra mig i denna
fråga, har jag efter herr Lindmans uttalande ansett mig nödsakad att säga
några få ord. Vi äro nämligen inom vårt parti fria att säga vår mening även
gentemot en regering, som man speciellt kan kalla sin, utan att därför behöva
anses som urbota osolidariska.

Jag vill då för min del -—- och jag är förvissad, att det är många, många som
dela min mening — med all respekt för övrigt för vår nuvarande regering uttala
mitt beklagande över att regeringen ansett sig böra gå den väg som skett
vid dispositionen av rusdrycksmedlen. Naturligtvis måste även en nykterhetsvänlig
regering taga hänsyn till föreliggande förhållanden, såsom herr statsministern
framhållit, och i viss män avpassa sina dispositioner efter det läge
som föreligger. Men att så onödigt radikalt som skett exempelvis avskära nykterhetsarbetet
här i landet från välbehövligt statligt stöd för kommande verksamhetsår
kan icke annat än på det allvarligaste påtalas och djupt beklagas.

Jag erinrar om att inkomsterna på brännvinstillverkningsskatt, rusdr.ycksförsäljningsmedel,
omsättnings- och utskänkningsskatt samt maltskatt beräknats
skola uppgå till över 125 miljoner kronor för nästa år, då däremot endast

338.000 kronor anvisats för nykterhetens främjande att utgå ur statsverkets
fond av rusdrycksmedel. Detta innebär en nedsättning från innevarande år
med icke mindre än 72,000 kronor eller från 410.000 till, som sagt, 338.000
kronor. Regeringen har sålunda ansett, att den sedvanliga fyra veckors utbildningskursen
för lärare och militära befattningshavare, som av skolöverstyrelsen
tillstyrkts med ett anslag av 40,000 kronor, för nästa år skulle indragas, likaså
att den av överstyrelsen tillstyrkta allmänna utbildningskursen på tre veckor
för studie- och ungdomsledare, präster och predikanter m. fl. för 16,000 kronor
skulle bliva utan statligt stöd. Det för närvarande utgående anslaget på

200.000 kronor till föreläsnings- och instruktionsverksamhet för nykterhetens
främjande har också sänkts med omkring 50,000 kronor, en sänkning, som väsentligen
går ut över nykterhetssällskapcn, nykterhetsnämnderna och upplysningsarbetet
örn alkoholen och trafiksäkerheten, vilket i realiteten betyder
minskning med minst 1,500 föreläsningar och upplysningsföredrag det året.

De olika nykterhet sorganisationerna ha vidare fått sina nuvarande anslag minskade
genom nedså ttningen av understödet åt folkbiblioteksväsendet med omkring
20 procent: I. O. G. T. exempelvis med 20,000 kronor, Nationaltemplarorden
med omkring 5,000 kronor och Sveriges blåbandsförening med ett par
tusen kronor.

Nr 6. 90

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Mången har frågat sig: har detta med hänsyn till nuvarande depression varit
nödvändigt? Man måste härtill svara nej, i synnerhet som samtliga dylika
medel utgå ur den rusdrycksmedelsfond, från vilken, enligt fondens § 2, bidrag
kunna lämnas »för åtgärder lill nykterhetens främjande» och dessa medel
sålunda icke på något sätt betunga de skattebetalande. Jag gissar, att
huvudorsaken till finansministerns nedskärningar på detta område är en av
honom hyst farhåga att inför allmänheten icke kunna anses ha handlat fullt
konsekvent, örn han icke även här begagnat Geddesyxan. För min del håller
jag dock före, att icke minst i depressionstider nykterhetsupplysningen i oförminskad
utsträckning bör försiggå, ja, kanske i ännu högre grad bedrivas än
eljest, oell att staten sålunda icke bör draga undan eller ens minska sitt stöd åt
densamma. Herr finansministern själv har ju i Reformatorns första nummer
för året som sin nyårsönskan uttalat, att han förväntar, att Godtemplarorden
— jag gissar att hans önskan gäller alla nykterhetssällskap — »under det nya
året skall spänna sina krafter till det yttersta för att förhindra raseringen av
det bästa den varit med om att bygga upp: ett fysiskt och psykiskt starkt
släkte». Tänk örn finansministern i enlighet härmed velat bidraga till att
även staten måtte »spänna sina krafter» för att giva välbehövligt stöd åt en
dylik strävan, i stället för att förminska det stöd som hittills givits.

Vad så beträffar vad herr Lindman anförde om det allmännas beroende av
spritmedlen och regeringens ställning härtill, må tydligt utsägas, att åtgärden
att låta alla spritmedelsmiljoner under de närmaste tre åren ingå i allmänna
budgeten, utom 1/2 miljon till rusdrycksmedelsfonden och 8 miljoner till amorteringsfonden,
väckt berättigad uppmärksamhet bland landets nykterhetsvänner,
icke minst inom det parti jag har äran tillhöra. 1913 års tankegång har
uppenbart i huvudsak övergivits, nämligen att det allmännas beroende av spritmedel
successivt borde försvinna, för att dymedelst budgetens ställning icke
måtte kunna lägga hinder i vägen för verksamma nykterhetsreformer, detta
gällande icke blott rusdryckshanteringens fullständiga avveckling utan även
andra mera genomgripande åtgärder till nykterhetens främjande. Ja, de finnas
säkerligen som trott, att 1913 respektive 1926 års bestämmelser just i
ekonomiskt påfrestande tider borde ha haft sin största betydelse. Dessa ha
emellertid, som synes, varit en smula för sangviniska och lättrogna. Till och
med våra allra mest framskjutna ha uppenbarligen ansett sig nödsakade att
intaga andra ståndpunkter, antagligen tänkande på orden: »Rätter eder efter
tiden, ty tiden är ond.» Förmodligen anse de, att sund realpolitik fordrar
denna frontförändring. Jag kan dock icke underlåta meddela, att nykterhetsfolkets
nuvarande överledning sä sent som den 13 sistlidne december för sin
del uttalat sig för »principiellt vidhållande av nykterhetsfolkets ståndpunkt
i fråga örn rusdrycksmedlens användning».

Jag måste i detta sammanhang erinra mig en debatt, som fördes i denna
kammare rörande spritmedlens användning, även då under en svårartad krisoch
depressionstid, nämligen år 1920. Det förelåg även då från regeringens
sida förslag om spritmedels användande för täckande av de behov, som då
uppstått i statsbudgeten. Det har varit intressant att taga del av de anföranden,
som då höllos. Särskilt fäste jag mig vid de argument emot den då föreslagna
anordningen, som vår nuvarande finansminister, herr Hamrin, framförde.
Han hävdade nämligen med skärpa 1913 års principer. »Det är emot
detta brytande», yttrade han, »av en bestämt fastställd princip som jag icke
kunnat underlåta att på det mest allvarsamma sätt reagera.» Han förordade
i stället en höjning av skatteprocenten i inkomst- och förmögenhetsskatten.
»Spritskatten», menade han, »måste anses komma att drabba de minsta inkomsttagarna
i samhället, de fattigaste, ty så visst som den största delen av
landets befolkning faller under den grupp, som jag nu betecknar som små in -

Tisdagen den 19 januari e. m.

91 Nr 6.

komsttagare och de fattiga, så visst komma också dessa grupper att få vidkännas
de många miljoner, som här skola inflyta i form av spritskatt, under det
att, örn man höjer skatteprocenten på det sätt reservanten» — det var herr
Rosén — »föreslagit, det kommer att i största utsträckning drabba de stora
inkomsttagarna, de förmögna, de rika i samhället.» Det vore »en osmaklig
åtgärd», menade han, att på sätt dåvarande regering föreslagit beskatta de
fattiga för att budgeten skulle gå ihop. Herr Hamrin fann sig böra »från

alla synpunkter sett reagera mot förslaget ---till den kraft och verkan det

hava kan», som det heter. Han tillägger härtill kraftigt och bestämt, och
jag tycker det är anledning att citera även detta: »Man måste säga, att vi befinna
oss på ett sluttande plan, när man slår in på dessa vägar, och man kan
verkligen fråga, vart det skall taga vägen, örn vi skola börja räkna med rusdrycksbruket
här i landet som en inkomstkälla för staten. Jag jämställer visserligen
icke detta förslag med den rena nykterhetslagstiftningen», tilläde han,
»men om man tänker på de strömningar, som gå fram i landet, icke minst
bland de djupa folklagren, så icke är det på den vägen vi skola avveckla rusdryckshanteringen
och göra stat och kommun oberoende av dessa inkomster.
Nej, vi skola gå den motsatta vägen och ännu mera inskränka det allmännas
beroende av ifrågavarande försäljning och inkomsterna från densamma.» Ja,
dessa ord äro, som herr finansministern finner, sagda av vår nuvarande finansminister,
men det var år 1920 och icke 1932! Behöver jag säga, att jag
instämmer i dem och finner dem vara riktiga allt fortfarande.

Slutligen vågar jag uttala det önskemålet, att regeringen måtte föranstalta
örn en närmare utredning rörande det allmännas oberoende av rusdrycksmedel
och snarast framlägga förslag, vars realiserande därefter må kunna bestå. En
allmän önskan är likaledes, tror jag, att den så välbehövliga nykterhetsupplysningen
här i landet av staten måtte kraftigare än någonsin stödjas.

Herr Ström: Herr förste vice talman! I de hälsningar, som tidningspressen
bringat årets riksdag, uttrycktes den förhoppningen, att regeringen
och riksdagen skulle hjälpas åt att rycka landet ur det krisläge, vari det nu
befinner sig. När man åhört denna remissdebatt, som förts nu två dagar,
måste man säga sig, att de hjälpmedel, som här anvisats, inte torde kunna
hjälpa landet ur svårigheterna. Man tycks ha den föreställningen på borgerligt
håll, och det har gått igen i denna debatt, att örn man kunde resa tillräckligt
höga tullmurar runt vårt land och bereda tillräckligt stora svårigheter
för varor att komma in i landet, då skulle man lyckas avvärja krisen
och då skulle man kunna skapa välstånd. Är detta riktigt för vårt lands vidkommande,
så bör det ju också vara riktigt att örn alla länder kunna ordna
det på motsvarande sätt, skulle detta leda till att välståndet världen över
skulle kraftigt ökas. Jag undrar, örn man vid en närmare granskning av en sådan
förkunnelse kan finna, att detta är den väg, på vilken man skall kunna
skapa allmänt välstånd i världen. Det är tyvärr på det sättet, att denna väg
har statsmakterna anlitat sedan åtskilliga år tillbaka. Man har vidtagit sådana
åtgärder i form av industri- och jordbrukstullar, man hai vidtagit dem
i form av inmalningstvång, importförbud, utförselbevis och subvention åt
vissa industrier och näringar. Samtidigt har man sagt ifrån att det i det
kritiska läge, som nu råder i vårt land, är nödvändigt att öka exporten
och minska importen. När man har vidtagit alla dessa åtgärder för att hjälpa
vissa delar av näringslivet, de delar, som arbeta på hemmamarknaden, frågar
man sig: hur kan man samtidigt önska att vi skola få en ökad export, då man
icke vidtager några som helst åtgärder för att befrämja denna del av samhällets
ekonomiska verksamhet?

Det vore ju angeläget att i en sådan debatt som denna påvisa vilka vägar.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 6. 92

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Korts.)

sorn man borde gå, för att främja just den delen av vår industri, som man förväntar
skall bringa landet ut ur det nuvarande krisläget, nämligen vår exportindustri.
Man har här talat örn, att skall man kunna bibehålla den svenska
kronans värde och skall man kunna uppehålla den nuvarande prisnivån och
allt det som därav följer, då måste exporten ökas. Men under liela denna debatt
har det icke påvisats något medel och icke talats örn något understöd
eller någon hjälp åt denna del av det svenska näringslivet. Men man har
signalerat, att man skall följa den politik, som man tidigare följt, nämligen
att lägga nya bördor på exportindustrien och därmed ytterligare försvåra
dess verksamhet.

Det borde vara klart för var och en, att det är på tiden att åtminstone se
till att inga nya bördor läggas på dessa delar av näringslivet, utan att man
omedelbart borde gå in för att lämna hjälp från statsmakternas sida även
till dessa industrier. Exportindustrien och dess arbetare torde, örn man undantager
de arbetslösa, ha det svårast ställt i vårt land för närvarande. Men vad
gör man från statens sida? Vilken hjälp bringar man åt dessa arbetare, som
genom långvarig arbetslöshet, korttidsarbete m. m. befinna sig i en mycket
dålig ställning. De ha icke samma möjligheter att genom lönekamp skaffa
sig kompensation för de bördor, som statsmakterna, genom dessa åtgärder
till hjälp åt andra delar av näringslivet, vältrat över på dem. Ty de måste
räkna med dessa industriers konkurrensförmåga och förhållandena ute på
världsmarknaden som delvis äro bestämmande för de möjligheter de ha i detta
avseende, men den delen av näringslivet har man icke talat örn på annat sätt,
än att man sagt att den skall hjälpa oss ut ur det nuvarande nödläget. Jag
måste säga, att det är nödvändigt för statsmakterna att ägna litet mera uppmärksamhet
även åt dessa saker och då måste man för det första se till att avvisa
alla de förslag, som komma från högern och bondeförbundet örn att vältra
nya bördor över dessa delar av befolkningen. Man måste se till att denna riksdag
icke fortsätter på samma sätt, som tidigare riksdagar och genomför än
den ena och än den andra åtgärden, som drabbar dessa delar av befolkningen.
Vidare måste man se till, att man lämnar hjälp åt exportindustriens arbetare,
som för närvarande befinna sig i ett sådant svårt läge.

Jag sade tidigare, att om man undantager de arbetslösa, så befinna sig dessa
industriers arbetare i det allra svåraste läget. När det gäller de arbetslösa,
har man visserligen äskat anslag till vissa arbeten, men det som borde varit
det väsentliga, när det gällt att hjälpa de arbetslösa, nämligen att föranstalta
om en arbetslöshetsförsäkring, det har man icke talat ett ord örn. Man har
icke tänkt att framlägga något förslag därom till årets riksdag heller. Jag
hade äran att deltaga i en uppvaktning för hans excellens herr statsministern
hösten 1930. Den var anordnad av et.t av de största fackförbunden i vårt land
och då vi begärde besked örn, när man kunde förvänta att ett sådant förslag
skulle framläggas för riksdagen, uttalade han, att till 1931 års riksdag vore
det nog icke möjligt att framlägga något förslag, men hans uppfattning var,
att det skulle vara möjligt att få fram denna fråga till 1932 års riksdag.
Ja, nu äro vi ju framme vid denna riksdag och nu meddelar man, att det från
regeringens sida icke kommer något sådant förslag, och varmed motiverar man
detta? Jo, man säger att de svåra tiderna göra det omöjligt att lösa denna
fråga för närvarande. Det skulle bli en ytterligare belastning, det skulle
icke hjälpa oss i detta krisläge, och jag förmodar, att när den svåra tiden
gått över säger man, att nu har man kommit ifrån det värsta, nu är icke
denna fråga aktuell längre, nu kunna vi skjuta på den ytterligare. Jag undrar,
örn det överhuvud taget finnes något argument kvar, som man lämnat
oanvänt, när det gällt att motivera förhalningen av lösningen på denna fråga.
Det har varit den ena utredningen efter den andra, det har varit än det ena,

Tisdagen den 19 januari e. m.

93 Nr 6.

än det andra, man bär kommit med. Än har man önskat en frivillig försäkring
oell än en obligatorisk försäkring oell just i det läge, vari vi nu befinna oss, *xmtioiien.
säger man, att man kan icke framlägga något sådant förslag, därför att vi äro (^0,^.)
i en kristid. Jag förmodar, att även örn årets riksdag beslöt om en sådan
försäkring, skulle denna icke kunna hinna träda i kraft eller binna ordnas
så. att den skulle kunna verka i den nuvarande krisen. Men om en sådan försäkring
beslutades kunde det ändå för landets arbetare, och då främst de
arbetslösa, innebära en förhoppning örn att vid framtida kriser icke behöva
riskera att komma i samma nödläge som de nu befinna sig i. Jag skulle vilja
rikta till herr statsministern en förfrågan, vad det är, som gjort, att man
utan vidare kan frångå ett sådant uttalande, som gjordes hösten 1930, ty man
säger ju nu, att vid årets riksdag kan man icke framlägga något förslag örn
arbetslöshetsförsäkring.

Det var även en annan fråga, som jag tänkte efterlysa. Den hör kanske
strängt taget icke till denna diskussion, ty det är en fråga, som beröres i
statsverkspropositionen och den har ju minst diskuterats i den debatt, som
hiir har förts. Det har talats om allting annat utom om de saker, som där
återfinnas, men jag dristar mig ändå att med några ord vidröra denna fråga.

Riksdagen avlät den 27 maj 1930 en skrivelse till Kungl. Maj:t, däri begärdes
en utredning angående effektivare yrkesinspektion. Denna utredning har
verkställts av socialstyrelsen och den har överlämnat utredningen till regeringen.
Jag tror, att det var i december förra året. I statsverkspropositionen
står det icke någonting annat örn denna historia än att något närmare övervägande
rörande detta förslag icke har kunnat företagas och därför kan det
icke sägas, om det kommer att framläggas eller icke. Jag skulle vilja peka
på att även om denna statsverksproposition är kemiskt fri från nya sociala reformen,
borde man ändå kunnat orka med att lösa en sådan fråga som denna.

Vårt land ligger redan förut på efterkälken och mycket långt på efterkälken,
när det gäller dessa saker. I den rekommendation angående de allmänna
grunddragen för yrkesinspektionen, vilken antogs vid den internationella arbetskonferensens
sammanträde i Geneve 1923, uttalades angående yrkesinspektionsverksamhetens
intensitet, att det vore lämpligt och önskvärt med en inspektionsfrekvens
av ett år. Nu ha vi i vårt land en sådan på tre år i stället
för på ett. Vid rekommendationens behandling hos Kungl. Maj:t och riksdagen
gjordes icke någon erinran mot ifrågavarande uttalande, d. v. s. man tog
uttalandet utan vidare, men man har icke gjort något för att förverkliga uttalandet
sådant det förelåg från arbetskonfensensen. Jag anser, att det icke är
värdigt ett land som Sverige att platoniskt godkänna denna rekommendation,
som arbetskonferensen antagit och sedan icke vidtaga några åtgärder för att
komma till den inspektionsfrekvens, som rekommenderats. Detta är en synnerligen
allvarlig fråga för den svenska arbetarklassen, och jag skall med några
siffror bevisa att så är förhållandet. Vi hade 1930 anmälda icke mindre än

130,000 olycksfallsersättningar. I form av olycksfallsersättningar utbetalades
i runt tal 30,000,000 kronor. Läggas härtill de indirekta kostnaderna,
vars belopp enligt noggranna studier i Amerika beräknas till fyra gånger de
direkta kostnaderna, skulle vi komma upp till ett rätt stort belopp. Men örn
vi icke använda dessa beräkningar ulan i stället nöja oss med två gånger
nämnda belopp, 30 miljoner kronor, skulle summan bli ungefär 90 miljoner kronor.
Enligt det förslag, som socialstyrelsen nu har avlåtit beräknas kostnaderna
bli rätt ringa för den utökning av yrkesinspektionen, som där föreslås.

Jag skulle nu vilja fråga socialministern, örn han tänker framlägga något
förslag till årets riksdag angående en sådan effektivisering. Den (ökning av
olycksfallen, som skett i vårt land, vittnar örn, att (let är niidvändigt att det taues
kraftiga tag för att hjälpa i det här fallet. Under tioårsperioden 1918—1928

Nr 6. 94

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av lia dessa lycksfall stigit med omkring trettio tusen. 1930 voro anmälda omkring
statsverks- 130,000 olycksfall mot 54,500 år 1920 och 68,800 år 1925. Det vill med andra
^TportTr”" °rc* Säga att o^ksfallsfrekvensen har fördubblats sedan 1925, d. v. s. på feni
orts.) år ocj[ Jet vittnar ändå örn, att det är på tiden att statsmakterna ägna denna
fråga sin uppmärksamhet. Även om nian resolut har måst skjuta undan alla
andra sociala reformer, vore det väl möjligt att lösa denna fråga, som enligt
socialstyrelsens egna beräkningar skulle innebära en avsevärd vinst för icke
endast det allmänna utan även för industrien och arbetarna. Jag tycker, att
det borde vara möjligt att åstadkomma en sådan lösning och att denna bör komma
redan vid årets riksdag.

1 den debatt, som förts bär i dag, har det varit mycket tal om jordbrukets
nödläge. Detta tal är ju så permanent, att nian behöver, snart sagt, icke längre
bevisa att detta nödläge förefinnes, utan man endast talar örn det. Utan tvivel
råder det mycket stora svårigheter inom en del av det svenska jordbruket, men
därför är det icke säkert, att man endast behöver tala örn det. Man behöver
nog göra en uppdelning för att se vilka delar av detta jordbruk, som ha det så
dåligt ställt, att de behöva anropa statsmakterna örn stöd och hjälp. Men när
herr Magnusson i Skövde var uppe och talade örn dessa saker räckte icke alla
tullförslag, som han hade i bakfickan, till för att hjälpa jordbruket. De vörö
ju många och det är ju vanligt från högerns sida, att man har många sådana
förslag. Man måste, enligt hans mening, vända sig även mot fackföreningarna
och deras tariffer. Jag förstår inte vilka medel han tänkte tillgripa i det fallet.
Jag tänker mig, att han icke vågar gå in för ett så drastiskt medel, som
att förbjuda fackföreningsverksamheten, men något annat torde väl icke hjälpa,
åtminstone icke om hans egna skildringar äro riktiga. Han talade örn att byggnadsarbetarna
genom sina tariffer kostat jordbruket så mycket, att man nu får
betala dubbelt, ja det mångdubbla mot vad det skulle behövas om icke fackföreningspriserna
tillämpades. Det var särskilt byggnadsarbeten, för det svenska
jordbruket, som han talade örn och som voro särskilt dyra. Jag har gjort
mig den mödan att taga reda på vilka byggnadsarbetarlöner, som gälla i Skövde,
och det visar sig då, att byggnadsträarbetare och murarna ha en timlön
på 1.28 kr. Skulle man utgå från herr Magnussons egna uppgifter att detta är
mångdubbelt mot vad jordbrukarna tidigare betalat dessa arbetare, måste man
säga, att det sannerligen var på tiden att fackföreningarna fått någonting att
säga. till om. I så fall torde nämligen ha utgått arbetarlöner på högst 30 ä 40
öre i timmen och det kan icke vara vad som behövs till livets uppehälle Och
nödtorft, när det gäller dessa säsongarbetare, som därtill måste hålla sig med
egna verktyg och sådant, Jag tror att herr Magnussons skildringar äro mycket
överdrivna såsom skildringar från det hållet bruka vara, när det gäller
byggnadsarbetarlöner och arbetslöner överhuvud taget och fackföreningarnas
tariffer, men skulle herr Magnussons uppgifter vara riktiga, måste man säga
sig, att det är i landets intresse att det har blivit sådana tariffer så att dessa
arbetare, åtminstone ha sluppit ifrån de mest pressade nödhjälpslöner, som tidigare
tillämpats.

Det har här vidare talats i denna diskussion örn Ådalen och den Munckska
kåren, allt detta har passerat revy. Jag tror, att man har gjort ett alltför stort
nummer av denna senare historia vid detta tillfälle. Det är en episod, som förtjänar
att följas med uppmärksamhet men som man icke behöver offra så synnerligen
mycken tid åt, saken borde vara klar, alla borde kunna utdöma denna
kår såvitt det icke är så, som herr Forssell förmenade, nämligen att den Munckska
kåren på borgerligt håll betraktas som ett uttryck för en sund samhällssolidaritet.
Skulle den uppfattningen vara spridd inom det borgerliga lägret
att dylika beväpnade kårer, som avses att ingripa, som det så vackert heter, och
upprätthålla ordningen, äro ett uttryck för sund samhällssolidaritet, då är det

Tisdiagen den 29 januari e. m.

t''5 Nr 6.

en mentalitet, som det finnes all anledning för det svenska folket, som vill slå
vakt örn demokratien och sätta den i högsätet, att bekämpa, ty det leder här,
som i övriga länder, där man börjat precis på enahanda sätt, till det resultatet,
att man icke har bara den ena sidan av samhället beväpnad utan båda. Det
torde under sådana förhållanden också vara tecken på sund samhällssolidaritet,
om kommunisterna eller arbetarklassen i sin helhet rusta sig för att bjuda motstånd
mot det anlopp, som man väntar från andra sidan. Man måste taga konsekvenserna.
Vill man gå in på den vägen att den ena sidans rustningar skola
betraktas såsom uttryck för en sund samhällssolidaritet, då måste försvaret på
den andra sidan också betecknas såsom sund samhällssolidaritet, men jag måste
säga, att det är en egendomlig uppfattning örn vad sund samhällssolidaritet är,
att beteckna olagliga vapeninnehav, vapensmuggling och hemliga kårer som
uttryck för detta. Är det sund samhällssolidaritet, vad är då motsatsen till
detta? Det skulle vara intressant att få veta herr Forssells uppfattning om den
saken.

Vill man lia sund samhällssolidaritet, då bör man i riksdagen se till, att man
fördelar bördorna, så att de icke endast drabba en del av befolkningen, utan
man bör se till att hjälpa den delen av befolkningen, som hittills har drabbats
hårdast av de åtgärder, som statsmakterna vidtagit, nämligen exportindustriens
arbetare. De äro i behov av hjälp i nuvarande läge och det finnes all anledningför
statsmakterna att rikta blicken även åt det hållet och icke uteslutande hjälpa
vissa samhällsgrupper, som äro sysselsatta inom hemmamarknaden och andra
därmed sammanhörande områden. Först när man bedriver en sådan allsidigt
inriktad hjälppolitik, kan man säga, att den är försvarbar, men att hjälpa vissa
grupper, som icke bevisbart Ira det sämst ställt i detta samhälle, är icke uttryck
för någon sund hjälpverksamhet utan för en osund hjälpverksamhet. Del
är ett eftergivande åt den, som ropar högst i samhället på hjälp utan att därför
befinna sig i värsta nödläge, och det är icke angeläget för statsmakterna att
driva en sådan ensidigt inriktad hjälppolitik.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Hamrin: Herr talman!

.Tåg är rädd för att min vän herr Ljunggren skulle betrakta det som en oartighet,
om jag icke med några ord svarade på de långa och många erinringar han
riktade mot mig.

Jag tyckte att det var förståndigt vad jag yttrade för några år sedan och
som han citerade och jag vore mycket glad, om jag hade kunnat stå kvar på
samma ståndpunkt i dag, d. v. s. örn utvecklingen hade blivit sådan, att jag hade
kunnat göra det. Jag motiverar förändringen genom en anslutning till det
uttalande, som förut i dag eller i går gjordes av statsministern. Men såsom
ett bevis på hur uppfattningen på dessa områden förändrats kan jag
nämnda att jag har fått framställningar från stora grupper av lika goda
nykterhetsvänner som herr Ljunggren och jag, att gå längre på den vägen.
än jag gjort genom att i större utsträckning taga i anspråk s. k. rusdi''5''cksmedel.
Alltså betecknar detta en ganska väsentlig omkastning av uppfattningen
på detta område, naturligtvis av de orsaker, som statsministern förut
nämnt. Men när herr Ljunggren citerade, vad jag yttrade för 12 år sedan,
skall jag tillåta mig att citera, vad han yttrade för ett år sedan. Ja, det var
icke ens det, det är bara sex sju månader sedan, ty det var under de sista dagarna
av föregående års riksdag, då han var nog vänlig att anvisa medel till
täckning av 20 miljoner kronor på ett annat sätt, än jag då föreslog. Visserligen
kallade han det för (dt demonstrationsförslag, och jag föreställer mig att
vad han i dag kom med, också är ett sådant förslag, ty något annat kan det
icke gärna vara. Örn så icke skulle vara fallet, så uppmanar jag herr Ljunggren
att nu fullfölja sina planer från i fjol och föreslå riksdagen att skaffa

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.

Sr 6. 96

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av 50 miljoner på annat sätt än jag föreslagit. Då får lian ändock icke tillämpa
statsverks- 1913 års förordning, ty då måste lian säga, varifrån riksdagen skall skaffa
propositionen, miljoner kronor. Det är detta, som blir herr Ljunggrens sak i nuvarande
(ioria.) läge. Han slutade sitt anförande vid förra riksdagen med en hemställan till
riksdagen att föreslå Kungl. Maj :t att låta företaga en ingående utredning
att föreläggas 1932 års riksdag dels om rusdrycksmedlens användning i budgeten
och dels örn avsättning av rusdrycksmedel till rusdrycksmedels- och amorteringsfonderna.
Ja, det är vad jag har gjort. Jag har framlagt förslag för
riksdagen till förordning beträffande rusdrycksmedelsfonden samt förslag örn
avsättning till amorteringsfonden och motser med stort intresse det förslag herr
Ljunggren har att framlägga.

Chefen för handelsdepartementet herr statsrådet Hansén: Herr talman!

Herr Hage har nyss i sitt anförande framfört en fråga, som han riktigt betecknade
såsom icke varande ny, utan som tvärtom varit föremål för mycken
utredning, nämligen frågan örn ökad järnförädling inom landet och speciellt
i Norrbotten. Den ärade talaren torde lia sig väl bekant, att man vid de utredningar,
som hittills verkställts på detta område, kommit till negativt resultat.
Man har kommit till det resultatet, att en utveckling av denna verksamhet icke
vore ekonomiskt lönande. Å andra sidan ger jag den ärade talaren rätt i att
det läge, vari vi nu befinna oss, aktualiserat denna fråga.

Det synes mig uppenbart, att örn svårigheterna för malmexporten fortfara
i samma grad som nu eller måhända ytterligare förvärras, så får denna fråga
en aktualitet, som statsmakterna icke kunna underlåta att ägna sin särskilda
uppmärksamhet. Jag skulle därför vilja i all korthet svara den ärade talaren,
att frågan aktualiserar sig själv och torde tvinga sig fram till förnyat övervägande
från statsmakternas sida. Det är ju icke heller uteslutet, att vissa andra
tekniska förutsättningar nu förefinnas än de som förelågo, då frågan sist var
föremål för utredning.

Då jag nu begärt ordet, skall jag begagna tillfället att i min egenskap av
handelsminister med några ord besvara en del spörsmål, som förts fram i debatten.
Det har av olika talare framställts frågor och uttalats undran över vad
regeringen gjort eller icke gjort för tillvaratagandet av Sveriges intressen i
handelspolitiskt avseende under den gångna tiden. Härpå vill jag svara, att
allt eftersom handelspolitiska svårigheter uppstått till hinder för vår export,
har det varit regeringen angeläget att — i samråd med representanter för de
näringsgrenar, som i främsta rummet drabbats därav och efter hörande av vederbörande
ämbetsverk, så långt detta varit möjligt med hänsyn till nödvändigheten
att snabbt behandla ärendena — vidtaga de åtgärder, som i varje fall
varit ägnade att tillvarataga Sveriges intressen. Att från vårt lands sida några
repressalieåtgärder icke förekommit eller påkallats, beror därpå, att sådana
åtgärder hitintills icke ansetts befrämja Sveriges intressen. Vidare ber jag
att få förklara, att utredningar i hithörande frågor pågått och alltjämt pågå,
samt att jag har för avsikt att under den närmaste tiden anhålla om Kungl.
Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att ytterligare utreda de
spörsmål, som föreligga i detta hänseende eller som kunna uppkomma under
den närmaste tiden.

Då jag nu har ordet, tillåter jag mig också att med några ord beröra frågan
örn importbegränsning, ehuru denna tidigare utförligt behandlats av statsministern
och finansministern. Jag vill då säga, att man nog icke bör överskatta
resultaten av en importbegränsning. Ett studium av handelsstatistiken ger
nämligen vid handen, att endast omkring 15 % av vår import är hänförlig till
lyxvaror och njutningsmedel. Härav komma på kaffe, sprit och tobak sammanlagt
100 miljoner kronor, och summan av hela lyximporten uppgår för år

Tisdagen den 19 januari e. m.

97

Nr 6.

1930 till i runt tal 250 miljoner kronor. Även med en mycket restriktiv be- vid remiss a»
gränsning av denna import når man icke de siffror, som äro nödvändiga för statsverksjustering
av handelsbalansen. Jag är ingen vän av lyxinförsel, och jag är lika Pro''P°slttonenförvånad
som säkerligen flertalet av kammarens ledamöter över att svenska tior0-)
folket icke känt det närvarande ekonomiska allvaret tillräckligt starkt för att
göra den importen överflödig genom utebliven efterfrågan på lyxvaror. Importsiffran
för njutningsmedlen sprit, tobak och kaffe, 100 miljoner kronor, är
också beklagligt hög, men jag skulle förmoda, att det närmast tillhör de fromma
önskningarnas område att i det avseendet i någon högre grad och i ett hastigt
tempo förändra det svenska folkets vanor. Man torde därför på detta speciella
område icke ha alltför mycket att vinna av en importbegränsning.

Skall man sålunda nå den minskning av importen, som erfordras för justering
av vår handelsbalans, är man nog nödsakad att sträcka sig även till nödvändighetsvaror,
vilka till stor del icke tillverkas inom landet, och måhända jämväl
till förnödenheter för produktionen, för vilkas anskaffande vi likaledes äro
hänvisade till import. Det torde väl icke vara någon, som i det sistnämnda fallet
ifrågasätter några åtgärder. Det är närmast ett glädjande bevis på styrkan
hos vårt ekonomiska liv, att vi ännu kunna förbruka råvaror och hålla den inre
produktionen i gång.

Emellertid synes det mig vara så att det är till exporten vi måste knyta våra
förhoppningar. Se vi på de senaste tre månaderna av det gångna året, så visar
det sig, att exporten sjönk med 63 miljoner kronor, medan importen, jämfört
med föregående år, sjönk med endast 18 miljoner kronor. Tyngdpunkten i vår
handelsbalans’ deficit ligger alltså på den sjunkande exporten. Det må vara
mig tillåtet att i slutet av denna debatt, där det, för all del på goda skäl, uttalats
så många beklaganden över de rådande ekonomiska förhållandena, ge uttryck
för en mera optimistisk syn på framtiden. Det synes mig dock vara värt
att beakta, att vårt land äger rika naturtillgångar och att vår förädlingsproduktion
står på en erkänt hög standard. Därtill kommer, att de produkter, vi
framställa, i stor omfattning äro av den beskaffenhet, att andra länder svårligen
kunna undvara dem. Örn därför alla goda krafter inom produktionen och eljest
bland vårt folk enigt samverka, synes det mig, som om vi trots nu rådande svårigheter
på handelns område likväl ha anledning att se framtiden an med förhoppning
och förtröstan.

Med det sagda har jag icke velat bestrida, att sådana tider kunna stunda,
då den lag, som gäller för den enskilde, också måste gälla för ett folk, nämligen
att man, då betalningsmedlen tryta, måste inrikta sina inköp därefter. Det
kan komma sådana t;der, då långt gående åtgärder till importens begränsning
måste vidtagas, men jag hyser den meningen, att dessa åtgärder böra och måste
vara av den art, att de icke fördyra den import, som är oundgängligen nödvändig.
Ty skulle detta bliva fallet, har man enligt min mening gjort mera skada
än gagn. Man får icke förbise, att i en tid, då den övervägande delen av vårt
folk har mycket stora svårigheter att skaffa sig en inkomst, som täcker ens de
allra nödvänd:gaste behoven för dagen, åtgärder, som fördyra de varor folket
med nödvändighet behöver, icke äro rimliga eller försvarbara.

Jag skulle också vilja säga ett par ord örn tullarnas förmåga som importbegränsande
faktor. Vi lia genom valutadeprecieringen fått en värdetull av minst
30 % i förhållande till guldländerna, och i den mån denna tull under de gångna
månaderna icke förmått begränsa importen, visar detta i överraskande grad tullarnas
oförmåga att reglera importen. Visserligen må medgivas, att en betydande
del av den import, som ägt rum under de senaste tre månaderna, varit
baserad på redan vid tiden för guldmyntfotens övergivande ingångna avtal, och
jag vill i det sammanhanget betona, att knappast någon åtgärd till importens

Andra kari lin ar ens protokoll 1032. Nr 0. 7

Nr C. 08

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

begränsning kan sträcka sig så långt, att man tvingar köpmännen att bryta ingångna
avtal. Men å andra sidan är jag övertygad om, att importen till en del
även varit av spekulativ natur. För att närmare utröna hur man på sakkunnigt
håll bedömer utsikterna för den närmaste framtiden har jag under den
gångna tiden haft upprepade samtal med stora importörer. Dessa lia samtliga
förklarat, att sedan de gamla inköpen uttagits, valutadeprecieringen i förhållande
till guldländerna verkar på sådant sätt, att importörerna icke anse sig
kunna fortsätta med import från dessa länder utan överhängande risk. I den
mån denna uppfattning icke visar sig riktig betyder det, att man måste sträcka
sig längre för att kunna begränsa importen med tullar.

Jag skall icke längre uppehålla tiden med hithörande spörsmål, vilka •— som
jag tidigare framhållit — redan blivit allsid:gt belysta från regeringens sida.
Jag vill endast uttala den livliga förhoppningen, att det må bli möjligt för vårt
folk att bekämpa de svårigheter, som den ekonomiska krisen nu bragt över oss,
på ett sådant sätt, att vi icke tvingas in på sådana vägar, som andra länder
beträtt och som enligt min mening utgöra en stor olycka för det ekonomiska livet
och för näringslivet överhuvud. Det är dock att märka, att man från alla länder,
såvitt jag känner, vitsordar, att dessa åtgärder äro en olycka för handeln
och de ekonomiska förbindelserna mellan folken, ehuru man av skilda skäl ansett
sig tvingad därtill. Jag vill också säga, att den omständigheten, att folken
ute i världen övergått till dylika åtgärder, i och för sig icke utgör tillräckligt
skäl för oss att följa efter. En dylik politik är efterföljansvärd endast i
den mån verkningarna av densamma för respektive länder visat sig gynnsamma.
Dessa frågor böra emellertid enligt min mening prövas uteslutande ur svensk
synpunkt. Jag får då säga, att i de länder, som under så lång tid drivit en
stark protektionistisk politik, att man kan våga därom fälla ett omdöme, bilden
av i dag synes m;g karakteriserad av desorganiserad handel, tynande näringar,
ökad arbetslöshet och rubbat skatteunderlag för stat och samhälle. Dessa åtgärder
beteckna vägar, vilka måhända, jag säger måhända, hjälpa för stunden,
men vilka sannolikt göra morgondagen sjufalt värre.

Då jag såsom handelsminister, liksom regeringen i dess helhet, ställts inför
dessa problem, hava ■— därom ber jag kammarens ledamöter vara förvissade —
dessa spörsmål ägnats ett ingående studium. Men detta studium har lett därhän,
att jag ännu icke funnit stationen vara sådan, att jag ansett mig kunna
taga ansvaret för att tillstyrka åtgärder med så tvivelaktiga och farliga konsekvenser,
som jag här antydningsvis uttalat.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Månsson i Furuvik: Herr talman! I denna debatt, som nu pågått i
ett par dagar, har man som vanligt vid dessa remissdebatter försökt att hålla
tal, som varit lämpade att läsa upp på valmötena. Där tager man fram ett
litet häfte, riksdagens protokoll, ur fickan och säger: Som jag sade den dagen,
då jag yttrade så och så, och så läser man upp talet. Var och en lägger
sitt anförande i denna debatt så. att det passar honom och hans lilla fiskafänge,
men örn tidens nöd, dess faror och svårigheter har mycket litet sagts.
Här har nu flödat så mycken vältalighet i ett par dagar — den svenska riksdagen
har en rent av österrikisk vältalighet — att jag nästan hade önskat'',
att man ville tala litet mera enkelt, tala som man gör i drängkammaren och
köket och säga, att det är rätt och det är fel, och så skall vi lia det och så
skall vi icke ha det. Punkt och slut. Men nu lägger man i stället an på
en flödande vältalighet, som jag nämnde, och till sist blir det som när man står
vid ett vattenfall, man hör ingenting till sist.

Här är en fråga, som jag ansett mig skyldig att föra fram. Jag gjorde
det redan 1914, innan världskriget utbröt, vid den första riksdagen — vi

Tisdagen den 19 januari e. m.

99 Nr 6.

hade ju två riksdagar det året. Frågan gällde den gången en exekutivmakt, Vid remiss av
för Haagdomstolen; nu gäller det en exekutivmakt för Nationernas förbund, stalsmrkssom
ju icke fanns pa den tiden. Jag hade 1914 väckt en motion om saken, ProP°sltto™enmen
den blev naturligtvis avslagen. Nu har regeringen utsett representanter °r
för att fara ned till Genéve och, jag vill icke säga deltaga i förhandlingarna
där, ty det skulle vara alldeles för förmätet att använda ett sådant utryck,
men för att titta på. och äta lunch; Genéve har ju allt mera blivit ett lunchätarställe
än en politisk ort.

.När jag läser de direktiv, skall det väl vara, som hans excellens utrikesministern
har givit ^delegaterna med på vägen, så finner jag, att där påpekas
vikten av att man far till stand den största möjliga reduktion av rustningarna.

De svenska delegerade böra, säges det, redan i början av konferensen deklarera
sin vilja att medverka till en sadan reduktion, och de hänvisas vidare till att
samarbeta med andra länders delegationer i samma syfte. Det heter vidare,
att man förväntar vid konferensen förslag till stärkande av den allmänna säkerheten
genom ett utbyggande av sanktionssystemet antingen genom närmare
bestämmelser örn sanktionsförpliktelserna enligt förbundsakten eller genom
tillskapandet av en internationell ordningsmakt.

Det är om denna exekutivmakt som jag skulle säga några ord. Man måste
väl säga, att Nationernas förbund i ännu högre grad än Haagdomstolen blivit
en missräkning och ännu mindre än denna motsvarat de stora förväntningar
man hade vid förbundets tillkomst. Men man får komma ihåg, att när Nationernas
förbund bildades, rådde det i hela världen en krigströtthet utan like.

Sedan dess. ha fjorton ar förgått, och de åldersklasser, som den gången tyngdes
av kriget och voro krigsuttröttade, hava nu i stor utsträckning vandrat
ned i graven och deras plats har intagits av unga generationer, som inte på
samma sätt. haft känning av krigsbördorna, som de gamla hade det. I somliga
länder i Europa kan man t. o. m. redan skönja en blivande romantik kring
världskriget, en romantik, som växer upp i de unga leden, och man kan när
som helst vänta en Huneberg, som diktar en internationell Fänrik Ståls sägner.

Det är väl bara en tidsfråga, när det kommer. Det är här, som en av de
stora farorna lurar, men därtill kommer ett par andra saker, som vi icke
få glömma och som förvirrat situationen.

Det första är den våldsamma reaktion, som utbröt i Förenta staterna mot
kriget och med deras livliga temperament och frispråkiga press växte den
efter krigets avslutning. Det sprak, som föres i Amerika och det. som föres
av amerikanska korrespondenter, vilka behandla landets utrikespolitik i engelska
tidskrifter, är sådant,.att jag aldrig sett något liknande i svensk eller utländsk
press. Jag läste i december i en ansedd engelsk tidskrift ert artikel
av en amerikanare, som talade örn,, hur ofantliga massor av stupade och dödade
som fanns. Han. sade, att de miljoner, som voro slösade på världskriget bara
från ententens sida. voro så mångå, att de ej kunde räknas. Han påpekade
det ringa resultat, som framkommit nu under freden. Och. säger han, nu
skulle vi återigen blanda oss i Europas affärer, nu skulle vi återigen blanda
in oss.där för att strida örn Versaillestraktatens vara eller icke vara, örn Oberschlesien,
polska korridoren och Tysklands kolonier i utlandet. Vi skulle
lia nya stupade och offra nya miljoner! Och så slutar han sin artikel med de
orden: »Och sedan kunde vi bjuda djävlarna i helvetet upp till dans och
sjunga en visa för dem om hur litet vi gjort av vårt liv.» När sådant språk
föres i en av de mest framskjutna politiska tidskrifterna, kan man förstå, hur
det skall låta i lokaltidningar och på möten, där de av krisen hårt träffade
amerikanarna orda örn läget. Amerika har med andra ord vänt Europa ryggen^och
återgår till sin gamla politik. De små symtom på motsatsen, som
vi sågo under fjolåret, äro ingalunda avgörande och bli det ej heller.

Nr 0». 100

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Vander jag mig mot England, möter mig, ehuru ej så utpräglad, samma
företeelse. Den neutrala ställning, som England intog före världskrigets utbrott,
har det återtagit. Vi påminna oss den våldsamma diskussion, som utbröt
i den engelska tidningspressen efter Genéve-protokollets undertecknande
år 1924, där det sades ifrån, att för sanktionsåtgärder var ej engelska flottan
byggd och komme ej att brukas. Och än klarare framgår nu, att England
förbehåller sig fria händer. Det skall väl välvilligt stödja Nationernas förbunds
strävan att söka ställa till rätta i Europa, men örn detta ej lyckas,
går England tillbaka bakom Kanalen och intar en observatörs ställning. Det
förbehåller sig då fria händer att hålla sig borta från Europas oreda. Vad
innebär det? Det innebär, att Frankrike blir ensamt i Europa av de krigförande
ententestaterna. Frankrike, som pa förhand förutsett detta, har försökt
bygga en vall för Versailles-traktatens paragrafer, bestämmelser och gränser
genom att skapa en ny allians i Europa genom lilla ententens tillkomst,
Jugoslavien, Tjeckoslovakien och Rumänien och genom förbundet^ Polen -Frankrike. ’ Dessa länder känna, att de ha gemensamt behov att stå fasta i
alla avseenden mot de förra fiendemakterna. Hur göra a andra sidan dessa,
Bulgarien, Österrike, Ungern, Tyskland? De köra sin väg. Ännu är ej den
gamla ententealliansen fullt utbildad, men vi kunna vara säkra på, att_ örn
fredskon ferensen i februari misslyckas, ha vi den gamla alliansen åter i en
eller annan form. Inom kort äro vi då åter inne i ett europeiskt krig och ett
som blir värre än det vi hade att genomleva för en del år sedan.

Tyskarna och de andra kräva att lia samma rätt till beväpning som motståndarna,
de kräva rätt att med egna vapen trygga sina gränser mot anfall utifrån.
De säga vidare, att Versaillestraktaten gingo de med på delvis pa grund av talet
om att en avrustning skulle komma sedermera. Men det har ej . vidtagits
något som helst avgörande steg mot denna avrustning, varför de lia fria hander,
säga de. Sådant är för närvarande läget i Europa. Jag har med dessa ord ej
velat taga parti mot eller för någon grupp, bara ge en skiss av Europas politiska
karta för ögonblicket. Vi veta, att det här är som lek med eld över kruttunnor,
— polska korridoren, Oberschlesien, den ungerska minoriteten i Rumänien
och andra frågor — det behövs ej mycket för att tända den. Till råga pa
olyckan blev Frankrike ytterligare isolerat därför att Italien genom fascismens
genombrott svängde över till en hänsynslös nationalism och militarism.

Nu känner man i alliansens kretsar, d. v. s. i Frankrike, Rumänien och Polen,
att den alliansen är byggd på lerfötter. Den är för splittrad och svag
Därför lia vi nu nonagressionsavtalet Ryssland—I rankrike, därför ar villkoret
för detta nonagressionsavtal, att det slutes samtidigt med ett med rolen och
Rumänien. Man känner, att alliansen mellan länder, strödda runt Europa med
väldiga fiender, Tyskland, Österrike, Ungern mitt i centrum, är en ohalfbar

Nationernas förbund har fått så liten styrka och så liten betydelse i Europa
delvis därigenom, att det ej lyckats verkligen försona Tyskland Jag vill ej
döma vidare om den saken från denna talarstol. Jag anser, att det ej lampar
sig. Jag vill bara säga, att det är en av orsakerna. Vidare har man alldeles
misslyckats att på allvar få någon förståelse med Ryssland att tala örn överhuvud
taget. Jag läste nyss i Nationernas förbunds journal därute i biblioteket
Litvinovs brev till förbundet och såg å ena sidan den spydighet, som utmarker
brevet, och den nonchalans å den andra, som förekommit mot Ryssland

från andra sidan. .....

En orsak till förbundets svaghet och sjunkande anseende och prestige ar aven
den olyckliga Japan—Mandschuriet-frågan. Där har det också visat sig, att
denna starka världsorganisation, som uppträder med så stora pretentioner, ar
svagare än några kinesiska köpmän. Dessa finnas ej bara i Kina utan aven

Tisdagen den 19 januari e. m.

101 Nr G.

i andra ostasiatiska länder. Dessa kinesiska köpmän lia genom att resolut Vid remiss av
förändra sina affärer och köpa bomullstyg från Lancashire och varor från lfalien
utövat ett tryck på Japan, som varit mycket kännbart. Jag vill ej blanda
in den japanska guldpolitiken och annat, som också spelat en viss roll i affärernas
gång under de sista veckorna, men var och en, som följt utrikesaffärerna,
förstår vad jag menar. Det kräves bestämdhet, vilja, allvar för att göra
något i denna värld även på det utrikespolitiska området, och det ser ut, som
om detta allvar saknades såväl som förmågan att skapa en verkligt genomslående
organisation. Jag vill ej säga mera ont om Nationernas förbund än jag
är tvungen till. Men jag måste säga, att även den svenska regeringen bör,
när den är där nere, i sin lilla mån försöka bidraga att resa borsten på Nationerna
förbunds rygg en smula, så att den ej blir för slätstruken.

Men så kommer huvudfrågan, och det är den, som jag fört fram i riksdagen
för 18 år sedan och som jag hoppas, örn jag lever något till, komma med även
i år, nämligen örn exekutivmakten. Ni veta, hur många och långa beslut och
paragrafer som gjorts rörande sanktionsåtgärder. De skola vara av bade militär
och ekonomisk art. De militära sanktionerna, papperet därom kunna vi
vika ihop och kasta i papperskorgen, det kunna vi komma överens örn. När
man känner den engelska pressens hållning och därmed den engelska. flottans
hållning, bör man ej vara tveksam örn resten. Man säger, att det ej är meningen
att mobilisera flottor och stora arméer mot en makt, som ej lyder Nationernas
förbund i de överenskommelser och utfästelser som äro gjorda. Man
har flygvapnet t. ex., det kostar så litet, det kräver litet folk och det kunna
få personer manövrera. Jo, jag tackar. Tro herrarna verkligen, att det går
att använda flygvapnet vid sanktioner å Nationernas förbunds vägnar? Ponera,
att landet A för en minoritetsfrågas skull angriper landet B. Landet A
är det angripande, därom är ej minsta tvivel. Tro Ni, att den allmänna folkopinionen
i Europa tillåter, att man gasar ner landet A:s huvudstad och dess
befolkning, då ha ni ingen aning örn folkpsykologi. Ehuru landet A är det
anfallande, skall det landet inom få timmar efter bombardemanget av huvudstaden
framstå som ett skinande vitt lamm inför den allmänna opinionen.

Sådan är folkpsykologien. Ni skola aldrig inbilla er att vi kunna bygga sanktioner
på militära åtgärder. Jag föreslog för 18 år sedan och vidhåller det
ännu, att man i stället för militära sanktioner skall tillgripa ekonomiska. Men
man skall ej bygga för mycket på sådana ekonomiska sanktioner, som några
företagare, aktiebolag och köpmän eller regeringar göra. Vi ha en makt i
världen, vilken är den enda som kan användas, när det gäller sanktioner, och
det är den organiserade arbetarrörelsen, och man behöver ej använda mer än
högst en femtedel av den. Vi ha nu helt andra förutsättningar, än när jag
motionerade sist. Då hade vi bara Haag-domstolen. Nu ha vi ett organiserat
Nationernas förbund, nu ha vi principen örn sanktioner godkänd och därtill
för arbetarfrågor en arbetsbyrå fullt organiserad i samband med Nationernas
förbund. Vad är enklare än att till vissa delar koppla in den internationella
arbetsbyrån till Nationernas förbund? Man säger hara, att örn landet A anfaller
landet B. kommer intet brev, intet telegram, intet telefonmeddelande,
intet järnvägståg, ingen bil, inga varor, ingen båt från eller till det landet
så många månader och så många år, ända tills det landet behagar uppfylla
sina förpliktelser. Det behöver ej kosta något nämnvärt. Visserligen kan
det ju hända, att en del hamnarbetare förlora sin förtjänst på. att neka lossa
eller lasta några båtar, men man kan nog finna medel att nationellt eller internationellt
genom Nationernas förbund hålla dem skadeslösa därför. ^Där
har man ett sanktionssystem, som visserligen klickar, även det, på många
punkter, när det gäller t. ex. Ostasien och vissa delar av Sydamerika, men
när det gäller Europa kunna vi vara vissa, att det i siort sett. kommer att vara

Nr C.

102

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av verksamt, Jag skulle därför önska, att om jag för fram en sådan motion, att
propositionen reSer^n§en °°h riksdagen ville taga den i allvarligt övervägande och åtmin(Torts.
) stone presentera den för Nationernas förbunds råd i Genéve och åtminstone
därnere låta diskutera den. Den har mig veterligt aldrig från något annat
håll varit framförd. Och är den ej effektiv, då kan jag säga, att den är i alla
fall mera effektiv än militära sanktioner. Och lyckas vi ej få ett system,
som åstadkommer ordning, då är gärdet uppgivet, då återfalla vi i det gamla
maktbalanssystemet från före världskriget. Då kan ingen makt i världen
hindra, att vi mot den fransk-polsk-rumänisk-jugoslaviska alliansen få en ny
allians. Och den är given: Tyskland—Ryssland. Tyskland är i dag i pre cis

samma nödläge, som det var i vid 1500-talets början, när handeln vek från
Östern och Indien och ej mer gick över östra Medelhavet över Genua, Venedig
och Sydtyskland utan nerora Sydafrika och befruktade Portugals, Nederländernas
och Englands kuster. Det verkade så på Tyskland, att det torkade
ut till en ekonomisk öken, till dess järnvägen byggdes i min fars livstid
och förband Atlanten och Nordsjöns och Östersjöns hamnar med det inre
Tyskland. Precis så är. det i dag genom de höga tulltaxor, som åstadkommits
i alla. länder och ej komma att nämnvärt förändras under de närmaste
10 15 åren, om. jag undantar de värsta spetsarna av Förenta staternas tull taxa,

som säkerligen komma att filas av. I övrigt komma de höga tulltarifferna
att sta. kvar, och ej bara det utan förstärkas genom de nya medel, varigenom
de ej bara förstärkts utan nästan gjorts överflödiga, genom valutacentraler
och valutaregleringar av den art vi ha i Jugoslavien, Österrike, Ungern,
Tyskland och på andra håll.

Jag skall, från det. ämnet gå över till att säga ett par ord om förhållandet på
det ekonomiska området. Förhållandena på det ekonomiska området äro hart
när. exempellösa. Hela den s. k. civiliserade världen, som varit berörd av
kapitalismen, är som om den vore förbannad. Det felar varken vete eller bomull
eller ull eller hampa eller lin eller järn eller trä. Det finnes gott örn dessa
saker. Det finnes så gott om dem. att bönderna gå under, så att Sydafrikas bönder
ej fa mera för ullen pa ett far, än som går åt till halva klipparlönen för
fåret. Det finnes så gott om gummi, så att det kostar i denna stund 49 öre
per kg. mot 10 kronor 50 öre före kriget. Det finnes så mycket gummi, att de
europeiska plantageägare^, lagt ner sina plantager på Malajiska öarna och i
Indien och överallt, och ej bara det, utan lagt ner pengar på att ympa in pest
på träden, så att barken på träden ruttnar upp, för att infödingarna ej skola
kunna tappa något ur dem. Det felar ej varor, det felar ej heller hunger. Det
är mångå människor, som äro hungriga här i världen. Men vad som absolut
felas i de civiliserade samhällena, är förmågan att sammankoppla tillgångar
och behov. Det skall möjligtvis vara bland eskimåerna på Grönland eller
bland någon ännu ej upptäckt vild stam i Centralafrikas träskmarker, som människor
ännu kunna leva ett människovärdigt liv utan bekymmer för att få
arbete och bröd. Dessa vildar är det förbehållet att ännu njuta av den välsignelse,
som skaparen gett dem, medan andra folk sjunka allt djupare ner
i ett träsk av hopplöshet. På landsbygden — om jag ser på de stora jordbruksländerna
— har maskintekniken på ett rasande sätt sopat undan bönder
ifrån jorden. Amerika har i dag 3 miljoner jordbrukare mindre, än det
hade vid världskrigets utbrott. Dessa bönder ha med sina familjer gett sig
in till industriorter för att söka arbete. I industriorterna håller rationaliseringen
och tekniken på att äta upp arbetarna. Sedan världskrigets slut har produktionen
i Amerika fram till krisens utbrott ökat med 40—50 procent, men
industriarbetarnas antal har sjunkit med 10 procent, och som det är där, så
förhåller det sig mest över nästan hela den övriga världen. Och vad det vill
säga, det vet ni genom tidningarnas skildringar från Amerika. I alla gat -

Tisdagen den 19 januari e. m.

103

Sr (i.

hörn stå försäljare av äpplen och apelsiner, vilka försäljare ha doktorsgrad Vid remiss av
eller äro före detta bankdirektörer, fondhandlare och andra affärsmän. För- statsverksödelsen
har för dessa människor varit så gruvlig, att vi inte kunna fatta den. Pr°Pos''lhonmYi
förstå inte fullt innehållet när vi läsa, att på en och en halv timme på
New Yorks börs den 23 november 1929 rakade inte mindre än 20 svenska årsskördar
rubb och stubb ner till intet jämte deras ägare. På en månad vid
New Yorks börs gick inte mindre än 75 svenska skördar förlorade för ägarna
av obligationer och aktier. Grundvärdena gingo ju inte förlorade, ty fabrikerna
finnas kvar och gruvorna och järnvägarna för all del. Men papperen rakade
ned för innehavarna med en fart av 75 svenska grödors värde på en
månad. Förödelsen är ju därute och även här i Europa ofantlig. Jag skall
inte gå in på några siffror och detaljer; jag kan dränka kammaren i siffror
örn dessa saker örn jag vill, men vad tjänar det till? Förhållandena äro så
eländiga att man vämjes vid att röra vid dem.

Genom detta system har — som jag nämnde, när jag var inne på det utrikespolitiska
området — genom detta system har den fria handeln strypts. Man
märker en tendens -—- som även kommit till uttryck i denna kammare i dag
•— att lasta över hela krisens tryck på arbetarklassen och en handfull tjänstemän.
Hur långt man går, innan man skäms, det vet jag inte, men hur långt
man kommit, det vet jag. Man har kommit så långt i Österrike, att en sockerbetsodlare
där skördar — o jubel! —- 6 skördar örn året, därav 1 skörd på åkern
och 5 skördar i riksdagen genom tullarna. Tullen uppgår nämligen till 5
gånger skördens värde. Man köper 1 kilogram socker för 10 öre inom den
tjeckoslovakiska gränsen och samma kvantitet kostar 1 krona och 10 öre i
Österrike o. s. v. Ändå vet ni ju att de arma godsägarna och storbönderna
därnere beväpna sig för att kunna leva, ty de få inte nog stöd av samhället,
utan måste tvinga sig till mer. Vi veta ju det — att det gäller inte bara de nu
besittande, det gäller alla. Väl 50 gånger har jag sagt till arbetarna på möten
den saken, att ni ska inte förhäva er, för att ni inte kommer åt att knycka,
ty örn ni kom åt, knyckte ni också. Det gäller inte personerna utan systemet,
som möjliggör sådana förhållanden, att en sådan osolidaritet med samhället
uppträder, som herr Ström så vältaligt för en stund sedan brännmärkte.

Nu tror jag dock, att det ännu inte är totalt slut med den fria handeln. Denna
handel ha dock människorna tillkämpat sig under nära nog ett århundrade,
och de ha därav njutit stora välsignelser. Men den är i dag alldeles spolierad,
och det kommer att ta åtminstone femton år, innan man kommer att ens riva
på tulltaxorna, än längre innan man kan tala om fri handel.

Så återstår för oss här hemma att ordna för oss, inte som örn det fortfarande
vore de gamla tiderna därute, utan för de nya tider det är. Men detta innebär
ej, att några enskilda, förut rika, skola skörda på eländet. Jag är av den
meningen, att örn man vill reglera importen, då går man Österrikes väg. Österrikes
nationalbank i dag lämnar ut inte mer än 3 procent av de valutor, man
begär för import. När jag där säger, att jag vill ha valuta till betalning av
import, så säga de, att det få vi betala en annan gång, men i dag betala vi
inte. »Då få vi inte in flera varor.» —- »Ja, det är inte meningen heller!» —

Sådana åtgärder får man ej sky för, örn det kniper. Man måste rätta till det,
som behöver rättas till, men dock inte ta i hårdare än som behövs i de särskilda
fallen. Vi måste nu efter min mening — jag har framfört tanken i
fjol och talat örn den här på många remissdebatter — komma dit att vi rätta
munnen efter matsäcken. Vi måste rätta oss efter de förhållanden, som givas.

Och do förhållandena äro, att vår export för den närmaste framtiden utan
tvivel kommer att ligga huvudsakligen på trä och trävaror. Man pekar visserligen
på våra stora verkstäder och industrier. Men vi skola icke glömma
den tendens man har på sina håll att ganska ofta vara osolidarisk med landet

Nr 6. 104

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

och att bilda 10 till 15 eller 20, ja ända upp till 50 aktiebolag utomlands, förlägga
fabrikerna utomlands o. s. v. Det blir sedan inte stort mera kvar av
den produktionen hemma än för hemindustriens behov. Den industrien är
ingenting att bygga på. En sak att bygga på är däremot träet. Trä måste
dock världen lia, det är utan allt tvivel. Det gäller för Sverige, Finland och
Ryssland att få en överenskommelse i prisfrågan och om kontingentering. Jag
vet att det i fjol varit förhandlingar i Warschau och nu före jul i Stockholm, jag
vet också, att förhandlingarna strandade — men vilka de klippor voro, varpå
förhandlingarna strandade, vet jag inte. Men jag vet, att det är nödvändigt
för oss att genomdriva dessa förhandlingar, därom är inte tu tal. Trä är
ändå näst bomull och ull den vara, som kommer att gå upp i pris först av allt.
Kanadas skogar behöva vi icke räkna stort med, de slukas av Förenta staterna
och komma till mycket ringa grad på världsmarknaden. Människorna skola
i alla fall ute i världen bygga och reparera, varorna skola dock till stor del
läggas in i trälådor, tidningar skola tryckas och papper och papp användas till
mångfaldiga andra ändamål. Trä kan världen inte vara utan lika litet som
ull och bomull. Frågan är bara, om det skall dröja ett eller fyra eller fem år,
innan vi nå fram till denna överenskommelse och till en ökad efterfrågan. Under
tiden komma, samhällena må äta eller hungra, skogarna att växa, att
sågas och lösas upp och förvandlas till massa, det är inte farligt med den
saken!

Vidare behöva vi även i övrigt en närmare förbindelse med det stora ryska
samhället — därom är intet tvivel. Det pågår för närvarande ett samväxande
Tyskland-Ryssland. Jag nämnde nyss, att Tyskland står alldeles i samma
hotande situation som vid 1500-talets början. De många tulltaxorna runt
omkring strypa av dess export allt mer och mer. Det finns bara en väg, det
är att släppa ut sina varor till den stora ryska marknaden, att Tyskland tar trä,
papper och massa, olja, frukt, hampa, lin och lämnar andra betalningsmedel
till Ryssland i stället. Jag tvivlar inte på, att utgången så småningom blir
den, och att en brygga utsträckes emot väster till att gälla även samarbete
med franskt kapital — en brygga alltså från Ryssland över Tyskland till
Frankrike. Och denna utveckling, detta samarbete: franskt kapital, dugande
tyska tekniker och arbetare och rationaliserad tysk industri och Rysslands
väldiga råvarutillgångar, detta tillsammans är ändå den rätta utvecklingen,
den enda brygga, som kan hjälpa upp Europa för närvarande. Jag kan i
varje fall inte se någon annan utväg — de som göra det må träda fram och
tala om den.

Då menar jag, böra vi inte heller hålla oss alldeles på sidan. Vi äro väl
ändå inte några gamla käringar i avkrokarna, som man kan skrämma med
några av nationella ungdomsförbundets bolsjevikplakat på väggarna! Vi böra
se till, att vi få ett samarbete, så att vi kunna byta varor med dem därborta
i Ryssland och sända till dem våra rastjurar och maskiner och andra föremål,
som vi kunna avvara. Vi måste i denna rationaliserade värld även vara en
liten smula rationaliserade själva och inte bara rationalisera fabrikerna.

Så en annan sak. Även jag skall tala litet om valen — jag skulle väl inte tillhöra
denna kammare annars.

Snart är det val, som ni vet, och var och en tar fram sin grammofonplatta,
det gamla skrälle han använde för fyra år sedan och ger sig ut med den. Den
ene tar fram ett gammalt program, som är alldeles utpumpat, och som tiden har
gått förbi. Den andre bär fram ett program så långt som härifrån och till i
övermorgon med många reformer —• de må vara aldrig så omöjbga att utföra.
Den tredje kommer med sin bolsjevismaffisch sedan fyra år tillbaka och klistrar
upp den på väggen igen, och den fjärde kommer med ett program, som han kallar
kommunism, men som inte liknar kommunism mera än en fjäril liknar en

Tisdagen den 19 januari e. m.

105 Nr 6.

ko, ty det är ingenting annat än gammal fördärvad socialdemokrati, som man vid remiss av
här i landet kallar kommunism. Allihop ge sig ut för att fånga valmän för att propositionen.
få mandaten förnyade — till landets olycka. Ja ni känner väl den gamla (Korts.)

historien örn Gustav Trolle, ärkebiskopen. En gång när han var liten sjönk
skutan med honom men det var en gumma som räddade honom, som det heter -—

»landet till stor skada».

Somliga vilja ingenting göra på grund av tankelättja och vana. Det går ändå,
utan att man besvärar sig. Andra vilja ingenting göra av spekulation._ De vänta,
att nöden i landet skall bli så stor, att den skall framtvinga den ilskna fascism,
man vill ha tag i. Men det rinner mycket vatten i sjön, innan en så genomgripande
nöd uppstår i ett bondeland som här hemma, där korna fortfarande
kalva, gräset gror och svinen växa upp. Det går inte så förskräckligt fort att
få en allmän nöd, som t. ex. i Belgien eller i miljonstäder i Amerika eller i
Tyskland och på andra håll.

Örn vi dock nu skulle ena oss för en gång. Om vi skulle låta grammofonskivorna
ligga hemma och inte hålla några granna och välsvarvade tal och inte
läsa upp några riksdagsprotokoll — utan om vi skulle gå ut till landet och säga:

Så och så ser det ut, det och det är fel. Vi ha kommit överens om att göra så
och så, och nu vilja vi ha fullmakt. När städerna ha ett stadsförbund, när landsbygdens
kommuner ha ett kommunalförbund, varför skulle inte vi kunna frånse
partiprat under ett val och göra en nationell samling, alla under en partibeteckning,
låt vara under skilda underbeteckningar för de skilda partierna och
gå ut till valmännen, inte med långa granna tal som här i riksdagen utan bara
säga: Det är fel, att ungdomen inte får arbeta. Här finnas ungdomar som
äro 26 år gamla och som inte gjort ett handtag. De bli fördärvade till kropp och
själ. Vi äro skyldiga att laga så, att de få arbete. Vi äro skyldiga att vidtaga
de och de åtgärderna för dem och nu begära vi fullmakt att ordna det,
som vi finna för gott under fyra år. Detta är vad vi begära.

Det är detta och ingenting annat, som här behövs. Nu vet jag väl, att det här
är att förstöra tid, herr talman, att tala för döva öron, ty det är ingen som
bryr sig örn det. I dag bryr sig ingen om det, ty ännu går kreditlivet sin fulla
gång, ännu stå bankerna, men hur länge blir det så på det här viset? Om ni
inte bry er örn det i dag, när det finns kreditorganisationer och möjligheter att
arrangera saker och ting får ni göra det en dag, när det inte mer finns pengar
eller kreditmöjligheter. Skola vi göra det med eller utan pengar? -— det är hela
frågan. Vidare behöva vi få den sjuttonåriga ungdomen mobiliserad, vi behöva
få värnplikten avkortad med hälften och militärbudgeten med hälften och lägga
återstoden i den allmänna arbetsskolan. Vi behöva få våra unga officerare och
underofficerare utbildade i dikning och skogsskötsel, vi behöva komma fram
till ett sådant system, att ingen blir officer, som inte är förman i dikning och
skogsskötsel. Det är nödvändigt, att det tages kvalificerad arbetskraft och
driftigt folk till sådana sysslor.

Vidare behöva vi ett känsligare instrument än vi ha i tulltaxan, när det gäller
att stänga av onödig import. Visserligen kan man mycket väl använda en valutacentral
till detta, men örn det anses vara ett så onödigt och krångligt medel,
håller jag inte så styvt på det, annat än om nöden blir stor. Vi behöva emellertid
ett instrument, som håller ifrån oss all den smörja, som inte är importvärdig.
Våra varor, som vi utföra, måste vara hederliga — annars bli de reklamerade.
Varför skola vi för hederliga varor ta ohederliga varor i utbyte, som
inte hålla att gå med i sex månader? Varför ta emot allsköns krams, som inte
håller att ta i? Nej, låt materialprovningsanstalten avgöra, vilka varor som
duga ■— den tanken bar jag framfört förr, och jag håller på, afl vi ej skola arbeta
och tillverka goda varor för att ta in lump i stället. Det iir väl ändå en
orimlig hushållning. En hel mängd andra åtgärder måste och böra dessutom

Sr «.

106

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av vidtagas, men jag vill inte vid denna sena timme ta kammarens uppmärksamhet
statsverks- längre i anspråk.
propositionen.

(forts.;

Herr Engberg: Herr talman! Här jag begärde ordet var det närmast för

att ge en kort replik till en ärad talare på Stockholmsbänken här bakom mig.
Sedan har behovet av den avsedda repliken bortfallit. Jag begagnar emellertid
tillfället för att uttala mig i ett par spörsmål, som i olika sammanhang varit
på tal i debatten.

En ärad talare här framför mig gjorde gällande, att när Sverige nu går att
delta i avrustningskonferensen, det är nödvändigt tillse, att vi icke engagera oss
för långt på avrustningens väg utan att vi ta hänsyn till, huru proportionsvis
olika stater redan ha avrustat. Den ärade talaren —- det var herr Lindman -—
förutsatte alltså, att när Sverige går att i Genéve anmäla sina pretentionssiffror,
så skall det ske utifrån ett försiktigt och ängsligt avvägande utav, huru vår
ställning är redan förut i förhållande till andra. Det synes mig föreligga välgrundade
skäl att inlägga en gensaga mot denna problemställning. Den är enligt
min mening olycklig. Icke för att utmärka oss i en tävlan örn vem som
redan tilläventyrs nedrustat mest, men väl för att utan jämförelse med andra
och utan att delta i allas väntan på alla anmäla vår resoluta villighet att avrusta
skall Sverige deltaga i konferensen. Det har därför i hög grad förvånat mig att
höra herr Lindman uttala sig såsom han gjorde.

När vi inträdde i Nationernas förbund, föreläde regeringen kamrarna en proposition
med motivering föT vår anslutning. Propositionen prövades uti ett
särskilt utskott, som uttalade sig örn paktens innehåll, örn de förutsättningar,
under vilka Sverige kunde biträda densamma, och utvecklade vissa riktlinjer,
efter vilka Sveriges politik inom förbundet borde föras. Kamrarna beslöto efter
ingående överläggning bifalla utskottets hemställan.

Hur har man handlat denna gång? Utrikesministern har förra året i februari
i en proposition till kamrarna begärt anslag för Sveriges deltagande i avrustningskonferensen.
Kamrarna beviljade den 29 april ett extra förslagsanslag
på 100,000 kronor för att täcka dessa kostnader. Riksdagen slutade det året
som vanligt i juni månad, men kamrarna varken fingo någon redogörelse för
konventionsutkastet eller sattes i tillfälle att pröva, att ta ställning till den politik,
som regeringen hade för avsikt att föra. — Jag frågade herr utrikesministern
i denna kammare den 29 april, huruvida vi skulle få möjlighet att överlägga
i ärendet. Hans svar var högdraget avvisande. Han skulle möjligen,
sade han, sedan konferensen koimrnt till stånd under dess fortgång, men inför
lyckta dörrar, när därtill gåves anledning, ge kammaren vissa upplysningar.

Jag har sagt en gång förut här i kammaren, att det hemlighetsmakeri på det
utrikespolitiska området, som innästlat sig de senare åren, är dubbelt orimligt,
sedan Sverige har blivit medlem av Nationernas förbund. Ty i samma ögonblick
som vi blivit detta, angår utrikespolitiken den svenska folkrepresentationen
i en omfattning som aldrig tillförne. Under den gamla tiden, under »den
reaktionära tiden», innan vi hade skapat, som det heter, parlamentarisk kontroll
över utrikespolitiken, mötte utrikesministrarna oss här i kammaren, där
första kammarens ledamöter sutto tillsammans med oss, och vi fingo värdefulla
meddelanden, låt vara inom lyckta dörrar. Nu få vi inga meddelanden
vare sig inför lyckta dörrar eller inför offentligheten. I stället överantvardas
årligen en menlös, ja, meningslös och hemligstämplad redogörelse för utrikespolitiken
till utrikesnämndens ledamöter. Jag har sagt förut och upprepar
det, herr talman, att dessa meddelanden kunna lika gärna publiceras i Rostoch
inrikestidningar, utan ändring, ty hemligheterna äro inga. Nu har man
emellertid detta hemlighetsmakeri kring denna utrikesnämnd med dess 16

Tisdagen den 19 januari e. ra.

107 Nr (i.

medlemmar, som gå oell se högtidliga ut, som om de visste vad världen i övrigt
icke vet. Den får vara ett surrogat för kontakten med riksdagen.

Jag anser, att denna anordning i allmänhet är olycklig, och i detta fall, när
Sverige går att taga ställning nere i Genéve, är den dubbelt olycklig. Konventionsutkastet
var färdigt och utsändes från förbundsrådet redan i januari
1931. Herr utrikesministern hade fyra månader på sig, under vilka han
kunde lia sökt kontakt nied riksdagen för att med den överlägga örn de linjer,
Sverige skulle följa. Han har icke gjort det. Instruktionen har fastställts,
utrikesnämnden har fått titta på saken i sista minuten, för att icke säga i sista
sekunden, delegationen har utsetts o. s. v. Sveriges riksdag har ställts utanför
varje befattning med de riktlinjer, som i Genéve skola följas. Det hade,
herr talman, varit ganska enkelt och naturligt, att regeringen i samband nied
äskandet av anslag hade utvecklat sitt program för riksdagen, så att denna
fått pröva och taga ställning till detsamma. Nu far herr utrikesministern
ned till Genéve utan att ens ha lämnat riksdagen en redogörelse för bestämmelmelserna
i det konventionsutkast, vartill han å Sveriges vägnar går att taga
ställning. Han vet kanske, var han har sina kolleger i regeringen. Han
vet vad som yttrats i utrikesnämnden. Men han har icke gittat inhämta riksdagens
mening örn den politik, som han tänker föra.

Vilken blir då denna politik, herr talman? Ja, den instruktion, som är avsedd
för offentligheten, ger oss i det stycket, jag vill icke säga ett rent besked,
men såtillvida ett besked, att det fortfarande skall bli den gamla lurpassningspolitiken.
Det är ett fult ord, herr talman, men det är ett sant och riktigt
ord. Ty meningen är att i varje situation snegla på de andra, vänta och se,
hur dessa göra, innan man handlar själv, ängsligt laga att man håller sig så
att säga i välsinnat och väl ansett sällskap. Man skall sålunda icke anmäla
Sveriges pretentionssiffror, förrän man har sett vad andra anmäla för siffror
o. s. v. Det är den sortens politik, som jag redan från början anser vara i
högsta grad olycklig.

Det har sagts, att smastaterna ha en uppgift att fylla vid avrustningskonferensem
Ja, herr talman, det beror pa vilka småstater man menar. Tyvärr
är det så, när man genomgår den politiska kartan, att huvudmassan av småstaterna
i Europa utgöra tross åt stora stater, äro indragna i deras politiska
intressesfärer, äro vasaller till dem direkt eller indirekt. Man vågar i dessa
länder pa det utrikespolitiska området knappast viska en egen mening utan
att man bär fragat respektive husbönder bland stormakterna. Sverige befinner
sig^ enligt min mening i en särställning. Vi äro gudskelov ännu icke indragna
i någon stormaktskombination. Vi befinna oss till skillnad från huvudmassan
av andra smastater i ett läge, där vi kunna taga ställning självständigt utan
att gå och fråga andra örn lov. Vi ha möjlighet att i Genéve fixera vår politik
utan att först inhämta instruktioner från vare sig Foreign Office eller Quai
d’Orsay, och det är en fördel, som vi böra lyckönska oss%ll. Det första och
viktigaste enligt min mening är därför, att nian icke ger sig i något som helst
följe med stater,^ som äro beroende av vissa stormakter och deras intressen.
Det blir högst få. man kan välja till sällskap, när man skalat av den tross,
som är beroende, jandet blir så få, att de kunna räknas icke blott på ena handens
fingrar utan på halva ena handens fingrar.

Det är därför av vikt, att just i denna fråga man utan räddhåga och utan
att på förhand göra våra siffror beroende av de andras, säger ifrån öppet och
ärligt, vart man vill hän. Vart vill då herr utrikesministern hän? Jag frågar
inför kammaren och jag frågar inför landet. Vad är det för avrustningsstandaud,
som hans excellens herr utrikesministern har för avsikt att anmäla nere
i Genéve? Det vore en förolämpning mot regeringen att förutsätta, att icke
regeringen har tagit ställning till vad det är för standard, som skall anmälas.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr (i. 108

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Går jag till förbundsaktens åttonde artikel, heter det där uttryckligen, att
rådet skall granska de planer för avrustning, som uppgjorts, och denna granskning
skall ske vart tionde år. Det är fråga örn en tioårsplan, mina herrar, för
avrustningen, och det är därför dubbelt nödvändigt, att man från början säger
ifrån till regeringen: Vad vill regeringen, att Sverige för den tioårsplan, som
förberedes, skall anmäla för pretentionssiffror i Genéve?

Herr utrikesministerns instruktion innehåller en upplysning, att han skall
återkomma till frågan om pretentionssiffrorna. Ja, återkomma! När och i
vilket sammanhang? Jo, tydligen när de andra ha anmält sina siffror. Jag
föreställer mig, att den danska regeringen i Genéve kommer att anmäla det
danska avrustningsförslaget såsom Danmarks pretentionssiffror. Vad tänker
herr utrikesministern anmäla? Skall han anmäla status quo, alltså det vi ha
redan nu? Skall han till äventyrs anmäla 1925 års beslut eller skall han anmäla
något längre gående? Mina herrar, han har ingen fullmakt för någon
anmälan av något slag från riksdagens sida. Han reser ned till Genéve utan
att veta, var han har riksdagen. Det är detta, herr talman, jag öppet och klart
vill påtala. Jag betraktar det som bedrövligt, att vi skola vara ställda i det
läget nu, när Sverige skall taga ställning nere i Genéve, att den svenska folkrepresentationen,
sammansatt på den allmänna och lika rösträttens grund,
icke har satts i tillfälle att dryfta dessa ting.

Jag vet, herr talman, att herr utrikesministern tänker förskansa sig —
det ligger i sakens natur — bakom en hänvisning till att det icke givits tid, att
det har måst göras utredningar av olika slag. Jag bestrider detta, herr talman.
Vi hade sannerligen endast en bråkdel av denna tid på oss, då vi år
1920 togo det stora och avgörande steget att ansluta oss till Nationernas förbund.
Det var icke några långa förberedelser den gången, när riksdagen fattade
sitt beslut och drog upp sina riktlinjer, riktlinjer, som enligt min tanke ha
varit hållbara och alltjämt äro hållbara och som verkligen innebära ett klarläggande
av huru man från den svenska riksdagens sida ser på förbundspolitiken.
Det har icke aktats nödigt från regeringens sida denna gång att ha riksdagen
med sig. Här vädjar man till folkopinionen, man organiserar folkriksdagar,
man har en rörelse med petitioner från arbetarkommuner och ideella
föreningar o. s. v., men landets folkrepresentation, den får icke taga ställning,
den ställes utanför det hela. Det hjälper icke att hänvisa till att här ha män
ur olika politiska läger varit med örn att förbereda saken. Det är intet tillfredsställande
surrogat. Det kan icke godkännas och kommer aldrig att godkännas
i ett parlamentariskt styrt land som fullgod ersättning för en vanlig
riksdagsbehandling av ärendet. Här har enligt min tanke regeringen försuttit
ett tillfälle.

Vad skall nu ske? Herr utrikesministern reser ned till Genéve och utvecklar
Sveriges ståndpunkt, och kanske han anmäler våra pretentionssiffror där
nere. Vi få en vacker dag i tidningarna läsa, att Sveriges utrikesminister å
Sveriges vägnar har anmält den och den standarden, som Sverige alltså anger
som övre gräns för sina försvarsresurser. Jag trodde, att vägen borde vara
den omvända. Det är vi här i riksdagen, som med regeringen skola överlägga
i ärendet och bestämma vart vi syfta hän och hur långt vi vilja gå, vilka linjer
och vilka positioner vi önska nå fram till, och det skall icke vara regeringen,
som ensam bestämmer detta. Därtill är saken enligt min mening alltför allvarlig.

Jag nödgas också säga, att regeringen har begått ett oförlåtligt psykologiskt
missgrepp. Det är sant, att regeringen bär det konstitutionella ansvaret för den
utrikespolitik, som landet skall föra i Genéve. Det är sant, att regeringen och
närmast herr utrikesministern skall företräda denna utrikespolitik. Men om det
är sant, att den utsedda delegationen är rådgivare, en kollektiv rådsinstitution

Tisdagen den 19 januari ©. m.

109 Nr (i.

till utrikesministerns förfogande där nere, så är det sannerligen icke likgiltigt, v*d remiss av
om den innesluter eller icke innesluter även deras synpunkter, som representera
en stor och med varje dag växande folkrörelse i detta land i avrustningsfrå- (Forts)

gun, den pacifistiska rörelsen, oell som med inslag från olika sociala grupper
är förankrad i både arbetarrörelsen och andra ideella rörelser. Det är, såsom
Svenska Morgonbladet med all rätt underströk härom dagen — jag förmodar
utan att regeringen därmed hade något att göra —, orimligt att lämna denna
folkliga pacifistiska rörelses synpunkter utanför.

Man kan säga: vad spelar det för roll? Det är Ju här fråga om en internationell
avrustningskonvention, och det är icke fråga örn isolerad avrustning.

Repliken är oriktig, ty saken är den, att när det gäller att i Genéve fixera
ståndpunkter, så är det en oerhörd skillnad, örn man i utgångspunkten sager,
att vi skola göra våra siffror beroende av de andras, eller örn man säger, att
vi anmäla våra siffror för oss och de andra få handla som de vilja. . Där ha
vi de olika ståndpunkterna. Men deras ståndpunkt, som säga, att. vi anmäla
våra siffror utan hänsyn till andra, har icke fått någon målsman i det rådskollegium,
som skall flankera herr utrikesministern, när han går att ange vad
Sverige vill. Jag beklagar, herr talman, detta psykologiska missgrepp, ty det
har från början berövat Sveriges arbete och insatser där nere i Genéve den kontakt
med den radikala avrustningsrörelsen i landet, som borde lia varit natuiiig
och borde ha varit en källa till styrka. . o . .

Medan jag emellertid är inne pa detta kapitel, sa tillåter jag mig, herr talman,
att hemställa till regeringen att snarast möjligt gå i författning om ratifikation
av generalakten i dess helhet. Jag menar, att det finns icke, ja, det
fanns knappast heller från början någon anledning att icke ratificera hela
generalakten. Jag anser, att tidpunkten är inne för länge sedan att gå på en
anslutning till hela detta fredsinstrument. En del andra stater ha redan fran
början tagit det helt och hållet, och fortsatt återhållsamhet från Sveriges sida
är alldeles opåkallad.

Jag har förgäves i redogörelsen för vad som passerat i Genéve, letat efter
någon svensk erinran örn vapenhandelskonventionen och den ännu icke.befintliga
vapentillverkningskonventionen. Det är ju på det sättet, att Sverige har
ännu icke ratificerat vapenhandelskonventionen. Det är genant för oss i högsta
grad. Vi äro vapenleverantörer till större delen av världen, och det är att
skära av knäsenorna på dem, som skola representera Sverige i Genéve, när man
från alla håll kan säga dem: Ni, med vad rätt föra ni avrustningens talan, ni,
som utrusta hela världen med vapen, ni, som lia er stora krigsindustri, och ni,
som icke ens själva ha visat så stort intresse för saken, att ni ratificerat vapenhandelskonventionen?
Jag talar icke om vapentillverkningskonventionen, herr
talman, men även där skulle de svenska ombuden kunna ha en insats att göra.

Det antydes ju, att frågan möjligen skall tagas upp under konferensen.. Det
skulle vara roligt att veta, huruvida vi ha att förvänta, att svenska regeringen
gör några insatser för att dessa spörsmål dels om vapenhandelsko.nventionens
ratifikation, dels örn åstadkommandet av en verklig vapentillverkningskonvention
skola aktualiseras.

Jag vill också, herr talman, säga, att jag för min del finner tiden vara inne
att på fullt allvar ta upp frågan om ett nonaggressionsavtal med Ryssland.

Jag säger icke detta därför, att för närvarande pågå som man vet -— det är
ingen hemlighet, utan det kan man läsa i världspressen — förhandlingar .mellan
Frankrike å ena sidan och Ryssland å den andra om ett nonaggressionsavtal.
Randstaterna äro också engagerade under fransk regi. Det är icke min
mening, att vi skola hålla oss framme pa sadan! sätt, att vi fa skenet att sta
under enahanda regi. Tvärtom, vi skola icke ge oss sken av att pa något sätt
operera med den ena eller andra stormakten. Men dår vi nu ligga pa kartan,

Nr 6,

ilo

Tisdagen dea 19 januari e. m.

Vid remiss a” åäT vår herre har lågt oss, där äro vi nu en gång, och vi kunna icke flytta.
propositionen. därför av vikt, att vi i tid sörja för att vi komma i sådana förbindelser

(Forts.) med den väldigaste makten i Europa, att vi ytterligare beröva den vidskepliga
skrämselpropaganda, som ännu drives i vissa delar av vår press, varje skymt
av verklighetsunderlag. Jag har ansett, att det bör öppet sägas i den svenska
folkrepresentationen, att tiden är inne att undersöka möjligheterna för en nonaggressionskonvention
mellan Sverige och Ryssland.

Innan jag lämnar detta kapitel, tillåter jag mig emellertid att säga ett sista
ord. Vi ha ett ovanligt förmånligt utrikespolitiskt läge, vi svenskar. Vi ha
ett militärpolitiskt läge, som är ett av de tryggaste och bästa. Det kunna vi
utan överdrift säga. Detta ålägger oss emellertid en klar förpliktelse i Geneve,
och det är att gå i spetsen med långt gående nedrustningskrav. Ty de stater,
som ha ett vida oförmånligare läge än vårt, de stater, som äro randstater till
stora grannar o. s. v., stater som måste taga andra hänsyn än dem vi ha, de
kunna med fullt skäl där nere i Genéve gentemot en svensk återhållsamhet
säga: Ja, varför begär ni av oss, att vi skola gå långt, när ni själva, som ha ett
ofantligt mycket bättre militärpolitiskt läge, icke äro beredda att anmäla större
nedrustningssiffror än vad ni göra. Det är enligt min tanke av vikt, att vi i
Genéve fullgöra våra förpliktelser mot det förmånliga läge, i vilket vi befinna
oss.

Jag skulle, herr talman, också vilja säga ett par ord om vår penningpolitik.
Här har hela tiden i denna kammare och i medkammaren ordats om vikten av
att få_ vår handelsbalans utjämnad, att få import och export att gå ihop. Det
har påpekats, att varurörelsen måste bringas i jämvikt för valutans skull. Jag
tillåter mig, herr talman, att säga, att allt det där är riktigt, och jag ger detta
önskemål mitt fulla erkännande. Men det räcker tyvärr icke. Vad är det,
som för närvarande bestämmer den svenska kronans kurs? Jo, det är väsentligen
förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på utlandsvalutor här hemma.
Varifrån komma dessa valutor? Jo, naturligtvis från exporten. De äro
utländska betalningsmedel för de varor vi exporterat. Om emellertid exporten
minskas och importen överstiger exporten, så blir efterfrågan på utlandsvalutor
större än tillgången. Följden blir, att priset på dessa utlandsvalutor
går i höjden, eller, annorlunda uttryckt, att den svenska kronan sjunker i kurs.
Om det nu gällde bara varurörelsen, så läge räddningen ur olyckan däri, att vår
handelsbalans bragtes i jämvikt. Men — jag ställer den frågan närmast till
herr handelsministern — är efterfrågan på utländska valutor i detta läge verkligen
beroende bara på varurörelsen? Skulle verkligen, även örn export och
import bragtes att balansera varandra, tillgången pä utländska valutor svara
mot efterfrågan? Eller är det icke fastmera så, att utöver och vid sidan av de
valutabehov, som finansieringen av importen betingar, finns ett annat, understundom
stort, ja, övermäktigt valutabehov, som betingas a,v något annat? Med
andra ord: hur ställer det sig med behovet av valutor för operationer, som icke
ha med varurörelsen, men väl med kapitalrörelsen att skaffa? Äro vi kanske
i det läget, att »den ene är för liten och den andre är för stor»? Finns kanske
en koncern i landet så ofantligt omfattande, att dess behov av valutareserv
ungefär motsvarar vad svenska riksbanken i det stycket har behov av? Skulle
så vara, så begriper man utan vidare, att vi utan vår egen förskyllan och utan
att någon riksbanksledning kan göra något åt saken kunna komma i situationer,
där det uppstår valutaanspråk så stora, att de pressa ned kronans värde
ännu djupare. Jag säger därför, att med ali aktning för försöken att få import
och export i varurörelsen att balansera varandra, så räcker det tyvärr icke,
därest det föreligger avsevärda behov av utlandsvalutor för kapitalrörelsen.

Jag har ansett det vara riktigt, herr talman, att öppet säga detta i riksdagen.
Det torde nämligen vara klokt att i tid varna för illusionen, att det

Tisdagen den 19 januari e. m.

lil

Nr (i.

är bara på varurörelsen det kommer an. Det kan komma obehagliga överraskningar,
som påkalla både skicklighet och framsynthet hos riksbanksledning
och regering för att vi skola kunna klara oss. Jag menar, att det är nyttigt,
att det inskärpes, att det finns andra källor till svårigheterna än vår handelsbalans.
Det bör bland annat hindra oss från att bara skjuta skulden på
handelsbalansen, därest vi komma i lägen, där anspråken på utlandsvalutor
våldsamt överstiga tillgången. Jag tror också, att den kritik, som riktats
mot riksbankens försök att hålla skutan flytande, varit överdriven och i många
avseenden orättvis. Bortser man från det misslyckade tredagarsäktenskapet
mellan pundet och den svenska kronan, så har väl i stort sett vad som åtgjorts
varit det riktiga. Jag skall emellertid på den punkten icke föregripa
den i grundlagarna föreskrivna granskning, som bankoutskottet har att verkställa
av riksbanks- och riksgäldsfullmäktiges fögderi. Det blir kanske tillfälle
att återkomma i det sammanhanget.

Det har pekats på, att vårt läge skulle ha förvärrats därigenom, att vi ha
en så omfattande understödspolitik. Ja, det finns ett land, som ur högerns
synpunkter borde ha alla rimliga förutsättningar för blomstring i våra dagar,
ett land, där det icke finns en fackföreningsrörelse att skylla på, ett land,
där det icke sitter några socialister i riksdagen, ett land, som icke har någon
slags statlig försäkring, arbetslöshetsförsäkring eller annan social försäkring,
ett land, där inga statliga arbetslöshetsunderstöd utbetalas och där den ekonomiska
statsverksamheten är mindre än mig veterligt i något annat land, ett
land, där man har de största naturrikedomarna i världen. Landet heter Förenta
staterna. Det är ett land, vars hemmamarknad absorberar 90 % av dess
egen produktion, ett land, som trots att det bara är 10 % det behöver omsätta
på utländska marknader dock har de största och högsta tullarna i världen.
Detta land har alltså alla de förutsättningar, som herrarna på högersidan och
också en del av bondeförbundet kräva, för att det skall vara lycka och välstånd.
Ni vilja ha bort fackföreningsrörelsen. Ni skulle helst se, afl det icke
funnes några socialister här i riksdagen. Ni vilja icke lia någon statlig ekonomisk
verksamhet. Ni vilja icke ha någon arbetslöshetsförsäkring o. s. v.
Alla dessa förutsättningar finnas i Förenta staterna, och i intet land i världen
har katastrofen haft en så fruktansvärd omfattning som just där. Vad visar
detta annat, herr talman, än att alla försök att göra socialpolitiken ansvarig
för krisen, att göra fackföreningsrörelsen och den socialdemokratiska politiken
ansvariga, äro från början dömda att misslyckas. Den amerikanska verkligheten
visar, att man kan icke söka krisens orsaker och källor på det området.

Krisen är enligt min mening ännu bara en början. Låt oss icke invagga
oss i några illusioner, herr talman. Jag är till hela min åskådning marxist,
jag har aldrig dolt det, och jag är utifrån mitt marxistiska betraktelsesätt
övertygad örn, fullkomligt övertygad om att vad vi hittills ha upplevat är
bara en leksak mot det som kommer. Vi stå i början av en ofantlig kris, som
kommer att bli avgörande för hela det kapitalistiska systemet. Dag för dag
utarmas köpkraften i länderna. Hela grundtanken i den borgerliga politiken
måste i sin praktiska tillämpning leda till köpkraftens utarmning. Får den
enskilde konsumenten mindre köpkraft, så köper han mindre hos handlanden.
Får handlanden sälja mindre till konsumenterna, rekvirerar han mindre varor
hos grossisten. Får denne i sin tur sälja mindre, beställer han mindre hos
fabrikanten. Får fabrikanten leverera mindre, så måste han dra in på driften
och avskeda arbetare, d. v. s. läget förvärras. Denna circulus vitiosus, denna
trollcirkel, som hela kapitalismen är inne i, den komma vi icke ur. Det är
alldeles påtagligt, att det funnes en väg att mildra och i viss män utjämna
katastrofen, örn man insåge nödvändigheten av att föra en politik efter sådana

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

Är (5.

112

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

linjer, att man under ett kortare skede kunde hålla köpkraften under armarna.
Men även detta bleve ett palliativ. I själva verket är väl ändå läget detta,
att hela den kapitalistiska världen glider oemotståndligt mot sin upplösning
och mot sin undergång, och jag skall icke sörja densamma.

Men detta öppnar perspektiv av varjehanda slag. All historia har lärt
oss. att i omfattande ekonomiska kriser har den sociala reaktionen fått luft
under vingarna. När 1880-talet bröt in och vi även då hade en stor jordbrukskris
här i landet, så var ackompanjemanget en reaktionär politik, och
jag ser, att samma symtom ha börjat framträda också nu.

Regeringens engagemang i en föraktlig åtalskampanj är icke något vackert
engagemang. Det fläckar enligt min mening en regering, som gör anspråk
på att kallas frisinnad, att lia tagit initiativet till en åtalskampanj mot det
fria ordet, en åtalsrörelse av sådant slag, att man tror sig försatt tillbaka
till reaktionen vid 1880-talets början. Där bär regeringen huvudansvaret Det
var den, som gjorde upptakten. Det är den, som i själva verket skickat åtalsmyndigheterna
på flera representanter för det fria ordet här i landet. Jag vill
ha sagt detta, därför att det har ett bestämt sammanhang med bakgrunden.
Fortsätter man på den vägen, så bara förbittras och förvärras läget psykologiskt,
och återverkningarna på det ekonomiska området bliva därigenom enligt
min tanke beklagliga.

Jag nödgas i detta sammanhang begagna tillfället att uttala min förvåning
över min gamle vän socialministern, som jag trodde var, och som jag är övertygad
örn alltjämt är ett rappt uppfattande huvud. Här ställdes till honom
en fråga av följande lydelse: Hur kommer det sig, att regeringen icke funnit
nödigt att korrigera eller i någon form dementera den kommuniké, som visat
sig vara i allra högsta grad vilseledande? Hur löd svaret, mina herrar, på
denna klart framställda fråga? Jo, det löd: Här ha ställts till mig två frågor:
1) Hur kunde regeringen utfärda en sådan kommuniké? 2) Var hade
regeringen fått sina uppgifter i denna kommuniké? De båda frågorna ställdes
aldrig, herr statsråd, utan interpellanten sade uttryckligen ifrån, att han
utgick ifrån, att regeringen var vilseledd av den underordnade myndigheten.
Man ville veta, hur det kom sig, att regeringen, sedan den måst ha fått klarhet
över att denna kommuniké var vilseledande, icke aktade nödigt att korrigera
densamma, ehuru den lagts till grund för en felaktig behandling. Svaret
från herr socialministerns sida gick alltså fullkomligt vid sidan om den framställda
frågan efter receptet: »Goddag — yxskaft.»

Jag skall icke upprulla någon debatt. Konstitutionsutskottet, får ju möjlighet
att i övlig ordning pröva vad regeringen gjort eller icke gjort, vad den
underlåtit eller icke underlåtit i detta sammanhang, och det blir tids nog att
återkomma till saken, när papperen ligga på bordet. Jag vill för min del
endast uttala den bestämda uppfattningen, att ongman drar konsekvenserna
av Ådalsdramat i sådan riktning, som har skett både från regeringens sida,
när den ställer i utsikt sitt polisförslag, eller från högertalarnas, sida, när de
energiskt hävda, att militär skall få användas vid arbetskonflikter, vittnar
detta om att man ingenting lärt och ingenting glömt. Det finns en tendens
ij den borgerliga diskussionen, som jag för min del på det bestämdaste måste
reagera emot. nämligen att göra varje slagsmål, som har ett närmare eller
fjärmare samband med en arbetskonflikt, till något, som sätter samhällsordningen
och statens existens på spel. Mina herrar! Tänk pa alla de väldiga
fältslag, som utkämpats vid dansbanor och vid auktionstillfällen i Hälsingland
och andra provinser i detta land, där det sannerligen har varit, långt
vildare kalabaliker än huvudparten av dem, som kunna ha förekommit i samband
med arbetskonflikter. Har någon tidning da sagt, att statens bestånd
och att samhällsordningen är hotad? Har man då ropat på förstärkning och

Tisdagen den 19 januari e. m.

113 Nr 6.

ersättning för de länsmän, som da och då kommit bort uppe i skogarna? Har Vid remiss av
man då ropat på militär vid dansbanorna? Naturligtvis icke! statsverks Det

är icke min mening, herr talman, att försvara, förringa eller översläta ProP°8itione''nde
våldsdåd, som begåtts vid arbetskonflikter gentemot strejkbrytare. Jag har (Fort8-!
sagt hundratals gånger och upprepar det, att våld är väld och skall icke försvaras.
Men det är att ge orimliga proportioner, det är att draga slutsatser
i det rosenrasande att säga, att i anledning av ett slagsmål av låt vara upprörande
karaktär i Miloshistorien, skall man icke blott lia kvar möjligheten
att låta militären rycka in vid dessa konflikter utan vi skola därjämte ha en
särskild statspolis. . Frågan örn statspolis har här ventilerats förut. Det må
vara nog sagt, att innan man gar in på en dylik historia, bör man veta vad
den skall göra. Skall man engagera ett pär hundra poliser, bör man också
ha rättighet att fran början ha reda på vad dessa människor skola syssla
med.

I varje fall, herr talman, årets remissdebatt är väl nu praktiskt taget avslutad.
Den har gatt i krisens tecken, och den har gått i den begynnande
krisens tecken, ty fortsättningen, förvärringen stundar. Må det vara mig tilllåtet
att uttala den förhoppningen, att de borgerliga partierna i vår riksdag
tänka på att det i hög grad beror på dem, huruvida krisen i sin fortsättning
skall få en° försvårad karaktär. Det beror på deras offervilja. Det beror på
deras förmåga att se längre än till den egna stugknuten. Skall den hänsynslösa
egoism, som har präglat en del anföranden, sätta sin prägel på riksdagsmajoritetens
göranden och låtanden, då fruktar jag, att 1932 års riksdag kommer
att åtskiljas efter att ha förvärrat och trasslat till åtskilliga saker i detta
land på ett sådant sätt, att framtiden blir lidande därav.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Ramel: Herr
talman! De två föregående talarna ha vidrört vissa utrikespolitiska frågor, och
jag skall därför i all korthet komma in på dessa.

Herr Månsson i Furuvik har först i ett synnerligen varmhjärtat och intressant
anförande berört vissa utrikespolitiska förhållanden. Det hade varit mig
kärt att närmare ingå i diskussion med honom härom, men tiden är långt
framskriden, och jag skall därför endast i anledning av hans anmärkning
mot Nationernas förbund framhålla, att även örn Nationernas förbund icke är
vad det borde vara, så är det säkerligen icke svenska regeringens fel. Svenska
regeringen har alltid såväl inom Rådet som utom detsamma sökt arbeta
för att Nationernas förbund skall utvecklas till vad det verkligen bör vara.

Jag tror också, att det är en allmän känsla i Genéve och överallt, att svenska
nationen och regeringen mer än någon annan har strävat efter detta.

Herr Fabian Månsson har också uttalat sin önskan örn att vissa ekonomiska
sanktioner skulle äga rum och också antytt, att han skulle komma med en
motion härom, en motion, som han enligt uppgift hade framlagt redan för 18
år sedan. Jag skulle då vilja uttrycka den förhoppningen, att, innan herr
Månsson framlägger denna motion, han ville överlägga med mig eller vederbörande
inom utrikesdepartementet. Saken är nämligen den, att redan enligt
Nationernas förbunds akt äro vi förpliktigade till ekonomiska sanktioner. Det
synes mig därför vara önskvärt, att innan denna motion framlägges, herr
Månsson hör sig för örn saken. Skulle förbundsakten redan innehålla vad han
önskar, är det ju icke skäl att framkomma med en motion härom.

Herr Engberg har vidare i ett synnerligen ordrikt och vältaligt men kanske
mindre innehållsrikt anförande framställt vissa anmärkningar om samarbetet
med riksdagen i fråga örn sammansättningen av vår delegation i Genéve och
utarbetandet av riktlinjerna för dess handlande. Jag vill då poängtera, att i

Andra hammarens protokoll 1032. Nr G.

8

Nr 6. H4

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av intet land •— det vågar jag säga •— har detta samarbete varit intimare än i
statsverks- yårt. Redan under förra riksdagen satte jag mig, som herr Engberg mycket
propostbonen. ^ vet, i £örbindelse med partiledarna och bad dem utpeka personer i riks(Forte'')
dagen och sitt parti, som skulle utgöra riksdagens representanter såväl vid
förberedandet i Sverige av konferensen som i Genéve. De personförslag, som då
gjordes, ha följts av regeringen. . . . ...

Från intet annat land kommer ens tillnärmelsevis en lika fyllig politisk representation
som från oss, och de flesta länder sakna den helt och hållet. Instruktionen
har utarbetats i intimt samarbete under ett tiotal sammanträden
med riksdagens representanter, och jag tror, att herr talmannen och kammarens
ledamöter måste ge mig rätt uti, att det är fullständigt omöjligt, att tillsammans
med riksdagen i detalj utarbeta en dylik instruktion. Har riksdagen tid
till det? Är det ens möjligt att under offentliga sammanträden diskutera och
gå igenom saken? Jag tror, att regeringen har tagit den väg, som är lämpligast.
Den har fått en synnerligen kraftig och lämplig delegation, med vilken
den i detalj har genomgått instruktionen. . ......

När sedan instruktionsförslaget förelåg färdigt, märk väl förslaget, sa lades
detsamma enligt grundlagens bestämmelser inför utrikesnämnden. Utrikesnämnden
har sålunda haft tillfälle att yttra sig över detta förslag. Örn ingen
närmare diskussion ägde rum, är det sannerligen icke regeringens fel. Regeringen
har följt grundlagens bestämmelser, och jag tror, att grundlagen är vis

och klok därvidlag. ,

Jag vill också framhålla, att huvudriktlinjerna för vår verksamhet i Geneve
ha blivit offentliggjorda, vilket lika litet åtminstone hittills har motstycke i
något annat land. Det är sant, att Norge nu har offentliggjort en kortare instruktion,
men den är ingalunda så lång och ingående som vår.

Regeringens åtgörande har vidtagits i full insikt örn betydelsen av att den
svenska insatsen i Genéve bör byggas pa sa bred inrikespolitisk bas som
möjligt, så att våra ombud i Genéve kunna lia den förvissningen, att de representera
en vidsträckt uppfattning i vårt land. Regeringen har den uppfattningen,
att den i tid har gjort allt vad som varit rimligt att göra.

Eftersom nu denna nedrustningskonferens blivit berörd,, kan jag kanske
ytterligare få komma med några anmärkningar. Det kan ju vara lämpligt,
att riksdagen i alla fall får höra min uppfattning örn utsikterna vid denna konferens.
Det är givet, att man icke kan förneka, att nedrustningskonferensen
sammanträder under förhållanden, som näppeligen kunna karakteriseras såsom

särdeles gynnsamma. .

De politiska motsättningarna i världen stå fortfarande tämligen oiormedlade
mot varandra, och den ekonomiska krisen har medfört, att staterna mera
än någonsin så att säga sluta sig inom sina skal och anlägga mer eller mindre
renodlade nationella synpunkter på föreliggande spörsmål. A andra sidan
kan man ju hoppas, att den förefintliga världskrisens skärpning skall medföra
en mera allmän insikt örn att den enda räddningen ur .nuvarande kaos ligger i
en mera internationell anda och radikala lösningar pa internationell väg. Desslikes
kan det ju också framhållas, att de ekonomiska svårigheter, nied vilka
alla länder utan undantag hava att kämpa, kunna medföra en större .benägenhet
än man hittills kunnat skönja till begränsning av de improduktiva rustningsutgif
terna.

Den ekonomiska krisen och alla de bekymmer för de olika staterna, sorn
denna medfört, ha föranlett, att förberedelserna till den nu stundande nedrustningskonferensen
varken inom länderna eller mellan länderna kunna bli\a
av den grundlighet, som man haft anledning att hoppas och förvänta.. Ursprungligen
hade man sålunda tänkt sig, att innan konferensen förhandlingar
och överläggningar mellan enskilda stater eller mellan grupper av stater skulle

Tisdagen den 19 januari e. m.

1 15

Nr «.

hava kommit till stånd och att vid dessa förhandlingar vissa definitiva resultat
skulle hava vunnits, varigenom marken skulle hava beretts för
mera allmänna lösningar. Så har emellertid icke blivit förhållandet, vilket i
alla händelser kommer att medföra, att nedrustningskonferensens förhandlingar
komma att draga ut på tiden och att dess första skede med säkerhet kommer
att i allt väsentligt upptagas av mera allmänna meningsutbyten och underhandsförhandlingar,
och att man först vid en senare tidpunkt, förmodligen
efter en ajournering av konferensen, kommer att bli i stånd att ge sig in på
ett försök att fixera de skilda ländernas rustningar. Det är emot bakgrunden
av dessa förhållanden, som man måste se den principförklaring örn den hållning,
som den svenska delegationen bör intaga, vilken av regeringen avgivits
i mitt uttalande till statsrådsprotokollet häromdagen. Det synes mig alldeles
uppenbart,^ att innan man äger någon som helst definitiv kännedom örn
andra länders hållning vid konferensen, det är omöjligt att ange i detalj, hur
den svenska delegationen bör ställa sig till alla uppkommande spörsmål. Ty
vid konferensen gäller det ju att söka åstadkomma en allmän konvention, en
konvention, som bör omfatta alla mera betydande stater och åvägabringa en
hattie, jämvikt än den nu radande mellan de olika ländernas rustningar och en
sänkning av den allmänna rustningsnivån. Det ena eller det andra landets
isolerade ställningstagande spelar därvid ingen roll; det gäller för de enskilda
delegationerna att söka påverka den allmänna utvecklingen i nyss angiven
riktning. Och i detta avseende synas mig de riktlinjer, som uppdragits för
den svenska delegationen, vara fullt klargörande. Den svenska delegationen
har till sm främsta uppgift att med alla sina krafter verka för att konferensen
kommer att leda till ett ''positivt resultat. Men härvidlag är det att beakta,
att en konvention, örn den skall kunna åstadkomma den politiska avspänning,
sorn är huvudsyftet med konferensen, måste bliva en nedrustningskonvention
av verklig effektivitet. Konventionen måste följaktligen med sina begränsningsbestämmelser
täcka alla olika förefintliga rustningsfaktorer, ty i annat
fall kan man befara, att vissa stater komma att koncentrera sina rustningar på

..,iUstp.lnes*akt?rer> som begränsas, varigenom misstroendet i världen i
stället tor att minskas skulle komma att ökas och särskilt mindre och fredsälskande
stater komma i ett sämre läge än tillförne. Vidare är det en oundgänglig
förutsättning för att en blivande konvention skall bliva en verklig
nedrustningskonvention, att en effektiv och ingående internationell kontroll
aväga b ringås över konventionens efterlevande, då i annat fall det ökade förtroendet
icke kommer att inställa sig. Huru de olika länderna komma att
stalla sig till nu berörda spörsmål, där den svenska delegationen har klara och
tydliga direktiv, kail icke för närvarande med bestämdhet bedömas, och utan
kännedom härom förefaller det för närvarande omöjligt att med någon bestämdliel
laxera de begränsningssiffror, som Sverige för sitt eget vidkommande kan
vara benäget att ikläda sig.

Slutligen vill jag, herr talman, säga, ali det är jag och icke herr En o-berosom
ar ansvarig för Sveriges utrikespolitik. Jag vågar tro. att majoriteten i
denna kammare är tillfredsställd härmed för närvarande. Jag tror också att
når jag kommer till Genéve med de kloka och förståndiga rådgivare sorn’ innhar,
sa komma vi verkligen att göra en positiv insats i det liela.

.Herr Kilbom: Herr talman! Vid delina sena timme skall jag inskränka

111ig lill ett pär repliker till regeringen. Jag nödgas konstatera°till en början,
att regeringen undvikit, praktiskt taget att yttra sig örn en del frågor
som under debatten upprullats.

För det första har deli icke sagt ett ord nili rättssäkerheten i landet trots alla

Vid remiss m
statsverkspropositionen.
.
(Forts.)

Nr 6.

110

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Korts.)

exempel på bristande rättssäkerhet, som från flera talare anförts. Den har
icke haft ett ord att säga till svar på frågan: Hur tänker den göra med un dersökningen

angående Degerforsbomben? Den har icke haft ett ord att säga
i en hel del andra avseenden. Det synes mig, att det är något mera än en tillfällighet.
Det är säkerligen ett led i en väl överlagd men för regeringens
vidkommande i det långa loppet säkerligen icke så lycklig taktik.

Jag ber vidare få konstatera, att herr Forssell, utan att något sagts emot
det, icke heller regeringen, medgivit, att en undervisning genomförts vid statens
officersskola vid Karlberg, innebärande de unga officerarnas uppfostran
till massmord mot arbetare. När herr Forssell sedan pastar, att en dylik
undervisning är i överensstämmelse med gällande lag, tillkommer det herr
Forssell att angiva de paragrafer eller de bestämmelser i lagar och författningar,
på vilka han stöder sig. _ _ .

Herr Forssells tillkännagivna uppfattning är av politiskt vittgående innebörd.
Därmed har från högerns sida konstaterats, att den svenska militärens
uppgift är kamp mot den svenska arbetarklassen, och att denna uppgift är
så viktig, att den speciellt har inlagts på officerarnas utbildningsplan.

Hans excellens sökte komma ifrån saken •— och det är hans historia med
att säga, att örn en talare uttrycker sig olämpligt^ eller icke tillämpligt, behöver
regeringen icke lägga sig i saken. Jag vidhaller mitt påstående, att utfärdandet
av undervisningsplanen vid Karlberg, innebärande uppfostran av
officerare på sätt jag sagt, är stridande mot gällande lag. Jag har således
varken yttrat mig »olämpligt» eller »icke tillämpligt»: jag har sagt san Därefter

har jag antecknat en del synpunkter angående riksbankens politik.
Herr Sköld på sitt mycket — söder örn landsvägen uppenbarligen förekommande
—. självsäkra sätt förklarade, att Kilbom var ovederhäftig. Jag delar
emellertid tydligen äran med en man, som sitter i bankoutskottet, herr "Winkler.
Faran kanske sålunda icke är så stor. Herr Sköld tröstade sig dock
med, att jag var icke mera ovederhäftig än som behövdes för min framställningskonst.
Tillåt mig för dagen kvittera och säga herr Sköld: Edert anförande
tycktes icke vara mera, vederhäftigt än som behöves för eder framställningskonst.
— I övrigt kunna vi dröja med riksbankens ledning tills ärendet
kommer på föredragningslistan. Det sker örn några dagar, och om ytterligare
några dagar sker det ännu en gång. ..

Hans excellens förklarade — uppenbarligen beroende pa horfel eiler pa att
han fallit för den tron — att en rubrik i en tidning alltid måste uttrycka ordagrant
vad en talare sagt. En rubrik i en tidning hans excellens är ju gammal
journalist -— kan vara ett koncentrat. Jag har icke sagt, att regeringen
genom sin underlåtenhet att sammankalla urtima riksdag för behandlingen
av valutafrågorna brutit grundlagen. Vad jag sagt. är . det skall jag be
att få precisera ännu klarare; jag är angelägen att icke bli missförstådd pa
den punkten -— att regeringens behandling av denna sak, dess underlåtenhet
att inkalla urtima riksdag, trots att den femton månader innan beslutet om
frångåendet av guldmyntfoten på grund av valutareservens ideliga sjunkande
kunde se, vart det bar, trätt grundlagens anda för nära. Det vidhåller jag.
Jag har också anfört vederbörande paragraf i grundlagen som stöd för min
uppfattning. Hans excellens’ svar blev: God dag — yxskaft. Örn herr Klibom
sade han läst lagen örn riksbankens förvaltning, skulle han hava funnit
att regeringen handlat rätt. Vad jag yttrat mig örn, regeringens plikt
att’vid dylika tillfällen höra riksdagen, därom yttras icke ett ord i riksbankens
instruktion för dess förvaltning. Den lagen har jag icke anfört mot regeringen.
Jag vidhåller sålunda, att regeringens behandling av denna fråga,
örn jag får uttrycka mig så, var att skära grundlagens anda i kanten. Vart

Tisdagen den 19 januari e. m.

117 Nr «.

skall det bära hän ■ jag ställer trugan ännu en gång; hans excellens har
icke med en bokstav gatt in pa kapitlet •— om man vid sidan örn grundlagens
klara bestämmelser och vid sidan örn vad som borde vara klar parlamentarism
och god borgerlig demokrati, inför någon sorts institution, som
man av Gud vet vilken anledning klistrar på etiketten sakkunniga? I realiteten
låter man dem — trots att lagen förbjuder sådant — utöva inflytande,
även örn de icke formellt äro närvarande, då bankofullmäktige och övriga institutioner
fatta beslut, pa riksbankens penningpolitik, detta samtidigt man
icke låter den i lagen förankrade myndigheten, riksdagen själv, komma tillsamman? •

menar lc^ie keller och har icke heller sagt, att regeringen skulle hava

inkallat urtima riksdag före den tid, då guldmyntfoten frångicks. Jag menar
vad jag på den punkten anförde, som skall visa sig i protokollet. Jag anförde
som stöd för min uppfattning en rad siffror örn den utländska valutareservens
rasande nedåt. Jag menar, att regeringen såg i god tid, vart tendensen
pekade, och den hade möjlighet att i tid mycket''snabbt inkalla en urtima
riksdag, som kunde hava sammanträtt i början eller senast i mitten av
oktober.

Genévedelegationen. Det förklarades, att som den är sammansatt kommer
den att försöka göra sill plikt. Hans excellens herr utrikesministern har nyss
försäkrat detsamma. Såvitt jag hört har ingen bestritt den goda viljan hos
vissa av delegationens medlemmar. Vad det rör sig örn är att behandlingen
av hela detta ärende är stridande mot parlamentarisk uppfattning örn hur utrikespolitiken
bör behandlas — utom i Grönköping.

Mina herrar! Örn ni äro nöjda med dylikt, vill jag deklarera, att jag är
det icke. . Här hava vi sedan i går förmiddag klockan 11 behandlat vad som
inträffat i riket, den svåra kris, som vi hava, de perspektiv, som föreligga, sådana
vi var och en på sitt håll uppfatta dem. Vad har inträffat i denna debatt?
I hela världen diskuterar man de internationella förhållandena, i vad
man den i Genéve snart sammanträdande konferensen kan komma att öva inflytande
på den kris, som vi alla känna. I hela denna debatt har det varit
praktiskt taget tyst från regeringsbänken. Först när kammaren är besatt av
ett fatal, som orka halla ut till denna tid, när debatten skall avslutas, då
plötsligt framtvingas man från regeringens sida till att ge en kort förklaring
örn denna ytterligt viktiga fråga.

Ers excellens! Jag är övertygad, att ni kan anföra skäl, varför det icke
skett. Jag förebrår ingen person. Jag kritiserar ett system, som för till dylika
arbetsmetoder. Förekomma i något annat parlament i världen — möjligen
med undantag av Sydamerika och diktaturparlamenten -— dylika metoder?
Hade det icke varit rimligt, att vi redan i gar fatt en utförlig redogörelse för
hela det^ utrikespolitiska läget? Folk, som följer med utrikespolitiken, exempelvis
pa grund av sitt arbete dagligen, är lika väl hemma i densamma som
den, som möjligen en eller ett par gånger om året får mer eller mindre fullständiga
rapporter i utrikesnämnden, eller andra, som få ofullständiga rapporter
av vad man kallar envoyéer, ministrar, och på dem måste riksdagens behandling
av dessa frågor verka minst sagt underlig.

Vad jag vill anmärka på, iir sålunda ingalunda bristande vilja hos en del av
Genévedelegationens enskilda medlemmar. Jag vill anmärka på metoden, att
landets lagstiftande församling i realiteten ställes utanför. Det var mycket
upplysande, när utrikesministern nyss talade om, att man talat med partiledarna.
o. s. v. I .går ringö vi ett vittnesbörd av en partiledare i motsatt riktning
i en viss fråga. Man kan naturligtvis —- det gjorde också utrikesministern
— stödja sig på grundlagens bestämmelser. Detta är då också ett nytt
bevis för nödvändigheten att vi besluta genomföra en annan ordning för be -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr C. 118

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

handlingen av utrikespolitiken. Jag hoppas att också om några dagar kunna
frambära i kammaren en motion med förslag i det avseendet. Vi borde kunna
vara på det klara med, att det går icke för sig, att riksdagen icke blir i tillfälle
att diskutera utrikespolitiken samtidigt som man i de stora länderna med
imperialistisk politik av det mest vittgående slag diskuterar utrikespolitiken
2—3 dagar i följd. I Sverige måste man ovillkorligen hava en ordning, som
medför, att några herrar sammanträda, då utrikesministern eller Konungen,
d. v. s. regeringen, kallar dem och ger dem en redogörelse av något slag. Det
är nödvändigt att få slut på detta.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Jag skall icke
gå in på frågan örn Genévedelegationen och vad därmed sammanhänger. Det
torde vara tillräckligt med vad utrikesministern på den punkten yttrade. Jag
skall i stället be att få återkomma till de till regeringen framställda frågorna
rörande Ådalsaffären, till de frågor, som besvarades av socialministern och
sorn nu från herr Engbergs sida preciserades på det sättet, att man begärde
att få veta, dels huruvida man icke från regeringens sida avsåge att utsända
någon dementi av den tidigare utfärdade kommunikén, dels. vad man ämnade
vidtaga för åtgärder mot dem som voro de ytterst ansvariga för materialet
till denna kommuniké.

Jag ber att i förstnämnda hänseende få hänvisa därtill, att Ådalskommissionen,
som tillsattes för att utröna vad som i detta avseende var riktigt eller
icke .— yl veta ju alla huru uppgifterna virvlade omedelbart efter katastrofen
— avgivit ett betänkande, som förelegat i tryck och som varit tillgängligt
för vem som helst, för varje svensk, för hela den svenska pressen och sålunda
för hela den svenska allmänheten. Drån regeringens sida gjordes sålunda
allt som var möjligt för att envar skulle kunna bedöma vad som förekommit
eller icke förekommit vid Ådalskatastrofen. Regeringen har som
sagt medverkat till offentliggörandet av den mest utförliga och ingående berättelse
därom, som kunnat erhållas. Men ändå kommer man här och ropar:
skall icke regeringen dementera denna första kommuniké?

Vidare frågar man också, vad som skall göras med dem som vörö de ytterst
ansvariga för de första uppgifterna. Ja, i det avseendet vill jag endast påpeka,
att nog har väl regeringen i möjligaste mån visat, att den icke funnit
sig nöjd med det sätt, varpå Konungens befallningshavande^i länet fungerade
under Ådalskatastrofen. Det förefaller mig, som örn också pa den punkten
de åtgärder som vidtagits, måste anses tillfyllestgörande. .

Här har slutligen herr Engberg talat örn polisförslaget. Han bär kritiserat
etet och nämnt, att lian icke vill vara med örn det, örn man icke klargjorde vad
de, som skulle anställas, skulle ha att göra o. s. v. Men den saken får ju
riksdagen sig förelagd fullständigt i den proposition, som kommer att framläggas.
Innan propositionen är framlagd, är det ingen, som ber herrarna att
fatta position till förslaget. När detta föreligger få herrarna tilli alle att
pröva frågan. Detta tycks emellertid icke tillfredsställa opponenterna; också
i det avseendet för man redan nu klandertalan. .

Att de första brådskande uppgifterna från Ådalen icke voro fullt tillförlitliga,
borde väl de, som skrevo de första tidningsartiklarna och berättade örn
»fredligt framtågande demonstrationståg» etc. och färgläde det hela såsom
ett överfall på ett sådant tåg, vara i tillfalla att förstå. Det förefaller dock
herr talman, som örn denna fråga främst skulle bli ett politiskt näringsmedel
för åtskilliga politici här i landet. Jag tror dock man tar miste på det hållet,
när nian menar, att detta sorgliga ärende till vederbörandes fördel låter sig
utnyttja på ett sådant sätt.

Tisdagen den 19 januari e. m.

119 Nr fi.

Herr Sköld: Herr talman! Jag begärde givetvis icke ordet vid denna Vid remiss av

sena timme för att bemöta herr Kilbom. Med anledning av vad han yttrade
till mig nyss, tillåter jag mig endast ställa den lilla frågan till honom, örn han ProP°sll™ne"-icke tror, att självsäkerheten hos mig kan vara ägnad att gynnsamt framhäva
det blygsamma i hans eget uppträdande.

Jag begärde emellertid ordet med anledning därav, att herr Lindman tilllagt
mig en åsikt, som jag icke vill stå för. Herr Lindman yttrade nämligen,
att jag skulle ha uttryckt den meningen, att riksbanken borde fasthålla den
nuvarande prisnivån på det sätt att prisstegringar, framkallade av den svenska
valutans depreciering, skulle kompenseras av sänkningen av de inhemska
priserna. Jag har icke den meningen, att riksbanken skall föra en sådan
politik. Jag vill i alla fall icke här i kväll precisera min ståndpunkt i spörsmålet.
Jag anser det lämpligast att avstå därifrån, till dess riksbanksfullmäktige
varit i tillfälle att offentligen framlägga sin mening i denna sak.

Eftersom jag nu har ordet, kan jag icke uraktlåta att uttala min förvåning
över en del yttranden, som fällts av vissa regeringsledamöter. Hans excellens
herr statsministern uttryckte som sin personliga mening, att diskontoskruven
förlorat mycket av sin betydelse för penningpolitiken, och såvitt jag kunde
fatta honom, menade han, att på den grunden borde det kunna vara ett lägre
diskonto här i landet. I det hänseendet vill jag endast framhålla, att då det
ju är på det sättet, att samtliga de länder, som det s. k. lösdrivarkapitalet vänt
ryggen, ha ungefär samma ränteläge som Sverige, det dock synes som örn
centralbankerna i dessa länder -— Norge, Danmark och England — intoge
ungefär samma ståndpunkt till saken som Sveriges riksbank.

Jag skall icke ingå på ett bemötande av vad herr Anderson i Norrköping
yttrade, men jag vill taga fasta på ett hans uttalande för att komma fram till
en annan sak, som jag vill påtala. Herr Anderson uttryckte som sin åsikt,
att det vore bättre för oss att komma tillbaka till guldmyntfoten snarast möjligt
och att vi borde inrikta oss härpå. Jag tror emellertid, att det är föt
tidigt att ännu bestämma sig för något dylikt, då man icke vet, huru världens
penningväsen kommer att ordnas. Såsom min rent personliga mening vill
jag dock säga, att jag nog tror, att det blir nödvändigt att återvända till guldmyntfoten,
om icke för annat så för att undgå den faran, att centralbankens
diskontopolitik skall bli ett stridsämne mellan särintressen. Vid guldmyntfot
inträffar det icke, att olika intressegrupper kritisera riksbankens diskontopolitik,
och sådana uppseendeväckande saker hända icke då, som att regeringens
ledamöter offentligen taga avstånd från centralbankens diskontopolitik,
innan centralbanken haft tillfälle att inför vederbörligt forum framlägga det
material, som är ägnat att ligga till grand för ett belysande och ett bedömande
av denna politik.

Herr Forssell: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för ett pär repliker
till hans excellens herr statsministern.

Herr statsministern gjorde gentemot min reflexion rörande rusdrycksmedelsfonden
och fonden för amortering av statsskulden bl. a. gällande, att rasdrycksmedelsfonden
vore till största delen så bunden, att man icke kunde röra
den. Jag skall med anledning därav tillåta mig göra det påpekandet, att den
tid nu tycks nalkas, då rusdrycksmedelsfonden skall komma till användning
för sitt från början tänkta syfte. Fonden Indes upp år 1913 i syfte att vara
till hands vid den avveckling av det gamla spritsystemet, som kunde bliva erforderlig.
Nu se vi — och det framgår också av propositionen — att man
inom en relativt kort tid väntar ett förslag till en ny ordning på detta område.
Alltså är det i högsta grad sannolikt, att vi ganska snart stå inför den

■Nr 6. 120

Tisdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

situationen, att rusdrycksmedelsfonden kommer att användas för sitt ursprungligen
avsedda syfte. Då vill det förefalla mig, som om det vore naturligt att
nu börja med att göra fonden likvid och att icke i fortsättningen på nytt binda
dessa penningar, för den händelse de nu vid gamla låns omsättning bli lösgjorda,
att icke binda dem i långa lån på nytt, för den händelse de skulle behövas
för förverkligandet av de beslut, statsmakterna kunna komma att fatta
med anledning av blivande förslag från den nu arbetande rusdryckslagstiftningskommittén.
Den erinran sålunda, som hans excellens herr statsministern
gjorde örn att så stor procent av fonden vore bunden, förefaller mig innebära
ett observandum, att man skall söka gå ifrån denna bundenhet till större
likviditet.

Vad sedan beträffar fonden för statsskuldens amortering, vill jag tillägga
till vad jag nämnde i förmiddags, att jag då utgick ifrån den siffra, som
förekommer under »Utgifter för kapitalökning», varav framgår, att fonden i
slutet av budgetåret 1931/1932 beräknas till något över 73 miljoner kronor.
Min uppmärksamhet har blivit fästad vid att på andra punkter i propositionen
föreslås viss disposition av dessa medel, så att det skulle återstå, så vitt
jag kunnat se, bortåt cirka 30 miljoner kronor av fonden. Denna låga siffra
för fonden för statsskuldens amortering synes mig göra det örn möjligt ännu
mera aktuellt, att man äntligen kommer ifrån det föråldrade systemet att
binda vissa inkomstkällor vid vissa utgiftsändamål, vilket är ett system, som
absolut står i strid med all rationell budgetanordning. Det förefaller mig
därför, som örn det vore ganska naturligt, att när nu fonden sjunkit på ett
sådant sätt man toge in den i budgeten och på den vägen komme ifrån metoden
med fondbildning och i stället hade på den ena sidan statens samlade
inkomster och på den andra sidan statens samlade utgifter. Jag måste därför
i denna situation för fonden snarast se ett stöd för den uppfattning, jag tilllåtit
mig att här uttrycka.

Till slut, herr talman, måste jag gentemot hans excellens herr statsministerns
replik i fråga om fallet vid Karlberg uttrycka mitt beklagande över att
han icke gav ett klart besked i sak utan hänv:sade till konstitutionsutskottets
blivande granskning. Jag kan verkligen icke godtaga denna statsministerns förklaring
att han och hans kolleger icke äro skyldiga att under en remissdebatt
svara på sådana anmärkningar, som dem herr Kilbom gjorde. Vart skulle det
taga vägen med en dylik princip? Då skulle statsministern ha kunnat förskansa
sig bakom konstitutionsutskottet, vilka anmärkningar det än gällt —
valutafrågan, urtima-riksdagsfrågan etc. Huru skulle det se ut, örn statsministern
bara sade: varsågod och vänd er till konstitutionsutskottet. Nej,
den formen av replik verkade undanflykt och tydde sannerligen icke på någon
stark sak.

Herr Engberg: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av hans
excellens herr utrikesministerns sätt att svara mig. Jag har haft att göra med
åtskilliga utrikesministrar i min dag, herr talman, och jag har sett dem på
både nära håll och på långt håll. Jag har emellertid icke haft tillfälle, det
måste jag ärligen bekänna, att i kammaren möta en utrikesminister, som uppträtt
på ett sådant sätt, som den nuvarande utrikesministern gjorde för ett
ögonblick sedan. Jag ställde till honom vissa frågor, som icke på något sätt
voro ohövligt formulerade. Han svarade, delvis med att läsa ur ett koncept
— och det var ju åtminstone formellt oklanderligt -—- men delvis också genom
att utanför konceptet med ett slags västgötaklimax vädra sin självkänsla. Han
uttalade den förvissningen, att kammarens majoritet kände stor tillfredsställelse
över att det var han, som skötte Sveriges utrikespolitik, och icke jag.

Tisdagen den 19 januari e. m.

121 Nr 6.

Ja, den saken vill jag icke uttala mig om, herr talman. Jag är en enkel riksdagsman,
men jag har liksom alla andra riksdagsmän att befatta mig med
frågorna. Jag måste säga, herr talman, att till den ''majoritet, som till äventyrs
har förtroende för den nuvarande utrikesministerns omdömesförmåga och
skicklighet, har jag så mycket mindre anledning att räkna mig, som jag fuller
väl vet, att man på håll, som stå hans excellens mycket närmare än jag, icke
alls vill räkna sig till sagda majoritet.

Herr Ljunggren: Herr talman! Herr Lindman började remissdebatten

igår med att beröra frågan om spritmedlen. Herr Forssell vill avsluta debatten
i kvälbmed samma fråga. Det ser verkligen ut, som örn dessa medel vore A
och O vid förhandlingarna.

Jag tycker, att herr Forssell kan vara ganska nöjd, när han får sina nära
120 miljoner för statsbudgetära ändamål och dessutom 8 miljoner kronor till
amorteringsfonden. Det borde väl då icke vara något särskilt för herr Forssell
att orda örn, när han kommit så långt i sina önskemål, som han har i denna
fråga. Jag tycker, att herr Forssell kunde unna mig och mina meningsfränder
åtminstone den återstående halva miljonen, som är föreslagen skola ingå i
rusdrycksmedelsf onden.

Jag tackar herr finansministern för hans vänliga svar på mitt förra lilla anförande,
och likaså håller jag honom räkning för att han karakteriserade sitt
uttalande för 12 år sedan såsom förståndigt — det gjorde jag också genom att
instämma i detsamma. Han har emellertid ändrat sig sedan den tiden och kryper
nu bakom, att även andra under samma tid hunnit ändra uppfattning.
Han framhöll ju bl. a. att lika ivriga nykterhetsvänner som jag skulle ha
gjort framställning till honom örn att taga ännu mera spritmedel i anspråk för
sina budgetbehov. Ja, herr talman, jag känner till framställningen: det är styrelsen
för Nykterhetsvännernas landsförbund, som gjort framställning till finansministern
örn en kraftig prisförhöjning på rusdrycker, då de finna det
från nykterhetssynpunkt och av sociala skäl synnerligen lyckligt, örn en avsevärd
sådan höjning snarast möjligt kunde genomföras. Men styrelsen har
icke sagt, att medlen utan vidare kunna användas för kommande års budget.
Tvärtom säger styrelsen i sin petition, att den förutsätter såsom självfallet, »att
de genom denna skattehöjning inflytande medlen användas för ändamål —
särskilt sociala sådana -—• av tillfällig, med krisen sammanhängande natur.
Detta till förebyggande av den betänkliga konsekvens, som eljest kunde bli en
följd av rusdrycksskatternas höjning, nämligen att det allmännas beroende av
rusdrycksmedlen ökades.» Den framställer också yrkande härom. Härav
drager jag den slutsatsen, att styrelsen ställt sig just på den ståndpunkt jag
principiellt intagit i avseende å rusdrycksmedlens användning. Jag vill också
påminna om, att lagbestämmelsen 1913 giver viss anvisning i denna riktning.
Jag skall citera den -—- den är kort: »Fonden, som benämnes statsverkets fond
av rusdrycksmedel, är avsedd att i främsta rummet användas för reglering av
sådana ekonomiska förhållanden, som äro en följd av mera ingripande åtgärder
till rusdryckshanteringens begränsande eller avveckling.» — det är alltså
icke fråga endast örn avveckling utan även begränsande. »Där särskilda omständigheter
därtill föranleda, må fondens medel även kunna användas för
andra sociala ändamål.»

När de nuvarande bestämmelserna kommo till år 1926, hade, örn jag icke alldeles
misstager mig, dåvarande finansministern föreslagit, att en punkt av liknande
innehåll skulle ingå i bestämmelserna för rusdrycksmedelsfonden, men
på förslag av vissa motionärer, däribland vill jag minnas även herr Hamrin,
kom den icke med och bestämmelsen fick i stället den lydelse den nu har.

Jag har ingenting att invända emot andemeningen i bestämmelsen 1913, och

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

Nr «.

122

Tisdagen den 19 januari e. m.

V%statavericsaV beträffande anvisning av medel Ilar jag i och med detta också antytt, att jag
propositionen. ^an vara med om att rusdrycksmedlen tagas i anspråk för även andra sociala
(Forts.) ändamål än direkt till nykterhetens befrämjande. Hade vederbörande velat,
så nog hade man väl kunnat ordna det så, att icke medlen behövt gå in i den allmänna
budgeten utan fått användas till något speciellt socialt ändamål, då man
väl får säga, att särskilda omständigheter säkerligen nu kunnat föranleda detta.

Då herr finansministern uppfordrar mig att angiva varifrån medel för budgeten
skola tagas, vill jag erinra honom örn, att jag förra året motionerade om
en ökning av tobaksskatten med c:a 5 miljoner kronor, men detta avböjdes då.
I stället sänkte monopolet priset på tobaksvaror så mycket som motsvarade
ungefär dessa 5 miljoner kronor. Nu har emellertid detta förslag upptagits i
år, och jag har sålunda ingenting att invända däremot. Jag ifrågasätter dock,
huruvida det icke varit mycket lämpligt, att också tobaksförbrukama fatt bidraga
något ytterligare, när det gäller att bekämpa den nuvarande ekonomiska
krisen. Genom den nämnda förhöjningen av 5 miljoner kronor blir priset icke
högre än det var förra året. Enligt min mening skulle herr Hamrin mycket
väl ha kunnat taga icke bara 5 miljoner kronor utan åtskilliga gånger 5 miljoner.
Jag vill icke gärna anvisa den vägen, att man skall öka inkomst- och
förmögenhetsskatten, men jag vill påminna herr Hamrin, att då han för 12 år
sedan stod i oppositionsställning, föreslog han just denna utväg, fastän skatteprocenten
var betydligt högre vid den tiden än den är nu. — För övrigt skulle
jag vilja säga till dem som tala så mycket örn oss nykterhetsvänner och kaffet,
att jag icke har något emot, att finansministern lägger på konsumtionen av
kaffe åtskilligt också.

Jag har sålunda här gjort vissa anvisningar, såsom finansministern bad mig
göra. Egentligen tycker jag dock icke, att jag, en enkel riksdagsman, hade behövt
göra det, ty vad skola vi ha en finansminister till, örn icke just han skall
komma med riktiga och ordentliga förslag.

Vidare yttrades ej. Ifrågavarande proposition hänvisades till statsutskottet,
varjämte densamma remitterades, i vad den anginge pensions- och indragningsstaterna,
till bankoutskottet samt, såvitt den rörde jordbruksärenden, till
jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren avgivna yttrandena.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner : och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 4, med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser
m. m.; och

nr 5, med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å
landet inom vissa delar av Kopparbergs län m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 17, med förslag till förordning angående
fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj 1923 (nr 113) örn
utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel
till riket av pärlor med flera lyxvaror;

till bankoutskottet propositionerna :

nr 26, örn gillande av den riksbanken meddelade befrielsen från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld; och

Tisdagen den 19 januari e. m.

123 Nr S.

nr 27, med förslag till lag angående ändrad lydelse av § 16 lagen den 30 maj
1873 (nr 31) örn rikets mynt; samt

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 30, med förslag till förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker; nr

31, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 24 och 31 §§ förordningen
den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker;

nr 32, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 18 § 1 mom. och
22 § 2 mom. förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket; och

nr 33, med förslag till förordning örn extra inkomst- och förmögenhetsskatt.

§ 3.

Härefter föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande
motioner; och remitterades därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr 12 av herrar Jonsson i Eskilstuna
och Blomquist;

till statsutskottet motionerna:

nr 13—17 av herr Törnkvist i Karlskrona;

nr 18 av herr Osberg; och

nr 19 av herr Andersson i Stockholm;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 20 av herr Olsson i Ramsta;
nr 21 av herr Lithander m. fl.; samt

nr 22 av herrar Andersson i Grimbo och Olsson i Kullenbergstorp;
till bankoutskottet motionerna:
nr 23 av herr Åqvist m. fl.; samt
nr 24 och 25 av herr Hansson i Trollhättan;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 26 av herr Jönsson i Fridhill;

nr 27 av herrar Johansson i Fårekulla och Gustafson i Kasenberg; och
nr 28 av herr Andersson i Stockholm; samt

till tillfälligt utskott motionen nr 29 av herr Andersson i Stockholm m. fl.

§4.

Föredrogos var för sig och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts
propositioner:

nr 28, angående avskrivning av vissa i flottledsfonden ingående fordringsbelopp;
och

nr 29, angående vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar.

§ 5.

Härefter föredrogos var efter annan följande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 30 av herr Lovén m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr 31 av herr Johanson i Huskvarna m. fl.;

Nr 6.

124

Tisdagen den 19 januari e. m.

Äng. återkallande
av
en motion.

till bankoutskottet motionerna:
nr 32 och 33 av herr Bäcklund m. fl.;
nr 34 av herr Bäcklund; samt
nr 35 och 36 av herr Lovén;

till tillfälligt utskott motionen nr 37 av herr Lovén;

till bankoutskottet motionen nr 38 av herrar Mogård och Lundquist i Rotebro;
samt

till behandling av lagutskott motionen nr 39 av herr Osberg.

Vid härpå skedd föredragning av motionen nr 40 av herr Johansson i Edsbyn,
angående viss ändring i lagen örn hemmansklyvning, ägostyckning och
jordavsöndring, begärdes ordet av

Herr Johansson i Edsbyn, som yttrade: Herr talman! Jag skall be att få
återtaga motionen nr 40.

Denna hemställan bifölls.

Slutligen föredrogos övriga på bordet liggande motioner; och överlämnades
därvid

till behandling av lagutskott motionen nr 41 av herr Lundstedt;
till statsutskottet motionen nr 42 av herr Mogård;

till jordbruksutskottet motionen nr 43 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl.; samt
till bevillningsutskottet motionen nr 44 av herr Björklund m. fl.

§ 6.

Föredrogos vart för sig och lades till handlingarna bankoutskottets memorial
;

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse.

§ 7.

Slutligen föredrogs riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1, angående
antagande av tjänstemän i riksdagens kansli.

Vad kanslideputerade anmält och hemställt godkändes.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Wallerius under 9 dagar fr. o. m. den 22 jan.,

» Bergström i Hälsingborg » 6 » » » 20 » och

» Vougt > 10 » » > 20 i .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.50 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 20 januari.

125 Nr G.

Onsdagen den 20 januari.

Kl. 2 e. m.

I anledning av förfall för sekreteraren tjänstgjorde enligt herr talmannens
förordnande undertecknad vid protokollet.

§ 1.

Herr statsrådet Holmbäck avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 34, angående godkännande av ett mellan Sverige och Rumänien slutet bosättnings-,
handels- och sjöfartsavtal;

nr 39, angående upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara
mineralfyndigheter å kronojord; och

nr 40, angående upplåtelse av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 35, angående överlåtelse till lantförsvaret av ett område av kronoegendomen
Revinge nr 22 (223) i Revinge socken av Malmöhus län;

nr 36, angående försäljning av ett till Varbergs f. d. fästning hörande, i
Träslövs socken av Hallands län beläget område; och
nr 37, angående försäljning av ett område av utgården Knype under kronoegendomen
Gudhem i Gudhems socken av Skaraborgs län m. m.; samt

till bankoutskottet propositionen, nr 38, angående viss lindring i betalningsskyldigheten
för statslån till östra centralbanans järnvägsaktiebolag m. m.

§ 3.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande motionerna;
och remitterades därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr 45 av herr Andersson i Tungelsta;

till statsutskottet motionerna:

nr 46 av herr Johanson i Stockholm m. fl.;

nr 47 av herr Eriksson i Toftered m. fl.;

nr 48 av herr Hage m. fl.; samt

nr 49 av herr Månsson i Furuvik och fru Nordgren;

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 50 av herrar Magnusson i Skövde och Weibull; samt

nr 51 av herr Björkman m. fl.;

Nr 6. 126

Onsdagen den 20 januari.

till statsutskottet motionen nr 52 av herr Holmgren;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 53 av herr Månsson i Erlandsro m. fl.; samt
nr 54 av herrar Lithander och Nylander;

till bankoutskottet motionerna:
nr 55 av fröken Wellin;
nr 56 av herr Herou m. fl.; och
nr 57 av herr Norsell;

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 58 av herr Åqvist;

nr 59 av herrar Åqvist och andre vice talmannen Bengtsson; samt
nr 60 och 61 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.;

till statsutskottet motionen nr 62 av herrar Lindley och Hedlund i Östersund;

till jordbruksutskottet motionen nr 63 av herr Petersson i Lerbäcksbyn m. fl.;
samt

till tillfälligt utskott motionen nr 64 av herr Johansson i Bro.

§ 4.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Ericson i Boxholm, nr 65, örn viss ändring i lagen örn skolstyrelse i vissa
kommuner;

herr Olsson i Gävle m. fl., nr 66, örn höjda anslag till understöd åt folkbiblioteksväsendet
m. möllerr
Sandberg m. fl., nr 67, angående statsbidraget till upprättande och underhåll
av skolbibliotek vid vissa bildningsanstalter;

herrar Osberg och Wallerius, nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag i
statsverkspropositionen örn indragning av en fyrbiträdesbefattning vid Väderöbods
fyrplats;

herr Gustafson i Kasenberg m. fl., nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
i statsverkspropositionen om bidrag till driften av vissa vårdanstalter;

herr Gardell i Gans m. fl., nr 70, örn inrättande av en vägingenjörstjänst för
Gotlands län m. m.;

herr Andersson i Falkenberg, nr 71, örn anslag till uppförande m. m. av hem
för kroniskt sjuka;

herrar Andersso>i i Falkenberg och Lindqvist i Halmstad:

nr 72, angående anslagen till befrämjande i allmänhet av slöjderna; och

nr 73, örn vissa anslag till Sveriges hantverksorganisations verksamhet;

herr Johanson i Stockholm, nr 74, örn anslag till arbetsrådet;

herr Sävström, nr 75, angående avlöningsförmånerna för i statsbanornas tjänst
antagen personal vid Dala—Hälsinglands järnväg;

herr Karlsson i Vadstena, nr 76, angående skyldighet för skoldistrikt att för
undervisning mottaga barn från andra distrikt;

herr Olofsson i Digernäs m. fl., nr 77, örn anslag till provisorisk utjämning av
landstingsskatten i vissa län;

Onsdagen den 20 januari.

127 Nr 6.

herr Brännberg m. fl., nr 78, angående byggande av en landsvägsbro över
Svinesund ;

herr Ericson i Boxholm, nr 79, angående statsbidrag till primärkommunernas
vårdkostnader å fattigvårdsanstalter;

herr Hällgren rrv. fl., nr 80, om tullfrihet för fiskredskap m. m.;

herr Osberg m. fl., nr 81, örn tull å kryddad eller saltad skarpsill i tunnor;

herr Hollertz, nr 82, örn viss ändring i gällande grunder för taxering och beskattning
av sparbanks rörelse;

herr Höglund i Göteborg, nr 83, örn årligt pensionstillägg åt änkan Emma
Maria Boman;

herr Ström, nr 84, om upphävande av 6 § b i lagen angående civila tjänsteinnehavares
rätt till pension;

herr Sävström, nr 85, örn understöd från Vadstena ltrigsmanshuskassa åt förre
soldaten Jonas Hed;

herr Nilsson i Antnäs, nr 86, om årligt understöd eller pension åt förre skomakarmästaren
C. E. Bönngren;

herr Spångberg m. fl., nr 87, örn höjning av de enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring
till vissa pensionärer utgående pensionstillägg;

herr Gardell i Gans, nr 88, om viss utsträckning av i lagen örn trafikförsäkring
å motorfordon avsedd försäkring;

herr Ericson i Boxholm, nr 89, örn höjning av statsbidraget till avlöning av
icke ordinarie polismän och fjärdingsman;

herr Sandberg m. fl., nr 90, örn ökat anslag för bidrag till nyodling och betesförbättring
å ofullständiga jordbruk i de fyra nordligaste länen;

herr Bergström i Bäckland, nr 91, örn särskilt anslag till nyodling och betesförbättring
å ofullständiga jordbruk i de fyra nordligaste länen;

herr Selberg m. fl., nr 92, örn anslag till byggande av nybyggesvägar;
herr Jönsson i Fridhill m. fl., nr 93, örn lättnad i avseende å förräntning och
återbetalning av lån ur täckdikningslånefonden;

herr Lundén:

nr 94, örn rätt för vägdistrikt att till vägs underhåll utan ersättning taga
sand m. m. å skogsmark till ecklesiastik jord; och
nr 95, örn viss ändring i 8 § lagen örn enskilda vägar;

herr Andersson i Falkenberg, nr 96, örn efterskänkande av vissa belopp utav
lån, som beviljats till ett företag för torrläggning av mark i Gällareds socken;

herr Nilsson i Antnäs m. fl., nr 97, angående upphandlingen under hand av
lantbruksprodukter för statens samt kommunala m. fl. myndigheters behov;

herr Hansson i Stockholm m. fl.:

nr 98, angående arbetsförhållandena inom det husliga arbetet;
nr 99, angående ett bättre ordnande av utbildningsmöjligheterna för husligt
arbete; och

nr 100, angående ett ytterligare utbyggande och en utveckling av de offentliga
rättshjälpsanstalterna; samt

herr Ström m. fl., nr 101, angående åtgärder för ökning av exportindustriens
avsättningsmöjligheter och konkurrenskraft m. m.

Ovannämnda motioner bordlädes.

Nr 0.

128

Torsdagen den 21 januari.

Justerades protokollsutdrag.

§ 5.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Rosander under 8 dagar fr. o. m. den 23 jan ,

» Olsson i Broberg » 8 » » » 23 » och

» Persson i Tidaholm » 5 » » »21».

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.14 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Torsdagen den 21 januari.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 15 innevarande januari.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 34, angående godkännande av ett
mellan Sverige och Rumänien slutet bosättnings-, handels- och sjöf artsavtal;
samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 39, angående upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara
mineralfyndigheter å kronojord; och

nr 40, angående upplåtelse av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor.

§3.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande motionerna;
och remitterades därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr 65 av herr Ericson i Boxholm;

till statsutskottet motionerna:

nr 66 av herr Olsson i Gävle m. fl.;

nr 67 av herr Sandberg m. fl.;

nr 68 av herrar Osberg och Wallerius;

nr 69 av herr Gustafson i Kasenberg m. fl.;

Torsdagen den 21 januari.

129 Nr

nr 70 av herr Gardell i Gans m. fl.;
nr 71 av herr Andersson i Falkenberg;

nr 72 och 73 av herrar Andersson i Falkenberg och Lindqvist i Halmstad;
nr 74 av herr Johanson i Stockholm; och
nr 75 av herr Sävström;

till tillfälligt utskott motionen nr 76 av herr Karlsson i Vadstena;

till statsutskottet motionerna:

nr 77 av herr Olofsson i Digernäs m. fl.;

nr 78 av herr Brännberg m. fl.; och

nr 79 av herr Ericson i Boxholm;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 80 av herr Hällgren m. fl.;
nr 81 av herr Osberg m. fl.; och
nr 82 av herr Hollertz;

till bankoutskottet motionerna:
nr 83 av herr Höglund i Göteborg;
nr 84 av herr Ström;
nr 85 av herr Sävström; och
nr 86 av herr Nilsson i Antnäs;

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 87 av herr Spångberg m. fl.;
nr 88 av herr Gardell i Gans; och
nr 89 av herr Ericson i Boxholm;

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 90 av herr Sandberg m. fl.;

nr 91 av herr Bergström i Bäckland;

nr 92 av herr Selberg m. fl.;

nr 93 av herr Jönsson i Fridhill m. fl.;

nr 94 och 95 av herr Lundén;

nr 96 av herr Anderrson i Falkenberg; och

nr 97 av herr Nilsson i Antnäs m. fl.;

till tillfälligt utskott motionerna nr 98 och 99 av herr Hansson i Stockholm
m. fl.;

till statsutskottet motionen nr 100 av herr Hansson i Stockholm m. fl.; samt
till tillfälligt utskott motionen nr 101 av herr Ström m. fl.

§ 4.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Alströmer m. fl., nr 102, örn förkortning av den tid, inom vilken propositioner
böra vid lagtima riksdag avlämnas;

herr Schött m. fl., nr 103, om anslag till upprensning av djuprännan i
Kalmarsund;

herr Osberg, nr 104, örn planläggning av vissa arbeten för statens räkning
i syfte att bereda arbetslösa anställning;

herrar Osberg och Olsson i Berg, nr 105, örn avslag å Kungl. Maj:ts förslag
i statsverkspropositionen örn ändring av tullkammaren i Marstrand till
tullstation;

Andra hammarens protokoll 1932. Nr 0. 9

Nr 6. 130

Torsdagen den 21 januari.

herr Öhman m. fl.:

nr 106, om avslag å Kungl. Maj:ts framställning i statsverkspropositionen
örn anslag till militärväsendet m. m.;

nr 107, örn inställande eller avbrytande av innevarande års militära övningar;
och

nr 108, örn inställande av de militära övningarna under budgetåret 1932/1933;

herr Lindmark m. fl., nr 109, om höjning för visst särskilt ändamål av anslaget
till byggande av enskilda utfartsvägar;

herr Magnusson i Tumhult, m. fl., nr 110, örn anslag till uppförande av ett
hem för kroniskt sjuka i Växjö;

herr Johansson i Edsbyn m. fl., nr lil. örn minskning av de ordinarie anslagen
till enskilda anstalter för yrkesundervisning;

herr Lovén m. fl., nr 112, örn anslag till försäkringsrådets verksamhet;

herr Lindley m. fl., nr 113, angående förstatligande av Söderhamns kommunala
gymnasium;

herr Hage m. fl.:

nr 114, angående anslaget för bidrag till driftskostnaderna för tuberkulossjukvårdsanstalter;
och

nr 115, angående anslaget för bidrag till driften av epidemisjukhus;

herr Olsson i Österbo, nr 116, angående statsbidrag till kommunernas fattigvårdskostnader; herr

Hallén, nr 117, örn anslag till understödjande av skididrotten bland ungdomen
;

herr Leffler, nr 118, örn anslag till vävskolan i Borås;

herr Björck i Kristianstad m. fl., nr 119, örn avskrivning av vissa till statsverket
indragna hospitalsräntor;

herr Järte m. fl., nr 120, örn beredande av möjlighet att i stad å bankinrättning
överlåta uppbörden av kronoskatten;

herr Olsson i Ramsta, nr 121, angående särskild skatt på vissa nöjestillställningar
för lättande av det kommunala skattetrycket i särskilt skattetyngda
kommuner;

herr Olsson i Berg m. fl., nr 122, örn importtull å torkad färsk långa:

herr Lundquist i Rotebro m. fl., nr 123, angående påförandet av fastighetsskatt
för vissa begravningsplatser;

herr Magnusson i Skövde m. fl., nr 124, om tull å vissa trädgårdsprodukter; herr

Weijne, nr 125, örn inrättande av ett riksbankens avdelningskontor i
Borås;

herr Bohlén, nr 126, örn årligt understöd åt förre verkmästaren Carl Jonas
Björk;

herr Lilliecreutz m. fl., nr 127, angående intagande i statens pensionsanstalt
av befattningen som sekreterare och föreståndare för centralbyrån hos Jordbrukareungdomens
Förbund;

herr Lundquist i Rotebro:

nr 128, om pension åt förre skogvaktaren Emil Hjalmar Rudolf Karlsson;
och

Torsdagen den 21 januari.

131 Nr <>•

nr 129, om årligt understöd åt änkan Elin Carolina Alexandra Westerman,
född Kihlbaum;

herr Olofsson i Digernäs, nr 130, örn underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa
åt förre fältjägaren Sifvert Wikström;

herr Olsson i Golvvasta, nr 131, angående ny lag örn hittegods m. m.;

herr Källman, nr 132, angående lagstiftning till klarläggande i visst avseende
av karaktären utav avtal, innefattande förbud mot öppnande av handelsbod; herr

Hermansson m. fl., nr 133, örn ändrad lydelse av 1 § i lagen örn arbetarskydd; herrar

Osberg och Olsson i Berg, nr 134, örn tillägg till och ändring i lagen
örn bostadsrättsföreningar;

herr Öhman m. fl., nr 135, örn förbud mot användande av militär vid sociala
konflikter eller till s. k. ordningstjänst;

herr Dahlén m. fl., nr 136, angående vissa ändringar i lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete;

herr Johansson i Edsbyn, nr 137, angående beredande vid avstyckning av
skydd för hemmanslott med inägojord mot tilldelning av mindre skogsmark än
lag avser;

herr Björkman m. fl., nr 138, angående ändring i lagen angående förordnande
av rättegångsbiträde åt häktad;

herr Nilsson i Hörby, nr 139, angående förhindrande av ett inskridande vid
domstol mot medborgare vid omedvetet överträdande av nyutkomna förordningar; herr

Magnusson i Skövde m. fl., nr 140, angående åtgärder till förebyggande
av att hårt betungade jordbrukare nödgas på grund av utsökning för gäld
frånträda innehavda jordbruk;

herrar Hultman och Johanson i Hallagården, nr 141, örn nedsättning av räntan
å vissa egnahemslån;

herr Herou m. fl.:

nr 142, angående nedsättning av kronoarrendatorernas arrendeavgifter; och

nr 143, angående maximitaxor för arrendeavgifter vid vissa arrendeavtal;

herrar Jonsson i Risinge och Johanson i Hallagården:

nr 144, örn rätt för arrendatorer å kronans jordbruksdomäner att erhålla ny
arrendeuppskattning; och

nr 145, örn rätt för arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord
att erhålla ny arrendeuppskattning; samt

herr Leffler m. fl., nr 146, angående skyldighet att å för försäljning till
riket införda varor i vissa fall anbringa tydlig ursprungsbeteckning eller särskilt
importmärke.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

132

Torsdagen, den 21 januari.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Anderson i Norrköping under 4 dagar fr. o. m. den

> Hansson i Trollhättan » 6 5 » »

» Molander » 8 » » »

> Osberg » 4 » > >

22 ian.,

22 »

23 » och
21 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.16 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

320377