1932. Andra kammaren. Nr 53 (Riksdagens protokoll 1932:53)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1932. Andra kammaren. Nr 53.

Torsdagen den 2 juni.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 27 nästlidna maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna dödsbevis:

Att Lindqvist, Herman August, från Brunnsgatan nr 2 i Johannes församling
i Stockholms stad, född den 9 juli 1863, avled härstädes den 29 maj år
1932. Dödsorsak: Cancer ventriculi, (bidragande) Bronchopneumonia, enligt
attest av läkare B. Hammarskjöld, betygar Kungl. Serafimerlasarettet i Stockholm
den 2 juni 1932.

J. Lindberg,

lasarettspredikant.

På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren att jämlikt § 28 riksdagsordningen
till Konungen ingå med anmälan örn den inom kammaren uppkomna
ledigheten; och blev ett i sådant avseende på förhand uppsatt skrivelseförslag,
som upplästes, av kammaren godkänt.

§ 3.

Vidare upplästes ett till kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:

Att riksdagsman N. K. Törnkvist, Bjuf, som sedan 30fs vårdas å härvarande
medicinska avdelning för en hjärt- och blodkärlssjukdom, tillsvidare under minst
en månad är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet intygar

Hälsingborg 31 maj 1932.

Thor Stenström,

leg. läk.

§ 4.

Föredrogos, men blevo ånyo bordlagda statsutskottets utlåtanden nr 121—
127, bevillningsutskottets betänkanden nr 51 och 52, bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 60—66 samt andra lagutskottets utlåtanden nr 40 och 41.

§ 5.

Till avgörande företogs bankoutskottets utlåtande, nr 53, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående stöd åt Skandinaviska kreditaktiebolaget
m- m., i vad den avser ställande till Kungl. Maj:ts förfogande av särskilda medel
för lämnande av stöd åt vissa kreditinrättningar.

Andra hammarens protokoll 1982. Nr 58. j

Äng. stöd
åt vissa
svenska
kreditinrättningar.

Nr 53. 2

Torsdagen den 2 juni.

Ang. stöd
åt vissa
svenska
kreditinrättningar.

(Forts.)

I en till riksdagen avlåten, den 31 mars 1932 dagtecknad proposition, nr
248, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, bade
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att, bland annat, ställa till Kungl. Majits
förfogande ett belopp av 30 miljoner kronor att i enlighet med vad av departementschefen
föreslagits användas för lämnande av stöd åt svenska kreditinrättningar,
som på grund av rådande krisläge kunde befinnas vara i behov
därav.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av Kungl. Majlis förevarande
proposition, i vad densamma nu vore föremål för prövning, måtte bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att ställa till Kungl. Majits förfogande
ett belopp av 30 miljoner kronor att i enlighet med vad av föredragande
departementschefen till statsrådsprotokollet över finansärenden för den 31
mars 1932 föreslagits och nied iakttagande av vad utskottet anfört användas
för lämnande av stöd åt svenska kreditinrättningar, som på grund av rådande
krisläge kunde befinnas vara i behov därav.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Lindgren, Stendahl, C. Bengtsson, Svensson i Betingetorp, Carlsson
i Solberga och Leffler, vilka med biträdande av utskottets hemställan ansett,
att utskottets motivering bort hava annan i reservationen angiven lydelse;
samt

av herrar Johansson i Östersund och Johansson i Edsbyn, vilka, ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen, med bifall till Kungl. Majits förevarande
proposition, i vad densamma nu vore föremål för prövning, måtte bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att ställa till Kungl. Majits förfogande
ett belopp av 30 miljoner kronor att i enlighet med vad av föredragande
departementschefen till statsrådsprotokollet över finansärenden för den 31 mars
1932 föreslagits användas för lämnande av stöd åt svenska kreditinrättningar,
som på grund av rådande krisläge kunde befinnas vara i behov därav.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Hamrin: Herr talman! Jag
tillåter mig att börja diskussionen med att anföra följande. Enligt min uppfattning
vilar ett lands ekonomi på två pelare. Jag skulle vilja benämna
den ena en sund statsekonomi, som tar sig uttryck i en förnuftigt balanserad
budget, och den a,ndra ett orubbat förtroende till penningväsendet, enkannerligen
bankerna, över vårt land lia under de gångna decennierna gått många
stormar på det ekonomiska området, och vårt land och folk ha genomgått många
svåra kriser, men under dessa ha dock statsmakterna beaktat vikten av att
uppehålla och befästa dessa av mig nyss angivna pelare, som uppbära landets
ekonomi. Riksdagen har vid åtskilliga tillfällen beviljat stora anslag och
överlåtit till regeringen att vidtaga åtgärder i syfte att bevara bankernas soliditet
och bevara folkets förtroende för desamma. Dessa åtgärder ha kostat
pengar, men jag tror näppeligen, att det finns en omdömesgill person, som
icke anser och ansett, att dessa pengar i den situation, som landet och kreditanstalterna
befunno sig vid den tidpunkt, då besluten fattades, varit väl
grundade och av behovet påkallade. Kort och gott, dessa uppoffringar lia varit
jämförelsevis stora, men dock icke för stora.

Det är mot denna bakgrund och från denna utgångspunkt som jag önskar
få den föreliggande propositionen betraktad. Den utgör ett led i den stödaktion,
som regeringen gick in för samtidigt som den anmälde för riksdagen, att
en sådan åtgärd var särskilt påkallad beträffande en av våra större banker.

Torsdagen den 2 juni.

Nr 63.

Naturligtvis delar jag såväl som hela regeringen åtskilliga av de betänkligheter,
som utskottsmajoriteten, ja, hela utskottet givit uttryck åt i det föreliggande
utlåtandet. Jag skulle, herr talman, vilja säga beträffande vad utskottet
anför på sidan 4, att örn jag stryker ordet »utskottet» och använder den
vanliga terminologien, som en departementschef brukar använda i ett s. k.
departementschefsyttrande, alltså talar i jagform, skulle jag kunna underteckna
och skriva under samt ge uttryck åt samma uppfattning, som bankoutskottet
här har. Det är alldeles klart, att även för mig resa sig starka betänkligheter
mot understöd från statens sida till enskilda kreditföretag. Jag
har ansett och anser alltjämt, att det först sedan andra utvägar försökts för
att övervinna iråkade svårigheter och en brydsam situation, och då fara föreligger
för att, därest icke staten träder emellan, en allvarlig rubbning skulle
uppstå i förtroende till bankväsendet i allmänhet, som ett sådant förslag som
det föreliggande skall komma till användning och en sådan väg skulle beträdas.
Med den utgångspunkt, som jag angav i början och med hänsyn till den
stora stödaktion, som riksdagen på Kungl. Majis förslag beslöt med avseende
på en storbank, har jag ansett det nödvändigt, att man garderade sig mot
överraskningar, och det är därför som jag har framlagt det förslag, som det
föreliggande utlåtandet avser.

Jag antydde också, att riksdagen tidigare gått in för stödåtgärder åt bankerna
i jämförelsevis stor utsträckning, men riksdagen har gjort något mera
under gångna tider beträffande bankväsendet. Riksdagen har vid olika tillfällen
uttalat sig mot monopolbildningar på bankväsendets _ områden. Riksdagen
har givit uttryck åt den uppfattningen och den meningen, att det ur
många olika synpunkter är önskvärt att icke vårt bankväsende blir förtrustat.
Att provinsbanker och mindre banker, som nu äro fristående och som var och en
verka inom sitt område för att gagna produktionen inom landet, är en uppfattning
som riksdagen givit uttryck åt.

De åtgärder, som hittills vidtagits till stöd åt bankerna — örn jag undantar
ett beslut i år — ha närmast gått ut på att låta kreditkassan av år 1922
träda emellan i olika hänseenden och efter olika riktlinjer. De stora bankrekonstruktioner
och stödåtgärder, som beslötos efter och under deflationsperioden
efter världskriget, handhades också och åtgärderna utfördes av nyssnämnnämnda
kreditkassa. De gingo ut på hjälpåtgärder i tre avseenden: för det
första övertagande från bankerna av kreditengagemang, som för dessa varit
allt för betungande och i viss utsträckning osäkra och riskfyllda. En annan
åtgärd från kreditkassans sida var belåning av aktier vid rekonstruktion av
banker och för det tredje beviljande av lån för tecknande av s. k. tillskottsbevis
i en del banker. Om jag nu, herr talman, ett ögonblick stannar inför resultaten
av dessa stödåtgärder, kan det vara av ett visst intresse att för kammaren
erinra därom. Den första åtgärden, att övertaga engagemang från
hårt ansträngda bankföretag, har använts i fyra fall, oell den har förorsakat
statskassan, såsom kammarens ledamöter nogsamt känna till, betydande förluster.
Dessa äro icke ännu på långt när avskrivna. Man kan icke i ett ögonblick
som detta konstatera, vad slutsumman blir av den stödaktionen. Den andra
formen för stöd åt bankerna har skett genom beläning av aktier. . Den har
kommit till användning i tre fall. Den har avvecklats utan förlust i ett fall,
men på grund av uttalande från riksdagens sida har försäljning av sålunda
belånade aktier förhindrats i två fall, och åtminstone i det ena fallet kan man
konstatera, att en ganska betydande förlust kommer att uppstå, därest icke
några särskilda förhållanden komma emellan. Den tredje formen för stöd åt
bankerna genom kreditkassan var beläning av s. k. tillskottsbevis. Den .har
också förekommit i tre fall, men hittills har denna form av stödåtgärd icke
förorsakat eller åstadkommit någon som helst förlust för statsverket. Jag

Äng. stöd
åt vissa
svenska
kreditinrättningar.

(Forts.)

Wr 53. 4

Torsdagen den 2 juni.

Anq. stöd
åt vissa
svenska
kreditinrättningar.

(Forts.)

nämnde, att ett visst uttalande blivit gjort under riksdagen, som haft till följd
förluster för staten. Jag syftade på det uttalandet, som riksdagen på sin tid
gjorde, att. de bankaktier, som voro belånade av kreditkassan, icke fingo säljas
utan riksdagens medgivande och, örn icke minnet sviker mig allt för mycket,
sedan icke under parivärdet. Just detta sista uttalande från riksdagens
sida har haft till följd att statsverket fått eller i varje fall får vidkännas ganska
avsevärda förluster i särskilt ett fall.

Nu har också bankoutskottet •—- jag skulle vilja påstå både de, som bilda majoritet,
och de, som stå för den ena reservationen — omgärdat det förslag, som
Kungl. Maj:t framlagt, med, jag skulle vilja säga, ett taggtrådsstängsel. Det
skulle förhindra i en hel del fall ett beträdande av sådana vägar, som riksdagen
förut beslutat att komma till användning under gången tid. Om jag icke
tolkar utlåtandets i många punkter ganska dunkla formulering oriktigt, kan
jag icke finna annat än att några stödåtgärder kunna icke få vidtagas i form
av teckning eller belåning av aktier i bankaktiebolag, icke heller belåning av
lotter i solidariska bankbolag. Att regeringen icke skulle få någon fullmakt
att teckna lotter i solidariska bankföretag, finner jag naturligt, och jag
skulle vilja tillägga, herr talman, att det är överflödigt att göra något uttalande
därom. Ty det finns väl ingen regering, som skulle vilja inlåta sig på
att ställa staten solidariskt ansvarig inom ett bankföretag tillsammans med
de andra. Vidare har bankoutskottet givit uttryck åt den uppfattningen, att
därest hjälpåtgärder skola vidtagas beträffande någon solidarisk bank få sådana
icke lämnas utan att det solidariska ansvaret bibehålies i sin fulla utsträckning.
Har jag icke tolkat bankoutskottets utlåtande på den tredje punkten
felaktigt, får heller icke hjälp lämnas till en solidarisk bank i samband
med att densamma ombildas till bankaktiebolag. Sådana bestämmelser, som
här skulle komma till användning enligt utskottets utlåtande, lia, så vitt jag
kan finna, icke i något fall tidigare kommit till användning. Huruvida ett
solidariskt bankbolag efter det att detsamma utan statens medverkan ombildats
till aktiebolag, skulle kunna få komma ifråga om att få hjälp, kan jag
icke heller utläsa. Det vill med andra ord säga, att örn en solidarisk bank på
grund av olika skäl och omständigheter befinner sig i det läget, att dess lottägare
och ledning finna det önskvärt, att banken ombildas till aktiebolag för
att stärka likviditeten, skulle en sådan bank icke komma i betraktande, när det
gäller att få stöd från statens sida.

En annan fråga, som jag gjort mig, när jag läst detta utlåtande, har varit
den, huru man skall förfara, därest den olyckan skulle inträffa beträffande en
solidarisk bank, att den jämlikt bestämmelserna i gällande lag skulle vara skyldig
att träda i likvidation. En sådan eventualitet skulle ju kunna inträffa.
Skyldighet att träda i likvidation föreligger ju när 10 % av det egna kapitalet
förlorats. Detta behöver icke betyda, att insättamas intressen stå på spel,
men banken är likvidationsmässig. Jag föreställer mig, att om banken råkar
i den situationen under nuvarande tid, när människorna naturligt nog äro mycket
försiktiga, lär det väl bli svårt att uppbringa ett nytt lottkapital. Kunna
då icke dessa medel, som bär skulle ställas till Kungl. Maj :ts förfogande, komma
till användning, så kan det väl icke medföra annat än en av två konsekvenser.
Den ena är, att banken får träda i likvidation, driva in sina fordringar,
betala sina skulder, d. v. s. insättarna, och sluta sin rörelse. Den andra
är naturligtvis den, att banken ombildas till aktiebank utan statens medverkan.
Jag bör kanske också i detta sammanhang nämna en tredje möjlighet,
nämligen att banken överlåtes till någon av de stora bankerna. Jag skulle
vilja ifrågasätta, örn icke kontentan av hela detta bankoutskottsutlåtande med
alla dess spärrar blir den, att de mindre bankerna, därest de icke känna sig
säkra beträffande sin existens och fortsatta rörelse, under den kommande tiden

Torsdagen den 2 juni.

5 Nr 53.

måste beträda den sistnämnda vägen. En sådan utveckling, jag betonar det
ännu en gång, har dock riksdagen uttalat sig emot. För min del deklarerar
jag gärna, att jag tillhör dem, som anse, att det är icke önskvärt, att hela vårt
affärsliv skall vara beroende av två, tre eller fyra storbanker. .Våra provinsbanker
och även de mindre aktiebankerna ha alltjämt en stor mission att
fylla i produktionens tjänst.

En av de spärrar, som bankoutskottet bär omgärdat denna stödaktion med,
är just vad jag förut har talat örn, nämligen den solidariska ansvarighetens
utkrävande. Jag vet nu icke vad bankoutskottet överhuvud taget har haft för
särskild anledning att uppställa det kravet såsom ofrånkomligt. Den äldsta
av våra solidariska banker fyller i år 100 år. Under en lång tidsperiod hade
vi här i landet mellan 25 och 30 solidariska banker. Vårt land genomgick under
den tiden svåra kriser, och det var ju speciellt under det sist förflutna decenniet
några stycken sådana solidariska banker, som behövde hjälp och stöd,
men ingen, såvitt jag vet, har befunnit sig i det läget, att den solidariska ansvarigheten
kunnat ifrågasättas. Detta beror givetvis därpå, att när vi ha
en uppsiktsmyndighet, så skall man väl åtminstone, även örn herrarna kritisera
densamma, sätta det förtroendet till densamma, att när banklagen föreskriver
likvidationsförfarande redan när 10 procent av grundfonden är borta, så
skall uppsiktsmyndigheten ingripa, innan man kommer så långt, att den solidariska
ansvarigheten behöver och måste utkrävas.

Jag skulle dessutom vilja ställa den frågan, vad man egentligen åsyftar
med den solidariska ansvarigheten i ett fall sådant som detta. Det finns ju
intet, som kan hindra en lottägare att sälja varenda lott utom en, och^jag föreställer
mig, att uppstår det verkligen fara för en solidarisk bank, så skynda
sig väl åtminstone de, som ha någon förmögenhet bakom sitt innehav _av
lotter, att sälja så långt de lagenligt kunna sälja. Då blir det väl till sist
en mycket ojämn fördelning, i varje fall när det gäller att utkräva den solidariska
ansvarigheten. Och icke nog med detta, utan när de kapitalister, örn jag
får använda det uttrycket, som äro ägare till lotter i ett solidariskt bankbolag,
anse sig riskera något därigenom, så lära de icke blott sälja sina lotter utan
även vända sig ifrån en sådan bank, där de tidigare varit delägare och fortfarande
i någon mån äro det, och därigenom påskyndar man ju krisen för en sådan
bank.

Ja, herr talman, jag skall strax sluta. Jag vill endast ytterligare en gang
understryka, att genom bibehållandet av alla de spärrar, som bankoutskottet
här har uppsatt, så får visserligen Kungl. Majit till sitt förfogande 30 miljoner
kronor, men situationer kunna komma att uppstå, där detta endast blir en tom
gest, som icke har någon betydelse i verkligheten. Det kan icke vara ett intresse
för någon regering att ha en så vidsträckt fullmakt, som regeringen
har begärt. En prövning av en uppkommen fråga örn stöd åt en bank kräver
ju både ansvarskänsla, förutseende och beaktande av olika omständigheter just
vid den tidpunkten. Men jag betonar ytterligare, att lia vi hitintills kunnat
bevara i största möjliga utsträckning förtroendet för vårt bankväsen, så böra
vi väl ändå i fortsättningen kunna lämna detta förtroende åt regeringen, den
må sedan heta vad som helst, särskilt med hänsyn därtill, att det ju är riksdagens
egna förtroendemän, riksgälds- och riksbanksfullmäktige, som ha att
göra sitt inflytande gällande, innan en stödaktion vidtages. Jag föreställer
mig, att det icke skall vara möjligt för någon regering att emot ett avstyrkande
från dessa båda institutioner bifalla en framställning, där man vedervågar statens
pengar i någon större utsträckning och utan att detta är ofrånkomligt.

Bankoutskottet säger i sitt utlåtande, att utskottet har icke blivit övertygat
örn att svårigheterna på ett eller annat håll vore så stora och av den natur, att
ett ingripande skulle vara förestående eller att krafterna hos de närmast in -

Ang. stihl
åt vissa
svensksf
kreditinräOt,
ningar.

(Korts.)

Nr 53. 6

Torsdagen den 2 juni.

Ang. stöd
dt vissa
svenska
kreditinrättningar.

(Forts.)

tresserade icke skulle räcka till att bemästra svårigheterna. Jag begagnar
tillfället, herr talman, att ge uttryck åt den uppfattningen, med den jag vågar
säga ganska ingående kännedom jag har örn de allra flesta bankers ekonomiska
ställning, att jag tror icke heller, att det föreligger någon överhängande fara.
Jag vågar göra det uttalandet, att det misstroende emot våra banker, som
tar sig uttryck bland annat i de alltjämt vikande kurserna på deras lotter eller
aktier, icke är befogat, men å andra sidan är det alldeles uppenbart, att om
krisen fortsätter med oförminskad styrka, så kan problemet uppstå på ett eller
annat håll, där det visar sig, att ett stöd från statens sida är önskvärt och kan
ske utan nämnvärda risker.

Det är från dessa utgångspunkter, herr talman, som jag beklagar, att bankoutskottet
satt upp dessa taggtrådsstängel omkring den fullmakt, som av regeringen
har begärts. Jag har ansett det vara min plikt både att framlägga
propositionen och att göra dessa uttalanden, och sedan har riksdagen att taga
ansvaret fullt och helt ut.

Herr Öhman: Herr talman! Vid behandlingen här i kammaren av den del
av den kungl, propositionen, som avsåg stöd åt Skandinaviska kreditaktiebolaget
hade vi från vår sida tillfälle att ge tillkänna vår uppfattning örn en dylik åtgärd
från statsmakternas sida. Jag kan därför i dag fatta mig kort. Jag ber
emellertid att få erinra därom, att när vi här för närmare två månader sedan
behandlade stödaktionen till Skandinaviska kreditaktiebolaget, så anfördes
från deni,, som gingo in för denna stödaktion, att den närmast avsåg att vara
en garanti för att de industriföretag, som hade sina krediter ordnade genom
nämnda bankinstitut, skulle komma i tillfälle att fortsätta sin verksamhet, och
att man således skulle kunna undvika att ytterligare öka arbetslösheten. Under
den tid, som har gått, sedan riksdagen fattade detta beslut, ha vi nog litet
var börjat inse vilket värde som låg i dessa deklarationer. Det är för oss alla
bekant, att en rad av de industriföretag, som närmast hade kreditförbindelse
med Skandinaviska kreditaktiebolaget, dels helt ha inställt driften, dels ha inskränkt
densamma. Det är icke så många dagar sedan tidningarna meddelade,
hurusom .arbetarna vid ett industriföretag, som närmare kanske än något
annat hade sin kredit ordnad genom Skandinaviska kreditaktiebolaget och som
följaktligen också skulle komma i åtnjutande av detta stöd, dels på grund av
avskedande^ dels på grund av inskränkt arbetstid kommit i det läget, att de
till och med kollektivt måste uppvakta ortens fattigvårdsmyndigheter för att
begära hjälp till sin utkomst.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att »enligt utskottets mening resa sig starka
betänkligheter mot att understöd från statens sida lämnas åt enskilda kreditföretag»,
men örn så är fallet, måste det förefalla synnerligen egendomligt, att
här ingriper regeringen, och riksdagen är redo att anvisa 30 miljoner kronor
utan att det vare sig ifrån regeringsbänken, i den kungl, propositionen eller i
utskottets utlåtande ges någon som helst antjMan örn att det inkommit krav
från något bankinstitut om att erhålla hjälp. Man säger till och med här i
utskottets utlåtande, att de upplysningar, som man har inhämtat, ha icke gjort
utskottet övertygat örn att det föreligger några svårigheter av sådan natur,
att icke vederbörande banker och penninginstitut själva med egna krafter kunna
övervinna dem. Trots en sådan deklaration kommer utskottet här ändå och
begär, att riksdagen, efter allt vad som har skett, skall ställa ytterligare 30
miljoner kronor till förfogande för privatbankerna. Detta innebär med andra
ord, att man rent av inbjuder vederbörande bankföretag att begära hjälp från
statens sida, ehuru varken riksdagen eller regeringen på något sätt kunnat vara
i tillfälle att kontrollera den kreditgivning och de affärer, som vederbörande
banker lia bedrivit. Eller kanske det är på det sättet, att när man bär an -

Torsdagen deli 2 juni.

Nr 53.

fört dessa synpunkter i utskottets utlåtande och sagt,o att det icke är någon
fara och att ingen vill ha några pengar, men att vi ändå skola ställa dessa medel
till förfogande, så har man gjort det därför, att man på det sättet tror sig
lättare kunna förmå riksdagen att ställa denna summa till regeringens förfogande
för att den sedan skall kunna lämna stöd till de kreditinstitut, som därom
göra framställning. Det heter visserligen i de föreskrifter, som utskottet
här har föreslagit beträffande det sätt, varpå hjälp skall lämnas, att det skall
ske i samråd med riksgäldsfullmäktige och med riksbanksledningen o. s. v.,
men för mig är detta ingen som helst garanti efter vad som har skett under
senaste tiden och det sätt, varpå vi allesammans veta, att vederbörande i riksbanken
lia handlat, då det har gällt frågan oin kreditgivningar.

Jag tycker, att från den sida, där man nu går in för att lämna dessa medel
till bankerna, borde man åtminstone ställa det villkoret, att man skall veta
vilka banker det här är fråga örn, att man skall lia en aning om vilken politik:
de ha bedrivit och ha vetskap om hur de ha garderat sig, vilken utdelning de
ha lämnat under de sista åren till sina aktieägare o. s. v. Men här vet man
ingenting. Man deklarerar, att det är ingen fara. Men pengar skola ställas
till regeringens förfogande. Utåt affischerar man, att det är ingen risk. Man
säger: Ni kan spekulera hur som helst, kom bara in till regeringen och lägg

upp en rapport, som kan tilltala den, då finnes möjlighet att få stöd. Och
ytterst komma den politiken och de åtgärderna att gå ut över skattebetalarna.
Det är självklart, att vi från kommunistiskt håll icke vilja göra oss medansvariga
i en sådan politik och att vi icke kunna på något sätt stödja ett förslag
sådant som det här förevarande.

Jag vill också i det sammanhanget erinra därom, hur man handlar, när det
blir fråga örn åtgärder från statsmakternas sida gentemot dem, som verkligen
tillkännagivit, att de äro i behov av att få hjälp. Jag syftar på landets många
tusen arbetslösa. Den senast tillgängliga rapporten^ från atbetslöshetskommissionen
visar på en rapporterad arbetslöshetssiffra på över 111,000. .Det delades
i går på kamrarnas bord ett utlåtande, där man går in för att till dessa
arbetslösa anvisa endast 25,000,000 kronor. När det alitsa gäller ett anslag
för att avhjälpa den verkliga nöden i landet, då har man synnerligen svårt för
att taga något grepp i statens pung. Men här är man redo att efter det man
för någon månad sedan beviljat 215,000,000 kronor till Skandinaviska kreditaktiebolaget
nu ytterligare ställa 30,000,000 kronor till regeringens förfogande
till fortsatt stöd åt storbankerna.

Finansministern anförde bär i sitt tal, att en av grundpelarna i en sund ekonomi
var ett orubbat förtroende till bankväsendet. Ja, det är möjligt att så
är fallet, i varje fall med de utgångspunkter, som finansministern har för sin
inställning till problemet. Men jag frågar då: Stärker man detta orubbade

förtroende genom att bär ställa i utsikt, att detta bankväsende ligger så illa
till, att man här när som helst ytterligare från statens sida skall tvingas att
satsa 30,000,000 kronor? Jag har för min del svårt att tro, att så skall bliva
fallet.

Emellertid omnämnde finansministern en sak i sitt anförande, som var Tätt
så intressant. Det var nämligen, när han konstaterade, att de stödåtgärder till
hjälp åt bankväsendet i landet, som från statens sida hava vidtagits, hava. kostat
avsevärda summor. Så långt jag kan döma av tillgängliga handlingar
har ändock vid varje tillfälle, när det varit fråga örn att giva statsanslag till
banker och kreditinstitut, man såväl från regeringsbänken som_ från respektive
partiers sida, som understött denna politik, förklarat, att här föreligger ingen
risk. Samma deklaration avlämnades, när det senaste anslaget på 215,000,000
kronor behandlades. Och liiser man utskottets utlåtande i fråga om detta tillstyrkande
av dessa 30,000,000 kronor, som det nu är fråga örn, far man ock -

Ang. stöd
åt vissa
svenska
kreditinrättningar.

(Forts.)

5r 53. g

Torsdagen den 2 juni.

Aéuiksa så de,n uPPfattningen> att här föreligger ingen som helst fara. Men utvecklin srenska

®en har visat och finansministern har ''bekräftat, att hittills har staten fått

h-editinrätt- satsa stora summor till underhåll och stöd åt bankväsendet.
ringar. Man säger här i utskottets utlåtande, att detta stöd till bankerna skall få ske
(Forts.) endast sedan vederbörande institut underkastat sig de särskilda föreskrifter i

fråga om tillsyn och kontroll, som Kungl. Maj:t kan finna skäligt meddela.
Ja, jag måste ju säga, att det är tämligen sent att komma med kontrollen, sedan
vederbörande bankinstitut kommit i det läget, att det kräver statsmakternas
ingripande. Det borde väl i sa fall hava skett tidigare. Jag finner det
vara fullständigt orimligt, att man först skall lämna vederbörande banker och
penninginstitut full frihet praktiskt taget att sköta sina affärer hur som helst
och sedan, när det går på tok, gå till riksdagen och begära, att den skall träda
emellan och votera örn skattebetalarnas medel för att verksamheten i fortsättningen
skall upprätthållas.

Ja, herr talman, det är några av de synpunkter jag ville anföra, och med
detta vill jag sålunda hemställa örn avslag på utskottets hemställan.

Herr Johansson i Edsbyn: Herr talman! I motsats till utskottsmajori tetens

och högerreservanternas mening anser jag, att man icke bör binda det
stöd, soni här är avsett att lämnas, med alltför detaljerade föreskrifter och
villkor. Det kan uppkomma en situtation, då vi kanske alla bär i riksdagen
skulle vara glada över, att sådana villkor icke blivit uppställda. När t. ex.
utskottet säger, att statens ingripande på detta område bär enligt utskottets
uppfattning äga rum endast om andra utvägar för övervinnande av iråkade
svårigheter befinnas stängda o. s. v., kan man tänka sig en sådan situation,
som att en mindre bank råkat i svårigheter i fråga örn sin likviditet, ehuru
den för övrigt står på solid grund. Örn då, såsom det vanligen skett under
de senaste årtiondena, en storbank träder till och förklarar sig villig att övertaga
den mindre banken och på så sätt göra insättama skadeslösa, skulle staten
enligt de villkor, som utskottet här uppsatt, icke kunna träda till för att
hjälpa den mindre banken. Men det är en sådan utveckling av vårt bankväsende,
som jag för min del icke anser vara önskvärd. Det har nämligen visat
sig, att de mindre provinsbankerna ägnat mera omsorg om näringslivet på
respektive orter än vad fallet blivit, sedan de uppgått i en större bank. som
visserligen har ett avdelningskontor på platsen men huvudsakligen för att
samla upp sparmedel från landsorten, vilka sedan sändas till de stora städerna
och de stora industrisamhällena till förfång för de nödvändiga näringsgrenar,
som finnas på platsen.

De mindre näringsföretagen ute i landsorten kunna därför mångå gånger
bliva lidande på denna trafik, när det gäller deras legitima behov av rörelsekapital.

Jag kan också tillägga, att det är först sedan våra kreditinstitut antagit
dessa jättedimensioner, som de stora förlusterna hava gjorts och man titt och
tätt måst anlita statens hjälp.

Om nu utskottets förslag eller högerreservanternas förslag vinner riksdagens
bifall,^ torde Kungl. Maj :t vara förhindrad lämna stöd åt en mindre bank, örn
den råkat i tillfälliga svårigheter, därest en storbank är villig att uppsluka
den mindre banken i sig.

n.. .övrigt tror jag, att man kan fullt lita på regeringens omtanke och
försiktighet, när det gäller att stödja bankföretagen, så att den kan stå till svars
för en kommande riksdag, detta vare sig det blir den nu sittande regeringen,
som skall använda den fullmakt, som riksdagen nu är i färd med att utfärda,
eller någon annan.

På dessa grunder ber jag, herr talman, att få yrka avslag på utskottets

Torsdagen den 2 juni.

Nr 53.

hemställan och bifall till den av herr Johansson i Östersund och mig avgivna,
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Wikström och Johanson i Huskvarna.

Herr Lindman: Herr talman! Jag tror icke, att herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet fattat denna sak riktigt, då han vill göra gällande,
att det är på grund av något misstroende, som man vill göra dessa begränsningar
i jämförelse med de åtgärder, som tidigare blivit gjorda, eller för att
använda hans ord, som man reser ett taggtrådsstängsel kring möjligheterna
för Kungl. Majit att vidtaga hjälpåtgärder i detta fall. Han säger
att då får riksdagen ensam taga ansvaret. Men jag vill då säga, att herr
statsrådet har rätt och fullständigt rätt, när han talar örn de åtgärder, som
skett vid tidigare tillfällen -—- jag menar icke Skandinaviska kreditaktiebolaget,
utan det var visst någon gång för en tio år sedan, jag tror att det var
1922 rent av — då man uppsatte, som han uttalade sig, vissa villkor för att
då kunna ingripa hjälpande och stödjande, nämligen genom de olika formerna,
att man kunde övertaga bankens engagement, som vi gjort i mycket stor
utsträckning, eller genom belåning av aktier i bankbolag, som blivit i behov
av rekonstruktion, eller genom att tillhandahålla tillskott — detta ord tillskott
taget såsom den banktekniska term, som förekommer i paragraferna 92
och 209 i banklagen. Det får icke förbises, att när man gör denna stödaktion,
som ju alla här vilja vara med örn att göra, är det icke bara för att
begränsa Kungl. Majis möjligheter att använda olika former, utan det är även
för att giva ett uttryckligt besked åt dem, som behöva hjälp, att det icke går
utan vidare att erhålla hjälp. Man vill giva liksom en liten fingervisning
örn att här vill man hava litet strängare former än man hade förra gången,
då genom övertagandet av engagement, som statsrådet nämnde, mycket stora belopp
blivit förlorade. Det är väl vad som förestavat utskottets och högerreservanternas
uttalande.

I den kungl, propositionen, som ju omfattar både denna stödaktion och den
tidigare stödaktionen för Skandinaviska kreditaktiebolaget, har jag icke kunnat
finna annat, än att man talar örn likviditetsförhållandet och knappast
berör soliditetsf örhållan det. Och när det gällde Skandinaviska kreditaktiebolaget,
gällde det likviditetsförhållandet. Jag tror — och jag
tror mig hava rätt att uttala det — att våra banker dess bättre äro
i den ställningen, att de kunna åtnjuta allmänhetens förtroende och
att det icke är så farligt ställt med dem. Om en bank råkat i likviditetssvårigheter,
har ju Kungl. Maj :t naturligtvis på grund av utskottets betänkande
rätt att hjälpa den med insättning av penningar i form av lån eller
förlagsvis. Den saken är ju oomtvistad. Men när herr statsrådet talade om,
att en solidarisk bank kan befinna sig i ett sådant läge, att den behöver för
stärkandet av sin likviditet eller också sin soliditet övergå till att bliva aktiebank,
menar jag för min del, att en solidarisk bank bör icke tillåtas att, örn
den är i behov av stöd för vare sig likviditeten eller soliditeten, få ombildas
till aktiebank, förrän den blivit i sådant skick, att den kunnat återbetala det
stöd, den erhållit av statsmakterna. Så länge som möjligt, menar jag, bör den
solidariska ansvarighet, som lottägarna hava, stå kvar och även kunna utkrävas.

Nu ber jag emellertid att ytterligare få framhålla med anledning av vad
statsrådet yttrade, att jag lika litet som herr Johansson i Edsbyn är av den
uppfattningen, att det skulle kunna vara önskvärt, att ett antal av tre eller
fyra storbanker kunde sätta sig i besittning av de mindre bankerna genom
att dessa komme i svårigheter och icke kunde erhålla hjälp av staten. Det är

Äng. stöd
åt vissa
svenska
kreditinrättningar.

(Forts.)

Nr 53. 10

Torsdagen den 2 juni.

Ang. städ
åt vissa
svenska
kreditinrättningar.

(Forts.)

icke önskvärt. Det är sannerligen icke önskvärt, att de gamla provinsbankerna
—■ som vi kanske kunna kalla dem, även örn verksamheten understundom svällt
ut litet över provinsernas gränser — skola försvinna. Jag tror egentligen icke,
att det är någon, som önskar något sådant. Men här gäller det icke den saken.
Här gäller det på vad sätt man skall kunna komma till hjälp dels beträffande
likviditetssvårigheterna och dels beträffande soliditetssvårighetema.

Vad de förstnämnda beträffar lägger utskottets utlåtande intet hinder i vägen
för en sådan sak. Staten kan lämna, som jag nyss nämnde, lån genom att
insätta penningar i banken eller genom att teckna förlagsbevis, såsom skedde,
när det gällde Skandinaviska kreditaktiebolaget. Vid den saken torde jag alltså
icke behöva mycket uppehålla mig. Men nu hava vi kommit in på den
andra frågan, nämligen soli ditets frågan, den fråga sålunda, som är ganska litet
berörd.i den kungl, propositionen, där man företrädesvis talar örn, att stöd
eller bistånd bör lämnas genom teckning av förlagsbevis eller insättande av
medel, bundna på viss tid, men där det också anföres, att det kan ske på annat
sätt, som icke på förhand: kan angivas. Det skulle sålunda vara detta
sista uttryck, som skulle hava framkallat förslaget örn att man skulle kunna
lämna försträckning eller lån genom teckning av aktier eller belåning
av aktier eller, som utskottet säger, belåning av lotter i solidariska
bankbolag. Jag hoppas, att de, som underskrivit utskottets betänkande,
skulle vilja komma med ett förslag om att stryka denna sista punkt.
Ty det kan väl, herr talman, till att börja med icke komma i fråga, att staten
skulle belåna lotter i solidariska bankbolag. Ty i händelse en sådan bank
komme i svårigheter och måste träda i likvidation, tvingades staten att inträda
och övertaga dessa lotter och därmed också att övertaga den solidariska ansvarigheten.

Nu skiljer sig utskottet från högerreservanterna på just denna punkt. Skiljaktigheten
ligger ju häruti, att utskottet förmenar, att en sådan teckning eller
belåning av aktier i bankaktiebolagen eller belåning av lotter i de solidariska
bankbolagen icke skall få ske, där icke alldeles särskilda omständigheter prövas
därtill föranleda, under det att högerreservanterna säga, att det icke får
ske. Alltså, högerreservantema hava icke tagit med detta »där icke alldeles
särskilda omständigheter prövas därtill föranleda». Det är skillnaden mellan
utskottets betänkande och högerreservanterna.

Jag vill säga ett ord till örn de solidariska bankerna, ty det är egentligen
dem, jag kommer att uppehålla mig vid. När statsrådet säger, att en lottägare
i ett solidariskt bankbolag kan avhända sig alla sina lotter utom en, så spelar
det ju iqgen roll alls, ty har han bara en lott i det solidariska bankbolaget, så
utsätter han sig för, att det solidariska ansvaret utkräves av honom.

Jag har hämtat ut en lagbok. Jag skall be att få för herr statsrådet, som synes
tvivla på denna sak, läsa upp några rader.

(Herr statsrådet Hamrin inföll här: Jag tvivlar icke alls.)

Jag skrev upp det på en lapp: »Huvudlottägarna ansvare för uppfyllandet
av alla bolagets förbindelser, en för alla och alla för en.» Sålunda, örn jag har
en lott i ett solidariskt bankbolag eller tusen lotter, är jag solidariskt ansvarig
»en för alla och alla för en». Det är innebörden av den solidariska ansvarigheten.
Det är den, som man icke velat släppa.

Emellertid finnes, som jag nämnde, i banklagen såväl beträffande aktiebolag
som solidariska banker en bestämmelse, genom vilken staten kan komma dessa
banker till hjälp utan att behöva vare sig teckna eller belåna några aktier eller
lotter —• det sistnämnda kan ju icke komma i fråga. Det finnes en bestämmelse,
som säger, att örn ett bankaktiebolag eller ett solidariskt bankbolag kommer i
soliditetssvårigheter, d. v. s. örn det har gjort förluster, som äro så stora, att

Torsdagen den 2 juni.

11 Nr 53.

mer än en tiondedel av kapitalet gått förlorat, är bankaktiebolaget eller den
solidariska banken skyldig att träda i likvidation, för så vitt icke aktieägarna
respektive lottägarna skjutit till vad som fattas. Sålunda, en solidarisk bank,
som på grund av gjorda förluster förlorat mer än en tiondedel av sitt kapital,
kan rädda sig från likvidation genom att man skjuter till vad som fattas, i
form av en ökning av bolagets lottkapital. Men det finnes också en annan form,
som banklagen uttryckligen talar örn, nämligen att lottägarna kunna skjuta till
ett kapital, som kallas med den tekniska termen i banklagen för tillskott oell
som bär företräde framför lotterna. Örn det tillskott, som tillskjutes, är tillräckligt
stort för att täcka förlusten, behöver inte något tillskott göras i lottkapital,
utan då är ett tillskott gjort, som ersätter detta. Detta tillskott medför
icke solidarisk ansvarighet såsom det solidariska, lottkapitalet, och det har
en förmånsrätt framför lottkapitalet på det sättet, att på detta tillskott skall
man äga uppbära 6 procents ränta örn året samt erhålla återbetalning av det
tillskjutna kapitalet, innan någon som helst utdelning får äga rum på lottkapitalet.
Detta tillskott har alltså en ställning, som är utomordentligt stark. Lottägarna
få icke någon utdelning, förrän på tillskottet betalats 6 procents ränta
och därjämte tillskottskapitalet blivit återbetalt. Nu menar jag, att om man
vill hjälpa en solidarisk bank, som befinner sig i soliditetssvårigheter, då kan
man hjälpa den genom att låta de lottägare, som tillskjuta detta tillskott, få
lån av staten mot de tecknade tillskottsbevisen. Det blir i själva verket något
i samma stil, som när man tecknade förlagsbevis i Skandinaviska kreditaktiebolaget.
Men tillskottsbevisen få till och med en bättre ställning än förlagsbevisen,
därför att, som jag nyss nämnde, någon utdelning icke får ske, förrän
hela tillskottet återbetalts med räntan.

Då frågar man sig: vilken ställning hava dessa intressenter i solidariska bolag,
i händelse det går på tok, i händelse det behöver ske en likvidation? Jo,
för det första skola naturligtvis alla bankens fordringsägare erhålla sina insatser
återbetalda av lottkapitalet och, örn så kräves, av den solidariska ansvarigheten.
Vidare skall, därest icke kommanditlotter förekomma, tillskottet återbetalas,
innan lottkapitalet får i någon mån lämnas tillbaka. Sålunda, lottkapitalet
ansvarar för hela tillskottet. I fråga örn våra solidariska banker synes
det mig, att dessa tillskott böra vara en synnerligen säker form, när staten
skall lämna en hjälp åt banker, som befinna sig i soliditetssvårigheter. Naturligtvis
hjälper man dem på samma gång, örn de befinna sig i likviditetssvårigheter.
Det är därför, som jag, herr talman, när jag yrkar bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Lindgren m. fl., skall be att få föreslå en ändring
i motiveringen.

Örn herrarna lia utskottsbetänkandet i sill hand och behagade se på sid. 5, så
står där mitt på sidan: »Ej heller bör, där icke alldeles särskilda omständigheter»
etc. Det lilla stycket på fem rader finns icke i reservationen utan är ersatt
med reservationens yttrande på sid. 7: »Ej heller bör stöd hannas i form av
tecknande eller belåning av aktier i bankaktiebolag eller lotter i solidariskt
bankbolag.» Därefter börjar nästa stycke med: »Beträffande solidariskt bankbolag
torde vidare böra tillses att, där bistånd från statens sida befinnes påkallat,
detta icke gives i sådan form eller under sådana förhållanden, att lämnad
försträckning ej kommer att omfattas av lottägarnas solidariska ansvarighet
för bolagets förbindelser eller att ett avlyftande av nämnda ansvarighet i
någon mån äger runi.» Där vill jag hemställa att få inflika- följande passus:
»Härmed avses dock icke det fall, då fråga är örn sådant tillskott, som enligt
§ 209 i lag örn bankrörelse erfordras för undvikande av bolagets trädande i likvidation.
» Därmed är all den farhåga, som herr statsrådet hyste på grund av
den otydliga och oklara motivering, som han förmenade förefanns i utskottsbetänkandet
undanröjd. Denna oklarhet skulle väl ligga i. förmodar jag, att där

Äng. stöd
åt vissa
svenska
kreditinrättningar.

(Forts.)

Nr 53. 12

Torsdagen den 2 juni.

Ang. stöd
ät vissa
svenska
kreditinrättningar.

(Forts.)

står ordet »försträckning» och att detta tillskott skulle kunna betraktas som
en försträckning. Men den är därmed undanröjd, och Kungl. Majit har möjlighet
att kunna lämna lån på tillskottsbevis och på så sätt hjälpa en bank att
täcka den lucka, som uppkommit i dess tillgångar.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till herr Lindgrens m. fl. reservation
med det av mig föreslagna tillägget i motiveringen, som jag skall
be att få överlämna.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Då det torde vara sannolikt,
att en stor del av kammarens ledamöter, som instämma i de synpunkter, vilka
anförts av finansministern och herr Lindman, dock icke vilja rösta för den reservation,
som på denna punkt är fogad till utskottets betänkande av herr Lindgren
m. fl., så ber jag att få framställa ett ändringsyrkande i fråga örn utskottets
motivering, ett ändringsyrkande av samma innebörd som det, som herr
Lindman föreslog beträffande reservationen.

Jag hemställer sålunda, att i fjärde stycket på sid. 5, det stycke, som börjar
med orden: »Beträffande solidariskt bankbolag», måtte efter den första punkten
inskjutas följande mening: »Härmed avses dock icke det fall då fråga
är örn sådant tillskott, som enligt § 209 i lag örn bankrörelse erfordras för undvikande
av bolagets trädande i likvidation.» Återstoden av stycket skulle vara
oförändrad. Samma yrkande på denna punkt, som herr Lindman framställt
beträffande reservationen, vill jag alltså framställa beträffande utskottsutlåtandets
motivering. Detta yrkande kommer också att framställas i första
kammaren.

Jag ber också med åberopande av den motivering, som anförts, att få föreslå,
att i det föregående stycket, det som börjar med »ej heller bör, därest icke
alldeles särskilda omständigheter prövas därtill föranleda» orden »eller genom
belåning av lotter i solidariskt bankbolag» måtte utgå, så att denna punkt får
den form, som av herr Lindman framhölls som den önskvärda. Jag behöver
icke framställa någon ytterligare motivering för dessa ändringsförslag. Jag
kan hänvisa till herr statsrådets anförande och till de synpunkter, som anförts
av herr Lindman.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag med dessa
ändringar.

Herr Wigforss: Herr talman! Jag skall be att få svara något på den

kritik, som från finansministerns sida. har riktats mot detta utskottsutlåtande,
men jag skall börja med att tillstyrka den ändring i utskottsutlåtandet,
som är föreslagen av herr Anderson.

Ändringen på det första stället är ju ganska nödvändig. Det har nämligen
aldrig varit avsikten att antyda, att även i dessa undantagsfall staten
skulle kunna belåna lotter i de solidariska bankbolagen. Vad det andra tilllägget
beträffar, så är det, örn man så vill, något uppmjukande, men det är på
en punkt, där utskottsmajoriteten säkerligen icke haft någon avsikt att sätta
en onödig spärr för ett praktiskt ingripande, örn detta skulle visa sig vara
önskvärt.

Det som är det väsentliga i utskottsutlåtandet och det som uppenbarligen också
finansministern funnit vara något obehagligt, är, att utskottet starkt understrukit,
att statens ingripande för att hjälpa dessa banker skall vara den absolut
sista utvägen och att man icke skall låta staten gripa in, även örn det
ur vissa synpunkter kan befinnas vara önskvärt, därest förhållandena ligga
på det sättet, att det enskilda bankväsendet på egen hand kan reda upp svårigheterna.
Det taggtrådsstängsel som utskottsutlåtandet sålunda uppreser,

Torsdagen den 2 juni.

13 Nr 53.

är fullt avsiktligt, och jag tror, att det är nödvändigt, att man i nuvarande
läge, efter vad som skett i fråga örn den skandinaviska banken, gör fullt klart
för det svenska folket och även för bankerna, att denna hjälp till Skandinaviska
kreditaktiebolaget beviljades på de skäl, som offentligt framfördes och
icke på några andra. De skäl, som offentligen framfördes, voro, att man genom
detta stöd åt Skandinaviska kreditaktiebolaget ville förekomma en allvarlig
rubbning av förtroendet till hela vårt bankväsende. Vi ville förebygga en
panik, som skulle föranleda uttag ur banken och föranleda kreditinskränkningar
till industrien, arbetslöshet och en skärpning av krisen. Denna hjälp var
icke på något sätt motiverad av att vi ville hjälpa några enskilda aktieägare
och icke heller motiverad av att man ville hålla vid liv några speciella enskilda
bankföretag. Örn sålunda den möjligheten i fråga örn skandinaviska banken
praktiskt förelegat, att dess verksamhet hade kunnat fortsätta med stöd av
andra enskilda banker, om där hade kunnat förekomma en uppdelning och en
fusion, så hade icke detta argument funnits, som lett riksdagen att tämligen
enhälligt besluta stöd. Men på grund av det som skedde med skandinaviska
banken, har säkerligen på många håll utbrett sig den uppfattningen, att örn
en bank kommer i vissa svårigheter och örn dessa svårigheter eventuellt skulle
kunna leda till att banken bleve tvungen att sälja sig till en större bank, har
banken alltid den utvägen att komma till statsmakterna och säga: ni vilja väl
icke beröva oss livet, ni måste satsa statsmedel, vi ha rätt att existera. Jag
säger icke, att detta har varit finansministerns uppfattning, men jag säger, att
den uppfattningen finns på många håll, och man har så pass starkt på känn,
att det förefinnes så starka lokala intressen, att det kan vara en frestelse för
regeringen att tillgripa statsunderstöd, även om detta icke skulle vara nödvändigt.
Det är denna spärr, detta verkligt höga och vassa taggtrådsstängsel,
som utskottet rest upp genom att förklara, att statens stöd skall vara den sista
utvägen, då icke enskilda intressen och det enskilda bankväsendet på egen hand
kunna reda upp saken och förebygga allvarliga skakningar.

Det låter kanske egendomligt, att dessa villkor med sådan skärpa drivas fram
från det håll, där man från andra synpunkter är intresserad av att samhällets
och statens makt över bankväsendet utvidgas. Men det får i detta fall
icke vara en sådan sammanblandning av intressena. Man får icke, så länge
det enskilda bankväsendet består, så länge man vill bygga näringslivet på detta
enskilda bankväsende och de enskilda intressenternas ansvar, i onödan lyfta
bort detta ansvar från dem, och man får icke resonera som så, att så länge
allt går bra, skall ni bära ansvaret och taga de eventuella vinsterna, men ni
kunna vara lugna för att, så fort det blir vissa svårigheter, få ni hjälp av staten.
Det är understrykandet av detta, som ligger i utskottsbetänkande! men
som däremot icke förefinnes i den av två frisinnade ledamöter av utskottet avgivna
reservationen och därför utgör en väsentlig motsättning i denna fråga.

Jag tror, att kammaren gör klokt i att ge en varning åt det enskilda näringslivet
och bankväsendet, så att icke de intresserade tro, att det finns en
lätt framkomlig väg att gå till staten och att staten alltid är beredd att gripa
in.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottsutlåtandet med den
ändring, som föreslagits av herr Anderson.

Med herr Wigforss förenade sig herr Paulsen.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! När vi nu lia att behandla
den sista delen av den kungl, propositionen beträffande stöd åt bankerna, skall
jag försiktigtvis tillkännagiva, att jag nu som vid den föregående behandlingen
av denna proposition står fast vid vad jag uttalade, när jag blev tillkallad att

Äng. stod
åt vissa
svenska
kreditinrättningar.

(Forts.)

Nr 53. 14

Torsdagen den 2 juni.

Ang. stöd
åt vissa
svenska
kreditinrättningar.

(Forts.)

yttra min mening beträffande frågan örn bankstödet. Alltså anser jag, att
dessa 30 miljoner kronor böra av riksdagen ställas till Kungl. Majlis förfogande.
Det hindrar dock icke, att jag även får se till, på vad sätt dessa 30 miljoner
kronor skola kunna användas, alltså se till, hur själva formen blir för användningen
av desamma.

Jag har så mycket större anledning att göra det, som jag drog det kortaste
strået, när det gällde att bestämma det sätt, varpå de hundra miljoner kronorna
skulle investeras för att stödja likviditeten hos Skandinaviska kreditaktiebolaget,
då jag som bekant starkt höll på att staten icke skulle träda emellan och
taga bort någon skyldighet för de förutvarande aktieägarna och icke heller
för de förutvarande tecknarna av förlagsbevis utan att staten först efter
dem skulle träda till med sin stödaktion. Detta ströks ju bort. Man förklarade,
att det icke lät sig göra. Överhuvud taget hade man alla möjliga invändningar
att göra mot den åskådning, som jag förde till torgs. Men när jag
ansåg, att detta stöd på 100 miljoner kronor var erforderligt, kunde jag icke
ställa mig på en negativ grund, även örn jag icke fick de villkor uppfyllda,
som jag ville ha fästade vid beviljandet av detta stöd. Det är klart, att jag
i fråga örn dessa 30 miljoner kronor står på samma linje, som jag stod beträffande
de 100 miljoner kronor, som investerades i Skandinaviska kreditaktiebolaget.

Då det, som herr Lindman riktigt anmärkte, icke är tal örn någonting annat,
än att våra banker äro solida — det kan vara likviditeten, som fattas, och det
kan överhuvud taget finnas de svårigheter, som kunna uppstå i samband med
en klen likviditet —■ då vill även jag göra herr statsrådet uppmärksam på, att
jag icke finner det så märkvärdigt, vad utskottet skrivit.* Ty vad beträffar
likviditetsområdet, där staten kan behöva gripa in, när regeringen anser det
nödvändigt för respektive banker, där har man icke gjort den minsta restriktion.
Det är klart, att det kan lättare ske, när det gäller en aktiebank, ty då
ligger det nära till hands, att det sker i form av insatt kapital, naturligtvis på
lång sikt, eller också genom förlagsbevis, förutsatt att inga förlagsbevis förut
finnas i banken. Annars blir det en hisklig röra, där jag tror, att ingen kan
klara upp, i vilket förhållande statens förlagsbevis och de gamla förlagsbevisen
komma att stå till varandra. Men då det gäller de solidariska bankerna, vill
jag gudbevars icke slå ihjäl denna banktyp, men det har i fråga om denna banktyp
starkt framhållits just dess utomordentliga styrka och säkerhet för insättarna.
Den skall väl då också betyda någonting i verkligheten, och då anser
jag, att staten icke behöver direkt träda emellan och lyfta bort det solidariska
ansvar, som nu verkligen förefinnes där.

Men jag kan inte finna något annat än att den bestämmelse, som innehålles
i § 209 i lagen örn bankrörelse klarar mycket bra upp den saken. Där får man
helt och hållet undan den på ett sätt som jag skulle önskat att man använt
beträffande dessa investeringar i Skandinaviska banken. Då hade jag icke
haft ett ord att säga den gången. Jag kan från min synpunkt icke se det
minsta som kan hindra, att man tillägger de där orden, som herr Anderson i
Norrköping yrkade skulle tilläggas i utskottets utlåtande, utan tvärtom anser
jag det vara mycket välbetänkt, då det löser denna fråga vad beträffar detta
slags banker på ett sätt, som jag fullkomligt kan gilla, och emot vilket, såvitt
jag kan förstå, det egentligen icke bör vara något att anmärka från statsrådsbänken.

Så var herr Lindman inne på belåningen av lotterna i de solidariska bankbolagen.
Jag får medge, att om man ser saken riktigt teoretiskt, så kan herr
Lindman hava rätt, ty så snart man belånar ett papper av en viss egenskap,
så kan man ju alltid riskera att bli med eller mot sin vilja ägare av detta papper.
Risken föreligger naturligtvis alltid en smula, men jag tror, att i detta

Torsdagen den 2 juni.

15 Nr 53.

fall är ilen risken mycket teoretisk och knappast det minsta av praktisk natur,
varför åtminstone jag står den teoretiska risken av densamma. Jag skulle gott
kunna förena mig även i det yrkandet, att man stryker det som sagts om belåning
av lotter i solidariska bankbolag, ifall regeringen finner ett sådant tillvägagångssätt
vara i ett givet fall tjänligt. Men jag vill bestämt uttala, att
jag i första band föredrager, att man begagnar möjligheten enligt § 209 i banklageii.
Det är enligt mitt förmenande bättre att iakttaga densamma än att
belåna lotter.

Så komma vi väl till vissa andra smärre skiljaktigheter, som finnas mellan
reservationen och utskottets utlåtande. Jag anser mig icke kunna gå närmare
in på dessa skiljaktigheter, vad de ytterst kunna innefatta. Saken är av stor
betydelse, den är också prekär, man kan icke tala riktigt vad som helst, alldeles
öppet i denna fråga. Jag tvekar ej att uttala, att jag finner den linje,
som utskottet har slagit in på, i alla hänseenden med de ändringar och enligt
min mening förbättringar, som nu vidtagits i motiveringen, vara mycket att
föredraga framför reservanternas förslag, så som det praktiskt ligger till i
vårt bankväsen, och jag tror också, att när dessa förändringar vidtagits, herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet bör känna sig tillfredsställd med
det svängrum, som han får enligt detta bemyndigande, som gives honom beträffande
de 30 miljonerna, ty då kan han väl inrätta sig praktiskt för varje
tänkbart förekommande fall. Det är ju visserligen alldeles omöjligt att förutse
i detalj, vad som kan behövas, det kan man inte göra, och jag anser icke heller,
att man kan stå till svars med att göra det stort mindre än utskottet gjort.

Därför, herr talman, skall jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan
med de av herr Anderson i Norrköping föreslagna ändringarna i motiveringen.

Herr Carleson: Herr talman! När från Kungl. Maj:ts sida kommer en

framställning av den beskaffenhet, som vi nu behandla, visar -det, under vilka
extra ordinära förhållanden man lever. Skyddet för penningväsendet ligger sålunda
icke nu för tillfället fast förankrat i riksbanken, utan staten måste tydligen
träda emellan, och man har därvidlag att räkna med, att staten kan
behöva träda emellan, icke blott då det gäller bankers likviditetssvårigheter,
utan även kanske då det gäller soliditetssvårigheter. Det är att hoppas, att
det i verkligheten blott förekommer den första kategorien, men man får icke
utesluta möjligheten av den andra.

Nu kan väl riksdagen näppeligen, vare sig den är lagtima eller urtima, behandla
frågor av denna beskaffenhet, för den händelse staten skulle beböva
träda emellan i en eller annan bank eller vid ett eller annat tillfälle. Det måste
ju lämnas en fullmakt åt den som har riksdagens förtroende såsom regering,
och då är frågan denna: bör man begränsa i detta fall regeringens rörelsefrihet
så som utskottet har gjort? För min personliga del anser jag det vara i regel
olämpligt, att staten tecknar aktier i ett bankaktiebolag. Erfarenheten bär
för resten visat, att det är olämpligt, men jag skulle dock icke vilja, att det
skulle på förhand läggas ett hinder för Kungl. Maj:t att göra det. Självfallet
kommer Kungl. Maj :t icke att göra det, örn det föreligger blott likviditetssvårigheter,
men en annan sak är, om det föreligger soliditetssvårigheter. Då
kan det ju hända, att situationen är sådan, att staten nödgas begagna den utvägen.

Nu säger herr Wigforss: ja, alla dessa taggtrådsstängsel hava egentligen
blott ett ändamål, och det iir att Kungl. Majit skall undersöka alla möjliga
utvägar eller rättare sagt tvinga vederbörande kreditinstitut att försöka alla
möjliga utvägar för dess egen räddning, innan staten träder emellan. Jag
undrar, örn herr Wigforss eller någon annan bär, som är något insatt i bank -

an#. stöd
åt vissa
svenska
kreditinrättningar.

(Forts.)

Nr 53.

Torsdagen den 2 juni.

Ang. stöd,
åt vissa
svenska
kreditinrättningar.

(Forts.)

förhållanden, tror, att en bank går till staten för att få hjälp, innan ställningen
är sådan, att det nödvändigt behövs statens hjälp.

Jag vet för övrigt icke hnr utskottet resonerat, när frågan gäller, att medlen
icke skulle få begagnas såsom stöd i form av teckning eller belåning av
aktier i bankbolag och lotter i solidariska bankbolag — låt vara det senare
är frånfallet. Jag vet icke hur man ger stöd åt en bank i form av belåning av
dess aktier. Icke kan banken emittera nya aktier för att lägga dem som säkerhet
för lån hos staten? Då skulle man tänka sig, att en enskild person, som
vore en stor delägare i bolaget, ställde sina aktier till förfogande och lånade
hos staten och var mellanhand för att därefter låna pengarna till banken. Det
förefaller mig vara en form, som är rätt så främmande för en stödaktion.

Vad därefter angår solidariska bankbolag delar jag fullkomligt den mening,
herr statsrådet uttalade rörande utskottets yttrande på sid. 5, fjärde stycket.

Jag slutar för min del, herr talman, med att uttrycka den meningen, att riksdagen
lämpligen borde godkänna Kungl. Maj:ts förslag och det i form av ett
bifall till den reservation, som är avgiven av herr Johansson i Östersund och
herr Johansson i Edsbyn.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Hamrin: Herr talman!

Sedan jag lyssnat till de anföranden som hållits och närmare tagit del av de
yrkanden, som här framställts, skall jag tillåta mig säga ytterligare några få
ord. Herr Wigforss försökte draga upp någon slags motsättning här mellan
min uppfattning i detta hänseende och den som utskottet givit uttryck åt. Jag
har redan i mitt tidigare anförande understrukit, att jag delar den uppfattning,
som utskottet här framfört i sitt uttalande, att enda avsikten med detta bemyndigande
måste vara och bör vara, att dessa medel icke tagas i anspråk
utom vid utomordentliga tillfällen, då andra vägar icke stå till buds. Jag skall
återkomma till den saken sedan.

Beträffande nu den motivering, som anförts i propositionen, så ber jag att
få erinra därom, att dessa 30 millioner — det låter litet vårdslöst kanske —
komma som bihang till det stora kravet beträffande stödaktionen åt Skandinaviska
kreditaktiebolaget, och den stödåtgärden måste ju vidtagas så snabbt,
som kammaren erinrar sig. Detta var nödvändigt, enär man stod i det predikamentet
att det icke fanns något val. Propositionen måste skrivas hastigt och
läggas fram. Då var det icke möjligt att utforma några mera detaljerade bestämmelser
beträffande dessa 30 millioner, utan där är endast sagt, att huruvida
dylikt bistånd bör lämnas genom teckning av förlagsbevis, insättning av
medel bundna på viss tid eller på annat sätt, kan givetvis icke på förhand avgöras.
Jag menar, att så är förhållandet alltjämt, att vilka detaljerade bestämmelser
vi här än vilja draga upp, kan det inträffa en situation, där man
hellre måste tangera gränsen och överskrida densamma för att undvika en katastrof,
än att man kommer in i en situation, som från olika sidor sett icke är
önskvärd.

Dessutom säger herr Wigforss, sedan han utvecklat sin syn på frågan, bland
annat, att bankerna, äro de närstående, som böra hjälpa varandra. Jag skall
icke diskutera, när man har rätt att kräva ■— som också Kungl. Maj:t gjort
med avseende på första delen av denna proposition, som redan behandlats ■—
solidaritet mellan bankerna. Även här förutsättes beträffande dessa 30 miljoner,
att bankerna skola visa samhörighetskänsla, när det gäller att stödja
varandra. Men vi få komma ihåg, att våra banker för närvarande samt och
synnerligen äro ansträngda, och de resurser, som bankerna förfoga över, måste
de handhava med den största försiktighet, ifrån de utgångspunkter, som vi
här diskutera och tidigare lagt på stödåtgärder från statens sida. Det går
icke att säga, örn en sådan situation uppstår för en bank, att det är en fråga,

Torsdagen den 2 juni.

17 Nr 53.

som de andra bankerna skola vara skyldiga att medverka till att reda upp genom
uppoffrande av egna medel eller iklädande av nya och stora risker. Vi
äro ju också i ett sådant läge, att vi hava stora viktiga industrier, som mycket
arbete lägges ned på att rädda åt landet, och tror icke kammaren, att de stödåtgärder
och de rekonstruktionsförslag, som hålla på att utarbetas, komma att
kräva hjälp och stöd och insatser från vårt svenska bankväsen, om det skall
vara möjligt att genomföra den?

Jag vill vidare fortsätta och säga det, att det är icke likgiltigt till vilket
pris man köper den hjälpen av de andra bankerna. Jag tänker då icke i första
rummet på vad aktieägare eller lottägare äga i en bank, som sopas bort.
Örn jag vågade tala här, herr talman, öppet, och det icke vore inför stenografer,
tidningsmän och allmänhet, skulle jag giva kammaren exempel på hur det
kan ställa sig i det avseendet. Det är icke minst med hänsyn till produktionens
intressen, som det ingalunda kan sägas vara den bästa utvägen, att man
skall vänta tills alla medel äro försökta. Och jag kan tillägga, att örn man
väntar till dess företaget står färdigt att störta samman, kan det ju innebära
betydligt större risker.

Jag vill vidare säga några ord med anledning av herr Lindmans uttalande
här. Jag vet icke vad herr Lindman stödde sitt uttalande på beträffande propositionens
allmänna läggning, d. v. s. att den endast skulle taga sikte på
likviditeten. Jag vill icke bestrida, att det i första hand är denna, som avses,
men jag tror, att herr Lindman är ense med mig om, att om man diskuterar
igenom problemet likviditet — soliditet, flyta dessa- begrepp under vissa förhållanden
snart tillsammans. Det är alldeles klart, att när likviditeten försämras
oupphörligt, kommer man in på soliditeten också. Ty när insättarna börja
taga ut sina pengar i en bank, försämras likviditeten, men banken måste naturligtvis
också inkassera, vidtaga strängare åtgärder för att mobilisera sina
tillgångar, och det kan naturligtvis mycket lätt ske i sådan omfattning och
utsträckning och vid en tidpunkt, som icke är lämplig, så att soliditeten rubbas.
Vidare vill jag icke tvista med herr Lindman örn vad som ingripes i ansvarigheten
för lottägarna. Jag undviker att diskutera juridik, jag har inga
förutsättningar för det, men herr Lindman är inte heller jurist. Jag vill icke
påstå, att jag litar på jurister alltid, men jag lyssnar alltid till deras sakkunskap
och söker bilda mig en mening örn innebörden, och jag har verkligen bibringats
den uppfattningen, som jag givit uttryck åt. att till sist går det ut
över lottägare, som hava något att taga, det är klart. Men jag har icke fått
den uppfattningen, att örn herr Lindman äger ettusen lotter i en bank, för att
taga ett exempel, och jag äger en, vi få betala lika mycket. Herr Lindman
får betala tusen gånger så mycket som jag, vilket jag förutsätter är riktigt.
När därför förtroendet blir rubbat till en solidarisk bank, så blir det åtminstone
icke en så ytterst orättfärdig och orättvis fördelning av ansvarigheten, som
herr Lindman gjorde gällande. Det har funnits, såvitt jag vet, en enda solidarisk
bank, en östgötabank förresten för omkring 75 år sedan eller något sådant.
där man höll på att utkräva det solidariska ansvaret, men även då voro
Sveriges ständer — hur försiktiga de än voro, till och med mera försiktiga än
herr Olsson i Kullenbergstorp — så framsynta och så rädda örn förtroendet
till bankerna, att de gingo en omväg och beslöto att övertaga lån, som den banken
hade lämnat, och den räddades. Värdet på lotterna försvann, det blev något,
litet över, men insättarna lingö ut sitt fullt.

Nu vill jag sluta med, att säga det, att åtskilligt av den kritik, som jag
förut riktat emot utskottets utlåtande här, bortfaller efter herrar Lindmans
och Andersons i Norrköping anföranden. Anledningarna härin hava blivit
betydligt mindre genom de båda yrkanden, som dessa herrar framställt. Jag

Andra hammarens protokoll 1082. Nr f>3. 2

Ang. stöd
åt vissa
svenska
kreditinrätt
ningar.
(Forts.)

Nr 53. 18

Torsdagen den 2 juni.

Ang. stöd
ät vissa
svenska
kreditinrättningar.

(Forts.)

tror, att om riksdagen hade bifallit Kungl. Maj :ts proposition eller den av
mina meningsfränder avgivna reservationen till vars förmån herr Carleson
nyss talade, skulle åtminstone jag, örn jag får med denna sak att skaffa, tilllämpa
det så som nu kan göras i stort sett efter ett bifall till de yrkanden, som
här senast äro framställda. Jag har därför icke någon särskild anledning att
rikta mig däremot. Örn herrarna tycka, att det är smakligare att taga den nya
formuleringen med de vidgade befogenheter, som den uppenbarligen innebär,
så tror jag nog, att man reder sig ett gott stycke. Men jag säger ännu en
gång, att kommer en regering i det läget, att man måste tangera även den
gränsen, så måste man dock undersöka, huruvida icke risken att taga en liten
anmärkning av riksdagen är mindre än att låta en bank, som är värd att
räddas, gå över ända.

Ja, herr talman, till slut ett enda ord till herr Olsson i Kullenbergstorp, när
han återigen kom in på behandlingen av huvudfrågan, stödet åt Skandinaviska
kreditaktiebolaget: herr Olsson var solidarisk med oss, när vi drogo upp riktlinjerna
för den propositionen, och den solidariska ansvarigheten kommer herr
Olsson icke ifrån, huru mycket herr Olsson än deklarerar i dag.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag tycker, att det är synd om herr Olsson
i Kullenbergstorp, och jag måste säga, att jag och mina partikamrater ha ingen
anledning att följa hans exempel: först intaga en ståndpunkt och sedan försöka
att komma ifrån den. Vi vidhålla den ståndpunkt vi intogo, då frågan behandlades
förra gången, en ståndpunkt som herr Öhman nyss redogjort för.
Jag vill emellertid framhålla, att det finns ännu starkare skäl för den ståndpunkten
i dag. Herr Wigforss påstod visserligen, att då man gick in för stödet
föregående gång, ville man förhindra panik, ökad arbetslöshet och ytterligare
inskränkning av krediten. Ja, men herr Wigforss, örn detta var avsikten
då, må jag ställa frågan: i vad mån har den avsikten nu tillgodosetts? Är det
icke tvärtom på det sättet, att utvecklingen, sedan riksdagen beviljade de 215
miljonerna, har gått i orätt riktning? Ty krediten har inskränkts och som följd
därutav har arbetstiden i mycket stor omfattning för arbetare i företag med
kredit i ifrågavarande bankinstitut inskränkts. Och icke nog därmed: en del
sådana företag ha helt och hållet stoppat driften och avskedat arbetarna. Jag
undrar just om icke socialdemokraterna med dessa erfarenheter för ögonen nu
borde kunna säga sig: i realiteten blir riksdagens anslag en hjälp icke åt. dem
som man påstår skulle få den utan åt storkapitalistiska intressen. Så har hjälpen
använts till dags dato — man kan anföra en rad belägg för den saken —
och så kommer den säkerligen att användas i fortsättningen. Det är sålunda,
herr talman, ingenting annat än spegelfäkteri att alltjämt, efter vad som passerat,
sedan det förra stödbeslutet fattades, komma och tala örn att det icke får
bli några inskränkningar, att man hjälper för att icke öka arbetslösheten o. s. v.-Det finns folk, som tror, att man kan gå på vattnet, men de kunna försöka, så
få de se hur det går. Nu säga somliga att de icke tro, att det Skall bli ytterligare
inskränkning av krediten. Jag är dock övertygad örn motsatsen och alltså,
att ytterligare inskränkning av arbetstiden kommer att ske redan under den
allra närmaste tiden. Det är således dels erfarenheten örn vad som skett, dels
medvetandet örn vad som i stegrad omfattning kommer att ske, som gör, herr
talman, att vi vidhålla vår tidigare intagna ståndpunkt.

Skulle jag ett ögonblick ställa mig på herrarnas linje och gå att undersöka
de olika förslagen, måste jag säga mig, att jag skulle intaga precis samma
ställning nu som tidigare en gång, då riksdagen behandlade frågan angående
det önskvärda i att provinsbanker uppslukades av större bankinstitut. Det
lyckades mig då att genom ingripande beträffande ett betänkande från statsutskottet
— örn jag icke minns galet var det 1929 eller 1930 — få en rad utta -

Torsdagen den 2 juni.

Nr 5U.

landen, innebärande att i vad på statsmakterna ankomme, skulle nian icke underlätta
de storkapitalistiska finansinstitutens uppköp av provinsbanker. Sedan
bär emellertid riksdagen på styrelsens för Kreditkassan förslag fattat ett
beslut, som lindrigast sagt uppmjukar den då tillkännagivna uppfattningen
och som jämnar vägen för dylika storfinansiella instituts övertagande av provinsbanker.
Det framhölls vid sist nämnda tillfälle att örn vederbörande aktier
bara betalades till pari, så finge de försäljas; därest så icke bleve fallet, skulle
man återkomma till riksdagen. Hade jag varit närvarande, då detta beslut fattades,
skulle jag i enlighet med min tidigare ståndpunkt och min uppfattning i
allmänhet ha motarbetat detsamma. Jag vill emellertid som sagt framhålla,
att skulle jag ställa mig på borgerlig linie i dag, kunde jag under inga förhållanden
gå med på högerns förslag, i varje fall icke sådant det föreligger i reservationen.
Nu är det ju högst avsevärt uppmjukat genom det tillägg, som
herr Lindman gjort, och jag förstår egentligen icke annat än att när det kommer
till kritan det bara är en formell sak, som skiljer herrarna åt. Det är,
som herr Carleson anförde, att visserligen får staten icke lämna stöd i form av
tecknade eller belånade aktier, men med den uppmjukning, herr Lindman föreslagit,
får ju staten belåna av privatpersoner tecknat »tillskott». Det
är en så hårfin skillnad mot att belåna aktier, att örn jag skulle försöka spela
gudfader ett tag, skulle jag råda herrarna att komma överens. Örn högerns
förslag antages. kommer en provinsbank att upphöra att vara självständig under
det att en annan provinsbank, i vilken staten har intressen, kommer att räddas.
Skulle ett avgörande i den punkten hänga på min och mina partikamraters röster,
tror jag nog, att vi skulle gå in för att icke ytterligare en provinsbank!
skulle slås ihjäl, allra helst som detta skulle innebära, att staten skulle komma
att förlora en del pengar, som den har placerat i banken.

I förevarande situation, herr talman, ansluter jag mig till det yrkande, som
framställts av herr Öhman.

Herr Lindman: Herr talman! Jag ber att få återkomma med ett par ord.

Först vill jag säga till herr finansministern med anledning av den lilla diskussion,
som varit oss emellan beträffande solidariteten, att jag icke har vänt
mig till någon jurist alls, utan jag har vänt mig till banklagen. Jag
fick den i biblioteket, och jag tog och läste vad som står där
om solidariteten. Det heter där, att »en för alla och alla för en» äro
lottägarna ansvariga. Den saken är alltså klar. örn herr statsrådet har 1,000
lotter i en solidarisk bank och jag har en. och örn jag äger mycket pengar och
herr statsrådet icke äger någonting, då tager man mina pengar, fastän jag bara
Ilar en lott. Sedan får man försöka av herr statsrådet få vad man kan. Detta
ligger i själva begreppet »en för alla och alla för en». Saken får klaras upp
sedan, men solidariteten krävs ut av lottägarna, oberoende av om de ha många
eller få lotter. Detta om den saken.

Vad är det nu, herr talman, som är skillnaden mellan det yrkande jag gjort
och det som framställts av dem, som vilja lia utskottets motivering? Vi ha
gjort precis samma tillägg. Herr Anderson i Norrköping och herr Wigforss
ha gjort ord för ord samma tillägg i motiveringen som det jag gjort — örn jag
uppfattat dem rätt. I det fallet föreligger ingen skillnad sålunda. Vad är
det då för skillnad överhuvud taget? Jo, mina herrar, det är den skillnaden,
att enligt reservationen skall man icke få teckna eller belåna aktier i ett bankaktiebolag
— det är därvidlag icke längre fråga örn solidariska banker; de äro
nu strukna enligt herr Wigforss’ förslag. Men då frågar jag mig: örn staten
skall lämna hjälp till enskilda banker — solidariska banker eller bankaktiebolag
— iir det då icke riktigt, att staten försöker göra detta på, ett sådant
sätt, att .staten på samma gång som den hjälper banken tryggar sig själv så

Äng. stöd
åt vissa
svenska
kreditinrättningar.

(Forts.)

Nr 53.

Torsdagen den 2 juni.

Äng. ''Stöd
it vissa
svenska
kreditinrättningar.

(Forts.)

mycket som möjligt? Jag är övertygad om, att det icke finns någon här närvarande,
som icke anser, att detta är riktigt. Och hur gör man det? Den
största risk staten löper är väl, örn den tecknar aktier; därnäst om den belånar
aktier; därnäst örn den tecknar tillskott; och därnäst, kanhända, örn den giver
ett lån — vilket är det allra bästa. Alla utvägarna finnas nu för herr statsrådet
både i en likviditetskris och i en soliditetskris. Vid en likviditetskris
kan herr statsrådet, såsom jag tror jag nämnde i mitt förra anförande, låna
ut pengar eller teckna förlagsbevis. Vid en soliditetskris kan herr statsrådet
giva de solidariska bankerna, som jag då sade, stöd i form av belåning på tillskottsbevis.
— Gentemot herr Carleson vill jag i detta sammanhang säga, att
det är icke banken, som belånar aktier. Det står uttryckligen i banklagen, att
det är lottägarna — och vid aktiebanker aktieägarna — som lämna tillskottet,
och det är detta tillskott, som de, när de icke själva ha pengar, kunna få av
staten genom att belåna tillskottsbevisen hos staten. Staten behöver icke teckna
aktier — örn staten icke vill. Men jag börjar nästan misstänka, att staten
vill i något fall teckna aktier. Det behöves emellertid icke, ty tillskott kan.
herr talman, också ske beträffande aktiebanker. Jag läser fortfarande här i
banklagen, och i kapitlet om aktiebolag står det, att aktiebolag skall träda i
likvidation, örn 10 % av aktiekapitalet är förlorat och det icke fyllts, även där
tillskott är tecknat. Det kan sålunda göras ett tillskott uti en aktiebank, i
vilket fall den som gjort tillskottet »äger erhålla åter vad av honom blivit tillskjutet
jämte ränta efter sex för hundra örn året, innan annan utdelning får
ske». Herrarna kunna läsa örn detta i 92 § i banklagen. Då frågar jag mig:
är det icke bättre, örn det nu skulle uppkomma ett fall, där man vill hjälpa
upp soliditeten genom att skjuta till ett kapital, att staten i stället för att göra
en aktieteckning säger till aktieägarna i banken: gör ett tillskott, så skola ni
sedan få belåna tillskottsbevisen hos staten.

Skiljaktigheten mellan utskottet och högerreservanterna begränsar sig sålunda,
herr talman, därtill, att utskottet vill bereda möjlighet för staten att
kunna göra en aktieteckning eller belåna aktier, vilket reservanterna icke vilja.
Den utväg utskottet vill begagna sig av behövs icke, ty saken kan klaras precis
lika bra genom att man belånar tillskottsbevisen.

Herr Wigforss: Herr talman! Herr Lindman har mycket klart fram ställt

olikheten mellan högerreservationen och utskottets förslag, men herr
Lindman vet lika bra som jag, att det icke går för sig att närmare utföra vad
som gör, att det är lämpligare med utskottets formulering, örn man vill lämna
den möjlighet öppen, som under vissa förhållanden kan vara den bästa, nämligen
möjligheten att teckna aktier. Herr Lindman har tydligt understrukit,
vilka andra goda vägar, som finnas, och erinrat örn den säkra ställning som
är förenad med belåning av tillskottsbevis. Nu anser herr Lindman, att det
är lämpligt att tala om, att staten skall komma i denna säkra ställning: den
som skjuter till pengar, skall ha 6 % på dem, innan aktieägarna erhålla något,
och få tillbaka sina tillskott, innan någon aktieägare får någonting. När vi
från socialdemokratiskt håll, då det gällde Skandinaviska banken, ville kräva,
att staten just skulle ha den ställningen, att aktieägarna icke skulle få något,
förrän staten fått sitt tillbaka, då var herr Lindman på en annan sida. Men
jag skall icke tala örn den saken nu.

Jag begärde ordet för att säga ett pär ord till svar på herr finansministerns
yttrande. — I förbifarten vill jag emellertid säga till herr Kilbom, att det går
icke att resonera på det sätt han gjorde. Örn vi socialdemokrater framhållit,
att vi ha velat giva stöd åt Skandinaviska banken för att icke krediten skulle
inskränkas och för att icke arbetslösheten skulle ökas, så är det ingen mening
i att komma och invända: ja, men krediten har inskränkts, arbetslösheten har

Torsdagen den 2 juni.

21 Nr 53.

ökats. Frågan är: hur stor arbetslöshet och kreditinskränkning skulle det ha
blivit, om Skandinaviska banken stupat? Och därvidlag anse vi, att kreditinskränkningen
och arbetslösheten skulle lia blivit ofantligt mycket större, om så
skett, än fallet är för ögonblicket. Då herr Kilbom på detta sätt avvisar de
vägar, som här äro föreslagna för att förhindra en ekonomisk katastrof, så är
den ståndpunkten mycket svår att diskutera, innan man vet, vad herr Kilbom
och hans partivänner vilja sätta i stället. Vi komma redan vid nästa plenum
att behandla ett uppslag från herr Kilboms sida, som gäller just vad man kan
göra mot krisen, och då kanske det blir anledning att taga upp diskussionen
på nytt. Jag skall därför icke närmare beröra saken här.

Jag förstår mycket val, att man kan ha den mening, som herr Kilbom har
— och jag vet att den delas av många — då han anser, att man skall slå vakt
örn våra provinsbanker. Hans ordande örn att detta var ifall han skulle
ställa sig »på herrarnas linje» var ju endast ett retoriskt uttryck, han menade
emellertid tydligen, att det vore orätt att låta provinsbankerna slukas upp av
storbankerna. Ja, det finns skäl för båda ståndpunkterna i det fallet. Jag
har i mitt första anförande velat konstatera, att när utskottet skrivit som det
gjort, har det försökt väga dessa skäl mot varandra och kommit till den uppfattningen,
att det varit större risk. örn man skrivit utlåtandet på det sättet, att
provinsbankerna och överhuvud taget bankerna måste tro, att de äro garanterade
stöd av staten, örn de komma i svårigheter, emedan det icke kan bli tal
örn att låta en bank stupa, om därigenom de enskilda aktieägarna skulle lida
förlust. När vi vägde fördelar och nackdelar mot varandra ansågo vi det riktigt
att säga ifrån, att det icke räcker att komma och säga: detta är en provinsbank;
det är ett allmänt intresse att provinsbankerna få leva; alltså måste
staten satsa pengar. Vi hålla före, att intresset är icke så stort, att staten skall
satsa pengar, om provinsbanken kan i realiteten få sin verksamhet fortsatt som
ett led i en av dessa från många håll så förkättrade storbanker. Jag är övertygad
örn att ett lands bankväsende har behov av storbanker. Jag tror, att
bankväsendet klarar sig bättre, ju större bankerna äro, ehuru jag mycket väl
vet, vilka nackdelar som äro förenade med den monopolställning, som därigenom
kan följa för dessa storbanker. Men den utväg därur, som jag för min del
och det parti jag representerar vilja välja, är icke att försöka vidmakthålla små
och tydligen under nuvarande förhållanden icke utan statshjälp livsdugliga
bankföretag. Där är kärnan i den olikhet, som trots vad herr finansministern
ville påstå tydligen förefinnes mellan de båda ståndpunkterna.

Jag kan icke förstå herr finansministerns sista inlägg, örn man icke måste
uppfatta det som en reaktion från hans sida mot det sätt, på vilket utskottet
skrivit, när det så vitt möjligt har försökt att avböja den utväg, som ur många
synpunkter förefaller vara den lättaste, nämligen den utvägen, alf när en provinsbank
kommer i svårighet, skall den gå direkt till staten och få hjälp. Jag
förstår de argument, som herr finansministern anfört. Jag förstår mycket väl,
alf det kan vara hårt för en provinsbank i en sådan situation. Jag förstår
mycket väl, att det ur vissa synpunkter kan tyckas orimligt, att icke staten
skall hjälpa provinsbankerna att leva. Men jag tror, att de skäl, som tala för
att staten här skall sätta en gräns för sitt ingripande, äro starkare och jag anser
därför, att utskottets förslag bör vinna kammarens bifall.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Blott ett par ord. Jag kan
just icke dela den siste ärade talarens förkärlek för blott ett par stoibanker
i vårt land. Jag tror, att vi lia, kommit till den punkten, afl, vi få tänka oss
in i att allt icke kan vara stort loir i världen. Även jag tror. att vi fingo en
dyrköpt erfarenhet: skär det sig för en storbank, är det så mycket värre för
staten att kunna rätta till. Det systemet har svåra skuggsidor. Jag tror man

Äng. stöd
åt vissa
svenska
kreditinrättningar.

(Fort*.)

Jfr 53. 22

Torsdagen den 2 juni.

Ang. stöd
åt vissa
svenska
kreditinrättningar.

(Forts.)

bör det ena göra och det andra icke låta, och framför allt tror jag man i nuvarande
läge och med det bankantal, vi ha, bör se sig val före, innan man minskar
detta bankantal. Ser man ingen möjlighet för en bank att leva längre
och kan man icke plåstra ihop den, bör den försvinna, men önskvärt är det
icke enligt min uppfattning..

Jag begärde ordet icke egentligen för att säga detta utan med anledning av
vad herr statsrådet yttrade allra sist i sitt anförande. Herr statsråd, denna
gång gäller det icke timmarna, utan den här gången kunna vi också se litet
grand på villkoren, på vad sätt de 30 miljonerna skola användas. Sist när
man diskuterade de 100 miljonerna, då fingo villkoren förflyktigas. Timmarna
voro dyrbara. — Herr statsrådet sade, att jag var solidarisk. Jag var
solidarisk genom tvång helt enkelt. Däri bestod solidariteten. Jag var icke
solidarisk med det sätt, varpå investeringen skulle ske. Jag förklarade genast,
att det var jag icke, och det kommer jag aldrig att bli helt enkelt! Just därför
har jag ansett det vara skäl i att hålla samma linje, som är verkligt övertygande
för mig, att staten skall visserligen hjälpande träda in om det gäller
bankerna, men icke lyfta bort ansvaret för dem, som rätteligen stå i ansvar
för bankerna. Staten bör icke göra mer än just vad som behövs för att skydda
insättarna. Man får ordna det för dem och se till att ingen rasning sker och
vårt bankväsende helt förstöres. Jag förmodar, att herr statsrådet icke kan
annat än vitsorda, att jag förut yttrat mig på detta sätt, och vad jag yttrat
i afton i detta ämne står klart och tydligt på den linjen, och jag kommer att
vidhålla det.

Beträffande hjälpen åt Skandinaviska banken, vill jag säga, att även örn herr
statsrådet skulle envisas påstå, att solidariteten från min sida gällde sättet,
varpå hjälpen gavs, så måste jag betona att jag från första ögonblicket, saken
framlades för mig, framställde protest emot sättet för hjälpen.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Hamrin: Herr Olssons

sista ord var ett fullkomligt slag i luften. Jag har tidigare, när det gällt första
delen av denna proposition, uttryckligen sagt ifrån, att det icke i något avseende
var avsikten att skydda aktieägarna. Jag erinrar mig mycket tydligt,
att jag bestämt underströk, att hade det endast gällt aktieägarnas förluster,
så skulle aldrig mitt namn funnits under den propositionen. Jag säger precis
detsamma i dag. Jag började mitt anförande med att starkt understryka, att
avsikten var och är att i största möjliga utsträckning bibehålla icke aktieägarnas
och lottägarnas kapital utan allmänhetens förtroende för bankerna.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till det av herr Anderson i
Norrköping under överläggningen gjorda yrkandet, 3:o) bifall till det yrkande,
som framställts av herr Lindman, 4:o) bifall till den av herrar Johansson
i Östersund och Johansson i Edsbyn avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen
samt 5:o) avslag å såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts förslag
i ämnet; och biföll kammaren det av herr Anderson i Norrköping under
överläggningen framställda .yrkandet.

§ 6.

Vidare föredrogos vart för sig bankoutskottets utlåtanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1932/1933 för viss personal inom den civila statsförvaltningen.
i vad avser pensions- och indragningsstaterna;

nr 55, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn tillfällig

Torsdagen den 2 juni.

Nr 53.

löneförbättring under budgetåret 1932/1933 för vissa befattningshavare vid
Tumba bruk;

nr 56, i anledning- av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under punkten
25 av elfte huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till allmänna
indragningsstaten; och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn inteckning
i jordbruksinventarier m. m., såvitt angår förslag till lag angående
ändrad lydelse av 26 § lagen örn sparbanker.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens beslut rörande det i bankoutskottets
utlåtande nr 58 omförmälda ärendet.

§ 8.

Anmäldes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 266, till Konungen
i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag örn inteckning
i jordbruksinventarier m. m., såvitt angår förslag till lag angående
ändrad lydelse av 26 § lagen örn sparbanker; och godkände kammaren detta
skrivelseförslag under förutsättning att första kammaren i ärendet beslöte i
överensstämmelse med andra kammarens redan fattade beslut.

§ 9.

Å föredragningslistan var härefter uppfört andra kammarens femte tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 9, i anledning av väckt motion, nr 318, angående
förhindrandet av tillkomsten av väpnade privata sammanslutningar.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess femte tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 318, hade herr Hansson i Stockholm m. fl. föreslagit, att
riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn en allsidig
utredning rörande förhindrandet av tillkomsten av väpnade privata sammanslutningar,
samt örn framläggande snarast möjligt av förslag i ärendet, i
den mån riksdagens medverkan vore påkallad.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon kammarens
åtgärd föranleda.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Hällgren, Lundbom,
Ekberg, Mårtensson och Selberg förklarat sig anse att utskottet bort hemställa,
att andra kammaren för sin del måtte besluta — lika med motionen —
snarast möjligt framläggas.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Hans excellens herr statsministern Ekman: Måndagen den 1 februari i

år ställdes till mig av herr Öhman en interpellation rörande den munckska kåren.
Interpellationens fråga lydde: Anser herr statsministern att den munckska
kåren och dess beväpning är ett överskridande av gällande lag, och, örn
så är fallet, ämnar regeringen ingripa för att förhindra dess verksamhet?

Då jag närmare tog del av denna interpellation, dess förutsättningar och

Äng. viss
utredning
rörande väpnade
''privata
sammanslutningar.

Nr 53. 24

Torsdagen den 2 juni.

Ang. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Toris.)

innehåll, fann jag, att något svaromål därpå i vanlig ordning icke kunde
ifrågakomma. Fransett att redan före interpellationer framställande en motion
— den i det nu föredragna utskottsbetänkandet behandlade motionen —
redan blivit väckt och frågan alltså i varje fall komme under riksdagens prövning,
förelåg »den munckska kåren och dess beväpning» på olika sätt till
handläggning hos åklagarmyndigheter och rättsinstanser. Under årets lopp
ha flera domar i ärendet fallit. En del av de ifrågavarande vapnen lia insamlats
av polisen. En medagerande vid beväpningen har blivit utvisad. Ytterligare
ett åtal har i dagarna anbefallts. Under dylika förhållanden är det
självfallet, att jag måst anse mig förhindrad att föregripa domstolsprövning —
genom att i riksdagen upptaga en debatt rörande regeringens mening örn lagligheten
hos »kåren» och dess beväpning. Och i samma läge kommer uppenbarligen
detta ärende att befinna sig under hela den tid årets lagtima riksdag
är samlad.

Vad frågan — principiellt sett — örn enskilda beväpnade kårer angår bär
jag redan i andra sammanhang haft anledning att därom uttala mig. .Tåg har
därvid förklarat, att jag anser dylika kårer icke önskvärda samt betonat, att
samhället självt bör genom sina organ ansvara för ordningen samt att statsmakterna
måste sörja för att landets myndigheter erhålla därför erforderliga
hjälpmedel i sin hand.

Jag har sålunda, herr talman, vid föredragningen av det nu behandlade utskottsutlåtandet
velat upplysa interpellanten och kammaren örn, att jag icke
har för avsikt att lämna annat svar å den nyss nämnda interpellationen än som
framgår av vad jag nu anfört.

. Herr Öhman: Herr talman! Hans excellens statsministerns svar på min

interpellation om den munckska kåren var ju synnerligen kortfattat. Orsakerna
härtill torde, vara flera, men man täger säkerligen icke fel, örn man går
ut ifrån, att det finns en hel del saker i samband med den munckska kåren,
dess beväpning och dess verksamhet, som måhända vederbörande tro sig bäst
kunna komma ifrån på det här sättet. Herr statsministern anförde i sitt svar,
att han med hänsyn till att den munckska kåren och dess beväpning på olika
sätt är upptagen till handläggning hos åklagaremyndigheter och rättsinstanser,
anser sig förhindrad att i en riksdagsdebatt uttala regeringens mening om
lagligheten hos kåren och dess beväpning. Jag måste ju säga, att statsministerns
ställningstagande förefaller mig vara mycket blygsamt. Hans excellens
är ju icke känd för att vara den, som icke vill och brukar uttala sin
mening. Här är det fråga örn munckska kåren, beträffande vilken det ådagalagts
och dokumentariskt styrkts, att den existerat och bedrivit sin verksamhet
i landet under flera år, en kår som t. o. m. har beväpnats med vapen, som
insmugglats till landet, en kår som genom sin sammansättning, sin ledning och
sina uttalade avsikter, klart tillkännagivit, att den riktar sin verksamhet emot
vissa medborgargrupper, men huruvida den kåren, dess beväpning, dess verksamhet,
står. i överensstämmelse med gällande lagar och förordningar, därom
vill statsministern för sin del icke uttala regeringens mening. Statsministern
bär visserligen sagt, att han personligen hyser den uppfattningen, att beväpnade
kårer icke äro önskvärda. Ja, herr statsminister, jag har icke frågat
efter herr statsministerns privata mening i det här fallet. Jag har frågat: Vilken
ståndpunkt intar regeringen såsom sådan ifråga örn fascisternas beväpnade
kårer och deras förehavanden, här i landet? Varpå beror nu detta, att statsministern
inte alls vill giva tillkänna regeringens mening utan kryper bakom
ryggen på andra .myndigheter? Sammanhänger det kanhända med den omständigheten
att vissa ledamöter i den förra Ekmanska regeringen, i varje
fall den i den regeringen sittande socialministern, redan år 1927 hade hänne -

Torsdagen den 2 juni.

25 Jir 53.

dom örn den munckska kåren och dess beväpning? Är det kanske därför som
regeringen av i dag och statsministern är så färglös, att han icke alls inför
riksdagen vill uttala sin mening beträffande den kårens existens och lagligheten
av dess förehavanden?

När det under förra hösten genom den kommunistiska pressen blev uppenbart,
att till och med förre polismästaren Hårleman varit behjälplig med att utfärda
vapenlicenser, ställda till den munckska kårens förfogande, och när han
tack vare de dokument, som Indes offentligen på bordet, icke längre kunde
förneka, att han haft vetskap om såväl kårens existens som det sätt varpå han
varit behjälplig med att utfärda licenser för dess vapen, lät han ju offentligen
i vissa högertidningar i landet uttala, att förre socialminister Pettersson var
underkunnig om vad som här skedde. Och förre socialminister Pettersson har
ju också i högerpressen meddelat, att han varit underrättad genom Hårleman
örn den munckska kåren, dess existens och dess beväpning, och att han till
och med förklarat, att andra ledamöter i den då sittande regeringen hade reda
på vad som här försiggått. Jag vet icke, huruvida hans excellens statsministern
tillhörde de förtrogna, som förre socialminister Pettersson brukade
meddela sig med, men det förefaller mig åtminstone mycket antagligt att så
var fallet. Således skulle det redan på den tiden varit uppenbart för statsministern
av i dag, att den munckska kåren existerat och vad syftet med dess
verksamhet i realiteten är, och det är därför fullt berättigat att vi fråga: Varför
förbjöd icke herr Ekman och den då sittande regeringen redan vid den tiden
fascisternas beväpning här i landet?

När man nu har kännedom om alla dessa fakta, som föreligga i fråga örn
den munckska kåren och dess förehavanden, kan man mycket väl förstå, varför
regeringen av i dag icke alls vill deklarera sin uppfattning till frågan,
huruvida tillkomsten och beväpningen av den munckska kåren står i överensstämmelse
med gällande lagar och förordningar. Regeringens tystnad eller
dess försök att gå förbi kärnpunkten av vad som här förekommit måste ändå
leda dithän, att Sveriges arbetareklass, emot vilken fascisternas beväpning är
riktad, kommer att draga vissa slutsatser och hämta vissa lärdomar.

Statsministern säger Andare i sitt svar, att under årets lopp ha flera domar
fällts. Ja, det är riktigt så till vida som den vapensmugglande kapten Gyllencreutz
ju dömts till 7 dagars arrest för sina insatser, när det gällt att på olagliga
vägar skaffa den munckska kåren beväpning. Chefen för kåren, örn jag
icke minnes fel, har också dömts till några kronors böter, men något förbud
mot den munckska kåren och dess existens, några åtgärder från regeringens
sida för att försöka avväpna kåren, har man icke sett och detta trots att general
Munck själv förklarat, att kåren består och skall bestå.

Herr statsministern anförde slutligen i sitt svar, att en del av ifrågavarande
kårs vapen insamlats av polisen. I hur stor omfattning har polisen lagt beslag
på fascisternas vapeninnehav? Det är ju känt, att den munckska kåren
räknat 2,000 medlemmar, och att samtliga voro utrustade med vapen och 50
skarpa skott var. Hur många av kårens medlemmar äro avväpnade? Hur
många av dem ha åtalats för olaga vapeninnehav? I hur stor utsträckning är
militärt befäl, avlönat av svenska staten, aktiva medlemmar av den munckska
kåren? Det är dessa frågor, som man i detta sammanhanget har full rätt att
la klart besked örn ifrån regeringens sida.

Sammanfattar jag slutligen intrycket av det svar, som herr statsministern
här lämnat på min interpellation, så måste jag ju säga, att det ger uttryck åt,
att regeringen saknar både intresse och vilja att ingripa, nä? det gäller att gå
tillrätta med fascisterna och deras vapenskrammel. Jag vill icke direkt påstå,
att det ligger till på det sättet, att det är tillräckligt för regeringen att vederbörande
kår deklarerar att den skall komma att använda sina vapen på ett

Äng. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

Nr 53. 26

Torsdagen den 2 juni.

Ang. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

visst sätt, alltså emot en viss grupp av samhällsmedborgare, mot arbetarklassen.
Men det ligger mycket nära till hands att draga, den slutsatsen, när man
hör hur färglös, intetsägande och på sidan av den verkliga saken regeringen
och dess chef ställer sig till dessa problem. I varje fall skall Sveriges arbetareklass
genom vad som skett, genom det svar som herr statsministern lämnat
på denna interpellation, säkerligen förstå, hur landet ligger till, och att det
är tillåtet i detta land, att väpnade kårer existera. Huvudsaken är, att dessa
kårer rekryteras på visst sätt, att i dess ledning sitta personer i hög och
framskjuten samhällsställning. Det komma, ers excellens, Sveriges arbetare
att förstå, oell det skall säkert bidraga till att vi kunna samla de krafter, som
erfordras för att omöjliggöra en sådan ordnings upprätthållande i längden.

Herr Hällgren: Herr talman! Det får ursäktas, att jag mera kommer
att yttra mig örn det föreliggande utskottsutlåtandet än den interpellation, som
här blivit besvarad. Örn man ser på det föreliggande utskottsutlåtandet, så
observerar man ju, att i utskottet feni ledamöter stå för utskottets förslag och
fem ledamöter för den reservation, som jag för min del har varit med örn att
avgiva. En motion är ju väckt av herr P. A. Hansson m. fl., och den innehåller
ju en begäran örn en skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan örn utredning
rörande förbud mot tillkomsten av väpnade privata kårer och eventuellt ett
lagförslag, i den mån riksdagens medverkan behöves.

Motiveringen för motionen utgör ett påpekande av förhållandena i andra
länder, där sådana väpnade privata, kårer förefinnas. Vidare lia vi avslöjandena
från vårt eget land beträffande den s. k. munckska kåren. I motionen
begäras flera olika åtgärder och ha givits åtskilliga direktiv. Man har ifrågasatt
dels generellt förbud för tillvaron av dylika kårer och dels en skärpning
av bestämmelserna i vapenförordningen. Man har även ifrågasatt en ny vapeninventering
och en undersökning i vad avseende skytterörelsens och landstormsavdelningarnas
vapen skulle kunna utnyttjas för liknande ändamål som det,
dessa kårer bruka ha. Man har vidare föreslagit en viss åldersgräns i fråga
örn rättigheten att handha och bruka vapen och en del andra kompletterande
åtgärder till nu gällande bestämmelser.

Utskottet har yrkat avslag på motionen med i huvudsak den motiveringen,
att om man skulle lagstifta på detta område, sålunda ett generellt förbud skulle
utfärdas, så skulle detta drabba även lojala sammanslutningar. Det har naturligtvis
aldrig varit meningen med motionen. Utskottet säger, att örn privata
personer inneha vapen, skulle en dylik lagstiftning kunna hindra dem att tillhöra
en förening. Det är naturligtvis en felaktig tankegång. Man kan icke
draga denna slutsats ur motionen, ty den innehåller intet rörande tillkomsten av
skytteföreningar eller jaktvårdsföreningar — medlemskapet i en senare förening
förutsätter ju att vederbörande åtminstone har ett jaktvapen — utan motionen
vänder sig naturligtvis emot sådana väpnade privata sammanslutningar,
där avsikten är att genom ett brukande av dessa vapen ingripa i samhällslivet,
och då enkannerligen i politiskt syfte.

Vidare säger utskottet, att vapenförordningen är så ny som sedan år 1927 -—
det är dock fem år sedan dess — och i anledning härav skulle någon förändring
i denna förordning icke vara motiverad. Men om man pekar på det förhållandet,
att förre polismästaren Hårleman i Stockholm å ena sidan och justitiekanslern
å den andra ha olika tolkningar beträffande tillämpningen av denna
vapenförordning, och då denna vapenförordning har kunnat användas på det
sättet, att man har beviljat licenser i sådan utsträckning, som man gjort till den
s. k. munckska kåren i Stockholm, så säger ju enbart detta, att förordningen
behöver förtydligas, så att den ger större klarhet beträffande sin tillämpning.

Torsdagen den 2 juni.

27 Nr 53.

Utskottet tiar vidare farhågor för att, såsom Överståthållarämbetet framhåller,
konsekvenserna av sådana bestämmelser som exempelvis ett generellt
förbud skulle innebära, att husrannsakan och dylika störande ingripanden i
medborgarnas privata liv skulle förekomma. Men man har ju heller icke i
motionen ifrågasatt, att man skulle gå så långt i sitt ingripande beträffande
privatlivet. Fast redan nu kan man ju säga, att husrannsakan är tillåten i
vissa fall, när det t. ex. gäller personer, som ha olovligen infört gods till riket,
när det gäller hembränning o. s. v. Så det är intet nytt i vår svenska lagstiftning,
i den händelse man under vissa former skulle vara tvungen att vidtaga
undersökningar för att konstatera, huruvida sådana kårer existera.

Vidare säger utskottet, att i de större städerna, där tillämpar man en mera
ingående prövning vid licensförfaranden, och utskottet rekommenderar, att man
skulle göra någonting liknande över hela landet. Men jag tror, att den svenska
landsorten vore tacksam, örn man kunde slippa ett sådant licensförfarande, som
tillämpats här i Stockholm. I reservationen taga vi reservanter principiellt
avstånd från de privata väpnade kårerna. Vi ha gått in för ett bifall till motionen.
Vi ha — med samma motivering, som anförts i motionen angående
förhållandena i andra länder, exempelvis Österrike, Tyskland och Finland, samt
beträffande förhållandena i vårt eget land — ansett, att man bör gå in för en
utredning, huruvida man på lagstiftningens väg kan förhindra tillkomsten av
dylika beväpnade sammanslutningar.

När vi i utskottet ha sysslat med frågan, har jag, såsom intresserad för densamma,
blivit i tillfälle att studera en hel del material för bedömande av huruvida
den åtgärd, som föreslås, nämligen ett ingripande mot sådana kårer, kunde
vara nödvändigt. Jag skall icke upptaga kammarens tid med att nu citera alla
de skrifter och den korrespondens, som förut ha innehafts av Sveriges fascistiska
kamporganisation, och ej heller de polisrapporter, jag varit i tillfälle att
studera. Men jag har fått den uppfattningen av allt detta material, som jag
haft till mitt förfogande, att det går en röd tråd igenom hela denna organisation,
ifrån Västkusten, där man fantiserar örn den framtida fosterländska revolutionen,
till olika militära personer uppe i Stockholm. Jag vill erinra örn,
att en löjtnant Hedengren blev ledare för Sveriges fascistiska kamporganisation,
man intresserade bankiren Högman för att bekosta vapen, och sedan intresserades
en tysk kapten för att vara ombud vid den vapensmuggling, som följde,
och som sedan lyckades genom att andra personer av militär rang gingo in för
uppgiften. Jag påminner om, huru man lyckades få general Munck att
ställa sig som ledare för kåren, och huru förre polismästaren Hårleman intresserades
för densamma, huru man lät påskina i alla dessa kretsar, att kåren
t. o. m. hade sympatier på regeringshåll, och huru man satte i gång hela denna
apparat, som vi känna till genom tidningspressens avslöjanden.

Nu vill jag icke säga, att general Munck hade del av alla de planer, som en
löjtnant Hedengren hade kännedom örn, beträffande nedslåendet av ett kommunistuppror
i Stockholm, alla planer, huru man skulle bygga barrikader på galorna
genom att plocka upp gatstenar och vräka ikull bilar o. s. v. Men den
elia personen i denna kedja har haft förbindelse med den andra, och .slutligen
har man fått fram hela denna organisation, som bestått av ett par tusen medlemmar,
som fått licenser för cirka 1,200—1,300 vapen förutom ammunition.
Man har ifrån Tyskland smugglat in mellan 500 och 600 vapen, och det lär
framgå, att en del av det partiet hamnat icke hos den munekska kåren utan hos
Sveriges fascistiska kamporganisation.

En del av de förhållanden, som jag här i korthet har relaterat, äro, som jag
förut nämnde, fastslagna oell åberopade i de polisrapporter, som föregått vissa
åtal. De fakta, som kunna konstateras, äro följande: Det finnes en privat beväpnad
kår på ett pär tusental medlemmar, och deli kårens uppgift skulle

Äng. visa
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

Ur 53. 28

Torsdagen den 2 juni.

Ang. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

vara att bistå ordningsmakten, och den skulle vara gillad av denna ordningsmakt.
Det kan också fastslås, att i den nämnda kåren eller i samarbete med
densamma har opererat en hel del fascistiska element, och att man anskaffat
vapen på olovlig väg, att ledaren förklarat, att han icke har reda på att dessa
vapen äro anskaffade på olovliga vägar, och att han blivit dömd till 500 kronog
böter, för att han underlåtit att deklarera dessa vapen. Förre polismästaren
i Stockholm står ju också genom initiativ av J. K. i beredskap att gå till
mötes ett åtal för sina vapenlicenser åt kåren. Den tyske kaptenen, som biträtt
med vapensmugglingen eller anskaffningen av vapen i Tyskland, har utvisats.
Men trots allt detta annonserar dock general Munck i tidningarna, att
denna skyddskår »skall bestå, så länge ett politiskt parti, understött av utländsk
makt, arbetar för att med våld omstörta samhället». »En dylik kår kan
icke improviseras utan kräver årslångt organisationsarbete» fortsätter han.
Vidare säger han: »Kåren är en opolitisk organisation, vars enda verksamhetsform
är att vid behov stå till myndigheternas disposition. Medborgarens plikt
att vid behov ställa sig till samhällets förfogande är den bärande tanken för
skyddskårens medlemmar.» Såsom lök på laxen tillkommer, att denna kår fått
amiral Lindmans välsignelse, såsom örn dess uppgift vore en samhällsgagnande
gärning.

Jag tror i alla fall, att ifrån demokratiskt håll, som jag har äran representera
i denna kammare, man har en annan syn på denna sak. En organisation
på ett par tusen medlemmar, som icke har några stadgar, som kunna vara denna
organisations rättesnöre, och en organisation där den s. k. ledaren har så
liten kännedom örn vad som sker inom denna kår, att han icke vet, att vapen,
som äro inköpta från Tyskland, kommit hit på olaglig väg, en sådan kår kan
givetvis icke vara. någonting att lita på. Och beträffande ordningsmaktens
behov i kritiska situationer så betackar sig även svenska polisförbundet för
äran att samarbeta med en dylik kår.

Det bär från vissa håll sagts, att alldenstund general Munck står i spetsen
för denna kår, man förstår, att denna kår icke kan användas till några illojala
syften.

Jag^ skall taga ett litet citat ur polisrapporten, ett ganska kort citat, för att
framhålla, huru litet inflytande — örn jag så får säga — general Munck har
över denna kår och vad där sker. Det står i polisrapporten, att den tyske
kaptenen Pflugk-Harttung, som var ombud vid vapenanskaffningen, hade förnekat,
att han här i riket varit medlem av någon politisk organisation eller deltagit
i det politiska arbetet. Men han har uppgivit, att han vid något tillfälle
i februari år 1928 av general Munck i närvaro av kapten Wattrang och en
annan officer erhöll ett cigarrskrin av silver, försett med följande inskription:
»Till kapten Pflugk-Harttung från svenska kamrater 1928». Samtidigt därmed
hade general Munck framfört sitt tack till kaptenen för den hjälp hail
lämnat, därvid generalen tydligt åsyftade den hjälp lian lämnat i och för anskaffande
av vapen till kåren. Jag menar, att en sådan organisation icke kan
vara någonting för samhällets ordningsmakt att lita till.

Jag ämnar yrka bifall till reseiVationen, därför att jag anser, att man här
har så många medel i vårt nuvarande samhälle till sitt förfogande för ett ingripande
i samhällslivet av de minoritetsgrupper, som lia en annan åsikt än
den för tillfället härskande, och även för att vid orostillfällen och revoltförsök
återställa samhällsordningen, att man icke har användning för väpnade privata
kårer. I stället äro dessa kårer •— det har visat sig inom andra länder -—
ett irritationsmoment, som framkallar beväpning från det motsatta hållet, vars
konsekvens, örn den får utvecklas, ovillkorligen leder till inbördes krig.

Ifrån dessa synpunkter ha vi gått in för bifall till motionen, och jag yrkar
bifall till den reservation, som vi ha avgivit vid detta utskottsutlåtande.

Torsdagen den 2 juni.

Nr 53.

Herr Gardell i Stenstu: Herr talman! Med anledning av den s. k. munck -»ka kåren, d. v. s. frivilliga beredskapsföreningen för Stockholms luftförsvar,
har det socialdemokratiska partiet gripits av oro för den demokratiska utvecklingens
lugna framtid i Sverige. Man har därför motionerat örn en utredning
rörande förhindrandet av tillkomsten av väpnade privata sammanslutningar.
De föregående talarna ha ju ganska mycket uppehållit sig vid den munckska
kåren, och jag tror, att kammaren ursäktar mig, örn jag inte talar så mycket
örn den. Motionärerna frukta, att den munckska kåren skulle frammana
andra väpnade privata sammanslutningar, och att de politiska och sociala striderna
skulle kunna komma att skärpas i vårt land. De mena därför, att man
bör vidtaga åtgärder för att förhindra en dylik utveckling.

Ingen vet ju med absolut visshet, hur den framtida utvecklingen kan komma
att gestalta sig i vårt land. Men nog tycker man, att en sådan utveckling, som
den motionärerna här skisserat, ter sig ganska verklighetsfrämmande i vårt
svenska rättssamhälle. Såväl motionärerna som reservanterna ha åberopat sig
på utvecklingen i andra länder, men förhållandena där torde knappast vara
jämförbara med förhållandena i Sverige. Få länder torde nämligen vara så
lyckligt lottade som Sverige, som äger en ovanligt homogen befolkning. De
sociala och ekonomiska problemen äro icke alls så elakartade hos oss som i så
många andra länder. Dessutom äger Sverige en befolkning, som av gammalt
gjort sig känd för sitt lugna och sansade uppträdande. Man kan vara förvissad
om att dessa egenskaper skola göra vårt folk skickat att bemästra även
mycket svårartade situationer. Detta har även med skärpa vid upprepade tillfällen
framhållits i riksdagen från olika partier. Så yttrade för några veckor
sedan, då lagen om polisväsendet i riket behandlades i denna kammare, en av
socialdemokraternas främste talesmän följande: »I motsats till vad fallet är i
en råd. främmande länder kunna vi här i landet bygga på en instinktiv begåvning
hos folket i organisationsmässig och ordningsälskande riktning.» De
som känna andra nationer och deras kynnen något, torde vara ense i omdömet,
att det är få nationer som med samma grad av självbehärskning och kallblodighet
som den svenska nationen kunna möta vanskliga och kritiska situationer.
Jag tror, att man i allt kan vitsorda detta uttalande.

Det finnes sålunda mycket, som talar för att motionärernas farhågor angående
den kommande utvecklingen icke äro så befogade, som de lia tänkt sig.
Problemet är emellertid så pass allvarligt, att motionärernas önskemål ej utan
vidare bör avvisas. Privata väpnade kårer äro icke önskvärda i vårt svenska
samhälle. Detta bör sägas ifrån klart och tydligt. Alla torde vara ense därom,
att samhället självt genom sina ansvariga myndigheter ensamt bör svara för
ordningens upprätthållande. Denna uppfattning delades också av herr socialministern
vid debatten om polislagen för några veckor sedan. Han yttrade i
detta sammanhang följande: »Samhället bör icke lita på eller ens tolerera, att
enskilda sammanslutningar beväpna sig för att träda ordningsmakten till hjälp.
Det är på samhället självt plikten att svara för ordningens upprätthållande
skall vila.» Samma synpunkter ha nyss understrukits av hans excellens herr
statsministern.

För att samhället skall kunna fylla denna ansvarsfulla uppgift fordras emellertid,
att den ordinarie ordningsmakten verkligen besitter sådan styrka, att
den förmår hålla alla samhällsfientliga element i styr. Kunde den nu antagna
polislagen realisera detta önskemål, skulle det vara mycket lyckligt och säkerligen
mera än något annat bidraga till att förhindra uppkomsten av väpnade
privata sammanslutningar.

Motionärerna peka på två vägar, genom vilka man skulle kunna förhindra
tillkomsten av väpnade privata sammanslutningar. Den första vöre att utfärda
ett generellt förbud för bildandet av dylika. Emellertid synas motionärerna

Äng. vias
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

Nr 58. 30

Torsdagen den 2 juni.

Ang. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar,

(Forts.)

själva hysa starka tvivelsmål angående möjligheten av att på denna väg kunna
nå sitt mål. Svårigheten därvidlag synes dem bestå däri, att en så anpassad
lagstiftning uppenbarligen lätt skulle kunna kringgås genom att sammanslutningarna
i fråga uppgiva sig äga ideella syften, vilka som helst, fastän deras
medlemmar förskaffat sig vapen. De sluta med följande: »Även om ett förbud
i antydd riktning skulle kunna stadgas i lagen, anse vi sålunda icke en dylik
bestämmelse tillräcklig.»

Utskottet hyser den uppfattningen att ett generellt förbud mot upprättandet
av väpnade privata sammanslutningar av varje slag ej bör i lag stadgas.

Reservanterna förmena visserligen, såsom även förut under debatten framhållits,
att man skulle förbjuda endast sådana väpnade privata sammanslutningar,
som äro direkt samhällsfientliga och som ha för avsikt att använda
sina vapen mot andra samhällsmedborgare. Detta förslag torde dock vara mycket
svårt att realisera, då man väl icke kan utgå ifrån att samhällsfientliga
organisationer öppet skola tillkännage sina verkliga avsikter.

Ett lagbud, som stadgar, att personer som inneha vapen, skola vara förhindrade
att sammansluta sig i en förening, strider mot de rättsprinciper, som
hittills varit rådande i vårt land. Efterlevnaden av en sådan bestämmelse
torde bli omöjlig att effektivt övervaka. Ett så allvarligt ingrepp i
föreningsrätten synes icke kunna ifrågakomma såsom en isolerad åtgärd
utan kan vidtagas först i samband med en ingående beskärning av föreningsrätten
i allmänhet.

Även reservanterna framhålla, att en lagstiftning på ifrågavarande område
givetvis bör vara försiktigt anpassad, så att den enskilde medborgarens frioch
rättigheter icke i onödigt hög grad beskäras.

Den andra utvägen, som motionärerna peka på för att förverkliga sina önskemål,
skulle bestå i en skärpning av de nuvarande bestämmelserna rörande förvärv
av vapen. Dessa bestämmelser återfinnas, som förut är nämnt, i Kungl.
Majrts kungörelse av år 1927, som i sin tur innebär en skärpning av en tidigare
förordning rörande handeln med vapen och ammunition. Åtskilligt tyder
på, säga motionärerna, att icke ens denna sista förordning erbjuder samhällsmakterna
tillräcklig möjlighet att förhindra ett illegalt innehav av vapen.
Motionärerna framkasta med anledning härav förslaget, att endast personer, som
erhållit licens, skulle äga rätt att handhava vapen. Detta är ju ett starkt
ingrepp i vederbörandes rättigheter, och det bör ju ha kommit ganska långt,
innan ett sådant ingripande verkligen bör äga rum. Beträffande en dylik
skärpning framhåller Överståthållarämbetet, att något teoretiskt hinder inte
torde möta för utformande av stadganden för ernående av motionens syfte.
Emellertid anser sig Överståthållarämbetet ej kunna tillstyrka en dylik skärpning
och slutar med följande uttalande: »Överståthållarämbetet kan för sin del
icke inse, att fördelarna av en, i praktiken så föga effektiv, lagstiftning skulle
bliva nämnvärda men håller däremot före att bestämmelserna med all sannolikhet
skulle, utan avsevärt gagn, bliva betungande för lojala medborgare, kräva
mycket arbete av vederbörande tjänstemän och belasta det allmänna med betydliga
kostnader.»

Denna uppfattning delas av utskottet, som håller före, att tillräcklig anledning,
åtminstone för närvarande, ej förefinnes att skärpa 1927 års bestämmelser.
Man bör inte, om det ej är oundgängligen nödvändigt, beskära den
enskilde medborgarens frihet. Man har ju, jag vore frestad att säga nästan
till leda fått höra från ett visst parti här i kammaren, att man noga bör akta
sig för att beskära föreningsfriheten och föreningsrätten. Jag tycker därför
att det är litet underligt, att vederbörande nu tycks ha glömt bort detta. Enligt
utskottets mening äro de nuvarande lagbestämmelserna på här förevarande
område tillräckliga för att skydda samhället mot alla överraskningar. Utskot -

Torsdagen den 2 juni.

31 Nr 63.

tet vill emellertid understryka vikten av att vederbörande myndigheter nied
största noggrannhet övervaka tillämpningen av gällande föreskrifter angående
vapenlicenser och med alla till buds stående medel vaka över att inga vapen
komma i händerna på ansvarslösa, ovärdiga individer. Dessutom bör man tillse,
att en så enhetlig tillämpning som möjligt av bestämmelserna kommer till
stånd över hela landet — detta senare med anledning av motionärernas förmodande,
att så inte alltid skulle vara fallet.

Den föregående ärade talaren tyckte inte örn detta. Han sade, att landsbygdens
polismän nog skulle betacka sig för en dylik generalisering. Jag kan
emellertid inte förstå, varför de skulle ha något emot detta, örn därigenom
missförhållanden skulle kunna undvikas. Skulle nu mot förmodan förhållandena
bli sådana, att en skärpning av den nuvarande vapenförordningen verkligen
bleve nödvändig, torde Kungl. Majit äga rätt att på administrativ väg
utfärda sådana skärpta bestämmelser. Denna uppfattning har ju också delats
av motionärerna, som säga, att i den mån riksdagens medverkan är påkallad,
förslag måtte framläggas för riksdagen. Detta förutsätter ju, att riksdagen
inte nödvändigt behöver höras, utan att Kungl. Majit på egen hand kan
utfärda bestämmelser i ämnet. Skulle eventuellt någon utredning behöva
ifrågakomma, är det ju ganska lätt för Kungl. Majit att inom departementet
låta verkställa en dylik.

Av det sagda torde kammarens ärade ledamöter finna, att utskottet ej anser
sig kunna förorda den av motionärerna föreslagna utredningen, i synnerhet
som en dylik knappast torde kunna leda till åtgärder, som bättre än de
nuvarande lämpa sig efter tidslägets krav.

Vad den munckska kårens vapeninnehav beträffar är för övrigt att märka,
att en betydande del av dess vapen anskaffats på olaglig väg. Det erkännes
ju både av motionärerna och reservanterna. Det är inte heller fullt klart, huruvida
beviljandet av vapenlicenserna till munckska kåren såsom sådan är i överensstämmelse
nied gällande författning. Som redan framhållits har för några
dagar sedan justitiekanslem anbefallt åtal mot polismästare Hårleman för
att han förfarit felaktigt vid beviljande av licenser för inköp av vapen åt munckska
kåren. Den föregående ärade talaren nämnde i detta sammanhang, att justitiekanslern
och Hårleman hade olika uppfattning angående vapenförordningens
tolkning. Det var emellertid inte angående vapenförordningen, som
de hade olika uppfattning, utan huruvida munckska kåren hade rättskapacitet
vid tiden för licensernas utfärdande. Saknade kåren då rättskapacitet,
hade ju inte Hårleman laglig rätt att bevilja några licenser. Det är alltså
möjligt, att vederbörande domstol kommer att förklara polismästare Hårlemans
tillvägagångssätt oriktigt. Dessförinnan föreligger väl inte något större behov
att ändra lagen, utan man bör först lia klarhet i denna fråga.

Innan jag slutar mitt anförande skulle jag vilja påtala det något egendomliga
sätt. på vilket reservanterna åberopa sig på överståthållarämbetets yttrande.
De citera: De i motionen åsyftade förhållandena äro emellertid av den
vikt för samhället att en utredning i ämnet kan anses motiverad. Punkt och
slut. För att inte de av kammarens ärade ledamöter, som tilläventyrs endast
läst detta brottstycke av överståthållarämbetets yttrande, skola få en något
ofullständig uppfattning örn dess innehåll, skall jag be att få läsa upp även
fortsättningen, som lyder: Men kommer en sådan till stånd, bör den enligt
överståthållarämbetets redan här ovan uttalade mening främst avse dels åtgärder
mot sådan revolutionär propaganda, som här ovan berörts, dels åvägabringande
av full effektivitet åt ordningsmakten samt lämpligaste sättet för
anordnande vid extra ordinarie tillfällen av den förstärkning av den ordinarie
ordningsmakten, som under alla förhållanden och särskilt med hänsyn till den
revolutionära propagandan mäste vara erforderlig.

Äng. viss

rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

Jfr 53. 32

Torsdagen den 2 juni.

Ang. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

Detta är ju inte precis samina sak som att den av motionärerna begärda utredningen
kunde anses motiverad.

Det torde utan vidare vara klart, att ett tillfälligt utskott inte har befogenhet
att förorda en dylik utredning i samband med den föreliggande motionen.
Man kan ju tycka, att det inte varit så farligt, örn utskottet tillmötesgått motionärernas
hemställan örn en allsidig utredning av denna fråga. Utskottsmajoriteten
har emellertid haft den uppfattningen, att man inte bör skriva till
Kungl. Maj:t, då man inte kan angiva några klara riktlinjer för sina önskemål.
I föreliggande fall har detta inte varit möjligt. Till och med reservanterna
ha måst inskränka sig till att säga: vilka lämpliga lagstiftningsåtgärder,
som böra tillgripas, bör en blivande utredning söka klarlägga. Att avlåta
en dylik konturlös skrivelse till Kungl. Majit har utskottet ej ansett sig
kunna förorda, så mycket mindre som Kungl. Maj :t själv, örn så befinnes nödigt,
kan taga upp frågan till avgörande.

Med dessa ord, herr talman, skall jag be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Carleson: Herr talman! Redan vid ett föregående tillfälle, näm ligen

vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition örn organisationen av och
anslaget för statspolisen, hade jag för min del anledning att framhålla som
min mening, att statsmaktens auktoritet först och främst krävde, att statsmakten
själv eller dess underordnade organ hade erforderliga medel i sin hand för
ordningens upprätthållande. Då brister i detta avseende förefunnos, var det
regeringens plikt att tillse, att dessa brister fylldes. Då uppstod frågan: hur
blir det allmännas ställning till en väpnad privat kår, som enligt sina stadgar
eller eljest enligt grunderna för dess tillkomst har samma ändamål som en poliskår,
det vill säga ordningens upprätthållande, och örn denna kår erbjöde
sin hjälp i sådant hänseende? Jag vill därvidlag säga, att örn staten godkände
ett sådant erbjudande, så läge ju redan i detta ett erkännande från statens
sida, att staten icke själv kunde upprätthålla ordningen. Enligt min mening
skall det emellertid, som jag redan nämnt, vara statens plikt att svara för ordningens
upprätthållande, och dess organ härför äro polisen och polisorganisationen.

När man talar örn dessa väpnade sammanslutningar, får man för övrigt icke
förbise, att det genom dylika kan framkallas vissa sociala irritationsmoment,
som man bör söka undvika, och själva tillvaron av en dylik väpnad privat
sammanslutning har benägenhet att skärpa motsättningarna mellan olika samhällslager.

Vad sedan beträffar dessa sammanslutningar vill jag säga några ord, som
jag vet. att var och en säkerligen redan förut tänkt på, men som jag anser
höra till en motivering i detta fall. Det är, att om man godkänner en väpnad
privat sammanslutning, så måste man skaffa sig kontroll över dispositionerna
av densamma, och denna kontroll, tror jag. är omöjlig att realisera, när
den väpnade sammanslutningen faller utanför polisorganisationen.

För övrigt säger det ju sig självt, att i ett så demokratiserat land som Sverige
skulle en väpnad privat sammanslutning, som man ju åtminstone i regel måste
tänka vara på något vis politiskt betonad, framkalla någon annan dylik sammanslutning
på motsatt håll. Detta gör, att en väpnad privat sammanslutning,
som säger sig stå till ordningsmaktens disposition, kan framkalla en annan
väpnad sammanslutning på revolutionärt håll, och man ser naturligtvis samma
företeelse, om man kastar örn bilden. Vad beträffar den sammanslutning, som
det nu i kväll särskilt är tal örn. kan man ju också säga. att den uppstått på
grund av en verklig eller inbillad revolutionär sammanslutning eller rörelse.

Under sådana förhållanden har jag för min del velat ange mina motiv för

Torsdagen den 2 juni

Nr 53.

att jag anser, att samhällets lugna utveckling kräver ett förhindrande av tillkomsten
av privata, väpnade sammanslutningar. Jag för min del kan emellertid
icke finna, att man för att gå in till Kungl. Maj :t med en skrivelse i det
avseendet skulle, som den siste ärade talaren sade, hehöva ge Kungl. Maj :t
direktiv, utan jag tycker att redan i sakens natur ligger, att några direktiv
skola icke lämnas från riksdagens sida, utan att det är Kungl. Maj :t själv, som
i det fallet skall giva direktiven för den utredning, som kan erfordras.

Då den reservation, som är fogad till utskottets utlåtande, begär en allsidig
utredning i det angivna syftet, kommer jag för min del att biträda densamma.

Herr Engberg: Herr talman! Eftersom jag är en av motionärerna i denna
fråga, skall jag be att få säga ett par ord. Vad som synes mig vara ägnat
att tilldraga sig det största intresset i denna debatt är den deklaration, som vi
redan från början ringö från regeringsbänken, från hans excellens herr statsministern.
Denna deklaration var så mycket mera värdefull som statsministern,
såvitt jag kunde fatta, utan förbehåll ställde sig på samma principiella
ståndpunkt som den vi motionärer ha förfäktat, och som kommit till uttryck i
reservanternas motivering, den ståndpunkten nämligen, att samhället självt
bör sörja för ordningsuppgiften, och att privata kårer med det självtagna uppdraget
att bättra på och komplettera samhällets ordningsmakt icke böra tolereras.
Denna deklaration från statsministern i den nuvarande regeringen anser
jag mig ha så mycket större skäl att stryka under, som den på ett ganska
flagrant sätt svär mot den deklaration, som på sin tid avgavs av högerpartiets
ledare i denna kammare i en till pressen genom T. T. utsänd kommuniké måndagen
den 9 november 1931. Där förklarade herr Lindman efter att ha utvecklat
vissa skäl följande:

»På de skäl jag nu anfört har jag med sympati omfattat den tanken, som tagit
sig uttryck i bildandet av den sammanslutning, vartill generallöjtnant
Munck tagit initiativet i syfte att ställa densamma till polismyndighetens förfogande,
därest ett allvarligt ingrepp mot samhället skulle ifrågakomma. Polismyndighetens
uppgift är att hålla ett skarpt öga på den samhällsfarliga agitationen
— en uppgift, som den enligt min mening fyllt på ett synnerligen tillfredsställande
sätt — och den är följaktligen bättre än någon annan i tillfälle
att avgöra om och när en så överhängande fara för den lagliga ordningen
föreligger, att frivillig förstärkning av dess krafter måste anlitas.

Vid samtal, som jag haft med polismästare Hårleman, har jag fått del av
hans synpunkter i denna fråga och därvid kommit till den bestämda övertygelsen,
att han handlat med stark ansvarskänsla och i renaste uppsåt, då han
på frivillighetens väg sökt tillgodose ett underskattat samhällsbehov av vital
betydelse för den medborgerliga säkerheten. Ingen kan emellertid livligare
än jag önska, att den allmänna meningen i vårt land äntligen vaknar upp till
medvetande om samhällets plikt att med egna krafter skydda sig själv och
sina medborgare. Den uppfattning, som sålunda varit för mig bestämmande,
har dåvarande utrikesminister Trygger och socialminister Lybeck, med vilka
jag särskilt samrått i ärendet, förklarat sig i allo dela.»

Det anmärkningsvärda i denna deklaration synes mig framför allt ligga
däri. att deklaranten, när han själv var regeringschef efter valutgången år
1928. icke begagnade sin ställning för att föreslå riksdagen de förstärkningar,
som han ansåg nödvändiga. Han synes i det fallet befinna sig i samma ))redikament
som i en annan fråga, som passerade kamrarnas bord för åtskillig
tid sedan, nämligen frågan örn särskild lagstiftning gentemot så kallat fosterlandsförräderi.
På de direkta frågor vi från socialdemokratiskt håll den
gången ställde till herr Lindman, varför han icke begagnade tillfället att själv
taga initiativet, när han var regeringschef, blev han oss svaret skyldig, och

Andra kammarens protokoll 1032. Nr 53. 3

Äng. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

Nr 53.

Torsdagen den 2 juni.

Ang. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

det är därför med en viss nyfikenhet jag- för min del motser, hur han vill
besvara frågan, varför han, när han har den uppfattningen, att det här var
otillräckligt sörjt ifrån statens sida i fråga örn säkerhetsåtgärder för ordningens
upprätthållande, icke underställde riksdagen förslag i denna riktning.
Det är ju ganska egendomligt, att man, när man tidigare själv har underlåtit
att taga ett dylikt initiativ, sedan träder fram och deklamerar örn nödvändigheten
av slika frivilligkårer. Jag menar därför, att den deklaration, som
avgivits av den nuvarande regeringschefen, sammanställd med den deklaration,
som avgivits av herr Lindman, visar en motsättning mellan syn- och ståndpunkterna
i denna fråga, som är rätt anmärkningsvärd.

Jag vill för övrigt säga, att jag beträffande sakens konstitutionella sida
haft tillfälle att inom konstitutionsutskottet granska de papper, som beröra
densamma, varvid jag funnit att den relation, som gavs av en förutvarande socialminister,
nämligen herr Jakob Pettersson, stämmer till punkt och pricka med
vad papperen utvisa, och jag hade därför ingen anledning att inom konstitutionsutskottet
fullfölja denna undersökning. Men så mycket vill jag för min
del ha sagt, att den gällande lagstiftningen näppeligen givit någon möjlighet
för en regering att inskrida, ty denna fråga sammanhänger med föreningsrätten
på ett sådant sätt, att man icke utan vidare kan inskrida, örn det icke finns
en särskild lagstiftning att stödja sig på. Det var just i den känslan som vi
motionärer ifrån det socialdemokratiska förtroenderådets sida ansågo det önskvärt
att få till stånd en ändrad och ändamålsenlig lagstiftning, som utan att
kränka föreningsrätten likvisst möjliggör att på effektivare sätt än förut hindra
en underjordisk väpnad frikårsrörelse.

Med dessa erinringar inledningsvis, herr talman skall jag be att få säga några
ord örn själva den sak det bär gäller. Det är alldeles uppenbart, att den föregående
ärade talaren slog huvudet på spiken, när han sade, att därest staten
tolererar dylika frivilliga kårer med det självtagna uppdraget att svara för
ordningens upprätthållande, så erkänner staten därmed indirekt, att den icke
är i stånd till att själv svara för ordningen. Det är ju en mycket graverande
omständighet för en stat, som vare sig direkt eller indirekt erkänner något sådant,
och jag måste därför verkligen förvåna mig över, att man icke på högerhåll,
där man har givit sin välsignelse åt dessa privata kårer, har beaktat den
sidan av saken. Genom att man i det här fallet ställt sig som beskyddare av
dylika företag, riktar man en mycket stark kritik mot statsmakten själv. Har
man därtill, som herr Lindman själv, icke dragit konsekvenserna av sin kritik
genom att när man befann sig i regeringsställning föreslå åtgärder, blir denna
hållning så mycket mera egendomlig.

Det är också, såvitt jag kan förstå, uppenbart, att vi här i Sverige ha mindre
behov av dylika företag, än vad fallet är i de länder, som varit med i världskriget
och alla dess ohyggliga förhållanden, och där samhällsgrunden på ett
helt annat sätt än hos oss är söndersliten och uppriven, och där klyftorna gapa
djupare än i vårt land med dess starka, demokratiska tradition. Örn vi se på
förhållandena i Österrike och i Tyskland, nödgas vi säga. att ett olyckligare
läge kan knappast ett land råka in i än vad fallet är med dessa länder. Vi ha
ju fått bevittna, hurusom det i Österrike har blivit en kapprustning mellan
klasserna, hurusom klasskampen till den grad militariserats att vi å den ena sidan
ha borgerliga värn och å den andra sidan arbetarvärn. Ari lia vidare sett en specialisering
inom de borgerliga värnen ända därhän att husägarna i Wien lia sin
egen privata kår. När nian kommit dithän, att man på aftonen knappast vet, huruvida
det icke blir en militärkupp under natten, då har man sannerligen kommit
in i mycket olyckliga förhållanden. Det är därför, såvitt jag förstår, en
riktig och sund grundsats, att i den mån staten behöver hålla en ordningsmakt,
skall den själv lia den helt och hållet i sina händer. Jag hävdar beträffande

Torsdagen den 2 juni.

35 Nr 53.

det militära precis samma uppfattning, att så länge den svenska staten har
behov av ett militärväsende, bör den ha liela utbildningen i sin egen hand och
inte överantvarda den åt privata sammanslutningar. En demokratisk stat gör
klokt i att starkt hålla på en dylik grundsats, ty gör man undantag och eftergifter,
vet man inte, var man en vacker dag hamnar.

En sak, herr talman, har samband med den privata kår, som närmast föranlett
om också inte förorsakat vår motion, en sak, som. har väckt en särskild
och pinsam uppmärksamhet, och det är de stora och omfattande engagemang,
som medlemmar av deli svenska officerskåren lia tagit i dessa underjordiska och
mer eller mindre konspirativa rörelser. Jag måste säga, att en officerskår, som
beblandar sig med dylikt, officerare, som ertappats nied saker av det slag.
varom i detta fall varit fråga, invecklade i tvetydiga smugglingsaffärer, sammanblandade
med tvetydiga, tillfälligt importerade utländska äventyrare, insyltade
i allehanda skumraskmanövrar, en sådan officerskår och sådana officerare,
som handla på detta sätt, draga över sig ett sken av tvetydighet, så att
de få skylla sig själva, örn omdömet illojalitet kommer på mångas läppar. Den
svenske officeren bör vara medveten örn, att han i sin ställning som officer är
rätt och slätt statens tjänare, och han skall inte giva sig in på företag av den
skumrasknatur, som det här är fråga örn. Det har inte bara inom socialdemokratiska
kretsar utan jag vet långt in i det borgerliga lägret väckt bland lojala
medborgare en hög grad av pinsam uppmärksamhet, att så många medlemmar
av den svenska officerskåren ansett det förenligt med sin ställning att deltaga
i dessa historier. Dessa officerare ha på detta sätt dragit in sin kår i en trafik,
som naturligt har förgiftat diskussionen kring officerskåren själv i det att
dess sak näppeligen kunnat skiljas från den munckska kårens. Jag måste för
mili del, herr talman, uttala den bestämda förväntan, att för framtiden den
svenska officerskåren bör hålla sina fingrar borta från dylikt, ty det ingår icke
i dess uppgifter. Det är saker, som den såsom en lojal kår inte på något sätt
bör befatta sig med.

A andra sidan är det mycket lätt att förstå den psykologiska bakgrunden.
Det är många trådar, som löpa till året 1927, och studerar man historien både
inifrån och utifrån finner man, hur det är ett komplex av händelser, som se ut
såsom tankar. Jar har sagt en gång förut i denna kammare, att år 1927 och
däromkring var Kalle Kilbom som värst krigsmålad, när han stod i tredje internationalens
armé. låt vara såsom en korpral bland andra korpraler i den
arméns utkanter. Han satte sådan skräck i herr Lindman, att när herr Lindman
gör denna deklaration, som jag nyss läste upp en bit av, sysslar han allvarligt
och ingående i det inledande kapitlet med den oerhörda fara, som enligt
hans mening kommunisterna skulle utgöra. Ja, den dag som i dag är få vi
väl säga, att det är en spänd förväntans upplösning i intet. Kalle Kilboms förskräcklighet,
hans farlighet för den nuvarande samhällsordningen tror jag mig
kunna hänvisa till legenden. Jag har den uppfattningen, att han så långt
ifrån faller utom ramen för denna officiösa samhällsordning, att han tvärtom
på ett alldeles förträffligt sätt, att döma åtminstone av vissa veckotidskrifter,
år både typ och representant för densamma och dess kultur. Jag tror därför
också, att man gör honom blodig orätt, när man åberopar honom såsom ett
exempel, som skulle motivera existensen av dylika kårer. Örn vi för övrigt se
pa utvecklingen sedan 1927, tror jag vi nödgas medgiva allesammans, att den
roll, som kommunisterna spela här i landet, har blivit till den grad liten, att
det är egentligen ingenting att tala örn längre. Vad som emellertid frapperar
är, att vi ännu inte fått fram några bevis för existensen av de väpnade kårer,
för vilkas skull dea munckska kåren skulle kommit till. Jag har försökt
att utnyttja alla förbindelser både direkta och indirekta, som jag kan ha, för
alf skaffa reda på, örn det finns något sakligt underlag för talet örn dylika be -

Äng. viss
utredning
rörande väpunde
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

Nr 53. 36

Torsdagen den 2 juni.

Ang. viss
■utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

väpnade kommunistiska sammanslutningar. Så långt jag har nått, har jag
inte kommit längre än till att det visserligen finns sammanslutningar, som ha
några sorts övningar i hälsningseeremoniel och andra mystiska ritualer, men
inte ens så mycket som en knallpulverpistol har det lyckats mig att komma på
spåren. Jag är inte säker på att nian på kommunisthåll skulle tåla dånet av
några större skjutvapen än just korkbössor och knallpulverpistoler. Det har
varit, såvitt jag förstår, ett slags cerimoniel, som man samlats omkring och
efter vars regler man åbäkat sig. Jag läste bland annat en förskräcklig och
fruktansvärd tåned, som svärjes av dessa moskvakommunister, i fyra eller
fem punkter, där de svärja obrottslig trohet mot sin fana och mot den tredje internationalen,
men jag är övertygad örn, herr talman, att örn denna fruktansvärda
och hiskliga ed skulle komma från ord till handling, ginge det med edsavläggarna
precis som med de berömda revolutionärer, som en gång infunno sig
hos salig Kalle Lundberg för att med honom rådslå örn den svenska revolutionen.
Sedan han avfyrat sina två revolvrar i taket för att sätta de besökande
på prov, hittades dessa undanstuckna under hans säng. Större hjältar voro de
inte. Jag säger detta därför att jag tror, att man bör reducera först som sist
hela denna skräck för kommunisterna till dess rimliga proportioner.

Yi ha deklarerat från vårt håll under debatten örn statspolisen, att vi inte
vilja pruta på ordningskravet. Vi ha sagt, att enligt vår mening var denna
statspolis onödig och överflödig för uppgiften — det kunde räcka med anlitande
av reservpolis — men vi ha med energi betonat, att vi hålla på god ordning.
Härav följer också, att i den mån ordningskravet skall tillgodoses, skall
det tillgodoses genom statens och samhällets egen försorg, icke överlåtas åt
privata kårer. Vad blir följden, herr talman, örn man här ser genom fingrarna
med dessa sammanslutningar och låter den ena kåren efter den andra privat
beväpna sig? Jo, följden blir, att en vacker dag gå dessa kårer ur deras händer,
som kanske med subjektivt honetta örn också tanklösa syften ställt sig i
spetsen för dem, och börja operera på egen hand. Det läggs minor och kontraminor,
och en vacker dag stå vi mitt uppe i en situation, som ingen vettig
människa önskat.

Vi få komma ihåg, att de psykiska och faktiska förutsättningar som föreligga
i Tyskland och Österrike äro, som jag nämnde, helt andra än de vi här
lia. Den ärade talesmannen för utskottet, herr Gardell i Stenstu, erkände öppet
i sitt anförande, att vi svenskar på grund av vår läggning och tradition lia ett
sinne för ordningens bevarande, som är bättre utpräglat än vad fallet är i
övriga länder. Varför då icke anknyta till detta? Det är ur den synpunkten,
som tolererandet av dessa privata kårer på sätt och vis verkar provocerande.
De skapa irritation i onödan.

Då det nu har visat sig, att man behöver ha en eftersyn, hur det står till
med gällande författning på detta område, örn den är brukbar och ändamålsenlig
för att komma denna trafik till livs, så borde det vara rimligt, såsom
utskottsreservanterna här lia hemställt örn, att man får en allsidig och förutsätt-''
ningslös undersökning. Jag fäster uppmärksamheten på, herr talman, t. ex.
licensfrågan, den nu bland juristerna livligt diskuterade frågan, huruvida, när
det står här i författningen, att man skall vara känd för ordentlighet för att
få licens, detta kan vara tillämpligt på annat än fysiska personer, huruvida
det alltså kan vara tillämpligt på en förening.

Ja, slikt säger oss, att här äro punkter att utreda redan beträffande licensgivningen
för vapeninnehav. Det behövs också utredas vissa andra ting. Varför
då icke skicka det hela till en förutsättningslös utredning, ur vilken det
tvivelsutan kommer att framgå ett förslag som kan hjälpa oss ut ur det nuvarande
oefterrättlighetstillståndet.

Jag vet, herr talman, att efter mig kommer herr Forssell med sin vältalighet,

Torsdagen den 2 juni.

37 Nr 53.

och kanske ock herr Per Pehrsson med sin att visa — med både världsliga och
gudomliga argument — att här behövs den munckska kåren. Det kommer att
bli bugningar för dess ledare och hans stora lojalitet. Jag vill i förskott säga,
herr talman, att detta icke imponerar på mig ett enda dugg. Jag har snarast
en känsla utav, att den ärade ledaren för den munckska kåren, trots sina goda
och solida förbindelser på högsta ort, själv är föga medveten örn hela det
spel, vari han är någon slags dekorativ toppfigur, och jag tror, att man här kan
följa den gamla goda regeln: »Skjut inte på pianisten, han gör så gott hail kan.»
Men skjut på de andra, på de verkligt skyldiga, på dem, som givit pianisten
hans noter, på dem som ligga bakom, och till vilka jag räknar, det säger jag
öppet, herr talman, den högerledning, som sent omsider måste träda fram och
sträcka ut välsignande händer över sin tjänare och dennes kår. Det är på
denna punkt, alltså i högerledningens insyltning i saken det allvarliga och sorgliga
ligger.

Jag hemställer för min del örn bifall till reservanternas framställning, som
jag finner vara väl övervägd och måttfull, och som med säkerhet tillgodoser vad
flertalet inom den svenska nationen önskar skall ske i detta fall.

Herr Selberg: Herr talman! Då jag kommit att tillhöra den halva av

femte tillfälliga utskottet, som nu står för reservationen, har det icke varit
därför, att jag hyst någon så oerhört stor fruktan för de skadegörelser, som
speciellt den munckska kåren skulle kunna eller vilja åstadkomma, utan anledningen
har fastmer varit, att jag, på grund av vad jag sett i tidningspressen,
kommit till den uppfattningen, att de väpnade sammanslutningar, som i andra
länder åstadkommit irritation och oro för sina respektive länder, i många fall
skapat en ställning, som varit mycket svår och olidlig.

Mitt ståndpunktstagande härvidlag har icke heller rönt nämnvärt inflytande
av den motion, som här framkommit. Redan innan jag såg denna motion, var
min ståndpunkt den, att knytnävsrätten inom samhället icke var lämplig, och
att den icke borde få förekomma, och att, örn det sålunda icke var lämpligt att
använda knytnäven, de olika samhällsgrupperna emellan, var det ännu mindre
lämpligt att använda eldvapen gentemot varandra. Det har sålunda varit min
allmänna inställning till dylika saker, som gjort, att jag här sällat mig till
reservanterna.

Jag kan dock säga, att jag inte bara godkänner en del utav vad utskottsmajoriteten
skrivit, utan till och med vill understryka detsamma i vissa stycken.
Utskottsmajoriteten säger nämligen här i sitt utlåtande: »I likhet med motionärerna
håller utskottet visserligen före, att samhället självt genom sina organ
och myndigheter bör ansvara för ordningens upprätthållande.» Örn man stryker
bort detta »visserligen», som utskottet här har, vill jag för min del stryka
under allt det övriga. Därefter talar man örn, att det föreligger förslag örn att
förstärka ordningsmakten, och jag vill då för min del påpeka, att den förstärkningen
har ju riksdagen redan beslutat.

Det förefaller dock som örn utskottets majoritet som främsta motiv för sitt
avstyrkande av motionen skulle haft följande, som jag citerar ur dess utlåtande:
»Som Överståthållarämbetet i sitt yttrande framhållit, skulle vidare med
all säkerhet de kretsar av befolkningen, som äro fientligt inställda mot den
nuvarande samhällsordningen och ej sky en våldsam omstörtning av densamma,
icke lojalt ställa sig skärpta bestämmelser till efterrättelse.» Den ståndpunkt,
som man här intager på höger och bondeförbundshåll, är mycket egendomlig.
Man vill icke gå in för en lagstiftning, som man dock innerst inne anser
behövlig, därför att man tror, att vissa samhällsmedborgare icke skulle
ställa sig denna lagstiftning till efterrättelse. Hur skulle det nu vara, örn vi
på andra områden tillämpade samma tankegång, örn vi t. ex. sade: Vi lagstifta

Äng. viss
utredning
närande väpr
Hade privata
sammansluta
ningar.
(Forts.)

Nr 53. 38

Torsdagen den 2 juni.

Ang. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

icke i detta fall, därför att det finns vissa personer, som icke komma att finna
sig i detta utan komma att bryta mot lagen. — Vi veta ju, att mot varje lag
som skapas blir det vissa lagbrott, men vi skapa lagar ändå, och vi ge ordningsmakten
möjlighet att upprätthålla lagen, och därest ordningsmakten icke förslår
att se till, att lagarna efterlevas, stärka vi ordningsmakten. Det ha vi ju
redan gjort härvidlag.

io När jag, som jag nämnde, kan understryka en del av vad utskottet här sagt,
lår jag emellertid säga, att detta leder mig till en helt annan slutsats än den
utskottet kommit till, då den avstyrkt denna motion. Jag har verkligen levat i
den lyckliga eller olyckliga okunnigheten, att jag trodde, att man med nuvarande
lagstiftning skulle ha möjlighet att hämma eller motverka eller omöjliggöra
väpnade sammanslutningars tillkomst, d. v. s. tillkomsten av sådana
väpnade sammanslutningar, som ha till uppgift att med vapen i hand uppträda
för att på det sätt, som varje sådan sammanslutning anser lämpligt och nyttigt,
upprätthålla den ordning, som den vill ha i samhället. Det har dock utav de
uttalanden, som framkommit i pressen ifrån vederbörligt håll, framgått, att
man med nuvarande lagstiftning icke har möjlighet att komma dylika väpnade
sammanslutningar till livs, och då synes intet annat vara att göra än att åstadkomma
en lagstiftning, som möjliggör detta. Men denna lagstiftning kan icke
åstadkommas, utan att man först företar en utredning örn hur densamma bör
göras för att verka på lämpligaste sätt.

När jag hörde utskottets ärade ordförande alldeles nyss tala örn det svenska
folkets lugn, och att detta var anledning till att det icke behövdes någon utredning
i den här saken eller något försvårande av väpnade kårers tillkomst, så
kunde jag icke annat än göra en liten jämförelse med den ställning man annars
brukar inta på höger- och bondeförbundshåll, när det gäller sådana här saker.
Jag skall icke ge mig in på att nämna några exempel, men jag vill dock med
detta ha antytt, att det synes vara en omvänd ståndpunkt man intagit i den
liär frågan. Och när utskottets ärade ordförande som stöd för sitt avstyrkande
av motionen refererade till vad socialministern och hans excellens statsministern
anfört i den här saken, då måste jag verkligen säga, att utskottets ärade ordförande
en smula åt ur matsäcken för mig. Jag hade nämligen för min del
funnit, att vad statsrådet och chefen för socialdepartementet anfört var ett
tydligt bevis. för., att vi, d. v. s. reservanterna, voro inne på de rätta vägarna.
Statsrådet ville icke heller ha dsdika väpnade sammanslutningar, men han
framhöll, att man icke kunde motverka dem eller få bort deni med nuvarande
lagstiftning. Ja, vad är då annat att göra än att- lagstifta så att dylika kårer
icke kunna komma till stånd eller existera? Att tolka detta herr statsrådets
uttalande på det sätt, som herr Gardell i Stenstu gjorde, nämligen som ett
försvar för ett avstyrkande av motionen synes mig därför vara fullständigt
oriktigt.

. Utskottets ordförande påstod också, att reservanterna icke hade refererat
riktigt vad Överståthållarämbetet hade sagt. Det framgick nog för dem som
hörde på, förmodar jag, att referatet, var riktigt, i en viss punkt, även örn yttrandet
icke var utförligt refererat, överståthållarämbetets hela yttrande finns
dock bilagt det utskottsutlåtande, som vi här behandla, och det finns därför
för vem som det vill tillfälle att se vad här sagts. Utav den motivering reservanterna
anfört för sitt tillstyrkande av motionen framgår det dock vad man
vill ha. utrett, och reservationen är icke, såsom herr Gardell i Stenstu sade. så
förfärligt otydlig, att man icke av densamma kan få fram vad det är som motionärerna
och som utskottets reservanter önska få utrett och lagstiftat örn.

^ Jag skall icke upptaga tiden längre. Jag skall bara be att få tillägga, att
då jag anser, att väpnade politiska sammanslutningar icke kunna vara till något
gagn för samhället, utan att de i stället äro irritations- och oroselement, sam -

Torsdagen den 2 juni. 39

hållet icke heller bör tillåta, att dylika sammanslutningar få förekomma. Då
jag dessutom anser mig uti vad jag här anfört stå i full samklang med det uttalande
som här gjorts såväl av herr socialministern som av hans excellens
statsministern om obehövligheten och olämpligheten av dylika kårers förekomst
anser jag mig med gott samvete kunna yrka bifall till vad reservanterna här
hemställt örn, nämligen örn bifall till motionen.

Herr Lundquist i Rotebro: Herr talman! Utskottets ärade ordförande har
ju redan givit uttryck åt den uppfattning, som utskottsmajoriteten hyst, samt
också motiverat den ståndpunkt, majoriteten intagit i denna fråga.

Då emellertid under debatten flera talare från det motsatta lägret ha försvarat
den ståndpunkt, som kommit fram i motionen och reservationen, kanske
det tillåtes mig att säga några ord utöver vad som sagts av utskottets ordförande.
Beträffande den föreliggande motionen skulle jag då för min del
allra först vilja fästa uppmärksamheten därpå, att det enda motiv, som man i
denna motion anför för sitt krav på en skärpt lagstiftning, är tillvaron av den
s. k. munckska kåren, vilken kår i motionen t. o. m. påstås »utgöra ett hot emot
samhället och dess lagbundna utveckling». Det finns icke i motionen ett enda
ord nämnt örn kommunisternas och andra ytterlighetsgruppers fientliga inställning
till samhället och samhällsordningen eller örn de allvarliga och reella
faror, som från det hållet hota.

Reservanterna ansluta sig helt och fullt till de synpunkter, som i motionen
framföras. Icke på en enda punkt har man i reservationen ansett sig böra ta
avstånd ifrån de uttalanden, som äro gjorda i motionen, och jag måste, herr
talman, säga, att det ändå är ganska beklämmande att finna, hurusom reservanterna
sålunda sätta ett likhetstecken — utan någon som helst reservation
— emellan å ena sidan de rörelser, som till och med med våld sträva efter att
omstörta vår nuvarande samhällsordning, och på andra sidan en organisation,
som dock icke har till syfte något annat än att slå vakt örn samma borgerliga
samhällsordning. Herr Engberg har ju nu också på sitt kända maner ådagalagt
sin solidaritet med den uppfattning, som kommit till uttryck i reservationen.
Jag kan emellertid icke finna, att det uttalande, herr Engberg på den
punkten gjort, på något sätt har förbättrat — åtminstone icke i mina ögon —
den ståndpunkt, reservanterna hava intagit. Här talas i reservationen bland
annat örn »privata sammanslutningar med uppgift att på våldets väg ingripa
i samhällsfunktionerna». Här säges, att »ett våldsamt ingripande äventyrar
en fredlig samhällsutveckling». Här säges vidare, att »förändring av lagarna
för medborgarnas sammanlevnad bör alltid ske på demokratiens väg». Jag
vågar påstå, herr talman, att intet av dessa uttalanden eller liknande som
återfinns i reservationen, kan ha avseende på den sammanslutning, som i motionen
åberopas. Även örn meningarna kunna vara delade om behovet av den
kår, som det här är fråga om, eller örn lämpligheten utav den organisation och
det arbetssätt, som den har haft, så tycker jag ändå, att alla borde kunna vara
eniga på den punkten, att syftet har varit fullständigt lojalt.

Hotet mot vårt svenska borgerliga samhälle och mot en fredlig samhällsutveckling
kommer sannerligen icke från det hållet utan från helt annat, men
det, herr talman, tiger man givetvis med lika väl nu som eljest. Herr Engberg
har ju nyss, med all den förmåga, han besitter, sökt sprida löjets skimmer
över hela denna kommunistfara och allt vad därmed sammanhänger. Jag
tror emellertid, att, hur vältalig herr Engberg än må vara, vi dock icke i honom
och hans uttalanden på den punkten anse oss ha några fullt betryggande garantier
för att det icke är någon verklig fara att vänta ifrån dessa ytterlighetskretsar.

Nr 53.

Ang. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

Nr 53. 40

Torsdagen den 2 juni.

Ang. viss
utredning
rörande väpf
nade privata
sammanslut5JJH
ningar.
(Forts.)

Reservanterna erinra, såsom redan har påpekats, om att överståthållareämbetet
självt har förordat en utredning. Utskottets ordförande har emellertid
påvisat, att den utredning, som Överståthållarämbetet för sin del vill ha till
stånd, ligger på ett helt annat plan än som avses med den motion, som det här
gäller. Utskottets ordförande har redan läst upp överståthållarens uttalande
på den punkten. Jag skall icke trötta med att återupprepa detsamma, men
jag vill för min del säga och understryka, vad utskottets ordförande har sagt,
nämligen att en utredning sådan som Överståthållarämbetet här föreslår och
mot vilken jag för min del icke har något alls att erinra, faller helt och hållet
utanför ramen för denna motion. Den skulle däremot mycket naturligt ha
kunnat anknytas till högerns s. k. förräderimotion, som avgavs i början på
riksdagen. Men, mina herrar, när den motionen var föremål för överläggning
i denna kammare, då hörde man icke någon vare sig ifrån socialdemokratiskt
eller frisinnat håll, som ville fästa det allra minsta avseende vid den mening,
som Överståthållarämbetet redan då uttalat, och vilken mening då också varför
kammaren känd.

Herr talman! Motionärerna och reservanterna ha emellertid icke nöjt sig
med att begära utredning örn förbud för kårer sådana som den s. k. munckska
karen, utan man har också ansett förhållandena påkalla en närmare undersökning
örn de vapeninnehav, som finnas hos landets skytteföreningar och landstormsavdelningar.
Förlåt mig, herr talman, men jag måste säga, att det skall
bra mycken undfallenhet till för skarorna till vänster och bra mycket av partiskhet
i den allmänna inställningen för att man på detta sätt skall vilja och
kunna öppet misstänkliggöra olika emot samhället fullt lojala organisationer,
men samtidigt inte ha ett enda ord att säga örn de grupper, som äro direkt fientligt
inställda gentemot landet och dess rättsordning, och vilka icke ens skulle
sky att tillgripa våld för att omstörta den nuvarande samhällsordningen.

Att emellertid socialdemokraterna inom femte tillfälliga utskottet slutit upp
kring den socialdemokratiska motionen, är ju kanske i och för sig icke så underligt.
Det är ju dock en socialdemokratisk partimotion, och man kan därför
förstå, att de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet också velat slå
vakt örn densamma. Men nog måste man säga, att det är svårförståeligt, att
även en representant för ett borgerligt parti och därtill regeringspartiet har velat
sätta även sitt namn under denna reservation och därmed också själv velat
göra till sina alla de uttalanden och de insinuationer, som i reservationen förekomma
emot den kår, som det här närmast är fråga örn. Jag kan ju få fästa
kammarens uppmärksamhet på, att tydligen även soicaldemokraterna i första
kammarens första tillfälliga utskott hava funnit den här reservationen något
för »vågad». Örn kammarledamöterna vilja göra sig besvär med att jämföra
denna reservation med den, som återfinnes i motsvarande utskottsutlåtande i
första kammaren, skola de nämligen lätt finna, att man i första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande har plockat bort betydande delar utav de
uttalanden, som återfinnas i den Hällgrenska reservationen. Jag vågar för
min del hoppas, att herr Selberg skall stå ganska isolerad inom sitt parti i den
fråga, som det här nu gäller.

Jag måste ju säga, att det väl eljest för den allmänna opinionen skulle
förefalla ganska egendomligt, ifall regeringspartiet, efter att i början av riksdagen
ha motsatt sig ett förslag från borgerligt håll om skärpt lagstiftning
emot revolutionär propaganda och revolutionär verksamhet, nu på grund utav
ett yrkande ifrån socialdemokratiskt håll självt skulle kräva skärpt lagstiftning,
som riktar sig mot och tar sikte först och främst på en organisation, som
dock icke vill något annat än slå vakt örn vår urgamla borgerliga samhällsordning.

Torsdagen den 2 juni.

Nr 58.

Herr talman, jag ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Forssell: Herr talman, mina herrar! Den förda debatten har ju gått
fram efter två linjer, den har rört sig på tvenne skilda plan. Dels har den
nämligen kretsat omkring den organisation, som kallas den munckska kåren
och vad därmed kari sammanhänga, dels har den också rört sig på det mera
principiella planet i fråga örn statsmakternas befogenhet att i kritiska situationer
ty sig till lojala samhällskrafter, som kunna stå till förfogande för den
lagliga ordningens upprätthållande. Vad den första frågan angar, den örn
munckska kåren alltså och vad därmed sammanhänger, skall jag icke djupare
ingå därpå, alldenstund jag redan tidigare ifrån denna talarstol vid den stora
remissdebatten i januari hade tillfälle att till kammarens protokoll örn denna
sak uttala min mening. Dock skall jag be att få säga ett par ord med anledning
av vad som här i kväll förekommit.

Herr Engberg gjorde sig mycket lustig över den skräck, den ogrundade
skräck, som enligt hans mening skulle varit upphovet för den munckska kåren.
Det var ju, menade han, endast en fantasi detta, att det funnes någon
risk. Kalle Kilbom var ju enligt hans mening endast en kasperfigur, som man
inte skulle ta på allvar och inte hade någon anledning att befatta sig med i
det sammanhanget. Ja, herr Engberg, jag vågar ändå ifrågasätta, när man
tänker tillbaka på de gångna åren, örn det ändå icke även i herr Engbergs tillvaro
har funnits ögonblick, då herr Engberg kanske sagt sig: måhända finns
det ändå här i samhället element, som kanske inte äro så trevliga. Hur var
det, herr Engberg, den där minnesrika majaftonen på Norra Bantorget här i
Stockholm 1931, vid detta laget alltså för tolv månader sedan? Det föreföll
av pressreferaten att döma, som om även Social-Demokratens redaktion vid
detta tillfälle hade haft en viss fördel av en stark ordningsmakt i Stockholm
gentemot en del tämligen otrevliga röda element. Jag behöver väl endast erinra
örn detta och den stämning, som då rådde i Stockholm, för att herrarna
skola kunna dra sig till minnes och kanske inse, att det finnes samhällselement,
som det är skäl att hålla ögonen på. Jag har i samband med frågan örn
munckska kåren velat draga fram denna lilla episod, som kanske säger mera
än långa resonemang om risker o. s. v.

Därutöver vill jag i fråga om den munckska kåren tillåta mig att säga
några ord med anledning av hans excellens statsministerns deklaration. Hans
excellens avböjde att uttala sig rörande denna munckska kår av mycket legitima
skäl. Excellen hänvisade till, att frågan ju var föremål för behandling
i vederbörande instanser, och excellensen erinrade också örn vissa slutsatser,
som dessa instanser kommit till i sitt arbete. I detta sammanhang yttrade
också hans excellens ett pär ord, som väl voro värda att lägga märke till.
Hans excellens sade nämligen, att en av dem, som haft med denna sak att
skaffa, hade blivit utvisad. Nu förstår ju envar, på vilken hans excellens därvid
måste ha syftat, det måste ha varit på Pflugk-Harttungs utvisning.

Jag ber att få till hans excellens statsministern framföra ett tack för, att
hans excellens yttrade detta. Var och en, som följt med debatten i vintras
måste erinra sig, att det vilade en stor oklarhet över motiven till regeringens
beslut att utvisa Pflugk-Harttung. Man dryftade frågan i pressen och man
och man emellan och frågade sig, örn det vore förbindelserna med munckska
kåren eller örn det till äventyrs vore förbindelserna med vissa fascistiska element,
som vållat denna, utvisning. Nu har hans excellens statsministern talal
örn för oss, att det var förbindelsen med munckska kåren, som förklarade denna
utvisning. Jag måste då tillåta mig den vördsamma randanmärkningen,
att när det står i utvisningslagen — jag vill minnas § 36 — att, »konungen

Äng. viss
viredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

Nr 53. 42

Torsdagen den 2 juni.

Ang. liss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

äger att fatta beslut om sådan politisk utvisning, då rikets säkerhet det kräver»,
måste det väl ändå vara litet egendomligt att utvisa en person därför, att
han har förbindelser med en kår, som står i den allra intimaste kontakt med
och under ledning av polismästaren i Stockholm. Herr excellens, ni har en
prinsessas fina skinn, när det gäller att känna, vad som kan vara för riket
menligt, när ni på det viset anser er böra ur riket utvisa personer, som ha förbindelser
med en kår, som står under ledning av Stockholms stads polismästare.
vilken egentligen i eminent mening är konungens troman och har så varit
sedan val 150 år tillbaka. Detta örn hans excellens statsministerns mycket
remarkabla förklaring rörande anledningen till utvisandet av Pflugk-Harttung.

Efter detta, herr talman, skall jag be att få säga några ord om den principiella
sidan av saken. Den munckska kåren var alltså den ena sidan vi doftat.
den andra sidan är den principiella.

Jag vill då deklarera, att jag med en liten ändring, med ett litet tillägg
kanske snarare, skulle vilja helt ansluta mig till ett yttrande, som här är fällt
av överståthållare Elmquist, vilket återfinnes på sidan 7 i utskottsutlåtandet.
Där står det nämligen, att »givetvis är det av stor vikt att icke inom samhället
finnas privata väpnade sammanslutningar, som för sina särskilda intressen
kunna förfoga över maktmedel, som för den ordinarie ordningsmakten försvåra
eller måhända rentav omöjliggöra att upprätthålla samhällsordningen,
även örn» — fortsätter överståthållare Elmquist — »en sådan sammanslutning
sker i det lojala syftet att vid behov biträda ordningsmakten, är den tydligen
icke i och för sig önskvärd, ehuru» — fortsätter överståthållaren, och
jag ber att få understryka detta, herr talman — »ehuru den visserligen, där
den ordinarie ordningsmakten är otillräcklig för samhällets skydd, kan bliva
nödvändig.» Den är icke önskvärd, men den kan bliva nödvändig. Jag för
min del skulle härtill vilja foga de orden, att den är ytterst önskvärd i det fall,
att den är nödvändig, ty örn situationen är den, att den är nödvändig, och den
icke finns — ja, då står det verkligen illa till. Jag vill ansluta mig, herr talman,
till herr Elmquists uttalande med det tillägget, att i det fall, att denna
kår är nödvändig, är den också ytterligt önskvärd.

Ja, herr talman, emot denna principiella synpunkt och till detta principiella
uttalande ha nu från herr Engbergs sida ju anförts varjehanda skäl, som han
åberopar. Han har talat om, att en sådan situation, i vilken man inkallat polismakten
— men därjämte anlitar medverkan av enskilda personer, som annars
och regelmässigt icke tillhöra ordningsmakten — en sådan situation vore ju
ett fruktansvärt bevis på statsmaktens förfall och undergång. Jag ber till
att börja med att få lyckönska herr Engberg till denna nya uppskattning av
statsmaktens auktoritet. Jag vill erinra örn de tillfällen, då statsmakten, följande
herr Engbergs regel att skicka ut sin vanliga polismakt, har mötts av
en storm, av indignation från det läger, herr Engberg företräder, just emedan
statsmakten vågat uppträda med sin polis för att upprätthålla ordningen. Det
hände senast förliden vår uppe i Sundsvall, då man fordrade reservpolisens
från Stockholm tillbakaskickande till huvudstaden. Vederbörande inom faekföreningsvärlden
fordrade, att fackföreningsvärlden skulle få överta ansvaret
för ordningens upprätthållande däruppe. Det var icke mycket bevänt med respekten
för statsmaktens auktoritet vid detta tillfälle. Nej, herr Engberg,
det förhåller sig nog så, att detta argument är ett argument, som kan göra
sig så fint i en debatt sådan som denna men när man kommer till realiteter,
när man kommer till den kritiska situationen, då har det varit ganska klent
beställt med herr Engbergs och hans partivänners vördnad för statsmakten.
Vad statsmaktens verkliga styrka angår, är det ett misstag att identifiera den
med effektiviteten hos den dock alltid fåtaliga byråkrati, som har ordningens

Torsdagen den 2 juni.

43 Nr 53.

upprätthållande till sin uppgift. Visar sig den byråkratin i en viss situation
för svag, då är det ett bevis på etatstankens styrka, att denna byråkrati får
hjälp från medborgarnas sida. Ty det är verkligen på det sättet, att de personer,
som rycka in, de göra det, därför att de vilja upprätthålla statsmaktens
auktoritet, de rycka in, därför att de känna, att statsmaktens ordinarie organ
i denna situation, i detta ögonblick äro svaga och icke räcka till. De rycka in
just för att ådagalägga den verkliga statsmaktens styrka och för att möjliggöra
för staten att förverkliga sin uppgift.

Herr talman, jag skall bara begränsa mig till att uttrycka denna principiella
uppfattning i ifrågavarande betydelsefulla stycke. Med denna utgångspunkt,
herr talman, är det ju alldeles självfallet, att jag ingalunda kan ansluta mig
till det åskådningssätt, som kommer till uttryck i reservationen, utan ber jag
att härmed få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindman: Herr talman! Efter de anföranden, som senast hållits

av de två före mig uppträdande talarna, skulle jag ju kunna inskränka mig
till ett ganska kort yttrande, och jag skall också försöka göra det.

Jag skall därför icke gå in på herr Engbergs alla framställningar av denna
sak, rörande vilken jag naturligtvis har en åskådning, som avviker från hans
i högst betydande grad. Jag skall heller icke ingå på att vidare argumentera
örn den framställning, som gjorts av överståthållare Elmquist, ty det gjorde ju
den näst föregående talaren. Därvidlag tycker jag det är så mycket sagt, att
man enbart därutav kan få fram åtskilligt, som talar emot den argumentering,
som här från vissa håll är förd.

Herr Engberg gjorde den frågan, varför man icke på den tid jag var statsminister
hade gjort något för att stärka polismakten, örn man nu hade ansett
att detta varit av behovet påkallat. Jag vill säga herr Engberg, att då var
helt nyligen en organisation av reservpolisen genomförd — på en socialdemokratisk
regerings förslag, om jag icke minns orätt. Detta trädde i kraft
1926 och ingen skall väl få mig att tro, att örn man då hade gjort några försök
att få en ytterligare förstärkning av polismakten, man också hade fått det,
innan man hunnit erfara verkningarna av denna organisation och av vad den
kunde åstadkomma. För övrigt är det väl ganska egendomligt att ifrån herr
Engberg få höra detta, då ju herr Engberg själv helt nyligen, häromdagen, varit
med örn att rösta emot statspolisens införande och alltså emot ett förstärkande
av polismakten i vårt land. Ty detta var ju herr Engberg emot.

De uttalanden herr Engberg åberopade, vilka fälldes av mig, offentliggjordes
i tidningarna, den 9 november tror jag det var. Dessa uttalanden voro
uttryck för en mycket naturlig reaktion emot våldsamma angrepp emot en oförvitlig
man, angrepp, vilka herr Engberg var den förste att deltaga uti, och detta
på ett sådant sätt, att man knappast skulle kunna låta bli att ta till orda
och säga ett ord emot allt detta, som då framfördes.

Såsom emellertid förhållandena nu äro, lia vi ju fått en statspolis, något som
herr Engberg varit med örn att försöka förhindra. Det är alldeles uppenbart,
att jag liksom varje annan menar, att det är statsmaktens skyldighet att upprätthålla
ordningen och att söka värja oss emot uppror eller upplopp av vad
slag det vara må. Detta är alldeles uppenbart, liksom ock att polismyndigheten
är den, som skall stå till förfogande för en sådan sak. Det är också
klart, att i och med det att en förstärkning av ordningsmakten kommer till
stånd, så beskaffad, att man under alla förhållanden och vid alla tillfällen kan
lita på, att den förmår fullgöra den uppgift, den har sig förelagd — i samma
mån så sker, är det klart, att behovet av bistånd från enskilda medborgares
.sida till ordningens upprätthållande i motsvarande grad minskas.

Jag kan, herr talman, för min del icke se, att det finnes något som helst

Äng. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forte.)

Nr 63. 44

Torsdagen den 2 juni.

Ang. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

hinder för att människor ställa sig till ordningsmaktens förfogande för att
hjälpa den, i händelse behov föreligger vid, som jag sade, ett uppror, ett upplopp
eller andra oroligheter. Samhället, menar jag, har skyldighet att försvara
sig, och varje medborgare, även herr Engberg, borde vara nied örn att
ställa sig till förfogande, synes det mig, i fall så skulle vara erforderligt.

Den grundläggande principen, skulle jag vilja säga, är, att varje medborgare
har skyldighet att vid behov stödja ordningsmakten i dess bemödanden att
värna den lagliga ordningen. Detta kan aldrig eftergivas i ett demokratiskt
samhälle. I olika länder har också denna princip kommit till uttryck. Jag
vill nämna för dem av kammarens ledamöter, som icke känna till det, att uti
England — där, som jag förut nämnt, det anses som en gentlemans främsta
plikt att hjälpa polisen — har man en mycket utvecklad s. k. reservpolis, en
organisation av enskilda medborgare, som står till myndigheternas disposition
i kritiska lägen. Den är mycket starkt utvecklad. Den består, som sagt, av
enskilda personer och står visserligen under ett eget befäl, men samtidigt dock
under polismyndigheterna.

Reservanterna i detta utskottsbetänkande ha hänvisat till Tyskland. Herr
Engberg talade också örn Tyskland och Österrike. Nå, vad har hänt i Tyskland?
Där ha helt nyligen de nationalsocialistiska stormavdelningarna blivit
upplösta, och i detta förhållande se nu reservanterna ett bevis för det berättigade
uti den socialdemokratiska motionens krav, som vi här i dag behandla.
Jag skall för övrigt icke ingå på karaktären av dessa avdelningar, jag känner
kanske icke tillräckligt mycket till dem, men man kan tryggt påstå, att de
lia föga eller ingen likhet med den organisation, mot vilken den socialdemokratiska
motionen och angreppet i dag rikta sig. Den munckska organisationen
är snarare — skulle jag vilja säga — befryndad med t. ex. de frivilliga
kårer, som den tyske socialdemokraten Noske organiserade för att kuva spartakistrevolten
eller kanske i än högre grad besläktad med de s. k. Reichsbannerorganisationerna
i Tyskland. Herr Engberg brukar ju referera och citera.
Jag kan ju också få tillfälle att referera litet i dag. I tidningen Socialdemokraten
för den 15 mars i år karakteriserades Reichsbanner såsom, och nu citerar
jag, »den enda frivilliga organisation i landet, som går in för att slå vakt örn
bestående lag och rätt, örn så skulle behövas med våld mot våld». Det framhölls
vidare i samma artikel, att Reichsbanner, och nu citerar jag åter, »är så
stark, dess utbildning så omfattande och intresset från myndigheternas sida
så livligt, att vi inte en minut tveka om att kunna slå tillbaka kuppförsök».
Reichsbanner i Tyskland är också en enskild organisation, avsedd till ingenting
annat än att stå till myndigheternas disposition i kritiska situationer.
Reichsbanner har icke drabbats av upplösningsdekretet. Förmodligen anse val
våra herrar socialdemokrater, att det är fullt i sin ordning, att denna organisation
inte blivit upplöst. Åtminstone vågar jag draga den slutsatsen av de lovord,
som tidningen Socialdemokratens utsände medarbetare i den nyss citerade
artikeln slösade på denna tyska skyddskår. Det var alltså en medarbetare i
herr Engbergs tidning som slösade, jag säger slösade, lovord på en frivillig
skyddskårsorganisation.

Det är egendomligt, herr talman, att kunna konstatera, hurusom socialdemokraterna,
när frågan om skärpta bestämmelser mot landsförrädisk verksamhet
var före i vintras, åberopade sig på den i vårt land knäsatta föreningsfriheten
för att motivera sitt avslagsyrkande på högerns motion i detta ämne.
Hur mycket värde har det argumentet i dag, herr Engberg? Då gällde det
organisationer med revolutionära, mot den lagliga ordningen riktade syften.
Nu gäller det organisationer med uppgift att skydda lagbunden ordning. För
de förra organisationerna kräva socialdemokraterna obeskuren frihet att arbeta
på rättssamhällets omstörtande; för de senare kräva socialdemokraterna för -

Torsdagen den 2 juni.

45 Nr 53.

bud. Och så till sist, herr talman: om socialdemokraterna verkligen på allvar
vilja göra gällande, att den munckska organisationen skulle kunna äventyra
samhällslugnet, att denna sammanslutning skulle ha, låt oss säga, fascistiska
syften, då skulle herrar socialdemokrater inte ha kunnat göra någonting klokare
än att bifalla högerns motion örn åtgärder mot statsfientlig verksamhet.
Ty den motionen riktade sig självfallet mot sådan verksamhet, från vilket håll
den än månde komma.

Med herr Lindman förenade sig herrar Järte, Eurén, Holmdahl, Christenson,
Holmgren, Lithander, Olssm i Berg, Bengtsson i Kullen, Nordkvist,
Sandwall, Holmström, Sandström, Lindmark, Grapenson, Lundström,
Wiklund i Brattfors, Nilsson i Karlstad, Leffler, Björck i Kristianstad, Larson
i Tönnersa, Waldem, Petersson i Storgården, Magnusson i Tumhult, Persson
i Fritorp och Olsson i Blädinge.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag skall tillåta mig att säga,
att det är väl inte så värst många, som tro på riktigheten av herr Lindmans
slutord, i synnerhet sedan man läst herr Lindmans välsignelse över den munckska
kåren och även tagit del av vad som kom fram, när han började släpa
fram den munckska kåren och dess förehavanden i dagsljuset.

När det emellertid gäller det spörsmål, som här diskuteras, är det ju ändå
så, att de olika meningarna örn det samhällsskick som råder och det samhällsskick
som bör införas, ytterst bottna i de ekonomiska och politiska förhållandena
i samhället. När det gäller de ekonomiska förhållandena här i
landet, lär det väl ändå inte vara någon av herrarna, som för dagen har
möjlighet att bestrida, att det samhällssystem, som här existerar, visat sig
sakna möjlighet att bereda arbete och försörjning åt människorna i detta
samhälle.

Herr talman, jag har för avsikt att vänta tills kammaren antingen utrymts
i den utsträckning, som är erforderlig, eller också visar intresse för att höra
vad som här anföres.

När det emellertid visat sig, att samhällssystemet är sådant, då har det också
visat sig, att när de svältande människorna kräva en annan ordning i detta
samhälle, kräva möjlighet att få arbete, möjlighet att få försörjning, möjlighet
att få medel till sitt livsuppehälle, så möter man dem med sådana medel,
som redan kommit till användning vid vissa tillfällen, och sådana medel, som
ju rekommenderas genom tillskapandet av statspolisen och genom tillskapandet
av sådana väpnade kårer, som vi här diskutera. Det är sålunda obestridligt,
att det ligger så till, att motsättningarna i samhället bottna i de ekonomiska
och politiska förhållandena. Herr Järte, som instämde i herr Lindmans
anförande, sade här i förra veckan, att den som har en bra anställning, han
är i regel en god socialdemokrat. Ja, man skulle kunna säga, att den som
får två bra anställningar, han upphör att vara socialdemokrat och blir högerman
i stället. Ju bättre anställningar eller ju fler bra anställningar man får,
desto längre åt högerhåll förefaller det som örn man utvecklade sig. Det var
väl det herr Järte var medveten örn, då herr Järte gjorde sitt uttalande i förra
veckan. Herr Järte sade emellertid också, att den som är arbetslös, han blir
lätt kommunist. Han sade, att bland de arbetslösa börja partigränserna bölja,
och att det föreligger fara för en utveckling för deras vidkommande åt det häll,
varifrån enligt herr Järtes uppfattning och de borgerligas uppfattning i allmänhet
faran hotar. Nå, men konsekvensen av detta resonemang är ju ingenting
annat, än att det är när de arbetslösa, de som herrarnas samhällsskick inte
har möjlighet att bereda försörjning, det är när de komma och kräva arbete
och bröd, som ni skola lia statspolis och, när den enligt er mening inte räcker

Äng. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forte.)

Nr 53. 46

Torsdagen den 2 juni.

Ang. viss
viredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

till, även privata väpnade kårer för att avge de argument, som ni behöva för
att övertyga dem om att samhället inte längre skall låta dem svälta, så att de
lojalt skola finna sig i den rådande ordningen. Emellertid, det är denna utsvältning
av det arbetande folket och av de arbetslösa, som herrarna kalla för
samhällsordning. Det är sålunda dessa svältande människor som herr Järte
och hans meningsfränder äro rädda för. Det är dessa man skall försvara, sig
emot, då man talar om ordningens upprätthållande. Örn man här ställer frågan,
vad herrarna ur moralisk eller annan synpunkt lia för rätt att med vapen
i hand fortsätta utsyältningen av dessa människor, som ert samhällssystem inte
kan bereda försörjning, så skulle det ju vara av intresse att få ett svar på den
frågan. Ty det är ju ändå något av det centrala i hela det problem, som här
diskuteras. Det är väl ingen av er, inte ens herr Järte, som vill göra gällande,
att någon av rent okynne kräver en annan ordning än den som existerar i detta
samhälle. Utan man medger ju ändå i och med herr Järtes resonemang, att
det är de ekonomiska och sociala förhållandena som frampressa detta krav på
en annan ordning än för närvarande. Och det är alltså mot detta lii med vapenmakt
skola försvara den samhällsordning, som här obestridligen visat sig
lia gjort bankrutt. Det är alltså den samhällsordningen ni skola försvara med
statens och med privata vapen.

Jag måste säga, att den utrymda eller åtminstone i mycket stor utsträckning
utrymda kammaren här visar något av vart de politiska förhållandena lia lett
och vilken ordning som råder i politiskt avseende. När någon, som känner
nied de svältande människorna i samhället, här i riksdagen för fram deras mening,
här i riksdagen påminner om det elände, som råder för dem, då löpa ni
ut i korridorerna, därför att ni tydligen äro rädda för att få en aning örn hur
det verkligen ser ut i samhället. Ni vilja gärna omgärda eder med statliga
och privata vapen till försvar mot de svältande människorna i detta samhälle,
men ni äro så rädda för att få besked örn det elände som räder, att ni, när
ni riskera, att något sådant säges i kammarens, springa — åtminstone det stora
flertalet av er — på dörren. Att sådana politiker passa ganska väl ihop med
det samhällssystem som räder, det kan jag förstå. Men sannerligen att ni ha
någon möjlighet att på det sättet hos mig förskaffa er någon större aktning.
Ni anse det inte nödvändigt för er att ha någon sådan kanhända. Men när de
svältande massorna i samhället blivit tillräckligt stora, är det möjligt, att lii
skola finna, att det hade varit klokt, att ni i tid försökt sätta er in i det elände
som råder.

När det är fråga örn att föra fram här i riksdagen de synpunkter, som äro
det arbetande folkets och de arbetslösas, när det är fråga om att föra fram
erinringar mot detta, system, som här i politiskt och andra avseenden råder,
då genomför man här i riksdagen föreskrifter, som äro avsedda att förhindra,
att någonting annat här kommer att sägas än det, som fäller det stora flertalet
av herrarna på läppen. Jag syftar på den ändring i grundlagen, om vilken
man här för några dagar sedan fattat beslut, en ändring, som ju inte syftar
till annat än att söka förhindra att sådant säges, sorn herrarna timligen anse
i framtiden inte tåla att vidröras. Yi ha här kommit in i en politisk ordning,
örn vilken jag tycker man har anledning säga, att i varje för det arbetande
och fattiga folket här i samhället viktig fråga, när den inte utan vidare avslås,
beslutar riksdagen, att den skall bli föremål för utredning. Och där
kommer den sedan att ligga i utredningskvamen såsom medel till försörjning
för en hel del politiker och s. k. sakkunniga. Men det fattiga och svältande
folket här i samhället får allt fortfarande förgäves vänta på något praktiskt
resultat av det arbete, som skall utföras i dessa för det arbetande folket viktiga
frågor. Jag skall nöja mig med dessa erinringar beträffande de politiska
förhållandena här i landet för närvarande.

Torsdagen den 2 juni.

Sr 53.

Men när de politiska och ekonomiska förhållandena äro sådana som de äro,
när massorna inte längre se sig kunna sätta något hopp till den lagstiftande
församlingen, därför att det blir för deras vidkommande aldrig några frukter
av denna lagstiftande församlings arbete, då börja dessa massor reagera oell
kräva en annan behandling av sina intressefrågor, en annan ekonomisk ordning
i samhället. Men då kommer samhället med sina maktmedel, och då kommer
general Munck med den kår, som han här stiftat.

När det gäller den munckska kåren, så ha ju här många framstående män
och representanter för samhället vittnat örn hur utomordentligt lojal den munckska
kåren var och hur utomordentligt goda syften den hade. Herr Lundquist i
Rotebro förklarade, att syftet med den munckska kåren var utomordentligt lojalt.
Jag skulle då vilja ställa frågan: varför då detta hemlighetsmakeri omkring
den munckska kåren? Varför förnekade man, att kåren existerade, fastän
den hade funnits, t. o. m. med regeringens goda minne eller åtminstone med
flera regeringsledamöters goda minne, under åtskilliga år. Herr Lindman, som
hade varit statsminister under det den munckska kåren existerade och som nu
efteråt, när det inte längre var möjligt att hemlighålla Baken, gav den munckska
kåren sin välsignelse, han kände naturligtvis till den, liksom också socialministern,
herr Pettersson, gjorde, redan när kåren bildades och under de tidigare
åren av dess existens. Det har här tidigare erinrats, hurusom förre
polismästare Hårleman medverkade till beväpningen av den munckska kåren.
Jag kan här erinra, hurusom den nuvarande polismästaren skrev till general
Munck och frågade örn den munckska kåren existerade. Han gjorde det, fastän
han hade haft förteckningen över kårens 2,000 medlemmar till granskning i
samband med beviljandet av vapenlicenserna. Likväl, när tidningarna påtalade
saken, skrev polismästaren till general Munck och frågade, örn han kände till
örn det existerade någon sådan kår. General Munck, såsom den hedersman han
liksom mångå andra militärer är, svarade: Nej, det finns inte någon kår med
den benämningen; jag har inte något dylikt mig bekant. Sedan offentliggjorde
polisledningen i Stockholm detta general Muncks »sanningsenliga» svar i pressen,
väl med tanke på att man skulle inbilla folk här i landet, att det där valett
besked, som innehöll den verkliga sanningen. Örn man hade lojala syften,
varför behövde man då hålla på att både i tidningarna och på annat sätt sprida
lögner örn sina förehavanden? Den som har lojala syften, brukar annars, inte
vara rädd för att stiga fram och säga ifrån, att detta är vad jag har för mignell
åsyftar att uträtta. Men det gjorde varken general Munck eller polisledningen
eller deras meningsfränder. En tidning, som ju står herr Lindman och
hans meningsfränder mycket nära, nämligen Nya Dagligt Allehanda, skrev beträffande
en anmälan om den munckska fascistkåren på följande sätt: »Nå,
polisen tog upp anmälan. Det har varit en mycket svår och grannlaga undersökning,
som kostat en mängd tid och även pengar, ty en kriminalkonstapel Ilar
måst besöka både Östersund och Visby för att få klarhet i saken. Resultatet blev
naturligtvis det, som polisen trodde att det skulle bli, när man till en början
lade den Hallgrenska anmälningen i lådan för papirer från kverulanter och
andra. Det hela har runnit ut i sanden. ''Munckska kåren’ finns icke. och icke heller
har en svensk officer med kurirtjänst smugglat vapen från Berlin.» Det
var Nya Dagligt Allehanda, som lämnade allmänheten dessa ytterst »sanningsenliga»
uppgifter. Jag förmodar, att herr Lindman, som ju som sagt står denna
tidning ganska nära, och hans partikamrater i kammaren äro beredda att
vitsorda, att det skrivs viii ingenting annat jin sanning i Nya Dagligt Allehanda,
och i varje fall skriven det väl ingenting annat än sanning örn så samhällsnyttiga
och lojala förehavanden som den munckska kårens måste sagås
utgöra. Nej, herr Lindman, när herr Lindman står här och förklarar, att högermotionen
örn åtgärder mot högförrädisk verksamhet syftade till att för -

Äng. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

Nr 53.

Torsdagen den 2 juni.

Ang. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

hindra varje mot det nuvarande statsskicket fientlig rörelse, så måste jag
säga, att jag tror på detta ungefär lika mycket, som jag tror på vad jag här
nyss citerade ur Nya Dagligt Allehanda. När man sysslar med förehavanden
av detta slag och ändå kommer och gör gällande, att man är lojal och har
lojala syften, då måste jag säga, att man kan inte gärna göra anspråk på att
bli tagen på allvar, vare sig i fråga örn de uttalanden som göras i detta sammanhang
eller i andra hithörande angelägenheter.

Herr Engberg talade här örn Kalle Kilbom och den fara, som denne skulle
utgöra för den nuvarande samhällsordningen. Han sade, att detta får väl hänföras
till legenderna. Jag skall inte uttala mig örn huruvida herr Kilbom kan
utgöra någon sådan fara. Jag vill bara ge det bestämda beskedet, att i den
mån arbetarklassen här i landet samlas kring Sveriges kommunistiska parti,
kommer det kommunistiska partiet att i fortsättningen som hittills kämpa för
avskaffande av den samhällsordning, som för närvarande existerar och som
visat sig oförmögen att bereda möjlighet till försörjning för människorna här
i landet. Den kampen kommer det kommunistiska partiet att föra. Yad den
kommer att ge för resultat, det beror närmast på i vilken utsträckning arbetarna
sluta upp i de strävanden, som äro det kommunistiska partiets. Och därom
anser jag mig inte för dagen ha någon anledning att diskutera med herr Engberg.
Det får väl framtiden så småningom utvisa. Herr Engberg säger emellertid
vidare, att herr Kilbom kan, efter det studium herr Engberg gjort i vissa
veckotidningar, betraktas som en god representant för den borgerliga kulturen
hör i samhället. Ja. jag brukar uppriktigt sagt inte så ofta läsa den sortens
veckotidningar, som herr Engberg talade örn, alltså sådana tidningar som Veckojournalen,
Husmodern o. s. v. Men jag kastade för en tid sedan en blick i ett
nummer av tidningen Husmodern, och där såg jag ett fotografi av herr Engberg,
ett fotografi av någon gammal prinsessa och ett fotografi av en redan avliden
gumma, som var över 100 år, då hon försvann ur tiden. Alla tre ''fotografierna
voro på samma uppslag under rubriken: »Jag läser dagligen Nya

testamentet.» Jag vet nu inte, om inte också detta kan inrymmas i ett förteträdande
av den borgerliga kulturen eller är det representativt för socialdemokratien.
Och skola vi tala örn veckotidningar, så måste jag säga, att Veckojournalen
eller Husmodern kan väl ändå vara ungefär detsamma. Så inte tycker
jag att herr Engberg i detta avseende har någonting att speciellt yvas över.
Jag skulle kunna tillägga, att vore det så, att den nuvarande samhällsordningen
kunde avskaffas med munväder, då tror jag förstås, att herr Engberg skulle
kunna utgöra en alldeles utomordentlig fara för denna samhällsordning. Herr
Engberg talade örn att kommunisterna skulle inte ens tåla vid att höra avfyrandet
av en knallpulverpistol. Ja, modet hos olika människor skall jag naturligtvis
alls inte ge mig in på att försöka diskutera. Men när jag hörde herr
Engberg tala örn knallpulverpistoler, så funderade jag på vad det skulle kunna
finnas för anledning för herr Engberg att ha knallpulverpistoler i minnet. En
knallpulverpistol är ju ett instrument, som åstadkommer litet oväsen närmast
till glädje för den som avfyrar den. Jag skulle föreställa mig, att i det avseendet
har man ju ändå en viss anledning att göra en jämförelse mellan vad herr
Engberg åstadkommer och vad de pojkar åstadkomma, som skjuta med knallpulverpistol.
Något annat lära väl dessa knallpulverpistoler knappast lia i debatten
att skaffa.

När det gäller reservanterna och deras uttalanden skall jag. herr talman.
inte säga mer än ett par ord örn den saken för att tillkännage den ståndpunkt.
som jag och mina partikamrater vid röstningen komma att intaga i
denna fråga. I reservationen finnas en del uttalanden, som jag åtminstone
inte har möjlighet att ge min anslutning till. Det heter där bl. a., att »kontrollen
över dylika kårers rekrytering och deras handlande kan lätt glida de

Torsdagen den 2 juni.

49 Nr 53.

inför samhället i sin helhet ansvariga myndigheterna ur händerna». Därav
utläser jag, att reservanterna lia den uppfattningen, att om man bara kunde
vara förvissad örn att samhället kunde behålla kontrollen över rekryteringen
av dessa kårer och deras förehavanden, så skulle man kunna vara med örn
att dylika beväpnade kårer finge stiftas och existera. Detta och en del andra
saker i reservanternas motivering gör, att jag för min del inte anser mig kunna
rösta för reservationen i dess helhet. Men vi skola rösta för den hemställan,
som reservanterna gjort, och detta av det enkla skälet, att här gäller det borgerliga
väpnade kårer, som för närvarande tydligen av statsmyndigheterna
betraktas såsom tillåtna. Skulle arbetarna på samma sätt som den munckska
kåren rusta sig för att genomföra en annan ordning i samhället, än som råder
för närvarande, då skulle alldeles säkert varken den sittande regeringen eller
någon annan av de regeringar, som syssla med det kapitalistiska Sveriges
angelägenheter, draga sig för att ögonblickligen ingripa. Den
lagstiftning, som här skulle komma till stånd — örn den nu kommer
till stånd — skulle vara ägnad att förbjuda den munckska kåren och
liknande sammanslutningar. Och det är fördenskull uppenbart, att vi
sakna anledning att vända oss mot en sådan lagstiftning. Jag vill emellertid
säga, herr talman, att jag är ganska förvissad, att varken herr Lindman
eller hans meningsfränder eller de övriga privilegierade grupperna i detta
samhälle komma att avstå från vare sig revolvrar eller kulsprutor såsom argument
mot arbetarna, då borgarklassen ser sina privilegier och sina möjligheter
till fortsatt utsugning hotade från arbetarklassens sida. Det är emellertid
ett tema. som väl inte lär knäckas vare sig i denna debatt eller i någon
annan debatt bär i riksdagen. Jag har emellertid velat tillkännagiva min uppfattning
beträffande den saken.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till reservanternas hemställan med strykande
av deras motivering.

Herr Hällgren: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för en kort

replik till utskottets talesman, som i rent formellt avseende mot reservanterna
anmärkte, att vi inte närmare uppehållit oss vid överståthållarämbetets yttrande.
Jag vill då säga, att detta yttrande är lämnat till första kammarens
första tillfälliga utskott. Och just av den anledningen ansågo vi, att vi icke
borde taga upp detta utlåtande till närmare bemötande. Vi ha citerat, att
Överståthållarämbetet ansett, att en utredning vore motiverad. Beträffande
överståthållarämbetets uppfattning örn i vilken riktning denna utredning
skulle gå samt beträffande den landsförrädiska agitationen etc. har ju utskottsmajoriteten
själv erkänt, att detta gick utanför motionens ram och att utskottsmajoriteten
följaktligen inte kunde följa Överståthållarämbetet i det avseendet.
Vidare anmärkte herr Lundquist i Rotebro, att man i motionen och reservationen
endast talat örn den munckska kåren. Ja, man kan ju inte i en
riksdagsmotion draga fram allehanda rövarhistorier örn att det förefinnes
andra beväpnade sammanslutningar. Endast i detta fall förelågo bevis om
att det fanns en sådan väpnad privat kår. Det är därför som denna kår
angivits i motionen. Men örn man läser reservanternas yttrande på sidan 6,
så talar man där inte om någon muncksk kår. Man talar om väpnade privata
kårer med uppgift att ingripa uti samhällsmaskineriet, och säger, att sådana
kårer böra, vilken meningsriktning de än representera, ej tolereras. Man talar
sålunda inte enbart om någon muncksk kår, utan det gäller samtliga kårer
av detta slag som eventuellt skulle kunna förcfinnas eller uppstå.

Man har från högerhåll här gått i fejd för att den munckska kåren var en
lojal sammanslutning för det borgerliga samhällets bestånd. Men just denna
kårs hemliga karaktär och lösliga organisation har ju gjort, att man från

Andra kammarens protokoll 1932. Nr 53. i

Äng. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

Nr 53. 50

Torsdagen den 2 juni.

Äng. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

fascisthåll har skaffat sig inflytande över densamma. Kanske herrarna kunna
förklara, var hälften av det vapenparti blivit av, som vid ett tillfälle insmugglades
till Sverige? Man har ännu inte fått reda på örn det kommit den muuckska
kåren till del eller ej. Meningen var, att detta parti skulle tagas om hand
av Sveriges fascistiska kamporganisation. Jag skall tillåta mig att citera
några korta rader ur ett brev, som kan tjäna som belysning för vilka tankegångar
man operar med för att få ledningen av just sådana hemliga kårer.
Det heter i detta brev: »General Munck har varit nere i Göteborg för att bilda
en skyddskår. Denna gången misslyckades lian, men det märks, att starka
krafter äro i rörelse för att bilda något sådant här. Jag håller mig dock
underrättad örn vad som sker och skall meddela dig, så fort något nytt inträffar.
Jag anser dock, att, örn en sådan kår kommer till stånd, måste vi
där insätta så mycket folk, att vi behärska kåren. I annat fall kan den
bliva farlig för oss, då vi, som jag hoppas, en gång skola sätta i gång dea
fosterländska revolutionen. Jag tror också, att vi kunna få en av de våra
till ledare för det hela.» Det är sådana tankar man har och sådant arbete
som sker i lönndom, då man går in för att dylika privata väpnade kårer skola
få finnas.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr Månsson i Furuvik: Herr talman! Jag var under Simplicissimus’

glanstid en mångårig och ivrig läsare av den tidningen. Jag minns därifrån
en bild, som jag sedermera använde på omslaget till en tullbroschyr, som väl
en del av kammarens ledamöter läst förr i världen. Det var under tullagitationens
mera oskyldiga dagar. Bilden visade först en samling hundar som
gingo på golvet. Ovanför på en plattform låg en fint friserad hund vid god vigor
och omgiven av en massa korvar. Hundarna där nere hade bara ett ben,
som de slogos om allihop. Efterhand blev benet söndergnagt. De hade inte
mera att äta, och de blevo förskräckligt magra. Men hunden uppe på plattformen
åt, och allt eftersom han åt, blev han alltmer oformlig. Han blev
till slut vad vi i min barndom kallade en storbuk och höll nästan på att spricka.
Han hade fortfarande en hel del korvar kvar. Men då var det något nytt
som inträffat. Hundarna där nere hade till största delen svultit ihjäl. Deras
kött eller snarare de skinntrasor de hade kvar på Irenen började lukta illa,
och stanken steg upp i näsan på hunden där uppe, så att han inte kunde äta.
Han ryckte upp sig ibland och levde rövare ett tag, men han kunde inte komma
ifrån den obehagliga stanken.

Den där hunden kommer jag alltid att tänka på, när jag ser en lotta i
uniform ute. Det är precis samma mentalitet. Det finns inga begrepp örn
samhällsförhållandena i de kretsarna, annat än ett rent fysiskt obehag för
ögon och näsa, då man ser fattiga män och kvinnor, och även för örat, ifall
de begära ändring i en samhällsordning, där den ene spricker av välmåga och
den andre förgås av umbäranden. Ett uttryck för denna kitslighet och nervositet
kom härom dagen från en bänk här, då vi behandlade moratorielagen.
Jag tänker på herr Edbergs anförande, när han klagade över att de nuvarande
bönderna äro alldeles fördärvade av arbetarna, och till råga på allt få de
heller inte komma in på fattighusen, ty dem ha arbetarna fyllt. Det är ungefä.
r den stämningen som kommer från de kretsarna. När man nu känner
till den stämningen och vad det är för folk och för kultur som stå bakom,
skall man inte heller värdera deras åtgöranden mer än de äro värda. Det är
det som jag framför allt ville säga.

Herr Lundquist i Rotebro förfasade sig över att man här misstänkliggjorde
skytteföreningarna och landstormen. Jag misstänker, att herr Lundquist i
Rotebro själv är medlem av landstormsrörelsen och prenumerant på dess tid -

Torsdagen deli 2 juni.

51 Nr 53.

ning. Om man slår upp de sista årgångarna av denna tidning, så skall man
finna, att det varit upprepade resor av landstormsmän till Finland för att
fira inbördeskrigets segerdagar för de vita. Det har också varit möten i
Sverige, dit det kommit hela laster av vitgardister från Finland för att svara
på de svenska besöken i Finland — med eller utan lottor naturligtvis vid
alla dessa tillfällen. Man skall vidare i tidningen finna, att det varit otaliga
skildringar, specialskildringar över inbördeskrigets olika faser, skrivna med
klar tanke på och maning till att studera liknande situationer här hemma. Så
landstormsrörelsen vet man nog vad den går för, örn man har läst den tidningen
någon tid.

Herr Lundquist talade också örn att det borgerliga samhället är hotat och
att det håller på att störtas. Jag trodde, att det var störtat. Jag satt för
kort tid sedan tillsammans med bankdirektören i Stockholms rikaste bank, och
jag skämtade med honom, när vi sutto till hords, och frågade: Nå, hur går
det. med det kapitalistiska samhället? Ja, sade han, det reser sig väl aldrig
mer, men det kommer väl något annat i stället. Det är en bankdirektörs uppfattning:
kapitalistsamhället existerar inte nu; det är något annat som bygges
upp. Att det skulle vara i fara att störtas och att Kalle Kilbom skulle störta
det — för att tro det, får man allt vara bra konstig. De som störta samhället,
det är de, som få både ordnar och allehanda annan uppmärksamhet vid alla
möjliga tillfällen. Jag tror inte, att man skall söka dem på gatan, som störta
samhället. När allt kommer omkring, är kanske herr Lundquist i Rotebro
en liten samhällsomstörtare. Det är ingen som vet. Det var en talade här
nyss som sade, att när man har en bra plats, så är man socialdemokrat, och
när man har två bra platser, så är man högerman. Jag ropade då till honom,
fast han hörde det inte: »eller också dåliga aktier». Det kan hända även
det. Jag vill inte lägga lök på laxen, men det må ursäktas, örn jag ger en
liten smula svar på tal. Det borgerliga samhället störtas för övrigt inte av
några enskilda personer, ehuru de kunna hjälpa till. Det borgerliga samhället
störtar sig självt. Liksom en gång det kommunistiska samhället störtade sig
självt genom att slarva bort demokratien, liksom en gång det feodala samhället
störtade -sig självt och pulvriserades, så håller nu det borgerliga samhället
på att ramla. Det kan ingen mänsklig makt göra något åt det. Det är
lika omöjligt som att sätta upp på träden igen de löv, som växte i fjol. När
individen dör, så dör den. Och när samhället dör, så dör det. Man kan
inte störta det nämnvärt, än mindre kan man stödja det. Så kommer en gång
även det nya samhälle, som nu växer fram, att störtas. Det finns inga samhällen
som äro eviga, ehuru naturligtvis somliga samhällen lia mera soliditet
i sig än andra. Jag skulle tro, att örn herr landquist i Rotebro och hans
huvudmän kunde få en liten dosis av 30 procent kommunism i samhället, så
skulle det vara bra för hans huvudmän. I annat fall komma hans huvudmän
att lia föga att betyda örn några årtionden. Enda räddningen för det
borgerliga samhället är, att det nu får en liten dosis socialism eller kommunism
i kroppen. Då kan det kanske leva ännu 30 eller 40 år framåt. Men
dö måste det förstås. Så är det med samhällsfaran.

Löjligast verkar det naturligtvis, när här en general och några officerare
och loi torna skola stödja samhället. Glemenceau säde under kriget, när det
gick alldeles för galet i norr: Nej, nu är det så allvarligt, så nu få inte generalerna
vara med längre; nu tar jag hand örn det själv. Så torde man kunna
säga örn de herrar, som startat den munekska kåren och som äro så gränslöst
uppriktiga och hederliga och djärva och starka, att de inte veta vad de själva
göra. De skola inte tala örn att stödja samhället, och inte heller de fåralår
i kjolar och byxor, som de omge sig med.

Till herr Lindman vill jag bara säga, att man kan väl inte jämföra Reiclis -

Ang. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

Nr 53, 52

Torsdagen den 2 juni.

Ang. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

banner och Jämfronten med den munekska kåren. Järnfronten arbetar mot
vildhjärnorna både till höger och vänster för att hålla en medelkurs, som man
tror motsvarar det tyska folkets behov och förhållanden. Huruvida det är
så riktigt, skall jag inte döma örn. Det här återigen är ju en samling av okunniga,
asociala analfabeter, som sitta och äro nervösa liksom hunden på plattformen
över att det luktar illa i samhället, som de själva ha ställt till.

Det är riktigt, att man i England hjälper polisen. Jag har senast i fjol
framhållit i en artikel i Social-Demokraten. att det är något alldeles fruktansvärt,
när man här får se en poliskonstapel på gatan slåss med tre, fyra stycken
och en hel rund av unga och friska människor stå omkring, utan att någon
ingriper och hjälper polisen. I det gamla kommunistsamhället, där var det
dock så. att den som icke ingrep till ordningens värn. han upphörde i och
med detsamma, automatiskt, att vara bonde i häradet. I och med det att han
mottagit den allmänna rösträtten och rätten att vara på tinget och vunnit medlemskap
i värnpliktshären, blev han automatiskt skyldig att hålla samhället
rent från allt ofog, annars upphörde han att vara bonde i häradet. Denna
anda har levat kvar i England, ty där Ilar sedan gamla tider rått icke barademokratiska
fasoner i viss mån, utan också, som vi alla veta, ytterligt aristokratiska
former i vissa hänseenden, så att vi formligen skratta åt dessa
former, när vi få se dem utvecklas. Det ena som det andra är emellertid
en kvarleva från gångna tiders samhällsformer, och det är också fallet med
den sedvänjan att vissa medborgare äro skyldiga att bidraga till ordningens
upprätthållande. Men då skall man också taga folk som äro förnuftiga och
förståndiga och inte folk, som inte begripa samhället och som inte äro mogna
att göra annat i samhället än att äta och förfasa sig över att andra lukta
illa.

Herr Selberg: Herr talman! Jag har begärt ordet för en replik till herr

Lundquist i Rotebro. Han sade, att det i reservanternas yrkande skulle förekomma
en mängd insinuationer i än den ena och än den andra riktningen, men
han glömde bort att nämna, vari dessa insinuationer skulle bestå. Jag tyckte,
att herr Lundquist i Rotebro själv gjorde en mycket ful insinuation, jag skulle
tro t. o. m. mot bättre vetande, ty jag kan inte föreställa mig annat än att
han läst reservanternas utlåtande och att han vet vad det innehåller.

Herr Lundquist i Rotebro ville, örn jag fattade honom rätt, göra gällande, att
sista stycket på sid. 6 skulle innebära, att den av reservanterna begärda utredningen
skulle gälla landstormsavdelningar och skytteföreningar. I detta
stycke heter det: »Utredningen borde även omfatta i vad mån vapen, som
skytteföreningar och landstormsavdelningar förfoga över, kunna utnyttjas för
beväpning av privata sammanslutningar samt åldersgränsen i fråga örn rätten
att handhava vapen.» Det bör väl ändå för vem som helst, som läser detta, stå
klart, att detta endast har avseende på i vad mån dessa föreningars vapen kunna
tagas omhänder av människor, som ha helt andra syften än dessa skytteföreningar
och landstormsavdelningar ha. Det torde väl icke heller vara obekant
för herr Lundquist i Rotebro, att det framkommit direkta uppmaningar
till vissa långt gående organisationer och deras medlemmar att inträda just i
dessa skytteföreningar och landstormsavdelningar för att därigenom komma
åt att få hand örn vapen. Detta är väl ändå ett känt förhållande, och det är
för att få veta, i vilken mån detta kan försiggå, som man här även vill, att
den saken blir utredd, så att de missförhållanden, som eventuellt här förekomma,
skola kunna avhjälpas. Jag vill också påpeka, att i klämmen till
reservanternas yrkande anhåller man örn en allsidig utredning, och i motiveringen
har man, såsom herr Hällgren nyss framhöll, velat säga, att denna
utredning skulle röra sig örn väpnade privata kårer med uppgift att ingripa i

Torsdagen den 2 juni.

Nr 53.

samhällsmaskineriet. Härvidlag skulle gälla, att dessa sammanslutningar, vilken
meningsriktning de än representerade, icke skulle få tolereras. Det är
utskottsminoritetens uppfattning, att den saken skall utredas, oell det borde
således vara klart -—- åtminstone för herr Lundquist i Rotebro, som efter vad
jag förmodar läst detta utlåtande mycket noggrant -— vad saken gäller.

När herr Lundquist i Rotebro är bekymrad över att jag såsom frisinnad
kunnat gå med på en reservation, som är skriven av socialdemokraterna, så kan
jag trösta honom med att jag anser det som styrka för de frisinnade att, i den
mån vi icke själva taga initiativ, upptaga till noggrant beaktande och omprövning
andra förslag, som komma fram här i riksdagen, oavsett örn de komma
från höger- eller vänsterhåll och att fatta ståndpunkt till dessa förslag alltefter
det sakliga innehåll, som förslagen kunna lia. Jag har trott, att detta är
en styrka hos vårt parti. Herr Lundquist i Rotebro tycks tvärtom anse det
som en svaghet och synes alltså vara av den uppfattningen, att det är de frisinnades
skyldighet att förkasta alla förslag, som komma från socialdemokratiskt
håll.

Jag kan för övrigt försäkra herr Lundquist därom, att när det gäller skapandet
av förutsättningar för god ordning i samhället och överhuvud när det
gäller ordningens upprätthållande, då skall t. o. m. herr Lundquist i Rotebro
lia de frisinnade bakom sig.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag fäste mig särskilt vid herr
Lundquists yttrande, när han förklarade vilken uppgift den munekska kåren
skulle ha. Han förklarade, att den skulle ha till uppgift att skydda den borgerliga
samhällsordningen. Jag antar, att herr Lundquist använder uttrycket
i vedertagen betydelse, och detta skulle alltså innebära, att den frivilliga kår,
som här skapats, har till uppgift att förhindra sådana förändringar inom samhället,
som skulle betaga detta dess rent borgerliga karaktär. Det skulle alltså
med den förklaringen här vara fråga örn en ren kamporganisation gentemot
socialdemokratin, som ju eftersträvar sådana förändringar inom samhället,
som skulle betaga detta dess kapitalistiskt borgerliga karaktär. Det kan ju
hända, att herr Lundquist icke riktigt tänkte på innebörden av vad han sade,
men det ligger nog en mycket djup sanning i hans yttrande, även med den tolkning
jag givit detsamma.

En annan omständighet, värd att här observera, är, att nästan alltid sammanslutningar
av denna art från början framträda med deklamationer örn sin
lojalitet mot den bestående ordningen och sin vilja att skydda och värna denna,
men i regel mycket snart befinnas vara ute på vägar, som innebära hot mot
en god ordning i samhället. Jag behöver väl inte erinra herrarna därom, att
det icke är så länge sedan Lappoorganisationerna högtidligt mottogos i Helsingfors
av den finska presidenten och den finska regeringen. Lappoorganisationerna
framträdde också med anspråk på att representera det speciella värnet
kring vad som anses vara mest värt i den bestående ordningen, och dessa organisationer
hyllades officiellt såsom samhällsordningens understödjare. Det
dröjde icke många månader, förrän samma personer, som hade bringat denna
frivilliga kår samhällets hyllning, tvingades att inskrida mot Lapporörelsen
såsom en statsfientlig rörelse, såsom en rörelse, vars företag inneburo det allvarligaste
hot mot ali ordning. Tro herrarna verkligen, att ni kunna gå i god
för att en organisation, som bildas under hemliga former, en organisation, där
ingen får veta vem som är medlem och där man har ett ytterligt hemligt underrättelsesystem,
tro herrarna, att en sådan organisation icke innesluter faror
för en utveckling efter samina linjer som Lapporörelsen?

Del, talades här av herr Forssell örn att denna kår står under ledning av
Stockholms polismästare. Jag vet, att Stockholms förre polismästare så litet

Äng. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

Nr 53. 54

Torsdagen den 2 juni.

Ang. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Torts.)

kände sin plikt mot sitt ämbete, att han inlät sig nied dem, som bildade denna
kår. Däremot känner jag icke till, vare sig att stockholmspolisen äger befogenhet
att på det viset bilda några extra polisstyrkor eller att den nuvarande
polismästaren godkänner en sådan tolkning, som här har gjorts från andra
kammarens talarstol, nämligen att han skulle föra befäl över en kår, vars medlemmar
man inte kan upplysa allmänheten örn vilka de äro. Skulle det ligga
någon sanning i, vad herr Forssell här yttrat, då hemställer jag verkligen allvarligt
till herr socialministern att göra sig underrättad örn, huruvida det orimliga
förhållandet verkligen existerar, att Stockholms polismästare för befäl
över en sammanslutning av denna art.

Herr Lindman talade här litet grand om föreningsfriheten. Han förmenade,
att örn man vände sig mot sådana här frivilliga kårer, så skulle detta vara ett
ingrepp i föreningsfriheten, och han drog den slutsatsen, att när vi motsatte
oss en speciell lagstiftning mot kommunismen, så vilja vi skydda möjligheterna
för de samhällsfientliga elementen att samlas, men samtidigt ha förbud för
de samhällsbevarande. Yi hävda församlings- och föreningsrätten lika för
alla grupper inom samhället. Vi hävda däremot icke för någon grupp en rätt
att konspirera mot staten och ordningen inom det demokratiska samhället. Vi
hävda tvärtom myndigheternas skyldighet att inskrida mot sådana konspirationer
varhelst de än månde förekomma. När vi motsatte oss högerns förslag
till speciella lagar, så var det under tydlig hänvisning till att om man i vårt
samhälle företog sådant, sorn enligt uppgift högern ville förhindra med sin
lagstiftning, så finnes det redan nu i den svenska lagen bestämmelser enligt vilka
man kan inskrida mot varje högförrädisk verksamhet, mot varje konspiration
mot statens säkerhet. Vi tillåta icke, att föreningsrätten missbrukas på
detta sätt, men vi tillåta heller icke, att man vränger det rätta förhållandet, att
man vränger den ståndpunkt vi ha intagit.

När herr Lindman här talade så varmt om den enskilde medborgarens
skyldighet att stå till tjänst åt ordningsmakten, så har jag egentligen ingen
invändning att göra mot detta. Men det är icke fråga örn den saken här. Herr
Lindman kan icke garantera någonting rörande männen kring general Munck.
Han känner möjligen general Munck personligen och kan möjligen gå i goel
för honom, men kan han säga någonting örn de andra 2,000 medlemmarna i
kåren? Vet han vilka de äro, vet han vilka personer, som tillhöra denna kår?
Kan han ställa några som helst garantier för att de endast lojalt avse att stå
till ordningsmaktens förfogande.

Jag skulle vilja ställa en fråga här, som, såvitt jag vet, icke förut blivit
ställd. Vad skulle man säga inom högerpressen och högerkretsarna, om det en
dag hade kunnat meddelas, att de socialdemokratiska arbetarna hade bildat
väpnade organisationer, avsedda att komma till användning, när t. ex. under en
socialdemokratisk regering man hotade med att inte tillåta under vanliga normala
förhållanden framlagda lagförslag, som stöddes av en folkmajoritet, att
genomföras? Skulle man inte finna det ytterst betänkligt, att man inom en viss
samhällsgrupp stod beredd till väpnat ingripande vid en eventuell kraftmätning
inom samhället? Jag är övertygad örn att vi kunna med samma rätt, som
man gör från högerhåll, säga, att vi ha ett intresse för den demokratiska ordningen,
att vi äro beredda att värna den oell att vi vilja mobilisera våra krafter
till dess skydd. Men skulle detta berättiga oss att organisera oss. såsom en
väpnad makt inom samhället? Och skulle högern verkligen finna sig i att en
sådan organisation uppkomme? Men jag förklarar utan tvekan, att skalig det
tolereras, att högerfolket samlar sig i privata väpnade kårer, så skall jag icke
dröja länge med att söka skapa motsvarande organisationer på deli andra sidan.

Vi lia intet förtroende till den sortens ordningshållare inom samhället, som

Torsdagen den 2 juni.

55 Nr 53.

finnas i elen munekska kåren, och det förefaller mig, som örn det hos en man
som herr Lindman skulle kunna finnas någon resonans för den synpunkten, att
man också, när man gör vissa ting inom samhället, bör taga hänsyn till, hur
det verkar. Kan det vara likgiltigt, att tillvaron av denna väpnade organisation
väcker starka misstankar inom arbetarklassen? Kan det vara likgiltigt,
att stora lager av samhället betrakta den såsom organiserad mot sig? Är det
icke vår skyldighet i den mån vi företräda det allmänna och samhället, att se
till, att det icke skapas inom samhället verklig grund för en sådan misstänksamhet
mellan samhällslagren?

Det har här talats örn de organisationer av olika slag, som ha uppstått i
Tyskland. Ja, vad visar detta oss annat än vart det leder, örn man inte i tid
sätter stopp för slik trafik? Yad har skett i Tyskland? Man har organiserat
sig på den ena sidan, och man har svarat med liknande organisationer på den
andra. Dessa väpnade organisationer ha svällt ut till väldiga maktfaktorer
inom det tyska riket. Statsmakten har icke kunna behärska dem. Det har
förekommit ett ständigt inbördeskrig; knappast en dag, vissa tider, utan mord
av politisk karaktär, och vissa tider ingen vecka utan blodiga sammanstötningar.
Menar man verkligen, att dessa erfarenheter skulle föranleda oss att
lugnt åse, att man börjar på samma sätt inom vårt eget land? Jag tror, att om
man tänker litet allvarligt över denna sak, så skall man säga sig, att här är det
klokast, att från början säga ifrån, att vi vilja inte vara med örn att det uppstår
okontrollerade väpnade kårer, varken på den ena eller andra sidan. Ty därom
kan ni vara förvissade, att tolereras det på den ena sidan, så kommer det snart
också på den andra, och då ha vi inom kort en utveckling fram mot en situation
av samma olyckliga slag, som vi fått bevittna i andra länder.

Jag skulle verkligen vilja allvarligt be herrarna på högerkanten att besinna
den synpunkten och sätta sig in i frågan, hur ni skulle upptaga organiserandet
av väpnade kårer inom arbetarklassen. Ty ni kan väl ändå inte med allvar
göra gällande, att det skall vara ert folk förbehållet att bedöma dessa ting.
Även vi ha en mening örn vad ordningen i samhället kräver, även vi ha en mening
örn, hur den bör skyddas, även vi lia en mening örn vad som är farligt
för denna ordning. Det går sannerligen icke för herrarna att längre driva
den satsen, att eftersom ni en gång styrt och ställt i detta samhälle, så äro ni de
enda som begripa hur samhället skall skötas och de enda som också ha rätt att
taga hand om oss inom detta samhälle.

Herr Lindman hade ett yttrande, som var ganska anmärkningsvärt. När
herr Engberg frågade honom, varför herr Lindman, medan han satt vid ledningen
av regeringen, icke vidtog några åtgärder för en förstärkning av ordningsmakten,
så svarade herr Lindman med en motfråga, om man trodde, att
det skulle ha tjänat någonting till att tre år efter beslutet örn polisorganisationen
— eller låt oss säga fyra år därefter, ty herr Lindman satt ju rätt länge i
regeringen — örn det då hade tjänat någonting till att komma med några dylika
förslag. Herr Lindman, är man av den övertygelsen, att samhällets ordning är
hotad och att det inte finnes tillräckliga krafter för att betrygga denna ordning,
då sitter man icke på sitt statsministerrum och kalkylerar, hur riksdagsinajoriteten
ser ut, utan då träder man fram och förkunnar för landet, vilken
fara som hotar det. Men det lustiga var, att den där förkunnelsen alldeles
stannade av, när högren satt vid regeringen, för att börja på nytt, så snart man
lämnat taburetterna.

Men herr Lindman sade också, att nu lia vi fått statspolis, och detta minskar
behovet av de frivilliga organisationerna. Dea munekska kåren har enligt uppgift
2,000 man. örn man skulle ta munekgardist mot statspolis, skulle vi alltså
fortfarande lia behov av l,b00 man, och först när vi fått en statspolis av samma
omfattning, skulle man tydligen, enligt herr Lindmans resonemang, kunna re -

Äng. viss
utredning
rörande, väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

Nr 53. 56

Torsdagen den 2 juni.

Äng. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

flektera på ett avskaffande av de frivilliga kårerna. Jag lämnar åt herrarna
själva att tänka vidare denna tankelinje. För min del har jag den uppfattningen
örn ordningen i det svenska samhället och ordningskärleken hos det svenska
folket, att vi icke behöva vidtaga dessa kolossala rustningar för att skydda
oss mot några upprorsmakare, örn de händelsevis skulle sticka fram. Det finns
icke i vårt land en situation, som inbjuder till kupper, det finns icke inom
vårt folk någon lust att företa sådana kupper. Man skall icke med hänvisning
till ett eller annat uppträde, som polisen lätt kunnat klara av, inbilla oss, att
vi leva under några hotande revolutionära förhållanden. Därefter skola vi
döma, men vi skola också komma ihåg, att det finnes ingenting farligare än örn
representanten för ett stort parti här utan vidare står och försvarar, att hans
folk organiserar sig i beväpnade kårer. Sprides den mening i samhället, att
sådant är riktigt, och att detta sker under välsignelse från högerns ansvarige
ledare, då gör herr Lindman mycket mera för att skapa revolutionär stämning
än alla bolsjevikagitatorerna i detta avseende lyckats åstadkomma.

I detta anförande instämde herrar Bergström i Hälsingborg, Andersson i
Malmö och Lovén, fru Nordgren samt herrar Hermansson, Blomquist, Werner,
Lundbom, Andersson i Igelboda, Olsson i Mellerud, Tersson i Tidaholm, Mårtensson,
Weijne, Bäcklund, Vahlstedt, Norling, Uddenberg, Olovson i Västerås,
Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Pettersson i Hällbacken, Ericsson i
Sörsjön, Lindley, Olsson i Gävle, Johansson i Sollefteå, Berg, Wiklund i
Byske, Sävström, Andersson i Höör och Björk i Tryde.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Den nyss slutförda
debatten föranleder mig att yttra ett par ord.

Det uttalande, varmed jag inledde debatten, har väckt opposition, såvitt jag
kan förstå, egentligen blott på ett pär håll. Herr Öhman ansåg, att det av
detta uttalande framgick, att regeringen såg på denna sak ointresserat och liknöjt,
och att det uttalande, som gjordes av regeringen, var intetsägande. Herr
Forssell däremot betraktade uttalandet som uttryck för ett fullkomligt överdrivet
och olämpligt nit. Herr Öhman exemplifierade eller bestyrkte icke på
något sätt genom behandling av själva sakfrågan sina påståenden, och jag kan
därför lämna dem utan vidare. Jag vill endast säga till honom, att en regering,
sorn vill handla på grund av gällande lag, den måste, även när den
behandlar sådana företeelser, som förefalla densamma onödiga, icke önskvärda
eller olämpliga, behandla dem på det sätt, som lag anvisar.

I fråga örn herr Forssell vill jag endast anmärka på, att han ansåg sig böra
dra den slutsatsen av ett uttalande i mitt anförande, däri jag säde, att en medagerande
vid beväpningen hade blivit utvisad, att detta vore ett bevis på, att
det icke var den en tid här i landet förefintlige herr Pflugk-Harttungs tjänster
till den fascistiska organisationen utan hans tjänster till den munckska kåren,
som föranlett hans utvisning. Därom vill jag framhålla, att det framgick av
de undersökningar, som gjordes beträffande hans insatser under den tid ifrågavarande
undersökningar avsågo, att han fördelade sina håvor emellan både
fascisterna och den munckska kåren, och att han själv förklarade, att det var
över den munckska kåren, som en del vapen kom fram till fascismen, d. v. s.
med andra ord, att en del av vapnen hamnat hos den dåvarande fascismen.

Det var emellertid icke närmast för dessa påpekanden jag begärde ordet
utan egentligen endast för att säga herr Forssell, vilken ett par tre gränger
upprepade, att den munckska kåren står under ledning av Stockholms stads
polismästare, att jag icke kan förstå, att det finnes den ringaste grund för detta
uttalande. Jag har all anledning antaga — som uttalandet fälldes, kunde det

Torsdagen den 2 juni.

57 Nr 53.

icke galla annat än den nuvarande polismästaren •— att det, som sagt för herr
Forssell icke finnes någon som helst anledning göra ett dylikt påstående.

Herr Lindman: Herr talman! I anledning av det anförande, herr Hansson
nyss höll i talarstolen, vill jag säga, att det är nödvändigt att vi ta i betraktande
den kolossala överdrift, som i denna fråga begåtts ifrån den socialdemokratiska
pressens och nu senast från herr Hanssons i Stockholm sida. Det
anmärkningsvärda är härvidlag det sätt, på vilket ni framställt denna sak. Det
sätt, på vilket ni blåst upp en agitation emot denna fråga, innebär överdrifter,
som äro så kolossala, att man knappast mäktar mäta dem. Det är på detta
sätt det nu gjorts en framställning av denna sak, som är fullkomligt skev, herr
talman. När herr Hansson talar om statspolisen och söker förklara, varför han
ej ville vara med om densamma, använde han uttrycket »kolossala rustningar».
Han talar örn organisationen, som örn den vore riktad emot arbetarklassen.
Likaså har pressen på socialdemokratiskt håll framställt saken, alldeles som
örn den organisation, vi diskutera i kväll, vore riktad emot arbetarklassen. Den
är icke riktad emot någon särskild klass. Den har varit till för att stå till polisens
förfogande -— som jag säger •—- alldeles som en enskild människa har
rättighet att göra det, på samma sätt, som jag förut beskrev, att det förhåller
sig både i Tyskland beträffande Reichsbanner och i England, vilket icke någon
kunnat bestrida. I detta ögonblick finnas i London 20,000 sådana civila
polismän, som ställa sig till polisens förfogande, i händelse deras medverkan
påkallas.

Vidare skall jag be att få tala örn, vad den engelska polisorganisationen kunnat
åstadkomma. Den är dock så gammal, att den fyller väl 100 år eller något
sådant i dagarna. Vad var det, som hindrade de s. k. Chartisternas stora
demonstration i London, som var avsedd att bli en revolution år 1848 på våren,
efter februarirevolutionen i Paris, örn icke de civila polismännen, som voro
med och genom sin blotta närvaro förhindrade den? Eller kunna herrarna
ge några garantier för, att det aldrig kan bli något uppror eller upplopp i
detta land? När ni motsätta er t. ex. ökningen av statspolisen, ta ni ansvaret
för något sådant? Jag vill säga, herr talman, att en sådan organisation som
den ifrågavarande, den kan ju icke träda i funktion, örn det icke finnes någon
anledning. Det skall finnas en anledning, för att den skall göra det, och
anledningen skall vara, att polismakten icke själv mäktar slå ner det uppror
eller det upplopp, som kan förekomma.

Beträffande det ständigt återkommande talet — både från herr Engberg och
herr Hansson — örn varför jag icke vidtog några åtgärder för att stärka polisen
den tid jag var statsminister, har jag redan sagt, att vid denna tid var
reservpolisorganisationen nyss genomförd. Nu tolkar herr Hansson detta så
•—- på grund av något uttalande av mig — att man knappast kunde vänta riksdagens
bifall för en ökning. Det medger jag också, att man icke kunde göra,
men själv var jag av den uppfattningen, att denna organisation borde få visa
vad den dugde till. När man talar örn vad en regering har underlåtit att göra
av det, som dess medlemmar tidigare sagt, att de skulle vilja göra, skall jag
be att få fråga herrar socialdemokrater, som suttit i socialdemokratiska regeringar:
Ha ni inte gjort på samma sätt? Varför har det från sådana rege ringar

underlåtits att framlägga förslag i sådana saker, som ni motionerat örn
och agiterat örn tidigare? Hur var det med arbetslöshetsförsäkringen under
den sista socialdemokratiska regeringen? Var det icke, när ni sutto i opposition,
en stor motion framlagd örn utredning angående arbetslöshetsförsäkring?
Den socialdemokratiska regeringen, herr talman, kom till, och den låtsades,
som om det var luft alltihop. Jag klandrar icke detta, ty sådana kunna örn -

Äng. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

i\r 53. 58

Torsdagen den 2 juni.

Ang. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

ständigheterna, vara, men jag endast erinrar, att ni ju kunna vända angreppet
emot er själva i detta fall och icke bara rikta det emot mig.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag ber örn ursäkt för att jag begärt ordet,
när detta plenum blivit så sent, som det blivit, men jag har ett par saker, som
jag bra gärna ville ha anförda- i denna debatt.

Jag vill erinra de borgerliga i denna kammare och i landet i övrigt därom,
att kommunisternas tal örn behovet av att skapa väpnade kårer, s. k. röda
garden, har varit motivet för de väpnade sammanslutningar vi här sett på
senare tid. Det var visst 1920 på hösten vi fingo upp den där tesluntan från
Moskva till det vänstersocialistiska partiet, som jag då tillhörde. När jag
såg denna teslunta, som bland annat innehöll det obönhörliga kravet på att i
varje industrialiserat land utvecklingen skulle ledas fram till inbördeskriget
och att arbetarklassen absolut skulle vara tvungen att organisera sig i väpnade
kårer, sade jag nej tack — visst inte! Det svenska samhället är icke så
organiserat och har icke en sådan struktur, att detta är någon naturnödvändighet,
jag vill icke vara med örn detta. — Och jag sade till mina dåvarande
partivänner: Örn ni gå in för väpnade kårer, kommer detta att resultera däruti,
att man på den yttersta högerkanten får ett motiv för att skapa väpnade kårer,
men för er blir det att prata smörja örn saken ifrån talarstolarna landet
runt. Men när det kommer till kritan visar det sig, att ni icke ha skaffat er
själva något vapen. I dag, tio, elva år efteråt, kan man konstatera, att kommunisterna
bär i landet faktiskt äro obeväpnade. Varken Kalle Kilbom eller
Sillén eller hans partivänner förfoga över några garden eller vapen. Det har
i varje fall aldrig kunnat ledas i bevis. Men då vill jag säga icke bara till
de borgerliga utan även till arbetarna här i landet: Se ni nu, hur idiotiskt detta
tal är örn arbetarklassens beväpning? Till de borgerliga särskilt vill jag
säga: Finns det något skäl, mot bakgrunden av denna absolut tomma blåsa som
kommunismen är, att bygga upp väpnade kårer och sätta detta lands rättsordning
i fara? Det säger sig självt, att det icke finnes någon fara för det svenska
samhället, under förutsättning att vi icke bilda några väpnade kårer eller
privata ligor.

Vidare skall jag be att, få tala örn, att jag var i Finland 1927. Jag var där
ett par veckor och jag resonerade med folk i alla möjliga samhällsställningar.
Beträffande Lappo skall jag be att till den svenska riksdagens protokoll få
anteckna, att det är min bestämda övertygelse, att Lappoorganisationerna voro
inspirerade ifrån arbetsgivarsidan i Finland, som ville ha kommunismen till
intäkt för att slå sönder den finska arbetarrörelsen, och som använde alla de
medel, som funnos tillgängliga, för att driva det hela fram till den situation,
dit man kom. Med provokationer av skilda slag lyckades man också leda det
fram till den situation, som nu råder där, nämligen att man slagit sönder den
finska arbetarrörelsen, genom vilken socialdemokraterna kämpat en förtvivlad
kamp icke bara för arbetarrörelsen utan för västerländsk kultur överhuvud
taget, och där några få av det svenska elementet äro tillräckligt rakryggade
för att stå sida vid sida med socialdemokraterna. Men mot bakgrunden av
vad som hänt i Finland och mot bakgrunden av det eländiga spektakel, som
kommunisterna här presterat under 10—11 års tid, säger jag: Finns det någon
rimlig anledning, varför man inom det svenska samhället skulle på högerkanten
uppamma och med sådan kärlek omhulda väpnade kårer av den typ
som den munckska? Allt sunt förnuft borde bjuda oss att låta den ordning,
som finnes i samhällets hand, vara den enda, inom det svenska samhället. Vill
man icke ifrån de borgerliga partierna acceptera denna ståndpunkt, då måste
det gå som Per Albin Hansson sade i sitt anförande sist.

Torsdagen den 2 juni.

59 » 53.

Herr Engberg: Herr talman! Herr Lindman anställde nyss en jämförelse
mellan den munckska kåren här hemma, Reichsbanner i Tyskland och den engelska
frivilligkåren.

Jag bestrider på det bestämdaste, att denna jämförelse håller. Herr Lindman
glider förbi den avgörande skillnaden. Ty både Reichsbanner i Tyskland
och den engelska frivilligkåren äro fullständigt offentliga och offentligt redovisade
kårer. Medborgaren i Tyskland kan få exakt besked om, vilka som
tillhöra Reichsbanner. Medborgaren i England kan få exakt besked örn, vilka
som tillböra frivilligkåren. Dessa kårer ligga under offentlighetens kontroll.
Men, herr Lindman, huru är det med ljuset över medlemmarna i den munckska
kåren? Dess matrikel har hemlighållits. Man har icke kunnat få fram den,
och man har ifrån kårens ledning kategoriskt vägrat att omtala, vilka som tillhöra
den. Man vet bara, att det är ett par tusen medlemmar. Menar verkligen
herr Lindman, att Stockholms medborgare skola finna sig i att till extra polisbevakning
ha 2,000 hemliga figurer, vilkas karaktär och ställning man inte
har en aning örn, men örn vilka man vet, att de beväpnats med fruktansvärda
vapen?

Nej, det går inte, herr Lindman, att göra sådana jämförelser. Det är hemlighetsmakeriet,
det är smusslet kring den munckska kåren, som varit bland det
förhatligaste av allt. Det är denna ljusskygghet, som är ett öppet erkännande
av, att den icke går legitima utan konspirativa vägar.

Herr Forssell: Herr talman, mina herrar! Jag har begärt ordet med anledning
av hans excellens statsministerns senaste uttalande. I anknytning därtill
vill jag då säga, att när hans excellens statsministern talar örn den nuvarande
polismästarens ståndpunktstagande, så har jag icke i mitt anförande yttrat
mig örn den saken. Jag gjorde gällande, att när Pflugk-Harttung 1927
gav sin medverkan till den munckska kåren, så skedde det till en kår, som samverkade
och stod under ledning av en polismästare, som då alldeles avgjort
hade tagit parti för densamma. Självfallet syftade jag med mina ord på det
läge, som var för handen, då Pflugk-Harttung stod i förbindelse med munckska
kåren 1927. Vad däremot den nuvarande polismästaren beträffar har jag ingen
som helst aning om, vad han har för principiell åskådning i detta avseende.
Dock vill jag uttala, att — för den händelse den situationen skulle komma att
inträda, som den nuvarande polismästarens chef, överståthållare Elmquist,^ beskrivit
uti sitt yttrande till det tillfälliga utskottet, nämligen det läget, då en
sådan kår — därest den ordinarie ordningsmakten skulle visa sig otillräcklig
för samhällets skydd — skulle bli nödvändig — då hoppas jag, att herr överståthållaren
skall ha förmågan och auktoriteten att övertyga polismästaren örn
nödvändigheten av att skaffa de förbindelser med en sådan kår, som samhället
behöver. Den förvissningen har jag, och den förlitan får man väl sätta till
överståthållaren, när han på detta förpliktande sätt uttalat sig inför offentligheten
och inför riksdagen. Och den förtröstan får man väl sätta till polismästaren,
att han också lyder sin överståthållare i det fallet.

Vad slutligen beträffar det herr Per Albin Hansson hade att andraga och
det där hotet örn att lian skulle sätta sig i spetsen för en kår, så vill jag säga
det, att när den dagen kommer då herr Per Albin Hansson mod sitt folk vänder
sig till den ansvariga polismakten bär i denna stad eller någon annan kommun
och säger: Vi stå till edert förfogande för att upprätthålla ordningen tillsammans
med den ordinarie polismakten, då har verkligen någonting hänt, som
jag skall hälsa med glädje och tillfredsställelse. Det blir en annan anda, herr
talman, mina herrar, än då de svenska fackföreningarna på ort efter ort rycka
till sig det s. k. ansvaret för ordningens upprätthållande under en upprörd konflikt
med den ordinarie polismakten.

Äng. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Forts.)

>r 53. 60

Torsdagen den 2 juni.

Ang. viss
utredning
rörande väpnade
privata
sammanslutningar.

(Torts.)

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på, l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag därå och bifall
i stället till den vid. utlåtandet fogade reservationen samt 3:o) bifall till det
av herr Andersson i Stockholm under överläggningen framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den under 2 :o) angivna propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Lundquist i Rotebro,
varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna, av vilka den under l:o) angivna nu
antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å femte tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 9, bifaller den vid utlåtandet
fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Lundquist i Rotebro,
vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 81 ja och 61 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen; och
skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 10.

Ordet lämnades nu till herr Fast, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig föreslå, att på föredragningslistan för lördagens plenum bland två gånger
bordlagda ärenden måtte uppföras först statsutskottets utlåtanden nr 122, 123,
124, 115, 116, 117, 118, 119 och 120, bevillningsutskottets memorial nr 48,
bevillningsutskottets betänkande nr 49, statsutskottets utlåtanden nr 121, 125
och 127, bankoutskottets memorial nr 65, bevillningsutskottets betänkande
nr 50 och andra lagutskottets utlåtande nr 39 i här angiven ordning och därefter
ärendena i den ordning, som de finnas upptagna på dagens föredragningslista,
dock med den förändringen att sist uppföres andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 4.

Denna hemställan bifölls.

§ 11.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 273, till Konungen i anledning av Kungl. Majis proposition angående
godkännande av ett avtal mellan Sverige och Danmark för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande direkta skatter.

§ 12.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragrafer
i riksdagsbeslutet:

Torsdagen den 2 juni.

61 Nr 53.

nr 92, rörande tull å potatis;

nr 93, rörande förslag till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen m. m.;
nr 94, rörande vissa åtgärder till spannmålsodlingens fortsatta stödjande;
nr 95, rörande anslag till personal- ock driftkostnader för institutet för
högspänningsforskning vid universitetet i Uppsala;

nr 96, rörande anslag åt docenten vid universitetet i Lund G. R. Raquette;
nr 97, rörande lag med särskilda bestämmelser örn konkurs;
nr 98, rörande införande av omröstningsapparat för voteringar i riksdagens
kamrar;

nr 99, rörande lag örn ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr
219) angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom;

nr 100, rörande ändrad lydelse av mom. 10 :o i gällande grunder för förvaltningen
av kronans jordbruksdomäner;

nr 101, rörande lag örn ändring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av
ecklesiastika löneboställen;

nr 102, rörande lag örn anstånd i särskilt fall med gälds betalning; och
nr 103, rörande förslag till ändrad lydelse av § 2 4:o tryckfrihetsförordnin -

Till bordläggning anmäldes jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående hjälpåtgärder åt
vissa egnahemslåntagare jämte i ämnet väckta motioner;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillfällig nedsättning
av räntan å köpeskilling för vissa lägenheter, som upplåtits från kronojord; nr

90, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen, avdelning
Utgifter för kapitalökning, gjorda framställning angående egnahemslånefonden; nr

91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i avseende
å vissa egnabemsföretag i Malmöhus län;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för utgivande
av ersättning i vissa fall till strandägare för mistad fiskerätt m. m.

gen.

§ 13.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

§ 15.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Wirsell
» Weibull

under 3 dagar fr. o. m. den 4 juni och

» 2 » j » 3 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.35 på natten.

In fidem
Per Cronvall.