1932. Andra kammaren. Nr 44
ProtokollRiksdagens protokoll 1932:44
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1932. Andra kammaren. Nr 44.
Onsdagen den 11 maj.
Kl. 11 f. m.
Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes till en början av herr förste
vice talmannen.
§ 1.
Justerades de vid kammarens sammanträde den 4 innevarande maj förda protokollen.
§ 2.
Herr förste vice talmannen meddelade, att enligt överenskommelse mellan
kamrarnas talmän gemensam votering komme att anställas onsdagen den 18 i
denna månad angående det i jordbruksutskottets memorial nr 36 omförmälda
ärendet.
§ B
Enligt
därom den 7 innevarande maj fattat beslut företogs nu val av dels sex
revisorer för deltagande i den granskning av statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning, som skall äga rum under innevarande
år, dels ock sex suppleanter för dessa revisorer; och befunnos efter valförrättningens
slut följande ledamöter av riksdagens andra kammare hava blivit
utsedda till revisorer och suppleanter, nämligen:
herr Bengtsson i Kullen till revisor med herr Holmgren som suppleant
Johansson i Uppmälby j
» Lindley »
» Magnusson i Skövde »
» Uddenberg »
» Wikström »
var och en med 137 röster.
Hage
Fast
Gustafson i Kasen -
berg
Badelund
Olsson i Kamsta
och
§ 4.
Enligt därom likaledes den 7 i denna månad fattat beslut företogos nu val av
ej mindre tjugufyra valmän för utseende av dels fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda
bank och kontor, än även sex suppleanter för dessa valmän; och befunnos efter
valens slut hava blivit utsedda till
valmän:
herr Anderson i Norrköping,
» Brännberg,
» Bäcklund,
» Edberg,
» Engberg,
Andra kammarens protokoll 1932. Nr hk.
1
Kr 44.
2
Onsdagen den 11 maj f. m.
herr Enhsson i Stockholm,
» Fast,
» Hollertz,
» Holmgren,
» Höglund i Göteborg,
» Jansson i Edsbäcken,
» Johansson i Edsbyn,
» Johansson i Uppmälby,
» Lindman,
» Leffler,
» Lovén,
» Lundström,
» Magnusson i Tumhult,
» Olsson i Kullenbergstorp,
» Paulsen,
» Ryberg,
» Wigforss,
» Wikström och
» Winkler,
var och en med 89 röster samt
suppleanter:
herr Persson i Grytterud,
» Norsell,
» Selberg,
» Hammarlund,
» Nilsson i Örebro och
» Hansson i Trollhättan,
var och en med 25 röster.
Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.
§ 5.
Justerades protokollsutdrag angående de i paragraferna 3 och 4 här ovan
omförmälda valen.
§ 6.
Herr Karlssons i Grängesberg m. fl. på kammarens bord liggande motion,
nr 542, som nu föredrogs, remitterades till statsutskottet.
§ 7.
Eöredrogos, men bordlädes statsutskottets utlåtande nr 92 och jordbruksutskottets
utlåtanden nr 72—76.
Äng. omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.
% 8.
Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 90, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa i samband med gymnastiska centralinstitutets
omorganisation stående frågor jämte fyra i ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1932 dagtecknad proposition, nr
152, vilken hänvisats till statsutskottet, hade Kungl. Maj:t framlagt förslag
till omorganisation av gymnastiska centralinstitutet.
Onsdagen den 11 maj f. m.
3 Nr 44.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande motioner,
nämligen
inom första kammaren:
nr 315 av herr Pauli;
nr 320 av fröken Hesselgren; och
nr 321 av herr Holmgren; samt
inom andra kammaren:
nr 460 av herr Thomson.
Äng. omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.
(Forte.]
Utskottets hemställan, som var avfattad i fyra med A), B), C) I—XVII och
D) betecknade punkter, innefattade i nedan angivna delar, att riksdagen måtte
A) avslå motionen I: 315
I. medgiva, att gymnastiska centralinstitutet finge från och med budgetåret
1932/1933 omorganiseras i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet
tillstyrkt,
II- i anslutning härtill medgiva, att gymnastiska centralinstitutets kliniska
och polikliniska undervisning i sjukgymnastik med fysikalisk behandling Unge,
i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som av utskottet angivits,
samt i enlighet med de närmare bestämmelser, som Kungl. Maj :t efter hörande
karolinska modiko-kirurgiska institutets lärarkollegium och direktionen över
serafimerlasarettet kunde finna gott föreskriva, anordnas vid serafimerlasarettet,
. Hl. medgiva, att till bestridande av kostnaderna för uppförande och inredning
vid serafimerlasarettet i huvudsaklig överensstämmelse med vad av utskottet
angivits av en poliklinik för sjukgymnastik finge, sedan direktionen
över serafimerlasarettet avgivit närmare yttrande och förslag i ämnet samt
etter närmare prövning av Kungl. Maj:t, upptagas ett lån å högst 200,000 kronor,
att amorteras under tio år, mot säkerhet av inteckning i lasarettets fastighet
nr 8 i kvarteret Pilträdet i Stockholms stad ävensom att nämnda fastighet
X andamalet intecknas, utöver redan beviljade inteckningar å tillhopa
3,800,000 kronor jämte ränta, för ett belopp av högst 200,000 kronor jämte
ränta, och
IV- medgiva, att för omhändertagande av den utbildning för försvarsväsendets
behov av gymnastikinstruktörer, som hittills meddelats vid gymnastiska
centralinstitutet, finge, i huvudsaklig överensstämmelse med vad chefen för
försvarsdepartementet i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den
26 februan 1932 tillstyrkt, från och med budgetåret 1932/1933 anordnas en
militär instruktörskurs,
Vid utlåtandet voro fogade reservationer:
av herrar Kvarnzelius, Bergqvist och Danielsson, vilka ansett, att utskottet
bort i nedan angivna delar hemställa, att riksdagen måtte
A) avslå motionen I: 315
B) ------------------------
ioLÄ™’ att gymnast18^ centralinstitutet finge från och med budgetåret
1932/1933 omorganiseras i huvudsaklig överensstämmelse med vad reservanterna
tillstyrkt,
II. i anslutning härtill —--lika med utskottets hemställan i punkten
, med de grunder, som av reservanterna angivits---vid
serafimerlasarettet,
III. medgiva, att till —--lika med utskottets hemställan i punkten
Nr 44. 4
Onsdagen den 11 maj f. m.
Ang. omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.
(Forti.)
C) III---med vad i reservationen angivits---— 200,000 kronor
jämte ränta, och
IY. medgiva, att för---lika med utskottets hemställan i punkten C)
IV---en militär instruktörskurs,
samt
av herr Pauli, vilken ansett att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen
I: 320.
Sedan herr förste vice talmannen anmält ärendet till föredragning, begärdes
ordet av
Herr Lindskog, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av ''statsutskottets utlåtande nr 90 får jag hemställa, att först föredragas i ett
sammanhang punkten A och styckena I—IV av punkten C, att därefter de
återstående styckena av punkten C först tagas till avgörande vart för sig, därvid
i samband med stycket V behandlas punkten B, att sist föredrages punkten
D, samt att vid behandlingen av den del av utlåtandet, varom först uppstår
överläggning, denna må omfatta utlåtandet i dess helhet.
Denna hemställan bifölls.
I enlighet härmed föredrogos först i ett sammanhang punkten A) och styckena
I—IV av punkten C); och anförde därvid:
Herr Danielsson: Herr talman! Vi stå nu inför ett avgörande i en fråga,
varom strid har stått under ett 20-tal år. Under denna tid ha vi haft sex^ utredningar
—• vilka inom parentes sagt ha kostat rätt mycket —— och vi förstå ju
av den långa utredningsproceduren, att frågan är synnerligen komplicerad.
Även experter på hithörande område erkänna, att den är värre att lösa än kanske
någon annan. Under sådana förhållanden är det ju icke värt, att då kammaren
är så upptagen av en hel del andra ärenden, alltför mycket fördjupa sig i
detaljer. Jag skall endast med några korta ord sammanfattningsvis söka angiva,
huru vi reservanter se på denna historia i jämförelse med hur statsutskottsmajoriteten
ser den.
Det senaste tillfället då vi behandlade saken var, som herrarna, torde påminna
sig, vid fjolårets riksdag. Då framlades en kungl, proposition, som dock
icke antogs. Riksdagen uttalade en del direktiv och önskemål, hänvisande hela
frågan till en förnyad utredning. Vad som vållade svårigheterna då och vad
som även vållar dem nu är striden mellan olika principer beträffande samarbetet
mellan de två grenar av gymnastiken, sjuk- och friskgymnastiken, vilka
finnas på gymnastiska centralinstitutets arbetsprogram. Man har särskilt
ifrån en del läkarhåll utgått ifrån, att man bör så mycket som möjligt anknyta
sjukgymnastutbildningen till karolinska institutet och polikliniken vid serafimerlasarettet,
under det att man ifrån gymnastiska centralinstitutets sida
mera håller på ett samarbete vid institutet mellan de båda grenarna. Jag skall
något komma in på denna senare fråga.
Vid fjolårets riksdag uttalade sig riksdagen också härom. Man ansåg, att ett
samarbete borde fortfarande äga rum, och man utstakade örn också i vaga
ordalag — vissa direktiv för detta samarbete. På grundvalen därav tillsattes
en kommitté, bestående av tre representanter för gymnastiska centralinstitutet
samt tre läkarerepresentanter från karolinska institutet och från något annat
håll. Denna kommitté bedrev sitt arbete skyndsamt och har framlagt ett enhälligt
tillstyrkt förslag, så vitt man kan bedöma uppgjort i enlighet med de
direktiv, som 1931 års riksdag anvisade.
Onsdagen den 11 maj f. m.
5 Nr 44.
Kungl. Majit har sedan byggt sin proposition på denna utredning och därvid
tagit något litet större hänsyn till de önskemål, som framförts från karolinska
institutet och serafimerlasarettet. Man skulle då kunna tro, att denna proposition
icke skulle möta så särskilt stort motstånd, men icke desto mindre hava
ett flertal motioner kommit fram, vari yrkas dels vissa ändringar i Kungl.
Marits förslag och dels rent avslag. Det senare är emellertid något som utskottet
icke gått med på, då ju både utskottets och reservanternas ställningstagande
innebära förslag till en positiv lösning vid årets riksdag. Man tycker ju, att
det knappast kan vara någon idé att efter denna långvariga och dyrbara utredning
kasta ut frågan till förnyad häftig strid mellan mot varandra divergerande
principer och uppfattningar. Nu kan man som ett allmänt omdöme örn reservationen
säga, att den bygger på propositionens grund, men avviker därifrån i
vissa detaljer, framför allt därutinnan att man har sparat in något tiotusental
kronor på den i propositionen beräknade kostnadssumman. Man har härvidlag
gått fram ganska skarpt, där man ansett detta vara möjligt utan men för det
hela. Man har också i någon mån skänkt sin anslutning till de synpunkter, som
framförts från karolinska institutets lärarkollegium. I stort sett ha utskottsmajoriteten
och reservanterna följts åt härutinnan, men utskottsmajoriteten
har inte varit nöjd med propositionen, utan vidtagit en fullständig omarbetning
av densamma, och det är nog som vi i reservationen säger, att om man skall gå
nämnvärt vidare än vad Kungl. Maj :t gjort, när det gäller särskiljande av friskoch
sjukgymnastik, då återstår av 1931 års riksdagsuttalande bara skenet.
Jag bär inte kunnat bilda mig någon uppfattning örn den egentliga orsaken
till att statsutskottsmajoriteten eller rättare sagt det fatal inom majoriteten,
som uppgjort förslaget, gjort sig så stor möda med att på väsentliga punkter
omarbeta den kungl, propositionen.
Jag kommer in på skillnaden i tre eller fyra väsentliga punkter. Det är bl. a.
frågan om samundervisningen mellan sjuk- och friskgymnaster, om vilken fjolårets
riksdag uttalade sig för att den skulle minskas därhän, att gemensamhetsundervisningen
mellan de båda linjerna inskränktes avsevärt under vad Kungl.
Maj :ts då föreliggande förslag upptog (gemensam undervisning hela första
året och 120 timmar under andra året) måhända, såsom riksdagen uttryckte
det, blott till en termin under första året. Det var det lägsta i fjol. I år
har Kungl. Majit föreslagit Barnundervisning i 593 timmar eller ungefär det
minimum, som fjolårets riksdag uttalade sig för, men ändå säger statsutskottets
majoritet, att den kan minskas ytterligare, och man har då sökt draga in,
vill jag minnas, från de föreslagna 593 timmarna 125 timmar, och de böra
tagas från friskgymnastikens teori och praktik, som fatt sig tilldelade 208
timmar i Kungl. Majits förslag. Det skulle således icke återstå så mycket
härvidlag. Vi reservanter ha icke kunnat gå med på en sådan indragning
av denna Barnundervisning. Vi tro, att man icke gärna kan pruta på det, som
Kungl. Maj :t föreslagit.
Kungl. Majit hade föreslagit fyra lärare i sjukgymnastikens teknik med
fysikalisk behandling, men utskottet har velat ersätta dem med tre s. k. instruktionsgymnaster.
Vidare har man sökt minska på lärarkrafterna vid
serafimerlasarettets sjukgymnastiska poliklinik. Det är svårt för en lekman
att yttra sig i denna fråga, men jag tror icke, att jag säger för mycket, örn
jag håller för troligt, att en del läkare ställa sig tveksamma till hur det skall
vara möjligt för lärarpersonalen att fullfölja undervisningen vid ‘serafimerlasarettets
poliklinik. De våga icke gå in på så vanskliga nedskärningar i vad
Kungl. Majit föreslagit.
I sammanhang härmed kan jag nämna en detalj, som reservanterna icke vågat
sig på, men beträffande vilken statsutskottets majoritet uttalat sig i den
riktningen, att gymnastikdirektörstiteln för dem, som genomgått både frisk
-
Äng. omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.
(Forts.)
Nr 44. 6
Onsdagen den 11 maj f. m.
Ang. omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.
(Forts.)
och sjukgymnastikkursen, bör borttagas. Jag tycker, att titeln icke betyder
så mycket, men reservanterna ha icke velat taga bort den. Jag har den uppfattningen,
att i alla fall borttagandet av denna titel är ett led i den tankegång,
som genomgår statsutskottsmajoritetens utlåtande.
Vidare vill jag nämna några ord örn inträdesfordringarna. Där har skolöverstyrelsen
uttalat sig för en sänkning av inträdesfordringarna stick i stäv
mot vad skolöverstyrelsen sade år 1929. Vi reservanter ha ansett det vanskligt
att sänka inträdesfordringarna. De äro nu olika, för manliga studentexamen
och för kvinnliga normalskolekompetens i stort sett. Men det är nu
föreslaget, att det skulle krävas studentexamen eller folkskollärareexamen
med Anssa kompletteringar eller möjligen vissa andra examina efter dispens i
vissa undantagsfall av Kungl. Majit. Vi ha icke kunnat gå med på en sänkning
av inträdesfordringarna.
Vi ha icke heller kunnat biträda en del sparsamhetskrav, som framförts av
statsutskottets majoritet. Jag vill erinra örn den av utskottet föreslagna kanslibiträdestjänsten.
Jag vill nämna den saken redan nu, fastän det kanske blir
särskild debatt därom senare. Det har föreslagits inrättande av en kansliskrivartjänst,
vars innehaAmre skulle fullgöra tre tjänster, nämligen skrivbiträdes-,
sekreterar- och kamrerargöromål, i stället för förut två, nämligen kontorsbiträdes-
och sekreterargöromål. Utskottet föreslår nedsättning av avlöningen
med en tredjedel till 3,144 kronor. Detta är oriktigt, ty den kvinnliga
befattningshavare, varom här är fråga, får en ny tjänst att sköta, för
vilken hon endast erhåller 1,150 kronor. Är det flera sådana historier i statsutskottets
utlåtande, blir man mer och mer tveksam mot det.
Man säger, att man har förbilligat och dragit in mycket, men jag för min
del får säga, att jag tror nog, att man många gånger kan gå längre i fråga
örn sparsamhet än statsutskottets majoritet vill göra, men man kan icke gå
hur långt som helst i detta fall. Jag har litet svårt att fatta, varför man går
in på en del av de här föreslagna åtgärderna. Jag uttrycker det så för att
icke säga något elakt mot statsutskottets majoritet, och jag tror nog, att det
blir protester, om jag säger, att vissa av de föreslagna åtgärderna komma att
innebära, att gymnastiska centralinstitutet kommer att degraderas. Därpå
tyder sänkningen av inträdesfordringarna och borttagandet av gymnastikdirektörstiteln,
liksom den minskade utbildningen vid Barnundervisning och flera
andra sådana historier. Jag har svårt att fatta, att man i en tid som vår, då
man på många områden mera än jag önskar går in för höjda inträdesfordringar,
utbyggnader och kompetensfordringar, på detta område från synnerligen
framstående vetenskapligt håll slår in på en rakt motsatt väg. Jag
kan icke riktigt fatta detta, och jag har den känslan i alla fall,
att detta icke är rätt handlat i avseende å gymnastiken, som i våra
dagar betyder så mycket och gått så oerhört framåt, och det förefaller mig
synnerligen vanskligt att gå in för de principer, som statsutskottets majoritet
här har följt. Därför kan jag icke underlåta att yrka bifall till den av herr
K\Tarnzelius m. fl. avgivna, vid utskottets utlåtande fogade reservationen.
Häruti instämde herrar Laurén och Lundén.
Herr Lindskog: Herr talman! Det är ju en del frågor här, som förtjäna
att beröras och egentligen vore värda en utförligare behandling, men av skäl,
som redan den föregående ärade talaren anmärkt, skall jag söka fatta mig ytterst
kort. Bland de frågor, som det här gäller, står först och främst frågan
örn den medicinska sakkunskapens inflytande på utbildningen av sjukgymnasterna.
Det gäller här de sjuka och deras vård och den utbildning, som sjukgymnasterna
skola ha, och i överensstämmelse med den uppfattning, som man
Onsdagen den 11 maj £. m.
7 Nr 44.
där allt mer och mer börjar ha, beslöt förra årets riksdag, att man skulle upp- Äng. omrätta
en poliklinik vid serafimerlasarettet. Vid den polikliniken skulle sjuk- organisation
gymnasterna komma under medicinsk ledning. Den kommitté, som tillsattes på
grund därav, tog en viss ledning därav, men departementschefen — jag erkän- institutet.
ner det med tacksamhet — har redan i propositionen i viss mån tillmötesgått de (Forts.)
anmärkningar, som från karolinska institutets, dess lärarråds och direktionens
för serafimerlasarettets sida riktats mot de sakkunnigas utlåtande. Reservanterna
ha gått ännu ett steg längre i tillmötesgående, och utskottets majoritet
har gått ännu något längre. Det gäller således här att tillmötesgå den medicinska
sakkunskapens önskningar, att då det gäller sjukgymnasterna, dessa
skola utbildas där de komma under den karolinska sakkunskapens ledning. Det
är en sak, som alla parter således äro ense om, fastän de vilja tillmötesgå den
mer eller mindre. Jag har icke kunnat finna annat än att karolinska lärarrådets
erinringar äro så pass starkt vägande, att jag icke kunnat undgå att finna
dem berättigade. Jag kan icke tycka annat än att, då man har sjuka, som
ligga på serafimerlasarettet, är det ett berättigat krav, att de personer, som
skola ha med deras sjukgymnastik och massagebehandling att göra, skola stå
under ledning och kontroll av läkare. Jag kan icke heller tycka annat än att de
personer, som skola göra detta, även i fråga örn tillsättningsproceduren skola
vara beroende av den medicinska sakkunskapens avgörande inflytande. På
grund av denna principiella inställning har jag anslutit mig till utskottsmajoriteten.
Med avseende å en annan fråga, som den föregående talaren kom in på, eller
med avseende å storleksordningen av gymnastiska centralinstitutet, så förstår
jag icke riktigt, vad den föregående ärade talaren menade, då han sade, att institutet
kommer att degraderas därigenom, att Barnundervisning kommer att äga
rum i mindre grad. Jag tycker, att det kan knappast inverka på frågan örn
degradering av institutet, örn man har Barnundervisning imer eller mindre. Jag
ber att få hänvisa till vad förra årets riksdag beslöt, nämligen att man skall örn
möjligt ha samundervisningen koncentrerad på en termin, och det är med anledning
därav, som utskottet har fattat sitt beslut örn att man skulle verkligen liksom
mera fixera det till en termin, så att denna undervisning kunde bestämt
hänvisas till en termin och vardera gruppen därefter hänvisas till den undervisning,
som den för sin utbildning kan behöva.
Jag skall också be att få nämna något örn gymnastikdirektörstiteln. Jag har
samma uppfattning i den frågan som den föregående ärade talaren. Jag unnar
gärna dessa personer gymnastikdirektörstiteln, och jag är alldeles oförhindrad
att göra det. Jag har inom utskottet kämpat för den linjen att lämna gymnastikdirektörstiteln
åt alla, såväl sjukgymnaster som friskgymnaster, men däremot
kan jag icke gå med på att man skulle liksom premiera genom särskild
titel de sjukgymnaster, som dessutom tagit friskgymnastexamen. Jag menar,
att det skulle inge allmänheten, som söker sjukgymnaster, en falsk föreställning
om deras kompetens, om den finge det intrycket av den omständigheten, att de
äro gymnastikdirektörer, att de äro förnämare, att de fått en bättre sjukgymnastutbildning.
Den verkliga skillnaden består icke i att vederbörande fått en
bättre sjukgymnastutbildning utan däri, att han dessutom fått friskgymnastutbildning.
Det kan icke vara lämpligt, att den, som tar endast friskgymnastexamen
eller endast sjukgymnastexamen, icke får titeln gymnastikdirektör, men
om båda examina slås ihop, får han denna titel. Det förefaller, att det vore
detsamma, som örn man för att taga ett drastiskt exempel från universiteten
skulle säga, att den, som tar filosofie kandidatexamen och teologie kandidatexamen.
får en gemensam titel, direktör eller doktor eller vad man kan hitta på.
Värjo sak bör ses för sig; det skapar icke större användbarhet på en linje därför
att man lar examen även på en annan linje.
Nr 44. 8
Onsdagen den 11 maj f. m.
Ang. omorganisation
av gymnastiska,
centralinstitutet.
(Forts.)
Tack vare att denna Barnundervisning inskränkts till en termin ha jämte
vissa andra åtgärder kostnaderna kunnat nedbringas ganska väsentligt i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag, så att den totala kostnadssumman för utskottets
förslag innebär en minskning med icke mindre än 31,000 kronor. Jag
vill erinra örn finansministerns yttrande i kammaren för någon tid sedan, att
örn riksdagen kunde komma till begränsningar eller nedskärningar av de av regeringen
begärda anslagssummorna, skulle han för sin del taga emot det med
tacksamhet. Det är något som man i dessa tider bör tänka på, nämligen att vi
stå inför mycket allvarliga tider. .
Vad angår inträdesfordringarna kan jag vara med om vad den föregående
ärade talaren sade, att det skulle bli en viss degradering av institutet, örn man
inför real- och normalskolekompetens, där Kungl. Maj:t föreslagit studentexamen.
Min ståndpunkt inom utskottet var densamma som biskop Bergqvists,
nämligen att jag önskar studentexamen liksom Kungl. Majit för män och normalskolekompetens
för kvinnor. Den ståndpunkten har jag kvar, och jag är
oförhindrad att, örn det förslaget väckes, ansluta mig till det. Men det är så i
avdelningar och utskott, att man kan icke börja på med att var för sig gå fram
med särmeningar. Det duger icke vid arbetet i utskottet, och andra avdelningen
har klandrats i utskottets plenum för att vi gå för mycket med särmeningar.
Man kan icke arbeta så. Det gjorde, att biskop Bergqvist och jag gingo
in för de meningar, som omfattades av större grupper inom utskottet. Vi skilde
oss dock så, att han gick på utskottets förslag, studentexamen för män och
kvinnor, under det att jag gick på reservanternas linje, realskoleexamen för män
och kvinnor. Min motivering för detta är följande. Jag menar, att örn man
går in för realskoleexamen för män och kvinnor — en ståndpunkt, som sammanfaller
med andra kammarens beslut i fjol — då kommer det i realiteten att
bli så, att den starka konkurrensen för inträde vid gymnastiska centralinstitutet
kommer att driva det därhän, att i regel komma bland männen bara studenter
in. Däremot får jag säga, att jag skulle anse det olyckligt, örn icke normalskolekompetens
vid våra flickläroverk skulle medföra kompetens att bli sjukgymnast.
Enligt min mening äro de flickor, som fått normalskolekompetens, mera
skickade att bliva sjukgymnaster än de flickor, som tagit studentexamen. Det
är min bestämda övertygelse, att det verkligen förhåller sig på det sättet.
Således har jag i allra största korthet genomgått de frågor, som den föregående
ärade talaren tog fram. Jag medger gärna, att denna frågas lösning är
förenad med utomordentliga svårigheter, och jag förstår ju, att meningarna gå
långt isär, och jag förstår, att den föreslagna lösningen väckt missbelåtenhet
och missnöje på många håll. Det är en fråga, som i tjugu år stått på riksdagens
dagordning. Den frestelsen har varit närliggande för oss inom majoriteten att
begära en ny utredning, men vi folio icke för den frestelsen, ty vi mena, att någon
gång måste frågan lösas. Det går icke an att begära sju eller åtta utredningar,
vilket det nu är, utan riksdagen måste en gång taga position, och så får
man sedan hoppas på tiden och se, vart utvecklingen går. Det är klart, att det
är ganska djärvt av utskottet att komma med i viss mån nya förslag. Jag hoppas,
att det skall avlöpa väl, men det är klart, att örn det visar sig, att det
finnes punkter, som behöva rättas, så kommer säkert icke den svenska riksdagen
att i framtiden tveka örn att vidtaga, nödiga ändringar. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet Städener: Herr
talman! Frågan örn gymnastiska centralinstitutet är, såsom den förste ärade
talaren erinrat, av särdeles trasslig och invecklad beskaffenhet. Den inrymmer
i sig ett stort antal spörsmål a.v större eller mindre betydelse. Det kan därför
ej vara tal örn att nu orda örn alla dessa frågor, allraminst om ett sådant
Onsdagen den 11 maj f. m.
9 Nr 44.
spörsmål som titelfrågan. Utskottet Ilar verkligen ventilerat frågan örn den
från gymnastiska centralinstitutet utexaminerade eleven skall ha befogenhet
att kallas gymnastikdirektör eller icke. Det förefaller mig vara en alltför obetydlig
sak att diskutera i riksdagen. Jag skall icke besvära kammaren därmed
eller taga kammarens uppmärksamhet i anspråk genom att säga något örn den
saken. Jag vill endast inom parentes till övervägande påpeka, att jämställda
lärare vid läroverken inom ett annat övningsämne bära titeln musikdirektör.
Jag skall i stället säga några ord örn den allmänna strävan, som legat bakom
Kungl. Maj:ts åtgärder i fråga örn centralinstitutet. Den har åsyftat att örn
möjligt finna en lösning, som kunde vara ägnad att tillfredsställa både läkarna
och gymnasterna, När jag tar dessa grupper av samhällsnyttiga medborgare
klumpvis och kallar den ena gruppen för läkarna och den andra för gymnasterna,
innebär det ej, att det ej finnes skiljaktig opinion inom läkargruppen och
kanske också inom gymnastgruppen. Åtminstone är det av de gjorda erfarenheterna
klarlagt, att inom läkarkåren och t. o. m. bland karolinska institutets
professorer finnas olika meningar örn saken. Men man kan kanske påstå, att
det övervägande antalet läkare samlat sig örn en viss opinion, och med än större
säkerhet tyckes man kunna påstå, att Sveriges utövande gymnaster stå endräktiga
i sin opinion. Nu har det varit Kungl. Maj:ts strävan att örn möjligt tillfredsställa
båda dessa parter, så att denna gamla och alltför utdragna diskussion
örn gymnastiska centralinstitutet kunde bringas till ett slut, allrahelst ett
slut, som vore i samma mån hedersamt för båda grupperna, De arbeta, ju båda
på folkhälsans fält. Båda inlägga utomordentliga förtjänster på detta område.
De borde vara predestinerade att förstå varandra och förtroendefullt samarbeta.
Men tyvärr har det hittills ej varit möjligt att försona dem i fråga örn gymnastiska
centralinstitutets organisation.
Emellertid har Kungl. Maj:ts strävan att finna en samlingslinje ej varit alldeles
fruktlös. Detta ärende nådde, som vi nyss hörde, vid föregående års riksdag
en principiell lösning. Man fattade efter allvarlig och ingående diskussion
i utskott och kammare ett beslut, varigenom skapades en i principiellt hänseende,
som man trodde, fast liggande plattform för båda parterna. Av denna
plattform hava de också sedan använt sig vid fortsättandet av sin konversation.
Så åberopar man sig även i dag på dessa principer i 1931 års riksdags
beslut. Man får alltså anse, att detta riksdagsbeslut har accepterats av båda
lägren och att tvisten i dag är begränsad till tillämpning och tolkning av 1931
års riksdags beslut. Detta, tror jag, bör man ha i minnet här i dag. Det ger
debatten i dag dess rätta betydelse. Debatten gäller här ej det principiella i
gymnastiska centralinstitutets organisation, ty den principiella sidan av saken
är avgjord, utan debatten gäller tillämpningsfrågor. Men även de lia naturligtvis
sin stora betydelse. Det nu påpekade förhållandet, att frågan principiellt
måste anses vara löst, gör emellertid, att man ej från regeringsbänken i
dag behöver yttra sig i denna fråga med samma styrka och eftertryck som i
fjol, när problemet örn själva principerna för gymnastiska centralinstitutets
organisation voro i stöpsleven.
Vad skedde vid 1931 års riksdag? Vad kom man då överens örn? Jag begränsar
mig nu till den framförallt debatterade frågan om utbildningen av
sjukgymnaster, och i den frågan fastslog riksdagen 1931 följande såsom tes
och rättesnöre: »Den statliga sjukgymnastutbildningen skall fortfarande om
händerhavas
av samma anstalt, som svarar för utbildningen av friskgymnaster.
» Alltså den statliga sjukgymnasten skall utbildas — märk noga —
icke blott bokföras eller övervakas utan utbildas av samma anstalt, som svarar
för utbildningen av friskgymnasterna. Vidare beslöts att de medicinska synpunkterna
skola tillräckligt beaktas så, att utbildningen sker under sakkunnig
handledning och intimt anknytos till klinisk och poliklinisk tjänstgöring
Äng. omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.
(Forts.)
Nr 44. 10
Onsdagen den 11 maj f. m.
Ang. örnorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.
(Forts.)
vid en större sjukvårdsanstalt. Slutligen uttalade riksdagen såsom sammanfattande
mening, att samarbete följaktligen bör ordnas med karolinska institutet
och serafimerlasarettet.
Detta är alltså riksdagens beslut år 1931. Det är detta, som nu skall föras
ut i tillämpning. Dör detta ändamål har, såsom de båda föregående talarna
nämnt, Kungl. Majit tillkallat sakkunniga. Ordförande för dessa sakkunniga
var en i uppdrag, där det gäller att medla mellan olika ståndpunkter, synnerligen
erfaren person nämligen överståthållaren Elmquist. Hälften av de sakkunnigas
medlemmar utgjordes av läkare, medan den andra hälften utgjordes
av gymnaster. Bland läkarna befunno sig två professorer vid karolinska institutet,
och sammansättningen syntes sålunda böra berättiga till den förhoppningen,
att det skulle bli ett sakkunnigbetänkande, där man på ett för alla parter
tillfredsställande sätt bedömde de synpunkter, som kunde bliva framförda
från olika håll och åt var och en av dessa synpunkter gåve dess rätta ivärde.
Betänkandet blev också, som vi nyss hörde, enhälligt. Det kunde endast tillfredsställa
Kungl. Majit, att man sålunda stod, efter vad man trodde, inför en
smärtfri lösning av denna segslitna fråga.
Emellertid blev betänkandet, när det framlagts, föremål för en skarp kritik
från karolinska institutets lärarkollegium och från direktionen över serafimerlasarettet.
Jag blev både överraskad och nedstämd, men fullföljde envist min
strävan att örn möjligt söka efter nya bryggor mellan de tvistande parterna.
Dä,rför lät jag, som den siste ärade talaren antydde, den nu framlagda- propositionen
avfattas så, att de sakkunnigas förslag på ett flertal punkter modifierades
med ledning av de medicinska auktoritetemas utlåtanden och i syfte
att tillfredsställa från dem framställda anspråk. Jag hyste nämligen fortfarande
förhoppning, att man skulle finna en väg till samförstånd. Ingen må förtänka
mig, att den även därefter fortsatta fejden, nu riktad mot den kungliga
propositionen, gjort mig undrande, var egentligen den gräns går, där den nu
omtalade läkaropinionen är hågad att nedlägga sina anfallsvapen. Jag fruktar
verkligen, att det ej finnes någon sådan gräns. Jag befarar, att det ej gives mer
än en sak, som skulle tillfredsställa denna opinion: fullständig kapitulation.
Man synes nämligen ej ämna vila, förrän sjukgymnastutbildningen skiljes frän
gymnastiska centralinstitutet. Detta vore dock, som var och en inser, att bjärt
avvika från 1931 års riksdagsbeslut, att den statliga sjukgymnastutbildningen
skall fortfarande omhänderhavas av samma anstalt, som svarar för utbildningen
av friskgymnaster.
Det är mycket naturligt, att statsutskottet, när detta i sin ordning ställdes
i det svåra läget att välja mellan å ena sidan den kungliga propositionen och
å andra sidan karolinska institutets samt serafimerlasarettets uttalade anspråk,
försökte på nytt finna en medlande ståndpunkt. Det är, såsom framgår av vad
jag nyss sagt, endast vad Kungl. Majit upprepade gånger i liknande läge
gjort, Det kan göras gällande, att propositionen själv, låt vara ej med ord,
men med sitt föredöme stimulerat statsutskottet till dess kompromissförsök, sådant
det nu föreligger. Det finnes emellertid, som jag nyss antydde, en fara,
och den är, att eftergifterna kunna bliva så stora, att de sluta med uppgivelse
av den ståndpunkt, som riksdagen beslutat intaga. Och det är ej uteslutet, att
reservanterna ha rätt, när de uttala som sin uppfattning, att utskottet drabbats
av denna olycka, så att det i vissa mycket väsentliga delar av frågan har helt
enkelt uppgivit den ståndpunkt, som 1931 års riksdag intog. Beslutet innehöll,
som jag ett par gånger sagt, framför allt, att sjukgymnastutbildningen skall
omhänderhavas av gymnastiska centralinstitutet. Men utskottet har, såvitt jag
kan se, utlämnat sjukgymnastutbildningen åt karolinska institutet och serafimerlasarettet.
Jag medger, att frestelsen att giva efter för de mycket anspråksfulla
yrkandena måste hava varit stor. Men det skall verkligen bliva intressant
Onsdagen den 11 maj f. m.
11 Nr 44.
att se om riksdagen 1932 i dag ämnar deltaga i utskottets uppgivande av riksdagens
klara och. bestämda ståndpunkttagande år 1931. Mera än något annat
är det detta som det nu gäller.
Jag skall exemplifiera. Riksdagen hade 1931 beslutat, att den för friskgymnaster
och sjukgymnaster gemensamma undervisningen skulle inskränkas,
såsom orden då folio, till att omfatta måhända blott en termin under första året.
Kungl. Majit hade därför i propositionen föreslagit, att den gemensamma undervisningen
skulle inskränkas till 593 timmar, vilket efter vad man från
sakkunnigt håll sagt mig utgör obetydligt mer än halva första läsårets timantal
och sålunda så nära som mö.jligt ansluter sig till den av riksdagen i
fjol uttryckta förhoppningen om måhända blott en termins gemensam undervisning
under första året. Men majoriteten i utskottet har ej nöjt sig
därmed utan reducerat det nämnda timantalet med 125 timmar och dessutom
kommit med en detaljbestämmelse, som överraskat mig i mycket hög grad. I
utlåtandet framhåller nämligen utskottet, att av riksdagen skulle utfärdas
bindande studieplaner och timplaner. Ett sådant förfogande från riksdagens
sida utgör, såvitt jag förstår, ett tydligt avbrott av all hittills följd praxis,
som innebär att det överlämnas åt den administrativa myndigheten i staten att
handlägga frågor örn studieplaner och timplaner.
Jag väljer ett annat exempel. Med instruktionsgymnaster menas personer,
som på polikliniken i serafimerlasarettet skola handleda sjukgymnastelevernas
praktiska övningar. De uppföras till min förvåning enligt statsutskottets förslag
ej på gymnastiska centralinstitutets stat, vilket enligt 1931 års riksdagsbeslut
skulle ha varit att vänta, utan på serafimerlasarettets stat, och detta trots
att statsutskottet föreslår, att de två poliklinikföreståndama skola uppföras på
gymnastiska centralinstitutets stat. Konsekvensen i dessa förslag från utskottet
lyser med sin frånvaro. Utskottet skulle icke hava gjort sig skyldigt till
denna inkonsekvens, örn det gjort allvar av sin kännedom örn riksdagens vilja
att låta sjukgymnastutbildningen tillhöra gymnastiska centralinstitutet, även
i den mån den sker på serafimerlasarettets poliklinik.
Jag skall vidare yttra några ord örn ett förslag, som statsutskottet framlagt,
och som jag tyvärr befarar skulle medföra, örn det antoges, en direkt
försämring av utbildningsresultatet. Den kungliga propositionen har föreslagit
4 lärare i sjukgymnastikens teknik. Men statsutskottet vill indraga dessa befattningar
och i deras ställe använda 3 stycken s. k. instruktionsgymnaster.
Beträffande dessas placering på serafimerlasarettets stat har jag förut yttrat,
att den ej står i överensstämmelse med 1931 års riksdags beslut. Men tyvärr
ha-r detta förslag en svårare påföljd som måste medföra en beklaglig nedsättning
av resultatet av sjukgymnasternas utbildning. Kungl. Majit hade,
såsom jag nämnde, föreslagit 4 lärarbefattningar i sjukgymnastikens teknik
med fysikalisk behandling, såsom terminologien i sin fullständiga lydelse heter.
Utskottet synes emellertid göra sig skyldigt till en felbedömning av dessa
lärares arbetsuppgifter. Utskottet uppger, att Kungl. Majit föreslagit, att
de skulle vara sysselsatta å polikliniken och att deras huvudsakliga uppgift
skulle .vara instruktion vid behandlingen av de sjuka. I själva verket anför
Kungl. Maj :t i fråga örn dessa 4 lärare i teknik och fysikalisk behandling,
att deras huvudsakliga uppgift skall vara den rent tekniska utbildningen av
eleverna i sjukgymnastik och massage, vilken grundläggande utbildning — jag
ber att särskilt få betona denna omständighet — till största delen måste äga
rum, innan eleverna kunna tillåtas behandla sjuka människor på kliniker och
polikliniker. Herr Lindskog har på ett sätt, som röner mitt livliga gillande,
fäst uppmärksamheten på, att när sjuka människor .skola behandlas med massage
eller liknande fysikalisk behandling, gäller det att vara alldeles särskilt
försiktig och hänsynsfull. Jag instämmer i detta. Men därför måste man
Äng. omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.
(Forts.)
Nr 44. 12
Onsdagen den 11 maj f. m.
Ang. omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.
(Forts.)
fordra, att innan eleverna vid institutet tillåtas att behandla sjuka måste de
inläras de tekniska greppen under kompetenta lärares tillsyn. Det är just denna
sak, som Kungl. Majit åsyftat, när Kungl. Majit föreslagit anställande av
4 lärare i teknik med fysikalisk behandling. Det är dessa befattningar, som
utskottet stryker och utbyter mot s. k. instruktion sgymnastbefattningar, mycket
lågt avlönade med 4,000 kronor om året. Man lär ej kunna begära någon allt
för stor kompetens och framför allt ej något alltför långt kvarblivande vid
anstalten med en sådan avlöning. Resultatet av denna förändring av Kungl.
Majits förslag blir absolut en försämring av behandlingen av de sjuka på kliniker
och polikliniker. Jag tror, att detta berott på ett förbiseende och att,
örn utskottet haft tillgång till nödiga upplysningar i saken, man ej vågat framlägga
ett sådant förslag.
Jag är rädd, att jag tar alltför lång tid i anspråk. Jag skall emellertid be
att få lämna en sammanfattande översikt över skillnaden mellan Kungl. Maj :ts
»förslag å ena sidan och statsutskottets förslag å andra sidan samt därpå mellan
det sistnämnda och reservanternas förslag.
De två sista grupperna, utskottsmajoriteten och utskottets reservanter, gå
tillsammans i vissa hänseenden och föreslå gemensamt några avvikelser från
Kungl. Majits proposition. Jag skall först nämna exempel därpå.
Vid tillsättningen av samtliga lärartjänster i medicinska ämnen, såväl ordinarie
som extra, skall yttrande avgivas av universitetskanslern. Chefskapet
för den sjukgymnastiska polikliniken skall övertagas av en av karolinska institutets
professorer. Undervisningen i anatomi skall övertagas av en fackanatom.
Undervisningen i sjukdomslära skall överflyttas till de båda ordinarie
poliklinikläkarna. Direktionen sammansättes så, att den ene läkaren i
i direktionen tillsättes efter förslag av karolinska institutets lärarkollegium
och den andra efter förslag av direktionen över serafimerlasarettet. Undervisning
och timplaner skola, innan de fastställas, underställas karolinska institutets
lärarkollegium och direktionen över serafimerlasarettet i de ämnen, där
samarbete förekommer. Jag har, herr talman, ej för avsikt att nu närmare
undersöka dessa önskemål, örn vilka utskottets majoritet och reservanterna förenat
sig.
Detsamma gäller också några andra punkter, som jag utelämnar för att ej
bli alltför vidlyftig.
Så kommer jag då till skillnaden mellan utskottets majoritet och reservanterna.
Jag rekapitulerar då i någon mån vad jag yttrat förut. Skillnaden mellan
dem består bl. a. i att gemensamhetsundervisningen mellan de båda gymnastlinjerna
anordnas på olika sätt. Medan, som jag nyss nämnde, statsutskottets
majoritet endast har tre lågt avlönade instruktionsgymnaster på serafimerlasarettet^
stat, vilka därjämte få viss timlärarersättning för undervisning i teknik,
ha reservanterna liksom Kungl. Maj :t 4 ordinarie lärare på centralinstitutets
stat med löner enligt samma grunder, som gälla för lärarna i friskgymnastik
och idrott. Vidare föreslår utskottet för friskgymnastik och idrott 4 manliga
lärare, Kungl. Majit och reservanterna 5. Detta beror därpå att utskottet
icke tillräckligt beaktat, att idrottens karaktär är av sådan art, att kollektiv
undervisning och instruktion för blivande idrottsledare ej kan lämnas i samma
omfattning som vid utbildning av blivande gymnastiklärare. När det gäller
idrottsledare, måste utbildningen ske i små grupper. När det gäller utbildning
av gymnastiklärare, kunna grupperna vara mycket större. Utskottet torde
hava förbisett denna viktiga omständighet och till följd därav föreslagit
otillräckligt antal lärare i friskgymnastik och idrott.
Slutligen vill jag instämma i vad någon av de föregående talarna påpekat
såsom en skiljaktighet mellan utskottets majoritet och reservanterna — han
tog ställning till förmån för reservanterna och Kungl. Majit — nämligen be
-
Onsdagen den 11 maj f. m.
13 Nr 44.
träffande den föreslagna kansliskrivartjänsten. Statsutskottets majoritet vill,
att det skall bli en kanslibiträdestjänst med skyldighet för innehavaren att
övertaga även kamrerssysslan och dock med en sänkning av avlöningen på
något över 100 kronor i månaden.
Jag anser mig böra meddela, att jag förhört mig örn, huruvida den av majoriteten
tänkta tjänsten möjligtvis skulle kunna upphjälpas med hänsyn till avlöning
genom att förenas med sekreterarbefattningen vid institutet, men ledningen
av gymnastiska centralinstitutet svarade, att man icke ämnade föreslå
detta.
Ja, herr talman, härmed är jag färdig. Jag skulle kanske också sagt något
örn inträdesfordringarna. men i det snåret tror jag icke jag skall inveckla mig
för ögonblicket. Jag vill därför nu endast lägga kammaren på hjärtat att tänka
på den omsorg och försiktighet, som är av nöden med hänsyn till sjuka människors
lämpliga behandling, samt på den betydelse, som den fysiska fostran
äger för vårt folk, en betydelse, som allt mer och mer har blivit insedd och
som väl ingen av oss i detta ögonblick vill jäva. Det centralinstitut, som vi
här tala örn, är den förnämsta anstalten för utbildande av såväl sjukgymnaster
som friskgymnaster och idrottsledare. Det skulle i hög grad vara att beklaga,
om dagens beslut bleve sådant, att sämre utbildade eller ensidigt utbildade
arbetskrafter efterträdde de sjuk- och friskgymnaster, som hittills med betydande
framgång arbetat för folkhälsan.
Herr Danielsson: Herr talman! Bara en enda replik till professor Lind
skog.
Han sade, att han kunde icke förstå, att den omständigheten, att samundervisningen
skulle bli mindre, skulle kunna ha till följd gymnastiska centralinstitutets
degradering. Jag yttrade mig nog icke på det viset. Jag menade
åtminstone, att de olika omständigheterna, nämligen samundervisningens
minskande, lärarkrafternas indragning, inträdesfordringarnas nedsättande och
till och med borttagandet av gymnastikdirektörstiteln, allt samverkade till en
degradering av gymnastiska centralinstitutet åtminstone för framtiden. Jag
måste till de varmhjärtade ord, som herr statsrådet nyss yttrade örn detta instituts
stora betydelse, också lägga det, att elen svenska gymnastiken har ju
burit det svenska namnet längre än kanske något annat. Överallt runt hela
jorden är den svenska gymnastiken känd. Jag vill icke inlåta mig närmare på
detta, ty jag vet, att man icke skall skatta alltför mycket åt traditionen, men
jag har icke kunnat undgå att nämna det i detta sammanhang.
I övrigt har jag ingenting att invända mot professor Lindskogs anförande.
Han tycktes ge mig rätt nästan på punkt efter punkt. Av de fyra punkter,
där jag påvisade skiljaktigheterna mellan reservanterna_ och utskottsmajoriteten,
var det två, där han förklarade sig hysa samma mening som jag. Det var
endast i fråga örn de övriga punkterna, örn undervisningen och sådant, som han
ville hålla på statsutskottets förslag, men han tilläde, att det kan hända, att det
blir svårigheter, och då får väl riksdagen i framtiden rätta till saken. Det var
precis vad en utskottsledamot i första kammaren sade, att det kan ju hända, att
det blir litet krångligt och att det kan komma att glappa, men det kan ju rättas
till i framtiden. Jag tycker emellertid för min del, att det vore bättre att
rätta till det redan i dag genom att taga reservationen.
Herr Holmdahl: Herr förste vice talman! Jag har icke egentligen begärt
ordet för att blanda mig i debatten örn huvudfrågan, som rör anordningen av
frisk- och sjukgymnastikutbildningen vid gymnastiska centralinstitutet. Denna
huvudfråga är verkligen av den komplicerade beskaffenhet, att har man
icke varit i tillfälle att deltaga i den ingående förberedande handläggningen
av ärendet, är det icke gott för en enskild riksdagsman att i en sådan fråga
uppträda och förfäkta en egen mening. Ehuru jag icke kommer att närmare
Äng. omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.
(Forts.)
Nr 44. 14
Onsdagen den 11 maj f. m.
Ang. omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.
(Forts.)
ingå på debatten i denna huvudfråga, kan jag dock icke underlåta att nämna,
att jag för min personliga del står mycket tvekande och frågande inför vissa
av de omläggningar, som utskottsmajoriteten har föreslagit i Kungl. Majlis
förslag. Efter herr statsrådets och chefens för ecklesiastikdepartementet uttalande
har denna min tveksamhet ytterligare stärkts. Det organisationsförslag,
som utskottsmajoriteten här framlägger, måste icke minst med hänsyn
till de nedskärningar i organisationen och den ganska kraftiga omläggning av
förslaget, som utskottet har företagit, vara ägnat inge betänksamhet. Och jag
kan icke finna annat än att de ledamöter av kammaren, som icke ha deltagit i
utskottsbehandlingen eller i den förberedande handläggningen av ärendet, hava
anledning ställa sig synnerligen tveksamma.
•Tåg. vill också nämna, att en punkt, som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
betecknade såsom alltför obetydlig för att här i kammaren
debatteras, är dock så anmärkningsvärd, att jag vill närmare motivera
min tveksamhet beträffande den punkten. Det gäller utskottets förslag, att
man av vissa skäl helt enkelt skulle beröva våra blivande gymnastiklärare vid
rikets skolor den hävdvunna titeln gymnastikdirektör. Jag förstår verkligen
icke, att statsutskottet finner med sin uppgift förenligt att göra sådana ingrepp
i saker, som visserligen äro av den ringa betydelse, att man knappast
vill debattera dem i kammaren, men som i alla fall ur rent psykologiska och
praktiska synpunkter dock icke äro alldeles betydelselösa.
Men, herr talman, när jag har begärt ordet i denna debatt, är det icke närmast
för att säga detta, utan det är för att yttra mig örn tvenne punkter i det
föreliggande förslaget, där jag torde kunna säga, att jag har en litet mera ingående
sakkunskap, och där jag icke kan ansluta mig vare sig till utskottsmajoritetens
eller till reservanternas ståndpunkt. Jag nödgas därför örn också
blott till kammarens protokoll uttala min mening i dessa bägge punkter, och,
herr förste vice talman, jag skall också tillåta mig, för att understryka denna
min mening, att göra tvenne yrkanden, oaktat dessa säkerligen endast komma
att få en mera platonisk betydelse.
Den första punkten rör rektors ställning vid gymnastiska centralinstitutet.
Örn vi se hur den kungl, propositionen har uppfattat denna ställning, så heter
det i propositionen på sid. 84, att den person, som skall bekläda rektorsbefattningen,
skall bilda en centralpunkt för allt fysiskt uppfostrande arbete i vårt
land. Till denna ståndpunkt hava 1931 års sakkunniga anslutit sig, och departementschefen
säger, att han saknar anledning att nu närmare uppehålla sig
härvid, men han tillägger, att ett ytterligare skäl för denna för hela gymnastikundervisningen
i riket viktiga uppgift, som skall åligga chefen för gymnastiska
centralinstitutet, är den omständigheten, att han framlagt ett förslag
om gymnastikinspektionens omläggning vid våra folkskolor, varvid han —
och, såvitt jag minns rätt, nu även riksdagen — förutsatt, att de två gymnastikkonsulenterna
skulle samarbeta med och i visst hänseende vara underordnade
chefen för gymnastiska centralinstitutet. De föregående sakkunnigutredningarna
ha bestämt utgått ifrån, att chefen för gymnastiska centralinstitutet
skulle få en ställning som överinspektör över gymnastikundervisningen
vid våra offentlig skolor, och att han också skall fungera såsom sakkunnig i
frågor rörande fysisk fostran i skolöverstyrelsen. Detta har alltså praktiskt
taget hela tiden varit en gemensam förutsättning på denna punkt under det
långa utredningsarbetet, och man har utformat sina förslag med hänsyn härtill.
Men vilken ståndpunkt tar nu utskottet till denna fråga? Ja, mina damer och
herrar, örn man frågar efter utskottets ståndpunkt, så synes detta närmast icke
giva något besked alls. Det berör icke med ett ord hela denna fråga. Utskottet
säger ingenting örn den. Men vad gör utskottet? Jo, utskottet skär ned
lönen för chefen för gymnastiska centralinstitutet från 14,000 till 12,000 kro
-
Onsdagen den 11 maj f. m.
15 Nr 44.
lior. Jag vill emellertid icke tillägga detta någon, avgörande betydelse. Men
utskottet föreslår dessutom, att riksdagen skall avslå Kungl. Maj:ts förslag
örn att det skall finnas en ställföreträdare för rektor med ett arvode av 2,000
kronor. Detta vill utskottet avslå med den motiveringen, att utskottet helt
suveränt säger, att det icke blivit övertygat örn behovet av en särskild rektors
ställföreträdare. Sitt förslag i fråga om lönesättningen motiverar utskottet
med gymnastiska centralinstitutets ställning samt med omfattningen av de
göromål, som åvila rektor.
Nu antar jag, att man enligt gamla regler och praxis har rätt, att när utskottet
på det sättet icke uttalar sig om en punkt i Kungl. Maj:ts förslag, så
har utskottet lämnat den utan anmärkning. Jag föreställer mig, att så är
fallet även här, men då frågar jag verkligen: Är det då rimligt att utan ett
ords motivering avslå förslaget örn denne ställföreträdare för rektor. Hur
skall då gymnastiska centralinstitutets chef kunna sköta denna uppgift såsom
överinspektör för den fysiska fostran i riket, hur skall han kunna fullfölja
traditionen i detta fall att deltaga i inspektionerna framför allt i de statliga
läroverken, hur skall han kunna yttra sig som sakkunnig i en mängd frågor?
— utan att man träffar några anstalter härför, så att han utan att behöva begära
tjänstledighet och utan att avstå löneförmåner kan exempelvis resa under
ett visst antal veckor under höst- och vårterminerna eller få ägna viss tid åt
sitt sakkunnigeuppdrag i skolöverstyrelsen? Jag finner, att på den punkten är
utskottets förslag så pass anmärkningsvärt, att jag vill — åtminstone till kammarens
protokoll — ha framfört ett yrkande, även om jag, som jag nyss nämnde,
icke har några utsikter att få det bifallet gentemot ett så enhälligt statsutskott,
åtminstone vad andrakammarhalvan beträffar, som här förefinnes. Jag
ber alltså att på denna punkt få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag i vad
detta rör ställföreträdare för rektor vid gymnastiska centralinstitutet.
Den andra punkt, där jag icke kan ansluta mig vare sig till utskottsmajoriteten
eller till reservanterna, rör en fråga, som här har debatterats upprepade
gånger, senast förra riksdagen, och den gäller inträdesfordringarna till gymnastiska
centralinstitutet. Jag skall icke bli långrandig på den punkten. Jag
vill endast erinra om att Kungl. Maj:t har gått in för ett förslag, som i praktiken
gör studentexamen obligatorisk som inträdesfordran över hela linjen.
Dock skola de flickor, som genomgått högre flickläroverk, under ett visst antal
år i fortsättningen kunna erhålla dispens för att vinna inträde. Utskottet
föreslår däremot realexamen såsom grundläggande kompetensvillkor och därmed
också givetvis den examen, som avlägges vid sjuklassig flickskola. Jag
vill gentemot detta utskottets förslag endast anföra, att införandet vid ett
institut, där utbildningen börjar vid 18 ä 19 års ålder av en examen som grundläggande
kompetens, som avlägges i 15-årsåldern, finner jag vara en ren anomali.
Det är en anordning, som icke kan vara i den studerande ungdomens
intresse. Nu tillkommer ju, att denna realexamen icke i och för sig skall
gälla som tillräcklig kompetens, utan den skall kompletteras i fysik, kemi och
biologi, så att vederbörande i dessa ämnen kan presentera samma kunskaper
som kräves i studentexamen. Men, mina herrar, är det praktiskt, är det med
hänsyn till ungdomen lämpligt att införa en kompetensbestämmelse som frestar
den till att nöja sig under dessa mellanliggande år med att komplettera
sina kunskaper endast i dessa tre ämnen? Örn de icke vinna inträde vid institutet,
vad ha de då för gagn av denna examen med denna komplettering, som
icke hjälper dem in någon annan stans? Är det rimligt att fastställa sådana
bestämmelser, som locka ungdomen in på en opraktisk studieväg?
Det iir bl. a. från dessa synpunkter, som jag för min del anser, att det är
oriktigt att här införa realexamen som grundläggande kompetensvilkor. Samtidigt
kan jag icke heller vara med örn Kungl. Majlis förslag att slopa nor
-
Äng. omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.
(Forts.)
Nr 44. 16
Onsdagen den 11 maj f. m.
Äng. om- malskolekompetensen. Det har framgått av hela utredningen, att man icke
organisation kunnap anföra några sakliga skäl, varför icke flickor, som genomgått högre
Halm cedrat- flickskola, skola få lov att komma in. Man har gjort den eftergiften i de sista
institutet, sakkunnigutredningarna och även från skolöverstyrelsen, att även av dessa
(Forts.) flickor skulle krävas komplettering i de tre naturvetenskapliga ämnen, som
ijag nämnde, men är det någon mening i att tvinga alla flickor att taga
studentexamen — detta gäller nu Kungl. Maj :ts, icke utskottets förslag •—
för att de i framtiden skola komma in vid gymnastiska centralinstitutet? Jag
måste, som jag flera gånger förut gjort i denna kammare, på det bestämdaste
varna kammaren för att vidtaga åtgärder, som öka flykten från våra flickskolor
till våra högre allmänna läroverk. Riksdagens båda kamrar ha vid
olika tillfällen uttalat sig för att åtgärder borde vidtagas för att bevara
denna för flickorna speciellt avpassade utbildning och för att på det sättet
åtminstone motverka tillströmningen till gossläroverken. Örn man emellertid
på den ena punkten efter den andra begränsar de kompetensförmåner, som hittills
gällt för högre flickskolor i detta land, vad gör man örn icke just att
befordra tillströmningen av flickor till gymnasiet och studentexamen? Jag
har icke något emot, att en sådan tillströmning sker i rimlig omfattning,
men jag tycker, att riksdagen, som gång på gång uttalat sig för att denna
utveckling icke är så alldeles önskvärd, och att det allmänna icke bör vidtaga
anordningar, som befrämja denna utveckling, som medför en flykt från
flickskolorna, bör vara ganska aktsam, då det gäller att begränsa de områden,
vartill normalskolekompetensen leder. Jag skall därför också på denna
punkt tillåta mig att komma med ett särskilt yrkande, väl också förmodar
jag av platonisk art, örn att sökande med studentexamen eller normalskolekompetens
och för övrigt också de grupper, som Kungl. Majit och utskottet
och reservanterna varit eniga örn, skola kunna vinna inträde vid gymnastiska
centralinstitutet med de föreslagna kompletteringsbestämmelserna.
I denna punkt skall jag, herr talman, alltså tillåta mig att göra det yrkandet,
att kammaren måtte beträffande inträdesfordringarna till gymnastiska
centralinstitutet bifalla de yrkanden, som framställts i motionen nr
460 i andra kammaren, mom. b)—e). Dessa moment i denna motion behandla
just de grupper, som jag nyss nämnde, och innebära alltså i viss mån en komplettering
till Kungl. Maj :ts förslag, mot vilken komplettering jag antar att
departementschefen i själva verket icke skulle ha något direkt att invända.
Herr talman! Jag inskränker mig till vad jag här har sagt för att motivera
de speciella yrkanden, som jag här har gjort.
I detta yttrande instämde herrar Lindman, Järte, Anderson i Norrköping,
Nylander, Leffler och Holmström samt fröken Wellin.
Herr Sandwall: Herr talman! Riktlinjerna i denna fråga gav ju riks
dagen
år 1931. Jag satt då i statsutskottet, närmare bestämt i dess andra
avdelning, och jag var alltså med, då statsutskottet och avdelningen drogo upp
de riktlinjer för institutets omorganisation, som sedermera blevo riksdagens.
Det var två huvudsynpunkter, som därvid voro vägledande. Den första var
den, att det skulle ske en differentiering mellan den friskgymnastiska linjen
och den sjukgymnastiska, varvid den senare skulle närmare anknytas till en
sjukvårdsanstalt, serafimerlasarettet, och stå under dess kontroll och tillsyn.
Den andra synpunkten, som riksdagen starkt strök under, var den, att gymnastiska
centralinstitutet skulle bibehållas såsom en enhet och att även sjukgymnastikutbildningen
allt fortfarande skulle tillhöra dess verksamhetskrets.
Det var på denna grund, som de sakkunniga tillsattes, och jag ber att få
understryka, att av de sex sakkunniga, som sålunda tillsattes, voro icke
Onsdagen, dea 11 maj f. m.
17 Nr 44.
mindre än tre läkare, och av dessa tre läkare voro två professorer just vid
karolinska institutet, som nu så starkt vända sig mot sakkunnigas utredning
och därmed ock mot propositionen. Jag ber också att här få meddela,
att det utskottsutlåtande, som statsutskottets majoritet i fjol avlät, var utarbetat
under medverkan av en av dessa sakkunniga, nämligen professor Söderlund.
_ På detta sakkunnigutlåtande bygger nu propositionen, som dock försöker
mjuka upp sakkunnigutlåtandet i ganska betydande grad till förmån
för de intressen, som företrädas av serafimerlasarettets direktion och karolinska
institutets lärarkollegium.
o Jag får erkänna, att när jag nu läser statsutskottsmajoritetens utlåtande,
får jag det bestämda intrycket, att utskottsma.joriteten väsentligen fjärmat
sig från de synpunkter, som voro de gällande för riksdagen i fjol. Det är
särskilt en punkt, jag ber att härvid få betona, ehuru statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet redan gjort det. Denna punkt är för mig av
så vital betydelse — icke endast för mig naturligtvis, utan även för gymnastiska
centralinstitutet och för utbildningen av våra sjukgymnaster -— att
jag redan på den grund och blott med avseende på den punkten icke kan gå
med på utskottets förslag och hemställan. Det gäller de av Kungl. Maj :t
föreslagna fyra lärarbefattningarna i sjukgymnastikens teknik.
Kungl. Maj :t har ju föreslagit fyra sådana lärare, uppförda på gymnastiska
centralinstitutets stat. Dessa skulle meddela ali undervisning i fråga örn
sjukgymnastikens teknik, alltså bl. a. lära eleverna handgreppen, något som
måste föregå den polikliniska tjänstgöringen. Det är det centrala och primära
i utbildningen. Ifrågavarande fyra lärare vill nu utskottsmajoriteten
ersätta med tre instruktörer, som äro lågt avlönade och icke uppförda på
G. C. I:s utan på serafimerlasarettets stat. De tillsättas dessutom av serafimerlasarettets
direktion och behöva icke erlägga de lärarprov, som för övrigt
äro fastställda för G. C. I:s lärare.
Då det gäller detta viktiga och centrala ämne, sjukgymnastikens teknik,
måste jag säga, att det-förslag och den hemställan, som utskottet nu kommer
med, gör, kan man säga, att sjukgymnastutbildningen praktiskt taget
skiljes ifrån gymnastiska _ centralinstitutet, tvärtemot vad riksdagen föregående
år uttalade, då riksdagen yttrade — jag skall citera ordagrant:
»— — —7 att sjukgymnastutbildningen fortfarande bör stanna kvar inom
centralinstitutets verksamhetskrets.» Nu kan man ju säga, att detta möjligen
kan göra detsamma, att det endast är en budgetär fråga, huruvida
dessa instruktörer uppföras på gymnastiska centralinstitutets stat eller på
serafimerlasarettets.
Men frågan har även en annan sida. Jag ber kammarens ledamöter slå
upp utskottsutlåtandet sid. 58, där det står: »Instruktionsgymnastbefattningarna
synas böra tillhöra serafimerlasarettets stat och tillsättas av dess
direktion, dock först efter det direktionen över gymnastiska centralinstitutet
beretts tillfälle att yttra sig.» Sedan kommer det viktiga: »Innan utskottet
lämnar frågan örn ordnandet av undervisningen i sjukgymnastikens teknik,
vill utskottet framhålla, att utskottet förutsätter, att denna undervisning i
sin helhet kommer att äga rum på serafimerlasarettet och i alla avseenden lyda
under poliklinikens läkare.»
Herr Lindskog yttrade i det anförande, som inledde denna debatt, att utskottsmajoriteten
hade letts av hänsyn till de sjuka och deras vård. Jag
finner det då märkvärdigt, att undervisningen i sjukgymnastikens teknik
även beträffande de förberedande handgreppen sålunda, enligt utskottets här
av mig citerade yttrande, i sin helhet skulle äga rum vid serafimerlasarettet
och med andra ord bedrivas med sjuka människor som objekt. Denna punkt
är ju så utomordentligt vital, att jag upprepar vad jag nyss sade, att endast
Andra kammarens protokoll 1982. Nr hh. 2
Äng. omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.
(Forts.)
Nr 44. 18
Onsdagen den 11 maj f. m.
Ang. om- denna punkt — sådan den utformats av majoritetsförslaget — avhåller mig
organisation från att yrka bifall till detsamma.
Uste (anfred JaS bör också med ett par ord beröra titelfrågan. Frågan örn gymnastiska
institutet. " centralinstitutets organisation är ju så vidsträckt. Den har så många viktiga
(Forte.) och svårlösta punkter, som utskottet lämnat oklarerade. Det är därför synnerligen
märkvärdigt, att utskottet haft tid och krafter och vilja att stanna
vid en sådan fråga som titelfrågan och syssla med en dylik, låt mig säga,
futtighet.
Herr statsrådet nämnde nyss, att våra musiklärare kallas musikdirektörer.
Jag kan icke finna någon anledning till att icke också de, som genomgått
den treåriga kursen och fått den högsta utbildning i gymnastik, som
vårt land kan skänka, skulle få yrkestiteln gymnastsikdirektör. Jag kan
icke finna någon annan förklaring till denna utskottets inställning — som
val för övrigt har sitt upphov i karolinska institutets lärarkollegium, om jag
icke missminner mig — än att det är ett försök att trycka ned dessa yrkesutövande
gymnaster. Jag ber vidare att få peka på det faktiska förhållandet,
att våra gymnastiklärare behöva en yrkestitel. Jag är ju själv läroverkslärare,
och jag undrar, vad våra pojkar skola kalla gymnastikläraren,
örn de skola kalla honom »Herm» eller »Du» eller »Artisten» eller vad de
annars skola kalla honom, då nu utskottet så gott som förbjudit dessa yrkesutövare
att använda en titel, som betecknar det yrke de utöva.
Herr talman, jag ber att få hemställa örn bifall till reservationen, dock
med undantag för de två punkter, beträffande vilka herr Holmdahl hade ett
speciellt yrkande. Jag vill alltså tillkännage, att jag i dessa två punkter
kommer att vid eventuell omröstning rösta med de förslag, som han framfört.
I övrigt finner jag reservationen närmast ansluta sig till de linjer för omorganisationen,
som riksdagen i fjol uppdrog.
Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag hade tänkt, att jag nu
inte skulle behöva blanda mig i denna diskussion, som i varje fall inte intresserar
kammarens ledamöter något nämnvärt. Men då det är uppenbart, att
man ifrån högerhåll, från herr Lindskogs eget parti gör vissa attacker i syfte
att riva sönder hela det utskottsutlåtande, som föreligger, och det yrkande, som
finnes framställt ifrån majoriten i utskottet, kan det kanske vara nödvändigt
att säga åtminstone ett par ord, för att det från det håll, jag representerar, skall
komma en deklaration örn en anslutning till utskottsmajoritetens utlåtande.
Först kanske det i fråga om herr Sandwall bekjmmer bör anmärkas här, att
det inte är så nödvändigt att bekymra sig örn vad pojkarna skola kalla gymnastikläraren.
Vad kalla de teckningsläraren? Han har ingen särskild titel.
Hur bära de sig åt för att titulera honom? Denna fråga får man väl försöka
reda upp, utan att vi skola behöva bekymra oss så mycket härom. Saken har
större betydelse än herr Sandwall föreställer sig, därför att man medelst denna
titel tycks ha för avsikt att locka de studerande vid gymnastiska centralinstitutet
att gå igenom också det tredje året. I varje fall kan det misstänkas, att
lusten därtill kommer att stimuleras på det sättet.
Saken är den, att utskottsmajoriteten har skurit ned Kungl. Maj:ts proposition
till mindre och jag vill påstå, rimligare proportioner. Det är icke nödvändigt
att bygga upp en så stor ■— och jag vill säga imponerande — anstalt
för den fysiska fostran, som regeringen tänkt sig. När man hör representanter
för regeringen och högerns talesmän här, är man färdig att glömma
bort, att man eljest ständigt hör talas örn, hur nödvändigt det är att iakttaga
den allra strängaste sparsamhet på alla möjliga områden. Här har utskottsmajoriteten
försökt att bygga upp en organisation med tillbörligt beaktande
av att det intresse, som är förbundet med friskgymnastiken, också skall ta ve
-
Onsdagen den 11 maj f. m.
19
Nr 44.
derbörlig hänsyn till de fordringar, som gång på gång nied stor styrka äro
framförda ifrån läkarhåll, när det gäller utbildningen av sjukgymnaster.
Det har icke varit något lätt arbete i utskottet och det är alldeles klart,
att de, som varit med därom, lia fått lov att i detaljer jämka med sig och bortse
från krav, som de eljest skulle velat framföra. Jag kan inom parentes
anmärka, att jag för min del gärna hade sett, att man kunnat gå in för likalönsprincipen
i denna organisation, så att lärarinnorna i gymnastik i lönehänseende
blivit likställda med lärarna, eftersom de ha samma utbildning och utföra
precis samma arbete, men med hänsyn till nödvändigheten av att få ett
enhetligt förslag, som ej på grund av delade meningar skulle väcka mera förvirring
i kammaren än som är nödigt, fick man bortse från sina små särmeningar.
Det har också herr Lindskog fått göra, vilket han här nyss deklarerat.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle utvecklingen utan tvivel ta den riktningen,
att utbildningen vid gymnastiska centralinstitutet normalt bleve tre år
och endast i undantagsfall skulle en eller annan gå i en tvåårig kurs. Men
för att bil sjukgymnast är det inte nödvändigt att gå tre år i G. G. I., och det
är heller inte nödvändigt att genomgå en treårig undervisning för att bli lärare
i friskgymnastik. Utskottet har låtit sig angeläget vara att differentiera
de båda utbildningslinjerna så mycket som möjligt, vilket också utan allt tvivel
var riksdagens mening, när den 1931 uttalade sin principiella uppfattning
uti just denna fråga.
Beträffande inträdesfordringarna vill jag hänvisa till, att andra kammaren
i fjol uttalade sig för de inträdesfordringar, som nu i utskottsmajoritetens
förslag äro fixerade. Där avvisade kammaren bestämt ett förslag att sätta studentexamen
såsom ovillkorlig fordran för de manliga eleverna, och man beslöt
att nöja sig med normalskolekompetens för de kvinnliga. Man ställde sig
principiellt på den ståndpunkten, att när det gällde en lika utbildning till likvärdiga
befattningar för män och kvinnor, borde också inträdesfordringarna
vara precis desamma. Men man tyckte, att det kunde räcka med också realexamen
med kompletterade betyg i sådana ämnen, där man för att tillgodogöra
sig undervisningen i gymnastiska centralinstitutet måste ha något större
kunskaper än realskolan ger. Det är inte riktigt, som herr Holmdahl försöker att
göra troligt för kammaren, nämligen att normalt är 15-årsåldern den avgångstid,
som förekommer uti realskolan. Statistiken visar, att genomsnittsåldern
vid utträde ur realskolorna är 16.8 år, för högre läroverk 17.1, för samskolor
16.7, för mellanskolor 17, för enskilda mellanskolor 17.2, för enskild undervisning
18.5 och för flickskolor 17.8 år. Man ser alltså, att ålderskillnaden
mellan sådana elever, som gått i skolor, vilka bibringat realexamen och sådana
elever, som gått i flickskolor, icke är så stor, som folk kanske föreställer sig.
Och varför skall man hindra unga män eller kvinnor, som kanske vid en jämförelsevis
sen ålder tagit en realexamen att vinna inträde i gymnastiska centralinstitutet,
därest de ha energi nog att skaffa sig den ytterligare kunskap,
som behövs, för att de skola kunna pröva in där? Jag tänker mig, att andra
kammaren icke är benägen att, när det gäller inträdesfordringarna, frångå den
ståndpunkt, som kammaren intog 1931.
Ja. som kammaren hört är jag hes och min röst inte sådan, att den precis
uppmuntrar till något fortsatt anförande i dag i denna sak. Jag får låta mig
nöja med vad jag redan anfört. Men jag vill åtminstone till slut säga beträffande
den här omstridda kansliskrivarebefattningen, som ju blivit och naturligtvis
på grund av omständigheterna mäste vara en personfråga, att när utskottet
något ändrat Kungl. Maj :ts förslag och uppfört det förutvarande kontorsbiträdet
i en kanslibiträdesbefattning, har utskottet följt den regel, man
hittills praktiserat, när man anställt dylika befattningshavare vid jämförbara
Äng. omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.
(Fort».)
Nr 44. 20
Onsdagen den 11 maj f. m.
Ang. omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.
(Forts.)
institutioner uti staten. Nu står hon såsom kontorsbiträde i statens löneplan i
B 4, men skulle såsom kanslibiträde uppflyttas i B 7. Kungl. Majit och åtskilliga
andra vill ha henne uti B 11 och kalla henne för kansliskrivare. Utskottet
har icke ansett nödigt höja upp henne i denna befattning. Vi ha inte
funnit skäl nog, som tala för, att arbetet på gymnastiska centralinstitutets
kansli skulle vara så omfattande, att det kan vara större skäl i att införa en
högre befattning för kanslisten vid denna institution än vid andra jämförbara
institutioner. Men det kan vara möjligt, att utskottet misstar sig i detta fall
som kanske i en hel del andra.
Vad jag vill säga såsom särskilt försvar för utskottets förslag, och såsom
dess styrka framhålla, det är, att det blir billigare, ganska väsentligt billigare
än Kungl. Majits förslag, att det i sin organisation har en mindre omfattning,
att det sålunda är möjligt att — örn erfarenheten kommer att visa, att utskottet
och riksdagen, därest detta förslag nu tas, ha varit för stränga i sina besparingar
— komplettera och bygga på. Men visade det.sig, att organisationen
blivit för storartad, för vidlyftig och för dyrbar, är det icke lika lätt att skära
ned. Jag undrar, vilken uppfattning som kammaren anser vara den riktiga
i dessa tider.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Lindskog: Herr talman! Jag skall blott be att få säga några ord om
det klander, som herr Holmdahl riktade mot utskottet, och jag kan i det sammanhanget
verkligen ansluta mig till just de slutord herr Jonsson i Eskilstuna
använde, nämligen: vilket är lättast för riksdagen —- att göra en stor organisation
och sedan skära ned eller att först börja sa måttligt och sedan öka pa.
Detta gäller i eminent grad den fråga, herr Holmdahl var inne på, nämligen
örn rektors lön och hans ställföreträdare.
Vad rektorns lön angår, hade departementschefen föreslagit 14,000 kronor,
och vi ha satt ned den enhälligt i statsutskottet, både reservanter och majoritet,
till 12.000 kronor. Vi ansågo verkligen, att när det gällde en rektor vid
denna institution, kunde man tycka, att han inte behöver ha högre lön än t. ex.
rektorn vid skogshögskolan eller veterinärinstitutet. Jag kan icke finna, att
detta skulle innebära en degradering för gymnastiska centralinstitutet.
Vad sedan beträffar frågan om rektorns ställföreträdare, är ju detta en fullkomligt
ny inrättning, som här föreslås. Rektors ställföreträdare förekommer
nämligen icke med avlöning vid något annat institut i vart land, såvitt lag
vet. Nu får man tänka på, att den rektor, som här föreslagits skola, ha 12,000
kronor inte skall ha en enda timmes undervisning, utan endast skall sköta sitt
rektorat, och då förefaller det oss vara oriktigt att under det nuvarande ekonomiska
tillståndet — jag ser finansministern här närvarande, jag kan åberopa
honom — det nog är orimligt, att man nu skall göra denna organisation utan
tanke på, att vi stå inför ekonomiska svårigheter, som komma att bereda icke
minst kulturarbetet i vårt land alldeles oerhörda svårigheter. Vi sta inför,
jag skulle nästan vilja säga. fantastiska nedskärningar på åttonde huvudtiteln,
vilka vi bli tvungna att gå in på. Och da skall detta väcka sadant fort ärlig
klander, detta att vi inta en avvaktande ståndpunkt gentemot rektors ställföreträdare
med en avlöning på 2,000 kronor!
Vid våra universitet ha vi rektor och prorektor, men prorektorn, som otta
inträder i månadtal för rektor, har inte ett öres lön, trots att han alls. icke
får någon ledighet från sin undervisning. Vi skola dessutom minnas, att i den
föreslagna staten finnas särskilda arvoden anslagna med tanke just pa detta,
att örn rektor har ledighet skall vikarie kunna inträda. Det företaller mig
även beträffande de av herr Holmdahl omnämnda två konsulenterna, att man
först bör avvakta något resultat av dessa två konsulenters verksamhet, innan
Onsdagen den 11 maj f. m.
21 Är 44.
vi stå redo att gå in för en avlöning till rektorns ställföreträdare. Det förefaller
mig som sagt, som örn tidsläget är sådant, att vi icke utan vidare böra
åstadkomma en dylik organisation, som kostar pengar, utan att tänka på att
man dock här såväl som på alla andra områden måste beakta den ekonomiska
situationen.
Med avseende på inträdesfordringarna har jag i sak alls icke någon avvikelse
från herr Holmdahls mening, men jag skulle nästan unna herr Holmdahl att
sitta några år på andra avdelningen för att där själv få tillfälle konstatera,
hur svårt det är att gå fram var och en med sina speciella önskningar. Det
går inte att arbeta på det sättet i en avdelning av ett utskott — allra minst
i andra avdelningen av statsutskottet. Vi må tänka på, att vi här ha en proposition
med ett otal olika punkter. Örn var och en går fram med två, tre eller
fyra särmeningar, och antalet medlemmar i utskottet är sex, går det hela sönder.
Det går icke att komma fram med alla olika meningar. Men naturligtvis
medger jag, att herr Holmdahl har sin rätt obeskuren att yrka bifall till
sina önskningar. Men jag menar som försvar för min uppfattning, att jag ansåg
mig av praktiska skäl -—- lika väl som herr Jonsson i Eskilstuna och herr
Olof Olsson fingo göra det — tvungen, för att komma fram till ett något så
när anständigt slutresultat, att jämka och anpassa mina särmeningar. Det
har jag också fått göra. Jag har av två onda ting tagit det, som tilltalat mig
relativt mest.
Jag tror, uppriktigt sagt, att det icke är någon risk med realskoleexamen
plus normalskolekompetens, därför att realskoleexamen kommer faktiskt att
innebära studentexamenskompetens. Konkurrensen medför detta. På den vägen
få både herr Holmdahls och mina önskemål beaktande.
Till herr Sandwall skall jag säga ett litet ord örn gymnastik direktör stiteln.
Jag har sagt, att jag avstått på den punkten från min särmening i avdelningen.
Jag ville giva gymnastikdirektörstiteln åt båda dessa grupper, både sjukgymnasterna
och friskgymnasterna. Jag avstod även där. Men jag vill protestera
mot vad herr Sandwall sade, att den enda förklaringen är, att man vill
trjrcka ned dessa människor. Det är icke sant, herr Sandwall. Jag skall lämna
förklaringen. Riksdagen har gått in för två utbildningsvägar, en för sjukgymnaster
och en för friskgymnaster och att man skall kunna taga den ena
separat från den andra, med undantag av den samundervisning, som man har
gått in för. Men örn man nu liksom vill belöna dem, som taga båda utbildningarna
ihop, med en särskilt fin titel: gymnastikdirektör, är det klart, att
den titeln — med den titelsjuka, som finnes i landet — kommer att utöva en
oerhört stark lockelse på alla människor. På grund av titeln säga de, att visst
vilja de bliva gymnastikdirektörer. Därför skola de välja båda vägarna. Sålunda,
även de, som bara ville bliva sjukgymnaster, liksom pressas in även på
den andra linjen, som de icke behöva, bara för att skaffa den titeln. Det hava
vi icke velat gå in för. Detta är förklaringen, herr Sandwall. Det är icke
någon strävan att pressa ned människorna. Jag har till den grad varit fjärran
från detta, att jag önskat giva gymnastikdirektörstiteln åt båda grupperna.
Men då jag icke fick igenom detta, har jag i denna liksom övriga punkter måst
jämka med mig. Då har jag ansett, att jag ville icke hava detta premium för
dem, som gingo båda vägarna, fastän kanske en stor del av dem annars icke
ville eller behövde göra det. Detta är min mening med avseende å gymnastikdirektörstiteln.
Då herr statsrådet icke är närvarande, vill jag icke gå in på hans i sig själv
intressanta och värdefulla framställning. Jag vill dock säga. att vi naturligtvis
icke ha själva kunnat besitta tillräcklig sakkunskap i alla dessa ytterligt
invecklade frågor. Men jag vågar säga, att vi hava med avseende på den anordning,
som vi tänkt oss, använt den allra främsta expertis, som överhuvud
Äng. omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.
(Forte.)
Sr 44. 22
Onsdagen den 11 maj f. m.
Ang. omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.
(Forts.)
statt att få på området. Jag säger ännu en gång, att det kan naturligtvis tänkas,
att fel begåtts: det är mänskligt och möjligt. Det är naturligt i ett sådant
läge, som vi stått inför. De är klart, att ingen skall neka sin medverkan,
örn dylika fel skola sedermera behöva rättas. Jag tror icke, att riksdagen behöver
hava någon tvekan i det avseendet. Ty, som sagt, här är den högsta expertis,
som utskottet haft att tillgå, använd för dessa ändamål.
Under detta anförande hade herr talmannen inträtt och övertagit ledningen
av förhandlingarna.
Herr Mosesson: Herr talman! Då jag icke genom ett enkelt instämmande
i något yttrande, som förut hållits här, kunnat få ett uttryck för, hur jag
kommer att rösta, har jag tillåtit mig att begära ordet för att säga följande.
Jag ämnar biträda reservanternas yrkande men med den ändring, att jag hemställer
örn bifall till förslaget, att inträde måtte beviljas dem, som allenast hava
avlagt realskoleexamen, sålunda i den delen bifall till herr Thomsons motion.
Skälet till detta är, att jag anser, att örn realskoleexamen kompletteras på sätt,
som är föreslaget, med dessa för gymnastikundervisningen avgörande ämnen,
så kan det vara nog. Jag har ute i landet träffat en del ungdomar, som vid
16—17 års ålder gripits av en innerlig önskan att vinna utbildning i sjukgymnastik
och bliva gymnastikmänniskor. Men det har icke varit dem förunnat
att få taga studentexamen. Örn de nu få komma in på realskoleexamen, vederbörligen
kompletterad, kan det vara möjligt för dessa ungdomar att nå det mål,
som de önskat nå och för vilket de torde vara kvalificerade.
Jag ber således, herr talman, att på det sättet få yrka bifall till reservationen,
men jag hoppas, att då proposition framställes, det måtte ske på sådant
sätt, att det kan vara möjligt för mig och för dem, som ha samma mening, att
rösta för vad utskottet föreslagit beträffande inträdesfordringarna.
Med herr Mosesson förenade sig herr Åqvist.
Herr Engberg: Herr talman! Jag vet, att inom vida kretsar av riksdagen
finnes, sedan denna fråga kom från utskottet, en mycket stark känsla av något,
som jag skulle vilja beteckna som ovisshet, osäkerhet och, jag skulle vilja tilllägga,
villrådighet inför det vildsnår, som genom utskottsbehandlingen här
uppenbarligen skapats. Å ena sidan äro avvikelserna från Kungl. Maj:ts förslag
i fråga örn det, som är gemensamt för statsutskottet och reservanterna, i
betydelsefulla stycken sådana, att det är rätt svårt att på en kort tid sätta
sig in i vad de komma att innebära till sina konsekvenser. Å andra sidan äro
avvikelserna mellan reservanternas och statsutskottsmajoritetens förslag även
sådana, att det är vanskligt att därom i hast döma och avgöra. När jag för
min del vägt synpunkterna för och emot, har jag kommit till en slutsats och
till ett yrkande, som jag skall be att få framställa och som ännu icke framställts.
Det är yrkandet örn rent bord och avslag på alltsammans. Jag har en
känsla av att det icke är något legitimt intresse, som skadas genom att så sker.
Däremot torde genom den prövning av frågan, som redan skett, en klarare och
riktigare uppläggning bli möjlig vid en annan riksdag.
Jag hemställer därför, herr talman, örn avslag å såväl Kungl. Maj:ts proposition
som utskottets och reservanternas förslag ävensom de i ämnet väckta
motionerna.
Herr Holmdahl: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för en kort
replik till herr Lindskog. Det tycktes mig framgå, av herr Lindskogs yttrande,
som örn han uppfattade mitt yrkande rörande rektors ställföreträdare så, att det
Onsdagen den 11 maj f. m.
03 Nr 44.
skulle innefatta yrkande om avslag på utskottets ståndpunkt rörande rektors
lön. I fråga örn rektors lön intar u t sk o 11 s m a j o ri t e ten samma ståndpunkt som
reservanterna, men de lia prutat 2,000 kronor på denna lön. Mitt yrkande innefattar
icke någon ändring av utskottets hemställan eller något bifall till Kungl.
Maj:ts förslag i denna punkt, utan mitt yrkande innefattar endast bifall till
Kungl. Maurts förslag beträffande frågan örn rektors ställföreträdare. Jag är
angelägen att betona detta.
Beträffande vad herr Lindskog vidare yttrat örn denna fråga vill jag endast
säga, att en organisation från början bör uppläggas på det sättet, att den
kan svara mot sitt syfte. Man kan icke försvara en för knapp organisation
med att man kail komplettera den sedan. Jag menar, att utredningen på denna
punkt visat behövligheten av denne ställföreträdare för rektorn.
Sedan, herr talman, ber jag endast att med anledning av herr Jonssons i
Eskilstuna yttrande rörande åldern vid realskoleexamens avläggande få säga,
att örn man ser på skolorganisationen nu, är det två års skillnad mellan avläggandet
av realskoleexamen i den femåriga realskolelinjen och förvärvandet av
normalskolekompetens i den sjuåriga flickskolan. Normalskolekompetensen
förvärvas två år senare än realskolekompetensen i den femåriga realskolan. Man
kan gentemot förslaget att stanna vid realskolekompetensen anmärka, att man
där inför en kompetens, som vinnes på för lågt åldersstadium och att det därför
icke för ungdomen är någon fördel, att man fixerar kompetensen på det sättet.
Att försvara detta förslag därmed, att det i praktiken icke kommer att verka,
utan att studentexamen fortfarande kommer att vara den vanliga kompetensen,
är ett ganska svagt försvar för denna ståndpunkt.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde först
propositioner beträffande utskottets hemställan, utom i vad anginge dels ställföreträdare
för rektor vid gymnastiska centralinstitutet, dels ock fordringarna
för inträde vid institutet, nämligen på l:o) bifall till utskottets hemställan i
nämnda delar; 2:o) bifall till det förslag, som innefattades i punkterna A) samt
B) I—IV i herr Kvarnzelius m. fl. reservation i motsvarande delar samt 3:o)
avslag å såväl Kungl. Maj:ts i ämnet avlåtna proposition som utskottets hemställan
i motsvarande delar; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Herr
Danielsson begärde emellertid votering, varför herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2 :o) angivna hava flertalets mening för
sig. Beträffande kontrapropositionen äskade likväl herr Engberg votering, i
anledning varav efter given varsel först upplästes och godkändes en så lydande
voteringsproposition:
Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 90, punkterna A samt C I—IV i nu förevarande delar antager
det förslag, som innefattas i punkterna A samt B I—IV i herr Kvarnzelius
m. fl. reservation i motsvarande delar, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
yrkandet örn avslag å såväl Kungl. Maj:ts proposition som utskottets hemställan
i nu ifrågavarande delar.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
Äng. omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.
.k
(Forts.)
Nr 44. 24
Onsdagen den 11 maj f. m.
Ang. omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.
(Forts.)
Ang. lag om
uppläggande
av nya fastighetsböcker
för landet
m. m.
röstat för nej-propositionen, vadan propositionen för huvudvoteringen, som
efter given varsel nu upplästes och godkändes, erhöll följande lydelse:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkterna
A samt C I—IV i utskottets förevarande utlåtande nr 90, utom i vad angår
dels ställföreträdare för rektor vid gymnastiska centralinstitutet, dels ock fordringarna
för inträde vid institutet, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl Kungl. Maj:ts i ämnet avlåtna
proposition som utskottets hemställan i motsvarande delar.
Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser och sistnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet
hava röstat för nej-propositionen.
Kammaren hade alltså avslagit såväl Kungl. Maj:ts i ämnet avlåtna proposition
i nu förevarande delar som utskottets hemställan i motsvarande delar.
_ Vid denna utgång förklarade sig herr talmannen vilja framställa proposition
allenast på avslag å utskottets förslag och Kungl. Maj:ts proposition i
övrigt; och fattade kammaren efter av herr talmannen given proposition beslut
i enlighet härmed.
§ 9.
Föredrogos vart för sig:
första lagutskottets utlåtande, nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av en mellan Sverige, Danmark, Finland, Island
och Norge den 16 mars 1932 avslutad konvention örn erkännande och verkställighet
av domar m. m.; och
andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning av
väckt motion angående anordnande av försöksgårdar för prövning av viss typ
utav organisation av jordbruk.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.
§ 10.
Å föredragningslistan var vidare uppfört första lagutskottets utlåtande,
nr 32, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
uppläggande av nya fastighetsböcker för landet m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.
Genom en den 19 februari 1932 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 108, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit'',
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag örn uppläggande av nya fastighetsböcker för landet; och
2) lag med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden.
I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen:
inom första kammaren:
nr 308 av herr Mellén;
Onsdagen den 11 maj f. m.
25 Nr 44.
nr 312 av herr Schlyter m. fl.; och
nr 313 av herr Sundberg; samt
inom andra kammaren
nr 467 av herr Christenson.
Utskottet hemställde,
A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag ej kunnat av
riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga i punkten intagna
förslag till
lag örn uppläggande av nya fastighetsböcker för landet; och
lag med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden;
B) att motionerna I: 308,1: 313 och II: 467 måtte anses besvarade genom utskottets
hemställan under A);
C) att riksdagen, i anledning av motionen I: 312, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till bestämmelser örn inteckningsförnyelsernas avskaffande;
D) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville verkställa utredning, huruvida och på vad sätt lagändring borde
komma till stånd i syfte att bereda lättnad i avseende å renovationsskyldigheten
i inskrivningsärenden; samt
E) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville verkställa utredning, huruvida för tingslag borde stadgas skyldighet
att hålla kanslilokal, som möjliggjorde brandsäker förvaring av fastighetsböcker
och arkivalier, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.
Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Borell och Christenson
yrkat, att riksdagen ville besluta,
dels att i anledning av motionerna I: 308 och 313 samt lii 467 avslå den del
av förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden,
som under rubriken »Om inskrivningsakter» innehölles i 12—19
§§ i lagförslaget, vilka paragrafer sålunda borde ur förslaget utgå;
dels ock avslå motionen I: 312 med förslag örn skrivelse till Kungl. Majit
angående inteckningsförnyelsernas avskaffande.
Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:
Herr Christenson: Herr talman! Den föreliggande propositionen inne
håller
två särskilda lagförslag, det ena ett förslag till lag örn uppläggande
av nya fastighetsböcker för landet, och det andra ett förslag till lag med
särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden. För min
del har jag icke anledning att ingå på de här föreliggande frågorna i annan
mån än som föranledes av en vid utlåtandet fogad reservation av herr Borell
och mig. Den reservationen avser dels ett i propositionen ingående förslag
örn avskaffande av protokoll i inskrivningsärenden, varmed man i denna
lag förstår endast lagfarts- och inteckningsärenden, och detta protokolls ersättande
med ett dagboks- och aktsystem samt dels utskottets beslut rörande
en av herr Schlyter m. fl. i första kammaren väckt motion angående avskaffande
av inteckningsfömyelsema.
Vad först beträffar frågan örn inrättande av aktsystem, så skiljer man
mellan två olika slags akter, realakter, varmed man då menar akter, vari
man samlar alla i inskrivningsärenden ingivna handlingar, som röra samma
fastighet, och kronologiska akter, i vilka man för varje år i kronologisk följd*
^4710. lag orri
uppläggande
iv nya fastighetsböcker
för landet
m. m.
(Forts.)
Nr 44. 26
Onsdagen den 11 maj f. m.
Ang. lag om
uppläggande
av nya fastighetsböcker
för landet
m. m.
(Forte.)
d. v. s. alltefter som ärendena inkomma, samlar alla de handling-ar, som ingivas
i inskrivningsärenden, oell vid årets slut binder tillsammans dem alldeles
som man nu binder tillsammans protokoll med ingivna bilagor i kronologisk
följd.
Utskottets huvudskäl för borttagande av protokoll och införande av aktsystem
är, som utskottet säger, att det under vissa förutsättningar kan medföra
en icke oväsentlig arbetsbesparing. Reservanterna hava icke kunnat
medge detta. Örn man inför aktsystem, förutsätter detta förande av en utförlig
dagbok — man kallar hela systemet för dagboks- och aktsystem. De
sakkunniga, som varit tillkallade för denna fråga, hava framlagt förslag till
vad en sådan dagbok skulle innehålla, och det är ganska mycket. Den skulle
innehålla elva särskilda kolumner. I dessa kolumner är avsett att skriva in
ungefär detsamma, som man nu skriver in i ett protokoll, d. v. s. dagen när
handlingen lämnas in, vem som inlämnar denna, vilka parter, som beröras av
rättsförhållandet, vad handlingen gäller, örn det är lagfart eller inteckning,
köpesumman, örn det är köp, eller, örn det är inteckning för fordran, inteckningsbeloppet,
o. s. v. Allt detta skriver man in i dagboken. Det är
möjligt, att vå,ra protokoll i inskrivningsärenden för närvarande äro väl vidlyftiga,
men det finns intet hinder för att väsentligt förenkla och förkorta
dem, så att de i huvudsak icke komma att innehålla mer än som kommer att
stå i ovannämnda dagbok. Sedan kommer det till, örn man inför aktsystemet,
handhavandet av akterna, deras tillhandahållande för dem, som vilja taga
del därav, och det kan särskilt vid realaktsystemet komma att vålla rätt så
mycket arbete och besvär. Reservanterna äro övertygade om, att örn man
tar i betraktande allt det arbete och besvär, som föranledes av aktsystemet,
kan man icke komma till någon som helst arbetsbesparing i jämförelse med
det nu tillämpade protokollssystemet.
Sedan är det ett annat skäl som man anför för aktsystemet, det gäller
endast realaktsystemet, och det är just det som jag sagt förut, att man på
ett enda ställe får samla alla handlingar i inskrivningsavseende,’ som röra en
fastighet. Det låter ju kanske rätt så bestickande, men örn man tittar litet
närmare på detta, tror jag icke, att det har så stor betydelse, ty jag tror,
att det är mycket sällan, att det är någon som har anledning att begära upplysningar
ur akten rörande en fastighet. Det är väl i allmänhet så, att det
är inteckningar, man vill hava reda på. Det får man i gravationsbeviset.
Vill man hava reda på äganderättsförhållandena får man det lika bekvämt
i fastighetsboken som örn man skulle gå igenom handlingarna i akten. För
resten är det icke meningen, att nian nu skall göra avskrift av alla de handlingar
i inskrivningsärenden, som under tidigare år hava ingivits och som
röra de olika fastigheterna. Det skulle komma att medföra högst betydande
kostnader, som man väl icke velat gå in för. Detta gör att akterna komma
att bli synnerligen ofullständiga under en mycket lång följd av år. Vi veta
ju, att det finns gamla inteckningar, som uppnått en högst respektabel ålder.
Jag har sett gällande inteckningar, som äro bortåt 100 år gamla. Således
kan man nog räkna på, att det kommer att gå åtskilliga årtionden, innan
dessa akter bli något så när fullständiga. Det skälet, som framhållits här,
eller att allmänheten skulle ha fördel av att i akterna få taga del av handlingar
i inskrivningsärenden, tror jag därför är av mycket ringa betydelse.
Så säger vidare utskottet, att akterna skulle kunna hava en viss betydelse
såsom kontroll på fastighetsboken, särskilt vid utfärdande av gravationsbevis.
Jag undrar, örn någon domare, som utfärdar ett gravationsbevis
i framtiden, skulle hava någon anledning att titta efter i de papper, som ligga
i akten. Jag tror icke, han skulle göra det. Då han utfärdar gravations
-
Onsdagen den 11 maj f. m.
27 Nr 44.
bevis, går han till fastighetsboken, och jag tror det är i synnerligen^ få undantagsfall
som han behöver gå till protokollet. I sådana fall skulle han i
stället för att gå till protokollet få gå till akten. Men då den är så
ofullständig under en lång följd av år, skulle han sålunda behöva gå
både till akten och protokollet. Jag tror därför, att det skälet är mycket
svagt.
Sedan har man talat örn, att nian har fått så gynnsamma erfarenheter
örn aktsystemet från Danmark, där det är infört sedan år 1927. Till en början
kan man ju säga, att för att pröva ett sådant system som detta, äro naturligtvis
de få år, som gått efter 1927, alldeles för kort tid. Det behövs en
betydligt längre erfarenhet för att kunna bilda sig ett säkert omdöme. Mlen
dessutom är det ju så, att förhållandena i Danmark äro så avsevärt olika
våra förhållanden, särskilt beträffande inteckningar. Hos oss är det ju så,
att det är i regel löpande skuldebrev, ställda till innehavaren eller till viss
man eller order, som bli föremål för inteckning. I Danmark använder man
icke för inteckning sådana löpande skuldebrev. Vad som där blir föremål
för inskrivning är ett avtal, upprättat mellan kreditgivaren och kredittagaren,
ett s. k. pantebrev, men det egendomliga med detta pantebrev är, att
det icke endast innehåller den skuldsumma, som det är fråga örn, och de övriga
uppgifter, som förekomma i våra skuldebrev, utan det innehåller en
hel del andra saker såsom angående prioriteten för den inteckning, som det
är fråga örn, och örn andra gravationer, i synnerhet servitut, som förekomma
i mycket stor omfattning i Danmark. Detta inskrives i pantebrevet. I pantebrevet
kan man således få se en hel del förhållanden, som ej omnämnas i
våra inteckningar utan i stället förekomma i våra gravationsbevis. Man kan
säga, att pantebrevet i viss mån ersätter våra gravationsbevis. Därför kan
det i Danmark finnas ett intresse att gå och titta på dessa pantebrev. Men
det finns icke något motsvarande intresse hos oss att gå och titta i en akt,
ty vad man vill veta det ser man både i fastighetsboken och gravationsbe
viset.
Dessa äro de skäl som egentligen anförts för aktsystemet. Jag måste säga,
att jag tycker de äro synnerligen svaga. Men däremot finns det åtskilliga
skäl emot aktsystemet, som jag skall be att få gå litet närmare in på. Först
och främst är jag övertygad örn, att aktsystemet kommer att draga med sig
avsevärda kostnader, kostnader för en betryggande förvaring av akterna, kostnader
för anskaffande av eldfasta skåp för att lägga in akterna i, o. s. v.,
och icke minst kostnader för ökat utrymme i vederbörande kanslilokaler.
Örn vi tänka på att våra domsagor hava i genomsnitt omkring 9,500 fastigheter
vardera, och vi tänka på att det skulle läggas upp, och bildas en akt
för var och en av dessa fastigheter, så blir det ett högst respektabelt antal,
och det kräves givetvis både utrymme och kostnader för akternas förvarande.
Nu har man sagt, att erfarenheten i Danmark visat, att det är icke så förfärligt
stort utrymme, som dessa akter taga upp. Men härvid må beaktas,
att det är en väsentlig skillnad på förhållandena hos oss och i Danmark
även i detta avseende. Örn vi se på t. ex. antalet inteckningar för det sista
år, för vilket det föreligger statistik, så utgjorde de i Köpenhamn, en stad
med 616,000 invånare, 11,700, under det att däremot Stockholm med sina
502,000 invånare samma år hade 39,640 inteckningar, således mellan 3 och 4
gånger så många inteckningar hos oss som i Danmark. Detta har ju givetvis
sin stora betydelse, när man vill bedöma frågan örn utrymme och kostnader,
som införande av aktsystemet skulle draga med sig.
Nu har utskottet icke alls gått in på frågan örn dessa kostnader, d. v. s.
kostnaderna för ett genomfört aktsystem. Det är möjligt, att de äro svåra
att nu överblicka, men jag är övertygad om att de komma att bli ganska
Äng. lag otti
uppläggande
av nya fastighetsböcker
för landet
m. m.
(Forts.)
Nr 44. 28
Onsdagen den 11 maj f. m.
Ang. lag om
uppläggande
av nya fastighetsböclcer
för landet
m. m.
(Forte.)
betydande, och det skulle varit av intresse, om utskottet hade velat ägna den
saken någon liten uppmärksamhet.
Vad som dock framför allt talar mot aktsystemet är enligt min uppfattning,
att det icke kan anses innebära samma trygghet och säkerhet som protokoilssystemet.
Man kan härvid med skäl instämma i ett uttalande av en
häradshövding, som har gjort ett inlägg i denna fråga, vilket varit intaget
i Svensk juristtidning. Han säger där bl. a.: »Ett upptecknande i protokollet
av de bevis eller andra handlingar, som måste åberopas för bifall till
en ansökning, medför en noggrannare och fullständigare prövning av den
föreliggande frågan och minskar risken för ett förbiseende av några på prövningen
inverkande omständigheter.» Aktsystemet blir särskilt otillfredsställande,
när det gäller mera invecklade frågor. De flesta inskrivningsärenden
äro ju mycket enkla, både lagfarts- och inteckningsärenden, men det förekommer
understundom och särskilt när det gäller lagfarter rätt så invecklade
frågor. Örn man icke har något protokoll utan har infört aktsystem,
då skall dea utredning, som kan bli erforderlig i sådana mera invecklade fall,
antecknas på ett papper, en lapp, som lägges in i akten. Det är, tycker jag,
icke vidare tillfredsställande. Det är ju helt annat, örn man har denna utredning
antecknad i ett protokoll, än om den förekommer på ett löst papper
i en akt. Hur skall det gå, örn man råkar lägga in ett sådant papper i
fel akt? Det är väl icke alldeles uteslutet. Det ligger där kanske sedan i
lång tid, innan det kommer till rätta. Det är väl icke heller alldeles omöjligt,
att när man handhar dessa akter -— man lägger in handlingar, man tar
ut handlingar — ett sådant papper kan förkomma. Då sitter man där vackert,
då har man ingenting alls örn den utredning, som kanske har varit av stor
betydelse i den sak, som det är fråga örn.
Utskottet självt framhåller, att de betänkligheter, som ur rättssäkerhetssynpunkt
framförts mot aktsystemet, böra ägnas synnerligt beaktande, och utskottet
medger, att protokollföringen ger möjlighet till strängare kontroll, och
att det därför icke är skäl att efterge protokollföringen, där ej garantier finnas
för kontinuitet i den personliga ledningen av inskrivningsväsendet. Utskottet
säger således självt, att det åstadkommes en bättre kontroll med
protokollväsendet än med aktsystemet, och det är endast när man har de
personliga förhållandena ordnade på synnerligen tillfredsställande sätt, som
man kan våga sig på att gå in för aktsystemet. Jag tycker, att det är icke
vidare rekommenderande för att införa systemet.
Jag skall också be att med avseende på säkerhetsfrågan åberopa, vad som
har anförts av ett pär ekonomiska sammanslutningar, av svenska bankföreningen
och av svenska sparbanksföreningen, som ju båda hava en synnerligen stor
erfarenhet på detta område. Svenska bankföreningens styrelse ställer sig betänksam
inför frågan att avskaffa protokollen, även örn styrelsen under vissa
förutsättningar möjligen skulle kunna gå med på det. Styrelsen yttrar emellertid
följande: »Betraktat uteslutande från säkerhetssynpunkt syntes det nuvarande
systemet med protokoll, i vilka varje ansökning och varje beslut redovisades,
och från vilket överföringen till fastighetsboken företoges, vara att
föredraga, Det dubbla arbetet minskade vådan av misstag och, om misstag
dock gjordes, vore utsikterna merendels goda för deras upptäckande och rättande.
Tillvaron av protokoll betryggade möjligheterna att i fall av behov rekonstruera
ärendena och klarlägga deras historia.» Och svenska sparbanksföreningens
styrelse förordar bibehållande av protokoll, skrivet i sammanhängande
följd och upptagande alla ärenden. Man får icke bortse från uttalanden
som dessa. De härröra från sammanslutningar, som äro väl förtrogna med denna
fråga, och man borde heller icke bortse från vad de på detta område mest sakkunniga
säga, d. v. s. underdomarna, såväl häradshövdingarna på landet som
Onsdagen den 11 maj f. ni.
29 Nr 44.
rådhusrätterna i stad, vilka till övervägande del bestämt motsatt sig införandet
av aktsystemet.
Nu är det ju visserligen icke meningen att på en gång över hela linjen införa
detta aktsystem, utan det är meningen, att det skall ske mera på prov.
Utskottet säger, att möjlighet bör beredas att i praktiken pröva tillförlitligheten
och ändamålsenligheten av ett inskrivningssystem utan protokoll. D. v. s.
man är icke övertygad örn tillförlitligheten och ändamålsenligheten av detta
system, men man vill hava det på prov under någon tid för att se hurudant
det är. Jag tycker icke, att det är något tillfredsställande sätt att lagstifta
på. eller att införa förändringar, om vilka nian icke är övertygad, att de äro
tillförlitliga och ändamålsenliga. Man bör icke införa dem ens på prov, förrän
man har kommit till en säker uppfattning örn deras företräde framför den anordning,
man redan har. Det kan icke vara lämpligt att experimentera på ett
sådant område som detta. Örn det begås fel eller misstag, kunna därigenom
mycket svåra följder inträffa.
Reservanterna ha kommit till den uppfattningen, att aktsystemet icke komme
att medföra någon arbetsbesparing. — Det är ett av huvudskälen, som här anförts
från utskottets sida. •— Reservanterna ha vidare funnit, att aktsystemet
icke heller komme att medföra andra fördelar framför protokollssystemet, men
att det däremot säkerligen komme att medföra såväl betydligt ökade kostnader
som andra olägenheter. Därför hava reservanterna yrkat avslag på förslaget
örn införande av aktsystem. Och till detta yrkande i reservationen ber
jag nu att få yrka bifall.
Sedan har i nu förevarande ärende även upptagits en annan fråga, nämligen
örn avskaffande av inteckningsförnyelserna. Det föreligger icke något
förslag därom i propositionen, men det föreligger en motion i första kammaren
av herr Schlyter m. fl. örn utredning härutinnan. I denna motion har det begärts,
att Kungl. Maj:t redan till nästa års riksdag skulle framlägga förslag
örn avskaffande av inteckningsförnyelserna. Utskottet har tillstyrkt en skrivelse
i frågan, men man blir icke riktigt klok på, vad utskottet tänker örn den
skyndsamhet i ärendets beredning, som är rekommenderad av motionärerna, ty
utskottet uttalar sig icke alls örn den saken, men det påpekar i alla fall, att
frågan kräver en ingående och allsidig belysning.
Denna fråga örn avskaffande av inteckningsförnyelserna är en mycket gammal
fråga; den har många gånger varit före i riksdagen. Den har t. o. m. en
gång — det ligger så långt tillbaka i tiden som år 1888 ■— föranlett en riksdagsskrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran örn utredning av saken. Det har
emellertid aldrig kommit något förslag från Kungl. Maj :t. Icke heller i den
proposition, som nu föreligger, har Kungl. Maj :t upptagit denna fråga, ehuru
de sakkunniga, som utarbetat det föreliggande förslaget rörande inskrivningsväsendet,
hade hemställt, att denna fråga skulle tagas upp och hade uttalat
sig för avskaffande av inteckningsförnyelserna. Denna omständighet, att
riksdagen begärt utredning i frågan men att det ännu icke kommit någon
sådan utredning, tyder ju på att detta är en ganska svår och invecklad fråga.
Detta torde kanske också hava varit anledningen till att Kungl. Maj:t icke
tagit upp den i det sammanhang, som det här närmast är fråga om.
Otvivelaktigt kunna skäl åberopas för avskaffande av inteckningsförnyelserna.
För det första kan man ju åberopa kostnaderna. Detta är visserligen
ett skäl, som väl ej kan anses ha så stor betydelse. Kostnaden för en inteckningsförnyelse
är för närvarande 6 kronor 50 öre. Då en inteckning icke behöver
förnyas nior än vart tionde år, blir det sålunda en avgift av endast 65
öre om året. Men ett annat skäl för avskaffande av inteckningsförnyelserna,
som är av betydligt större vikt, är att det icke så sällan förekommer, att personer,
som hava inteckningar, glömma att förnya dem. Visserligen möter det i
Äng. lag om
uppläggande
iv nya fastighetsböcker
för landet
m. m.
(Korta.)
Nr 44. 30
Onsdagen den 11 maj f. m.
Ang. lag om
uppläggande
av nya fastighetsböcker
för landet
m. m.
(Forts.)
de allra flesta fall icke någon svårighet att få en ny inteckning utan någon
förlust. Men det har också hänt, att rättsförluster uppkommit, antingen så,
att senare inteckningar kommit emellan, eller också så, att fastighetsägaren
kanske vägrat att ge inteckningsmedgivande, och så har icke inteckningsinnehavarén
kunnat få en ny inteckning. Jag tror, att dessa fall äro rätt sällsynta,
men de hava nog förekommit.
För bibehållande av inteckningsförnyelserna har det anförts såsom ett viktigt
skäl, att man på detta enkla sätt får utmönstrade ur fastighetsboken en
hel del penninginteckningar, som förfallit därigenom att de ej förnyats. Man
behöver då icke vidare räkna med dem. Skulle man taga bort inteckningsförnyelserna,
är det att antaga, att en hel mängd inteckningar, som i verkligheten
kanske icke längre gälla, bomme att stå kvar i fastighetsboken. Man
kunde då icke bliva av med dem, förrän de bleve formellt dödade. En annan
svårighet, om man skulle gå in för avskaffande av inteckningsförnyelserna,
bleve att finna en sådan form för ett mortifikationsförfarande, att man kunde
tå en förkommen inteckning dödad utan alltför stora besvärligheter, samtidigt
som man å andra sidan icke behövde riskera, att en oriktigt såsom förkommen
uppgiven inteckning skulle kunna dödas, ehuru den i verkligheten gällde. Att
finna en sådan väg är nog ganska kinkigt. Man kan nämligen mycket väl tänka
sig, att en fastighetsägare kunde uppge, att han förlorat sin inteckning
under de och de förhållandena, som kunde låta mycket trovärdiga. Han kunde
kanske skaffa intyg på att den gått förlorad. Det finns så mycket bedrägeri
och oredlighet nu för tiden, att man mycket väl kan tänka sig, att det på ett
rent bedrägligt sätt kunde skaffas en utredning, som domstolen godkände, och
så bleve inteckningen dödad. Då sitter inteckningshavaren där och har ingeli
aning örn detta. Inteckningen är ju i regel ställd på innehavaren eller på viss
person eller order, och domstolen, där denna procedur skall företagas, har kanske
ingen aning örn, vem som innehar denna inteckning. Fastighetsägaren
talar naturligtvis icke örn det, ty han säger, att den förstörts av honom eller
förkommit.
Det påpekas här såsom en utväg att skydda inteckningshavaren för en sådan
olägenhet, att inteckningshavaren skulle kunna anmäla sig till domstolen och
få sitt namn antecknat i fastighetsboken. Ja, det är naturligtvis ett sätt. Men
det bleve säkerligen många, som icke skulle begagna sig av denna möjlighet.
De skulle anse, att det vore onödigt besvär ; de ha sina inteckningar och bry
sig icke örn detta. Men skulle metoden användas i någon större utsträckning,
bleve resultatet heller icke tillfredsställande. När man tänker på, att våra inteckningar
äro synnerligen rörliga papper, som byta ägare kanske flera gånger
under samma år, så undrar jag, huru våra fastighetsböcker skulle se ut, örn
varje innehavare skulle gå och få sitt namn inskrivet där. Jag tror, att det
skulle bliva svårt att upplägga fastighetsböckerna på sådant sätt, att det
bleve utrymme för alla anteckningar, som där skulle införas. Och någon fullt
betryggande säkerhet vunne man i varje fall icke på detta sätt. En inteckningshavare
Jean sålunda, örn man tar bort inteckningsförnyelserna, på detta
sätt lida en rättsförlust. Det kan måhända bli sällsynta fall, men det är ju
möjligt, att de icke bleve mera sällsynta än de rättsförluster, som nu kunna
lörekomma, därigenom att inteckning genom glömska icke förnyas och ny inteckning
ej kan erhållas.
En annan sak är, att örn inteckningsförnyelserna avskaffas, kan följande
fall inträffa. Då en fastighetsägare löst in en inteckning, kan han utan vidare
taga och riva sönder den. Han tycker, att han icke längre behöver den,
varför han tar och bränner upp papperet, och han har intet vittne på detta.
Sedan står den inteckningen kvar för all framtid. Han kan icke få inteckningen
dödad, örn han icke kan visa sannolika skäl för att inteckningen för
-
Onsdagen den 11 maj f. m.
31 Nr 44.
störts. Och det kan hända, att omständigheterna äro sådana, att det icke går
för sig. Då står denna inteckning kvar och stänger kanske fastighetsägaren
för mycket lång tid framåt från möjligheten att få ny inteckning belånad.
Detta är sålunda också en olägenhet, som skulle kunna följa med avskaffande
av inteckningsförnyelserna.
Så är det en omständighet, som man får lov att fästa avseende vid här, och
det är, att en åtgärd i denna riktning komme att medföra mycket stora kostnader.
Det framgår av utskottets betänkande, att för närvarande förekomma
ungefär 100,000 inteckmingsförnyelser örn året vid våra olika domstolar,
t. o. m. något däröver. Detta gör i expeditionslösen och stämpel en inkomst
av ungefär 700,000 kronor per år. Om man nu avskaffar inteckningsförnyelserna,
måste staten på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt, taga på sig
denna kostnad. Det är ju ett högst avsevärt belopp; och att i en tid som den
nuvarande framställa förslag örn en sådan sak är, tycker jag, icke vidare
lämpligt. Det kan ju tänkas, att man vill ställa denna sak på mycket lång
sikt, och det är möjligt, att en utredning skulle giva detta vid handen. Men
det är ju en viss risk enbart med att påkalla utredning om denna sak. Då
har man på sätt och vis också gått in för att taga på sig de kostnader och konsekvenser
i övrigt, som denna reform kan komma att draga med sig.
På grund av vad jag nu anfört i den sist berörda frågan skall jag be, herr
talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan, i vad den avser skrivelse
angående avskaffande av inteckningsförnyelserna, liksom också avslag på den
i ärendet väckta motionen.
Häruti instämde herrar Bengtsson i Kullen och Lithander.
Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Det är ju så, att lagfrågor i allmänhet
äro något torra och tråkiga, och de, som nödgas syssla med dessa frågor
här i riksdagen och uppträda som talare i dem, vi bli också torra och
tråkiga. Det gör, att då lagfrågor behandlas, får man i allmänhet tala för
nästan tomma bänkar. Men man nödgas ju ändå uppträda, örn icke för att
påverka dem, som icke äro närvarande i kammaren, så för att säga något till
protokollet.
Det nu föreliggande lagförslaget omspänner ju ganska mycket. De bestämmelser,
som komma att gälla, efter det att detta lagförslag blivit omsatt i levande
livet, komma att innebära ganska stora förändringar i fråga örn vårt
inskrivningsväsen emot vad som nu gäller. Den föregående ärade talaren, herr
Christenson, ansåg sig icke ha anledning att gå in på lagförslaget i annan mån,
än vad detsamma heröres av hans reservation; och jag skall då också begränsa
mig till de frågor, som herr Christenson, jämte herr Borell från första kammaren,
reserverat sig för.
Nu är det naturligtvis — det förstår ju en var — icke så lätt för mig och
oss andra lekmän, som icke dagligen syssla med fastighetsbokföring, att kunna
bli lika säkra i vårt omdöme som de, som ständigt syssla med dessa saker.
Men jag ber att få säga, att då det gäller en reform som denna, är det ändå
icke så svårt för lekmannen att bilda sig ett omdöme örn saken, ty det gäller här
mera rent praktiska frågor; det är mera praktiska än juridiska frågor det
galler. Det är, kan man säga, närmast kontorsfrågor, där det gäller att se
till, att man på dessa rådhusrätters kanslier och i deras kontorslokaler såväl
som i domsagornas har del ordnat på bästa möjliga sätt för att arbetet skall
kunna gå snabbt och bli så billigt som möjligt, såväl för statsverket som för
dem, som hava att anlita domstolarna.
Den reservation, som herrar Christenson och Borell avgivit, avser ju -— med
undantag av den del av reservationen, som ''behandlar herr Schlyters m. fl. motion
— endast det s. k. aktsystemet. För min del har jag kommit till en annan
Äng. lag orri
uppläggande
w nya fastighetsböcleer
för landet
m. m.
(Forte.)
Nr 44.
32
Onsdagen, den 11 maj f. m.
Äng. lag om uppfattning än herr Christenson i denna fråga. Jag tror, att herr Christenson
avnya^astig- här svartmålat mycket mer, än vad det finns anledning att göra. Jag tror,
hetsböcker att herr Christenson icke bara är en konservativ man, utan att han är oerhört
för landet konservativ, icke minst då det gäller dessa saker. Jag var en gång under
m. m. hosten i fjol i tillfälle att under ett kortare besök i Köpenhamn se, huru man
(Forts.) <Jär hade (fgt ordnat med motsvarande bokföring. Och nog fick jag det intrycket,
att det var praktiskt, och att det också gav tillfälle till den säkerhet,
som vi alla anse vara nödvändig på detta område. Jag tror också, att det är
fullkomligt riktigt, vad som där sades och vad som nu sagts i motiveringen
till detta lagförslag, nämligen att det innebär en förenkling och en tidsbesparing.
När nu herr Christenson vänder sig emot detta aktsystem, så hänvisar han
som särskilt bevis för att han har rätt till lagrådet. Det brukar man ju göra
litet var, då man tror, att man har stöd för sin uppfattning hos detta lagråd,
och tror, att det kan verka befrämjande för spridandet av ens uppfattning
här i kammaren. Nu har herr Christenson, såsom de av kammarens ledamöter
funnit, vilka läst utskottets utlåtande och reservationen, icke bara pekat på
att lagrådet har denna uppfattning, utan herr Christenson har också citerat
något av vad lagrådet anfört. Om ni ha utskottets utlåtande med er, skola
ni finna, att herr Christenson har hänvisat till att lagrådet sagt bl. a.: »Å
andra sidan synes det vara tydligt, att där behov exempelvis av en verklig
äganderättsutredning föreligger ett protokoll innefattar en för framtiden säker
och lättillgänglig källa till upplysning rörande utredningen, dess grunder och
resultat. I detta hänseende synas knappast anteckningar å den i akten förvarade
huvudhandlingen eller å särskilt blad erbjuda fullgod ersättning, och
det kan ej bortses från den fara för osäkerhet, i varje fall bristande konsekvens,
som kan vara förenad med fristående anteckningar.»
Detta har herr Christenson anfört, och därmed har han sagt, att här se ni,
att lagrådet har samma uppfattning som jag. Men då jag läser detta citat,
frågar jag: varför har icke herr Christenson fortsatt med att citera lagrådet?
Ty läser man lagrådets yttrande i fortsättningen, får man en helt annan uppfattning.
Då visar det sig, att herr Christenson icke från lagrådet skulle
fått något stöd för sin uppfattning. Lagrådet säger nämligen något längre
fram följande: »Då förslaget medger protokollets behållande inom alla de domsagor,
där det med hänsjoi till fastighetsförhållandenas beskaffenhet kan anses
påkallat, och det torde få förutsättas, att protokollets ersättande med aktsystem
ej kommer att ske i andra fall än då det även av vederbörande myndigheter
finnes utan särskilda olägenheter kunna äga rum, anser sig lagrådet
ej heller i denna del böra avstyrka förslaget.» Lagrådet har sålunda icke
avstyrkt utan tillstyrkt det förslag, örn vilket herr Christenson nu står och
säger, att det skulle vara så farligt för riksdagen att godkänna.
I herrar Borells och Christensons reservation säges det: »Enligt vår me
ning
kan det med skäl ifrågasättas, huruvida systemet är ägnat att medföra
någon som helst arbetsbesparing.» Ja, därom äro meningarna delade. Man
har hört, att det bland juristerna inom första lagutskottet varit något delade
meningar om huru stor arbetsbesparing, som skulle kunna göras härmed, och
i huru hög grad man kan säga, att systemet skulle verka arbetsbesparande.
Men när herr Christenson nu här har hänvisat till lagrådet och dess uppfattning,
så låt mig, herr Christenson, även hänvisa till vad lagrådet säger i detta
fall. Det säger följande: »Vad beträffar förslaget örn protokollets bort
tagande
och dess ersättande med akter, inneslutande handlingar i original
eller avskrifter med de påteckningar eller vidfogade anteckningar,
som i särskilda fall finnas erforderliga, torde det ej kunna bestridas,
att därigenom en — i vissa fall väsentlig — arbetsbesparing kan vinnas.»
Onsdagen den 11 maj f. m.
33 Nr 44.
Så säger lagrådet där, och det blir någonting helt annat, än vad herr Christenson
har sagt. ''Vidare ha vi ju under riksdagen, utöver vad som finnes i
sakkunnigebetänkandet och i handlingarna i övrigt, angående vad som gäller
Köpenhamn och systemets verkningar där fått ett litet häfte från en herre i
Göteborg. Han har varit i Köpenhamn och studerat förhållandena och han finner
dem icke goda, men det råder icke samma uppfattning hos alla, som varit
där och studerat.
Vi ha en registrator Ekberg här i Stockholms rådhusrätt. Han har varit
och studerat det danska systemet, och jag har en stor promemoria här, som
han skrivit efter detta sitt besök i Köpenhamn. Han har icke den uppfattning
som göteborgaren och herr Christenson ha. Herr Ekberg avslutar
sin framställning med att här framlägga ett förslag örn, huru det skall ordnas
med fastigdietsbokföringen i Stockholm, örn denna lag blir antagen. Han
säger, efter att ha framlagt sitt förslag: »Med den nu föreslagna ordningen
torde Stockholms rådhusrätts första avdelning för fastighetsärenden för relativt
små engångskostnader kunna erhålla en av enkelhet, snabbhet och arbetsbesparing
utmärkt inskrivningsorganisation, som bör kunna bli en mönsterorganisation
för riket.»
Nu säger herr Christenson, att det i Danmark råder andra förhållanden än
här i Sverige. Vi ha i sakkunnigebetänkandet en beskrivning över det danska
systemet och de danska förhållandena och vi finna däri, att de danska förhållandena
icke äro fullt jämförliga med de svenska. Men när jag nu såg, att herr
Christenson i sin reservation hade tagit upp detta, lade jag herr Christensons
reservation och vad han däri skriver om Danmark sida vid sida med hans
motion och vad han däri skriver örn Danmark, och då måste jag säga, att
detta icke fullt sammanfaller. Jag vill visst inte säga, att herr Christenson
talat om Danmark utan att känna till saken. Men det förefaller ändå, som örn
jag hade anledning sätta större tilltro till vad registrator Ekberg säger efter
sitt besök i Danmark.
Jag skall tillåta mig att här läsa upp en enda liten punkt av hans redogörelse
ifrån Danmark och det danska systemet, och detta särskilt med tanke på, att
herr Christenson både i sin motion och sin reservation talat örn de danska förhållandena
såsom så olika våra, att vi icke kunna jämföra det system, som
Kungl Maj:t och utskottet nu föreslagit. Registrator Ekberg säger: »Då det
från något håll uttalats, att det danska systemet väl kan vara lämpligt för
Danmark med hänsyn till de särskilt av gällande dansk rätt skapade servitutsoch
prioritetsförhållandena, som saknade motsvarighet i svensk rätt, och att
detta system skulle på grund av samma omständigheter vara för svenska förhållanden
obrukbart, anser jag mig i detta sammanhang böra framhålla såsom
min åsikt, att då det danska systemet fungerar så utomordentligt väl och till
allmän belåtenhet trots alla svåra och invecklade servituts- och prioritetsbestämmelser,
detta skulle i ännu högre grad lämpa sig för våra svenska förhållanden
i mskrivningshänseende, vilka sistnämnda äro mera enkla och överskådliga.
Visserligen är den svenska kreditgivningen, vad ett stort antal stockholmsfastigheter
angår, grundad på en mångfald intecknade skuldebrev, ett
förhållande, som för det danska systemet är tämligen främmande, men denna
omständighet, som föranleder, att akterna i avseende å sådana fastigheter
skulle komma att upptaga ett vida större antal handlingar än vad fallet är i
Danmark, gör dock icke systemet mindre användbart eller mindre lämpligt.»
—• Det var hans uppfattning, och naturligtvis kan jag tillmäta detta stor betydelse,
och herr Christenson tillmäta det mindre betydelse.
Vidare framhålla reservanterna, och det framhöll ju även herr Christenson
i sitt anförande, att det övervägande antalet häradshövdingar och rådsturätter
bestämt motsatt sig införande av aktsystemet. Herr Christenson åberopade i
Andra hammarens protokoll 1932. Nr hk.
Ang. lag om
uppläggande
av nya fastighetsböclcer
för landet
m. m.
(Forts.)
3
Nr 44. 34
Onsdagen den 11 maj f. m.
Ang. lag om
uppläggande
av nya fastighetsböcker
för landet
m. m.
(Forts.)
sitt anförande vissa korporationer, bl. a. hänvisade han till sparbanksföreningarna.
Men nu är det ju så, herr Christenson, att det bland dem, som suttit
med i utskottet — en av domarna här brukar ha ganska mycket att göra med
svenska sparbanksföreningar -— det åtminstone icke råder någon enhetlig uppfattning
om detta liksom heller icke bland sparbanksföreningens män i allmänhet.
Och när herr Christenson här hänvisar till ett uttalande, som varit inne
i Svensk Juristtidning och vilket väl en hel del av ledamöterna fått i särtryck,
skrivet av en av våra mycket duktiga häradshövdingar, ber jag få säga, att
örn herr Christenson åsyftar samme person, denne i brev till mig sagt, att
Kungl. Maj :ts förslag ju är något annat än sakkunniges förslag och att man
enligt Kungl. Maj :ts förslag icke kan ha mycket att invända, även örn man kritiserat
sakkunnigeförslaget. Vi få inte glömma, herr Christenson, att de, som
yttrat sig över sakkunnigebetänkandet, haft att yttra sig över någonting annat,
som i vissa stycken företett rätt väsentliga olikheter mot det förslag, som nu
ligger på riksdagens bord. Det är ju också så, att på grund av frågan örn
säkerheten och tryggheten häradshövdingar, borgmästare och stadsdomare m. fl.
icke vilja ha detta system. Det är ju väl sörjt för att örn fastighetsbokföringen
icke är ordnad på sådant sätt, att man med större säkerhet kan använda sig_ av
detta aktsystem, man ju kan vänta därmed intill dess man får en omläggning
av själva fastighetsbokföringen. Det är ju i 12 § val sörjt för, att systemet
inte kommer att införas mot domarens bestämda vilja, örn han exempelvis
skulle säga, att han icke anser, att frågan ännu är så ordnad, att vi kunna
våga att gå in för detta system. Utskottet understryker detta, när utskottet
säger: »Utskottet utgår emellertid från, att systemet ej införes vid annan domstol
än sådan, där särskild tjänsteman stadigvarande fungerar såsom inskrivningsdomare,
och där denne liksom ock häradshövdingen eller borgmästaren
funnit systemet utan olägenhet kunna tillämpas.» Det förefaller mig sålunda,
herr talman, som örn det vore mycket väl sörjt för, att man inte ger sig in i
några äventyrligheter härvidlag. Och jag vill än en gång understryka vad jag
sade i början, nämligen att den, som icke sysslar eller sysslat med den bokföring
det här gäller, icke har lika säkert omdöme som den, som gör det. Jag
har dock för min del kommit till den bestämda uppfattningen, att detta system
för förande av fastighetsböcker är att föredraga framför det system, vi nu
ha. Och Kungl. Maj:ts av utskottet i allt väsentligt tillstyrkta förslag kommer,
det är min fasta förvissning, att medföra en förenkling^ som innebär en
besparing och för den stora allmänheten ger möjligheter att få ärendena expedierade
på ett snabbare sätt än som nu är möjligt.
Nu skall jag icke säga mer örn den saken utan endast några ord angående
den del, som rör herr Schlyters motion om avskaffande av inteckningsförnyelse.
Herr Christenson vet ifrån utskottet, att jag för min del har varit något tveksam
om, vilket som skulle vara det bästa — att ha det som vi nu ha det eller
att gå in för ett avskaffande av inteckningsförnyelserna. Som herr Christenson
här säde, kan det anföras skäl för båda ståndpunkterna, vilket ju också
utskottet givit tillkänna, när det tillstyrkte motionen. När jag trots en viss
tvekan härvidlag ändå varit med örn utskottets förslag, har det varit därför,
att utskottet skrivit på ett så försiktigt sätt, att jag icke haft anledning att
motsätta mig skrivelsen, då jag tror att det kan vara fördelaktigt, att denna
sak blir närmare utredd och prövad. Vidare tror jag icke, att det är riktigt,
herr Christenson, att försöka skrämma med de där stora kostnaderna av 700,000
kronor. Nu har ju icke herr Christenson hittat på denna siffra, ty den finnes
i handlingarna, Men när man ser dessa siffror, framhållna på ett sådant sätt,
som herr Christenson framfört dem i sin reservation — och. lian har särskilt
givit en antydan om, att det icke kan vara lämpligt i dessa tider att gå in för
Onsdagen den 11 maj f. ro. 35
dessa stora kostnadsökningar — så få vi tänka på, att det här icke är fråga
om att öka statsbudgeten eller att — om det nu skall bli en lag örn upphävande
av inteckningsförnyelserna — dessa 700,000 kronor skola komma på statsbudgeten
inom ett år. Herr Christenson har skrivit det hela så, att man vid hastig
läsning kan få den uppfattningen, att herr Christenson vill göra gällande, att
utgiften kommer redan på nästa budget, men så är det ju inte. Nu minns herr
Christenson liksom alla, som närmare trängt in i denna sak, att de sakkunniga,
som föreslogo ^ett upphävande av inteckningsförnyelserna, hade tänkt
sig, att man finge gå mycket^ sakta fram härvidlag, och att de vidare tänkt
sig en övergångsperiod^ på 10 år, innan man verkligen skulle kunna komma in
1 de nya hjulspåren. Vidare tror jag inte det är riktigt att nu räkna och säga,
att det kommer att kosta oss 700,000 kronor, ty det bör naturligtvis allvarligt
i samband därmed tas under omprövning, i vad mån och i huru hög grad som inskrivningsdomarna
få ersättning för de förlorade sportler, de nu gå miste om.
Efter allt afdöma, kommer det väl att bli så, att man måste, örn man går in
för avdrag på alla områden i fråga örn löner, också gå in för en minskning
även här, varför den uppgivna summan väl icke torde vara någon siffra, som
vi behöva hålla oss till, eller något som bör särskilt avskräcka.
Nu skall jag, herr talman, inte säga mer. Som utskottsutlåtandet visar har
jag och alla vi lekmän, som suttit i första lagutskottet, kommit till den uppfattningen,
att reformen är god och bör genomföras, en uppfattning till vilken
även flertalet av våra ärade kamrater där, som sitta som domare, anslutit
sig. Vi ha också delat justitieministerns och regeringens uppfattning, att denna
reform är önskvärd och bör genomföras.
Jag slutar alltså, herr talman, med att yrka bifall till vad utskottet här hemställt.
Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.
Herr Grapenson: Herr talman! Jag har icke haft tillfälle att närvara
i utskottet vid justeringen av det föreliggande utlåtandet, och mitt namn är därför,
som herrarna funnit, försett med en stjärna. Då utskottsutlåtandet emellertid
icke riktigt anger min ställning i frågan — den kan ju inte behöva betyda
så mycket ■—• men den är i varje fall en ståndpunkt i ärendet — nödga^ jag
säga några ord.
Jag skall lova att icke uppehålla herrarna en längre tid utan fatta mig
så kort det är möjligt,. Denna fråga är vidlyftig och det skulle mycket val gå
för sig att diskutera mer än en dag i detta ärende. Utskottet sysslade därmed
5 eller 6 dagar, örn jag inte minns fel.
Örn jag varit närvarande vid justeringen, hade jag helt visst kommit att
följa herrar Borell och Christenson. Min betänksamhet i denna fråga riktar
sig särskilt gentemot aktsystemet. Och jag är i all synnerhet misstänksam
gentemot de s. k. realaktema, ett förvaringssätt av dessa viktiga handlingar, som
ett domarkansli har att mottaga i rikligt mått, i lösa pärmar eller omslag utan
att handlingarna på något sätt bli inbundna. Jag medger att detta system kan
sagås teoretiskt prestera en fullgod säkerhet under förutsättning, att akterna
eller pärmarna skötas mycket omsorgsfullt. Huru de emellertid i framtiden
bli skötta, därom kunna vi icke nu uttala oss. Den saken kan avgöras först,
låt oss säga, hundra år härefter, då ett flertal domare och biträden skött örn
kansliet. Med den lilla erfarenhet jag har av skötseln av dylika konvolut, där
lösa handlingar inläggas till förvaring, har jag upprepade gånger sett, huru
lätt det går, att en viktig handling, som rätteligen skulle ligga i ett visst omslag,
kommer på villovägar. Det kan vara en god vän till vederbörande häradshövding
i detta fall, som begär att få låna cn handling för en kortare tid, det
Nr 44.
Ang. lag om
uppläggande
w nya fastighetsböcker
för landet
m. m.
(Forts.)
Nr 44. 36
Onsdagen dea 11 maj f. m.
Ang. lag orri
uppläggande
av nya fastighetsböcker
för landet
m. ra.
(Forts.)
kan vara en tjänste- eller ämbetsman, som behöver handlingen, och får låna
den, eller det kan rent av vara ett ämbetsverk på de centralare platserna av
landet, som av en eller annan anledning önskar få taga del av en viktig handling.
Vem kan under alla dylika förhållanden garantera, att den utlånta handling
återställes och återbördas det omslag, vari den är avsedd att förvaras?
Systemet med de s. k. kronologiska akterna, där handlingar förvaras inbundna
i böcker, tillförsäkrar en vida större garanti för handlingarnas bevarande
för kommande tider.
Jag tror nu icke, att denna reservation kommer att resultera i att kammaren
går emot utskottet, men jag vill vid detta tillfälle uttala, att det i sådana fall,
då ifrågasatta realakter komma att inrättas, åminstone ses noga till, att de ämbetsverk
och de domarekanslier, som skola handhava dessa akter, äro utrustade
med tillräckliga arbetskrafter, så att en lämplig person kan ägna nödig tid och
omsorg åt realaktemas vård.
Beträffande en hel mängd domarekanslier ute i landet är det väl ofta så, att
de arbeta med en ganska liten arbetskraft. Aktsystemets införande kan tänkas
ge anledning till yrkanden örn förstärkta arbetskrafter i dessa kanslier.
Detta är synpunkter beträffande realakterna, som jag omöjligen kan komma
över. Jag kan icke inse, att systemet lämnar den säkerhet, man har rätt att
fordra av ett ämbetsverk av den betydelse som domarekansliet har, där handlingar
av oerhört vittgående betydelse förvaras, handlingar som kunna behöva
tagas fram kanske mera än hundra år efteråt.
Vidare har jag också fäst mig vid kostnadssynpunkten. Vi ha ännu det s. k.
fastighetsregistreringsarbetet, som pågår och kräver kostnader —- den upplysningen
har jag fått. Utskottet har nu enhälligt gått in för inrättandet av
nya fastighetsböcker, vilka komma att draga avsevärda kostnader. Sagda böcker
komma att göra anspråk på stora utrymmen i domarkanslierna, väcka frågor
örn kommande nybyggnader och utvidgningar å tingshus landet runt. Skall
nu också detta realaktsystem komma till användning, är det att emotse att även
det skulle bidraga till att öka de framtida kostnaderna på detta område.
Jag kan för min del icke inse, att reformen är så brådskande och så viktig,
att vi just under dessa tider böra gå in för så mycket nytt på en gång — i all
synnerhet som det enligt min uppfattning, såsom jag nyss i korthet sökt visa,
också lämnar åtskilligt övrigt att önska ur säkerhetssynpunkt.
Det vore åtskilligt annat att säga i ärendet, men jag gav i början av mitt
anförande ett löfte, att jag icke skulle uppehålla kammaren någon längre tid.
Jag har blott velat helt kort angiva min syn på saken, och med dessa ord ber
jag, herr talman, få förklara min anslutning till den av herrar Borell och
Christenson avgivna reservationen, till vilken jag för min del yrkar bifall.
Herr Christenson: Herr talman! Herr Lindqvist yttrade, att reservan
terna
hade ofullständigt citerat lagrådet. Vi hade ju citerat lagrådet för att
styrka vår egen uppfattning, att, då det gäller mera komplicerade ärenden och
då det kanske måste göras vidlyftiga anteckningar, aktsystemet är mycket
otillfredsställande i jämförelse med protokollsystemet. Och samma uppfattning
kommer ju till uttryck i det uttalande av lagrådet, som citerats i reservationen.
Riktigheten av detta uttalande står fast oavsett vad lagrådet senare
i sitt yttrande anfört och oaktat lagrådet, med vägande mot varandra av olika
omständigheter, förklarat sig vara med örn, icke, som herr Lindqvist slutligen
sade, att tillstyrka förslaget, ty det har icke lagrådet gjort, utan att icke avstyrka
detsamma. Det ligger en viss skillnad i dessa uttryckssätt. Kanske
man får säga, att av de använda ordalagen synes framgå, att lagrådet ställer
sig ganska ljumt till förslaget örn avskaffande av protokoll i inskrivningsåren
den.
Onsdagen den 11 maj f. m.
37 Nr 44.
Så påpekade också herr Lindqvist, att då jag gjort gällande, att det icke
kan bliva någon väsentlig arbetsbesparing eller helt enkelt ingen arbetsbesparing
alls, om man inför aktsystemet, så kunde han hänvisa till, att lagrådet
sagt, att protokollets borttagande skulle komma att medföra i vissa fall väsentlig
arbetsbesparing. Ja, men det är väl så, att detta uttalande av lagrådet
icke bara syftar på den begränsade åtgärden att byta ut protokollet mot ett
dagboks- och aktsystem, utan sannolikt också och kanske framför allt avser
den av protokollets avskaffande automatiskt följande konsekvensen, att utskrivningen
av protokollet bortfaller. Därigenom uppstår ju uppenbarligen en
högst betydande arbetsbesparing. Och det är antagligen detta som lagrådet
syftar på i sitt uttalande, ty jag har verkligen svårt att förstå, att man skulle
kunna säga, att blotta utbytandet av protokollet mot t. ex. realaktsystemet
skulle medföra en väsentlig arbetsbesparing. Men nu är det ju så, att meningen
är, att även vid de domstolar, där protokollsystemet skall bibehållas,
protokollets utskrivande skall upphöra. Man kan sålunda även med bibehållande
av protokollsystemet vinna den arbetsbesparing, som lagrådet förmodligen
syftat på.
Sedan sade herr Lindqvist, att han hade talat med den domare, som jag citerade
(— herr Lindqvist: Det sade jag inte.) —- Jag fick det intrycket; jag
ber örn: ursäkt, örn jag misstog mig. Kanske han säde, att han varit i förbindelse
med domaren? (— herr Lindqvist: Ja — ja, kanhända i andra hand.)
Denne domare hade yttrat, att han vore nöjd med Kungl. Maj:ts förslag (—
herr Lindqvist: Det sade jag inte—■.) Ja, kanske det var, att han (domaren) numera
icke hade någonting att invända mot Kungl. Maj:ts förslag? Yad jag citerade
av hans uttalande i en juridisk tidskrift utvisade, att han i säkerhetshänseende
gav protokollsystemet bestämt företräde framför aktsystemet. Örn
han sedan kommit till en annan uppfattning, så att han i alla fall ansett sig
kunna gå med på Kungl. Maj:ts förslag, så får det ju stå för hans egen räkning.
— Jag har icke varit i någon som helst förbindelse med denne domare
och jag känner honom icke. Jag har endast läst hans citerade yttrande.
Vidare gjorde herr Lindqvist gällande, att det skulle finnas en motsättning
mellan vad jag uttalat i min motion örn förhållandena i Danmark och vad som
skrivits i reservationen om dessa förhållanden. Jag har svårt att förstå det.
Det förekommer ju en del härom- i reservationen, som icke står i motionen, men
jag kan ej finna, att uttalandena på något sätt strida mot varandra.
Herr Lindqvist framhöll även de av utskottet uppställda starka garantierna
mot ett förhastat införande av ett aktsystem:. Systemet skulle icke få införas,
såvida icke häradshövdingen och i stad borgmästaren gav sitt samtycke därtill.
Ja, herr Lindqvist, men detta står icke i lagen. Utskottet säger sig visserligen
utgå från dessa förutsättningar, och det kanske får antagas ha samma betydelse.
Men nog tror jag det varit bättre, örn dessa garantibestämmelser hade
fått flyta in i lagen. Utskottsutlåtandena bli ju tillgängliga endast för ett
ringa fåtal.
Jag vill för övrigt inom parentes framhålla det egendomliga i, att häradshövding
här har satts vid sidan av borgmästare, vilket jag tror är ganska ovanligt.
I likartade fall torde alltid häradshövding och rådstuvurätt sättas vid
sidan av varandra. Men här har man helt plötsligt upphöjt borgmästaren och
låtit honom få ett avgörande ord, oavsett vad hans rådstuvurätt, kanske bestående
av flera lagfarna män, som kunna vara mycket sakkunniga på detta område,
ha att anföra.
Sedan väntade jag mig, att herr Lindqvist skulle svara något på min undran
över, att utskottet icke alls berört frågan, vad ett genomfört aktsystem skulle
komma att draga för kostnader. Men det fick jag icke något besked om av herr
Lindqvist.
Äng. lag om
uppläggande
av nya fastighetsböcker
lör landet
m. m.
(Forts.)
Nr 44. 38
Onsdagen den 11 maj f. m.
Ang. lag om
uppläggande
av nya fastighetsböcker
för landet
m. m.
(Forts.)
Med avseende å frågan om avskaffande av inteckningsförnyelserna yttrade
herr Lindqvist, att nian icke skulle komma och skrämma med kostnader, och
att jag här hade yttrat mig på ett sätt, som om staten genast skulle till nästa
budgetår få betala ut kanske 700,000 kronor. Nej, det har jag icke sagt! Jag
har endast sagt, att det är uppenbart, att avsevärda kostnader komma att
drabba statsverket, men att det skulle bli omedelbart, det vill jag icke påstå.
Särskilt nu måste det anses betänkligt, att riksdagen tager initiativ till utredning
örn förslag till åtgärder, som ovillkorligen måste föra med sig betydande
kostnader. Det var det, som jag framhöll.
Sedan sade herr Lindqvist, att de sakkunniga velat gå så sakta fram'' och
föreslagit en lång tid, under vilken detta förslag skulle genomföras. Men, herr
Lindqvist, jag tyckte, att en av de sakkunniga, som ju är huvudmotionär i
ärendet, han ville visst icke gå så långsamt fram, utan han har ju tvärtom yrkat
på beslut örn en skrivelse till Kungl. Majit med begäran, att Kungl. Majit
skulle inkomma med förslag till nästa års riksdag. Jag tycker den takten icke
är så vidare långsam.
Ja, herr talman, jag har ingen anledning att icke vidhålla mina yrkanden.
I
Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Jag begärde ordet närmast med
anledning av herr Grapensons anförande, som för mig här var en stor överraskning,
icke minst hans yrkande. Ty herr Grapensons deltagande i detta
ärende inom utskottet har icke varit sådant, att det fanns anledning tro, att
herr Grapenson i dag skulle uppträda och yrka avslag.
Det kan väl förekomma, att man har suttit i ett utskott och icke haft någonting
att invända och därför icke gjort något yrkande, men det sedan, när
saken kommer före i kammaren, framkommer sakuppgifter, som gör, att man
måste ändra den i utskottet intagna ståndpunkten. Men det har aldrig förekommit
förut i första lagutskottet, att den, som i utskottet icke gjort något yrkande
om avslag, sedan gått upp i kammaren och yrkat avslag. Jag har icke
stillatigande kunnat åhöra detta utan bär velat säga dessa ord.
Till herr Christenson vill jag endast göra en enda kort replik. Herr Christenson
säger, att lagrådet icke hade tillstyrkt. Jag läste ju upp, vad lagrådet
sagt. Och sedan får herr Christenson tolka det hur som helst — vare sig på ena
eller andra sättet. Men herr Christenson kan icke säga annat än att uttalandet
var fullt korrekt återgivet ifrån papperen.
Sedan ett annat ord till herr Christenson. Herr Christenson säger, att i lagen
icke finnes given någon garanti för att domaren får det inflytande på saken,
som han borde ha. Men det är väl ändå icke riktigt, herr Christenson. Jag
läste icke upp 12 §, men när herr Christenson nu säger, att det icke finnes någon
garanti i själva lagen, tillåter jag mig läsa upp första stycket av denna
paragraf, vari det heter: »Beträffande domsaga å landet eller stad med rådstufvurätt,
där det med hänsyn till fastighetsförhållandena och andra omständigheter
prövas lämpligen kunna ske, må Konungen, efter häradshövdingens
eller rådstuvurättens hörande, förordna örn inrättande av akter för tillvaratagande
av handlingar och utredning i inskrivningsärenden.»
Med denna lagtext och med detta uttalande, som utskottet gjort, vore det
märkvärdigt, örn det icke funnes tillräckliga garantier.
Herr Nilsson i Antnäs: Herr förste vice talman! Med all respekt för reservanterna
här, som ju äro lagkarlar, har jag dock icke ändå för min del
kunnat gå med på deras reservation. Jag tycker verkligen, att utskottsförslaget
här skulle kunna tagas utan någon som helst tvekan.
Det är emellertid en passus, som jag är särskilt angelägen örn att för kammarens
ledamöter få läsa upp och få till dagens protokoll antecknat. Efter
Onsdagen den 11 maj f. m.
39 Nr 44.
det att utskottet tiar redogjort för sin ståndpunkt och bemött vissa uttalanden,
som ha gjorts ifrån några myndigheters håll, så säger utskottet bl. a.:
»Vid övervägande av nu anförda och andra i ärendet framkomna synpunkter
har utskottet för sin del kommit till den uppfattningen, att möjlighet bör beredas
att i praktiken pröva pålitligheten och ändamålsenligheten hos ett inskrivningssystem
utan protokoll. De i förslaget angivna villkoren för införande
av dylikt system böra härvid vara gällande. Utskottet utgår emellertid från
att systemet ej införes vid annan domstol än sådan, där särskild tjänsteman
stadigvårande fungerar såsom inskrivningsdomare och där denne, liksom ock
häradshövdingen eller borgmästaren, funnit systemet utan olägenhet kunna tilllämpas.
I anseende till den meningsskiljaktighet, som yppats beträffande valet
av aktsystem, har utskottet vidare funnit lämpligt, att jämväl denna fråga
underställes den praktiska erfarenhetens vittnesbörd. Utskottet anser sig därför
böra föreslå vissa ändringar i 14 § i förslaget till lag med särskilda bestämmelser
om handläggning av inskrivningsärenden.»
Om herrarna titta på 14 §, så finna ni att detta också är verkställt.
Vidare fortsätter utskottet: »Dessa ändringar innebära i huvudsak, att det
kronologiska aktsystemet tillägges samma berättigande som realaktsystemet.
Enligt utskottets förslag skall Kungl. Maj :t i förordnande angående inrättande
av akter angiva, vilket system som skall tillämpas. Emellertid vill utskottet
härvid med bestämdhet förutsätta, att annat system ej införes, än vad nyssnämnda
myndigheter själva funnit med tryggheten förenligt.»
Jag tycker bara detta säger så pass mycket, att det vittnar örn att här föreligger
ingen risk. Bägge systemen få nu prövas vid sidan av varandra, och
vi måste väl ha det förtroendet för våra domhavande — det säger sunda förnuftet
— att vi förvänta, att de icke komma att föreslå införandet av ett system,
som dels skulle bliva mera besvärligt för deni och dels skulle förringa
rättssäkerheten. Det är uppenbart, och det säger som sagt sunda förnuftet.
Och det system, som befinnes bra, det kommer givetvis att gå segrande fram.
Ja, jag kan icke underlåta att uttala samma förvåning över herr Grapensons
uppträdande, som herr Lindqvist nyss gjorde, ty i utskottet — såvitt jag
kunnat finna — och jag var med om hela behandlingen — uttalade herr Grapenson
aldrig någon avvikande mening eller något som överhuvud taget tydde
på, att han skulle vara sinnad att ansluta sig till reservanterna.
Herr förste vice talman, jag är ju lekman, som här tidigare har betonats, men
trots detta måste man ju intaga en ställning här, och jag har verkligen försökt
att efter bästa förmåga sätta mig in i detta ärende och slutligen kommit till
den ståndpunkt, som jag intagit. Och det har intet förekommit, som kunnat
ändra min uppfattning i frågan, varför jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.
§ IL
Herr statsrådet Hamrin avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 252, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld; och
nr 253, angående godkännande av ett avtal mellan Sverige och Danmark för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande direkta skatter.
Kammaren beslöt enhälligt att omedelbart remittera förstnämnda proposition
till bankoutskottet.
Propositionen nr 253 bordlädes.
Äng. lag om
uppläggande
w nya fastig
hetsböcker
för landet
m. m.
(Forts.)
Nr 44. 40
Onsdagen den 11 maj f. m
Äng. lag om
uppläggande
av nya fastighetsböcker
för landet
m. m.
(Forte.)
§ 12.
Fortsattes föredragningen av första lagutskottets utlåtande nr 32; och yttrade
därvid:
Herr Grapenson: Herr talman, mina herrar! Bara ett par ord med an
ledning
av den bestraffning, jag fått av två aktade fäder i första lagutskottet.
Det var beklagligt, att jag var borta vid justeringstillfatlet. Jag ber dock
att få erinra herrarna örn att jag tidigare hade ett yttrande om huru lätt
handlingar i en akt kunna förkomma, ett yttrande, som nog var så gott som
ordagrant lika det, jag nyss hade här i kammaren.
Jag tillåter mig också att påminna örn huru ordföranden sade åt någon
ledamot, som kom in efteråt: »Herr Grapenson har hunnit yttra sig, han
ogillar realakterna men kan i viss mån tolerera de kronologiska.» Jag tror
mig också med all säkerhet kunna påstå, att herr Nilsson i Antnäs icke satt
inne i utskottet vid detta tillfälle. Det kan hända, att samma förhållande
ägde rum med herr Lindqvist. Det senare kan jag dock icke säga bestämt.
Jag vill vidare erinra örn, att det preliminära beslutet i utskottet — jag betonar,
att beslutet var preliminärt, fattades under en tämligen nervös sinnesstämning.
Man ville nästan till vad pris som helst få slut på den långa diskussionen,
och klubban föll hastigt. Jag vill ännu erinra örn att en paragraf
i lagförslaget stod öppen — jag minns inte numret — vilken § presidiet skulle
utforma. Jag vill slutligen erinra om, att utskottets motivering icke ännu var
utskriven vid detta tillfälle. När jag sålunda icke förr än efter justeringen
kunnat taga del av utlåtandet, har jag icke med bästa vilja i världen kunnat
finna annat än, att jag nu har full frihet att framlägga min uppfattning örn
det föreliggande lagförslaget. Jag kunde som sagt icke uttala mig vid justeringstillfället
och icke heller då avlämna någon reservation. Det beslut, som
fattades i min närvaro, var preliminärt.
Herr Christenson: Herr talman! Endast ett par till herr Lindqvist i
Halmstad.
Jag sade i mitt föregående anförande, att det skulle vara bättre, örn det
bleve inskrivet i lagen, att övergång till aktsystem inte skulle få ske annat än
på framställning av häradshövding resp. rådstuvurätt, oaktat jag observerat,
att utskottet i utlåtandet säger, att utskottet förutsätter, att det inte skall ske
annat än i samförstånd med häradshövding eller borgmästare. Då svarade
herr Lindqvist mig med att läsa upp § 12 i lagen, där det står, att Konungen
kan, efter häradshövdingens eller rådstuvurättens hörande, förordna örn införande
av aktsystem. Det är just däremot, som jag riktat mig.
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav först
propositioner beträffande punkten A), nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan i berörda punkt, dels ock på bifall till samma hemställan med den
ändring, som därutinnan föreslagits i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Christenson, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i punkten
A) av utskottets förevarande utlåtande nr 32, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring, som därutinnan föreslagits i den vid utlåtandet fogade reservationen.
Onsdagen den 11 maj £. m. 41
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.
Vidare blev på herr talmannens därå givna proposition utskottets hemställan
i punkten B) av kammaren bifallen.
Härefter gav herr talmannen beträffande punkten C) propositioner dels på
bifall till utskottets i nämnda punkt gjorda hemställan, dels ock på avslag därå;
och biföll kammaren utskottets hemställan i förevarande punkt.
Punkterna D) och E).
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 13.
Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av förordningen
den 13 april 1883 angående förlagsinteckning, dels ock en i ämnet väckt
motion; och blev utskottets i nämnda utlåtande gjorda hemställan av kammaren
bifallen.
§ 14.
Härpå upptogs till behandling första lagutskottets utlåtande, nr 34, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn inteckning i jordbruks^
ventarier m. m.
Genom en den 19 februari 1932 dagtecknad proposition, nr 106, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till
1) lag örn inteckning i jordbruksinventarier;
2) lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbaden;
3) lag örn ändrad lydelse av 72 § utsökningslagen ;
4) lag örn ändrad lydelse av 4 och 29 §§ konkurslagen; samt
5) lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn
sparbanker.
Propositionen hade hänvisats till lagutskott och behandlats av första lagutskottet
utom såvitt anginge det under 5) omförmälda lagförslaget, i vilken del
propositionen hänvisats till bankoutskottet.
Utskottet hemställde, att förevarande proposition, i vad anginge de av utskottet
behandlade lagförslagen, måtte av riksdagen bifallas.
Vid utlåtandet voro fogade reservationer:
av herr Schlyter, som ansett, att förevarande proposition borde av riksdagen
avslås;
av herr Bissmark, vilken hemställt, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
ej måtte bifallas; samt
av herrar Lindqvist i Halmstad och Jönsson i Fridhill i fråga örn viss del
av utskottets motivering.
Nr 44.
Ang. lag örn
uppläggande
w nya fastighetsböcker
för landet
m. m.
(Forts.)
Ang. lag om
inteckning i
jordbruksinventarier
m.
m.
Nr 44. 42
Onsdagen den 11 maj f. m.
Ang. lag orri
inteckning i
jordbruksinventarier
m. m.
(Forts.)
Utskottets hemställan föredrog-s. Därvid anförde:
Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Ändamålet med det lagförslag,
som här föreligger, är att bereda jordbrukarna möjlighet att med fördel
belåna sina jordbruksinventarier, detta enligt ett uttalande, som chefen för justitiedepartementet
haft vid ärendets föredragning i statsrådet.
När man genomläser den kungl, propositionen, kan man konstatera, att det
nog är _rätt sällan, som ett lagförslag framlägges för riksdagen, bakom vilket
ligga så många uttalanden örn tveksamhet rörande den föreslagna lagstiftningens
ändamålsenlighet, nödvändighet och nytta. Av de hörda myndigheterna
lia en del ställt sig bestämt avvisande, ett mycket stort antal ha uttalat sin
tveksamhet, och endast ett fåtal har oreserverat anslutit sig till förslaget. Lagrådets
uttalande präglas av mycket stor tveksamhet. Denna tveksamhet har
särskilt kommit till uttryck i justitierådet Edelstams och regeringsrådet Afzelii
uttalande. Och vad slutligen första lagutskottets utlåtande beträffar,
kan detta, såvitt jag förstår, i lika hög grad betraktas som ett avstyrkande som
ett tillstyrkande. I det mycket korta uttalande, som lagutskottet gör på sidan
24 i sitt utlåtande, framhåller utskottet först, att vissa betänkligheter kunna
resas mot den föreslagna lagstiftningen och att man å densamma icke bör
grunda några större förväntningar örn förbättring av jordbrukarnas kreditförhållanden.
Utskottet anser sig emellertid icke böra avstyrka det framlagda
lagförslaget, särskilt med hänsyn till att arrendatorernas kreditmöjligheter
för närvarande äro synnerligen begränsade samt att vid fallande fastighetsvärden
uppsägning av lån mot fastighetsinteckning möjligen skall kunna i vissa
fall undvikas genom säkerhetens förstärkning med inventarieinteckning.
Detta är således de skäl, på vilka första lagutskottet anser, att riksdagen nu
bör gå till lagstiftning i detta betydelsefulla ämne.
Denna tveksamhet, som nästan på varje punkt kommer till synes, är, såvitt
jag förstår, synnerligen väl befogad. Den lagstiftning, som riksdagen nu inbjudes
att bekräfta, innebär ett inslående på en väg, där mycket stora risker
äro tillfinnandes. Jag vill inte bestrida, att det också finns skäl, som tala för
denna lagstiftning. Den sekundära jordbrukskrediten är för närvarande mycket
otillfredsställande anordnad, men jag ifrågasätter, örn man löser denna
mycket omfattande och komplicerade fråga genom ett bifall till detta lagförslag.
För min del tror jag det icke. På en punkt kan möjligen denna lag
tänkas medföra praktiska fördelar för en grupp av jordbrukare, och det är
för arrendatorernas del. För arrendatorerna kan det obestridligen medföra fördelar,
att de få möjlighet att belåna sina inventarier, men jag ifrågasätter, örn
den fördel, som här vinnes, är tillräckligt stor för att kompensera de uppenbara
nackdelar, som denna lagstiftning i andra avseenden kommer att medföra
för Sveriges jordbrukare.
Yad som gör, att jag nu särskilt anser mig böra framhålla dessa betänkligheter,
är, att denna lagstiftning skall genomföras i en ytterligt svår kristid för
jordbruket. Örn man för ett 20-tal år sedan framlagt denna proposition, skulle
man visserligen saknat de skäl för densamma, som kunna ligga i en hänvisning
till jordbrukets för närvarande ytterst bekymmersamma läge, men man
kunde å andra sidan gå till denna lagstiftning med större trygghet, ty då hade
man ett fastare underlag att bygga på. Man hade då möjlighet att något så
när överblicka, vilka konsekvenser denna nya kreditform kunde få; men i nuvarande
ögonblick, då faktiskt grundvalarna vackla för Sveriges jordbruk liksom
för stora delar av vårt näringsliv i övrigt, anser jag denna lagstiftning ytterligt
betänklig. Jag skall endast peka på en punkt, som jag anser vara
ett starkt motiv för denna betänksamhet. Den har framhållits i propositionen,
den har understrukits av lagrådet och den utgör, såvitt jag förstår, egentligen
Onsdagen den 11 maj f. m.
43 Nr 44.
det enda motiv för första lagutskottet, när det tillstyrker propositionen, och
dock är detta motiv för mig snarare ett skäl för avstyrkande. Det är, när
man framhåller, att möjlighet till inventariebelåning kan för jordbruket innebära
den fördelen, att jordbrukare, som hotas av uppsägning av sina lån, kunna
genom att nu belåna sina inventarier åstadkomma en från bankernas sida
önskad hypoteksförstärkning. Ja, mina herrar! Här är just den praktiska
konsekvensen av denna lagstiftning tydligt angiven. Hur kommer det i själva
verket att gå? Jo, bankerna komma så fort denna lagstiftning är genomförd
att av en hel mängd jordbrukare fordra hypoteksförstärkning, förstärkning av
de säkerheter, som bankerna nu ha för tidigare lämnade krediter och lån till
jordbrukare. En massa jordbrukare tvingas därför att taga ut inventarieinteckningar
och lägga dem såsom förstärkt hypotek hos bankerna, och sedan äro
dessa jordbrukares personliga kreditvärdighet lika med noll. De kunna inte
få en växelkredit på 75 kronor, när de ha sina inventarier belånade. Jag tilllåter
mig att fråga, örn detta är ett sätt att hjälpa jordbruket. Jag tror, att
just denna omständighet är ett skäl för att med yttersta försiktighet taga på
denna lagstiftning just nu. Det kan tänkas, att den med mindre risk kan genomföras
under andra tider, men just nu kommer den att för ett mycket stort
antal jordbrukare försvåra och förvirra situationen i stället för att hjälpa dem.
Vad det svenska jordbruket nu behöver är icke ökade kreditmöjligheter, icke
ökade möjligheter att belåna sina inventarier, utan det är möjlighet att få bättre
betalt för sina produkter, och alla andra åtgärder äro mer eller mindre verkningslösa
i nuvarande situation. Kan man inte åstadkomma förbättrad räntabilitet
för jordbruket, hjälper man sannerligen inte jordbrukarna genom att
bereda dem ökade lånemöjligheter.
Jag vet, att det finns en klar majoritet för genomförandet av denna lagstiftning.
Jag skall därför inte framföra något yrkande, men jag anser mig böra
framhålla de betänkligheter mot den föreslagna lagstiftningen, som jag här i
största korthet antytt.
I detta yttrande instämde herrar Magnusson i Tumhult, Törnkvist i Karlskrona
och Lindman.
Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman! Såsom framgår av handlingarna
har frågan upprepade gånger varit före ända sedan mitten av 1800-talet,
utan att man dock lyckats komma fram till en lösning. Då emellertid jordbruksutredningen
år 1929 utarbetade reformerade bestämmelser för jordbrukskasseväsendet,
kommo vi underfund med, att möjligheten till inteckning i
jordbruksinventarier stod i nära samband med jordbrukskasseväsendet och
att ett genomförande av dylik inteckningsrätt skulle i hög grad stabilisera
och underlätta möjligheterna för jordbrukskassorna att existera på ett mera
tillfredsställande sätt. Av den anledningen kommo vi då att utarbeta ett
förslag till inventarieinteckning, som vi framlade i samband med förslaget
örn jordbrukskasseväsendets reformering. Emellertid lade Kungl. Majit icke
fram detta förslag för riksdagen, utan det har sedermera blivit bearbetat inom
departementet, och det förslag, som nu föreligger, skiljer sig i avsevärd mån
ifrån det, som då framkom. Det förslag, som utarbetades av jordbruksutredningen,
var ju avsett att åstadkomma en verklig panträtt i jordbruksinventarier,
och utgjorde således en avsevärt fastare belåningsform, men å andra
sidan medförde det den olägenheten, att bestämmelserna blevo ganska invecklade
och drogo med sig en massa följdändringar i olika lagar.
Det förslag, som nu föreligger, är ju endast, kan man säga, en utsträckning
av förlagsinteckningsinstitutet, så att nu gällande förlagsinteckningsinstitut
kommer att utsträckas även till jordbruksinventarier. Något annat
Äng. lag om
inteckning i
jordbruksinventarier
m. m.
(Forts.)
Nr 44. 44
Onsdagen den 11 maj f. m.
Äng. lag orri
inteckning i
jordbruksinventarier
m.
m.
(Forts.)
är det i själva verket inte. Men även denna form, som ju Ilar den fördelen,
att den är betydligt enklare, synes mig komma att innebära avsevärda fördelar,
även örn säkerheten liksom vid förlagsinteckning endast består i en förmånsrätt
vid konkurs.
Det är klart, att en lagstiftning av här ifrågasatt slag kan ses från olika
sidor och att den kan ha sina betänkligheter, men jag vågar i alla fall påstå,
att den har övervägande fördelar. Jag kan inte förstå, varför det skulle
vara farligare att ha en förlagsinteckning, då det gäller jordbruksinventarier,
än då det gäller en industri. Den största fördelen består ju däri, att en jordbrukare,
särskilt en arrendator, har större möjligheter att stå på egna ben.
Därigenom skulle den alltför långt utsträckta växel- och borgenskrediten i
avsevärd mån kunna inskränkas. Denna borgens- och växelkredit är ju en
mycket betänklig sak, ty den kopplar ihop den ene lantbrukaren med den
andre, och är olyckan framme, kan genom detta slag av kredit en hel rad
lantbrukare bliva intrasslade och dragas med i fallet.
Det kan ju knappast bestridas, att inte en sådan här anordning skulle innebära
avsevärt större möjligheter för särskilt arrendatorer och sådana jordbrukare,
som ha sina fastigheter högt belånade, att få en bättre och säkrare
kredit. _ Det är ju möjligt, att den säkerhet, som bjudes i form av en dylik
inteckning, inte är av den prima beskaffenhet, att den kommer att över allt
godtagas ensam för sig, utan att det i många fall kommer att fordras personlig
underborgen. Men det är givetvis bra mycket lättare att få en sådan
personlig borgen, örn man lägger en sådan inteckning såsom säkerhet hos
borgensmannen. Detta slag av borgen är ju av helt annan art och av mindre
riskfylld natur än exempelvis en växel eller en vanlig borgensförbindelse.
Det synes mig således, som örn fördelarna här äro påtagliga och de olägenheter,
som man nu framkonstruerar, äro av mera befarad natur.
Vad är det nu för olägenheter, som man tror skola uppstå? Ja, först
och främst säger man, att det kommer att öka skuldsättningen, och samtidigt
säger man, att det kommer att försvåra den personliga krediten. Detta
är ju två saker, som synas mig stå i viss motsättning till varandra, ty försvåras
den personliga krediten, är det väl ganska svårt att tänka sig, att
skuldsättningen kan ökas. Avsikten är inte att öka skuldsättningen, utan
avsikten är att bereda möjlighet till en omplacering av lånen, att ändra låneformema
för borgens- och växelkredit till en mera fast och långfristig kredit
med billigare ränta. Givetvis kan denna möjlighet till förlagsinteckning missbrukas
liksom allting här i världen, men handhaves den med förstånd och
som den bör handhavas, synes det mig alldeles uppenbart, att den bör bli
till avsevärd nytta.
Beträffande farhågan att lagförslagets genomförande skulle försvåra den
personliga krediten, vill jag meddela, att jordbruksutredningen vid övervägande
av detta för sin del ansåg, att det kunde vara till viss fördel, att
den personliga krediten bleve i viss mån handikappad. Hittills har det ju
varit vanligt, att man sprungit i alla möjliga banker och där haft växlar
och lån, men får man förlagsinteckning i en bank, blir man bunden vid
denna bank och är tvungen att ha sina affärer där och har svårt att få
kredit i en annan bank. Vi ansågo det vara en fördel, om så bleve fallet.
Örn det i detta avseende blir någon åtstramning, tror jag, att den kan vara
snarare till nytta än till skada.
Nu säger herr Anderson i Norrköping, att det särskilt i dessa tider kan
vara en viss risk att genomföra en sådan här lagstiftning. Jag tycker för
min del tvärt örn, att just i dessa tider, då kreditsvårigheterna äro så oerhört
stora och då många, som inte äga stort mer än sina inventarier, ha ytterligt
svårt att skaffa sig kredit, man bör bereda dem de möjligheter att
Onsdagen den 11 maj f. m.
45 Kr 44.
använda det kreditunderlag, som de ha, för att skaffa pengar och därigenom
komma över de svåra tiderna. Jag tror för min del, att det är riktigt, som
utskottet också anmärker, att det är just nu, som det kanske behövs mer
än någonsin på grund av fallande taxeringsvärden. Jag har den åsikten,
att det här förefinnes ett verkligt behov och att denna lagstiftning kommer
att bli till stor nytta och att den kan rädda åtskilliga ur denna svåra kris.
Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Jonsson i Risinge instämde häruti.
Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Det förslag, som här förelig
ger,
har liksom så många andra mer än en sida, och även örn förslaget kan
komma att medföra fördelar, får man dock icke förbise dess nackdelar.
Föreliggande lagförslag är enligt mitt förmenande bättre än jordbruksutredningens
tidigare förslag i ämnet. I sistnämnda förslag utgingo vi dock
ej från den utgångspunkt, från vilken herr Anderson i Norrköping i sitt
anförande här i dag utgick, nämligen att det skulle åstadkomma större möjlighet
för jordbrukarna att åsamka sig skulder, utan man ville tvärtom genom
denna anordning bereda möjlighet för jordbrukarna att lägga säkerhet
för sina skulder utöver den borgen, som de eventuellt kunde skaffa sig. Det
finns många, sorn inte ha någon fast egendom, som de kunna pantförskriva,
men val ganska stora värden i inventarier och dylikt och som nu lia svårt
att skaffa sig kredit. Den föreslagna anordningen bör enligt mitt förmenande
bereda någon trygghet för borgenärer och därför lättare att få sådan.
Inte tänkte jag mig, att förslaget skulle medföra större möjlighet till ökad
kredit. Skulle det innebära större möjlighet till ökad kredit, större skuldsättning,
som herr Anderson i Norrköping uttryckte det i sitt anförande,
skulle jag vara den siste, som skulle gå med på det. Jag skulle tvärtom
mena, att förslaget skulle innebära, att man finge lägga örn sina krediter
på så sätt, att man finge dem samlade. Som det nu är, är det verkligen
illa beställt med krediterna, därför att man inte överhuvud taget vet var låntagare
ha sina lån placerade, vilket mången gång försvårar bedömandet av
deras kreditvärdighet. Genom detta förslags genomförande skulle, kan man
antaga, det bli bättre ordning med dessa förhållanden. I stället för att, som
nu rätt allmänt är praxis, affärsmän äro jordbrukarnas förlagsgivare, som
mången gång gör dem beroende i icke önskvärd utsträckning, bör erforderligt
rörelsekapital kunna anskaffas med tillhjälp av inventarieinteckning.
Herr Anderson i Norrköping anförde, att det icke är med sådana åtgärder
som avse en ökad skuldsättning, man skall hjälpa jordbruket. Jag är överens
med herr Anderson i Norrköping därom, örn vi diskutera jordbrukets
räntabilitet, men den frågan och möjligheten för anskaffande av nödigt driftskapital
äro vitt skilda. Det finns människor, vilka sakna tillräckligt kapital
men ha goda förutsättningar att driva en rörelse, där det behövs större
kapital än man själv disponerar. Man skall då med de inventarier, vartill
kapital använts, få en möjlighet att ställa säkerhet, som i viss mån tryggar
borgenärer, vilka anse att vederbörande låntagare har förutsättningar att
kunna reda sig. Med förlagsinteckning är det likartat. En förlagsinteckning
tages icke av en bank såsom säkerhet för lån, med mindre det finns
borgen bakom.
Vad som egentligen föranledde mig att begära ordet var en annan sak. Utskottet
har mycket understrukit vad herr Anderson i Norrköping i sitt anförande
underströk, nämligen att man med dessa inventarieinteckningar skulle
ge ett uppslag åt bankerna att söka en ytterligare förstärkning av de säker
-
Äng. lag om
inteckning i
jordbruksinventarier
m. m.
(Forts.)
Nr 44. 46
Onsdagen den 11 maj f. m.
Ang. lag om
inteckning i
jordbruksinventarier
m.
m.
(Torts.)
heter, som tidigare utgjorts av inteckningar i fastighet, och som tidigare ha
ansetts tillräckliga. Bankerna komma givetvis att försöka detta, i den mån
det anses behövligt och den personliga kreditvärdigheten inte är sådan att
den räcker. Jag tycker emellertid inte, att utskottet hade behövt antyda
detta, att bankerna skulle behöva, örn icke en fastighetsinteckning räckte, använda
dessa inteckningar. Jag vill emellertid inte ställa något yrkande om,
att detta uttalande skall utgå ur utskottets motivering, men jag anser för
min del, att det icke har varit nödvändigt att så starkt trycka på detsamma.
Jag har hört sägas, att innebörden här skulle vara, att bankerna i vissa fall
skulle taga denna säkerhet som ett tillägg till en annan säkerhet. Jag tror
emellertid inte, att saken kommer att uppfattas på det sättet av bankerna.
Man har enligt mitt förmenande onödigt anvisat bankerna att pressa låntagarna
med säkerheter.
Herr Björkman: Herr talman! Det är naturligtvis inte med någon entusiasm
någon från lagutskottet drager i härnad för det beslut, utskottet fattat
att tillstyrka den kungl, propositionen, men vi, som stå kvar inom majoriteten,
ha känt ansvaret och icke lockats av den lätta lösningen att skriva oss som reservanter.
Jag tror, att var och en känner, att detta är en riskfylld sak, som vi ge oss
in på. Var och en är tveksam örn, huruvida detta kan vara till gagn eller icke.
Anledningen till att emellertid jag och mångå fler i utskottet gått med på detta
är, att vi haft en vederhäftig bakgrund för förhoppningar på något bättre. Den
ene av jordbruksutredningens ledamöter säger att man bär kan vänta »avsevärda
fördelar», den andre säger »stora fördelar». När sedermera Kungl. Maj:t
funnit, att det var »vägande fördelar» man kunde hoppas på med denna anordning,
samt lagrådet har låtit förslaget passera utan juridisk anmärkning, ha
vi funnit ansvaret inför den nuvarande situationen kräva, att man icke bör låta
något försök, som kan lända till någon lindring för jordbruket, ligga oprövat.
Det är ju så många ting som försökts i avseende å jordbruket i lagstiftningsväg:
spannmålsbelåning, lagerhus och det ena efter det andra. Men ej har mycket
därmed vunnits. Nu har man funnit en möjlighet vara att träda in för den
industriella vägens förlagsinteckningar även på jordbruksområdet.
När vi nu i. vårt betänkande särskilt angivit, att vi icke vilja avstyrka detta
försök utan vilja framhålla fördelar, mera gripbara fördelar, ha vi satt i första
rummet det som från jordbruksutredningen understrukits, att denna anordning
kan bli till fördel för arrendatorerna, dessa som stå utan möjlighet, om de
icke få detta, att i dessa tider ordna sin kredit. De hava här möjlighet till kreditsäkerhet.
. Det var det ena. Det andra var vad som herr Pehrsson påtalade,
att vi strukit under, att denna bestämmelse rörande inventarieinteckning skulle
innebära att man, örn det bleve fallande fastighetsvärden, skulle kunna förstärka
fastighetsinteckningarna. Detta är emellertid icke alls, herr Pehrsson,
något uppslag som vi givit bankerna. Bankerna lära nog förvisso veta, vad de
skola göra, och de kanske också läsa Kungl. Majlis proposition, där det är så
tydligt skrivet,. att bland de fördelar, man skulle kunna vinna, är den att vid
nedgång i fastighetsvärdet jordbrukaren kan hjälpas, så att han kan kanske
övervinna krisen. I detta fall säger departementschefen: »Ett viktigt skäl att
nu söka bringa till lösning frågan örn inventariebelåning synes även ligga i den
fara för sjunkande värden å jordbruksfastigheter, som den starka ekonomiska
depressionen inom jordbruksnäringen fört med sig. Gå fastigheterna ned i värde,
kunna ökade anspråk komma att ställas på säkerheten för lån, som lämnats
mot inteckning i dem. För mötande av sådana anspråk skulle möjligheten att
såsom ytterligare säkerhet kunna lämna inteckning i inventarierna utan tvivel
bliva av största betydelse.»
Onsdagen den 11 maj f. m.
47 Nr 44.
Sedermera komma vi till lagrådet, som säger, att det där skulle säkerligen
kunna äga ett gott värde, vara användbart som ett supplement till annan säkerhet,
exempelvis borgensförbindelse eller sekundär fastighetsinteckning. •— »Den
sedan några år tillbaka fortskridande nedgången i fastighetsvärdena», heter det,
»kan vidare komma att i många fall medföra behov av förstärkning av hypotek
i fastighetsinteckning till förekommande av uppsägning, som under den nuvarande
depressionen slralle kunna bliva ödesdiger för jordbrukaren.»
Det är med aktgivande på denna särskilt upprepade faktiska omständighet
lagutskottet har velat stryka under den särskilda vikten av, att detta bleve en.
förstärkning av de vanliga fastighetsinteckningarna. Den inteckningen behöver
naturligtvis inte lämnas i en bank. Detta kan emellertid göra, att en vederhäftig
jordbrukare — det är just för denne det är så värdefullt, har det understrukits
i propositionen, att få denna möjlighet — kan vända sig till enskilda personer,
kända i en bank, en sparbank i all synnerhet, och hos dem lägga dessa
inventarieinteckningar samt få dem som borgensmän i en bank.
Jag har icke,, såsom jag redan i början av mitt yttrande framhöll, med någon
som helst entusiasm lämnat min röst för detta lagförslag. Det hade varit mycket
angenämare att i en så tveksam sak stå som reservant. Jag har dock ansett
mera ansvarsfullt av oss, sorn: hava haft tvekan men blivit i viss mån övertygade
örn att vi genom att biträda förslaget göra jordbruket en tjänst, att
också stå för detta och icke avstyrka denna nya anordning.
Det är med dessa utgångspunkter, herr talman, jag ber att få tillstyrka lagutskottets
förslag.
Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet von Stockenström: Herr
talman! Det har icke av någon av de föregående talarna yrkats avslag på den
förevarande propositionen. Jag har därför ingen anledning att säga många ord.
Jag är emellertid uppkallad närmast av ett uttalande av herr Anderson i
Norrköping. Herr Anderson sade, att man inte i en kristid sådan som den nuvarande
borde gå in för denna lagstiftning. Jag har rätt svårt att förstå, hur
herr.Anderson därvid resonerar. Jag ger herr Anderson rätt däruti, att det som
vekligen kan hjälpa jordbruket naturligtvis är att finna utvägar att förbättra
och stärka jordbrukets räntabilitet. Men vi få å andra sidan inte glömma, att
vad som också kan^ hjälpa jordbruket är, att vi kunna ge jordbruket bättre och
sundare kreditförhållanden. Ett lägre ränteläge t. ex. är någonting som från
många håll påyrkas och som man hoppas på.
Skapandet av. en ny form av säkerhet, genom vilken man kan erhålla lån på
gynnsammare villkor än förut och kanske med lägre ränta än som gäller t. ex.
för borgenslån eller växellån, måste väl dock, menar jag, åtminstone kunna bli
till indirekt nytta för jordbruket. Jag har inte kunnat förstå i vilket avseende
som denna lags antagande skulle kunna bli till skada.
Nu befarade herr Anderson, att därest banker och andra kreditinrättningar
på grund av nedgående taxeringsvärden skulle komma att kräva förstärkning
av de säkerheter de innehade, så skulle jordbrukarna komma i svårigheter. Men
då vill jag säga, att det tror väl inte herr Anderson, att bankerna uraktlåta att
begära förstärkta, säkerheter, därest de så önska, även örn det icke finnes en
lag örn inventarieinteckning. Inte låta de då bli att begära förstärkning. Jag
kan mycket väl tänka mig, att det i mångå fall kan vara till fördel för en jordbrukare
att då kunna lämna en inventarieinteckning som ytterligare hypotek,
därest förstärkning påkallas.
Det har här talats örn, att frågan har sin särskilt stora betydelse för arrendatorerna.
Det vill jag ytterligare understryka. Det är ändå så, att för en
arrendator utgör inventariebeståndet den alldeles övervägande delen av hans
tillgångar i de flesta fall. Det förefaller rätt egendomligt, att han då inte skall
Äng. lag om
inteckning i
jordbruksinventarier
m. m.
(Forts.)
Nr 44.
Äng. lag om
inteckning i
jordbruksinventarier
m. m.
(Forts.)
48 Onsdagen den 11 maj f. m.
kunna använda dessa tillgångar som säkerhet i laglig form på något sätt. Även
för en jordägare utgör ju i allmänhet inventariebeståndet kanske ofta nog 20—
30 %, många gånger kanske mer, av fastighetens taxeringsvärde. Han har där
en tillgång som han nu icke kan använda som hypotek. Är jordbrukaren fastighetsägare
kan han skaffa sig inteckning, men örn en arrendator behöver lån,
får han uppdriva dem på annat sätt, med hjälpsav släktingar eller vänner eller
också genom växelkredit. Jag ser därför detta förslag som innebärande en möjlighet
att erhålla sundare och bättre kreditförhållanden. Jag kan icke förstå,
att dessa inteckningar i något avseende skulle kunna bli till skada. Jag tror
visserligen inte, att man får tillmäta frågan en överdriven betydelse. Jag var
själv med i jordbruksutredningen, då det första förslaget utarbetades. Jag hade
då anledning att ingående penetrera saken och kom också till den uppfattningen
— det var för över två år sedan •—- att detta är dock något, som kan bli till
gagn, ehuru man inte får tillmäta saken alltför stor betydelse.
Det kan också ha ett visst kuriositetsintresse att erinra därom, att då lagen
örn förlagsinteckning i industriella lager år 1883 antogs, restes just från lantmannahåll
starkt motstånd mot den lagen av den anledningen, att icke förlagsinteckning
också kunde omfatta jordbruksinventarier. Man lugnade sig emellertid
och gick med på förlagsinteckningslagen, först sedan uttalanden gjorts örn
att män med det snaraste skulle taga upp även denna fråga. Det skedde kort
tid efteråt i en utredning, som emellertid rann ut i sanden. Det har dröjt nära
femtio år, innan frågan har förts fram från en regering. Jag vill emellertid
hoppas att frågan nu skall lösas och att den i sin mån blir till gagn för jordbruket
och detta just i nuvarande kristid.
Herr Lithander: Herr talman! När det vid riksdagens öppnande i tron
talet
tillkännagavs, att Kungl. Maj:t skulle komma med en proposition, att för
jordbrukarna skulle möjliggöras belåning av deras inventarier så — det får jag
lov att säga — klack det till i mig. Jag reagerade starkt och gjorde den reflexionen:
Skall detta vara ett sätt att komma det betryckta jordbruket till
hjälp? När man vet, hur oerhört skuldsatt den svenska jorden i många fall är
och hur med de försvårade avsättningsmöjligheterna för jordbrukets produkter,
detta jordbruk, med de räntor som skola ut, blir just nu mycket klämt,
skall då ett möjliggörande av ytterligare skuldsättning vara den rätta vägen
att bringa hjälp? Jag tror för min del inte, att det är vägen. Kan man icke
målmedvetet rikta in strävandena på att öka avsättningsmöjligheterna och
åstadkommande av priser, som löna sig, så gör man sannerligen inte det svenska
jordbruket någon tjänst med att underlätta det för förut gäldbundna personer
att ytterligare sätta sig i skuld genom att belåna sina redskap, dessa
redskap med vilka de skola förvärva fram över.
Här har anförts, att det är arrendatorerna som främst skulle ha nytta av att
komma i åtnjutande av denna s. k. förmån. Det förhåller sig på det viset,
mina herrar, att örn en arrendator har pantsatt sina redskap, så är han berövad
den möjlighet han nu har att få kredit för en säck utsäde eller en säck
gödning. När den krediten skall lämnas, göras förfrågningar. Har han då
pantsatt inventarier eller gjort lösöreköp eller något dylikt, då är han stängd.
Jag är fullt övertygad örn, att man här är inne på en oriktig väg, och jag
har, herr talman, velat giva uttryck åt den uppfattningen, att den svenska riksdagen
här är inne på felaktiga vägar.
Med herr Lithander förenade sig herr Alströmer.
Herr Johansson i Brånalt: Herr talman! Då jag tillhör utskottsmajoriteten,
vill jag framlägga de skäl, som för mig varit bestämmande vid intagandet
Onsdagen den 11 maj £. m.
49 Nr 44.
av denna ståndpunkt. Ingen kan förneka, och jag gör det heller icke själv,
att vissa betänkliga konsekvenser kunna följa med denna lag. Men då man
drar litet grand sina slutsatser angående dessa betänkligheter och jämför dem
med de fördelar, denna lag obestridligen har — och det är ingen, utom den
siste talaren, som sagt emot detta — måste man erkänna, att detta förslag är
för arrendatorerna ovillkorligen till gagn och nytta. Då de kunna få penningar
genom belåning av sådana här inventarieinteckningar för billig ränta,
är detta obestridligen en fördel, som kommer arrendatorerna till godo. Förslaget
kommer också särskilt till nytta för de jordbrukare, som ha sina hemman
intecknade rätt så högt; men till följd av de sjunkande värdena, så måste
långivaren söka att få en bättre säkerhet än som föreligger i de belånade fastigheterna.
Jag tänker då närmast särskilt på sparbankerna. Jag är styrelseledamot
och ordförande i en sparbank där hemma, visserligen en liten sådan,
där vi belåna inteckningar. Det är där en småbruksbygd helt och hållet. Yi
ha belånat inteckningar i dessa småbruk så högt som vi ansett oss kunna utan
någon risk. Nu ha ju värdena på jordbruksfastigheter sjunkit avsevärt, och
vi ha redan, innan den nya taxeringen skett, diskuterat, att det och det hemmanet
icke ger full säkerhet för den belåning, som vi gjort på inteckningarna.
Det är då en given skyldighet för bankstyrelsen att se till och kontrollera, att
icke de pengar äventyras, som äro insatta i banken och som ligga under styrelsens
förvaltning. Vi måste naturligtvis vidtaga åtgärder för att få förstärkt
säkerhet i dessa fall, och det är givetvis icke lätt för en jordbrukare,
som gjort en sådan belåning, att kunna på ett tillfredsställande sätt förstärka
säkerheten. Yad borgen vidkommer, så har det kanske varit svårigheter att
få sådan förut, och det blir säkerligen hädanefter ännu större svårighet att få
förstärkt säkerhet genom borgen; och några avbetalningar på dessa inteckningslån
kan man heller icke vänta sig att få. Då ligger det en stor fördel för
dessa, som ha belånat jordbruksfastighet, att kunna skaffa den förstärkta säkerhet,
som sparbankerna fordra, utom genom inteckningar i fastigheten, även
genom s. k. inventarieinteckningar. Nu säger man, att härigenom blir det bara
mera skuldsättning. Ja, men på vad sätt skall man skaffa penningar? Dessa
bönder, som belånat sina inteckningar, till höga belåningsvärden, hur skola de
kunna existera i fortsättningen? Sparbanksstyrelsen har ovillkorligen plikt
gentemot insättarna att fordra en förstärkt säkerhet på ett eller annat sätt eller
avbetalning på lånet i fråga. Just genom dessa inventarieinteckningar kan
detta mycket väl låta sig göra.
Jag är efter noggrann prövning fullt och fast förvissad örn att denna nya
inteckningsform ovillkorligen blir till hjälp för en hel del; men naturligtvis
kan detta såsom allt annat missbrukas, det erkänner jag, men därför bör det
icke avslås.
Vi skola betänka dessa förhållanden, när vi taga ställning till denna lag,
och då ingen yrkat avslag på densamma, så hoppas jag också, att var och en
inser nödvändigheten av att biträda detta lagförslag, till vilket jag, herr talman,
ber att få yrka bifall .
Herr Paulsen: Herr talman! Jag är för min del övertygad, att det här
föreliggande förslaget icke kommer att hjälpa jordbruket, utan snarare kommer
att ytterligare stjälpa. Om vid en ny fastighetstaxering egendomsvärdena
komma att sjunka — och det är icke tal örn annat, än att de komma att sjunka
avsevärt — hur kommer det då att gå? Då komma naturligtvis bankerna att
begära förstärkning av den säkerhet, som de ha i fastighetsinteckningar.
När denna lag blir genomförd, så veta de lånebehövande, att det finnes möjlighet
att få inteckning i inventarierna, och då komma de också att begära att
få sådana inteckningar. Hur blir det sedan möjligt för en jordbrukare att efter
Andra hammarens protokoll 1982. Nr lik. 4
Ang. lag om
inteckning i
jordbruksinventarier
m. m.
(Forts.)
Är 44. 50
Onsdagen den 11 maj f. m.
Ang. lag om
inteckning i
| jordbruksinventarier
m. m.
(Forte.)
en sådan förpantning så att säga få något lån? Dessförinnan kunde en jordbrukare
av vänner och släktingar erhålla hjälp till lån, därför att de veta, att
utom den intecknade fastigheten finnes det inventarier till visst belopp. Men
efter en sådan lags genomförande, när utan ringaste tvivel bankerna lagt sig
till med denna säkerhet, så finnes det icke den nämnda möjligheten längre att
erhålla lån på annat sätt. Jordbrukarna komma då enligt mitt förmenande i
en betydligt mycket sämre ställning, om vi här skapa den möjlighet, som detta
lagförslag innebär.
Av den anledningen, herr talman, tillåter jag mig yrka avslag på föreliggande
förslag.
Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Jag har jämte en kamrat i
utskottet tillåtit mig att anteckna en reservation mot en viss del av utskottets
motivering. Men jag skulle icke begärt ordet, örn icke herr Paulsen yrkat
avslag på föreliggande förslag och gjort det med sådan tvärsäkerhet som han
gjorde.
För min del var även jag till en början mest inriktad på att gå emot detta
lagförslag, men det var, innan jag närmare satt mig in i detsamma och satt
mig in i den motivering, som anförts för förslaget. När jag det hade gjort
drogs jag mer och mer åt den sidan, att även om denna lag inte kan ge så
mycket, som man skulle önska, så kan den dock ge något, och det finnes icke
tillräcklig anledning att gå emot den. Jag tror icke det är riktigt såsom herr
Paulsen säger, att lagen icke hjälper utan stjälper; det tror jag är felaktigt.
Men när vi reserverat oss mot utskottsmajoritetens motivering, så var det
därför att vi ansågo, att utskottet tillstyrkt med en sådan gnällande motivering,
som här skett; ty även örn utskottet mycket noggrant prövat förslaget, så har
det dock icke varit i tillfälle att så noga pröva detsamma, som förslagsställaren
varit och så noga som man kunnat göra det inom departementet. Vi ansågo
därför, att utskottet skulle för sin del kunnat utan den här jämmern tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag. Ty det är väl ändå så, herr Paulsen, örn man
närmare tänker på det här, att nog är det väl större möjligheter för jordbrukarna
att härigenom komma ifrån en del kortfristiga lån och få nya lån på
längre tid och till billigare ränta än de kortfristiga lånen.
Det är därför utan tvekan, herr talman, som jag ber att få yrka bifall till
Kungl. Majlis och utskottets förslag.
Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Örn detta förslag framkommit
under något så när normala förhållanden inom jordbruksnäringen, så skulle
jag för min del utan någon tvekan ha motsatt mig förslagets genomförande.
Ty för var och en som något känner till de ekonomiska förhållandena, så måste
det framstå såsom tydligt och klart, att när det gått så långt, att jordbrukaren
måste belåna sina inventarier, så är hans ställning synnerligen svag. Men
förhållandena äro, Gudi klagat, ingalunda normala för närvarande; och det
lärer väl på många håll föreligga sådana ekonomiska förhållanden för jordbrukarna
att det bästa som de nu och för en tid framåt kunna eftersträva, är
att till nöds kunna hålla sig kvar på sina gårdar och för detta måls vinnande
måste de utnyttja alla de möjligheter, som kunna erbjuda sig.
Under sådana omständigheter har detta förslag för mig framstått såsom
en utväg, vilken man måste tillgripa, nämligen att belåna inventarierna. Men
örn den tillgripes, så måste man också göra klart för sig, att det är ingenting
annat, än att i någon mån, så att säga förlänga smärtan och förlänga möjligheterna,
allt under förhoppning att bättre tider för jordbruket skola inträda.
Onsdagen den 11 maj f. m.
51 Nr 44.
Jag vill uttala detta och samtidigt betona, att det är endast en hjälp för
stunden^ och under närvarande krisläge, men att den varaktiga hjälpen måste
sökas på andra vägar, som verkligen kunna förbättra jordbrukarnas ekonomi.
Jag kan dock icke taga på mitt ansvar att gå emot föreliggande förslag,
utan jag kommer, herr talman, att skänka detsamma min röst.
I detta anförande instämde herrar Edberg och Wirsell.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Jag skall anknyta till vad
den siste talaren yttrade, att det naturligtvis varit mycket önskvärt, örn detta
eller ett liknande förslag framlagts under vanliga, normala förhållanden.
Det är beklagligt, att så icke skett. Nu ha vi tyvärr icke sådana tider. Även
om man säger, att det bär är fråga örn att gripa efter ett halmstrå för att
rädda sig, så äro vi jordbrukare dock nästan tvungna att gripa efter detta
halmstrå. Vi hoppas väl alla, att vi skola få andra tider för jordbruket med
en annan ekonomisk inställning än för ögonblicket. Eljest kunde vi allihopa
lika gärna kasta yxan i sjön, ty då vore det ju alldeles hopplöst.
Nu har ju denna fråga, åtminstone på mina orter, varit uppe i 40 års tid.
Den har diskuterats på klubbar och sammanslutningar, där man haft arrendatorer
som medlemmar. För en arrendator av en stor egendom, på en 400 ä 500
tunnland jord, åtgår väl ett belopp av 100,000 kronor för den absolut nödvändiga
förlagsutrustningen. Troligen blir det väl ännu litet dyrare i maskinernas
tidevarv. Örn nu en sådan arrendator själv har 50,000 kronor att sätta in, så
ansågs det enligt äldre förhållanden, att han icke var någon hasardspelare,
utan att det var esperson, som verkligen hade något att sätta in. Då var det
kanske dock inte sa lätt för honom att ga till ett pär vänner eller anförvanter
och säga: vilja ni gå i borgen för mig för 50,000 kronor. Jag har hundratals
gånger från arrendatorer fått höra detta: mina inventarier och allt, som jag
är tvungen att ha, representera ett värde fem gånger så stort som den och
den bondens fastighet och inventarier tillsammans; han kan ställa realsäkerhet
för ett avsevärt belopp, örn han behöver göra ett lån, men jag kan inte
ställa säkerhet för någonting utan skall vara helt och hållet beroende av den
tillfälliga, krediten. Det sades här, och det låter ju så bestickande, att följden
skulle bli, att man inte skulle bli betrodd ens för en säck gödsel. Ja, go
herraj-, det är även manga gånger kinkigt, när det gäller dessa stora summor,
att få folk att gå i borgen. Och hur många gånger har inte denna kammare
uttalat sitt beklagande över borgenssystemet! Det har skett så ofta, att jag
behöver inte erinra därom. Nu förefaller det mig, som örn herrarna här resonera
på det sättet, att ett eventuellt beslut är detsamma som en tvångsåtgärd.
Det är, som örn det vore fråga om att tvinga folk att skaffa sig inteckningar
i jordbruksinventarier. Men ingen tvingar någon människa att göra det, utan
det står var och en fritt, örn man vill göra det eller inte. Då kan man väl inte
säga, att det är fråga örn att tvinga några olyckor pa folk. Kunde vi komma
undan en hel del lagar och författningar i vårt land lika bra som denna, så
skulle vi kunna prisa oss lyckliga. Här finns många lagar, som jag för min
del inte vill ha med att göra det allra minsta, men det slipper jag likväl inte.
Men denna lag kan man komma undan totalt. Jag behöver inte för denna
lags skull utsätta mig för en risk av 25 öre. Anser en arrendator eller mindre
jordbrukare, att det är fördelaktigare att låta bli, så kan han låta bli. Men
det är orimligt, att icke bereda de större arrendatorerna möjlighet att sätta in
en smula realsäkerhet — realsäkerheten må nu bli så stark den kan — när
de ha så stora värden, som de verkligen äro tvungna att ha för att sköta sina
stora jordbruk. Jag har aldrig kunnat sakligt bemöta deras skäl. Jag har
mast svara: det ligger åtskilligt i vad ni säga, men det är inte ordnat så. Jag
Ä ng. lag örn.
inteckning i
jordbruksinventarier
m. m.
(Forts.)
Nr 44. 52
Onsdagen den 11 maj f. m.
Ang. lag om
inteckning i
jordbruksinventarier
m. m.
(Forts.)
är visst ingen vän av jordbrukets skuldsättning utan vill på allt sätt hjälpa
till så, att den inte blir alltför farlig. Men det finns dock inga bärande skäl
för att yrka avslag på föreliggande lagförslag. Jag vågar säga, att det är
alldeles omöjligt att leta upp några sådana. Det är konstruktioner, mina
herrar, och ingenting annat, vad ni här anföra för avslagslinjen.
Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herr Persson i Trången.
Herr Hollertz: Herr talman! Då jag ansluter mig till dem, som anse,
att detta lagförslag bör genomföras, ber jag att få säga några ord.
Till de talare, som här gå emot förslaget, vill jag rikta den frågan: varför
vilja ni inte ge en jordbrukare, som behöver göra ett lån, tillfälle att som ''Säkerhet
därför förskriva de inventarier, han äger? Varför skulle detta inte kunna
tillåtas? Här har redan anförts, och jag vill för min del kraftigt understryka
det, att detta är väl bättre än att fortfara med växlar. Alla, som lia med jordbrukare
att göra och särskilt de som äro jordbrukare själva, veta, att det är
mycket vanligt med lösa skulder i form av växlar. För dessa växlar utgå ju
vid omsättning mycket höga räntor. Dessutom måste de omsättas minst fyra
gånger örn året och större och mindre amorteringar ske varje gång omsättning
sker. Med nuvarande skärpta kreditgivning fordra bankerna större avbetalningar
vid omsättningarna. Är det bättre att fortsätta med detta än _ att ge
jordbrukarna möjlighet att förskriva sina inventarier som säkerhet, varigenom
de kunna erhålla lån hos sparbankerna eller enskilda personer till moderat
ränta och med amortering två gånger örn året? Jag tycker, att det är mycket
märkvärdigt, att man inte vill gå med på detta förslag. De skäl, som anförts
mot lagförslaget, äro inte några bärande skäl. Herr Anderson i Norrköping
anförde, att bankerna skulle komma att yrka på förstärkning av säkerheterna
för det utlämnade lån de givit och att jordbrukarna därigenom skulle tvingas att
låta inteckna sina inventarier och lämna dem som säkerhet. Ja, det är möjligt,
att bankerna komma att göra detta. Men det komma de då att goha i
vilket fall som helst. Och jordbrukarna måste då försöka ställa den säkerhet
de kunna anskaffa. Det blir då på samma sätt som nu: de få försöka vända
sig till grannarna och ordna ett lösöreköp, och sedan få dessa å sin sida gå i
borgen. Så bär det gått till hittills, när det varit svårt med krediten, och så
kommer det väl att gå i fortsättningen i än större utsträckning, om förslaget
avslås.
Här har sagts, att det icke är lämpligt att för närvarande ge de svenska
jordbrukarna ökade kreditmöjligheter. Men enligt min mening är det här icke
fråga örn några ökade kreditmöjligheter utan i stället örn möjligheter att på
sundare villkor erhålla lån. Och detta måste ju vara en given fördel. Man
kanske också kan hoppas, att alla dessa agenter, som komma till jordbrukarna
för att sälja maskiner o. d., skola bli tvungna att något begränsa sin framfart,
för örn de änskönt få order så blir nog firman tvungen undersöka, huruvida
bondens inventarier äro belånade och då kan nog icke firman låta ordern
gå i verkställighet. Då få kanske bönderna vara litet mera i fred för dessa påhälsningar
vilket endast är till deras nytta.
Herr talman, jag finner lagförslaget sådant att det bör lända jordbrukarna
till gagn och ber därför att få yrka bifall till detsamma,
Herr Paulsen: Herr talman! Hade det varit normala tider med konstanta
fastighetsvärden, så skulle jag givit herr Lindqvist i Halmstad alldeles rätt,
men inte när det är på det sättet, att fastigheterna sjunkit oerhört i värde och
taxeringarna naturligtvis komma att följa efter nedåt. Nu säger man, att
Onsdagen den 11 maj f. m.
53 Nr 44.
bankerna under alla förhållanden, även om detta lagförslag inte går igenom,
komma att kräva förstärkt säkerhet eller eljest uppsäga sina lån. Jag tror
inte på den saken. Jag är övertygad, att de då skola få taga hand om så
många fastigheter, att de tämligen snart skulle bli mätta på dem. Men få de
möjlighet att begära dessa inventarieinteckningar, så kommer detta att försämra
jordbrukarnas läge alldeles oerhört.
Jag har, herr talman, ingen anledning att icke vidhålla mitt yrkande.
Herr Herou: Herr talman! Jag tillät mig redan under årets remissdebatt
uttala mitt misstroende mot det förslag örn inteckning i jordbruksinventarier,
som bebådades i trontalet och som det nu är meningen att genomföra. Jag
framhöll, att jag ansåg detta vara att kasta den sista återstoden av böndernas
realvärden i bankernas klor. Jag har här försökt lyssna till dem, som förordat
denna anordning, som talat för lagens antagande. Dessa talare ha endast
stärkt mina misstankar, att det här är fråga örn ett bankintresse. På grund
av de fallande fastighetsvärdena ha bankerna i vissa fall sina intressen inte
bankmässigt skyddade, och de vilja därför ha möjlighet att också lägga beslag
på böndernas lösören. Örn det är sant, att detta är ett stort intresse för
arrendatorerna och örn saken således ur synpunkten av deras intresse kunde
vara att anbefalla, så borde man verkligen -— med de många misstankar, som
uttalats från dem, som dock förordat lagens antagande — ha begränsat anordningen
till sådana jordbrukare, som icke ha någon fastighet att riskera. Men
man skulle kunnat vänta också med den saken, tills det blir en allmännare
önskan från arrendatorernas sida att få denna anordning genomförd. Det har
sagts, att detta kan vara till nytta, att det i vissa fall kan hjälpa jordbrukarna.
Det är svaga uttryckssätt för vad man säger sig vänta skola bli till positivt
gagn för jordbruket. De, som mest spänt sig i selen för detta förslag, ha å
andra sidan måst medgiva, att det är förbundet med betydande risker och nackdelar.
Herr talman, de talare som yttrat sig till förmån för förslagets antagande,
ha bara fördjupat den misstänksamhet, jag gav uttryck åt under remissdebatten.
Jag tillåter mig därför yrka avslag å såväl Kungl. Maj:ts proposition
som utskottets förslag.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å såväl berörda
hemställan som Kungl. Majrts i ämnet avlåtna proposition i de delar, varom
nu vore fråga; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Herou begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 34, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj:ts i ämnet avlåtna proposition i de delar, varom nu är fråga.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.
Äng. lag om
inteckning i
jordbruksinventarier
m. m.
(Torts.)
Nr 44. 54
Onsdagen den 11 maj f. m.
Äng. den s. k.
lösäreköps
förordningen.
§ 15.
Vid nu skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande, nr 35, i anledning
av väckt motion angående upphävande av den s. k. lösöreköpsförordningen
m. m. begärdes ordet av
Herr Lundstedt, som yttrade: Herr talman! Detta utskottsutlåtande är
föranlett av en min motion, och jag måste säga, att jag har all anledning att
känna mig tillfredsställd med det sätt, varpå utskottet behandlat densamma,
så mycket hellre som genom utskottets vidsträckta motivering samtliga motionens
synpunkter torde bliva beaktade i det kommande lagstiftningsarbetet.
Det finnes emellertid i denna motivering en punkt som möjligen — jag ber
att särskilt få betona ordet möjligen — kan tolkas på skilda sätt. Det är, såsom
vi känna, i utlåtandet fråga örn två slags köp, dels verkliga köp, som man
bär betecknat som omsättningsköp, och dels skenköp, d. v. s. i realiteten pantförskrivningar,
i utlåtandet kallade säkerhetsköp. I sin motivering, i andra
stycket, föreslår nu utskottet i fråga örn lagens omarbetning, att omsättningsköpen,
de verkliga köpen, skola skiljas från säkerhetsköpen, alltså skenköpen.
Därom är givetvis i och för sig ingenting att säga. Men uttalandet skulle
kanske, med hänsyn till punktens formulering och sett mot bakgrunden av vissa
omständigheter, kunna utläggas såsom stöd för en principiell uppfattning, att
en köpare vid verkligt köp, vid omsättningsköp, borde få fullständig s. k. sakrättslig
ställning till godset genom blotta köpeavtalet, d. v. s. utan att säljaren
skildes från besittningen till godset. Detta innebure, att köparens rätt till
godset skulle i händelse av säljarens insolvens vara skyddad mot dennes borgenärer
genom blotta avtalet, alltså också örn godset befunne sig hos säljaren,
när han råkar i konkurs eller när utmätningssökande borgenärer anmäla sig.
Jag tillåter mig, herr talman, att varna emot en sådan uppfattning, vars tilllämpning
faktiskt kan leda till en paralysering genom kringgående rörelser
visavis en blivande pantförskrivningslag, liksom det också i övrigt synes mig,
att uppfattningen ifråga råkar i konflikt med den allmänna kreditens intressen.
Ett närmare ingående på saken här kan icke från min sida komma i fråga.
Jag har endast önskat att få den nu gjorda erinringen till protokollet och
önskar, herr talman, för min del yrka bifall till utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.47 e. m. för att åter sammanträda
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.
In fidem
Per Cronvall.
Onsdagen den 11 maj e. ra.
55
Sr 44.
Onsdagen den 11 maj.
Kl. 7 e. ni.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ I
Till
avgörande företogs andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 8, i anledning av väckt motion, nr 146, om obligatorisk märkning av vissa
importvaror.
I en inom andra kammaren väckt och till dess femte tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 146, hade herr Leffler m. fl. föreslagit, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit på därom gjord framställning
måtte i fråga örn sådana varuslag, för vilka den begärda åtgärden
befunnes erforderlig och lämplig, förordna, att dylik vara icke finge från utrikes
ort till riket införas för försäljning med mindre den vore försedd med
tydlig ursprungsbeteckning eller särskilt importmärke.
Utskottet hemställde, att andra kammaren för sin del ville besluta, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att den i motionen omhandlade
utredningen rörande märkning av vissa importvaror måtte snarast slutföras
och att Kungl. Maj :t därefter ville vidtaga de åtgärder i motionens syfte,
som kunde befinnas vara lämpliga.
Häremot hade herrar Ekberg och Mårtensson reserverat sig.
Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:
Herr Ekberg: Herr talman! Utskottet stödjer sitt förslag till utlåtande
i det föreliggande ärendet på ett av Sveriges industriförbund avgivet yttrande,
som jämte tvenne andra yttranden bilagts utskottets utlåtande. Örn
kammarens ledamöter närmare taga del av detta utlåtande, så finna herrarna,
att industriförbundet i slutet av sitt utlåtande yttrar följande:
»Förbundet har med tillfredsställelse erfarit, att inom kungl, handelsdepartementet
frågan örn utfärdande av bestämmelser för märkning av vissa utländska
varor under senaste tiden gjorts till föremål för förnyad utredning,
och att resultatet av undersökningen torde snart föreligga.»
Att taga detta uttalande till intäkt för att föreslå kammaren att skriva
till Kungl Maj:t angående denna sak, det finner jag och min medreservant
vara synnerligen egendomligt, alldenstund i detta utlåtande konstateras, att
resultatet av undersökningen snart torde föreligga. Tager man vidare del
av de båda andra utlåtanden, som fogats till utskottets betänkande, så finner
man, att generaltullstyrelsen i sitt utlåtande varnar för en sådan åtgärd,
som den motionärerna här föreslagit och för sin del förorda, en helt
annan väg samt att kommerskollegium formligen avstyrker en dylik åtgärd.
Kommerskollegium yttrar följande:
»Den åtgärd från Kungl. Maj:ts sida, varom riksdagen enligt den remitterade
motionens hemställan skulle anhålla, befinner sig alltså redan under
övervägande inom vederbörande departement.
Äng.
obligatorisk
märkning av
vissa importvaror.
Nr ii. 56
Onsdagen den 11 maj e. m.
Äng.
obligatorisk
märkning av
vissa importvaror.
(Forts.)
Vid sådant förhållande synes en riksdagens skrivelse i ämnet för närvarande
icke vara erforderlig.»
Detta är alldeles samma uppfattning som reservanterna ha, då vi, utan att
gå in på själva sakfrågan, anse, att när frågan tycks vara så pass nära sin
lösning och när alla vederbörande som tillfrågats, förklarat, att så är fallet,
så vore det en underlig procedur, örn riksdagen i en fråga, som Kungl. Majit
alltså redan tagit upp, skulle, såsom utskottet här föreslår, skriva till Kungl.
Maj :t och anhålla, »att den i motionen omhandlade utredningen rörande märkning
av vissa importvaror måtte snarast slutföras och att Kungl. Majit därefter
ville vidtaga de åtgärder i motionens syfte, som kunna befinnas vara
lämpliga».
Detta anse vi vara en fullkomlig överflödsåtgärd. Härtill kommer att detta
enligt de sakkunnigas mening är en mycket ömtålig fråga, något som blir
uppenbart örn man tar närmare del av ärendet. Ett beslut i den riktning,
utskottet föreslagit, riskera vi kommer att tolkas, som örn riksdagen, åtminstone
delvis, bundit sig i denna sak. Jag anser, att den utredning, som nu
pågår, bör få fritt och obehindrat slutföras utan att riksdagen nu gör någon
påstötning, och jag ber därför att få yrka avslag på utskottets hemställan.
Herr Gardell i Stenstu: Herr talman! Det var med tillfredsställelse jag
konstaterade, att den föregående ärade talaren icke hade något i sak att invända
mot att märkning av importvaror komme till stånd. Hans argumentering
mot förslaget gick i huvudsak ut på att eftersom det fanns vissa möjligheter
att förslaget snart skulle kunna föreligga färdigt, så vore det obefogat
att avlåta en skrivelse. Härmed förhåller det sig på det sättet, att
det är ungefär tio år sedan riksdagen begärde utredning i den föreliggande
frågan, och då vi alltså fått vänta så länge utan att se något resultat alls,
så tycker jag det är ganska förklarligt, örn riksdagen blivit litet otålig och
vill ha den begärda utredningen och se papperen på bordet.
För övrigt vill jag säga, att den hemställan, som utskottet gör i sitt utlåtande,
icke innebär bifall till motionärernas hemställan utan har fått en
mycket mildare utformning. Utskottet begär endast att Kungl. Majit, sedan
utredningen slutförts, skall verkställa de åtgärder, som kunna befinnas lämpliga,
d. v. s. för alla parter tillfredsställande. Under sådana förhållanden
kan jag, herr talman, icke inse, att det kan vara något obefogat i att begära
utredningens verkställande och att vi få se resultatet snarast möjligt.
Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herr Nilsson i Karlstad.
Herr Ekberg: Herr talman! Utskottets ärade ordförande framhåller här,
att frågan är tio år gammal. Det bevisar ju endast hur pass ömtålig denna
fråga i själva verket är. Men nu, då Kungl. Majit tagit upp denna fråga,
anser jag det ej lämpligt att forcera den från riksdagens sida och ingripa
med en skrivelse. När frågan är så pass gammal, anser jag, att Kungl.
Majit bör i lugn och ro få avgöra saken och framlägga sitt förslag. De sakkunniga,
som utskottet tillkallat för att få upplysningar i frågan, ha framhållit,
att utredningen kan väntas föreligga färdig någon av de närmaste veckorna.
Att riksdagen nu, då frågan ligger så pass klar, skulle skriva till
Kungl. Majit, det anse vi reservanter vara fullkomligt onödigt. Jag vidhåller
mitt yrkande.
Herr Gardell i Stenstu: Herr talman! Gentemot den siste ärade talaren
ber jag få framhålla, att när han sade, att den utredningsman, som i ut -
Onsdagen den 11 maj e. m.
57 Nr 44.
skottet framförde sina synpunkter på saken, skulle lia förklarat, att förslaget
skulle föreligga färdigt inom kort tid, så är detta icke med verkliga
förhållandet överensstämmande. Det var tvärtom så, att då utskottet pressade
honom för att få besked i saken från hans sida och få veta örn vi kunde
vara säkra på att något förslag örn importmärkning verkligen skulle komma
fram, så svarade han, att han icke kunde lämna något bestämt besked örn
den saken. Herr Ekbergs ovannämnda uttalande kan jag alltså i detta sammanhang
icke tillmäta någon betydelse. Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Mårtensson: Herr talman! Utöver vad herr Ekberg framhållit,
ber jag endast få säga gentemot utskottets ärade ordförande, herr Gardell
i Stenstu, då han gör gällande, att det skulle vara nödvändigt med en skrivelse
i denna fråga, att det förhåller sig ju enligt de vanliga principer, som
riksdagen i regel plägar följa, på det sättet, att när en fråga redan ligger
■under utredning som riksdagen begärt, så brukar riksdagen inte återigen
skriva till Kungl. Maj:t örn en dylik utredning. I detta fall är det ju så,
att en utredning redan har verkställts, och detta utredningsförslag är ute
på remiss till olika myndigheter. När frågan har framskridit så långt, kan
jag icke finna annat än att det är en fullständig överlopp sgärning att återigen
skriva till Kungl. Majit. Det skulle, som sagt, också innebära, ett visst
avsteg från de principer, som riksdagen brukar följa i dylika fall, och därför
ber jag, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å såväl berörda hemställan
som den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr
Ekberg begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller femte tillfälliga utskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
den i ämnet väckta motionen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.
Jämlikt § 63 riksdagsordnihgen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.
§ 2.
Å föredragningslistan var härefter uppfört statsutskottets utlåtande, nr 91,
i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag till luftfartsväsendet m. m. jämte en i ämnet väckt
motion.
Punkten 1, angående understöd åt regelbunden luftfart, föredrogs. Ordet
begärdes därvid av
Herr Olsson i Kullenbergstorp, som yttrade: Herr talman! Jag har inte
begärt ordet för att göra något yrkande i sak, ty jag vet av gammal erfa -
ss
obligatorisk
märkning av
vissa importvaror.
(Forts.)
Äng.
understöd ål
regelbunden
luftfart.
Nr 44.
58
Onsdagen den 11 maj e. m.
Äng.
understöd åt
regelbunden
luftfart.
(Forts.)
Äng.
anordnande
av vissa luftfartsleder.
renhet, att detta är lönlöst, men jag har velat, då ärendet föredrages, ändå
uttala en undran, var chefens för finansdepartementet sparsamhet befunnit
sig, då denna proposition framlämnades.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 2—4.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 5, angående anordnande av vissa luftfartsleder.
Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit under punkten
35 av sjätte huvudtiteln föreslagit riksdagen medgiva, att luftfartsleder Stockholm—Malmö
samt Malmö—Göteborg—norska gränsen finge anordnas i enlighet
med vad av departementschefen i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 4 januari 1932 förordats.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Lundquist i Rotebro m. fl. väckt motion, nr 174, vari föreslagits,
bland annat, att riksdagen ville uttala sig dels för ett inställande eller
åtminstone en väsentlig inskränkning under år 1933 av »experimenten med
nattpostflygning», dels ock emot iordningställande för närvarande som nödhjälpsarbeten
eller eljest av landningsfält å flyglederna Stockholm—Malmö
och Malmö—Göteborg—norska gränsen.
Utskottet hemställde,
a) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande förslag, måtte
medgiva, att luftfartsleder Stockholm—Malmö samt Malmö—Göteborg—norska
gränsen finge anordnas i enlighet med vad av utskottet förordats;
b) att motionen II: 174, i vad densamma avsåge förevarande ämne, ej måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Kvarnzelius, Rosén,
Karl Emil Andersson, Olofsson i Digernäs och Andersson i Ovanmyra, vilka
ansett, att utskottet bort — med uttalande att utskottet måste på av reservanterna
anförda skäl avstyrka, att riksdagen för närvarande bunde sig för genomförande
av en så vidtutseende luftfartsledsplan, som den av departementschefen
framlagda utgjorde även i det första utbyggnadsstadiet, vilket emellertid
ej uteslöte, att, därest av förhållandena påkallades igångsättning av arbetena
å visst nödlandningsfält som reservarbete, frågan härom i vanlig ordning
prövades ur arbetslöshetssynpunkter — hemställa,
a) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande förslag måtte
i skrivelse till Kungl. Majit tillkännagiva vad i reservationen anförts; och
b) att de i motionen lii 174 gjorda yrkandena örn nedbringande av postverkets
omkostnader för nattflygning m. m. samt rörande flygfartsleder måtte anses
besvarade med vad i reservationen anförts.
Sedan punkten föredragits, anförde:
Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Som reservant på denna punkt
ber jag att få säga några korta ord. Jag anser, att anordnandet av dessa här
nödlandningsfälten är ett improduktivt företag, som i dessa tider icke borde
ifrågakomma. Frågan är till en början ofullständigt utredd. Huvudlandningsfälten
i Stockholm och Göteborg har man i utredningen gått förbi, och
dock är det väl så att ett landningsfält i t. ex. Stockholms närhet är basen
Onsdagen den 11 maj e. m.
59 Nr 44.
för det hela och borde således först ifrågakomma; det vore någon mening med
det hela i så fall. Jag anser vidare, att så länge varje passagerare hos Aerotransportbolaget
skall subventioneras av staten med hundratals kronor, är tiden
icke inne för dessa miljonrullningar. Förslaget innebär en oskyldig början
med några miljoner kronor, men var det slutar, det vet ingen i nuvarande
stund, och hur man än kalkylerar med inkomster och utgifter på detta område,
så kan det icke bli annat än förlust för staten. Ty vad som skall bli en inkomst
för flyget, det blir en förlust för järnvägarna. Behovet av snabbare postbefordran
förstår jag icke, då vi redan ha mycket snabbare förbindelser med hela
världen på det tekniska området.
Flyget skall vara till hjälp för affärsvärlden, heter det. Ja, det hela liknar
något Kreugersvindleriet. Kreuger lär ju både för sig själv och andra
ha använt flyget i stor utsträckning, men vilka affärer gjorde han? Jag tror,
att en god och redbar affärsman håller sig mera på jorden. Hur detta förslag
hänger samman med finansministerns paroll i höstas örn att all möjlig sparsamhet
skulle iakttagas, ja, det får kommunikationsministern själv förklara.
Att utskottets förslag kommer att gå igenom här i kammaren, det tar jag för
givet efter den bearbetning, som skedde från högerhåll i utskottet, då t. o. m.
herr Olsson i Blädinge föll från sina gamla positioner, och han är dock en
man, som av naturen är danad för sparsamhet. Jag anser honom efter detta
som en fallen man i sparsamhet. Hur han skall kunna stå till svars inför sina
valmän, det vet jag icke. Det är för mig tröstlöst att se, hur en sådan sparsamhetens
man som herr Olsson i Blädinge kunde falla för den bearbetning
han blivit utsatt för i detta fall. För övrigt blir det ju högern själv, som
får bära ansvaret, jag frånkänner mig åtminstone allt ansvar för vad som
kommer att inträffa i den här frågan.
Jag vill sedan påpeka, att det synes ofrånkomligt, att miljonerna ovillkorligen
skola rulla åt södra ändan av Sverige, när det gäller sådana här saker. Vi
fingo i februari månad en uppgift från arbetslöshetskommissionen, och den
uppgiften visar, att nu skola över 12 miljoner kronor gå till arbetslöshetshjälpen
i Bohuslän och Blekinge. Örn man skulle fortsätta och hjälpa alla län i
Sverige i samma mån, ja, då vill det ofantligt många miljoner till. Jag tycker
ändå. att man borde fördela de här summorna till arbetslöshetens bekämpande
något så när rättvist. Jag har en ganska färsk uppgift från arbetslöshetskommissionen.
en uppgift, som avser mars månad i år, och därav framgår, att i
Västernorrlands län finnas arbetslösa till ett antal av 14,319 personer. Men
vad får Västernorrlands län i nödhjälpsarbeten? Jo, 3,761,146 kronor. Då jag
förut nämnde, att enbart Bohuslän och Blekinge få över 12 miljoner, så måste
man väl säga, att detta är ju icke jämförliga siffror på något sätt. Jag vill
sedan påpeka, hurusom miljonerna ha rullat ned till Skåne, tack vare den
hjälp, som detta landskap fått genom inmalningstvånget och understödet till
betodlingen och sockertillverkningen. Allt detta går säkert till åtskilliga miljoner,
och det sker på Sveriges övriga befolknings bekostnad. Vidare har riksdagen
förut i år beslutat omkring en halv miljon kronor för att rensa farleder
dels för sjöfarten och dels för fisket i Bohusläns och Blekinge skärgårdar.
Det har redan gått ofantliga summor till hjälp åt fisket, i form av nödhamnar,
men i många fall har den hjälpen varit detsamma som att kasta pengarna
i sjön. Nu skall också den södra stambanan elektrifieras för en beräknad kostnadssumma
av 70 miljoner kronor, och därigenom går också en hel del pengar
ned till södra ändan av Sverige. Stenindustrien har nyligen fått 4 miljoner
till hjälp, men hur mycket får t. ex. Jämtland av nödhjälpspengarna? Jo.
Jämtland få 150,000 kronor allt som allt och det är till ett arbete, som skall
utföras på kronoparken Anundsjö i Jämtland. För övrigt får Jämtland ingen
hjälp alls av dessa pengar. Jag tycker, att kommunikationsministern borde
Äng.
anordnande
av vissa luftfartsleder.
(Forts.)
Nr 44. GO
Onsdagen den 11 maj e. m.
Ang.
anordnande
av vissa luftfartsleder.
(Forts.)
tänka en smula även på Norrland, och det är min bestämda uppfattning, att
skulle han varit hemmaboende i Västernorrlands län, då hade icke denna proposition
sett ut som den gör nu, ja, den hade icke sett ut alls, det är min tro.
Men kommunikationsministern har god hjälp, han har, kan man säga, hela
socialdemokratiska partiet med sig, och nu tycks han även lia fått en god hjälp
av högern. Ja, det är ju att gratulera till, när man får hjälp för sina syften,
men jag tycker inte, att hjälpen kommer från det rätta hållet. Jag skulle
för min del hellre vilja ha hjälp i en sådan här fråga av de mera borgerliga
elementen i denna kammare än av socialdemokraterna, ty det vet man ju på förhand,
att de icke äro lagda för sparsamhet utan ha god råd, när det gäller att
taga statens pengar i anspråk. Huruvida de själva vilja offra någonting, det
bör man kanske tala tyst örn, men på statens bekostnad äro de mycket frikostiga.
Jag skall icke uppehålla kammarens tid längre, det kommer flera talare efter
mig, och därför skall jag endast be att få yrka bifall till reservationen.
Herr Holmgren: Herr talman! När frågan om statssubvention till det
reguljära flyget för första gången var före här i riksdagen, ställde jag mig
för min del icke på den sidan, som yrkade bifall till det anslaget. Det var ett
nytt anslag, och man bör givetvis vara försiktig, när det gäller att anslå medel
till nya statsutgifter. Sedan den tiden ha emellertid åtskilliga år gått,
och nu är det väl ingen tvekan om att icke vi fått den erfarenheten om luftfarten,
att vi lugnt kunna göra det påståendet, att trafikflyget fyller ett ändamål
och att denna luftfart tvivelsutan kommer att i framtiden få en utveckling.
Den har ingalunda nått sin kulmen utan kommer med all säkerhet att
vidare fortgå på ett sätt, som vi för ögonblicket icke ens kunna överblicka.
Kommerskollegium med flera myndigheter och korporationer ha på det allra
bestämdaste understrukit luftfartens betydelse för näringslivet, och min övertygelse
är, att vi komma icke ifrån att subventionera detta kommunikationsmedel,
ty det är faktiskt numera ett statsintresse att se till, att det kan hållas
i gång.
När herr Olofsson i Digernäs här framhåller, att så stora utgifter av statsmedel
gå ned till de södra provinserna och att man är så njugg mot Norrland,
så kan jag icke underlåta att erinra honom örn att alla dessa anslag, som gå
ut för nödhjälpsarbeten o. d., äro avsedda för människor, som äro arbetslösa.
Beloppen skola naturligtvis stå i någorlunda proportion till befolkningstätheten;
det är icke lika många människor i Jämtland som i Skåne, det är icke
lika mycket folk i Digernäs som på många andra håll, och därför kommer
det icke heller så stora understödbelopp dit. Det är ju alldeles naturligt.
När nian nu emellertid har ett kommunikationsmedel, vars utveckling av allt
att döma kommer att bli mjmket stark, är det klart, att man i tid måste planera,
hur man skall ställa sig gent emot detta trafikmedel. Kommunikationsministern
har också ifråga örn flyglederna gjort en mycket grundlig undersökning.
Han har framlagt en plan, som jag för min del finner vara, jag vill rent av
säga, förträfflig. Jag skulle dock i detta sammanhang vilja rikta en vördsam
hemställan till honom, huruvida han icke skulle vilja vara god och litet grand i
detalj följa de förslag, som framkomma angående de olika nödlandningsplatserna.
Man har nämligen sagt mig, att på måhända flera ställen, där marn
planerat nödlandningsfält, det visat sig, att de föreslagna platserna äro mindre
lämpliga och komma att draga dryga anläggningskostnader, under det att man
några tusentals meter vid sidan av dessa platser kan finna fält, som äro bättre
och lättare kunna iordningställas. Jag tror icke, att det är så noga med förläggandet
av dessa platser, att man icke kan välja dem ett eller annat tusental
meter vid sidan av den föreslagna stråkvägen.
Onsdagen den 11 maj e. m.
61
Nr 44.
Man har på känn, att ett bifall till den nu föreliggande propositionen skulle
komina att medföra att främmande trafikbolag under sådana omständigheter
äro beredda att när som helst fortsätta med sin trafik ända upp till Stockholm,
ehuruväl de planerade nödlandningsfälten skulle komma att ligga på dubbelt
så stora avstånd sinsemellan, som brukar vara fallet utomlands. Ur statsfinansiell
synpunkt synes det mig över huvud taget synnerligen lämpligt att
vidtaga dessa arbeten nu, ty vi ha en betydande arbetslöshet och ett lämpligare
nödhjälpsarbete än att iordningsställa nödlandningsplatser kan man knappast
tänka sig, ty det behövs ingen sorn helst yrkeskunskap för att kunna utföra
dylikt arbete. Det är rena schaktningsarbeten. Det är i alla fall bättre, att
man håller människor sysselsatta med arbete, än att de sitta med händerna i
kors och taga emot understöd. Det blir icke ett spår billigare för staten, om
man slopar detta förslag. När herr Olofsson i Digersnäs talar örn millionrullningar,
så bör han åtminstone inte göra det under punkt 5, ty det blir icke ett
öre billigare för det allmänna, därest man underlåter att iordningställa dessa
landningsfält med dessa medel, ty då skulle precis lika mycket pengar tas i
anspråk för andra nödhjälpsarbeten eller i form av arbetslöshetsunderstöd.
Miljonrullningarna bli precis lika stora, vilket man än gör. För min del håller
jag före, att man icke visar någon som helst avvoghet mot Norrland, örn
man anordnar lufttrafik mellan Stockholm och Malmö. Det är väl inte meningen
att upprätta luftleder i Norrland utan anknytning till det europeiska luftnätet,
ty det vore värdelöst. Om man anordnar en luftförbindelse mellan t. ex.
Östersund och Härnösand, så har den ju icke något som helst värde, örn den
icke blir anknuten till det övriga luftnätet. När vi ordnat luftlederna mellan
Stockholm och Malmö, så kommer det val Norrlands tur sedan.
För min del vill jag på det allra varmaste stödja utskottets förslag, som
dessutom — det vill jag tillägga — för mig har ett speciellt intresse, därför att
dessa nödlandningsplatser komma att bli till nytta för vårt försvar. För närvarande
ha vi ofta flygningar mellan Skåne och mellersta Sverige och det
finns inga nödlandningsplatser på vägen. Vid ett flertal tillfällen ha nödlandningar
ägt rum på denna väg, varvid olyckor ägt rum. Deras antal kommer
att betydligt minskas genom ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Lundquist i Kotebro: Herr talman! Den siste ärade talaren har åt
den plan, som kommunikationsministern framlagt, givit betyget förträfflig.
Jag skall icke närmare gå in på den frågan. Jag nöjer mig i det avseendet
med att konstatera, att meningarna örn sträckningen av Malmö-leden hela den
tid, under vilken denna fråga varit aktuell, varit synnerligen delade. Jag
tillåter mig erinra örn den mening, som marinstabschefen uttalat. Jag tillåter
mig vidare erinra örn den linjesträckning, som föreslogs av 1929 års luftfartssakkunniga
och vilken sträckning icke oväsentligt skiljer sig från den, som nu
förordas. Jag tillåter mig också erinra örn att riksdagen så sent som i fjol
själv var inne på att man åtminstone provisoriskt skulle leda flygleden Malmö—
Stockholm över Göteborg och till slut ber jag att få erinra örn att samme överste
Hedengren, som varit med om att utarbeta det förslag, som nu ligger på
riksdagens bord, år 1928 var inne på en helt annan linje, som då mycket varmt
av honom rekommenderades.
Jag vet icke vad eller vem som kan garantera, att de resultat, som just i år
framlagts, äro de bästa tänkbara. Med hänsyn till den mycket stora snabbhet,
som karakteriserar utvecklingen på detta område, tror jag forsum del, att
det ingalunda är omöjligt att inom en ganska snar framtid förhållandena på
detta område kunna ha ganska väsentligt och radikalt omändrats. Detta
alltså beträffande själva planen.
Äng.
anordnande
av vissa luftfartsleder.
(Forts.)
Nr 44. 62
Onsdagen den 11 maj e. m.
Äng.
anordnande
av vissa luftjartskder.
(Forts.)
Ifråga om kostnaderna, så gör ju statsutskottet med mycket stor skärpa
gällande, att det här endast är fråga om en summa av 2 J/2 miljoner kronor.
Jag vålgar ändå ställa den frågan till statsutskottets ärade ledamöter, örn det
är någon, som verkligen på allvar vill göra gällande, att ett beslut i dag i
överensstämmelse med statsutskottets förslag verkligen icke skall komma att
innebära högre statsutgifter än 21/2 miljoner kronor. Såvitt jag har kunnat
läsa statsverkspropositionen rätt och lärt mig att summera, kan jag icke förstå
annat än att ett inslående på den väg, som här rekommenderas betyder i det
allra närmaste 10 miljoner kronor i statsutgifter eller i varje fall i allmänna utgifter.
— Jag tänker då på de bidrag, som kunna komma ifrån städerna.
Herr Holmgren gjorde vidare gällande, att bär skall icke ett öre belasta
budgeten. Det är uteslutande arbetslöshetsmedel, som här komma ifråga. Jag
för min del tror icke, att vi få ett enda nödlandningsfält i brukbart skick, utan
att även andra medel komma att krävas. Det framgår av statsverkspropositionen.
Vad som också är alldeles säkert, det är, att, när nu en gång dessa
fält blivit iordningställda, kommer säkerligen krav på statskassan av sådan
art, att det nog kommer att märkas på budgeten. Jag tänker på de ökade statsbidrag
sorn, såvitt jag förstår, med naturnödvändighet måste komma såsom en
följd av den ökade flygning, som då naturligtvis också skall komma till
stånd. Vad det kan komma att röra sig örn för belopp, därom veta vi i dag
ingenting.
Riksdagen bär ju åtminstone på senaste tid vägrat att bygga järnvägar för
att bereda hjälp åt de arbetslösa. Man har icke velat gå in för järnvägsbygge
i annan mån, än som kan anses försvarligt med hänsyn till framtida behov. Av
precis samma anledning anser jag för min del, att icke heller dessa luftstambanor
nu böra byggas just med tanke på de ökade kostnader, som sedermera årligen
komma att därigenom förorsakas.
Vad skulle det nu riskeras för allvarliga värden, ifall man vilade på hanen
litet och varför är det så förfärligt bråttom från riksdagens sida? Här har
redan erinrats örn att det landningsfält, som Stockholms stad skulle anlägga,
icke ens ännu påbörjats, och såvitt jag har kunnat följa förhandlingarna i
Stockholms stadsfullmäktige, är intresset där för närvarande på den punkten
synnerligen svagt. Jag tror för min del, att riksdagen med mycket stort lugn
kan följa reservanterna ifråga örn luftstambanorna.
I den motion, herr talman, som jag och några andra tillåtit oss att väcka ha
vi emellertid också såsom ett särskilt moment föreslagit, att riksdagen skulle
uttala sig för att under 1933 experimenten med nattpostflygning böra antingen
helt inställas eller åtminstone väsentligt inskränkas. Detta yrkande har
statsutskottet så gott som fullständigt gått förbi, men, såvitt jag förstår av
utskottets kläm, är det meningen, att, därest man har någonting att säga på
den punkten, skall det komma fram i detta sammanhang.
Jag kan ju inte för min del riktigt förstå sammanhanget emellan dessa frågor.
Jag ber emellertid att få erinra örn, att nattluftpostbefordringen förorsakar
statsverket väsentliga kostnader. Jag vill fästa uppmärksamheten på,
att utöver de belopp, som riksdagen beviljat i statssubvention och i övrigt till
flygningen, finnes också å postverkets stat anslag upptaget för s. k. luftpostbefordran.
Detta belopp har under de sista åren stegrats oerhört. 1928 var
det endast 70,000 kronor för att i år vara uppe i 590,000 kr. Denna stegring
är till väsentlig del beroende på den utveckling, som nattpostflyget tagit.
Jag vill i detta sammahang erinra örn att statens samlade utgifter för flygtrafiken
för närvarande uppgår till i det allra närmaste 1,400,000 kronor per år.
Det förefaller då, som örn det i en tid som denna vore anledning att undersöka,
örn det icke finnes möjlighet att åstadkomma några begränsningar på detta
område. Då vi motionärer därvid ha främst velat förorda en inskränkning
Onsdagen den 11 maj e. m.
63 Kr 44.
av nattpostflygningen, så Ilar det varit därför, att denna gren enligt vårt förmenande
är den, som har den minsta betydelsen för närvarande för landet. Jag
ber att få framhålla, att denna uppfattning ävenledes delas av statens organisationsnämnd,
vilken, enligt vad som framgår av statsverkspropositionen själv
ifrågasatt, örn icke i dessa tider en inskränkning av dessa flygningar vore motiverad.
Jag erinrar vidare örn att Norge, som i fjol deltog i denna flygning,
i år på grund av statsfinansiella förhållanden avstått ifrån att deltaga. Jag
vill i anslutning därtill även framhålla, att kommunikationsministern på icke
mindre än två ställen i statsverkspropositionen uttalar sin mycket stora tvekan
örn lämpligheten av att uppehålla nattpostflygning mellan Göteborg och
Malmö, därest icke anslutning upprätthålles till och från Oslo. När vi velat
förorda sparsamhet på detta område, förefaller det alltså, som örn vi ha ett
ganska starkt stöd såväl i organisationsnämnden som hos kommunikationsministern
själv.
Herr Holmgren har framhållit betydelsen av flygtrafiken för näringslivet.
Jag tror emellertid ändå, att de, som äro mest entusiastiska för denna lufttrafik,
göra sig skyldiga till vissa överdrifter och överskatta nattpostflygningarnas
betydelse. Jag skall icke här nämna några siffror. Jag vill endast understryka,
att den postkvantitet, som befordras mellan Stockholm och Malmö, är
utomordentligt ringa, jag skulle nästan vilja, säga löjligt ringa. Den direkta inkomst,
som staten har på denna luftposttrafik i form av särskilt luftporto, är
praktiskt taget ingen. Detta kan väl icke vittna örn att affärsvärlden själv anser,
att denna flygning är av så utomordentligt överväldigande betydelse för näringslivet.
I dessa tider, herr talman, då riksdagen gått hårdhänt fram över olika anslag
och nedskurit det ena efter det andra, även där dessa sedan länge utgått och ansetts
vara av största betydelse för landet, anser jag, att marn ändå har anledning
att fråga sig, örn det verkligen kan vara rätt att, när det gäller lufttrafiken,
icke blott icke sänka de anslag, som förut utgått, utan höja desamma. Jag
vill i detta sammanhang även framhålla att, samtidigt som Kungl. Majit på”
detta sätt höjt anslaget för luftpostbefordran, så har samma Kungl. Majit vidtagit
sänkning av det anslag, som generalpoststyrelsen begärt för lantpostbefordran,
med icke mindre än 150,000 kronor under de sista två åren. Vad denna
nedskärning betyder för landsbygdens befolkning, behöver jag väl icke här
närmare gå in på.
Till stöd för sitt tillstyrkande av luftfartsstambanor har statsutskottet, något
som också herr Holmgren gjorde, mycket starkt tryck på arbetslöshetsmomentet.
Jag skall lämna det därhän, men det skälet kan man väl i varje fall icke åberopa,
när det gäller nattpostflyget under 1933 och därför, herr talman, hoppas
jag att åtminstone på den punkten en opinionsyttring i enlighet med motionens
förslag måtte komma till stånd från riksdagens sida. Det är ju också åtskilligt,
som har hänt, sedan statsverkspropositionen skrevs och förslaget framlades, och
det är åtskilligt, som har ändrats. Nödvändigheten att spara lia vi åter och åter
fått höra talas örn, icke minst från regeringsbänken. Särskilda kommitterade,
en särskild budgetberedning har tillsatts o. s. v., för att driva ned utgifterna.
Jag misstänker därför, med tanke särskilt på vad som hänt de sista månaderna,
att regeringen med ganska blida ögon skulle se en opinionsyttring från riksdagens
sida för slörre återhållsamhet på detta område, något som ju såväl motionärerna.
som reservanterna vilja.
Det är självfallet, herr talman, att jag fullt ansluter mig till reservationen
och kommer att rösta för densamma. Då jag emellertid vet, att det finnes åtskilliga
av kammarens ledamöter, som anse sig böra rösta för utskottets förslag,
därför att de dock anse, att i denna tid av oerhörd arbetslöshet man bör
taga vara på dessa tillfällen till arbete, men å andra sidan gärna äro med om
Äng.
anordnande
av vissa luftfartsleder.
(Forts.)
Nr 44.
64
Onsdagen den 11 maj e. m.
Äng.
anordnande
av vissa luftfartsleder.
(Forts.)
en opinionsyttring till förmån för större återhållsamhet i fråga om flygpostbefordringen
under de bistra tider, vi för närvarande genomleva, skall jag —- för
att om möjligt rädda något i denna sak, örn tilläventyrs reservationen faller -—
tillåta mig föreslå ett tillägg till utskottets motivering. I reservationen behövs
det icke något tillägg i den riktningen, därför att den talar sitt tydliga språk
ändå. — Jag ber alltså att få yrka, att till översta stycket på sid. 20 i utskottsutlåtandet
fogas följande mening: »Utskottet vill dock med anledning av motionen
II: 174 uttala, att utskottet med hänsyn till rådande statsfinansiella förhållanden
finner frågan örn inskränkning av nattpostflygningen under år 1933 böra
tagas under övervägande.» Det är ju ett synnerligen moderat förslag, som jag
hoppas, att i varje fall man icke från regeringsbänken skall taga illa upp. Jag
ber alltså, herr talman, få yrka, att detta tillägg göres till utskottets motivering.
I detta yttrande instämde herrar Magnusson i Tumhult, Holmström, Persson
i Grytterud, Petersson i Lerbäcksbyn, Nordkvist, Olsson i Österbo, Eurén,
Persson i Falla och Nilsson i Antnäs.
Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Jag har icke varit
mycket stämd för att uppträda i debatten i dessa dagar, men då jag hörde herr
Olofssons i Digernäs framställning, var jag rädd för att kammaren kunde få det
intrycket -—- särskilt örn man ser på vilket parti reservanterna tillhöra — att
det är en enhällig mening inom det frisinnade partiet, att man skall gå emot
förslaget, och därför, herr talman, begärde jag ordet. Örn jag inom utskottet
hade deltagit i ärendets behandling, hade jag icke befunnit mig bland reservanterna.
Jag kan icke förstå, att man menar, att ett land som vårt kan hålla sig utanför
den internationella verksamhet, som gäller flygväsendet. Det vore detsamma
som att isolera sig, och den, som har betraktat den karta, som åtföljt handlingarna,
har kunnat se, hur vårt land lyser vitt gentemot andra länder, till och
•■med sådana, som man snarare skulle tro hålla sig tillbaka. Jag menar, att internationella
intressen sporra vår kultur och samfärdsel att vara med i någon
mån. Jag vill visst icke säga, att man skall vidtaga vilka åtgärder som helst
för att vara med bara för att man skall synas, men då man samtidigt genom
de anläggningar det är fråga örn kan lösa en arbetslöshetsfråga, åtminstone till
en viss del — jag är övertygad örn att regeringen särskilt sett på detta —- synes
det mig vara skäl att bifalla förslaget. Vi använda arbetslöshetsanslag i stor
utsträckning till att bygga vägar, och vi som bo på landet böra vara tacksamma
för det, men vi måste också tänka på att andra krav skola tillgodoses. Och
när herr Olofsson i Digernäs säger, att vi gå emot järnvägarnas intressen, så
vill jag säga, att skulle man se på det, så skulle varken herr Olofsson i Digernäs
eller jag skaffat oss någon bil, ty det är också emot järnvägarnas intresse.
Vi skulle ha hållit på med våra hästar och rest på järnväg för resten. Men det
går inte att gå emot strömmen, örn man icke vill bli helt och hållet efter på
vägen.
Herr Lundquist i Rotebro säger, att vi ha måst säga nej till så många berättigade
anslagskrav eller nedskurit dessa på många områden. Ja, det är sant,
herr Lundquist, men tror herr Lundquist, att vi, örn vi än hade sagt ja till dessa
krav, hade sluppit undan att bevilja anslag till arbetslöshetens bekämpande?
Det hade vi icke, och dessa saker kunna således icke sättas emot varandra. Man
får se till, att särskilt på sådana områden, där man icke behöver ha yrkesmässigt
folk att hjälpa till med arbetet, det ordnas även med nödhjälpsarbeten för
grovarbetare .Nu är det så med ordnandet av nödlandningsfält, att vanliga grovarbetare
kunna sysselsättas därmed, och arbetslösheten är störst bland dessa.
Då jag yrkar bifall till utskottets förslag, är det särskilt med tanke på att man
Onsdagen dea 11 maj e. m.
65
Nr 44.
därigenom kan tillvarataga alla möjligheter att skaffa arbete åt de arbetslösa.
Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av vad herr Olofsson i Digernäs sade, då han med fri vilja slungade
ut det påståendet, att socialdemokraterna låta miljonerna rulla. Jag
kunde knappast från denna plats i kammaren få något sammanhang på början
och slutet i den sats, som innehöll det av mig anförda, men jag vill säga,
att därest en sådan beskyllning riktas, bör den rimligen på något sätt verifieras.
Åtminstone vid innevarande års riksdag ha socialdemokraterna knappast
sökt sätta i gång med någon miljonrullning. Tvärtom kan man säga, att i det
avseendet ha socialdemokraterna sökt hejda miljonrullningen, fastän jag vill
tro, att herr Olofsson i Digernäs hjälpt till att hindra socialdemokratiska besparingar
så gott han kunnat.
Yad denna speciella fråga angår, kan jag för min del icke ha rätt att framstå
såsom någon särskild entusiast. Det är sällan jag är betänksam, men i
detta ärende har jag varit betänksam under många år, icke minst till detta
anslag, som riksdagen bundit staten att betala till aktiebolaget Aerotransport.
Men i år ligger det så till, att det avtal, som ingåtts örn delaktighet, icke kan
rubbas. Enligt kommunikationsministerns synpunkt har icke ärendet legat
till så i år, att han vågat göra en anslagsframstöt i det stycket, och därom
är sålunda intet att göra för närvarande.
Detta ärende var — fastän i annat läge — redan under föregående riksdags
behandling. Då var det några, jag vet icke vilka, som där hade speciella intressen
att tillgodose. Jag kan tänka mig luftfartsintresset, framför allt det
civila. Det var fråga örn att genom nödhjälpsarbeten iordningställa nödlandningsfält.
Och riksdagen gjorde ett visst uttalande i den riktningen. Det
återfinnes på sid. 11 i utlåtandet, där det heter, »att riksdagen ej velat motsätta
sig att, i avvaktan på ifrågavarande utredningars slutförande, vissa
nödlandningsfält iordningställdes som nödhjälpsarbeten». Jag har ingen kännedom
om i vilken omfattning eller om ens något arbete av denna beskaffenhet
utförts sedan dess. Men i årets statsverksproposition har denna fråga
förts fram mer pregnant, i det att arbetslöshetskommissionen stiger fram
och vitsordar, att det föreligger svårighet att på annat sätt tillgodose
behovet av lämpliga arbetslöshetsföretag, örn man icke beviljar anslag
till iordningställande av dessa nödlandningsfält. Jag vill uppriktigt erkänna,
att det är ett av de starkaste skälen för mig att reservationslöst biträda
utskottets hemställan, ty är det så, att man har ett stort klientel av arbetslösa,
som sakna yrkesmässig utbildning och detta är ett lämpligt arbete för dem,
så skulle det vara högst olämpligt, då vi anslå stora belopp till nödhjälpsarbeten,
att icke bereda arbetslöshetskommissionen den möjlighet, som erbjudes,
att bereda dessa ett lämpligt arbete. Att gå på avslag på den saken, samtidigt
som man gärna vill hjälpa de arbetslösa, skulle icke vara riktigt lyckligt.
Det är också en annan sida av denna sak, som herr Holmgren var inne på.
Det är skäl att understryka, att nödlandningsfälten ha betydelse för hela riket.
Det är icke bara fråga om nattpostleder och passagerareflygleder, vilkas
maskiner skola gå ned på flygfälten. Alla våra flygare, som röra sig över
terra firma, ha säkerligen stort behov av att icke sakna lämpliga landningsplatser.
Den sidan av saken är det skäl att beakta icke minst i fråga örn
militära flygplan. Jag har, herr talman, icke kunnat annat än biträda det
förslag, som utskottet har kommit med, vilket innebär bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.
Andra hammarens protokoll 19SS. Nr 44. 5
Äng.
anordnande
av vissa luftfartsleder.
(Forts.)
Nr 4t. 66
Onsdagen den 11 maj e. m.
Äng.
anordnande
av vissa luftfartsleder.
(Forts.)
Slutligen vill jag säga, att det hördes också till min bänk, att herr Olofsson
i Digernäs nämnde fisket och att det fått så stort understöd. För min del har
jag ett visst intresse för den saken såsom varande född fiskarpojke och i min
tidigare levnad mycket legat i fiskarbåtar. Jag har kunnat följa med jordbrukshuvudtitelns
utdelningar av anslag till fisket, och det förvånar mig i
högsta grad, att herr Olofsson talade på sätt som han gjorde örn stöd åt fisket.
Det finnes anslag av detta slag visserligen under nionde huvudtiteln, men de
äro av det blygsamma slag, att man skäms att titta på dem, om man jämför
dem med andra anslag till jordbruksnäringen. Man kan inte tala örn att fisket
fått något rationellt stöd. Menar man stöd åt fiskehamnar, som det kan tänkas,
så ligger det annorlunda till, och jag skall icke ventilera det spörsmålet,
utan bara säga, att riksdagen understödjer fiskehamnarna men icke fisket.
Fiskarna leva därpå och icke på hamnarna.
Slutligen vill jag säga, att det måste anses vara från vår synpunkt lämpligt
att stödja den sittande regeringens olika ledamöter, då sådant kan anses
vara lämpligt. I detta stycke har herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
fått ett synnerligen lyckligt grepp örn uppgiften, och då
skulle det icke vara speciellt lämpligt att bara därför att man icke är partivän
till kommunikationsministern säga, att han skall icke hjälpas, han skall icke
få framgång för sina strävanden. Jag har funnit det vara ett nöje att stödja
kommunikationsministern i detta fall, och jag kommer att fortsätta i det avseendet
och ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Jag är delvis redan förekommen
av herr Lundquist i Rotebro och skall därför endast göra några kompletteringar
till vad han anfört. Det är sannerligen inga små slantar, som Kungl.
Majit begärt. Gör man en liten översikt av det hela, kommer man till ett
ganska rundligt belopp. Det nämndes av herr Lundquist, att det bär av till
bortåt 10 miljoner kronor för dessa nödlandningsfält, och örn man däri inräknar
nödlandningsplatser även för Stockholm och Göteborg och dessutom belysningsanordningar
och driftkostnader m. m., så blir beloppet ännu större. Ser
man därutöver vidare på de anslag, som vi hålla på att besluta örn i andra
punkter, först och främst det stora flyganslaget på 650,000 kronor och därutöver
de andra anslagen på ett tiotal poster, gå de sammanlagt upp till den försvarliga
summan av 901,600 kronor. Tar man sedan vad Kungl. Majit begär
i årets statsverksproposition, inklusive detta, nämligen den första etappen i
detta byggnadsföretag, dessa nödlandningsfält för 250,000 kronor, så kommer
man till 3,991,600 kronor eller närmare 4 miljoner kronor.
I detta belopp är då även inräknat subventionen från postverket, som belöper
sig till 590,000 kronor. A propos denna är det anmärkningsvärt, vilken ofantlig
stegring denna undergått. Den började år 1928 med 70,000 kronor, och
efter fyra år är den uppe i 590,000 kronor. När det gäller speciellt denna del
av postbefordringen, är det inget knussel, samtidigt som man får konstatera,
att Kungl. Maj :t har sänkt av generalpoststyrelsen begärt anslag för lantpostbefordran
för år 1931 med 100,000 kronor och för år 1932 med ytterligare
50,000 kronor. Man gör sina reflexioner inför dessa omständigheter, det kan
inte hjälpas. Man tycker, att på landsbygden är man i ganska bra behov av
utveckling även för dess skull, men där drar man in, samtidigt som man ökar
i oerhörd omfattning i vad gäller denna speciella sida av postbefordringen.
För att närmare belysa vad postverkets subvention betyder vill jag icke undanhålla
kammaren ett par siffror, som utmynna i det, att för linjen Malmö—
Amsterdam utgår en subvention per dagtur av icke mindre än 760 kronor
32 öre och för linjen Stockholm—Helsingfors 97 kronor 20 öre per dagtur. Det
är alldeles uppenbart, att dessa utgifter icke på långa vägar återgäldas av de
Onsdagen den 11 maj G. m.
67
Nr 44.
luftporton, som upptagas. Inkomsten är, som jag vill minnas herr Lundquist
i Rotebro antydde, ganska minimal. Därutöver får postverket av det
ordinarie portot en inkomst i vederbörlig ordning på annat sätt genom vanlig
postbefordran. När man säger i statsutskottets utlåtande, att utgifterna täckas
av utlandsportot, är det rena rama camouflaget, ty de inkomsterna håvar
postverket granneligen in på annat sätt.
När jag är inne på detta, kan jag icke underlåta att göra en översikt av vad
flygväsendet kostar staten eller vad det får i understöd av statsmedel. En
liten blick på vad varje passagerare kostar i understöd är ganska belysande
i detta avseende, när, enligt inkommen uppgift, varje passagerare på linjen
Malmö—Amsterdam kostar staten 347 kronor i extra tillskott och varje passagerare
på linjen Stockholm—Helsingfors 234 kronor.
Nu säger man som så: ja, det är ett kommersiellt intresse, det är ett köpmannaintresse,
och vad man kostar på vederbörande får man mångfalt igen.
Handen på hjärtat, ni som stå nära dessa förhållanden och ha möjlighet att
överblicka dem! Jag undrar, örn man ser på passagerarklientelet, örn det
ej är en avsevärd procent av passagerarna, som utgöras av andra än köpmän
och sådana, som fara ut i avsikt att tjäna landet och att skapa arbetstillfällen
här hemma o. s. v., som det låter så vackert. Jag är övertygad örn
att en stor del av dem, vilka begagna sig av dessa möjligheter, utgöres av
rena rama lustresande och liknande, som staten är så generös mot och kostar
så stora pengar på. Man kan säga, att det hör ej ihop med detta. Ja, örn det ej
är så formellt, så tycker jag ändå, att det ej kan skada att draga upp denna
bakgrund för att få en överblick, över, hur det hela står till. Jag vill säga,
att är _ detta transportmedel av så oerhört stort värde för vissa samhällskategorier,
borde dessa i större män få vidkännas kostnaderna. Det är ett
rimligt och billigt krav.
Så kommer man till syvende och sidst och säger: det är ett arbetslöshetsintresse
av första rang. Här är det ett medel till att skapa arbete för arbetslösa.
Arbetslöshetskommissionen har funnit ett objekt här, som är lämpligt
att fly till, när det är fråga örn att anordna arbeten av den karaktär, att de
passa, för att sysselsätta alla arbetslösa utan undantag. Det är det, som är
det fina i hela historien. Java!, när det gäller att hjälpa de arbetslösa, så är
det ej fråga om annat än att man i möjlig utsträckning får göra det. Men
det är skillnad, pa vilket sätt det sker. Linnas då inga andra arbeten, som
arbetslöshetskommissionen skulle kunna ställa till med, som äro av sådan natur,
att man kan säga, att de äro av mera gagn för de bredare lagren av folket
än dessa arbeten med nödlandningsfält? Den tankeställaren är av sådan karaktär,
att vi ej komma ifrån den. Hur många människor i jordbruksbygderna
finnes det^ej, som få vänta på begärda anslag till enkla vägar? De få vänta i
manga, manga ar, innan de komma i tur och ordning och få del av anslaget.
Jag tycker tor min del, att här vore ett tillfälle för arbetslöshetskommissionen
att placera dessa pengar på ett område, som jag vågar påstå skulle komma
det stora flertalet medborgare till betydligt större nytta, än dessa arbeten
komma att bli till.
Sedan säger man, att man far i alla fall följa med sm tid. Här har man
grannländerna, och här har man stormakterna, och här har man alla dessa
stater, soni göra sina stora anstalter, och vi måste naturligtvis med naturnödvändighet
inordna oss som ett led i denna trafikkedja, för att även vi skola
kunna fylla vår plikt och vår plats. Det låter så vackert det där. Det har
talats här under de sista dagarna om vår andra storhetstid, och det är inte
alldeles utan. att man tycker sig lia på känn. att de här stora högtflygande
planerna stå^i ej så litet sammanhang med detta program. Kanske vi ändå ej
böra syfta så högt. Kanske vi gott kunna klara oss med litet återhållsamhet
Äng.
anordnande
av vissa luftfartsleder.
(Förta.)
Nr 44. 68
Otisdagen den 11 maj e. m.
Ang.
anordnande
av vissa luftfartsleder.
(Forts.)
på vissa områden,, och kanske vi kunna reda oss ganska bra, om vi ej flyga
iväg alltför högt och draga iväg med för stora utgifter till arbeten, som
kanske en vacker dag visa sig ej fylla sina ändamål och ej vara värda de pengar
och kostnader man offrat därpå. Jag vill fråga: vad riskera vi egentligen
genom att i en tid av fortlöpande revolutionerande framsteg på det flygtekniska
området ställa oss en smula avvaktande? Ingenting enligt min mening.
Våra köpmän och liknande kunna nog söka att taga sig fram lika bra ändå,
utan att vi vidtaga sådana arrangemang, som här är meningen att göra. Jag
tror, att det kan vara klokt ibland att ej förhasta sig och ha alltför bråttom.
Beträffande utvecklingen på det flygtekniska området vill jag hänvisa till
ett för kammarens ledamöter ganska känt faktum, att det varit en allmän strävan
att mer och mer göra sig oberoende av dessa vida start- och landningsplatser.
Det är en allmän strävan att göra landning och start vertikalt, rakt
upp och ned, och i det hänseendet har man kommit ganska långt. Jag vill
påminna kammarens ledamöter örn Ilis-utställningen, där vi hade denna autogiro,
som visade vad den duger till. Och kammarens ledamöter ska inte tro,
att dessa uppfinningar befinna sig endast på försöksstadiet. Jag vill säga,
att man är ganska långt kommen i detta hänseende beträffande ej allenast försök
utan även färder på längre sträckor. Och man kan vara övertygad örn att
i en ganska snar framtid är det så långt skridet med experimenten på detta
område, att man kan vara tämligen oberoende av de anstalter, som det nu är
meningen att vi skola gå i författning örn.
Jag har i likhet med andra opponenter i dag ej kunnat fria mig från den
tanken, att Kungl. Majit visat ganska stark generositet i detta avseende. Utan
att vara elak vill jag säga, att den tanken kommit för mig, att kommunikationsministern
Ola Jeppsson måste ha kämpat en viss kamp med bonden Ola Jeppsson.
när han skapat till detta förslag. Bönderna äro ett försiktigt folk. De
hålla sig på terra firma, utan att därför hålla sig fjärran från tidsutvecklingen.
Men i alla händelser, när det blir fråga om dessa stora saker, tycker
man, att en smula försiktighet, en avvaktande hållning varit på sin plats. Yi
kunna gärna walt and see, som engelsmännen säga, och jag tror ej, att vi
förlora något därpå.
Det vore mera att andraga, men jag skall ej trötta kammaren med några
ytterligare argument, örn jag ej blir driven därtill. Jag vill bara uttala en
enkel bondes syn på dessa saker. Jag tror på flygets framtid, men på ett
annat sätt, än förespråkarna för förslaget tyckas göra. Örn vi dröja ett litet
tag, tror jag, att vi snart komma därhän, att vi bli mer eller mindre oberoende
av dessa landningsplatser, som här ifrågasatts, dessa vida fält på bortåt ett
sextiotal tunnland, som det är meningen att ha på fem mils avstånd från varandra.
Det är ett tjugutal, som här föreslås. Man kan ej fria sig från vissa
jämförelser, när man är inne på detta spörsmål. Jag har tänkt i mitt stilla
sinne och välsignat den snara dag. då vi kommit dithän, kommunikationsministern
och jag, att vi få stiga in i var sin ägande lilla flygmaskin och stiga
rakt upp i luften och åka upp i dessa fria banor och stiga ned precis var vi
vilja. Jag har tänkt många gånger, när jag gått hemma på fäbodstigen, där
det endast finnes klövjevägar, och där bara människor och hästar kunna gå
fram men inga hjuldon, på den dag, när man får använda detta fortkomstmedel.
Nu, då man ändå kommit så långt, får man bygga stora vägar genom
landet för att dessa flygmaskiner skola komma fram, dyrbara vägar, miljonvägar.
Det hade man tidigare ej drömt örn i detta sammanhang.
Jag vill till sist säga, att det är enkla bondesynpunkter jag anlagt på frår
gan, byggda kort och gott på den förutsättningen, att våra pengar och arbetslöshetsmedel
skola användas till verkligt nyttiga och produktiva ändamål,
som komma de bredare folklagren till större gagn än de bär avsedda. Jag anser
Onsdagen den 11 maj e. m.
69
Nr 44.
det vara av betydligt större värde att hjälpa människor, som kämpa sin hårda
kamp för tillvaron ute i obygderna, att få nödtorftiga förbindelser nied yttervärlden,
än att subventionera deni, som leva på livets solsida, och som utan
de anordningar, som föreslås, kunna och böra få taga sig fram utan det avsevärda
tillskott av statsmedel, som föreslås.
Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall
till reservationen.
Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Jeppsson: Herr
talman! Jag hade ej tänkt begära ordet redan nu, men en del av den siste talarens
anförande har föranlett mig därtill. Jag skall ej försöka följa den siste
ärade talaren i hans lyriska ordflykt. Jag föredrar att hålla mig på marken,
som bönder bruka göra. Men när herr Andersson i Ovanmyra säger, att han
tror, att jag som statsråd haft en hård kamp att kämpa med min bondenatur,
när det gällt denna sak, vill jag säga herr Andersson i Ovanmyra, att den
striden har varit lätt. Har jag ej haft värre strider i min tid att utkämpa, så
har min kraft ej blivit satt på alltför hårda prov. Men trots att jag är bonde,
vågar jag påstå, att jag är tillräckligt stor optimist för att tro, att detta nya
trafikmedel, flyget, som under de sista årtiondena haft en så kraftig utveckling,
är ett trafikmedel, som har framtiden för sig, och jag vill ej vara med
om att bromsa upp dess utveckling i vårt eget land.
Det var ett par yttranden av herr Andersson i Ovanmyra och herr Lundquist
i Rotebro, som föranledde mig att begära ordet för att förhindra ett missförstånd,
som annars kan insmyga sig i debatten, och det är, när herr Andersson
och herr Lundquist säga, att här går Kungl. Maj :t in för att med stor generositet
utöka anslaget till luftfartsväsendet och framför allt nattpostflyget, men
gör samtidigt indragningar på de summor, som generalpoststyrelsen begärt för
landpostbefordring. Jag tycker, att herrarna kunnat vara så uppriktiga, att
herrarna även upplyst örn att Kungl. Maj :t, när det gällt att fastställa för postverket
gällande driftskostnadsstat, nedskurit icke bara det äskade anslaget
till landpostbefordran utan även gjort väsentliga nedprutningar på av generalpoststyrelsen
begärda anslag till nattpostflygningen. Generalpoststyrelsen
önskade nämligen, örn jag ej missminner mig för mycket, utsträckning av nattpostflygningen
från 4 månader, som det varit under år 1931, till 6 månader
på linjen Stockholm—Malmö. Kungl. Maj:t vägrade att vara med om denna
utsträckning. Jag tror, att därmed skett mycket större procentuell nedprutning
i fråga örn nattpostflygningen än på anslaget till landpostbefordran, och
liknande förhållande gäller i fråga örn befordran av nattflygpost från Göteborg
till Malmö. Jag vill därtill säga, att när herr Lundquist i Rotebro framhåller,
att endast så och så mycket svensk post befordras med nattpostflyget
Stockholm—Malmö, bör man ej glömma, att även den finska posten går med
samma transportmedel till Malmö. Och när herr Andersson i Ovanmyra frågar
efter vad vi riskera om vi vänta med att genomföra och utbygga dessa
luftstambanor, skall jag ej gå in på någon längre analys av vad man kan
riskera, men jag vill peka på, att den flygpostbefordran, som går över Sverige,
denna transitoposttrafik från Finland och Estland, kunna vi riskera att mista.
Om vi ej ordna flyglederna här, kan denna post gå en annan väg, och vi få
sämre möjligheter att ordna vår egen postbefordran. Under fjolåret har befordrats
ett avsevärt antal brevförsändelser med nattflyg. Man räknar med
att under förra året befordrades 1,800,000 stycken brev. Utgifterna voro
228,000 kronor. Drar man därifrån inbesparad transitoersättning och erlagda
luftporton, som kunna beräknas till 40,000 kronor, återstår då 188,000
kronor, som i det närmaste motsvarar skillnaden mellan det inhemska portot
å 15 öre och utlandsportot, som är 25 öre. Jag tror ej, med hänsyn till att vi
Äng.
anordnande
av vissa luftfartsleder.
(Forts.)
I
Nr 44.
70
Onsdagen den 11 maj e. m.
Ang.
anordnande
av vissa luftfartsleder.
(Forts.)
ha ett förhållandevis ganska högt utlandsporto, att dessa utgifter varit för
postverket så ruinerande.
Här föres också ett resonemang, som om man från Kungl. Maj:ts sida ville
forcera fram saken. Så är ingalunda fallet. Redan den 20 oktober 1928
hemställde samtliga landets handelskammare hos Kungl. Majit, att flygfartsleder
skulle utbyggas på linjen Stockholm—Malmö. Sedan känna herrarna,
hur ärendet utretts och hur Kungl. Maj :t i fjol föreläde riksdagen den utredning,
som då förelåg. Och jag vill begagna tillfället att erinra, att riksdagen
redan i fjol bemyndigade Kungl. Majit att verkställa utbyggande av de flyglandningsplatser,
som kunde ligga på statlig och kommunal mark. I riksdagens
skrivelse den 30 maj 1931 säges, att riksdagen ej velat motsätta sig förslaget
att —• i avvaktan på slutförande av utredningarna rörande luftfartsled såväl
mellan Stockholm och Malmö som mellan Malmö och norska gränsen, till vilken
sistnämnda utredning 1930 års riksdag anvisat medel — vissa nödlandningsfält
iordningställdes som nödhjälpsarbeten.
Det har under förra året till Kungl. Maj :t gjorts framställning att igångsätta
arbeten på ett flygfält söder örn Stockholm. Jag ville emellertid ej vara
med örn det då, därför att jag ville avvakta den slutliga utredning, som nu föreligger
i propositionen, och bereda riksdagen tillfälle att se utredningen och
taga ställning till frågan. Under sådana förhållanden tycker jag, att det är
omotiverat att säga, att Kungl. Maj :t vill forcera saken, då Kungl. Maj :t
—■ trots riksdagens bemyndigande — av hänsyn till riksdagen ej har begagnat
detta bemyndigande för igångsättande av arbeten utan velat bereda riksdagen
tillfälle att taga del av utredningen i fråga.
Jag skall till sist måhända säga ett par ord till min ärade vän herr Olofsson
i Digernäs. Herr Olofsson i Digernäs talade här örn en del, som ej rör denna
fråga. Han talade örn jordbrukshjälpen, spannmålsregleringen och vad det
var allt, och till sist talade herr Olofsson i Digernäs om att han ansåg, att de
södra landsändarna blivit gynnade i arbetslöshetshänseende. Herr Holmgren
i Karlskrona har redan påpekat, att de södra provinserna få en relativt stor
andel av arbetslöshetsanslaget, därför att där är den största folkmängden. Men
det är en annan sak också. Herr Olofsson i Digernäs talar örn Västernorrlands
län och säger, att där finnas så många arbetslösa, och frågar, varför man ej
anordnar arbeten där. Ja, enligt de uppgifter, som herr Olofsson i Digernäs
själv begagnat, voro ju i början av februari eller i mitten av februari statliga
reservarbeten i gång i Västernorrlands län för 3J/2 miljoner kronor. Men vad
jag vill säga är det, att det beror ej alltid på myndigheterna i Stockholm, var
dessa arbetslöshetskommissionens arbeten bli placerade och igångsatta. Det
beror i mycket stor utsträckning på de lokala myndigheterna själva, örn det
kommer in framställningar till arbetslöshetskommissionen och till Kungl. Maj :t,
och om man sörjer för, att planer uppgöras i tid och beslut fattas av de lokala
myndigheterna.
Jag tillät mig vid remissdebatten att beröra detta ämne i samband med
Västernorrlands län, och jag vill citera vad jag då anförde. Det låg till på
det sättet, att från vissa håll i Västernorrlands län till mig gjorts framställningar.
Man hade påtalat, att framför allt vägarbeten ej komrne i gång i den
utsträckning, som önskvärt vore. Och det föranledde mig — Kungl. Maj :t kan
här ej taga initiativ, innan det kommer framställningar från myndigheterna —-att anmoda landshövdingen att sammankalla samtliga vägstyrelser till en sammankomst,
som hölls på länsstyrelsens lokal i Härnösand, där jag hade tillfälle
att rådgöra med samtliga vägstyrelser. Därpå införskaffade jag på nyåret,
den 30 januari, en rapport från vägingenjören, hos vilken jag anhållit att
få uppgift örn de arbeten, som voro igångsatta där uppe. Han säger däri, att
det under årets första nio månader, alltså från den 1 januari i fjol till den
Onsdagen den 11 maj e. m.
71
Nr 44.
1 oktober, hade igångsatts 38 stycken arbeten däruppe för en sammanlagd kostnad
av 3V2 miljoner kronor. Under årets sista tre månader, alltså efter det
nyssnämnda konferens hållits på länsstyrelsen, hade det igångsatts 49 företag
för en kostnad av 8,760,000 kronor. Jag vill med med detta endast säga, att
herrarna icke endast skola klaga över, att i de och de länen få de så och så
mycket arbete utfört genom arbetslöshetskommissionen eller på annat sätt,
utan herrarna böra se till, att det från de respektive länen kommer fram förslag,
vilka arbetslöshetskommissionen kan ta hand om. Då är det mycket möjligt,
att en hel del av vägbehovet inom dessa övre län härigenom kan bli i viss
mån avverkat — på samma sätt alltså som man nu förmenar att de sydliga
länen i alltför stor utsträckning ha begagnat sig av.
Ja, herr talman, jag skall icke nu upptaga kammarens tid mycket längre.
Jag vill endast till sist säga, att de förslag, som här föreligga i Kungl. Maj:ts
av statsutskottet tillstyrkta proposition, ju helt naturligt innebära, såsom redan
ifrån olika håll framhållits, att arbeten skulle utföras på de s. k. luftstambanorna
för mycket stora belopp. Och jag vill öppet erkänna, att hade det
gällt att utan vidare begära dessa belopp och anvisa dem direkt till dessa ändamål,
skulle jag för min del aldrig lia varit med örn det just nu. Men när det
ligger till på det sättet, att man på åtskilliga ställen behöver just dessa arbeten
för att kunna sysselsätta en hel del arbetslösa, kan jag icke frigöra mig
från den tanken, att det väl ändå måtte vara bra mycket bättre att en del arbetslöshetsmedel
användas till att iordningställa dessa hjälplandningsfält, vilka
dock -— det vågar jag tro •— även i framtiden kunna få en viss betydelse och
bli till nytta och gagn för samfärdseln. Det måtte väl vara bättre att använda
åtskilliga pengar för iordningställandet av dessa fält än att ge ut dem i direkta
kontantunderstöd, vilket -— såvida jag har mig bekant —- de flesta arbetare
högst ogärna vilja lia; de föredra att genom ärligt arbete försörja sig.
Det är med hänsyn till detta jag har kunnat vara med örn saken,_ så att^detta
förslag nu ligger på kamrarnas bord. Därtill kommer naturligtvis också, att
detta förslag icke kan frånkännas den mycket stora betydelse,_ som ligger uti
att man genom ett uttyggande av dessa luftstambanor och ett iordningställande
av dessa hjälplandningsfält får en anknytning till det europeiska luftflygnätet
och därmed får landets huvudstad inlemmad i det internationella luftfartsväsendet.
Sådana förhållandena nu äro, kan man icke säga, att vi ha någon
ordnad luftled. Däremot har det ju från olika håll och från åtskilliga utländska
bolag gjorts gällande, att i händelse man hade en utbyggd luftfartsled till
Stockholm, skulle det från dessa utländska bolags sida öppnas flygtrafik på
Stockholm, vilket ju kunde ha sina fördelar för landet i dess helhet. Jag tror
därför, att man icke kan säga, att de pengar, som nedläggas på dessa fält, äro
bortkastade — alldeles frånsett det behov av arbetstillfällen, som förefinnes,
och som i mycket stor utsträckning skulle tillgodoses.
Jag vågar också hoppas, att kammaren behagade bifalla statsutskottets förslag,
vilket jag tror vara i nu föreliggande situation mycket väl försvarbart.
Jag skulle till och med vilja kalla ett dylikt beslut lyckligt.
Herr Danielsson: Herr talman! Jag skulle icke ha begärt ordet i denna
debatt, örn jag inte blivit, åtminstone indirekt, uppfordrad därtill av herr
Olofsson i Digernäs. Jag är ju åtminstone enligt hans åsikt bonde; om jag
enligt hans uppfattning är från det rätta hållet också, vet jag icke. Men då
jag i varje fall är en ringa röst i statsutskottet, vill jag säga ett par ord.
Herr Olofsson i Digernäs ansåg, att flyglandningsplatserna i Stockholm
och Göteborg borde iordningställas först. Det vore det riktigaste, innan man
gåve sig in på de andra. Detta tycker också jag är lämpligt. Jag vill dock
påminna örn att ifrån fjärde avdelningen fanns ingenting nämnt om den saken,
Äng.
anordnande
av vissa lujtjartsleder.
(Forts.)
Nr 44. 72
Onsdagen den 11 maj e. m.
Ang.
anordnande
av vissa luftfartsleder.
(Forte.)
men i statsutskottets betänkande mitt på sidan 20 återfinnes en passus, som
lyder: »Ett viktigt led i flyglinjernas utbyggnad är emellertid huvudlandningsplatserna
i Stockholm och Göteborg. Utskottet förutsätter att frågorna
örn nämnda landningsplatsers iordningställande snarast på ett tillfredsställande
sätt ordnas.»
Vad herr Olofsson nämnde örn Kreuger tror jag mig kunna förbigå. Jones
Erik Andersson var också inne på dessa högtflygande planer örn Sveriges
storhetstid, som nu ramlat tillsammans med vissa fallissemang. Denna storhetstid,
sade han, skulle på ett märkvärdigt sätt sammanhänga med våra
dagars flyg i Sverige. Jag tror inte alls, att dessa saker ha något sammanhang,
och det torde väl inte behöva bevisas. I varje fall förbigår jag den
saken nu.
Herr Lundquist nämnde också något om ändrade förhållanden. Han menade
att eftersom förhållandena ändra sig ganska fort, skulle man inte nu gå
och anlägga dessa nödlandningsplatser.
Ja, förhållandena ändra sig ju snabbt. Det fanns en tid, då städerna sköto
ifrån sig järnvägslinjerna och stationerna, vilket de sedan fått ångra. Men
här stå vi ändå inför ett faktum: Skola vi, som kommunikationsministern
senast nämnde, få en anknytning till det stora europeiska flygnätet eller icke?
Skola vi låta posten gå ifrån Finland via de baltiska staterna ner till Europas
flygcentra? Detta är saker, som vi måste ta i betraktande, när vi försöka
bilda oss ett omdöme i denna fråga.
Det är obehövligt att gå alltför mycket in på detaljer. Men herr Jones
Erik Andersson påstod, att det icke är andra än lustresande, som flyga. Vad
arbetslösheten beträffar ansåg han, att man kunde hitta på något annat arbete,
som vore nyttigare för landet i dess helhet. Jag anser däremot, att örn
man tror på flygets framtid, och det gjorde Jones Erik Andersson — han
sade bestämt ifrån, att han trodde på flyget och dess framtid — då måste
man åtminstone medge, att dessa nödlandningsplatser, som ju äro avsedda för
inträffade kalamiteter för antingen det civila eller militära flyget, nog komma
att bli ganska nyttiga.
Herr Andersson var också inne på flygteknikens senaste utveckling. Jag
kunde dåligt följa med hans tankegång, och jag tror icke, att han höll sig
så precis på jorden utan nog var uppe i fantasiens rymder åtskilligt. Å ena
sidan ansåg han emellertid det överflödigt med dessa landningsfält och att vi
borde vänta och se. Å andra sidan hade han för sig, att vi mycket snart
skulle kunna flyga rätt upp och ned och således därför skulle vänta, tills
vi kunde flyga på det sättet och icke inrätta oss efter de nuvarande förhållandena,
då man ju ännu i allmänhet inte flyger rätt upp och ned.
Vad autogiron beträffar, sågo vi den kanske litet var på Ilis-utställningen
i fjol. Den har dock bakom sig ett tolvårigt konstruktionsarbete. Hur länge
det dröjer, innan den är praktiskt lämplig för trafikflygning, kan icke jag
och kanske ingen annan här heller avgöra, men jag vet, att ingenjörer och
tekniker räkna med en avsevärd tid av år framåt och likaså att de räkna med,
att vi kanhända få två typers utveckling bredvid varandra. Den ena är den
vanliga flygmaskinen. Den andra är autogiron, som då mera skall bli en sportmaskin,
och som, åtminstone såvitt man kan se under den närmaste tiden,
inte kommer att bli så lämplig just för trafik- och postflyg.
Det är dessa saker, som gjort att jag för min del icke kunnat underlåta
att gå med på vad utskottet här föreslagit. Det är alltså dels* arbetslöshetssynpunkten
— vi komma ju ändå inte ifrån att utbetala dessa pengar — och
dels _ att vi icke böra avstå från tillfället att söka anknytning till det europeiska
flygväsendet. Tror man så varmt på flyget och dess framtid, som
herr Jones Erik Andersson gjorde, då förstår jag icke, hur man kan gå emot
Onsdagen den 11 maj e. m.
73
Nr 44.
ett sådant här förslag, som avser anordnandet av nödlandningsplatser. Men
han trodde visst, att det skulle flyga fortare med utvecklingen, än vad jag
gör.
Härmed vill jag endast yrka bifall till utskottets hemställan.
Äng.
anordnande
av vissa luftfart8leder.
(Forts.)
Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag hegärde ordet med anled
ning
av vad herr andre vice talmannen och herr Törnkvist i Karlskrona
yttrade.
Nu har herr Törnkvist framhållit, att detta är ett arbete, som är så utomordentligt
bra för de arbetslösa. Jag säger: Att bygga vägar är ett lika
bra arbete för de arbetslösa. Sågverksarbetarna i Norrland, som i stor utsträckning
gå utan arbete, äro likaväl skickade att bygga vägar som någon
annan. Man behöver alltså icke hitta på de här nya landningsfälten för att
få arbete för arbetslösa. Det är ju också så, att det redan skickas en del
arbetare från Norrland och till Sydsverige för dessa nödhjälpsarbeten. Är
det rimligt, att man på så sätt skall skicka bort arbetarna och söndra familjerna
däruppe, när det finnes så utomordentligt gott örn arbete på platsen?
Det ligger högar av ansökningar örn tillstånd att bygga nya vägar i
Norrland. De äro tillstyrkta av Konungens befallningshavande, de bara
vänta på statsmedel för att sättas i gång. Det ligger högar i varje län, så
att det finns gott örn tillfällen till nödhjälpsarbeten. Och varför icke sätta
i gång dessa arbeten lika gärna och slippa skicka arbetare från den ena landsändan
till den andra?
Till sist skulle jag vilja säga ett ord till herr andre vice talmannen, eftersom
han visst tyckte, att jag trampat honom på tårna.
Hur var det i vintras, när vi behandlade väganslagen, när vi i statsutskottet
hade fått majoritet för ett anslag, som gick utöver Kungl. Maj:ts förslag
med 300,000 kronor till enskilda utfartsvägar? Sedan debatten pågått
en lång stund här i kammaren och klubban höll på att falla för förslaget,
vilken var det, som trädde upp och begärde votering, örn icke andre vice talmannen?
Det förvånade mig på det högsta. Sedan Skåne fått, vilket jag i
mitt förra anförande påpekade, sådana utomordentliga fördelar av statsmedel,
då stiger herr andre vice talmannen upp och begär votering och vinner med
en röst — och det anslag, som skulle gå till utfartsvägarna, föll ifrån Norrland!
Det var dock fråga örn ett anslag, som endast skulle gå till hälften
mot kostnaden. Den andra hälften skulle byinvånarna själva få betala. Det
var ett anslag, som skulle räcka för mer än halva Sverige. Jag tyckte det
var hårt, att herr andre vice talmannen den gången begärde votering, men jag
skall ha det i minnet. Det var ingen broderlig handling, vilken man skulle
kunna fordra just från det hållet.
Jag skall inte uppehålla tiden.
Herr Lindman: Herr talman! -Tåg skall be att få säga några ord i denna
fråga. Jag förstår ju mycket väl, att när det gäller framdrivande av ett nytt
kommunikationsmedel, det skall finnas motståndare till detta. Så har det varit
i alla tider. När järnvägar kommo till i vårt land, fanns det också motståndare
mot dem. Jag vet, att när t. ex. järnvägen byggdes mellan Stockholm
och Uppsala, kom det ett yttrande ifrån Uppsala, från universitetets myndigheter,
vilka säde: »Vi behöva ingen järnväg. Det kan inte bli folk, som
åker på järnvägen, ty här gå två diligenser om dagen, och det räcker till!»
Detta var naturligen ett uttryck av samma skaplynne, som vi i dag se
yttringar utav. Det fanns människor, som inte trodde på de nya kommunikationsmedlen
— då som nu. Jag finner alltså, att herr Olofssons i Digernäs och
Nr 44.
74
Onsdagen den 11 maj e. m.
Äng.
anordnande
av vissa luftfartsleder.
(Forts.)
herr Anderssons i Ovanmyra invändningar endast äro vad man kunnat vänta
sig. Det är ju klart, att det skulle komma ett sådant motstånd.
Hur var det, när t. ex. bilarna kommo till? Hur hette det inte då att bilarna
voro ett fortskaffningsmedel för överklassen, för dem som hade råd att
hålla sig med bil. Det vore blott ett lyxfortskaffningsmedel. Hur är det nu?
Har inte herr Olofsson i Digernäs en bil, som han använder? Men när jag
satt i lagutskottet år 1906, då var det praktiskt taget en enhällig mening bland
lantmännen, att billagen skulle de inte vara med på, men nu ha de ändrat sig
sedan den tiden. Nu har man kommit underfund med, att bilarna äro bra att
lia. Jag vet inte, men jag antar, att det är många av herrarna, som komma
att rösta mot detta anslag, som själva hålla sig med bil.
Hur är det beträffande andra kommunikationsmedel? Hur var det exempelvis
med telefonen? Jag vet inte, örn det var ett så starkt motstånd emot
den, men vilka svårigheter att införa den var det icke från första början? Så
har det varit med allting, varför jag finner det alldeles naturligt, att denna
sak skall möta motstånd.
För min del ser jag saken litet annorlunda. Jag vill se det så, att flyget
är något för framtiden. Vi behöva blott kasta en blick på den kolossala användning
flyget har fått ute i världen. Man flyger ju kolossala sträckor från
England till Indien o. s. v. Och vilken betydelse har det inte för befordran av
människor och post. Det är ju klart, att det icke är av betydelse enbart för
dem, som flyga för sitt nöjes skull eller i övrigt kunna ha råd därtill. Blott
detta att exempelvis posten kan befordras så snabbt, kommer ju oss alla till
godo. Även örn det ej kommer den enskilde direkt till godo, så blir det i alla
fall nyttigt på ena eller andra sättet.
Ytterligare vill jag endast påpeka att jag är norrlänning liksom herr Olofsson
i Digernäs. Herr Andersson i Ovanmyra är visserligen dalkarl och sålunda
inte norrlänning i egentlig mening, men han är dock från bygderna norrut.
Nu frågar jag dessa herrar: Hur var det med våra järnvägar däruppe, hur
var det med norra stambanan, när den drogs upp? Hur är det med den nu?
Hur har den burit sig? Hur bär sig Inlandsbanan? Men vilja ni vara av med
dessa banor, ni som bo däruppe? Det skulle ni icke vilja, men flyget det vill
man inte vara med örn, därför att man anser sig icke ha någon direkt nytta
därav. Men jag vågar påstå, att vi ha nytta av flyget — icke direkt men indirekt
kommer det oss alla till stor nytta.
Vidare skulle jag vilja säga, att vi icke kunna på detta sätt isolera oss helt
och hållet från andra. När man över kontinenten och på andra håll skapar
flyglinjer, då är det för oss, tycker jag, en viss skyldighet att följa med, så att
vi icke bli efter utan följa med i den utveckling, som där pågår.
Att det kan kosta pengar i början, vill jag inte förneka, men om man inte
börjar med en kommunikationsled, kan det aldrig bli några inkomster. Varje
kommunikationsled, som kommer till, är ju avsedd att så småningom skapa
inkomster och detta ha våra järnvägar gjort hittills, tills de fingo konkurrens
med bilarna o. s. v. I Norrland finnas många platser, där de icke gjort det
och kanske heller aldrig komma att göra det. Jag vill vidare framhålla, att
detta ju har betydelse även från den synpunkten, att örn en dylik linje kommer
till, suger den till sig trafik från andra håll.
Herr statsrådet talade nyss örn den finska trafiken. Veta herrarna, vart
den tar vägen, örn vi icke skapa några kommunikationsmedel? Genom goda
kommunikationer däremot dra vi den till oss och behålla den hos oss, liksom vi
behålla den norska, örn vi draga flyglinjer över Göteborg. På det sättet kan
man i verklig mening tala örn, att många bäckar små bli en stor å. Men naturligtvis
blir det en del kostnader och svårigheter, innan man kommer därhän.
Onsdagen den 11 maj e. m.
75 Nr 44.
Jag skall berätta en liten historia. På mina resor till Norrland kunde jag
första tiden bara resa halva vägen till Hälsingland på järnväg, men så kröp
norra stambanan så småningom norrut, och till sist blev det också järnväg
mellan Ljusdal och Hudiksvall. Jag reste den vägen en av de första gånger,
som tåget gick. Det var då de där gammalmodiga kupéerna med en dörr till
varje kupé och inget korridorsystem. Vi satt där några stycken i vår kupé,
folk som icke kände varandra. När tåget stannade i Delsbo, kom det en gumma
med röd fåll på kjolen fram, öppnade dörren och tittade in. Då sade jag:
»Vi ha god tid, så var så god och stig in och titta hur det är!» Då utbrast
gumman: »Herre jisses, ha bönnema betalt allt det där?»
Så är det också med herrarna. Ni resonera på ungefär samma sätt som gumman.
Ni tycka, att ni skola vara med och betala för något, som ni icke själva
ha något nöje av, men den dag, som ni själva börja flyga, skola ni få se, att
det ter sig litet annorlunda.
Jag skall icke yttra mig så mycket örn de olika lederna och örn den led, som
här blivit föreslagen. Det är alldeles uppenbart, att oenighet kan råda örn dessa
leders sträckning, men så har det också alltid varit med våra järnvägar. Det
har alltid rått oenighet, tills man slutligen kommit fram till att vi fått en led,
som man tyckt är lämplig. Herr Olofsson i Digernäs och hans landsmän uppe
i Jämtland voro till exempel skulden till att vi ringö en mycket olycklig sträckning
på norra stambanan. Därför att man skulle tillfredsställa både Sundsvall
och Östersund, så kom banan att gå alldeles som herr Olofssons i Digernäs eget
parti, mitt emellan. Den skulle tillfredsställa båda parterna, med det resultatet,
att den kom mitt emellan, men det blev icke något gott resultat. Nu menar
man, att örn man drar leden över Göteborg, så skall man kunna tillfredsställa
både den norska trafiken och den finska trafiken. Den led, som man nu föreslår,
har dock kommit fram efter en hel hop undersökningar. En liknande oenighet
har som sagt rått även beträffande alla våra järnvägar.
Jag vill icke underlåta, herr talman, att här säga även ett ord örn försvaret.
Det hjälper icke, att när vi tala örn denna sak, ha vi också rättighet att tala
om försvaret. Om herrarna haft tillfälle, som jag hade, att under en tid i februari
månad vara med på nedrustningskonferensen i Genéve, så skulle ni ha
funnit, att det fanns knappast något ämne, som det var så mycket tal örn som
just luftförsvaret och dess betydelse för de olika ländernas försvar. Hela det
franska förslaget, låg till en stor del just på detta luftförsvar. Jag vill säga,
att örn nu denna led, som jag hoppas, kommer till stånd, så blir det av stor betydelse,
därför att våra flygstridskrafter kunna förflytta sig på ett enklare och
bättre sätt, än vad de förut kunnat göra.
Jag skulle till sist, herr talman, blott vilja säga ett enda ord, och det är, att
jag tycker, att all tveksamhet borde kunna förflyktigas, när man ser på det utlåtande,
som arbetslöshetskommissionen har avgivit. Nu säger herr Olofsson
i Digernäs, att vi kunna ju i stället bygga vägar i Norrland, och den saken har
också framhållits av andra motståndare till det föreliggande förslaget. Ja, naturligtvis
kunna vi göra det. Att vi ha arbetslösa i Norrland, veta vi allesammans,
men vi veta också, att vi sökt skaffa sysselsättning åt dem, och vi veta,
att det också finns arbetslösa i södra och mellersta Sverige. Att detta är ett
utomordentligt lämpligt arbete för de arbetslösa, kan väl ändå knappast förnekas,
ty det är ju fullkomligt vitsordat av arbetslöshetskommissionen, som
säger, att det är synnerligen lämpligt, att arbetet kan fortgå hela året örn, att
det inte behövs något dyrbart befäl, att vem som helst kan användas utan att
behöva lia någon yrkesskicklighet o. s. v. Jag undrar, när man lägger tillsammans
allt detta, om icke detta är ett lika bra arbetsfält för de arbetslösa som
till exempel att sätta dem på järnvägsbygge mellan Ulricehamn och Jönköping
och mellan Malung och Vansbro. Järnvägar ha icke den framtid längre, sedan
Äng.
anordnande
av vissa luftfartsleder.
(Forts.)
Nr 44. 76
Onsdagen den 11 maj e. m.
Äng.
anordnande
av vissa luftfartsleder.
(Forts.)
vi ha fått automobilkonkurrensen. Jag undrar därför, om icke detta kan vara
ett lika bra och lika nyttigt fält för de arbetslösas verksamhet som någonsin
de företag, som jag nyss talade örn.
Jag vill också säga, att när man måste lägga fram förslag örn ett anslag på
25 miljoner kronor för att hjälpa de arbetslösa, så är det icke så olämpligt att
av detta anslag använda de 2.5 miljoner kronor, som det här är fråga örn, för
att skapa detta nya kommunikationsmedel och att göra det just i en tid, när det
är lämpligt från arbetslöshetssynpunkt. Ty kammarens ledamöter kunna vara
övertygade om att vi komma icke att spara in ett öre på arbetslöshetsanslaget,
örn vi säga nej till det nu föreliggande förslaget. Det kommer att gå ut i allafall.
Herr Lundquist i Rotebro: Herr talman! Jag ämnar icke vidare yttra mig
örn den principiella sidan av saken. Jag begärde emellertid ordet, när herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet gjorde vissa erinringar
emot de uttalanden, som blivit gjorda av mig m. fl. Herr statsrådet tyckte
icke örn, att vi hade framhållit, att, medan Kungl. Majit så kraftigt hade höjt
bidraget till nattpostbefordran, så hade Kungl. Majit minskat det av generalpoststyrelsen
begärda anslaget till lantbefordran. Jag står emellertid för vad
jag har sagt. Jag kan komplettera herr statsrådets uppgifter, eftersom jag
har handlingarna till hands, med, att de nedprutningar i postverkets förslag,
som herr statsrådet gjort beträffande anslaget till luftbefordran, inskränkte
sig till 60,000 kronor. Det var en sänkning från 650,000 till 590,000 kronor.
Vad som i alla fall beviljades, var ju dock 140,000 kronor mera än vad som
utgick under år 1931. Beträffande anslaget till lantpostbefordran har jag
endast sagt, att postverkets förslag har nedskurits med 150,000 kr. under de
två senaste åren, och det äger sin riktighet. Att denna nedskärning också
måste komma att synnerligen menligt inverka på landsbygdens postbefordran,
framgår mycket tydligt av den motivering, som generalpoststyrelsen anfört
för sitt krav på en höjning av anslaget i fråga.
Sedan ville herr statsrådet med stöd av siffror från föregående år göra
gällande, att denna nattpostbefordran skulle bära sig. Herr statsrådet hade
räknat ut, att denna nattpostbefordran förra året hade omfattat 1,800,000 brev
och att kostnaden härför skulle ha uppgått till endast 188,000 kronor. Men
hade dessa brev i stället befordrats järnvägsledes, så hade denna utgift helt
och hållet undvikits för statskassan och postverket.
Det är naturligtvis alldeles riktigt, som herr statsrådet sade, att riksdagen
redan i fjol gav Kungl. Majit fullmakt att sätta arbetet i gång med dessa
landningsfält, men jag förmodar, att eftersom herr statsrådet själv ändå har
lagt fram frågan igen, det berott därpå, att herr statsrådet med hänsyn till
nuvarande förhållanden känt sig tveksam. Jag har därför utgått från att vi
nu hade full frihet att pröva detta förslag, som sålunda på nytt lagts på riksdagens
bord.
Sedan skall jag endast säga ett ord till herr Danielsson, som talade örn
Bromma landningsfält. Han sade mycket lugnt, att statsutskottet har ju sagt,
att det förutsätter, att detta fält snart blir iordningställt. Jag vet nu icke
vad herr Danielsson har för möjligheter att utöva påtryckning på Stockholms
stad därvidlag. Stockholms stad har ju vid sin behandling av frågan
beslutat att lägga saken åsido tills vidare. Ett enkelt förutsättande från
statsutskottets sida kan väl i så fall näppeligen garantera något omedelbart
utbyggande av det landningsfältet.
Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Jag skall drista mig att ge
en liten replik till herr Lindman, om han möjligen skulle vilja ägna litet upp -
Onsdagen den 11 maj e. m.
77 Nr 44.
märksamhet däråt. Hail var ju som vanligt på sitt mest strålande humör, och
det är ju icke så gott att tas med honom i den situationen. När han emellertid
gör jämförelser mellan förr och nu, mellan animositeten mot järnvägarna förr
och mot flyget nu, och vill göra gällande, att jag hör till dem, som icke tro på
flyget, att jag tror lika litet på flyget nu som vad bönderna trodde på järnvägarna
förr, så vill jag säga, att herr Lindman måtte icke uppmärksamt ha
följt med den redogörelse, jag gav för min inställning till denna fråga, varvid
jag uttryckligen sade ifrån, att jag tror på flyget, fastän jag tror på det
på ett helt annat sätt än vad herrarna här göra. Beträffande dessa nödlandningsfält
ville jag göra gällande, att vi en vacker dag, och jag skulle tro inom
en ganska nära framtid, kunna komma i den situationen, att man kommer att
betrakta dessa nödlandningsfält med samma ögon som man nu ser på en hel
del av statens fiskehamnar, dessa miljonbyggen, som ligga där som ett ständigt
spektakel, och som ha kommit till ytterst ringa nytta. Kanske kommer
man att fråga sig, hur folk ha kunnat vara så dumma att ställa till med
sådana arbeten som dessa landningsfält, som icke fylla något behov. När vi
kommit dithän, att man icke behöver dessa fält, och folk kommer och frågar
vem det egentligen varit, som kommit på den där idén och som har rekommenderat
något sådant, så nödgas man svara, att det har varit herr Lindman &
kompani.
Man har också kommit med sådana argument beträffande dessa landningsfält
som att, örn de icke komma till någon annan nytta, så äro de i alla fall bra
för jordbruket. Jag frågade den sakkunnige vid ett tillfälle, när han koni
med ett dylikt argument, i vilket avseende dessa fält skulle komma att tjäna
jordbruket, och han svarade, att de komma att bli betesmarker och komma att
tjäna boskapsskötseln. Boskapsskötsel på nödlandningsfält! Har man då
icke tänkt på risken att köra ihjäl dessa stackars kossor, dessa flegmatiska
varelser, som det är stora svårigheter att klara på landsvägarna, även då de
äro i vaket tillstånd, och ännu värre blir det, då de ligga och sova om nätterna.
Det ena med det andra gör, att jag måste säga, att vi få se vem som får
rätt, herr Lindman eller jag, örn vi leva några år till. Herr Lindman med sitt
pigga humör torde väl komma att överleva mig. Men då den dagen kommer,
kunna vi i dagens protokoll se vem som bär spått rätt, herr Lindman eller
jag.
Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag måste upplysa herr Lindman
örn att han tagit fullständigt fel på min person, örn han tror, att jag är gammalmodig
och icke vill vara med örn något nytt. Jag kan upplysa örn att jag
kanske är den förste lantman, som kört bil här i Stockholm. Redan 1905 körde
jag bil på Stockholms gator. Det behövdes inga papper på den tiden, utan
man körde fritt, precis var man ville. Det fanns inga förordningar örn bilar.
Jag var också en av de första, som var med om att bygga länstelefon där hemma.
Vi sammanslöto oss till små föreningar, som byggde ut linjer från Östersund
åt olika håll. Jag var en av de första, som var med i en liten förening,
som byggde ut en linje från Brunflo till min socken och vidare till Hackås och
Näs. Jag följer med något så när, vill jag säga, på de nymodiga sakerna, men
jag vill icke slösa bort alltför mycket pengar. Jag har också varit med på Inlandsbanan
men endast delvis. När den frågan först kom upp från en konselj
i Göteborg, att det skulle bli en så kallad Pacificbana ända upp till nordligaste
Norrland, då var jag en av de första, som motionerade om att det kunde
vara nog att börja med Orsa—Sveg och bygga en stump örn sänder. Jag har
aldrig varit med om att hela sträckan upp skulle byggas en dyrbar bana, på
vilken vilka lokomotiv som helst skulle kunna fara, utan jag har haft den me
-
Aiuj.
anordnande
av vissa luftfartsleder.
(Forts.)
Nr 44. 78
Onsdagen den 11 maj e. m.
Ang.
anordnande
av vissa luftfartsleder.
(Forts.)
ningen, att man kunde där ha rett sig med en tertiärbana. Då hade järnvägen
blivit betydligt billigare, och det hade ändå blivit tillräckligt, ty det är sannerligen
så litet att göra för den banan, att den bara kommer att gå med förlust
ideligen.
Som sagt, herr Lindman skall icke tro, att jag varit med örn alla galenskaper.
Det var endast den upplysningen, jag ville ge, att herr Lindman här
tagit fel på min person.
Herr Lindman: Herr talman! Både herr Olofsson i Digernäs och jag ha
nog i vår dag varit med örn många galenskaper, men vi få väl hoppas, att vi
också varit med örn åtskilliga kloka och förnuftiga saker, så att jag tror icke,
att vi behöva diskutera den saken. Här är det endast fråga örn, huruvida det
är klokt att taga detta förslag eller ej och på den punkten ha vi tydligen olika
meningar.
När herr Olofsson i Digernäs säger, att han åkte bil på Stockholms gator år
1905 och fick fara fram hur som helst, så vill jag säga, att då fanns icke den
lag, som jag nyss talade örn, ty det var år 1906, som jag satt i lagutskottet och
denna lag kom till. Det var alltså därför, som man år 1905 fick fara hur som
helst. Jag förmodar emellertid, att herr Olofsson i Digernäs, örn han då var
med i riksdagen, icke satt i lagutskottet och uppträdde emot lagförslaget. Däremot
minns jag mycket väl, att lantmännen i utskottet voro mycket starkt emot
denna sak, och det berodde naturligtvis på att de icke trodde på den. De voro
icke lika framsynta, som jag vet, att jämtlänningarna i allmänhet bruka vara
och äro. De övriga kolleger, som herr Olofsson i Digernäs hade och som voro
med bär år 1906, sågo det icke på samma sätt som han.
För övrigt skulle jag vilja fråga herr Olofssom i Digernäs, när han talade
örn flyget och är en sådan motståndare till denna sak: Hur är det? Ha ni icke
ett flyg på Frösön, som hjälper till att transportera sjuka? Jag tycker, jag
minns, att det till och med har kommit en motion örn den saken. Ha ni icke
också uppe i Boden ett flyg, som hämtar sjuka och som har utfört utomordentliga
gärningar och bragder? Jag har själv i Carnegiestiftelsen varit med örn att
belöna sådana, som utfört alldeles storartade bragder vid sjuktransporter. Där
ser man, att flyget verkligen kan vara till nytta.
Beträffande mitt humör vill jag säga herr Andersson i Ovanmyra, att jag i
allmänhet har gott humör. Det tryter icke på den saken.
Vilken som lever längst av oss bägge, det står i Vår Herres hand, och det
kunna vi icke själva avgöra. Det kan ju hända, att ingen av oss får uppleva
den dagen, då vi få se vad flygfälten få för betydelse. Men säkert är, att icke
blir det bara betesfält. På den långa flyglinje, som i Amerika går mellan
New York och San Francisco, användas fälten många gånger just som betesfält
och som sädesfält, fastän de kunna användas såsom nödlandningsplatser och äro
utmärkta med signaler. Det är ingenting märkvärdigt med det. De kunna användas
för bägge ändamålen på samma gång.
Så vill jag bara till sist säga, att när jag talade örn motståndet i början mot
järnvägarna, var det icke lantmännen, som jag talade örn. Örn det då var lantmän,
som voro emot saken och ställde sig tveksamma, så befunno de sig i gott
sällskap, ty det var professorerna i större akademiska konsistoriet i Uppsala,
som jag sade voro emot. De, som då voro emot, voro alltså i mycket gott sällskap.
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
först propositioner beträffande utskottets hemställan i förevarande punkt,
nämligen dels på bifall till berörda hemställan, dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
Onsdagen den 11 maj e. m.
79
Nr 44.
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Olofsson
i Digernäs, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
5 av utskottets förevarande utlåtande nr 91, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid denna punkt fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i
förevarande punkt.
Vidare gav herr talmannen beträffande det av herr Lundquist i Rotebro
under ^överläggningen gjorda yrkandet i fråga örn motiveringen propositioner
dels på bifall till berörda yrkande, dels ock på avslag därå; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den senare
propositionen. Herr Lundquist i Rotebro begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:
Den, som vill, att kammaren avslår det under överläggningen örn punkten 5
i statsutskottets förevarande utlåtande nr 91 beträffande motiveringen gjorda
yrkandet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit berörda yrkande.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning, med
tillämpning av uppresningsförfarandet.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 84 ja och
71 nej, varjämte 19 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså avslagit det av herr Lundquist i Rotebro under överläggningen
gjorda yrkandet i fråga örn motiveringen.
Vid härpå skedd föredragning av punkten 6, angående anslag till flyttning
av elektriska ledningar för anordnande av landningsfält för flygplan, yttrade:
Herr
Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
reservationen på denna punkt.
Herr Holmgren: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Sedan överläggningen härmed förklarades avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de därunder förekomna yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan i förevarande punkt.
Äng.
anordnande
av vissa luftfartsleder.
(Forts.)
Ang. flyttning
av vissa
elektriska
ledningar.
Nr 44.
Äng. förvärvande
av
mark till
landningsfält
för flygplan.
Ang. vissa
ändringar i
gällande
tulltaxa.
80
Onsdagen den 11 maj e. m.
Punkterna 7—10.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Vidare föredrogs punkten 11, angående förvärvande av mark till landningsfält
för flygplan; och yttrade därvid:
Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr Holmgren: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner på de
yrkanden, som därunder förekommit; och blev utskottets hemställan i förevarande
punkt av kammaren bifallen.
§ 3.
Härpå upptogs till behandling bevillningsutskottets memorial, nr 40, med
föranledande av återremiss av viss del av utskottets betänkande nr 33 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i gällande
tulltaxa.
I betänkande nr 33 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 247, angående
vissa ändringar i gällande tulltaxa hade bevillningsutskottet, såvitt anginge
Kungl. Maj:ts förslag rörande tulltaxenummer 227, avstyrkt bifall till
propositionen i denna del.
Sedan kamrarna emellertid vid föredragning av nämnda betänkande visat
utskottets hemställan, såvitt anginge berörda del, åter till utskottet för ny behandling,
hemställde nu utskottet i föreliggande memorial, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj :ts proposition nr 247, i vad densamma avsåge tulltaxenummer
227,
1) besluta, att uti den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316)
fogade tulltaxan skulle under nummer 227 intagas en anmärkning av följande
lydelse:
»Anm. Köntgenfilm inbegripes icke under detta nummer utan hänföres till
nr 1110.»; och
2) förklara, att tillägget skulle träda i kraft å dag, som Kungl. Maj:t bestämde.
Uti en vid memorialet fogad reservation hade herrar Örne, Boman, Lövgren
och Björklund hemställt, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 247, i vad densamma avsåge tulltaxenummer 227.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:
Herr Björklund: Herr talman! Vi dimpa ju tämligen häftigt ned från
den s. k. stratosfären och hava åter något så när fast mark under fotterna, fastän
den icke kan sägas vara så alldeles riktigt fast i alla fall.
Det ärende, som vi nu ha att behandla, var, som kammarens ledamöter minnas,
för kort tid sedan föremål för överläggningar i denna kammare. På grund
av beslut i första kammaren örn återremiss, diskuterades överhuvud taget icke
detta ärende här, utan man ansåg lämpligt, att ärendet i sin helhet fick återgå
till bevillningsutskottet, så att det på nytt skulle prövas, i vad mån den ställning,
som bevillningsutskottet från början intagit, vore den riktiga eller örn
Onsdagen den 11 maj e. m.
81 Nr 44.
man skulle med hänsyn till de fingervisningar, som givits åt utskottet i de
olika kamrarna, fatta annat beslut.
Nu finna vi, att bevillningsutskottets majoritet rättat sig efter den pekpinne,
som hållits fram för det av både många och lärda män. Det gällde som bekant
en rent konstitutionell fråga, huruvida det är riktigt att taga upp detta
ärende till behandling, trots att det redan förut behandlats en gång. Jag skall
icke fördjupa mig i dessa olika grundlagstolkningar, som ärendet var föremål
för förra gången och troligen även kommer att bli föremål för i dag. Den
saken överlåter jag åt dem, som bättre kan det än jag. Jag ser på frågan ur
rent praktiska synpunkter, och jag undrar, örn ett beslut i enlighet med utskottets
förslag kan vara lyckligt för ett fortsatt arbete i riksdagen. Regeringens
besvärligheter har jag icke att lägga mig i, men jag skulle tro, att det
vid åtskilliga tillfällen för en regering, vilken det än må vara, skulle vara
tämligen lugnt, örn man icke hade gått den väg, som det här är fråga örn.
^Nu förstår jag mycket väl, att detta är en prestigefråga. Finansministern
påstår motsatsen. Men det kan ju ändå icke vara på det sättet, att det ekonomiska
i ifrågavarande ärende skall vara. avgörande, ty här är det endast
fråga örn ett belopp av 60,000 kronor, som man i ett hastigt ögonblick råkade
få med den gången, vi den minnesvärda söndagen i februari, vill jag minnas
det var, ^innevarande år beslöto vissa tilläggstullar. Man hade då i propositionen
fått med röntgenfilmen och röntgenröret. Det visade sig sedermera,
att det. Torde sig örn. ett belopp av 60,000 kronor, fördelade på landets samtliga
olika sjukvårdsinrättningar, städernas och landstingens, samt kanske en
och annan privatperson, som håller sig med dessa moderna läkarutrustningar.
Det samlade beloppet rör sig emellertid blott om 60,000 kronor. Och är det så,
att man betraktar detta som utslagsgivande, detta belopp på 60,000 kronor,
fördelat över hela landet, då blir förvåningen hos mig verkligen stor. Detta
är ju ett nog så beaktansvärt belopp i och för sig, men när det fördelas på så
många, så betyder det tämligen litet, och jag vill därtill lägga, att landsbygden
och städerna ha samma skattebetalare som staten. Ur den synpunkten
borde man alltså icke ha några större invändningar.
Vi äro fyra stycken, som reserverat oss här, och jag vill tillkännagiva, att
jag för egen del, och jag tror jag kan tala även för de övrigas del, icke finner
det vara någon hjärteangelägenhet, hur riksdagen till sist beslutar i detta
ärende. Men vi ha trott det vara lämpligast, att riksdagen och regeringen allt
fort fasthålla vid en enligt vårt förmenande gammal god princip, att när ett
ärende en gång har i riksdagen behandlats, då bör man icke vare sig från regeringens
eller utskottets eller någon enskild ledamots sida försöka återigen taga
upp ärendet.
Nu kan man säga, att örn det varit så, att man i kamrarna avgjort ett ärende,
som lett landet in i äventyrligheter i ekonomiskt eller andra hänseenden,
kunde det kanske varit mera berättigat att intaga en sådan ståndpunkt, som
bevillningsutskottet här gjort. Jag kan för min del icke inse, att så är fallet,
och jag tror, som jag säde i början, att det skulle visa sig lugnast både för
riksdagen som sådan och för regeringen att fasthålla vid en gammal god princip,
. att är det så, att riksdagen fattat beslut i ett ärende ett år, så bör man,
såvida icke alldeles utomordentliga omständigheter föreligga, icke rucka på
detta beslut.
Det är med hänsyn till dessa enkla synpunkter, herr talman, som jag begärt
ordet och varit med örn att underskriva den reservation, som finnes vid betänkandet.
Jag mäste för min del vidhålla detta, därför att jag tror, att det
är bäst för oss alla i fortsättningen.
Jag yrkar alltså avslag på Kungl. Maj:ts proposition i denna fråga.
Andra kammarens protokoll 1982. Nr kk. G
Äng. vissa
ändringar i
gällande
tulltaxa.
(Forts.)
Nr 44.
82
Onsdagen den 11 maj e. m.
Ang. vissa
ändringar i
gällande
tulltaxa.
(Forts.)
Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Hamrin: Herr talman! Jag
ger den föregående ärade talaren rätt i att det är en liten fråga, och att det
är något helt annat än en prestigefråga. Om jag överhuvud taget haft någon
prestige, lärer väl icke prestigen förlora på att denna proposition blir avslagen.
Jag blev emellertid något förvånad att höra herr Björklunds^ utläggning.
Örn herrarna haft propositionen tillgänglig och läst vad som återfinnes
på sid. 3, så står herr Björklunds uttalande knappast i god överensstämmelse
med den allmänna politik och den sympati, som den föregående
talaren alltid lägger i dagen gentemot sådana personer och grupper, som i
ganska stor utsträckning drabbas av den tilläggstull, som här kommit med.
Jag erkänner villigt och gärna, att denna tulltaxerubrik naturligtvis från början
skulle varit försedd med den anmärkning, som nu den sista propositionen
här ifrågasätter. Så hade säkert också skett, örn det observerats, när den
stora tullpropositionen framlades. Men det förstår var och en av kammarens
ledamöter, att jag naturligtvis icke kan personligen syssla med en massa tullrubriker
utan måste lita på underordnade tjänstemän och ämbetsverk. Då det
från dessas sida icke föreslogs, att undantag skulle ske beträffande röntgenfilm,
så kom den med på det sätt, som här blivit antytt.
Omedelbart efter riksdagens beslut uppsöktes jag av tvenne läkare, som påpekade
förhållandet och framhöllo, vilken ökad tunga detta i själva verket
utgjorde för sjukvården, och sedan inkom till Kungl. Maj :t en elen 8 februari
1932 dagtecknad skrivelse från Svenska radiologförbundet. Däri påpekades,
att röntgenundersökningar och röntgenbehandlingar i allt större utsträckning
kommit till användning och att detta medfört ökad åtgång av film för
ifrågavarande ändamål. Icke minst med hänsyn till valutakursernas stegring
har detta jämte den tilläggstull, som beslöts, kommit att verka i hög grad
fördyrande. Det anföres i denna skrivelse, att den ordinarie tullen jämte tillläggstullen
kommit att utgöra omkring 8 procent av varans värde. Det framhölls
vidare, att även för den enskilde patienten, särskilt den mindre bemedlade,
som själv hade att erlägga kostnaden för förbrukade röntgenutensilier,
innebure denna stegring av omkostnaderna för varje särskild undersökning en
icke oväsentlig och kännbar merutgift.
Detta var för mig utslagsgivande. För övrigt har riksdagen gång efter
annan uttalat sig för att man bör göra läkemedel och allt, som hör till sjukvården,
så billigt som möjligt. Att då öka tullen på en sådan vara som
denna, måste ju anses vara oriktigt. Under dessa förhållanden tillstyrkte
jag Kungl. Majit att framlägga en proposition örn ändring i detta hänseende.
Tidigare ställde sig utskottet på en konstitutionell stå.ndpunkt och menade,
att man icke skulle upptaga frågan enär detta skulle strida mot 63 §
riksdagsordningen. Men sedan riksdagens båda kamrar underkänt denna
ståndpunkt och utskottet hade att taga ställning till frågan från rent praktiska
och materiella synpunkter, förefaller det mig egendomligt, jag säger
det ännu en gång, att herr Björklund här rest motstånd mot ett bifall till
Kungl. Majlis förslag. Jag tror, att frågan även örn den är liten, dock är
av den betydelsen, ställd i sitt sammanhang, att den förtjänar en annan behandling
och ett annat beslut än det, som herr Björklund förordade.
Herr Engberg: Herr talman! Den synpunkt, som herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet anlade på frågan, är i och för sig både begriplig
och, jag vill tillägga, mänsklig. Örn man bortser från formen för det
konstitutionella handläggandet och inriktar sig uteslutande på ärendets materiella
innebörd, är det självfallet, att de önskemål, åt vilka herr statsrådet
nyss gav uttryck, äro synnerligen behjärtansvärda. Den saken behöver icke
diskuteras. Men tyvärr är det så, herr talman, att ett i och för sig behjärtans
-
Onsdagen den 11 maj e. m.
83 Kr 44.
vart önskemål kan vara inlindat i en form, som ger anledning till de allra
största betänkligheter.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten på ärendets gång. Vi bade i gällande
tulltaxa för denna vara en tullsats på 80 kronor per kilogram. Söndagen
den 31 januari beslöto vi en tilläggstull på 70 kronor per kilogram för samma
vara. Så återkommer Kungl. Maj :t med en proposition, i vilken hemställes,
icke att vi skola upphäva tilläggstullen, utan att vi skola göra dessa varor
helt tullfria. Nu kan det sägas, att grundlagsfrågan är på förhand i viss
mening avgjord genom att kamrarna remitterat denna proposition i vanlig
ordning. Det kan nämligen vid sträng grundlagstolkning sägas, att remiss
borde ha vägrats av talmannen eller genom att kammaren på yrkande av
någon dess ledamot beslutat remissvägran och att i händelse av konflikt mellan
kammaren och talmannen frågan remitterats till konstitutionsutskottet för
avdömande. Så skedde emellertid icke, utan bevillningsutskottet fann sig vid
granskning av Kungl. Maj:ts proposition böra med hänsyn till bestämmelsen
i sista stycket av 63 § riksdagsordningen yppa stark tveksamhet angående
förenligheten mellan denna propositions framläggande och innehållet i sagda
bestämmelse. Det står nu emellertid, mina herrar, uttryckligen i detta sista
stycket uti 63 §, att vad kamrarna samstämmande beslutat vare riksdagens
beslut. Kamrarna hava samstämmande fattat beslut i saken den 31 januari,
och enligt grundlagens ordalydelse skall detta vara riksdagens beslut.
Det har hävdats bland annat av herr Lindman i den debatt, som vi hade
här i kammaren vid det förra tillfället, att man finge icke rida så på formen.
Och med hänvisning till en mycket sträng grundlagsexpert, nämligen
professor Reuterskiöld, hävdade herr Lindman, att man hade rätt från Kungl.
Maj :ts sida att återkomma med en proposition, även där det hade fattats samstämmande
beslut i annan riktning tidigare.
Jag har tänkt sedan dess åtskilligt på detta problem, herr talman, och jag
måste säga mig, att ju mera jag reflekterat, desto äventyrligare har denna
grundlagstolkning, som man från herrar Lindmans och Reuterskiölds sida
gjort sig till målsman för, tett sig i mina ögon. Jag gör tankeexperimentet,
mina herrar, att man uti olika budgetfrågor kan förfara på detta sätt. Detta
är en budgetfråga. Man får fråga: Var går gränsen? Skola tullfrågor överhuvud
taget kunna tågås upp till behandling igen, sedan de genom samstämmande
beslut av kamrarna äro avgjorda? Var hamna vi då egentligen? Jag
nödgas hålla före, att då kan herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
komma tillbaka med en proposition örn, låt mig säga, kaffetullens höjning.
Det är nämligen, såvitt jag förstår, icke minsta hinder för något såjlant,
därest den grundlagstolkning, som här förfäktades förra gången, godkännes,
vilket herr statsrådet säkerligen tycker vara det riktiga.
Eller jag skall taga ett annat fall. Mitt under en riksdag äger rum ett
regeringsskifte: två regeringar avlösa varandra. Den avgående regeringen
har lagt fram en proposition örn, låt mig säga, arbetstidslagen med vissa bestämmelser,
som, låt vara med mycket knapp majoritet, godtagits av kamrarna
genom samstämmiga beslut. Så kommer det en ny regering. Den kan
då enligt denna tolkning framlägga en proposition, i vilken den föreslår ett
upphävande av de bestämmelser, som den föregående regeringen föreslagit samma
riksdag. Jag frågar eder, mina herrar, vart vi egentligen komina med en
sådan grundlagstolkning. Håller jag mig till budgetfrågorna, är det från
åtskilliga håll ett ofta framställt önskemål, att besluten borde betraktas som
preliminära. Och vid olika tillfällen hava ju projekt i den riktningen legat
på riksdagens bord, att former skulle skapas, som möjliggjorde preliminära
budgetbeslut, som sedan vid riksdagens slut kunde justeras ytterligare.
Såvitt jag förstår, har man med den grundlagstolkning, som här förfäk -
Äng. vissa
ändringar i
gällande
tulltaxa.
(Torts.)
Nr 44. 84
Onsdagen den 11 maj e. m.
Ang. vissa
ändringar i
gällande
tulltaxa.
(Forts.)
tas, i själva verket redan faktiskt ställt sig på ståndpunkten, att budgetbeslut
äro att betrakta såsom preliminära. Men jag måste, som jag sade förra
gången, hävda, att man gör klokt i att vara mycket försiktig och konservativ
i grundlagsfrågor. Man skall icke för tillfälliga behov tumma på grundlagens
föreskrifter. Ty börjar man en gång synda, så avlar den ena synden
den andra. Och en vacker dag river man upp väsentliga grundvalar i vår
svenska grundlag. Och den är enligt min mening en så värdefull tillgång,
denna vår grundlag i sin smidighet och uti sin utomordentligt skickliga byggnad,
att jag säger för min del, att med varje år, som går, känner jag mig
mer och mer böjd att tillämpa hellre en sträng grundlagstolkning än en alltför
liberal och välvillig sådan. Ty örn man ger sig in på de tolkningsvägar,
som det här varit fråga om, är jag rädd för, att det kan inträffa åtskilligt.
Antag, mina herrar, att ett beslut fattats med mycket knapp majoritet och
att det blir upplyst, att utgången berodde på, att några voro frånvarande,
så kan jag mycket väl föreställa mig, att detta kunde fresta en Kungl. Majit
att kasta fram en proposition på nytt för att taga ett nytt stickprov i samma
fråga. Det har enligt min tanke aldrig varit våra grundlagstiftares mening,
att det sista stycket i 63 § riksdagsordningen skall kunna tolkas på detta
sätt. Såvitt jag vet, finnes det inga precedensfall att hänvisa till.
Nu söker man skapa in casu en viss tolkning'' i en riktning, motsatt den,
som hittills betraktats såsom absolut självklar. Jag kan icke finna, att den
sakfråga, som här föreligger, har den utomordentliga vikt, att man skall
äventyra en strikt grundlagstolkning.
Det är ur den synpunkten, herr talman, som jag ber att få ansluta mig till
det yrkande, som framställdes av den förste ärade talaren.
Med herr Engberg förenade sig herrar Fast och Hallén.
Herr statsrådet Gyllenswärd: Herr talman! Jag skall be att få yttra
några ord angående de skäl, på vilka Kungl. Maj:t ansett sig konstitutionellt
oförhindrad att framlägga denna proposition även i avseende å detaljen rörande
röntgenfilm.
Jag skall då först inskränka mig till att bara i förbigående säga något örn
tolkningen av § 63 riksdagsordningen. Sålunda frågan, huruvida denna § begränsar
också Kungl. Maj:ts initiativrätt på detta område. Jag skall i den delen
bara erinra örn — vad redan, tror jag, antyddes av herr Engberg -— att
det finns framstående statsrättsliga auktoriteter. som uttalat den uppfattningen,
att § 63 riksdagsordningen inte innefattar något förbud för Kungl. Maj.t
att framlägga förslag, som innebära ändring av tidigare vid samma riksdag fattade
beslut. Jag framhåller härvidlag de namn, som nämndes av en ärad talare
i den föregående debatten häromdagen. Det var professorerna Hydin och
Reuterskiöld, som uttalat den uppfattningen. Och jag vill också framhålla,
att, såvitt jag kan se, finns ett visst stöd för deras åsikt i en riksrättsdom.
Visserligen rätt gammal, nämligen från 1835. Denna dom hänför sig således
inte till den nu gällande riksdagsordningen utan till den, som antogs 1809. Men
även däri fanns en bestämmelse, som motsvarade nuvarande § 63 riksdagsordningen;
jag vill minnas, att det då var § 75. Det var den gången fråga örn, att
två stånd stannat i olika beslut mot två; sålunda motsvarighet till det fallet, att
den ena kammaren stannar i olika beslut mot den andra. I den riksrättsdomen säges,
att förevarande paragraf i riksdagsordningen enligt riksrättens uppfattning
icke bestämt uttryckte, att Kungl. Majit skulle vara enligt den paragrafen
begränsad i sin initiativrätt. Och så hänvisas det till, att grundlagarna
skola tolkas enligt sin ordalydelse.
Jag vill emellertid, som antytts, inte i detta sammanhang fästa alltför stor
Onsdagen den 11 maj e. m.
85 Nr 44.
vikt vid frågan, hur man skall tolka § 63 riksdagsordningen. Vad som var
avgörande, när Kungl. Majit bestämde sig för att trots det tidigare beslutet i
år framlägga denna proposition och låta den omfatta även röntgenfilm, det
var, att man ansåg, att man i detta speciella fall icke — hur man än skulle
tolka § 63 riksdagsordningen — behövde vara förhindrad att framlägga ett sådant
här förslag. Detta därför, att propositionen, jämförd med det tidigare
beslutet, var så lagd, att man i själva verket inte kom att vidtaga någon ändring
i det tidigare riksdagsbeslutet.
Det beslut, som det här skulle vara fråga örn att ändra, är ju det beslut,
varigenom riksdagen tidigare i år antog en förordning angående tilläggstullar.
Denna förordning, som Kungl. Majit sedan utfärdat i enlighet med riksdagens
beslut, innefattar i sak det, att i de fall, där enligt gällande tulltaxa skall utgå
en viss tull på en vara, det dessutom skall utgå en viss tilläggstull. Och såvitt
jag kan förstå — det är väl för övrigt ganska klart — är det så, att även örn
riksdagen nu bifaller den här sista propositionen också beträffande röntgenfilm,
så föranleder detta ingen ändring i det tidigare riksdagsbeslutet. Den
förordning, som då antogs, kommer att gälla fullkomligt likadan som förut.
Det ändras icke ett ord i den tidigare författningen. Och fortfarande blir det
så, att i de fall, då en vara enligt gällande tulltaxa är tullbelagd, skall det utgå
även en tilläggstull. Beslutet nu innebär med andra ord, att man ändrar -—
icke författningen örn tilläggstullar — utan vad man ändrar, det är själva
huvudförfattningen, den som innehåller gällande tulltaxa. Och ändringen består
i, att man under rubriken »fotografisk film» sätter in en anmärkning, som
innebär, att rubriken »fotografisk film» i tulltaxan inte vidare kommer att omfatta
röntgenfilm. Men denna rubrik i gällande tulltaxa har förut inte varit
föremål för något beslut av riksdagen i år.
Nu vill jag naturligtvis medge, att effekten av ett bifall till propositionen i
vad den avser röntgenfilm är den, att författningen rörande tilläggstullarna
inte får riktigt samma vidsträckta tillämpning som den har förut. Det kommer
inte att utgå tilläggstull i samma utsträckning som örn man inte ändrat i den
gällande tulltaxan. Detta är dock bara ett faktiskt förhållande. Formellt har
man inte vidtagit någon ändring i den författning, som beslöts tidigare i år.
Jag ber också få säga, att jag tror, att man kan påvisa tidigare exempel på,
att riksdagen i sådana här fall, där man varit formellt försvarad -— sålunda
formellt icke rubbat på ett tidigare beslut — inte varit alltför sträng, när det
gällt att i det här avseendet tillämpa § 63 riksdagsordningen. Jag har funnit
ett par exempel på den saken.
Det ena av dessa är från 1909. Där vill jag minnas, att det lades fram en
proposition angående lönereglering för landstatstjänstemän. Den framlades i
början av riksdagen, men propositionen avslogs då. När det beslutet anmäldes
för Kungl. Majit, ansågs det emellertid, att detta skulle bliva alldeles för
obilligt, och så hemställde vederbörande departementschef, att Kungl. Maj :t
skulle komma med en ny proposition i stället, som innefattade förslag örn en
tillfällig löneförbättring. Sålunda en dol av det, som innefattades i den förut
avslagna propositionen. Men den nya propositionen antogs det oaktat av riksdagen
utan debatt eller votering.
Ett annat exempel är från året förut, sålunda 1908. Då väcktes i början av
riksdagen en motion örn att det skulle beviljas anslag till tuberkulosvården, och
i motionen åberopades det betänkande, som då nyligen avgivits av den s. k. tuberkuloskommittén.
Motionen avslogs emellertid av riksdagen, och av utskottets
motivering ser man, att skälet var det att man ansåg, att eftersom frågan
ännu inte prövats av Kungl. Majit, så borde Kungl. Majlis prövning avvaktas,
innan riksdagen tog ställning till saken. Den prövningen från Kungl. Majits
sida skedde emellertid under samma riksdag. Sålunda kom det längre fram un
-
Ang. vissa
ändringar i
gällande
tulltaxa.
(Korts.)
Nr 44.
Ang. vissa
ändringar i
gällande
tulltaxa.
(Forts.)
86 Onsdagen den 11 maj e. m.
der riksdagen en kungl, proposition, som innehöll förslag till anslag för tuberkulosvården,
och den propositionen bifölls.
Med detta vill jag framhålla, att jag tror det kan sägas, att riksdagen tidigare
varit rätt försiktig, innan riksdagen velat genom en alltför sträng tolkning
av § 63 riksdagsordningen hinda sina händer. Och jag tror, att man —
även under normala förhållanden — och naturligtvis särskilt under de förhållanden,
som nu gälla, när det sker ändring snart sagt från den ena dagen till
den andra i våra förhållanden, skall vara försiktig att binda sig alltför hårt.
Jag understryker emellertid vad jag sade, eller, att jag tror, att riksdagen varit
försiktig på denna punkt även under normala tidsförhållanden.
I samband härmed får jag kanske säga också det, att jag undrar, örn inte ett
beslut, som fattats här tidigare i dag, visar, att örn man är alltför sträng i
tolkningen av § 63, så hamnar man till slut i kaos. Jag syftar härmed på beslutet
i dag, varigenom propositionen angående gymnastiska centralinstitutet
avslagits. Den propositionen innehöll också förslag till stat för institutet.
Skulle man här vara så sträng som reservanterna — och även den föregående
ärade talaren — så är jag rädd för att det komme att resultera i, att gymnastiska
centralinstitutet finge lägga ned sin verksamhet. Ty efter deras uppfattning
kan man väl inte lägga fram ett nytt förslag från Kungl. Maj :ts sida örn
att bevilja en stat för gymnastiska centralinstitutet. Och det får man väl ändå
lov att säga, att det är alldeles nödvändigt att någonting i den vägen vidtages,
ty det har väl knappast varit meningen med § 63 riksdagsordningen, att man
skulle vara så sträng i tolkningen, att man komme in i absurda förhållanden.
Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag har begärt ordet huvudsakligen
för att få emellan de lärda avhandlingarna från Stockholmsbänken och regeringsbänken
sticka in ett ord örn de synpunkter, som varit för utskottsmajoriteten
avgörande.
När vi behandlade detta ärende förra gången, så erinrade ju kammaren sig,
att utskottsmajoriteten hade ställt sig på den ståndpunkt, som här har hävdats
av herr Engberg. Personligen hade jag den meningen, att med den tolkningen
skulle man hava sträckt sig vidare, således icke bara till filmen. Den meningen
delade icke utskottet, men personligen anser jag, att man skulle låtit
denna dom gå ut över tre av de olika rubrikerna. Jag vill emellertid icke dölja,
att den tveksamhet, för vilken herr Björklund förut här gjort sig till tolk,
icke var främmande för utskottet, när det nu andra gången gick att taga ställning
till denna sak. Det är ju alldeles självfallet, att man måste vara försiktig
i detta avseende. Utskottet var försiktigt föregående gång, och utskottet
är försiktigt denna gång, ty utskottet har här förklarat, att orsaken till att
utskottet nu går in i en saklig diskussion är motivet för den återremiss, som
skedde, när kammaren för ungefär fjorton dagar sedan behandlade denna sak.
Utskottet har fattat återremissen som ett ståndpunktstagande och som ett besked
åt bevillningsutskottet att upptaga det återremitterade spörsmålet till en
saklig behandling, och vid detta sakliga övervägande har utskottet icke kunnat
komma till annat resultat än att tillstyrka den kungliga propositionen.
Jag medger fullt och väl att det är alla skäl att vara så tveksam som möjligt
är, ty vi skola naturligtvis icke blunda för att det kan följa konsekvenser
med ett hävdande av en princip, som man från visst håll har velat göra gällande,
att man är fullkomligt oförhindrad att taga upp ett ärende två gånger. Jag
tror, att örn man däremot håller tolkningen inom den gräns, som statsrådet
Gyllenswärd här gjorde senast, att man således försöker hålla i minnet, att vad
det här nu gäller är en justering i den ordinarie tulltaxan, under det att det
beslut, som fattades den 31 januari, avsåg en tilläggstull, så kan man icke i
framtiden komma och åberopa detta såsom ett prejudikat på det sätt, som herr
Onsdagen den 11 maj e. m.
87 Nr 44.
Engberg och herr Björklund här hava framhållit. Det är visserligen sant, att
med denna not till den ordinarie tulltaxan bringas ur världen även beslutet om
tilläggstull i fråga örn röntgenfilm, som fattades den 31 januari. Jag har
velat framhålla, att jag tror, att utskottsmajoriteten är lika tveksam som de
fyra reservanterna om att, därest man driver tolkningen för långt, detta kan
innebära vådor för framtiden. Men när riksdagens kamrar genom återförvisande
av detta ärende och genom den motivering, som presterades för denna
återremiss, har sagt bevillningsutskottet, att det bör ingå i saklig prövning av
den föreliggande punkten, har bevillningsutskottet vid denna sakliga prövning
icke kunnat komma till annat resultat än att tillstyrka den kungliga
propositionen.
Jag ber därför, herr talman, att få hemställa om bifall till utskottets hemställan.
Herr Björklund: Herr talman! Jag sade redan från början, att jag icke
behärskade den del av detta ärende, som rörde grundlagstolkningen, men när
man här från i ali synnerhet regeringens sida mycket starkt hävdar,° att det
icke kan vara på det eller det sättet utan är på det sättet, och man aberopar
vissa grundlagsauktoriteter, vissa framstående män på detta område, får jag
säga, att det är väl ändock den sak, varom de lärde tvista. Och det är just
det sätt, på vilket de tvista, som gör, att jag för min del i varje fall icke
vågat fatta någon absolut ståndpunkt till frågan härvidlag, utan jag för
min del har sett den ur praktisk synpunkt. Men då leda dessa praktiska synpunkter
mig fram till, icke att komma till det resultat, som utskottet gjort,
utan att komma till det resultat, som reservanterna gjort. Jag vill i samband
med detta säga till statsrådet och chefen för finansdepartementet, att jag
ömmar allt fortfarande för de sjuka och fattiga. Det är icke från min sida
någon hårdhjärtenhet, när jag ställer mig på den ståndpunkt, jag här gör,
men jag hoppas, att man till kommande år skall ändra denna tullsats. Och
när jag ser vad skada den gör genom att man tillämpar den ett årsmot den
skada, som eventuellt kan uppstå genom att riksdagen fattar ett sådant beslut,
som nu är föreslaget från bevillningsutskottets sida -— när jag väger
dessa två saker gent emot varandra, då stannar jag obetingat på den ståndpunkten,
att jag säger: Det är bättre att under det år som går människorna få
betala den merutgift det härvidlag är fråga örn, än att man här fastslår en
princip, som riksdagen icke förut, såvitt jag vet, velat vara med örn.
Det har från statsrådet Gyllenswärd påpekats, att sådant har förekommit.
Ja, men hail tilläde också, att det var icke under den riksdagsordning, som numera
gäller, såvitt jag fattade honom riktigt, annars är det en missuppfattning
från min sida. I varje fall var det första exempel, som herr statsrådet nämnde,
just av sådan art, att det icke kunde inordnas under den riksdagsordning,
som för närvarande gäller.
Jag vill säga för min del, att när man säger från utskottets talesmän, att
man är lika tveksam som vi fyra reservanter, så förstår jag icke den synpunkten,
när man stannat vid att då utan vidare frånfalla en ståndpunkt, som man
förut haft, och gått in för att tillstyrka Kungl. Majlis förslag.^ Ty då hade
man väl i all rimlighets namn bort vidbliva sin förutvarande ståndpunkt, och
jag finner det så mycket mera förvånande, som herr Olsson i Gävle ville hävda
en betydligt vidare tolkning den första gången, vi hade detta ärende före, än
vad vi övriga från utskottet ville. Han ville helt enkelt icke taga med en hel
massa rubriker angående tilläggstullen, som togs den 31 januari. Han råkade
röra vid rubrikerna men icke vid varan. Vi hava talat endast örn varan,
sorn förut var behandlad, men ingalunda örn tullrubriken som sådan.
Ja, herr talman, jag skall icke vidare lägga mig i detta. Jag har velat säga,
Äng. vissa
ändringar i
gällande,
tulltaxa.
(Forts.)
Kr 44. 88
Onsdagen den 11 maj e. m.
Ang. vissa
ändringar i
gällande
tulltaxa.
(Forts.)
att det är icke någon förändrad sinnets ståndpunkt nied hänsyn tagen till att
de sjuka och de fattiga behöva få sina läkemedel så billigt som möjligt, utan
uteslutande från ulin och mina. medreservanters sida månheten om att man
bär i kammaren icke skall ga in för ett sadant instrument, som onödigtvis
mångå, gånger, äro jag och mina medreservanter rädda för, skulle oroa arbetet
inom riksdagen.
Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.
Herr Anderson i Storegården: Herr talman! Det framgår av bevillningsutskottets
tidigare betänkande, att det råder tveksamhet inom utskottet, huru
denna sak grundlagsenligt skall uppfattas. Då emellertid vid behandlingen i
kamrarna, förra gången kamrarna togo sin ställning, och då det gäller en grundlagstolkning,
det ändock är på det sättet, att då det föreligger olika tolkningar,
blir den tolkning gällande, som kamrarna och talmännen äro ense örn,
har, såvitt, jag kan finna, den grundlagsenliga frågan med detta ställningstagande
blivit avgjord. Vi hava sålunda icke lagt oss i diskussionen örn grundlagsenligheten
i ärendet, utan endast prövat denna sak ur dess reella innebörd,
och det är da givet, att man mäste ga pa ett bifall till den kungliga propositionen.
Ty det finns ingen anledning att av förbiseende pålägga en tullbeskattning,
som man ursprungligen icke har avsett att pålägga.
o kan också vara av betydelse, att man får en grundlagstolkning, som är
sådan, att den icke stöter på° allt för oöverstigliga praktiska svårigheter. Det
kan ju hända, att det bleve på det sättet, att en finansminister blir ställd inför
den situation, att han behöver vid ett senare skede av riksdagen framlägga
proposition i ett ämne, som Ilar.varit behandlat förut, för att överhuvud taget
få medel till att täcka den utgiftssumma, som riksdagen beslutat, eller eventuellt
uppkomna nya utgiftsbehov. Detta gör ju givetvis, att en’ grundlagstolkning,
sådan som den professor Reuterskiöld har givit sin auktoritet åt, enligt
min uppfattning är den i varje fall ändamålsenligaste.
Jag tror,, att kammaren är ense örn, att tullheskattningen på röntgenfilm
icke bör höjas.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Lindman: Herr talman! Jag skulle icke begärt ordet i denna fråga,
örn det icke varit på.det viset, att jag blivit apostroferad av herr Engberg för
det anförande, som jag hade förra gången vid behandlingen av denna fråga.
Jag vill säga herr Engberg, att vad jag då åberopade var vissa auktoriteter,
och det var. icke bara professor Reuterskiöld, utan det var även professor
Rydin, som jag.åberopade.. Han säger ju, att i varje fall kan en regering lägga
fram en proposition, och jag menar, att man behöver icke hava auktoritetstro,
— här kan ju den ena auktoriteten säga på ett sätt och den andra på ett annat
sätt, sa att där kommer ju en lekman pa området att stå, sorn'' man säger,
»mellan två hötappar», -— ja, ursäkta mig, jag menar det naturligtvis icke
bokstavligt. Men där stå i alla fall Reuterskiöld och Rydin, som hava denna
tolkning. Nu har jag också studerat Sveriges grundlagar, handbok av Hagman,
och pa denna punkt säger han, att i analogi med den tolkning konstitutionsutskottet
senast ar 1900 framställt av uttrycket »väckt fråga» i riksdagsordningen
par. 61, måste som ny fråga anses varje yrkande i vilken laglig
form som helst, som icke ord för ord överensstämmer med ett redan gjort förslag.
Nu har jag icke hunnit se. efter, vad konstitutionsutskottet yttrat, huru
det förhåller sig med det, utan jag tar bara det som står här och läser upp
detta.
Emellertid är det på det sättet, herr talman, att grundlagen skall tolkas efter
sin ordalydelse, och här står, som jag tillät mig framhålla förra gången,
Onsdagen den 11 maj e. m.
89
Nr 44.
att »vad kamrarna sammanstämmande besluta, det vare riksdagens beslut». —
Men örn ett ämne samma år helt eller delvis upptages återigen, så blir det också
riksdagens beslut. Det står icke något förbud mot att göra det. Det står
vidare: »Bliva kamrarna ej, efter den behandling ovan är nämnd, örn ett beslut
ense, skall fragan» — utom i visst fall ■— »anses hava för den riksdagen förfallit».
. Nu anförde statsrådet Gyllenswärd den fråga, som varit före idag, nämligen
örn gymnastiska centralinstitutet. Där är det onekligen på det sättet, att där
hava kamrarna stannat vid olika beslut. Första kammaren har godkänt utskottets
förslag, och andra kammaren har avslagit hela propositionen. Då
skulle ju, som herr statsrådet nyss nämnde, på grund av detta riksdagen icke
kunna^ upptaga den frågan igen, och då skulle icke någon stat kunna komma
till stånd. Frågan skulle vara för den riksdagen förfallen, står det i grundlagen.
Skall man tolka den första punkten efter ordalydelsen, skall man också
tolka den andra efter ordalydelsen, och »då anses frågan för den riksdagen
hava förfallit». Emellertid skulle jag vilja säga, att efter det yttrande, som
fälldes av _ statsrådet Gyllenswärd nyss, så synes det mig, att man skulle
egentligen icke behöva gå in på denna fråga nu, man behöver icke knäcka frågan
örn grundlagstolkningen.
Herr Engberg har dragit upp gardinerna och öppnat fönstren och släppt in
alla möjliga vindar i detta spörsmål, och jag vet icke allt vad han målade
upp, vad som kunde hända, när man byter örn regering och den ville komma
nied nya förslag och slå omkull vad som beslutats förut, och han framhöll, att
örn en regering t. ex. fått ett beslut avslaget i en kammare, därför att några
av dess meningsfränder varit frånvarande, så kunde regeringen bara lägga
fram en ny proposition och skicka bud efter dem och säga: kom nu ty örn ni
komma bladet majoritet. Det är överdrifter helt enkelt, som icke komma i
fråga, att någon regering kommer att inlåta sig på, örn detta förslag, som här
nu är framlagt, blir antaget. Det är stora överdrifter.
Jag sade vid förra tillfället, att då behövde vi icke knäcka frågan i annat avseende,
vill jag minnas, än det om Kungl. Majit har rätt att framlägga proposition
eller icke, och jag sade,^att enligt Rydin kunde Kungl. Majit framlägga
en proposition i samma fråga, följaktligen behövde vi icke knäcka frågan
annat än vad den angick Kungl. Majits rätt att framlägga proposition.
Nu menar jag,°att malkan även avstå från detta, och man kan säga, att det
som anförts fran statsradsbänken — det tillfredsställer mig åtminstone — bör
vara tillräckligt för att kunna vara med på detta bevillningsutskottets förslag,
utan att man alls behöver gå in på någon som helst grundlagstolkning.
Det är därför jag menar, att kammaren kan med fullkomligt sinneslugn gå
på det, som utskottet här föreslagit.
Herr Engberg: Herr talman! Jag ber att få fästa uppmärksamheten på
att detta stycke i 63 § riksdagsordningen, som vi diskutera, det sönderfaller i
två åtskilda bestämmelser. Det heter först: »Vad kamrarna sammanstämmande
besluta, det vare riksdagens beslut». — Beslutet den 31 januari var fattat
sammanstämmande av båda kamrarna. — Sedan kommer bestämmelsen örn de
fall, dar kamrarna stannat i olika beslut och som är formulerat på följande sätt:
»Eliva kamrarna ej, efter den behandling ovan är nämnd, om ett beslut ense,
skall frågan, utom i de fall 65 § upptager» — det gäller nämligen gemensam
votering »anses hava för den riksdagen förfallit».
Man skiljer alltså i grundlagen strängt mellan de fall, diir kamrarna fattat
samstämmande beslut, och de fall, där de stannat i olika beslut. I det senare
fallet ar det endast därest frågan går till gemensam votering, enligt 65 §, som
det kan bliva beslut. När därför herr statsrådet Gyllenswärd tog dagens fråga
Äng. vissa
ändringar i
gällande
tulltaxa.
(Forts.)
Nr 44.
90
Onsdagen den 11 maj e. m.
Ang. vissa
ändringar i
gällande
tulltaxa.
(Forts.)
sorn ett exempel, som han ville spela ut emot min tolkning, måste det, herr talman,
bero på en missuppfattning från hans sida. Ty dagens beslut har icke
fattats sammanstämmande av kamrarna. Andra kammaren har fattat ett
beslut, och första kammaren har fattat ett annat. Andra kammaren har avslagit
utskottets förslag och Kungl. Maj :ts proposition och alla framställningar i
frågan; första kammaren har tagit utskottets förslag. För att det skall bli
ett beslut i grundlagens mening av den frågan, måste det ske, som här finnes
angivet i det av mig nyss upplästa stycket, då måste frågan för att det skall
bli beslut gå till gemensam votering. Kan detta icke ske, har frågan förfallit
för denna riksdag.
Spörsmålet huruvida det behövs en kunglig proposition för att liksom återställa
den gamla staten för gymnastiska centralinstitutet blir en särskild
fråga, som i synnerhet herrar konsulter inom regeringen få taga itu med och
söka knäcka. Jag skall i detta sammanhang icke uttala mig örn formen därvidlag.
Det finns naturligtvis olika möjligheter att där välja emellan. Men
vad jag har velat hävda är, att när sammanstämmande beslut fattats, så är det
beslutet den riksdagens beslut.
Här försöker man nu att gent emot detta säga, att det är att måla orimligheter.
Herr Lindman menade, att jag överdrev, om jag, såsom jag här uttalat,
fruktade konsekvenser av detta vid regeringsskiften o. d. Ja, jag undrar, om
det är att överdriva. Ty kom ihåg, mina herrar, att herr statsrådet Gyllenswärd
nödgades gå tillbaka ända till 1835 för att finna vad han trodde vara
ett parallellfall. Men även där tog herr statsrådet fel. Ty från 1835 kan endast
inhämtas ett fall, där det gäller olika beslut mellan stånden. Här är det
fråga örn sammanstämmande beslut. Herr statsrådet kan icke i 1835 års fall
söka något som helst stöd för en tolkning i denna sak, eftersom detta fall grundar
sig på sammanstämmande beslut, medan 1835 års fall, som herr statsrådet
riktigt omnämnde, gäller motsatta beslut mellan stånden. Vid sådant förhållande
nödgas jag, herr talman, vidhålla, att man gör klokt i att hålla sig till
en strikt tolkning.
Det har nu sagts under hand •—■ det har icke sagts öppet i kammaren, men
det har sagts under hand av ett par grundlagsexperter här — att om vi stryka
orden: »Bliva kamrarna ej, efter den behandling ----» o. s. v., så återstår
endast: »Vad kamrarna sammanstämmande besluta, det vare riksdagens beslut».
Och då efterlyser man -— det gjorde också herr Lindman — förbudet.
Ja, då återkommer jag till den replik, som herr Lindman gav mig en gång
1918, då vi debatterade grundlagen här i riksdagen, och då han sade, att det
finns i den gamla kadettinstruktionen en bestämmelse, där det står, att kadetten
må icke inbilla sig, att det som här icke är uttryckligen förbjudet därför
skulle vara tillåtet. Även denna gång passar den repliken. Det finns i vår
svenska grundlag åtskilligt, som icke är uttryckligen förbjudet, men som därför
icke är tillåtet. Och i sådana stycken, där man är tveksam, bör man alltid
tänka på konsekvenserna. Man bör ställa frågan så här: låt vara, att detta
fall ä1 ganska oskyldigt, men det är ändå en sak, som kanske kan få konsekvenser;
och vilka bli dessa konsekvenser? Då får man fortsätta att tänka sig,
huru det gestaltar sig i tillämpningen på andra frågor. Var går gränsen, och
var hamna vi? Gärdet är då upprivet. Och det är detta, som jag för min
del såsom gammal ledamot av konstitutionsutskottet icke kan stillatigande
finna mig i, att man så här utan vidare vill införa en grundlagstolkning, som
kan leda till dylika följder.
Eftersom herr Lindman åberopade min ärade vän, professor Carl Axel Reuterskiöld,
som helt plötsligt blivit hans auktoritet, kan jag också få läsa upp
vad professor Malmgren skrivit i denna fråga. Han säger så här: »Ett vid en
riksdag fattat beslut får icke upprivas eller ändras vid samma riksdag. Har
Onsdagen den 11 maj e. m.
91
Nr 44.
Ang. vissa
ändringar i
gällande
tulltaxa.
(Forts.)
Herr Forssell: Herr talman, mina herrar! Jag har begärt ordet för att
till herrarnas övervägande framhålla en synpunkt, som efter mitt bedömande
bör kunna verka därhän, att man med en viss tolerans ser på regeringens och
utskottsmajoritetens grundlagstolkning i detta fall. Det skulle kanske räcka
med en rent formell synpunkt. Enligt de sista raderna i § 63 riksdagsordningen
innehåller grundlagen ett förbud mot en frågas upptagande på nytt vid en
riksdag endast i det fall, att kamrarna fattat olika beslut. Det rättsfall, som
där beskrives, föreligger ju icke här, eftersom kamrarna i denna fråga en gång
fattat sammanstämmande beslut. Och huru det förhåller sig med rätten att
återupptaga frågan, då sammanstämmande beslut föreligga, därom uttalar sig
helt enkelt och simpelt icke riksdagsordningen. Å andra sidan måste man ju
erkänna, att det blivit en »convention», som det heter på det engelska parlamentariska
språket, en sedvänja, att en fråga skall betraktas såsom avgjord, att
den icke bör upptagas på nytt, sedan den väl en gång varit föremål för riksdagens
beslut, även i det fall, att det är sammanstämmande beslut, som föreligga.
Det har blivit ett slags convention. Hela vår budgetlagstiftning är för
övrigt byggd på sådana »conventions».
Tillämpar man emellertid, som sagt, en strikt formell grundlagstolkning —
att grundlagen skall efter sin ordalydelse tillämpas — så synes det mig, som
örn man skulle ha fria händer i detta fall. Men då står, som jag också nämnde,
å andra sidan emot detta formella betraktelsesätt hänsynen till den gällande
sedvänjan. Och brott mot denna sedvänja bör enligt mitt förmenande förekomma
endast i yttersta undantagsfall. Och jag skulle tro — och här kommer jag
till den synpunkt, som jag ville framhålla — att här föreligger ett fall, som
kan berättiga till ett undantag. Vad är det, som här har hänt? Jo, på grund
av omständigheternas makt nödgades regeringen i slutet av januari i år lägga
fram förslag till dessa s. k. söndagstullar, och, även på grund av omständigheternas
makt, tvingades riksdagen därvid att avstå från begagnande av motionstiden.
Meningen med den där bestämmelsen om tio dagars motionstid är
ju den, att det utifrån samhället skall vara möjligt att komma fram med invändningar
emot ett framlagt förslag. Det skall beredas tillfälle för pressen
och för korporationer och sakkunniga att föra fram till riksdagens ledamöter
sina synpunkter. Och då kunna riksdagens ledamöter genom motioner föreslå
ändringar i det framlagda kungliga förslaget. I detta fall har, som sagt, genom
ett nödtvång denna motionstid gått under bordet, örn jag så får säga. Det
har i själva verket betytt ett slags lädering av allmänna intressen. Den kritik,
som under den regelmässiga motionstiden skulle beredas tillfälle att korn
-
ett positivt beslut fattats, skall detta verkställas. Ha försöken att få ett dylikt
beslut till stånd misslyckats, får man vänta med ett påtänkt nytt försök
till nästa riksdag.» Det är ganska klara verba. Där står, som sagt, auktoritet
emot auktoritet.
Nu gjorde herr statsrådet ett försök att trolla bort en post i räkningen. Vi
ha först tulltaxans tull på 80 kronor per kilogram. Vi lia vidare den tilläggstull,
som beslöts den 31 januari, på 70 kronor. Herr statsrådet säger, att här
sker nu icke någon ändring i beslutet av den 31 januari, d. v. s. i tilläggstullen,
utan det sker en ändring i den ordinarie tulltaxan. Ja, jag höll på att tilllägga:
simsalabim, herr statsråd! Vart togo de 70 kronorna vägen, som beslötos
den 31 januari i år? Herr statsrådet säger, att det gäller bara en ändring
i den ordinarie tulltaxan; vi plocka alltså bort de 80 kronorna. Men, herr
statsråd, även de 70 kronorna försvinna. Jag trodde, att det innebar en ändring
i beslutet av den 31 januari, men det gled herr statsrådet behändigt förbi.
Med all aktning för mina ärade motståndare nödgas jag, herr talman, säga,
att deras argument, åtminstone hittills, enligt min tanke icke äro bärande.
Nr 44. 92
Onsdagen den 11 maj e. m.
Ang. vissa
ändringar i
gällande
tulltaxa.
(Forts.)
ma fram, Ilar varit avspärrad. För att liksom reparera de sår, som på det sättet
slagits i vår konstitutionella rätt, Ilar, sedan det från samhällets sida förts
fram legitima synpunkter, Kungl. Maj :t, örn jag så får säga, velat skapa ett
surrogat eller en kompensation för den förlorade motionstiden. Örn man på det
sättet noggrant begränsar och restringerar fallet, tror jag, att man med större
tolerans skulle kunna acceptera denna företeelse, som vi här diskutera.
Vad sedan beträffar den andra frågan, som i detta sammanhang varit dryftad,
nämligen örn vad som nu skall ske efter beslutet örn gymnastiska centralinstitutet,
måste jag säga, att örn man tillämpar bestämmelsen örn den ordagranna
tolkningen av grundlagen, så ligger den frågan mycket svårare till. Ty
där delar jag icke herr Engbergs mening. Här föreligga dock i detta speciella
spörsmål olika beslut av kamrarna. Och det finnes uttryckligen sagt i 63 §
riksdagsordningen, att frågan då är för den riksdagen förfallen. Men en grundlag
får i alla fall icke tolkas på det sättet, att statsmaskineriet skall på en
viktig punkt helt avstanna. Jag tror, att man i det fallet får taga sin tillflykt
till en gammal, hävdvunnen grundlagstolkning av en annan paragraf. Det är
en paragraf, som annars mycket sällan blir framdragen i ljuset i våra dagar,
nämligen 4 § regeringsformen, där det står: »Konungen äger att styra riket.»
Det betyder helt enkelt och simpelt, att det är regeringsmaktens sak att se till,
att förvaltningen hålles i gång. När då genom förbiseende från riksdagens
sida någonting går i baklås, bär regeringen skyldighet att taga initiativ för
att sätta maskineriet i gång igen.
Ur dessa synpunkter, herr talman, har jag velat se denna sak.
Herr statsrådet Gyllenswärd: Herr talman! Med anledning av herr Engbergs
sista anförande ber jag att få framhålla, att de lärda herrar, som kommenterat
grundlagen, äro ense örn att man måste på samma sätt behandla båda
de fall, herr Engberg talade örn, nämligen dels sådana där riksdagen fattat
positiva beslut, och dels sådana där man försökt fatta positiva beslut men misslyckats.
Och denna mening omfattas, såvitt jag kan finna, av kommentatorerna
till grundlagen, vare sig man, såsom professor Malmgren, har den uppfattningen,
att § 63 riksdagsordningen begränsar även Kungl. Maj:ts initiativrätt,
eller man, såsom professorerna Rydin och Reuterskiöld, anser, att bestämmelsen
icke har avseende å Kungl. Maj :t.
Eftersom herr Engberg citerade professor Malmgren, får jag kanske i detta
sammanhang läsa upp vad han säger rörande bestämmelsen, att motion kan
väckas — efter den ordinarie motionstiden —, då den föranledes av under riksdagen
inträffad händelse. Därom säger han så här: »Om en fråga förfallit
därigenom att kamrarna stannat i olika beslut, kan detta visserligen få tjäna
som anledning för väckande av motion efter den stadgade motionstidens utgång,
men detta får icke innebära den fallna frågans återupptagande till förnyad behandling.
»
Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag tror, att ju längre vi diskutera
denna fråga, ju mer invecklad kommer den att te sig för oss alla. Jag skall
därför icke alls lägga mig i den tvist, som uppstått mellan regeringsbänken
och konstitutionsutskottets nuvarande och förutvarande ledamöter.
Jag begärde ordet närmast därför, att min vän, herr Björklund, uttalade sin
synnerliga förvåning över att utskottet ändrat mening. Och framför allt sade
han, förvånade han sig över att herr Olsson i Gävle, som velat ha en ännu
strängare tolkning, hade ändrat mening. Jag hävdade ju förra gången, frågan
var före, den uppfattningen, att tre av rubrikerna rätteligen icke hort kunna
komma upp, därför att de berördes av tilläggstullsbeslutet. Det skulle sålunda
endast vara punkterna örn förtätade gaser och röntgenrör, som det sedan
Onsdagen den 11 maj e. m.
93 Nr 44.
skulle vara möjligt att taga ställning till. Men vad skall en stackars fattig
syndare göra? Den mening jag hävdade underkände bevillningsutskottet; den
mening bevillningsutskottet bade underkändes genom talmännens i båda kamrarna
ställningstagande till denna sak och genom kamrarnas återremiss. Då
finns det ju i hela denna soppa av underkända meningar överhuvud taget intet
annat att göra, än att en syndare får omvända och bättra sig, och det är vad
man tydligen har gjort.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.
§ 4.
Föredrogos vart för sig bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående löneklassplacering
i vissa fall för befattningshavare i statens tjänst, i vad angår befattningshavare
under elfte huvudtiteln;
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 13 § lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till
tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk, m. m.;
nr 48, angående viss ändring av § 60 i reglementet för riksgäldskontoret;
och
nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående viss lindring i betalningsskyldigheten
för statslån till Ostra centralbanans järnvägsaktiebolag
m. m.
Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.
§ 5.
Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört jordbruksutskottets
utlåtande, nr 70, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin,
margarinost, fettemulsion och konstister m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
I en den 19 februari 1932 dagtecknad, till jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 114, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, förklarat
sig vilja inhämta riksdagens yttrande över vid propositionen fogat förslag
till förordning angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med
margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, m. m.
I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 198 av herr von Heland,
nr 300 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.,
nr 301 av herr Jönsson m. fl.,
nr 302 av herr J. Fritiof Gustafson m. fl.,
nr 303 av herr andre vice talmannen Nilsson m. fl. och
nr 314 av herrar Gottfrid Karlsson och August W. Johansson samt
Äng. vissa
ändringar i
gällande,
tulltaxa.
(Forts.)
Ang.
kontroll å
tiUverlmingen
av saint
handeln med
margarin
m. m.
Nr 44. 94
Onsdagen, den 11 maj e. m.
Äng.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
inom andra kammaren:
nr | 300 | av |
nr | 440 | av |
nr | 441 | av |
nr | 442 | av |
nr | 447 | av |
nr | 448 | av |
nr | 449 | av |
nr | 450 | av |
nr | 451 | av |
nr | 465 | av |
nr | 466 | av |
herr Anderson i Storegården m. fl.,
herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl.,
herr Gustafson i Kasenberg m. fl.,
herrar Bengtsson i Kullen och Olsson i Berg,
herr Nordkvist m. fl.,
herr Persson i Grytterud m. fl.,
herr Nordkvist,
herr Nygren,
herrar Sjöström och Wijkander,
herr Carlström m. fl. och
herrar Magnusson i Skövde och Nordkvist.
Utskottet hemställde,
1) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
a) anmäla, att det för riksdagen för yttrande framlagda förslaget till förordning
angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin,
margarinost, fettemulsion och konstister, m. m. föranlett de erinringar och ändringsförslag,
som framginge av vad utskottet anfört; och
b) anhålla, att Kungl. Majit ville dels föranstalta örn utredning angående
förutsättningarna för samt verkningarna av att genom skärpta bestämmelser
på förevarande lagstiftningsområde eller i annan ordning begränsa avsättningen
inom landet av margarin och fettemulsioner, därvid möjligheten av färgning
av fettemulsion eller förbud mot dylik varas marknadsförande borde upptagas
till särskild prövning, dels ock vidtaga de åtgärder, som av utredningen
kunde föranledas; samt
2) att de av utskottet till behandling förehavda motionerna, i den mån de
ej kunde anses besvarade genom utskottets hemställan under 1), icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Johansson i Uppmälby,
Carl E. Eriksson, Granath, Karl A. Johanson, Sköld och Uddenberg — med
uttalande att de icke kunnat biträda de av utskottet upptagna förslagen örn
dels maximering av smörfetthalten hos margarin och dels särskilda bestämmelser
örn färgen å margarin samt icke finna, att anledning förelåge för igångsättande
av den utav utskottet ifrågasatta utredningen — förklarat sig anse,
att utskottet bort hemställa,
1) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att det för riksdagen
för yttrande framlagda förslaget till förordning angående kontroll å tillverkningen
av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister,
m. m. föranlett de erinringar och ändringsförslag, som framginge av
vad reservanterna härom anfört; och
2) = utskottet.
Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:
Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman, ärade kammarledamöter! Såsom
framgår av utskottets betänkande, ha jag och övriga socialdemokrater reserverat
oss emot den utvidgning, som utskottet har gjort utöver Kungl. Majits
förslag. Vi hava ansett, att det förslag, som Kungl. Majit framlagt, icke till
sin natur eller sitt innehåll varit sådant, att vi haft någon anledning att motsätta
oss detsamma. Det är endast på en enda punkt, där vi liksom utskottet
haft någon erinran att göra, och det gäller sista stycket i § 21 angående analysen.
Man har nämligen från sakkunnigt håll upplyst utskottet örn att det
Onsdagen den 11 maj e. m.
95 Nr 44.
är omöjligt att fastställa procentsatsen av alla de olika ämnen, som ingå i
margarin, och i den delen har därför utskottet föreslagit ändring i Kungl.
Maj:ts förslag, men i övrigt hava vi tillstyrkt detsamma.
Men dessutom har utskottet föreslagit en maximering av smörfetthalten i
margarin till 3 %, varigenom man skulle omöjliggöra, att det som nu kallas
smörblandning finge förekomma. Margarinfabrikanterna hava icke ansett denna
sak vara av någon avgörande betydelse, ty de framhålla, att man kan
framställa ett gott margarin, bara man har råämnen, som äro av sådan beskaffenhet,
att den konsumerande allmänheten kan bliva tillfredsställd. Men
såsom förhållandena hittills hava varit, har dock årligen icke mindre än ungefär
1,200,000 kilogram smör använts till inblandning i margarin. Jag befarar
därför, att jordbrukarna icke komma att ha någon fördel av den föreslagna
ändringen i detta hänseende, ty det är knappast troligt, att så stora medborgargrupper
i vårt land under nuvarande tidsförhållanden skola komma att
övergå till att använda smör i stället för margarin.
Det är en ekonomisk fråga för många inom landet vilka icke ha ekonomisk
möjlighet att köpa enbart smör utan äro tvungna att använda det uppblandat
med margarin. Och det tror jag icke, att jordbruket kommer att vinna på.
Men det allra svåraste, som utskottet kanske förslagit, det är dessa färgningsbestämmelser,
vilka äro hållna i så vaga ordalag, att man knappast kan
säga, huru de komma att tillämpas i praktiken. Margarinet skall icke få
färgas mera gult än natursmöret är, när det är som ljusast. Jag är övertygad
örn att det kommer att medföra ofantligt stora svårigheter. Man vill
ju ifrån utskottets sida ha en bestämd skillnad i färgen mellan smör och margarin.
Det sistnämnda kommer väl att bliva nästan vitt, med en liten nyans
kanske mot gult. Det kommer kanske att bliva som kokossmöret, och det kommer
naturligtvis icke att bliva tillfredsställande för husmödrarna att använda
sådant margarin, då det kommer fram som bordssmör. Man vet ju, vad själva
meningen är. Man vill utestänga margarinet, man vill försvåra marknaden
för det, och man vill försöka få den svenska allmänheten att använda smör
istället. Men jag tycker icke, att tiderna äro sådana, att man skall komma
med så långt gående författningsförslag som vad utskottet kommit med för
närvarande. Vi leva ju i tider, då stora massor av svenska medborgare äro
nästan urståndsätta att försörja sig eller icke kunna försörja sig utan att anlita
hjälp. Att då göra det svårare för dem nu, tycker jag icke kan vara riktigt,
allra helst som jag icke kan finna, att jordbruket härigenom kommer —
såsom vi framhålla i utskottsutlåtandet — att få några fördelar. Det är en
gest detta, och man tror, att man skall få högre smörpriser därigenom. Ja,
om man skulle gå den vägen, som föreslagits av herr Anderson i Storegården,
då skulle det vara möjligt, den vägen nämligen, att det inblandas en viss kvantitet
smör och priset på det smör, som användes i inblandningen, bestämmes
av Kungl. Majit. D. v. s.. det skulle bliva ungefär som en »inmalning» av
smör i margarin. Men går man icke den vägen, kan jag icke finna, att man
kan nå det syftet. Och den vägen har ju utskottet avslagit.
Vidare har man nu lagt fram en författning, som Kungl. Majit sedan skall
utfärda. Men man anser i alla fall, att den författningen är för svag. Man
är redan färdig, samtidigt som riksdagen lägger fram detta författningsförslag,
att skriva till Kungl. Majit och begära en utredning örn ännu mera
skärpta bestämmelser angående margarinlagstiftningen. Det är väl något
sällsynt, att riksdagen, när den antager en författning eller en lag, samtidigt
skriver till Kungl. Maj :t och begär cn utredning örn ytterligare skärpning i den
lagstiftningen eller i detta författningsförslag, som föreligger. Jag tror icke
man vinner på detta. Man Bilger, att i Danmark, där hade man ett färgningsförbud.
Men man fann emellertid, att det kringgicks genom att smöret fär
-
Ang.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
Nr 44
96
Onsdagen den 11 maj e. m.
-4 »7-kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
gades i butikerna. Sedan försökte man hindra det genom lagstiftning, och då
kom färgningen in i hemmet. Och sedan fann danska riksdagen sig icke kunna
uppehålla detta förbud utan upphävde detsamma.
Nu skall man visserligen icke i Sverige införa färgningsförbud, ty det har
icke utskottet velat vara med örn. Då skulle, säger utskottet, margarinet bliva
oaptitligt. Men varför skall man förbjuda, att det får färgas som smör. Jo,
man skall kunna skilja det, man skall skilja smöret från margarin. Man har
också vänt sig -—- det ha vi icke haft någon anledning att gå emot — mot
olika varumärken, där man kallat margarinet Herrgårdsväxt o. dyl., och sagt,
att detta var förvillande för allmänheten. Man har trott, att det varit smör,
därför att man hade namn, som erinrade örn lantbruk och mejeri. Jag vågar
dock säga, att så lång tid har dock margarinet funnits inom vårt land, att allmänheten,
när den köper det, vetat, vad det är fråga örn. Men på denna
punkt ha vi icke velat resa någon opposition, då varan kallas margarin. Men
varför förbjuda inblandning av smör? Denna inblandning kommer att ske i
hemmen i alla fall. Varför skall man ålägga husmodem att verkställa detta,
då det kan verkställas mycket enklare inom fabrikerna? Det må sedan utsättas
—- det är jag gärna med örn, jag har här samma uppfattning, som herr
Olsson i Ramsta i sin motion — på förpackningen, huru många procent smör
och fett varan innehåller. Då vet allmänheten, vad den köper. Den vet, att så
och så mycket smör innehåller varan. Men att förbjuda denna inblandning
tycker jag är orättvist, och, som jag sade, detta kommer icke att gynna jordbruket.
Det är icke säkert, att konsumtionen kommer att öka med de 1,200,000
kg., som nu gå till smörblandning, utan det kanske kommer att användas rent
margarin i stället, fast i detta icke finnes mera smörfett, än det som tillkommer
på grund av den kärning i mjölk, som företages.
Vi ha icke kunnat på dessa punkter biträda utskottsförslaget. Vi ha ansett,
att Kungl. Maj :ts proposition kan ju godkännas, men vi lia icke kunnat gå med
på dessa utvidgningar i densamma, vilka skulle komma att för den stora allmänheten
bliva till största obehag och särskilt för fattiga familjer, som icke ha
råd att hålla sig med smör. Det skulle för dem bliva ännu mera obehagligt,
ifall man gjorde den av utskottet påbjudna färgningen. Jag antager, att debatten
i denna fråga kommer att bliva lång, och jag kanske får anledning återkomma.
Jag skall inskränka mig till detta och ber att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av undertecknad m. fl.
Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.
Herr Carlström: Herr förste vice talman! Örn man skulle taga hänsyn
till vad som sagts i pressen om jordbruksutskottets utlåtande i denna fråga,
sedan det blev bekant, skulle man kunna tro, att det vore fråga örn att Sveriges
jordbrukare nu här ville rent av göra något nidingsdåd mot margarinfabrikanterna
och margarinkonsumenterna, då man här i en del tidningar knappast
funnit nog stärka ord för att uttrycka sin förvåning över ett utlåtande
sådant som detta.
Jag vill då från början säga, att orsaken, varför jordbruksutskottet nu här
gått in för detta förslag, är icke den, att utskottet fattats av något slags jordbrukspolitiskt
lättsinne. Man har ej heller framlagt förslaget, därför att man
vill åstadkomma någon oreda eller några svårigheter, vare sig för den ena eller
andra parten. Vi ha ju inom utskottet gått en smula längre, än vad Kungl.
Maj:t gjort i sitt förslag, och det kan vara förklarligt, därför att när den utredning,
som Kungl. Majit bygger på i sitt förslag, skedde inom de olika in
-
Onsdagen den 11 maj e. m.
97 Nr 44.
stanser, där frågan har varit uppe för undersökning, så var icke läget i fråga
om smörpriset eller det ekonomiska läget för jordbrukarna i landet överhuvud
taget sådant, som det nu är. Jag vill redan från början säga, att örn det vore
på. det sättet, att man kunde försälja vårt smör på exportmarknaden till ett
pris, sådant, att man därför kunde framställa varan, skulle man icke ha något
emot att man här i landet använde margarin. Det skulle ju då bara vara en
nationalekonomisk och en ekonomisk angelägenhet för litet var att skicka på
utlandet den dyrare produkten och försöka nära sig fram med en billigare, som
kan finnas inom landet. Men hur ligger saken i själva verket till för närvarande?
Jo, örn det vore så, att vi hade vår gamla guldkrona kvar, så fick vi
i dessa dagar på den utländska marknaden för vårt smör 1.30—1.35 kronor
per kg. Nu vill jag fråga., är det någon i denna kammare eller i Sveriges
land, som tror, att det är möjligt att producera smör, vare sig till export eller
för den inhemska marknaden till ett sådant pris? Jag tror icke, att någon
gärna vill påstå det.
När man tager del av den statistik, som finnes på detta område, och ser,
att det 1930 förbrukades 38,014,000 kg. mejerismör och 54,925,000 kg. margarin
här i landet, kan man göra sig den frågan vart det skall bära hän, örn
utvecklingen skall fortsätta på detta sätt, och örn exportmarknaden i fortsättningen
skall ge ungefärligen sådana priser som nu. Vad vilja riksdagens
ledamöter då rekommendera Sveriges jordbrukare att göra i avseende på smörproduktionen?
Skola vi lägga ned denna produktion? Jag vill, att var och
en som går emot denna fråga här i kammaren skall göra klart för sig, vad det
nu egentligen gäller. Kan man säga, att vi ha att hoppas på en exportmarknad,
som tager emot vårt smör till rimliga pris, då skola vi nöja oss och begära
inget ingripande. Eller vill man säga, att vi icke behöva så mycket
jordbrukare här i landet, som producera smör? Då är det nödvändigt, att vi
gå över på någonting, annat, men visa oss då, vad detta andra är. Säg oss,
när vi nödgas lämna jordbruk och torva, vad ni öppna för möjligheter för oss
på andra områden. Jag är öveTens med det uttalande, som professor Heckscher
fällde för några år sedan, att vi icke skola ha mera jordbrukare i vårt
land, än vi behöva. Det är riktigt, det skola vi icke ha. Men jag framställde
i sammanhang med den diskussionen den frågan: Kan man visa, att inom
industrien och andra näringar kan givas arbete åt det folk som blir överflödigt
vid jordbruket? Då ha vi inget emot att befolkningen i Sveriges bygder
avtunnas. Då kunna vi icke göra något åt saken. Då är det en naturlig utveckling.
^Men nu undrar jag verkligen, örn man kan finna marknad för industrien
på utlandet på samma sätt hädanefter som hittills. Är det icke ändå
så, att rationaliseringen jämte varje enskilt lands ansträngningar att tillgodose
sitt eget. behov så långt det är möjligt, både i avseende på jordbruksprodukter
och industriprodukter, gör, att vi få hålla blicken öppen för att vi gå
emot en tid, då exportmarknaden såväl i det ena som i det andra avseendet
kommer att begränsas. Och då uppstår givetvis den frågan: Skola vi då
här i. vårt land kunna finna möjlighet att hålla kvar det folk, som nu finnes
vid jordbruket, eller möjligen skaffa några flera dit? Det är ur den synvinkeln,
som jag sett denna fråga. Och jag vill säga, att örn man här under
debatten i fortsättningen kan anvisa den ena eller andra vägen med nya exportmöjligheter
för smörmarknaden till ett rimligt pris, som man kan producera
varan för, eller ökade exportmöjligheter för industrien, så att vi kunna
gå över dit, vi som icke kunna försörja oss vid jordbruket, då skall jag gärna
ge avkall pa kravet i detta fall att söka bereda mera marknad inom landet
för natursmör.
Det är huvudsakligen tre punkter, i vilka utskottet har skilt sig eller gått
längre än Kungl. Maj:ts förslag. Det gäller då först inblandningen av smör
Andra hammarens protokoll 1982. Nr hh. 7
Ang.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
Nr 44. 98
Onsdagen den 11 maj e. m.
Ang.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
i margarin. Där har utskottet uttalat sig för att en sådan inblandning icke
skulle få ske. Visserligen skulle margarinet i fortsättningen få lov att tillverkas
i mjölk, och sålunda en viss mängd smörfett, högst 3 %, vara tillåten
i margarinet, men för övrigt skulle smörinblandning i margarin vara förbjuden.
Nu säger man, och det sade utskottets ärade ordförande också, att i avseende
på inblandningsförbudet sådana åtgärder kunna icke leda till någon
hjälp för avsättningen av smöret inom landet. Ty det är ju ändå 1.200 ton
smör, som för närvarande användas i margarinfabrikerna, och det smöret kan
sålunda icke längre få marknad där, och vi måste då vinna den på andra områden.
Det är riktigt, men vi jordbrukare tro, att örn vi verkligen draga en
reell gränslinje mellan smör och margarin på det sättet, att vi säga, att de båda
varorna skola vara åtskilda, kommer det att leda till att smöret vinner så mycket
större terräng på den inhemska marknaden.
Sedan är det den andra saken och det är färgningshistorien. Det har långt
före detta höjts röster inom landet för att färga margarinet med en annan
färg än den vita eller gula, och vi veta, att det väckt löje och förargelse, och
kanhända med rätta. Men då det å andra sidan talas örn att margarinet icke
skulle få färgas alls, har man sagt, att man icke rimligen kan vara med örn
att förbjuda färgning av margarin. Ty i sitt ursprungliga skick ser margarinet
otrevligt och grådaskigt ut. Och därför skulle detta vara ett sätt att
osmakliggöra detta födoämne. Det vill man icke heller höra talas örn. Hur
man vänder sig är det lika illa, örn det icke alltid får ha samma färg som
smör. Ja, jag vill säga. att då vi gått in för att margarinet borde ha en
minsta gul färg, ha vi därmed icke sagt, att vi ville osmakliggöra margarinet
genom färgbestämmelserna. Skulle man icke kunna komma överens örn, att
när margarinet får ha samma färg som smöret, när det är som ljusast, har
man väl i alla fall icke begått något helgerån mot margarinfabrikanterna eller
margarinkonsumenterna. Då har man icke gjort det osmakligt. Men varför,
säger man, skall man förbjuda vederbörande att följa smörets nyanser så att
margarinets färg är likadant som smörets vinter som sommar — ty det säges,
att margarinfabrikanterna äro mycket skickliga att följa med smörets färgskiftningar
under de olika årstiderna, ifrån blekare gult till mera kraftigt
gult, allt eftersom utfodringen inverkar på smöret och dess färg. Jag menar,
att talet om att man nu i fråga om färgningshistorien skulle vilja försvåra
marknaden för och så att säga misstänkliggöra margarinet, icke är sant. Vi
vilja icke misstänkliggöra det, men vi trodde, att smöret skulle någon gång få
lov att skilja sig från margarinet, så att nian icke jämt skall behöva lia margarinet
i släptåg, att åka snålskjuts på smörets utseende. Alltid skall man
härma efter — det måste val vara den anledningen — för att försöka inbilla
folk, att det här ser ut som smör och är lika gott. Jag tror därför icke, man
kan frambära några vägande skäl mot vad utskottet framhållit rörande färgningshistorien.
Man säger så, att det är omöjligt att få fram den färg som skulle passa.
Jag tycker dock, att herrarna, som lansera den meningen, borde ha_ sådan
respekt för tekniken i detta land och den »fingerfärdighet» man här visat på
olika områden, att de skulle kunna medge, att framställningen av den färg,
man skulle ha, icke torde möta större svårigheter. Och jag tror det skall
bliva möjligt att framställa en konstant färg för margarinet, som utan svårighet
kunde av margarinfabrikanterna tillämpas.
Jag vill säga till herr ordföranden inom utskottet, att då han i avseende på
denna färghistoria talade örn att det icke var tilltalande med denna färg, kan
jag icke riktigt förstå honom, ty han menade väl då, att husmödrarna och förbrukarna
ville ha margarinet något gulare. Men strax efteråt i sitt anförande
sade han, att det betyder inget, därför att de kunna färga hemma. Ja,
Onsdagen den 11 maj e. m.
99 Nr 44.
det äro vi överens om, att icke kunna vi stifta lagar, sådana, att vi förbjuda
husmödrarna att färga margarinet, som de själva vilja ha det. Jag tror alltså,
att .även då det gäller den saken, kan man icke med fog påstå, att vi velat
begå några helgerån, vare sig då det gäller utseendet av margarinet eller eljest
att försöka komma åt detsamma på »hemula vägar.
Det tredje spörsmålet, i vilket utskottsförslaget skiljer sig från Kungl.
Maj :ts och reservanternas är frågan örn skrivelseförslag angående begränsning
av margarinförbrukningen inom landet till smörets fördel. Utskottets
ärade ordförande sade, att det var väl mycket ovanligt, att, då man gav vissa
anvisningar till en av regeringen framlagd förordning, samtidigt begära en
utredning. Det kail ju hända, att det kan synas vara märkvärdigt, men jagmåste
säga, att i en tid som denna, då situationen är så kritisk för Sveriges
jordbrukare, och då det verkligen är fråga örn att örn möjligt söka göra något
och att kasta blicken en liten smula längre än bara tills i morgon eller i övermorgon,
är det kanhända icke så orimligt, att man begär en skrivelse i den här
riktningen. Av en viss tidning har uttalats en ganska hård dom i avseende
på vad man vill i den vägen. Det heter bland annat så här: »Osympatiskt till
sitt syfte är slutligen förslaget om utredning av begränsad avsättning inom
landet av margarin och fettemulsioner. Margarinindustrien är en lovlig och
nyttig fabrikation i så hög grad som någon annan, och margarinet är en del
av folknäringen, mot vars hygieniska egenskaper ingen invändning kan resas.
Det är helt enkelt odiöst att riksdagen skall medverka till att premiera en
producerande klass pa direkt bekostnad av en annan och snart sagt öppna ett
direkt fälttåg mot en oskyldig och nyttig industri.» Ja, här talar man nu örn
att det är fråga örn att ingripa på något sätt och ekonomiskt premiera en viss
folkklass på en annans bekostnad. Det är rent av odiöst! Ja, mina herrar och
damer, vad är en vanlig tull, som fördyrar priset på livsmedel? Är den icke
ett ingripande till en viss folkklass båtnad gentemot en annan? Vad är inmalningstvånget
om icke samma ingripande till en viss befolkningsgrupps båtnad?
Likadant är det med sockerbetssubventionen. Jag kan icke finna, att
det är någon skillnad örn man i ena fallet ingriper i fråga örn brödsäd och sockerbetor
och i andra fallet då det gäller animaliska produkter. Men det är en
ganska märkvärdig uppfattning, man har här i detta land, att, då det gäller
brödsäd och sockerbetor kan man till nöds från andra gruppers sida än jordbrukarna
ga med pa att här mäste något göras, men, då det gäller animalieproduktionen,
är det alldeles slut med uppslagen och viljan. Och ändå vet man
och påstår, att det är storgodsägarna och de större bönderna, som ha nytta av
en prisförhöjning på brödsäd och sockerbetor, men, när det gäller de hundratusentals
småbrukarna, som lia att i huvudsak ägna sig åt mjölkhantering och
ladugårdsskötsel, då vill man ingenting göra, då säger man: Det är
odiöst att giira något! Här lia vi varit samlade under denna riksdag
i fyra månader snart, och här har frim alla håll talats örn att vi måste
hjälpa Sveriges jordbrukare, om vi kunde det. Men när det kommer fram
ett förslag i syfte att bereda Sveriges jordbrukare och därmed även dem,
sorn driva animalieproduktion, möjlighet att få mer insteg i marknaden
med sina produkter så att de kunna fortsätta med sin näring, då säger
man: För ali del! Ni fa lia klart för er, att här skada ni en konsumentgrupp;
det är odiöst! Och man försummar aldrig att i samma andedrag tala örn arbetslösheten
och örn dem, som icke lia råd att köpa smör. Jag frågar, hur långt
ned skola priserna på livsmedel i allmänhet och särskilt på animalieprodukter
i vårt land sjunka för. att man icke från våra motståndares sida skall sätta
sig emot en prisförhöjning och siiga att nian icke kan vara med örn att företaga
något, som kommer att skada de fattiga och nödlidande arbetslösa? Är det
meningen, att man, örn nian får en krona för smöret och 35 och 45 öre för
Äng.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m»
(Forts.)
Nr 44. 100
Onsdagen den 11 maj e. m.
Ang.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
fläsket, slaktad vikt, ändå från visst håll skall säga, att man icke vill vara
med örn skyddsåtgärder? Skall man alltjämt säga, att man ingenting kan
göra därför, att det finns fattiga arbetslösa, som icke ha råd att betala? Jag
tycker det borde vara slut med den trafiken, och jag gratulerar de kammarledamöter,
de må tillhöra vilket parti som helst, som i höstens valstrid vilja
resa omkring och säga, att Sveriges riksdag har varit samlad i fyra, fem månader
och hela tiden talat örn att hjälpa bönderna, och alla Sveriges tidningar
ha talat örn det också, men, när det vid något tillfälle varit fråga, örn att gripa
in, så har ni icke vågat eller velat. Är det meningen, att animalieproducenterna
skola lyfta sig i håret och på det sättet få möjlighet att klara sig, så kunna
ni ju tala örn det, men säg då för all del ifrån, att det är att ledera konsumenternas
intressen att hjälpa animalieproducenterna. Man borde kunna vara
överens örn litet var, vare sig vi höra till den ena eller andra producent- eller
konsumentgruppen och till vilket politiskt parti vi än må höra, att det är angeläget,
att folket i detta land i fortsättningen kan utnyttja de arbetstillfällen,
som naturligt ge sig, och att de arbetstillfällen, som skapas
genom utbyte av varor mellan olika producent- och konsumentgrupper,
lämna ett så pass väl betalt arbete, att dessa människor också kunna
leva. Det behöves ett ingripande för att natursmöret skall få rum på den
svenska marknaden framför en konstprodukt, vars råvaror importeras från
exotiska länder eller till stor del bestå av valf ett och dylikt. Jag tycker man
kunde vara överens örn att det är viktigare att landets eget folk, som har att
arbeta vid jordbruket, kan få framskapa dessa produkter. Kunna de icke
säljas till rimligt pris, så kommer jordbruket att mer och mer krympa samman
och gå tillbaka. Jag har vidrört ett ämne förr här i kammaren, och det må
förlåtas mig örn jag vidrör det i kväll också, då man nu menar, att det här är
fråga örn ett ohemult ingripande, varigenom man vill försöka att på vissa vägar
binda den fria handelns rörelsefrihet o. s. v. Hur är det i verkligheten på
andra områden, där vissa grupper anse sig ha rätt att leva?. Fråga en byggnadsarbetare
eller någon annan hemindustriarbetare, örn han icke anser, att det
område, där han har sin verksamhet, bör skyddas? På vilket sätt det nu bör
skyddas, det spelar ju icke så stor roll, örn det bara har samma verkan att höja
lönerna så att arbetarna kunna existera på sitt arbete. Därvidlag lägger man
sannerligen icke fingrarna emellan, örn man kommer från annat håll och vill
tränga in på ett arbetsområde eller försvåra möjligheterna för respektive grupper
att leva och existera. Det borde väl, tycker jag, icke förundra, örn även
Sveriges jordbrukare ansåge sig ha rätt att i en sådan tid som denna — då
exportmarknaderna mer och mer synas sluta till sina portar och vi äro_ hänvisade
till att i större utsträckning än förut dela vårt lands till- och frånsidor —
begära, att den inhemska marknaden bevaras åt landets eget folk. Det är det,
som ligger bakom. Det är det, som vi här ha velat och det är det, som har
gjort, att jordbrukarna ifrån de borgerliga partierna inom jordbruksutskottet
kunnat ena sig på denna linje. Det är klart, att vi jordbrukare kunna lia olika
intresse och olika meningar även i sådana här frågor, och det har naturligtvis
icke kunnat undgås, att man även när det gällt den här frågan fått försöka^att
kompromissa sig fram och finna en medellinje. Det är icke alls någon våldsamhet,
som begås vare sig mot margarinfabrikanterna eller konsumenterna.
Jag tycker, att man får förlåta, om Sveriges jordbrukare vilja på detta ..sätt
göra något för jordbruket. Det skulle bara varit önskvärt, att för en gångs
skull alla inom utskottet varit med och slutit upp på samma linje. Jag brukar
ibland under valstriderna, då man kanske blir angripen på visst håll, för att
man icke är tillräckligt jordbrukarvänlig, säga, att jag har försökt och jag vill
i fortsättningen försöka att i riksdagen medverka till sådana åtgärder, som
jag tror vara till nytta för jordbruksnäringen och som icke göra sådan skada,
Onsdagen den 11 maj e. m.
101
Nr 44.
att nian därmed åstadkommer stora svårigheter för det övriga folket. Jag
tror, att en jordbrukare får lov att ha denna uppfattning, och jag måste säga,
att jag finner det vara underligt, om jordbrukarna här i andra kammaren och
alla de, som tala örn att de vilja hjälpa jordbruket och försöka se till att någon
bättring inträder, vid ett tillfälle sådant som detta skulle säga, att den här
historien är något odiöst, som vi icke kunna gå med på och något, som kommer
att skada i stället för att gagna. Vi tro icke det kommer att skada, och vi tro,
att det kan finnas en smula förhoppning örn att denna uppgörelse, kan man
kalla den, mellan smöret och margarinet blir till nytta och likaså att en undersökning
är berättigad angående nödvändigheten av att bereda större marknad
inom det egna landet för smörproduktionen, som jordbrukarna äro i så hög grad
beroende av. Jag tror, att vi i detta fall borde kunna enas örn att här icke
begäres för mycket utan endast vad riksdagens kamrar kunna gå med på.
Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Med herr Carlström förenade sig herrar Gustafson i Vimmerby, Magnusson
i Skövde, Nordkvist, Olsson i Blädinge och Bengtsson i Kullen.
Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet von Stockenström: Herr
talman! Det torde knappast råda mer än en mening därom, att den gamla
margarinförordningen av år 1905 är i starkt behov av en revision, och utredning
har i detta avseende, som vi veta, pågått ganska länge. Det förslag
till förordning, som nu förelagts riksdagen för yttrande, grundar sig till
väsentlig del på ett förslag, som har utarbetats av lantbruksstyrelsen och
över vilket åtskilliga myndigheter och korporationer beretts tillfälle yttra
sig. Jag har icke anledning att här mera ingående uppehålla mig vid de
olika bestämmelserna i förslaget eller redogöra för, i vilka avseenden detta
avviker från den f. n. gällande förordningen. Jag har så mycket mindre
anledning härtill, som utskottet i de allra flesta punkterna anslutit sig till
samma ståndpunkt, som regeringen intagit.
Det är närmast i två avseenden, som man från utskottets sida angående
den fortsatta behandlingen av frågan uttalat önskemål, som innebära en viss
avvikelse från det förslag, som framlagts av regeringen. Det är då närmast
fråga örn rätten att blanda in smör i margarin. Det är den ena frågan, och
vidare är det frågan örn färgning av margarin. Vad angår frågan örn rätten
att blanda in smör i margarin, så har ju en sådan inblandning förekommit,
särskilt under de senare åren, i ganska stor utsträckning. Det förslag, som
från början framlades av lantbruksstyrelsen, upptog en bestämmelse att man
icke skulle få använda beteckningen »smörblandat», så vida icke procenthalten
smörfett utgjorde minst 18 procent. Man ansåg således, att, om blandningen
innehöll mindre än 18 procent, fick blandning visserligen äga rum, men
det fick icke på varans förpackning eller på annat sätt anges, att margarinet
var smörblandat. En liknande bestämmelse förekommer för övrigt i Holland.
I övrigt visar margarinlagstiftningen i olika länder en ganska stor provkarta
på skilda bestämmelser i detta hänseende. I två länder, nämligen Danmark
och Tyskland, tillåtes i princip icke att inblanda smör eller smörfett. I
Danmark tillåtes inblandning av 3 procent smörfett i margarin; i Holland
tillåtes 18 procent, beräknat på visst sätt, i England 10 procent, i Finland
enligt den nya lagstiftningen 5 procent, medan däremot i Norge den nya margarinlag,
som antogs förra året, innehåller en bestämmelse, att inblandning
av smör skall obligatoriskt äga rum i så stor omfattning, som av regeringen
bestämmes. Den mängd, varmed smör skall blandas in, bestämmes av det behov
av inblandning, som föreligger för att det smör, som produceras i Norge och
som eljest icke vinner avsättning inom landet, skall kunna gå åt genom1 att
Äng.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
Nr 44.
102
Onsdagen den 11 maj e. m.
Äng.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
blandas in i margarin. Det är alltså avsikten, att man icke skall behöva ha
någon export eller åtminstone icke någon nämnvärd export utan skall blanda
in så mycket smör i margarin, att allt producerat smör går åt inom landet.
Nu har ju Norge ingen vidare stor överskottsproduktion, så att inblandningsprocenten
är åtminstone för närvarande mycket låg. Då man inom regeringen
hade att taga ställning till denna fråga vill jag också nämna, att vi också hade
kännedom örn det förslag, som framkommit från lantmannahåll här i Sverige
om obligatorisk inblandning. Yrkande framställdes i höstas på vissa håll örn
att man skulle ålägga fabrikanterna av margarin att inblanda, som jag tror
man tänkte sig, ganska stora mängder smör i margarin för att man därigenom
skulle få avsättning för smör och icke behöva exportera så mycket. Jag
ber för övrigt också få erinra örn att denna tankegång återkommit i en motion
från en lantmannarepresentant i denna kammare, som yrkat på obligatorisk
inblandning av smör i margarinet.
Då regeringen hade att taga ställning till denna fråga, så ansåg man, att
beteckningen smörblandning icke borde tillåtas alls. Det har förekommit,
att det sålts margarin med mycket liten procenthalt smörfett, ibland bara
några få procent, men det har i alla fall på förpackningen angivits såsom
prima smörblandat margarin o. s. v. Ibland har på ett braskande sätt angivits,
att det varit smörblandning, ehuru analysen sedan visat, att det i själva
verket varit en mycket minimal blandning av verkligt smörfett, som förekommit.
Men vi ansågo också, att det, även örn man räknade med större inblandning
av smör, kanske upp till 18—20 procent, alltså ungefär en femtedel av
hela varans mängd, i alla fall var oegentligt, att ett smörsurrogat som margarinet
skulle få begagna sig av smörets namn vid reklamen på förpackningar
och dylikt. Och därför stannade vi vid att helt och hållet förbjuda beteckningen
smörblandning liksom man också förbjöd andra beteckningar, som
på ett eller annat sätt häntydde på lanthushållning, mejeriväsende eller dylikt.
Jag vill också erinra därom, att frågan om förbud mot inblandning av smör i
margarin varit upp till behandling vid de två senaste riksdagarna, och
vid bägge tillfällena ha yrkandena på dylikt förbud blivit avstyrkta av jordbruksutskottet,
och riksdagen har sedan anslutit sig härtill. Däremot har
jordbruksutskottet uttalat, att det funnit det tilltalande, att man angav procenthalten
smörfett, som förekom i margarinet. Då man övervägde inom regeringen
alla dessa olika synpunkter, som kunna anläggas, och de olika uppslag,
som framkommit, och tog del av de olika sätt, varpå man löst dessa,
frågor i skilda länder, stannade man för att man knappast hade anledning
att förbjuda inblandning av smör i margarin, så mycket mera som vi visste,
att man från lantmannahåll ansett detta ganska fördelaktigt, ty på detta sätt
gick dock en hel del smör åt. Man stannade därför vid att i förslaget icke
upptaga något förbud mot inblandning och föreskrev, att procenthalten smörfett
skulle angivas. Man anslöt sig alltså i detta avseende så nära man kunde
till det uttalande, som gjorts av jordbruksutskottet såväl 1930 som 1931. Då
förslaget till margarinförordning remitterades till jordbruksutredningen, ansåg
denna, att bestämmelserna i detta avseende borde skärpas så till vida, att
jämte procenthalten smörfett borde dessutom på förpackningen angivas, vilken
procenthalt av andra fettämnen, som förekom i margarinet. Man ansåg
inom regeringen, att detta var en riktig väg att gå. Vi ha tagit upp denna
tanke, som förts fram av jordbruksutredningen, och i förslaget äro alltså upptagna
föreskrifter, att man må angiva procenthalten smörfett men endast under
villkor, att man samtidigt också angiver procenthalten av andra fettämnen,
och i detta avseende lia vi föreslagit, att det inte skulle vara någon
klumpsumma utan man skulle vara skyldig att angiva, huru många procent
av olika slag av växtfett och djurfett, som förekomma i margarinet. Jag kan
Onsdagen den 11 maj e. m
103
Nr 44.
därför säga, att det förslag till förordning, som föreligger, innebär i denna
punkt en nog så väsentlig skärpning av det förslag, som framlades av lantbruksstyrelsen,
och vi lia i denna fråga, som jag nämnde, anslutit oss till den
ståndpunkt, som intagits av jordbruksutredningen.
Nu har utskottet i denna punkt anslutit sig till regeringens förslag utom
i det hänseendet, att det inte vill att man skall föreskriva, att procenthalten
av de olika främmande fettämnena, alltså fettämnen, som inte äro smörfett,
skall angivas, utan anser, att man skall nöja sig med att angiva i klump procenthalten
av annat fett. Man motiverar detta med att det är svårt att genom
analys få reda på, vilka andra fettämnen, som förekomma. Jag vet, att det
kan vara svårighet att angiva precis hur mycket växtfett resp. djurfett av
olika slag, som förekommer, men jag vill dock erinra därom, att enligt förslaget
åligger det margarinfabrik att ständigt föra särskild bok över alla
varor, som användas vid tillverkningen. Jag hyser den meningen, att kontrollen
— en fortlöpande kontroll skall ju ske av margarinfabrikationen —
skulle kunna gå till på så sätt, att man på ort och ställe vid fabriken kontrollerar,
vilka ämnen, som verkligen användas, låt vara, att man kanske inte helt
och hållet kan genom analys få reda på dessa ämnen. Jag kan därför inte
neka till, att det förefaller, som örn utskottet i detta avseende vill giva förordningen
en mildare utformning än som regeringens förslag innefattar.
Emellertid har utskottsmajoriteten dessutom uttalat såsom sin mening, att
man borde förbjuda inblandning av smörfett i margarin till högre procenthalt
än tre procent, alltså den procenthalt, som gäller i Danmark. Det har uppgivits,
att det för närvarande är ungefär 1,200 ton smör, som blandas in i
margarin, och man menar väl då, antar jag, att därest förbud mot inblandning
på detta sätt sker, skulle dessa 1,200 ton smör komma att användas i alla
fall av svenska konsumenter. Jag förmodar, att man menar, att de, som nu
använda smörblandat margarin, komma, när det blir förbjudet att blanda in
smör i margarin till högre procenthalt än 3, att i stället använda rent smör.
Det är ju inte gott att säga, hur konsumenterna ställa sig i detta avseende.
Det är möjligt, att én del folk, som nu använder dylikt smörblandat margarin,
kommer att i stället övergå till smör, men det kan också hända, att man
kommer att säga som så: nu får jag inte smörblandat margarin, men jag
tycker, att det rena margarinet är bra — jag vill inte neka till att margarinfabrikationen
står högt i tekniskt avseende — och då kan jag mycket väl
nöja mig med det rena margarinet. Sker detta, kan jag knappast finna, att
smörförbrukningen inom landet kommer att direkt främjas genom ett dylikt
förslags antagande. Hela margarinfabrikationen har under de senare åren
utgjort något över 50,000 ton, och inblandningen av smör i margarin torde
endast utgöra, örn jag utgår från en siffra av 1,200 ton, omkring två procent
av hela margarinfabrikationen.
Jag bär endast velat angiva detta för att därmed visa, att detta inte är någon
så synnerligen stor fråga. Jag tror inte, att det spelar så stor roll varken
för margarinkonsumenterna eller för jordbruket. Konsumenterna tror jag
inte på något sätt skulle bli lidande på saken, men jag vill heller inte säga, att
jag tror, att det ur jordbrukssynpunkt är så särskilt mycket att vinna genom
att förbjuda inblandning av smör i margarin.
Utskottet bar resonerat som så, att vi skola draga en skarp gräns mellan smör
och margarin, och jag anser, att det nog ligger något tilltalande i den tanken,
att inte blanda ihop två varor av olika ursprung. Man menar, som sagt, att
vi skola skilja olika varor åt, och jag medgiver, såsom jag nyss nämnde, att
det i och för sig ligger något sympatiskt däri, men jag är oviss huru mycket
jordbruket kommer att vinna eller örn smörpriset kommer att stiga genom att
man eventuellt kan avsätta mera smör inom landet.
Äng.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.
Nr 44,
104
Onsdagen den 11 maj e. m.
Ang.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
Vad sedan angår frågan om färgning så vill jag medgiva, att under utredningen
av frågan har egentligen icke något förslag framkommit om färgning
eller färgningsförbud. Man återfinner verkligen i ett förslag av ett hushållningssällskap
år 1910 ett yrkande på färgningsförbud, men sedan har det
egentligen inte på något håll framkommit yrkande i detta avseende. Jag vet,
att i vissa länder förekommit färgningsförbud i margarinlagstiftningen därstädes
under en viss tid, men lagstiftningen har i detta avseende ändrats så
att för närvarande är det mig veterligt icke något land, som har direkt färgningsförbud
eller påbud örn att margarin skall färgas på visst sätt. Den proposition,
som nyligen framlades för riksdagen i ett av våra grannländer, nämligen
Finland, upptog ett förslag örn att margarin skulle färgas på sådant sätt,
att man kunde skilja det från smör — det angavs inte med vilken färg — men
detta förslag lär inte ''ha blivit bifallet av riksdagen i Finland.
Nu föreslår emellertid utskottet, att man skall visserligen tillåta färgning
av margarin men endast en mycket svag färgning. Man skall tillåta färgning
så långt att margarinet får samma färg som smöret, när det är som ljusast,
men man får inte färga det med starkare gul färg. Jag vill i detta avseende
säga, att smöret växlar ju i färg ganska mycket. På sommaren, särskilt vid
betesgång, får smöret i allmänhet en starkare gul färg, medan det på vintern
i regel är ljusare, och särskilt örn utfodringen är svag, blir smöret mycket ljust.
Nu vet jag inte, hurudan smaken egentligen är i detta avseende. Jag tror,
att somliga människor tycka örn, när smöret har en stark gul färg, andra tycka
mera örn, när det är mycket ljust. Jag vet inte, huru man i allmänhet ställer
sig i detta avseende. För egen del tycker jag kanske att det ser mera tilltalande
ut, när smöret inte har för stark färg, ty när det har mycket stark gul
färg, får man kanske det intrycket, att här är det något, som verkar konstgjort;
i detta hänseende är dock som sagt smaken olika.
Jag vill härmed endast lia sagt, att jag tror knappast man kan påstå, att
därest man nu tillåter att margarin färgas med svag gul färg, det därigenom
blir särskilt oaptitligt och att därför margarinkonsumenterna komma att känna
sig särskilt illa berörda — det har jag svårt att tänka mig. Men jag medger
gärna att man kan genom det förslag, som utskottet stannat för, möjliggöra
att skilja på smör och margarin, förutsatt nämligen, att smöret kommer att
färgas med en stark gul färg eller att det t. ex. under sommartiden bär en
stark naturlig gul färg, så att man kan se en tydlig skillnad. Förslaget innebär
alltså en möjlighet att åstadkomma en särskillnad mellan smör och margarin.
Det är dock inte säkert, att jag, örn jag får en vara framför mig, som
har ljusgul färg, säkert kan avgöra, örn den är smör eller margarin.
Nu kan man uppställa den frågan, huruvida det kan vara möjligt att i en
författning på tydligt sätt ange vad som är tillåtet och icke tillåtet. Att endast
i en författningstext säga, att margarin inte får ha en starkare gul färg
än natursmöret har, när det är som ljusast, att enbart stanna vid en sådan formulering
skulle jag knappast tro vara tillfyllest. Det kan lätt uppstå tvekan
örn vad som är natursmörets ljusaste färg. Det torde kanske bli nödvändigt
att på ett eller annat sätt genom färgprov ange, vilken mörkaste färg på margarin
som får tillåtas. Jag vågar icke i närvarande stund säga, örn det är möjligt
att i en författning införa ett färgprov, som verkligen blir färgbeständigt,
som icke kommer att med tiden blekas. Det är möjligt, att det kan gå för sig,
men det är en teknisk fråga, som jag icke vågar yttra mig örn. Man kan också
tänka sig, att man skulle lia färgprov, som funnes tillgängliga på olika platser
i landet, där man då kunde jämföra med dessa prov, när tvekan förelåg. Jag
vill emellertid i denna punkt säga, att det är möjligt, att man kan finna en
framkomlig väg. Jag vågar dock icke åtminstone för närvarande uttala mig
med full bestämdhet i det hänseendet.
Onsdagen den 11 maj e. m
105
Nr 44.
Vad sedan angår förslaget i övrigt, så är det nied tillfredsställelse jag kan
konstatera, att utskottet i stort sett anslutit sig till regeringens förslag. Jag
nämnde i början av mitt anförande, att det var hög tid på att få den gamla
margarinförordningen reviderad. Jag får medge, att det ligger icke så litet
sanning i vad som anfördes av den föregående ärade talaren, att margarinet
så att säga har åkt snålskjuts på smörets bekostnad. Det har nog varit en
ganska fördelaktig snålskjuts många gånger. Man blir verkligen förvånad, då
man ser den provkarta på olika förpackningar, annonser och dylikt som förekommer
och där man på alla möjliga olika sätt genom vackra bilder av lantgårdar
och ladugårdar och mjölkpigor och annat, som ser tilltalande ut, gör
reklam för margarin. I fråga örn förbud mot dylikt har inte heller från utskottets
sida gjorts någon som helst erinran mot det enligt min mening nog så
skarpa och bestämda förslag som framlagts. Vidare innehåller författningen
en del skärpta bestämmelser rörande kontrollen över tillverkningen, bestämmelser
rörande vad som skall iakttagas vid införsel o. s. v. Som en viktig
punkt är att märka, att man nu infört särskilda bestämmelser rörande tillverkning,
etikettering o. s. v. av gräddliknande produkter, som hädanefter inte
få betecknas som konstgrädde utan skola bära samma beteckning som den vilken
förekommer i vissa andra länder, nämligen fettemulsion.
Jag vill därför tro och hoppas, att förslaget, eventuellt med den överarbetning,
som kan ifrågakomma och vilken givetvis kommer att göras objektiv och
saklig och med beaktande av de önskemål som kunna framställas från riksdagen,
i den mån de kunna visa sig möjliga och framkomliga, jag hoppas att detta
förslag och den förordning, som kan komma att utfärdas, skall leda till att det
i framtiden blir sundare och riktigare förhållanden på detta område.
Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.
Fru Nordgren: Herr talman! Herr Carlström har i sitt anförande velat
lägga denna sak så, som att var och en som är motståndare till det förslag, utskottet
här framlagt, skulle vara ovilligt stämd gentemot jordbrukarna och inte
vilja gå in för en hjälp åt dem. Herr Carlström får ursäkta, att jag tycker
detta vara att förenkla frågan väl mycket. Man måste väl dock i främsta rummet
taga i övervägande, huruvida de åtgärder, som föreslås, innebära någon
verklig hjälp för dem, som skola hjälpas. För min del kan jag inte finna att
en försämring av margarinproduktionen skulle ha någon avgörande betydelse
för beredande av hjälp åt den jordbrukarbefolkning som har sin inkomst av
animalieproduktion. Man kan för övrigt konstatera av utskottets utlåtande,
att tron på att åtgärder av detta slag skola bli någon verklig hjälp, icke ens
finnes hos utskottet självt. Det heter nämligen i utlåtandet på sidan 31: »Det
synes utskottet finnas fog för antagandet, att åtskilliga hittillsvarande konsumenter
av smörblandat margarin komma att övergå till konsumtion av smör.»
Detta vaga uttalande vittnar örn att man icke hyser några större förhoppningar
örn att så blir fallet.
Herr Carlström anförde, att man inte borde spela ut de arbetslösa i detta
fall. Häri kan man instämma, men man måste väl ändå se förhållandena sådana
som de verkligen äro och då kan man väl inte komma ifrån, att vi ha
hundratusentals arbetslösa i vårt land, som inte ha några möjligheter att köpa
den dyrare vara, som natursmöret utgör, örn de aldrig så gärna skulle vilja det.
■Vi ha andra tusental, som arbeta med inskränkt arbetstid, tre till fyra dagar i
veckan och med inkomster som nätt och jämnt räcka till för att hålla nöden borta
från dörrarna. Stora lager av den övriga befolkningen befinna sig också i det
ekonomiska läge, att de inte lia råd att utbyta en billigare vara mot en dyrare.
När man vet detta, förstår man ju, att de här ifrågasatta åtgärderna inte kun
-
Ang.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
Nr 44.
106
Onsdagen den 11 maj e. m.
Ang.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts)
na få någon nämnvärd betydelse för smörproducenterna. Yad återstår då av
hela detta förslag? Jo, bara att man här på lagstiftningens väg framtvingar en
försämring av ett av de viktigaste näringsmedlen för stora kategorier av de
svenska konsumenterna.
Det föreliggande förslaget har av en stockholmstidning betecknats som en
attack mot de svenska husmödrarna, vilket är riktigt. Ty här sägs tydligt ifrån
i utskottets utlåtande, att man kan inte hindra husmödrarna att själva blanda
in smör i margarinet eller att färga detsamma. Då blir ju det hela bara, att
man vill försvåra arbetet för husmödrarna, tvinga dem att återgå till gamla
förhållanden, sådana dessa voro på den tid, då margarinet var så dåligt att
husmödrarna nödgades omarbeta det och med tillhjälp av grädde och andra
ingredienser samt genom färgning söka få det mera smakligt. Man frågar sig
också, vilka samhällskategorier det är, som skulle åstadkomma den ökade förbrukningen
av natursmör jordbrukarna förvänta. Ha exempelvis staten och kommunerna
råd att bekosta natursmör åt dem som skola bespisas å de offentliga
anstalterna eller inrättningarna av skilda slag? Är detta inte främst en kostnadsfråga
örn så skall kunna ske? Säkerligen. År 1930 väcktes motion från
bondeförbundshåll i Malmöhus läns landsting, örn att man skulle gå in för förbrukning
av enbart natursmör på sjukhusen. Jag tyckte för min del, att detta
var en rimlig begäran. Ty örn några skulle ha natursmör, så borde det väl vara
de sjuka. När det så gjorts en utredning örn, vilka kostnader ett enbart användande
av smör skulle medföra, blev man ganska betänksam, och ehuru det
icke gjordes något direkt uttalande emot en dylik anordning, så stannade man
i varje fall för så att säga hälftenförbrukning. Man skulle använda natursmör
för all utspisning men margarin för matlagning. Av utredningen framgick
att exempelvis för Lunds sjukhus, där man under år 1929 hade använt
8,371 kilogram natursmör och 4,870 kilogram margarin, med ett medelpris för
smöret av 2 kronor 51 öre och för margarinet 1 krona 15 öre, skillnaden mellan
kostnaderna för smör och margarin i sistnämnda kvantitet. 4,870 kilogram,
uppgick till inte mindre än 6,623 kronor 20 öre. Detta för bara ett enda av
landstingets sjukhus. Liknande erfarenheter har man från andra håll. Med
anledning av cirkulär från Kungl. Maj :t företogs en utredning i samma sak
vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona. Det visade sig, att merkostnaden för
de 125 internerade uppgick till 1,395 kronor för år, med nu gällande smör- och
margarinpriser. Då frågar man sig: Är det någon som tror, att i tider som
dessa, det är möjligt att använda natursmör vid våra sjukhus, fängelser, ålderdomshem
o. s. v. nej, det komme att ställa sig alltför kostsamt och lika väl som
vi äro tvungna att iakttaga all nödig sparsamhet, när det gäller statsbudgeten,
så måste även våra offentliga anstalter göra detta.
Yad vinner man då med en sådan lagstiftning? Intet annat än att man åstadkommer
ett sämre margarin, vilket alla dessa som av ekonomiska skäl icke kunna
köpa natursmör måste förbruka. Kan jordbruket lia någon som helst nytta
av detta?
När man så kommer till vissa detaljer, exempelvis färgningsförbudet, så
måste man säga sig, att detta är rena nonsens. Inte behöver man ha margarinet
ofä.rgat, därför att man skall kunna skilja mellan detta och natursmör. Det
finns väl ingen husmoder i vårt land, som inte kan göra det, även örn färgen
är lika. Mig veterligen finns det heller ingen försäljare av margarin, som utger
varan för någonting annat än vad den verkligen är. När man i utskottets
utlåtande hänvisar husmödrarna till att färga margarinet i hemmen, så vet jag
inte, vad vinst det kan vara för jordbruket, att husmödrarna få detta merbesvär
för sin räkning.
Man måste allvarligt reagera mot åtgärder av ifrågasatt slag, vilka komma
att drabba alla dessa tusental, som ha det fattigt och svårt förut, men som
Onsdagen den 11 maj e. m. 107
åtminstone hitintills haft förmånen att ha ett någorlunda smakligt och gott
sovel på brödet i det billiga margarinet. I första hand drabbas fattiga, barnrika
familjer, vilka helt enkelt äro oförmögna — .även om familjen har regelbundna
inkomster — att köpa natursmör. Jag kan taga ett exempel på hur
omöjligt detta är, ifrån en familj jag känner, där vid tiden före kriget husfadern
hade en inkomst av 18 kronor i veckan. Familjen hade sex barn. Husmodern
förklarade för mig, att hon måste gå bort och arbeta varje dag, ty bara
margarinet och brödet till de åtta familjemedlemmarna gick till elva kronor i
veckan och då blev det endast sju kronor kvar av mannens inkomst till övriga
utgifter. Man förstår vilken stor post margarinet är i en stor familj med små
inkomster och att det är omöjligt för sådana familjer att användaren ännu dyrare
vara. Det finns i vårt land, även örn man bortser från de arbetslösa, tusental
för att inte säga hundratusental, som existera på inkomster, vilka icke
överstiga tvåtusen kronor örn året. Dessa kunna heller inte köpa natursmör.
Ja, invänder kanske någon. Det åsyfta vi inte heller. Det finns andra samhällsgrupper,
som ha råd att köpa natursmör men som föredraga margarin eller
smörblandad vara av sparsamhetsskäl. — Ja, men sparsamhet anses ju vara
något berömvärt, särskilt i tider av nöd och i kristider. Man bör också bemärka,
att dessa kategorier köpa icke margarin för personligt bruk, utan för tjänare
och personal, till matlagning och bakning. Detta komma de säkerligen också
göra även när margarinet blir försämrat, örn detta förslag kommer att gå igenom,
vilket man ju inte, efter vad som tilldragit sig här i riksdagen under de
senaste veckorna, har någon anledning att betvivla.
I övrigt synes det mig att förbud mot inblandning av smör och mejeriprodukter
i margarin är ett något underligt sätt att söka öka avsättningen av dessa
produkter. Jag hade bättre kunnat förstå örn utskottet hade trätt in för den
tankegång som herr Anderson i Storegården framfört i sin motion, nämligen
en tvångsinblandning av smör i margarinet, vilket det varit mera mening i. Det
hade då blivit avsättning för smöret. Med det nu föreslagna inbla-ndningsförbudet
kan man snarare befara att de 1,200 ton smör, som nu gå till margarinfabrikationen,
icke komma att få avsättning inom landet, utan att avsättningen
som helhet minskas med dessa kvantiteter.
Jag är övertygad örn, att de här ifrågasatta åtgärderna av husmödrarna ute
i landet icke komma att betraktas som annat än rena trakasserier. Alldeles
särskilt gäller detta de mindre bemedlade husmödrarna. Det kommer aldrig
att lyckas att få fattiga människor att förstå, att man i onödan försämrar en
vara, som de äro hänvisade att konsumera för att härigenom framtvinga ökad
avsättning för en jordbruksprodukt, som det stora flertalet icke har råd att
hålla sig med, ja helt enkelt inte kunna förskaffa sig en ringa bråkdel av,
framför allt inte under de nödtider, vari vi nu leva, och som vi väl komma att
få dragas med långa tider framåt.
Herr Carlström sade sig vilja rekommendera, att vi i valrörelsen ginge ut till
folket och sade, att vi inte ville hjälpa jordbrukarna med detta förslags genomförande.
Ja, jag vill säga, att jag skulle vilja rekommendera herr Carlström
och andra att gå ut i valrörelsen och tala om för hundratusentals fattiga
husmödrar, att man har gått in för en försämring av en nödvändighetsvara
som margarinet, därtill utan att man kunnat peka på alf det kommer att bli
till något verkligt gagn flir jordbruksnäringen. När denna lagstiftning kommer
att omsättas i praktiken och husmödrarna finna sig påtvingade en sämre
vara jin den de tidigare varit vana vid, så kommer det säkerligen att följa ett
bakslag för dem, som varit med örn att genomföra en dylik lagstiftning. Detta
kan kanske dock ha det goda med sig, att den stora mängden likgiltiga kvinnor,
som nu icke bry sig örn politiken, få ögonen upp fiir att politik är något,
som i Idig grad berör vardagstingen, och att även kvinnorna lia intressen att
Nr 44.
Äng.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
Nr 44.
108
Onsdagen den 11 maj e. m.
Ang.
kontroll ä
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forti.)
bevaka vid valen. Herrarna skola därför inte vara så alldeles säkra på, att
resultatet, ur valsynpunkt sett, blir det tänkta.
Jag förbiser för min del visst inte jordbrukets svårigheter. Jag anser förvisso,
att det. ur alla synpunkter är önskvärt, att smöret beredes ökade avsättningsmöjligheter,
men jag tror, att det härvidlag finns andra vägar att
gå, som äro bättre. Hur skulle det vara, örn man begagnade sig av de medel
margarinfabrikanterna anlitat för att göra sin vara känd, nämligen framställandet
av en god vara och kraftig reklam för densamma? Jag undrar, örn det
inte skulle ha varit till nytta för smörproducenterna örn man för länge sedan
hade verkat för att skyltarna i affärerna »Här säljes margarin» bytts ut mot
skyltar med inskriptionen: »Här säljes prima lantsmör och mejerismör till låga
priser.» Eller huru vore det örn lantbrukarna skulle utbyta de stora skyltar,
som nu pryda deras åkrar och på vilka man kan läsa »Pratts bensin» och »Shetts
bensin», mot skyltar med reklam för deras egna produkter? Det är icke
så lång tid tillbaka, då vi i Skåne kunde finna skyltar med reklam för margarin
vara uppsatta t. o. m. på lantbrukarnas mjölkbord vid landsvägarna. Det
skulle säkerligen vara till större gagn för jordbrukarna, örn man ginge in för
en effektiv propaganda för jordbrukets produkter, än vad som kan ernås genom
att man bereder svårigheter för en näring, som ju i alla fall ger sysselsättning
åt tusentals personer i vårt land, och genom att man dessutom försämrar
ett viktigt näringsmedel för tusentals människor, som av ekonomiska
skäl äro hänvisade till detsamma.
Till sist ber jag att få säga några ord örn den utredning, som utskottet
föreslår. Örn det hade gällt en förutsättningslös, objektiv utredning, skulle
man inte haft något att invända mot en sådan, men här säges tydligt ifrån i
utskottets utlåtande, att den ifrågavarande utredningen syftar till åtgärder
för begränsning av margarinavsättningen. Hur har man tänkt sig, att detta
skall ske? Det kan inte ske på annat sätt än att man antingen måste fördyra
margarinet så mycket, att varan icke tål konkurrens med natursmöret, eller också
att man måste ransonera varan, så att den blir tillgänglig blott för de
mindre bemedlade. Intetdera av dessa två sätt är att eftersträva; vartdera
är synnerligen ekonomiskt oklokt.
Det är väl för övrigt icke meningen att man helt skall rasera våra möjligheter
till export av smör. Det ekonomiska vanvett, som nu råder överallt i
världen, skall väl någon gång övervinnas av det sunda förnuftet. När det inträffar,
böra vi icke ha försatt vårt lands smörexport i samma situation, som
vi gjorde under världskriget, då vi flyttade över smöret från den engelska
marknaden till den tyska — av snöd vinning kan man säga. Det ha vi fått
sota för under tiden därefter. Man gör inte samma dumhet två gånger.
Jag ber att få citera vad herr Olsson i Kullenbergstorp tidigare i dag sade
i ett anförande i en annan jordbruksfråga. Han sade: »Vi hoppas väl ändå
alla, att vi så småningom skola få andra tider för jordbruket; i annat fall
är det hela hopplöst.» •—• Det är väl under sådana förutsättningar vi få försöka
ordna upp de nuvarande svårigheterna och söka göra det bästa möjliga
för avsättning av smöret såväl inom landet som utom.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Johansson i
Uppmälby avgivna reservationen.
Herr Lindman: Herr talman! Man kan naturligtvis vid bedömande av
denna fråga finna, att här stå starka intressen emot varandra. Den sista
ärade talarinnan har ju givit exempel på, hur hon ser frågan från konsumenternas
sida och vilken oförrätt man enligt hennes förmenande genom denna
lagstiftning tillfogar de fattigaste, de, som bäst äro i behov av att få ett
billigt näringsämne. Men man får ju även tänka på att det är två andra stora
Onsdagen den 11 maj e. m.
109 Nr 44.
intressen, som stå emot varandra, å ena sidan jordbruksnäringen gentemot kon- Äng.
sumenterna, å andra sidan jordbruksnäringen såsom sådan gentemot margarin- “
tillverkningen. Här gäller således att avväga och söka få fram, vad som är * v^v
det rättvisa och billiga i allt detta. För min del måste jag säga, att när man handeln med
söker bedöma saken, kommer man väl i alla fall till det resultatet, att utskot- margarin
tet vid sin behandling av frågan gått fram, enligt mitt sätt att se, ganska m-m
milt.
Det synes mig, som om det omdöme, som fälldes av fru Nordgren, inte (Forts0
är alldeles hållbart och rättvist på det sätt, som hon framställde saken. Hon
talade bland annat om, att bär skulle man tvinga husmödrarna att blanda
smör i margarinet. Ja, det är klart, att de få göra det, örn de vilja. Här
gäller det ju emellertid att göra något för jordbruksnäringen, och då frågar
man sig: Skall man inte underkasta sig ett besvär från konsumenternas sida
för att göra detta? Fru Nordgren talade även örn att lasaretten på sina håll
inte använda smör därför att de inte ha råd därtill. Jag tycker det är beklagligt,
örn inte våra offentliga inrättningar och överhuvud taget våra kommunala
anstalter söka på allt möjligt sätt befrämja svensk produktion och svenskt
näringsliv, såväl när det gäller att använda smör å ett sjukhus som de varor
i övrigt, som produceras inom landet. Jag menar, att i en sådan tid som
denna bör man söka i största möjliga utsträckning göra detta.
Emellertid sade fru Nordgren, att sparsamhet är berömvärd, och det är riktigt,
men i sparsamhet får väl också ingå, att man sparar mera på det sättet,
att man använder sitt eget lands varor och inte använder. importerade varor,
då man kan använda en inom landet producerad vara. Även detta är sparsamhet.
När man bedömer denna sak, måste man emellertid, synes det mig, hålla med
utskottet därom, att vad som varit det angelägna och ett av huvudsyftemålen,
är ju allenast att söka få en gränslinje mellan tvenne näringsgrenar, mellan
margarintillverkningen å ena sidan och tillverkningen av smör å den andra.
Man vill få fram bestämmelser, som äro sådana, att inte en produkt, som tillhandahålles
allmänheten, lätt kan förväxlas med en annan produkt, och att inte
margarin framhålles på ett sådant sätt för den köpande, så att det framstår
som örn det vore någonting annat än vad det i själva verket är. Det är ju inte
meningen att genom denna lagstiftning hindra folk att vare sig köpa eller använda
margarin. Man vill endast tala örn för den, som köper margarin, att
vad ni nu köper är margarin, eller, örn det gäller smör, att det är smör. Sedan
har ju var och en full rätt att göra vad han vill.
Jag skulle knappast kunna tänka mig, att margarinfabrikanterna, örn de
söka att se objektivt på denna sak, skulle kunna ha så förfärligt mycket att
invända mot det förslag, som här av utskottet blivit framlagt. Det hela är
ju ett förslag från Kungl. Maj :t, framlagt för riksdagen för yttrande, och riksdagen
går nu att besluta, i vad mån den skall yttra sig örn det, och jag anser,
att örn riksdagen yttrar sig såsom utskottet föreslagit, böra verkligen inte marmarinfabrikanterna
kunna känna sig förnärmade av det eller deras intressen
lida någon skada härav. De få naturligtvis vissa bestämmelser, där de haft
större frihet förr och som kunna försvåra det något för dem. Så är ju t. ex.
fallet med de mycket omtalade färgningsbestämmelserna, som ju avse, att margarin
endast får erhålla den ljusaste smörfärgen, och det är naturligtvis meningen,
att vid författningen skall vara fogat ett färgprov, som är lika med den
ljusaste smörfärgen. Jag undrar, örn man kan säga, att detta är att gå näringen
för hårt in pä livet? Det är ju i alla fall smörfärg, som margarinet skall
erhålla. I England t. ex. är det smör, som är mest gouterat och mest använt,
av den allra ljusaste färgen. Det är väl inte troligt, att vårt folk är vant vid
detta och anser, i likhet med engelsmännen, att det ljusaste smöret är det förnämsta,
utan man kanske tycker, att det ser för ljust ut. Men man vill ju, som
Nr 44. 110
Onsdagen den 11 maj e. m.
Ang.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
rn. ra.
(Forts.)
jag redan sagt, ha en skillnad och så som förslaget nu ligger, tycker jag inte att
man begår någon oförrätt mot margarinfabrikanterna.
Nu ha vi ju fått erfara, att det är nödvändigt att vid inkärning av4margarin
använda smör i viss grad och att det måste vara en smörhalt av minst två
procent. Därför är den högsta smörhalten i förslaget satt till tre procent.
Något oaptitligt utseende kan man inte säga, att margarinet får genom de föreslagna
bestämmelserna, och inte heller blir det osmakligt. Det blir endast litet
ljusare. Vill man, kan man ju i hushållet blanda in smör. Jag förstår inte, att
färgningen skall kunna ha den kolossala verkan på dem, som skola äta denna
produkt, som man här framställt.
Vad beträffar inblandningen föreslås, att denna får uppgå till högst tre procent.
Nu kan man naturligtvis gå den väg, som man har föreslagit, att vi skola
blanda in så mycket smör som möjligt, ty då få vi avsättning för smöret. Ja,
men då blir ju margarinet dyrare. Inblandningen av smör varierar för närvarande
— jag minns inte riktigt siffrorna — från 2 och ända upp till 18 procent,
som val i undantagsfall förekommer, men detta räcker inte till för att taga
upp hela vår smörproduktion, ifall vi skulle bli stäckade i vår export. För att
kunna göra detta måste man komma till en inblandning, som skulle innebära,
att man placerade ut minst 20,000 ton natursmör i 55,000 ton margarin. Och
dit kan man inte komma.
Beträffande fettemulsion vill jag, herr andre vice talman, säga, att det, när
man sett, vilken utveckling margarintillverkningen tagit, förefaller mig klokt,
att man inte låter tillverkningen av fettemulsion gå samma väg, d. v. s. stiga
till en kanske från början alls icke anad höjd. Ty det kommer att skada det
svenska jordbruket ännu mera genom att dessa fettemulsioner äro fria för tillverkning
utan användande av svenska ingredienser. Till slut kommer kanske
då den dag, då man blir nödsakad att ingripa mot detta. Det är väl då bättre
att försöka hindra uppkomsten av denna fabrikation, örn man därigenom kan
gagna den svenska modernäringen, vilket jag förmenar att man kan göra.
Yad i övrigt beträffar skrivelsen till Kungl. Majit vill jag blott säga, att
ingen av oss, som är närvarande i denna sal, kan förutspå vad framtiden bär
i sitt sköte. Man kan ju säga, att vi väl någon gång skola komma ur denna
tid med dess extrema tullmurar, såsom den ärade talarinnan före mig sade.
Men därom veta vi ingenting. Det kan mycket väl hända, att, liksom i Tyskland,
tullen på den icke kontingenterade kvantiteten stigit till 136 mark per 100
kilogram, vilket ju är en fullständigt prohibitiv tullsats, tullen i England, det
andra från Sverige smörimporterande landet, blir sådan, att vi helt enkelt icke
kunna dit exportera smör i samma utsträckning som förut. Är det inte då,
frågar jag, förutseende att söka utreda, vad vi skola göra för att bereda hjälp
åt den svenska smörproduktionen? Är det inte, herr andre vice. talman, nödvändigt,
att vi uppehålla denna produktion, som väl är den naturligaste av alla
produktionsgrenar inom vårt land. Ty utom skogsbruket och tidigare, ja kanske
även nu, järnbruket är väl detta vår naturligaste hantering. Här ha under
århundraden för att inte säga årtusenden våra förfäder röjt mark och brutit
sten och gjort i ordning sina tegar med otrolig möda. Res över gränsen från
Växjö till Blekinge och se, hur de brutit upp dessa massor av sten och lågt
dem i stenmurar och stora stenrösen för att möjliggöra produktion av jordbruksprodukter.
Skola vi nu vara tvungna att tänka oss, att vi efter allt
detta arbete, som generation efter generation utfört, skulle befinna oss i det
läget, att vi inte kunna få avsättning för våra jordbruksprodukter? Jag
tycker, att det är hart när otroligt, att vi skola behöva tänka något sådant. Men
så är verkligen fallet. Ser jag litet på siffrorna i detta fall, så finner jag,
att under det att smörkonsumtionen från 1913 till 1928 ökat med 12 procent,
så har margarinkonsumtionen samtidigt ökat till det dubbla. Är detta verk
-
Onsdagen den 11 maj e. m.
lil Nr 44.
ligen en rimlig oell naturlig utveckling? Jag vågar tro, att det icke är det.
Och samtidigt, som vi se denna utveckling, se vi också, hur smörpriset dalat
ned. Det har från sista förkrigsåret, 1913, och till nu gått ned ifrån 265 till
169 öre per kilogram. Vart vill man, att det svenska jordbruket skall taga
vägen? Här ha vi fått inmalning och inblandning, och därmed ha vi till en
viss grad räddat möjligheterna för den svenska cereala produktionen, den svenska
brödsädesodlingen. Och detta har ingalunda skett på bekostnad av kvaliteten.
Det har inte gått, såsom herr Engberg sade, att vi skulle blanda grått
i brödet. Jag tror inte heller, att utvecklingen i denna fråga kommer att bli
sådan, att man behöver befara några olyckor beträffande margarinet för dem
som vilja ha det. Det är säkerligen en mycket stark överdrift att påstå något
sådant. Däremot är det helt visst ingen överdrift att, såsom jag nyss gjorde
och såsom en föregående talare förut gjort, fråga: Vart skall det taga vägen
med det svenska jordbruket? Vi anbefalldes att producera animaliska produkter.
Vi norrlänningar göra detta i mycket stor utsträckning. Det är ju vår
huvudsakligaste produktion, kan jag säga. Men var skola vi göra av dessa
produkter, örn de inte konsumeras och örn priserna gå ned hur lågt som helst?
För mig är problemet fullkomligt olösligt, om man inte vill vidtaga nödiga
åtgärder för att åstadkomma en höjning av priserna på smör och andra lantmannaprodukter.
I annat fall kommer man till sist in på denna väg med statssubvention
och statsunderstöd, som vi sett framlagd i den gröna bok, som
jordbruksutredningen har kommit med.
Herr andre vice talman, jag har intet vidare att tillägga. Jag vill blott till
sist säga, att man icke bör överdriva denna saks betydelse. Jag anser, att
margarinfabrikerna inte böra överdriva denna sak, och jag menar, att konsumenterna
inte heller behöva överdriva den. Örn man går till överdrifter, så
skadar man därigenom en så utomordentligt naturlig näring som vår egen
produktion av jordbruksprodukter, en näring, som vi under alla omständigheter
måste uppehålla, därför att vi inte kunna nedlägga den.
Herr Sköld: Herr andre vice talman! Jag skall för min del följa herr
Lindmans råd att inte överdriva denna fråga. Men jag tror, att det är just,
vad såväl herr Lindman som herr Carlström i mycket stor utsträckning ha
gjort.
Innan jag emellertid kommer in på vad dessa båda talare här andragit,
skulle jag vilja anföra några kritiska synpunkter på Kungl. Maj :ts proposition
och det arbete, som lett fram till den. Jag tror, att man har lov att
säga, att denna proposition och denna fråga bära vittne om, att det är rätt
mycket en fabel, då man talar om att vi här i vårt land ha en sådan demokrati,
att alla stå lika inför lagen. Jag tror, att denna frågas behandling
visar, att alla stå inte lika inför lagen. Om man tittar på denna fråga •— det
gäller ju här margarinindustrien, dess produktion och konsumenterna — så
finner man, att förslaget i denna fråga har ursprungligen uppgjorts av lantbruksstyrelsen;
det har förberetts i jordbruksdepartementet och i riksdagen
behandlats av jordbruksutskottet. Det gäller ju här en industrifråga, icke
en jordbruksfråga. Örn det skulle varit någon mening med den administrativa
ordning vi ha i detta land, så skulle förslaget varit uppgjort av kommerskollegium,
förberett i handelsdepartementet och behandlat i lagutskott. Jag
vill inte säga, att det begåtts något fel mot former och lagar. Men när man
suttit i jordbruksutskottet och hört denna frågas behandling, så har man funnit,
att denna fråga har, åtminstone i utskottet, behandlats på samma sätt,
som örn man tänker sig att man skulle låta privathandlarna stifta lag för kooperationen
eller kooperationen stifta lag för privathandlarna. Det har varit
de argaste motståndarna till margarinindustrien cedi dess produkter som hand
-
el ng.
kontroll å
tillverkningen
av saint
hadeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
Nr 44. 112
Onsdagen den 11 maj e. m.
Äng.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
lågt denna fråga. Jag kan inte hjälpa att jag tycker, att denna sak bör påtalas.
Det som jag tycker är det otrevligaste i denna sak är egentligen inte
det resultat, vartill lagstiftningen kommer, utan den anda, vari förslaget kommit
fram. Det är så ofantligt mycket i denna lagstiftning, som verkar trakasserier,
som inte har någon betydelse i sak men som verkar trakasserier.
Man kan bara tänka på att man kunnat hitta på någonting så förfärligt träffande
och skickligt som detta ord »fettemulsion». Man påtvingar alltså en
viss fabrikation denna etikett »fettemulsion». Det fanns vidare i Kungl. Maj:ts
förslag en paragraf, som kunde tolkas på det sättet, att den lätt kunde leda
till trakasserier. Vi ha kanske sett i tidningarna, att det finns en viss margarinfabrik,
som tillverkar en margarinsort, som kallas »Vera». Om nu
Kungl. Maj:ts förslag gått igenom och lagen trätt i kraft, så skulle en jordbrukare,
som vore lagd för trakasserier, lia kunnat låta inregistrera märket
»Vera» för t. ex. en potatissort, och sedan skulle han kunnat anmäla denna
margarinfabrik och fått den bötfälld för att den använde beteckningen »Vera».
Denna oformlighet har utskottet varit vänligt nog att plocka bort. Men jag
skulle kunna taga fram åtskilliga sådana för att påpeka, hurusom det i botten
av denna lagstiftning finns en massa småstingsligheter, som äro mycket otrevliga.
Nu har jag för min del i utskottet varit med örn att acceptera regeringens
förslag i det allra närmaste. Jag har funnit, att regeringens förslag innebär
i grund och botten inte någon olägenhet för konsumenterna i allmänhet. Lagstiftningen
kommer att medföra vissa besvärligheter för margarinindustrien.
Men jag anser för min del, att margarinindustrien har rygg att bära dem och
att det inte finns någon anledning att ur den synpunkten hysa några större
farhågor. Jag har därför som sagt för min del ansett, att regeringens förslag
i allt väsentligt kunde godtagas.
Jag ber härefter att få yttra några ord örn de tillägg, som gjorts av utskottet.
Jag börjar då med det förslag till färgningsbestämmelser, som utskottet
har framfört. Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet har redan
pekat på de tekniska svårigheter, som vidlåda utskottets förslag. Jag tror,
att jag kan illustrera dessa tekniska svårigheter litet närmare. Vi skola komma
ihåg, att förslaget innebär, att man skall i författningen fastställa ett
färgprov, och sedan skola herrar kontrollanter, officiella och inofficiella, gå
omkring och se efter, att margarinet överensstämmer med detta färgprov. Med
den lust att trakassera margarinindustrien och margarinförsäljningen, som
faktiskt förefinnes, kan man vara livligt övertygad, att man här har en källa
till mycken förargelse och till besvär för industrien, som det är ytterligt svårt
att motivera. Nu har herr Carlström förklarat, att denna bestämmelse inte
tillkommit för att göra margarinet osmakligt. Jag skulle vilja fråga, varför
har den då tillkommit? Om den inte tillkommit för att göra margarinet
osmakligt, varför har man då hittat på den, varför har man då hittat på dessa
besvärligheter för margarinindustrien? Jo, säger herr Carlström, man skall
ha denna bestämmelse, för att folk skall kunna skilja mellan margarin och
smör. Det är verkligen inte någon större utsikt för smöret att hävda sig i
konkurrensen, örn det gått däThän, herr Carlström, att allmänheten inte med
tungan och smaknerverna kan skilja mellan smör och margarin utan därför
måste anlita en färgskala. Jag tror inte. att det är någon anledning att uppehålla
sig vidare vid denna sak. Jag föreställer mig, att det kommer att bli
en och annan konsument som blir illa berörd. Och att det kommer att leda
till trakasserier och besvär för margarinindustrien, därom råder ingen tvekan.
Men jag frågar, vad nytta gör det jordbruket? Är det någon som tror, att pa
grund av denna bestämmelse margarinkonsumtionen kommer att minskas och
smörkonsumtionen ökas? Här är det dock pa det sättet, att vi inte behöva
Onsdagen den 11 maj e. m. 113
befinna oss i någon ovisshet. En bestämmelse, fullständigt analog med den,
som utskottet här föreslår, infördes i Danmark i början av 1900-talet och fanns
kvar till 1925. Den avskaffades i Danmark därför att den visat sig fullkomligt
värdelös. Margarinkonsumtionen stegrades ofantligt i Danmark under
den tid bestämmelsen gällde. Den stegrades så, att margarinkonsumtionen
är större i Danmark än i något annat land. När danska Folketinget till slut
upphävde bestämmelsen, så skedde det efter ett tal av den danske jordbruksministern,
som förklarade, att det var på tiden, att man tog bort den fläck
på det danska smörets ära, som den bestämmelsen utgjorde. Det visade sig
vara en dumhet i Danmark. Ärade kammarledamöter, kan det vara någon
som helst anledning för oss att vara så omoderna här i Sverige, att vi inte skola
ha några andra dumheter att hitta på än dem danskarna folio offer för redan
för ett kvarts sekel sedan och numera likviderat?
Jag vänder mig härefter till det andra av de ändringsförslag, som från utskottets
sida framförts, nämligen bestämmelsen, att man icke får inblanda
smör i margarinet till mer än 3 procent. Den bestämmelsen tror jag inte har
någon annan betydelse än att mejerierna komma att slippa sälja 1,200 ton
smör till margarinfabrikerna. Det är den enda säkra följden av detta förslag.
Det är klart, att i det långa loppet spelar den kvantiteten ingen roll.
Men säkert är, att under en övergångstid komma de mejerier, som förlora denna
leverans, att bli utsatta för stora svårigheter. Herrarna kunna väl inte inbilla
sig att man genom denna bestämmelse vinner några fördelar för jordbruket.
Örn herr Carlström har rätt i att färgningsbestämmelsen inte leder till
att margarinet blir smaklöst eller motbjudande för allmänheten, örn man behöver
färgningen för att skilja mellan smör och margarin, örn man alltså erkänner,
att margarinet smakar lika bra som smör, vad har man då för anledning
att antaga, att man genom att förbjuda inblandning av smör i margarinet
skulle kunna minska margarinkonsumtionen. Jag måste säga, att ur jordbrukssynpunkt
är detta tveeggat förslag, som sannerligen inte får någon större
betydelse.
Man frågar sig: varför kommer man med sådana ingrepp i näringsfriheten,
sådana försök till trakasserier som denna lagstiftning innebär och som utskottets
förslag innebär. Herr Carlström har mycket patetiskt förklarat, att det
sker för att hjälpa jordbruket i dess nödläge. Han bär sagt, att de, som inte
vilja vara med på hans speciella påfund, måste anvisa andra vägar för att
hjälpa jordbruket. Vi ha under den gångna riksdagen till leda fått höra särskilt
högern och bondeförbundet här tala örn att det gäller att hjälpa jordbruket
rejält, att göra den svenska jordbruksnäringen bärkraftig. När man
kommer från ord till en handling, så kommer man först med ett förslag att
höja äggtullen med 20 öre. Alla äro fullkomligt på det klara med att denna
tullförhöjning inte kommer att förbättra äggpriset. Så tar man i går eller
när det var och sätter en liten tull på potatis. När man sedan går ut härifrån
och får Nya Dagligt Allehanda i sin hand, så får man läsa ett uttalande, att
den tullen inte kommer att höja priset på potatis. Och det kan den ju inte göra,
eftersom potatisodlingen är så betydligt mycket större än vad som åtgår av
potatis till människoföda. Slutligen kommer man här och föreslår dessa bestämmelser
i en margarinlagstiftning, som får lika litet värde. Här frågar
herr Carlström: vad vilja ni göra för animalieproduktionen. Jag frågar: vad
är det för förslag herr Carlström för fram för att hjälpa animalieproduktionen?
Det är humbug och bluff. Man skall inte komma och försöka inbilla
någon, att man genom 20 öres tillägg på äggtullen, genom en liten tull på potatis
och genom dessa margarinlagstiftningsbestämmelser hjälper animalieproduktionen
ur dess nödläge. Det är att försöka föra jordbrukarna bakom
Andra hammarens protokoll 1032. Nr hh.
Xr 44.
A ny.
kontroll •>
tillverknini/tn
av samt
handeln nied
margarin
m. m.
(Forts.)
8
Nr 44.
114
Onsdagen den 11 maj e. m.
Äng.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. rn .
(Forts.)
ljuset, om man vill inbilla (lern, att man genom sådana åtgärder når det resultat,
som man här med så stora ord talar örn.
Fru Nordgren pekade på en del saker, som jag inte kan underlåta att också
beröra. Enligt mitt sätt att se finns det ingen annan möjlighet för det svenska
jordbruket att uppnå en sund ekonomisk ställning än att först och främst försöka
förbättra sin avsättningsorganisation. Fru Nordgren påpekade, att jordbrukarna
själva på sina mjölkbord ha skyltar med reklam för margarinet. Jag
frågar: när har man här i Sverige verkligen gjort reklam för runmärkt svenskt
smör? När har man gjort det? När vår kamrat i denna kammare, herr Persson
i Fritorp blev direktör för bränneriidkarföreningen, så dröjde det inte länge,
förrän vi Engö se annonser i alla landets tidningar med en vacker brännvinsflaska
och orden: köp svenskt brännvin. Men jag frågar, när ha de svenska
mejeriföreningarna annonserat eller reklamerat: köp runmärkt svenskt smör.
Man har aldrig gjort det minsta försök att föra in mejeriernas kvalitetsprodukter
på den svenska marknaden och vinna avsättning för dem. Jag frågar: finns
det någon konsument i England, som vet, vad runmärkt svenskt smör är. Det
finns inte en enda. Det är endast mellanhänderna i England som veta det.
Här riktar man nu våldsamma attacker mot margarinindustriens reklammetoder.
Jag säger inte något örn att man går till rätta med vissa överdrifter.
Men hade det inte varit bättre, att herrarna använt en del av denna kraft till
att säga till jordbrukarna och deras föreningar: reklamera för edra varor här
i landet också, försök vinna avsättning för dem.
Här kommer nu en lagstiftning för margarinet, som kommer att leda till
största möjliga hygien i margarinfabrikema. Jag frågar: hur är det ställt
med hygienen i mejerierna? Hur se maskinerierna ut i dessa fabriker? Vilken
hygien har man i dessa fabriker? Det är inte många dagar sedan det berättades
för mig, att man vid ett andelsmejeri hade haft ombyte av mejerist, och
när den nye mejeristen kom, så upptäckte han, att pastören i mejeriet inte på
tio år varit i stånd att driva upp uppvärmningen till de i lag fastställda 85
graderna. Gå ut och fråga dem, som arbeta inom den svenska mejerihanteringen,
hur den personal, som tjänstgör i mejerierna, utbildas. Vi skola komma
underfund med att örn det finns någon produktion som behöver en lag om_ förbättrad
teknik, så är det mejerihanteringen. Har man, frågar jag, från jordbrukarnas
sida försökt organisera avsättningen här hemma i Sverige? Har man
försökt taga ut av marknaden vad som kan tagas ut? Jag tror man kan säga,
att man icke har gjort det. Jag säger för min del rent ut, att jag har ingenting
emot att i en tid som vår, då alla organisera sig för att tillvarataga sina intressen,
jordbrukarna göra likadant. Jag kommer inte att gråta, om jordbrukarna
genom sina organisationer på ett eller annat område komma att ta ut monopolpriser.
Det finns andra som göra det, och det är ingenting orätt i det. Men
det är en sak. En annan sak är att komma till den svenska riksdagen och begära,
att den skall vidtaga åtgärder för att höja inkomsterna för en viss samhällsgrupp.
Det leder till konsekvenser, som herrarna kanske inte tänkt på.
Jag återkommer senare till den saken. Vi skola inte försöka komma bort ifrån
de hårda ekonomiska lagar, som herr Carlström i ett tidigare skede av sin
utveckling så ofta talat om och som fordra, att jordbrukarna organisera sig, att
jordbrukarna göra reklam för sin vara och försöka på alla områden genomföra
sådana kostnadsbesparingar, som kunna leda till jordbrukets anpassning till
nuvarande läge. I den mån de svenska statsmakterna genom understöd och
uppmuntran kunna hjälpa jordbrukarna i denna strävan, skall det ske. Nu är
jag fullkomligt på det klara med att detta stora saneringsarbete, som vi inte
undgå, kommer att taga mycket lång tid. Och i den kristid, vari vi nu leva,
kunna mycket stora sociala olyckor för jordbruket inträffa. Herr Lindman må
tala hur föraktligt han vill örn det direkta understödet till jordbrukare, som
Onsdagen den 11 maj e. m.
115
Nr 44.
äro i nödläge. Vi skola inte försöka sticka huvudet under vingen. Det går
inte att nied tullförhöjningar på smör, fläsk och ägg eller genom margarinlagstiftning
åstadkomma den förbättring för animalieproducenterna, som räddar
dem över krisen. Vilja vi rädda dem över krisen, så få vi bita i det sura äpplet
och ge dem, som äro värst ställda, pengar. Det är enda sättet.
När jag förklarar, att jag inte har något emot att jordbrukarna genom sina
organisationer på ett och annat område skaffa sig monopolpriser, så kan man
säga till mig: varför skulle man inte kunna genom statens ingripande ge jordbrukarna
dessa monopolpriser? Ja, då komma vi fram till en principfråga.
Vi komma fram till den principfrågan: stå vi nu inför den situationen, att samhället
skall ingripa för att fördela inkomsterna mellan de olilia samhällsgrupperna.
Äro herrarna beredda att taga den konsekvensen, t. ex.4iär lantarbetarna
komma och säga: nu måste staten se till att vi få en männisljjbvärdig tillvaro,
var god och ålägg arbetsgivarna att betala den och den lönen." Vad säger herr
Carlström örn den saken? Jag minns, hur herr Carlström vrenskades och gjorde
motstånd, då det gällde att i samband med sockersubventionen inskriva önskemålet,
att betodlarna skulle betala vissa löner. Herrarna skola inte tro, att
det går lyckligt, örn man vill driva den politiken, att staten skall med sin fiskaliska
makt lägga, över inkomster åt en viss grupp i samhället, utan skola vi
här gå in för att staten skall garantera vissa inkomster åt medborgarna, då stå
vi inför planhushållningen, inför en medveten planmässig fördelning av folkhushållets
inkomster mellan de olika medborgarna i samhället. Jag förnekar
inte, att vi en vacker dag stå inför det problemet. Men då skola vi inte
taga upp det från så ensidiga synpunkter, som man här från herrarnas sida
gör.
Jag vill alltså för min del hava sagt, att herr Carlström och herr Lindman
skola inte försöka komma och säga, att man genom denna margarinlagstiftning
eller genom det förslag till utredning, som herr Carlström vill genomdriva,
löser jordbrukets svårigheter och räddar animalieproducenterna. Detta
är en betydligt mycket mindre fråga. Detta är saker och ting, som inte leda
till någon väsentlig ändring för någon och vilkas enda faktiska innebörd är,
att det kanske blir svårt för en del människor att utöva sin näring och att man
stöter vissa folkgrupper för pannan. Det kommer inte att ge jordbruket någon
förbättring av värde. Jag tror, att herrarna fallit offer för en panik, en panik,
som uppkommit därigenom att man på omdömeslöst håll drivit upp denna margarinfråga
till någonting himmelshögt, som den långt ifrån är. Det är i grund
och botten en ganska liten fråga.
Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till reservationen.
I detta yttrande, under vilket herr talmannen återtagit ledningen av förförhandlingarna,
instämde herrar Paulsen och Andersson i Höör.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Ja, det var ju en rätt våldsam
salva vi fingo. Det kan man inte komma ifrån. När herr Sköld i slutet
av sitt anförande sade, att detta egentligen inte var någon stor fråga, så tyckte
jag, att detta stod i bra dålig samklang med de uttalanden han hade, när han
var som högst uppe och svängde ut över hela fältet, vilka uttalanden förresten
icke hade mycket sammanhang med den fråga vi nu diskutera. Åtskilligt av
vad herr Sköld anförde var också sådant, att man nästan är tvungen att en
liten smula bemöta detsamma, i synnerhet när man vet, vilken auktoritet herr
Sköld åtnjuter inom sitt eget parti dels som jordbrukssakkunnig och dels som
finanssakkunnig.
Herr Sköld ansåg först, att utskottets utlåtande på något sätt gick emot
principen om allas likhet inför lagen. Ja, herr Sköld, på den punkten har jag
Äng.
kontroll å
tillverkningen.
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
Nr 44.
11G
Onsdagen den 11 maj e. m.
Äng.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
alltid haft samma åskådning som herr Sköld där gav uttryck åt. Ty när jag
såsom mejeriman och margarinfabrikanten sitta vid sidan av varandra, så har
jag aldrig funnit, att det varit någon likhet inför lagen för oss två. Jag får
nämligen inte blanda hans margarin i mitt smör, men han får gladeligen blanda
mitt smör i sitt margarin. Tycker herr Sköld att det är någon likhet inför
lagen? Jag kan absolut inte finna det.
På tal örn färgningen säger herr Sköld, att danskarna ha redan likviderat
den dumheten. Ja, danskarna lia nog haft åtskilligt som de likviderat men
som de nu söka plocka upp igen, örn det är möjligt. Det har inte slagit så
synnerligen väl ut för en hel del av de danska jordbrukarna, utan nöden och
besvärligheterna ha varit rent ut förtvivlade och helt säkert lika stora bland
de danska jordbrukarna som här hos oss. Sedan kom herr Sköld in på en
sak, som jag inte kunde begripa. Han sade, att mejerierna skulle komma i en
del svårigheter, örn lagförslaget går igenom. Ja, hade han hållit på litet längre,
så hade väl alla svårigheter kommit från det hållet. Jag förmodar, att han
menar, att vi inte få lov att sälja smör till margarinfabrikerna. Ja, jag står
den risken såsom gammal mejeriman. Jag var mejeriman, innan herr Sköld
var född. Jag vet nog, vilken risk jag ger mig in i som mejeriman, men
jag tar den risken utan vidare. I anledning av vad herr Sköld yttrade örn jordbrukshjälpen
vill jag säga herr Sköld, att jag tror inte på något universalmedel
för att hjälpa jordbruket ur dess svårigheter. Det går inte att få ett sådant,
utan man får vara nöjd att taga litet på ena sättet och litet på andra sättet och
kanske ytterligare litet på tredje sättet. Det går inte att ordna det hela i
stort. Vi skulle väl förresten få höra, hur det skulle komma att låta från herr
Sköld och hans meningsfränder, örn vi skulle taga i riktigt starkt och säga,
att nu ha vi hela jordbruksfrågan klar, nu ha vi fått en slutgiltig hjälp. Då
skulle det bli ett ramaskri, varemot det vi nu få höra är rena västanfläktar.
Herr Sköld talade örn bluff. Ja, är det någon som bluffar, så tycker jag att
det är margarinfabrikanterna. Och då herr Sköld drar sin lans särskilt för
dem, så tycker jag, att vi kunna vara kvitt och inte behöva resonera vidare
örn bluff. Vidare sade herr Sköld, att vi inte göra reklam för vårt smör.
Jag ser åtminstone i en skånsk tidning, att det reklameras varenda dag för
smör och smörkonsumtion. Jag vet inte, örn herr Sköld sett det, men det håller
på dag ut och dag in. Jag vet inte, vad vi skola göra. Vi kunna ju inte
taga folk i nacken och säga, att de skola vara så goda och äta smör. Det går
väl inte. Man får försöka övertj^ga dem örn att det är en fördel att köpa det
rena och präktiga runmärkta mejerismöret.
Så talade herr Sköld örn ett mejeri, där man, enligt vad han låtit sig berätta.
inte på tio år pastöriserat upp mjölken till den värmegrad, den skall
ha. Hur det mejeriet kunnat klara sig igenom utan att få plikta oerhört, kan
jag inte begripa. Ty den saken undersöker man på mejerierna minst en gång
i månaden, och är det ett mejeri, som man misstänker, så gör man det en gång
i veckan. Är det inte allt, som det skall vara, så får man plikta oupphörligt,
och det blir inte billigt . Den som burit fram detta till herr Sköld måtte inte
vara överdrivet sanningskär.
Herr Sköld sade vidare, att vi skulle försöka komma till en kostnadsminskning
i jordbruket. Vad skulle det vara i? På arbetslönerna kunna vi inte få
någon kostnadsminskning. Våra arbetare äro så lågt betalda i förhållande
till industriarbetarna, att vi inte kunna tänka på någon minskning. Man får
i stället försöka få en liten höjning av inkomsterna, örn det överhuvud skall
vara möjligt att driva jordbruk.
Sedan tog herr Sköld till sist fram sitt stora nummer, att han kan vara med
örn att ge jordbrukarna rena kalla pengar men inte vara med örn att äta deras
smör. Men att ge rena pengar till de jordbrukare, som behöva det, hade
Onsdagen den 11 maj e. m.
117 Nr 44.
han ingenting emot. Jag måste säga, att det är en underlig jordbrukspolitik
herr Sköld bedriver.
Jag skall nu med några ord vända mig mot ett par yttranden av fru Nordgren.
När hon relaterade vad Malmöhus läns landsting beslutat örn kostförändringen
på sjukhusen, så gjorde hon inte relationen fullständig utan tog
bara med det, som passade för hennes syfte. Det verkliga förhållandet var,
att man från sjukvårdsavdelningen i förvaltningsutskottet hade kommit med
ett förslag att till våra sjukvårdsinrättningar skulle inköpas blandningsmaskiner
för att blanda smör i margarin. Man hade nämligen kommit underfund med
att som det då var —- de köpte båda delarna — så åt betjäningen upp smöret
och patienterna fingo margarinet. Därför skulle man ha blandningsmaskiner
för att blanda smöret och margarinet. Då vägrade vi i vändningen och ville
inte köpa dessa blandningsmaskiner utan sade, att den frågan skall lösas på
annat sätt, nämligen så, att utspisningen till alla, både betjäning och patienter,
skall vara smör. Däremot fick man till matlagningen använda margarin
bäst man ville. Sådant blev beslutet helt enkelt, och det har inte upphävts
ännu. Oaktat majoriteten vid sista landstinget var en annan, kom det
inte något förslag örn att upphäva detta beslut. Jag tror också, att det var ett
lyckligt beslut vi fattade, ty jag vet egentligen inte, varför medicinarna voro
så angelägna att pressa margarin i patienterna, då landstinget självt icke påyrkat,
att så skulle ske.
Fru Nordgren yttrade vidare, att hon ansåg utskottets förslag vara alldeles
orimligt, ty det gick ut på att folk skulle få en försämrad vara, när de skulle
köpa margarin, sedan dessa bestämmelser kommit i tillämpning. Ja, vad betyder
detta uttalande örn försämrad vara, därest vi gå litet djupare in på frågan.
En blandning av 20 procent smör och 80 procent margarin anses ju vara
en utmärkt vara, ty den innehåller ju en mycket hög smörhult. Men köper man
en sådan blandning, så får man ju i alla fall 80 procent av den sämre varan.
Jag undrar, örn folk riktigt reflekterat över detta. Genom den utomordentliga
tekniska skicklighet, som margarinfabrikerna besitta, kunna dessa ju genom
tillsättning av grädde eller smör få fram en smak på dessa fetter, som ingå
i det färdiga margarinet, så att det hela smakar som örn det vore smör. Men
man lurar sig själv i alla fall. Vore det inte billigare för konsumenterna att
köpa fettarterna oblandade, innan margarinfabrikerna få fatt i dem? Jo, det
skulle ställa sig mycket billigare, absolut mycket billigare. Margarinfabrikanterna
göra inte sitt arbete för inte. utan de göra sig en briljant handelsvinst
på sin rörelse; margarinet finnes ju i alla fall.
När herr Carlström gick så hårt till attack mot margarinet, kunde jag dock
icke underlåta att lägga märke till att han ställde sig på en principiell försvarslinje
i vad gäller margarinet och margarinfabrikerna. Och dock är det
väl i verkligheten så, som jag så ofta framhållit, att margarinet är en vara
som parasiterar på naturprodukten. Det är en parasit, det har det alltid varit
och det är det fortfarande. Detta förklaras helt enkelt därmed, att det är
absolut tvunget att det måste förhålla sig så, ty annars kan man icke tillverka
margarin. Kommerskollegium uttalade alf margarinfabrikanterna kunde
uppfinna eif ämne att tillsätta margarinet och på så sätt ej behövde köpa smör
eller grädde samt mjölk för tillsättningen och då förlorade jordbruket en stor
kund. Jag anser att det vore lyckligt örn så skedde, ty då bleve det allas likhet
inför lagen. Vi få icke blanda, och margarinfabrikanterna fingo icke heller
blanda. Vi lia våra råprodukter och kunna framställa våra varor därav,
och margarinfabrikanterna fingo förfoga över alla andra möjliga varor, med
vilka de kunna framställa sina produkter.
Nu förstår jag, att den åskådningen icke kan gendrivas, ty den är korrekt.
Men när vi nu på jordbrukarbåll varit så grundligt flata i 40, 50 år, så kan
Äng.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
Nr 44.
118
Onsdagen den 11 maj e. ni.
Äng. man icke komma så långt med ens. Man vågar sig icke fram så långt, och då
kontroll å får man ju kompromissa, örn kompromissen överhuvud är värd någonting. Och
H ''av samt71 va^ det beträffar kan jag inte neka till att jordbruksutskottets utlåtande verkhandeln
med ligen är värt någonting. Jag medger att det ur jordbrukets synpunkt är en
margarin kompromiss från början till slut, men det har dock här tydligare än någonsin
m. m. förut förklarats ifrån en större grupp av riksdagsmän här i Sverige hur jord(Forts.
) brukarna vilja ha det. Jag har inte hört klarare ljud från jordbrukarhåll, än
detta, men jag är fullt och fast övertjgad om, att den dagen varder kommande,
då man tager steget fullt ut och säger, att margarin skall vara margarin och
smör skall vara smör. Dit skola vi komma en gång, men utskottet har i alla
fall närmat sig den ståndpunkten högst avsevärt. Det håller jag utskottet
räkning för, och det är det som gör, att jag ämnar stödja utskottets förslag, då
det nu tagit till så pass, att det betyder något i sak och visat en allvarlig vilja
att skilja på margarin och smör liksom på de andra konstprodukterna och äkta
vara. Nu går (Jet icke längre an, att denna vara, margarinet, får hänga alltför
mycket på andra, d. v. s. naturprodukterna. Ännu hänger dock margarinet
givetvis på koprodukten, det kommer man inte ifrån, men man har dock lyckats
skaka av sig det en liten smula.
Det är dock ett uttalande av utskottet, som jag finner något märkvärdigt,
och det är när utskottet vill slå ihjäl en passus i den motion jag väckt. Jag
hade förklarat, att jag fann det synnerligen olämpligt, att mejerikonsulenten
också skulle kunna vara tillsyningsman vid margarinfabriker. Ja, det kan ju
hända, att det finns personer, som lämpa sig för båda dessa uppdrag, men jag
vågar verkligen säga herr statsrådet, att en sådan person kommer aldrig att
åtnjuta något förtroende hos mejerifolkets män. Det går icke att i längden
tjäna två herrar, den ene kommer man mer eller mindre att draga vid näsan.
Den som skall vara tillsyningsman skall vara det, och den som skall vara mejerikonsulent
skall vara det. Jag hoppas, att man betänker sig mer än en
gång, innan man kombinerar de två sakerna, ty det vore mycket ledsamt för
oss mejerifolk, örn det skulle ordnas på det sättet, det kan jag inte komma ifrån.
Naturligtvis är det så, att det finnes många ställen i den motion jag väckt,
som äro sådana, att örn man plockar itu alltsammans, så skall man kanske
finna att det inte går att komma så långt som jag tänkt. Nå, det får jag då
finna mig i, när man i alla fall gått så långt som man här har gjort. Jag vill
ännu en gång giva utskottet mitt erkännande för vad det föreslagit, liksom jag
också vill tacka jordbruksministern för att han framlade den kungl, propositionen
i ett betydligt bättre skick än det, vari lantbruksstyrelsen hade avlämnat
sitt förslag. Man har bättrat sig över hela linjen oupphörligt, så att om
ett pär år blir det kanske rätt bra med de här sakerna. Jag väntar nämligen,
att den skrivelse, som man här föreslår, skall ha den effekten, att man går
riktigt till djupet med denna fråga. Vi mejerifolk ha ingenting att frukta av
en sådan undersökning.
Gentemot det där talet örn att jordbrukarna skola existera på organisationer,
vill jag säga, att man kan icke leva på organisationer, jo, kanske några förtroendemän
och några ombudsmän, men alla övriga, som tillhöra organisationer,
äro urståndsätta att leva bara på organisationen. När det gäller en organisation,
där man förutsätter, att alla Sveriges jordbrukare skola vara med, så kan
man icke tillämpa samma bestämmelser som för en vanlig fackförening, vars
medlemmar äro koncentrerade till en stad. Det vet herr Sköld, och därför kan
han mycket väl säga, att vi få gå med på en organisation, även om den skulle
visa monopolistiska tendenser. Herr Sköld vet alltför val, att detta är något
som nära nog hör till det orealiserbara. Endast örn de svenska jordbrukarna
vore bragta till ren förtvivlan och ansåge sig alldeles åsidosatta av både regering
och riksdag, endast då skulle det kunna tänkas, att de utan vidare ryckte
Onsdagen den 11 maj e. m.
119 Nr 44.
fram utan att bry sig örn följderna. Jag hoppas innerligt, att situationen ald- A’UJrig
blir sådan utan att man skall kunna komma fram på övertygelsens väg,
på en väg, där vi kunna uppträda såsom gentlemän mot varandra. Det rådet av samt
vill jag ge mina yrkesbröder, jordbrukarna, och därför vill jag icke vara med handeln med
om en organisation, där vi skola slåss med monopol som medel. Herr Sköld margarin
vet, att det skulle leda till mycket svåra följder. Vi ha emellertid kommit en *"• m\
god bit. . . (Forts''''
Jag skulle visserligen ha lust att yttra en hel del mera, men då nu många
talare äro kvar, vill jag låta det vara nog med vad jag redan sagt. Jag förklarar
alltså, att jag kommer att ge min röst åt utskottets förslag, och jag
tror, att detta innebär ett högst betydligt framsteg på detta område, ja, det
största framsteg, som åtminstone jag haft att annotera under min fyrtioåriga
bana som mejeriman.
Herr Wijkander: Herr talman! Herr Lindman framhöll, att man inte
skulle gå till överdrifter, men jag får lov att säga, att såvitt jag kan se, ha
hittills de största överdrifterna kommit från det håll, som han i detta ^ärende
representerar. Jag förstår mycket väl, att det är en mycket stor svårighet
att väga konsumenternas och producenternas intressen mot varandra vid en
lagstiftning sådan som den nu föreliggande. Jag förbiser inte, att jordbruket
kämpar med stora svårigheter, men det är många andra av landets näringar,
som också göra det. Jag kan inte säga annat än att jag vid studiet av Kungl.
Maj :ts förslag och ännu mera vid studiet av utskottets betänkande har känt
mig ganska obehagligt berörd av den tendens, som går igenom både förslag och
betänkande.
Utskottet säger bl. a. på sid. 20, att »de av Kungl. Majit föreslagna bestämmelserna
i vissa hänseenden innebära väl stora eftergifter åt de intressen, som
av producenterna av konstprodukterna företrädas». Ja, det är den tendensen,
som går igenom det hela, att man ogillar produktionen av margarin och andra
här uppräknade varor. Men Kungl. Majit har, såvitt jag kan förstå,, inte
värnat om producenternas intressen utan möjligen örn konsumenternas, visserligen
inte i den utsträckning som jag för min del skulle anse att man borde
göra, men dock i alla hänseenden mer än vad utskottet velat göra.
Utskottets betänkande förefaller mig att vara byggt på en alldeles felaktig
uppfattning örn näringsvärdet hos de konstprodukter, varom här är fråga. Man
bör hålla i minnet, när man behandlar dessa saker, att bär är icke fråga örn
en mindervärdig produkt, utan örn ett för stora samhällslager värdefullt tillskott
i försörjningen med fettämnen. Man kan vid genomläsningen av utskottets
betänkande icke värja sig för den känslan, att utskottet förbisett.detta för
ett riktig bedömande av läget grundläggande faktum. Utskottet förbiser detta
och talar om margarin som om det icke skulle vara äkta vara. Enligt min mening
är margarinet i lika hög grad en äkta vara som smöret och kan icke i
någon mån sägas vara en förfalskning.
Herr Olsson i Kullenbergstorp kommer nu och säger, att margarinet parasiterar
på smöret. Alla sådana uttalanden tycker jag. äro ovärdiga, när man
talar örn en så högt förädlad vara som margarinet i själva verket är.
Med den inställning till frågan, som utskottsmajoriteten intager, är det icke
underligt, att utskottet kommit och begärt, att det genom Kungl. Majits föranstaltande
skulle verkställas en utredning angående »förutsättningarna för
samt verkningarna av att genom skärpta bestämmelser på förevarande lagstiftningsområde
eller i annan ordning begränsa avsättningen inom landet av margarin
och fettemulsioner, därvid möjligheten av färgning av fettemulsion eller
förbud mot dylik varas marknadsförande bär upptagas till särskild prövning».
Detta uttalande kallade herr Lindman för ett milt omdöme. På mig verkar det
Jir 44. 120
Onsdagen den 11 maj e. m.
Ang.
k ontroll å
till erkningen
w samt
l i ''Klein med
margarin
m. m.
Forts.)
däremot beklämmande, _att ett riksdagsutskott kan i sådana ordalag föreslå
ett beskärande av de mindre bemedlades försörjning med ett för deras hälsa
så nödvändigt fettämne som margarin. En övergång till smörkonsumtion ställer
sig för den ^övervägande, delen av dessa mindre bemedlade omöjlig, utan att
samtidigt en.så stor reduktion i deras försörjning med fettämnen uppstår, att
denna försörjning blir otillfredsställande.
Jag skall icke förlänga döbatten med att vidare orda i principfrågan, men
jag kan icke undgå att med ett par ord beröra en detalj, i vilken herr Sjöström
och jag motionerat. Jag är fullständigt ense med utskottet om att de
konstprodukter, varom här är fråga, böra hållas klart åtskilda från de lantbruksprodukter,
för vilka de utgöra ersättning. Jag framhåller här uttryckligen
ordet »lantbruksprodukter», vilket jag anser vara riktigare att använda
än den av utskottet begagnade terminologien »äkta varor». Som jag i motionen
framhållit, kan förbudet mot användande av konstgrädde och konstmjölk icke
bero på att man velat skydda allmänheten från misstag, ty tillägget av ordet
»konst» före grädde och mjölk är tillräcklig garanti för att allmänheten icke
skall missledas. Avsikten har uppenbarligen varit att försvåra, ja, förhindra
försäljningen av dessa produkter. Det kommer säkerligen att dröja avsevärd
tid, innan vara husmödrar förstå vad fettemulsion är och vartill det kan användas,
i all synnerhet som det enligt § 21 skulle vara förbjudet att å förpackningarna
angiva, att varan i fråga skulle kunna användas i stället för
grädde eller mjölk. Utskottet är icke heller konsekvent, då utskottet ju medgivit
användandet av konstister och margarinost. Motiveringen för denna inkonsekvens
är synnerligen svag. Hänvisningen till departementschefens påpekande,
att orden konstister och margarinost brukats alltsedan produkterna
i slutet av 1800-talet först kommo i marknaden, hade enligt min mening bort
av utskottet kompletteras med den uppgiften, att riksdagen så nyligen som
år 1929 i tulltaxan accepterat, benämningarna konstgrädde och konstmjölk.
Dessa benämningar ha enligt min mening alltså redan vunnit burskap i svenska
språket och angiva pa ett tydligt sätt sfåväl att produkterna icke äro mejeriprodukter
utan konstprodukter, som också att de kunna användas såsom ersättningsmedel
för grädde respektive mjölk. Utskottets påpekande, att benämningen
konstister‘gott kan få användas, därför att priset därå icke obetydligt
överstiger priset a naturligt ister, det visar ju bara, hur fånget i agrarprotektionistisk
tankegång utskottet varit vid utformningen av sitt förslag.
Med den ståndpunkt jag intager till frågan skulle jag ju helst velat komma
med ett yrkande örn avslag på utskottets framställning, men då ett sådant
yrkande säkerligen icke har utsikt att vinna bifall bär, skall jag nöja mig
med att yrka, bifall till reservationen, som dock enligt min mening är betydligt
mera försiktigt hållen än utskottets förslag.
Med herr Wijkander förenade sig herr Carleson.
Herr Forssell: Herr talman! Det utskottsutlåtande, som här föreligger
till behandling, liksom åtskilliga, för att icke säga de flesta av de motioner,
som här diskuterats, synas mig bottna i en uppfattning av de svenska konsumenternas
ställning till frågan örn margarinförbrukningen, som knappast kan
kallas verklighetstrogen. Jag vill säga det, att den som tror. att den svenska
konsumenten, när han använder margarin till sin smörgås — om nu ordet smörgås
är tillåtet hädanefter, när den författning, som nu skall genomföras, kommit,
till — den som tror, att den svenska konsumenten, när han använder margarin
som sovel till sitt bröd, gör detta av någon slags inpiskad elakhet mot
de svenska jordbrukarna, den misstar sig helt och hållet. Den som lever i den
Onsdagen den 11 maj e. m.
121 Nr 44.
föreställningen att konsumenten, som köper margarin, gör detta för att kängiva
sig åt ett rummel av njutningar, som han icke har råd till, han misstar sig
också mycket grundligt. Det förhåller sig också på det sättet, att margarinet
vunnit sitt insteg här i det svenska folkhushållet genom att det har tillfredsställt
ett fettbehov, ett fysiologiskt fettbehov, kan man väl säga, hos de breda
lagren inom nationen. Den, som ser till föreliggande fakta, statistiska fakta,
kan icke heller komma ifrån, att det svenska jordbruket, trots allt arbete, som
är nedlagt på att höja det svenska jordbrukets smörproduktion, helt enkelt icke
på egen hand kan tillfredsställa det legitima, fysiologiska fettbehov, som föreligger
inom folkhushållet. Jag vill bara erinra örn några siffror, ehuru man
ju icke skall draga så många siffror i ett muntligt anförande så här dags på
djrgnet. Jag ber emellertid herrarna komma ihåg, att margarinbehovet i landet
år 1930 var uppe i 55,000 ton. Sedan hade vi samma år en konsumtion inom
landet av mejerismör, uppgående till 28,000 ton, vilket alltså sammanlagt gör
83.000 ton. Sedan kommer då för jordbrukets del en kvantitet av mejerismör,
som gick till export. Den var för samma år uppe i 26,000 ton. Om man nu
skulle tänka sig att den där exportkvantiteten var försvunnen och skulle avsättas
på den svenska marknaden, så blir det, om jag rör mig med dessa, fixa siffror,
utan tanke på de variationer, som i realiteten kanske skulle inträffa, för
elen svenska marknaden 26,000 plus 28,000 ton mejerismör, alltså sammanlagt
54.000 ton. Men den påtagliga erfarenheten visar, att fettbehovet är uppe i
83.000 ton. Det är med dessa statistiska siffror genast klart, att det här föreligger
en brist på 30,000 ton i årsbehovet, en brist, som på något sätt måste
fyllas. Läget är alltså, synes det mig, sådant, att man skulle kunna — med
lätt förändring — säga örn margarinet ur folkhushållningssynpunkt vad Voltaire
lär ha yttrat örn vår Herre, att örn han icke funnes, borde han uppfinnas.
Det är faktiskt så med margarinet, att om det icke funnes, så borde det uppfinnas,
ty man kan icke begära, att allt detta legitima fettbehov på 30,000 ton
skulle avskäras och icke få tillfredsställas. Kar nu läget är detta, frågar man
sig verkligen: Hur tänker man sig saken på jordbrukarhåll? När man hör
herr Carlström och hans meningsfränder rikta sina energiska frågor till opponenterna
i kammaren, huru de tänka sig saken, då ha vi opponenter verkligen
å vår sida också befogenhet att till våra meningsmotståndare returnera frågan,
hur de i all världens namn tänka sig situationen, om herr Carlström skulle
lyckas driva det dithän att den inhemska margarinindustrien dödades. Ja, då
måste fettbehovet täckas på annat sätt och då komma vi tillbaka till den gamla
regimen, då vi icke hade en inhemsk margarinindustri utan nödgades importera
amerikanskt fett och amerikanskt ister. Jag vågar ifrågasätta örn det, ur det
nationella arbetets synpunkt och ur handelsbalanssynpunkt är ett mera lockande
perspektiv att basera denna del av folkhushållningen på en återgång till
import av amerikanskt fett och ister i stället för på en inhemsk margarinproduktion.
Ja, herr talman, jag har här bara omnämnt — jag skall icke fördjupa
mig i dessa synpunkter — den bakgrund mot vilken jag ser detta problem.
När man utgår ifrån de breda folklagrens behov av dessa fettämnen, vill jag
också säga att dessvärre förhåller det sig så, att det svenska folket icke av naturen
är gnidigt eller egentligen sparsamt. Läget är sådant, att för de allra
flesta, som äro hänvisade till margarinkonsumtion, står det såsom ett mål för
deras strävan att så kunna förbättra sin ekonomiska situation, att de kunna
övergå till smörkonsumtion. Redan den omständigheten att det svenska mejerismöret
är dyrare än margarin gör, i förening med vårt folks allmänna läggning,
att det anses vara något eftersträvansvärt att kunna komma därhän, att
man får köpa svenskt mejeri smör. Den omständigheten synes man väl också
Äng.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
Nr 44.
122
Onsdagen den 11 maj e. m.
Äng.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
in. m.
(Forts.)
böra hålla i minnet, då man går att bedöma den folkpsykologiska inställningen
till detta spörsmål. Det är alltså ett misstag ifrån jordbrukarnas sida, örn man
tror — jag upprepar det -—■ att det i denna margarinkonsumtion ligger den ringaste
grad av fiendskap mot Sveriges jordbrukare, mot deras arbete och arbetsproduktion.
Tvärtom, är det ett slutmål för allas strävan att kunna komma
därhän ekonomiskt sett, att man skall ha råd att köpa jordbrukarens produkter.
Men när läget är sådant — jag tror icke, att någon skall kunna jäva denna
analys av läget — då måste jag säga, att det i mina ögon är mindre tilltalande
att komma med en lagstiftning med åtgärder, som på detta vis sätter liksom
ett slags pariastecken på en vara, som är en nödvändighetsvara för så stora delar
av nationen, på en vara, som denna del av nationen inte kan komma ifrån
i sin dagliga konsumtion. Det är mitt sätt att se saken och jag försäkrar eder,
mina herrar kamrater av jordbrukareklassen i kammaren, att det är sannerligen
ingen animositet mot edra likar, som ligger bakom detta sätt att betrakta
saker och ting. Nu vill jag genast säga ifrån, att jag ansluter mig till den
reservation, som är fogad till utskottets betänkande. Jag måste säga, att när
man det gör, så accepterar man ju i stort sett den kungliga propositionen. Det
är ju den kungl, propositionen, som man kan säga förordas i reservationen. Reservanterna
avvisa alltså endast vissa tillägg, vissa förändringar, som gjorts
inom utskottet. När man gör detta och ställer sig på den kungl, propositionens
sida, så har man från mina utgångspunkter sett gått mycket långt i medgivande
i fråga örn rigorösa bestämmelser gentemot margarinproducenterna. Man
får komma ihåg att den förordning, som här föreslås dock från alla sakkunnigas
sida karakteriseras såsom en mycket ingripande och rigorös lagstiftning,
som i fråga örn åtskilliga punkter verkligen är ett hårt ingrepp i den svenska
margarinindustrien och därmed också i de svenska margarinkonsumenternas intresse.
Man har här alltså, det vill jag fasthålla i diskussionen, gått långt,
betydligt långt, när det gällt att tillmötesgå de svenska jordbrukarnas krav i
detta hänseende.
Vad då de två särskilda punkterna beträffar, som här varit diskuterade, nämligen
frågan örn inblandning i smöret av margarin och frågan örn färgningen,
ber jag att få säga några ord också härom. Jag måste anmärka, att när man
hörde på jordbruksministerns yttrande rörande inblandning i smöret av margarin
— man får ju verkligen förutsätta att jordbruksministern för en mycket
jordbruksvänlig politik -— så fick man snarast det intrycket, att han betvivlade,
att detta blandningsförbud skulle vara till gagn för det svenska jordbruket.
Ställer man sig på reservanternas ståndpunkt i den delen, måste jag
säga, att det förefaller mig, som örn man då hade en mycket god jordbruksauktoritet
för sitt ställningstagande.
Vad sedan färgningen beträffar, får jag erinra örn, att jordbruksministern
i sitt anförande yttrade, att detta färgningsproblem först på ett mycket sent
stadium kommit fram under hela utredningsarbetet. Såsom framgår av den
kungl, propositionen, har denna fråga spelat en mycket undanskymd roll. Ja,
då vågar jag verkligen ifrågasätta: är det riktigt att så där taga upp en så ny
metod, en så oprövad metod, och utan vidare föra in detta i utskottförslaget,
när jordbruksministern själv här säger, att denna detalj icke varit tillräckligt
prövad under utredningsarbetet. Det finnes dock frågor, som man kan ställa
sig inför detta färgningsprojekt, frågor, som knappast kunna låta sig avvisas,
när man, som utskottet vill göra, går in för en viss färgvalör. Man frågar sig:
innebär möjligen denna bestämmelse inte bara en regel för hur färgningen skall
se ut? Är det inte tänkbart, att den kan påverka varans kvalitet? För att
säga precis rent ut, så vill jag säga, att i den allmänna diskussionen har det påpekats,
att för varans vitaminisering kan en sådan färgvalör vara av sådan be
-
Onsdagen den 11 maj e. m.
123 Nr 44.
lydelse att vitaminiseringen förhindras. Nu vet jag mycket väl, att det från Äng.
annat håll framhålles, alt detta är grundlöst och att vetenskapen skall hittat ti}j^^aen
på sådana metoder, att man inte behöver tillgripa några färgvalörer men lik- 1 v^v Samt&n
väl kunna framställa en vara med den vitaminhalt, konsumenterna ha rätt att handeln med
kräva. Det skall nog ordna sig, och örn sådana risker veta vi ingenting, säger margarin
man. Men då frågar jag, varför går utskottet utan att prestera den ringaste m- mutredning
på den punkten in för att kategoriskt bestämma färgen och alltjämt (Fort8-)
giva saken sken av att vara allenast ett färgningsproblem, då det med stor sannolikhet
är ett kvalitetsproblem? Det kan inte vara ett rimligt förfarande, .då
det dock är så, att en mycket stor del av nationen är hänvisad till margarinkonsumtion.
Det kan icke vara rimligt att förvägra denna del av nationen att
få en tillräckligt vitaminhaltig sovelprodukt. Redan denna synpunkt synes
mig göra det berättigat att mot utskottets förslag i denna del rikta en allvarlig
gensaga. Beträffande sedan frågan örn den utredning, som utskottet här
går in för, kan jag icke vara med om den redan av den anledningen, att den syftar
till margarinindustriens borteskamotering. Jag skulle kunna vara med örn
en utredning örn undersökning av färgningsproblemet under den bestämda förutsättningen
att genom färgningsbestämmelserna intet som helst intrång finge
ske vare sig på varans kvalitet eller aptitliga yttre, men ett sådant yrkande
föreligger ju icke.
Ja, herr talman, jag måste till slut gentemot herr Carlström göra en gensaga,
Han sade: örn ni nu, som äro mina och mina meningsfränders motståndare,
opponera eder mot utskottets förslag särskilt i den där punkten örn inblandning
och färgning, vad ha ni för projekt att komma med i stället? Här
gäller det den svenska smörproduktionens vara eller icke vara — vad ha ni att
sätta i stället? Mot denna hans fråga måste jag ställa den reflexionen: är då
denna färgbestämmelse och denna regel örn inblandning det recept, som han
har att komma med, när det gäller att lösa den svenska smörproduktionens
svåra problem? Jag får säga, att man hör här ofta i kammaren talas örn att
kammarens ledamöter indelas i det praktiska livets män å ena sidan och teoretiker,
lektorer och doktorer å andra sidan. Jag måste tillstå, att örn denna
färgning och denna inblandning är herr Carlströms recept, när det gäller att
lösa den svenska smörproduktionens allvarliga spörsmål, då bekänner jag gärna,
att min av teorier förmörkade hjärna är absolut utestängd från det praktiska
livets mysterier. Jag är fullständigt oförmögen att fatta, att herr Carlström
genom färgningsbestämmelsen och genom detta inblandningsförbud, örn
vilket allt jordbruksministern fällt sitt sakkunniga omdöme, löser det svenska
smörproblemet. Om han kan förebringa någon som helst bevisning för att han
med detta skulle lösa det svenska smörproduktionsproblemet, måste jag fråga
mig: var verkligen icke detta problem svårare än så? Då skulle jag förfärligt
gärna avstå från alla mina synpunkter, som jag här bär andragit, och giva honom
hjälp med min röst att lösa denna stora fråga efter hans linjer, men som
sagt, mitt teoretiska sinne är så funtat, att jag kan icke intränga i de sagolika
mysterier, vars förhandenvaro herr Carlström har antytt.
Med dessa ord, herr talman — jag skall vid denna sena timme icke förlänga
debatten vidare — ber jag att få yrka bifall till reservationen, och jag kan tilllägga
att, efter vad jag nyss erfarit, har reservationen segrat i första kammaren
vid voteringen.
Herr Olovson i Västerås: Herr talman! En föregående talare här i de
batten
har påmint örn att denna fråga förts fram i en anda, som präglades av
trakasseringslusta. Denna iakttagelse är enligt min mening fullkomligt riktig,
och det var också delvis på grund av de uttryck för trakasseringslusta,
Nr 44. 124
Onsdagen den 11 maj e. m.
Äng. som mali här har kunnat spåra, som jag lockats att begära ordet. Det var
kontroll a emellertid framför allt därför att den grupp av samhällets medborgare, som
av samt nu bil utsatt tor dessa trakasserier, ar en grupp, som pa grund av siri
handeln med fattigdom tvingats att äta margarin och laris att äta margarin.
margarin Vi skola här komma ihåg, att frågan om smör eller margarin i hushållet
m. m. alltid har varit och är än den dag som är till huvudsaklig del en fråga örn
( orts.) köpkraft. Så har det varit i alla tider. På herrgårdarna, där man hade råd,
där åt man smör. I statarstugoma, där fattigdomen härjade, där fick man
vara nöjd med margarin och än i dag är det på samma sätt. Varje försök
från statsmakternas sida att tvinga folk att köpa över sin köpkraft torde vara
dömt att misslyckas. Här är det fråga örn att söka tvinga fattigt folk att
köpa vad dessa fattiga människor faktiskt icke ha råd till att köpa. Man
vill tvinga deni därtill genom att göra den vara eller den ersättningsprodukt,
man nu får nöja sig med, oaptitlig genom att märka den på visst sätt. Det
kan vara lätt t. ex. för herr Lindman att stå här i kammaren och förorda en
sådan åtgärd, som leder till att margarin kommer att se oaptitligt ut, ty herr
Lindman har väl aldrig på grund av fattigdom varit tvungen att äta margarin.
Men saken ställer sig dock annorlunda för de människor som, örn de överhuvud
taget skola ha något på brödet, äro tvungna att begagna det sålunda
till synes oaptitliga margarinet. Jag bara frågar mig i detta sammanhang:
skäms icke den, som är född och fått leva på livets solsida, att komma med
en sådan framställning?
Jag skall för min del icke yttra mig örn något annat än örn kravet på förbud
att giva margarinet samma färg som smöret. Syftet med detta skulle
ju vara och är naturligtvis att tvinga margarinproducenterna att låta margarinet
få en sådan färg, att det skall kunna klart synas vad det är, att det
med andra ord skall se oaptitligt ut, så att konsumtion av margarin därigenom
minskas, varigenom man skulle ernå en ökad smörkonsumtion. Man vill med
andra ord sätta klasstämpel, klassmärke på den brödkaka, som den fattige
skall äta, ty i och med en sådan bestämmelse, som man här vill lia, skulle ju
fattigstämpeln vara satt på brödet, samtidigt som man bredde margarinet på
detsamma. Visst finnes det många människor här i landet, som icke alls
skulle skämmas för att äta sin margarinsmörgås även örn det lyste margarin
lång väg, men de finnas dock, som kanske skulle ha svårt att genomlida de
kval, som det skulle medföra. Jag tänker närmast på skolbarn, som ha sina
smörgåsar med sig och som äta dem i kamratkretsen. Hur skulle det komma
att ställa sig för dem? De skulle komma att särskiljas och man skulle på
deras smörgåsar kunna se, vilka barn som äro fattiga och vilka som äro välbärgade.
De skulle alltså också få klassmärket på smörgåsarna. Det är icke
nog med att kläderna bära fattigdomens prägel. Jag är rädd för att det
skulle bli värst för barnen. De vuxna skulle väl klara sig, ja det skulle
t. o. m. finnas vuxna, som skulle komma att äta sitt vita margarin, som en
protest mot försöket att förhindra margarinkonsumtionen.
Jag vänder mig direkt till andra kammarens jordbrukare och kanske då
framför allt till herr Carlström. Ha herrarna tänkt på vart det kan leda, örn
den smörkonsumerande industribefolkningen i detta land satte sig i sinnet att
ställa sig solidarisk med dem, som tvingades att äta det klassmärkta margarinet?
Ha herrarna tänkt på, vad detta kan betyda? Detta är icke ett hot
från min sida, men var god och observera vissa insändare i pressen runtom i
landet och ni skola få se, att denna tanke redan är under diskussion! Det kan
hända, att herrarna få anledning ångra detta enligt mitt förmenande ganska
oförsynta försök.
Herr Lindman manade i sitt anförande fram fädernas skuggor. — Ja, när
Onsdagen den 11 maj e. m.
125
Xr 44.
det gäller sådana här anlopp mot de fattigaste bland de fattiga — i vilket
fall även jag gärna brukar ta ordet i kammaren — då är det anledning också
för mig att i likhet med herr Lindman ett ögonblick mana fram fädernas
skuggor i margarindebatten.
Jag fick i min barndom gå till skolan med margarinsmörgåsen inknuten i
vad man i den trakten och på den tiden kallade ett litet matkläde —- d. v. s.
de gånger det fanns något margarin att stryka på; andra dagar fick man vara
utan. Den tidens fattiga barn fingo äta margarin. Statarungarna fingo ha
margarinsmörgåsar med sig bara därför, att föräldrarna icke hade möjlighet
att skaffa något annat åt deni.. Och därför blev situationen den i skolan, att
storböndernas barn sutto på skolans trädgårdssoffa och åto sina vad vi kallade
»smörsmörgåsar», medan statarungarna fingo sitta på vedbodtrappan och
gnaga på sina margarinsmörgåsar. Och margarinet på den tiden var sämre
än det är nu. Det bör icke förvåna någon, att slikt kommer igen, när man
nu skall straffa dem, som man en gång i tiden tvingade att börja äta margarin.
På det sättet lärde man nämligen fattigmans barn att äta margarin, och
tack vare detta har ju detta lands jordbrukare, till kanske den dag som i dag
är, låtit pigor och drängar äta margarin, medan man själv håller till godo
med smöret. Man borde för övrigt, inom parentes sagt, kanske börja reformera
i sin egen matordning, innan man vill reformera andras. Ty de fattiga i detta
land, som lärdes och tvingades att äta margarin, skulle säkerligen icke ha
begärt bättre än att få begagna riktigt smör, och de begära säkerligen ingenting
bättre i dag heller, örn de bara kunde få råd därtill.
Nu äro i stor utsträckning här i landet de fattiga hänvisade till att äta margarinet.
Om man nu genomdriver en sådan åtgärd, som här är föreslagen,
skulle man sätta en stämpel på margarinet och göra det till synes oaptitligt,
och det skulle synas lång väg vad man hade på smörgåsen, när man tog upp
sitt smörgåspaket på verkstaden eller var det nu kunde vara. Tro ni icke,
att det då här kan vakna en solidaritetskänsla med de sämst ställda? Jag
fruktar, att det gör det. Och är det så, att man vill tvinga folk — vilket här
är ifrågasatt •—• är jag tämligen på det klara med, att svaret blir sådant, att
herrarna komma att ångra sig. Ty kom ihåg: det finns massor av människor,
som få inskränka sin kosthållning till det yttersta. Gå ner t. ex. till Tidaholm,
där man måste försörja sig och sin familj på 19:50 i veckan. Om någon
säger, att han icke har råd att köpa smöret, trots att smöret enligt mitt
förmenande är billigt, men om han ändå inte kan köpa det — utan får söka en
ersättning i margarinet — kan det finnas reson i, att man för dessa människor
skall stifta en lag eller söka få till stånd en förordning, som gör, att
det kanske skulle riktigt kvälja dem, när de sätta sig att intaga sin enkla
måltid! Det får finnas någon reson uti, vad man begär och vad man
kräver.
Herr Carlström frågade, vad man skulle göra för att bönderna skulle få
tillräckligt betalt för sitt smör. Ja, den frågan är ju alltid berättigad, och
jag skulle vilja understryka den och vore synnerligen glad, örn någon kunde
stiga fram och giva svaret.
Men detta svar kan icke herr Carlström ge, och det kan icke jag ge och säkerligen
ingen annan heller för ögonblicket. Herr Sköld har anvisat den enda
väg som man för närvarande kan se. Men en sak är klar, och det är den, att
man icke kan öka priset på smör genom att med sådana här tilltag utmana de
medborgare eller de grupper i landet, som man skall försöka vinna som smörkonsumenter.
På det sättet skapar man sannerligen icke något höjt pris på
smöret. Ifrågavarande förslag är ingenting annat än just en utmaning gentemot
dessa. Och jag är fullt på det klara med, att de småbrukare, vilkas ta
-
Ang.
kontroll å
tillverkningen
av sami
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
Nr 44.
126
Onsdagen den 11 maj e. m.
Äng.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
Ian herr Carlström menade sig föra i sitt anförande, säkerligen icke komme
att tacka honom, örn han finge sin vilja igenom härvidlag. De anmärkningar
och det svar, som skulle komma, skulle kanske icke träffa jordbruksrepresentantema
i riksdagen, men de skulle tyvärr säkerligen träffa oskyldiga jordbrukare
ute i landet.
Jag har för min del fullt klart för mig jordbrukets svårigheter. Jag behöver
icke några som helst predikningar örn den saken eller några bevis, ty
bevisen äro för mig mer än tillfyllest. Men just därför vöre det i högsta
grad beklagligt, örn riksdagen vidtoge sådana åtgärder, som skulle bidraga
att skapa ett ytterligare irritationsmoment och sätta en ytterligare kil emellan
landsbygdens och jordbrukets folk å ena sidan och industriens å den andra.
Man skulle med en sådan åtgärd som den här ifrågasatta skapa fram en sådan
stämning i landet, att man därefter icke skulle kunna vinna det gehör,
man behöver vinna för att hos grupper utanför jordbruket vinna förståelse för
och beaktande av den sanningen, att jordbruket lider under ekonomiska svårigheter.
Jag räknas förmodligen som industrirepresentant — jag vet för övrigt
inte, hur man räknar, men i varje fall har man väl den beskyllningen
emot sig -—• men under år och dag har dock min förnämsta uppgift varit att
bland industriens arbetare söka förklara, att jordbruket verkligen har det
svårt. Det finns tusenden och åter tusenden bevis för detta mitt påstående.
Man skall icke komma och säga, att jag talar för margarinet för att skada
jordbrukarna. Jag talar för att varna jordbrukarna för att driva igenom någonting,
som skulle bli till en sorg och förbittring bland de fattigaste bland de
fattiga i detta land och en förbittring, som därefter skulle gå ut över jordbrukarna
och minska möjligheterna för dem att vinna förståelse för, att de
verkligen kämpa med svårigheter.
Det är därför, herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Häruti instämde herr Persson i Tidaholm.
Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman! Jag hade i anledning av den
sena timmen tänkt stryka mig, men har, sedan jag hört herr Skölds anförande,
föranletts att säga ett par ord.
Herr Sköld har ju sitt särskilda sätt att uppträda. Jag kunde icke märka,
att han nämnde ett enda ord av förståelse och medkänsla för jordbrukarnas
nödläge. Han riktade endast en hel del förebråelser mot oss för det sätt,
varpå vi skött oss. Och han drog fram ett par avskräckande exempel på denna
skötsel.
Men då vill jag säga, att herr Sköld själv är ett avskräckande exempel såsom
rådgivare och hjälpare för lantbruket. Jag vill inte dra upp riksbanksdebatten
igen, men jag kan inte underlåta att säga, att det icke var så länge
sedan han i riksbanksledningen var med örn att, när våra priser hade sjunkit
långt under produktionskoistnadema, utfärda parollen: Nu skall riksban
ken
använda all kraft och alla medel för att icke den inre prisnivån skall
stiga! Detta gjorde på oss lantmän ett oerhört dåligt intryck.
Vidare vill jag säga, att när det gällt åtgärder för ett effektivt främjande
av lantbruket och ett effektivt upphjälpande av priserna, som ju är det enda
egentligen, som kan hjälpa oss, exempelvis genom tullar, spannmålsreglering
och allt sådant, har han också motsatt sig varenda sådan åtgärd — och det
må nu så vara. Men vad är det han rått oss till? Vilka goda råd har han
givit?
Jo, han har rått oss att gå över till animalisk produktion, särskilt fläskproduktion.
Ja, han har rentav velat pressa oss över till ensidig produktion i
Onsdagen den 11 maj e. m. 127
den riktningen, men därav skulle naturligtvis följden bli export och export,
så alltmera beroende, absolut beroende av utlandsmarknaden! Vi ha det dåligt
nu, men jag frågar: Var hade vi befunnit oss, örn vi följt herr Skölds råd?
Vi hade säkerligen då haft det sjufalt värre, det tror jag att alla vi lantmän
kunna vara ense örn. Herr Sköld synes mig för oss ha varit en farlig rådgivare,
och därför är han sannerligen inte rätte mannen att stå här och mästra
och ge oss en straffpredikan och påstå, att vi sköta oss som ena stackare. Jag
tror, vi göra så gott vi kunna, och örn vi följt herr Skölds råd, ja då hade vi
sannerligen varit i en sådan ställning, att jag icke vet hur vi skulle burit
oss åt.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Nygren: Herr talman! Jag skall med hänsyn till den sena timmen
och i all synnerhet till frågans utgång i första kammaren fatta mig mycket
kort. _ Jag skall inte alls beröra den motion jag tillåtit mig väcka med förslag
till vissa ändringar och jämkningar i Kungl. Majrts förslag.
Jag skall endast med tillfredsställelse konstatera, att utskottet icke visat sig
alldeles oemottagligt för vissa av de praktiska förhållandena påkallade sakliga
ändringsförslag. I det fallet har jag ju i några punkter haft tillfredsställelsen
att finna förståelse och gehör inom utskottet.
Jag skall endast tillåta mig, att då jag nu har uppträtt såsom motionär i
denna fråga och då jag även på annat håll deklarerat, att jag icke kan ansluta
mig till utskottsförslaget, i likhet med några andra talare bestämt betona —
vilket jag även gjort i motionen -—- att mitt ståndpunktstagande ej på något
sätta kunnat tolkas såsom någon motvilja eller något oförstående gentemot lantbrukets
intressen och betryckta läge. Jag har under den korta tid jag tillhört
kammaren vid många tillfällen — jag skulle tro vid de allra flesta — givit
min röst åt förslag örn åtgärder, som gått ut på att genom tullar och andra
protektionistiska åtgärder söka skydda lantbruket mot utländsk dumping och
andra förhållanden, beträffande vilka näringsidkamas egna åtgärder enligt mitt
förmenande icke kunde tänkas leda till framgång.
lien detta, herr talman, kan icke hindra mig att i en fråga som denna ställa
mig på en ^linje motsatt utskottets ståndpunkt. Ty här gäller det dock icke
bara att slå vakt örn lantbrukets intressen, utan det gäller också att ta hänsyn
till en annan eller flera andra legitima näringsgrenars intressen och även till
konsumenternas intressen, såsom här från många håll har påpekats.
Man har sagt, att denna fråga icke skall överdrivas. Men jag måste
säga, att elen har blivit betydligt överdriven här i debatten, icke minst
från den sida, som har förfäktat utskottets ståndpunkt. Örn man talar med
herrarna både i utskottet och kanske i synnerhet med herrarna utom utskottet,
men som nu gå på utskottets linje, och örn man talar man och man
emellan, då kan man få höra vittnesbörd örn, att till och med lantmännen skulle
lia en mycket liten förhoppning om förbättrade förhållanden genom att utskottsförslaget
ginge igenom. Jag hörde ifrån sakkunnigt håll i fråga örn färgningshistorien
uppgiva,s,_ att den färg, som skulle bli tillåten för margarinet,
skulle göra margarinet likt det vackraste exportsmöret. Jag har mycket svårt
att förstå, att ett margarin av det utseendet skulle bli någon effektiv hjälp
för lantmännen i deras strävanden att hävda smörets ställning på margarinets
bekostnad. Min ståndpunkt, herr talman, dikteras sålunda uteslutande av det
lörhallandet, att jag anser man mäste ta hänsyn även till andra näringsgrenars
och konsumenternas legitima intresse, men dessutom och i allra högsta grad
därav, att jag ingalunda tror, att detta förslag kan komma att medföra något
gagn för lantmännen utan snarare tvärtom.
Nr 44.
Äng.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
Nr 44,
128
Ousdagen dea 11 maj e. m.
Ang.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
Jag ber att med denna motivering få yrka avslag på utskottets förslag och
bifall till den avgivna reservationen.
Herr Carlström: Herr talman! Jag hör att herrarna »sjunga». Det är
inte alltid man här i kammaren är så angelägen att snabbt få slut på debatterna.
Men så fort det är fråga örn jordbrukarna och deras intressen, då börjar det
på att bli synnerligen bråttom.
Jag skulle kanske inte haft anledning att yttra mig vidare i detta ärende,
örn det icke vore så, att jag ej från något håll fått svar på de frågor jag framställt
och vilka voro huvudorsaken till, att jag intresserat mig för denna
historia, främst då frågan örn, vad man ville göra med Sveriges jordbruksproducenter,
örn de icke kunna producera smör och få betalt därför till sådant
pris, att de kunna existera. Men ingen har svarat. Ingen har svarat — inte
herr Sköld och inte herr Olovson i Västerås, inte herr Forssell och inte herr
Nygren. Den saken går man alldeles förbi. Den som emellertid karakteriserade
lusten att hjälpa Sveriges jordbrukare på det utmärktaste sätt här i dag,
och på ett mycket vanligt sätt på det hållet, var herr Wijkander. Han sade,
att han var obehagligt berörd av den här historien. Det är så riktigt så. Så
länge det blott gäller att tala om att hjälpa Sveriges jordbrukare, då äro alla
så intresserade -— konsumenterna, fabrikanterna, grosshandlare och allesammans.
Men när man kommer fram i riksdagen och vill på statlig väg försöka
ingripa, då är det obehagligt, och då blir man »obehagligt berörd». Jag tycker,
att herr Sköld i diskussionen klädde av sig så fullständigt som jordbrukare,
att vi icke behöva några belägg vidare på hans intresse för svenskt jordbruk,
ty han satte oss på de anklagades bänk. Det var allt. Att åt jordbruket
ge hjälp på statlig väg, det passar inte!
Jag måste säga, att försvaret på motsidan här eller för reservationen är
mycket egendomligt. Ty å ena sidan säger man blott, att detta ju inte hjälper
jordbruket, och å den andra säger man, att det är så förskräckligt, så att herr
Olovson i Västerås knappast visste, hur han skulle karakterisera det hela. Och
man har också undrat, hur saken skulle betraktas, och vad det skulle svaras
från konsument- och arbeta rhåll.
Vad är det, som skall besvaras?
Vi ha velat ge margarinet en färg, som är lika bra som det bästa exportsmörets.
Vi ha visserligen velat förbjuda inblandning av smör i margarin,
men detta är en renlighetssynpunkt, mina herrar! Låt smör vara smör och
margarin vara margarin. Men vi ha icke förbjudit någon husmor att göra sig
det besväret att själv blanda hur mycket som helst. Vi ha sport, örn det visat
sig, att det icke kan finnas marknad på utlandet till sådana priser, till vilka
vi kunna producera, och vi ha frågat, örn vi under sådana förhållanden skola
få lov att utreda, örn vi kunde bereda rum inom landet för denna vår produktion.
Också detta hånar man ned och säger, att det är något alldeles förskräckligt.
Jag tycker herrarna på den sidan gärna fullständigt kunde klä av sig
sitt »jordbruksintresse». När herr Sköld talar om humbug och bluff, vill jag
svara, att detta är sanning: Ni vilja sannerligen inte hjälpa Sveriges jordbrukare.
Skulle inte fru Nordgren vilja gå ut i valstriden och tala sanning örn vad
detta förslag verkligen innehåller och tala om, att det icke var något nidingsdåd
vare sig mot margarinfabrikanter eller konsumenter utan att det här helt
enkelt var tal om ingrepp, som icke på något sätt skulle göra smöret osmakligt
och som icke på något sätt skulle förbjuda, att man för närvarande använde
margarin precis som förut.
Det var för övrigt rätt mycket i herr Skölds anförande, som det kunde vara
Onsdagen dea 11 maj e. m.
129 j|r 44.
skäl att närmare vidröra. Han sade bl. a., att vi icke hade vidtagit några åtgärder
för förbättrade avsättningsmöjligheter. Ja, det kan ju hända, att våra
smörexportörer icke varit så eniga hittills, men vi ha ju försökt att ordna så,
att de på statlig väg skulle kunna bli det genom en gemensam kontrollstation
i Malmö och kanske också på andra håll. Och när det svenska smöret, natursmöret,
från alla håll omvittnas vara så gott och bra, så måste det väl vara
det. Och när man i fråga örn margarinet vill efterhärma smöret till smak och
utseende, så trodde vi, att smöret talade något för sig självt, utan att behöva
reklamera sig fram som margarinet.
Herr Forssell sade, att det här var fråga örn levnadsstandarden. Ty örn
vårt svenska folk kunde komma i ett läge, så att de hade råd att äta smör,
ville han, att de skulle få äta smör, och önskade ingenting hellre än att de
skulle komma i tillfälle att göra det. Under de sju år, som ligga emellan 1922
och 1930, alltså de år i Sveriges land, som varit industriens stormaktstid, och
som givit åt arbetarna en realinkomst, som de aldrig förr haft —- ha de gått
över till att äta smör i stället för margarin? Nej, under dessa sju år har det
sammanlagt förbrukats 170,630 ton mejerismör, men 293,283 ton margarin.
De ha haft råd att äta smör, men de ha ätit margarin i alla fall.
Jag menar, att då man ifrån den sida, där man vill bagatellisera detta utskottsbetänkande,
å ena sidan genom att säga, att det intet värde har för jordbrukarnas
räkning, och å andra sidan, att det är ett ingrepp och något, som
kan liknas nästan vid ett attentat mot konsumenterna, förstår jag egentligen
icke, vad man menar. Det är de obotfärdigas förhinder, mina herrar. Det
är »obehagligt» att höra talas om att hjälpa jordbruket!
Jag vet väl, att då nu första kammaren har avslagit utskottets förslag, man
menar, att frågan härmed är ur världen, d. v. s. att man visserligen har gått på
Kungl. Maj:ts förslag, som ju ger en del. Men margarinfabrikanterna kunna
nu sitta där och skära sina pipor i vassen och jubla över, att de hade stöd hos
den del av det svenska folket, som icke hörde till det svenska jordbruket. Jag
tror ändå inte, att det skulle vara alldeles utan sin betydelse, örn andra kammaren
i alla fall ville uttala sig för utskottets förslag. Jag tror för övrigt
icke — hur mycken förargelse detta än må väcka och hur många deklamationer
som än komma att framföras — att denna fråga kommer att tystna,
utan att den så småningom kommer att drivas dithän, att vi nödgas vidtaga
åtgärder i detta land för att landets folk skall kunna leva och få sysselsättning.
Det är möjligt att vi ånyo nödgas göra ingrepp i näringsfriheten. Jag tänkte
inte tala örn krigsåren, men det är en del omständigheter här i kväll, som göra,
att jag måste säga några ord örn den saken också. Det fanns en tid under de
åren, då världen höll på att svälta, och då även vårt folk hade det litet knappt
med både fettvaror och annat. Man vädjade då från riksdagens sida till
Sveriges jordbrukare att göra vad de kunde för att hjälpa svenska folket att
leva igenom kristiden. Det var en berättigad vädjan, och själv sade jag på den
tiden, när jordbrukarna klagade över detta, att de icke skulle göra det, utan
att det var klart, att de måste dela med sig. Då var det icke tal örn, hur förskräckligt
det var att göra ingrepp i näringsfriheten. Vi fingo av staten oss
tillmätt, herr Sköld, ett visst kvantum med tillsägelse, att så och så mycket
fingo vilata upp, men resten skulle vi vara goda och leverera till kommissionerija,
så att folk kunde leva. Jag vill nu icke alls utnyttja dessa paralleller,
men jag tycker, att det vöre hälsosamt, att man tänkte på den situationen nu,
när det råder överflöd i världen, och man icke alls behöver räkna med jordbrukarna.
Det är klart, såsom jag också sade, när jag började mitt anförande,
att vi icke alls skulle komma fram med sådana här historier, örn vi hade ut
Andra
hammarens protokoll 1932. Nr hk. q
Äng.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
iNr 44. 130
Onsdagen den 11 maj e. m.
Äng.
kontroll å
tillverkningen
f*. av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
sikt till att för det svenska jordbruket och mejerihanteringen, jämsides med
en blomstrande margarinindustri här i landet, kunna få avsättning för dess
produkter. Yi skulle under sådana förhållanden gärna kosta på oss att önska,
att margarinindustrien och dess arbetare och konsumenterna också finge så
att säga bo tillsammans med oss. Men jag får nu säga, och jag har sagt detsamma
i vår motion, att gäller det att välja mellan å ena sidan en blomstrande
margarinindustri och å andra sidan att försöka ha jordbruket kvar för att
därigenom kunna bättre försörja folket, så väljer jag jordbruket, därför att
jag tror, att detta är det naturligaste och nyttigaste icke bara för Sveriges
bönder utan även för Sveriges arbetare, vilken sysselsättning och anställning
de än må ha. Det är ur de synpunkterna jag nödgas fasthålla vid, att det
ligger mer i denna fråga än man vill erkänna från den motsatta sidan. .Varför
ha vi egnahemsrörelsen? Varför anslår staten medel för att folket skall
hållas kvar vid jorden? Är det så, att man menar, att man skall ha jordbruket
såsom en asyl, där man stoppar in de människor, som under vissa tider icke få
plats i industrien? Jag tycker, att denna uråldriga näring icke borde få anses
som en asyl. Jag tycker, att den i fortsättningen borde få ha rätt att leva.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Näslund: Herr talman! Med hänsyn till den långt framskridna
tiden skall jag inskränka mig till att endast framställa ett yrkande. Jag ber
sålunda att få yrka bifall till utskottets hemställan under punkten 1 mom. a)
men avslag å mom. b) i samma punkt.
Herr Månsson i Furuvik: Herr talman! Det är icke ofta jag talar i
kammaren, men sedan jag hört herr Carlström, kan jag inte underlåta att säga
några ord till honom.
Det skulle förvåna mig, örn man numera i Småland måste förnedra sig så
avgrunds djupt, att man nödgas gnöla så mycket klasshat och tarvlighet inför
valmanskåren för att kunna flyta, som här presterats. Herr Carlström talade
örn, att denna urgamla näring skulle försvinna. Denna urgamla näring försvinner
nog inte! Däremot kommer det säkerligen att stå strid örn, huruvida
den tullnäring, varom herr Carlström här talade, kommer att försvinna eller
icke. Den striden kommer säkerligen att föras, men detta är väl inte precis
platsen att tala om den saken. Det få vi väl göra ute i landet på talarstolarna,
ty att vi nu måste göra allt för att inte sjunka ner till Österrikes och Ungerns
tullutplundring, när det gäller att välja representationen, ha vi lärt oss under
de senaste dagarna.
Jag tror inte, att detta förslag kommer att medföra vare sig någon fördel
eller nackdel. Det är icke ens fråga örn handlingen som sådan och den ekonomiska
betydelsen därav. Det är här icke ens fråga örn orden i allmänhet, utan
det är här fråga om den anda av simpelhet och klasshat, som går igenom hela
denna agitation, och jämmer, som vi hört ifrån dessa bänkar i dessa dagar. De
tolvhundra ton smör, som inblandas i margarinet, komma väl att allt fortfarande
bli inblandade, så att den saken spelar inte så stor roll. Yad som här
spelar huvudrollen är denna anda av hat till de fattiga. Man kan inte spotta
på dem nu så öppet och under allmänt gillande som man kunde förut. Men nu
driver man på i denna anda inom vissa grupper och inom vissa småklickar på
vissa orter, med denna medfödda, rent instinktiva motvilja mot dem, som råka
vara fattiga. Det är detta som ideligen går igenom denna agitation. Här kräves
nu utredning för att få åtgärder till stånd till minskande av margarintillverkningen,
och man kräver nu en viss färg på margarinet, så att det skall se
Onsdagen den 11 maj e. m.
131 Nr 44.
ut som en verklig proletärföda. Men jag förstår inte, varför herr Carlström
då inte kräver utredning om flera åtgärder. Här är ju så mycket
som konkurrerar med jordbruket. Vi lia ju den otäcka sillen, som konkurrerar
med fläsk och kött. Skulle inte herr Carlström kunna motionera
om, att den skall doppas i tjära, innan den får förtäras. Herr Carlström har
ju klar majoritet för den saken i kammaren, det ha vi ju sett den senaste vintern
och under de senaste dagarna, så att det är intet tvivel om, att den saken
går igenom. Det är bara att fortsätta! Havren bör man rödfärga, så att de
fattiga skola känna sig alltför förnedrade att äta den. Det är bara att gå vidare.
Risgrynen konkurrera ju med kornet. Motionera om att få dem svartfärgade.
Trädgårdsodlarna odla i sina täppor och trädgårdar spenat och sallad.
Motionera örn, att de få lov att gå till herr Carlström och få spenaten eller
salladen doppad i fotogen, innan man får äta den och så vidare. Varför
skola trädgårdsodlarna konkurrera med storbönderna. De små odlarna av potatis
och bär böra få köpa potatis och bär av herr Carlström och hans gelikar.
Det är inte någon ny historia. Det är inte något främmande för svensk lagstiftning
detta. Det fanns en tid, då herr Carlströms förfäder i Småland slogos
mot förtryckare. Det fanns en tid, då fräket förklarade, att alla böndernas
smådjur voro deras, ända från döttrarna till bina -— vägglössen ville de
inte ha, men allt annat var deras. Det fanns en tid, då Måns Johansson Natt
och Dag som ståthållare i Kalmar häktade bönderna, därför att de stulo hans
hustrus honung, ty man lärde på den tiden den läran, att bönderna sedan urminnes
tider voro skyldiga att hålla bin. Men fräket i Tyskland, Slesvig
och Skåne hade kommit underfund med, att all avkastning av böndernas smådjur
var deras, och att därför bönderna skulle köpa den honung, som de tillverkat,
av Måns Johansson Natt och Dag. Hönsen voro bönderna skyldiga
hålla. Hönsen voro deras, och dem måste de hålla, men äggen voro fräkets,
och dem måste de köpa av Måns Johansson. Humlegårdar skulle de hålla,
men humlet var fräkets, och det skulle de köpa hos Måns Johansson eller rättare
sagt av hans käring. Jag förstår inte, varför man inte är konsekvent här,
när man slagit in på denna nya frälsepolitik, och kör vidare. Skall det vara
frälse, så skall det väl vara frälse med besked.
Herr Carlström vet mycket väl, att det margarin som användes i Sveriges
land användes i lika hög grad i bondgårdar som bland arbetare. De bättre
situerade arbetarna i många hem köpa säkerligen mycket smör, medan de sämst
ställda få hålla sig till margarinet. Nu gör det mig detsamma vilketdera de
använda, för jag kan inte känna någon skillnad i smaken, ty då jag provar,
gissar jag för det mesta fel. Men jag vill säga, att örn vi se på Danmark, Holland
och flera andra länder med framskridet jordbruk, så finna vi, att Danmarks
bönder konsumera en överväldigande del av det margarin, som beredes i
landet. Och liknande är fallet, ehuru i mindre mån, i Holland. Säkerligen
äta svenska jordbrukare och deras tjänare lika mycket margarin som någonsin
går åt bland Sveriges arbetare, så i det avseendet kan man nog inte komma
med några förebråelser. Det är nog inte så, att arbetarna äta margarin av
ovilja mot bönderna, och ännu mindre torde bönderna äta det av motvilja mot
sig själva. Örn det är något så när pris på smöret, sälja bönderna det och äta
margarin i stället -— klokt nog för resten.
Det här är inte något annat än ett valtrick. Man vet, att de här föreslagna
åtgärderna göra så oerhört liten nytta, men man menar, att i de valkretsar,
där man arbetar, äro människorna så efterblivna, att man kan lura dem på
limspö med sådana knep. Det är däri det hela sitter, ty man kan inte komma
nästa gång med samma affischer som herrarna hade vid förra valet, på vilka
man fick se, hur arbetare rövade kor och hästar och strypte kvinnor och så
Äng.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
Nr 44. 132
Onsdagen den 11 maj e. m.
Ang.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
vidare, de där valaffischerna, som ni kvällen före valsöndagen klistrade upp på
alla ladugårdsväggar i riket. Nej, nu skola ni ha något annat! Herr Carlström
är ärlig nog att erkänna, att det icke är någon skillnad på de gamla
tullarna och de nya. Yern har sagt det? Det är ingen skillnad! Det här är
också bara en fortsättning på det gamla frälsets taktik. Det är bara nya
frälsefasoner, som dyka upp och breda ut sig allt djärvare och djärvare. Det
är här icke tal om några reformer för jordbruket, ej heller tal örn att hjälpa
jordbruket. När vi här föreslå, och det har jag för min del gjort mångå gånger,
att vi på valutareglerande väg skola se till, att vi inte släppa in andra
varor än vi ovillkorligen behöva, och när jag gång på gång här poängterar, att
vi här skola leva på vad den svenska jorden avkastar, och när jag inbjuder
herr Carlström och andra att vara med örn att ordna örn samhället, då möter
sådant tal bara undanflykter, därför att man trivs i oordningen. Man kan
driva med demokratien och lura de enfaldiga tills vidare, men det går inte i
längden.
Herr talman! Jag har intet yrkande.
Fru Östlund: Herr talman! Då jag är förekommen av flera av de före
gående
talarna, skall jag med hänsyn till den sena timmen inskränka mig till
att yrka bifall till reservationen.
Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Yi ha nu pratat rätt mycket här
örn sådant, som jag tycker ligger bra mycket vid sidan örn ämnet. Det gäller
ju här egentligen tre ting, nämligen att margarinet skall hava en viss färg,
att vi icke få lov att däri inblanda smör mer än till viss myckenhet, samt
att man icke får göra sådan reklam för detsamma, som hänsyftar på jordbruket
och vad som därmed sammanhänger. Det är ingenting annat det här
gäller.
Nu ha ju många talare uppträtt och dundrat om, att man genom dessa åtgärder
ville komma margarinindustrien till livs. Men det är väl ingen, som
i själva verket vill störa denna. Herr Sköld sade, att det bara blir trakasserier
och besvär för margarinfabrikanterna av det hela. Vari bestå de besvären
och de besvärligheterna? Det kan jag icke begripa. Det gäller för fabrikanterna,
att margarinet skall ha en viss färg, och då få de ju inrikta sig på detta.
Eftersom de icke behöva ändra den, så blir det ju mycket bekvämare för dem
än att som nu- behöva följa med efter årstiderna och betenas inverkan på färgen
på vanligt smör. I det fallet är det ju mycket mera ansträngande för dem
nu, men det blir ju lättare för dem sedan. Det blir alltså tvärtom, herr Sköld.
Sedan slippa de också ifrån besväret att hämta hem smör och blanda in det
och allt detta, och det blir ju mycket enklare, eller hur? Herr Sköld är alldeles
bredvid sakerna som det gäller. Han sade också, att vi föra jordbrukarna
bakom ljuset. Det vet jag inte vad han menar med. Det är väl tvärtom så,
att dessa margarinfabrikanter föra folk bakom ljuset genom att inbilla dem,
att de få en vara, som de icke få. Det smakar som smör, och det står smör
på papperet, men det är kanske inte ett dugg smör i det.
Fru Nordgren sade, att det blir en försämring av margarinet, örn vi ta utskottets
förslag. På vad sätt blir det en försämring? Margarin är väl margarin.
Hon tänkte kanske på att man icke skulle få lov att blanda in smör i
det. Ja, det är ju en sak för sig, men margarinet kan icke bli sämre, örn vi
ta utskottets förslag. Det kan jag icke se. Sedan sade hon, att det var så besvärligt
för husmödrarna, örn de själva skulle behöva blanda in smör i margarinet.
Det låter ju vackert. Jag vet nog, att det finns husmödrar, som ha så
Onsdagen den 11 maj e. m.
133 Nr 41.
stora fordringar på bekvämlighet, att de till och med köpa stekt strömming i
butikerna, därför att de icke vilja göra något själva. Sådana husmödrar finns
det. Örn de nu emellertid få blanda in smör i det margarin, som de köpa, så
veta de åtminstone vad de få för sina pengar och vad det är, de äta. Det kan
icke vara något galet i det.
Herr Wijkander sade, att detta var så beklämmande för honom. Ja, vad är
det, som är beklämmande? Är det att fattigt folk äter margarin? Det få de
väl göra. Det är ingen, som förvägrar dem heller att göra det. Han sade också,
att margarinet är en äkta vara. Ja, det är just det, som vi syfta till, att
det skall bli äkta margarin, men om man, som herr Wijkander, vill, att det
skall blandas in smör, så blir det icke något äkta margarin längre. Jag förstår
mig icke på honom och hans resonemang.
Sedan kom då herr Fabian Månsson och pratade som vanligt. Han sade, att
man hatar de fattiga. Vem är det, som hatar dem? Jag har icke hört någon
uttala något hat under debatten här i kväll, men örn det var någon som
var arg och bitter så var det väl han. Talet örn hat till andra samhällsklasser
kommer från honom och icke från någon annan.
Ja, som jag förut sade, vill man här i tre olika avseenden förändra förhållandena
något. Till dem1, som här vilja försvara fabrikanterna, vill jag
säga, att är margarinet nu en äkta och förädlad och präktig vara, så låt den
vara det, men varför skall den då, herr Wijkander, gå med lånta fjädrar och
ta ifrån bönderna för att använda som skylt både smör och kor och ladugårdar
o. s. v. Varför skall den göra det? Det har den gjort i alla tider. Örn
man icke skulle kunna reklamera så mycket för margarinet, gör det väl ingenting.
Vi veta ju, att på alla bergsknallar och ladugårdsväggar och vart man
vänder sig står det, att margarin är lika bra som smör o. s. v. Det är bland
annat på den punkten, som en förändring bör komma till stånd, men den äkta
varan må vara äkta lika mycket som hittills. Jag skall icke här gå in på
varifrån man tar råvarorna till margarinet, ty det har det ju redan varit så
mycket tal örn. Det är ju en sak för sig. Blir fett upphettat, så kvittar det
var det kommer ifrån. Fett är fett. Örn det sedan är sådant fett, som eskimåerna
använda, eller fett från självdöda djur och köttvaror, som blivit förklarat
odugligt till människoföda, och som efter att ha smälts kommer ut i
marknaden, det vet man icke. Man vet icke varifrån det kommer, men ingen
har klandrat det, och icke är jag ledsen över den saken, varifrån man tar sitt
fett till margarinet.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag. Jag kan icke finna, att
det är någon olycka, örn kammaren tar detta förslag.
Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen ånyo övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.
Herr Sköld: Herr förste vice talman! När jag såg herr Pettersson i Bjälbo
vandra fram till talarstolen, tänkte jag, att nu skola vi väl få en ordentlig utredning
rörande margarinfrågan, när nu jordbruksutredningens ordförande tar
till orda —- jordbruksutredningen har som bekant mycket ingående sysslat
med denna sak — men till min stora förvåning hade herr Pettersson i Bjälbo
intresse varken för margarinfrågan eller för jordbrukets nödläge utan bara för
min person. I grund och botten borde jag likväl icke vara så förvånad över
detta, därför att herr Pettersson i Bjälbo bär ju under de sista tio åren varit
sjmnerligen intresserad av att bedöma min moraliska och intellektuella halt,
och det får han gärna för mig fortsätta med. Det bekymrar mig ingenting.
Äng.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
Nr 44.
Äng.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
134 Onsdagen den 11 maj e. m.
Herr Carlström däremot har ett mycket stort intresse för jordbrukets nödläge,
och han fortsätter här sina deklamationer, trots att det väl ändå ganska
tydligt i denna debatt har uppvisats, att det förslag, sorn1 här föreligger, har
mycket liten betydelse för jordbruket. Jag skulle för min del tro, att herr
Carlströms intresse riktar sig nog mera mot valet i höst än mot jordbrukets
nödläge, men jag undrar, örn han icke gör sig skyldig till en liten felspekulation.
Det är nämligen på det sättet, att vi, som stödja reservationen, ha
också Kungl. Maj :t på vår sida, och regeringen tillhör ju samma parti som herr
Carlström. Örn vi reservanter äro fientliga mot jordbruket, är också regeringen
fientlig mot jordbruket, och då kommer herr Carlström att få vända vapnen
mot sina egna vänner.
Till sist skulle jag vilja fråga kammarens ledamöter, örn det kan vara välbetänkt
att här bifalla utskottets förslag. Vi skola icke blunda för att resultatet
av ett sådant beslut kan bli, att riksdagen icke blir i stånd att till Kungl.
Maj:t frambära något yttrande rörande det framlagda förslaget till förordning.
Det är därför otvivelaktigt, att ur alla synpunkter ett beslut här i denna
kammare örn bifall till utskottets hemställan kommer att bli till nackdel
för alla parter.
Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande örn bifall till reservationen.
Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Blott några få ord. Jag tror vi
kunna konstatera, att en stor del av kammarens ledamöter under denna debatt
ha gripits av en viss margarinpsykos, och för att vara fullt ärlig vill jag säga,
att vissa talesmän för båda riktningarna ha gripits därav. _ Jag tror emellertid,
att man kan förstå detta förhållande, örn man bara erinrar sig den uppläggning
av debatten, som huvudtalesmannen för utskottet, herr Carlström,
började med. Det kan vara lätt förklarligt, örn det även från vår sida har
gjorts skarpa hugg och angrepp efter herr Carlströms inledande anförande.
Jag vill för min del understryka, herr talman, även om jag icke blir
trodd av de borgerliga, att jag givetvis icke intar någon som helst avog
ställning till lantbruket som sådant. Helt naturligt är jag, såväl som mina
partikamrater, intresserad anhängare av alla förnuftiga, genomförbara förslag
örn åtgärder till jordbruksnäringens främjande. Då emellertid herr Sköld icke
blir trodd, då jag icke blir trodd, och då vilken som helst av de socialdemokratiska
talarna icke blir trodd av de borgerliga, så borde väl ändå herrarna
ett ögonblick fundera över, örn ni icke borde sätta någon tro till den frisinnade
regeringens jordbruksminister. Jag försökte följa herr statsrådets och
chefens för jordbruksdepartementet anförande, och jag tyckte mig finna, att
samtidigt som han gav en uttömmande redogörelse för innehållet i den kungl,
propositionen, uttalade han tämligen oförbehållsamt den meningen, att han för
sin del icke kunde med visshet avgöra, huruvida den skärpning av Kungl.
Maj:ts förslag, som utskottet vidtagit, var till någon fördel för landets jordbruk.
Vad är nu, mina herrar, det väsentliga, som här skiljer utskottets förslag
från Kungl. Maj:ts? Jo, örn man frånser utredningskravet, är det dels förbudet
mot inblandning av smör i margarin, dels det färgningsförbud för margarin,
som ifrågasättes. Jag skulle verkligen vilja fråga herr Carlström: Är
det dessa två åtgärder, som kunna vara ägnade, som herr Carlström säger, att
hjälpa landets jordbruk? Tror herr Carlström verkligen detta?
Då herr Olsson i Kullenbergstorp, med stort patos, försäkrar, att den nu diskuterade
frågans framläggande är det största framsteg, som kunnat noteras
under hans 40-åriga mejeritid, så förutsätter jag, att detta noterade framsteg
Onsdagen den 11 maj e. m.
135 Nr 44,
utgöres av de förbättringar, som utskottet enligt herr Olssons mening har vid- Äng.
tagit i den kungl, propositionen. Jag kan nämligen icke tänka mig, att herr tilha-kninaen
Olsson medger, att den kungl, propositionen, till vilken även dessa enligt herr !
Olssons mening bondefientliga socialdemokrater ha yrkat bifall, skulle vara handeln med
något framsteg ur mejerihanteringens synpunkt. Jag kan icke tänka mig, att margarin
herr Olsson ur ren partipolitisk synpunkt kan våga göra något sådant gällan- m\
de. _ _ (rorts°
Detta är emellertid, för att återkomma till herr Carlström, ett förslag, som
hjälper. Jag kan icke med bästa vilja i världen förstå, att det föreliggande
utskottsförslaget i större utsträckning än reservanternas förslag kan hjälpa
Sveriges lantbruk, och jag tror mig ha mycket goda och säkra grunder för ett
dylikt omdöme. Då herr Carlström i sitt första anförande frågar, mycket demagogiskt
för övrigt höll jag på att säga, örn det är meningen, att vi, som stödja
Kungl. Maj:ts proposition, vilja rekommendera Sveriges lantbrukare att lyfta
sig själva i håret, så vill jag svara, att det förefaller mig, som örn herr
Carlströms energiska inlägg under denna debatt hade varit ett visserligen kraftigt
men dock fruktlöst försök från herr Carlströms sida att lyfta sig själv
i håret. Herr talman! Jag yrkar bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.
Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.
Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skulle icke vid denna sena
timme ha besvärat kammaren, örn icke herr Fabian Månsson hade gjort några
uttalanden, uttalanden som man endast kan beklaga, men som icke böra få
stå oemotsagda. Även örn en hel del av dessa uttalanden få skrivas på herr
Fabian Månssons något hetsiga temperament, voro de dock av sådant slag,
att det skulle vara oriktigt att icke skänka dem några ord till genmäle.
_ .
Herr Månsson började med att uttala, att det har talats örn att jordbruksnäringen
går under, men detta, säger han, kommer icke att ske. Det kan ju
ligga nära till hands att erinra herr Fabian Månsson örn hur det har gått
med hans försök i fråga örn att idka jordbruk. Har han icke därvidlag också
gjort några erfarenheter, som vittna örn att det är förenat med åtskilliga svårigheter
att driva jordbruksnäringen?
När sedan herr Fabian Månsson gjorde gällande, att det förslag och de uttalanden,
som här ha framkommit, skulle vara uttryck för hat mot de fattiga,
då måste jag, herr Månsson, däremot inlägga den allra bestämdaste ^gensaga.
Jag är själv ingalunda någon rik man, och jag tror icke, jag begår någon
överdrift, örn jag säger, att det torde finnas få, om ens någon, i denna kammare,
vilken har genomgått så mycket och prövat på så mycket av fattigdom,
som jag har gjort. Men, herr Månsson, det är icke här fråga örn hat
eller avoghet emot de fattiga. Det är icke heller från min sida., och jag tror
ävenledes icke från de flestas sida,_ här fråga örn någon partipolitisk sak, utan
för mig är detta en befolkningspolitisk fråga. Jag kan inte komma ifrån, att
frågan om vår jordbruksnärings ekonomiska ställning och framtid icke längre
är vare sig någon valpolitisk eller någon enbart jordbrukspolitik fråga, utan
det är här i alldeles eminent grad fråga cm vårt folks försörjning i eget land. Jag
har tidigare försökt fästa riksdagens uppmärksamhet_på den frågan. Herr Carlström
har också försökt fästa uppmärksamheten på samma fråga, men herrarna
vilja inte lyssna. Samtidigt som herrarna tala örn den stora arbetslöshet,
som överallt råder, om de stora svårigheter, som föreligga för att bereda
såväl unga som gamla inom vårt land sysselsättning, äro herrarna beredda att
Nr 44.
136
Onsdagen den 11 maj e. m.
Äng.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
försumma den näringsgren inom vårt land, som mer än någon annan kan bereda
talrika armar sysselsättning. Herrarna skola aldrig kunna lösa frågan
örn arbetslösheten, aldrig kunna lösa frågan örn vårt folks sysselsättning inom
eget land, förrän ni gripit er an med att lösa frågan, huru det skall bli möjligt
att med åtminstone hjälplig ekonomisk framtid och ekonomiska möjligheter
bruka den svenska jorden.
Herrarna kunna försöka svara på detta, när, som vi se, arbetskraften undan
för undan frigöres och måste frigöras från jordbruket — helt enkelt därför,
att det är omöjligt att ha den kvar, när det kostar 20,000 liters mjölkproduktion
efter 6 öre per liter för att avlöna en dräng inom ett lantbruk. Herrarna
kunna tänka efter, vad det vill säga, och vilka möjligheter som förefinnas att
under sådana förhållanden behålla arbetskraften.
Och hur skola ^herrarna lösa arbetslöshetsfrågan, när man nu nödgas entlediga
arbetare såväl inom industrien som inom andra näringar och framför
allt inom jordbruket, som dock hittills sysselsatt de flesta och, rätt omhuldad,
kan sysselsätta de flesta. Kanske stå vi inom kort inför det förhållandet,
att jordbrukarna måste i stor utsträckning lämna sina gårdar, som i många
fall då skola läggas till ödehemman. Det är inför dylika framtidsperspektiv
vi här måste tänka oss för, tänka, huruvida det icke vore riktigare att begränsa
en viss produktion, exempelvis margarinproduktionen, som sysselsätter
ett fåtal arbetare, för att i stället utnyttja det mångtal arbetstillfällen, som
jordbruket kan ge. Man skall förgäves kunna draga i bevis, att det ligger valpolitik
eller att det ligger hat till de fattiga bakom en sådan uppfattning och
en sådan framställning, utan där bakom ligger ett försök att se förhållandena
sådana de verkligen gestaltat sig inom landet. Däri ligger också ett försök
att bereda de fattiga arbete, vilket i närvarande stund säkerligen är det bästa
vi kunna ge dem.
Jag ber att på det bestämdaste få protetsera emot utläggningar, som vilja
göra gällande, att det skulle vara själviska bevekelsegrunder, som nu tala ifrån
jordbrukarhåll. Det är självbevarelsedriften, som vi ha rättighet att lia likaväl
som andra, och i denna självbevarelsedrift ligger också en väg att hålla
vårt land uppe och hjälpa oss alla igenom svårigheter, något vartill vi alla
äro skyldiga att medverka, och som vi med denna vår framställning också här
sökt främja.
Häruti instämde herrar Gustafson i Kasenberg, Petersson i Lerbäcksbyn,
Johansson i Krogstorp och Persson i Falla.
Herr Carlström: Herr Andersson i Löbbo riktade en fråga till mig, som
jag anser mig böra svara på. Han frågade, örn jag trodde, att genomförandet
av dessa två förslag, förbud mot inblandning av smör i margarin och färgningen,
vore tillfyllest i fråga om jordbrukshjälp.
Vi kunna ju lia litet sinne för proportioner, herr Andersson i Löbbo. Vi
äro ju smålänningar båda, och detta sinne ha vi nog också, även örn det kan
inträffa, att vi släppa efter litet på det ibland, men jag har i detta fall icke
släppt sinnet för proportioner. Jag har icke lovat jordbruket guld och gröna
skogar med detta förslag, och herr Andersson i Löbbo vet, att då det varit
fråga örn att i vårt län »skälla» på margarinet från visst håll, så har jag sagt,
att det skola vi icke göra, det är inte klädsamt. Det går mycket väl an att
äta margarin, blott vi kunna sälja smöret på exportmarknaden. Det är denna
fråga jag bär ställt i förgrunden och som jag ville gå till botten med, och därför
har jag begärt en utredning. Så vill jag säga till herr Sköld: Jag har
aldrig gått omkring med bullar i fickan i valstriden och lovat folk vad jag
Onsdagen den 11 maj e. m.
137
Xi 44.
möjligtvis skulle kunna göra, ej heller har jag förespeglat dem något. Jag
har sagt ibland, att jag skall göra »det minsta möjliga ont» åtminstone, och
det kan räcka kanske. Därför är det nog inte skäl i att anspela så mycket
på, att jag går ut och sår för valstriden. Jag har lagt bort att fjäska för mina
valmän. Vilja de inte välja mig, kunna de låta bli.
Denna fråga är ingen stor fråga, säger man. Ja, men det kan bli en stor
fråga. Färgningen och förbudet för inblandning av smör äro i och för sig
kanske icke så stora frågor, men de utgöra dock steg i rätt riktning. Var
inte för säkra, att vi icke en dag komma fram till att detta är en stor fråga —
och då kanske också herr Andersson i Löbbo är med här i kammaren.
Jag skall icke upptaga tiden längre. Jag vill endast understryka, vad jag
förut sagt, att det är i hela folkets och landets intresse och ur försörjningssynpunkten,
jag ser denna sak.
Herr Månsson i Furuvik: Herr Magnusson i Skövde vet alltför väl, hur
högt jag håller honorm, och jag beklagar att jag mot honom behöver ingå i en
häftig replik.
Beträffande de två jordbruk jag haft, må jag upplysa att jag lämnade det
ena på grund av att min syster, som kom ifrån Amerika, skulle ha det till följd
av majoritet i äganderätten, och det andra på grund av, att vi ej blevo ense
örn köpesumman. Herr Magnusson kan ju fråga bägge dessa socknars kommunalfullmäktige.
Han kan fråga på Hasslö, hur gården såg ut, när jag
hade den. Han kan i Lidhults kommunalfullmäktige få besked örn hur den
gården såg ut, när jag var där. Örn det sedan icke var någon vidare affär för
mig, är en annan sak. Men hur gårdarna sågo ut, därför behöver jag icke
vara generad över att få vittnesbörd från opartiska.
Jag skattar herr Magnussons anförande mycket högt, bland annat därför
att det berör en sak, som han och jag vid något tillfälle resonerat om privat.
Jag brukar icke referera privatsamtal, men jag kan ju nämna, att jag icke
har någon skuld till den svårighet för jordbruket, som lyste genom i hans
anförande, utan att herr Magnusson själv i viss mån, från min synpunkt sett,
har mera skuld. Detta vill dock icke säga detsamma som örn herr Magnusson
i sina egna ögon icke handlat riktigt, vilket jag icke heller från hans utgångspunkter
vill bestrida, men när han talar om, att det här icke är fråga örn hat
mot de fattiga utan fråga om vårt folks försörjningsmöjligheter i eget land,
nu när exporten sänkes, så att det blir arbetslöshet o. s. v. — då vill jag tala
om för honom, att jag här i kammaren bland kreti och pleti •— ja, det finns
sådana också här, och till vilken grupp ni räkna mig intresserar mig mycket
litet — och i varje fall ute i landet på alla håll försökt verka för, att vi skola
ordna så, att våra partier bli mera arbetsföra med hänsyn till landets organisering
och återuppbyggnad. Jag har frågat herr Magnusson, örn han
icke ville behjärta situationen och söka skapa ett arbetsfört kommunistiskt
bondeförbund. Det skulle kanske i så fall bli ett bondeförbund, som gick kraftigt
åt höger. Mellan kommunism och höger är egentligen ur viss synpunkt
en rätt liten skillnad. Någon har sagt, att kommunismen är konservatismens
stamfar. Jag har i varje fall rått honom att söka medverka till att hans parti
finge sådana arbetsformer och sådana intentioner, att det kunde vara med örn
att skapa en ny samhällsform — bidraga till att undan för undan få fram
de förändrade samhällsformer, för vilka jag i många år agiterat här.
Jag har varit ute hos andra riktningar också. Jag har i fyra år bedrivit en
kraftig agitation bland Sveriges storindustriledare för att få deras anslutning
till arbetarrörelsen, så att den med deras hjälp skulle göras kraftigare och
Äng.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
Nr 44.
138
Onsdagen den 11 maj e. m.
Ang.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(forn.)
mera skickad att genomföra de reformer, som behövas i landet och som ovillkorligen
behövas, om vi inte skola bli utfattiga. Ty snart stå vi i det skedet, då
kommunerna inställa betalningarna och ej mera kunna få lån utan i stället
komma att säga till de arbetslösa ungefär som man säger i Amerika nu: »Efter
den 1 juli veta vi oss ingen råd.»
Hade herr Magnusson legat i selen vid min sida ■—■ jag vill icke säga med
precis samma samhällsideal, men för att dock gemensamt söka åstadkomma
arbetsföra partiorganisationer — så tror jag att med den duglighet herr Magnusson
besitter och alltid har besuttit, det skulle se litet bättre ut i Sverige. Här
är icke fråga örn partier eller örn att skylla på varandra, utan här är fråga
örn att även de, som icke äro med i riksdagen, skola ha några skyldigheter
härvidlag — helt enkelt skyldighet. Jag anser, att exempelvis Sveriges disponenter,
som stå bredvid arbetarna i fabrikerna, icke endast ha rättighet utan
skyldighet att gå in i arbetarrörelsen och bidraga till att deras arbetskamrater
och underordnade på arbetsplatserna kunde ordnas till och enas örn ett
sådant arbete för samhällets reformerande och omdaning som den nuvarande
hårda tiden gjort behövlig och som än mer kommer att behövas. Jag anser,
att det är även herr Magnussons skyldighet att icke bara försöka vika undan
utan att sätta näsan emot stormen och bidraga med det han kan — och han
kan mycket, örn han vill.
Jag frångår emellertid icke den uppfattningen att mycken demagogi producerats
för valmännens räkning i denna debatt. Det har här i kväll levererats
så mycket valfett, att örn vi kunde härda det till margarin, skulle det
vara av stort inflytande på handelsbalansen!
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
först propositioner beträffande punkten 1 a), nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan i nämnda punkt, dels ock på bifall till det förslag, som
innefattades i punkten 1) av den vid utlåtandet fogade reservationen; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Herr Sköld begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
1 a) av utskottets förevarande utlåtande nr 70, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit det förslag, som innefattas i punkten 1
av den vid utlåtandet fogade reservationen.
Herr talmannen meddelade, att herr Johansson i Uppmälby jämte tjugufem
av kammarens ledamöter framställt skriftlig begäran om voteringens verkställande
medelst namnupprop, vadan, sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser och voteringspropositionen blivit ännu en gång uppläst samt anslagen,
omröstning medelst namnupprop nu omedelbart företogs. Därvid avgåvos 77
ja och 63 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.
över omröstningen fördes anteckningar å voteringslista, som här nedan intages
:
Onsdagen den 11 maj e. m.
139
Pir 44.
|
| Ja | Nej | Av- står |
Herr Förste Vice Talmannen...... | 1 |
|
| |
» | Andre Vice Talmannen...... |
| 1 |
|
| Stockholms stad. |
|
|
|
Herr Lindman............. | 1 |
|
| |
» | Lindqvist i Stockholm....... |
|
|
|
» | Ekman............. |
|
|
|
» | Eriksson i Stockholm....... |
|
|
|
» | Hansson i Stockholm....... |
|
|
|
» | Nylander............ |
|
|
|
» | Engberg............. |
| 1 |
|
» | Johanson i Stockholm....... |
|
|
|
Fru | Östlund............. |
| 1 |
|
Frk. | Wellin.............. |
|
|
|
Herr | Forssell............. |
| 1 |
|
» | Holmdahl............ | 1 |
|
|
» | Järte.............. | 1 |
|
|
» | Höglund i Stockholm....... |
| 1 |
|
» | Kilbom............. |
|
|
|
» | Carleson............. |
|
|
|
» | Andersson i Stockholm...... |
|
|
|
» | Nygren............. |
| 1 |
|
| Stockholms län |
|
|
|
Herr | Andersson i Igelboda....... |
|
|
|
» | Källman............. |
|
|
|
» | Andersson i Tungelsta....... |
| 1 |
|
» | Eurén.............. |
|
|
|
» | Christenson........... | 1 |
|
|
» | Laurin.............. |
|
|
|
» | Mosesson............. |
|
|
|
» | Ahl............... |
|
|
|
» | Lundquist i Rotebro........ | 1 |
|
|
» | Flyg............... |
|
|
|
| Uppsala län. |
|
|
|
Herr | Borg.............. |
|
|
|
» | Olsson i Golwasta........ | 1 |
|
|
» | Björnberg............ |
|
|
|
» | Lundquist i Laggarbo...... |
|
|
|
» | Lundstedt............ |
|
|
|
| Södermanlands län. |
|
|
|
Herr | Johansson i Uppmälby...... |
| 1 |
|
» | Olsson i Ramsta......... | 1 |
|
|
» | Laurén............. |
|
|
|
» | Andersson i Katrineholm...... |
|
|
|
» | Jonsson i Eskilstuna........ |
| 1 |
|
» | Andersson i Dunker........ | 1 |
|
|
» | Lundbom ............ |
| 1 |
|
Ang.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
Nr 44.
140
Onsdagen den 11 maj e. m.
Ang.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
|
| Ja | Nej | Av- står |
| Östergötlands län. |
|
|
|
Herr | Pettersson i Bjälbo........ | 1 |
|
|
» | Sjögren............. |
| 1 |
|
» | Karlsson i Vadstena....... |
| 1 |
|
» | Olsson i Rimforsa......... | 1 |
|
|
» | Björkman............ |
|
|
|
» | Ericson i Boxholm........ |
| 1 |
|
» | Ward.............. |
|
|
|
» | Anderson i Norrköping...... | 1 |
|
|
» | Jonsson i Risinge......... | 1 |
|
|
» | Hollertz............. | 1 |
|
|
» | Skoglund............ | 1 |
|
|
» | Hermansson........... |
| 1 |
|
| Jönköpings län. |
|
|
|
Herr | Johanson i Huskvarna....... | 1 |
|
|
» | Hamrin............. |
|
|
|
» | Garlström............ | 1 |
|
|
» | Fast............... |
| 1 |
|
» | Petersson i Broaryd........ | 1 |
|
|
» | Svensson i Högsjöhult....... | 1 |
|
|
» | Lilliecreutz............ | 1 |
|
|
» | Andersson i Löbbo........ |
| 1 |
|
» | Johnsson i Norrahammar..... |
| 1 |
|
| Kronobergs län. |
|
|
|
Herr | Magnusson i Tumhult....... |
|
|
|
» | Olsson i Blädinge......... | 1 |
|
|
» | Svensson i Betingetorp...... |
|
|
|
» | Blomquist............ |
| 1 |
|
» | Svensson i Grönvik........ |
|
|
|
» | Rosander............ |
|
|
|
| Kalmar län. |
|
|
|
Herr | Magnusson i Kalmar....... |
|
| i |
» | Carlsson i Solberga........ | 1 |
|
|
» | Werner............. |
|
| i |
» | Gustafson i Vimmerby....... | 1 |
|
|
» | Johansson i Krogstorp....... | 1 |
|
|
» | Heiding............. | 1 |
|
|
» | Wirsell............. | 1 |
|
|
» | Schött............. |
|
|
|
» | Waldem............. | 1 |
|
|
| Gotlands län. |
|
|
|
Herr | Gardell i Gans.......... |
|
|
|
| Svedman............. |
|
|
|
» | Gardell i Stenstu......... | 1 |
|
|
Onsdagen den 11 maj e. m.
141 Nr 44.
| Blekinge län. | Ja | Nej | Av- står |
|
|
|
| |
Herr Jönsson i Boa.......... |
|
|
| |
| Törnkvist i Karlskrona...... |
| 1 |
|
» | Jeppsson............. |
|
|
|
» | Holmgren............ |
|
|
|
» | Hällgren............. |
| 1 |
|
» | Petersson i Storgården...... | 1 |
|
|
| Kristianstads län. |
|
|
|
Herr Persson i Fritorp......... |
|
|
| |
» | Björklund............ |
|
|
|
» | Björk i Tryde.......... |
| 1 |
|
» | Jönsson i Fridhill........ |
|
|
|
» | Isacsson ............ |
| 1 |
|
» | Hammarlund.......... | 1 |
|
|
» | Björck i Kristianstad....... | 1 |
|
|
| Malmö m. fl. städer. |
|
|
|
Herr Winkler............. | 1 |
|
| |
» | Lovén .............. |
| 1 |
|
» | Lindskog............. |
|
|
|
» | Weibull............. |
|
| i |
» | Bergström i Hälsingborg...... |
| 1 |
|
» | Andersson i Malmö........ |
| 1 |
|
» | Thomson............. |
| 1 |
|
» | Vougt .............. |
|
|
|
| Malmöhus län. |
|
|
|
Herr Jönsson i Kevinge......... |
|
|
| |
» | Olsson i Kullenbergstorp..... | 1 |
|
|
» | Sköld.............. |
| 1 |
|
» | Andersson i Höör......... |
| 1 |
|
» | Törnkvist i Bjuv......... |
|
|
|
» | Paulsen............. |
| 1 |
|
» | Månsson i Erlandsro........ | 1 |
|
|
» | Nilsson i Hörby.......... | 1 |
|
|
» | Pehrsson i Bramstorp....... |
|
|
|
Fru Nordgren............. Herr Ljung.............. | 1 | 1 |
| |
| Hallands län. |
|
|
|
Herr Lindqvist i Halmstad....... |
| 1 |
| |
» | Johansson i Brånalt........ |
|
|
|
» | Andersson i Falkenberg...... |
|
| i |
» | Larson i Tönnersa......... |
|
|
|
» | Eriksson i Toftered........ | 1 |
|
|
» | Andersson i Lindome....... | 1 |
|
|
| Göteborgs stad. |
|
|
|
Herr Lithander............ | 1 |
|
| |
» | Sjöström............ |
| 1 |
|
Äng.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
Nr 44.
142
Onsdagen den 11 maj e. m.
Ang.
kontroll å
tillverkningen
av sami
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
|
| Ja | Nej | Av- står |
Herr | Pehrsson i Göteborg....... | 1 |
| ) |
» | Wigforss............. |
| 1 |
|
» | Höglund i Göteborg........ |
|
| i |
» | Olson i Göteborg......... | 1 |
|
|
» | Ström.............. |
| 1 |
|
» » | Wijkander............ Ekberg............. |
| 1 1 |
|
| Göteborgs och Bohus län |
|
|
|
Herr | Andersson i Grimbo........ | 1 |
|
|
» | Olsson i Broberg......... |
|
|
|
» | Olsson i Berg.......... |
|
|
|
» | Osberg.............. | 1 |
|
|
» | Wallerius............ |
|
|
|
» | Brännberg ............ |
|
|
|
» | Mårtensson........... |
| 1 |
|
» | Karlsson i Munkedal....... |
|
|
|
| Älvsborgs län |
|
|
|
Herr | Danielsson............ | 1 |
|
|
» | Gustafson i Kasenberg....... | 1 |
|
|
» | Lindgren............. |
|
|
|
» | Hansson i Trollhättan....... |
| 1 |
|
» | Olsson i Mellerud......... |
| 1 |
|
» | Alströmer............ | 1 |
|
|
» | Johansson i Fårekulla....... | 1 |
|
|
» | Hyberg............. | 1 |
|
|
» | Leffler.............. | 1 |
|
|
» | Petersson i Lerbäcksbyn...... | 1 |
|
|
» | Weijne............. |
| 1 |
|
» | Larsson i Hede......... | 1 |
|
|
| Skaraborgs län. |
|
|
|
Herr | Bengtsson i Kullen........ | 1 |
|
|
» | Magnusson i Skövde........ | 1 |
|
|
» | Bäcklund............ |
| 1 |
|
» | Johanson i Hallagården...... | 1 |
|
|
» | Vahlstedt............ |
| 1 |
|
» | Lundén ............. | 1 |
|
|
» | Anderson i Storegården...... Persson i Tidaholm........ | 1 |
|
|
» |
| 1 |
| |
» | Nordkvist............ | 1 |
|
|
| Värmlands län. |
|
|
|
Herr | Jansson i Edsbäcken....... |
|
|
|
» | Hallén............. |
|
| i |
» | Andersson i Prästbol....... |
|
|
|
» | Norling............. |
| 1 | |
» | Norsell............. |
| 1 | |
» | Spångberg ............ |
| 1 1 |
Onsdagen den 11 maj e. m.
143 Jfr 44.
|
| Ja | Nej | Av- står |
Herr | Björling............. | 1 |
|
|
» | Persson i Grytterud........ | 1 |
|
|
» | Nilsson i Karlstad........ | 1 |
|
|
» | Wittberg............ |
|
|
|
| Örebro län. |
|
|
|
Herr | Uddenberg............ |
| 1 |
|
» | Anderson i Råstock........ |
|
|
|
» | Nilsson i örebro......... |
| 1 |
|
» | Ljunggren............ |
| 1 |
|
» | Persson i Falla.......... | 1 |
|
|
» | Mogård............. |
|
|
|
» | Sandwall............. | 1 |
|
|
» | Åqvist............. | 1 |
|
|
| Västmanlands län. |
|
|
|
Herr | Larsson i Stockbolm....... |
|
|
|
» | Eklund............. |
|
|
|
» | Olovson i Västerås........ |
| 1 |
|
» | Ander.............. | 1 |
|
|
» | Johansson i Bro......... |
|
|
|
» | Olsson i Österbo......... | 1 |
|
|
| Kopparbergs län. |
|
|
|
Herr | Jansson i Falun.......... |
| 1 |
|
» | Olsson i Mora........... |
|
| i |
» | Andersson i Rasjön........ | 1 |
|
|
» | Pettersson i Hällbacken...... |
|
|
|
» | Andersson i Ovanmyra...... | 1 |
|
|
» | Karlsson i Grängesberg...... |
|
|
|
» | Aronson ............. |
|
|
|
» | Ericsson i Sörsjön........ |
| 1 |
|
| Gävleborgs län. |
|
|
|
Herr | Månsson i Furuvik........ |
| 1 |
|
» | Sävström............ |
| 1 |
|
» | Lindley............. |
|
| i |
» | Johansson i Edsbyn........ |
| 1 |
|
» | Olsson i Gävle.......... |
| 1 |
|
» | Holmström............ |
|
|
|
» | Herou.............. |
|
|
|
» | Svedberg............. |
|
| i |
» | Högström............ |
| 1 |
|
» | Hilding............. | 1 |
|
|
» | Hultman............. |
|
|
|
| Västernorrlands län. |
|
|
|
Herr | Johansson i Sollefteå....... |
| 1 |
|
» | Bergström i Bäckland....... | 1 |
|
|
» | Strindlund............ | 1 |
|
|
Äng.
kontroll ä
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
Nr 44. 144
Onsdagen den 11 maj e. m.
Ang.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
|
| Ja | Nej | Av- står |
Herr | Västberg............. |
|
|
|
» | Molander............ |
|
|
|
» | Edberg............. |
|
|
|
» | Rudén.............. |
|
|
|
» | Sandström............ | 1 |
|
|
» | Öhman............. |
| 1 |
|
» | Berg.............. |
|
|
|
| Jämtlands län. |
|
|
|
Herr | Olofsson i Digernäs........ |
|
|
|
» | Hedlund i Östersund....... |
| 1 |
|
» | Hedlund i Häste......... | 1 |
|
|
» | Persson i Trången......... |
|
|
|
» | Olsson i Rödningsberg....... |
| 1 |
|
| Västerbottens län. |
|
|
|
Herr | Wiklund i Brattfors........ |
|
|
|
» | Wikström............ |
| 1 |
|
» | Lindmark............ |
|
|
|
» | Lindberg............. |
|
|
|
» | Sandberg ............ | 1 |
|
|
» | Näslund............. | 1 |
|
|
» | Wiklund i Byske......... |
|
|
|
| Norrbottens län. |
|
|
|
Herr | Hage.............. |
| 1 |
|
» | Nilsson i Antnäs......... |
|
|
|
» | Lövgren ............. |
|
|
|
» | Dahlén............. |
|
|
|
» | Grapenson ............ | 1 |
|
|
» | Selberg............. | 1 |
|
|
» | Lundström........... | 1 |
|
|
| Summa | 77 | 63 | 9 |
Vidare gav herr talmannen beträffande punkten 1 b) propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i sagda punkt, dels ock på avslag därå; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Sköld, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
1 b) av utskottets förevarande utlåtande nr 70, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.
Onsdagen den 11 maj e. m.
145 Nr 44.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för nejpropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Eriksson i Tolered,
vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 70 ja och 67 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets i förevarande punkt gjorda hemställan.
•Slutligen blev på herr talmannens därå givna proposition utskottets hemställan
i punkten 2) jämväl av kammaren bifallen.
§ 6.
Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:
från statsutskottet:
nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av rätt
till s. k. rekreationsresor för viss personal vid försvarsväsendet med tjänstgöringsort
i Boden; och
nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser
beträffande forts ättningsskolans organisation m. m.;
fran första lagutskottet, nr 205, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av en mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och
Norge den 16 mars 1932 avslutad konvention örn erkännande och verkställighet
av domar m. m.;
från riksdagens kansli:
nr 177, angående utredning och förslag rörande preskriptionstiden för resterande
kronoutskylder;
. nr 178, angående överlåtande av uppbörd av kronoskatt i stad å hankinrättning,
som erhållit Kungl. Maj:ts oktroj;
nr 179, angående viss komplettering av föreskrifterna örn märkning av utländska
köttvaror; och
nr 198, angående viss ändring i kungl, kungörelsen angående villkoren för
eldbegängelse; samt
från andra lagutskottet:
nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
örn ändring i vissa delar av stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse;
och
nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till dels förordning
med vissa bestämmelser angående film, dels förordning med vissa
bestämmelser angående biografer och filmförevisning ävensom av en i ämnet
väckt motion.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen ävensom en
i ämnet väckt motion;
Andra hammarens protokoll 1982. Nr 44. , n
Ang.
kontroll å
tillverkningen
av samt
handeln med
margarin
m. m.
(Forts.)
Nr 44. 146
Onsdagen den 11 maj e. m.
statsutskottets utlåtande, nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till särskild polisverksamhet för uppdagande av olovlig införsel
av spritdrycker, lönnbränning m. m., jämte en i ämnet väckt motion;
sammansatta stats- odh bankoutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till personaloch
driftkostnader för institutet för högspänningsforskning vid universitetet i
Uppsala; , „
nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag at docenten
vid universitetet i Lund G. R. Raquette; och
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 124, angående lantmäteriundervisningens
anordnande vid tekniska högskolan m. m., gjorda framställning
angående inrättande med avlöning från allmänna indragningsstaten
av en personlig professur för läraren i geodesi vid lantmäteriundervisningen
S. T. S. Rubin; samt
andra lagutskottets utlåtande, nr 36, i anledning av väckt motion angående
viss ändring i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.
§ 8. ''
Justerades protokollsutdrag.
§ 9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Jansson i Edsbäcken | under | 5 dagar fr. o. m. den 12 maj, | |
| Johansson i Brånalt | $ | 3 » > » 12 » |
| Pettersson i Hällbacken | * | 5 » » > 13 » |
3> | Törnkvist i Karlskrona |
| den 13 maj, |
T> | Jönsson i Fridhill |
| 3 dagar fr. o. m. den 12 maj, |
> | Magnusson i Skövde | ) | den 13 maj, |
T> | Brännberg | > | 3 dagar fr. o. m. den 11 maj och |
> | Hansson i Trollhättan |
| 3 » » » 13 » |
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.32 på natten.
In fidem
Per Cronvall.
Torsdagen den 12 maj.
147 Nr 44.
Torsdagen den 12 maj.
Kl. 4.30 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 6 innevarande maj.
§ 2.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 253, angående godkännande av ett avtal mellan
Sverige och Danmark för undvikande av dubbelbeskattning beträffande direkta
skatter.
§3.
Vidare föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr
23, statsutskottets utlåtande nr 93, sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden
nr 8—10 och andra lagutskottets utlåtande nr 36.
§4.
Ordet lämnades till herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren ville besluta, att på föredragningslistan
till morgondagens plenum de två gånger bordlagda ärendena upptagas
i följande ordning: statsutskottets utlåtande nr 92, jordbruksutskottets utlåtande
nr 72, jordbruksutskottets utlåtande nr 73, jordbruksutskottets utlåtande
nr 71, bevillningsutskottets betänkande nr 41 och övriga ärenden i den ordning
de äro upptagna på dagens föredragningslista.
Denna hemställan bifölls.
§ 5.
Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 200, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av § 5 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående
postsparbanken;
^nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 63 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker;
nr
227, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln, innefattande
anslagen till pensions- och indragningsstatema;
nr 228, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd,
att utgå av affärsdrivande verks medel m. m.; och
nr 229, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller understöd
åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.
Nr 44. 148
Torsdagen den 12 maj.
Vidare anmäldes och godkändes ''bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser:
nr
202, till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning;
nr 203, till fullmäktige i riksgäldskontoret angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning; samt
nr 204, till styrelsen för riksdagsbiblioteket angående verkställd granskning
av bibliotekets styrelse och förvaltning.
Slutligen anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen:
från bevillningsutskottet:
nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i gällande tulltaxa; och
nr 216, i anledning av väckta motioner örn tull å potatis; samt
från första lagutskottet:
nr 206, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn uppläggande av nya fastighetsböcker för landet m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;
nr 207, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning;
nr
208, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn inteckning
i jordbruksinventarier m. m.; och
nr 209, i anledning av väckt motion angående upphävande av den s. k. lösöreköpsförordningen
m. m.
§ 6.
Justerades ett protokollsutdrag.
§7.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Magnusson i Kalmar under
4 dagar från och med den 14 maj.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.40 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
321594