1932. Andra kammaren. Nr 42

ProtokollRiksdagens protokoll 1932:42

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1932. Andra kammaren. Nr 42.

Fredagen den 6 maj.

Kl. 4.30 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 29 nästlidna april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att riksdagsman Karl Larsson på grund av biåskatarr är oförmögen till
arbete från den 6 dennes tillsvidare, intygas.

Stockholm den 6 maj 1932.

John Hellström,

med. doktor.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden och memorial nr
84—90, första lagutskottets utlåtande nr 39 och andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande nr 9.

§4,

Till bordläggning anmäldes:

första lagutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av förordningen den 13 april 1883 angående förlagsmteckning,
dels ock en i ämnet väckt motion;

. nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
inteckning i jordbruksinventarier m. m.; och

nr 35, i anledning av väckt motion angående upphävande av den s. k. lösöreköpsförordningen
m. m.; samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning av
väckt motion, nr 146, om obligatorisk märkning av vissa importvaror.

§ 5.

Ordet lämnades härefter till herr Forssell, som yttrade: Herr talman! Jag
tillåter mig hemställa att kammaren måtte besluta att bankoutskottets utlåtande
nr 40 måtte uppföras först bland två gånger bordlagda ärenden på
morgondagens föredragningslista.

[Denna hemställan bifölls.

Andra kammarens protokoll 1932. Nr b2. 1

Nr 42. 2

Lördagen den 7 maj f. m.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Svedman under 5 dagar
från och med den 9 maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.38 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 7 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Herr

talmannen öppnade sammanträdet med följande ord: Genom telegrafen
har i natt runt hela världen spritts budskapet om att Frankrikes president
fallit offer för ett hemskt dåd samt avlidit.

Jag ber att få giva uttryck för andra kammarens beklagande av den inträffade
händelsen och innerliga deltagande i den sorg efter statschefen, som
drabbat det franska folket, en nation, för vilken det svenska folket sedan gammalt
hyser djupa känslor av aktning.

Detta yttrande åhördes av kammarens ledamöter stående.

§ 2.

Herr talmannen tillkännagav, att sista arbetsplenum före pingst bomme att
hållas fredagen den 13 innevarande maj på förmiddagen samt forsta arbetsplenum
efter pingst onsdagen den 18 maj.

§ 3.

På förslag av herr talmannen, som förmälde sig hava örn tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att onsdagen den 11
innevarande maj företaga val av dels sex revisorer för granskning av statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning
jämte sex suppleanter för samma revisorer, dels ock ej mindre tjugufyra
valmän för utseende av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret sam.
suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor an aven
sex suppleanter för dessa valmän.

§4.

Justerades protokollet för den 30 nästlidna april.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter första lagutskottets utlåtanden nr 33—35
och andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.

Lördagen den 7 maj f. m. 3

§ 6.

Till avgörande företogs bankoutskottets utlåtande, nr 40, angående verkställd
granskning av riksbankens styrelse och förvaltning.

Punkten 1.

I denna punkt hade bankoutskottet gjort vissa uttalanden beträffande riksbankens
valutapolitik m. m.

Vid punkten var fogad reservation av herrar Gustafsson i Stensholm, Johan
Johansson i Friggeråker, Stendahl, Forssell, Leffler, Edberg och Olson i Göteborg,
vilka ansett, att utskottet bort i berörda fråga göra de uti reservationen
angivna, från utskottets framställning avvikande uttalanden.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Larsson i Stockholm: Herr talman! Med anledning av den föredragna
punkten i bankoutskottets utlåtande angående verkställd granskning av
riksbankens styrelse och förvaltning anhåller jag att å bankofullmäktiges vägnar
redan nu vid debattens början få anföra några synpunkter på utlåtandet.

Då det har uttalats önskemål om att man bör skilja mellan första och andra
punkten, skall jag för min del inskränka mig till att endast beröra vad utskottet
anför i punkt 1 :o för att sedermera, när den punkten är klar, återkomma
till punkt 2 :o.

Emellertid vill jag i allmänhet yttra några ord rörande hela utlåtandet, innan
jag går in på den penningpolitik, som utskottet berör i den föredragna
punkten.

Fullmäktige vilja först frambära sin tacksamhet till bankoutskottet för att
utskottet i den omfattning som skett, lagt papperen på bordet. Detta bör giva
kammaren möjlighet att grunda sitt omdöme rörande fullmäktiges förvaltning
av riksbanken på verkliga fakta. Enligt fullmäktiges mening är det ingalunda
ägnat att förvåna, att inom utskottet enighet icke kunnat vinnas beträffande
alla åtgärder i olika avseenden, som fullmäktige vidtagit under det
gångna året. Det måste givetvis vara förenat med mycket stora svårigheter
att efter allt vad som inträffat, sedan fullmäktige fattat sina beslut, med full
objektivitet kunna bedöma dessa. Men utan noggrann kännedom örn och erforderlig
hänsyn till de förhållanden, som voro rådande vid tidpunkterna för
de olika besluten, måste en efterhandskritik av dessa bliva mer eller mindre
oriktig.

Fullmäktige kunna erkänna berättigandet av utskottets kritik endast under
den förutsättning, att fullmäktige skulle haft möjlighet att förutse, att en
våldsam, hela världen så småningom omfattande förtroendekris skulle under
sommaren 1931 utvecklas, att England skulle lämna guldmyntfoten, samt att
Kreugerkoncernens ekonomiska ställning skulle vara helt annorlunda än vad
som framginge av lämnade uppgifter och dessa bolags bokslut. Men detta
skulle från fullmäktiges sida hava inneburit en större grad av framsynthet
än som varit tillfinnandes hos ledande finansmän vare sig inom'' eller utom
landet.

Vad beträffar riktlinjerna för den svenska penningpolitiken, som behandlas
i den nu föredragna punkten, få fullmäktige erinra, att fullmäktige i skrivelse
till Konungen den 11 februari detta år mera utförligt preciserat innebörden
av det peningpolitiska program, som, i överensstämmelse med av regeringen
gjorda uttalanden, riksbanken fullföljt under tiden efter guldmyntfotens
frångående. Fullmäktige hava ytterligare berört samma fråga i en
skrivelse till bankoutskottet, som återgives i förevarande utlåtande.

Nr 42.

Äng.

riksbankens
styrelse och
jörvaltning.

Hr 42.

4

Lördagen den 7 maj f. m

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Fullmäktige konstatera med tillfredsställelse, att utskottets majoritet i stort
sett* ej haft någon erinran att göra mot fullmäktiges valutavårdande verksamhet
under denna, särskilt ur valutapolitiska synpunkter, svåra tid.

Vad utskottet anfört rörande riktlinjerna för penningpolitiken under den
närmaste framtiden synes i huvudsak, såsom utskottet självt framhåller, överensstämma
med vad fullmäktige härom anfört i sina förenämnda skrivelser.
Det hade dock enligt fullmäktiges mening varit önskvärt, att de av utskottet
angivna riktlinjerna kunnat mera klart preciseras.

Beträffande den av herr Gustafsson i Stensholm m. fl. avgivna reservationen
få fullmäktige göra följande erinringar.

Reservanterna göra gällande, att fullmäktige redan på våren eller försommaren
1931 — i varje fall efter den 5 maj — bort vidtaga åtgärder för att
bereda ersättning för den minskning av valutareserven, som bleve en följd av
Kreugerkoncernens tyska utbetalning. Reservanterna anse, att ett avtal ^bort
träffas örn en större utländsk trasseringskredit på viss tid, exempelvis två år.
Utöver vad fullmäktige i skrivelse till utskottet andragit i denna fråga, torde
inför kammaren böra upprepas följande, som första deputeraden härom anfört
inför utskottet.

I slutet av april 1931, d. v. s. omedelbart efter det förste deputeraden genom
samtal med ingenjör Kreuger första gången erhållit kännedom örn att en
del av den Kreugerkoncernen enligt avtal år 1929 åliggande utbetalningen till
Tyskland avsågs att tagas från den svenska penningmarknaden, gjordes förfrågan
hos en utländsk centralbank angående möjligheten att erhålla erforderligt
stöd, i händelse behov därav skulle uppstå. Dylik förfrågan gjordes
även på annat håll under den utländska resa, som förste deputeraden påbörjade
den 7 påföljande maj. I båda fallen erhöllos tillmötesgående svar. Händelsernas
utveckling föranledde, att dessa preliminära utfästelser sedermera
ej kunde utnyttjas.

Örn fullmäktige ville vara efterkloka, skulle de nu kunna konstatera följande.
Det är icke sannolikt, att en trasseringskredit — låt oss säga på etthundra
miljoner kronor — i maj 1931 kunnat erhållas på längre tid än ett år.
Det kan dessutom med en till visshet gränsande sannolikhet nu sägas, att vårt
land ej ens med tillhjälp av en avsevärt större kredit lyckats upprätthålla
guldmyntfoten. En kredit pa ett ar skulle hava förfallit till återbetalning i
dessa dagar. I bästa fall torde densamma ha kunnat omsättas mot en större
avbetalning. Den därför erforderliga valutan hade kunnat förvärvas endast
till betydande överkurs. Med hänsyn till berörda omständigheter torde det
i nuvaranade situation kunna ifrågasättas, örn upptagandet av en dylik kredit
länt landet till verklig fördel.

Nyssnämnda reservanter framhålla vidare, att riksbanken den 21 september
1931 borde hava höjt diskontot från 4 till 6 eller GV2 % och ej, såsom skedde,
verkställt höjningen i två etapper, nämligen den 21 september till 5 % och
den 25 september till 6 %. Av fullmäktiges protokoll framgår, att fullmäktige
den 21 september hade under överväganade en höjning till 6 %. Utvecklingen
ådagalade sedermera, att ej heller en dylik höjning skull hava möjliggjort
ett bibehållande av guldmyntfoten. Reservanterna anse emellertid,
att om fullmäktige verkställt diskontohöjningen på det sätt, som enligt deras
mening varit riktigt, skulle en så hög räntesättning som 8 % kunnat undvikas
den 27 september, då guldmyntfoten övergavs. Fullmäktige kunna ej vitsorda,
att något orsakssammanhang i sådant avseende skulle föreligga. Ränteläget
vid riksbankens frångående från guldmyntfoten den 27 september var
ju detsamma, som det skulle hava varit, örn riksbanken redan den 21 september
höjt diskontot till 6 %. Vid guldmyntfotens frånträdande ansågs det nödvändigt
att förhindra varje spekulation i varor eller valutor. Allmänhetens in -

Lördagen den 7 maj f. m.

5 Nr 42.

ställning i elen nya situationen kunde ej med någon säkerhet förutses. Det
må erinras, att krisårens inflation ännu lever i de flestas hågkomst. Fullmäktige
skulle därför ansett en höjning till 8 % ofrånkomlig, även örn diskontot
redan den 21 september höjts till 6 eller 6V2 %.

Den oro, som efter guldmyntfotens frånträdande uppstod jämväl på varamarknaden,
var snabbt övergående. Då sänktes diskontot omedelbart, första
gången den 8 oktober och därefter ytterligare den 19 i samma månad.

Herr talman! Med anledning av vad jag yttrade i början och med anledning
av de önskemål, som gjort sig gällande från presidiet, skall jag nöja mig
med vad jag nu anfört för att sedan återkomma vid punkt 2:o.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag anhåller herr talman,

örn ordet redan i detta skede av överläggningen i syfte att få lämna en redogörelse
för den andel, regeringen äger i de nu till granskning föreliggande
åtgärderna rörande riksbankens kreditgivning och valutavård. Ty ehuru det
na här närmast gäller decharge för riksbanken och dess ledning, har dock
regeringens ställning till det skedda i den redogörelse bankoutskottet mottagit
från1 riksbanken blivit berörd på ett sådant sätt, att det ur alla synpunkter
måste anses önskvärt, att fullt ljus får falla över regeringens delaktighet
i de vidtagna åtgärderna. Det är regeringen angeläget att före
diskussionens fortsättning klarhet härom råder över hela linjen.

Först då några ord om det inbördes konstitutionella förhållandet mellan
regering och riksbanken. Gränserna och formerna för deras samverkan ävensom
för deras inbördes befogenheter och ansvar äro fastställda, dels genom
grandlagsstadganden i regeringsformen och riksdagsordningen, dels genom bestämmelser
i lag för Sveriges riksbank, dels genom av riksdagen eller dess
bankoutskott lämnade föreskrifter.

I fråga om sammansättningen av riksbanksledningen äger Konungen att
förordna en fullmäktig och en suppleant för denne. Om den kungavalda ledamoten
föreskrives, att han skall vara fullmäktiges ordförande, men han må
ej utöva annan befattning inom riksbankens styrelse. Detta innebär bland annat,
att till förste deputerad, d. v. s. till riksbankschef, utses någon bland
de av riksdagen valda fullmäktige.

Kärnan i samtliga övriga bestämmelser återfinnes i grandlagsstadgandet
R. F. § lil, att »fullmäktige i riksbanken kunna ej i och för sin befattning
emottaga befallningar utan av riksdagen allena och enligt dess instruktioner,
ej heller till redo och ansvar ställas, utan efter riksdagens beslut». Kommentarerna
till detta stadgande lyda i Malmgrens grundlagsedition: »Detta stadgande
är ett motstycke till vad som i R. F. § 47 säges örn statens ämbetsoch
tjänstemän. Likasom dessa skola lyda Konungens bud och befallningar,
så skola fullmäktige lyda riksdagens. Liksom Konungen är de förres högste
förman, är riksdagen att anse som de senares förman. Lika litet som riksdagen
äger inblanda sig i de förvaltande och dömande statsorganens verksamhet
och giva dem order, lika litet äger Konungen sådan makt gentemot riksdagens
funktionärer.» Det är, som vi alla veta, också riksdagen ensam, som
beviljar ansvarsfrihet eller som, genom att vägra ansvarsfrihet för en, flera
eller alla fullmäktige, avlägsnar denne eller dessa från sina befattningar.

Som av denna resumé framgår, äger riksbanken gentemot regeringen fullkomlig
självständighet. Visserligen äger Konungen att, på sätt som skett i
ett av de i bankoutskottets nu föredragna betänkande omnämnda fallen, genom
befullmäktigat ombud till fullmäktige avgiva yttrande i något särskilt ärende.
Men detta ombud äger icke att ens kvarstanna vid ärendets fortsatta behandling,
än mindre deltaga i det följande beslutet. Fullmäktige äga vidare
att, örn de anse skäl därtill föreligga, hänföra protokollet över beslutet till

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

6 Lördagen den 7 maj f. m.

hemliga sådana, varigenom såväl omständigheterna vid beslutets tillkomst som
de avgörande motiven därför kunna hållas okända även för regeringen.

Under dessa omständigheter bör det väl vara självfallet, att — frånsett
enstaka yttranden av nyssnämnda art, vartill jag för övrigt senare återkommer
i annat sammanhang -— det blir och måste bli beroende av riksbankens
styrelse, huruvida och i vilken omfattning samarbete mellan regeringen och
riksbanken upptages beträffande spörsmål, som tillhöra riksbankens verksamhet.
Åtminstone har den nu sittande regeringen ansett sin lojalitetsplikt mot
grundlagens bud förplikta den att icke påkalla någon annan ordning. I de fall,
av vilken betydelse de än månde vara, där riksbanken handlat utan samråd
med regeringen, bär banken, så länge den nu gällande konstitutionella arbetsoch
maktfördelningen i detta avseende består, enligt regeringens mening varit
i sin fulla rätt därtill. I de fall åter, där riksbanken på ena eller andra punkten
önskat få höra regeringens eller dess enskilda ledamöters mening har denna
tveklöst meddelats; vilket har skett utan varje krav på större hänsyn till
regeringens uttalanden än de däri framförda skälen i och för sig kunde förtjäna.

Från nu angivna utgångspunkter finner jag, med hänsyn till vissa i rapporter
eller tidningar lämnade uppgifter, det skäligt att få till dagens protokoll
antecknat, i vilken män regeringen, särskilt i de i bankoutskottets betänkande
uppräknade fallen av kreditgivning och valutavårdande åtgärder, därom före
beslutets fattande ägt kännedom eller därom med riksbanksledningen idkat
samråd. I sistnämnda fall önskar jag också att få utveckla och belysa de
ståndpunkter, regeringens ledamöter därvid intagit.

De båda fall av kreditgivning: det första i februari—mars 1931 å 32 miljoner
— av vilket belopp dock endast en del togs i anspråk — samt det andra
i maj 1931 å 7472 miljoner, voro för regeringen helt okända till långt fram på.
sommaren 1931. Om dem har alltså vid tiden för deras beviljande någon meningsyttring
från regeringens sida icke vare sig påkallats eller avgivits.

Beträffande däremot spörsmålet örn frångåendet av guldmyntfoten deltogo
regeringsmedlemmar under veckan 20—27 september 1931 i ärendets behandling.
Här gällde det ju också ett ärende, som måste formellt avgöras av Kungl.
Majit. I detta fall sammanföllo våra meningar med riksbankens såväl när
under den nämnda veckans första del åtgärder vidtogos i syfte att undgå upphävande
av sedelinlösningsplikten som när man mot veckans slut fann sig böra
uppgiva ansträngningarna i sådan riktning. Eventuella anmärkningar på
denna punkt träffa alltså även regeringen.

Däremot blev regeringen icke på något sätt i förväg underrättad örn den
räntepolitik, riksbanken i detta sammanhang tänkte följa. Först efter det besluten
därom blivit inom riksbanken fattade delgavs innehållet däri regeringen.
Samma förfarande har också, i enlighet med ständig praxis, sedermera
följts vid prövning av eller vid beslut örn riksbankens räntesatser.

Riksbankens åtgärd under hösten 1931 att söka binda den svenska kronan
vid pund sterling hade icke före igångsättandet ventilerats med regeringen.

Därmed äro vi framme vid den kreditgivning å 40 miljoner kronor, som
skedde den 23 okt. 1931 mot säkerhet av aktier i Boliden.

Tidigare under höstens lopp hade enligt uppgifter i tidningarna genom aktieköp
i Bolidens gruvaktiebolag äganderätten till Bolidens gruvfält m. m. övergått
till Kreuger-koncernen. I den mån dessa köp avsett att vara en förmånlig
kapitalplacering hade däremot intet varit att erinra. Annorlunda ställde det
sig sedan det efter hand börjat bli känt, att koncernen och dess kreditinstitut,
enligt vad man då trodde på grund av dels för vissa länder införda moratorier
dels det stora prisfallet på bl. a. koncernens papper av olika slag, började dragas
med kreditsvårigheter. Redan förut hade man anledning fråga sig, vad Kreu -

Lördagen den 7 maj f. m.

7 Nr 42.

gerengagementen skulle innebära för de svenska industrier, på vilka koncernens
monopolsträvanden grundade sig. Det fanns anledning befara, att även om monopolplanerna
skulle lyckas och monopolen sålunda komme att tillföra dess
ägare stora, fortlöpande inkomster, monopoliseringen med dess upprättande av
en mängd moderna utländska fabriker komme att efter hand ödelägga de svenska
fabrikatens exportmöjligheter och därmed den svenska industriens existens.
Sedan nu Boliden-aktierna kommit i koncernens händer kunde det tänkas att,
särskilt därest kapitalsvårigheter tillstötte, dessa aktier komme att säljas till
utländska köpare eller högbelånas hos utländska kapitalister. Ur inhemsk synpunkt
och ej minst från svenska statens sida måste denna eventualitet framstå
såsom en synnerligen betänklig sak. Man hade här att göra med betydande förutsättningar
för en nystartad, och, enligt den allmänna meningen även i de mest
vederhäftiga företagarkretsar, såsom löftesrik betraktad, svensk industri. Det
förhållandet, att statens och gruvbolagets malmfyndigheter i Västerbotten
lågo varandra synnerligen nära och i åtskilliga fall måste tänkas bli föremål
för gemensam bearbetning, gjorde etet ock synnerligen betänkligt, örn renodlade
utländska profitintressen skulle bli bestämmande över gruvbolaget. Det blev
jämväl känt, att utländska gruvexperter hade underkastat bolagets anläggningar
ingående värderingar. Här förelåg sålunda enligt regeringens mening ett
obestridligt statsintresse att söka förebygga, att denna industri bleve en bytesvara
för den internationella spekulationen.

Ått tänka på ett omedelbart statsinköp, helt eller delvis, av bolaget föreföll
med hänsyn till de priser, varom det då talades, ogörligt. När det däremot
blev bekant, att vederbörande ägare, som från sitt tillträde till innehavet belånat
aktierna hos en svensk bank, nu ifrågasatte ett lån hos riksbanken, så uppstod
den tanken hos regeringens medlemmar, att i detta sammanhang ett visst skydd
mot företagets överlåtelse på utländska händer kunde vinnas. Så bleve obestridligen
fallet, därest bolagets samtliga, aktier eller i varje fall en långt
övervägande majoritet av dem lades såsom pant för ett av riksbanken beviljat
lån till ett belopp, som i varje fall icke överstege pantens värde.

Medan dessa överväganden pågingo inom regeringen, inkom från riksbanken
anhållan örn en överläggning beträffande ett av ingenjör Kreuger begärt lån.
Från ett i detta syfte utsatt sammanträde, som hölls den 23 oktober och i vilket
deltog utom undertecknad finansministern, riksbanksfullmäktiges ordförande
af Jochnick, förste deputeraden Rooth och fullmäktigen Fehr, rapporterar
nu riksbankens styrelse till bankoutskottet, »att de närvarande regeringsmedlemmarna
betonade, att en betalningsinställelse för koncernföretagen i dåvarande
ömtåliga läge kunde medföra oöverskådliga konsekvenser för bankerna och
landet i dess helhet». Men då riksbankens rapport stannar vid meddelandet om
denna allmänna, inledande anmärkning från regeringsledamöternas sida, nödgas
jag fråga, varför icke rapporten fick fortsätta med vad som gav samrådet dess
verkliga och sakliga innehåll, nämligen våra upprepade yttranden, att, därest
en ny bankkredit skulle lämnas åt denne låntagare, detta endast borde ske,
därest Bolidenakti&nia lades i pant för ett i förhållande till dems verkliga värde
skäligt belopp? Det var örn frågan, huru en belåning av dessa aktier skulle
kunna ordnas på sådant sidi. att, därest panten måste realiseras, staten skulle
kunna erhålla optionsrätt till förvärvandet därav, som hela sammanträdets meningsutbyte
rörde sig. Visserligen hade man, därest riksbankens rapport till
bankoutskottet meddelat detta, måst släppa den nu uppenbara tendensen att söka
framställa regeringen såsom en för Kreugerkredit i allmänhet intresserad part.
Men man hade i stället lämnat en mera riktig bild av sammanträdet och förhindrat
åtskilliga av de fullkomligt missvisande slutsatser, sorn nu på åtskilliga
håll uppbyggts på den offentliggjorda rapporten.

För att regeringens stiillning icke på något sätt skulle kunna missförstås, be -

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 8

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
Iörvaltning.

(Forts.)

fullmäktigade Kungl. Majit samma dag finansministern att, på sätt som återgives
i bankoutskottets betänkande, direkt vid herrar bankofullmäktiges sammanträde
samma dag avgiva ett yttrande till fullmäktiges protokoll. Det synes
lia varit lämpligt, att, då därmed, såvitt ja.g förstår, ingen hemlighet blivit
röjd, detta yttrande frigjorts från hemligstämpeln och fått inflyta i fullmäktiges
rapport till bankoutskottet. Därmed hade sakens sammanhang blivit uppenbart
för en var.

Emellertid kvarstår nu det faktum, att kreditfrågan denna gång — den
första — före avgörandet hos riksbanken underställts vårt yttrande och sedermera
ordnats på ett sätt, som överensstämde nied den av oss uttalade meningen.
Därmed äger regeringen i detta fall ett, om också icke formellt, så dock reellt
medansvar. Detta önskar regeringen icke heller undandraga sig. Vi hysa den
dag som är den bestämda övertygelsen, att kreditgivningen å denna punkt varit
ur rikssynpunkt godtagbar och att den dessutom sammanföll med landets intresse.
Därest en realisation av panten till lånebeloppets pris ifrågakomma,
skulle regeringen omedelbart ha infriat sitt i detta fall gjorda åtagande att under
ena eller andra formen söka åstadkomma ett förvärv av densamma med
staten som meddelägare. Hittills har detta icke blivit ifrågasatt från något
håll, säkerligen bland annat därför, att ägarna av pantens eventuella övervärde
icke velat avhända sig detta. Skulle däremot förpantningen hos riksbanken
icke kommit till stånd, hade antagligen i detta nu Bolidenindustrien och vad
därmed sammanhänger varit upplagd för skovling av främmande händer. Utan
att närmare ingå på någon detaljredogörelse örn detta ärendes läge eller eljest
härom erhållna underrättelser eller vidtagna undersökningar vågar jag göra
gällande, att i den mån, kritiken inriktar sig på detta fall, den icke äger tillräckligt
fog för sig.

Härmed övergår jag till regeringens medverkan till kreditgivningen den 23
februari i år. I sammanhang med utlämnandet av det föregående lånet fördes,
enligt av riksbanken oss lämnade upplysningar, på tal, när för koncernen ur
skuldregleringssynpunkt nästa kritiska tidpunkt skulle inträffa. En sådan
hade då angivits till senare delen av februari 1932. I medio av februari månad
erhöllo vi via riksbanken meddelande, att erforderliga medel för gäldandet av i
månadens senare del förfallande belopp anskaffats och att allt skulle bli klart.
Under mellantiden hade regeringen icke haft någon anledning att syssla med
kreditfrågor av detta slag.

_ Den 23 februari omkring klockan 7 e. m. blev jag uppsökt i mitt hem av
riksbanksfullmäktiges ordförande, vilken förklarade, att jag vore tvungen ett
följa honom till riksbanken, där ett oerhört viktigt sammanträde, som icke ''alde
något uppskov, påginge. Jag förklarade mig hindrad under hänvisning till att
jag lovat att om en halv timme vara på annat håll. Herr af Jochnick vidhöll
emellertid, att här funnes icke något rum för tvekan. I korthet meddelade han,
att samma dag på f. m. ingått underrättelse från Amerika, där ingenjör Ivar
Kreuger vistades, att de förut utlovade och påräknade medlen till utbetalningar,
dels för Svenska Tändsticksaktiebolaget förfallna den 21 februari, och dels för
Kreuger & Toll, förfallande den 1 mars, icke bekommits, utan hade löftena
därom återtagits. Herr Kreuger läge nu sjuk i Amerika. Därest icke före
kl. 9.45 samma kväll 2 mill. dollars detacherats till New York, finge Svenska
Tändsticksaktiebolaget omedelbart inställa sina betalningar. Under dagens
lopp hade, meddelade herr af Jochnick vidare, förhandlingar förts med privatbankerna
i syfte att få dem att träda till. Men dessa förhandlingar hade nu
gått sönder, och intet annat återstode än en eventuell gemensam aktion från
staten och någon eller några större privatbanker. Även den möjligheten vore
emellertid på så kort tid synnerligen svår att realisera. I varje fall måste jag,
då dessutom finansministern ej funnes i staden, komma med till sammanträdet.

Lördagen den 7 maj f. m.

9 Kr 42.

Jag sporde då herr af Jochnick, varför icke riksbanken vände sig till sin
egentliga principal, bankoutskottet. Dess plikt vore att här gripa in. Men han
förklarade då, att det vore absolut omöjligt att på de båda återstående timmarna
få ihop ett sammanträde med bankoutskottet och av detta få något besked
eller bistånd i nu förevarande fall.

Jag erkänner, att jag ett ögonblick kände en stark frestelse att, under hänvisning
till regeringens konstitutionella rätt att hålla sig utanför, vägra att
följa med. Och hade jag då läst vissa tidningars utläggningar örn huru »regeringen
sökt pressa fram krediter till Kreugerkoncernens förmån», hade jag kanske
satt mig i säkerhet mot dessa utläggningar. Men den ingivelsen varade
blott någon minut. I nästa erinrade jag mig, att riksbanksledningen här utan
varje sitt eget förvållande fann sig försatt i en ytterst prekär situation och att
den nu påkallade regeringens råd och bistånd. Med klar insikt örn vilken vansklig
sak det gällde och huru genom min medverkan i detta fall marken kunde beredas
för angrepp, förtal och misstydningar, följde jag bankofullmäktiges ordförande.

Vid ankomsten till riksbanken erhöll jag först ett kort referat över vad senast
bänt. Till de båda ovan nämnda anspråken hade sällat sig ett nytt: International
Match Corporation hade en skuld på 4 milj. dollars, som förföll den 27
februari. Även till denna skulds inbetalning eller omsätttning behövdes pengar.

Sistnämnda fråga avfärdades först. Man enades om att, kunde icke det
amerikanska bolaget självt på ena eller andra sättet klarera sitt gäldbelopp,
fick bolaget falla. Då hade åtminstone början till kraschen icke skett på svensk
mark och icke direkt träffat ett svenskt industriföretag. Likaledes rådde enstämmighet
därom, att, därest International Match Corporation icke den 27
kunde reda upp sin skuld, skulle de svenska kreditgivarna icke förskottera medel
till Kreuger & Tolls kupongränta å 1.2 milj. dollars den 1 mars. Ty då
fann man räddningsåtgärder på den punkten malplacerade. I motsatta fallet
med International Match skulle sistnämnda ärende senare övervägas.

Men så återstod det på timmar och minuter överhängande spörsmålet örn betalningsinställelsen
för Svenska Tändsticksbolaget med dess 7,000 anställda
svenska arbetare och funktionärer. En under de tidigare förhandlingarna
framställd tanke att, för gäldande av den på sista dagen löpande dollarsskulden
å 2 milj., riksbanken och de tre större enskilda bankerna skulle halvera det
erforderliga tillskottet, upptogs till förnyat övervägande. Svårigheten låg
däri, att huvudmannen för en av dessa banker befann sig utomlands. Men
han anträffades och förhandlingarna upptogos. Han kunde dock icke av mig
förmås att gå längre än att han förklarade sig villig att efter sin hemkomst
ta saken under förnyad prövning. Jag kan nu här tillägga, att han, några
dagar senare hemkommen, verkligen förklarade sig villig att under viss förutsättning
övertaga sin andel, men att åtagandet för den bankens vidkommande
icke hann genomföras, innan dödsskottet i Paris kastade örn läget oell skapade
en helt ny situation.

Vid den fortsatta överläggningen med de båda återstående bankföretagen,
och sedan den av Tändsticksbolaget erbjudna pantens beskaffenhet närmare
preciserats, förklarade bankerna sig villiga övertaga sina tidigare ifrågasatta
andelar. Riksbankens chef deklarerade då, att han skulle tillstyrka sina kolleger
att biträda kreditplanen, men lian begärde av mig, att jag skulle utfästa
regeringen att, därest det senare skulle visa sig erforderligt, proposition skulle
väckas hos riksdagen, att riksbankens nu tilltänkta lånetransaktion finge överföras
på Kreditkassan. Härtill förklarade jag, att en enskild regeringsledamot
icke, kunde i ett ärende, varom han icke haft tillfälle att konferera med
sina kolleger, göra någon »utfästelse» på regeringens vägnar, men att jag vore
villig att, därest så senare påkallades, förelägga regeringens ledamöter förslag

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forte.)

Nr 42. 10

Lördagen den 7 maj f. m..

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.

(Forts.)

i sådan riktning och för egen del tillstyrka detsamma. Det vid sammanträdet
förda protokollet kan för en var, som därav äger att ta del, bestyrka min
relation i detta avseende.

Ett par minuter före den utsatta tiden kunde telegrafsvaret lämnas till New
York, att medel skulle erhållas. Därmed hade således faran för Svenska Tändsticksaktiebolagets
omedelbara betalningsinställelse den 23 februari d. å. avlägsnats.

På sid. 28 i bankoutskottets betänkande meddelas, vilka säkerheter som de
koopererande bankerna i detta fall erhöllo för de lämnade lånen. Jag anser
mig kunna därom säga, att under förutsättning att de stater, hos vilka de i
uppräkningen omnämnda obligationerna höra hemma, icke gå i spillror, måste
säkerheten — som ju dessutom förstärkes av ett betydande antal aktier i några
av våra bästa svenska industriföretag — utgöra en god garanti mot att förluster
här skola behöva uppstå.

Under förhandlingarna vid detta sammanträde frapperades jag starkt av att
Tändsticksaktiebolagets närvarande representanter, med vilka jag då för första
gången haft något att göra, visade sig äga en så oväntat begränsad kännedom
örn mellanhavandena hos koncernens olika bolag och företag och för övrigt
även rörande koncernens ställning överhuvud taget. På enskilda förfrågningar
hos övriga närvarande, huruvida de ej gjort samma iakttagelse, bestyrktes
detta på flera håll. Till riksbankens representanter uttalade jag därför den
bestämda meningen, att det aldrig finge återupprepas, att kreditfrågor av denna
art och omfattning måste prövas under dylika förhållanden. Härom förklarade
såväl förste deputeraden som fullmäktiges ordförande sig vara med
mig fullkomligt ense. Innan man skildes, bestämdes det, att riksbanken skulle
omedelbart ta initiativet till en fullständig undersökning rörande koncernens
affärer. Därest det, som befaras kunde, visade sig, att verkliga verifikationer
på lämnade uppgifter icke kunde företes av annan än koncernens chef, måste
han hemkallas och anmodas att direkt deltaga i utredningen. Riksbanken fullföljde
också, som bekant, detta program med all energi. Att fortsättningen
blev sådan den blev, kunde vid det tillfället icke förutses eller antagas.

Härmed har jag, därtill tvingad av beskaffenheten av det material, varmed
bankoutskottet sökt styrka sina slutsatser rörande ansvarsfördelningen i fråga
om den statliga kreditgivningen, utförligt måst skildra regeringens ställning
och mina egna insatser i detta avseende. Vad jag därutinnan anfört, torde
väl ytterligare komma att kompletteras från regeringsbänken av andra talare.

Samfällt tro vi inom regeringen oss vara i stånd att ådagalägga, att regeringen
icke har anledning att söka undanskymma något av det, som i detta
ärende från vår sida blivit gjort. Och icke blott det, utan tillika, att vi tro
oss äga goda skäl för den hållning, vi intagit. Det skall ha sitt intresse att
erfara, huru de, som mena, att andra exempel bort givas, och andra vägar beträdas,
vilja utstaka dessa. Därmed skola ju våra eventuella misstag bli lättare
skönjbara.

I detta sammanhang hade jag också velat yttra något dels örn lämpligheten
av de former, under vilka samarbetet enligt nu gällande bestämmelser får anordnas
mellan regering och riksdagens verk särskilt på det valutapolitiska området,
dels ock örn de riktlinjer för vår penningpolitik, som utskottet rekommenderar
för efterföljd. Men då jag redan tillräckligt länge påkallat kammarens
uppmärksamhet för vad jag trott böra sägas i diskussionens första avsnitt,
får återstoden anstå för möjlig användning vid något tillfälle, då konklusionerna
ifrån hela ärendets riksdagsbehandling lämpligen böra dragas.

Herr Lindman: Herr talman! Jag vill till att börja med tillkännage för kammarens
ärade ledamöter, att jag i detta mitt anförande kommer att — i över -

Lördagen den 7 maj f. m.

11 Nr 42.

ensstäinmelse med herr talmannens önskan oell för övrigt i överensstämmelse
med den uppfattning, som jag själv har örn det lämpliga i att föra debatten
så, att de olika punkterna icke blandas ihop för mycket med varandra —
hålla mig till frågan örn penningpolitiken, alltså just den fråga, rörande vilken
det skulle ha varit synnerligen intressant för mig att få höra vad statsministern
har att säga. Det är ju den fråga, som behandlas i första punkten, men den
ha vi sålunda icke nu fått veta något örn, då hans excellens herr statsministern
talade örn den andra punkten, under det att behandlingen gäller den första.

Herr Larsson i Västerås har på bankofullmäktiges vägnar gjort ett uttalande,
och det föranleder mig icke till något längre yttrande. Han talade örn
de riktlinjer, som utskottet lagt upp, och, så vitt jag förstår, menade han, att
dessa, egentligen äro riktiga, fastän, sade han, det måste med ett visst fog
medges, att de äro ganska oklara. Dock kan man ur dem utläsa en ganska
bestämd tendens. Jag kommer sålunda, herr talman, att tala örn penningpolitiken
för framtiden och kommer endast att beröra det, som ligger bakom den
tidpunkt, då vi gingo från guldmyntfoten, i den mån som det är erforderligt
för att belysa vad jag här kan komma att säga.

Jag vill för min del uttala, att det verkligen gläder mig, att utskottet varit
enhälligt i att förorda i viss mån nya vägar för vår penningpolitik i stället
för dem, vi följt under sista halvåret. Ty det är, såsom jag nyss nämnde, ganska
oförtydbart, att det ligger en anvisning i viss mån örn nya vägar i utskottets
yttrande. Innan jag emellertid går in på vad utskottet säger i dessa stycken,
vill jag be att med herr talmannens tillstånd få yttra några ord om det ekonomiska
livet i vårt land överhuvud taget, ty det är mot bakgrunden av detta,
som vi måste se den penningpolitik, som skall och bör föras i vårt land. Hurudan!
är alltså detta läge? Det är vad jag vill yttra mig örn och därjämte örn
vad vi efter min mening kunna göra för att förbättra detta läge.

Det är då först att bemärka såsom otvivelaktigt — jag skulle icke tro, att
jag härutinnan blir motsagd av någon — att det inträtt en förlamning av produktionen.
Det är nästan, som örn hela produktionsapparaten på flera olika
områden skulle avstannat eller satts ur funktion. I varje fall arbetas det
endast med ringa kraft. Man känner och märker så väl, att företagsamhetslusten,
modet och hoppet liksom övergivit människorna. Man sitter stilla och
avbidar. Vad jordbruket beträffar lider detta i utomordentligt hög grad, och
det är en gammal känd erfarenhet, att när jordbruket lider, lida även andra
näringsgrenar. Men det är många verksamhetsgrenar utom jordbruket, som
lida hårt under nuvarande förhållanden. Jag kan t. ex. peka på näringsgrenar,
som äro beroende av den svenska skogen, vilkas läge inverkar på snart sagt
hela vårt land eller åtminstone större delen av detsamma. Vi lia också andra
näringsgrenar. Man skulle här kunna räkna upp den ena efter den andra,
men jag vill icke besvära kammaren med att göra det. Vi känna det nog ganska
väl, de flesta av oss. Man vill då göra sig den frågan, örn vi äro inne på
rätta vägar och örn vi bjudit till att göra, vad som vi kunnat göra för att avhjälpa
detta beklagliga onda.

Det lider väl icke något tvivel örn att alla krafter borde inriktas på att få
produktionen i gång. Om vi kunde få de arbetslösas stora skaror att undan
för undan återgå till produktivt arbete, förmodar jag, att ingen skulle vara
mera glad däröver än de själva. Örn detta skall kunna ske, måste emellertid
betingelserna för det produktiva arbetet förbättras. Det går icke att åstadkomma
detta på några andra vägar än genom att förminska produktionskostnaderna
eller öka produktpriserna. Såvitt jag förstår finns ingen annan
väg. Att minska produktionskostnaderna möter emellertid det allra största
motstånd, och särskilt när det gäller lönerna, möter det ett kolossalt
motstånd. Oell en nedsättning av dem låter sig uppenbarligen genom -

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 12

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
jCrvaltning.
(Forts.)

föra endast i mycket begränsad omfattning. Men i den mån, som produktionen
minskas, ökas kostnaderna därigenom att produktionen icke kan arbeta
med full kraft. En hel mängd olika kostnader fördelas på den minskade produktionen
i stället för på den större. Därmed ökas kostnaderna. Produktionen
tryckes dessutom av höga skatter av olika slag för skilda ändamål. Jordbrukarna
t. ex. ha varit nödsakade att minska den förutvarande arbetarstammen.
Fabriker få inskränka sin drift. Det händer och har hänt under det
gångna året dagligdags kan jag säga. Därmed kommer en hel mängd människor
ut i arbetslöshetens elände. Men de, som uppbära produktionen, få naturligtvis
vara med örn. att betala kostnaderna för de arbetslösa. Det blir en
kretsgång, där produktionens betingelser försvåras undan för undan genom att
produktionen minskas och arbetslösheten tilltar. Men så måste också bli fallet,
ty, herr talman, när allt kommer till allt, är det likväl så, att det är produktionen,
som uppbär det hela, att det är på den, som vi ytterst leva. Jag vill tillägga
att naturligtvis det höga diskontot bidragit till att försvåra läget, men jag
skall sedermera återkomma till den saken. Med andra ord: produktionen
måste åter komma igång. Vi måste lära oss inse, att alla de medel, som här
kunna utvinnas, böra komma till användning. Det är ett livsvillkor i närvarande
stund för vårt land. Produktpriserna måste alltså, såsom jag sade,
höjas, eller — låt mig säga ■—- varupriserna måste gå upp.

Det är detta, sorn. nu utskottot fastän — jag Grkännor döt — i mycket försiktiga
ordalag framhåller. För min del var jag inne på denna fråga redan
under remissdebatten i år och har ingen anledning att frångå den uppfattning,
jag då uttalade. Jag förmenar, att örn vi t. ex. år 1929 hade produktionen i
full gång, att vi arbetade med vissa produktionskostnader och hade vissa varupris
och allting gick bra, ha vi nu sänkt oss ned till en punkt, där skillnaden
mellan produktionskostnaderna och produktpriserna blivit oöverkomlig. De
förra stå hart när oförändrade, under det att varuprisnivån sjunkit högst betydligt.
Jag skall här taga någa siffror, som jag fått ur kommerskollegii
partiprisindex. Örn jag sätter prisindex för år 1913, alltså före kriget, till
100, så stå de vegetabiliska ämnena enligt samma index nu i 104 och de animaliska
i 103. Lantmannen får sålunda för sin produktion egentligen icke
högre priser än 1913, och huru skall han då kunna klara sig med de nuvarande
produktionskostnaderna? Jag fick i dag i min hand det generalindex,
som lantbruksstyrelsen utger, som visar, att index för samtliga jordbruksprodukter
i mars månad sjunkit till 92, alltså under 1913 års priser. På
samma sätt kan man räkna upp den ena näringsgrenen efter den andra. Järnoch
metallvaror ha sjunkit de sista åren så att index står i 98. Medeltalet för
samtliga varor utgör 109. Örn man, herr talman, å andra sidan ser på reallönerna,
finner man, att för reallönen, örn man täger samtliga arbetare, och
ifall man sätter lönen år 1913 till 100, är siffran nu 142. Örn jag tager lönen
per timme, är siffran 174. Dessa siffror gällde år 1930, men de uppges vara
praktiskt taget desamma för år 1931.

Jag frågar mig då, örn vi, efter det att vi i september 1931 lämnade guldmyntfoten,
fört en politik, som varit ägnad att främja produktionen, eller
örn icke snarare den förda politiken gått i den riktningen, att vi därmed hindrat
en återhämtning. För min del besvarar jag den sista frågan med ja, och det
är tydligt, att utskottet fastän i försiktiga ordalag gör detsamma. Utskottet
godkänner icke helt och hållet de riktlinjer, som riksbanksfullmäktige följt.
Härom uttala de sig i en skrivelse den 11 februari 1932, nämligen att penningpolitiken
borde inriktas på att bevara kronans inhemska köpkraft i enlighet
med det av finansministern den 27 september 1931 gjorda uttalandet.
Han sade, att penningpolitiken borde inriktas på att med alla till buds stående
medel bevara den svenska kronans inhemska köpkraft. Örn fullmäktige följt

Lördagen den 7 maj f. m.

13

Nr 42.

utvecklingen — och det ha de naturligtvis gjort med största uppmärksamhet
— vill det förefalla mig, som örn fullmäktige redan tidigare borde lia reviderat
sin uppfattning, och att de borde ha gjort det långt tidigare i den riktning,
utskottet nu för sin del angiver. I den nyssnämnda skrivelsen från riksbanksfullmäktige
förklaras, att i det nyss omnämnda uttalandet får inläggas
»den betydelsen, att riksbanken vill eftersträva att bibehålla genomsnittet av
priserna på hemmamarknadsvarorna och på de viktigare i konsumtionen ingående
tjänsterna på en i huvudsak oförändrad nivå. En penningpolitik enligt
sistnämnda riktlinjer», säga fullmäktige, »medgiver viss stegring av
riksbankens index, nämligen i den mån en av växelkursstegringen och prisstegringar
i utlandet föranledd höjning av priserna å import- och exportvaror
skulle giva upphov därtill.» Man ställer alltså de yttre påverkningarna för
sig själva, man medger någon höjning, men vad den inre nivån på hemmamarknaden
beträffar skall den bibehållas. Fullmäktige utveckla ytterligare i en
skrivelse av den 14 april i år, att fullmäktige icke anse sig böra hindra en
sådan stegring, »sorn varit en omedelbar följd av höjda växelkurser eller av
höjda utlandspriser på varor som ingå i vår utrikeshandel», och fullmäktige
fortsätta härefter, att de i första hand haft en stabilisering av priserna å den
egentliga hemmamarknadens varor till syfte.

Vad säger nu bankoutskottet? Utskottet reagerar i olika uttalanden mot
detta klavbindande. Så t. ex. uttalar utskottet på ett ställe att »inom ramen
för nämnda program bör kunna föras en penningpolitik, som medger en skälig
återhämtning av priserna, samtidigt med att trygghet skapas mot de faror,
vilka åtfölja en inflation i detta begrepps vedertagna betydelse». Jag för min
del skulle vilja säga, att jag hellre sett, att man använt ett annat uttryckssätt.
Med det vedertagna begreppet inflation förstår jag, att man föreställer sig
något, som alla människor frukta för. Ordet inflation medför många skador
för en hel del människor, och jag tror, att man i stället borde lia talat örn en
återhämtning till en viss grad eller en redeflation. Det hade varit ett mera korrekt
uttryck för vad man egentligen syftar till. Utskottet understryker, att
penningpolitiken icke bör bindas av några vissa indextal. Nu känner jag
icke, i vad mån bankofullmäktige följt detta. Jag känner överhuvud taget
icke alls till det av bankofullmäktige uppgjorda indexregistret. Jag vet icke
alls, vilka varor det omfattar. Jag vet icke örn detta register annat än att
det återfinnes i en liten tabell, som är fogad vid bankoutskottets betänkande.
Jag vet sålunda icke, örn i detta index ingå varor, som kunna påverka prisnivån,
eller örn däri ingå varor, vilkas prisnivå bestämmes av valutaförhållandena,
eller sådana varor, som äro beroende av priserna på exportmarknaden.
Det känner jag överhuvud taget icke till och kan icke uttala mig örn det. Men
av den vid utskottets betänkande fogade tabellen över indextalen, som jag nyss
omnämnde, framgår likväl, såsom också anföres i bankofullmäktiges skrivelse,
att örn man sätter prisnivån i september — jag förmodar det avser den tidpunkt,
då vi släppte guldmyntfoten — till 100, så ha vi nu för de så kallade
konsumtionsvarorna kommit till talet 101.11. Bankofullmäktige tillägga i
sin skrivelse, att av dessa överskjutande 1.11 är det endast 0.66, som härleder
sig av höjda tullar och acciser. Jag saknar förmåga att bedöma, huruvida
återstoden, d. v. s. skillnaden mellan dessa 1.11 och 0.66, beror på höjda växelkurser
eller höjda utlandspriser på varor, som ingå i vår utrikeshandel. Man
menar emellertid från riksbankshåll, att det är ju ändå ståtligt, att vi kunnat
hålla oss vid praktiskt taget samma nivå som den, vi stodo på i september
månad. Prisnivån har ju enligt denna index varit i genomsnitt oförändrad,
vilket väl får betyda, att somliga varor lia stigit något, under det att andra
kunnat falla. Jag menar emellertid, att detta förhållande . enligt mitt sätt
att se på dessa ting ger berättigande åt den kritik, som enligt vad utskottet

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42.

14

Lördagen den 7 maj 1. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

anför har blivit riktad emot riksbankens politik, nämligen att en återhämtning
av priserna inom de i det av fullmäktige angivna programmet antydda gränserna
så långt ifrån ägt rum, att prisnivån alltjämt synes ha varit sjunkande, i
det att stegringen av vissa av växelkurserna påverkade priser kompenserats
genom nedtryckning av de inhemska priserna, och att alltså i viss män en
sådan utveckling ägt rum, som enligt vad fullmäktige själva ha yttrat vöre
ägnad att skärpa verkningarna av den nuvarande krisen.

Bankofullmäktige uttala sig i sin till bankoutskottet avgivna skrivelse även
örn det betydande införselöverskottet under föregående år. Det är givetvis
en högst allvarlig fråga, som icke kan förbigås, när man skall tala om dessa
ting. Införselöverskottet under år 1931 uppgick till 312 miljoner kronor, och
under detta års tre första månader har det uppgått till 82 miljoner kronor.
Detta medför ju, att vi måste från vårt land betala till utlandet ofantligt mycket
mera än vad vi få in, och det torde väl ändå till sist nödvändiggöra åtgärder
från regeringens sida för att förbättra detta förhållande, ty man kan ju
icke låta det fortgå på detta sätt även i år. Ett ingripande kan ske genom importrestriktioner
på ena eller andra sättet. Det har emellertid betydelse även
för den fråga, varom jag nu talar, alltså i fråga örn produktpriserna, som med
alla till buds stående medel måste höjas.

En sak, herr talman, som man här har att taga i betraktande, är naturligtvis
diskontot. När man ser på tabell 2 i bankoutskottets betänkande på sid.
40, så förstår man ju, hur näringslivet har blivit pressat av dessa höga räntor
sedan september månad. Jag menar för min del, att en räntesänkning hade
bort vara påkallad. Utskottet har ju också efter min mening dess bättre uttalat
sig för att det måste anses såsom ett allmänt önskemål, att räntan inom
landet hålles på den lägsta nivå, som överhuvud taget är möjlig utan att de
för penningpolitiken uppställda målen äventyras.

Örn vi, herr talman, tänka på en man, som i dessa dagar driver jordbruk,
så har han under denna tid blivit pressad av synnerligen låga och alltjämt
sjunkande priser på sina produkter, såväl animaliska som vegetabiliska, han
har kan man säga i det fallet blivit pressad ned till 1913 års nivå, och samtidigt
har han blivit klämd under denna höga diskontoskruv. På samma sätt är
det också på andra områden. Jag vågar därför, herr talman, säga, att den
förda politiken har bidragit till att under det halva år, sorni nu ligger bakom
oss, framskapa svårigheter, svårigheter, varom vi nu påminnas på många
olika sätt, exempelvis genom den gröna bok, som vi härom dagen fingo mottaga
från jordbruksutredningen, genom den nyligen avlämnade propositionen
om förhöjt anslag till arbetslöshetens bekämpande och annat. Därtill, menar
jag, har denna prispolitik bidragit. Jag vet inte för min del vad ett nedsatt
diskonto kan lia för inflytande på prisnivån, men ett är i alla fall säkert, och
det är, att en lägre ränta för dea skuldsatte gör det lättare för honom1 att kunna
uppehålla sin näring. För övrigt förstår jag inte riktigt, varför män icke
skulle kunna vidtaga en lättnad genom diskontot för alla. betryckta skuldsatta
industrier, näringsidkare och jordbrukare av olika slag, varför man
icke skulle kunna vidtaga en sådan lättnad, då val några risker för en större
prisförhöjning icke äro att befara av detta, och då man ser de väsentligt lägre
diskontosatser, som gälla i andra länder, exempelvis i England och Förenta
staterna, alltså i länder, där man uppenbarligen strävar efter att höja prisnivån.
Ty märk val, herr talman, örn man icke vill göra något för att höja
prisnivån, så löper man ganska lätt en stor fara för att komma in i en deflationsperiod,
och detta vore väl det farligaste av allt, som för närvarande
kunde hända oss. Har en sådan period en gång satt in, så bleve det kanske icke
så lätt att sedermera stoppa den.

Jag skulle alltså till sist vilja hoppas, att riksbanken nu ville vidtaga de

Lördagen den 7 maj f. m.

15 Nr 42.

åtgärder och använda de medel, som den onekligen förfogar över på olika sätt,
för att hjälpa oss att få produktionen i gång, ty ett Stillhalte på detta område
är icke nyttigt, utan det måste vi komma ifrån. Det ligger otvivelaktigt
i allas intresse.

Jag tror säkert, att riksbanksfullmäktige i denna fråga örn diskontot och
prisnivån ha handlat efter vad de menat vara det klokaste och bästa. Jag
förstår, att det är lätt, sorn1 det sades, att vara efterklok och att efteråt komma
med sina erinringar, men vad jag nu har talat örn gäller ju en sak, som har
varit aktuell under det sista halvåret och som varit på tal vid ett oändligt antal
diskussionsmöten och man och man emellan, så att det bör ju icke ha varit
något främmande för fullmäktige. Det har icke förelegat någon fara, utan
riksbanksfullmäktige skulle ha kunnat utöva ett välgörande inflytande. _• Jag
kan omöjligen frigöra mig från den uppfattningen, att den förda prispolitiken
har varit till skada och att den, som jag förut sade, hade bort upptagas till
revision långt tidigare.

Med herr Lindman förenade sig herr Anderson i Storegården.

Herr Wigforss: Herr talman! Jag skall följa den föregående talarens

exempel och mycket strängt hålla mig till talmannens uppmaning att icke gå
in på den andra punkten i bankoutskottets utlåtande, fastän jag erkänner, att
svårigheten att hålla de båda avdelningarna isär är synnerligen stor, beroende
på den roll, som man från den ena utskottshalvans sida har tillskrivit de så
kallade Kreugerkrediterna även för frågan örn vår allmänna penningpolitik.

Jag skall då till en början be att få ge den förklaringen, som jag tror är
den riktiga, till de riktlinjer för vår penningpolitik, som bankoutskottet bär
har försökt ge. Jag skall icke på något sätt söka förneka, att dessa riktlinjer
med en viss god vilja kunna kallas för oklara, men de äro oklara på samma
sätt som varje försök att ge sådana allmänna riktlinjer måste bli oklara. Jag
vill till bankofullmäktiges ärade representant här i kammaren, som lämnade
en förklaring ifrån fullmäktige om hur de se på dessa av bankoutskottet uppgjorda
riktlinjer, uttala min tillfredsställelse över att bankofullmäktige tydligen
ha märkt, hur nära dessa riktlinjer ansluta sig till den positiva delen i
bankofullmäktiges hittills följda program. Samtidigt vill jag emellertid tilllägga,
att den oklarhet, som man kan finna i bankoutskottets formulering, den
oklarheten vidlåder med nödvändighet även fullmäktiges egna tidigare förklaringar.
Jag behöver icke här erinra örn vilka växlande tolkningar, som ha
blivit inlagda i den första programförklaringen, som av finansministern formulerades
som jag förstår i överensstämmelse med fullmäktiges uppfattning.
Den innebar ju i korthet, att man skulle hålla den svenska kronans värde
inom landet oförändrat, och var och en erinrar sig hur stora debatter det utlöste
örn tolkningen, om huruvida programmet skulle innebära, att varje stegring
i vissa priser nödvändigt mäste kompenseras genom sänkning av andra.
Jag erinrar örn detta, därför att de ståndpunkter, som i det fallet ursprungligen
intogos, hava synbarligen sjunkit så djupt ned i många människors medvetande,
att de ända fram till detta ögonblick på många håll uppfattas som
bankofullmäktiges och finansministerns verkliga penningprogram, och det är
en av anledningarna till att man uppfattar bankoutskottets riktlinjer såsom
något nytt. Man har nämligen icke lagt märke till att den tolkning, som
man på många håll lade in i den första programförklaringen, nämligen att
den skulle innebära,, att varje stegring av vissa priser måste kompenseras genom
sänkning av andra priser, att den tolkningen antagligen icke var den ursprungligen
av bankofullmäktige hysta men i alla händelser icke på något sätt
iir den. sorn i bankofullmäktiges senare förklaringar har blivit utlagd. T dessa

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 16

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

senare förklaringar har nian nämligen uttryckligen sagt ifrån, att de höjningar,
som bero på att priserna på våra import- och exportvaror stiga på grund av
kronans depreciering, skola icke kompenseras genom nedtryckning av priserna
å svenska inhemska varor.

Den, som vill lia litet god vilja eller kanske jag hellre skulle säga litet
ond vilja, Iean fråga, som det gjorts i fråga örn hankoutskottets förslag: »Vad
finns det då för gräns för prisstegringen? Det fastslås ju icke något särskilt
värde på den svenska kronan i utlandet. Det kan tydligen bli hur lågt som
helst. Alla de prisstegringar, som bli en följd av att kronans utlandsvärde
blir sämre, skola icke på något sätt motverkas genom sänkning av svenska
priser. Det finns alltså icke någon gräns för den inflationsvind, som fullmäktige
tillåter att blåsa över landet.» Nu förstår emellertid var och en,
att det finns verkligen en bestämd hållhake i det, som fullmäktige samtidigt
ha sagt, nämligen att dessa prisstegringar icke få i någon väsentlig grad åstadkomma
en sådan ändring av våra inhemska levnadskostnader, att däremot
måste resas ett bestämt motstånd. Vi ha sålunda i detta krav på att levnadskostnaderna
skola vara väsentligt oförändrade den spärr, som bankofullmäktig^
tillsammans med finansministern tidigare ha upprest, och denna spärr
är icke borttagen i bankoutskottets utlåtande.

Det ytterligare tillägg, som bankoutskottet har gjort i sitt utlåtande, är det.
som helt enkelt säger, att lika väl som sådana prisstegringar av priserna här
hemma, som äro beroende på att kronan har förlorat i värde i utlandet, kunna
tillåtas, såvitt de icke väsentligt påverka levnadskostnaderna, lika klart är
det också, som det står, att »uppenbarligen» — och detta »uppenbarligen»
inser van och en står i ett sådant sammanhang, att man menar, att detta
icke strider emot vad fullmäktige tidigare ha sagt —• att »uppenbarligen»
kunna även inhemska svenska priser få stiga, om icke därigenom en sådan förändring
av levnadskostnaderna åstadkommes.

Jag har velat säga detta, därför att det har visat sig på vissa håll en något
väl markerad tendens att försöka pressa detta bankoutskottets utlåtande i sin
penningpolitiska del till överensstämmelse med tidigare förfäktade uppfattningar
på en hel del håll. som det icke varit utskottets mening att ge sitt
stöd. När herr Lindman anser, att detta utlåtande ger stöd åt den uppfattning,
som han uttalade under remissdebatten, vilken som vi alla minnas innebar,
att den svenska prisnivån borde stiga till 1928—1929 års nivå, så är det
klart, att ett bankoutskott, som vill hålla sig inom ärlighetens gränser, kunde
icke skriva sitt utlåtande på det viset, örn det hade avsett en prisstegring av
sådant slag. Örn man hade velat gå den vägen, hade man bort säga detta klart
ut. Därmed har jag icke sagt, att de argument, som kunna anföras för en
så pass stark stegring av den svenska prisnivån, skulle vara utan all tyngd.
Jag vet mycket väl, att när man ute i världen resonerar om att försöka så att
''säga få luft under vingarna inom den kapitalistiska industrien, så ser man
med en viss förhoppning på en världsöverenskommelse, där man skulle försöka
höja priserna till vad de voro låt oss säga år 1929. Även örn jag emellertid
erkänner, att en internationell överenskommelse efter sådana linjer kan diskuteras,
så är det icke alls detsamma som örn man i ett enskilt land skulle försöka
sätta i gång en så stark höjning av priserna. Yi få komma ihåg, att en
stegring av partipriserna upp till 1929 års nivå skulle faktiskt innebära en
stegring ifrån den prisnivå, som rådde i Sverige under sista kvartalet 1981,
med icke mindre än 30 procent. Att sätta i gång en sådan prisstegring, örn
vi nu överhuvud taget ha makt därtill och tro oss säkra örn att sedan kunna
behärska den, tror jag icke man kan våga sig på. Med den försiktighet, som
även herr Lindman erkänner utmärker bankoutskottets utlåtande, är det alldeles
uppenbart, att den tolkningen kan icke inläggas i detta utlåtande. Ja,

Lördagen den 7 maj f. m.

17 Nr 42.

herr Lindman säger nu, att han icke gjort det, och det antecknar jag med
tacksamhet. Jag är övertygad örn, att därest man inom utskottet på vissa
håll hade hyst den meningen, att detta var ett program, som kunde formuleras
och för vilket man kunde träda fram och slåss, så skulle det icke ha
blivit ett enigt utlåtande ifrån bankoutskottet, utan då hade vi fått en sådan
linje separat utformad, och vi hade fått två stycken betänkande^

. Sedan jag har sagt detta, så kanske någon frågar: Ja, men vad är det då
i ^utlåtandet, som tydligen och med full rätt har uppfattats såsom något nytt,
såsom i vissa avseenden ett tydligt medgivande åt den sidan, som hela tiden
har talat örn att riksbanken har fört en skadlig politik, som hela tiden har
önskat att priserna skulle stiga? Ja, för att förstå det, måste man klart göra
skillnad emellan å ena sidan de allmänna riktlinjer, som fastställts i programmet
för penningpolitiken, och å andra sidan det sätt, på vilket man sökt förverkliga
detta program. Örn jag skulle våga i korthet uttrycka vad bankoutskottet
i det fallet sagh är det ingenting annat än att i stort sett kunna vi
säga, att bankofullmäktiges ståndpunkt, sådan den formulerats i de av dem
själva angivna riktlinjerna, den standpunkten och det programmet kunna vi
ansluta oss till. Det medger en sådan skälig prisstegring, som vi skulle anse
i detta läge önskvärd. Men tydligen hava bankofullmäktige i sitt handhavande
av de medel, som kunna komma i fråga, varit på grund av vissa naturliga
skäl så fascinerade av riskerna för en för stark prisstegring, att man icke
vågat taga några som helst risker at det hållet. Man måste i sin räntepolitik
taga vissa risker. Men de riskerna har man tagit hellre åt det hållet, som
leder till prissänkning, än at det hållet, som leder till prisstegring.

Jag säger: det är förklarligt, när vi erinra oss vad som var den allmänna
uppfattningen, då vi släppte guldmyntfoten. Ingen kan hava glömt, att i de
allra vidaste kretsar^hyste man faktiskt den bestämda farhågan, att, lika väl
sorn vi tidigare en gång, då vi övergivit guldmyntfoten, hade fått en inflationis
fisk prisstegring, som vi icke kunde på något sätt behärska, lika väl skulle
också nu detta övergivande av guldmyntfoten leda till en sådan inflationistisk
prisstegring. Det var sålunda från början naturligt, örn fullmäktige haft sin
uppmärksamhet inriktad åt det hållet. Men med den utveckling, som de följande
månaderna skett i världen, har det funnits anledning att vända blicken
åt andra hållet. Det är för att inskärpa nödvändigheten av att vända blicken
åt det andra hållet, att se, vilka risker följa med ett fortsatt prisfall, ett fortsatt
nedåtgående av vissa priser, det är för att inskärpa allvaret i den risken
som bankoutskottet säger, att vi icke godtaga fullmäktiges program ensamt,
utan det måste kompletteras med denna bestämda varning mot ett sådant handhavande
av penningpolitiken, att man hellre tar risken för en fortsatt prisnedtryckning
än man tar risken av en viss prisstegring.

Lu kanske någon säger: Ja, mlen hur är det möjligt att förena denna tanke
pa en prisstegring, som skall vara till någon nytta för producenterna, nied att
man samtidigt så strängt, som det här är sagt, vidhåller de oförändrade levnadskostnaderna,
även örn man använder ett så pass tänjbart uttryck som att
det icke får bliva tal örn en kännbar inverkan på levnadskostnaderna? Jag
skall bara påminna örn, att när man talar örn 1929 års prisnivå, så har jag
redan nämnt,att en stegring av priserna från sista kvartalet 1931 upp till’ de
priser, som rådde 1929, skulle hava inneburit i genomsnitt en prisstegring på
30 procent på det svenska partipriset. Örn jag i stället går till levnadskostnaderna,
skulle denna stegring till 1929 ar3 levnadskostnader icke inneburit
större stegring än 7 procent av levnadskostnaderna. Man ser sålunda, vilken
betydande marginal, som ligger, icke mellan vad vi bruka kalla för partipriser
och detaljprisema — den är icke så betydande — utan helt enkelt i det sätt,

Andra kammarens protokoll 1932. Nr 42. o

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Fort».)

Nr 42. 18

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.

(Forts.)

på vilket vi räkna partipriserna, och hela den rad av ting, som ingår i levnadskostnaderna
och som är av helt annat slag. Örn vi i stället gå från 1929 till

1930, skola vi finna, att en stegring av priserna, sådana de vörö på hösten

1931, upp till 1930 års nivå för partipriserna- skulle utgå med cirka 15 procent
— 13, 14 eller 15 procent — under det att, för att levnadskostnaderna skulle
gå upp till vad de voro 1930, skulle det vara en stegring på 3—4 procent. Man
förstår sålunda, att man kan vidhålla väsentligen oförändrade levnadskostnader,
även örn man tänker sig en stegring av partipriserna, som för vissa av
våra producenter måste vara av värde.

Men jag måste tillfoga en sak, som särskilt herr Lindman gav mig anledning
att komma in på. Herr Lindman tyckes hysa en mycket, mycket stark tro
på penningpolitikens möjligheter att åstadkomma en sådan skälig stegring av
priserna. Ja, hela kritiken mot riksbankens politik har naturligtvis rört sig
just därom. Man har gått ut ifrån, att örn endast riksbanken holle en halv
eller en hel eller kanske ibland en och en halv procent lägre diskonto, skulle
därmed följa en sådan återhämtning av priserna, som man önskat. Jag läste,
innan jag gick hit i dag, en artikel i Svenska Dagbladet av professor Cassel,
som på samma sätt uttalade ett visst missnöje med att nian i bankoutskottets
betänkande anser sig hava anledning att varna mot övertron pa diskontots förmåga
att på det viset höja priserna. Det, som ligger bakom bankoutskottets
uttalande på den punkten, är helt enkelt en erinran örn, att vintunna icke få
en höjning, en skälig återhämtning av vissa svenska inhemska priser, örn vi icke
få igång en större företagsamhet, som samtidigt leder till, att det betalas ut
mera arbetslöner, mera för råvarorna och så vidare, alltså överhuvud taget
en ökning av befolkningens köpkraft.

Jag behöver icke också nämna, att en sådan överflyttning av köpkraften
från vissa konsumentlager till vissa producenter, som åstadkommes genom att
man höjer tullar och dylikt, en sådan höjning av till exempel jordbrukarnas inkomster
gagnar visserligen jordbrukarna; meri, lägg märke till det, den ökar
icke den allmänna köpkraften i landet, den bidrager icke till att åstadkomma
en allmän höjning av priserna. Örn vi pressa fram högre priser på jordbruksartiklar
och folk har lika mycket att köpa för som förut, betyder det, att de
köpa mindre av andra ting, som måste sjunka i pris. Men den stora svårigheten
är att med någon som helst bestämdhet påstå, att genom en räntesänkning
kommer större företagsamhet i gång. Jag tror, att, när man skriver ett utlåtande,
det är anledning att, örn riksdagen ger sin anslutning till det, man
icke gör det i den falska föreställningen örn att man har ett osvikligt medel
att sätta i gång företagsamheten. När näringslivet är pressat som nu, när den
internationella organisationen kommit i olag, när de så kallade företagarna
icke hava kvar någon företagsamhet och icke se, var de skola kunna förtjäna
penningar, tror jag för min del, att det är mycket svårt att hava alltför stora
förhoppningar örn att en sänkning av diskontot skulle medföra en sådan ökad
företagsamhet, ökad köpkraft och därmed en återhämtning av priserna.^ Lägg
märke till detta, att prisstegringen kommer icke att så att säga falla från himlen
på grund av att riksbanken sänker diskontot. Det måste ske genom en
mekanism, som sätter företagarna i rörelse och ökar köpkraften samt sänker
räntorna. Först därefter följer en prisstegring. Jag skulle vilja säga.för min
personliga del — men jag tillägger, att det är icke något, som ingår i bankoutskottets
utlåtande, eller som utgör en tolkning av varl där står — att jag
för min del är övertygad, att under den nuvarande perioden, då vi hava ett
sådant överflöd på varor och produktionskrafter runt örn i världen, kan en
mycket stark ökning av företagsamheten och en mycket stark ökning av köpkraften
äga runi, utan att man behöver egentligen befara någon ökning av
levnadskostnaderna.

Lördagen den 7 maj f. m.

19 Ur 42.

Men det som jag ville komma till är själva förklaringen till, att man, trots
att vi på det håll, som jag representerar, äro, som nog alla veta, allra mest
rädda för det som heter stegring av levnadskostnaderna, likväl på det hållet
menar, att läget i världen är sådant, att riskerna komma ifrån det fortsatta
prisfallet och den fortsatta prisnedtryckningen, Det kan jag förklara bäst
bara med några korta siffror rörande prisernas utveckling under den sista tiden
i världen. Jag har här ifrån Economisfs sista häfte en serie av partipriser.
Örn jag tar just guldmyntfotsländerna — lägg märke till det: de länder sålunda,
som icke hava så att säga ryckt sig loss från det internationella prisfallet
— finner jag, att örn index för partipriset i Tyskland i september förra året
var ungefär 108, hade det i mars i år sjunkit till 99, alltså ett mycket starkt
fortsatt prisfall i Tyskland. Om jag går till ett land som Holland, som också
vidhåller guldmyntfoten, hava vi ett partipris på 91 i september, och i mars
har det gått ned till 82 — det är uppenbart, vilka följder detta måste hava för
näringslivet. Schweiz hade i september ett index av 106.3; det hade i februari
sjunkit till 99.6. I Förenta staterna har det sjunldt från 102 i september till
95 i februari. Det är, örn jag så får säga, verkligheten i det ekonomiska livet
i världen, sålunda en fortsatt pressning på priserna, beroende på, att företagsamheten
blir mer och mer lamslagen och köpkraften förminskas och alltså
icke heller varorna kunna köpas till de gamla priserna.

De länder, som frigjort sig från guldmyntfoten, hava däremot lyckats hejda
prisfallet väsentligen — men icke mera. För England ser jag, att Economisfs
indextal är i september 89.6 och i mars 88.5.

Den svenska utvecklingen är det icke så lätt att komma till full klarhet örn.
Örn man tar de siffror, som finnas i Svenska Handelsbankens index, var deras
allmänna index för alla varor, som i september var 108.8, i mars 108.7 — det
är sålunda praktiskt taget oförändrade priser. Och lägg märke till, att detta
är samtidigt med, att importvarupriserna stigit från i september 80 till i mars
92. Då exportvarupriserna varit väsentligen oförändrade, måste det innebära,
att en mängd svenska priser sjunkit under denna tid. Det är också i
grund och botten det, som man klagat över.

I ett sådant läge kan jag icke se annat än att den enda rimliga ståndpunkten
är att säga, att de risker, som för närvarande hota vårt lands näringsliv,
komma från det fortsatta prisfallet, från den fortsatta bristen på företagsamhet.
Och örn penningpolitiken kan uträtta något, om penningpolitiken kan
göra något för att sätta i gång samhällets företagsamhet, är det genom att man
lättar på räntesatserna, utan någon övertro på vad därmed kan åstadkommas,
men kanske med den förhoppningen, att lika väl som så mycket annat i vårt
samhälle är beroende på den allmänna vidskepelsen, kommer också denna föreställning
att bli lättare, därför att då räntorna sänkts kommer detta att påverka
människornas psykologi sa, att vi möjligen kunna få något uppsving.

Men jag tillfogar: den ståndpunkt, som vi socialdemokrater representera, den
bygger just på, att det icke är att förvänta ett sådant uppsving, en sådan ökad
företagsamhet, sålunda ökade arbetslöner och ökad köpkraft genom att man
sänker räntorna. Ty, säga vi, företagsamheten levereras icke av de enskilda
företagarna: de lockas icke så mycket, örn de få en procent lägre ränta, lika
väl som de icke lockas, om de lyckas pressa ner arbetslönerna med några procent.
De lockas icke sa mycket därav, att vi från det hållet kunna vänta oss
en verklig återhämtning. Om något skall göras i detta svåra läge, tror jag, att
företagsamheten får komma från annat håll, det vill säga i detta fall från samhällets
sida.

Men det var i förbifarten. Jag har därmed sagt, vad jag tänkte säga örn det
valutapolitiska program, som bankoutskottet här sökt att formulera.

Det finns emellertid en annan sida av saken, som jag i korthet skulle vilja

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.

(Forts.)

Nr 42.

20

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.

(Forts.)

få lov att beröra. Det är visserligen så, att på denna punkt står jag tillsammans
med halva utskottet icke som reservant utan som representant för majoriteten,
men det finnes en mycket stark minoritet, som uttalat sitt klander mot
riksbanken, och eftersom den saken skall diskuteras även på denna första
punkt, skall jag be att få säga några ord därom. Kritiken mot riksbanken på
denna punkt bygger på att man menar, att riksbanken tidigare under år 1931
skulle vidtagit sådana åtgärder, att Sverige icke hade kommit i det läget, att
det behövde övergiva guldmyntfoten. När jag ger kritiken denna formulering,
vet jag, att man strax kommer att göra en invändning däremot från annat
håll och säga, att när man kritiserar riksbanken för att den icke upplagt ett
stort valutalån på våren eller försommaren 1931, så gör man det icke därför,
att man menar, att med dess hjälp guldmyntfoten skulle kunnat hållas eller
att den bort hållas, utan man kritiserar riksbanken därför, att man menar, att
ett sådant stort statslån ändå skulle varit önskvärt, att det skulle, som det
heter, på olika sätt stärkt det svenska näringslivets ställning. Ja, jag hoppas,
att vi under den följande debatten får litet närmare upplysning örn hur reservanterna
tänkt sig, att ett sådant stort valutalån skulle kunnat upptagas och
ograverat bevaras, till dess att vi hade lämnat guldmyntfoten, för att sedan
kunna göra gagn inom vårt land.

Men innan jag säger något därom, skall jag erinra örn vad som står i utskottsbetänkandet
och som ytterligare understrukits av fullmäktige själva i
den avgivna förklaringen, nämligen att det är säkerligen beroende på att man
har svårt att sätta sig in i läget, sådant det var på våren 1931 eller försommaren
1931, när man nu med sådan bestämdhet uttalar sig mot, vad riksbanken i
detta fall har underlåtit. Man får nog säga, att den som läser denna reservation
utan att veta, vilka som stå bakom den, utan att känna till dessa personer,
han får nog ett intryck av att det är en förvånande kunskap örn, hur man
bort handla vid tidigare tillfällen och vilka följderna skulle blivit av detta
handlande, som i denna reservation tagit sig uttryck. Efter vad jag har sagt
om effekten av en ränteförändring, så förstår var och en, att jag icke kan med
någon så stor vördnad betrakta sådana uttryck, som när här står, att när vi
lämnade guldmyntfoten, hade riksbankens diskonto bort omedelbart fixeras till
6V2 eller minst 6 procent. Alltså, på en halv procent när kan man uttala sig,
örn vilket diskonto, som borde ha satts vid den tiden, och att ett så högt diskonto
som till 8 procent sannolikt icke behövt tillgripas, därest räntehöjningen
den 21 september blivit riktigt avvägd. Det tjänar ingenting till att uttala
några personliga omdömen örn den övermänskliga kunskapen i fråga om verkningarna
av denna 1/2 procents ränteförhöjning på prisnivån i det ögonblick,
vi stodo på vippen att lämna guldmyntfoten. Sådana uttalanden endast förklara,
jag vill icke säga någon extra ordinär hög grad av sakkunskap, utan
en extra ordinär hög grad av dåligt minne. Men frågan här, vad riksbanken
skulle gjort i fråga örn valutalånet, hänger uppenbarligen mycket nära samman
med frågan, hur man allmänt i vårt land på våren 1931 såg det allmänna
ekonomiska läget.

Utskottet har ju erinrat örn att ännu sent på sommaren 1931 var det ytterst
svårt att tänka sig här i vårt land, att England skulle övergiva guldmyntfoten.
Även på håll där man satt händelsernas brännpunkt mycket närmare och där
man hade större möjligheter att bedöma Englands läge, där hade man tydligen
haft samma uppfattning. Jag vet icke, om kammarens ledamöter i allmänhet
har reda på, att i England hade under ett års tid suttit en stor kungl, kommitté,
som behandlat frågan om Englands penningväsen. Den brukar kallas Mac
Millankommittén. Denna kommitté, som hade den högsta sakkunskapen på
finansväsendets och den ekonomiska vetenskapens område inom sig, avgav tidigare
på sommaren, jag tror det var i juni 1931, ett utlåtande örn den engel -

Lördagen den 7 maj f. m.

21

Nr 42.

ska penningpolitiken, oell den fann sig då föranlåten att endast på en enda
sida avvisa de krav, som från vissa håll rests, att England skulle övergiva
guldmyntfoten som en utväg ur svårigheterna. Den avvisade det som något,
som var med Englands allmänna ställning oförenligt och som man icke behövde
uppehålla sig vid. Man diskuterade icke ett ögonblick, att England skulle
bli tvunget att övergiva guldmyntfoten. Så främmande föreföll för denna
Englands sakkunnigkommitté på sommaren 1931 den tanken, medan här sju
ledamöter av bankoutskottet funnit alldeles klart, att vi här i Sverige skulle
garderat oss mot en sådan eventualitet. Jag understryker detta, därför att
jag tror, att precis samma föreställning örn sin egen överlägsna förmåga att
bedöma det ekonomiska läget, som tagit sig uppenbart orimliga uttryck i
denna fråga, sedan går igen, när det gäller frågan örn kreditgivningen. Jag
vet mycket väl, att reservanterna skrivit med en viss försiktighet, därför att
de icke varit blinda för att en kritik skulle komma mot dem. De ha därför
icke velat uttala sig örn, huruvida detta stora lån skulle upptagits för att
skydda vårt land1, när det komme till en kris i fråga örn guldmyntfoten, utan
de ha i stället uttryckt sig på ett oklart sätt örn de fördelar, vi skulle haft av
ett sådant stort utlandslån.

Jag vill fråga alla närvarande medlemmar i denna kammare: är det någon,
som tror, örn vi på sommaren 1931 fått ett utlandslån på vare sig 100 eller
200 eller 300 miljoner kronor, att när vi kommit fram till veckan 21—27 september,
det här skulle höjts någon röst för att nu skulle Sverige omedelbart
lämna guldmyntfoten och bevara dessa tillgångar på 100 eller 200 eller 300
miljoner kronor utländska valutor? Kunna vi icke vara övertygade örn att
hela den svenska självkänslan vänt sig däremot och att man sagt, att guldmyntfoten
är landets stadgade mynt. Yad man än tänkt på vissa håll hade
man icke vågat komma fram med förslag att lämna guldmyntfoten, så länge
vi hade detta utländska valutainnehav, som kunde användas för att stödja
guldmyntfoten. Örn riksbanken varit så förtänksam, som reservanterna mena,
att den bort vara, hade följden blivit densamma som i England. Den engelska
riksbanken var så förtänksam, eller rättare den var icke så förtänksam, ty den
tog icke upp något utlandslån förrän långt senare, men dels hade den en annan
ställning, ty fastän lånevägen till viss grad var stängd, lånade den upp 80
miljoner pund, d. v. s. omkring 1 % miljard kronor, som den fick betala ut,
innan guldmyntfoten måste släppas. Den kritik som då riktades mot Englands
bank var den: varför kastar man ut 80 miljoner pund eller 172 miljard
kronor, när man ändå måste taga det steg, som man velat undvika?

Jag får säga, att hur obehagligt det än kan vara att sitta i bankofullmäktige
med den våldsamma kritik, som nu riktats från två stora banker mot
deras förvaltning, så skulle jag föredraga att sitta där under nuvarande förhållanden,
än örn jag varit med örn att belasta landet med ett så kolossalt
belopp som 200 eller 300 miljoner kronor, som skulle strukit med, när ändå
guldmyntfoten måste släppas. Kammaren kan vara övertygad om, att den
kritik, som då kommit, icke blivit mildare än den som nu riktats mot riksbanken
från detta håll. Men örn dessa högermän och bondeförbundare, som
äro så kära i denna stora utlandskredit, varit så förtänksamma, att de satt in
bland bankofullmäktige kloka människor i stället för dem, som nu sitta där,
örn de haft tillgång här i kammaren på högermän och bondeförbundare med
förmåga att blicka in i framtiden, och de tagit upp tillräckligt stora lån för
att hålla guldmyntfoten, vad hade följden blivit? Jag förmodar, att herr
Olsson i Kullenbergstorp kommer upp och talar här någon gång efter mig,
och det skall bli mycket intressant att höra, vad han i det läget skulle ha sagt
i fråga örn guldmyntfoten. Jag vet, att herr Lindman, som är intresserad av
exportindustrien, skulle kunna svara på samma fråga, huru det ställt sig i

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forte.)

Nr 42. 22

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

ett land som Sverige, om vi haft möjlighet att hålla guldmyntfoten, d. v. s.
örn vi skulle haft vår gamla kronkurs och det engelska pundet gått ned till
12 kronor. Det hade varit den ena eventualiteten, som inträtt, örn bankofullmäktige
hade varit så förtänksamma, som man här önskat att de varit. Jag
får säga, att den situationen kanske hade varit den värsta, ty då hade vi stått
i det läget, att vi icke på grund av penningpolitikens nödläge, på grund av
att vi icke kunnat få något lån i utlandet, lämnat guldmyntfoten, utan vi
skulle lämnat den med den motiveringen, att vi icke kunde tillåta, att vår
export blev för uselt betald, därför att kronan hade för högt värde. Det är
det andra alternativet, och som engelsmännen säga, där hade vi stått mellan
djävulen och djupa havet.

Nu kanske man säger, att det är oriktigt att föra en sådan argumentering,
ty här sitta vi för att bedöma läget sådant det var, och vi få icke taga hänsyn
till vad vi veta om det som sedan inträffat, utan vi skola bedöma bankofullmäktiges
åtgärder efter deras egna förutsättningar. Vi måste tänka på att de
icke visste något örn riskerna utan därför handlade, som de gjort. Då säger
jag, att det är alldeles riktigt. Men örn denna regel tillämpas fullt ut genom
hela denna kritik mot bankofullmäktiges sätt att sköta sitt uppdrag, så att
man försöker glömma, vad som sedan skett och ställer sig strängt på den
ståndpunkten att bedöma allt från dess egna förutsättningar och den gamla
tidpunktens förutsättningar, så tror jag. att det är icke så säkert, att man på
de håll, där man vill komma åt riksbanksfullmäktige, kunnat fälla så kategoriska
omdömen, som man nu gjort.

Under detta yttrande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Hamrin: Herr talman!

Då jag under gårdagens kväll och på förnatten utformade det anförande, som
jag här kommer att hålla, följer självfallet därav, att åtskilligt av det, som
jag ämnar säga, redan förut blivit sagt, och att frågan således i stort sett
redan blivit belyst från samma utgångspunkter, som jag här lägger på densamma.

Vid anmälan i statsrådet den 27 september 1931 av bankofullmäktiges framställning
örn övergivande av guldmyntfoten anförde jag bland annat: »Örn

Sverige alltså för närvarande måste lösgöra sitt penningväsende från förbindelsen
med guldet, bör detta, oaktat ofrånkomliga olägenheter, medföra den
fördelen, att det långa och förödande prisfallet i världen icke skall behöva i
samma utsträckning som hittills göra sitt inflytande gällande i form av ökad
arbetslöshet och i övrigt till skada för Sveriges näringsliv. Penningpolitiken
synes nämligen nu böra inriktas på att med till buds stående medel bevara den
svenska kronans inhemska köpkraft.»

I finansplanen i årets statsverksproposition har jag vidare utvecklat detta
program för valutapolitiken sålunda: »De gångna månadernas utveckling

har givit stöd åt uppfattningen, att fluktuationerna i kronans värde på den
inhemska marknaden, i första hand dess köpkraft i konsumenternas händer,
skola kunna hållas inom trånga gränser. Att i anslutning till det mål, som i
september uppställdes, söka vidmakthålla nämnda köpkraft, synes mig alltjämt
böra utgöra en riktlinje för våra strävanden. Detta utesluter givetvis
icke vissa justeringar av priserna i sjmnerhet i partihandeln.»

I sitt uttalande rörande penningpolitiken diskuterar bankoutskottet de tre
alternativa vägar, som äro tänkbara: för det första återgång till guldmyntfot,
för det andra anknytning av kronan vid det engelska pundet, för det tredje
att uppnå eller upprätthålla en viss prisnivå inom landet. Av dessa tre vägar

Lördagen den 7 maj f. m.

23 Nr 42.

väljer utskottet dea sistnämnda. Men detta sista alternativ är — fastän bankoutskottet
föredrar att icke säga ut det — i sak den väg, som regeringen valde,
när regeringen den 27 september 1931 angav målet för Sveriges politik i fråga
örn den fria pappersvaluta, vi ela fingo.

Vid den första utformningen av programmet för denna politik var det helt
naturligt, att man formulerade detta i främsta rummet med tanke på att undanröja
farhågor för inflation. Med erfarenheterna från vissa främmande
länder under den förra krisen måste man befara, att allmänheten, när Sverige
under i övrigt så brydsamma tider som de nuvarande övergav guldmyntfoten,
skulle kunna komma att gripas av oro inför det steg, som man tog. Man hade
att räkna med att den svenska kronan skulle komma att i betydande grad
sjunka i värde i förhållande till de utländska guldvalutorna. I den då föreliggande
situationen framstod det i första hand såsom angeläget, att från regeringens
sida klart utsädes, att avsikten icke var att låta kronans fall i utlandsnoteringama
följas av en motsvarande försämring av vår valutas inhemska
köpkraft. Man behöver blott friska upp sitt minne genom att taga del
av tidningarnas uttalanden under dagarna närmast efter den 27 september för
att det skall stå klart för var och en, att, såsom förhållandena då tedde sig, det
i främsta rummet gällde att hindra uppkomsten av en allmännare oro, som, örn
den en gång på allvar vänn insteg hos allmänheten, ju kunde få de mest oberäkneliga
följder. Det mål, som då uppställdes, har också förverkligats. Någon
inflation »i detta begrepps vedertagna betydelse» —• såsom bankoutskottet
uttrycker det — har som bekant icke kommit till stånd.

Bankoutskottet har nu, delvis i anslutning till de riktlinjer i valutafrågan,
som framlades i bank of ullmäktiges skrivelse den 11 februari i år och som
iuflöto i Kungl. Maj:ts proposition nr 98, framhållit, att hinder bör lika kraftigt
resas mot en fortsatt deflation som mot en ursprungligen befarad inflation.
Det är tydligt, att detta, såsom utskottet för övrigt självt synes erkänna,
står i god överensstämmelse med grundtanken i den hittills förda valutapolitiken.
Att man ingalunda var blind för olägenheterna av en deflation, utan
tvärtom ansåg en sådan böra såvitt möjligt undvikas, framgår klart och tydligt
av mitt uttalande den 27 september, då jag där betonade, att guldmyntfotens
övergivande komme att medföra den fördelen, att det långa och förödande
prisfallet i världen icke skulle behöva i samma utsträckning som dittills
göra sitt inflytande gällande i vårt land. Den sålunda avsedda förmånen
har också vunnits. Medan prisnivån, såsom här i dag förut framhållits,
i guldländerna alltjämt undergått en betydande förskjutning nedåt med alla
de konsekvenser, ett dylikt prisfall medför för den produktiva verksamheten,
har det tidigare prisfallet i vårt land, såsom framgår av de av bankoutskottet
återgivna indexsiffrorna, i stor utsträckning avstannat. Medan partipriserna
i Sverige enligt kommerskollegii partiprisindex under år 1931 folio från 115
i januari till 107 i september, var partiprisindex för mars innevarande år 109.
En föreställning örn det fortsatta prisfallet i guldländerna får man av följande
siffror, vilka jag hämtar ur »International Läbour Review». Under det att
levnadskostnadsindex under tredje kvartalet i vårt land var 158 och sedan dess
sjunkit med en enhet, har detsamma t. ex. i Tyskland sjunkit med 12 enheter
och i Belgien med 15. Örn jag endast tar livsmedelsindex, har detta sjunkit
''sedan september förra året i Tyskland med 11 enheter och i Belgien med 22
enheter. Örn jag ser på ett speciellt jordbruksbetonat land, Canada, har livsmedelsindex
sjunkit från 74 i september förra året till 67 i februari detta år.
I England ha under den sista tiden, trots alla åtgärder, som vidtagits, priserna
i partihandeln åter börjat falla. Dessa jämförelser visa, att man i vårt land
i stor utsträckning varit skyddad mot den deflation, som i guldländerna fortfarande
kännetecknar prisutvecklingen.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 24

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

I mitt uttalande i valutafrågan i finansplanen framhöll jag, att det mål för
penningpolitiken, som i september uppställdes, icke utesluter, att vissa justeringar
av priserna komma till stånd, i synnerhet i partihandeln.

_ Bankoutskottet har nu uttalat sig för en politik, som leder till en återhämtning
av priserna ■— och härmed torde utskottet avse i första hand partiprisnivån
— under förutsättning att denna återhämtning icke tankes gå tillbaka
till en alltför avlägset liggande prisnivå.

Ej heller i detta fall kan jag finna någon motsättning mellan vad bankoutskottet
anfört och de uttalanden, jag tidigare gjort. Så har också saken uppfattats
hl. a. av en känd nationalekonom, professor Ohlin, som i en tidningsartikel
förklarat, att ett försök att konstruera fram en motsättning mellan
bankoutskottets utlåtande, riksbanksledningens skrivelse och finansministerns
programförklaring är dömt att misslyckas.

Av vad jag anfört framgår, att jag icke finner anledning att göra någon
gensaga mot det uttalande, som bankoutskott enhälligt gjort på denna punkt.
I den mån emellertid detta utskottets uttalande är avsett att innebära ett nytt
program, som i sak avviker från det tidigare angivna och som skulle vara
ägnat att leda till en snabb höjning av prisnivån, måste jag till utskottet rikta
den frågan, med vilka medel en sådan omedelbar eller närliggande prisförhöjning
skulle kunna åstadkommas. Jag utgår naturligtvis ifrån att det icke
kan ha varit bankoutskottets avsikt, att detta mål skulle ernås genom sådana
konstgrepp, som att riksbankens sedelpressar anlitas för finansiering av statsutgifter
för nya allmänna arbeten, dyrtidstilläggens höjande eller täckandet
av underskott i budgeten. Yad vill t. ex. herr Lindman göra, när han särskilt
framhåller behovet av att minska importen eller att beträffande vissa varor
hindra densamma i största möjliga utsträckning. Den närmaste följden av en
sådan åtgärd skulle, såvitt jag förstår, bli den, att kronan naturligtvis skulle
stiga gentemot de utländska valutorna och framför allt i förhållande till
pundet. En sådan följd av vidtagna restriktioner i stor utsträckning skulle
givetvis ögonblickligen i hög grad inverka på våra lantmannanäringar beträffande
deras export av smör och fläsk etc.

Någon svarar måhända härpå, att den under sista delen av förra året av de
enskilda affärsbankerna inledda restriktiva utlåningspolitiken bör uppmjukas.
Denna utgick emellertid ifrån det svenska produktiva arbetets uppehållande
men däremot stor återhållsamhet beträffande ansökningar örn spekulativ belåning
av aktier och andra värdepapper och finansiering av avbetalningsaffärer.
Och en av de ledande synpunkterna vid prövning av kreditansökningarna
var, att kredit i görligaste mån ej borde beviljas, som skulle vara ägnad att
möjliggöra varuimport, vilken icke kunde anses vara för vårt land oundgänglig.
överenskommelsen avsåg också stor begränsning av nya krediter till utländska
firmor o. s. v. Finns det något att ändra i dessa restriktioner i stort
sett? För övrigt torde alla penninginrättningar för närvarande iakttaga försiktighet,
när det gäller en utvidgad lånerörelse.

I samband med valutapolitiken uppstår också frågan om den hittills förda
räntepolitiken i vårt land. Man har framhållit, att de höga räntorna ha åstadkommit
stor skada för näringslivet, framför allt för jordbruket. Jag har redan
tillkännagivit i riksdagen, att jag och flera regeringsledamöter med mig uttalade
den 27 september förra året, när höjningen av diskontot till 8 procent ägde
rum, våra allvarliga betänkligheter mot en diskontohöjning till en så hög nivå,
vilken ej ansåges påkallad av de förhållanden, som kunde väntas inträda efter
riksbankens befrielse från skyldigheten att inlösa sedlarna med guld. Ordalydelsen
är hämtad ur en skriftlig bekräftelse från riksbanksledningen härå.

Det finnes emellertid anledning erinra örn några saker beträffande räntepolitiken
i vårt land. Yi ha, som bekant, irenne institutioner, som påverka

Lördagen den 7 maj f. m. 25

utlåningsräntorna. För det första riksbanken, för det andra postsparbanken
och för det tredje de enskilda sparbankerna. Riksbanksfullmäktige bestämma
diskontot, postsparbanksräntan bestämmes av Kungl. Maj :t på föredragning
av finansministern, och nied avseende på sparbanksräntorna finnes det ingen
myndighet eller organisation som har bestämmanderätten.

Det kan vara av ett visst intresse att erinra om riksbankens diskonto under
förfluten tid. Åren 1912, 1913 och 1914 -—- alltså före kriget — var medelräntan
resp. 4.8, 5V2 och 5.2 %. Från 1920 -— sålunda efter världskriget ■—-ha vi haft jämförelsevis högt diskonto. Sålunda var medeldiskontot 1920 i det
närmaste 7 %, 1921 62/2 °/°, för att sedan åren 1924 och 1925 stå mellan 5 och 6 %.
Först år 1926 var diskontot 4a/2 % och har hållit sig ungefär i det läget tills
år 1930, då medeldiskontot sjönk under 4 %, för att förra året åter höjas till
något litet över 4 %. På den sistnämnda låga siffran inverkar det synnerligen låga
diskontot under första delen av året.

Beträffande de enskilda sparbankernas inlåningsränta, vilken givetvis är
bestämmande för utlåningsräntan, har jag låtit göra en undersökning, beträffande
sparbankernas inlåningsräntor under detta år. Vid årsskiftet hade 232
sparbanker ett inlånat kapital av 1.8 miljarder kronor mot 5 %, 84 sparbanker

676,000 kronor mot 4x/2 % och 8 sparbanker 277,000 kronor mot ö1^ %■ Den 3
mars sänktes riksbankens diskonto till nuvarande 5 %. Den 15 april i år höllö
213 sparbanker en inlåningsränta av 4a/2 %. Dessa sparbanker disponerade då
över en insättarbehållning av nära 2 miljarder kronor. Så sent som i medio av
förra månaden betalade 96 sparbanker en inlåningsränta på 5 %, och endast
42 sparbanker med insättarmedel uppgående till något över 400,000 kronor
hade en inlåningsränta av 4 %, eller densamma som affärsbankernas depositionsränta.

Det är alldeles uppenbart, att dessa sparbanksräntor måste verka återhållande
med avseende på möjligheten att sänka utlåningsräntorna. Jag har också
fått mottaga framställningar utifrån landet att söka påverka sparbankerna
att sänka utlåningsräntorna. En av dessa framställningar åtföljdes av annonsurklipp,
av vilka framgick, att tvenne sparbanker på västkusten efter sista
diskontosänkningen betalade 5 % för insättarmedel, och samtidigt annonserade
den ena, att utlåningsräntan för lån mot säkerhet av inteckning i fastighet
under, halva taxeringsvärdet var 6 % och för lån mot annan säkerhet 6V2 %.
Den sistnämnda banken var en typisk landsortsbank.

Jag har också gjort en démarche för att åtminstone få någon utjämning. I
det syftet vände jag mig i mars månad till de ledande männen i sparbanksföreningen
och förklarade mig villig att medverka till att postsparbanken sänkte
sin inlåningsränta, som nu är 3.6 %. örn de enskilda sparbankerna ville sänka
räntan till 4 % i syfte att påverka utlåningsräntorna. Ett extra sparbanksmöte
var sammankallat men inhiberades av för mig okänd anledning.

Någon invänder naturligtvis, att det är affärsbankerna, som hålla för höga
utlåningsräntor. Jag skall ej göra något uttalande därom, så mycket mindre
som jag nog rent personligt ofta instämt i klagomålen härom. Emellertid har
jag haft min uppmärksamhet riktad på saken och låtit göra en undersökning
om huruvida det kan anses, att affärsbankerna allt för mycket gynna sina
egna aktieägare. Resultatet har blivit följande. Samtliga enskilda och aktiebanker
hade vid förra årets slut egna fonder, d. v. s. aktieägarnas kapital,
uppgående till 833 miljoner kronor. Nettobehållningen för förra årets verksamhet
uppgick till 47 miljoner kronor. Av denna vinst har utdelats eller
skall utdelas 33.7 miljoner kronor, vilket är c:a 70 % av den intjänta vinsten
och utgör omkring 4 % på aktieägarnas kapital.

En orsak till den stora marginalen mellan in- och utlåningsräntan anses allmänt
vara de dryga — allt för stora -— omkostnaderna, framför allt de höga

Nr 42.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 26

Lördagen den 7 maj £. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

lönerna för ledarna. Förvisso finnes det anledning till anmärkningar härutinnan.
Dessa löners inverkan på räntornas storlek torde dock överskattas.
Jag var vid ett tillfälle närvarande, när affärsbankernas stora räntemarginaler
diskuterades. En av cheferna för en av våra största affärsbanker sade då ungefär
följande. Låt oss antaga, att staten exproprierar banken. Det första
den då gör är, att alla tantiemer avskaffas och direktörerna förvandlas till låt
oss säga byråchefer och betalas därefter, men med ett par tusen kronors förhöjning,
avrundat till 15,000 kronor. Ingen i bankens tjänst får ha högre lön.
Om då besparingen användes för att sänka utlåningsräntan vad blir det för
resultat? Jo, en kund, som har ett lån för 100,000 kronor, får en minskning av
räntesatsen av 0.069 % eller 69 kronor per år.

Jag tillägger, det är också pengar, och jag vill ingalunda ha detta exempel
betraktat som ett försvar för de höga bankdirektörernas politik utan som ett
litet stycke ekonomisk upplysning.

Jag slutar detta mitt anförande med att uttala en förhoppning, att det måtte
visa sig vara möjligt att snart få en räntesänkning till stånd utefter hela linjen,
men alla som låna ut pengar skola vara med och bidraga till en sådan
lättnad för näringslivet.

Till min befattning med riksbankens ifrågavarande utlåning skall jag senare
återkomma.

Herr Leffler: Herr talman! Jag skall tillåta mig att vid denna punkt

uppehålla mig något vid den därvid fogade reservationen. Jag lyssnade med
stort intresse till herr Larssons i Stockholm redogörelse över de synpunkter,
som bankofullmäktige hade lagt på denna fråga, och jag fäste mig då även vid
att han som ett försvar för att fullmäktige underlåtit att i god tid förse riksbanken
med utländska valutor bl. a. åberopade, att man icke vid den tidpunkten
kunde förutse den förtroendekris, som sedan på sommaren skulle inträffa,
lika litet som man kunde förutse att England skulle lämna guldmyntfoten i
september månad, liksom man icke heller hade någon aning örn Kreugerkoncernens
ihålighet. Ja, herr Larsson, det är fullkomligt riktigt detta. Det
har icke fullmäktige kunnat förutse, det har ingen kunnat förutse, och ingen
har klandrat bankofullmäktige för att de icke kunnat förutse detta. Var
och när har en sådan kritik framförts, i varje fall från bankoutskottets reservanters
sida? Det förefaller mig, som örn detta försvar är relativt onödigt,
och jag kan icke i detta sammanhang underlåta att uttala min förvåning över
herr Wigforss’ anförande och hans beska kritik över reservationen i denna
punkt och den betydelse som han tilläde innehållet i densamma. Han gjorde
bl. a. gällande, att reservationen helt och hållet skulle gå ut på att kritisera
riksbanksfullmäktige, därför att dessa icke hade försett sig med utländska
valutor i god tid för att hava dem till hands vid den tidpunkt, då vi måste gå
ifrån guldmyntfoten. Jag frågar herr Wigforss, var står detta i reservationen?
Jag har i varje fall icke kunnat utläsa det ur densamma och har aldrig
själv haft någon tanke på att något sådant skulle kunna framföras som kritik
mot riksbanksfullmäktige.

Det är helt andra frågor, sorni föranlett vår kritik, och de frågorna voro
vid den tidpunkt kritiken avser av riksbanksfullmäktige och av vem som helst
i vårt land kända. Jag skall tillåta mig att ur deras berättelse av den 14 januari
1932 uppläsa följande: »Fullmäktige förbisågo ej de svårigheter, som

kunde uppstå för landets likviditet, örn de utländska kapitalplaceringarna i
Sverige skulle komma att hastigt dragas tillbaka.» Man hade alltså klart
för sig, att däri låg en viss fara, och faran visade sig också vara för handen.
Vidare hade man klart för sig, att vår handelsbalans månad för månad visade
tendens i en riktning, som var allt annat än önskvärd, och slutligen och kanske

Lördagen den 7 maj f. m.

27 Nr 42.

icke minst borde man vid den tidpunkten haft klart för sig, att Kreugerkoncernens
anspråk på utländska valutor var orimligt stort i förhållande till
våra svenska resurser. Jag vill bara erinra om, att man redan i februari månad
hade till dess förfogande ställt 32 miljoner kronor, och i maj månad var
man på det klara med, att ytterligare 74.7 miljoner kronor skulle tagas i anspråk.
Endast dessa omständigheter — vi kunna bara hålla oss till dessa —
voro av sådan avgörande betydelse för riksbanksfullmäktige, att man inom
denna krets borde hava kunnat tänka sig nödvändigheten av att i god tid förse
sig med utländska valutor för att möta enbart dessa krav.

Nu har man till sitt försvar bl. a. sagt, att ingen har anmärkt på att man
underlåtit detta. Det var först i slutet av augusti eller så där omkring man
läste en uppsats i Ekonomisk Tidskrift, som fäste uppmärksamhet på förhållandet,
och vid den tidpunkten först började riksbanksledningen göra undersökningar,
i vad mån man kunde skaffa sig denna kredit. Man har även
sagt, att dessa krav i den allmänna diskussionen icke framkommit förrän samtidigt
med riksbankens egna åtgöranden för att skaffa ett utländskt lån. Men
man har då icke observerat, att allmänna diskussionen ju icke haft någon aning
örn de transaktioner, som riksbanken inlåtit sig i med Kreugerkoncernen, ty
hade man haft reda på dem, hade säkerligen den allmänna diskussionen örn
detta lån redan på tidigare tidpunkt uppkommit.

Vi hava även från reservanternas sida påtalat den egendomliga åtgärd, som
bestod i att fullmäktige under några få dagar i november månad, den 18—21,
sökte fastlåsa kronan vid en pundkurs av kr. 18:15. Det var ju ganska självfallet
en åtgärd, som varit berömvärd i den mån man hade kunnat genomföra
densamma, men man förvånar sig över att fullmäktige gjorde detta djärva
försök, då man känner till att de blevo bestämt avrådda från sakkunnigt håll
att så göra. Men trots detta gick man in för denna operation, och resultatet
hava vi sett. Det blev också sådant som det blev, och det har givetvis icke
varit till någon fördel för riksbanken och dess anseende utåt.

Herr Wigforss var, som jag sade, ganska frän i sitt anförande, och jag har
mycket svårt att förstå, att han anlade den ton som han gjorde. Jag kan icke
gärna tro, att herr Wigforss har gjort det med klar insikt örn innebörden av
vad han yttrade, och jag vill icke gärna tro, att han gjorde det med full avsikt.
Men är det så, måste jag säga, att det är ett tillvägagångssätt, som
knappast är tilltalande. Herr Wigforss måste väl ändock veta, att en sådan
betydelse, sorni han lagt in i denna reservation, aldrig har inom utskottet på
något sätt uttalats, utan de synpunkter, som från vår sida framförts, äro de
jag nu här i korthet relaterat. Skall man försöka misstänkliggöra en politisk
motståndare, bör man försöka göra det på ett sätt, som verkar övertygande.

Det har även vid så många tillfällen under senare tider talats örn efterklokhet.
Jag har för min del haft en mycket stor respekt för att utsätta mig för
ett sådant omdöme, men det förefaller mig, som örn man i detta sammanhang
har givit ordet »efterklokhet» en allt för stor räckvidd. Skulle man verkligen
hava rättighet att så göra, vad skulle det då överhuvud taget kunna tjäna till
att komma med kritik? Då skulle kritik vara omöjliggjord, och då skulle
även en granskning från bankoutskottet av riksbanksledningens åtgöranden
vara tämligen onödig. Men så länge man har den uppfattning, som jag har, att
man har rättighet att komma med en kritik, så länge den håller sig inom sakliga
gränser och som man även kan visa ligger inom sakliga gränser, tror jag
mig med lugnt samvete kunna skriva under den reservation som den här framlagda.
Och då frågan för närvarande skall begränsas till denna punkt, herr
talman, så skall jag tillåta mig att yrka bifall till den motivering i denna
punkt, som denna reservation innehåller.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 28

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

riksbankens
styrdse och
förvaltning.
(Forte.)

Herr Kilbom: Herr laiman! Jag ber att till en början få säga ett par ord
om den formella behandlingsmetod, som man härvidlag har sökt att införa. Het.
synes mig, att den strider något för att icke säga helt mot den praxis, som råder
i riksdagen. Det brukar vara vanligt vid behandlingen av ärenden uppdelade
i flera punkter, att man under punkt 1 yttrar sig örn samtliga punkter,
så att säga har någon sorts inledande allmän debatt. Plötsligt skall man nu
i denna fråga inaugurera en annan metod. Jag finner detta vara oriktigt såväl
med hänsyn till sakens innebörd som också med hänsyn till den praxis, som
förut såvitt jag förstå-r har rått. Då det därtill synes mig vara omöjligt att
dela upp frågorna på det sätt, som man har tänkt sig, kan jag heller icke ur
dessa synpunkter underlåta att yttra mig örn hela betänkandet. Jag ledes därtill
icke minst av bankoutskottet självt. På sid. 31 säger nämligen utskottet,
att sagda kredit framstår »såsom en bidragande orsak till att vårt land i september
1931 nödgats frångå guldmyntfoten». Bankoutskottet anser således,
att orsaken till den penningkris vi nu hava var i stor utsträckning den kreditgivning,
som riksbanksledningen har inlåtit sig på, men som man nu emellertid
vill skjuta, i bakgrunden. Jag kan vidare, herr talman, icke fatta försöket
att på detta sätt dela upp frågorna annat än såsom havande politisk innebörd.
Under sådana förhållanden nödgas jag nog följa regeringens eller åtminstone
hans excellens herr statsministerns exempel. Det synes mig vara
som sagt ur alla synpunkter berättigat.

I remissdebatten tilläto vi oss att framföra den meningen, att riksbanken:?
penningpolitik, frångåendet av guldmyntfoten först en tiel efter det England
frångått densamma utan att. höra riksdagen, utan att riksdagen inkallats för
att få överlägga örn hithörande saker, trots grundlagens och banklagens bud,
var som att skära grundlagens anda i kanten. Jag fick en tillrättavisning av
statsministern för detta mitt påstående och en maning att i fortsättningen låta
bli grundlagstolkning. Jag måste säga, att då jag nu tittat på bankoutskottets
betänkande i denna fråga, så är jag nog ändock böjd att vidhålla mitt
yttrande den gången. Det synes mig som örn behandlingen av hela denna fråga
så långt ifrån överensstämmer med grundlagens anda (hans excellens själv
konstaterade nyss, på ett mycket skickligt sätt för övrigt, riksdagens rätt att
bestämma över riksbankens politik), att det är raka motsatsen, som kommit
till uttryck. Ser man exempelvis på den kreditgivning, sorn1 skett dels till
Kreugerkoncemen och dels till dess huvudbankförbindelse, så tror jag icke
man behöver mötas av beskyllningen för efterklokhet, om man säger, att den,
örn jag uttrycker mig lindrigt, nog ändock var litet underlig och vilade på
tämligen svaga grunder. Det är ju ändå icke var dag, som man på sätt som
härvidlag skett, exempelvis den 28 mars i fjol, lämnar en kredit för ett alldeles
speciellt ändamål på 20 miljoner kronor till en bank, på 1.7 miljoner kronor
till en annan bank. Denna kredit visar sig vara så riskfylld, att den måste
stå kvar mycket längre än beräknats, trots att de företag, som kommit i åtnjutande
av densamma, angivit mycket stora, icke bara tillgodohavanden utan
kemtanta tillgodohavanden, bank och kassa. Går man vidare fram till april
månad, är det rätt underligt att se, hurusom det behövs en kredit till dessa
företag på 74.7 miljoner kronor ungefär samtidigt med att de släppa ut styrelseberättelser,
vilkas balansräkningar, exempelvis för Tändsticksbolaget,
upptaga per 31/12 1930 innestående i bank samt kassabehållning 29, närmare
30 miljoner kronor och dessutom en vinst- och förlusträkning på 74, nära 75
miljoner kronor. Efter en utdelning av icke mindre än 27 miljoner kronor har
detta bolag kunnat överföra till 1931 års vinst- och förlusträkning närmare
48 miljoner kronor. Och går man till aktiebolaget Kreuger och Toll, finner
man i dess bokslut för 1930, alltså balansräkningen per S1/J2, »fordringar i räkning»
på 169 miljoner kronor, »andel i konsortialaffärer» 189 miljoner kronor

Lördagen den 7 maj f. m.

29 Nr 42.

— vilken, summa kunde tänkas stå ute — och »bank och kassa» 108 miljoner,
i runt tal 109 miljoner kronor. Och vänder man på bladet, och tittar efter under
skulder, så finner man en »vinst- och förlusträkning» på 211 miljoner
kronor.

Trots att dessa företag lämna dylika bokslut, som val i någon mån voro kända,
örn icke för bankofullmäktige, så i varje fall för företagens huvudbankförbin
delse — huru skötte den eljest sin kreditgivning? — så faller det icke
bankofullmäktige ett ögonblick in att ställa sig den frågan: huru hänger det
samman, att samtidigt med att man visar upp dessa hundramiljonersvinster
man kommer till riksbanken och begär kredit på 75 miljoner kronor? Jag
tycker verkligen, att man icke behöver bliva förebrådd för efterklokhet, örn
man säger, att med de anförda siffrorna för ögonen hade det verkligen funnits
anledning för bankofullmäktige att icke bara en gång utan många gånger redan
i början av föregående år säga sig: här måste vara något galet; vi kunna
icke lämna den kredit som ifrågasattes. Men som herrarna finna av bankoutskottets
betänkande, så avslogs på det stadiet i verkligheten ingalunda ansökan
örn kredit; och på det stadiet tillfrågade man ingalunda regeringen.
Ingen sorn1 helst tvekan syntes råda.

Jag vet icke, örn man i fjol mitt under riksdagen, då följaktligen bankoutskottet,
som uppbär riksdagens roll av arbetsgivare, var samlat, tillfrågade
bankoutskottet. Därom hava vi icke fått något som helst besked. Om riksbanksfullmäktige
icke gjort detta, kan det ju visserligen sägas, att det är något
underligt. Örn å andra sidan bankoutskottet tillfrågades, varför har man
då icke talat om det? Under alla förhållanden måste det uttryck, som utskottet
här använder, att den härvidlag gällde en stödkredit, som riksdagen ensam
hade att besluta över, på det bestämdaste understrykas och skärpas. Slutsatsen
blir i varje fall den: bankofullmäktige, med eller utan bankoutskottets stöd
bliva här de ansvariga. — Trots den tillfredsställelse, sorn; en av bankofullmäktige
här uttalat över att »alla papper lagts på bordet», fingo vi strax efteråt
ett minst lika auktoritativt intyg från hans excellens herr statsministerns
mun örn att alla papper icke lagts på bordet. Jag måste således också med
stöd därav konstatera, att man här förbigått riksdagen på ett sätt, som jag
vågar påstå till fullo rättfärdigar omdömet: grundlagens anda har, minst sagt,
skurits i kanten. Dock vill jag ge regeringen det erkännandet, att det i denna
fråga icke har gjorts av den utan av bankofullmäktige och, jag säger det
ännu en gång, måhända av bankoutskottet.

Här vill jag i förbigående, herr talman, fästa kammarens uppmärksamhet
på ett förhållande som omnämnes i bankoutskottets betänkande, och som jag
icke kan tänka mig kunna få passera under tystnad. Jag syftar på bankinspektörens
försäkran i slutet av juli, att Skandinaviska banken erhållit fullt
tillräcklig säkerhet från Kreugerkoneernen, och att Skandinaviska bankens
ställning var fullt betryggande. Naturligtvis, höll jag på att säga, avgav
bankinspektören en sådan försäkran. Nä,r har denne bankinspektör icke försäkrat,
att allting varit utmärkt? Är det någon av herrarna, som kan anföra
ett enda exempel därpå från de gångna tio åren? Jag kan icke göra det. Örn
jag icke minns galet, återkommer en dylik försäkran från bankinspektören,
som har tillfrågats, innan kredit lämnats, tvenne olika gånger i detta utskottsutlåtande.
(Tycka icke herrarna, inom parentes sagt, att vad som i detta sammanhang
passerat, jag höll på att säga trots herr bankinspektörens tvärsäkra
påståenden, borde motivera, att regeringen på ett annat sätt än hittills tog och
tittade på förhållandena inom bankinspektionen?)

Som motiv för den kredit, som det härvidlag är fråga örn, anföres det, att
Kreugerkoneernen, örn framställningen avslagits, icke skulle hava kunnat
fullgöra sina likvider till Tyskland. Och, tillägges det från bankofullmäk -

Ang.

riksbankens
styrelse och,
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 30

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

tige, »otvivelaktigt torde dock vara, att verkningarna av att likviden uteblivit
skulle hava blivit synnerligen ingripande, i första hand för Kreugerkoncernen
men även för svenskt bankväsen». På nästa sida finner man emellertid,
att vissa krediter till Kreugerkoneernen, som utlovats av utländska
banker och finansinstitut, utan vidare hade uteblivit utan de konsekvenser därav
för respektive länders banker och finansinstitut, som man ifrågasatte som följd
örn Kreugerkoneernen icke fullföljde sina utfästelser. Utländska banker kunde
underlåta att fullgöra åtagna kreditförpliktelser, men då det gällde svensk
kredit till utlandet med riksbankens mellankommande, måste den under alla
förhållanden fullgöras. Tycka icke herrarna, som det vederbör, att det hade varit
anledning också för Sverige att visa lika stor försiktighet, bestämdhet och
omtanke örn det egna intresset, som de utländska bankerna visade i fråga om
sina intressen?

Så långt emellertid beviljandet av kredit på 74.7 miljoner kronor. Jag
fäster ännu en gång uppmärksamheten vid att detta skedde under det riksdagen
var samlad. Alla de herrar, som gentemot mig och mina partivänner
mycket ofta försäkra sig slå vakt örn riksdagens anseende utåt, bland valmännen,
alla de, som försöka upprätthålla skenet av att ingalunda smussla

med företeelserna, tycka de icke, att de hava anledning att taga sig en stunds
eftertanke beträffande huru de i denna fråga hava övervakat riksdagens auktoritet?
Och tycka icke alldeles speciellt de herrar, som utge sig för att
vara de allra renaste vakthållama om parlamentarismen och demokratien, för
att icke säga något annat — jag tänker på herr Per Albin Hansson, som

icke så sällan stiger upp och slår sig för sitt bröst i detta och andra av seenden

— tycker han icke, att det finns anledning på denna punkt att tänka
efter: Huru har han bidragit till genomförandet av en parlamentarisk ordning,
till demokratiens tillämpning?

Gå vi vidare, komma vi fram till oktober med krediten på 40 miljoner kronor
med Skandinaviska bankens borgen för hälften och Bolidenaktierna som ytterligare
säkerhet. Jag förstår hans excellens herr statsministern, då han redan i
debattens början tog ordet för att klara upp regeringens medverkan i denna och
senare kreditgivning. De herrar, som här i korridorerna sprungit omkring och
lagt pannorna i djupa veck och förklarat, att »bankofullmäktige tvingades av
regeringen att bevilja denna kredit», lia där fått svar trots att det icke var så
många, som trodde på detta påstående. Jag tror icke heller, att de socialdemokratiska
tidningar, som ute i landet i välförstådd ävlan att avlasta ansvaret
från sina partikamraters skuldror, hava förklarat regeringens stora ansvar,
samtidigt som de förtegat de sinas i denna fråga, jag tror icke heller, att de
blivit så värst mycket trodda, i varje fall icke hos dem, som veta, att konstitutionellt
äro riksbanksfullmäktige och inga andra ansvariga för denna kreditgivning.
Politiskt äro de socialdemokratiska ledamöterna i bankofullmäktige
ansvariga till 200 % för denna kreditgivning. Ty man skall icke glömma
bort, att örn de borgerliga kunna säga, att de stå på det kapitalistiska samhällets
grund, så utge sig ju dessa socialdemokrater för att sträva efter att
avskaffa hela den kapitalistiska ordningen. Huru rimmar en dylik påstådd
uppfattning, mina herrar, nied er kreditgivning för upprätthållande av en av
denna kapitalistiska ordnings farligaste utväxter? Ja, naturligtvis kommer
man nu som vanligt att svara: ja, men det är ju de stackars arbetarna vi tänkte
på, deras arbetsmöjligheter för framtiden, och de fattiga insättarna på sparkasseräkning
o. s. v. Icke hava vi socialdemokrater tänkt på något annat. Inom
parentes hava vi i dagens tidningar fått ett lysande exempel på, huru herrarnas
kreditgivning till kapitalistiska företag verkar för arbetarna, i det korta
meddelandet från textilfabriken nere i västra Sverige, som, trots att dess bankförbindelse
nyligen fick över 200 miljoner kronor i stöd av riksdagen, avskedar

Lördagen den 7 maj f. m.

31 Nr 42.

en stor del av sina arbetare. Herrarna Engö också svar. i meddelandet för några
dagar sedan, att Tändsticksbolaget, vilket också lär hava denna bank som huvudbankförbindelse,
som erhöll riksdagens stora kredit, nu inskränker arbetet
till tre dagar i veckan, sedan krediten erhölls. Resultatet av herrarnas vakthållning
omkring de stackars »arbetarnas» intressen är således redan nu synnerligen
lysande, och jag är rädd för att det kommer att bli ännu mera lysande.

Emellertid är det, som sagt, uppenbart, att konstitutionellt ha bankofullmäktige
det fulla ansvaret för ifrågavarande kreditgivning, detta naturligtvis utan
att förneka att regeringen Ekman också är ansvarig. Hade herr Ekman lytt
den röst, som viskade i hans öra ett ögonblick, att han skulle utnyttja regeringens
konstitutionella ställning, d. v. s. icke gått till bankofullmäktige, så skulle
regeringens ställning, därom är jag övertygad, varit vida starkare. Då hade
man icke ens kunnat göra ett försök från de herrar, som nu vilja avlasta ansvaret
från egna axlar, att sätta regeringen ensam i skottgluggen.

Den fjärde punkten i denna kreditgivning är den, om vilken det säges både
från bankoutskottet och från hans excellens, att avsikten med den —- jag antar,
att det icke skett någon minskning i summan av denna utestående kredit,

11,062,000 kronor •— var att förhindra en betalningsinställelse från Tändsticksbolaget
sida. Ja, huru länge lyckades man med denna sin strävan? Det var
ju i april i år, som man önskade detta. Som herrarna minnas, så kom det något
annat. Nu är ju i varje fall betalningsinställelsen där, även örn tills vidare
under andra former.

I detta sammanhang måste man också erinra örn, att först vid denna senare
kredit började man tänka på en ordentlig undersökning av de företag, som
skulle ha kredit. Det gick sålunda i realiteten ett helt år utan att man vidtog
någon egentlig åtgärd för att undersöka kreditvärdigheten hos dem. Detta i
trots av att vederbörande flera gånger var framme och begärde kredit. Därför
ställer jag till den det vederbör ■— kanske till herr Sköld, som ju är riksbanksfullmäktig
•— den frågan: är det praxis i riksbanksledningen, att först sedan
en, som söker kredit, har varit framme tre gånger med begäran om sådan, och
först sedan vederbörande erhållit kredit på 130 ä 140 miljoner kr., börjar man
tänka på att undersöka, örn han är värdig kredit? Ät det icke på det sättet
i exempelvis en privatbank eller hos vem som helst, som lämnar ut pengar som
lån, att första gången en lånesökande anmäler sig vederbörandes kreditvärdighet
undersökes? Vad är det för en underlig förvaltningsmetod, som råder inom
riksbanken, då, såsom framgår av utskottets handlingar, en lånesökande kunnat
erhålla stora krediter tre gånger å råd utan att man vidtagit någon undersökning
örn kreditvärdigheten? Det har tidigare anförts, huru en massa små
låntagare, som begär kredit hos riksbanken för några hundra eller något tusental
kronor, ögonblickligen bli föremål för den noggrannaste undersökning. Som
herrarna kanske veta, är det t. o. m. så, att även borgensmännens kreditvärdighet
undersökes. Den som icke kan förete intyg från Överståthållarämbetet här
i Stockholm örn att han betalt sin skatt godkännes icke. som borgensman; lånet
avslås enbart på den grund. Och för det andra gäller visst, att örn icke var och
en av de borgensmän, lånsökanden i riksbanken uppger, kan svara för den sökta
lånesumman, så erhålles lånet icke. Ställ detta å ena sidan och å andra sidan
bankledningens behandling av hela det kreditärende, alla de kreditoperationer,
vi här behandla. Nu förstår jag ju mycket väl, att en del socialdemokrater sitta
och tycka, att det är löjligt att göra en dylik jämförelse. Jag tror emellertid,
att den är talande för de metoder, som användas i riksbanken, den »likhet inför
lagen», sorn också i denna institution härskar, även sedan herrar socialdemokrater,
herr Hanssons partivänner, fått något att säga till om inom densamma.

1 fråga om konsekvenserna av kreditgivningen till Kreugerkoncernen kan jag
icke underlåta att anföra ett par satser, som utskottet har på sidan 31 i sitt ut -

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 32

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

låtande. Utskottet säger: »Det borde hava beaktats, att riksbankens ifrågavarande
kreditgivning måste medföra en kännbar minskning i vårt lands likvida
kapitaltillgångar och därigenom vara ägnad att till förfång för legitim svensk
företagsamhet föranleda en högre räntenivå, än som eljest behövde ifrågakomma,
samt en avsevärd inskräkning av kreditmöjligheterna för produktionen
inom landet». »I själva verket har också efter utskottets uppfattning den här
avsedda kreditgivningen utgjort en väsentlig anledning till de kreditrestriktioner
och de höga räntesatser, som under senaste halvåret måst upprätthållas.»
Det skulle vara roligt att veta, varför den socialdemokratiska delen av bankoutskottet
icke vill godkänna riktigheten av dessa påståenden? Måhända få vi
förklaringen till det sedan i debatten. Det tillägges emellertid i utskottsbetänkande!,
som jag förut i början citerade, att »sagda kredit framstår såsom en bidragande
orsak till att vårt land i september 1931 nödgades frångå guldmyntfoten».
Krediten lämnades, tillägges det, trots att Kreugerkoncernen redan vid
detta tillfälle — d. v. s. vid tiden för 74-miljonerskrediten — »saknat möjligheter
att utomlands uppbringa de belopp, som erfordrades vid ifrågavarande betalning».
Jag tycker, att icke minst denna sista punkt borde varit ägnad att
ställa bankledningen inför frågan: Huru kan det vara möjligt, att man icke
erhåller kredit i utlandet? Kan omständigheterna som orsakat detta motivera,
att också vi vägra kredit? Uppenbarligen har man alls icke tänkt på den saken.

På sidan 32 anför utskottet vidare: »Bindandet av så avsevärda belopp i dylika
mindre likvida tillgångar måste •— även örn det, såsom uppenbarligen avsetts,
skedde för en kortare tid — självfallet vara ägnat att försvaga riksbankens
ställning och därmed även försvåra den valutavårdande verksamhet, som är dess
viktigaste ändamål såsom centralbank. Den uppgift, som riksbanken i förevarande
fall — med avsteg från likviditetskravet — påtagit sig, torde i själva
verket närmast överensstämma med vad som ankommer på en stödinstitution
av den karaktär, vilken representeras exempelvis av aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922.»

I detta avsnitt av bankoutskottets betänkande finnas slutligen tvenne ord örn
en sak, som jag misstänker eljest skulle passerat oanmärkt förbi, nämligen
sättet att föredraga sådana här kreditansökningar i riksbanken. Det gäller den
berömda metoden av »föredragning under hand» t. o. m. av ärenden, innebärande
många miljoner kronors kredit. Där säger bankoutskottet: »Slutligen har
utskottet ansett sig böra framhålla det önskvärda i att riksbanksledningens behandling
av kreditärenden av den viktiga beskaffenhet, varom här är fråga,
sker vid fullmäktigesammanträden samt att besluten därvid antecknas i fullmäktiges
protokoll i stället för att, såsom i detta fall i viss utsträckning ägt
rum, föredragning verkställes under hand.»

_ Jag ställde tidigare den frågan, örn man icke tycker det varit rimligt, örn
riksdagen, då den nu i varje fall var samlad, hade fått del av de behov, som
här anmäldes. Jag medger, att det var en något naiv fråga, då man här ser,
huru icke ens bankofullmäktige hade kallats till överläggning på ett regelrätt
sammanträde örn här ifrågavarande kreditfrågor, utan de ha »avgjorts under
hand».. För mitt vidkommande måste jag säga, herr talman, att det synes, som
örn dylikt icke är av den karaktär, att det får slätas över. Det är av karaktär
att i dubbel omfattning böra ställas under strålkastarbelysning. Ty vad
bli konsekvenserna, örn ett dylikt förfaringssätt i fortsättningen skall upprepas,
örn sådant kan passera utan regelrätt invändning från riksdagens sida?
Tro herrarna verkligen, att i en privat och kapitalistisk bank liknande metoder
komma till användning? Herr Hansson, som ju ibland spelar någon sorts
moralens väktare — fast han ju då borde titta sig själv och sitt parti i spegeln
— han har särskilt anledning att begrunda detta. Tror han verkligen, att
genom tolererande av sådana här metoder parlamentarism och demokrati kom -

Lördagen den 1 maj f. m.

33 Nr 42.

mer i sadant anseende bland landets befolkning'', att lian samlar majoriteten
där omkring?

. Högern Ilar försökt att spela rollen av alldeles särskilt fri från sådana här
historie^ Men jag skulle vilja ställa den frågan till kammarens ledamöter:
är det någon, som tror, att, örn herr Lindman hade suttit som statsminister
i en högerregering, denna regering skulle handlat annorlunda, än vad herr Ekman
gjort? Till herr Ekmans favör får jag säga, att för mitt vidkommande
tvivlar jag på detta. Högern skulle icke gjort annorlunda. Jag tror nog, att
den som deltagit i det politiska livet några år under olika sorters regeringar,
den har anledning att säga till högern och herr Lindman: Mina herrar, då
man själv —.icke i sådana här situationer bokstavligen, men i andra, där
åtminstone principiellt samma överträdande av konstitutionella bestämmelser
har skett — sett, huru högern handlat, då har man icke mycken respekt till
övers för dess försök att framställa högern som så mycket bättre än andra.

Går jag så över, herr talman, till att säga några ord örn övergivandet av
guldmyntfoten, så måste jag konstatera, att då bankoutskottet på denna punkt
icke haft någon anmärkning, kan jag för mitt vidkommande icke dela en dylik
uppfattning. Det är ju dock obestridligt, att bankoutskottet på sidan 16 konstaterar:
»I den mån ett frångående av guldmyntfoten i England kunde befaras,
måste det möjligen anses ofrånkomligt, att ställningen även för den
svenska valutan skulle bliva svår.» Detta sitt uttalande har bankofullmäktige
tydligen icke velat dra slutsatsen av. Huru var nu läget, då bankofullmäktige
— och denna gång helt med regeringens stöd — förklarade, att guldmyntfoten
skulle upprätthållas, trots att England hade frångått densamma.
Övervägande delen av Sveriges export avslöts tidigare i pund. Pund var sålunda
för Sverige den mest utslagsgivande utländska valutan. Pundet var
— och är! — världsmyntet före alla andra. Frångåendet av guldmyntfoten
ifråga örn pundet borde ju sålunda, såvitt jag kan bedöma, ha sagt bankofullmäktige
— som det efteråt sagts av bankoutskottet — att här stå vi inför
en påfrestning, som vi icke kunna klara upp, detta desto mer, som det ju på
det stadium, då bankofullmäktige med regeringens stöd utfärdade förklaring
örn vidmakthållande av guldmyntfoten, var i verkligheten klart, att några
utländska valutalån icke skulle kunna erhållas. Ty förhandlingarna, som
fördes, hade ju börjat redan tidigare, och jag kan väl inte tänka mig annat, än
att riksbankens ledning och regeringen fått något underhandsmeddelande örn
huru utsikterna stodo. Redan av anförda skäl hade det således varit anledning
för riksbanksledningen, att omedelbart som England frångick guldmyntfoten
vidtaga samma åtgärder här. Därtill kommer ju, att bankkraschen i
Österrike hade skett 3 månader tidigare — eller över 2 månader tidigare i alla
händelser — att kraschen för det tyska bankväsendet hade passerat, att de
tyska bankerna hade erhållit moratorium, att med andra ord alla de faktorer
hade inträffat, som man borde kunnat beräkna skulle ställa den svenska centralbankens
fasthållande vid guldet inför en påfrestning, som bleve den övermäktig.

Kostnaderna för denna riksbanksledningens och regeringens politik har jag
tillåtit mig beröra något redan i remissdebatten. Det är här nog att erinra
örn vad som delvis framgår av bankoutskottets betänkande: att den utländska
valutareserven i riksbanken sjönk ner till ett minimum ■—- icke på åratal har
den varit så liten — och att dessa valutor, inköptes under det att kronan stod
i pari, d. v. s. i hundra. Nu få dessa valutor köpas tillbaka för en krona som
står — för att använda den sista uppgiften — i 69 öre. Vilka är det, som få
betala detta? Jag skulle tro, att det är det arbetande folket, som får betala
historien, örn icke det är anledning att behöva få fram en anmärkning, då

Andra kammarens protokoll 1932. Nr h2. 3

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 34

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

förstår jag icke vacl bankofullmäktige skall lia rätt att göra, innan de drabbas
av en dylik.

Slutligen två ord om penningpolitiken. Jag kail icke komma ifrån, att det
synes mig, som om här enbart finnes en nyansskillnad mellan högern å ena
sidan och socialdemokraterna och de folkfrisinnade — inklusive regeringen —
å den andra.

På sidan 18 i utskottsbetänkandet anges att våra penningsträvand.en _ »icke
torde böra inriktas på att uppnå en mera väsentlig (!) höjning av prisnivån».
Den föreslagna penningpolitiken »innebär självfallet icke, att priserna i september
1931 eller under de därefter förflutna månaderna_ behöva tillmätas någon
särskild grad av okränkbarliet». Med hänvisning till att »avsikten icke
varit eller är att motverka varje stegring av prisnivån» och efter det a,tt man
sagt, att »då utlandsvalutorna stigit i värde och därmed priserna på importvarorna
stegrats, anföres att »detta tydligen i och för sig mäste vara ägnat att
verka höjande på den svenska prisnivån». Vidare anföres: »Men även^priserna
på egentliga hemmamarknadsvaror böra uppenbarligen kunna tillåtas att
stiga, för såvitt detta icke mera kännbart (?) påverkar levnadskostnaderna.»
Jag undrar just, huru det skall vara möjligt att^ genomföra en dylik politik.
Jag har icke fått någon som helst förklaring därpå. A ena sidan stiga importvarorna,
och det har genomförts förhöjda tullar och acciser. Vidare skall den
svenska prisnivån tillåtas stiga. Men efter allt detta säger manmen någon
inflation — man tillägger »i vedertagen mening» — skall ändå icke komma
Etti» ske.

Då jag lyssnade till herr Wigforss väntade jag, att han skulle förklara, huru
detta å ena sidan skulle ske, men å andra sidan icke medföra självklara följder.
Jag fick icke något svar på den frågan. Men i tidningen »Socialdemokraten»
har herr Wigforss skrivit en artikel, där han snuddar vid problemet,
och där han ungefär säger, att »erfarenheten visar, att levnadskostnaderna i
minut icke behöva att stiga, därför att partipriserna stiga». Vilken erfarenhet?
Såvitt man tittar efter på riksbankens konsumtionsprisindex, sa talar
den erfarenhet, som där är koncentrerad, ett rakt motsatt språk, mot vad herr
Wigforss gör gällande. Det prisindexet visar nämligen en förhöjning av’ 1.1 %,
vilket enbart till 0.66 % har åstadkommits av de förhöjda tullarna och acciserna.
Det andra, det har sålunda kommit av andra skäl. Därtill är då att märka,
att örn vi för dagen icke kunna notera ännu starkare stegring i levnadskostnaderna,
så sammanhänger det väl måhända med vissa andra omständigheter,
som jag för mitt vidkommande tillåter mig betvivla komma att vara mer än
två, kanske tre, fyra månader till. Med andra ordinär vi komma fram till hösten,
då lia vi alldeles visst en prisstegring, även ifråga om egentliga levnadskostnadsvaror,
en inflation av ett starkare mått, än vad som för närvarande kan
utläsas. Vilka äro då de, som få betala hela denna historia? Alltjämt ar det
också de arbetande massorna.

Som sagt skiljer sig högern enbart däri, att den vill ytterligare kraftigt markera
prisstegring. Den vill påskynda denna. Redan ha avsevärda lönereduktioner
skett — formellt på 6—8 % — för huvudparten av de svenska industriarbetarna,
I realiteten — tack vare sänkning av ackordspnsema — har dock
en reduktion skett för stora grupper med 20 % och därutöver, enligt vad arbetarna
med avlöningskuvert och avlöningsaskar i handen redan rapportera m
till sina fackföreningsexpeditioner. Vidare innebär arbetslösheten som rader
också den en mycket kraftig lönereduktion, en reduktion, av de arbetande massornas
hela levnadsläge. Den »hjälp», som nu lämnas till de arbetslösa, skall
ju till på köpet inskränkas, eller rättare sagt, man skall skärpa villkoren tor
att komma i åtnjutande av densamma. För det tredje bär man, som nämnt,
tullar och acciser, och för det fjärde lär väl också de direkta skatterna även

Lördagen den 7 maj f. m.

35 Nr 42.

fran statens sida komma att höjas -— att de komma att höjas från en rad kommuners
sida är väl fullkomligt obestridligt. Så kommer slutligen genom, den
politik, som man nu under lull enighet slår in på, att medföra ytterligare
prisstegring, vilket allt sammanlagt medför en sänkning av de arbetande
massornas'' levnadsstandard. Förhållandet motiverar en varning till dem av
dubbel styrka att organisera sig, att stärka sina organisationer för att kunna
slå tillbaka dessa från flera punkter riktade attacker.

.Tåg måste slutligen,_ herr talman, säga, att då man till på köpet icke vill
bidraga, i varje fall icke i handling — deklarationerna, spela icke så stor
roll — till den sänkning av räntorna, som från många håll kräves, och som
även ur arbetarklassens synpunkt har ett alldeles bestämt intresse, så visar
det hela tendensen i den nuvarande politiken, för vilken samtliga bär i kammaren
äro medansvariga, utom vårt eget parti — detta både genom vad de
tidigare gjort och genom vad de i samband med denna historia lia låtit komma
sig till del. Jag förstår så innerligt väl. att herrarna här enbart ha ett förläget
skratt att försöka komma ifrån ansvaret med. Det är ju nämligen så,
att örn man är försvarare av det samhällssystem, som icke kail medföra annat
än de konsekvenser, vi vid denna riksdag upprepade gånger i skilda frågor
stått inför, då kan man icke prestera andra argument än — förlägna leenden.

Hela den kris, som nu rasar över världen, och som är huvudorsaken till
krisen i Sverige, den bottnar i ett samhällssystem, som är dömt, men som herrarna
göra allt möjligt för att lappa på. Men vi intaga en motsatt ställning
till detsamma och säga, att den enda framkomliga vägen det är att störta
kapitalismen och bygga en socialistisk samhällsordning, planhushållning i stället
för anarki.

Herr Carleson: Jag ber, herr talman, om överseende, att även jag kommer
att yttra mig örn både första och andra punkterna i utskottets utlåtande. Det
finnes så mycket större anledning till detta, som både första delen av punkt 1)
och punkt 2) innehålla anmärkningar, som äro med varandra inte så litet
besläktade.

Det är ju självfallet, att man efteråt skall kunna med fog göra en kritik
gällande emot åtskilliga åtgöranden ifrån bankofullmäktiges sida under nu
ifrågavarande tidsperiod. Men man går då i varje fall ut ifrån eller måste
utgå ifrån ett läge vid utvecklingens slutpunkt. Går man återigen och synar
frågorna med mera hänsyn till de förhallanden, som gällde, när åtgörandena
gjordes, får man ju en något annorlunda syn på saken. Örn man sålunda
exempelvis skulle tala örn krediterna under vintern och våren år 1931 till
Kreugerkoncernen, får man ju säga, att bankofullmäktige ändå äro ursäktade,
att de icke insågo, att det förelåg förfalskade balansräkningar, att de vidare
icke kunde förutse, att man snart därefter skulle möta den ofta omtalade
bankkraschen i. Österrike och det därpå följande i visst avseende misslyckade
Hoovermoratoriet. Detta liksom åtskilligt annat av de anmärkningar, som
gjorts, förefaller mig falla tillbaka just på sådana förhållanden, som jag omnämnt.
Och då jag för min del biträder ett enhälligt utskotts mening örn att
ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige, så kommer jag att för min del följa
utskottsförslaget i första delen av första punkten men beträffande andra punkten
reservanternas förslag.

Man skulle emellertid vid sidan av den här saken kunna säga, att det är
med ett icke så litet beklagande, som man finner, att en fråga, som berör
statens största penningvårdande institut, har blivit så politiskt betonad, som
bär är fallet. Jag vill naturligtvis icke bestrida, att var och en bär sakliga
synpunkter, men man kan ju näppeligen frånse, att partierna, här delat upp
sig i sådana, som ställa sig skyddande gentemot bankofullmäktige, och så -

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42.

36

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

dana, som komma med starkare anmärkningar. Därför skulle jag vilja ifrågasätta,
huruvida man icke borde få den tankeställare, att det vore lyckligare,
om man vid sidan av en dechargebeviljande eller dechargevägrande riksdag
hade en organisation, som såvitt möjligt enbart från ekonomiska och finansiella
synpunkter finge taga upp frågan om de åtgöranden, som riksbanksfullmäktige
vidtagit under föregående år. En sådan institution skulle lia möjlighet
uttala en mera objektiv mening örn riksbankens ledning och sålunda
med större auktoritet i förevarande fall på en eller annan punkt, eventuellt
kunnat finna det hava varit lämpligare följa en annan väg än den, som i verkligheten
följts.

Jag har härmed för min del berört första delen av punkt 1) och punkt 2).
På dessa två ställen i utskottets yttrande finns det skilda meningar, men beträffande
punkt 1) sista delen är utskottet enhälligt. Det gäller fullmäktiges
riktlinjer för valutapolitiken. Utskottet för sin del har där allenast _ velat
komma med en del utläggningar och kanske på sätt och vis kompletteringar,
men, ehuru de äro delvis rätt så dunkla — och det av skäl, som herr Wigforss
framhållit —- så går tydligen utskottets pressning av fullmäktiges direktiv
ut på att fullmäktige alltför mycket sökt att undvika faran av inflation men
däremot kanske något förbisett den fara, som kan ligga i prisnivåns sänkning.
Jag tror för min del emellertid, att i detta fall utskottets mening i
stort sett sammanfaller med fullmäktiges; men om härvidlag någon tvekan
uppstått kan väl detta bero icke så litet på — som också framhållits under
debatten — den prisindexkurva, som återfinnes på sista sidan i utskottets betänkande.
Det är riksbankens prisindex för konsumtionsvaror. Den är uppbyggd
omedelbart efter det vi lämnade guldmyntfoten, för att riksbanken med
ledning av densamma skulle kunna fullgöra det värv, som den åtagit sig, nämligen
att, med vissa modifikationer, i möjligaste mån skydda den inhemska
prisnivån. Man ser av denna prisindex, att från september 1931 har kurvan
praktiskt taget icke stigit något. Men vi ha här allenast en generalindex. Riksbanken
meddelar ett tal, som betyder ett genomsnitt för en mångfald växlingar
utav en mångfald varor. Det skulle måhända undanröja en del missförstånd
och i övrigt vara upplysande, örn man finge se, varpå detta generalindex bygger,
att sålunda få veta, vilka varor det är, som gå till mätning och på vad
sätt priset växlar på dessa varor.

Jag nämnde nyss, att för min del trodde jag, att den formella skillnaden
mellan utskottets program och fullmäktiges program bottnade något däri. att
fullmäktige togo sikte på faran av inflation, och jag skall be att få nämna
någonting därom. Vid en lågkonjunktur är ju som regel det betecknande, att
det pågår en prissänkning. Då lågkonjunkturen sedermera bytes i en högkonjunktur,
följer som regel en prisstegring. För att från lågkonjunkturen komma
över i förbättrade konjunkturer tvingas industrier och andra näringar till en
anpassning, som — det torde väl säga sig självt — måste ske bland annat i
form av en nedpressning av produktionskostnaderna. I produktionskostnaderna
måste naturligtvis också inkluderas arbetslönerna. Arbetslönerna visa ju därvidlag
en viss eftersläpning, ty då den allmänna prisnivån faller, sänkas
icke arbetslönerna i samma tempo. Å andra sidan: när prisnivån går upp, stiga
icke arbetslönerna i samma tempo. När Sverige lämnade guldmyntfoten, stodo
vi inför underhandlingar i lönefrågor inom mycket stora fack. Det var flera
hundratusentals arbetare, som tillhörde de förbund, vilkas avtal utgingo vid
sista årsskiftet eller under första månaden eller månaderna på detta år. Då
kom naturligtvis upp från vissa håll den frågan: borde man icke genom en
viss inflation underlätta den reglering av lönerna, som man ansåg mäste
följa med den sjunkande prisnivån? För dem. som ansågo, att den vägen inte
var lämplig — dit hörde jag, och dit hörde nog de flesta — var det naturligt -

Lördagen den 7 maj f. m.

37

Nr 42.

vis angeläget, att redan från början betona, att här fick icke ske någon inflation
i sådant syftemål. Även detta torde hava legat bakom fullmäktiges mening
örn upprätthållande av den inhemska prisnivån.

För min del vill jag säga, att jag alltjämt är av den meningen, att det
vore betänkligt, om man med användande av valutaskruven eller med användande
av inflationsåtgärder sökte att hindra den naturliga anpassning, som
även beträffande produktionskostnaderna måste äga rum vid en nedåtgående
konjunktur.

Herr talman, härmed har jag slutat.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr Svedman: Herr talman! Jag tillhör icke dem, som äro särskilt inställda
på att söka efter fel hos sina medmänniskor, och har därför alltid varit
synnerligen försiktig, då det gällt att döma efteråt. Jag har gjort den iakttagelsen,
att de, som söka stärka sin självkänsla i efterklokhetens mer eller
mindre tvärsäkra domar, ofta äro de, som i den aktuella situationen stå mest
tomhänta och ha minst att giva av råd och anvisningar. Denna min mentalitet
förklarar, varför jag icke vågat följa mina partikamrater i deras fordran beträffande
bankofullmäktiges valutapolitik under fjolåret. Örn riksbanksledningen
hade tillfrågat mig i slutet av april i fjol: anser ni, att vi nu skola
taga upp ett valutalån? så hade jag svarat: det anser jag icke skäl till i en
tid, då bankerna ha gott örn pengar och diskontot står i tre procent. Och hade
riksbanksledningen frågat mig den 21 september i fjol: anser ni, att vi nu
skola höja räntan till 6 eller 6^2 procent — vi själva anse, att det är nog med
5 procent ■—- hade jag icke vågat sätta min auktoritet som ledning för riksbankens
diskontopolitik den gången.

Jag har funnit stöd för denna min uppfattning av ingen mindre än den,
som kanske är vårt lands främste expert på den internationella penningmarknaden
nämligen professor Bertil Ohlin, som i sina kommentarer till bankoutskottets
utlåtande skriver på detta sätt: »Reservanterna anse, att fullmäk tige

redan i april bort inse nödvändigheten av att upptaga ett stort utländskt
lån. Det är omöjligt att dela denna uppfattning. Det var först under juli
som de korta utländska krediterna i större utsträckning hemkallades, och dessförinnan
fanns ingen anledning till farhågor för landets internationella likviditet.
Vidare är det ovisst, om då påbörjade underhandlingar om utländska lån
skulle ha lett till positivt resultat.»

Ohållbar förefaller även reservanternas uppfattning att fullmäktiges underlåtenhet
att tillgripa en i och för sig välmotiverad diskontoförhöjning, när England
övergav guldmyntfoten den 21 september, skulle vara »en bidragande orsak
till att näringslivet under tiden efter guldmyntfotens övergivande nödgats
bära onödigt tunga bördor». Diskontots höjd den sista veckan före guldmyntfotens
övergivande spelade säkert ingen nämnvärd roll för den våldsamma
kapitalflykten. Det är då svårt att se hur ett högre diskonto denna vecka
skulle kunnat gynnsamt påverka läget efter övergången till pappersmyntfot.
Jag befann mig ett ögonblick i den situationen, att jag stod ensam på ett bankpapper,
och det väger ju icke mycket, och tyvärr gör mitt namn icke något
undantag från denna allmänna regel, men sedermera har jag kommit i talrikt
men förnämt sällskap och jag har tillhört utskottsmajoriteten i denna punkt.
Det betyder, att även jag har rätt att sätta upp en förvånad uppsyn beträffande
ett och annat i fråga om den valutapolitik, bankoutskottet förde under fjolåret,
och icke minst gäller detta det höga diskontot av 8 procent, som tillgreps
i samband med guldmyntfotens övergivande. Detta diskonto, som ju i prak -

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42.

38

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

tiken vad växelräntor beträffar var 9.5 ä 10 procent, tillgreps givetvis för att
skydda kronans inre köpkraft,. för att förhindra en höjning av prisnivån och
för att förhindra inflation. Även örn jag delar de inångas stora förvåning
över detta, är jag dock icke beredd till någon anmärkning närmast därför, att
det är icke bankofullmäktige, som bestämma riktlinjerna för vår penningpolitik
utan de bestämmas av statsmakterna, och när bankofullmäktige ha fått ett
visst program att fullfölja, är det svårt att säga, hur man inom ramen av detta
program skall i detalj gå till väga. ''Nu säger riksbanksledningen, att vi lyckades
i vårt syfte med vårt höga diskonto; det veta vi, det är ett faktum, det kunna
vi hänvisa till, men vi veta icke, örn vi lyckats, därest vi tagit ett lägre
diskonto. Ja, på den punkten kan man ju icke göra några invändningar, ty
i detta fall får man lita på en uppfattning som är mer eller mindre individuell,
beroende på vars och ens kynne och läggning. När jag således tvekat att vara
med om den reservation, som här föreligger, så har jag, herr talman, icke ett
ögonblick tvekat, då det gällt att följa mina partikamrater beträffande Kreukerkreditema.
Jag skall icke gå in på frågan nu, men jag vill bara göra den
bestämda jämförelsen, att kritiken här drabbar på två olika punkter. Då det
gäller Kreugerkrediterna är det en omdömesfråga. Då har det gällt för riksbanksledningen
att bilda sig ett omdöme och på grund av detta omdöme vidtaga
sina åtgärder, och då har den haft i föreliggande situation befintliga företeelser
att bedöma. Men då det gällt valutapolitiken har det varit fråga om
brist på förutseende och framsynthet. I det senare fallet får jag säga, att
man måste se på förhållandet med helt andra och mildare ögon än i det förra;
åtminstone ser jag saken på det sättet.

Men jag skall icke förlänga debatten, det kommer många efter mig, och jag
vill bara göra den här lilla deklarationen för min egen personliga del. Jag
uttalar därmed icke något omdöme örn andras uppfattning i samma sak. Det
väsentliga i bankoutskottets betänkande är dess positiva del. Det är programmet
för den framtida penningpolitiken. Den har framgått som resultat av en
redlig strävan hos alla partier till samverkan och samförstånd.

Jag uttalar den livliga förhoppningen, herr talman, att detta program, när
det har överförts på verklighetens mark, kommer att visa sig innebära en lättnad
för vårt näringsliv och en örn än i början svag stimulans till en ökning av
vår produktion.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då föredragning tycks önskas
endast på första, punkten i utskottets utlåtande, skall jag givetvis i allo
rätta mig därefter och icke alls ge mig in på det, som berör andra punkten eller
mer eller mindre direkt därmed har sammanhang.

Vad jag anser vara av ojämförligt största betydelsen beträffande den första
punkten äro de uttalanden örn den penningpolitik, som enligt bankoutskottet
bör bedrivas ifrån riksbankens sida under den närmaste tiden. Det är klart,
att man får begränsa tiden här så mycket som möjligt så att jag endast håller
mig till den punkten, då den verkligen kan bliva av betj''delse, men det som allt
annat beror naturligtvis på hur man handskas med det och hur man tyder det.
Ty det är klart, att, när så pass mångå skola hålla i en penna och skriva, blir
det givetvis icke det där skarpa distinkta, som det kan bliva, örn en person
skriver det och hans egen mening går som en röd tråd genom utlåtandet.

Efter att ha genomläst utlåtandet så grundligt jag har kunnat, kan jag ändå
inte förstå något annat, än att utskottets yttrande i avsevärd mån bryter mot
den stenhårda principen: Kronans inre köpkraft skall upprätthållas. Eljest
hade det knappast varit någon anledning för utskottet att skriva så utförligt,
ty då hade det kunnat ske på en enda rad, där man kunnat sagt, att man godkände
denna sats. Punkt och slut.

Lördagen den 7 maj f. m.

39

Nr 42.

Jag har själv i årets remissdebatt tämligen ingående varit inne på detta
spörsmål, och jag skall inte upprepa, vad jag då yttrade. Men då ränteskruven
ju alltid ansetts vara en faktor för att hålla varuvärdet nere, opponerade jag
mig mot detta. Jag tror inte, att det är lyckligt att gå på den linjen, örn vi
skola genomleva krisen inom rimlig tid, och jag pekade på, att vid 1880-talets
kris lät man räntan gå djupt ned. Det gjordes inga konstverk för att hålla den
uppe, och med de åtgärder, som för övrigt vidtogos, kunde man genomlida krisen
utan alltför svåra följder. Det starkaste, som yttras i utskottets utlåtande,
är, såvitt jag kan förstå, önskan örn en så låg ränteställning som möjligt, och
jag tror, att en låg räntefot är till gagn för landet och produktionen och framförallt
för möjligheten att kunna reda sig ur krisen. Detta kail jag naturligtvis
inte ha det allra minsta emot, utan det tvärt örn stärker den uppfattning,
som jag hade redan i januari, när vi uttalade oss i denna fråga.

Nu har ju riksbanksledningen inte precis gått så fort fram på denna linje
och sänkt räntan. Jag känner inte till, vilka innersta förhållanden, som kunnat
stå hindrande i vägen, men det är väl, förmodar jag, några tillfälligt störande
ekonomiska moment, som utgjort hinder för räntesänkning. Det är givetvis
svårt för en utomstående att bilda sig ett fast omdöme härom, men klart är, att
det bör på det allra hårdaste tryckas på, att räntan inte en enda dag bör hållas
högre här i landet än vad som är absolut nödvändigt, örn vi skola ha något hopp
örn att komma till bättre förhållanden.

Jag har vidare läst de mycket försiktiga uttalandena i utskottets utlåtande
örn att man vill ha en liten stegring av varuprisen, men man vill inte ha inflation.
Detta tror jag alla vilja skriva under. Inflation har man ju fått en särskild
spökrädsla för genom förhållandena i Tyskland, när marken föll ned till
intet. Eljest är det väl svårt att skilja på, när inflation verkligen inträder eller
det blott är en liten stegring i varuvärdet, när vi lämnat guldmyntfoten. Det
är ju guldmyntfotens frångående, som är huvudorsaken till, att man i detta avseende
är så sträng. När en varustegring, som går över hela det samlade varufältet,
inträffar, är det väl en inflation, även om den är ytterst liten.. Jag kan
inte förstå det på annat sätt. Men jag är inte förskräckt för varuprisens stegring,
och jag tror, att det är enda möjligheten, örn inte allt för stora sammanstötningar
och ohållbara situationer skola uppstå inom samhället. Åtskilligt
tyder ju på, att det är vissa punkter, där det tycks vara absolut omöjligt att tillnärmelsevis
komma så lågt som dit man skurit ned det på andra punkter, och
kan detta rättas till lättare genom att de allt för djupt nedtryckta ekonomiska
punkterna få höjas en liten smula, skall det väl gå lättare att få en liten utjämning
av det hela.

Men när jag genomläst detta, finner jag på sidan 18 denna passus: Men även
priserna på egentliga hemmamarknadsvaror böra uppenbarligen kunna tillåtas
att stiga, försåvitt detta icke mera kännbart påverkar levnadskostnaderna.
Ja, där finns det där obestämda »mera kännbart». Hur mycket är det? Det
är ett mycket tänjbart begrepp. Den ene anser, att en fördyring med fem procent
är mycket kännbar. Den andre säger, att det är rakt ingenting. 2.) eller
30 procent kan man anse vara något att komma med. När man valt ordet levnadskostnader,
är ju detta ett vidare begrepp än örn man blott talat örn kostnaderna
för livsmedel, och örn vi då taga t. ex. Stockholm, är ju den mest avgörande
posten i levnadskostnaderna hyrorna. Inte tror jag, att det kommer
att inverka det allra minsta på hyrorna, varken vad bankoutskottet skrivit eller
vad riksdagen beslutar eller vad riksbanken vidtager för åtgärder, och det
finns nog åtskilligt annat, som det heller inte kommer att inverka på. Det
synes vara stabilt och alldeles orörligt. Därför far jag viii plocka bort detta
ar ordet levnadskostnader, och då kommer jag till ordet livsmedel naturligtvis.
Prisen på livsmedel få inte stiga så att dc mera kännbart påverka levnads -

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.

(Forte.)

Nr 42. 40

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

kostnaderna. Varför skall egentligen inte detta få ske. när nian medgiver,
att det får äga rum beträffande andra produktionsgrenar? Visserligen erkänner
jag. att örn inte detta ord stått, hade jag inte igenkänt herr Wigforss. På
det ordet känner jag igen honom från våra gamla bataljer. Även nu, när man
står så enhällig och vill slå ett slag för att komma till bättre förhållanden, får
detta ske endast på det villkoret, att livsmedelsprisen skola hållas orubbade vid
samma låga nivå, och då en del av livsmedlen importeras, vilket ju alltid sker,
kommer^man till det resultatet, att det är den delen av produktionen, som skall
hållas så pass nere, att den inte mera kännbart påverkar kostnaderna för konsumenterna.

Jag tycker verkligen, att när herrarna försöka göra någonting gemensamt,
behövde ni inte särskilt peka ut dessa producenter framför de övriga, utan alla
kunde fått lida samma lott och byte, den ene som den andre. Jag vill visst
inte, att de, som producera livsmedel, d. v. s. jordbrukarna, skola sättas särskilt
under något paraply, och att bara de skola ha en effektiv prisförhöjning,
örn en sådan skulle uppstå, men jag förstår inte, varför andra skola lia det, då
man nämner, att det inte får beröra vissa produktionsgrenar. Det är just ett
utslag av den gamla vanliga historien. Den är ju inte ny, den har gällt i vårt
land ända sedan 1865, då man införde den tidens tulltaxa. Då skulle den ledande
principen vara, att råvaror och livsmedel skulle vara tullfria, men förädlade
varor skulle beläggas med tull, och detta kom indirekt att verka så, att
jordbruket kom på sidan av den övriga produktionen.

Nu kail man ställa den frågan till mig, huru jag ställer mig till utlåtandets
avfattning på denna punkt — ja, det är ett ställe till, men detta är det mest
markanta.__ Jag får verkligen säga, att jag tror, att herrarna tillämpa den här
saken ändå, ty även om man skulle avslå detta uttalande av utskottet blir det
nog i alla fall tillämpat beträffande livsmedlen. Det är därför tydligt och
klart, att när man, såsom utskottet här gjort, ger ett visst underkännande av
den politik, som jag inte alls kan godkänna, nämligen att ändamålet är, att kronans
inre köpkraft skall upprätthållas, nödgas jag gå med på detta i alla fall
och tro, att de, som verkligen skola sköta om saken, inte bli allt för hårdhjärtade
mot de stackars livsmedelsproducenterna, örn till äventyrs varuprisnivån
skulle höjas med ett par procent även för dem. Att naturligtvis de, som handhava
denna sak, själva^bättre tillgodose sig på det område, där de äro intresserade,
det kan jag förstå. Men ställningen är sådan, att vi komma inte ur detta
usla ekonomiska läge sådant det är utan att det måste bli någon, som sätter en
smula fläkt på det hela. Det är jag övertygad örn och det är därför, som jag,
trots att jag inte riktigt tycker örn motiveringen på ett par ställen, förklarar
min anslutning till denna del av utskottets utlåtande. Jag får trösta mig med,
att gagnar det inte, så kan det åtminstone inte skada, ty sämre än den riktning,
som man slagit in på från september och nära nog till nu, kan det inte gärna
bil. Det är därför, som jag inte anser det vara någon vidare stor risk att yrka
bifall till utskottets yttrande på denna punkt.

Herr Andersson i Håsjön: Herr talman! Liksom den föregående ärade

talaren skall jag uteslutande uppehålla mig vid den nu föredragna punkten.
Jag kan instämma med honom i det omdöme, som han gav örn utskottets utlåtande
i denna del, att det kännetecknas av en viss oklarhet, särskilt i vad
angår den positiva delen, den del, som har avseende på de framtida riktlinjerna
för penningpolitiken. Jag tror, man kan säga, att såväl utskottets utlåtande
som reservationen äro betydligt klarare, när det gäller den negativa
delen eller den del, som åsyftar kritik av bankofullmäktiges åtgärder i det
förflutna. Man kan heller inte säga, att den positiva delen av utskottets utlåtande
har vunnit i klarhet genom de yttranden, som bär ha hållits idag. Sär -

Lördagen den 7 maj f. m.

41 Nr 42.

skilt föreföll det, som om herr Wigforss var angelägen att sudda ut en del av
det^ gynnsamma intryck, som utskottets positiva uttalande rörande penningpolitiken
har gjort.

Jag har emellertid närmast begärt ordet för att påtala en del uttalanden,
som göras i reservationen, uttalanden, som i alldeles särskilt hög grad präglas
av oklarhet men som äro av den betydelse, att det vore synnerligen önskvärt,
örn de, som stå bakom reservationen, något klarare än vad här skett kunde giva
uttryck åt vad meningen egentligen varit. Jag fäster mig särskilt vid ett
yttrande på sidan 37, som förut berörts idag och som lyder på följande sätt:
»Uppenbart är emellertid att, därest fullmäktige vid tidpunkt, som förut angivits,
säkrat från dåvarande utgångspunkter erforderlig utländsk trasseringskredit,
detta överhuvud taget skulle hava medfört gynnsamma återverkningar
i skilda hänseenden på vårt lands ekonomiska ställning.»

Det finns emellertid inte på något sätt antytt i reservationen, vilka gynnsamma
återverkningar en sådan åtgärd skulle haft, och det är ingen, som här
i diskussionen ens antydningsvis meddelat, på vad sätt detta skulle skett. Örn
man får fatta uttalandet efter ordalydelsen och i det sammanhang det står,
måste väl reservanterna närmast ha syftat till att genom att upptaga ett valutalån
eller, för att följa reservanternas terminologi, skaffa oss en trassering.
skredit, förhållandena skulle ha ställt sig avsevärt annorlunda, och följaktligen
föres ju tanken närmast på den omständigheten, att vi då skulle kunnat
uppehålla guldmyntfoten åtminstone en längre tid än vad som skedde.
Men i likhet med herr Wigforss måste man ställa den frågan, vilka gynnsamma
verkningar en sådan omständighet skulle haft på vårt näringsliv under de
förhållanden, som då voro rådande och som sedermera ha inträffat. Såvitt
jag kan förstå, skulle förhållandena för vårt näringsliv och alldeles särskilt
för jordbruket ha blivit betydligt sämre, därest vi bringats att uppehålla
guldmyntfoten längre än som skett, sedan England, Danmark och Finland
lämnat guldpariteten. Vår export av såväl lantmannaprodukter som trävaror
skulle blivit så gott som omintetgjord av de länder, som konkurrera med
oss på den engelska marknaden. Såväl beträffande livsmedel som trävaruprodukter
skulle sålunda våra konkurrenter ha fått ett utomordentligt starkt
försteg, som det sedermera sannolikt inte blivit så lätt att återhämta.

Det är därför med synnerligen stor förvåning, som man finner, att även
det parti, som speciellt säger sig representera jordbrukets intressen, har ställt
sig bakom detta uttalande, och jag efterlyser ånyo, vilka gynnsamma återverkningar
för jordbruket, som skulle blivit följden, därest vi genom en trasseringskredit
kunnat uppehålla guldpariteten längre än som skedde.

Beträffande denna trasseringskredit är det omständigheter, som inte varit
observerade, i varje fall inte påtalade här i debatten, och som jag därför med
några ord skall beröra. Den ena är den, huru en sådan extra ordinär åtgärd
från Sveriges sida skulle ha uppfattats i det dåvarande läget. Skulle det inte
ovillkorligen lett till de reflexionerna utomlands, att läget i Sverige var
mycket sämre än det eljest tedde sig? Man skulle lätt uppammat en kris genom
blotta upptagandet av ett stort valutalån. Därnäst uppstår ju den frågan, huru
vid den tidpunkt, som reservanterna åsyfta, storleken av ett dylikt lån skulle
kunnat ens tillnärmelsevis fixeras. Det är den allra största anledning antaga,
att det lån, som skulle upplagts, hade tagits till för litet, och då hade resultatet
i varje fall blivit, att krediten befunnits otillräcklig för det behov, som
den skulle tjäna, och vi hade ändå fått lov att lämna guldmyntfoten sannolikt
rätt kort tid efter den, då det nu skedde. Då skulle vi ha stått där med denna
utländska, skuld plus våra övriga skulder. Och inte nog med detta, utan vi
skulle haft att draga ränta på den utländska skulden. Örn vi nu förutsätta,
att krediten skulle tagits i Amerika, vilket naturligtvis är den tanke, som

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42.

42

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

ligger närmast tillhands, få vi komma ihåg, att den ränta, som vi då fått draga,
ökats i samma mån som kronan är undervärderad i förhållande till dollarn.
På ett lånebelopp av 100 miljoner kronor skulle denna undervärdering för
närvarande ha svarat mot en ökad ränteutgift på ungefär två miljoner kronor.
Men nu veta ju alla. att det belopp, som då var under diskussion, var betydligt
större. Det rörde sig omkring 300 miljoner kronor; och skulle lånetransaktionen
lyckats, skulle vi fått ett sådant amerikanskt lån, varom då var
fråga, skulle vi i detta nu med den undervärdering, som svenska kronan har i
förhållande till dollarn, haft en ränteutgift utöver den normala ränta, som
lånet skulle dragit, på 6 å 7 miljoner kronor. Jag föreställer mig, att det
kan vara skäl att taga i betraktande, vilka ekonomiska konsekvenser, som
en dylik lånetransaktion, därest den kunnat genomföras, medfört med bortseende
från det högst tvivelaktiga värde, som transaktionen skulle haft.

En annan punkt, som också är synnerligen oklar, är den, som rör diskontosättningen
under de kritiska dagarna efter den 21 september. Här har nyss från
talarstolen påtalats, hur orimligt det måtte te sig för varje människa, som tänkt
sig in i situationen, att en räntesättning, som med en eller 1 1/2 % avviker från
den, som gällde under tiden 21—28 september, skulle haft en så underbar verkan.
att det höga diskonto, som sedan tillämpades, skulle kunnat undgås. Även
på den punkten brister reservationen i klarhet, och något förtydligande uttalande
har här i kammaren icke gjorts. Jag tillåter mig alltså att efterlysa även en
något fylligare utredning om hur det hela skulle tillgått, och hur denna en procent
eller 1 1/2 procent kunnat åstadkomma sådant underverk.

Örn jag så övergår till den positiva delen av utskottsutlåtandet, kan jag instämma
med de talare, som betrakta vad som där sagts som synnerligen värdefullt,
under förutsättning nämligen att det råder enighet örn tolkningen och det i
den fortsatta praktiska tillämpningen går att komma över på en ny kurs. Ty i
likhet med åtskilliga andra, som här yttrat sig, anser jag, att en viss ändring i
vår penningpolitik är befogad. Jag skulle t. o. m. vara beredd att instämma
med herr Lindman i hans sammanfattning av vad läget nu kräver, när han sammanfattar
sin syn på saken så, att här behövas höjda varupriser och lägre ränta.
Jag skulle vilja kasta örn ordningen och sätta räntan först. Räntesättningen är
nämligen en faktor, som bankofullmäktige helt och fullt behärska, under det att
det däremot är ytterst tvivelaktigt, i vad mån bankofullmäktige eller någon
annan genom några sina åtgärder kunna påverka prisbildningen. Jag vill helt
och hållet lämna effekten av räntepolitiken i prisbildningens tjänst åsido. Den
saken är utan tvivel inte alldeles klar, i vad män en högre eller lägre ränta inverkar
på prisbildningen. Själv har jag den uppfattningen, att bankofullmäktige
överskattat räntan som ett instrument för prisbildningen. Jag håller för
sannolikt, att även om en moderatare eller, låt mig säga, humanare räntepolitik
hade förts här i landet, skulle prisnivån ändock inte ha nämnvärt stegrats.
Det är helt andra faktorer, som komma till, varav prisbildningen röner inverkan.
Det är framför allt elen enormt rikliga tillgången på varor av alla slag. Låt
oss, som sagt, lämna effekten av en lägre ränta i prisbildningshänseende åsido.
Ett lågt ränteläge är ändock eftersträvansvärt för detta ränteläges egen skull.
Ty vilka är det som lida av det höga räntetrycket? Det är naturligtvis de
mest betryckta näringsidkarna, de som äro hänvisade till att i sin näring investera
en stor del av främmande kapital. Om man går till enskilda, så är det
de fattigaste medborgarna, som lida av högt ränteläge. De som profitera av
högt ränteläge äro kapitalägarna, såväl små som stora. Redan ur den synpunkten
måste man finna ett lågt ränteläge eftersträvansvärt. Herr Wigforss
sökte bevisa här — jag vill lämna därhän, om han lyckades — att det icke alls
var givet, att ett lågt ränteläge skulle uppamma mer företagsamhet. Det må
vara, men det är höjt över varje tvivel, att åtskilliga företag stå inför nödvän -

Lördagen den 7 maj f. m.

43 Nr 42.

digheten att lägga ned driften, därför att de icke längre kunna arbeta på lager
med de höga ränteutgifter, företagen nu ha. Följaktligen skulle en lägre ränta
ha en inverkan åtminstone i så måtto, att den verksamhet, som nu är igång,
skulle kunna fortsätta.

Jag vill sluta med att säga, att den enighet, som nu manifesterats i fråga om
räntan — om det icke är enighet, är det dock utan tvivel en mycket stor majoritet
i kammaren, som är villig att uttala sig för en humanare räntepolitik —
borde, synes det mig, föranleda bankofullmäktige att snarast upptaga spörsmålet,
huruvida inte en räntesänkning vore möjlig just nu. Yi ha för närvarande
ett diskonto, som är 2 % högre än Englands. Redan denna stora klyfta
är ju en omständighet, som är värd allt beaktande. Därtill kommer, att kapitaltillgången
i landet säkert är större än vad som kommit till synes, på den
grund att det är många kapitalägare som lagt sina slantar på kistbotten.
Penningtillströmningen till bankerna kommer därför inte att ge ett riktigt uttryck
för tillgången på kapital. Det förefaller mig därför som örn alla skäl
tala för, att en förnyad omprövning göres angående spörsmålet, huruvida icke
en ytterligare räntesänkning borde kunna äga rum. Örn så bleve fallet, skulle
dagens debatt icke ha varit förgäves.

Jag ber, herr talman, att i den nu föredragna punkten få instämma nied dem
som yrkat bifall till utskottets utlåtande.

Herr Wikström: Herr talman! Därigenom att jag kommit att bli antecknad
långt ned på listan har, då jag nu fått ordet, det mesta blivit sagt av vad
jag tänkt anföra i denna debatt. Inte minst den senaste talaren har utvecklat
synpunkter, som i allt väsentligt överensstämma med mina egna. Jag skall
emellertid göra några korta randanmärkningar.

Jag skall då först stanna vid herr Lefflers inlägg i debatten. Herr Leffler
uppträdde ju å reservanternas vägnar. Jag måste säga, att han överraskade
mig med sitt anförande. Han reagerade mycket kraftigt mot herr Wigforss’
bedömande av reservationens innehåll och uppehöll sig alldeles särskilt vid herr
Wigforss’ kritik av reservationens anmärkning beträffande försummelsen att
upptaga ett utländskt lån, och herr Leffler frågade, var i reservationen reservanterna
hade gjort det uttalande, som herr Wigforss riktade sig emot. Jag
kan kort och gott hänvisa till att det finns nederst på sidan 36 och överst på
sidan 37 i utskottets utlåtande. Den sakliga innebörden av den anmärkningen
skall jag icke uppehålla mig vid. Jag ansluter mig i det avseendet till vad
senast herr Andersson i Rasjön här anförde om den saken.

Jag skall bara göra det lilla tillägget, att enligt vad riksbankschefen
inför utskottet upplyst, han under sitt samarbete med övriga centralbankschefer
i världen muntligen hört sig för beträffande utsikterna för Sverige att få
en tillräckligt stor kredit, örn och när en sådan kredit skulle behövas. Det
har givits försäkringar undan för undan, att naturligtvis skulle en sådan kredit
stå till förfogande. Det torde ej heller ha funnits i detta land en enda människa,
skulle jag tro, ända fram till i september, som hyste den uppfattningen,
att det örn en kort tid skulle vara omöjligt för Sverige med dess utomordentligt
solida statsfinanser att i utlandet uppbringa ett lån på ett eller annat hundratal
miljoner, örn så skulle visa sig erforderligt. Det blev ju en fullständig
chock för oss lite till mans, när till slut den situationen inträffade, att en sådan
kredit inte kunde erhållas. Det sammanhängde emellertid med den revolution
på hela kreditområdet, som följde med Englands frångående av guldmyntfoten
och det misstroende, som därav uppstod.

Herr Lefflers hela anförande gick ut på att bagatellisera, om jag så får uttrycka
mig, de anmärkningar, som äro framställda i reservationen till första
punkten. Hail förklarade sig för egen del icke vara inställd på att söka sak

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 44

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

med riksbanksledningen och vilja bidraga till några anmärkningar, som skulle
kunna medföra konsekvenser. Jag skulle tro, att det ligger till på det sättet,
att åtskilliga, som stå för denna reservation, inte heller haft någon avsikt att
göra några skarpare anmärkningar. Det står i alla fall inte i överensstämmelse
med yttranden, som fällts under den debatt, som pågår i kammaren, men
det förefaller, som örn man inte skulle ha tillräckligt följt med vid själva formuleringen
av reservationen, som i det stora hela torde vara ett verk av den
som nummer 3 antecknade reservanten.

Beträffande räntepolitiken, som talas örn också i denna reservation, skulle
jag vilja säga några ord. Jag är till stor del förekommen, vad gäller min egen
uppfattning av läget, av vad herr Andersson i Rasjön nyss sade örn denna sak.
Aven jag hyser den uppfattningen, att en lägre och så lag ränta som möjligt
skulle verka stimulerande på företagsamhetslusten och produktionen. En nedsättning
av räntan skulle, tror jag, bl. a. komma att medföra, att en del i varje
fall av de allmänna medel, som nu gå till nödhjälpsarbeten och underhåll på
skilda ställen, skulle komma att så att säga kopplas in på den produktiva linjen.
Jag tror, kort sagt, att en räntesänkning skulle verka ytterligt välgörande,
men jag tror därmed inte. att räntesänkningen skulle komma att i nämnvärd
grad påverka prisnivån i allmänhet. Jag tror överhuvud taget icke att det —
tyvärr — finns någon möjlighet att med penningpolitiska medel åstadkomma
någon allmän prisstegring just nu även örn man inriktar sig på den saken.
.Vilka medel är det egentligen som riksbanksledningen och finansledningen ha
för att påverka prisbildningen? Ja, det är den restriktiva penningpolitik, varom
här talats. Finansministern påminde dock örn att de restriktioner, som nu
gälla, endast äro riktade mot onödig import, och de äro riktade mot kapitalets
tagande i anspråk för rena valutaspekulationer, men några valutarestriktioner,
riktande sig mot den produktiva verksamheten här i landet, existera icke,
tror jag, i vidare mån än att kreditinstituten själva i tider som de närvarande
äro rädda för att ge kredit, i synnerhet åt nya foretag. Överhuvud taget föres
en ytterligt försiktig politik i fråga örn kreditgivning, men detta sker icke i
syfte att påverka prisbildningen utan helt enkelt därför, att med de osäkra förhållanden
som råda man befarar risk för förluster. Därför håller man igen.
Jag tror således inte, att ens en signal av riksbanksledningen till bankerna att
släppa efter på krediten skulle ha någon nämnvärd effekt i fråga örn kreditgivningen.
Jag skall i fråga örn räntan icke gå in i något vidare resonemang.
Jag är emellertid för min del fullständigt övertygad om att en nedsättning av
räntan för närvarande skulle verka gott. En sådan vore önskvärd, även örn
den icke kommer att nämnvärt påverka prisbildningen. Tyvärr vill jag säga,
ty även jag är på det klara med att en återhämtning av priserna är vad näringslivet
nu främst behöver och landet skulle ha gott av.

Jag har trott, att vi inom utskottet varit tämligen ense örn — åtminstone
bondeförbundets representanter, jag samt även största delen av högerrepresentanterna
— att en räntesänkning skulle, såsom meningen här var, kunna ske
utan att medföra någon inflationsrisk, örn man studerar uttalandena i reservationen
till punkt 1 och utlåtandet i punkt 2, kommer dock den synpunkten
ingalunda fram. Tvärtom heter det i reservationen, att riksbanken försummade
att från den 21 september fram till den 28 september höja räntan tillräckligt,
den blev en eller 1% procent för låg. Och sedan heter det att det förhållandet,
att riksbanken under denna vecka höll en ränta, som var en eller 11/2
procent för låg, utgjorde »en bidragande orsak till att näringslivet under tiden
efter guldmyntfotens övergivande nödgades bära onödigt tunga räntebördor».
För min del undrar jag, örn räntefoten de nämnda sex dagarna haft någon som
helst betj^delse för räntesättningen sedan dess. Jag tror inte, att man på några
förnuftiga grunder kan komma fram till en sådan slutsats. Det heter vidare

Lördagen den 7 maj f. m.

45 Nr 42.

— jag ber om ursäkt, att jag citerar litet från punkt 2: »I själva verket har

också efter utskottets uppfattning den här avsedda kreditgivningen utgjort
en väsentlig anledning till de kreditrestriktioner och de höga räntesatser, som
under det senaste halvåret måst upprätthållas.» Det är ungefär samma personer
som tala där som de vilka tala i reservationen till punkt 1.

Herr Olsson i Kullenbergstorp sade, att han inte visste vad som utgjorde
anledningen till att riksbanksledningen inte hade sänkt räntan under det senare
halvåret. Han kan finna svaret i sina partivänners deklarationer i detta
utlåtande. De säga, att detta berodde på den politik, som fördes före guldmyntfotens
frångående. Sedan har räntenivån måst upprätthållas!

I detta utlåtande är man beträffande denna punkt liksom även i övrigt i
mycket dålig samklang med de meningar som kommo fram under ärendets behandling
i utskottet. Jag kan inte komma ifrån det intrycket av hela denna
skarpa kritik, som innehålles speciellt i punkt 2, att det varit en medveten och
klar vilja att till varje pris söka sak med riksbanksledningen och åstadkomma
så skarpa anmärkningar som möjligt. Jag vet inte vad syftet till slut varit,
men jag skulle förmoda, att syftet varit, vad var och en numera vet skulle bli
följden av ett riksdagens godtagande av utlåtandet i punkt 2.

Beträffande valutaprogrammet skall jag icke yttra mer än det lilla jag redan
sagt. Så vitt jag förstår, har det förståtts i varje fall av alla dem som vilja
förstå vad som är innebörden i detta program. Jag finner för min del ingen
anledning att gå in på det.

När jag hörde herr Kilbom, gjorde jag en del anteckningar. Jag erfor då
en frestelse, liksom så många gånger förr, att ge mig in på en diskussion med
honom. Det skall jag nu inte göra, men jag skall i alla fall hedra honom med
litet uppmärksamhet. Jag hörde, att när ärendet örn stödkrediten till Skandinaviska
banken debatterades, jag av herr Kilbom förebråddes för att jag som
talesman för utskottet icke var inne och hörde på hans utläggning av ämnet.
Jag skall förklara anledningen. Jag vill förutskicka, att det förefaller mig
gansk märkvärdigt, att kommunisterna över huvud visa ett sådant intensivt
intresse för finanstransaktioner och affärer i allmänhet, när vi behandla frågor
därom i riksdagen. Enligt deras förkunnelse och deras vissa tro är ju
nämligen hela det kapitalistiska samhället i alla fall borta inom en relativt
mycket snar framtid. Då kunde det ju vara ganska egalt vad vi här besluta.
Örn det blir Sillénarna som komma att taga hand örn det nya samhället, så
kommer väl också herr Kilbom och hans grupp att »likvideras», och då blir
det väl ännu mera egalt vad vi här beslutat. Jag anser emellertid för min del,
att det är tämligen meningslöst att överhuvud taget diskutera sådana här saker
med kommunister, ty de lia ju så helt andra mål än vi andra lia. Vi försöka
och sträva till, i mån av fattig förmåga, att bygga upp i detta samhälle, i den
mån det för närvarande är möjligt. Kommunisternas strävan är att riva ned.
Vi försöka, i den mån det är oss möjligt, skapa fasthet och ordning, herr Kiloom
strävar efter att skapa kaos, för att på detta bygga upp sitt drömda idealsamhälle.
Det finns ju ingen möjlighet till gemensam plattform under sådana
förhållanden. Det lönar sig, som jag sade, överhuvud taget icke att diskutera.
Det intresse, han har av sådana här frågor som ledare för sitt revolutionära
parti, det är, att vad vi här i riksdagen besluta skall främja hans revolutionära
syften, så långt det är möjligt, det vill säga att, från vanliga förnuftiga utgångspunkter,
varje beslut skall bli så galet som möjligt. Jag konstaterar
bara, att reservationen till punkt 1 och utskottets utlåtande i punkt 2 i det avseendet
uppenbarligen motsvara herr Kilboms krav, i varje fall bättre än utlåtandet
från den sida, där jag står. Sedan må det stå var och en fritt att
draga de slutsatser av detta faktum som han vill.

Jag skall slutligen också göra en liten anmärkning, som jag haft på tungan

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.

(Forts.)

Nr 42. 46

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

mångå _ gånger, när jag nu för en encia gång resonerar med kommunisterna.
Detta i anledning av den mycket tvärsäkra och övermodiga, ibland rent övermaga
ton dessa kommunister taga under diskussionerna i kammaren. Och
det är, att jag tycker, att man borde lia rättighet att fordra tecken till någon
anspråkslöshet från deras sida, en anspråkslöshet, som borde födas av tacksamhet
för att de äro i tillfälle att här och annorstädes bedriva sitt agitatoriska
och demagogiska ofog i hägnet av den demokrati, som de varje dag håna och
bespotta. Örn vi nämligen skulle tillämpa metoderna från deras idealrike och
de metoder, de själva, enligt vad de förkunna, komma att tillämpa, så hade
ole inga tillfällen att låta sin vältalighet forsa ut över denna kammare. De
befunno sig da i detta nu på något helt annat ställe än här i riksdagen •— örn
de över huvud befunno sig alls.

Jag yrkar för min del, herr talman, bifall till den nu föredragna punkten i
utskottets utlåtande.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Sköld: Herr talman! Jag måste ju erkänna, att jag inte har så stor
anledning att vidlyftigt uppehålla mig vid den punkt, som nu föreligger till
avgörande. Det är ju så, att i själva huvudfrågan, nämligen örn den kommande
tidens valutapolitik, äro tydligen kammarens ledamöter i stort sett överens,
och även jag är i det allra mesta av samma mening som bankoutskottet. Vad
sedan beträffar den reservation, som av vissa ledamöter fogats till förevarande
punkt, tror jag, att man efter den förda debatten kan konstatera, att reservanterna
ha kommit_ så betänkligt av sig, att det inte finns någon anledning att
fortsätta diskussionen med dem. Jag tillåter mig emellertid göra några randanmärkningar
till den förda debatten.

Det har givits olika tolkningar rörande den huvudskiljaktighet, som föreligger
mellan det program, som riksbanken hittills tillämpat för penningpolitiken,
och det program, som uppdragits i bankoutskottets utlåtande. Herr Wigforss
har givit en tolkning, och herr Lindman har givit en annan. Jag måste för min
del säga, att jag tror, att jag får ge herr Lindman rätt och herr Wigforss
orätt. Herr Wigforss vill lägga saken så, som örn bankofullmäktige icke hade
tagit hänsyn till att en penningpolitik, sådan som den riksbanken fört, bör vara
dubbelsidig, d. v. s. att man bör, samtidigt som man försöker förhindra
prisstegring, inflation, också försöka förhindra prissänkning, deflation. Jag
måste säga, att den anmärkningen mot fullmäktige är icke riktig. Ty fullmäktige
ha nog hela tiden haft klart för sig, att programmet måste vara
dubbelsidigt, att man måste vara på vakt mot såväl prisstegring som prissänkning.
Jag ber att få hänvisa till den förklaring, som av fullmäktige inlämnats
till bankoutskottet och som finnes återgiven på sidan 13 i utskottets utlåtande.
Fullmäktige yttra där följande: »Å andra sidan innebar programmet, att man
ville förhindra, att prisnivån inom Sverige skulle följa den internationella prisutvecklingen
i nedåtgående riktning.» Därmed har ju fullmäktige sagt, att
programmet måste innebära, att man skall förhindra även prissänkning.

Herr Lindman gav den tolkningen, att skillnaden mellan de båda programmen
skulle ligga däri, att fullmäktige hade angivit som sitt mål en stabilisering
av de egentliga hemmamarknadspriserna, under det att i bankoutskottets
program är medgiven en viss återhämtning av dessa hemmamarknadspriser,
dock endast i sådan omfattning, att levnadskostnaderna icke kännbart påverkas
därav. Jag måste säga, att den väsentliga skillnaden — örn det nu är någon
väsentlig skillnad — ligger nog i detta. Den anmärkning, som vi från
fullmäktiges sida- gjort mot bankoutskottets program, då vi säga, att riktlinjerna
icke äro tillräckligt preciserade, hänför sig just till detta.

Lördagen den 7 maj I. m.

47 Nr 42.

Jag skulle vilja litet närmare utreda denna sak, därför att det är ju faktiskt
så, att både här i kammaren liksom i bankoutskottet och framför allt i tidningspressen
har man en helt annan uppfattning örn vad riksbanksfullmäktige
tänka och göra i dessa saker, än vad i verkligheten äger rum. Det är på
det sättet, att riksbanksfullmäktige dra sig för att genom tidningsartiklar eller
föredrag eller på annat sätt tala örn vad som är riksbankens politik. Det kan
ju icke vara någon mening i att på det sättet jämt och ständigt föra till torgs
vad riksbanksfullmäktige göra. Men detta har å andra sidan lett till att man
har mycket underliga uppfattningar härom, och det är detta som gör, att jag
vill en liten smula utveckla bankofullmäktiges synpunkter i detta avseende.

Fullmäktige ha från början gått ut ifrån det, som vi tycka är självklart,
nämligen att vi icke skola försöka så påverka prisutvecklingen, att vi störa,
låt mig säga, en naturlig utveckling eller en utveckling, som beror på sådana
faktorer, som man måste taga hänsyn till. Därför lia vi sagt, att fullmäktige
skola naturligtvis icke söka förhindra en prisstegring, som kommer därav
att de utländska valutakurserna stå högt och att importprisen därför bli höga.
Skulle vi göra detta, så skulle det medföra, att man tvingades trycka ned andra
priser, och det skulle verka i högsta grad störande på näringslivet. Vi lia också
sagt, att vi kunna naturligtvis icke motverka en prisstegring, som består däri,
att de svenska exportvarorna stiga i pris på grund av konjunkturen utomlands.
Det skulle ju vara oresonligt att göra så. Inte heller ha vi ansett, att vi ha
anledning att försöka motverka den prisstegring, som uppkommer på grund
av statsmakternas beslut rörande tullar och acciser. Det skulle ju innebära,
att riksbanken försökte korrigera statsmakternas politik, och det kan naturligtvis
inte komma i fråga. Därför ha vi från början sagt, att vad vi avse, det
är, att vi skola försöka hindra en sådan inflation på hemmamarknaden, som är
av spekulativ karaktär, d. v. s. en inflation på hemmamarknaden, som beror på
att mellanhänder eller konsumenter av den ena eller andra orsaken inte riktigt
uppfatta läget, utan att konsumenterna forcera sina inköp och därigenom skapa
varuknapphet eller mellanhänderna öka sina lagerbehållningar, minska sina utbud
och höja priserna för att ge en föreställning om att det skulle existera varuknapphet.
Vi ha sålunda från början inriktat oss på denna enda punkt, och
det är den enda punkt, som är av någon betydelse, då det gäller inflationen,
nämligen att försöka förhindra en inflationistisk prisrörelse på hemmamarknaden,
som har sin grund i rent spekulativa företeelser. På ett mera lärt språk
kan man säga, att det är mot en primär inflationistisk företeelse på den svenska
marknaden riksbanken riktat sig. Detta innebär i grund och botten, att bankofullmäktiges
politik i detta avseende varit mera böjlig och mjuk, än vad man
här vill göra gällande, och minst lika böjlig och mjuk, som här från bankoutskottets
sida ifrågasättes. Men varför ha fullmäktige ansett sig böra gå in
för en stabilisering av priserna på den egentliga hemmamarknaden? Jo, helt
enkelt därför att då det gäller att motverka en spekulationsinflation, går det
inte att ingripa, sedan prisstegringen nått en viss höjd och företeelsen fått en
viss omfattning, utan skall man kunna med penningpolitiska medel förhindra
en sådan utveckling, får man ingripa i god tid, så att hela rörelsen så att säga
kvävs i sin linda. Det är på den punkten, som jag för min del menar, att
bankoutskottets riktlinjer äro för litet klara och preciserade. Ett genomförande
av den tänkta politiken kan alltså leda till svårigheter.

I detta sammanhang skulle jag vilja upptaga herr Olssons i Kullenbergstorp
tal om att det är livsmedlen, som genom denna politik skola hållas nere i pris,
under det att andra varor skola få stiga. Detta är ju fullkomligt oriktigt.
Jag skall samtidigt tillåta mig att replikera herr Lindman också. Jag tror nu
inte, att herr Lindmans ord folio precis så, men man fick dock den upfattningen,
att herr Lindman menade, att de låga priserna på jordbruksprodukter

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.

(Forts.)

Nr 42. 48

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

vörö i något avseende en följd av den förda penningpolitiken. Detta är ju omöjligt.
. Vilola komma ihåg, att vi kunna icke här i landet genom vår penningpolitik
påverka priserna på sådana varor som smör. fläsk eller ägg, enär priserna
på hemmamarknaden i detta fall bestämmas av världsmarknadspriserna.
Det är priserna på exportvarorna, som avgöra priserna här hemma på den svenska
marknaden. Där kan alltså penningpolitiken icke inverka. När det gäller
sådana varor som brödsäd och sockerbetor, kunna vi inte heller genom vår
penningpolitik påverka priserna på dessa varor, alldenstund priserna och produktionen
äro bestämda genom statsreglering. Man borde alltså inte sprida ut,
att riksbankens penningpolitik verkar nedpressande på jordbruksprodukternas
priser. Det kan icke vara på det sättet. När herr Olsson i Kullenbergstorp
ville påstå, att de riktlinjer, som här föreligga, skulle innebära, att man skulle
pressa ned priserna på livsmedel, så är detta ett fullständigt missförstånd. Det
står ju i utskottets utlåtande, att man icke vill, att levnadskostnaderna skola
mera kännbart påverkas. Men med levnadskostnaderna menar man väl då det,
som riksbanken i sin konsumtionsvaruindex kallar levnadskostnader. Det är
en massa saker. Det är bostad, bränsle och lyse, det är beklädnad, det är
tjänster av olika slag, t. ex. biografbiljetter. Levnadskostnaderna äro alltså
inte bara mat utan allt vad som tillhör livets nödtorft. De egentliga livsmedlen,
däri inbegripna även njutningsmedlen, upptaga i denna konsumtionsvaruindex
400 viktsenheter av 1,000. Men bland dessa livsmedel finnas också t. ex.
kaffe, tobak och sprit och andra sådana saker, som inte produceras inom landet,
såsom t. ex. apelsiner, bananer, katrinplommon o. s. v. Dessutom finnas dessa
varor, som jag redan nämnt, nämligen smör, fläsk, kött och ägg, där priserna
bestämmas av exportmarknaden. Och vidare finnas vete- och rågmjöl samt
socker, där priser och produktion äro bestämda genom statsreglering. Det blir
alltså inte så mycket av dessa livsmedel, som kan påverkas av penningpolitiken.
Därför ligger det till på det sättet, att örn man tänker sig, att en tredjedel
av de i denna index ingående livsmedlen skulle påverkas så, att de stiga i
pris 10 procent, så kommer detta icke att påverka levnadskostnaderna med mer
än en tredjedel av 4 procent, d. v. s. 1.3 procent. Av detta finner ju herr Olsson
i Kullenbergstorp, att, såsom saken är formulerad i bankoutskottets utlåtande,
man kan mycket väl medgiva en stegring av de priser på jordbruksprodukter,
som av riksbanken kunna påverkas, med ganska höga procenttal,
utan att detta har någon kännbar betydelse för levnadskostnaderna i deras
helhet.

Herr Wigforss — och därmed kommer jag in på frågan örn räntepolitiken
-— anförde, att han trodde, att riksbanksfullmäktige hade varit alltför fascinerade
av risken för en prisstegring och på grund därav drivit en för sträng
penningpolitik och alltså, så vitt jag förstod honom rätt, en för sträng räntepolitik.
Jag skulle för min del vilja påstå, att frågan örn en prisstegring har
icke påverkat bankofullmäktiges ställning till diskontofrågan efter den 19 oktober
i fjol. Riksbanken satte sitt diskonto till 8 procent för att hejda en spekulativ
inflation. Och, såsom herr Svedman riktigt uttryckte det, lyckades
den saken. Den 19 oktober var den spärr, som genom det höga diskontot var
ställd mot inflationen, avvecklad. Efter den tidpunkten har jag för min del
icke ett ögonblick hyst den minsta rädsla för inflation. Jag har varit fullt
på det klara med, att vad man under de sista månaderna bort vara rädd för,
är deflation. Någon farhåga för att man genom en sänkning av diskontot
skulle framkalla en prisstegring, har därefter icke på något sätt påverkat
riksbanken. När därför herr Wikström, herr Andersson i Rasjön, herr Olsson
i Kullenbergstorp och herr Lindman polemisera mot den förda räntepolitiken,
så vill jag säga, att de ta fel. Vi äro av samma mening som de, att en låg
ränta mycket väl kan sättas just nu med hänsyn till prisutvecklingen. Pris -

Lördagen den 7 maj f. m.

49 Nr 4‘2.

utvecklingen fordrar ingalunda ett högt diskonto, ingalunda det höga diskonto,
som nu föreligger.

Men då kommer man till frågan: varför finns då det höga diskonto, som
för närvarande gäller? — Herr Kilbom skrattar, ser jag. Ja, det är klart,
jag vill för min del icke förneka det — och dit komma vi ju i nästa punkt —•
att Kreugerkrediterna i någon mån haft skuld till detta. Men det är klart,
att detta varit den mindre delen. Den verkliga skulden till att man hittills
har måst hålla . högt diskonto, äro de allmänna likviditetssvårigheter, vari
landets näringsliv, landets banker befinna sig. Bankerna ha ont örn pengar.
Bankerna måste taga hänsyn till sin likviditet. Det är alltså denna brist på
kapital och denna rädsla för att sätta kapital i rörelse, det är den omständigheten,
som framtvingat, att vi måst ha så högt diskonto, som vi hittills haft.

Då° kommer man fram till frågan, örn inte räntan nu kan sänkas. Det har
ju från herr Olssons i Kullenbergstorp sida, från herr Wikströms sida, från
herr Anderssons i Rasjön sida och från herr Lindmans sida ställts krav på
att räntan skulle sänkas. Ja, örn det fanns möjlighet att sänka räntan, skulle
naturligtvis ingenting vara kärare för mig än att medverka till detta. Bankernas
likviditetssvårigheter ha vi emellertid att räkna med. Det är naturligtvis
ett hinder. Men jag. måste instämma med herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet däri, att det icke är det enda hindret. Såsom herr
statsrådet anmärkte finns det tre olika upplånare av allmänhetens medel. Det
är affärsbankerna, det är sparbankerna och det är postsparbanken. För normala
tider har jag naturligtvis den uppfattningen, att dessa banker böra få
sköta sig var och en för sig och göra så gott de kunna. Men jag måste säga,
att i nuvarande. situation tror jag, att det kräves en verklig solidaritet från
alla penninginstituts sida. Om vi från riksbankens sida komme och ställde
den proposen till affärsbankerna, att nu böra vi sänka räntan, då finge vi så
säkert som amen i kyrkan ögonblickligen det svaret: sänker postsparbanken,
sänka sparbankerna? Riksbanken kan inte utställa någon garanti för detta.
Man skall inte säga, att affärsbankernas farhågor äro obefogade. Det ligger
i sakens natur, att i en orolig och svår tid som denna äro insättarna i allmänhet
benägna att söka sig dit, där det erbjudes dels större trygghet och dels
bättre ränta. Örn inlåningsräntan i affärsbankerna blir för låg i förhållande
till den ränta, som hålles av sparbankerna och postsparbanken, så ligger det
i sakens natur, att pengarna gå från affärsbankerna till sparbankerna och
postsparbanken. Jag kan ju nämna, att under mars månd förlorade affärsbankerna
i Stockholm på sina sparkasseräkningar 6 miljoner kronor. Sparbankerna
förlorade praktiskt taget ingenting, och postsparbanken ökade sina
insättares behållning med, örn jag minns rätt, ett tiotal miljoner. Det ligger
i öppen dag, att om det sker en avtappning av insättningar från affärsbankerna
till sparbankerna och postsparbanken, så kunna icke affärsbankerna längre
finansiera industri och handel, och det är ju dessa banker, som skola finansiera
industri och handel. Då utsättes hela samhällsmekanismen för en oerhörd påfrestning.
Därför menar jag, att vi måste göra klart för oss, att örn vi skola
sänka räntan, så måste det ske över hela linjen. Vid den förra räntesänkningen
gingo affärsbankerna i täten. Det är ganska svårt att tvinga affärsbankerna
att fortsätta att gå i spetsen, örn icke sparbankerna och postsparbanken
följa med.

Så vitt jag förstår, bör det allvarligt övervägas, örn inte staten bör ha i sin
hand maktmedel att i ett läge sådant som detta bestämma inlåningsräntorna
och därigenom i någon mån fördela sparkapitalet mellan näringslivets olika
element. Jag vill i detta sammanhang särskilt rikta en uppmaning till herr
finansministern att överväga, huruvida det icke vore lämpligt att sänka postsparbanksräntan.
Jag är inte för min del motståndare till att de människor,

Andra hammarens protokoll 1983. Nr 42. 4

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 50

Lördagen den 7 maj i. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

sorn ha pengar på postsparbanken, få ordentlig ränta. Men jag måste säga,
att i nuvarande läge är det risk att för mycket av sparmedlen gå dit från andra
finansföretag. När man betänker, att postparbanken å ena sidan lämnar statens
trygghet och å andra sidan har en räntesats, som för närvarande med en
bråkdel överstiger sparkasseräntan i affärsbankerna, så är det fråga, örn man
kan fortsätta på den vägen.

Jag vill med ett ord till sist ha sagt, när man ställer dessa krav på att fullmäktige
skola sänka diskontot, att man bör göra klart för sig, att frågan om
ett lågt diskonto hänger icke på riksbanken. Riksbanken kan sänka diskontot,
och riksbanken kan inom vissa gränser tvinga affärsbankerna att följa riksbankens
politik. Men samtidigt utsättas affärsbankerna för risken att icke få
medel till att finansiera industri och handel, och då har man ju råkat i ett läge,
som man inte gärna vill försätta sig i.

Det har i dag på åtskilliga av kammarens ledamöters bord hamnat en broschyr
av professor Sommarin, där han går skarpt till rätta med dem som vilja
mästra sparbankernas räntesatser. Jag understryker än en gång, att under
normala tider finns det intet behov av att mästra sparbankernas räntesatser.
Men jag understryker också, att i nuvarande läge måste sparbankerna inse,
att det får finnas en solidaritet mellan de penninginlånande inrättningarna, så
att sparkapitalet kan på lämpligt sätt fördelas mellan näringslivets olika delar.
Och däri ligger i närvarande stund ett av de problem, som vi måste lösa för att
komma fram till den diskontosänkning, som är allas önskemål.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Jag tror, att många ha ett

intryck av att kammaren nu är ganska trött på denna debatt och att mångå
längta att få gå över till nästa punkt i utlåtandet, där man bjudes på mera
sensationella uppslag för diskussionen. Men jag måste säga, att det vi nu
syssla med är den ojämförligt viktigaste delen av utskottets utlåtande._ Den
svenska riksdagen står i dag enligt min uppfattning inför den allvarligaste
och viktigaste fråga, som hittills under detta år legat på riksdagens bord.
Den diskussion, som föres just örn denna punkt, måste bli betydelsefull för
den framtida utvecklingen av vår penningpolitik. Jag tror, att det därför
är fullt motiverat, att man uteslutande tar upp denna fråga till diskussion
med bortseende från alla tillbakablickar, som kunna erbjudas i anslutning
till reservationen på denna punkt, och att man också noga ser till att icke
dra in i diskussionen allt det som hänger samman med Kreugerkrediterna
annat än i den mån de direkt inverkat på riksbankens penningpolitik i det
avseende, som vi nu diskutera. Endast örn man på detta vis söker renodla
denna fråga, kan diskussionen bli fruktbärande och ge resultat, som kunna
vara till nytta för den kommande utvecklingen av vårt penningväsen. Jag
skall därför uteslutande hålla mig till de i den föredragna punkten av utskottets
utlåtande angivna riktlinjerna.

Det har sagts örn dessa riktlinjer, att de äro oklara. Även herr Wigforss,
som jag förmodar har en viss faderskärlek för detta aktstycke, har vitsordat,
att en viss oklarhet vidlåder detsamma. Men vi lia icke heller förutsatt, att
detta uttalande, som tillkommit under kanske veckolånga förhandlingar i
utskottet och som är resultatet av en kompromiss mellan vitt skilda åsikter
i detta ytterst svåra ämne, skall utmärkas av någon sådan klarhet, att var
och en ögonblickligen kan däri utläsa en fingervisning, att i den och den riktningen
skall vår penningpolitik handhavas i fortsättningen. Jag säger detta
även av den anledningen, att det penningpolitiska problemet är så oerhört
svårt och invecklat, att det är omöjligt att i ett sådant aktstycke som detta
draga upp några absolut klara direktiv. Man får nöja sig med att. med utgångspunkt
från de erfarenheter man gjort diskutera den utveckling, som

Lördag«n den 7 maj f. m.

51 Nr 42.

man anser vara för våra förhållanden och ur vårt näringslivs synpunkt ändamålsenlig
och riktig. Det är vad som skett. Naturligtvis kan man i detta
aktstycke skönja skarvarna mellan de olika uppfattningarna. Man märker
överallt en kompromissens anda, som ju är ägnad att rätt mycket förstärka
intrycket av oklarhet. Men den som läser aktstycket i belysning av de erfarenheter
vi gjort under den hittills förda penningpolitiken, måste erkänna,
att här är det dock i vissa avseenden en del nya ting, som kommit fram.
Herr Wigforss erkände detta. Herr Sköld däremot försökte göra gällande,
att detta bankoutskottsutlåtande i stort sett endast var en bekräftelse på riktigheten
av den politik, bankofullmäktige hittills fört. Men även i herr Skölds
anförande låg dock ett oell annat, som tydde på att han var medveten örn, att
här ställas vissa krav på bankofullmäktige, som dessa hittills icke ansett sig
skyldiga att efterkomma.

Det uttalande under den förda debatten, som markerat den från bankoutskottets1
ståndpunkt mest avvikande meningen, var herr Carlesons anförande.
Jag är ledsen, att jag måste säga, att jag hade mycket svårt att komma till
klarhet i vad herr Carleson egentligen menade. Men det föreföll, som örn
hans uttalande huvudsakligen gick ut på att hävda, att den uppfattning, som
ursprungligen inlagts i penningprogrammet av i höstas, var den enda riktiga
och att han icke ville vara med örn någon som helst modifikation därav. Hans
farhåga för att en inflation skall bli följden av varje avsteg från den hittills
förda penningpolitiken har, såvitt jag förstår, icke någon grund i verkligheten.
Den bestyrkes icke av den hittills gjorda erfarenheten, utan det
är en ren konstruktion, som herr Carleson här gör, en konstruktion, som vi
blivit vana att möta i vissa uttalanden och diskussionsinlägg under de senaste
månaderna. Men i ett avseende slog mig herr Carlesons uttalande. Han
framhöll, att faran av en inflation framför allt ligger däri, att man därigenom
hindrar den naturliga, anpassningen till det nya prisläget.

Herr Carleson utgår ifrån att vi äro inne i en mycket stark deflationsprocess,
som sa småningom skall föra oss tillbaka till ett prisläge, som ligger
långt före den utveckling, vars resultat vi kunnat skönja under t. ex. 1920-talet. Han menade, att ingenting bör göras som hindrar en anpassning till
detta nya läge. _ Har man den uppfattningen, att här pågår över hela världen
en dylik deflationsprocess, som vi inte kunna hindra, då skall man naturligtvis
se denna verklighet i ögonen och fortast möjligt anpassa sig efter
dess kategoriska imperativ. Men vad innebär då detta? Jo, -— såsom jag
haft tillfälle att en gång förut här i riksdagen framhålla — det innebär en
lönesänkning, så långt gående, att jag tror, att inte någon i denna kammare,
inte ens herr Carleson, vill rekommendera en sådan. Det är en ofrånkomlig
konsekvens av den hårda och raka väg, som herr Carleson och hans meningsfränder
rekommendera. Anser man sig kunna gå fram på den vägen, så skall
jag gärna erkänna, att det är den rakaste och den som kanske fortast för
till målet. Den innebär inte bara en lönesänkning för industriens arbetare
utan en lönesänkning, som drabbar alla, och den måste kombineras med en
reducering av alla offentliga utgifter och omkostnader i stat och kommun.
Det är en politik, som vissa andra länder för närvarande försöka sig på.
Tyskland år cist mest typiska, exemplet på, ett land, som anser sig tvingat
att gå fram på denna hårda väg. Jag tror inte, att resultatet hittills är ägnat
att utan vidare fastslå, att den vägen är för en västerländsk stat framkomlig.
Men experimentet är inte fullbordat, och vi få hålla vårt omdöme öppet.

Vad jag emellertid anser mig kunna säga, det är, att i vårt land, med
den ställning våra starka arbetarorganisationer ha, är den vägen svårare framkomlig
än på många andra håll. Detta bestyrkes bland annat av vad som
inträffat de senaste månaderna. Jag tänker på de försök som gjorts att

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Pir 42. 52

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

åstadkomma lönenedsättningar för de industrier, som hårdast träffats av lågkonjunkturen.
Örn vi se på dessa resultat, så måste vi fråga oss: Ha vi möjlighet
att inom rimlig tid komma fram till en omkostnadsnivå, som gör vårt
näringsliv konkurrenskraftigt, som för till det mål, herr Carleson uppställt?
Jag tror inte, man kan besvara den frågan jakande.

Kan man inte det, så mäste, man, såsom herr Wigforss här gjort, gå in för
att diskutera andra vägar. Herr Wigforss gjorde det synnerligen försiktigt,
och det förstår jag mycket väl. Men man kunde ändå bakom hans försiktiga
uttalanden läsa en ganska tydlig insikt om att en penningpolitik, mindre
restriktiv än den hittills förda, är nödvändig för att hjälpa oss fram ur svårigheterna.
Jag tror, att det är den uppfattning, som vi alla måste enas
örn. Kunna vi inte komma fram till en högst väsentlig sänkning av alla
omkostnader, nedbringa alla utgifter i stat och kommun inom rimlig tid, då
måste vi tänka oss en utveckling, som för fram till en sänkning av penningvärdet.
Jag tvekar inte att säga detta, därför att detta är i själva verket
vad oändligt många människor i detta land för närvarande tycka och tänka.
Det är folk, som har bakom sig livslång erfarenhet från näringslivets olika
områden och från offentlig verksamhet på skilda poster. Jag tror också för
min del, att det är den insikten som kan utläsas bakom bankoutskottets försiktiga
formuleringar. Jag är gärna med örn att dessa formuleringar göras
försiktiga, och det även av den anledningen, att man skall inte bara gå den
vägen, och man skall framför allt akta sig för att låta denna utveckling, som
jag med herr Sköld skulle vilja kalla den naturliga, den ofrånkomliga prisutvecklingen,
stimuleras av krafter, som driva längre, än man har makt att
behärska dem.

Men hurudant är läget nu? Finns här någon som helst grundad anledning
att befara, att en sådan utveckling, som här påyrkas, skall leda till vad herr
Carleson kallar inflation? Såvitt jag förstår: inte. Samtliga övriga talare
som bär uppträtt tyckas vara av samma uppfattning. Risk för inflation föreligger
i vårt land endast under förutsättning, antingen att vi kapitalt misssköta
våra statsfinanser, att vi slå in på vägar, som andra länder av nödtvång
måst gå för att balansera sin budget, eller att vi av någon anledning plötsligt
skulle finna oss försatta i den situationen, att i stället för det nuvarande
varuöverflödet och den ytterst rikliga tillgången på arbetskraft skulle föreligga
brist på både varor och arbetskraft, Jag tror inte, att den senare förutsättningen
av någon på allvar befaras. Men vad den första förutsättningen
beträffar, nämligen risken att våra statsfinanser inte skulle kunna skötas på
det sättet, att vår budget kunde balanseras med naturliga medel, så erkänner
jag, att där finns en risk. Och den risken blir inte längre teoretisk utan praktisk
i samma ögonblick vi ge ett finger åt den politik, herr Wigforss i slutet
av sitt anförande rekommenderade, när han yttrade, att den enskilda företagsamhet,
som vi nu förgäves efterlysa, kommer inte att kunna återuppväckas
genom konstlade medel, genom räntesänkning och stegrad kreditgivning, utan
kan endast komma genom åtgärder från det allmännas sida. Jag vill särskilt
fästa uppmärksamheten på detta yttrande, därför att här har mari i allra
skarpaste utformning motsättningen mellan den uppfattning, som vi på borgerligt
håll hysa, och den socialistiska uppfattningen. Här framträder motsättningen
skarpt mellan å ena sidan oss, som vilja att det enskilda näringslivet
skall åter beredas möjlighet att skapa förutsättningar för ökad företagsamhet,
ökat arbete och ökade utkomstmöjligheter, och å andra sidan herr Wigforss,
som fastslår, att det finns inte längre någon möjlighet att ge det enskilda
näringslivet denna stimulans. Alla, försök i den riktningen äro dömda att misslyckas.
Vad vi nu: ha att hoppas på och trygga oss till för framtiden är
offentliga arbeten, de initiativ, som från det offentligas sida tagas för att

Lördagen den 7 maj f. m.

53

Nr 42.

åter sätta hjulen i gång. Men då har man rätt att säga, att ställer man sig på
den ståndpunkten, som herr Wigforss bekände sig till, då har man givit inflationen,
den verkliga inflationen inte bara ett finger utan hela handen.

Att jag uteslutande fäster mig vid de anföranden, som hållits av hrr Wigforss
och Sköld beror på, att herr Wigforss, som jag tror. är upphovsmannen
till bankoutskottets yttrande i denna fråga, och herr Sköld såsom riksbanks^
fullmäktig, val få betraktas den förre såsom den bäste uttolkaren av utskottets
mening och den senare som den rätte uttolkaren av uppfattningen
inom den institution, för vilken detta utlåtande egentligen är skrivet. Jag vill
då först anmärka, att bakom dessa inlägg har framskymtat en sådan insikt örn
nödvändigheten att i denna situation inte alltför hårt rida på principerna utan
se till att de praktiska synpunkterna verkligen komma till sin rätt, att det
är värt att från vårt håll med allt erkännande konstateras. Ju förr vi komma
fram till att diskutera dessa frågor utan att vara alltför hårt fastkedjade i
teorierna man i stället besjälade av en önskan att genom samverkan från skilda
håll göra vad göras kan för att med penningpolitiska medel skapa bättre förutsättningar
för näringslivet, desto större utsikt finnes att här åstadkomma
någonting till näringslivets gagn. Men både herr Sköld och herr Wigforss voro
samtidigt synnerligen angelägna att betona, att det finns så små utsikter att
komma någon vart med dessa penningpolitiska medel.

Herr Sköld betonade särskilt, att de låga priserna på jordbruksprodukter
omöjligen kunde sägas vara en följd av den förda politiken. Och han menade
således, förmodar jag, att en ändring i penningpolitiken under inga förhållanden
kan väntas medföra någon större lättnad för jordbruket. Herr Sköld pekade
på den omständigheten — som vi alla känna till — att det är exportpriserna
på smör och fläsk, som huvudsakligen bestämma priserna på de animaliska
produkterna, och att vad spannmålspriserna beträffar, dessa regleras
genom åtgärder, på vilka riksbankens penningpolitik icke har något inflytande.
ilen herr Sköld förbiser ett område, och ett ganska viktigt sådant, där den
förda penningpolitiken dock obestridligen haft ett mycket allvarligt och ogynnsamt
inflytande, och det är prisnivån på slaktdjur och kött. När det blir svårigheter
för jordbruket att få kredit och när de höga räntorna börja verka,
så blir för den enskilde, jordbrukaren den första åtgärd han får tillgripa för att
skaffa sig nödvändiga likvida medel att realisera några av sina tillgångar.
Det är intet tvivel örn att under de senaste månaderna i mycket stor utsträckning
pågått en sådan realisation. Den har framför allt gått ut över jordbrukarnas
inventarier och främst deras kreatur. Denna utförsäljning av kreatur
har påtagligen tryckt prisnivån. Vidare kan man konstatera, att den nuvarande
katastrofalt sjunkande prisnivån på jordegendomar också är en följd av
den förda penningpolitiken. När man, som vi gjort i vårt land under den senaste
tiden, premierar penningkapitalet på realkapitalets bekostnad ■— det är
obestridligt, att så sker — så blir följden därav, att de människor, som eventuellt
skulle under andra förhållanden vara hågade att placera sitt kapital i
egendomar, i fastigheter, dra sig och i stället hålla pengarna likvida i förhoppning
örn fortsatt prisfall och i känsla av den allmänna ovisshet och osäkerhet,
som råder. Denna återhållsamhet åstadkommer ett ökat prisfall, och denna tendens
till ökat prisfall på alla områden är obestridligen i mycket hög grad en
konsekvens av den förda penningpolitiken.

Jag vill erinra herrarna örn att det härvidlag icke bara är räntan, som är utslagsgivande.
Herr Sköld har framhållit en del synpunkter på ränteproblemet,
som jag för min del utan vidare vill ge min anslutning till; och han har gjort
en del påpekanden, som jag hoppas, att både regeringen och andra skola beakta.
Men herr Sköld, liksom herr Wigforss tyckes alldeles vilja förbigå den
omständigheten, att det inte endast är räntan, som härvidlag har betydelse,

Äng.

riksbankens
styrdse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 54

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

utan även de restriktioner i fråga om kreditgivningen, som faktiskt äga rum.
I vad mån riksbanken direkt bär ansvaret för dessa restriktioner, när det gäller
hemmaproduktionen, kan jag icke yttra mig örn, men att det indirekt är från
riksbanken, som denna restriktionspolitik utgår, det torde vara obestridligt.

. Jag skall nämna ett exempel. En jordbrukare kommer till en bank med begäran
att få ett lån. Han har den yppersta säkerhet, mot vilken ingen invändning
göres, men när han ber att få låna 2,000 kronor, så får han bara 1,000
kronor, ty det står i stil med den allmänna restriktionspolitiken att skära ned
lånebeloppen. Varl tvingas då denne jordbrukare att göra? Ja, han försöker
kanske att fa den kredit han behöver på annat håll, men örn han inte lyckas
härmed, så måste han realisera några tillgångar, och detta är just vad som
sker i mycket stor utsträckning överallt. Genom de vidtagna kreditrestriktionerna
tvingas jordbrukarna att realisera sina tillgångar, och följden blir
ett prisfall, som sträcker sig allt vidare och får allt svårare konsekvenser.

Vad räntan beträffar, vill jag endast understryka vad här förut sagts och
vad som för övrigt äi- en allmänt känd omständighet, nämligen att jordbruket
kanske hårdare än någon annan näringsgren drabbats av de höga räntesatser,
som varit rådande sedan i höstas. Det råder också bland jordbrukarna den
allra starkaste önskan och förhoppning, att nuvarande räntesatser snart avlösas
av lägre. Man förstår mycket väl herr Skölds synpunkter, då han förmenar,
att det icke bara är diskontot, som bestämmer utvecklingen, men riksbanken
kan dock i ganska stor utsträckning genom sin diskontopolitik och sin ställning
till det enskilda penningväsendet utöva påtryckning i den riktning, som
är önskvärd.

När det gäller postsparbanken, får man väl hoppas, att det icke skall dröja
länge, förrän den ändring i postsparbankens räntesats vidtages, att vi kunna
komma tillbaka till den nivå, som var rådande i höstas, innan den stegring
skedde, som föranleddes av händelserna i slutet av september. Jag tror, att
förutsättningar för en återgång till en räntesats av, låt mig säga, 3.3 % kunna
vara för handen, och därigenom skulle man underlätta räntesänkningar såväl
för de enskilda bankernas som också för sparbankernas vidkommande.

Nu menar herr Wigforss, att tron på penningpolitikens möjligheter att kunna
åstadkomma en prisstegring bör högst väsentligt reduceras. Genom en
sänkning av diskonto och arbetslöner ökas icke vår företagsamhet och köpkraft,
förklarar herr Wigforss. Men strax efteråt säger han, att om penningpolitiken
skall kunna göra något för att stödja näringslivet, så skall det ske genom
att räntan sänkes. Jag tror, att herr Wigforss har fullkomligt klart för sig
vad verkan av denna räntesänkning skulle bli, och jag tror också att han har
rätt, då han betonade att verkan ligger rätt mycket på det psykologiska området.
Jag vill dock erinra örn att man i detta fall icke kan göra någon
skarp distinktion mellan den psykologiska verkan och den reella, ty erfarenheten
lär, att i allt näringsliv äro de psykologiska och reella faktorerna sammanvävda.
För att ett näringsföretag skall kunna hållas i gång, fordras icke
bara riklig tillgång på kapital och billig ränta, utan det fordras också förhoppningar
på framtiden och utsikter till en sådan förbättring i det allmänna
konjunkturläget, som kan garantera en framtid åt företaget. Har man icke
dessa förhoppningar, tror man icke på framtiden, ja, då är det klart, att då
hjälpa varken en riklig penningtillgång eller en låg ränta.

Nu har det emellertid visat sig, att en starkt restriktiv penningpolitik och
höga räntor just är det, som har den största förmågan att kunna avklippa förhoppningarna
på framtiden och nedslå modet hos all företagsamhet. Vill man
reparera vad som brustit och återskänka modet åt företagare, som nu hänge
sig åt modlöshet, så måste man alltså vidtaga åtgärder, som klart och tydligt
ådagalägga, att man verkligen vill stödja produktionen. Det är sådana åt -

Lördagen den 7 maj f. m.

55

Nr 42.

gärder, sorn vi i vårt land länge saknat. Den allmänna uppfattningen i vårt
land går rätt mycket i den riktningen, att man betraktar produktionen och
näringslivet överhuvud med en viss misstänksamhet.

När herr Sköld talar örn riksbankens föresats att icke hindra en prisstegring
vilken som helst, men däremot absolut slå ned en prisstegring av spekulativ
karaktär, så skulle jag vilja fråga herr Sköld, örn han verkligen kan draga
upp så bestämda och klara skiljelinjer mellan en spekulativ och en naturlig
prisstegring. Är det icke i själva verket så, att när konjunktufferna vända
sig och det börjar gå uppåt igen, då måste spekulationen träda in? Den är
dock oftast drivkraften framåt, och en naturlig drivkraft. Söker man komma
spekulationen till livs och slå ned varje företagsamhet, som så att säga
spekulerar i framtidsvinster, då klipper man av näringslivets livstråd och dömer
sig själv att stå kvar, där man nu är och där man nu lider under depressionens
tryck.

Enligt min mening är det en förfelad politik från riksbankens sida, om man
sätter som sitt mål att med restriktiva åtgärder hindra varje prisstegring av
spekulativ natur. Då får man också gå in för en mycket noggrann analys av
de tendenser, som här göra sig gällande. Det kommer alltid, jag erkänner
det, under uppåtgående konjunkturer att framträda tendenser, som icke äro
önskvärda. Kan man i kreditgivningen komma åt dessa tendenser och hålla
dem tillbaka, så har man gjort en mycket god gärning, ty då har man redan
från början klippt av de faktorer, som vilja driva den naturliga utvecklingen
till överdrift. Men man bör vara mycket försiktig därvidlag och icke utan
vidare stämpla en sådan prisstegring såsom spekulativ, som kanske är ett utslag
av vaknande förhoppningar och tilltro till framtiden.

Då herr Sköld hänvisade till den index, som riksbanken uppgjort, vill jag
liksom herr Lindman uttala mitt beklagande av att icke inför riksdagen framlagts
de grunder, på vilka denna index är byggd. Det hade varit ägnat att
i mycket hög grad underlätta bedömandet av den hittills förda penningpolitiken,
örn man haft det material till hands, på vilket denna index är byggd
och känt till de principer, som härvidlag tillämpats. Nu ha vi saknat detta,
och därför får herr Sköld förlåta, att diskussionen här i mångt och mycket
förbisett just de ledande faktorer, som riksbanken vid bedömande av prisnivån
haft att utgå ifrån.

Herr talman! Jag skall till sist endast uttala min tillfredsställelse, en tillfredsställelse,
som jag tror är ganska allmän bland riksdagens ledamöter,
över att bankoutskottet kommit till ett enhälligt uttalande i denna viktiga
fråga. Ehuru diskussionen här givetvis måste komma att avspegla olika
nyanser i uppfattningen och ehuru vissa motsättningar här kommit att yppas,
så vill jag, trots allt, hoppas och tro, att den penningpolitik, som i framtiden
skall föras, skall komma att taga större hänsyn till näringslivets faktiska läge
i vårt land än vad man hittills gjort under dessa månader, då man har stått
under trycket av de farhågor för inflation, en penningförstörande inflation,
som funnos i höstas, och därefter under intrycket av de obestridliga svårigheter
på vår penningmarknad, som sammanhänga med Kreugerkrisen och
Kreugerkatastrofen. När vi väl lia kommit över detta och kunnat frigöra oss
från den hypnos, som tycks lia gripit många här i landet, så tror jag, det
skall finnas förutsättningar för en penningpolitik, som skall kunna taga hänsyn
till olika intressen. Vi vilja icke befordra en sådan utveckling, som för
fram till en inflation i ordets egentliga mening, men vi önska, att man måtte
taga större hänsyn till det svenska näringslivets faktiska nödläge i nuvarande
stund, än som hittills skett. När vi icke kunna komma fram på den raka
väg, som herr Carleson rekommenderade, måste vi, örn vi icke skola fortsätta
med att stampa i detta kärr i det oändliga och se stora delar av näringslivet

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 56

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

förlamas, så måste vi bryta den förtrollning, som tycks lia gripit så mångå. Vi
måste göra klart för oss, att de möjligheter, som stå oss till buds, skola utnyttjas
till gagn för näringslivet och att varje försök till penningpolitik, som
håller näringslivet tillbaka, är till skada för hela samhället, ty verkan härav
går ut icke bara över företagen utan även över arbetarna och övriga konsumenter
i detta land och därför ligger det icke minst i konsumenternas intresse
att man bryter med den hittills förda penningpolitiken.

Häruti instämde herrar Nylander, Hollertz och Magnusson i Skövde.

Herr Wigforss: Herr talman! Jag vill bara ge en liten kort, jag vill icke
säga replik, utan förklaring till herr Leffler, som uppenbarligen missförstått
en del av vad jag i mitt förra anförande yttrade. Jag skall upptaga kammarens
tid bara ett par minuter och skall då också lämna ett svar till herr Anderson
i Norrköping.

Jag tror, att herr Anderson har rätt i den ena av de två saker han nämnde,
men i den andra är jag av annan mening än han. Herr Anderson har rätt i sin
anmärkning mot herr Carleson, nämligen att den s. k. raka vägen till produktionskostnadernas
sänkning är oframkomlig, såvida man icke tillgriper åtgärder,
som jag skulle förmoda, att man på det håll, som både herr Anderson och
herr Carleson representera, skulle finna fullständigt upplösande för det nuvarande
samhället. Man får nämligen komma ihåg, att då man talar örn att
anpassa produktionskostnaderna efter den sjunkande prisnivån och tror, att
man på den vägen kan komma hur långt som helst, så utgår man tydligen ifrån,
att i produktionskostnaderna endast ingå arbetslöner, eventuellt också råvaror
och dylikt och ganske en sjunkande ränta. Men man glömmer, att vi lia en
post i alla dessa kostnader, som heter företagens skulder, och den posten kan
icke sänkas utan en radikal nedskärning av alla fasta fordringar. Vill'' man
således gå den s. k. raka vägen och säga, att vi acceptera prisfallet som ett
ofrånkomligt faktum, som är föreskrivet av naturen, men vi kunna klara oss
genom att bara sänka dessa produktionskostnader, ja, då kan man göra detta,
under förutsättning att man också konstaterar samhällets rättighet att avskriva
stora delar av enskilda personers förmögenhet. Vill man icke acceptera
den slutsatsen, så är den vägen i praktiken stängd, även för den, som icke skulle
hysa några betänkligheter att gå hur långt som helst i fråga örn revidering av
arbetslönerna.

Örn herr Anderson alltså på den punkten, skulle jag tro, intager den riktiga
ståndpunkten, så befarar jag däremot, att han icke fullt klart ser vad saken
gäller, när jag har talat örn att det är tveksamt, huruvida en sänkning av räntan
kan åstadkomma en sådan ökning av företagsamheten, att vi därigenom
komma upp ur depressionen, och när jag pekat på att det icke ser ut, som örn
det skulle finnas någon annan väg än att samhället griper in för att rädda
de produktiva företagen. Herr Anderson i Norrköping säger, att där skiljer
sig den borgerliga politiken principiellt från den socialistiska och att det är den
socialistiska, som i det fallet representerar inflationen. Ja, jag kan gentemot
detta svara med en enda enkel fråga. Om herr Anderson i Norrköping tänker
sig, att vi genom sänkta räntesatser och borttagande av kreditrestriktionerna
skulle kunna sätta i gång enskilda företag och därigenom minska eller övervinna
arbetslösheten, utan att detta behöver medföra vad han själv kallar inflation,
så bygger han tydligen på att dessa sänkta räntesatser skola tillåta
enskilda företagare att tillgodogöra sig tillgängliga kapitalresurser. Örn jag
nu i stället för enskilda företagare sätter samhället som företagare, så kan jag
faktiskt inte se vad det kan göra för skillnad, när det gäller prisutvecklingen.
Örn enskilda företagare kunna börja låna upp pengar i större utsträckning och

Lördagen den 7 maj f. m.

57 Nr 42.

sätta i gång företag, utan att detta medför vad man kallar inflation, så förstår
jag icke, varför icke samhället skulle kunna låna pengar och sätta i gång företag,
utan att detta skall behöva medföra vad herr Anderson kallar inflation.
Det är alldeles uppenbart, att i vilket fall som helst måste både den enskilde
företagaren och samhället taga i bruk tillgängliga resurser. Mitt yttrande
gick endast ut på att varna för den överskattning av en räntesänkning, Born
säkert finnes på många håll. Jag ville endast påpeka, att det är icke så säkert,
att en sänkt ränta under en svår depression framkallar ökad företagsamhet.
Erfarenheten lär oss, att även i de länder, där man har mycket lågt
diskonto, t. ex. i Förenta staterna, där man haft 2*/2 % diskonto, förhåller det
sig på samma sätt som hos oss. I dessa länder har man trots ett lågt diskonto
icke kunnat framkalla denna ökade företagsamhet, utan depressionen har endast
blivit allt djupare och djupare. Det är sannerligen icke bara på socialistiskt
håll, som man väntar räddningen från igångsättandet av stora allmänna
företag.

Till herr Leffler skulle jag vilja framföra en ursäkt, örn jag uttryckt mig
på ett dunkelt sätt. Jag var i mitt förra anförande försiktig nog att icke påstå,
att reservanterna på denna punkt hade förklarat, att riksbanken borde ha
skaffat sig denna stora trasseringskredit eller detta valutalån för att kunna
hindra vårt land från att lämna guldmyntfoten. Jag säde uttryckligen, att
så hade reservanterna icke skrivit, men jag sade också, att de skrivit på ett
sådant sätt, att man lämnades i fullständig oklarhet örn, vilken nytta som vårt
land skulle haft av detta stora valutalån, örn det icke skulle ha använts för
att rädda oss från den olycka det ansågs innebära, att vi lämnade guldmyntfoten.
Jag utvecklade detta ytterligare så, att jag sade, att oavsett från vilken
institution vi skaffat oss denna stora valutakredit, var det min bestämda
uppfattning, att örn denna kredit förefunnits i september, så skulle ingen makt
i världen kunnat hindra vår riksbank att, pressad av den allmänna meningen,
utnyttja denna kredit till det yttersta för att hindra oss från att lämna guldmyntfoten.
Hela resultatet av en sådan stor kredit till Sveriges riksbank kunde
endast bli ett av två, nämligen antingen att dessa hundratals miljoner försvunnit
och att vi ändå fått lämna guldmyntfoten eller att det hjälpt oss att
bevara guldmjmtfoten med allt vad därav måste följa. — Jag beklagar, som
sagt, örn jag uttryckt mig oklart. Jag har icke velat påstå, att reservanterna
skrivit så, men det är den enda förnuftiga mening, som kan ligga bakom deras
kritik.

Örn jag anslog en frän ton i min kritik, så var det med full avsikt. Det var
endast svar på tal. Ty när vi komma till nästa punkt i utlåtandet, så se vi
alla, och det skall ingen kunna dölja för oss, att den halva av utskottet, som
herr Leffler representerar, anslagit en mycket frän ton, för att använda ett
mycket milt uttryck, och den vilja, som legat bakom, är ändå fränare. Att det
icke är nödvändigt att anslå en sådan ton, utan att man kan vara synnerligen
missnöjd med den politik riksbanken följt och ändå i hela landets intresse
dämpa denna kritik, det framgår bäst av det sätt, varpå man skrivit, när det
gällt valutaproblemet.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag skulle, herr talman, icke
förlänga denna diskussion, örn det icke från herr Lindmans och herr Olssons i
Kullenbergstorp sida framkommit ett pär uttalanden, örn vilka jag ber att få
säga några ord.

Herr Lindman frågade, örn vi efter guldmyntfotens övergivande följt en politik,
som varit gagnelig, och han besvarade själv den frågan med nej. Herr
Olsson i Kullenbergstorp yttrade, i sammanhang med att han citerade finansministerns
tidigare uttalande örn att vi skulle bibehålla den svenska kronans

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 58

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

köpkraft, att »sämre politik än den, som man slagit in på sedan 1931, kan man
icke tänka. sig». Nu är det väl så, att båda talarna, när de bär talat om politik,
ha tänkt dels på valutapolitiken, d. v. s. på riksbankspolitiken, dels också,
förmodar jag — och i varje fall var väl så fallet i det senare anförandet -—
på den allmänna politiken, d. v. s. den regeringspolitik och kanske också riksdagspolitik,
som sedan dess har följts. Jag nödgas sålunda utgå från att båda
dessa talare i detta sammanhang ansett sig böra uttala ett beklagande av att
vi följt en ur ekonomisk och näringssynpunkt dålig politik för landet. Då herr
Lindman och herr Olsson i Kullenbergstorp ställt sig på en sådan ståndpunkt,
hade man kunnat vänta sig, att i den reservation, som i detta sammanhang avgivits
och som undertecknats av ledamöterna från högerpartiet och bondeförbundet,
finna anvisningar om hur man bort skicka sig, vilka åtgärder som bort
vidtagas och vad som icke bort göras samt att herrar Lindman och Olsson i
Kullenbergstorp med skärpa gått in för denna reservation. Jag konstaterar
emellertid till min förvåning, att varken herr Lindman eller herr Olsson i Kullenbergstorp
yrkat bifall till reservationen. Därmed saknas ju i denna debatt
dels en enhetlig kritik av vad som blivit gjort och dels också en samfälld
anvisning om vad som bort göras.

Vad beträffar frågan, örn vi icke skulle kunnat föra en politik, som ur landets
synpunkt haft ogynnsammare verkningar än den nu följda politiken, så
vågar jag uttala den meningen, att så kunnat ske och att så säkerligen också
kommit att ske, örn man följt de uttalanden, som gjorts av herr Lindman, »att
alla medel, som kunnat utfinnas och varmed produktionen kunnat ökas, skulle
ha utnyttjats».

Beträffande valutapolitiken är jag enig i sak, kanske icke alltid i form med
bankoutskottet, örn de uttalanden, som utskottet gjort, jämväl när det gäller
den del av utskottets uttalande, i vilken utskottet positivt går in för viss
höjning av prisnivån. Men på samma gång måste jag säga, att jag icke är med
på den ståndpunkten, att vilka medel som helst skola begagnas för att främja
denna prisförhöjning. Ty man kan ju för att åstadkomma en önskvärd prisstegring
komma att taga till för dyra medel. Det är uppenbarligen där, som
skiljaktighet på den punkten föreligger mellan mig och herr Lindman.

Såsom ett bevis för att icke alltid inflation, d. v. s. prisstegringspolitik sammanfaller
med jordbrukspolitik, vill jag framhålla, hur man ser den här saken
på andra sidan Öresund. Den danska bondevänstem, som dock är ett genuint
bondeparti, har till ledare herr Madsen-Mygdal, som anses vara en mycket skicklig
bondepolitiker. Denne ledare höll den 6 mars i år ett tal, där han bestämt
vände sig emot vad han kallade inflationspolitik, som han betecknade
såsom något, som endast »gjorde det onda värre». Han yttrade gentemot den
danska regeringen, att den »följde en inflationspolitik, som var samhällsskadlig,
ruinerande för näringslivet och ödeläggande för kronvården». Jag skall
emellertid icke gå vidare in därpå än att härmed ha bevisat att det finns olika
meningar rörande vad som, valutapolitiskt sett, sammanfaller med jordbrukets
intressen.

Jag går nu över till den i reservationen givna rekommendationen örn vad som
bort och bör göras i den här vägen. När jag går att se vad som innefattas i
denna rekommendation —• den saken har påpekats från flera håll — så är det
väl närmast den anvisning, som ligger i beklagandet av att vi icke upptogo ett
stort lån under förra delen av fjolåret och utnyttjade detta lån -— jag kan icke
tänka mig, att man menar något annat -— till uppehållandet av guldmyntfoten.
Jag tillhörde dem, som voro ytterst ledsna över att vi icke i fjol togo upp ett
sådant lån för att utnyttja det till nyss angivna ändamål. Men på den punkten
har jag efter hand, det måste jag erkänna, fått revidera min uppfattning. Jag
är icke alls så säker på att vi icke, örn vi upptagit ett stort sådant lån och med

Lördagen den 7 maj f. m.

59 Nr 42.

utnyttjandet av detta under alla förhållanden sökt hålla oss kvar vid guldmyntfoten,
hade kommit till ett tillstånd, som ur såväl allmänt ekonomisk- och
jordbrukssynpunkt varit sämre än det nu är. Det skulle uppenbarligen kommit
att medföra sänkta priser å alla våra exportartiklar, det behöva vi ju icke
tvivla på. Och vidare. Örn vi kvarstått vid guldmyntfoten under de då förestående
stora arbetarstriderna, där det var fråga örn att i någon mån minska
arbetslönerna, skulle det -— jag kan icke se annat — säkerligen varit oerhört
mycket svårare att genomföra de försök till nedsättningar på produktionskostnaden,
som nu blivit genomförda och i ganska stor utsträckning, ehuru icke
fullt ut, accepterats. Jag är sålunda icke alls säker på att det — jag vill gärna
erkänna — ur många synpunkter svåra tillstånd, som vi nu befinna oss i, skulle
varit bättre, om man föregående år följt en sådan politik, som rekommenderas
i reservanternas uttalande. Örn man tar i betraktande det tillstånd, som då
förelåg, med våra stora svårigheter, när det gällde att sälja jordbruksprodukter,
trä och järn jämväl i den utsträckning, som nu förekommer, i varje fall till
länder utan guldmyntfot, och därtill lägger skärpta inre stider med stora svårigheter
kanske att träffa uppgörelser med arbetarna, tror jag vi valde rätt
sida.

Jag skall emellertid icke utveckla min mening därom längre. Jag vill blott
nu upprepa, att jag tror, att vi icke komma att må illa av, utan att det i det stora
hela skulle ha en gynnsam effekt, om en mindre prisstegring komme till
stånd. Men jag betonar att en sådan kan och får icke köpas med vilka medel
som helst.

Herr Lindman påpekade vidare, att det här kunde bli fråga örn importrestriktioner
och åtgärder för att förbättra handelsbalansen och minska importen.
Herr Lindman vet dock lika väl som jag, vilka förutsättningar som krävas för
att importrestriktioner och vad därmed sammanhänger skola kunna med verklig
fördel för oss tillämpas; och herr Lindman vet säkerligen också, att samtliga
åtsporda näringsorganisationer hittills avstyrkt den åtgärd, som skulle
utgöra förutsättning för importförbud- och kontingenteringssystemets tillämpning.
Under sådana förhållanden kvarstår sålunda också där ett frågetecken, en
svårighet, som kanske icke är så alldeles lätt att övervinna.

Jag har med detta i korthet velat säga, att jag icke velat låta stå oemotsagt
det påstående, som gjorts i olika former, att en politik under föregående år, som
inneburit prisstegring genom skyddstullar eller som, i den mån det varit oss
möjligt, åstadkommits med omedelbart tillgripna kontingenteringsmetoder m. m.
dylikt, skulle skapat bättre förutsättningar för oss att kunna slå oss igenom
krisen, än som för närvarande föreligga. Jag tror det icke.

Som sagt, jag anser, att man kan vara med om de riktlinjer utskottet här pekat
på. Och i den mån medel kunna utfinnas för uppnående härav, vilka icke
bli oss dyrare än den båtnad man vinner, böra dessa hjälpmedel tillgripas. Men
det finnes, det vill jag än en gång betona, medel, som enligt min mening kosta
mera än det resultat, som därmed kan komma att uppnås.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Hamrin: Herr talman! Blott
några få ord.

Herr Sköld liir lia uppmanat mig att medverka till att postsparbanksräntan
sänke» för att därigenom påverka jämväl utlåningsräntan i affärsbanker
och sparbanker. Herr Anderson i Norrköping var också inne på samma
sak och ville fixera postsparbanksräntan till 3.3 procent. Jag trodde, herr
talman, att jag i mitt förra anförande alldeles tydligt sagt ifrån, att jag
var beredd att medverka till en sådan sänkning av postsparbanksräntan, oell
jag kan nu göra det uttalandet, att därest sparbankerna i allmänhet följt
den uppmaning, som jag tidigare riktat till sparbanksföreningens ledning att

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 60

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

sänka inlåningsräntan till 4 procent, är jag beredd att tillstyrka Kungl. Maj :t
att sänka postsparbanksräntan, icke till 3.3 procent, utan till 3 procent. Den
utfästelsen har jag tidigare gjort till ledning för landets sparbanker, men
man har, som jag förut uttalat, icke följt min uppmaning. Det är väl icke
rimligt, att regeringen nu skulle befalla postsparbanken att sänka sin ränta
först, utan att man har säkerhet för att de enskilda sparbankerna följa efter.
En motsatt ordning synes mig vara den riktiga, då ju Kungl. Majit har i sin
hand att sänka postsparbanksräntan.

Till detta vill jag endast foga ytterligare några ord. Jag upprepar den
anmaning, som jag riktat till alla dem, som här talat örn vidtagande av åtgärder
för att höja prisnivån, nämligen att säga vilka praktiska åtgärder,
som man skall vidtaga för att nå detta resultat. Det enda, som herrarna
peka på, är en sänkning av räntan. Jag har förut givit min anslutning
till detta. Men de fromma önskningarna borde väl ändå utformas i
någon anvisning därutöver, som kan ha till följd, vad man här vill vinna.

Här får man lyssna till lektorer och doktorer och andra akademie!, som
hålla mycket vackra tal, som jag i stort sett kan giva min anslutning till,
men jag frågar, som den praktiske man, som jag gör anspråk på att vara:
Vilka åtgärder skall man genomföra för att vinna det resultat, som herrarna
önska?

Herr Sköld: Herr talman! Jag begärde ordet för att lämna en förklaring
med anledning av herr Andersons i Norrköping yttrande.

Herr Anderson i Norrköping påstod, att jag beträffande kreditsvårigheterna
för näringslivet icke tagit hänsyn till riksbankens kreditrestriktioner och att
dessa mera än räntan verkat tryckande. Jag måste för min del förklara, att
detta är ett missförstånd. De kreditrestriktioner, vartill riksbanken har medverkat,
ha formen av ett av bankföreningen utskickat cirkulär, vari affärsbankerna
uppmanas att icke driva någon restriktiv politik i vad det gäller
produktionen och dess utveckling, men däremot driva en sådan politik beträffande
all sådan utlåning, som kunde anses befordra spekulationer i aktier,
valutor och varor och där krediten alltså skulle medverka till att förminska
landets förråd av utländska valutor. Det finnes alltså ingenting i
dessa restriktioner, som skulle verka i den riktning, som herr Anderson i
Norrköping här satte i fråga. Jag skulle vilja tillägga, att de kreditrestriktioner,
som han talade örn och som otvivelaktigt ha förekommit, icke berott
på direktiv från riksbanken utan på bristande tillgång på rörligt kapital hos
affärsbankerna. Det är alldeles givet, att kreditrestriktionerna fortfarande
skulle komma att bestå, även om riksbanken utskickade den uppmaningen,
att det icke längre fanns anledning att taga hänsyn till det tidigare utsända
cirkuläret. Varför man icke nu vill skicka ut en förklaring om att avtalade
restriktioner icke längre behövas ur riksbankens synpunkt, hänger samman
därmed, att det skulle otvivelaktigt i förevarande läge se egendomligt ut, örn
man återkallade cirkulär, som innehöll föreskrifter örn åtgärder mot förfaranden,
som äro ur landets synpunkt olämpliga.

Jag skall emellertid också taga upp en del andra saker till bemötande.

Herr Anderson i Norrköping ansåg det orimligt att gå fram för att förhindra
en prisstegring av spekulativ natur. Gentemot detta vill jag för det
första anföra, att herr Anderson i Norrköping icke tycks ha fattat nerven
i det system, där man anknyter penningvärdet till prisnivån. Skall det vara
någon mening med att garantera ett visst penningvärde i varor, måste ett
sådant system utesluta varje mera betydande prisstegring, eljest får penningvärdet
ingen fast förankring. För det andra skulle jag vilja säga, att riksbankens
prismaterial medgiver, så långt det är möjligt, en sådan analys, att

Lördagen den 7 maj f. m.

G1 Nr 42.

orsaken till inträffad prisstegring kan uppspåras. Eftersom jag är inne på
prismaterialet igen, vill jag förklara, att grunden för detta material icke
är konfidentiell. Det finnes ett protokoll i riksbanken, som är av vanlig natur
•— det är således en offentlig handling — och i en bilaga till detta återfinner
man grunderna. .Jag kan naturligtvis1 erkänna, att det är en brist,
att detta prismaterial icke bringats till allmänhetens kännedom. Det är så
att vi inom fullmäktige talat örn att detta borde offentliggöras, och vi ha
också vidtalat en person för det ändamålet. Men bristande tid har gjort,
att detta material ännu icke kommit fram, men det ligger till påseende för
den som vill se det. Bankoutskottet har givetvis sett materialet och hade
kunnat trycka av det, örn bankoutskottet hade velat. Det finnes alltså ingenting
hemlighetsfullt i den saken. För den, som vill se detta material i dag,
vill jag meddela, att jag har detsamma tillgängligt här i kammaren.

Till sist ännu några ord till herr Anderson i Norrköping. Han påstod, att
de höga räntorna hårdast hade drabbat jordbruket. Det förhåller sig icke
så. De höga räntorna ha drabbat jordbruket hårt, det ha de visst gjort, men
säkerligen ha de drabbat andra grenar av näringslivet än hårdare. Vi skola
komma ihåg, att en stor del av jordbruket får sin kredit genom sparbankerna
med deras mera fasta räntesatser. Jag är själv i den beklagliga ställningen,
att jag har sparbankslån, och jag kan tala örn att å mina lån har räntan, örn
jag räknar tiden från den 1 april 1930 till 1 april 1931 som ett år och det
andra året från den 1 april 1931 till 1 april 1932, stigit med cirka 0.22 procent.
Jag vill icke påstå, att detta är någon så kännbar belastning. Jag
menar därför, att det icke är nödvändigt att använda sådana överord som
att jordbruket skulle vara den i räntehänseende hårdast drabbade näringen.
Det är ett påstående, som icke kan ha något annat syfte än att verka som
agitation, och det tycker jag, att vi skola låta bli.

Herr Carleson: Endast en kort replik till herr Anderson i Norrköping och
herr Wigforss.

I förmiddags nämnde jag i mitt anförande att i sammanhang med en lågkonjunktur
går i regel prisnivån ned, och i sammanhang med en högkonjunktur går
prisnivån i regel upp. Då utskottet för sin del hade tryckt på att bankofullmäktige
i sina första direktiv för penningpolitiken hade velat särskilt framhålla
angelägenheten av att det icke skulle uppkomma inflation och att utskottet
nu vill ha uppmärksamheten än mer fäst vid att det icke skall bli en deflation
eller en prissänkning, så vill jag säga, att när jag nämnde detta, så förutsatte
jag, att utskottets yttrande täckte själva den mening, som i detta avseende
uttalats av bankofullmäktige. Att sålunda fullmäktige även menade, att
man icke skulle gå in för en verklig deflation. Jag framhöll i detta sammanhang
att varför bankofullmäktige hade satt in sin kraft på att det icke skulle
bli inflation var just att de ansågo, att vi, när vi lämnade guldmyntfoten och
gingo emot en massa uppgörelser på arbetsmarknaden, icke skulle lösa lönefrågorna
genom en inflation utan skulle låta frågorna på arbetsmarknaden lösas
på vanligt vedertaget sätt.

Herr Anderson i Norrköping sade, att det var nödvändigt att få en inflation
särskilt på denna punkt, när det gäller lönerna, för att få en utjämning till
stånd, och han menade, att förekomsten av de stora starka organisationerna på
arbetsmarknaden gjorde, att han icke kunde se någon utväg att lösa arbetsmarknadens
frågor utan statligt ingripande genom valutaåtgärder på sådant sätt att
man fick produktionen i gång igen. Därmed trodde jag, att herr Anderson i
Norrköping egentligen ginge utanför utskottets program. Men när herr Wigforss
därefter säger, att han ogillar min ståndpunkt och ställer sig på herr Andersons
i Norrköping, måste jag utgå från att utskottet därvidlag uttalat en me -

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42.

62

Lördagen den 7 maj f. m.

riksbankens nlng.’ SOm är n^got avyikande från bankofullmäktiges. Eftersom herr Wigforss
Styrelse och in för samma mening, som herr Anderson, får jag antaga, att herr Wigforss
förvaltning, menar, att man hädanefter kan lösa frågan om konjunkturväxlingar i viss mån
(Forts.) på det sättet, att man genom valutapolitiken, genom inflation minskar värdet av
arbetslöner och andra kostnader. För min personliga del tror jag ej, att man
går lämpliga vägen, då man i förekommande fall söker lösa ett av näringslivets
allra svåraste problem genom ett statens ingripande på ifrågavarande sätt, något
som kan komma att leda till högst oberäkneliga konsekvenser.

Herr Lindman: Herr talman! Jag kan ej neka till, att jag blev något

förvånad över statsministerns ingripande i debatten så sent som nu, när vi hållit
på med denna fråga under hela förmiddagen. Ty nog hade det väl varit mer
värdefullt, örn vi från regeringens främste man tidigare i debatten fått höra de
synpunkter han lägger på dessa frågor, på det att vi under de anföranden vi
haft ^tidigare fått tillfälle att upptaga dem till behandling och bemöta dem. Det
förvånade mig ännu mer, när statsministern i sitt första anförande i dag under
punkten 1 behandlade punkten 2 men stannade vid att beträffande punkten 1
säga, att han skulle återkomma till denna, örn tillfälle gåves senare. Det är det
inlägget vi fått nu.

Emot detta yttrande av hans excellens vill jag först säga, att när hans excellens
erinrar mot mig, att jag framhållit, att det varit en dålig politik, som blivit
förd, och att jag därmed även skulle åsyfta den politik, som regeringen fört
under denna tid, finnes det ej det ringaste berättigande för att upptaga detta
från hans sida. Jag har i mitt anförande, såvitt jag kan förstå, icke på något
polemiskt sätt eller på annat sätt upptagit frågan om regeringens politik i detta
sammanhang. Det enda jag erinrar mig, att jag där talade om, var handelsbalansen
och huruvida ej åtgärder borde vidtagas i tid för att stävja den ökade
importen under den tid vi gå till mötes, så att ej importöverskottet blir lika
stort, som det varit under den föregående tiden. Jag framhöll, att vi redan för
de tre första månaderna i år hade ett importöverskott på 82 miljoner kronor.
Men naturligtvis vill jag ej därmed ha sagt, att jag icke har anmärkningar att
göra mot den politik, regeringen fört i detta fall. Jag skall naturligtvis ej upptaga
denna fråga här. Men en sådan liten utmaning, som blivit gjord, kan ändå
ge mig berättigande att säga, som jag sagt här i riksdagen förut, att visst hade
det varit bra, om de tullsatser, som regeringen kom med i början av februari,
kommit redan under hösten. Mycket hade varit vunnet därmed. Från min utgångspunkt
menar jag, att tullsatserna skulle ha tagits till kraftigare, och jag
undrar, om regeringen ej just nu beklagar, att ej regeringen i februari upptog
dem till högre belopp än den gjorde. Finansministern ser glad ut, och det gläder
mig alltid att se en finansminister glad, ty det tyder på, att svårigheterna
ej äro så stora för honom. Men jag undrar ändå, herr talman, örn ej finansministern
varit ändå gladare, ifall han tagit till tullsatserna litet kraftigare i
februari, än han gjorde. Jag har naturligtvis åtskilligt annat, som jag skulle
kunna anmärka mot regeringens politik, men då jag ej har för avsikt att göra
det nu och ej framkallat det uttalande hans excellens gjorde, skall jag inskränka
mig till detta, om ej hans excellens uppfordrar mig att komma in på ämnet
ytterligare. För sådant fall har jag möjlighet att göra det.

Hans excellens anmärkte på att jag ej gjort något yrkande. Ja, ers excellens,
när jag ej sitter i vederbörande utskott, brukar jag i regel ej göra det utan överlåta
det åt utskottets ledamöter. Det är för övrigt en sådan bagatellartad invändning,
att den knappt behöver omnämnas.

Hans excellens säger, att jag framhållit, att alla medel böra utnyttjas för att
nå det mål, som i alla fall angives i bankoutskottets uttalande, låt vara att det
ej så starkt framhålles, men som i alla fall går ut på, att vi önska få någon

Lördagen den 7 maj f. m.

63 Nr 42.

varuprisstegring. Det är naturligtvis genom penningpolitiken, såsom jag i
mitt första anförande framhållit, som man skall försöka åstadkomma denna
varuprisstegring.

Sedan framhöll hans excellens, att en inflationspolitik ej alltid sammanfaller
med en för jordbruket fördelaktig politik. Varför skall man tala om inflationspolitik?
Vi äro överens i sak, och jag kommer att rösta för utskottets förslag
beträffande hela den senare delen av betänkandet, där det talas örn, vad utskottet
vill, nämligen en försiktig varuprisstegring. Det kommer jag att rösta för.
Men varför kalla det inflationspolitik? Jag vill ej, att det skall kallas inflationspolitik,
jag vill, att det skall kallas redeflationspolitik, det vill säga en
återgång i någon mån ifrån det som nu är, därför att jag menar, att de varupriser
vi ha äro så låga, att de kräva någon förhöjning.

När hans excellens säger, att denna politik icke alltid sammanfaller med en
för jordbruket gagnelig politik, frågar jag: Skulle det icke vara riktigt i detta
ögonblick att säga, att om Sveriges jordbrukare i detta nu kunde få bättre priser
för sina varor, så skulle detta vara till jordbrukets fördel. Skulle icke detta
av dem som sitta i regeringen anses och betraktas såsom något nyttigt, då man
kanhända örn några dagar får lov att komma fram med ett stort program örn
stöd åt de jordbrukare, som annars icke kunna rädda sina egendomar undan
konkurs utan nödgas gå ifrån dem? Under sådana förhållanden menar jag, att
en viss varuprisstegring, en prisökning på dessa jordbrukares varor, skulle varit
en bättre väg, örn man nämligen tidigare velat slå in på och följa den vägen.

Sedan får jag uppriktigt säga, att när hans excellens kommer in på spörsmålet
örn hur det skulle ställt sig, örn vi hade behållit kronan vid guldet, och
hur det då skulle gått med priserna på våra exportartiklar, så har liela denna
fråga för mig ett uteslutande teoretiskt intresse. Jag tillhör ingalunda dem,
som anse, att vi skulle behållit kronan vid guldet. Jag anser, att det hade varit
olyckligt. Och jag undrar, hur många det egentligen finns i denna kammare,
som skulle säga, att det varit riktigt att behålla kronan vid guldet. Jag vet
egentligen ingen annan som sagt detta än herr finansministern, som gjorde det i
höstas, och jag förmodar, att han i det fallet talade å regeringens vägnar. Men
i så fall var regeringen ganska ensam örn denna uppfattning, och jag förmodar,
att den icke längre vidhåller den. Jag frågar då: Vad tjänar det egentligen

till att tala örn sådana rent teoretiska frågor i detta sammanhang? Det finns
ingen, som kommer att yrka på, att vi återgå till guldmyntfoten. Det finns
ingen, som har sagt något sådant.

Ja, så säger hans excellens, att prisökningen icke får köpas med vilka medel
som helst —- ja, det kan väl hända, att det inte får ske — och i det sammanhanget
framhåller excellensen, att jag vet lika väl som han, att vi icke kunna
genom importrestriktioner eller dylikt åstadkomma något. Jag vet, att man
därvidlag åberopar sig på den tyska handelstraktaten. Jag vet, att hans excellens
i spetsen för sitt parti och bondeförbundet 1930 var emot den traktat, som
då gjordes upp. Men jag vet precis lika väl, att för rätt så länge sedan hade
regeringen kunnat säga upp traktaten, örn regeringen hade velat, på grund av
den utav tyskarna vidtagna höjningen av smörtullen. Det har utrikesministern
förklarat i första kammaren, och det kan jag på grund av studium av traktaten,
som jag själv varit med att göra upp, säga, att vi kunde göra. Örn sedermera
omständigheter kommit till, som gjort, att hans excellens herr statsministern
blivit klokare nu än 1930, så må det vara hans ensak. Jag menar, att örn
man kan vidtaga en viss åtgärd, är därmed icke sagt, att man skall göra det.
Men örn man icke begagnar sig av importrestriktioner i en eller annan form,
finns det ingen annan väg att gå än den, som regerigen anvisade i februari månad,
då den framlade sina förslag örn finanstullar. Då finns det ingen annan
väg än den, som man går i land efter land, den väg, som tyskarna gå emot oss,

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 4a.

64

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

nämligen att höja tullarna på vissa varor. Det är den vägen man har att gå,
om man icke kan gå importrestriktionernas väg, eller den väg, som betyder begränsning
och kontingentering av importen av varor.

Sedan blott ett ord, herr talman. Jag ser, att herr talmannen önskar, att jag
skall sluta, och det skall jag också göra, herr talman, men blott ett ord till herr
finansministern, som i sitt anförande sade: »Vad vilja herrarna göra för att

förbättra dessa priser. Vad vilja ni göra.» Ja, vi ha talat örn, att mian kan
göra lättnader i diskontot. Vi mena, att man kan göra kreditlättnader, och därmed
tangerar jag en punkt, som jag kommer att beröra i eftermiddag, nämligen
punkten 2 i utskottets betänkande. Örn riksbanken icke hade följt den oförsiktiga
utlåningsväg, som den gjorde, när så stora belopp överfördes till utlandet,
hade det nu varit ett helt annat läge, ty då hade man icke behövt utöva
det tryck för kreditlättnader, som man nu anser sig böra göra.

Till sist skulle jag vilja säga, att när riksbanksfullmäktige själva i sitt betänkande
uttalat, att de ha strävat efter, att de ha bemödat sig örn och också
lyckats att behålla prisnivån på inhemska varor oförändrad, så förmodar jag,
att riksbanksfullmäktige även ha medel att kunna höja eller sänka priserna åtminstone
i någon mån.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
att kammaren måtte lägga förevarande punkt till handlingarna med godkännande
av utskottets uttalanden, dels ock att kammaren måtte lägga punkten
till handlingarna med godkännande av de uttalanden, som gjorts i den vid
punkten fogade reservationen; och beslöt kammaren lägga punkten till handlingarna
med godkännande av utskottets uttalanden.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.16 e. m. för att åter sammanträda
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen, den 7 maj e. m.

65

Nr 42.

Lördagen den 7 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning bankoutskottets utlåtande,
nr 40, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och
förvaltning.

Punkten 2.

Uti förevarande punkt hade utskottet uttalat sig i anledning av riksbankens
åtgärd att vid skilda tillfällen lämna krediter till Skandinaviska kreditaktiebolaget
eller vissa till den s. k. Kreugerkoncernen anslutna bolag.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar C. E. Svensson, Johan
Peter Johansson, Torsten E. Ström, Möller, Bäcklund, Lovén, Wikström och
Wigforss, vilka ansett, att utskottets under punkten gjorda uttalande bort
hava annan i reservationen angiven lydelse.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Larsson i Stockholm: Herr talman! Oaktat den utförliga redogö görelse,

som ibankofullmäktige tidigare genom sina skrivelser till bankoutskottet
lämnat och som utskottet intagit i sitt förevarande utlåtande, nödgas jag
emellertid med anledning av vad som anförts i den nu föredragna punkten rörande
krediterna taga kammarens uppmärksamhet något i anspråk. Jag kommer
då att framhålla en del synpunkter å fullmäktiges vägnar liksom det
skedde under den förra punkten.

Jag ber då först att få nämna några ord beträffande den kredit, som utskottsmajoriteten
synes ha särskilt inriktat sig på, nämligen den rediskonteringsrätt,
som beviljades Skandinaviska kreditaktiebolaget den 5 maj 1931 och
som föranleddes, såsom i utlåtandet angives, av Kreugerkoncernens behov av
medel för inköp av utländsk valuta i och för verkställande av viss utbetalning
till Tyskland. Fullmäktige vilja framhålla, att det avtal med Tyskland, som
skulle fullföljas genom ifrågavarande utbetalning, hade träffats redan år 1929.
Örn fullmäktige under år 1931 tillfrågats, huruvida de ville på något sätt understödja
tillkomsten av ett dylikt avtal, hade säkerligen ingen av fullmäktiges
ledamöter avgivit sin röst härför. Fullmäktige hava sålunda icke på något sätt
bidragit till att skapa den föreliggande situationen. I ett tvångsläge har det
gällt att av två onda ting taga det minst onda. 1 detta sammanhang må erinras,
att även örn Skandinaviska kreditaktiebolaget ej ens till någon del tagit
r ed i sk o n t o ri n gs rätt e n i anspråk, riksbanken ändock på grund av guldmyntfoten
varit skyldig att mot likvid i vanlig ordning ställa erforderlig utländsk valuta
till förfogande.

Andra kammarens protokoll 1982. Nr 5

Ang.

riksbankens
styrdse och
förvaltning.
(Forte.)

Nr 42.

66

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Lorta.)

Utskottet framhåller det otillfredsställande-i att en redogörelse för Kreugerkoncernens
ställning ej infordrades, innan riksbanken lämnade en så stor kredit
som den ifrågavarande, och att säkerheter av den ringa likviditetsgrad, varom
var fråga, lagts till grund för krediten.

Häremot må erinras, att, örn riksbanken lämnat Kreugerkoncemen en kredit,
så hade givetvis en detaljerad redogörelse infordrats för koncernens ställning.
Men krediten lämnades till Skandinaviska kreditaktiebolaget. Den senaste
tidens händelser hava trängt sig så inpå oss, att vi nu hava svårt att frigöra
oss från intrycket av desamma även i vårt bedömande av vad som timat
under förra året. Det första villkoret för att kunna opartiskt döma i denna
sak är att försöka skärskåda fjolårets beslut och händelser i deras verkliga
miljö. Det var dock ej länge sedan, som knappast någon tvivlade på, att Kreugerkoncemen
utgjorde en fullt solid finanskoncern, som åtnjöt obetingat förtroende
hos svenska och utländska banker. Dess fondställning syntes utomordentligt
stark. I styrelserna för dess olika bolag sutto ansedda in- och utländska
finansmän. Den storbank, som erhöll rediskonteringsrätten i riksbanken,
hade två av sina ledande direktörer i styrelsen för det ena och en av dessa
direktörer i styrelsen för det andra av de två bolag, som voro acceptanter å de
växlar, som skulle rediskonteras i riksbanken. Nämnda storbanks likviditet
och soliditet var enligt bankinspektionens mening fullt betryggande. Riksbanken
hade sålunda fullgod säkerhet redan i nämnda banks ansvarighet. Härtill
kom, att koncernbolagen då inom bankkretsar ansågos fullt goda för sina förpliktelser.
Under sådana förhållanden ansågo fullmäktige sig hava uppfyllt
alla rimliga krav, då Kreuger fick lämna muntliga uppgifter till komplettering
av de upplysningar, som erhållits av ovannämnda storbankschefer och av koncernens
styrelseberättelser och balansräkningar.

Utskottet framhåller, att fullmäktige redan i maj 1931 bort vidtaga åtgärder
för en ingående undersökning av koncernens ställning. Detta uttalande synes
utgå ifrån, att fullmäktige redan år 1931 bort inse, att de uppgifter, Kreuger
personligen lämnade, voro oriktiga, att balansräkningarna voro missvisande,
och att koncernens bankförbindelser ej voro orienterade rörande koncernens
ställning. Såsom redan nämnts, lämnade Kreuger redan i maj 1931 vissa uppgifter
till komplettering av vad som kunde utläsas ur berättelser och balansräkningar.
Vidare fick Kreuger den 4 september 1931 i närvaro av bankdirektör
Lauritzen i Skandinaviska kreditaktiebolaget inför fullmäktige lämna en
ingående redogörelse för koncernens utländska förpliktelser. Härav framgick,
vilket fullmäktige även anfört i skrivelse till utskottet, att till mitten av maj
år 1932 något större behov av utländsk valuta ej vore att förvänta. När
Kreuger den 21 oktober 1931 gjorde framställning om en ny kredit, fordrade
förste deputeraden, att han skulle lämna en ingående skriftlig redogörelse för
koncernbolagens ställning. Ett par dagar därefter överlämnades en uppgift,
vilken såsom varande alltför knapphändig ej kunde godtagas. Den då efterlysta
mera detaljerade redogörelsen kunde enligt uppgift icke lämnas, förrän
vissa uppgifter införskaffats. Först den 5 november 1931 överlämnades av
Kreuger undertecknade uppställningar över Svenska tändsticksaktiebolagets
och aktiebolaget Kreuger & Tolls skulder den 15 oktober 1931 ävensom de för
skulderna lämnade säkerheterna. Ej förrän den 23 februari 1932 fingo fullmäktige
anledning att ifrågasätta fullständigheten av de uppgifter, som lämnats
den 5 november 1931. Orsaken härtill var, att det visade sig, att Kreugerkoncemens
representanter ej hade kännedom örn storleken av en betydande kredit
till International Match Corporation, som förföll ungefär vid sistnämnda
tidpunkt. Omedelbart därefter igångsattes en ingående undersökning av ställningen.

Vad beträffar anmärkningen örn ifrågavarande säkerheters ringa likviditets -

Lördagen den 7 maj e. m.

67 Jfr 42.

grad, må erinras, att fullmäktige avslogo en framställning örn kredit till koncernen
mot säkerhet av de tyska obligationerna. Däremot beviljades en storbank,
vars likviditet ansågs god, rätt till rediskontering i mån av behov av
växlar, accepterade av Svenska tändsticksaktiebolaget samt av aktiebolaget
Kreuger & Toll. När ärendet den 5 maj 1931 behandlades, fanns anledning
förvänta, att krediten ej helt skulle tagas i anspråk, och att den skulle bliva
relativt kortvarig. Såsom nämnts i redogörelsen till utskottet, togs densamma
först i anspråk i slutet av juli och hade utnyttjats i sin helhet först i mitten av
september 1931. Det var de oförutsedda händelser, som inträffade på den
internationella penningmarknaden, vilka föranledde, att Skandinaviska kreditaktiebolagets
likviditet blev så ansträngd, att krediten måste helt utnyttjas och
därtill omsättas. Realsäkerheten infordrades i slutet av augusti 1931. Därvid
erhöllos de tyska obligationerna, vilka Skandinaviska kreditaktiebolaget
för sin del godtagit som säkerhet för krediten.

Utskottet framhåller, att riksbanken i början av maj 1931 borde hava hänvänt
sig till statsmakterna för en stödaktion till Kreugerkoncernen. Med anledning
av detta uttalande vilja fullmäktige hemställa till kammaren, huru det
skulle hava uppfattats inom och utom landet, örn fullmäktige i det relativt
gynnsamma ekonomiska läge, som var rådande före utbrottet av den österrikiska
krisen, _ givit offentlighet åt Kreugerkoncernens enligt vad allmänt då
ansågs rent tillfälliga likviditetssvårigheter.

Vad beträffande krediter till Kreugerkoncernen, som beviljades i oktober
1931 och februari 1932, hava fullmäktige följt den traditionen, som sedan lång
tid tillbaka tillämpats i riksbanken, nämligen att, då regeringen under en kristid
funné vissa åtgärder från centralbankens sida ur allmänna synpunkter nödvändiga
och ställde i utsikt, att eventuella förluster ej skulle drabba riksbanken,
fullmäktige icke borde undandraga sig att lämna sin medverkan. I
förevarande fall hava fullmäktige helt anslutit sig till regeringens uppfattning
örn åtgärdernas allmännyttiga betydelse och ofrånkomlighet. I fråga
om oktoberkrediten må framhållas, att för densamma pantförskrivits så gott
som samtliga aktier i Bolidens gruvaktiebolag. Regeringens utfästelse avsåg
övertagandet av dessa aktier. Beträffande den kredit, som beviljades innevarande
år, då riksdagen var samlad, må erinras, att ansökningen örn densamma
måste avgöras under loppet av några timmar.

Av vad fullmäktige anfört i fråga örn de klandrade besluten och åtgärderna
framgår, att fullmäktige i varje fall handlat uteslutande med hänsyn till vad
de ansett vara mest gagneligt för landet i dess helhet. De arbetsuppgifter,
som under de senaste åtta månaderna ålegat fullmäktige, hava otvivelaktigt
varit mera krävande än vad förut i mannaminne förekommit. Fullgörandet av
desamma har varit möjligt endast på grund av det stöd, som fullmäktige ansett
sig hava att påräkna hos statsmakterna.

Till detta ber jag att få lägga ett par ord med anledning av hans excellens
statsministerns anförande i förmiddags, då herr statsministern vid föredragning
av första punkten, som gällde penningpolitiken, ingick på en detaljerad
redogörelse för vad regeringen haft att beställa med de krediter, som här lämnats.
Jag har ingen anledning att ge mig in på detaljerna med avseende på
detta. Jag anser mig dock böra rätta ett missförstånd, som här synes föreligga,
då statsministern ville göra gällande, att från bankofullmäktiges sida
lämnats utskottet en ofullständig rapport. Jag ber att få nämna, att denna
rapport grundats på från bankofullmäktige tidigare till utskottet lämnade särskilda
protokoll rörande de av herr statsministern åsyftade krediterna och
till vilka protokoll hänvisats i rapporten. Bankoutskottet har alltså icke funnit
saken vara av den beskaffenhet, att det ansett sig böra komplettera rapporten
med protokollen. Så förhåller det sig med den saken.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Hr 42. 68

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.

(Forts.)

Ja, nu önskar tydligen finansministern, att jag skall föredraga detta protokoll,
som jag nyss av honom fått i min hand, och jag vill gärna villfara hans
önskan, så blir den saken klarlagd. Detta särskilda protokoll är daterat
den 23 oktober 1931. Jag kan ju läsa upp vilka som voro närvarande: Herrar
af Jochnick, Rooth, Amnér, Widell, Larsson, Fehr och Sköld. Där heter det
i § 1 följande: »Förste deputeraden Rooth erinrade, att i anledning av framställning
örn viss kredit från ingenjören Ivar Kreuger för räkning Svenska
tändsticksaktiebolaget och Aktiebolaget Kreuger & Toll fullmäktige de senaste
dagarna under hand överlagt örn olika linjer, enligt vilka en försträckning
skulle kunna lämnas. Utgångspunkterna för dessa överläggningar hade varit
dels att, då, Skandinaviska kreditaktiebolaget förklarat sig ej kunna lämna
den ifrågasatta krediten, det syntes nödvändigt, att riksbanken till undvikande
av svårigheter för nämnda företag, vilka svårigheter kunde medföra menliga
verkningar för landets ekonomiska förhallanden, i möjligaste man
tillmötesginge lånesökanden, dels att kredit endast borde lämnas, om
betryggande säkerhet erhölles. En av de linjer för försträcknings lämnande,
varom överlagts, hade varit lånesökandens framställning örn en kredit
å 86 miljoner kronor mot säkerhet av 787,513 aktier i Bolidens g.ruvaktiebolag,
varjämte svenska staten skulle erhålla option att till ett pris lika
med kreditbeloppet förvärva nämnda aktiepost. För erhållande av en dylik
option hade intresse ådagalagts från regeringens sida, utan att dock därvid
frågan örn optionens förknippande med kreditfrågan närmare berörts. . Redan
med hänsyn till storleken av krediten hade fullmäktige ansett sig ej
böra bifalla framställningen. En annan linje, som av fullmäktige under hand
behandlats, hade varit, att krediten, som även i detta fall skulle lämnas mot
förenämnda aktier, skulle begränsas till ett belopp av högst 40 miljoner kronor.
Härjämte förutsattes såsom villkor för krediten en förklaring från regeringens
sida, att, för den händelse riksbanken bleve nödsakad att till skyddande av
sin fordran övertaga förenämnda aktiehypotek, regeringen komme att hemställa
örn avlåtande av proposition till riksdagen, att staten skulle övertaga
aktierna till ett pris, som utgjorde full täckning för riksbankens fordran i anledning
av ifrågavarande kredit.» Vidare heter det i § 2: »Företrädde dieden
för Kungl, finansdepartementet, statsrådet Hamrin, som överlämnade utdrag
av statsrådsprotokollet för denna dag, utvisande, att^Kungl. Majit förordnat
honom att förhandla med fullmäktige rörande vissa åtgärder i samband med
den ekonomiska krisen.» Slutligen heter det i § 3: »Efter överläggning i anslutning
till förste deputeradens yttrande anförde statsrådet Hamrin, att han
efter konferens med statsministern vore bemyndigad förklara, att för den händelse
riksbanken beviljade ingenjören Ivar Kreuger för räkning Svenska tändsticksaktiebolaget
och Aktiebolaget Kreuger & Toll en kredit till ett belopp
av högst 40 miljoner kronor mot säkerhet av 84,000 A-aktier a tillhopa nomrnellt
4 200,000 kronor och 703,513 B-aktier å tillhopa nominellt 35,17o,6oO
kronor ’i Bolidens gruvaktiebolag och riksbanken på grund av bristande likvid
bleve nödsakad att efter realisation övertaga sagda säkerhet, regeringen komme
att hos Konungen hemställa örn avlåtande av proposition till riksdagen örn
förvärv för statens räkning av ifrågavarande aktier till ett pris, som beredde

riksbanken full täckning för dess fordran»---; — •

Ja, här har nu kammaren en fullständig redogörelse för vad som bängt samman
med denna kredit. Jag ber att få meddela, att avfattningen av saväl
detta protokoll som även av protokollet för krediten den 24 februari i ar .är
godkänd icke blott av fullmäktige utan också av vederbörande inom regeringen.
Dock ber jag att få beklaga, att bankofullinäktiges^ skrivelse till bankoutskottet
i vad den rörde denna sistnämnda kredit, blev så kortfattad, men det
berodde därpå, att vi ansågo, att den saken icke behövde beröras ytterligare,

Lördagen den 7 maj e. m.

69 Nr 42.

då den återfinnes i protokollet, som med avseende även på denna kredit lämnar
klart besked.

Jag bör kanske i detta sammanhang tillägga, att det givetvis icke varit fullmäktiges
mening att på något sätt vilja skjuta ifrån sig ansvaret för dessa
krediter på regeringen. Det har naturligtvis aldrig legat en avlägsen tanke
åt det hållet, ty, som herr statsministern anförde i förmiddags, ha vi ju i lagar
och reglementen bestämmelser örn att det är fullmäktige, som ensamma äro
ansvariga för sina beslut. Att sedan både regeringen och bankofullmäktige ha
varit eniga örn nödvändigheten av att handla beträffande dessa krediter såsom
skedde, är ju en omständighet, som man bör åtminstone från vår sida hälsa
med tillfredsställelse, men som icke kan anses vara av den beskaffenhet, att
man utifrån hade bort låta skymta fram, att regeringen hade pressat bankofullmäktige
till att bevilja dessa krediter. Så ligger det i verkligheten icke
till.

Jag torde härmed kunna lämna denna sak.

Jag skall icke tillåta mig att gå in på något bemötande av herr Kilboms anförande
i förmiddags. Även han var ju inne på den punkt, som vi nu behandla.
Jag tror nämligen för min del, att herr Kilbom icke kan vara tillfredsställd
med några som helst förklaringar, som komma ifrån bankofullmäktige, och då
allra minst ifrån det håll, som anses vara 200 procent ansvariga jämfört med
de andra fullmäktige. Därför skall jag icke inlåta mig på någon polemik eller
några förklaringar till herr Kilbom i det avseendet. Jag torde kanske få
tillfälle att längre fram återkomma i denna debatt. Jag nöjer mig för närvarande
med dels vad jag har anfört från fullmäktige, dels vad jag därutöver
nu har tillagt.

Jag vill till sist hemställa, att, som jag framhöll redan i förmiddags, kammaren
vid bedömandet av dessa krediter tar i beaktande de förhållanden, som
rådde, då krediterna beviljades, och icke låter de förhållanden, som därefter ha
inträffat, alltför mycket influera på sitt omdöme.

Äng.

riksbankens
styrdse och
förvaltning.
(Forts.)

Herr Leffler: Herr talman! Jag skall till en början be att få rikta ett

tack till herr Wigforss för den förklaring, som han lämnade före middagen, och
jag beklagar, ifall jag på något sätt vid det tillfället skulle ha missförstått honom.
Jag vill tillägga, att jag hade varit beredd, när jag nu tar till ordet, att
till honom framföra en ursäkt för att jag kom att använda ett så pass kraftigt
ord, som jag gjorde, då jag talade örn ett fränt uttryck, men då han efteråt
har förklarat, att han med avsikt använde sig av en sådan formulering, som
han gjorde, har jag ingen direkt anledning att så göra.^

Vad beträffar herr Larssons i Stockholm anförande, så var det ju en resumé
av vad som redan framgår av utskottets betänkande. Det enda nya, som man
möjligen här kunde konstatera, var, att han omnämnde, att det redan år 1929
hade ingåtts avtal örn det lån till Tyskland, som det nu närmast avsågs att
skydda. Jag får säga för min del, att just den omständigheten, att en mäklarefirma
av internationella mått träffar avtal med tyska riket örn en kredit
på 125 miljoner dollars och därvid uppgör bindande avtal örn betalningsvillkor,
ränteförhållanden och allting, men samtidigt icke har en aning om var
man skall ta dessa pengar, bara den omständigheten borde ha varit anledning
för fullmäktige att iakttaga en'' viss försiktighet. Jag menar, att enligt vanlig
affärskutym gör man icke sådana affärer på sådana grunder, och man far
väl antaga, att Kreugerkoncernen trots sin stora vittomfattande verksamhet
även hade bort vara skyldig att iakttaga detta.

Jag måste säga, att det faller ganska klart i ögonen, att det har varit en
mycket stor brist på noggrannhet vid prövningen av denna kredit. Det var
åtskilliga omständigheter, som redan vid den tidpunkten voro till en viss grad

Hr 42. 70

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

aktuella och som borde ha föranlett fullmäktige att vara mera noggranna.
Jag vill då först omnämna, att riksbanken här ställdes inför ett krav, vars
uppfyllande innebar icke mindre än ett tydligt överskridande av dess befogenhet
och av de av riksdagen lämnade instruktionerna. Det går nämligen
icke an att krypa bakom den omständigheten, att det gällde en rediskonteringskredit
för Skandinaviska banken eller något lån till denna bank, utan vi måste
se sanningen i ögonen och avkläda denna affär dess förklädnad och säga oss,
att det gällde här att lämna ett direkt lån till utlandet, ett lån av den stora
omfattning, att det kunde riskera vårt eget lands ekonomi, vilket ju också sedan
visade sig bliva förhållandet. Det är alldeles riktigt, som herr Larsson yttrade,
att krediten lämnades till Skandinaviska banken, men det var väl ingen
inom riksbankens styrelse, som icke hade klart för sig vart dessa pengar
skulle dirigeras. Det förefaller mig ganska egendomligt, att man nu försöker
krypa bakom den omständigheten, att det egentligen var Skandinaviska banken,
som var låntagare. Skandinaviska banken var ju dock endast förmedlare.
Härtill kom ju, att de säkerheter, som lämnades för detta lån, voro, kan man
säga, i högsta grad illikvida. Det gällde ju tyska obligationer, vars realisering
blir ytterst svår att åstadkomma, för den händelse situationen i vårt land
skulle taga en sådan utveckling, att vi behöva tillbaka våra pengar.

Fullmäktige bortsågo emellertid som sagt ifrån, att det var ett avsteg från
deras instruktion, då de gingo in för att lämna denna kredit. Man måste ju
säga sig, att det hade varit så mjmket större anledning att göra en noggrann
granskning av denna koncern, innan lånet lämnades. Skulle en vanlig affärsman
gå till väga på samma sätt, som fullmäktige här ha gjort, så undrar jag,
hurudana förhållandena här i vårt land skulle utveckla sig. Det är något
ganska ^ enastående detta, att man kan våga sig på en sådan sällsynt stor kreditgivning
till en enda person utan att överhuvud taget göra någon undersökning.
Man litade fullkomligt blint på hans auktoritet. Därtill kommer ju,
att fullmäktige visste, att den kredit, som Kreuger dittills hade fått från utlandet,
^ då var definitivt stängd, och man kunde ju ha frågat sig, örn det möjligen
låg något särskilt bakom detta.

I detta sammanhang kan man ju också taga i betraktande en sak, som icke
har omnämnts förut i diskussionen och i varje fall icke i utskottets utlåtande,
nämligen de lysande resultat, som Kreuger & Thils och Tändsticksaktiebolagets
bokslut visade per 31 december 1930. Av de officiella handlingar, som vem
som helst har tillfälle att studera, framgår, att Kreuger & Tolls bokslut visade
en behållning i bank och kassa på 108,970,000 kronor och att Tändsticksaktiebolagets
bokslut på samma sätt redovisade 29,830,000 kronor, alltså tillsammans
138,800,000 kronor. Detta var alltså tillgångar i bank och kassa,
de mest likvida medel, som man överhuvud taget kan räkna med. Vidare kan
man av^de officiella handlingarna erfara, att förra våren emitterades ett obligationslån
av Tändsticksaktiebolaget på 60 miljoner kronor och samtidigt en
nyemission på sammanlagt 135 miljoner. Även dessa summor stodo till dessa
bolags förfogande i april månad förra året. Jag menar, att det hade kunnat
vara anledning för fullmäktige att fråga sig, vartill dessa pengar hade använts.
Varför använde man icke dem att betala det belopp, som nu skulle
betalas till tyska riket? Man kan naturligtvis göra den invändningen, att
av dessa pengar skulle 20 miljoner användas för att inlösa ett tidigare obligationslån,
men återstoden var dock mer än tillräcklig för att kunna fylla det
krav, som man nu uppgav för riksbanken att närmast skulle fyllas.

Det kan ju även vara av ett visst intresse att konstatera, att samtidigt som
Kreuger & Toll-koncernen genom Skandinaviska banken framställde krav örn
stöd ifrån riksbanken, så delade man ut omkring 60 miljoner kronor till aktieoch
debenturesinnehavarna. Staten hade alltså det tvivelaktiga nöjet att lärn -

Lördagen den 7 maj e. m.

71 Nr 42.

na en direkt hjälp till detta. Man kan ju kanske tycka, att riksbanken borde
utövat en viss kontroll i det avseendet också.

Till detta kan nian även lägga den anmärkningen, att fullmäktige vid den
tidpunkt, då denna fråga blev aktuell, underläto att bänvända sig till statsmakterna.
Även riksdagen var ju vid den tidpunkten samlad, och det hade
varit en enkel sak för fullmäktige att framlägga detta stora och svåra spörsmål
för såväl riksdag som regering. Man kan kanske mot detta göra den invändningen,
och det förmodar jag även gjordes från herr Kreugers sida, att
örn man så gjorde, blev det hela offentligt, vilket kanske kunde skada koncernen
mera till och med än örn den hade måst meddela tyska regeringen, att
den icke var i tillfälle att fullfölja sina åtaganden. I.denna punkt äro dock
även reservanterna inne på samma linje, att fullmäktige borde vid det tillfället
ha vänt sig till statsmakterna.

Herr Larsson vädjade till kammaren, att den skulle söka bedöma situationen
efter de förhållanden, som då voro rådande, och icke efter vad som1 sedermera
har inträffat. Denna vädjan anser jag vara fullt befogad, men jag frågar
mig, örn det kan göras gällande gentemot utskottet, att man icke här
verkligen har iakttagit denna hänsyn. Såvitt jag kan se, så har man gjort
vad man har kunnat för att bedöma denna fråga fullt objektivt. Vi ha dock
icke kunnat komma till något annat resultat än vad som nu är fallet. Jag är
mycket ledsen över att i detta sammanhang behöva vända mig emot min gamle
vän Larsson i Stockholm, men jag måste säga, att i detta fall anser jag,
att man bör i första rummet tänka på de intressen, som man är satt att bevaka,
och endast låta dem vara vägledande för den kritik, som man utövar.
Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Hamrin: Herr talman!

Jag ber nu att för min del få redogöra för mina åtgöranden beträffande Boliden
och den så kallade Bolidenkrediten. Några som helst samtal eller överläggningar
rörande de övriga krediter, som blivit omnämnda i .bankoutskottets
betänkande, har jag icke för min del haft. Den stora kredit på nära 75 miljoner
kronor, som tidigare blivit lämnad, fick jag kännedom örn först långt
efteråt.

Utskottet omnämner den så kallade Bolidenkrediten genom att framhålla, att
jag deltagit i överläggningar med fullmäktige härom, och ifrån bankofullmäktiges
sida har i dag uttalats, att då regeringen under en kristid, funnit vissa
åtgärder från centralbankens sida ur allmän synpunkt nödvändiga, så ville
fullmäktige icke undandraga sig att lämna sin medverkan. I tidningarna ha
emellertid dessa utlåtanden och uttalanden omsatts så, att till exempel i. en
tidning har det framhållits, att både stats- och finansministrarna äro delaktiga
i ansvaret beträffande krediterna i stort sett, en annan tidning skriver, att
Ekman och Hamrin pressat fram Kreugerkrediterna, och en tredje tidning
påstår slutligen, att regeringen pressat riksbanken att bevilja Bolidenkrediterna.
Jag har ingen anledning, herr talman, att närmare ingå på ett bemötande
av dessa påståenden och tillvitelser, framför allt sedan bankofullmäktige Larsson
nu öppet och klart förklarat, att fullmäktige fullt och. helt bära ansvaret
för de lämnade krediterna. Jag kan därför, herr talman, inskränka mitt yttrande
högst väsentligt, sedan herr Larsson nu hållit sitt.

Jag kan ju vidare lämna den upplysningen, att såvitt jag kan bedöma, så
kom uppslaget till att Bolidenkrediten begärdes och erhölls från herr Kreuger
själv. På kvällen den 22 oktober hade jag ett samtal med ingenjör Kreuger

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

72 Lördagen den 7 maj e. m.

på hans egen framställning. Under detta samtals gång fördes tanken av honom
in på Boliden och örn möjligen riksbanken kunde vara villig att lämna
honom ett lån mot Bolidenaktierna, mot det att staten erhölle rätt att köpa
aktierna till belåningsbeloppet. Jag sticker, herr talman, inom parentes in,
att dessa ord och följande äro avskrivna ifrån mina dagboksanteckningar, som
jag särskilt vid den tiden noggrant förde för varje dag. Något direkt statsförvärv
kunde emellertid icke ifrågasättas, då riksdagen icke var samlad. Jag
begärde emellertid av Ivar Kreuger en tablå över ställningen för Bolidenbolaget.
Detta var alltså upprinnelsen till min å regeringens vägnar gjorda utfästelse
beträffande Bolidenlånet och mitt handlingssätt därefter.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn att redan år 1928 hade jag anledning
att föra underhandlingar med ledningen för Bolidenbolaget, då jag såsom chef
för handelsdepartementet tog upp frågan örn exploatering av statens fyndigheter
i Västerbotten. Såsom kammarens ledamöter behagade erinra sig, tillstyrkte
jag också Kungl. Majit att framlägga en proposition, som tog sikte
på ett samarbete mellan Bolidenbolaget — det hette då Skellefte gruvaktiebolag
-—• och staten i syfte att det förstnämnda bolaget skulle arrendera och
i viss utsträckning bearbeta och utnyttja de fyndigheter, som staten har inom
nämnda län. Denna proposition blev emellertid av riksdagen avslagen. Jag
har mig bekant, att min nuvarande kollega handelsministern förra hösten också
förde underhandlingar och hade samtal med ledningen av Bolidenbolaget i
samma syfte, som jag tidigare haft.

Min avsikt beträffande Bolidenlånet var alltså att, på samma gång som jag
var mycket bekymrad för följderna av en betalningsinställelse av Ivar Kreuger,
också söka medverka till lösningen av en fråga, som jag tidigare varit intresserad
av. Någon optionsrätt för staten kunde ej enligt den juridiska sakkunskapens
utsago förknippas med lånetransaktionerna. När emellertid lånet var
beviljat, sökte jag bilda mig en uppfattning örn värdet. De handlingar, jag
mottog av Ivar Kreuger, lämnade en del upplysningar, dels vad han betalat
och dels resultatet av vissa undersökningar, verkställda av utländska fackmän.
Jag anmodade sedermera under hand ett par kända fullt opartiska personer
att undersöka möjligheten till förvärv av Boliden. Denna undersökning
hann aldrig slutföras, förrän Kreuger dog. För någon tid tillbaka anmodade
jag generaldirektör Malm, överdirektör Gavelin och bergmästaren Asplund att
företaga en undersökning av bolagets anläggningar och ställning och beräkna
värdet sådant det kan fastställas. Det kan möjligen intressera riksdagens ledamöter
att få taga del av en del av dessa undersökningars resultat för att därigenom
kunna bilda sig en uppfattning om storleken av den risk, som eventuellt
är förbunden med ifrågavarande lån. Jag vill därför lämna en del upplysningar
eller göra ett utdrag ur den rapport örn utredningsmännens undersökningar,
som överlämnades till mig i går eftermiddag.

Bolaget förfogar för närvarande helt eller delvis över 23 malmfält och malmanledningar.
Fyndigheterna äro hittills belagda med sammanlagt 174 utmål,
av vilka bolaget ensamt äger 106. I 27 av utmålen är bolaget meddelägare
med staten, beroende antingen på att bolaget upptäckt fyndigheterna i fråga
på kronomark, eller därpå att bolaget genom köp förvärvat jordägarandelar
till av staten upptäckta fyndigheter på enskild mark. Ett betydande antal
förekomster äro ännu ej utmålslagda utan täckas av inmutningar. Av ovannämnda
stora antal gruvbesittningar är Boliden, som helt äges av bolaget,
såvitt för närvarande kan bedömas, den utan jämförelse värdefullaste. Denna
förekomst är också den enda, som är fullständigt undersökt och föremål för
ordnad gruvdrift. Ett synnerligen omfattande analysmaterial möjliggör en
uppfattning av metallhalterna. De kontrollberäkningar, som gjorts på en del
av analyserna, och den kontroll, som erbjudes genom de hittillsvarande köpar -

Lördagen den 7 maj e. m.

73 Nr 42.

nas i Amerika och Tyskland analyser och erlagda likvider, synas oss tala för,
heter det, att de av bolaget funna halterna icke äro för höga. Granskningen
av kartor, borrprofiler, blottningar och analysresultat från övriga fyndigheter
giver vid handen, att de äro av växlande värde. Många av dem äro ■— åtminstone
under nu rådande konjunkturer — icke brytvärda. Ä andra sidan
innehålla många andra av dem otvivelaktigt betydande mängder av vackra
svavelmalmer med goda eller ganska goda halter av koppar, zink, bly, guld
och silver. Under normala prisförhållanden på metallmarknaden, eller under
prisförhållanden, som rådde ända till för blott några få år tillbaka, torde det
ej kunna betvivlas, att de mera betydande bland dessa förekomster skulle löna
brytning. Under nu rådande exceptionellt låga priser på andra metallprodukter
än guld synes det svårt att värdesätta dessa förekomster, även örn vi hysa
den uppfattningen, att jämväl de framdeles skola bliva föremål för en lönande
exploatering. För det närvarande uppfatta vi dem sålunda i huvudsak som
reserver.

Det sagda gäller i första rummet de längre från Boliden och kommunikationslederna
belägna fyndigbetema. Emellertid har bolaget även öster örn stambanan
och på ringa avstånd ifrån Boliden upptäckt ett flertal fyndigheter
eller indikationer, hållande utom svavelkis växlande mängder av koppar, zink,
bly och guld. Också dessa fyndigheter äro alltför ofullständigt undersökta
för att nu kunna ekonomiskt värderas. Därest resultaten av de fortsatta
undersökningarna gå i samma riktning som de hittills uppnådda, har man
dock inom dessa områden att påräkna avsevärda tillskott till Bolidens malm-,
tillgångar, vilka kunna tillgodogöras i samband med brytningen i Boliden
och till stor del under utnyttjande av därstädes befintliga anläggningar och
bostäder. De industriella anläggningarna vid Boliden jämte där befintliga
maskiner och inventarier stå i 1931 års bokslut upptagna till ett utgående
värde av cirka 4,870,000 kronor. I bokslutet är också upptaget ett belopp
av omkring 1,000,000 kronor för tillredningsarbeten. Detta utgör endast en
ringa del av de medel, som nedlagts för ändamålet. Resten är redan avskriven
i föregående bokslut. Under 1932 är beräknat att använda cirka

555,000 kronor för komplettering av anläggningarna i Boliden. Vi ha därför
ansett riktigast, fortsätta utredningsmännen, att såsom grund för värdesättningen
av bolagets tillgångar och affär i första hand utgå från affärsvärdet
eller den kapitaliserade nettoinkomst, som verksamheten giver under den tid,
som man med säkerhet kan räkna, att affären består. Det bör meddelas, att
aktiekapitalet, som utgör 42,000,000 kronor, fördelar sig i 840,000 aktier å
50 kronor, varav 84,000 st. äro A-aktier och resten B-aktier.

Vid 1931 års utgång uppgick bankskulden till cirka 8 miljoner. Örn planerade
kompletteringsarbeten och anrikningsverket utföras under år 1932,
skulle bankskulden komma att vid detta års slut uppgå till 16 miljoner kronor.
Emellertid kommer enligt verkställd beräkning det under år 1932 uppstående
nettot att uppgå till omkring 6 miljoner kronor vid en dollarkurs
motsvarande 1 dollar = 4:75 kronor, vilken antagits såsom genomsnitt för
1932. Örn 1932 års vinst ej utdelas utan balanseras, skulle bankskulden vid
1932 års utgång sålunda utgöra 10 miljoner kronor, vilken skuld måste förräntas
och amorteras under brytningstiden. Med hänsyn till de goda marginaler,
som i flera hänseenden finnas i beräkningen av årsvinsten, hava vi
emellertid ansett oss kunna sätta grundvärdet den 1 januari 1933 till —
visst belopp, som jag dock, herr talman, icke anser mig här böra nämna av
många och olika skäl, men till ett belopp, som väsentligen överstiger det värde,
till vilket riksbanken har aktierna belånade.

Det bör understrykas, framhålla utredningsmännen, att enligt detta sätt
att bestämma grundvärdet, är värdet å alla anläggningar vid Boliden och

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 74

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.

(Forts.)

Rönnskär liksom värdet å järnvägen samt alla övriga bolagets fyndigheter
satt lika nied 0 vid slutet av respektive brytningsperioder. Till grundvärdet
bör därför läggas det värde, som motsvarar möjligheterna att tillgodogöra
övriga brytvärdiga fyndigheter samt utvinning av ytterligare säljbara produkter
vid Rönnskär. Då kännedomen örn dessa förhållanden är för ofullständig
för att giva möjlighet till ett objektivt bedömande, hava vi ej ansett
oss, säga utredningsmännen, böra angiva något häremot svarande värde utan
hålla före, såsom i det föregående antytts, att, i den mån ett sådant tillägg
ifrågasättes, fixering härav bör ske genom underhandlingar.

Utredningsmännen sluta med följande ord: »Det är naturligt, att den korta
tid, som stått oss till buds, dels nödgat oss att helt lita till bolagets tekniska
uppgifter, vilka dock alla bära trovärdighetens prägel, dels nödvändiggjort en
mera summarisk behandling av uppgiften.»

Så långt utredningsmännen.

Beträffande Boliden vill jag säga, att jag för min del betraktar fullmäktiges
beslut att belåna Bolidenaktiema som ett ur landets synpunkt lyckligt
beslut. Jag har rent personligen den uppfattningen och har bevis härpå,
att Ivar Kreuger gång efter gång sökt skaffa pengar utom landet även på
basis av Boliden. Också efter belåningen av Bolidenaktiema fortsatte Kreuger
dessa försök. Ännu i slutet av januari meddelade han mig, att han från
New York tänkte utbjuda Boliden till salu i Amerika till ett stort gruvintresse
därstädes.

Herr Ström: Herr talman! När man nu så här i efterhand skall bedöma

riksbankens politik, är det icke utan, att det är med en viss tveksamhet, som
man överhuvud taget vill framkomma med någon kritik mot riksbankens göranden
och låtanden. Men för riksdagsmännen i allmänhet har det icke varit
någon möjlighet att bedöma dessa saker förrän just nu. Det är till följd dära,
v, som vi måste vid detta tillfälle framföra de synpunkter, som vi ha på dessa
frågor.

Vad då beträffar den sakliga frågan, nämligen riksbankens kreditgivning,
kan man ju konstatera, att det går icke att påstå, att den första krediten, som
gavs till dessa företag genom Skandinaviska kreditaktiebolaget, kan betraktas
som en vanlig rediskontering av växlar. Redan förstedeputeradens uttalanden,
att han var principiellt emot en sådan utländsk kreditgivning liksom det förhållandet,
att denna kredit gavs mot en ränta, som med en halv procent översteg
det diskonto, som riksbanken hade, redan dessa omständigheter tala för att
det icke var fråga örn en vanlig kredit.

När man så kommer över till den andra krediten, som gavs, på 74.7 miljoner
kronor, så framgår det klart och tydligt av fullmäktiges redogörelse här,
att denna kredit betraktades som ett stöd åt Kreugerkoncemen. Man skrev
ju, att om icke koncernen i fråga fått denna kredit, hade det kunnat inträffa
vissa händelser, som skulle kunnat ogynnsamt påverka de svenska bankerna
och det svenska näringslivet överhuvud taget. Det var således, kan man säga,
ett stöd åt koncernföretagen i fråga, visserligen genom Skandinaviska kreditaktiebolaget
och visserligen i vanlig ordning genom rediskontering, men det var
i varje fall klart för dem, som hade att syssla med saken, att det var ett stöd
åt de företag, som det här var fråga örn. Man frågar sig nu: är det riksbankens
uppgift att lämna dylikt stöd? Kan det vara riksbankens uppgift att
lämna ett stöd på omkring 100 miljoner kronor åt en koncern, som sysslar i
stort sett med spekulationer och som skulle använda dessa lån till betalningar i
utlandet? Man måste säga sig, att det icke kan vara något reellt intresse för
riksbanken att tillmötesgå dessa krav. Dessutom förvånar det, att denna
koncern verkligen kunde komma med sådana krav på Skandinaviska banken

Lördagen den 7 maj e. m. 75

oell riksbanken vid denna tidpunkt — det var i april oell maj 1931. Örn vi
taga del av balansräkningen för 1930, som framlades på bolagsstämman i maj
1931, skola vi finna, att Kreuger & Toll exempelvis uppvisade en glänsande
likviditet. Efter det företaget varit med om att begära detta stöd av riksbanken
— i annat fall skulle det inträffat sådana händelser som här talas örn
— företog nian en utdelning på icke mindre än 30 procent för år 1930. Man
måste fråga sig: gör icke riksbanken några undersökningar, när det gäller sådana
här saker? Om det nu påstods, att det var så nödvändigt att ge denna kredit
för att klara företaget i fråga, borde man väl lia gjort en undersökning,
om det förhöll sig så, att det verkligen fanns en så glänsande likviditet hos
bolaget Kreuger & Toll, att man kunde utdela 30 procent i maj, som utbetalades
i juni nämnda år. Den saken borde väl varit grundläggande för huruvida
man skulle lämna dessa rediskonteringar som stöd åt företaget i fråga.
Men det har man icke brytt sig örn. Man har tydligen icke undersökt eller
räknat med den saken. Jag tror, att den svenska allmänheten får en något
egendomlig uppfattning örn riksbankens politik, när den sammanställer dessa
uppgifter med varandra. Den svenska allmänheten torde icke lia fått klart för
sig, att en sådan välvilja visas från riksbankens sida, och i de fall, där jag
hört talas örn, att någon besvärat riksbanken, där har man visst icke talat örn
en sådan översvallande välvilja. Men är det så, att riksbanken har sådana utlåningsprinciper,
så vore det skäl i att denna, liksom postsparbanken, meddelade
på biografer och i pressen dessa nya affärsprinciper, så att allmänheten
fick klart för sig desamma och kunde ha någon nytta därav. Ty gälla dessa
principer för Kreuger & Toll, så böra de också gälla för den övriga allmänheten.

När man nu kommer fram till det tredje stora lånet, som här talats örn, så
har finansministern sökt bevisa, att det icke var någon risk med säkerheten
härför. Den saken har åtminstone icke jag betvivlat. Det har icke varit så
mycket diskussion örn just dessa säkerheter, utan det har fastmera varit diskussion
örn de säkerheter, som bestå av tyska statsobligationer på sådana valörer
som en halv miljon dollar, som icke få uppdelas förrän 1934. Örn Bolidenaktierna
har det däremot icke varit så mycket diskussion.. Vid denna tidpunkt,
då man skulle lämna det tredje lånet, genomfördes en omläggning av krediten,
d. v. s. den kredit som åtminstone förut betraktades som en rediskontering i
riksbanken och som stod för Skandinaviska kreditaktiebolagets räkning. Den
överfördes nu direkt på koncernföretagen. Man frågar sig: vad var orsaken
till detta överförande? Jo, orsaken synes vara den, att Skandinaviska kreditaktiebolaget
kände sig något besvärat av dessa krediter och hade känning därav
i form av uttagningar och att aktierna sjönko o. s. v., och till följd därav önskade
det bli av med en del av denna belastning. Detta tillmötesgick riksbanken
på det sättet, att den överförde dessa lån på själva Kreugerkoncernen. Man
kan fråga sig: är det verkligen någon uppgift för riksbanken att lämna lån
direkt till denna koncern? Är det icke på det sättet, att denna verksamhet
borde ligga alldeles utanför riksbankens ordinarie verksamhet? Men icke nog
med detta, genom dessa åtgärder åstadkom man, att allmänheten i viss mån
blev lurad. Skandinaviska kreditaktiebolagets anseende förbättrades givetvis
utåt. Det fick ett något bättre utseende genom att det icke hade så stor rediskontering
.i riksbanken, men dess verkliga ställning var icke bättre för det, ty
det stod i borgen för dessa affärer, och till följd därav var dess verkliga ställning
ungefär densamma. Det säges här i fullmäktiges berättelse, att detta
var en rent formell historia. Ja, det kan vara en rent formell historia för riksbanken,
men för den allmänhet, som har affärer med Skandinaviska kreditaktiebolaget,
och för dem, som hava aktier i denna bank, var det icke en rent formell
angelägenhet utan en mycket reell angelägenhet. Man måste verkligen

Nr 42.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 76

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

förvåna sig över, att riksbanken ger sig in på sådana affärer som dessa. De
rent sakliga anmärkningar, som kunna riktas mot fullmäktiges åtgärder, äro
enligt mitt förmenande både många och starka. Nu kan man säga, att vi äro
överens örn detta nu efteråt, men tidigare kunde man icke se det på samma
sätt. Jag anser, att de anmärkningar, som jag här riktat, kunde betraktas
precis på samma sätt tidigare, därför att riksbanken hade icke med denna sak
att göra. Den hade icke anledning att intressera sig för de utländska förbindelser,
som Kreugerkoncemen hade, när det icke var till nytta för det egna
landet. Visserligen påstods det, när det gällde det första lånet, att Kreuger
meddelat, att det vore nödvändigt att anskaffa detta för att få en koncession,
som Telefonaktiebolaget L. M. Ericsson hade och som skulle utlöpa, förlängd
och att man sålunda skaffade arbete åt svenska arbetare. Men de, som följt
utvecklingen inom detta företag, sedan Kreuger tog hand örn det, hava märkt,
att arbete icke skaffats åt svenska arbetare utan att beställningarna tvärtom
överförts till andra länder. Och den verksamhet, som bedrivits där, har sannerligen
icke varit gagnande för Sveriges vidkommande. Så har det nu varit i
en hel del andra frågor beträffande dessa affärer. Och eftersom man redan
tidigare sade ifrån, att det principiellt vore oriktigt med dessa affärer, eftersom
man hade en annan räntesats än i fråga örn den vanliga rediskonteringen,
måste man fråga sig: är det icke felaktigt av riksbanksfullmäktige att handla
och uppträda på detta sätt?

När det sålunda gäller de rent reella anmärkningar, som jag här berört, anser
jag, att de äro mycket starka och att man måste säga sig, att riksbanksledningen
i detta fall icke handlat så klokt, som önskvärt varit. Men går jag
så över från dessa rent sakliga anmärkningar till dem, som ligga vid sidan av
dem, nämligen de politiska, så är det ju en helt annan sak. Var och en, som
följt med dessa saker, ser ju, att det är, liksom det tidigare sagts i denna kammare,
en höstmanöver, som bondeförbundet och högern anordnat för att hålla
varandra i schack och göra de frisinnade matta i så få drag som möjligt. Det
framgår klart och tydligt av de bihistorier, som förknippats just med dessa
sakliga anmärkningar. Och på denna punkten måste man ju reagera och säga,
att den har icke med. frågans rent sakliga behandling att göra. Och man frågar
sig då, eftersom nu utskottets utlåtande, som ju högern och bondeförbundet
dikterat, talar örn dessa missgrepp, som begåtts, varför man icke talar örn
regeringens ansvar i dessa frågor. Det torde, åtminstone icke enligt mitt förmenande,
bero på någon kärlek till denna regering, utan det utgör tydligen ett
led i denna manöver, som man igångsatt. Dessa saker har jag icke så stor anledning
att syssla med, därför att det ju icke berör precis de sakliga anmärkningar,
som kunna riktas mot bankofullmäktiges göranden och låtanden. Men
jag tycker, att denna kritik, som är berättigad, skall få vara detta och att man
icke skall förknippa den med någonting annat, i varje fall icke med politiska
spekulationer.

Med den utgångspunkt jag här har och med de uttalanden, jag gjort angående
dessa saker, kan jag för min del icke finna, att vare sig utskottets utlåtande
eller reservationen ger tillräckligt utrymme åt dessa synpunkter, som
jag här uttryckt. Jag finner ingendera av dessa vara tillfredsställande. Men
herr Larsson i Stockholm anförde ju, att när riksbanken stod i den ställningen,
att den måste lämna dessa lån, måste den välja mellan två onda ting, och
då valde man det minst onda. Och i den följande voteringen måste jag givetvis
följa samma regel, trots att jag icke finner något av de förslag, som här föreligga,
tillfredsställande, därför att de icke framhäva dessa synpunkter jag anfört.
I den följande voteringen väljer jag därför det minst onda och kommer
sålunda att rösta för den reservation, som är fogad till utskottets betänkande.

Lördagen den 7 maj e. m.

77

Nr 42.

Herr Wigforss: Herr talman! Jag skall söka i denna punkt vara syn nerligen

kort, därför att jag tror icke, att nian i denna fråga kan övertyga
varandra om det sätt, på vilket de erinringar, som man Ilar att göra beträffande
riksbankens kreditgivning, skola formuleras. Det är icke så, att reservationen
försöker att säga, att det, som har skett i riksbankens kreditgivning,
icke på något sätt är anmärkningsvärt. Jag skulle tro, att det är riksbankens
ledning fullständigt fjärran att tänka sig en sådan ståndpunkt. Bankofullmäktige
äro säkerligen de främsta, som erkänna, att detta läge, i vilket de
befunnit sig under det förflutna året, är av en alldeles extraordinär karaktär
och att därför de åtgärder, som vidtagits, måste bära karaktär av att vara
extraordinära åtgärder, om vilka därför alltid, både när de beslutas och än mer
efteråt, delade meningar kunna råda, örn det verkligen var det riktiga. Men,
såvitt jag förstår, är det icke därom diskussionen i detta ögonblick rör sig.
Örn det endast vore en diskussion örn delade meningar, huruvida riksbanken
hellre hade bort förfara på ett annat sätt, skulle jag tro, att det icke varit någon
så stor svårighet att i utskottet sammanjämka uppfattningarna på samma
sätt, som man lyckats göra, när det gällde valutaprogrammet.

Såsom jag ser läget, kan jag icke undgå att utav det uttalande, som blivit
majoritetens i bankoutskottet, och av den diskussion, som förts här, och kanske
ännu mera av den offentliga diskussion, som forts, draga den slutsatsen, att
man med denna attack mot bankofullmäktige har utom andra det syftet, att
man vill ersätta den nuvarande riksbanksledningen med en annan ledning, som
man själv tycker vara bättre. Det är från den utgångspunkten, som jag har
anledning att säga några ord örn utskottets utlåtande. Det kanske kan förefalla
djärvt att våga draga en sådan slutsats av ett utskottsutlåtande, som till
formen är så pass, jag vill säga hovsamt formulerat som detta utlåtande, är.
Örn man endast ser till själva ordalagen i detta utlåtande, så skulle jag icke
tycka, att bankofullmäktige behövde känna sig alltför hårt träffade. Men när
man ser, hur motiveringen är lagd, så får man ett annat intryck. Det är
uppenbart, att den motivering, som här gives för kritiken av riksbankens kreditgivning,
den motiveringen är i flera hänseenden egendomlig. Jag vill först
erinra örn, att örn denna kritik av riksbankens kreditgivning skall hava någon
bärande grund, så måste den ju komma fram till det resultatet, att riksbanken
genom denna sin kreditgivning och även regeringen naturligtvis genom den
del av ansvaret, som den har för de senare krediterna, att alltså riksbanksledningen
och regeringen genom dessa krediter hava skapat ett sådant läge för
vårt näringsliv, att man måste säga, att dessa krediter hava varit i hög grad
skadliga för näringslivet. Örn man icke kan komma fram till detta., har man
ju svårt att upprätthålla den föreställningen, att riksbankens ledning är av
en sådan kvalitet, att den måste ersättas med en ny ledning. Hur har man
då lyckats komma till resultatet, att kreditgivningen varit i hög grad skadlig
för landets näringsliv? Jo, man kommer till etet på det viset, att man drar
slutsatsen, att det höga ränteläge, som under det sista halvåret upprätthållits
här i vårt land, väsentligen är beroende på dessa krediter till Skandinaviska
banken och Kreugerföretagen. Och man dristar sig till och med att uttala,
att dessa höga räntor under det sista halvåret på denna grund hava måst upprätthållas.

De två stora partierna, högerpartiet och bondeförbundet, ha under detta halvår
upprepade gånger genom sina mest framskjutna representanter givit uttryck
åt den uppfattningen, att dessa höga räntor äro icke bara skadliga utan
också onödiga, att det helt enkelt beror på en missriktad penningpolitik från
fullmäktiges sida, att de upprätthållits. De lia sålunda under detta halvår
givit uttryck åt den uppfattningen, att man mycket väl kunde hava lägre räntor
i landet. Såvitt jag förstår, har det icke varit möjligt för dessa partier

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Sr ii. 78

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

att underskriva ett sådant utlåtande, som man här har framlagt, där det säges
ifrån, att det höga ränteläget är framkallat av Kreugerkrediterna; det har
icke varit möjligt, såvida man icke bär känt ett absolut behov av att komma
fram till slutsatsen örn Kreugerkrediternas synnerligen stora skadlighet för näringslivet.
Ty endast örn man kommer fram till den slutsatsen, kan man draga
den ytterligare slutsatsen, som åtminstone i högerpressen dragits, att den
nuvarande riksbanksledningen måste försvinna. Jag tror, att det vore i hög
grad önskvärt, örn man i denna debatt finge klart för sig, örn man från ledningen
på höger- och bondeförbundshåll vill göra sig solidarisk med dessa krav
på en ändring i riksbankens ledning eller örn denna uttolkning av bankoutskottets
utlåtande endast står för deras räkning, som hittills offentligen hava
framfört den.

Jag skall, som sagt, i den punkten nöja mig med att erinra örn just det egendomliga
i motiveringen. Jag skall icke säga någonting örn de motiv, som
kunna hava föranlett bankoutskottets ena halva att föra fram en kritik med
detta syfte. _ Jagnar för min del övertygad örn, att bakom denna kritik ligger
en uppfattning på det hållet örn vad som utgör samhällets högsta intressen.
Jag kan hara från reservanternas sida säga, att vi hava en annan uppfattning
örn vad som är bäst förenligt med samhällsintressena. Jag tror, att från vissa
synpunkter vore det icke ur vägen, örn den uppfattning, som man på högerock
bondeförbundshåll gjort sig till tolk för, finge den följden, att det bleve
nödvändigt att från det hållet klart framföra, hur man tänker sig, att en riksbanksledning
skall se ut, som svarar mot de höga krav, som man uppenbarligen
från det hållet ställer. Det skulle vara lika intressant att få veta, vem man
vill sätta i stället för den nuvarande riksbankschefen, som att få veta, hur de
bankofullmäktige skola se ut, som -— möjligen ur riksdagens krets och möjligen
där utanför — skulle ersätta de nuvarande. Jag säger, att det skulle
vara intressant att se det. Och från den synpunkten skulle det kanske icke
vara ur vägen, örn man från kritikernas håll finge sin vilja fram. Men man
släpper ju icke sin egen uppfattning för att på det viset få se. vad motståndarna
egentligen syfta till. Jag kan sålunda icke säga, att vi, som stå för
reservationen, önska en sådan utgång av voteringen, att vi ställas i det läget,
att man från höger- och bondeförbundshåll får föra fram den riksbanksledning,
som man där vill skall ersätta den nuvarande. Vi komma att både tala för
och rösta för den uppfattning, som vi anse vara den riktiga, nämligen, att
vilka delade meningar som än må kunna råda örn hur bankofullmäktige i ett
svårt läge kunde hava handlat, vilka delade meningar vi än må hava i det
fallet, så äro vi icke villiga att därav draga slutsatsen, att den ledning för
riksbanken, som man från den andra sidan kan framföra, är att föredraga
framför den ledning av riksbanken, som vi för närvarande hava. Vi äro övertygade
örn, att den nuvarande riksbanksledningen bättre tillgodoser det allmänna
bästa än de representanter för de högsta samhällsintressena, som man
från den andra sidan kan framföra, och av den anledningen vilja vi naturligtvis,
att reservationen skall bifallas av kammaren. Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Svensson med flera avgivna reservationen.

Med herr Wigforss förenade sig herr Bäcklund.

Herr Lindman: Herr talman! Då jag går att yttra mig örn denna punkt 2
av utskottets betänkande, så vill jag genast från början förutskicka, att jag
naturligtvis vid bedömandet av frågan har iakttagit allt det, som herr Viktor
Larsson i Stockholm önskade, att man skulle iakttaga, nämligen att man skulle
försöka sätta sig in i förhållandena sådana som de voro vid de olika tillfällen,
då bankofullmäktige hade att fatta sina beslut. Jag vill tillägga, att jag

Lördagen den 7 maj e. m.

79 Nr 42.

naturligtvis också Ilar bemödat mig att sätta mig in i den svåra ställning, vari
bankofullmäktige under en kritisk tid haft att utöva sitt värv. Den saken är
alldeles klar. Och jag skulle vilja tillägga i det fallet, att jag icke kan känna
mig på något vis träffad av den anmärkning eller de uttalanden, som herr
Hansson på stockholmsbänken ■— vilken visserligen kommer efter mig i debatten
—- gjort i sin tidning i Göteborg, där han talar om, att högerns och
bondeförbundets attack mot riksbankens ledning bär ansvarslöshetens prägel.
För den händelse herr Hansson upprepar detta här i kammaren, som jag är
övertygad, att han kommer att göra, så bemöter jag honom redan nu på den
punkten och säger: Vi hava väl i alla fall alla skyldighet att söka sätta

oss in i och bedöma en sådan viktig fråga som denna och att taga ali den hänsyn,
som vi kunna göra, till riksbanksfullmäktiges sätt att rykta sitt uppdrag;
men på samma gång böra vi heller icke beskyllas för ansvarslöshet därför
att vi utöva kritik, vilket väl icke bara är vår rättighet utan även vår
skyldighet att göra, örn vi anse att det bör göras. Bankofullmäktige hava ju
tillfälle att besvara de anmärkningar, som vi framställa, och sedan anmärkningarna
blivit gjorda och eventuella bemötanden framkommit, har kammaren
i sin hand att bedöma, vilkendera av de båda olika uppfattningarna, som
är den riktiga.

Här talar herr Hansson i sin artikel örn, att det är möjligt, att högern och
bondeförbundet satt i gång sin attack i förhoppning att den icke skall lyckas,
och detta accentuerar ansvarslösheten så mycket starkare. Med andra ord,
herr Hansson vill framhålla, att detta är en attack, jag förmodar en politisk
attack. Hur kan det vara en politisk attack? Bankoutskottets skyldighet är
klar och oförtydbar: det skall granska riksbanksfullmäktiges åtgöranden; kammaren
har sedan att fatta ståndpunkt till detta. Det är vad som skall ske i
afton. Att det skulle vara någon politik i detta, det förstår jag uppriktigt
sagt icke. Här talas i dessa dagar så ofantligt mycket örn, att revisorer handskas
vårdslöst med de uppdrag, som de blivit satta att utöva, och man har nu
gång på gång hört, att det bör vara en skarpare granskning av det ena företaget
efter det andra. Skall man då i samma andedrag säga till dem, som uti
bankoutskottet ansett sig böra göra en anmärkning: detta skall ni icke göra,
ty det är ansvarslöst av eder att göra på det sättet?

Därmed tror jag mig hava bemött, vad herr Hansson kan i den delen komma
att säga. Vad han därutöver har att yttra blir det kanske tillfälle att återkomma
till.

Vad jag först skulle vilja fästa mig vid är bankofullmäktiges åtgärder beträffande
den stora, jag vågar säga för vårt land jättestora krediten på 74.7
miljoner kronor, som lämnades i början av maj. Man sade då, att läget var
sådant, att ett avslag kunnat vålla svåra verkningar för Kreuger & Toll men
även oro i utlandet för det svenska bankväsendet. Det var ju så, som herr Viktor
Larsson anförde, och som det står i handlingarna, att man från början
hade begärt denna kredit för Kreuger & Toll, men att den sedermera kom att
gälla Skandinaviska banken. Herr Larsson säger, att man hade väl ingen anledning
att tvivla på Skandinaviska banken. Det var sålunda den omständigheten,
som synes hava varit avgörande, att krediten gällde en storbank, och
den litade man på; när den kom emellan, skulle saken därmed vara klar. Jag
vill säga, att även örn man vid den tidpunkten icke hade någon anledning att
tvivla på Skandinaviska banken, så hade man väl i alla fall, synes det mig,
haft anledning att närmare undersöka skälen för detta stora kreditbehov och
vilka realiteter, som lago bakom detta behov beträffande själva företaget Kreuger
& Toll. Såvitt jag förstår, var Skandinaviska kreditaktiebolagets rediskontering
med dessa 74.7 miljoner kronor uppe i 1G2 miljoner kronor, ett osedvanligt
högt belopp för rediskontering från en enda bank. Att det seder -

in?.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 80

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

mera vuxit upp till, jag tror 340 miljoner kronor eller någonting sådant ■— det
kom visserligen senare — det visar, vilka oerhörda belopp man här rör sig
med.

Innan jag går närmare in på detta, vill jag emellertid framhålla, att herr
Wigforss och de utskottsledamöter, som jämte honom reserverat sig, kalla utlämnandet
av detta lån för en stödkredit. De säga i sin reservation, att faktiskt
örn ock ej formellt hade man påtagit sig en statlig stödaktion. Och de
säga vidare: »Med hänsyn till ifrågavarande stödaktions omfattning och speciella
karaktär synes det enligt utskottets mening» — alltså i detta fall enligt
reservanternas mening — »hava förtjänat övervägas, örn icke redan då
fråga i april 1931 väcktes om den sedermera medgivna krediten å 74.7 miljoner
kronor fullmäktige bort hänvisa Skandinaviska kreditaktiebolaget att bringa
frågan örn det begärda stödet under Kungl. Maj:ts prövning.»

Märk väl, ärade kammarledamöter, att detta är herr Wigforss’ och de övriga
reservanternas uttalande; det var enligt deras uppfattning en stödkredit
och icke en kredit i vanlig mening. Och de tillägga: »Den uppfattning, som
fullmäktige, enligt vad i ovan intagna skrivelse framhållits, hyste rörande
de verkningar, till vilka ett avslag å framställningen örn stödet kunde väntas
leda beträffande det svenska bank- och penningväsendet, kunde efter utskottets
åsikt motiverat en dylik åtgärd.» Det är alltså reservanternas mening,
att det var en stödaktion, som det i själva verket gällde, och det är alldeles
samma uppfattning, herr förste vice talman, som även jag hyser.. Ty när
en kredit av så betydande dimensioner lämnas, då övergår den till att få
karaktären av en stödaktion. Riksdagen var samlad, och en stödaktion kunde
från den synpunkten hava gjorts, såsom reservanterna framhålla, genoin en
framställning till Kungl. Majit och från Kungl. Majit sedermera till riksdagen.
Det går icke att avspisa detta genom att, såsom herr Larsson säga:
Huru skulle detta hava uppfattats? Ja, det hade uppfattats såsom det var,
såsom ett behov, kanske icke för Skandinaviska kreditaktiebolaget men för
en stor industrikoncern, såsom ett bevis för att den behövde medel utöver
vad riksbanken ansåg sig i stånd att lämna på grund av sin skyldighet att
även tillse andra kunders, andra industriers och andra näringars berättigade
behov.

Men, herr talman, det mest anmärkningsvärda vid beviljandet av denna
kredit synes mig ligga uti vad riksbanken då hade kännedom örn, eller i varje
fall bort hava, ja, jag säger måst hava kännedom örn, nämligen Kreuger &
Tolk ställning. Då herr Kreuger gjorde sin första framställning örn erhållande
av kredit, så var detta en anledning till att göra sig den frågan: Behövs
denna kredit, och vartill behövs den? Man satte helt enkelt kniven
på strupen på bankofullmäktige och sade: Vi måste ha denna kredit för att
kunna fullgöra vissa förbindelser i form av lån till ett främmande land. Alltså:
Vi måste ha 75 miljoner kronor — jag kallar det så i runt tal •— för
att skicka dem till Tyskland. Nu är det sant, att denna Kreugers framställning
avslogs av fullmäktige, och i stället kom Skandinaviska kreditaktiebolaget
emellan. Och då säger man, att därmed var ju all fara undanröjd.
Ett stort bankinstitut, beträffande vars ekonomiska ställning inga farhågor
förefunnos, hade trätt emellan, dag säger, att det räcker icke, ty, som jag
nyss säde, redan den första framställningen, när man förklarade, att man
måste ha denna kredit, borde val hos en bankman hava givit anledning att
fråga: Är det behövligt, och varför behövs detta?

Vid den tidpunkt, då fullmäktige behandlade denna fråga, i slutet av april
och början av maj, förelåg emellertid aktiebolaget Kreuger & Tolk styrelseberättelse.
Den var dagtecknad den 1 april 1931. alltså ungefär en månad
eller t. o. m. något mera än en månad innan bankofullmäktige beslutade i

Lördagen den 7 maj e. m.

81 Nr 42.

detta ärende. Och vad innehåller denna styrelseberättelse? Ja, den innehåller
siffror om bolagets likviditet, vilka jag sett igenom, och som tyckas
visa, att bolaget hade en god likviditet. Men den innehåller därjämte ett förslag
från styrelsen att till aktieägarna utdela 30 % på participating debentures
med tillsammans i runt tal 41.7 miljoner kronor, vidare att till aktieägarna skulle
utdelas 30 % med 22.8 miljoner kronor -—- alltså föreslogos utdelningar på
sammanlagt 64.5 miljoner kronor — varjämte man ökade det, som stod kvar
på vinst- och förlustkontot, med 5.9 miljoner kronor. Allt detta utgjorde
sålunda tillsammans något över 70 miljoner kronor. Siffran är förbluffande
nära 74.7 miljoner kronor. Man frågar sig: Hur kan man komma och säga,
att man måste ha pengar för att kunna fullgöra en likvid i samma ögonblick
som man föreslår att utdela till aktieägarna 64.5 miljoner kronor och
att överföra en ytterligare vinst av nära 6 miljoner kronor? Detta, menar
jag, borde väl örn något hava givit anledning till eftertanke. Och jag menar,
att det minsta förutseende man kan begära av den, som har att sköta en stor
bankinrättning, Sveriges riksbank, när den skall lämna ut lån, det är väl,
att han undersöker, huruvida krediten är av behovet påkallad. Och jag vågar
säga, att man kan knappast tänka sig, att en enskild bank i en sådan situation
skulle ha sagt någonting annat än: »Mina herrar, den utdelningen få
ni stryka; den. utdelningen få- ni använda för att fullgöra denna likvid, som
ni säga, att ni äro i så trängande behov av!» Man skulle väl åtminstone
hava sagt: »Mina herrar, huru kunna ni dela ut nära 65 miljoner kronor, samtidigt
som ni icke ha pengar att göra detta?» I varje fall hade man väl
sagt till dem: »En sådan utdelning, 30 %, är en alldeles oerhört osedvanlig
utdelning. Den kunna vi inte på några villkor tillåta; då blir det ingen kredit
utav.»

Detta säger jag alldeles oberoende av att det var Skandinaviska kreditaktiebolaget,
som kommit emellan. Här menar jag, att man från dem, som
handhaft detta, icke visat tillbörlig försiktighet vid utlämnandet av en sådan
kredit. För övrigt säger man, att det var brådskande; det skulle ske
genast. Men vi finna ju på något ställe här i betänkandet, att det icke var
större brådska med krediten, än att den, såsom herr Larsson också omförmälde
i sitt anförande, icke användes förrän från den 23 juli fram till september
månad. Den togs icke ut förrän då.

Jag skulle vilja säga, att även örn jag vill bemöda mig örn den mest välvilliga
tolkning av bankofullmäktiges åtgärder — och jag kan försäkra herr
Hansson, att det vill jag göra, därför att det är sannerligen icke roligt att
stå här och klandra en ansvarig ledning i en sådan sak som denna — så kan
jag likväl icke komma ifrån, att utskottets framställning av denna sak är den
riktiga. Att i en för vårt näringsliv svår tid med ökat importöverskott, med
en av riksbanken själv uttalad önskvärdhet att minska kapitalexporten, taga
ut ur riksbanken ett så väldigt belopp för en likvid till utlandet, det måste
man väl åtminstone ha rättighet att kalla för anmärkningsvärt utan att därför
bliva beskylld för att handla ansvarslöst. Jag behöver bara titta på näst
sista sidan i utskottsbetänkandets bilaga 1 för att finna, hurusom av tabellen
beträffande riksbanken och dess saldo av utländska valutor framgår, att denna
kredit, jämte väl även andra, hade den inverkan, att dessa utländska valutor,
som i juni månad stodo uti 295 miljoner kronor i runt tal, under juli, augusti
och september sjönko ned till 32.5 miljoner kronor. Detta berodde givetvis
icke enbart på här ifrågavarande kredit, men dessa 74.7 miljoner kronor övade
en väsentlig inverkan.

Vad gör man genom att på detta sätt lämna pengar till utlandet? Man
stramar ju åt möjligheterna i sitt eget land att kunna hjälpa dem, som behöva
hjälp, och, såsom jag tillät mig uttala på förmiddagen, man skapar därigenom

Andra hammarens protokoll 1032. Nr 1/2. 6

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 82

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

svårigheter för produktionen, och man ökar arbetslösheten. \åra produktionskostnader
drivas i höjden, och så får man importera från länder med billigare
arbetskraft. Det vill synas, som örn man på socialdemokratiskt håll, då man
talar örn detta, skulle förbise, att varje arbetstimme, som vi förlora här i vårt
land och ersätta med en tj?sk eller engelsk arbetstimme, betyder någonting.
Men till det resultatet kommer man, om man sätter Sveriges förnämsta bank
ur stånd att lämna de krediter, som den eljest kunnat och bort lämna. Därför
har också riksbanken varit nödsakad att gång på gång uppmana de enskilda
bankerna att begränsa sin kredit, vilket ju naturligtvis kunde vara önskvärt
att göra, örn det gällde aktiebelåning och sådant. Men det är icke så nådigt
för alla dem, som hava legitima behov av ökad kredit, att få denna uppmaning
från riksbanken.

Nu uppmanade herr Wigforss mig och även bondeförbundama, att vi
skulle säga vår mening. Och den har jag sagt. precis som den faller sig för
mig, och jag menar, att jag kan för min del icke underlåta att göra detta.
Vilken aktning och sympati jag än har för riksbanksfullmäktige, så kan jag
icke underlåta att säga ifrån min mening i denna sak. Mitt ansvar bjuder
mig att säga min tanke rent ut. Och, herr talman, jag vågar tro, att örn vi i
detta land litet mera allmänt ville underlåta att låta personliga hänsyn tala
och i stället säga vår mening rent ut, då det gäller sådana frågor som denna,
icke bara beträffande riksbanken utan även beträffande enskilda företag,
skulle vi för vårt näringsliv därav hava en ovärderlig nytta. Uppriktighet
då det gäller att säga ifrån, vad man tycker och menar, kan aldrig vara något
fel.

Till herr Wigforss vill jag säga, att ingen i utskottet har gjort något uttalande
örn att vägra decharge. Så frågar herr Wigforss: vem vill man sätta
i stället, örn riksbankschefen och riksbanksfullmäktige avgå på grund av detta?
Ja, jag tycker nästan, att det går väl långt, om man gör anspråk på, att jag
skulle ställa mig här och tala örn för herr Wigforss och kammaren, vad jag
tänker i detta fall. Det torde väl ingen ändå begära.

Genom denna väldiga kredit och genom de senare krediterna har emellertid
riksbanken i själva verket tömt ut sin tillgång på utländska valutor i mycket
hög grad. Den har ju varit nere i 24.6 miljoner kronor i oktober månad förra
året. De återstående krediterna skall jag icke närmare ingå på. Men jag kan
icke underlåta att säga, att jag för min del icke kan förstå annat, än att det
ligger någon motsägelse emellan herr statsministerns yttrande på förmiddagen
i dag och herr bankofullmäktigen Larssons i dag på eftermiddagen — herr
Larsson var ju inne på det själv. Ty när jag läser en aftontidning för i dag,
som tydligen har infört ett referat av statsministerns anförande in extenso —
jag kan icke tro annat, än att det är in extenso — så står där beträffande fyrtiomil
jonerskrediten och de förhandlingar, som fördes angående den, att statsministern
i dag på förmiddagen .yttrat, att, »därest en ny bankkredit skulle
lämnas åt denne låntagare, detta endast borde ske, därest Bolidenaktierna lades
i pant för ett i förhållande till deras verkliga värde skäligt belopp». Så har
ju också skett enligt hans och bankofullmäktiges mening. Den första framställningen
örn den större krediten på 87 miljoner kronor avslogs, och i stället
blev det 40 miljoner kronor. Men därefter tillägger hans excellens statsministern
rörande det sammanträffande, som ägde rum: »Det var örn frågan, huru
en belåning av dessa aktier skulle kunna ordnas på sådant sätt, att, därest
panten måste realiseras, staten skulle kunna erhålla optionsrätt till förvärvandet
därav, som hela sammanträdets meningsutbyte rörde sig.» I det protokoll,
som herr finansministern här lämnade upp till herr Larsson, och som herr Larsson
uppläste, kan jag emellertid icke finna ett ord om den saken, så att i det
fallet sväva åtminstone kammarens ledamöter i okunnighet örn, vilkendera

Lördagen den 7 maj e. m.

83

Nr 42.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

I detta yttrande, under vilket herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Petersson i Storgården, Jönsson i Boa, Lithander
och Bengtsson i Kullen.

Herr Sköld: Herr talman! Jag hade tänkt att något närmare ingå på

frågan örn den kredit, som lämnades den 23 oktober mot Bolidenaktierna som
säkerhet, men jag bär i grund och botten icke något vidare att tillägga efter
det tal, som finansministern här har hållit förut i afton. Jag skulle emellertid
vilja säga så mycket till herr Lindman, att den motsägelse, som herr Lindman
anser sig kunna utläsa, heror på, att statsministern talade under förmiddagen
örn ett sammanträde, och det protokoll, som upplästes i afton, handlar om ett
annat sammanträde, och jag skall därför be att i all korthet få angiva, huru
saken egentligen ligger till.

Sedan man underhandlat under hand örn denna sak, därvid regeringen förklarat
sig intresserad av att en kredit lämnades med säkerhet av dessa Bolidenaktier
och till ett belopp av 86 miljoner kronor, så hade därefter fullmäktige
sammanträde. Vid detta sammanträde beslöto fullmäktige avböja denna kredit,
och den avböjdes av två skäl. För det första ansågo fullmäktige, att det
var icke nödvändigt eller riktigt att lämna en större kredit till Kreuger än
vad han då absolut kunde visa sig hava behov av, och på grund härav ansågo
sig fullmäktige icke böra lämna högre kredit än 40 miljoner kronor. Men dessutom
ansågo fullmäktige, att det villkor rörande optionsrätten, som hade framförts,
och som Kreuger förklarat sig villig acceptera, var tvivelaktigt ur rättslig
synpunkt. Enligt svensk lag får icke en långivare ställa sådana villkor
för en pant, att han får förköpsrätt till panten, och eftersom fullmäktige måste
anse, att statsverket och riksbanken i grund och botten voro samma person,
ville icke fullmäktige vara med örn att fullmäktige skulle få det skenet emot
sig att på något sätt hava sökt kringgå lagen.

Sedan fullmäktige intagit denna ståndpunkt, infann sig finansministern, och
finansministern underrättades örn det beslut, som hade fattats, och då yttrade
finansministern, att under sådana omständigheter hade ju regeringens utfästelse
förfallit, men därefter riktade finansministern till fullmäktige några förmaningens
ord. Han underströk de svårigheter, som skulle uppstå för landet,
örn Kreugerkoncernen bringades till betalningsinställelse, och han lade fullmäktige
på hjärtat det ansvar, som fullmäktige i en sådan situation måste
känna. För min egen del anförde jag då gentemot finansministern, att visserligen
instämde jag med honom i fråga om det allvarliga läge, som skulle uppstå,
om icke denna finansiella sak ordnades, men jag uttalade som min mening,
att det var fråga örn en sådan stödaktion, som det icke kunde ankomma på
riksbanken att i första hand taga försorg örn, utan att stödaktionen var av den
natur, att den i främsta rummet ankom ine på statsmakterna, och att det alltså

tolkningen, som är den riktiga, protokollets innehåll eller statsministerns yttrande
på förmiddagen. Men jag skall icke befatta mig med detta. Det är ju
en sak, som icke egentligen rör mig. Mig rör det egentligen blott, att man
lämnat kredit. Och mot den krediten anser jag, att man icke haft anledning
till anmärkning i annan mån, än att naturligtvis även dessa pengar gingo sin
väg till utlandet.

Jag har, herr talman, icke mycket vidare att säga. Jag vill blott tillägga
detsamma, som jag började med, nämligen att dessa sammanlagda kolossala
krediter hava varit av den anmärkningsvärda beskaffenhet, att det skulle verkligen
förvånat mig, om icke en anmärkning hade kommit. Och det är en anmärkning,
som jag för min del anser, att man har rätt att göra, även då man ser
på händelserna nu efteråt. Jag har sökt utveckla detta så gott jag kunnat, och
jag har intet vidare att tillägga.

Nr 42. 84

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

var regeringen, som hade att känna sitt ansvar för denna situation. Därefter
förklarade finansministern, att det var alldeles självklart, att regeringen hade
sitt ansvar klart, och att regeringen och riksbanken alltså hade ett gemensamt
intresse av att saken ordnades. Då träffades senare den överenskommelse,
som framgår av det upplästa protokollet, d. v. s. fullmäktige lämnade detta
lån emot säkerhet av Bolidenaktierna och en utfästelse av regeringen örn proposition,
ifall panten skulle stanna på riksbanken, samt slutligen mot en viss
borgen av Skandinaviska kreditaktiebolaget.

Jag tror därför, att det är alldeles riktigt, som herr Larsson i Stockholm
här förut har understrukit, att regeringen och riksbanksfullmäktige kände var
för sig sitt ansvar och skola naturligtvis taga var sin del av detta ansvar, och
det kan icke vara fråga örn att den ena parten skulle krypa bakom ryggen på
den andra.

Jag övergår härefter att yttra några ord örn den kredit, som är själva kärnpunkten
i den anmärkning, som här från utskottets sida framställts. Jag vill
göra anspråk på att kunna yttra mig örn denna sak ganska opartiskt, eftersom
jag ju, som också framgår av utskottets utlåtande, icke var ledamot av bankofullmäktige
vid den tid, då denna kredit beviljades. Jag tror, att man har nog
rätt att säga örn bankoutskottets utlåtande, att det utlåtandet föga tar hänsyn till
de omständigheter, som hava inträffat under det sista halvåret, utan ^ganska
mycket dömer från den syn på saken, som man för närvarande har på grund
av vad som hänt. Jag vill nu å andra sidan säga, att herr Lindman försökte
ju på ett långt skickligare sätt än majoriteten i utskottet att ge anmärkningen
en sådan form, att man skulle kunna säga, att den byggde på det läge, som
fanns vid tidpunkten för genomförandet av krediten. Men jag tillåter mig
ändock att framföra vissa kritiska synpunkter gentemot de anmärkningar, som
här hava framställts.

För det första är det alldeles givet ■—• och jag skall senare komma till det —
att man måste ifrån sitt bedömande borteliminera åtminstone två ting. Man
måste borteliminera den omständigheten att England lämnade guldmyntfoten,
och man måste borteliminera den omständigheten att Kreugerkoncernen senare
har befunnits vara byggd på svindel. Örn dessa båda saker kunde givetvis
fullmäktige icke hava någon som helst kunskap vid det tillfälle, då dessa krediter
beviljades. Nu har man väl ändock rätt att säga, att fullmäktige hade
att av två onda ting välja ettdera, och fullmäktige valde givetvis det som fick
betraktas som minst ont. Det ligger i sakens natur, och man kan här resonera
hur man vill, men var och en måste naturligtvis erkänna, att det skulle ha lett
till ganska stora svårigheter för Sverige, örn icke denna kredit hade blivit
beviljad. Örn icke Kreugerkoncernen hade kunnat fullfölja betalningen till
Tyskland, så hade resultatet blivit, att utlandets förtroende för denna koncern
brustit, och detta i sin tur medfört, att utlandets förtroende för det svenska
bankväsendet brustit. Låt oss då komma ihåg, att i Sverige fanns det vid
denna tidpunkt mycket betydande penningbelopp insatta av utländska banker
och utländska medborgare. Kiksbanken hade redan långt tidigare observerat
den fara för landets bankväsen, som låg i denna omständighet Riksbanken
hade med energi manat de enskilda affärsbankerna att lata bli att begagna
dessa utländska insättningar till inköp av främmande statsobligationer, t i
veta, att vissa av privatbankerna vid denna tidpunkt bildade ett särskilt bolag
för inköp av utländska obligationer, och det drogs hit i landet en massa obligationer,
jugoslaviska, rumäniska, grekiska och jag hade nära på sagt gud vet
vad för slags obligationer. Fullmäktige voro givetvis klart inställda på den
fara, som låg i att de utländska insättningarna snabbt kunde komma att dragas
tillbaka, och örn sa skedde, att detta skulle medföra, att hela det svenska
bankväsendet komme i gungning.

Lördagen den 7 maj e. m.

85 Hr 42.

Man anmärker på att denna kredit beviljades, trots att koncernen beslutat
utdelning. Men nog kan det sägas, att även en sådan omständighet som att
Kreugerkoncernen hade måst inställa sina utdelningar vid det tillfället hade
lett till alldeles samma störningar: att utlandets förtroende hade brustit, och att
hemtagning av det utländska kapitalet hade tagit en stark fart. Jag tror icke,
att herr Lindman är främmande för en sådan företeelse inom affärsverksamheten,
att ett företag, som är i grunden solitt och har en stark förmögenhetsställning,
delar ut, även örn det visar sig, att det har lånebehov för vissa utgifter,
och låt oss komma ihåg, att vid denna tidpunkt fanns det icke någon
människa i detta land, och icke i hela världen heller, som icke ansåg, att Kreugerkoncernen
var ett företag med en utomordentlig förmögenhetsställning. Vi
måste alltså göra klart för oss detta, att fullmäktige hade anledning att antaga,
att ett avslag på denna kredit skulle komma att leda till stora svårigheter
för det svenska bankväsendet.

Å andra sidan framgår det ju av utskottets utlåtande med all tydlighet, att
fullmäktige mycket väl insågo en mängd av de faror, som kunde ligga i denna
kredit, både att det var principiellt oriktigt att lämna kredit till utländska behov,
och att det var oriktigt att binda valutor av denna storlek på det sätt, som
här skedde. Men fullmäktige hade ju som sagt att väga dessa båda faktorer
mot varandra, och jag tycker för min del, att man har rätt att säga, att det
fanns nog vid den tidpunkten skäl för det val, som fullmäktige gjorde, nämligen
att bevilja krediten.

Nu har det vidare framförts den anmärkningen, att riksbanken hade bort
mera ingående undersöka Kreugerkoncemens ställning. Jag måste ändock säga,
att detta är en anmärkning, som nog icke bygger på någon verklig kunskap
örn den ställning som den svenska riksbanken intar. Vi skola komma ihåg, att
den svenska riksbanken har aldrig varit rustad för att undersöka industriföretags
och enskilda företags bärkraft och kreditvärdighet. Riksbanken är en
förläggare åt bankerna, riksbankens organisation är inställd på att se till, att
de krediter, som lämnas till bankerna, ske på bankmässiga grunder, och att
det finns säkerhet bakom. Alltså, riksbanken följde denna gång samma regler,
som den alltid hittills följt, att koncentrera sitt bedömande av kreditvärdigheten
på den bank, som fick krediten. Dessutom får man väl ändock säga -—
och det var naturligtvis detta, som gjorde, att fullmäktige avböjde att lämna
krediten direkt till Kreugerföretagen — att Skandinaviska banken var Kreugerkoncernens
huvudibankförbindelse. Skandinaviska bankens främsta direktörer
sutto som ledamöter i de främsta Kreugerföretagens styrelser. Därigenom
att riksbanken vägrade att lämna kredit direkt till Kreugerföretagen utan
lät Skandinaviska banken inträda såsom en mellanhand, hade ju riksbanken
skaffat sig en, som man vid den tidpunkten väl måste anse, tillräcklig garanti
för att Kreugerföretagens ställning var solid. Vi skola komma ihåg, vi skola
hålla det i sikte, att det fanns icke någon anledning vid den tidpunkten att ens
ana. att Kreugerföretagen byggde på svindel.

Nu har man här från alla möjliga håll —- och det frapperar mig allra mest,
att det med sådan styrka framföres från högerhåll -— med sådan styrka framfört
den tanken, att riksbanken icke bör bara undersöka de bakom liggande företagens
kreditvärdighet utan också de ändamål, vartill pengarna skola användas.
Inse icke herrarna, att genom att driva utvecklingen in i denna riktning,
så driver man den egentligen till ett riksbankens förmynderskap över det svenska
näringslivet. Detta är kanske icke så oriktigt ur andra synpunkter, och
det är alldeles påtagligt, att den anmärkning, som här är framställd, och den
debatt, som här idag föres, komma att leda till en omläggning av riksbankens
organisation och politik, i det avseendet att riksbanken måste hädanefter ägna
ett mycket större intresse åt huru de svenska industriföretagen och de svenska

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

86 Lördagen den 7 maj e. m.

handelsföretagen skötas, och vartill de pengar skola användas, som riksbanken
genom bankerna lämnar till dessa företag. Men observera, att detta är något,
som icke hittills har ansetts tillkomma riksbanken. Det bär aldrig varit tradition,
har aldrig varit avsikten, och då menar jag, att då få man väl ändock
också taga hänsyn till att så har det varit i den gångna tiden, och man skall
därför icke komma och ställa sådana krav, som det egentligen icke finns någon
anledning att ställa.

Jag ber vidare att få fästa uppmärksamheten på en sak, som man icke kan
blunda för i detta sammanhang, och det är att vi skola komma ihåg -— jag
kommer här tillbaka till det, ty man kan icke säga en viktig sak för mångå
gånger — att det fanns ju ingen anledning att vid tidpunkten tro annat än att
Kreugerföretagen vilade på en sund grund, att balansräkningar och lämnade
upplysningar voro goda, och att Skandinaviska banken hade en verklig insikt
i Kreugerföretagens ställning. Mina ärade kammarledamöter, örn nu detta hade
varit riktigt, örn alltså sedan icke inträffat, att ledaren hade avslöjats som
en svindlare, jag frågar: vad skulle den svenska högern och den svenska finansvärlden
då hava sagt? Jag har sagt det en gång förut i denna kammare: om
riksbanken förra våren hade vägrat en kredit tili landets största bank, vars selvens
och likviditet var vitsordad av bankinspektören, och indirekt till landets
största och rikaste och mäktigaste företag, med påföljd att detta företag icke
hade kunnat fullgöra sina förbindelser, att förtroendet för företaget hade rubbats
i grunden, att aktier och debentures hade fallit i kurs, då skulle man från
den sida, som nu klandrar, hava sagt, att riksbanken framträder som en näringslivets
förstörare. Jag tror alltså, att man på många punkter Ilar rätt att
rikta den uppmaningen till herrarna, som här döma, att det är väl ändock nödvändigt
att försöka se, huru sakerna lago till.

Det har i utskottets utlåtande pekats på en del följder, som hava kommit av
dessa krediter. Jag måste för min del säga, att dessa följder äro ju oerhört
överdrivna. Som jag förut har sagt här idag skall man icke bestrida, att landets
valutatillgångar hava minskats med de belopp, varom här är fråga, och
man kan naturligtvis icke bestrida, att dessa krediter hava haft inflytande på
kapitaltillgång och ränteläge. Men jag tror, att man måste reducera inverkau
till långt blygsammare proportioner än dem som här lagts fram. Yi måste ju
också göra klart för oss, att dessa följder hava inträffat på grund av de båda
omständigheter, som man förut icke hade anledning att räkna med. nämligen
dels att England frångick guldmyntfoten, och dels att Kreugerföretagen visat
sig vara svindelföretag. Det kan man som sagt icke på något sätt komma
ifrån.

Det skulle givetvis finnas långt mera att säga örn denna sak, men det kan
ju kanske vara onödigt. Ett par saker till skulle jag dock vilja fästa uppmärksamheten
på. Även herr Lindman har icke kunnat undgå att förblanda tidsperioder
och data. och det spelar ju en stor roll i denna diskussion. Herr Lindman
t. ex. påstod, att minskningen av valutareserven under juli, augusti och
september månader hade sin grund åtminstone till någon del i dessa krediter.
Detta är ju icke möjligt. Vi skola komma ihåg, att dessa krediter, alltså Kreugerbolagens
krediter i Skandinaviska kreditaktiebolaget, omedelbart togos i anspråk.
De främmande valutorna köptes omedelbart odh gingo ur landet. Alltså,
minskningen av landets valutatillgångar skedde, långt innan Skandinaviska
kreditaktiebolaget kom till riksbanken för att få växlarna rediskonterade.
Den avtappning av landets utländska valutor, som ägde rum under juli, augusti
och september månader, berodde på den tyska likvidationskrisen oeh den förtroendekris,
som på grund härav svepte fram över världen och som gjorde, att
de utländska insätta.rna togo tillbaka sina insättningar här i landet.

Jag tror alltså, att man kan säga, att riksbanksfullmäktige gingo till detta

Lördagen den 7 maj e. m.

87 Nr 42.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Jag skall icke avvika från den
fridsamma och stillsamma ton, som utmärkt debatten i detta mycket ömtåliga
ämne. Jag skall först vända mig till bankofullmäktiges ärade taleman, som
i sitt anförande riktade en vädjan till oss, att vi icke skulle taga hänsyn till de
händelser, som på senare tid inträffat, utan till de förhållanden, som voro rådande,
när bankofullmäktige beviljade dessa krediter. Jag skall be att få säga
den ärade talemannen för bankofullmäktige, att det förefaller mig, som örn den
bönen redan blivit hörd, ty bankoutskottet har ju tillstyrkt decharge, och jag
tror icke det finns någon här i kammaren, som kommer att yrka något annat.
Jag vet icke vad herr Kilbom kommer att göra, men han och hans meningsfränder
äro de enda, som kunna misstänkas vilja vägra decharge. Under sådana
förhållanden tycker jag, att man åtminstone även på den sidan, där man
kritiserat bankofullmäktige, visat sin goda vilja att taga hänsyn just till dessa
speciella förhållanden.

När man nu således icke vill vägra decharge, förefaller det mig, som örn man
skulle ha rätt till att ganska fritt och öppet få säga sin mening örn vad som här
förekommit. Det förefaller mig så mycket mera naturligt, som bankoutskottet
har, efter min mening mycket klokt, lagt korten på bordet. Det anser jag vara
synnerligen lyckligt och nyttigt, så att det icke här gives något utrymme för
någon som helst legendbildning. Men det förefaller, som örn man icke skulle
ha den rätten. Herr Wigforss medger, att det av högern och bondeförbundet
framförda yttrandet är hovsamt men likväl blir det en attack mot bankofullmäktige!
Herr Ström i Göteborg förklarade, att här voro högern och bondeförbundet
ute på en höstmanöver. Jag ber få säga, att jag känner varken
till någon höstmanöver eller någon vårmanöver. Jag tycker, att alla partier
här i kammaren skulle kunna ena sig örn, att det kan vara icke bara vår rätt
utan även vår plikt att säga vår mening i en stor och viktig fråga som denna,
som väckt så oerhört uppseende över hela vårt land.

Jag får verkligen säga, att jag är mycket förvånad över att man på socialdemokratiskt
håll nödvändigt skall lägga in partipolitiska spekulationer i det
yttrande, som här avgivits av högern och bondeförbundet. Det förvånar mig
så mycket mera, som jag måste säga, att den reservation, som herrar socialdemokrater
och frisinnade avgivit, alls icke är mild. Jag har, när jag suttit och
läst dessa uttalanden och jämfört dem nästan känt mig tveksam, örn icke den
socialdemokratiska och frisinnade reservationen är fullt så sträng som bondeförbundets
och högerns uttalanden. Jag ber få fästa uppmärksamheten på -—•
'' det har herr Lindman gjort förut — att det står i denna reservation: »Den
lämnade redogörelsen giver vid handen, att riksbanken genom ifrågavarande
kreditgivning —• utskottet bortser härvid från den rediskonteringskredit å intill
32 miljoner kronor, som lämnades i februari 1931 — faktiskt örn ock ej formellt
påtagit sig en statlig stödaktion i syfte bland annat att i rådande ömtåliga
läge förebygga oro beträffande det svenska bankväsendet med därav orsakade
menliga följder i olika hänseenden.» Alltså, mina herrar, det var icke
fråga örn en kredit i vanlig mening. Det var fråga örn en stödaktion. I reservationen
talas det icke örn annat än en stödaktion. Örn den saken säger nian i
utskottets utlåtande, efter min mening alldeles riktigt, att det tillkommer icke

beslut med mycket stor tveksamhet, och det är alldeles självklart, att de ha
ansett sig icke kunna undgå detta steg. De befunno sig i ett lage, där det
gällde att välja mellan — som man då måste anse — två onda ting. Och de
valde det, som man den gången fann vara det minst onda.

Och jag måste säga, att det måste betraktas vara att gå för långt, när man
på detta sätt vill göra denna sak till en sådan anmärkningsvärd historia, som
vad här skett.

Nr 42. 88

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

bankofullmäktige att vidtaga en sådan stödaktion, utan det åligger Kungl.
Majit och riksdagen, och det förefaller mig, som örn reservanterna också på
den punkten skulle vara av samma mening, då de säga: »Med hänsyn till ifrågavarande
stödaktions omfattning och speciella karaktär synes det enligt utskottets
mening hava förtjänat övervägas, örn icke redan då fråga i april 1931
väcktes örn den sedermera medgivna krediten å 74.7 miljoner kronor fullmäktige
bort hänvisa Skandinaviska kreditaktiebolaget att bringa frågan örn det begärda
stödet under Kungl. Maj :ts prövning.» Jag kan icke i denna reservation
utläsa någonting annat än att reservanterna giva klart och bestämt besked,
att bankofullmäktige gått utanför sin befogenhet. Jag kan icke få fram någonting
annat ur det, och det tycker jag icke är någon mild kritik. Jag kan
icke medgiva, att reservanterna äro avsevärt mildare än man är i utskottsutlåtandet.

Men vad innebär nu reservationen, örn man nu skall se den från synpunkten
av riksbankens ställning?

Det säges ganska klart ifrån i reglementet för riksbankens styrelse och förvaltning,
att det åligger styrelsen »att med noggrannhet tillse, att riksbankens
säkerhet i varje fall betryggas och må styrelsen icke underlåta att för vinnande
av detta ändamål förskaffa sig alla de upplysningar, som kunna inverka på
omdömet örn gäldenärens ställning och förmåga att i allo uppfylla ingångna förbindelser.
»

Här föreligger alltså en klar förpliktelse. Den gäller praktiskt taget i alla
fall. Men nog bör den väl alldeles särskilt gälla, när det är fråga örn en stödaktion.
Då det gäller en vanlig kredit, skall man se efter att säkerheten är
god. Men vid en stödaktion, då det gäller stöd åt ett företag, som icke står
säkert, är det givetvis än mera påkallat, att man företager den undersökning,
som det talas örn i bankoreglementet.

Såvitt jag kan förstå har man underlåtit att göra detta. Nu invänder emellertid
herr Sköld: »Det brukas icke, det är icke tradition.» Det är möjligt, herr
Sköld, men det är väl icke heller tradition, att riksbanken gång på gång beviljar
sådana miljonkrediter, som här är fråga örn, åt samma företag. Det kan i
sådana fall tänkas, att man bör handla på ett annat sätt, än då man behandlar
en kreditgivning i allmänhet.

Då skulle man måhända sagt, invänder herr Sköld vidare, att detta är att
sätta näringslivet under förmynderskap. Nej, herr Sköld, det förekommer icke,
att man underlåter att begära korten på bordet, när man beviljar sådana krediter.
Och jag tror icke, att någon skulle klandrat bankofullmäktige, örn de
så förfarit.

Herr Sköld frågar: Vad skulle det svenska finansväsendet ha sagt, örn landets
största privatbank och landets största finansföretag blivit vägrade kredit?
Detta säger herr Sköld med en verklig vördnad, som man icke skulle väntat att
finna på den sidan. Han talar örn »landets största privata bank» och »landets
största företag». Jag kan icke dela denna herr Skölds vördnad. Beträffande
håda, dessa företag hade det varit ali anledning att titta närmare på papperen.

Vi veta. örn, att det bestämdes till slut att genom riksbankens försorg en
undersökning skulle göras. Det föreföll av herr statsministerns anförande,
att det var han, som tog initiativet. Nå, det skola vi icke tvista om. Det står
i handlingarna, att man skred till en undersökning, fastän det skedde för sent.
Såsom ett villkor för krediten —• det var den sista krediten — uppställdes »att
Kreugerbolagen skulle tillhandahålla de långivande bankernas representanter
allt det material, som kunde erfordras för en fullständig undersökning av
Kreugerkoncernens ställning».

Alltså, denna kontroll, denna granskning, som herr Sköld ansåg vara så
olämplig, och som icke kunde företagas, därför att det skulle väcka sådan

Lördagen den 7 maj e. m.

89

Kr 42.

ovilja inom finansväsendet, den gjordes ju till slut ändå. Och det enda nian
kan säga om densamma, det är, att det hade varit önskvärt, att den företagits
på ett tidigare stadium.

Ja, som sagt, herr talman, jag kan icke förstå, att man här å ena sidan tycker
att reservanterna äro milda och snälla och att utskottsbetänkandet å andra
sidan skulle vara så hårt och styggt. Jag kan icke finna, att det är så stor
skillnad. Jag förstår sålunda icke, varför man nödvändigt skall lägga in
politiska biavsikter i den kritik, som förekommit här. Jag tror för min del,
att den varit ganska befogad.

Jag får uppriktigt säga, att jag begärde icke ordet för att uttala detta, utan
jag tänkte göra en mera konstitutionell erinran. Här säges i såväl bankoutskottets
utlåtande som i reservationen, att det bör föras protokoll över beslut
inom bankofullmäktige, och det är en ganska rimlig fordran, eftersom
det åligger bankoutskottet att utöva en granskning över bankofullmäktiges
beslut och åtgöranden. Det är sålunda en mycket befogad anmärkning, men
örn jag icke missförstått handlingarna, så måste jag säga, att det torde vara
anledning att rikta en sådan hemställan även till Kungl. Maj:ts regering. Det
berättas här örn två fall, då statsråd i Kungl. Maj :ts regering gjort
utfästelser. Men såvitt jag kan se av handlingarna, förekommer icke
något statsrådsprotokoll. Det finnes ett statsrådsprotokoll, handlande örn
att finansministern fick i uppdrag att för ett visst ärende förhandla
med bankofullmäktige. Det är alltsammans. Men här har statsministern
och här har finansministern förhandlat och gjort utfästelser, och
det finnes inga statsrådsprotokoll, såvitt jag kan se. Jag måste säga,
att detta är ganska betänkligt och ganska anmärkningsvärt. Hans excellens
statsministern har i dag sagt, att han tager ansvaret för vad han här har varit
med örn, och det tror jag honom örn. Jag känner honom som en karl, som
icke drager sig för att taga ansvar. Men, ers excellens, det måste finnas protokoll,
ty det är statsrådsprotokollen, som ligga till grund för konstitutionsutskottets
granskning, och finnes det icke protokoll, så ställer sig statsministern
vid sidan av ansvaret. Jag har icke kunnat underlåta göra denna erinran.
Jag skall icke göra för stort nummer av den. Jag förstår, att man
kan komma i den belägenheten, att man måste handla snabbt och oberoende
av protokoll, men detta hindrar icke, att man sedan kan vara i stånd att åstadkomma
ett statsrådprotokoll. Det bör man göra, när det gäller en utfästelse av
denna art, ty det var icke herr statsministern privat eller herr Hamrin privat
utan som ledamöter av Kungl. Maj:ts statsråd, herrarna gjorde utfästelsen.

Herr statsministern: örn att senare vidtaga åtgärder.

Visserligen, ers excellens, men det kunde hänt någonting, det kunde hänt
något särskilt. Ers excellens kunde exempelvis ha försvunnit. Jag tror, att
det är svårt att flytta ers excellens, men det kunde dock lia hänt något, och
då borde man väl ha haft ett statsrådsprotokoll.

Det är en väldig tur, att ers excellens heter Ekman, och att finansministern
heter Hamrin, ty vad hade hänt, örn finansministern exempelvis hetat Wohlin.
Då hade det blivit en värre historia. Som hans excellens erinrar sig, så
hette för tre år sedan finansministern Wohlin. Han hade en otrevlig historia
med Jordbrukarbanken. Han ville sälja den och öppnade portföljen för storbankerna.
Och det minns nog ers excellens, att han fick ganska bra påskrivet
för den saken. Och han gjorde dock inga utfästelser, utan det vara bara
förhandlingar, han gav sig in på.

Jag vill dock icke vara med om att man skall vara kitslig på denna punkt
och göra sådana anmärkningar, som jag här åsyftat. Men när det förhåller sig
så, att det icke finnes protokoll, där det borde finnas, anser jag, att detta bör
påtalas. Jag tror nog, att Mussolini kan göra så, men icke ledamöter av en

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Sr 43. 90

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

regering i ett konstitutionellt land. Och det överensstämmer säkerligen icke
med den allmänna uppfattning, som ers excellens har. Jag har, som sagt, endast
velat påtala frånvaron av statsrådsprotokoll. Den art av ministerstyrelse,
som här förekommit, står icke i god överensstämmelse med vår författning.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Det har under den gångna debatten
förekommit vissa ting, som göra, att man här har anledning att tala
icke bara örn arten av det ansvar, som kan åligga den ene eller den andre i denna
sak, utan också något örn detta ansvars fördelning.

Örn jag tager den sista saken först, så har jag bemärkt, att det finnes två
punkter, som kräva intresse. Det har här gjorts ett försök att alldeles särskilt
kvalificera det ansvar, som skulle vila på de socialdemokratiska ledamöterna
i bankofullmäktige. Och det har här också varit en ganska intressant
diskussion rörande det ansvar, som regeringen i detta fall delar med bankofullmäktige.
När det gäller det speciellt socialdemokratiska ansvaret, så kan
jag förstå, att herr Kilbom där gör sitt bästa. Men jag fäster uppmärksamheten
därpå, att herr Kilbom här befinner sig i mycket gott sällskap med högern,
vars press på samma sätt och i samma toner som herr Kilbom har alldeles
särskilt försökt att komma de socialdemokratiska ledamöterna i bankofullmäktige
till livs. Här må endast göras det enkla påpekandet, att av fullmäktiges
sju ledamöter äro två socialdemokrater. De andra tillhöra de borgerliga
partierna. Jag har intet emot, att man ställer alldeles särskilda anspråk
på socialdemokrater, och att man gör det alldeles speciellt i detta fall. Men
jag måste göra den erinran, att den omständigheten, att representanter för
olika partier i en viss situation ha kommit till samma resultat, ändå borde
mana kritikerna, speciellt mot socialdemokratien, till en viss försiktighet och
till att undersöka, örn icke just den omständigheten, att man från olika utgångspunkter
kommer till samma resultat, tyder på att här förelegat ett läge,
som mycket väl kan förklara icke bara att folk i allmänhet handlat som de
gjort utan även att socialdemokrater handlat så. Jag skulle kunna tillägga,
att socialdemokrater alldeles speciellt i detta läge haft anledning att handla
som här skett.

Beträffande ansvarsfördelningen mellan fullmäktige och regeringen har det
ju gjort ett gott intryck, att man från fullmäktiges talesman här i dag icke har
velat på något sätt pressa på regeringen ett ansvar, utan att vederbörande som
karlar förklara, att det är vi, som fattat beslut, och det är vi, som alltså fullt
bära ansvaret. Det gjorde icke ett lika fördelaktigt intryck, när hans excellens
statsministern på förmiddagen föredrog sin förklaring. Jag tror, att
många med mig fingo det intrycket, att hans excellens gjorde ett försök att
skilja ut sig från en god del av ansvaret för vad som här skett, och det intrycket
kunde knappast förtagas av de slutord, som sedan kommo, och där det
sades ifrån, att regeringen för sin del var beredd att taga ansvaret för vad den
hade i denna sak åtgjort.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att, såvitt jag kan förstå, så är, i
den mån här föreligger ett ansvar, detta ansvar precis av samma art, när det
gäller regeringen, som när det gäller bankofullmäktige. Enda skillnaden är
den, att det är bankofullmäktige, som formellt bära ansvaret och formellt fatta
beslut, men åtgärderna, i vilka båda medverkat, ha haft samma karaktär.
Den skillnad, som föreligger, är endast den, att bankofullmäktige ha varit med
örn både vår- och höstkrediterna, under det att regeringen kommit till först när
höstkrediterna började.

När först herr statsministern och sedan finansministern talade örn dessa saker,
så fick jag ett starkt intryck, att man ändå ville försöka ge sken av att

Lördagen den 7 maj e. m. 91

man hade uppträtt på ett annat sätt än fullmäktige och rentav här gjort landet
en betydande tjänst genom att, som det hette, bevara som pant hos svenska
staten aktierna i Bolidens gruvfält. När den framställningen gjordes, först
av statsministern och sedan utförligare av finansministern, hade jag åtminstone
det intrycket, att man anlade framställningssättet så, att anledningen till
att regeringen tillstyrkte, att krediter på hösten lämnades till Kreugerföretagen,
skulle vara den, att man på det viset hade möjlighet att komma över Bolidenaktierna
som pant.

Saken låg naturligtvis icke så till, utan man tillstyrkte krediter, därför att
de behövdes, och man hade den turen att få Bolidenaktierna som säkerhet. Men
det förhåller sig ju ändå icke på det sättet, att dessa aktier befinna sig i säkerhet
hos staten. De ligga som pant för det lån, som beviljades, och som numera
vilar hos riksgäldskontoret, och i den mån låntagarna fullgöra sina förbindelser
och lösa sig från dessa, återgå ju panterna till långivaren, och man
löper då risken, att de skola komma i händerna icke bara på svenska utan kanske
också på utländska män. Av detta kan man icke bara draga den slutsatsen,
att det är gynnsamt att dessa aktier vila hos riksgäldskontoret, utan man har
väl anledning till vissa reflexioner, som gå längre. Och jag återkommer till
vad jag framhöll i samband med stödaktionen, nämligen den risk, som finnes,
när samhället, utan någon kontroll, tillåter enskilda att handhava våra ekonomiska
värden och t. o. m. som i detta fall våra naturtillgångar. Det borde
egentligen inbjuda till helt andra överväganden, än om huru man vid en eventuell
realisation skall kunna åt staten förvärva Bolidenaktierna. Det borde
inbjuda till en prövning, om man icke bör upptaga problemet örn ett ingripande,
som garanterar åt samhället en verklig kontroll och förfoganderätten över
värden, som icke de enskilda borde få spela med.

När jag här försökt bedöma, hur ansvaret eventuellt skulle fördelas, har
jag sagt mig, att bankofullmäktige och regeringens ledamöter ha vid sitt
ståndpunktstagande låtit sig bestämmas av precis samma synpunkter. Ingendera
parten har vågat taga de risker för vårt lands näringsliv, som skulle följt
med en vägran. Örn man vill gå ytterligare in i en granskning av detaljerna
här, skall man också kunna konstatera, att örn det på våren förelåg anledning
till närmare undersökningar örn låntagarepartens ställning, så måste ju den
anledningen endast ha blivit så mycket större till hösten. I den mån krediten
ytterligare växte, växte också behovet av garantier. Det kan naturligtvis icke
på denna punkt finnas någon annan skillnad än den formella mellan bankofullmäktiges
och regeringens ansvar.

Jag har ansett mig böra göra dessa konstateranden, då jag av talen från regeringsbänken
fått ett intryck av en lust från regeringens sida att åtminstone
så mycket som möjligt skilja ut sitt ansvar från bankofullmäktiges ansvar.
Om denna kommentar har till resultat, att statsministern på ett klarare sätt
solidariserar sig med dem, som i detta fall kunna kallas hans medansvariga,
har den gjort den verkan jag avsåg.

Efter detta skall jag gå över något till att tala örn ansvarets art. Det har
här riktats mycket skarpa anmärkningar mot riksbanksfullmäktige för de fattade
besluten. När herr Lindman polemiserade mot mig, så använde han
bl. a. den formen, att han påpekade, att vi vid olika tillfällen haft anledning
att klandra slappheten hos revisorer, och han ställde frågan, huruvida det icke
finnes en alldeles särskild anledning för riksdagens granskningsmän i bankoutskottet
att se till, att det icke förekommer någonting sådant, som kan vara
oriktigt, och som kan sätta värden på spel för samhället och för staten. Bankoutskottet
skall fullfölja sin revisionsskyldighet, icke bara med nit och intresse
utan även med hänsynslöshet. Örn jag skulle fullfölja det resonemanget,
skulle jag väl närmast komma till det resultatet, att herr Lindman anser, att

Kr 42.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 92

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

det föreligger anledning till anmärkning mot bankofullmäktige för en viss
vårdslöshet och att de förfarit på sådant sätt, som. satt värden på spel, samt
att bankoutskottet haft en fördömd skyldighet att fästa uppmärksamheten på
denna vårdslöshet. Vad är det som riksbanksfullmäktige ha gjort? Jo, de
ha lämnat lån mot säkerheter, som vid den tidpunkt, då lånen lämnades, ansågos
fullkomligt betryggande, och säkerheter, som precis i samma form1 ha
godtagits av den svenska riksdagen i år såsom säkerhet för den fortsatta långivningen.
Det finnes icke, såvitt jag kan förstå, någon anledning att här
göra anmärkning mot riksbanksfullmäktige för att de skulle lämnat ut lån
under sådana former, som utsatte riksbanken och därmed staten för risken av
förluster. Såvitt jag kan förstå är redan genom vad som är sagt av bankofullmäktige
och genom vad man vet örn de säkerheter, som lämnats, fullkomligt
klart, att på denna punkt ha bankofullmäktige intet försummat av sin
skyldighet att tillvarataga de allmänna intressena. Jag anser ju, som jag
redan sagt, detta ytterligare bestyrkt därigenom, att vi efter det att vi fingo
reda på att Kreugerföretaget i stort sett var ett svindelföretag, ändå kunnat
på dessa säkerheter överflytta samma lånebelopp från riksbanken till riksgäldsf
ullmäktige.

På den andra anklagelsen rörande verkan av att våra utländska tillgångar
på det sättet tagits i anspråk, har ju redan herr Sköld svarat. Jag har ingen
anledning att ytterligare uppehålla mig därvid, men jag kommer in på en annan
fråga, som här redan berörts, men som jag tycker man icke utan vidare
kan släppa med vad som är sagt.

Min partivän herr Albin Ström från Göteborg gjorde ju här gällande, att
den kritik, han utövade mot riksbanksfullmäktige, rönte intet som helst inflytande
av att man nu befann sig ett år efter det de diskuterade händelserna
timade. Han är fullkomligt på det klara med, att han skulle, alldeles oavsett
örn någonting hade inträffat, alldeles oavsett örn han vetat, vad vi nu veta,
utövat samma kritik. Han skulle, därest han suttit i riksbanksfullmäktige
— jag drog den slutsatsen — haft förstånd att se till, att man förfarit på annat
sätt. Jag ber vännen Ström örn ursäkt, örn jag säger, att jag tror icke på
den saken. Han talade örn efterklokhet, och jag hade ett mycket starkt intryck
av att just han med sitt anförande visade, att här finns på många håll
en efterklokhet. När riksbanksfullmäktige gingo att fatta sina beslut, var
ju, som här påpekats, läget det, att alla trodde, att Kreugerföretagen voro
solida företag, och man hade den meningen, att det fanns all anledning, ur
landets synpunkt och ur näringslivets synpunkt, att i en tillfällig svårighet
hjälpa dessa företag och icke genom en vägran örn hjälp åstadkomma fallisemang,
som skulle få svåra återverkningar på vårt näringsliv. Örn detta är
riktigt, då förefaller det mig, sorn; örn vem som helst skulle ha handlat på
samma sätt som de nuvarande bankofullmäktige, örn han hade handlat under
de omständigheterna och vid den tidpunkten och icke vetat vad vi nu veta.

Herr Kilbom har ju förklarat, att han för sin del icke kan förstå, att man
handlat så, att man såg med ett sådant förtroende på de företagen vid den
tidpunkten. Det vi nu behandla är ju ingenting som hittills varit förborgat.
Den som följt bankrapporterna har ju för länge sedan haft reda på, att det
lämnats stora krediter till Skandinaviska kreditaktiebolaget, men jag har under
hela detta år icke hört, att det höjts en varnande röst eller gjorts något
tecken, som kunde tyda på att man förstod, att här hände något galet. Icke
ens de, som i likhet med herr Kilbom haft nära förbindelse till männen kring
Kreuger, ha ju på det sättet fäst uppmärksamheten på de faror, som eventuellt
kunde hota. Jag vidhåller alltså, att här faktiskt föreligger en efterklokhet,
och jag tycker icke om en kritik, som egentligen stöder sig på detta,
att man har fått tillfälle att i en helt annan situation än när vederbörande

Lördagen den 7 maj e. m.

93

Nr 42,

handlade bedöma detta handlande. Man vägrar att sätta sig in i deras förutsättningar.

Jag skall så gå över till den ganska ampra replik, som herr Lindman ansåg
sig från talarstolen böra rikta mot en artikel, som jag skrivit i Ny Tid i
Göteborg. Det hade uppenbarligen upprört amiralen ganska djupt, att jag
talat örn ansvarslöshet från högerns och bondeförbundets sida, när de gjorde
denna attack mot bankofullmäktige. Ja, jag tror till och med, att det upprört
amiralen, att jag talat örn, att det var en attack. Nyss stod herr Björck
här, glad och fryntlig, och försäkrade, att det förelåg icke här någon attack:
vi på högerkanten, vi ha ju ändå varit vänligare än socialdemokrater och frisinnade!
Det är ju egentligen ingen skillnad mellan reservationen och utskottsutlåtandet.
Vad skall man bråka för? Här är ju ingen, som avstyrker
decharge. Alla vilja vi ju giva riksbanksfullmäktige det förtroendevotum,
som ligger i en decharge. Yarför skall man vara så upprörd? Låt oss
taga det litet trankilt och icke vara så otrevligt fräna mot varandra. Det där
sättet att släta över går ibland, men det är ju så, att vi som sitta här i riksdagen,
vi sitta icke instängda i detta rum. Vi ha tillgång till tidningar. Vi
ha tillgång till vad som säges utanför denna kammare och veta alltså, att
vad som här i dag förekommer är ingenting annat än ett led i en ganska lång
kampanj mot riksbanksledningen. Det är i det sammanhanget, mina herrar,
som man skall bedöma den attack, som här gjorts mot riksbanksledningen.

Det har av herr Lindman sagts, att bankoutskottet och vi här i kammaren
ha väl icke bara rättighet utan också skyldighet att öva kritik. Det skulle
aldrig ett ögonblick falla mig in att bestrida vare sig rättigheten eller skyldigheten.
Örn herr Lindman har läst hela artikeln i Ny Tid har han funnit,
att jag just där understrukit, att det naturligtvis aldrig kan vara fråga örn
att ställa något anspråk på att man skall undertrycka en berättigad kritik.
Men det förhåller sig ju så, att man kan öva kritik på olika sätt och med
olika syften: Man kan göra en anmärkning för att varna mot ett upprepande.
Man kan göra en anmärkning för att säga ifrån, att vi icke vilja att detta
skall fullföljas. Man kan konstatera, att en förtroendeman i en dylik situation
av svårartad karaktär har handlat på ett ganska förklarligt sätt men
på ett sätt, som man efteråt finner icke hava varit det bästa, och man säger
då sin mening utan att detta behöver få karaktären av att man frånkänner
vederbörande vare sig omdöme eller det djupaste ansvar. Det är en form av
kritik. En annan form av kritik är den, som högern här tillämpar. Man kommer,
utan att j^rka dechargevägran, med ett utlåtande, som man vill ha uppfattat
såsom en sådan anmärkning mot riksbanksfullmäktige, att ett godkännande
i riksdagen innebär ett underkännande av bankofullmäktiges kompetens,
innebär ett misstroendevotum från riksdagens sida. Det var på den punkten,
herr Wigforss önskade klarhet, och jag återkommer till de frågor, som därvidlag
framställts. Det är icke tillräckligt, att man här står och deklarerar,
att det finns ingen som här föreslagit vägran av decharge. Det har sagts i
den ena högertidningen efter den andra, att de anmärkningar, som här göras
mot bankofullmäktige, äro av sådan karaktär, att ett godkännande från riksdagens
sida måste innebära ett ombyte i riksbanksledningen. Man kan ju
sedan specialisera sig på riksbankschefen. Man kan rikta sig speciellt mot
ledaren av riksbankens verksamhet, men det är ju alldeles uppenbart, om man
överhuvud taget vill med någon ärlighet behandla denna sak, att här kan
icke den ene bankofullmäktigen skiljas från den andre. Riksbankschefen har
icke handlat på eget bevåg och sedan med nöd och näppe fått riksbanksfullmäktiges
godkännande. Detta är åtgärder, vidtagna av riksbanksfullmäktige
och i viktigaste fall protokollförda såsom beslut av fulltaliga fullmiiktige.
Örn alltså för dessa ting man kräver ett ombyte av riksbankschef, måste det

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 94

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

innebära, att man också kräver, att de nuvarande bankofullmäktige skola avgå
från sina förtroendeposter. Jag tror icke för min del, att bankofullmäktige
i detta fall tveka om vad de lia att göra, men de lia rätt att begära av den
svenska riksdagen ett besked örn vad som menas med uttalanden, som man
föreslår, att riksdagen skall göra. Det skall icke här från talarstolen användas
hartassen, som sedan försvinner, när högern kommer ut i agitationen och
i sina tidningar. Örn högerpressen kring denna sak bedriver en kritik, som
ger det hela karaktären av en attack från högerns sida för att störta riksbanksledningen,
skall högern också här i riksdagen deklarera vad den menar
med den formen av attack ute i landet. Jag upprepar alltså den fråga, som
här tidigare har ställts. Jag ställer den till högerpartiets ledare. Innebär
det uttalande, som här föreligger, vad man i högerpressen lagt in i det, eller
att man underkänner bankofullmäktiges kompetens? Innebär det, att man
anser, att, örn det godkännes av riksdagen, så ha bankofullmäktige att draga
sina konsekvenser därav och försvinna från sina förtroendeposter? Innebär
det detta, så kallar jag attacken ansvarslös. Det föreligger icke sådana omständigheter,
att något riksdagens parti har fullgod anledning att underkänna
kompetensen hos de förtroendemän, som riksdagen satt att förvalta riksbanken.
Vill man icke driva det till denna konsekvens, menar man, att man skall
kunna komma undan med att här har förts kritik, och sedan slippa de följder,
som därutav kunna komma, då är det också ansvarslöst, ty man har icke
rätt att önska, att ens förtroendemän skola sitta kvar, men på samma gång
undergräva deras auktoritet. Örn man nu skall hålla så hårt på sina rättigheter
och skyldigheter, får man också hålla på sitt ansvar. Var så god, säg
ifrån, från högerns och hondeförbundets sida, örn ni vilja, att bankofullmäktige
skola gå därför, att de så illa förvaltat sina ämbeten, att de icke rimligen
kunna sitta kvar! Eller säg också ifrån, att ni anse, att det föreligger inga
sådana skäl till anmärkningar mot riksbanksfullmäktige, som skulle kunna
föranleda dem att taga demissionen som en konsekvens av ett eventuellt bifall
till utskottets förslag! Jag tror icke, att det är någon anledning att för
herr Björcks lena tonfall och för en allmän undfallenhet från högern i denna
kammare låta saken förlöpa i fridens tecken. Vad som här förekommit, det
är ett led i en ganska långvarig attack mot riksbanksledningen. Vi ha i detta
avgörande ögonblick rätt att få besked om vad som menas med den attacken.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr Hansson gav åt riks banksledningen

en eloge för dess uppträdande här, och jag har ingen erinran
att göra mot detta. Men han förklarade, att ett icke lika fördelaktigt intryck
erhöll han, när han åhörde mitt andragande. Särskilt första delen tyckte han
var osympatisk. Varför var den osympatisk? Första delen av mitt yttrande
angav vilka befogenheter, som i frågor av den art, som nu här föreligga, tillkomma
dels Kungl. Majit, dels riksbanken. Anser herr Hansson, att det var
olämpligt och osympatiskt, att den utredningen skedde? Jag har hört en hel
del medlemmar av denna kammare ute på möten i landet, när det gällt frågan
örn vilka som buro ansvaret, exempelvis för räntans höjd, direkt uttala, att
regeringen måste anses ansvarig därför. Det är stora folksamlingar, som
gång på gång fått åhöra det talet. Finner då herr Hansson det olämpligt och
oriktigt att i detta sammanhang klarlägges, vilka befogenheter regeringen bär
att utöva inflytande eller att meddela bestämmelser i det avseendet?

Den andra delen av mitt andragande påvisade i vilka fall, som regeringen
deltagit i de här föreliggande frågornas behandling eller varit underrättad
örn vad som förehades, och i vilka fall regeringen icke deltagit. Fann herr
Hansson den deklarationen olämplig? Menar herr Hansson, att vi borde vara
delaktiga i, att vi borde påbördas ansvar i sådana företag, sådana åtgärder och

Lördagen den 7 maj e. m.

95 Jir 42.

sådana beslut, i vilka vi icke deltagit och varom vi icke ens varit underrättade?
Vill herr Hansson, att man likväl ute i landet skall tro, att vi deltagit i beslut,
som vi inte varit med örn? Menar han icke detta, förstår jag inte, vad
han skall ha att erinra mot den deklaration, som endast ådagalägger vad som
i verkligheten tilldragit sig.

I den senare delen av mitt anförande, som han tyckte var mera sympatisk,
angav jag i vilken omfattning vi deltagit i vissa ärendens behandling och
framhöll, att vi därför fullt ut påtogo oss vårt ansvar.

Nu säger emellertid herr Hansson ifråga örn oktoberkrediten, att vi tillstyrkte
kredit därför att den »behövdes» och inte därför att det gällde att
erhålla pant av Bolidenaktier. Hur kan herr Hansson påstå detta? Jag visste
inte i det ögonblick, då denna kreditfråga behandlades, i vilken omfattning
krediten behövdes — därom hade jag inte haft något tillfälle att göra mig
underrättad •— men jag vet, att jag tillstyrkte den därför, att man såsom
säkerhet för lånet erhöll Bolidenföretaget, och icke av andra hänsyn. Under
sådana förhållanden förefaller det mig, som örn herr Hanssons yttrande i detta
fall föranleddes av, att han tyckte det var önskvärt att kunna fördela skulderna
något så när lika, så att de klibbade vid litet var, som inte tillhörde
hans eget parti. Det förefaller mig i varje fall, som örn hans resonemang
utgår från förhållanden, om vilka han icke äger och icke kan äga kännedom.
Jag tillåter mig att återupprepa, att vi tillstyrkte av de skäl, som jag här i dag
angivit.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Det är rent av tråkigt att

uppträda i denna fråga efter den skarpa vändning, som kvällens debatt tagit.
Jag trodde verkligen, att så pass oskyldiga som både utskottets och reservanternas
uttalanden äro i avseende å punkt 2, de icke borde giva stoff till en så
ytterst skarp debatt som den som här förekommit.

Nu kan jag icke finna, att det är så synnerligen stor skillnad mellan de båda
uttalandena på denna punkt. Det är mera den formella uppställningen, som det
skiljer på, och jag tycker, att man rakt inte kan anse dem som några antiteser
i förhållande till varandra. Och då frågar jag mig: varför skulle det ena vara
så mycket märkvärdigare än det andra -—- från vilken synpunkt man än ser
det? Detta är mig obegripligt. Reservanterna, uttala bl. a. på sidan 39 i utskottsutlåtandet:
»Då utskottet funnit den ställning, som fullmäktige i före varande

ärenden intagit, icke föranleda vidare yttrande från utskottets sida än
vad här angivits, innebär detta icke, att ej fullmäktiges åtgärder kunna efteråt
göras till föremål för erinringar ur en eller annan synpunkt.» De många negationerna
■— det är icke mindre än tre stycken på ett par rader -— äro då icke
ägnade att klargöra vad man positivt vill säga ut. Man kan fråga sig, vad
som ligger bakom negationerna. Det svävar man absolut i okunnighet örn.
Och vill man draga ut konsekvenserna — vilket var och en kan göra efter sin
uppfattning örn saken -—- kan, så vitt jag förstår, reservanternas uttalande
tyckas vara mycket skarpare gentemot bankofullmäktige än utskottets uttalande.
Det är mig som sagt omöjligt att finna grunden till de olika uttalandena.
Örn någon person däremot uppträtt och sagt, att vi skulle stryka båda
delarna -—- både utskottets och reservanternas uttalande — ja, då kunde jag
ha förstått, att man kunnat taga sig en så hög ton som man här gjort. Herr
Wigforss själv har medgivit, att såsom utskottet satt upp det hela, har man
endast omtalat sakförhållandena och icke gått in på så synnerligen många reflexioner.

Nu är det solklar!, att om jag skulle ha skrivit utlåtandet, hade jag icke
gjort det precis på det sätt som skett. Och jag tror, att vem som helst, som
skulle på egen hand lia klarat ut saken, skulle lia skrivit på ett annat sätt än

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning*
(Forts.)

Sr 42.

96

Lördagen elen 7 maj e. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

sorn måste ske, då man skall komplicera det liela med att laga ihop det efter
mångas huvuden.

Men vad jag vill bestämt uttala är, att jag icke kan förstå de verkliga skälen
till att en del talare här kommit med påståenden sådana som t. ex. det
herr Ström gjorde örn att det skulle vara fråga örn en manöver från högerns
och bondeförbundets sida gentemot bankofullmäktige. Då skulle väl jag såsom
ordförande i bondeförbundet ha reda på den manövern! Jag vet sannerligen
icke ett jota örn någon manöver -— icke det minsta. Men herr Ström vet
det! Herr Hallsson i Stockholm gick därvidlag efter tidningarnas uttalanden.
Ja, bevare mig gud, örn man skulle vara ansvarig för vad tidningarna inom
ens parti skriva. Den riksdagsmannen vöre olycklig, som det skulle vara, vilket
parti han än tillhörde, örn det nu hade något vidare antal tidningar. Tidningarna
skriva ju vad som helst, och det blir deras sak, örn de kunna få någon
att tro på vad de skriva. Nu vet jag ju, att herr Hansson själv är tidningsman,
och det är därför förklarligt, örn han sätter stor tilltro till vad tidningarna
påstå. Men månntro han icke övervärderar tidningarnas uttalanden? De
ha icke den jättebetydelse, som herrar tidningsmän själva tro, och detta skulle
jag kunna bevisa med rena fakta, örn tiden medgåve det. Tidningarna kunna
vi sålunda lämna alldeles åsido. Och jag hoppas, att jag ändå är så pass
känd av kammarens ledamöter, att man tror mig, när jag förklarar på hedersord,
att från min sida -— och jag talar då som bondeförbundets man — icke
förekommit vare sig något avtal eller någon manöver för att få bort den ene
eller den andre. Det är icke så. Jag har icke hört ett ord örn den saken.

Likaså finner jag det synnerligen märkvärdigt, att herr Wigforss anmärker
på utskottets motivering och anser den egendomlig. Det är väl ingenting så
konstigt med den? Han angriper heller icke mer än en punkt, den som berör
rån teförhållandena. Ja, nog kan man tvista om huruvida kreditgivningen medverkat
till en höjning av räntan eller icke. Den saken vet icke herr Wigforss
och jag icke heller. Men icke bär Kreugerhistorien hjälpt oss att få räntan
lägre — det tycker jag herr Wigforss och jag kunna vara överens örn.

Så säger herr Wigforss, att efter alla dessa stora manövrer och sedan man
skrivit utlåtandet som man gjort, skulle han vilja lia reda på namnen på de
personer, som skulle sättas in i banken. Men herregud, vi ha ju aldrig talat
örn att några personer skola gå ifrån banken. Jag undrar verkligen för övrigt,
örn herr Wigforss själv skulle ha velat underkasta sig ett sådant prov,
och örn han då ens fått sitt eget parti med sig. Man skall sålunda icke komma
med några orimliga frågor. Herr Hansson i Stockholm var inne på samma
linje. Herrarna skola väl ändå låda detta vara detta. Örn man hade försökt
att gendriva i sak vad som yttrats av utskottet hade jag förstått och senterat
det — i den mån herrarna kunnat göra det — men när herrarna komma med
något så totalt ovidkommande som detta, att vi skola räkna upp, vilka vi vilja
ha in i bankofullmäktige, måste man säga, att man kommit utanför all fruktbar
diskussion i denna fråga. Åtminstone kunna herrarna icke pretendera, att
vi skola tro, att ni vilja ha en saklig diskussion i ämnet.

Ja, så skall jag be att få uttala ett par tre små randanmärkningar. Jag
skall icke alls försöka lägga upp saken i stort utan endast taga upp den på
det sätt jag såsom enskild riksdagsman sett den.

Då lämnar jag först och främst åsido talet örn huruvida krediten på 74.7
miljoner kronor lämnades till Skandinaviska kreditaktiebolaget eller till Kreuger.
Formellt lämnades krediten till Skandinaviska kreditaktiebolaget -— det
är ostridigt — men alla visste väl ändå, vart det pekade hän med den saken.
Men jag gör mig den lilla frågan: var krediten överhuvud taget vad jag skulle
vilja kalla riksbanksmässig? Jag bär aldrig hört någon inlåta sig vidare på
det kapitlet. Jag har själv hyst tvekan i det avseendet hela tiden, sedan jag

Lördagen den 7 maj e. m.

97

flör 42.

fick reda pa att krediten lämnats. När det gällde det stöd, som riksdagen
föreslogs skola lämna Skandinaviska kreditaktiebolaget, och vi blevo uppkallade
till regeringen, var det forsta vi fingo reda på, att vad som behövdes var
just en överflyttning av krediterna pa 114.7 miljoner kronor från riksbanken
till riksgäldskontoret. Jag kunde icke förstå, att denna överflyttning gåve
staten ett öre större säkerhet för försträckningen än staten hade förut. Visserligen
komme ju det hela att ligga en smula bättre till, än då man ej hade
det sammankopplat, men totaliter är det ju ändå samma värde det är fråga
örn. När alltså denna fråga sattes så i första planet, har man väl nästan rättighet
att ännu starkare betvivla, att krediterna någonsin voro riksbanksmässiga.
Man har också gjort gällande, att det förutsattes, att man skulle kunna
avlyfta krediten från riksbanken, örn regeringen gick in med en proposition
om en stödaktion. Jag har då i mitt stilla sinne tänkt: örn det nu hade varit
på det sättet, att Kreuger och hans koncern hållit ut tre månader längre än
skedde, d. v. s. till i juni månad, då riksdagen slutat, hade det då varit
troligt, att under innevarande riksdag en proposition kommit från regeringen
örn att man skulle flytta krediterna från riksbanken till riksgäldskontoret?
Jag tror det knappast — det får jag uppriktigt bekänna — och av det skäl,
som man så ofta åberopat i detta sammanhang, nämligen att det skulle ha sett
ut precis som ett misstroende mot koncernen och det svenska bankväsendet. Jag
kan sålunda icke tillmäta det påståendet någon så synnerligen stor betydelse.
Då hade nog krediterna fått vara kvar i riksbanken, och man hade fått gripa
till andra åtgärder — det är åtminstone min mening, att så hade skett. Emellertid
har jag icke varit på minsta sätt motståndare till att man borde flytta
över krediterna, när det nu kunde göras. Ty jag erkänner — och jag har ansett
det från första stund — att de voro icke riksbanksmässiga. Därför borde
de heller strängt taget aldrig ha kommit till.

Nu är det så, att i en kritisk situation är det kinkigt att på ett ögonblick
fatta ett beslut, och det är egendomligt, att när någon tillkallas för att, som
det heter, taga del i ansvar och beslut i en viss fråga, utan att han har en
aning örn saken på förhand, så fordrar man, att innan han avlägsnar sig från
rummet skall han ha sin mening totalt klar. Den situationen var jag ute för
uppe hos regeringen -—- liksom hans excellens var det i riksbanken. Jag fick
ju sedan äta upp efteråt, att jag skulle ha vikit ifrån ett uttalande, vilket jag
i verkligheten icke hade haft. Vi voro i samma predikament, hans excellens
och jag, i det fallet. Det uttalande jag gjorde, kom inte fram, och på samma
sätt tjecks, det ha varit för hans excellens. När sålunda ett beslut skall fattas
under dylika förhållanden, vill det mycket till för att man skall kunna hålla
huvudet kallt. — Härtill kommer ju också, att det väl icke funnits något företag
i vårt land, som så gruvligt fascinerat människorna som just Kreugerföretagen.
Det var ju visserligen icke riktigt alla, som voro fascinerade, men de
voro icke. många, som icke läto blända sig av glimret. Då är det klart, att
man var i en mycket svår ställning, när man gick att fatta sina beslut.

Dock är det en punkt, där jag icke har kunnat riktigt få klart för mig, varför
man handlade på siitt som man gjorde. Jag tycker, att när det gällde ett
dylikt företag, man nödvändigtvis skulle lia gjort den reflexionen: finns det
den minsta utsikt för att Sveriges riksbank med sina resurser skall kunna vara
bankir åt Kreuger och. Kre.ugerföretagen eller vara t. o. m. blott biträdande
bankir i dessa jättehistorier? Den reflexionen har jag aldrig hört någon
komma fram med. Det var ju allom bekant, att ifrågavarande företag
bollade med hundratals miljoner kronor på samma sätt som en vanlig
affärsman handskas med tusenlappar. Det förvånar mig verkligen på
det högsta, att man icke frågade sig: kunna vi överhuvud taget med riksbankens
resurser med några andra bankers resurser till hjälp hålla jät Andra

kammarens protokoll 1932. Nr 7

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42.

98

Lördagen den 7 maj e. m.

An;/.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

tehistorierna i gång, kunna vi vara ett slags penningutjämningscentral för
en god del av världen, synnerligast den del, som är mest ekonomiskt handikappad?
Man tycker, att. elen allra ringaste tanke åt det hållet ..skulle ögonblickligen
ha framkallat svaret: vi sakna totalt resurser för en sådan uppgift. Om
en enskild person tänker hjälpa och stödja en annan, som är kommen i likviditets
svårigheter, måste han val i första hand taga reda på i huru stor omfattning
han skall träda in. Gör han icke så, är han ingen klok människa. Han
måste bedöma, örn hans egna resurser verkligen räcka till, för att han skall
kunna åtaga sig det värv han går in för. Och alltid får man märka, när man
ger sig in på att lämna ett stöd i större omfattning, att det nästan är osvikligt,
att har man sagt A, får man också säga B — och så rusar det hela alfabetet
igenom. Sedan man är fastkopplad, kommer man inte loss. Därför bör man,
innan man inlåter sig på några jättehistorier, väga sina egna resurser och de
möjligheter man har att kunna föra det hela till ett slut. Detta är den viktigaste
anmärkning jag skulle vilja göra i avseende, å dessa krediter. Det är
förvånande, att ett sådant övervägande icke -— åtminstone av handlingarna att
döma — tycks lia skett någonstädes. Man har bara resonerat för dagen: nu
gäller det en kredit, som ögonblickligen måste klaras utan vidare. Aven örn
man går ut ifrån, att Kreugerföretaget varit fullt hederligt..—jag menar alltså
nu icke att komma med någon efterklokhet utan bortser ifrån att det mesta
sedan visat sig vara rent skoj — måste väl var och en ha bort inse, att företaget,
såsom det var baserat och med de jättesummor det handskades med, var
synnerligen överspänt. Mårt land var för litet för att vara den bärande centralpunkten
i en så väldig historia, som fordrade en oerhört statk ekonomi, och
den gång, man inlät sig på att lämna stöd till Kreugerföretaget, bedömde man
illa de ekonomiska resurser vi förfogade över i detta land. Det står jag för
vartenda ord jag nu sagt. När jag ser saken så, är det klart, att jag icke gärna
kan tycka, att det på det hela taget var en berömlig gärning att giva denna
kredit. Men jag får sätta mig in i de personers ställning, som ansågo,. att. de
icke kunde handla på annat sätt. Det är bara tråkigt, att de icke sett sig litet

bättre för. . _ . .

Jag tycker också, att det är tråkigt, att man i denna sak skrivit sa beslöjat
sorn herrar reservanter gjort. Ty nu behöver man väl icke komma med camouflage,
när det gäller Kreuger. Nu har ju allt det där olyckliga inträffat, som
man förut var rädd för: våra hanker ha fått en törn och koncernen har slagits
i spillror. Huru mycket av spillrorna, som kan bevaras inom Sverige, vet ingen
i detta ögonblick. Därför tycker jag, att man nu kan skriva rent ut örn vad
som i saken passerat. I det hänseendet anser jag att utskottet ^uttalat sig klarare
örn vad som skett än vad reservanterna gjort med sina. många negationer,
och därför sympatiserar jag mera med utskottet än med reservanterna. Det
få herrarna verkligen ursäkta. Utskottets uttalande ger folk, som läser örn
saken, en klarare inblick i huru man kommit in i Kreugerhistorierna. .

Jag gläder mig ändå åt en sak. Man kan verkligen säga, att ingenting är
så galet, att det icke har något gott med sig. Man kan leta upp ljuspunkter i
allting, och ljuspunkten i Kreugerhistorierna är den, att den svenska riksdagen
står helt och hållet intakt gentemot desamma. Yi ha aldrig på minsta sätt gått
in för att hjälpa eller på annat vis tagit, befattning med den där historien, som
heter Kreuger & Toll. Det är en glädje att kunna konstatera detta, och. det
skulle lia varit mycket sorgligt, örn även riksdagen varit djupt, engagerad i affären.
Det kunna vi verkligen skatta oss lyckliga över att icke vara. Jag
vet icke, huru det gått för oss, örn en proposition i saken kommin. Det var en
lycka, att det icke fanns någon möjlighet att lägga fram den. Så står då åtminstone
den svenska riksdagen helt och hållet fri och oberoende gentemot
Kreugerhistorierna.

Lördagen den 7 maj e. m.

99 Nr 42.

. Jag vill sluta med att tillkännagiva — man skall ju icke Ilar hemställa örn
bifall till något yrkande -—• att då jag finner, att utskottet uttryckt en mening,
som mera än reservanternas uttalande överensstämmer med min egen syn på
saken, föredrager jag utskottets motivering.

Herr Flyg: Herr talman! Jag tillät mig i debatten örn anslaget till

Skandinaviska kreditaktiebolaget att påtala det dunkel, som rådde rörande
motiven till kravet på att riksdagen skulle gå in för detta miljonanslag. Jag
skall börja mitt anförande i kväll med att säga, att det utlåtande, som nu har
kommit från riksdagens bankoutskott, och framförallt den redogörelse, som i
detta utlåtande finnes ifrån bankofullmäktige, i mycket stor utsträckning
spritt ljus över det, som tidigare var dunkelt, och jag tror, att man i detta ögonblick
kan påstå, utan att därför, såsom tidigare skett, bli åthutad för att vara
ovederhäftig, att vad som i realiteten beslutades vid detta tillfälle, då riksdagen
fattade beslut örn de 215 miljonerna, var i lika stor utsträckning ett
stöd till riksbanken som till Skandinaviska kreditaktiebolaget.

Bankofullmäktiges talesman här idag, herr Viktor Larsson, uttalade, såsom
redan^ förut sagts, att vi i denna debatt skulle hålla oss till de förhållanden,
som rådde, då denna kredit gavs. Han uttryckte med andra ord önskemålet, att
man skulle låta dessa förhållanden vara grundvalen för den debatt, som nu
här föres, och han sade, att förhållandena då alls icke voro så kritiska, att man
skulle behöva förutsätta någon som helst krasch. Han sade, att förhållandena
vid den tidpunkten voro nära nog normala, och han förklarade vidare, att man
vid det tillfället icke kunde förutse, vad som sedan har kommit. Jag skall be
att få hålla mig till denna av bankofullmäktiges talesman uppmurade grundvalen
för vår behandling av frågan, och emot den bakgrunden skall jag be att
få .ställa en fråga, som i hela denna debatt av representanter för partier, som
äro engagerade i det som det här gäller, inte har ställts, naturligt nog, och
det är den ganska naturliga och enkla frågan: Har någonsin tidigare Sveriges
riksbank engagerat sig på ett sådant sätt, som nu skett, och i ett liknande företag?
Jag tycker, att det är rätt värdefullt att ställa den frågan, framför allt
emot den bakgrund, som riksbanksfullmäktiges talesman lagt upp: normala
förhållanden, ingen kunde förutse några svårigheter, den ekonomiska krisen
hade inte börjat, ingen visste något örn en kommande krasch. Mot den bakgrunden
anser jag frågan bör ställas: Har någonsin under dylika förhållanden
man gått in för en aktion liknande den som det här gäller, och för ett företag,
som i detta fall inte bara är en storbank utan som också är ett finansinstitut
med mycket känd karaktär?

Jag skulle för resten, örn det tillåtes mig, herr talman, fråga, örn det någonsin
tillförne bedrivits från bankofullmäktige en politik, som gör, att man med
fullt berättigande kan säga: Sveriges riksbank, Sveriges pantbank. Den frågan
är också fullt motiverad.

Jag tror, att örn man ställer dessa enkla frågor, blir svaret klart och tydligt
nej.

En av talesmännen för bankoutskottets reservanter, herr Wigforss, säger,
att vad man här har tillgripit är »extra ordinära åtgärder». Hur står detta
i överensstämmelse med vad herr Viktor Larsson sade och den grundval, som
han lade upp? Behöver man under sådana förhållanden, som han pekade på,
tillgripa extra ordinära åtgärder? Knappast. Och vad finner jag i reservationen?
Jo, där säger man, att det var en »stödaktion». Alltså, å ena sidan
extra ordinära åtgärder, å andra sidan stödaktion. Talar detta för att man
kan behålla den bas för debatten, som upplagts av bankofullmäktiges talesman
här idag? Knappast, skulle jag vilja säga. Örn man håller sig till vad herr
Viktor Larsson angav såsom grundval, vill jag säga, att under sådana för -

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42.

100

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

hållanden borde inte ett företag av den art, som det här gäller, en storbank
eller det företag, som var vederbörande banks arbetsgivare, behöva vare sig
stödaktion eller extra ordinära åtgärder. Örn man i detta fall i riksbanksfullmäktige
ansett, att sådana åtgärder voro nödvändiga, kan man inte gå ut ifrån
någon annan utgångspunkt än att företaget, mot vilka åtgärderna riktades,
var på obestånd av en eller annan anledning, samt vidare, att de, som gå in för
dessa åtgärder, äro medvetna om att företaget är i behov av stödaktion och
extra ordinära åtgärder.

Här har påtalats, hurusom i början av april månad, innan det märkliga
besök hos riksbanksfullmäktige, varom omförmäles i deras berättelse, gjordes
-—- jag vet inte, örn det var det första besöket, men jag skulle tro, att det inte
var så — förelåg bokslut, och det har av ett pär talare anförts siffror, som
visa, att det företag, vars representant anlände till riksbanken och dess ledning
och ville ha, för att använda, vad som här sägs, stödaktion .och,hjälp, inte blott
hade en mycket god ställning utan dessutom kontanta .tillgångar, betydligt
större än de summor som man i detta fall ansåg behövliga för det speciella
ändamål, som det då gällde. Här har man alltså påtalat dessa bokslut. Från
bankofullmäktiges sida har jag i debatten inte märkt — i så fall har det skett,
då jag varit ute — att man varit något nämnvärt intresserad av detta påtalande
av bokslutet och av de siffror, som där förekommo. Och varför? Jag tror,
att jag mycket väl förstår det, ty dessa siffror borde, just om man utgår från
herr Viktor Larssons egen utgångspunkt, ha sagt vederbörande i bankofullmäktige,
att här måste vara något sjukt, här måste, vara något, som inte är
riktigt, och givit vederbörande den självklara anledningen att kräva papperen
på bordet och fråga: hurudan är er ställning? — och inte bara be att fa detta
av vederbörande själva utan be att få titta litet grand på affärerna, innan man
engagerade sig. Så gjorde man inte. Jag menar, att detta kan inte nog starkt
påtalas vid ett tillfälle som detta, framför allt när man hört herr Per Albin
Hanssons tal alldeles nyss från talarstolen med hans kraftiga och varma försvar
för att allt är precis som det skall vara, här finns ingen anledning till
anmärkning, det är ansvarslöst att överhuvud taget rikta några kritiska ord.
Efter det, det måste jag säga, måste denna punkt påtalas, och framför allt vill
jag ha det påtalat på det sätt, jag här gjort, emot den bakgrund, mot vilken

jag lagt upp problemet. o o „

Jag vet inte herr talman, örn det kan anses pa något sätt oförsynt att ifrågasätta,
huruvida i, jag säger inte i bankofullmäktiges krets men jag säger i närheten
av vederbörande, i närmaste omgivningarna av vederbörande det lanns
folk som visste mer än vad man visste i bankofullmäktige. Jag fäster uppmärksamheten
på att vid den första rättegången härom dagen med vederbörande,
det uttalades bestämt av åklagaren i målet, att man kände till —.och
han syftade då inte bara på dem, som sutto där — att denna sak inte var just.
Jag menar, att den frågan förtjänar även i detta sammanhang att skällås, utan
att jag därför på något sätt vill rikta den anklagelsen mot fullmäktige såsom
sådana. Men jag skall fortsätta mitt. anförande, och kanske inte direkt men. i
den mån det är möjligt närmare precisera, vad jag syftar pa med denna min

t Ött tu o*p t"i

Det är klart, att om jag går till protokollet eller till berättelsen i bankoutskottets
utlåtande, får jag däri icke något svar, och jag ar övertygad örn att
de som här sitta inne med vissheten, aldrig komma att lämna något svar pa en
sådan fråga. Jag har emellertid velat inregistrera detta, ty jag tycker att
man kan i denna kammare, som för närvarande är ^synnerligen sympatiskt tom,
inte sticka under stol med vad många tänka och många viska örn i det moment,

^Emellertid blev man alltså övertygad örn att man måste ingripa, man måste

Lördagen den 7 maj e. m.

101

Nr 42.

gå till extra ordinära åtgärder, man måste gå till en stödaktion, och man kom
då också underfund med, vad som sagts från vederbörandes talesmän här idag,
att man handlade i statens intresse. Man har inte kört fram med »allmänheten»
idag ännu i detta sammanhang och »de arbetslösa», de 150,000, som skulle bli
hjälpta av Skandinaviska banken och som man då mobiliserade upp såsom
statister för att få ett rörande motiv för sitt handlande vid detta tillfälle, men
man har talat om att det var nödvändigt. Hela den svenska valutan var beroende
härav, man förfasade sig över vilka konsekvenser det skulle ha medfört,
örn man icke ingripit, med ett ord, det var ett riksintresse, ett fosterländskt intresse,
att man engagerade sig.

Jag skall givetvis inte från mina utgångspunkter ge mig in på en polemik i
detta fall med vederbörande. Jag förstår, att de handlat precis som man alltid
gör från det hållet, då det gäller en sådan här historia. Det är inte något märkvärdigt
alls. Man har fullföljt en politisk linje, som man är inställd på beträffande
alla sådana här områden. Men jag tycker, att det är märkvärdigt, när
man motiverar detta med att det är ett riksintresse, att det inte i den demokratiskt
utvecklade församling, som bankofullmäktige är och vill ge sig sken av
att vara, varit naturligt, att man tänkt så: Riksdagen är samlad, den finns till
hands, om vi skulle ta och informera den örn denna situation. Det gäller ju ett
statens intresse, det är inte ett enskilt företag! Vägra vi, kommer det att draga
med sig många svåra följder. — Nej, det tänkte man inte på. Riksdagen är ett
organ, som man talar varmt örn vart fjärde år på valmöten och som man inbillar
folk ute i landet betyda allt: där ligger ansvaret, det är en viktig församling.
Men när det egentligen gäller något, kallar herr Ekman ihop sitt lilla
privata parlament, och när riksbanksfullmäktige upptäcka, att det är ett statens
intresse att engagera sig med miljoner i ett privat företag, vars huvudsakliga
verksamhet är spekulation på världsmarknaden, då konstaterar man, att man
behöver inte tala med riksdagen. Man gick in för det hela, engagerade sig för
det hela med just den förhoppning, som jag pekade på i en replik till herr Viktor
Larsson i den föregående debatten örn Skandinaviska kreditaktiebolaget, att
den man, som det här gällde och som man trodde på i detta ögonblick som på
en gud, han skulle klara situationen, han skulle i en framtid kunna lösa det
hela och rädda riksbanken från vidare engagemang. Jag vet inte, om det är
insinuant, örn det kan betraktas som en förolämpning, örn jag ifrågasätter, att
det där underliga arrangemanget att beslut fattades under hand, att det inte
fanns protokoll, kanske hade ett litet sammanhang med den saken: snart kommer
han hem och klarar det hela, och vi behöva aldrig tala örn, att det är sådana
här engagemang. Ty det är ingen vanlighet, skulle jag tro — jag förmodar,
att man från bankofullmäktiges sida kan korrigera mig, om jag i detta fall
är okunnig — att en storbank, även örn det är den största banken, är engagerad
i riksbanken för 326 miljoner. Det är ingen vanlighet, att ett företag, som
inte är en bank, också är engagerat där. Man har i detta fall inte bara gått
utanför, såvitt jag kan förstå, reglemente och befogenhet — i fosterlandets intresse,
som det så vackert heter — utan man har även gått förbi riksdagen,
vilken man hade möjlighet att höra —• örn man inte vågade det offentligen och
inför öppen kammare, kunde man gjort det vid hemligt sammanträde. Man har
inte gjort allt detta utan räknat med, att vi skola komma ur denna situation
smärtfritt och utan svårigheter. Skottet i Paris var den offentliga och mycket
kraftiga slutpunkten på detta spekulerande från vederbörandes sida, som från
början gått in för en stödaktion, vilken man sedan fick fullfölja också här i
riksdagen.

Sedan ber jag att få ställa en fråga, som den föregående talaren här ställt.
Det är inte ofta det händer, att jag eller en talesman för vårt parti kommer på
samma linje som herr Olsson i Kullenbergstorp, men i vissa ögonblick kan det

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

N r 42.

102

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

hända. Jag måste säga, att det är ganska underligt, att den frågan ställes först
nu i kväll. När man går in för en stödaktion av sådana dimensioner, med
sådana summor, som det här gäller, är väl inte bara frågan den: Behöver vederbörande,
som vill låna, denna hjälp, behöver vederbörande pengarna,
vad Ilar vederbörande för säkerhet? Utan det är väl också fråga
örn den, som skall ge denna hjälp, verkligen kan giva den, har möjlighet
därtill. Funnos de möjligheterna? Nej. Det visste herrarna, framför
allt i det sista momentet, då vi kommit fram till slutet av året, då det visade
sig, att den utlovade hjälpen utifrån stoppades. Jag kan inte hjälpa, herr talman,
att jag finner, att det är ganska underligt med dessa förhandslöften, som
sedan icke infriades. Och det är inte bara underligt, utan det är här, örn jag
får använda det ordet, ett dunkel, i vilket man dock kan se en hel del. Man
kan peka på, att situationen förvärrades internationellt. Man kan peka på
vissa företeelser, som inträffade ute i världen. Men denna rapport och denna
berättelse lia förklarat för mig mycket, som förut varit dunkelt. Herr Lindman
blev mycket upprörd, då jag i debatten örn stödet åt Skandinaviska kreditaktiebolaget
förklarade, att herr Lindman kanske bättre än många andra kände
adressen på de krafter, som verksamt bidragit till att bringa Kreuger på
fall. När jag fick denna rapport i handen, så förstod jag, varför han blev så
upprörd. Han trodde, att jag visste lika mycket som han; han trodde, att jag
visste lika mycket som bankofullmäktige om vad som här skett. Detta har
alltså varit känt i ledande bankkretsar. Här lia krafter varit i rörelse, som
kanske kunna förklara, varför de löften inte kunde infrias, som bankofullmäktige
tidigare fått. Jag måste säga, att den fråga, som här tidigare formulerats,
och den uppläggning, som problemet fått, gäller icke bara vad den låntagande
behövde utan också vilka möjligheter riksbanken hade. Den frågan
borde nog bankofullmäktiges talesmän något tittat på.

Sedan ber jag att få gå över litet grand till högerns kritik. Herr Ström i
Göteborg kallade den för en höstmanöver. Jag vet inte, varför man skall kalla
en manöver på våren för en höstmanöver. Jag tror inte, att det är någon höstmanöver.
Jag tror inte alls, att det är svårt att förstå, vad det är som ligger
bakom högerns och bondeförbundets försök att sticka upp ett pekfinger och
kritisera det som även deras egna representanter varit med örn. De äro säkerligen
villiga på det hållet att offra sina egna gubbar i bankofullmäktige, örn
det skulle gälla. De ha antagligen gett dem en liten kompensation i förväg,
om de skulle nå sitt mål.

Liksom jag förut för en kort stund bildat enhetsfront med herr Olsson i
Kullenbergstorp, så ber jag nu att få bilda en liten enhetsfront med herr Per
Albin Hansson. Det är också ytterst sällsynt. Men jag vill som sagt bilda
enhetsfront med honom, då han i dag vänder sig mot högern i fråga örn dess
ställning till riksbanksledningen. Här talas bara örn riskbanksfullmäktige, och
det är ju förfärligt parlamentariskt att skjuta fram den institutionen som den
verkligt ansvariga. Men kom ihåg, att det finns också en riksbankschef, som
naturligtvis inte spelar rollen av en nolla utan som har en egen uppfattning,
en uppfattning, för vilken bankofullmäktige säkerligen ha en viss respekt. Örn
så icke är fallet, så bör mannen avskedas redan av det skälet. När den riksbankschefen
valdes sist, talades det ganska allmänt örn att han var kandidat
för en viss finansiell grupp, och för en annan finansiell grupp var det en annan
kandidat. Bakom dessa grupper stod våra två ledande finansiella namn. Nu
finns det bara ett kvar. Den ena gruppens kandidat segrade. Kan det inte ha
något sammanhang med dagens fråga? Kan man underlåta att i denna debatt
påtala den saken? Jag skulle kunna säga, att det finns både fotografiskt och
annat material, som i detta sammanhang skulle kunna införas som illustration
i protokollet — fast det förekommer ju inte — och som visar, att det är nog på

Lördagen den 7 maj e. m.

103 Nr 42.

det sätt som jag sade, att det var ett visst intresse, som i det ögonblicket segrade
och samma intresse, som sedan haft den mycket, mycket sällsynta nyttan av
Sveriges riksbank, som intet annat företag hittills haft. Herr Hansson krävde
nu besked från högerhåll, vad man här vill, och jag vill säga, att jag tycker,
att han gjorde detta med full rätt. Ty den inställning, som man på högerhåll
har i detta fall, är ju ingen inställning alls. Man måste ställa den frågan: vad
vilja vederbörande? För vårt vidkommande kunna vi utan vidare säga, att det
självklara i detta fall är inte bara, att bankofullmäktige få den dom, som de
med hänsyn till sin kompetens och förmåga att bedöma situationen gjort sig
förtjänta av, utan att domen också och framför allt bör riktas mot den ansvarige
tjänsteman det här gäller. Därmed är inte sagt, att vi skulle anamma den
kandidat, som herr Lindman förmodligen har på sitt skepp, då han seglar ut på
denna färd mot riksbanksfullmäktige. Det kan visserligen vara sant, att en
person, som visat sig vara en dålig inspektör, kan bli en god direktör. Men jag
skulle tro, att man kan säga, att i detta fall är det inte bara direktören, riksbankschefen,
som skall gå, utan också den eventuelle kandidat, som lanseras
mot honom, örn herr Lindman fortfarande står kvar på sin gamla linje i den
frågan.

Herr Wigforss sade i sitt anförande något, som var jdterst intressant. Han
sade, att det inte skulle varit svårt att jämka ihop meningarna i bankoutskottet,
örn det inte hade gällt för högern att få fram en ny ledning för riksbanken.
I annat fall hade det gått mycket bra att jämka ihop ståndpunkterna hos
representanterna från herr Hanssons och från herr Lindmans parti till ett enigt
utlåtande. Detta är ju också naturligt nog, därför att vederbörande alla ha
ett gemensamt ansvar i detta avseende. Jag skulle vilja säga, att vad som
skett i bankofullmäktige under ett års tid från slutet av april och början av
maj föregående år till det ögonblick som nu är inne, utan att riksdagen därom
informerats, utan att vi fingo en aning därom, då vi behandlade stödaktionen
för Skandinaviska banken, det är ingenting annat än att man här påbörjat vad
man sedan fortsatt; och jag förmodar, att vi få vara med i fortsättningen örn
att ytterligare krav i samma riktning komma att framställas.

Herr talman, herr Hansson yttrade, att han märkt ett alldelas särskilt intresse
för socialdemokraterna från vårt håll. Ja, det är ingenting ovanligt i så
fall. Det är ju med detta parti som kampen från vårt håll står örn inflytandet
över arbetarklassen. Dessutom kan det förklaras av det enkla skälet, att man
borde ju kunnat i en sådan angelägenhet begära ett annat uppträdande av dem,
som kalla sig »arbetarerepresentanter», än av representanterna från herr Lindmans
parti. Man tycker, att i en sådan situation, sorn det här gäller, skulle de
två representanterna herr Viktor Larsson och herr Sköld, i den mån de varit
med på de olika sammanträdena eller hörts under hand, ha haft en avvikande
mening just därför att de kalla sig arbetarerepresentanter. Det är visserligen
riktigt, att de icke haft majoritet. Men jag undrar, örn man hade kommit så
långt på det sluttande planet inom riksbanksledningen, därest dessa två representanter
hade förstått att i arbetarnas intresse intaga en riktig ståndpunkt,
d. v. s. motsatt sig vad här skett.

Herr talman, jag vill sluta mitt anförande med att säga, att vi kunna för vårt
vidkommande varken rösta för utskoftsmajoritetens formulering eller för reservanternas
uttalande i den punkt, det här gäller. Däremot, herr talman, ber
jag redan nu att få anmäla, att i punkten 5:o i bankoutskottets utlåtande, som
gäller ansvarsfriheten, komma vi att framställa ett förslag av följande innebörd,
nämligen att i slutet av motiveringen orden »samt att utskottet för sin del
anser, att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige» utgå, att i första raden av
klämmen ordet »dels» utgår, att punkt sättes efter ordet »orterna» i tredje raden
av klämmen och att återstoden av klämmen, som innehåller hemställan örn

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42.

104

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

ansvarsfrihet för fullmäktige för de beslut och åtgärder, som finnas antecknade
i fullmäktiges protokoll från och med den 10 januari 1931 till och med den 10
januari innevarande år, likaledes utgår.

Härmed har jag sagt vad jag avsåg att säga i denna fråga, och nu är det
möjligt för kammarens ledamöter att återigen intaga sina platser.

Herr Forssell: Herr talman, mina herrar! Under den förda debatten har

jag naturligtvis med särskilt intresse lyssnat till vad de herrar ledamöter av
kammaren, som samtidigt också äro ledamöter av riksbanksfullmäktige, haft
att andraga. Särskilt var det ju intressant att höra, vad herr Sköld, socialdemokraternas
store finansexpert, hade att komma med. Jag kan inte neka till,
att de slutord, som han fällde, just när han gick ned från talarstolen, gjorde
på mig ett ganska pinsamt intryck. Jag tror, att jag ganska noga antecknade
vad herr Sköld därvid yttrade. Han sade ungefär som så, att han inte kunde
finna saken, d. v. s. denna fråga örn Kreugerkrediterna, så anmärkningsvärd,
som man hade gjort den till. Och herr Sköld begärde för detta sitt yttrande
en alldeles särskild auktoritet, därför att han förklarade, att han kommit in i
fullmäktige på ett så sent stadium, att han stod fri i förhållande till de båda
första Kreugerkrediterna på våren 1931. Han gör alltså anspråk på att ha
sagt detta med kallt blod utan att tala i egen sak. Herr talman, jag måste
säga, att mellan herr Skölds uppfattning, att denna fråga inte är så anmärkningsvärd,
och den uppfattning, som gemene man i detta land hysa efter allt
vad här passerat, öppnar det sig en avgrund. Ty den opinion, som inte är på
något som helst sätt engagerad i dessa affärer, den finner denna sak i högsta
grad anmärkningsvärd, herr Sköld. Den synpunkten tror jag verkligen omfattas
av mycket stora delar av vårt svenska folk, alldeles oavsett enrolleringen i
skilda partier. Jag försäkrar också, att man inom dessa kretsar av vårt folk
med stort intresse var benägen att taga del av vad dessa riksbanksfullmäktige,
som haft tillfälle att här ytterligare komplettera fullmäktiges redogörelse till
bankoutskottet med särskilda synpunkter och fakta, skulle ha att säga för att
fylla ut bilden, för att närmare motivera sin ståndpunkt o. s. v. Hen sannerligen,
herr Sköld, att man låter avspisa sig med några deklarationer, örn att
frågan inte är så anmärkningsvärd. Ingalunda! Den auktoriteten, herr Sköld,
har varken ni eller herr Viktor Larsson. Vad man skulle kunnat vänta,
när man fick höra herrar riksbanksfullmäktige i kammaren uppträda, det var
verkligen några ord i kompletterande positiv syftning, örn jag så får säga. Läser
man bankofullmäktiges yttrande, som är intaget i bankoutskottets utlåtande,
så får man där i andra stycket på sidan 22 en redogörelse för vilka känslor
som bemäktigade sig bankofullmäktige på våren 1931 vid tanken på ett avslag
på den begärda krediten. Bankofullmäktige fylldes av skräck vid tanken på ett
avslag på den begärda krediten. Men man hade ändå kunnat hoppas, att bankofullmäktige
hade lämnat något positivt besked, hur de hade tänkt sig följderna
av ett bifall till den begärda krediten. Det skulle varit ganska kärkommet
att höra någonting om de principer, som bankofullmäktige använde, när de
gingo fram för att bifalla framställningen om en kredit av denna art. Det står
inte ett enda ord om den saken. Det talas endast örn skräcken för ett avslag. När
nu herr Sköld säger, att ingen människa i hela världen på den tiden kunde tänka
annat än att Ivar Kreugers affärer voro alltigenom sunda, då måste jag
säga, att herrar bankofullmäktige, som tillsättas av den svenska riksdagen för
att pröva dylika frågor, få väl ändå inte identifieras med vem som helst i hela
vida världen. Och vad dessa personer, kreti och pleti, månde tro, det får ändå
inte utan vidare vara norm och riktlinje för vad dessa bankofullmäktige, som
handla under ansvar inför Sveriges riksdag, göra och för de åtgärder de vidtaga.

Lördagen den 7 maj e. m.

105 *i- 42.

Ja, herr talman, det skulle sannerligen varit intressant att här få höra någonting
om de positiva principer, som bankofullmäktige i detta fall ha använt, när
de gingo in för denna kreditgivning. Det har redan i pressen omedelbart efter
det att bankoutskottets betänkande kom i allmänhetens händer sagts, att så och
så var i alla fall läget inom Kreugerkoncernen. Man hade i början av april
offentliggjort de och de balansräkningarna. Örn nu ställningen var så sund,
har det riktigt anmärkts, varför behövdes då denna kredit? Här har också
sagts med allt fog — herr Lindman var inne på den tankegången — att behövdes
denna enorma kredit, så var det ytterligt på sin plats, att den utdelning, som
var utlovad våren 1931, hade inhiberats. Ty det är att märka, att bankofullmäktige
själva uttala, att de hade klart för sig, att det var fråga om en stödaktion
så att säga till detta företag å statens vägnar. Då vill jag erinra herrarna,
hur debatten gick i denna kammare för något över en månad sedan, när
det var fråga örn stödkrediten till Skandinaviska banken. Tänk er då, mina
herrar, om någon här sagt, att Skandinaviska banken skall få detta belopp men
likvisst få utbetala den utlovade utdelningen till aktieägarna. Det hade blivit
ett brak i denna kammare, så att ingen hade kunnat överleva moraliskt och
politiskt ett sådant yrkande. Men när det gäller detta företag, då var det inte
fråga örn något inhiberande av denna enorma mångmiljonutdelning i samma
ögonblick som man fordrade av Sveriges riksbank att ställa detta kolossala belopp
till företagets förfogande. Herr talman, det är alldeles omöjligt för mig
att instämma i herr Skölds synpunkt, att denna sak icke skulle vara så särdeles
anmärkningsvärd. Den är mycket anmärkningsvärd. Och jag måste uttala den
meningen, att bankoutskottet skulle illa ha ryktat sitt värv, örn det inte hade
fäst kammarens uppmärksamhet på dessa fakta och dessa förhållanden och sagt
sitt ärliga omdöme örn vad här passerat.

Ja, herr talman, den föreliggande frågan skulle ju sannerligen kunna ge
anledning till varjehanda reflexioner. Jag skall begränsa mig till några randanteckningar
i marginalen. Det är väl ändå ganska egendomligt att man från
samma parti, det socialdemokratiska partiet, som aldrig förtröttas i sin ävlan
att betona den samhälleliga kontrollens betydelse, i denna debatt ständigt får
höra, att det var omöjligt att utöva denna kontroll. A^ad blir det för värde med
hela arrangemanget, med den samhälliga kontrollen, då man, när kontrollen
verkligen ställes i ett laboratorieexperiment, får se, att den ingenting kan göra,
ehuru de, som skulle utöva denna kontroll här hade så uppenbara dokument
som Kreugerkoncernens balansräkningar såsom stödpunkt för sitt bedömande
av den begärda krediten. Det är alldeles uppenbart, att det förefaller mig vara
behållningen av hela denna diskussion, att den socialdemokratiska läran om
kontrollen, den går upp i luft och puder, när det kommer till kritan, när det är
fråga örn att den verkligen skall komma till användning. Herr Sköld var vänlig
att säga: ja, då är alltså högerlinjen inne på en skärpning av den samhälleliga
kontrollen över dessa företag. Ja, herr talman, för all del! Jag är visst
inte rädd för det. Jag menar, att det skall göras allvar av kontrollen. Däremot
är jag inte alldeles säker på att bankinspektionen i sin nuvarande organisation
är den rätta formen för kontroll över bankerna. Men, herr talman, mina herrar,
sviker den kontroll, som riksbanken har att utöva vid beviljandet av rediskontering,
då är det mycket illa ställt. Ty efter min tanke är det på den
punkten, vid beviljandet av rediskontering, som riksbanken, statsbanken, centralbanken,
nationalbanken, eller vad man nu kallar don, har att sätta in utövandet
av sina kontroll. Då har man rätt att fordra papperen på bordet för att se
hurudant läget är. Sviker riksbanken på den punkten, då bär den ryggat sitt
ansvar såsom utövare av den samhälleliga kontrollen. Där tror jag, att det står
i full samklang med den konservativa grundåskådningen, att det måste vara en
sannskyldig och effektiv kontroll. Men sådan har man icke utövat under vå -

Ang.

riksbankens
styrelse och.
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42.

10Ö

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

ren 1931 och den följande tiden från riksbankens sida. Då är det just från
konservativ utgångspunkt ett verkligt moraliskt krav att säga, att här har
denna riksbank icke fyllt den uppgift, som var den förelagd. Jag säger detta,
herr talman, i fullt medvetande örn att samtliga riksbanksfullmäktige, var för
sig, äro synnerligen aktningsvärda, hederliga, präktiga, kunniga och erfarna
människor. Men det kan inte hjälpas, de ha inte räckt till i denna situation;
de lia inte stått rycken i sin besökelses stund. Man skall inte kunna komma
ifrån detta faktum.

Nu säger man på något håll: ja, vad är det nu för mening bakom detta? Är
det meningen att få bort riksbanksfullmäktige? Är det rent personliga syften
som ligga bakom? Jag är ganska förvånad över att den mycket intelligenta
person, som kastat fram den frågan, inte själv observerar, i vilken ofördelaktig
taktisk position han försätter sig, då han formulerar frågan på det sättet. Ty
motfrågan är ju genast: jaså, försvara herrarna saken för personernas skull,
som gjort detta? Det är alldeles klart, att har man på den sidan rätt att mot
oss framkasta detta, så ha vi precis samma rätt att svara: är det av personliga
hänsyn som ni med sådan intensitet gå in för en linje, som undergräver hela
den socialdemokratiska läran örn samhällets kontroll? Jag behöver bara ställa
frågan för att erinra örn vad den kritik, som ligger i den framställda interpellationen,
kan lia i sitt släptåg.

För egen del vill jag i detta sammanhang framföra ännu en synpunkt. Jag
skall tillåta mig att säga några ord örn demokratiens ställning inför folkopinionen.
Jag är fullt beredd på att kunna mötas av svaret: lägg sig inte i demokratiens
förhållanden, herr Forssell. Det sköter demokratien själv. Ni är
ju inte demokrat. Ja, vad den saken beträffar kan jag kanske i förbigående
få göra den bikten, att jag ända sedan mina tidigare ungdomsår, mina gymnasieoch
studentår varit livlig anhängare av allmän rösträtt till andra kammaren.
Allmän rösträtt, observera det! Jag har aldrig varit anhängare av kvinnlig
rösträtt, det generar jag mig inte för att säga. Men det var i fråga örn förstakammarproblemet
som jag hade en annan uppfattning än den lösning som kom
till stånd. Jag tror likvisst, att inom denna allmänna demokratiska ram finnas
nyanser just i fråga om förstakammarproblemet. Jag vill erinra örn en intressant
artikel, som Gustav Möller, numera i första kammaren, skrev örn förstakammarproblemet
för femton, sexton år sedan och som på den tiden syntes
mig i hög grad intressant. Ja, herr talman, efter denna parentes vill jag alltså
tillåta mig säga några ord örn demokratien och folkopinionen. Demokratien
nar många svårigheter att kämpa med. Men det finns ingenting så äventyrligt
för denna historiskt nu givna statsform som den föreställningen ute bland folket,
att här finns någonting som kallas camaraderie, det där kamratskapet,
återförsäkringssystemet, detta gamla system, som vi hade i den svenska icke
politiska världen och som man talade så mycket örn under Karl Johans tid och
då kallade kära-bror-systemet. Det är detta system, omflyttat till det politiska
livet, som kallas camaraderie. Smyger sig den känslan in bland folket, att herrar
parlamentariker, hända vad som hända vill, fastän de offentligen gjort de
mest förpliktande proklamationer örn samhällets kontroll, rygga dessa, då det
gäller att hålla örn ryggen en krets, som trampat i klaveret, får den känslan rotfäste,
ja då är början gjord till någonting, som inte är för demokratien nyttigt
och i längden hälsosamt.

Herr talman, det är inte bara ur demokratiens, ur den förhandenvarande författningsformens
synpunkt, som det är vanskligt. Det är det också för den allmänna
känslan i hela nationen, att det går rätt och riktigt till, att saker och
ting nämnas vid sitt rätta namn utan hymmel. Det är sådana värden som gå
förlorade, för den händelse man här i detta viktiga och i sanning, herr Sköld,
anmärkningsvärda fall ryggar tillbaka för att direkt uttala sin mening. Herr

Lördagen den 7 maj e. m.

107

Nr 42.

Hansson frågade: om det nu är meningen att komma med ett misstroendevotum
till riksgäldsfullmäktige, varför vill man då ge decharge. Jag skall för min
del gärna säga, att jag inte har alldeles klart för mig, vilken juridisk verkan
en dechargevägran kan ha. Det vågar jag inte säga på rak arm. Eventuellt
skulle den kunna medföra skadeståndsanspråk av privaträttslig natur mot de
särskilda riksgäldsfullmäktig, vilket man ju inte kan på något håll vilja medverka
till. Men just med hänsyn till detta, just när nian av alla dessa omständigheter
tvingas att ge decharge, så är det ett renlighetskrav att i motiveringen
tala örn, vad man menar om saken. Sedan får herrar bankofullmäktige därav
draga den slutsats, som deras självaktning bjuder dem att draga.

Herr Månsson i Furuvik: Herr talman! Jag skall med nöje villfara herr
Larssons i Stockholm anmodan att i debatten se förhållandena, sådana de då
voro. Jag medger till fullo, att ingen då kunde tänka sig, att förhållandena
inom det nämnda bolaget eller koncernen voro sådana, som de sedermera visat
sig vara. Jag medger, att jag själv aldrig skulle fallit på den tanken. Jag
skall för att belysa det lämna ett litet obetydligt exempel. Jag kom någon
gång i slutet av januari eller början av februari hem från en resa. Economist
var just kommen. Jag lade mig och tog den. När jag tittade i registret, observerade
jag genast, att där nämndes någonting örn en kommuniké från Kreuger,
som då var i Amerika. När jag läst kommunikén, som upptog ungefär
en och en halv sida i Economist på den avdelning som man inte vet örn det är
annons- eller textavdelning -—■ det finns en sådan avdelning —- så slog det
mig med detsamma, att mellan tredjedelen och hälften av denna kommuniké
var anlagd på att framvisa Bolidens stora värde. Speciellt framhölls det,
att även guld utvanns, så att det på sätt och vis var en guldgruva, med, örn
jag inte minns fel, en produktion av omkring 1,000 kilogram örn året. Jag
sade då med detsamma till min hustru: det var en konstig kommuniké; han
har uppenbarligen i brådskan gjort någon slags lapsus; han trycker så förfärligt
på att Boliden är en guldgruva. Inför den finansiella världen i London
och New York äro ju guldgruvorna inte några »guldgruvor». Det är kapitalisternas
sorgebarn i vanliga fall. Det är visserligen ett undantag för ögonblicket
på grund av det höga guldpriset och tack vare att man kan arbeta i
guldgruvorna, när det är omöjligt att få arbeta på andra ställen. Men när
man får arbeta på andra ställen så plägar man sannerligen inte arbeta i guldgruvor.
Men fastän jag sade detta och alltså hade en omedveten tanke, så
föll det mig inte ett ögonblick in att misstänka ingenjör Kreuger eller hans
koncern. Jag anför detta för att jag menar, att man bör framställa saken
som den är. Det förhållandet, att ju även högerns män i bankofullmäktige
tillstyrkte krediten, säger mig, att örn andra högermän varit med, så hade
de också tillstyrkt krediten. Om jag själv varit med, så får jag säga, att jag
vet inte, vilken hållning jag skulle intagit, men antagligen hade jag inte varit
klokare än de andra.

Nu vill jag med detta ingalunda förringa den oerhörda styrkan i herr Lindmans
anförande. Men vi skola komma ihåg, att herr Lindman är gammal styrelseordförande
i bank, vilket jag inte är. Jag har inte hundradelen av herr
Lindmans kunskaper i slika ting. Jag tvivlar därför inte på att om herr
Lindman varit bankofullmäktig, han skulle slagit in på en annan linje. Men
varken bankofullmäktige i allmänhet eller jag eller de flesta högermän i kammaren
skulle, tror jag, handlat annorlunda. Detta lyfter dock inte det fulla
ansvaret från dem, som varit med örn krediten. Jag vill poängtera, att det
ansvaret har jag på intet .sätt förringat. Jag vill dock framhålla ett par orsaker
till den sakernas ställning som inträtt. Det ligger mindre i personerna
än i systemet.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

.Nr 42. log

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

För det första är det ju så, att det nuvarande partilivet spelar en alltför
stor roll, när det gäller allmänna beslut, som strängt taget inte böra lia med
politik att göra. Det är möjligt, ehuru jag tror det knappast, men det är en
svag möjlighet, att socialdemokraterna i bankofullmäktige skulle ha studsat
ett ögonblick, om de icke vetat med sig, att tidningspressen morgonen efter
eller några dagar senare skulle ha släppt lös ett helt koppel av beskyllningar
och invektiv mot de socialdemokrater i bankofullmäktige, som skulle ha vägrat,
de hade varit fiender till näringslivet o. s. v. Ja, det där kan ni, så det
behöver jag inte ta upp tiden med. Det är den ena orsaken. Den andra orsaken
ligger i bonapartismen i partierna. Den finns nog i alla partier. Man
har vant sig att i allsmäktigt självsvåld göra vad man vill, ställa sina huvudmän
inför fullbordade fakta och sedermera bara komma med förebråelser
eller hota med avgång, örn inte handlingarna godkännas. Det känner ni nog
säkerligen igen inom alla partier. Och det är heller ingenting nytt i nuvarande
tid. Jag skulle kunna gå tillbaka i Sveriges historia tum för tum ända
till de konstiga händelserna efter Sten Sture den äldres död, då liknande förhållanden
i uppseendeväckande grad rådde.

Men nu kommer jag till det viktigaste. Jag är inte säker på att jag är
fullt inne i förhållandena. I så fall ber jag örn rättelse. Jag har aldrig varit
med örn att sköta en centralbank. Men jag läser ju örn centralbanker och
hur de skötas. Jag vill säga, att en centralbank får inte skötas ungefär som
en pantlåneaffär: är klockan värd 3 eller 5 kronor? En centralbank måste
skötas inom en absolut bestämd ram. Arbetet där bör vara reglerat inom en
bestämd ram, över vilken man inte går, örn så himmel och jord förgås, såvida
man inte öppet förklarar, att nu lämna vi den ramen och vidtaga revolutionära
åtgärder, på grund av att situationen nödvändiggör det. Jag vet, att
Kungl. Majit tillsatt en kommitté för att få fram en förbättrad banklagstiftning,
och jag tror, att det är av behovet påkallat. Till den kommittén skulle
jag då be — och det var därför jag huvudsakligen begärde ordet — att få
framföra följande önskemål.

För det första: ett bestämt reglerande av centralbankens verksamhet. Detta
innebär nu ett framtidsmål. Vi kunna ju inte ögonblickligen gå till en för
bankvärlden revolutionerande åtgärd. Men det bör vara ett nära liggande
framtidsmål att icke rediskontera annat än klara varuväxlar. Och det bör
vidare vara ett framtidsmål att icke antaga en varuväxel till rediskontering,
som icke har 69 dagars löptid bakom sig och alltså bara, i vanliga fall, 21
dagar kvar att leva. Jag undrar, örn det inte är så i Bank of England, att
man där icke under några förhållanden tar några växlar, som ha mera än
21 dagars löptid kvar. Var och en inser säkerligen, vilken roll detta spelar.
Då få bankerna åtaga sig den kredit de vilja åtaga sig. Men de få själva bära
tre fjärdedelar av krediten och kunna på centralbanken endast awälta en
fjärdedel. Särskilt örn man går in för att inga andra växlar än klara varuväxlar
antagas till rediskontering, kunna nog, tror jag, bankofullmäktige sova
rätt lugnt örn nätterna. Jag poängterar, att jag begär inte en ögonblicklig
övergång till detta. Men låt oss försöka t. ex. börja med att säga, att växlarna,
utom det att de skola vara varuväxlar, ovillkorligen skola vara minst 40
dagar gamla, innan de rediskonteras. Och låt oss nästa år gå fram till att de
skola vara 50 dagar gamla, och nästa år 60 dagar gamla. Där skulle vi för
övrigt kanske kunna stanna. Det skulle alltså bli en något modifierad ståndpunkt
i jämförelse med vad sorn1 förekommer på vissa andra håll. Framtidsmålet
skulle då bli, att växlarna skulle vara minst 60 dagar gamla, innan
centralbanken tar dem.

För det andra får jag anledning att återkomma till en gammal sak, som
varit uppe här flera gånger förut och även i bevillningsutskottet. Vi hade,

Lördagen den 7 maj e. m.

109

Nr 12.

när jag koni in i riksdagen, vill jag minnas, en rätt betydande stämpelskatt
på börsnotor. Men från de håll, där man handlar med aktier och obligationer,
särskilt med aktier, gnälldes det ideligen över denna höga stämpelskatt.
Följden blev att den gnälldes sönder undan för undan. När nu finansministern
söker med ljus och lykta efter inkomster, så undrar jag, örn det inte vore bra
att prova med V2 procents stämpelskatt på börsnotor. Kanhända det t. o. m.
är lämpligt att gå fram till 1 procent längre fram. Ty vi få komma överens
örn att det är ett oting, att aktieaffärer skötas som kortspel.

Det kunna vi ju vara överens örn, att örn jag vill ha en eller flera aktier, så
får jag finna mig i att betala 1/2 % på börsnotan för att kunna komma åt dessa
åtråvärda papper. Vill jag däremot bli av med dessa aktier, så får jag också
finna mig i att offra 112 % på börsnotan för den sakens skull. Men skatten bör
vara så pass hög, att man icke köper aktier ena dagen och säljer dem den andra,
ty vi få väl medge, att detta dock är en ganska ovärdig trafik. Det är lätt
att klandra, men när förslag örn börsnotans beskattning kommer fram och det
visar sig att riksdagen i allmänhet vill gå med på de reformerna, då skola vi
nog få se att även de som nu klandra vilja vara med på den rätta sidan. Av
det mottagande, ett sådant förslag kommer att få i riksdagen, kan man bedöma
vederbörandes villighet att vara nied örn reformer, men det kan man inte göra
av kritiken här.

Slutligen vill jag nämna en tredje sak, och den gäller de korta placeringarna.
Vi skola besinna, att i ett land, som ligger i utkanten av världen, ett litet
6-miljoners land, kan det väl icke gärna bli fråga örn att kopiera den engelska
världstrafiken före världskriget. Överhuvud gälla ju icke de bestämmelserna
eller de motiv för handeln i världen, som gällde då. Då var det så, att örn det
blev V2 eller 3/4 eller kanske 1 % högre diskonto i New York, så gick jag till
min bank i London och fick kontant, och så telegraferade jag över en penningväxel
på 2, 3 miljoner eller vad det nu kunde vara till New York, för att tillgodonjuta
mig den procent eller del därav, som räntan i New York var högre
än räntan i London, örn New York-räntan sjönk, så att det var mera lönande
att lia kvar pengarna i London, så återkallade jag min korta kredit och tog
hem den till London. Denna korta kredit hade använts för vad man kallar
dagspengar, d. v. s. ytterst korta lån till såväl växelaffärer som, och detta
nästan uteslutande, till aktieaffärer. Men New York- och Londonbörsernas
fasoner kunna vi icke här imitera, och den korta krediten, det över hela världen
luffande kapitalet, som ena dagen ligger i London, andra dagen i Sverige,
tredje dagen i Basel, fjärde dagen i Paris och femte dagen i Tokio, det luffarkapitalet
äro vi icke mera betjänta av än av vanliga luffare, och det bör behandlas
på samma sätt som andra luffare. Ser man på den tabell, som finnes
på sista sidan i utlåtandet, så kan man där skönja affärsbankernas ställning
till utlandet. Jag har för dåliga ögon för att kunna se dem riktigt, men det
tycks vara så, att i februari i fjol utgjorde summan av medel insatta av utländska
banker icke mindre än 238.5 miljoner kronor, för att sedan sjunka ned
till 38.1 miljon i december. Vad har man för nytta av en sådan kapitaltrafik?
örn jag icke är alltför illa underrättad, sätter man sig i flera solida länder i
världen till motvärn mot dessa kapitalbesök, som just icke äro så trevliga. Jag
har hört uppgivas, och jag tror t. o. m. att jag har sett det i brev från utländska
finanstidningar i skilda länder, att man dels vägrar ränta och dels tager
1 % förvaltningsarvode för sådant kapital. Jag vet, att man i London helt
nyligen vidtagit åtgärder för att utestänga detta luffarkapital, och jag menar,
att man i Sverige bör lägga denna luffartrafik under mycket noggrann kontroll.
Jag tycker att riksbanken borde utrustas med makt och myndighet att hindra
affärsbankerna från att mottaga sådana placeringar till annat än mycket låg
ränta, som garanterar mot alltför vidlyftiga försök av denna art, och i nödfall

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42.

110

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

fick man kanske gå in för att kräva ut en ränteavgift av elem, som komma med
sådana placeringar.

Vi veta, att det icke bara är i Sverige vi kunna se sådana fluktuationer, som
den jag nyss berörde, under loppet av ett år. Den första kreditanstalt, som
råkade i svårigheter, fanns i Österrike, och det inträffade i maj i fjol. Det
var samma historia där, nämligen en våldsam flykt av utländskt kapital. Sedan
upprepades samma historia i Tyskland, när kreditkrisen bröt ut bland
bankerna i juni. Samma historia se vi sedan i London, där man måste lämna
guldmyntfoten, och sedan upprepas samma sak i Sverige och i Japan, där
man fjorton dagar före jul måste lämna guldmyntfoten. På samma sätt går
det över hela världen. Vi se alltså vilken skadegörelse, som åstadkommes på
världens finansiella stabilitet genom de korta kapitalflödena. Världen är
numera icke kapitalistiskt ordnad på samma sätt som före världskriget, och
allra minst böra vi här i Sverige ha denna gamla ordning, som är en dum och
dålig efterhärmning från gångna tider och som passar oss så föga.

Ja, herr talman, jag skall nöja mig med detta, men kommer trots allt att
rösta för reservationen.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag hade beslutat att låta stryka mig från
talarlistan, men jag animerades i motsatt riktning av det temperamentsfulla
anloppet från herr Forssell. Jag tror, att det gentemot det sätt att se på
saken, som hävdades av honom, möjligen kan vara av ett visst intresse att ställa
de synpunkter, som jag anlägger på detta ämne.

Även örn man nu skulle mena, att lämnandet av dessa krediter varit till faktisk
ekonomisk skada för landet, något som jag icke anser mig vara kompetent
att uttala något omdöme örn, så är därmed icke någon som helst anledning till
personlig anmärkning mot riksbanksledningen. För att en sådan anmärkning
skall vara motiverad, måste man göra på något sätt sannolikt, att enskilda
fullmäktige eller fullmäktige in corpore brustit åt normal eller skälig aktsamhet
vid handhavandet av sitt uppdrag. Man måste påvisa, att de verkligen
gjort något klandervärt, i det de handlat försumligt, sålunda annorlunda än
de såsom aktsamma män under rådande omständigheter kunnat förväntas
handla. Därest man icke visar sådana grunder för sina anmärkningar, så få
dessa, såvitt jag förstår, en helt annan karaktär. De äro då förestavade av
synpunkter, vilka i själva verket skulle betraktas såsom den rena hämnden
mot bankofullmäktige över att landet drabbats av vissa svårigheter, örn det
nu icke vore så, att det hela rörde sig i en politisk miljö, då ju mindre primitiva
synpunkter ligga närmare till hands att antaga.

Vad angår frågan, huruvida normal aktsamhet i detta hänseende har iakttagits,
så är det ganska uppenbart, att den frågan icke får bedömas så, som
herr Forssell syntes vilja göra, d. v. s. efter något så nyckfullt och föga insiktsfullt
som den allmänna opinionen. För övrigt är det ganska märkvärdigt med
herr Forssell på den punkten, ty han hävdade mycket starkt, att bankofullmäktige
fingo icke på något sätt taga hänsyn till eller låta sig leda av den
allmänna opinionen; icke desto mindre skulle de dömas med ledning av den
allmänna oponionens syn på saken. Ty, märk väl, mina herrar, detta torde
vara det enda med klart objektiv tendens, som anfördes av herr Forssell såsom
grund för det personliga klandret av de fullmäktige. Det är också uppenbart,
att frågan, huruvida fullmäktige iakttagit normal aktsamhet, icke får bedömas
partivis. Vad det ena eller andra partiet säger i det avseendet är naturligtvis
raka motsatsen till vad som här kräves, nämligen att omdömet såvitt
möjligt, fälles efter opartiska, d. v. s. objektiva synpunkter. Man frågar sig
då: Finnes det verkligen här någonting objektivt att gå efter? Ja, herr talman,
det gör det verkligen. Den omständigheten, att samtliga fullmäktige, till -

Lördagen den 7 maj e. m.

lil Nr 42.

hörande högern, liberalerna oell socialdemokraterna, av herr Forssell och,
därom är jag övertygad, av oss alla, erkännas såsom synnerligen hederliga,
kunskapsrika och erfarna män, den omständigheten, att samtliga dessa utan
meningsskiljaktighet deltagit i beviljandet av krediterna, är ett betydande indicium
just för att de i den ifrågavarande situationen, sådan som den då tedde
sig, överhuvud icke kunde ha handlat annorlunda än de gjorde. Frågan är ju
örn normal aktsamhet iakttagits, hur en aktsam man handlar i sådana situationer.
Men i sådana situationer lia vi aldrig stått förut, och därför får man
taga hänsyn till, huru dessa sju, högt ansedda män från skilda partier enstämmigt
ha handlat. Detta blir faktiskt en objektiv synpunkt i ett sådant
fall, så snart man icke kan påvisa motindicier, nämligen att dessa personer
handlat i komplott eller maskopi för att gynna egna intressen. Detta indicium
vinner i styrka, såvitt jag förstår, genom vad som framkommit i och med regeringens
hållning i saken, och dessa indicier, på att skälig aktsamhet iakttagits,
stegras för mig till visshet, när jag beaktar de omständigheter, som fullmäktige
hade att räkna med. Det var dock icke de fullmäktige, som hade att kontrollera
ärligheten i Kreugerföretagets balansräkning och i dess bokföring.
Jag frågar som herr Månsson: Handen på hjärtat, mina herrar, hur stor procent
av ledamöterna i denna församling, ja, hur stor procent bland de mest
durkdrivna affärsmän i detta land skulle lia vågat för mer än ett år sedan
taga på sitt ansvar att framkalla ett falissemang för Kreugerkoncernen? Hur
många kunde väl på den tiden hysa den tanken, att koncernen var en svindel
och att det icke var en riksangelägenhet, rentav, att ge densamma nödigt bistånd?
Jag ber att få göra ett tankeexperiment. Antåg, att Kreugerkoncernen
icke varit ett svindelföretag, utan att det helt enkelt varit ett företag, som
råkat i tillfälliga svårigheter. Gör vidare det antagandet, att fullmäktige
genom en kreditvägran hade störtat företaget eller skadat detsamma. Då,
herr Forssell, skulle det säkerligen ha blivit ett värre brak, trots allt, än det
som förekommer här i dag. Man kan beklaga, att situationen utvecklade sig
så, att dessa Kreugerkrediter måste beviljas. Naturligtvis kan man också ha
olika omdömen örn vad som — med hänsyn till de då kända förhållandena —
varit det för oss bästa tillvägagångssättet. Men allt personligt tadel är något
som, såvitt jag förstår, icke bär sanningens prägel. Alla indicier peka i motsatt
riktning, och dock, mina herrar, skulle bevisskyldigheten vila på den part,
som här framställer klander.

Herr talman, jag har begärt ordet, därför att jag finner det upprörande, att
personer, mot vilkas handlingssätt ur acceptabla synpunkter ingen kritik kunnat
framstiillas, skulle i viss mån riskera att få bära hundhuvudet för vissa ekonomiska
olyckor i landet. Denna tendens att leta efter syndabockar förefaller
mig särskilt olämplig icke minst i dessa tider. Herr Forssells ord kunna icke
uppfattas annorlunda än så, att fullmäktige skulle ha svikit i den plikt till
kontroll, som riksbanken har att utöva. Sådant är dock endast talesätt utan
någon mening, om tillräckliga grunder för en effektiv kontroll varit omöjliga
att anskaffa. Att kontrollen faktiskt icke blivit effektiv säger såsom stöd för
klander ingenting. En olycka har hänt; men vad är det för mening med en
anmärkning, örn det varit praktiskt omöjligt för fullmäktige att upptäcka de
fakta, varförutan kontrollen icke kunde bliva effektiv? Herr Forssell fann
vidare, att alla fullmäktige trots att de enligt hans eget omdöme voro hederliga,
kunskapsrika och erfarna män, dock icke stått rycken i sin besökelses
stund. Vad kan menas med detta? Det är en tom fras, örn icke meningen är,
att vi ovillkorligen måste ha några officiella syndabockar. Det vore bättre för
oss, örn vi alla, i stället för att kräva syndabockar, försökte att modigt och
enigt här bära svårigheterna och energiskt arbeta oss ut ur dem. Man skall
visserligen, herr talman, icke söka rannsaka hjärtan och njurar, men jag kan

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

N r 42. 112

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

icke med bästa vilja finna utskottets ståndpunkt motiverad annorlunda än
såsom en politisk attack. Örn den attacken är ansvarslös eller icke, det blir
den bedömandes egen samvetssak, som jag icke vill inlåta mig på.

Herr Lindman: Herr talman! Av de anföranden, som hållits här sedan

jag sist hade ordet, är det några, som påkalla en viss erinran från min sida.
Jag skall då förbigå det uttalande, som herr Sköld hade omedelbart efter det
jag yttrat mig, ty vad han sade innehöll i huvudsak endast vad jag bemött
på förhand, nämligen hela talet om att det förekom händelser efteråt, som man
tidigare icke kunde äga någon kännedom örn o. s. v. Det var dock ett yttrande
av herr Sköld, som jag fäste mig något vid och som jag nu skall be att
få taga upp.

Man säger, sade herr Sköld, att riksbanken bort undersöka koncernens ställning,
och detta vilade, menade han, på en oriktig uppfattning av riksbankens
organisation och ställning. Riksbanken grundade sitt omdöme i detta fall på
den värdering, som gjorts hos den bank det här gällde, alltså Skandinaviska
kreditaktiebolaget, och riksbanken hade skaffat sig tillräckliga upplysningar
örn koncernens ställning genom att ställa Skandinaviska banken i mellanhand.
Herr Sköld säger nu, att kritiken bygger på att riksbanken skulle utöva ett förmynderskap
över bankväsendet över huvud. Det är, herr talman, ett ganska
förvånande uttalande från en riksbanksfullmäktig. Menar man sålunda, att riksbanken
vid lämnandet av en mycket stor kredit skall säga till den bank, som
behöver krediten, att frågan örn, hurudant det företag är, för vilket krediten
är avsedd och det företagets ställning, är en fråga som riksbanken icke behöver
undersöka eller befatta sig med, det är en sak, som riksbanken icke har
att göra med. Jag vågar tro, att herr Sköld och i varje fall bankofullmäktige
icke tidigare handlat så. Jag vet av egen erfarenhet, ty jag har kännedom
örn sådana fall, att då banker kommit med växlar, dragna av bolag och accepterade
av vissa personer och företag, så har riksbanken kallat ned vederbörande
bankchef och frågat, hurudan företagets ställning varit och örn rediskontering
kunde beviljas. Det måste väl tillkomma varje bankledning att icke bara
undersöka mellanhanden. Men i detta fall var det väl icke påkallat, därför att
det företag, som i själva verket erhöll krediten, ehuru det skedde genom Skandinaviska
banken, förklarade, att det måste ha krediten, emedan det var nödvändigt.
Varför? Ja, den frågan gjorde man sig aldrig. Nog måste man
säga, att en riksbank liksom varje annan kreditgivare i alla fall bör se till,
vad som ligger bakom krediten, och dessutom taga reda på örn företaget behöver
den kredit som det är fråga om. — Jag skall strax återkomma till detta
i annat sammanhang.

Herr Hansson i Stockholm polemiserade mot hans excellens statsministern
och talade örn denna kredit på 40 miljoner kronor. Jag skall nu icke lägga
mig i frågan örn regeringen och riksbanksledningen och deras inbördes ansvar
för den saken, men sedan sade herr Hansson, att detta ansvar var större på
hösten än på våren. Jag skall, som sagt, icke ingå på frågan om de parter,
som hade att handla här, utan endast erinra örn att enligt reservanternas
mening voro förhållandena litet annorlunda på våren, när det gällde stödaktionen,
d. v. s. krediten på 74.7 miljoner, ty då var riksdagen samlad och då
funnos alltså både Kungl. Maj:t och riksdagen, men på hösten fanns det icke
någon riksdag.

Herr Hansson yttrade vidare, att jag hade sagt, att revisorer böra gå fram
med en viss hänsynslöshet. Ja, detta är den uppfattning, som jag alltid haft.
Jag har på senare tid alltid låtit mig angeläget vara att i företag, där jag haft
något att skaffa, se till, att man fått en auktoriserad revisor bara därför att
man skulle få en verklig revisor. Enligt min mening är bankoutskottet att

Lördag-en den 7 maj e. m

113 >> 42.

betrakta såsom en revisor av riksbankens åtgöranden. Jag vet icke, om jag använde
ordet hänsynslöshet, jag skulle knappast tro det. Nej, säger herr Hansson,
jag har icke gjort det. Jag har sagt, att de skola med nit och eftertryck
fullgöra sitt arbete och att man icke skall vara så förfärligt rädd för varandra
och för att säga sin mening örn hur en sak skötes. Det var ord för ord, vad
jag yttrade.

Sedan säde herr Hansson: Vad gjorde man? Jo, man lämnade lån till samma
bankinstitution till vilket riksdagen i år på Kungl. Maj:ts framställning lämnat
stödkredit eller förlagslån. Ja, det är riktigt, men herr Hansson har i så
fall icke riktigt följt med vad jag sade. Jag har icke diskuterat frågan om
säkerheten, jag har frågat örn icke den utdelning, som bolaget hade beslutat
redan en månad innan krediten beviljades, skulle kunnat användas till den betalning,
för vilken lånet var avsett, i stället för att riksbanken skulle lämna
lån. Vad jag har klandrat och betecknat som skadligt för vårt land är, att
detta lån utlämnades. Det har varit skadligt på grund av att penningar ha
gått ut ur landet. Jag vill säga herr Sköld att även örn icke pengarna gingo ut
ur landet omedelbart — jag tror, att det föreligger ett litet fel i de uppgifter,
som lämnats av riksbanksfullmäktige, att det lämnades 4 miljoner dollars omedelbart;
det kan ju hända att jag har orätt, men jag har en mycket säker sagesman
i det fallet, fastän det icke står i redogörelsen — skulle dock riksbanken
förr eller senare komma att taga befattning med dessa pengar. Även örn
pengarna för avsett ändamål togos av andra medel i Skandinaviska banken,
skulle de dock förr eller senare komma att passera riksbanken, ty riksbanken
hade iklätt sig skyldighet att lämna denna rediskonteringskredit eller detta lån
eller vad man vill kalla det. Det skadliga var att dessa stora belopp gingo
ut ur landet vid den tiden, och den saken återspeglas i den tabell, som jag
talat örn och som finnes på samma ställe, som tabellen över riksbankens utländska
valutor.

I mitt förra anförande talade jag örn, att det föreföll märkvärdigt, att man
medgav detta företag att utdela till sina aktieägare 30 %. Herr Hansson sade
inte. ett ord örn saken. Han finner sålunda detta vara mycket naturligt och
riktigt. Jag skulle vilja säga, som Sandels sade örn Sven Dufva, att den kulan
visste var den tog. Jag tror icke, att herr Hansson eller någon annan heller^
kan bemöta kritiken mot att man samtidigt som riksbanken lämnade den
ifrågasatta krediten, som förklarades vara absolut nödvändig, nämligen 74.7
miljoner kronor, medgav en utbetalning av 64V2 miljoner kronor till utdelning,
som sedan verkligen kom till stånd och som gick till aktieägare i Sverige
och främmande länder, kort tid efter det att — jag kan icke säga hur
mycket efter — krediten blivit beviljad. Herr Sköld sade, att inställandet av
utdelningen skulle ha medfört skadeverkningar för hela vårt folk. Menar verkligen
en ledamot av riksbanksfullmäktige, att det skulle bli så stora skadeverkningar
örn ett företag icke får dela ut 30 %? Är det socialistisk uppfattning.
att man skall få låna pengar och dela ut 30 %? I dessa dagar finnes
det ju ett otal företag, som måste inställa sina utdelningar helt och hållet.
Jag vet icke, att det finnes någon människa, som säger, att en inställd utdelning
har andra skadeverkningar än den att aktieägarna bli utan utdelning, men
skadeverkningar för vårt lands kredit har det väl icke. Herr Sköld skall få se
örn någon tid, när det föreligger resultat av de större företagens verksamhet
under förra året, att de allra flesta måste sätta ned sina utdelningar eller inställa
dem. Men här måste man lämna krediten och samtidigt medge att en
utdelning av 30 % fick utbetalas. Jag måste säga, herr talman, att detta är
ett resonemang, som jag icke kan få in i mitt huvud.

Herr Lundstedt får tala hur mycket som helst örn att man slår sig för sitt
bröst. H an kan slå sig för sitt bröst och jag kan slå mig för mitt bröst. Vi

Andra hammarens protokoll 1982. Nr h%. 8

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.

(Forte.)

Nr 42. 114

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

ha lika mycket ansvar, när det gäller att bedöma den här frågan. Herr Lundstedt
säger, att detta är politik av högern och bondeförbundet. Då vill jag
fråga: varför är det icke politik ifrån socialdemokraterna eller från de frisinnade?
Varför är det mera politik på den ena sidan än på den andra? Jag förstår
icke den uppfattningen, som tager sig så pass höga later som hos herr
Lundstedt i detta fall. Vidare talade han om, att det här är fråga om personligt
tadel och att man skall anlägga objektiva synpunkter. Därför att herr
Lundstedt är en rättslärd anser han naturligtvis, att han anlägger objektiva
synpunkter, och därför att jag är en stackars lekman äro naturligtvis mina
synpunkter icke objektiva. Men jag tror, att min rättskänsla är lika stark
som hans, och min ovilja att i onödan angripa aktningsvärda personer är säkerligen
lika stor som herr Lundstedts. Vem skulle kunna taga på sitt ansvar,
säger herr Lundstedt, att störta koncernen. Är det att störta en koncern, örn
man förhindrar den att dela ut 30 %''■ Ja, då äro vi störtade allihop, ty knappast
något företag delar ut 30 % och då skulle de ju vara störtade.

Jag skulle vilja fråga herr Lundstedt om en sak. Om det i denna stund
skulle komma ett företag till riksbanken och säga, att vi äro i behov av pengar,
vi måste göra vissa utbetalningar till utlandet — låt vara att de icke äro
så stora, som här var fallet, men låt mig säga att det rör sig örn ett pär miljoner
kronor — skulle verkligen riksbanksledningen icke ta sig en liten funderare
i alla fall, örn företaget, samtidigt som det begärde detta belopp, sade,
att vi komma i alla fall att dela ut en 20, 30 procent? Jag tror icke, att vare
sig herr Sköld eller någon annan av hans kolleger i riksbanksfullmäktige
skulle vara med örn detta efter vad som nu förevarit, och då har denna reservation
haft en del nytta med sig. .

Herr Hansson säger, att detta är ett led i en ganska långvarig kampanj mot
riksbanksledningen. Jag frågar: var och när och på vad sätt har denna kampanj
förts? Herr Hansson menar, att den förekommit i tidningarna. Jag vill
icke underskriva allt. vad som står i högertidningarna och jag förmodar, att
herr Hansson icke vill underskriva allt, som står i Socialdemokraten. Därvidlag
få vi väl låta tidningarna bära ansvaret. Herr Hansson liksom herr Engberg
är i den goda ställningen att kunna tala både i pressen och i riksdagen.
Herr talman, jag gör i allmänhet bara det ena. Häromdagen läste jag en stor
liberal tidning, som utgives i Göteborg och som icke alls är någon beundrare
av mig utan motsatsen, ty jag blir ofta ganska illa åtgången i den tidningen,
men den står på samma sida som jag i detta fall. Ja. herr Hansson säger, att
han också är illa ute i den tidningen ibland. Da fa vi väl antaga, att den
tidningen är objektiv, som herr Lundstedt säger. Den säger, att_ utskottet har
rätt. Alltså, är den tidningen objektiv, har ju också utskottet varit objektivt.

Sedan sade herr Hansson, att örn man vill ärligt behandla saken, kan man
icke skilja riksbankschefen från de andra fullmäktige. Ja, formellt har herr
Hansson rätt, ty vi välja ju riksbanksfullmäktige och icke riksbankschef, och
riksbankschefen är ju med bland fullmäktige. Jag giver alitsa herr Hansson
rätt i den saken, men jag vill icke giva honom helt och fullt rätt i hans påstående,
ty jag vågar säga, att den som riksbanksfullmäktige utsett att vara
förste deputerad och som sitter med bank- och fackmannainsikter och har att
förbereda ärendena, har väl framför de andra, det vagar jag kanske säga utan
att övriga bankofullmäktige behöva känna sig illa berörda därav, örn icke
formellt så dock reellt mera ansvar än de andra. Jag har ingen anledning att
företaga någon kampanj mot riksbanksledningen. Jagnar aldrig varit med
örn någon sådan och har ingen anledning att föra en sådan nu. Jag vill bestämt
förklara till den kraft och verkan det hava kan, att, jag anser, att man
bör söka bedöma saken objektivt. Jag vill ingalunda något ont mot dessa
personer, som äro riksbanksfullmäktige, men jag bedömer deras handlande,

Lördagen den 7 maj e. m.

115

Nr 42.

därför att jag anser, att de här ha gjort en sak, som enligt min mening icke
varit till nytta utan till skada för vårt land.

Till sist upprepar herr Hansson sin fråga om majoritetens, alltså utskottets,
uttalande skall innebära, att riksbanksledningen skall avgå, om riksdagen godkänner
detta uttalande. Skola bankofullmäktige sitta kvar eller ej? Jag
skulle på den frågan helt enkelt vilja svara, att när högern och bondeförbundet
gatt m för detta betänkande och när jag anslutit mig därtill, så är det naturligtvis
vår mening och önskan, att riksdagen skall godkänna detta uttalande,
annars vöre det ju spegelfäkteri. Liksom jag är övertygad örn att herr Hansson
vill, att riksdagen skall godkänna reservationen, vill jag, att riksdagen skall
godkänna utlåtandet. Vi gå ju icke in för att avstyrka ansvarsfrihet. Det
hela betyder med andra ordsätt vi göra en anmärkning, men vi avstytka icke
ansvarsfrihet. Jag skulle vilja tillägga, att naturligtvis får riksbanksledningen
taga de konsekvenser av det, som inträffar i dag, som den själv anser böra
tagas. Det blir deras sak.

Herr Hansson stod i talarstolen och, skulle jag vilja säga, moraliserade. Han
moraliserade i mycket hög grad, och det passar ju bra för honom att göra det,
när det nu passar ihop med vad han vill. Herr Hansson framhåller, att antingen
måste en anmärkning vara allvarligt menad, alltså i detta fall få till
följd att riksbanksfullmäktige skola avgå, men då, heter det, är det ansvarslöst
att framställa anmärkningen, eller också är den icke allvarligt menad,
men då, heter det, undergräver den fullmäktiges auktoritet. Förlåt mig, herr
Hansson, vad betyder detta, örn icke att man icke får göra någon anmärkning
alls. Det finnes ingen möjlighet att, örn man skall följa de moraliska lagar,
som han framhåller med stort patos i talarstolen, göra några anmärkningar.
Jag skulle vilja i detta ^ sammanhang framhålla, att jag lika litet som herr
Hansson gillar att, som så ofta förekommer t. ex. på bolagsstämmor, en minoritet
blir undertryckt eller, som också fast icke så ofta men dock understundom
händer, av majoriteten tvingas att icke uttala sin mening. Något liknande försiggår
här. Vi få uttala vår mening och hoppas, att vi kumla lägga oss med
lugnt samvete, när denna långa debatt en gång på morgonkvisten slutat.

Man skall icke bagatellisera sådana saker som dessa. Det kan komma
mycket olyckliga situationer efteråt. Men, herr talman, jag märker till min
förskräckelse, att jag- har förbigått en sak, som jag skulle omnämnt tidigare
dag återkommer till de där 30 procenten. Det skulle ju, sade herr Sköld, vara
sa skadligt och ha en sådan förödande verkan, örn icke denna utdelning skulle
kunna fullgöras. Herr Hansson underlät att tala därom. Komma herrarna
ihåg vad som hände för kort tid sedan här i riksdagen, när vi beviljade
stodkrediten? Jo. en reservation avgavs till bankoutskottets betänkande, och
den var undertecknad av herrar Svensson, Ström i Lidköping, Bäcklund, Möller,
Lovén och Wigforss, och i denna reservation står det på följande sätt*
»h(;r sin del vill utskottet i detta avseende framhålla, att någon utdelning till
aktieägarna uppenbarligen icke kan ifrågakomma, förrän bankens ställning blivit
på sådant sätt konsoliderad, att verkliga vinstmedel kunna anses stå till
förfogande » Så sträng var man, när det gällde frågan örn utdelning till Skandinaviska
kreditaktiebolaget. Här delar man gladeligen ut 30 procent, och får
man icke göra det, så går gamla Sverige över styr!

Det är en fråga till, herr talman, mina herrar, som jag skulle vilja göra,
eftersom jag har ordet och jag har sett att herr Sköld och andra anmält sig
såsom talare efter mig. När vi talade örn krediten på 40 miljoner med säkerhet
av aktier i Boliden, framhöll hans excellens herr statsministern — han är
tyvärr icke här nn — i sitt anförande på förmiddagen, hurusom man vid ett
meningsutbyte med bankofullmäktige eller några av dem -— jag nämnde därom
för en stund sedan — hade framhållit såsom önskvärt, att det kunde ordnas

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.

(Forts.)

Nr 42.

Äng.

rilcsbanlcens
styrelse och
förvaltning.

(Forte.)

Hg Lördagen den 7 maj e. m.

så, att staten skulle kunna erhålla optionsrätt till förvärvandet av dessa hypotek.
Det var därom meningsutbytet rörde sig. Varför förfor man icke, när
man lämnade dessa 40 miljoner kronor mot pant av dessa aktier, så att man
krävde, att de också skulle ligga, såsom säkerhet för den tidigare beviljade
krediten på 74.7 miljoner kronor? Nu har herr finansministern talat örn Boliden
och dess ljusa utsikter — huruvida det är klokt att göra det eller icke
är hans affär och icke min — men arn det, såsom det tycks vara, var hans
vilja att bevara aktiebeståndet i Boliden inom landet och hos staten, hade man
bort lägga den såsom säkerhet för så stora lånebelopp som möjligt, så att man
hade den största möjlighet att förvärva aktierna. Det hade man kunnat göra,
det vet jag, örn man sagt ifrån, att så skall det vara. Man var den gången l
den ställningen, att man hane kunnat säga ifrån, att det borde ha ordnats pa
det sättet.

Herr Engborg: Herr talman! En ärad talare här pa Stockholmsbänken

bakom mig ansåg, att denna fråga hade att göra med demokratiens ställning
till folkopinionen. Jag tror, att han kanske omedvetet därvidlag gav uttryck
åt en större sanning, än han själv anade. Jag vill nämligen säga, att, när man
bevittnat detta sista kapitel i en lång historia, som började vida tidigare än
vid årets riksdag, man ger den ärade talaren rätt därutinnan, att det är icke
likgiltigt, hur demokratien står till folkmeningen. Det har här sagts, att jad
sorn fullföljes är ingenting annat än en politisk aktion. Jag ber örn ursäkt,
herr talman, örn jag för min del helt och hållet understryker detta omdöme ty
det är riktigt och kan icke ifrånkommas. Låt mig erinra örn hur allt detta började
Det togs upp en kampanj i landet av bondeförbundet och högerpartiet,
riktad mot riksbanksledningen. Det kom deputationer, som så litet hade reda
på Kungl. Majit och riksbankens inbördes ställning, att det t. o. m. hos Kungl.
Majit gjordes framställningar örn att diskontot matte fastställas till det eller
det beloppet. Kring dessa framställningar stod från den press, som står herr
Lindman mycket nära, som ett moln av insinuationer mot riksbankens ledning,
att den i den svåra tid, som rådde i höstas, icke var sin uppgift vuxen, och redan
då hotades det med räfst- och rättarting, därest icke en annan räntepolitik
skulle komma att föras. Vad bevittnade vi, mina herrar, vid denna riksdags
början? Jo, vi bevittnade, hurusom en massmotion från högerpartiet
framlades, som krävde omorganisation av riksbanken, som krävde en förskjutning
av förhållandet mellan riksbanken och Kungl. Majit, som krävde, att det
skulle ske en ändring på det sätt, att Kungl. Maj :ts inflytande över riksbanken
vidgades på riksdagens bekostnad. Vi ka j konstitutionsutskottet haft att
behandla denna motion. Vi lia icke ännu avgivit vårt utlåtande däröver, men
uppenbart är, att den har ett mycket nära sammanhang med den aktion, som

här har iscensatts. ......

Jag ber att få fästa herr Lindmans uppmärksamhet pa den eiterkiokfietens
politik, för vilken han gör sig till målsman. Det har riktats från hans sida
den anmärkningen, framställd mot riksbankschefen, att han icke sett sig tillräckligt
för. När riksbankschefen korades, var det tre kandidater, som valet
stod mellan, herr Rooth, som var så att säga mellanpartiernas kandidat, herr
von Krusenstjerna, som var herr Lindmans kandidat, och herr Örne, som var
vårt partis kandidat. Herr Rooth har tillsammans med övriga riksbankens fullmäktige
handlat som av utskottets betänkande framgår. Herr von Krusenstjerna,
den av herr Lindman föreslagne kandidaten, hur skulle han ha handlat.
Var och en, som studerat den redogörelse, som av bankofullmäktige överlämnats
till bankoutskottet, ser, att herr von Krusenstjerna har gjort sig till förespråkare
för precis den kreditpolitik man nu lastar. Den tredje kandidaten,
herr Örne, har i dag deklarerat sin ställning i ett öppet och ärligt anförande i

Lördagen deri 7 maj e. m.

117

Nr 42.

första kammaren, i vilket han sade, att om olyckan varit framme och han hade
blivit riksbankschef, måste han, när han efteråt studerar handlingarna, säga
sig, att han sannolikt skulle lia handlat precis på samma sätt som den nuvarande
riksbankschefen. Det kan icke skada, att vi göra klart för oss, att samtliga
de tre, som då stodo på tapeten såsom kandidater till platsen såsom förste
deputerad, hade, örn det gällt för dem en för en att taga sin ställning, handlat
precis på samma sätt. Detta borde ändå säga oss åtskilligt.

En annan sak, herr talman, i detta sammanhang. Herr Lindman har starkt
klandrat, att man icke på ett tidigare stadium gjort sig underkunnig om Kreugerkoncernens
ställning. Det vill synas, som örn herr Lindman skulle ha haft
ett utomordentligt lämpligt tillfälle att själv göra sig underkunnig örn den saken,
när han till sin socialminister utvalde den man, som stod i koncernens
centrum och som — såvitt jag vet — satt som koncernens ordförande vid dess
stämmor. Det kunde ha varit skäl, säger jag, för herr Lindman att vid detta
engagemang efterhöra hur det kunde stå till med denna stora koncern. Jag
tror ingen i kammaren vill klandra herr Lindman för att han icke utnyttjade
denna möjlighet att göra sig underrättad örn ställningen. Det må endast vara
tillåtet att tillägga, att när i spetsen för styrelsen för Kreuger & Toll stått
sådana män, för vilka herr Lindman själv dock hade ett stort förtroende, ett
orubbligt förtroende, män som landshövding Sven Lubeck och högerns specielle
finansexpert, före detta finansborgarrådet Juhlin-Dannfelt, herr Lindman
skjuter över målet rätt väsentligt, när han så hänsynslöst riktar kritiken mot
riksbanksfullmäktige för att dessa icke fyllt de egenskaper, som gamle Norbeck
i sin teologi tillerkände vår Herre, nämligen att vara allvetande, allvis,
allestädes närvarande o. s. v. Det är icke att bedöma denna sak rättvist, örn
man skall blanda in vad som hänt efter den 5 april. Det var den 5 april, som
världen fick veta, som vi fingo veta, att i botten på Kreugerkonc.ernen lågo bedrägerier
och andra brott. Det visste ingen före den 5 april mer än de i brotten
invigda, de i brotten meddelaktiga. Världen i övrigt hade ingen som helst
aning örn detta. Men när vi försöka att se bort från vad vi fått veta efter kommunikén
den 5 april, när vi försökte sätta oss in i läget, sådant som det verkligen
låg till förut, lägg då handen på hjärtat och svara, hur skulle vi själva i
en liknande situation ha handlat?

Jag vill säga, herr talman, att när det i grundlagen heter, att riksbanken
förbliver under riksdagens garanti, synes det mig, som örn däri ligger en plikt
för riksdagen att vid behandlingen av sin egen bank förfara med den största
varsamhet. Ty, mina herrar, vad blir intrycket i landet, när ungefär halva
riksdagen notoriskt vägrar riksbanksfullmäktige sitt förtroende? Hur blir
dessa fullmäktiges ställning örn de fortsätta att leda riksbanken, sedan de av
en så stark minoritet, att den går upp till ungefär hälften av riksdagens ledamotsantal,
brännmärkts på sätt som skett? Jag nödgas säga för min del, att
om man vill göra en anmärkning av den allvarliga art, som det här är fråga
örn, så skall man icke förfara så, som högern och bondeförbundet gjort, och
låta den utmynna i en hemställan örn ansvarsfrihet. Ty det är icke, herr talman.
en uppriktig och ärlig politik att skriva ett betänkande på det sättet, att
det i motiveringen från första raden till den sista i den punkt det här gäller
innehåller ett hänsynslöst nedgörande av riksbanksledningen, men utmynna i
en hemställan örn ansvarsfrihet. Man har icke vågat draga den konklusion,
som rimligen skulle dragas. Jag tror, att det förfaringssättet är skadligare än
mycket annat, ty det kvarlämnar ett intryck av tvetydighet och oklarhet, som
måste skada riksdagens egen bank.

Därmed, herr talman, är jag inne på den punkt där jag kanske gör mina
motståndare orätt, men där jag dock finner det vara ulin plikt att säga min
ärliga mening. Det har sedan länge pågått en strilvan från vissa kretsar i

Ang,

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 118

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Yalta.)

landet att lossa sambandet mellan riksdagen och riksbanken. Det finnes tidningar.
som öppet uttalat, att Sveriges riksbank bör förvandlas till en statskoncessionerad
privatbank, och det är ingen hemlighet, att ett ganska mäktigt
privatbanksintresse länge opererat för att skapa en dylik tingens ordning.
För att begagna mig av den gängse terminologien inom det kommunistiska
lägret skulle man kunna säga att det försiggått och försiggår en ideologisk
förberedelse till den akt, till vilken man slutligen vill nå fram. Ju
mer man kan försvaga förtroendet i den allmänna opinionen till riksbanken
oell dess ledning, desto lättare spel menar man sig kunna få, när man vill nå
fram till det mål, dit man ytterst vill nå.

Det har ställts den frågan av herr Wigforss, och den frågan har nedhånats
av både herr Olsson i Kullenbergstorp och andra: vilka män vill ni sätta i
stället? Herr talman! Jag kan icke tänka mig annat än att om de två socialdemokrater,
som sitta i riksbanksfullmäktige, skulle träda tillbaka och vårt
parti skulle nämna kandidater, dessa skulle bliva Viktor Larsson och Per
Edvin Sköld. Jag är övertygad örn, och det ligger i sakens natur, att övriga
partier intaga samma ställning till dem, som äro deras förtroendemän. Men
örn det är fallet, nödgas jag säga, att vi uppleva i detta ögonblick ett ganska
farligt spel med stora och nationella värden, ty örn det skall bli så, att hos
riksbankens ledning lägges vården örn landets valutapolitik, så är det viktigt
att icke ha i ledningen personer med en känsla av att icke mer än nätt
och jämnt sitta på riksdagens förtroende. Vad kan då inträffa? Vi ha lyckligtvis
vunnit enighet örn ett valutapolitiskt program, och jag tolkar den omständigheten,
att man varken från högern eller bondeförbundet begärt votering
därom i någondera kammaren som ett tecken på att riksdagen enhälligt
slutit upp omkring den stora och grundläggande linjen för vår framtida penningpolitik.
Men, mina herrar, örn vi skapa enighet kring ett valutapolitiskt
program men låta rena partipolitiska beräkningar till den grad spränga sönder
sammanhållningen, när det gäller förtroendet för de personer, som skola
föra programmet ut i livet, då åstadkomma vi en skadegörelse, som enligt min
tanke är farlig nog. Det må vara förunnat herr Lindman och herr Olsson i
Kullenbergstorp att draga ut i valrörelsen och slå sig för sina bröst och säga.
att de ha varit förutseende och de veta minsann, hur det skulle ha handlats,
medan de andra voro blinda, som vilselett nationen. Det må vara dem unnat
att gå ut med denna förkunnelse. Men är det verkligen värdigt två stora
partier i riksdagen att, när det gäller så riksviktiga frågor som örn riksdagens
egen bank och dess skötsel, kasta ut slika spörsmål till ulvarna, göra
dem till slagnummer i valrörelsen och söka fiska röster på dem? Det är
nästan fantastiskt att tänka sig en politik till den grad bristande i ansvarskänsla,
som en sådan politik skulle vara. Antag, herr talman, att man uppfattade
från bankofullmäktige vad som skrivits och sagts från den stora minoritet,
som säkerligen bildas i denna kammare liksom i första kammaren, att
man uppfattade detta från bankofullmäktiges sida såsom ett consilium abeundi
och resolut toge konsekvenserna. Jag föreställer mig, att herr Lindmans lilla
försök att skilja ut förste deputeraden från de andra bör vara dömt att misslyckas.
Jag kan icke ett ögonblick tänka mig annat än att de män, som satts
på de anklagades bänk, handla solidariskt mot varandra. Vad ha vi då för
situation? Vi veta, hur det går till, när riksbanksfullmäktige ses ut. Det sker
genom överenskommelse mellan partiledningarna och sker genom delegerade,
som utse dem, men väsentligen baseras det på en slags gentlemannaöverenskommelse,
som engelsmännen bruka säga, mellan riksdagens partier. Antag, att det
blir en avgång. Vad sker då? Partierna skola förhandla, och när de uppsätta
sina kandidater, var befinner sig herr Lindman den dagen? Vad är det
för väldiga bjässar, som föras fram på arenan? Örn jag får åberopa herr

Lördagen den 7 maj e. m.

119

Nr 42.

Forssell, att de skulle stå rycken, när besökelsens stund kommer, då skulle
jäg vilja se dem, herr Lindman. Det är skada, att icke herr Lindman för
fram dem i frihet, så att vi få se dessa överjordiska väsen, utrustade med den
vidsyn och den framsyn, som vanliga människor måste umbära, Jag spår,
herr talman, att när de så småningom skakas fram under kappan, så kommer
det att bli en spänd förväntans upplösning i intet. Jag är övertygad örn att
man lär icke få fram någon stort bättre uppsättning än den vi för närvarande
ha. Det är att leka kurragömma med realiteter, när man fabian örn annat.
Det förefaller, sorn: örn detta stort anlagda angrepp fått en partipolitisk uppläggning
och en tillspetsning, som knappast är hedrande för vederbörande. Jag
hade förstått fuller väl, om man sagt, att riksbanksfullmäktige handlat så,
att de förverkat förtroendet, och örn man därför vägrat dem ansvarsfrihet.
Men att säga, att de handlat klandervärt, men dock generöst giva dem ansvarsfrihet,
det är ett dubbelspel, som lämnar både landet och riksdagen i en
oklarhet, som vi verkligen ha all anledning att be himlen bevara oss ifrån.
Jag tror, herr talman, att det skall bli snart nog ganska klart, huruvida i
detta partipolitiska spel framgången skall följa det slags politik, som är ren
demagogi, eller det slags politik, som söker se till sak.

Herr Forssell talade om camaraderie med återförsäkring. Han talade örn
att man söker att rädda vissa kretsar, som —• såsom: han uttryckte sig —•.
trampat i klaveret. Jag vill för min del säga, att vi på socialdemokratiskt
håll känna icke något behov av att rädda de män, som för vårt partis vidkommande
suttit i riksbanksfullmäktige. Vi känna de männen tillräckligt
för att veta, att de velat göra vad de ansett rätt och riktigt, att de äro män,
som man kan lita på, och under sådana förhållanden är det icke fråga örn camaraderie,
utan det är fråga om att låta detta vara detta och låta handläggningen
av denna fråga ske i känslan av gemensamt ansvar och icke ske på det
sättet, att en väldig minoritet i riksdagen smiter ifrån ansvaret för att sedan
gå ut i landet och fortsätta sin nedsvärtningspolitik.

Herr Lindman ställde sig så oskyldig som det barn, sorn; föddes i dag, till
den kampanj, som pågått i högerpressen. Handen på hjärtat, herr Lindman,
har det icke funnits något Nikodemusumgänge mellan herr Lindman och tidningen
Nya Dagligt Allehanda med dess upprepade försäkringar, att bankoutskottets
utlåtande borde föranleda och frampressa avgång av bankofullmäktige?
Herr Lindman skakar på huvudet, men jag är nog gammal tidningsman
för att veta, att sådana dementier betyda rakt ingenting. Herr Lindman kan
icke komma ifrån, örn vi skola vara ärliga mot varandra, att det finnes ett
samband på denna punkt. Det finnes ett samband, och det lyster mig att se,
örn det skall fortsätta. Var hamna vi, örn från landets talarstolar och från
pressen kampanjen skall fortsätta mot deni, som skola leda riksbanken och
dess viktiga uppgift? Det är beklämmande, herr talman, att vi kommit in
i detta. läge. Det är lätt att vara efterklok. Det är en svårare konst att stå
inför tvånget att taga och bära ansvaret. Det är naturligt, att när en stor
epidemi uppkommit, man underkastar sanitetsväsendet en eftersyn. Det är
naturligt, att när en stor eldsvåda utbrutit, man granskar brandväsendet. Det
är naturligt, att när en sådan katastrof som denna inträffat, man undersöker,
hur det står till med kontrollanordningar och dylikt. Men detta är en sak.
En annan sak är att idka politisk klappjakt på personer, som stått i den position,
att de varit tvungna att handla under förutsättningar, som varit helt
andra den gången än de liro i dag. Jag ber, herr talman, att få hemställa örn
bifall till den socialdemokratiska reservationen.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.

(Forts.)

Herr Kilbom: Herr talman! Jag må säga till herr Wikström, som på förmiddagen
ondgjorde sig över, att vi kommunister ägnade så stort intresse åt

Nr 42.

120

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

finansiella och andra sådana frågor, som förekomma i riksdagen, att jag antar,
att man även som kommunistisk riksdagsman har grundlagsenlig rätt att yttra
sig örn alla de frågor, som förekomma, och att som kommunistisk riksdagsman
man har skyldighet att yttra sig örn de frågor, som speciellt beröra arbetarklassen.
Då herr Wikström emellertid talar örn, att han eller »vi», som han
uttryckte sig, vilja hygga upp ordnade förhållanden, tycker jag, att dagens
debatt borde ha kommit honom att reflektera över möjligheterna att bygga upp
någonting på kapitalismens grund. Jag tycker, att hela denna debatt är en
utmärkt illustration, hur omöjligt det är att ordna upp även de minsta saker
som sammanhänga med kapitalismen, exempelvis räntepolitiken. Både från
regeringsbänken och från herr Wikströms egen sida har det vitsordats, hur
riksbanken under nuvarande förhållanden omöjligt kan fixera någon ränta, alldenstund
det är tre faktorer, som bestämma däröver, riksbanken, postsparbanken
och de privata sparbankerna. Tror herr Wikström, att det går ordna saken
utan ingripande, om ej helt av diktatorisk natur så i alla fall i diktatorisk
riktning? Eller hur tänker herr Wikström egentligen ordna så, att sådana här
strider ej uppkomma om t. ex., som nu är fallet, riksbankens förvaltning? Så
länge det nuvarande samhället existerar, herr Wikström, komma partier att
växa upp, byggda på olika gruppers intressemotsättningar, och dessa partier
komma att bekämpa varandra i alla olika frågor. Kapitalismen tror sig herr
Wikström kunna göra riktig genom att sätta en klut på den här och var. Vi
lia däremot av allt som sker lärt oss, att grunden är omöjlig. Det måste skapas
en annan grund, ej byggd på konkurrens och inbördes kamp utan på gemensam
solidaritet och under alla krafters inriktande åt ett håll.

Jag undrar, vem som dragit de riktigaste slutsatserna av läget i världen, herr
Wikström och hans meningsfränder, »vi», som han yttrade sig, eller vi kommunister.

Det nämndes här av herr Larsson i Stockholm, att från bankofullmäktiges
sida har det ej varit meningen att skjuta ifrån sig ansvaret för dessa krediter
på regeringen. Jag skulle egentligen kunna överlåta den debatten även i fortsättningen
till att föras mellan t. ex. herr Hansson i Stockholm, som nyss begärde
ordet, då hans excellens hade det, och regeringen, men jag vill konstatera,
att då jag berörde frågan i förmiddags påstod jag ej, att herr Larsson eller
någon annan av fullmäktige öppet velat vältra ansvaret över på regeringen, nämligen
det konstitutionella ansvaret. Jag sade tydligt, att det göres genom den
trafik, som jag ännu en gång vill brännmärka, denna sladdertrafik, som herrarna
bedriva i korridorerna här och även på möten och i tidningarna, där man
uppträder på ett helt annat sätt än öppet här i riksdagen. Vad bär man sagt
där. herr Larsson? Jag måste konstatera, att herr Larsson, för vilken jag personligen
har den största respekt, läst sin egen partipress mycket dåligt, om han
icke vet att där förkunnats det ansvaret för dessa krediter ej påvilar bankofullmäktige
utan regeringen. Mot dylik politisk oärlighet, som drabbat mig själv
och mina partikamrater många gånger, måste jag reagera. Jag finner det naturligt,
att vissa socialdemokrater finna ett dylikt argument löjligt, därför att
den påtalade trafiken gått dem i blodet. Emellertid tror jag, som sagt, att
ansvarsfördelningen kan fortsättningsvis diskuteras mellan dem det vederbör.
Jag är övertygad om, att den kommer att fortsättas ute i landet ända till
dess valen i höst äro över.

Jag tillät mig på förmiddagen med stöd av Kreuger & Tolls bokslut för år
1930 stidla några frågor till herrarna i bankofullmäktige och bankoutskottet.
Jag frågade: borde ej den omständigheten, att, samtidigt med att Kreugerkoncernen
förklarade sig behöva en kredit av riksbanken på 71.7 miljoner kronor för
fullgörande av vissa likvider till Tyskland, alldenstund den ej fått utlovade
krediter från utlandet, koncernen publicerade ett bokslut, som visade i den kon -

Lördagen den 7 maj e. m.

Lil

Sr 42.

soliderade balansen per 31 december 1931 bank och kassa i runt tal 109 miljoner,
fordringar i räkning 169 miljoner och i vinst- och förlusträkning 214 miljoner
kronor, och, borde ej vidare den omständigheten, att tändsticksbolaget
meddelade, i den då publicerade årsberättelsen, att efter den föreslagna utdelningen
av 27 miljoner kronor återstode 47,792,736 kronor 14 öre att överföras
till 1931 års vinst- och förlusträkning, borde ej dessa omständigheter ha föranlett
herrarna att för sig uppställa den frågan: Hur kommer det sig, att ett bolag,
som har sådana jättevinster i kontant kapital — ty det var det ju, det var
vinster av föregående års verksamhet — ändå kommer och begär att få låna
bara en del av sin redovisade vinst. Jag nödgas konstatera, herr talman, att
trots att herr Viktor Larsson haft ordet, trots att herr Sköld haft ordet två
gånger, trots att herr Per Albin Hansson haft ordet, uppenbarligen som kronadvokat
för bankofullmäktige och bankoutskottet, har ingen av dem berört denna
historia med en enda bokstav. Däremot har man strött omkring sig förklaringar.
Herr Larsson förklarar: Intet bemötande av vad herr Kilbom sagt är
nödvändigt, tyringen förklaring anses av herr Kilbom tillräcklig. Varför icke
det? Även örn jag representerar ett litet parti, kan det tänkas, att någon i landet
skulle hysa samma uppfattning som vi. Och måhända säger jag ej för
mycket, örn jag formulerar satsen så: Det stora övervägande flertalet i landet
ställer ungefär samma fråga, som jag gjort med dessa berättelser i handen.
Skulle det ej med hänsyn åtminstone till dem varit anledning att söka förklara
åtminstone den där punkten? Herr Hansson sin mentalitet likmätigt förklarade,
att herr Kilbom befinner sig i »gott sällskap» med högern, och tillät sig den
klyschan, att det ej är alla, som ha eller haft lika goda förbindelser med Kreugerkoncernen
och närstående som herr Kilbom. Jag tycker ej, att herr Hansson
har anledning att beklaga sig därvidlag, han borde haft möjlighet att på ett honom
betydligt mera närstående håll än genom herr Kilbom åstadkomma den personliga
kontakt med Kreugerkoncernen, som han beklagar sig över att ha saknat.
Jag tror för övrigt, herr talman, att herr Hanssons försök här och tidigare
i pressen att komma ifrån sina egna synder visar, att han ej kan föra en saklig
diskussion. Han vet mycket väl hurudan situationen ifråga örn låneförbindelser
med Kreuger är inom sitt eget parti. Det borde herr Hansson ha talat om,
ifall han är moralisk upprörd. Jag underlåter det därför, att jag anser, att här
föreligger en fullt legitim sak, som kan försvaras av vem det vara må. Då herrar
socialdemokrater ej anse det, skulle jag som sagt vilja rekommendera dem
att anställa räfst- och rättarting i sitt eget parti.

Vad är det nu emellertid, vilket herr Hansson påstår, fiir brott i och för sig att
befinna sig i sällskap med högern? Såvitt jag ej misstar mig, lär det vara herr
Hansson och hans meningsfränder, som oftast äro i det sällskapet, om vi skola
jämföra oss två. Jag skäms ej alls att vara i sällskap med högern eller ens med
herr Hansson, örn de har rätt. Och jag anser, att en kritik av riksbanken
i detta avseende är rättvis, oavsett vem som framför den. Jag och mina partivänner^
äro ej så partibundna, alt vi ovillkorligen måste förklara allt som kommer
från motståndarnas parti för svart och allt vad vi själva göra för vitt. vi ta
var sak för sig. Det är så herr Hansson säger att han vill göra. Herr Lundstedt
förklarar, att kritiken mot bankofullmäktige är personliga anmärkningar.
Vem har gjort personliga anmärkningar? Jag har ej talat om de personer, som
sitta i riksbanksledningen. Vi ha ej talet örn de konferenser, som de sannolikt
haft med sina respektive partiers ledare, innan de gått, in för dessa saker. Det
lia vi ej gjort, därför att det personliga angår oss ej. Från de utgångspunkter
herr Engberg anförde, sorn för övrigt kommo lägligt, att vi ej vilja vara med
örn utlämnande av riksbanken till privatkapitalistiska intressen, lia vi tagit
upp kritiken. Åtminstone ett stort antal av kammarens ledamöter vet, att det ej
är första gången jag gör det. Jag har blivit snäst många gånger tidigare av

Äng.

riksbankens
styrelse och
jörvaltiiing.

(Forts.)

Nr 42. 122

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.

(Forts.)

bankofullmäktige, fastän det då var andra personer, än de, som i dag stå i
skottlinjen, för att jag vågat säga något om skötseln av riksbanken. År 1922
började det. Just därför att vi ej vilja vara med örn en utveckling, som för till
storbankskontroll över riksbanken, lia vi ställt den frågan till herrarna: Tro
ni, att ni förhindra en dylik utveckling genom en skötsel, som diskuteras och
kritiseras runt örn i landet? Vill herr Engberg vara med och se till, att ej den
utveckling, som han karakteriserade, kommer vidare fram, så är enda möjligheten
att förhindra detta att se till, att det ej finnes någon anmärkning och att
ej sådana handlingar upprepas som nu förekommit. Jag tillbakavisar således
på det bestämdaste varje försök att försvaga vår kritik genom att säga, att den
är personlig och att det är medlöperi med högern o. s. v. För oss är det en sak,
som rör arbetarklassens intressen, och ur den synpunkten ha vi tagit ståndpunkt
till frågan.

Jag upprepar, vad herr Flyg sagt. Vi rösta ej örn någotdera av de förslag,
som föreligga. Vi framställa ett klart förslag örn, att riksbanksfullmäktige ej
få förtroendevotum för år 1931 års förvaltning.

Herr Larsson i Stockholm: Herr talman! Den omständigheten att jag

fått ordet omedelbart efter herr Kilbom, innebär ingalunda, att jag skall ge mig
in på att besvara herr Kilboms frågor. Jag vill erinra örn, vad jag sagt förut,
att det här ej synes vara nog med några som helst förklaringar och allra minst
från dem, som från herr Kilboms sida ansetts vara minst 200 procent mer skyldiga
än övriga fullmäktige. Det torde herr Kilbom få erkänna, att under sådana
förhållanden lär det ej vara mycket bevänt med förklaringar, som komma
från det hållet.

Jag begärde ordet för att nu konstatera, att här föres debatten alltjämt från
vissa håll från den förutsättningen, att fullmäktige skulle ha haft möjlighet att
förutse, att en våldsam, hela världen småningom omfattande förtroendekris
skulle under sommaren 1931 utvecklas, att England skulle lämna guldmyntfoten
och att Kreugerkoncernens ställning skulle vara helt annorlunda, än som
framginge av de uppgifter, som lämnats i dessa bolags bokslut. Vidare förbiser
man, att det skulle inneburit från fullmäktiges sida större grad av framsynthet,
än som varit tillfinnandes hos ledande finansmän inom eller utom
Sverige. Detta tillät jag mig anföra i förmiddags, men man tyckes ej fästa
vidare avseende därvid. Jag har emellertid ej kunnat underlåta att framhålla
det ännu en gång. Nu gör man från herr Lindmans sida gällande, att
man åtminstone bort, då i april eller maj det var fråga örn denna rediskonteringsrätt
för Skandinaviska kreditaktiebolaget, undersöka, vad pengarna skulle
användas till, om de behövdes o. s. v. Ja, det gjordes naturligtvis vissa undersökningar
i det sammanhanget. Men jag upprepar, vad jag tidigare framhållit,
nämligen att här hade fullmäktige att göra med en av landets största banker,
vars ställning ingalunda var tvivelaktig i något avseende. Den var tvärtom
mycket god. Och det var fråga örn en rediskonteringsrätt, vars användande, i
händelse den skulle behövas, fullmäktige medgåvo. Då herr Lindman säger, att
riksdagen ju var samlad, och frågade varför man då inte vände sig till regeringen
eller till riksdagen eller till bankoutskottet, får jag upprepa, vad fullmäktige
sagt i sin förklaring, att det fanns ingen anledning, som situationen
var då. att vända sig till det ena eller det andra hållet. Om man gjort en sådan
aktion, hade situationen sannolikt blivit sådan, att landet hade fått större
känning av detta än vad nu är fallet.

Emellertid begärde jag ej ordet direkt för att säga detta,_ utan det var egentligen
herr Flyg, som uppkallade mig. Han tillät sig nämligen under sitt anförande
att framkomma med en insinuation, som jag för min del ej anser bör få
stå på det sättet i protokollet. Jag anser, att herr Flyg bör närmare klargöra,

Lördagen den 7 maj e. m.

123

Nr 42.

vad han åsyftade med denna insinuation. För att vara säker på, att jag uppfattat
honom rätt, har jag skaffat mig en utskrift ur det stenografiska referatet.
Herr Flyg yttrade enligt detta följande: »När vi valde den riksbankschefen
sist, talades det ganska allmänt om att han var kandidat för en viss finansiell
grupp, och för en annan finansiell grupp var det en annan kandidat. Det var
två stora namn. Nu finnes det bara ett kvar. Det fördes fram en annan man
och denne man segrade. Kan det inte ha något sammanhang med detta? Kan
man underlåta att i denna debatt påtala den saken? Jag skulle kunna säga, att
det finnes både fotografiskt och annat material, som i detta sammanhang skulle
kunna införas som illustration i protokollet -—- fast det förekommer ju inte —
och som visar, att det är nog på det sätt, som jag sade, att det var ett visst intresse,
som i det ögonblicket segrade, och samma intresse, som sedan haft den
mycket, mycket sällsynta nyttan av Sveriges riksbank, som intet annat företag
hittills haft.»

Herr Flyg! Jag hemställer, att det måtte klargöras vad som ligger bakom
denna insinuation. Jag har under tiden efter det riksbankschefen blev vald
varje dag haft tillfälle samarbeta med honom, och jag kan för min del inte
tvivla på den mannens hederlighet. Jag anser det vara min skyldighet att uppfordra
herr Flyg till att ge närmare förklaring över vad som avses med denna
insinuation.

Herr Wigforss: Herr talman! Jag ber örn ursäkt för, att jag så sent här
framställer en replik till herr Lindman och herr Olsson i Kullenbergstorp. Jag
skulle icke göra detta, örn de icke berört den sida av saken, som jag betraktar
säborn den i detta ögonblick väsentligaste. Jag är mycket tilltalad av herr
Lindmans allmänna inställning, att vi här icke allt för mycket skola tala örn
moral, utan jag tror, att det är riktigt att framför allt tala örn politik. När
vi från vår sida sagt, att attacken mot den nuvarande riksbanksledningen är
en politisk attack, ha vi därmed icke uttalat oss på något vis nedsättande om
den, som driver en politisk attack. Det hör till ett politiskt parti att föra politiska
attacker, men örn det föres politiska attacker och bakom en sådan politisk
attack sålunda ligger den allmänna politiska uppfattning, som det partiet
representerar, då vilja vi här i riksdagen och ute i landet få klarhet över att
det är en politisk attack och icke någon personlig. Jag tror icke för min del,
att denna attack har någon politisk udd, lika litet som försvaret från socialdemokraternas
sida är ett försvar för person. Den är icke personlig, men örn det
är en politisk attack, är den icke heller saklig på det sätt, som man ifrån ang-ripama
vill göra den till. Det är en sak, som jag anser det vara av vikt, att
den uppklaras, och jag upprepar vad herr Hansson i Stockholm sade, att vi
vilja veta, örn de angrepp, som göras ute i landet mot riksbanksledningen, och
örn det påståendet, att en sådan kritik, som bankoutskottet riktat mot riks•banksledningens
skötsel, måste leda till att det blir ett ombyte av bankofullmäktige;
vi vilja veta, örn detta är ett uttryck för den mening, som representeras
av högern här i riksdagen. Herr Lindman har nu redan svarat och sagt,
att hade jag velat deras avgång, skulle jag ha vägrat ansvarsfrihet. Svaret
gavs emellertid i så pass tveksamma former, att jag icke tror, att jag säger
för mycket, om jag påstår, att vi redan från och med i morgon och sedan under
de följande månaderna skola få höra, att den kritik, som riktats från högerhåll,
borde ha föranlett avgång. Örn jag säger, att detta icke är en saklig
kritik, motiverade jag detta synnerligen kort i mitt förra anförande. Jag pekade
på att man byggde denna kritik mot riksbanksledningen på sådana skäl,
som fullständigt slå omkull all högerns och bondeförbundets argumentation för
en lägre räntesats. Det är en av de saker, som för mig gör det klart, att denna
attack icke är byggd på sakliga grunder.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.

(Forts.)

Nr 42. 124

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.

(Forti.)

Det finns ännu en del av detta utlåtande, som åtminstone för mig gör det
lika klart, att man här begagnar tillfället för att göra en attack, och man väljer
sina argument utan hänsyn till örn de överensstämma med den allmänna
ståndpunkt, som man i övrigt intagit. Jag vet icke, örn kammarens ledamöter
så noga läst utlåtandet, att de lagt märke till att utskottet på sidan 32 säger,
att denna kreditgivning, som skett i Skandinaviska kreditaktiebolaget och
Kreugerkoncernen, »bindandet av så avsevärda belopp i dylika mindre likvida
tillgångar måste självfallet vara ägnat att försvaga riksbankens ställning och
därmed även försvåra den valutavårdande verksamhet, som är dess viktigaste
ändamål som centralbank». Örn det skall ligga någon förnuftig betydelse i
detta uttalande, innebär detta, att genom att riksbanken släppte ifrån sig så
mycket valutor till utlandet har riksbanken icke varit i tillfälle att hålla den
svenska kronan så högt uppe i kurs, som dess valutavårdande verksamhet kräver.
Det finns väl ingen, som kan mena, att riksbankens valutavårdande verksamhet
består i att hålla pundkursen till 20 kronor eller —• låt oss säga — till
25 kronor. Alltså, här säger man tydligt, att man önskat en riksbankspolitik,
som hållit ett högre kronvärde än det. som riksbanken nu har kunnat hålla på
grund därav att den vanskött sina tillgångar på valutor. Det säger man från
samma håll, där man öppet uttalar — och det är i alla händelser den på andra
håll privat hysta uppfattningen — att det är önskvärt för vårt land att ha så
lag kronkurs som möjligt för att därigenom hjälpa hela vår varuexport. Jag
säger, att det är icke möjligt att skriva på detta sätt, om man icke på allvar
menar de argument, som framförts. Däremot är denna uppfattning mycket
väl förenlig med den uppfattning, sorn, hyses på vissa håll inom den svenska
finansvärlden, som så långt ifrån önskar en låg kurs på kronan och så långt
ifrån önskar en liberalare kreditgivning, att man tvärtom står på den ståndpunkten,
att man snarast bör inrikta vår valutapolitik på ett återvändande till
guldmyntfoten. Jag är övertygad örn att herr Lindman mycket väl vet inom
vilka kretsar inom vår finansvärld det finnes en mycket stark motvilja mot en
räntesänkning och att man där tidigare uttalat sig ganska bestämt för en
restriktiv kreditpolitik för att så fort som möjligt kunna vända tillbaka till
det gamla guldvärdet på kronan. Jag kan sålunda icke se annat än att detta
utlåtande är dikterat av en uppfattning, som icke stämmer överens med den
allmänna ekonomiska uppfattningen, som annars funnit uttryck inom och utanför
riksdagen både bland högern och bondeförbundet. Jag kan sålunda icke
tänka mig annat än att det måste i fråga örn denna attack ligga vissa politiska
skäl bakom, som man icke klart uttalat. Beträffande dessa politiska skäl uttalar
jag mig icke på något sätt nedsättande. Örn högerpartiet och väl även
bondeförbundet anser det vara med landets högsta intressen förenligt att minska
förtroendet för landets centralbank, är det dessa partiers skyldighet att driva
en sådan politik, att detta förtroende minskas. Jag tycker, att herr Lindman.
som säger att vi skola icke moralisera utan tala öppet, mycket väl skulle
kunna erkänna att högerpartiet har ett mycket stort intresse av att i det nuvarande
läget, under den kris som råder, när hela det system, som herr Lindman
försvarar, är utsatt för en mördande kritik av händelserna själva, också
kastar en så mörk skugga som möjligt över det system, som skulle kunna ersätta
det nuvarande, ett system, där samhällets ekonomiska verksamhet spelar
en mycket mer framträdande roll än den gör för närvarande. Jag förstår dessa
synpunkter. Jag förstår det intresse, som man från högerhåll har att framställa
statens verksamhet såsom mindervärdig, men jag önskar blott att man
klart säger ut och icke döljer detta bakom skäl, som icke äro de verkliga.
Jämte detta motiv till att försvaga tilltron till samhällets verksamhet finns
ett, jag Anil säga mycket legitimt skäl på högerhåll. att framställa socialdemokraterna
såsom ganska olämpliga till att sköta samhällets affärer och att där -

Lördagen den 7 maj e. in.

125

Nr 42.

för koppla samman socialdemokraterna såvitt möjligt med de svagheter, som
man anser sig ha kunnat konstatera i samhällets verksamhet. Jag vill icke
påstå, att politiska partier bär i riksdagen skola göras ansvariga för allt möjligt,
som skrives i partiets press. Det finns ingen riksdagsman, som skulle
påtaga sig ansvaret för allt som skrives i hans partis tidningar, och jag erkänner,
att det finns ingen möjlighet att säga, när man kommer ut i landet,
att ett politiskt parti i riksdagen bär det moraliska ansvaret för de attacker,
som i partiets press göras. Det är emellertid för mig åtminstone omöjligt
undgå att uppfatta de genomgående försök, som ända från september 1931
tills nu gjorts inom, högerpressen överallt i landet att framställa socialdemokraterna
såsom speciellt ansvariga för den politik, som förts av riksbanken,
och för de felgrepp, som man anser att riksbanken begått, såsom en attack,
som icke endast är att skriva på dessa tidningars egen räkning, utan måste
anses såsom ett led i högerpolitiken, för att så vitt möjligt diskreditera det
socialdemokratiska partiet, när det gäller frågan örn att vinna folkets förtroende.
Jag behöver icke erinra örn att denna attack kanske delvis varit
grundad på okunnighet om verkliga förhållandet. När man inom högerpressen
talat örn de riksbanksfullmäktige, som framför allt voro ansvariga för riksbankens
både penningpolitik och kreditgivning, är det kanske icke uteslutet,
att man ifrån början litet lättsinnigt sagt: Vi ha en suppleant för ordföranden,
som är vald av Kungl. Majit, och två stycken socialdemokrater. Det är
tre stycken. De äro visserligen sju till antalet, men tre äro ju så nära hälften,
och de ha på något sätt skaffat sig ett särskilt anmärkningsvärt inflytande,
och alltså är det tre, som äro väsentligen de ansvariga. När man så
upptäckte, att suppleanten för ordföranden överhuvud taget icke deltager, såvida
icke ordföranden är borta, och därför praktiskt taget icke har något att
göra med dessa krediter, var det kanske en missräkning. När man ytterligare
upptäckte, att då bankofullmäktige beslöto rörande krediten på våren
1931, endast en socialdemokrat satt i bankofullmäktige, kan det nog hända, att
det blev en ganska otrevlig överraskning för kritikerna, så att de i dessa dagar
kanske icke med samma styrka anfört, detta örn socialdemokraterna såsom speciellt
ansvariga. Men det står alltså utom allt tvivel -— jag tror, att ingen
som följt med pressen skall kunna förneka det — att jämte en önskan att diskreditera
riksbanken, därför att den är en exponent för samhällets ekonomiska
verksamhet, har gått en önskan att såvitt möjligt diskreditera det socialdemokratiska
partiet på den punkten. Jag säger detta, därför att det leder mig
fram till, varför jag ställde den fråga till herr Lindman, som jag i mitt första
anförande gjorde. Jag säde icke på det sättet, att jag önskade, att herr Lindman
och herr Olsson i Kullenbergstorp skulle här stiga upp och tala örn vilka
representanter som de hade tänkt sig sätta såsom fullmäktige i stället för de
nuvarande. Jag får verkligen erkänna, att jag blev litet överraskad, när någon
kunde tilltro mig att ställa en sådan fråga till dessa herrar. Jag sade, att
vad jag ville ha reda på i dag var, huruvida dessa båda partiledare ställde
sig solidariska med den form av attack, som gått ut på att bankofullmäktige
borde avgå.

Herr Olsson i Kullenbergstorp har, såvitt jag förstår, givit ett ganska klart
svar, att han icke tolkade utskottets utlåtande på det sättet. Jag får dock
säga, att jag icke är fullt lika säker på det svar, som herr Lindman avgav.

När jag talade örn personer, var det i ett helt annat sammanhang. Jag yttrade
nämligen, att det från den synpunkten kunde, vara önskvärt, örn högern
här finge majoritet, därför att vi då komme i det läget, att vi skulle få se vad
det är, som vi ha att välja på, när det gäller, huruvida de nuvarande fullmäktige
ha visat en särskild grad av omdömeslöshet. Lägg nämligen märke till.
att en diskussion och en votering, som ger till resultat ett förtroendevotum flir

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.

(Forts.)

Nr 42. 126

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.

(Forts.)

de nuvarande fullmäktige, gentemot vilket votum dock står en stark minoritet
från de andra partierna — jag talar i detta sammanhang icke örn huruvida
detta kan undergräva de nuvarande fullmäktiges ställning, ty det är en sak
för sig — men en sådan situation lämnar möjlighet för högern att efteråt säga,
att vi ville ha helt andra fullmäktige, vi skulle ha kunnat sätta upp en rad av
fullmäktige och en chef i spetsen för dem, som på ett helt annat sätt än de
nuvarande fullmäktige och den nuvarande chefen skulle kunna med skicklighet
och omdöme tillvarataga samhällets intressen. Örn man emellertid på
högerhåll kommer i det läget, att man blir tvungen att tala örn vilka det är,
som på det sättet skola ersätta de nuvarande, då skulle det vara lättare för
oss socialdemokrater att, låt oss säga, avgöra, huruvida verkligen högern haft
rätt i sin uppfattning, att de kunna prestera en bättre uppsättning, eller det
skulle bli lättare för oss att inför folket förklara, varför vi mena, att de representanter,
som man från högerhåll vill föra fram, icke från vår synpunkt sett
bättre representera samhällsintresset än de representanter, som nu sitta där.
Detta är alltså förklaringen till att vi från vår sida ha ett verkligt intresse
av att få reda på vad som från högerledningens sida lägges in i denna attack,
som gjorts emot riksbanksledningen, och att vi säkerligen skulle ha ett visst
intresse av att det bleve en sådan situation, att vi sattes i tillfälle att göra en
jämförelse mellan de intressen, som de representanter stå för, som man från
högerhåll vill föra fram, och de intressen, som de nuvarande fulmäktige representera.

I övrigt skall jag endast tillägga en sak, och det gäller den stora iver, som
man nu från visst högerhåll här i debatten har lagt i dagen för att utvidga den
kontrollrätt, som man anser ligga i riksbankens hand. Jag tror, att vi skola
taga fasta på den saken. Det kanske blir tillfälle för högern att på allvar få
ställas inför frågan, örn de vilja godtaga konsekvenserna av den här uttalade
uppfattningen om den kontrollrätt, som bör tillkomma riksbanken. Jag misstänker
emellertid, att örn man ställes inför utformade förslag i det avseendet,
så kommer man att svara, att vad ni nu lägga fram är icke något förslag till
omformulering av riksbankens rättigheter, utan det är helt enkelt ett förslag
att förvandla statens centralbank till en statens affärsbank.

Jag skall till sist också erkänna, att jag måste gratulera herr Lindman till
den verkliga förmåga han har att i agitatoriskt syfte taga upp en liten detalj
och utnyttja den. Jag menar detaljen örn de där 30 procentens utdelning, som
var nödvändig för att förtroendet skulle bevaras för Kreugerföretagen och den
svenska bankvärlden. Såvitt jag förstår är det ingen, som har sagt, att 30
procents utdelning var nödvändig. Den punkt, som blivit framförd, är den,
att om Kreugerföretagen hade beslutat en utdelning och om denna utdelning
sedan inställes, vare sig det nu var 30 procent eller 10 procent eller 5 procent,
så kommer detta att framkalla frågor vad som ligger bakom. Vi socialdemokrater
ställas upprepade gånger i det läget, att örn vi vilja acceptera förutsättningarna
för det nuvarande samhället och dess ekonomiska organisation,
så tvingas vi att medge många ting, som vi icke skulle vilja medge. Herr Lindman
vet säkerligen lika bra som jag, att socialdemokraternas föreställning örn
hur man egentligen borde sköta beskattningen skulle säkerligen leda socialdemokraterna
till mycket, mycket hårdare beskattning än den, som vi praktiskt
våga föra fram, helt enkelt därför att om vi försöka genomföra vad vi skulle
anse vara önskvärt, skulle vi rubba grundvalarna för den ekonomiska organisation,
som nu finnes, och vi kunna icke rubba dessa grundvalar, om vi icke
samtidigt veta vad vi på olika punkter skola sätta i stället. Detta tvingar oss
i många fall att göra sådana kompromisser, som vi anse nödvändiga för ögonblicket,
men som icke på något sätt utgöra ett uttryck för vad vi anse vara
önskvärt. Jag tror, att herr Lindman misstar sig på folks sunda omdöme, om

Lördagen den 7 maj e. m.

127 Nr 42.

han tror, att det är möjligt att komma ut till folket och säga, att socialdemokraterna
lia påstått, att det är nödvändigt att låta Kreugerföretagen utdela
30 procent.

Jag tror, att herr Lindman misstar sig också på en annan punkt, då han
framställer det såsom alldeles självklart, att ett stort företag kan icke låna
pengar i en bank, som sedan rediskonterar detta i riksbanken, i syfte att företaget
skall kunna betala utdelning till sina aktieägare. Jag vet åtminstone,
att många stora företag, som borde lia likvida medel för att betala sina skatter
— det anses väl vara nödvändigt att ha likvida medel för skattebetalningen —
dock icke kunna göra det utan att upptaga lån i banker, vilka lån sedan rediskonteras
i riksbanken. Det skulle icke vara överraskande, örn det vore på
samma sätt även med utdelningar, men på den punkten skall jag icke försöka
närmare klara ut, hur det kan gå till här i samhället.

Jag har endast använt detta tillfälle för att understryka, att det, som har
gjort, att vi socialdemokrater med sådan låt oss gärna säga envishet ha fört
tillbaka frågan till det politiska planet, är, att vi veta, hur dessa saker sedan
komma att utnyttjas i den politiska agitationen, och att vi därför vilja lia full
klarhet, icke för att framställa våra motståndare på högerhåll såsom sämre
människor än vi själva, såsom drivna av sämre motiv än vi, utan endast för
att kunna göra klart vad det är, som man på det hållet anser vara ett samhällsintresse,
för att vi däremot skola kunna sätta vår egen uppfattning örn
samhällsintresset.

Herr Sköld: Herr talman! Jag nödgas taga tiden i anspråk för att besvara
några frågor, som herr Lindman ställde till mig. Herr Lindman uttalade sin
stora förvåning över att jag hade hävdat den meningen, att riksbanken icke
kunde gå tillbaka och undersöka de företag, som lågo bakom de ifrågavarande
rediskonteringskreditema, och han förklarade, att han många gånger hade
varit med örn att när rediskontering av en växel skulle ske i riksbanken, så
hade den rediskonterande bankens chef blivit uppkallad till riksbanken för att
lämna redogörelse för saken. Ja, örn herr Lindman menade, att riksbanken
skulle undersöka det bakom liggande företagets ställning på det sättet, att
den rediskonterande banken finge lämna alla upplysningar den hade om företaget
i fråga, ja, även örn herr Lindman går så långt, att han säger, att det
bör i vissa fall också vara så, att vederbörande företags chef nedkallas till
riksbanken för att lämna upplysningar örn sitt företag, då säger jag, att en
sådan undersökning sker alltid, har alltid skett och kommer alltid att ske.
Det har också skett beträffande den föreliggande krediten. Jag uppfattade
emellertid saken på det sättet, att herr Lindman menade, att riksbanken skulle
gå till en verklig genomgång av det enskilda företagets ställning. Menar man
det, då måste jag säga, att riksbanken saknar resurser i sin organisation för
att genomföra en sådan uppgift. Alltså, örn det är så, att herr Lindman anser,
att undersökning har blivit verkställd, örn den rediskonterande banken
lämnar upplysningar örn vederbörande företag och örn vederbörande företags
chef lämnar de upplysningar, som han kan lämna, då har i fråga örn den nu
ifrågavarande krediten denna undersökning skett. Skandinaviska bankens chef
har inför riksbankschefen fått lov att lämna upplysningar örn Kreugerkoncernens
ställning vid det tillfälle, då denna kredit begärdes. Han har inför
riksbankschefen för sin del intygat, att koncernen behövde dessa medel för de
utbetalningar, va.rom det var fråga. I det avseendet har man alltså gjort
denna undersökning.

Det har i detta sammanhang framställts den frågan, örn man icke observerade,
att i Kreugerkoncernens bokslut för år 1330 fanns det angivet mycket
stora tillgångar av likvida medel. Jag kan inför kammaren meddela, att trå -

äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.

(Forti.)

Nr 42. 128

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

gor just på den punkten ställdes såväl till Skandinaviska bankens chef som
till Ivar Kreuger, och från båda dessa håll förklarades det, att de likvida
medel, som funnos vid årsskiftet, hade under tiden till dess denna kreditbegäran
framställdes utbetalats för vissa ändamål och alltså sedan bokslutet blivit
bundna på ett sätt, att de icke längre kunde disponeras.

Sedan har herr Lindman, och det har ju herr Wigforss redan varit inne på,
haft en mycket tacksam uppgift att ondgöra sig över den framställning, jag
lämnade rörande behovet av att medge utdelning för Kreugerföretagen. Jag
måste ju säga, att i denna argumentering tyckte jag nog, att herr Lindman
själv sjönk ned till den nivå, som annars herr Kilbom representerar. Herr
Kilbom ondgjorde sig här över att det fanns kammarledamöter, som uppträdde
på ett sätt i kammaren och på ett annat sätt på möten och i sina tidningar.
Den anmärkningen kan icke drabba herr Kilbom. Han uppträder säkerligen
alldeles lika ogenerat här i kammaren som på möten och i sin tidning.
Jag tyckte emellertid som sagt, att herr Lindman i viss mån tangerade
den nivån. Herr Lindman kan ju icke gärna ha undgått att veta, när han
talar örn en utdelning på 30 procent, att det i realiteten icke blir en utdelning,
som utgör 30 procent på aktier och debentures, som emitterats till 400 ä
500 procent. Det vet herr Lindman lika bra som jag, att det är på det sättet,
och då tycker jag att det är litet agitatoriskt enkelt att slå fast, att det
gällde här 30 procents utdelning.

Vidare vill jag för min del säga, att jag känner visst ingen sympati för
den åtgärden, att man skall tillåta ett företag, som befinner sig i svårigheter,
att lämna utdelning, men jag måste å andra sidan säga, att det kan väl
dock förklaras i detta fall, att man bär intagit en annan ståndpunkt. När
det gällde stödaktionen till Skandinaviska banken, ville man icke gå med på
en sådan utdelning, därför att uteblivandet av utdelning kunde icke ha lett
till några oöverskådliga konsekvenser, men vi kunna väl icke jämföra Skandinaviska
banken med en koncern, vars aktier noteras på alla de stora börserna
i Europa, och där svårigheter för koncernen leder till fara för att utländska
kapitalister hastigt skulle draga tillbaka sina tillgodohavanden ifrån
Sverige. Man måste väl ändå medge, att här förelåg ett förhållande, som
icke direkt kan jämföras med andra liknande, och jag tycker, att nog kan det
förklaras, att man denna gång intog en sådan ståndpunkt. Det kan icke förnekas,
hur man än ser saken, och hur tacksamt det än är att angripa just på
den punkten, att det skulle fått ett fullkomligt deprimerande inflytande på
börserna i världens olika delar, örn det, fjorton dagar efter sedan bolaget i sin
styrelseberättelse hade föreslagit en utdelning, skulle komma ett besked, att
denna utdelning blivit inhiberad.

Sedan frågade herr Lindman, varför icke riksbanken hade krävt överhypoteket
i fråga örn Bolidenaktiema vid krediten den 23 oktober. På detta vill
jag svara, att herr Lindman kan vara säker på att riksbanken krävde det och
krävda det med mycket stor styrka, men, ärade kammarledamöter, med den
saken förhöll det sig på det sättet, att dessa aktier lågo icke hos Kreuger &
Toll eller Tändsticksaktiebolaget, utan de lågo belånade hos Skandinaviska
banken, och Skandinaviska banken vägrade till varje pris att avstå från överhypoteket.
Vi pressade Skandinaviska banken så långt det överhuvud taget
var möjligt, men när fullmäktige måste säga, att den säkerhet, som redan förut
var ställd för krediten, var tillräcklig ur riksbankens synpunkt, så kunde man
icke driva detta krav in absurdum. utan man måste också ge Skandinaviska
banken rätt däri, att den hade intresse av att se till att icke dess ställning
blev i någon större utsträckning skadad.

Härefter skall jag be att få ge ett par repliker till herr Forssell. Herr
Forssell hade ett mycket märkvärdigt yttrande. Det har sagts i vissa skrifter,

Lördagen den 7 maj e. m.

129

Jfr 42.

att hela världens finansmän hade icke mera framsynthet rörande Kreugerkoncemen
än vad riksbanksledningen hade. Då svarar herr Forssell, att riksbanksledningen
får val icke lov att jämföra sig med kreti och pleti. Saken
är ju den, att det finns icke någon bank i Sverige, som icke gör direkta förluster,
större eller mindre, på Kreugerkoncernen. Det finns alltså ingen bankledning,
som har lyckats undgå förluster. Örn den svenska staten kommer att
få förluster på grund av riksbankens Kreugerengagemang, kommer det emellertid
icke att bero på Kreugerkoncernens sammanbrott, utan det kommer att
bero pa tyska statens vilja och förmåga att fullgöra sina förpliktelser. Jag
tror, att vi skola göra klart för oss, att riksbanksledningen har dock i större
utsträckning än någon annan bankledning i detta land undgått förluster på
Kreugerkoncernen, så att jag tycker, att det är litet mycket, när man säger,
att riksbanksledningen får icke lov att identifiera sig med kreti och pleti.

. Till sist vill jag också säga några ord därom, att herr Forssell förklarade
sig representera allmänhetens bestämda uppfattning i denna sak örn det mycket
anmärkningsvärda i riksbankens handlingssätt. Jag vill för min del icke
förneka, att herr Forssell kan representera en allmänhet i detta avseende. Någon
stack under herr Forssells tal i min hand ett urklipp ur en artikel i Nationell
tidning. Det^ gällde en dödsruna över Ivar Kreuger. Herr Forssell har
ju dock Anssa förbindelser åt det hållet och kan väl i viss mån anses representera
den opinionen. I denna artikel läser man följande örn Kreuger: »Han

ville återställa förtroendet inom det ekonomiska livet, på nytt skapa förutsättningar
för den hederlige affärsmannen att göra sin insats till mänsklighetens
_ fromma. Ivar Kreuger var ingen ''börshaj’ i amerikansk eller kontinental
mening. Han hade — örn man så vill uttrycka sig -— den svenske företagarens
instinktiva känsla för rent spel nedärvd och han krävde i alla de kretsar, med
vilka hans vittfamnande verksamhet bragte honom i beröring, respekt för denna
uppfattning.» Mig förefaller det, som örn den opinion, som talar ur detta
urklipp, tillhör den, som gärna kastar rosor framför fotterna på den, som har
framgång, men som när undergången kommer, är den förste att spotta. Mig
förefaller det, som örn det uttalande, som herr Forssell i detta avseende gjorde,
är mycket nära besläktat med denna allmänna opinion, men för den opinionen
saknar jag, herr talman, all respekt.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag förmodar, att kammarens
ledamöter skola hålla mig räkning för, örn jag icke nu ingår på något replikerande
av sådant, som närmast föregående talare redan ha berört. Men jag
måste återkomma en liten smula till innebörden i den kampanj, som förts, och
den attack, som nu här göres. Herr Lindman har visserligen förklarat, att
tidningarna få taga sitt eget ansvar. Han vill väl därmed ha sagt, att han
för sin del icke önskar på något sätt bära ansvaret för vad som skrives i högerpressen.
_ Men det förhåller sig väl ändå på det sättet, att vår politik är
icke en politik bara inom riksdagens stängda dörrar. Partiet agiterar icke
bara genom sina representanter i riksdagen, utan vi ha vår press, vi ha vår
partiorganisation, vi ha våra agitatorer, och det blir väsentligen vår press,
som för allmänheten tolkar innebörden i den politik, som vi föra här i riksdagen.

Jag skall nu tillåta mig att i all korthet erinra kammaren om hur högerpressen
har tolkat innebörden av de uttalanden, som högern och bondeförbundet
lia gjort örn bankofullmäktige. I Nya Dagligt Allehanda för den 2 maj
läsa vi följande: »Bankoutskottet tillstyrker, trots alla sina grava anmärk ningar,

ansvarsfrihet åt bankofullmäktige. Formellt bär utskottets betänkande
sålunda icke karaktären av något misstroendevotum. Men dess reella innebörd
är sådan, att ett omval av de nuvarande bankofullmäktige borde vara

Andra hammarens protokoll 1032. Nr h2. f)

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Sr 42.

130

Lördagen deri 7 maj e. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

uteslutet. Ett regimskifte i riksbanken framstår som den enda logiska avslutningen
på raden av begångna ödesdigra missgrepp.» I dag läser jag i
Svenska Dagbladet en ledare, undertecknad av Gustav Cassel, där det heter:
»Yad som nu kommit i dagen örn riksbankens handhavande både av den svenska
valutan och av sin egen affär, är i högsta grad ägnat att skärpa det ansvar,
som efter vad man redan tidigare hade klart för sig, vilade på bankofullmäktige.
Här skall icke uttalas någon mening örn huruvida riksdagen bör
lämna decharge för en sådan förvaltning. Decharge inför historiens domstol
komma fullmäktige säkerligen icke att få.» Örn jag lämnar Stockholm och
går till rikets andra stad, så finner jag, att högertidningen Göteborgs Morgonpost
yttrar följande: »Får riksbankschefen gå? — frågade en huvud stadstidning

redan förra veckan. .. Frågan anmäler sig nu med förnyad, aktualitet
och kan knappast inskränkas till att gälla endast chefen.» Örn jag sedan
går ned till Skåne för att få med en provbit på bondeförbundspressen, finnér
jag, att herr Olssons i Kullenbergstorp organ, Skånska Dagbladet, skriver:
»Den kritik, för vilken riksbanksfullmäktige utsättes, kommer att anses som
väl befogad och torde vara av den allvarliga beskaffenhet, att en ommöblering
inom riksbanksledningen sannolikt blir oundviklig.» .

Jag måste verkligen ställa den frågan, huruvida det kan anses rimligt, att
representanter för partier, vilkas egen press på detta sätt utlägger deras framställningar
i riksdagen, utan vidare äro berättigade att i riksdagen förklara,
att de ingenting ha med denna sak att skaffa. _ o .

Herr Lindman råkade, när han skulle vara lustig, begå en liten oförsiktighet.
Han talade örn Göteborgs Handelstidning, som i regel är ganska elak
mot honom, men, tilläde han, den tidningen och jag, d. v. s. herr Lindman, ha
i denna sak samma ståndpunkt. Göteborgs Handelstidning skriver emellertid:
»De fel, riksbankens ledning begått, äro sa pass allvarliga, att förtroen det

till den rubbats. Det synes vid detta förhållande oundvikligt, att ett ombyte
företages på den post, där ledningen och ansvaret böra vara till finnandes.
» Jag vet icke, örn herr Lindman kom ihåg vad tidningen skrivit •— nej,
jag kan anta det — men det är ju i sa fall en ödets lek, att herr Lindman
försätter sig själv i det läget, att han här förklarar sin solidaritet med ett
uttalande, som i alla delar överensstämmer med det sätt, varpå hans egen
press utlagt denna sak. Detta gör, att jag anser mig ha ytterligare ameaning
att fråga herr Lindman örn vilka konsekvenser han tillägger ett Deslut
här”i riksdagen. Herr Lindman kan väl dock icke allvarligt göra gällande,
att riksdagen eventuellt här skulle utan vidare godtaga ett yrkande av högern
och bondeförbundet, i fråga örn vilket herr Lindman och herr Björck i Kristianstad
ha förklarat, att egentligen mena vi ingenting farligt, under det att kanske
herr Björck i sin tidning har skrivit ungefär detsamma, som de övriga
högertidningarna ha gjort. Det mäste ju ända vara något sammanhang melIan
vad ett parti gör i riksdagen och vad ett parti gör utanför riksdagen.

Nu försökte herr Lindman komma undan saken pa det sättet, att han hänvisade
till, att man icke har begärt, att decharge skulle_ förvägras, utan att
man endast har begärt ett uttalande, vilket man naturligtvis önskar fa antaget,
och att det sedan ankommer på riksbanksfullmäktige att taga konsekvenserna.
Fortfarande en vägran att ge ett besked örn innebörden av sitt eget förslag!
Ponera, att högerns förslag här antages, ponera att efter de uttalanden,
som gjorts kring detta förslag, riksbanksfullmäktige fatta detta såsom
ett misstroendevotum och avgå! I vilken situation har då högern och bondeförbundet
försatt den svenska riksdagen, när den går att ordna för riksbanken.
Vi ha att omedelbart taga ställning till, hur man skall få jiya ^riksbanksfullmäktige,
vi lia att träda i förhandling med varandra. Från vårt hall framföra
vi då de män för vilka vi ha ett orubbat förtroende. Skall högern, nar

Lördagen den 7 maj e. m.

131 Nr 42.

de på onsdag utsedda valmännen gå att förrätta sitt val, vägra att rösta på
de kandidater, vi presentera? Skola vi vägra att rösta på de motkandidater,
högern kommer med? Skall resultatet till sist bli, att först rycka vi undan
grunden för de riksbanksfullmäktige som nu sitta, och att det sedan visar sig,
att riksdagen icke är i stånd att med ordentlig majoritet utse nya riksbanksfullmäktige?
Tycka herrarna verkligen detta vara en ansvarsfull politik, när
man skall utse ledningen för en så viktig verksamhet som den, riksbanken utövar?
Jag anser, att frågan bör ställas på detta allvarliga sätt, och när herr
Lindman här talat något örn renlighetskravet, anser jag, att detta också innesluter,
att man ger klart besked i viktiga saker.

Herr Flyg: Herr talman! Jag hegärde ordet närmast på grund av den direkta
interpellation, som ställdes till mig från herr Larssons i Stockholm sida.
Jag ber att få börja mitt svar med ett tack till herr Larsson, därför att han
ansåg mitt inlägg i debatten så värdefullt, att han därav ur stenogrammet återgav
ett litet men dock brottstycke. Jag ber att få säga, att herrarna icke böra
gå ut nästa gång jag talar, då jag har så värdefulla saker att komma med, att
de böra återges ur stenogrammet.

Sedan skulle jag kunna svara herr Larsson i Stockholm med hans egna ord
här i kammaren förut i dag gentemot herr Kilbom — två gånger upprepade —
att det tjänar ingenting till att ge besked till herr Larsson, ty han har absolut
ingen förmåga att förstå de synpunkter, vi framföra. Jag skulle kunna använda
denna argumentation, som bankofullmäktiges talesman anser värdig, då
en interpellation framställts i en mycket viktig fråga, enbart därför att den
frågande tillhör det kommunistiska partiet, ett litet parti, som han anser att
man kan behandla precis efter gottfinnande, herr Larsson, örn jag ansåge den
metoden passa mig. Jag skall icke göra det.

Jag har ingenting att invända mot det citat, som återgavs ur mitt anförande.
Jag började detta med att säga och jag säger det nu med ännu större eftertryck,
nu, sedan debatten pågått ytterligare ett par timmar, att denna fråga
var dunkel, genomskinligt dunkel. Men ju mer den diskuteras, dess mer dunkel
förefaller den vara. Men mycket som förut varit fördolt har nu kommit
fram. Likväl återstår mycket oklart — framför allt på grund av herrar bankofullmäktiges
orakelmässiga språk — i denna underliga transaktion, som här
har begåtts. Herr Larsson i Stockholm talade om, sedan han läst upp citatet
ur mitt anförande, att han kände riksbankschefen sedan flera år som en mycket
hederlig karl. Jag måste säga, att det vore mycket ruskigt, örn man icke
kunde inför denna församling ge honom detta betyg i nuvarande moment. Alltså
stå oss emellan inga som helst delade meningar. Jag har med mitt påpekande
i mitt anförande endast velat fästa uppmärksamheten på något, som
också här utav herr Engberg i ett senare anförande påtalades, nämligen att här
stod en strid. Herr Engberg nämnde tre huvudkandidater, jag endast två. Herr
Engberg sade, att den nuvarande riksbankschefen var mellanpartiernas kandidat,
och att den nuvarande bankinspektören von Krusenstjerna var herr
Lindmans kandidat. Man kan ge dessa kandidater också en annan ursprungsbeteckning,
vilket icke är någon nyhet för kammarens ledamöter, nämligen
att den nuvarande riksbankschefen var Kreugerintressenas kandiat. -—- Herr
Hansson i Stockholm inföll: Det var för mig en nyhet. Talaren fortsatte: —
Det är möjligt, att mycket är nytt för herr Hansson i Stockholm, det har jag
konstaterat under sista tiden och att herr von Krusenstjerna var kandidaten
för en annan grupp. Jag pekade just på detta förhållande. — Någon i kammaren
ropade: Bevis! Talaren fortsatte: Bevis — vem är det som frågar? —
Ja, det är mycket svårt, att i detta fall gå in på detaljerade bevis, men jag förmodar,
att det finns herrar i denna församling som — örn de hade intresse för

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42.

132

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Baken — kunde stå till tjänst därmed. Jag har endast återgivit vad som varit
ett allmänt omdöme, och vi skola icke blunda för, att när det gäller tillsättandet
av en sådan post, det står strid därom mellan de olika intressegrupperna,
som här äro storbankerna. Äro herrarna så naiva, att ni inte förstå detta, ja
då förstår jag, att ni kunnat uppträda såsom skett i riksbanksfullmäktige.
Alltså, när jag pekat på detta, har jag icke förutsatt någon som helst ohederlighet.
Herrarna ha själva påtalat, att vederbörande — saväl fullmäktige som
även övriga medverkande — handlat i statens och fosterlandets intresse; detta
har varit ledstjärnan. Men det är mycket möjligt, att andra krafter och andra
män haft en annan synpunkt på statens och fosterlandets intresse och därmed
ett annat ståndpunktstagande i frågan. Jag skulle tro, att det är ganska naturligt,
att det så förhåller sig, och jag skulle tro, att det är detta det gäller,
då striden står örn sådana poster. Det är icke herr Lindmans och mellangruppernas
och socialdemokraternas kandidater det är fråga örn, utan i realiteten
stå bakom detta liksom allt annat politiskt ståndpunktstagande klassintressen
och ekonomiska intressen. Den förklaringen tror jag håller, och den förklaringen
håller icke bara för ögonblicket utan också för framtiden.

Herr Lindman: Herr talman! Jag börjar nu förstå något, som jag icke

förstod från början, nämligen att man har mycket svaga argument, när man
som herr Hansson i Stockholm kommer och driver med detta, att jag till exempel
skall vara ansvarig för vad högerpressen skriver. Herr Hansson kan taga
högertidningar och fylla protokollet med citat ur dem, men jag har icke något
ansvar för detta. Herr Engberg insinuerar visserligen, att jag naturligtvis
talat med Nya Dagligt Allehanda i denna sak, men jag hoppas, att herr.Engberg
tror mig, när jag säger, att jag icke har gjort det. Vi ha icke det inflytandet
på vår press, och vi vilja icke ha det. Jag vet mycket väl, att i det socialdemokratiska
partiet fattar man partibeslut, och det är ju mycket möjligt,
att man även fattar beslut örn, vad som skall sta i tidningarna.. Men inom
högerpartiet gör man icke så. Vad som skett i denna sak känner jag icke till.
Jag har icke något ansvar för högerpressen. Det är torftiga argument, mina
herrar, när ni komma med sådant, och ni äro fattiga på argument, även när ni
köra från första stunden på morgonen till sena kvällen med, att det här är bara
politik. Det här skall naturligtvis herr Lindman och herr Olsson i Kullenbergstorp
köra med, sade herr Engberg. Jo, jo, jag förstår, att man skulle
göra det själv, om man suttit i det predikamentet. Men kör ut med de trettio
procenten i valrörelsen! Tror herr Engberg, att de människor, han representerar,
eller att det överhuvud taget finns människor i detta land som begripa,
att när ett bolag ger en utdelning på 30 procent, tar och delar ut 64miljoner
och sätter av 6 miljoner, det inte skall vara anmärkningsvärt, att det samtidigt
ifrågasätter en stödaktion. Jag begriper icke, och jag förmodar, att många
andra heller icke begripa, hur man kan gå med på något sådant. Nu kommer
herr Sköld med förklaringen. Han säger, att det var icke 30 procent: papperen
stodo i mycket högre värde. Det är mycket roligt för dem, som hade dem
vid denna tid, att de stodo i högre värde. Men utdelningen var i alla fall det,
som jag sade, 641j2 miljoner kronor. Det har jag sagt hela- tiden, och det säger
jag återigen. Det är ingen av herrarna, som vågat taga upp det, därför att ni
kunna icke motbevisa ett sådant argument som detta, att riksbanken faktiskt
lämnat ett lån på 74.7 miljoner kronor, varmed jag nästan kan säga, att man
betalat denna utdelning, icke direkt men indirekt. Ty pengarna^ gingo till utdelningen.
Det svara ni icke på. Jag är mycket nyfiken att få veta, vad ni
tänka i fråga örn detta. _ .

Herr Hansson är nyfiken, vilka jag skall sätta till riksbanksfullmäktige.
Herr Wigforss har kört med det en kvart, att man skall nämna namn. Är det

Lördagen den 7 maj e. m.

133

Nr 42.

rimligt att i detta ögonblick nämna, vilka namnen skulle bliva vid ett eventuellt
ombyte på riksbanksfullmäktige? Det är väl ingen oärlighet att säga,
herr Hansson, som jag, att jag är med på detta bankoutskottets uttalande. Jag
är med på det, även örn det går igenom i riksdagen,_ vilket jag naturligtvis
vill, att det skall göra. Sedermera få vederbörande själva avgöra, vilka konsekvenser
de böra draga av detta. Ni få intet annat svar av mig. Jag anser,
att det är ett fullkomligt ärligt och uppriktigt svar, som jag ger.

Herr Larsson i Stockholm: Herr talman! Det är ju ett visst intresse att
konstatera en ganska stark motsättning mellan herrar Kilbom och Flyg. Herr
Kilbom säger, att han har bekämpat korridorskvallret. Men varpå har herr
Flyg byggt sin insinuation mot riksbankschefen? Det är tydligen på korridorskvaller! För

övrigt har jag icke hört talas örn, att den nuvarande riksbankschefen
skulle varit Kreugers kandidat. Och jag undrar, örn det ens varit någon uppfinning,
som kommit fram i korridorskvallret, oaktat herr Flyg själv säger, att
»det talades ganska allmänt örn», att han — den nuvarande riksbankschefen —
var kandidat för en viss finansiell grupp. Jag vet icke, örn det är någon mer
än Flyg här i kammaren, som hört talas örn det. I varje fall har jag icke hört
något därom. Jag kan icke anse att det är juste att här i kammaren framföra
en insinuation, grundad på lösa rykten, som man hört här och där. Det kan
icke heller vara hederligt -— örn jag får använda det uttrycket — att på sådana
grunder här beskylla en person, som icke själv har tillfälle att försvara sig,
för att hava begått mannamån i fråga om kredit till en viss intressegrupp, helst
en person, som är chef för Sveriges riksbank.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Herr Lindman talade örn vår

brist på argument. Örn man läser igenom det stenografiska referatet av diskussionen
i denna sak, skall man konstatera, att vad herr Lindman här anfört
har blivit behandlat och besvarat av de socialdemokratiska talarna. Mer kan
man rimligen icke begära. Herr Lindman har sagt, att han har intet ansvar
för högerpressen. Men som ledare för högerpartiet i denna kammare måste
han sitta inne med den auktoritativa tolkningen av innebörden i föreliggande
förslag. Jag tillåter mig fråga herr Lindman: Är högerpressens uttolkning

av högerns föreliggande förslag oriktig?

Herr Flyg: Herr talman! Jag vill bara säga, att om herr Larsson i Stockholm
här använder ordet »mannamån» och i det inlägger en tendens, en anklagelse
för ohederlighet, får det stå för herr Larssons vidkommande, med
de konsekvenser, som detta medför för riksbanksfullmäktige. Jag tar det icke
för mitt vidkommande. Jag vill säga, att när jag här i dag påtalat den omständigheten,
att man i detta speciella fall från riksbankens sida i alldeles
särskild grad gått utanför vad som väl anses vara riksbankens uppgift, har
jag gjort det med tanke på, att det kunde vara ett prejudikat för företag,
som i framtiden komma i liknande svårigheter och som också tvingas begära
orimliga krediter med dylik »säkerhet», som det gäller i detta fall och beträffande
vilken herr Sköld gav oss en mycket intressant upplysning om vad en
hel del därav är värt. Hur skall man handla, om i fortsättningen komma nya
liknande kreditkrav? Här finns ett prejudikat, och det är därför en sak, som
bör påtalas.

Vidare vill jag, herr talman, säga, att från det håll, där man nyss sade, att
herr Lindman har sjunkit till den nivå, där herr Kilbom i vanliga fall brukar
befinna sig, skall man icke vara upprörd över insinuationer från annat håll.
Där skall man icke försöka sätta sig på moralens höga häst, iklädd en vit

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forte.)

Nr 42.

134

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

mantel, utan där skall man söka komma ner på jorden och bliva syndare bland
andra syndare, herr Larsson!

Herr Lindman: Jag skall bara be att få säga ett ord till herr Hansson:

Det går icke så lätt att fånga mig.

Herr Hansson i Stockholm: Det hade jag icke väntat. Men jag konstaterar,
att min fråga var så enkel att man kan svara ja eller nej. Herr Lindman
kunde intetdera.

Herr Lindman: Jag vill inte.

Herr Hansson i Stockholm: Tillåt mig till det senaste endast säga, att den
förklaringen gör saken så mycket sämre.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels att kammaren måtte lägga förevarande punkt till handlingarna
med gillande av utskottets i punkten gjorda uttalande, dels ock att kammaren
måtte lägga punkten till handlingarna med gillande av det uttalande, som
gjorts i den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen den
senare propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Leffler, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren lägger punkten 2 av bankoutskottets förevarande
utlåtande nr 40 till handlingarna med gillande av det uttalande, som
gjorts i den vid punkten fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutit lägga berörda punkt till handlingarna
med gillande av utskottets i punkten gjorda uttalande.

Herr talmannen meddelade, att herr Eriksson i Stockholm jämte 25 av kammarens
ledamöter framställt skriftlig begäran örn voteringens verkställande
medelst namnupprop, vadan, sedan kammarens ledamöter intagit sina platser
och voteringspropositionen blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, omröstning
medelst namnupprop nu omedelbart företogs. Därvid avgåvos 98 ja och
78 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså beslutit att lägga förevarande punkt till handlingarna
med gillande av det uttalande, som gjorts i den vid punkten fogade reservationen.

över omröstningen fördes anteckningar å voteringslista, som här nedan intages
:

	Ja	Nej	Av- står
Herr Förste vice talmannen ...... » Andre vice talmannen ......	i	1
Stockholms stad.
Herr Lindman............ » Lindqvist i Stockholm....... » Ekman.............		1	i

Lördagan den 7 maj e. m.

135

		Ja	Nej	Av- står
Herr	Eriksson i Stockholm.......	i
»	Hansson i Stockholm.......	i
»	Nylander............		1
»	Engberg.............	i
»	Johanson i Stockholm.......	i
Fru	Östlund.............	i
Frk.	Wellin..............		1
Herr	Forssell.............		1
»	Holmdahl............		1
»	Järte..............		1
»	Höglund i Stockholm.......
»	Kilbom.............			i
)>	Carleson.............	i
»	Andersson i Stockholm......			i
»	Nygren.............
	Stockholms län.
Herr	Andersson i Igelboda.......	i
»	Källman.............
»	Andersson i Tungelsta.......	i
»	Eurén..............
1	Christenson...........		1
	Laurin.............		1
»	Mosesson............	i
»	Ahl...............	i
»	Lundquist i Rotebro.......		1
»	Flyg..............			i
	Uppsala län.
Herr	Borg..............	i
»	Olsson i Golvvasta........		1
»	Björnberg ............	i
»	Lundqvist i Baggarbo......
»	Lundstedt............			i
	Södermanlands län.
Herr	Johansson i Uppmälby......	i
»	Olsson i Ramsta.........	i
»	Laurén.............		1
»	Andersson i Katrineholm......
»	Jonsson i Eskilstuna.......	i
»	Andersson i Dunker........		1
»	Lundbom............	i
	Östergötlands län.
Herr	Pettersson i Bjälbo........		1
»	Sjögren.............	i
»	Karlsson i Vadstena.......	i
»	Olsson i Rimforsa.........	i
»	Björkman............			i

Nr 42.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

136

Lördagen den 7 maj e. m.

Nr 42.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Fort».)

		Ja	Nej	Av- står
Herr	Ericson i Boxholm........	1
»	Ward..............
»	Anderson i Norrköping......		1
»	Jonsson i Risinge.........		1
»	Hollertz.............		1
»	Skoglund............		1
»	Hermansson...........
	Jönköpings län.
Herr	Johanson i Huskvarna......
»	Hamrin.............			i
»	Carlström............
»	Fast..............	1
»	Petersson i Broaryd........		1
»	Svensson i Högsjöhult.......		1
»	Lilliecreutz...........		1
»	Andersson i Löbbo........	1
	Johnsson i Norrahammar.....	1
	Kronobergs län.
Herr	Magnusson i Tumhult.......
»	Olsson i Blädinge.........		1
	Svensson i Betingetorp......		1
»	Blomquist............	1
»	Svensson i Grönvik........
»	Rosander............
	Kalmar län.
Herr	Magnusson i Kalmar....... Carlsson i Solberga........	1
»		1
»	Waerner.............	1
»	Gustafson i Vimmerby.......	1
»	Johansson i Krogstorp.......		1
»	Heiding.............		1
»	Wirsell.............		1
»	Schött.............
»	Waldem.............		1
	Gotlands län.
Herr	Gardell i Gans..........		1
»	Svedman.............		1
»	Gardell i Stenstu.........		1
	Blekinge län.
Herr	Jönsson i Boa..........		1
»	Törnkvist i Karlskrona......	1
»	Jeppsson.............
»	Holmgren............	1
»	Hällgren.............
	Petersson i Storgården......		1

Lördagen den 7 maj e. m.

137 Nr 42.

	Ja	Nej	Av- står
Kristianstads län.
Herr Persson i Fritorp.........	1	1
» Björklund............
» Björk i Tryde..........	1
» Jönsson i Fridhill........	1
» Isacsson............. » Hammarlund..........	1	1
» Björck i Kristianstad.......		1
Malmö m. fl. städer.
Herr Winkler.............		1
» Lovén .............. » Lindskog.............	1	1
» Weibull............. » Bergström i Hälsingborg...... » Andersson i Malmö........	1	1
» Thomson............. » Vougt..............	1
Malmöhus län.
Herr Jönsson i Revinge.........
» Olsson i Kullenbergstorp..... » Sköld.............. » Andersson i Höör.........	1	1	i
» Törnkvist i Bjuv.........	1
» Paulsen............. » Månsson i Erlandsro........	1	1
» Nilsson i Hörby..........		1
» Pehrsson i Bramstorp.......		1
Fru Nordgren............. Herr Ljung.............	1
Hallands län.
Herr Lindqvist i Halmstad......	1
» Johansson i Brånalt........		l
» Andersson i Falkenberg...... » Larson i Tönnersa........ » Eriksson i Toftered........	1	1
» Andersson i Lindome.......		1
Göteborgs stad.
Herr Lithander............		1
» Sjöström............ » Pehrsson i Göteborg.......	1
» Wigforss.............	1
» Höglund i Göteborg........ » Olson i Göteborg.........	1	1
» Ström..............	1

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 138

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

		Ja	Nej	Av- står
Herr	Wijkander............	1
»	Ekberg.............	1
	Göteborgs och Bohus län.
Herr	Andersson i Grimbo........
»	Olsson i Broberg.........
»	Olsson i Berg..........		1
»	Osberg..............	1
»	Wallerius............
»	Brännberg ............
»	Mårtensson...........	1
»	Karlsson i Munkedal.......	1
	Älvsborgs län.
Herr	Danielsson............	1
»	Gustafson i Kasenberg.......		1
»	Lindgren.............	1
»	Hansson i Trollhättan.......
»	Olsson i Mellerud.........	1
»	Alströmer............		1
»	Jokansson i Fårekulla.......		1
»	Ryberg ........		1
»	Leffler.............		1
»	Petersson i Lerbäcksbo......		1
»	Weijne.............	1
»	Larsson i Hede.........		1
	Skaraborgs län.
Herr	Bengtsson i Kullen........		1
»	Magnusson i Skövde........		1
»	Bäcklund............	1
»	Johanson i Hallagården......		1
»	Vahlstedt............
»	Lundén .............	1
» »	Anderson i Storegården...... Persson i Tidaholm........	1	1
»	Nordkvist............		1
	Värmlands län.
Herr	Jansson i Edsbäcken.......
»	Hallén.............	1
»	Andersson i Prästbol.......	1
»	Norling.............	1
»	Norsell.............	1
»	Spångberg ............
»	Björling.............	1
»	Persson i Grytterud........		1
»	Nilsson i Karlstad........		1
»	Wittberg............		1

Lördagen den 7 maj e. m.

139

	Ja	Nej	Av- står
Örebro län.
Herr Uddenberg............	1
» Anderson i Råstock........	1
» Nilsson i örebro.........	1
» Ljunggren............ » Persson i Falla..........	1	1
» Mogård............. » Sandwall.............	1	1
» Åqvist.............	1
Västmanlands län.
Herr Larsson i Stockholm........			i
» Eklund.............	1
» Olovson i Västerås........	1
» Ander.............. » Johansson i Bro......... » Olsson i Österbo.........	1	1	i
Kopparbergs län.
Herr Jansson i Falun..........	1
» Olsson i Mora...........	1
» Andersson i Rasjön........	1
» Pettersson i Hällbacken......	1
» Andersson i Ovanmyra...... » Karlsson i Grängesberg......		1	i
» Aronson............. » Ericsson i Sörsjön........	1
Gävleborgs län.
Herr Månsson i Furuvik........	1
» Sävström............	1
» Lindley............. » Johansson i Edsbyn........	1
» Olsson i Gävle.......... » Holmström............ » Herou..............	1
» Svedberg............. » Högström............	1	1
» Hilding............ » Hultman............	1
Västernorrlands län.
Herr Johansson i Sollefteå.......	1
» Bergström i Bäckland....... » Strindlund............	1	1
» Västberg............. » Molander............	1	1
» Edberg.............		1
» Rudén..............		1

Nr 42.

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42. 140

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

		Ja	Nej	Av- står
Herr	Sandström............		1
»	Öhman.............			i
»	Berg..............	1
	Jämtlands län.
Herr	Olofsson i Digernäs........
»	Hedlund i Östersund.......	1
»	Hedlund i Häste.........		1
»	Persson i Trången.........		1
»	Olsson i Rödningsberg.......	1
	Västerbottens län.
Herr	Wiklund i Brattfors........		1
»	Wikström............	1
»	Lindmark............		1
»	Lindberg.............	1
»	Sandberg............	1
»	Näslund.............	1
»	Wiklund i Byske.........	1
	Norrbottens län.
Herr	Hage..............	1
»	Nilsson i Antnäs.........
»	Lövgren.............	1
»	Dahlén.............
»	Grapenson ............
»	Selberg.............	1
»	Lundström...........
	Summa	98	78	12

Härefter yttrade herr Västberg: Herr talman! Jag skall be att få tillkännagiva,
att min röstning var felaktig. Jag bade tänkt att rösta ja.

Punkterna 3 och 4.

Lades till handlingarna.

Uti punkten 5 hemställde utskottet, att ansvarsfrihet måtte fullmäktige i
riksbanken beviljas dels för förvaltningen under år 1930 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i orterna, dels ock för de beslut och
åtgärder, som funnes antecknade i fullmäktiges protokoll från och med den
10 januari 1931 till och med den 10 januari innevarande år.

Punkten föredrogs. Ordet begärdes därvid av

Herr Flyg, som yttrade: Herr talman! I enlighet med den motivering,

som jag anfört tidigare, ber jag att få yrka avslag på bankoutskottets förslag
beträffande det sista avsnittet av klämmen, som börjar med »dels ock för de
beslut- och åtgärder» och slutar med »innevarande år». Härvid torde ordet
dels sist på första raden i klämmen böra utgå. Samtidigt ber jag att få yrka

Lördagen den 7 maj e. m.

141

Nr 42.

på, att ur motiveringen utgår den sista satsen, som börjar med »samt att utskottet»
och slutar med »beviljas fullmäktige».

_ Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till det av herr Flyg framställda
yrkandet biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 2.

Herr talmannen yttrade nu: Jag ber att få tillkännagiva, att anslag utfärdats
till plenum örn tisdag klockan 3 eftermiddagen, vilket är avsett att bliva
arbetsplenum.

§ 3.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen:

nr 182, angående anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor; nr

183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatta åtgärder
till lindrande av arbetslösheten inom stenindustrien m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till allmän
levnadskostnadsundersökning;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avskrivning eller
avlösning av lotsningsbesväret m. m.;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning av
tiden för anmälan örn inlösen av skattefrälseräntor jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 187, i anledning av väckta motioner örn avskrivning av hospitalens till
statsverket indragna räntor.

§ 4.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragrafer i
riksdagsbeslutet:

nr 63, rörande godkännande av en mellan Sverige och Turkiet undertecknad
traktat angående förlikning, rättsligt avgörande och skiljedom;

nr 64, rörande lag angående ändring i 6 § lagen den 26 maj 1909 om tjänstgöringen
i Kungl. Maj:ts lagråd m. m., ävensom angående anslag för tillfällig
förstärkning av arbetskrafterna i nedre justitierevisionen;

nr 65, rörande förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) örn automobilskatt m. m.;

nr 66, rörande viss ändring i gällande expropriationslagstiftning;
nr 67, rörande lag örn ändrad lydelse av §§ 2, 3, 4, 5 och 6 lagen den 29 maj
1896 angående blindundervisningen;

nr 68, rörande lag örn ändrad lydelse av 17 § i lagen den 22 juni 1928 om
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus;

nr 69, rörande lag om ändring i vissa delar av vattenlagen; och
nr 70, rörande lag om häradsnämnds tjänstgöring.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande, nr 91, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn anslag till luftfartsväsendet
m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

Äng.

riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Forts.)

Nr 42.

142

Lördagen den 7 maj e. m.

bevillningsutskottets memorial, nr 40, med föranledande av återremiss av viss
del av utskottets betänkande nr 33 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa ändringar i gällande tulltaxa; och

betänkande, nr 41, i anledning av väckta motioner om höjning av tullsatserna
för spannmål;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående löneklassplacering
i vissa fall för befattningshavare i statens tjänst, i vad angår befattningshavare
under elfte huvudtiteln;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 13 § lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension
för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk, m. m.;

nr 48, angående viss ändring av § 60 i reglementet för riksgäldskontoret;
och

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående viss lindring i betalningsskyldigheten
för statslån till Ostra centralbanans järnvägsaktiebolag
m. m.;

första lagutskottets utlåtande, nr 32, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag örn uppläggande av nya fastighetsböcker för landet
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 70, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost,
fettemulsion och konstister m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

och . . „

nr 71, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa åtgärder till
spannmålsodlingens fortsatta stödjande jämte i ärendet väckta motioner.

	§ 6.
Justerades ett protokollsutdrag.
	§ 7.
Ledighet från riksdagsgöromålen	beviljades:
herr Rosander	under	3	dagar fr. o. m. den	11	maj,
» Persson i Fritorp		9	» » »	9	»
» Wiklund i Brattfors		5	» » »	10
» Jönsson i Boa	»	5	» » >	9
» Lindmark		5	» 2> »	10	»
* Jönsson i Revinge		3	» » »	8	» och
» Andersson i Prästbol		5	> » »	9	>

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.27 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Korstedt & Söner.

321528