1932. Andra kammaren. Nr 28
ProtokollRiksdagens protokoll 1932:28
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1932. Andra kammaren. Nr 28.
Lördagen den 2 april.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:
Att riksdagsmannen Lennart Johansson från Fårekulla, Remmene, denna
dag av mig undersökts, varvid han befunnits på grund av sjukdom vara oförmögen
att fullgöra sin tjänst som riksdagsman under en tid av minst 1 vecka
eller tillsvidare, intygas
Herrljunga den 31 mars 1932.
D. Laurell,
provinsialläkare.
§ 2.
Till avgörande företogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 1, angående regleringen
för budgetåret 1932/1933 av utgifterna under riksstatens nionde huvudtitel,
innefattande anslagen till jordbruksdepartementet ävensom i ämnet väckta
motioner.
•
Herr talmannen meddelade, att förevarande utlåtande komme att föredragas
punktvis samt föreslog, att kammaren måtte medgiva, att allenast kantrubrikerna
vid de särskilda punkterna finge uppläsas.
Denna hemställan bifölls.
Punkten 1.
Lades till handlingarna.
Punkterna 2 och 3.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 4.
Lades till handlingarna.
Punkterna 5 och 6.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 7—9.
Lades till handlingarna.
Punkterna 10—15.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Andra kammarens protokoll 1932. Nr 28.
Nr 28. 2
Lördagen den 2 april f. m.
Punkterna 16—18.
Lades till handlingarna.
Punkten 19.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 20.
Lades till handlingarna.
Punkten 21.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 22.
Lades till handlingarna.
Punkterna 23—26.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 27—32.
Lades till handlingarna.
Punkterna 33—35.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 36—39.
Lades till handlingarna.
Punkterna 40 och 41.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 42—fS.
Lades till handlingarna.
Punkterna 49—57.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 58—67.
Lades till handlingarna.
Punkterna 68—71.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 72—74.
Lades till handlingarna.
Punkterna 75 och 76.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Lördagen den 2 april f. m.
3 Nr 28.
Punkterna 77—83.
Lades till handlingarna.
Punkten 84. ;
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 85—89.
Lades till handlingarna.
• , . i
Punkterna 90 och 91.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 92—94. • • ‘
Lades till handlingarna.
Punkterna 95 och 96.
Vad utskottet hemställt bifölls. ; : !
Punkterna 97—99.
Lades till handlingarna.
Punkterna 100 och 101.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 102—104.
Lades till handlingarna.
Punkterna 105—108.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 109—lil.
Lades till handlingarna.
Punkten 112.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 113 och 114.
Lades till handlingarna.
Punkten 115.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkt eli 116, angående statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofull- a„„
ständiga jordbruk. '' 1 staMidr^ til
Från och med 1927 hade riksdagen varje år efter framställning av Kungl. n,J(^l^_och
Maj.t anvisat ett extra reservationsanslag till nyodling och betesförbättring å förbättring
ofullständiga jordbruk. För budgetåret 1931/1932 hade sålunda anvisats ett * °1 Ständiga
belopp av 1,200,000 kronor, därav intill 400,000 kronor finge användas till iordbrulc
-
Nr 28. 4
Lördagen den 2 april f. m.
Ang.
statsbidrag till
nyodling och
betesförbättring
å ofullständiga
jordbruk.
(Forts.)
utlämnande av statsbidrag till betesförbättringar, med rätt dock för Kungl.
Majit, därest förhållandena skulle därtill giva anledning, för sistnämnda ändamål
taga i anspråk större belopp av ifrågavarande anslag, varjämte ett belopp
av intill 50,000 kronor finge tagas i anspråk för stenröjning å redan odlad jord.
För budgetåret 1932/1933 hade något anslag för ifrågavarande ändamål icke
äskats av Kungl. Majit.
I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen:
1:35 av herr Bengtsson m. fl. och 11:63 av herr Petersson i Lerbäcksbyn
w. fl., likalydande, vari hemställts, att för utlämnande under år 1933 av statsbidrag
till nyodling och betesförbättring vid ofullständiga jordbruk måtte för
budgetåret 1932/1933 uppföras ett extra reservationsanslag av 1,200,000 kronor,
därav intill 200,000 kronor skulle få användas till stenröjning å redan
odlad jord och intill 500,000 kronor för betesförbättring, med rätt för vederbörande
hushållningsällskap att inom ramen av det sällskapet tilldelade anslaget
göra de jämkningar i avseende å anslagets fördelning på de olika ändamålen,
vartill förhållandena kunde giva anledning;
1:200 av herr Asplund to. fl. och 11:306 av herr Hage to. fl., likalydande,
vari hemställts, att riksdagen för budgetåret 1932/1933 som statsbidrag till
nyodlingar och betesförbättringar å ofullständiga jordbruk måtte anvisa ett
extra reservationsanslag av 1,200,000 kronor samt att vid utdelningen av bidrag
från nämnda anslag hänsyn särskilt måtte tagas till län, där skogs- och
industriarbetet gått tillbaka och stor arbetslöshet därav blivit en följd;
I: 262 av herr Per Gustafsson m. fl. och II: 382 av herr Byberg m.fl., likalydande,
vari hemställts, att i riksstaten för budgetåret 1932/1933 måtte upptagas
ett extra reservationsanslag å 1,200,000 kronor till utlämnande av statsbidrag
till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk under året
1933, därav 500,000 kronor skulle få användas för nyodling, 500,000 kronor
för betesförbättring och 200,000 kronor för stenröjning å redan odlad jord;
11:90 av herr Sandberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att Kungl. Majit vid fördelningen av anslaget för bidrag till nyodling och
betesförbättring å ofullständiga jordbruk ville reservera ett belopp av 200,000
kronor att såsom ökning i anslaget fördelas mellan Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands och Västernorrlands län; samt
II: 91 av herr Bergström i Bäckland, vari föreslagits, att riksdagen måtte
besluta att för utlämnande under 1932 av statsbidrag till nyodling och betesförbättring
å ofullständiga jordbruk inom de fyra nordligaste länen anvisa ett
extra reservationsanslag av 100,000 kronor, därav 60,000 kronor skulle användas
till nyodling och 40,000 kronor till betesförbättring.
Utskottet hemställde, att ovanberörda motioner ej måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Linders, Carl E. Eriksson,
Tjällgren, Sköld, Bengtsson i Kullen, Olsson i Rödniugsberg och Lindgren,
som ansett att utskottet bort hemställa,
1) att riksdagen måtte med anledning av motionerna 1:35,-200 och 262 samt
II: 63, 306 och 382 för utlämnande under 1933 av statsbidrag till nyodling och
betesförbättring och stenröjning å ofullständiga jordbruk anvisa för budgetåret
1932/1933 ett extra reservationsanslag av 1,200,000 kronor, därav intill
400,000 kronor skulle få användas till utlämnande av statsbidrag till betesförbättringar,
med rätt dock för Kungl. Maj :t att, därest förhållandena skulle
därtill giva anledning, för sistnämnda ändamål taga i anspråk större belopp av
Lördagen den 2 april £. m.
5 Nr 28.
ifrågavarande anslag, samt högst 75,000 kronor till utlämnande av bidrag till
stenröjning å redan odlad jord; samt
2) att motionerna 11:90 och 91 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Sedan punkten föredragits, anförde:
Äng.
statsbidrag till
nyodling och
betesförbättring
ä ofullständiga
jordbruk.
(Forts.)
Herr Petersson i Lerbäcksbyn: Herr talman! Som motionär i det före
varande
ämnet har jag vågat begära ordet redan i början av överläggningen i
avsikt att hemställa om bifall till den vid punkten fogade reservationen, vilken
i det väsentliga innebär ett tillstyrkande av den motion, som jag tillsammans
med åtskilliga meningsfränder väckt i frågan.
Jag är medveten örn, herr talman, att jag härvid befinner mig uti en litet
egendomlig situation, och det i två avseenden. För det första är det ju icke så
angenämt att i dessa tider uppträda och tala för utbyggande utav en budget, som
Kungl. Maj:t i sparsamhetens tecken lagt fram. För mig är det desto mindre
angenämt att göra detta, som jag tillsammans med två av mina meningsfränder
väckt en annan motion vid denna riksdag, däri vi hemställa örn, att Kungl.
Maj:ts inflytande på budgetarbetet skall ökas genom att vissa ärenden undantagas
ifrån gemensam votering. Emellertid ber jag att få fästa uppmärksamheten
på, att det i den fråga vi nu behandla icke rör sig om uppförande i budgeten
utav ett nytt anslag. Det är icke ens fråga örn att höja ett förut utgående
anslag, utan det är allenast fråga örn, huruvida ett sedan åtskilliga år
tillbaka utgående anslag skall uppföras i den budget, som nu skall fastställas,
eller skjutas över på en kommande budget. Örn själva anslaget, örn dess önskvärdhet
och behövlighet har ju, såvitt jag kan finna, alla parter varit överens.
Såväl jordbruksministern som utskottsmajoriteten har utgått ifrån såsom någonting
självklart, att anslag för här ifrågavarande ändamål skall anvisas
också i fortsättningen.
Jag befinner mig emellertid även i ett annat avseende uti en litet besvärlig
ställning, nämligen därutinnan, att den motion, som jag tillåtit mig väcka,
icke har inom utskottet rönt understöd av mer än en bland mina meningsfränder.
Det är ju icke så angenämt för en motionär att befinna sig i den belägenheten.
Likväl finner jag en viss tröst uti det förhållandet, att även utskottsmajoriteten
ställt sig välvillig till syftet med den motion, som jag har väckt.
Det skall tacksamt erkännas, att utskottsmajoriteten sökt mildra olägenheterna
utav anslagets utelämnande i årets budget genom att förorda skyndsammast
möjliga behandling av frågan vid nästa års riksdag. I den mån detta uttala,nde
från utskottets sida är föranlett av denna och andra i ämnet väckta motioner,
må det väl sägas, att dessa motioner icke ha varit utan betydelse.
Men, herr talman, är det nu verkligen på det sättet, att man övervinner olägenheterna
i detta avseende genom att förfara på det sätt, som utskottet har
föreslagit? Jag fäster uppmärksamheten på, att för år 1932 föreligga ansökningar
från hushållningssällskapen i riket örn anslag för dessa ändamål på tillhopa
över 2V2 miljoner kronor. Det finns på innevarande års stat ett anslag
för ändamålet på 1.200,000 kronor, vilket betyder, att det anslag, som finns,
icke räcker att ens till hälften tillfredsställa de behov av bidrag, som förefinnas.
Nu 1''öreskrives det, som vi veta, att planer för dessa nyodlings- och betesförbättringar
skola vara upprättade, innan ansökan från hushållningssällskapen
ingives till Kungl. Majit, och att den underdåniga ansökan från hushållningssällskapen
skall grunda sig på dessa planer. De ansökningar, varom jag
nu har talat, och som alltså avse bidrag från årets anslag, ha upprättats senast
under förliden sommar, men i åtskilliga fall betydligt tidigare, eftersom
anslaget ju icke heller under föregående år räckt till att täcka behovet. De
Nr 28. 6
Lördagen den 2 april f. in.
Äng.
statsbidrag tili
nyodling och
belesförbättring
å ofullständiga
jordbruk.
(Forts.)
sålunda i åtskilliga fall för ett eller annat år sedan upprättade planerna kunna,
jämte de under förliden sommar upprättade, endast till omkring hälften
komma till utförande med hjälp av det anslag, som finnes på årets stat. I
nästa års budget skall, örn Kungl. Maj:ts och utskottets förslag bifalles, något
anslag överhuvud taget icke uppföras. Alla dessa människor, som för sin och
sin familjs utkomst äro beroende av att få utöka sina ofullständiga jordbruk
— ty örn något annat än ofullständiga jordbruk är det ju här icke fråga —
och som därtill i dessa tider äro i allra största behov av arbetstillfällen, som
ge dem åtminstone någon kontant inkomst, skola alltså under ytterligare ett
helt år lämnas i ovisshet om, hur det kan bli med beviljandet av deras ansökningar.
Skall det komma att finnas några pengar eller icke? Skola de våga
påbörja arbetet eller icke? I vissa fall ha de kanske redan påbörjat arbetet i
förlitande på, att allt skulle gå sin gilla och jämna gång. Hur länge skall det
dröja, innan de få ut det påräknade bidraget, och skola de överhuvud taget
våga räkna med att någonsin få ut det?
Icke stort gynnsammare ställer det sig för hushållningssällskapen, som
skola förmedla dessa bidrag. Örn utskottets förslag bifalles, är det ett faktum
— jag upprepar det —• att något anslag för år 1933 icke kommer att finnas i
den budget, som nu skall göras upp. Kan under sådana förhållanden det hittills
kontinuerligt pågående arbetet med infordrande av nya ansökningar och
upprättande av nya planer fortgå såsom hittills? Kan man infordra ansökningar,
avseende ett anslag, som icke finns? Jag kan icke förstå annat än
att här uppkommer ett åtminstone temporärt avbrott i planläggningen av en
med statsmedel understödd verksamhet, som i högre grad än de flesta omfattas
med förtroende bland de mindre jordbrukarna i landet och som i dessa tider
av bristande arbetstillgång också på den rena landsbygden har fått en social
betydelse som ingen gång tillförne.
Jag sade, herr talman, »åtminstone temporärt». Jag antecknar och bemärker
med tillfredsställelse, att alla parter hittills ha varit överens örn, att anslag
för detta ändamål skall upptagas i den budget, som skall uppgöras av nästa
års riksdag. Men icke dess mindre stå vi här vid den kanske allra ömmaste
punkten i den här frågan. Redan när vi för en tid sedan behandlade frågan
örn inställande under ett år av värnpliktsövningarna, fann jag anledning uttala
tvivel om, att en sådan åtgärd, en gång vidtagen, bleve av endast tillfällig
natur. Jag hyser precis samma farhågor inför elef här föreslagna uppskovet.
Vilken grund har utskottet och vilken grund har herr statsrådet haft för den
uppfattningen, att det skall bli så mycket lättare att få in detta anslag på
nästa års stat? Jag kan omöjligen frigöra mig från farhågan, att, om detta i
hög grad betydelsefulla anslag en gång kommer bort ur riksstaten, det kan
komma att dröja flera år, innan det blir möjligt att få in det igen. Har man
alltså den uppfattningen, som både departementschefen och utskottet har uttalat,
att anslag till detta ändamål bör utgå också i fortsättningen, synes det
riktiga vara, att anslaget upptages i årets budget.
Aven örn jag icke till alla delar är tillfredsställd med reservanternas förslag
heller —- jag skulle sålunda ha önskat en väsentligen annan fördelning utav
det totala anslagsbeloppet på de olika ändamålen, så att betesförbättringar och
stenröjningsföretag hade blivit bättre tillgodosedda -— så skall jag nu icke inlåta
mig på den delen av frågan utan skjuta den på framtiden i förhoppning
örn, att detta kan rättas till ett senare år, örn vi bara nu få upp anslaget i riksstaten
och därmed få en större säkerhet för att det verkligen kommer att bibehållas
i fortsättningen. Jag skall därför, herr talman, tillåta mig att yrka
bifall till den vid punkten fogade reservationen.
Häruti instämde herrar Bengtsson i Kullen, Lilliecreutz, Ljung, Alströmer,
Gustafson i Kasenberg, Nordkvist och Nilsson i Antnäs.
Lördagen den 2 april f. m.
7 Nr 28.
Herr Sandberg: Herr talman! Då jag vid riksdagens början läste vad
dea kungl, propositionen nr 1 innehöll på den här punkten, nämligen att detta
mycket viktiga anslag till statsbidrag för nyodlings- och betesförbättringar
hade uppskjutits och vad beträffar medlens beviljande framflyttats till nästa
budgetår, blev jag, och jag tror många med mig, mycket ledsen. Den föregående
talaren har ju också givit uttryck för samma känslor. Min första tanke
var, att nian ovillkorligen borde yrka på, att detta anslag trots allt skulle uppföras
i årets stat. Men jag måste säga, att jag vid en närmare prövning av
frågan för min del kom till det resultatet, något som också utskottet i sitt
utlåtande här givit uttryck åt, att det skulle vara högst betänkligt och nästan
omöjligt att i den nu så hårt ansträngda budgeten föra upp ett så pass stort
anslag sorn 1,200,000 kronor. Emellertid vill jag än en gång understryka
vad jag och mina medmotionärer givit uttryck åt i motionen, nämligen att man
måste anse det ganska betänkligt att under nuvarande osäkra förhållanden uppskjuta
beviljandet av ett anslag utav denna vikt och betydelse. Det förhåller
sig nämligen så, att detta anslag spelar en alldeles särskild roll för Norrland,
där ju nyodlingar bedrivas i större omfattning än på andra ställen av landet,
och där dessa nyodlingar också lia en iner betydelsefull uppgift att fylla än
annorstädes i dessa tider.
För att i någon mån kunna tillgodose önskemålet av något större bidrag till
Norrlandslänen hade vi därför i vår motion yrkat på, att riksdagen måtte besluta,
»att Kungl. Majit vid fördelningen av anslaget för bidrag till nyodling
och betesförbättring å ofullständiga jordbruk måtte reservera ett belopp
av 200,000 kronor att såsom ökning av anslaget fördelas mellan Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län». Det kan ju tyckas vara
något djärvt att på detta sätt föreslå ett reserverande av medel till förmån
för särskilt de norrländska länen på de övriga länens bekostnad. Att vi i alla
fall vågade göra detta berodde dels. såsom jag förut nämnde, på det verkligt
skriande behovet av bidrag från detta anslag, och dels därpå, att vi här ha ett
anslag, som just i dessa, tider på ett sällsynt lämpligt sätt förmår lämna
hjälp åt jordbruket i dessa trakter av landet, trakter, som annars icke kommit
i åtnjutande av de åtgärder till stöd åt jordbruket, som statsmakterna beslutat;
detta helt naturligt därför att naturförhållandena i Norrland äro sådana, °att
vi icke kunna lia någon nytta av det som t. ex. gjorts för att hjälpa spannmålsodlingen
eller sockerbetsodlingen.
Det är icke endast med avseende å beredandet av ökade arbetstillfällen, som
detta anslag spelar en utomordentlig roll. Även örn jag i det avseendet ber att
få understryka dess stora betydelse för Norrlands vidkommande, är, såsom jag
också nämnde, jämväl med hänsyn till betydelsen av att nyodling kommer till
stånd detta anslag för Norrland särskilt värdefullt. Västerbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har i ett till jordbruksutredningen avgivet
utlåtande rörande bland annat de omedelbart verkande statliga åtgärder,
som kunna tänkas lämpliga och möjliga för nödlägets lindrande bland jordbrukarna,
yttrat följande:
»Hushållningssällskapet har tidigare haft anledning påpeka, att de till länet
beviljade medlen icke motsvara behovet. Då detta allt fortfarande är förhållandet,
anser sig nu förvaltningsutskottet böra än ytterligare fä,sta uppmärksamheten
på att ökade anslag till understödjande av denna nyodlingsverksamhet
direkt medverkar till lindrande av de svårigheter, som tynga de mindre
jordbrukarna, samtidigt som en nationalekonomisk tillgång vinnes. Länets befolkning
måste ur jordbruket hämta sitt huvudsakliga uppehälle, och därför
kunna jordbrukets allmänna svårigheter icke tagas till intäkt för att man bör
hålla tillbaka åkerarealens utvidgning. Varje ökning av densamma bidrar till
att stärka befolkningens utkomstmöjligheter.»
Äng.
statsbidrag till
nyodling och
belesförbättring
å ofullständiga
jordbruk.
(Forts.)
Nr 28. 8
Lördagen den 2 april f. m.
Ang.
statsbidrag tiU
nyodling och
betes
förbättring
å ofullständiga
jordbruk.
(Forts.)
Jag vill tillägga, att ingenstädes i vårt land är en utökning av den odlade
arealen så av förhållandena påkallad som i övre Norrland. Därstädes förekommer
den största folkökningen i vårt land, och då den stagnerande trävaruindustrien
icke längre kan absorbera de nya årsklasser, som bliva färdiga att träda
in i förvärvsarbetet, måste den enda utvägen bliva att genom jordbrukets utvidgning
söka bereda dessa en utkomstmöjlighet.
Nu har emellertid jordbruksutskottet icke ansett sig kunna biträda förslaget
om att vid medlens fördelning ett särskilt belopp skulle reserveras såsom ökning
av anslagsbeloppet för de norrländska länen. Utskottet framhåller, att fördelningen
torde ha skett efter behovet inom de olika länen, och förmodar, att
så också skall bli fallet i fortsättningen. Då jag efter vad jag förut sagt icke
kan biträda reservationen, och då det för övrigt torde vara alldeles hopplöst
att yrka bifall till vår motion, som ju icke har reservationsvis vunnit något
understöd, kan jag icke göra något annat för ögonblicket än rikta en varm
och allvarlig vädjan, till den kraft och verkan det hava kan, till dem det vederbör,
att vid dessa medels fördelning örn möjligt i alla fall de norrländska länen,
där, som jag nämnde, behovet av hjälp i detta avseende är skriande stort, måtte
tillgodoses i största möjliga utsträckning.
Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman, mina herrar! Det är ju klart,
att om det hade varit möjligt att inom anslagsramen på denna huvudtitel redan
i år taga ställning till denna fråga, så hade det varit önskvärt. Det torde emellertid
vara så, att det belopp, som herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
haft att räkna med för sin budget, har varit begränsat, och det
har ju också funnits andra saker, som han ansett vara så behjärtansvärda, att
han velat få fram dem för riksdagen. Han har därför ansett, att han kunnat
skjuta på detta till ett kommande år. Jag tänker exempelvis, att det anslag
på 2 miljoner kronor till skogsarbeten, som ju i huvudsak kommer att gå till
Norrland, har varit ett dylikt ändamål, som herr statsrådet velat tillgodose på
något sätt inom den ram, som fanns tillgänglig.
Att majoriteten inom utskottet ansett sig kunna följa statsrådet på denna
punkt, har ju i huvudsak berott därpå, att man med rätt kan jämställa detta
anslag med de 70-tal andra anslag, som vi ha på huvudtiteln och som utgå per
kalenderår och som vi bruka behandla här i riksdagen så snart som möjligt
för att det skall bli känt för vederbörande, att pengar blivit beviljade av riksdagen.
Vi bruka ha dem behandlade före mars månads början, och det har
upplysts från sakkunnigt håll, där man mycket väl känner till dessa frågor,
att det skulle vara möjligt för Kungl. Maj:t att till och med före slutet av
mars månad fördela dessa medel, ehuru de icke finnas tillgängliga förrän den
1 juli. Detta har också utskottet tryckt på i sitt utlåtande och sagt, att örn
saken behandlas snabbt, kan det icke bli så stora olägenheter.
Herr Petersson i Lerbäcksbyn befarade, att om anslaget kom bort från huvudtiteln,
skulle det förbli borta, och det skulle vara ytterst svårt att få in anslaget
igen. Jag tror icke det. Det blir med detta anslag som med de över 70
andra anslagen av samma slag, att vi icke veta, örn de utgå, förrän riksdagen
fattat beslut i början på riksdagen. Jag är emellertid övertygad om, och det
tror jag vi alla äro, att om detta anslag kommer att gå bort. så skall det ha gått
så illa, att det nästa år icke blir jnöjligt att få något anslag alls på nionde huvudtiteln.
Blir det möjligt att få något anslag på nionde huvudtiteln, så är
jag övertygad örn att det icke kommer att råda någon meningsskiljaktighet vare
sig från regeringens sida, vilken regering som än sitter, eller från jordbruksutskottets
eller riksdagens sida. Vi äro alla ense örn att detta anslag är ett
av de bäst använda anslagen på nionde huvudtiteln, och vi äro också övertygade
örn den stora nyttan av detta anslag. Det har aldrig varit meningen, och jag
Lördagen den 2 april f. m.
9 Nr 28.
är övertygad om att det icke heller varit herr statsrådets mening, att detta an- sfat3^räg till
slag på detta sätt skulle försvinna. _ o nyodling och
Nu ha vi emellertid ansett, att, när det enligt de upplysningar, soln vi fått, betesieke
skulle vålla några särskilda svårigheter för vederbörande hushållnings- förbättring
sällskap, örn detta anslag beslutes samma år som det utgår, så kunna vi gå med
på Kungl. Maj:ts förslag i ifrågavarande punkt. Det är naturligtvis det fi- (Forto_)
nanselia läget, som har tvingat statsrådet att vid uppgörandet av budgeten taga
detta steg. Det hade naturligtvis varit angenämare, åtminstone för jordbruksutskottet,
örn alla de 70 anslag, som vi ha förut, liksom detta hade kunnat behandlas
ett år i förväg, men det var ju så vid budgetårets omläggning, att
man i så fall hade måst taga upp dubbla anslag för det första året för att
komma in i en sådan ordning, och det ansåg man sig av ekonomiska skäl
icke kunna göra. Därför ha vi fått dessa så kallade brådskande anslag, vilka
utskottet vid riksdagens början måste försöka få så fort som möjligt behandlade
och sedan överlämnade till kamrarnas avgörande.
Ja, herr talman, jag tror icke, att de olägenheter, som herr Petersson i Lerbäcksbyn
här sökte göra gällande, äro så stora. Jag beklagar, att man nödgats
gå in för detta, men jag är övertygad om att det anslag, varom det här är fråga,
icke genom ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag är försvunnet ur huvudtiteln
utan kommer att beviljas i början av 1933 års riksdag att gälla för kalenderåret
1933. Därmed ha vi bara fått ett nytt anslag till, jag tror de 75 anslag på
huvudtiteln, som vi ha förut, och i fråga örn vilka samma förfaringssätt äger
rum.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Sköld: Herr talman! Till en början skulle jag vilja något uppehålla
mig vid frågan, örn detta anslag är av den beskaffenbet, att det kan behandlas
på samma sätt som andra så kallade brådskande anslag under nionde huvudtiteln.
Det är alldeles rätt, som herr ordföranden i jordbruksutskottet här har
förklarat, att i formellt hänseende borde man kunna anlägga samma synpunkter,
men jag vill för min del påstå, att ur reella synpunkter är det nog ganska
svårt att sätta detta anslag i samma kategori som de övriga så kallade brådskande
anslagen. Låt mig ge en liten framställning av hur behandlingen av
detta anslag hittills har skett.
Detta anslag har beslutats före den 1 juli det budgetår, då det varit avsett
att gälla. Därefter ha ansökningar kommit in och behandlats av hushållningssällskapen,
vandrat vidare till lantbruksstyrelsen och därefter till Kungl. Maj :t
med resultat, att Kungl. Majrt sällan har hunnit besluta fördelningen av anslaget
förrän vid midsommartiden. Förberedelserna ha sålunda tagit nära ett år
från det att anslaget har stått till förfogande.
Nu kan man ju fråga sig: Är detta ett bra system? Alla måste naturligtvis
erkänna, att det är icke bra utan borde ändras. Man borde förbättra gången
av detta anslag, ty meningen med det hela är ju, att de företag, till vilka
bidrag skola lämnas, skola kunna sättas i gång så snart det under påföljande
vår och sommar är tjänlig väderlek. Annars hinner man icke få det färdigt
i tid.
Nu har resultatet blivit det, att hushållningssällskapen på egen risk och med
anlitande av andra medel ha försökt få i gång dessa företag, innan Kungl.
Maj:t har gjort den nödiga fördelningen. Man måste väl säga, att detta är icke
riktigt, utan man borde tvärtom inrikta en kraftig strävan på^ att få behandlingen
av ansökningarna sammankrympt till en kortare tid, så att redan vid
arbetets början vederbörande vet, vem som skall få bidrag och till vilka belopp.
Nu förstår ju envar, att om man skall tillämpa den ordningen, att anslaget
först skall beviljas under påföljande budgetår, vet Kungl. Maj :t icke, om några
Nr 28. 10
Lördagen den 2 april f. m.
n)cdel överhuvud taget stå till förfogande förrän någon gång i mars månad
S ny odling och famma årvsom företaget skall sättas i gång. Nu Ilar här sagts från herr Jobetes-
hansson i Uppmälby, att arbetena kunna företagas och Kungl. Majit kan förförbättring
dela beloppen även innan riksdagen fattat sitt beslut. Jag vill för min del säga,
****** att det finnes ingen möjlighet att lita på en sådan tågordning. Ty vi skola
komma ihåg, att riksdagen kan höja och riksdagen kan sänka beloppet. Resul<>rs-
tatet blir ju då, att det föregående arbetet är tillspillogivet, och man måste göra
örn det hela. Jvungl. Majit kan ju i alla fall icke expediera sitt beslut förrän
framåt juli månad, antar jag, eftersom man hittills icke kunnat expediera det
förrän vid midsommartiden. Alltså, det är ett faktum, att det här föreslagna
tillvägagångssättet kommer att ytterligare skärpa de redan förefintliga olägenheterna.
Jag tror, att det måste anses som en allmän önskan, att det hittills
tillämpade systemet förbättras. Men örn jag går till att genomföra den
här föreslagna ordningen,_ försämrar jag möjligheterna. Det blir värre än förut.
Skall man en gång i. framtiden komma fram till en bättre handläggning
av dessa ärenden, blir följden, att man tvingas att under ett och samma budgetar
uppföra anslag för tva ar. Jag tycker, att detta vore en ganska betänklig
utväg. Nu kan man säga, att det statsfinansiella läget är sådant, att man
icke kan upptaga ett sa stort belopp i budgeten som detta. Jag vill icke underskatta
de rent bokföringsmässiga svårigheterna och de rent budgettekniska
svårigheterna. Men kammarens ledamöter skola göra klart för sig, att ett uteslutande
av detta anslag ur årets riksstat medför icke ett öres reell besparing
för_ statsverket. Det är icke fråga örn sparsamhet utan endast örn att bokföringsmässigt
överflytta löpande utgifter från ett år till ett annat. Det är att
skjuta på framtiden vad som nu bör beviljas.
Med^ tanke på de svårigheter, som otvivelaktigt komma att möta under följande
ar att^göra upp nksstaten, bör det icke vara angeläget i nuvarande läge
att vidtaga åtgärder, som kunna försvåra det hela för framtiden.
I själva sakfrågan skulle jag vilja tillägga, att enligt mitt sätt att se är ett
utbredande av den planmässiga beteshushållningen vid jordbruket ett av de
kraftigast verkande medlen att hjälpa jordbruket ur dess nuvarande svårigheter.
Det bör från statsmakternas sida vidtagas alla möjliga åtgärder för att
utbreda en sådan ordnad beteshushållning. Då kan det icke vara lämpligt att
genom en sådan bokföringsmässig åtgärd som den, varom här är fråga, försvåra
möjligheterna för statens verksamhet på detta område. Därför ''tillåter
jag mig, trots allt beaktande av de rent budgettekniska synpunkterna, att
ändå hemställa örn bifall till reservationen.
Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet von Stockenström: Herr
talman! Utskottets majoritet har i denna punkt ställt sig på samma ståndpunkt
som Kungl. Maj:t. Men jag anser mig i varje fall med anledning av
vissa under debatten gjorda uttalanden böra något närmare angiva några av de
skäl, som föranlett mig att föreslå denna anslagsbehandling på sätt angivits i
den kungl, propositionen.
Jag vill till en början betyga, att från min och hela regeringens sida det
ingalunda varit någon som helst tanke på att på minsta sätt komma anslaget
till livs. Och än mindre har det varit den avslägsnaste tanke att genom den
föreslagna omläggningen förorsaka någon olägenhet för den synnerligen betydelsefulla
och beaktansvärda verksamhet, som bedrives med stöd av detta anslag.
Det gäller att utöka en del smärre jordbruk till större bärkraft och vidare
att genom betesförbättring ernå en förbilligad foderproduktion. Båda
nppgifterna äro av den allra största betydelse för hela vår lanthushållning i
nuvarande tider.
Skälen till att jag ansett, att man kunde skjuta på utbetalandet av detta an -
Lördagen den 2 april L m.
11 Nr 28.
slag på föreslaget sätt, är närmast, att anvisandet, beviljandet av detta belopp Äng. ...
bär icke kunnat ske förrän ganska långt fram på våren. Då anslaget anvisats stais^^^
på ett budgetår, som börjar den 1 juli ena året, komma ansökningarna icke in''
förrän på nyåret följande år. De insändas sedan från hushållningssällskapen förbäitrinq
till lantbruksstyrelsen, som granskar dem och gör en sammanställning, som se- “ ofullständiga
dan inlämnas till jordbruksdepartementet. De båda senaste åren har det icke ^
varit förrän i maj månad som dessa anslagskrav inlämnats från lantbrukssty- 1 or 4''
reisen till departementet, och Kungl. Maj:ts beslut har fattats, sedan granskning
skett i departementet, fram i juni månad. Då hava beloppen också kunnat
lyftas. Vad nu föreslås är endast, att ifrågavarande belopp skulle icke
få lyftas förrän efter den 1. juli. Alltså, i stället för att nian nu kunnat lyfta
beloppen i slutet på det ena budgetåret, skulle man få lyfta dem i början på
det nya.
Jag vill erinra örn, att detta förfaringssätt är icke nytt. Det gäller för en
hel serie stora och betydelsefulla anslag på nionde huvudtiteln. Jag vill t. ex.
nämna anslaget till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln, d. v. s. till
premieringar och dylikt. Vidare gäller det för anslagen till kontrollföreningsverksamhet,
samt till befrämjande av svinaveln och fåraveln och för det stora
allmänna anslaget på 3 miljoner kronor till hushållningssällskapen. Alla dessa
anslag utbetalas först efter den 1 juli och upptagas alltså på det kommande
budgetåret, ehuru anvisandet ofta nog sker dessförinnan, sedan riksdagen
beslutat i saken. Detsamma gäller också anslaget till sekreterare hos hushållningssällskapen.
det stora och viktiga anslaget till höjande av det mindre jordbruket
— alltså premiering och vad därmed sammanhänger — samt anslagen
till ordnad bokföring vid mindre jordbruk samt till en del tjänstemän såsom
jordbrukskonsulenter, vandringsrättare och täckdikningsförman, för att nu
taga ett par exempel. Beträffande alla dessa anslag gäller, att när t. ex. 1932
års riksdag anvisat medel, som upptagas på riksstaten för budgetåret 1932—
1933, så anvisar Kungl. Maj:t medlen redan på våren 1932, men beloppen kunna
icke lyftas förrän efter den 1 juli. Men icke har av den anledningen någon
kommit på tanken att jordbrukspremieringen, kontrollföreningsverksamheten
eller hushållningssällskapens verksamhet överhuvud skulle komma att avstanna.
Nu befarar herr Petersson i Lerbäcksbyn, att örn man tillämpar detta förfaringssätt
i fråga örn anslaget till nyodling och betesförbättring, skulle det
inträda en stagnation i fråga örn denna verksamhet. Jag vill bestämt förneka,
att så skulle bli fallet. Jag tror varken på stagnation eller på några olägenheter,
lika litet, som det för närvarande är någon olägenhet i fråga örn de
verksamhetsgrenar, som jag pekat på och för vilka anslagen lyftas först efter
den 1 juli.
Utskottet har uttalat önskvärdheten av att hushållningssällskapen tidigare
än nu kunna erhålla kännedom örn vilka belopp, som kunna stå till förfogande
för dessa ändamål. Jag vill gärna ge utskottet rätt häri. Jag anser också
önskvärt, att sällskapen tidigare få reda på detta. Jag anser också möjligt,
att så skall kunna ske. Vi veta, att av alla de många anslag, som återfinnas
i nionde huvudtiteln, bruka vissa brytas ut. Dessa betraktas som brådskande
och avgöras i riksdagen redan i februari månad. Många av dessa anslag
bruka sedan av Kungl. Majit anvisas redan i mars. En hel del av de anslag,
som anvisades i februari av riksdagen, hava vi redan anvisat för de olika ändamål,
vartill de äro avsedda, ehuru de icke kunna lyftas förrän efter den 1
juli. Men på det sättet få hushållningssällskapen och de andra organ, som
skola handhava dessa anslag, reda på hur mycket pengar de få, och de kunna
inrätta sitt arbete därefter.
Jag anser detsamma möjligt även beträffande detta anslag. Jag tror, att
Nr 28. 12
Lördagen den 2 april £. m.
Äng.
statsbidrag till
nyodling och
betesförbättring
å ofullständiga
jordbruk.
(Forts.)
det är möjligt för riksdagen att fatta sitt beslut tidigare. Jag tror också, att
det är möjligt — herr Sköld uttryckte önskemål i den riktningen — att ansökningarna
kunna handläggas snabbare, så att från Kungl. Maj :ts sida kan
fattas beslut tidigare på våren än nu skett.
Det har sagts att pengarna kunna icke lyftas förrän efter den 1 juli. Det
är sant. Men jag vill erinra om, att de medel, som nu lämnas till hushållningssällskapen,
få dessa, sedan medlen anvisats, lyfta i deras helhet. Men hushållningssällskapen
betala icke ut dem på en gång utan endast i den mån nyodlingsverksamhet
och betesförbättring bedrives. I den mån arbetena utföras
utbetalas pengarna. Det sker således successivt i mån av arbetenas fortgång.
Bestämmelserna innefatta att arbetena skola vara utförda inom loppet av två
år, sedan anslaget beviljats. Örn alltså ett anslag för en viss nyodling har
beviljats nu i år -— t. ex. i sommar -— skall det arbetet vara slutfört senast
inom två år, alltså till sommaren 1934. Jag frågar: är det då så lämpligt,
att de anslag, som erfordras, stå upptagna på riksstaten så långt i förväg?
För i år finnas medel tillgängliga redan den 1 juli 1931. Anslag beviljas till
hushållningssällskapen fram på år 1932. Pengarna betalas ut till bidragstagarna
— till stor del åtminstone -—■ först under loppet av 1933 eller 1934.
Den omständigheten, att hushållningssällskapen kunna lyfta hela beloppet, så
snart anvisning skett av Kungl. Maj :t, gör, på grund av att utbetalningen sedan
sker successivt till företagen, att hushållningssällskapen i regel ligga inne
med ganska stora belopp. Detta gör, att det påtagligen icke kommer att orsaka
någon som helst stagnation i fråga örn verksamhetens bedrivande eller
i fråga om utbetalningen, även om lyftandet av det för ett visst löpande år
beviljade anslaget icke sker förrän efter den 1 juli i stället för som nu i juni
månad eller eventuellt någon eller några månader tidigare.
Skulle jag hava befarat, att någon som helst olägenhet eller svårighet skulle
uppstå för hushållningssällskapen eller för dem, som skola taga emot bidragen,
skulle jag icke ifrågasatt denna omläggning. Men jag är av den bestämda
uppfattningen, att så icke kommer att ske, och jag har ansett, att det här
föreslagna förfaringssättet är fullt försvarligt.
Herr Hedlund i Häste: Herr talman! När herr Petersson i Lerbäcksbyn
först förklarade, att han var i en särskild situation i betraktande av att endast
en av hans meningsfränder velat vara med och stödja den motion, som han avgivit,
så erkänner jag, att det kan bliva sådana situationer, att man befinner
sig i det läget att, trots att man ville vara med örn att stödja en motion och
anser densamma vara i stort sett fullt befogad och riktig, så har man dock
icke möjlighet att göra det. Här är det framför allt de budgetära svårigheterna,
som varit det, som inverkat på mig. Jag har nämligen ansett, att ehuru
detta anslag givetvis är av allra största betydelse och värde och ehuru det
likaså är viktigt, att vi få reda på det anslagsbelopo, som kommer att utgå
inom de olika hushållningssällskapens områden, så tidigt som möjligt, så är
det dock icke, när regeringen icke ansett sig kunna upptaga detta anslag på
den budget, som vi nu behandla, möjligt att bryta sönder denna budget genom
att på densamma införa ett så pass stort belopp. Jag är visserligen medveten
örn, att vissa svårigheter kunna uppstå i fråga om detta. Herr statsrådet har
ju emellertid erinrat om, att en hel del anslag av liknande beskaffenhet nu
behandlas på samma sätt som enligt hans förslag kommer att ske för framtiden
med detta anslag. Jag är övertygad örn, att om hushållningssällskapen
förfara på det sätt, som de hittills hava gjort, nämligen att, sedan under ett
år planer och kostnadsberäkningar på grund av inkomna ansökningar upprättats,
en sammanställning av dessa göres och insändes till Kungl. Majit på
grund av författningens föreskrift före årets utgång, så kunna, om detta an
-
Lördagen den 2 april f. m.
13 Nr 28.
slag tagea med bland de så kallade brådskande punkterna, hushållningssällska- stats^'' tiU
pen -— nied god vilja från vederbörande myndigheters och Kungl. Maj :ts si- 8 ny^ing ^
da — hava kännedom om det belopp, som under det kommande året eller det betesar,
under vilket anslaget beviljas, är tillgängligt för utdelning av dessa bi- förbättring
drag till de sökande, som föregående år gjort sådan ansökan och för vilka p
ner och kostnadsberäkningar blivit upprättade. Då kan man, som jag säger, (Forts)''
lämna dessa meddelanden från sällskapen i fullt ut lika god tid som nu. Sällskapen
hava också, örn man verkligen ser efter, hur det är med dessa anslag,
medel tillgängliga, visserligen redan beviljade men för samma ändamål, och
med de medlen kemna de förskottera. Örn händelsevis någon av de bidragssökande,
som erhåller bidrag, skulle hava sin nyodling färdig, så kunna ändå
dessa pengar utbetalas. Vi måste ju återbetala en del av de redan beviljade
bidragen till statskontoret, därför att företagen icke kommit att bliva fullbordade
på grund av en eller annan anledning, t. ex. sjukdom hos den sökande,
flyttning från stället, försäljning av stället eller andra orsaker. Jag har
själv under påsken, när jag varit hemma, fått remittera tillbaka till statskontoret
av för två år sedan lyftade medel över 7,000 kronor av detta bidrag, beroende
på att dessa företag icke kommit till stånd eller att sällskapet vid den
avsyning, som verkställts, icke kunnat godkänna företagen. Det gör, att även
örn man måste säga, att det är i viss män betänkligt, att det skjutes över på
nästkommande års budget, är det dock icke oöverkomliga svårigheter, som
man har att brottas med, utan det hela bör kunna gå tämligen i god ordning.
Det är detta jämte det, att jag ansett mig icke hava rätt att i den utsträckning,
som skulle bliva fallet, om man beviljade ett sådant här anslag, än ytterligare
öka den budget, vi hava att behandla, som varit anledningen till,
att jag följt Kungl. Majit i det här avseendet.
Vad nu beträffar den motion, som väckts av herr Sandberg, vari yrkas, att
de fyra nordliga länen skulle ha en viss företrädesrätt till något ökade bidrag
från detta anslag, har jag icke ansett mig kunna vara med därom, trots
att även Jämtlands län skulle bli delaktigt av den fördelen. Det är dock så,
att särskilt Västerbottens och Norrbottens län redan erhålla högst betydande
belopp av detta anslag, helt naturligt beroende på den livliga ny odlings verksamhet,
som där äger rum. Att en mycket betydande del av dessa bidrag går
just till nyodling i Norrland, är också helt naturligt. De småbrukare, som
finnas där och vilkas jordbruk innehålla ganska ringa areal odlad jord, ha
förut haft möjligheter att skaffa sig en del inkomster genom förvärvsarbete
i skogarna och i flottlederna. Den minskade tillgången till arbete där har
gjort, att en hel del av dessa sökt öka ut sina jordbruk för att därigenom få
större möjligheter till utkomst hemma vid jordbruket. Även om dessa bidrag
ä.ro små, så ha de dock varit av värde och hjälp för dem under den tiel, då de
kunnat ägna sig åt arbete på sina jordbrak. Det är en fördel, om dessa bidrag
kunna lämnas så pass rikliga, att man erhåller möjlighet att utdela de
högsta möjliga bidrag, som författningen medgiver, vilket man nu icke kan
göra, utan man har i stället måst företaga högst väsentliga minskningar. Erhölles
bidrag för nyodlingsverksamheten i tillräcklig omfattning skulle jordbrukarna
icke komma att såsom nu trängas med den rörliga delen av befolkningen
örn arbetstillfällena där uppe. Jag tror, att man därmed skulle vinna
åtskilligt för att få bort den nu rådande svåra arbetslösheten.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Med herr Hedlund i Häste förenade sig herr Weibull.
Herr Hage: Herr talman! Jag har tillsamman med några norrländska
kamrater väckt en motion på denna punkt, där vi påyrka, att detta anslag på
Kr 28. 14
Lördagen den 2 april f. m.
Äng. 1.200,000 kronor, sorn. diskussionen nu gäller, skulle uppföras på budgeten för
Snv^uZ9Mh'' budgetåret 1932/1933 saint att »vid utdelningen av bidrag från nämnda anters-
sJat? hänsyn särskilt måtte tagas till län, där skogs- och industriarbetet gått
förbättring tillbaka och stor arbetslöshet därav blivit en följd». Det yrkandet har jag gjort
a ofullständiga särskilt med hänsyn därtill, att när man är ute i bygderna där uppe i övre
?rr tsV Norrland, så mötes man ofta rent spontant, utan att man själv fört saken på
or ■'' tal, av den frågan: skulle icke ni i riksdagen nu vara villiga att ge största
möjliga anslag till nyodlingsverksamheten? Orsaken till att man ställer den
frågan, är den, att det faktiskt förhåller sig så, att flertalet s. k. halvbönder
få allt större svårigheter att finna sysselsättning vid skogsbruket och inom
industrien. Det har därför hänt vid upprepade tillfällen, att man sagt till oss.
när vi varit ute i bygderna — utan att vi själva fört saken på tal -—• att det
nu vore en lämplig tid att försöka åstadkomma så stora anslag som möjligt
av detta, slag, för att folk skulle få sysselsättning och arbete och för framtiden
få sin ställning stabiliserad, enär denna ställning nu icke kan stabiliseras
genom skogsarbete eller industriarbete. Jag tror, att hela denna tankegång
är riktig, vad särskilt beträffar förhållandena i övre Norrland.
Nu har utskottet sagt, och ett flertal talare ha varit inne på samma resonemang,
att det är budgetsvårighetema, som varit orsaken till att man nu
vill skjuta över det här nämnda anslaget till ett följande år. Med anledning
därav skulle jag vilja säga, att jag — trots alla förklaringar -—- måste se
saken så, att reservationen är dock en »fågel i handen», under det att utskottsutlåtandet,
trots allt, är en »fågel i skogen». Jag tar av gammal erfarenhet
hellre en fågel i handen än en fågel i skogen. Ty det bär också
bemärkas, att man icke vet, vilka tider som komma, och man vet icke, hurudana
budgetsvårighetema bli nästa år. Ja, det är mångt och mycket, som
talar för att budgetsvårighetema nästa år bliva ännu större. Jag måste
från den utgångspunkten säga, att det måste verka irriterande på dessa människor,
som nu gå och vänta på att få del av dessa anslag och som anse,
att dessa anslag böra givas t. o. m. i större utsträckning än nu. Ja, jag säger,
att det verkar irriterande och oroande på dessa människor, när de få höra,
att man här skjuter undan anslaget till ett kommande budgetår, då de icke
kunna med samma säkerhet vänta att få hjälp i detta avseende. Nu är det
också på det sättet, att här icke är fråga om att åstadkomma en reell minskning
i budgeten, utan det är endast en bokföringsfråga, örn man skall taga upp
detta anslag i år eller ett kommande år.
. Från dessa utgångspunkter och då jag vet. att det är en mycket stark opinion
i mina bygder för att detta anslag skall bli så stort som möjligt, skall
jag, herr talman, be att få yrka bifall till reservationen.
Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Vad beträffar den frågan, som
vi nu bär debattera, så äro alla ense örn dess betydelse i och för sig. Det är
endast fråga örn anslaget till detta ändamål skall uppföras i den kommande
budgeten eller skjutas upp. Därom är det, som meningarna dela sig.
Det förefaller mig. som örn herr statsrådet velat göra gällande, att några
större svårigheter icke skulle komma till synes genom att man skjuter på
frågan. Men jag undrar, örn utskottet har tagit dessa svårigheter på samma
sätt som herr statsrådet. Utskottet skriver ju: »Utskottet kan därför icke undgå
hysa betänkligheter mot att ur förslaget till riksstat för budgetåret
1932/1933 utesluta detta anslag, vilket skulle ha avseende å kalenderåret 1933,
med beräkning att först i riksstaten för budgetåret 1933/1934 uppföra detsamma.
» Det är ju efter en bestämd tvekan, efter mycken självövervinnelse,
skulle jag vilja säga. som utskottet kommit fram till den ståndpunkten. Så
säger utskottet vidare, att det blott är på grund av det budgetära läget, som
Lördagen den 2 april f. m.
15 Nr 28.
det i år nödgas gå med på Kungl. Maj:ts förslag. Ja, är anslaget av sådan
art, att alla äro överens om att det bör utgå, så undrar jag, örn vi lia anledning
att skjuta på det ännu ett år. Jag tror verkligen icke, att budgetsvårigheterna
vid nästa års budgetbehandling skola bli mindre och att det skall gå
lättare att uppföra ett anslag av denna art på budgeten då än för innevarande
år. Jag har en viss misstanke, att om riksdagen går med på Kungl. Maj:ts förslag,
så komma vi i en frestelse, att eftersom det går att skjuta på anslaget till
ett kommande år, man kanske kan dela upp anslaget, så att bara hälften skall
utgå för varje budgetår. Det skulle, mina herrar, vara ett mycket allvarligt
streck i räkningen för alla, som med verkligt intresse och ängslan vänta på
ett anslag av ifrågavarande natur. Denna fråga örn betesförbättring är ju, såsom
särskilt poängterats av herr Sköld, en fråga av stor nationalekonomisk
betydelse, och våra experter på detta område se i denna fråga en sak av rent
av revolutionerande natur, därför att genom beteskulturens utveckling skulle vi
minska vårt beroende av kraftfoderimport. Skola vi nu med tanke på dessa
förhållanden låta de budgetära svårigheterna hindra denna utveckling? Det
blir i alla fall en förskjutning av ärendets behandling och frågans lösning ett
år. Skola vi, säger jag, på grund av dessa budgetära svårigheter skjuta på
saken? Jag anser, att det skulle vara synnerligen olyckligt.
Jag ha.r skrivit under en motion, där vi föreslå, att fördelningen av anslaget
skulle bli något annorlunda än den nu reservationsvis föreslagna, därför att
jag icke kan komma ifrån, att just betesförbättringen måste i närvarande tid
ha större betydelse än nyodlingar, i varje fall för landet i dess helhet. Det
kan vara skillnad, jag är villig att medge det, uppe i Norrland. Där är kanske
läget ett annat. Men i stort sett måste man väl säga sig, att just betesförbättringen
har den största betydelse, jag skulle vilja säga, en dominerande betydelse,
när man undersöker möjligheterna för dessa ofullständiga jordbruk
att draga sig fram.
Jag har tidigare vid denna fragas behandling tryckt på en annan punkt,
nämligen anslaget för undanröjande av sten på förut odlad jord. Jag har den
uppfattningen, att en uppmuntran på detta område skulle vara erkännansvärd.
Det erfordras^ en så obetydlig uppoffring från statsmakternas sida, att det
icke kan ha någon betydelse. Jag menar, att det icke spelar någon roll i budgeten.
Men det är dock en fråga av sådan natur, att de som veta, hur frågan
ligger till i de trakter, där den är synnerligen aktuell, måste säga sig, att det
varit önskvärt, örn vi kunnat komma till ett större anslag, än som reservanterna
föreslå. Men i nuvarande läge, då det icke synes finnas någon utsikt att vinna
resonans för ett yrkande örn en fördelning i enlighet med vad motionärerna
föreslagit, så skall jag icke framställa yrkande härpå utan nöja mig med att
yrka bifall till reservationen.
Det år ju så —- herr Hedlund i Häste var inne på den saken — att när det
gäller anslag av sadan natur, de icke utbetalas, förrän företagen äro fullt
färdiga, och det kan hända att hushållningssällskapen nödgas återbetala
vissa belopp, på grund gv att företagen icke blivit färdiga. Detta kan, det
erkände herr Hedlund^ i Häste, bero pa sjukdom och andra omständigheter,
men det beror också pa att anslaget icke täcker alla kostnaderna utan att vederbörande
s,laiva fa bidraga till en icke obetydlig del, ja kanske till den väsentligaste
delen av kostnaderna. Det kan alltså bero också på ekonomiska
skäl, att vederbörande icke kunnat fullfölja arbetet, så att de fått lyfta sitt
aaslag. När det är på det sättet, tror jag icke. att detta utgör något särskilt
skål, varför man icke skall gå med på ett anslag av denna natur.
Herr talman, jag skall inskränka mig till denna motivering och vädja till
kammaren att taga reservationen, till vilken jag ber att få yrka bifall.
Äng.
statsbidrag till
nyodling och
betesförbättring
å of ullständiga
jordbruk.
(Forts.)
Nr 28. 16
Lördagen den 2 april £. m.
Äng.
statsbidrag till
nyodling och
betesförbättring
å ofullständiga
jordbruk.
(Forts.)
Herr Carlström: Herr talman! Det är två särskilda synpunkter, som anförts
för att det skulle vara lämpligare att följa reservanterna än utskottet.
För det första hyser man fruktan för att, om icke detta anslag upptages i årets
budget, skulle man riskera, att det icke heller bleve upptaget ett annat år,
och för det andra har man tryckt på de svårigheter, som skulle uppstå för att
kunna fördela anslaget i behörig tid, örn man nu skjuter över det till de s. k.
brådskande ärendena.
Yad här det första spörsmålet angår, att man skulle riskera, att örn icke anslaget
togs upp, man ett annat år skulle skjuta undan detsamma, vill jag i det
avseendet liksom herr ordföranden i jordbruksutskottet säga, att jag tror, att
örn överhuvud taget något anslag under nionde huvudtiteln har utsikt att komma
upp nästa år, så är det detta, ty jag tror, att vi alla äro eniga örn nödvändigheten
och behovet av att detta anslag utgår i fortsättningen. Jag tror
sålunda icke på att man på den punkten har anledning hysa några större farhågor.
Jag måste dock erkänna, att jag naturligtvis gärna skulle ha sett, att
anslaget uppförts i behörig ordning även detta år. Men liksom herr Hedlund
i Häste måste jag taga hänsyn till den finansiella situationen. Ingen enda
inom avdelningen eller i utskottet har kunnat komma med någon uppgift på.
var pengarna skola tagas, och i den situation, vari vi nu stå, är det icke så
alldeles enkelt att begära 1,200,000 kronor och säga, att det skall vi ha, medan
man ingen aning har om var det skall tagas. Därför måste jag liksom herr
Hedlund resignera inför det förhållandet, att det icke varit möjligt för oss
inom jordbruksutskottet att anvisa medel i detta fall.
Vad sedan gäller den andra synpunkten, att det stöter på vissa svårigheter
att i behörig tid utdela anslagen, vill jag säga, att för min del har jag icke
tillräcklig erfarenhet därom, därför att jag icke tillhör förvaltningen av något
hushållningssällskap, som har att utdela dessa bidrag. Jag har alltså ingen
möjlighet att bilda mig en uppfattning örn de eventuella svårigheter, som
skulle uppstå genom detta framskjutande av anslaget. Men då vi inom avdelningen
ha en sakkunnig på området, som sysslat med dessa frågor och vilken
för sin del sade, att visserligen kunde det kanske bli litet svårt men att han
dock ansåg svårigheterna icke skulle bli större, än att man skulle kunna i behörig
tid fördela anslaget, örn man uppförde det bland de brådskande ärendena,
då har jag böjt mig för denne sakkunniges uttalanden och tryggat mig till honom
i det avseendet. Sedan har här av herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
ytterligare understrukits, att egentligen intet reellt hinder bör kunna
möta i det fallet. Under sådana förhållanden anser jag, att man, som
utskottet föreslagit, måste gå in för ett uppskjutande. Då i den närvarande
situationen, som jag sade, ingen möjlighet funnits för utskottet att peka
på, var pengar skola tagas, nödgas jag ansluta mig till utskottet i denna
fråga.
Det är ingen anledning att här närmare gå in på motionerna. Herr Sandberg
har för sin del talat för särskilda åtgärder i fråga örn fördelningen av betesanslaget
för de norrländska länen. Vi ha i utskottsutlåtandet framhållit,
att intet hinder möter för dessa län att i samma utsträckning som övriga
län tillgodose de krav, som där framställas, och de behov, som uppkomma.
Jag vill med avseende på herr Svenssons i Grönvik uttalande örn stenbrytningen
säga, att jag har här redan vid ett föregående tillfälle uttalat mina betänkligheter
mot att inom detta anslags ram inrymma ett anslag till stenbrytning
i större utsträckning. Man är då här inne på att spoliera, vad man redan
har för de ändamål, som jag anser mera viktiga, nämligen utvidgningen av
de mindre jordbruken och i synnerhet betesvallskulturens förbättring. I detta
avseendet har jag en alldeles motsatt uppfattning mot herr Svensson i Grön
-
Lördagen den 2 april f. m.
17
Sr 28.
vik, nämligen att det icke skulle vara lyckligt att få detta anslag ytterligare
splittrat för att tagas i anspråk för stenbrytning.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Petersson i Lerbäcksbyn: Herr talman! Jag begärde ordet för en
kort replik till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet.
Herr statsrådet framhöll, och det gjorde också herr ordföranden i jordbruksutskottet,
att det som här föreslås i avseende å anslag till nyodling och betesförbättring
icke är något nytt, utan att samma ordning tillämpas i avseende
å en hel rad av anslag under nionde huvudtiteln. Jag är icke i stånd att bedöma,
huruvida dessa andra anslag äro av samma natur som detta, så att de
olika fallen äro fullt jämförliga, men det är heller icke nödvändigt, ty det
väsentliga är, att, vad som här föreslås, är något nytt i fråga örn detta anslag
och att detta nya rubbar en hittills tillämpad ordning på ett sätt, som
kommer att medföra olägenheter. Jag har i mitt första anförande pekat på, i
vilken ovisshet en hel del av dessa jordbrukare, som söka bidrag, komma att
försättas, därigenom att det på den nya budgeten icke kommer att finnas något
anslag för detta ändamål. Jag har pekat på att hushållningssällskapen
försättas i besvärligheter, därigenom att de icke med säkerhet veta, örn anslag
kan påräknas i fortsättningen. Jag är glad åt alla de försäkringar, som här
från olika håll givits, att man tillmäter detta anslag en stor betydelse. Det
lät på ordföranden i utskottet, som örn det rent av skulle komma att gå ut
med någon slags förmånsrätt i förhållande till andra anslag under huvudtiteln.
Men det är dock ett faktum, att det kommer att utgå ur budgeten, och
hur skola vid detta förhållande hushållningssällskapens vederbörande tjänstemän
svara, när de tillfrågas, huruvida anslag kunna påräknas för planerade
företag eller icke? Det för mig avgörande är det, att den ordning, som här
föreslås, försätter både de sökande och hushållningssällskapen i ett tillstånd
av ovisshet, som för sökandena är dubbelt besvärande i en tid, då det råder
brist på arbetstillfällen även på den rena landsbygden.
Det har påpekats i motionen och är f. ö. icke någon hemlighet för dem som
känna förhållandena på landsbygden, att ungdomar i jordbrukarhemmen, som
förut funnit sysselsättning i industrien eller på andra håll, nu återvända hem
och sysselsättas i hemmen nödtorftligen med de arbeten som kunna uppbringas.
En anordning som den nu ifrågavarande får under dessa omständigheter
en alldeles särskild social betydelse, då den verkar förebyggande i allra
högsta grad i fråga om den hotande arbetslösheten.
Den omständigheten att här föreligga motioner från fyra olika håll, som
överensstämma därutinnan att man anser det angeläget att detta anslag nu
uppföres å budgeten, vittnar ju ock örn vilken betydelse man tillmäter denna
sak, hur man känner det på olika håll inför det förslag som här lagts fram från
Kungl. Majit. Här har också av så gott som varenda talare betygats och betonats,
att man anser det betänkligt att slå in på den nya ordning, som Kungl.
Majit föreslagit och utskottet tillstyrkt. Herr Hedlund i Häste tröstar sig
visserligen med att det icke behöver medföra några »oöverkomliga svårigheter».
Nej, det vill inte heller jag påstå, att det behöver; naturligtvis kan man
»komma över» detta som så mycket annat. Men är denna sak så betänklig,
som alla vitsorda att den ter sig för dem, så tycker jag, att man i stället skall
söka komma ifrån den. Och när nu herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
betygar, att det visserligen hade varit budgetära synpunkter,
som påverkat hans ställningstagande, men att de icke varit avgörande, utan att
själva (Ion nya ordningen syntes statsrådet i och för sig eftersträvansvärd, då
förefaller det mig som om skillén för den av utskottet intagna ståndpunkten
Andra kammarens protokoll 1032. Nr 2S. 2
Ang.
statsbidrag till
nyodling och
betestor
bäär ing
å ofullständigajordbruk.
(Forts.)
Kr 28. 18
Lördagen den 2 april £. m.
Awj. väsentligen försvagats, och det styrker mig i min uppfattning, att jag bör
statsbidrag tild vidhålla mitt yrkande örn bifall till reservationen.
nyodling och
förbättring Herr Nordkvist: Herr talman! Jag nödgades begära ordet med anledning
å ofullständiga av herr statsrådets yttrande, vari han gav exempel på anslag där förfaringsjordbruk.
sättet är enahanda som i den nya ordning som av Kungl. Majit föreslås. Men
(Forts.) är det icke en väsentlig skillnad i karaktären i fråga om dessa anslag? De
exempel, som herr statsrådet lämnade, gällde anslag till löner åt tjänstemän
eller anslag till olika slag av premieringar. Vid premieringar skall anmälningstiden
-—• åtminstone gäller detta premiering för mindre jordbruk — utgå
frampå året, första maj, vid åter andra senare, men premieringen skall vara
avslutad före september månad och medlen skola vara fördelade före årets utgång.
Detta gör således, att det är mycket lätt att på det sättet förlägga anslaget
till en sen punkt på året. Det måste bli ett annat förhållande, när det
gäller de ansökningar örn bidrag till betesförbättringar och nyodlingar som vi
nu behandla, och detta därför att här arbeta hushållningssällskapen med en
så väsentlig balans på ansökningar. Behovet är mycket större än vad tillgängliga
medel kunna täcka; det finnes småbrukare som legat inne med ansökningar
ett eller två år, vilka arbetat och hoppats att få dessa pengar, men som
nu givetvis måste anse sig vara smått lurade på möjligheten att få ut pengarna
örn anslagsbeviljandet skall framflyttas till nästa år. Jag skulle också
vilja säga det, att det synes mig som örn hela propositionen och ävenså utskottets
utlåtande bygger på att det förhållandet, att anslagen fördelas så
sent, nödvändigt skall bestå. Men här har från flera håll vitsordats önskvärdheten
av, att anslagen komma tidigt ut. För mig synes det då vara riktigare,
att vi i stället på ett eller annat sätt göra framställning örn, kanske det
räcker bara med denna debatt, att få en tidigare fördelning av anslaget, så
att medlen snarare kunna komma sällskapen till godo och snarare utdelas till
de lånesökande, av vilka, som jag nyss sade, somliga redan äro färdiga, trots
det de icke fått sina ansökningar beviljade, ehuru dessa legat inne lång tid.
Dessutom tror jag, att det förhåller sig så, att herr statsrådet satt som ledamot
i den kommitté, som utarbetade direktiv för utlämnande av dessa anslagsmedel,
och jag skulle tro, att det var efter moget övervägande som direktiven
tillkommo. Det har också visat sig, att systemet fungerat väl utom möjligen
med undantag av att det varit svårt att få anslaget snabbt nog fördelat till hushållningssällskapen.
Detta, herr talman, var i huvudsak vad jag velat säga i
detta sammanhang.
Herr Carlström nämnde, att vi hava icke angivit, varifrån pengarna skulle
tagas. Jag skulle då endast vilja säga det: Brukar det överhuvud taget i någon
motion angivas varifrån pengarna skola tagas, när man kommer och begär
ökade anslag för ena eller andra ändamålet? I motionen är ock, herr Carlström,
en anvisning örn medlens anskaffande given.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr Lilliecreutz: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
lämnade den upplysningen, att den av regeringen nu föreslagna
åtgärden icke behövde vålla någon stagnation i verksamheten. I denna sin uppfattning
fick ju herr statsrådet ett mycket kraftigt stöd av min högt ärade vän,
min förutvarande kollega, sekreteraren i Jämtlands läns hushållningssällskap,
och hans omdöme i denna fråga har uppenbarligen även varit grundläggande
för den uppfattning, som herr Carlström gjort sig till tolk för. Det var speciellt
med anledning av det sistnämnda inlägget som jag begärde ordet.
Jag undrar, örn man verkligen kan säga, att ett bifall till regeringens framställning
icke kommer att vålla en stagnation. Att sa blir förhållandet, är
Lördagen den 2 april f. m.
19 Xr 28.
visserligen berört av några föregående talare, men jag kan icke undgå att
ytterligare trycka på vad detta kommer att innebära. Jag skulle vilja fråga
min ärade förre kollega, vilka direktiv lian kommer att ge till sina konsulenter,
vilka svar han kommer att lämna alla de jordbrukare, som helt visst, örn nu
detta beslut går i överensstämmelse med regeringens förslag, alltså att något
anslag för nästkommande budgetår för detta ändamål icke blir uppfört, vilket
svar man^ då från hushållningssällskapets ledning kommer att lämna på de
många frågorna: hur skola vi ställa oss för det kommande året, skola vi våga
planlägga en betesförbättring eller nyodling eller stenbrytning, eller skola vi
icke^våga det. Finns det anslag för detta ändamål? Vad svarar herr Hedlund
på sådana frågor? Kanske bara med den förhoppningen, som man här från alla
motståndare har hört, »att det är alldeles uppenbart att nästa år kommer det ett
sådant anslag». Sätt bara därför i gång, det behöva ni icke vara rädda för.
Sätt i gång, hugg i och arbeta. Är man så säker på detta? Kunna vi vara
absolut säkra på att vi hava samme jordbruksminister, samma utomordentligt
välvilliga jordbruksutskott som i år och samma mycket välvilliga kammare
sorn nu? Dalkulle ju herr Hedlund kunna hava fog för sin uppfattning att
det icke är någon fara, utan att man lugnt kan sätta i gång. Men jag undrar,
örn vi verkligen kunna vara så bergsäkra på att regeringen har samma sammansättning,
att utskottet har samma sammansättning eller att kammaren har
samma sammansättning, när kammaren nästa år skall taga ställning till denna
fråga. Och dessutom, mina herrar, ser det verkligen ut som örn vi skulle hava
lättare under kommande år att bevilja ett sådant anslag? Under dessa förhållanden
och då jag, herr talman, anser att denna åtgärd kommer att vålla
våra hushållningssällskap betydande svårigheter, ber jag att få yrka bifall till
reservationen.
Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet von Stockenström: Herr
talman! Det har uttalats av herr Lilliecreutz och även av föregående talare,
att det förfaringssätt, som här föreslås av Kungl. Majit, ändock kommer att
vålla vissa olägenheter. Det må ursäktas mig, men jag kan icke förstå i
vilket avseende olägenheter uppstå. De inneliggande ansökningarna örn medel
för detta år komma att prövas i vanlig ordning av Kungl. Maj :t, medel komma
att lämnas till hushållningssällskapen och kunna lyftas någon gång i vår
eller sommar.^ Beträffande dem, som komma att söka under nästa år, förfares
precis på samma sätt med stöd av den kungliga kungörelse, som finnes
och som ännu gäller. Deras ansökningar komma in i höst eller i vinter. Ansökningarna
komma sedermera till lantbruksstyrelsen och därefter till Kungl.
Majit. Förutsatt att riksdagen nästa år beviljar medel till ändamålet, så anvisar
Kungl. Majit medel någon gång nästa år. Jag tror, att det kan ske
tidigare än som hittills skett, och medlen kunna sedan lyftas av hushållningssällskapen
efter den 1 juli och utbetalas precis i vanlig ordning. Jag
kan icke förstå på vad sätt någon stagnation skulle komma att uppstå,
förutsatt naturligtvis att riksdagen verkligen beviljar medel, men jag tar för
givet, att så kommer att ske.
Nu har det sagts här, att alla dc sökande veta då icke i förväg, örn det
kommer att anvisas medel. Det är sant, men de veta icke heller nu, om de
komma att få pengar. Det är nämligen så, att de belopp som sökas äro rätt
mycket större än de medel, som linnas tillgängliga. Den som söker i höst
vet därför icke alls, örn han kommer att få nästa år, eller om han får vänta
ett eller ett par år till. Hushållningssällskapen veta icke heller, örn bidrag
kommer att beviljas just till den eller den, utan det sker efter särskild
prövning.^ Jag kan därför icke förstå, att någon ökad ovisshet skulle komma
att uppsta för alla dem som söka anslag. Vfiket belopp som kan komma
Äng.
statsbidrag till
nyodling och
betesförbättring
å ofullständiga
jordbruk.
(Forts.)
Nr 2*. 20
Lördagen den 2 april f. m.
Äng.
statsbidrag till
nyodling och
betes
förbättring
å ofullständiga
jordbruk.
(Forts.)
att av riksdagen beviljas nästa år veta vi icke, men jag hoppas, att det blir
ett stort anslag även i fortsättningen. Icke heller kan jag förstå, att det för
hushållningssällskapen själva, den i varje särskilt fall beviljande institutionen,
skall bliva någon som helst olägenhet. Jag vill fråga de herrar, som
representera hushållningssällskapen: Kunna ni med handen på hjärtat förneka,
att sällskapen ligga med betydande belopp som ännu icke kunnat utbetalas?
Herrarna få medge, att ni komma icke att lida brist på medel, även
örn ni skulle lyfta detta anslag en eller annan månad senare än som hittills
skett. Detta är ingen förebråelse, men faktiskt är det så, att ni ligga med
pengar sedan föregående år, som ännu icke kunnat utbetalas, därför att arbetena
ännu icke hunnit utföras. Det är på det skälet som jag grundar den
uppfattningen, att någon stagnation icke behöver inträffa, förutsatt att riksdagen
också för framtiden anvisar medel.
Nu sade herr Hage, att det är bättre att hava en fågel i handen än en i
skogen — jag vet icke örn det bara var en i skogen eller kanske herr Hage
hoppades på en tiodubbling? Det är ju sant, men, herr Hage, jag. tror
icke att dessa fåglar flyga till skogs, och jag tror att de komma att finnas
varje år, men örn herr Hage vill hava en fågel i handen ett helt år innan
han använder den, så förstår jag icke att det kan vara särskilt önskvärt.
Jag utgår ifrån, att riksdagen kommer att ställa sig välvillig, och det hoppades
herr Lilliecreutz också på, och det har från alla partier uttalats sympatier
för denna verksamhet. Jag delar dessa sympatier, och såvitt ^icke °något
alldeles nytt parti skulle uppstå under höstvalen, så kunna vi utgå ifrån att
fåglarna finnas kvar, herr Hage, och att anslag beviljas följande år.
Jag har, herr talman, icke kunnat bli övertygad örn att några olägenheter
komma att uppstå. Jag har därför ansett, att det förfaringssätt som Kungl.
Hajd har föreslagit icke borde föranleda någon erinran.
Herr Hedlund i Häste: Herr talman! Herr statsrådet har redan delvis
besvarat den förfrågan, som herr Lilliecreutz riktade till mig, vad man skulle
svara inom ett hushållningssällskap, då förfrågningar inkomme örn dessa bidrag.
Vad hava vi kunnat svara hittills, när en jordbrukare har skrivit
eller kommit upp på expeditionen och frågat, huru stort bidrag han kunde
få för verkställande av en nyodling eller betesförbättring? Ja, man har fått
hänvisa honom till att i enlighet med författningen kunde ett bidrag utgå
med högst 250 kronor per hektar för nyodling och högst 125 kronor per
hektar för betesförbättring, och huru stort belopp som sällskapet kunde komma
att bevilja är beroende på de belopp som ifrån statens sida beviljas sällskapet
för detta ändamål. Ansökningar hava ju kommit in i så pass stort
antal, att man icke kunnat annat än i särskilt ömmande fall lämna bidrag
intill det högsta beloppet, utan man har fått sänka det högst^väsentligt. Så.
hava vi fått lov att göra, annars skulle det taga tre ä fyra år innan ett bidrag
skulle kunna fås. Det bär jag för min del ansett olämpligt, och de
bidragssökande hava också ansett det olämpligt. De hava varit mera med örn
att få mindre bidrag men få det förr, för att kunna fullgöra detta arbete,
som de önskade få utföra. Örn vi skulle erhålla tillräckligt med medel för
att kunna lämna de i författningen högst utgående bidragen, då räckte det
icke med 1,200,000 kronor, då måste statsbidraget alldeles säkert under en
lång följd av år fördubblas. Sedan är det ju på samma sätt i fråga örn en
hel del bidrag o. dyl., som ställas till hushållningssällskapens disposition.
De få visserligen meddelanden örn deras beviljande, men de få själva lägga
ut pengarna, betala ut i förskott i mycket stor utsträckning. . Först efter det
verksamheten för året är avslutad och berättelse ingiven till lantbruksstyrelsen
och vi fått intyg därifrån, få vi lyfta pengarna från statskontoret,
Lördagen den 2 april 1. m.
21 Nr 28.
de pengar, som redan i förskott äro utbetalade. I detta fallet förhåller det
sig verkligen så, som herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
säger, eller att hushållningssällskapen hava inneliggande en hel del medel,
men dessa medel äro beviljade av sällskapen till de särskilda bidragsändarnålen,
och endast i den mån som kontrakterade arbeten bli utförda skola de
utbetalas.
Jag sade visserligen i mitt första anförande, vilket herr Petersson i Lerbäcksbyn
tog upp, att det icke var några oöverkomliga svårigheter. Det var
måhända ett något för starkt uttryck, jag skulle vilja ändra det och säga,
att de svårigheter, som kunna förefinnas, äro ganska lätt överkomliga.
Herr Ljung: Herr talman! Den föregående debatten i detta ärende har ju
till övervägande delen rört sig örn, huruvida det skulle vara några större olägenheter
förenade med ett uppskov med beviljandet av här ifrågavarande anslag
till nästa riksdag, d. v. s. att det skulle utgå i början av budgetåret
1933/1934. Det är uppenbart, att denna del av frågan kan vara nog så betydelsefull.
För mig framstår det emellertid, såsom huvudfrågan i detta
sammanhang skulle vara: Kan man antaga, att det skall bli större möjligheter
att bevilja detta anslag, 1,200,000 kronor, under nästkommande budgetår?
Vi
erinra oss nog här allesammans, huru icke minst chefen för finansdepartementet
upprepade gånger under riksdagens lopp har framhållit, att det
är uppenbart, att det måste bli ännu större svårigheter att få en budget att
gå ihop till nästkommande budgetår. Under sådana förhållanden måste man
ju fråga sig: Örn anslaget uteslutes i år, huru skall det då bliva möjligt att
återigen få det upp under nionde huvudtiteln till nästkommande år? Vi
kunna ju antaga, att i lyckligaste fall hela nionde huvudtitelns slutsumma
kan bibehållas oförändrad för budgetåret 1933/1934. Då skulle det vara av
intresse att veta, huruvida chefen för jordbruksdepartementet kan peka på
några anslag av mera tillfällig art, som äro upptagna i budgeten för 1932/
1933, och säga, att vi kunna stryka dessa anslag för 1933/1934 och i stället taga
upp dessa 1.2 miljoner kronor. Skulle det verkligen finnas någon sådan möjlighet,
kunde det, menar jag, vara skäl i att gå in för den ståndpunkt, som
utskottet intagit. Är det däremot så, att man icke kan få någon sådan an
visning,
och är det så, som det förefaller, att det är en ganska stor enighet
örn att anslaget i fråga bör utgå, då kan jag för min del icke komma till
någon annan slutsats, än att det enda riktiga är, att anslaget beviljas för
det nu kommande budgetåret, och att man alltså här följer reservanternas förlag.
Av dessa i korthet angivna skäl, som för mig framstå som huvudsaken
härvidlag, ber jag, herr talman, att få ansluta mig till dem, som yrka bifall
till reservanternas förslag.
Herr Selberg: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för att få un
derstryka
vad herr Hage gjort sig till tolk för, nämligen att det alldeles särskilt
i vissa delar av landet förefinnes ett mycket starkt behov av detta anslag.
Jag vill också säga, att jag till fullo instämmer med den siste ärade talaren i
det, att huvudsaken härvidlag väl ändå är, att någonting blir beviljat. Yi ha ingalunda
större förutsättningar att nästa år kunna bevilja ett anslag som detta,
om det strykes i år. Det kan man hava rätt starkt fog för att säga med tanke
på, huru det gått med vissa andra frågor, där man från vederbörande utskott
och från statsrådsbänken och annat håll har försäkrat, att det ingalunda vore
meningen att slopa anslaget i fråga utan bara att inskränka eller ändra på
anslaget. Det har i alla fall vid sådana tillfällen blivit så, att man fullföljt en
Äng.
statsbidrag till
nyodling och
betesförbättring
å of ullständiga
jordbruk.
(Forts.)
Jfr 28. 2 2
Lördagen den 2 april J. m.
Äng. '' inskränkning och fått bort vissa anslag. Jag skulle kunna ange direkta exem^e^a>
men JaS skall icke nu göra det. Det måste väl ändå vara ett
ny°betes-001 mycket stort osäkerhetstillstånd för dem som äro i behov av dessa anslag för
förbättring utförande och planerande av vissa arbeten, örn man vet, att något anslag för
ä ofullständiga ändamålet icke är beviljat. Det är väl ändå icke precis detsamma, att det finns
jordbruk, författningar om en sak som att det finns både författningar och anslag bevil(lorte.
) jacje för ändamålet.
Herr Svensson i Grönvik nämnde något örn att han trodde, att man kanske i
södra Sverige vore mera beroende av anslag för betesförbättringar, under det
att de norrländska behoven mest hänföra sig till nyodlingsbidrag. Ja, det är
troligt, att det sistnämnda anslaget mest blir utnyttjat i övre Norrland. Men
jag tror dock, man kan säga, att där liksom jag förmodar annorstädes är det
behov av anslag både till nyodling och betesförbättring, och det är framför
allt bos jordbrukarna behov av dessa anslag för att i någon mån eliminera den
stora arbetslöshet, som för närvarande råder. Nu är det ju praktiskt taget så,
att småbrukarna äro utestängda från arbetsmarknaden, utestängda från möjligheten
att i den öppna arbetsmarknaden erhålla någon inkomst. Örn de skola
kunna, skaffa sig sådan, måste det bli på det egna jordbruket. Och då är det
givetvis nödvändigt, att det finns något anslag, att man kan vara förvissad om
att det finns några medel för utförande av arbeten, som kunna ge någon liten
inkomst.
Jag tror, att det är av mycket, mycket stor betydelse, att detta anslag beviljas
även -i år. Jag tror också, att detta är möjligt, utan att budgeten sönderbrytes
nämnvärt. Jag är nämligen övertygad därom, att örn detta anslag på
1.2 miljoner kronor beviljas, så kan man med säkerhet i stället minska anslaget
för arbetslösheten med 1.5 miljoner kronor, ty det kommer mer än väl att uppväga
detta belopp, örn detta anslag beviljas. Jag vill också säga, att det är
icke bara jordbrukarna och deras söner, som få nytta av detta anslag. Det torde
väl vara så på många båll, att även åtminstone de mer eller mindre stadigvarande
arbetarna vid jordbruket få sysselsättning, därest detta anslag beviljas.
Då jag är tämligen övertygad örn att det icke blir lättare nästa år att åstadkomma
ett anslag till ifrågavarande ändamål, än vad det är i år, ber jag att få
yrka bifall till vad reservanterna föreslagit.
Herr Sköld: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av herr jord
bruksministerns
sista anförande. Då redan en annan talare här i kammaren
bemött honom, kanske jag kan yttra mig kort.
Jag fick närmast det intrycket av herr jordbruksministerns senaste anförande,
att han rent av ville urgera, att regeringens nuvarande ståndpunkt vore en
förbättring emot vad som förut bar gällt på detta område, att man alltså här
skulle hava gjort ett framsteg i bela anordningen. Man skulle lyckligen hava
funnit en utväg att förbättra det hela. Och lian bestred, att det skulle uppstå
några olägenheter av att icke något anslag för detta ändamål uppfördes för
i år.
Jag måste säga, att detta är ganska överraskande. Jag försökte i mitt första
anförande ange vissa administrativa svårigheter, som tillkomma, och jag
har icke märkt, att de blivit bestridda. Det är ju ett faktum, att om riksdagen
vid sin behandling av förevarande anslag ändrar Kungl. Maj :ts förslag, så innebär
det, att det förberedande arbetet med fördelningen av anslagen har blivit
tillspillogivet, och att man måste göra örn det i viss utsträckning. Under sådana
förhållanden är det självklart, att man måste komma till en slutlig fördelning
av anslaget senare, än vad som nu sker. När det från många håll är omvittnat,
att det är stora olägenheter förknippade redan med det nuvarande systemet,
måste det väl bli betydligt större olägenheter i fortsättningen.
Lördagen den 2 april f. m.
23 >r 28.
Dessutom skulle jag vilja påpeka, att herr jordbruksministern Ilar varit med
örn att utarbeta det ursprungliga systemet. Det har framlagts av en frisinnad
regering. Och jag antar, att man då efter moget övervägande hade funnit,
att det var den lämpligaste formen. Det är väl ändå så, att det förslag, som
nu föreligger från regeringens sida, skulle icke hava framkommit, om vi icke
hade haft den nuvarande situationen. Det är alltså en nödfallsutväg. Och då
menar jag, att det icke är riktigt att framställa saken, som om man gick in för
en förbättring, utan det måste betraktas som en försämring av hela systemet.
Herr Lilliecreutz: Herr talman! Herr statsrådet missuppfattade uppen
barligen
mitt förra anförande, då han sporde oss hushållningssällskapens män,
huruvida det verkligen skulle medföra några större svårigheter för hushållningssällskapen
att förskottera medel för dessa ändamål, och påvisade, att hushållningssällskapen
dock hava så stora medel till förfogande, att detta icke för
flertalet av dem borde vålla några svårigheter. Det är alldeles riktigt, att sällskapen,
åtminstone flertalet av dem, hava nog så mycket av tillgängliga medel,
att de skulle kunna förskottera de medel, som kunna erfordras för igångsättandet
av arbeten av ifrågavarande art. Men ett sådant förskotterande, utan
att riksdagen har sagt ifrån, att här kommer för nästa budgetår att ställas ett
anslag till hushållningssällskapens förfogande, det måste jag, herr talman,
från min synpunkt sett anse vara ganska riskabelt för sällskapen. Ty det är
väl dock så, att de reserverade medel, som sällskapen hava till sitt förfogande,
äro avsedda för särskilda ändamål, och av dem får man icke taga för att fylla
andra ändamål.
Sedan ber jag att få tacka min högt värderade kollega för svaret och gratulerar
honom till den uppfattningen, att han kan svara precis som han svarat
förut, att här är ingen fara på förde. Jag kunde förstå att han grundar den
uppfattningen på, att det även hittills varit så. att man icke kunnat lämna en
sökande bestämt besked örn huru mycket han kunnat få, och att man i många
fall måst begränsa de belopp, som utdelats. Ja, det är alldeles riktigt, att så
skett, och så kommer det nog alltjämt att ske. Men jag undrar, örn alla sekreterare,
som skola utfärda direktiv, äro lika säkra på att kunna svara som
förut, när i alla fall faktum är, att går Kungl. Maj:ts proposition igenom, så
finns det intet anslag för detta ändamål för nästkommande år. Huruvida man
under sådana förhållanden skall våga tillråda att sätta i gång med arbetena och
säga: planlägg och gå på, ty däri ligger ingen fara! -— det har jag för min
del fortfarande litet svårt att förstå.
Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Jag tycker, att diskussionen
örn detta anslags behövlighet etc. skulle vi kunna lämna, ty därom äro vi alla
ense, att detta anslag är av ofantligt stor betydelse.
Jag begärde egentligen ordet, när man sade, att det blir svårare nästa år att
få ett anslag på 1.2 miljoner kronor än i år. Örn herrarna nu gå och bevilja
detta anslag, så måste det även nästa år upp ett anslag på 1.2 miljoner kronor,
som skall utgå för budgetåret 1933/1934. Och örn herrarna gå med utskottet
och icke bevilja anslaget, så skall det också upp ett anslag på 1.2 miljoner kronor
för att utgå för den verksamhet, som äger rum under 1933. Det är bara
den skillnaden, att det icke tages upp något anslag för budgetåret 1932/1933.
iVi måste i alla fall hava ett anslag nästa år. I vilken ordning vi taga det, antingen
vi taga det på det sätt, som utskottet föreslår, eller örn vi taga det så,
som reservanterna föreslå, så blir det ett anslag för ändamålet på 1.2 miljoner
kronor. När man på vissa håll, som jag kunnat märka, befarar, att det skulle
bliva svårare nästa år att få detta anslag än i år, så vill jag säga, att så blir icke
förhållandet. Det är endast så, att man genom ett dylikt beslut skjuter på det
Ani].
statsbidrag till
nyodling och
betesförbättring
å ofullständiga
jordbruk.
(Forts.)
Nr 28. 24
Lördagen den 2 april i. m.
Äng.
statsbidrag till
nyodling och
betes
förbättring
å ofullständiga
jordbruk.
(Forts.)
hela under ett år. Och skjuter man icke på det, så måste man i alla fall taga
upp det för det kommande budgetåret.
Yad beträffar den av herr Lilliecreutz omnämnda förskotteringen, så har väl
ingen människa, jag antar icke heller herr statsrådet, tänkt sig denna förskottering
annat än från den tid, då riskdagen fattar beslut, i mars månad, till efter
den 1 juli. Då kan det väl icke vara någon risk. Har riksdagen fattat beslut i
frågan och det är känt för förvaltningsutskottet, så är det ingen risk att förskottera
medlen.
Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels _ på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Sköld begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
116 av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid
punkten fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns flertalet hava röstat för
nej-propositionen, vadan kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.
Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.
Punkten 117.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 118—123.
Lades till handlingarna.
Punkterna 124—132.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 133.
Lades till handlingarna.
Punkterna 134—137.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Äng. statens Punkten 138, angående statens skogsodlingsanslag.
^anslag08'' Under punkten 136 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1932/1933 under benämningen statens skogsodlingsanslag
anvisa ett extra reservationsanslag av 350,000 kronor.
Lördagen den 2 april I. m.
25 Nr 28.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen nr 116
i första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 202 i andra kammaren av herr
Hansson i Stockholm m. fl., vari föreslagits, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta utreda orsakerna därtill, att
de enskilda markägarna ej utnyttjade skogsodlingsanslaget i beräknad utsträckning,
samt dessutom söka utarbeta förslag till sådana förbättrade bestämmelser,
som i nämnda hänseende kunde finnas nödiga och lämpliga.
Utskottet hemställde,
1) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Majits förevarande framställning
för budgetåret 1932/1933 under benämningen statens skogsodlingsanslag
anvisa ett extra reservationsanslag av 350,000 kronor; samt
2) att motionerna 1:116 och lii 202 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Uti en vid denna punkt avgiven reservation hade herrar Linders, Carl E.
Eriksson, Granath, Sköld och Olsson i Ködningsberg yrkat bifall till motionerna
I: 116 och 11:202.
Efter föredragning av punkten yttrade:
Herr Sköld: Herr förste vice talman! Som kammarens ledamöter hava sig
bekant, beslöts för ett par år sedan, att ifrån statens sida skulle vidtagas omfattande
åtgärder för att få till stånd skogsodling på enskilda skogar. Den
kommitté, som skötte utredningen av detta ärende, och sedermera Kungl.
Majit beräknade, att under en tidrymd av 15 år skulle på enskilda skogar
komma att verkställas skogsvårdsåtgärder till ett värde av över 70 miljoner
kronor, av vilka staten skulle lämna bidrag med nära 40 miljoner kronor. Det
var alltså ett mycket omfattande program till kultivering av kalmark och annan
illa beväxt skogsmark.
Nu hava dessa åtgärder under två år varit i tillämpning. För det första
året anslogos 600,000 kronor, för det andra året anslogos 400,000 kronor och
för det budgetår, som vi nu gå att fatta beslut om, föreslås 350,000 kronor.
Det visar sig alltså, att den plan, som man från början upplagt, den håller
icke. Det har icke blivit sådan tillströmning från skogsägarnas sida till statens
bidrag, att det uppgjorda programmet kunnat fullföljas. Tvärtom måste
man konstatera, att verksamheten går kräftgången, att det blivit sämre och
sämre för varje år. Då man jämför detta med den utveckling, som det s. k.
statens skogsutdikningsanslag, vilket kommer i nästa punkt, har rönt, måste
man säga sig, att grunderna för skogsodlingsanslaget icke äro alldeles sådana,
som de borde vara. Visserligen kan man naturligtvis med visst skäl
säga, att den nuvarande tiden verkar så, att detta anslag blir mindre använt.
Men jag tror, man kan påstå, att detta icke är hela sanningen. Den erfarenhet,
som jag har av detta anslag, säger mig, att det finns åtskilliga bestämmelser
för detsamma, som skulle behöva modifieras. Sådana bestämmelser
som i fråga örn stängselskyldighet, sådana bestämmelser som i fråga örn skyldighet
att frånräkna värdet av visst virke på utglesad skogsmark från kostnaderna
och vissa andra ting göra, att skogsägarna, då de få kännedom om
villkoren och huru det hela verkar, ställa sig avvisande. Om man har starkt
intresse av att staten skall få i gång verksamhet på enskilda skogsmarker för
att åstadkomma en kultivering av dessa, så tycker jag, att man icke kan vila
på hanen, utan att man redan nu borde gå åstad och söka utfinna, var felet
ligger.
Det har i ett par motioner påyrkats, att riksdagen skulle skriva till Kungl.
Äng. statens
skogsodlingsanslag.
(Forti.)
Nr 28. 26
Lördagen den 2 april I. m.
Äng. statens
skogsodlingsanslag.
(Forts.)
Ang. statens
skogsutdikningsanslag.
Majit och begära utredning om orsakerna till att det uppställda .skogsvårdsprogrammet
icke kunnat fullföljas samt föreslå de åtgärder, som skulle kunna
bli en följd av en sådan utredning. Jag finner, att det framställda yrkandet
är synnerligen befogat. Jag tillåter mig därför, herr förste vice talman, yrka,
att kammaren måtte bifalla motionerna 1:116 och 11:202, vilket innebär en
hemställan till Kungl. Majit, att Kungl. Majit måtte låta utreda orsakerna
därtill, att de. enskilda markägarna ej utnyttja skogsodlingsanslaget i beräknad
utsträckning, samt dessutom söka utarbeta förslag till sådana förbättrade
bestämmelser, som i nämnda hänseende kunna finnas nödiga och lämpliga.
I detta anförande instämde herrar Olsson i Rödingsberg och Pettersson i
Hällbacken.
Herr Carlström: Herr talman! Herr Sköld började med att påpeka, att
den plan, som uppgjorts för användning av detta anslag, icke hållit. Motionärernas
hemställan går ju ut på att man skall vidtaga ytterligare åtgärder
för att stimulera de enskilda jordbrukarnas och skogsodlarnas intresse. Det
är också ett faktum, att detta anslag icke blivit utnyttjat i den utsträckning,
som man från början tänkt sig, och att sålunda, som herr Sköld sade, planen
icke hållit, men det händer ju rätt ofta, att planer, som riksdagen gör upp
för framtiden, icke hålla på alla punkter. Med hänsyn till detta anslags karaktär
och de omkostnader, som vederbörande skogs- och markägare få vidkännas
genom att använda anslaget, är det ej heller så märkvärdigt, att det i dessa
tider icke blivit utnyttjat i den utsträckning, man kunnat önska. Den, som
företager skogsodling, kan ju icke tänkas i sin tid få nytta av densamma.
Skogsodling utföres på mycket lång sikt. Särskilt i depressionstider, sådana
som den nuvarande, är det ju givet, att mark- och skogsägare draga sig rätt
mycket inför utgifter, som icke äro oundgängligen nödvändiga. Det är helt
naturligt, att detta anslag icke blivit utnyttjat så, som man önskat och hoppats.
Att så snart, efter det denna verksamhet satts i gång, komma med en
revision av densamma, för att genom ytterligare anstalter stimulera skogs- och
markägarna att vidtaga åtgärder, anser jag icke vara välbetänkt. Så småningom,
då denna depressionstid gått över och vi kommit in i mera normala
förhållanden, kan man nog antaga, att lusten att plantera på kalmark och vidtaga
andra sådana åtgärder, som det här gäller, kommer att ökas och anslaget
på så sätt bättre utnyttjas. Kör närvarande anser jag, att man bör se tiden
an, och det har också utskottets majoritet ansett.
Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde först proposition på bifall till utskottets hemställan i mom. 1);
och fattade kammaren beslut i enlighet härmed.
Vidare gav herr förste vice talmannen propositioner beträffande mom. 2), nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan i nämnda moment, dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och blev
utskottets hemställan i förevarande moment av kammaren bifallen.
Punkten 139, angående statens skogsutdikningsanslag.
Kungl. Maj :t hade uti punkten 137 av förevarande huvudtitel föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1932/1933 under benämningen statens skogsutdikningsanslag
anvisa ett extra reservationsanslag av 800,000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta motioner, nämligen:
Lördagen den 2 april f. m.
27 Nr 28.
de likalydande motionerna nr 113 inom första kammaren av herr Möller m. fl.
och nr 200 inom andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl., vari hemställts,
att riksdagen för budgetåret 1932/1933, utöver av Kungl. Majit föreslagna
800,000 kronor, måtte under benämningen statens skogsdikningsanslag
anvisa ett extra reservationsanslag av 700,000 kronor; samt
de ävenledes likalydande motionerna nr 261 inom första kammaren av herr
A. Pettersson m. fl. och nr 293 inom andra kammaren av herr Petersson i Broaryd
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen måtte för budgetåret 1932/1933 under
benämning statens skogsutdikningsanslag under nionde huvudtiteln anvisa ett
extra reservationsanslag av 1,000,000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med anledning av Kungl. Majits
förevarande förslag samt ovanberörda motioner för budgetåret 1932/1933 under
benämningen statens skogsutdikningsanslag anvisa ett extra reservationsanslag
av 1,000,000 kronor.
Vid denna punkt voro fogade reservationer:
av herrar Sederholm, Gabrielsson, Elof B. Andersson, Hedlund i Häste och
Carlström, vilka, ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Majlis förevarande framställning och med avslag å ovanberörda
motioner för budgetåret 1932/1933 under benämningen statens skogsutdikningsanslag
anvisa ett extra reservationsanslag av 800,000 kronor; samt
av herr Johansson i Uppmälby.
Punkten föredrogs. Därvid anförde:
Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet von Stockenström: Herr
talman! Det ifrågavarande anslaget till skogsutdikning har för innevarande
budgetår upptagits till 800,000 kronor, och Kungl. Majit har föreslagit, att
samma belopp skall upptagas även för kommande budgetår.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i sin framställning på
hösten föreslagit ett något förhöjt anslag, nämligen upp till en miljon kronor,
för att därmed tillgodose det väntade behovet. Det ligger nämligen inne många
ansökningar om bidrag till skogsutdikning, och centralrådet har i övrigt motiverat
anslagsökningen med att på så sätt skulle i sin mån arbetslöshet kunna
lindras. Sedermera inkom 1931 års skogssakkunniga i december förra året
med sitt förslag örn att i riksstaten upptaga ett särskilt anslag på icke mindre
än 2 miljoner kronor, avsett för skogsutdikning och skogsodling, och regeringen
fann med hänsyn till de utvidgningar i fråga om verksamhetens bedrivande,
som föreslogos av skogssakkunniga, detta uppslag vara så beaktansvärt,
att detta förslag blev upptaget. Riksdagen har för övrigt redan fattat
beslut i saken och anvisat detta stora belopp på icke mindre än 2 miljoner kronor
såsom ett extra anslag för skogsutdikning och skogsodling.
Centralrådet inkom med sin framställning om höjning av anslaget till skogsutdikning
från 800,000 kronor till en miljon kronor i september, alltså ett par
tre månader innan skogssakkunniga inkommo med sitt förslag, och jag får ju
säga det, att jag ändå ifrågasätter, huruvida centralrådet verkligen skulle föreslagit
en förhöjning, därest centralrådet vetat, att ett så stort extra anslag
för ändamålet som 2 miljoner kronor skulle komma att anvisas. Jag vet ju
icke, hur centralrådet i sin helhet skulle ställt sig, men jag kan konstatera,
att ordföranden i centralrådet, som är ledamot av jordbruksutskottet, ansett,
att ett belopp av 800,000 kronor skulle vara tillräckligt, just med hänsyn till
att ett extra anslag på 2 miljoner kronor blivit anvisat.
Nu har utskottsmajoriteten som skäl för en höjning av det av Kungl. Majit
föreslagna beloppet anfört, att de mindre skogsägarna skulle nog ändå över
-
Ang. stålens
skogsutdikningsanslag.
(Korts.)
Nr 28.
28
Lördagen den 2 april f. m.
Ang. statens
skogsutdikningsanslag.
(Forts.)
vägande komma att vara hänvisade till att anlita det äldre ordinarie anslaget.
Man utgår ifrån, att det stora extra anslaget på 2 miljoner kronor kommer att
användas i de fall, då därmed arbetslöshet uppenbarligen kan komma att lindras.
Det kan ställas till förfogande även för bolag, och det kan vidare komma
till användning i lappmarkerna. I dessa båda avseenden, att bolag kunna
komma i åtnjutande av anslaget och att anslaget får användas även inom
lappmarkerna, innebär detta extra anslag i viss mån en utvidgning i jämförelse
med det ordinarie anslaget. En del av de behov, som i normala fall skulle
kommit att tillgodoses genom det ordinarie anslaget, torde väl nu i själva
verket komma att, så att säga, skjutas över på och tillgodoses genom det extra
anslaget, nämligen i sådana fall, då arbetslöshet uppenbarligen kan komma
att lindras genom arbetenas igångsättande. Av den anledningen förefaller
det mig, som örn det vore sannolikt, att det icke kommer att bliva lika trångt
på det gamla anslaget, som det varit tidigare, utan som om det skulle bliva
bättre utrymme på detta anslag och detta just för de mindre skogsägarna, än
vad som hittills varit fallet.
Jag vill också erinra örn att, efter vad jag vunnit kännedom örn, vissa kommuner
hava för avsikt att ställa medel till förfogande för skogsutdikningsoch
skogsodlingsarbeten på så sätt, att kommunerna bidraga med en del av
det. belopp, som den enskilde eljest har att bekosta. Beträffande skogsodling
bidrager staten med 40 procent och beträffande dikning med 50 procent.
Resten tillskjutes av den enskilde. Nu vet jag, att vissa kommuner
hava för avsikt att bidraga med en del av det belopp, som skall tillskjutas
av den enskilde. Det har f. ö. redan förekommit på vissa håll, att arbeten
ha igångsatts även med stöd av det gamla anslaget just på detta sätt, att
kommunerna bidragit med en del av kostnaderna, och dessa arbeten ha, efter
vad jag vet, utförts just på mindre skogsägares mark. Jag tror därför ingalunda,
att särskilt de mindre skogsägarna skulle komma att bliva sämre
ställda i fråga örn möjligheten att erhålla bidrag, därest det ordinarie anslaget
upptages till 800,000 kronor, jämte de extra 2 miljonerna.
Jag vill erinra örn att, därest Kungl. Maj:ts förslag skulle oförändrat
komma att bifallas, stå för nästa budgetår icke mindre än 3,150,000 kronor
till förfogande till skogsutdikning och skogsodling, medan för innevarande
budgetår finnas 1,200,000 kronor. Nu är det ju icke så lätt att säga, hur
stor del av de två miljonerna, som kan komma till användning för skogsutdikning,
och hur mycket, som kommer att gå till skogsodling, men all sannolikhet
talar för att övervägande delen kommer att användas för skogsutdikning.
Jag skulle våga gissa på att kanske tre fjärdedelar eller så omkring
kommer att användas för detta ändamål, möjligen ännu mer. Lägga
vi då detta belopp till de 800,000 kronorna, som här nu upptagas, kommer
att enbart för skogsutdikning stå till förfogande i runt tal tre gånger så stor
summa, som för närvarande är fallet. Jag frågar då, örn man icke får anse,
att det är ganska raskt marscherat. Jag är glad över att verksamheten kommer
att utvidgas, dels därför att arbetslösheten lindras och dels därför, att
jag anser det vara en utomordentligt nyttig verksamhet, att skogsmark utdikas
och dymedelst bringas i bättre produktion.
Jag tror icke gärna, att någon kan vilja förebrå regeringen för njugghet
i det här avseendet. När ett anslag ökas, utöver vad regeringen föreslagit,
vill man ju lätt uppfatta det så, att riksdagen anser, att regeringen varit
någpt mer sparsam, än vad riksdagen vill vara, men i detta fall har ju regeringen
själv föreslagit en mycket väsentlig ökning för ifrågavarande verksamhet.
Av nu anförda skäl förefaller det mig, som om ett belopp av 800,000 kronor,
i likhet med vad som beviljats för i år, vore tillräckligt. Jag vill också
Lördagen den 2 april £. m.
29 » 28.
erinra därom, att. i den depressionstid, vari vi nu befinna oss, är det ju icke
alldeles så lätt för enskilda skogsägare, och inte heller för bolag, att skaffa
de pengar, som erfordras, och man kan icke med full säkerhet veta i hur
.stor omfattning verksamheten kan komma att bedrivas. Jag tror därför,
att med det förslag, som framlagts av Kungl. Maj:t, torde tillräckliga medel
komma att stå till förfogande för den verksamhet, som kan tänkas ifrågakomma.
Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Jag har vid utskottets utlåtande
fogat en blank reservation. Het kan ju synas litet märkligt, och därför
skall jag be att med några ord få redogöra för vad jag avsett.
När vi behandlade Kungl. Maj:ts förslag om tillfälliga hjälpåtgärder för
skogsvården och detta anslag på 2 miljoner kronor, så var det ju klart, att
man icke kunde behandla det utan att komma in på såväl skogsodlingsanslaget
som skogsutdikningsanslaget, därför att det var samma grunder, som skulle
gälla även för detta anslag på 2 miljoner kronor. Det var en utvidgning i
så måtto, att det även kom bolagen till godo, och att det även skulle få användas
på lappmarkernas skogar. Vi inom jordbruksutskottets första avdelning,
som då behandlade denna fråga, voro eniga örn att ett högre bidrag
borde komma till stånd, och vi voro angelägna örn att kunna få igenom detta
anslag på 2 miljoner kronor, vilket vi ansågo vara den stora hjälpen, särskilt
då det gällde arbetslösheten, och vi kommo överens örn att vi skulle försöka
att på denna punkt bliva enhälliga för att kunna få ett enhälligt utskott
och en enhällig riksdag med oss. Det var två suppleanter närvarande, då
frågan behandlades på avdelningen, men, när frågan behandlades i plenum,
hade två ordinarie ledamöter ryckt in på deras plats, och dessa ansågo sig
icke vara bundna av någonting, utan de återfinnas nu här bland utskottets
majoritet.
Jag måste säga, att jag är mycket tacksam för det anslag på 2 miljoner
kronor, som Kungl. Majit föreslagit som förstärkning. De funnos visserligen
upptagna i huvudtiteln, men man var icke riktigt säker på, örn Kungl.
Majit skulle komma med förslag i frågan, ty det kan ju inträffa omständigheter,
som göra, att det som är bebådat i huvudtiteln icke kommer alls
eller, örn det kommer, så kommer det kanske med reducerat belopp. Vi ha
ju haft ett sådant fall även i år, när Kungl. Majit i huvudtiteln Ilar bebådat
ett större anslag, men sedermera minskat det. Vi ansågo då, att det
skulle vara lyckligt, örn man nu skulle kunna få igenom 2 miljonerkronorsanslaget.
- Nu har riksdagen fattat beslut örn detta anslag. Det måste forceras
i i egenskap av ordförande i jordbruksutskottet fick jag dels från skogsvårdsstyrelser,
dels från arbetslöshetskommittéer i Norrland de kraftigaste
uppmaningar örn att riksdagen fortast möjligt skulle fatta beslut, så att man
kunde få börja göra upp planer och sätta i gång arbeten. Sedan riksdagen
fattat det beslutet, anser man, att det icke är till fyllest, utan man vill även
utöka förevarande anslag med 200,000 kronor. Jag är icke övertygad örn att ett
anslag på 800,000 kronor för nästkommande budgetår kommer att bliva otillräckligt.
Jag har en liten erfarenhet från Södermanland rörande användningen
av detta anslag. Åtskilliga personer, som sökt anslag och fått det
beviljat, ha menat, att de icke skulle kunna använda lejd arbetskraft. De ha
icke haft råd till det, och de ha icke kunnat få arbetet färdigt. De ha kommit
in till skogsvårdsstyrelsen med ansökningar om förlängning på ett år
för att med egen arbetskraft göra arbetet färdigt, och det har skogsvårdsstyrelsen
beviljat. Från enskilda personer, som haft kontrakt med skogsvårdsstyrelsen,
ha också kommit in ansökningar örn befrielse från dessa kontrakt.
De ha ansett, att i nuvarande depressionstider lia de icke haft möj
-
Äng. statens
skogsutdikningsanslag.
(Forts.)
Nr 28. 30
Lördagen den 2 april f. m.
Ang. statens
skogsutdikningsanslag.
(Forts.)
likhet att. utföra arbetet. De komma val igen någon gång i framtiden, men
de skola i alla fall bekosta 60 procent själva, och det anse de sig under nuvarande
förhållanden icke ha råd till. Sådana framställningar ha också
skogsvårdsstyrelsen beviljat, och det ha vi kunnat göra därför, att vi ha haft
andra personer, som fått övertaga anslaget. I dessa tider är det en ekonomisk
..fråga för dem, örn de skola skjuta på det några år framåt. Man säger,
att detta anslag skall bliva till de mindre jordbrukarnas fördel, så att de
skola få litet ersättning för det arbete, som de göra själva. Det är ju riktigt:
det blir de, som komma att söka anslag, men de, som skola använda
lejd arbetskraft utöver den arbetskraft, de ha anställd vid gården, försöka
komma ifrån det, åtminstone i Södermanland. De försöka att skjuta på det.
Under sådana förhållanden tror jag, att anslaget kommer att något så när
räcka, och det är alldeles riktigt, som herr statsrådet sade, att en hel del
av dessa arbeten kommer att utföras med medel från det stora anslaget på
2 miljoner kronor. Nu när riksdagen redan generöst ökat utgifterna med
1,200,000 kronor, så gör det ju så litet till eller från, om man ökar med
ytterligare 200,000 kronor, så jag skall icke alls bliva ledsen, om herrarna
gå på den linjen, men jag anser mig bunden, ty jag arbetade på att få igenom
det stora anslaget. Jag ville rädda det, och det var det, som gjorde, att
jag sade: Gå herrarna med på dessa 2 miljoner kronor, och vi bliva en enhällig
avdelning och vi ha utsikter att bliva ett enhälligt utskott, så att vi
kunna få igenom det i riksdagen, skall jag icke resa några anspråk på höjning
av det andra anslaget.
Jag har velat giva en förklaring till min nakna reservation. Örn riksdagen
beviljar anslaget enligt utskottets förslag, har jag ingenting däremot, men
då jag bundit mig redan vid den förberedande behandlingen på avdelningen,
anser jag mig böra som en vanlig människa stå vid den ståndpunkt, jag
tidigare intagit.
Herr Sköld: Herr förste vice talman! Det är alldeles självklart, att ingen
människa begärt, att herr Johansson i Uppmälby skall uppgiva sin mening.
Jag måste dock till vad han här anfört säga, att icke kan det finnas någon
anledning att utfärda en förbindelse att icke gå med på detta förslag, för
att det stora anslaget på 2 miljoner skulle gå igenom, då, såvitt jag vet, icke
från någon sida riktats något motstånd mot detta anslag. Jag vill säga, att
det är klart, att ingen skall rikta någon anmärkning mot regeringen för dess
ståndpunkt i denna fråga. Utan tvärtom vill jag säga, att regeringen med berömvärd
skyndsamhet vidtagit kraftiga åtgärder för skogsutdikningen genom,
det stora extra anslag, som regeringen föreslagit riksdagen att bevilja.
Majoriteten inom utskottet anser emellertid att statens skogsutdikningsanslag
bör ökas med 200,000 kronor. Jag skall be att få motivera saken, såsom
vi sett den. Det är naturligtvis alldeles riktigt, såsom det sagts, att mycken
skogsutdikning kan komma att utföras med 2-miljonerkronorsanslaget. Men
såsom redan från herr statsrådet påpekats, är det ju så, att detta stora anslag
skall användas även för annat än skogsutdikning. Dessutom skall det få tagas
i anspråk även av bolag. Och för det tredje — och det är det, som är det avgörande
— skall användningen av anslaget i viss mån förmedlas genom de
offentliga arbetslöshetsorganen. Det blir alltså på det viset, eller det är i alla
fall förutsatt — formellt sett, skall det kanske icke vara så — att anslaget
skall användas på så sätt, att de arbetslösa kunna komma att hänvisas till
de arbeten, som på grund härav sättas i gång. Detta medför naturligtvis, att
det framför allt blir de större skogsägarna och större skogsutdikningsföretag;
som taga i anspråk detta anslag. Och följaktligen har man att räkna med, att
sådana skogsutdikningar, som äro avsedda att utföras av jordbrukaren och hans
Lördagen den 2 april f. m.
31 Nr 28.
fasta arbetspersonal, komma icke att ske med hjälp av 2-miljonerkronorsan
slaget.
Nu skola vi å andra sidan komma ihåg, att det tåg inne ansökningar örn bidrag
ur skogsutdikningsanslaget till ett belopp av 1,500,000 kronor, alltså nära
dubbelt mot de medel, som äro avsedda att ställas till förfogande.
När man då vidare måste säga sig, att i den nuvarande svåra depressionen
— som på grund av svårigheterna för vår trävaruindustri kommer att i mycket
hög grad drabba de mindre jordbrukarna i de skogrika delarna av landet -—
är det självklart, att ett tillfälle för dessa jordbrukare att använda sin egen
arbetskraft på en skogsutdikning — synnerligast som de därvid i någon mån
kunna få ersättning för sitt arbete genom kontanta medel från statens sida -—
skulle vara synnerligen behjärtansvärt, så ha vi inom utskottet ■—- d. v. s.
majoriteten där — funnit, att örn det finnes något tillfälle, då man bör öka
detta skogsutdikningsanslag och sätta de mindre skogsägarna i tillfälle att
anlita det, bör det vara just i denna tid. Och på grund härav ha vi kommit till
det resultatet, att anslaget bör ökas.
Jag hemställer därför, herr förste vice talman, örn bifall till utskottets hemställan.
Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet von Stockenström: Herr
talman! Såvitt jag kunnat finna, har herr Sköld icke åberopat något skäl, som
jag icke redan bär bemött, för höjande av anslaget. Jag framhöll, att genom
tillkomsten av det extra anslaget torde sannolikt en avlastning av det gamla
komma att ske. Det har icke herr Sköld varit inne på; och jag har ali anledning
att vidhålla min uppfattning, att just genom att man anvisat 2 miljoner
kronor extra, så avlastas det gamla anslaget. Visserligen skall det nya användas,
där arbetslöshet samtidigt kan lindras, men sannolikheten talar väl ändå
för att en del bidrag till företag, som annars skulle komma att uttagas på
det gamla anslaget, nu i stället kunna föras över på det nya, och därigenom
bättre utrymme erhållas på det gamla anslaget på 800,000 kronor just för de
mindre skogsägarna.
Nu talade herr Sköld örn depressionen och svårigheterna, som vi alla väl känna,
och som naturligtvis drabba även skogsägarna i hög grad. Jag medger, att
det kan vara önskvärt för dem, som med egen arbetskraft ha tillfälle att utföra
skogsarbeten, att verkställa dem nu och få bidrag av staten. Men jag vill även
framhålla, att riksdagen väl också har anledning att tänka på i vilka tider vi
befinna oss och taga hänsyn till den statsfinansiella situationen, som vi veta.
ingalunda är ljus. Jag förmodar, att kommande års budget kommer att bliva
ansträngd. Det är också en synpunkt, som man har anledning att taga hänsyn
till, särskilt som man redan genom 2 miljonersanslaget anvisat nära tre
gånger så^myeket medel för detta ändamål -— skogsutdikning och skogsodling
— som står till förfogande för innevarande budgetår.
Herr Carlström: Herr förste vice talman! Ja, kammaren har redan förut
under punkt 11G visat sig generös., och det lär väl gå på samma sätt även här.
När man kommit in på denna ökning av anslagsbeloppen, fortsätter man. Det
är, måste jag säga,, ganska otacksamt att inom avdelningen och utskottet yrka
på sparsamhet. Vi sorn företräda denna äro jordbrukare liksom andra, som
bär yrka på höjning, och vi skulle gärna se, att man, när det gällde
vår näring, kunde gå med på anslag så stora som möjligt. Men vi ha trott på
att talet örn sparsamhet verkligen var sanning, även då det gällde frågor av
denna karaktär. Man märker ute i landet, att folket är synnerligen tacksamt
mot var finansminister, som haller efter en smula och sätter den verkliga
sparsamhetstanken i system. Men när man sedan kommer till behandlingen
Äng. statens
skogsutdikningsanslag.
(Forts.)
Nr 28. 32
Lördagen den 2 april f. m.
Ang. statens
stcogsv.tdikn
ingsanslag.
(Forts.)
av frågorna här i riksdagen, tycks man negligera dessa synpunkter. Då är
det bara att öka ut, utan att tänka på var man skall taga penningarna.
Jag vet icke, hur herrarna tänka sig saken, när vi komma till dyrtidstillläggen.
Herr Sköld kanske väntar sig åtskilliga miljoner då. Och är det så,
att man då vill spara penningar, som kunna användas på dessa punkter, skall
sannerligen icke jag föra sparsamhetens talan. Det är nämligen icke lönt. Jag
kan förstå, att man var synnerligen intresserad, då det gällde punkt 116, att
få det anslaget att kvarstå kontinuerligt. Men jag vill säga, att då man nu
här i denna punkt —• där man redan, som också har påpekats, ifrån riksdagens
sida gått in för ett 2-miljonersanslag, som i stor utsträckning är avsett för
samma ändamål som detta — vill komma och utöka denna post med ytterligare
200,000 kronor, tycker jag det är otacksamt emot regeringen. Ty här har den
visat sin goda vilja. Men det tycks icke imponera det ringaste. Man säger, att
det räcker icke, vi måste nu ha 200,000 kronor till.
Jag är icke säker på att det bara är intresse för saken, som här gör sig gällande.
Är det på det sättet, att det inom jordbruksutskottet icke skall tagas
hänsyn till sparsamhetssynpunkterna, så skola vi ej heller göra det. Då ha
vi, som försöka hålla igen, ingen anledning att göra det i fortsättningen. Det
ger bara ett falskt sken av att vi jordbrukare skulle vara mindre intresserade
för vår näring och njuggare, då, det gäller våra egna intressen, än andra intressegrupper.
Vi hade som sagt trott, att det gällde att se frågan vidare och försöka att
även här ha tanke på den finansiella situationen. Jag förstår väl, att när herr
Sköld och herr Bengtsson i Kullen mötas på samma linje, så är det två starka
män. Och man rår då icke så mycket här i kammaren. Men jag vill i alla fall,
herr förste vice talman, yrka bifall till den reservation, som är avlåten av
herrar Sederholm, Gablielsson, Andersson i Fältenborg, Hedlund i Häste och
undertecknad.
Herr Skoglund: Herr förste vice talman! Jag hörde förra året till dem,
som ansågo, att vad regeringen och riksdagen då ville vara med örn i fråga örn
skogsutdikningsanslaget, var i underkant. I år ligger det annorlunda till, när
vi nu fått detta anslag på ytterligare 2 miljoner kronor, och när man måste
taga hänsyn till sådana synpunkter, som herr Johansson i Uppmälby framförde,
nämligen att de enskilda skogsägarna lia det ganska svårt att bidraga med de
medel, som skola lämnas av dem.
Men det var icke för att säga något örn anslagets storlek, som jag begärde
ordet. Det var i stället för att framföra en annan tanke, som jag hade förra
året, när denna fråga behandlades, och som kom tillbaka med förnyad kraft,
när jag hörde den lilla debatten under föregående punkt. Och det är, huruvida
man icke kunde tänka sig att sammanföra skogsodlings- och skogsutdikningsanslagen
till ett anslag. Här säga de talare, som tidigare yttrat sig, att
när det gäller skogsodlingsanslaget, är det svårt att få det anslaget utnyttjat;
och när vi så komma till skogsutdikningsanslaget, hör man, att det är mera
ansökningar inne, än det egentligen finnes penningar till. Det är väl i allmänhet
så, att när det gäller skogsodlingsanslaget, är det väderleken på våren, som
avgör, i vilken utsträckning man kan utnyttja det. Örn vi få en sen vår med
tjäle i jorden långt fram, blir det endast under en begränsad tid, som jordbrukarna
ha möjlighet att bedriva skogsodling. Men vi få då kanske i stället en
blid höst, så att tjälen kommer sent och dikningsarbeten kunna bedrivas ända
in på nyåret. Jag menar då: Skulle det icke vara möjligt att sammanföra
dessa anslag. Och när det ett år icke går att bedriva skogsodling, kunde man
offra mera på skogsutdikning.
Jag skall därför be att få rikta en vördsam vädjan till herr statsrådet och
Lördagen den 2 april f. m.
33 Nr 28.
chefen för jordbruksdepartementet att göra en undersökning, huruvida det ett
annat år möter hinder att sammanföra anslagen till ett.
Herr Petersson i Broaryd: Herr förste vice talman! Som motionär i denna
fråga och med den erfarenhet jag besitter som en liten skogsägare själv och
boende ibland många mindre skogsägare i min hemtrakt, vilkas skogsmarker i
regel äro mycket, mycket vattensjuka, samt med den erfarenhet, som jag haft
under de senaste åren örn den hjälp, skogsbruket varit för dessa jordbrukare
att rida ut den svåra ekonomiska stormen, måste jag säga, att väl ingen förvånas
över att detta anslag, som det här är fråga örn, ligger mig mycket varmt
om hjärtat. Det finnes ju kraftiga bevis för att detta anslag är ett under alla
förhållanden betydelsefullt anslag och därför är mycket eftersökt av de mindre
jordbrukarna. I det län jag tillhör, där kan icke på långt när skogsvårdssällskapet
tillmötesgå de anslagskrav, som framställas. Jag har, sedan motionen
väckts, fått reda på, att det inkommit ett flertal ansökningar. Det torde för
envar vara bekant och är mycket enkelt att förstå, vad vattnet i våra skogsmarker
har för inverkan på själva skogsväxten och produktionen. Blir vatten
stående kvar efter vårfloden och nedtränger i marken, fördärvar det totalt återväxten.
Jag är 62 år gammal. Jag bor på samma plats, där jag föddes, och har huvudsakligen
tillbragt hela mitt liv där. Och jag kan påvisa träd, som stå i sådan
försumpad mark och vilkas storlek är nästan likadan nu som för 50 år
sedan. Det finnes ingen skillnad på dem. Under tiden har man på ej vattensjuk
mark skördat upp till två skogsskördar. Då förstår var och en, huru viktigt
det är i dessa trakter att få ytvattnet avlett.
Men nu ligger det så till, att denna fråga har dubbel betydelse. Och dess
andra betydelse är också åberopad både i jordbruksutskottets utlåtande och i
propositionen. Det gäller arbetslöshetsfrågan för den enskilde småbrukarens
egen arbetskraft utöver den som åtgår för hemmets skötsel. Jag förvånar
mig verkligen över förhållandena i Södermanland, som jordbruksutskottets ärade
ordförande framlade. Det är säkerligen inga mindre jordbrukare, som vilja
bliva befriade från sina förbindelser, ty för den mindre jordbrukaren är det något
alldeles nytt detta, att han får göra förbättringar på sin egen mark och att
få betalt för detsamma. Det har han aldrig varit van vid förut. Och det är
därför detta anslag är så eftersökt.
Jag skulle för min del känna mig mycket besviken, örn kammaren och riksdagen
ginge på avslag på det förhöjda anslaget. Nu åberopas här 2-miljonerkronorsanslaget,
och jag är glad över detta anslag och tacksam för det. Men jag
är alldeles övertygad om, att det icke kommer att hjälpa de mindre jordbrukarna,
ty den utvidgning, som gjorts här till bolag och till lappmarken, gör,
att vi nog icke få mera därnere i Jönköpings län än vi fått förut. Jag tror
icke på någon lättnad här i alla fall. Detta anslag har en uppgift att fylla,
som hjälp i den officiellt stödda arbetslösheten. Men för den enskilde jordbrukaren
och hans husfolk och arbetsfolk kommer det icke att lätta något.
Det är jag övertygad örn.
Här har talats mycket i denna fråga, och jag skulle kunna tillägga ännu
en del. Men som jag sagt det huvudsakligaste, skall jag endast yrka bifall till
utskottets förslag.
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, dels ock på bifall till den av herr Sederholm m. fl. avgivna, vid punkten
fogade reservationen; och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Andra kammarens protokoll 1982. Nr 28. 3
Ang. statens
skogswtdikningsanslag.
(Forts.)
Nr 28. 34
Lördagen den 2 april f. m.
Ang. statens Votering begärdes likväl av herr Carlström, i anledning varav efter given
skogsutdik- varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:
ninqsanslag.
(Forte.) Den, sorn vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
139 av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Sederholm m. fl. avgivna, vid
punkten fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.
Punkten 140.
Lades till handlingarna.
Punkten 141.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 142.
Lades till handlingarna.
Punkterna 143 och 144.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 145—147.
Lades till handlingarna.
Punkterna 148—152.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 153.
Lades till handlingarna.
Punkterna 154—157.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 158 och 159.
Lades till handlingarna.
Punkten 160.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 161—173.
Lades till handlingarna.
Lördagen den 2 april f. m.
Punkterna 174—178.
Vad utskottet hemställt bifölls.
35 Nr 28.
Punkterna 179—182.
Lades till handlingarna.
Punkten 183.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 3.
. Vid nu skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr 30, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående
tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare
i vad rör jordbruksärenden blev utskottets däri gjorda hemställan av
kammaren bifallen.
§4.
Å föredragningslistan var härefter upptaget bevillningsutskottets betänkande, Äng.
nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning an- mUkoren för
gående villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter postbefordran
1 en den 5 februari 1932 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad pro- wposition,
nr 75, bade Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att antaga ett i berörda protokoll intaget förslag till förordning
angående villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska
skrifter.
Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj :ts
förevarande proposition.
Enligt Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag skulle § 8 mom. 1 lyda
salunda:
§ 8.
Morn. 1. Postavgiften vid postabonnemang å tidning utgör:
a) 25 öre för varje i taxan intagen abonnemangstermin, som abonnemanget
avser;
k) 24 öre för varje under en vecka utkommande nummer, dock lägst 48 öre;
och skall i fråga örn tidning, sorn under olika tider av året utkommer med olika
antal nummer i veckan, avgiftsberäkningen grundas på medelantalet med avjåmning,
där så erfordras, till närmast högre hela tal; samt
c) 16 öre för varje helt eller påbörjat kilogram av tidningens sammanlagda
vikt under nästföregående helårsperiod, räknad från och med den 1 oktober
till och med den 30 september; och skall helårsvikten för tidning som
börjat utkomma under loppet av eller efter denna period, beräknas i förhållande
till vikten av utgivna nummer av tidningen och för ny tidning med ledning
av utgivarens uppgift örn tidningens blivande vikt. Vikten av avgiftsfria
bilagor till tidning skall inberäknas i tidningens vikt, såvida icke fråga
är örn sådan bilaga, som omförmäles i § 12 mom. 7.
De under b) och c) här ovan angivna avgiftsbeloppen avse helår och beräknas
i förhållande därtill för kortare abonnemangstider.
Nr 28. 36
Lördagen den 2 april f. m.
Ang.
villkoren för
postbefordran
av tidningar
m. m.
(Forts.)
Vid betänkandet voro fogade reservationer:
av herrar Lövgren och Björklund, vilka föreslagit, att utskottets förslag
måtte bifallas med den förändring, att § 8 i författningen erhölle följande
lydelse:
§ 8.
Menn. 1. Postavgiften vid postabonnemang å tidning utgör:
a) 20 öre för varje i taxan intagen abonnemangstermin, som abonnemanget
avser;
b) 24 öre för varje under en vecka utkommande nummer, dock lägst 48 öre;
och skall i fråga om tidning, som under olika tider av året utkommer med olika
antal nummer i veckan, avgiftsberäkningen grundas på medelantalet med avjämning,
där så erfordras, till närmast högre hela tal; samt
c) 17 öre för varje helt eller påbörjat kilogram av tidningens sammanlagda
vikt under nästföregående helårsperiod, räknad från och med den 1 oktober
till och med den 30 september; och skall helårsvikten för tidning, sorn börjat
utkomma under loppet av eller efter denna period, beräknas i förhållande till
vikten av utgivna nummer av tidningen och för ny tidning med ledning av utgivarens
uppgift örn tidningens blivande vikt. Vikten av avgiftsfria bilagor
till tidning skall inberäknas i tidningens vikt, såvida icke fråga är örn sådan
bilaga, som omförmäles i § 12 mom. 7.
De under b) och c) här ovan angivna avgiftsbeloppen avse helår och beräknas
i förhållande därtill för kortare abonnemangstider; samt
av herrar Wohlin, Nilsson i Hörby, Heiding och Larson i Tönnersa.
(Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:
Herr Lövgren: Herr förste vice talman, ärade kammarledamöter! När jag
och herr Björklund fogat en reservation till detta utskottsutlåtande, så har detta
berott därpå, att vi vid behandlingen av denna fråga ha kommit till det resultatet,
att förslaget icke är alldeles rättvist gentemot framförallt landsortspressen
och då närmast den del av landsortspressen, som å ena^sidan har kvartåls-
och månadsabonnenter i högre grad och å andra sidan en årsvikt, som ligger
någonstädes mellan 8 och 15 kilogram ungefär. Det skulle naturligen med
hänsyn till den omständigheten att man enligt det här förslaget stadfäster befordringsavgifter,
som i jämförelse med 1916 års förordning ligga drygt 100 %
högre än vad som gällde da, ha varit mycket befogat att yrka pa sänkningar i
högre grad än vad som har skett genom Kungl. Maj:ts förslag, som ju ända
innebär en liten sänkning i förhållande till nuvarande avgifter. Den ekonomiska
situationen är emellertid sadan, att man ju inte kan beröva statsverket några
inkomster. Man kan möjligen tänka sig någon sänkning av avgifterna, ehuru
icke i så hög grad som skulle bli fallet, örn man ginge tillbaka till vad jag
skulle vilja kalla normala taxor. ,
Från generalpoststyrelsens sida gör man naturligen gällande, att aven mea
de här taxorna få tidningsutgivarna dessa alster befordrade alldeles för billigt.
Ja, det kan ju hända, örn man ser saken uteslutande ur synpunkten av vad
postverkets arbetsprestationer kosta, men skulle man se saken så så skulle man
ju komma upp till rent orimliga taxor, och i själva verket_ skulle postverkets
affärsställning härigenom bli mycket sämre, ty indirekt tillföra tidningarna
postverket så stora inkomster, att de äro väl förtjänta av en gynnad behandling
från postverkets sida. Örn en tidning, som innehaller en lang, lang rad av annonser,
sprides över landet, så innebär ju detta, i den mån annonserna göra
effekt, en så stor ökning beträffande brev, postförskott, postpaket och annan
Lördagen den 2 april f. m.
37 Nr 28.
post, att postverket många gånger örn får tillbaka vad det förlorar genom att
befordra tidningarna till hyggligare taxor.
Mot bakgrunden av detta förhållande skulle jag för min del ha ansett det
vara riktigt att företaga en starkare sänkning av postbefordringsavgifterna för
tidningar än vad som nu är fallet, men med hänsyn till den ekonomiska situationen
har jag avstått från att göra något sådant yrkande. Däremot har jag funnit,
att förslaget utan någon större omarbetning likväl kunde justeras därhän,
att. det bleve litet gynnsammare ställt för landsortspressen än vad som nu är
fallet.
Om herrarna ha propositionen tillgänglig, så finna herrarna där en bilaga,
som angiver, hur postavgifterna skulle komma att verka vid helårsabonnemang.
Man finner där, att en tidning, som utkommer i Stockholm och har en årsvikt
av 67.2 kilogram, får sin postavgift sänkt från 13 kronor 89 öre till 12 kronor
81 öre, under det att en landsortstidning, som bara väger 8.8 kilogram och utkommer
sex gånger i veckan får sin postbefordringsavgift sänkt från 3 kronor
31 öre till allenast 3 kronor 13 öre. Sänkningen är således mycket betydade
för den stora stockholmstidningen, som dock på grund av sin vikt säkert åsamkar
postverket mera besvär än den lilla landsortstidningen. Den i propositionen
intagna tabellen ger dock inte ett riktigt klart uttryck för hur det i verkligheten
förhåller sig, emedan den är uppbyggd på grundvalen av helårsabonnemang.
För en landsortstidning, som har en relativt låg årsvikt, låt oss säga
10—12 kilogram, men däremot många månadsprenumeranter, innebär det föreliggande
förslaget faktiskt en höjning av postavgifterna, en höjning, som kan
bli ganska betydande för månadsabonnemangen.
Jag har därför ansett, att det skulle vara rimligt, om man läte den nuvarande
förskrivningsavgiften kvarstå vid 20 öre och. eftersom inte heller jag vill
beröva postverket en inkomst på 180,000 kronor, kompensera detta genom att
också bibehålla den nuvarande viktavgiften, nämligen 17 öre per kilogram.
Statsverket skulle därigenom få tillbaka 185,000 kronor, och ett bifall till vår
reservation skulle således innebära en något ökad inkomst för postverket.
Stockholmstidningarna, framför allt då de stora bland dessa, ha genom anordningen
med kommissionärskorsband och genom sänkningen av korsbandsavgiften
i alla fall fått så betydande fördelar i detta förslag, att de icke på något sätt
äro missgynnade, även örn man skulle bifalla det yrkande, som är ställt i vår
reservation.
Jag skall inte här ingå på några djupare resonemang utan låta det vara nog
med vad jag nu har sagt. Jag vill dock påpeka, att ett bifall till reservationen
icke medför någon inkomstminskning ertan möjligen någon liten ökning på
några tusen kronor och dessutom en rättvisare fördelning av avgifterna mellan de
större och de mindre tidningarna.
Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till den av mig och herr
Björklund avgivna reservationen.
Herr Olsson i Ramsta: Herr talman, mina herrar! När utskottsmajoriteten
i föreliggande fråga hemställt örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag oförändrat,
så har utskottsmajoriteten haft goda skäl för denna sin ståndpunkt. Detta
förslag från Kungl. Majit, den kungl, propositionen alltså, har föregåtts av en
noggrann utredning i generalpoststyrelsen under år 1929 i syfte att utröna,
hur det ställer sig för postverket med distribueringen av dessa tidningar och
tidskrifter. Kungl. Majit har vidare under loppet av år 1931 tillsatt en utredningskommitté,
bestående av fem personer, en kommitté, där tidningsmannavärlden,
både de större och de mindre tidningarna, varit representerad. I denna
kommitté sutto nämligen lektor Björnsson, ledamot av första kammaren,
Dagens Nyheters chefredaktör Sten Dehlgren samt Svenska tidningsutgivare
-
Ang.
villkoren lör
postbefordran
av tidningar
m. m.
(Forts.)
Jfr 28. 38
Lördagen den 2 april £. m.
tiu^'' /- föreningens verkställande direktör Roeck Hansen, vidare ansvarige utgivaren
Si aV tn1^ninf.1 Bekinge och slutligen en representant för ett tidskriftsförlag,
av tidningar en direktör Lindström.
m. m. faktiskt sa till, att syftet med denna reform var att försöka få
(Forts.) en rättvisare fördelning av dessa postbefordringsavgifter. Det har nu föresla
gits
en del ändringar i de bestämmelser, som för närvarande gälla. Denna fråga
var, som kammaren torde erinra sig, föremål för beslut vid 1924 års riksdag. I
S°m framlades, föreslog Kungl. Majit endast mindre och
tillfälliga ändringar, jvilka grundade sig på förslag av en utredningskommitté,
som arbetade under år 1923. Dessa ändringar inneburo en viss sänkning av
den procentuella avgift, som utgick på en tidnings prenumerationspris. Vidare
föreslog Kungl. Maj:t en viss höjning av viktavgiften, nämligen från 12 till
15 öre. _ I det hänseendet gick dock riksdagen ännu längre än Kungl. Maj:t och
höjde viktavgiften till 17 öre per kilogram av årsvikten för vederbörande tidningar.
Nu föreslår Kungl. Majit och utskottsmajoriteten en omjustering härutinnan.
. ®nPa omjustering innebär i stort sett, att avgifterna för postabonnemang å
tidningar, vilken avgift nu fördelas på två olika avgifter, nämligen dels den
s'' k- förskrivningsavgiften och dels befordringsavgiften, skola beräknas så,
att förskrivningsa,vgiften, som nu utgår med 20 öre, höjes till 25 öre för varje
f o ?1nneman^s^erni^n'' Tvåprocentsavgiften skulle däremot bortfalla helt och
hållet, men beträffande den s. k. periodicitetsavgiften av 24 öre för varje under
en vecka utkommande nummer, har man stadgat ett minimibelopp, så att denna
avgift icke skulle fa ga under 48 öre i veckan. Förslaget innebär vidare en
sänkning av viktavgiften fran nuvarande 17 öre till 16 öre. Slutligen föreslås
en sänkning av^ avgifterna för tidningsutgivarekorsband och s. k. kommissionärskorsband,
så att avgiften sänkes, för tidningsutgivarekorsband, där denna
avgiften nu utgår med 12 öre för 1/2 kilogram, till 11 öre och för kommissionärskorsband,
från nuvarande 18 öre per kilogram till 14 öre.
Denna reform innebär för postverkets vidkommande en inkomstminskning,
som för postabonnemang å tidningar beräknas uppgå till cirka 30,000 kronor,
medan ändringarna i avgifterna för korsband beräknas medföra en minskning
på ett större belopp, nämligen ungefär 380,000 kronor. Generalpoststyrelsen
beräknar dock, att denna reform kanske kommer att medföra en ökning av
korsbandens antal,_ en ökning, som kanske i viss mån skulle uppväga den beräknade
inkomstminskningen.
. Då denna proposition föregåtts av en noggrann utredning, varvid herrar tidningsmän
varit representerade, och då såväl Svenska tidningsutgivareföreningens
styrelse som Publicistklubbens styrelse varit eniga örn att tillstyrka förslagets
antagande, sa kan jag icke finna annat än att bevillningsutskottets majoritet
har haft goda skäl att förorda Kungl. Majits förslag i oförändrat skick.
Det har visserligen anmälts ett visst missnöje från de mindre tidskrifternas
sida, och kanske ligger det något i vad man där gjort gällande, nämligen att
det y viss man blir någon höjning för dessa tryckalster. Kungl. Majit medger
också detta i propositionen, men det hela inskränker sig till så obetydliga belopp,
att det väl kan uppvägas av de lättnader, som beredas på andra punkter i
förslaget.
Jag tror därför, att det är tryggast att härvidlag följa utskottsmajoriteten
och att kammaren gör klokt i att besluta i enlighet med utskottets förslag, till
vilket jag, herr förste vice talman, ber att få yrka bifall.
Herr Heiding: Herr talman! Jag är fullt överens med herr Lövgren be
träffande
sänkningen av förskrivningsavgiften från 25 öre till 20 öre för varje
i taxan intagen abonnemangstermin, som abonnemanget avser. På de andra punk
-
Lördagen den 2 april f. m.
39 Nr 28.
terna, som herr Lövgren berörde, kan jag däremot icke vara överens med
honom.
Det har ju föreslagits en sänkning av viktavgiften från 17 öre till 16 öre.
Nu anser herr Lövgren, att den avgiften kunde bibehållas vid vad den för närvarande
utgör, medan däremot förskrivningsavgiften, som sagt, borde sänkas
till 20 öre. Jag kan icke finna, att det skulle bli någon rättvisa, örn vi ginge
med på den delen av herr Lövgrens förslag. Om vi tänka oss, att en tidning
har en årsvikt av 16 kilogram, så måste den få en merutgift av 16 öre för varje
abonnent, och det blir alltså, örn tidningen har en postupplaga av 5,000 exemplar,
en utgift av 800 kronor per år, som en sådan tidning skulle få vidkännas
enligt herr Lövgrens förslag. Enligt Kungl. Maj :ts förslag, som nu tillstyrkts
av utskottet, skulle det bli någon lättnad för tidningarna, och denna lättnad har
till största delen uppkommit genom att viktavgiften blivit sänkt. Till följd av
att vissa andra avgifter ökats, har emellertid sänkningen icke blivit så stor,
och jag anser för min del, att det varit berättigat, om sänkningen för tidningarna
blivit större än den kommer att bli enligt det föreliggande förslaget.
Vi hade ju år 1916 en så pass låg avgift som 1 krona 97 öre för en tidning
örn 15.9 kilograms årsvikt. Nu har avgiften stigit till 4 kronor 55 öre, och
enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle det kunna bli 4 kronor 25 öre, således en
nedsättning med 30 öre. Varför kunde man icke ha kommit ned litet till? Det
är klart, att man räknar med att postverket skall förtjäna så och så mycket,
och så bestämmer man vad som skall betalas för tidningarna, men det är enligt
min mening en onaturlig höjning, som ägt rum från 1916 och tills nu även
med de avgifter, som här äro föreslagna. Jag anser för min del, att man icke
bort fastlåsa så pass höga avgifter.
Örn vi emellertid kunde komma överens örn att sänka den föreslagna viktavgiften
enligt Kungl. Maj:ts förslag och samtidigt bereda den lindring, som innefattas
i herr Lövgrens reservation beträffande § 8 mom. 1 a), d. v. s. att förskrivningsavgiften
sänktes med 5 öre, så skulle det kunna bli någon lättnad.
Denna sänkning skulle betyda en inkomstminskning för postverket av 180,600
kronor, och det tycker jag postverket borde kunna bära i detta fall. Örn man
icke sänker viktavgiften med den ettöring, som Kungl. Majit föreslagit, eller
från 17 till 16 öre, så blir det en ökad utgift särskilt betungande för landsortstidningarna,
och herr Lövgren vill väl icke att vi skola medverka till detta?
Han anser ju tvärtom, att de större stockholmstidningarna borde bära dessa
utgifter, men så blir det i själva verket icke, om vi följa herr Lövgrens förslag.
Herr Lövgren framhöll, att det skulle uppkomma någon ökad inkomst för
postverket, örn man gick med på reservationen. Ja, men då är det klart, att om
det skall bli ökad inkomst för postverket, så måste det också bli en utgift för
tidningarna, en utgift, som framför allt kommer att gå ut över en del landsortstidningar.
Jag har därför icke helt kunnat ansluta mig varken till utskottets förslag
eller till herr Lövgrens reservation oförändrad, utan ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan, men med den ändringen att § 8 mom. 1 a)
erhåller följande lydelse: »Postavgiften vid postabonnemang å tidning utgör: a)
20 öre för varje i taxan intagen abonnemangstermin, som abonnemanget avser.»
Fröken Wellin: Herr förste vice talman! Enligt Kungl. Maj:ts förslag
skulle postabonnemang vara tillåtet för tidningar, som utkomma med minst 12
nummer örn året. Nu förmodar jag, att man får tolka den bestämmelsen så,
att däri icke ligger något förbud för de smärre tidskrifter, som utgiva ett
dubbelnummer under sommarens lopp, att ändå komma i åtnjutande av rätten
lill postabonnemang. Anordningen med dubbelnummer innebär ju icke någon
kostnad för postverket, utan tvärtom en besparing av arbetskraft för posten,
Äng.
villkoren för
postbefordran
av tidningar
m. m.
(Forts.)
Nr 28. 40
Lördagen den 2 april f. m.
Ang.
villkoren för
postbefordran
av tidningar
m. m.
(Forts.)
och tidningarna betala samma avgift till postverket, vare sig de skicka ut elva
nummer eller tolv nummer per år, d. v. s. att tidskrifterna numreras för tolv
nummer örn året, fastän posten slipper expediera mer än elva nummer.
Det är bara detta lilla spörsmål jag har velat föra på tal. Det hela är ju
närmast en tolkningsfråga, och jag hoppas, att postverket kommer att tolka
detta på det sätt, som jag nu givit uttryck åt.
I övrigt är jag beredd att tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.
Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Jeppsson: Herr
talman! Det förslag, som föreligger i den kungl, propositionen, och som tillstyrkts
av bevillningsutskottet, har ju tillkommit efter en ganska ingående
och, som jag tror, mycket noggrann utredning. Förslaget är, skulle man kunna
säga, ett resultat av förhandlingar, som förts inom generalpoststyrelsen.
Generalpoststyrelsen har nämligen framlagt ett förslag, som uppgjorts på
grundvalen av en utredning, verkställd av sakkunniga, tillkallade av Kungl.
Maj:t. Bland dessa sakkunniga ha funnits representanter för såväl huvudstadspressen
och landsortspressen som tidskriftspressen. Dessa sakkunniga ha
varit i stort sett ense, med undantag för en punkt, beträffande vilken det nu
icke föreligger någon meningsskiljaktighet.
Jag skall icke upptaga tiden med att i detalj gå igenom detta förslag och
framhålla de ändringar detsamma innebär vid jämförelse med nu gällande bestämmelser.
Jag skall endast med ett par ord beröra vad som här framhållits
från reservanternas sida och särskilt av herr Lövgren, som här började
debatten.
Herr Lövgren gör gällande, att förslaget icke skulle vara fullt rättvist gent
emot landsortspressen. Framför allt skulle kvartals- och månadsabonnenterna
å tidningar med en vikt av 8—15 kilogram måhända icke bli så gynnsamt ställda,
som man funnit önskvärt. Örn vi gå till den reservation, som avgivits av
herrar Lövgren och Björklund, finna vi där ett exempel på hur bestämmelserna
skulle verka. Man säger: »Sålunda skulle en huvudstadstidning med en årsvikt
av 67.2 kg vid helårsabonnemang erhålla en sänkning av postavgiften
från kr. 13.89 till kr. 12.81 eller med kr. 1.08 per ex. och år, under det att en
landsortstidning med en årsvikt av 12 kg endast skulle erhålla en sänkning
av postavgiften från kr. 3.30 till kr. 3.13 eller med 17 öre per ex. och år.»
Men örn vi räkna efter, hur det skulle ställa sig för denna landsortstidning
vid ett bifall till den av dessa reservanter föreslagna ändringen, så finna vi,
att den ändringen skulle innebära, att för helårsprenumerant skulle postavgiften,
vilken enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle sänkas med 17 öre, enligt reservanternas
förslag sänkas med endast 10 öre. Jag har svårt att förstå, hur
detta skulle innebära en ändring till det bättre för landsortspressen och dess
prenumeranter. Men, säger herr Lövgren, det är måhända framför allt då
det gäller månadsabonnemangen, som den av Kungl. Majit föreslagna höjningen
utav förskrivningsavgiften från 20 till 25 öre skall verka ogynnsamt.
Denna höjning skulle nämligen enligt herr Lövgrens mening bli särskilt
ogynnsam för landsortspressen. Jag tillåter mig betvivla detta. Icke minst
efter upplysningar, som jag här i kammaren inhämtat från åtskilliga redaktörer
för landsortstidningar, måste jag betvivla, att detta verkligen skulle vara
ogynnsamt för landsortspressen. Jag tror tvärtom, att det är så, att landsortstidningarna
ha månadsprenumeranter i mindre utsträckning än huvudstadspressen.
Huvudstadstidningarna torde hava månadsprenumeranter i större utsträckning
procentuellt sett än landsortspressen. Jag vill också säga, att från
postverkets synpunkt dessa månadsabonnemang icke äro så värst önskvärda.
Dessa korta abonnemang medföra så pass mycket arbete och besvär och stora
Lördagen den 2 april f. m.
41 Sr 28.
kostnader för postverket, att man i vissa länder inte ens tillåter månadsabonnemang.
Jag skulle också vilja säga, att när man gör gällande, att vissa mindre
tidningar skulle genom de bestämmelser, som nu föreslagits av Kungl. Maj:t
och tillstyrkts av utskottet, bli ogynnsamt ställda — befordringsavgiften skulle
t. o. m. i viss mån ökas — så kan det vara riktigt, i fall dessa tidningar fortfarande
vidhålla postabonnemang. I det föreliggande förslaget har man emellertid
sökt påskynda, underlätta övergången för sådana mindre tidningar och
tryckalster från postabonnemang till anlitande av utgivarekorsband. För den
befordringsformen har avgiften sänkts från nuvarande 24 öre per kilogram till
22 öre. Med anlitande av den vägen kunna utgivarna av dessa mindre tidningar
och tidskrifter samt andra få sin befordring betydligt billigare än med
nuvarande bestämmelser. Det är icke minst från — örn jag nu får använda
det uttrycket — rationaliseringssynpunkt önskvärt, att dylika tidningsalster
i större utsträckning än hitintills varit fallet övergå från postabonnemang till
utgivarekorsband. Därigenom underlättar man postverkets arbete med distribueringen
av dessa tryckalster. Det är således från ren rationaliseringssynpunkt
önskvärt, att man går den vägen. Vederbörande ha möjlighet att på
det sättet få ned befordringsavgifterna.
Jag vågar hävda, att det föreliggande förslaget föregåtts av en så ingående
och noggrann utredning som möjligt. Förslaget grundar sig, som jag nyss
nämnde, på ett enhälligt utlåtande av tillkallade sakkunniga, representerande
olika kategorier från tidnings- och tidskriftsvärlden. Det är enhälligt tillstyrkt
av publicistklubben och av svenska tidningsutgivareföreningen. Kungl.
Majit har i detta förslag icke gjort, praktiskt taget, annan ändring än på en
punkt, vilken ändring jag förmodar icke skall kunna betraktas som någon åtstramning
utan tvärt örn som en uppmjukning. I såväl generalpoststyrelsens
förslag som de sakkunnigas var nämligen intagen en bestämmelse, att postabonnemang
skulle få användas endast för sådana tryckalster, som utkomma
mer än 12 gånger under året. Kungl. Majit har ändrat detta till »sådana
tryckalster, som utkomma minst 12 gånger under året». Månadspublikationerna
komma alltså med under dessa bestämmelser angående postabonnemang.
Herr talman! Jag vågar sålunda hävda, att det förslag, som här föreligger,
är mycket sakligt grundat, och jag tror inte, att det finns någon anledning
för denna kammare att avvika från detsamma genom ett bifall till herrar
Lövgrens och Björklunds reservation, utan jag tror, att ett bifall till utskottets
förslag är mycket väl motiverat.
Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Jag skall be att få relatera
litet ur historiken till denna fråga. Jag tror, att jag på det sättet kan något
belysa de intressemotsättningar, som framträtt här mellan utskottsmajoriteten
och de båda reservanterna, herr Lövgren och herr Björklund.
Jag vill då först erinra örn att riksdagen tidigare vid upprepade tillfällen
gjort uttalanden om att man skulle ordna taxorna på sådant sätt, att denna
postverkets distributionsverksamhet ginge ihop. Med hänsyn till dessa uttalanden
har från generalpoststyrelsens sida föranstaltats örn utredning vid olika
tillfällen. Man gjorde en sådan utredning för år 1920, och man gjorde en utredning
för år 1922. Man kom lill det resultatet, att år 1920 gick själva postabonnemangsrörelsen
med en förlust av 13—14 miljoner kronor och 1922 med
en förlust av 8—9 miljoner. Man blev ganska förbluffad i tidningarna, när
man såg dessa siffror, ty man hade alldeles klart för sig, att örn man skulle
täcka sådana utgifter, som man hade kommit unp till, så finge man införa rent
orimliga taxor. Det påyrkades därför från vårt håll, att man skulle göra en
Äng.
villkoren för
\postbefordran
av tidningar
m. m.
(Forts.)
Nr 28. 42
Lördagen den 2 april f. m.
Äng.
villkoren för
;postbefordran
av tidningar
m. m.
(Forts.)
ny, kompletterande utredning. Den första utredningen hade grundat sig på
något som generalpoststyrelsen kallar delkostnadsmetoden. Den metoden innebär,
att man. vänder sig till postanstalterna och frågar, hur mycken tid de använda
för distributionen av postprenumererade tidningar. Då kom man till
de höga siffrorna. Men dessa beräkningar voro påtagligen godtyckliga och missvisande.
Man föranstaltade en ny utredning efter en annan metod, som man i generalpoststyrelsen
kallar för merkostnadsmetoden. Man utgick då ifrån, att postverket
under alla förhållanden måste driva sin rörelse, så vitt avses den rent
monopoliserade delen, d. v. s.. det som hör samman med brevdistributionen. Man
förutsätter, att eftersom tidningsabonnemangen anses så litet lönande, så skulle
man avskilja dem från den övriga verksamheten. Hur ställer det sig då för
postverket? Hur mycket kan postverket under den förutsättningen bespara?
När man verkställde utredningen efter denna metod, så visade det sig, att man
kom till helt andra siffror. I stället, för 13—14 miljoner, som man för 1920
kommit till, stannade siffran vid 5 miljoner. Och när man enligt den förra metoden
för .1922 kom till 8—9 miljoner i förlust, så kom man nu enligt den nya
metoden till 2 miljoner. Man kan här tillämpa den gamla satsen: Mycket prutades
ej, men hälften prutades genast. -— Ja, det var faktiskt betydligt mer
än hälften.
År 1929 företar man en ny utredning. Då visar det sig, att enligt delkostnadsmetoden
är förlusten 5 miljoner kronor men att, örn man tillämpar merkostnadsmetoden,
man får ett överskott på 400,000 kronor. Detta är en för
tidningarna och allmänheten gynnsam utveckling, som vi kommit till, man
har natt det resultatet att under det man för 1920 på tidningsabonnemangen
förlorat 13—14 miljoner och för 1922 8—9 miljoner, det år 1929 visat sig, att
man fått överskott. Det är detta överskott, som gjort det möjligt, att man även
beträffande postabonnemangen kunnat föreslå en jämkning, en sänkning av
taxorna. När man skulle taga upp förhandlingarna om ny taxa, var man både
bland tidningarnas ombud och inom generalpoststyrelsen ense örn, att man
skulle försöka skapa en sådan taxemekanism, att man fick rörelsen mer och
mer överflyttad från de distributionsformer, som voro kostbara, icke lönande,
arbetskrävande och icke fördelaktiga till mera lönande och fördelaktiga.
Det är från den synpunkten man skall se förslaget örn höjning av förskrivningsavgiften
från 20—25 öre. Anledningen till att postabonnemangen bli
dyrare än andra distributionsformer är den, att de förutsätta en vidlyftig bokföring,
som kostar mycket pengar. Om man kan få tidningsabonnenterna att
abonnera på längre tid, kräves en mindre kostbar apparat, men ju kortare
abonnemangstiden är, desto dyrare blir befordringen. Vid abonnemang för
blott kvartal eller månad blir befordringen betydligt dyrare än för år. Man
har då velat vara med örn att försöka få abonnenterna att inse det fördelaktiga
i att övergå till längre abonnemangstid. Man resonerar således på det sättet,
att de, som abonnera för kortare tid, förorsaka verket större utgifter. Följaktligen
böra de bidraga till att bekosta den större och vidlyftigare arbetsapparaten.
Vi ha här ett led i det allmänna rationaliseringssträvandet.
Systemet går nämligen ut på att få rörelsen rationaliserad, som herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet alldeles riktigt framhöll.
Detta är således den affärsmässiga metod, som man följt. Man har då kommit
till det resultatet, att man ansett sig böra höja förskrivningsavgiften från
20 till 25 öre. Mot denna princip vända sig reservanterna. De ha ett annat
resonemang. De säga på det sättet, att örn det är möjligt att företaga en nedsättning
av dessa avgifter, så tillgodogöras i högre grad därigenom de större
tidningarna än de mindre. Framför allt innebär denna anordning, att kvartals-
och månadsprenumeranterna bli missgynnade. Man säger, att dessa pre
-
Lördagen den 2 april f. m.
43
Hr 28.
numeranter äro sådana människor, som lia minst råd att betala. Därför borde
man här ha gått mera skonsamt fram.
Så vitt jag kan finna, är det reservanternas uppfattning. Jag vill icke bestrida,
att det ligger något i den. Men nu mötas de båda principerna. Skall
man fullfölja tanken att rationalisera, eller skall man ordna det så, att man
tar hänsyn till dessa kvartals- och månadsprenumeranter, som kanske i vissa
fall av ekonomiska skäl måste prenumerera för kort tid? Det är givet, att örn
man inte fullföljer rationaliseringstanken, man inte kommer fram till vad man
vill komma fram till: ett förbilligande av distributionen. Det är min uppfattning,
att örn det föreliggande förslaget antages, erfarenheterna skola bli sådana,
att vi kanske framdeles kunna företaga ytterligare sänkningar. Men jag
tror, att man också nu bör fullfölja rationaliseringstanken. Det är riktigt, som
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet framhöll, att vad
månadsprenumeranterna beträffar, så finns det dock möjlighet att anordna
masskorsband, och då ställer det sig betydligt billigare. Då flyttar man bokförings-
och distributionsmaskineriet delvis över till tidningarna. Det är uppenbart,
att de kunna sköta detta billigare än vad postverket kan. Det är riktigt,
som herr statsrådet framhöll, att flera länder icke ha månadsabonnemang,
därför att sådant fördyrar arbetet.
Det är mycket möjligt, att örn jag skulle se denna fråga ensidigt och ur
egoistisk intressesynpunkt, jag skulle kunna komma till samma resultat som
reservanterna. Men det är icke riktigt att se på frågan så; den måste ses från
det allmännas synpunkt. Då finner jag i likhet med herr statsrådet, att här
ha förebragts mycket starka skäl för det förslag, som föreligger. Det är också
riktigt, att den utredning, som föregått detta förslag, varit i hög grad omständlig.
Man har vägt de olika synpunkterna mot varandra. Det är givet, att vid
denna avvägning vissa intressen ansett sig icke ha blivit tillbörligt tillgodosedda.
Jag tror emellertid, att de herrar, som haft hand örn utredningen, försökt
att gå tillmötes rimliga anspråk så långt som möjligt. Örn detta förslag
antages, så tror jag, att det skall visa sig till sina verkningar så fördelaktigt
och värdefullt, att man framdeles kan företaga nya jämkningar. Jag har intet
emot att de mycket beaktansvärda synpunkter, som reservanterna framfört,
då bli mera beaktade än vad nu kan synas vara fallet.
Under sådana förhållanden ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Äng.
villkoren för
''postbefordran
av tidningar
m. m.
(Forts.)
Herr Lövgren: Herr förste vice talman! Herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet sade, att ett bifall till reservationen skulle medföra
förlust för de landsortstidningar, som ha helårsabonnenter. Ja, det vet
jag mycket väl. Men jag har räknat med genomsnittet och icke enbart med
helårsabonnenterna. Örn jag då ser på vad genomsnittet är, så kommer jag till
det resultatet, att det väl ligger någonstans kring fyra till sex, kanske t. o. m.
i vissa fall åtta abonnemangsterminer, olika för olika tidningar. En månadsprenumerant
får genom ett bifall till Kungl. Majlis förslag en förhöjning på
60 öre örn året och en lättnad med 1 öre per kilogram av tidningens vikt. Örn
alltså tidningen väger 12 kilogram, så får han en sänkning av 12 öre men å
andra sidan en ökning av 60 öre på förskrivningsavgiften. För en sådan mått
adsprenumerant innebär således Kungl. Majrts förslag en höjning på 48 öre
per år, under förutsättning alltså att tidningen väger 12 kilogram, örn jag
räknar med ett genomsnitt av sex abonnemangsterminer lier år, så innebär
Kungl. Majrts förslag ett missgynnande av praktiskt taget alla de små landsortstidningarna,
möjligen med undantag av dem, som ha uteslutande helårsabonnenter.
Det är alltså också här i viss mån en strid mellan rika och fattiga.
Ty hur mycket man än rationaliserar tidningstaxan, så fyller man ju
därmed ändå inte människornas penningbörsar. Det kommer nog att fin
-
Nr *28.
44
Lördagen den 2 april f. m.
Äng.
villkoren för
''postbefordran
av tidningar
m. m.
(Forts.)
nas månadsabonnenter, hur man än bygger upp denna taxa. Och det är ett
faktum, att den taxa, som föreslås av Kungl. Majit och utskottet, kommer att
drabba dem med en ökning, som ha minst råd att bära en sådan.
Jag Ilar ingenting emot ett bifall till det av herr Heiding framställda yrkandet.
Den saken är klar. När jag utformade reservationen, såsom jag gjort
det, så var det därför, att jag inte vågade mig på att beröva postverket en inkomst
på 180,000 kronor. Men örn kammarens ledamöter anse sig kunna följa
herr Heidings linje, så har jag ingenting emot den saken.
Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Jeppsson: Herr
talman! Jag föranledes att begära ordet endast för en kort replik till herr
Lövgren i anledning av hans sista anförande.
Herr Lövgren talade här örn hur det skulle ställa sig i ena fallet med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och i andra fallet med bifall till hans och herr Björklunds
reservation. Han nämnde vissa siffror och sade, att postabonnemanget
för vissa tidningar skulle sänkas med så och så många öre vid ett bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, och sedan nämnde han, hur stor sänkningen skulle bli
vid ett bifall till reservationen. Men örn jag kunde följa hans resonemang, så
förbisåg herr Lövgren vid beräknandet av utgiftsminskningen för vederbörande
abonnenter enligt Kungl. Maj:ts förslag den sänkning, som inträder genom
det av Kungl. Majit föreslagna slopandet av den procentuella avgiften av 2
procent på prenumerationspriset. Och det vill jag säga herr Lövgren, att
skulle man göra en ändring, som skulle mera så att säga borteliminera Kungl.
Maj :ts förslags fördelar för huvudstadstidningarna, så skulle man gå in för
att yrka avslag å Kungl. Maj :ts förslag i fråga örn slopandet av denna procentuella
avgift. Ty det är alldeles klart, att detta kommer att medföra en
större lättnad för de stora tidningarna, som ha ett relativt högt pris, än för de
tidningar, vilkas prenumerationspris kanske endast utgör en tredjedel av huvudstadstidningarnas
pris.
Sedan återkom herr Lövgren till frågan örn månadsabonnenterna, och det är
ju alldeles uppenbart, att för månadsabonnemang kommer en höjning av förskrivningsavgiften
från 20 till 25 öre att medföra en stegring. Men då skall man
inte, såsom herr Lövgren gjorde i sitt första anförande, säga, att detta innebär
ett missgynnande av landsortspressen till förmån för huvudstadspressen. Ty
jag vågar hävda, och det har icke motsagts, att huvudstadstidningarna i minst
lika stor utsträckning som landsortspressen, ja, måhända större, ha månadsprenumeranter.
Den saken kan därför icke utnyttjas såsom ett argument för
att förslaget skulle gynna huvudstadspressen på landsortspressens bekostnad.
Herr Kilbom: Herr talman! Då man haft tillfälle att under flera år följa
denna fråga ■— jag för mitt vidkommande alltsedan 1922, då dea första gången
dök upp för mig — och ser det resultat, som återgives på sidan 9 i propositionen,
så måste man i anknytning till gårdagens debatt säga: gud bevare oss för
ämbetsmän som chefer för verk och inrättningar. Ty såsom herrarna finna på
anförda sida i den kungl, propositionen, är det ju fullkomligt halsbrytande beräkningsgrunder
herrarna i generalpoststyrelsen under de gångna åren tillåtit
sig tillämpa, varigenom man — jag drar mig inte för uttrycket — kommit bra
nära att skinna en hel rad av tidningar. Först kommer man genom användande
av en beräkningsgrund, som är uppenbart oriktig, till att tidningsbefordran kostar
postverket 13 å 14 miljoner kronor, men när man sedan räknar affärsmässigt
och förnuftsmässigt, så kommer man fram till, att det i stället ger 400,000
kronor i vinst. Räkna herrarna i de affärsdrivande verken på det sättet, då
vore det anledning att pensionera dem snarast möjligt.
Det är emellertid inte första gången, herr talman, som det kunnat göras be -
Lördagen den 2 april f. m.
45 Nr 28.
rättigade anmärkningar mot det sätt, varpå man beräknat postbefordringsavgifterna.
Men varje gång förut dylika anmärkningar gjorts, har man slagit
ifrån sig med båda händerna och yverboret och ämbetsmannamässigt sagt: detta
begriper inte ni, eller ni talar i egen sak. Jag måste verkligen hemställa till
kammarens ledamöter att komma ihåg vad som här slutligen blottats genom
denna utredning och taga det till intäkt för att en smula hålla tummen på ögat
på vederbörande i framtiden.
Vad själva saken beträffar, så kan jag, herr talman, inte underlåta att säga,
att örn jag skulle se den ur den tidnings synpunkt, som jag speciellt representerar,
så skulle jag gå på utskottets förslag. Men, herr talman, saken ligger
inte så enkelt till. Jag tror, att man får se den ur synpunkten av hela den tidningsläsande
allmänhetens intresse. Och örn man det gör, så kan det inte hjälpas,
att jag vid en jämförelse av följderna av ett bifall, dels till Kungl. Maj:ts
förslag och dels av ett bifall till reservationen, måste ge min anslutning till den
sistnämnda. Och jag skall be att med ett par ord få angiva skälen härför.
Det är alldeles obestridligt, såsom herr Lövgren säger och vilket herr statsrådet
icke kunnat förneka och som man ej heller från utskottsmajoritetens
sida på något sätt kunnat motbevisa, att den stora massan av den tidningsläsande
allmänheten abonnerar per månad. Varför gör den nu det? Den gör det visst
inte därför att den tycker örn besväret att tolv gånger om året springa till
postkontoret. Den gör det inte heller på grund av någon sorts slöhet. Den gör
det av pur och mycket tvingande nödvändighet. Den som reser mycket i landet,
skall kunna konstatera, hurusom under nuvarande förhållanden det är ytterst
vanligt, att två, tre familjer gå tillsammans och prenumerera på en tidning
men ändå nödgas inskränka sig till att prenumerera för en månad åt gången,
helt enkelt därför att de med bästa vilja i världen inte kunna driva upp det
kontanta kapital, som är nödvändigt för att kunna prenumerera på längre tid.
Och herrarna skola visst inte tro, att detta gäller bara arbetarklassen. Fastmera
är det här närmast fråga örn förhållandena bland bondebefolkningen på
den rena landsbygden. Industriarbetarna stå i berörda avseende i själva verket
något bättre till boks, såtillvida, att de — i varje fall då de ha arbete -—- få sin
avlöning varje vecka och ha sin hushållning så att säga ordnad mera enligt
kontant- eller penningprincipen än vad fallet är beträffande den rena landsbygdsbefolkningen.
Det gäller således här icke något förstahandsintresse för
just industriarbetarna, örn man jämför dem med andra folkgrupper, utan det är
ett förstahandsintresse för den egentliga landsbygdsbefolkningen att kunna prenumerera
per månad.
Jag vågar således påstå, att örn man följer utskottets linje i detta fall och
höjer förskrivningsavgiften med 5 öre, så genomför man en ökad beskattning
för de fattigaste människorna i landet. Nå, då anför man här både från herr
statsrådets sida och från talesmännen för utskotiet, att därmed vinner man i
varje fall en rationalisering av postverkets arbete. Ja, detta kunde ju i och för
sig vara viktigt nog, örn det vore så, att detta ämbetsverk vore ett självändamål.
Men jag tror, att ämbetsverkets hela princip under de sista åren gått ut på att
driva det dithän — och i det fallet ger jag det för övrigt mitt fulla erkännande
— att man skulle få hand örn ali sådan här verksamhet i största möjliga utsträckning.
Det var inom parentes sagt en tid, då det gjordes försök, åtminstone
här i Stockholm, till privata postverk, i varje fall för visa delar av posttrafiken.
Men den saken koni man snart till insikt örn att det var galet. Örn man nu utgår
ifrån att ämbetsverkets uppgift inte är att vara ett självändamål, så kan det
ingalunda vara riksdagens sak att i första hand se till att verket blir rationaliserat,
örn detta sker på bekostnad av den stora allmänhet, som behöver tidningar.
Utan man måste då väga dessa synpunkter mot varandra, och därvid bör
riksdagen för sitt vidkommande ställa sig på allmänhetens sida, d. v. s. i detta
Äng.
tillkoren för
postbefordran
av tidningar
m. m.
(Forts.)
Nr 28. 46
Lördagen den 2 april f. m.
Äng.
villkoren för
postbefordran
av tidningar
m. m.
(Forts.)
fall helst gå med på det förslag, som väcktes av en talare där borta, men eventuellt
på den av herrar Lövgren och Björklund avgivna reservationen.
Jag vill anföra ytterligare en synpunkt, som härvidlag inte blivit beaktad. Man
invänder: ja men, mina herrar, örn det blir litet dyrare postbefordringsavgifter
för tidningarna, så kunna ni ju tillgripa utgivar- och kommissionärskorsbandsprenumeration.
Den saken ligger inte så enkelt till, som herrarna tro.
Genom kommissionärskorsband omöjliggör man i ännu större omfattning för
folket på den rena landsbygden att få sin tidning. Ty där kan det helt enkelt
inte ordnas med korsbandsprenumeration. Vem skall i så fall distribuera tidningarna
till människorna, som kanske bo en f järdingsväg, en halvmil eller ännu
längre bort från poststationen? Skall det arrangeras en privat budbärning för
den saken? Jag kan väl inte tänka mig, att det är herrarnas avsikt. Men det
blir i varje fall resultatet, örn man försöker trösta sig med att en förhöjning av
förskrivningsavgiften för månads- och kvartalsprenumeration dock lämnar alldeles
öppen för tidningarna möjligheten att ordna saken medelst exempelvis kommissionärskorsband.
Därigenom ställer man folk fullständigt utan möjlighet
att få sin tidning. Ty postbuden äro ju de enda bud, som föra ut posten och
tidningarna på landsbygden.
Men därtill kommer ännu en synpunkt, som jag inte kan underlåta att anföra,
den nämligen, att det i själva verket skulle innebära ett fördyrande. Det
blir nämligen inte billigare för tidningarna och förty inte heller för abonnenterna,
ty abonnenterna få ju betala tidningarnas kostnader, och en tidnings kostnader
måste ju bedömas med hänsyn till vad man får in, när hela årets resultat
räknas tillsammans. Att uppbära avgiften medelst korsbandsprenumeration innebär
för tidningsföretagen en mycket större risk, än när man har att lita till
postabonnemang.
Nu vill jag säga, att också i det avseendet har arbetarpressen kanske en fördelaktigare
ställning än andra pressorgan. Ty vi ha praktiskt taget på samtliga
platser i landet organisationer, som vi kunna falla tillbaka på, när det gäller
att utkräva avgiften. Därvidlag har man för övrigt tvingats att gå så långt,
att fackföreningar, fackliga centralorganisationer och andra ha tagits i anspråk,
för att deras medlemmar skola kunna abonnera för helt år och på det
sättet komma i åtnjutande av de större favörer, som detta innebär i jämförelse
med abonnemang per månad eller kvartal.
Så tillkommer ytterligare en tredje omständighet. Som herrarna veta spelar
antalet postabonnerade exemplar eller kanske rättare sagt antalet angivet
postabonnerade exemplar en viss roll för en tidnings möjligheter att erhålla
annonser. Nu vill jag inte ett ögonblick bestrida, att därvidlag bedrives
från vissa pressorgans sida ett stort skojeri, i det att vederbörande direkt
abonnerar på posten för exempelvis den upplaga, som pressbyrån försäljer
o. s. v. — ett förhållande för övrigt med hela denna distribution, som riksdagen
verkligen nästa gång den blir i tillfälle därtill bör ta och titta litet
närmare på. Lika litet som statsmakterna tolerera, att ett privat företag
skulle omhänderha postdistributionen av tidningarna, lika litet böra statsmakterna
i fortsättningen tolerera en ordning som innebär, att ett privat
företag, har hand örn en annan del av tidningarnas distribution. Men den
saken ligger inte före i dag. Vad man således åstadkommer genom att tvinga
de fattigaste tidningarna, de tidningar, som gå ut på den rena landsbygden,
att gå över till korsbandsprenumeration, det är, att man ställer dem såsom
annonsorgan i en orättvis klass i jämförelse med de tidningar, som på grund
av rikligare kapitaltillgångar ha möjlighet att skapa sig en högre postupplaga
dels genom dylika direkta postabonnemang o. s. v. och dels också givetvis
tack vare att de ha ett klientel, som kan prenumerera på längre tid.
Om jag således, herr talman, sammanför alla dessa synpunkter och tar hän -
Lördagen den 2 april f. m.
47
Nr 28.
syn till den tidningsläsande allmänhetens intressen, så kan jag verkligen inte
komma till annat resultat än det jag i början av mitt anförande angav. Riksdagen
bör som sagt se denna sak ur synpunkten av allmänhetens intressen
och inrikta postverkets verksamhet ur synpunkten, att det skall i första hand
tjäna allmänheten och inte vara något självändamål. Och jag noterar med
tacksamhet, att denna utredning verkligen drivit det dithän mera än som var
fallet för tio år sedan, då, såsom jag förut antytt, fullkomligt oefterrättliga
förhållanden voro rådande. Vill riksdagen detta, då vädjar jag verkligen
till riksdagens ledamöter att denna gång gå med åtminstone på reservanternas
förslag men helst på det förslag, som ställts under debatten av någon talare
där, vars namn jag icke uppfattade.
Härmed var överläggningen slutad, Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2 :o) bifall till den av herrar
Lövgren och Björklund avgivna, vid betänkandet fogade reservationen
samt 3:o) bifall till det av herr Heiding under överläggningen framställda
yrkandet; och förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Herr Lövgren
begärde emellertid votering, varför herr förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka därvid den under 3:o) angivna antogs till kontraproposition.
I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 25, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Heiding under överläggningen
framställda yrkandet.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet.
Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Kilbom, vadan
namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 93 ja och 83 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.
Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.
§ 5.
Vidare upptogs till behandling bevillningsutskottets betänkande, nr 26, i
anledning av väckt motion örn höjning av tullsatsen för kondenserad mjölk.
Uti förevarande betänkande, avgivet över en inom andra kammaren av herr
Bengtsson i Kullen m. fl. väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 238, om höjning av tullsatsen för kondenserad mjölk, hemställde utskottet,
att riksdagen måtte med bifall till berörda motion besluta, att nr 20 i gällande
tulltaxa skulle från och med dag, som Kungl. Maj:t bestämde, hava
följande ändrade lydelse:
Äng.
villkoren för
postbefordran
av tidningar
m. m.
(Forts.)
Ang. höjning
av tullsatsen
för kondenserad
mjölk.
Nr 28. 48
Lördagen den 2 april f. m.
Ang. höjning
av tullsatsen
för kondenserad
mjölk.
(Forts.)
Tull
för 100 kg
kronor
Mjölk och grädde:
20 kondenserad
N 20:—.
Uti en vid betänkandet fogad reservation hade herrar Bergman, Björnsson,
Åström, Lövgren, Olsson i Gävle, Östergren, Hjalmarsson, Werner, Eklund
och Ander förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att förevarande
motion icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:
Herr Lövgren: Herr talman! Denna fråga är ju nu för tredje gången på
riksdagens bord. Förändringen sedan i fjol är bara den, att genom de förändringar
i valutasituationen, som inträtt, har faktiskt tullen automatiskt
höjts med kanske 15 eller 20 procent. Realiter ha således motionärerna genom
valutaförhållandena fått sin vilja fram. Men det räcker inte för dem,
utan de köra likväl fram även i år med förslag att höja tullen från 10 till
20 kronor per 100 kilogram. Den kondenserade mjölk, som importeras, kommer
ju huvudsakligen från Holland, och tullen är redan 15 till 20 procent
på varans värde. Importen har minskats från 207,000 kilogram år 1930 till
165,000 kilogram förlidet år. Och med hänsyn till den valutasituation, som
nu föreligger för vårt vidkommande gentemot Holland, skulle jag tro, att
minskningen kommer att fortgå i år. Det kan därför inte finnas något skäl,
varför riksdagen i år skulle bifalla detta yrkande, som den vid två tidigare
tillfällen har avslagit. Jag skall inte taga upp någon lång debatt. Argumenten
äro ju kända, och det gäller här en liten sak, som inte spelar någon
avsevärd roll. Jag tillåter mig alltså, herr talman, att yrka bifall till reservationen.
Herr Anderson i Storegården: Herr talman! De skäl, som anfördes av herr
Lövgren, tycker jag inte äro så starkt vägande för ett avslag. Herr Lövgren
säger, att riksdagen två gånger tidigare avslagit liknande yrkanden och att
den inte bör fatta något annat beslut denna tredje gång. Men man kan väl
komma till insikt om att man ställt sig på fel sida. Man kan väl ändra uppfattning
Qch gå med på en tullförhöjning, fastän man tidigare motsatt sig
en sådan. I synnerhet för närvarande tycker jag att utvecklingen i världen
snarast går i den riktningen, att man bör ändra sin uppfattning och ge den
en mera protektionistisk inriktning än tidigare. Det är sant, att importen
från vissa länder något försvåras av de nu rådande valutaförhållandena, men
det är att märka, att import också kommer från länder, som äro i valutahänseende
jämställda med oss. Vad som emellertid inträffat sedan riksdagen
senast behandlade denna sak, är, att den handelspolitiska spänningen blivit
starkare. Man har vidtagit hårda begränsningar, då det gäller den svenska
exporten, och detta gör givetvis, att vi måste se till att inte släppa in andra
intressen på vår marknad, då vi själva inte kunna komma in på främmande
marknader i tillräcklig utsträckning. Här är ett område, mjölkområdet, där
det inom landet produceras långt mer än som täcker behovet. Den import,
som sker, är således alldeles onödig. Huvudparten av åtminstone den tullbelagda
delen av importen av detta slag går som bekant till lyxfabrikation
av choklad och karameller, och jag tror, att denna produktion mycket väl
tål vid den merbelastning av råvaran, som här skulle komma i fråga. Jag
tror inte, att man, när man har en lovande industri på ett område i andra
länder, tillåter en sådan konkurrens som vi här tillåta. Vi ha under de sista
Lördagen den 2 april J. m.
49 Nr 28.
åren fått i gång en hel del förnämliga mejerier, som göra kondenserad mjölk Ang. höjning
här i landet. De ha haft en start, som tett sig ganska lovande, men så har av, tullsatsen
prisfallet på varan kommit, och nu är tillverkningen inte längre räntabel. IgrJdmiölk
Man kan därför för närvarande i ett alldeles nyinrättat modernt mejeri inte S (yorts)
till fullo utnyttja anläggningen utan måste begränsa tillverkningen av kondenserad
mjölk i mycket stor omfattning. Detta tyder på, att ett förstärkt
skydd skulle ha en viss betydelse för jordbruket — låt vara att detta är en
liten sak. Det skulle samtidigt också ha betydelse genom att frammana
en bättre skötsel av mjölken vid ladugårdar och mejerier. För denna fabrikation
behövs en relativt bakteriefri och välskött mjölk, och det är ju fördelaktigt,
om man kan få en god mjölkhygien genomförd i stort här i landet.
När man då har en fabrikation, som nödvändigt kräver en sådan behandling
av mjölken, är det klart, att denna fabrikation är betydelsefull såsom
banbrytare för en bättre skötsel av mjölken under transporten från kon till
bestämmelseorten, där den skall förädlas.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Jag får säga, att det är verk
ligen
från flera synpunkter sett besynnerliga tider man nu lever i. När det
här gäller bara att tala om att hjälpa jordbruket, då hör man från alla håll:
Ja, det skola vi göra, vi skola vara med örn att hjälpa jordbruket, som nu
befinner sig i en så kolossalt svår ekonomisk kris. Men när det sedan går
så långt, att man skall visa i handling, vad man har sagt, då vill man inte
gå med på något. Då kan man inte gå med på det allra minsta handtag åt
vårt ekonomiskt betryckta jordbruk, vår modernäring.
Detta här nu behandlade ärende är ju egentligen en relativt liten fråga,
men man kan ändå inte vara med om detta lilla handtag till jordbrukets
skydd. Härvidlag gäller det ju kondenserad mjölk. Det är sålunda
inte fråga örn något, som konsumenterna använda så att säga i dagligt
bruk, och det kan inte påstås, att det på något sätt, med ett
enda öre, fördyrar det dagliga uppehället för konsumenterna. De, som
äro avnämare till den kondenserade mjölken, äro våra choklad- och karamellfabriker,
jämte en hel del turister. Dessa förra lia för sin del förklarat, att
de inte ha något emot denna tullförhöjning, ty örn härigenom möjligen varan
skulle bli något litet dyrare, uppväges detta av den färskare och bättre vara,
som man får i Sverige. Här gäller det ju inte heller några utgifter för
staten, som man i dag från regeringsbänken hört så mycket talas om att man
är rädd för. och som jag förstår, att man med rätta bör vara försiktig med.
Här är det så enkelt, att man endast ändrar en siffra i tulltaxan, och snarare
får man härigenom en högre inkomst till staten än en lägre.
Jag kan som sagt inte annat än beklaga, att det från vissa håll i detta
fall skall röna ett sådant motstånd. Jag vill återigen säga och jag vill
understryka., vad herr Lövgren sade. att detta är en liten fråga, men ändå
kan man inte vara med örn den. Kommer man med en fråga som är av större
betydelse, ja, då vill man ej gå med därpå för den har för stora verkningar,
det är verkligen från visst håll de »obotfärdigas förhinder», då det gäller stöd
åt jordbruket. Örn man ginge med på denna lilla fråga, skulle det dock visa,
att man åtminstone ville med sina gärningar något litet infria, vad man nu
särskilt under denna riksdag så ofta talat örn. Denna fråga har ju, som också
förut är sagt, varit uppe tidigare under de två senaste riksdagarna, varför
de skäl, som tala för motionen och utskottets förslag, förut äro här framförda,
Jag skall därför, herr talman, helt kort be att få yrka bifall lill utskottets
hemställan.
Andra hammarens protokoll 1932. Nr SS.
4
Nr 28. 50
Lördagen den 2 april f. m.
-4 ti <7. höjning
av tullsatsen
för kondenserad
mjölk.
(Forts.)
Herr Lithander: Herr talman! Beträffande de jordbruksfrågor i allmän
het,
som vi här behandla, framhålles såsom skäl för avslag, att en eventuell
tullförhöjning skulle gå ut över konsumenterna och verka prisfördyrande. Nu
ha vi här en tullfråga, som inte i allra ringaste mån kommer att drabba någon
enda konsument i hela landet. Det tror jag man kan tryggt påstå, ty de enda
förbrukarna av varan äro ju som vi hörde dessa stora tillverkare av choklad
och karameller, och beträffande dem veta vi, att priserna i allmänhet äro så
pass höga, att den lilla differens i råvarukostnaden, som skulle uppstå genom
tullförhöjningen, inte har den ringaste betydelse och inte kommer att påverka
prisbildningen i ringaste mån. Å andra sidan har man här tillfälle att giva
ett handtag åt en lantmannanäring.
Jag medger gärna, och det är sagt förut, att detta inte är någon stor fråga
och att det inte är någon stor tillverkning det gäller, men frågan är rätt så
stor för de personer, som frambringa denna vara. Jag tror, att det kommer
att ha en god inverkan i de bygder, där dessa industrier lia fått fotfäste, om
man kan giva dem det stöd, som de behöva för att utveckla sig. Det är sant
som en ärad talare, herr Lövgren, sade, att det uppstått ett tillfälligt skydd
genom valutaförhållandena, men de utländska valutorna kunna växla i värde
från morgon till kväll, och på något sådant kan inte ett näringsliv göra beräkningar
år ifrån år, utan man måste ha något säkrare att lita till. Om denna
tillverkning, som ligger för oss, kan medverka till att öka avsättningen av den
vara, som vi veta är så förfärligt svår dels att avsätta och dels att få något pris
på, nämligen mjölken, och man kan giva ett handtag åt denna produktion utan
att man träder några som helst konsumentintressen för nära, så förefaller det
mig, som örn andra kammaren skulle kunna vara med örn att biträda utskottets
förslag. Jag vill även fästa uppmärksamheten på att det är sant, att
frågan är uppe för tredje gången, men den har fallit framåt varje gång, och
sista gången biföll första kammaren yrkandet, och det var en mycket avsevärd
minoritet i andra kammaren. Jag vill därför hemställa till var och en,
som önskar giva ett stöd, det må vara hur litet som helst, åt Sveriges jordbruk,
att rösta för bifall till utskottets hemställan, och jag ber därför att för min
del få yrka bifall till densamma.
Herr Lövgren: Herr talman! Jag trodde, att jag skulle undgå att besvära
något mera i denna fråga, men efter herrar Bengtssons i Kullen och Lithanders
anföranden kan jag inte underlåta att säga ytterligare några ord.
Örn det vore på det sättet, att detta förslag skulle innebära något verkligt
gagn för svenskt jordbruk, skulle jag reflektera på det. Men nu är det så, att
det inte innebär något gagn för det svenska jordbruket, ty redan förut finns
här en tullsats, som är tillräckligt hög, nämligen drygt 15 procent på varans
värde. Denna tullsats är genom omständigheterna ytterligare påbyggd på
grund av att Holland och Schweiz, från vilka länder importen i fråga äger
rum, ha guldvaluta. Då är det uppenbart, att den utländska kondenserade mjölken
är utestängd genom det sakläge, som faktiskt förefinnes, och ändå komma
herrarna här och vilja bygga på taggtrådsstängslet ytterligare utan att tillföra
det svenska jordbruket någon enda fördel. Ty hur obetydlig och likgiltig en
tullförhöjning än kan förefalla med hänsyn till kvantitet och belopp, så utgör
den likväl en påbyggnad av taggtrådsstängslet ett medel, varigenom man irriterar
det internationella varuutbytet. Jag kan möjligen begripa, örn elen svenska
riksdagen och lantmannarepresentanterna här äro intresserade av att höja
en tull, när de kunna lia någon fördel därav, men varför man skall höja tullar,
när de uppenbarligen inte innebära någon fördel, när det är alldeles onyttigt,
det kan jag inte begripa. Det måste vara på grund av något slags vidskepelse,
som man handlar på det sättet.
Lördagen den 2 april f. m.
51 Nr 28,
Jag tycker inte, att vi i onödan skola företaga några åtgärder, som kunna
verka irriterande gentemot utlandet, och detta är alldeles tillräckligt för mig
för att vidhålla yrkandet örn bifall till reservationen. Jag vet, att herr Anderson
i Storegården jämte några andra skall komma upp och säga, att det är
en förlegad ståndpunkt, att man vill ha fred och ett gott handelsutbyte och ett
gott förhållande till andra nationer. Ty nu måste alla nationer hoppa upp och
bygga på sitt taggtrådsstängsel för att var och en skall få vara i fred bakom
det. Men jag är övertygad örn, att den vägen leder undan för undan till större
och större fattigdom och elände för de olika nationerna, och därför vidhåller
jag denna gamla ståndpunkt att icke i onödan vidtaga några restriktiva åtgärder
i syfte att hindra handeln mellan de olika länderna.
Herr Heiding: Herr talman! Den föregående ärade talaren anförde, att
jordbrukarna inte skulle ha något verkligt gagn eller någon fördel av en förhöjd
tull på kondenserad mjölk. Det är ju tydligt, att detta inte är någon
stor fråga, men vi kunna taga emot vilka små hjälpåtgärder som helst. Jag
skall säga herr Lövgren, att när smörpriset är nere så lågt, att det för fjorton
dagar sedan, var kronor 1:66 per kilogram och för närvarande är 1:70, förvånar
det mig verkligen, örn det finns någon jordbrukare, som kan rösta emot
en fråga av denna art,.den må gälla en aldrig så liten förbättring. Det är ju
inte. någon stor avsättning, som genom en ökad tull kan erhållas, men den blir
alltid .större än hittills. Varför skall man importera en vara från utlandet, när
man lika bra. kan tillverka den här i landet? Ändamålet med det framlagda
förslaget är ju dels att jordbrukarna skola få någon fördel, dels att arbetstillfällen
beredas, ty det är ju alltid några, som fa arbete genom att tillverka över
200.000 kilogram, som det här är fråga örn. Jag tycker därför, att man inte
bör motsätta sig. förslaget utan göra allt vad som kan göras för att få det
något bättre för jordbruket. Det är klart, att om man inte får igenom de små
frågorna, får man väl heller inte igenom de stora. Jag kan i detta fall inte
vara. överens med den föregående ärade talaren örn att den föreslagna tullförhöjningen
inte skulle vara till något skydd eller gagn. Den blir till hjälp åtminstone
för en viss del av jordbruket, och jag ber därför att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr Lithander: Herr talman! Här äger i alla fall rum en import av
165.000 kilogram av denna vara, som med fördel kan göras här i landet av inhemsk
råvara och därigenom främja mjölkproduktionen. Det är nog inte så
som herr Lövgren sade, att detta inte skulle vara det svenska jordbruket till
något gagn.
Vi ha sagt, att trugan är liten, men vi få taga vara på alla småsakerna för
att av dessa bygga upp något, som kan giva jordbruket hjälp. När vi komma
med de större sakerna, avslås, de därför att då betyder det så mycket i prisökning
och annat, och när vi komma med de små sakerna, som sammanlagt
ända skulle kunna hjälpa, möter nian endast de obotfärdigas förhinder. Jagtycker,
att vi i detta fall skulle se litet lugnt på saken och giva jordbruket
detta stöd. Det gäller nämligen för jordbruket inte bara den tillverkning, som
nu äger rum för ifrågavarande förbrukning, ty örn denna produktion kommer
i gang här i landet, kan det leda. till vad som har ägt rum på så många andra
områden, nämligen^ att fran en liten början växer tillverkningen ut, så att vi
även på, detta område kunna deltaga i exporten till andra länder, och det förhaller.
sig sa som det star i utskottets betänkande, att den stimulerar andra tillverkningar,
som ha nytta av den. Vidare kräver denna tillverkning, såsom här
har iramhallits, en synnerligen rationell ladugårdsskötsel för att frambringa
den råvara, som behövs. Detta stimulerar och höjer jordbruket till förmån för
Äng. höjning
av lullsatsen
för kondenserad
mjölk.
(Forte.)
Nr 28. 52
Lördagen den 2 april f. m.
Ang. höjning
av tullsatsen
för kondenserad
mjölk.
(Forts.)
ökad smörtillverkning och förbättrad sådan. Visserligen är frågan liten i förhållande
till många andra, men den är inte så obetydlig, att vi böra gå förbi
den, utan försöka giva jordbruket det handtag, som här är ifrågasatt.
Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Anderson i Storegården: Herr Lövgren påstod, att denna åtgärd
skulle verka irriterande på de länder, som exportera denna vara till Sverige.
Det var, får jag säga, en egendomlig uppfattning i dessa tider. Jag- skulle
icke förundrat mig, örn herr Lövgren kände sig irriterad, när exemplevis England
genomförde tullar på smör för bl. a. Sverige, medan vissa andra länder
fingo åtnjuta tullfrihet för denna vara vid export till England. Då borde han,
tycker jag, ha känt sig upprörd, ty då behandlades ju icke alla länder lika i handelsavseende,
och vi kommo i en missgynnad undantagsställning. När t. ex.
Tyskland på grund av valutadeprecieringen genomfört tilläggstullar för smörexporten
på Tyskland från länder med deprecierad valuta, är detta upprörande,
därför att vi icke vidtagit liknande åtgärder, då Tysklands valuta låg nere och
hade en mycket ringa köpkraft. Detta visar emellertid hur ensidigt inriktat
herr Lövgrens handelspolitiska intresse är. När Sverige vill vidtaga några åtgärder
för att skydda sitt näringsliv, då heter det, att det skulle verka irriterande,
men samtidigt skola alla de andra ländernas åtgärder enligt herr Lövgrens
uppfattning kunna obehindrat få fortgå. Vi skola sitta här snälla och
beskedliga och taga emot den ena törnen efter den andra till förfång för vårt
näringsliv. Det där talet örn att vi bygga upp taggtrådsstängsel är knappast
riktigt, ty vi lia väl icke gjort det i nämnvärd omfattning, men däremot äro
olika länder för närvarande i färd med att bygga upp taggtrådsstängsel. Låt
oss t. ex. tänka oss att vi bo i en trakt, där varje lantbrukare omgärdat sina betesmarker
med taggtrådsstängsel, och där det icke finnes någon samfälld betesmark.
Då skulle man nog förlora ohyggligt, örn man själv skulle släppa
sina egna jordområden för att upplåta dem till samfälld betesmark, medan
andra togo undan sina områden och hade dem omgärdade. Det är på det sättet,
som hindren för närvarande te sig ute på handelsområdet i världen. Skola
vi gå in för en sådan där försonlig inställning och säga att vi icke skola irritera
några andra länder genom att hindra importen hit, då måste vi också se till,
att vi kunna påverka förhållandena, så att man får ömsesidighet i handelsutbytet.
Nu är ju ej denna fråga av någon större betydelse och räckvidd. Herr Lövgren
sade, att örn detta rörde en sak, som kunde vara till verkligt gagn för
lantbruket, så hade det varit en annan sak, men då vill jag säga, att åtgärden
har verkligt gagn för några visserligen mindre områden av det svenska lantbruket.
Men när vi komma med förslag, som ha större räckvidd och betydelse,
då går herr Lövgren emot dem, därför att det skulle fördyra varorna för konsumenterna.
Gäller det en fråga av liten betydelse, då vill han icke göra någonting
just därför att frågan är av för ringa betydelse. Alltså, komma vi
med en stor fråga, ja, då är frågan för stor, och komma vi med en liten fråga,
ja, då är den för liten för att man skall kunna göra någonting. Jag tror, att
vi för närvarande leva i sådana tider och ha en sådan handelsbalans, att vi böra
se till att vi hämma en import, som vi kunna undvara. Åtminstone böra vi icke
hålla på med dylik import, så länge som andra länder oavbrutet arbeta på att
försvåra våra möjligheter till export.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Werner: Herr talman! Marje tal om att åstadkomma skydd för jordbruket
genom att uppmuntra tillverkning av kondenserad mjölk och därigenom
Lördagen den 2 april f. m. 53
hjälpa upp ladugårdsskötsel!! är en fullkomlig fiktion, sorn icke Ilar någon
grund i verkligheten, och detta framför allt därför, att det rör sig örn en så
liten del av den svenska mjölkproduktionen. Det rör sig nämligen om mindre
än en tusendel av den svenska mjölkproduktionen, som på detta sätt förädlas
och förbrukas inom landet i form av kondenserad mjölk, och för åstadkommandet
av en högre standard i ladugårdsskötseln kan en tull av samma skäl naturligtvis
icke innebära någon hjälp.
Jag finner det fullkomligt uteslutet att riksdagen skulle gå in för en annan
ståndpunkt än den, som riksdagen vid tidigare tillfällen intagit, framför allt om
hänsyn tages till huru denna näring utvecklat sig under nuvarande tullskydd.
År 1927 hade vi en tillverkning inom landet på 213 ton och en import, som var
5 gånger så stor. Föregående år hade vi en import av 165 ton, men
då hade vi en tillverkning inom landet, som var uppe i 1,215 ton,
oell utskottet har konstaterat att denna tillverkning har ökat. Ser man detta
i belysning av vad utskottet självt säger i sin framställning, där utskottet
talar örn att denna minskning av importen skulle vara beroende i främsta
rummet på valutaförhållandena och därför sannolikt vara av mera tillfällig
natur, måste man säga, att valutaförhållandena året 1931 naturligtvis icke kunde
verka mera, än under de sista månaderna av året. Det har faktiskt verkat
så, som herr Lövgren framhöll, att valutans fall ökat tullen i motsvarande
grad. Under sådana, förhållanden, och när vi äro självförsörjande på området
och tullen icke kan ha någon som helst direkt inverkan i prisavseende å en
ökad produktion, kan jag icke finna, varför riksdagen nu skulle gå ifrån det
beslut, som förra året fattades, att vi skulle avvakta-resultatet av den tullkommittés
arbete, som tagit denna fråga under omprövning. Det är med häns5m
härtill, som jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr Johansson i Brånalt: Herr talman, mina herrar. Här har man ju
framfört det påståendet att denna mjölkproduktion skulle ha en mycket liten
betydelse och icke gagna jordbruket på grund därav. Yad är anledningen till
att mejerierna icke bedriva denna produktion i större utsträckning? Jo, anledningen
är den rådande osäkerheten i tullfrågan. Yi ha i Valleberga i södra
Halland Sveriges första och största andelsmejeri. Detta mejeri har sedan
flera år tillbaka ställts inför frågan att omlägga sin verksamhet
till tillverkning av kondenserad mjölk. Yad är anledningen till att
mejeriet icke gått in härför? Jo, enligt en utredning, som verkställts av
kommitterade från detta mejeri, har det berott på tullfrågans ovissa läge, som
ej ens har kunnat tillförsäkra tillverkarna den inhemska marknaden. Detta
förhållande har lagt hinder i vägen. Jag tillhör icke detta mejeri och är icke
närmare insatt i dess förhållanden, men jag är nära granne till intressenter och
leverantörer till detta andelsmejeri, och jag har fått den upplysningen, att det
med all säkerhet skulle kunna exportera en avsevärd mängd kondenserad mjölk,
örn man gick in för dylik tillverkning. Det hela beror bara på, om denna omläggning
är förenlig med mejeriintressena och om man kan konstatera, att man
icke behöver befara större förluster på den dyrbara omläggning, som skulle
krävas härför, när det gäller ett så stort mejeri.
Nu har det sagts av herr Lövgren och herr Werner att detta är en liten fråga.
Jag vill instämma i vad herr Anderson i Storegården yttrade, att örn vi komma
fram med ett förslag, som är av liten betydelse för jordbruket, så vill man icke
hjälpa jordbruket, ty då säger man att frågan är för liten. Vi bry oss icke örn
den, därför att det blir till liten eller ingen nytta. Komma vi fram med ett förslag
med större räckvidd, kommer man med andra liknande skäl för motstånd.
Jag vill erinra herr Lövgren örn en debatt, som ägde rum för flera år sedan.
Jag är ju en liten lantbrukare, men jag vill erinra örn hurusom jag gjorde herr
Nr 28. .
Ang. höjning
av tullsatsen
för kondenserad
mjölk.
(Forts.)
Nr 28. 54
Lördagen den 2 april f. m.
Ang. höjning
av tullsatsen
för kondenserad
mjölk.
(Forts.)
Fabian Månson och herr Lövgren det erbjudandet, att de skulle få övertaga
mitt jordbruk, på vilket jag och min familj levat, och som jag nu överlämnat
till min son. De skulle få det på arrende alldeles fritt under 3 eller 5 år. De
skulle endast behöva betala onera, skatter o. dyl., som utgå på jordbruket, och de
skulle få själva jordbruket med kreatur och alla yttre lösören utan att behöva betala
något arrende, men de skulle föda sig därpå och ställa säkerhet, så att jag
icke riskerade att förlora någonting på grund av deras vanskötsel, men ej någon
av dem har anmält sig. Jag gjorde samma erbjudande 1909 under storstrejken
till arbetare vid Sydsvenska Kraftaktiebolaget, och det var flera, som sago på
egendomen och funderade på förslaget, men de avböjde allesamman. Herr Lövgren
gör sig här till talesman för de mindre jordbrukarna, men han begriper
jordbruk mindre än jag begriper den mohammedanska läran. Jag grundar detta
mitt påstående på hans uttalanden här i riksdagen, då det gällt jordbruksfrågor
och hjälp åt jordbruket.
Detta är ju, som sagt, en liten fråga, men vad man här föreslår avser ju att
skydda både större och mindre jordbruk, ty såväl de mindre som de större
jordbruken få sina förnämsta inkomster från mjölken och vad därmed sammanhänger.
Jag är säker på att riksdagen gör en god gärning mot Sveriges lantbrukare,
om den bifaller detta förslag. Jag förstår icke att någon kan ha någon
invändning däremot, i varje fall kan man icke komma med några berättigade
sådana. Det leder icke till fördyrandet av mjölken för någon enda av
Sveriges konsumenter, det är endast fabriker för tillverkning av karameller
och dylikt, som för sin tillverkning äro beroende av denna mjölk och på vilka
artiklar de själva göra avsevärda förtjänster, som kanske skulle få betala något
mera för denna sorts mjölk, som de köpa.
Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Lövgren: Herr talman! Till den siste ärade talaren skall jag be att
få säga, att Sverige har ju icke genom att det funnits en frihändelsvänlig majoritet
i riksdagen under de sista årtiondena kommit i ett sämre läge än andra
länder, där det funnits protektionistiska majoriteter. Jag tror, att om herrarna
göra en liten undersökning, skola ni finna att icke en gång Polen, Ostpreussen
eller Preussen eller något annat högprotektionistiskt land givit sina
jordbrukare en bättre ställning, än de svenska jordbrukarna ha. Jag säger
icke, att den ställningen är bra, ty jag är fullt medveten örn de villkor, under
vilka det svenska jordbruket arbetar, men örn jag mot bakgrunden av den politik
med lågprotektionism, som förts av den svenska riksdagsmajoriteten, kan
säga, att det svenska jordbruket har en minst lika god ställning som något
annat lands jordbruk, finner jag däri stöd för den åskådning, som jag förfäktar.
Till herr Anderson i Storegården vill jag säga, att samma principiella
inställning, som föranledde mig att protestera, när man vill göra stora
galenskaper, föranleder mig också att inlägga protest, när man vill göra små
galenskaper. Det finnes ingen anledning, varför man skall göra en dumhet,
bara därför att den är liten.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den senare propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Votering begärdes likväl av herr Bengtsson i Kullen, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:
-
Lördagen den 2 april f. m.
55 Nr 28.
Den, som vill, att kammaren med avslag å bevillningsutskottets hemställan Äng. höjning
i utskottets förevarande betänkande nr 26 bifaller den vid betänkandet fo- a? tullsatsen
gade reservationen, röstar
Ja;
Den. det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
för kondenserad
mjölk.
(Forts.)
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 84 ja och
92 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 6.
Härpå föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 24, i anledning av väckt / fråga om
motion örn ändring i lagen innefattande bestämmelser angående kvinnas be- kvinnas
hörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag; och yttrade behörighet att
därvid: tjänst ^
Fru Östlund: Herr talman! Då jag har antecknat mig såsom reservant
till lagutskottets utlåtande, vill jag begagna tillfället att med några ord förklara
anledningen varför jag gjort det.
När riksdagen 1923 antog behörighetslagen, men i vissa fall gjorde inskränkningar
i kvinnas rätt att inneha statstjänst, vilka inskränkningar alla återfinnas
i 2 §, så tillädes i denna paragraf ett särskilt moment, mom. 2, vari det
säges, att Konungen äger meddela särskilda bestämmelser angående villkoren
för kvinnas tillträde till domaretjänst. Detta särskilda villkor blev, att kvinna
för att kunna anses kvalificerad måste utom den för manliga och kvinnliga
aspiranter för övrigt lika utbildningen även under sex månader tjänstgöra
i hovrätt. När lagen antogs med detta extra mom. 2, så var det väl dels
för att inte ställa domarebefattningarna bland de för kvinnorna helt och hållet
undantagna befattningarna men kanske också dels för att utgöra en liten
spärr emot en alltför stor invasion av kvinnliga aspiranter på domarebanan.
Men när dessa särskilda bestämmelser för den kvinnliga utbildningen antogos,
var det under förutsättning, att de icke skulle bli bestående — utan »snarast
möjligt» upptagas till omprövning. -— Nu visar det sig emellertid, att man
gjort den erfarenheten, att den för kvinnorna nödvändiga hovrättstjänstgöringen
är betydligt mera värdefull för domareutbildningen än den, som varit
obligatorisk för män. Det borde enligt min uppfattning vara en dubbel anledning
till att i denna fråga företaga en utredning.
Inte annat än jag kan se är det nuvarande förhållandet det, att de fåtaliga
kvinnliga domareaspiranterna få en mångsidigare utbildning och erfarenhet än
de många manliga, och då jag tror, att vi under långa tider framåt få räkna
med en mycket större manlig domarekår än en kvinnlig, så förefaller det en
lekman ganska egendomligt, att man sätter så stort värde på den kvinnliga utbildningen,
men låter det stanna därvid.
Med dessa ord vill jag icke på något sätt förutsätta, att man skulle gå in
för att försämra den utbildning, som nu fått enhälligt erkännande såsom synnerligen
utmärkt, nämligen den kvinnliga. Och motionären har icke heller
Nr 28.
1 fråga om
kvinnas
behörighet att
innehava statstjänst
och
annat allmänt
uppdrag.
(Forts.)
I fråga örn
länsstyrelses
handläggning
av ärende
rörande utseende
av ordförande
eller
ledamot
i kommunal
styrelse eller
nämnd.
56 Lördagen den 2 april f. m.
åsyftat detta, utan framhåller det orättmätiga i att kvinnorna bli sämre ställda
i konkurrensen örn arbetet. Och man frågar med skäl, tycker jag, örn det
är hållbart att i längden uppehålla denna olika ställning, där kvinnorna ändå
ha samma examina och samma utbildningstid som de manliga aspiranterna.
Såväl i utskottets utlåtande som i herr Schlyters reservation uttalas den
förtröstan, att »därest man före rättegångsreformens genomförande skulle kunna
vidtaga några förberedande åtgärder i fråga om domareutbildningen, vilket
utskottet icke anser uteslutet, torde vederbörande departementschef icke
underlåta att därom föranstalta». Men herr Schlyter skärper detta uttalande
med att uttala sin förhoppning örn att departementschefen oförtövat upptager
frågan om domareutbildningen till närmare undersökning. Det var närmast i
detta sista vädjande till departementschefen, som jag med dessa ord har velat
instämma.
Herr Björkman: Herr talman! Då fru Östlund fått några ord antecknade
till protokollet, kan det icke vara ur vägen, att några ord även från min sida
där få plats. Den bristande likställigheten mellan manliga och kvinnliga domareaspiranter,
som i motionen påtalas, bottnar icke i någon slags mindervärdighet
hos de kvinnliga aspiranterna. Den särskilda kvalifikationsprövning,
som kvinnorna underkastas, skulle lia lika stort värde i avseende å de manliga
aspiranterna, men på grund av organisatoriska och ekonomiska hinder har
det icke ännu kunnat drivas därhän, att man kan begära samma prövning för
de manliga. Men det har ansetts, att för de kvinnliga var det nödvändigt
därför att man vill för bevarande av domstolarnas och rättsskipningens auktoritet
ha denna prövning.
Nu har utskottet påpekat, att denna utsträckning, som man hoppas skall
komma för männen, icke skall dröja alltför länge och att domstolarna säkerligen
skulle vinna en stor fördel, örn den genomfördes. Vi ha påpekat, att det
är en sak, som ingår i domsageutbildningen i det hela, och att denna är en
länk i rättegångsreformen. När den skridit framåt eller möjligen dessförinnan,
skall utredning göras, örn några åtgärder kunna vidtagas för att få den
likställighet, som i motionen påkallas. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 7.
Vid nu skedd föredragning av andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 2, i anledning av väckt motion, II: 313, angående viss ändring
i sättet för länsstyrelses handläggning av ärende rörande utseende av ordförande
eller ledamot i kommunal styrelse eller nämnd, anförde:
Herr Karlsson i Munkedal: Herr talman! Detta utskottsutlåtande tillhör
väl i flera avseenden ett av de mindre, som stå på dagens föredragningslista,
och jag skall försöka att i mitt anförande ej göra det större. Jag skall söka
hålla mitt anförande inom samma proportioner, vari utskottsutlåtandet är hållet.
Jag vill emellertid göra ett par erinringar, kanske ej så mycket mot utskottets
utlåtande utan mera mot de yttranden, som infordrats och avgivits.
Dessutom vill jag säga ett par ord till socialministern. Jag ser, att han just
nu ej är inne, men jag hoppas, att det protokoll, som föres vid behandlingen av
detta ärende, någon gång skall falla under hans ögon.
Jag förstår utskottet, när det avstyrkt motionen. De yttranden, som infordrats
dels från stadsförbundet och dels från landskommunernas förbund, gå
ju i bestämt avstyrkande riktning. Jag måste som lekman säga, att det är ett
Lördagen den 2 april f. m.
57 Nr 28.
intryck jag ganska länge haft —- det kanske later hädiskt — att understundom
kunna sakkunniga krångla till en i själva verket ganska enkel sak. Det före- handläggning
faller, som örn stadsförbundet och landskommunernas förbund här uppkon- av ärende
struerat en del ganska stora svårigheter, som skulle uppkomma genom ett bi- rörande utfall
till motionen. Jag antur, att kammarens ärade ledamöter tagit del av den
motivering, som motionärerna anfört för sitt yrkande, vilket går ut på, att '' kvarnö!
när länsstyrelserna utse ordförande i taxeringsnämnd, pensionsnämnd o. s. v., i kommunal
skola dessa kommunicera med kommunens beslutande organ och inhämta deras styrelse eller
förslag. Nu säger svenska stadsförbundet bl. a., att så pass livlig torde nu- ™mndmera
kontakten mellan länsstyrelserna och stadsförvaltningarnas ledande män orto,>
av olika partier vara, att länsstyrelserna ingalunda sakna möjligheter att från
skilda håll inhämta anvisningar örn för uppdragen lämpliga personer. Motionärerna
ha i sin motivering anfört, att den korridorpolitik, om jag får använda
det uttrycket, som förekommer, när det gäller att utse ordförande i åsyftade
styrelser och nämnder, ej är gagnelig för det kommunala livet. Den öppna
dörrens politik torde i detta fall vara betydligt hälsosammare. Det är alltså
utgångspunkten för motionärerna i detta avseende, och det är en uppfattning,
som jag tror delas av ganska många aktiva kommunalmän i vårt land.
Jag skall ej upptaga kammarens tid med detaljer, men eljest skulle jag kunna
från skilda delar av vårt land frambära vittnesbörd örn, att det på detta
område långt ifrån är bra som det är. Det har hänt, att vissa länsstyrelser
till ordförande i en taxeringsnämnd utsett ganska oerfarna tjänstemän i landsstaten
och att den eller dessa — ty det har förekommit flera sådana fall —
under taxeringsarbetet gjort ganska allvarliga misstag. Sådant kan ej vara
bra. Jag är övertygad om, att en stor del av dessa missförhållanden skulle
försvinna, örn man kommunicerade med kommunernas ansvariga organ, när
länsstyrelserna skola utse ordförande i kommunala styrelser och nämnder. Jag
vill erinra örn, att motionärerna ingalunda bestritt statens rätt och skyldighet
att hävda sina intressen. Det är alldeles uppenbart, att t. ex. en taxeringsnämnds
ordförandes ställning måste vara stark, och jag kan ej se, att hans
ställning skulle bli mindre stark, örn han föreslås av kommunens ansvariga
organ, än om han föreslås av t. ex. en för tillfället tjänstgörande landsfiskal i
ett distrikt. Visserligen har landskommunernas förbund i sitt yttrande tillkännagivit
en viss rädsla för den öppna diskussion, som i detta fall skulle föregå
ett förslag av kommunalstämma eller kommunalfullmäktige. Det är möjligt,
att diskussionen på en stämma understundom skulle bli ganska irriterande,
men i de fall, där det finnes fullmäktige — och det är i många fall —
där torde säkerligen den beslutande församlingen se ganska lugnt på saken.
Jag tillåter mig erinra örn, vad jag här vid fjolårets riksdagsbehandling av
byggnadsstadgan framhöll, nämligen att örn det på detta område utbildas en
praxis, att länsstyrelsen rådför sig, örn ej direkt med de beslutande organen,
så åtminstone med ordförandena i de beslutande eller de främsta verkställande
organen i kommunerna för att få vederhäftiga råd i vederbörande avseende,
vore en förordning på detta område överflödig och andra åtgärder ej nödvändiga.
Och det är på den punkten jag vill rikta en vädjan till socialministern.
Han skulle genom ett meddelande till länsstyrelserna kunna åstadkomma en
bättre tingens ordning i berörda avseende, och jag hoppas, att något kommer
att göras härvidlag. Göres det ej, är jag övertygad örn, att denna fråga återkommer,
vare sig kammaren vill det eller ej, ty det kan ej fortgå på sätt nu
skor. Jag vill, för att ej någon onödig misstanke skall falla på det län, vars
representanter jag har äran tillhöra, nämligen Göteborgs oedi Bohus län, säga,
att där äro ej förhållandena sämre än annorstädes. Det förhåller sig kanske
tvärt örn. Men det finnes län, där förhållandena äro ganska otillfredsställande.
Jag bär, som frågan nu ligger, herr talman, intet yrkande. Man får emelle!''-
Nr 28. 58
Lördagen den 2 april e. m.
I f råga om
länsstyrelses
handläggning
av ärende
rörande utseende
av ordförande
eller
ledamot
i kommunal
styrelse eller
nämnd.
(Forts.)
Ang.
stipendier åt
tonsättare.
tid hoppas, att socialministern är villig medverka till ett bättre förhållande
på detta ingalunda oviktiga område.
Herr Lundström: Herr talman! Jag anhåller att, med hänvisning till
den motivering utskottet anfört, få yrka bifall till utskottets hemställan.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 8.
Herr Svensson i Betingetorp avlämnade en av honom nt. fl. undertecknad
motion i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 201, angående anslag
till lindring av fraktkostnader för kalk samt inrättande av en kalkbrukslånefond.
Denna motion, som erhöll ordningsnumret 510, bordlädes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.33 e. m. för att åter sammanträda
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.
In fidem
Per Cronvall.
Lördagen den 2 april.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Till behandling upptogs nu statsutskottets utlåtande, nr 8, angående regleringen
för budgetåret 1932/1933 av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren, att endast kantrubrikerna
skulle uppläsas.
Punkten 1.
Kades till handlingarna.
Punkterna 2—52.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 53.
Kades till handlingarna.
Punkterna 54—81.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Vid härpå skedd föredragning av punkten 82, angående stipendier åt tonsättare,
begärdes ordet av
Lördagen den 2 april e. m.
59
Nr 28.
Herr Holmström, som yttrade: Herr talman! Kungl. Majit har i sin proposition
föreslagit en minskning av anslaget till stipendier åt svenska tonsättare
med 10,000 kronor eller från 25,000 till 15,000 kronor. Herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet har säkerligen grundat detta förslag om
minskning på ett utlåtande från organisationsnämnden. Organisationsnämnden
skriver i sitt utlåtande i fråga om förevarande anslag, att hithörande förhållanden
numera äro väsentligen ändrade, och den fortsätter: »Under de senaste
decennierna har staten på flera andra sätt trätt hjälpande emellan för att
höja musiklivet; erinras må jämväl örn den väsentligt förbättrade möjlighet
till ekonomiskt utbyte av musikaliska verk, som genom lagen den 30 maj 1919
om rätt till litterära och musikaliska verk beretts tonsättare. Det synes därför
med fog kunna sättas i fråga, örn detta anslag alltjämt bör utgå.» Herr
statsrådet har emellertid förklarat sig icke helt kunna instämma i de skäl, som
av organisationsnämnden anförts i frågan.
Nu är det ju egentligen bara allmänna talesätt, som organisationsnämnden
använder sig av som skäl för en sänkning. Jag skall därför be att få belysa
frågan med några detaljsiffror. Men jag vågar, herr talman, inte vara mångordig,
då jag icke vill störa farten i behandlingen av denna huvudtitel. Jag
skall därför inskränka mig till ett par små saker. Jag vill då först framhålla,
att de sätt, varpå statsmakterna velat höja musiklivet, icke kunna sägas
hjälpa tonsättarna i deras förvärvsmöjligheter. Då det talas örn de möjligheter
till ekonomiskt utbyte, som den nya lagen av den 30 maj 1919 givit tonsättarna,
så vill jag visa, att den icke är så mycket värd. (Jag vet, att avsikten
varit, att ifrån svenska tonsättarnas förening insända en skrivelse till statsutskottet,
men att man kommit för sent.) Jag skall bara erinra örn en detalj.
I fråga örn orkestervenksamheten har man upprättat en statistik, vilken
visar, att Konsertföreningen i Stockholm givit 1,400 kronor, Göteborgs orkesterförening
800 kronor, Gävleborgs läns orkesterförening 175 kronor, Norrköpings
orkesterförening 175 kronor. Västra Skånes 175 kronor och Stiftelsen
Malmö Konserthus 175 kronor, vilket tillsammans utgör 2,900 kronor om året,
som sålunda erlagts för utföranderätten, en ersättning som gäller praktiskt taget
hela den skyddade världsrepertoaren. Det måste dock härvidlag erinras
örn, att de klassiska musikverken icke äro här inräknade, ty de äro fria. Utav
dessa 2,900 kronor hade i medeltal enligt statistiken för åren 1929, 1930 och
1931 svenska tonsättarna endast fått 35 procent eller cirka 1,000 kronor. Resten
går till utlandet. Så ofantligt blygsam är den summa, som kommit de svenska
tonsättarna till godo på grund av denna lag. Och då får det väl anses att
organisationsnämndens utlåtande verkligen icke har fog för sig.
Jag har endast velat påpeka detta. Jag kan naturligtvis här icke göra
något yrkande emot ett enhälligt utskott, men jag gör detta uttalande i förhoppning
örn, att det skall föranleda en rättelse till nästa år.
Herr talman, jag har som sagt intet yrkande.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 8,7—90.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 91, angående anslag till nybyggnad för paleontologiska institutionen
vid universitetet i Uppsala.
Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit under punkten
90 av förevarande huvudtitel föreslagit riksdagen att medgiva, att av besparingarna
å det till uppförande och inredning av en byggnad för paleontologiska
institutionen vid universitetet i Uppsala av 1929 års riksdag beviljade anslaget
Äng.
stipendier åt
tonsättare.
(Forts.)
Äng.
nybyggnad för
paleontologiska
institutionen
vid universitetet
i Uppsala.
Nr ‘J8. CO
Lördagen den 2 april e. m.
Äng. å 791,000 kronor ett belopp av högst 47,714 kronor finge användas till utrust3Ät£ning
och materiel för nämnda institution.
vidwniverSte- Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förte*
i Uppsala, slag, medgiva, att av besparingarna å det till uppförande och inredning av en
(Forts.) byggnad för paleontologiska institutionen vid universitetet i Uppsala av 1929
års riksdag beviljade anslaget å 791,000 kronor ett belopp av högst 35,000 kronor
finge användas till utrustning och materiel för nämnda institution.
Sedan punkten föredragits, anförde:
Herr Engberg: Herr talman! Jag dristar mig begära ordet under denna
punkt, ehuru det föreligger ett enhälligt utlåtande från statsutskottets sida.
Som kammarens ledamöter torde observera, har statsutskottet nedprutat det
av Kungl. Maj:t föreslagna anslaget från 47,714 kronor till 35,000 kronor utan
att lämna någon närmare motivering för denna sin åtgärd.
Jag skall nu, herr talman, be att med några ord få beröra den fråga, som här
föreligger. Innan jag gör det, vill jag förutskicka den upplysningen, att i
första kammaren avgjordes frågan visserligen till förmån för utskottets hemställan,
men att detta skedde med lottens tillhjälp, ity att det var lika antal
röster för Kungl. Maj:ts förslag som för utskottets förslag.
Förhållandet är det, att riksdagen år 1929 anvisade 791,000 kronor för uppförande
av en paleontologisk institution i Uppsala. I samband därmed hemställde
dåvarande Kungl. Maj:!., att man borde medgiva rätt att använda det
som kunde bli över av byggnadsanslaget till inköp av den instrumentala utrustning,
som institutionen skulle behöva. Riksdagen anvisade anslaget i enlighet
med vad Kungl. Maj :t hemställt. Beträffande åter punkten örn medgivande
att få använda det som kunde bli över av byggnadsanslaget, så sade riksdagen
i sin skrivelse till Kungl. Majit: »Vad åter beträffar förslaget att blivande
eventuella besparingar å byggnadsanslaget må enligt Eders Kungl. Maj:ts bedömande
användas till komplettering av institutionens materiell och instrumentala
utrustning, har riksdagen väl funnit detsamma beaktansvärt, men synes
något medgivande av sådan innebörd dock icke redan nu böra lämnas. Riksdagen
förutsätter, att detta spörsmål blir föremål för slutligt övervägande,
sedan byggnadsarbetet fortskridit så långt, att det ungefärliga beloppet låter
sig bedömas, och behovet av ytterligare materiell och instrumental utrustning
närmare klarlagts.» Kort och gott: riksdagen skrev år 1929, att den fann denna
hemställan fruktansvärd, men att den ville ta slutlig ställning till densamma,
när det blivit klart örn och i så fall huru stort överskott uppstått,
och när behovet utav instrumental utrustning närmare hade blivit klarlagt.
Kungl. Majit kan i år upplysa, att ett överskott verkligen har uppstått. Akademiräntmäistaren
avgav den 26 september i fjol följande intyg: »Paleontologiska
institutionens nybyggnad är nu i det närmaste färdig och i huvudsak avsynad.
Ehuru en del slutuppgörelser med entreprenörer ännu återstå, kan
redan nu med säkerhet förutses, att å byggnadsanslaget, 791,000 kronor, kommer
att uppstå en besparing, icke understigande 47,714 kronor.» Vad
nu denna sistnämnda siffra angår, som alltså intygas vara det minsta,
som kommer att inbesparas på nybyggnadsanslaget, så utgör den slutsumman
i det förslag till inköp för institutionens räkning, som dess prefekt
professor Carl Wiman hade uppgjort. Dessa inköp voro icke avsedda att täcka
några tillfälliga behov utan det var — såsom prefekten i sin till matematisknaturvetenskapliga
sektionen ingivna skrivelse framhållit — en ledande tanke
Aud denna förtecknings utarbetande »att icke för eventuella arbeten av mer
tillfällig art anskaffa en apparatur, örn vilken är att befara, att den blir
föråldrad, innan man verkligen får behov av densamma, utan en utrustning,
Lördagen den 2 april e. m.
61 Nr 28.
som har och bör lia användning för permanenta eller ständigt återkommande Äng.
behov.» nybyggnad får
Örn herrarna ha tittat i den åttonde huvudtiteln, så finns där upptagen föl -
jande förteckning över denna utrustning:
»Fotografisk utrustning..........kronor
Mikroskopisk » .......... »
Utrustning för slipning.......... »
» » preparation......... »
Apparater för diverse ändamål....... »
Utrustning av glas och porslin .... ... » _
13.212
19,208
7,968
2,800
3,4*2
1,094
Summa kronor 47,714
vid universitetet
i Uppsala.
(Forts.)
Det är nu att marka, herr talman, att det allra mesta utav det som här har
uppräknats, måste inköpas utifrån, enkannerligen från Tyskland. När denna
kalkyl gjordes upp hade vi kvar guldpariteten. 47,714 kronor motsvarade då
53,016 riksmark. Prefekten liksom universitetet hade då alltså räknat med,
att man, örn en dylik rätt beviljades, skulle till sitt förfogande få 53,016 mark
för inköp. Men sedan denna kalkyl gjordes upp av prefekten har ju, herr talman,
inträffat, att vi lia övergivit guldmyntfoten. Detta innebär, att 47,714
kronor, örn jag tar gårdagens markkurs, är detsamma som 40,436 mark. Om
jag tar vad statsutskottet här anvisat, alltså 35,000 kronor, och räknar ut det
i mark efter gårdagens markkurs, blir det 29,661 mark. Herrarna torde alltså
observera, att medan man ifrån institutionens sida hade lågt ''beräknat sitt behov
av instrument till 53,016 mark, har statsutskottet nu beviljat 29,661 mark.
Det betyder i realiteten och i runt tal, att institutionens behov av instrument
kommer att täckas endast till hälften. Det är nu uppenbart, att statsutskottet,
som här bär varit i viss utsträckning tillmötesgående, måste ha förbisett på
denna väsentliga punkt den valutapolitiska situationen, i vilken vi lia kommit,
ty det kan ju icke förnekas, att genom den ändrade valutapolitiska situationen
har institutionen, därest statsutskottets hemställan skulle bli riksdagens beslut,
fått ett anslag, som är ungefär hälften utav vad institutionen har beräknat.
Jag fäster uppmärksamheten på, herr talman, att denna paleontologiska institution
i Uppsala har uppförts, planlagts och i sina detaljer utarbetats under
ledning av professor Carl Wiman. Professor Carl Wiman har nedlagt,
kan man säga, hela sitt intresse och sin energi i skapandet för universitetets
räkning utav denna institution. Han har i smått som stort följt verket i dess
uppväxt och fullbordan, och han har med en egenskap, sorn: utmärker honom,
med största försiktighet gjort sina beräkningar och tagit den nödigaste hänsyn
till de möjligheter, varmed han skulle kunna kalkylera, när det gällt att påkalla
riksdagens hjälp och medverkan. Jag fäster uppmärksamheten på, hurusom
professor Wiman, när han gjort upp denna kalkyl, aldrig drömde örn, att
han skulle ställas i det läget, att valutaförhållandena omkastades, och att de
47,714 kronor, som han tänkt sig, i stället för att vara värda 53,000 mark
skulle vara värda omkring 40,000 mark. Det blev alltså en fullständig överraskning,
skapad av de valutapolitiska förhållandena. Det synes mig därför
rimligt, att riksdagen tar hänsyn till dessa förhållanden. Det synes mig
rimligt, att man, när man går att besluta i denna fråga och har att välja mellan
Kungl. Majrts och statsutskottets förslag, beaktar, att statsutskottets förslag
innebär en nedskäring med ungefär 50 procent av denna instrumentala
utrustning.
Kanske någon av herrarna undrar, örn denna instrumentala utrustning är
nödvändig. Ja, jag är ingen fackman på detta område, men jag har sedan
gammalt ett mycket starkt förtroende för professor Wiman. Han har i ett
privatbrev till mig utvecklat sina bekymmer, och han har där givit över
-
Jfr 28. 62
Lördagen den 2 april e. m.
Äng- _ tygande skäl för att detta institut kommer att stå där ungefär som en invalid,
wdemtdaiilbci ^et icke får nödig instrumental utrustning,
institutionen När ^et nu _ är på det sättet, att det icke är fråga örn något nytt anslag,
vid universite- ty då skulle jag förstå försiktigheten och eftertänksamheten, utan är fråga
tet i Uppsala, om rätt att taga i anspråk en besparing, som uppkommit och som riksdagen
(Forts.) år 1929 förutsatte skulle kunna få tagas i anspråk, sedan riksdagen närmare
hade prövat saken, så förefaller det mig både rimligt och riktigt, att
kammaren, innan den går att fatta sitt beslut, behjärtar detta sakförhållande.
Jag finner därför, herr talman, att vad Kungl. Majit under denna
punkt har hemställt är riktigt, och det är med hänsyn till vad som har inträffat
på det valutapolitiska området redan tilltaget synnerligen i underkant.
Det är med angivande av dessa synpunkter, herr talman, som jag vädjar
till kammaren att på denna punkt följa Kungl. Majit, och jag hemställer
därför örn bifall till Kungl. Majits proposition.
I detta yttrande instämde herrar Lundstedt och Björnberg.
Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Det är alldeles riktigt,
som herr Engberg meddelade, att redan 1929 års riksdag prövade
denna fråga örn användning av överskottet, men fastän det då var jämförelsevis
goda tider i landet jämfört med nu, så ville riksdagen i alla fall icke
gå med därpå. När riksdagen icke gjorde det då, och nu ser, hurusom
man både på denna huvudtitel och på andra huvudtitlar har måst gå ned
och pruta betydligt, så kan jag icke förstå, att man behöver ta så illa vid sig,
örn man nu prutar ned detta anslag med 12,000 kronor.
Jag vill påpeka, vilket herr Engberg inte alls tänkte på, antar jag, att
det väl ändå inte är så alldeles tomt på instrument och materiel, så att man skall
behöva skaffa nytt av allting. Det får väl vara här som annorstädes, att
man får använda det gamla i första hand, och sedan efter behov öka på det.
Örn det icke räcker första gången, så får man begära något mera efter hand.
Att man däremot, bara därför att det är ett nytt hus, också skall ha nytt
av allt annat, tror jag icke kan vara riksdagens mening. I varje fall var
det icke så år 1931, då statsutskottet prutade avsevärt på ett krav från länsstyrelsen
i Malmö örn ny möblering av länsstyrelsens nya lokaler. Då följde
riksdagen utskottet och beviljade ett lägre anslag. Jag har gjort mig underrättad
örn att det den gången räckte väl till utan att det gjorts någon anmärkning
emot det. Man fick vad som behövdes.
Jag förstår icke, att det kan vara någon anledning att frångå statsutskottets
förslag här heller, när utskottet varit så välvilligt, att det tillstyrkt
ett belopp av 35,000 kronor.
Vi ha nog, herr Engberg, haft valutafrågan uppe, men vi ha ansett, att
när vår krona har minskats i värde, måste både enskilda och det offentliga
följa med och sätta ned sina krav på olika områden.
Herr Engberg nämnde, att han hade fått en enskild skrivelse från den
professor i Uppsala, som har med denna institution att göra. Ja, det är ju
den vanliga gången. Man mobiliserar personer, som man tror skall med rik
begåvning och kraftiga anföranden som talare kunna draga kammaren med
sig. Det är inte ovanligt, att det går på den vägen. Jag tror dock icke,
att man skall behöva säga som herr Engberg att institutionen blir invalid,
när den i alla fall får 35,000 kronor till instrument och materiel.
Det är inte riktigt, när herr Engberg påstår, att 1929 års riksdag förutsatte,
att institutionen skulle få detta, när byggnaden en gång blev färdig.
Nej, visst icke! Riksdagen ville tvärtom pröva saken. I den mån kravet
Lördagen den 2 april e. m.
63 Nr 28.
var berättigat, skulle det beviljas medel till detta, Jag vågar, herr talman,
stå för att om vi bevilja de 35,000 kronor, som utskottet har föreslagit, så
bör det räcka till då man också räknar med de materiel och instrument, som
redan nu finnas vid institutionen.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Städener: Herr tal
man!
När jag fick statsutskottets utlåtande i min hand och kom till denna
punkt, fann jag det vara angeläget att försöka skaffa mig ytterligare insikt
i sakens detaljer, och jag har därvid förvärvat upplysningar, som jag
anser mig icke böra undanhålla kammaren vid beslutets fattande. Yad jag
kommer att säga överensstämmer i sak med vad herr Engberg har anfört.
Örn anslaget bestämmes till 35,000 kronor, såsom statsutskottet har föreslagit,
så nödgas man avstå från inköp av utrustning till ett nuvärde, alltså
med nu gällande valutavärde, av 19,086 kronor. Nu har statsutskottet givetvis
icke räknat med detta belopp utan räknat med att när man prutat ned
beloppet från 47,000 till 35,000 kronor, så skulle detta innebära en prutning
på 12,000 kronor. I själva verket har det emellertid som sagt sketten
prutning på mer än 19,000 kronor, vilket ju ställer saken i betydligt sämre
läge för den paleontologiska institutionen i Uppsala än vad utskottet har
menat.
Den detalj, som blir hårdast utsatt härvidlag, gäller den utrustning, som behövs
för slipning. Jag får erkänna, herr talman, min okunnighet på detta område,
men för att icke vara alltför mycket bakom har jag tagit reda på vad som i
detta sammanhang menas med slipning, och jag har då haft lyckan att på nära
håll kunna se det. Vi lia nämligen på riksmuseet en paleontologisk institution,
som står under ledning av professor Stensiö, och jag har försökt att av hans
skrifter och anvisningar förvärva mig någon liten rudimentär insikt i arbetets
gång. Av vad jag inhämtat framgår alldeles avgjort, att det väsentliga i arbetets
framgång på denna institution hänger på, att man har de mest fulländade
slipningsapparater. Arbetet består i åstadkommandet av oerhört tunna skivor av
sådant stenmaterial, i vilket djur från för länge sedan förflutna perioder ha
petrifierats. Att kunna åstadkomma dessa underbart fina slipprov, av vilka
man sedan tager fotografiska bilder, vilka ända in i minsta detalj återgiva
dessa djur och framför allt de inre organen i dem, förutsätter, som jag nämnde,
att man har de mest fulländade apparater till sitt förfogande. Antingen bär
man det, och då kan man utföra sitt arbete, eller också har man det icke, och
då får man nedlägga sitt arbete. Säkerligen kan man_icke ha synnerligen
stor användning för de äldre apparater, som ha funnits i den förra paleontologiska
institutionen i Uppsala, vilken för mig har beskrivits såsom ett verkligt
fattighus i vetenskapligt hänseende.
Det torde förhålla sig så, att örn statsutskottets förslag bär blir kammarens
och riksdagens beslut, så kommer ungefär hälften av de apparater, som
äro avsedda att installeras, icke att kunna beställas. Man kommer då icke
heller att kunna fullfölja arbetet på de samlingar, som ligga och vänta på
bearbetning. Jag vill icke påstå, att detta arbete är så absolut nödvändigt
för folkets välfärd, att det icke kan uppskjutas, men å andra sidan innebär
det slöseri med det allmännas medel att hålla cn paleontologisk institution
vid makt och besätta den med framstående forskare utan att ge dem möjlighet
att arbeta. Samlingar från Spetsbergen, från Nordamerika och från
flera andra orter vänta på undersökning.
Jag vill hemställa till kammaren att taga detta i betraktande. Den ärade
vice ordföranden i andra avdelningen i statsutskottet får icke ta illa upp, örn
Äng.
nybyggnad för
pakontologiska
institutionen
vid universitetet
i Uppsala.
(Forts.)
Nr 28. 64
Lördagen den 2 april e. m.
Äng.
nybyggnad för
paleontologiska
institutionen
vid universitetet
i Uppsala.
(Forts.)
jag säger, att bakom statsutskottets framställning kan jag knappast finna
någon beräkning eller någon verklig motivering utan endast en ljus förhoppning
örn att allting skall låta ordna sig, och att det nog går ihop. Några
verkliga beräkningar över hur dessa 35,000 kronor skola kunna jucka till
finnas såvitt jag kan finna icke. På motsatta sidan finnas däremot detaljerade
uppgifter och beräkningar.
I detta sammanhang kanske jag får säga, att jag icke på något som helst
sätt är bekajad av lust att visa missnöje med statsutskottets behandling av
åttonde huvudtiteln, utan, örn den ärade vice ordföranden på avdelningen tilllåter
mig att säga det, så står jag i största förbindelse för den mycket välvilliga
behandling, som kommit åttonde huvudtiteln till del.
Herr förste vice talmannen Nilsson: Herr talman! Då man skall ta ståndpunkt
till denna fråga, så kunde det kanske vara anledning att till en början
betrakta den från principiella synpunkter. När den 1929 förelåg, liksom när
den i år upptogs till behandling i avdelningen, uppstod tvekan, huruvida det
kunde anses vara förenligt med en översiktlig budgetredovisning att använda
en besparing på ett byggnadsanslag till inköp av materiel för en institution.
Det ansågs knappast vara riktigt att gå så till väga, ty därigenom uppstår en
sammanblandning av anslag, som icke är önskvärd. Emellertid har utskottet
låtit sin tvekan i berörda hänseende fara och ansett, att det icke borde tillmätas
större betydelse än att man i detta fall skulle kunna godkänna Kungl.
Maj:ts framställning. För att emellertid vara riktigt på den säkra sidan Ilar
man begränsat anslaget till 35,000 kronor i stället för, som Kungl. Maj:t
föreslagit, 47,714 kronor. Skillnaden utgör alltså 12,714 kronor.
Vi skola dock komma ihåg, att det beräknade överskottet grundar sig på
en approximativ beräkning, och det föreligger icke någon absolut säkerhet
för att det blir just den besparing, som man nu siffermässigt har kommit
till.
Jag tror med hänsyn till dessa omständigheter, att det vore försiktigast,
örn kammaren ville stanna för det förslag, som utskottet förordar. Det är i
alla fall en välvillig behandling av saken, och det synes mig, som om man
under nu förhandenvarande förhållanden skulle vara mest på den säkra sidan,
örn man stannade vid vad utskottet på denna punkt har föreslagit, och till
vilket förslag jag ber att få yrka bifall.
Herr Lundstedt: Herr talman! Jag behöver icke uppehålla mig vid de
svårigheter, som framför allt den kulturella budgeten i dessa tider har att
kämpa med och som den i detta läge måste böja sig för. Jag vill endast mot
herr andre vice talmannens framställning helt kort säga, att det, såvitt jag
förstår, icke förhåller sig så, att det vore herr Engbergs begåvning och talekonst,
som man här hade att kasta i vågskålen till förmån för Kungl. Maj:ts
förslag; utan denna talekonst producerade sig på faktiska grunder, bekräftade
av statsrådets framställning, grunder av den art, att den av herr andre vice
talmannen förfäktade sparsamheten faktiskt i själva verket måste innefatta
ett spolierande av kulturella värden. Jag anser alltså utav just sparsamhetsskäl,
för att förekomma slöseri med redan vunna värden, att kammaren här
bör bifalla Kungl. Maj:ts förslag.
Jag är såsom tillhörande Uppsala universitet tacksam vid denna riksdag
liksom vid föregående riksdagar för det ridderliga sätt, varpå flera utanför
universiteten här kämpa för ett erkännande och uppehållande av de kulturella
värdena. Herr Engberg har alltid varit en sådan kämpe. Han har såsom sådan
ånyo dokumenterat sig denna gång.
Lördagen den 2 april e. m.
G 5 Nr 28.
Jag ber, i tacksamhet härför, att med dessa ord få rikta en varm vädjan Äng.
till kammaren att, som jag säger, av sparsamhetsskäl gå in för Kungl. Maj :ts nybyggnad för
förslag i ämnet. palemlologiska
institutionen
vid universitet
Herr Engberg: Herr talman! Jag känner mig uppkallad av herr andretet * Uppsala.
vice talmannens anförande. Han sade, att det här är den vanliga gången, att (Forts.)
universitetens målsmän genom privatbrev vända sig till vissa riksdagsmän.
Jag vill tillbakavisa detta, i vad det gäller detta fall. Professor Wiman och
jag äro gamla bekanta, och det är väl helt naturligt, att örn man är gamla bekanta,
man också kan utbyta ett eller annat brev i vad det gäller Uppsala universitets
angelägenheter. Jag finner det därför fullkomligt i sin ordning,
örn han skrivit till mig och utvecklat sina bekymmer och undrat, om icke här
föreligger ett misstag från utskottets sida eller rättare sagt ett förbiseende,
nämligen att vårt övergivande av guldmyntfoten gjort de kostnadsberäkningar,
han framlagt i sina petita, ohållbara. Jag vill också säga herr8 andre vice
talmannen, att hans jämförelse med möblerna synes mig alldeles orimlig. En
möbel kan jag välja efter smak. Jag kan sitta på en björkstol eller på en
ekstol eller på en stol av något annat träslag. Men herr andre vice talmannen
borde vid närmare eftertanke giva mig rätt därutinnan, att man väljer icke
ömtåliga instrument på samma sätt som man går till en möbelhandlare och
träffar sitt val, vad man vill hava i det ena eller det andra rummet; utan de
instrument, det här gäller, äro sådana, där det icke finnes något val; antingen
köper jag instrumenten eller icke; men jag väljer icke mellan olika instrument
som mellan olika bord eller stolar. Herr andre vice talman, jag tycker, att en
något starkare motivering varit önskvärd av den, som företräder andra avdelningen
i statsutskottet, än denna jämförelse mellan möbler och de ömtåliga
instrument, det här gäller.
Jag vill för övrigt säga, herr talman, att det finnes två typer av utgifter.
Den ena typen av statsutgifter går ut på att dugliggöra vårt folk i olika
avseenden i kampen för tillvaron, dugliggöra det för materiella och andliga
uppgifter. En dylik kapitalplacering är förnuftig, ändamålsenlig, ett led i kulturens
egen linje. Vi hava en annan typ statsutgifter, de rent improduktiva,
som icke taga sikte på att dugliggöra medborgarna. För min del brukar jag
gå emot de militära utgifterna men rösta i största möjliga utsträckning för
sådana utgifter, förnuftigt motiverade, som gälla sociala, vetenskapliga och
kulturella ändamål, väl vetande, att jag därmed främjar vår nations dugliggörande
för kampen på de områden, där det finnes någon mening att hävda sig
som en liten nation.
Det bör finnas ett visst sammanhang i vårt handlande. Utrusta vi Uppsala
universitet med ett paleontologiskt institut och medgåvo vi redan 1929, att örn
en besparing på byggnadsanslaget kunde uppkomma, kunde av denna besparing
få tagas i anspråk medel för att utrusta institutionen med instrument, så förefaller
det mig vara ganska naturligt, när vi givit detta på hand 1929, att då
frågan nu återkommer 1932 och vi hava fakta, på bordet och finna, att ett överskott
uppstått på byggnaden — här ber jag få replikera herr förste vice talmannen,
att vi redan givit på hand detta, att vi kunna taga av byggnadsöverskottct
och giva till instrumental utrustning — så skola vi säga B när vi sagt
A, i synnerhet som det icke är fråga örn någon ny utgift. Ty har prefekten
genom klokt förutseende, genom att i detalj följa institutionens uppförande,
sörjt för, att det blivit så billigt som möjligt och att det uppstått ett överskott,
tycker jag det vara naturligt, att man känner ett behov av att uppmuntra en
sådan prefekt genom att låta institutet taga i anspråk dessa medel, som riksdagen
fann rimligt, att det finge taga i anspråk redan 1929. Då därtill kom
Andra
hammarens protokoll 1932. Nr 28. 5
Nr 28. 66
Lördagen den 2 april e. m.
Äng. mer, att genom valutaförhållandena här ägt rum praktiskt taget en reduktion
nybyggnad för me(j 50 procent av vad man räknat med, nödgas jag säga, att herr andre vice
talmannen har ganska svaga skäl för sin ståndpunkt. Jag skulle önska, att
vid universitet han i dag varit i tillfälle att åhöra universitetskanslerns anförande i första
ut i Uppsala, kammaren. Universitetskansler Trygger meddelade där, att han i anslutning till
(Forts.) det allmänna ekonomiska läget, när han granskade universitetens petita, farit
mycket kritiskt fram men att han just inför detta anslag funnit det alldeles
orimligt, att denna institution skulle bli lidande på att här inträffat dessa valutaförhållanden,
som kullstörta! även de försiktigaste kalkyler.
Jag tycker för övrigt, herr talman — här avviker jag givetvis från många
i denna kammare —■ att när vi kunna bevilja här i riksdagen rikliga anslag till
den frivilliga skytterörelsen och allt möjligt därmed sammanhängande, varför
då icke kunna medge, att i stället för 35,000 kronor får tagas i anspråk 47,000
kronor för ett ändamål så behjärtansvärt som detta när vi hava lyckan att där
hava till förfogande vetenskapligt rustade krafter, som göra vårt land vida
större ära genom sina bragder än den svenska generalstaben någonsin kommer
att göra.
Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.
Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Det vill mycken
livlig fantasi till för att göra en sådan jämförelse mellan generalstabens krav
och dessa 12,700 kronor. Det är icke så, herr Engberg, att statsutskottet varit
likgiltigt för materiel och instrument, utan det är endast skillnaden mellan
35,000 och 47,700 kronor, som vi tala om. Jag vill konstatera, att varken herr
statsrådet eller andra talare, som yttrat sig till förmån för Kungl. Maj:ts förslag,
hava berört, ej heller har det i propositionen sagts, att de instrument,
som nu finnas, icke ha något värde. Skall man ha allting nytt, örn man flyttar
in i ett nytt hus? Det behöver man icke. Därför kom jag med min jämförelse
med Malmöhus länsstyrelse. Där var det också fråga om ett nytt hus.
Därför går det an att säga, att eftersom det gick att i Malmö använda gamla
möbler, så kan man i Uppsala använda gamla materialier och instrument, som
hava använts tills nu. Jag tycker, att det är en jämförelse som håller. Herr
Engberg finner mina skäl svaga, men jag tycker, att herr Engbergs oratoriska
förmåga drivit honom över på ett område, där han inga skäl har för sina
påståenden.
Nu säger herr Engberg, att detta skulle medgivits av 1929 års riksdag.
Det är icke sant, herr Engberg, utan det står här i propositionen, att år 1929
förklarade sig riksdagen väl finna förslaget beaktansvärt men fann något
medgivande av sådan innebörd dock icke redan då böra lämnas. Riksdagen
har också på statsutskottets förslag förbehållit sig att, när huset blev färdigt,
pröva anslag till instrument och materiel. Så ligger ärendet, och nu har statsutskottet
prövat det, och vi lia ansett oss böra tillstyrka riksdagen att bevilja.
35,000 kronor.
Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Engberg: Herr andre vice talmannen har en sällsam förmåga att
argumentera. Jag nödgas ännu en gång, herr talman, att läsa upp, vad riksdagen
skrev 1929: »Vad åter beträffar förslaget, att blivande eventuella besparingar
å byggnadsanslaget må enligt Eders Kungl. Maj:ts bestämmande
användas till komplettering av institutionens materiel och instrumentala^ utrustning,
har riksdagen väl funnit detsamma beaktansvärt, men synes något
medgivande av sådan innebörd dock icke redan nu böra lämnas. Riksdagen
förutsätter, att detta spörsmål blir föremål för slutligt övervägande, sedan
byggnadsarbetet fortskridit så långt, att det tillgängliga beloppet låter sig be
-
Lördagen den 2 april e. m.
67 Nr 28.
döma och behovet av ytterligare materiel och instrumental utrustning närmare An9-klarlagts.» Herr andre vice talmannen torde observera, att redan .bevillandet Jfr
av de 35,000 kronorna innebär ett partiellt infriande av vad man gav på hand SSf
ar 19211. Med herr Bengtssons i Norup resonemang skulle det emellertid bli vid universiteen
gåta, hur statsutskottet har vågat förorda ens de 35,000 kronorna, efter- * Uppsala.
som herr Bengtsson i sitt anförande förutsätter, att här finns ingenting på hand (Forto0
givet. Jo, det finns på hand givet, att örn överskott uppstode, skulle riksdagen,
när den tiden, komme, pröva både överskottets storlek och behovet av
den materiel och de instrument, som det här är fråga örn.
Och sedan än en gång herr Bengtssons i Norup jämförelse med länsresidenset
i Malmö! Han menade, att man ju kan begagna gamla möbler eller köpa
nya möbler. Excellensen Ramel kan ju som landshövding sitta på gamla stolar
eller nya stolar. A la bonne heure, herr andre vice talman! Men när herr
andre vice talmannen tillägger, att man lika väl också bär kail begagna gamla
instrument, förefaller det mig, som örn den ärade talaren hade ganska litet
reda på, vad han talar om. Ty det finns just för de föreliggande uppgifterna
icke den nödiga instrumentala utrustningen. Det är därför fråga örn att utrusta
institutet med sådana instrument, med vilka vissa vetenskapliga arbeten
kunna utföras. Skulle herr andre vice talmannen vilja vara vänlig att
tala örn för mig och kammaren, med vilka instrument de annars skola utföras?
Menar herr andre vice talmannen, att liksom nian kan plocka ned från vinden
en del gamla möbler, örn de nya gått sönder, så kan man på detta institut
plocka fram gamla instrument. Det är att giva kammaren en fullkomligt
oriktig bild av hur hela detta ärende ligger till.
Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.
Herr andre vice talmannen Bengtsson: Jag måste liksom herr Engberg
återigen läsa upp, vad 1929 års riksdag skrev. Han tycks icke fatta innebörden
av detta. Det star dock här att »enligt punkt 85 i riksdagens skrivelse
nr 8 A 1929 förklarade sig riksdagen väl finna förslaget beaktansvärt men
fann något medgivande av sådan innebörd dock icke redan då böra lämnas».
Vidare, när herr Engberg ber mig omtala, vilken materiel institutet har så kan
jag citera vad här står och som professor Wiman uttalat: »Till slut anhåller
jag att såsom min bestämda övertygelse få uttala, att den begärda utrustningen
är god och ägnad att möjliggöra och underlätta vetenskapligt arbete efter
moderna linjer med bland annat ett stort material, som institutionen redan
äger.» Herr Engberg bör läsa på bättre, innan han yttrar sig vidare.
Herr Engberg: Herr talman! Jag tror, att jag läst min läxa lika bra som
herr andre vice talmannen. Att det finns materiel, det är ingen nyhet för
mig eller kammaren. Den materiel, som man förut haft, var anpassad för de
arbetsuppgifter, soln da förelegat. Nu vet herr andre vice talmannen eller,
jag vill försiktigtvis säga, borde veta, att detta paleontologiska institut numera
har en hel del material, vars bearbetning förutsätter en instrumental utrustning'',
som institutet icke nu har. Jag undrar, om jag uttryckt mig tillräckligt
tydligt, för att herr Bengtsson i Norup skall förstå mig.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
bifall till Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och förklarade herr talmannen sig anse ''
svaren hava utfallit med övervägande ja för den senare propositionen. Herr
andre vice talmannen Bengtsson begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:
Nr 28. 68
Lördagen den 2 april e. m.
Ang.
nybyggnad för
paieontologiska
institutionen
vid universitetet
i Uppsala.
(Forts.)
Ang. medel till
materiel m. m.
för vissa
institutioner
vid universitetet
i Lund.
Den, som vill, att kammaren beträffande statsutskottets hemställan i punkten
91 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 8 bifaller Kungl. Maurts förslag
i ämnet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 72 ja och
78 nej, varjämte 15 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.
Punkterna 92—101.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Vid härpå skedd föredragning av punkten 102, angående anslag för beredande
av ytterligare medel till materiel m. m. för vissa institutioner vid universitetet
i Lund, yttrade
Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Jag ber att här få
göra ett yrkande, vilket innebär att i klämmen strykas orden »för de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 4 januari
1932 under punkten 101 angivna institutionerna». Klämmen skulle då
komma att lyda sålunda: »Att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt herr Thomsons ovannämnda motion (11:338) för beredande av
ytterligare medel till materiel m. m. vid universitetet i Lund för budgetåret
1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 142,000 kronor.»
Jag ber att få framställa detta yrkande.
Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till det av herr andre
vice talmannen Bengtsson under överläggningen framställda yrkandet; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.
Punkterna 103—lil.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 112.
Lades till handlingarna.
Punkterna 113—122.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 123.
Lades till handlingarna.
Lördagen den 2 april e. m.
69
Pwiktema 124—139.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 140, angående högre lärarinneseminariet.
Uti punkten 138 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen
att
dels besluta, att den vid högre lärarinneseminariet befintliga fyraåriga realskollinjen
för flickor skulle successivt avvecklas med början förmedelst indragning
med läsåret 1932/1933 av samma linjes första klass;
dels för inrättande av en ny övningsskollärartjänst vid högre lärarinneseminariet
höja det ordinarie anslaget till högre lärarinneseminariet, nu 149,985 kronor,
med 3,400 kronor till 153,385 kronor.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft
dels, såvitt nu vore ifråga, en inom första kammaren av herr K. Wilhelm
Björck väckt motion (1:45), vari föreslagits, att riksdagen ville dels avslå ej
mindre Kungl. Majits förslag, att den vid högre lärarinneseminariet befintliga
fyraåriga realskollinjen för flickor skulle successivt avvecklas med början förmedelst
indragning med läsåret 1932/1933 av samma linjes första klass, än
även Kungl. Majits förslag att för inrättande av en ny övningsskollärartjänst
vid samma seminarium höja det ordinarie anslaget till högre lärarinneseminariet
med 3,400 kronor, dels fastställa det ordinarie anslaget till högre lärarinneseminariet
till 149,985 kronor, dels till diverse behov vid högre lärarinneseminariet
anvisa för budgetåret 1932/1933 ett extra anslag av 64,600 kronor, dels ock
hos Kungl. Maj :t hemställa örn skyndsam utredning rörande frågan örn behovet
av högre lärarinneseminariets bibehållande samt för sådant fall dess organisation
och uppgifter inom skolorganisationen,
dels ock en inom andra kammaren av herr Holmdahl väckt motion (lii 214),
vari föreslagits, att -riksdagen ville besluta att avslå förslaget, att den vid
högre lärarinneseminariet befintliga fyraåriga realskollinjen för flickor skulle
successivt avvecklas med början förmedelst indragning med läsåret 1932/1933
av samma linjes första klass.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte
a) med bifall till motionen 1:45, så vitt nu vore i fråga, ävensom motionen
11: 214, avslå Kungl. Majits förslag i fråga örn den fyraåriga realskollinjen
för flickor vid högre lärarinneseminariet;
b) med bifall till motionen I: 45, så vitt nu vore i frågp, samt med avslag
å Kungl. Majits förslag om en höjning av det ordinarie anslaget till högre
lärarinneseminariet i riksstaten uppföra detta anslag med oförändrat belopp,
149,985 kronor; och
c) i anledning av motionen 1:45 i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
vid prövningen av den hos Kungl. Majit för närvarande vilande utredningen
angående högre lärarinneseminariets organisation jämväl måtte vederbörligen
beaktas frågan örn behovet av seminariets bibehållande ävensom de ändringar
med avseende å seminariets uppgifter inom skolorganisationen, som, i händelse
av dess bibehållande, kunde anses påkallade.
Vid denna punkt var fogad reservation av herrar Kvarnzelius, Widell, Bergqvist,
N. J. Martin Svensson, Carl A. Carlssom, Thelin, förste vice talmannen
Nilsson, Olsson i Blädinge, Lindskog och Järte, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte
a) ---------------------------
Nr 28.
Äng. högre
lärarinneseminariet.
Nr 28.
70
Lördagen den 2 april e. m.
seminariet c) besluta, att motionen 1:45, i vad den avsåge hemställan hos Kungl.
(Forts) Maj:t örn viss utredning, icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.
Efter föredragning av punkten anförde:
Herr Lindskog: Herr talman! Jag skall tillåta mig att blott med några
få ord utan att nämnvärt minska farten i debatten anmoda kammaren att här
biträda reservationen i likhet med första kammaren, som redan med ganska
stor majoritet antagit reservationen. Man kan ju tycka, att det efter utseendet
är ganska ringa skillnad mellan utskottsmajoritetens förslag och reservanternas,
men i verkligheten är det en ganska stor skillnad. Skillnaden blir, att örn
kammaren och riksdagen skulle gå in för utskottets förslag, då ligger däri den
tanken, att högre lärarinneseminariet skall avvecklas och försvinna. Det är
med anledning av en motion av herr Björck, som utskottsmajoriteten gått på
denna väg att föranstalta en utredning, där högre lärarinneseminariets vara eller
icke vara skulle komma under debatt. Då jag för min del står på den ståndpunkten,
att jag anser, att högre lärarinneseminariet har en betydelsefull uppgift
att fylla och att det vore olyckligt, örn det avvecklades, så ber jag att här
i korthet få anföra de två huvudskäl, som för mig varit vägledande därvidlag.
Det ena huvudskälet är av ekonomisk natur. Det är icke tal örn annat än att,
om man tänker på de två huvudlinjer, som här äro i fråga för de blivande lärarinnorna,
den akademiska utbildningsvägen och utbildningsvägen genom högre
lärarinneseminariet, innebär den akademiska utbildningsvägen en högre grad
av utbildning. Det är en betydligt längre väg, den innebär flera års längre
utbildning, och i överensstämmelse därmed är det också en bättre teoretisk utbildning.
Jag skall icke gå in på den pedagogiskt i vissa avseenden förnämligare utbildning,
som högre lärarinneseminariet ger, utan jag skall i stället säga det,
att frågan ligger icke alls så till, huruvida den ena vägen är bättre än den
andra, utan frågan är den: kail man vid våra läroverk på det lägre stadiet
nöja sig med den utbildning, som högre lärarinneseminariet ger? Det är sålunda
icke fråga örn en jämförelse, utan det är fråga örn, huruvida högre lärarinneseminariets
utbildningsväg ger en tillräcklig utbildning för den kompetens,
som kräves vid våra läroverk i de lägre klasserna. Och på det svarar
jag för min del utan tvekan ja. Det har icke varit några erfarenheter, som
kunna ge oss rätt att säga, att högre lärarinneseminariets utbildning är otillfredsställande.
Men då komma vi också in på de ekonomiska konsekvenserna. Örn vi vid
våra statliga läroverk utbyta seminarielärarinnorna emot kvinnliga adjunkter,
örn vi med andra ord utbyta de lärarinnor, som genomgått högre lärarinneseminariet,
emot sådana lärarinnor, som utbildats vid akademierna, så tvingas
vi också till en betydligt högre lönesättning. Det kommer då att bli 138,000
kronor, som staten årligen får betala i högre löner till de kvinnliga adjunkterna
i jämförelse med de löner, som skulle utgått till lärarinnor, som utbildats
vid högre lärarinneseminariet. Men icke nog med det, utan inom andra avdelningen
i statsutskottet har man icke hyst någon som helst tvekan örn den saken,
att örn man vid våra statliga läroverk intager kvinnliga adjunkter över lag,
så kommer konsekvensen naturnödvändigt att leda över till att också vid de
kommunala läroverken, där undervisningen står på precis samma stadium, man
förr eller senare måste taga lika kvalificerade lärarinnor, d. v. s. akademiskt
bildade, med sin högre utbildning och därav betingade högre lön. Och icke
nog med det, utan sedan kommer utvecklingen att driva fram detsamma även
beträffande de privata flickskolorna. De privata flickskolorna kunna icke i
Lördagen deri 2 april e. m.
71 Nr 28.
längden lia en lärarinnestab, som anses vara av lägre valör. Och det komme
kanske att medföra, att de privata flickskolorna finge nedläggas, eller i varje
fall att staten, om de uppehölles, finge gå in för att tillskjuta större belopp
till dessa flickläroverks lärarinnelöner. Det blir sålunda en högst betydande
utgiftsökning för staten, som enligt min mening med oblidkelig konsekvens
skulle följa härav.
Vi hava här i år, herr talman, på flera punkter i det följande, icke i denna
åttonde huvudtitel utan i de ärenden, som därefter komma, ungefär samma
problem att taga ställning till. Det kommer fram i frågan om gymnastiska
centralinstitutets omorganisation, det kommer fram vid frågan örn folkskollärarnas
utbildning. Överallt söker man — jag respekterar fullkomligt denna
strävan, denna tendens — lyfta upp utbildningen. Det är rätt naturligt detta,
att de olika kårerna söka sträva efter att göra utbildningen bättre och bättre.
Men vi kunna icke komma ifrån, att konsekvenserna då också nödvändigt kräva
högre löner till dessa, som hava haft en längre och dyrbarare utbildning.
Och det är det vi alla ha att göra klart för oss: äro vi beredda träda in för
den tanken, att vi här på det ena området efter det andra öka utbildningstiden
och därmed kanske också skapa en bättre utbildning men samtidigt även därmed
framtvinga högre löner? Just därför, mina herrar, att jag anser, att staten
har skyldighet att ge löner, som svara emot utbildningen, just därför anser
jag Också, att staten icke bör kräva högre utbildning, än som svarar emot
behovet. Det är därför som jag för anin del ställer mig ytterst betänksam emot
denna till utseendet så vackra tanke, att man på det ena området efter det
andra skall säga, att den och den utbildningen är bättre, och därför skola vi få
in den. Jag tvekar icke alls att säga, att i varje fall den teoretiska utbildningen
för de akademiskt utbildade kvinnorna står betydligt över den, som ges
vid högre lärarinneseminariet. Och dock tror jag, att riksdagen bör betänka
sig mer än en gång, innan den går in för en utredning, som klipper av möjligheten
att ge billigare utbildning och därmed också billigare löner.
Detta är den ena av de synpunkter, som jag velat framhålla. Den andra
synpunkten gäller våra flickskolors bestånd. Här kommer sålunda i dag den
frågan upp: skola vi draga in högre lärarinneseminariet, som är baserat på den
åttaklassiga högre flickskolan? Då tvinga vi sålunda de föräldrar, som avse,
att deras flickor skola bliva lärarinnor, att icke låta dem gå i denna flickskola,
som är speciellt avpassad för flickor, utan i stället taga realskole- och studentexamen.
Och på samma sätt blir det, då vi komma till gymnastiska centralinstitutet.
Där har departementschefen gått in för — av skäl som jag respekterar,
örn jag också icke delar dem — att fordra studentexamen över lag även
för de kvinnliga sjukgymnasterna. Örn jag icke missminner mig, tror jag, att
det var så. Där komma vi sålunda till detsamma: en högre utbildning, en
längre utbildningstid, men givetvis också högre löner. Och även där blir följden
den, att de flickskolor, som äro speciellt avpassade för våra flickor, även
på det hållet snart icke längre kunna fungera. Och så kan man tänka sig det
ena området efter det andra. Vad blir då resultatet? Jo, allt under det att
riksdagen gång efter annan har uttalat, att vi böra söka bevara den högre
flickskolan såsom speciellt avpassad för flickornas natur, få vi i stället denna
flickskola misskrediterad, så att föräldrarna säga: vi våga icke släppa in våra
flickor där, därför att denna skola för icke fram till någon levnadsbana, som
kan föda dem. Därför är det bäst, att vi låta dem taga studentexamen. Och
dock har riksdagens majoritet varit enig örn, att den utvecklingen önska vi
icke på detta område. Och därför skall riksdagen ställas inför ilen frågan nu:
är det verkligen riksdagens mening att här slå in på en ny väg, d. v. s. med
andra ord avklippa vissa existensvillkor för denna flickskola, som är speciellt
avpassad för flickorna?
Äng. högre
lärarinneseminariet.
(Forts.)
Nr 28. 72
Lördagen den 2 april e. m.
Ang. högre
lärarinneseminariet.
(Forts.)
Det är, herr talman, i korthet dessa två huvudsynpunkter, som jag för min
del har lagt på denna fråga, då jag yrkat bifall till reservationen. Det är
dels den ekonomiska synpunkten och dels den synpunkten, att jag tror det
vara för den högre flickskolans bestånd av vikt, att man här icke avklipper
den fortsättning på denna flickskola, som finns i det högre lärarinneseminariet.
— Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen, som redan
av första kammaren med rätt stor majoritet accepterats.
Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Jag skall icke för
djupa
mig i ärendet, såsom den föregående talaren gjorde. Örn jag uppfattade
honom rätt, drog han här slutsatser och gjorde uttalanden, som icke alls ligga
i utskottets förslag.
Utskottet har begärt en utredning, och en sådan anser utskottet helt enkelt
vara nödvändig, innan man tar ställning till, huruvida högre lärarinneseminariet
skall nedläggas eller icke. För egen del får jag säga, att jag hyser icke
alls den uppfattningen, att det skall nedläggas, utan jag anser endast, att en
utredning bör komma till stånd, så att det må bliva klart både för utskottet och
riksdagen, huru denna fråga bäst bör lösas. Därför har också utskottet stannat
vid att begära en allsidig och förutsättningslös prövning. Och örn denna prövning
blir förutsättningslös och allsidig, så kan jag icke förstå, att den föregående
talaren nu behöver tala örn, vilka ökade kostnader det skall hilva. Ty
med en utredning har man icke på något sätt tagit ställning till några kostnader.
Först när utredningen föreligger bör riksdagen taga ställning till densamma.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.
Herr Holmdahl: Herr talman! Jag skall också tillåta mig att ge ett förhandslöfte
att, vad på mig ankommer, icke onödigt förlänga debatten. Jag
kan liksom de föregående båda talarna fatta mig mycket kort, därför att jag är
av den bestämda uppfattningen, att det har sällan av statsutskottet föreslagits
riksdagen att gå med på en utredning på svagare grunder än i detta fall.
Herr andre vice talmannen framhöll här, att vad utskottet har begärt är
endast en allsidig och förutsättningslös utredning, och att denna utredning vore
nödvändig för att taga ståndpunkt till frågan örn högre lärarinneseminariets
fortsatta existens och organisation. Nu förhåller det sig emellertid så, mina
herrar, att denna allsidiga och förutsättningslösa utredning redan är verkställd.
Den är verkställd på Kungl. Maj:ts uppdrag, och den omfattar just de båda
moment, som motionären här har begärt utredning uti, och som utskottets majoritet
har biträtt, nämligen dels frågan örn högre lärarinneseminariets fortsatta
existens och dels, ifall det skall fortsätta att existera, frågan om hurudan
organisation det skall hava. Denna utredning, som alltså redan är verkställd i
båda dessa punkter, den har jag här i min hand, och den är, som utskottet också
med stöd av uppgifter i statsverkspropositionen omnämnt, överlämnad till ecklesiastikdepartementet
i december 1930. Jag beklagar verkligen, att utskottet
icke har införskaffat denna utredning, ty jag är av den bestämda uppfattningen,
att örn utskottet hade gjort detta, så hade utskottets majoritet under
alla förhållanden icke nu föreslagit en utredning. I varje fall menar jag, att
en sådan begäran icke rimligen kan framställas, utan att utskottet och riksdagen
tagit kännedom örn den redan på officiellt uppdrag verkställda utredningens
innehåll. Att i dessa tider begära förnyad utredning, innan riksdagen
fått kännedom om en redan föreliggande utredning och dess resultat, torde vara
mycket litet motiverat.
Men, herr talman, när jag här går upp i denna sak, är det verkligen icke blott
på den grund, att jag finner utredningen obehövlig eller, rättare sagt, att jag
Lördagen den 2 april e. m.
73 Nr 28.
kan konstatera, att utskottet liksom riksdagen ännu icke kunnat bilda sig en
föreställning om, huruvida utredningen är behövlig. Det är icke främst på
den grund, som jag för min del tillstyrker, att kammaren biträder reservanternas
avslagsyrkande på denne enskilde motionärs förslag. Utan huvudskälet för
mig är ett annat, och det är det, att örn riksdagen går in för ett sådant skrivelseförslag
— det behöver man ju dess bättre nu icke befara, då första kammaren
har fällt förslaget, och det sålunda icke kan komma till stånd en riksdagsskrivelse
— men örn andra kammaren går in för ett sådant skrivelseförslag, så har
detta icke önskvärda och icke gagneliga verkningar i det nuva^rande^ skolpolitiska
läget. Saken är nämligen den, att vi befinna oss i en period, då vi hålla
på att genomföra en mycket omfattande och skolväsendet omgestaltande reform.
Denna skolreform beslutades under åren 1927 och 1928, och den har ställt hela
flickskoleväsendet, och därmed också högre lärarinneseminariet, i en ganska
prekär situation. 1927 års skolreform innebar nämligen, att ett stort antal av
våra högre allmänna läroverk ombildades till samläroverk. Därigenom har
uppstått en sugning av de kvinnliga eleverna från flickskolorna till läroverken,
och på många orter i vårt land, på många flera än riksdagen 1927 beräknade, är
nu läget ganska otryggt och osäkert. Flickskolornas ställning har blivit svag,
och på många håll måste måhända flickskolorna nedläggas. Detta har också
fått till följd, att den kvinnliga ungdom, som skaffat sig normalskolekompetens,
drar sig för att fortsätta sin utbildning vid högre lärarinneseminariet.
Vad vi här behöva för att riksdagens intentioner 1927 även i denna punkt
skola realiseras är en tid av lugn och ro. Örn nu riksdagen plötsligen så kort
tid efter skolreformens genomförande går in för en skrivelse om att riksdagen
vill undersöka, huruvida lärarinneseminariet över huvud skall fortsätta sin
verksamhet, då innebär detta ett ingripande i ett psykologiskt läge, som kan
ha mycket snabbare inverkan, än utskottets majoritet tänkt sig, och, alldeles
oavsett en kommande utrednings resultat, sätta högre lärarinneseminariet i en
mycket prekär ställning genom att de unga flickorna icke våga söka sin utbildning
vid detta institut. Jag är övertygad örn, att herr andre vice talmannen och
majoriteten i statsutskottet icke önska denna utveckling. Men då, mina herrar,
är det verkligen icke klokt att nu gå in för en skrivelse, som kan hava dessa
följder. Och är det över huvud, mina herrar, motiverat att göra detta, innan
den senaste skolreformen är genomförd över hela linjen? Riksdagen har ju prövat
denna fråga, riksdagen har prövat frågan om högre lärarinneseminariets
och flickskoleväsendets bestånd i vår skolorganisationen, och riksdagen har enhälligt
varit med om att vi måste räkna med våra flickskolor i mycket betydande
utsträckning, och att vi måste räkna med högre lärarinneseminariet, en
övertygelse, som riksdagen så mycket klarare fastslagit genom att utvidga basen
för seminariets verksamhet och genom att till seminariet vid sidan om dess
flickskola lägga en folkskola och en realskola, för att lärarinnorna där skulle
få en allsidig och bättre utbildning. Detta innebär 1927 års. skolbeslut, och
därom var riksdagen ense. Är det då, mina herrar, någon mening med att här
plötsligt på en enskild motionärs framställning gå in för en skrivelse örn att
sätta i gång en utredning, som ger det intrycket, att riksdagen och statsmakterna
börja undra: skola vi icke nu i en väsentlig del riva upp beslutet från
1927?
Då den utredning, som här begäres, redan till alla delar i fråga om. omfattning
och ändamål är på officiellt uppdrag genomförd och Kungl. Majit ännu
icke fattat ståndpunkt till denna, kan jag verkligen icke med riktigt lugn
åse, att en enskild motionärs tillfälliga hugskott skulle leda till, att riksdagen
skulle börja opiniera för en begynnande undersökning, som skulle kunna resultera
i en ganska grundlig omläggning av den beslutade skolreformen. Jag
finner det så mycket mindre befogat, som herr statsrådet och chefen för eck
-
Äng. högre
lärarinneseminariet.
(Forts.)
Nr 28. 74
Lördagen den 2 april e. m.
Ang. högre
lärarinnesemivnriet.
(Forts.)
lesiastikdepartementet i den viktigaste punkten här, nämligen den om seminariets
fortsatta existens, i statsverkspropositionen ställt sig helt och hållet på
skolöverstyrelsens och utredningens ståndpunkt och förklarat, att även han
anser, att seminariet givetvis bör fortsätta och det har en viktig uppgift att
fylla.
Med anledning av vad som i samband med denna fråga här diskuterats örn
ämneslärarinneinstitutionen vill jag i korthet säga, att denna fråga har i själva
verket intet närmare samband med vare sig frågan örn seminariets fortsatta
existens eller frågan örn dess organisation. Även örn man skulle finna lämpligt
att avskriva ämneslärarinneinstitutionen, så blir seminariet under alla förhållanden
behövligt i skolorganisationen. Och det förslag till organisation, som
i utredningen har framlagts, är lika motiverat i vilket fall som helst.
Herr talman! Jag har här endast i korthet velat ange de skäl, som göra, att
jag för min del vill tillstyrka kammaren att biträda det av reservanterna framlagda
yrkandet.
Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Städener: Herr tal
man!
Det har varit intressant att lyssna till de två föregående talarna redan
från den objektiva iakttagelsens synpunkt. I synnerhet den siste ärade talaren
har företett en påfallande motsättning mellan innehållet i sina ord och det
patos, med vilket han talade. Han uppmanade oss alla till lugn, och den ende
som var orolig var han själv. Vi lyssnade alla med bibehållen sinnesförfattning,
men han själv var upprörd. Det måste försiggå något i hans inre. Han
måste ana någon mycket stor fara, och han ville inge sig och oss andra mod
att se den i ansiktet.
Det var också verkligen modigt av herr Holmdahl att varna kammaren och
det fungerande statsrådet för att företaga sig något, som kunde rubba det
lugna förloppet av läroverksreformens genomförande i riket. Ty vem är det
som frestar att göra detta? Vem försöker att föreslå avvikelse från de en
gång av riksdagen godkända linjerna? Det kan väl icke vara den ärade talaren
själv? Tyvärr ser det ut att förhålla sig så. Som alla redan veta, har
från honom inkommit till departementet bl. a. ett förslag till stadga för kommunal
mellanskola. Såvitt jag kan se liknar den bra mycket en inkastad
brandfackla, ägnad att riva upp diskussionen om hur den kommunala mellanskolan
skall inordnas i det enhetliga skolväsendet i vårt land. Månne det faktum,
att förslaget står i visst förhållande till den föregående talaren, kan vara
någon förklaring till oron i hans inre?
Men nu gäller det en annan sak. Det gäller en organisationsplan beträffande
högre lärarinneseminariet. Jag har den i min hand i original. Den
innehåller »förslag till de ändringar, som av den nya /ärouer&sstadgan må
kunna föranledas i fråga örn bl. a. gällande stadganden och bestämmelser rörande
högre lärarinneseminariet». Detta kallar herr Holmdahl för en allsidig
och förutsättningslös utredning. Orden måtte hava en mycket olika betydelse
i hans vokabulär och min. Det är en plan, som är fast bunden och kedjad vid
vissa förutsättningar. Den åsyftar »förslag till ändringar, som av den nya
lärov erksst&dg&n kunna föranledas».
Jag skall tillåta mig yttra några ord angående frågan örn riksdagens förut
intagna ställning till högre lärarinneseminariets uppgift och framtid. Riksdagen
har verkligen utlåtit sig i dessa ting. Riksdagen yttrade 1928 i en skrivelse:
»Vid den kommunala mellanskolan har den akademiska utbildningen alltmer
tillerkänts företräde.» Meningen med detta uttalande i riksdagens skrivelse är,
att när lärartjänster bli lediga i kommunal mellanskola, uppstår det tävlan mellan
akademiskt utbildade män och kvinnor å ena sidan och seminarieutbildade
kvinnor å andra sidan, varav resultatet har blivit, säger riksdagen, att »den
Lördagen den 2 april e. m.
75 Nr 28.
akademiska utbildningen har tillerkänts företräde», eller med andra ord att
de seminarieutbildade lärarinnorna hava fått allt mindre utsikt att bli befordrade
vid kommunal mellanskola. Det är den iakttagelsen, som riksdagen gör,
■och så fortsätter riksdagen: »Detta torde icke vara önskvärt vid kommunala
flickskolor — •—- det vore enligt riksdagens mening av värde, att den kommunala
flickskolan finge tillgodogöra sig den värdefulla pedagogiska insats, som
representeras av de seminarieutbildade lärarinnorna.» Alltså, riksdagen har
vid sitt övervägande av det högre lärarinneseminariets insats i skolväsendet i
riket funnit, att det är framför allt på det område, som heter den kommunala
flickskolan, denna bör riktas, och därför säger riksdagen, att här böra det
högre lärarinneseminariets elever, när de en gång äro färdiga att gå ut i världen,
söka sitt verksamhetsfält. Detta är, mina herrar, klara ord, tydliga anvisningar
örn det högre lärarinneseminariets uppgift. Det bör ägna sig åt att
skapa lärarkrafter till den kommunala flickskolan och därmed jämställda flickskoleanstalter.
På grundval av riksdagens intagna ståndpunkt har sedan Kungl. Maj:t utfärdat
stadgar för kommunal flickskola, och i dem hava bestämmelser införts
att »vid jämförelse mellan sökande, som avlagt examen vid högre lärarinneseminariet
och övriga till tjänsten behöriga sökande, alltså även akademiskt
bildade personer, må med tillämpning i övrigt av i stadgan angivna befordringsgrunder
skälig hänsyn tagas till att den vid högre lärarinneseminariet meddelade
lärarutbildningen är särskilt inriktad på läroanstalter med det bildningsmål
och de arbetsformer, som företrädas av» — vad av? — »av den kommunala
flickskolan». Men dessa tydliga uttalanden hindra icke herr Holmdahl
att framlägga förslag, som han själv på sid. 107 i statsutskottets utlåtande
anger vara jämkningar, som ansetts betingade framför allt av förändringar
i det högre skolväsendets organisation, och man finner honom senare
motivera utbyggandet av det högre lärarinneseminariet från treårigt till fyraårigt
just med att lärarinneseminariet bör enligt hans mening producera lärarkrafter
även för de högre allmänna läroverken.
Riksdagen 1927 inrättade en fyraårig realskolelinje, som nyss erinrats, vid
högre lärarinneseminariet, men den ärade talaren kunde ju gärna hava meddelat,
att denna realskolelinje är avsedd endast för flickor och sålunda icke är
cn samskolelinje. Den är sålunda icke ägnad att bereda de elever, som vid
lärarinneseminariet utbildas till lärarinnor, tillfälle att undervisa både gossar
och flickor. Att man livligt önskar vid en blivande omorganisation av lärarinneseminariet
få en samrealskola i stället för en flickrealskola förstår jag
fullständigt, då man föresatt sig, att eleverna från lärarinneseminariet skola
konkurrera med akademiskt bildade kvinnor inom högre allmänna läroverkets
ram. Jag har nämnt, att skolöverstyrelsen föreslagit en utvidgning av seminariet
från treårigt till fyraårigt och likaså en utvidgning av folkskolan vid
seminariet frän sexårig till sjuårig och, för att vara fullständig, en utvidgning
av skolköksseminariet från tre till fyra terminer och slutligen inrättande vid
detta seminarium av ett seminarium i kvinnlig slöjd. Vi finna sedan, att hela
denna stora anstalt bör ändra namn och heta statens högre lärarinneinstitut.
Det är mig, herr talman, omöjligt att i vad sålunda har presterats från överstyrelsens
sida se ett noggrant fullföljande av riksdagens tydligt uttalade intentioner
och önskningar. Allra minst kan jag härutinnan se en allsidig och
förutsättningslös utredning.
Det kan ju nog hända, att utvecklingen en gång kail leda därhän, ali lärarooch
lärarinneseminarier bli anstalter för utbildning av lärarkrafter även åt
realskolan. Jag har därom på förmiddagen yttrat ett ord i första kammaren.
Men då måste man först acceptera den synpunkt på saken, som herr Lindskog
Äng. högre
lärarinneseminariet.
(Forts.)
Nr 28. 76
Lördagen den 2 april e. m.
Ang. högre
lärarinneseminariet.
(Forts.)
aliade. Då måste man för realskolans räkning icke söka efter den bästa möjliga
lärarkompetensen utan i stället uppställa frågan vad som är det minsta
pensum i kunskaper och utbildning, som realskolan kan nöja sig med. Konsekvensen
av denna tankegång blir uppenbarligen att man slutligen hamnar vid
en kulturell svältgräns i fråga örn utbildning av lärarpersonal. Detta kan
icke vara hans allvarliga mening. Endast under en enda förutsättning kan
jag för min del tänka mig denna eventualitet: Vårt land kan bli så fattigt,
att vi bli tvungna att gå den vägen. Men där äro vi lyckligtvis icke än, och
jag hoppas, att det dröjer åtskilligt.
Utvecklingen i detta fall pekar tillsvidare icke, såsom herr Lindskog trodde,
mot den minsta möjliga utbildningen teoretiskt och praktiskt, utan tvärtom.
Vi hava rätt uppenbara exempel på detta. Jag har redan antytt, att vid de
kommunala mellanskolorna kan knappast den seminarieutbildade lärarinnan
hava någon utsikt till befordran — den akademiskt utbildade har tagit försteget
därstädes — men jag skulle kunna berätta även ifrån gymnasiets område
företeelser, som äro högst beaktansvärda i detta sammanhang. Det har
visat sig ganska svårt att begränsa utbildningen, studierna, författandet av
avhandling etc. för lektorskompetens vid våra gymnasier. Professorerna säga
att de göra vad de kunna för att de unga männen och kvinnorna icke skola ligga
för länge vid_ universitetet eller taga onödigt höga betyg eller skriva onödigt
stora avhandlingar o. s. v., varigenom deras utbildningskostnader bli på ett väsentligt
sätt förstorade, men de förklara sig maktlösa. När man talar med de
unga männen och kvinnorna säga de: vi vilja gå till botten, så långt vi kunna,
med vårt ämne, vi vilja känna att vi behärska det vetandes område, på vilket
vi skola bedriva undervisning och uppfostran, vi vilja icke, när vi samtala med
människor på vårt faekområde, vara hänvisade till de elementära kunskaperna,
utan vilja röra oss med en viss andlig frihet, och dessutom, säga de, kunna vi
icke vinna i konkurrensen eller bli placerade inom rimlig och gynnsam tid, därest
vi icke prestera betydande kompetens. Det är denna press, som heter utvecklingen,
som gör, att alla spekulationer på att förbehålla inom det statliga
läroverksväsendet, såvitt jag kan se, platser åt lärarinnor, utbildade vid seminarier,
äro och komma att bli resultatlösa.
Högre lärarinneseminariet är icke heller någon billig utbildningsanstalt för
staten. Den sist antagna elevklassen räknar därstädes 16 personer. Om tre
eller fyra år äro dessa 16 färdiga att gå ut såsom lärarinnor. Jag har icke
lyckats erhålla varje detaljsiffra, men jag undrar om jag misstar mig, när jag
säger, att högre lärarinneseminariet i årlig drift går på omkring 350,000 kronor
eller något däröver. Jag kan omöjligt anse, att en anstalt, som drager dessa
kostnader och som har ett så ringa elevantal, kan sägas ge en billig utbildning.
För staten är det åtminstone icke en billig utbildning.
För eleven däremot ställer sig saken annorlunda. Och därmed berör jag en
annan sida av problemet. Är det verkligen, mina herrar, rätt och rättvist, att för
allmänna läroverket utbilda en del av lärarkåren på kortare tid och på för den
enskilde billigare villkor än den övriga delen? Man kan ju säga, att i någon mån
detta återverkar på avlöningen. Den förstnämnda delen får finna sig i något
lägre lön än den sistnämnda, men proportionen mellan lönerna motsvarar icke
skillnaden i skuldsättning för individen. Det är icke att undra över att inom
stora grupper av lärarkåren vid våra läroverk råder ett djupt grundat missnöje
över dessa förhållanden, och det kan icke vara möjligt att i längden stå
emot denna opinion.
Jag skall, herr talman, icke uppehålla kammaren med siffror eller statistik
för att visa, vilken stark tillströmning av kvinnliga lärarkrafter vi hava för de
högre allmänna läroverkens räkning. Utan anställning torde, som jag tror, ett
hundratal fortfarande vara. Även detta är emellertid en omständighet, som
Lördagen den 2 april e. m.
77 Nr 28.
''bör tag-as i betraktande, när nian diskuterar frågan om högre lärarinneseminariet.
Man har idag i en annan del av detta hus mycket diskuterat innebörden av
dels utskottets kläm och dels reservanternas kläm. Man har knappast kommit
till någon enighet. Somliga syntes mena, att vare sig man tog utskottets uttalande
eller reservanternas, så hade man uttalat sig för behovet av en grundlig
och förutsättningslös och allsidig undersökning, men detta bestreds med stor
kraft från en annan sida. De i sådana saker rättskunniga voro delade. Jag kan
icke neka till, att mig synes som örn ett intagande av reservanternas ståndpunkt
betyder, som också en talare i förmiddags uttryckte saken, att hela frågan
örn lärarinneseminariet skjutes åt sidan och saken får vara som den är under
ett eller flera år framåt.
Jag är övertygad örn att någon extra stor utredningsapparat ingalunda behöver
tillgripas, ty materialet är visst icke så omfattande, att det icke kan överskådas.
Då följaktligen utredningen i och för sig icke behöver taga några vittutsvävande
former eller ådraga det allmänna några stora kostnader, men då det
är nödvändigt att veta, örn kammaren önskar att en ingående undersökning skall
ske, och att man skall på riksdagens bord snarast möjligt lägga resultatet av
en sådan ingående undersökning, och då det förefaller mig att utskottet har
lyckats att uttrycka detta i sitt utlåtande, har jag för min del känt mest sympatier
för utskottets uttalande.
Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag skall bli mycket kortfattad.
Denna sak är icke så konstig, som den kan förefalla efter herrar Lindskogs och
Holmdahls anföranden och efter duellen mellan herr Holmdahl och statsrådet.
Tillåt en enkel lekman att nu försöka hyfsa räknestycket en smula.
Först och främst, detta är ingen lönefråga, som man försökt göra den till och
som i vart fall herr Lindskog ville antyda. Det är icke fråga örn att i den händelse
utbildningen för lärarinnor sker någon annanstans än vid lärarinneseminariet,
det med nödvändighet måste medföra en förhöjning av lönerna till lärarinnorna
i de kommunala skolorna. Det är en öppen fråga, det kan icke bestridas,
huruvida lärarinneseminariet är behövligt eller icke, därför att i praktiken har
det visat sig, att akademiskt bildade lärarinnor tränga åt sidan lärarinnor, som
utbildats vid lärarinneseminariet, och då frågar man sig, örn det icke skulle vara
billigare och ändamålsenligare att låta utbildningen av lärarinnor försiggå vid
universiteten i stället för vid lärarinneseminariet. Nu är, såvitt jag förstår,
skillnaden mellan utskottets utlåtande och reservationen bara den, att reservanterna
mena, att denna fråga nog kan behöva undersökas, men att de blott säga
detta i motiveringen, under det att utskottet vill ha det uttryckt också i klämmen:
det är hela skillnaden. Båda parterna äro eniga örn att saken nog kan behöva
betraktas litet bättre och att riksdagen kan behöva besked, men den ene säger
det i motiveringen, medan den andre vill taga steget ut och säga det också i
klämmen. Konstigare är icke saken. Jag tycker, att andra kammaren efter den
försiktiga rekommendation för utskottets utlåtande, som herr statsrådet nu givit,
skulle kunna markera sin mening genom att rösta för utskottets förslag.
Herr Holmdahl: Herr talman! Herr statsrådet ägnade min person och
mitt personliga framträdande en del älskvärda reflexioner. Han tyckte, att
jag var den ende i denna debatt, som icke uppträdde med lugn och behärskning.
Jag vill med anledning av detta säga, att det är icke så alldeles utan
parallellfall just i dessa dagar, herr statsråd, att man kan bli orolig därför,
att det förtroende och det lugn, som behövs för en sund utveckling, kan äventyras
och störas. Jag kan icke alls finna, att det är så märkvärdigt, att man,
då man känner ett visst ansvar för skolväsendet, också kan bliva en smula iv
-
Äng. högre
lärarinneseminariet.
(Förta.)
Nr 28. 78
Lördagen den 2 april e. m.
Ang. högre
lärarinneseminariet.
(Forts.)
rig- i denna fråga. För övrigt erkänner jag gärna, att jag icke har herr
statsrådets avundsvärda förmåga av en obesvärad hållning inför besvärande
fakta.
Jag skall sedan bedja att få beröra de punkter, som herr statsrådet här gick
in på. Han började med att säga, att han förvånade sig över att jag gjort mig
till talesman för en lugn utveckling med hänsyn till skolreformens genomförande,
och han kom med en del antydningar örn att skolöverstyrelsen under
min medverkan framlagt ett förslag till stadga för de kommunala mellanskolorna,
därvid jag skulle intagit en ståndpunkt, som icke alls visade, att jag
skulle vara rädd för att störa lugnet i det nuvarande skolpolitiska läget. Detta
herr statsrådets påpekande kan, herr talman, endast bero på, att herr statsrådet
icke läst motiveringen till ifrågavarande förslag, ty detta är i den punkt,
som herr statsrådet åsyftar, motiverat därmed, att. det framstår som en självklar
konsekvens utav den skolorganisation, vilken riksdagen beslöt år 1927 och
år 1928. Då gick riksdagen, som herr statsrådet har sig väl bekant, in för
den s. k. dubbla anknytningen, och har jag därför hävdat den meningen, att
på de största orterna, där de största kommunala mellanskolorna finnas, böra
kommunerna få rätt att, örn de så önska, under vissa av mig föreslagna garantier
— Kungl. Maj:t skulle i varje fall lämna sitt bifall — också få en dubbel
anknytning vid dessa skolor. Det synes mig vara en naturlig konsekvens av
den beslutade skolreformen, och jag anser icke. att man längre borde bedöma
detta problem så uteslutande från politisk synpunkt, att man helt bortser från
det sakliga innehållet. Det är icke sakligt motiverat att här upprätthålla en
principiell olikhet i fråga örn organisationen, då det gäller det statliga skolväsendet
och det kommunala skolväsendet. En av grundtankarna i 1927 års
reform var just att få en enhetlig skolorganisation och skapa anknytningar.
Dessa underlättas just genom mitt förslag i fråga om de kommunala mellanskolorna,
och jag vill uttala den livliga förhoppningen att, sedan herr statsrådet
läst igenom också motiveringen till mitt förslag, herr statsrådet i skolväsendets
och de stora kommunernas och deras ungdoms intresse skall finna
sig kunna biträda förslaget vid Konungens rådsbord. Det skulle vara en åtgärd,
som uteslutande skulle verka till avspänning, och det är verkligen icke
en åtgärd, som på något sätt skulle vara ägnad att störa den lugna utvecklingen.
Sedan vill herr statsrådet göra gällande, att jag har en helt annan uppfattning
än han örn vad orden »allsidig och förutsättningslös» innebära, då jag
kan kalla den utredning, som skolöverstyrelsen på Kungl. Maj:ts uppdrag
framlagt, för allsidig och förutsättningslös. Emellertid skall jag, herr talman,
innan jag går in på den frågan, tillåta mig att taga upp en annan punkt, som
jag för sammanhangets skulle först måste beröra, och som jag till min stora
förvåning hörde herr statsrådet också utveckla i första kammaren. Nu upprepas
det i denna kammare, och jag är därför glad att få tillfälle belysa denna
punkt. Herr statsrådet läste här upp ett stycke ur riksdagens skrivelse,
örn jag uppfattade det rätt, rörande inrättandet av de kommunala flickskolorna,
vari riksdagen säger ifrån, att, när det gäller lärarplatser vid dessa kommunala
flickskolor, böra i möjligaste mån också de från högre lärarinneseminariet
utbildade komma i fråga och icke onödigt skjutas undan med hänsyn till
sina kamrater med akademisk utbildning. Till min stora förvåning påstår
herr statsrådet, att, när jag nu intager en annan ståndpunkt i fråga örn lärarinneseminariets
betydelse och organisation än han, och när överstyrelsen framlagt
sin utredning och sina förslag, skulle riksdagens nu åsyftade direktiv
icke bliva följda. Herr talman, jag är i tillfälle upplysa herr statsrådet örn det
förhållandet, som herr statsrådet uppenbarligen icke har kännedom om. nämligen
att, när riksdagen år 1928 behandlade frågan örn kommunala flickskolor,
Lördag?!! deri 2 april e. m.
79 Nr 28.
fanns icke bakom de uttalanden, som då gjordes, en tanke i den riktning, som
herr statsrådet åsyftade. Riksdagen intog tvärtom en ståndpunkt, diametralt
motsatt den, som herr statsrådet intagit i statsverkspropositionen. Vad riksdagen
vid det tillfället ville säga var, att riksdagen för sin del slog vakt om lärarinneutbildningen
vid seminariet, och det fanns icke den avlägsnaste tanke
hos riksdagsmajoriteten eller hos majoriteten i det utskott, som behandlade
ärendet vid detta tillfälle, att ifrågavarande uttalande skulle innebära, att seminarieutbildade
lärarinnor icke skulle duga som ämneslärarinnor vid våra
läroverk. Det är en fullkomligt främmande tankegång för 1928 års riksdag,
under alla förhållanden för den majoritet, som då beslöt om de kommunala flickskolorna,
och det citat ur en riksdagsskrivelse, som herr statsrådet där gjorde,
bevisar fullkomligt motsatsen av vad herr statsrådet ville bevisa. Det'' veta
alla i denna kammare, som med intresse deltagit i handläggningen av denna
fråga. Man förvånade sig på många håll, och man gladde sig också på många
håll, över att riksdagsmajoriteten ville giva ett så varmt vitsord åt just utbildningen
vid lärarinneseminariet.
Sedan gjorde herr statsrådet gällande, att den skolöverstyrelsens utredning,
som kommit till stånd på Kungl. Maj:ts uppdrag, icke alls är en utredning av
det slag, som utskottets majoritet begärt. Den är varken allsidig eller förutsättningslös
och herr statsrådet citerade här från sid. 107 till stöd för denna
uppfattning ett stycke i en motion, som jag väckt i denna fråga. Gentemot
detta vill jag nämna, att överstyrelsens utredning kan göra anspråk på att betraktas
som allsidig och förutsättningslös därför, att när överstyrelsen gick
att fullfölja detta uppdrag, hade just de förhållanden, som herr statsrådet här
pekat på, utvecklats på det sättet, att överstyrelsen ansåg nödvändigt att gå
in på frågan, örn seminariet överhuvud taget borde bibehållas. Första delen av
överstyrelsens utredning handlar just örn detta problem, alltså precis samma
fråga, i vilken motionären begärt, att utredning skall verkställas, nämligen
örn seminariet överhuvud taget bör fortsätta.
Överstyrelsen kommer därvid till det resultatet, att det nuvarande lärarinneantalet
— behovet av ämneslärarinnor vid olika läroverk —• obetydligt understiger
1,000 och på grundval av dessa siffror samt av en inom överstyrelsen verkställd
statistisk utredning har det för framtiden erforderliga årliga tillskottet
av ämneslärarinnor vid ifrågakommande skolor beräknats till 50. Detta tillskott
kail icke erhållas enbart från provårsläroverken. Även om hälften av
samtliga till provår hänvisade läraraspiranter utgjordes av kvinnor, skulle seminariet
alltjämt vara behövligt.
Seminarieutbildningen är sålunda alltjämt behövlig men kan ekonomiskt fördelaktigt
tillgodoses enbart genom det Statliga seminariet. Därför föreslås indragning
av understödet till det enda återstående seminarium, som fortfarande
var i gång.
Det är de slutsatser, överstyrelsen kommit till rörande den första i herr Willielm
Björcks motion framställda frågan, örn seminariet överhuvud taget bör
fortsätta, och undervisningsrådet Hamånger, som verkställt denna utredning,
torde vara tillräckligt bekant för sin objektivitet och sakkunskap i dessa frågor,
så att ingen behöver betvivla, att icke överstyrelsen sökt att taga hänsyn
till de fakta, som man i detta sammanhang måste taga hänsyn till — särskilt
på grund av tidsläget. Det är icke så, som herr statsrådet gjorde gällande i
första kammaren med anledning av ett yttrande i min motion, att överstyrelsens
utredning bara innehåller ett organisationsförslag. överstyrelsens utredning
innehåller en ingående undersökning örn seminariet under nuvarande förhållande
bör nedläggas, och överstyrelsen har med säkra siffror påvisat, att det
för närvarande icke torde vara möjligt att nedlägga seminariet. Det är alltså
den första delen av överstyrelsens utredning och dess resultat.
Äng. högre
lärarinneseminariet.
(Forts.)
Nr 28. 80
Lördagen den 2 april e. m.
Ang. högre
lärarinneseminariet.
(Forts.)
Den andra delen innehåller sedan en organisationsplan. Herr statsrådet gjorde
gällande, att överstyrelsen bara fått i uppdrag att framlägga en organisationsplan
med hänsyn till den beslutade skolreformen, alltså med hänsyn till
den nya läroverks- och skolorganisationen överhuvud taget. Ja, det är mycket
riktigt, men det är väl icke något som helst hinder för att utredningen kan
vara både förutsättningslös och allsidig, när man kommit till det resultatet,
att seminariet bör bibehållas och att vi i detta läge icke kunna slopa det. Hur
skall det organiseras? Det är ju alldeles självfallet, att det måste organiseras i
anslutning till de nya stadgarna för de undervisningsanstalter, för vilka seminariet
skall utbilda lärarkrafter. Men jag kommer här in på ett område, som
jag var inne på i mitt första anförande, och där det uppenbarligen råder en
svårutrotlig missuppfattning. Med överstyrelsens organisationsförslag förhåller
det sig icke så, att det är speciellt uppgjort med hänsyn till de statliga läroverken.
Det är icke speciellt med tanke på ämneslärarinnoma vid dessa, som
organisationen föreslagits. Jag sade i mitt förra anförande, och jag kan absolut
stå för det, att, även om herr statsrådet lyckas att genomföra sin älsklingstanke
att avskaffa ämneslärarinneinstitutionen vid våra läroverk, torde det
icke böra vid en objektiv prövning föranleda någon väsentlig jämkning eller
ändring i det föreliggande förslaget till det högre lärarinneseminariets organisation
—- när nämligen detta seminarium fortfarande visat sig nödvändigt för
att fylla lärarinnebehovet vid kommunala och enskilda skolor. Det är en mycket
grundläggande sak. Därför har jag icke i dag velat gå in på hela denna debatt,
som förts örn ämneslärarinnornas seminarieutbildning och akademiska utbildning.
Det är . verkligen, mina herrar, i detta sammanhang en fråga, som
icke nödvändigtvis hör till saken.
Överstyrelsens omorganisationsförslag är utformat i samråd med högre lärarinneseminariets
rektor och kollegium på ett sätt, som jag vågar påstå är
nästan en självklar följd av den nya skolorganisationen och av erfarenheterna
vid seminariet. Man har alltså här föreslagit, att seminariet skall göras fyraårigt.
Varför fyraårigt? Jo, det har visat sig i praktiken, att arbetet vid
seminariet är så betungande, att ett stort antal elever icke hinna taga examen
förrän pa fjärde året. Da är det ju rimligt, att man organiserar seminariet
som fyraårigt.
Vad innebär vidare överstyrelsens organisationsförslag? Jo, att normalskolan
för flickor, sedan gammalt statens enda flickskola här i landet, skall omorganiseras
i enlighet med den nya stadga för kommunala flickskolor, som
Kungl. Majit utfärdat år 1928. Det är ju alldeles uppenbart, att detta åren
ganska självklar åtgärd i en tid, då denna urkund alltmer betraktas såsom
en normalplan för det privata flickskoleväsendet. Är det rimligt, att icke
normalskolan vid högre lärarinneseminariet snarast möjligt får en organisation
i överensstämmelse med denna av riksdagen och Kungl. Maj :t fastställda
och normaliserade flickskolreform? Jag måste verkligen uttrycka mitt livliga
beklagande över att detta enkla och naturliga — jag vågar påstå, om man går
in för seminariets behövlighet, nästan självklara — organisationsförslag, som
överstyrelsen framlagt, sedan snart IV2 ar tillbaka vilar på bordet hos Kungl.
Maj:t. Det är beklagligt därför, att arbetet vid seminariet verkligen behöver
få en sådan fasthet, som den organisation, som överstyrelsen här föreslagit,
skulle innebära. Det är beklagligt därför att riksdagens intentioner med den
kommunala flickskolan, som bl. a. avsago att giva stadga at llickskoleväsendet
i sin helhet här i landet, äventyras, örn icke högre lärarinneseminariet får arbeta
under ordnade och fixerade förhållanden, och örn icke deras kurs- och timplaner
få lov att organiseras i enlighet med den redan utfärdade stadgan för kommunala
flickskolor.
Jag tillåter mig verkligen säga till herr statsrådet, att det vore ytterligt önskvärt,
örn frågan kunde få sitt avgörande, och jag tillåter mig också säga, att
Lördagen den 2 april e. m.
81 Nr 28.
det material, som ligger i departementet, är tillräckligt för bedömande av
denna fråga både med avseende å seminariets fortsatta existens och med avseende
på seminariets organisation. Ett avgörande borde mycket snart kunna
träffas. Jag är under alla förhållanden övertygad örn, att, örn man kommer
till det resultatet, att seminariet tills vidare måste bibehållas, så är det
material, som förefinnes, tillräckligt.
Sedan skall jag bara nämna några ord om den kostnadsaspekt, som herr
statsrådet framkastade. Örn jag uppfattade honom riktigt, nämnde han att
totalkostnaden för^ högre lärarinneseminariet skulle belöpa sig till över
300,000 kronor. Sa meddelade han också, att det för närvarande -—- tack
vare de förhållanden ^som jag förut berört och som skulle ytterligare förvärras,
ifall herr statsrådets och motionärens önskemål biträddes av kamrarna
— icke finnes fullt elevantal i första klassen; jag tyckte herr statsrådet nämnde
siffran 16. Det är ju en sammanställning, mina herrar, som kan inge betänksamhet,
men vi glömma då, att omkostnaderna för seminariet skola väl
i all rimlighets namn slås ut pa de skolor, som ingå i denna organisation.
Det är icke bara seminariet med dess för närvarande tre klasser, utan dit hör
ett skolköksseminarium med en lärarkår och en elevkår. Dit hör sedan gammalt
en normalskola för flickor, en förut åttaklassig, numera sjuklassig flickskola,
med lärarkår och elevkår med, för så vitt jag vet, fulla klasser. Dit hör
en realskola medjärarkår och elevkår med, för så vitt jag vet, också fulla klasser,
dit hör också en folkskola med lärarkår och elevkår med, för så vitt jag
vet, fulla klasser. Mina herrar, jag tror icke att intrycket är så oerhört ''besvärande,
örn man tänker igenom vad denna organisation, som drar denna totalkostnad,
omfattar. Skall man överhuvud taget ge sig in på att slå ut en
läroanstalts kostnader pa eleverna skulle man säkerligen komma till rätt förvånande
resultat, mina herrar! Frågan är utan tvivel mycket intressant. Jag
har visst stöd för det påståendet, att man skulle komma till ganska höga
kostnader per elev i detta land i alla slags skolor från högre skolor till lägre
skolor, yrkesskolor och lärlingsskolor inberäknade. Det bleve säkerligen ganska
förvånande siffror, man skulle komma till örn en utredning härom gjordes
över hela linjen. Jag har endast velat beröra detta därför, att jag tycker
icke den säger någonting, denna klumpsumma för högre lärarinneseminariet,
sammanställd med elevantalet i en av dess klasser. Man måste komma ihåg,
att det här är fråga örn en organisation, som omfattar en hel grupp av skolor.
Herr talman, jag har kommit till slutet av mitt anförande. Att det blivit
litet långvarigt, har berott pa att jag ansett mig böra bemöta de anmärkningar,
som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet riktat mot
mig. Jag vill säga, att jag instämmer med herr statsrådet däri, att det är
mycket möjligt, att utvecklingen leder därhän, att så småningom seminariet
— under alla förhållanden som utbildningsanstalt för lärarinnor vid läroverken
— icke längre blir behövligt. Det är möjligt, att utvecklingen leder därhän.
Det är möjligt, att utvecklingen leder till att flickskolorna komma i
trångmål, och att den kvinnliga ungdomen i större utsträckning går över till
realskolor och gymnasier, men riksdagen har många gånger uttalat sig mot
önskvärdheten av en sådan utveckling, och jag får verkligen säga: skall det
vara ett statsmakternas intresse att pa något sått påskynda denna utveckling?
Det är det jag icke kan första. Jag kan mycket väl förstå, att enskilda grupper
av lärare kunna, lia ett intresse av saken. Det är mycket mänskligt att
t. ex. akademiskt bildade kvinnor önska en sådan utveckling, men jag kan
icke finna att det finns något vägande skäl alt från statsmakternas sida påskynda
densamma och, mina herrar, jag försäkrar ilven, att, örn riksdagen i
dag går in för en sådan skrivelse som det här här fråga örn, innebär det ett
Andra kammarens protokoll 1032. Nr 28. r
Äng. högre
lärarinneseminariet.
(Forts.)
Nr 28. 82
Lördagen den 2 april e. m.
Ang. högre
lärarinneseminariet.
(Forts.
ingrepp i en ömtålig situation, som, mina herrar, kan leda i en av utskottets
majoritet och riksdagen icke önskad riktning.
Herr talman, jag vidhåller mitt redan gjorda yrkande.
Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Det hade kanske
varit det lämpligaste, att herr statsrådet och herr Holmdahl hade fått utreda
och klara upp denna affär själva. Jag antager, att kammarens ledamöter
icke blivit så mycket klokare genom den här debatten.
Jag hade icke heller tänkt begära ordet, örn icke herr Holmdahl tvingat
mig till att göra detta. Han beskyllde nämligen utskottet för att det icke
tagit hänsyn till den utredning, som redan finnes och infordrat den. Jag
kan icke förstå, av vilken anledning herr Holmdahl kan ställa detta krav
på utskottets försvarare. Däremot kan jag förstå örn han ställt det på reservanterna,
för att de därmed kunnat påvisa, att det räckte med den utredning,
som finnes, vilken kunde klarlägga denna sak. Men då denna utredning
ej varit känd för utskottet och då det ej tagit del av den, kan det ej
gärna fordras att vi skola nöja oss med den. ^
Herr Holmdahl har försäkrat, att denna utredning är håde allsidig och förutsättningslös.
Men det påståendet har herr statsrådet underkänt. Han säger,
att den är varken allsidig eller förutsättningslös. Och när herr Holmdahl
här profeterar att vi komma att ångra -— både kammaren och^de, som stå
på utskottets ståndpunkt — att en sådan skrivelse komme till stånd, kan jag
icke förstå, vad herr Holmdahl menar. Jag är övertygad örn att örn herr
Holmdahl suttit i statsutskottet, hade nog reservationen fått en annan lydelse,
än den nu har. Ty det är, som herr Jonsson i Eskilstuna redan sagt, så, att
vad utskottet säger i klämmen, det säger reservanterna i motiveringen. Jag
skall be att få läsa upp ett stycke här, så att kammarens ledamöter kunna
få höra, huru det låter. Det heter i reservationen: »Utskottet förutsätter
nämligen såsom självklart, att alla de spörsmål, vilkas klargörande motionären
med sin hemställan åsyftat, måste bliva föremål för ett grundligt övervägande
i samband med ett ställningstagande till den ovan omtalade, under
Kungl. Maj:ts prövning liggande utredningen rörande seminariets organisation,
och att ett sådant övervägande kan ske på basis av föreliggande material,
utan att en extra utredningsapnarat skall behöva tillgripas.» Den
skall, som reservanterna sagt, bliva föremål för ett grundligt övervägande,
innan ställningstagande sker. Och vi säga i utskottet, »att vid ^prövningen
av den hos Kungl. Majit för närvarande vilande utredningen angående högre
lärarinneseminariets organisation jämväl må vederbörligen beaktas frågan
örn behovet av seminariets bibehållande ävensom de ändringar med avseende
å seminariets uppgifter inom skolorganisationen, som, i händelse av dess bibehållande,
må anses påkallade». Herr Holmdahl säger, att det är denna
utredning, som han har i sin hand. Det ma sa vara, men den har icke varit
känd för utskottet, och det är väl orimligt — när vi nu höra, att chefen
för ecklesiastikdepartementet är av en annan mening än chefen för skolöverstyrelsen
— begära, att riksdagen skall taga ställning till dessa frågor, utan
att denna utredning är till innehållet känd. Jag tycker, att man här icke
borde använda starka ord emot utskottet. Vi ha försökt _ tillrättalägga denna
fråga på sådant sätt, att det skulle bliva det hästa möjliga resultat.
Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till utskottets
hemställan.
Herr Weijne: Herr talman! Jag skall här icke fortsätta med de starka
orden. Men när jag vill deklarera min uppfattning i denna fråga, måste
Jag säga, att det är icke så lätt att skilja på utskottets förslag och reser
-
Lördagen den 2 april e. m.
83 Nr 28.
vationen, eftersom de ytligt sett tyckas innebära ungefär detsamma. Då jag''
emellertid kommer att rösta för reservationen, så är det ur den synpunkten,
att såsom frågan nu ligger till, måste ett bifall till utskottet, i synnerhet örn
första kammaren hade fattat samma beslut, te sig som en hård stöt för att
icke säga en dödsstöt mot högre lärarinneseminariet. Det är alldeles tydligt,
att ett bifall till utskottet skulle medföra en ställning av osäkerhet, som i
sin tur gjorde, att det icke bleve några nya elever. De ville icke gå in i
en anstalt, som man nästan skulle kunna likna vid ett sjunkande skepp. Och
följaktligen skulle utvecklingen kunna föregripa utredningen genom de förhållanden,
som ett bifall till utskottets hemställan skulle skapa.
Herr Jonsson i Eskilstuna framhöll, att det här icke var en löneregleringsfråga.
Då jag emellertid ej vill vara med örn att avskaffa högre lärarinneseminariet
förrän det visar sig, att man där saknar elever i den utsträckning,
som är nödvändig, är det främst ur ekonomiska synpunkter. Man skall
nämligen komma ihåg, att örn man låter den enda utbildningsvägen för lärarinnor
bliva den akademiska, så måste det en gång i framtiden betyda, att
man icke kan betala lägre löner än adjunktslöner till de lärarinnor, som för
närvarande stå i en annan ställning. Och det är ekonomiska konsekvenser,
som man sannerligen bör betänka, även örn de icke te sig så synnerligen närliggande.
Jag förstår, när det talas till förmån för utskottet här, att man är rädd
för högre lärarinneseminariets lokalfråga, därför att den frågan ovillkorligen
måste lösas, för den händelse seminariet skall bestå. Jag vill då ge uttryck
åt en mening, som jag redan gav uttryck åt från denna talarstol för något
år sedan, nämligen att det vore ur ekonomisk synpunkt och framför allt ur
lokalekonomisk synpunkt klokt, örn man vid indragning av folkskoleseminarier
droge in Stockholmsseminariet. Jag tror det vore en utväg att undersöka,
huruvida man med icke alltför stor ombyggnad skulle kunna inrymma
högre lärarinneseminariet i de lokaler, som för närvarande disponeras av södra
seminariet. Örn man där kunde bereda tillräckligt utrymme, skulle lokalfrågan
kunna lösas för en mycket rimlig kostnad. Jag vet, att man möter
den invändningen, att ett folkskoleseminarium bör ligga i Stockholm, där
det finns stora möjligheter ur olika synpunkter. För min del har jag en
avvikande mening. Jag tror, att en läroanstalt i en mindre stad har många
företräden. Dessutom kommer flertalet seminarieelever från Stockholm att
gå fram över studentexamen. Och örn man anordnade studentkurser för både
manliga och kvinnliga elever i Uppsala, skulle sannerligen Stockholms befolkning
icke vara särskilt illa ställd i detta avseende.
Jag ber, herr talman, att med de få ord, jag här anfört, få deklarera, att
jag vid den förestående voteringen kommer att biträda reservationen.
Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Här har ordats så pass mycket
i denna sak, att det redan torde vara nog. Själv lovar jag ett ej bliva mångordig.
Jag vill för egen del bara — liksom herr Jonsson i Eskilstuna —
utveckla några enkla lekmannasynpunkter på denna fråga, som jag tycker
snart kunde vara utdiskuterad. Den skuggrädsla, som kommer till synes
från reservanterna och deras förespråkare, den förstår jag mig icke på. Skolöverstyrelsens
utredning förefaller mig efter allt vad som förekommit icke
vara så pass uttömmande, så pass allsidig, att man kan anse den vara fullt
tillfyllest i alla avseenden. Här föreligger nog åtskilliga spörsmål ännu av
den art, att man står frågande och spörjande, örn det verkligen kan fortgå
på samma sätt, som hittills har skett.
Det har sagts, att beträffande de rent pedagogiska sidorna av saken, så
är det till fullo klarlagt, att denna undervisningsanstalt fortfarande får’lov
Ang. högre
lärarinneseminariet.
(Forts.)
Nr 28. 84
Lördagen den 2 april e. m.
Ang. högre
lärarinneseminariet.
(Forts.)
att bestå. Jag kan icke yttra mig örn den saken. Men i alla händelser —
även om så skulle vara fallet — tror jag det finnes andra sidor, som äro lika
viktiga, och det är de ekonomiska.
Det har sagts av herr Holmdahl liksom även av herr Lindskog, att en utveckling
av denna fråga, som skulle resultera i seminariets nedläggande, skulle
innebära ökade kostnader i fråga örn höjda lärarlöner, och det ena med det
andra. Men har denna utredning sedan å andra sidan riktigt klarlagt, vad
det kan innebära för kostnader i framtiden för seminariets fortbestånd. Huru
mycket kostar icke redan den utökning av organisationen till fyraårig, som
här föreslagits? Den måste ju rimligtvis innebära ganska avsevärda utgifter.
Därutöver vill jag fråga herr Holmdahl, örn denna utredning, som jag
icke sett och icke heller enligt hans utsago utskottet eller avdelningen har
sett, har klarlagt, vad det kunde innebära för kostnader i byggnadsväg för
detta seminariums fortbestånd. Dess byggnadsfråga visar sig kanske gå löst
på åtskilliga hundratusental eller miljontal kronor. Det är också en sida av
saken, som jag tycker vi borde ha rättighet att få reda på. Det ena med det
andra gör, att jag tror, att vi komma att känna oss mera tillfreds med att
få full klarhet i denna situation genom att närmare titta på de här sakerna
på ett fullt opartiskt sätt. Och det är fördenskull jag för min del gått in
för att vi icke behöva vara rädda att syna frågan närmare på sätt utskottet
föreslagit. Och det är därför jag dristar mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Sandwall: Herr talman! Jag hade icke tänkt yttra mig i denna debatt,
men situationen förefaller så underlig, att jag måste taga kammarens tid i anspråk
några ögonblick. Det är ju så, att riksdagen 1928 hos Kungl. Maj:t
begärde en utredning av skolöverstyrelsen. Och denna utredning föreligger
färdig hos Kungl. Majit sedan snart två år tillbaka. Men Kungl. Majit har
icke tagit ställning till densamma, vilket icke hindrar, att statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet underkänt dess omfattning, dess allsidighet
och förutsättningslöshet. Det märkligaste av allt är dock, att statsutskottets
majoritet i sitt utlåtande kan säga följande: »Detta förslag har departementschefen
emellertid förklarat sig icke vara beredd att taga ståndpunkt till, och
någon sådan redogörelse för förslaget, att det för utskottet är ^löjligt att bilda
sig en klar föreställning om förslagets innebörd och konsekvenser, finnes icke
framlagd i den kungl, propositionen.» Jag vet icke, vilka arbetsformer, man
nu använder på statsutskottets- andra avdelning. Men då jag var medlem där
för ett år sedan, brukade vi i kvistiga fall gå till primärhandlingarna, som
stå till avdelningens och statsutskottets förfogande. Men icke dess mindre
hör jag herr andre vice talmannen såsom representant för statsutskottsmajoriteten,
i likhet med herr statsrådet, förklara, att den av överstyrelsen förebragta
utredningen icke är förutsättningslös och allsidig, en utredning, som
Kungl. Majit icke tagit ställning till, och som herr andre vice talmannen bekänner
sig icke lia läst!
Då jag nu vill yrka bifall till reservationen, är det väsentligen ur de synpunkter,
som redan framförts av herr Weijne. Jag ber kammaren observera,
att frågan om högre lärarinneseminariet legat under utredning sedan 1928,
d. v. s. icke mindre än 4 år. Örn riksdagen nu skulle bifalla statsutskottets
förslag, skulle återigen en ny utredning vara för handen, och vad denna utredning
skulle avse, det framgår ju klart av den diskussion, som här förekommit.
Herr statsrådet har själv sagt några ord i sin proposition, som citeras
i statsutskottets utlåtande på sidan 103. Statsrådet säger häri »Jag bör tilllägga,
att jag anser seminariet hava en mycket viktig uppgift, även om det
-
Lördagen den 2 april e. m.
85 Kr Su -
sannna ej längre skulle komma att utbilda ämneslärarinnor för de allmänna
läroverken. För seminariet återstår att bidraga till fyllande av behovet av
lärarinnor vid kommunala och enskilda läroanstalter, främst kommunala och
enskilda flickskolor. Denna uppgift synes mig seminariet synnerlig väl lämpat
att fylla» o. s. v. Herr statsrådet anser alltså, att seminariet, oavsett utbildandet
av ämneslärarinnor för de allmänna läroverken, har, som det heter,
en mycket viktig uppgift att fylla. Icke dess mindre hörde jag till min förvåning,
att herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet förordade
ett bifall till statsutskottsmajoritetens förslag, d. v. s. en utredning även örn
behovet av hela denna läroanstalt.
Under sådana förhållanden är jag rädd för att de direktiv, som skulle föreläggas
de blivande utredningsmännen, skulle bliva sådana, att seminariets
existens äventyrades. Och kanske också valet av utredningsmän skulle gå i
den stil och anda, som kännetecknar herr statsrådets märkliga och för dagen
nya inställning gentemot hela denna läroanstalt. Det är därför, herr talman,
jag med dessa korta ord velat förorda ett bifall till reservationen i denna
punkt.
Herr Holmdahl: Herr talman! Herr Andersson i Ovanmyra uttalade vissa
farhågor rörande den fördyring av seminariets omkostnadsstat, som skulle inträda
genom det framlagda omorganisationsförslaget. Han berörde också den
eventuella byggnadsfråga, som kan komma att dyka upp.
Jag är i tillfälle att helt kunna lugna herr Anderssons i Ovanmyra farhågor
i detta avseende. Skolöverstyrelsen behandlar i sin utredning kostnadsfrågorna
och kommer till följande resultat: Skolöverstyrelsen har beräknat
vissa merkostnader till följd av dels inrättande av en praktisk linje vid
flickskolan, dels nedsättning av terminsavgifterna vid flickskolan, dels utsträckning
av flickskoleseminariets kurs. Men genom indragning av understödet
till det enskilda seminariet i Göteborg har man kommit till en utgiftsminskning,
som mer än uppväger nämnda ökning, så att hela omorganisationsförslaget
skulle medföra en minskning på 7,500 kronor per år. Det är alltså,
herr Andersson i Ovanmyra, ett ganska ovanligt omorganisationsförslag i detta
avseende, som överstyrelsen framlagt. Beroende på indragningen av ett
privat seminarium, är det så, att detta omorganisationsförslag, som ligger på
Kungl. Maj:ts bord, skulle medfört en minskning av kostnaderna.
_ Vad sedan byggnadsfrågan beträffar, vill jag endast erinra örn att seminariet
är beläget mitt i‘stadens centrum på en väl belägen och mycket värdefull
tomt. Det gör, herr talman, att när denna fråga en gång skall lösas, är det
tämligen säkert, att lösningen kommer att underlättas genom det värde, som
ligger i själva tomten. Jag tror därför icke, att man i nuvarande situation
på något sätt behöver hysa farhågor för den kommande byggnadsfrågan.
Herr Thomson: Herr talman! Det har gång på gång i denna debatt framhållits,
att skillnaden mellan utskottets och reservanternas uppfattning är
mycket liten. Jag vill understryka, att så är förhållandet. Både utskottet och
reservanterna tala örn en utredning rörande nedläggande av högre lärarinneseminariet.
Jag skulle emellertid för min personliga del önskat, att reservanternas
formulering i den här saken varit mera positiv för högre lärarinneseminariet.
Jag är nämligen av den uppfattningen, att den pedagogiska utbildning,
som högre lärarinneseminariet meddelar, är avgjort överlägsen den pedagogiska
utbildning, som de erhålla, vilka genomgå universitet och därefter
provår. Jag vill understryka detta därför, att jag till min förvåning hörde
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet i förmiddags förklara i
första kammaren, att den pedagogiska utbildning, som meddelas vid seminariet,
Äng. högre
lärarinneseminariet.
(Forts.)
Nr 28.
86
Lördagen den 2 april e. m.
Ang. högre
lärarinneseminariet.
(Forts.)
visserligen kunde ge teknisk färdighet ock, om jag icke missminner mig, framförallt
en viss färdighet i att »framställa frågor», men att den utbildning, som
meddelas vid provårsinstitutionen, skulle ur pedagogisk synpunkt ge en mycket
friare och därför —• enligt vad herr statsrådet tydligen menade — värdefullare
utbildning åt adepterna, än det högre lärarinneseminariet eller något annat
seminarium skulle kunna ge.
Jag vet icke, på vad herr statsrådet grundar denna sin uppfattning. Men
det är väl underligt, att ute i landet förhåller det sig så, att de, som genomgått
seminarium, vare sig folkskoleseminarium eller högre lärarinneseminariet -—•
trots att de, enligt vad herr statsrådet menade, blott skulle ha förvärvat en
viss teknisk färdighet -—■ dock lägga i dagen en betydligt större självständighet
och pedagogisk uppslagsrikedom och visa ett betydligt större intresse för de
nya pedagogiska strömningarna, som nu gå igenom världen, än vad fallet är
med läroverksadjunktkåren. Är det en tillfällighet, att den seminarieutbildning,
som meddelas i Sverige, ger till resultat kårer, som äro mycket mer
intresserade för nya pedagogiska uppfattningar, för nya pedagogiska strömningar,
för pedagogiska uppslag och överhuvud lägga i dagen ett betydligt
större intresse för pedagogiska problem och en betydligt större rörlighet på
det pedagogiska området, än man kan konstatera vara förhållandet med vår
läroverksadjunktkår? Jag tror för min del icke, att det är en tillfällighet.
Jag tror, att felet först och främst ligger hos universiteten. Jag har själv
varit universitetslärare. Jag behöver väl då inte precis misstänkas för att vara
avogt sinnad mot universiteten, men jag måste konstatera, att den utbildning,
som lämnas av universiteten, icke är någon pedagogisk utbildning. Hela inriktningen
av den allmänna andan i universitetens utbildning är sådan, att
praktiskt taget ingen hänsyn tages till adepternas blivande verksamhet som
lärare. Man har från läroverkshåll ofta beklagat detta. Och jag tror inte, att
någon kan förneka att saken faktiskt förhåller sig på det viset.
Universiteten äro icke några pedagogiska utbildningsanstalter, och i provåret
kan man ej medhinna att ge en lika god pedagogisk utbildning som vid högre
lärarinneseminariet. Som saken faktiskt ligger till, är därför seminarieutbildningen
avgjort att föredraga ur pedagogisk synpunkt. Det är — jag upprepar
det — ingen tillfällighet, att det större pedagogiska intresset finnes hos
de seminarieutbildade. Det är därför jag gärna skulle ha sett, att reservationen
varit än starkare formulerad till förmån för högre lärarinneseminariet än
vad nu är fallet. När jag nu i alla fall vill hemställa, att kammaren måtte
följa reservanterna, beror detta därpå, att utskottets uttalande dock är pera
positivt inriktat för en utredning örn nedläggande av seminariet. Jag skulle
beklaga, om ett sådant uttalande skulle kunna göras till utgångspunkt för ett
förslag örn nedläggande av högre lärarinneseminariet. Det är därför jag tilllåter
mig att ansluta mig till dem, som yrkat bifall till reservationen.
Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Städener: Herr tal
man!
Att herr Holmdahl och jag ibland äro av olika mening har säkert varit
bekant tidigare än i dag. Har detta varit i behov av någon bekräftelse, torde
sådan ha kommit i dag. Yi ha också var sitt sätt att bedöma värdet av den
mening angående ett uppdykande problem, för vilken vi stannat. Han har så
innerligen rätt däri, att han icke behöver avundas mig någon tvärsäkerhet, ty
den besitter han redan. Han synes mena, att den enda förnuftiga gesten, som
universum kan göra, är att omfatta hans mening. Då blir allt lugnt. Det är
litet svårt för min bångstyriga natur att underordna sig en sådan uppfattning.
Jag är mera lagd för att diskutera frågorna dels med mig själv undan för undan
och dels med kunniga män och sedan tilläventyrs erkänna, att jag begått misstag
och så komma fram till vad jag tror vara sanningen.
Lördagen den 2 april e. m.
87 Nr 28.
Det utmärkta betyg, som herr Holmdahl givit överstyrelsen och sin egen s. k.
allsidiga utredning, gör, att jag kan med fullt förtroende citera detta papper,
som jag har i min hand här. Det innehåller en redogörelse för riksdagens skrivelse
nr 356 år 1928. Jag har redan i korthet redogjort för dess innehåll, men
då min redogörelse icke synes hava vunnit tillbörligt beaktande, tillåter jag mig
nu .citera skrivelsen något utförligare. Orden fadia sålunda: »Tillika anser sig
överstyrelsen böra bringa i erinran 1928 års riksdags uttalande vid behandlingen
av frågan om statsbidrag till kommunala flickskolor m. m. Det framhölls
därvid, att vid de kommunala me^awskolorna erfarenheten visat, att utvecklingen
lett därhän, att vid konkurrensen örn tjänster de akademiska meriterna
i regel ansetts överväga och att till följd härav utsikterna för de seminarieutbildade
lärarinnorna att erhålla dessa befattningar i samma mån minskats.
Enligt riksdagens mening vore det icke önskvärt, att en motsvarande utveckling
komme att äga rum på den kommunala /Zic/cskolans område. Det borde nämligen
erinras därom, att den höga pedagogiska standard, som med rätta, tillerkännes
den högre flickskolan, till en väsentlig del vore att tillskriva den insats,
som inom denna skola gjorts av de från högre lärarinneseminarium utbildade
lärarinnor. Då de kommunala flickskolorna avsåge att låta denna nya skolform
i avseende å bildningsmål och arbetsformer övertaga den högre flickskolans
roll, vore det därför enligt riksdagens mening av betydelse för den nya
skolformens utformande och vidare utveckling örn den finge, på samma sätt som
den högre flickskolan hittills, tillgodogöra sig den värdefulla pedagogiska, insats,
som representerades av just de seminarieutbildade lärarinnorna. Riksdagen
ville därför framhålla angelägenheten av att, då det gällde att vid tillsättandet
av ordinarie ämneslärartjänster vid de kommunala flickskolorna väga
seminarieutbildningen mot de akademiska meriterna, det tillsåges, att den vid
högre lärarinneseminarium erhållna utbildningen icke under alla förhållanden
skötes åt sidan till förmån för en akademisk examen utan att all den hänsyn,
som en befattning vid ifrågavarande skolform krävde, foges till de vid lärarinneseminariet
förvärvade reella lärarmeriterna.» — Sedan övergår framställningen
att tala örn att detta riksdagens uttalande var anledningen till en bestämmelse
i stadgan för de kommunala flickskolorna. •—-Jag skall icke kommentera
detta. Det är nog, att det inflyter i dagens protokoll som belägg för sanningen
i mina ord.
Herr Thomson frågade, varpå jag grundade min uppskattning av provårsutbildningen,
och han menade uppenbarligen också min undervärdering av seminarieutbildningen.
Det sista utsädes icke. Det skulle också stå i en alltför stark
protest till hela min förflutna levnad. Men jag skall svara på hans fråga.. Jag
grundar min uppskattning av dessa två utbildningsformer, seminarieutbildningen
och provårsutbildningen, på personlig erfarenhet under två ä tre decennier.
Som jag i dag utfört saken närmare i första kammaren, har jag för vardera av
dessa utbildningsformer uppskattning. Jag värdesätter dem båda. Jag finner,
att de äro båda användbara för samhällets och skolans tjänst, vardera på
sin plats. Vad beträffar den seminarieutbildade läraren har hans studieplan
varit sådan, att han från början varit inriktad på målet att uppfostra och undervisa,
och den därigenom förvärvade entusiasmen för och förtrogenheten med
yrkets detaljer är högst värdefull. Den provårsutbildade lärarens förmån är,
att han besitter en vidare blick. Han har dels genom sina akademiska studier
och dels genom provårets läggning som fri diskussion mellan äldre och yngre
kamrater inom lärarkallet fått en större fallenhet att röra sig fritt och att behärska
sitt fackänme och att där bjuda sina lärjungar icke endast läroboken
eller några mer eller mindre densamma berörande reflexioner utan också sin egen
forsknings rön. Man har tillfälle att nu i realskolorna här och var se dessa
två pedagogiska utbildningslinjer representerade sida örn sida med varandra.
Äng. högre
lärarinneseminariet.
(Forts.)
Nr 28.
88
Lördagen den 2 april e. m.
Ang. högre
lärarinneseminariet.
(Forte.)
Jag försummar aldrig, när jag är ute på tjänsteresa, att besöka både läroverk
och folkskolor. Det finns intet än så förnämligt läroverk och ingen än så ringa
småskola som undgått mitt besök, när de varit inom räckhåll. Jag har trivts
fullständigt lika bra under det låga som det höga taket, och jag räknar med
glädje goda vänner saväl inom den ena som den andra delen av landets undervisningsväsende.
Men jag har aldrig tagit mig för att beblanda med varandra
dessa två olika arbetsfält och de olika krav de ställa på lärare eller lärarinnor.
Vid mer än ett tillfälle har jag emellertid i realskolor, där det finns både seminarieutbildade
lärarinnor och akademiskt utbildade med provår, fått mottaga
klagomål över den bristande överensstämmelsen i anläggning av lektioner och
disciplinär uppfattning, som gör sig gällande. Jag hoppas och väntar, att ett
närmande skall äga rum och att man framdeles bättre skall förstå att samarbeta,
men skillnad är det.
Eftersom herr Thomson verkligen tyckes anse, att den pedagogiska utbildningen
självfallet är bättre vid seminariet, varför då inte göra sitt bästa för att
avskaffa provåret och införa seminarieutbildning över lag för våra läroverkslärare?
Att döma av den tankegång, som han här utvecklat, bör detta vara
det förslag, som närmast kan väntas. Jag tvivlar emellertid på att han ämnar
framlägga ett dylikt.^ Hans uppskattning av den pedagogiska seminarieutbildnmgen
vill jag inte på något som helst sätt angripa, men jag vill endast här inlägga
en mycket allvarligt menad protest mot varje försök att förringa den värdefulla
insats i undervisningsväsendet, som givits och fortfarande gives genom
provårsutbildningen.
För att undvika ett missförstånd, som skymtat här och var, ber jag vidare få
säga,^ att jag tänker inte alls om högre lärarinneseminarium lika med en motionär
tillhörande första kammaren, vilken har motionerat örn utredning angående
nedläggande av högre lärarinneseminarium. Jag trodde, att jag hade tillräckligt
klart uttryckt, att jag ansåg, att högre lärarinneseminarium efter min uppfattning
hade en betydelsefull uppgift. Men jag vill att man skall låta detta
vara detta och följaktligen låta den seminarieutbildade lärarinnan arbeta på det
fält, som passar för hennes utbildning. När jag har tyckt mig finna, att utskottets
förslag till uttalande var mera tillfredsställande än reservanternas, har det
icke berott på att i utskottets förslag finns en passus örn att utredningen skulle
kunna sträcka sig ända därhän, att den omfattar även nedläggande av högre lärarinneseminarium,
utan jag bär känt sympati med utskottets uttalande trots
förefintligheten av denna passus, icke pa grund därav. Jag har verkligen ingen
rädsla för att undersöka även denna radikala åsikt örn saken. Jag tror, att undersökning
örn lärarinneseminariets ställning icke förlorar utan i stället vinner
på att undersökningen går till grunden.
Till sist vill jag meddela ett par siffror. Det förefaller som örn cirka 45 akademiskt
utbildade platssökande lärarinnor för närvarande finnas utan utsikt
att bliva placerade. Samtidigt Humös höstterminen 1930 enligt uppgift i den
av överstyrelsen lämnade organisationsplanen 71 seminarieutbildade lärarinnor
i riket utan anställning. Vidare är det att observera, att akademiskt bildade
kvinnor anmäla sig i allt större omfattning till undergående av provår. Enligt
en uppgift, som varit tillgänglig helt nyligen, skulle till och med något över
50 %, alltså över halva antalet av dem som sökte provår, vara akademiskt bildade
kvinnor. Det framgår också av en utredning som föreligger, att endast 30 %
av dem, som verkligen gå provår, äro kvinnor. Enligt ett av skolöverstyrelsen
framlagt uttalande behövs det för att fylla hela behovet av ämneslärarinnor och
därmed likställda lärarinnor vid våra undervisningsanstalter omkring 50 stycken
årligen utexaminerade. Det förefaller mig som man vore ganska nära denna
siffra, örn man tilläte de akademiskt bildade kvinnor att gå provår, som så
önska.
Lördagen den 2 april e. m.
89 Nr 28.
Att man med det förefintliga, rätt stora antalet akademiskt bildade kvinnor, Äng. högre
som icke lia anställning, och likaså det avsevärda antal seminariebildade kvin- seminariet
nor, som sakna anställning, fortfarande driver läran att det är nödvändigt att (Korts)
utan vidare undersökning uppehålla den ^bildningsanstalt, varom vi i kväll
diskutera, synes mig vara att påyrka icke organisation utan desorganisation
samt att försvåra situationen för mången i vårt land.
Herr Holmdahl: Herr talman! Herr statsrådet satiriserade en smula över
den självsäkerhet, med vilken jag skulle ha uppträtt, och den fasta övertygelse
örn mina uppfattningars riktighet, som jag skulle ha ådagalagt. Ja, det är
verkligen så, herr statsråd, att örn man i flera år sysslat med en sak under
ansvar och man verkligen sökt tränga in i den, och man har blivit ålagd av
Kungl. Majit att fatta position i densamma, då kommer man så småningom
till en ståndpunkt i sak, som man är övertygad örn vara riktig under förhandenvarande
förhållanden. Jag har visst inte velat göra gällande, att inte utvecklingen
kan gå i den riktning, herr statsrådet här skisserat. Tvärtom,
det är många tecken som tyda på, att det kan gå i den riktningen. Men vad
jag sagt är, att inga skäl äro förebragta för att statsmakterna genom sitt initiativ
skola påskynda denna utveckling.
Herr statsrådet överraskade mig och säkerligen många med mig genom att
i statsverkspropositionen företräda en ståndpunkt och uppfattning i denna
fråga, som verkligen inte i formellt hänseende åtminstone gav intryck av att
vara framställd av en tvivlande, spörjande och frågande person, då herr statsrådet
plötsligt förklarar, att ämneslärarinneinstitutionen bör avskaffas, och
herr statsrådet anvisar också de vägar, på vilka detta bör ske. Jag tillåter
mig verkligen att fråga: På vilka utredningar, med stöd av vilka sakkunniga
myndigheters yttranden i dessa frågor, har herr statsrådet kommit till denna
uppfattning? Mig veterligt är det verkligen första gången från ansvarigt
håll, som denna ståndpunkt intagits, och det är nog alldeles riktigt, att säkerheten
i densamma icke synes vara av någon högre grad.
Slutligen, herr talman, läste herr statsrådet återigen upp ett citat ur riksdagens
skrivelse rörande de kommunala flickskolorna, som återgivits i överstyrelsens
utredning, och jag är glad över, att herr statsrådet uppläste detta
citat, ty de herrar, som följde med, kunde icke få någon annan uppfattning
av detsamma, än att när riksdagen skrev på det sättet, företrädde riksdagen
en helt annan uppfattning och en helt annan värdering av högre lärarinneseminariet
och dess plats och betydelse i den svenska skolorganisationen än den
herr statsrådet till min och mångas överraskning här har företrätt.
Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Städener: Herr tal
man!
Herr Holmdahl har i sitt föregående anförande talat om något som
han kallade min älsklingstanke — han besitter nämligen en djupgående och
intim kännedom om mitt väsende — den nämligen, att ämneslärarinnorna böra
försvinna. Han vet att enligt min åsikt är ämneslärarinneinstitutionen av
ondo eller i alla fall en nödfallsutväg, som man inte bör behålla allt för länge.
Herr Holmdahl undrar, var jag har fått denna uppfattning ifrån. Den har
jag fått från generaldirektören och chefen för skolöverstyrelsen. Den står
att läsa i hans motion och återfinnes i utskottets utlåtande nederst på sidan
106. Där säger han själv — en självbekännelse alltså: »Jag är av den upp
fattningen,
att ämneslärarinneinstitutionen vid våra läroverk icke bör få större
omfattning än som är nödvändig med hänsyn till den behövliga garantien för
ett begränsat antal kvinnliga lärarkrafter vid samläroverken.»
Den dagen alltså, då vi ha ett tillräckligt antal kvinnliga akademiskt ut -
Nr 28.
90
Lördagen den 2 april e. m.
Ang. högre
lärarinneseminariet.
(Forts.)
bildade lärarkrafter vid samläroverken, den dagen är även ämneslärarinneinstitutionen
inte längre nödvändig.
Den dagen är redan eller mycket snart inne. Och det är mig alldeles obegripligt,
varför vi sedan skulle locka unga kvinnor till att genomgå en utbildning,
örn vilken vi, därest vi se verkligheten i ögonen och lära av erfarenheten,
dock måste erkänna att den blir allt mindre lovande. Det är väl bra mycket
barmhärtigare och redigare att säga ifrån som saken är: Vid tävlan har den
seminarieutbildade lärarinnan icke synnerligen mycket att hoppas vid våra
allmänna läroverk.
Dör övrigt, herr talman, ämnar jag inte stå efter att ha det sista ordet.
Herr Holmdahl: Herr talman! Jag kan icke underlåta att än en gång
taga till orda, även med risk att få det sista ordet, ty jag måste göra den
frågan: Hur har herr statsrådet kunnat veta, vad min motion, som inlämna
des
efter statsverkspropositionen, skulle komma att innehålla? Jag konstaterar
alltså, att vad jag har sagt i denna motion, under alla förhållanden inte
kan ha utgjort något stöd för herr statsrådets ståndpunktstagande i statsverkspropositionen.
Dessutom vill jag säga, att när herr statsrådet ur min motion citerar, att ämneslärarinnekåren
icke bör få större omfattning än som betingas därav, att vi
måste garantera alla våra samläroverk ett visst antal kvinnliga lärarkrafter,
bygger jag denna min uppfattning helt enkelt på hänsynen till den stora extralärarkåren.
Det är alldeles självklart, att med hänsyn till denna stora kår
kan det inte vara rimligt att fixera ett större antal platser såsom förbehållna
kvinnliga lärare än som är oundgängligen nödvändigt. Det hänger inte alls
tillsammans med någon värdering av de olika vägarna för lärarutbildningen,
utan det ligger i sakens natur, att man måste såväl med hänsyn till de manliga
som de kvinnliga akademiskt utbildade lärarkrafterna se till, att de platser,
som förbehållas kvinnor, inte göras större till antal än som är oundgängligen
nödvändigt med hänsyn till samläroverkens behov av kvinnliga lärarkrafter.
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmännen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl
av herr Järte, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
140 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet
hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan
i förevarande punkt.
Punkterna 141—160.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 161.
Lades till handlingarna.
Lördagen den 2 april e. m.
91 Nr 28.
Punkten 162.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 163, angående rätt för kommun att upprätta fyraåriga praktiska
realskolor, byggda på den sexklassiga folkskolan, m. m.
I två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 29, inom första kammaren
av herr Oscar Olsson samt den andra, nr 49, inom andra kammaren av herr
Månsson i Furuvik och fru Nordgren, hade föreslagits, att riksdagen måtte
besluta att, i enlighet med av Kungl. Majit utfärdade närmare bestämmelser,
på grundval av 1927 års skolsakkunnigas och skolöverstyrelsens förslag och
med beaktande av i motionerna framförda synpunkter, medgiva de kommuner
som så önskade att upprätta fyraåriga praktiska realskolor på den sexklassiga
folkskolan, fristående eller i samband med de redan befintliga allmänna realskolorna;
samt att ett anslag örn 1,000 kronor måtte ställas till Kungl. Majlis
förfogande för vidtagande av åtgärder för anordningar av praktisk realexamen
vid under nästa år eventuellt upprättade praktiska realskolor.
Äng. rätt för
kommun att
upprätta vissa
fyraåriga
praktiska realskolor.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte avslå ovanberörda motioner.
Uti en vid denna punkt avgiven reservation hade herrar förste vice talmannen
Olsson, Oscar Olsson och K. A. Wilhelm Björck förklarat sig anse,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av ovannämnda
motioner dels medgiva, att i enlighet med av Kungl. Majit utfärdade^närmare
bestämmelser kommuner, som så önskade, finge upprätta fyraåriga
praktiska realskolor på den sexklassiga folkskolan, fristående eller i samband
med de redan befintliga allmänna realskolorna, dels ock besluta, att sådan
praktisk realskola, som nyss sagts, skulle åtnjuta statsunderstöd i enlighet
med de grunder, som gällde för yrkesbestämd högre folkskola.
Punkten föredrogs. Därvid yttrade:
Herr Thomson: Herr talman! Jag är fullständigt överens med utskottet
däri, att den motion, som är väckt rörande denna fråga, upprättandet av 4-åriga praktiska realskolor, byggda på 6-årig folkskola och avslutade med en
praktisk realexamen, inte kan bifallas. Jag är alltså fullständigt överens med
utskottet i den punkten. Reservationen kan ej bifallas. Man kan inte på en
motion av enskild motionär besluta en omorganisation, örn vilken riksdagen i
själva verket vet mycket litet. Det ligger nämligen till på det sättet, att det av
sakkunniga utarbetade förslaget, över vilket skolöversyrelsen yttrat sig, till
omorganisation inte varit prövat av Kungl. Majit. Förslaget finnes ej heller
intaget i motionen — där finns blott en kritik av förslaget och av skolöverstyrelsens
yttrande däröver. Förslaget har alltså inte ens förelegat för riksdagen.
Att då nu besluta, såsom reservanterna här föreslå, att lämna statsbidrag
till skolor, organiserade efter det föreslagna nya systemet, är enligt min
uppfattning alldeles uteslutet.
När jag i alla fall begärt ordet på denna punkt, är det för att framföra ett
yrkande, som redan med mycket stor majoritet bifallits i första kammaren. Saken
är nämligen den, att en del av de s. k. yrkesbestämda högre folkskolorna
äro organiserade på ett sådant sätt, att man utan kostnad för statsverket skulle
kunna vid dem göra experiment rörande det framlagda förslaget till praktiska
realskolor med praktisk realexamen som mål. Man skulle alltså utan kostnad
Nr 28. 92
Lördagen den 2 april e. m.
Äng. ratt för för statsverket kunna göra dylika experiment enligt de linjer, som riksdagen
neätta vissa sjä^v hegart i sin framställning om utredning. Det är för att möjliggöra såfyraåriga
dana experiment, som jag nu skall be att få ställa ett yrkande. Jag avser med
praktiska real- detta yrkande en skrivelse till Kungl. Majit, vari hemställes, att Kungl. Majit
skolor. mätte låta färdiggöra utredningen och framlägga resultatet av densamma för
(Forts.) riksdagen nästa år,, så att riksdagen blir i tillfälle att pröva organisationen.
Den del av omorganisationen, som nästa år skulle genomföras, skulle emellertid
avse uteslutande^ sådana högre folkskolor, som redan ha statsunderstöd. Den
skall alltså inte åsyfta några ökade kostnader för statsverket. När man sedan
gjort experiment på denna linje, skall man eventuellt, örn experimenten slagit väl
ut, kunna gå vidare senare, när de ekonomiska förhållandena så medgiva. Riksdagen
behöver alltså inte på något sätt vara ängslig för konsekvenserna, örn
den nu går fram på den linje, som jag här vill föreslå.
_ Jag upprepar, vad jag har sagt, att detta yrkande med mycket stor majoritet
bifallits i första kammaren.
Jag får alltså hemställa, att riksdagen må i anledning av de väckta motionerna,
nr 29 i första och nr 49 i andra kammaren, besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t ville låta utarbeta och för 1933 års
riksdag framlägga förslag angående ombildning till praktiska realskolor av
sådana statsunderstödda yrkesbestämda högre folkskolor, vilka kunna befinnas
omedelbart därtill lämpade.
Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Jag har tagit del
av det förslag, som herr Thomson framställt. Det är emellertid alltid en fara,
när det framkommer förslag under debatten, som inte alls varit prövade i utskottet.
Detta kan ju kanske inte i detta fall ha en avgörande betydelse, men
när herr Thomson säger, att man inte behöver vara ängslig för konsekvenserna
och att frågan skall prövas av 1933 års riksdag, tillåter jag mig emellertid
att undra, örn kammaren vill gå med på att så att säga giva ett direktiv, att
Kungl. Majit skall framlägga ett utarbetat förslag till 1933 års riksdag angående
ombildning till praktiska realskolor av sådana statsunderstödda yrkesbestämda
högre folkskolor, vilka kunna befinnas omedelbart därtill lämpade.
Man har här inte alls rört vid, vad detta kommer att kosta, och det är dock en
ekonomisk fråga av ganska stor räckvidd. Jag tror inte heller, att kammaren
nu kan överskåda, i vilken omfattning denna ekonomiska räckvidd sträcker
sig. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
o Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag har biträtt utskottets utlåtande
i denna punkt, därför att det yrkande, som reservanterna ställt, är alldeles
omöjligt enligt mitt sätt att se. Det bygger på en motion, som inte giver
varken riksdagen eller Kungl. Maj :t tillräcklig ledning i fortsättningen av behandlingen
av detta ärende. Men det yrkande, som är ställt av herr Thomson,
kan jag däremot biträda. Det överensstämmer närmast med den tankegång,
som jag vid behandlingen av ärendet i statsutskottets andra avdelning
företrädde. Jag skall sålunda be att få frånfalla mitt ställningstagande i utskottet
och biträda det yrkande, som herr Thomson ställt. Jag tror mig kunna
försäkra, att kammaren ganska tryggt, utan att behöva ha någon rädsla
för några konsekvenser, kan biträda det.
Herr Thomson: Herr talman! Örn jag uppfattade herr andre vice talmannen
rätt, var han rädd för de kostnader, som ett bifall till mitt förslag skulle
kunna medföra. Jag betonade uttryckligen i mitt yttrande, att förslaget gick
ut på att man skulle göra experiment vid sådana högre folkskolor, som redan
ha statsunderstöd. Det skulle icke innebära någon som helst ökning i stats
-
Lördagen den 2 april e. m. 93
understödet till dessa skolor, utan man skulle alltså utan kostnad för statsverket
kunna genomföra denna omorganisation. På så sätt kan man bli i tillfälle
att i praktiken pröva saken och se, örn man i framtiden bör gå vidare.
Då jag nu har ordet, skall jag emellertid komplettera, vad jag nyss anförde,
genom att nämna ett exempel på vad som skulle kunna vinnas genom ett bifall
till mitt förslag. Jag tänker härvid på en av de yrkesbestämda högre folkskolorna,
den i Örebro. Man har där en 4-årig högre folkskola, där eleverna, när
de gått igenom skolan — den är, som nämnt, en praktiskt inriktad skola —
omedelbart, i varje fall det stora flertalet av dem, gå upp och avlägga realskolexamen
vid läroverket. Detta är efter min mening en ovanligt olycklig
form av skola, där eleverna äro nödsakade att gå upp som privatister i en annan
skola för att avlägga en examen, som deras egentliga undervisning ej
syftat att föra dem fram till. Under nuvarande förhållanden är emellertid
detta det enda sättet för eleverna att få en av dem önskad avslutande examen
på sin undervisning.
Om man nu får möjlighet att utan några kostnader för statsverket ombilda
denna skola till en praktisk realskola, skulle eleverna kunna i lugn och ro arbeta
sig fram till sin examen och inte behöva lida av den forcering i arbetet,
som nu blir nödvändig, särskilt under det sista året, då de skola gå upp som
privatister i en annan skola för att avlägga en examen, som deras egentliga
skolarbete icke avsett att föra dem fram till.
Jag har velat taga upp detta såsom ett exempel för att belysa, vad man
skulle kunna nå genom det förslag, som jag väckt. Jag vill vidare understryka
ännu en gång, att mitt förslag icke avser någon ökad kostnad för statsverket.
Det åsyftar icke, att man nu och inte heller nästa år skall gå in för en
omorganisation, som leder till stora kostnader för statsverket. Jag skulle
icke under nuvarande förhållanden — inte ens på skolväsendets område —
vilja vara med örn en omorganisation, som skulle leda till stora ökade kostnader
för statsverket. Jag skulle anse det vara ansvarslöst att komma med ett
sådant förslag för närvarande. Jag vidhåller mitt yrkande.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall
till det av herr Thomson under överläggningen framställda yrkandet; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja
för den senare propositionen. Herr andre vice talmannen Bengtsson begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren beträffande statsutskottets hemställan i punkten
163 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 8 bifaller det av herr Thomson
under överläggningen framställda yrkandet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet
hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit det av herr
Thomson under överläggningen framställda yrkandet.
Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.
Nr 28.
Äng. rätt för
kommun att
upprätta vissa
fyraåriga
praktiska realskolor.
(Forts.)
Nr 28. 94
Lördagen den 2 april e. m.
Punkterna 164 och 165.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Äng. anslag Härpå föredrogs punkten 166, angående anslag till kommunala flickskolor;
till kommunala och anförde därvid:
flickskolor.
Herr Weijne: Herr talman! Het har i riksdagen upprepade gånger ut
talats
bekymmer för de automatiska utgiftsstegringarna, inte minst under den
huvudtitel vi nu behandla. Jag vill därför till dagens protokoll ha antecknat,
att vi på den nu föreliggande punkten ha att göra med en fråga, där man utan
tvekan skulle kunna gå över till en annan ordning och låta riksdagen inte bara
besluta örn ett förslagsanslag utan också taga ställning till de skolor, som äro
föreslagna till ombildning från privata flickskolor till kommunala flickskolor.
Det som föranleder mig att just nu trycka på detta, är en erfarenhet från
min egen hemstad. Där ha stadsfullmäktige med lika röstetal på båda sidor
och på grund av ordförandens utslagsröst beslutat inrätta en kommunal flickskola.
Jag kan inte hjälpa, att det förefaller mig ganska orimligt, att ordförandens
utslagsröst i detta fall inte bara betyder för staden en merutgift på
åtskilligt mer än 10,000 kronor utan därtill en merutgift för staten på ungefär
dubbla beloppet. Jag har den uppfattningen, att det under de ekonomiskt
brydsamma tider, som vi för närvarande befinna oss i, skall finnas synnerligen
starka skäl för att öka utgifterna för det högre skolväsendet. Och här är det
sannerligen ett sådant fall, som är så tveksamt, att man inte bör handla. Enligt
mitt förmenande innebure det en starkare garanti för att staten här slapp
ifrån allt för starka och onödiga utgiftsstegringar, örn riksdagen fick tillfälle
att från fall till fall pröva anslagshöjningarna på denna punkt.
Jag har, herr talman, intet yrkande utan har bara till protokollet velat
ge uttryck åt dessa synpunkter.
Herr Holmdahl: Herr förste vice talman! Om jag rätt uppfattade den
föregående ärade talaren, så menade han, att det vore önskvärt, att den befogenhet,
som Kungl. Maj:t nu har att i administrativ väg i enlighet med de
grunder, som riksdagen själv fastställt, besluta örn upprättande av kommunala
flickskolor, skulle upphöra och att i varje särskilt fall riksdagen skulle pröva,
om en kommunal flickskola skulle upprättas. Jag vill gentemot den tanken
säga, att den strider fullständigt mot motsvarande anordningar på liknande
områden. För de kommunala mellanskolorna, som äro den närmaste parallellen,
har riksdagen beslutat grunder och principer, efter vilka en kommun, ett skoldistrikt
kan besluta upprätta sådana skolor, och ifall villkoren äro uppfyllda
äger Kungl. Maj :t pröva saken och i administrativ väg besluta örn sådana skolors
upprättande. När riksdagen fattade beslut örn de kommunala flickskolorna,
så är det självfallet, att riksdagen i och med detta beslut, som avsåg att
stabilisera förhållandena vid flickskolorna inte bara för lärarkåren utan också
för eleverna samt beträffande kursplaner o. s. v., önskade, att denna skolform
skulle komma till vidsträcktast möjliga användning. Och det finns givetvis
ingen anledning för riksdagen att icke förtroendefullt lägga i Kungl. Maj:ts
hand att i varje särskilt fall, där villkoren beträffande elevantal etc. äro uppfyllda,
avgöra, örn kommunal flickskola skall upprättas. Herr Weijne vet
mer än väl, att vad som skapat sådana förhållanden, som herr Weijne berörde,
det är, att det verkligen kommit en alltför stor dosis politik i hela denna fråga.
Örn denna fråga bedömdes sakligt, örn den bedömdes efter skolväsendets och
ungdomens eget behov, så är det självfallet, att det är lika önskvärt, att privata
flickskolor ombildas till kommunala flickskolor, som det är önskvärt att på en
ort, som har tillräckligt mycken ungdom, upprättas en kommunal mellanskola.
Lördagen den 2 april e. m.
95 Nr 28.
Det är mycket beklagligt, att det gått politik i denna fråga. Man kan icke Äng. anslag
göra gällande, att bär behöver riksdagen kontrollera varje enskilt fall. Vad till kommunala
det gäller, mina herrar, är icke att upprätta nya läroanstalter, utan det gäller '' *c Ä 0 ''
helt enkelt, att befintliga flickskolor skola få en större stadga, en likvärdig ( or ''''
kursplan och att skolgången i dessa läroanstalter skall bli billigare för eleverna,
att lärarna skola få en mera tryggad ställning etc., allt syftemål, som ju äro
utomordentligt behjärtansvärda. Hade det inte kommit politik i denna fråga
så hade ingen människa fallit på den idén, att icke kommunala flickskolor
borde få inrättas i administrativ väg lika väl som kommunala mellanskolor.
Jag vill endast göra detta uttalande till protokollet, och jag hyser den förhoppningen,
att det inte är långt till den tidpunkten, då den politiska inställningen
till denna fråga kommer att försvinna och kommunerna och de olika
partierna komma att bedöma frågan från sakliga synpunkter och icke från
politiska partisynpunkter. Det finns för övrigt kommuner i riket, där man
haft socialdemokratisk majoritet, men där man i alla fall bedömt denna fråga
fullkomligt sakligt och därför kommit att gemensamt gå in för önskemålet
att stabilisera sitt skolväsende på detta område. Jag har, herr talman, velat
göra detta uttalande, därför att jag anser det ytterst olyckligt, örn utvecklingen
ginge i den riktningen, att riksdagen skulle varje år diskutera dessa rent
lokalt begränsade frågor. Det bör såsom hittills få ligga i Kungl. Maj :ts hand
att i dessa angelägenheter fatta beslut i enlighet med de av riksdagen fastställda
direktiven.
Herr Weijner Herr talman! Jag bär ju redan på förhand förstått, att herr
Holmdahl i denna fråga befinner sig på en helt annan linje. Men jag bestrider,
att man kan avfärda den så lätt som genom att bara säga, att det har
gått politik i den. Jag har själv tillhört en beredning i min hemstad, som där
hade att pröva problemet. Det förnämsta skälet för oss, som ställde oss på
avslagslinjen, var icke politik, ty jag anser, att om riksdagen och Kungl. Maj :t
fastställt grunder för en skolform, så får man inte av politiska skäl söka strypa
densamma. Det vill jag ärligt uttala, även örn jag har en annan mening örn
just denna skolforms berättigande. När vi i Borås inta,git en annan ståndpunkt,
så har det varit av ekonomiska skäl. Tiderna äro sannerligen nu sådana,
att man i kommunerna får väga utgifterna mycket noga. Och vad betyder
förändringen? Jo, helt enkelt att man från de enskilda föräldrarna på
det allmänna överflyttar väsentliga kostnader. Jag reagerar inte emot att en
kommun genom ordförandens utslagsröst kan påtaga sig utgifter på 10,000
kronor. Men jag reagerar mot att en kommun — vilken skola det än gäller —
med ordförandens utslagsröst skall kunna pålägga staten en utgift på mer än
20,000 kronor. Jag vet mycket väl, att frågan i alla fall blir föremål för
prövning. Men jag föreställer mig, att åtminstone skolöverstyrelsens prövning
egentligen går ut på att se efter, om de formella förutsättningarna för
statsbidrag äro för handen, d. v. s. att det finns tillräckligt elevantal etc. Jag
tror näppeligen att skolöverstyrelsen går in på en realprövning, där även ekonomiska
synpunkter få vara avgörande. Jag har velat ge uttryck åt dessa synpunkter
därför att man inte minst från högerhåll har i så hög grad beklagat
sig över de automatiska utgiftsstegringarna. Jag tror inte, att dessa kunna
helt undvikas på folkundervisningens område. Men jag tror, att här är en
punkt, där man, åtminstone under nuvarande ytterst svåra depression, skulle
kunna gå in för en annan ordning vid behandlingen av dessa spörsmål.
Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Jag ber endast att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
Nr 28. 96
Lördagen den 2 april e. m.
Punkten 167.
Utskottets hemställan bifölls.
Äng. anslag Punkten 168, angående anslag till privatläroverk, föredrogs nu. Därvid
till privat- anförde
läroverk.
Herr Holmdahl: Herr förste vice talman! Under denna punkt, som handlar
om anslaget till privatläroverk, gör utskottet angående anslagsposten till
högre flickskolor på sidan 148 i utskottets utlåtande följande uttalande: »Denna
post bör enligt utskottets mening minskas med 500 kronor med hänsyn till
att efter tillkomsten av det statliga flickläroverket i Stockholm ett av de i
nämnda stad befintliga flickgymnasierna, som nu åtnjuta statsunderstöd, måste
anses obehövligt och därför i överensstämmelse med av riksdagen förut gjort
uttalande bör indragas.» Med anledning av detta uttalande av statsutskottet
skall jag tillåta mig att erinra något örn sakens förhistoria. Det är riktigt,
som utskottet erinrar, att statsutskottet och riksdagen tidigare gjort det påpekandet,
att när staten inrättade flickläroverk i ett antal städer, så förväntade
man, att det skulle medföra, att vissa privata flickgymnasier skulle indragas.
När riksdagen 1929 i sin skrivelse örn denna sak gjorde ett liknande uttalande
så tilläde riksdagen: »En sådan avveckling», nämligen av statsunderstöden
till privata flickgymnasier, »bör givetvis ske med en viss försiktighet, så att
icke de privata läroanstalterna försättas i trångmål», men riksdagen ansåg
sig kunna räkna med att genom en minskning av statsunderstöden av berörda
anledning vissa besparingar skulle kunna göras. Ett liknande uttalande gjordes
också följande år. Överstyrelsen ansåg sig skyldig att efterkomma denna
riksdagens bestämt uttalade önskan, och överstyrelsen föreslog sålunda, då
det gällde Stockholm — för de andra städernas del pågick redan en avveckling
av privata flickgymnasier — att ett av dessa privata flickgymnasier
skulle indragas. När denna fråga kom inför Kungl. Maj:t, fann Kungl. Maj:t
emellertid, att förhållandena voro sådana, att det icke fanns tillräckligt skäl
att indraga anslaget till detta gymnasium. Nu vill jag framhålla, att år 1929
och tidigare var det fullt motiverat att säga, att det måste anses obehövligt, att
staten, när den upprättade högre allmänna flickläroverk, fortfarande lämnade
anslag till privata flickgymnasier i samma utsträckning som tidigare. Men
nu har verkligen situationen förändrats. Nu tillåter jag mig säga, att det icke
är alldeles säkert, att statsutskottet har rätt, när utskottet säger, att understödet
till ett av de privata flickgymnasierna i Stockholm »måste anses obehövligt».
Det förhåller sig nämligen så, att tillströmningen till gymnasierna
av kvinnlig ungdom under de senare åren har ökats, delvis såsom en direkt
påföljd av den nya skolorganisationen. Det förhåller sig vidare så, att dessa
privata gymnasier nu i allmänhet ha fyllda avdelningar. Och en indragning
av ett av dessa gymnasier med fyllda avdelningar skulle icke kunna göras, om
man önskade, att de flickor, som annars skulle gå där, skulle få plats vid de
statliga gymnasielinjerna för flickor. Sådan är situationen. Det är möjligt,
att utredningen kommer att visa, att man icke kan säga, att något av dessa
privata gymnasier för flickor i huvudstaden för närvarande är obehövligt.
När jag pekar på detta, herr förste vice talman, så är det endast för att göra
det platoniska uttalandet, att jag hoppas, att Kungl. Majit lika litet denna
gång som i fjol, då det gällde att effektuera ett sådant riksdagens önskemål,
känner sig fullständigt bunden av detsamma. Jag är övertygad, att detta
också är i enlighet med statsutskottets mening, så att Kungl. Maj:t, om utredningen
skulle visa, att ingen av dessa skolor längre skulle befinnas obehövlig,
har fria händer att fatta position efter vad som verkligen befinnes vara av
behovet påkallat. Jag vill tillägga, att jag förstår mycket väl statsutskottets
Lördagen den 2 april e. m.
97 Nr 28.
ståndpunktstagande Ilar. Jag har inte velat kritisera detta i och för sig. Jag
har endast velat påpeka, att tillströmningen till dessa gymnasier har ökats så
mycket på sista tiden, att vi nu märkvärdigt nog stå i den situationen, att det
kan vara ganska svårt att säga, örn något av dessa flickgymnasier verkligen
kan anses obehövligt och örn inte ett nedläggande kommer att betyda upprättande
av parallellavdelningar vid de statliga gymnasielinjerna. I så fall torde
ju ingenting ur ekonomisk synpunkt vara vunnet genom en sådan anordning.
Jag har som sagt, herr talman, endast velat uttala den önskan, att Kungl.
Maj :t måtte finna sig ha frihet att besluta efter omständigheterna, och jag är
övertygad, att detta också står i full överensstämmelse med vad som kan inläggas
i ett dylikt uttalande av utskottet och riksdagen.
Fröken Wellin instämde häruti.
Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Jag måste inlägga
en örn än svag protest mot det av herr Holmdahl här gjorda uttalandet, för
att detta icke måtte stå alldeles oemotsagt. Här har riksdagen år efter år betonat,
att indragning av ett flickgymnasium i Stockholm bör ske. Men det
sker inte. De ha fått sina anslag alltjämt. Och nu, när man tredje eller fjärde
gången begär detsamma, då vill herr Holmdahl, att man skall gå ifrån riksdagens
förut intagna ståndpunkt och låta Kungl. Majit bestämma och ge anslag
åt dessa gymnasier, då det kan befinnas lämpligt. Nej, herr Holmdahl,
skall detta komma fram, så bör det ske i form av ett Kungl. Maj:ts förslag
eller en motion, som får prövas i statsutskottet och riksdagen därefter taga
ståndpunkt till detsamma. Det får icke ske allenast på grundval av ett uttalande
i debatten.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Punkterna 169—176.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 177.
Lades till handlingarna.
Punkterna 178—180.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punktm 181.
Lades till handlingarna.
Punkterna 182 och 183.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 184, angående anslag till konsulenter för gymnastikundervis- Äng. anslag
ningen. till konsulenter
Kungl. Majit hade uti punkten 181 av förevarande huvudtitel föreslagit^ i''under
riksdagen att till konsulenter för gymnastikundervisningen vid folk- och små- visningen.
skolor m. fl. läroanstalter för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra anslag
av 29,000 kronor att utgå enligt de villkor och bestämmelser, Kungl. Majit
kunde finna gott föreskriva.
Andra kammarens protokoll 1932. Nr 28.
Ang. anslag
till privatläroverk.
(Forts.)
7
Jir 28. 98
Lördagen den 2 april e. m.
Ang. anslag
till konsulenter
för gymnastikundervisningen.
(Forts.)
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herrar Laurén och Holmström väckt motion, nr 163, vari föreslagits,
att riksdagen måtte för budgetåret 1932/1933 upptaga anslaget till
konsulenter för gymnastikundervisningen (I. folkundervisningen punkt 9
[181] ) till samma belopp som i innevarande budgetårs stat, eller 70,000 kronor.
Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å ovanberörda
motion bifalla Kungl. Majis förslag i ämnet.
Sedan punkten föredragits, yttrade:
Herr Laurén: Herr talman! Denna fråga har ju varit före många gånger,
och det kanske synes onödigt att taga upp någon debatt om den. Men jag har
dock velat, innan den avgöres, nämna något örn avsikten med den av mig och
herr Holmström i ämnet väckta motionen.
När riksdagen 1930 begärde ytterligare utredning angående gymnastikinspektionen,
var det på grundval av en föregående. Sedan har överstyrelsen
gjort ännu en utredning och departementschefen har tagit upp detta överstyrelsens
sista förslag, vilket innebär, att de nuvarande gymnastikinspektörerna
skola avskaffas och deras arbete överflyttas på ett centralorgan för gymnastikinspektion
och konsultation. Detta organ skall bestå av en herre och en dam,
som från Stockholm skola sköta denna inspektion av och konsultation med de
27,500 lärare, som finnas i de 52 folkskolinspektörsdistrikten. Huru detta
arbete skall medhinnas av dessa konsulenter -— vilka, enligt uttalandet på
sidan 168 i utskottets utlåtande, även årligen skola besöka ett antal skolor —
skall gå till, är nog tämligen fördolt. Troligen måste det inskränkas till en
undervisning per korrespondens, ifall sådan duger. Själva inspektionen skall
hädanefter åligga folkskolinspektörerna. I vår motion ha vi framhållit, att
detta torde verka hämmande på utvecklingen av skolungdomens fysiska fostran,
vilken startat så bra och nu kommit på rätt väg. Folkskolinspektörerna äro
enligt vår mening i allmänhet ej kompetenta att utföra dylik inspektion. De
äro i allmänhet i 45, 50, 60 års åldern och deras utbildning i gymnastik under
skoltiden är vida annan än vad nu kräves. Örn de skola inspektera våra unga
lärare, som nyss kommit ut från seminarierna, torde deras erfarenhet komma
att säga dem, att de som inspekteras kunna mer av ämnet än den som inspekterar,
vadan inspektionen blir av ringa värde. Dessutom ha folkskolinspektörerna
full sysselsättning med vad som i övrigt åligger dem beträffande övervakandet
av skolarbetet. Nu är det uppenbart, att det förnämsta skälet för
utskottet, då det tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag, är den tacknämliga kostnadsminskning,
som här skulle åstadkommas. Men jag undrar ändå, örn, när
det gäller en så viktig sak som vår skolungdoms fysiska fostran, det kan anses
vara klokt att gå med på förslaget och riskera en sådan försämring av denna
viktiga undervisning som förslaget torde medföra, bara för att kunna spara
41,000 kronor eller 60 procent av det nuvarande anslaget. Visserligen säger
utskottet, att förslaget endast är en försöksanordning, för att man därigenom
skall kunna pröva konsulentinstitutionens förutsättningar. Men är det klokt
att, för att pröva dessa förutsättningar, skicka iväg de beprövade inspektörer,
som nu finnas, innan man rustat dem, som skola träda i deras ställe, för sin
nya uppgift? Skulle den nya ordningen inte hålla måttet, torde det, säger
utskottet, lätt gå att vidtaga erforderliga förändringar. För min del tror jag
inte detta vara så lätt.
Då jag är övertygad att man, genom att följa Kungl. Majit och utskottet,
byter bort ett bättre mot ett sämre och då detta i huvudsak drabbar landsbyg
-
Lördagen den 2 april e. m.
99 Nr 28.
L\?SnSk°^un®^om ^ess fysiska fostran, ber jag, herr talman, att få yrka Äng. anslag
bifall till den av mig och herr Holmström väckta motionen. till konsulenter
för gymnastik
Herr
Holmström instämde häruti. under
visningen.
Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Jag kan i det stora (I''orts'')
bela, ja nästan i allt instämma med den föregående ärade talaren. Men såsom
saken ligger till och efter riksdagens uttalande och beslut, har ju utskottet
inte gärna kunnat ga in på någon annan linje. Vi ha dock understrukit, att
det är ett^försök som här göres. Därest detta försök inte lyckas, så får man
antingen återgå till den hittillsvarande, även enligt min mening mycket mera
givande inspektionen på detta område eller ordna på annat sätt. Men såsom
saken nu ligger till är det som sagt ingenting annat att göra än att gå med på
Kungl. Maj:ts förslag. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning gav herr förste vice talmannen propositioner
å de därunder förekomna yrkandena; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.
Punkten 185.
Kades till handlingarna.
Punkterna 186 och 187.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 188.
Lades till handlingarna.
Punkterna 189—191.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 192 och 193.
Lades till handlingarna.
Punkten 194, angående avlönande av lärare åt vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter
och vissa barnhem intagna barn i skolåldern.
X överensstämmelse med vad Kungl. Maj:t uti punkten 191 av förevarande
huvudtitel föreslagit riksdagen hemställde utskottet, att riksdagen måtte
a) medgiva,
att Svenska röda korsets barnhem för friska barn från tuberkulösa familjer
samt Evangeliska fosterlandsstiftelsens barnhem i Hillsand i Ströms församlg
skulle efter särskild prövning av Kungl. Majit kunna tillerkännas rätt att
erhålla bidrag till avlönande av lärare, anställd för meddelande av undervisning
at vid barnhemmet intagna barn i skolåldern, att enligt de närmare föreskrifter,
Kungl. Majit kunde finna gott föreskriva, utgå huvudsakligen efter samma’
grunder och i samma ordning, som vöre eller kunde varda stadgade angående
statsbidrag till avlönande av lärare vid egentliga folkskolor och småskolor; samt
att lärare vid folk- eller småskola, lärare vid mindre folkskola och biträdande
lärare vid folkskola finge för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig
den tid, under vilken de tjänstgjort såsom lärare vid barnhem av ifrågavarande
slag, där statsbidrag utgått till deras avlönande såsom till lärare vid folk- eller
Äng.
avlönande av
lärare åt
vid statsunderstödda
sjukvårdsanstalter
och vissa barnhem
intagna
barn
i skolåldern.
Nr 28. 100
Lördagen den 2 april e. m.
Ang.
avlönande av
lärare åt
vid statsunderstödda
sjukvårdsanstalter
och vissa barnhem
intagna
barn
i skolåldern.
(Forts.)
småskola, varvid enahanda rätt skulle tillgodokomma lärare vid dylikt barnhem
i avseende å den tid, han kunde hava tjänstgjort som ordinarie lärare vid egentlig
folkskola, mindre folkskola eller småskola; och
b) till avlönande av lärare åt vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vid
vissa barnhem intagna barn i skolåldern bevilja för budgetåret 1932/1933 ett
extra förslagsanslag av 42,500 kronor.
Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Lindblad, förste vice talmannen
Olsson, Oscar Olsson, Valdi, Björck, Anderson i Råstock, Olofsson i Digernäs,
Nilsson i Örebro, Jonsson i Eskilstuna, Norsell och Andersson i Prästbol,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte
a) avslå Kungl. Maj :ts förslag, i vad det avsåge Evangeliska fosterlandsstiftelsens
barnhem i Hillsand;
b) medgiva,
att Svenska röda korsets barnhem för friska barn från tuberkulösa familjer
skulle efter särskild prövning av Kungl. Maj :t kunna tillerkännas rätt att erhålla
bidrag till avlönande av lärare, anställd för meddelande av undervisning åt
vid dessa barnhem intagna barn i skolåldern, att enligt de närmare föreskrifter,
Kungl. Majit kunde finna gott föreskriva, utgå huvudsakligen efter samma
grunder och i samma ordning, som vore eller kunde varda stadgade angående
statsbidrag till avlönande av lärare vid egentliga folkskolor och småskolor; och
att lärare vid folk- eller småskola, lärare vid mindre folkskola och biträdande
lärare vid folkskola finge för upflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig den
tid, under vilken de tjänstgjort såsom lärare vid nämnda barnhem,^ där statsbidrag
utgått till deras avlönande såsom till lärare vid folk- eller småskola, varvid
enahanda rätt skulle tillgodokomma lärare vid dylikt barnhem i avseende å
den tid, han kunde hava tjänstgjort som ordinarie lärare vid egentlig folkskola,
mindre folkskola eller småskola; samt
c) till avlönande av lärare åt vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vid
vissa barnhem intagna barn i skolåldern bevilja för budgetåret 1932/1933 ett
extra förslagsanslag av 42,500 kronor.
Efter föredragning av punkten anförde:
Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Det skulle nog vara riktigt,
örn man hade tillfälle att göra det inför en mera välbesatt kammare, att något
utförligare utveckla skälen för reservanternas ståndpunkt i denna sak. Men
nu har det ju tyvärr gestaltat sig så, att en stor del av kammarens ledamöter
har sköljts bort av den flod av mångordighet och vältalighet, som vällt ut över
kammaren förut i dag. Det är därför naturligtvis fullkomligt hopplöst och
meningslöst att uppehålla sig längre vid denna sak. Frågan är emellertid inte
så oviktig, som kammarens ledamöter antagligen föreställa sig. Det är här
fråga örn att slå in på en alldeles ny väg, när det gäller statsanslag till barnhem.
där man utövar skolverksamhet. Hittills har man ansett, att statsanslag’
skulle lämnas endast till sådana barnhem, som ta emot antingen sjuka
barn eller barn från hem, där smittsam sjukdom råder, således barn, som inte
kunna skickas till de egentliga skolorna utan mäste av ett eller annat skäl ^isoleras.
Här föreligger intet sådant skäl. Jag vet inte, att det föreligger något
annat skäl än det, att Evangeliska fosterlandsstiftelsen inte längre har råd
att på egen bekostnad utöva den filantropiska verksamhet, som den sysslat
med där uppe, och därför nu kommer till staten och ber örn hjälp. Det är
skälet, och möjligen också det, att dessa barn äro av lapsk härkomst. Andra
skäl finnas inte. Jag påpekar, att de lappbarn, som skola inackorderas på
detta ålderdoms- och barnhem, komma från de bofasta lapparna. De äro
Lördagen den 2 april e. m.
101 Nr 28.
komna från bygden. Föräldrarnas sociala ställning är likadan som den övriga
befolkningens. De syssla med samma slags arbete och flytta inte som de
nomadiserande lapparna. Det riktiga vöre, att dessa barn ginge i skoldistriktets
folkskolor precis som alla andra barn. Jag vill inte vara med örn att
ge mig in på denna nya väg, ty vart den kan leda, vet man inte. Jag förstår
mycket väl, att det inte tjänar någonting till att vidare försöka få kammaren
med sig på dessa synpunkter. Men jag har åtminstone velat reservera mig för
vad som komma skall.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Det är egentligen
endast örn den ena av de anslagsposter, det här gäller, som meningarna äro
delade, nämligen beträffande anslaget till barnhemmet i Hillsand. Anslaget
till Röda korsets barnhem äro alla i utskottet ense örn. Hemmet i Hillsand
eller Fridsberg, som det förut hette, har tillkommit för så länge sedan som
1877. Det stiftades då av en kyrkoherde Sandell där uppe och det avser, som
förut upplysts, de bofasta lapparnas barn. Där ha vårdats och vårdas alltjämt
barn i ganska stor utsträckning. Nu säger herr Jonsson, att det är en ny
princip man går in för här. Men det är inte lätt att skilja på uppgiften mellan
detta barnhem och de arbetsstugor, som finnas i Norrbotten och Västerbotten,
som få höga anslag. Där är det också på samma sätt. Man samlar
barn från långt bort avlägsna orter till ett hem, där de få inte bara vård
utan också fostran och skolundervisning. Sedan den nämnde kyrkoherden dött,
har Evangeliska fosterlandsstiftelsen övertagit denna verksamhet. Nu säger
herr Jonsson, att kravet på anslag till detta ändamål torde bero på att Evangeliska
fosterlandsstiftelsen inte längre har råd att hålla på med denna filantropiska
verksamhet. Ja, det är inte utan att det kanske ligger så till. Men
det är ju ofta så med den filantropiska verksamheten på olika områden. Det
börjar genom enskildas initiativ samt utvidgas mer och mer, till dess det enskilda
intresset och ekonomien icke längre räcker, och då får det allmänna
taga vid. Så har det gått med vanföreanstalterna och med sinnesslöanstalterna,
och så går det här. Det allmänna får taga vid, när det enskilda intresset
inte längre räcker. Nu är ju detta inte något godtyckligt förslag, utan det
har framlagts av Kungl. Maj:t, sedan det prövats och tillstyrkts av myndigheterna,
både skolinspektören, skolrådets ordförande och statskontoret m. fl.
Men då det gäller lönetursrätt för lärarinnan, har statskontoret ansett, att
riksdagen måtte höras, och därför har frågan kommit hit. Jag tillåter mig
framhålla, att det här gäller fattiga bygder, där staten bör räcka en hjälpande
hand. Det är inte fråga om annat än att staten måtte hålla en lärare eller
lärarinna. Det vore mycket egendomligt, örn man inte i detta fall skulle ha
intresse för att dessa barn skola få inte bara mat, vård och skötsel utan också
skolundervisning. Såvitt jag förstår, tala alla skäl för Kungl. Maj:ts förslag
härutinnan, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Jonsson i Eskilstuna, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 194
av ulskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar
Ja;
Äng.
avlönande av
lärare åt
vid statsunderstödda
sjukvårdsanstalter
och vissa barnhem
intagna
barn
i skolåldern.
(Forts.)
Bir 28. 102
Lördagen den 2 april e. m.
Ang.
avlönande av
lärare åt
vid statsunderstödda
sjukvårdsanstalter
och vissa barnhem
intagna
barn
i skolåldern.
(Forts.)
Ang.
understöd åt
folkbiblioteksväsendet.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning medelst
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.
Punkterna 195—198.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 199.
Lades till handlingarna.
Punkterna 200—205.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.
Punkterna 206—233.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 234.
Lades till handlingarna.
Punkten 235.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 236, angående understöd åt folkbiblioteksväsendet.
Kungl. Maj :t hade uti punkten 233 av förevarande huvudtitel föreslagit riksdagen
att minska det ordinarie förslagsanslaget till understöd åt folkbiblioteksväsendet,
nu 902,500 kronor, med 72,500 kronor till 830,000 kronor att i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder, som i statsrådsprotokollet angivits, utgå
i enlighet med de närmare bestämmelser, Kungl. Maj :t ägde meddela.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft de likalydande motionerna
nr 47 inom första kammaren av herr Bärg m. fl. och nr 66 inom andra
kammaren av herr Olsson i Gävle m. fl., i vilka motioner hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte fatta beslut därom, att det ordinarie förslagsanslaget
till understöd åt folkbiblioteksväsendet, nu 902,500 kronor, skulle ökas
med 72,500 kronor till 975,000 kronor, att utgå i huvudsaklig överensstämmelse
med hittills följda grunder;
de likalydande motionerna nr 229 inom första kammaren av herrar Bergman
och K. Oscar Ericson samt nr 161 inom andra kammaren av herr Ljunggren,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen måtte besluta, att det ordinarie
förslagsanslaget till understöd åt folkbiblioteksväsendet, nu 902,500 kronor,
skulle ökas med 72,500 kronor till 975,000 kronor, att utgå i huvudsaklig överensstämmelse
med nu gällande grunder;
de likalydande motionerna nr 153 inom första kammaren av herr Sjödahl
m. fl. samt nr 337 inom andra kammaren av herrar Andersson i Falkenberg
Lördagen den 2 april e. m.
103 Nr 28.
och Thomson, i vilka motioner hemställts, att riksdagen måtte besluta, att anslag
till centralbibliotek för budgetåret 1932/1933 måtte utgå efter de grunder,
som angåves i kungörelsen angående understödjande av folkbiblioteksväsendet
den 24 januari 1930;
de likalydande motionerna nr 230 inom första kammaren av herr K. A. Wilhelm
Björck och nr 193 inom andra kammaren av herr Thomson, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta, att ur det ordinarie förslagsanslaget
till folkbiblioteksväsendet skulle för budgetåret 1932/1933 utgå understöd
till kurser för föreståndare för folk-, skol- och studiecirkelbibliotek med högst
•8,000 kronor; samt
motionen nr 67 inom andra kammaren av herr Sandberg m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen måtte besluta, dels att den förmån, som beretts hushållsskola
att erhålla statsbidrag för upprättande och underhåll av bibliotek, skulle
anses böra tillkomma även kvinnlig lanthushållsskola, dels att lantbruksskola
skulle i fråga örn rätt till nu berörda förmån av statsunderstöd vara jämställd
med lantmannaskola, dels slutligen att, därest någon av nu nämnda skolor vore
förlagd på samma plats med gemensamma lokaler som folkhögskola eller lantmannaskola,
understödet skulle utgå till en för dessa båda gemensam biblioteksstyrelse
med lägst 15 och högst 300 kronor för varje skolform, allt i enlighet
med Kungl. Maj :ts bestämmande och under de villkor, som Kungl. Maj :t
kunde finna gott föreskriva.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna I: 230 och II: 193 samt med avslag å dels motionerna
I: 47 och II: 66 ävensom I: 229 och 11:161, i vad dessa motioner skilde sig
från Kungl. Maj:ts förslag, dels ock motionerna I: 153 och II: 337 ävensom
motionen II: 67 minska det ordinarie förslagsanslaget till understöd åt folkbiblioteksväsendet,
nu 902,500 kronor, med 64,500 kronor till 838,000 kronor,
att i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som av utskottet angivits,
utgå i enlighet med de närmare bestämmelser, Kungl. Majit ägde meddela.
Vid denna punkt hade reservationer avgivits:
av herrar förste vice talmannen Olsson, Petrén, Pauli, Anderson i Råstock,
Nilsson i örebro, Jonsson i Eskilstuna, Norsell och Andersson i Prästbol, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Majlis förslag och motionerna I: 47, II: 66, 1:229, 11:161, 1:153, 11:337,
I: 230 och II: 193 samt med avslag å motionen II: 67, minska det ordinarie
förslagsanslaget till understöd åt folkbiblioteksväsendet, nu 902,500 kronor,
med 24,500 kronor till 878,000 kronor att i huvudsaklig överensstämmelse med
de grunder, som i reservationen angivits, utgå i enlighet med de närmare bestämmelser,
Kungl. Majit ägde meddela; samt
av herr Oscar Olsson, som ansett, att utskottets motivering bort hava annan i
reservationen angiven lydelse.
Efter föredragning av punkten yttrade:
Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Örn jag inte stör för mycket,
skulle jag vilja påkalla ett par minuters uppmärksamhet omkring den här
punkten, ty den rör en ganska viktig angelägenhet för den svenska folkbildningen.
Vid den föredragna punkten finnes fogad en reservation, som även undertecknad
har biträtt, och i denna reservation påyrkas dels en förhöjning av det
anslag till folkbiblioteken, som Kungl. Maj :t här föreslagit i sin proposition,
och dels ett anslag till centralbiblioteken, högre än vad Kungl. Maj :t före
-
Ang.
understöd åt
foltcbiblioteksväsendet.
(Forts.)
Nr 28.
104
Lördagen den 2 april e. m.
.. slagit. Nu skulle jag ju keist ha önskat, att det hade varit möjligt att påfolkbiblioteks-
kalla någon uppmärksamhet och en smula iorstaelse tor reservanternas synväsendet.
punkt, men det begriper jag ju, att något sådant är alldeles meningslöst i
(Forts.) kväll. Jag skall därför inskränka mig till att försöka vinna gehör för ett
yrkande, som har vunnit första kammarens bifall och som är likalydande med
utskottets hemställan med den skillnaden, att i det sekande, som jag nu ämnar
göra, hemställes det, att ingen ändring skall ske beträffande grunderna
för anslagen till centralbiblioteken. Skälet härtill är att dessa bibliotek under
nu rådande andliga svälttider utgöra en slags reservoarer för folkbiblioteken
och kunna i många fall träda i stället för dessa senare bibliotek. Det
är icke heller riktigt att begränsa anslagen till centralbiblioteken just i år,
när de samhällen, som ha fått sådana bibliotek, i sina stater för biblioteken
ha räknat med de förut utgående anslagen från staten. Att då plötsligt skära
ned anslaget under det kommunala budgetåret kan ju icke vara rimligt. De
städer, som ha gått in för att inrätta centralbibliotek till tjänst för det omkringliggande
länet, ha litat på, att de löften, som statsmakterna en gång ha
givit i fråga örn anslagens storlek, skulle vara mera hållbara än de visat sig
vara enligt Kungl. Maj :ts förslag.
Jag slutar sålunda med att yrka, att riksdagen måtte bifalla statsutskottets
under punkt 236 gjorda hemställan, dock med den ändring, att för beredande
åt centralbiblioteken av understöd efter oförändrade grunder, förslagsanslaget
till understöd åt folkbiblioteksväsendet, nu 902,500 kronor, minskas med
52,500 kronor till 850,000 kronor.
Som jag nämnde, har ett sådant yrkande jämväl ställts i första kammaren,
och har där vunnit flertal. Jag hoppas, att det skall kunna gå på samma sätt
i denna kammare och att diskussionen icke behöver bli lång.
Herr Sandberg: Herr talman! Det är en fråga, som förekommer under den
nu förevarande punkten och som jag skall be att få säga ett pär ord örn.
Undertecknad jämte ytterligare några ledamöter av denna kammare ha
väckt en motion angående viss utvidgning av rätten till statsunderstöd för
skolbiblioteken. I denna motion ha vi bl. a. yrkat, dels att den förmån, som
beretts hushållsskolor att erhålla statsbidrag för upprättande och underhåll
av bibliotek, må anses tillkomma även kvinnlig Zawihushållsskola och dels att
lantbruksskola må i fråga om rätt till nu berörda förmån av statsunderstöd
vara jämställd med lantmannaskola.
Bland de institutioner, som erhålla statsunderstöd för upprättande och underhåll
av bibliotek, återfinnas lärlingsskolor, yrkesskolor, verkstadsskolor, ettåriga
handelsskolor, hushållsskolor samt folkhögskolor och lantmannaskolor.
Däremot saknas de båda förut nämnda grupperna, nämligen kvinnliga lanthushållsskolor,
som undervisa huvudsakligen kvinnlig ungdom från landsbygden,
och lantbruksskolor. Det förefaller nästan som örn det närmast vore ett
förbiseende att icke båda dessa skolgrupper också fått komma i åtnjutande
av förmånen av det statsbidrag, som det här gäller.
Utskottet säger nu, att det inte kan under nuvarande förhållanden tillstyrka
en utvidgning av området för dessa bidrag. Jag vill då säga, att jag inte
tror, att det hade varit någon risk att förorda det mycket blygsamma krav,
som det här är fråga om.
Det är som jag nämnde två skolgrupper som det gäller. Beträffande de
kvinnliga lanthushållsskolorna lär det vara så, att det kan vara tvivel underkastat,
huruvida icke dessa skolor redan äro att hänföra till sådana skolor,
som ha rätt till statsbidrag, ty statsbidrag för skolbiblioteks upprättande utgår,
som jag nämnde, även till hushållsskolor. Det hade emellertid varit önsk
-
Lördagen den 2 april e. m.
105 Nr 28.
värt att få ett riksdagsuttalande på denna punkt, så att nian hade erhållit
visshet örn att också Zawthushållsskolorna äro bidragsberättigade.
Det synes mig vidare, att man av samma skäl som gjort, att det beviljas
bidrag till skolbibliotek vid lantmannaskolorna, också borde lämna bidrag åt
lantbruksskolorna. År 1928 beslöt nämligen riksdagen på enskild motionärs
förslag att utvidga bidragsrätten till att omfatta även lantmannaskolorna.
Det föreligger goda skäl för att även lantbrukssskolorna skola komma i åtnjutande
av samma förmån. Även den ungdom, som vid lantbruksskolorna söker
fullkomna sig i lantbrukets teori och praktik, synes nämligen böra beredas
det tillfälle till självverksamhet och vana vid studier på egen hand, som
tillgången till ett bibliotek erbjuder.
Jag vill understryka, att vad det nu är fråga örn inte behöver bli någon
dyrbar historia, utan jag förmenar, att det, trots det tryckta statsfinansiella
läget och trots att det på ifrågavarande punkt skett betydande prutningar,
ändock skulle kunna vara möjligt att gå med på den lilla utvidgning det här
gäller. Vi ha 38 lanthushållsskolor i landet, men därav äro endast 13 fristående,
och det är blott vid de fristående skolorna, som detta bidrag skulle ifrågakomma.
De skolor av de typer, varom jag här talar, vilka icke äro fristående,
utan förbundna med andra skolor, som redan ha rätt till statsbidrag
för sina bibliotek, kunna nämligen ha bibliotek gemensamt med dessa skolor.
Det är som sagt 13 fristående lanthushållsskolor och 12 lantbruksskolor, det
blir sammanlagt 25, örn vi räkna med alla. Det högsta statsbidrag, som utgår,
är 300 kronor — bidraget varierar mellan 15 och 300 kronor -— och
det skulle alltså i värsta fall röra sig örn 7,500 kronor. Det är emellertid alldeles
uppenbart, att åtminstone för det budgetår, som det nu gäller, skulle
det endast bli en mycket liten del av detta belopp, som skulle komma att
tagas i anspråk; endast småningom skulle anslaget i nämnvärd grad komma
till användning, och det skulle för övrigt knappast nå upp till det maximum
jag här nämnde. Det anslag vi här tala örn, är ju ett förslagsanslag, och
det har sålunda en viss elasticitet, vadan den lilla extra påkänning, som ett
bifall till vår motion skulle innebära, trots alla ekonomiska svårigheter och
trots nödvändigheten att spara, icke skulle utgöra någon nämnvärd fara. Örn
riksdagen ginge med på vad vi yrkat i vår motion, så skulle detta innebära
uppfyllandet av ett rättfärdighetskrav, det skulle vara en åtgärd av rättvisa
och billighet gentemot de undervisningsanstalter, som jag här har nämnt och
vilka ha en mycket stor betydelse för fostrandet av landsbygdens ungdom
och densammas skickliggörande för uppgifterna vid lantbruket.
Jag skall icke upptaga tiden längre. Jag skulle knappast ha vågat göra
ett yrkande örn bifall till den här motionen, efter som den ju inte blivit stödd
av någon som helst reservation, men efter den frimodighet, som andra kammaren
i dag har visat, när det gällt att öka statsbudgeten, hyser jag inte
längre någon betänklighet att trots att det är ytterst små, örn ens några utsikter
att vinna kammarens bifall, ändock för den goda sakens skull yrka
bifall till vad i denna fråga framförts i motionen nr 67 i andra kammaren.
Äng.
understöd åt
folkbiblioteksväsendet.
(Forts.)
Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Jag har begärt ordet på denna
punkt i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn nedsättning av statsanslaget till
centralbiblioteken från 10,000 till 8,000 kronor. Det har ju för en stund sedan
meddelats från denna plats, att första kammaren ansett det oriktigt att göra
denna nedsättning, en uppfattning som jag delar, och jag skulle tro, att även
andra kammaren kommer att fatta samma beslut som första kammaren. Då
jag likväl har begärt ordet, så bär det varit därför, att jag velat passa på tillfället
att här rikta en låt mig säga svag anmärkning eller erinran mot skolöverstyrelsen,
när det gäller vissa saker, som beröra centralbiblioteken.
Nr 28. 106
Lördagen den 2 april e. m.
Äng.
understöd åt
folkbiblioteksväsendet.
(Forts.)
Vi ha nere i mitt län från och med detta år också fått ett centralbibliotek.
Det förhöll sig därvidlag på det sättet, att bibliotekskonsulenten hade varit därnere
i mars månad förlidet år för att inspektera stadsbiblioteket i Halmstad,
och vid detta tillfälle talade han också örn möjligheten att göra stadsbiblioteket
till ett centralbibliotek. Efter hans besök därnere gjorde stadens biblioteksstyrelse
hemställan till bibliotekskonsulenten, att han för styrelsen skulle närmare
redogöra för de ekonomiska konsekvenser, som kunde följa av en övergång
ifrån stads- till centralbibliotek. När bibliotekskonsulenten vid detta
tillfälle lade fram de ekonomiska beräkningarna, räknade han med att de förutvarande
centralbiblioteken hade fått 10,000 kronor i statsanslag och hänvisade
till författningen, där det står att statsanslaget skall utgå nied högst
10,000 kronor. Här handlade, såvitt jag förstår, bibliotekskonsulenten fullt
riktigt. Det var säkert hans fulla övertygelse, att de 10,000 kronor, som riksdagen
vid startandet av centralbiblioteken en gång gått in för såsom anslag för
detta ändamål, det anslaget kunde alla, som ville inrätta ett centralbibliotek,
räkna med. Biblioteksstyrelsen i Halmstad bibragtes av ordalydelsen i författningen
den uppfattningen, att örn man lade örn verksamheten till centralbibliotek,
så kunde man räkna med ett statsanslag av 10,000 kronor. Jag skulle
tro, att det finnes personer, icke bara i Halmstad utan också på andra håll, som
skulle vilja betrakta det rentav som ett löftessvek från statens sida, örn detta
anslag minskades. Jag säger inte att så är, men det kan fattas så, då man ju
icke haft anledning räkna med att det skulle bli ett mindre anslag.
När stadsfullmäktige sedan hade att närmare bestämma örn denna angelägenhet,
så skulle de ju också besluta om löner för den personal, som skulle
anställas vid centralbiblioteket, och då gällde det bl. a. att göra en utökning
av personalen. Det fordrades, att man tillsatte en fullt kvalificerad assistent,
en sak, som stadsfullmäktige alltså hade att besluta örn. Man räknade med
att denna assistentbefattning skulle innehavas av en kvinna, och stadsfullmäktige
beslutade vid detta tillfälle, att hennes lön skulle utgå med 2,400 kronor,
vartill skulle komma dyrtidstillägg och tre ålderstillägg, så att slutlönen
skulle, med nu utgående dyrtidstillägg, uppgå till 4,155 kronor 60 öre. När
stadsfullmäktige beslutade denna lön, kunde man ju icke tänka sig annat än
att stadsfullmäktige också hade rätt att besluta, vilka löner, som skulle utgå
till kommunens befattningshavare. Men då kommer det en skrivelse till biblioteksstyrelsen
från skolöverstyrelsen, och i denna skrivelse heter det enligt
stadsfullmäktiges protokoll, att skolöverstyrelsen hos Kungl. Majit tillstyrkt
godkännande av Halmstads stadsbibliotek såsom centralbibliotek för Hallands
län, under förutsättning att den assistent, som anställdes vid centralbiblioteket,
erhölle en lön, som av skolöverstyrelsen prövades skälig. Det sades vidare, att
skolöverstyrelsen funnit en grundlön av 2,700 kronor med därå utgående dyrtidstillägg
böra utgöra minimilön för befattningen. I anledning härav hemställde
man, att stadsfullmäktige, för att staden överhuvud skulle få ett centralbibliotek,
måtte ändra sitt beslut, så att lönen skulle bli 2,700 kronor i
stället för av stadsfullmäktige förut beslutade 2,400 kronor.
Jag tycker, att skolöverstyrelsen här har ingripit på ett sätt, som den icke
hade behövt göra, ty hur skulle skolöverstyrelsen vid detta tillfälle kunna veta,
att staden kunde eller icke kunde få en fullt kvalificerad assistent för den lön,
som staden hade beslutat? Det hela blir ju ännu mera oriktigt, när det är ett
statens organ, i detta fall skolöverstyrelsen, som förklarar för en kommunal
myndighet, att den och den lönen skall ni besluta, ty eljest komma vi icke
att föreslå hos Kungl. Majit, att det får bli centralbibliotek i staden. Det var i
december månad, som skolöverstyrelsen skickade denna skrivelse till vederbörande
i Halmstad. Jag har sålunda full anledning att tro, att skolöverstyrelsen
vid denna tidpunkt hade väl reda på att Kungl. Majit var betänkt på
Lördagen den 2 april e. m.
107 Nr 28.
att framställa förslag om nedsättning av anslaget till centralbiblioteken från
10,000 kronor till 8,000 kronor. Det kan icke vara riktigt att gå till väga
på ett sådant sätt. Jag finner alltså, herr talman, att denna lilla erinran, som
jag här velat göra gentemot skolöverstyrelsens handlingssätt i detta fall, är
berättigad och att skolöverstyrelsen icke bör, när det gäller liknande angelägenheter,
gå till väga som man därvidlag gjort. Det skulle för alla dem, som
nu gått in för centralbibliotek, bli en besvikelse, örn statsanslaget skulle minskas.
För de städer, i vilka centralbibliotek finnas, skulle en nedsättning av
anslaget icke betyda så mycket som för landsbygden, där det komme att innebära
en minskning utav bokinköpen, minskade möjligheter att tillgodose biblioteken
med god och tillräcklig litteratur.
Jag skall icke närmare ingå på saken, herr talman, då jag har all anledning
att tro, att den som kommer efter mig i talarstolen har samma uppfattning
som jag örn att den merutgift för staten, som det här rör sig örn, därest vi följa
första kammaren, icke är större än att vi även under dessa tider kunna taga
den. Jag slutar sålunda med att yrka bifall till det yrkande, som framställts
av herr Jonsson i Eskilstuna.
Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Det är av intresse
att se att såväl genom de många motionerna från olika håll sorni även på annat
sätt det förefinns ett behov av bättre stöd åt biblioteken än det Kungl. Majit
här föreslagit.
Då det nu framkommit ett yrkande, som bifallits av första kammaren, och
för att undgå gemensam votering och det icke gäller större ökning av anslaget
till centralbiblioteken än till 12,000 kronor, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till det yrkande, som framställts av herr Jonsson i Eskilstuna.
Herr Sandwall instämde häruti.
Herr Sandberg: Herr talman! Sedan jag av herr talmannen erhållit upplysning
om att det skulle erbjuda viss formell svårighet att ställa proposition
på mitt yrkande, ber jag att få återtaga detsamma.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till det av herr Jonsson i Eskilstuna under överläggningen framställda
yrkandet, fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare
propositionen.
''Punkterna 237—242.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Vid nu skedd föredragning av punkten 243, angående musikföreställningar
för allmänheten, anförde:
Herr Holmström: Herr talman! Då jag nu uttalar ett önskemål om en
anordning, som skulle medföra väsentliga fördelar för de statsunderstödda orkesterföreningarna,
borde jag egentligen rikta mig till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet. Jag hoppas emellertid, att herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet, under vars hägn ifrågavarande
orkesterföreningar arbeta, skall behjärta saken i samarbete med herr kommunikationsministern.
De statsunderstödda orkesterföreningarna befinna sig i rätt svåra ekonomiska
förhållanden, och detta är fallet också med do musici, som äro anställda
vid orkestrarna. Dessa lia alltid haft mycket små löner, men de lia kunnat draga
sig fram därför att de haft tillfälle till biförtjänst genom engagemang vid
Äng.
understöd åt
folk biblioteksväsendet.
(Forts.)
Ang. musikföreställningar
för
allmänheten.
Nr 28. 108
Lördagen den 2 april e. m.
Äng. musik- biograferna. Sedan nu ljudfilmen blivit införd, har biografmusiken blivit ma°reS
jö™n9ar skinerad och musikerna överflödiga. Orkesterföreningarnas ekonomi medgiver
allmänheten, icke några löneförhöjningar. Det är därför ganska naturligt, att orkester(Forts.
) föreningarna kastat sina blickar på möjligheterna att öka inkomsterna genom
en utsträckt medverkan vid radioutsändningarna. Orkesterföreningarna ha
också gjort en framställning därom. Men den har mötts med mycket sura miner
av radioherrarna här i Stockholm. Man anför som skäl mot en sådan anordning,
att landsortsorkestrarna icke stå på samma höga nivå som radioorkestern.
Detta må vara sant! Men de stå dock på en erkänt hög konstnärlig
nivå. Det torde vara för den musikintresserade radiopubliken av ett stort intresse
att få höra olika orkestrar, att t. ex. få erfara, huru orkestrarna i Hälsingborg,
i Norrköping eller i Gävle lösa sina uppgifter. Det skulle bli en välbehövlig
omväxling i radiomusiken. Och det skulle framskapa en ädel konstnärlig
tävlan mellan de olika orkestrarna, vilken skulle verka befruktande på
deras arbete och därmed också fördelaktigt på musiklivet i hela vårt land.
Dessa orkestrar uppskattas mycket i landsorten. De tillfredsställa väl de
krav, som där uppställas och helt säkert det övervägande antalet radiolyssnares.
Jag talade nyss örn de svåra förhållanden, under vilka landsortsorkestrarnas
musici existera. De betrakta med en viss rätt radioorkesterns medlemmar som
en särskilt privilegierad överklass. Herrarna i radioorkestern äro ju välbeställda
musici här i Stockholm, som icke — åtminstone icke i samma mån som
yrkeskamraterna i landsorten — äro i behov av en extra förtjänst genom medverkan
vid radioutsändningarna. Jag känner förhållandena rätt väl. Jag anser
det vara en mycket billig begäran, att dessa orkestrar få tillfälle att, mer än
nu är fallet, medverka vid radioutsändningarna. Det vore endast en gärd
av rättvisa.
Skulle det nu befinnas olämpligt att vidtaga ett dylikt arrangemang, må
gärna tillgripas en subvention av radiomedel direkt från telegrafverket. När
man bedömer denna sak, må man komma ihåg, att det just är radion, som med
sina musikutsändningar blivit en mycket svår konkurrent till orkesterföreningarna.
Ja, herr talman, jag har bara velat göra detta uttalande i förhoppning om
att Kungl. Majit måtte upptaga spörsmålet till välvillig omprövning.
Herr Bergström i Hälsingborg instämde häruti.
Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Riksdagen kan icke
gärna fatta något beslut i avseende å det önskemål herr Holmström uttalade.
Det tillkommer ju Kungl. Maj :t att göra detta.
Jag vill emellertid rätta ett missförstånd från herr Holmströms sida örn jag
fattade honom rätt. Det är icke, som han nämnde, kommunikationsministern,
som har hand om lotterimedlen, utan handelsministern. I utskottet ha vi framhållit,
att vi givetvis ingenting ha att erinra mot att man tager av lotterimedel
till ifrågavarande ändamål. Men örn vi hade godkänt organisationsnämndens
förslag, som åberopades i motionen, hade orkesterföreningarna blivit alldeles
utan bidrag, ty lotterimedel stå icke till förfogande samma dag man i riksdagen
beslutar att medel skola utgå. Bidrag av lotterimedel få sökas på vanligt sätt.
Som saken nu ligger till har jag intet annat yrkande att göra an örn bifall till
utskottets hemställan.
Herr Holmström: Herr talman! Det är nog icke jag utan herr andre vice
talmannen, som gör sig skyldig till ett misstag. Jag har icke talat örn lotterimedel.
Jag har gjort framställning örn att orkestrarna skola få medverka vid
Lördagen deri 2 april e. m.
109 Nr 28.
Äng.
förstärkande
av reservationsanslaget
till utgivande
av tidskrifter
radioutsändningarna. Och dessa ledas av kungl, telegrafverket, som sorterar Ang.musikunder
chefen för kommunikationsdepartementet. Jag har heller icke gjort nå-''f>r“ fingar
got yrkande och förutsatt, att riksdagen skall fatta beslut i ärendet. Jag har allmänheten.
endast gjort en vördsam hemställan till Kungl. Majit att upptaga frågan till (Forts.)
välvillig prövning.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 244—250.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Härpå föredrogs punkten 251, angående förstärkande av reservationsanslaget
till utgivande av tidskrifter, lärda verk och läroböcker. Ordet begärdes därvid
av
Herr Svedman, som yttrade: Herr talman! Som kammaren finner, har
här sammanförts en del anslag för ändamål, som tidigare haft fristående platser
i riksbudgeten. Utskottet har därvid följt departementschefen, vilket jag
icke har någonting att erinra emot, liksom jag heller ingenting har att invända
emot den prutning i avseende å det sammanlagda beloppet med omkring 15 %,
som skett på de tidigare anslag, som utgått till ändamålen i fråga.
Det är emellertid ett av anslagen, som ligger mig särskilt varmt örn hjärtat,
nämligen det anslag, som tidigare varje budgetår med 3,000 kronor utgått för
fortsatt utgivande av ordboken över Gotlands folkmål. Med denna sak förhåller
det sig så, att det material, på vilket arbetet är byggt, med varje år blir allt
svagare. Det gamla folkmålet dör så småningom ut med den gamla generationen.
Därför är det i hög grad önskvärt, att kontinuiteten i detta arbete så mycket
som möjligt bibehålies, och jag skall be, herr talman, att få rikta en vädjan
till departementschefen och regeringen, att anslaget i fråga blir i möjligaste mån
skonsamt behandlat och att i varje fall prutningen på detsamma icke blir proportionsvis
större än på de parallella anslagen, utan att likformighet kommer
att tillämpas i detta avseende.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Punkterna 252—264.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 265, angående bidrag till kostnaderna för Sveriges deltagande i det Äng.
s. k. andra internationella polaråret. bidrag till
kostnaderna
Kungl. Majit hade uti punkten 260 av förevarande huvudtitel föreslagit riks- för Sveriges
dagen att av det såsom bidrag till kostnaderna för Sveriges deltagande i det deltagande i
s. k. andra internationella polaråret av 1931 års riksdag beviljade beloppet ?el\8'' k-flndfa
av 100,000 kronor anvisa för budgetåret 1932/1933 såsom extra reservations- ™ ^föråret.
anslag återstående beloppet 50,000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta, den ena inom första kammaren, nr 161, av herr Julin m. fl.
och den andra inom andra kammaren, nr 169, av herr Svensson i Grönvik m. fl.,
i vilka motioner föreslagits, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag
om ett extra reservationsanslag å 50,000 kronor för Sveriges deltagande i det
s. k. andra internationella polaråret.
Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å ovanberörda
motioner bifalla Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.
Nr 28. no
Lördagen den 2 april e. m.
Ang.
bidrag till
kostnaderna
för Sveriges
deltagande i
del s. k. andra
internationella
polaråret.
(Forts.)
Uti en vid denna punkt avgiven reservation hade herrar Carl A. Carlsson,
Karl Emil Andersson och Andersson i Ovanmyra förklarat sig anse, att utskottet
bort hemställa om avslag å Kungl. Maurts i ämnet gjorda framställning.
Punkten föredrogs. Därvid anförde:
Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Det är kanske lönlöst att
tänka sig att vid en så sen timme — eller rättare vid en så tidig timme på en
ny dag — vinna gehör för några speciella önskemål, men då jag tillsammans
med ett pär andra kamrater avgivit en reservation på denna punkt, ber jag att
få säga några korta ord.
För Sveriges deltagande i det s. k. andra internationella polaråret har riksdagen
förut beviljat ett belopp av 100,000 kronor, varav 50,000 kronor anvisats
för budgetåret 1931/1932. Hitintills har av anslaget tagits i anspråk endast
ett obetydligt belopp, 5,000 kronor, för en byggnad på Spetsbergen.
Jag undrar, huru många av kammarens ledamöter, som veta. vad det s. k.
andra internationella polaråret egentligen betyder. Jag tog mig dristigheten
att i utskottet begära litet upplysningar om saken. Men jag blev icke vidare
klok på. dem.—- det måste jag säga. Jag fick ingenting annat till svar än en
hänvisning till förra årets statsverksproposition, där det heter, att man avser
inrättande av särskilda stationer i polartrakterna för att anställa vissa iakttagelser
på den terrestra och kosmiska fysikens område. Ja, inte blev man något
vidare stärkt i sitt vetande av den förklaringen, och jag förmodar, att det stoa
flertalet^av kammarens ledamöter icke heller blir det.
Nu fragar man sig emellertid: kan verkligen detta ändamål, denna forskning,
vara av^den vikt och betydelse, att vi måste anslå medel därtill eller i alla händelser
låta förut anvisade medel utgå till användning, när vi så innerligen väl
ha behov av våra slantar till andra, åtminstone enligt min mening mycket mera
betydelsefulla ändamål än som här avses? Statens organisationsnämnd har ju
även sysslat med detta ärende och kommit till den slutsatsen, att med medlens
användning^ gott torde kunna anstå tills vidare. Några som helst förpliktelser
ha icke ingåtts med främmande makter angående medlens utgående, och det är
nog ganska troligt, att även de andra stater, som eventuellt skulle deltaga i denna
vetenskapliga forskning, komma att av pekuniära skäl indraga sina anslag
till samma ändamål. Under förhandenvarande omständigheter tycker jag, att vi
mycket väl kunna innehålla det anslag på 50,000 kronor, som här är upptaget
i riksstaten, och därmed fylla andra luckor. Vi lia under dagens lopp i åtskilliga
punkter höjt anslagen till vad jag anser vara mycket mera behjärtansvärda
syften. Varför skulle man då icke kunna innehålla detta anslag, så att man icke
skall behöva överskrida de summor, som man ifrån första början avsett skola
utgå? Det är just i tanke härpå jag anser att vi kunna följa statens organisationsnämnd
och helt enkelt inhibera anslaget i fråga.
Jag ber på dessa grunder, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
som vid förevarande punkt är avgiven av herr Carlsson i Gävle m. fl.
Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Jag vill erinra kammaren
örn, att sedan organisationsnämnden föreslagit, att ifrågavarande anslag
icke skulle upptagas i riksstaten, har regeringen prövat ärendet, och jag skulle
förmoda att det är en hederssak för. både regering och riksdag att icke draga
in ett anslag, som redan är beviljat. Riksdagen har ju en gång beviljat
100,000 kronor för ändamålet.
Vi voro inom utskottets andra avdelning inne på den linje herr Andersson i
Ovanmyra talade för, och vi tillkallade också en person, som lämnade upplys
-
Lördagen den 2 april e. m.
lil Nr 28.
ningar på detta område. Det hölls ett sammanträde i Locarno i oktober månad
1931, där ombud från olika länder enades örn att fortsätta. Det är att märka,
att sådana länder som Argentina, Österrike, Kanada, Tyskland, Danmark, Finland,
Belgien, Norge och Schweiz stå vid sina löften. Jag anser, att riksdagen
icke kan taga tillbaka de 100,000 kr. den beviljat. Det står emellertid i utskottets
utlåtande: »utskottet förutsätter, att det planerade allmänna deltagandet
i polaråret kommer till stånd.» Detta ord »allmänna» är understruket. Under
förutsättning att det blir ett allmänt deltagande, kommer vårt land med.
Jag vädjar till kammaren att icke taga tillbaka vad den lovat, utan att den gamla
ärliga svenska seden att stå vid sina löften får gälla. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de därunder förekomna yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.
Punkterna 266—269.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 270 och 271.
Kades till handlingarna.
Punkten 272.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 273—275.
Lades till handlingarna.
Punkten 276.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 2.
Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 85,_ i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning m. m.;
nr 86, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för reparationer å den åt kyrkoherden i Korpilombolo församling upplåtna
prästgården;
nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag dels till lag
örn gäldande ur kyrkofonden av pensionsavgift, belöpande å innehavare av
prästerlig emeritilön med flera, dels ock angående gäldande ur biskopslöneregleringsfonden
av pensionsavgift, belöpande å innehavare av emeritilön för
biskop;
nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en internationell konvention för betryggande av säkerheten för människoliv
till sjöss med mera samt en internationell lastlinjekonvention med mera;
nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 35 § sjölagen; samt
nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9, 16 och 22 §§ lagen den 16 oktober 1914 (nr 349)
örn tillsyn å fartyg.
Äng.
bidrag till
kostnaderna
för Sveriges
deltagande i
det s. k. andra
internationella
polaråret.
(Forts.)
Sr 28. 112
Lördagen den 2 april e. m.
§ 3.
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets
memorial, nr 13, angående fullbordad granskning av de i statsrådet förda
protokoll; och
utlåtande, nr 14, i anledning av väckt motion örn ändring i gällande föreskrifter
örn utseende av samfällt kyrkoråd i kyrklig samfällighet med representativt
system; samt
andra lagutskottets utlåtande, nr 25, i anledning av väckt motion angående
lagstadgad begränsning av arbetstiden för viss bogserbåtspersonal m. fl.
Justerades protokollsutdrag.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Andersson i Lindome
» Thomson
under 3 dagar fr. o. m. den 3 april och
» 8 » » » 5 ’ .
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.23 på natten.
In fidem
Per Cronvall.
Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
321243