1932. Andra kammaren. Nr 22
ProtokollRiksdagens protokoll 1932:22
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1932. Andra kammaren. Nr 22.
Tisdagen den 8 mars.
Kl. 4.30 e. m.
§ 1.
Justerades de vid kammarens sammanträde den 2 innevarande mars förda
protokollen.
§ 2.
Föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna; och remitterades
därvid
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 448 av herr Persson i Grytterud m. fl.;
nr 449 av herr Nordkvist;
nr 450 av herr Nygren; samt
nr 451 av herrar Sjöström och Wijkander;
till bankoutskottet motionerna:
nr 452 och 453 av herr Andersson i Stockholm; samt
till statsutskottet motionen nr 454 av herr Molander m. fl.
§ 3.
Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtande nr 6 och
andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.
§4.
Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 105,
med förslag till ändrad lydelse av vissa paragrafer i regeringsformen, riksdagsordningen
och tryckfrihetsförordningen; nämligen:
nr 455 av herr Forssell;
nr 456 och 457 av herr Nylander m. fl.;
nr 458 av herr Hage; och
nr 459 av herr Kilbom m. fl.
Vidare avgåvos motioner av
^herr Thomson, nr 460, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 152, angående
vissa i samband med gymnastiska centralinstitutets omorganisation stående
frågor;
_ herr Olsson i Kullenbergstorp, nr 461, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 134, angående ändrade bestämmelser beträffande fortsättningsskolans
organisation m. m.;
Andra kammarens protokoll 1982. Nr 22.
1
Hr 22. 2
Tisdagen den 8 mars.
herr Ericson i Boxholm m. fl.:
nr 462, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 149, angående hjälpåtgärder
åt vissa egnahemslån tagare; och
nr 463, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 150, angående tillfällig
nedsättning av räntan å köpeskilling för vissa lägenheter, som upplåtits från
kronojord;
herr Lövgren m. fl., nr 464, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
120, angående hjälpåtgärder åt vissa lägenhetsinnehavare å kronomark i de
sex nordligaste länen;
herr Carlström m. fl., nr 465, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
114, med förslag till förordning angående kontroll å tillverkningen av samt
handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, m. m.;
herrar Magnusson i Skövde och Nordkvist, nr 466, likaledes i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 114; samt
herr Christenson, nr 467, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 108,
med förslag till lag örn uppläggande av nya fastighetsböcker för landet m. m.
Samtliga ovannämnda motioner bordlädes.
§ 5.
Herr statsrådet Hamrin avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 172, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den
29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker; och
nr 173, med förslag till avtal med Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag och
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 6.
Herr Persson i Falla avlämnade en av honom och herr Anderson i Storegården
undertecknad motion i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 105, med
förslag till ändrad lydelse av vissa paragrafer i regeringsformen, riksdagsordningen
och tryckfrihetsförordningen.
Ifrågavarande motion, som erhöll ordningsnumret 468, bordlädes.
§ 7-
Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 68, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av krigsdomstolarna
och strafflagen för krigsmakten;
nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående efterskänkande av
återbetalningsskyldighet för felaktigt uppburen arrendeavkomst av stadskomministerns
löningsjord i Linköping; samt
nr 74, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning örn förberedande
undersökning och tvångsmedel i brottmål.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes första lagutskottets
utlåtande, nr 19, i anledning av väckta motioner om allmänt straffbeläggande
av handlingar, som innefatta förberedelse till högförräderibrott m. m.; och
Tisdagen dea 8 mars.
3 Nr 22.
memorial, nr 21, angående arvode åt den, som inom första lagutskottet biträtt
vid behandlingen av dels Kungl. Marits proposition angående godkännande
av konventioner örn gemensam växellag med mera och antagande av förslag
till ny växellag, dels ock Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av konventioner örn gemensam checklag med mera och antagande av förslag
till ny checklag med mera.
Justerades protokollsutdrag. | § 9. |
|
|
| § 10. |
|
|
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades: |
| ||
herr Andersson i Ovanmyra | under | 5 dagar fr. o. m. | denna dag, |
» Olsson i Grolvvasta |
| 6 » » | den 9 mars och |
» Borg | $ | 3 » * | > 10 » . |
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.41 e. m. |
|
In fidem
Per Cronvall.
Nr 22. 4
Onsdagen den 9 mars f. m.
Onsdagen den 9 mars.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till bankoutskottet propositionen, nr 172, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 63 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker; och
till statsutskottet propositionen, nr 173, med förslag till avtal med Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund.
§ 2.
Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande motionerna;
och remitterades därvid
till konstitutionsutskottet motionerna:
nr 455 av herr Forssell;
nr 456 och 457 av herr Nylander m. fl.;
nr 458 av herr Hage;
nr 459 av herr Kilbom m. fl.;
till statsutskottet motionerna:
nr 460 av herr Thomson; och
nr 461 av herr Olsson i Kullenbergstorp;
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 462 och 463 av herr Ericson i Boxholm m. fl.;
nr 464 av herr Lövgren m. fl.;
nr 465 av herr Carlström m. fl.; och
nr 466 av herrar Magnusson i Skövde och Nordkvist;
till behandling av lagutskott motionen nr 467 av herr Christenson; samt
till konstitutionsutskottet motionen nr 468 av herrar Tersson i Falla och Anderson
i Storegården.
§ 3.
Första lagutskottets härpå föredragna utlåtande nr 19 bordlädes åter.
§4.
Vidare föredrogs första lagutskottets memorial, nr 21, angående arvode åt
den, som inom första lagutskottet biträtt vid behandlingen av dels Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av konventioner örn gemensam växellag med
mera och antagande av förslag till ny växellag, dels ock Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av konventioner örn gemensam checklag med
Onsdagen den 9 mars f. m.
5
Nr 22.
mera och antagande av förslag till ny checklag med mera; och kiev utskottets
däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.
§ 5.
Herr statsrådet Hamrin avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 174, med
förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) örn automobilskatt m. m.
Denna proposition bordlädes.
§ 6.
Till avgörande företogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning
av väckta motioner angående ett samarbete mellan den organiserade arbetarrörelsen
och Nationernas förbund för fredens bevarande.
Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 218 i or^,^*^er''
första kammaren av herrar O. Fredrik Ström och Branting och nr 323 i andra vernäs förkammaren
av herr Månsson i Furuvik hade föreslagits, att riksdagen ville be- hund för
sluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att det täcktes Kungl. Maj :t att, fredens beefter
närmare utformande av ett förslag enligt i motionerna angivna grunder mrandetill
samarbete mellan den organiserade arbetarrörelsen och Nationernas förbund
för skärpning av de i förbundsakten stadgade ekonomiska sanktionernas effektivitet,
frambära detta förslag för Nationernas förbunds råd eller eventuellt
inför nedrustningskonferensen i Genéve.
Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Vid utlåtandet voro fogade reservationer:
av herrar V enner ström och Engberg, som ansett att utskottets hemställan,
vilken de biträdde, bort grundas på annan i reservationen angiven motivering;
av
herr O. Fredrik Ström; och
av herr Fast.
Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:
Herr Månsson i Furuvik: Herr talman, mina herrar! Riksdagen innan
världskriget utbröt väckte jag en motion om att man skulle se till att det till
Haagdomstolens förfogande — Nationernas förbund fanns då ännu icke —
skulle ställas en exekutivmakt, bestående av en organisation bland sjömännen,
transportarbetarna, järnvägsmännen, postmännen, telegrafmänncn o. s. v. Emellertid
blev riksdagen upplöst, och sedan kom ju, som ni vet, världskriget. Fyra
år senare kom bildandet av Nationernas förbund. Såsom en del av Nationernas
förbunds organisation tillskapades ju även internationella arbetsbyrån i Genéve.
I början trodde jag, att i och med Nationernas förbunds tillkomst skulle man
icke behöva vidtaga några åtgärder utan blott se, om detta förbund, där den
överväldigande mängden av jordens stater äro organiserade, skulle kunna åstadkomma
någon säkerhet mot krigsfaran. Allt eftersom tiden har gått, har det
emellertid blivit allt mera tydligt, att man icke kan bygga alltför mycket stora
förhoppningar på Nationernas förbund för närvarande. Jag tror, att man icke
skall räkna för mycket på Nationernas förbund. Jag tror, att det kommer att
i en framtid få större betydelse än nu, men som det för närvarande är, är det
icke mycket att bygga på. Amerika vill, som jag nämnde i remissdebatten,
Äng.
ett samarbete
mellan den
organiserade
Nr 22. 6
Onsdagen den 9 mars f. m.
Ang.
ett samarbete
mellan den
organiserade
arbetarrörelsen
och Nationernas
förbund
för
fredens bevarande.
(Forts.)
högst ogärna lägga sig i förhållandena, i varje fall icke i förhållandena i Europa.
England för samma politik, det söker avsöndra sig, eller det härskar i varje
fall i England en mycket stark stämning för att avsöndra sig från Europa i
stort sett och stärka imperiet och örn möjligt ingå regionalavtal med några andra
stater i Europa. Men mot att inblandas i Europas affärer ställer den nuvarande
engelska opinionen sig alldeles avvisande.
Krisen i Ostasien har blottat Nationernas förbunds svaghet. Nationernas
förbund saknar helt och hållet en exekutivmakt. Jag tillåter mig, herr talman,
att här göra en liten kyrkohistorisk parallell, enär en sådan är av den största betydelse
för att belysa, vari Nationernas förbunds svaghet består.
I den gamla kyrkan var det ju så, att visserligen påven dominerade, men när
kyrkomötet sammanträdde, då hette det, att där jordens biskopar och abboter
närvara, där äro de den kristna församlingens allsvåldiga styrelse, som räder örn
kyrkan efter eget bästa. Ty Kristus har icke efterlämnat någon grundlag, utan
de kunna själva ordna örn kyrkans styrelse som de vilja. Till kyrkans förfogande
stod bäraren av kyrkans verkliga svärd, kejsaren. Enligt kyrkans dogmer
har Kristus till Petrus överlämnat de två svärden, och det
ha påvarna givit kejsaren i förläning att föra på kyrkans befallning, men icke
längre än kyrkan befaller och icke annorlunda. Men i det ögonblick då kyrkomötet
kom i konflikt med påven och konflikten blev olöslig, så att Kristi domstol
grundades, i samma ögonblick har påven icke mera kommando över kejsarmaktens
härar, utan det övergick till ordföranden vid kyrkomötet, till ordföranden
i Kristi domstol. Örn vi vilja se i kyrkans historia, skola vi finna, att Kristi
domstol med hjälp av Kristi svärd valt nya påvar o. s. v., med ett ord rensat
upp i kyrkan. Detta förhållande avskaffades faktiskt i och med reformationen.
När det tridentinska mötet kom, var det icke ett kyrkomöte i vanlig mening,
utan det var, herr talman, snarare att jämföra med en socialdemokratisk partikongress,
där ordföranden och kansliet o. s. v. tillsatts i förväg. Det gäller för
övrigt icke bara partikongresser, utan alla s. k. demokratiska möten, där de
breda lagren icke ha något att säga till om. Så var det vid det tridentinska mötet.
Så blev det även vid vatikankonciliet 1869—1870, som ajournerades och
ännu icke fortsatt. Hur låg det till? Jo, det låg till på precis samma sätt som
vid Nationernas förbund, att kyrkomötet saknade en exekutivmakt. Påven
lade fram en proposition, innebärande att i kraft av Kristi ord till Petrus: »Jag
har bett för dig, att din tro icke skall varda om intet» skulle påven förklaras
för ofelbar. Denna proposition var ett brott mot kyrkan, var ett brott mot Johannes
evangelium, där det omtalas, att Kristus blåst på alla lärjungarna och
givit åt dem alla samma makt; det var ett brott mot den apostoliska traditionen,
där det säges, att Petrus icke var erkänd apostolisk furste utan de övriga apostlarna
voro oavhängiga av Petrus. Varför? Jo, den gamla kyrkans biskopar
ha i alla tider i kraft av att de förklarat sig vara apostlarnas efterträdare varit
oavhängiga av påven. Sveriges historia kan utgöra ett exempel på vart det barkar
hän. Denna proposition från påven var uppenbarligen kättersk. Det heter
i kyrkorätten, i avdelningen örn kyrkans funktioner, att påven kan icke vara
kättersk. I samma ögonblick som han uttalar en kättersk mening, är han icke
längre påve. Hans kätterskhet har avklätt honom hans påvliga värdighet. Vad
låg närmare till hands 1869—1870 än att vid kyrkomötet förklara propositionen
kättersk mot Johannes evangelium, mot kyrkans tradition, och att påven
således automatiskt upphört att fungera? Jo, herr talman, hindret därför låg
däri, att kyrkomötet saknade en exekutivmakt. Däremot hade påven Pius IX
ett stöd i Napoleon III :s här i Rom. I kraft av detta uppkom det upp- och nedvända
förhållandet, att kyrkomötet icke kunde göra sin mening gällande, utan
Kristi domstol måste nöja sig med sabotage mot dess styrelse o. s. v. Jag skall
icke bär gå vidare in på att skildra det kyrkomöte, som ännu icke är avslutat,
Onsdagen den 9 mars i. m.
7 Nr 22.
men jag vill bara säga, att det föreligger en slående parallell mellan det vatikanska
kyrkomötet och Nationernas förbund. Jag ber om ursäkt, att jag icke
kunnat undgå att draga fram denna parallell och visa, hur det ligger till.
I Nationernas förbund ligger det till som vid vatikankonciliet, eller att den
beslutande församlingen har icke möjlighet att sätta sina beslut i verket. Nu är
det visserligen så, att man har talat örn, att man skulle tillskapa en exekutivmakt.
Det sägs, att det från Amerika framkommit förslag, som skulle sluka
fjärdedelen av jordens grödor med sina ofantliga internationella förläggningsorter.
Det skulle vara framlagt, men jag har icke setten tillstymmelse till det.
Det är ju så, att i Sverige äro vi icke matade med förhållandena utifrån. Vara
tidningar innehålla icke utrikespolitik, och matningen till kammarens medlemmar
från församlingen i Genéve är den sämsta tänkbara och borde göras
bättre. . ... . ,
Nu är frågan den: kan man genomföra sanktioner med militärmakt, örn det
lyckas dem att tillskapa en sådan, frånsett dess dyrbarhet? Jag måste ställa
mig högst tvivlande till det. När vi se, hur hjälplösa de äro bara rörande kinaaffären,
kunna vi vara säkra örn att de skulle vara det, även örn de hade militärmakt
till förfogande. Därtill kommer, att de våga näppeligen bygga på infanteri-
eller artillerimakt. Det blir för dyrbart, det blir för svårhanterligt, när det
gäller transporter genom icke berörda stater, fea är det flygvapnet. Användandet
av flygvapnet i sanktionssyfte är ett sa dödfött förslag, som ett förslag kan
vara. Tror ni verkligen, att Nationernas förbund gasar ned Berlin, Wien, Rom
eller Paris? Ingen människa är så enfaldig, att han tior pa det.. Det skulle
bli en sådan opinionsstorm även i de länder, där man anser sanktionernas tillgripande
vara berättigat, att det är helt enkelt fullkomligt otänkbart.
En annan sak är det med mitt förslag, som framlades för 14 år sedan och
sorn nu kommit åter igen. Jag har tagit upp det igen, sedan det. icke hai
varit någon i världen, som har tagit upp idén. Hamnarbetarna, sjömännen,
civilflygarna, automobilförarna, postmännen, telegrafmännen m. fl. inkopplas
under Nationernas förbunds arbetsbyrå i Genéve och därigenom under Nationernas
förbund, som ger order örn att använda dem säborn sanktionsmedel
gent emot en stat. som icke håller ingångna överenskommelser. Jag vill erinra
om förhållandena bara nu. Hur skulle det vara nu, om vi hade en sadarn
organisation? Det bleve naturligtvis så, att man efter viss varning stängde
av, och om det behövdes, kunde man stänga av en stat från all tillförsel under
tjugo år, och därefter kunde vi resonera med dem vidare. Det är ingen
av er, som icke inser den väldiga skillnaden mellan den exekutivmakt, som
ligger däri, att man stoppar all tillförsel till en stat i form av brev, gnist
etc., och den barnslighet, som ett hot med flygvapnet utgör, da man vet, att
Nationernas förbund vågar aldrig använda flygvapnet såsom sanktionsvapen.
Härtill kommer, att det är ännu mycket lättare att organisera detta genom
denna institution, därför att i motsats till när jag för 14 år sedan väckte
motionen, är det nu ett direkt samband knutet mellan arbetarrörelsen och Na
-
Ang.
ett samarbete
mellan den
organiserade
arbetarrörelsen
och NalioHernas
förbund
för
fredens bevarande.
(Forts.)
tionernas förbund. „ . .
Jag skall icke här giva ling in pa att ga i detaljer in pa mitt förslag.
Jag tror, att vad jag sagt räcker att motivera min ståndpunkt, och annars
får jag återkomma. Örn man ser på utskottets utlåtande, finner man, att det
utmärkande är, att man ingenting vill göra. Man talar örn att i fråga örn en
utvidgning av sanktionerna har man intagit en vacklande hållning, horst var
man för det i början, då man var optimistisk för utvecklingen av sanlctionssysternet.
. Sedan bär man blivit tvivlande. Man bär framhållit, att man sökt
känna sig för med regionala avtal, och man har hänvisat till de franska avtalen
med Rumänien och Polen. Man säger vidare, att från svensk sida
föreligger ingen anledning att taga ett initiativ, som skulle leda till en fak
-
N r 22. 8
Onsdagen den 9 mars f. m.
Äng.
ett samarbete
mellan den
organiserade
arbetarrörelsen
och Nationernas
förbund
för
fredens bevarande.
(Forts.)
fask skärpning av förbundsaktens sanktionssystem. Man erkänner enligt utlåtandets
ordalydelse effektiviteten i vad jag föreslagit, örn förslaget kunde
realiseras, men man anser, att därmed följa risker för vårt lands indragande^
i krigiska konflikter. Man kan då fråga: Är det större risk för att vi
bil indragna i krigiska konflikter, örn vi vägra att telegrafera eller telefonera
V.. o „a eller .lasta och lossa fartyg, som gå till det landet eller komma
danlran, än om vi deltaga t. ex. med flygmaskiner i en internationell militärmakt
för tvångsåtgärder? Man kail rubricera detta såsom något, som av ålder
kallas för de obotfärdigas förhinder, och ingenting annat.
I anledning av detta, säger utskottet, saknar det anledning att gå in på en
närmare prövning av frågan. Men utskottet framhåller, att samverkan mellan
enskilda organisationer inom staterna å ena sidan och Nationernas förbund
a den andra sidan innebär »ett tillsidosättande av vederbörande länders
ansvariga regeringar, vilka i dessa frågor måste förutsättas handla i samförstånd
med samma länders folkrepresentationer, och därmed också ett upprivande
av de grundvalar, på vilka statsmakten inom de moderna staterna är
organiserad och verksam». Jag må då fråga: Är det ej ett upprivande av de
samhaileliga grunderna, att större delen av världens stater i samlad organisation
sta svarslösa, när Kinäs ombud dramatiskt utslungar frågan: När
lentligheterna börja klockan 12 i natt, vad vilja ni då göra? Ja, det må han
iraga: Vad vilja ni göra? Vi skola besinna det, att för att vara medlem av
■Nationernas förbund, för att vara medlem av en regering är det det enda, man
egentligen behöver ha, en bra ändkota att sitta på. Man skall väl annars ha
ett huvud med innehåll och handlingskraft. Jag frågar: Vad är det för ris
er. örn världens stater strypa ett land, är det då så stora krigsrisker från
det strypta landets sida? Ar det större krigsrisker, om vi strypa ett land genom
blockad av dess förbindelser, än om det får röra sig fritt och taga hem amordna
®lg ,för krigiska åtgärder? Jag bara framför dessa frågor.
och da törstar man det hela. Men detta är ingenting annat än den totala hoppik;16,
!?. S0P är utmärkande för hela det moderna regeringssystemet, där man
r S1F’ ^e^a sitta, bara sitta, är hela konsten att regera.
tij6 T11" sagi-s kär - jag skall bemöta det samtidigt med reservationen
— att det här är en sa stor, så viktig fråga, att den ej skall framföras av en
enskild man. Den skola mternationalema föra fram. Det där känna vi till
Vad aro mternationalema för något? Ingenting annat än paralleller till regeringarna
och till församlingen i Nationernas förbund, som är en efterapning
av regeringarna, och där den förnämsta egenskapen är att sitta rätt upp och
ned, sitta hjälplösa.. Internationalen kan ej urskulda sig. Den har haft 14 år
pa sig sedan jag sist väckte motionen. . De, som varit ledande här i kammarnn
och varit med i Internationa lens sektion här i Sverige, ha däri ej någon ursakt,
ty tor det första är det lång tid sedan motionen framfördes, och för det
andra har det visat sig vara i hög grad behövligt att åstadkomma en kraftigare
esekutivmakt för Nationernas förbund.
^Frågan faller men jag skall verkligen pröva på en votering, för att se, hur
marlgaf0IP äro för tanken och emot den. Jag är säker på, att när denna fråga
t alli t, kommer den att ha fallit framåt och kommer att gå igenom en dag
och med pukor och trumpeter framföras av dem, som nu avslå förslaget. De
komma en dag att fara till Oslo och hämta Nobelpriset för att de fört fram
torslaget. Sa star det till med den saken.
Herr krip.an’ jag ber att få yrka bifall till motionen och avslag på utskottets
nemställan.
Herr Flyg: Herr talman! När vi för några dagar sedan diskuterade en
iraga, som hade mycket nära sammanhang med den, som nu står på dagord*-
Onsdagen den 9 mars f. m.
9 Nr 22.
ningen, nämligen frågan om den svenska delegationens ställningstagande i Genéve,
förfäktades med mycket stor tydlighet och bestämdhet av det socialdemokratiska
partiets ordförande från kammarens talarstol den uppfattningen, att
han för sitt vidkommande var mycket glad åt, att det äntligen från Sveriges
sida sagts ett ord eller några ord, som gåvo anslutning åt tanken och idén örn
en internationell ordningsmakt, d. v. s. militärmakt i Nationernas förbunds råds
händer eller under dess kontroll för upprätthållande av den internationella ordningen.
I dag lia vi framför oss till behandling en motion väckt av 3 motionärer
från samma parti, som herr Hansson är ordförande i, och där finner jag
på första sidan en sats, där det heter: »Det blir enligt vår mening i praktiken
icke möjligt att genom en internationell polisvakt eller armé trygga freden.»
Jag ber att här i dag inledningsvis få fästa uppmärksamheten vid denna motsättning
mellan å ena sidan vad motionärerna sagt i motionen och å andra sidan
det uttalande, som här från kammarens talarstol gjorts av det socialdemokratiska
partiets ordförande. Jag konstaterar, att det i denna fråga liksom i de
flesta frågor måste efterlysas, vad som är det socialdemokratiska partiets linje,
och vilken ståndpunkt det socialdemokratiska partiet går in för.
Det är en viktig sak som det här gäller. Jag tror, att det, som är det väsentligaste
i den motion vi behandla, är påpekandet från motionärernas sida, att om
denna institution, Nationernas förbund, överhuvud taget skall kunna göra något
såsom frcdsorganisation, som den bär kallats och som den för närvarande också
naturligtvis vill kallas, trots vad som sker i Östern, och som den förmodligen
kommer att kallas av sina många vänner i fortsättningen, örn denna organisation
skall kunna bli en fredsorganisation mer än på papperet och till namnet,
måste en intimare och fastare kontakt knytas med arbetarrörelsen såsom
en internationell företeelse. Jag tror, att här ha vi det enda riktiga och det
enda starka inom motionen och i motionärernas tankegång. Men samtidigt som
jag säger det, vill jag bestämt vända mig mot tron på, att en allians mellan
Nationernas förbund och arbetarrörelsen skulle betyda någon styrka i striden
eller skulle betyda, att arbetarklassens slagkraft skulle kunna utnyttjas mot
krigsexploatörerna och krigsorganisatörerna.
Herr Månsson sade nyss från talarstolen, att arbetarorganisationerna skulle
inrangeras under den internationella arbetsbyrån. Jag förmodar, att han därmed
också syftade på Nationernas förbunds råd, och att i det ögonblick en
konflikt uppstår det skulle finnas kraft och styrka bakom rådet och dess direktiv.
Teoretiskt skulle jag vilja säga, att herr Månssons tankegång ej är så oriktig.
Men är det någon i kammaren, som tror, att om det varit så, som motionärerna
här förutsatt, att de internationella arbetsorganisationerna stått inrangerade
såsom ett medel till Nationernas förbunds förfogande, att rådet i den
situation som nu föreligger hade utnyttjat denna sin maktmöjlighet, utnyttjat
dessa sina medel för att förhindra den konflikt som pågår? Nej, om man går
in för den tankegången, gör man sig skyldig till att ännu mer underblåsa eller,
rättare sagt, ge ännu mer styrka åt tron på Nationernas förbund såsom fredsorganisation,
vilket för var och en, som ser det hotande kriget såsom en realitet,
måste vara detsamma som att åstadkomma en dimbildning bland de breda follcla.
ger, som man måste räkna med som den enda reella kraften, då det gäller att
förhindra ett nytt krig. Jag ber att få fästa de närvarande herrarnas uppmärksamhet
vid ett par uttalanden, som jag under denna konflikt funnit i olika tidningar.
Jag skulle kunna återge flera, som ge uttryck åt den verkliga andan i
de olika länder, sora äro representerade i Nationernas förbund, vilken ej kommer
fram i de vackra orden vid förhandlingsbordet, men som är den kraft, som
gör, att man ingenting kan åstadkomma, ingenting vill åstadkomma, oell som
gör, att orden, som där talas, de resolutioner, som där antagas, äro vackra ord
och ingenting annat. I en tidning i vårt grannland Norge, »Morgonbladet»,
Äng.
ett samarbete
mellan den
organiserade
arbetarrörelsen
och Nationernas
förbund
för
fredens bevarande.
(Forts.)
Nr 22.
10
Onsdagen den 9 mars f. m.
A tig.
eli samarbete
mellan den
organiserade
arbetarrörelsen
och Nationernas
förbund
för
fredens bevarande.
(Forts.)
finnér jag följande mycket betecknande uttalande: »Skall det komma till ett
krig i Östern?» frågar tidningen, och det var vid början av konflikten mellan
Kina och Japan. Och fortsätter: »Det klingar kanske brutalt, men ur konjunktursynpunkt
vore ett krig mycket önskvärt. Världen är i dag ej annorlunda
än förr. Ett krig skulle förstora behovet av skeppstonnage, risken av varutransporterna
skulle stiga, priserna likaså, och därmed skulle spekulationen
tilltaga. Hela världen följer därför med största spänning utvecklingen i Mands
juri et. Såväl varumarknaden som börserna registrera allt som försiggår, örn
det blir allvar, så betyder detta en väldig stimulation för hela världens ekonomiska
liv. Men örn det icke blir krig, så måste världen ännu länge vänta på en
naturlig bättring, ty denna är än mycket avlägsen.» Det är en röst ur det borgerliga
och tongivande lägret i vårt grannland Norge, som säger mycket klart,
att det ej skulle vara så dumt ur dess synpunkt, örn det bleve krig. Det skulle
betyda tillfrisknande för världens svåra ekonomiska läge, och man säger till
sist med en suck av besvikelse, att om det ej blir krig, dröjer det länge, innan
en naturlig bättring inträder. Jag tycker, att detta visar vad detta lilla land,
som ansetts vara så fredsälskande, i realiteten representerar i Nationernas förbund,
när det skall taga ställning till konflikten mellan Japan och Kina. Dess
representanter måste tala för fred, men innerst inne sitta de med Morgenbladets
tankegång, att örn det blir krig, skulle det betyda stimulation och ökad spekulation.
En tysk industri tidning, »Deutsche Berg^verkszeitung» säger: »Världsbörserna
möta tilldragelserna i fjärran Östern med en icke blott förvånansvärd ro
utan t. o. m. i vissa fall med ett slags förhoppningsfullhet, som med de tilltagande
komplikationerna om Shanghai blott synes växa. Vi se med varje utvidgning
av denna ostasiatiska konflikt nya aktier och råvarugrupper i verksamhet.
» Samma tankegång, samma innersta önskan kommer fram här. Och
jag skulle kunna, som jag förut sade, återge en råd av liknande uttalanden från
tidningar, som representera de verkliga maktinnehavarna i de olika länderna.
Och låt oss komma ihåg, att de delegationer, som utgöra Nationernas förbunds
församling, dess råd eller dess nedrustningskonferens, representera just dessa
verkliga intressen.
När herr Månsson i dag ställde frågan: Vari består Nationernas förbunds
svaghet? skulle jag vilja säga, att hans svar att ge en historik på det kyrkohistoriska
området kan ha sitt värde såsom ett. exempel på, hur det en gång
varit. Men det reella svaret är, att denna institution, denna internationella sammanslutning,
Nationernas förbund i dess olika former, dess olika kommittéer,
representerar ingenting mer eller mindre, ingenting annat än de olika nationeras
speciella intressen. Framför allt representera vederbörande, som komma från
stormakterna, dessa stormakters imperialistiska intressen, och dessa intressen,
mina herrar, peka icke på fred utan de peka med all kraft på nya militära sammandrabbningar.
Det är detta, som är Nationernas förbunds svaghet i dag,
det är detta, som varit Nationernas förbunds svaghet, och det är vad som kommer
att bli Nationernas förbunds svaghet, så länge denna organisation representerar
den kapitalistiska ordning, som består i detta land och i andra till Nationernas
förbund anslutna länder.
Jag ber, herr talman, att i detta sammanhang få rikta de närvarandes uppmärksamhet
på ännu en intressant företeelse. Vid nedrustningskonferensens
början höll en mycket uppmärksammad man inom den socialistiska arbetarinternationalen,
d. v. s. socialdemokraternas international, ett mycket uppmärksammat
anförande, där tankegången var den, att man måste på denna nedrustningskonferens
komma till ett resultat, man måste komma in på en väg, som
verkligen gagnade freden, ty örn så icke blir fallet, förklarade han — det var
Vandervelde — så måste vi räkna med att det kommande kriget blir ett soda
-
Onsdagen den 9 mars f. mi.
11 Nr 22.
listiskt revolutionärt krig. Märk väl, det är bär icke någon kommunist, som
talar, utan det är en man, som jag är övertygad om står mycket klart på den
revisionistiska flygeln av socialdemokratien och som i detta moment nödgas dra
den slutsatsen, att ett nytt krig betyder ett revolutionärt krig, där arbetarna,
sade han, skola taga vapnen men vända dem icke mot varandra utan mot dem,
som driva fram och organisera det nya kriget.
Det är möjligt, att detta uttalande är uttryck för en ärlig uppfattning hos
vederbörande talesman, men det är säkerligen också uttryck för viljan att
skrämma för konsekvenserna på denna nedrustningskonferens, och det är säkerligen
för det tredje också uttryck för ett medvetande hos honom, att om man
icke här förmår komma till ett resultat, så att åtgärder bli vidtagna, som betyda
i fortsättningen garanti mot kriget, så är följden, att ett nytt krigsutbrott icke
kan bli något annat än revolt inom de olika länderna och inom de olika ländernas
härar från soldaterna mot de kommenderande officerarna och mot regeringen.
Det är säkerligen den tankegång, som ligger bakom Vanderveldes resonemang.
Varför berör jag nu detta här? Jo, jag menar, att det förefaller mig vara
synnerligen naivt, att han trots den erfarenhet, som han borde ha, och trots den
inblick, som han borde ha och har i spelet bakom kulisserna, likväl kan draga
den slutsatsen, liksom herr Per Albin Hansson gjort och liksom en del andra av
kammarens socialdemokrater göra, att man med Nationernas förbund såsom instrument
skall kunna medverka till freden. Här säger man, att vi skola söka
åstadkomma åtminstone så mycket som 25 procents minskning av rustningarna
i de olika länderna. Ja, låt mig gå med på den hypotesen. Jag tror dock icke
på den. Jag vet vad nedrustningskonferenser åstadkomma för något. Jag vet,
att det i realiteten betyder modernisering och större effektivitet åt militärväsendet
i de olika länderna. Låt oss emellertid tänka oss. att man på denna konferens
inför tvånget av en allvarlig situation, inför vad Vandervelde pekade på,
går med på 25 procents minskning. Vad betyder det, mina herrar? Jo, det betyder,
att de olika makterna bliva 25 procent mindre rustade, men det betyder
icke, att krigsviljan och krigsintresset hos vederbörande är likviderat, ty förutsättningen
härför är, att man förmår vrida makten ur händerna på de människor,
som ha intresse av krig, och det förutsätter i sin tur arbetarklassens reella
seger i de olika länderna. Det är i själva verket den enda maktfaktorn.
När herr Fabian Månsson i sin motion pekat på —■ jag är övertygad om att
han gjort det i ärligt uppsåt -— att arbetarrörelsen måste samorganiseras med
Nationernas förbund, därför att det är den enda kraft, som man har att räkna
med, då det gäller att bevara och garantera freden, så är hans tankegång riktig
så länge den rör sig kring arbetarrörelsen, men den är oriktig i det moment, då
han förutsätter, att arbetarrörelsen skall samorganiseras med Nationernas förbund.
I samma ögonblick sätta vi nämligen arbetarrörelsens kraft under en
ledning, som icke i realiteten vill vare sig nedrustning eller fred, utan en ledning,
som är dirigerad från de stora finansiella koncernerna, från de olika centraler,
där man har intresse av kriget. På detta sätt binda vi endast arbetarrörelsens
kraft.
Med anledning därav, herr talman och utan att vare sig gå in på utskottsutlåtandet
eller den underliga reservation, som här anförts i frågan av herrar
Vennerström och Engberg, och med anledning av vad jag förut har sagt ber
jag för mitt vidkommande att få yrka bifall till utskottets kläm men avslag
å dess motivering. Jag gör det, som jag redan har sagt, därför att jag icke
vill ligna en enda tanke åt Nationernas förbund såsom en fredsorganisation utan
anser arbetarklassen såsom den enda effektiva kraften gentemot kriget och i
kampen för freden. Först i det ögonblick, då vi förmå organisera massorna
i de olika länderna dithän, att vi få dem att göra upp räkningen med den kapi
-
Ang.
ett samarbete
mellan den
organiserade
arbetarrörelsen
och Nationernas
förbund
för
fredens bevarande.
([''orts.)
Nr 12
Onsdagen den 9 mars f. m.
Äng. talistiska ordning, som i dag består, först i
emilian åtn den ,til111fred mellan folken, ty i
organiserade Väll den.
arbetarrörelsen
det ögonblicket lägga vi också grunsainma
ögonblick äro motsättningarna röjda
och Nationernas
förbund
för
fredens bevarande.
(Forts.)
Herr
Lundstedt: Herr talman! Det känns för mig bittert att vid detta
tillfälle nödgas^ taga avstånd, fullständigt och radikalt avstånd, ifrån de synpunkter,
som hävdats av herr Fabian Månsson -— en kämpagestalt, för vilken
jag sedan decennier haft och alltjämt har den allra djupaste beundran. Men
också de största andar kunna taga miste. Jag tror, att ju större de äro och
ju mera utomordentliga ting de uträtta, desto oftare — ja, jag menar icke alldeles
det, utan oftare än andra människor — taga de också miste. Här föreligger
förvisso ett sadant fall, vari herr Fabian Månsson har missat.
^Den motion, som här föreligger, vilar på förbiseende av vissa väsentliga förhallanden.
Det är gott och väl nu, att utskottet har hemställt om avslag å
motionen. Men det hade enligt min mening varit av vikt, att utskottet hade
framhävt, vari grundfelet till motionens tankegångar ligger. Detta hade varit
av vikt, enär det är en angelägen sak, att riksdagen slutligen i dessa frågor
avancerar till en på sakskäl grundad ståndpunkt, som därigenom kan bli vägledande
för våra delegater i Genéve och komma dem att utföra ett gagnande
arbete för fredlig samverkan mellan folken i stället för instämmandet i körén
av orkeslösa yrkanden örn hävdandet av rätten och rättvisan.
Enligt meddelanden angående den pågående folkförbundsförsamlingen i
Genéve hade i lördags samtliga talare givit uttryck åt sina farhågor för, att
Nationernas förbund nu befunne sig i ett så kritiskt läge, att det gällde dess
existens. I själva verket torde det vara en liknande pessimism, som ligger i
bakgrunden för motionen — man synes kunna utläsa det mellan raderna —
vilken uppenbarligen har det vackra och erkännansvärda syftet att tillföra
Nationernas förbund ny styrka.
Emellertid ha nu synbarligen varken politikerna i Genéve eller motionärerna
gjort klart för sig, vad det är, som alstrar folkförbundets särskilda svaghet,
och vilka förhoppningar som verkligen kunna ställas på detsamma. Folkförbundet
vilade vid sin tillkomst, och det vilar alltjämt, på två idéer, som äro
varandra motsägande. Vad man vill med den ena, motverkar man med dec
andra. Den ena idén är en fredlig samverkan mellan folken, åstadkommen genom
överenskommelse mellan staterna och tvisters hänskjutande till en i viss
ordning fungerande förhandlingscentral. Den andra idén är, att denna organisationen
av fredlig samverkan vore att betrakta som en rättsorganisation efter
inomstatligt mönster, så att staterna tros ha vissa grundrättigheter och skyldigheter
emot varandra och genom traktater kunna ikläda sig nya sådana, allt
av den karaktär att rättigheterna äro förbundna med tvång för sitt genomförande
mot den stat, som åsidosätter sina skyldigheter. Detta tvång kan i
yttersta hand icke bestå i annat än krig. Jag beder enträget, att man ville
observera, att därmed råkar rättsidén i strid med fredsidén. Rättsidén dödar
folkförbundets fredsidé. Det är denna dualism, som verkar söndrande för
folkförbundstanken.
Man bär visserligen i Nationernas förbund trott sig kunna förhindra sådana
tvangsrealiseringar genom att under särskilda förhållanden »förbjuda angreppskriget»
och effektuera detta »förbud» genom ett system av sanktioner, varigenom
angriparen skulle isoleras och få den övriga världen emot sig. Genom
sådana konsekvenser för angriparen kunde det synas, som örn angreppskriget
bleve nära nog omöjligt. Därest likväl ett angreppskrig skulle börjas, kunde
det kvävas i sin linda. Emellertid äro de faktiska politiska förhållandena sådana,
att — trots energiska försök i motsatt riktning — sanktionerna också
på papperet måste göras beroende av sådana förutsättningar, att staterna i
Onsdagen den 9 mars £. m.
13 Nr 22.
mängder av situationer ha möjligheter att bortförklara sina s. k. sanktions- Äng.
plikter. Jag ber herrarna lägga märke till, att detta dock icke är det mest ett samarbete
anmärkningsvärda. Det viktigaste att beakta, det är att, även om alla sådana Joniserade
luckor kunde tilltäppas, så skulle likväl sanktionssystemet icke kunna fungera arbetarrörelsen
gentemot ett krig mellan stormakter. och N atio
Att
detta nu icke beaktats beror därpå, att man icke förstått rättsföreställ- nemus förningarnas
karaktär, och att det endast är skenbart, som staternas s. k. rättigheter
och skyldigheter kunna jämföras med de enskilda människornas. Individ varande,
dens »rättigheter» underordnas fullständigt under det allmännas, under sta- (Forts.)
tens intressen. Ett karakteristiskt uttryck härför finner man i den allmänna
uppfattningen, att självtäkten, rättighetshavarens eget våldsamma forcerande
av rättigheten, strider mot själva rättssamhällets idé. »Rättigheterna» äro
helt enkelt intet annat än vissa konsekvenser för den enskilde av det för den
allmänna välfärdens skull uppehållna samhällsmaskineriet. All motsvarighet
härtill beträffande statens »rättigheter» saknas och mäste saknas, därför att
det icke finns någon så att säga överstat, därför att det sålunda ur rättighetssynpunkt
— jag ber, att man ville ha godheten giva akt på detta — icke finns
något allmänt väl, som står över den enskilda staten. Herr talman, jag tror
verkligen, att dessa synpunkter, som jag nu tillåtit mig besvära kammaren
med, ha saklig betydelse. Det kan emellertid icke vara lämpligt, att en talare
på ett område som detta — vilket på de flesta håll plägar framhävas såsom
varande av den allra största betydelse — från en viss del av kammaren städse
skall vara nödgad tolerera ett störande sorl. Jag fäster mig givetvis icke vid
att det stör mig personligen, utan det är den ärade kammaren själv, som blir
lidande. Ty en talares förmåga att framföra de synpunkter han önskar framföra,
minskas genom oskicket ifråga, och därigenom komma kammarens mera
plikttrogna ledamöter att få lyssna till ett anförande, som icke blir av samma
kvalitet, som det skulle ha blivit, därest man fått tala ostörd av detta sorl.
Herr talman, vad jag sist betonade var förbiseendet därav, att i förhållandet
mellan staterna saknas så att säga en överstat, och att det genom frånvaron
härav i förhållandet mellan staterna ur rättssynpunkt vore logiskt omöjligt att
tala örn allmänt väl och mänsklighetens välfärd. De personer, som trots detta
orda om dylikt såsom liggande i bakgrunden för Nationernas förbunds rättstankar,
slå därför endast ett slag i luften. Staternas s. k. rättigheter äro
tvärtom endast ett utflöde just av statens egna krassa intressen, sammanfattade
under dess »suveränitet». Därav följer, att tron på en stats rättigheter
också måste innefatta tron, att staten i sista hand har att själv hävda dessa
rättigheter. D. v. s. självtäkten ingår här i rättighetens egen idé, under det att
självtäkten i inomstatliga förhållanden står i rak strid mot rättssamhällets idé.
Det är visserligen sant, att rätten till självtäkt kan genom traktater upphävas,
men detta kan aldrig ske mera än till en viss gräns. Ty traktatens egen s. k.
förbindande verkan har sin grund just i statens suveränitet. Och denna innefattar
under alla omständigheter statens rätt att leva och bevaka sina livsintressen.
Denna staternas rätt att leva — som är grunden för hela folkrätten och även
för förbundsakten — denna rätt, herr talman, skär igenom och sönder alla sanktionsplikter,
så vitt dessa skola utföras av stormakter mot stormakter. Ty sådana
sanktioners genomförande betyder i våra dagar, att en världskatastrof
står för dörren, och detta åter innebär, att samtliga stormakternas livsintressen
komma med i spelet. Därmed blir en stats rätt att leva aktuell. I jämförelse
med den rätten betyder den s. k. sanktionsplikten ingenting. Å andra sidan
kunna just dessa sanktionsplikter tagas till intäkt av en stat för att bevaka, vad
staten betraktar såsom sina livsintressen. Och så ha vi då -—• vad jag utvecklade
förra året — resultatet av sanktionssystemet: i stället för krigets isolering
Nr 22.
14
Onsdagen den 9 mars f. m.
Äng.
ett samarbete
mellan den
organiserade
arbetarrörelsen
och Nationernas
förbund
för
fredens bevarande.
(Forts.)
i görligaste man, frammanas en uppdelning av hela världen i två stora krigspartier;
i stället för kriget mellan Kina och Japan t. ex. skulle sanktionssystemet
kunna frammana en världsbrand. Antåg, att förbundsaktens bestämmelser
verkligen tillämpats på kriget Japan—Kina. Och antag att Ryssland börjat
röra på sig på samma sida som Japan. Vågar man ens fullfölja tanken på de
fasansfulla händelser, som skulle ha inträffat, örn sanktionssystemet här satts
i gång? Herr Fabian Månsson framställde den frågan, örn det finns någon i
kammaren så dåraktig, att han tror, att Nationernas förbund skulle vara med
om att gasa ned städer och landsändar. Ungefär så folio hans ord. Men Fabian
Månsson glömde, att innan den frågan verklig-en blivit aktuell, så finns intet
Nationernas förbund. Det ligger där just söndertrasat av sanktionssystemet.
Herr Fabian Månsson frågade vidare ungefärligen så: Är det någonting för
mänskligheten farligt att strypa till ett enskilt land, t. ex. Japan? Nej, det
vore i vissa situationer nyttigt, om det kunde lyckas. Men örn herr Månsson
beaktade, vad jag anförde, skulle han nödgas medge, att det näppeligen kunde
lyckas. Det bleve icke fråga örn a.tt strypa till en stormakt, utan det bleve
fråga örn att halva världen sökte slita sönder den andra halva världen.
Det är verkligen beklämmande — jag riktar mig nu icke mot herr Fabian
Månsson —■ att, under dessa omständigheter, framskjutna politiker i vårt land
kunna lia låtit sitt hjärta och sina känslor till den grad löpa i väg med sitt
goda förstånd, att de yrkat på att Sverige i denna konflikt skulle göra sin
stämma börd till förmån för en energisk aktion emot Japan. Detta hade dock
varit att leka med elden — en eld, som kunde befaras sätta ett par världsdelar
i brand. Örn denna farhåga verkar överdriven, så, mina herrar — märken Eder
väl! — beror detta endast därpå, att den ekonomiska depressionen är så betydande,
att den på flera håll för ögonblicket måste verka som en verklig dämpare
på krigslidelserna. Den rådande situationen visar oss tydligt, att sanktionssystemet
innebär en extraordinär fara för världsfreden, som man endast
kan bemästra genom att sätta hela systemet ur funktion. Det förstärkande
av sanktionssystemet, vartill motionen uttryckligen syftar, kan aldrig innefatta
ett förstärkande, därför att motionen alltjämt bygger på den grundval,
som gör, att hela sanktionssystemet blir till ett korthus, fallande samman vid
första påfrestning. Tiden är icke mogen för en sådan lagstiftning, som motionärerna
tänkt sig. En sådan lagstiftning är nämligen fullkomligt meningslös
med de rådande internationella rättsföreställningarna. Under oöverskådliga tider
framåt —- och ovillkorligen så länge ledande politiker och s. k. folkrättsjurister
behärskas av den rättsliga vidskepligheten —■ kunna de internationella
lättsföreställningarna, så snart det verkligen gäller det egna landets vitala intressen,
icke bliva till något annat än ett uppeggande av nationalismen. Man
måste äntligen söka förstå, att det icke går i en handvändning att fullständigt
omlägga av nationellt krassa intressen bestämda rättsföreställningar på ett
sådant sätt, att de i stället underordna sig hänsynen till mänsklighetens välfärd,
på ett sådant sätt att de uppbäras av en världssocial anda. Sekler eller
årtusenden skola draga hän, innan någon förändring sätter märkbara spår i de
djupa leden. Hos de politiska ledarna borde det kunna gå snabbare. Men att
dessa begripa situationen och förstå något så när, vad som är sant och vad som
är falskt i detta talet om rättens betydelse för krig och fred, är ett oeftergivligt
villkor för att man skall nied hopp örn någon framgång våga inrikta sig
på något slags sanktionssystem.
Det är nu antydda synpunkter, herr talman, som saknas i konstitutionsutskottets
motionering. Jag säger med avsikt »antydda». Det hade icke varit
lämpligt att vid detta tillfälle framlägga en mera fullständig motivering. Jag
har gjort det delvis vid ett tillfälle under föregående riksdag och ber att få
hänvisa därtill. Däremot förtjäna herrar Engberg och Vennerström en sär
-
Onsdagen don 9 mars f. m.
15 Nr 22.
skild eloge, därför att de, — obundna av förutfattade meningar — i sin reser- Äng.
ration givit uttryck åt ett mycket starkt tvivclsmål på hela sanktionssystemets
duglighet under rådande förhållanden. Emellertid skulle jag helst vilja se, att organiserade
kammaren fattade ett beslut, som något aweke ifrån reservationen. Jag ber arbetarrörelsen
alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen i fråga med följande ochNatioändringar:
I andra stycket bör i stället för orden »det första, önskemålet» in- nebr™£}&''
sättas »de båda första önskemålen», och vidare skulle det tredje stycket strykas. fredensbeEmellertid
framställer jag detta yrkande av praktiska skäl endast hypotetiskt, varande.
nämligen under förutsättning att herr Engberg skulle vilja instämma i det- (Forte.)
samma och icke yrka bifall till sin reservation. Gör han åter detta, kommer
jag att återtaga mitt särskilda yrkande.
Herr Engberg: Herr talman! Den omständigheten att jag fick ordet omedelbart
efter den siste ärade talaren skulle efter den formulering han gav sina
slutord kunna tyda på någon uppgörelse oss emellan efter formeln: »frågor och
svar.» Emellertid, herr talman, är den framställda frågan av den beskaffenhet,
att jag i varje fall icke för närvarande vill ge mig in på att besvara den,
därför att jag helt naturligt, när jag nu först hörde den, icke hunnit undersöka,
huruvida och i vad mån den av herr Vennerström och mig framburna reservationen
vid sådant förhållande skulle i övrigt påkalla vissa modifikationer.
Redan vid remissdebatten utvecklade den ärade motionären sina synpunkter
i denna fråga. Det sades med all rätt den gången från regeringsbänken, att
vad han framlagt förtjänade det allra största beaktande. Det är otvivelaktigt,
att motionären har snuddat vid och även i vissa stycken gått långt in i ett betydelsefullt
problem, ett problem som i dessa dagar blivit dubbelt betydelsefullt.
Motionen kretsar kring tre önskemål, tre synpunkter: l:o) att ge en konkret
gestalt åt den lagstiftning, som för Sveriges vidkommande skulle behövas, i
händelse av att de i 16. artikeln i förbundspakten inrymda ekonomiska sanktion
sbestämmelserna skulle tillämpas; 2:o) att åvägabringa någon slags samverkan
mellan å ena sidan regeringen och å andra sidan befolkningen, när det
gäller att ge eftertryck åt och hävda såväl administrativa förordningar som i
vanlig ordning av Kungl. Majit och riksdagen stiftade lagar, och 3:o) att genom
den internationella arbetsbyrån få till stånd en samverkan — eller rättare
sagt en förhandling, som motionären närmast pekat på — mellan å ena sidan
Nationernas förbund och å andra sidan den fackliga och socialistiska internationalen.
Jag skall, herr talman, först be att med några ord få antyda den uppfattning
i dessa frågor, som varit och är den internationella arbetarrörelsens. Gå
vi igenom andra internationalens, den socialistiska internationalens protokoll
ända från 1860-talet och tills nu, så finna vi, hurusom ingen enda av dess kongresser
varit församlad utan att ingående överläggningar och meningsbrytningar
förekommit beträffande spörsmålet, hur arbetarvärlden skall kunna
göra sin insats till förhindrande av krig. Under tiden före världskriget hade
resolutionerna i regel en rent negativ utformning, i det att det anbefalldes, att
man mot kriget skulle tillgripa exempelvis generalstrejk eller dylika medel.
Efter världskriget och efter tillkomsten av Nationernas förbund har man märkt
ett annat och ett positivare inslag i dessa resolutioner.
Jag erinrar emellertid örn, hurusom den fackliga internationalen så sent som
våren 1922 vid sin kongress i Rom fattade resolution, som sedan varit bestämmande
för de landsorganisationer, som äro anslutna till denna international, en
resolution, som förordade generalstrejkens tillgripande i händelse av krigsutbrott.
Det säger sig självt,, att en dylik anvisning utan vidare är en rent negativ
anvisning. Man har nämligen rätt att fråga: Mot vem? Mot den fredsbrytande
regeringen i det egna landet eller mot regeringarna i exempelvis över
-
Nr 22. 16
Onsdagen den 9 mars f. m.
Ang. fallna och angripna stater? Minsta eftertanke säger, att problemet i och med
ett samarbete detsamma kompliceras.
organiserade Vid ^en kongress, sorn agde ram mellan de båda internationalerna i Haag
arbetarrörelsen senhösten 1922, tillät jag mig emellertid att i den kommission, där jag var verket
Natio- sam, framhäva nödvändigheten av en sådan omändring i Romresolutionen, att
^en samnlanknötes med det ekonomiska sanktionssystemet i Nationernas förjredens°be-
kund. Min förnämsta motståndare i bataljen var Karl Radek, som på den tiden
varande, figurerade ^som tredje internationalens emissarie. Resultatet blev emellertid
(Forts.) även den gången, att man stannade vid den negativa formuleringen.
År 1925 tog emellertid andra internationalen på sin kongress i Marseille upp
problemet mera på allvar, och det var närmast fransmannen Pierre Renaudel,
som utformade det uttalande, som internationalen den gången gjorde till sitt.
Det var kanske ingen tillfällighet, att uttalandet fick den formulering, som det
fick, därför att mannen, som höll pennan, var en lärjunge till Jaurés, den mördade
ledaren för den franska socialdemokratien. Redan år 1907 hade nämligen
Jaurés i ett offentligt tal i Paris utvecklat sina synpunkter på detta problem.
Han hade gått in på spörsmålet, vem som är angripare, och han hade svarat:
Ni behöva icke gå till arkivens dammiga gömmor, ni behöva icke anställa
några längre efterforskningar, utan ni behöva bara ställa följande fråga: Vem
vägrar och vem vägrar icke att hänskjuta sin sak till rättsligt avgörande?
Vem vägrar och vem vägrar icke att, sedan det rättsliga avgörandet fallit, foga
sig därefter? Och han betonade, att den, som vägrar underkasta sig skiljedom
eller, sedan skiljedomen fallit, griper till svärd, den gör sig själv icke blott till
angripare mot andra stater utan även till fiende mot den egna nationen och dess
medborgare. Därav drog han den praktiska slutsatsen, att örn en angripande
regering, en fredsbrytande regering är både mänsklighetens fiende och en fiende
till sina egna medborgare, så skall den av dessa senare såsom sådan behandlas.
Han förordade därför tillgripande av storstrejk, av sabotage, av uppror, av revolutionär
resning, allt vad ni vill, för att slå ned en dylik regering. I Marseilleresolutionen
av år 1925 knäsattes denna tankegång, och det sades klart ut,
att en fredsbrytande regering gör sig till fiende jämväl mot den egna nationen.
Inom parentes vill jag fästa min ärade väns, motionärens uppmärksamhet
därpå, att han i sin motion uttryckligen undantager den fredsbrytande regeringens
egen befolkning från den princip, som såväl Jaurés i sitt tal år 1907
som internationalen i sin resolution av 1925 ansett vara självklar, i det att den
ärade motionären håller före, att plikten till handling åvilar i första rummet
övriga staters arbetarklass. Där bryter sig motionärens uppfattning emot den
uppfattning, som varit och är internationalens, en uppfattning, som enligt min
mening är den enda möjliga. Det är nämligen orimligt, herr talman, att ställa
arbetarklassen i den fredsbrytande regeringens eget land utanför plikten att
handla emot en dylik regering. Skall en handling därvidlag ha verklig effekt,
så måste den komma just från massorna i denna regerings eget land.
År 1928 fullföljdes tankegången från Marseilleresolutionen i Brysselresolutionen.
Med något varierande formulering hävdas precis samma grundsats.
Och den fullföljdes sedan i Wien år 1931. Såvitt jag förstår, kan det i detta
ögonblick betraktas som den internationella socialdemokratiska arbetarrörelsens
gemensamma uppfattning, att mot en fredsbrytande regering har arbetarklassen
i dess eget land en plikt att slå ned med alla till buds stående medel och förvägra
den sin solidaritet.
Jag var i tillfälle i fjol, herr talman, att i denna kammare erinra därom, att
vår tankegång vunnit anslutning även på annat håll. Jag hade suttit i Blasieholmskyrkan
och åhört kraftmätningen mellan Nathan Söderblom och hans
motståndare bland de övriga biskoparna, när Söderblom stred för grundsatsen att
en fredsbrytande regering skall ställas utanför lagen och förvägras solidaritet
Onsdagen den 9 mars f. m.
17 Nr 22.
från det egna landets invånare och av dessa slås ned. Han hävdade, att jämväl
kyrkosamfunden här ha samma plikt som arbetarrörelsen. Det är därför, herr
talman, som jag med synnerligen stor förvåning konstaterat, att de biskopar,
som bekämpade Söderbloms uppfattning men lyckligtvis ledo nederlag, nu ha
fått lärjungar i konstitutionsutskottet. I det betänkande, som här föreligger,
har nämligen statens suveränitet så fastslagits, så järnhårt utmejslats, att det
är orimligt, åtminstone för mig, att ett ögonblick kunna vara med örn en sådan
ståndpunkt. I själva verket har min vän motionären genom den passus i sin
motion, där han undantager den fredsbrytande regeringens egen befolkning från
plikten att resa sig emot densamma, lagt liksom till rätta för den formulering,
som triumferat i konstitutionsutskottets majoritets betänkande.
Emellertid, herr talman, vill jag fästa uppmärksamheten därå, att denna tankegång
att göra arbetarrörelsens insats till ett led i sanktionssystemet ventilerats
även på annan ort, och under kritik från en stor del av den svenska pressen,
som brukar ha vad fransmännen kalla för trappkvickhet, d. v. s. den kvickhet,
som kommer för sent. I samförstånd med den dåvarande utrikesministern,
min vän Östen Undén, framförde jag i tredje kommissionen i Genéve år 1925
den uppfattningen, att det vore på tiden, att den internationella fackföreningsrörelsen
positivt medverkade i det ekonomiska sanktionssystemet genom att
göra storstrejkstanken till ett led i de ekonomiska påtryckningarna. Detta
utlades sedan med berömvärd spiritualitet i stora delar av svenska högerpressen
såsom att jag hade förordat storstrejk emot krig, medan jag uttryckligen varnade
för denna negativa uppfattning och framhöll, att storstrejken, i den mån
den kunde vara ett vapen emot kriget, måste vara ett led i det ekonomiska
sanktionssystemet. Detta sagt inom parentes, herr talman, för att avliva en
anka, som flaxat i svensk högerpress så länge, att den nu torde kunna läggas
på stupstocken i andra kammaren.
Men jag fortsätter. Den tankegång, varåt vi den gången gåvo uttryck, torde
bli den enda möjliga och enda rimliga, om man överhuvud taget skall fortsätta
längre på de ekonomiska sanktionernas väg. Jag skall emellertid be att få
säga ett par ord örn det ekonomiska sanktionssystemet. Det är märkligt, och
det har i dagarna uppvisats av Östen Undén i en liten skrift, hurusom från
början tanken på militära sanktioner knappast föresvävade den man, som i
Amerika gjorde utkastet till förbundsakten, nämligen överste House. Undén
påvisar, att det var först i Wilsons omarbetning av detta utkast, som tanken att
knyta militära sanktioner till de ekonomiska framkom. När 1918 här hemma i
Sverige på offentligt uppdrag en kommitté verkställde en utredning i fråga örn
sanktionssystemet, en kommitté, som i sig inneslöt den framstående juristen
Marks von Wurtemberg, kom den till det resultatet, att den överhuvud taget
icke ville för det dåvarande anbefalla några som helst sanktioner, vare sig ekonomiska
eller andra, enär den fruktade de konsekvenser, som ett sanktionsmaskineris
igångsättande skulle kunna få. Den instruktion, som 1919 gavs åt de
delegerade, som hade att föra Sveriges talan vid fredskonferensen i Paris, upptog
emellertid sanktionstanken och antydde, att den nog vore något konstitutivt
och nödvändigt i det system, som förbundsakten representerade. Emellertid
har sedan frågan örn de ekonomiska sanktionerna liksom frågan om de militära
sanktionerna kommit under ny debatt i ljuset av brasan i yttersta östern. Man
bär ju litet till mans ställt sig frågan, huruvida det sanktionssystem, som Nationernas
förbund för närvarande har och som väsentligen återfinnes i förbundsaktens.
sextonde kapitel, är sådant, att det utan vidare kan tillgripas. Alla
torde i detta ögonblick vara på det klara med, att om sanktionsmaskineriet
igångsättes mot en militär stormakt, betyder det i själva verket ett nytt världskrig.
Sanktionsmaskineriets igångsättande mot en stormakt av Japans storleksklass
har därför tett sig som något äventyrligt, tett sig som —- för att
Andra kammaren!! protokoll 1982. Nr 22. 2
Äng.
ett samarbete
mellan den
organiserade
arbetarrörelsen
och Nationernas
förbund
för
fredens bevarande.
(Forts.)
Nr 22.
18
Onsdagen den 9 mars f. m.
Äng. använda en bild — en helvetesmaskin, på vars knapp man endast med ångest
ett samarbete och bävan sätter fingret, enär man vet, att det kan medföra en ny världsbrand,
Joniserade en ny världskatastrof. Jag tror därför, att så länge vi ha rustade stater, så
arbetarrörelsen länge är det en utopi att tänka sig, att man gentemot en militär stormakt tillör*
Nado- griper de militära sanktionerna. Det betyder att med öppna ögon gå in i ett
nemus för- världskrig. Är det en liten stackare, herr talman, som man icke anser sig bejredensbe-
hova vara rädd för, då kan jag tänka, att man tillgriper även ett militärt sankvarande.
tionssystem. Man räknar då med en lokal begränsning av konflikten. Det eko(Forts.
) nomiska sanktionssystemet är ett sådant, som icke direkt behöver leda till militära
åtgärder, det är sant, men å andra sidan har man sett, hur vanskligt det
även i det stycket ter sig. Tillgripandet av ekonomiska sanktioner mot en stormakt
är ett perspektiv, som kommer munnen att slutas på dem, som sitta i förbundsrådet.
Jag måste för min del, herr talman, inom parentes säga, att man kanske icke
får vara så hård i omdömet, som man ofta är, mot de makter, som sitta i förbundsrådet.
I grund och botten finnar jag det både begripligt och naturligt, att
de vägra att trycka på knappen. De måste fråga sig: säger man a, måste man
icke då även säga b? Börjar man med att utpeka en makt som angripare, så är
det nästa steget att sätta sanktionsmaskineriet i gång. Var stannar man då i
själva verket? Inför det perspektivet har munnen slutits på förbundsrådets
makter. Det är förklarligt, herr talman, att så är fallet. Det ligger i hela
systemet, i dess natur.
Emellertid, den fråga, som de ärade motionärerna hava uppkastat, där de
tänka sig samverkan mellan arbetarintemationalema och Nationernas förbund
via internationella arbetsbyrån, den hör enligt min tanke så intimt samman med
den förutsättning, som först måste vara fylld, att jag nödgas med några ord
beröra densamma. Det är nog att begära för mycket att i ett system av topprustade
stater eller någorlunda rustade stater påkalla arbetarinternationalernas
medverkan till sanktionsväsendets förstärkning. Risken föreligger, att sanktionssystemet
självt kan spränga hela folkförbundet i luften. Det är därför
nog riktigt och klokt, att man avvaktar dessa arbetarintemationalers eget ställningstagande,
deras eget initiativ. Det är nämligen rimligt enligt min tanke, att
initiativet i första rummet utgår från den fackliga internationalen, som ju skulle
ha att svara för de ekonomiska åtgärder, som här kunna ifrågakomma, och
i andra hand från den politiska internationalen. Min vän Fabian Månsson
sade med något av bitterhet i tonen, att man kan väl även som enskild nian
få framföra en sådan synpunkt utan att avvakta initiativ från dessa, organisationer.
Naturligtvis, herr talman, men jag tror, att min vän Fabian Månsson
ger mig rätt, örn jag säger, att nog är det den fruktbaraste vägen, att
dessa arbetarorganisationer själva dels klara ut sina egna ståndpunkter, dels
giva en viss form åt de initiativ, som till äventyrs från deras sida kunna tagas.
Det är därför, som jag i den korta reservation, som jag avgivit tillsammans
med herr Vennerström, givit uttryck åt den uppfattningen, att man lämpligen
bör avvakta initiativ från dessa arbetarorganisationer själva i dylika frågor.
Vad beträffar samverkan från befolkningens sida med regeringen för. att
skapa eftertryck åt administrativa förfoganden eller av Kungl. Majit och riksdagen
gemensamt stiftad lag, nödgas jag säga, att ju mer jag tänkt på saken,
dess konturlösare har önskemålet tett sig för mig. Hur skall man i praktiken
kunna genomföra denna samverkan? Jag kan. livligt föreställa mig, att transportarbetarförbundet
kan åstadkomma åtskilligt genom att ingripa i miportoch
exportförhållandena, genom att behjärtat inskrida, sa snart det märker något,
som strider mot administrativa förfoganden eller av Kungl. Maj :t och
riksdagen stiftad lag. Men örn jag nu sträcker mig utanför transportarbetarförbundets
hank och stör, så börjar det bli allt oklarare och oklarare, huru, sa
Onsdagen den 9 mars f. m.
19 Nr 22.
länge det är fråga om sanktionsåtgärder och icke kontroll, det skall kunna ordnas,
och jag nödgas därför vidhålla, att på den punkten är motionärernas framställning
synnerligen oklar. Den ger icke, som vi sagt i vår reservation, några
hållpunkter för omdömet örn hur det skall praktiskt utgestaltas.
Vad vidare beträffar denna samverkan med internationella arbetsbyrån som
förmedlare, så är det också klart, att internationella arbetsbyrån icke intar
den ställning, som föresvävat motionärerna. Den är ju tillkommen, som vi
veta, i kraft av Versaillestraktatens trettonde kapitel. Den är en byrå, avsedd
för. samverkan mellan arbetsgivarna, regeringarna och arbetarna i fråga
om den internationella sociala lagstiftningen, men som politisk förhandlingspunkt,
som en politisk mellanhand, för att använda en term från kommersen,
lämpar den sig knappast.
Vad då slutligen spörsmålet om den svenska lagstiftningen och konkretiserandet
av det vi här hemma skulle göra för att omsätta de ekonomiska sanktionerna
i svenska administrativa eller lagstiftningsförfoganden, vill jag tilllägga,
att. den svenska regeringens svar på sin tid till Nationernas förbund,
att man vill vänta och se, var enligt min mening ganska befogat. Det finns
ingen anledning, allra minst nu, att gå vidare på den vägen. Nu stå vi, herr
talman, i ett läge, där frågan om Nationernas förbunds vara eller icke vara
är lagd i vågskålen. Det vore enligt min tanke orimligt att stärka hela sanktionssystemet
och utsätta Nationernas förbund för en större påfrestning, än
det redan är utsatt för. Det vore enligt min tanke att spela hasard med Nationernas
förbund, örn man skulle stärka det sanktionssystem, som redan övergår
förbundets förmåga. För egen del är jag pessimist beträffande Nationernas
förbunds framtid. Jag tror, att i sin nuvarande gestalt måste det gå under.
Jag tror icke, det finns möjlighet att, så länge stormaktspolitiken behärskar
förbundet, komma någonstädes.
Då inställer sig den frågan, vilken motionären rörde vid i sitt anförande:
Hur erövra Nationernas förbund och göra det till ett verktyg för folken? Jag
skulle tro, herr talman,, att hår springer man icke den ekonomiska utvecklingen
i förväg. Jag erinrar därom, att vad som gav feodaliteten dess underlag
var .godshushållet, det som gav åt länsöverhögheten dess underlag, det var
det territoriella hushållet, och den dag, då nationalhushållet sprängde det territoriella
hushållets gränser,, skapades i Europa de nationalstater, vilkas konturer
b levo särskilt skarpa^ vid den nyare tidens början. Fullfölj, mina herrar,
utvecklingen, idén, tankegången, och ni skola hamna i samma slutsats, där jag
hamnat, nämligen att underlaget för den internationella staten måste vara ett
världshushåll, liksom underlaget för nationalstatens tillblivelse var nationalhushållets
tillblivelse. Man föregriper icke ekonomiska realiteter. Tyvärr är
det för . övrigt så, att. utvecklingen momentant är på marsch från världshushållet
tillbaka till nationalhushållet. Den oerhörda avspärrningspolitik, vi bevittna
men sorn vi naturligtvis hoppas tillhör ett övergångsskede, har’ kastat
den utveckling, om vilken den världsekonomiska konferensen i Genéve år 1927
drömde,^ så långt tillbaka, att man med oro frågar, när vi komma fram till
det utgångsläge, vi hade 1927. Det dröjer därför, herr talman, länge, länge
än, innan vi fått världshushållets ekonomiska realiteter så tillrättalagda, att
över .dem, pa deras basis, kan välva sig en statlig ideologi, statliga, inrättningar,
statliga organisationsformer. Vägen till en internationell stat måste i första
rummet gå fram över det internationella världshushållets förverkligande.
Huvudförutsättningen i sin tur för att''påskynda världshushållets tillblivelse
är rustningarnas avskaffande, deras utrotande, höll jag på att säga, de strategiska
gränsernas avlägsnande, spärrarnas fall och en ekonomisk och kulturell
samverkan. Vi ha icke hunnit dit ännu, herr talman. Det nuvarande Nationernas
förbund vilar därför, i den mån det söker att vara ett surrogat för
Äng.
ett samarbete
mellan den
organiserade
arbetarrörelsen
och Nationernas
förbund
för
fredens bevarande.
(Forts.)
Sr 22, 20
Onsdagen den 9 mars f. m.
Äng. en internationell stat, på en bedräglig fiktion, på chimärer. Det blir valvett
samarbete hägar av luft och skum. Det är ännu icke den fasta grund, som vi kunna bygga
mellan den me(J tillförsikt.
mbOmZdsen Vid sådant förhållande finner jag för min del varje åtgärd, som i det nuochNatio-
varande syftar till att stärka sanktionssystemet, innan dessa förutsättningar
neraas för- uppfyllts, vara en åtgärd, som är så långt ifrån ägnad att befordra ett rädbundför
(jan(je av Nationernas förbund, att den tvärtom kan komma att ytterligare
™ZiZ påskynda dess undergång.
(Forts.) Det är med angivande av dessa synpunkter, herr talman,^ som jag hemställer
om bifall till den reservation, som jag fogat till utskottsutlåtandet.
Herr Sävström: Herr talman! Efter det långa anförande, som herr Engberg
nyss hållit, kan det icke vara nödvändigt, att jag upprepar några av de
skäl, som för oss varit bestämmande, då vi icke kunnat yrka bifall till Fabian
Månssons motion.
Nu har jag emellertid den uppfattningen, att när ett utskott efter en mycket
lång överläggning enhälligt kommit till det resultatet, att en motion icke
kan bifallas, så vore det önskvärt, att utskottet i sådant fall, och särskilt när
det gäller ett omtvistat ärende, icke skrev någon längre motivering. Ty det
förstår var och en, att det finns olika åsikter i ett utskott, och att kunna ena
alla dessa i en lång och utförlig motivering, är ganska svårt. Ehuru jag icke
reserverat mig, vill jag för min del säga, att det finns ett stycke i utlåtandet,
och det är det sista stycket, örn vilket man kan ha mycket delade meningar.
Emellertid, ser jag på den reservation, som avgivits av herrar Vennerström och
Engberg, så kan jag för min del icke instämma i den reservationen. Örn jag
nu, herr talman, pliktskyldigast kommer att yrka bifall till utskottets hemställan
så vill jag säga, att jag ändå icke skulle ha något emot, örn kammaren
stannade vid ett sådant beslut, att den godkände klämmen med strykande av
motiveringen. Ett sådant förslag har ju framställts av herr Flyg. Jag kan
icke instämma i hans motivering, men örn någon annan framställde ett sadant
yrkande med en antagbar motivering, skulle det kanske vara det lyckligaste.
Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Jag skall genast lugna kammaren
med att förklara, att jag icke skall hålla något storpolitiskt anförande,
som herr Engberg gjorde. Även örn jag ville, kan jag icke. Jag har i huvudsak
begärt ordet för att säga något litet örn utskottets motivering, därtill närmast
uppkallad av herr Lundstedt.
Herr Lundstedt har rätt i mycket, men han rör sig på ett abstrakt filosofiskt
plan, där det icke alltid är lätt för oss andra att följa honom. Herr Lundstedt
säger, att vi i motiveringen icke givit oss in på en mera realpolitisk prövning.
Jag måste säga, att herr Lundstedts hela anförande var ett utomordentligt
starkt stöd för den uppfattning, som finnes i utskottsbetänkandet. Det som är
huvudmomentet i utskottsbetänkandet är detta, att örn man överhuvud taget
skulle kunna slå in på den linje, på vilken motionärerna äro inne, då skulle
det faktiskt innebära ett brytande av statssuveräniteten. Och ingen kan vältaligare
än herr Lundstedt framhålla, hur nödvändig statssuveräniteten är för
upprätthållande av den inre ordningen, under det att han fullkomligt riktigt
framhöll, att folkförbundets svaghet är, att man där icke har någon överstatlig
organisation, som har samma auktoritet och samma maktmedel för att upprätthålla
ordning i förhållandet mellan länderna. _
När jag således säger, att herr Lundstedt har rätt i mycket av sin kritik,
måste jag dock tillägga, att jag tycker, att han är alltför pessimistisk. Jag
tycker dock, att det skett någonting. Jag var pessimistisk i början av folkförbundets
tillvaro, men den pessimismen har jag nu övervunnit. Det har dock
Oasdagen den 9 mars f. m.
21 Nr 22.
inträffat, att makter, som kommit i konflikt, kallats inför rätta och svarat,
vilket icke skett förut. Det har inträffat, att man sammanträtt och internationellt
diskuterat rustningarna, vilken fråga förut varit en strängt nationell
fråga. Det är kanske icke stora framsteg, men det är dock en utveckling. Man
bör efter min mening icke ställa alltför stora anspråk på denna fredsorganisation
i dess första utveckling.
Huvudskälet för utskottet har alltså varit, att man skulle genom att slå in
på den väg, motionärerna förordat, bryta sönder statssuveräniteten, undergräva
den auktoritativa samhällsmakten. Det skulle uppenbarligen bli resultatet.
Det framgick också ganska tydligt av herr Engbergs mycket vältaliga anförande.
Jag förvånar mig över att herr Lundstedt med sin uppfattning örn statssuveräniteten
kunde ansluta sig till sista punkten i herr Engbergs reservation.
Den lyder nämligen så här: »Vidkommande slutligen det tredje önskemålet
håller utskottet före, att initiativet till dess förverkligande lämpligen bör utgå
från de internationella arbetarorganisationerna själva.»
Jag kan icke förstå annat än att herr Lundstedt därmed ger ett finger åt
en uppfattning om statssuveräniteten, som står fullständigt i strid mot den
uppfattning, som han här utvecklat.
Herr Engberg förklarade bestämt, att han icke kan vara med på utskottets
motivering, därför att man där hävdade statssuveräniteten järnhårt utmejslad.
Jag vill tillägga, att den icke på långt när är så järnhårt utmejslad i utskottsutlåtandet
som den utmejslats i herr Lundstedts anförande.
Herr Engberg sade också, att uppfattningen om statssuveräniteten triumferade
i utskottets utlåtande. Ja, herr Engberg, den uppfattningen örn statssuveräniteten
triumferade nyss i Finland. Jag tror icke, att herr Engberg har
någon erinran att göra däremot. Jag hoppas livligt, att förhållandena icke
skola utveckla sig här i landet så, att herr Engbergs meningsfränder skola liksom
de finska genom att bli angripna av en rörelse mot statssuveräniteten övertygas
örn, hur rätt herr Lundstedt hade, när han förfäktade statssuveräniteten
mycket kraftigare än vi i utskottet. Statssuveräniteten och statsauktoriteten
behövas både för upprätthållande av inre ordning och mellanfolklig ordning.
Bryter man sönder den, blir det svårt att upprätthålla någondera av dessa
fredsordningar. Folkförbundet vilar på en samling av suveräna stater. Bryter
man sönder suveräniteten för de enskilda staterna, bryter man sönder själva
grunden för folkförbundet.
Herr Engberg sade, att han på stupstocken lagt en anka. Såvitt jag kan
erinra mig, är ankan stendöd sedan många år, så att den avrättningen kan till
och med en pacifist utan vedervilja verkställa.
Det har talats om den japanska konflikten. Det passar mycket bra att draga
in den i debatten i anknytning till vad herr Lundstedt och utskottet sagt. Man
förbiser en omständighet, som icke alls är betydelselös. Jag vill fästa uppmärksamheten
-—- i alldeles särskild grad herr Engbergs uppmärksamhet ■—■ på
denna. Hur hade det varit, herr Engberg, i Kina, om Kina varit ett land med
ordning, ett land med stark samhällsmakt, diir det rått statssuveränitet och
regeringen haft nödig auktoritet och nödiga maktmedel att hålla ordning i landet
och att möta fienderna vid gränsen? Hade detta icke varit bättre, herr
Engberg, för freden i världen, för folkförbundet och den internationella rätten?
Jag tror, att vi böra fästa avseende vid detta sammanhang. Det har en ganska
stor betydelse. När för någon vecka sedan man på kinesiskt håll gjorde
motstånd mot inkräktarna, mottogs den nyheten med verklig glädje nere i
Genéve. Jag vet, att herr Engberg läser tidningen »Journal de Genéve». Där
förekom för några dagar sedan en artikel, skriven av tidningens redaktör, W.
Martin, som framhöll, att motståndet från kinesiskt håll mot japanerna är en
insats för freden och att, om det motståndet är tillräckligt starkt, kineserna
Äng.
ett samarbete
mellan den
organiserade
arbetarrörelsen
och Nationernas
förbund
för
fredens bevarande.
(Forts.)
Nr 22.
2?
Onsdagen den 9 mars f. m.
Ang.
ett samarbete
mellan den
organiserade
arbetarrörelsen
och Nationernas
förbund
för
fredens bevarande.
(Forts.)
kunna rädda folkförbundet. Jag instämmer med monsieur Martin. Men hur
rimmar herr Engbergs pacifistiska uppfattning med denna lärdom från verkligheten?
Den
ärade motionären säger som totalomdöme om utskottets utlåtande, att
det röjer en total hopplöshet. Jag kan icke riktigt instämma med honom. Men
örn jag icke missförstod motionären, så står han på en lika hopplös ståndpunkt
som utskottet. Ty motionären säger omedelbart efteråt, att internationalen är
ingenting annat än en parallell till folkförbundet, lika bräcklig och maktlös.
Nu är det på denna parallell, herr Fabian Månsson bygger hela sin förhoppning
örn en bättre rättsordning. Men den grunden är ju enligt herr Månssons
egen uppfattning lika bräcklig och kanske bräckligare än den, som uppbär den
nuvarande rättsordningen.
Man skall ha bägge tillsammans, säger herr Månsson nu. Då vill jag föreslå,
att den ärade motionären utformar motionen tydligare nästa gång. Men skall
man bygga på båda, då behöver man endast hålla sig till artikel IG i pakten,
som stadgar, att när blockad skall genomföras, det blockerande landet skall använda
alla tillgängliga krafter.
Jag skall icke fortsätta längre, herr talman, utan inskränka mig till att yrka
bifall till utskottets såväl kläm som motivering.
Herr Magnusson i Tumhult instämde häruti.
Herr Hallsson i Stockholm: Herr talman! När jag uppträder i denna debatt
som den femte socialdemokraten i ordningen och ännu mera när jag ser,
vilka som följa på talarelistan näst efter mig, frågar jag mig, örn det icke
varit lämpligare, att denna debatt förts på ett annat ställe än i riksdagen. Men
det är ju på det sättet, att man hinner icke inom en riksdagsgrupp genomdiskutera.
alla de frågor, som intressera större eller mindre delar av ett parti. Och
det finnes ju icke inom vårt parti den ringaste önskan att förhindra enskilda
att föra upp på riksdagens dagordning till debatt även de största spörsmål.
Jag är tämligen övertygad emellertid, att man kommer att utnyttja detta
tillfälle för att försöka på nytt konstatera den splittring, som man så gärna vill
tro på, när det gäller det socialdemokratiska partiet. Herr Flyg har ju, fyllande
den uppgift — jag höll på att säga den enda uppgift — som han tydligen
har i riksdagen, genast sökt sätta in sprängkilen och frågat, var den socialdemokratiska
ståndpunkten finnes. Jag skulle vilja varna både herr Flyg och
andra och kanske icke minst tidningspressen att draga alltför vittgående slutsatser
av de meningsolikheter, som kunna framträda. Och jag skall tillåta
mig att också en gång erinra därom, att det socialdemokratiska partiet ingalunda
är det enda parti, som rymmer medlemmar, vilka icke överallt hava
samma synpunkter på frågorna. Jag säger t. o. m.: Gud ske lov, att i de svenska
partierna finnas möjligheter för människorna att hava andra meningar än
majoriteten och att det icke är så, att allt går efter linjal i vårt politiska liv.
Jag skulle dock vilja erinra herr Flyg därom, att det socialdemokratiska partiet
redan 1920 tog ståndpunkt till de frågor, som här beröras. Jag hade tillfälle
att erinra därom i den interpellationsdebatt, som nyss hölls i denna kammare.
Det skadar icke att vid detta tillfälle understryka detta faktum. Vad
som skedde vid 1920 års partikongress var, att partiet drog sina slutsatser i
den förändrade situation, som efter världskriget uppkommit, och gick över från
vad man med ett förenklat talesätt kan kalla neutralitetspolitik till solidaritetspolitik
och såg i Nationernas förbund ett instrument för fredens betryggande
och ville fullkomna detta instrument samt utrusta det med behövliga maktmedel.
Det var då det socialdemokratiska partiets ståndpunkt, och det har icke
ifrågasatts någon ändring i densamma.
Onsdagen den 9 mars f. m.
23 Nr 22.
Vad här förekommit är, att man inom ramen av denna ståndpunkt —• kanske
örn jag undantar herr Lundstedt — differerar i åsikten om, hur den lämpligen
skall genomföras. Jag vill gärna säga, att både motionerna och debatten här
hava glatt mig. Det första uttalande av motionärerna, som jag påträffat, är
ett understrykande av sambandet mellan avrustningssträvandena och Nationernas
förbunds möjligheter att genom sanktioner giva eftertryck åt sin fredspolitik.
Motionärerna understryka här mycket kraftigt, att man skall icke hängiva
sig åt några förhoppningar att komma effektivt framåt, när det gäller
avrustningen, örn man icke skapar möjligheter av annan art för staterna att
känna trygghet. Vännen Engberg utvecklade med omisskännlig sympati den
ståndpunkt, som den socialistiska internationalens medlemmar intagit och vid
sina senaste kongresser särskilt preciserat. Det framgår av denna framställning,
att den socialistiska internationalen så helt lever för fredens betryggande,
att den till och med är beredd att uppmana arbetarna till revolution mot en
regering, som vägrar skiljedom och som går till krig. Det ligger i den ståndpunkten
mycket kraftigt markerat, att vårt stora intresse är att skapa möjligheter
att hindra fredens brytande och att eventuellt betvinga fredsbrytarna.
Örn man sammanställer detta med vad motionärerna hava framhållit, så kan
man konstatera, att i dessa ståndpunkter finnes ingenting av den feghet, som
rekommenderar ett undanhållande, när faran kommer, för att klara det egna
skinnet. Det ligger både i motionärernas hela framställning och i den socialistiska
internationalens ståndpunkt det starkaste markerande av solidaritetsplikten
till fredens tryggande och ett betonande av allas vår skyldighet att taga
vissa risker för att nå detta för mänskligheten viktiga mål.
Jag kan nöja mig med detta påpekande, som ju visar, att det forskande efter
sprickor i den socialdemokratiska åskådningen, som är ett så kärt företag för
vissa, egentligen inskränker sig till att leta upp små meningsskiljaktigheter i
utkanterna av åskådningen, under det att den, som förstår spörsmålen och verkligen
vill konstatera vad som är, måste komma till det resultatet, att den stora
huvudlinjen äro vi alla ense örn.
Om jag från detta konstaterande går över till att taga ståndpunkt till de
föreliggande förslagen, så skall jag från början bekänna, att mina största sympatier
ligga för motionerna; och örn jag varit tvingad att välja mellan motionerna
och något annat framställt förslag, skulle jag icke hava tvekat att giva
min röst i den situationen för motionärernas förslag. Jag vill ytterligare understryka,
att motionärerna kraftigt gå in för en politik, som vårt parti på ett
alldeles, särskilt sätt gjort till sin, nämligen att man skall försöka skapa, till
avrustningssträvandenas underlättande, ökad trygghet för folken. Motionärerna
se en möjlighet till detta i att arbetarorganisationerna på ett fastare sätt
ställa sina krafter till folkförbundets förfogande för sanktionernas genomförande
till fredens tryggande. Man har på sidan 4 i motionerna mycket utförligt
utvecklat just den synpunkten, att det icke kan vara tillräckligt, att i Nationernas
förbunds pakt ha skrivits in bestämmelser om möjlighet att tillgripa
sanktioner. Det är också nödvändigt att se till, att dessa sanktioner kunna effektivt
genomföras. Om jag förstår motionärerna rätt, så mena de, att Nationernas
förbund, när det proklamerar sanktioner mot en fredsbrytande makt,
skall hava i arbetarorganisationerna och särskilt de fackliga organisationerna
ett instrument, som skall möjliggöra att, även när regeringarna tveka att uppfylla,
sina förpliktelser, genomföra de ekonomiska sanktionerna. Detta går så
helt i stil med hela min tankegång, att det självklart måste väcka mina sympatier.
I .Jj
Mina invändningar mot motionerna begränsa sig egentligen till det tvivel, som
uttalas rörande möjligheterna att använda militära sanktioner, att med en polismakt
eller en internationell armé trygga freden. Jag har där hävdat en annan
Äng.
ett samarbete
mellan den
organiserade
arbetarrörelsen
och Nationernas
förbund
för
fredens bevarande.
(Forts.)
Nr 22.
24
Onsdagen den 9 mars f. m.
Äng.
ett samarbete
mellan den
organiserade
arbetarrörelsen
och Nationernas
förbund
för
fredens bevarande.
(Forts.)
mening. Jag kan ju, då saken så framställts i herr Engbergs anförande, att
man icke kan rå på en stormakt med militära sanktioner men väl genom en ordningsmakt
hålla de små stackarna i styr, säga, att det kan också vara ganska
viktigt just att hålla de små stackarna i styr. Ty vi hava inom vår världsdel
åtskilliga små stater av den karaktär, att örn de släpptes lösa, skulle de också
kunna åstadkomma för världsfreden ganska farliga situationer.
Örn jag sålunda har övervägande sympatier för motionerna, så följer därav,
att jag knappast kan reflektera på den Vennerströmska reservationen, som ju
innebär ett försök till återtåg från den ståndpunkt, som jag anser vara naturlig.
Och långt ifrån att man skall modifiera den, menar jag, att man skall ytterligare
bygga efter denna riktiga utvecklingslinje. Allra minst kan jag vara
med örn reservationen i den form, som den skulle få, därest herr Lundstedts ändringsförslag
bifölles. Ty det skulle betyda, att man plötsligt gjorde en fullständig
helomvändning i ståndpunkter, som jag tror flertalet i landet har och
länge haft och som jag anser, att vårt folk borde bibringas i ännu större utsträckning.
Om jag går till utskottets utlåtande, har jag mot det en invändning av samma
natur, som gjordes av herr Engberg, nämligen mot det starka understrykandet
av den nationella suveräniteten. Yi måste inse detta, att solidaritetspolitiken
i sig måste innebära, att man avstår från den absoluta nationella suveräniteten.
Varje internationellt ingripande, som pålägger en nation förpliktelser,
måste betseda en villighet och en skyldighet för nationen att underordna
sig ett högre bud. Och örn man skall genomföra en sådan solidaritetspolitik,
är det omöjligt att tänka sig att upprätthålla oförändrat det gamla nationella
suveränitetsbegreppet.
Örn jag icke yrkar bifall till motionerna, så beror det dels på vad jag hänvisat
till i motiveringen och dels därpå, att jag icke tror, att det egentligen är
ett sätt, som är riktigt, att taga upp dessa ting inför Nationernas förbund. Herr
Fabian Månsson har här talat, som örn man från internationalens sida icke observerat
dessa problem, som örn motionärerna plötsligt givit oss ett nytt uppslag
och som om motionärerna hade en särskild rätt att klandra oss andra för
att bara sitta, som herr Fabian Månsson uttryckte det, och icke handla. Ja,
kära Fabian Månsson, det är lätt att använda ord. Men man skall också tänka
litet på meningen. Herr Fabian Månssons sätt att uttrycka sig innebär i
själva verket en anklagelse för overksamhet mot de män, som verkligen hava
gjort någonting, mot alla dem inom internationalen, som på dessa områden
varit mycket, mycket, mycket verksammare än herr Fabian Månsson samt
åstadkommit flera resultat, än han kunnat. Det är ingen ny tanke, att internationalen
skall ställa arbetarmassornas kraft i fredens tjänst. Det har redan
utvecklats av herr Engberg, hur internationalen ser på dessa ting, och det är
otvivelaktigt, att arbetarorganisationerna äro beredda i det ögonblick, Nationernas
förbund skulle påkalla deras medverkan, att träda i funktion och fylla
sin uppgift i det fredsbetryggande arbetet. Men att det skall vara möjligt
att överhuvud taget mellan Nationernas förbund och arbetarinternationalen sluta
ett visst avtal eller utarbeta vissa regler för samarbetet, därpå tvivlar jag
ganska starkt. Jag tillhör ju dem, som bruka gå emot den militära tanken
på att sitta på förhand och rita upp krigsplanerna, uppgöra organisationen på
förhand, tänka sig alla fall, som kunna uppstå, och veta, hur man i alla dessa
fall skall agera. Jag brukar säga, att det kan ju hända, att det inträffar ett
fall, som icke liknar något av dem man tänkt sig. Det kan ju också hända,
att det tänkta fallet, när det i verkligheten inträffar, kräver ett ingripande av
annan art. Jag tror därför icke på möjligheten av att på det sättet mobilisera
fredsaktionen, att man genom statuter och regler söker bestämma, huru man i
ett visst givet ögonblick skall handla. Däremot är jag förvissad örn att det
Oasdagen den 9 mars f. m.
25 Nr 22.
inom Nationernas förbund och internationalerna finns så mycket intresse för (lt^^rbete
denna sak, att man utan särskilda överenskommelser, utan särskilda stadgan- emarden
den, i det givna ögonblicket skall finna de vägar för naturlig samverkan, som organiserade
kunna leda till det önskade målet. Den tanke, som framkastas i motionerna, är arbetarrörelsen
icke ny. Jag tror, att den är på väg att vinna allt större uppmärksamhet, men ochNatiojag
tror icke, att det riktiga sättet att göra den levande är att försöka fånga ^^jör''
den i några avtal eller stadganden. _ _ fredens be
Vi
finna av vad jag här sagt, att jag egentligen icke lian ansluta mig till varande.
något av de föreliggande förslagen, och i den situationen har jag endast att (Forts.)
tillgripa den sedvanliga utvägen för att försöka få rent bord så långt som
möjligt. Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till utskottets
förslag med strykande av motiveringen. Jag tror, att det är riktigt, att man
icke här binder sig på sådant sätt, som man skulle göra genom ett bifall till
utskottets utlåtande. Men jag tror heller icke, att vi äro färdiga att acceptera
någon av de övriga linjerna, sådana de föreligga i förslagen, varför jag anser,
att vi få nöja oss med den nytta, som denna debatt i sig själv möjligen kan
hava medfört.
Jag skall icke här taga upp någon ny diskussion örn militära sanktioner.
Jag tror, att vi även på den punkten icke befinna oss på så olika vägar, och vi
komma säkerligen icke heller på olika vägar, så länge vi hålla fast vid att
grundförutsättningen för att man över huvud skall kunna tänka sig organiserandet
av en internationell militärmakt är, att det sker en mycket väsentlig
nedrustning.
Då den saken förts på tal, skulle jag emellertid, innan jag slutar, vilja varna
emot att man från folkförbundets vänners sida plötsligt i en tillfällig pessimism
framställer saken, som örn det gällde folkförbundets vara eller icke vara.
Eftersom det var vännen Engberg, som använde detta uttryck, vill jag erinra
därom, att det icke är så länge sedan han i en artikel konstaterade gentemot
pessimisterna beträffande Nationernas förbund, att hade vi icke Nationernas
förbund, så måste vi skapa det. Han strök mycket kraftigt under, att vi i
Nationernas förbund hava någonting, som är nödvändigt för att föra våra strävanden
till en fredlig ordning vidare. Och, därför att Nationernas förbund icke
har kunnat förhindra det japanska överfallet på Kina, icke har hastigt nog
kunnat åstadkomma fredliga förhållanden där, tror jag icke, att man skall
vara färdig att utdöma Nationernas förbund. Jag säger som herr Björck, att
örn vi icke haft Nationernas förbund, så hade icke situationen varit bättre men
väl sämre. Ty så mycket är väl tämligen klart, att utan en återhållande
kraft av den art, som Nationernas förbunds existens utgör, skulle förloppet
där borta i fjärran östern blivit ett helt annat, säkerligen mycket hårdhäntare
och mycket blodigare. Blotta tillvaron av en internationell organisation
som denna lägger hämsko även på rövaren, och vi måste komma ihåg, att det
är viktigare, att detta sker, än att det icke sker.
Den motivering, som vännen Engberg hade, kunna vi lämpligen diskutera
vid något annat tillfälle. Men jag måste, jag höll på att säga som socialist,
något reagera emot tolkningen av den nuvarande ekonomiska situationen, såsom
vore vi på väg från världshushållet till nationalhushållet. Det är ju fullkomligt
sant, att det bedrives en avspärrningspolitik, som ger sken av ett återfall.
Men dessa rent förtvivlade avstängningsåtgärder, dessa försök att stänga
sig inne, äro de icke bara ett bevis på att detta system, som vi hava, sjunger
på sin sista vers? Att man tillgriper förtvivlade åtgärder, som alla måste
säga sig strida emot en förnuftig ordning och emot vad som är nödvändigt för
en organisation av vår komplicerade värld, är icke ett bevis på att vi äro
på väg från världshushållningen. Snarare visar det omöjligheten att stå emot
den naturliga utvecklingen fram till denna högre organisation. Och just där
-
Nr 22. 26
Onsdagen den 9 mars f. m.
Äng. för bör man vara ännu mera angelägen att bevara de instrument för en sådan
memnon utveckling, sorn vi redan hava skapat.
organiserade Herr talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till utskottets yrkande
arbetarrörelsen örn avslag på motionerna men med strykande av utskottets motivering.
och Natio
nemus
för- I detta yttrande instämde herrar Fast, Jonsson i Eskilstuna, Hallén och
hund för Norsell,
fredens bevarande.
(Forts.) Herr Höglund i Stockholm: Herr talman! Konstitutionsutskottets vice ordförande,
min partivän herr Sävström, var beredd att uppge utskottets motivering
under förutsättning, att dess kläm bifölles. Denna ståndpunkt har nu utformats
i ett förslag av herr Hansson. Jag, som för min del ogillar utskottets
kläm, måste däremot säga, att det ligger en viss tyngd i åtskilliga punkter av
utskottets motivering. Jag måste erkänna, att när utskottet framhåller, att
man från svensk sida ofta ställt sig tveksam emot en utbyggnad av sanktionerna
inom folkförbundet, och att man hyst farhågor för att ett mera utvecklat
sanktionssystem skulle för Sverige innebära en större fara för indragning i
konflikter utan motsvarande ökning i den egna säkerheten, så är jag för min
del beredd att erkänna riktigheten av en sådan uppfattning, och att detta utgör
ett vägande skäl, när utskottet ställt sig tveksamt till herr Fabian Månssons
m. fl. motioner i ärendet.
Nu hava visserligen dessa motioner närmast gått ut på, icke militära utan
ekonomiska åtgärder. Men det är dock så, att man icke kan veta, var de ekonomiska
sanktionerna sluta, och var de militära komma att börja. Jag tror därför,
att utskottet också har rätt, när det säger, att deltagandet i ekonomiska
sanktionsåtgärder alltid i och för sig är ägnat medföra risk för att inblandas
i en väpnad konflikt. Man kan ifrån delvis andra utgångspunkter, sådana som
professor Lundstedt i dag liksom åtskilliga gånger förut hävdat, från hans
speciella rättsteoretiska utgångspunkter, komma till ungefär samma slutsats
som utskottet. Professor Lundstedt framhöll i dag, att sanktionssystemet
är ogenomförbart, enligt hans mening, under nuvarande internationella förhållanden,
och att hela folkförbundet vid en så väldig påfrestning, som det
bomme att utsättas för i händelse av militära eller ekonomiska sanktioners
ikraftträdande, säkerligen skulle komma att ramla sönder som ett »korthus»,
såsom han uttryckte sig. Man kommer med ett sådant betraktelsesätt till samma
slutsats som utskottet, fastän delvis med en helt annan motivering, än den utskottet
anför.
Även jag för min ringa del erkänner, herr talman, att de förslag, som motionärerna
hava framlagt, äro ur ögonblickets synpunkt ogenomförbara, när vi
nu vilja ställa arbetarrörelsens samlade organisatoriska styrka i folkförbundets
tjänst. Jag tror, även jag, i likhet med herr Engberg och andra, att något
sådant förutsätter en utveckling av såväl folkförbundet som arbetarrörelsen till
en helt annan fasthet, målmedvetenhet och styrka, än de i dag äga. Herr Engberg
har också säkerligen rätt i det, att man icke kan tänka sig genomförandet
av ett sådant ekonomiskt sanktionssystem, som motionärerna förutsätta, i en
värld av så topprustade stater, som för närvarande är fallet. Jag tror för min
del därför, att motionärernas tankegång icke kan och icke kommer att förverkligas,
förrän arbetarklassen och demokratin inneha regeringsmakten i alla ledande
stater i världen.
Även om jag således med ett sådant betraktelsesätt finner, att motionärernas
förslag har ett onekligt stänk av utopi över sig, så vill jag icke desto mindre,
herr talman, yrka bifall till motionärernas förslag. Detta gör jag alltså, icke
därför att jag tror, att det för närvarande kan realiseras, men därför att jag
i detta ser ett hävdande av och en demonstration för den tanken, som i och för
Onsdagen den 9 mars f. m.
27 Nr 22.
sig är riktig, att arbetarklassen och arbetarrörelsen för närvarande utgöra de
främsta och mest betydande fredskrafterna i världen, och att det dessutom vore
i synnerligen hög grad önskligt, att den idé, som motionärerna framkastat om
arbetarmassornas organisatoriska krafters utnyttjande i folkförbundets tjänst,
verkligen på allvar fördes fram till diskussion, och därmed i världsdiskussionen,
inom folkförbundet självt.
Ur dessa synpunkter ber jag, herr talman, även med risk att jag blir ensam
tillsammans med herr Fabian Månsson, att få yrka bifall till hans motion.
Herr Lundstedt: Herr talman! Jag har först att meddela, efter konferens
med herr Engberg, att han icke är villig att gå med på mitt förslag. I enlighet
med vad jag förut sagt får jag därför återtaga mitt yrkande och i stället
anhålla att få yrka bifall till den av herrar Engberg och Vennerström framställda
reservationen.
Jag hoppas härmed också hava undanröjt den förvåning, som herr Björck
uttalade över mina inkonsekvenser, särskilt över att jag anslutit mig till också
det sista stycket i denna reservation, eller, rättare sagt, över att jag icke tagit
avstånd från detta stycke i reservationen. Saken är helt enkelt den, herr
Björck, att jag är en eminent praktisk politiker. Örn jag här hade framställt
ett yrkande, som till punkt och pricka stämde överens med de synpunkter, som
jag i detta ämne anser riktiga, så kunde jag vara fullkomligt övertygad örn
att få stå ensam örn detsamma. Jag anser det vara av en sådan vikt, att kammaren
här ställer sig på den punkt, som uttalas i reservationens andra stycke,
att jag för den sakens skull går med även på sådant, som jag icke till fullo
gillar. Jag vill emellertid tillägga, att jag finner det sista stycket, även örn
anmärkningar ur sådana synpunkter, som herr Björck framställt däremot, kunna
diskuteras, vara ganska försiktigt formulerat. Och liksom herr Höglund
finner jag det vara högst betydelsefullt, att man betonar, att framtidens fredspolitik
tills vidare huvudsakligen måste bli förankrad hos arbetarrörelsen. I
sista stycket behöver ju intet annat anses utsagt. Från vilket annat håll
skulle överhuvud taget ett ifrågavarande initiativ kunna komma? Man kunde
naturligtvis hava uttryckt saken på ett annat sätt. Jag medger, att den enligt
min mening riktiga tankegången här icke fått sitt uttryck. Men detta skulle
ha blivit alltför utförligt, och ett yrkande bör ju vara så kortfattat som möjligt.
Emellertid måste jag fortsätta med herr Björcks invändningar mot mig.
Han ansåg, att min pessimism var allt för stor och värre än hans egen. Jag
vill säga, att herr Björck härmed troligen begår ett misstag. När jag nu
tar till orda i detta ämne, är det emellertid föranlett icke endast av herr Björcks
anförande, utan även av vissa ord, uttalade av herr Hansson, vilka ord just
i denna del av hans anförande, efter vad jag tror, voro riktade åtminstone delvis
mot mig. Jag har naturligtvis aldrig kunnat säga något så både overkligt
och nära nog fånigt, som att folkförbundstanken icke skulle vara av den allra
största betydelse för fredens möjligheter i världen. Denna tanke, att representanter
från alla världens länder regelbundet sammanträda till en förhandlingscentral
till förebyggande och utjämnande av konflikter och ekonomiskt stödjande
varandra i händelse av ekonomiska olyckor, den tanken är naturligtvis av
den allra största betydelse. Vad jag förfäktar är alltså icke något avståndstagande
från det, som verkligen här kan betecknas som ett framsteg; utan vad jag
gör gällande är, att den ädla tanke, som jag nyss antydde, slår över i sin motsats
och blir till människornas fördärv, när rättigheterna och det med rättigheterna
förbundna rättstvånget icke blott urgeras som tillförene, utan ytterligare utbyggas
genom ett sanktionssystem, som kan befaras explodera till en världsbrand.
Är verkligen icke herr Björck själv pessimist på den punkten? Orri
Äng.
ett samarbete
mellan den
organiserade
arbetarrörelsen
och Nationernas
förbund
för
fredens bevarande.
(Forts.)
Nr 22. 28
Onsdagen den 9 mars f. m.
Äng. det förhåller sig så, som jag säger, herr Björck, att fullföljandet av folkför^mellaZden
Pundets nuvarande intentioner, konsekvenserna av hela dess allmänna inriktorganiserade
n)ng innefatta faran av en världskatastrof, blir icke då också herr Björck pesarbetarrörelsen
simist? Vad sorn i stället för de rådande folkförbundstankarna måste hävdas,
och Natio- är att överenskommelser mellan folken i frågor, som gälla deras livsintressen,
Uhund för'' köra vara fria från alla slags rättstankar, så länge det icke finns en
fredens be- världsordning, som i nu berörda avseende är på något sätt jämförlig med den
varande, enskilda statens rättsordning. Sådana rättsfria överenskommelser, örn de med
(Forts.) verkligt god vilja ingås, betyda tills vidare ett jämviktsläge, i vilket den ena
statens intressen bli avvägda gent emot den andras, så att var och en kommer i
åtnjutande av de fördelar, som stå i överensstämmelse med allas gemensamma
intressen under fredliga förhållanden. Och kunna icke sådana överenskommelser
i mellanfolkliga angelägenheter åstadkommas, eller behöva redan ingångna
överenskommelser jämkas, eller uppstå tvister angående deras tolkning,
ja, då är det •— såsom jag alltid hävdat — av oskattbart värde, att det finns
ett folkförbund, som tillhandahåller en organisation för avgivande av möjligast
opartiska utlåtanden. Men jag har också sökt göra gällande, att dessa
utlåtanden icke få bestämmas av den mellanfolkliga rättvisechimären, ty genom
denna kan den sista villan bli värre än den första. Jag har vidare sökt visa,
att dessa utlåtanden icke på några villkor få ha karaktären av domslut i hävdvunnen
mening. Det där talet örn skiljedom mellan stater låter så fredligt och
älskligt och blir därigenom bestickande. Men skiljedomen förlorar i verkligheten
denna sympatiska karaktär, så snart man däri inlägger något utöver ett
utlåtande av den art, som jag nyss antydde. Ty då framträder denna mindre
älskliga sida av saken, vars ödesdigra karaktär i den allmänna fredsorganisationen
helt och hållet förbisetts, nämligen det s. k. rättstvånget, som i de situationer,
varom nu är fråga, innefattar en uppfordran till den enskilda staten att
i fall av behov anordna en världsbrand.
Man vill kanske nu invända, att sådant där örn rättsligen oförbindande överenskommelser
— vilkas styrka skall ligga blott i betydelsen för mänsklighetens
välfärd av deras efterlevnad, alltså blott bero på moralen — att sådant där dock
icke på allvar kunde betraktas som en barriär mot kriget. Alldeles riktigt!
Jag Ilar heller icke påstått eller ens antytt skymten av något sådant. Utan
vad jag vill ha sagt är endast, att sådana överenskommelser å ena sidan äro
befriade från den extraordinära krigseggelse, som eljest tillföras dem genom
den inbillade rättskaraktären, och å andra sidan måste medföra fullt ut lika
mycket krigshämmande verkan som de s. k. rättsliga fördragen.
Om man t. ex. ser på situationen mellan Kina och Japan, tror jag, att herr
Björck, och vem som helst för övrigt, skall nödgas medgiva, att ingenting vunnits
(snarare motsatsen) genom denna fantasi om att folkförbundet vore en
rättslig organisation. Om det funnits ett folkförbund, alltså en sammanslutning
av samtliga världens nationer, som icke hade någon annan uppgift än att genom
föreställningar på mest energiska sätt öva tryck på staterna och överhuvud taget
vidtaga alla — från tvångshot dock fullt fria — mått och steg, som kunna
vara ägnade att förebygga och utjämna konflikter samt hindra dem att explodera,
vad skulle då ha skett? Jo, då hade man på ett förnuftigt sätt för länge
sedan sakligt tagit upp den japanska frågan. Man hade visat Japan, att man
förstod dess svårigheter. Man hade sagt sig, att detta å ena sidan befolkningsrika
men å andra sidan till området relativt obetydliga land, detta lilla örike,
med sitt befolkningsöverskott icke lian orientera sig åt öster. Man kunde dock
icke föreslå de stackars människorna att spatsera ut i Stilla oceanen och simma
bland fiskarna. Landet har ju icke någon annan möjlighet än att orientera
sig åt väster, åt fastlandet. Därmed hade det blivit nödvändigt att göra allt,
som göras kunde, för att åstadkomma en jämkning i intressena och förhållan
-
Onsdagen, den 9 mars f. lii.
29 Nr 22.
ciena mellan Japan, Kina och Ryssland. Det hade varit möjligt, att man då Äng.
funnit någon modus vivendi. Det hade i varje fall icke varit alldeles uteslu- ^rr^a^den
tet. Hade åter alla sådana jämkningssträvanden slutligen visat sig resultat- organiserade
lösa, nå, då hade man likväl gjort, menar jag, vad som kunnat göras, och då arbetarrörelsen
hade det i herrans namn fått gå, som det ville. Japan hade fått försöka taga och Nabosaken
i egna händer. Med nu antydda tillvägagångssätt vinner världen i det fa''
hela mera än med aktioner av den art, som egentligen skulle hava inträtt, om froens befolkförbundets
sanktionssj^stem fungerat. Och man ser också nu, vad värde varande.
sanktionerna ha, när enda möjligheten att bemästra den från dem emanerande (Forts.)
faran är att sätta hela systemet ur funktion.
Jag önskar säga ännu ett ord, herr talman, på denna punkt. Genom att nu rekommenderade,
icke rättsligen förbindande överenskommelser äro frigjorda från
detta förvända rättstvång, kunde de genom auktoriteten hos ett därifrån likaledes
frigjort folkförbund verkligen med tiden tänkas få en betydande moralisk
kraft och så småningom bli grundstenar för uppbyggande av någon slags
världsordning. Jag vill tillägga, att folkförbundets auktoritet skulle icke hava
blivit på detta katastrofala sätt undergrävd, örn det icke utgivit sig just för
att vara en rättsorganisation. Det finns ingenting, som är mera demoraliserande
än rättvisans vanmakt.
Herr Engberg hade i sitt yttrande också en särskilt intressant passus eller,
rättare, ett särskilt intressant avsnitt, där han talade om världshushållningen,
där han sade, att överhuvud en världshushållning är nödvändig som underlag
för en internationell rättsordning. Jag tror, att detta är riktigt. Rätten eller
rättsföreställningarna äro väsentligen en ideologi på de faktiskt bestående ekonomiska
förhållandena. Herr Engberg framhöll också, att man numera synes
vara på väg i riktning från, under det man dessförinnan en tid gått i riktning
hän emot, en världshushållning. Också detta torde f. n. vara riktigt. Han syftade
naturligtvis särskilt på tullmurarna. Men jag tror, att man i ett sådant sammanhang
bör vara synnerligen angelägen om att betona den växelverkan, som
råder mellan de ekonomiska förhållandena och rättsföreställningarna. Det är
visserligen sant, att rättsideologien är beroende av de ekonomiska förhållandena.
Men samtidigt har rättsideologien genom sin stundom utomordentliga styrka,
genom sin förmåga att inverka på känslorna, en mycket stor betydelse för underhållandet
av just den ordning på basis varav hela rättsideologien vuxit fram.
Av denna anledning, herr talman, tillåter jag mig framhäva, att man når här
icke botten av eländet, i fråga örn kritiken av rättsföreställningarna, örn man
endast beaktar, huru vid konflikter mellan staters livsintressen dessa uppfanatisera-s
genom den rättsliga förklädnaden, och hurusom deras ömsesidigt inbillade
rättigheter att till rättvisans hävdande förgöra varandra innefattar en
direkt uppfordran att låta konflikten explodera till en världskatastrof. Plöjer
man djupare, skall man finna, att rättschimären verkar också på ett annat sätt.
Så länge fantasien örn staternas suveränitet och deras rättighet att utan modifikationer
härska över sina områden och där, utan hänsyn till andra staters
väl och ve, suveränt bestämma över sina s. k. inre frågor, så länge denna rättsfantasi
har makt över människornas sinnen, så länge går det icke att förebygga
de tillspetsningar av intressekonflikterna, som bilda krigets förutsättningar.
Med andra ord, rättschimären verkar icke endast explosivt på uppkomna konflikter.
Den ligger också i bakgrunden och underblåser konflikterna själva.
Huru skulle t. ex. dessa tullmurar kunna uppbyggas, huru skulle en stat till
förfång för (ivriga delar av världen kunna ligga och hålla på råmaterial, som
finnes i överflöd på dess eget område, hur skulle en stat med sina landremsor
kunna spärra de nödvändiga handelsvägarna för annan stat — hur skulle alla
sådana hämningar i samfärdseln mellan folken vara möjliga, örn icke man allmänneligen
höjde sig för denna fantasi, att staterna hade suveräna rättigheter
Nr 22. 30
Onsdagen den 9 mars f. ira.
Ang. att harska och bestämma över allting inom sina territorier? Dessa inbillade
ett samarbete rättigheter utgöra faktiskt ett väsentligt hinder för en praktisk arbetsfördelorganiserade
Png me^an länderna,^ ett hinder för en världsekonomi, ur vilken för de olika
arbetarrörelsen länderna kunde uppsta ett relativt välstånd i stället för det ekonomiska elände,
och Nöttö- i vilket arbetslöshetens proletariat mer och mer griper omkring sig. Den världsanda,
som ovilkorligen måste prägla förhållandena mellan länderna,
fredens be- om ?n fredlig organisation av världen skall kunna påbörjas, den andan är det
varande. meningslöst att tala örn, så länge staternas inbillade rättigheter stå hindrande
(Forts.) i vägen för en ur allmän synpunkt förnuftig distribuering på jorden av dennas
råmaterial, av arbetskraften och genom arbetskraften förädlade produkter.
Jag måste till sist, eller rättare sagt, jag måste icke, men jag vill gärna med
anledning av en punkt i herr Björcks yttrande ytterligare säga något. Herr
Björck antydde, att mitt första anförande hade en filosofisk karaktär, och tydligen
var det hans mening, ehuru han icke direkt sade det, att det hade en alltför
filosofisk karaktär. Detta, att vad jag vågar hävda i denna — såvitt jag
kan förstå, äro alla ense med mig därom — den största fråga för människorna,
att vad jag där vågar hävda skulle vara alltför lärt och alltför rättsfilosofiskt
och därför opraktiskt och mer eller mindre värdelöst, har många många gångar
före herr Björck påståtts. Vad man här i själva verket anmärker mot mina anföranden,
herr talman, det är, att jag söker gå alltför djupt och grundligt till
väga och icke nöjer mig med det på ytan fladdrande idéskummet. Jag kan
icke bär närmare gå in på den saken, men jag vill säga följande- Den rättsskolastik,
som jag kritiserar och som, enligt vad jag sökt visa, är utomordentligt
farlig för den internationella samfärdseln, den är icke, tro mig på den
punkten, den är icke något ytligt påhäng. Den har under sin utbildning allt
ilrån äldsta tider genomträngt föreställningarna på hela det rättsliga området.
En ytlig kritik här kan därför icke, såsom erfarenheten också har visat, åstadkomma
något gagneligt, utan den leder endast till en förvirrande omläggning
av skolastiken, som alltjämt bibehåller den för människorna farliga karaktären.
Innebörden av oppositionen mot mig är i verkligheten endast, att jag är
alltför saklig. För att tolereras får man endast röra vid ett litet grand av saken.
Men, för all del, var icke verkligt saklig! Då stämplas man genast som
en oförbätterlig fantast. Praktik och saklighet tros tydligen vara oförenliga
ting. Jag säger icke detta i någon ilska mot herr Björck. Men jag tänker på
de många föregående gånger, som just detta slags invändning i helt annan form
än den lina, som herr Björck nu framställt, gjorts emot mig. Herr talman!
Jag må emellertid vara hur rätt sfilosofi sk som helsi. Jag tillåter mig likväl
erinra därom, att ingen annat än med lösliga påståenden kunnat bemöta min
utredning av att det just är denna falska rättsåskådning, som ligger i bakgrunden
för den imperialistiska andan, som ligger i bakgrunden för vapenrustningarna.
och som ligger i bakgrunden för tullmurar och andra krigseggande
faktorer. Och jag frågar: har den opposition verkligen något värde, den opposition,
som går ut på, att en utredning i mänsklighetens största fråga förlorar
sin betydelse, därför att den är saklig och djupgående? Kan en utredning, herr
talman, i det ämnet någonsin bli alltför saklig, bli alltför djupgående? Jag
hävdar utan ringaste tvekan, att örn de mängder av arbetskraft och pengar,
som nu under dessa tolv år lia slösats i Genéve — vid sidan av, det erkänner
jag, många nyttiga ting — på allt slags jonglerande med dessa falska rättsidéer,
i stället fått användas till utredning av hithörande realiteter, skulle
världsläget kanske icke hava blivit så hotfullt och oroande, som det nu är.
Det har visserligen många gånger sagts, att sådant här har icke med politik
att göra. Politiken säges ha sin väg, vetenskapen sin. Detta är stundom mycket
sant; politiken har sin väg och vetenskapen sin, försåvitt, herr talman, det är
fråga t. ex. örn vetenskapen örn fiskarnas simblåsor, eller vetenskapen örn ato
-
Onsdagen den 9 mars f. m.
31 Nr 22.
mernas sprängning eller vetenskapen om rymdens oell himlakropparnas utforskande.
Men vill politiken verkligen röra sig med sociala realiteter, då måste
den böja sig för vetenskapligt utredda sociala sammanhang.
Herr Flyg: Herr talman! Yad som föranledde mig att på nytt taga ordet
i debatten var den av herr Hansson uttalade varningen för att jag och andra
skulle draga någon slutsats örn en förefintlig oenhetlighet inom den socialdemokratiska
gruppen eller inom socialdemokratin överhuvud i denna fråga. Han
erinrade beträffande den speciella fråga, som det här gäller, örn vad som sagts
i 1920 års partiprogram, och menade, att det är svar på den fråga, som jag
för mitt vidkommande ställde, nämligen vad som var socialdemokratins ståndpunkt.
Ja, det är klart, att man kan svara så. Men gentemot det svaret konstaterar
jag, att i dag ha här i kammaren uppträtt en hel del representanter
för partiet emot denna i partiprogrammet uttalade ståndpunkt, liksom man i
motionernas formulering gått emot densamma. . Jag konstaterar alltså, att det
existerar oenhetlighet, och efterlyser än en gång: Vad är socialdemokratins
ståndpunkt, det som står i partiprogrammet eller vad som här framförts från
olika representanter för partiet? Det kan ju vara av intresse, herr Hansson,
att i en fråga av sådan vikt veta, särskilt då vi stå inför en valsommar, vad
den svenska socialdemokratien som sådan har för uppfattning i en fråga som
denna.
Äng.
ett samarbete
mellan den
organiserade
arbetarrörelsen
och Nationernas
förbund
för
fredens bevarande.
(Forts.)
Jag tror emellertid, att den debatt, som förts, och enbart det yttrande, som
kom efter herr Hanssons, var tillräckligt bevis för att det nog icke är så väl
beställt med denna enhällighet och enhetlighet i uppfattningen. Jag tror, man
får tolka herr Hanssons yttrande så, att här inför offentligheten slå vi vakt
om enhetligheten, men kom in i gruppen, skall jag taga er i örat, pojkar, och
det skall bli en annan låt! Men nied anledning av herr Hanssons uttalande
skall jag be att få fästa uppmärksamheten på något, som jag med flit icke
berörde i mitt tidigare anförande.
Herr Lundstedt fäste i sitt första anförande vår uppmärksamhet på att ansvariga
politiker hava påyrkat energiska åtgärder från Sveriges sida gentemot
Japan. Herr Engberg var också inne på samma sak i sitt anförande. Herr
Lundstedt. förklarade, att detta, d. v. s. att påyrka energiska åtgärder från
Sveriges sida i Japan—Kinakonflikten, var detsamma som att »leka med elden»,
och herr Engberg sade, att det var att »spela hasard». Vem har spelat
hasard, herr Engberg, och vem har lekt med elden, herr Lundstedt? Jag konstaterar,
att ett framstående namn härvidlag är Backlund, som i detta fall
uppträtt i sällskap med en belgare Brouckére. Och jag konstaterar, att exekutivkommittén
för den socialistiska arbetarinternationalen framträtt såsom den,
vilken här lekt med elden och spelat hasard. Ty vad har denna exekutivkommitté
för den socialistiska arbetarinternationalen — märk väl: socialdemokratiens
internationella ledning — sagt inför det nu sammanträdande förbundsmötet
med anledning av Japan—Kinakonflikten? Den har publicerat ett långt
uttalande, och i slutet av detta uttalande formuleras följande krav:
»Vi fordra därför framför allt: Japan stämplas som angripare! Ögonblickligt
inställande av alla ammunitionsleveranser och av all kredit till Japan!
Användande av alla ekonomiska och finansiella medel, som genom press på
Japan kunna tvinga detta till att upphöra med sitt rövartåg! intet erkännande
av de japanska erövringarna i Kina, även om de skulle bliva bekräftade vid
en Kina påtvingad överenskommelse! Arbetare i alla länder! Tvinga edva regeringar
att efterkomma dessa krav! Tål icke, att de kapitalistiska regeringarna
som hjälpare åt den japanska imperialismen eller av feghet bidraga till att förbereda
nästa världskrig!»
Det är ett mycket tydligt och klart språk i detta uttalande från sonia -
Nr 22. 32
Onsdagen den 9 mars f. m.
Äng. lisinska intemationalens exekutivkommitté, där man uppdrar åt arbetarna inom
ett samarbete dg socialdemokratiska partierna att i de olika länderna ställa dessa krav på
organiserade s^na regeringar. Här stå i denna dag i kammaren olika representanter för
arbetarrörelsen det socialdemokratiska partiet upp och beröra denna japansk-kinesiska konflikt,
och Natio- men -— märk väl! -—• ingen av dem har sagt ett ord om sin egen internationella
nbu<dl^r'' ^dniogs krav och företrätt dess paroller. Däremot har man här sökt framiredensbe-
träda och säga: Vi utgöra en enhetlig grupp, och inom vår krets finns ingen
varande, märkligare meningsskiljaktighet.
(Forts.) Det har även för kort tid sedan här förekommit en mycket uppmärksammad
pressdebatt mellan å ena sidan tidningen Social-Demokraten, det socialdemokratiska
partiets huvudorgan, ibland betecknat »huvudstadsorganet» — jag
lägger mig icke i, vad som är partiets enhetliga uppfattning örn den saken —
och å andra sidan Svenska Morgonbladet, regeringsorganet. Och orsaken till
denna tvist mellan Svenska Morgonbladet och Social-Demokraten var, att Svenska
Morgonbladet publicerat en mycket uppmärksammad artikel, där man påstod,
att svenska regeringen i den japansk-kinesiska konflikten skulle på förbundsmötet
gå på en linje för att få de små staterna med sig i en aktion emot
Japan. Social-Demokraten blev mycket upprörd häröver och polemiserade emot
denna artikel. Och vad visade sig nu? Jo, det visade sig, att denna artikel
i Svenska Morgonbladet var förmedlad till regeringsorganet av socialdemokraten
Backlund, adress Genéve, och att artikeln var författad av belgiske socialdemokraten
Brouckére. När dylikt är fallet, bör herr Hansson icke komma
med varningar gentemot mig för att jag här i ett anförande konstaterar skiljaktiga
uppfattningar och dessutom frågar: Var finns partiets uppfattning? Ty
förutsättningen för att man något skall kunna göra, mina herrar, i en fråga
som denna är, att man ändå har sitt eget parti med sig, och att det har en
ståndpunkt och vet vad det vill, att man alltså där har en utgångspunkt i första
hand.
Sedan, herr talman, ber jag att få säga ett par ord till herr Engberg. Herr
Engberg gav i sitt anförande klart besked örn inför kammaren, att »med en
fredsbrytande regering äro vi icke solidariska». Jag ber att till kammarens
protokoll få inregistrera, om möjligt med fetstil, denna av herr Engberg utställda
växel. Och jag skall också presentera den till inlösen den dag så
skulle krävas. Ty jag frågar i detta sammanhang, huru man kan å ena sidan
säga: Med en fredsbrytande regering äro vi från socialdemokratiskt håll inom
landet icke solidariska -— samtidigt med att man såsom arbetarklassens och
därmed partiets principiella ståndpunkt i försvarsfrågan hävdar, att man skall
gå in för försvaret. Herr Engberg har till kammarens protokoll år 1925 —
herr Engberg citerade själv internationella resolutioner från 1920 och 1922,
så att jag förmodar, att jag har rätt att gå tillbaka till 1925 och citera honom
själv från den tiden — deklarerat: Försvar eller icke försvar diskutera vi icke
längre inom socialdemokratien. Huru kan man med utgångspunkt från en
sådan deklaration komma och säga, att med en fredsbrytande regering är man
från socialdemokratiskt håll icke solidarisk? Herr Engberg kan möjligen svara.
att man menai'' en fredsbrytande regering, som går till anfallskrig. Men,
märk väl, en sådan regering har ännu aldrig funnits, och den kommer icke
att finnas. Japan förklarar utåt, att det för närvarande för och har fört
»försvarskrig» mot Kina, och jag är viss om att 90 procent av det japanska
folket äro övertygade örn att så är fallet. Något annat än »försvarskrig» kommer
aldrig att föras. Jag vet icke, örn det är ett för starkt uttryck, men jag
vill säga, att det kan hända, herr Engberg, att det kommer en situation, då
Sverige också står inför en militär konflikt, då det även i den svenska socialdemokratiska
pressen kommer att heta som det lät 1914 i Vorwärts och i den
socialdemokratiska pressen i England och i Frankrike: Vårt fosterland är an
-
Onsdagen den 9 mars f. m.
33 Nr 23.
gripet och i fara. Då skall jag presentera växeln till inlösen, och då kommer,
skulle jag tro, det stora provet, som vi i dag kanske icke till fullo fatta vidden
och djupet av.
Vidare säger herr Engberg, att det skulle vara en utopi med militära sanktioner
gentemot en stormakt. Ja, det har jag ingenting att invända mot. Det
är bara roligt att höra, att en anhängare av Nationernas förbund har kommit
underfund med detta faktiska och riktiga förhållande. Men konstaterar man
detta, varför tager man då icke upp polemik mot sitt partis ordförande, som
från denna kammares talarstol för en kort tid sedan uttalade sin glädje över
att man nu skulle gå in för en internationell ordningsmakt, d. v. s. för militära
sanktioner? Ty jag förmodar, att herr Hansson avsåg icke bara med sin militära
ordningsmakt, att ordningen skulle upprätthållas gentemot småstaterna;
dea skulle väl gälla Nationernas förbund som sådant och därmed även stormakterna.
Herr Engberg menade, att mot någon liten stackare till stat kunde man
använda dessa sanktioner. Jag tillåter mig tvivla på den saken, herr Engberg.
Det beror på vad den där lilla stackaren är för någon och vilket fint sällskap
han har. Jag undrar, vilken liten stackare i Nationernas förbund, som i dag
står ensam, sorn icke har en mäktig allians bakom sig. Skulle man hörja använda
militära sanktioner, skulle det kanske visa sig, att någon av stormakterna
sade: all right, låt oss tillgripa sanktionerna, medan det från en annan av
dem hette: rör icke den staten, försök inte göra det, ty den staten har rätt.
Vi ha en liten konflikt på andra sidan Östersjön, som på grund av den japanskkinesiska
konflikten kommit i skuggan. Det är en hungrig liten stackare, som
rusat åstad för att kapa åt sig en bit och trampat Nationernas förbunds statuter
och traktater under fotterna. Jag har icke märkt, att man gjort annat än tillsatt
en kommission, som diskuterat saken. Icke har man därvidlag använt
militära sanktioner. Det Hanssonska ordningsvärnet är nog mycket vackert på
papperet — det kan se stiligt ut, allra helst örn man tager till granna uniformer
•—- men i realiteten är det till ingen nytta, om man därmed avser att förhindra
krig.
Till sist, herr Engberg, skall jag be att få fästa uppmärksamheten på satsen
örn att världshushållets förverkligande var det som man nu måste sträva efter.
Herr Engberg polemiserade mot att man bygger höga tullmurar och därmed
skiljer länderna från varandra. 1 stället borde man rasera de tullmurar, som
redan finnas, och gå in för världshushållets idé. Detta skulle i sin tur möjliggöra
rustningarnas avskaffande. I och för sig är herr Engbergs resonemang i
det hänseendet teoretiskt riktigt, men jag måste då fråga: huru sker en dylik
lösning och hur förverkligas detta syfte? Jag förmodar, att herr Engberg svarar:
jo, genom att vi få majoritet i de olika ländernas parlament, därmed socialdemokratiska
regeringar och ett slopande av alla tullar, socialdemokratisk majoritet
i Nationernas förbund och därmed slutligen freden som i en liten ask —
vi behöva bara lyfta på locket och stoppa ned den där, och vi ha den säkrad för
evärdeliga tider.
När det blev schism i England mellan Mac Donald och Henderson, skrev herr
Engberg i Social-Demokraten något örn kapitalismens skymning, en mycket intressant
artikel för övrigt, där han konstaterade att nu vore det slut med
kapitalismen i gamla England. Han framhöll, att det gällde för massorna att
fylka sig bakom Henderson och att övergiva Mac Donald, sorn svikit deni, det
gällde att följa Henderson vid valen och se till, att det bleve labourmajoritet i
parlamentet. Sedan skulle man kunna besluta om gruvornas socialisering o. s v.
Jag erinrar örn detta, därför att jag föreställer mig, att herr Engberg tänker
sig världshushållets förverkligande på den vägen: majoritet vid valen, majoritet
i parlamenten, socialdemokratiska regeringar, tullmurarnas nedrivande, avrustningarnas
genomförande — frid och fröjd i evärdeliga tider. Jag måste
Äng.
ett samarbete
mellan den
organiserade
arbetarrörelsen
och Nationernas
förbund
för
fredens bevarande.
(Forts.)
Andra hammarens 2>rotolcoll 1082. Nr 22.
3
Nr 22. 34
Onsdagen den 9 mars f. m.
Al*»• säga, att då man har en riktig utgångspunkt, är det sorgligt och beklagligt med
*‘meUanden sadant utopiskt resonemang, när det gäller detta programs förverkligande.
organiserade Förutsättningen för världshushållet, för en planhushållning i stället för den
arbetarrörelsen nuvarande anarkien på produktionens och distributionens område, är socialisoch
Natio- mcns förverkligande. Världshushållningen betyder i realiteten — detta komma
''burut för'' icke ifran — en socialistisk produktions- och distributionsordning, och sofredens
be- cialsmens förverkligande förutsätter i sin tur kapitalismens likvidation, dess
varande, krossande.
(Forts.) Nåväl, herrarna vilja gå den parlamentariska vägen. Ja, jag är gärna med att
gå den vägen, så långt den räcker, utan att jag dock tror på dess möjligheter.
Men örn man gör sådana utfästelser, som man gjort här i dag i denna fråga,
skall man också vara beredd på att de kasseras in, och det är detta jag framför
allt velat här understryka. En liten början skulle kunna göras, herr Engberg,
örn någon tid här i kammaren, då vi komma fram till militärbudgeten.
Är det så, att man har den uppfattning, som herr Engberg givit uttryck åt
i dag på två olika punkter, som jag pekat på, då vöre det en lämplig början till
denna politik, att, då militärbudgeten föreligger, rösta — icke såsom hittills
med de borgerliga för militäranslagets beviljande utan för det yrkande, som i
år, liksom det skett tidigare, kommer att ställas från vår sida örn militäranslagets
slopande. Det vore som sagt en liten begynnelse. Jag nöjer mig med att
tillsvidare avvakta herr Engbergs ståndpunktstagande vid det tillfället och
vill se, huruvida det står i överensstämmelse med de deklarationer han i denna
debatt uttalat.
Herr talmannen yttrade nu: Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att detta icke är det enda ärende, som står på föredragningslistan.
Härpå anförde:
Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Jag skall beakta herr talmannens
erinran och söka fatta mig mycket kort.
Till herr Lundstedt vill jag säga, att det icke var i någon ond avsikt jag talade
örn att hans anförande låg på ett abstrakt rättsfilosofiskt plan. Det var
endast för att försvara mig själv, örn jag icke uppfattat honom rätt.
Herr Hansson yrkade, att motiveringen skulle strykas. Ja, herr Hansson,
den tanken var uppe i utskottet också. Det var åtskilliga där, som ansågo,
att man icke skulle ha någon motivering alls. Att vi fingo en motivering, berodde
på, att vi icke ville vara ovänliga mot motionären i denna kammare.
Hade icke det skälet varit, hade vi stått på herr Hanssons ståndpunkt och icke
tagit med någon motivering. Jag skulle sålunda mycket väl kunna biträda
herr Hanssons yrkande i denna del. Men jag kan icke göra det med den motivering
herr Hansson anfört för motiveringens strykande. Denna anser jag
nämligen betänklig.
Med kännedom örn den strängt demokratiska uppfattning herr Hansson har
och med talang, konsekvent och rätlinigt förfäktat, undrar jag, örn han kan vidhålla
den uppfattning han här framfört. Den innebär, att i händelse av en
solidaritetskonflikt, en konflikt mellan solidaritetskänslan, när det gäller den
internationella ordningen, och solidaritetskänslan, när det gäller landet, skulle
man lyda det högre budet, d. v. s. den internationella solidaritetsförpliktelsen.
Detta var, så vitt jag förstår, innebörden i vad herr Hansson yttrade. Men,
herr Hansson, hur komme detta att gestalta sig rent praktiskt? Tror verkligen
herr Hansson, att det går att genomföra en sådan tanke i diktatorsländerna.
Nej, där är enhällighet, där skall man icke försöka mobilisera styrkor, som
icke äro lydaktiga mot regeringen. Där håller statssuveräniteten, och detta
Onsdagen den 9 mars f. m.
35 Nr 22.
är en styrka för dessa länder. Det är möjligt, att tanken kan genomföras i de
demokratiska länderna. Men, herr Hansson, detta utgör en svaghet för de
länderna; de bli därigenom handikappade i sin ställning i det internationella
umgänget. Och något sådant tror jag icke, att en så god fosterlandsvän som
herr Hansson kan vara med örn. Jag tror icke, att herr Hansson skulle skatta
sig lycklig, örn man komme i den ställningen, att han skulle företräda landet
i en internationell konflikt och bleve påmint om den grundsats han här i dag
förfäktat.
Därutöver måste man emellertid taga hänsyn även till andra betänkliga konsekvenser.
Herr Hansson säger, att den internationella förpliktelsen är ett
högre bud. Ja, men vem avgör, att den är ett högre bud? Har man därvid
några objektiva grunder att hålla sig till? Nej, det blir då blott människors
subjektiva omdöme, som blir avgörande. Låt oss frigöra oss från detta speciella
fall och tänka på andra möjligheter. Vi ha sett Lapporörelsen i Finland.
Det var också ett högre bud, ett statsintresse, som ledde dessa människor, när
de tågade fram och påkallade, att regeringsmakten skulle böja sig för deras
påbud. De skulle ha samma moraliska berättigande efter sin uppfattning för
sin säraktion som de, som sätta den internationella rättens solidaritetsbud över
den nationella solidariteten. Och vi veta, att kommunisterna ha sin speciella
inställning, sina internationella solidaritetsbud. Jag tror, herr Hansson, att
det är en mycket betänklig linje han här är inne på, och jag tycker, att det vore
klokt, örn han gjorde helt örn.
När det nu här talats så mycket örn internationella förpliktelser, har det också
erinrats, örn att dem talade man örn även före kriget. Det framhölls då,
att den socialdemokratiska internationalen, denna stora, väldiga, internationella
arbetarsammanslutning, skulle utgöra en säker garanti mot kriget. Men hur
gick det? Visade det sig icke, när kriget utbröt, att i land efter land den nationella
solidariteten var starkare än den internationella solidariteten, ja, så
stark, att en av de herrar, som på de socialdemokratiska internationella kongresserna
fört ett agitatoriskt språk, som var tio gånger skarpare än det herr
Flyg fört här i dag, nämligen Gustave Hervé i Frankrike, ändrade titeln på
sin tidning från La Guerre Sociale (Det sociala kriget) till La Victoire (Segern).
Men före kriget på de internationella kongresserna ville han placera
trikoloren på gödselhögen. En så banal tanke kan icke föresväva en så elegant
man som herr Flyg. Men jag undrar, örn icke i en liknande situation herr Flyg
skulle göra som Gustave Herve, som än i dag är en god fosterlandsvän.
Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare yrkande om bifall till utskottets
förslag i vad det gäller såväl kläm som motivering.
Herr Månsson i Furuvik: Herr talman! Jag begärde ordet endast för några
repliker.
Till en början vill jag göra anmärkning på att titt och ofta, när vi ha debatter
här i kammaren, kommer man fram med små mellandebatter örn vad som
förekommit i Socialdemokraten, Folkets Dagblad, Svenska Morgonbladet och
alla möjliga tidningar. Sådant hör icke till debatten egentligen. Debatterna
örn partiernas ställning till den ena eller andra frågan får man spara, tills man
hommer på blandade valmöten, där de olika representanterna och anhängarna
lör olika partier uppträda. Örn vi skola rensa upp något i den nuvarande parlamentarismen,
få vi göra som den som sade: några krig utåt skola vi icke ha,
utan skall det vara krig, skall det vara inbördeskrig, ty då stanna pengarna i
landet. Detta må jag säga är en riktig synpunkt. Skola vi rensa upp, skall
det vara i de egna partiernas råttlyor. Jag har alltid hävdat, att ett parti
aldrig borde bli mer än åtta år gammalt — sedan bör man bränna upp råttlyorna
och bygga nytt.
Ane/.
ett samarbete
mellan den
organiserade
arbetarrörelsen
och Nationernas
förbund
för
fredens bevarande.
(Forts.)
Hr 22. 3G
Onsdagen den 9 mars f. m.
Ang.
eli samarbete
mellan den
organiserade
arbetarrörelsen
och Nationernas
förbund
för
f redens bevarande.
(Forts.)
Den som är vaken för vad som ligger under orden i debatten i dag förstår,
huru det egentligen ligger till i denna fråga. Motionen här är en rasande bra
motion, menar man, men det är en fähund, som heter Fabian Månsson, som har
väckt den. Därför skola vi icke godkänna den. Man krånglar hit och dit.
Man vill stryka motiveringen, därför att örn man avslår motionen med den motivering
som finns, binder man sig. Och man tänker icke avstå från saken utan
ämnar taga upp den nästa år eller kanske nästa år igen. Man skulle lia kommenderat
grupperna att gå med på motionen nu, bara icke Fabian Månsson
väckt den. Så ligger det till.
Det är ju så, att riktiga tankar ofta ligga till grund för de gruvligaste missbruk.
När arbetarrörelsen började sända in representanter i riksdagarna, var
det högst nödvändigt, att man synade dessa och deras förslag mycket noga.
Detta var ju en riktig tanke. Men ur denna riktiga tanke har utbildat sig ett
system, enligt vilket några få i ett förtroenderåd — och detta gäller väl alla
partier —• förbehålla sig rätten att ensamma föra fram motioner. Jag föraktar
en sådan princip, men jag är beskedlig nog att böja mig för den. 1914 anmälde
jag till förtroenderådet min motion, men man ville icke taga upp den. Jag
har signalerat nu till gruppen, att motionen skulle väckas, men man har icke
gjort något för att den skulle komma fram. Jag är sålunda icke så huvudskyldig
i detta s. k. solidaritetsbrott. Men man måste säga, att det går ganska
långt, när man på ett sådant sätt, som skett här i dag i kammaren, företräder
den principen, att en enskild medlem ingen rätt har i detta avseende. Rätt har
han endast som torktrasa under en tillfällig partiledares skosulor. Detta måste
man säga ifrån.
Jag skall icke gå in på herr Lundstedts resonemang. Jag är icke filosof av
naturen, och ännu mindre är jag rättsfilosof. Jag känner bara den gamla
bonderätten, och där hade man skydd för minoriteten. Där felade det icke, att
släkten eller familjen hävdade sig. Men det fanns också ett skydd för minoriteten
att röra sig. Man styrde där efter en maxim, som sade: rätten sitter i
spjutstångs ände. När man blir för hårt pressad, när samhället styr orätt, då
har en liten minoritet rätt att med vapen i hand göra sin vilja gällande. Mannens
självhävdelserätt var där grundad. Det veta alla, som känna till dessa
förhållanden. Så långt får icke samhällssolidariteten drivas, att det icke finnes
rätt för en minoritet att säga sin mening och hävda sig gentemot den.
Jag skall icke heller gå in i detalj på herr Engbergs resonemang om internationalens
alla beslut och kongresser. Jag brukar icke vara med på dessa
kongresser. Men däremot vet jag ju väl, huru det gick till 1914. Jag läste då
Arbeiter-Zeitung och Vonvärts. Och jag kunde då se, huru man varje dag
tum för tum ändrade ställning i vartenda nummer, som kom ut, tills man gick
med och dök ned i den patriotiska böljan. Detsamma gäller nog beträffande
herr Flyg. Han talar örn, att endast folkets organiserade vilja kan göra sig
gällande. Herr Flyg! Varför gjorde icke denna vilja sig gällande 1914? När
pöbeln demonstrerade i Wien, Paris, Berlin och Belgrad, vad gjorde då arbetarna
i Berlin? Vad gjorde de gentemot pöbeln nere vid slottet? Jo, de samlades
på hundratals lokaler och antogo skarpa resolutioner mot kriget. Men
de gjorde icke som de borde gjort. De samlades i Stor-Berlin för att göra resolutioner,
men de gingo icke •—- 600,000—700,000 man starka — ned och slogo
ut tandgårdarna på pöbeln därnere, som de varit skyldiga att göra.
Rätten sitter i spjutstångs ände — det är en gammal demokratisk form för
minoritetens självhävdelserätt. Man skall icke i sådana ögonblick göra resolutioner,
det har man icke rätt till! Att man nu fortfarande har panna att samlas
på kongresser och behandla dessa spörsmål örn igen, det visar, att dessa
människor tillhöra de oförbätterliga. När det kniper, skylla de sig i alla fall
undan med att ledarna ha ansvar. För vilka ha ledarna ansvar? Icke för de
Onsdagen den 9 mars f. nu
37 Sr 23.
arbetare, som stympas i kriget. Ledarna lia ansvar för sina egna liv och sina
egna magar. Annat lia de aldrig haff något ansvar för och få det icke heller. en^^r^n
I hela Europa var det endast ett land, där man på allvar tog itu med saken, organiserade,
och det var i det land, som man såg mest föraktfullt på, nämligen i Ryssland, arbetarrörelsen
När Poincaré lämnade Petersburg och saluten gavs från fästningarna och från och Nalioflottan,
då blandade sig kanonernas dån vid saluten med kanonernas dån på n^^Lj^r''
gatorna, som riktades mot arbetarmassorna, som protesterade mot kriget. Men fredens bedet
var det enda land, där sådant förekom. varande.
Man kan driva människor och sammanslutningar av människor att spela apa (Fort».)
till en viss grad. Men man kan icke driva människomassor och partier att
ligga under ett par tre ledares skosulor, så länge som helst.
Men invänder man: hur skulle det vid ett genomförande av min motion ordnas
i staten? Min motion innebär bara ett yrkande, att regeringen skall taga
hand örn densamma och vidare utforma den. Och när regeringen gör det, bör
den väl också sörja för den saken, hur formaliteterna skola se ut. Det är icke
min sak att göra det.
Nu har det också anförts, att internationella arbetsbyrån icke har den ställningen,
att den kan taga hand örn saken. Jag har icke varit på den internationella
arbetsbyrån och sett dess organisation, men jag förmodar, att det i alla
fall finnes levande människor där, även om de äro försoffade och förätna, vilka
icke äro gjutna av cement. Och till och med om de äro av cement, kan man
väl gjuta örn dem. Värre är det väl icke. Och är det så, att förhållandena
äro så hopplösa därnere, då skall man icke snyta nationen på arvoden och skicka
människor ned till Genéve för att spela ett spel, som är oärligt.
Ja, herr talman, därmed har jag sagt vad jag ville säga.
Herr Västberg: Herr talman! Jag tänker icke förlänga debatten med att
''deltaga i en diskussion i sakfrågan. Jag ville bara skingra de bekymmer, som
herr Flyg och det kommunistiska partiet ha i fråga om den ståndpunkt, som
det socialdemokratiska partiet intager i avrustningsfrågan angående Nationernas
förbund och sanktionsförpliktelserna.
Jag tror, jag vågar säga, utan att behöva möta någon motsägelse, att då
partiordföranden herr Hanson uttrycker den mening, som är utformad i vårt
partis program, bör det väl innebära, att han talar pa det socialdemokratiska
partiets vägnar. Intill dess detta program är ändrat, är det alldeles klart, att
det är partiets ståndpunkt, som är uttryckt i programmet.
Men hela denna fråga befinner sig nu i ett ganska flytande läge. Såväl i
fråga örn avrustningen som med hänsyn till inställningen tiP Nationernas förbund
och sanktionspolitiken är det uppenbart, att det föreligger mycket vitt
skilda meningar inom vårt parti. Men intill dess att partiet fixerat en ny
ståndpunkt, kan jag icke förstå, att herr Flyg behöver hysa några bekymmer
om vem som representerar partiets ståndpunkt, när han talar här i riksdagens
kamrar. Jag för min del delar icke på väsentliga punkter det program och
den taktik, som vårt partis majoritet har uttryckt i programmet. Dessa frågor
komma ju under cn förnyad omprövning, och då vet man ju icke heller, vad
som blir partiets slutliga ståndpunkt.
Jag vill emellertid i det läge, vari denna fråga nu befinner sig, ansluta mig
till det yrkande, som här gjorts i sakfrågan, nämligen att man med strykande
av motiveringen går in för avslag på de föreliggande motionerna.
Jag skall också be att få säga herr Fabian Månsson bara ett enda ord, och
det är, att med den ståndpunkt, han representerar angående minoritetens rätt
att gripa till vapen, så uttrycker han faktiskt inget annat än det, som Lappo
och andra liknande rörelser ute i världen hävda, nämligen att en minoritet skall
ha rätt att hävda sig mot samhällsviljan med väpnad hand. Den ståndpunkten
Nr 22. 38
Onsdagen den 9 mars f. m.
Ang.
ett samarbete
mellan den
organiserade
arbetarrörelsen
och Nationernas
förbund
för
fredens bevarande.
(Forte.)
må herr Månsson vara ensam örn inom socialdemokratiska partiet. I varje fall
talar lian icke på socialdemokratiska partiets vägnar, som ställt sig på en demokratisk
ståndpunkt.
Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag skall icke uppfylla herr
Flygs förhoppningar. Jag förstår, att han har ett helt annat intresse än att
verkligen få reda på vår politiska ståndpunkt. Och för övrigt, örn han icke
vill nöja. sig med det besked, som ligger i partiets program, och i den praktiska
tillämpningen av de ståndpunkter, som i detta program intagits, då kan han
heller aldrig få något besked. Men herr Flygs intresse är ju att i agitatoriskt
syfte spela ut de divergenser i utkanterna av åskådningen, som framträda inom
vårt parti, liksom för övrigt inom alla andra partier.
Till herr° Björck skulle jag vilja säga, att det förvånar mig något att — örn
han står på den ståndpunkten, att motiveringen egentligen borde strykas —
kan skall vika från denna ståndpunkt, därför att jag anfört vissa skäl för en
sådan åtgärd, som han icke gillar. Hans skäl väga naturligtvis likaväl som
mina, och äro vi ense i sak, vet jag icke, varför man nödvändigt skall trumfa
igenom en motivering, som man själv erkänner är felaktig.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att i själva verket ett antagande av
denna motivering innebär vissa avvikelser från ståndpunkter, som den svenska
riksdagen redan intagit. Herr Björck har icke någon anledning att tolka mitt
uttalande örn nödvänd:gheten av att modifiera suveräniteten så, som örn jag
ville uppgiva ett demokratiskt samhälles rättigheter mot upprorsmän eller
dylikt. Jag har bara påpekat, att örn man överhuvud taget skall göra internationella
aktioner, är det nödvändigt, att de, som äro med i dessa internationella.
aktioner, också erkänna gemenskapen som ett högsta bud och icke sitta
på sin egen lilla suveränitet och förstöra varje möjlighet till gemenskap.
Herr Fabian Månsson skall jag erinra därom, att han här i kammarens protokoll.
infört ett uttryck, som heter »vet hut!». Jag brukar icke taga så illa
vid mig, när man gör anfall på mig, icke ens av den art som herr Fabian Månssons.
Men det måste finnas gränser, även för vad en enskild kammarledamot
kan tillåta sig. Det ägnas mycket överseende åt herr Månsson. Men han bör
icke tolka detta på det sättet, att han är berättigad att uppträda hur som helst
mot kammarledamöter under en debatt. Jag har ingen anledning att taga på
mig några anklagelser för att i mitt offentliga arbete endast tänka på min
mage och mitt liv och min ledareställning. Jag har samma rätt som herr Fabian
Månsson att bliva trodd örn att i ärlig avsikt sträva för vad jag anser
rätt. Och herr Fabian Månsson skall lära sig, att det finns andra i denna
kammare än han som ha rättigheter.
Herr Flyg: Ilerr talman! Jag vill hara ge svar på den fråga, som nästan
direkt ställdes till mig, frågan vad arbetarmassorna gjorde 1914. Jag tror
det är oriktigt, om denna fråga får stå obesvarad i kammarens protokoll. Ty
jag är beredd att i dag — liksom jag var det vid den tidpunkten — taga dessa
förkättrade massor i försvar. Massorna voro samlade ett pär veckor före
krigsutbrottet 1914 i samtliga de stora världsstäderna i de länder, som gingo
ut i kriget, samlade till en enhetlig protestmanifestation gentemot kriget. Man
upprepade det som sagts i resolutionerna på de internationella kongresserna,
att man aldrig skulle lyfta vapen mot varandra, utan örn så gällde mot den regering,
som drev en ut i kriget. Men märk väl, när de sedan några veckor senare,
icke tvingade men patriotiskt hänförda och upphetsade, gripna av den
krigspsykos, som man skapar fram i sådana ögonblick, gingo ut i kriget, var
det då de själva, som i detta fall voro därför ansvariga? Ja, visst kan man
säga, att de voro delvis ansvariga. Men ansvaret faller till 90 procent på de
Onsdagen den 9 mars f. mi.
39 Nr 23.
ledare, de givit sitt förtroende, som vid det tillfället i de olika länderna säde, ^ samarbete.
att det gällde försvaret av fosterland, demokrati och frihet. Där, herr Måns- meuanden
son, tror jag, man skall lägga ansvaret. _ organiserade
Jag förstår icke, huru man kan komma och motionera här i kammaren, som arbetarrörelsen
herr Månsson gjort, och säga, att vi skulle knyta en förbindelse mellan Na- £££•*£
tionernas förbund och den internationella arbetarrörelsen för att därigenom
ge Nationernas förbund större styrka och kraft. Jag förstår icke, hur man fredens bekan
utveckla en sådan tankegång, samtidigt som man i ett senare anförande varande
riktar en sådan dom mot massan, som dock är den enda kiaft, man kan lita (Forts.)
till och bygga på, och som följer ledningen, sa snart det ges andia signaler.
Sedan vill jag säga till herr Hansson och herr Västberg, att jag icke alls har
några bekymmer beträffande divergenser och meningsriktningar inom edert
parti. Jag endast inregistrerar dessa motsättningar. Men ni mäste val dock
medge det mänskliga och politiskt berättigade i att jag fragar vid ett tillfälle
sorn detta, vem av de sex, sju talare, som stiga upp här i kammaren alla
talesmän för samma parti — som representerar partiet eller vem, som representerar
socialdemokratien nere i Nationernas förbund. År det exekutivkommittén
med sin resolution, är det herr Backlund eller herr Brouckére eller är
det svenska delegationen? Jag mäste veta något i detta fall, da jag i sommar
skall gå ut och framför allt gå till anfall mot socialdemokraternas politik här
i landet. Det är väl då berättigat att få klart för sig, vem man skall anfalla
och vad som är socialdemokraternas politik.
Herr Hansson säger, att jag icke skall bry mig så mycket om saken. Det
hela är bara divergenser i utkanterna. Ja, i sa fall måste den socialdemokratiska
partikroppen vara underligt konstruerad, om detta är divergenser i utkanterna.
Jag kunde icke drömma örn att herr Engberg, herr Lundstedt,
Backlund m. fl. befunno sig i utkanterna, utan jag trodde, att de befunno sig i
centrum. Och där har jag i dag konstaterat att divergenser uppträda inom
partiet.
Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Jag skulle bara vilja rätta ett
litet missförstånd från herr Hanssons sida. Han säger, att jag sagt, att motiveringen
var felaktig. Det har jag icke sagt. Jag biträdde motiveringen inom
utskottet, och det gör jag fortfarande, men jag skulle kunnat vara med örn att
stryka motiveringen, örn man haft giltiga skäl därför. Men då de skäl herr
Hansson anfört för strykande av motiveringen äro betänkliga, kan jag icke
biträda hans yrkande.
Jag måste därför, herr talman, vidhålla mitt yrkande.
Herr Månsson i Furuvik: Herr talman! Jag vill säga herr Hansson, att
jag icke nämnt hans namn. Jag begriper icke vad det är fråga örn. Jag talade
örn de ledande krafterna i kontinentens storstäder, som när pöbeln rasade 1914
icke slog ned den. Örn herr Hansson känner sig besläktad med dessa ledare,
är det bara tråkigt. Jag rår icke för det.
Till herr Västberg vill jag säga, att internationalens resolutioner och bud
om att göra strejk och resning emot krig äro ju meningslösa, om icke minoriteten
har självhävdelserätt. I alla verkligt sunda demokratiska samhällen har
man tillerkänt minoriteten självhävdelserätt.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till den av herrar Vennerström
och Engberg avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, 3 :o) bifall till utskottets
hemställan med utslutande av dess motivering samt 4:o) bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
Kr 22. 40
Onsdagen den 9 mars f. m.
ett gAng''h*i utfa?ht mecl övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Herr MånsmeUwrfden
son l Furuvik hegärde emellertid votering, varför herr talmannen för bestämorganiserade
Malide av kontrapropositionen ånyo upptog de återstående propositionerna, av
arbetarrörelsen vilka_ herr talmannen nu fann den under 4:o) angivna hava flertalets mening
wJlTtZ. fÖ1i S1S'' Beträffande kontrapropositionen äskade likväl herr Hansson i Stockbund
för kolm votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition i voteringen
fredens be. om kontrapropositionen i huvudvoteringen antagits den under 3:o) angivna promrande.
positionen, efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och god(Forts.
) kändes:
Den, som^ till kontraproposition i huvudvoteringen angående konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8 antager de i ämnet väckta motionerna, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med uteslutande av dess motivering.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gang uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för nej-propositionen, vadan kammaren till kontraproposition antagit den
under 3:o) angivna propositionen. I överensstämmelse härmed blev efter given
varsel följande proposition för huvudvoteringen uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med uteslutande
av dess motivering.
Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser och sistnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet
hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.
§ 7.
Vid härpå skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande, nr 9, i
anledning av väckt motion örn ändrad lydelse av 27 § 2 mom. i lagen om församhngsstyrelse,
blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.
Äng.
ifrågasatt
importtull
å hö.
§ 8.
Å föredragningslistan var vidare upptaget bevillningsutskottets betänkande,
nr 16, i anledning av väckt motion örn importtull å hö.
I en inom andra kammaren av herr Aronson m. fl. väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 248, hade föreslagits, att riksdagen för sin del
ville besluta, att gällande tulltaxa från och med den dag Kungl. Majit bestämde
måtte i nedan angivna del erhålla följande förändrade lydelse:
»Statistiskt Tull för Redovisnings- Tulltaxans
nr 100 kg grund nr
122 Hö...............1.50 kg/kr. 62».
Onsdagen den 9 mars f. m.
41
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Reservationer hade likväl avgivits:
av herrar Anderson i Storegården, Johansson i Krogstorp och Larson i Tönnersa,
vilka yrkat bifall till den i ämnet väckta motionen; samt
av herrar K. Oscar Ericson, Olsson i Golwasta och Nilsson i Hörby.
Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:
Herr Anderson i Storegården: Herr talman! Den fråga, som avhandlas
i denna motion, är visserligen ganska obetydlig, men då den likväl gäller en
jordbruksprodukt, vars avsättningsmöjligheter tinder de senaste åren i väsentlig
mån försvårats, skall jag tillåta mig att yttra några ord.
Tidigare ha vi haft en rätt stor avsättning av hö i landet dels till foder åt de
hästar, som funnits i städer och samhällen, och dels till försvarets behov. Höavsättningen
för sådant ändamål har under de sista åren gått starkt tillbaka.
Vi ha emellertid inom vårt land åtskilliga jordbrukare, som ha hö till avsalu,
ofta kanske på grund av något rikligare skördar än vanligt, men marknaden
är ytterst begränsad. Vi ha även tidigare haft en någorlunda stor export på
Tyskland och på detta sätt haft avsättning för varan. Även denna export har
minskat, och marknaden har alltså blivit så ytterst liten, att vi väl behöva tillvarataga
den lilla marknad på området, som vi ha. Jag tycker, att detta utgör
anledning till att man försöker begränsa importen genom att åsätta denna
vara en tull. En dylik tull finnes för övrigt också införd i en hel del andra
länder.
Med stöd av detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den i ämnet
väckta motionen.
Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.
Herr Lövgren: Herr talman! Då det synes mig onödigt att upprepa den
debatt, som vi hade i fjol beträffande denna fråga, ber jag att under hänvisning
till motiveringen i utskottets betänkande få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Aronson: Herr talman! Den fråga, som vi genom den nu före
varande
motionen ha oss förelagd, var ju även i fjol föremål för kammarens behandling.
Motionen i ämnet avstyrktes då av ett enhälligt utskott och blev av
riksdagen avslagen. Icke desto mindre har jag vid denna riksdag vågat taga
upp frågan, så att den ånyo kommit på kammarens bord. I anledning därav
skall jag först be att få lämna en kortfattad förklaring över att jag dristat mig
åter draga fram frågan. Därefter skall jag, så kortfattat som möjligt, gå in
på en kritik av utskottsmajoritetens vid innevarande riksdag behandling av motionen.
I fjolårets motion anfördes, hurusom det var en stor och ständigt stegrad
svårighet att finna avsättning för det hö som produceras inom landet. Det anfördes
även, hurusom importen av hö år från år stegrats, under det att exporten
minskats i ungefär samma tempo. Det är ju förhållanden, tycker man,
som skulle påkalla, att något gjordes för att hämma denna import. Vid en
granskning av generaltullstyrelsens i utskottsutlåtandet intagna uppgifter beträffande
införsel och utförsel av hö finner man, att samma tendens som tidigare
alltjämt gör sig gällande, d. v. s. att importen icke blott bibehållits utan
också ökats samt att exporten minskats. Jag ber kammarens ledamöter att se
Nr 22.
Äng.
ifrågasatt
importtull
d hö.
(Forts.)
Kr 22,
42
Onsdagen den 9 mars f. m.
Ang.
ifrågasatt
importtull
å hö.
(Forts.)
på dessa siffror, oell jag behöver icke upptaga tiden med att relatera dem. Jag
hade tänkt mig, att dessa förhållanden skulle tillmätas en viss betydelse. Jag
ansåg mig ha så mycket större anledning hysa den förhoppningen som jämsides
med detta det förhållandet gjort sig gällande, att vår handelsbalans undergår
en ständig försämring. Här påtalade omständighet beträffande höet utgör ju
ett litet strå till stacken av orsakerna till handelsbalansens beklagliga tillstånd.
För så vitt man nu överhuvud taget är besjälad av en önskan att åstadkomma
en förbättring i detta avseende, som är möjlig att genomföra, hade jag föreställt
mig, att det skulle finnas åtminstone någon resonans för de skäl för införande
av tull för hö, som i motion såväl i fjol som i år anförts.
Nu har emellertid utskottsmajoriteten avstyrkt motionen. Med tillfredsställelse
och glädje konstaterar jag dock, att i år åtskilliga ledamöter reserverat
sig till förmån för motionen. Däruti ser jag åtminstone någon ljusning. Detta
tyder på att frågan nu ligger åtminstone något bättre till än vad den gjorde
förra året.
Jag skall nu ingå på en liten granskning av de skäl, varpå utskottet grundar
sitt avslagsyrkande. Liksom i fjol åberopar man i år yttranden från förvaltningsutskotten
i de två nordligaste länen. Man kunde förstå detta åberopande,
om dessa yttranden hade gällt den sak, varom det är fråga, men det är
mycket lätt att finna, att dessa utlåtanden, varpå utskottet grundar åtminstone
det väsentliga av sin motivering, avser en helt annan sak, nämligen frågan örn
fraktlindring för bl. a. hö, som fraktas till de norrländska länen. Det torde
icke vara svårt att inse, att det rör sig örn två vitt skilda saker. Då de två
nordligaste hushållningssällskapen anse sig tillvarataga sina jordbrukares intressen
genom att förhindra sådana åtgärder, som äro ägnade att öka konkurrensen
inom dessa län på hömarknaden, är detta någonting som jag mycket väl
förstår. Men ett sådant ställningstagande kan icke åberopas som skäl för att
man icke skulle skydda sig mot import av hö från ett annat land. Om man genom
de höga frakterna kan skydda sig för konkurrens från de sydligare landskapen,
så har man dock kvar en mycket svår konkurrens från Finland. Så
länge den konkurrensen finns kvar är det enligt mitt förmenande ganska betydelselöst,
örn det föreligger konkurrens från de sydligare svenska landskapen.
Utskottsmajoriteten visar sålunda nu liksom i fjol oförmågan att hålla isär
dessa saker, fraktlindring och skydd mot import, och jag måste säga, att jag
verkligen har svårt att förstå, hur det är möjligt, att så många av utskottsledamöterna
icke äro i stånd att inse skillnaden mellan dessa båda saker. När
man sålunda i sin bevisföring åberopar förvaltningsutskottens yttranden, så är
det något som går fullständigt på sidan om den sak. som det nu här gäller.
Om jag skulle se på denna sak ur synpunkten av fördelen för min egen trakt,
så skulle nog en fraktlindring vara tilltalande. Genom en sådan finge man ju
en ökad chans i konkurrensen med norrlänningarna på hömarknaden, men jag
förstår dessa norrlänningar som icke vilja lia konkurrens, och jag böjer mig villigt
för deras skäl. Då det gäller tull, är det icke alls fråga om att deras intressen
skola trädas för nära genom konkurrens från de sydligare landskapen.
Örn någon part därigenom skadas, är det de finska exportörerna. Men tullen
bleve till motsvarande nytta för oss alla inom landet, som ha hö till avsalu.
Vi som bo i de sydligare länen äro i varje fall i viss mån handikappade genom
de dyra frakterna, varför vi icke i förhållande till de norrländska odlarna komma
i någon fördelaktigare ställning genom tull. Om det nu vore så, att Norrland
i detta avseende vöre självförsörjande och det sålunda icke alls funnes
några avsättningsmöjligheter för oss där, läge saken till på annat sätt, och då
finge vi ju finna oss i det läget, men när förhållandet grundar sig därpå, att de
finska producenterna komma in på marknaden och tränga ut såväl oss som de
norrländska höproducenterna, då kunna vi omöjligen finna oss däri.
Onsdagen den 9 mars f. m.
43
Nr 22.
Jag skall be att som stöd för den ståndpunkt, vi angivit i motionen, få anföra
åtskilligt ur en inlaga, som några av de nordligaste jordbrukstrakternas representanter
förliden höst avlämnat till Konungen, där man gjort vissa framställningar
och yrkanden. Jag vill då särskilt fästa de ärade kammarledamöternas
uppmärksamhet på, att det är jordbrukarrepresentanter från det nordligaste
Norrland, som här givit sina önskemål tillkänna. Om jag vågade ta kammarens
tid i anspråk, skulle det vara mycket angenämt för mig att ord för ord läsa upp
den inlagan. Det vågar jag dock icke göra irtan inskränker mig till några
brottstycken därur. Då jag nu så inskränker mig, får jag icke full kontinuitet
mellan citaten, men jag tror dock att vid detta citerande tydligt skall framgå,
vad man vill lia framfört. Man säger till en början i denna inlaga: »I Norrland,
speciellt i Norrbotten, har sedan åtskilliga år tillbaka förekommit en för
vårt jordbruk skadlig import från Finland, vars jordbrukare, tack vara en hel
del samverkande omständigheter, vilkas art torde vara Eders Kungl. Majit
bekanta, kunna forsla fram lantbruksalster för avyttring vid den svenska gränsen
till priser, som icke kunna följas av svenska jordbrukare i allmänhet och
särskilt icke av småbrukare i den karga Norrbottensbygden. Vid gränsen tagas
dessa varor örn hand av vissa köpmän och månglare, vilka skickligt passa
varje möjlighet att prångla ut finsk vara, där svensk jordbruksprodukt eljest
skulle ha vunnit avsättning. Det förekommer då också, att de slutliga köparna
av minutposter av importvaran icke få en aning örn att utländsk vara
köpes.»
I fortsättningen heter det: »För att klarlägga i vilken omfattning svenska
jordbrukare och arbetare berövas högst behövliga arbetstillfällen genom denna
import, meddelas här en tablå över införseln av vissa varor över Haparanda
station sistförflutna fem år och under första halvåret 1931.» Så angivas åtskilliga
siffror. Bland annat omnämnes importen av hö över finska gränsen
under åren 1926—1931. Dessa siffror sammanfalla i stort sett med de siffror,
som äro återgivna i utskottsbetänkandet. Jag skall således icke trötta med
att föredraga dem.
Det heter vidare: »Beträffande infört hö bör bemärkas, att högst betydan
de
partier av denna vara forslas ner mot Boden och Kiksgränsbanan uppåt,
medan också en del gått till bandelarna Boden—''Luleå och Boden—söderut. I
allt större utsträckning tränger finnhöet in på marknader, som tidigare varit
helt förbehållna svenska jordbrukare att fylla. Så länge Torneälvens is är
körbar under året, går hö, avsett för svenska Tornedalen och för skogssocknarna
därinnanför, upp på finska Tornedalsbanan, där frakten är synnerligen billig,
och överföres med hästskjutsar eller bilar till Sverige. Vederhäftiga tornedalingar,
som agnat uppmärksamhet åt denna trafik, påstå att dessa över
Torneälvens is införda partier, äro minst lika stora — ja, kanske dubbelt så
stora —■ som de höpartier vilka införas över Haparanda. Härom torde tullverkets
anteckningar kunna lämna upplysning.»
Jag ber att få skjuta in den anmärkningen, att i utskottets motivering för avslag,
såväl föregående år som i år, förekommer det påståendet, att den handel
med hö, som här äger rum, och mot vilken de svenska, producenterna skulle vilja
skydda sig, så gott som. uteslutande eller i varje fall till övervägande del är en
på naturliga förhållanden grundad gränshandel. Gent emot detta ber jag att
lå ställa dessa uttalanden av dem, som ingivit denna inlaga, varur jag här citerat.
Jag tror, att blott angivandet av dessa citat skall vara tillräckligt för
att vederlägga det påståendet att det här icke gäller något annat än en på naturliga
förutsättningar grundad gränshandel.
Jag skall be att få göra ett pär citat till ur samma skrift. Det heter: »Följden
av denna osed att i smått som slör) med förkärlek gynna grannlandets köpmän
och jordbrukare för de dagliga behovens fyllande med lantbruksalster, kan
Äng.
ifrågasatt
importtull
å hö.
(Forts.)
Nr 22.
44
Onsdagen den 9 mars f. m.
Äng.
ifrågasatt
■importtull
å hö.
(Forts.)
Eders Kungl. Majit lätt. avläsa i det allmänna tillståndet i jordbrukshänseende
i den i och för sig bördiga svenska Tornedalen.» På ett ställe längre ned heter
det: »En starkt bidragande orsak till de finska varornas konkurrenskraft vid
gränsen och i Norrbotten är förutom den låga valutakursen i grannlandet de i
Finland tillämpade järnvägstaxorna, vilka endast äro hälften, tredjedelen, ja,
en än mindre del av avgifterna för motsvarande fraktprestation å svenska statens
järnvägar.»
Här finnes mycket mer värt att uppläsas, men jag skall icke citera mera,
för så vitt jag icke under den diskussion, som jag befarar här uppkommer, får
anledning att återkomma till denna handling. Jag ber nu blott att få tillägga,
att den skrift, varur jag lämnat citat, är undertecknad: Boden deri 25 november
1931. Norrbottens Hö- och potatisodlarförening, å styrelsens vägnar:
Engelberth Olsson, Gabriel Johansson. — Därunder är antecknat: »Förestående
framställning tillstyrkes på i skrivelsen anförda skäl, med påpekande av att
snabba åtgärder i denna fråga äro av nöden. Det är i hög grad nödvändigt att
de arbetstillfällen, som finnas i denna hårt skattetyngda landsända, bevaras.
Västerbottens provinsförbund av riksorganisationen Landsbygdens folk, Viktor
Johansson.»
Ett liknande instämmande är även lämnat från Jämtlands provinsförbund av
samma organisation. Däri heter det: »Förestående framställning örn importförbud
eller importreglering tillstyrkes på det kraftigaste. Erinrande örn vårt
provinsförbunds framställning föregående år rörande importförbud å potatis och
hö få vi meddela, att läget sedan dess betydligt försämrats. Som exempel kan
framhållas, att finnhöet över Haparanda nu börjat tränga ända ned till Lycksele
och att, enligt Norrbottens-Kuriren, icke mindre än c:a 400 vagnslaster
finnhö medelst bilar transporterats från Haparanda slation ut över Norrbottens
län.» Jag har velat anföra detta sista uttalande såsom en invändning mot
påståendet, att det här egentligen gäller en på naturliga betingelser grundad
gränshandel. Jag tror att det påståendet, efter vad jag nu här haft tillfälle att
anföra, skall vara reducerat till sitt rätta värde.
Jag skall nu tillåta mig att också göra ett par citat ur utskottets betänkande.
Där säges det: »Tullen skulle sålunda komma att träffa jämväl den fullt legitima
gränshandeln samt därigenom oskäligt betunga det norrländska jordbruket
i gränsbygden.» Gentemot detta ber jag att få ställa uttalanden, som här gjorts
från norrländskt jordbrukarhåll, som nian måste tillmäta stor auktoritet och
vederhäftighet. Det heter vidare i betänkandet: »Tullen skulle vidare genom
sin prisfördyrande verkan skärpa svårigheterna för jordbruket i övre Norrland
i fall av missväxt, som ej sällan — mer eller mindre utbredd — plägar inträffa i
dessa trakter. Härtill kommer, att tullens förmåga över huvud att verka återhållande
på införseln och därigenom befrämja avsättningen i dessa trakter för
överskottet av hö inom andra delar av landet icke torde böra överskattas.» Det
förefaller mig dock, som utskottet självt i de nyss förut citerade satserna hade
överskattat betydelsen av den ifrågasatta tullen. Vidare erinrar man om — något
som jag tidigare berörde — att Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
i sitt yttrande förra året rörande fraktnedsättning för hö framhöll,
att även örn fraktfrihet beviljades för »sörlandsliöet» detta ändock ej i gränstrakterna
kunde konkurrera ut det billigare framställda finska höet.
Gent emot vad utskottet här sagt ber jag att få referera till vad jag förut anfört.
Det torde icke vara nödvändigt att upprepa det. Jag skulle kunna förstå
detta tal örn att verkan av en tull överskattas, örn jag bland dem, som stå för
detta uttalande, inte funne sådana från utskottet, som när det gäller skyddstullar
för sydsvenska produkter, inte hysa betänklighet för att gå in för åtgärder
i form av tullskydd. Jag kan inte gärna tro, att det i detta fall skulle föreligga
större fara för överskattande av tullens verkningar, än beträffande tull
-
Onsdagen den 9 mars f. m.
45
Mr 22.
skyddet för sådana produkter, som i mer eller mindre övervägande grad produceras
i de sydländska provinserna.
Om nu utskottsmajoriteten verkligen vill tillmäta auktoritativa uttalanden
i detta avseende den betydelse, som man synes ha velat tillmäta de två norrländska
hushållningssällskapen, då man felaktigt här tillämpat deras yttrande,
skulle jag väl också tro, att konsekvensen tvingar samma utskottsledamöter
att tillmäta även de uttalanden, som jag nu citerat, minst lika stor auktoritet
som man kan tillmäta hushållningssällskapen i förra fallet. Därtill måste jag
än en gång förtydligande tillägga, att det är alls inte sagt, att hushållningssällskapen
skulle ha yttrat sig avstyrkande, örn de haft att yttra sig, huruvida
den ifrågasatta tullen borde införas eller ej. Man har emellertid av hushållningssällskapen
aldrig begärt något uttalande i detta avseende.
Jag vill avsluta mitt inlägg, som tyvärr kanske har blivit längre än vad
det borde ha varit, med den sammanfattningen, att vi inom vårt land stå i det
läget, att det finns stora mängder hö, som inte kan finna avsättning, därför att
utländskt hö trängt sig in på marknaden. Den konkurrens, som vi sålunda ha
att uthärda, är synnerligen svår just på grund av de billigare såväl produktionssom
fraktkostnader, som äro rådande i det konkurrerande landet. Ännu en gång
ber jag därför att få erinra om att den tendens, som man kan iakttaga ifråga
om utvecklingen på detta område, nämligen att importen år från år tycks vara
i kontinuerligt stigande i samma mån som exporten avstannar, synes åtminstone
mig alldeles klart ådagalägga, att då man påyrkat införandet av en skyddstull
på hö, har man mycket goda skäl för ett sådant yrkande.
Jag ber alltså, herr talman, att få j''rka bifall till den av herr Anderson i
Storegården m. fl. avgivna reservationen, vilket ju är detsamma som bifall till
motionen.
Med herr Aronson förenade sig herrar Magnusson i Skövde, Persson i Grytterud
och Hedlund i Häste.
Herr Lövgren: Herr talman! Jag misslyckades i min ädla strävan att
undgå debatt, och då får jag väl lov att säga några ord i anledning av herr
Aronsons anförande.
Örn kammarens ledamöter se på första sidan av utskottets utlåtande, framgår
det därav, att importen 1931 enligt preliminära uppgifter utgjorde 6,133
ton. Huvudparten av denna import gick över Haparanda tullkammare. Med
bifall till det förslag, som här föreligger, nämligen 1 V* öres tull per kilogram,
skulle alltså en import av 6,000 ton draga en inkomst till statsverket på
102,000 kronor i runt tal. Örn jag då frågar mig, vilka det är, som skola
betala detta, måste jag säga mig, att det är de svagast ställda av kreatursägarna
i Norrbotten. Jag fick ett brev häromdagen från Tornedalen, däri
en man skriver till mig och säger, att beträffande den motion, som är väckt
och i vilken man föreslår en tullsats på hö, ville han säga, att den uteslutande
skulle skada oss fattiga torpare och backstusittare, som möjligen ha en eller
två kor och som försörja dem genom att bärga hö från utängar, som bönderna
själva icke tillvarataga, därför att de anse det alltför besvärligt, och på grund
härav utarrendera.
Det rör sig här om en fullkomligt legitim gränshandel, som pågått så långt
jag kan minnas tillbaka och säkerligen också en mansålder eller mera före min
tid. Detta sammanhänger därmed, att det i Kalixbygden under tidernas lopp
uppstått en industri med en ganska stor industribefolkning. Där har sålunda
funnits ganska bra avsättning flir mjölk och smör och andra jordbruksprodukter,
och därav har följt, att kreatursägarna, d. v. s. småbrukarna i Kalixbygden,
ansett det fördelaktigt att hålla kreatursstocken i överkant, emedan de
Äng.
ifrågasatt
importtull
å hö.
(Forts.)
Nr 22. 46
Onsdagen den 9 mars f. m.
Any.
ifrågasatt
importtull
å hö.
(Forts.)
kunnat fylla det tillskott av hö, som de behövde, från finska sidan eller från
svenska Tornedalen. Att märka är även, att importen är ytterst obetydlig eller
rent av obefintlig under sådana år, då det är en normal skörd.
Örn man nu resonerar som hushållningssällskapet i Norrbotten och som herr
Nilsson i Antnäs, nämligen att här skall ske en fraktlindring, så att exempelvis
hö från Dalarne skall kunna fraktas dit upp för speciellt billiga taxor och
konkurrera med det hö, som framställes av vissa jordbrukare inom Norrbottens
län, så kan jag ju förstå, att det från den utgångspunkten och med det resonemanget
kan vara riktigt att säga, att då skola vi också sätta en tullsats, som
åstadkommer en spärr gentemot Finland. Följden av detta blir emellertid, att
kreatursstocken inom Norrbotten måste minskas därhän, att den kan födas på
det foder, som framställes inom länet, försåvitt man inte skall betala en straffskatt
på 15 kronor per ton eller också en fullständigt affärsmässig fraktsats
för hö söderifrån. Detta är naturligtvis en facklig synpunkt från de jordbrukares
sida, som framställa hö till avsalu, men jag vågar verkligen fråga, om
det kan vara riktigt att från riksdagens sida fatta beslut, som faktiskt skulle
innebära en premiering av de relativt välbärgade och stora jordbruk, som lia
hö till avsalu, på bekostnad av de små jordbrukare, som under vissa år, och
många av dem under alla år, måste köpa fyllnadsfoder.
Med det resonemang, som föres från herr Aronsons sida, komma vi, herr
talman, så småningom fram till ett tillstånd, då vi ha en tullgräns vid varje
län, för att inte säga varje socken, för tillvaratagande av intressena hos den
lokala fackförening, som jordbrukarna, d. v. s. de besuttna jordbrukarna, ha
bildat.
Nu utgör ifrågavarande import inte mer än två procent av hela skörden, och
under de år, då man har en normal skörd inom länet, är det praktiskt taget
ingen import alls. överhuvud taget rör det sig här om så små kvantiteter i
förhållande till skördemängden, att man egentligen inte borde laborera och göra
detta till en stor sak i riksdagsdebatten.
Herr Aronson kan finna, att under ett år som 1929 exporterade Sverige
11,620 ton hö. Det är intet hinder för att i händelse av god skörd i år eller
nästa år exporten kommer tillbaka, och hur skulle det då kännas för exportörerna
i detta land, örn man i Norge eller Tyskland eller vilka länder det nu
är, som äro köpare, sätter upp en liknande spärr?
Ja, det är ganska onödigt att draga ut debatten på denna punkt. Jag hävdar
bestämt, att det är i de fattiga kreatursägarnas inom Norrbottens län intresse
att inte få fodret fördyrat, och jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan.
Herr Heiding: Herr talman! Jag kan gott instämma med herr Lövgren
i att detta inte är någon stor fråga. Importen har icke varit av någon större
omfattning, men det har i alla fall visat sig, att vi gå emot en ökning. År
1929 var den ju inte mera än 2,212 ton, men de därpå följande åren lia visat
en tämligen jämn ökning, så att vi år 1931 voro uppe i över 6,000 ton. Jag
anser därför, att det vore behövligt att införa denna lilla tullsats, som här är
föreslagen och som jag tror skall bliva till nytta.
Emellertid finner jag det uttalande, som hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Norrbottens län gjorde förra året, ganska egendomligt. Utskottet
uttalade sig där emot fraktlindring för hö. Jag anser likväl, att en fraktlindring
åtminstone har den betydelsen, att hö från södra delen av Norrland,
där höet är betydligt bättre, skulle kunna fraktas till övre Norrland. Nu är
det ju så, att det finska höet är ovanligt billigt, vilket väl delvis är beroende på
att man där kan framställa det billigare än här i landet, men framför allt därpå,
att frakterna i Finland äro billigare än hos oss. Jag har hört, att man för
Onsdagen den 9 utåls f. m.
47
Nr 22.
närvarande säljer finskt hö där uppe till ett pris av fyra öre per kilogram och
därunder, vilket man ju kan betrakta nästan såsom dumping. Inom förvaltningsutskottet
hade man även den åsikten, att det inte skulle hållas flera djur
än att medelskörden skulle räcka till. Det är ju klart, att man kan resonera
som så, att det bör hållas ett visst antal djur inom ett län, men det kan ju inträffa,
att det blir missväxt, varför det är mycket svårt att avgöra, vilken
kreatursstock, som inom en större del av landet skall kunna hållas. På enstaka
gårdar eller inom ett mindre jordbruksområde kan man närmare bestämma
kreaturens antal, men det är svårare, då det gäller ett så stort område som
övre Norrland.
Vidare har framhållits i den skrivelse, som var bifogad utskottets utlåtande
förra året, att det inte var något önskemål för Norrbotten att bli tillgodosett
med överskottsproduktionen från övriga delar av riket. Nog tycker jag, att
det skulle vara lika bra, om Norrbotten kunde få sitt fyllnadsbehov av hö
från södra Norrland eller mellan-Sverige, som att taga det utifrån. Det vore
i alla fall en fördel för de jordbrukare, som behöva sälja hö, om de finge sälja
dit upp.
Att det har en stor betydelse, örn den ifrågasatta tullsatsen kan bli genomförd
är jag fullt förvissad om, men jag tror samtidigt, att det skulle vara behövligt
att verkställa en fraktnedsättning, så att de jordbrukare där uppe, som behövde
köpa hö, skulle kunna få det billigt från längre bort belägna områden.
Herr Lövgren framhöll, att det skulle bli en straffskatt för de mindre jordbrukarna.
Jag anser emellertid inte, att så är förhållandet, ty även om priset
skulle bli något högre, uppväges detta av högre kvalitet hos höet. Enligt
vad jag hört, påstås det, att det finska höet inte alltid är av så hög kvalitet.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den motion, som avgivits av herr
Aronson m. fl.
Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag kan inte underlåta att säga
några ord i denna fråga även i år, ehuru jag yttrade mig i fjol, då vi diskuterade
denna sak. Det tycks emellertid sedan dess ha gått framåt för motionären,
ty han har i år fått ett par reservanter med sig.
Jag vill då säga, att man i Jämtland, Hälsingland samt en del av Dalarna
och Västmanland haft denna höförsäljning på Norrbotten i 30 års tid, men så
hittade järnvägsstyrelsen på att taga bort den s. k. norrlandstariffen, och sedan
var det så gott som slut med vår gamla höhandel på dessa trakter. Järnvägsstyrelsen
har inte haft något egentligt sinne för det norrländska jordbruket
i allmänhet, utan frakterna äro i jämförelse med industrialstrens frakter höga,
och särskilt gäller detta hö. Jag kan ju nämna, att från Östersund ha i många
år, en smula olika beroende på skörden, gått flera hundra vagnslaster hö från
Jämtland till Norrbotten. Höpriset står för närvarande i Jämtland så lågt
som 3 öre per kilogram hos producenten. Men vad går frakten till? Jo, från
Östersund till Kiruna ungefär 4 öre per kilogram, alltså 1 öre mer än själva
varans värde. Detta kan väl inte vara rimligt. Jag tror, att statens järnvägar
skulle tjänat mera pengar, örn nian inte upphävt norrlandstariffen utan låtit
denna handel gå som förut från de sydligare provinserna dit upp. Nu ha vi att
konkurrera med finnarna. Och i Norrbottens och Västerbottens kustland vill
man inte veta av konkurrens från de sydligare länen. Det kan ju på sätt och
vis vara förklarligt. Men att man hellre skall tåla konkurrens från Finland,
förstår jag inte. Det rimliga vore väl, att det blev fraktnedsättning även på
kortare avstånd, så att i första hand Norrbottens och Västerbottens kustland
kunde få sälja sitt hö, och att sedan också vi kunde få nedsättning i frakten,
så att vi kunde konkurrera med jordbrukarna där uppe, men icke med finnarna.
Det är otillständigt med import av hö från Finland, då vi ha tillräckligt
Äng.
ifrågasatt
importtull
å hö.
(Forts.)
Nr 22.
48
Onsdagen den 9 mars f. m.
Äng.
ifrågasatt
importtull
å hö.
(Forts.)
med hö hemma. Det är ju så åtminstone i Jämtland för närvarande, att man
snart inte vet, hur lantbrukarna skola kunna slå sig fram. Höpriset har som
sagt gått ned till 3 öre, och ändå får man inte sälja. Vid ostmejerierna mera
avlägset från Östersund får man 6 eller högst 8 öre litern för mjölken. Hur
skall lantbrukaren kunna leva under sådana förhållanden? Jag säger rent ut,
att det för många vore bättre att lämna jordbruket helt och hållet och gå till
nödhjälpsarbetena. Det vore i många fall bättre än att fortsätta på detta sätt.
Ty det bär raka vägen till undergång. Det blir bara nya skulder. Var man nu
skall taga pengar till utskylder och de små avlöningar, man har, är nästan fåfängt
att säga.
Jag såg i höstas i tidningarna, att järnvägsgeneralen skulle yttrat, att om
man också fick veden gratis och för intet vid stationerna i Norrland, så skulle
det ändå ställa sig billigare för järnvägarna att elda med stenkol. Det måtte
väl vara någon överdrift i ett sådant talesätt. Jag kan inte förstå annat. Ty
när Finland kan frakta dessa varor så ofantligt mycket billigare än de svenska
järnvägarna och de finska järnvägarna kunna elda sina godstågslokomotiv med
ved, så skulle väl detta kunna gå för sig på den svenska sidan också. Det
finns nog inga oöverkomliga hinder därvidlag. Det går ju persontåg fyra gånger
om dygnet, som kunna ta bort de värsta drivorna, örn det är stora snöfall,
så att godstågen skulle kunna taga sig fram med vedeldning. Ingen har satt
i fråga vedeldning annat än för godstågen. För dem är det egentligen ingen
brådska. Jag tycker, att järnvägsgeneralen borde förstå, att härigenom tillfälle
skulle beredas Norrlands bönder och skogsägare att få sälja en smula vedskog.
Det skulle också betyda en minskad import av kol och alltså för landet i
dess helhet innebära en besparing.
Jag skulle också, om det tillåtes mig, vilja ge järnvägsstyrelsen ett annat
råd. I samma mån södra stambanan till Malmö blir elektrifierad, bli ju en
massa ånglok överflödiga. Tag de bästa av dessa lok, aptera dem till vedeldning
och skicka dem till Norrland för att där draga godstågen. Det tror jag
vore en förnuftig utväg. Dessa ånglok, som genom elektrifieringen bli överflödiga,
måste väl annars skrotas ned. Då vore det väl bättre att använda dem
för godstågen i Norrland med vedeldning. Vi hade vedeldning under bränslekommissionens
tid, och det gick rätt bra. Man befarade mycket, att vedeldningen
skulle förorsaka eldsvådor genom att gnistor skulle falla ned här och
var. Men det utpraktiserades gnistsläckare, som fungerade alldeles utmärkt.
Att man inte vTl vara med örn detta, beror bara på bekvämlighet från järnvägsstyrelsens
sida och från deras sida, som skola sköta eldningen. De tycka,
att det är bekvämare och lättare att kasta in kol. När man inte vill en sak,
så ordnar man den inte heller på ett förnuftigt sätt. Med litet god vilja skulle
man kunna ordna vedeldningen praktiskt, så att det för dem, som sköta eldningen,
inte blir värre än att elda med kol. Det gäller bara att ordna saken på
praktiskt sätt. Men det vill järnvägsstyrelsen tydligen inte.
Jag vill sluta med att säga, att jag, såsom en protest mot importen av hö
från Finland till Sverige, kommer att rösta för tullen denna gång.
Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.
Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman! Då jag undertecknat den här tullmotionen
såväl i fjol som i år, så ber jag att få säga några ord för att göra
en del påpekanden.
Herr Lövgren i Nyborg var synnerligen angelägen att framhålla, att den
lilla importen av hö över finska gränsen icke hade någon betydelse, ty det rörde
sig icke här örn mer än 2 procent. Av den skrivelse, varur herr Aronson
citerade åtskilligt, framgår, att det är sannolikt dubbla mängden, som kom
-
Onsdagen, den 9 mars f. mi.
49
Nr 22.
mer andra vägar. Härmed må vara hur som helst men låt oss säga 2 procent.
Men jag vill då påpeka för herr Lövgren och kammarens ledamöter, att det är
just dessa 2 procent, som trycka ned priserna, som bestämma priserna. Nu
kostar höet i Haparanda högst 5 öre per kg, och varför? Ja, herr Aronson har
också relaterat detta; men jag vill tillägga en sak, och det är, att frakterna
på andra sidan gränsen ju äro så ofantligt låga och billiga i jämförelse med
våra frakter, därför att järnvägarna i Finland äro subventionerade, och på det
sättet kan man ju konkurrera med oss örn priserna. Är det verkligen rim och
reson, är det någon, som försökt odla ett höstrå, som tror, att någon lantbrukare
kan reda sig, örn han får sälja sitt hö för 5 öre per kg här i Sverige? Det
är fullständigt orimligt.
Herr Lövgren talade också med värme örn en annan sak. Han frågade: vilka
är det, som skola betala det högre priset av D/2 öre per kg? Jo, sade han, det
är de fattiga, de små och beträngda jordbrukarna däruppe, det är de, som ha
det sämst ställt, som få betala det priset. Jag har hört den sången förut; och
jag har hört herr Lövgren använda samma ton ibland också i den politiska diskussionen.
Men jag vill säga herr Lövgren, att dessa små och beträngda jordbrukare,
som år ut och år in ha för sed att ha mera djur än deras lilla egendom
kan föda, de ruinera sig själva på det billiga höet. Så ligger det faktiskt
till. Man skall icke lägga an på att ha mer djur än man kan föda. Det blir
då i regel förlust, även örn man köper fodret aldrig så billigt. Jag skall göra
ett undantag, och det är, örn jordbruket ligger så till, att ägaren kan betinga
sig, låt oss säga, 25 öre per liter för mjölken. Men hur många är det, som kunna
göra detta!
Vidare har man sagt, att detta är en naturlig gränshandel. Nej, mina herrar,
det är icke en naturlig gränshandel, ty detta hö kommer understundom
långt inifrån Finland och sprides, såsom framgår av de brottstycken, som herr
Aronson läste upp från den citerade inlagan, sprides icke blott till Norrbotten
utan t. 0. m. ända till delar av Västerbotten. Det är alltså ingen vanlig gränshandel,
som det här rör sig örn. Då skulle det icke gestalta sig som det i verkligheten
gör.
Vidare har utskottet sagt, att det skulle vara oskäligt att betunga det norrländska
jordbruket i gränsbygden. Nej, mina herrar, det är icke riktigt sagt,
denna sak kommer icke att betunga det verkliga jordbruket, men den kommer
kanske att betunga dem, vilka, såsom jag nyss sade, ha för sed att ha mera djur
på sin lilla egendom än den kan föda; och det vore verkligen en välgärning,
örn denna tullförhöjning skulle kunna betunga dem så, att de upphörde med
att förfara på nämnda för dem själva skadliga sätt; jag önskar att så kunde
ske, ty det skulle vara en välsignelse för dem själva även ur rent ekonomisk
hänsyn. Vad drar då ett sådant förhållande med sig vidare? Jo, vi ha redan
nu uppsjö på mjölk och därav tillverkade produkter, som vi också få sälja för
ett vrakpris; det blir alltså förlust hela vägen. Vi köpa in finskt hö i ganska
stor utsträckning och få därav mjölk och mejeriprodukter, som vi ha mer än
nog av förut. Det är ju orimligt, att det skall fortfara på detta sätt.
Så fortsätter utskottet med att säga, att »tullen skulle vidare genom sin prisfördyrande
verkan skärpa svårigheterna för jordbruket i övre Norrland i fall
av missväxt». Men, mina herrar, i fall av missväxt ha vi andra vägar att tillgripa,
när sådant någon gång inträffar. Tag då bort tullen! Och det finnes
även andra utvägar att komma emellan med, där det verkligen förefinnes ömmande
omständigheter och är av behovet påkallat. En tull på 1% öre kan ju
icke utgöra någon spärr, men något vore likväl vunnet och det vore ändå ett
steg ! rätt riktning. Finge vi en sådan spärr, så skulle ej det finska höet komma
in och översvämma Norrbotten och delar av Västerbotten i samma utsträck
Andra
hammarens protokoll 1932. Nr 22. 4
Äng.
ifrågasatt
importtull
å hö.
(Forts.)
Nr 22.
50
Onsdagen den 9 mars f. m.
Äng.
ifrågasatt
importtull
ä hö.
(Forts.)
ning som nu, utan då skulle, när det förefinnes behov däruppe i Norrland av
hö, de norrländska sydligare länen få tillfälle att skicka över sitt hö; och det
är ju ändå en svensk vara, som vi borde eftersträva att även i detta fall kunna
förbruka i stället för att använda utländsk vara.
Det hela är så orimligt; och jag säger i år som jag sade i fjol, att detta
förslag är ett steg i rätt riktning, även örn herr Lövgren i Nyborg söker göra
någonting annat troligt. Det är ingen jordbrukare däruppe varken stor eller
liten, som skulle fara illa av att vi finge en spärr för utländskt hö.
Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till motionen.
Herr Aronson: Herr talman! Jag gjorde vissa anteckningar under herr
Lövgrens anförande och ämnade giva honom några repliker. Men jag kan avstå
från en hel del av dem i anledning av vad de sista ärade talarna redan anfört.
Jag vill blott tillägga, att jag kan nog till nöds förstå herr Lövgren.
Jag måste ge honom rätt i att den tull, som här är ifrågasatt, skulle åtminstone
i viss mån fördyra varan där uppe. Örn detta nu skulle ske i den utsträckning,
som han vill göra gällande, blir väl ändå en annan sak. Jag tror
det inte. Ty det är ju ett allmänt känt förhållande, att en tull aldrig verkar med
hela sin storlek. Jag vill emellertid be herr Lövgren försöka sätta sig in i deras
ställning, vilkas talan jag här tillåter mig föra. De sitta där med sina hölager,
och i möjligheten att försälja hö se de sista utvägen att skaffa sig några
kontanter. . Örn denna utväg undanhålles dem, så är detta kanske i åtskilliga
fall liktydigt med att deras ekonomiska undergång är nära förestående. Det
är nog. litet felbedömt av herr Lövgren, när han säger, att dessa, som ha hö
att sälja, äro mera välbärgade, befinna sig i ett bättre ekonomiskt läge än de
som skola köpa. Jag tror, att man kan förklara herr Lövgrens uttalande med
den omständigheten, att han inte känner till, hur dessa sydligare höproducenter,
vilkas talan jag här för, i själva verket ha det ställt. Jag är övertygad,
att herr Lövgren, örn han vore i en annan ställning än han nu är, skulle behjärta
deras sak, likaväl som han nu behjärtar konsumenternas där uppe.
Dessutom vill. jag poängtera ännu en . sak, och det är, att det här icke är
fråga örn att höja priset till någon oskälig nivå. Det är icke fråga örn annat
än att fa till stand en, i själva verket icke ens tillräcklig, prisförhöjning, som
dock .skulle betyda åtminstone något för producenterna. Det är icke fråga om
att få upp priset i ett läge, som är oskäligt, utan det är endast fråga om att
försöka närma sig ett pris, som varan måste sägas vara värd. Jag kan inte
se, att det. sydligare Sveriges fattiga jordbrukare kunna ha någon skyldighet
att offra sig för att de norrländska konsumenterna av hö skola få köpa varan
till för de förra fullständigt ruinerande underpris. Jag har velat säga detta
för. att därigenom. åtminstone försöka ådagalägga, att vad man här påyrkar
är ingenting oskäligt, är ingenting annat än vad, örn man ser objektivt på sakom,
mäste betraktas såsom stående i full överensstämmelse med vad billighet
och rättvisa kräva.
Herr Grapenson: Herr talman, mina herrar! Jag har också vågat begära
ordet i denna fråga, då jag finner den mycket viktig. Den är viktig för lantmännen
i Norrland överhuvud taget och dubbelt viktig för befolkningen i översta
Norrbotten.
Jag har också tidigare motionerat i denna fråga, och den motionen gick ut
på att försöka skaffa fram billigt hö däruppe. Jag motionerade nämligen för
ett par år sedan, vilket herrarna kanske minnas, örn nedsättning av järnvägsfrakterna
för hö, som skickas till Norrlands skogs- och fjällbygd. Den motionen
avslogs.. Den har visst kommit igen en gång i samma form, och nu har
den kommit igen i form av tull på hö. Det förhåller sig så, att det finns ett
Onsdagen den 9 mars f. m.
51
Nr 22.
kroniskt behov att köpa hö i Norrbottens inland; jag menar då i de delar av
övre Norrland, som höra till landskapet Lappland. Det förbrukas mycket hö
i våra gruvsamhällen i Norrbotten av åkare, som betjäna gruvdriften och allmänheten
med olika slags körslor. Där finnes också en del personer, som underhålla
kor uteslutande på köpt hö. Man brukar nämligen icke så sällan i
dessa samhällen föda ett par kor för att få mjölk till eget behov och i vissa fall
även till avsalu, vilket har sin stora betydelse för mjölktillgången på orten.
Den motion, som jag för något år sedan väckte angående nedsättning av
järnvägsfrakterna å hö, strandade huvudsakligen därpå, att hushållningssällskapen,
såväl i Västerbottens som Norrbottens län, uttalade sig i avstyrkande
riktning örn denna motion. Man hade fått en egendomlig föreställning om det
yrkande, som jag då framförde. Jag vet icke, varav detta kom sig, örn det
möjligen var på grund av gällande frakttaxor. Emellertid fick jag förebråelser
för att den motionen innebar, att höet ifrån södra Norrland skulle bli
billigare att köpa där uppe i gruvfälten än höet ifrån Norrbotten. Det var väl
några taxebestämmelser, som jag icke kände till, man då stödde sig på. Man
uttalade vidare i dessa utlåtanden, att Norrbottens län borde bli självförsörjande
och kunna självt förse bygden med hö. Jag är dock viss om, att hade
hushållningssällskapet i Umeå haft sitt säte t. ex. i Lycksele och örn hushållningssällskapet
i Luleå hade haft sin central t. ex. i Arvidsjaur eller i Gällivare,
så hade icke dessa utlåtanden fått den utformning, som nu blev fallet.
Förvaltningsutskotten resonerade nog mest från kustbygdens synpunkt utan
att fästa det avseende vid inlandet, som de hade bort göra. Dessa utlåtanden
väckte, också en tämligen allmän misstämning, åtminstone vet jag, att så var
fallet i de trakter, där jag är bosatt.
Det låter sig icke bortresoneras, att det finns ett ganska starkt behov att
köpa lid även under normala år därinne i skogsbygden och fjällbygden, så t. ex.
vid timmerkörslor och vid de arbeten, som pågå i samband med gruvdriften
o. s. v. Det hö, som köpes och förbrukas däruppe, kommer säkerligen ännu
länge att köpas. Jag sympatiserar också varmt med den tanken, att den marknaden
skulle vara förbehållen landets egna jordbrukare. Jag skulle vilja, att
bönderna i Norrbottens län, i den män hö där finnes till avsalu, skulle kunna
i första hand avyttra sitt överloppshö och så vidare undan för undan nedåt
landet i Västernorrland, Jämtland, Hälsingland o. s. v. Därigenom, skulle icke
denna marknad i större grad bli finnarna förbehållen, såsom tyvärr nu skett
och sker. Jag är också fullt överens med herr Aronson och även med herr
Nilsson i Antnäs, att denna import från Finland verkligen är betydande; och
det är en handel, från vilken pengarna lika gärna och mycket hellre borde tillfalla
de svenska jordbrukarna än jordbrukarna i Finland.
Jag sympatiserar därför mycket starkt med den motion, som herr Aronson
har framburit; men å andra sidan måste jag säga, att jag, med hänsyn
till de trakter jag representerar och under den svåra kristid, som nu råder, icke
kan för närvarande bidraga till ett beslut, som av allt att döma kommer att
fördyra höet i stället för att förbilliga det. För att befolkningen i de lappländska
socknarna skall kunna existera behöver den åtminstone att någon tid
framåt, något år, ha tillgång till billigt hö.
Således, även örn jag i princip gillar tanken på tull å hö, för att den svenske
bonden skall få sälja sin överloppsvara av detta slag, så kan jag dock icke för
närvarande gå med på denna linje; utan jag yrkar fortfarande och håller strängt
på den linje, som jag tidigare framfört nämligen fraktnedsättningens linje.
Det bär bli en jämnt avvägd frakt, så att t. ex. Luleåorten eller de trakter i
Norrbotten, som lia hö till avsalu, kunna få sitt hö upp till gruvfälten och till
inlandet för billigare frakter än de trakter få, som ligga längre i söder. Nu är
det dock så, att örn svår missväxt inträffar i Norrbottens inland, är det vanligen
Äng.
ifrågasatt
importtull
å hö.
(Forte.)
Nr 22.
Ang.
ifrågasatt
importtull
å hö.
(Forts.)
52 Onsdagen den 9 mars f. m.
också missväxt i kustlandet. Och vi lappmarksbor kunna icke under sådana år
fylla vårt höbehov ifrån det närmaste kustlandet. Särskilt då är det lämpligt
för oss att kunna lita oss till det hö, som finnes i sydligare belägna landskap
i vårt eget land. Det säger sig självt, att vi helst köpa det billigaste
höet och att vi taga det då, där det är oss förmånligast. Fraktbestämmelsema
böra ju också vara sådana, att det närmast förefintliga höet blir billigast. Finnes
det då icke hö att köpa på närmare håll, så få vi gå längre ned i landet
med våra uppköp.
Jag har med hänsyn till frågans vikt velat lämna dessa upplysningar och
framlägga ärendet, sådant det i själva verket ter sig för mig. Min fasta övertygelse
är, att man i de utlåtanden, som hushållningssällskapen i Västerbottens
och Norrbottens län avgivit i denna fråga, tagit ensidigt sikte på kustbygdens
intressen utan att behörigen tillvarataga inlandets, lappmarksdelarnas väl och
bästa i denna fråga.
Hur behjärtansvärd denna motion än är, så måste jag dock säga, att jag för
närvarande icke kan gå med på tull å hö. Jag hälsar däremot med glädje och
tillfredsställelse en fraktlindring i detta avseende, så att de svenska jordbrukarna
kunna få sälja sitt hö däruppe i Lappland och tillgodogöra sig den marknad
å denna vara, som otvivelaktigt finnes både i Norrbottens och Västerbottens
inland.
Herr Werner: Herr talman! I sitt första anförande erinrade herr Aronson
örn det uttalande av Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
som bevillningsutskottet i sitt betänkande omnämner. Förvaltningsutskottet
hade ju där framhållit, att även örn fraktfrihet beviljades för »sörlandshöet»
kunde detta ändock ej i gränstrakterna konkurrera ut det billigare framställda
finska höet. Herr Aronson säde, att han förstod förvaltningsutskottets
synpunkter därvidlag, men att nu gällde det en helt annan fråga än frakta edsättning
för hö. Debatten här har dock visat, att i viss mån denna fråga är
den dominerande. Jag skall bara be att gentemot herr Olofsson i Digernäs
och även herr Grapenson få meddela, att det i utskottet oemotsagt^ framhölls,
att järnvägstariffema äro sådana, att för pressat hö frakten per viktenhet är
lägre än enligt den s. k. norrlandstariffen, som norrlänningarna anse att det
skulle vara så fördelaktigt att få tillbaka. Detta framhölls som sagt i utskottet
och blev åtminstone inte där emotsagt.
Herr Olofsson i Digernäs vände sig mot ett yttrande av generaldirektören för
statens järnvägar av innebörd, att även örn man skulle få veden gratis, sa
skulle man dock inte använda den till eldning av loken, därför att det vöre
oekonomiskt. Och herr Olofsson sade, att han såsom en protest mot detta yttrande
skulle rösta för hötullen. Ja, jag vill säga, att statens järnvägar äro ju
dock ett affärsdrivande verk. Och örn det nämnda yttrandet ses i det sammanhang,
vari det fälldes, så gällde det väl, örn det för statens järnvägar kunde
vara ekonomiskt lönande att vid en viss given tidpunkt använda ved till bränsle
på lokomotiven. Samma synpunkt ha statens järnvägar också lagt pa fragan
örn frakttarifferna. För att effektivt utnyttja trafikkapaciteten å vagnparken
har man för hö, som behandlats så att det är i en sadan form, att det lämnar
ett effektivt fraktresultat, fastställt fraktsatser, som enligt uppgift äro
lägre än enligt den tidigare norrlandstariffen.
Frågan örn tull på hö där uppe är naturligtvis inte någon stor fråga utan
en ur nationens synpunkt mycket liten fråga. Emellertid har man velat göra
gällande, att det skulle varit en oavlåtlig stegring av höimporten. På sidan 2
i bevillningsutskottets betänkande finnas några siffror, som^visa, huru därmed
förhållit sig under de sista åren. Det framhår där, att fran september 1930
till januari 1931 importerats 1,759 ton men från september 1931 till januari
Onsdagen den 9 mars f. m.
53 Nr 22.
1932 endast 980 ton. Dessa siffror visa alltså, att importen ingalunda ökats
utan tvärtom minskats under sista året, beroende givetvis på en relativt högre
höskörd där uppe. De rent norrländska förhållandena känner jag inte och skall
inte försöka klara ut. Men när man här från visst håll påstår, att det vore
lämpligt att reducera kreatursbesättningarna för att undvika importen av hö,
vars största och enda fel är att det är för billigt, så undrar jag ändå, örn sådant
verkligen är förenligt med ekonomisk klokskap vid en tidpunkt sådan som
den nuvarande, då kanske en realisation av djuren skulle verka ännu mera
ruinerande för dem, som äga dem, än att i fortsättningen bibehålla dem. Det
är en gammal ståndpunkt, som även protektionister bruka erkänna riktigheten
av, att råvaran i viss mån bör vara tullfri för möjliggörande av förädlingsindustri.
Jordbruket är ju visserligen ingen industri.. Men jag kan inte förstå,
hur det för Norrlands folk. vid ett tillfälle då de själva lia missväxt, skulle
kunna vara rättvist och riktigt att ytterligare lägga sten på börda genom
att fördyra en vara som de behöva för att kunna bibehålla den kreatursstock
de haft och som det för ögonblicket skulle vara oekonomiskt att hastigt avyttra.
Frågan är ju en norrlandsfråga, och ur den synpunkten skall jag som
sagt icke närmare yttra mig. Men jag tror, att det _ur nationens synpunkt
vore olyckligt, örn man vid en tidpunkt, då Norrland lider av arbetslöshet och
svårigheter i övrigt, skulle fördyra foderämnena och därmed också, öka levnadskostnaderna
genom att taga bort den möjlighet som finnes att i ett nödläge,
vid eventuell missväxt, få in en billig vara genom denna gränshandel,
som pågått sedan mansåldrar tillbaka.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Lövgren: Herr talman! Jag tycker, att det här resonemanget från
herr Nilssons i Antnäs sida är ganska upprörande. Ty herr Nilsson i^Antnäs
vet lika bra som jag, att skörden varierar ganska starkt år från år, med
hänsyn till väderleksförhållandena. Herr Nilsson vet, att 1930 på sommaren
blev det en mycket dålig skörd av vallhö i Tomedalens ^nedre del. Aret förut
blev det en mycket dålig skörd på självväxande äng både^i Kalix och Torne
älvdalar; men en kreatursägare, som bor nere vid kusten, låt oss säga i någon
av Nederkalix’ sockens byar, och som har sin gamla kundkrets, till vilken
han år efter år levererar sin mjölk, han får på grund av att han direkt försäljer
mjölken relativt väl betalt, hela 20 ä 25 öre litern. För honom är
uppehållandet av en konstant kreatursstock ett ekonomiskt ^plus, därför att
han därigenom kan förse sin kundkrets konstant. Örn det sa. kommer ett ar,
då han får litet foder på sin egendom och behöver köpa utifrån, sa är det
uppenbart, att det för honom är ett rent minus att fa fördyrat det foder, sorn
han måste köpa. Jag poängterar, att det är de fattiga, de mindre av jordbrukarna,
som här skulle bli lidande, och örn det vore några jordbrukare,
som det skulle kunna tänkas gagna, så vore det de, som lia det relativt bäst
ställt.
Sedan får jag säga, att motionärerna kommit till motionsyrkandet från vitt
skilda utgångspunkter. Herr Aronson ville ha fraktnedsättning på holmen
herr Nilsson i Antnäs ville ingen fraktnedsättning lia; men icke desto mindre
står han under samma motionsyrkande, som uppenbarligen mycket starkt hänger
samman med möjligheten att erhålla fraktnedsättning på hö.
Och herr Grapenson slutligen avslöjar sig som den verklige opportunisten;
ty han vill icke vara med örn motionsyrkandet, därför att han representerar
en trakt, där något sådant icke är lämpligt. Men örn herr Grapenson eventuellt
skulle få ett pastorat nere vid kusten, där något sådant vöre lämpligt,
så skulle han naturligen vara med om den här saken. Man har icke vidare
Äng.
ifrågasatt
importtull
å hö.
(Forts.)
Nr 22. 54
Onsdagen den 9 mars f. m.
Ang.
ifrågasatt
importtull
å hö.
(Forts.)
stor aktning för principerna i varje fall, när man argumenterar såsom herr
Grapenson gjorde.
För att till sist argumentera, såsom herr Olofsson i Digernäs gjorde, skall
man vara fullständigt utan aktning för alla principer; ty han resonerade ungefär
som så: När icke järnvägsstyrelsen vill elda loken med ved, då röstar
jag för tull på hö. Örn detta icke är en exklusiv argumentering, herr talman,
så vet jag icke vad som är exklusivt.
Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman! Jag vill säga, att jag har vänt mig
emot dem, som varje år ha för sed att hålla mer djur än deras större eller
mindre hemman förmå föda. Det är dessa jag vänt mig emot; det är de, som
skapa denna import. Vore inte de, så skulle det icke skickas något hö över
gränsen till oss annat än vid enstaka år, när missväxt råder, det begripa väl
herrarna.
Det ^var visst herr Werner, vilken liksom herr Lövgren sade, att det icke
vore rådlig!, att reducera kreatursbesättningarna. Ja, mina herrar, den saken
kan jag och känner till en smula, ty jag har försökt den och prövat på flen,
och jag har även sett andra, som prövat på den däruppe i Norrbotten. Varenda
en, som känner till förhållandena däruppe och prövat på detta, kan vittna,
att det blir förlust för jordbrukaren, han må vara liten eller stor, om han
skall lägga an på att köpa sitt foder -— med det undantag jag gjorde i mitt
förra anförande, nämligen att jordbruket ligger så till, att han kan få 25
öre per liter^ för mjölken. Då ställer sig saken annorlunda. Men, herr Lövgren,
hur manga är det fallet med i Norrbotten? Men nu står herr Lövgren
här och rekommenderar en sak, som han eljest alltid är benägen att tadla, nämligen
frileverantörerna.
Herr Wemer talade örn, att det vore bra att ha en förädlingsindustri däruppe
i Norrbotten. Jag nämnde i mitt förra anförande, hur ytterst förlustbringande
detta blir just genom att köpa in råvaran från Finland och framskaffa
mer och mer mjölk och tillverka produkter därav, av vilka vi ha en
uppsjö förut och som vi få så uselt betalt för. Det är uppenbart, att hela
resonemanget är galet.
o Jag kan inte förstå, varför vi skola vara så kortsynta och motsätta oss ett
sådant förnuftigt förslag, som vill främja det ekonomiska tillståndet inom det
län, varom nu är fråga; och detta utan att skada någon, ty jag vågar påstå,
att om^höet blir så dyrt, att folk drar sig för att lia mer djur än de kunna
föda, så vore det en ekonomisk vinning, en välgärning, örn man genomförde
detta.
Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Aronson: Herr talman! Gentemot herr Lövgren vill jag framhålla,
att jag inte i detta sammanhang uttalat mig för någon fraktlindring. Jag har
tvärtom sagt, att jag förstår norrlänningarna som inte vilja ha någon sådan.
Ehuru jag kanske, örn jag närmast skulle se på egna intressen, är benägen att
önska, att en fraktlindring må komma till stånd, så går jag alltså vid detta tillfälle
icke till strids för någon fraktlindring.
Gentemot herr Werner vill jag säga, att det förefaller ganska förmätet av
herr. Werner att här stiga fram och kritisera de uttalanden, som gjorts från
speciellt norrländskt håll, dels av herr Nilsson i Antnäs och dels i den skrivelse,
jag citerade åtskilligt ur, och vilken skrivelse dock är undertecknad av
sakkunniga representanter för just dessa människor, som herr Werner här säger
sig vilja tala till förmån för. Jag tror icke, att herr Werner bättre förstår
deras bästa än de själva göra.
Onsdagen den 9 mars f. m.
55 Nr 22.
Ang.
ifrågasatt
importtull
å hö.
(Forts.)
Herr Grapenson: Jag begärde ordet i anledning av en möjlig felsägning,
som herr Lövgren gjorde ett nummer av. Jag menade endast att jag för närvarande
icke kan rösta för tull å hö. Jag tror nämligen på utvecklingsmöjligheterna
i Norrbotten och att man där snart nog kan komma så långt i utveckling,
att man själv kan producera det hö, som behöves inom länet.
Till herr Aronson ber jag helt kort få säga, att jag vill ha fraktnedsättning
först, och ha vi fått den, då har jag ingenting emot att knäppa till med en
tull, som överstiger l1/2 öre per kg. Men jag tror, att det är lyckligast och
lämpligast, att vi först söka se till vad som kan göras på fraktnedsättningslinjen.
Sedan kunna vi stänga till marknaden ordentligt för det utländska höet.
Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Till vad jag förut sagt i denna
fråga vill jag tillägga, att man kan få billigare frakt till Norrbotten, när det
gäller långa sträckor och örn man skickar maskinpressat, d. v. s. hårt pressat
hö och under förutsättning att man kan lasta 10 tusen kg på en vagn. Då blir
det rätt så skapliga frakttaxor, men sådant maskinpressat hö går icke att sälja
i Norrbotten. Vad orsaken därtill kan vara, vet jag icke bestämt, men det är,
som sagt, fullständigt omöjligt att där sälja hårdpressat hö. I Västmanland,
där man lär begagna sådana där maskinpressar, pressar man höet, när det icke
är fullt torrt, varigenom höet brinner ihop i balarna. Så har det blivit kiv och
svårigheter mellan köpare och säljare. Jag förmodar, att det är av den anledningen
man icke kan sälja sådant hö till Norrbotten.
Skogskol är ju en industrivara, och jag glömde i mitt förra anförande säga,
att järnvägsstyrelsen ju har ganska billiga frakter för sådana kol. Men därvidlag
är det väl också fråga örn en skrymmande vara ungefär som hö. Frakttaxorna
för skogskol äro emellertid icke mer än hälften så stora och knappt
det mot frakttaxorna för hö. Jag klandrar alltså järnvägsstyrelsen också i den
delen, att järnvägsstyrelsen liksom håller sin hand över industrialstren, men
söker göra det dyrare och besvärligare för lantmannaprodukterna.
Herr Lövgrens klander emot mig skall jag icke vidare ingå på. Jag har uttryckligen
sagt, att det endast är som en protest mot att ingenting göres för
att utestänga importen av det finska höet, som jag i dag skall rösta för tullar.
Det torde vara känt också för herr Lövgren, att jag icke vill gå med på tullar,
när det gäller lantmannaprodukter, men den här gången tvingas jag därtill.
Nöden har ingen lag.
Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Aronson, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes oell godkändes:
Då herr Grapenson här säger, att han inte kan vara med på en tull men
skulle vilja ha en fraktlindring, så skulle jag bara vilja för honom klargöra,
att det dock är till full evidens ådagalagt, att även örn vi finge skicka höet
fraktfritt till Norrbotten, så kunna vi, under de förhållanden som nu råda,
icke konkurrera med det finska höet. Örn det alltså är så, att han vill tillgodose
de sydligare provinsernas intresse genom en fraktlindring, så borde han
kunna förstå, att detta intresse under för handen varande förhållanden icke
blir tillgodosett med enbart fraktlindring. Vill han gå med på både fraktlindring
och tullskydd, skulle jag däremot möjligen kunna komma överens
med honom.
Nr 22.
56
Onsdagen den 9 mars f. m.
Äng.
ifrågasatt
importtuU
å hö.
(Forts.)
Äng.
ifrågasatt
tullfrihet för
fiskredskap
m. m.
Den, sorn vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 16, röstar
J a ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.
§ 9.
Vidare upptogs till behandling bevillningsutskottets betänkande, nr 17, i
anledning av väckta motioner örn tullfrihet för fiskredskap m. m.
I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 88 i första
kammaren av herr Östergren m. fl. och nr 80 i andra kammaren av herr
Hällgren m. fl., hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta,
dels att anmärkning vid tulltaxenummer 450 under avd. XI B skulle utgå
samt i stället under nämnda avd. XI B i tulltaxan skulle införas en anmärkning
av följande innehåll: »För till denna avdelnings olika nummer hänförliga
slag av garn, träd, tågvirke och linor, som äro avsedda uteslutande för
tillverkning av fisknät eller annan fiskredskap, skall tull icke utgå»;
dels att beträffande avd. XI D tulltaxenummer 561 och 562 måtte ges följande
ändrade lydelse:
»Fisknät samt för tekniskt bruk, sport eller idrott avsedda nät; ävensom
hängmattor: av bomull:
Tulltaxe nummer -
fisknät .................................................. fria, 501
andra ............................................... N. 25: —
andra slag, ej fisknät, som äro fria...................... N. 45:— 562
samt
dels att beträffande avd. XX tulltaxenummer 1142 måtte erhålla följande
förändring:
Tulltaxe11
ammer
Fiskredskap, andra än nät................................ fria 1142.»
. Utskottet^ hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Uti en vid betänkandet fogad reservation hade herr Östergren förklarat sig
anse att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av förevarande
motioner besluta
1) att i stället för anmärkningen efter tulltaxenummer 450 skulle under avdelningen
XIB i tulltaxan intagas en så lydande anmärkning:
»För till denna avdelning hänförliga slag av garn, tråd, tågvirke och linor,
som äro avsedda uteslutande för tillverkning av fisknät eller andra fiskredskap,
skall tull icke utgå.»; och
2) att tulltaxenumren 561 och 562 skulle uppdelas på följande sätt:
Onsdagen den 9 mars f. m.
57 Nr 22.
Stat. | Tull för 100 | Tulltaxe- | Äng. |
nr | kg. kronor | nr | ifrågasatt |
Fisknät samt för tekniskt bruk, sport eller idrott av-sedda nät; ävensom hängmattor: 1108 fisknät ................... 1109 andra .................... | fria N 25: — | 561 5617* | tullfrihet för (Forts.) |
andra slag: 1110 fisknät ................... IIIOV2 andra .................... | fria N 45: — | 562 5621/*.» |
|
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:
Herr Hällgren: Denna motion avviker ju från de vanliga motionerna, som i
år vädrats i riksdagen, därutinnan, att den icke går i protektionistisk riktning.
Det är ju ganska djärvt att under sådana förhållanden lämna fram en motion,
vari man begär tullfrihet. Den tullfrihet, som vi motionerat örn här, avser ju
fiskredskap. Nu förhåller det sig så, att fiskerinäringen såsom sådan icke åtnjuter
något tullskydd och vi, som vilja hjälpa denna näring i dess verksamhet
och strävanden, ha ansett, att den riktigaste vägen vore att gå in för tullfrihet
på de produktionsförnödenheter, som fiskarbefolkningen måste köpa för att bedriva
sin näring.
Bevillningsutskottet har i sitt yttrande kommit till det resultatet, att en tullfrihet,
som vi begära i vår motion, icke skulle ha så stor betydelse för fiskerinäringen.
Detta utskottets yttrande är i vissa avseenden missvisande. Man har
kommit till en beräkning, att tullavgifterna för fiskredskap, upptagna under
tre olika nummer i tulltaxan, skulle belöpa sig på en summa av 60,000 kronor.
Utskottet anser sedermera, att 30,000 kronor av detta belopp belöpa på redskap,
som äro att hänföra till sportredskap eller avsedda för husbehovsfiske. Men
utskottet har härvid under detta nummer 1142 i tulltaxan enligt min mening
med orätt räknat till sportredskap även redskap, som rena yrkesfiskare använda.
Jag kan t. ex. peka på en sådan detalj som t. ex. krokar till långrev.
En blekingefiskare måste ha 2- å 3,000 krokar på sina långrevar och denna artikel
går ant. under nummer 1142 i tulltaxan. Dessutom har utskottet icke
alls givit sig in på att på något sätt beräkna hur stora tullavgifter, som erläggas
under rubriken garn, tråd, tågvirke och linor, vilken materiel i avsevärd
omfattning ingår i fisknäten. Man kan således anse, att en summa av 30,000
kronor, som utskottet anför, är en summa, som icke står sig vid en verklig beräkning
av den merbelastning fiskarena få vidkännas tack vare dessa tullar och
att en utförlig utredning skulle komma till en betydligt högre summa.
_ Det är åtskilliga andra punkter i utskottets utlåtande, som tiden icke medgiver
mig att ingå på och som borde tillrättaläggas och som skulle giva en
helt och hållet annan bild, än den utskottet velat dra upp, beträffande den
merbelastning, som fiskerinäringen får vidkännas genom dessa tullar. Det finnes
naturligtvis ingen utsikt att mot ett så gott som enhälligt bevillningsutskott
få igenom ett positivt yrkande örn bifall till motionen. Det finnes emellertid
en reservation, som jag sedermera kommer att yrka bifall till.
Jag vill endast till slut peka på det förhållandet att vad fiskerinäringen behöver
— fiskerinäringen är ju en näringsgren, vars utövare bedriva ett av de
svåraste yrken i detta land och vilkas utövare i stort sett få nöja sig med de
allra minsta inkomster — är frihandel för de redskap, som de nödvändigt måste
köpa till stor del, örn icke till största delen, från utlandet för att näringen skall
kunna bedrivas.
Jag skall icke uppehålla kammarens tid längre, enär jag tror att denna fråga
återkommer. Jag ber därför att få beklaga, att utskottet har ställt sig avvi
-
Nr 22. 58
Onsdagen den 9 mars f. m.
Ang.
ifrågasatt
tullfrihet för
fiskredskap
m. m.
(Forts.)
Ang.
tiUäggstull å
vissa inlagda
eller syltade
frukter.
sande i fråga om att vidtaga några åtgärder i motionens syfte, men jag skulle
vilja hoppas, att man vid en framtida behandling av denna fråga vill taga mera
hänsyn till denna näring, som till stor del är beroende av de tullsatser, som vi
ha nämnt i vår motion.
Jag skall sluta med att yrka bifall till den reservation, som är avgiven vid
utskottets utlåtande, en reservation, som visserligen icke fullt täcker motionens
syfte, men som upptager en del av vad vi yrkat i vår motion. Jag yrkar,
som sagt, bifall till denna reservation.
Herr Brännberg instämde häruti.
Herr Lövgren: Ja, herr talman, ingen behöver väl misstänka mig för att
inte vilja gå fiskarbefolkningen tillmötes så långt som det överhuvud är möjligt,
när det gäller att bereda densamma gynnsamma villkor vid inköp av redskap.
För västkustens vidkommande ligger det ju så till, att fiskarna där kunna
utbekomma redskap från provianteringsfrilager, och följaktligen spelar denna
fråga ingen roll för det stora havsfisket. Örn det nu skulle betyda 30,000
kronor eller kanske det dubbla för Östersjöfisket i sin helhet, så blir ju detta
ändå en mycket obetydlig summa, fördcdad på var och en. Detta skulle dock
inte ha varit ett argument för mig, örn det inte varit så, att örn man skall sortera
upp dessa artiklar vid tullbehandlingen, så att det, som skall användas av
fiskarna, blir tullfritt, och det, som skall användas av andra, belägges med
tull, så står man inför en tullteknisk historia, som skulle komma att bli besvärlig
och därtill kosta statsverket pengar. I betraktande av å ena sidan den relativt
obetydliga summa, som det här rör sig örn, och å andra sidan det mycket
stora område, det här gäller, med ett otal näringsidkare, så är det, såvitt jag
förstår, rimligt, att man väntar med en revision i föreliggande hänseende, tills
man skall företaga den allmänna revisionen på grundval av den sittande tullkommitténs
utredning, att man alltså inte rubbar någonting i det här sammanhanget.
Jag anser visserligen, att myndigheterna borde ge fiskarna någon kompensation
för de utgifter, de ha i anledning av de här tullsatserna, genom att på annat
sätt än här föreslagits vara litet grand frikostiga, när det gäller sådana
åtgärder, som syfta till fiskerinäringens upphjälpande. Jag tänker exempelvis
på sådana saker som odlingsanstalter, hamnar, ledfyrar o. d., som avse att
underlätta fiskerinäringens utövande.
Jag skall inte draga upp någon lång debatt i den här frågan, utan hänvisar
endast till vad som sagts i utskottets betänkande och ber att få yrka bifall till
dess hemställan.
Herr Hällgren: Herr talman! Jag vill endast nämna, att av blekinge
fiskarna,
som jag väl känner till, ty jag är vice ordförande i deras havsfiskeförening,
är det icke någon, som mig bekant är i tillfälle att förse sig med redskap
från provianteringsfrilager.
Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den vid betänkandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.
§ 10.
Härpå företogs till avgörande bevillningsutskottets betänkande, nr 18, i anledning
av väckt motion örn tullfrihet för pomeranser eller förhöjd tull å vissa
inlagda eller syltade frukter.
Onsdagen den 9 mars f. m. 59
I en den 29 januari 1932 dagtecknad proposition, nr 59, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till förordning
nied tillägg till gällande tulltaxa, enligt vilket förslag till tulltaxenummer
67 hänförliga äpplen, päron och andra frukter, ej särskilt nämnda
(stat. nr 130—132), skulle beläggas med en tilläggstull av 10 kronor för 100
kilogram.
Sedan riksdagen, på hemställan av bevillningsutskottet (betänkande nr 3),
antagit nämnda förslag samt förordning i ämnet av Kungl. Maj :t den 31
januari 1932 utfärdats och påföljande dag trätt i kraft, hade i en i anledning
av propositionen inom första kammaren av herr Stendahl väckt motion,
nr 286, föreslagits, att riksdagen ville för sin del besluta, att pomeranser
skulle draga en tull av 10 öre per kg eller, örn detta icke ansåges kunna
ifrågakomma, att tullen å statistiska numren 310/11 avseende frukter och
bär inlagda i sprit, ättika eller olja samt syltade skulle höjas med 10 öre
per kg.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion
besluta, att från och med dag, som av Kungl. Majit bestämdes, skulle vid införsel
från utlandet av nedannämnda varuslag, utöver enligt tulltaxan utgående
tull, utgå följande tilläggstull, nämligen:
Tulltaxe- nr | Statistiskt nr | Varuslag | Tilläggs-tull för |
|
| Köksväxter, ej särskilt nämnda, samt frukter |
|
137 | 310 | frukter................. | 10:- |
Vid betänkandet var fogad reservation av herrar Bärg, Björnsson, Björklund,
Olsson i Gävle, Leo, Carlsson i Gävle, Sjödahl, Andersson i Katrineholm,
Werner och Ander.
Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:
Herr Björklund: Herr talman! Jag har begärt ordet för att lämna en förklaring
till den blanka reservation, som utskottets samtliga socialdemokratiska
ledamöter avgivit vid detta betänkande.
Det förhåller sig ju så, att den gången riksdagen genomförde de s. k. lyxtullarna,
sökte man av vissa anledningar, som man då icke fullt övertänkt, att
få med vissa frukter, som tidigare importerats, och som användes för framställande
av apelsinmarmelad, nämligen de s. k. pomeranserna. Nu skall jag
icke närmare gå in på eller utveckla detta ärende eller undersöka, vilken betydelse
detta kan ha ur nationalekonomisk eller privatekonomisk synpunkt, ehuruväl
denna betydelse, det vill jag säga, torde vara synnerligen minimal. Men när
Kungl. Maj :t avlämnar en proposition, så tycker jag för min del, att man har
rätt att fordra — jag medger gärna, att området är ömtåligt och att det är lätt
att begå fel vid behandlingen av en sådan fråga — att Kungl. Maj :t, så långt
möjligt är, väl genomtänker sina förslag, så att det inte blir på det sättet, att
sedan riksdagen en gång bifallit Kungl. Majlis proposition, strax därpå den
ena motionen efter den andra kommer fram med yrkande örn upphävande, delvis,
Nr 22.
Ang.
tiUäggstiM å
vissa inlagda
eller syltade
frukter.
(Forts.)
Nr 22.
60
Onsdagen den 9 mars f. m.
Äng.
tilläggstull å
vissa inlagda
dkr syltade
frukter.
(Forts.)
av de beslut, som riksdagen redan fattat. Det är egentligen för att få tillfälle
att deklarera den synpunkten, som vi socialdemokrater ba reserverat oss.
Jag vill ju också sage det, att den tullsats, som här föreslås, kan icke någon
av utskottets ledamöter försvara, såtillvida som alla inom utskottet voro överens
örn att erkänna, att en tullsats på 10 öre per kilogram icke är den rätta;
skulle tullsatsen avvägas riktigt, så skulle den kommit att ligga någonstädes
mellan 4 och 6 öre. När nu utskottet kommit till det resultatet, att denna tullsats
bör sättas till 10 öre, så beror ju detta därpå, att de som ha behov av dessa
frukter för framställande av apelsinmarmelad, d. v. s. firmor sådana som Nordiska
Kompaniet, Percy Luck och några andra, ha passat på och skaffat sig
en motionär, som här i riksdagen framfört deras synpunkter i en motion. Men
jag undrar, om man icke skulle kunna hitta ett flertal punkter i den kungl, propositionen
örn lyxtullar, där det skulle kunna framställas precis samma anmärkning
som här, men där man icke varit i tillfälle att anskaffa en motionär,
vadan alltså intet förslag kunnat framläggas och heller icke något riksdagsbeslut
fattas i år.
Jag skall icke upptaga tiden längre. Jäg anser icke ärendet vara så viktigt,
att vi behöva diskutera det vidare, men jag slutar dock med att yrka avslag på
utskottets hemställan.
Herr Nylander: Herr talman! Såsom framgår av det föreliggande utskottsbetänkandet
— och detta har ju också den föregående ärade talaren understrukit
—■ har ett misstag kommit att göras, när propositionen om tilläggstullama framlades
här i riksdagen. Detta misstag observerades icke, varken vid utskottsbehandlingen
eller då frågan var före i kamrarna, utan först efteråt och ledde
då till att den nu föreliggande motionen framkom.
Förhållandet är ju det, att man pålade en viss råvara, nämligen pomeranser,
en höjd tull utan att samtidigt höja tullen på apelsinmarmelad i samma proportion.
Därigenom ha de tillverkare, som framställa denna marmelad, genom
statsmakternas åtgärder kommit i en sämre position än förut gentemot sina utländska
konkurrenter. Det är givet, att detta icke alls varit meningen, då tullpropositionen
framlades. Att misstaget begicks, var ganska förlåtligt, ty man
visste inte, att den s. k. apelsinmarmelad, som tillverkades av en del firmor,
icke framställdes av apelsiner utan av pomeranser. När sålunda dessa tillverkare
genom åtgärder, som vidtagits av statsmakterna, åtgärder, på vilka tillverkarna
ju icke haft möjlighet att inverka, kommit i en sämre ställning än
förut, så ha vi från utskottsmajoritetens sida ansett det vara statsmakternas
oavvisliga skyldighet att också snarast rätta till det misstag, som begåtts. Genom
att följa utskottets förslag åstadkommer man detta, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de därunder förekomna yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.
§ 11.
Avgåvos följande motioner, nämligen av
herr Jönsson i Boa m. fl., nr 469, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 138, angående vissa åtgärder till spannmålsodlingens fortsatta stödjande;
herr
Skoglund m. fl., nr 470, i anledning av Kungl. Majrts proposition,
nr 138, angående vissa åtgärder till spannmålsodlingens fortsatta stödjande;
herr Weijne, nr 471, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 134,
angående ändrade bestämmelser beträffande fortsättningsskolans organisation
m. m.;
Oasdagen dea 9 mars e. m.
61 Nr 22.
herr Persson i Falla m. fl., nr 472, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 143, angående omorganisation av folk- och småskoleseminarierna;
herr Bengtsson i Kullen m. fl., nr 473, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 146, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk m. m.; och
herr Alströmer m. fl., nr 474, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 164, angående vattendomstolarnas organisation m. m.
Nämnda motioner bordlädes.
§ 12.
Herr statsrådet Rundqvist avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 177,
angående inköp av Kinnekulleverkens egendom och skifferoljeverk m. m.
Denna proposition bordlädes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.39 e. m. för att åter sammanträda
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.
In fidem
Per Cronvall.
Onsdagen den 9 mars.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Herr statsrådet Jeppsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 175, med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284); och
nr 176, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den 16 maj 1930 (nr 161) om fördelning av automobilskattemedel.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 2.
Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 27, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd giltighetstid
för avlöningsreglementet vid domänverket m. m.; och
nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående användande av medel
ur undsättningsfonden för tillvaratagande av stormfälld skog i vissa delar
av landet jämte i ämnet väckta motioner.
Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt.
Nr 22,
62
Onsdagen den 9 mars e. m.
Äng.
ifrågasatt
avslag till
Svenska
fiskareförbundets
verksamhet.
Ang. anslag
till vägingenjörer
m. fl.
§ 3.
Vid härpå skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr 29, i anledning
av väckt motion om anslag till Svenska fiskareförbundets verksamhet
begärdes ordet av motionären
Herr Hammarlund, som yttrade: Herr talman! Då ingen har reserverat
sig för min begäran örn ett anslag till Svenska fiskareförbundets verksamhet,
skall jag icke heller ställa något yrkande. Jag vill blott säga, att det ser ut, som
örn ingen medlem av jordbruksutskottet hade haft någon större förståelse för
fiskarbefolkningen, ty ingen har velat ge den ett handtag för att stödja dess
verksamhet. Vi ha här i kammaren gång efter annan gått in för hjälp till självhjälp
åt våra näringar, men fiskarena ha, som vi veta, blivit tämligen lottlösa,
men det är kanske deras egen skuld, ty de ha, såsom en gång Fabian Månsson
yttrade här i kammaren under en debatt, mer än andra litat på Guds försyn.
Men när de nu lia vaknat upp och börjat förstå, att det räcker icke blott med
detta att lita på Guds försyn utan att samarbete fiskarbefolkningen emellan behövs,
hade det varit till stort gagn med detta anslag till deras arbete för deras
organisation.
Jag såg händelsevis i en fiskeritidskrift härom dagen ett uttalande av en
fiskare. Han yttrade bland annat, att fiskarena fordra icke något annat än att
bli fullt jämställda med andra samhällsgrupper, men för genomförande av
detta fordras en riksorganisation och ett tidningsorgan och ett anslag att sätta
liv i allt detta.
Det framgår av detta utlåtande, att Kungl. Majit framdeles kommer att besluta
örn anslag till deras fiskeritidskrift. Jag hoppas, att den då sittande
Kungl. Majit kommer att ha den rätta blicken för betydelsen av denna för
fiskarbefolkningen så vitala fråga. Herr talman, jag har intet yrkande.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§4.
Till behandling upptogs nu statsutskottets utlåtande, nr 6, angående regleringen
för budgetåret 1932/1933 av utgifterna under riksstatens sjätte huvudtitel,
innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.
På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast kantrubrikerna skulle uppläsas.
Punkten 1.
Kades till handlingarna.
Punkterna 2—8.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Härefter föredrogs punkten 9, angående anslag till vägingenjörer, biträdande
vägingenjörer och vägingenjörsassistenter; och begärdes ordet därvid av
Herr Gardell i Gans, som yttrade: Herr talman! Vad som framhölls vid
den nya organisationens införande angående olägenheten av gemensam vägingenjör
för Uppsala och Gotlands län har till fullo bekräftats. Länsstyrelsen i
Uppsala län har fördenskull även framhållit önskvärdheten av anställandet av
ännu en vägingenjörsassistent för att lätta arbetsbördan för vägingenjören i
Uppsala och Gotlands län.
Onsdagen den 9 mars e. m.
63 Nr 22.
Enär vägingenjören är bosatt i Uppsala, äro emellertid olägenheterna av sammankopplingen
ännu större för Gotland, och då vägingenjören enligt gällande
bestämmelser är ensam ansvarig för alla utlåtanden till länsstyrelsen, har han
i vissa avseenden föga nytta vare sig av biträdande vägingenjören eller av assistenten.
Vägingenjören synes nu också vara alldeles överhopad med arbete
till skada för vägväsendets behöriga utveckling. Som exempel härpå vill jag
anföra: I september och december månader 1930 erhöll vägingenjören förordnande
att upprätta förslag till ombyggning av tvenne broar, som voro för trafiken
farliga. Då inga förslag kommit vägstyrelsen till handa i april 1931,
begärde vägstyrelsen att få vägen avstängd för trafik. Vägingenjören gav
då vägstyrelsen telegrafisk order att provisoriskt laga bron. I sådant skick
befinna sig broarna ännu, och något förslag till ombyggnad har vägsstyrelsen
hittills icke fått mottaga. Att så är förhållandet kan icke läggas vägingenjören
till last, utan beror på det organisatoriska systemet.
Oaktat Gotlands län har en bilskattefond kunna ej vägstyrelserna utföra de
tilltänkta arbetena efter treårsplanen. Med anledning härav ingåvo vägarbetarna
på Gotland den 11 oktober 1931 till länsstyrelsen i Visby en skrivelse,
som utmynnar i följande anhållan:
»Vi tillåta oss härmed vördsamt anhålla, att länsstyrelsen i Gotlands län
beaktar vår belägenhet och å högre ort gör framställning örn att Gotland får
egen vägingenjör, så att de arbeten, som beslutats av vägstämma, kunna utföras
och vi arbetare förtjäna vårt uppehälle.»
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har för sin del anslutit sig till framställningen
om en vägingenjörsassistent i Uppsala och Gotlands län. Jag är
för min del icke övertygad örn att den påtalade arbetsbördan därigenom skulle
i avsevärdare grad lättas. Däremot komma organisationskostnaderna att ytterligare
fördyras.
Enligt vad som meddelats mig skulle resekostnaderna för vägingenjören och
biträdande vägingenjören för 1931 belöpa sig till 8,000 kronor för Gotlands
del. Därvid äro den biträdande vägingenjörens resor till Gotland icke inräknade.
Örn det var av sparsamhetsskäl, som Uppsala och Gotlands län sammanslogos
till ett distrikt, så var detta ett misstag, och man räknade då med endast
5,000 kronor i resekostnader mot nyssnämnda 8,000.
Utskottet skriver visserligen: »Redan med hänsyn till vad sålunda upplysts
örn de blivande arbetsuppgifternas begränsade omfattning torde man på goda
grunder kunna ifrågasätta, huruvida särskild vägingenjörsbefattning enbart
för Gotland med dess därvarande två vägdistrikt kan vara av förhållandena motiverad.
» Har utskottet som motiv för sitt avslagsyrkande haft, att Gotland
endast har två vägdistrikt, så tycker jag, att motivet är mycket svagt, och jag
tycker, att vi gotlänningar löst vägdistriktsfrågan på ett mycket praktiskt sätt
1 förhållande till de övriga länen. Jag skall endast anföra några exempel på
vägstyrelsernas antal och våglängden i några län: Det finnes i Stockholms
län 29 distrikt på 2,572 km, i Uppsala län 17 distrikt på 1,912 km, i Göteborgs
och Bohus län 21 distrikt på 1,982 km, i Malmöhus län 14 distrikt på
3,851 km, i Blekinge län 13 distrikt på 1,291 km, men i Gotlands län endast
2 distrikt på 1,393 km.
Denna statistik visar ju, att vägingenjörerna endast bliva kamerala tjänstemän
och ej några praktiska vägbyggare. Jag tycker, herr talman, att de övriga
länen borde följa Gotlands exempel i fråga örn antalet vägdistrikt för att
därmed förbilliga kostnaderna.
Att här yrka bifall till motionen är, efter vad jag kan förstå, lönlöst, ehuru
ett bifall icke blott skulle innebära stor besparing utan även få till följd, att
vägarbetena bleve fortare och under bättre kontroll utförda inom Gotlands län.
Utskottet tror sig kunna försäkra, att olägenheterna i allt väsentligt kunna
Äng. anslag
till vägingenjörer
m. fl.
(Forts.)
Nr 22.
64
Onsdagen den 9 mars e. m.
Ang. anslag
till vägingenjörer
m. fl.
(Forts.)
Ang.
diverse, kostnader
för
vägorganisationen
i länen.
undanröjas genom en lämplig och med hänsynstagande till rådande särförhållanden
verkställd fördelning av arbetsuppgifterna mellan vägingenjören och
biträdande vägingenjören, samt förutsätter att, örn härför särskilda, bestämmelser
eller anordningar påkallas för göromålens fördelning, erforderliga föreskrifter
meddelas av Kungl. Maj :t.
Jag skall därför denna gång nöja mig med att kraftigt understryka, vad utskottet
här framhållit örn arbetsuppgifternas fördelning, och ber särskilt att få
fästa herr statsrådets och chefen för kommunikationsdepartementet uppmärksamhet
på frågans brådskande natur. Om biträdande.vägingenjören genom av
Kungl. Majit utfärdade föreskrifter erhåller en mera självständig ställning som
vägingenjörens ställföreträdare samt erhåller möjlighet att på eget ansvar utföra
vägingenjören åliggande arbeten på Gotland, innebär detta givetvis en betydande
förbättring. Jag har alltså, herr talman, intet yrkande.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Vid härpå skedd föredragning av punkten 10, angående anslag till diverse
kostnader för vägorganisationen i länen, anförde:
Herr Persson i kritorp: Herr talman! I slutet av sjätte huvudtiteln uttalar
vederbörande departementschef, att för innevarande budgetår har utgått
29,184,500 kronor av allmänna skattemedel, medan för nästkommande budgetår,
d. v. s. för 1932/33, enligt förslaget äskas allenast 14,053,900 ^kronor. Det
är alltså ej mindre än med i runt tal 15 miljoner kronor eller något mera än
hälften, som denna huvudtitels äskanden minskats mot nu löpande budgetår.
Detta är ju gott och val, men örn man närmare granskar, hur det. varit möjligt
för kommunikationsministern att hjälpa sin kollega herr. statsrådet och chefen
för finansdepartementet i hans säkerligen svåra uppgift att få debet och
kredit att gå ihop, så giver denna granskning vid handen, att orsaken är att
finna däri, att statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet lågt
beslag på automobilskattemedel för täckande av utgifter, som hittills utgått
av skattemedel i allmänhet. Den nu föredragna punkten är den första i föreliggande
utlåtande, där departementschefen i motsats till vad som förut vant
fallet efter anslagsäskandena tillfogar de korta men betydelsefulla prden: »att
direkt utgå av automobilskattemedel».
I riksstaten äro dessa medel beräknade till 80 miljoner kronor, och ser
man på denna stora summa, så äro de 208,000 kronor, som begäras i denna
punkt, en blygsam siffra, men det utgör ett brytande av den princip, som
riksdagen ansåg vara den riktiga vid den nya vägorganisationens genomförande.
Vi bli senare under riksdagen i tillfälle att taga ställning till större
anslagskrav i samma anda, jag avser då närmast det stora anslaget till byggandet
av landsvägar, slutande på 5,250,000 kronor samt de sista 15 procenten
till vägunderhållet enligt 60 § väglagen, ett bidrag, som utgått sedan 1891
av statsmedel. Men nu föreslås båda dessa poster skola gäldas av automobilskattemedel.
Den väg, som herr statsrådet här beträtt, den kan enligt min
förmening för de vägskatteskyldiga framdeles komma att lia. med sig obehagliga
konsekvenser och detta i en utsträckning, som är omöjlig att överblicka.
Jag har den uppfattningen,.att örn riksdagen här följer Kungl. Majit hela
vägen igenom och därmed fritager staten fran att utgöra hittills utgående
bidrag för vägväsendet och vältrar dem över på bilskattemedlen, skall det
bli mycket svårt att framdeles få någon förändring häri, även örn än så
starka skäl härför kunna andragas. I varje fall tror jag, att man med denna
åtgärd på oviss, långt bort liggande framtid skjuter möjligheten att öka underhållsbidraget
till vägunderhållet, som ju har till ändamål att minska väg
-
Oasdagen den 9 mars e. m.
65 Nr 22.
skatten, en sak som väl alla vägskatteskyldiga önska så innerligt ock som Äng.
särskilt för jordbrukarna varit i dessa tider så välkommet. Detta har ju
även tidigare legat den nuvarande kommunikationsministern varmt örn hjär- ^^ganisatat,
och innan han blev statsråd, arbetade han kraftigt härför, men det är Horten i latten.
ju ett gammalt statsmannaord — som måhända är tillämpligt även här — (Forts.)
som säger, att samma sak ter sig olika, när den betraktas nedifrån mot uppifrån.
Vi veta, att en icke oväsentlig del av automobilskattemedlen utgöres av
bensinskatten, och jag vill ingalunda påstå, att den nuvarande bensinskatten
är för hög, och den blir det ej heller med den ökning, som föreslås i den i
dag av finansministern avlämnade propositionen med 2 öres ytterligare höjning
— örn jag läst rätt. Jag säger, att denna skatt är försvarbar med nu
existerande ytterligt låga pris å bensin. Men intet är bestående, det nu gällande
bensinpriset kan snart ändras. Det erfordras allenast, att ägarna av
bensintillgångarna i världen bilda en fackförening eller kanske rättare sagt
en trust, något som ju i vår tid icke är ovanligt, och då kan bensinpriset bli
i ett slag så högt, att det icke är möjligt att hålla den nuvarande skattesatsen,
såvida man inte vill lamslå vår nuvarande stora motortrafik, och den
höjningen kan, mina herrar, ske fortare än vi ana.
Jag har, herr talman, icke något yrkande vid den nu föredragna punkten.
Jag har endast velat ge uttryck åt mitt beklagande därav, att departementschefen
funnit sig nödsakad att gå med på detta kraftiga bidrag av automobilskattemedel
för ändamål, som hittills bestritts av allmänna skattemedel.
Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Jeppsson. Herr
talman! Det föreföll mig onekligen rätt så förvånande, att min ärade vän,
herr Persson i Fritorp, tagit upp en debatt i denna fråga, där han icke varit
motionär och då han icke heller reservationsvis vid behandlingen av frågan
inom utskottet vänt sig mot ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.
Anledningen till att jag sett mig nödsakad att omlägga finansieringen av
detta anslag är, såsom torde vara för kammaren känt, det finansiella nödläget.
Vi få anledning längre fram att diskutera den saken. Jag vill bara
nu säga det, att det utlåtande, som här föreligger, gäller ju finansieringen
av anslagen till vissa vägändamål under nästkommande budgetår. Jag hoppas,
såsom jag tidigare framhållit i kammaren, att till nästa riksdag kunna framlägga
förslag angående ny väglag och vid samma tillfälle taga upp frågan,
vem som skall bestrida kostnaderna för såväl vägbyggnader som vägunderhåll,
i vilken utsträckning detta skall ske från olika intressenters sida.
Jag ber att få försäkra såväl herr Persson i Fritorp som övriga kammarledamöter
därom, att om jag blir i tillfälle att deltaga i behandlingen av det
ärendet, när det gäller väglagen och grunderna för bestridandet av kost
naderna
för vägbyggnader och vägunderhåll, skola herrarna finna mig bland
dem, som vilja tillgodose de väghållningsskyldigas berättigade intressen så
långt ske kan.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Att jag icke väckte en motion
i denna fråga, innan den ordinarie motionstiden utgick, fastän jag uppmärksammade
även detta ämne, berodde på att vid en jämförelse med andra förslag,
som kommit från Kungl. Maj:t beträffande vägar, jag ansåg detta vara av
tämligen ringa betydelse. Jag förstod nog, att det var lika betänkligt i princip,
men att det ej var så betydelsefullt i sak. Jag hoppas, att vi, när det gäller de
stora sakerna, få talas närmare om den saken, huruvida det är skäl till att staten
träder ifrån allt i fråga örn kostnader för vägbyggnader av normal typ
Andra hammarens protokoll 1932. Nr 22. 5
Sr 22. 66
Onsdagen den 9 mars e. m.
Ang.
diverse kostnader
för
vägorganisationen
i länen.
(Forts.)
Ang.
anslag till
byggande av
enida bygdevägar.
och vägunderhåll. Det är gott och väl att få ett löfte, att man skall
försöka åstadkomma ett utjämnande av vägskatten, men den skall dock utgå
från dem, som bo på landsbygden, även om man flyttar en del därav från
det ena till det andra hållet. Hittills har det varit så, att staten bidragit med
en del. Jag måste då säga, att örn man gör så, som i den kungliga propositionen
föreslås, och flyttar staten under tak men låter de väghållningsskyldiga
och landsbygden klara sig bäst de kunna, så kommer det ej att ske utan protester.
Jag har, herr talman, intet yrkande.
Herr Persson i Fritorp: Herr talman! Jag hade icke för avsikt att upptaga
någon större debatt. Denna punkt är den första vi möta i utlåtandet, som
har givit mig anledning till erinran. Det är orsaken varför jag har tagit till
orda. Det är riktigt, som statsrådet sade, att jag ej kommit med någon motion
eller reservation vid denna punkt och jag vill komplettera herr statsrådets
yttrande att jag ej heller gjorde något yrkande. Men jag fäste mig vid ett
uttalande i statsrådets anförande, där han säde, att han hoppades att nästa
år kunna framlägga förslag till ny väglag och i samband därmed åter omlägga
denna beskattning. Det har sagts av så många experter, att man ej
har att förvänta bättre tider nästa år. Denna förklaring har avgivits från
statsrådsbänken fyrfaldiga gånger under årets riksdag och upprepats senast
i dag av finansministern i första kammaren. Jag tackar för statsrådets löfte
att göra vad som honom är möjligt. Jag vet, att statsrådet har intresse för
att göra det bästa möjliga. Han har tydligen här blivit tvingad av sin kollega
finansministern.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Punkten 11.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 12.
Kades till handlingarna.
Punkten 13, angående anslag till byggande av enkla bygdevägar.
Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t under punkten
12 av sjätte huvudtiteln föreslagit riksdagen att till byggande av enkla bygdevägar
för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 1,350,000
kronor.
I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft de likalydande motionerna nr 110 i första kammaren av herr
Möller m. fl. och nr 196 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl.,
i vilka yrkats, att riksdagen för budgetåret 1932/1933 måtte, såvitt nu vöre
i fråga, anvisa till byggande av enkla bygdevägar utöver av Kungl. Maj :t föreslagna
1,350,000 kronor ett extra reservationsanslag av 1,150,000 kronor.
Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å ovanberörda
motioner, i vad de avsåge nu förevarande anslag, bifalla Kungl. Maj :ts
förslag i ämnet.
Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Johan Nilsson i Malmö,
Oscar Olsson, Rosén, Asplund, Walles, Pauli, Anderson i Råstock, Wigforss,
Nilsson i örebro, Andersson i Höör och Ward, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande förslag och
Onsdagen den 9 mars e. m. 67
med bifall till ovanberörda motioner i vad desamma avsåge nu förevarande
anslag, måtte till byggande av enkla bygdevägar för budgetåret 1932/1933 anvisa
ett extra reservationsanslag av 2,500,000 kronor.
Sedan herr talmannen anmält punkten till föredragning, begärdes ordet av
Herr Anderson i Råstock, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att punkterna 13, 14, 15, 16 och 17 måtte få behandlas i ett sammanhang
så tillvida, att debatten får röra sig örn samtliga dessa punkter på en gång.
Denna hemställan bifölls.
Härpå anförde:
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Såsom en av reservanterna vid
denna punkt skall jag be att få säga några ord.
. Jas skall då först be att få säga en sak, som jag tror att det kan vara nyttigt
att sjunga ut med vid detta tillfälle, och det gäller den nattsvarta pessimism,
som präglar alla uttalanden från regeringens och ej minst från finansministerns
sida. Jag tror för min del, att detta kommer att verka nedsättande
på företagarandan, och det tycker jag är till utomordentlig skada. Nog ser —
det vill jag försäkra finansministern och hans excellens statsministern -— allmänheten
tillräckligt mörkt på tingen för närvarande, utan att det ständigt
skall tutas den i öronen, att detta ej är det värsta, utan att vi få något ännu
värre. Tåg i stället litet humör till er, herrar statsråd, och sägen: Visserligen
är det svårt, men vi skola klara oss igenom det, och gör det på ett sätt, som
man förstår, och som icke åstadkommer denna paniska förskräckelse, att man
bara skall vänta och se, vilket gör, att det hela sjunker ner till intet. Detta
får betraktas, som prästerna brukade säga förr i världen, som ett litet ingångsord
till vad jag kommer att säga.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten vid, att jag och mina kamrater, som
reserverat oss på denna punkt, ansett att, när åtminstone två riksdagar — det
är möjligt att det är flera — 1912 och 1920 års riksdagar, båda uttalat sig
för, att staten i största möjliga omfattning borde hålla allmänna arbeten i
gång i kristider, ha vi befunnit oss i gott sällskap, då vi refererat till vad ej
mindre än åtminstone två riksdagar sagt. Det är sannolikt, att det är flera,
som åtminstone antydningsvis latit förstå en liknande uppfattning. Vi reservanter
tycka, att det är mycket förnuftigt att försöka få arbeten i gång, av det
slag framförallt, att arbetena kunna komma att placeras i landets olika delar.
Det är dess värre så, att i dessa tider är arbetslösheten ej någon enstaka företeelse,
utan en företeelse, som återfinnes praktiskt taget överallt i hela vårt
land. Eftersom det också är så, att behov av dessa vägföretag, praktiskt taget,
förefinnes i hela vårt land, är det enligt vårt sätt att se ändamålsenligt
att anvisa så stora anslag som möjligt för att i de respektive orterna sätta arbeten
i gång. Ty därigenom, mina herrar, åstadkommer man ej mindre, att de
arbetslösa komma att fa sysselsättning, utan också att kommunernas utgifter
av olika slag minskas, främst i fattigvardsavseende, och att kommunerna för
kommande ar fa litet bättre skatteunderlag än de skulle få, om vederbörande
vore hänvisade till nödhjälpsarbeten och understöd från kommunerna. Dessa
synpunkter ha för oss varit ledande, att vi böra i största möjliga utsträckning
bereda arbete och bröd at arbetslösa och skatteunderlag åt kommunerna och
även till någon mindre del åt staten.
Eftersom jag tror, att det här kommer att bli en ganska lång debatt, vill jag
försöka att på^en gång ge några skäl för reservationen.
Jag skall då säga en sak, som kominer att skorra ganska obehagligt i mån -
Nr 22.
Äng.
anslag tiU
byggande av
enida bygdevägar.
(Forts.)
Sr 22. 68
Onsdagen den 9 mars e. m.
Äng.
anslag till
byggande av
enkla bygdevägar.
(Forts.)
gas oron. Jag vill på fullt allvar påstå, att den här krisens arbetslöshet är
värre så till vida, som den pågått under många år, i motsats till den vi hade
åren 1922 och 1923, då, säga vad man vill, det nyss förut varit riklig tillgång
på arbete, och då folk ej vörö så utsugna av utgifter och umbäranden som nu.
En stor del av de arbetslösa, som kommo in i den armén vid den tiden, finnes
kvar där än. Det är dessa jag syftar på, när jag säger, att de icke ha något att
falla tillbaka på. Det är nödvändigt, att man bereder dem arbete genom det
allmännas försorg, örn det ej kan ske på annat sätt.
Punkt tretton rör ju bygdevägar. Vi veta, att där är anslagsbehovet långt
ifrån tillfredsställt. När denna punkt behandlades i 4:de avdelningen, blevo
vi samtidigt informerade i frågan örn ödebygdsvägar av en av första kammarens
ledamöter, som där fick företräde. Det var landshövdingen i Västerbottens
län, herr Rosén. Han berättade för 4:de avdelningen, som uteslutande i
informationssyfte ville veta, hur det står till i detta avseende, att det finnes
trakter i Västerbotten, där t. o. m. frågan om ödebygdsvägar i vissa fall varit
på tal i 20 år, utan att de ännu kommit till utförande. Och det vågar jag säga,
att det är synnerligen påtagligt, att man ej kan komma ifrån att bereda dessa
människor möjlighet att köra fram med bäst och vagn, eller, rättare kanske,
kärra. Jag vet ej, vilket som är det rätta. Det är dock samma sak.
Så kommer jag till nästa punkt, enskilda utfartsvägar. Där villig upprepa
det sanningsenliga påstående, som gjorts från denna talarstol många gånger,
att här ha vi det billigaste sätt, som existerar för staten att åstadkomma
lämpliga vägar, därför att statens kostnader i detta fall äro minimala! ^Eakturn
är, att det är det billigaste sätt, som överhuvud taget tillkommit på initiativ
från svenska statens sida -— eller, rättade sagt, efter som det var på riksdagens
initiativ som detta anslag först kom till stånd — från den svenska riksdagens
sida.
Punkten därpå Tor frågan örn tillfartsvägar till Inlandsbanan. Jag förstår,
att det kan finnas en och annan, som bor i sådana trakter av vårt land, där det
ej längre är fråga örn, hur man skall komma till en järnväg, utan där man bara
förpassar sig dit, örn man vill begagna sig av detta samfärdsmedel, som ej fäster
sig så mycket vid denna fråga. Men här uppe vid inlandsbanan finnes ingen
annan möjlighet än att få ett vägnät fram till inlandsbanan för att knyta obygden
samman med den kommunikationsled, som där kommit till under årens
lopp. Det anser jag för min del, ehuru jag åtminstone i regel befinner mig i
en landsända, där vi snart gjort det allra mesta av vad vi behöva för att komma
fram till huvudorterna och komma i förbindelse med varandra. Jag säger
det ändå, därför att jag anser, att dessa tillfartsvägar till inlandsbanan äro av
utomordentlig betydelse för de trakter det gäller.
Slutligen är det den 17:de punkten, där det gäller färdigställande av denna
väg från Areavaara till Kicksisvaara. Där är det så, att det är av högsta behov
påkallat, att man skyndar på. Alla de fall, där reservanterna gå ifrån
utskottets hemställan, röra sådana anslag, som örn de beviljades skulle bidraga
till att i någon mån lindra arbetslösheten i de olika orterna och på samma
gång tillgodose ett allmänt erkänt behov av kommunikationer.
Nu föreställer jag mig livligt, att i den fortsatta debatten från de landsändar,
där man har det största intresset för dessa saker, alla övriga bidrag lomma,
som äro ägnade att belysa frågan. Jag skall därför ej längre uppehålla mig
vid dessa detaljer.
Nu säger någon, att här måste man tänka på den där gamla visan: »Erk du,
Maja du, så ska vi ha’t, men var ska vi ta’t». Det är något man bör tänka på
i detta sammanhang, och jag ber att få säga, att jag har för min del ej heller
ämnat gå förbi den saken. Visserligen vet jag, »att vad far gör är alltid det
rätta». Men det kan ej hindra en utanför familjen stående, örn jag så får säga,
Onsdagen den 9 mars e. m.
09 Nr 22.
att anlägga sina egna synpunkter på problemet. Och då får jag lov att säga,
att om jag läser finansministerns uttalande i början av den del av statsverkspropositionen,
som bär titeln: »Utgifter för kapitalökning», så finnes där åtskilligt
stöd för min mening, som i korthet kan uttryckas så, att det är ingen fara på taket,
ty finansministern har varit så skicklig, att det finnes vissa reserver att
tillgripa, örn man tycker, att det behöves.
I förbigående vill jag säga, när jag i viss mån är inne på redogörelsen för
budgetberäkningar och dylikt, att herr finansministern naturligtvis ej rår för
den urbota ordning, som räder, att man först får taga den del, som kallas inkomster
och utgifter, men att man sedan skall gå till den del, som kallas utgifter
för kapitalökning, för att få något verkligt grepp på budgeten. Det rår finansministen
ej för, men jag påpekar det i detta sammanhang, för att frågan
därom skall få en liten stöt framåt mot en sådan anordning, att de, som ha intresse
för budgetfrågorna, skulle kunna hitta allt på ett ställe. Nu är det så,
att det ej är lätt att hitta rätt i detta med de ganska besvärliga anordningar,
som nu finnas.
Emellertid skall jag hoppa över, vad som är sagt i fråga örn utgifter för kapitalökning
av chefen för finansdepartementet, och bara citera vad som står
nederst på sidan 29 i det häftet, där det heter på följande sätt:
»Fonden för statsskuldens amortering skulle i enlighet härmed behöva tagas
i anspråk med (31.70 — 4.17 =) 27.53 miljoner kronor för beredande av täckning
för de lånemedelsförluster, som omedelbart skola täckas. Såsom jag inledningsvis
omnämnde, utgör amorteringsfondens disponibla behållning 53.10 miljoner
kronor.»
Fortsättningen kommer sedan på sid. 40, dit det blivit flyttat för konsekvensens
skull, vilket dock inte gör det mindre svårt att hitta. Där kommer alltså
klämmen, och jag tror, att jag vågar påstå, att jag icke misstagit mig, ty där
föreslås, att man i den enligt herr finansministerns egna ord värsta kristid, som
vi haft, skall gå in för att avskriva icke mindre än något över 27 miljoner kronor
och för detta ändamål taga amorteringsfonden i anspråk. Jag väntar mig
nu, att herr finansministern, ifall han bevärdigar mig med ett svar på denna
punkt, skall komma att säga, att jag själv i egenskap av riksgäldsfullmäktig
varit med om att tillstyrka denna sak. Det är alldeles riktigt, men det gjordes
på en tidpunkt, då åtminstone icke jag för min del hade den kännedom om hur
det stod till med statsfinanserna, som jag förutsätter, att herr finansministern i
alla fall hade vid den tidpunkten.
Det förhåller sig så med denna sak, att här har arbetat en liten kommitté,
som hette lånemedelsrevisionen. Denna kommitté hade upptäckt, att det fanns
åtskilliga hål att täcka och har därtör hemställt, att Kungl. Majit måtte framlägga
förslag om att huvudparten av de förluster, som man kommit fram till.
skulle avskrivas per den 30 juni 1932. Det är ingenting att säga om detta ur synpunkten,
att det ju alltid måste vara klokt att sanera statens affärer, men jag
vågar påstå, att det är ganska enastående att på en gång göra en så stor avskrivning
som med över 27 miljoner. När vi gingo in för Kreditkassan, så
bestämdes det, att man skulle genom årliga avsättningar klara ut den förlust,
som kunde uppstå där. När man sedan från riksdagens sida gick in för att avskriva
det oräntabla kapital, som belastade statens järnvägar, så bestämde man likaledes,
att man skulle göra årliga amorteringar. Jag vill säga för min del, att
jag hyser ingen som helst åstundan att rubba på den amorteringsplan beträffande
avskrivning av statens järnvägars oräntabla lånekapital, som riksdagen
har beslutat. Jag har heller ingenting att invända emot att staten årligen för
mötande av försluster på Kreditkassan avsätter 5 miljoner kronor, såsom varit
sed under några år. Däremot vågar jag på det bestämdaste vidhålla, att när
man gjort upp amorteringsplaner för de största sakerna, dit jag räknar statens
Äng.
anslag till
byggande av
enilla bygdevägar.
(Forts.)
fir 82. 70 Onsdagen den 9 mars e. m.
■4®?''... järnvägars oräntabla lanekapital och Ivreditkassan, så kan det icke vara orimbyggandeav
att begära, att man även beträffande övriga poster skall gå in för en amorenkla
bygde- tenngsplan och icke på en gång taga ett så stort belopp som dessa 27 miljoner.
vågar. Jag^kanske kan få fullständiga min framställning på denna punkt med att
(Fort®.) framhålla, att en enda post gäller icke mindre än 15 miljoner. Det gäller av
skrivning
på statens aktieinnehav i Ostkustbanan. "Visserligen tror jag också,
att det blir svårt att få någon avkastning på detta aktieinnehav — det tror jag
visst — men jag håller å andra sidan före, att det kan vara skäl i att från denna
plats påpeka, att det är första gången, som man har velat gå till väga på det
sättet, a,tt nian innan vederbörande företag har råkat så att säga under isen, går
och skriver av så betydande belopp. Det vidhåller jag bestämt. Jag hår så
pass lång erfarenhet av dessa frågor, att jag vet vad jag talar om, och jag vet,
att det icke har förekommit, att nian har gått tillväga på detta sätt tidigare.
Tacka för att riksgäldsfullmäktige skulle anse, att det var trevligt att få
sopa bort alla sådana saker. Det är klart. Jag har emellertid den uppfattningen,
att då det är särskilt svårt att få budgeten att gå ihop, borde man åt
minstone
ha gått något försiktigare till väga genom att lägga upp en amorteringsplan
i stället för att på ett bräde skriva av över 27 miljoner.
För den händelse herr finansministern skulle komma att angripa mig på
den punkten, tillåter jag mig att säga, att konsten att anlita amorteringsfonden
Ilar jag, örn jag nu kan den, fått lära mig av herr finansministern själv.
Det kan ju hända, att fonden använts förut på detta sätt, men det kan jag icke
erinra mig. I fjol vet jag emellertid bestämt, att den användes. För att då
komma ifrån en besvärlig situation lät herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
en mängd pengar flyta inj i fonden från ett visst slag av inkomster
— jag behöver icke uttrycka mig tydligare — för att sedan i nästa
andedrag taga dem tillbaka för att finansiera budgeten. Jag tycker därför,
att vi kunna komma överens örn att fonden för statsskuldens amortering, som
jag nu talar örn, kan användas. Då det finns prejudikat på att denna fond
kan och bör användas, så tycker jag för min ringa del, att det är minst lika
förnuftigt att i stället för att göra en så stor avskrivning som på 27 miljoner
låta åtminstone större delen av detta belopp användas för att åstadkomma produktiva
arbeten.
Eftersom jag genast har velat leverera huvudparten av de skäl, som jag har
för min ståndpunkt på de olika punkterna, ber jag att nu få säga en liten sak
till, som jag förmodar kanske — jag vet icke hur jag skall uttrycka mig —
icke kommer att uppfattas synnerligen välvilligt, ja, kanske av finansministern
— det vet jag icke — men av många andra. Här har man under årens
lopp, när det varit fråga örn budgeten, predikat särskilt i högertidningarna
och från högerhåll, att man icke skall taxera ut mera än vad som behövs. Man
har med andra ord sagt, att örn så behövs, kan man taga ur kassafonden. Tack
vare att socialdemokraterna och de frisinnade tidigare i huvudsak lia hållit
ihop, finns det nu lyckligtvis den dag, som i dag är, strängt taget, örn vi
skola vara riktigt ärliga, herr finansminister, två kassafonder. Vi ha först
den stora kassafonden, och eftersom det nu går att även taga ur fonden för
statsskuldens amortering, får man betrakta den som en kassafond nr 2. Vi
ha emellertid nu medel, där, därför att man låtit skatteproeenten i den direkta
inkomst- och förmögenhetsskatten stå kvar på ett något högre poängtal än
vad som varit nödvändigt, örn nian bara velat täcka de löpande utgifterna. Nu,
när man har kommit så långt, att det verkligen är fråga örn på vad sätt man
skall kunna täcka statens utgifter, hör man emellertid icke ett dugg av detta
tal örn att vi skola taxera ut precis vad som behövs. Hur mycket är det då,
som behövs? Ja, det vågar jag icke yttra mig örn. Jag yttrar mig bara örn
principen. Jag tycker, att det vöre hederligast, örn man av dem, som ha
Onsdagen elen 9 mars e. m.
71
Kr 82.
predikat, att man skall taxera ut för varje år precis vad som går åt, också
finge höra ett ljud i den tonarten i år.
Ja, herr talman, jag är rädd att jag har hållit på alldeles för länge. I nu
förevarande punkt skall jag be att få yrka bifall till den reservation, Born
jag för min del har biträtt och som är avgiven av herr Nilsson i Malmö m. fl.
Äng.
anslag till
byggande av
enida bygdevägar.
(Forts.)
Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag har huvudsakligen endast
begärt ordet för att göra en rättelse till betänkandet. I punkten 17) finns det
en reservation, som yrkar bifall till Kungl. Maj:ts förslag beträffande Areavaaravägen,
och jag skulle där stå bland reservanterna och icke bland utskottsmajoriteten.
Mitt namn bär av förbiseende icke kommit med bland reservanterna.
Det var närmast för att säga detta, som jag begärde ordet, men jag sktall
därutöver be att få fortsätta med att säga några ord. Jag har på punkterna
14) och 15) från första början på fjärde avdelningen gått med på en ökning
av anslaget till ödebygdsvägar med 100,000 kronor och av anslaget till utfartsvägar
med 300,000 kronor. Det är alltså de ökningar, som jag här varit
med örn. De övriga ökningar, som socialdemokraterna ha reserverat sig för,
har jag däremot icke kunnat vara med örn.
Vad först beträffar ödebygdsvägarna har ju väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
själv föreslagit en ökning, och det har ju varit ett ganska gott stöd för
att verkligen öka anslaget något över vad Kungl. Majit hade föreslagit. Jag
vill för övrigt säga, att när man i dessa avlägsna byar uppe i Norrland kan vara
tillfredsställd med en sådan vägtyp som dessa ödebygdsvägar, vilka ju utgöra
de billigaste vägar, som man kan bygga här i landet, så tycker jag verkligen,
att riksdagen skall göra vad den kan för att åtminstone tillfredsställa några
människor där uppe i ödebygderna.
Vad sedan beträffar utfartsvägarna är det ju så, att man får icke mer än 30,
40 eller högst 50 procent i statsbidrag för dessa vägar, och det är dessutom
föreskrivet, att landstinget skall bidraga med 15 procent av statsbidraget. Vårt
landsting, som är mycket hårt belastat, kan jag säga —- vägskatten är uppe i
3 kronor 10 öre — har likväl ansett det nödvändigt att försöka hjälpa mera avlägset
liggande byar att få utfartsvägar, och landstinget har därför åtagit sig
30 procent av sagda bidrag. Det tyder ju på att Jämtlands läns landsting anser,
att behov av detta anslag verkligen föreligger.
Det kan enligt min mening aldrig heller bli något missbruk av dessa statsmedel,
ty vederbörande skola ju i alla fall bekosta det mesta själva, kan man
säga, och då blir det nog hushållning av. Det blir i alla fall så mycket, att
det kommer litet pengar i rörelse. Som det nu är ställt, som jag nämnde förut
i dag, när man icke kan sälja hö för 3 öre kilot och icke får mera för mjölken
än 6 eller högst 8 öre per liter, har det blivit arbetsbrist även för bönderna. Det
lönar sig icke att hålla på längre, utan man måste försöka få några pengar i
rörelse, så att man åtminstone kan få någon ersättning för vad man gör. Småbönderna
ha i alla fall en häst och kunna själva deltaga i byggandet av dessa
utfartsvägar, och torpare och dagakarlar behöva också förtjäna en slant.
Jag vill också säga, att vi ju lia fått ett litet häfte här, som visar, hur mycket
arbete som blivit igångsatt av arbetslöshetskommissionen, och det är icke
så litet. Örn herrarna se igenom detta lilla häfte, så finna ni, att det är ganska
mycket arbete igångsatt. Nu lia några resonerat som så, att även örn vi hushålla
något på anslagen till vägbyggnader, så kommer det i alla fall att gå åt
pengar för dessa arbetslöshetsarbeten. Det går ju icke att tänka sig, att man
nu skall stoppa dessa arbeten. Här står ju upptaget, hur många procent vägbyggnader
som örn fullgjorda på olika ställen. Skulle man emellertid minska
på arbetslöshetsanslaget och i stället lägga det på väganslagen, så misstänker
Nr 22.
72
Onsdagen den 9 mars e. m.
c t n man s^u^e Söra större skada än gagn, och därför har jag icke kunnat
byggande av vara mec^ om. a^a s^ora ökningar, sorn socialdemokraterna gått in för.
enida bygde- JaS skall icke uppehålla debatten vidare i själva sakfrågan, utan jag ber
vägar. att få yrka bifall till utskottets förslag på den nu föredragna punkten.
(Forts.)
Herr Carleson: Herr talman! Eftersom det är tillåtet att i den nu före
dragna
punkten yttra sig även örn de närmast följande punkterna, vid vilka
reservationer blivit avgivna, så skall jag tillåta mig att till en början göra
några allmänna reflexioner.
I detta statsutskottets utlåtande nr 6, som alltså rör sjätte huvudtiteln, har
utskottet kommit till en anslagssumma, som tillsammans är cirka 500,000 kronor
högre än Kungl. Majit har föreslagit. Vid behandlingen av femte huvudtiteln
kom utskottet på samma sätt till ett belopp, som med 441,000 kronor
översteg det av Kungl. Maj :t äskade, detta enligt en tablå, som i dag delades
här i kammaren. Statsutskottet har härmed visat, att utskottet anser för sin
del, att man, såsom är vanligt i den svenska riksdagen men kanske rätt främmande
för _ andra parlamentariska församlingar, kan höja och rucka på
Kungl. Maj:ts förslag. Man har sålunda icke funnit, att nu rådande ekonomiska
förhållanden behöva spela någon nämnvärd roll vid behandlingen av
budgeten.
Eftersom statsutskottets ärade vice ordförande ansåg, att det var olämpligt
att tala, som örn man vore behärskad av en nattsvart pessimism, skall jag
icke bry mig om att andraga några siffror till belysande av hur Sveriges produktion
och export för närvarande ser ut i jämförelse med en näraliggande
tid förut, men trots vad som sades av herr vice ordföranden i statsutskottet är
man kanske dock berättigad att framhålla de utsikter, som råda beträffande
den nuvarande budgeten, den nu föreslagna budgeten och den därpå följande
budgeten. Därvidlag måste man nu tyvärr konstatera, att den budget, som
utlöper med juni månads utgång detta år, kommer helt säkert att anstränga
kassafonden icke så litet utöver det belopp, som redan blev upptaget i riksstaten
för det löpande budgetåret. Att det mött svårigheter att uppgöra budgeten
för nästkommande budgetår har väl finansministern givit de mest ovedersägliga
bevis för, och sådana bevis torde väl också kanske kunna anses lämnade
i motionsväg från annat håll i riksdagen. Att man vidare icke har särskilt
lovande utsikter för det budgetår, som börjar den 1 juli 1933, kan man
väl nästan taga för givet, då man ju av erfarenhet vet, att man måste räkna
med, att vissa inkomsttitlar icke så oväsenligt bero på inkomsterna under den
redan då förflutna tiden. Jag tänker exempelvis på inkomst- och förmögenhetsskatten,
som ju grundar sig på inkomsterna ett år före den tidpunkt, då
denna skatt inflyter. Budgeten för 1933/34 har sålunda att räkna med de
inkomster, som svenska folket hade år 1932. Utan att förfalla till någon
överdriven pessimism måste man väl ändå säga, att en nedgång där är att
vänta.
Dessa förhållanden, som dock borde ha legat statsutskottet synnerligen nära,
ha icke hindrat statsutskottets majoritet att i åtskilliga fall frångå Kungl.
Majis förslag, och man har, .sorn redan nämnts, på femte och sjätte huvudtitlarna
lyckats komma upp till en siffra, som med bortåt en miljon överstiger
budgetförslaget, som likväl redan förut var ganska ansträngt. Ännu mindre
har någon tvekan rått på det socialdemokratiska hållet. På den huvudtitel,
som nu är i fråga, har man icke tvekat att föreslå höjning av åtskilliga anslag
till ett sammanlagt belopp av bortåt 3 miljoner kronor. Dessa förslag
örn höjningar av anslagen till bygdevägar m. m., som framställts huvudsakligen
reservationsvis från socialdemokratiskt håll och som också stötts från annat
håll, ingå såsom ett led i den stora plan, som från socialdemokratiskt
Onsdagen den 9 mars e. m. 73
håll framlagts i motionerna nr 109 i första kammaren och nr 195 i andra kammaren.
Herr Hansson i Stockholm framhöll, kanske med rätta, då vi behandlade
frågan örn inskränkningen av militärövningarna, att när man yttrar sig
örn socialdemokraternas förslag på en eller annan punkt, så får man icke lämna
åsido det hela utan se till vad hela deras plan innebär. De reservationsvis
i förevarande utlåtande framförda yrkandena återfinnas också som sagt i de
nyssnämnda motionerna, och jag skulle därför vilja säga några ord örn dessa
motioner i allmänhet.
I dessa motioner, där man otvivelaktigt har beaktat de svårigheter, som råda.
och där man just med skärpa har påpekat särskilt de sociala svårigheter, som
vi ha att möta, söker man att möta dessa svårigheter på statsbudgetsidan med
ökade utgifter, ett i och för sig ganska egendomligt tillvägagångssätt för att
råda bot på de ekonomiska bekymren. Jag vet mycket väl, att man samtidigt
har föreslagit en sänkning av anslagen på fjärde huvudtiteln med sammanlagt
17 miljoner kronor. Men riksdagen hade redan fattat sitt beslut på den punkten
och avslagit motionen, innan utskottet fattade beslut angående sjätte huvudtiteln
och utskottsmajoriteten och reservanterna föreslagit höjningar i anslagen.
Örn socialdemokraterna fortfarande vidhålla sin plan, vilket de måste
anses göra, då de utan vidare realisera densamma i sina reservationer under
sjätte huvudtiteln, uppstår ett hål i deras budget på 17 miljoner kronor. Motsvarande
besparing på 17 miljoner har nämligen fallit bort, och de ha sålunda
själva att räkna efter, hur de skola kunna skaffa dessa 17 miljoner. Jag skulle
ju i förbigående beträffande den punkt, som vi nu behandla, kunna säga, att
socialdemokraternas motion avser att råda bot på dels arbetslösheten och dels
jordbrukskrisen, två i och för sig mycket behjärtansvärda syften. Det förefaller
mig då egendomligt, örn jag nu håller mig till arbetslösheten, att man
sätter in sina ansträngningar på att bringa hjälp i det avseendet genom anslag
under nu ifrågavarande punkt 13 och en och annan av de övriga punkterna
under sjätte huvudtiteln. Det är nämligen så, att anslaget under den punkt,
som vi nu närmast behandla, avser att bereda möjlighet till understöd åt vägbyggnader
inom hela riket, medan anslag under andra punkter avse vägbyggnader
inom vissa stora delar av riket. Trots den stora och ganska allmänna
arbetslöshet, som räder, få vi komma ihåg, att det finns stora delar av vårt
land, där man icke har den känning av arbetslösheten, som man naturligtvis
och speciellt bär i industridistrikten. Men det är ju klart, att. när man nu exempelvis
ger detta anslag under punkt 13 av sjätte huvudtiteln, ger man det icke
för arbetslöshetsändamål utan för byggandet av vägar på vissa villkor, som
långt tidigare fastställts och då utan närmare tanke på arbetslösheten. Kungl.
Maj:t kan icke fördela anslaget efter en grund, som icke finns för anslagets fördelning
bestämd. Kungl. Maj:t måste sålunda, antar jag, även lämna bidrag
av detta anslag till landsdelar, där man icke har någon arbetslöshet, åtminstone
inte en arbetslöshet i någon nämnvärd grad. Gentemot detta kanske någon säger,
att i så fall kan anslaget komma till nytta i alla fall, då man ju kan förflytta
de arbetslösa från en ort till en annan. Men detta förfaringssätt att
förflytta människor lång väg för att skaffa dem arbete kan ju mången gång
befinnas olämpligt och kanske delvis omöjligt att realisera. Redan detta förhållande
synes mig tyda på, att man bär i värjo fall är inne på oriktig väg.
Vid anslag i syfte att undanröja eller hindra arbetslöshet bör detta syftemål
vara dominerande såsom exempelvis vid anslag till reservarbeten och beredskapsarbeten.
Jag vill för övrigt säga, att man väl näppeligen kan anse — trots att socialdemokraterna
nu i reservationer under sjätte huvudtiteln föra fram delar av
sin plan — att denna plan är så allvarligt menad för detta år. Enligt socialdemokraternas
motioner, nr 109 i första kammaren och dess motsvarighet i
Nr 22.
Äng.
anslag till
byggande av
enida bygdevägar.
(Forts.)
Nr 22. 74
Onsdagen den 9 mars e. m.
Äng.
anslag till
byggande av
enida bygdevägar.
(Forts.)
andra kammaren, ökas statsbudgeten med c:a 45 miljoner kronor. När nu
17 miljoner fallit bort på motionens inkomstsida, måste sålunda jditerligare 17
miljoner anvisas. Vi äro då uppe i över 60 miljoner kronor. Men det är väl icke
möjligt, att ett parti i riksdagen, låt vara det största, skall kunna ändra örn en
budget på det viset. Visserligen har man gjort en mycket omfattande utredning
och dragit upp vissa bestämda riktlinjer, vilket i och för sig är mycket
berömvärt, och visserligen är motionen synnerligen omfattande — den går ju på
över 100 sidor — men jag skulle ändå vilja säga, att det torde väl inte vara
möjligt att ett parti skall kunna föra igenom en så allvarlig omläggning av
en bridget. Den saken får väl ankomma på regeringen. I regeringsställning
har ju det socialdemokratiska partiet icke kommit, och regeringen står väl
kvar på sitt eget budgetförslag.
Nu har herr Anderson i Råstock framhållit, att för dessa utgifter under
sjätte huvudtiteln, vilka ingå som ett led i den socialdemokratiska motionen,
har man ju att tillgå fonden för statsskuldens amortering. Ja, jag håller
fullkomligt med honom däri, att det icke är så vidare lämpligt att, såsom
det föreslagits, speciellt i dessa nödtider begagna denna fond för en avskrivning
av lånemedelskapital, i synnerhet som avskrivningen i grund och botten
allenast är en bokföringsfråga. Det är i stort sett likgiltigt i detta sammanhang,
örn det sker en avskrivning, huvudsaken är, att en tillgång i statsverkets
böcker tas upp till sitt verkliga värde. Vi bli varken lidande eller
vinnande på den saken. Det bör måhända i samband härmed påpekas, att
skillnaden mellan statens _ sammanlagda tillgångar och skulder enligt rikshuvudboken
överstiger 1 miljard på tillgångssidan. Jag håller sålunda med
herr Anderson i Råstock i hans kritik av dispositionen av amorteringsfonden,
men jag måste samtidigt fästa hans uppmärksamhet därpå — om han står
som motionär kommer jag icke ihåg —- att i den motion, som ligger till grund
för reservationerna, redan tagits i anspråk 20 miljoner kronor från samma
fond.
Jag skall därefter återgå till utskottets höjningar under ifrågavarande
punkter. Jag anser för min del, att socialdemokraternas motion, vilken, jag
framhåller det ännu en gång, ligger till grund för reservationerna, har det
stora företrädet framför utskottsmajoritetens ståndpunkt, att genom den går
en eller rättare sagt två röda trådar, dels arbetslöshetshjälpen och dels jordbrukshjälpen.
I utskottets utlåtande finns ingenting, som visar, att utskottet
uppmärksammat de tider, vari vi leva, eller de grunder, som föranlett
Kungl. Majit att verkligen draga åt svångremmen för att söka få jämvikt
i budgeten. När utskottet beträffande punkterna 14 och 15 — jag kan ta
dessa två punkter såsom exempel — föreslår höjningar, finns där sålunda
icke ett ord örn sparsamhetssynpunkterna eller ett ord örn, varför vi skola
lämna den linje, som Kungl. Majit ansett att vi böra följa. Vi ha helt enkelt
fått höra samina motivering som helt säkert åberopades första gången anslagen
beviljades, sålunda för 10 år sedan eller mer, och samma motivering,
som antagligen anförts varje gång en förändring skett i anslagen. Det talas
sålunda om de behjärtansvärda samfärdseluppgifter, som vägarna lia att fylla,
etc. Man står förvånad över, att ett statsutskott, som för riksdagen skall
vara vägledande vid budgetens uppgörande, så fullkomligt bortser från budgetssynpunkterna.
Det är som örn man icke hade någon känsla för den avgörande
roll en sund och balanserad budget spelar särskilt i dessa tider. Vi
behöva icke gå långt — jag tror det räcker att vi gå till vårt södra grannland
— för att finna, att det göres de mest övermänskliga ansträngningar för
att få budgeten att gå ihop. Vi veta ju mer än väl, att på en sund budget
hänger dock frågan örn valutan, vilken vi äro de första att vilja skydda just
i denna tid.
Onsdagen den 9 mars e. m.
75 Nr 22.
Härmed ber jag att få sluta, herr talman, med yrkande örn bifall till utskottets
förslag i nu föreliggande punkt, och jag kommer för min del att i
stort sett följa Kungl. Maj:ts förslag vid avgörandet av följande punkter.
Med herr Carleson förenade sig herr Wijkander.
Äng.
anslag till
byggande av
enida bygdevägar.
(Forts.)
Herr Persson i Fritorp: Herr talman, mina herrar! Jag tror. att det var
ett klokt beslut, som kammaren nyss fattade, när den biföll den hemställan,
som gjordes av herr Anderson i Råstock, nämligen att debatten skulle få
röra sig örn alla dessa fem punkter i ett sammanhang. Jag förmodar, att
alla här i kammaren läst utskottets betänkande och ha sin uppfattning klar.
De skäl, som nu kunna andragas, tror jag därför inte kunna ha någon inverkan
på ledamöterna, vilka säkerligen komma att rösta så som de i vart fall
anse vara riktigt.
Nu vill jag för min del säga, att jag vid alla dessa punkter, som nu äro
under debatt, varit med örn att i utskottet rösta för Kungl. Maj :ts förslag,
och att jag sålunda varit en trogen undersåte till Kungl. Majit i alla dessa
punkter. Jag vill framhålla, att jag giort detta, därför att jag ansett, att
det är gott och väl att Kungl. Majit kunnat för innevarande års riksdag
framlägga äskanden på dessa punkter, som äro precis lika stora som de i
fjol, medan Kungl. Majit måst göra väsentliga beskärningar på en mångfald
punkter i statsverkspropositionen. Jag erinrar vidare därom, att riksdagen
under de senare åren höjt anslagen under samtliga dessa punkter ganska avsevärt.
Nu antar jag, att det ifrån statsrådsbänken kommer att lämnas en uttömmande
redogörelse för dessa höjningar år efter år. Här finns i huvudtiteln
omnämnda alla de anslag, som utgått från och med budgetåret 1926/1927,
och dessa uppgifter ge vid handen, att riksdagen varje år höjt dessa anslag.
Att Kungl. Majit kunnat vidhålla alla dessa anslag vid samma belopp som
i fjol tycker jag alla som ha intresse för dessa väganslag borde vara tacksamma
för, i synnerhet som det skett under nu rådande svåra tider.
Herr Anderson i Råstock sade i sitt anförande, att regeringen är alltför
pessimistisk. Själv var han ju alltjämt den gamle optimisten. Vi känna
ju alltför väl till, att herr Anderson i Råstock alltid är optimistisk, och det
få vi ju vara glada åt i detta fall, ty han är ju ändå fullmäktig i riksgäldskontoret
och bör såsom sådan ha rätt god reda på våra finanser. Det vore
sålunda angenämt, örn herr Anderson i Råstock hade rätt i sin uppfattning,
men själv kan jag tyvärr icke tillägna mig hans uppfattning i den delen.
Jag hör till dem, som i fråga om våra finanser är rätt så pessimistisk för
närvarande, och någon ljusning tycker jag icke heller, att man kan skönja,
tyvärr.
Vad den första nu föredragna punkten angår, så har utskottet, såsom herrarna
torde finna, hemställt örn beviljandet av ett anslag på 1,350,000 kronor.
Reservanterna yrka på en höjning till 2,500,000 kronor. Jag vill här
bara andraga, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sitt äskande begärt att
få ett anslag på 1,500,000 kronor. Alltså innebär ett bifall till reservationen,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får jämnt en miljon mera än den begärt.
Örn herrarna tidigare ha genomläst sjätte huvudtiteln, så lia herrarna
nog funnit, att detta verk — såvitt jag nu kan minnas — aldrig har fått
så mycket det begärt, utan att i första hand Kungl. Majit och i andra hand
riksdagen gjort stora prutningar på dess äskanden. Jap- frågar mig då, vart
det leder, örn Kungl. Majit och riksdagen bifaller alla äskanden, som göras
från detta verks sida. Detta skulle enligt min mening leda in i det rosenrasande.
Icke minst detta verk har alltid begärt anslag i en omfattning,
som jag tyckt vara alldeles för stor, och även riksdagen har ansett detsamma.
Nr 22.
Äng.
•inslag till
byggande av
enida bygdevägar.
(Forte.)
76 Onsdagen den 9 mars e. m.
Att nu ge detta verk en miljon mer än det begärt, är bara att göra det nervöst,
då det ju annars varit vant att få se sina anslagskrav i så väsentlig mån
reducerade.
Jag får säga, att reservationen vittnar örn, att förhållandena nu kunna betraktas
sådana, att vi böra anse, att vi icke ha någon kristid alls, utan att
vi leva i en tid, då man har gott örn pengar. Jag kan för min del under
förevarande punkt icke annat än yrka bifall till vad utskottet hemställt.
De följande punkterna har ju herr vice ordföranden i statsutskottet redan
redogjort för. Även beträffande dessa punkter är herr Anderson i Råstock
inne på en sådan linje, att jag måste säga, att han är mycket flott. Att
exempelvis höja anslag till ödebygdsvägarna med mer än det dubbla är i
dessa tider att handskas, jag vågar säga det rent ut, något lättvindigt med
statens medel.
Herr talman, jag skall sluta här. Jag har som sagt biträtt Kungl. Maj:ts
förslag rörande väganslagen i samtliga punkter, och jag kommer därför
att yrka bifall till den hemställan, som i anslutning därtill framförts antingen
av utskottet eller reservanter. Jag skall icke längre uppehålla tiden,
utan jag upprepar vad jag nyss uttalade, nämligen att sakskäl här intet betyda,
andra hänsynstaganden äro avgörande.
Vid denna punkt yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Hamrin: Herr talman! Då
jag icke har för avsikt — åtminstone inte för närvarande — att blanda mig i
detaljdiskussionen rörande de föredragna och här diskuterade punkterna, skall
jag tillåta mig att, innan debatten fortsätter, svara några ord på de mycket
allvarliga förebråelser, som statsutskottets ärade vice ordförande riktade mot
mig.
Han betecknade min uppfattning örn det nuvarande läget och örn de närmaste
framtidsutsikterna med orden »nattsvart pessimism». Jag gör emellertid
gällande, herr talman, att i den statsverksproposition, som blivit framlagd, och
i den finansplan, som jag i främsta rummet bär ansvaret för, har jag icke givit
uttryck åt en nattsvart pessimism. När denna statsverksproposition framlades,
betecknades den i en stor del av pressen såsom en nödbudget, medan man
här i riksdagen något senare påtalade, att några verkliga besparingar icke
hade kunnat äga rum. Jag skall strax återkomma till den saken, men jag vill
inte medgiva, att ordet nödbudget i detta ords verkliga innebörd är det riktiga
uttrycket för ett omdöme örn statsverkspropositionen. Jag skulle i stället vilja
säga, att alla rimliga krav ha med aktgivande på världsläget och de ekonomiska
förhållandena blivit tillgodosedda. Men när jag, herr talman, läser vissa
av de motioner, som väckts i riksdagen, måste jag säga, att läget framställes i
dessa motioner såsom betydligt mörkare, ja, jag skulle vilja säga nattsvart.
Jag skall taga motion nr 109 i första kammaren, i vilken man redan på tredjesidan
finner följande: »Den exceptionella arbetslöshet, mot vilken samhället
nu måste vidtaga extraordinära anstalter, har icke samma karaktär som de
senaste årens arbetslöshet. Tidigare har arbetslöshetskommissionen betraktat
arbetslösheten väsentligt som ett grovarbetarproblem. Kommissionen själv anser
den karakteristiken icke längre täcka verkligheten.» Därefter talar man
örn gruvindustrien och dess läge och om järnbruksverkstadsindustrien samt slutar
med följande ord: »De årslånga svårigheterna för glasindustrin ha ytterligare
förvärrats. Stenindustrin är lamslagen. Lantarbetarna bli mer och
mer arbetslösa.» Om jag fortsätter till sid. 7 i samma motion, där
man först talar örn nödläget inom skogsindustrien och skogshushållningen,
säger man: »Vid en förflyttning från den inre skogsbygden till
Onsdagen den 9 mars e. m.
77 Nr 32.
sågverksindustrins arbetare blir bilden föga ljusare.» Jag fortsätter till Äng.
sid. 11, där man återger en kommunal förtroendemans yttrande, vari det
beter: »Möjligheten för skogsbönderna att åter komma på fotter i ekono- bygd’-
miskt avseende synes för närvarande vara helt utesluten.» Jag. fortsätter vägar.
slutligen till sid. 14, där det heter: »Mot denna socialt och ekonomiskt mörka (Forts.!
bakgrund» o. s. v. Jag menar, att denna skildring av det nuvarande läget, då _
man icke kan ge uttryck åt någon som helst grundad förhoppning örn, att förhållandena
på det ekonomiska området skola bli bättre inom den tid, som man
nu kan överblicka, är nattsvart i betydligt högre grad, än den uppfattning,
varåt jag givit uttryck i statsverkspropositionen. Jag har i stället, herr Anderson
i Råstock, gjort gällande, att den av mig uppgjorda finansplanen borde
hålla, örn icke något särskilt inträffar, antingen på grund av riksdagens beslut
eller på grund av yttre förhållanden, som vi icke kunna påverka. Men är det
så, att man här ovillkorligen utan hänsyn till tidsförhållandena och de ekonomiska
förhållandena i övrigt oupphörligt skall gå in för ökade anslag till en
sådan höjd och i en sådan utsträckning, som här av herr Anderson i Råstock
förordas, menar jag, att man har rätt att använda det uttryck, som han här begagnat.
Jag skulle vara tacksam, örn herr riksgäldsfullmäktigen Anderson i
Råstock kunde giva mig några anvisningar eller göra några uttalanden, grundade
på faktiska förhållanden, som gåve anledning att icke se pessimistiskt på
den närmaste framtiden. Jag talar därvid icke blott örn det budgetar, som
vi nu diskutera, utan jämväl örn dem, som följa därpå.
Herr Anderson har själv i dagarna fått vara med örn att diskutera upptagandet
av nya statslån. Jag kan icke inför kammaren redogöra för förhandlingarna
och icke ens för det resultat, vartill de överläggningar, i vilka jag
deltog som kronans ombud, ledde. Men herr Anderson vet, att även när det
gällde upptagandet av det jämförelsevis begränsade statslån, som där diskuterades,
lämnades upplysningar, som sannerligen icke giva herr Anderson anledning
att rikta beskyllningar mot mig att se nattsvart på den föreliggande situationen
och den närmaste framtiden. Det är icke blott det statslån, som vid det
tillfället diskuterades och beslöts, som måste upptagas, utan betydligt större
belopp. Jag vill i samband härmed blott säga, att redan nu ser jag framför
mig nödvändigheten att, därest jag får något med behandlingen i fortsättningen
av finansplanen att göra, gå in till riksdagen och begära täckningar för större
utgifter än i finansplanen upptagits, detta först och främst på grund av det
ofrånkomliga lånebehovet. Jag har vid statsverkspropositionen utarbetande
givetvis icke kunnat räkna med den merutgift, som riksdagens godtagande av
den av mig i går framlämnade propositionen kommer att medföra. Ty förhållandena
på detta område hade -— i varje fall för mig ■— icke framställts så,
att det fanns någon anledning för mig eller för regeringen att upptaga till
prövning den fråga, som sedan resulterat i gårdagens till riksdagen framburna
proposition.
Nu klandrade mig herr Anderson bland annat för beräkningarna rörande
användandet av amorteringsfonden. Herr Carleson har tydligt och klart upplyst
kammaren — de ledamöter av kammaren, som icke haft anledning eller
tillfälle att närmare studera denna detaljfråga — att det förslag, som av Kungl.
Maj:t framlagts med utgångspunkt från den s. k. lånemedelsrevisionens utredning,
i stort sett icke gäller annat än en bokföringsfråga. Man må vidtaga denna
transaktion eller icke; den kan icke rubba vår ekonomiska ställning i något
avseende. Vi hava hittills haft möjlighet att använda kassafonden för att bidraga
till budgetens balansering, och detta är också det riktiga, när denna fond
är tillräckligt stor. Men sådant läget nu är, föreställer jag mig, att även optimisten
herr Anderson i Råstock anser det fullständigt uteslutet att ytterligare
taga i anspråk kassafonden. För att täcka de 15 miljoner kronor för arbets
-
Jir 22. 78
Onsdagen den 9 mars e. m.
ImViz ^ös^etens bekämpande, som av årets riksdag måst anvisas för löpande budgetår.
byggande av J}ödgades Kungl. Majit föreslå, att amorteringsfonden togs i anspråk, och denna
enkla bygde- fond har även med frångående av tidigare praxis fått släppa till medel för täc4idgar.
kande av förlusterna å Kreditkassan.
(Forts.) När vi diskutera det nuvarande ekonomiska läget, måste vi även komma ihåg.
- att vi ännu icke betalt följderna av den förra krisen för tio år sedan utan få
hålla på att amortera för varje år på dessa förluster. Örn det vöre så, att vi
icke kommit i sämre läge än vi voro under de år, då vi för detta ändamål avsatte
5 miljoner kronor örn året, hade det snart kunnat vara slut med den amorteringen.
Men även i det fallet,_ herr Anderson, måste jag uttala mig i för
kammarens ärade ledamöter mystiska ord och erinra örn de upplysningar, som
herrarna på fjärde avdelningen fått öm den saken. I stället för ett förbättrat
läge, i stället för att man kunde skönja den dag, då man med 5 miljoner kronors
amortering om året slutamorterat följderna av krisen för tio år sedan, kan
man nu icke skönja slutet på avvecklingen av den förra krisen. Varför?
Naturligtvis därför, att förhållandena försämrats så väsentligt.
Vill för övrigt herr Anderson i Råstock göra gällande, att den avskrivning
beträffande amorteringsfonden på 27—28 miljoner kronor, som här föreslås,
icke är befogad och motiverad? Har staten de kapitaltillgångarna? Finnes
det några verkliga, reella värden bakom dessa siffror, som innebära, att staten
har dessa tillgångar på 27—28 miljoner kronor? Det vill herr Anderson naturligtvis
icke göra gällande. Men jag går ett stycke längre, herr Anderson, och
säger: Tror herr Anderson, att de bokförda kapitaltillgångarna finnas eller att
de kunna uppskattas till de värden, vartill de äro upptagna, även örn vi taga
hela amorteringsfonden? Jag bestrider, att så är förhållandet. Tvärtom är
det nog så, att det behöves mera. Man kan naturligtvis mot detta invända, att
vi få icke räkna med dessa värden under nuvarande tider, utan vi få hoppas
på bättre tider. Det är ju möjligt på vissa områden. Men är herr Anderson
lika optimistisk, för att nämna ett enda område, när det gäller de många miljoner
kronor, som äro utlånade till enskilda järnvägar? Vi befinna oss i ett
läge — jag har sagt det i första kammaren och upprepar det här — då en
stor del — för att icke använda överord —• av statens järnvägar drives med
skattemedel. Så har det icke varit förut, men inkomsterna sjunka månad för
månad.
Jag skulle på det sättet kunna gå från den ena inkomstposten till den andra
och påvisa, att det finnes skäl för att vara pessimistisk, när det gäller framtiden.
Icke minst från det håll — jag säger det allvarligt och uppriktigt —
som herr Anderson representerar, borde det därför, herr Anderson, finnas något
erkännande åt den, som söker hålla nere utgifterna och räkna lugnt och kallt
på både de nuvarande förhållandena och det, som vi kunna skönja framför oss.
örn intet särskilt inträffar.
En man, som ju beklädde samma post, som jag för närvarande har, och som
var herr ^Andersons i Råstock meningsfrände, gav i tydliga och skarpa ordalag
uttryck åt precis samma uppfattning. Han menade, att det nog ginge att balansera
den av honom då framlagda budgeten, men med avseende å därpå kommande
budgeter ställde han sig ytterst pessimistisk och därför gällde det verkligen
att taga hänsyn till detta och söka skruva ned kraven på bästa sätt för
att underlätta det kommande budgetarbetet.
Ja, herr talman, jag skall icke fortsätta, ehuru jag hade åtskilligt mera att
säga. Jag skall blott sluta med att återkomma till vad jag sade, när jag gav
uttryck åt den meningen, att det inte är någon nödbudget, som bär framlagts.
Det är möjligt, att en sådan måste framläggas för 1933 års riksdag. Det kan
också vara möjligt, att man då får skrapa rent, där jag sökt att lämna något
kvar, för att icke behöva gå i höjden med både de direkta och indirekta skaf
-
Onsdagen den 9 mars e. m.
79
Nr 22.
terna. Ett klart och tydligt bevis på, att man inte kan beteckna det framlagda
budgetförslaget såsom en nödbudget, är bland annat det anslag, som vi
nu här diskutera.
Den uppmaning, regeringen förra året riktade till ämbetsverken att söka begränsa
sina anslagskrav, följdes — det vill jag säga — i mycket stor utsträckning.
Men i alla fall var, som jag antydde i lördags, utgångsläget för
förra höstens budgetarbete sådant, att man nödgades skära ned verkens petita
med ungefär 40—45 miljoner kronor. Men sedan har det ju prutats på varje
huvudtitel och mest, som bekant, på fjärde huvudtiteln. Beträffande nu förevarande
anslag gäller emellertid, att de stå kvar precis på samma höjd som de,
vilka beslötos av förra årets riksdag. Kan man då tala örn en nattsvart pessimism?
Kan man tala örn, att man gjort indragningar här och vidtagit åtgärder,
som äro orimliga? Och är det en riktig utgångspunkt för det resonemang,
som här föres, att man bör öka dessa anslag högst väsentligt?
Jag väntar här naturligtvis den repliken, att de påståenden, som äro gjorda
i den stora socialdemokratiska motionen, äro riktiga, att arbetslösheten är
större och alltså att behovet också är större. Jag skall icke gå in på dessa
frågor. Jag förmodar, att någon av mina kolleger, kanske statsministern, kommer
att vidare gå in på den saken. Men när man, som man gjort i första kammaren,
pekar på att vid den stora arbetslösheten 1922—1923 begärdes det betydligt
större belopp för arbetslöshetens bekämpande och lindrandet av nöden,
så vill jag säga, att då hade vi en kassafond på något över 300 miljoner
kronor, om jag icke missminner mig. Då hade man alltså större resurser. Jag
har icke undersökt och granskat detaljerna i den budgeten, ehuru jag läst åtskilligt
från den tiden i samband med uppgörandet av årets budgetförslag. Men
det är dock så, som jag erinrade under remissdebatten, att statsverkspropositionen
innehåller krav på anslag av skatte- och lånemedel på omkring 180 miljoner
kronor till allmänna arbeten. Sedan blir det naturligtvis till syvende och
sist så, som också de socialdemokratiska motionärerna framhålla, att någon
möjlighet för samhället att ingripa överallt, där enskilda medborgare råkat i
ekonomiska svårigheter, finnes givetvis icke. Det är ett hårt ord, det medger
jag. Men tyvärr är det sant. Och de anslagshöjningar, som här begäras, äro
för övrigt i sin helhet sådana, att det icke finnes någon som helst garanti för
och inga direktiv därom, att dessa skola komma särskilt nödställda till godo,
utan jag föreställer mig, att arbeten, bekostade av dessa anslag, komma att
utföras av både dem, som äro nödställda, och dem, som möjligen kunna draga
sig igenom krisen några månader eller ett år framåt utan de särskilda inkomster,
som de genom en höjning av anslagen eventuellt skulle få. Det är den
trista, nakna sanningen, men den är ju svår att höra. Den är lätt att bemöta
på det sätt, som herr Anderson i Råstock gör, då han säger, att det är att vara
besjälad av en nattsvart pessimism att intaga en sådan ståndpunkt. Men det
är bättre att uppriktigt och ärligt framhålla detta, då man kommit till den
uppfattningen. Och ingen kan påvisa på säkra och fasta grunder, att vi gå
till mötes ljusare tider och bättre förhållanden, så att vi kunna draga korta
växlar på de tiderna. Sådana växlar skulle kanske bli protesterade.
Äng.
anslag till
byggande av
enkla bygdevägar.
(Forts.)
Herr Lindmark: Herr talman! Den målning av läget, som finansministern
Ilar givit, skulle jag vilja beteckna såsom varande säkerligen träffande och sann.
Det är nog icke några ljusa tider i ekonomiskt avseende, som vi nu hava att
vänta. Det är nog tvärtom så, att vi hava att befara mycket svåra
tider. Men det är också mot bakgrunden av detta, som de olika
motionärerna, när det gällt vägärendena, hava yrkat på höjda anslag,
Det är sviterna av rådande kristid, som motivera de höjda anslagen. Nu måste
jag säga, att socialdemokraterna hava varit på denna punkt mycket djärva i
Nr 22.
80
Onsdagen den 9 mars e. m.
Äng.
anslag lill
byggande av
enkla bygdevägar.
(Forts.)
sina anslagskrav. Enbart när det gäller vägarna yrka de på en höjning av anslagen
med över 3 miljoner kronor. Vad utskottet har föreslagit såsom höjning
begränsar sig dock till endast 400,000 kronor, en i det stora hela liten summa,
som icke torde komma att behöva avskräcka på något sätt.
Det är arbetslösheten, som är svår på flera orter i landet och icke minst i
Norrland och som motiverar, att vi söka få de mesta möjliga summor i väganslag.
Örn icke från det allmännas, från statens sida göres en kraftig insats,
blir det ju kommunerna, som skola svara för fattigvården och för åtgärder mot
arbetslösheten. Kommunerna hava i många fall mycket ansträngd ekonomi,
och denna skulle än mera förvärras, örn hjälpåtgärderna endast skulle läggas
på deras axlar. Då måste jag säga, att väghållningsdistrikten äro mera lämpliga
enheter för att kunna bära arbetslöshetens sviter och svårigheter. I regel
omfatta väghållningsdistrikten flera kommuner eller utgöra andra större enheter.
Det blir en skatteutjämning av icke ringa mått. Väghållningsdistrikten
hava därjämte att bjuda på ett särskilt lämpligt arbete för de arbetslösa, nämligen
vägarbetet. Det är just denna omständighet, som gör att väghållningsdistrikten
kommit att bli de enheter kommunalt sett, som närmast kunna träda
emellan, när det gäller åtgärder mot arbetslösheten.
Om vi tänka en smula efter, huru förhållandena här i landet äro, så skola vi
finna, att det är helt naturligt, att norrlänningarna äro ivriga för en höjning av
väganslagen. Enbart Västerbottens län har en areal, som svarar mot nio av landets
sydligaste län. Vi räkna nämligen 59,000 kvadratkilometer i Västerbotten,
men för att kunna få en motsvarande areal i den sydligaste delen av landet
få vi taga med Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län. Det är icke mindre
än nio län. Och dock är Norrbottens län nästan dubbelt så stort som Västerbottens
län, icke fullt. Om vi däremot titta efter i statistiken, skola vi finna,
att när det gäller allmänna vägar räkna vi i Västerbottens län endast 4,780 kilometer,
men i dessa nu uppräknade nio län hava vi 24,996 kilometer. Det är icke
underligt då, att särskilda anslag till ödebygdsvägar och utfartsvägar äro de,
som norrlänningarna särskilt intressera sig för. De intressera sig givetvis också
för det allmänna väganslaget, men icke minst just för de nyssnämnda vägformcrna.
När jag tittar i statsutskottets utlåtande på reservationerna, så finner jag,
att Skåne är rikligt företrätt bland dem, som hava reserverat sig för de lägre
anslagen, t. ex. till utfartsvägarna. Vi hava först herr Kvarnzelius; han är
icke skåning. Men skåningar äro herrar Nilsson i Bonarp och Bengtsson i
Norup. Herr Holmgren är blekingebo. Men herr Persson i Fritorp skall väl
vara en verklig skåning. Herr Persson i Falla är från Örebro län och herr
Svensson i Grönvik är visst från Kronobergs län. Det är just från de trakter,
där sockerbetsodlingen har sitt hemvist. Jag måste säga, att man börjar fundera
en liten smula, när man nyss varit med och förhjälpt därtill, att sockerbetsodlingen
skall kunna obehindrat fortgå där nere i de sydligaste landskapen. Det
iir visserligen ett riksintresse, att sockerbetsodlingen får äga fortbestånd, och
det har varit kanske det kraftigaste motivet, varför man velat vara med. Men
det är också tydligt och klart och har medgivits av de skånska jordbrukarna,
att det är ett viktigt intresse i det intensiva jordbruket, att sockerbetsodlingen
får ingå i skiftesföljden. När det sålunda har varit en åtgärd, som varit vederbörande
jordbrukare där nere till godo, skulle man tycka, att man hade rätt att
vänta en gentjänst, och det vore, att man icke ställde sig så fientlig mot norrlänningarnas
önskemål, när det gäller höjda väganslag.
Men nu vänder jag på steken och möjligen förvånar kammarens ledamöter.
Vad jag hittills sagt, synes måhända tyda på att jag är färdig att gå med på
socialdemokraternas yrkande i deras motion. Vad nu gäller enkla bygdevägar,
Onsdagen den 9 mars e. m.
81
Nr 22.
är delta dock icke fallet. Jag håller före, att riksdagens andra kammare gör
klokt, om den följer utskottet, d. v. s. Kungl. Majda linje, och det av följande
skäl. Det är nämligen så, att när vi tala örn den rådande arbetslösheten i landet,
lia vi närmast räknat nied arbetslösheten bland industriarbetarna. Det är
de nedlagda industrierna och de inskränkningar, som gjorts vid vissa industrier,
som åstadkommit denna arbetslöshet. Men, mina herrar, kunna vi kraftigt och
väsentligt råda bot på denna arbetslöshet genom att höja de allmänna vö.ganslagen?
Enligt min mening icke. Jag har erfarenhet på detta område, och jag
har funnit, att örn man igångsätter vägarbeten — i Norrland gör man detta
genom att auktionera bort arbetena, sätta bort dem i form av småentreprenader
— så är det icke den arbetslöse industriarbetaren, som först får bli delaktig av
dessa vägarbeten, ty i regel känner han sig så främmande för denna sorts arbete,
att han icke kan uppträda som konkurrent vid auktionerna. Han kommer
betecknande nog vanligen i bättre klackskodon och tror, att det är en lämplig
fotbeklädnad, när man skall beträda blötmyrarna. Och när det gäller att bedöma
ett vägarbete, ett vägstycke, som han skall inropa, vågar han icke ett omdöme,
ty han har ingen erfarenhet därvidlag. Följden blir, att den som kanske
mest varit i behov av vägarbete, han går hem utan att ha fått något sådant.
Nej, det är andra linjer, som man får lov att begagna för att komma till hjälp i
detta avseende, och det skall ske genom arbetslöshetskommissionen.
Det har i första kammaren i dag talats starka ord örn arbetslöshetskommissionen.
Jag kan icke dela den uppfattningen. Jag anser, att den icke blott har
sitt existensberättigande utan är en nödvändig förutsättning för att vi överhuvud
taget i denna tid skola kunna komma de mest arbetslösa till hjälp. Arbetslöshetskommissionen
har en helt annan metod vid arbetenas utförande och kan
taga emot alla dessa ovana arbetare. Om arbetet fördyras på grund av deras
ovana, så är det icke någon större fara. Det är icke den enskilda kommunen
eller väghållningsdistriktet, som får svara härför, utan det blir staten, som får
träda emellan. Örn man sålunda skulle höja väganslagen väsentligt, t. ex. till
vad socialdemokraterna här föreslagit, och kanske i motsvarande grad minska
anslaget till arbetslöshetens bekämpande, då skulle man göra den överraskande
upptäckten, att den verkliga arbetslösheten hade vi icke tagit bort. Den skulle
stå kvar, och ropet i kommunerna fortfarande vara detsamma. En hel del,
som blivit arbetslösa på grund av inskränkningar inom industrierna eller genom
vissa industriers nedläggande, skulle då icke bliva tillräckligt hjälpta. Sett från
den synpunkten finner jag, att starka skäl tala för att här icke gå på cn höjning
av anslaget till enkla bygdevägar utan däremot se till, att anslaget för arbetslöshetens
bekämpande blir tillräckligt, så att allmänna arbeten genom A. K.
kunna komma till stånd. En sak, som också talar för att det nu icke är nödvändigt
att höja detta anslag, är, att den treårsplan, som upprättats och som
avser åren 1931, 1932 och 1933, bygger på ett årsanslag av 1,350,000 kronor.
Om man får mera pengar, kan man visserligen rycka in ytterligare vägarbeten
och utföra dom. Det skulle endast behöva bli en utökning av trcårsplanen, men
en rubbning blir det i varje fall. Och det synes mig icke vara särskilt motiverat,
när man upprättat en treårsplan, att rycka sönder en sådan, utan vill man
en utökning, bär den göras vid övergången från en treårsplan till en annan.
Jag skulle vid detta till fälle vilja uttala den uppfattningen, att det kunde
vara berättigat att höja detta anslag till enkla bygdevägar med t. ex. en
miljon kronor men att då borde det allmänna väganslaget kunna sänkas med
motsvarande belopp, så att totalsumman bleve densamma. Det är nämligen
så, åtminstone i Norrland, att sedan man fått den ändringen i bestämmelserna,
att den kan byggas till större bredd än 3.6 m, är denna vägtyp synnerligen
lämplig. Nu kan den byggas till 4Va m. Det är cn vägtyp, som
Andra kammarens protokoll 1032. Nr £2. 6
Atif.
anslay till
bygganrle av
enkla bygdevägar,
l Forts.)
Nr 22.
Äng.
anslag till
byggande av
enida bygdevägar.
(Forte.)
82 Onsdagen den 9 mars e. m.
är mycket användbar. Den tillåter större lutningsförhållanden, och den kan
byggas så, att den mera svarar mot trafikbeliovet. Den blir följaktligen
mycket billigare än allmänna landsvägar och skulle egentligen komma till betydligt
större användning, om ett större anslag kunde givas. Men i motsvarande
grad kunde då det allmänna väganslaget sänkas. Men det är en
historia, som hör framtiden till och som vi icke nu behöva diskutera.
Ja, det vav, vad jag hade att säga om anslaget till enkla bygdevägar. Jag
anser sålunda, att där kan man följa Kungl. Maj :ts förslag och utskottets
linje, men jag finner också anledning att följa utskottet, när det gäller anslaget
till ödebygdsvägar och utfartsvägar, och därom skall jag nu be att
få säga några ord.
Man kan icke åberopa, vad jag nyss sagt angående lämpligheten av att
de enkla bygdevägarna övertagas av arbetslöshetskommissionen, när det gäller
ödebygdsvägar och utfartsvägar. Då det förekommer en mycket stor arbetslöshet
på de orter, där dessa vägar äro lämpliga och föreslagna att byggas,
så är det ett visst klientel av arbetslösa, som där tillgodoses — icke
genom arbetslöshetskommissionen — genom byggandet av dessa tvenne vägtyper,
ödebygdsvägar och utfartsvägar. Särskilt ha vi då att räkna med små
jordbrukare, lägenhetsinnehavare och övriga lantarbetare. Dessa ha enligt
riksdagens direktiv ingen utsikt att komma med i de av arbetslöshetskommissionen
anordnade nödhjälpsarbetena. De stå utanför. Jag måste säga, att
på grund av denna omständighet och då de äro beroende av skogsarbete, som
för närvarande icke står till buds, äro de på sätt och vis de för närvarande
i landet sämst ställda av de arbetslösa, därför att de tillhöra gruppen småbrukare,
lägenhetsinnehavare och lantarbetare. De få icke licens. Det kan
skogs- och flottningsarbetare få men icke de nu nämnda befolkningsgrupperna.
Skall man lämna dem åt sitt öde? Man kan komma dem till hjälp
genom att ställa nödiga penningmedel till förfogande till utförande av dessa
av mig nämnda vägtyper. Särskilt gäller detta i hög grad typen utfartsvägar.
Jag har här vid årets riksdag väckt en motion, där jag begär en ökning
av anslaget till sistnämnda vägtyp med 400,000 kronor, sålunda från 500,000
till 900,000 kronor. För att slippa vara med örn att rubba budgeten och nied
hänsyn till det svåra budgetära läget, som vi ju faktiskt få lov att räkna
med, har jag ansett, att dessa 400,000 kronor till höjning av nämnda anslag,
som jag påyrkat, skulle kunna tagas från anslaget till arbetslöshetens
bekämpande, särskilt som höjningen motiveras med den på landsbygden rådande
arbetslösheten bland dessa av mig nämnda folkgrupper. Emellertid har
statsutskottet icke följt den linjen, utan det har blott föreslagit en höjning
av anslaget med 300,000 kronor. Jag får för min del förklara, att vi få
vara nöjda och tacksamma med det. Det är ett gott steg framåt i alla
fall.
När jag tidigare i mitt anförande talade en liten smula till sydsvenskarna
och dessa reservanter, vars namn jag läste upp, så menade jag, att när vi
från norrländskt håll avstå från att yrka på en höjning av anslaget till enkla
bygdevägar och endast begära en höjning av anslagen till ödebygdsvägar och
utfartsvägar, förvänta vi, att de skola komma oss till mötes på den punkten
och giva, vad vi så väl behöva i detta avseende. Det är ju dock så, när vi
skola bedriva rikspolitik här i landet, att vi få se till att hjälpa och stödja
varandra. Då nu norrlänningarna givit ett första bevis på sin goda vilja
att träda till och hjälpa, när det gäller svårigheterna i södra och mellersta
Sverige —- och det ha de faktiskt gjort genom att biträda förslaget örn spannmålsodlingen
och förslaget örn hjälp till sockerbetsodlingens upprätthållande
— då vänta vi också, att vederbörande i Sydsverige och mellersta Sverige
Onsdagen den 9 mars e. m. 83
skola vara villiga att göra sin insats, när vi norrlänningar komma och begära
hjälp för våra speciella behov. Vi ha ingen spannmålsodling i nordliga Sverige.
Vi ha icke direkt någon nytta av åtgärderna till spannmålsodlingens
upprätthållande, men väl indirekt av statens åtgärder där nere. De åtgärder,
som beslutats i fråga örn sockerbetsodlingen, innebära faktiskt en utsikt till
höjning av sockerpriset, vilket annars icke skulle blivit fallet, t.y utan dessa
åtgärder hade priserna kunnat sjunka allt efter världsmarknadsprisernas fall.
När vi gjort vår insats till stöd och hjälp för jordbruket i södra och mellersta
Sverige, då önska vi också finna förståelse för vår framställning.
Herr talman! Jag ber att på de tre punkterna, enkla bygdevägar, ödebygdsvägar
och enskilda utfartsvägar, få yrka bifall till vad utskottet föreslagit.
Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Jeppsson: Herr
talman! Då den siste ärade talaren herr Lindmark säger, att det är helt
naturligt, att norrlänningarna ivra för ett höjande av väganslagen, förstår
jag honom mycket väl, och jag ger honom rätt i, att han finner det helt
naturligt, att norrlänningarna göra det. Men när herr Lindmark söker visa,
varför norrlänningarna äro så ivriga på att få höjda väganslag, och bland
annat åberopar arealerna och vägarnas sammanlagda längd inom de norrländska
länen, särskilt i Västerbottens och Norrbottens län och säger, att
där är arealen så och så många kvadratmil men att det endast finns så och
så många mil vägar inom densamma, och gör vissa jämförelser med de sydsvenska
länen, måste jag säga, att den jämförelsen är mycket haltande. Ty
vi kunna vara överens örn att vägbehovet icke står i direkt proportion till
arealen i respektive län utan att det beror även på bebyggelsen, huruvida
man behöver lia mycket vägar eller icke. När sedan herr Lindmark säger,
att han väntar, att sydsvenskarna icke skola ställa sig fientliga till de högre
väganslagen, och när herr Lindmark, som han själv sade, uttalar några hårda
ord i det hänseendet, då tycker jag, att det är ganska oberättigat att säga,
att sydsvenskarna ställa sig fientliga mot anslagen till vägbyggnader vare
sig i Norrland eller i det övriga landet. Man behöver blott studera sjätte
huvudtiteln och riksdagens beslut i anledning av däri gjorda framställningar
för några år tillbaka för att finna, att riksdagen visat mycket stor beredvillighet
att bevilja höjda anslag för detta ändamål.
Jag har tidigare i första kammaren angivit några siffror i det fallet, och
jag tillåter mig, herr talman, att även i andra kammaren nämna några siffror,
som visa, hur kraftigt väganslagen stigit under senare år. Vad närmast
gäller de enkla bygdevägarna, vilka avses i den första av de punkter, som
vi nu diskutera i ett sammanhang, har jag här siffror från 1914. Då var
anslaget till dessa enkla bygdevägar 500,000 kronor. Det har sedan successivt
stigit, till dess sistlidne riksdag höjde anslaget från 1,200,000 kronor,
som beviljats för budgetåret 1930/1931, till 1,350,000 kronor. Det är samma
belopp, som begärts av Kungl. Maj :t i innevarande års statsverksproposition.
Vad angår ödebygdsvägar, fanns intet anslag upptaget förrän år 1919.
Då började man med ett belopp av 400,000 kronor. Det beloppet anvisades
under många år framåt. Det vidtogs visserligen en sänkning under ett par
år, men nu har det stigit till 900,000 kronor, vilken summa beviljades av
sistlidne års riksdag och av Kungl. Maj:t också begärts av innevarande års
riksdag. Anslaget till enskilda utfartsvägar upptogs först i riksstaten 1919
med det relativt blygsamma beloppet av 100,000 kronor. Det beloppet kvarstod
oförändrat under fyra år. Sedan var det en sänkning under ett pär
år, men så höjdes anslaget och är nu uppe i 500,000 kronor, vilket belopp
i fjol föreslogs av Kungl. Majit och beviljades av riksdagen samt även i år
Nr 552.
Äng.
anslag tili
byggande ax
m ida bygdevägar.
(Korts.)
Nr 22.
84
Onsdagen den 9 mars e. m.
Artig.
anslag IM
byggande av
enida bygdevägar,
(Forts.)
föreslagits av Kungl. Majit. Anslaget för tillfartsvägarna till inlandsbanan
ur ett kapitel för sig. Det kom till budgetåret 1926/1927, för vilket anvisades
150,000 kronor. Anslaget är nu uppe i en halv miljon kronor. Man kan
icke med fog säga annat, än att riksdagen har visat ganska god vilja, när det
gällt att hilja väganslagen. Man måste också hålla i minnet, att den ojämförligt
största delen av dessa anslag kommit Norrland till godo och i första
hand de båda övre länen. Jag skall be att få nämna ett par siffror även i det
hänseendet.
Jag har här en tablå, som visar fördelningen av väganslagen, och därav
framgår, att t. ex. anslaget till dessa enkla bygdevägar, som vi nu närmast
diskutera, för budgetåret 1930/1931 var upptaget till 1,200.000 kronor, som
jag förut nämnt. Därav gick till Västerbottens län 330,000 kronor och till
Norrbottens län 340,000 kronor. Alltså, dessa båda övre norrländska län crhöllo
betydligt mer än hälften av hela anslaget. Vad gäller ödebygdsvägar,
uppgick anslaget härför i samma budget till 800,000 kronor och häiav gick
till Västerbottens län 250,000 kronor och till Norrbottens län 240,000 kronor,
alltså nära 500,000 kronor av dessa 800,000 kronor enbart till de båda övre
norrländska länen. I fråga om enskilda utfartsvägar är förhållandet ungefär
enahanda. Där har anslaget upptagits till 450,000 kronor. Till Västerbottens
län har utgått 120,000 kronor och till Norrbottens län 120,000 kronor, alltså
även i detta fall något mer än hälften av det sammanlagda anslaget.
Nu vill jag också säga, att här resonerar man nästan från vissa håll. som om
saken läge till på det sättet, att de här i år från Kungl. Majits sida föreslagna
anslagen med skäl kunde betecknas som otillräckliga och rent av skulle
innebära en minskning av möjligheterna att bedriva vägarbeten. Så är icke
fallet. Tvärtom har Kungl. Majit i årets statsverksproposition i avseende
å dessa anslag upptagit samma belopp, som av riksdagen i fjol beviljades till
ifrågavarande ändamål, och då är det att märka, att de i fjol av riksdagen
beviljade anslagen äro de högsta, som den svenska riksdagen någonsin beviljat
till detta ändamål. Jag tycker därför, att det icke är berättigat att klandra
Kungl. Majit i detta fall, då trots de besvärliga ekonomiska förhållanden, under
vilka vi leva och som nödvändiggjort, att man på åtskilliga andra poster
i årets statsverksproposition har måst vidtaga nedsättningar och göra nedprutningar,
man dock, när det gällt dessa väganslag, föreslagit riksdagen att
bevilja precis samma belopp, som riksdagen i fjol beviljade, ehuru dessa belopp
äro de högsta, som någonsin utgått. Jag vill därtill ytterligare säga, att
Kungl. Majit också har berett väghållningsdistrikten ökade rörelsemedel utöver
vad tidigare varit fallit. I fjol gick ju nämligen Kungl. Majit in för en
åtgärd, som gav väghållningsdistrikten avsevärda belopp. I januari 1931 beslöt
Kungl. Majit tillåta att till vederbörande läns automobilskattefond finge
överföras ett belopp motsvarande 75 % av länsfondens ordinarie andel i automobilskattemedlen
från nästföregående budgetår. Detta medförde, att i den
mån länsstyrelserna rekvirerade medel till ifrågavarande förskott utanordnades
6,313,000 kronor, vilka på det sättet gjordes fruktbärande för vägbyggnadsarbeten
ett halvår tidigare, eller ännu mera. än vad som skulle skett enligt
det förut gällande sättet för fördelningen. I år har Kungl. Majit förnyat
detta sitt beslut den 29 januari 1932, då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bemyndigades
att efter framställning från länsstyrelserna utanordna liknande förskottsbelopp,
men Kungl. Majit har i år gått ett steg längre, då det visat sig
att det finns medel tillgängliga, och har bemyndigat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att utanordna ett belopp, motsvarande högst 85 % av föregående
budgetårs ordinarie andel, och det medför, att man i år kan utanordna på
detta sätt, i den mån länsstyrelserna det begär, omkring 8 miljoner kronor,
alltså mer än 1V» miljon kronor mer än i fjol. Enbart genom denna anordning
Onsdagen den 9 mars e. m.
85
Nr 22.
ställes till vägstyrelsernas förfogande mera än den anslagsökning, som reservanterna
här begära i anslag för byggande av enkla bygdevägar.
När herr Anderson i Råstock hade ordet, sade lian, att det är ändamålsenligt
att ge anslag till dylika ändamål, som här äro i fråga, i största möjliga
grad. Jag är alldeles överens med herr Anderson örn att så är. Det är lämpligt
att ge anslag till ifrågavarande ändamål i största möjliga grad. Men jag
har också ansett, att man i detta fall icke har kunnat komma upp till högre
belopp, med hänsyn till statsverkets ekonomiska sållning, än vad Kungl. Majit
har föreslagit. Då vidare herr Anderson i Råstock säger, att anslagsbehovet
för dessa vägar är långt ifrån tillfredsställt, så är det alldeles riktigt, men,
herr Anderson i Råstock, även örn riksdagen går in för att bifalla den reservation,
bakom vilken herr Anderson bland andra slår, blir icke det behovet
i alla fall tillgodosett på något sätt. Frågan är bara, i vilken takt man skall
gå fram, örn man skall behöva på en gång fördubbla dessa anslag eller taga
det i lugnare tempo. Det ligger nämligen till på det sättet, att sammanlagda
summan av de belopp, som under nu föredragna punkter begäres av Kungl.
Majit, är 3,320,000 kronor. Detta har utskottet höjt till 3,760,000 kronor,
alltså en ökning med 440,000 kronor, men den mening, som förfäktas av herr
Anderson i Råstock m. fl. reservanter, går ut på en höjning av dessa anslag
till 0,410,000 kronor, alltså en höjning på 3,090,000 kronor eller praktiskt taget
en fördubbling av nu utgående och av Kungl. Majit begärt anslag till
detta ändamål. Det är därför, som jag verkligen vågar hävda den uppfattningen,
att det näppeligen är nödvändigt och riktigt, att man, i en tid sådan
som denna, då det ju är ganska svårt att få ihop debet och kredit i fråga om
statens inkomster och utgifter, i ett enda slag fördubblar utgifterna på detta
område. Skulle man handla i liknande takt på en hel del andra områden av
statsförvaltningen, då bleve det nog betydligt värre för min kollega finansministern
än vad det är. Även med det råd, som herr Anderson i Råstock givit
honom, tror jag det skulle vara svårt att få budgeten att balansera. Jag vågar
därför hävda den meningen, att i det läge. vari vi nu befinna oss, är ett
bifall till Kungl. Majits förslag på alla här nu under debatt varande punkter
mycket välmotiverat och mycket välbefogat. Ingen kan med fog säga, att
man därmed har beskurit möjligheterna för vägbyggnadsarbetet i högre grad
än som varit nödvändigt, utan man har medel till fiirfogande för dessa ändamål
i samma utsträckning, som föregående års riksdag har beviljat.
Jag vill också meddela, att inom första kammaren har man ju redan fattat
beslut i detta ärende, och i fråga örn punkt 13, alltså anslaget till enkla bygdevägar,
har första kammaren biträtt utskottets förslag, som var lika lydande
med Kungl. Majits förslag. I punkt 14 har kammaren också biträtt utskottsförslaget,
där det är fråga örn byggande av ödebygdsvägar. Detta avviker
från Kungl. Majits förslag med 100,000 kronor. Kungl. Majit har föreslagit
900,000 kronor, och utskottet hade stannat för 1,000,000 kronor, vilket också
blev första kammarens beslut. Men i samtliga de tre återstående punkterna,
alltså i fråga örn anslag till enskilda utfartsvägar, anslag till tillfartsvägar till
inlandsbanan och anslag till en särskild väg uppe i Norrbottens län Ilar första
kammaren biträtt Kungl. Majits förslag, oell jag tror, att det är mycket välmotiverat
och mycket viii låter sig försvara, i fall andra kammaren också följde
första kammarens beslut i alla de fall, där detsamma sammanfaller med Kungl.
Majits förslag, vilket jag anser vara fullt berättigat i samtliga dessa punkter.
Äng.
anslag lill
byggamle av
enkla bygdevägar.
(Forts.)
Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag skall först be att få göra en anmärkning
till punkt 14, byggande av ödebygdsvägar. Där hade jag anmält en
reservation med yrkande om bifall till Kungl. Majits förslag, men genom något
förbiseende blev jag icke antecknad bland reservanterna. Jag har alltså hela
Jfr 22.
Äng.
anslag till
byggande av
enida bygdevågar,
(Forte,)
86 Onsdagen den 9 mars e. m.
vägen här på dessa punkter, sorn gällt vägbyggnadsanslag, anslutit mig till
regeringens förslag, och jag har icke gjort det av några devota underdånighetskänslor
för vår nådiga regering, utan jag har gjort det av rent sakliga
grunder. Jag menar, att vid strängt sakliga betraktelser måste man taga
hänsyn till det ekonomiska läget, och då det dessutom är så, att de anslag, som
här på olika punkter begäras av regeringen, icke på något ställe gå nedom de
belopp, som beslutades i fjol, och då dessa belopp, som herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet nyss erinrade örn, voro de högsta som
någonsin utgått för sådana ändamål, så kan jag icke se annat än, att dessa
ändamål i den nuvarande situationen äro mycket väl tillgodosedda.
Den förste talaren i denna debatt, utskottets vice ordförande, tog som ingångsspråk
ett anatema över den nattsvarta pessimism, i vilken han såg den
allra största faran i det nuvarande ekonomiska läget. Ja, jag är villig att ge
honom det erkännandet, att naturligtvis kan ett pessimistiskt betraktelsesätt
vara en svaghet och en fara i en viss situation, men jag undrar ändock, om icke
i ett ekonomiskt läge som det närvarande den rosenröda optimismen är en
större fara för framtiden, än att se skuggorna i tidsläget. Jag tror emellertid,
att det riktiga betraktelsesättet är att se verkligheten sådan den är och söka
inrikta sig därefter, och det förefaller mig, som om regeringen verkligen hade
sett på sakerna sådana de äro, och jag kan också betyga, att vi, som anslutit
oss till regeringens förslag, också sökt se verkligheten sådan den är. Herr
Anderson i Råstock sade som en allmän grundsats, att man borde i detta avseende
följa de uttalanden, som gjordes av 1912 och 1920 års riksdagar örn att
man borde i svåra depressionstider söka hålla allmänna arbeten i gång i största
möjliga utsträckning. Jag har ingen anledning att på något sätt taga avstånd
från en sådan på det sättet proklamerad princip, men jag vill påstå, att här
har man i budgeten följt denna av herr Anderson i Råstock förordade princip
på ett mycket gott sätt, särskilt i fråga om anslag på sjätte huvudtiteln, ty
herr Anderson i Råstock vill väl icke ett ögonblick bestrida kommunikationsministerns
uppgift nyss örn att de vägbyggnadsanslag, som det här är fråga
om, äro de högsta, som någonsin utgått, undantagandes föregående år, då samma
belopp beviljades? Men det är ju dock ganska egendomligt, att man här
kommer med så vittgående krav, som ställts från socialdemokratiskt håll, då
det ju är så, att dessa väganslag år för år hava höjts och nu stå högre än vad
de någonsin tidigare gjort, då samtidigt det statsfinansiella läget är sådant,
att man över hela linjen, överallt där det varit möjligt att beskära anslag, har
gjort det, men alla vägbyggnadsanslag har man gått förjri utan att göra den
allra minsta nedskärning. Då är det rätt egendomligt, att man riktar så kraftiga
förebråelser, som utskottets ärade vice ordförande gjorde, mot regeringen
och reservanterna för att de se alltför pessimistiskt på situationen och ge alltför
litet för detta ändamål.
Jag tror, att man måste se dessa anslag och sätta dem i samband med det
allmänna ekonomiska läget, men jag kan icke göra det på det sättet, som en
ärad talare på norrlandsbänken för en stund sedan gjorde, och som även den
förste talaren i debatten, tyckte jag, var inne på, att man skulle se dessa väganslag
i mycket hög graci ur fattigvårdssynpunkt eller arbetslöshetssynpunkt.
Jag menar, att vi böra väl taga alla dessa anslag för vad de äro och betrakta
och behandla dem strängt sakligt sådana de äro. Vart tar det vägen, örn man
skall börja att på det sättet blanda in olika saker under samma anslag, ty på
det sättet får man ju ingen reda i fråga örn vare sig behovet av anslaget eller
beträffande anslagets storlek. Arbetslöshetsanslaget får väl behandlas som
arbetslöshetsanslag, och frågan örn lättande av fattigvårdstungan får väl behandlas
under de rubriker, ela den saken kan komma före.
Det är också en annan sak, som jag måste bestämt taga avstånd från. Den
Onsdagen den 0 mars e. m.
87 Nr 22.
ärade talaren på norrlandsbänken riktade en förebråelse mot reservanterna och
bl. a. mot mig för att vi icke ville göra norrlänningarna den gentjänst, som de
skäligen kunde göra anspråk på, därför att de varit snälla mot oss, när det
gällde sockerbetsodlingen. Han sökte närmare ge belägg för att reservanterna
borde stå i obligation för stödet till sockerbetsodlingen, men han kunde icke
påvisa mer än två namn av de nio reservanterna, som skäligen skulle kunna
hänföras till de områden, som kunde känna sig stå i direkt tacksamhetsskuld för
stödet åt sockerbetsodlingen. Emellertid vill jag bestämt taga avstånd från
detta betraktelsesätt, att den ena landsändans representanter skulle gå med på
en stödåtgärd för en annan landsända, icke ur strängt sakliga synpunkter, därför
att det för hela folkhushållningen kan vara riktigt och nödigt, utan för
att söka få ett bytesobjekt vid ett annat tillfälle, då det kunde vara önskvärt
att få något annat igenom. Det är kanske icke så ovanligt att man gör sådana
bytesaffärer i riksdagen i vissa fall mer eller mindre beslöjat, men vid sådana
tillfällen får ju dock det sakliga betraktelsesättet sitta emellan, och det är i
varje fall intet rekommendabelt tillvägagångssätt, när det gäller att fatta beslut
i ekonomiska frågor.
Utskottets ärade vice ordförande hade emellertid ett sätt att finansiera dessa
påyrkade stora höjningar av vägbyggnadsanslagen, som han tydligen lade
mycket stor vikt vid, och givetvis bör man fästa stor vikt därvid, ty det måste
även vice ordföranden trots all sangvinism erkänna, att någonstans måste pengarna
tagas, och han erinrade då örn den avskrivning av 27*/2 miljoner kronor
i runt tal, som hade föreslagits av finansministern på lånemedel, som nu ligga
oräntabla, och han menade, att det var icke rimligt att i en ekonomisk situation
som denna gå till en så stor avskrivning och alltså belasta det nuvarande budgetåret
på detta sätt. Men herr Anderson i Råstock vet ju mycket väl, att
dessa 271/2 miljoner är icke den summa som ligger oräntabel, utan är endast en
liten bråkdel av denna. Vi kunna i statsverkspropositionen, den del som gäller
utgifter för kapitalökning, se, att här har 1931 års lånemedelsrevision mycket
klart visat, att här ligger ett belopp av över 200 miljoner kronor oräntabla för
närvarande, ett belopp som alitsa för att fa statens affärer riktiga och sunda
måste skrivas bort. Örn den åtgärden, om det förslaget av lånemedelsrevisionen
hava fullmäktige i riksgäldskontoret avgivit utlåtande den 3 december föregående
år och därvid yttrat några ord, som jag skall be att få anföra till
kammarens protokoll, därför att jag tycker, att de äro så sunda och riktiga och
så väl avvägda, att d6 verkligen böra komma till siri rätt gent emot ett sadant
resonemang, som utskottets ärade vice ordförande nyss har fört. De säga
där:
»Med hänsyn till den utomordentliga vikten av bevarandet av våra statsfinansers
sundhet och upprätthållandet av den svenska statens goda kreditvärdighet,
som i väsentlig grad vila på den sedan gammalt i statens lånepolitik
tillämpade grundsatsen, att upplånade medel skola användas endast för produktiva
ändamål, är den nu föreliggande synnerligen omsorgsfulla utredningen
med dess väl genomtänkta förslag ägnad att väcka tillfredsställelse såsom utgörande
ett viktigt led i det saneringsarbete å här ifrågavarande område, som
pågått under de senaste åren men ännu ej kunnat bringas till avslutning. Vid
genomgående av de sakkunnigas betänkande hava fullmäktige ej funnit något
att erinra vare sig mot de däri lämnade uppgifterna eller de förslag, som de
sakkunniga på grundval av sin utredning framlagt angående i anspråktagande
av fonden för statsskuldens amortering för nedskrivning av lånekapitalet i vissa
fonder saint för täckande av vissa förluster å statens vattenfallsvcrks låncmedelskapital
ävensom angående anslag för avsättning till amorteringsfonden
i och för nedskrivning av statens järnvägars lånekapital och den slutliga täckningen
av ifrågavarande lånekapital.»
Äng.
andag lill
byggande av
enkla bygdevägar.
(Koria.)
Nr 22. 88
Onsdagen den 9 mars e. m.
Äng.
anslag till
byggande av
etilda bygdevägar.
(Forts.)
Det är riksgäldsfullmäktige, som hava gjort detta utlåtande, ett utlåtande
som jag Rycker är synnerligen starkt och välmotiverat, och av dess ledamöter
Ilar också riksgäldsfullmäktigen Anders Anderson i Råstock, det han för övrigt
själv tidigare erinrat örn, anslutit sig därtill. Det förefaller då, att det skulle
varit rätt lyckligt, om riksgäldsfullmäktigen Anders Anderson hade stått i
bättre kontakt med riksdagsmannen Anders Anderson och övertygat honom
örn den utomordentliga vikten »i bevarandet av våra statsfinansers sundhet
och upprätthållandet av den svenska statens goda kreditvärdighet».
Men det är emellertid icke bara detta, att jag tycker, att riksdagsmannen
Anders Anderson icke har stått i den riktiga kontakten med sitt andra jag i
riksgäldskontoret, utan även hos riksdagsmannen som sådan synes det finnas
en viss personlighetsklyvning. I den motion, som herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet för en stund sedan erinrade örn, den socialdemokratiska
stora motionen, vars yrkande nu ligger till grund för alla de yrkanden
om anslagshöjningar, som de socialdemokratiska reservationerna innebära, i
denna motion, daterad den 22 januari i år, står det — när man där skall ge ett
förslag till finansiering av alla dessa yrkanden örn högre anslag — på sid. 94
följande: »Emellertid hemställer finansministern örn vissa nedskrivningar och
avskrivningar av statens lånemedelskapital, som icke företagas över budgeten,
och därigenom skulle fondens medel nedgå till omkring 23 miljoner kronor.
Även örn det kunde anses onödigt att just i nuvarande läge företa en dylik formell
avbetalning av statsskulden — t. ex. 15 miljoner kronor för aktier i ostkustbanan
--saknas reell anledning att motsätta sig dessa förslag.» Alltså
det saknas reell anledning att motsätta sig detta förslag. Det skulle verkligen
vara av ett visst intresse att få veta, vilka reella anledningar att motsätta sig
detta förslag, som finnas just nu, men som icke funnos den 22 januari, då herr
Anderson i Råstock jämte socialdemokratiska partiets förtroenderåd med herr
Hansson i spetsen undertecknade denna motion och alltså gjorde detta uttalande?
Herr
Olofsson i Digernäs har motiverat de anslagsökningar, som han för
sin del ville vara med örn, och det var ju punkt 14. ökning av ödebygdsanslaget.
och punkt 15, anslaget till enskilda utfartsvägar, och han androg den
motivering, som jag hört honom drajm så många gånger, då det gällt dessa
anslag, att nu är tillståndet så förtvivlat för bönderna där uppe i Jämtland
och Norrland, att det är verkligen befogat att vidtaga extra ordinära åtgärder
för att lätta deras ställning, och i och med att man fick högre anslag till dessa
ändamål skulle det vara en god hjälp. Men håller detta verkligen streck?
Det är ju ändå så, att i mån som vägkassorna få medel av dessa anslag, måste
de göra vissa motprestationer, och dessa motprestationer komma att belasta
skattedragarna. Man kan alltså icke utan vidare säga, att detta är en hjälp.
Det har visat sig, att då stora anslag från statens sida kommit ut till väghållningsdistrikten,
hava dessa anslag bidragit till att ganska hårt belasta respektive
väghållningsd:strikt. Och det kommer naturligtvis att bli på samma
sätt i detta fall.
Något annorlunda ställer sig visserligen saken i fråga örn anslag till enskilda
utfartsvägar, men i stort sett tror jag, att det resonemang, som jag nu fört,
gäller även där. Och jag styrkes så mycket mer i detta, som just en av de
ivrigaste förkämparna för högre anslag här, herr Rosén, i utskottet bestyrkt
detta förhållande. _ På min direkta fråga, huruvida man verkligen kunde påstå,
att detta var en hjälp för lantbrukarna, ifall de bleve ställda inför nödvändigheten
att åtaga sig en motsvarande belastning, erkände han, att det verkligen
hade förekommit, att enskilda bönder där uppe i Norrland icke hade orkat med
att göra sina motprestationer, då det gällde att bygga enskilda utfartsvägar,
utan man hade måst tillgripa hjälp av anslag från landstingen. Men det är
Onsdagen den 0 marg c. m.
89 Nr 22.
klart, att tinder sådan förhållanden blir det icke någon hjälp för dessa lantbrukare
i en svår ekonomisk station.
Det är naturligtvis gott att få enskilda utfartsvägar, men frågan är, örn
man i ett sådant läge, som Sverges folkhushåll för närvarande befinner sig
uti, har råd att lägga ned hur mycket som helst på oräntabla anläggningar.
Vare sig man tar det högre eller lägre anslagsbeloppet av dem, som här äro
föreslagna, så vill väl ingen påstå, att vägbyggnadsbehovet därmed är tillfredsställt.
Det behovet är legitimt och skall tillfredsställas, men frågan är, i
vilken takt man skall göra det. I en svår situation, då man får anstränga statens
finanser för att få budgeten att hålla, och då folkhushållet över huvud
måste anstränga sig till det yttersta, anser jag det icke vara lämpligt att föra
över alltför stora belopp till just dessa ändamål. De anslag, som här av regeringen
på ol''ka punkter begärts, äro, menar jag, i nuvarande situation det allra
mesta man kan gå med på.
I den punkt, som här närmast är föredragen, ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr Hage: Herr talman! Jag har begärt ordet därför att jag representerar
en landsända, där säkerligen den stora majoriteten av befolkningen med mycket
stor tillfredsställelse och mycket stor glädje skulle se, att riksdagen på
samtliga de punkter, som här äro föremål för behandling, kunde ge största
möjliga anslag.
Men jag har begärt ordet även av en annan anledning. Och det är den, att
år 1920 väckte jag tillsammans med min partivän herr Vennerström, som då
satt här i andra kammaren, en motion, som något litet har berörts i debatten
här i dag. Vi voro två enkla riksdagsmän i de djupa leden och hade icke så
mångå riksdagsår på nacken vid den tidpunkten. Men trots detta befanns det,
att denna motion vann enhälligt bifall från alla partier i riksdagen och utan
någon opposition gick igenom både i första och andra kammaren. Motionen
gick bland annat ut på att söka motarbeta oregelbundenheten i arbetstillgång
genom att man under de tider, då den enskdda företagsverksamheten gick tillbaka,
skulle söka åstadkomma offentliga arbeten i största möjliga utsträckning,
d. v. s. arbeten för statens eller kommunernas räkning. När denna motion
behandlades i respektive utskott, avlämnades det där ett yttrande från statens
arbetslöshetskommission. Och i det yttrandet hette det bl. a.: »Motionens sålunda
angivna syftemål är så behjärtansvärt och av sådan betydelse för åvägabringandet
av bättre förhållanden på arbetsmarknaden, att statens arbetslöshetskommission
måste giva detsamma sin principiella anslutning.»
Jag skall icke relatera mera av kommissionens yttrande; det var, med ett
ord sagt, oförbehållsamt tillstyrkande. Och under detta aktstycke, ur vilket
jag här föredragit en passus, finner jag namnet Otto Järte. Han gick alltså
i denna sak in för just de principer, på vilka den socialdemokratiska motion,
som här framförts och diskuterats så mycket, har byggt. Jag skulle alltså tro,
att vi socialdemokrater från herrarnas utgångspunkter torde vara i mycket
gott sällskap, då vi nu tagit konsekvenserna av detta uttalande och kommit
fram med en motion, som innebär, att man bör utöka dessa väganslag och sätta
i gång med mera arbeten. Och vi hava gjort det icke minst därför att erfarenheten
lärt oss, att igångsättandet av cn mångfald vägarbeten är ett bra sätt att
sysselsätta en hel del arbetslösa.
Nu säger visserligen herr kommunikationsministern här: ja visst, vi gilla
denna tanke att sätta i gång med många vägarbeten under dessa tider, och vi
hava även med hänsyn härtill avpassat budgeten, då det gäller dessa anslag.
Detta, vill jag dock säga, är en sanning med modifikation. Ty det är väl
ändå på det sättet, att det här föreliggande regeringsförslaget beträffande dessa
Äng.
anslag till
byggande av
enkla bygdevägar.
(Kuru.;
Nr 22.
Äng.
anslag till
byggande av
enida bygdevägar.
(forts.)
90 Onsdagen den 9 mars e. m.
vägarbeten icke innebär att man försökt att på något sätt utöka anslagen i
proportion till den ökade arbetslöshet, som faktiskt uppstått under den allra
senaste tiden. Man har visserligen icke minskat anslagen. Men man har icke
på långa vägar gått in för en sådan utökning av dem, som kunde anses stå i
något slags överensstämmelse med den ökade arbetslösheten. Den föregående
talaren sade visserligen: men så långt hava icke heller socialdemokraterna gått.
Ja, det är kanske riktigt. Men vi ha åtnrnstone i våra motioner gått så långt,
att vi försökt något närma oss den siffra, där vi borde stå med hänsyn till den
ökade arbetslösheten.
Nu vet jag ju mycket väl, att när man kommer in på detta spörsmål, så svaras
det: den här saken är en penningfråga; här får man icke — såsom visst
herr statsministern och herr finansministern uttalat i första kammaren i dag
— belasta näringar och industrier på det sätt, som skulle ske, örn man verkligen
gick in för en sådan utökning av anslagen, som föreslagits i de socialdemokratiska
motionerna. För min del vill jag emellertid säga, att jag tror icke,
att detta är den rätta frågeställningen. Är det icke tvärtom så, att frågeställningen
är en annan? Ty jag anser, att man kan fråga sig ungefär så här: är det
mindre farligt att belasta näringar och företag genom en ökad kommunal beskattning
än att belasta näringar och företag genom en ökad statsbeskattning?
Jag skulle tro; att det kommer väl på ett ut i det stora hela. Men i detta sammanhang
vill jag säga, att det torde väl ändå förhålla sig så, att ställer man icke
till med en del av dessa arbeten, så måste kostnaderna för att försörja en del
människor ute i kommunerna ökas. Då blir följden alltså den, att i sådana
kommuner, där man redan förut har en hård skattebörda och där man redan
förut har måst nedlägga industrier med hänsyn till vissa förhållanden, där
faller på de återstående industrierna och näringarna en ännu tyngre belastning.
Följden av detta återigen blir den, att det sammanstörtande, som redan
påbörjats i dessa kommuner •— särskilt i stor utsträckning i Norrland — detta
sammanstörtande fortsätter och blir värre och värre. På en del ställen uppstå
därför kommuner, där ingen industri kan existera på grund av den situation,
som där inträtt.
Jag skulle tro, att detta är några synpunkter, som böra beaktas i detta sammanhang.
Och denna deklaration skulle jag även i någon mån vilja rikta till
några borgerliga herrar på stockholmsbänken, som ofta yttra sig i dessa frågor.
Bakom dem stå också en del stockholmstidningar, som beträffande dessa
saker hava intagit ungefär samma ståndpunkt och framfört samma åskådning,
som t. ex. herr Carleson framförde i debatten här. Det är emellertid, glädjande
nog, icke alla stockholmstidningar, som inta den ståndpunkten. Men jag
kan mycket väl förstå, att de herrar på stockholmsbänken, som tala på samma
sätt som herr Carleson här gjort, kanske kunna ha anledning att se på dessa
saker litet annorlunda än vi, som representera skattetyngda kommuner i andra
delar av landet. Jag tycker icke, att det skulle vara så orimligt, örn herrarna
på en del redaktioner och exempelvis herr Carleson en liten smula skulle kunna
förstå, att i en kommun, där man t. ex. har en kommunalskatt, som är tre ä
fyra gånger så stor som den i huvudstaden och dessutom landstingsskatt och
vägbördor, har man anledning att se på dessa saker på ett annat sätt, än man
har anledning göra på det håll, som herr Carleson representerar. Jag har aldrig
någonsin för min del i denna kammare tillåtit mig anlägga den synpunkt
på dylika frågor, som många gånger kommit fram från landsortsrepresentanter,
när det gäller jämförelser med Stockholm, och jag gör det icke heller i
dag. Men det kan vara rimligt begära, att herrarna å andra sidan en liten
smula söka förstå våra synpunkter och vår ståndpunkt i denna fråga, då vi
representera bygder, där ett minskat anslag på detta område ofelbart skulle
leda till ökade kostnader för kommunerna.
Onsdagen den 9 mars e. m.
91 Nr 22.
Ytterligare skulle jag vilja säga, att, som jag ser saken, förhållandena på
en del håll, särskilt i Normand, just nu äro sådana, att även om man mycket
väl förstår sådana synpunkter, som t. ex. herr finansministern brukar anlägga,
då det gäller dylika frågor, så kan man dock emot dessa synpunkter anföra
en del andra, som hava mycket starka skäl för sig. Det förhåller sig nämligen
så, särskilt i stora delar av avlägsna bygder i Norrland, att arbetslösheten där
nu har blivit så svår, att man på många håll står inför den rena svälten eller
åtminstone halvsvälten. När kommunernas möjligheter att uträtta någonting
genom fattigvård och dylikt — d. v. s. att göra något tillfredsställande —
börja taga slut och staten icke går in för tillräckliga anslag för dessa ändamål,
då kunna förhållandena bliva sådana, att hälsotillståndet hos en del människor
där uppe fördärvas på sådant sätt, att när man kanske kommer fram till den
tidpunkten, att situationen blir bättre och dessa människor skulle kunna tagas
i anspråk för att återigen bygga upp ett och annat, så äro en hel del av dessa
människor ganska kraftlösa. De äro då icke så prima arbetskraft, som de
skulle varit, örn man haft möjlighet att tillräckligt tillgodose deras intressen i
fråga om försörjning. Detta är synpunkter, som också böra komma fram i
detta sammanhang.
Därutöver vill jag säga, att förhållandena på vissa håll i Norrland för närvarande
äro sådana, att de ge anledning till en viss nedbrytande verksamhet
bland en del element där uppe. Man tror kanske icke, att ett ytterlighetsparti
som det Sillénska skall kunna åstadkomma något märkvärdigt. Men i ren
desperation inför de nuvarande förhållandena slå människorna ofta in på vägar,
som de annars ej skulle beträda. Och jag tror icke, att det är ett intresse
för samhället och staten att understödja en sådan utveckling, som särskilt
kommit till synes i de mera avlägsna bygderna i Norrland. Det är emellertid
faktiskt på det sättet, att, örn staten gör för litet för lindrande av arbetslösheten
och nöden där uppe, man står inför risken för en sådan utveckling på
en del håll i övre Norrland.
Utöver detta ber jag få säga några ord särskilt beträffande de väganslag,
som det här är fråga örn. Vad jag då särskilt intresserar mig för, är anslaget
till Ödeby g (Isväg ar. Det är ju omvittnat, att därvidlag har från den ansvariga
myndigheten begärts ett anslag, som är så stort, att man har klart för sig,
att efterfrågan på dylika anslag väl motiverar ett bifall till den socialdemokratiska
linjen. Men därutöver skulle jag vilja säga, att dessa ödebygdsvägar
ligga inom en del av landet, där en stor grupp av befolkningen icke beröres av
statsbudgetens utgifter på samma sätt som invånarna i övriga delar av landet.
En del människor i dessa avlägsna bygder få med andra ord icke något gott
av en massa anslag på olika huvudtitlar, som vi här votera. Därför anser jag,
att det skulle vara ganska rimligt, örn man i stället till dessa avlägsna bygder
åtminstone ville ge tillräckliga anslag för dessa ödebygdsvägar, som de särskilt
skulle hava fördel av.
I detta avseende vill jag säga ett par ord till min vän herr Lindmark, som
också är från Norrland. Han nämnde något örn att beträffande en del av
dessa vägar skulle dessa anslag kanske icke komma till nytta för de arbetslösa.
Han sade bl. a., att de arbetslösa tillhöra industrin, och att det här är anslag,
som kanske i många fall komma andra kategorier människor till del. Men häremot
skulle jag vilja invända, att det torde väl ändå vara på det siittet, att
industrins nedläggande har dragit med sig arbetslöshet och nöd även långt in
i skogsbygderna i landet. Därför tror jag för min del. alt även dessa anslag
till ödebygdsvägar m. m. skola komma till användning för den kategori av nödlidande
och arbetslösa människor, som herr Lindmark berörde i sitt anförande.
Sedan skulle jag även vilja säga några ord med ansning av ett yttrande
här av herr Persson i Falla. Han sade bl. a., att här borde man icke anlägga
Äng.
anslag till
byggande av
enida bygdevägar.
(Forts.)
Är 22. 92
Onsdagen den 9 mars e. m.
Atty.
anslag litt
byggands av
enida bygdevägar.
(Forts.)
fattigvårdssynpunkter på dessa saker. Man skulle över huvud icke anlägga
försörjningssynpunkter på frågan, utan man skulle väl — kanske han menade
— anlägga den synpunkten på dessa väganslag, att de skulle beviljas endast
i den mån, det verkligen behövdes nya vägar. Men till detta vill jag säga, att
här gäller det ju både det ena och det andra. Dels är det brist på vägar och
dels i\r det försörjnings- och fattigvårdssynpunkter, som motivera anslag för
detta ändamål. Här vinner man alltså efter mitt sätt att se både det ena
och det andra, om man ger tillräckliga anslag till dessa ändamål.
Sedan sade herr Persson i Falla, att man i dessa tider icke borde lägga ned
så mycket pengar på oräntnbla vägar. Men jag vet icke, efter mitt sätt att se,
örn en del av dessa ödebygdsvägar och tillfartsvägar av olika slag kunna sägas
vara oräntabla. Ty här kan man konstatera, att här — som också flera gånger
påvisats — existerar en mångfald byar, särskilt i övre Norrland, där man
icke har några vägar. Då kan man icke betrakta saken så, att det är en oräntabel
utgift att kosta på väg till en by, som förut icke har någon väg. Efter
vanligt sätt att resonera skulle jag tvärtom för min del tro, att det är cn räntabel
utgift att anlägga en väg, som går till en bygd, där man har möjlighet
att producera varor och genom vägens tillkomst får avsättning för dessa varor.
Det är mitt sätt att se på saken.
Herr talman, jag skall bedja att med dessa utgångspunkter och med den
motivering, jag nu varit inne på, få yrka bifall till den reservation, som på
denna punkt avgivits av herr Johan Nilsson m. fl.
Herr förste vice talmannen Nilsson: Herr talman! Jag ber först att få
instämma med min ärade länskamrat herr Persson i Fritorp däri, att det
sannolikt icke blir något särskilt resultat av de överläggningar, vi här föra,
nämligen i det hänseendet, att därigenom någon av kammarens ledamöter
skulle komma att ändra ståndpunkt. Var och cn har naturligtvis bildat sig
en uppfattning i de olika punkterna och lär icke stå att rubba. Från den
utgångspunkten är det tämligen onödigt att yttra sig. Då jag emellertid
har deltagit i överläggningarna i detta ärende i statsutskottet, så anser jag mig
likväl böra säga några få ord.
Jag blev liksom flera föregående talare något chockerad av den ingress,
vice ordföranden i statsutskottet använde i sitt anförande. Jag skall icke
citera hans ordalag därutinnan. Det har blivit gjort av flera föregående
talare, men. när han säger, att det icke finns »någon fara på taket», som
han något drastiskt uttryckte sig, så kan jag icke dela hans uppfattning.
Det vöre visserligen väl, om den mening, han syntes hysa om den nuvarande
ekonomiska situationen -— att den icke skulle vara på något sätt bekymmersam
— vore riktig, men tyvärr är det icke så väl. Det är ju omvittnat från
så många håll, och det är något, som vi alla känna, att den situationen är
i hög grad allvarsam och manar till den allra största försiktighet i fråga
örn att ytterligare öka statens utgifter.
När man har deltagit i handläggningen av Kungl. Maj:ts förslag i andra
avseenden i statsutskottet, så har man fått en stark förnimmelse av det allvar,
som präglar situationen. Jag har ju deltagit i behandlingen av den
åttonde huvudtiteln, den s. k. kulturstaten, och på den föreslås nedsättning
på punkt efter punkt. Jag är övertygad örn, att när förslag av denna innebörd
framlagts av vederbörande departementschef, har det skett med svidande
hjärta från hans sida, men situationen är sådan, att det befunnits
nödvändigt, ja, ofrånkomligt, och därför har det måst göras.
När de socialdemokratiska motionärerna framfört sina förslag i dessa vägärenden,
har det tydligen varit i syfte att därigenom åstadkomma höjda anslag
för att lindra arbetslösheten. Ja, det är naturligtvis ett mycket lovligt
Onsdagen den 9 mars e. m. 93
strävande, och hade det varit så, att man kunnat minska det ordinarie arbetslöshetsanslaget
med det belopp, varmed väganslagen ökas, så hade det varit
en annan sak. Då skulle man naturligtvis kunnat tillgodose de önskningar
örn vidare utveckling av vägnätet, särskilt i våra norra landsdelar, som förefinnas,
men det är uppenbart, att en sådan reglering av anslagen icke låter
sig genomföras. Skulle riksdagen bevilja oförminskat arbetslöshctsanslag och
därjämte höja anslaget till vägväsendet i överensstämmelse nied socialdemokraternas
yrkanden, skulle en så allvarlig rubbning av statsbudgeten inträffa,
att hela finansplanen därigenom skulle äventyras. Detta gör, att man icke
kan gå med på anslag utöver de av Kungl. Majit äskade.
En ledamot av denna kammare har riktat ett klander mot några av statsutskottets
ledamöter söderifrån och särskilt riktade han sig mot oss skåningar
under påstående att vi ej tillgodosett de norrländska intressena. På den punkten
har ju statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet lämnat ett
fullt belysande svar. Det har för övrigt också en ledamot av kammaren, herr
Persson i Falla, gjort, så alt jag behöver icke vidare yttra mig örn den saken.
Jag vill blott tillägga, att vi handlat fullkomligt logiskt. Vi lia ju på alla
punkter understött Kungl. Maj:ts förslag. Under det att norrlandsrepresentanterna
avveko från den kungl, propositionen, när det gällde anslag, som
särskilt hade betydelse för Norrland. Utskottets övriga ledamöter ha konsekvent
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag. Jag tycker, att det saknas fog
att klandra dem för norrlänningarnas inkonsekvens.
Herr Hage framhöll, att med tillräckliga anslag skulle man kunna tillgodose
såväl understödssynpunkten som vägbyggandet. Ja, naturligtvis med »tillräckliga»
medel. Det är ju ett något svävande begrepp. Tillräckliga anslag
anse vi ha givits, när man lyckats bibehålla de höga anslag, som gått
ut förlidet år utan beskärningar trots de bistra tider, som nu äro för handen.
Jag tycker, att vi äro att gratulera allesammans till att omständigheterna varit
sådana, att man icke tvingats göra beskärningar redan i år. Det kan
nog hända, att det blir nödvändigt till ett annat år, och vi få finna oss i en
sådan åtgärd också. Men som saken nu ligger, vill det förefalla mig, som
örn kammaren skulle handla klokt i att understödja regeringens förslag, vilket
statsutskottets flertal tillstyrkt.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall i den nu föredragna punkten.
Häruti instämde herrar andre vice talmannen Bengtsson, Lindman, Johanson
i Huskvarna, Magnusson i Tumhult, Jönsson i Boa, Petersson i Storgården,
Lindskog och Schött.
Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Då jag nu dristat mig att begära
ordet i den föreliggande frågan, ber jag först att få framhålla, att den fråga,
som nu föreligger till behandling, är i olika avseenden synnerligen betydelsefull,
och icke minst torde utgången av denna frågas behandling i denna kammare
i dag vara av synnerligen stort intresse för de kommuner, som ligga där
uppe inom de mera nordligt belägna delarna av landet.
Örn vi gå att granska de olika vägfrågor, som här förekomma i statsutskottets
utlåtande nr G, så finner man ju. att åtminstone något av dessa anslag är utav
speciell norrlandskaraktär, och det gäller alldeles särskilt beträffande de s. k.
ödebygdsvägarna, ty genom riksdagens bestämmelse Ira ju anslag till ödebygdsvägar
kommit lill användning endast inom de fem nordligast belägna länen
och detta betingas ju närmast av den omständigheten, att det finns väl inga
andra områden inom riket, som ha dessa vidsträckta ödebygder, som
finns uppe i de norrländska länen. Dessa ödebygdsvägar, örn jag får
nämna et par ord örn dem, lia utgjort en speciell vägtyp av enklare
Nr 22.
Äng.
anslag till
byggande av
enkla bygdevägar.
(Fort».)
Nr 22.
Ang.
anslag till
byggande av
enida bygdevägar.
(Forts.)
94 Onsdagen den 9 mars e. m.
konstruktion. Det har gjort, att dessa vägar kunnat byggas till lägre kostnader,
jämfört med vanliga landsvägar. Dessa vägar lia visat sig kunna anmärkningsvärt
val tjäna dot avsedda syftet, nämligen att bereda bättre möjligheter
i väghänseende för en sadan befolkning, vilken tidigare har varit så gott
som alldeles avstängd och isolerad från den yttre världen. De ledamöter av
denna kammare, som hade tillfälle att deltaga i norrlandsresan år 1929, kunde
säkerligen bilda sig en uppfattning örn att vad man framför allt behövde däruppe
i de norrländska bygderna del var väganläggn ingar. Nu färdades man
visserligen fram på de stora och väl underhållna stråkvägarna, och jag kan ju
inom parentes säga, att detta inbjöd ju kanske till att man inriktade sig på att
icke på något sätt underskrida den hastighet, som man varit med örn att bestämma
här i riksdagen. Men frånsett detta, så tror jag. att hos de flesta ledamöterna
kvarstod det intrycket, att det icke kunde kväva medvetandet örn att
bortom dessa stora väl underhållna landsvägar, som man färdades fram på,
fanns det ju bysamhällen, både större och mindre, där befolkningen levde så
pass isolerad och hade så pass dåligt ställt i väghänseende, att den måste nöja
sig med gångstigar och ldövjevägar. Jag vill också säga, att de olika vägarna
såväl ödebygdsvägar som enskilda utfartsvägar och andra ju också äro av synnerligen
stor nytta för sådana medborgare, som ha virke att försälja. Det underlättar
ju tillvaratagandet i skogarna av skogsprodukter nv olika slag. Man
kan sålunda med fog säga, att det är vägbyggnader, som ha utomordentligt viktiga
uppgifter att fylla, och från den utgångspunkten torde det närmast vara
fråga örn att bestämma ans.lagets storlek till dessa olika vägbyggnader. Som
man hört här i kammaren i dag, äro ju meningarna därom ganska mycket delade.
Visserligen är det också riktigt, att anslagen till de olika vägbyggnaderna
under det ena året efter det andra höjts med åtskilliga belopp, men man kan likväl
konstatera, att trots att förhöjning skett under det ena året efter de andra,
har det ändå inte varit tillräckligt för att fylla det förefintliga behovet av bidrag
till dessa vägbyggnader. Jag vill för min del också säga, att de summor,
som utskottet föreslår, anser jag icke vara till fyllest för att fylla de behov,
som äro förefintliga på detta område, och i all synnerhet motsvarar icke det
förslag, som utskottet har kommit till, vad den nuvarande situationen kräver,
ty man kan icke bortse från att det råder en synnerligen omfattande arbetslöshet
ute i landet, och icke minst gör denna stora arbetslöshet sig kännbar ute
i skogskommunernn. Där har arbetslösheten på grund av de i avsevärd mån
inskränkta skogsavverkningarna stigit till den grad, att man nästan med fog
kan säga, att nära på varannan man för närvarande går arbetslös, och jag tror,
att det kommer att ligga så till här på vårsidan, att icke bara de egendomslösa
skogarbetarna utan också i stor utsträckning de mindre bönderna komma att
bliva tvingade att söka sig ut och skaffa sig tillfälliga arbetsförtjänster.
Vägnätets utbyggande i enlighet med vad man föreslagit från socialdemokratiskt
håll kommer alltså att i avsevärd mån medföra utökade arbetstillfällen
inom områden, där verkligt behov av arbetstillfällen föreligger. Nu har jag
visserligen fått den uppfattningen av vad som förekommit icke minst i tidningspressen
beträffande de förslag, som från socialdemokratiskt håll framförts, att
dessa förslag egentligen icke skulle vara så allvarligt menade. De skulle med
andra ord kunna sägas utgöra en plattform, på vilken man skulle ställa det
litet bättre för sig i den valrörelse, som snart kommer att påbörjas. Men jag
förstår icke egentligen, att man kan anse, att dessa förslag örn utökade anslag
till vägarbeten, sådana som de framträda från socialdemokratiskt håll, egentligen
kunna innebära någonting så uppseendeväckande, ty jag tror icke, att
man med något större fog kan säga, att de under nuvarande förhållanden kunna
anses vara för stora, åtminstone icke, örn man önskar på ett mera effektivt sätt
gå in för att bekämpa arbetslösheten.
Onsdagen den 9 mars e. m.
95 Sr 22.
Äng.
anslag till
byggande av
enkla bygdevägar.
(forts.)
Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.
Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Åtskilliga av de talare, som
pläderat för de högre anslagen till vägväsendet, ha argumenterat på det sättet,
som om de menade, att det här är fråga om ett: antingen — eller. På
annat sätt kan man icke förklara den iver, varmed man söker bevisa behovet
och nyttan av nya och förbättrade vägar. Såvitt jag vet, är det ingen, som
bestritt behovet och nyttan av nya och förbättrade vägar, utan vad diskussionen
rör sig om är, som det från åtskilliga håll här förut framhållits,
frågan örn i vilket tempo vi överhuvud taget ha råd att forcera vägbyggandet.
Den föregående ärade talaren representerar liksom jag ett landskap, som
i vissa delar liknar de här åberopade norrländska länen. Jag är lika underkunnig
som han örn, att det finnes ett mycket stort behov av förbättrade vägar
i stora delar av provinsen. Han slutade sitt anförande med en förklaring,
att han trodde, att befolkningen i dessa trakter skulle känna stor besvikelse
örn nu riksdagen icke ville gå längre, än vad Kungl. Maj:t föreslagit i fråga
om väganslaget. Jag tror snarare, att befolkningen ute i bygderna mycket
väl skulle förstå, örn icke riksdagen anser sig kunna gå längre än regeringen
gjort, ty den allmänna meningen även i dessa bygder är tillräckligt
upplyst för att vara underkunnig örn, i vilket finansiellt läge staten för närvarande
befinner sig. För övrigt är det ju så, att statsmakterna alltid visat
mycket stor beredvillighet i fråga om tillgodoseende av de skilda slagen av
vägbehov.
I ekonomiskt goda tider anser jag också, att det är en god penningplacering
att förbättra vårt kommunikationsväsen. Framför allt gäller detta naturligtvis
förbättringar i det hänseende, som avser anskaffandet av vägar, där inga
Tittar man vidare på förhållandet mellan tillgängliga och erforderliga anslag,
så styrkes man också i den uppfattningen, att man mycket väl kan finna
användning för de pengar, som föreslås från socialdemokratiskt håll. Men det
kan vara möjligt, att man har i åtanke, att arbetslöshetskommissionen skall
fylla de uppgifter, som man icke vill tillgodose genom anslag, som skola utgöras
till lönerna i den öppna marknaden. Jag vill i sammanhang därmed säga, att
jag tior icke, att arbetslöshetskommissionen ens på borgerligt håll överallt har så
förfärligt gott anseende, utan man skulle säkerligen även bland många borgerliga
ute i landet önska gå in för att avveckla denna institution.
Nu har det ju framhållits, att man av budgetära skäl icke kan gå in för att
bevilja de anslag, som man begärt från socialdemokratiskt håll. Jag för min
del tillåter mig emellertid att betvivla, att ur samhällelig synpunkt skulle vinnas
så stora fördelar genom besparingar, som medföra att folk få gå arbetslösa
i rätt så avsevärd utsträckning. Jag ber också, när jag är inne på den
frågan, att få erinra örn de många möten och arbetslöshetskonferenser, som ha
hållits ute i landet under sist förflutna höst, och alldeles särskilt faller mig i
åtanke den arbetslöshetskonferens, som vi höllö i mitt län, i vilken jag tror
representanter från de olika borgerliga partierna också deltogo. Där antog man
ganska enhälligt en resolution, som gick ut på, bland annat, att det var nödvändigt,
att man denna gång fick en kraftigare höjning av väganslagen. Jag
tror alldeles säkert, att det kommer att bli en ganska stor missräkning för många
ute i bygderna, därest resultatet av behandlingen av denna fråga här i dag icke
blir något annat än som föreslagits av utskottet. Jag ber att i anslutning till
vad jag här har yttrat få yrka bifall till den socialdemokratiska reservationen i
föreliggande punkt.
Nr 22. 96
Onsdagen den 9 mars e. m.
Ang. sådana finnas. Men när pengarna tryta, nödgas man —- vare sig man vill
bv^muUav eHer *n*"e — dra *n pa anslagen även till aldrig så behiärtansvärda ändaenida
bygde- <jch .i det läget befinna vi oss nu. Sjätte huvudtiteln har i varje fall
vägar. kommit lindrigt igenom skärselden, då anslagen i allmänhet bibehållits vid
(Forts.) de för löpande budgetår utgående beloppen. Skulle riksdagen gå in för ett
bifall till de förslag, som föreligga från socialdemokratiskt håll, kunde man
ju bokstavligen säga, att sjätte huvudtiteln komme att likna de sju magra
nöten, som äta upp de sju feta. Det kan väl inte vara lämpligt eller möjligt
att i en tid av ekonomisk depression låta ett ''ändamål svälla så till den
grad, att man uppenbarligen löper risk att andra viktiga ändamål bli åsidosatta.
Nu är man angelägen att också lägga arbetslöshetssynpunkter på de förevarande
anslagen. Det skall villigt medges, att förhållandena på arbetsmarknaden
äro sådana, att utomordentliga åtgärder behöva vidtagas. Men i det
närvarande läget måste man, synes det mig, framfiir allt se till att man hjälper,
där hjälpen behövs. Man måste företa en prövning av hjälpbehovet. Örn
man går in för att lindra arbetslösheten genom att öka väganslagen. frånsäger
man sig möjligheten att pröva hjälpbehovet; då prövar man i stället
behovet av nya vägar, och det är inte alls sagt, att dessa båda behov sammanfalla.
I vissa hänseenden kanhända så förhåller sig, men någon garanti
för att så blir fallet, bär man alls icke, och därför anser jag, att vad som
kan vara möjligt i tider, då staten har gott om pengar, d. v. s. att anslå medel
till vägväsendet med den biavsikten, att även lindra arbetslösheten, är mindre
lämpligt i det närvarande ekonomiska läget, då vi måste se till att reservera
våra resurser för att hjälpa, där hjälp verkligen behövs.
Jag håller före, att den nuvarande kommunikationsministern visat sådan
månhet örn vägväsendets utveckling här i Sverige, att man tryggt kan utgå
ifrån, att de anslag, han funnit sig böra äska för skilda ändamål under huvudtiteln,
äro de högsta, som under förhandenvarande omständigheter kunna åstadkommas.
Jag vill därför deklarera min beredvillighet att på alla punkter
i föreliggande huvudtitel tillstyrka Kungl. Majrts förslag. Jag anser, att
vi här, i olikhet med vad fallet var förliden lördag, äro i tillfälle göra en
avvägning mellan å ena sidan en verklig utgiftsökning och å den andra en
minskning av utgifterna. Jag menar, att läget i dag såtillvida är annorlunda,
eftersom vi, då vi hade att behandla femte huvudtiteln, endast stodo
inför spörsmålet i fråga örn vem, som skulle betala den eller den utgiften.
Jag ber därför, herr talman, att i den nu föredragna punkt 13 få yrka
bifall till utskottets hemställan, och i de följande punkterna kommer jag
likaså att ansluta mig till den mening, som sammanfaller med Kungl. Maj:ts
förslag.
Herr Hilding instämde häruti.
Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag kan instämma med de föregående
talare, som uttalat den meningen, att sannolikt ingen här kommer att
ändra mening — detta gäller naturligtvis framför allt dem av kammarens
ledamöter, som icke äro närvarande.
Det är ju emellertid på det sättet, att man ibland måste tala, även örn det
ej finnes förhoppningar att kunna omvända någon, och det föreligger alldeles
särskilda skäl att efter vad som förekommit nu göra vissa påpekanden.
Jag tänker inte här tala om vägar utan i någon mån om vad man kanske kan
kalla principer.
Man skulle kanske kunna, särskilt av finansministerns anförande, få det intrycket,
att här står en strid mellan slösare och sparare, å ena sidan social
-
Onsdagen den 9 mars e. m.
97 Nr 22.
-demokraterna, som endast vilja öka utgifterna, oell å den andra finansmini- Äng.
stern, som kämpar en hjältemodig kamp för att värna om våra statsfinanser, anslag till
Finansministern fällde bland annat det yttrandet, att man här gått in för ökade JnUabygdeutgifter
utan hänsyn till tidsförhållandena. Jag skulle för min del vilja säga, vägar.
att det förhåller sig alldeles tvärtom. När vi socialdemokrater här påyrkade (Ports.''
ökningar av vissa bestämda anslag, är det just på grund av tidsförhållandena,
just på grund därutav att depressionen inom näringslivet gjort så många
arbetslösa, just på grund därutav, att den privata verksamheten inte kan sysselsätta
lika mycket folk som tidigare, och slutligen just på grund därutav,
att det föreligger ett större behov än förut av att staten ingriper och försöker
öka arbetstillfällena. Vi ha alltså inte något intresse i och för sig av
att få en svällande statsbudget; vi handla här under samma tvång som andra.
Också vi handla under tvånget av förhållandena, endast med den skillnaden,
att vi först fråga oss vad det är, som dessa förhållanden kräva med hänsyn
till människorna, under det att andra föredra att ställa den frågan först:
Vad ha vi för tillgångar? -— och sedan låta den andra och större frågan bli
beroende av svaret på den första. Jag frågar mig emellertid, örn inte det
ändå är det riktiga att först spörja sig: Vad behöva människorna, och vad är
staten skyldig att se till med hänsyn till dessa människor? ■—- När man besvarat
den frågan kan man undersöka, i vilken mån man kan tillgodose behovet.
Ty örn det är så, att det föreligger ett visst bestämt behov av hjälp
åt medborgare i betryck, finnes ingen annan utväg än att skaffa medel åt
dessa eller att lämna människorna åt sitt öde eller att tvinga fram hjälpbehov
på annat håll, därvid staten låter tyngden falla på sådana, som kunna bära
dem sämre än staten men där staten så att säga räddar sitt eget skinn. Örn
det finnes ett visst hjälpbehov och det ställes på staten anspråk på fyllande
av detta, och staten vägrar att tillmötesgå de framställda kraven, måste ju
detta betyda, att människorna icke bli hjälpta. De få med andra ord dra sig
fram i sitt betryck. De få eventuellt gå under -— ty vi ha inte råd att hjälpa
dem! Eller också måste de, som icke genom statens inskridande kunna få
arbete eller andra möjligheter att värja sig mot nöden, falla på t. ex. kommunerna
och där ta ut till sista droppen de möjligheter, som redan på många
håll nästan äro fullkomligt uttömda.
Om man ser saken så, måste min utgångspunkt vara den riktiga vid en
undersökning av hjälpbehovet. Nu har här föreslagits från socialdemokratiskt
håll, att man skulle bland annat öka arbetstillfällena genom att ge större
anslag till vägbyggnader. När vi häromdagen hade föreslagit en besparing
av ganska betydande mått på fjärde huvudtiteln i syfte att få medel att
hjälpa de arbetslösa, svarade man, att på det sättet hjälper ni visst inte
de arbetslösa. När det kommer ett förslag om, att man skall öka väganslaget,
säger senast herr Andersson i Rasjön, att det är mycket tvivelaktigt,
örn man på det sättet hjälper de arbetslösa. Jag har nu den något naiva uppfattningen,
att örn man ökar arbetstillfällena och sysselsätter flera, blir det
mindre arbetslöshet. Det är ju mycket möjligt, när det gäller vägarbeten,
att man icke där kan placera arbetslösa industriarbetare i någon större omfattning.
Men man sysselsätter andra, som konkurrera örn de få övriga arbetstillfällena,
och man lättar därigenom det tryck, som faktiskt råder över den
stora massan av arbetare.
Men det är en annan synpunkt, som det också är skäl i att erinra om här.
Det har varit, och det blir väl till hösten också, en stående anklagelse mot
socialdemokraterna, att vi endast vilja skapa understödsmöjligheter och befria
människorna från arbetsplikten. Det har varit anmärkningen mot våra krav
på att organisera cn arbetslöshetsförsäkring, det har varit anmärkningen j)å
Andra hammarens protokoll 1932. Nr 22. 7
Jfr 22.
98
Onsdagen den 9 mars e. m.
Ang.
anslag till
byggande av
enida bygdevägar.
(.Korta.)
våra framställningar örn ökade anslag till kontant understödsverksamhet, det
Ilar under långa tider varit en ständig anklagelse detta, att »ni vill bara underhålla
människorna, under det att vi borgerliga anse, att den enda riktiga vägen
att hjälpa de arbetslösa är att bereda dem arbete». Nu stå vi vid en detalj
i det socialdemokratiska kristidsförslaget, en detalj, som just visar vår vilja
att söka skapa arbetstillfällen, att alltså bereda möjlighet för de människor,
som ofrivilligt uteslutits från sina vanliga näringsfång, att genom de åtgärder,
som staten vidtar, få möjlighet att medelst ärligt arbete sig redligen försörja
och skaffa sig sin utkomst. Men det är lika omöjligt att komma fram på den
vägen. Nu ha vi socialdemokrater fortfarande fel. Nu yrka vi visserligen
icke understöd utan nu begära vi arbete, men nu är det fel, ty det ökar utgifterna.
Jag hörde herr Carleson stå och uttala sin förundran över att, sedan socialdemokraterna
fått sin motion om besparingar på fjärde huvudtiteln avslagen,
vidhöll man ändå sina förslag om hjälpåtgärder och gick alltså in för ökadeutgifter,
underförstått naturligtvis »i denna brydsamma tid, då statens finanser
äro så ansträngda».
Låt oss ett litet ögonblick undersöka, huruvida här föreligger någon så avsevärd
skillnad mellan den socialdemokratiska politiken och den borgerliga. Jag
fäster mina borgerliga riksdagskamraters uppmärksamhet på, att detta kan
vara ett lämpligt argument att använda, när det så passar. Jag vill nämligen
konstatera, att här räder egentligen också en missuppfattning, när man som
herr Carleson kommer och säger till oss, att ni vålla ökade utgifter, ni anstränga
statens finanser för hårt genom de krav, ni framställa. Men, herr Carleson,:
regeringen — som har herr Carlesons välvilliga stöd — har ju också begärt utgifter
för att hjälpa de arbetslösa. Hade regeringen velat hjälpa litet mindre,
kunde den begärt mindre anslag. Hade den inte velat hjälpa alls,
kunde vi mycket väsentligt minskat den budget, som nu förelagts. Men även
regeringen har ansett, att det är nödvändigt, att staten vidtar vissa åtgärder,:
och därför har den i sitt statförslag nödgats upptaga ej obetydliga anslag, som
öka arbetsmöjligheterna och till på köpet anslag, som skola möjliggöra
ett direkt understöd åt sådana, som icke kunna bringas hjälp
genom att erhålla arbete på statens bekostnad och genom statens försorg. Där
ha vi alltså att konstatera, att skillnaden egentligen är den, att vi socialdemokrater
äro medvetna örn, att det föreligger ett större hjälpbehov än det, som kan
fyllas genom regeringens förslag, och det är därför vi begära de ökade utgifterna.
Är det alltså en anklagelse mot oss, att vi nu vålla staten utgifter, därför
att de arbetslösa behöva hjälpas, måste ju den anklagelsen drabba även
andra.
Därmed kommer jag in på ett resonemang, som det kan vara anledning att
här föra, även örn vi få många andra tillfällen därtill senare. Herr finansministern,
regeringen, den regeringen stödjande högern, de regeringen stödjande
liberalerna, alla tala de om den framlagda budgeten, som örn den vore ett heligt
ting, och örn herrarna på regeringsbänken, som om de vöre de enda, som egentligen
begrepe vad som behövdes och vilka behov som kunde tillfredsställas.
Redan under remissdebatten fingo vi höra, att här hade man sträckt sig till
det yttersta, här hade man försökt att lägga inom ramen för våra begränsade
möjligheter vad som vore nödvändigt. Varje rubbning på budgeten betydde,
att man trasade sönder regeringens ansträngningar att klara våra statsfinanser.
Herr finansministern har i Örebro varnat socialdemokraterna och bondeförbundarna
mot att framställa anspråk, som icke herr Hamrin på förhand gillat, ty
i så fall skulle hela herr Hamrins heliga budget brista, ja, den skulle brista
så, att herr Hamrin gjorde sig själv arbetslös i fråga örn regeringsuppdrag.
Herr Hamrin lär i första kammaren också ha sagt, att örn kammaren biträdde de
Onsdagen den 9 mars e. m. 99
socialdemokratiska yrkandena om ökning: i anslagen, måste han avkoppla sig från
ansvar. Andras yrkanden på ökning i utgifterna kunna möjligen gå an, men
örn socialdemokraterna föreslå en ökning, då spricker det hela! Men även om
den budget, herr Hamrin framlade för riksdagen vid dess öppnande, var ett heligt
ting, som man icke fick tumma på, kanske herr Hamrin ändå nu erkänner,
att den dock icke var heligare än att han själv måste rucka på den. Ty
vad som hänt sedan budgeten framlades, är väl egentligen det., att regeringen
på olika punkter fått konstatera, att den icke varit tillräckligt förutseende, att
den kanske icke är det än i dag och att det möjligen måste bli nya justeringar.
Jag skall icke tala om de 30 miljoner kronor i nya lånemedel, som regeringen
begärt i malmpropositionen. Herr finansministern kan ha rätt i att han icke
var så underrättad, att lian kunde beräkna detta behov. Jag ställer icke heller
på honom ett sådant anspråk, men nog kan detta vara en varning mot att komma
och mena, att man är den ende som har förstånd och känner till förhållandena.
Det kan nämligen upptäckas, att hur förståndig man än är, kan det
finnas områden, som man icke alldeles behärskar, och det kan inträffa, att
efter det man förklarat, ätt man gått till dét yttersta, man en månad efteråt
måste komma och begära 30 miljoner kronor till.
Vi ha för övrigt spårat hos regeringen ett för oss mycket glädjande intresse
för vissa uppslag, som ges i den stora socialdemokratiska motionen. Det har
ryktats, att mari skulle bereda särskilt betungade vägdistrikt nya möjligheter.
Det har ryktats örn ett intresse hos regeringen för nya stenbeställningar. Det
har. ryktats om intresse även på andra områden för sådana ting, som man pekat
på i den socialdemokratiska motionen. Det har svarats oss, när vi gjort gällande
att arbetslöshetsanslagen äro otillräckliga, att i så fall få vi väl komma
tillbaka nästa riksdag och begära tilläggsanslag. Förlåt, den enda tilläggsstat,
sorn hittills varit på detta sätt framme, är den som de frisinnade presenterat
mot våra anmärkningar. Herr Hamrin själv yttrade i dag, att det kan hända,
att det anmäler sig nya anspråk, som fordra ökade utgifter. Jag konstaterar
bara detta för att för en gångs skull få slut på den där heligheten, för att det
skall bli klart, att det verk man här försvarar t. o. m. genom att ställa kabinettsfråga
på ofarliga punkter, är ett ofullkomligt mänskligt verk, örn vilket de
som själva gjort det måste säga, att det är ofullkomligt och behöver efterhand
kompletteras. Örn man erkänner och inser detta, kan jag icke begripa, vad
det skall tjäna till att hovera sig så förskräckligt över att socialdemokraterna
komma och begära rum för vissa krav inom ramen för statsbudgeten. Vi tro
oss också ha förmåga att bedöma vad som kan behövas, och vi säga oss, att
det är bättre att se sanningen i vitögat med detsamma än att sitta här och
räkna för lågt och göra en budget, som icke håller, så att man ändå sannolikt
måste komma nästa riksdag och begära ökade anslag för att täcka utgifterna
under den budgetperiod som nu skall finansieras.
Jag skulle naturligtvis kunna uppehålla mig ytterligare vid detta ganska
intressanta spörsmål, men jag skall icke göra det nu utan endast rikta ett par
ord till herr Carleson. Jag kan erinra om att de lånebehov, som upptogos i det
socialdemokratiska förslaget, uppgingo till 40 miljoner kronor. Regeringen
bär redan anmält 30 miljoner kronor i nya lånebehov. Det kan ju i varje fall
tillåtas att diskutera, vilka av dessa lånebehov som äro de nödvändigaste. Vi
föreslogo i direkt ökade statsutgifter i vår stora motion inalles 9 miljoner kronor
att uttagas genom inkomst- och förmögenhetsskatten, varjämte vi ville på
fjärde huvudtiteln bespara 17 miljoner kronor. Örn nu riksdagen icke vill på
sistnämnda punkt gå besparingsvägen, är det alldeles klart, att örn man anser
ändamålen riktigt bedömda, måste man finna utvägar till att finansiera det
hela på annat sätt och, där man icke kan finansiera genom besparingar, måste
man göra det genom ökade utgifter, och det förefaller mig då, såsom jag redan
Nr 22.
■Äng.
anslag till
byggande av
enkla bygdevägar.
(Forts.)
Nr 22.
Äng.
anslag till
byggande av
enkla bygdevägar.
(Forts.)
100 Onsdagen den 9 mars e. m.
sagt här i kammaren, att man bör undersöka möjligheten av att låta de
bättre ställda här i landet betala till de sämst ställda genom en ytterligare ökning
av inkomst- och förmögenhetsskatten. Det finns ju ingen anledning för
herrarna att därvidlag heller så mycket hovera sig. Regeringen, den omtänksamma,
sparsamma, hänsynsfulla regeringen, har ju också ansett sig böra
gå fram för en ökning av den direkta beskattningen. Och här ha vi alltså
återigen blott en fråga örn det goda omdömet beträffande vad som behövs och
hur detta lämpligen skall anskaffas.
Det är ingen här, som bestrider, att de väganslag, som påyrkats utöver
vad regeringen begärt, mycket väl kunna användas, och att det föreligger
behov utav förbättrade vägkommunikationer. Man kan väl heller icke på
allvar vidhålla, att icke ett byggande av nya vägar skapar nya arbetstillfällen.
Man vill icke göra det nu, menar man; det kan hända, att man gör det
framdeles. Det talades av herr Andersson i Rasjön örn att i ekonomiskt goda
tider är det en utmärkt placering att bygga vägar. Men är det icke under alla
förhållanden en utmärkt placering att bygga vägar? Skapar sådant icke nya
kulturmöjligheter, är det icke samma goda placering vilken tid det än sker, och
är det icke mera berättigat att staten gör placeringen i tider, då det föreligger
brist på arbete på andra områden? Herr Hage Ilar tidigare här berört den mycket
betydelsefulla principen örn huru staten skall ordna sina produktiva arbeten,
och det har hävdats, att det riktiga vore, att man framför allt försökte
ställa till med sådana arbeten i tider, då det är brist på arbete på den privata
marknaden. För min del kan jag icke medgiva, att det skulle vara klokt av
staten att begränsa sig så mycket som möjligt i nödtider — eller örn herrarna
hellre vilja ha den formuleringen: att det skulle vara riktigt att icke i nödtider
göra så mycket man överhuvud taget kan göra för att därigenom bereda
ökade arbetstillfällen.
Nu väntar jag mig naturligtvis, att man från regeringsbänken kommer att
göra gällande, att man där vill göra så mycket som är möjligt. Men då äro
vi åter inne på denna självtillräcklighet; »det är vi, som sitta inne med omdömet;
ni — särskilt ni socialdemokrater — begripa er icke på saken». Och så
skola vi återigen slå oss till ro och liksom herr Andersson i Rasjön nöja oss med
att tro på de vise männen i regeringen, medan vi på punkt efter punkt kunna
konstatera, att visdomen kommer åtminstone litet peu ä peu och icke är så
helig, att man har anledning att falla ned i tillbedjan.
Vad vi här föreslagit är ett led i vårt försök att förmå riksdagen att vidtaga
åtgärder för att fylla de stora hjälpbehov, som finnas, och enligt mitt omdöme
behövs det åtskilligt utöver vad regeringen föreslagit för att kunna^ fylla
dessa behov. Örn regeringen hävdar, att det icke kan skaffas pengar, då förbinder
det också regeringen, som sagt detta tidigare, att upphöra med att själv
komma fram med anspråk efter anspråk. Gör man icke detta, får man finna
sig i att ställa sig i nivå med oss andra fattiga, syndiga människor och diskutera
örn det bästa möjliga. Herrarna ha icke visat sig vara de där ofelbara
ledarna. Jag tillåter mig alltså tills vidare att icke blint följa herrarna utan
att ha ett omdöme för egen del, och detta mitt omdöme säger mig, att statsmakterna
göra klokt, örn de öka väganslagen. Jag ansluter mig, herr talman,
till det yrkande, som framställts av herr Anderson i Råstock.
I detta anförande, under vilket herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Bäcklund.
Herr Näslund: Herr talman! När jag begärde ordet, hade jag närmast för
avsikt att göra en blygsam hänvändelse till herr kommunikationsministern rörande
ödebygdsvägarna. Innan jag emellertid övergår härtill, skall jag be att
fått yttra några ord till herr Persson i Falla, som i sitt anförande polemiserade
Onsdagen den 9 mars e. m.
101 Nr 22.
mot herr Olofsson i Digernäs och ifrågasatte, huruvida det icke bleve betungande
för vägkassorna med de motprestationer, som krävdes för att man skulle
kunna tillgodogöra sig de anslag, som beviljades.
Jag skall tillåta mig relatera, huru förhållandet är i vägdistriktet i den
trakt, där jag är hemma. Vi ha där sedan 1927 dels nybyggt enskilda utfartsvägar,
dels grundförbättrat tidigare dåligt utförda utfartsvägar, allt till en
längd av 35 km. Vägarna äro byggda med en bredd av 3.3 m och äro av sådan
beskaffenhet, att vi fått dem insynade till allmänt underhåll. De vägarbeten,
som sålunda utförts under dessa fem år, lia företagits av vägdistriktet
och vägintressenterna gemensamt utan ett enda öres bidrag från vare sig
stat eller landsting. Jag vet icke, örn förhållandena på många andra platser i
landet äro desamma, men på detta sätt har det varit i min hemtrakt. Där har
man, av brist på anslag nödgats vänta med att bygga vägar till dess situationen
blivit så olidlig, att man måst gå in för snart sagt vilka ekonomiska uppoffringar
som helst bara för att kunna bryta sig ut ur isoleringen. Det var
en av kammarens ärade ledamöter, som för en stund sedan ställde den frågan
till mig: men hur har man kunnat reda sig däruppe förut? Ja, det kan man
ju fråga. Men det var andra tider då, och om statsmakterna tilläte, att vi,
som bo i isolerade bygder, finge gå tillbaka till dessa tiders naturahushållning,
kunde det tänkas vara möjligt att reda sig även nu. På den tiden —
det var icke längre sedan än när jag var barn och gick som vallpojke därhemma
— var man nöjd, om föräldrarna sågo till att barnen lärde sig läsa innantill
och räkna hela tal, och på detta sätt rustade fingo barnen träda ut i livet
och taga upp kampen för tillvaron. Och då fick man hjälpa de fattiga och
ålderstigna efter andra metoder än nu: man tog dem helt enkelt hem till sig
och gav dem mat och kläder och deras nödtorft i övrigt. Nu är det annorlunda;
nu måste vi följa med i utvecklingen. Som sagt: finge vi återgå till den gamla
tidens förhållanden, tror jag verkligen, att vi icke skulle göra riksdag och regering
så stort besvär med att komma med krav på ökade anslag. Men nu är
det så, att skattsedlarna rörande de allmänna utgifterna hitta nog fram till rätt
adressat, och då förstå herrarna, att det här kan vara tal örn trängande behov,
behov som äro framkallade av det ekonomiska livets utveckling. Därmed må
det kanske vara tillräckligt förklarat, varför vi nu vilja taga hjälpen från vilket
håll den än kommer, örn det nu är möjligt att för ögonblicket öka anslagen
i fråga.
Herr Persson i Falla var angelägen om att betona, att anslagen till vägbyggnador
vore ett legitimt behov. Därför borde, menade han, anslag beviljas. ° Men
med det resonemang han förde här kunde man gott yrka blankt avslag på allt
vad anslag till vägbyggnader heter, ty aldrig har jag hört talas örn att riksdagen
beviljar anslag till illegitima behov, herr Persson.
Jag nämnde något om det antal vägkilometer, som hade byggts av vägdistriktet
utan anslag från det allmänna. Jag kan också tillägga, att 30 35
km enskilda vägar byggts uteslutande av vägintressenter, och detta på ganska
kort tid.
Härefter skall jag övergå till att beröra den punkt — punkt 14 — där jag
ansett mig lia anledning att göra en liten blygsam hänvändelse till herr kommunikationsministern.
Han är icke närvarande nu, så att jag får väl i stället
vända mig till regeringsbänken i övrigt. Det har ju här icke gjorts den invändningen
från något håll, att behovet av vägar icke skulle vara trängande. Däremot
har man sagt, att vi icke ur budgetär synpunkt kunna gå in för de ökade
anslag, som man här framfört yrkande örn. Jag skall villigt erkänna, att jag
mycket väl förstår, att svårigheter kunna föreligga i rent budgetärt avseende.
Därför ber jag endast att få plädera litet för en omgruppering av utgifterna,
när det gäller vägbyggnadsanslagen.
Äng.
anslag tiU
byggande av
enida bygdevägar.
(Forts.)
Nr 22,
102
Onsdagen den 9 mars e. m.
ambo t''ll Beträffande den vägtyp, som beröres under punkt 14 i föreliggande utskottsbyggande
av betänkande, nämligen ödebygdsvägarna, beter det i lagen: »Med ödebygdsväg
enkla bygde- förstås väg, sorn till avsevärd längd sträcker sig över fjäll, genom skogar eller
vägar. genom glest befolkade trakter och som, ehuru vägen icke prövats vara för all
(Forts.
) männa samfärdseln nyttig och nödig» — en nödvändig förutsättning för att
väganläggning enligt väglagen skall kunna ifrågakomma —• »likväl finnes vara
till gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och
bebyggande.»
Nu föreligger det ett mycket ledsamt exempel från ett vägdistrikt i mitt
grannskap däruppe i lappmarken, vilket givit mig anledning att reflektera
över huruvida icke en uppmjukning av lagtexten härvidlag är mycket nödvändig.
År 1922 gjordes där en vägundersökning av en förrättningsman, som
var förordnad av länsstyrelsen i Västerbottens län. Förrättningsmannen framhöll
i sitt yttrande, att vägen berör en folkmängd av 180 personer, som äga
100 kor, 14 hästar och omkring 250 småkreatur. Konungens befallningshavande
i Västerbottens län — inom parentes sagt landshövding Ringstrand ■—
meddelade utslag i ärendet —- det står intaget i en P. M., som jag fått låna
från kommunikationsdepartementet och som jag skall be att få citera. Det
heter där, att »enär den ifrågasatta vägen, ehuru den icke kan anses bliva av
den vikt för den allmänna samfärdseln, att den kan hänföras till landsväg eller
bygdeväg, likväl är ägnad att utbreda odling och bebyggande och sålunda måste
anses vara till gagn för det allmänna», prövar K. B. skäligt förklara, att vägen
är att hänföra till ödebygdsväg. Nu förhåller det sig ledsamt nog så, att örn
sträckningen på vägen var icke befolkningen i vägdistriktet ense. Till följd
därav har det anförts besvär, och det är ingen mindre än vägstyrelsen, som
gjort detta. I förbigående ber jag få anmärka, att det av föreliggande uppgifter
framgår, att vid vägstämman majoriteten för besvär utgjordes av 9
röstande med sammanlagt 50,834 röster, medan minoriteten, som representerade
hela ortsbefolkningen, utgjordes av 25 röstande med 31,777 röster. Det
är antecknat till protokollet, att av dem som röstade för instämmande i besvären
voro alla utom en bolagsombud. Detta vägstämmobeslut är sålunda icke uttryck
för den allmänna folkviljan däruppe, utan det är på grund av den orättvisa
rösträtt, som tillämpas vid vägstämmorna, som nian kommit till ett sådant
beslut. Ja, den saken hör ju egentligen icke hit — jag ville endast
nämna detta inom parentes. Emellertid har nu Kungl. Majit i regeringsrätten
resolverat: »Enär vad i målet förekommit icke kan anses föranleda till
antagande, att genom tillkomsten av ifrågavarande .väg landets uppodlande
och bebyggande kommer att främjas . . . finner Kungl. Maj :t skäligt upphäva
Kungl. Maj :ts bcdållningshavandos utslag.» Jag skyndar mig att tillägga,
att jag icke på något sätt avser att uttala något klander eller vill göra gällande,
att regeringsrättens utslag icke är i full överensstämmelse med gällande
lag. Men för mig uppstår frågan, hur detta 150-tal personer, som skulle
beröras av vägen, överhuvud taget skall kunna få någon väg. Regeringsrätten
anser, att en ödebygdsväg inte bör byggas. Länsstyrelsen i länet har ansett,
att inan knappast kan bygga en väg av enklare typ, och folket i trakten
har inte möjlighet att åstadkomma en väg för egna medel och med egna
krafter. När så är förhållandet, måste jag säga mig, att det är väl inte statsmakternas
mening eller i överensstämmelse med väglagens anda att det skall
uppstå en sådan situation, att i en trakt, där en vägbyggnad är så väl motiverad,
denna icke. skall kunna utföras. Jag vill adressera detta påpekande
till herr kommunikationsministern för välvillig prövning, huruvida det inte
är möjligt eller nödvändigt överhuvud taget att vi få en uppmjukning — örn
jag får använda det uttrycket — av ifrågavarande lag.
Därtill vill jag säga, att kraven på vägar i dessa väglösa trakter inte äro
Onsdagen den 9 mars e. m. 103
större, än att vi fullt ut nöja oss med typen ödebygdsvägar. De byggas ju
numera med tre meters bredd och med mötesplatser litet varstädes, och där
inte trafiken är allt för stor, kan den rymmas på dessa vägar. Ortsbefolkningen
nöjer sig med dem. De enda, som anföra klagomål mot dessa smala
vägar, äro de mer eller mindre tillfälliga resenärerna, men jag föreställer mig,
att de så småningom skulle kunna vänja sig vid att köra på smala vägar också.
Erfarenheten har ju givit vid handen, att ju bredare och rätare vägarna
bli, dess mer öka trafikolyckorna. Vad beträffar ortsbefolkningen ber jag
ännu en gång att få understryka, att vi lia inte större fordringar på vägarna
än att vi, örn vi få ödebygdsvägar, äro synnerligen nöjda med dem i första
hand.
Från ren kostnadssynpunkt är det också uppenbart, att man får, jag skulle
nästan tro dubbelt så många vägkilometer av typen ödebygdsvägar som om
man skulle gå in för byggande av enkla vägar. Kanske får man inte fullt
dubbelt så många, men om jag går ut ifrån, att byggnadskostnaden för de enklare
bygdevägarna rör sig mellan 11 och 12 kronor per meter, kan man få
ödebygdsvägar för 6 å 7 kronor. Från den utgångspunkten är det ju rätt
förklarligt, att jag för min del inte skulle tycka, att det vore så förskräckligt
orättvist emot de orter, som beröras av de större vägarna, då det nu är svårt
att skaffa pengar och man från budgetär synpunkt inte vågar gå in för högre
anslag på denna punkt, örn man prutade litet på de stora anslagen. Från finansministern
ha vi ju fått upprepade varningar och berättigade sådana, som
jag inte har någon svårighet att förstå, med uppmaning till sparsamhet, och
jag vill hävda den uppfattningen, att det är en åtgärd av sparsamhet, örn man
går in för att bygga enklare vägtyper av inte så överhövan hög standard.
Men därtill vill jag säga, att det finns andra områden, där man kan spara,
och då kan jag försäkra finansministern och regeringen i allmänhet, att detta
ha vi ingen svårighet att förstå och äro mycket villiga att efterleva. När
man har växt upp och levat sig in i de svårigheter, som äro förenade med att
leva isolerat, överskuggar kravet på isoleringens hävande alla andra krav _på
anslag, och man finner så mycket, som skulle kunna stå tillbaka. Om jag
skulle bli finansminister, som jag dess bättre aldrig blir, skulle det bli ett förfärligt
arbete för riksdagen att hålla dessa väganslag tillbaka och få de andra
igenom. Men örn nu statsmakterna inte lägga hinder i vägen i övrigt i fråga
om kommunala förvaltningsfrågor, skola de bygder, som jag närmast representerar,
ingalunda tveka att gå in för den allra mest hårdhänta sparsamhet.
Jag skall sluta med några allmänna synpunkter på detta spörsmål, synpunkter,
som, såvitt jag hört, inte ha blivit framförda tidigare under debatten i dag.
Dessa synpunkter ha inte varit alldeles främmande för mig, men jag blev särskilt
påmind örn dem, när jag för några dagar sedan besökte en flicka från de
trakter, där jag är hemma, som för närvarande ligger på ett lasarett här i
staden. Hon har vistats i huvudstaden för speciell yrkesutbildning, och hon
förklarade för mig, att hon blev efter i kursen och yttrade som sin bestämda
mening, att hon knappast kunde fullfölja sin plan. Hon sporde i detta sammanhang,
hur det låg till med en viss vägfråga, och jag svarade, att det är
möjligt, att man kan påbörja vägbyggandet i sommar. Då sade hon ■— och
detta är betecknande för mentaliteten hos befolkningen där uppe: Ja, vet farbror,
jag är beredd att avbryta kursen, det ser ut att vara sådan trängsel på
alla områden, och det är ju så svårt att veta, örn man kan finna sin utkomst
och bärgning, örn man går den väg, som jag påbörjat. Kunde vi bara få en
väg hem, skulle jag resa hem och hjälpa mamma att sköta trädgården. Vi
ha kunnat leva på det förut, och jag tror vi kunna det i fortsättningen också.
Detta uttalande gjordes av en tjuguårig flicka och iir fullkomligt i överensstämmelse
med det verkliga förhållandet. Örn vi skola kunna genomlida de eko
-
Nr 22.
Äng
arning till
byggande av
enida bygdevägar
(Forts.;
Nr 22.
104
Onsdagen dea 9 mars e. m.
r Ang.
anslag till
byggande av
enida bygdevägar.
(Forts.)
nomiska svårigheter, varom de kunnige männen siar, är det nödvändigt att vi
leva oss fram med små inkomster och nöja oss med vad vår fattiga jord kan
giva. Men för att detta skall vara möjligt måste man gå in för åtgärder, som
hålla ungdomen kvar ute på landsbygden och hindrar dem från att bemäktiga»
av den olustkänsla, som mer och mer tränger sig fram, när de se andra, som
ha det bättre än de själva. Jag är övertygad om, att landsbygdens och skogsbygdens
folk i allmänhet äro beredda att skuldra vid skuldra genomleva de
svåra tider, vi gå till mötes, och ingen skall förebrå mig för att jag inte tidigare,
då det gällt intressefrågor, som vi inte haft någon som helst nytta av,
velat undandraga mig denna plikt. Jag har likväl ofta fått förebråelser i
detta avseende.
Jag vill nu sluta med att säga, att jag har inte behövt lära mig någon kohandel
under min korta politiska verksamhet, men jag ber att få begagna ett
uttryck, som herr Olsson i Kullenbergstorp brukar använda rätt ofta, nämligen
att vi taga hjälpen ifrån vilket håll den än kommer. Beträffande det
nu föreliggande utskottsbetänkandet ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan i punkterna 13 och 15, men i fråga örn punkt 14, som rör ödebygdsvägar,
ber jag att få yrka bifall till herr Nilssons i Malmö m. fl. reservation.
Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag vill allra först, herr tal
man,
med anledning av vad den näst föregående talaren yttrade i vissa avseenden,
säga, att såväl riksdagspartier som regeringar måste väl gentemot varandra
förbehålla sig ömsesidig kritikrätt. Regeringen har, såvitt jag förstår, inte
i något avseende beklagat sig över de undersökningar, den kritik, de påminnelser
och erinringar i olika avseenden, som riktats emot regeringens förslag. Men
då regeringen icke gjort detta, få väl också partier och partiledare mottaga kritik
från regeringen, när det gäller planer örn att på ett annat sätt än regeringen
föreslagit söka fylla statliga behov. Jag kan därför icke förstå den irritation,
som uppenbarligen kom fram i herr Hanssons i Stockholm anförande i
detta avseende. Och jag tror, att det är fullkomligt oberättigat och i längden
olämpligt, örn han vill, att vi skola införa en diskussionston av den art, som
han i vissa avseenden använder.
Jag skall nu övergå ifrån denna förklaring till några erinringar, som jag
velat göra. Jag vill då först säga, att herr vice ordföranden i statsutskottet
inledde ^ denna diskussion på ett sådant sätt, att han uppenbarligen önskade
att få^så många spjut som möjligt riktade mot sitt eget bröst. Han uppträdde
som rådgivare bland annat i fråga örn de stämningar, som borde skapas, och
han sade, att regeringen såg alltför mycket i svart, och att man i stället skulle
»försöka vidmakthålla», som han uttryckte det. »företagarandan».
Jag„viH då först söka förklara, varför åtskilliga uttalanden från regeringens
sida på senare tid blivit gjorda rörande den nuvarande situationens beskaffenhet
och de nu föreliggande förhållandena. Det beror ju bland annat på och
har^ det kan jag säga — rent av framtvungits genom den av herr Anderson
i Råstock med flera knäsatta principen, att när staten har små inkomster, den
skall i den allmänna välfärdens namn göra så stora utgifter som möjligt även
pa utgiftsområden, där intet tvang att göra sådana utgifter föreligger. Gentemot
uppställandet av en sadan riktlinje för det statliga förfarandet i detta
ögonblick ha vi velat säga, att vi tro inte detta tillvägagångssätt vara riktigt,
utan vi ha rekommenderat ett annat. Och det är väl helt naturligt, att när det
socialdemokratiska partiet med sadan intensitet hävdar sin nyss av mig angivna
mening och vi inte tro, att deras rekommendation utgör någon god och framkomlig
metod, vi då anföra detta och skälen därför.
Beträffande vem som mest betecknat det nuvarande läget såsom kritiskt är
Onsdagen den 9 mars e. m. 105
det ju så, att man kan anföra lika många uttalanden i sådan riktning från herr
Andersons i Råstock med flera meningsfränders sida som man kan göra från
oss. Det har redan förut anförts, och jag skall därför inte gå in på den saken.
Jag vill endast erinra örn att herr Anderson själv ett ögonblick efter det han
uttalat denna erinran mot oss förklarade, att den kris, som nu föreligger, i arbetslöshänseende
var vida svårare än den, som förekom 1922. Det föreföll mig,
som örn han vid denna förklaring omedelbart efter det han sagt, att det är ett
riksintresse, att vi inte låta allmänheten få den föreställningen, att här föreligger
ett verkligt, svårt tillstånd, själv föll offer för samma frestelse att beteckna
läget såsom hårt och svårt.
Företagarandan kan man naturligtvis vidmakthålla på olika sätt. Vi tro,
att företagarandan bäst vidmakthålles, örn man på företagarehåll får den uppfattningen
av riksdagens åtgöranden, att man försöker begränsa statsutgifterna
så långt som det är möjligt och också tillbakahålla beskattningen av själva näringslivet
i så stor utsträckning som möjligt. Hur man skall kunna »vidmakthålla
företagarandan» genom att man använder statens inkomster i ökad utsträckning
på olika sätt så, att det blir nödvändigt för staten att antingen upplåna
medel i större omfattning eller åstadkomma högre skatter, det är för mig
fullkomligt obegripligt. Det förefaller mig, som om detta tillvägagångssätt
är av den art, att det i stället förskräcker och försvagar företagarandan. Jag
vill således gentemot herr Anderson i Råstock göra gällande, att jag inte kan
godkänna hans metod att vidmakthålla företagarandan. Jag tror, att mitt sätt
att se på saken är riktigare. Däri ligger inte — jag ber att få säga det — någon
beskyllning mot herr Anderson för bristande omdöme. Vi se läget på olika
sätt, och vi bjuda ju ömsesidigt skäl för våra uppfattningar.
Jag skall senare, när jag kommer att beröra herr Hanssons i Stockholm yttrande,
återkomma till de låneanvisningar, som givits i den socialdemokratiska
motionen, och de nya upplåningsförslag, som regeringen, efter det statsverkspropositionen
avgivits, framlagt.
Herr Anderson anvisade som en möjlighet -— vilken han ansåg borde tillgripas
för att fylla de behov, som uppenbarligen uppkomme på denna punkt liksom
på flera andra punkter på grund av de yrkanden, som herr Anderson biträder
-— att man skulle söka fylla våra ökade behov genom att minska våra
avskrivningar. I detta avseende uppställde herr Anderson ett riksgäldsfullmäktigeprogram,
som jag för min del icke kan godkänna. Jag tror, att detta
program från deras sida, som i alldeles särskild grad lia att vaka över rikets
gäld och vad därmed sammanhänger, icke är av sådan ari, att det skulle innebära
tillrådliga åtgärder eller ett stöd för vårt land i dagens svårigheter. Jag
skall inte gå in på att herr Anderson i detta avseende kommer i konflikt med
sig själv. Med knivskarp konsekvens påpekade herr Persson i Falla, vad som
i detta avseende förekommit, och jag kan nöja mig med att hänvisa härtill.
Jag vill emellertid säga, att om man förfar på det sättet, att man omvandlar
ett till avskrivning föreslaget belopp i budgeten till reda pengar, som man använder
för nya och icke nödvändiga utgiftsbehov, medan det faktum kvarstår,
att statens i bokföringen upptagna tillgångar icke motsvara sitt reella värde,
så kan ett dylikt tillvägagångssätt omöjligen vara ett hållbart program, särskilt
från den synpunkt, varifrån herr Anderson bör söka se dessa saker. Herr
Anderson yttrade uttryckligen, att örn han förut hade vetat, vad han sedermera
visste örn vår budgetära belägenhet m. m.. skulle lian säkerligen icke biträtt
de uttalanden, som han gjorde till sina i riksgäldsfullmäktige. Men vad
har då inträffat sedan den tiden, herr Anderson? Ilar det inträffat något, som
gör det mindre önskvärt, att den svenska staten företar avskrivningar på sina
bokförda tillgångar. I den män en förändring har skett, kan jag inte se annat
än att denna förskjutning — iakttagelser, som vi litet var kunnat göra — gjort
Nr 22.
Ang.
anslag till
byggande av
enida bygdevägar.
(Forts.)
Nr 22.
106
Onsdagen den- 9 mars e. m.
Äng.
anslag till
byggande av
enida bygdevägar.
(Forts.)
det än mera önskvärt att man söker konsolidera statens ekonomiska ställning- i
så stor utsträckning som möjligt. Jag kan peka på exempelvis ett sådant förhållande
som den senast ingångna rapporten örn statens järnvägars driftsinkomster.
Örn den skulle vara avgörande för vilka värden de i statens järnvägar
investerade medlen i detta ögonblick representera, så kommer man ju till belopp,
som vi måste hoppas att bättre konjunkturer skola korrigera. Men inte
kan väl den omständigheten, att sådana förskjutningar skett, d. v. s. att under
tiden statens ekonomiska ställning uppenbarligen försvagats, föranleda till att
man skulle retirera från den ställning man tidigare intagit.
Jag skall inte närmare beröra den proposition, som kom i går. Jag vill endast
erinra, att den visar på nytt ett stort arbetsområde, där en mängd människor
äro anställda, ett industriellt företag, som man hittills trott vara ett av
svenska statens mest starka och särskilt löftesrika, men där i fortsättningen
näringen inte kan bedrivas utan försträckning av medel från statens sida. Jag
kan inte se annat än att sådana förhållanden böra mana, icke till att öka våra
utgifter på icke absolut nödvändiga områden, utan i stället till att konsolidera
ställningen så mycket som i en sådan situation är möjligt..
Herr Anderson yttrade vidare, att 1912 och 1920 hade riksdagen uttalat sig
för att i tider av arbetslöshet det allmännas verksamhet skulle utvidgas så
mycket som möjligt. Jag skall inte tala örn hur man såg den saken 1920, ty
då var man alltjämt påverkad av inflytelser från kriget och kristiden och vad
därmed sammanhängde. Men örn man 1912 skulle ha sagt, att här kommer att
föreligga en budget, som på en mängd punkter är präglad, trots statens sjunkande
inkomster, av skiftande försök att åvägabringa arbete, att skapa arbetstillfällen
av olika slag och att dessutom staten i samma syfte genom ett särskilt
organ skulle, såsom i detta ögonblick är fallet, bedriva egna arbeten på
266 särskilda arbetsplatser i landet, då tror jag verkligen, att 1912 års män
skulle ha deklarerat att man här gått vida längre i det avseendet än de, när
de gjorde sina uttalanden, tänkt vara möjligt.
Jag skall nu övergå till att se en liten smula på de motiveringar man åberopar
för ett tillstyrkande av de högre anslagen i de nu föredragna punkterna.
Beträffande punkten 13 står ju utskottet på Kungl. Maj:ts sida och där återfinnes
reservanternas motivering för deras hemställan på sidan 67 i betänkandet.
Det som, såvitt jag förstår, egentligen skall vara det avgörande skälet för reservanternas
ståndpunkt är åberopandet av »de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlagda utredningarna, vilka lämna starkt stöd för anvisande av ett
avsevärt större anslagsbelopp än det, för vilket styrelsen av besparingsskäl
stannat». Ja, det förhåller sig ju på den punkten så, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter en utredning angående läget på detta byggnadsområde förordat
ett anslag av 1,500.000 kronor, under det att reservanterna här hemställa
örn ett anslagsbelopp av 2,500,000 kronor. Hur man kan åberopa ett myndighetsyttrande,
som utmynnar i en hemställan örn 1,500,000 kronor såsom grund
för en hemställan örn 2,500,000 kronor, är för mig ganska oförklarligt. Och
detta så mycket mera, som det ju är rätt naturligt, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
själv fört fram en hög siffra, då den under en följd av år blivit
van, att riksdagen gång efter annan önskat öka på denna punkt. Jag måste
säga, att det av reservanterna åberopade skälet i den nu närmast föreliggande
punkten omöjligen kan anses vara ett starkt skäl.
Beträffande punkten 14 har det högre yrkandet blivit majoritetens yrkande
och återfinnes sålunda här såsom utskottets hemställan. Där har man såsom
huvudskäl anfört följande på sidan 18 i utskottets utlåtande: »För egen del
vill utskottet erinra om de behjärtansvärda samfärdseluppgifter, ifrågavarande
ö.debygdsvägar avse att fylla. Dessa väganläggningars tillkomst är — såsom
tidigare av riksdagen framhållits — av en utomordentlig betydelse för en ej
Onsdagen den 9 mars e. m.
107 Nr 22.
sällan talrik och i stora byar bosatt jordbrukarbefolkning, som under nuvarande,
all utveckling hämmande isolering har att draga sig fram under synnerligen
svåra livsbetingelser.» Detta yttrande i och för sig, denna bedömning
av behovet av nya vägar vill jag gärna erkänna riktigheten av. Men detta
är inte mera riktigt i dag, när staten står i en svår och brydsam ekonomisk
ställning, än det varit under tidigare år, när staten med större tillgångar till
sitt förfogande haft att bedöma, vilka belopp som skulle anslås till vägbyggnader
där uppe. De där boendes svårigheter ha varit lika stora, behovet av
vägar har varit lika starkt tidigare som nu. Frågan är alltså i detta ögonblick
helt enkelt, huruvida det är rimligt och riktigt att, när vi tidigare nöjt oss med
lägre belopp, i ett läge, där, såvitt jag kan se, den största sparsamhet och varsamhet
på olika områden är nödvändig, gå till ett belopp, som är större än som
föreslogs och beviljades av riksdagen i fjol och mer än dubbelt så stort som
vad blott för några år sedan beviljades. Det är på det sättet frågeställningen
bör ligga. Man hade väntat att i utskottets motivering erhålla en förklaring,
ett övertygande skäl för varför man förfar på det sättet, att man just nu gör
en sådan hemställan. Men något sådant argument finner man icke i detta utskottsyttrande.
Även på punkten 15 har det högre yrkandet omfattats av en majoritetsgrupp,
som sålunda får sin hemställan framförd såsom utskottets förslag. Jag kan
icke finna, att i motiveringen till utskottets hemställan på denna punkt anförts
något skäl, varför man nu i detta läge vill höja det föreslagna beloppet från
500,000 till 800,000 kronor. På den punkten har man emellertid erinrat örn,
att vederbörande, som ha att utföra dessa vägar, ha en större motprestation att
åstadkomma, än på andra punkter är vanligt. Och detta är ju riktigt. Men
i mångå fall levereras väl den motprestationen på det sättet, att vederbörande
sätta in sin personliga arbetskraft, få den värderad på ett visst sätt och i hemorten
utföra ett arbete, som just avser att skaffa dem själva vägar. Och de
bereda sig sålunda härigenom en viss inkomst, motsvarande en del av det belopp,
som inflyter i form av anslag från staten eller såsom bidrag i vissa fall från
landsting och andra håll. När alltså prestationen får i mycket stor utsträckning
lämnas på sådant sätt, är det ju klart, att den blir för vederbörande mycket
mindre betungande — ja, jag vågar säga i vissa fall en direkt fördel — än
när man får taga kontanta medel av sina kanske ringa tillgångar och lämna
såsom bidrag till vägbyggandet. Men när man talar örn att man bör anslå
mycket höga belopp just därför att motprestationen är stor, så är det väl rimligt
och riktigt att även taga hänsyn till, att motprestationen i själva verket är
av sådan art, att den kan bereda vederbörande en ganska stor fördel. Det har
jag nu givetvis ingenting emot. Jag tycker detta är bra, så långt det är möjligt
utan att staten skadar sig själv. Men det kan omöjligen i och för sig vara
något skäl för att staten i en särskilt brydsam tid nästan skall fördubbla det
för ändamålet utgående beloppet.
Herr Lindmark åberopade såsom ett skäl, som han särskilt ville framhålla,
att väghållningsdistrikten voro större områden i förhållande till de enskilda
kommunerna och att det sålunda här vore fråga örn en utjämningssträvan. Jag
vill inte bestrida, att så är fallet. Men detta kail knappast vara tillräckligt
skäl för att i år föreslå ett högre belopp än eljest. Jag kan omöjligt se, att
den omständigheten, att dessa väganslag i viss mån skulle bereda skatteutjämning,
kan vara anledning till att frångå naturliga anslagsprinciper och i detta
läge ge ett högre belopp än som eljest är motiverat. Det framhålles ofta från
våra norrländska län —• och det stack fram också i herr Lindmarks anförande
— att man är så långt efter i fråga örn vägarna där uppe. Men man får väl
ändå medge, att detta är rätt naturligt i eli stor bygd, som alltjämt är underkastad
fortsatt kolonisation. Där det ständigt pågått och alltjämt pågår ut
-
Ang.
anslag till
byggande av
enida bygdevägar.
(Forts.)
Nr 22. 108
Onsdagen den 9 mars e. m.
An9■ flyttningar av två, tre, fyra personer, som bryta bygel i skogarna oell skapa
byggande av sm^ samhällen, är det val helt naturligt, att det uppstått bostäder, byar och
enida bygde- samhälligheter, som ha det dåligt med vägarna. Den omständigheten, att man
vägar. likväl flyttat ut, innebär väl, att man trots frånvaron av vägar ansett, att detta
(Forts.) alternativ i jämförelse med andra möjligheter, som man haft, tett sig som det
bättre. Vilket naturligtvis inte utesluter, att man, i den mån det är möjligt,
bör bereda också dessa nybyggare vägar av olika slag. Men det är som sagt
förklarligt, att vägbrist förefinnes i rätt stor utsträckning, utan att man kan
beteckna den omständigheten såsom något bevis för att staten skulle lämnat
deras önskemål obeaktade eller ställt sig likgiltig gentemot dem. Det gäller
här ett naturligt missförhållande, som det gäller att, i den mån det är möjligt,
avhjälpa.
Herr Hage ville ställa oss inför en frågeställning, som jag tror han formulerade
ungefär så: lida inte näringarna också, därest man belastar kommunernas
budget med stora bördor? Jo, naturligtvis. Men hur är det, herr Hage,
är det inte så i många fall eller i vissa fall åtminstone, att tillkomsten av många
och långa vägar genom själva kostnaderna för byggandet och sedermera även
för underhållet medför en sådan belastning av kommunernas ekonomi, att det
hela kan ställa sig rätt bistert för de inom kommunerna verksamma företagarna?
För kommunen själv och för de inom kommunen boende innebär i själva
verket ett vägbyggnadsföretag ingalunda enbart ett plus, som omedelbart tar
sig uttryck i ökad skattekraft. Utan det är tvärtom så, att man omedelbart i
sammanhang med byggandet av vägen och en viss tid därefter får känna på
utgifterna för vägens skapande, under det att fördelarna komma, först senare.
Detta utesluter ingalunda — det medger jag gärna •— att det här är fråga örn
en produktiv verksamhet, men vars poduktivitet man dock måste pröva med
hänsyn till hela det läge, som föreligger i det ögonblick, när man skall taga position
till frågan, örn man skall bevilja ett ökat anslag eller icke. Herr Hage
sade också, att vi borde betänka, att människorna, örn de icke få bisträckning
i större utsträckning än hittills, skulle i ren desperation gå och bli ytterlighetsmänniskor
eller, som han sade, Sillénare. Ja, jag läste för ett par dagar
sedan i tidningen Social-Demokraten en beskrivning av en ärad ledamot i denna
kammare, hur en grupp Sillénare, som han sammanträffat med, såg ut. Och
jag vill då säga, att inte angav den beskrivningen, att det för att bli Sillénare
skulle vara nödvändigt att ha att kämpa med speciellt svåra ekonomiska förhållanden.
Han fick tvärtom själv den uppfattningen, att det var en exklusivt
borgerlig publik, som hade samlats men som han sedermera fann tillhöra den
nämnda åsiktsriktningen. Jag tror inte, att det skälet kan ha någon större styrka
i detta sammanhang.
Herr Ericsson i Sörsjön framhöll särskilt, att det på vårsidan i år skulle
komma att bli synnerligen svårt inte blott för arbetarna utan även för egnahemsägarna,
när de skola klara upp sina förhållanden. Gentemot detta vill jag endast
erinra, att de förslag, som vi nu diskutera, ju icke kunna träda i tillämpning
förrän efter den 1 juli. Det är ju här fråga om utgifter för nästa budgetår,
och förhållandena eller svårigheterna fram på vårkanten i år kunna givetvis
i detta sammanhang icke tagas till intäkt för ställningstagandet i frågan.
Herr Ericsson kom också in på frågan örn arbetslöshetskommissionen. Han
säde,. att många borgerliga skulle säkerligen önska avveckla arbetslöshetskommissionen.
Ja, om vi därmed kunde avveckla arbetslöshetsproblemet, örn vi
därmed voro befriade från alla svårigheter och omsorger, som därmed äro sammanknutna,
så antar jag, att många skulle vilja vara med örn att avveckla arbetslöshetskommissionen.
Men om man måste räkna med att lia dessa svårigheter
kvar åtminstone under den närmaste tiden, kanske i viss mån i ökad utsträckning,
och örn man vidare vill. att svårigheterna skola i största möjliga
Onsdagen dea 9 mais c. m.
109
Nr 22,
utsträckning lösas efter arbetslinjen, då kvarstå, såvitt jag kan se, endast två
alternativ: antingen att bibehålla en statlig organisation av ungefär arbetslöshetskommissionens
karaktär och därmed söka leda arbetena eller att överlämna
arbetena att utföras enligt dagens priser till andra, som kunna handhava dem.
Men vad betyder det senare alternativet? Jo, att kostnaderna för dessa arbeten
bli större och det antal arbetare som kunna beredas sysselsättning mindre, varigenom
sålunda ur arbetslöshetssynpunkt skulle skapas en försämrad ställning.
Jag vågar sålunda göra gällande, att hans krav, just ur den synpunkt som han
föreföll att själv vara inne på, nämligen att man borde gå in för arbetslinjen,
icke skulle innebära någon förbättring av läget.
Jag övergår nu till herr Hanssons anförande. Han menade, att med det sätt,
varpå vi ställt upp våra principer och skapat våra frågeställningar, skulle den
frågeställning, som han ansåg vara den socialdemokratiska äga vissa fördelar
framför den, som han ansåg att regeringen och de borgerliga i allmänhet uppställt
på detta område. Han sade, att vi formulerat problemet på följande sätt:
vad ha vi för tillgångar för att kunna ordna saken — och sedan ordna vi den
med hänsyn till tillgångarna. Socialdemokraterna däremot ställde upp problemet
så: vilka behov föreligga här, och därefter, sedan man fått den saken klar
för sig, tar man upp frågan, hur dessa behov skola kunna tillgodoses. Jag vill
säga, att formellt sett kommer man väl, vilkendera vägen man går, till ungefär
samma resultat. Behoven är i båda fallen av den utsträckning, att ingen kan
säga att de kunna fullständigt tillgodoses, utan vardera parten blir i sitt slutliga
bedömande, i sitt slutliga positionsval hänvisad till de tillgångar, som enligt
den enes eller den andres omdöme finnas för att fylla behoven i fråga.
Herr Hansson sade, att socialdemokraterna hade tidigare framställt förslag örn
vissa ändringar under den fjärde huvudtiteln, och nu framställde man förslag
beträffande anslagen för vägväsendet, men i intetdera fallet erhöll man något
medhåll. Det är väl ändå så, att, särskilt örn man vill utbyta arbetslöshetshjälp
enligt arbetslinjen på ett område mot viss annan verksamhet, man först
måste fråga sig, vad det innebär ur olika synpunkter, särskilt ur social och
ekonomisk synpunkt, icke blott för dagen utan även i fortsättningen, om man
gör den förändringen. Det är först sedan man verkställt en sådan undersökning
som man kan komma till en viss uppfattning örn vilkendera vägen som är den
bättre. Då vill jag för min del säga, att sammanfattar jag punkterna i det av
socialdemokraterna framlagda förslaget örn hur vi här skulle förfara, så kommer
jag till det resultatet, att det skulle försvaga vår ekonomiska ställning i
fortsättningen på ett sådant sätt, att vi icke skulle erhålla ökad möjlighet att
tillgodose de arbetslösa eller att skapa ett ur det helas synpunkt bättre utgångsläge.
Herr Hansson sade i det sammanhanget, att regeringen visserligen framlagt
en budget men att hållbarheten av denna budget kunde man betvivla, därför
att här kommer regeringen med ytterligare nya förslag. Ja, herr Hansson,
örn på vissa nya områden, efter det statsverkspropositionen uppgjorts, uppstå
behov, som äro i och för sig oundgängliga, som ovillkorligen måste tillgodoses,
har man då icke större möjlighet att tillgodose dessa nya behov med de principer
regeringen följt, än örn man tidigare utfäst sig från samhällets sida för åtgärder,
utlägg och insatser, som i högre grad skulle taga samhällets krafter i
anspråk? Såvitt jag förstår, utgör den omständigheten, att här uppstå ytterligare
nya behov och svårigheter, ingen som helst anledning till kritik mot det
föreliggande budgetförslaget. Ty just från förslagsställarnas sida, från finansministerns
och regeringens sida, har det oupphörligt sagts, att svårigheterna
nied all säkerhet efter hand skulle komma att ökas och att därför möjlighet att
på det ena eller andia området vidtaga ytterligare åtgärder borde bibehållas.
Sålunda har just det inträffat, som man på vårt håll förklarat skulle komma
att efter hand inträffa. Såvitt jag förstår, innebär det ingen anledning till att
Äng.
anslag till
byggande av
enkla bygdevägar,
(Forts.)
Nr 22.
Äng.
anslag till
byggande av
entin bygdevägar.
(Forts.)
110 Onsdagen dea 9 mars e. m.
på det sättet kritisera det framlagda budgetförslaget, som herr Hansson gjorde,
att förslaget icke begär att bli bedömt annat än som ett försök från den nuvarande
regeringens sida att åstadkomma ett ur olika synpunkter på sådant sätt
avvägt budgetförslag, att man därmed kan tillgodose vad som måste anses vara
fullkomligt oundgängligt och att det som helhet betraktat kan väntas medföra
bästa möjliga resultat.
Vad särskilt beträffar det lånebehov, som kom till uttryck i gårdagens proposition,
så är det ju på det sättet, att först när man från vederbörande företaga
sida kom till den uppfattningen, att det icke var fråga om en kortvårig''
kris på detta område, utan att man hade att räkna med en långvarig sådan, när
man alltså fick klart för sig, att förhållandena pekade i den riktningen, då blev
det nödvändigt att ingripa. Men detta borde åter ske på ett så tidigt stadium,
att icke alltför stora ekonomiska svårigheter redan inträtt. Men inte kan den
omständigheten, att man sålunda där funnit, att vissa åtgärder äro oundgängligen
nödvändiga, vara ett motiv att gå in för ökade statsinsatser på ett område,
där inte samma oundgängliga nödvändighet föreligger. Såvitt jag kan se,
föreligger det icke någon brist i det tidigare betraktelsesättet, när man på det
sättet söm i detta avseende skett kompletterar den framlagda propositionen.
Herr Hansson frågade, huruvida inte, därest pengar placerade i vägar i regel
vore en god placering, detta vore fallet även i kristider. Ja, i det avseendet har
nian just att försöka undersöka, vad det är som i stället skulle undanskjutas,
vad det skulle betyda ur olika synpunkter, örn en sådan placering skulle ersätta
andra sådana. Och vad det skulle betyda särskilt ur skatte synpunkt i detta
ögonblick, har regeringen försökt ge uttryck åt genom den form, som regeringen
valt för den ökade inkomstskatten på enskilda. Det är just ur arbetslöshetssynpunkt
i detta ögonblick oundgängligen nödvändigt, att icke låta näringslivet
drabbas av ökade skatter och svårigheter. Massor av företag på näringslivets
område balansera nu på självuppehållelsens ytterkant. Och varje
korn, som faller till på minussidan, gör att man kanske måste stanna. Nu har
man såsom aldrig behov av att ali naturlig produktion hålles i gång i största
möjliga utsträckning, och den omständigheten har varit avgörande, när man
inom regeringen försökt bedöma, vilka åtgärder som i detta avseende skulle
vidtagas.
Det är med stöd av dessa synpunkter jag vågar uttala den tron, att man
handlar klokt, örn man här godkänner de av regeringen framlagda och av utskottet
på flertalet punkter stödda förslagen. Och jag tror, att det vore klokt,
om så kunde ske även på den enda punkt, där man i första kammaren gjort en
avvikelse från regeringens förslag.
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag lär ha begått något alldeles
förskräckligt galet, då jag började på ett så osympatiskt sätt, att jag säde, att
jag inte tyckte om den nattsvarta pessimism, som avspeglas överallt. Jag tog
det som ett ingångsord, och det var tydligen mycket misslyckat. Jag skall nu
i stället be att få säga en annan sak. och det är, att vi reservanter måtte ändå
ha haft något att säga, eftersom vi blivit utsatta för just en sådan beskjutning,
som hans excellens statsministern nu talade örn och förresten, det måste jag
erkänna, själv verksamt bidrog till. Vi måste säkert ha sagt något, som träffade
någonstans. Örn det råkade i det bredaste bröstet eller det som kommer
därnäst, skall jag låta vara osagt. Jag skall nu inte taga något särskilt ingångsord
utan i stället be att få följa en gammal bergslagsregel: behandla folk
först och bättre folk sedan. Få se om det passar.
Till den ändan skall jag först taga hand en liten smula örn min läskamrat
herr Persson i Falla, som nyss fick stora A av hans excellens statsministern för
att han, som det hette, med knivskarp logik slagit fast vissa uttalanden från
Onsdagen den 9 mars e. m.
lil
Nr 22.
min sida, som enligt hans förmenande inte gingo ihop. Jag skall he att få hänvisa
herr Persson i Falla och övriga intresserade till det protokoll, som kommer
att föreligga örn några dagar, och jag skall akta mig väldigt noga för att justera
bort något; den saken har man ju möjlighet att kontrollera. Jag har inte
sagt, herr Persson i Falla, att inte en sådan avskrivning vore bra ur riksgäldskontorets
synpunkt. Men jag har sagt, att jag tycker, att det skulle vara bättre
att använda amorteringsfonden, som ostridigt består av andra medel än lånemedel,
just för sådana här ändamål. Jag kanske i det sammanhanget också kan
få säga till herr Persson i Falla, att vi ha verkligen försökt se verkligheten
sådan den är. Och det är ett faktum, att på samtliga de punkter, där det föreligger
förslag om höjning, är det så att det kommer att verka lindrande av arbetslösheten
över hela landet, och detta fördelat på ett betydligt jämnare sätt än
enligt den metod, som användes av arbetslöshetskommissionen — en sak, som
jag inte har lust att vid detta tillfälle gå närmare in på, ty jag är säker på att
kommissionen gör så gott den kan. Men den tabell, som utdelats till kammarens
ledamöter, visar, hur ojämnt kommissionens metod att anordna arbeten över landet
verkar. Jag rekommenderar bara den lilla broschyren till studium. Den
har införskaffats på förslag av fjärde avdelningen, och jag tror, att det kan
vara skäl att läsa den litet emellanåt. Då få herrarna se, hur det är ställt.
Medan jag nu har herr Persson i Falla så nära mig här, så skall jag be att få
säga, att hans olika syn på detta spörsmål möjligen, i någon mån åtminstone,
beror på att han inte kommit i så direkt beröring med de arbetslösas svårigheter
som vad jag för min del råkat göra. Det har betonats så många går.ger, att jag
egentligen inte skulle behöva upprepa det, men ett faktum är, att ingen är så
djupt olycklig som den som råkar vara arbetslös. Och har han sedan till på
köpet, såsom jag sade i mitt första anförande, råkat tillhöra de arbetslösas armé
sedan förra krisen, 1922—23, då är det sannerligen inte att undra på om den
som vill hjälpa börjar se sig örn efter alla möjliga utvägar för att skaffa honom
arbete, så att han skall kunna nödtorfteligen leva utan att anlita både arbetslöshetskommissionen
och respektive kommuns fattigvårdsstyrelse. Så ligger,
herr Person i Falla, saken till i verkligheten, och det är det som jag och övriga,
som tala för reservationen i denna punkt, vilja understryka. Sedan gjorde herr
Persson i Falla den anmärkningen, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
fått 1 miljon kronor mer än den begärt. Ja, det har ju vitsordats från olika,
håll, att den begäran, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade lagt fram till
Kungl. Majit var justerad med hänsyn lill önskemålen från Kungl. Majits sida.
Om man tittar efter i styrelsens äskanden från de föregående åren och i år, så
skall man finna, att ett arbetsprogram ligger färdigt att successivt tagas i bruk,
som sträcker sig så långt, att det minsann icke är någon fara för att det skall
bli mättnad på denna punkt, om nian går med på reservanternas förslag, utan
det finns tillräckligt mycket kvar, som ändå inte blivit beaktat.
Sedan kanske jag får säga litet lill herr finansministern och till hans excellens
statsministern. Jag skall inte bli långrandig. När herrarna här bägge två,
och åtskilliga andra nied förresten, tyckas förmena, att de obetydliga anslagshöjningar,
som ifrågasatts i dag, äro av avgörande inverkan på budgeten, så få
herrarna verkligen ursäkta, örn jag drar en liten smula på munnen. Budgeten
slutar ju — jag har nyss antecknat siffran ur regeringens egna beräkningar —
på en summa av över 822 miljoner kronor. Jag överlåter med varm hand åt
herrarna att själva räkna ut, vad dessa anslagshöjningar skulle innebära uttryckt.
i procent av den nämnda siffran. Det blir så litet, att man inte blir det
allra minsta imponerad, när man får fram det på det sättet. För övrigt vill jag
säga, att jag har ett ganska livligt minne av hur hans excellens statsministern
brukade regera, när han var medlem av statsutskottets tredje avdelning i första
hand och av statsutskottet i dess helhet. Inte var det då någonting som var
Äng.
anslag till
byggande av
enida bygdevägar.
(Forts.)
Nr 22. 112
Onsdagen den 9 mars e. in.
ania lill äakrosankt, då det korn från regeringen, utan etet var snarare så, ers excellens,
byggandeav om det att få ett kai någonstans, om det gick att göra en ändring för
enida bygde- att, såsom herr statsministern uttryckte sig då likaväl som i dag, åstadkomma
vägar. någonting för statens bästa, så vidtogs den ändringen med allra största nöje.
(Forts.) Om vi andra skulle så småningom ha lärt oss, att man skall på det sättet taga
vara på chanserna, så måste jag verkligen säga, att hans excellens statsministern
borde vara den siste att beklaga sig över en sådan sakernas vändning.
Det har talats så mycket örn, hur svår ställningen är och att staten nu är
tvungen att låna stora belopp. Beträffande den avskrivning, som vi talat så
mycket örn i kväll, har jag redan sagt, att det ur riksgäldskontorets synpunkt
är bra med en sådan avskrivning. Det är att slå in öppna dörrar, när man vill
göra gällande, att jag skulle sagt något annat. Men jag anser, att det i nuvarande
läge är ännu bättre att för produktiva ändamål använda dessa pengar,
som inte äro lånemedel utan hopskrapats på annat sätt. Nu framhöll hans excellens
statsministern nyss, att det med hänsyn till statens järnvägars dåliga
inkomster var nödvändigt att göra avskrivningar. Ja, det är det visst. Men
jag påpekade förra gången, att beträffande den saken har riksdagen i gott samförstånd
med regeringen bestämt, att det skulle göras upp en amorteringsplan.
För i år har beräknats ett avskrivningsbelopp av 2.6 miljoner kronor för statens
järnvägar. Vi lia vidare under de senare åren i regel för varje år avsatt 5 miljoner
till täckande av förluster för kreditkassan. När nu herr finansministern sitter
här i närheten, så kan jag ju anförtro honom, att de upplysningar beträffande
läget, som vi fingo häromdagen och som herr finansministern syftade på, icke
voro av enbart skrämmande art. Man kan ju inte debattera detta så mycket,
men så mycket tror jag i alla fall jag vågar säga, ifall det kan glädja herr finansministern.
Ja, jag hör nu, att detta icke är någon nyhet för herr finansministern,
och då veta vi det alltså bägge två. Vi ha också i 4:e avdelningen gått med på
den programenliga avskrivningen. Men vi reservanter anse, att det i nuvarande
läge är litet för mycket att taga en så stor klumpsumma på en gång. Det
är den enkla sanningen. Vi kunna inte hjälpa statens affärer ett dugg i stort
sett genom att nu, när vi lia det som allra sämst, avskriva över 27 miljoner. Jag
tror inte, att statens järnvägar eller andra statens af färsdrivande verk bli hjälpta
genom att man avskriver 15 miljoner kronor på statens innehav av aktier i
Ostkustbanan. Det kunna vi väl i alla fall vara överens örn. Jag tycker det är
viktigare att använda så många miljoner som möjligt för att nu skaffa arbete
och bröd; sedan få vi göra avskrivningar, när vi få råd. Kom då gärna igen
med förslag örn amortering; då blir alltihop bara sunt och riktigt och har min
fulla välsignelse.
Sedan får jag lov att säga litet i anledning av vad hans excellens statsministern
anförde rörande ödebygdsvägar och enklare utfartsvägar. Det märktes
på hans excellens statsministerns tal, att han fann det vara, om jag så får uttrycka
mig, en krångligare balansgång än vanligt att försöka motbevisa, att det
var högst hehjärtansvärda anslagskrav, som här framlagts från reservanternas
sida. Vad särskilt utfartsvägarna beträffar var det mig ett nöje att sitta och
nicka bifall till vad hans excellens statsministern sade. Jag kan ju få referera
till mina kamrater på fjärde avdelningen, t. ex. till herr Olofsson i Digernäs, som
torde kunna bestyrka att jag i avdelningen använde precis samma bevisföring
som hans excellens statsministern här gjorde. Men jag påvisade, att när det är
såsom det nu är uppe särskilt i ödebygderna, när skogsavverkningen i vissa fall
är inställd, när småbönderna och torparna inte ha någonting att göra, då är det
sannerligen bra för dem, om de dels kunna få genom arbete prestera sin andel
av kostnaderna och dels även förtjäna något på de andelar, som komma från
andra håll. I det fallet tyckas vi sålunda vara överens för en gångs skull även
i kväll.
Onsdagen den 9 mars e. m.
113 Nr 22.
Äng.
anslag till
byggande av
enkla bygdevägar.
(Forts.)
Herr Sandberg: Herr talman! Jag vill begagna tillfället att under den
allmänna principdiskussionen med några ord ge mitt understöd åt vad utskottet
föreslagit beträffande punkten 15, byggande av enskilda utfartsvägar. Om en
anslagsökning skall vara berättigad på någon punkt av sjätte huvudtiteln, så
tycker jag för min del, att det bör vara framför allt på den ifrågavarande. Man
kan inte göra några anmärkningar mot det sätt, på vilket dessa medel komma
till användning ur ekonomisk synpunkt. Det bär sagts flera gånger förut, och
jag skall inte mera uppehålla mig vid detta, att de vägar, som åstadkommas
med hjälp av detta anslag, bli de billigaste av alla vägar. Detta är ju ett betydelsefullt
faktum, som kvarstår, även om det givetvis är riktigt, såsom hans
excellens statsministern nyss yttrade, att det måste falla sig lättare för vederbörande
intressenter i vägföretagen att utföra sin prestation genom arbete än
genom kontanta utlägg. Jag tror också, att man kan säga, att de vägar, som
utföras med detta understöd, bli en verkligt produktiv tillgång. Man kan väl
inte heller diskutera den takt, i vilken man bör bygga nya vägar i detta fall,
då det här är fråga om trakter i fullkomlig avsaknad av vägar. Under sådana
förhållanden kan man icke säga annat än att det gäller att söka att avhjälpa
den stora bristen så fort som möjligt, helst som i praktiskt taget alla fall folket
står färdig och väntar på att få göra sin del av arbetet.
Vi ha från Norrlandshåll framhållit det stora behovet av vägar i allmänhet,
och jag vill i synnerhet betona den saken, när det gäller de enskilda utfartsvägarna.
Här göres nu den invändningen, att detta tal om det stora vägbehovet
i Norrland inte är någonting nytt, det behovet har ju förelegat även tidigare.
Utan att ingå på att ytterligare belysa det stora behovet av vägar däruppe,
något som i och för sig kunde vara frestande nog, helst som det föreligger ett
rikligt material, vill jag dock säga, att jag tror, att det utöver det skriande vägbehovet
föreligger alldeles särskilda skäl, som tala för att man trots nödvändigheten
av sparsamhet likväl bör öka särskilt det anslag, varom jag nu talar.
Jag syftar härmed på det svåra läget för de befolkningsgrupper, som framför
allt äro beroende av de vägar, för vilkas byggande det här ifrågavarande anslaget
är avsett, och jag menar, att denna omständighet kommer till som ett alldeles
särskilt skäl, varför anslaget nu bör ökas. Såsom förut framhållits av
herr Lindmark, har man här att göra med småbrukare, lägenhetsinnehavare och
dylika, och vad herr Lindmark anförde om arbetslösheten bland dessa människor
vill jag för min del understryka. Jag skall därför icke upptaga tiden
med att upprepa, vad som redan sagts i det hänseendet. Det är emellertid
tydligt att för avhjälpande av denna arbetslöshet, som kan vara kännbar nog,
även örn den icke kommer till synes i statistiken, måste det också göras något,
och i det avseendet är just en höjning av det här ifrågavarande anslaget en
mycket lämplig åtgärd.
Man kan också hjälpa de här ifrågavarande jordbrukarna mera direkt i deras
egenskap av jordbrukare genom att bereda dem möjligheter att anlägga dessa
så ytterst behövliga utfartsvägar. Dessa vägar framkalla nyodlingar och därmed
nya försörjningsmöjligheter. Så länge vägar saknas, är befolkningens
Andra kammarens protokoll 1932. Nr 22. 8
Det är bara en enda liten sak till som jag kanske får lov att erinra om. Under
förra krisen utgick inkomstskatten efter siffran 175, i dag efter siffran 145. På
den tiden fick staten i ett fall låna pengar till 6 procent. Det lånet är nu konverterat.
I ett annat fall fick staten betala 5.5 procent, och det lånet finnes
ännu kvar. Herr finansministern tror väl inte, att staten i detta ögonblick skall
behöva betala 5.5 procent? Allt detta visar i alla fall, att det inte är skäl att se
så svart på tingen, som man gör från regeringsbänken, ty det är dock åtskilligt
ljusare nu än vid det förra tillfället.
Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.
Nr 22. 114
Onsdagen den 9 mars e. m.
Äng. ställning bekymmersam även i goda tider, men ännu värre bli förhållandena
anslag till un(jer tider sådana som de nuvarande. Det nödvändiga utbytet av produkter
enida bygde- oc^ vaTor> som för jordbrukarna är ofrånkomligt, är ju nästan omöjligt att
vägar. åstadkomma för dem, som leva under sådana förhållanden, att de sakna vägar.
(Korts.) Det måste därför bli till en verklig hjälp direkt för jordbruket, om man bereder
dessa människor ökade möjligheter att åstadkomma nya eller förbättrade kommunikationsleder,
och därvidlag måste jag säga, att varje möjlighet till hjälp
åt Norrlands jordbrukare bör utnyttjas.
Den hjälp åt jordbruket, som kommit andra delar av landet till del — jag
erinrar här om stödet åt spannmålsodlingen för att icke tala örn hjälpen åt betodlarna
-—• har icke kommit Norrland tillgodo, utan har tvärtom inneburit en
ökad belastning av denna del av landet. Detta behöver icke innebära, att vi
norrlänningar skulle vilja inleda en byteshandel, då vi yrka på att få åtminstone
någon hjälp på de punkter, där detta kan ske. Vi kräva endast, att vi
måtte vederfaras rättvisa ur sakliga synpunkter, och vi begära ingen återtjänst
endast därför att röster avgivits även från Norrland för stöd åt jordbruket i
Skåne. Jag vill tillbakavisa detta tal örn att här skulle vara fråga örn en ur
sakliga synpunkter förkastlig kohandel.
Den ökning av anslaget, som utskottet nu föreslagit på den punkt, varom
jag här talar, är ju 300,000 kronor. Det är för vårt vidkommande, som önska
att detta anslag måtte bli så stort som möjligt, en tacknämlig sak, och jag tror
inte, att den behöver innebära ett sönderbrytande i någon allvarligare grad av
budgetarbetet. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan på nu förevarande punkt, nr 15.
Med herr Sandberg förenade sig herrar Persson i Trången och Selberg.
Herr Bergström i Bäckland: Herr talman! Det har mer än en gång blivit
sagt under vägdebatterna i denna kammare, att särskilt i Norrland med dess
behov av vägar och icke minst vägar av enklare typ har byggandet av de statsunderstödda
utfartsvägarna kommit väl till pass, icke minst på grund av dessa
vägars billiga anläggningskostnader. Intressenterna i sådana företag, som
avse byggandet av dylika vägar, ha fått en rätt god hjälp, det måste man ju
erkänna, i de bidrag, som härvidlag utgå såväl till förrättningar, vilka avse
dessa vägar, som ock till själva byggandet av vägarna. Klart är dock, att med
ett större statsbidrag till de enskilda utfartsvägarna än vad Kungl. Maj:t föreslagit,
möjligheten att bygga flera vägar av denna typ också blir större. I
detta sammanhang skulle jag vilja säga, att man kan icke tala om att vägnätet
inom ett vägdistrikt är i det närmaste utbyggt, så länge byar och större byområden
sakna farbara utfartsvägar, även örn de allmänna vägarna skulle befinna
sig i det bästa skick. Man kan säga, att vår tid med dess utveckling på
skilda områden gör vägfrågan i obygden till en av de mest brännande frågorna.
Huru önskar icke, för att nu bara taga ett exempel, obygdsbefolkningen att
vid sjukdomsfall kunna komma i åtnjutande av den vård, som lämnas på våra
lasarett! Men för att fylla det önskemålet fordras ju vägar.
Vägfrågan är för denna befolkning också i hög grad, kan man säga, en jordbruksfråga.
Få nämligen jordbrukarna i obygden vägar, så kunna de också
vinna avsättning för sina jordbruksprodukter på ett helt annat sätt än nu.
När jag väckte den motion — och det var egentligen dit jag ville komma —
örn en höjning av anslaget till de enskilda utfartsvägarna, var jag av den uppfattningen,
att statsutskottet icke skulle komma att vidtaga någon mera avsevärd
höjning av ifrågavarande anslag. Örn en höjning verkligen skulle komma
att föreslås av utskottet, så skulle denna, antog jag, icke gå längre än till det
belopp väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställt örn, ett belopp, som jag
Onsdagen den 9 mars e. m.
Nr 22.
115
också, upptog i min motion. Jag förstår, att varje förslag, som innebär en höj- Äng.
ning av ett av Kungl. Maj :t äskat anslag, blir föremål för en ingående prövning aaslag till
inom utskottet, som ju också har möjlighet att på ett helt annat sätt än en ^Hal^de
enskild motionär företaga en sådan prövning. När nu majoriteten i stats- vägar.
utskottet anser sig kunna föreslå en sådan höjning av det här begärda an- (Forts.)
slaget, som utskottets yrkande innebär, så bör jag givetvis som motionär uppskatta
-— och det gör jag också — att en sådan värdefull hjälp just nu kan
givas obygdsbefolkningen i dess strävan att skaffa sig vägar.
Jag hoppas nu, herr talman, att utskottet också skall kunna föra igenom
detta sitt förslag här i denna kammare.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr
Anderson i Råstock begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 13
av utskottets förevarande utlåtande nr 6, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej; har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.
Punkten 14, angående anslag till byggande av ödebygdsvägar. Äng.
Under punkten 13 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit by^gandeav
riksdagen att till byggande av ödebygdsvägar i Norrbottens, Västerbottens, ödebygdsJämtlands
och Västernorrlands samt vissa delar av Kopparbergs län för bud- vägar.
getåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 900,000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft
dels de likalydande motionerna nr 110 inom första kammaren av herr Möller
m. fl. och nr 196 inom andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl.,
vilka hemställt, att riksdagen för budgetåret 1932/1933 måtte, såvitt nu vore i
fråga, anvisa till byggande av ödebygdsvägar i Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands och Västernorrlands samt vissa delar av Kopparbergs län utöver av
Kungl. Maj :t föreslagna 900,000 kronor ett extra reservationsanslag av 1,100,000
kronor,
dels ock de ävenledes likalydande motionerna nr 148 inom första kammaren
av P. E. A. Jonsson to. fl. och nr 172 inom andra kammaren av herr Näslund
m. fl., i vilka föreslagits, att riksdagen måtte till byggande av ödebygdsvägar
i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands samt vissa delar
av Kopparbergs län för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag
av 1,175,000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
förslag och motionerna 1:110 och II: 196, i vad nämnda motioner avsåge
Nr 22. 116
Onsdagen den 9 mars e. m.
Äng.
anslag till
byggande av
ådebygdsvägar.
(Forts.)
Ang.
anslag till
byggande av
enskilda
utjartsvägar.
förevarande anslag, samt motionerna 1:148 och 11:172 måtte till byggande
av ödebygdsvägar i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands
samt vissa delar av Kopparbergs län för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra
reservationsanslag av 1,000,000 kronor.
Vid denna punkt voro fogade reservationer:
av herrar Widell, förste vice talmannen Nilsson, andre vice talmannen
Bengtsson, Holmgren och Persson i Fritorp, vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande förslag och
med avslag å motionerna 1:110 och II: 196, i vad nämnda motioner avsåge
nu förevarande anslag, samt med avslag jämväl å motionerna I: 148 och II:
172, i vad de skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, måtte till byggande av
ödebygdsvägar i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands
samt vissa delar av Kopparbergs län för budgetåret 1932/1933 anvisa ett
extra reservationsanslag av 900,000 kronor, samt
av herrar Johan Nilsson i Malmö, Oscar Olsson, Rosén, Asplund, Walles,
Pauli, Anderson i Råstock, Wigforss, Nilsson i Örebro, Andersson i Höör
och Ward, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen, i anledning
av Kungl. Maj:ts förevarande förslag och motionerna 1:148 och 11:172
samt med bifall till motionerna I: 110 och II: 196, i vad nämnda motioner avsåge
nu förevarande anslag, måtte till byggande av ödebygdsvägar i Norrbottens,
Västerbotten, Jämtlands och Västernorrlands samt vissa delar av Kopparbergs
län för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av
2,000,000 kronor.
Punkten föredrogs. Därvid anförde:
Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Det kan inte falla
mig in att taga upp någon debatt på denna punkt, efter all den diskussion, som
här i kammaren förekommit, och jag ber därför att i korthet få yrka bifall till
den av herr Widell m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade reservationen.
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den
reservation, som är avgiven av herr Nilsson i Malmö m. fl.
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, 2:o) bifall
till den av herr Widell m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen
samt 3:o) bifall till den reservation, som avgivits av herr Johan Nilsson i
Malmö m. fl.; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.
Punkten 15, angående anslag till byggande av enskilda utfartsvägar.
Kungl. Majit hade under punkten 14 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen att till byggande av enskilda utfartsvägar för budgetåret 1932/1933
anvisa ett extra reservationsanslag av 500,000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande motioner,
nämligen:
dels de likalydande motionerna:
nr 72 inom första kammaren av herr Bergqvist m. fl. och nr 109 inom andra
kammaren av herr Lindmark m. fl., i vilka yrkats,
a) att det i statsverkspropositionen till byggande av enskilda utfartsvägar
för budgetåret 1932/1933 föreslagna reservationsanslaget å 500,000 kronor
måtte höjas med 400,000 kronor till 900,000 kronor; och
Onsdagen den 9 mars e. m.
117
Nr 22.
t) att nämnda höjning av anslaget eller 400,000 kronor skulle utgå från
det anslag till arbetslöshetens bekämpande, som innevarande riksdag komme
att anvisa för budgetåret 1932/1933;
nr 110 inom första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 196 inom andra
kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen
för budgetåret 1932/1933 måtte, såvitt nu vore i fråga, anvisa till byggande
av enskilda utfartsvägar utöver av Kungl. Majit föreslagna 500,000
kronor ett extra reservationsanslag av 400,000 kronor; samt
nr 146 inom första kammaren av herr Rosén m. fl. och nr 176 inom andra
kammaren av herr Sandberg m. fl., i vilka yrkats, att riksdagen måtte besluta
att till byggande av enskilda utfartsvägar för budgetåret 1932/1933 anvisa
ett extra reservationsanslag av 1,000,000 kronor;
dels ock motionen nr 178 inom andra kammaren av herr Bergström i Bäckland,
i vilken föreslagits, att riksdagen måtte höja det i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln till byggande av enskilda utfartsvägar för budgetåret
1932/1933 föreslagna extra reservationsanslaget med 100,000 kronor
från 500,000 kronor till 600,000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
förslag och ovanberörda motioner — motionerna 1:110 och II: 196 i vad de
avsåge nu ifrågavarande anslag — måtte till byggande av enskilda utfartsvägar
för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 800,000
kronor.
Vid denna punkt voro fogade reservationer:
av herrar Kvarnzelius, Widell, andre vice talmannen Nilsson, förste vice
talmannen Nilsson, andre vice talmannen Bengtsson, Holmgren, Persson i Fritorp,
Persson i Falla och Svensson i Grönvik, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande förslag och
med avslag å ovanberörda motioner — motionerna 1:110 och II: 196 i vad de
avsåge nu ifrågavarande anslag och motionerna 1:146 och 11:176 i vad de
skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag — måtte till byggande av enskilda utfartsvägar
för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av
500.000 kronor; samt
av herrar Johan Bernhard Johansson och Nylander, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
förslag och motionerna 1:72, 110 och 146 samt 11:109, 196 och 176
— motionerna I: 110 och II: 196 i vad de avsåge nu ifrågavarande anslag —
ävensom med bifall till motionen II: 178, måtte till byggande av enskilda utfartsvägar
för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av
600.000 kronor.
Sedan punkten föredragits, yttrade:
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Herr Rersson i Fritorp: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den
av herr Kvarnzelius m. fl. avgivna reservationen.
Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag vill begagna tillfället att
rikta en varm vädjan till skåningar och smålänningar i denna kammare. Jag
märkte, att när herr förste vice talmannen hållit sitt anförande här i afton,
fick han instämmande särskilt från Skåne och Småland.
Äng.
anslag till
byggande av
enskilda
utfartsvägar.
(Korts.)
Nr 22. 118
Onsdagen den 9 mars e. m.
Äng.
anslag till
byggande av
enskilda
ulfartsvågar.
(Forts.)
Jag skulle vilja peka på olikheten i de förhållanden, som råda i Skåne och i
Norrbotten. Jag har siffror här rörande jordarealen i Malmöhus län och i
Norrbottens län. Malmöhus län innehåller 473,439 hektar och Norrbottens län
9,866,009 hektar. Jordarealen i Norrbottens län är alltså mer än 20 gånger
så stor som jordarealen i Malmöhus län. När man tänker på att sistnämnda
län i ungefär 100 år hållit på att bygga vägar, medan Norrbotten för 100 år
sedan icke hade några vägar alls utan endast fästigar, förstår man väl, att det
fortfarande saknas vägar i Norrbotten.
Med tanke på den hjälp, som skåningar och även smålänningar liksom andra
sädesproducerande jordbrukare fått i riksdagen i år, vill jag rikta en varm vädjan
till dem — sädesodlare och betodlare — att icke begagna en alltför hård
hand i denna fråga.
Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag ber att få erinra om, att vi ha
ett belopp av 100,000 kronor reserverat av föregående års anslag, och att med
det av Kungl. Maj :t begärda anslaget av 500,000 kronor det kommer att nästa
år stå till förfogande en summa av 600,000 kronor eller precis det belopp vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen begärt. Längre än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
brukar man aldrig gå — man går i allmänhet icke ens så långt. När det
nu kommer att finnas medel till vad styrelsen krävt, anser jag, att den av
Kungl. Majit föreslagna summan är tillräcklig. Jag ber alltså att få yrka
bifall till den av herr Kvarnzelius m. fl. avgivna reservationen.
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Under debatten i kväll har det
framgått, att herr Persson i Falla överhuvud taget icke vill ge några extra
slantar till vägbyggnader. Det hade han inte behövt särskilt tala örn. Herr
Persson i Falla anförde samma skäl i utskottet som han anfört här, men det bet
icke bättre där, än att majoriteten i alla fall beträffande det lilla överskottsbeloppet
ansåg, att behållningen av anslaget icke funnits så länge, att de övriga
delarna av landet hunnit anpassa sig därefter. Det är just för att bereda
dem också möjlighet att komma med på ett hörn, som vi inom utskottsmajoriteten
ansett det lämpligt att använda pengarna på föreslaget sätt och därigenom
få mycket vägar för en ringa slant. Herr talman, jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.
Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag förstår icke riktigt herr Olofssons
i Digernäs resonemang, när han yttrar sig som örn smålänningarna hade
lika stort gagn av stödet för sockerbets- och spannmålsodlingen som skåningarna.
Detta blottar en stor okunnighet örn verkliga förhållandet.
Vad denna fråga beträffar tror jag, att örn man bedömer läget sådant det
är, kommer man till den uppfattningen, att Kungl. Majit gått så långt på förevarande
punkt, som det överhuvud taget är möjligt. När man hörde herr finansministerns
anförande, fick man klart för sig, att örn läget vid statsverkspropositionens
framläggande varit sådant som det är nu, hade mindre belopp
föreslagits från Kungl. Maj:ts sida än som skett.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till den av herr Kvarnzelius m. fl.
avgivna reservationen.
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till den av herr Kvarnzelius m. fl. avgivna, vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Persson i Fritorp, i
Onsdagen den 9 mars e. m.
119
Nr 22.
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
15 av utskottets förevarande utlåtande nr 6, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Kvarnzelius m. fl. avgivna
vid punkten fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 77 ja
och 78 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit den av herr Kvarnzelius m. fl. avgivna, vid
punkten fogade reservationen.
Punkten 16, angående anslag till byggande av tillfartsvägar till inlandsbanan.
Under punkten 15 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att till byggande av tillfartsvägar till inlandsbanan för budgetåret
1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 500,000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft dels de likalydande
motionerna nr 110 inom första kammaren av herr Möller m. fl. och nr
196 inom andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl., i vilka yrkats,
att riksdagen för budgetåret 1932/1933 måtte, såvitt nu vore i fråga, anvisa
till byggande av tillfartsvägar till inlandsbanan utöver av Kungl. Majit föreslagna
500,000 kronor ett extra reservationsanslag av 500,000 kronor;
dels de ävenledes likalydande motionerna nr 147 inom första kammaren av
herr Karl A. Johansson m. fl. och nr 215 inom andra kammaren av herr
Lindberg m. fl., i vilka yrkats, att riksdagen måtte besluta att till byggande
av tillfartsvägar till inlandsbanan för budgetåret anvisa ett extra reservationsanslag
av 750,000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen, med bifall till Kungl. Majits förevarande
förslag och med avslag å ovanberörda motioner — motionerna lilio
och lii 196 i vad de avsåge nu förevarande anslag och motionerna I: 147 och
lii 215 i vad de skilde sig från Kungl. Majits förslag — måtte till byggande
av tillfartsvägar till inlandsbanan för budgetåret 1932/1933 anvisa ett
extra reservationsanslag av 500,000 kronor.
Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Johan Nilsson i Malmö,
Oscar Olsson, Rosén, Asplund, Walles, Pauli, Anderson i Råstock, Wigforss,
Nilsson i örebro, Andersson i Höör och Ward, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, i anledning av Kungl. Majits förevarande förslag
samt motionerna 1:147 och 11:215 ävensom med bifall till motionerna 1:110
och lii 196, de båda sistnämnda motionerna i vad de avsåge nu förevarande
anslag, måtte till byggande av tillfartsvägar till inlandsbanan för budgetåret
1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 1,000,000 kronor.
Äng.
anslag till
byggande av
enskilda
utfartsvägar.
(Forts.)
Äng.
anslag till
byggande av
tillfartsvägar
till inlandsbanan.
Nr 22. 120
Onsdagen den 9 mars e. m.
Äng.
anslag till
byggande av
tillfartsvägar
till inlandsbanan.
(Forts.)
Ang.
anslag till
anläggning
av en enkel
bygdeväg i
Norrbottens
lån.
Efter föredragning av punkten yttrade:
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag ber endast att få yrka bifall
till den reservation, som vid punkt 16 är avgiven av herr Nilsson i Malmö
m. fl.
Herr Persson i Fritorp: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.
Sedan överläggningen förklarats avslutad samt herr talmannen givit propositioner
å de därunder förekomna yrkandena, blev utskottets hemställan i
förevarande punkt av kammaren bifallen.
Punkten 17, angående anslag till anläggning av enkel bygdeväg från Alavaara
över Huuki till Kieksisvaara i Norrbottens län.
Kungl. Maj:t hade i punkten 16 av förevarande huvudtitel föreslagit riksdagen
att till anläggning av enkel bygdeväg från Areavaara över Huuki till
Kieksisvaara i Norrbottens län för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag
av 70,000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft de likalydande motionerna
nr 110 inom första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 196 inom
andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl., i vilka yrkats, att riksdagen
för budgetåret 1932/1933 måtte, såvitt nu vore i fråga, anvisa till anläggning
av en enkel bygdeväg från Areavaara till Kieksisvaara i Norrbottens län
utöver av Kungl. Maj:t föreslagna 70,000 kronor ett extra reservationsanslagav
40,000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
förslag samt med bifall till ovanberörda motioner, i vad dessa avsåge
anslag till ifrågavarande väganläggning, måtte till anläggning av enkel bygdeväg
från Areavaara över Huuki till Kieksisvaara i Norrbottens län för budgetåret
1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 110,000 kronor.
Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Kvarnzelius, Widell,
andre vice talmannen Nilsson, Johan Bernhard Johansson, Nylander, förste
vice talmannen Nilsson, andra vice talmannen Bengtsson, Holmgren, Persson i
Fritorp, Persson i Falla och Svensson i Grönvik, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande förslag och
med avslag å ovanberörda motioner i vad dessa avsåge anslag till ifrågavarande
väganläggning, måtte till anläggning av enkel bygdeväg från Areavaara
över Huuki till Kieksisvaara i Norrbottens län för budgetåret 1932/1933 anvisa
ett extra reservationsanslag av 70,000 kronor.
Punkten föredrogs. Därvid anförde:
Herr Persson i Fritorp: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den
av herr Kvarnzelius m. fl. vid denna punkt fogade reservation.
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr
Onsdagen den 9 mars e. m.
121
Nr 22.
Persson i Fritorp begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
17 av utskottets förevarande utlåtande nr 6, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för nej-propositionen, vadan kammaren bifallit den vid punkten fogade
reservationen.
Punkten 18.
Lades till handlingarna.
Punkterna 19 och 20.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 21, angående anslag till statsunderstödda fiskehamnar.
Kungl. Majit hade uti punkten 22 av förevarande huvudtitel föreslagit riksdagen
att till statsunderstödda fiskehamnar för budgetåret 1932/1933 anvisa
ett extra reservationsanslag av 200,000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft de likalydande
motionerna nr 114 inom första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 201 inom
andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen måtte utöver av Kungl. Maj :t föreslagna 200,000 kronor till »statens
fiskehamnar» för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av
220,000 kronor.
Då av förenämnda motioners motivering framginge, att de däri framställda
yrkandena avsåge statsunderstödda fiskehamnar och ej statens fiskehamnar,
hade motionerna upptagits till behandling under nu förevarande punkt.
Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
förslag och med avslag å ovanberörda motioner, måtte till statsunderstödda
fiskehamnar för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag
av 140,000 kronor.
Uti en vid denna punkt avgiven reservation hade herrar Johan Nilsson, i
Malmö, Walles, Pauli, Anderson i Råstock, Wigforss, Nilsson i örebro, Andersson
i Höör och Ward förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande förslag och med avslag å ovanberörda
motioner måtte till statsunderstödda fiskehamnar för budgetåret
1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 200,000 kronor.
Efter föredragning av punkten anförde:
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag skall icke utveckla någon
större energi på denna punkt. Jag vill endast konstatera, att det finns några
reservanter här, som velat biträda Kungl. Majlis förslag, medan majoriteten i
Äng.
anslag till
anläggning
av en enkel
bygdeväg i
Norrbottens
län.
(Forts.)
Ang.
anslag till
statsunderstödda
fiskehamnar.
Nr 22,
122
Onsdagen den 9 mars e. m.
Ang.
anslag lill
statsunderstödda
fiskehamnar.
(Korts.)
utskottet gått in för nedsättning av det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet.
Jag anser icke, att denna nedsättning är befogad, ty anslaget är så pass knappt
tillmätt, att om man drager ifrån något, betyder detta, att åtskilligt, som behöver
göras, får stå efter. Jag yrkar alltså, herr talman, vid punkt 21 bifall
till den av herr Nilsson i Malmö m. fl. avgivna reservationen.
Herr Persson i Fritorp: Herr talman! Statsutskottets vice ordförande
yrkade nyss bifall till den av herr Nilsson i Malmö m. fl. avgivna reservationen,
vilket är detsamma som ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet
har, såsom herrarna finna av utlåtandet, omnämnt, att genom minskning med
60,000 kronor av anslaget på denna punkt möjlighet öppnas att bereda medel
till upprensning av djuprännan i Kalmarsund. Vi voro eniga på avdelningen
och inom utskottet att i sistnämnda hänseende biträda den av herr Nilsson i
Gränebo m. fl. avgivna motionen, som betingar 63,000 kronor. För min del
ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Jeppsson: Herr
talman! Jag skulle helst ha sett, att riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts förslag
även på denna punkt, men då det föreligger ett enhälligt utlåtande rörande
bifall till den av herr Nilsson i Gränebo m. fl. väckta motionen angående
upprensning av djuprännan i Kalmarsund, har jag inga förhoppningar örn
att Kungl. Maj:ts förslag skall bifallas och motionen avslås. Under sådana
förhållanden skulle man kunna riskera, att den av Kungl. Majit begärda anslagssumman
komme att överskridas med de 63,000 kronor, som erfordras för
upprensning av djuprännan i Kalmarsund. Fastän jag är av den uppfattningen,
att denna upprensning mycket väl kunnat anstå något år, vill jag i
frågans nuvarande läge icke påyrka ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag i fråga
om anslaget till statsunderstödda fiskehamnar och därigenom riskera en utgiftsökning
på huvudtiteln med 63,000 kronor.
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag hör till dem, som både på avdelningen
och i utskottet velat biträda herr Nilssons i Gränebo m. fl. motion,
men jag får verkligen säga, att jag tycker, att så viktig är icke den saken
jämfört med detta andra behov, att man behöver skära ned ett så knappt tillmätt
anslag som det som begäres på förevarande punkt. Den upplysningen
har jag velat lämna.
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl
av herr Anderson i Råstock, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
21 av utskottets förevarande utlåtande nr 6, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.
Onsdagen den 9 mars e. m. 123
Punkterna 22—30.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 31.
Lades till handlingarna.
Punkterna 32—38.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 39.
Lades till handlingarna.
Punkterna 40—45.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Vid härpå skedd föredragning av punkten 46, angående anslag till Svenska
brandkårernas riksförbund, yttrade:
Herr Lundström: Herr talman! Svenska brandkårernas riksförbund har
de sista åren haft ett anslag av 2,000 kronor per år. I årets statsverksproposition
har kommunikationsministern med åberopande av det budgetära läget
strukit detta anslag. Med anledning av en av landshövding Nilsson i första
kammaren väckt motion örn ett anslag av 5,000 kronor till förbundet i fråga
och en likalydande motion av mig i denna kammare har statsutskottet yttrat
sig och avstyrkt motionerna. Att jag det oaktat vågar taga kammarens tid
i anspråk beror på att jag anser det ändamål, för vilket detta förbund verkar,
vara av så stor ekonomisk betydelse icke blott för staten utan även för kommunerna
och enskilda, att jag anser mig böra vädja till kammarens ledamöter
att låta detta förbund åtminstone få behålla det anslag örn 2,000 kronor, som
tidigare utgått. Jag gör detta så mycket mera, som första kammaren redan
utan votering bifallit detta förslag.
För vilket ändamål arbetar detta förbund? Det framgår av dess stadgar,
där det står, att förbundet verkar för utvecklandet av ett ordnat och betryggande
brandväsen särskilt å landsbygden. Under detta förbund sortera länsförbund,
och 15 länsförbund äro i arbete. Respektive landshövdingar med
ett undantag när äro ordförande i länsförbunden. Till dessa länsförbund höra
kommunala och frivilliga brandkårer, organiserade och uppbyggda av förbundet.
Varje förbund har konsulenter, som ha till uppgift att instruera
brandmännen och att ha uppsikt över brandmännen m. m.
Sammanslutningar som dessa borde hjälpas, när de göra framställningar till
staten, kommuner och enskilda örn att få anslag, då de därvid kunna bevisa,
att de uppnått positiva resultat. Jag skall icke trötta kammaren med att
uppläsa en massa statistiskt material, utan inskränka mig till den uppgiften,
att av till förbundet hörande 660 kårer under fjolåret 167 kårer räddade värden
till ett belopp av ungefär 14 miljoner kronor. Att en sådan organisation,
som detta förbund uppbyggt, fungerar på ett fullt tillfredsställande sätt framgår
av en händelse, som nyligen timat, jag åsyftar branden i Svärdsjö, som
säkerligen är för kammarens ledamöter bekant, då den gått genom pressen.
Det har enstämmigt uttalats, att den brandkår, som där skötte släckningen
och räddade de liv, som stodo att rädda, och som var en av dessa frivilliga
brandkårer, som detta förbund organiserat, fyllt ett behjärtansvärt ändamål.
Jag tillåter mig, herr talman, hemställa, att andra kammaren vill i likhet
Nr 22.
Ang.
anslag till
Svenska
brandkårernas
riksförbund.
Nr 22. 124
Onsdagen den 9 mars e. m.
Äng.
anslag till
Svenska
brandkårernas
riksförbund.
(Forts.)
med första kammaren för nästkommande budgetår, såsom skett föregående år,
bevilja ett anslag av 2,000 kronor.
Med kerr Lundström förenade sig herr Sandström.
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Då första kammaren visat så stor
generositet, är det väl icke värt att bråka örn dessa 2,000 kronor utan bevilja
dem såsom ett minne av andra nederlag i dag.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till det av herr Lundström under överläggningen gjorda yrkandet,
fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.
Äng.
anslaget till
•postavgifter
för tjänstebrev
m. m.
Punkten 47, angående anslaget till postavgifter för tjänstebrev och dylika
försändelser.
Uti punkten 55 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen
att höja det ordinarie förslagsanslaget till postavgifter för tjänstebrev
och dylika försändelser, nu 4,500,000 kronor, med 200,000 kronor till 4,700,000
kronor.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande motioner,
nämligen:
motionen nr 43 inom första kammaren av herr Ekman, däri yrkats, att riksdagen,
i samband med prövningen av det utav Kungl. Majit under punkt F: 2
(55) i sjätte huvudtiteln begärda ordinarie förslagsanslaget till postavgifter för
tjänstebrev och dylika försändelser, måtte uttala, att den tjänstebrevsrätt, som
för närvarande tillkomme svenska kyrkans diakonistyrelse, borde bibehållas;
de likalydande motionerna nr 142 inom första kammaren av herr Frändén och
nr 162 av herr Sandström m. fl., i vilka föreslagits, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Majits förslag örn tjänstebrevsrättens borttagande för hushållningssällskapen,
deras utskott och tjänstemän, ävensom hushållningssällskapens ombudsmöten
och deras förvaltningsutskott, för direktioner eller styresmän för lasarett
samt. för under landsting stående tuberkulossjukvårdsanstalter, å vilka
tuberkulossjukvårdsstadgan ägde tillämpning;
de ävenledes likalydande motionerna nr 143 inom första kammaren av herr
Lundell m. fl., och nr 164 inom andra kammaren av herr Lilliecreutz m. fl., i
vilka hemställts, att riksdagen vid behandling och prövning av det av Kungl.
Majit uti sjätte huvudtiteln under punkt F punkt 2 begärda ordinarie förslagsanslaget
till postavgifter för tjänstebrev och dylika försändelser måtte uttala,
att den tjänstebrevsrätt, som för .närvarande tillkomme hushållningssällskapen
och deras ombudsmöten, borde bibehållas;
motionen nr 155 inom andra kammaren av herr Törnkvist i Karlskrona,
däri hemställts, att riksdagen måtte uttala sig för att rikets sjömanshus tillerkändes
allmän tjänstebrevsrätt samt att alltså nuvarande begränsning av deras
tjänstebrevsrätt till allenast värnpliktsärenden måtte bortfalla; samt
motionen nr 213 inom andra kammaren av herr Pehrsson i Göteborg m. fl.,
däri föreslagits, att riksdagen i samband med prövningen av det av Kungl.
Majit under punkt F: 2 (55) i sjätte huvudtiteln begärda ordinarie förslagsanslaget
till postavgifter för tjänstebrev och dylika försändelser måtte uttala, att
riksdagen, som ansett att beviljad tjänstebrevsrätt icke borde indragas, för
sin del icke kunnat ansluta sig till principen, att tjänstebrevsrätten skulle
förbehållas endast för sådana anstalter och institutioner, vilkas verksamhet
avsåge allmänna ändamål av den betydelse, att desamma ansåges böra helt
tillgodoses av statsmedel, utan ansåge att sådan rätt efter Kungl. Majits be
-
Onsdagen den 9 mars e. m.
125 Nr 22.
Ang.
anslaget till
postavgifter
för tjänstebrev
m. m.
(Forts.)
Utskottet hemställde,
a) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande förslag, måtte
höja det ordinarie förslagsanslaget till postavgifter för tjänstebrev och dylika
försändelser, nu 4,500,000 kronor, med 200,000 kronor till 4,700,000 kronor;
och
b) att ovanberörda motioner måtte anses besvarade med vad utkottet anfört.
Vid denna punkt voro fogade reservationer:
av herrar Widell, Bergqvist, Johan Bernhard Johansson, Karl Emil Andersson,
Nylander, förste vice talmannen Nilsson, Holmgren, Tersson i Fritorp,
Tersson i Falla och Svensson i Grönvik, vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte
a) i anledning av ovanberörda motioner i skrivelse till Kungl. Majit tillkännagiva,
att riksdagen ej kunnat biträda det av departementschefen framlagda
förslaget örn en allmän indragning av vissa offentliga institutioners nuvarande
tjänstebrevsrätt; och
b) med bifall i övrigt till Kungl. Majits förevarande förslag, höja det ordinarie
förslagsanslaget till postavgifter för tjänstebrev och dylika försändelser,
nu 4,500,000 kronor, med 200,000 kronor till 4,700,000 kronor; samt
av herrar Oscar Olsson, Walles, K. A. Wilhelm Björck, andre vice talmannen
Bengtsson och Andersson i Prästbol, vilka ansett, att utskottets motivering bort
hava annan i reservationen angiven lydelse.
Efter föredragning av punkten anförde:
Herr Hallén: Herr talman! På sid. 64 av förevarande utlåtande har utskottet
anfört sin motivering för en skärpning i fråga örn begränsningen av
tjänstebrevsrätten, därvid som bekant utskottet i stort sett anslutit sig till besparingsnämndens
förslag. Där uppräknar utskottet dock på nämnda sida
vissa institutioner och inrättningar, där det ifrågasättes, örn icke tjänstebrevsrätten
bör få stanna kvar. Där nämnes exempelvis hushållningssällskap och
vissa till landsting eller kommuner hörande allmänna sjukhus eller sjukvårdsinrättningar.
Det heter där: »En indragning av den nuvarande fribrevsrät
ten
för ovannämnda sjukvårdsinrättningar skulle allenast innebära en enligt
utskottets mening ej rättvis ytterligare överflyttning av sjukvårdsutgifter å
de redan förut härav hårt belastade landstingen och kommunerna eller andra
intressenter.» Till slut nämner utskottet även Svenska Röda korset, som står
i en sådan särställning, att det bör räknas in under samma kategori.
Jag ber då att få erinra om en annan sammanslutning, som jag anser böra
bli förtjänt av herr statsrådets speciella uppmärksamhet, när det gäller att
omsätta dessa principbeslut i verkligheten. Det gäller sjömansvårdsutskottet i
Uppsala. Det är en del av svenska kyrkans missionsstyrelse, en institution,
som sedan 1874 haft tjänstebrevsrätt. I ett cirkulär, som tillställts kammarens
ledamöter, har det framhållits, att från sjömansvårdsutskottet i Uppsala
ombesörjes expediering av tidningar och tidskrifter till olika sjömanskyrkor
eller läsesalar i främmande länder och till svenska sjömän i utlandet. Det
är icke en liten post av tidningar och tidskrifter, som utgår därifrån, icke
prövande i varje fall borde fortfarande medgivas åt institutioner och föreningar,
vilka, ehuru de icke kunde anses vara av statlig natur, i sin verksamhet
företrädde så viktiga allmänna sociala eller humanitära intressen, att det syntes
väl befogat, att staten genom att bevilja dem tjänstebrevsrätt understödde
deras verksamhet.
Nr 22.
Äng.
anslaget till
jmtavgijter
för tjänstebrev
m. m.
(Forts.)
126 Onsdagen den 9 mars e. m.
mindre än 1,268 exemplar olika tidningar och tidskrifter. Den samlade upplagan
av dessa uppgår till 200,000 exemplar. Örn sjömansvårdsutskottet skulle
betala portokostnaden för tidnmgsdistributionen till utlandet, skulle det åsamka
sig en utgift på över 12,000 kronor. Det är ett ganska ringa belopp, som
staten egentligen lämnar till upplysnings- och folkbildningsarbetet bland sjömännen.
Det är endast 10,000 kronor till de bibliotek, som förekomma. Jag
menar, att när på det sättet det allmänna lämnar så litet bidrag till vårt sjöfolk,
vore det obarmhärtigt, örn genom tjänstebrevsrättens indragning man
skulle försvåra denna strävan att tillhandahålla svenska tidningar och tidskrifter
åt sjömännen i främmande hamnar.
Då första kammaren har tagit utskottets utlåtande och motivering utan någon
ändring, vill jag naturligtvis icke, som jag annars hade haft för avsikt,
föreslå något tillägg till utskottets motivering. Jag skall avstå från det och
i stället vädja till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
att, när det framdeles gäller att taga frågan under omprövning, han ville
se till, örn icke — i stället för den väg, som erbjudes att gå till Kungl. Maj :t
och begära kontant ersättning — man kan till fromma för sjömanskåren bibehålla
tjänstebrevsrätten för en institution, som haft sådan sedan 1874, särskilt
med tanke på att det är faktiskt det enda vi göra för våra sjömän i främmande
hamnar.
Herr Andersson i Katrineholm instämde häruti.
Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Det gäller här ganska
stora belopp. Det torde vara känt för kammarens ledamöter, att det är få saker,
som ha fått statens bistånd, där man missbrukat detta i så stor utsträckning
som på förevarande område. Det rådde i utskottet enighet om att en utredning
bör komma till stånd. Nu har jag icke något att säga emot den föregående
talaren i avseende å den sak han förfäktade. Men jag är lika säker på
att även för de andra intressen, som uppräknas, kunna anföras lika goda skäl;
det är därför bäst, att alla intressen få komma in under den utredning på hithörande
område, som begärts av Kungl. Majit.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Oscar Olsson m. fl.
avgivna, vid punkten fogade reservationen.
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det är ju så, att det skiljer faktiskt
icke så mycket på utskottets utlåtande och de olika reservationerna. Vad
som förekommer är att reservationerna innehålla en smula starkare eller mildare
framhållande av vissa institutioner och föreningar och andra till Kungl.
Maj :ts benägna omprövning. Det är hela saken. Vi behöva därför icke här
taga upp någon lång tid med detta ärende.
Dessutom vill jag säga, att jag fått höra av utskottets ordförande, att första
kammaren tagit utskottets förslag med en ändring i andra meningen i andra
stycket på sid. 65, så att denna mening skulle lyda: »I anledning härav vill
utskottet erinra om önskvärdheten av att beredningen av hithörande ärenden
må ske gemensamt med kommunikationsdepartementet samt att de, i den mån
Kungl. Maj :t anser sig böra inhämta riksdagens mening, föreläggas riksdagen
på ett sådant sätt, att en enhetlig behandling må vara möjlig.»
Då det förhåller sig, som jag sagt, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan med den ändring i motiveringen, som framgår av vad
jag nyss uppläst.
Herr Wallerius: Herr talman! Om man resonerar så, att i en del fall
missbruk av denna rätt till tjänstebrev förekommit, och att den därför bör bort -
Onsdagen den 9 mars e. m.
127 Nr 22.
tagas, så är detta att gå strängare fram än som synes nödigt. Dels kunde man
dock förvänta att genom ytterligare föreskrifter och en kontroll, som tydligtvis
kunde utövas, dessa missbruk bleve avvärjda, och dels innebär den behandling
av ärendet, som hittills förelupit, ett memento av den art, att man med
allt fog lär kunna vänta en dylik verkan därav.
Bland de institutioner, som det här är fråga örn, är det två, som jag i synnerhet
ville tala för: Svenska kyrkans missionsstyrelse och Diakonistyrelsen.
Missionsstyrelsen har sedan 1876 kunnat räkna fribrevsrätten såsom en faktor
av så mycket större betydelse, som dess verksamhet är lagd på vitt utbredda
och långt utsträckta kommunikationslinjer. Örn dess sjömansvård har
här redan talats, och den är helt visst ägnad att både stärka förbindelserna och
samhörighetskänslan med fosterland och hem och att skydda sjömännen mot
hamnstädernas hotande faror ur etiska och sociala synpunkter. Och missionsarbetet
bland icke kristna folk med dess sjukvårdsverksamhet och undervisningsväsen
är icke mindre i behov av den hjälp, fribrevsrätten giver. Det är
fråga örn en officiell kyrklig institution, men den är alldeles beroende av enskild
offervilja, samverkande i synnerhet i kollekterna.
Diakonistyrelsen är ävenså ett kyrkans officiella organ. Enligt statuterna
skall den stå i samverkan med stiftsstyrelser och församlingar resp. pastorsämbeten
och behöver således en fribrevsrätt, som dessa äga, men behöver den
ännu mera än de, såvitt som också Diakonistyrelsen är för sin verksamhet beroende
av gåvor, vilka för övrigt alltid ha oberäknelighetens risk med sig, och
på sista tiden bär den gjort sig påmind. Tjänstebrevsrätten har i detta fall
värderats till cirka 8,000 kronor. När vi tänka på det sociala arbete, som denna
styrelse utfört bland annat genom anslag ur insamlingen 1917, som inbragte
cirka 4.5 miljoner, genom »offerveckan», som inbragte cirka 1.5 miljon
tilläde arbetslösa, och genom nu pågående arbete särskilt för arbetslös ungdom,
så synes denna verksamhet väl förtjänt av den lättnad, som fribrevsrätten
erbjuder — man kan ju lätt räkna ut, att dess borttagande skulle minska
effekten av t. ex. den hjälpverksamhet, som nu bedrives.
Dessa två styrelser och deras arbete torde väl få inrangeras bland föremålen
för statens välvilliga stöd likaväl som många andra verksamhetsformer. Och
fribrevsrätten betyder ej här stora belopp, men är å andra sidan en mycket
tilltalande form för statens understöd.
Nu namnes debatt i stället kontanta bidrag skulle utgå. Intet är dock bestämt
därom. Två möjligheter erbjuda sig därvid. Antingen skulle beloppen
av dessa statsbidrag motsvara fribrevsrättens värde: då bleve besparingen för
staten ingen. Eller ock — och det är väl att vänta — bleve dessa belopp mindre,
kanske rätt obetydliga, och det vore till men för dessa inrättningar och deras
av vida kretsar inom vårt folk uppskattade strävanden.
Med dessa ord, herr talman, har jag velat för det kommande anbefalla dem
till fortfarande åtnjutande av fribrevsrätten. Vid valet mellan föreliggande
yrkanden ansluter jag mig till den av herr Widell m. fl. avgivna reservationen.
Med herr Wallerius förenade sig herrar Olsson i Berg, Ljung, Johanson i
Huskvarna, Nordkvist, Gustafson i Kasenberg och Grapenson.
Herr Persson i Falla: Herr talman! Det är visserligen, som statsutskottets
ärade vice ordförande framhöll, ingen större skillnad mellan de olika förslag,
som föreligga, men en viss skillnad förefinnes dock. Det förslag, som framlagts
i propositionen, bygger på en klar princip, nämligen att endast de institutioner,
som ha statlig karaktär, få behålla tjänstebrevsrätt. Denna klara
linje har naturligtvis åtskilligt, som talar för sig. Ur formell synpunkt är
den stark, men det är rent praktiska överväganden som gjort, att utskottet gått
Äng.
anslaget tili
postavgifter
för tjänstebrev
m. m.
(Forts.)
Nr 22. 128
Onsdagen den 9 mars e. m.
Äng.
anslaget till
postavgifter
för tjänstebrev
m. m.
(Forts.)
en annan väg. Utskottets linje går efter skälighets- och lämplighetsprövning
och e,j efter denna principlinje.
När man nu övergivit departementschefens linje, tycker jag, att frågan bör
bedömas ej efter formella utan efter reella synpunkter. Hur ställer det sig då?
Jo, så, att en hel rad av sammanslutningar och institutioner av olika slag,
som ej ha statlig karaktär, komma att mönstras ut. Det kommer ej att för
staten betyda någon väsentlig ekonomisk fördel. Dessa sammanslutningar komma
att bli av med den förmån de haft, men staten får ej därav någon avsevärt
större inkomst. Dessa institutioner få ej råd att i den utsträckning som hittills
skett anlita postverket, och därför kommer postverket ej att få den ökade
inkomst, som i propositionen förutsättes. Då förefaller det vara lämpligare,
att man ej gör denna starka gallring utan går betydligt lättare fram. Man
kan då rensa bort en del sammanslutningar, som ej böra ha tjänstebrevsrätt.
Men det har ej så stor ekonomisk betydelse. Större betydelse har det, örn man
gör en utredning, hur tjänstebrevsrätten användes inom de egna verken. Det
gäller framför allt försändelser, som assureras eller rekommenderas. Det har
angivits i propositionen, att av samtliga värdeförsändelser nära en fjärdedel
skulle vara tjänsteförsändelser, men det är tydligt, att endast en liten bråkdel
av dessa kommer på de institutioner, som nu skulle ställas utanför. Den väsentliga
delen kommer från statens egna verk. Då är det fråga, om man ej
där utnyttjar möjligheten till assurans och rekommendation i onödigt stor utsträckning.
En inskränkning där torde ge avsevärt större resultat än de åtgärder,
som här äro föreslagna i propositionen. En sådan omstädning kan ske
pa administrativ väg utan vidare omständigheter, och jag vill rekommendera,
att en sådan sker, och den kan ske om reservationen av herr Widell m. fl. vinner
bifall. Jag vill rekommendera herr kommunikationsministern att, i den
mån lian kommer att taga befattning med detta, gå med mild hand fram över
dessa institutioner, som icke äro statliga, men dock utöva en samhällsgagnande
verksamhet, men söka att se till, att icke assurans och rekommendation i onödigt
stor utsträckning användas i statens egna verk.
I detta, sammanhang ber jag att få erinra om det sätt, varpå riksdagens ledamöter
i egenskap av utskottsmedlemmar erhålla sådana försändelser i en utsträckning,
som ej är obetingat nödvändig. Gar man till en utredning efter
dessa linjer, är åtskilligt att vinna, men man bör ej gå hårt fram över samhällsgagnande
institutioner.
Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som avgivits
av herr Widell m. fl.
Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Sedan herr Anderson
i Råstock gjort detta tillägg till motiveringen, har den Widellska reservationen
och utskottets hemställan i någon mån närmat sig varandra och stå sida
vid sida gent emot Kungl. Maj :ts ursprungliga förslag, som den sista reservationen
förordar.
Jag har redan förut, vid remissdebatten, haft tillfälle att yttra mig om ärendets
allmänna innebörd och örn de institutioner, som utan att vara statliga ha
»ett betydande allmänt socialt och humanitärt intresse, så att det synes vara
väl befogat, att man bibehåller dem vid tjänstebrevsrätt». Uttrycket är hämtat
ur statskontorets _ och generalpoststyrelsens gemensamma uttalande. Jag har
redan understrukit betydelsen av att de kyrkliga institutionerna, som stå i en
särskild ställning, skulle få behålla sin tjänstebrevsrätt, och jag instämmer på
det livligaste i vad mina båda ämbetsbröder nyss uttalat. Men när hela denna
fråga sålunda kommer att åter upptagas av Kungl. Maj :t till beprövande, och
det kommer att ligga i Kungl. Maj:ts hand att överväga, om Kungl. Majit
behöver gå till riksdagen eller själv kan avgöra bibehållande av tjänstebrevs
-
Onsdagen den 9 mars e. m.
129 Nr 22.
rätten för en eller annan av dessa anstalter eller föreningar, så tillåter jag mig
nämna några ord örn ett par institutioner, vilka ligga mig såsom göteborgare
mycket nära.
Den ena, vars fribrevsrätt ur statlig ekonomisk synpunkt är en ganska obetydlig
sak, är Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg. Denna vetenskapliga
institution har det mycket trångt och har svårt att få sina utgifter
betäckta. Eribrevsrätten representerar visserligen intet stort belopp ■— det
uppgår endast till omkring 1,000 kronor — men det är en betydande hjälp för
dess vetenskapliga verksamhet. Det är ett kulturintresse av högt värde, det
här gäller. Den andra är av betydligt större ekonomisk omfattning. Det är
»Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet». Det är nu 25 år
denna förening arbetat, och jag har haft tillfälle att se dess utveckling under
denna tid. Jag skall be, herr talman, att få till protokollet nämna något örn
denna ideella förenings verksamhet under vördsam hemställan, att herr statsrådet,
då ärendet skall företages till avgörande, må ägna välvillig uppmärksamhet
åt föreningens betydelsefulla nationella och kulturella insatser.
Jag vill erinra örn, hur denna förening, som står i förbindelse med ett sextiotal
föreningar i hela världen, samlat och håller samman våra landsmän i främmande
land genom sin av dessa högt skattade tidning, Allsvensk samling, och
sin årsbok. Den har delvis tagit initiativ till och ekonomiskt understött ett ej
ringa antal svenska skolor i utlandet. Riksdagen har ju också visat intresse
för den saken. I England, Tyskland, Finland, Estland, Sydamerika och Australien
har föreningen genom skolorna hjälpt svenskar att bevara sina barn åt
den svenska kulturen och språket. Den har anordnat föreläsningar, gudstjänster
och dylikt för svenskar i utlandet. Dess biblioteksverksamhet är av
ej ringa betydelse. Svenska bibliotek ha upprättats i Finland, Estland, Tyskland,
Kanada, Förenta staterna, Brasilien, Sydamerika, Indien och Australien.
Allt detta visar, vilken kulturell uppgift denna förening har bland våra förströdda
landsmän i världen. Jag vill även erinra om, att Birkas lantmannaskola
i Estland är tillkommen på initiativ av föreningen och delvis underhålles
av densamma. Yi ha hjälpt Estlandssvenskarna med det svenska gymnasiet i
Hapsal och bidraga att utbilda lärare för svenska skolor i fullt samförstånd
med de estländska statsmyndigheterna. Vidare lia vi haft tillfälle att lämna
bokgåvor åt gamla svenska universitet. Allt detta betyder ej litet för det
svenska språkområdets bevarande och utvidgning. Yi gåvo t. ex. 25,000 band
till Åbo, när en svenskspråkig akademi där upprättades. Av utomordentligt
värde för detta syfte är det tjugotal svenska lektorat, som upprättats vid utländska
universitet. Föreningen har också anordnat svenska språkkurser i
skilda land. Vad detta betyder, kan inses av att man nu litet varstans i världen
kan få se, huru det svenska språket gjort stora landvinningar. På många
håll i utlandet möter man livligt intresse att göra sig förtrogen med svenskt
språk och med vår högtstående kultur. Jag fick t. ex. för ett par dagar sedan
ett brev från en professor i Ungern, som ämnar ge ut en bok örn Gustav II
Adolf på magyariska och slovakiska, och han säger, att han lärt sig det svenska
språket, så att han kan läsa vår litteratur. Intresset för vårt språk har som
sagt avsevärt utvidgats. Riksföreningen har utan tvekan sin andel i detta förhållande.
Vad det betyder för den svenska kulturen, behöver jag ej närmare
utveckla. Vidare har föreningen i sitt utlandssvenska arkiv samlat betydande
material för historien om vad svenskar uträttat i världen. Genom tillmötesgående
från regeringen lia vi för föreningens utlandssvenska museum förvärvat
den Planerska Gustav Adolf-samlingen i Lutzen.
En annan verksamhetsgren, sorn jämväl har åtskilligt att betyda, när det gäller
att sammanbinda de våra diirute med hemlandet, är att Riksföreningen Ilar
berett utlandssvenska barn sommarvistelse i Sverige, så att dc fått vara med örn
Andra hammarens protokoll 1032. Nr 22. 9
Äng.
anslaget till
postavgifter
för tjänstebrev
m. m.
(Forts.)
Är 22. 130
Onsdagen den 9 mars e. m.
Ang.
anslaget till
''postavgifter
för tjänstebrev
m. m.
(Forte.)
livet i hemlandet och därmed knutits fastare till sina fäders land. Jag kan tilllägga,
att riksföreningen Ilar genom sin Liitzenfond övertagit vårdnaden örn
Gustav Adolfs minneskapell i Lutzen, vårt förnämligaste minnesmärke på utländsk
botten, och jämväl lagt sig vinn örn att vårda övriga nationella minnen
och märken i utlandet.
Jag är övertygad om att en del av kammarens ledamöter är rätt så främmande
för föreningens betydelse i arbetet för att samla svenskarna i utlandet.
Denna axplockning ur dess arbete torde visa innebörden av dess uppgift.
Skulle nu riksföreningen förlora sin tjänstebrevsrätt — och den har aldrig
missbrukats — så skulle detta arbete förkvävas och sjunka ner. Denna fribrevsrätt
har i 10 år varit oss förunnad, och därunder har just tack vare detta
handtag en storartad utveckling kommit till stånd.
Nu kan man säga, att det endast är ett litet antal svenskar, som lia intresse
av denna verksamhet. Jag tror icke, att så är förhållandet. Jag vill erinra
örn att denna strävan att sammanhålla landsmän med hemlandet finnes hos alla
kulturnationer. Det finns sådana föreningar t. ex. i Norge »Nordmandsforbundet»,
i Danmark »Dansk Samvirke», i Tyskland »der Yerein flir das Deutschthum
im Auslande», i Italien »Dante Aligheri», och dessa ha synnerligen omhuldats,
och man har förstått betydelsen av deras verksamhet. Jag tror ej,
att jag gör mig skyldig till någon ogrannlagenhet, örn jag använder mig av
ett brev, som jag Ilar här, ehuru det är ställt till en enskild person, då jag har
brevskrivarens medgivande att tala örn, vad som står i det. Det säger oss, vad
utlandssvenskarna själva tänka örn vårt arbete. Det är en av våra allra mest
bemärkta konsuler i Amerika, som skrivit det. Han skriver, sedan han genom
tidningarna fått del av den kungl, propositionen, enligt vilken riksföreningen
skulle förlora tjänstebrevsrätten, bl. a. följande: »Vi förstå härute, vilket oerhört
slag detta skulle vara för den utlandssvenska rörelsen i sin helhet. Personligen
är jag av den uppfattningen, att den lilla summa, som svenska staten
direkt skulle inbespara genom en dylik åtgärd, skulle mångfaldigt övervägas
av indirekta förluster för den utlandssvenska rörelsen, vars förnämsta uppgift
är att i utlandet vidmakthålla intresset för allt svenskt.» Han talar sedan
örn, vad Riksföreningen därvid betyder, och säger, att vi måste även komma
ihåg, att i samma mån, som vårt hemland på detta sätt göres känt inför utlänningar,
ökas vårt hemlands möjligheter att erhålla ekonomiska förbindelser
med utlandet. »Vårt bästa stöd i Sverige är Riksföreningen. Utan denna
vore det praktiskt taget en omöjlighet att fortsätta vårt arbete. Vi äro isolerade
från hemlandet och i behov av nya impulser och nya idéer. Vi måste ha en
länk med Sverige för att kunna upprätthålla vårt arbete, som dock går ut på att,
så långt vår förmåga sträcker sig, ideellt och ekonomiskt verka för svenska intressen.
»
Så tänker man i utlandssvenska kretsar, och jag tror, att vårt samförstånd
med våra stamfränder i världen är av den stora betydelse, att, frånsett dess
ideella och nationella värde, det rent ekonomiskt är mycket att vinna på att
upprätthålla och förkovra denna ideella förening, som har en halvt statlig prägel
genom att Kungl. Majit utser ordförande och utövar revision.
Jag har velat säga detta för att få det till protokollet och för att visa, vad
det gäller för Riksföreningen. Jag tillåter mig i detta ärende särskilt vädja
till hans excellens statsministern. Men jag vill icke göra det med det gamla
Roms gladiatorshälsning: »Ave Caesar, morituri te salutant», d. v. s. »de som
skola dö, hälsa dig, Caesar». Men något liknande vore det, örn jag icke trodde
på framgång för denna vädjan. Ty det är fara värt, att vi komma att dö som
förening, örn detta understöd, som tjänstebrevsrätten innebär, komme att fråntagas
oss. Hans excellens höll för några veckor sedan ett tal till svenskarna i
Amerika, som var mycket uppmärksammat därute — och härhemma. Jag vet
Onsdagen den 9 mars e. m.
131
Nr 22.
genom mina förbindelser där, hur högt man uppskattade det, och vet, att hans
excellens fått mottaga åtskilliga vittnesbörd därom. Jag vill erinra örn slutorden
i Eders excellens vackra tal: »Sverige har icke glömt sina söner och döttrar,
som bygga och bo i främmande land, och det hoppas, att känslan hos dem
för det gamla fäderneslandet skall bestå rik och levande.» Riksföreningens
verksamhet, ers excellens, har just till syfte att i sin mån bidraga till att dessa
tänkvärda ord skola bliva en beståndande verklighet.
Herr talman! Jag tror, att den bästa utvägen här är att ansluta sig till den
reservation, som är avgiven av herr Widell m. fl., och till vilken jag nu ber att
få yrka bifall.
I detta yttrande instämde herrar Lithander, Bengtsson i Kullen och Olsson
i Ramsta.
Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Jeppsson: Herr
talman! Jag skall icke vid denna sena timme taga upp någon debatt i detta
ärende, i all synnerhet som första kammaren redan har fattat sitt beslut, och
jag skall därför endast med några få ord beröra frågan.
Det är ju på det sättet, att för åtskilliga år tillbaka upptogs frågan örn en
reglering av antalet tjänstebrevsberättigade och örn vidtagande av åtgärder mot
olämpligt utnyttjande av tjänstebrevsrätten. Redan år 1923 avgåvo statskontoret
och generalpoststyrelsen var för sig yttrande i ämnet, och i anledning av
dessa yttranden uppdrog dåvarande regeringen genom ett kungl, brev den 12
oktober 1923 åt statskontoret och generalpoststyrelsen att gemensamt verkställa
utredning i denna fråga. Enligt det kungl, brevet skulle denna utredning
verkställas i huvudsaklig överensstämmelse med av statskontoret i dess utlåtande
samma år angivna riktlinjer. Dessa riktlinjer gingo ut på ungefär detsamma,
som här har föreslagits av generalpoststyrelsen, statskontoret och statens
organisationsnämnd. De inneburo kort sagt, att man skulle begränsa
tjänstebrevsrätten till, förutom de statliga organen, sådana anstalter ock sammanslutningar,
vilkas verksamhet avse allmänt ändamål av den betydelse, att
det anses böra helt tillgodoses av statsmedel.
Innan Kungl. Majit går att fatta beslut i ärendet i fråga örn en eventuell indragning
av redan befintlig tjänstebrevsrätt och tar ställning till de ansökningar.
som under årens lopp hopat sig hos Kungl. Majit —- det ligger för närvarande
inne icke mindre än 56 ansökningar om erhållande av tjänstebrevsrätt —
så har Kungl. Majit emellertid velat bereda riksdagen tillfälle att yttra sig örn
de av myndigheterna föreslagna riktlinjerna.
För min del vågar jag hävda den uppfattningen, att örn riksdagen hade anslutit
sig till de riktlinjer, som uppdragits i myndigheternas yttranden, så hade
det varit bra. Man hade då haft en bestämd gräns att gå efter, när det gällde
att medge tjänstebrevsrätt. I de fall, då man icke kunde medge dylik rätt men
ansåg, att vederbörande vore förtjänta av ett stöd, skulle man då i stället ge
direkta anslag.
Nu har som nämnts första kammaren redan fattat sitt beslut och har därvid
befslutat i överensstämmelse med det yrkande, som här har blivit framställt av
herr Anderson i Råstock. Jag skulle för min del hellre ha sett ett beslut såväl
i denna som i första kammaren i anslutning till den av herr Oscar Olsson m. fl.
till utlåtandet fogade reservationen. Då emellertid som sagt första kammaren
reda.n fattat sitt beslut och jag har all anledning förmoda, att beslutet kommer
att bli detsamma här i andra kammaren, så skall jag icke längre upptaga kamrnarens
tid. Jag har här endast i allra största korthet velat ange anledningen
till att jag intagit den ståndpunkt, som finnes angiven i statsverkspropositionen.
Äng.
anslaget tiU
postavgifter
för tjänstebrev
m. m.
(Forts.)
Nr 22. 132
Onsdagen den 9 mars e. m.
Ang.
anslaget till
postavgifter
för tjänstebrev
m. m.
(Forts.)
Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt med den
ändring i motiveringen, som under överläggningen föreslagits av herr Anderson
i Råstock, 2:o) bifall till den av herr Widell m. fl. avgivna, vid punkten
fogade reservationen samt 3:o) bifall till utskottets hemställan med godkännande
av den motivering, som föreslagits i den av herr Oscar Olsson m. fl. vid
punkten fogade reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den förstnämnda propositionen.
Punkterna 48 och 49.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 50.
Lades till handlingarna.
§5.
Herr Andersson i Falkenberg avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 143, angående omorganisation
av folk- och småskoleseminarierna.
Denna motion, som erhöll ordningsnumret 475, bordlädes.
§ 6.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande för
Kungl. Majit att i vissa fall försälja kronoegendom m. m.;
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa mindre lägenheter från kronoegendomar; och
nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa
lägenheter under Offers gård i Västernorrlands län.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
nr 4, angående regleringen för budgetåret 1932/1933 av utgifterna under
riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet;
nr 10, angående regleringen för budgetåret 1932/1933 av utgifterna under
riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet;
nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utbyte av en kronan
tillhörig tomt inom Torsby municipalsamhälle;
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hävande av ett
mellan kronan och Västernorrlands läns landsting slutet avtal rörande försäljning
till landstinget av viss kronan tillhörig fastighet;
nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående viss ändring i bestämmelserna
rörande förvaltningen av lantförsvarets fond för byggnader och
andra försvarsändamål;
nr 31, i anledning av väckta motioner om inställande av de militära övningarna
m. m.; och
Onsdagen den 9 mars e. m.
133 Nr 22*
nr 32, i anledning av väckta motioner om tillfällig löneförbättring åt vissa
löjtnanter, sergeanter och underofficerare av andra och tredje graden på aktiv
stat m. m.;
bevillningsutskottets betänkande, nr 19, i anledning av väckt motion örn
sänkning av stämpelavgiften vid köp av fast egendom;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av väckta motioner angående ändrad barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning;
och
nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 1 § i lagen den 9 april 1926 angående meddelande av förbud för
barn att idka viss försäljning; samt
andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av
dels motion nr 391 angående viss ändring i restindrivningsförordningen, dels
ock motion nr 411 i samma ämne.
Justerades protokollsutdrag.
§ 8.
§ 9-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Jansson i Edsbäcken | under | 6 dagar fr. o. m. den | 11 mars, |
» Pettersson i Hällbacken |
| 3 dagar fr. o. m. den | 10 mars, 11 » och |
» Wijkander | > | 2 » » den | |
» Pehrsson i Göteborg | > | 5 » » » | 12 » . |
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 1.57 på natten.
In fidem
Per Cronvall.