1932. Andra kammaren. Nr 20 (Riksdagens protokoll 1932:20)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1932. Andra kammaren. Nr 20.

Måndagen den 29 februari.

Kl. 8 e. m.

§ I Justerades

protokollet för deri 23 innevarande februari.

§ 2.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen:
av herr statsrådet Hamrin propositionerna:

nr 144, angående pensionsålder för vissa vid armén och flygvapnet anställda
maskinister och eldare;

nr 145, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer;

nr 157, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer;
nr 158, angående rätt för svenska lärarinnornas pensionsförening till statsbidrag
för viss personal;

nr 159, angående löneklassplacering i vissa fall för befattningshavare i statens
tjänst;

nr 160, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;
nr 161, angående efterskänkande i vissa fall av kronans rätt till danaarv;
nr 162, angående bestridande av kostnader för försäkringsteknisk beräkning
av statens pensionsanstalts försäkringsfond;

nr 163, angående försäljning av allmänna arvsfonden tillfallna fastigheten
Gransjö l5 i Algutsboda socken;

nr 167, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 4 oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution;

nr 168, med förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den 1
juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,
m. m.;

nr 146, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk m. m.;

nr 147, med förslag till dels förordning med vissa bestämmelser angående film
dels förordning med vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning; nr

122, angående förstärkning av åttonde huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga;

nr 124, angående lantmäteriundervisningens anordnande vid tekniska högskolan
m. m.;

nr 133, angående vissa avgifter till de allmänna läroverkens kassor m. m.;
nr 134, angående ändrade bestämmelser beträffande fortsättningsskolans organisation
m. m.;

Andra kammarens protokoll 1982. Nr 20.

Nr 20. 2

Måndagen den 29 februari.

nr 135, med förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 2, 3, 4, 5 och 6 i lagen
den 29 maj 1896 angående blindundervisningen;

nr 136, med förslag till grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret
1932/1933 åt dels kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt
kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av
prästerliga emeritilöner;

nr 137, angående inrättande av en institution för jämförande embryologi vid
universitetet i Lund;

nr 143, angående omorganisation av folk- och småskoleseminarierna;
nr 152, angående vissa i samband med gymnastiska centralinstitutets omorganisation
stående frågor;

nr 153, angående löneförmåner för kvinnlig gymnastiklärare vid högre allmänt
läroverk;

nr 154, angående uppförande av byggnader för karolinska sjukhuset m. m.;
nr 155, med förslag till dels lag örn byggnadslån ur kyrkofonden dels ock
lag örn ändring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika löneboställen;
och .

nr 166, angående avskrivning eller avlösning i vissa fall av lotsningsbesväret
m. m.; samt

av herr statsrådet von Stockenström propositionerna:
nr 109, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen;
nr 164, angående vattendomstolarnas organisation m. m.:
nr 165, med förslag till lag örn ändrad lindelse av 11 kap. 3, 6 och 95 §§
vattenlagen;

nr 126, angående ändrad lydelse om mom. 10 :o i gällande grunder för förvaltningen
av kronans jordbruksdomäner;

nr 138, angående vissa åtgärder till spannmålsodlingens fortsatta stödjande;
nr 139, angående försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana
egendomar;

nr 148, angående ändring i grunderna för försäkring med statsbidrag mot
förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar;

nr 149, angående hjälpåtgärder åt vissa egnahemslåntagare;
nr 150, angående tillfällig nedsättning av räntan å köpeskilling för vissa lägenheter,
som upplåtits från kronojord;

nr 151, angående ifrågasatt dödning av inteckning i en från lägenheten Liden
under kronoegendomen Bengtstorp nr 1 i Skaraborgs län försåld lägenhet;

nr 156, angående befrielse för änkefru Elsa Silfverstolpe från skyldigheten
att betala viss husröteersättning;

nr 169, angående anslag för utgivande av ersättning i vissa fall till strandägare
för lidstad fiskerätt m. m.;

nr 129, angående anslag till hospitalsbyggnader; och

nr 170, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 17 § i lagen den 22 juni
1928 örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Samtliga avlämnade propositioner bordlädes.

§ 3.

Eöredrogos var efter annan Kungl Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 125, angående försäljning av ett område av förra övningsplatsen Notviken;
och

Måndagen den 29 februari.

3 Nr 20.

nr 128, angående försäljning av en kronan tillhörig fastighet i Tofteryds socken
av Jönköpings län;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 110, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 juni 1923
innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst
och annat allmänt uppdrag; och

nr 123, med förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan den
8 juni 1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse;

till statsutskottet propositionerna:

nr 127, angående statsförvärv av Mellersta Södermanlands järnväg; och

nr 140, angående täckande av vissa kostnader för det s. k. Ådalsmålet;

till bankoutskottet propositionen, nr 141, angående förhöjning av livränta,
som tillerkänts före detta vaktkonstapeln vid förutvarande tvångsarbetsanstalten
i Karlskrona Sven Johan Carlsson i anledning av honom genom olycksfall
i tjänsten tillskyndad skada; samt

till statsutskottet propositionerna :

nr 130, angående vissa understöd från den allmänna arvsfonden tillfallna
kvarlatenskapen efter Erik Magnus Edvard Svedbom;

nr 131, angående rätt att avyttra Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 tillhöriga
bankaktier;

nr 132, angående förvärv för Gripsholms slotts räkning av visst markområde;
och

nr 142, angående utsträckning av tiden för anmälan örn inlösen av skattefrälseräntor.

§ 4.

Vidare föredrogos var för sig och remitterades till statsutskottet de på kammarens
bord liggande motionerna nr 434 av herr Lindmark och nr 435 av herr
Olsson i Berg m. fl.

§ 5.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkanden
nr 14 och 15 andra lagutskottets utlåtanden nr 12, 13 och 15 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 16—26.

§ 6.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

Protokoll hållet vid sammanträde med herr talmannen i riksdagens andra
kammare och de kammarens ledamöter, som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kamlmarens kanslipersonal och vaktbetjäning, den 29 februari 1932.

Sedan vid sammanträden den 13 och den 15 nästlidne januari med herrar deputerade
för tillsättande av andra kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning
nedan omförmälda befattningar blivit med innehavare besatta allenast för januari
och februari månader, så antogo nu herrar deputerade för tiden från och
med den 1 mars till:

förste stenograf

f. d. sekreteraren E. G. Tägtström;

stenograf

kammarskrivaren A. Michal, och

Nr 20. 4

Måndagen den 29 februari.

kanslist

fröken Vera Karlgren.
År och dag som ovan.

In fidem
Per Cronvall.

§ 7.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtelse av rätt
till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord, och
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av kronan
tillhörande jordägarandelar i gruvor.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till
dels riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 48, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare,

och

nr 51, angående val av riksdagens militieombudsman och hans efterträdare;
dels ock riksdagens förordnanden:

nr 49, för revisionssekreteraren m. m. S. E. Ekberg att vara riksdagens justitieombudsman,
_ .

nr 50, för revisionssekreteraren C. H. V. Ericsson att vara riksdagens justitieombudsmans
efterträdare, _ ,

nr 52, för revisionssekreteraren m. m. E. H. Elliot att vara riksdagens militieombudsman,
och .

nr 53, för byråchefen m. m. F. G. S. Centerwall att vara riksdagens militieombudsmans
efterträdare.

Slutligen anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
konventioner örn gemensam växellag med mera och antagande av förslag till
ny växellag, och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
konventioner örn gemensam checklag med mera och antagande av förslag till
ny checklag med mera.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Vougt för fullföljande av
uppdrag att vara ledamot av svenska delegationen vid nedrustningskonferensen
i Genéve under 16 dagar från och med den 1 nästkommande mars.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 8’12 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 2 mars f. m.

5 Rr 20.

Onsdagen den 2 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 24 nästlidna februari.

§ 2-

Föredrogos var för sig och hänvisades till bankoutskottet följande Kungl.
Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner:

nr 144, angående pensionsålder för vissa vid armén och flygvapnet anställda
maskinister och eldare;

nr 145, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer;

nr 157, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer; och

nr 158, angående rätt för svenska lärarinnornas pensionsförening till statsbidrag
för viss personal.

Vid härpå skedd föredragning av propositionen, nr 159, angående löneklassplacering
i vissa fall för befattningshavare i statens tjänst överlämnades ifrågavarande
proposition, såvitt den anginge pensions- och indragningsstaterna, till
bankoutskottet, i vad den rörde jordbruksärenden till jordbruksutskottet och i
övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos och remitterades

till statsutskottet propositionerna:

nr 160, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv; och

nr 161, angående efterskänkande i vissa fall av kronans rätt till danaarv;

till bankoutskottet propositionen, nr 162, angående bestridande av kostnader
för försäkringsteknisk beräkning av statens pensionsanstalts försäkringsfond;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 163, angående försäljning av allmänna
arvsfonden tillfallna fastigheten Gransjö l5 i Algutsboda socken;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 167, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 4 § förordningen den 4 oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution.

Vidare föredrogs propositionen, nr 168, med förslag till förordning om vissa
ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker, m. m.; och hänvisades ifrågavarande proposition
i vad den avsåge förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den
1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker till
bevillningsutskottet samt i övrigt till statsutskottet.

Nr 20.

Onsdagen den 2 mars f. m.

Härpå föredrogos och överlämnades

till statsutskottet propositionen, nr 146, angående förändring i avseende å
löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 147, med förslag till dels förordning
med vissa bestämmelser angående film dels förordning med vissa bestämmelser
angående biografer och filmförevisning;

till statsutskottet propositionerna:

nr 122, angående förstärkning av åttonde huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga;

nr 124, angående lantmäteriundervisningens anordnande vid tekniska högskolan
m. m.;

nr 133, angående vissa avgifter till de allmänna läroverkens kassor m. m.;
och

nr 134, angående ändrade bestämmelser beträffande fortsättningsskolans organisation
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 135, med förslag till lag örn ändrad lydelse av §§ 2, 3, 4, 5 och 6 i lagen
den 29 maj 1896 angående blindundervisningen; och

till statsutskottet propositionen, nr 137, angående inrättande av en institution
för jämförande embryologi vid universitetet i Lund.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 143, angående omorganisation av folk- och
småskoleseminariema föredrogs nu; och begärdes ordet därvid av

Herr Anderson i Storegården, som yttrade: Herr talman! Jag anhåller att
motionstiden för motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 143
måtte utsträckas till det plenum, som infaller närmast efter tjugonde dagen
efter propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls. Kammaren beslöt hänvisa ifrågavarande proposition
jämte herr Andersons i Storegården yttrande till statsutskottet.

Slutligen föredrogos övriga på bordet liggande propositioner, och överlämnades
därvid

lill statsutskottet propositionerna:

nr 152, angående vissa i samband med gymnastiska centralinstitutets omorganisation
stående frågor;

nr 153, angående löneförmåner för kvinnlig gymnastiklärare vid högre allmänt
läroverk; och

nr 154, angående uppförande av byggnader för karolinska sjukhuset m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 155, med förslag till dels lag
örn byggnadslån ur kyrkofonden dels ock lag örn ändring i arrendevillkoren för
vissa arrendatorer av ecklesiastika löneboställen;

till statsutskottet propositionen, nr 166, angående avskrivning eller avlösning
i vissa fall av lotsningsbesväret m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 109, med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av vattenlagen;

Onsdagen den 2 mars f. m.

Nr 20.

till statsutskottet propositionen, nr 164, angående vattendomstolarnas organisation
m. m.;

till ''behandling av lagutskott propositionen, nr 165, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 11 kap. 3, 6 och 95 §§ vattenlagen;

till jordbruksutskottet propositionerna :

nr 126, angående ändrad lydelse om mom. 10:o i gällande grunder för förvaltningen
av kronans jordbruksdomäner;

nr 138, angående vissa åtgärder till spannmålsodlingens fortsatta stödjande; nr

139, angående försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från
sådana egendomar;

nr 148, angående ändring i grunderna för försäkring med statsbidrag mot förluster
på grund av smittsamma husdjurssjukdomar;

nr 149, angående hjälpåtgärder åt vissa egnahemslåntagare;

nr 150, angående tillfällig nedsättning av räntan å köpeskilling för vissa
lägenheter, som upplåtits från kronojord;

nr 151, angående ifrågasatt dödning av inteckning i en från lägenheten Liden
under kronoegendomen Bengtstorp nr 1 i Skaraborgs län försåld lägenhet;

nr 156, angående befrielse för änkefru Elsa Silfverstolpe från skyldigheten
att betala viss husröteersättning; och

nr 169, angående anslag för utgivande av ersättning i vissa fall till strandägare
för nastad fiskerätt m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 129, angående anslag till hospita Isbyggs
nader; samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 170, med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 17 § i lagen den 22 juni 1928 örn vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus.

§ 3.

Till avgörande företogs första lagutskottets utlåtande, nr 15, i anledning Arn/.
av väckta motioner örn avskaffande av krigsdomstolarna och strafflagen för yragasait
krigsmakten.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft de inom riksdagen väckta, stolarna och
till lagutskott hänvisade motionerna nr 192 i första kammaren av herr Möller strafflagen för
m. fl., nr 280 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl. och nr krigsmakten.
373 i andra kammaren av herr Andersson i Stockholm m. fl.

I de båda förstnämnda motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

1. att Kungl. Majit snarast ville framlägga förslag örn avskaffande av de
militära domstolarna i fredstid; och

2. att Kungl. Majit snarast ville framlägga förslag antingen örn avskaffande
av strafflagen för krigsmakten och dess ersättande med lämpliga bestämmelser
i allmänna strafflagen eller ock om en fullständig omarbetning och
kraftig humanisering av förstnämnda lag.

Uti motionen nr 373 i andra kammaren hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till regeringen måtte hemställa om utredning och förslag till 1933 års
riksdag angående avskaffande av krigsrätterna och hänförande till civil domstol
av sådana ärenden, som nu gjordes till föremål för behandling av krigsrätt.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motioner
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta

Nr 20. g

Onsdagen den 2 mars f. m.

Äng.
ifrågasatt
avskaffande
av krigsdomstolama
och
strafflagen föl
krigsmakten.

(Forts.)

om undersökning dels huruvida och i vad mån en överflyttning å de allmänna
domstolarna av mål, som hörde till krigsdomstolarnas upptagande, skulle kunna
redan under nuvarande rättegångssystem ske, dels ock rörande sådan revision
av strafflagen för krigsmakten, som skulle kunna genomföras utan av''
vaktan på en allmän revision av den allmänna strafflagen, samt att Kungl.
Maj :t måtte för riksdagen framlägga de förslag, som därav kunde föranledas.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Bissmark, Öhman, Halvarsson,
Christenson och Johanson i Huskvarna samt fröken Wellin, vilka hemställt,
att riksdagen ville avslå föreliggande motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Christenson: Herr talman! Vid läsandet av det föreliggande utskottsutlåtandet
blir man litet överraskad när man kommer fram till klämmen. Det
förefaller nämligen, som örn den icke riktigt går väl ihop med motiveringen.
Jag skall strax återkomma därtill.

Utlåtandet har ju föranletts av två olika partimotioner. Den ena av dem är
från socialdemokratiskt håll och har väckts i båda kamrarna. Där begäres en
skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Majit snarast ville framlägga
förslag örn avskaffandet av de militära domstolarna i fredstid, samt vidare
att Kungl. Maj :t snarast ville framlägga förslag antingen örn avskaffande
av strafflagen för krigsmakten och dess ersättande med lämpliga bestämmelser
•i allmänna strafflagen eller ock örn en fullständig omarbetning och kraftig
humanisering av förstnämnda lag.

Den andra motionen är väckt från kommunistiskt håll och har framförts endast
i denna kammare. Däri hemställes örn utredning och förslag till 1933 års
riksdag angående avskaffande av krigsrätterna och hänförande till civil domstol
av sådana ärenden, som nu göras till föremål för behandling av krigsrätt.
Det är således endast krigsrätterna kommunisterna tala örn, d. v. s. den första
instansen av de militära domstolarna, men jag föreställer mig, att de mena ett
fullständigt avskaffande av alla militära domstolar.

Nu går utskottet beträffande den första frågan, avskaffande av de militära
domstolarna, i motiveringen ganska skarpt in för en sådan reform. När man
emellertid kommer fram till klämmen, hemställes där endast örn undersökning,
huruvida och i vad mån en överflyttning å de allmänna domstolarna av mål
som höra till krigsdomstolarnas upptagande, må kunna redan under nuvarande
rättegångssystem ske. Det förefaller mig här vara en rätt väsentlig skiljaktighet
mellan klämmen och vad man sagt i motiveringen.

Även beträffande den andra frågan, revision av strafflagen för krigsmakten,
yttrar sig utskottet i klämmen betydligt vagare än i motiveringen.

Nu ha reservanterna, till vilka även jag hör, hemställt örn avslag på de
väckta motionerna under framhållande av att dessa spörsmål icke lämpligen
böra behandlas annat än i samband med pågående arbete på rättegångs- och
strafflagsreformerna. Beträffande båda frågorna föreligga ju riksdagsskrivelser.
Redan 1920 skrev riksdagen med hemställan om undersökning angående
avskaffande av krigsdomstolarna. Är 1922 skrev riksdagen och hemställde
om omarbetning av strafflagen för krigsmakten. För frågornas utredning
ha olika kommittéer varit tillsatta, vilka för länge sedan framlagt sina
betänkanden, i den första frågan 1922 och i den andra frågan 1923. Dessa
frågor äro sålunda fortfarande på Kungl. Majrts provning beroende. Det brukar
vara rätt vanligt här i riksdagen, att, när så är fallet, man icke anser det
nödigt att ytterligare skriva till Kungl. Majit i saken. I dessa fall förefaller
det mig vara ett ytterligare skäl att icke nu avlåta någon skrivelse, nämligen

Onsdagen den 2 mars f. m

9 Nr 20.

det förhållandet, att den nuvarande regeringen så sent som förra året i en interpellationsdebatt
i denna kammare uttalade sin mening angående dessa ut- avskaffande
redningar. Det var statsministern som besvarade en interpellation angående av krigsdomdessa
spörsmål. Hans yttrande då, enligt utskottets återgivande därav, inne- stolama och
höll bland annat följande: »Frågan om fullständig omgestaltning av det militära
rättegångsväsendet syntes svårligen kunna upptagas till behandling annorledes
än i samband med den allmänna processreformen.» Beträffande den or
andra frågan, omarbetning av strafflagen för krigsmakten, må av statsministerns
uttalande vid tillfället åberopas följande: »Med en omgestaltning av det
militära rättegångsväsendet sammanhängde nära frågan örn en reform av strafflagen
för krigsmakten. Beträffande denna lag finge emellertid ytterligare anmärkas,
att en mera genomgripande omarbetning av densamma -— varom riksdagen
hemställt — på sätt de sakkunniga yttrat, icke syntes kunna vidtagas
oberoende av revision av den allmänna strafflagen.» Vidare har vid årets riksdag
justitieministern i statsverkspropositionen betonat sambandet mellan dessa
reformfrågor oell den rättegångsreform, vartill utskottet förra året tog ställning.
Justitieministern framhöll då, att med hänsyn till att efter detta riksdagens
beslut arbeten å rättegångsreformen omedelbart igångsatts det icke
torde behöva bli något längre dröjsmål i fråga om det militära rättegångsväsendets
ordnande.

Av nu angivna skäl förefaller det mig rätt underligt, örn man skulle behöva
nu ytterligare skriva i dessa saker. Det är ju möjligt, att den huvudsakliga anledningen
till, att de förut avlåtna riksdagsskrivelserna icke hittills föranlett
något förslag till riksdagen, är att hänföra till dessa frågors samband med
andra formfrågor på rättegångsväsendets och på strafflagstiftningens område.
Emellertid är detta säkerligen dock icke den enda anledningen till, att en hel
rad av regeringar underlåtit att komma in med något förslag i dessa ämnen.

Det har ju suttit åtskilliga regeringar av olika slag allt ifrån 1923, då det senaste
kommittéförslaget inkommit. Jag tror, att anledningen till en ganska
stor del också är att söka däri, att det förslag — jag håller mig nu särskilt till
frågan örn krigsdomstolarnas avskaffande — som framlades 1922, mötte en mycket
stark för att icke säga nedgörande kritik. Alla myndigheter, som yttrade
sig över det förslaget, hade avstyrkt detsamma, vilket ju är ganska ovanligt.

Särskilt Svea hovrätt har, på sätt framgår av utskottsbetänkandet, avgivit ett
mycket kritiskt uttalande mot kommittéförslaget.

Den nuvarande organisationen av krigsdomstolarna är icke så gammal. Den
beslöts ju vid 1914 års riksdag och trädde i kraft den 1 januari 1916. Enligt
denna organisation består ju den första instansen av krigsrätten, och denna
har till ordförande en jurist, krigsdomaren. Denne har vid sin sida en annan
jurist, auditören. Vidare sitta två militära ledamöter i krigsrätten. Förut
var det ju så, att det endast fanns en civil ledamot, auditören, under det att
återstoden av krigsrättens ledamöter voro militärer. Det blev alltså 1916 en
avsevärd förstärkning av det civila elementet i krigsrätterna. Överdomstol är
ju krigshovrätten, som utgöres av en vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning.
Den består av en divisions-ordförande, en annan ledamot av hovrätten
samt vidare ett krigshovrättsråd, som är jurist, och två militära ledamöter.

Här är sålunda det civila elementet dominerande. I högsta domstolen är detta
förhållandet i ännu större utsträckning. Där tillkallas vid avgörandet av dylika
mål endast två militärer, som utses av Konungen.

Man brukar ju säga, och det yttrades här förra året, då vi hade rättegångsreformen
före, afl på en god rättsskipning stil Iler nian främst tre krav. Det
första kravet är säkerhet, det andra kravet är snabbhet i avgörandet, och det
tredje kravet är billighet med avseende å kostnaden. Säkerheten måste givetvis
vara helt och hållet beroende på kompetensen hos den domare som skall

Jfr 20.

Onsdagen den 2 mars f. m.

ifrågasatt skipa ratt- ^a8'' tror knappast, att någon vill göra gällande annat än att krigsavskaffande
räften är fullt kompetent för sin uppgift. Riksdagens egen förtroendeman,
av krigsdom- militieombudsmannen, Ilar ju vid upprepade tillfällen i sina berättelser uttalat,
stolarna och att krigsdomstolarna i stort sett fungerat mycket tillfredsställande, och detta
^kriqsrnaktm"'' *!ar också av hans excellens herr statsministern åberopats vid hans interpella(Forfe
)V'' ^onssvar 1931. Nu är det ju så, att till ordförande i krigsrätten, som förordnas
av Kungl. Maj:t, i allmänhet utses häradshövdingen i angränsande domsaga
eller en stadsdomare i någon större stad. Om man nu skulle tänka sig,
att dessa militära mål skulle överflyttas till de civila domstolarna, skulle det
ofta bli samma person, som skulle vara domare i den civila domstol, där dessa
mål föreslås skola komma före, som förut varit domare vid krigsrätten. Man
vill väl ej påstå, att t. ex. en häradshövding skulle vara mindre kompetent att
sitta som ordförande och fullgöra sitt viktiga och grannlaga värv vid avgörande
av ett mål vid en krigsrätt, än örn samma domare som ensam jurist avgör samma
mål i en häradsrätt. Den omständigheten, att krigsdomaren vid sin sida
har en annan kvalificerad jurist, kan endast vara ägnad att stärka säkerheten
hos domstolen. De militära ledamöterna i krigsrätten, vilkas närvaro där betingas
av de speciella förhållanden, som det här är fråga örn, tjänstgöra, kan
man säga, närmast såsom sakkunniga. Nu yttrades av 1920 års kommitté, att
sådana sakkunniga kunde av den civila domstolen tillkallas vid behov. Ja, då
vill jag först framhålla, att detta skulle givetvis bli förenat med stora olägenheter
och vålla både tidsutdräkt och kostnader. Men framför allt är det väl
så, att den sakkunnige, som är ledamot av den domstol eller den institution, som
skall avgöra en sak, givetvis kan göra sin sakkunskap mera fruktbärande än
örn han i ett speciellt fall tillkallas av en domstol. Angående denna fråga yttrade
Svea hovrätt följande: »Att domstolen inom sig själv besitter erforderlig
sakkunskap och livserfarenhet innebär under alla förhållanden en bättre garanti
för goda och riktiga domslut än öppnande av utvägar för domstolen att,
när den prövar nödigt, anlita utomstående sakkunskap.» Ja, jag har svårt att
tänka mig annat än att dessa domstolar med avseende å kompetensen och säkerhetskravet
stå mycket högt. Det har också, som jag nämnde, vitsordats av riksdagens
militieombudsman. Jag tror sålunda icke, att det i detta avseende kan
göras gällande något behov av förändring.

Så komma vi till den andra viktiga omständigheten: snabbheten. Jag tror
man kan säga, att det är fullkomligt ostridigt, att ärendena vid en krigsrätt
handläggas betydligt snabbare än vad som skulle kunna bli fallet, örn dessa mål
skulle överflyttas till en civil domstol. Där finnes sålunda inte heller någon anledning
till förändring.

Beträffande den tredje omständigheten, kostnaderna, äro meningarna delade.
Somliga säga, att kostnaderna skulle bli större, örn man gjorde en överflyttning.
Andra säga, att de skulle bli mindre. Skillnaden rör sig nog icke örn så stora
belopp, och den omständigheten kanske icke har så stor betydelse. Utskottet
säger självt, att denna fråga ännu icke är tillräckligt utredd.

^ Vad är det nu för skäl man har för ett avskaffande av krigsdomstolarna?
Ett skäl säger man vara, att specialdomstolar överhuvud icke äro tilltalande;
och man bör i allmänhet försöka klara sig med de allmänna domstolarna. På
det kan man ju svara,, att specialdomstolar finnas ju redan på åtskilliga områden,
och de lia tillkommit även under de senaste decennierna. Vi ha fått vattendomstolen
och åtskilliga andra anordningar, som närma sig specialdomstolen.
Nu säger emellertid utskottet, att sådana specialdomstolar huvudsakligen behandla
tvistemål. Man menar, att de möjligen kunna vara lämpliga för civilmål
men icke för brottmål. Jag har litet svårt att förstå den skillnaden. Örn
en domstol, förstärkt med sakkunniga, är fullt kompetent och lämplig att
handlägga tvistemål, så vet jag inte, varför den inte också skall kunna vara

Onsdagen den 2 mars £. m.

11 Kr 20.

lämplig att handlägga brottmål och göra det på ett tillfredsställande sätt. För
övrigt har det ju varit tal om — och förekommer kanske på vissa håll — att
man har specialdomstolar även då det gäller brottmål. Man Ilar sagt, att det
skulle vara lämpligt att lia t. ex. en specialdomstol med avseende å bilmål, där
det kanske krävs speciell sakkunskap för ett riktigt avgörande. Man har också
talat om, att det skulle vara lämpligt nied specialdomstol, då det gäller t. ex.
ungdomliga förbrytare. Jag tror därför, att man icke har någon befogad anledning
att draga upp någon särskild gräns emellan civila mål och brottmål
härvidlag.

Utskottet säger vidare, att specialdomstolar i brottmål kunna framstå antingen
såsom ett oberättigat undantag till den tilltalades nackdel eller såsom ett
otillbörligt privilegium till hans förmån. Jag har litet svårt att förstå detta.
Örn en domstol fungerar tillfredsställande, skall deli ju i sina domar få fram
det materiellt riktiga. Det är klart, att det är önskligt, att parterna i ett
mål få en känsla av att rättvisa har skipats dem genom meddelad dom. Detta
gäller både civila mål och brottmål. Men nu är det ju så, som vi alla veta, att
en part i många fall källner sig missnöjd nied domen, örn den gått honom emot.
Han ser saken endast från sin egen synpunkt, och han har svårt att tillägna
sig skälen för sin motparts ståndpunkt. Jag har emellertid svårt att tro, att
den, som har dömts av en krigsrätt och är missnöjd med domen, kan ha någon
befogad anledning att anse sig lia blivit försatt i någon ofördelaktig undantagsställning,
och inte heller tror jag, att talet örn en privilegierad undantagsställning
kan lia något fog för sig.

Utskottet säger därefter vidare, att det måste anses såsom ett viktigt medborgerligt
intresse, att den, som ställes till ansvar för brott, icke berövas förmånen
att svara inför allmän domstol. Ja, jag vet inte, örn det kan på nu förevarande
område framhållas några objektiva skäl till stöd för den synpunkten,
men däremot tror jag, att det kan framföras åtskilliga objektiva skäl för en
motsatt uppfattning. Örn domstolen kanske är förlagd på långt avstånd från
vederbörandes tjänstgöringsort, kan det bli ganska besvärligt för honom att inställa
sig vid den civila domstolen. Vidare förekommer, såsom jag förut sagt,
säkerligen vid krigsrätterna ett snabbare avgörande än vid de civila domstolarna,
åtminstone för närvarande, och det är ju också en omständighet, som är
till den tilltalades förmån. Det har i detta sammanhang även talats örn, att
det inte kunde vara sä särskilt behagligt för den tilltalade att stå och skylta
inför en större allmänhet med sin kanske obetydliga förseelse. I detta avseende
har ju kommittén särskilt understrukit angelägenheten av att man får så mycket
offentlighet som möjligt. Visserligen är det ju offentlighet även vid de
militära domstolarna, men kommittén anser, att det inte är tillräckligt, utan
säger, att ett skäl mot den militära rättsskipningen ligger däri, att förhandlingarna
i första instans, ehuru i princip offentliga, inte i lika hög grad som
de i de allmänna domstolarnas sessionslokaler förda brottmålsprocesserna ådraga
sig uppmärksamhet från allmänhetens sida. Mot detta anför emellertid med
fullt fog Svea hovrätt, att, om i följd av krigsrättsförhandlingarnas förläggande
till militära lokaler, dessa förhandlingar ej skulle komma att följas av
en större sensationslysten allmänhet eller en för andra rätt särenden sammankommen
tingsmenighet, kan hovrätten ej för sin del se någon olägenhet häri.
I detta uttalande tror jag, att man säkerligen kan giva hovrätten rätt.

Sedan säger utskottet vidare, att det för utskottet framstår såsom det centrala,
att den enskilda medborgaren icke medan han fullgör sin värnpliktstjänstgöring
skall känna sig försatt i ett annat rättsligt läge än förut. Dä
detta iir en central punkt för utskottet, är det ju ganska underligt, att utskottet
på nästa sida säger, att utskottet ej finner anledning föreligga att avskaffa
befälhavares disciplinära bestraffningsrätt och att det tvärtom torde var av

Ang.
ifrågasatt
avskaffande
av Icrigsdamstolama
och
strafflagen för
krigsmakten.

(Forts.)

Sr 20.

Onsdagen den 2 mars f. m.

Arn),
ifrågasatt
avskaffande
av krigsdomstolarna
och
strafflagen för
krigsmakten.

(Forts.)

betydelse, att disciplinmål av mindre vikt icke dragas under de allmänna domstolarna.
Jag Ilar litet svårt att förstå skillnaden för den enskilde medborgaren
i de olika fallen. Örn han ställes inför en militär befälhavare, som utövar
sin disciplinära bestraffningsrätt, kommer han icke då att få en känsla
av att han icke är i samma rättsliga läge som eljest? Jag kan, som sagt, inte
riktigt förstå skillnaden mellan dessa båda fall, men detta kanske senare kommer
att klargöras från utskottsmajoritetens sida.

Enligt min uppfattning tala många skäl för att icke göra någon ändring på
detta område. Jag tror, att det särskilt ur den tilltalades egen synpunkt måste
anses vara en fördel i stället för nackdel för honom, att han får sina ifrågavarande
rättsliga avgöranden handlagda på sätt som nu sker. Men det är inte
endast hänsynen till den tilltalade, som i detta avseende är av betydelse. Det
skulle medföra betydande olägenheter såväl för tjänstgöringsförhållandena
som för den militära utbildningen, örn man skulle överflytta alla mål, som
nu handläggas inför krigsrätt, till allmän domstol. Jag skall be att få åberopa,
vad krigshovrätten säger örn detta. »Ständigt och jämt uppstår vid krigsrätt
behov av att under målets gång höra personer, tillhörande truppförbandet
men förut ej inkallade till rätten. Då krigsrätten i regel hålles å truppförbandets
förläggningsplats, kunna dessa personer dit införskaffas i mån av behov
och utan tidsutdräkt. Detta låter sig ej göra vid allmän domstol, och utredningen
därstädes måste därigenom försinkas till stort men ej minst för den
tilltalade.» Krigshovrätten yttrar härutinnan vidare: »En omständighet

slutligen, som kommittén synes hava förbisett, är den stora tidsspillan, som det
föreslagna rättegångsförfarandet skulle komma att medföra för den militära
utbildningen. Från densamma kommer vid handläggning av militärmål inför
allmän domstol nämligen ofta att för ej obetydlig tid dragas ett rätt stort antal
personer, vilket kommer att medföra betydande olägenheter för tjänstgöring,
förplägnad med mera.»

Utskottet säger vidare, att det skulle vara en olägenhet att skadeståndsanspråk,
som skulle kunna uppkomma i samband med ett inför krigsrätt handlagt
mål, prövas av krigsdomstolen även örn det gäller personer, som inte alls
ha någon befattning med försvarsväsendet. Det är ju en allmän regel, att skadeståndsanspråk
måste följa huvudsaken och avgöras i samband med denna.
De kunna givetvis icke skiljas åt. Jag har emellertid ingen anledning att tro,
att inte krigsrätterna med den sammansättning de ha kunna på ett tillfredsställande
sätt pröva även sådana anspråk.

Härefter kommer jag till det, som jag antar är det viktigaste skälet för utskottet.
Utskottet säger, att den nuvarande ordningen alstrat misstro inom
breda lager av vårt folk, och detta säger man är obestridligt. Men så anför
man vidare: »Även örn denna misstro icke skulle bottna i några mera utbred da,

allvarliga missförhållanden, synes redan förefintligheten av en sådan uppfattning
hos allmänheten vara ett vägande skäl för avskaffande i fredstid av
den undantagslagstiftning, som bland annat lagen örn krigsdomstolar måste
anses utgöra.»

Jag tycker, att ett sådant resonemang är ganska underligt. Det är val ändå
så, att denna fråga skall avgöras inte enbart på subjektiva grunder, utan
det är objektiva skäl, sakskäl, som böra vara avgörande. Örn en misstro inte
är befogad, kan jag inte förstå, att man kan på den stödja krav på ändrade förhållanden.
Örn man nu kanske menar, att denna misstro skulle rikta sig mot
krigsrätternas militära ledamöter, tror jag inte det är riktigt, åtminstone säger
krigshovrätten, som ju bör ha en ganska stor erfarenhet, att krigshovrätten
vill meddela, att bland de tusentals klagande, som krigshovrätten haft att
behandla, ingen anmärkning, såvitt krigshovrätten kan erinra sig, förekommit
mot krigsrätterna med anledning av de militära bisittarna, vilka nog som

Onsdagen den 2 mars f. m.

13 Nr 20.

regel utses med god urskiljning. I detta sammanhang kan jag nämna, att det Äng.
är inte så — örn det är någon som tror det — att de militära ledamöterna i
krigsrätten i allmänhet ivra för stränga straff. Jag tror snarare, att det mot- åv*krig»domsatta
förhållandet är rådande. Jag har själv för mer än tjugu år sedan under stolarna och
några år tjänstgjort som auditör vid ett regemente, men det var under den gam- strafflagen för
la ordningen. Mili erfarenhet var den, att de militära ledamöterna i regel voro kng&malden.
mycket böjda för mildhet och inte alls tvärt om. Jag har även av senare tiders (Forte-)
krigsdomare fått denna erfarenhet ytterligare bekräftad, varför denna omständighet
icke kan utgöra något stöd för utskottets mening.

Nu säger utskottet, att man visserligen kan hysa en viss tvekan, örn man
skall taga upp detta spörsmål utan att avvakta rättegångsreformen, men utskottet
övervinner sin tveksamhet och framhåller särskilt, att den blivande rättegångsreformen,
örn den kommer att genomföras, kommer att lämna den nuvarande
domstolsorganisationen i stort sett oförändrad. Ja, det må man väl
säga, att detta påstående, åtminstone i detta sammanhang, tarvar någon modifikation.
Det är ju dock meningen, att en stor mängd domstolar skola indragas,
såsom i mindre städer, vilka i många fall äro förläggningsplats för ett
regemente och dit således en handläggning vid överflyttning till civila domstolar
av krigsrättsmål skulle lia förlagts. En stor del av dessa domstolar är
det ju meningen att indraga, och vidare är det också meningen att söka eftersträva
större domkretsar. Det kommer således att i regel bli längre avstånd
för de militärer, som ha att inställa sig inför domstolen, örn målen skola överflyttas
till civil domstol. Detta kan ju icke vara någon fördel för den tilltalade.

Beträffande frågan om krigslagstiftningen går utskottet inte så djupt in
på saken utan framhåller i huvudsak endast, att en väsentlig omarbetning och
humanisering lämpligen bör ske, och därför påkallar man den revision, som jag
förut har talat örn. I detta sammanhang skall jag be att få erinra örn att denna
fråga, nämligen frågan örn en humanisering av krigslagarna, ju var uppe
vid 1924 års riksdag. Då hade Kungl. Maj:t föreslagit en lindring beträffande
straff för rymningsbrott. Utskottet yttrade sig emellertid inte alls örn de
nu föreliggande frågorna. Det kan ju tyckas — örn det rått ett så starkt missnöje
med att dessa reformfrågor inte förelagts riksdagen — att utskottet bort
hava understrukit detta och påpekat, att det med det snaraste avvaktar svar på
de utredningskrav, som riksdagen tidigare framställt. Utskottet sade emellertid
endast, att det vid granskning av det då föreliggande förslaget inte funnit
skäl till anmärkning och hemställde, att propositionen måtte bifallas. Den
tog som sagt sikte endast på en lindring av straff för rymningsbrott. Det
fanns ingen reservation, det förekom ingen debatt i kamrarna och ej heller
hade någon motion väckts i ärendet. Åtminstone vid detta tillfälle syntes man
inte hava haft någon så stark känsla av att det var nödvändigt att separat vidtaga
längre gående åtgärder på detta område.

Nu säger utskottet, att man med stöd av strafflagen för krigsmakten alltjämt
utmäter straff, som icke överensstämma med allmänna rättsmedvetandet.

Det hade varit önskligt, örn utskottet litet närmare utvecklat sin mening med
detta och möjligen också givit belägg för sitt påstående. Det är icke fullt
klart, örn utskottet menar, att krigsdomstolarna döma för strängt eller att
straffbestämmelserna i lagen äro för stränga. Det är viii sannolikt, att det
är det sista, som är meningen på grund av det sammanhang, vari yttrandet
förekommer.

Om man nu har den uppfattningen, att vissa brott, exempelvis kanske vissa
tjuvnadsbrott, skulle kunna överflyttas ifrån de militära domstolarna till de
allmänna domstolarna — jag vill nu inte alls yttra mig därom — och örn
man också har den uppfattningen, att det skulle kunna företagas vissa mild -

Nr 20. 14

Onsdagen den 2 mars f. lii.

Äng. ringar i de straffbestämmelser, som förekomma i strafflagen för krigsmakten,
anc^a sa> att dessa frågor ha ett så intimt samband med både proa^krijsdom-
c6ssreformen och sträfflagsreformen, att det skulle bereda ganska stora svåstolarna
och righeter att bryta ut dem ur det sammanhanget. Med det försiktiga uttalanstrafflagen
för de, som utskottet här gjort i sin kläm till skillnad från vad det säger i motikrigsmakten.
veringen, så skulle jag icke bli mycket överraskad, i fall, även örn denna skri(Forts.
) veise avlåtes, det befinnes, att, med hänsyn till sambandet med de här angivna
stora reformerna, det icke kommer något särskilt förslag i de här avseendena
förrän i sitt sammanhang med nämnda reformer.

Ja, jag ber att få sluta, som jag börjat, med att framhålla, att det icke finnes
någon som helst anledning att i detta ärende nu avlåta någon skrivelse till
Kungl. Maj :t, och därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Björkman instämde häruti.

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Jag vågar inte utnyttja kammarens
tålamod så starkt efter det långa anförande, som herr Christenson här
hållit, eljest skulle nog jag, som nu närmast är talesman för utskottet, ha anledning
att här säga lika mycket som herr Christenson sagt.

Herr Christenson började med att säga, att han kan icke finna, att utskottets
kläm och motivering gå väl tillsammans. Ja, herr Christenson må ju
ha den uppfattningen, men då vill jag säga till herr Christenson, att svär utskottets
motivering och kläm mot varandra, så sker det på ännu starkare sätt
i herr Christensons motivering för den kläm, som han och hans medreservanter
ha avgivit; ty läser man denna reservation, så får man ju den uppfattningen
—• och det är ju lätt förklarligt, ty det är så tydligt utskrivet — att reservanterna
ha visst ingenting emot vare sig ett överflyttande av målen från
krigsdomstolarna till de andra domstolarna eller emot en humanisering eller
förändring i strafflagen för krigsmakten. Men vad reservanterna vända sig
emot i sin skrivna reservation det är, att de anse icke lämpligt att nu vidtaga
de här åtgärderna. Men herr Christensons anförande här i dag är ju någonting
helt annat.

Nu säger herr Christenson, att han finner det oriktigt och någonting ovanligt,
att riksdagen skriver till Kungl. Maj :t. fast den förut en gång skrivit
i samma sak, och särskilt som i detta fall föreligga kommitté- eller sakkunnigbetänkanden.
Ja, så är ju förhållandet, och de flesta av kammarens ledamöter
ha väl reda på att här föreligger ett stort betänkande i fråga örn krigsdomstolarnas
avskaffande och likaså ett betänkande örn krigslagarnas humanisering.
Men det är möjligt, att icke alla känna till den saken. Jag var
inne och åhörde debatten i första kammaren i denna fråga, varvid högerns
främste man uppträdde och yrkade avslag på utskottets hemställan; och jag
uppmärksammade då en replik från den talaren, vari han, när han fick reda
på att det förelåg sakkunnigutredning i denna sak, yttrade, att det hade. lian
ju icke kännedom om. Jag säger ingenting örn det och jag klandrar det icke,
att en person icke kunnat hinna med att läsa allt; men det förvånar mig, att
en så framstående man grundade sin uppfattning på en gammal förutfattad
mening — som även många andra göra — den nämligen, att det är bra som
det är och någon ändring behöver icke göras. När herr Christenson nu klandrar
utskottets motivering så starkt som han gör, måste jag säga, att det är
väl ändå icke riktigt av herr Christenson att gå så strängt till väga; ty vad
utskottet här sagt i sin motivering och vad det sagt i sin kläm tycker jag går
mycket väl ihop. Det är ju dock så, att de utredningar, som bär föreligga,

Onsdagen den 2 mars f. in.

15 Nr 20.

aro verkställda tor lång- tid sedan. Det är riktigt, som herr Christenson sä- Äng.
ger, att det suttit regeringar, som utgått från olika partier, men ingenting har ifrågasatt
blivit åtgjort. Ja, den saken är val huvudsakligen, åtminstone såsom jag aTkrwsdmn
fattat den, beroende på att man gått och väntat att riksdagen skulle få taga kolarna och
ställning till den stora processreformen, och i avvaktan därpå har icke någon strafflagen för
regering velat göra något. Under hänvisning till det beslut, som riksdagen krigsmakten.
i fjol fattade angående grunddragen i den stora rättegångsreformen, säges (Forts.)
nu angående denna sak i utskottsutlåtandet, att när riksdagen nu fattat ett
sådant beslut, så anse vi i utskottet, att det finnes skäl och mer än tillräckliga
skäl för riksdagen att ånyo skicka en skrivelse till Kungl. Maj:t, däri man,
såsom utskottet också gjort, framhåller önskvärdheten av att dessa frågor på
nytt komma upp till prövning. Vi ha också sagt — vilket är min personliga
uppfattning och säkerligen allas uppfattning, som stå för utskottsutlåtandet
— att vi äro icke främmande för att möta en hel del svårigheter, när
det gäller att göra ändring här utan att avvakta den stora reformen; men vi
tro dock, att möjligheten att göra något förefinnes och att svårigheterna icke
äro större än att de gå att övervinna.

Herr Christenson räknar ju med att justitieministrarnas uppfattning har
varit någonting helt annat, än vad jag här säger. Så säger herr Christenson
— jag skall bara taga upp något litet av vad han yttrade på ett ställe i sitt
anförande — att det är tre krav, som man har rätt att ställa på ett gott rättegångsväsen:
det första är säkerhet, det andra snabbhet och det tredje billighet.
Herr Christenson anser tydligen, att dessa tre krav bli bättre tillgodosedda
med den nuvarande ordningen än som skulle bli fallet, örn det bleve den
ändring, som riksdagen tidigare uttalat sig örn och utskottet nu föreslår.

Vad nu säkerheten beträffar såväl som de andra två målen, äro vi alla
överens örn att det är önskvärt, att de kunna ernås; och i utskottet ha vi den
uppfattningen, att man når större säkerhet, örn man får dessa mål varom här är
fråga lagda under de allmänna domstolarna i stället för som nu krigsdomstolarna.
Jag ber att få erinra kammarens ledamöter därom att i den kommitté,
som utarbetat förslaget om överflyttande av målen från krigsdomstol till allmän
domstol, ha suttit bl. a. en f. d. socialminister, en gammal domare, och
såsom hans medkommitterade har suttit en annan domare, en krigsrättsdomare,
borgmästaren nere i Hälsingborg. Det har således varit personer här, som
haft kunskap och erfarenhet såväl i fråga örn civil domstols handläggning av
mål som i fråga om krigsdomstols handläggning av dessa mål.

Vad snabbheten inom krigsdomstolen beträffar, herr Christenson, så tycker
jag att vi skola tala tyst örn den saken nu och likaså örn billigheten att få
målen avgjorda inför krigsdomstol. Vi fingo häromdagen, såsom kammarens
ledamöter veta. en Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående täckande
av vissa kostnader för det s. k. Ådalsmålet. Taga vi del av den propositionen
så få vi se, att det inte är så synnerligen billigt att ha krigsdomstolar.

Se vi efter sedan i fråga örn snabbheten, så har jag litet svårt att förstå, att
man vunnit någonting i det avseendet, när det gäller ifrågavarande mål. Detta
är icke bara förhållandet, när det gäller mål av sådant slag som Ådalsmålet,
utan det är även av andra mål, som man får den uppfattningen, att det skulle vara
mycket bättre bade ur säkerhetens, snabbhetens och billighetens synpunkt, ifall
de i stället handlades av allmän domstol. Vi ha sett, när det under de senaste
åren — sorgligt nog tillåter jag mig säga — förekommit en hel del missförhållanden
inom flygväsendet, hurusom dessa mål enligt nu gällande bestämmelser
handlagts vid krigsdomstol. Ingen skall emellertid kunna inbilla mig, att
dessa mål bliva säkrare, snabbare och billigare handlagda, därför att en krigsdomstol
handlagt dem, än vnd de skulle blivi) vid allmän domstol. Åven beträffande
sådana mål. som avse mutor, bestickning och sådant, kan jag icke

Nr -20. 16

Onsdagen den 2 mars f. m.

ifrågasatt
avskaffande
av krigsdomstolarna
och
strafflagen för
krigsmakten.

(Korts.)

finna, att de skola behöva prövas och avgöras inför krigsdomstol, utan de
höra mycket väl och mycket bättre hemma hos de civila domstolarna.

Sedan säger herr Christenson — låt mig säga ett ord även örn detta liksom
också utskottet gjort — att krigsdomstolarna döma mildare än de civila domstolarna
göra. Jag har fått den uppfattningen, att det kan vara riktigt, att
så förhåller sig i en hel del fall. Man får den uppfattningen åtminstone, ty
när man läser i tidningarna — och man får läsa det allt som oftast — att officeren
fått en dags vaktarrest på sitt rum och att kaptenen fått två dagars vaktarrest
på sitt rum o. s. v., så får man visst den uppfattningen att krigsrättsdomarna
äro milda. Nu är jag vän av milda domar och säger ingenting om
det. ty det är säkerligen dömt efter lagen sådan den är och efter prövning av
de brott, som officerarna gjort sig skyldiga till. Men den allmänna uppfattningen
blir nog den, det ger jag herr Christenson rätt i, att när krigsdomstolen
avkunnar dessa domar örn vaktarrest, som dessa officerare blivit ådömda
att avtjäna på egna rum, så är det milda domar. Och herr Christenson har
säkert samma uppfattning som jag, att när det fram på vårsidan kommer att
falla dom i ett av de mer uppmärksammade mål vi på länge haft, så blir det
säkerligen en dom av det slag, att allmänheten icke kommer att betrakta den
såsom synnerligen sträng. Men tro icke herr Christenson och kammarens övriga
ledamöter, att när denna dom kommer att bekantgöras i den svenska tidningspressen,
så blir det ofantligt många människor i detta land, som säga:
ja, här se vi resultatet av krigsdomstolens verksamhet; hade en civil domstol
dömt i detta fall, så hade det säkerligen blivit något helt annat. Det är icke
lyckligt vill jag säga örn den allmänna uppfattningen skall bli den, att man
tar hänsyn till person, att man tar hänsyn till olika kårer vid utdömandet av
straff. Det är tvärtom av den största, betydelse, att vi göra allt för att stärka
den uppfattningen, att rättssäkerheten här i landet är sådan, att man icke kan
säga, att domstolarna taga hänsyn till person utan endast till sak.

Herr Christenson talade örn1 att vi fortfarande äro i behov av dessa specialdomstolar,
och han kritiserade här utskottet för att det gjort en skillnad mellan
specialdomstolar, när det gäller brottmål och när det gäller civilmål. Jag
behöver icke erinra herr Christenson, som lika noggrant som jag läst igenom
dessa sakkunnigebetänkanden, att i dessa betänkanden finnes det bl. a. en
historik, en redogörelse över hurudan utvecklingen varit, när det gäller specialdomstolar;
och då vet den ärade reservanten liksom även de kammarens ledamöter,
som läst detta, att redan på 1830-talet, således för hundra år sedan, hade
vi en kommitté, som uttalade s.in förkastelsedom över dessa specialdomstolar,
och dess utlåtande gick i den riktning, att man bör icke lia specialdomstolar i
den utsträckning, som då varit fallet; och sedan ha vi ju också sökt, i stort
sett, att undan för undan gå ifrån dessa domstolar.

Herr Christenson har nu tagit upp vad krigshovrätten och vad de olika myndigheterna
sagt rörande detta kommittéförslag, och han. tror, att deras kritik
varit så mördande, att det icke funnits någon justitieminister, som vågat taga
upp saken. Så är det nog inte, herr Christenson, att deras kritik varit sa
mördande, ty allt eller allt väsentligt vad dessa myndigheter säga har varit
sagt ofantligt många gånger tidigare och av andra. De sakkunniga hade därför
varit i tillfälle att pröva och taga del av dessa synpunkter, som nu efteråt
av myndigheterna anförts mot deras förslag. . .

Jag vill också säga, att örn vi avskaffa våra krigsdomstolar, så taga vi icke
ett steg i blindo med påföljd att vi icke veta, var vi komma att sta, ty denna
sak har redan blivit gjord och prövad i en del andra länder, vi ha Norge,
Danmark, Österrike och Tyskland, där man avskaffat krigsdomstolarna, och
det är säkerligen ingen, som hört, att det kommit några svårigheter därav, eller
att man är betänkt på att gå in för ett återinförande av dessa krigsdomstolar.

Onsdagen den 2 mars f. m.

17 Nr 20.

Jag säger sålunda för min del, herr talman, att ingenting inträffat, sedan
riksdagen i detta fall tidigare sagt sin mening, utan det finns minst lika goda
skäl som tidigare för riksdagen att gå in till Kungl. Majit med en skrivelse
och hemställa om att få den saken prövad på nytt, nämligen huruvida det icke
vore möjligt att utan någon längre väntan få de mål, som nu gå till krigsdomstol,
överflyttade till de allmänna domstolarna.

Jag vill också säga ett p^ar ord angående den andra delen av den fråga det
här gäller, nämligen själva krigslagarna och en humanisering av dessa lagar.
Herr Christenson efterlyste vad man menar i utskottsutlåtandet, när man här
talar örn att det ännu finnes straffbestämmelser, som äro mycket stränga.
Jag vill icke taga och läsa upp några paragrafer ur krigslagarna, ty det skulle
delvis vara missvisande; men om man det gjorde så kunde man börja med —
fast kanske herr Christenson skulle kunna säga, att det inte vore ärligt gjort
— att läsa upp att dödsstraffet ännu är kvar. Det är visserligen borttaget
för fall under fredstid, men det finnes kvar, när det gäller krigstid; och kommittén
säger, att även^med den ändring, som blivit gjord, att dödsstraffet togs
bort under fredstid, så är det såsom lagarna nu äro ändå möjligt att avkunna
en dödsdom under fredstid, nämligen om brottet, för vilket detta straff utmätts,
är utfört pa ett sådant sätt, att det står i samband med krig.

Sedan skola vi icke tala i dag örn den stränga arresten, den mörka arresten.
Herr Christenson vet, att den finnes kvar; men när vi tala om den, så kan herr
Christenson säga, att det är så sällan den användes, att det icke är mycket att
fästa sig vid. Ja, det är riktigt, att den icke mycket använts under sista tiden.
Och vad visar det? Jo, det bara visar riktigheten av vad man från civilt
håll sagt, att delina straffart är obehövlig; men när detta framhållits, har
det alltid från militärerna och dem som stå på deras sida liksom tidigare
sagts: vi måste ha den stränga arresten, den mörka arresten, eljest är det
omöjligt att upprätthålla disciplinen. Nu visar det sig emellertid, att man
kan upprätthålla disciplin utan den mörka arresten.

Vidare vill jag säga i fråga om humanisering av krigslagarna, att börjar
man titta på paragrafernas bestämmelser, så finner man, att på många ställen
kan oell bör man gå in för en ändring och humanisering. Vi ha en sådan sak,
som vi säkerligen alla äro övertygade om har varit till ofantligt stor nytta
i vårt land. och det är den villkorliga straffdomen. Det är säkerligen ingen
i detta land. som säger annat, än att införandet av den villkorliga straffdomen
varit till stor nytta. Vi lia fått den villkorliga straffdomen införd, även
när det gäller krigslagarna, men endast till en liten del. Nu har kommittén
gått in för att utvidga den villkorliga straffdomen till att omspänna flera
fall, än vad den för närvarande gör; och en reservant i kommittén har velat
gå ännu längre och icke velat stanna vid villkorlig dom bara i de fall, kommitténs
majoritet förordat, utan det skulle vara villkorlig dom även i fråga
örn disciplinstraff. Ja, man kommer naturligtvis att taga under allvarligt
övervägande, huru långt man kan gå och humanisera utan att på något sätt
åstadkomma någon skada.

Så vill jag säga också ett ord till svar på herr Christensons fråga, varför
man icke gjort någonting för att för riksdagen lägga fram något utav allt
detta. Det kan bero på att den kommitté, som hade att framlägga förslag
till humanisering av krigslagarna, den fick, såsom de ärade ledamöterna i
kammaren veta, i likhet med övriga kommittéer falla, när den stora kommittéslakten
inträffade. Då fick denna kommitté förständigande att inom kort tid
avsluta sitt arbete, vilket gjorde, att den icke så grundligt som den annars
skulle gjort kom att taga upp dessa saker. Det var väl det, som gjorde, att
t. ex. riksdagens militieombudsman, när han skulle yttra sig över kommittéförslaget,
bl. a. sade: »Då genom de sakkunnigas tillkallande uppslag givits

Andra kammarens protokoll 1932. Nr 20.

Äng.
ifrågasatt
avskaffande
av krigsdomslolama
och
strafflagen för
Icrigsmukten.

(Korts.)

Nr 20. 18

Onsdagen den 2 mars f. m.

Ang. till en genomgripande omarbetning av den militära strafflagstiftningen, är det
ifrågasatt enligt min mening att beklaga, att de väsentliga bristfälligheter, som påtalats
avskaffande beträffande nu gällande lagstiftning, även efter ett genomförande av de sak"stolarna
och kunnigas förslag fortfarande skulle kvarstå.»

strafflagen för Nu har herr Christenson hänvisat till militieombudsmannen i fråga örn krigskrigsmakten.
domstolarna och gjort det på sådant sätt, att man skulle kunna tro, att militie(i''orts.
) ombudsmannen tycker, att det är välbeställt på detta område. Men det fann
denne dock icke, när han gjorde sitt uttalande här i fråga örn krigslagarna.

Jag tror således, herr talman, att det, såsom förut sagts, finnes mer än
fullgoda skäl för riksdagen att vidhålla sin förut intagna ståndpunkt och att
i anledning därutav komma att bifalla det förslag, som utskottet här framlagt,
vartill jag också ber att få yrka bifall.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag har inte för avsikt att

mycket förlänga denna debatt. Men jag skulle vilja utöver de skäl, som anförts
i vår motion i denna fråga, framföra några synpunkter i anslutning till
utskottets utlåtande och till vad som sagts här i debatten.

Utskottet har ju, visserligen i vaga och svävande ordalag, kommit fram till
en hemställan om utredning och förslag i den riktning vi motionerat om, och
för den skull kommer jag här — jag vill förutskicka det — att yrka bifall till
utskottets förslag. Emellertid, när det gäller lagstiftningen på detta område,
alltså krigslagarna., och lagstiftningen i samhället i övrigt, ha vi åtskilliga,
gånger tidigare framfört den uppfattning vi ha, nämligen att klassindelningen
i samhället sätter sin prägel också på innehållet i de lagar, som stiftas i detta
samhälle. Det är ju ändå så, att de borgerliga grupperna ha majoritet, och
majoriteten bestämmer lagens utformning för närvarande. Med hänsyn till
detta är det ju ofrånkomligt att denna majoritets uppfattning också sätter sin
prägel på de lagar, som här stiftas. När det gäller lagarnas tillämpning i
samhället, så är det också lika obestridligt för var och en, som vill se dessa
förhållanden objektivt, att klassförhållandena i samhället också sätta sin prägel
på lagarnas tillämpning. När det emellertid gäller lagstiftningen och lagarnas
tillämpning för krigsmakten, då är det ännu ett förhållande, som där
sätter sin prägel, nämligen det förhållande, som räder inom militärväsendet i
allmänhet. Det är ju som bekant så, att den som saknar en rand på ärmen
eller mössan, har det minsta människovärdet, och ju flera ränder någon har
antingen på ärmen eller på mössan, desto större människovärde har han. Detta
sätter obestridligen sin prägel på tillämpningen av lagarna och på det rättsväsen,
som genom krigsdomstolarna och krigsrätterna råder inom detta militära
område.

I motionen ha vi hänvisat till några- aktuella skäl för vårt yrkande om krigsrätternas
avskaffande. Med krigsrätterna avses i detta sammanhang saväl regem
entskrigsrätterna och stationskrigsrätterna som krigshovrätten. Det är alltså
endast ett annat uttryckssätt men avser detsamma som då det talas örn
krigsdomstolarna. När det gäller lagarnas. tillämpning genom dessa krigsdomstolar,
så kommer man nog, örn man följer förhållandena icke endast teoretiskt
utan även mera praktiskt, till det resultatet, att det visserligen är såsom
herr Christenson här erinrade örn, pa det sättet, att de militära ledamöterna
i dessa domstolar ofta ivra för milda straff, men jag tror också,^ att örn
herr Christenson skulle berätta hela sin erfarenhet på detta område, så skulle
han nog beledsaga sin uppgift med det beskedet, att detta är när det gäller
befäl.'' När det gäller manskap, så tar den uppfattning sig uttryck, som jag
erinrat örn, nämligen att den olika graden betyder ofantligt mycket.

När det gäller den disciplinära bestraffningsrätten — som man ju förutsätter
att den militära befälhavaren skall ha kvar — så skall jag inte ge mig in

Onsdagen den 2 mars £. in.

19 Nr 20.

på någon längre argumentation örn den saken. Men jag vill påminna om en Äng.
händelse från den tid, då jag själv fullgjorde min värnplikt, varvid en hel del ifrågasatt
av kollegerna blevo utsatta för s. k. disciplinär bestraffning. Jag förmodar, ^"kngedomatt
det kan vara av en viss betydelse att omnämna detta fall för att visa, på stolarna och
vilka skäl man ådömer disciplinstraff vid truppförbanden. Vi voro en hel strafflagen för
rad pojkar på kompaniet. Alla hade inte pengar till att klippa håret. En ^gsmaUen.
morgon ställdes vi upp på ett led och kompanichefen kom fram och kommen- (Forts.)
dera de oss att taga av mössorna och sedan gick han och petade i håret med
sitt ridspö och gav order, att den mannen skall klippas och den mannen skall
klippas o. s. v. Dagen efter blev det samma procedur, och de, som då inte voro
klippta, fingo beskedet, att de icke fingo någon permission under den veckan.

Man funderade inte på, örn pojkarna hade 50 öre att kosta på sig hårklippning
för. Det bekymrade man sig inte örn. Jag vet, att många av dem saknade den
50-öring, som var erforderlig för hårklippning. Men för den sakens skull förlorade
de sin rätt till permission. Jag skulle tro, att örn herrar militärer i
denna kammare ville vittna örn sina erfarenheter, så skulle de nog kunna draga
fram betydligt mer i det avseendet, ty min erfarenhet på det rent militära
området inskränker sig ju till blott några månader. Huruvida denna befälhavarens
disciplinära bestraffningsrätt skall bibehållas, bör ju närmare behandlas,
när det gällersta definitivt taga ställning till de bestämmelser, som skola gälla
för detta område. Men nog borde det i varje fall tillses, att det godtycke, som
beträffande pojkarna i kasernerna ofta kommer till uttryck vid utmätning av
disciplinstraff, blir avskaffat eller i största möjliga mån förebyggt.

Det är emellertid inte fråga örn den disciplinära bestraffningsrätten som
egentligen varit skälet till att jag velat yttra mig i dagens debatt. När det
gäller frågan om krigsrättsförfarandet, så har jag, och detta på grund av egna
iakttagelser, det ^intrycket, att den menige och obefordrade löper risk att för
minsta förseelse ådömas straff och ofta ganska hårt sådant, under det att de,
som ha kommit upp på den militära rangskalan, så att de äro närmare du och
bror med dem, som skola syssla med frågan om huruvida ett ärende skall bli
föremål för krigsrättsbehandling, alltså den förberedande utredningen, och
med dem, som skola vara med örn att utdöma straff, inte löpa risk att få så
hårda straff. När man talar för att detta rättegångsförfarande skall hänskjutas
till civila domstolar, så är det därför att man ju förutsätter, att då
blir det inte kårandan som blir avgörande för, huruvida straff skall utmätas
eller icke, det blir inte den överordnades ovilja mot den underordnade eller tanken
på att ett utmätande av straff även för förseelser av ringa eller ingen betydelse
skall vara ägnad att upprätthålla respekten för de överordnade och att
upprätthålla den s. k. disciplinen. Sådant bör ju inte vara utslagsgivande, när
det gäller rättegångsförfarande på detta område. Ty det är väl ändå, herr
Christenson, lämpligare att de, som skola utmäta straffen, åtminstone inte äro
bundna av annat än därav att de härstamma från samma klass som officerarna,
men inte äro bundna av kårandan och hänsyn till den militära graden.

När det gäller utredningen av militära förseelser, har jag det intrycket -—
och vi ha vidrört en sådan fråga i den väckta motionen — att den utredningen
verkställes helt annorlunda när det gäller officerare, än när det är fråga örn
förseelser, begångna av folk i allmänhet. Örn någon inom det militära gör
sig skyldig till en vanlig simpel stöld, alltså en stöld från kronan, så borde väl
utredningen beträffande hans förseelse verkställas på. samma sätt som sker,
när någon begår en liknande förseelse i samhället i övrigt. Emellertid, när
någon begår en sådan förseelse inom det militära och staten alltså lider en förlust,
är det ju ingen annan än den, som representerar staten, som kan framställa
anspråk och föra talan. Det blir alltså vederbörande officer på regementet
som har att avgöra, på vilket sätt utredningen skall verkställas, och som

Nr 20. 20

Onsdagen den 2 mars f. m.

Äng. har att avgöra, om målet överhuvud skall gå till krigsrätts prövning. Jag har
intrycket, att den omständigheten betyder rätt mycket, när det gäller fråav\ngsdom-
fcran om vad som kan vara tillåtet eller icke i fråga om vissa göranden och låstolarna
och fandén inom de militära förläggningsorterna eller truppförbanden. Vill man
strafflagen får vara alldeles objektiv, så tror jag nog man måste säga, att de som nu ta ankrigsmaktcn.
ställning sorn militärer, oavsett om det är inom underofficers- eller officers(Forts.
) håren, ingalunda äro guds bästa barn allihop. Men då borde väl, när det skall
linnas ett rättegångsväsende för att vaka över deras göranden och låtanden,
detta arbeta på precis samma sätt som rättegångsväsendet i samhället i övrigt,
därest man skall kunna tala örn någon likhet inför lagen i det avseendet.
Örn det nu i ett visst fall gäller att utreda en förseelse, begången av en officer
eller underofficer, så har vederbörande att pröva, huruvida saken skall hänskjutas
till krigsrätt. Vissa förhållanden kunna lia kommit fram till offentligheten,
som göra, att man inte kan underlåta att hänskjuta saken till krigsrätt.
Men vem verkställer då utredningen örn den begångna förseelsen? Jo, det
gör den som skall tjänstgöra som åklagare. Och vad vet han örn vad som skett?
Tillgår det på samma sätt, som när en arbetare stulit en bit bröd, därför, att
han inte har någonting att stilla sin hunger med? I sådant fall tar polisen
hand örn den saken och samlar allt tänkbart bevismaterial mot den tilltalade.
Men när det gäller utredning av en motsvarande förseelse —- ehuru icke av
samma skäl som i fråga om den svältande arbetaren — inom ett truppförband,
då är det alltså krigsfiskalen, som skall ta reda på vad som förekommit och
verkställa utredningen. Jag har följt några sådana fall så noga, att jag vet,
att krigsfiskalen, när han inställt sig till rättegången, inte vetat mer örn saken,
än vad en eller annan i saken intresserad berättat honom, varefter han
sovrat ut ett par småsaker och ställt ett yrkande. Men det, som ur alla synpunkter
bort betraktas som det väsentliga, har inte kommit med ens under
krigsrättens prövning. Ett sådant rättegångsförfarande måste lätt kunna leda
till ett utsuddande av begreppen örn vad som är kronans å ena sidan och den
enskildes å andra sidan. Och en sådan ordning bör åtminstone inte staten vara
med örn att upprätthålla inom truppförbanden. Jag har vänt mig mot ett sådant
rättegångsförfarande överhuvud och anser inte att det vid krigsmakten,
så länge den nu finns kvar, skall få finnas ett sådant rättegångsförfarande
som det, att den militära graden är avgörande för huruvida vederbörande överhuvud
skall åtalas eller inte, och där den militära graden i mycket stor utsträckning
präglar straffmätningen i sådana fall, då det varit ofrånkomligt
att anställa åtal. Herr Christenson sade, att utskottet bort inte bara uttala,
att det kan utmätas straff, som icke äro i överensstämmelse med det allmänna
rättsmedvetandet, utan att utskottet också bort leda i bevis, att så är fallet.
Ja, herr Christenson, jag har inte för avsikt att gå in på något klander av
fällda domar. Men skulle inte t. o. m. herr Christenson kunna medge, att två
månader för en inlaga till riksdagens militieombudsman och sju dagar för vapensmuggling
äro ett par olika straff, beträffande vilka varje objektivt bedömande
väl måste säga, att nog finns det ett ganska utbrett rättsmedvetande
här i landet, som frågar, vad anledningen kan vara och vad meningen kan vara
med att utmäta straff så olika, i ena fallet för en sak, som människor i allmänhet
inte betrakta som någon förseelse, och i andra fallet för en sak, som
måste betraktas som en ganska allvarlig förseelse. Ty folk i allmänhet ha.
nog den uppfattningen, att om en militär vänder sig till riksdagens militieombudsman,
så kan eller bör åtminstone detta i och för sig icke betraktas, såsom
någonting straffbart. Men det ligger väl till på det sättet, som man fick besked
om, då man exercerade, nämligen att om den värnpliktige anser sig lida
någon oförrätt från en överordnads sida, så har han att göra anmälan därom,
men han skall samtidigt betänka, att om det visar sig, att anmälan är obefogad,

Onsdagen den 2 mars f. m.

21 Nr 20.

så får anmälaren själv sitt straff, eller som någon har sagt i det sammanhan- Äng.

get: om en underordnad militär blir orättvist behandlad av en överordnad, då

gör den underordnade anmälan, och därefter får den underordnade sitt straff, a^krujsdom I

åtskilliga fall blir det på det sättet. Och jag skulle tro, att den allmänna stolama och

uppfattningen i samhället ändå är, att en rättskipning, som går till på det strafflagen för

sättet, bör man snarast möjligt söka avskaffa och se till, att det på detta om råde

kommer att råda — inte rättvisa — det tror jag visst inte att det blir (Forte-)

— men åtminstone samma ordning, som råder i samhället i övrigt, så att de
förhållanden, jag här talat örn, icke komma att inverka på utmätandet av
straffen.

Beträffande strafflagen för krigsmakten, så föreligger ju också ett yrkande,
att det skulle verkställas en utredning om en humanisering eller ett avskaffande
av dessa krigslagar. Ja, ett avskaffande av krigslagarna, ett reglemente
för dem, som tjänstgöra vid krigsmakten, att rätta sig efter i sin tjänst
och, när de göra sig skyldiga till brott, en behandling enligt allmän lag av sådana
mål, det borde väl vara en riktigare och förnuftigare ordning än den som
råder för närvarande. Allt detta är väl möjligt att åstadkomma i fredstid.

Herr Lindqvist i Halmstad talade om att dödsstraff allt fortfarande kan tilllämpas
i krigstid. Jag måste säga, att jag finner inte skäl att upptaga tiden
med någon diskussion örn huruvida dödsstraff skall finnas i krigstid eller inte.

Ty utbryter krig, så är det ju endast frågan om att antingen ställas upp mot en
vägg och skjutas av sina landsmän eller också skickas ut i fält och skjutas av
den s. k. fienden. Men skjutas skall man i alla fall, därför är ju kriget till.

Under sådana förhållanden spelar det ju inte så stor roll, hur man ordnar det
arrangemanget. Det tycker jag inte är anledning att fästa så stort avseende
vid.

Ja, herr talman, såsom jag tidigare erinrat, vill jag yrka bifall till utskottets
hemställan, ehuru jag i det sammanhanget vill ge uttryck åt en önskan, att den
utredning, utskottet talar om, måtte verkställas så skyndsamt, att det inom
rimlig tid kan komma till stånd ett beslut i den riktning, vi föreslagit i motionen.

Fröken Wellin: Herr talman! Det kanske kan tyckas, att jag har tillräckligt
angivit min ståndpunkt i frågan genom att ansluta mig till den reservation,
°som åtföljer utlåtandet, men det må dock även tillåtas mig att på detta
spörsmål få framföra några rena lekmannasynpunkter, några allmänmänskliga
synpunkter, och det är därför jag nu ber få taga kammarens tid i anspråk
några minuter.

Det är ju en allmän uppfattning, att ett rättssamhälle, ett civiliserat land,
måste ha lagar för ordningens och sammanlevnadens skull, och för att dessa
lagar skola respekteras, fordras givetvis, att det skall finnas en viss påföljd,
därest man bryter mot desamma, det måste med andra ord finnas straff.

Nu vill jag redan från början säga, att den mening jag här kommer att framföra,
naturligtvis står för mig personligen, men jag är övertygad örn, att jag
har en stor del av allmänheten bakom mig, när jag framför dessa synpunkter.

Med straffet åsyftar man ju för det första att åstadkomma en verkan i riktning
mot individens återupprättelse och förbättring. För det andra vill man,
att straffet skall verka förebyggande och avskräckande, och att det skall verka
skyddande för samhället och dess övriga medborgare. Jag tror nog också, att
man håller på, att straffet skall lia en tredje verkan, nämligen att det blir till
en näpst från samhällets sida gentemot den brottslige, som överträtt lagarna.

Vad denna sista verkan av straffet beträffar, så får jag säga, att detta är inte
det väsentliga för mig personligen, utan den största vikten ligger enligt min
mening på de båda föregående punkterna.

»r 20. 22

Onsdagen den 2 mars f. m.

Äng.
ifrågasatt
avskaffande
av krigsdomstolarna
och
strafflagen för
krigsmakten.

(Forte.)

Nu veta vi ju, att i många avseenden är det så, att det är ärftlighet och miljö,
som skapa den mänskliga karaktären, och det kan därför i såväl det ena som
det andra avseendet finnas mycket talande förmildrande omständigheter för den
brottslige. Gent emot denna omständighet vilja lagarna också visa hänsyn.
Jag vill särskilt framhålla, att i krigslagarna göras oupphörligen hänvisningar
till att det kan föreligga förmildrande omständigheter vid ett brott eller en
förseelse och att det skall tagas hänsyn till sådana omständigheter. Emellertid
är det ju så, att ett straff kan ha olika inverkan på den mänskliga karaktären.
För svaga karaktärer kan en viss fruktan vara till nytta för att de skola avhålla
sig från att följa sina brottsliga tendenser. Det är i sådana fall som
straffbestämmelserna skulle gripa in förebyggande och avskräckande, och det
är detta, som är förklaringen till att straffen i många fall bli så hårda, som
man talat örn här.

Nu har det på senare tider talats mycket om — och detta tal har också avsatt
sig i handling — örn humanisering av strafflagarna. Herr Lindqvist i
Halmstad förklarade här, att han höll mycket på milda domar och var vän av
sådana. För min del kan jag instämma med honom i det avseendet. Jag skulle
gärna vilja gå med på en långt gående humanisering av straffen för olika brott,
men, herr Lindqvist, jag vill göra en liten reservation och det är. att det finnes
garanti, för att också brotten bli »humaniserade», örn man får använda ett sådant
uttryck om desamma. Därför måste man alltså fråga sig, örn det visat
sig, att brottsligheten minskats eller att brotten, om jag alltjämt får använda
samma uttryck, »humaniserats» i jämnbredd med humaniseringen av straffen,
i strafflagen. Jag har försökt att läsa ut ur de senare årens statistik, om det
finnes något stöd för ett. antagande i den vägen, men jag har icke kunnat finna,
att så varit fallet, utan jag måste säga, att siffrorna visserligen varit litet flytande,
så att det ena året varit litet mera i den ena kolumnen och litet mindre
i den andra, medan det ett annat år varit tvärtom, men det har icke visat sig,
att det förelegat någon minskning i brottsligheten. Såvitt jag kan döma av
tidningspressen, dit man ju är hänvisad, när det gäller arten av en del brottslighet,
så måste jag säga, att det icke heller visat sig, att brotten minskat i
råhet.

Här har det nu talats om, att krigslagarna äro så stränga, men det har ju
också framhållits, att de blivit humaniserade, och herr Lindqvist erinrade örn
att den villkorliga domen införts. Herr Andersson i Stockholm talade örn, att
det vilade en klassprägel över krigsdomstolarnas förfärande. Jag måste säga,
att jag har icke samma uppfattning som han därvidlag. Jag har försökt att
taga litet reda på hur det förhåller sig med den saken, och jag har fått den
uppgiften, att de s. k. gradpasserarna, d. v. s. de blivande officerarna, dömas,
även för mindre förseelser, mycket hårdare än de värnpliktiga, och detta anser
jag också alldeles riktigt, ty man har rätt att ställa större krav på dem än på
de värnpliktiga. Jag tror därför, att det där talet örn krigsdomstolarnas klassprägel
beror på en missuppfattning. Skulle det i något enstaka fall kunna
visas, att en orättvisa förekommit, så är jag den förste att vara med om att
vilja hävda allas likhet inför lagen även i fråga om krigslagarna.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta att med herr talmannens benägna
tillåtelse anföra ett exempel och anknyta några ord till detsamma. Det har
talats örn råhet i fråga örn brott. Jag tänker då särskilt på några fall, som
under de senare åren förekommit, nämligen dessa rånmord på yrkese hauf förer.
Vi veta, att yrkeschaufförerna äro en grupp medborgare, som på ett alldeles
påtagligt sätt, dagligen och stundligen, och även nattetid, står allmänheten till
buds. De ha enligt sitt reglemente rättighet att vägra körning, i fall de anse
bestämda skäl föreligga tili en dylik vägran. Men då de människor, som taga
en droskbil i avsikt att råna chauffören, säkerligen icke komma med vapnet i

Onsdagen den 2 mars £, m.

23 Nr 20.

handen, när de gå fram och beställa hilen, så kan ju chauffören mången gång 4^^
lia svårt att bedöma, örn han har anledning att vägra körning. Om man under- anskaffandesöker
anledningen till de rånmord och rånförsök, som förekommit mot dessa yr- av krigsdomkesutövare,
så har det befunnits, att syftet i regel varit att komma åt den stolama och
dagskassa, som chauffören eventuellt kunde ha i sin plånbok. 1 do flesta fall st^lage2t/or
torde man väl få gå ut ifrån, att en dylik dagskassa näppeligen uppgår till
mera än ett hundratal kronor. Jag må verkligen säga, att det tyder icke på 0
att råheten i människonaturen, när det gäller de brottsliga vägarna, undergått
någon minskning, då man kan taga ett människoliv för att komma åt en hundra
kronor eller så.

Jag kan som sagt gå med på och vill gärna vara med örn en humanisering
av samhällets strafflagar, men jag vill sätta som ett villkor, att samhället icke
får humanisera sina lagar till den grad, att straffet upphör att verka återhållande
på de brottsliga tendenserna. Går samhället längre, så vågar jag hävda
den uppfattningen, att då rör det sig icke längre örn humanitet, utan då är det
fråga om brutalitet, och detta såväl i fråga örn den brottslige själv som i fråga
om de eventuella offren för hans brott. Samhället har skyldigheter och ett
visst ansvar mot de olyckliga människor, som kommit in på eller stå i begrepp
att beträda en brottslig väg. Samhället har skyldighet att så långt möjligt är,
skydda medborgarna mot dessa människors brottsliga tendenser. Nu kan det
hända, det måste jag säga, att det hästa skyddet är cti straff, sota är så pass
strängt, att det verkar avskräckande.

Jag skulle här i allra största korthet vilja draga upp en jämförelse mellan
samhällets ställning till brottslingarna och samhällets ställning till de sinnessjuka.
Det gäller i båda fallen att sk jul ela samhället, att skydda andra medborgare,
men det gäller också samhällets plikt att skydda den individ, som är
på väg att begå en brottslig handling, en handling, som han själv, örn han blir
frisk eller kommer att se på rätt och orätt med andra ögon än han gjorde i det
brottsliga ögonblicket, är den förste att beklaga, att han kunnat begå. — Förutom
detta att skydda den enskilde, som är i färd att begå en brottslig handling,
är det, som sagt, naturligtvis också samhällets plikt att skydda de andra
medborgarna.

Om jag nu skulle stanna ett ögonblick inför den speciellt föreliggande frågan,
så skulle jag vilja säga, att det är val ändå så, att grunden, varpå hela
vårt försvarsväsende vilar, när det gäller effektiviteten, det är disciplinen. Jag
har såsom lekman på området alltid trott, att anledningen till att vi hade krigsdomstolar
och krigslagar o. djd., alltså en speciallagstiftning, såsom här framhållits,
det var just den, att det ansågs nödvändigt med en sådan lagstiftning
för att upprätthålla disciplinen. I fråga örn disciplinens betydelse kan jag för
övrigt av fullaste hjärta instämma i ett uttalande, som förekommit i tidningen
Nya Samhället, och jag skall be att få uppläsa detsamma. Det gällde visserligen
där en annan fråga än den nu föreliggande, men uttrycken äro fullkomligt
tillämpliga på denna senare. Det heter där: »Varje demokratiskt vald
ledning, som respekterar rörelsens demokratiska grundvalar, äger rätt att kräva
disciplin i ledet.» Och så kommer det: »Ingen armé iiger möjlighet att segra
ens under de gynnsammaste yttre betingelser, om den saknar disciplin och ordning.
Anarki betyder upplösning och nederlag. Utan självtukt i ledet kan en
armé icke segra.»

Jag kan till fullo underskriva Njm Samhällets uttalande. Nu vet jag mycket
väl, att i det föreliggande fallet kan det göras och kommer kanske också
att göras den invändningen mot vad jag här sagt, att alla dessa önskemål, som
här framföras, de kunna precis lika väl tillgodoses genom de civila lagarna som
genom en särskild speciallagstiftning. Ja, det är iu mycket möjligt, och jag
kan väl förstå, att den frågan kan diskuteras här. Det har ju nämnts, och det

Nr 20.

Onsdagen den 2 mars I. m.

Äng.

ifrågasatt
avskaffande
av krigsdomstolarna
och
strafflagen fm
krigsmakten.

(Forts.)

visste jag förut, att det finnes länder, där det icke alls förekommer någon sådan
speciallagstiftning. Jag har icke fällt och fäller inte heller nu något bestämt
omdöme örn den saken. Jag vill i det fallet endast hänvisa till vad som säges
i reservationen,. där det står, att vi motsätta oss detta förslag, därför att frågan
1 bör upptagas till behandling i samband med en allmän rättegångsreform.

Herr talman! Med delina hänvisning till vår reservation skall jag be att få
yrka bifall till densamma.

Herr Jonsson i Risinge: Herr talman! Jag lovar att icke upptaga kammarens
tid många minuter, men då jag varit med i utskottet och deltagit i frågans
behandli ng och måst taga ställning till densamma, så anser jag mig pliktig
att angiva de. skäl, som varit bestämmande för mig; särskilt har jag velat
motivera, varför jag kommit med på utskottsmajoritetens sida.

Vad som först stötte mig, då jag fick se dessa motioner, var rubriken, som
talade örn avskaffande av krigsdomstolarna och strafflagen för krigsmakten.
Denna rubrik verkade ju mäkta stötande, men i själva verket är ju avsikten
med motionerna icke att avskaffa det hela och lägga det åt sidan, utan meningen
är ju, som herr Lindqvist i Halmstad sade, att företaga en överflyttning
av krigsdomstolarnas mål till civildomstolarna.

Vid ärendets behandling inom utskottet, fann jag, att man från motionärernas
sida var benägen att göra vissa eftergifter och beredd att såtillvida gå
tillmötes de synpunkter, som jag förfäktade, att vi kunde mötas i vissa bestämda
avseenden. Sålunda blev man exempelvis överens örn att krigsdomstolarna
skulle stå kvar i krgstid och då automatiskt träda i verksamhet, vilket
också tydligt framgår av motiveringen på sidan 52 i utskottets betänkande.
Vidare var man överens örn att befälhavares rätt att tilldela disciplinär
bestraffning ^också skulle stå kvar. Det är också alldeles nödvändigt. Vi se
ju, att vi .mäste ha ordningsföreskrifter i våra skolor, men huru mycket viktigare
är icke den saken, när våra större pojkar skola fullgöra sin värnplikt!
Ofta . nog kan det ju vara fråga örn smärre förseelser, som endast föranleda
till vissa mildare bestraffningar såsom kasernförbud o. s. v., och sådana straff
skulle ju befälhavaren fortfarande ha rätt att ådöma. Visserligen kan det
här bli en viss svårighet att draga upp gränsen mellan vad som skall höra
under befälhavarens domvärjo och vad som skall hänskjutas till domstol. Men
detta synes mig dock icke vara svårare än att det kan klaras upp genom en
rätt så enkel utredning, det behövs icke några särskilda kommittéer för den
saken.

Den mest brännande frågan, och en fråga, som man länge dryftade, gällde
tidpunkten för överflyttning av mål från krigsdomstolarna till civildomstolarna.

Den. saken har ju ställts i samband med den allmänna rättegångsreformen,
som vijörra året beslutade, och jag för min del får säga, att skulle det dröja
några år längre för att såsom ett led i den nya organisationen inarbeta även
krigsdomstolarna, så synes det mig dock vara lämpligt att så sker. Det är ju
detta som utskottet avser, då utskottet hemställer att undersökning skall verkställas
huruvida man kan innan den stora rättegångsreformen genomföres,
överflytta de mål som handläggas vid krigsdomstolarna, till de civila domstolarna.
I detta avseende synes det mig som örn man från motionärernas sida
först hade påyrkat, att denna överflyttning skulle verkställas, innan den stora
reformen genomföres, men° så tyckte jag mig finna, att man sedan var beredd
att även i det fallet avstå från ett bestämt yrkande och i stället gå med på
att undersöka, örn det vore lämpligt eller icke med en dylik överflyttning. På
det sättet kommo vi överens även i det fallet.

Om jag härefter övergår till själva frågan huruvida det är lämpligt att

Onsdagen den 2 mars f. m.

25 Nr 20.

krigsdomstolarnas mål överflyttas till de civila domstolarna, så får jag för
mitt vidkommande förklara, att jag är bestämt övertygad om att det svenska
folket har större tilltro till de civila domstolarna än vad man har till krigsdomstolarna.
Detta skulle jag kunna påvisa i detalj och på många sätt, men
jag lovade att icke upptaga kammarens tid med att ingå i detaljgranskning av
detta spörsmål. Därför vill jag endast göra det på övertygelse grundade, bestämda
uttalandet, att svenska folket har mera tilltro till cVildomstolarna än
till krigsdomstolarna. Det är ingalunda min avsikt att här på något sätt
undergräva krigsmaktens anseende, tvärtom. Jag har allt ifrån min ungdom
med synnerligen stort intresse följt vår krigsmakts öden och utveckling under
dessa år, och jag vågar påstå, att det skulle stärka krigsmaktens anseende, örn
krigsdomstolarnas mål överflyttades till de civila domstolarna, ty det är icke
tu tal örn att krigsmakten har skenet emot sig i detta avseende. När herr
Andersson i Stockholm sade att den där misstron gent emot krigsmakten, som
herr Christenson påstod inte fanns, finnes, så var det i många avseenden riktigt.
Det kan icke förnekas, och kan man bara peka på ett eller annat fall,
som för den utomstående synes vara felaktigt, så är folket genast färdigt med
sin misstro. Det finns intet område i livet, där det svenska folket så noggrant
följer göranden och låtanden, som när det gäller krigsmakten, och detta
är lätt förklarligt, ty i varje stuga snart sagt, i varenda familj har man en viss
beröring med krigsmakten. Familjefadern har ofta själv fullgjort sin värnplikt.
En son har kanske också gjort det, och jag tror nog att herrarna skola giva
mig rätt när jag säger att då två eller flera ynglingar äro församlade, komma
de snart in på resonemang om krigsmakten och värnpliktstiden och man
frågar: hurdant hade du det och hurdant var det. De omdömen, som dessa
ynglingar fälla äro ganska betecknande. Jag har t. ex. flerfaldiga gånger
hört sådana där ynglingar säga, att den där var en sträng befälhavare, men
han var rättvis, och den befälhavaren satte de mycket högt. Beklagligt nog
finns det dock officerare, som kanske ;cke behandla sina underlydande så alldeles
riktigt. Då framträder genast en viss misstro, och en sådan officer blir
mycket hårt bedömd av dessa ynglingar. Få nu dessa värnpliktiga dömas
av en civil domstol, som man kan säga står mera opartisk, är jag övertygad
örn att detta sken, som vår militärmakt har emot sig, skulle falla bort. Jag
tror, att det skulle bli till förmån för krigsmakten, örn man tog bort dessa
krigsdomstolar. Jag vet emellertid, att man från annat håll, där man har en
viss animositet mot vår krigsmakt, vill göra andra saker gällande, men så är
icke förhållandet med mig. Ingen kan väl förneka att om vi lia ett laga forum
= en domstol och allas likhet inför lagen och domstolen, detta skall vara bättre.

Det skulle vara ganska intressant att få bemöta, särskilt den föregående
ärade talarinnan, som i sitt anförande talade örn våra domstolar i allmänhet,
men det är icke den frågan, som vi närmast nu ha att behandla. När fröken
Wellin talade om humaniserng av straffbestämmelserna så talade hon också
örn att brotten borde humaniseras. Huruvida det kan vara lämpligt att sammanblanda
dessa saker, vet jag icke. Visserligen kan man tala om mer eller
mindre fräcka brott, det kan ju så vara, men man hör ju sällan talas örn att
någon brottsling är inställd på att begå ett brott med mer eller mindre humanitet.

Ja, herr talman, jag lovade att inte vara mångordig. Med detta tror jag,
att jag har förklarat de synpunkter, som varit avgörande för mig, då jag haft
att taga ställning till denna fråga, och jag kan därför av full övertygelse yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Christenson: Endast några ord såsom repliker till några föregående
talare.

Äng.
ifrågasatt
avskaffande
av krigsdomstolarna
och
strafflagen för
krigsmakten.

(Forts.)

Jir 20. 2 G

Onsdagen ilen 2 mars f. m.

Ang. Herr Lindqvist i Halmstad förmenade, att det även i reservanternas uttalanifrågasatt''
(Jen skulle finnas en bristande överensstämmelse mellan motivering och kläm.
a^kr/gsdom- Det kan !ag f°r m^n ^el *°ke a^s £a med på. Det förhåller sig ju sä, att
stolarna och riksdagen två gånger begärt utredning om dessa spörsmål. Reservanterna gå
strafflagen för icke ut ifrån annat, än att utredningen i sinom tid skall framläggas för rikskrigsmakien.
dagen av Kungl. Maj :t. Men vi mena, att det icke är lämpligt att framlägga
(iorts.) utredningen annat än i samband med de stora reformfrågor, varom arbete nu
pågår och varom jag förut har talat.

Så sade herr Lindqvist något om att man skall tala tyst örn snabbheten vid
krigsdomstolarna, särskilt i dessa dagar. Jag förmodar, att han syftade på
den krigsrättsbehandling, som för närvarande pågår uppe i Ådalen. Men jag
kan icke förstå, att nian kan lägga ett sådant speciellt fall som detta till grund
för ett omdöme mot min uppfattning, att handläggningen vid krigsdomstolarna
i allmänhet är präglad av stor snabbhet. Tror herr Lindqvist att behandlingen
av detta mål, om det handlagts inför civildomstol, hade gått fortare? Jag tror
icke, att han kan göra något sådant gällande.

Sedan skall jag be att få rikta en gensaga såväl mot herr Lindqvist som
särskilt mot herr Andersson i Stockholm för deras insinuationer och påståenden
örn att krigsrätterna vid avgörandet av målen skulle taga obehörig hänsyn
till person. Herr Andersson i Stockholm sade, att det beror på huru många
ränder man har på ärmen och på mössan, hur man blir behandlad. Jag ber
att få protestera mot'' ett sådant påstående. Jag är övertygad örn, att krigsdomstolarna
bedöma alla fall riktigt och rättvist, och för den händelse så icke
skulle vara fallet, finnes det ju riksdagens egen förtroendeman, militieombudsmannen,
som tillser, att inga övergrepp få ske i detta avseende.

Herr Lindqvist framhöll, att, när det har gått att avskaffa krigsdomstolarna
i andra länder, så går det väl här också. Jag tror emellertid, att avskaffandet
av krigsdomstolarna i andra länder föranletts av den ensidigt militära sammansättningen
av dessa domstolar. Ett sådant skäl kan ju nu icke åberopas
här. på sätt jag tidigare utförligt redogjort för.

Vidare åberopade herr Lindqvist militieombudsmannens uttalande 1924. då
militieombudsmannen ville gå in för en fullständig omarbetning av krigsdomstolarna.
Men om herr Lindqvist läser militieombudsmannens uttalande, skall
han finna, att vad som avsågs till stor del var en teknisk omarbetning av strafflagen
för krigsmakten. Militieombudsmannen säger beträffande dessa krav,
som nu äro framme med avseende å en humanisering av krigslagarna, att »de
olägenheter, som ett uppskov med de i betänkandet innefattade detaljförslagens
realiserande skulle medföra, anser jag icke vara alltför allvarliga. Den villkorliga
domens utsträckning till alla militära brottmål ävensom borttagandet
av disciplinstraffet sträng arrest torde vara reformförslag, som väl kunna anstå
ytterligare någon tid.» — Jag tror således knappast, att man kan åberopa
detta militieombudsmannens uttalande till förmån för den uppfattning, som herr
Lindqvist här har gått in för.

Sedan skulle jag särskilt vilja säga till herr Andersson i Stockholm, när
han i samband med sitt påstående, att det förekommer mannamån vid krigsdomstolarna,
yttrade, att en person endast för en anmälan till M. O. skulle ha
dömts till 2 månaders fängelse, att det påståendet icke är riktigt. Ty straffet
i det åsyftade fallet var en månads fängelse. Det rörde sig nämligen
om två särskilda mål. Det var två anmälningar således, och det blev en
månads fängelse i vartdera fallet.

Nu förmodar jag. att herr Andersson i Stockholm tror, att om vi icke hade
krigsdomstolar, skulle något sådant icke kunna förekomma. Men då vill jag
fästa hans uppmärksamhet på att det har förekommit upprepade sådana fall
vid de civila domstolarna. Det har t. ex. gjorts anmälningar mot ämbetsmän

Onsdagen den 2 mars f. m.

27 Nr 20.

till riksdagens J. O. anmälningar, som varit obefogade och som föranlett vederbörande
att anställa åtal mot den, som gjort anmälan. Jag kan hänvisa till avskaffande.
ett rättsfall från år 1913, som återfinnes i Nytt juridiskt arkiv, där herr av krigsdomAnaersson
kan finna det. Det gällde en person, som hos J. O. hade anmält en stolarna och
domare, därför att anmälaren menade, att domaren varit partisk. Den an -mälande hade gjort gällande, att han brukat utan skäl förlora sina mål vid .

vederbörande domstol, och därför ville han, att J. O. skulle befordra denne
domare till straff. I de fall herr Andersson i Stockholm åsyftade var det
ungefär samma sak, ty där hade anmälaren gjort gällande, att hans överordnade
varit partiska, vilket uttryck jag vill minnas, att han flera gånger använt
i sina skrivelser. Nå, hur gick det för den, som anmälde domaren hos J. O.?

Jo. han dömdes av underrätten till tre månaders fängelse. Detta ändrades
visserligen av överrätterna till 800 kronors böter, men ett skadestånd av 1 000
kronor utdömdes av alla domstolarna.

Nu vet jag icke, örn de mål, som herr Andersson åsyftade, äro slutligen
avgiorda. Jag tror icke, att så är fallet. Det kan vara tänkbart, att det
straff, som utdömts, kan komma att nedsättas. Därom vet jag ingenting.

Men så mycket vill jag säga, att sådana här saker kommer man icke ifrån
genom att taga bort krigsdomstolarna, ty även vid civildomstolarna finnes
det möjlighet att beivra obefogade anmälningar.

Herr Johanson i Huskvarna: Herr talman! Då denna fråga nu går till

utredning — som vi veta, har första kammaren godkänt första lagutskottets
utlåtande, och med säkerhet kommer andra kammaren att göra detsamma —
och jag själv befinner mig bland reservanterna, vill jag begagna tillfället att
säga några ord.

Då det här talas örn humanisering av krigslagarna, så vill jag säga — det
har jag uttalat förr — att jag är med därom så långt det överhuvud taget
låter sig göra, för att icke dessa lagar skola förfela sitt syftemål, nämligen
att uppehålla ordning och disciplin vid armén. När det däremot gäller frågan
om att överflytta ärenden från krigsdomstolarna till civildomstolarna, så
hyser jag en viss fruktan — det är särskilt därför, som jag har begärt ordet —
för att man, ehuru man här vill reformera till det bättre, kan komma att reformera
så, att det blir till skada för de unga männen.

Jag har själv erfarenhet från den tid, när jag fullgjorde min värnplikt, den
tiden ligger ju långt tillbaka. Men jag kommer ihåg, att någon av mina kamrater
i sin ungdomsyra gjorde sig skyldig till förseelse och därför blev ådömd
straff, som han också fick utstå. Om jag förstår saken rätt, var det så, att
de oarter, som begingos, och de straff, som utdömdes, icke betraktades på samma
sätt, som om den unge mannen hade ställts inför och blivit dömd av en
civildomstol. När vi kommo till den dagen, att vi fingo lägga av vapenrocken,
var allt detta bakom oss. En behandling inför civildomstol fruktar
jag för skulle kastat skugga över vederbörande på ett annat sätt än som nu
skedde. Denne unge man har sedan blivit en duktig karl, och så länge jag följt
honom gjort en god insats i samhället.

Jag har en känsla av att det ligger en viss fara i att skilja ut de olika
målen och överföra vissa av dem till civildomstol. Det vore en olycka för
dessa människor, örn de skulle rannsakas och dömas inför en civildomstol, inför
allmänheten. Det kan bli till skada för de unga männen i framtiden.

Det är denna fruktan, som jag vill skicka med när nu detta förslag går till
utredning.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt

Nr 20.

Onsdagen den 2 mars f. m.

ifrågasatt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
avskaffande ^err talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
av krigsdom- propositionen. Herr Christenson begärde emellertid votering, i anledning varstmfflagen^för™
e^er siven varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

krigsmakten. Den, sorn vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i ut(Forts.
) skottets förevarande utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 4.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 16, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående efterskänkande av återbetalningsskyldighet för
felaktigt uppburen arrendeavkomst av stadskomministerns löningsjord i Linköping;
och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 5.

Äng.

utsträckt trafikförsäkring

å motor -

Härefter föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av väckt
motion örn viss utsträckning av i lagen örn trafikförsäkring å motorfordon avsedd
försäkring. Därvid yttrade

Herr Gardell i Gans: Herr talman! Utskottet har ju behandlat min motion
mycket välvilligt, om det också icke ansett sig kunna tillstyrka densamma.
Jag vill här, utan att framställa något yrkande, helt kort giva uttryck åt
vikten av att en förändring i av mig föreslagen riktning av lagen örn trafikförsäkring
å motorfordon med det snaraste kommer till stånd.

Trafikförsäkringslagen i sin nuvarande avfattning förutsätter faktiskt, att
varje människa skall vara olycksfallsförsäkrad; i annat fall kan den icke anses
tillfyllest. Så snart det kan ledas i bevis, att en motorförare är utan skuld till
en olyckshändelse, saknar den skadade möjlighet att erhålla ersättning, även
örn den skadade själv är utan all skuld till olyckan.

Då det finnes 145 258 automobiler och 56 678 motorcyklar, är det uppenbart,
att det måste bli många olyckshändelser. Jag skall be att få anföra ett
exempel, som belyser detta. En arbetare var sysselsatt vid en invid vägkanten
stående vägvält med diverse reparationer, därvid han höll ena armen instucken
i maskineriet. En bil kom körande och råkade på grund av vägens
slirighet köra på arbetaren, varvid högra armen avslets. Svarandeparten gjorde
gällande, att väglaget var så slirigt, att han icke kunnat stanna bilen. Visserligen
användes icke snökedjor, men även om sådana använts, skulle bilen
enligt experters påstående ändock icke hava kunnat stannas. Underrätten frikände
föraren. Hovrätten ändrade visserligen underrättens dom, roen blott
den omständigheten, att en underrätt kunnat frikänna i ett sådant fall, tyder
på att lagstiftningen icke är tillfredsställande. Örn man antagit, att bilén
haft snökedjor, men dock slirat eller att den slirat på grund av å vägbanan ut -

Onsdagen den 2 mars f. m.

29 Nr 20.

spilld olja eller dylikt, skulle för övrigt vederbörande, enligt sakkunniga personers
omdöme, otvivelaktigt gått fri.

Man hittar också titt och tätt i tidningarna meddelanden om trafikolyckor,
där man av omständigheterna har anledning sluta sig till att motorförsäkringen
icke är tillämplig. Jag läste för ett par dagar sedan ett kort telegram
i en tidning örn att en lastbil på grund av fel på styrinrättningen råkat köra
på en cyklist, som därvid blev så svårt skadad, att han senare avled, efterlämnande
hustru och barn. Var tidningsuppgiften om förloppet vid olyckan riktig.
torde föraren få anses vara utan skuld, och vederbörande försäkringsbolag
slipper utbetala någon ersättning. Liknande exempel förekomma som sagt
allt emellanåt.

Allmänheten har förklarligt nog den uppfattningen, att försäkringen gäller
vid samtliga av motorfordon orsakade olycksfall, och har svårt att fatta den
skillnad, som uppdragits i lagstiftningen. Jag är icke övertygad om att en
utvidgning av försäkringen till att omfatta även de rena olyckshändelserna
skulle behöva draga med sig någon fördyring av premierna. Enligt experters
mening skulle försäkringsbolagen kunna hålla sig skadeslösa för den något
ökade risken blott genom att i högre grad än nu begagna sig av sin återfordringsrätt
gentemot de bilförare, som uppenbart genom vårdslöshet vållat olyckshändelsen.

Nu har ju utskottet förklarat sig förutsätta, att den av riksdagen begärda
och, enligt vad utskottet konstaterar, av Kungl. Majit igångsatta utredningen
icke göres vidlyftigare, än som oundgängligen erfordras, och bedrives med
skyndsamhet. Under sådana förhållanden vill jag inskränka mig till att uttala
den förhoppningen, att Kungl. Majit icke underlåter att låta slutföra utredningen
i så god tid, att förslag i frågan kan behandlas vid nästa riksdag, och
har, herr talman, alltså intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Sedan herr förste vice talmannen, som under herr Gårdens
i Gans yttrande övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, framställt
proposition i ämnet, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Å föredragningslistan var härpå upptaget bevillningsutskottets betänkande,
nr 12, i anledning av väckt motion örn viss ändring i gällande grunder för
taxering och beskattning av sparbanksrörelse.

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 82, hade herr Hollertz föreslagit, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av gällande taxeringsförordning att sparbanks uppsamlingsställe likställdes
med avdelningskontor lydande under övriga bankinrättningar och att det beskattningsbara
beloppet fördelades i förhållande till insättamas behållning å
huvudkontor och uppsamlingsställe.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Hollertz: Herr talman! Utskottet har utan några särskilt vägande
skäl avstyrkt den av mig avgivna motionen och detta enhälligt, så att det icke
är mycket att göra åt saken, eftersom avslagsyrkandet givetvis går igenom i
kammaren, men beträffande motiveringen ber jag att få säga några ord.

Utskottet säger i slutet av sitt betänkande: »Ett bifall till motionärens förslag
härutinnan skulle innebära ett avsteg från gällande principer å ifråga -

Ang.

utsträckt trafikförsäkring

å motorfordon.

(Forts.)

I fråga om
grunderna för
taxering och
beskattning
av sparbanksrörelse.

Nr 20. 30

Onsdagen den 2 mars f. m.

Ifråga om varande område, och, såvitt utskottet kunnat finna, föreligga icke tillräckliga
grunderna för skäl för ett dsdikt undantag från de allmänna principer, på vilka lagstiftnin°Ch
£en bygg01--» De allmänna principer, som lagstiftningen bygger på, äro allav
sparbanks- tid, att man skall söka få så rättvis beskattning som möjligt, och en rättvis
rörelse. beskattning gäller icke endast mellan personer såsom sådana och beskattnings(Forts.
) objekt utan även kommuner emellan. Jag anser, att det föreligger här en rättvis
sak, nämligen att åstadkomma, att sparbankers uppsamlingsställen beskattas
i likhet med andra bankers kontor. Sparbankers uppsamlingsställen äro
sådana, att de både emottaga och utbetala penningar. Pengar, som insättas i
sparbanken, göra de räntebärande; och uppsamlingsställena förestås av en särskild
föreståndare, som bokför allt. Det enda, som utgår från uppsamlingsställena
till huvudkontoret, där sparbanken har sitt säte, äro de överskottsmedel,
som finnas. Skillnaden mellan sparbankskontor och uppsamlingsställe
är endast den, att vid uppsamlingsställe överskottsmedel icke göras räntebärande
och utlånas, på sätt som sker vid kontoret. Det finnes sparbanker, som
anse nuvarande förhållande orättvist och låta beskatta uppsamlingsställena
på den ort, där de finnas.

Utskottet säger vidare: »Icke heller torde anledning föreligga att, på sätt
motionären jämväl synes hava åsyftat, vid fördelning av inkomst av bankrörelse
mellan olika orter utgå från storleken av insättarnas behållning i stället
för såsom nu gäller från medelstorleken av in- och utlåningsräkningar.» Det
är klart, att örn man skall utgå från beskattningsorten på det sätt, jag åsyftat,
kan man icke komma ifrån att utgå från storleken av insättarnas behållning
och icke från medelstorleken av in- och utlåningsräkningar.

Det är tur, att utskottet har kommunalskatteberedningen att falla tillbaka
på. Utskottet säger nämligen: »Utskottet har därjämte velat erinra, att

såväl frågan om i vilken omfattning sparbankerna och postsparbanken böra
äga anlita ombud i orterna som jämväl vissa kommunala skattefrågor för närvarande
äro föremål för utredning, sistberörda frågor genom 1930 års kommunalskatteberedning.
» Det är klart, att när man icke vill göra något, är
det bra att ha något att falla tillbaka på.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det måste väl ändå anses rimligt, att,
sedan riksdagen kommit till klarhet om att den kommunalskattelagstiftning,
som genomfördes för några år sedan, lider av brister, som måste underkastas
omprövning, och denna prövning är igångsatt, de av motionären väckta spörsmålen
även få prövas av denna sittande kommunalskatteberedning. Det är således
icke något svepskäl. Det finns spörsmål, som i år föreligga i utskottet,
som äro av ännu större betydelse än den motion, som här föreligger, och som
man skulle önska, att man kunde göra något åt, men som dock äro så pass° invecklade,
att man icke har kunnat finna någon lösning av dem, utan måste
underkasta dem en ingående prövning, spörsmål, som ingripa på ett sätt, som
alla dessa skattespörsmål göra.

Vad angår uppsamlingsställena för sparbanker, så har i den punkt, sorn motionären
anmärkt på, utskottet påpekat, att om det är så, att dessa kommittéer
och dessa uppsamlingsställen äro ett fast driftställe, som sparbanken har i socknen,
är det enligt utskottets mening redan nu skäl för beskattning. Det är
kanske icke så enkelt, som motionären menar. Örn man skulle gå på hans linje,
skulle man kunna råka in i en sådan konflikt, som att de skolor, där man
uppsamlar pengar av barnen, skulle behandlas såsom uppsamlingsställen.

Herr talman! Alla skäl tala för utskottets ståndpunkt, att det icke är
lämpligt att taga ställning till detta problem, förrän det underkastats den
prövning, som är möjlig i kommunalskatteberedningen.

Onsdagen den 2 mars f. m.

31 Nr 20.

På grund av dessa skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr förste vice talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 7.

Till behandling upptogs nu bevillningsutskottets betänkande, nr 13, i anledning
av väckta motioner om tillverkning till avsalu inom landet av porter med
18 procent inbryggningsstyrka.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 182 i första
kammaren av herrar Nordborg och Lindblad samt nr 246 i andra kammaren
av herr Lithander m. fl., hade föreslagits, att riksdagen måtte taga under
förnyat övervägande och för sin del besluta sådana ändringar i gällande maltdrycksförordningar
och rusdrycksförsäljningsförordning, att porter med 18
procent inbryggningsstyrka (klass III) finge tillverkas till avsalu inom landet
och i försäljningshänseende jämställas med utländskt vin.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Uti en vid betänkandet fogad reservation hade herrar Nylander, Lithander
och Laurén hemställt, att riksdagen måtte, med anledning av ovanberörda motioner,
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville efter verkställd
utredning för nästa års riksdag framlägga förslag till sådana ändringar
i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker samt
förordningen den 1 juni 1923 angående förbud mot införsel till och försäljning
inom riket av exportöl, att porter med 18 procent inbryggningsstyrka,
hänförligt till maltdryck av tredje klassen, finge tillverkas i riket samt där
försäljas under enahanda villkor, som gällde beträffande viner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Lithander: Herr talman! Tillika med ett .antal ledamöter av denna
kammare har jag väckt en motion, där vi yrkat, att porter (klass lil) skulle
få tillverkas till avsalu och försäljas på samma vis som utländskt vin, d. v. s.
via motboken. Det är en dryck, som i någon mån skulle kunna ersätta den
utländska drycken och främja användningen av en svensk råvara. Det är
ju så med denna dryck, att den tillverkas av maltkorn, så att i den mån det
blir en ökad förbrukning kommer det hemlandet till godo. Regeringen letar
med ljus och lykta efter varje möjlighet att få fram medel att täcka bristerna
i budgeten, och om man tager vara på det tillfälle, som här erbjuder s:g, så
är det ett steg i rätt riktning. Det är icke så förfärligt, stort belopp, som kan
komma in på detta vis, men det är dock icke heller så litet. Jag skall be att
få angiva några siffror.

Den nuvarande omsättningen av porter klass II utgör cirka 20 000 lil. För
tillverkningen därav åtgår cirka 320 000 kg malt, som med en maltskatt av
95 öre per kg ger ungefär 300 000 kronor i skatt. Det är den maltskatt, som
enligt riksdagens nyligen fattade beslut skall utgå. Örn man utgår från att
det blir en förbättring i kvalitativt avseende av pörtem, skulle förbrukningen
okas med cirka 50 procent. Det torde icke vara någon oriktig utgångspunkt,
utan det torde med all sannolikhet kunna räknas därmed. Då skulle man med

I fråga om
grunderna för
taxering och
beskattning
av sparbanks -rörelse.
(Forts.)

Ang.
ifrågasatt
tillverkning
till avsalu
inom landel
av porter
hänförligt till
maltdryck av
tredje klassen.

Nr 20. 32

Onsdagen den 2 mars f. m.

ifrågasatt
tillverkning
till avsalu
inom landet
av porter
hänfärligt till
maltdryck av
tredje klassen.

(Forts.)

nu gällande skattesats komma till följande kalkyl. Man skulle då utgå ifrån
en omsättning av 30 000 lil i stället för 20 000. Med en inbryggningsstyrka
av 18 procent, som gäller för klass lil, skulle det åtgå 900 000 kg malt.
Det innebär, att det skulle giva statsverket en inkomst av ungefär 850 000
kronor, vilket vore liktydigt med en ökning av 550 000 kronor utöver det, som
nu är gällande. Det torde väl i alla fall vara ett belopp, som man icke kan
bortse ifrån, när man icke skadar någon människa, utan det tvärtom är så
nyttigt för människorna att dricka porter, att läkarna för sjuka föreskriva
porter för att de skola bli friska. Men icke blott människorna bli friska, utan
man skänker statskassan 550 000 kronor utöver vad den eljest skulle få. Det
är ju glädjande. Vill man det, kan det tagas under övervägande till ett kommande
år. Örn regeringen skulle vilja exempelvis beträffande porter föreslå
en utökning av maltskatten till t. ex. kronor 1: 25 per kg, skulle inkomsten,
därgenom att porter är en maltrik dryck, bli med samma åtgång som nu
1 120 000 kronor till statsverket, alltså en ökning på 820 000 kronor. Jag
skulle vilja hemställa till den frånvarande finansministern genom protokollet,
att även om riksdagen, såsom antagligt är, icke går med på förslaget i år,
han, när han letar efter inkomster, icke bortser från en sådan sak som denna,
så mycket mer som han samtidigt ger möjlighet till en ökad odling på detta
område.

Jag kan nämna, att jag under en resa i går på tåget läste en skildring av hur
man för närvarande i England ser på skatteproblemen. Det är tydligen rätt
så intressant att se, att utöver den tullsats, som automatiskt träffar allt med
10 procent och utöver vilket myndigheter ha rätt att i avvaktan på konfirmering
av parlamentet ytterligare höja tullsatserna, har man särskilt fäst uppmärksamheten
på att för att frammana en inhemsk produktion av det tyngre
maltkornet, det som speciellt ägnar sig för mältning, söka gradera så, att det
blir föremål för tullskydd och inkomster inflyta till statsverket. Man är således
inne på samma väg som jag talat örn och som vi i mononen syfta till.

Jag tycker, att det är litet galet att låsa sig fast i en sådan position, att
därför att det försiggår en utredning, kan man icke taga ett steg framåt till
något positivt, fastän det är tydligt och klart, att det skulle främja legitima
önskemål, och då främst detta, att man får fram odling av en inhemsk råvara,
samtidigt som ingen människa kan påvisa, att någon blir vare sig till kropp
eller själ sämre av denna dryck, utan tvärtom läkare påstå, att man blir bättre
därav, i varje fall till kroppen. Det är litet verklighetsfrämmande att gå den
väg bevillningsutskottet gått.

Här äro många och vägande namn bland dem, som från lantmannahåll tecknat
på motionen. I första kammaren är det färre motionärer, men motionen
är dock undertecknad av representanter för de två största partierna. Man vet,
hur det är, det är så tungrott, men sanningen är väl på marsch även i denna
lilla fråga.

Det skulle alltså enligt det första alternativet, som jag pekat på, då statsverket
skulle få över en halv miljon kronor i skatt utöver den nu utgående
skatten, göra 10 öre per vanlig porterflaska, s. k. halvbutelj. Det skall ingen
kunna säga, att det verkar prohibitivt, men statsverket får samtidigt en halv
miljon kronor i inkomst. Vore det icke sunt förnuft att gå den vägen?

Nu har man i stället föredragit, att det skall gå via läkarrecept. Det är en
hämsko att gå till läkare och betala 5 kronor för ett recept, det blir dyrt, och
det är opraktiskt. Det nuvarande systemet innebär, att de, som ha motböcker,
få köpa billiga utländska viner utan någon begränsning, men en svensk vara,
som ger stimulans åt odlingen ute i bygderna och som verkar nyttigt, stimulerande
och stärkande på dem, som få den, den får man icke sälja. Enligt min
mening är det icke välbetänkt, att man så här säger nej till en sak, som är

Onsdagen den 2 mars f. m.

33 Nr 20.

tydlig och klar. Detta är icke en stor fråga, men vi skola taga vara på de
små möjligheterna också.

Jag vill säga till den ärade talare, som antagligen kommer att försvara utskottet
och som tillhör den nykterhetsgrupp, som satt sig emot motionen och
att vi skola göra något, att vi motionärer äro inne på den väg, som han varit
en lysande förespråkare för, nämligen att drycker skola göras litet dyrare,
men att man samtidigt icke skall hålla på restriktioner, som icke betyda något
för de människor, som icke behöva dem, ty de sköta sig i alla fall. De människor,
som restriktionerna skola träffa, träffas icke av dem, de gå andra vägar.
. Det har glatt mig, att den ärade ledamoten av bevillningsutskottet kommit
in på verkligt förnuftiga vägar. Det är det enda, som är hållbart i längden.
Vi ha gått på hans tankegång, nämligen att göra det litet dyrare, men
vi ha icke yrkat på att man skall frångå motboken, förrän riksdagen kommer
fram till den förnuftiga ståndpunkten.

Förslaget skulle som sagt främja den inhemska odlingen och förhindra folk
i viss utsträckning från att köpa billiga utländska viner — och dyra med för
resten. I sådana valutatider som de nuvarande är det bättre att få folk att
köpa svensk vara.

Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Efter det att första kammaren fattat
sitt beslut på ett par minuter, utan att där ställdes något yrkande från motionärernas
sida till förmån för reservationen, torde det kanske vara överflödigt
att här taga upp en längre debatt. Därför vill jag endast yttra några få ord i
saken.

När vi år 1928 här i kammaren fullkomligt enhälligt efter tillstyrkan av ett
enhälligt bevillningsutskott hade beslutat att sätta i gång en utredning angående
revision av vår lagstiftning på detta område, avsågs det också, att man
skulle, göra viss undersökning angående försäljningslagstiftningen o. s. v. Det
är enligt bevillningsutskottets såväl år 1930 som i år uttalade mening rimligt,
att denna undersökning avvaktas och att riksdagen får fatta beslut örn dessa
saker i ett sammanhang.

Jag. skall ej taga upp någon debatt med herr Lithander om den högre beskattningen.
Det tror jag, herr Lithander, att vi skola göra i annat sammanhang,
i ett sammanhang betydelsefullare för det svenska folket än frågan örn
pörtem. Men jag skulle vilja säga till herr Lithander, att meningarna äro
mycket delade i fråga örn den nytta för kropp och själ, som pörtem medför.
De äro t. o. m. i hög grad delade bland dem, som i övrigt dela herr Lithanders
uppfattning. Jag vill erinra örn, att en mycket framstående partivän till
herr Lithander i bevillningsutskottet förklarade, att allt det där talet örn att
pörtem skulle ersätta vinet, trodde han ej ett ögonblick på. Därtill lade han
— och det kan belysa giltigheten av allt vad herr Lithander utvecklat — att
han en gång i tiden hade druckit porter och blivit synnerligen sjuk därav, och
att han aldrig gjort örn det. Men jag röstar obetingat, sade han, för herr
Lithanders motion, därför att, örn herr Lithanders linje genomföres i fråga om
porter, betyder det, att nästa steg blir, att enahanda linje genomföres i fråga
örn andra maltdrycker av klass II. Och jag får för min del, utan att taga
ställning till denna fråga, säga, att detta krav är precis lika rimligt, som då
de, som vilja dricka porter, kräva att få porter av klass III.

Därför är det enligt min mening så, att frågan skall behandlas i ett sammanhang.
Och vid det tillfälle, då vi gå att göra en förändring av 1923 års
kompromiss, är det väl ingen, som vill inbilla sig, att vi undvika att ävenledes
ompröva, örn alla maltdrycker av klass II skola flyttas upp till samma klass
lil, dit herr Lithander nu vill flytta pörtem. Jag går så långt, att jag säger,

Andra kammarens protokoll 1932. Nr 20. 3

Äng.
ifrågasatt
tillverkning
till avsalu
inom landet
av porter
hän förligt till
maltdryck av
tredje klassen.

(Forts.)

Nr 20. 34

Onsdagen den 2 mars f. m.

Äng.
ifrågasatt
tillverkning
till avsalu
inom landet
av porter
hänj''ärligt till
maltdryck av
tredje klassen.

(Forts.)

att jag är övertygad om att den, som vill göra denna förändring i fråga om
pilsnerdricka av klass II, säkerligen representerar det svenska folket i mycket
högre grad än herr Lithander gör, när det gäller porter av klass III.

Det är ej rimligt att på detta sätt slå sönder förutsättningarna för ett verkligt
bedömande av spörsmålet i dess helhet, och därför hemställer jag örn bifall
till utskottets hemställan. När detta spörsmål skall prövas, vare sig det
gäller pilsnerdricka eller porter och dess förändring från klass II till klass
III, skall frågan prövas i sin helhet, och man skall ej möjliggöra olika reformers
genomförande genom att på detta sätt taga det etappvis. Det är kanske
förståndigt ur herr Lithanders synpunkt, men han må ej förtänka dem, som
vilja ha frågan prövad i dess helhet, örn de ställa sig något oförstående.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lithander: Herr talman! Att det ej framställdes något yrkande i första
kammaren, beror på att frågan där ligger så hopplöst illa till, att det ej
tjänar något till att göra det, som det nu är. Och för övrigt ligger ju tyngdpunkten
i andra kammaren, och därför ha vi anledning att bär upptaga saken.

Vad den där ledamoten av bevillningsutskottet beträffar, som en enda gång
druckit porter och ej funnit sig väl därav, berodde det kanske på att han drack
av den där mindre goda pörtem, som herr Olsson nu vill bevara, och jag vill
ju bara med mitt förslag rädda honom från ett upprepande därav. Ja, det
vaj kanske i den gamla goda tiden. Jag vet det ju ej. Men han är tydligen
ej expert på området.

Vidare ville herr Olsson lägga en stor sten för mitt yrkande genom att koppla
ihop det med s. k. starköl, därför att han vet, att i den frågan räder det
olika meningar. Men just därför att pörtem står i en klass för sig bland
dryckerna och att dess tillverkning främjar en inhemsk odling, kan man komma
fram med denna fråga separat utan att avvakta något annat. Man må gärna
taga upp den andra frågan sedan. Det har jag ingenting emot.

Jag tycker, att på den punkten skulle man kunna ta sig en f un deram över
vad statsutskottet säde förr i världen. Vid 1853 och 1854 års riksdag uttalade
utskottet, att ett mera allmänt begagnande av gott öl i väsentlig mån
bör kunna bidraga till önskvärd minskning av bruket av brännvin. Så. förståndigt
var statsutskottet på den tiden, och det ligger nog en del sanning i
dess uttalande. Och vid samma tid eller något tidigare — det var den 12 oktober
1847 — uttalade svenska läkarsällskapet, att den tanken att genom hälsosamma
dryckers införande söka undantränga det dagliga bruket, av brännvin
vore värd all uppmuntran. Jag tror, att det ligger mycket i detta, att
man försöker att genom tillhandahållande av en mild och god maltdryck få
fram just det nykterhetstillstånd, som både herr Olsson och jag sträva efter
att vi skola kunna få konstatera i vårt land. Men ej vinner man det genom
att blunda för vad som tages in utifrån och här konsumeras, medan man
sätter ett bestämt nej, när det gäller något, som kommer från vårt eget land.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag begärde ordet bara för att konstatera,
att det vid det av mig omnämnda tillfället ej var fråga örn den där
dåliga pörtem av klass II, utan att det var i den gamla goda tiden, då det
fanns, enligt herr Lithanders mening, god porter och gott öl.

Jag skulle också i det sammanhanget vilja säga, att talet om den inhemska
odlingen är betydelselöst, såvida man ej menar, att det skall bli en höjning
av alkoholhalten även beträffande pilsnerdricka av klass II. Först när det
blir fråga örn den saken, blir frågan av någon betydelse för den inhemska
odlingen, för vilken herr Lithander gjorde sig till förespråkare.

Onsdagen den 2 mars f. m.

35 Nr 20.

Jag skall ej taga lipp någon debatt nied herr Lithander om vilket som .,An''J är

bäst och trevligast, ölet eller brännvinet. Jag är ej kapabel till det, men tillverkning
jag har hört av personer, som ha praktisk erfarenhet, att ölfylla alltid är till avsalu
otrevligare än brännvinsfylla. inom landel

av porter

Herr Nylander: Herr talman! Herr Lithander påpekade i sitt anförande, ^{^yfkav
att detta ej är någon stor fråga, men herr Olsson i Gävle ville synbarligen tredje klassen.
i sitt anförande göra den till en mycket stor fråga för att på det sättet (Forts.)
skrämma kammaren med eventualiteten, att hela frågan om maltdrycker av
klass III skulle rullas upp. Så ligger det emellertid ej till. Ty det säger
sig självt, att det organisatoriskt är en enkel sak att bryta ut denna fråga, ur
den stora utredningen.

Örn man tar del av utskottets betänkande, finner man, att huvudmotivet
för avslag på motionen är att söka däri. att vi ha en kommitté, som arbetar
på detta område, något som även underströks i herr Olssons nyss hållna anförande.
Jag vill erinra örn att vi också ha en tullkommitté sedan år 1928,
men att icke förty Kungl. Majit vid innevarande års riksdag kommit fram
med förslag om nog så betydelsefulla förändringar i tulltaxan. Nu skall
man visserligen ej jämföra några enkla motionärer med Kungl. Maj:ts högvördiga
regering; men jag vill hänvisa till att reservationen går ut på en
utredning, och att den saken alltså skulle läggas just i Kungl. Maj :ts hand.

Man får tyvärr räkna med att nästa år få minskade skatteinkomster, och
det måste då för en finansminister, vilken regering, han än kommer att
tillhöra, bliva nödvändigt att söka effektivt utnyttja alla möjliga skattekällor.

Med hänsyn härtill har jag ej kunnat finna annat, än att här är ett litet
område, där man kan skaffa ökade medel till statskassan utan att på något
sätt träda nykterhetsintresset för nära. Hedan det, att denna vara nu säljes
på apotek, bör vara ett klart och tydligt tecken på, att den många gånger
är till nytta, och jag kan ej finna, att den för vårt svenska folk skulle vara
farligare än de viner, som nu säljas på motbok.

För mig har emellertid det huvudsakliga motivet varit de finansiella synpunkterna,
ty en del av den vinst, som nu går till apoteken, kan lika väl
läggas i statskassan, örn denna dryck kommer till ökad användning på motbok.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag vill bara, i anledning av vad herr
Nylander sist framhöll, erinra om att riksdagen med godkännande av motiveringen
till bevillningsutskottets betänkande angående maltskatten har understrukit
den mening, som framhållits av departementschefen, att här är ett
område, där man utan tvivel kan taga ut mera, och att således riksdagen redan
anvisat den vägen, att här kan genom den undersökning, som finansministern
uttalat sig för och riksdagen förklarat sig understödja, till nästa år öppnas
den möjlighet, som herr Nylander talade så varmt för.

Herr Engberg: Herr talman! Jag tänker för min del rösta med reservanterna
och skall därför be att med några ord få motivera mitt votum.

Örn det vore riktigt, vad utskottets talesman framhållit, att man genom ett
bifall till reservationen på något sätt föregrepe den utredning, som riksdagen
begärde år 1928, så skulle jag vara böjd för att instämma i hans slutsatser.

Men, mina herrar, är det verkligen fråga örn att här föregripa denna utredning,
när man från reservanternas sida rätt och slätt hemställer, att pörtem
skall läggas under de bestämmelser, som redan gillia med avseende på vinet?

Het betyder, att i den omfattning, som av den år 1928 begärda utredningen
kan komma att framgå ändrade bestämmelser med avseende å vinerna, så kom -

Nr 20.

Onsdagen den 2 mars f. m.

Äng.
ifrågasatt
tillverkning
till avsalu
inom landet
av ■porter
hän]ärligt till
maltdryck av
tredje klassen.
(Forts.)

ma de att gälla jämväl pörtem. Jag kan därför ej finna, att en hänvisning
till 1928 års utredning är tillfyllest. Detta är mitt ena skäl.

Det andra skälet är, att det icke kan vara något nykterhetsintresse som här
äventyras, och att det följaktligen icke är riktigt att, så som herr Olsson gör,
låta påskina något dylikt. Han borde vid närmare eftertanke knappast kunna
vidhålla detta. Det är ej fråga örn att tillhandahålla porter på samma sätt,
-sorn exempelvis pilsner tillhandahålles. Det är fråga örn att lägga den under
samtliga de betryggande bestämmelser, som gälla för åtkomsten av viner. Den
skall alltså, när det gäller detaljhandeln, läggas under motbokstvång. Jag
kan ej finna, att den ärade talaren skall ha någon möjlighet att övertyga kammaren
örn, att detta, i nykterhetsavseende skulle kunna åstadkomma någon
skada.

Och dock skulle jag, herr talman, ej funnit saken så viktig i och för sig, örn
det ej tillkomma en avgörande omständighet. Yi se oss örn efter möjligheter
att begränsa vår import. Vi äro på det klara med att allt vad här göras kan
bör göras, när det kan ske på förnuftiga grunder. Det gäller ju ytterst att
hjälpa vår riksbank att hålla valutan uppe. Det kan hända, att det ej är så
förfärligt stora belopp, som det här kan bli fråga om. men nog måste jag
säga mig, herr talman, att örn man utan olägenhet kan vidtaga den lilla anordning,
som reservanterna föreslå, utan organisationsmässigt förfång och utan nykterhetspolitiskt
förfång, men får möjlighet att därigenom vinna en ökad begränsning
av konsumtionen av utländsk vara, så finnes intet skäl att ej vidtaga
denna anordning.

Jag kan ej heller godkänna den ärade talarens hänvisning till att detta är
första steget till en höjning av pilsner av klass II till klass III. Det är ett
helt annat problem, som ej har det nödvändiga och nära sammanhang med
pörtem, sorn'' den ärade talaren lät påskina.

Det är dessa synpunkter, herr talman, som göra, att jag för min del kommer
att rösta för herr Lithanders förslag, som jag anser vara både klokt och
välbetänkt och ur valutapolitik synpunkt nyttigt.

Jag hemställer örn bifall till reservationen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det må förlåtas mig, att jag yttrar

ännu ett par ord.

Det är möjligt, att mina synpunkter på vad som är rätt och billigt äro andra
än de, som herr Engberg lägger på denna sak. Men jag kan för min del åtminstone
ej förstå, att örn jag tillmötesgår herr Lithander, herr Nylander och
andra, som vilja ha bättre porter, jag sedermera skall kunna med samma styrka
som förut ställa mig emot, när folk, som vill ha bättre pilsner av klass II, reser
sina krav, enligt min mening, med samma berättigande.

Jag vill i detta avseende, när det nu talas örn vinet, också framhålla, att det
i utskottet ställdes en fråga till dem, som bruka ha vin på bordet, i anledning
av att det framhållits, att pörtem skulle ersätta vin, örn de kunde tänka
sig, att de skulle byta ut vinet mot den porter de nu skulle få köpa. Ja, mina
herrar, det soliga leende, som drog över deras ansikten, därför att en så dum
fråga kunde framställas, kunna ni säkerligen aldrig tänka er.

Herr Lindman: Herr talman! I dessa frågor, som röra öl, vin, brännvin
o. s. v., har jag icke brukat uppträda i debatterna. Jag tror knappt, att jag
någon gång gjort det, men det är möjligt, att så varit fallet. Jag skall ej
heller säga många ord i denna fråga.

Vad jag skulle vilja framhålla gentemot den siste ärade talaren och dem,
som stå på samma sida som ihan, är endast detta: Varför skall man i en tid,
när vi laborera med en handelsbalans, som är av den beskaffenhet, att vi ha

Onsdagen den 2 mars f. m.

Nr 20.

ett betydande importöverskott över exporten, varför skall man icke i ett sådant
läge försöka att på alla områden begagna det, som produceras inom det
egna landet? Jag förstår för min del icke dem, som säga: »Vi tillåta import
av vissa mer eller mindre starka drycker. Vi vänja vårt folk att förtära
dessa drycker, och vi kunna använda dem men vi hindra och förbjuda dem
att använda sådana drycker, som vi framställa själva i vårt eget land.» Nyss
nämnde den siste talaren, att örn detta förslag leder till något resultat, blir
resultatet det, att man kanske får ett öl av något högre styrka än det man
nu har. Ja, herr talman, jag menar att det icke vore något ont däri, örn
man kunde, åstadkomma detta, ty då kunde, såsom jag sagt i annat sammanhang
och vid andra tillfällen, vi lära det svenska folket att dricka öl i stället
för att dricka starkviner. Vi ha icke gjort folket någon skada med detta, men
vi ha uppnått en bestämd fördel för vårt lands handelsbalans.

Det är ifrån dessa synpunkter, som; jag skulle vilja understödja det förslag,
som här blivit framställt i herr Lithanders reservation.

Herr Lithander: Ja, herr talman, detta solskensleende i bevillningsutskottet
var framkallat av tanken på bättre porter och icke av tanken på vinet.
Jag vill säga, att naturligtvis kan icke porter vid alla tillfällen ersätta vinet
och kommer naturligtvis icke att göra det heller, men i många fall kommer
det att göra. så. Jag vill även tillägga, att det finns arbetare, som när deras
ranson per månad är slut, gå och köpa billigt vin. Vore det då någon olycka,
örn de i stället finge tillgång till en svensk maltdryck?

Den gamle rikshushållaren Gustav Vasa var mån örn att det skulle komma
fram en inhemsk produktion på detta område. Hade han suttit här i kammaren
vid detta tillfälle, hade han alldeles säkert röstat för bifall till reservationen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag skulle vilja säga, att både herr

Lindman och herr Lithander ha föga kännedom örn det folk, som köper vin
för att. dryga ut sin ranson. De komma säkerligen icke att låta sig nöja med
herr Lithanders porter. Jag kan icke i detta sammanhang med anledning av
det starka intresse, som denna fråga väckt, dölja för mig den tanken, att anledningen
till att frågan nu omfattas med så mycket större intresse än förut,
är att Carnegie numera icke vilar i Vin- och spritcentralens, utan i enskilda
händer.

Herr Carleson: Herr talman! Eftersom första kammaren redan tagit utskottets
förslag, innebär ett bifall till reservationen allenast en opinionsyttring.
För min del biträder jag denna opinion varigenom porter med den gamla porterns
styrka skulle komma in under vinbestämmelserna.

När herr Olsson i Gävle resonerade som så, att pörtem icke skulle kunna ersätta
vin, utan att de, som vilja späda ut sina ransoner av sprit, icke skulle
nöja sig med porter, borde herr Olsson komma fram till det påståendet, att det
icke blir någon nämnvärd försäljning alls av porter. Svenska folket kan nämligen
icke ulgiva huru mycket som helst på sprit och maltdrycker och viner,
utan använder i stort sett en viss del av sin inkomst för dessa njutningsmedel,
eller mer eller mindre nödvändiga komplementdrycker för eljest vanliga drycker
på bordet. Kommer sålunda vid bifall till motionen en starkare porter att framställas
och användas — och att den i dylikt fall kommer till användning bestrides
ej från något håll — kommer pörtem att i viss mån begränsa konsumtionen
av andra drycker; och med kännedom örn förhållandena och trots det
leende, som jag kanske kan vänta mig från herr Olssons sida med tanke på för -

Ang.
ifrågasatt
tillverkning
till avsalu
inom landet
av porter
hauf ärligt till
maltdryck av
tredje klassen.

(Forts.)

Nr 20. 38

Onsdagen den 2 mars f. m.

Äng.
ifrågasatt
tillverkning
till afsalu
inom landet
av porter
hauf ärligt till
maltdryck av
tredje klassen.

(Forts.)

I fråga om
införande av
vedeldning
i ökad
utsträckning
m. m.

hållandena i bevillningsutskottet, håller jag före, att den starkare pörtem komme
att intränga på vinets område och begränsa konsumtionen därav.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till den vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Lithander, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 1.3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Lithander, vadan
namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 110 ja och 72 nej, varjämte 10
av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 8.

Vid nu skedd föredragning av andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 3, i anledning av dels väckt motion om åtgärder för åstadkommande
av vedeldning i ökad utsträckning, dels ock väckt motion angående åtgärder
för ökad användning av inhemskt bränsle begärdes ordet av

Herr Edberg, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Det har många gånger
hemställts från vårt håll om åtgärder i motionens syfte; och själv har jag
ett pär gånger varit uppe hos regeringen och uppvaktat densamma för att begära,
att denna fråga skulle beaktas. Alldeles säkert har denna fråga en mycket,
mycket stor betydelse, speciellt på de ställen, där det finnes skogar att tillgå.
Örn en sådan utredning komme i gång och man finge åtgärder vidtagna
för genomförande av vedeldning vid statens järnvägar samt enskilda verk och
inrättningar, komme det alldeles säkert att lätta på vår arbetsmarknad. Då
komme det naturligtvis att bli åtskilliga arbetslösa, som få sysselsättning
därmed.

Jag skall här blott taga ett enda exempel. Vid länslasarettet i Jämtlands län
har man infört vedeldning och därigenom skapat icke mindre än 1 700 dagsverken
per år. Var och en förstår då, vad det skulle betyda, därest vi kommo
i gång med vedeldning vid t. ex. statens järnvägar, vid posten, telegrafen och
likaså vid landstingens inrättningar o. s. v. Såsom jag förut sagt, skulle det
helt säkert åstadkomma lättnad på arbetsmarknaden.

Onsdagen den 2 mars f. m.

39 Nr 20.

Orsaken varför jag nu närmast har begärt ordet är för att understryka några
ord i motionen, där vi hava uttalat en önskan örn införande av vedeldning i den
utsträckning, som kan befinnas lämplig och möjlig. På denna punkt äro meningarna
delade. Yi veta ju t. ex. att generaldirektör Granholm redan i höstas
uttalade, att även örn han fick veden till skänks, ville han icke använda den
vid statens järnvägar såsom lokbränsle. Vi veta också, att detta uttalande
upptagits mycket illa ute i landet, och det är sannerligen icke att undra på.
Från Norrbottens läns hushållningssällskap har en formlig protest överlämnats
till generaldirektör Granholm. Detta var helt naturligt av skäl, som jag
senare skall komma in på, nämligen förhållandena i Finland.

Jag hade strax efter detta herr Granholms yttrande ett sammanträffande med
några praktiska järnvägstjänstemän, dels lokeldare vid järnvägarna och dels
lokförare, och dessa uttalade sin stora förundran över att det kunde fällas sådana
ord från järnvägarnas högsta myndighet. Dessa järnvägstjänstemän gjorde
det uttalandet, att helt naturligt var det besvärligt, örn man använde sig av vedeldning;
men att det gick för sig, var man fullt säker på. Däremot var det
helt naturligt, att dessa järnvägstjänstemän sade sig icke kunna gå in för att
man införde vedeldning vid t. ex. snälltåg eller persontåg, men enligt deras förmenande
och såsom jag senare kommer att visa, skulle inan kunna använda
vedeldning t. ex. på. växellok och likaså i godstrafiken på järnvägssträckor, där
man icke hade allt för stor stigning, och där man icke behövde hålla så noga
på tiden för tågens framförande.

Nu kan det kanske hända, att herr generaldirektören tänkte närmast på hura
det var under kristiden, när nian på allt sätt, skulle jag vilja säga, försökte
fördyra veden; och jag kan med stöd av siffror som försäkras vara riktiga säga,
att veden då kostade per kubikmeter, lastad vid tendern, icke mindre än 27 kronor
50 öre. Det är alldeles klart, att örn, såsom man väl ändå får hoppas, vedeldning
ännu en gång skall komma, i gång vid vara statsjärnvägar, skall den
bli ordnad på ett mycket mera praktiskt och framför allt billigare sätt.

Jag skulle tro, att det vore nödvändigt, att man på det hållet gjorde en ny
utredning, vari man mera praktiskt toge sikte på detta. Jag tror mig kunna
säga, att den utredning, som försiggick på sin tid i järnvägsstyrelsen, omhänderhades
av sådana personer, som tänkte på att om man införde vedeldning skulle
det bli mera besvärligt och mera arbetsamt och därför gingo^de naturligtvis
in för avslag. Jag tror emellertid, att det mycket väl skulle gå för sig att använda
ved vid järnvägsdriften. Jag har också hört lokförare och lokeldare säga,
att veden är minst lika bra som Spetsbergskolen. Jag vill erinra örn, att innan
Sverige engagerade sig för gruvan på Spetsbergen, gjordes det en undersökning
av ingenjörer, och dessa förklarade, att Spetsbergskolet var fullt användbart för
eldning av våra lokomotiv.

Jag vill också erinra örn att man i Finland använder sig_ av vedeldning vid
järnvägen i så pass stor utsträckning, att år 1929 icke mindre än 1 357 196
kubikmeter ved gick åt till eldning vid de finska järnvägarna. Man tycker
ju, att det är litet märkvärdigt, att medan finnarna kunna använda vedeldning
på sina lokomotiv, så skola icke svenskarna kunna använda samma metod. För
försvarsverkens behov användes samma år i Finland icke mindre än 184 996
kubikmeter ved.

För min del har jag den övertygelsen, att kunde vi komma till ett definitivt
resultat i denna fråga, så skulle alldeles säkert åtminstone vi norrlänningar
kunna se åtskilligt ljusare på framtiden. Det skulle säkerligen skapa en hel
del arbetstillfällen för våra arbetare, och statskassan skulle sannerligen icke
bli så rysligt betungad, samtidigt som det skulle lätta på vår hårt betungade
handelsbalans.

Nu får jag säga för min personliga del, att detta utskottsutlåtande är så

I fråga om
införande av
vedeldning
i ökad
■utsträckning
m. m.
(Forts.)

Nr 20. 40

Onsdagen den 2 mars f. m.

I fråga om
införande av
vedeldning
i ökad
utsträckning
m. m.
(Forts.)

Ang. höjning
av tullen å
vissa ätbara
rötter m. m.

välvilligt skrivet, att man icke kan önska sig mera välvilja. Jag förstår också,
att utskottet i nuvarande läge icke ansett sig kunna göra något yrkande om bifall
till motionen, enär utredningen pågår. I likhet med utskottet vill jag emellertid
uttala önskvärdheten av att skyndsamt komma fram till positiva resultat
i denna fråga. Jag har också talat med ingenjörer, som speciellt sysslat med
denna fråga, och jag har därvid funnit, att saken ligger så till, att om regeringen,
som jag hoppas och tror, sätter in sina krafter på detta område, skall det
bara vara en tidsfråga, när vi skola kunna börja utnyttja veden bättre i vårt
land.

Jag har, herr talman, intet yrkande, utan jag har endast velat föra fram dessa
synpunkter. Jag skulle också tro, att det vore lyckligt, örn det komme till
stånd en opartisk utredning även örn vedeldning å lokomotiven för en del av våra
statsbanor, framför allt, som sagt, vid växlingsarbetet och på sådana baner,
där vi icke ha alltför starka stigningar.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9-

Härpå företogs till avgörande bevillningsutskottets betänkande, nr 14, i anledning
av i väckta motioner framställda förslag örn höjning av tullen å vissa
ätbara rötter och örn införande av en säsongtull å färska körsbär.

Uti förevarande betänkande hade bevillningsutskottet till behandling förehaft dels

följande motioner, i vad desamma avsåge höjning av tullen å vissa slag
av ätbara rötter, inkommande under tiden 1 mars—30 juni, nämligen:

de likalydande motionerna nr 13 i första kammaren av herr Löfvander m. fl.
och nr 22 i andra kammaren av herrar Andersson i Grimbo och Olsson i Kullenbergstorp
;

motionen nr 21 i andra kammaren av herr Lithander m. fl.; samt

de likalydande motionerna nr 172 i första kammaren av herrar Johan Bernhard
Johansson och N. J. Martin Svensson samt nr 124 i andra kammaren av
herr Magnusson i Skövde m. fl.;

dels ock de likalydande motionerna nr 238 i första kammaren av herr Johan
August Larsson m. fl. och nr 351 i andra kammaren av herr Eriksson i Tolered
m. fl., i vad desamma avsåge förhöjd tull å färska körsbär, inkommande
under tiden 1 juni—1 september.

Utskottet hemställde,

o 1) att motionerna 1:13 och 172 samt II: 21, 22 och 124, i vad desamma avsåge
tullen å vissa slag av ätbara rötter, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; och

2) att motionerna 1:238 och 11:351, i vad desamma avsåge tullen å körsbär,
icke heller måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid betänkandet voro fogade reservationer:

av herrar Lithander, Anderson i Storegården och Johansson i Krogstorp,
vilka hemställt,

1) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna 1:13 och 172 samt II: 21,
22 och 124, besluta, att den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 fogade
tulltaxa skulle från och med den dag innevarande år Kungl. Maj:t bestämde,
i nedan angiven del hava följande ändrade lydelse:

Onsdagen den 2 mars f. m.

41 Nr 20.

Sta-	Tull för	Redovi9-	Tull- Äng. höjning
tistiskt	100 kg	nings-	taxe- clv tullen å
nr	kr	grund	nr vissa ätbara
Rotter, ätbara, ej särskilt nämnda: 103 nyskördade (färska) och inkommande under tiden 1 mars—30 juni.........	N 40: —	kg kr.	rotter m. m. (Forts.) 48;

2) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna 1:238 och 11:351, besluta,
att till tulltaxenummer 67 i gällande tulltaxa skulle fogas en så lydande
anmärkning:

Anni. För körsbär, inkommande under tiden 1 juni—31 augusti, skall tull
utgå med 30 kronor för 100 kilogram, samt

av herr Nilsson i Hörby utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lithander: Herr talman! Liksom förra året väcktes det i år motioner
rörande vissa säsongtullar, som skulle skydda den svenska grönsaks- och fruktodlingen.
Genom bifall till Kungl. Maj :ts proposition har riksdagen redan beslutat
i fråga om de flesta av de åsyftade rubrikerna, men det återstår bland
annat en rubrik, nr 103, som gäller »rötter, ätbara, ej särskilt nämnda: nyskördade
(färska) och inkommande under tiden 1 mars—30 juni», för vilken
tid man i motion föreslagit en förhöjd tull.

I fråga örn dessa rötter äger det rum en icke obetydlig odling inom landet,
vilket särskilt gäller morötter och rädisor. I synnerhet i södra Sverige, i Skåne,
har man haft en stark känning av den import, som ägt rum främst från
två främmande länder, och det har varit anledningen till att man bland de
krav, som från odlarehåll framställdes till innevarande års riksdag, även tog
med denna rubrik. Jag nämnde, att det främst var i Skåne, som man haft
olägenhet av den utländska importen, men de importerade varorna lia också
förts till Stockholm, Göteborg och andra platser, där de stora avnämarna, restauranger
och dylika, förbrukat åtskilligt av utländska alster av detta slag,
fastän man mycket väl skulle ha kunnat använda svenska rötter, förutsatt
att den inhemska odlingen kunde få skydd just under den tid, då det verkligen
gjorde den bästa nyttan.

För närvarande ha vi en säsongtull från januari till och med juni på 20 öre
per kilogram, och motionärerna ha hemställt, att denna tull skulle ökas till
40 öre under en mera begränsad tid, nämligen från och med den 1 mars till och
med den 30 juni. Det förefinnes här i landet en mycket betydande drivhusodling
på detta område, som blir handikappad därav, att den icke har tillräckligt
skydd under den tid, den bäst behöver detsamma.

På nu angivna skäl skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till reservationen
i moment 1).

Vidare föreligger det motioner om att man även skulle skydda körsbären under
tiden den 1 juni-—31 augusti. Om man skall differera på betydelsen mellan
detta och det föregående yrkandet, så måste det förstnämnda nog anses
vara av primär betydelse. Det är emellertid alldeles givet, att för dem, som
odla dessa bär, måste ett tullskydd under denna tid ha sin betydelse, fastän den
icke kan sägas ha samma valör. Jag ber, herr talman, att få erinra örn att
exempelvis i England har man ansett det krav, som framkommit på denna
punkt, vara berättigat, ehuru man där på grund av landets läge har större
möjligheter att odla körsbär. Man har där infört tull för tiden 1 maj—30 juni,
alltså en månad tidigare än här föreslås, men för oss är nog den senare tidpunkten
för tullens ikraftträdande den riktigaste.

Nr 20. 42

Onsdagen den 2 mars f. m.

Äng. höjning
av tullen ä
vissa ätbara
rötter m. m.
(Forte.)

Jag ber alltså, herr talman, att även på denna punkt få yrka bifall till reservationen.

Herr Magnusson i Skövde instämde häruti.

Herr Olsson i Ramsta: Herr talman! Herr Lithander anmärkte i början

av sitt anförande, att riksdagen genom beslut i anledning av bevillningsutskottets
betänkande nr 3 redan besvarat större delen av de motioner, som avgivits
vid årets riksdag med yrkanden örn säsongtullar på.trädgårdsprodukter. Jag
tycker för min del, att herr Lithander med anledning av detta beslut borde
kunna känna sig mycket tillfredsställd å trädgårdsodlarnas vägnar. Det var
ju en hel rad av trädgårdsprodukter, som då fingo ökat tullskydd genom tillläggstullarna.

Det är som bekant en ganska kinkig sak att införa, säsongtullar, och jag
skulle vilja hemställa till kammaren, örn vi icke, när vi i alla fall ha hela vårt
tullsystem under utredning i tullkommittén, vars arbete torde bli färdigt under
årets lopp, skulle kunna lugna oss och invänta tullkommitténs förslag ° just
i detta hänseende. Vi komma i denna kommitté naturligtvis att ägna frågan
örn säsongtullar en grundlig utredning, och vi ha delvis gjort rätt så mycket
förarbeten i detta avseende. Jag tror därför, att kammaren gör klokt uti, örn
den följer vad bevillningsutskottets majoritet har hemställt, då den har yrkat
avslag på de här framkomna yrkandena, nämligen om införande av en säsongtull
å »rötter, ätbara, ej särskilt nämnda: nyskördade (färska^ och inkommande
under tiden 1 mars—30 juni» och örn införande av tull på körsbär under
juni—augusti månader.

Jag ber att få hemställa om bifall till vad utskottet på dessa punkter föreslagit.

Herr Eriksson i Toftered: När jag väckte min motion angående säsong tullar

på frukt och körsbär, gjorde jag det därför, att jag ansåg, att här fanns
ett tillfälle för riksdagen att ge ett stöd åt de små i samhället, örn jag så får
uttrycka mig, eller åt de ekonomiskt svagaste i samhället. Nu har .riksdagen
redan tidigare på så vis tillmötesgått motionen, att det har blivit tilläggstull
på frukt. Särskilt vad körsbären beträffar vågar jag emellertid påstå, att
en tilläggs- eller säsongtull skulle vara ett gott handtag åt de allra svagaste
i samhället.

Det talas så ofta här i riksdagen örn stugornas folk, och jag vågar påstå,
att ett bifall till framställningen örn tull på körsbär skulle vara just att hjälpa
dessa stugornas folk. Det är nämligen merendels innehavare av egnahemslägenheter
och torpare, som ha brutit och odlat sig en täppa uppe i skogsmarkerna,
eller så kallade backstugusittare, som i största utsträckning odla körsbär.
De ha gått där på våren och fägnat sig åt den prydnad, som körsbärsträden
utgöra för deras täppa, och de ha gått under försommaren och vaktat
på dessa bär för att skydda dem mot skadedjur. När de äntligen ha skördat
dem och komma till torget för att sälja dem, ja, då är marknaden översvämmad
med utländska bär, vilket försvårar avsättningen och trycker ned priserna,
och i många fall få de icke sälja sina bär utan få ta hem dem igen och ha
dem stående hemma. När de nästa torgdag skola torgföras igen, äro de kanske
skämda och förstörda och kunna icke säljas, och odlarna få följaktligen
ingenting för dem.

Det kan icke hjälpas, att jag ser saken så, att här har riksdagen ett tillfälle
att ge dessa fattiga stackare ett stöd. Det gäller kanske många gånger fattiga
änkor, som sitta i sina backstugor med många oförsörjda barn, och dessa fattiga
stackare skulle riksdagen här kunna ge ett stöd.

Onsdagen den 2 mars £. m.

43 Nr 20.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som är avgi- Äng. töjning
ven av herr Lithander m. il. vissa a6ora

rotter m. m.

Herr Nilsson i Hörby: Herr talman! Jag har vid utskottets utlåtande fo- (Forts.)
gat en blank reservation. Det åligger mig därför kanske att i någon man förklara
vad som ligger bakom denna reservation. Jag vill då tillkännagiva, att
jag inom utskottet yrkat bifall både till motionerna av herr Löfvander m. fl.
och av herrar Andersson i Grimbo och Olsson i Kullenbergstorp i ena fallet och
till motionerna av herr Johan August Larsson m. fl. och herr Eriksson i Toftered
m. fl. i andra fallet; och som ju samtliga motioner avstyrkts av utskottet, har
jag reserverat mig.

Jag säger ärligt ifrån, att jag icke så mycket förstår innebörden i de skyddsåtgärder,
som motionärerna här begärt. Jag har icke deltagit i avdelningen vid
behandlingen av dessa motioner och fått tillfälle att bättre komma in i vad
de innebära. Men även örn jag icke gjort detta, är jag av den uppfattningen,
att med det lilla skydd och det lilla stöd, som trädgårdsodlingen genom ett
bifall skall kunna få, skadar man intet intresse alls.

Detta gör i korta drag, att jag säger ifrån, att jag kommer i voteringen att
rösta för herr Lithanders m. fl. reservation, till vilken jag yrkar bifall.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde först propositioner
beträffande punkten 1), nämligen dels pa bifall till utskottets hemställan
i berörda punkt, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till det
förslag, som innefattades i punkten 1) av den utav herr Lithander m. fl. avgivna,
vid betänkandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan i
förevarande punkt av kammaren bifallen.

Vidare gav herr talmannen i fråga örn punkten 2) propositioner dels^pa bifall
till utskottets hemställan i nämnda punkt, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till det förslag, som innefattades i punkten 2) av den utav herr
Lithander m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den
förra propositionen. Herr Eriksson i Toftered begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) av utskottets förevarande betänkande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
det förslag, som innefattas i punkten 2) av den utav herr Lithander
m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförf aran det; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i
förevarande punkt.

§ 10.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan upptaget bevillningsutskot- Äng.

tets betänkande, nr 15, i anledning av väckta motioner örn tull å fårkött. ifrågasatt tull

åfårkött.

Nr 20. 44

Onsdagen den 2 mars f. m.

ifrågasatt tull 1 förevarancle betänkande, avgivet över två likalydande, till bevillningsutäfårhult
slottet hänvisade motioner, nr 237 i första kammaren av herr Per Gustafsson
(Forts.) m0■ A- °°b nr ^28 i andra kammaren av herr Gardell i Gans m. fl. om tull å
fårkött, hemställde utskottet, att ifrågavarande motioner icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade likväl avgivits av herrar K. Oscar Ericson, Nilsson i Hörby
och Heiding, vilka hemställt, att riksdagen måtte i anledning av förevarande
motioner besluta, att till tulltaxenummer 9 i gällande tulltaxa skulle
fogas en anmärkning av följande lydelse:

Anm. Förskott av får, inkommande under tiden 1 augusti—30 november,
skall tull utgå med 30 kronor för 100 kilogram.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Nilsson i Hörby: Herr talman, mina herrar! Under den hårda tid,
som råder för det svenska näringslivet och icke minst för det svenska jordbruket,
ha framkommit och framkomma olika förslag, varigenom man på något sätt
söker bringa upp en prisnivå, som gör det möjligt för näringslivet att existera.
En högre prisnivå är enligt min uppfattning det enda medel, varigenom man
någonsin kan ställa jordbruket på fötter. Motionärerna i här föreliggande
fråga, som har föranlett detta bevillningsutskottets utlåtande, hava sökt draga
sitt strå till stacken genom att föreslå en höjd säsongtull på fårkött.

Bevillningsutskottet har örn detta försök sagt följande, efter att hava refererat
den sakliga innebörden av förslaget: »Ett bifall till förslaget skulle
kunna medföra olägenheter ur handelspolitiska synpunkter. Redan till följd
därav har utskottet funnit sig böra avstyrka detsamma.»

Ja, denna fråga såväl som många frågor av samma art har ju varit före
många gånger förut, och jag skulle misstänka, att det blir många gånger härefter
också. Så snart man söker slå vakt örn en svensk näring, pekar man
ögonblickligen på de handelspolitiska konsekvenserna.

Jag vill emellertid erinra örn att i den rad av handelsavtal och handelskonventioner,
som vi hava fått under de senare åren, fingo vi i fjol också den så
kallade Oslokonventionen. Hur ha, mina herrar, de i Oslokonventionen deltagande
staterna handlat? Under de sista månaderna förra året, då världshändelserna
förändrades från dag till dag i ett tempo, varom vi icke för ett år
sedan hade en aning, ha flera av dessa stater vidtagit åtgärder för att skydda
sitt näringsliv. Norge har utan hänsyn till Oslokonventionen höjt sin köttull,
jag tror till 45 öre per kilogram. Holland har slagit vakt örn sitt näringsliv,
trots att det undertecknat Oslokonventionen. Belgien, som jämväl underskrivit
Oslokonventionen, har med hänsyn till de förändrade tiderna vidtagit vissa
åtgärder för att i någon mån mildra verkningarna av den kris, som nu sveper
fram över världen. Det är ju tydligen icke Oslokonventionen, som åsyftas här,
utan en helt annan handelstraktat, nämligen det finska handelsavtalet. Man
skulle råka störa detta handelsavtal genom att införa en säsongtull på fårkött,
och örn man gör det och den finska handelstraktaten skulle bliva uppsagd,
gör man gällande, att en svensk industriexport på omkring 40 000 000 kronor
skulle bliva omöjliggjord.

Jag skall först taga upp det spörsmålet till skärskådande. Jag frågade inom
utskottet —• jag gör samma fråga här — örn det är så alldeles säkert, att denna
industriexport blir omöjliggjord. Skall denna industriexport bliva omöjliggjord,
skall det väl innebära, att det finska folket och den finska nationen importerar
dessa varor och betalar högre pris för dem, än vad de behöva göra
från ett annat land. Sådant tror jag icke, att läget är. Den finska nationen

Onsdagen den 2 mars f. m.

45 Nr 20.

och de finska köpmännen köpa nog sina varor, där dessa äro bäst och billigast.
Det är säkerligen ur pris- och kvalitetssynpunkt, som den svenska exportindustrien
får sälja.

Nu säger man: Om vi skärpa tullskyddet, vilket i viss mån kommer att gå
ut över Finland, så överflytta finnarna sina inköp till andra stater, där de ur
handelspolitisk synpunkt skulle erhålla ett bättre bemötande än från vår sida.
Då frågar jag: Var skulle det vara? Tro herrarna, att de skulle kunna köpa
från Tyskland? Tro herrarna, att örn vi införa denna säsongtull i vår tulltaxa
gentemot Finland, denna skulle bli skarpare än vad den tyska tulltaxan
för närvarande är även gentemot stater med mest-gynnad-nations-klausul? Ingalunda! Vart

de vända sig, komma samma svårigheter att uppstå. Vi kunna icke
lämna ut vårt jordbruk som en subventionsnäring åt den svenska exportindustrien.

Jag skall göra det tillägget, att i vissa fall den finska exporten premieras.
Det är icke bara det låga priset, som gör det omöjligt för de svenska jordbrukarna
att konkurrera, utan det förekommer i vissa fall även en statspremierad
jordbruksexport från Finland.

Är det rimligt, att det svenska jordbruket skall bära denna belastning, åtminstone
förrän man sökt skydda det och sett, vart de finska inköpen av industrivaror
taga vägen? Jag tror icke på påståendet, att för den händelse vi
slå vakt örn det svenska jordbruket, som särskilt lider vid den långa ostkusten,
så kunde Finland köpa sina industrivaror från annat håll till billigare priser
och samtidigt erhålla samma kvaliteter.

Det är även en annan synpunkt, som kommer fram här med oerhörd styrka,
och det är, att det svenska jordbruket icke kan fortfara att utgöra kompensationsobjekt.
Industrien får på något sätt söka att stå på egna ben, såvida
icke det svenska jordbruket med förfärande fart skall gå i sin ekonomiska
grav. Det går icke att med små eller stora subventionsbelopp, som skulle röra
sig från ett par hundra och upp till 700 kronor per år åt varje innehavare av
jordbruk, hålla jordbruket vid liv, örn det i övrigt skall behandlas på detta sätt.
Det är omöjligt. Prisnivån måste upp till den grad, att den täcker framställningskostnaderna
för jordbrukets alster.

När utskottet säger: »Redan till följd därav har utskottet funnit sig böra
avstyrka motionerna», betyder väl detta, att utom de handelspolitiska skälen föreligga
även andra skäl. Det tror jag också, och jag vet också, vad de heta.
Jag skall icke plocka fram dessa skäl. Jag förmodar, att de komma fram i den
fortsatta diskussion, som, enligt vad jag förmodar, här kommer att äga rum.

Men jag vill göra en liten betraktelse över den majoritet, som underskrivit
detta utskottsutlåtande. Jag skall icke vara så spydig — ännu åtminstone —
mot ett annat parti, som en medlem av detta parti var gentemot mig och mina
partikamrater nästan på dagen för fyra år sedan, då vi hade en annan kötttullsdebatt.
Men jag kan icke underlåta att göra vissa reflexioner. I första
kammaren har väckts en motion, nr 166. I andra kammaren tror jag, att den
har nr 222. Motionen i andra kammaren är undertecknad av 50 medlemmar av
kammarens högerparti, däribland herrar Carl Arvid Anderson i Storegården
och Lithander i Goleborg. I denna motion begär man en förhöjning av smörtullen
och tullen å ost av 20 öre. Man önskar och yrkar, att tullen å ost höjes
från 20 till 40 öre. Nu finnes det emellertid i det finska handelsavtalets artikel
7 talat örn att Sverige har förbundit sig till att icke höja tullen på ost
under den tid handelsavtalet gäller. Varför jag frågar herr Carl Arvid Anderson
och herr Lithander är därför, att jag förmodar, att då de båda äro motionärer,
hava de tagit det finska handelsavtalet i betraktande den gång, då
de skrevo under motionen. Men där har man icke ryggat tillbaka för att göra

Äng.

ifrågasatt tull
å fårkött.
(Forts.)

Nr 20. 46

Onsdagen den 2 mars f. m.

Ang.

ifrågasatt tull
d fårkött.
(Forts.)

detta. Hur står det i samklang med att man i fråga om denna motion icke
vågar på grund av det finska handelsavtalet gå in för en tullförhöjning? Jag
kan nämligen icke tro, att det ligger till på det viset, att herrarna först sedan
kommit underfund med att även den motionen kan väcka till liv diskussion örn
den finska handelstraktaten, och att herrarna ämna gå på avslag även på den
motionen. Jag försäkrar redan nu, att jag kommer att gå på bifall till herrarnas
motion. Varför jag frågat herrar Anderson i Storegården och Lithander
är därför, att dessa två herrar tillhöra den utskottsmajoritet, som här med
hänsyn till det finska avtalet icke kunnat vara med om ifrågavarande motioner.

Motionärerna här hava begärt en säsongtull för de fyra månaderna augusti,
september, oktober och november. Det är den tid, då de svenska jordbrukarna
väl egentligen föra det mesta fårköttet i marknaden. Enligt mili uppfattning
hava motionärerna varit synnerligen blygsamma i sin begäran, ty under de
åtta månader av året, då den svenska produktionen kanske icke täcker konsumtionsbehovet,
hava de icke avsett att fördyra varorna för konsumenterna. Det
är ett skäl, som väl borde tilltala konsumentintresset, vilket nog senare framkommer
i debatten.

Jag skall med detta korta anförande, herr talman, be att få yrka bifall till
den av herr Ericson i Oberga m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Gardell i Gans: Herr talman! Som motionär skall jag be att få säga
några ord.

Produktionen av fårkött i vårt land är jämförelsevis liten. Att så är förhållandet
är att beklaga. Fårskötseln är enligt mitt förmenande den gren av
boskapsskötseln, som lämnar den bästa avkastningen. Fåret, särskilt det inhemska
utegångsfåret, är ett härdigt och förnöjsamt djur, som har mycket små
fordringar på såväl vinter- som sommarutfodring. Att icke fårskötseln blivit
mera uppmärksammad i Sverige och särskilt på de platser, där den sämre jorden
är belägen, är kanske mest beroende på den hårda konkurrens, som bedrives
från utlandet på höstarna, då producenterna fått köttet färdigt till avsalu.
För att producera ett billigt fårkött inriktar man avelsarbetet så, att
lammen bliva födda i mars och april månader. Dessa unglamm gå sedan tillsammans
med modern ute på bete och äro färdiga till slakt på hösten under
augusti—november månader. Då lämna de ett härligt och välsmakande kött.
Men under denna tid är importen till Sverige mycket stor. Om man jämför
t. ex. importen under januari, februari och mars 1931, var importen 50 288
kilogram fårkött, men under augusti till och med oktober var den 315 044
kilogram. Detta är ju en onaturligt och ojämnt fördelad import. Ser man på
priset, så är detta lika onaturligt. För unglammet är priset per levande kilogram
91 öre under mars, medan det i oktober är 55 öre. Och för de äldre fåren
utgör priset endast 22 öre.

Då kanske någon frågar, varför icke lantmännen i Sverige låta sina får gå
till efter jul, när det är högre priser. Jag vill då upplysa örn, att när man
tar lammet från modem på hösten skall det avvänjas. De första dagarna vill
det knappast förtära någon föda, och sedan förtär det endast så mycket, att
det håller livhanken uppe. Det har långsamt efter modem och är icke vant
vid torrfoder. Detta, gör uppfödningen förlustbringande. Hade vi en säsongtull
den tid, då vi sälja köttet, vore det annorlunda. Men under särskilt oktober
är det nu omöjligt, ty då kommer den ena båtlasten efter den andra med
fårkött in från utlandet. Om vi hade en säsongtull, kunde vi därmed få de
utländska fåruppfödarna att hålla på sina djur till januari—mars. Varför
skola vi föda dem i de månader, då vi måste giva dem icke blott torrt hö utan
även kraftfoder, vilket gör, att det är mycket dyrare?

Då bevillningsutskottet förut i år har gått in för en säsongtull t. ex. på färsk
potatis och det icke haft några handelspolitiska följder, är det verkligen för -

Onsdagen den 2 mars f. m.

47 Nr 20.

vånansvärt, att utskottet i fråga om tull på fårkött under fyra månader på

hösten satt i fråga, att det skulle hava handelspolitiska följder. '' djUrte/”

Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till herr Ericsons i Oberga ''

m. fl. reservation.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag har ju ingen anledning att lägga mig i
det kärleksgnabb, som det här uppenbarligen kommer att bli mellan bondeförbundet
och högern. Jag skulle ju i förbifarten kunna säga, att herr Nilsson
i Hörby bör ju förstå, att om herr Lithander, herr Anderson i Storegården och
socialdemokraterna i bevillningsutskottet äro ense, så är betänkandet starkt
som Colmans senap och omöjligt att spränga från bondeförbundets sida.

Herr Nilsson i Hörby säde, att den svenska industrien får lära sig att stå
på egna ben. Ja, den industri, som det i detta fall skulle gälla, är en exportindustri,
som står på egna ben. Den, som ropar efter kryckor här, är uppenbarligen
herr Nilsson i Hörby.

Jag behöver icke gå längre in i debatten här än att kort och gott konstatera,
att på grund av traktat med ett annat land är tullsatsen på fårkött bunden,
och jag tror icke, och utskottsmajoriteten tror icke, att det är opportunt i nuvarande
läge att gå in för en linje, som skulle medföra en uppsägning av denna
traktat. Det är nämligen så, att det också finns bondeförbundare i andra länders
riksdagar, som icke ha några sympatier eller någon känsla för övriga näringar
inom landet, som också behöva leva. Och att de äro aggressiva även
på den andra kanten, därom är herr Nilsson minst lika medveten som jag.

Dessutom bör också påpekas, att av olika slags kött har fårköttet, jämfört
med förkrigstiden, bäst hållit sig uppe i prishänseende och ligger gynnsammare
till än åtskilliga andra slag av kött.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Anderson i Storegården: Herr talman! Det var ett djup av okunnighet,
som gav sig till känna i det anförande, som herr Nilsson i Hörby höll i kammaren
för en stund sedan. Jag beklagar, att han icke vid förhandlingarna i
utskottet kunnat sätta sig in i innebörden av de motioner, som vi där behandla.

Han vill göra gällande, att jag skulle vilja vara med om att över lag höja tullsatserna
på ost, för vilket också hinder skulle föreligga i den finska handelstraktat,
som behandlades av 1928 års riksdag.

I denna handelstraktat finns en bestämmelse, som lägger hinder i vägen för
ett bifall till nu förevarande motion. Den bestämmelse, som finnes offentligt
angiven i denna traktat, är emellertid icke den mest avgörande i detta fall,
utan till denna handelstraktat är jämväl fogad en hemligstämplad notväxling,
som i det stycket ännu starkare binder vår handelsfrihet på denna punkt. Det
är uppenbart, att örn man ingått ett avtal med en främmande stat, måste man
respektera detta avtal under den tid, det gäller. Man kan mycket väl_ framlägga
en motion och i denna motion begära en skrivelse till Kungl. Maj :t, att
det upptages förhandlingar med ifrågavarande stat örn att denna stat ger oss
den handelspolitiska frihet, som erfordras för åtgärdens vidtagande. Annars
kan man gå den andra vägen och i stadgad ordning säga upp ^traktaten.

Man har också från bondeförbundets sida väckt en motion, vari påyrkas ett ,

uppsägande av alla våra handelstraktater. Efter den tidsfrist, som är stadgad
i traktaten, utlöper då denna, och det är givet, att vi därefter lia vår fulla
frihet. Men så länge traktaten gäller, äro vi bundna.

Hade herr Janne Nilsson i Hörby velat läsa de motioner, som han varit med
om att behandla i bevillningsutskottet, borde han väl känna till skillnaden mellan
denna motion och den motion i fråga örn höjd osttull, som väckts av högerpartiet.
Det är förvånande, att han här i kammaren vill stå och tala om, hur illa

Jfr 20. 48

Onsdagen den 2 mars f. m.

Ang.

ifrågasatt tull
å får kött.
(Forts.)

lian studerat de handlingar, som ligga till grund för bedömandet av dessa
spörsmål. I högermotionen är icke föreslaget tullförhöjning för emmenthalost,
en ostsort. i fråga örn vilken tullsatsen är bunden av det finska handelsavtalet.
I övrigt står det oss fullkomligt fritt att höja tullsatserna både på
smör och ost. Vi äro icke bundna i det fallet utan ha full handlingsfrihet på
detta liksom på åtskilliga andra områden, där vi naturligtvis kunna vidtaga
tullförhöjningar, örn vi vilja detta. Jag tycker, att detta klart och tydligt vederlägger
det tal, som herr Nilsson i Hörby förde angående utskottsmajoritetens
rädsla för att en dylik åtgärd skulle menligt inverka på vår export av industrivaror
till Finland. Ingen i bevillningsutskottet har anfört den motiveringen
för avslag, mer än herr Janne Nilsson i Hörby. Vi ha fria händer att höja
våra jordbrukskullar, utom i fråga örn kött samt en ostsort. Att jag, för min
del, är beredd att taga de konsekvenser, som en förhöjning av våra jordbrukstullar
kan medföra i fråga örn handelspolitiska stridigheter, det har jag vid
flera tillfällen talat örn här i denna kammare, då vi haft sådana frågor före.

Denna tullmotion kan vara hur berättigad som helst ur jordbrukssynpunkt,
men det är i nuvarande läge omöjligt att bifalla den. Man måste då göra örn
sitt yrkande, örn man har någon mening med motionen, så att man hemställer
hos regeringen, att den genom förhandlingar skaffar oss den frihet, som vi för
närvarande icke ha, att höja våra tullar i det hänseendet.

Jag tycker icke denna fråga för närvarande är värd, att man ödslar flera
ord på den. Hela vårt handelspolitiska handlande, som säkerligen är en mycket
viktig fråga i nuvarande tid, bör naturligtvis tagas upp i ett större sammanhang,
örn icke vid annat tillfälle så möjligen, när vi få till behandling
de motioner från högern och bondeförbundet, i vilka föreslås att lägga i regeringens
händer vidare möjligheter att höja tullarna och där man vill ha vidare
möjligheter för vår handelspolitik. Då kan en dylik debatt tagas upp i vidare
omfattning. Denna motion är så avfattad, att det på grund av traktatsrättsliga
hinder är omöjligt att bifalla den.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lithander: Herr talman! Den föregående ärade talaren har berört

en sak, som jag tänkt yttra mig örn. När herr Nilsson i Hörby efterlyste, hura
vi i vår motion kunde 5Trka på att tullen på ost skulle höjas och samtidigt icke
togo hänsyn till det finska handelsavtalet, skall jag be att till kammarens protokoll
få anförd artikel 7 i det finska handelsavtalet. Den lyder sålunda: »Sverige
förbinder sig att under detta avtals giltighetstid icke företaga sådan ändring
i nu gällande svenska tullsats å ost, att därigenom en höjning skulle drabba
från Finland härrörande emmenthalost.» Den motion, jag skrivit under, är
likalydande med motionen 166 i första kammaren. Där står på sid. 4: »Med
hänvisning till vad ovan anförts beträffande smöret samt med de inskränkningar,
som betingas av det svensk-finska handelsavtalets undantagsklausul för från
Finland härrörande emmenthalost, vilja vi därför tillstyrka en fördubbling av
de nuvarande tullsatserna å dessertost och annan ost till 40 öre.» Jag tror, att
vi därmed tryggat vårt samvete fullt och helt, och den erinran, som herr Nilsson
i Hörby gav oss, kunna vi följaktligen taga med stort jämnmod.

I fråga örn köttet är det, vill jag minnas, en månads uppsägningstid, för den
händelse vi skulle höja tullen på kött. Det kan man alltså med herr Nilssons i
Hörby utgångspunkt göra, örn man ser bort från att det här gäller en handelstraktat,
där det finns både en debetsida och en kreditsida. Om man finner, att
det hela ur olika synpunkter skadas mycket, genom att en detaljåtgärd vidtages,
då vidtager man icke denna detaljåtgärd, örn man vill handla förståndigt och
klokt, och det är, herr talman, vad vi i föreliggande fall sökt göra.,

Jag kan icke neka till att det förvånar mig, att herr Nilsson i Hörby, som

Onsdagen den 2 mars f. m.

49 Nr 20.

dock hört debatten i bevillningsutskottet, här berört denna fråga såsom han gjort. . . An9-Han skulle varit fullt försvarad med att han efter de skäl, som blivit frarnhållna ^

i utskottet, utöver vad man i kammaren kunnat anföra, där man i fråga om £ .''

handelstraktaten ju måste uttala sig med en viss försiktighet, icke vidare ginge
in på ämnet.

Jag skall icke, herr talman, utöver detta taga kammarens tid vidare i anspråk.

Herr Edberg: Herr talman! Det har upprepade gånger i denna kammare
framhållits, att man måste taga hänsyn till gällande handelstraktater, när vi
skola fatta beslut i jordbruksfrågor. Nu senast meddelade herr Anderson i Storegården,
att vi äro bundna av den tyska handelstraktaten. Ja, herr Anderson
är ju sakkunnig på detta område, ty han har varit med vid denna traktats
uppgörande. Därför känner han till, hur bundna vi blivit av denna traktat.

Vad jag vill säga, är, att jag förmodar, att herrarna senare under riksdagen få
tillfälle att fatta ståndpunkt till dessa handelstraktater, när vår motion kommer
före, och jag vill innerligen hoppas, att herrarna i denna kammare, icke minst
herr Anderson i Storegården, även tänka på dessa handelstraktater, så att man
åtminstone kan komma till det resultatet, att vi kunna få handelstraktater, som
passa både jordbruket och industrien.

Herr Nilsson i Hörby: Herr talman! När herr Lövgren sade, att det finns
bondeförbundare även i andra länders parlament, så kan han ju ha rätt i det.
Det finns också gott örn socialdemokrater i andra länder, i Frankrike, Belgien
och Tyskland, men där driva de icke samma taktik mot jordbruket som här i
Sverige. Det är skillnad på socialdemokrater ibland.

Jag vill erinra herr Anderson i Storegården om att, vad han sade, kan man
läsa i motiveringen, men det står icke i klämmen. Där yrkas helt enkelt att
tullen å dessertost och å annan ost skall höjas. Om vi icke på bondeförbundshåll
kunnat skriva riktigt, drar jag också i tvivelsmål, örn liögem kan skriva
riktigt. Men jag är ju på det klara med, att vi bondeförbundare aldrig kunna
skriva, så att det passar herr Anderson i Storegården.

Herr Lithander uttalade sin förvåning och sade, att man kan göra vissa beräkningar
och spekulationer örn följderna av ett beslut i detta fall. Herr Lithander
har ju alltid uppträtt som en skyddsman i de frågor, som jag kunnat följa,
sedan jag kom in i riksdagen och till och med ensam gått in för snart sagt vilka
skyddsåtgärder som helst. Jag trodde därför sannerligen icke, att jag skulle
få bevittna det för mig förvånande faktum, att bondeförbundarna skulle kunna
hitta på en sak, där herr Lithander icke ville vara med om skydd.

När herr Lithander och herr Anderson i Storegården säga, att utom det att
denna motion är dåligt skriven, så lägger det finska handelsavtalet hinder i
vägen för ett bifall till densamma, vill jag framhålla, att när det finska handelsavtalet
togs här i kammaren — det var den 14 mars 1928 — då hade det föregåtts
av en debatt den 29 februari 1928, däri bondeförbundet av olika anledningar
fick ganska bra påskrivet just från det håll, där herr Anderson i Storegården
hör hemma. Men det var andra orsaker, som gjorde, att bondeförbundarna
handlade, sorn. de gjorde. När emellertid den finska handelstraktaten var
före, uttalade herr Lindman, att när i riksdagen och i det parti, som herr Nilsson
i Hörby tillhör, finns majoritet för högre köttullar, då har riksdagen fullkomlig
frihet att åsätta sådana, och därav följer icke något annat, än att i så
fall man från finsk sida kan uppsäga traktaten efter en månad i stället för efter
sex, örn man vill. Jag skulle vilja säga, att i det parti, jag tillhör, finnes i
dag majoritet för högre köttullar, men i herr Andersons i Storegården parti är

Andra kammarens protokoll, 1032. Nr 20. 4

Nr 20. 50

Onsdagen den 2 mars f. m.

Ang.

ifrågasatt tull
å fårkött.
(Forts.)

det sämre ställt, ty där Ilar den mening, som företräddes år 1928, nu frångåtts.
Herr Anderson i Storegården utgår ifrån, att det finska handelsavtalet blir uppsagt,
i och med att vi taga denna köttull. Det är ju icke så säkert. Det hänger
på finnarnas egen uppfattning. Från svensk sida är avtalet icke uppsagt.
Från svensk sida har visserligen, om ett dylikt beslut fattats, vidtagits en sådan
åtgärd, att finnarna kunna säga upp avtalet, men örn finnarna göra det, därom
veta vi ingenting.

Man resonerar, som örn den åtgärd, vi föreslagit, endast vore riktad mot Finland.
Men örn herrarna göra sig besvär att läsa den enligt herr Andersons i
Storegården uppfattning dåligt skrivna motion, som ligger till grund för detta
utskottsutlåtande, så skola ni där finna en statistik, som är riktig och varav
framgår, att utom Finland även Estland är en stat, som exporterar fårkött hit
på ett sådant sätt att det blir till skada för de svenska jordbrukarna och producenterna.
Skall importen av billiga jordbruksprodukter få fortgå alldeles ohämmad,
kommer detta att gå ut över alla inom jordbruket, även arbetarna. Varken
våra jordbrukare eller våra jordbruksarbetare ha för hög levnadsstandard,
men icke ens den låga standard, som finnes, kan upprätthållas, om nuvarande
förhållanden få råda. Det är ett faktum, som man icke behöver bo på landsbygden
för att komma underfund med.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Anderson i Storegården: Herr talman! Det är ganska egendomligt,
att det i detta fall icke går att få herr Nilsson i Hörby att förstå, vad frågan
innebär. Jag vill ställa till honom den direkta frågan: vill han gå in för att
riskera vår handelspolitiska prestige genom att, örn det skulle bli tvist örn traktatens
innehåll, man skulle hänskjuta den till en skiljedomstol och äventyra,
att skiljedomen skulle gå oss emot? Det är icke på det sättet, att man skriver
under en traktat bara för ro skull, utan man är också skyldig att hålla vad
man i det fallet skrivit under.

Herr Edberg kanske jag skulle kunna få ge den upplysningen, att det är
icke den tyska traktaten, som beröres av detta förslag, utan det är den finska.
Denna traktats tillblivelse har jag ingalunda varit med örn, utan den är uppgjord
av den förra Ekmanska regeringen, och den verkställande mannen, den
som undertecknade densamma för Sveriges del, var dåvarande utrikesministern
Eliel Löfgren.

Jag vill också nämna, att vid tiden för denna traktats ikraftträdande framfördes
det en motion från högerhåll, varigenom man ville åstadkomma en
generell förhöjning av köttullen, för att denna skulle kunna träda i kraft, innan
traktaten godtogs, medan vi alltså ännu hade rätt till en sådan åtgärd. Efter
traktatens ikraftträdande hava vi icke denna rätt, så länge traktaten har
gällande kraft. Och då vi nu gått in på den, bör naturligtvis ett upphävande
av traktaten icke ske på det sättet, att vi bryta emot den — det passar icke
en stat, som håller på sin värdighet — utan det bör ske på det sättet, att
man i lagstadgad ordning säger upp traktaten eller upptar förhandlingar
med den stat, det är fråga örn, för att få till stånd de ändringar, man vill ha.
Det är detta enkla faktum, som det synes vara alldeles omöjligt att få herr
Janne Nilsson i Hörby att förstå.

Frågans vikt och betydelse har betydligt förminskats, sedan vi fått de köttkontrollbestämmelser,
som genomfördes för några år sedan. Dessa kontrollbestämmelser
hava i stora delar av landet verkat ganska tillfredsställande, inom
de delar av landet nämligen, där bestämmelserna strikt och noga efterföljas.
Jag har här i min hand en statistik över den sammanlagda importen av utländskt
kött för hela förra året. Det framgår därav, att sådant kött, som det
i detta fall är fråga om, importeras i ganska obetydliga kvantiteter i jämfö -

Onsdagen den 2 mars f. in.

51 Nr 20.

reise med salt fläsk, vilket utgör en stor införselartikel från Amerikas för- (

enta stater. Hela den sammanlagda kvantiteten importerat nötkött uppgick %‘raffårm^
exempelvis i fjol till omkr. 349 000 kilogram, en i och för sig ganska bety- (Fortej‘
dande kvantitet. Men av dessa 349 000 kilogram kommo icke mindre än c:a
348 000 kilogram över Haparanda. Det är ju alldeles uppenbart, att denna
import också kan bero på att man i vissa delar av landet, efter vad som förIjudes,
mindre strängt tillämpar den kungörelse angående kontroll och märkning
av importerat kött, som riksdagen för några år sedan beslutade.

Jag bär ingenting i sak emot att genomföra tullåtgärder; örn vi hava rätt
till det, kan jag vara med örn att göra det. Och ja.g kan trösta herr Nilsson
i Hörby med att. därest 1928 års tullkommitté någon gång får fram något
förslag, så skall han i detta förslag finna, att jag förordar en högre tullsats
på kött, d. v. s. icke bara på fårkött utan även på andra sorters kött. Men
jag kommer aldrig att förutsätta att det förslaget skall genomföras emot gällande
överenskommelser med främmande länder, utan jag förutsätter naturligtvis,
att staten vid det tillfället skall iakttaga de juridiskt oklanderliga,
formerna för ett sådant förslags genomförande. Det är detta, som herr Nilsson
i Hörby glömt bort vid bedömandet av denna fråga, och det är en ganska
viktig omständighet.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Lithander: Herr talman! Jag är ledsen, att jag icke kan göra herr
Nilsson i Hörby till lags. Jag vill endast gent emot herr Nilsson i Hörby
hävda den uppfattningen, att man får ändå lov att tänka sig för litet, även
när man gör ett yrkande örn högre tull. Och jag är moderat tullvän.

Artikeln 17 i det finska handelsavtalet stadgar emellertid, att för den händelse
någon gällande svensk tullsats å kött skulle höjas, så förbehåller sig
Finland rätt att uppsäga detta avtal att upphöra att gälla ew månad efter skedd
uppsägning. Där är alltså, som herrarna finna, alldeles särskilt skarpt poängterat,
att om en tull av den speciella innebörd, som herr Nilsson i Hörby här påyrkat,
skulle införas, så äro finnarna så emot detta, att det enligt avtalet berättigar
dem att uppsäga avtalet med endast en månads frist. Enligt statistisk årsbok
hava vi under år 1930 — det senaste år, för vilket dylik statistik finnes tillgänglig
— importerat varor från Finland för 13 miljoner kronor och skickat
till dem varor för 36 miljoner kronor. Året förut, 1929, hava vi från Finland
tagit in varor för 10 miljoner kronor men skickat till dem varor för sammanlagt
49 miljoner kronor. Problemställningen är alltså den: skola vi här vedervåga
stora och viktiga intressen för att man från visst håll vill ha igenom en enda sak,
som man fäster mycket stort avseende vid? När vi haft att behandla detta
ärende under ansvar och försökt komma till vad som vore förståndigt och riktigt,
hava vi kommit till den uppfattningen, att vi icke hava rätt att taga
detta steg, huru varma tullvänner vi än äro i övrigt, därför att det skulle bliva
landet som sådant, som förlorade på det.

Må det tillåtas mig, herr talman, att med några ord ytterligare beröra en
sak, som jag även berörde i utskottet, när vi där kommo in på samma ämne. Det
är det, att när man har att bedöma tullfrågor, får man icke se saken ensidigt.
Anledningen till att jag icke kunnat följa den ärade reservanten är kanske
den, att han uteslutande är så direkt inriktad på vad som kan främja jordbruket
men alldeles bortser ifrån vad som samtidigt behövs för att frilmja industrien.
Jag vill därför även bär i kammaren och till protokollet säga vad
jag redan sagt i utskottet, nämligen att man icke får se bort ifrån den samhörighet,
som gäller mellan industrien och jordbruket. Örn det skulle lyckas
att lägga stenar i vägen för industrien genom sådana yrkanden, som här i
kammaren många gånger gjorts av ärade medlemmar av bondeförbundet, vilka

Nr 20. 52

Onsdagen den 2 mars f. m.

Äng.

ifrågasatt tull
å fårhult.
(Forts.)

yrkanden taga sikte enbart på jordbrukets bästa men gå emot vad som kan
vara ägnat att främja industrien, vart komme vi då hän? Det kommer ju,
enligt vad jag tror, dess bättre icke att lyckas, men örn så vore, att man lade
sådana stenar i vägen för industrien, örn man sålunda i denna fråga fattade
beslut utan att bry sig örn, att man genom ett sådant beslut skulle skada
industrien, vad bleve då följden? Jo, följden bleve den, att den beskattning,
sorn] nu i så väsentlig grad inom kommuner och städer håres upp av industrien,
den skulle då i första rummet överföras på den bofasta befolkningen, den
fasta egendomen, bönderna ute på landet och fastighetsägarna i städerna. Allt
vad som på det sättet kunde beskattas finge då i första hand taga den börda,
som industrien icke skulle mäkta bära.

Vi få lov att se problemen i deras helhet och förstå, att vi höra samman här.
Vi få lov att tänka, icke bara på den egna klassen utan på alla samhällsklasser
inom riket. Detta, herr talman, har varit anledningen till att vi icke kunnat
se bort från vad som skulle bli följden, örn man här gåve sitt bifall till
detta förslag. Och det är nog så, som en talare här sagt, att när vi se saken
på det sättet, så äro vi lika starka som Colmans senap. Men jag har icke,
herr talman, velat vara lika skarp i mitt uttalande, som senapen är, utan jag
har försökt att så fogligt jag kunnat ge fakta för detta.

Herr Månsson i Furuvik: Herr talman! Detta är en mycket liten fråga,
och jag har varken deltagit i den förberedande behandlingen eller tidigare haft
för avsikt att yttra mig i debatten här. Men det har under denna debatt förekommit
ett par yttranden, som jag anser vara sådana, att jag bör blanda mig i debatten.

Det är ju bekant, att fårskötseln här i landet på sätt och vis är i utdöende.
Örn det än å andra sidan kan sägas, att det på några gårdar, Klavreström och
andra, äger rum en förädlingsverksamhet på området, så är ju i det stora hela
denna näringsgren synnerligen obetydlig. Men det är nu icke det avgörande
för mig. Vad jag velat yttra mig örn är för det första det, att örn vi skola
ha handelstraktater, så böra vi i alla fall hålla dem eller också säga upp dem
på ordentligt sätt. Jag har ju gång efter annan, då vi här i riksdagen behandlat
handelstraktater, haft tillfälle träda upp och säga min mening örn dem,
nämligen att de i allmänhet knappast äro värda det papper, som de äro tryckta
på. Jag har sålunda ingen vidare stor respekt för systemet. Men när man
nu har ingått traktater, så bör man väl i varje fall hålla dem, och man bör icke
här i kammaren stå upp och rekommendera provokatoriska åtgärder i syfte att
få dem brutna, när man själv icke vill direkt säga upp dem. Jag bara undrar,
vad min vän från Hörby skulle säga, örn vi här gång efter annan i kammaren
från socialdemokratiskt håll och från Kilbomspartiets sida — jag undviker med
avsikt ordet kommunister — skulle få höra proklamationer och uppmaningar
att bryta arbetsavtalen. Vilken ordning skulle det bli i vår export och vilken
ordning i våra fabriker och vårt näringsliv, örn en sådan taktik skulle tillgripas,
och vilken ordning bleve det då i samhället?

Jag har tagit till orda därför att detta är ett utslag av den svarta anarkismens
anda, som vi se breda ut sig bland en del bondehopar ute i Europa, både
i Österrike och i Finland och på andra håll. Vi lia icke haft någon sådan svart
anarkism bland arbetarna här, och jag tror icke, att bönderna äro i den ställningen,
att de behöva räkna sig till de svarta fanornas folk ännu så länge. Det
kan ju bli rätt så svårt framdeles, men i varje fall tillhöra icke herrarna från
Hörby och deras likar dem, som äro så nödställda.

Så sade herr Nilsson i Hörby några ord om att socialisterna i Sverige icke
äro lika socialisterna i andra länder. Nej, det kan jag ju i viss mån gå med på,
därför att i varje land äro bondeförbundarna heller icke lika dem i andra län -

Onsdagen den 2 mars f. m.

53 Sr 20.

der, och högern är icke heller lik högern i andra länder. Jag förstår icke, varför
socialistpartierna skulle vara alldeles lika i alla länder, även om deras program
i stort sett är gemensamt. I somliga länder ligger det ju så till, att man
måste säga, att arbetarnas ombud i stort sett hava tappat taget. Så långt,
hava vi ännu icke kommit i Sverige, delvis beroende på att vårt land är så avlångt,
att vi här leva under helt andra klimatiska och övriga betingelser, än
man gör i dessa länder, där man genomfört ett slags överklasskommunism. Ty
något annat är det icke, som vi se införas i Europa inför våra ögon.

Jag tänkte icke gå in på någon principiell tulldebatt här. Var och en förstår
ju, att denna motion hava aldrig bondeförbundarna avsett att få genomförd,
utan den är bara ett litet, vad danskarna på sitt mjuka språk kalla valfläsk
eller, utryckt på vårt hårda språk, en liten kniv att kittla högern under
hakan med i valrörelsen. Man skall därmed dra några oresonliga och enfaldiga
över från högern till bondeförbundet. Oell örn högern eller bondeförbundet
har dem kan jag ha mycket liten anledning att intressera mig för, så
att jag skall icke blanda mig i den striden.

Men jag vill bara säga det, att utom detta är denna motion därtill bottnande
i en mentalitet, som nu har avskaffat världshandeln, praktiskt taget, som har
förvandlat den där gamla världsmarknaden till ett system av cellfängelser,
där handelns gamla, fria ström icke längre kan rinna igenom de otaliga cellerna,
utan den är stoppad. Det har bragt en otrolig olycka över världen detta
tullsystem. Det har störtat det gamla kapitalistsamhället till den grad, att det
är omöjligt att återuppbygga det. Och det torde icke ens hjälpa, även örn herr
Lithander och bondeförbundarna gå över till den renaste frihandel. Ty så
förvänt är det nu, att det tar åtminstone femtio år att avskaffa de nuvarande
tullarna, varför vi icke kunna drömma örn världshandelns återställande med det
nuvarande tullsystemet och icke drömma örn att i vår livstid få bort detta tullsystem.
Denna mentalitet har därtill slagit in på helt andra vägar och förvandlat
själva idéerna rörande samhället i folkrepresentationerna. I stället för
att dessa valts på program och dragit in som industrialismens förkämpar, som
talat om konkurrens och frihandel och att näringslivet fritt skulle få utveckla
sig, så vad är det för en anda, som denna motion djupast inne bottnar i? Det
är ingenting annat än den fräckaste överklasskommunism, sådan denna håller
på att orientera sig ute i Centraleuropas länder och överallt. Det är en ren
parallell till det gamla frälsets uppväxt över allmogens huvud. Det är en
grupp, som bildar sig ibland befolkningen, en politik, som denna grupp för,
som de pretendera på att andra skola, vara ovillkorligen skattskyldiga under.
Men de andra skola icke erhålla någonting motsvarande. Det har sett oerhört
oskyldigt ut från början, men det har fört oss fram till en fullständigt ny samhällsordning
eller, rättare sagt. samhällsomstörtning. Det såg på alldeles samma
sätt förskräckligt oskyldigt ut med Österns frälse, det värsta frälse vi haft
i Europa, när det började. Skillnaden mellan bönder och det blivande frälset
var till oell nied den gången den, att det blivande frälset stod i viss mån i sämre
ställning än bönderna gjorde. Ty bönderna hade den gången efter detta frälses
bildande sina gårdar med skatterätt, nied äganderätt, och styrde sig själva
i sina häradsdomstolar, under det att de blivande frälsemännen bara hade sina
större gårdar, som de lingö som belöning för deltagande i korstågen. De hade
deni bara i förläning på behaglig lid oell dömde icke sig själva vid silia häradsrätter
utan dömdes vid markgrevens hovrätt.

Men lior det var, lyckades de vränga det. därhän, att de genom denna skillnad
mellan bönder oell blivande frälse klättrade upp liver allmogen nied det resultat,
som varenda en känner till. Det är en fullständigt parallell förvandling i
det sorn nu pågår, fullständigt parallell med den sorn pågick, oell jag säger
bara, att nu är det lid till sitt göra, bokslut oell göra slut på detta, oell se efter.

Äng.

ifrågasatt tull
ä fårkött.
(Forts.)

Nr 20.

Onsdagen den 2 mars f. m.

Äng.

ifrågasatt tull
å fårkött.
(Forts.)

huru mycket den ena näringen erhållit i understöd och huru mycket den andra
näringen erhållit. Det är en sak, som vi få lov att tänka på, även örn socialdemokraterna
i vissa länder — jag vet för resten icke vilka som åsyftades,^ ty
både i Österrike och Tyskland och i Polen kämpa de bara efter sin förmåga
och sitt förstånd emot denna tullutplundring och beskattning av de breda lagren
— även örn de icke hava fullt så stora möjligheter i det ena landet som i det
andra. Men jag säger, att det måste absolut bli stopp för detta, att överklassen
bygger ett kommunistiskt samhälle för sin räkning precis som frälset byggde
ett överklassamhälle för sin räkning. Skola vi hava ett kommunistiskt samhälle,
som herrarna hålla på att införa, skall jag be, att arbetarna också få vara
med örn det, och att det icke blir ett privilegium för en klick.

Herr talman, jag ber om bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Det är ju klart, att denna
fråga icke är så stor, och vi hava ju heller icke mycket får i Malmöhus län, ty
hade så varit fallet, hade vi väl fått påskrivet för det, liksom när det gällde
sockerbetor och vete. Nu är det andra provinser i Sverige, som. denna lilla fråga
berör, och då kan jag opartiskt yttra mig i den här saken. Jag vet icke, hur
herr Lithander kan vara så säker på att finnarna säga upp handelstraktaten
med Sverige örn vi bifalla detta lilla förslag; det vet varken herr Lithander
eller jag. Icke alls, och herrarna voro ju icke så rädda 1928, när vi kommo
med en hel lång motion om tullar på kött, sedan traktaten var ingången. För
övrigt är det nog litet egendomligt, att man talar örn att man icke skall röra vid
traktater, tjr den traktaten är sådan och den är sådan, och örn man tangerar den,
är det så ytterst farligt. Ja, nog har jag stått så många gånger och sagt, att
vi duga icke till att avsluta traktater, ty så länge vi hava en enda genomgående
tulltaxa, skola vi icke befatta oss med den saken. För övrigt vill jag, när herr
Lithander särskilt underströk, att vi sålde mera till Finland än vad vi köpte,
fråga, huru var det med förhållandena, när vi gjorde örn den sista tyska handelstraktaten,
herr Lithander? Den gick han med på, men då köpte vi för
2V2 gånger så mycket från Tyskland som vi sålde dit. Det sade herr Lithander
icke en smula örn den gången.

Nu talas det mycket noga örn, att det skall vara ett samlande jordbruksoch
industriintresse. Jag är icke motståndare till det, herr Lithander, men det
är väl därmed icke underförstått, väl ändå kanske icke av herr Lithander, att
det är jordbruket, som skall komma och draga veven av det hela. Nu förklarar
herr Lithander, vad beträffar smör- och ostmotionen, att där hade man skrivit
det klart. Vi togo alldeles fel. Genom att taga undan de där omskrivna ostsorterna
preciserade i traktaten med Finland, herr Lithander, kom man mycket
värre i saxen då än man kan tänkas göra nu. Ty då hade vi en hel rad av
stater, som vi avslutat traktater med, och det fanns något som hette mest gynnad
nation. Då kom man ur askan i elden. Så för all del håll icke på det skälet,
ty det gör det onda sju resor värre. Det är egendomligt, att man icke vågar
röra sig i en så liten detaljsak utan att taga till traktatfrågan och jag tror
icke, att andra parlament hade gjort så stor affär av det. Man hade icke gjort
någon stor historia därav utan helt enkelt väntat och sett vad andra sidan
hade gjort. Det är det hela, och så tycker jag också, att man kunde fått reducera
detta spörsmål till sina mycket små proportioner. Denna tull är blott
föreslagen för fyra månader av året, nät den svenska produktionen utsättes för
ett oerhört tryck från andra länder. Då är det en synnerligen umbärlig vara
under dessa månader. Alla de andra åtta månaderna äro totalt fria för konsumenterna.
Då kunna de göra vad de vilja, och jordbrukarna hava icke det
minsta däremot. Jag tror, att de få verkligen moderera sig litet efter tiden.

Så fingo vi en uppsträckning för att det var en sådan detalj, det var en så

Onsdagen den 2 mars f. m.

55 Nr -20.

liten sak, men, herre gud, herr Lithander, hur många gånger har han själv icke tull

kämpat i detaljfrågor. Ingen ledamot i denna kammare har talat örn detaljer åfårkött.

så mycket som han, så att om vi hade fått den förebråelsen från. andra, hade (Forts.)

det känts mycket djupare, och det skulle förvånat mig, om herr Lithander icke

även i denna frågas behandling ägnat uppmärksamhet åt detaljerna. Och det

håller jag honom räkning för, ty man skall se det lilla lika mycket som det stora,

och det lilla kan vara rätt stort och viktigt.

Jag tror icke det vore så stor olycka eller så stor risk, örn vi bifölle denna reservation.
Men givetvis gäller det icke livet för oss, det begriper jag.

Herr Lithander: Herr talman! Jag kan naturligtvis lika litet som herr
Olsson förutsäga, huruvida finnarna komma att säga upp denna traktat eller
icke. Men, herr talman, jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet på,
att i avtalet står det, att för hela avtalet gäller sex månaders uppsägning, och
det enda undantag som är gjort, örn man går emot något, är för köttullen.

Då hava de velat hava rätt att säga upp på en månad, och detta måtte väl i ali
rimlighets namn mycket starkt markera, att de fästa ett sådant avseende vid
detta, att de med stor sannolikhet säga upp traktaten. Det är i alla fall under
intryck av dessa två bestämmelser, som vi hava handlat. Jag skall icke tala
mer örn det här avtalet. Det äro vi bundna vid, och vi hava så gott vi kunnat
sökt följa traktaten och dess andemening.

Herr Gardell i Gans: Herr talman! Herr Fabian Månsson hade visst en
gång ett jordbruk, som han hade alldeles fritt, men det gick med förlust. Hade
han haft det nu, skulle han nog förstått vad denna motion innebär. .Vidare
framhöll han, att traktater borde hållas. Detsamma var herr Anderson i Storegården
inne på. Men vi böra besinna, att sedan vi upprättat handelstraktaten
med Finland, hava de infört exportpremier på fläsk, smör och ägg och infört
industriexportpremier på Ryssland, och så hava de särskilda handelsklausuler
i avtal med de baltiska länderna, så att vi hava kommit i sämre ställning i
jämförelse med Finland på det viset. Samma exportpremier på smör och flä,sk
hava Lettland och Litauen, så att örn vi införa en säsongstull här, är det riktigt.
Jag vidhåller mitt yrkande.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid betänkandet fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. .Votering
begärdes likväl av herr Nilsson i Hörby, i anledning varav efter given
varsel följande voteringproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Nr 20.

Onsdagen den 2 mars f. m.

I fråga om
skydd för
tredje mans
rått till
neutralitet
i arbetskonflikter.

§ 11-

Härpå upptogs till behandling andra lagutskottets utlåtande, nr 12, i anledning
av väckta motioner om skydd för tredje mans rätt till neutralitet i
arbetskonflikter.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 187
i första kammaren av herr Trygger m. fl. och nr 264 i andra kammaren av herr
Lindman m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade föreslagits, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det Kungl. Majit ville ofördröjligen
föranstalta därom, att den pågående utredningen örn skydd för tredje mans
rätt till neutralitet i arbetskonflikter så snart ske kunde slutfördes, samt därefter
förelägga årets riksdag det förslag till åtgärder, vartill utredningen kunde
föranleda.

o Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet voro fogade reservationen

av herrar von Sy dote, Frändén, friherre Lagerfelt, Magnusson i Skövde,
Petersson i Lerbäcfcsbyn och Ljung, vilka hemställt, att riksdagen måtte i
anledning av förevarande motioner i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det
Kungl. Majit ville ofördröjligen föranstalta därom, att den pågående utredningen
örn skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter så snart
ske kunde slutfördes i vad den avsåge behövliga ändringar i tryckfrihetsförordningen,
samt därefter förelägga årets riksdag det förslag till åtgärder i
sådant avseende, till vilka utredningen kunde föranleda; samt

av herrar Löfvander och Gardell i Gans, som ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det Kungl.
Majit ville föranstalta därom, att den pågående utredningen örn skydd för
tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter så snart ske kunde slutfördes,
samt därefter förelägga riksdagen det förslag till åtgärder, vartill utredningen
kunde föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lindman: Herr talman! Beträffande den fråga, som nu kommer till
behandling i kammaren, skall jag icke uppehålla mig vidlyftigare vid sakens
förhistoria, ty utskottets betänkande är så utförligt skrivet, att man ju får, då
man läser det, en fullständig bild därav. Jag vill därvidlag endast erinra örn.
att det nu är över två år sedan Kungl. Maj :t uppdrog åt en sakkunnig — det
skedde nämligen den 22 november 1929 — att företaga en utredning, och vad
den utredningen avsåg att åstadkomma var ju, att man med en önskad lagstiftning
ville hindra »stridsåtgärder för att tvinga den, som står och vill stå utanför
en konflikt, antingen att träda in i eller ut ur en av striden berörd organisation
av arbetare eller arbetsgivare eller att underkasta sig ekonomiska uppoffringar
för understödjande av endera parten eller att över huvud på ett eller
annat sätt deltaga i striden.» Det heter vidare, att »en fredlig medborgare,
vilken vill vara neutral i en arbetskenflikt, borde icke behöva utsättas för förluster,
ja kanske riskera sin välfärd, genom tvång från andra medborgares
sida.»

^Nu hava vi i motioner i första och andra kammaren upptagit denna fråga
på nytt. När man erinrar sig den debatt, som förekom i fjol i denna fråga,

Onsdagen den 2 mars f. m.

57 Sr 20.

tror jag, att man har ett ganska starkt intryck av, att man på borgerligt håll
hade sympatier för att någonting skulle göras i saken. Sådana sympatier uttalades
håde från frisinnat håll och från bondeförbundshåll, och jag minns särskilt,
hurusom man från det sistnämnda hållet, från herr Olsson i Kullenbergstorp
och från herr Johanson i Hallagården, uttalade sina sympatier. Men
även från frisinnat håll uttalades sådana, nämligen från, som jag särskilt minns,
herr Carlström och herr Olofsson i Digernäs. Men även den som i främsta
rummet förde de frisinnades talan i kammaren i fjol, nämligen herr Andersson
i Rasjön, uttalade sig mycket bestämt i saken, nämligen att det var önskvärt,
att något gjordes. Han sade, att han var positivt intresserad av en lösning av
spörsmålet. Han talade om att de sorgliga övergreppen upprepades och syntes
fortfara med stegrad frekvens, men, tilläde han, och där kom sålunda hans yrkande
fram, ärendet ligger under utredning, och när ett ärende ligger under
utredning, brukar man icke skriva till Kungl. Maj:t. Jag vill ju säga, att det
är naturligt, och det kan vara rätt till en viss grad, inell det hindrar å andra
sidan icke, utan det har ofta förekommit, att man skriver till Kungl. Majit och
begär, att Kungl. Majit skall påskynda en sådan utredning. Herr Andersson
i Rasjön anförde då också, att ett resultat kunde väntas i en snar framtid.

Det vill förefalla mig, som örn den debatt, som sålunda fördes i denna fråga i
kammaren i fjol, borde hava kunnat övertyga regeringen örn, att den borde söka
göra något för att påskynda ärendets behandling. Väl förstår jag, att det
är ett ganska besvärligt ärende, som man har att utreda, och jag vill icke på
något sätt rikta något klander mot den sakkunnige därför att han behövt tid
på sig. Men jag upprepar, att det hade kunnat göras något för att påskynda,
saken. Den sakkunnige Ilar ju blivit ledamot av lagberedningen, och jag förmodar,
att det var på grund därav som regeringen tillsatte ett biträde åt honom,
nämligen hovrättsassessor Eriksson, som fick i uppdrag att hjälpa honom
med arbetet. Man kunde väl kanske hava väntat, att någon ytterligare åtgärd i
den riktningen från regeringens sida hade vidtagits för att bereda den sakkunnige
mera hjälp i arbetet. Här tillsättes ju sakkunnigeberedningar och kommittéer,
i vilka ofta ingår ett ganska stort antal ledamöter, och då hade det icke
varit annat än på sin plats, att man inför de meningsyttringar, som framkommo
i fjol från borgerligt håll, hade gjort något för att förstärka beredningen
och få fram resultatet fortare. Det är sålunda den anmärkning, som jag riktar
mot regeringen, att den icke har besinnat detta och gjort något för att påskynda
ärendets behandling. För mili del har jag, och jag är säker på att många
med mig i denna fråga gjort detsamma, hoppats och trott, att vi i år skulle
kunnat få förslag framlagt på riksdagens bord, och det synes mig, som om den
frisinnade talare, sorn jag nyss nämnde, som yttrade sig i fjol och anförde, att
utredningen väntades slutförd i en nära framtid, borde kunnat dela denna min
uppfattning.

I själva saken, herr talman, skulle jag vilja säga, att nog tycker jag, att
vi åtminstone på den borgerliga sidan skulle kunna vara överens om numera,
att något bör göras. Ja, jag vill säga, att något verkligen måste göras i denna
sak, ty det kan icke bestridas, att svåra missförhållanden föreligga. Jag skall
icke taga upp den samling av exempel, som är bifogad motionen, lika litet som
jag skall tala örn alla. de exempel, som fogades till motionen i fjol och som även
framhållits tidigare. De tala ju egentligen för sig själva, och de visa i alla
fall det som jag nyss sade, att något måste göras för att råda bot på de missförhållanden,
som bär uppenbarligen föreligga.

Vi hade i fjol ett utlåtande från socialstyrelsen, och av det utlåtandet framgick,
att socialstyrelsen för sin del ansåg, att det var önskvärt, att man skulle
göra något. Jag skall icke säga mer örn den saken, det framgår av utskottets
betänkande, däri man bär refererat socialstyrelsens utlåtande från i fjol. Men

I fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet,
i arbetskonflikter.

(Forts.)

Nr 20.

Onsdagen den 2 mars f. m.

I fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

att socialstyrelsen stod på den sidan, att den menade, att något borde göras, är
uppenbart. Socialstyrelsen sade t. ex. det, att för staten har den lagstadgade
rättsordningens upprätthållande av ålder framstått som en primär uppgift, och
det var mot bakgrunden härav som socialstyrelsen uttalade, att frågan borde
bliva föremål för behandling.

Jag skulle vilja redan nu gent emot dem, som komma att yttra sig i debatten
efter mig, men som hava en annan uppfattning än jag, ytterligare stryka under,
att när jag talar i denna fråga, avser jag icke, som jag också betonade i
fjol, att rikta mig emot fackföreningarna som sådana. Deras betydelse erkänner
jag, och den vill jag icke underskatta. Motionen riktar sig för övrigt icke
bara mot den ena sidan, utan lika väl mot den motsatta parten, sålunda emot
arbetsgivarnas sammanslutningar, när missförhållanden på det området kunna
tänkas förekomma. Men, herr talman, fackföreningarnas ledare behärska icke
de sina i alla fall. Det finns tillfällen, när de ingripa, men de göra det icke på
sådant sätt, som man har rätt att fordra, icke med den kraft och beslutsamhet
gent emot dem, som göra sig skyldiga till övergrepp. Dessutom måste man
komma ihåg, att vi även lia en annan sammanslutning, nämligen den syndikalistiska,
vilken icke följer de råd och anvisningar, som givas av fackföreningarna.
Jag skall icke närmare ingå på den roll, kommunisterna spela i detta fall;
de tillhöra ju oftast fackföreningarna och bereda säkerligen dessa mången gångstora
bekymmer. Även vid sådana tillfällen synes det mig dock, att man skulle
kunna förvänta, att fackföreningarna uppträdde med litet större styrka än de
nu göra.

Nu är det möjligt, att man invänder, att när det gäller de stora sammanslutningarna,
fackföreningarna och arbetsgivarnas sammanslutning, har man
att hålla sig till kollektivavtalen, som upprättas mellan parterna och som
reglera en stor del, för att icke säga den största delen av deras mellanhavanden.
Gentemot detta vill jag emellertid framhålla, att den saken hjälper
icke alls, t5r på båda sidor örn sammanslutningarna stå personer eller företag,
som icke tillhöra sammanslutningarna, och det är just dessa, som i särskilt
hög grad bli lidande genom de åtgärder, som företagas av de stridande
parterna. Jag kan hänvisa till hurusom t. ex. en butiksinnehavare eller någon
därmed jämställd person, en mindre företagare eller en byggmästare, som
står utanför sammanslutningarna, ofta kan bli utsatt för den mest hänsynslösa
behandling, och jag kan peka på, hurusom t. ex. oorganiserade arbetare
bli behandlade på samma sätt bara därför att de icke vilja tillhöra fackföreningarna,
hurusom man vill tvinga dem att tillhöra en fackförening, som de
annars icke skulle vilja tillhöra.

I de stora samhällena, i städerna och i industrisamhällena, förekommer
detta, och man tänker nog i allmänhet mest på dem, som äro organiserade i
de stora sammanslutningar, jag nyss nämnde. Men vad man ofta förbiser
är de förhållanden, som råda på landsbygden. Det talades om den saken
i fjol. Jag minns, att herr Carlström i Helgagård var särskilt inne på det
kapitlet, och för min del har jag även undersökt och studerat den sidan av
saken och funnit, att vad han då uttalade äger sin fullkomliga riktighet. En
fackförening i en stad eller ett industrisamhälle breder ut sig över landsbygden,
där det finns oorganiserade arbetare av samma slag, och tvingar dessa
att tillämpa sådana bestämmelser, som den stora fackföreningen i staden eller
i samhället ålägger sina medlemmar. Detta blir mången gång fullständigt
olidligt för landsbygdens befolkning, och jag förstår, att man på det hållet
reagerar mycket starkt mot dylika ingrepp. Det är ett förhållande, som
förekommer dagligen; oupphörligt vidtagas sådana åtgärder ifrån fackföreningarnas
sida i de större samhällena.

Själva det förhållandet, att folk skall tvingas in uti en förening eller en

Onsdagen den 2 mars f. m.

59 Nr 20.

organisation måste jag för min elei bestämt reagera mot. Vidare är det orimligt,
att personer, som stå helt utanför en strid, d. v. s. en strejk eller en
lockout, skola behöva på ett eller annat sätt bli inblandade i striden, personer,
som icke ha någonting i övrigt med saken att göra. Slutligen måste det
sägas vara ett missförhållande, att personer, som stå utanför striden, skola
tvingas att gå med på t. ex. en blockad.

Vad jag nu nämnt har ju icke att göra med själva de stridsmedel, som
begagnas av de stora stridande lartenia, d. v. s. med vad vi kalla för strejk
och lockout o. s. v. Det är något helt annat. Jag vet, att man på socialdemokratiskt
håll har påstått — och säkerligen kommer herr Johanson i Stockholm,
som skall upp nu strax efter mig att påstå — att missbruk visserligen
lia förekommit, men att man icke tager dessa i försvar. Man säger, att i en
stor rörelse sådan som fackföreningsrörelsen kan det icke undvikas, att det
inträffar en del saker, som äro olämpliga. Ja, det är ju uppenbart, att så
kan vara fallet, men örn då de som stå i ledningen för de fackliga organisationerna
verkligen hade den starka viljan att vid sådana tillfällen taga avr
stånd ifrån de oegentligheter, som begås, örn de ville gå i spetsen, när det
gäller att framvisa det olämpliga i fackföreningarnas förfarande, örn de ville
.söka övertyga dem, som missbruka sin ställning, och örn de ville leda det
därhän, att det icke längre bleve sådana övergrepp, som nu förekomma, då
skulle det i alla fall kunna sägas örn dem, att de gjort vad, de kunnat. När
man ifrån fackföreningshåll och från socialdemokratiskt håll söker bagatellisera
hela denna sak, underskattar man en viktig omständighet, den nämligen,
att dessa åtgärder naturligen ha en stor benägenhet att gripa omkring sig
och sprida sig in på andra områden. Och ingen av oss skulle väl önska, att
det komme därhän, att man började använda dylika åtgärder på områden, där
de nu icke förekomma men där de säkerligen ganska lätt skulle kornmann,
ifall man endast läte saken Ira sin gång utan att ingripa och taga starkt avstånd
därifrån.

Jag nämnde, herr talman, i början av mitt anförande, att motståndet ifrån
frisinnat håll i fjol hade sin grund däri, att det påginge en utredning och
att man väntade ett slut på denna. Nu har, som sagt, ytterligare ett år förflutit,
och man här icke kommit till något resultat. Vad som i år alldeles
särskilt gör det angeläget, att man vidtager någon åtgärd, är det förhållandet,
som framgår av utskottsbetänkande^ nämligen att det i samband med
eventuella åtgärder även behövs en ändring i tryckfrihetsförordningen. Utskottet
yttrar härom i sitt betänkande: »Inom utskottet har ifrågasatts,, huruvida
riksdagen borde uttala sig för ett påskyndande av utredningen till den
del, denna må beröra tryckfrihetsförordningen, för att därigenom möjliggöra
att, om så befinnes lämpligt, redan vid innevarande års riksdag beslut fattas
örn ändring i denna grundlag till beredande av skydd för tredje mans rätt
lill neutralitet i arbetskonflikter. Men», tillägger utskottet, »det synes oundgängligt,
att utredningen föreligger färdig, innan riksdagen tager ställning
till spörsmålet örn den ifrågasatta eventuella förändringen av tryckfrihets reglerna.

» o .

Ja, herr talman, så kan man ju säga, och det kan tyckas vara rätt sa plausibelt.
Men den ståndpunkten har riksdagen icke alltid intagit. Det finnes ganska
färska, exempel härpå — örn man kan säga, att något, som förekommit
år 1924, är färskt, och det måste man väl kunna. Dilta år var det nämligen
fråga örn lagstiftning rörande statskontroll över truster och andra monopolsammanslutningar
av företag inom vårt näringsliv. Det var en utredning gjord,
och andra lagutskottet föreslog (lii., att man skulle skriva till Kungl. Majit och
anhålla, att Kungl. Majit ville låta fullfölja denna utredning för att därigenom
genom lämpligt statsorgan vinna en fortlöpande kontroll över sådana sam -

I fråga örn
skydd för
tredje mans
rätt till
■neutralitet
i arbetskonflikter.

(Ports.)

Nr 20.

Onsdagen den 2 mars f. m.

I fråga erm
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

manslutningar oell framlägga det förslag till riksdagen, vartill denna utredning
kunde föranleda. Men i motiveringen till detta sitt betänkande uttalar
utskottet, att därest en ändring i tryckfrihetsförordningen skulle befinnas erforderlig,
önskar utskottet, att förslag därom örn möjligt bleve framlagt
redan för den då pågående riksdagen, så att icke till följd av underlåtenhet i
den delen tiden för genomförande av den tilltänkta kontrollanordningen måtte
komma att över hövan förskjutas.

Man finner sålunda, herr talman, att den gången hade utskottet en annan
mening, än utskottet har i år. Och icke bara utskottet, ty riksdagen biföll
detta förslag, och, än mera, med anledning av riksdagens skrivelse inkom
Kungl. Majit redan till den då pågående riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av en viss paragraf — det var § 2 •— i tryckfrihetsförordningen, vilket
förslag tillstyrktes av konstitutionsutskottet och bifölls av riksdagen.

Jag undrar, vari skillnaden ligger. Nu vill man icke göra en sådan ändring
i tryckfrihetsförordningen eller begära att få en sådan ändring gjord. Då gjorde
man det, och Kungl. Majit skyndade att framlägga ändringsförslag för
riksdagen. Och jag är livligt övertygad örn att det icke heller nu skulle möta
någon svårighet för Kungl. Majit, med de krafter, som stå till Kungl. Majlis
förfogande, och med biträde av den för ärendets utredning tillförordnade sakkunnige
att framlägga ett förslag till ett tillägg eller en ändring i tryckfrihetsförordningen.
Det är vad man nu vill skall ske. Man vill, att ett sådant
förslag skall begäras hos Kungl. Majit och framläggas för denna riksdag.
Och örn så hade skett — saken har ju förfallit på grund av att första kammaren
med en rösts övervikt beslutat i motsatt riktning — hade man i alla
fall för denna lag vunnit fem ar, eftersom vi befinna oss i den sista riksdagen
i perioden.

Jag tror, herr talman, att detta beslut, som kammaren väl kommler att fatta
i strid mot vad jag här talar örn, är ett beslut, som icke är nyttigt. Jag tror, att
det även för dem, som bär komma att tala emot min uppfattning, skulle kunna
vara ganska nyttigt, örn man hade fått några reglerande lagbestämmelser på
detta område.

Med anledning av vad jag yttrat, herr talman, ber jag därför att nu få yrka
bifall till den av herr von Sydow m. fl. vid betänkandet fogade reservationen.

I detta yttrande instämde herrar förste vice talmannen Nilsson, Holmdahl.
Lundquist i Rotebro, Laurén, Pettersson i Bjälbo, Björkman, Anderson i Norrköping,
Hollerts, Lilliecreutz, Olsson i Blädinge, Svensson i Betingetorp.
Carlsson i Solberga, Wirsell, Wal dem, Svedman, Jönsson i Boa, Holmgren,
Petersson i Storgården, Persson i Fritorp, Winkler, Månsson i Erlandsro.
Lithander, Olsson i Broberg, Olsson i Berg, Wallerius, Leffler, Johansson i
väby, Gustafson i Kasenberg, Bengtsson i Kullen, Anderson i Storegården.
Nordkvist, Persson i Grytterud, Nilsson i Karlstad, Persson i Falla, Sandwall,
Olsson i Österbo, Sandström, Wiklund i Brattfors, Lindmark, Nilsson
i Antnäs, Grapenson och Lundström, fröken Wellin samt herrar Lundqvist
i Baggarbo, Lindskog och Weibull.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Larsson: Herr talman! Med
anledning av den anmärkning, som den senaste ärade talaren riktade emot regeringen,
anser jag mig böra lämna några korta upplysningar redan vid debattens
början rörande utredningens gång och huru ärendet för närvarande ligger
till.

Herr Lindman uttalade, att debatten i fjol bort övertyga regeringen örn att
den hade anledning att vidtaga särskilda åtgärder för att påskynda utredningen,
och herr Lindman antydde i detta sammanhang, att man mycket val kunnat

Onsdagen den 2 mars f. m.

61 Nr 20.

tillkalla ytterligare ledamöter att biträda professor Bergendal för att på detta
sätt få möjlighet att erhålla arbetet fortare utfört. Jag vill örn utredningsarbetets
gång allenast nämna, att det under fjolåret förelåg förhoppning örn att
professor Bergendal skulle kunna slutföra detta arbete under förra höstens
lopp. Emellertid inträffade sedermera alldeles opåräknade hinder, som icke
sammanhänga med uppdrag, som lämnats utredningsmannen ifrån regeringens
sida, vilket gjorde detta omöjligt. _ Det förhåller sig nämligen så, att professor
Bergendal icke kunde erhålla vikarie på sin professur i Lund utan tvingades
att under hösten uppehålla densamma, varigenom han hindrades att ägna
sina krafter åt det arbete, som denna utredning innebär.

Nu är det, såvitt jag kan förstå, icke sannolikt, att utredningsresultatet tidigare
kunnat föreligga, för den händelse ytterligare några personer hade tillkallats
för att på det sena stadium, på vilket utredningen befann sig, sysselsätta
sig med den. Förhållandet var nämligen det, att under höstens lopp allt
material hade samlats och bearbetats, och vad som återstod att göra, då vederbörande
icke kunde fullfölja arbetet på grund av andra uppgifter, var det väsentliga,
de sista slutförandet, som skulle göras, och som lämpligen borde göras
av den, som under två års tid sysslat med detta arbete. Örn nya och relativt
okunniga personer kopplats in, är det åtminstone tänkbart, att detta snarare
skulle förlängt än förkortat tiden för utredningens slutförande.

Nu ligger saken så, att professor Bergendal i början på detta år meddelat,
att han hyste de bästa förhoppningar, att arbetet skulle kunna i avslutat skick
framlämnas före utgången av instundande april månad.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på hemställan av herr talmannen att uppskjuta
den,vidare behandlingen av förevarande utlåtande samt handläggningen
av övriga å föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 12.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herrar Anderson i Norrköping och Björkman, nr 436, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr lil, med förslag till lag angående ändring i 3 och 17 §§
lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske m. m.;

herrar Hällgren och Törnkvist i Karlskrona, nr 437, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr lil;

herr Carlsson i Solberga m. fl., nr 438, i anledning av samma proposition;

herrar Björk i Tryde och Björklund, nr 439, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner, nr 126, örn ändrad lydelse av mom. 10 :o i gällande grunder för
förvaltningen av kronans jordbruksdomäner och nr 155, med förslag till lag
örn byggnadslån ur kyrkofonden m. m.;

herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., nr 440, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 114, med förslag till förordning angående kontroll å tillverkningen
av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister,
m. m.;

herr Gustafson i Kasenberg m. fl., nr 441, i anledning av sistnämnda proposition
;

herrar Bengtsson i Kullen och Olsson i Berg, nr 442, i anledning av samma
proposition; samt

1 fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

Jir 20.

Onsdagen den 2 mars e. m.

herr Carlström m. fl., nr 443, angående förbud mot inblandning av natursmör
i margarin m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4-37 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 2 mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

1 fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning andra lagutskottets
utlåtande, nr 12, i anledning av väckta motioner örn skydd för tredje
mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter; och lämnades därvid enligt förut
skedd anteckning ordet till

Herr Magnusson i Kalmar, som anförde: Herr talman! När denna fråga
i fjol förelåg till riksdagens behandling, ägde ju en ganska ingående debatt
rum, och frågan belystes ur flera synpunkter. Man kan säga, att vid behandlingen
i år av frågan örn tredje mans rätt är läget detsamma som i fjol. De utredningar
som då pågingo pågå alltjämt, och de utredningarna avser man skola
vara avgörande för huruvida någon lagstiftning på området skall ifrågakomma
och för vad i så fall denna lagstiftning skall innehålla. När därför utskottet
har gått till behandling av den nu föreliggande motionen, har det icke kunnat
komma ifrån detta sakläge utan måst erkänna, att utredningen bör avvaktas.

Örn vi läsa årets motion, skola vi finna, att även motionärerna av i år i viss
mån dela denna uppfattning. De ha nämligen ändrat sin kläm ifrån fjolåret,
vilken hade en väsentligt annorlunda avfattning än klämmen i innevarande
års motion. I år begränsar man sitt yrkande till en ändring i tryckfrihetsförordningen,
som sedan i sin tur skulle knyta till en eventuellt blivande
lagstiftning på området. Jag drager därav den slutsatsen, att man även på
detta håll anser, att man icke kan lagstifta på området, förrän detta utredningsarbete
är klart.

Herr Lindman erinrade örn, att motionärerna ingalunda rikta sig mot fackföreningsrörelsen.
Ja, de personer i vårt land, som hava någon erfarenhet av
den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst och utveckling och de svårigheter
densamma hade att kämpa med, när det gällde att vinna förståelse, de äro
medvetna örn att motstånd mot fackföreningsrörelsen har funnits. Sådant
motstånd finns alltjämt, fastän formerna för densamma äro olika mot vad
de voro tidigare. Motståndet mot arbetarrörelsen är ingen företeelse för dagen.
Detta motstånd är lika gammalt som rörelsen själv. På den tiden, när
vår fackföreningsrörelse var ung och skulle bryta sig igenom, så var ju en stå -

Onsdagen den 2 mars e. m.

63 Nr 20.

ende paroll på arbetsplatserna från arbetsgivarnas sida, att i den händelse man
anslöt sig till en fackförening, så var det liktydigt med att man skalle förlora
sin anställning. Man gick primitivt tillväga när det gällde att bekämpa
rörelsens utbredning. Man hotade med arbetsplatsens förlust, med svält
o. s. v. Nu har man kommit underfund med, att den metoden icke går längre.
Nu har man ändrat sin stridsmetod, och man vill strypa fackföreningsrörelsen
medelst lagstiftningsåtgärder. Dessa skola naturligtvis hava till syfte, därom
råder ingen tvekan att förhindra och lamslå rörelsens strävan och syfte att
tillvarataga medlemmarnas sociala och ekonomiska intressen. Vidare uttalar
herr Lindman en farhåga för att arbetarnas kränkning av tredje mans rätt
kunde smitta av sig till andra samhällsgrupper och arbetsområden samt göra
tillståndet olidligt. Ja, hur förhåller det sig i själva verket? I den mån sådana
kränkningar verkligen förekommit, kunna de sägas vara inspirerade av
borgerliga grupper av näringsidkare och affärsmän. Man har på detta håll
föregått med dåligt exempel. Karteller, ringar och truster ha aldrig hesiterat
inför tredje mans rätt, då det för dessa gällt att genomföra sina affärspolitiska
avsikter. På arbetsstridernas område begick arbetsgivareorganisationen inom
byggnadsfacket för tolv år sedan under den stora byggnadslockouten den största
kränkning av tredje mans rätt som förekommit. Arbetsgivarna drogo då
oförskyllt in landets järnhandlare i konflikten och tvungo dessa med hot om
uteblivna leveranser att endast med av arbetsgivarnas organisation utfärdade
licenser försälja byggnadsmaterial. Syftet var att strypa av alla arbetsmöjligheter
på byggnadsmarknaden under konfliktens gång. Tillståndet blev härigenom
till sist så olidligt för hela samhället, att regeringen, örn jag inte minns
fel tvangs att tillgripa förfoganderättslagen för att få byggnadsmaterial tillgängligt
i den fria marknaden. Då var det sannerligen ingen av motionärerna
som hade den uppfattningen, att detta var kränkning av tredje mans rätt. Jag
drager den slutsatsen därav, att varken i fjolårets motion eller i årets föreligger
ett enda fall, där motionärerna peka på en kränkning av tredje mans rätt från
arbetsgivarhåll. De s. k. fall, som i fjolårets motion anfördes och i årets motion
anförts, hänföra sig uteslutande till kränkningar, som man påstår att arbetarna
ha gjort sig skyldiga till. Då man anser, att en blivande lag skall
drabba båda parterna lika, så förvånar det mig, att inte motionärerna haft
ett enda fall att peka på som skäl för att bringa ordning och reda i stridsmetoderna
på arbetsgivarnas område. Jag vet icke, om jag gör motionärerna
orätt, men jag drager den slutsatsen, att det är fackföreningsrörelsen man vill
åt. Jag kommer icke förbi den uppfattningen, på grund av hela frågans uppläggning
såväl i fjol som i år.

Nu framhöll herr Lindman att det bör göras någonting. Det är mycket möjligt,
men det är väl ändå icke meningen, att vi skola börja på att lagstifta på
detta område med dess mycket svårlösta och invecklade spörsmål utan att en
utredning föreligger. Utredningen skall ju för det första ge vid handen, huruvida
en dylik lagstiftning är påkallad och för det andra också lämna anvisning
på vilket sätt lagstiftningen skall utformas. Det ingår i utredningens
syfte. Då är det väl ändå för mycket begärt att lagstifta på ett område, där
man icke har den ringaste aning örn vad denna utredning kommer att ge för
anvisningar.

När det gällde utskottets utlåtande, så vände sig herr Lindman mot vår argumentering
för avslag på förslaget örn att redan i år få fram en ändring i tryckfrihetsförordningen.
Herr Lindman säger, att det ingalunda är första gången
i så fall riksdagen skulle förfara på det sättet. Redan tidigare har riksdagen
gjort ändringar i tryckfrihetsförordningen, som sedan fått anknytning till en
annan lag. Ja, det är alldeles riktigt, det fall, som herr Lindman erinrade
örn, har förekommit. Jag måste emellertid uttala som min uppfattning, att

I fråga om
skydd för
tredje, mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

Nr 20. 64

Onsdagen den 2 mars e. m.

I fråga örn
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

detta fall ingalunda är jämförbart med det nu föreliggande. Om man på sin
höjd kan göra gällande, att det är formellt jämförbart, så är det absolut i sak
så fullständigt vitt skilt, att någon jämförelse ieke kan komma på tal. Vad
var det som förelåg 1924? Jo, då förelåg en motion i riksdagen från bondeförbundshåll,
i vilken motion man yrkade på en skrivelse till Kungl. Majit angående
lagstiftning rörande statskontroll över truster och andra monopolisti ska
sammanslutningar av företag inom vårt näringsliv. Andra lagutskottet behandlade
frågan. Utskottet yttrade i sin motivering bl. a. följande: »Ömkligt
synes emellertid vara att, därest för beredande av betryggande sekretess
över ovanberörda uppgifter jämte andra i kommerskollegii yttrande omförmäkla
handlingar, ändringar i tryckfrihetsförordningen befinnas erforderliga,
förslag därom kunde örn möjligt bli framlagt redan till innevarande års riksdag.
» Det var vårt jakande, och riksdagen biföll andra lagutskottets utlåtande.
Emellertid förekom senare vid samma riksdag från konstitutionsutskottet
förslag ifråga om ändring av tryckfrihetsförordningen. Jag skall icke trötta
kammaren med att läsa upp den ändring av 2 § tryckfrihetsförordningen, som
då föreslogs på grund av andra lagutskottets utlåtande. Det rör sig, som herr
Lindman mycket riktigt sade, örn 2 §. Örn emellertid herrarna ville vara vänliga
att se efter i 1924 års riksdagsprotokoll, skola herrarna i vederbörande utlåtanden
finna vad som avsågs. Det rörde sig örn, »att handlingar, inkomna till
myndighet, vilken har att i enlighet med bestämmelser i lag, stiftad i den ordning,
paragraf 87 regeringsformen stadgar, verkställa undersökning rörande
monopolistiska företag och sammanslutningar inom näringslivet, ävensom från
sådan myndighet utgångna skrivelser eller där förda protokoll och anteckningar
ej må utlämnas i andra fall än allmän lag eller författning stadgar». —
Vad avsågs med andra lagutskottets förslag vid 1924 års riksdag? Jo, att möjliggöra
en sekretess för vissa näringars handlingar, vilka icke skulle få utlämnas
offentligt utan skulle få granskas endast av dem Kungl. Majit förordnade
skulle få denna granskningsrätt, vilken skulle bli en följd av den lag, som sedan
tillkom angående monopolistiska företag. Nu är att märka, att innan
andra lagutskottet avfattade sitt utlåtande, så förelåg en fullständig utredning
i fråga örn dessa monopolistiska företag. Motsvarande utredning sakna
vi när det gäller tredje mans rätt på arbetskonflikternas område. Där förelåg
eniutredning, säger jag, som visade, hur förhållandena tedde sig. Denna utredning
utgjorde anledningen till, vad jag kan förstå, att andra lagutskottet
då förordade en ändring i grundlagen, oaktat man icke hade den andra lagen
färdig, och i all synnerhet som det endast rörde sig om att bevara sekretessen
över vissa affärshandlingar. Det är en väsentlig skillnad i detta förhållande
mot vad som föreligger i motionen med krav på en lagstiftning, där man skall
slå vakt om tredje mans rätt. I det ena fallet slår man vakt om sekretessen
i fråga örn vissa affärshandlingar, i det andra fallet vill man, att det skall
göras en viss ändring i tryckfrihetsförordningen, som sedan skall knyta till en
blivande lag angående tredje mans rätt, örn vilken lag vi icke veta någonting
och beträffande vilken icke föreligger någon kommittéutredning. Jag har
velat ange detta såsom ett belägg för att det är en väsentlig skillnad på föreliggande
spörsmål och det, som då föranledde en ändring i tryckfrihetsförordningen.
En jämförelse i sakligt avseende kan enligt min uppfattning icke
äga rum.

Innan jag lämnar andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1924, ber jag få
säga, att örn herrarna se efter i andra lagutskottets utlåtande nr 12 i år, så skola
herrarna finna bland reservanterna min ärade namne i Skövde, vilken nu
yrkar på en ändring i grundlagen, sålunda en förhandslagstiftning. När det
gällde samma utskotts utlåtande nr 10 år 1924, där utskottet gick in för en
ändring i angivet avseende, då var också herr Magnusson i Skövde bland re -

Onsdagen den 2 mars e. m.

65 Nr 20.

servanterna, men då yrkade han avslag på en sådan ändring. Herr Magnusson
i Skövde ville således icke vara med den gången att göra ändring i grundlagen,
men nu, när det gäller en så omtvistad och svårhanterlig sak som den förevarande,
vill herr Magnusson såsom reservant vara med om en ändring i grundlagen
på förhand. Har man svårt att förstå utskottets ståndpunkt, så måste
man väl ändå säga, att det är svårare att förstå reservantens ståndpunkt i
detta fall. Jag har också fått den uppfattningen, att reservanterna själva icke
tyckas vara på det klara med att det är möjligt att ordna saken på sätt som
de tänkt. De skriva nämligen: »Särskilt betydelsefullt är enligt vår mening
emellertid, att för innevarande års riksdag framlägges förslag till den ändring
av tryckfrihetsförordningen, som må erfordras för att förläna en blivande lagstiftning
på området nödig effektivitet.» Man tycks i denna formulering i
varje fall icke vara fullt på det klara med, örn det är möjligt att åstadkomma
en sådan ändring i tryckfrihetsförordningen, som skulle ge den effektivitet åt
den blivande lagstiftningen, som man hade tänkt.

Jag tror icke, herr talman, med hänsyn till de klargörande debatter vi hade
under fjolårets riksdag, att det finns anledning att närmare ingå i själva sakfrågan.
Det är minst sagt ett svårarbetat område och ett mycket omstritt område
där gäller, och ingen kan förneka — det framhölls så klart och tydligt
i fjol — att i detta fall intaga de båda organisationerna, arbetsgivarorganisationen
och arbetarorganisationen helt olika ställningar. Den ifrågasatta lagen
skulle med hela sin tyngd drabba den ena parten, arbetarparten, under det att
den andra, arbetsgivarorganisationerna, skulle ha mycket ringa eller ingen
känning av en dylik lagstiftning. Vill man således undvika en klasslagstiftning,
bör man sannerligen vara mycket försiktig med att forcera fram en lagstiftning.
I varje fall bör man åtminstone ha klart för sig, vad utredningen
kommer att ge vid handen.

_ Jag skall, herr talman, be att med detta mitt inlägg i spörsmålet få yrka
bifall till utskottets förslag.

Härpå yttrade:

Herr Petersson i Lerbäcksbyn: Herr talman! Genom den förklaring, som
omedelbart före middagsuppehållet lämnades av herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet angående den pågående utredningens bedrivande och det stadium,
varpå den för närvarande befinner sig, har en ny och enligt min mening
avgörande omständighet tillkommit, när det gäller att bedöma denna
fråga. Om^ det förhåller sig så, som herr statsrådet meddelade, att utredningen
är så nära slutförd, att betänkandet kan avlämnas före april månads
utgång, då får jag säga, att det skulle verka dubbelt upprörande, om det på
grund av formerna för ändring av tryckfrihetsförordningen skulle behöva dröja
i det närmaste fem år, innan en på utredningen byggd lagstiftning skulle kunna
träda i tillämpning. Det blir under dessa förhållanden dubbelt angeläget, att
förslag till ändring av tryckfrihetsförordningen förelägges årets riksdag, och
det bör under nu angivna förutsättningar ingalunda möta oöverkomliga svårigheter
för Kungl. Maj :t att framlägga ett sådant förslag.

Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet på att det utlåtande från
andra lagutskottet ar 1924, som omnämndes av herr Lindman i hans anförande
före middagen och som nu har ytterligare berörts av herr Magnusson i Kalmar,
enligt anteckning å detsamma ankom till riksdagens kansli den 4 mars,
således ungefär vid samma tidpunkt under riksdagen som den vi nu befinna
oss i, och afl den proposition, som Kungl. Maj:! sedermera avlämnade med
anledning av riksdagens skrivelse, är given Stockholms slott den 9 maj 1924.

Naturligtvis bör det vara möjligt för Kungl. Majit, örn så befinnes erfor Andra

hammarens protokoll 1932. Nr 20. 5

I fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

Nr 20.

Onsdagen den 2 mars e. m.

I fråga orri
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

derligt, att under hand samråda med utredningsmannen och av honom inhämta
de uppgifter, som kunna vara erforderliga för att en proposition skall kunna
avgivas till årets riksdag. Jag tror mig veta, herr talman, att utredningsmannen
själv ingalunda är främmande för tanken att man skulle kunna gå till väga
på det sättet.

Jag ber vid detta förhållande att få till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet,
som jag ser närvarande i kammaren, uttala min livliga förhoppning.
att Kungl. Majit inte skall lämna någon möjlighet i den vägen outnyttjad.
Men jag går ett steg längre och säger, att det för kammaren föreligger
en särskild anledning att genom att bifalla reservationen giva sin anslutning
till detta önskemål. Efter vad jag tror mig veta har socialministerns
meddelande inte lämnats i första kammaren. Det kan ju bero på att samma
anledning att lämna det även där inte ansågs föreligga. Det ligger annars
nära till hands att antaga, att den majoritet på en röst, som utskottet uppnådde
i första kammaren, kunde ha förbytts i minoritet, örn första kammaren
vetat vad vi nu veta, nämligen att utredningsmannens betänkande är att vänta
så snart som i nästa månad. Då ett bifall till utskottets förslag också i denna
kammare möjligen skulle kunna tolkas såsom en meningsyttring från kammarens
sida emot att frågan så snart som möjligt bringas till sin lösning, hemställer
jag till kammaren att genom ett bifall till reservationen undanröja all
anledning till oklarhet och tvekan i detta hänseende.

I det läge, vari frågan nu befinner sig, skall jag tillmötesgå en inom kammaren
säkerligen förefintlig önskan att denna debatt inte mjatte i onödan uttänjas,
och jag kan så mycket hellre göra det, som vad som hittills förekommit
i debatten inte ger anledning till något utförligare bemötande. Emot herr
Magnusson i Kalmar skulle jag allenast -välja säga en enda sak. Då herr
Magnusson i Kalmar vill göra gällande, att det är stor skillnad i sak mellan
läget i den fråga, som behandlades 1924, och läget i den fråga, som vi behandla
här i dag, särskilt därutinnan, att det då förelåg^ett utarbetat kommittébetänkande,
så ber jag att få fästa uppmärksamheten på att andra lagutskottet
i sitt ifrågavarande utlåtande nr 10 på sidan 25 örn detta sakkunnigebetänkande
uttalar, att »i de däröver avgivna yttrandena framställts tungt vägande erinringar
i skilda hänseenden», och att det torde kunna förutsättas, att »fran
Kungl. Maj:ts sida ej är att förvänta något förslag till lagstiftning i ämnet
i enlighet med de riktlinjer, som innefattas i det av kommittén avgivna förslaget».
Jag menar, att skillnaden inte är så väsentlig som herr Magnusson i
Kalmar sökte göra gällande.

Jag ber, herr talman, att på nu anförda skäl få yrka bifall till den av herr
von Sydow m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! I olikhet med de två första talarna
i dagens debatt skall jag inte ingå på någon sakdiskussion av föreliggande
spörsmål. Jag hade tillfälle att yttra mig i fjolarets debatt i fråga
örn tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, och jag framhöll da,
att sakdiskussionen lämpligen borde uppskjutas till dess att den pågående utredningen
är färdig och följaktligen diskussionen kan resultera i något realheslut.
Men saken ligger ju inte till på det sättet nu, och därför anser jag
det synnerligen opåkallat att såsom har skett i motioner både i år och i fjol
och som även skett under diskussionen här föra fram sakdiskussionen i första
linjen och exemplifiera sina påståenden med än det ena än det andra exemplet

ifrån det dagliga livet. .

Den motion, som nu föreligger, hänför sig helt och hållet till den formelia
gången av ärendets behandling, och därför synes det mig, i likhet med vad den
siste ärade talaren också anförde, lämpligast att begränsa överläggningen till

Onsdagen den 2 mars e. m.

67 Nr 20.

vad motionen gäller, d. v. s. spörsmålet om, huruvida riksdagen skall taga
något initiativ i saken i dess nuvarande läge eller icke. Herr Petersson i Lerbäcksbyn
började sitt anförande med att konstatera, att saken delvis kommit
i ett nytt läge efter herr statsrådets och chefen för socialdepartementet yttrande
före middagen, men därav drog han en alldeles motsatt slutsats mot den
jag vill draga. Han drog därav den slutsatsen, att det nu var angelägnare
än förut att riksdagen gjorde ett uttalande. Tvärtom anser jag det mera opåkallat
nu än tidigare, att man skulle taga något initiativ från riksdagens sida.
Motionens syfte har ju varit, har det sagts, att söka påskynda utredningen
så att den skall kunna slutföras inom viss tidpunkt, och nu ha vi hört genom
herr statsrådets förklaring, att det finns utsikter att utredningen skall kunna
slutföras inom en nära framtid. Vid sådant förhållande förefaller det mig, som
örn herr Petersson i Lerbäcksbyn i själva verket borde funnit, att själva anledningen
till högerns motionerande i saken i år förfallit.

I fråga om lämpligheten överhuvud taget att riksdagen tar initiativ i nu
föreliggande hänseende anförde ju herr Lindman en hel del saker, som skulle
tyda på att utredningen hade förhalats och att riksdagen därför borde ge den
en stöt framåt. Det är något egendomligt, att ett uttalande i denna riktning
kommer från det hållet, ty det är ju herr Lindmans egen regering, som satt
igång denna utredning och som jag förmodar också lagt den i de bästa händer,
som stått till buds, och jag tror inte, att herr Lindman och ingen annan heller
kan påstå, att något sedermera åtgjorts, som haft till följd, att utredningen
skulle försinkats. Snarare har det uppgivits under debatten i första kammaren,
att ett av hindren, varför utredningsmannen inte kunnat forcera sitt arbete
mera än som skett, hade varit, att han varit hindrad av sin befattning
som lärare vid ett av våra universitet, och att han inte kunnat lösgöras från
denna sin befattning skulle väsentligen ha berott på en av huvudmotionärernas
i första kammaren, nämligen universitetskanslerns, oförmåga att skaffa en
lämplig vikarie. Att under sådana förhållanden söka göra troligt, att utredningen
förhalats från annat håll, skulle jag vilja stämpla såsom mindre lojalt.

Vid fjolårets debatt låg ju frågan på ett annat plan. Då motionerade samma
motionärer som i år örn att utredningens direktiv skulle utvidgas, och vi
hade då tillfälle att påpeka inkonsekvensen i uppträdandet från motionärernas
sida, alldenstund det var samma herrar, som varit med örn att i regeringsställning
utfärda direktiven, sorn'' kort därpå i oppositionsställning yrkade att
direktiven skulle utvidgas. För min del deklarerade jag i fjol ett större mått
av förtroende för regeringen Lindman än partiet Lindman, och jag vill säga,
att jag Ilar samma, uppfattning i år, vad det gäller utredningsmannens kompetens
och ärliga vilja att göra sitt bästa. Det förefaller mig, som om herr Lindman
inte riktigt tror på utredningsmannens vilja att söka föra saken framåt,
men jag för min del är benägen att deklarera en sådan tillförsikt för den person,
som det här gäller.

Det kunde kanske också förtjäna att föras i minne, att man ifrån början inte
så där alldeles a priori förutsatte, att utredningen skulle komma att resultera,
i en lagstiftning. Det heter nämligen i de mycket omdiskuterade direktiven
i socialminister Luhecks diktamen till statsrådsprotokollet i november 1929,
att man bör också kunna förvänta, »att med undersökningsresultatet såsom
underlag överläggningar mellan huvudparternas organisationer skola med framgång
kunna upptagas i syfte att söka undgå stridsmetoder sådana som de,
vilka här arn ifråga.» Alltså, vid utredningens igångsättande förutsattes, att
resultatet mahanda skulle bli sådant, att lagstiftningsåtgärder icke ens behövdes,
och jag vet inte, varfiir nian nu skall förutsätta, att. här ovillkorligen krävas
lagstiftningsåtgärder, närmare bestämt sådana, som måste skrivas in i tryck -

I fråga orri
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Fort*.)

Nr 20. 68

Oasdagen den 2 mars e. m.

I fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

frihetsförordningen och följaktligen kräva en skyndsam, behandling, alldenstund
vi äro i slutet av en valperiod. Det ser ut, som örn åtskilligt skulle ha
förskjutit sig i tänkesättet hos de personer, som stå för utredningsdirektiven,
från 1929 till 1932.

Beträffande lämpligheten och möjligheten att gå fram på den väg, som högerreservanterna
i utskottet förordat, nämligen den att vidtaga en ändring i tryckfrihetsförordningen,
som man kunde antaga bli behövlig för att få tillbörlig
effektivitet åt det lagförslag, som man väntar sig från utredningsmannen, bär
herr Magnusson i Kalmar givit rätt tydliga belägg på olämpligheten därutinnan.
De exempel, som herr Lindman åberopade från 1924, äro haltande även i ett
annat hänseende än vad den nyss åsyftade talaren anförde, nämligen på det
sättet, att 1924 förelåg en utredning i det då omhandlade ämnet; man hade
något att taga på och kunde med ganska stor visshet förutse, att en ändring i
tryckfrihetsförordningen behövdes. Något sådant finns inte för närvarande,
och vem är ens säker på att någon ändring i tryckfrihetsförordningen be -

hövs.

Herrarna tyckas utgå ifrån såsom alldeles självklart, att en ändring i tryckfrihetsförordningen
behövs för att beivra sådana förseelser, som möjligen kunna
komma att falla under den blivande lagstiftningen. Detta är ingalunda säkert.
Tvärt örn har det förekommit åtskilliga uppmärksammade fall på sista tiden, då
tidningsutgivare sakfällts för blockad- och bojkottannonser med stöd av nu
gällande tryckfrihetsförordning. Jag kan inte finna, att herrarna stå på så
särskilt säker mark, när ni utan vidare gå ut ifrån, att en ändring i tryckfrihetsförordningen
behövs. Dessutom är det ju nästan otänkbart att vidtaga en
sådan ändring, när man inte vet, vilka kvalifikationer, som skola komma att
bestämma det brott, som det gäller att sakfälla. Något sådant lärer aldrig
förr lia förekommit i riksdagens historia, och jag är inte övertygad om att
herrarna mena allvar med det nu heller. Hade det varit fullt allvar, hade den
möjligheten stått till buds att innan motionstiden för grundlagsändringar gick
till ända framkomma med utformade förslag till ändring i grundlagen i omdiskuterade
hänseende. Herr Lindman sade, att det skulle vara mycket lätt
att åstadkomma en sådan ändring. Ja, är det så lätt, varför inte komma med
den då. Snarare förhåller det sig så, att det är oerhört svårt att tänka sig, på
vilket sätt man skall på lagstiftningsväg kunna trygga tredje mans neutralitet
i arbetskonflikter, och ännu svårare måste det naturligtvis vara att innan man
sett en blivande civillag göra de ändringar i grundlagen, som man tror skola
kunna bli behövliga. Jag kan inte freda mig från den tanken, att högerns reservation
närmast är att betrakta som en strategisk reträtt från motionens
yrkande, som befanns ohållbart, sedan upplysningar av utskottet inhämtats örn
utredningsfrågans läge vad tiden för avslutandet beträffar.

Det föreföll mig, som örn kommunikationen mellan utredningsmannen och
herr Petersson i Lerbäcksbyn skulle vara synnerligen intim, ty han åberopade
här ett uttalande från utredningsmannen, som skulle gå ut på att denne inte
är främmande för tanken, att en grundlagsändring behövs och^att det går an
att göra den i den ordning, som reservanterna tänkt sig. Jag får säga, att örn
utredningsmannen är av den uppfattningen, måste det vara en bjudande plikt
för honom att föra fram den inför annat forum än till herr Petersson i Lerbäcksbyn.

Herr Lindman var vänlig nog att citera åtskilligt av vad jag yttrade i fjolårets
debatt, och jag vill säga, att jag alltfort står för, vad jag sade vid detta
tillfälle. Jag anser, att förhållandena på ifrågavarande område äro sådana, att
åtgärder äro behövliga och jag beklagar, att utredningen tagit så lång tid som
den har gjort. Men det är inte bara denna utredning, som tagit längre ^tid
än man kunde önska. Nästan alla utredningar i detta land taga orimligt lang

Onsdagen den 2 mars e. m.

69 Nr 20.

tid, och det finns många utredningar, som röra viktigare spörsmål än detta,
som enligt mitt sätt att se ha onödigt förhalats och böra påskyndas. Men det
hör ju inte till våra parlamentariska vanor att forcera något, utan allting skall
gå i den gamla vanliga tågordningen.

Då jag nu ställer mig på utskottets ståndpunkt, är jag angelägen att betona,
att det lika litet i år som i fjol får tolkas såsom någon likgiltighet inför spörsmålet
i och för sig. Jag anser snarare att saken är av den vikt och betydelse,
att någonting behöver göras åt den och göras snart. Huruvida sedan en
lagstiftning på området kommer att bli effektiv, kommer att kunna sträcka
sig så långt, som åtskilliga synas förmoda, därom kan man ju hysa vissa
tvivel. Men jag håller i varje fall för sannolikt, att det är nödvändigt att få
en lagstiftning till stånd, om inte för annat så för att få ett slut på den irriterande
diskussion, som år efter år föres i riksdagen i detta ärende.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I fråga orri
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

Herr Björnberg instämde häruti.

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman, mina herrar! Det är väl utan
vidare klart, att det nu är fråga om en politisk aktion, lämplig att utnyttja
vid höstens val. Det framgick ju ganska tydligt av de massinstämmanden, som
ägde rum, sedan herr Lindman före middagen hade yttrat sig. Men man frågar
sig: Vad är det nu som motiverar denna nervositet och denna erinran till regeringen
eller kanske rättare sagt denna fråga till regeringen, varför man inte
sörjt för att den igångsatta utredningen kunnat slutföras redan nu, så att man
kunde till innevarande års riksdag förvänta ett förslag i frågan? Jag vet inte,
huruvida det är berättigat att göra en sådan erinran till regeringen. Jag förutsätter,
att utredningsmannen har gjort vad på honom ankommer för att slutföra
utredningen så snart som möjligt. Men örn det är anledning till en sådan
erinran gentemot takten i den ifrågavarande utredningen, så skulle jag vilja
fråga, vad man då skall säga om utredningen i en annan fråga, vilken utredning
pågått snart 25 år. Jag erinrar örn arbetslöshetsförsäkringsfrågans behandling
genom ideliga utredningar. När man kommit med en utredning, så
har man sörjt för att det förslag, som utredningen lagt fram, har blivit ihjälskrivet,
och så har man. börjat på nytt igen. Örn man gör en jämförelse mellan
arbetslöshetsförsäkringsfrågan och den fråga, som nu är föremål för behandling
i kammaren, så måste jag säga, att jag har den uppfattningen, att
de som äro otåliga inte kunna sägas ha anledning till sådan otålighet. Det
finns andra frågor, där otålighet kunde vara mera motiverad.

Sedan skulle jag vilja fråga dessa herrar, örn de verkligen vilja förorda, att
man går till väga på det sättet, att så snart utredningsmannen har kommit till
ett resultat, så bör regeringen taga hand örn förslaget och omedelbart göra en
proposition av det och slänga in på riksdagens bord, och därefter bör riksdagen
så fort som möjligt behandla denna proposition. Jag förutsätter, att
detta är en så viktig och betydelsefull sociallagstiftningsfråga, att inte blott
de parter, som skulle bli direkt berörda av en lagstiftning i ämnet, bli i tillfälle
att yttra sig över förslaget, utan att även alla myndigheter, som böra höras,
bli i tillfälle att säga sin mening. Jag skulle på det allra livligaste beklaga
och tror att det är anledning att protestera mot ett sådant förfaringssätt, att
man bara toge utredningsmannens förslag och gjorde en proposition därav och
lade på riksdagens bord utan att, innan propositionen avläts, inhämta yttranden
av vederbörande institutioner och myndigheter, som böra bli i tillfälle att
yttra sig.

. Nu förstår jag ju, att motionärerna mycket väl lia klart för sig, att det inte
finns någon som helst möjlighet att göra något åt saken vid innevarande års

Är 20.

Onsdagen den 2 mars e. m.

I fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

riksdag. Men man behöver denna fråga för höstens val, och därför gäller
det att lägga upp den på ett sådant sätt, att den kan politiskt utnyttjas. Detta
framgår också med alltför stor tydlighet av ett litet valtryck som utgått från
Allmänna valmansförbundet. I detta heter det bl. a.: »En uppmärksammad
gren inom högerns verksamhet har varit beivrandet av de socialistiska fackföreningarnas
övergrepp och maktmissbruk. För det ändamålet inrättade Allmänna
val mans förbundet 1928 en särskild byrå för arbets- och näringsfrihet.
Hundratals fall av fackliga förföljelser mot oliktänkande och upprörande kränkningar
av medborgerlig frihet hava genom dess arbete kommit till offentlighetens
kännedom. Endast under år 1931 behandlades sålunda av byrån omkring
150 sådana fall.» När Allmänna valmansförbundet inrättat denna byrå,
vars verksamhet särskilt skulle gå ut på att följa och aktge på sådana här
tvister mellan arbetare och arbetsgivare och man under år 1931 har behandlat
inte mindre än omkring 150 sådana fall men inte funnit flera av dem politiskt
matnyttiga än de i motionen återgivna, så förstår man, att detta inte är så
givande. Och då kan det inte heller vara så stor fara i örn denna lagstiftning
inte skulle komma precis så här hastigt och lustigt, som man helst önskar
från Allmänna valmansförbundets sida. Men om det nu inte varit iner än
några få fall, som befunnits politiskt matnyttiga, hur se då dessa fall ut, sedan
motparten varit i tillfälle att framlägga sin syn på tvisten? Ja, de se sannerligen
ut så, att det måste sägas, att man borde ha betänkt sig mer än en gång,
innan man lagt dessa fall såsom grund för sina yrkanden såväl vid innevarande
års riksdag som tidigare. Det visar sig nu som alltid, att när man blir i tillfälle
att höra båda parterna i tvisten, så ligga sakförhållandena helt annorlunda till,
än vad den ena partens mer eller mindre ensidiga framställning givit vid handen.
Jag frågar er alla, som varit i tillfälle att deltaga vid försök att utreda
sådana tvister: Är det inte så, att det är förfärligt svårt att få klart för sig,
vad man egentligen tvistar örn? Ofta går det åt många dagars förhandlingar
för att få parterna att på ett objektivt sätt lägga fram vad de tvista örn,
hur de se tvisten, och vad det är de stödja sina rättsanspråk på. Det är förenat
med mycket stora svårigheter att få fram full objektivitet därvidlag. Jag
är säker på att man har gjort .sådana erfarenheter inte minst inom centrala
skiljenämnden och den nuvarande arbetsdomstolen. Men om nu av ett politiskt
parti inrättas en byrå, som just har till uppgift att taga hand örn den
ena partens framställning utan att bry sig örn vad den andra parten möjligen
kan ha att säga, så förstår man, att det måste bli en skev framställning,
att den inte kan bli objektiv. För övrigt lia vi nu i flera fall sett belägg på vad
det är för motiv, som ligga bakom de fall, som Allmänna valmansförbundets
byrå för arbets- och näringsfrihet har haft hand örn. Vi finna, att det ibland
kan ligga till så, att det är en företagare som tycker, att detta blir ett alldeles
ypperligt tillfälle att få reklam. Den tvist, han har med sina arbetare, är kanhända
Tätt obetydlig, rör sig kanske bara örn några tiotal kronor. Men han
kan ju här få en mycket värdefull reklam för billigt pris, och varför då inte utnyttja
den möjlighet, som förefinnes. Örn det därjämte är så, att det finns en
politisk meningsriktning, som tager sig an folk, som vilja lia stöd för sin strid
med fackorganisationerna, varför skulle man då inte utnyttja detta, då det betyder
både ett ekonomiskt och ett moraliskt stöd för vederbörande? Det är ju
klart, att det finns folk, som äro tillräckligt fördomsfria att utnyttja detta,
då det erbjudes utan kostnad och kanske rent av bereder vederbörande rent
ekonomiska fördelar. Men jag frågar: Är detta någonting att bygga en lagstiftning
på? Jag är övertygad, att man får nog gå litet djupare och grundligare
till väga, örn man skall få ett hållbart underlag för en sådan lagstiftning.
Att människorna tvista, det veta vi. Så har det varit från allra äldsta
tider, och så kommer det säkerligen att bli i fortsättningen också. Man tvi -

Onsdagen den 2 mars e. m.

71 Nr 20.

star även i fråga om löner och arbetsvillkor. Att den, som skall ha ett arbete
utfört, vill ha det till så billigt pris som möjligt, är lika naturligt som att den,
som skall utföra arbetet, vill lia ett så gott pris som möjligt. Att man under
sådana förhållanden kan komma i tvist är i och för sig ingenting anmärkningsvärt.
Jag tror, att hur man än lagstiftar, så får man räkna med att sådana
förhållanden komma att råda.

Nu betonade herr Lindman i sitt anförande, att det är visst inte den legitima
fackföreningsrörelsen eller de legitima arbetsgivarorganisationerna man vill
komma till livs. Nej, det vill man visst inte. Men herr Lindman säger, att
det på landsbygden förekommer fall. som man har anledning att försöka komma
till rätta med. Ja, vad är det då för fall på landsbygden som man har
anledning att försöka komma till rätta med? Jag förmodar, att det kan inte
vara någon annan karaktär på dessa fall än på de fall, som förekomma i städerna.
Och jag har således anledning tro, att det är den omständigheten, att
fackföreningsrörelsen även kommit ut till den rena landsbygden, som ligger
till grund för de yrkanden, som innefattas i årets och föregående års motioner
på ifrågavarande område. Men det får man väl göra klart för sig, att tvister
rörande löne- och arbetsvillkoren förekomma naturligtvis överallt i landet,
där arbete pågår. Där företagare finnas, som behöva arbete utfört, är det
klart, att man alltid vid något tillfälle kan komma i tvist om vad som skall
betalas för arbetet i fråga. Och det är ju naturligt, att de, som tidigare inte
lia varit i den ställningen, att arbetarna ha velat lia ett ord med i laget rörande
sina löne- och arbetsvillkor, finna detta obehagligt och anse det bättre, örn de
själva ensamma finge bestämma däröver utan att arbetarna hade någonting
att säga till örn. Men jag kan inte tänka mig, att det kan befinnas vara förenligt
med samhällets intressen, med landets intressen, att vederbörande arbetsgivare
skola få betala arbetarna hur som helst. Ur landets synpunkt är det
väl önskvärt, att arbetarna få sin beskärda del av produktionens frukter och en
så hög levnadsstandard som möjligt. Jag kan inte tänka mig annat än att
detta är förenligt med samhällets, med landets intressen.

När man diskuterar denna fråga, vore det önskvärt, att man hade ett fastare,
ett mera påtagligt underlag för diskussionen. Nu har man ju som underlag
endast dessa motioner, som väckts här av högerpartiet, samt den utredning,
som pågår. Här hör man nu yttranden örn att man har möjlighet att bedöma,
vad utredningen kommer att ge för resultat, innan något som helst resultat ännu
föreligger. Det är ju rätt anmärkningsvärt, att exempelvis herr Petersson
i Lerbäcksbyn är så informerad örn vad utredningen kommer att innehålla, att
han här kan uttala klander över att regeringen inte redan med hänsyn till
vad han vet är beredd att vidtaga sådana ändringar i tryckfrihetsförordningen,
som kunna befinnas vara erforderliga för genomförande av den lagstiftning,
som högerpartiet i riksdagen kräver. Jag föreställer mig, att man inte kan
gå till väga på detta sätt. Jag vet mycket väl, att herr Lindman år 1910 förfor
på det sättet. Då var det också fråga om arbetslagstiftningen, och det
fanns en kommitté som var tillsatt för ali utforma sådan lagstiftning. Men
också den kommittén arbetade enligt herr Lindmans mening alltför långsamt.
Herr Lindman tog därför och upplöste kommittén och lade fram ett förslag för
riksdagen. Men jag erinrar om att det blev bakslag på den taktiken. Riksdagen
sade nej, och det blev ingenting av. Det kan befaras gå likadant nu,
om man vill påskynda saken på så onaturligt sidi, som det här är fråga örn.

Jag vill emellertid klart och tydligt säga ut, att vi på arbetarhåll äro mycket
misstänksamma mot denna lagstiftning. Denna misstänksamhet grundar
sig på de rent praktiska erfarenheter, som arbetarna och fackföreningsrörelsen
under årens lopp fått göra. Jag erinrar örn Åkarpslagen. Det var den
första anledningen till misstänksamhet bland arbetarna mot en sådan lagstift -

I fråga orri
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

Nr 20. 72

Onsdagen den 2 mars e. m.

I fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

ning. Vi veta ju, att den lagen blev ett missfoster, som senare måste snyggas
upp. Men det är klart, att sådant har man inte glömt ännu på arbetarsidan.
Arbetarna fingo ju klara bevis för att det här inte var fråga om att åstadkomma
en^ fullt objektiv rättvisa mellan samhällets olika kategorier, utan här var
det fråga om att klämma efter fackorganisationerna. Att fackorganisationerna
äro rädda för att det kan vara fråga örn något sådant även nu, är ganska
naturligt, i all synnerhet som denna lagstiftning ännu inte är ens en nebulösa,
ännu inte har några skönjbara konturer. Man har inte utformat saken på annat
sätt än att man vill förhindra, att folk tvingas in i fackföreningarna, och
att man, såsom man säger, vill skydda tredje mans rätt vid konflikter mellan
arbetare och arbetsgivare. Ja, det vore ju önskvärt, om man först finge en
definition på vad man menar med tredje mans rätt i arbetskonflikter. Det är
mycket svårt att få^fram någonting fast att hänvisa till eller taga på, när man
diskuterar denna fråga. Man har bara det på känn, att det anses önskvärt att
få till stånd en lagstiftning, så att företagarna alltjämt kunde behålla sin
ställning gentemot arbetarnas krav på medbestämmanderätt, när det gäller att
komma överens om löner och arbetsvillkor. Det är detta det ytterst är fråga
örn, det kan inte bortresoneras. Men man skall då också göra klart för sig,
att det här gäller, huruvida man skall ge vissa förmåner för de bättre privilegierade
i samhället och försöka med lagstiftningens hjälp hålla tillbaka dem
som äro sämre ställda i samhället. Det kan inte bortförklaras, att det är detta
det ytterst är fråga om.

Nu yttrade herr Lindman, att han trodde, att örn denna lagstiftning kommer
till stand, så skall det inte dröja länge förrän de, som äro motståndare till lagstiftningen,
skola komma underfund med att det var en mycket förträfflig lagstiftning.
Den är bra för oss och för samhället, och den är väl också bra för
dem som ytterst påyrkat lagstiftningens tillkomst. Ja, man kan inte fälla
något sådant omdöme, förrän man är på det klara med vad det är fråga om.
Den saken är ju alltjämt outredd. Man vill ju rätt gärna se, vad det är för
någonting som man här håller på att försöka åstadkomma och vad man nu
vill fa fram. Jag mäste som allmänt omdöme säga, att inte inger högerns tillvägagångssätt
för att åstadkomma denna lagstiftning något förtroende. Ty
då borde man ju gått till väga på ett mera objektivt sätt och inte bara lagt
fram för riksdagen^ en ensidig framställning av inträffade arbetskonflikter,
utan man hade väl da bort på ett helt annat sätt försöka belysa problemet för
att övertyga riksdagen örn att en lagstiftning vore erforderlig och nödvändig.
Nu är det inte blott det, att vi hysa en instinktiv misstänksamhet mot en sådan
lagstiftning som denna på grund av de erfarenheter som vi på arbetarsidan
gjort tidigare, utan vi äro i detta fall övertygade örn att den nuvarande lagstiftningen
mycket väl möjliggör för vederbörande att på rättslig väg beivra
sådana missförhållanden, som man vill göra gällande skulle förekomma i mycket
stor omfattning. Det har förekommit sådana fall, och dessa fall ha också
blivit föremål för behandling vid våra vanliga domstolar. Det har också visat
sig, att vara domstolar utdömt skadestånd och straff, då vederbörande gjort
sig skyldiga till lagstridiga handlingar. Man har inte heller gjort klart för
oss, hur man vill, att i fortsättningen sådana tvister skola behandlas. Skall
det bli specialdomstolar, inrättade på särskilt sätt, eller hur skall det hela
ordnas. Inte med ett ord bär man försökt utforma detta. Man har endast yrkat
att en lagstiftning skall komma till stånd och att den skall komma till
stånd skyndsamt. Och man är så otålig, att man inte har tid att vänta på den
härför erforderliga utredningen.

Jag tror, att det är all anledning att komma ihåg, att det är farligt att väcka
den björn som sover. Jag är fullt på det klara med att högerpartiet räknar
med att detta skall ge många goda röster i höst från folk, som äro missnöjda

Onsdagen den 2 mars e. m.

73 Nr 20.

med fackorganisationernas verksamhet, och att detta säkert är ett mycket bra
valtrick. Men var inte så säkra på det. Om man lägger tillsammans och drar
ifrån, så kan det kanske visa sig, att det var en mycket dålig spekulation. Ty
arbetarna komma utan tvivel att bli på det klara med vad det är fråga örn.
Och nu är det ju tyvärr så i vårt samhälle, att del är betydligt flera valskolkare
inom arbetarklassen än i andra grupper av samhället. Tänk, om detta
skulle medföra att även de, som eljest bruka sova vid valtillfällena, inse att
det är fara å färde och att det är all anledning för oss att vid detta tillfälle
gå fram till valurnorna för att bevaka våra intressen. Örn så sker, kan det
hända, att valspekulationen slår fel och i stället ger anledning till att man får
se sin representation i riksdagen minskad och inte ökad. Det är ju alltid
svårt att spå, men jag är övertygad, att nog kommer man från arbetarhåll att
göra vad som är möjligt och att man framför allt från de organiserade arbetarnas
sida kommer att sätta in alla krafter man förfogar över för att tillbakaslå
denna spekulation och örn möjligt förhindra denna lagstiftning, som man
från högerhåll så ivrigt önskar.

Herr Lindman trodde sig kunna kommentera den debatt, som ägde rum föregående
år, så att de borgerliga partierna voro ense örn att denna lagstiftning
bör komma till stånd — det var bara fråga örn hur snart den skall komma
till stånd. Men när vi hörde herr Anderssons i Rasjön anförande här i dag,
så var det väl uppenbart, att herr Lindman hade i någon män missförstått herr
Anderssons uttalande i debatten vid föregående års riksdag. Jag skulle kunna
lia anledning att uttala en förmodan, att man inte bör vara för säker på att
detta motsvarar en majoritets mening i nationen. Det är mycket troligt, att
deras mening kan ha majoriet, som mena, att det vore skadligt att gå till väga
på detta sätt, att det vore skadligt, örn man toge parti för den starkare mot
den svagare. Ty hur man än vill resonera och argumentera för detta, så är
det dock alltjämt så, att den, som förfogar över kapital, står i en starkare
ställning än den, som endast förfogar över sin arbetskraft. När man hänvisar
till att den lagstiftning i fråga örn kollektivavtal och arbetsdomstolen,
som tillkom för några år sedan, inte visat sig medföra sådana resultat, som
befarats från arbetarnas sida, så må man komma ihåg, att det där huvudsakligen
var fråga om hur ett sådant skiljedomsinstitut som arbetsdomstolen eller
centrala skiljenämnden, som vi då hade, skulle organiseras. Det restes motstånd
mot att det skulle organiseras på det sätt som ursprungligen var avsett.
Det modifierades och blev inte så som man allra värst befarat från arbetarnas
sida. Men sedan nu denna lagstiftning varit i gällande kraft under vissa år,
så bestyrker den gångna tidens erfarenhet vad som förut sagts, nämligen att
det alltid är så, att de som företräda kapitalet äro i en starkare ställning än
de som endast lia sin arbetskraft att sälja. Alla de fall, som behandlats av
arbetsdomstolen, belysa också, vilken av parterna det är som rent rättsligt sett
oftast gör sig skyldig till övergrepp. Jag skall inte gå in på den saken i
detta sammanhang. Jag bara erinrar örn och hänvisar till detta. Men örn
man på arbetarsidan är på det klara med att denna lagstiftning är obehövlig
och att den kan befaras bli skadlig för arbetarklassen, så må ingen förvåna
sig över att arbetarna med allra största energi motsätta sig en sådan lagstiftning.
Det är helt naturligt.

Jag vill till slut bara till protokollet få anföra vad landsorganisationen redan
tidigare yttrat i denna fråga. Landsorganisationen har uttalat följande:
»Den lagstiftning mot fackföreningsrörelsen, som motionärerna, påyrka, är
icke av behovet påkallad, övergrepp kunna med nu gällande lagstiftning beivras.
Men det är anledning att befara, att bakom talet att vilja skydda tredje
mans rätt vid arbetskonflikter döljer sig en önskan att hindra arbetarna i
deras strävan att söka förbättra sin ställning. Det är de reaktionära kraf -

I fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neulralitet
i arbetskonflikter.

(Forte.)

Nr 20.

Onsdagen den 2 mars e. m.

I f råga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forte.)

terna i samhällslivet som påkalla lagstiftningens hjälp i kampen mot de framstegsvänliga
elementen, till skada för den svagare parten i kampen för tillvaron.
En lagstiftning av här ifrågavarande slag, riktad mot arbetarna, är
skadlig. Den kommer icke att åstadkomma annat resultat än hätskhet och
förbittring bland arbetarna mot samhället och samhällsmakterna. Vi avstyrka
därför på det bestämdaste motionärernas yrkanden.» Det är alltjämt anledning
att vidhålla denna syn på problemet.

Jag skall be, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Engberg, fru Östlund, herrar Höglund i
Stockholm, Källman, Lundstedt, Björklund, Werner, Andersson i Malmö, Lovén
och Björk i Tryde, fru Nordgren samt herrar Jonsson i Norrahammar,
Blomquist, Ericson i Boxholm, Paulsen, Sjöström, Ekberg, Höglund i Göteborg,
Hansson i Trollhättan, Weijne, Olsson i Mellerud, Bäcklund, Vahlstedt,
Anderrson i Prästbol, Norsell, Norling, Uddenberg, Nilsson i Örebro, Larssont
i Stockholm, Eklund, Pettersson i Hällbacken, Sävström, Lindley, Johansson
i Sollefteå, Berg, Wiklund i Byske, Andersson i Höör och Borg.

Herr Järte: Herr andre vice talman! Kammaren såg, att nerr Edvard

Johanson fick nästan lika många instämmanden som herr Lindman före middagen.
Förmodligen därför, eller hur, att herr Johanson inte gjorde politik
av affären, vilket han ju beskyllde herr Lindman och högern att ha gjort.
Men nu är saken tyvärr den, att medan några talare före herr Johanson bemödade
sig att hålla diskussionen inom den rent formella ramen, nämligen, hur
man på bästa sätt skulle nå fram till ett resultat beträffande en lagstiftning,
örn vars behövlighet ingen större differens föreligger på borgerligt håll, så överskred
herr Johanson den gränsen och återförde diskussionen till den sakliga
sidan av spörsmålet. ,

Innan jag bemöter herr Johansons inlägg, vill jag först säga några ord till
herr Andersson i Håsjön, som försökte försvara de folkfrisinnades hållning till
frågan i år. Han ville göra gällande, att nu kunde ju motionärerna vara tillfredsställda,
eftersom herr socialministern upplyst, att utredningen i fråga kan slutföras
före utgången av april månad i år. Därmed, menade han, är allan rättfärdighet
uppfylld, och vi kunna lita på att Kungl. Maj:t sedan gör sitt bästa
för att få fram ett resultat inför riksdagen. Ja, hade det varit på det viset,
att motionärernas hemställan och herr von Sydows reservation inskränkt sig
till att enbart yrka på utredningens snabba och omedelbara slutförande, så hade
herr Andersson i Rasjön haft rätt. Men här är ju även meningen att ge Kungl.
Maj:t en väckelse i förevarande hänseende. Det är här, som just nu frågan
har sin tyngdpunkt förlagd.

För min del finner jag, att denna sak redan är ganska klar i sina rättsliga
grunddrag. Herr Edvard Johanson har väl dock följt diskussionen så pass
mycket att han vet, att professor Bergendal flera gånger under det sista året
vid föredrag i Oslo och i juridiska föreningar så detaljerat givit sig in på detta
spörsmåls juridiska sida, att man ungefär kan skönja konturerna till en lagstiftning
på området. När nu till på köpet utredningen blir färdig i april månad,
så skulle med litet god vilja den behövliga ändringen i tryckfrihetsförordningen
kunna komma till stånd. Det kanske inte är konstigare, herr andre
vice talman, än att man helt enkelt undantar ytterligare ett slag av annonser
från tryckfrihetsförordningens giltighetsområde. Därmed vore den saken i huvudsak
klar. Följaktligen finnes det en möjlighet för Kungl. Majit att här
åstadkomma en positiv åtgärd; varom inte, så måste man vänta i hela fem år,
innan något resultat kan föreligga. Det har också varit huvudanledningen till
motionernas framförande även i år.

Onsdagen deli 2 mars e. m.

75 Nr 20.

Vi ha ju diskuterat detta spörsmål i flera år. Fastän nian i fackföreningsrörelsens
ledning och i den socialdemokratiska tidningspressen med mycken oro
och ovilja bevittnar dessa monopolistiska övergrepp, så förmå inte, som det
hette i Örebro-Kuriren härom året, »andeviskningarna från landsorganisationens
organ» dämpa dessa övergrepp. När man vet detta, så är det uppenbart,
att då måste man försöka få till stånd ett positivt resultat snarast möjligt. Ty
tro mig, mina herrar, det är på det viset inom arbetarrörelsen själv, att alla
dess bästa element skulle gärna vilja ha något objektivt maktmedel i sin hand,
något rättsligt remedium för att kväsa dessa terrorister på arbetsmarknaden.
Jag såg en gång i min barndom ett stycke som hette »Hin och smålänningen».
När denne förstnämnde potentat såg en person stint i ögonen, så talade denne
om hela sanningen och allt vad han visste. Jag skulle önska, att någon här
hade en sådan förmåga och alltså kunde förmå herrarna att stå upp här och
vittna örn vad de verkligen veta och tänka om detta problem. Tro mig, att liksom
i varje enkel mänsklig rättsfråga alla rättsinniga medborgare äro eniga,
så skulle det också vid verkligt hemlig omröstning visa sig föreligga en överväldigande
majoritet för lagstiftning i denna fråga.

Det är ingalunda så som herr Johanson ville göra gällande, att här är ett
nytt illistigt påfund av de reaktionära krafterna i samhället att via valmansförbundet
och dess arbetsbyrå sätta ett krokben för den värnlösa fackföreningsrörelsen!
Det är inte något trick av »kapitalet» att härmed hitta på en ny offensiv
mot de skyddslösa lönearbetarna. Var och en vet nogsamt, att storindustrien,
d. v. s. »kapitalet», är alldeles oberört av dessa rättsfrågor. Där
har man ordnat sina mellanhavanden på kollektivavtalets väg. Det är därför
inte alls fråga örn något slags skydd för de besittande. Det är tvärtom en
fråga för skyddslösa medborgare; det är en fråga för dem, som ha mindre kapital
än de allra flesta företagare; det är en fråga örn att skydda enstaka personer,
som söka hjälpa sig fram med egna små företag, örn personer, som vilja
skaffa sig utkomst utan att gå in i fackföreningarna och arbeta efter kollektivavtalets
lönenormer. Det är alltså en verklig små folksfråga, en rättsfråga
för värnlösa i samhället.

Örn herrarna se på de exempel som bilagts såväl fjolårets som årets motioner,
så finna ni också nästan på var sida detta påstående bekräftat. Det är
nämligen så, att ute på landsbygden, för att nu hålla sig till detta område,
man sedan urminnes tid varit van att arbeta med fria överenskommelser mellan
landsbygdens hantverkare och lantbrukarna på orten. På det viset har jordbruket
ordnat sina byggnadsfrågor. Men nu kommer man, såsom herr Lindman
sade på förmiddagen, och utsträcker från städerna fackorganisationernas
maktområde, räknat såsom här i Stockholm i så och så många kilometer från
Stockholms Stortorg. Så går det till, när Stockholms »maktlösa» byggnadsfackföreningar
med murarna i spetsen lia trängt in gentemot de »kapitalistiska»
lantbrukarna och deras hantverksarbetare — för att använda herr Edvard Johansons
ordasätt — och säga till dem: nu få ni inte göra upp edro personliga
avtal i frihet, utan här måste vi »maktlösa» komma och ha ett ord med i laget
för att övervaka landsbygdens arbetare och landsbygdens företagare. De få
inte arbeta fritt, utan de skola följa kol lekt i va vi alen; annars blir det blockad.

Herrarna ha väl sett i bilagan det fall, dill'' det är fråga örn några arbetare
från Vilhelmina. De föro ned till Ektorp i Nacka för att bygga några villor.
Men då kom fackföreningens ombudsman och förbjöd dem att arbeta utan hans
tillstånd. Det är på det viset arbets friheten kränkes och medborgare förhindras
att försörja sig. Det är också med dylika metoder som den ringa byggnadsverksamhet,
varmed jordbruket för närvarande kan bestå sig, förhindras genom
maktpolitiken från fackorganisationernas sida. Det är ingen liten sten
som på det viset ytterligare lägges på jordbrukets redan förut tunga börda.

I fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

Nr 20.

Onsdagen den 2 mars e. m.

I fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

Sålunda: det är en fullkomligt vilseledande och falsk framställning, när
man vill se saken så, att det här gäller att skydda de värnlösa proletärerna
och de svaga fackorganisationerna mot högerns illistiga finter. På herr Edvard
Johansons 50-årsdag i går prisade partisekreteraren Möller den svenska fackföreningsrörelsen
såsom en ur europeisk synpunkt enastående företeelse, med
sitt trots krisen oavbrutet svällande medlemsantal. Det är så en stormakt
på arbetsmarknaden ser ut och inte en representant för svaga och förfördelade
parter. Den svenska fackföreningsrörelsen sköter sin politik såsom en skicklig
företagare sköter sin affär. Det är fullkomligt lovligt att så göra, även med
tillgripande av strejker och blockader, örn de hållas inom tillbörliga gränser.
Men nu har dess makt blivit så stor, att den användes till monopolistiskt förtryck
gentemot dem som vilja arbeta i frihet. Detta står inte i överensstämmelse
med det borgerliga samfundsskicket, ej heller med rättsstatens principer,
och det är i dess namn som här en lagstiftning behövs för stävjande av de
maktmissbruk, som förekomma.

Herr Johanson yttrade vidare, att det var för väl, att man från fackföreningarnas
sida fick yttra sig över de exempel, som framlagts av Allmänna valmansförbundets
byrå för arbets- och näringsfrihet. Jag ser, att herr Birger
Petersson begärt ordet, och jag vet då, att herr Johanson får svar från en kamrat
i andra lagutskottet, som har materialet tillgängligt och kan gå igenom
fallen punkt för punkt.

Så mycket vill jag dock för min del säga, att av de tio flagranta fall, som,
tagna ur högen, anförts i motionen, ha endast fem fall besvarats från fackorganisationernas
sida, fastän samtliga varit utställda till besvarande. En
granskning av dessa svar bekräftar emellertid riktigheten av de anförda fallen.
Ja, motionärerna ha blivit bönhörda över hövan, då exempelvis transportarbetarförbundet
menar, att det är väl bara bagateller man kommer med i motionen.
Det heter nämligen så här i transportarbetarnas inlaga: »Såväl arbetsgivare
som arbetare göra sig ibland skyldiga till åtgärder, vilka med fog kunna betraktas
såsom övergrepp, och skulle endast vårt förbund kunna framlägga en
ansenlig dossier varje år, som fullt ut kan mäta sig med de svartmålade fall,
som motionärerna ha hopplockat.» Här höra herrarna, att det är inte alls
svårt att få fram en massa andra fall. Herr Charles Lindley och hans förbund
kunna gå tillhanda med hur många som helst, ifall det behövs.

När det säges, att också arbetsgivarna kunna göra sig skyldiga till övergrepp,
så behöver det väl inte erinras därom, att motionerna vända sig mot
samtliga inom näringslivet verksamma organisationer. Olovliga bojkotter och
liknande åtgärder från arbetsgivarnas sida skulle inte heller vara undantagna
från denna lagstiftning. Den riktar sig åt alla håll och är icke någon partisk
klasslagstiftning. Herr Johansons farhågor för att man här skall göra sig
skyldig till ett nytt »övergrepp» mot den rättslösa arbetarklassen äro fullständigt
obefogade. Man kan vara övertygad om att på samma sätt som lagstiftningen
för fyra år sedan örn arbetsdomstol och kollektivavtal verkat till fromma
för arbetsfreden och icke minst till fördel för den rättssökande arbetarparten,
kommer en lagstiftning till skydd för tredje man bliva av betydelse för den
övervägande lojala delen av fackföreningsrörelsen. Det är bara en eftergift
åt den enklaste demagogi att här framställa saken på annat sätt. Örn herr
Johanson tror, att detta är ett så utomordentligt valämne för högern, så gör
oss den tjänsten att undanröja detta utomordentliga agitationsämne!

Vad nu till sist det nuvarande läget angår så har ingen på något sätt ifrågasatt
eller misstänkt att Kungl. Maj :ts regering skulle lia fördröjt utredningens
gång. Jag vill till sist vädja varmt till regeringen att nu söka forcera fram
ett avgörande, så att man icke skall behöva vänta fem år på denna verkligt
viktiga rättsfråga för vårt land. Tiderna äro nämligen sådana, att denna

Onsdagen den 2 mars e. m.

Nr 20.

monopolistiska fackliga maktpolitik går stick i stäv med den nödvändiga anpassning
av lönerna, som det svåra ekonomiska läget kräver och det nödvändiga
i att söka bereda utkomst för så många medborgare som möjligt. Där
sätter den nuvarande monopolistiska politiken en spärr, som det därför såväl
ur socialekonomiska synpunkter som med hänsyn till rättssäkerheten är en
samhällets angelägenhet av första rang att söka undanröja.

Jag instämmer i herr Lindmans yrkande.

I fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

Herr Karlsson i Grängesberg-: Herr andre vice talman! Det har ju yttrats
här under debatten, att man borde söka begränsa den till att röra sig örn, huruvida
den här frågan skall forceras så att lagstiftningen skall kunna genomföras
i år, eller om man skall spara den till ett annat år längre fram. Jag vill
emellertid för min del säga, att även den som är emot dylik lagstiftning både
i år och i framtiden bör kunna få säga några ord i saken. Då kan man givetvis
icke begränsa sig till att hålla debatten bara omkring den frågan, huruvida lagstiftningen
skall genomföras i år eller ett annat år.

Jag vill säga, att om det finnes någon smula ambition och renlighetskänsla
hos den s. k. tredje man, så borde han känna sig ganska grundligt generad
över högerns våldsamma begär att få skydda honom. Knappast i någon fråga
framträder väl hyckleriet i sådan osmaklig form, som när högern framträder
som beskyddare av neutraliteten i arbetskonflikter. Tror verkligen herr Lindman
och herr Järte och övriga högerpolitiker, att man kan få någon vettig
människa att tro, att storkapitalismens kampparti, högern, skulle ivra för att
stora grupper i samhället skola ställa sig neutrala i kampen mellan klasserna?
Ånej mina herrar, så lätt går det nog icke att lura folk. Det finnes vissa gränser
även för folks godtrogenhet. Och hyckleriet, som politisk arbetsmetod, börjar
nog också allmänheten genomskåda.

Hela den här aktionen från högerns sida rörande »skydd för tredje mans
rätt till neutralitet i arbetskonflikter» är endast ett försök att värva och mobilisera
stödtrupper i kampen mot arbetarklassen och ingenting annat. För dessa
stödtrupper vill man att staten skall garantera sitt skydd. Nu är ju den
kapitalistiska staten ingenting annat än ett organ för den ekonomiskt härskande
klassen och det är ju därför ganska naturligt att borgarklassen kräver att
staten skall lämna kapitalismens hjälptrupper stöd och skydd. Det bör emellertid
här sägas ut, att vilka lagar som än komma att genomdrivas för att binda
arbetarklassen och för att skydda kapitalismen och dess hjälptrupper, kommer
klasskampen obönhörligen att allt mer och mer brutaliseras. Yi äro också från
arbetarhåll fullt på det klara med att här i landet kommer den härskande klassen
i allt större utsträckning att använda statens våldsapparat mot arbetarklassen
och för att förbereda detta är det, som klasslagar och undantagslagar
mot arbetarna i olika former genomdrivas. När man sedan vill tillgripa den
statliga våldsapparaten mot arbetarklassen, har borgarklassen bara att skrika:
statsmakten måste upprätthålla den lagliga ordningen. Man hör ju också att
det där uttrycket, upprätthållandet av den lagliga ordningen, blivit ett stående
tema i alla framstående borgarpolitikers mun. Även när man, såsom i Ådalen,
med berådt mod skjuter ned fredligt demonstrerande arbetare, gör man det i
»den lagliga» ordningens namn. Herrarna kunna således vara övertygade om,
att vi inom arbetarklassens led äro på det klara med, vart man syftar med alla
dessa klasslagar och undantagslagar. Vi veta att de åtgärder som förberedas
endast äro ett led i den härva av lagar, varmed man tror sig kunna binda arbetarna
och varmed man vill skapa bättre lagliga möjligheter att utnyttja statsapparaten
mot arbetarklassen. Med de åtgärder som här föreslås vill borgarklassen
också giva statsmaktens skydd åt vissa hjälptrupper, som därigenom
snabbare och fastare skola knytas fast vid de kapitalistiska kampformationer -

Nr 20. 78

Onsdagen den 2 mars e. m.

I fråga örn
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

na. Detta och ingenting annat är det, som är avsikten med högerns heta framstötar
för genomdrivandet av de åtgärder, som här påyrkas. Neutralitet i kampen
mellan klasserna är en fiktion, som det icke längre går att upprätthålla.
Klasskampen blir mer och mer tillspetsad och i den starka kraftmätningen mellan
dessa två skarpt avgränsade formationer drivas alla att taga klar ställning,
antingen kall eller varm, antingen med oss eller mot oss, det blir lösen från
båda sidor. Någon möjlighet till verklig neutralitet i denna kamp finnes icke.
Det vet också herr Lindman, herr Järte och högerns alla ledare bättre än någon
annan och därför måste man också beteckna deras tal örn skydd för neutraliteten
som osmakligt hyckleri.

Utskottets yrkande går ut på att motionerna icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd, men utskottets motivering ger ganska klart besked örn att
bara man får den utredning, som pågår, klar, är man färdig att smälla till och
genomföra denna nya lagstiftning mot den fackliga rörelsen, ty det är ändå
mot den fackliga rörelsen, som de nu ifrågavarande åtgärderna främst rikta
sig.

När det blir fråga örn dylik lagstiftning veta vi ju att det frisinnade partiet
riktigt känner sig på sin mammas gata. Detta parti har under den nuvarande
regeringschefens kommando blivit en av de starkast drivande faktorerna
och krafterna, när det gäller att här i landet genomföra statliga tvångsåtgärder
mot arbetarnas fackliga rörelse och det frisinnade partiets politiska linje
går framför allt ut på att kriminalisera arbetarnas alla kampmedel och förklara
dem brottsliga. Att detta parti kommer att bli en drivande kraft vid
genomförandet av de nu föreslagna åtgärderna, därom kunna vi vara ganska
förvissade.

Vid fjolårets riksdag avgav de frisinnade ledamöterna av utskottet en principförklaring
i denna fråga, som giver klart besked om den saken. I en då
avgiven reservation uttalade de frisinnade utskottsledamöterna. herrar Österström
och Andersson i Rasjön, att de »funno det ådagalagt att i konflikter mellan
arbetsmarknadens parter förekommit och alltjämt förekomma sådana kampåtgärder,
som riktade sig emot och voro ägnade att skada utomstående tredje
mans rätt. Dessa stridsåtgärder», yttrade reservanterna vidare, »mäste i hög
grad oroa den allmänna meningen och det vore ett viktigt samhällsintresse att
undanröja desamma.» Alltså är på det hållet den sakliga inställningen i den
här frågan fullt klar, och de frisinnade komma utan tvekan att gå in för genomdrivandet
av dessa nya undantagslagar mot de fackligt organiserade arbetarna.
Det är för det partiet tydligen hara en fråga örn den lämpligaste tidpunkten.
Nu är det ju, som här tidigare påtalats i debatten, valår, och man
anser det därför vara taktiskt oklokt att i år gemensamt med högern genomdriva
den nya lagen för ytterligare klavbindande av den organiserade arbetarklassens
rörelsefrihet, men de organiserade arbetarna äro fullt medvetna örn
vad vi ha att vänta från detta parti. Det frisinnade partiets fackföreningsfientliga
politik är känd och omvittnad, och herr Lindman, herr Jörte och alla
övriga högermän kunna säkert vara lugna. Efter valet komma de frisinnade
att gå gemensamt med högern och det reaktionära bondeförbundet för att genomföra
just de åtgärder, som herr Lindman och hans medmotionärer nu kräva.
Det är emellertid möjligt att arbetarklassen kommer att sätta stopp för den
trafiken. Arbetarklassen kan det, örn den bevakar sina intressen på ett riktigt
sätt.

Det är svårt att bli riktigt på det klara med socialdemokraternas ståndpunkt
i den här frågan. De frisinnade och socialdemokraterna stå i år gemensamt
både för utskottets yrkande och motivering. I denna motivering framhälls det
bl. a., att den utredning, som pågår i den här frågan avser att klarlägga förekommande
missförhållanden samt överväga andra ytterligare lagstiftningsåt -

Onsdagen den 2 mars e. m.

79 Nr 20.

gärder, som äro ur lagteknisk synpunkt möjliga. Utskottet säger vidare,
att en uppgift, som den, varom här är fråga, är av invecklad och grannlaga
beskaffenhet och på grund av dessa anförda skäl anser utskottet, att det icke
är tillrådligt att påskynda utredningen så att förslag i ämnet skulle kunna föreläggas
årets riksdag. Av utskottsutlåtandets formulering synes sålunda framgå,
som örn det både för socialdemokraterna och de frisinnade endast vore en
fråga om den lämpligaste tidpunkten för genomförandet av den här nya lagstiftningen.
I varje fall finnes för socialdemokraternas vidkommande i utskottets
utlåtande intet bestämt avståndstagande från detta nya attentat mot den
fackliga rörelsen, som nu planerats. Nu ha emellertid under debatten här
två socialdemokratiska talare uttalat sig, den förste var herr Magnusson i Kalmar.
När man har lyssnat på vad dessa båda talare haft att säga är det ett
faktum, att man icke kan bli riktigt klok på det socialdemokratiska partiets
ställning i denna fråga. Herr Magnusson i Kalmar yttrade, att man måste avvakta
utredningen för att kunna bedöma, huruvida en lagstiftning på detta
område är nödvändig. I en replik till herr Lindman medgav till och med herr
Magnusson, att det är mycket möjligt att det behövs åtgärder på detta område.
Detta var, som sagt, den förste socialdemokratiske talaren. Herr Edvard Johanson
yttrade sig mera försiktigt och sade, att »på arbetarhåll äro vi mycket
misstänksamma mot denna lagstiftning». Emellertid slutade häri med att föredraga
landsorganisationens uttalande rörande denna fråga, och där säges det ju
ändå ifrån, att den för sin del bestämt avstyrker lagstiftningsåtgärder i här
berörda avseende. Detta är alltså landsorganisationens ståndpunkt, men man
har verkligen anledning att efterlysa: vad är det socialdemokratiska partiets
ståndpunkt i den här frågan?

För mig står det klart att arbetarklassen måste med näbbar och klor bekämpa
alla dessa försök, som göras att klavbinda vår klass’ rörelsefrihet och det
kommunistiska partiet kommer att med alla krafter bekämpa all dylik undantagslagstiftning,
som avser att strypa den fackliga rörelsens kraft. Vi komma
även att söka mobilisera arbetarklassen till kamp mot borgarklassens alla försök
att genom lagstiftning och genom olika åtgärder trycka ned vår klass i ett
nödtillstånd, som vi absolut ha möjlighet att slå tillbaka och fria oss ifrån, om
arbetarklassen som helhet mönstrar upp i revolutionär kamp mot alla dylika
åtgärder.

Jag yrkar, herr andre vice talman, bifall till utskottets förslag, men med
strykande av dess motivering.

Herr Hage: Herr talman! Jag har egentligen icke begärt ordet för att

yttra mig över herr Karlssons i Grängesberg anförande, men som jag fick ordet
strax efter honom, kan jag icke undgå att säga några ord med anledning av
vad han här sist yttrat rörande socialdemokraternas inställning till den här
föreliggande frågan. Jag skall göra detta, trots att jag strängt taget icke behöver
taga upp hans anförande till bemötande. Ty det förhåller sig ju så, att
kommunisterna anse som en av sina främsta uppgifter här i riksdagen att söka.
vid alla möjliga tillfällen misstänkliggöra det socialdemokratiska partiet, utan
hänsyn till sak och vad som verkligen är riktigt. Vi socialdemokrater kunna
således icke från hans sida vänta oss annat än det angrepp, som kom i slutet av
hans anförande. Eljest skulle jag vilja säga till honom, att han ju mycket
väl vet, att vi socialdemokrater, som suttit i andra lagutskottet under dessa
år, satt in all vår kraft på att söka undvika tillkomsten av en sådan lagstiftning
som denna.. Detta tycker jag skulle vittna tillräckligt örn vår ståndpunkt
i den här frågan.

Sedan skall jag be att ytterligare få säga några få ord i det här föreliggande
spörsmålet. Jag skulle då vilja peka på och påminna örn en sak, som man nu i

I fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forte.)

Nr 20. 80

Onsdagen den 2 mars e. m.

I fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Korta.)

den här debatten alldeles håller på att glömma bort, nämligen det förhållandet,
att riksdagen aldrig begärt den här utredningen, som blivit igångsatt. Utredningen
har alltså tillkommit mot riksdagens uttalande. När så är fallet, får
jag säga, att högern verkligen är ett otacksamt släkte. Här har högern alldeles
utan egen förskyllan eller värdighet fått igångsatt en utredning, som riksdagen
aldrig har begärt. Men högern är icke nöjd ändå. Den vill icke blott
att en sådan utredning skall igångsättas mot riksdagens vilja. Den vill också
att denna utredning skall påskyndas. Ja, det finnes folk, som ha pretentioner
här i världen!

Nu ha högerns krafter denna gång i utskottet särskilt koncentrerats på kravet,
att det skall ske en grundlagsändring i tryckfrihetsförordningen, en ändring
som har ett visst sammanhang med införandet av denna lagstiftning, som
högern begär. Då vill jag för min del säga, att det har väl alltid varit så, att
tryckfriheten med rätta ansetts som en av grundstenarna i ett demokratiskt
uppbyggt samhälle. För att göra inskränkningar i tryckfriheten har det alltid
betonats, att man skulle ha mycket starka skäl. Någon gång har man emellertid
varit tvungen att åstadkomma sådana inskränkningar i tryckfrihetsförordningen.
Men då har det, som sagts, i allmänhet motiverats med synnerligen
vägande samhällssynpunkter. Men, hur är det här? Föreligga verkligen
här mycket starkt vägande samhällssynpunkter? Nej, här kräver högern en
ändring ^tryckfrihetsförordningen, trots att man icke vet, örn den lag, som det
bär är fråga örn, kommer till stånd, och trots att man icke vet hur lagen, om
den kommer till stånd, kommer att se ut.

Jag vill med hänsyn härtill förklara, att jag för min del icke kan vara med
örn en sådan grundlagsändring, isynnerhet när det gäller en för rättssäkerheten
så betydelsefull grundlag som tryckfrihetsförordningen. Jag vill förresten
dessutom säga, att jag tror, att rent praktiska skäl tala för, att det torde vara
omöjligt att vid denna riksdag gå in för en sådan ändring i tryckfrihetsförordningen.
Ty örn regeringen vill framlägga förslag inför riksdagen i en
sådan fråga, heter det därom i 54 § riksdagsordningen följande: »propositioner
böra vid lagtima riksdag avlämnas inom 70 dagar från dess öppnande.» — Dét
är alltså knappast troligt, att regeringen på de dagar, som äro kvar, hinner utarbeta
förslag i frågan. Men så heter det vidare: »och må proposition ej senare
avlåtas, utan så är, att Konungen finner någon under riksdagen inträffad
händelse därtill föranleda», — jag vet icke, att det inträffat en sådan händelse
— »eller prövar uppskov med framställning lända riket till men». Men
det kan väl icke någon i kammaren påstå, att det blir till men för riket, örn
det icke kommer fram förslag till grundlagsändring i detta avseende i år!

Ja, herr talman, det är kanske samma uppfattning som bondeförbundarna
också lia i denna fråga. Ty, märk väl, mina damer och herrar, att bondeförbundarna
ha icke gått med på högerns förslag i den här punkten. Jag vet icke,
örn det, som jag nyss var inne på, är skälet härtill. Men faktum är, att bondeförbundarna
ha hesiterat inför det mycket märkvärdiga förslag, som kommit
fram från högerns sida i denna fråga.

Jag vill vidare säga, att såvitt jag förstår, måste det bli så, att om man nu
skall framlägga förslag till en grundlagsändring, men icke vet, vilken innebörd
och inriktning den ifrågasatta civillagen kommer att få, så blir ju följden, att
grundlagsändringen måste göras så vid, att den kan inrymma alla formuleringar,
som kunna tänkas förekomma i den nya civillagen. Alltså, då man
icke vet i detalj^ hur civillagen kommer att se ut, så måste grundlagsändringen
givetvis göras så svävande, så vag och så omfattande, att den inrymmer alla
de möjligheter, som kunna tänkas komma till användning vid civillagens utformning.
Men sker lagändringen på det sättet, så kan det ju alltid riskeras,
att tryckfrihetsförordningens bestämmelser kunna träffa både onda och goda i

Onsdagen den 2 mars e. m.

81 Nr 20.

samhället. Den kan följaktligen komma att lädera en del även ur högerns
synpunkter legit:ma intressen, som icke böra läderas. Detta är en synpunkt,
som det kanske också kan vara rimhgt att anföra i detta sammanhang.

Nu har man emellertid talat om att riksdagen år 1924 gick in för en grundlagsändring
av det slag, som högern nu föreslagit. Då ändrade man nämligen
grundlagen i avvaktan på en kommande trustlagstiftning. Jag vill då till en
början ernra örn, att man här redan pekat på en hel del skiljaktigheter mellan
vad som skedde 19.24 och vad som föreslås nu. Men jag skulle vilja ytterligare
peka på en omständighet. År 1924 gällde det endast att åstadkomma en ändring
i tryckfrihetsförordningen, som skulle innebära, att man vöre förhindrad
att offentliggöra vissa uppgifter rörande affärsföretags ekonomi och sådana
saker. Nu däremot är det ju fråga örn att åstadkomma en ändring i grundlagen,
som skulle innebära, att man genom en bestämmelse skulle kunna dekretera,
vad som överhuvud fick skrivas i tidningspressen och särskdt vad som
fick offentliggöras i annonser. Man måste då säga sig, att detta senare förslag
är ofantligt mycket betydelsefullare och principiellt betänkligare och
därtill ofantligt mycket strängare än det förslag, som framlades 1924, då det
var fråga örn trustlagstiftningen.

Nu ha en del av herrarna här sagt, att man har ganska bra reda på, hur utredningen
kommer att gestalta sig och hur det förslag kommer att se ut, som
professor Bergendal håller på med att utarbeta och som kanske sedan kommer
att framläggas av regeringen. Ja, - det fallet får jag säga, att jag har svårt
att instämma i det yttrande, som fälldes av herr Järte, då han säde, att man
redan nu kan skönja konturerna till den blivande lagstiftningen. Jag har
nämligen läst det anförande — det har varit utdelat i utskottet — som hölls av
professor Bergendal vid ett tillfälle i fjol. Och jag får verkligen säga, att
jag har svårt att ur det anförandet skymta konturerna till den lagstiftning, som
skulle komma. Jag har läst anförandet mycket samvetsgrant, men jag har
icke kommit till den uppfattning i detta hänseende, som herr Järte har gjort
och nyss gick in för. För min del skulle jag tvärtom vilja säga, att det finnes
en del uttalanden från professor Bergendals sida, särskilt i ett anförande, som
han höll här i Stockholm vid en juristkonferens den 27—29 augusti, uttalanden,
som äro av den art, att man får en känsla av att också professor Bergendal
känner sig ganska tveksam inför det stora problemet örn vad man skall göra
för att åstadkomma en effektiv och lämplig lagstiftnmg på detta område.

Han säger t. ex. på ett ställe följande: »En bojkott behöver icke alls hava

något samband med en organisation. Det är antagligt att den i saknad därav
måste bli jämförelsevis mindre effektiv med hänsyn till omfattning, varaktighet
o. s. v. Men varför skall den i sådant fall av rättsordningen bedömas
strängare? Man bör vid bedömandet av dessa frågor utgå ifrån, att ett stort
antal bojkotter äro och måste vara tillåtna såsom mer eller mindre naturliga uttryck
för en ekonomisk eller eljest social solidaritet.-» På ett annat ställe heter
det vidare: »Det framgår av vad jag redan antydningsvis berört, att bojkot terna

kunna vara inbördes ganska olika och att det inte kan vara tal örn att alla
bojkotter skola vara rättsstridiga, enligt min mening visserligen inte heller
därom att alla bojkotter skulle vara rättsenliga.»

Första punkten i professor Bergendah uttalande ger stöd, synes det mig, åt
den uppfattning, som jag framfört förut vid de tvenne tillfällen, då denna
fråga behandlats, nämligen att bakom bojkotter och dylikt — varemot man nu
vill åstadkomma en lagstiftning — står icke alltid en organisation, som man
kan komma åt med en lagstiftning och straffa med tillhjälp av denna. Bojkotter
och dylika åtgärder mot tredje man kunde alltså mycket väl lia sitt ursprung
från ett, så att säga, osynligt håll och vara organiserade därifrån. Det
kan t. ex. vara personliga samtal kamrater emellan, som åstadkommit boj Andra

kammarens protokoll 1932. Nr 20. q

1 fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(forts.)

Nr 20. 82

Onsdagen den 2 mars e. m.

kotten. Yern skall man ela straffa, om det nu skulle åstadkommas en lagstiftning
till skydd för tredje man? Yern skall man straffa i ett dylikt fall, när
angreppet mot tredje man har kommit från ett håll, örn vilket man icke har
någon aning? Alltså, jag tolkar professor Bergendah uttalande så, att han
velat antyda, att det i en mängd fall troligen är omöjligt att komma åt människor,
som organiserat ett angrepp mot »tredje man».

Det finnes alltså i detta fall, såvitt jag förstår, både praktiska och principiella
skäl, som göra, att vi socialdemokrater inte ha kunnat vara med om den
lagstiftning, som man här velat göra ett försök att påskynda, och från dessa utgångspunkter,
herr talman, skall jag be att för min del få yrka bifall till utskottets
avstyrkande hemställan.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Jag har inte deltagit i de tidigare
debatterna i detta ärende och skulle icke heller ha deltagit i debatten i dag,
örn det icke varit för att relatera ett fall, som inträffat i min valkrets och som
jag finner vara till sin tendens synnerligen betänkligt. — Jag kommer till det
fallet något senare.

Jag har som sagt icke yttrat mig i tidigare debatter, men jag har följt dem
med mycket stort intresse. Jag finner de motsättningar, som framträda här,
särskilt de som råda mellan högern och socialdemokraterna, mycket beklagliga,
och jag har ofta i mitt stilla sinne undrat, örn det icke skulle kunna finnas en
möjlighet att bygga över den klyfta, som skiljer de olika uppfattningarna åt.
Det kan ju kanske förefalla litet naivt, när man efter det anförande, som herr
Johanson i Stockholm hållit, vågar hysa en sådan uppfattning, men jag tillåter
mig dock göra det, och jag är tämligen viss örn, att ifall herr Johanson
kunde frigöra sig från partisynpunkterna till den grad, som han vill, att vi
på högersidan skola göra, och som jag anser mig själv kunna göra, och i fall
han och jag finge diskutera den här saken, då skulle det icke vara svårt att
komma till en uppgörelse. Jag kan icke tänka mig annat än att alla de många
laglydiga och goda medborgare, som finnas i det soicaldemokratiska partiet och
inom fackföreningsrörelsen, i längden icke skola kunna vidhålla ett intensivt
motstånd mot att även detta område dragés in under samhällets rättsreglerande
bestämmelser.

Vad nu närmast föreligger är ju frågan örn ändring i trjmkfrihetsförordningen.
Herr Hage vände sig med mycken skärpa mot den tanken och sade, att
tryckfrihetsförordningen är en av hörnstenarna i vår lagstiftning och där borde
man icke göra ändringar utan mycket starka skäl. Jag kan helt instämma
med herr Hage i hans uttalande härutinnan, men det förefaller mig, som om
han icke observerat ett litet uppslag, som herr Järte här kommit med. Herr
Järte framhöll nämligen, att man mycket väl kunde tänka sig en lösning så
att man, för att använda en historisk glosa, gjorde en »rationell klyvning» av
tidningarnas innehåll på det sättet, att man från tryckfrihetsförordningens
tillämpningsområde frånskilde den del av tidningen, som endast innehåller annonser.
Från tryckfrihetens synpunkt, herr Hage, är det icke nödvändigt,
att dessa tillkännagivanden skola åtnjuta tryckfrihetsförordningens skydd, det
är för textavdelningen, för den fria diskussionen, det är där man behöver skyddet
av tryckfrihetslagen, men vilja enskilda personer eller organisationer göra
tillkännagivanden i tidningarna, så böra dessa tillkännagivanden vara så avfattade,
att vederbörande själva kunna svara för dem. Jag vill också fästa
herr Hages uppmärksamhet på att det ingalunda är någon ny princip, som
detta, uppslag innebär, ty den principen har redan i viss mån blivit knäsatt
här i riksdagen. Så skedde nämligen, då lagen om firmamärken antogs,
och likaså, då. riksdagen antog lagen mot illojal konkurrens. Jag vill med stor
bestämdhet minnas, att man i båda dessa fall framhöll, att brott mot dessa la -

/ fråga om
•skydd, för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forte.)

Onsdagen den 2 mars e. in.

Nr 20.

gar skulle behandlas civilrättsligt och icke enligt tryckfrihetsförordningen.
Man har alltså redan gjort en bräcka i muren, och jag tycker det skulle höra
till god ordning, om man genomförde den förändringen, att alla dessa tillkännagivanden,
alla dessa betalda annonser, som ju äro mycket strängt åtskilda från
den övriga texten i tidningen, undandroges från tryckfrihetsförordningens bestämmelser.
Det vore en lösning, som man kunde tänka sig, och härigenom
skulle man komma bort ifrån de svårigheter, som eljest skulle stå hindrande i
vägen, när man kommer till den civilrättsliga lagstiftning, som man på detta
område önskar genomförd.

Jag måste säga, att jag har den uppfattningen, att tiden arbetar dem i händerna,
som kräva denna lagstiftning. Jag är icke ense med herr Johanson i
Stockholm, då han säger att vi, som vilja lia en sådan lagstiftning, skulle företräda
de reaktionära. Det har dock varit så i hela den allmänna samhällsutvecklingen,
att det ena området efter det andra lagts in under lagstiftningen,
och det är på det sättet kultursamhället kommer till stånd. Den omständigheten
att man vill utvidga rättssamhället, behöver naturligtvis icke innebära,
att man är reaktionär. Tvärtom kan det vara, och efter min uppfattning är
det också, en^ framåtgående utveckling. När jag säger att tiden arbetar oss
i händerna, så vill jag erinra om den tiden, då striden stod örn rösträtts- och
författningsfrågorna och högern gjorde motstånd mot dessa reformer. Då framhölls
det på vänsterhåll, att det var oklokt att göra motstånd, ty dessa reformer
arbetade sig fram och högern kunde därför gärna så gott först som sist
sätta sig in i, att det var nödvändigt att göra någonting. Den maningen skulle
jag nu vilja rikta till vänstern. Detta är en reformfråga, som arbetar sig fram,
och jag blir stärkt i det intrycket, då jag tänker på socialstyrelsens hållning
till frågan. Socialstyrelsen ställde sig först som så många andra på den ståndpunkten,
att här mötte så stora svårigheter att åstadkomma en lagstiftning, att
man hade svårt att tänka sig^möjligheten att genomföra en sådan. Men efter
att närmare lia studerat förhållandena, sådana de utvecklat sig, säger socialstyrelsen
i det yttrande, styrelsen avgav i fjol, följande, som jag skall be att
få läsa upp:

»För staten har den lagstadgade rättsordningens upprätthållande av ålder
framstatt som en primär uppgift. Genom den fackliga organisationen bland
arbetare och arbetsgivare har nu uppkommit en betydelsefull ny rättsordning,
som ej i allo är väl förenlig med den nyssnämnda. Härtill kommer,
att staten efter de demokratiska idéernas genombrott måste anses ha en särskild
förpliktelse att värna örn dessa idéers bärande princip om friheten i olika
avseenden, salunda saväl beträffande den enskilda personen som näringslivet
Med hänsyn till nu berörda omständigheter kan staten ej gärna i längden förhålla
sig passiv gentemot det fackliga organasitionsväsendet och sättet för
dess uppträdande.»

Den uppfattning, som här framträder, kan jag helt och hållet ansluta mig
till, och jag vill alldeles särskilt understryka dels vad som nu säges, nämligen
att här föreligger en primär uppgift för samhället, och att samhället inte kan
1 längden stalla sig passivt, och dels detta som socialstyrelsen nu framhållit,
nämligen att det gäller att hävda de bärande idéerna inom det demokratiska
samhället.

När jag inledde mitt anförande, framhöll jag, att jag hade begärt ordet för
att redogöra för ett särskilt fall, och det skall jag be att få göra nu, eftersom
det ganska nara ansluter sig till det. citat jag här gjort ur socialstyrelsens utlåtande.
^ Här begär nian nu statens ingripande, man begär, att staten skall
vidtaga åtgärder för att åstadkomma en rättsreglering på detta område. Men
i min trakt och i mitt lilli har det förekommit ett fall, då ett statens organ
har böjt sig för en fackförenings maktspråk. Det är alltså ett statens organ,

I fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

Nr 20. 84

Onsdagen den 2 mars e. m.

I fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

sorn bär har varit tredje man och som givit vika för vad fackföreningen begärt.
Detta anser jag vara ganska betänkligt, och jag har därför ansett mig böra
lämna ett bidrag till dagens debatt genom att relatera detta falk

Järrestads lantmannaförening i södra Skåne, som råkat i konflikt med en
fackförening, vände sig till statens lagerhus- och fryshusstyrelse med begäran
att få sätta in spannmål i statens lagerhus i Tomelilla. Detta förvägrades och
styrelsen för statens lagerhus och fryshus meddelade lantmannaföreningen
genom protokollsutdrag, att styrelsen icke kunnat bifalla föreningens framställning,
därför att styrelsen, som det heter i protokollet, »ville vara fullständigt
neutral i den mellan lantmannaföreningen och handelsarbetarförbundet
uppkomna tvisten».

Jag vill säga det, att när man varit med örn så mycket underligheter som
man får vara i vår tid, så upphör man till sist att förvånas, men den här
gången blev jag verkligen förvånad, när jag läste denna motivering. Det är
dock icke rimligt att påstå, när man böjer sig för den ena partens maktspråk,
att man då intager en neutral ståndpunkt. Enligt min uppfattning är det
fullkomligt orimligt att vidhålla en sådan uppfattning, men det har lagerhusoch
fryshusstyrelsen icke desto mindre gjort i ett senare avgivet yttrande.
För min del är det tillräckligt att påpeka, att man, då två parter äro i strid,
icke kan säga sig intaga en neutral ställning, när man böjer sig för en av
parterna. Jag finner detta fall ganska anmärkningsvärt.

Föreningen har nu anfört klagomål hos Kungl. Majit, och besvären ligga,
örn jag icke misstar mig, hos jordbruksdepartementet, dit handlingarna, om
jag icke är felaktigt underrättad, insändes den 10 november i fjol. Där ha de
alltså nu fått ligga i snart fyra månader. Jag måste säga. att den tiden är
något lång. Det finnes visserligen någonting, som heter Kungl. Maj :ts nådiga
tågordning, men den här gången har den verkligen gått alltför sakta. För min
del tycker jag. att denna sak lämpligen kunnat utageras genom att jordbruksministern
tillkallat ordföranden i styrelsen och framhållit, hur han skulle
förfara, och erinrat om att han visst icke iakttagit neutralitet genom att böja
sig för den ena partens maktspråk. Det förefaller mig som örn detta varit det
enklaste sättet att utagera denna sak. Nu gå dessa människor där nere och
undra vad som skall ske. I klagoskriften till jordbruksdepartementet ha de
framhållit, att de hysa allvarliga farhågor för vad konsekvenserna skola bhva,
örn statens organ giva vika. Den, som blir blockerad, kanske icke får använda
telefon eller telegraf, kanske icke får transportera varor på statens järnvägar,
kanske rent av icke får åka på järnvägen. Här möta principfrågor, som förefalla
mig vara av den största vikt och betydelse.

Jag har icke kunnat underlåta att framföra denna sak här och skulle för
min del vilja rikta en vädjan till landsorganisationens ordförande, fastän han
icke är närvarande. Det har alltid, när denna fråga diskuterats, sagts från
fackföreningshåll, att det behövs icke någon lagstiftning, därför att man skall
se till inom fackföreningsrörelsen, att det blir självtukt, självdisciplin. Jag
tror icke, att den goda viljan saknas, men resultatet har icke varit tillfredsställande,
och kommer man in på en utveckling i den riktningen, att statens
organ som tredje part skola ge efter, förefaller det mig, som om den goda
viljan icke vore så värdefull. Jag tycker verkligen, att landsorganisationens
ledning åtminstone borde göra undantag för statens organ, och göra det såsom
ledamöter i ett demokratiskt parti, ty demokratiskt är det icke, att statens
egna organ skola underordnas sammanslutningar av medborgare,_ åtminstone
kan jag icke finna det förenligt med samhällets auktoritet och värdighet.

Jag vill framhålla, att fallet har väckt mycken förargelse och harm i dessa
kretsar. För att belysa, hur stark förtrytelsen är, vill jag meddela, att en
man, som bevittnat stämningen i trakten, därom fällt det yttrandet: när man

Onsdagen den 2 mars e. m.

Nr 20.

1 fråga om
skydd, för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

Under detta yttrande hade herr talmannen inträtt och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag har begärt ordet för att läsa in i kammarens
protokoll ett aktstycke, som enligt mitt förmenande förtjänar ett visst
beaktande under den fortsatta utredningen örn tredje mans rätt. Jag vill
erinra örn att förlidet år framfördes av herr Petrus Nilsson m. fl. i första kammaren
och av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl. i denna kammare motioner
med yrkande, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning rörande lagstiftningsåtgärder för
att bereda rätt till skadestånd för den, som helt och hållet står utanför arbetskonflikt,
men likväl oförskyllt tillfogas skada genom blockad, bojkott eller
andra stridsåtgärder, som riktas mot honom, samt snarast möjligt för riksdagen
framlägga förslag i ärendet».

Nu har jag här en avskrift av en solidaritetsförbindelse, som är av den art,
att om man skall göra en lagstiftning örn tredje mans rätt, man svårligen bör
komma förbi att också göra en lagstiftning i syfte att inverka på de saker,
som förekomma här. Solidaritetsförbindelsen lyder så här:

»Undertecknade medlemmar av Norrbottens läns producentförening m. b.
p. a. förbinda oss härmed att solidariskt ställa oss följande till efterrättelse.
Att enligt beslut ej i någon mån samarbeta med utomstående s. k. frileverantörer.
nämniigen de som ej äro medlemmar av ovannämnda förening.

Att därest någon hantverkare, sågägare samt övriga utföra något arbete för
dessa förenämnda utomståendes räkning samtliga undertecknade föreningsmedlemmar
förbinda sig att absolut ej anlita dessa förenämnda arbetsutövare.

Den som saboterar denna förbindelse anser sig hava brutit emot föreningens
stadgar.

Bredåker den 10 maj 1931.»

Därunder stå 49 namnunderskrifter. Det innebär ju kort och gott det, att
i denna strid mellan medlemmar av producentföreningen å ena sidan och frileverantörer
av mjölk å andra sidan, om det är en hantverkare, arbetare eller
sågägare, som gör något arbete åt frileverantörer, är han blockerad från medlemmarna
i producentföreningen. Örn det är så, att herr Olsson i Kullenbergstorp
och bondeförbundet och högern, förmodar jag också, vilja ha skadestånd
för den skada, som eventuellt tredje man lider vid en arbetskonflikt, är det
rimligt, att, när man skall fortsätta och göra utredning, man också tar detta
aktstycke i övervägande, ty med hänsyn till dess formulering — det är visserligen
dålig svenska -— men med hänsyn till dess formulering låter det sig förmodas,
att det kan komma till användning icke bara i Bredåker utan litet varstans
i Norrbottens län och övriga län också. Då tycker jag, att skall man
göra lagstiftning och utredning om tredje mans rätt, kan detta följa med, så
få vi se. var det till sist utmynnar, örn det överhuvud taget är möjligt att komma
fram till något resultat.

Jag skulle också be att få säga till den siste ärade talaren, att jag tror icke för
ett ögonblick på möjligheten att dela upp materialet i en tidning så, att viss

såg, hur stark förtrytelsen var, förstod man, hur en lappoanda kan växa upp.
Jag vill icke påstå, att denna stämning råder nu, ty den har lagt sig något,
men detta märkliga fall är likväl i hög grad förtjänt av regeringens uppmärksamhet.
Jag skulle vara frestad att till regeringen rikta samma utrop, som
den romerska senaten i kritiska lägen riktade till konsulerna, när det gällde
statens vitala intressen: »videant consules, ne quid detrimenti capiat res

publica.» Eller fritt på svenska: »Må regeringen se till, att staten icke tagar
skada.»

Kr 20. 86

Onsdagen den 2 mars e. m.

I fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter:

(Forts.)

del av detsamma- undantages från tryckfrihetsförordningens bestämmelser,
d. v. s._ man kail nog göra en uppdelning, men icke på sådant sätt, att den icke
kan kringgås av den, som vill kringgå den.

Herr Ljung: Herr talman! Vid bedömande av och ställningstagande till
det spörsmål som nu dryftas här i kammaren, måste man givetvis i första
hand för sig klargöra tvenne frågor: 1) förekomma några övergrepp på det
område, som behandlas i de i ärendet framlagda motionerna? och 2) är det
tänkbart och möjligt att kunna förekomma sådana övergrepp?

Den första frågan är ganska lätt besvarad. Det är allmänt känt och omvittnat,
att sådana stridsåtgärder, som träffa tredje man. allmänt förekomma.
I såväl årets motioner i frågan som i de förra året framförda motionerna med
samma syfte lämnas flera exempel därpå. Från det håll, där man ej vill
veta av någon lagstiftning på området, har man visserligen sökt bortförklara
händelserna i fråga men icke lyckats. Man synes härvid också vilja hävda,
att de stridsåtgärder, som träffat oskyldiga, närmast få betraktas som ett nödvändigt
ont. Strävandena här gå tydligen ut på att bibringa den uppfattningen,
att det är bra som det är och att i varje fall ingen lagstiftning är behövlig
eller befogad. Det är överflödigt att ytterligare exemplifiera förhållandena
på området. Den, som vill se förhållandena sådana de äro, måste
märka, att övergrepp förekomma. Denna uppfattning har också uttalats av
den av Kungl. Majit tillkallade sakkunnige, professorn Bergendal. I ett uttalande
till det 15 :e nordiska juristmötet i Stockholm 1931 säger han nämligen
bland annat, att det sålunda rådande rättstillståndet är otillfredsställande.

Den andra frågan eller möjligheten att genom lagstiftning kunna skydda
tredje mans rätt i arbetskonflikter är ju för närvarande under utredning. Tyvärr
har denna dragit ut på tiden alltför mycket. Därför är det väl befogat
att söka få densamma påskyndad.

Det är intet tvivel örn att man här rör sig på ett ömtåligt område. Det föreligger
stora svårigheter för att få en väl avvägd lagstiftning till stånd. Dessa
svårigheter få emellertid icke utgöra hinder. Det skulle vara en bedrövlig inkompetensförklaring
från statens sida, örn man förklarade sig ej kunna lämna
det erforderliga skyddet för den medborgare, som här behöver sådant. Ett
uppskov med denna lagstiftning medför också stor fara. Dessa stridsåtgärder,
varom här är fråga, åstadkomma stor bitterhet. De äro också ägnade att framkalla
motåtgärder. Man resonerar som så, att kan staten ej lämna skydd för
medborgarnas berättigade intressen, så få dessa söka tillvarataga dem själva.
Så skärpas motsatserna och ökas stridigheterna. Det går fort på vägen mot
sådana förhållanden, som vi med ledsnad se vara rådande i vissa av våra grannländer,
där den ena gruppen står i skarpaste motsättning och strid med den
andra.

En sak är ägnad att inge förvåning. De, som ha så stort intresse för att mellanfolkliga
tvister skola lösas genom lagstiftning och skiljedom, visa föga intresse
för strävandena att genom lagstiftning hindra övergrepp på det område,
varom här är fråga. Det skulle vara av intresse att få någon förklaring till
denna uppenbara inkonsekvens.

Nu kanske någon säger — och på frisinnat håll har man väl den uppfattningen
— att en lagstiftning är måhända nödvändig, men den är ej så brådskande.
Jag har redan erinrat örn faran av dröjsmål men vill dock peka på
ytterligare en omständighet. Så länge ingenting göres i lagstiftningsväg för
att förhindra övergreppen på detta område, så länge kunna ju förövarna av
sådana ta detta som en intäkt för den uppfattningen, att de äro i sin fulla
rätt. De kunna ha så mycket större anledning härtill, som stora grupper

Onsdagen den 2 mars e. m.

87 Nr 20.

av vårt folk göra allt för att förhindra en sådan lagstiftning. Det synes mig
högst angeläget, att grunden för en sådan uppfattning snarast unaanröjes.
Det är nödvändigt för alla deras skull, som löpa fara att bli utsatta för övergrepp,
där de borde lia rätt att stå utanför en konflikt. Det är nödvändigt också
från samhällets synpunkt, ty eljest riskerar man, att dessa övergrepp bli
allt allmännare och att bitterheten mellan olika klasser ytterligare ökas. Det
är nödvändigt, att samhället säger ifrån, att stridsåtgärder vid arbetskonflikter
ej få utvidgas, så att de träffa dem, som ha rätt att stå neutrala.

Sedan skall jag be att få göra några erinringar med anledning av en del under
debatten framkomna uttalanden. Den förste talesmannen för utskottet
framhöll och pekade på förhållandena i gångna tider, hurusom de svaga
fackföreningarna då voro utsatta för övergrepp från arbetsgivarnas sida. Men
det förefaller, som om han alldeles glömt bort den genomgripande förändring,
som förekommit på detta område. Den tiden var det fackföreningarna, som voro
den svagaste parten, och jag vill för min del icke förneka, att det förekom övergrepp
från den starkare partens, arbetsgivarnas, sida, men ingen lär väl förneka,
att förhållandena på detta område lia undergått en oerhört stor förändring,
så att det nu i stället är fackföreningarna, som i strid med mindre
företagare ofta ha ett stort övertag. Vid konflikter ålägga de sig icke heller
den återhållsamhet, som de borde göra, utan låta maktmissbruk komma sig
till last.

Det har också varit en anmärkningsvärd inkonsekvens i herr Magnussons i
Kalmar yttrande, då han så starkt framhöll, att det var nödvändigt att först få
en utredning av frågan, innan vi taga ståndpunkt till den, men i nästa ögonblick
förklarar: På vårt håll äro vi motståndare till en sådan lagstiftning, ty
vi äro övertygade örn att den icke kan bli till gagn för arbetarna.

Jag vill också säga ett par ord med anledning av herr Anderssons i Rasjön
yttrande. Han framhöll, att den reservation, som avgivits av högerns ledamöter
i utskottet, närmast var att betrakta som en strategisk reträtt. Jag skulle
vilja säga, att vad som där föreslås är ett försök att nu få fram vad som överhuvud
taget är möjligt, vad som också är det mest trängande med hänsyn till
vad det här gäller, nämligen en eventuell ändring i tryckfrihetsförordningen;
en sådan kräver ju nämligen godtagande av två riksdagar under olika perioder,
om den skall komma till stånd.

Det vore mycket att säga med anledning av herr Johansons i Stockholm yttrande,
men då det redan så utförligt bemötts av herr Järte, skall jag icke uppehålla
mig vid detta.

Slutligen blott ett par ord med anledning av herr Hages yttrande. Han
intog ungefär samma ståndpunkt som herr Magnusson i Kalmar eller egentligen
två ståndpunkter, varav den ena gick ut på att vi måste avvakta utredningen,
innan vi fatta ståndpunkt till denna fråga. Men så säger herr Hage
omedelbart därefter, eller kanske det var förut, i polemik mot talesmannen för
det kommunistiska partiet, att socialdemokraterna inom utskottet motsatt sig
denna lagstiftning, ty de äro övertygade örn att den icke skall bli av den art,
att den blir till arbetarnas nytta. Det förefaller mig vara ganska meningslöst
att förklara sig vilja vänta på utredningen för att sedan taga frågan under omprövning,
när nian samtidigt deklarerar, att man redan tagit ståndpunkt.

Herr talman! Jag skall begränsa mig till dessa korta ord och erinringar
och ber att få yrka bifall till den reservation, som avgivits av herr von Sydow
m. fl.

Herr Gardell i Gans: Herr talman! Att tredje mans rätt bör skyddas, när
två träta eller slåss, tycker jag, att alla rättänkande människor böra vara med
om. Då denna fråga har behandlats av 1929 och 1931 års riksdagar, så anser

I fråga örn
skydd för
tredje mavs
rätt till
neutralitet
i arbetskonflil
ter.
(Forts.)

Nr 20. 88

Onsdagen den 2 mars e. m.

1 fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

jag, att beskyllningen mot högern, att den i år framfört motionerna som valattack,
är obefogad. Under utskottets behandling av frågan upplystes, som herr
statsrådet också här i dag meddelat, att utredningen snart är färdig. Därför
har den reservation, som herr Löfvander och jag bifogat betänkandet, fått
den formulering, som den har, nämligen »att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, det Kungl. Majit ville föranstalta därom, att den pågående
utredningen örn skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter
så snart ske kan slutföres, samt därefter förelägga riksdagen det förslag
till åtgärder, vartill utredningen kan föranleda.»

Örn nu pressen verkligen är största skulden till att tredje mans rätt trädes
för nära, så får jag framhålla, vad som också nämndes av herr Andersson i Rasjön,
att på senare tid har man företagit processer mot vederbörande tidningsutgivare,
vilka också blivit bötfällda. Jag vill erinra örn, att tryckfrihetsförordningens
§ 3 punkt 11 lyder: »angripelse mot enskild man, vilka å ära gå eller
för dess borgerliga namn och rykte förklenliga äro; brottet straffas enligt allmän
lag, och varde dessutom skriften konfiskerad». »Den allmänna lag», som i
detta stadgande åsyftas, är strafflagen, kapitel 16, vars § 8 lyder: »utsätter
man i avsikt såsom i 7 § sägs emot annan rykte örn gärning eller last, som ej
efter lag straffbar, men eljest för hans ära, goda namn och medborgerliga anseende,
yrke, näring eller fortkomst menlig är, eller fortsprider man av arghet
sadant av annan utsatt rykte, dömes till fängelse i högst 6 månader eller
böter.»

Nu skulle jag, om det skulle vara mycket svårt att redan i år få fram ett
förslag i ämnet till riksdagen, vilja fästa statsrådets uppmärksamhet på den
frågan, örn det går an att ändra § 3 i tryckfrihetsförordnmgen så, att den
kommer någorlunda i jämnbörd med § 8 i 16 kapitlet strafflagen. Då vore
mycket vunnet.

Herr talman, jag ber att fa yrka bifall till herr Löfvanders och min reservation.

Herr Carlström: ° Herr talman'' Då man redan vid denna debatts början
åberopat mig och några andra frisinnade, som vid fjolårets behandling av frågan
ställde oss oå den sidan, som ville lia något gjort så fort som möjligt
i denna, sak, vill jag säga, att min ståndpunkt i sakfrågan är alldeles densamma
i ar som i fjol. Därmed är ej sagt, att jag i år kommer att rösta för
högermotionen, men det är en annan sak. Jag har här i min hand en tidning,
där det förekommer ett lindrigt vanställt fotografi av mig. Det är en liten
blänkare från högerns redan påbörjade valrörelse, däri man talar om herr
Carlströms i Helgagård —. så kallas jag fortfarande — uttalande under fjolarets
debatt. Jag blygs ej för detta, men jag tycker, att i en valrörelse bör
man. köra med egna kalvar så långt som möjligt.

Vidare vill jag säga, att da man från socialdemokraternas och kommunisternas
sida sökt att förvanska denna sak, som man gjorde i fjol, och säga, att
det gäller här att »förtrycka den svagare», så låter det något underligt i mina
oron. Herr Järte har varit inne på den frågan förut, men jag vill taga ett
litet exempel. Då jag uppträdde här i fjol i denna fråga, hade vi i min hembygd
en konflikt, som berörde dessa förhållanden. Den blev bilagd så, att
vi satte hårt mot hårt. Den gången rann historien ut i sanden. Det gällde
då att byggnadsarbetarna ville sträcka ut sin fackföreningsräjong till 5 kilometer
krings samhället. Striden lämnade ej svårare märken, än att dessa arbetare
efteråt även vörö anställda hos mig och fingo den där timpenningen,
som man stipulerat inom fackföreningen. Men en sak, som jag reagerade emot,
var, att när jag ville ha en arbetare, skulle jag sända bud till fackföreningen,
som skulle skicka en arbetare, vilken som helst, som jag kanske icke ville ha.

Onsdagen den 2 mars e. m.

89 Nr 20.

Om jag vill anställa en faekansluten arbetare som gör ett bra arbete ■— jag
som kan tjäna något bredvid •— så må det vara hänt. Men hur det skall vara
möjligt för lantbrukare, som leva av jordbruk, att reda sig, örn det lyckas
byggnadsarbetarna att bilda en räjong av 5 kilometer, inom vilken det skall
betalas 1 krona 28 öre i timmen, det förstår jag ej. Vi vilja ej komma åt
fackföreningarna, örn de uppföra sig på förnuftigt sätt, men vi vilja ha möjlighet
att leva, bygga hus, reparera hus och anställa folk till priser, som vi
kunna betala. Man talar om byggnadsstandarden på landsbygden och att lantarbetarna
få bo i dåliga bostäder, på samma gång som man försvarar denna
rörelse, som håller på att gripa omkring sig. Det är ett slag i ansiktet på
oss jordbruksfolk och ingenting annat. Det är ej fråga om, att den svage
skall förtryckas, utan om att den svage skall få leva, han också. Antag att
vi bönder, som bo omkring Sävsjö, beslöte, att vi skulle taga 3 kronor per kg
för fläsket och 5 kronor per kg för smöret, och det visade sig, att det kom
en lantbrukare boende utanför räjongen och sålde till billigare pris. och att vi
då skulle sätta röda lappar på hans åkdon och förklara ägaren i blockad. Vad
skulle arbetarna i samhället säga då? Det vore precis samma princip, som
byggnadsarbetarna försöka att tillämpa. Jag menar sålunda, att när man
talar örn, att man vill förtrycka faekföreningsfolket, så är det talet ej riktigt.
Det är ej fråga örn det, utan det är fråga om att få till stånd en ordning, som
ger även den svagare parten möjlighet att klara sig. Jag såge helst, om landsorganisationen
och fackföreningarna i landet kunde intaga en sådan ställning
utan någon lagstiftning. Om förhållandena utveckla sig i den riktningen, dör
den agitation bort, som nu bedrives från högerhåll. Då skola vi ej kräva något
ingripande. Men inför dessa uppenbara orättfärdigheter mot den del av folket,
som har det svårast, måste vi reagera. Det kan bli en fråga, som f. ö. rör
hela folkförsörjningen, örn det utvecklar sig så inom fackföreningarna, att man
driver upp en lönestandard, som ej kan betalas av företagare och konsumenter.
Då blir det hela kaos. Det är mot den tendensen jag riktar mig i dessa saker.

Nu sade herr Johanson, att man skulle från arbetarnas sida, från socialdemokratiskt
håll nog veta att möta en sådan här agitation i valrörelsen med
samma mynt. Ja, jag vill ej i valrörelsen taga denna eller någon annan fråga
som lockbete för valmännen. Jag har lagt bort dessa metoder. De behövas
ej heller i de trakter, där fackföreningarna tillämpa sin här berörda lönepolitik.
Där behöves ingen agitation för att få folk att taga ställning till dessa frågor.
Det är skäl att man från fackföreningsfolkets sida sätter sig in i detta.

Då herr Karlsson i Grängesberg talade örn att med näbbar och klor försvara
fackföreningarnas rätt att handla fullständigt självsvåldigt på alla områden,
så vill jag säga, att det finnes ändå en lag, att inga träd få växa upp
i himmelen. Men herr Karlsson i Grängesberg väntar säkert något annat resultat
av den politiken, nämligen att samhället på det sättet lättare skall kunna
slås sönder.

Vad nu gäller sakfrågan här, nämligen att skriva till Kungl. Majit i denna
fråga på nytt i år, så måste jag säga för min del, att särskilt nu, sedan vi
fått veta från regeringsbänken, att utredningen snart kommer att ligga klar,
är det ej skäl att begära, att utredningen skall påskyndas. Det gör ingenting
till saken, örn vi begära det eller ej. Jag har också det förtroendet till regeringen,
att den så fort som möjligt 1ar itu med saken. Jag tror ej. att man
vinner något i det fallet med att denna kammare nu, då första kammaren
avslagit motionen, går in för att här komma med en påminnelse till Kungl.
Majit. Jag tror. att regeringen, örn det visar sig, att förslaget är sådant, att
det kan läggas till grund för en lagstiftning, skall göra vad göras kan för
att frågan skall komma på riksdagens bord så snart som möjligt.

I fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neidralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

Är 20.

Onsdagen den 2 mars e. m.

I fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

Jag är ej mäktig att förstå, vad denna fråga har för sammanhang med tryckfrihetsförordningen,
och örn man skall behöva vänta 5 år, örn man ej får frågan
igenom nu, men jag tror, att denna historia mest framdragits från en viss synpunkt,
att vilja ligga först i linjen, då det gäller att föra fram denna sak.

Jag vill sluta med vad jag sade nyss, att min ståndpunkt är densamma i år
som förut. Jag ser helst, att fackföreningsrörelsen bedrives så, att vi slippa
en lagstiftning på området, men örn det skall fortsätta så, som det varit de
sista åren även bland landsbygdens folk, kunna vi ej längre med lugn åse
det.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Tidaholm: Herr talman! Herr Järte talade örn den monopolställning,
fackföreningarna intaga, och det tryck, som de utöva på småbrukarna.
Jag skulle tro, att det förut betryckta jordbruket lider av monopolistiskt förtryck
från annat håll än det. som fackföreningsrörelsen representerar. Jag tror,
att herr Jörte skulle ha möjlighet att i de kretsar, som han rör sig inom, utöva
inflytande härpå. Jag tror, att han skulle göra jordbruket en bättre tjänst på
det sättet. När herr Järte deklamerar örn friheten att arbeta, får jag säga, att
herr Järte får ursäkta, örn vi inom fackföreningsrörelsen med ganska stor misstänksamhet
avlyssna dessa herr Järtes deklamationer. Vi känna nämligen
herr Järte och veta, vad herr Järte syftar till med dessa sina deklamationer.

Det var emellertid ej detta, som föranledde mig att begära ordet.

Den förste talaren i denna debatt, herr Lindman, anförde bl. a., att en del
arbetsgivare blivit utsatta för den mest hänsynslösa behandling från fackföreningarnas
sida. Det skulle enligt herr Lindmans yttrande särskilt ha varit
fallet på^ landsbygden. När jag hörde herr Lindmans yttrande, rann mig i
minnet något, som hänt i dessa dagar i min valkrets, och som är av den art, att
jag anser, att en redogörelse därför bör bifogas kammarens protokoll i en debatt
som denna.

Vid Vara tegelbruk, som äges av en disponent K. O. Paulsson, beslutade arbetarna
redan år 1919 att bilda en fackförening. Den nybildade fackföreningen
blev dock icke gammal. Arbetsgivaren lyckades dels genom lock och dels
genom hot förmå arbetarna att lämna fackföreningen åt sitt öde. Förra året
under september månad beslutade arbetarna ånyo att organisera sig. När avdelningen
bildats, inlämnade arbetarna ett förslag till avtal upptagande samma
löner, som gälla i riksavtalet mellan byggnadsämnesförbundet och svenska
grov- och fabriksarbetarförbundet, d. v. s. en timlön av 85 öre. När disponenten
fick reda på att arbetarna organiserat sig, överöste han dem dagligen med
okvädinsord, samtidigt som de hotades med avsked, örn de ej lämnade fackföreningen.
Det har under debatten sagts, att det skett en förändring inom
arbetsgivarlägret. Det är dock ej hos alla arbetsgivare, som den inträffat.
En dag under oktober månad förra året kom disponenten till arbetarna med ett
av honom själv upprättat avtal, som hail fordrade, att arbetarna på stående
fot skulle skriva under. Läsa igenom det behövdes icke, sade han. Förslaget
upptog löner varierande mellan 65 och 70 öre per timme. Det är att märka, att
förut, innan arbetarna organiserat sig, utgick en timlön av 80 öre, och det förslag,
som arbetsgivaren kom med, innebar alltså en reducering för flertalet arbetare
från 80 till 65 öre per timme. Arbetarna voro ej beredda att skriva under
avtalet, utan ett sammanträde kom till stånd, därvid arbetsgivaren vidhöll
sina krav. Det blev ingen uppgörelse. Nya förhandlingar lämnade samma
resultat. Det är belysande för denne arbetsgivare, att han vid sammanträdets
början förklarade, att mera än en kvarts timme kunde han ej stå till disposition
för förhandlingar. Arbetsgivaren kunde naturligtvis icke vänta till ytterligare
förhandlingar åstadkommits, utan den 19 oktober tillämpade han de av

Onsdagen den 2 mars e. m.

91 Nr 20.

honom i hans förslag nämnda lönerna. Resultatet blev helt naturligt konflikt,
och nu börjar det sorgliga i denna historia. Arbetsgivaren försökte med lock
och pock förmå arbetarna att lämna organisationen. Han lovade dem bättre
löner. De skulle garanteras en lön av 200 kronor i månaden, om de bara ville
övergiva den för disponenten så förhatliga fackföreningen. De arbetare, som
bodde i företagets hus, skulle i nåder få bo kvar, dock mot en förhöjning i den
förut utgående hyran av 10 kronor per månad. Denna förmån skulle ej åtnjutas
av samtliga arbetare, utan avdelningens ordförande och ett par andra, till
vilka disponenten hyste en alldeles särskild kärlek, blevo omedelbart uppsagda,
och på dessa tre familjer söktes vräkningsdom. Det hjälpte ingalunda, att
samtliga voro beredda att punktligt erlägga hyran. Ansökningen är, efter vad
jag försport, i dagarna bifallen. Avdelningsordförandens hustru driver kaférörelse
i en fastighet, vilken äges av ett konsortium, i vilket disponenten Paulsson
är en av delägarna. Denna kaférörelse har skötts på ett mönstergillt sätt
under hela den tid, den föreståtts av den nuvarande innehavarinna!!. Hyran
har alltid punktligt betalats. Trots detta har hon nu uppsagts till avflyttning
på grund av att hennes man är ordförande i fackföreningen.

Arrendatorn J. Hovling, vilken arrenderar en gård, som tillhör tegelbruket,
har blivit uppsagd. Denne arrendator har skyldighet att transportera tegel från
bruket till de i Vara förekommande byggena, vilken skyldighet han till alla
delar fullgjort. Efter konfliktens utbrott vägrade emellertid byggmästaren vid
det bygge, dit teglet skulle levereras, att mottaga den blockerade varan. Arrendatorn
hade givetvis icke möjlighet att tvinga vederbörande byggherre att
mottaga en vara, som denne icke ville ha. Arrendatorn blev emellertid, som
sagt, uppsagd från sin gård. Det hjälpte ingalunda, att han innehaft gården i
17 år, och att han dessutom i trakten är känd som en skötsam och duktig jordbrukare.

Jag har diskuterat detta fall med en av mina kamrater på Skaraborgsbänken.
Han har vitsordat, att denna arbetsgivare Paulsson är en skötsam, duktig
och sympatisk människa. Jag har ingen anledning att betvivla det, men jag
beklagar, om så är förhållandet, att han samtidigt har tagit så starkt intryck
av den agitation, som föres mot fackföreningsrörelsen från högerns och en del
talares sida.

Herr Ljung tyckte, att det var märkvärdigt, att ett par socialdemokratiska
talare så bestämt tagit ståndpunkt mot en lagstiftning på detta område, innan
utredningen föreligger. Är det märkvärdigare, att socialdemokraterna taga
ställning till ett lagförslag, som ligger under utredning, än att högern gör
det? Högern har hela tiden varit positivt inställd för en lagstiftning. Socialdemokraterna
ha försåvitt jag förstår samma rätt att intaga en motsatt ståndpunkt.

Jag skall till sist be att få yrka bifall till utskottets förslag.

I fråga örn,
skydd föltredje
mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skulle infe ha besvärat med
ett inlägg i denna debatt, om icke min ärade namne, herr Magnusson i Kalmar,
direkt hade uppmanat mig att avge en förklaring. Min ärade namne tyckte
sig lia funnit, att jag gjorde mig skyldig till en inkonsekvent handling., då jag
stod som reservant i 1924 års andra lagutskotts utlåtande och nu gick in här
såsom reservant — något som enligt herr Magnussons förmenande innebure en
alldeles olikartad mening.

Jag kan icke finna, att herr Magnusson haft förmågan att läsa rätt innantill
i reservationen av 1924 till andra lagutskottets utlåtande. Där uttalade
vi oss emot en förnyad framställning angående en redan verkställd utredning,
som man i viss mån ville lia kompletterad. Vi ansågo det vara onödigt skriva
till Kungl. Majit i en sådan sak. Vad är det vi ha gjort, och vad har under -

Nr 20.

Onsdagen den 2 mars e. m.

I fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

tecknad gjort i det nu föreliggande utlåtandet? Jo, vi ha inom utskottet frånfallit
kravet på en skrivelse till Kungl. Ma.j:t om ett påskyndande av utredningen,
men vi lia gått in för ett krav om verkställande av en ändring i grundlagen,
och detta gjorde vi av det skälet, att det eljest skulle dröja fem år. Det
råder således ingen motsättning mellan min ståndpunkt 1924 och nu. Ty 1924
yttrade vi oss inte i reservationen och hade ingen anledning yttra oss örn det
då ifrån andra håll framställda kravet på en förhandsändring av grundlagen.
Så förhöll det sig med den saken.

När jag nu ändå har ordet, ber jag att få göra ett uttalande med anledning
av en relation, som här för ett ögonblick sedan gjordes av min ärade
länskamrat, herr Persson i Tidaholm, angående någon konflikt, som är rådande
i Vara.

Jag har inte hört talas örn den konflikten, förrän den nu omnämndes av
herr Persson. Jag ber honom och övriga observera, att vi här ej diskutera
ställningen av lönekonflikter och de eventuella föreningsrättskonflikter mellan
arbetare och arbetsgivare. Vad vi nu diskutera och ha anledning ta ståndpunkt
till, är, att icke tredje man, en utomstående part oförskyllt indrages i
dylika konflikter. Det är det, som saken gäller, och där måste det enligt
min mening föreligga fog för. att ett skydd beredes för sådan parts indragande.
I detta sammanhang vill jag också understryka vad herr Carlström här påtalade,
och som jag tillåtit mig påtala förut, hurusom dessa fackföreningsintressen.
som nu växa sig allt starkare ute på landsbygden och där förhindra uppgörelser
örn arbeten, särskilt då det gäller byggnadsarbeten, verkligen börja
bli av så allvarligt slag och en allvarlig tunga för jordbrukarna, att det verkligen
ej är ur vägen att ta upp denna fråga på nytt.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Petersson i Lerbäcksbyn: När jag yttrade mig förra gången, hade jag
anledning hoppas, att jag inte skulle behöva begära ordet på nytt i denna debatt.
Jag beklagar både för min egen del och för kammarens, att jag ej kunnat
fullfölja min ursprungliga avsikt i detta hänseende. Det är vissa uttalanden
dels av herr Andersson i Rasjön och dels av herr Johanson i Stockholm.
som tvingat mig än en gång begära ordet.

Det låter på herr Johanson i Stockholm och andra, som om det skulle vara
fråga örn att redan i år taga ställning till resultatet av den pågående utredningen.
i den mån denna förutsätter ändring i allmän lag. Så är ju, herr
talman, ingalunda förhållandet, och det tycks vara nödvändigt att söka återföra
diskussionen till vad det egentligen här gäller. Som kammarens ledamöter
hörde före middagen av statsrådet och chefen för socialdepartementet väntas
utredningen vara slutförd före april månads utgång. Förutsatt att utredningen
ger anledning därtill, bör det ju då icke vara omöjligt att förslag till
erforderliga lagändringar kunna föreläggas nästa års riksdag. Men i den mån
detta tillika föranleder ändring i tryckfrihetsförordningen kan en av nästa
års riksdag antagen lag inte börja tillämpas förrän efter det att val till andra
kammaren hunnit äga rum ännu en gång. Det är detta uppskov på sannolikt
fem år, som vi vilja förebygga genom en ändring i tryckfrihetsförordningen
redan i år, en ändring, som givetvis förklaras vilande och göres beroende på
den ändring av allmän lag, som förutses. Kommer denna senare icke till stånd,
förfaller givetvis även ändringen i tryckfrihetsförordningen. Konstigare är det
inte.

Nu säger herr Andersson i Rasjön, att det ju inte är säkert, att någon lagändring
behöver komma till stånd. Ja. därom skall naturligtvis Kungl. Majit
ha övertygat sig, innan Kungl. Majit lägger fram förslag till ändring av tryckfrihetsförordningen.
Det förefaller, som om man icke tilltrodde Kungl. Majit

Onsdagen den 2 mars e. m.

r>3 Nr 20.

något eget omdöme i denna sak. Det är klart, att örn utredningen skulle utmynna
i att lagstiftningen icke är erforderlig, kommer Kungl. Majit icke att
lägga fram förslag till ändring av tryckfrihetsförordningen, men i det sammanhanget
ber jag få fästa uppmärksamheten på, att i varje fall utredningsmannen
själv synes vara övertygad om behovet av särskild lagstiftning.

Jag har ingalunda några särskilda relationer till professor Bergendal, men
i det här fallet föreligger ju ett ganska intressant och talande dokument i de
tryckta förhandlingarna från den förra hösten här i Stockholm hållna juristkongressen,
och där säger professor Bergendal i en av sina teser, att »en ändring
i riktning av effektivt rättsskydd mot obehöriga bojkotter genom utveckling
i rättspraxis vore önskvärd, men är oviss, och lagstiftning torde följaktligen
var oundgänglig». I den diskussion, som följde på föredraget, yttrade
professor Bergendal vidare: »Jag tror —--att det är alldeles nödvändigt
att här i Sverige skrida till lagstiftning för att så att säga få fart

på utvecklingen i praxis. Ty åtskilligt skulle vara vunnet, örn vi finge klara
papper på, att åtminstone någon bojkott vore utomobligatoriskt rättsstridig.
Detta skulle enligt tingens egen logik med nödvändighet leda till, att man i
praxis toge upp även andra fall till analys med hänsyn till rättsstridigheten.»
Och med anledning av ett inlägg från annat håll i debatten säger han: »På
sådana områden, där vi redan nu ha kraftiga och starka organisationer är det

•---mindre påkallat att uppdraga legala gränser för organisationernas

åtgöranden mot varandra, exempelvis när det gäller sympatistrider på arbetsmarknaden.
Men härmed är inte sagt, att det inte kan vara önskvärt att

skydda den oorganiserade enskilde både mot angrepp av dessa organisationer

och mot angrepp på ett område, där det icke finnes organisationer av större
betydenhet. Att utan vidare betrakta framtvingandet av kamporganisationer
på nya områden såsom någonting, som ligger i tidens tendens, och som man fördenskull
måste acceptera, är en ståndpunkt, till vilken jag inte vill ansluta mig.»

Jag har, herr talman, funnit anledning göra dessa citat ur professor Bergendah
uttalanden därför, att de synas lägga i dagen, att utredningsmannen själv
under arbetets gång har blivit övertygad örn, att denna fråga icke löses utan
lagstiftning.

Sedan tvingas jag säga några ord med anledning av herr Johansons i Stockholm
yttrande rörande den motionen bifogade exempelsamlingen. Jag gör det
verkligen inte med något större mått av entusiasm, ty dessa fall äro icke sådana,
att det är vidare lockande att syssla mycket med dem. Men när herr
Johanson i Stockholm vill förringa värdet av den bevisning, som från motionärernas
sida förebragts, tvingas jag göra det, på det att detta herr Johansons
omdöme ej må stå oemotsagt.

Jag fäster därvid allra först uppmärksamheten på, vad herr Järte redan har
påpekat, att förklaringar saknas i några av de anmärkta fallen, däribland i
ett par av de mest anmärkningsvärda, nämligen de, som röra »Monopolbygget»
och det s. k. »fallet Martin Johansson». I den mån detta får betraktas som
ett tyst erkännande från vederbörande organisations sida av det befogade i anmärkningarna.
är ju själva tystnaden vältalig nog.

Örn vi därefter skulle titta litet närmare på några av de inkomna förklaringarna,
ha vi först och främst det fall, som i handlingarna kallas »fallet
J. H. Johansson». Det återfinnes på sidan 18 i utskottsutlåtandet. Det rör
sig örn ett lag byggnadssnickare ifrån Norrland, som kommer ned till Nacka
oell köper några tomter, som de ämna bebygga. Jag kan, kerr talman, inte
finna annat, lin att de enligt svensk lag äga full rätt att förflytta sig från
Norrland till Nacka i detta syfte. Emellertid uppenbarar sig efter några dagar
ett antal representanter för fackföreningen och börjar förhöra vederbörande
om för vems räkning de skulle bygga. Uppvaktningen upprepas dagen

I fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

Nr 20. 94

Onsdagen den 2 mars e. m.

1 fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

därpå under mera hotfulla former och sedermera förklaras icke bara arbetet i
blockad utan också det näringsställe, där byggnadsarbetarna inta sina måltider.
På grund av dessa och andra trakasserier sågo sig arbetarna nödsakade
avbryta sina arbeten och lämna orten.

Svensk lag lag förbjuder konungen att »någon från ort till annan förvisa»,
men vad konungen »icke äger» det »äger» uppenbarligen den monopolistiska
svenska fackföreningsrörelsen!

_ Vad har nu fackföreningen att anföra till detta? Jo, att »det föreligger en
viss skyldighet att tillse, att gällande avtal följas, helst som det finnes en hel
del mindre företagare på byggmästarområdet», och att man velat »åstadkomma
största möjliga reda inom den spekulativa villabyggnadsproduktionen för
såväl arbetsgivare som arbetare». Örn man härmed vill göra gällande, att
även byggmästarna skulle ha intresse av att konkurrerande företagare hållas
borta _ från marknaden och att man sålunda handlar i samförstånd med dem
eller i varje fall med deras goda minne, så föreligger endast så mycket större
anledning att i den stor allmänhetens intresse se upp med dylika monopoltendenser.

Eller låt oss ta det fall, som här rubriceras som »fallet Kostadion». Jag
vill gärna medge, att det fallet så tillvida verkar mindre upprörande än vissa
andra, som de, som här utsattes för blockaden, inte befunno sig i lika små och
ömmande omständigheter, som blockadoffren i regel bruka göra. Blockaden
grundar sig från början på vissa ouppgjorda mellanhavanden mellan
arbetarna och en herre, som heter Jensen, vilken på entreprenad utfört
vissa arbeten för lantbruksmötets räkning år 1930. Det uppges,
att arbetarna ha vissa fordringar hos denne Jensen, men det föreligger
stridiga uppgifter örn hur stor den fordringen är. Bestyrelsen för lantbruksmötet
har i en av landshövding Edén undertecknad inlaga förklarat, att
bestyrelsen före slutuppgörelsen med Jensen »icke på något sätt underrättats

örn att arbetarna haft att av Jensen fordra mer än--- 683 kronor och

46 öre». I förklaringen uppger fackförbundet den ursprungliga fordringen till
mellan 11- och 12 000 kronor och kommer med väntpengar och ränta upp till
omkring 15 000 kronor. Även örn man för bekvämlighetens skull godtar fackförbundets
uppgift örn själva beloppet, vilket det annars torde föreligga ganska
goda skäl att icke göra, återstår att besvara frågan, varför man ej sökte
att på laglig väg utfå fordran av rätter vederbörande utan avvaktade lämplig
tidpunkt för att uttaga den av utanför stående tredje man. Fackförbundets
förklaring, att fackföreningen ej avkrävt arrangörerna några pengar och att
det icke kunde läggas fackföreningen till last, att dessa indragits och erlagt
omkring 7 400 kronor, eller hälften av det omstridda beloppet — ja, den förklaringen
förtjänar, tycker jag, intet annat avseende än ett medlidsamt leende.
Ty varenda människa vet, att detta helt enkelt utgjorde förutsättningen
för att blockaden skulle hävas och den redan utannonserade uppvisningen kunna
äga rum. Jag uttalar mig i detta sammanhang icke örn, huruvida det varit
så stor förlust för mänskligheten, örn uppvisningen icke kunnat äga rum,
men förmodligen ansågo arrangörerna det vara angeläget, att den skulle komma
till stånd.

Det var i samband med denna affär, som en för sin självständighet känd
socialdemokratisk tidning nere på Västkusten gjorde ett uttalande, som förtjänar
att tagas till riksdagens protokoll som bevis för, att fackorganisationerna
understundom gå längre än partipressen mäktar följa med och försvara.
Det heter där: »Det är allmänt erkänt, att i byggnadsfacket i Stockholm försiggå
ting, som en med normal rättsuppfattning utrustad människa finner i
hög grad stötande. Det räcker att erinra örn händelsen vid Sportpalatset, då
några murerihantlangare med fördömliga metoders hjälp tillskansade sig stora

Onsdagen den 2 mars e. m.

95 Nr 20.

summor. Saken betecknades redan då i Ny Tid som utpressning. Nu är det
fråga örn blockaden mot den boxningsring, där Harry Persson led sitt livs
nederlag. Trots ombudsmannens för byggnadsträarbetarefackföreningen bestridande
har det visats, att fackföreningen för att häva blockaden tillgodogjort
sig 7 500 kronor, hälften av de begärda 15 000 kronorna. Ett kvitto, reproducerat
i Idrottsbladet, bevisar faktum. Det har icke meddelats på vilka
grunder fackföreningen stött kravet, och vi äro alltså ur stånd att bedöma,
huruvida den beteckning, som i borgerliga tidningar satts på förfarandet utpressning
är den riktiga.»

Vi lia för det tredje det i handlingarna såsom »fallet Skoglund» betecknade.
Det rör, som kammarens ledamöter torde finna, de två jägmästarna, som skulle
flytta från Östersund till Stockholm och fingo transporten av flyttsakerna
blockerad. Som den öppenhjärtige och frispåkige nian han är erkänner herr
Charles Lindley å sitt förbunds vägnar, att det är riktigt, som det säges i motionen,
att »organisationen i Östersund meddelade sina kamrater i Stockholm
örn denna transport». »Dessa senare», fortsätter herr Lindley — d. v. s. de
organiserade expresskarlarna — »vägrade att ta någon befattning med godset».
Nu kan visserligen sägas, tillägger herr Lindley, att dessa jägmästare blivit
oskyldigt inblandade i pågående konflikt. »Bevis härför kan emellertid icke
presteras. Varför just anlita en firma, mot vilken konflikt pågår?»

Jag ber kammarens ledamöter uppmärksamma, att det var till stadsbudskontoret
i Östersund ifrågavarande båda jägmästare vände sig med sitt uppdrag.
Jag frågar, örn icke vem som helst, som vänder sig till en sådan institution
har all anledning utgå ifrån, att uppdraget skall bli utfört utan mankemang;
eller menar man, att allmänheten hädanefter skall behöva ringa upp
vederbörande fackorganisation för att förvissa sig örn, huruvida det är något
hinder att anlita ett visst företag?

När slutligen herr Lindley förklarar, att »såväl arbetsgivare som arbetare
ibland göra sig skyldiga till åtgärder, vilka med fog kunna betraktas som
övergrepp», och tillägger, att »ensamt hans förbund — Svenska Transportarbetareförbundet
— skulle kunna framlägga en ansenlig dossier varje år, som
fullt ut kan mäta sig med de svartmålade fall, som motionärerna hopplockat»,
så tror jag honom, herr talman, på hans redliga ord. Jag betvivlar inte ett
ögonblick, att det finnes värre saker både i herr Lindleys och andra herrars
samlingar, men detta faktum försvagar inte utan styrker i stället kravet på
snara åtgärder till skydd för de människor, som bli föremål för aktioner, vilka
enligt herr Lindleys försäkran »med fog kunna betraktas som övergrepp».

Jag förmodar kammarens ledamöter hålla mig räkning för, att jag ej fullföljer
denna undersökning från fall till fall utan nöjer mig med vad jag nu
anfört. Studerar man uppmärksamt de avgivna förklaringarna, så finner
man, att de icke mindre än själva anmärkningarna bestyrka, att det f. n.
inom näringslivet och på arbetsmarknaden råder ett osäkerhetstillstånd och en
rättslöshet för den svagare parten, som icke kan fördragas i ett gammalt lagoch
kultursamhälle som det svenska. Det är icke samhället värdigt, att låta
det fortgå på det här sättet. Det är nödvändigt att dessa förhållanden läggas
in under lagens reglerande kraft och makt. Och när det nu, att döma av uttalanden
från olika håll, vill synas, som om det i riksdagen finnes en majoritet
för åtgärder till skydd för tredje mans rätt, så må det väl vara lovligt att
begära, att arbetet härpå skall så bedrivas, att icke, medan samhället utreder,
oförrätt hopas på oförrätt mot värnlösa stackars människor.

Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman! Endast några få ord. Jag föran leddes

att begära ordet, när herr Lövgren i Nyborg läste upp det illustra dokumentet
från Bredåker i Norrbotten.

I fråga om
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

Nr 20. 96

Onsdagen den 2 mars e. m.

1 fråga om
skydd får
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

Jag skall icke i detta sammanhang gå in på själva sakfrågan, utan jag vill
endast deklarera, att jag är övertygad örn att något måste göras och måste
göras snart för att stävja de missförhållanden, som faktiskt råda ute i landet.
Det börjar väcka uppseende och förargelse i vida kretsar, och det har spritt sig
även till själva landsbygden. Som herr Carlström i Helgagård mycket riktigt
förklarade, ha lantbrukarna icke råd att betala de löner, som nu begäras.

Jag vill för min del framhålla, att såsom själv varande lantman ser jag
med glädje och tillfredsställelse, örn våra arbetare få så goda förtjänster och
så god utkomst som möjligt. Om icke för annat så bjuder ju redan en klok
egennytta att se saken så, ty örn jag som lantman har något att sälja, så har
jag alltid lättare att bli av med det och även utsikter att kunna betinga mig
ett bättre pris, när arbetarna ha goda förtjänster. Men när tokerierna gå så
långt, att de hämma den ekonomiska utvecklingen, att enskilda personer få
sitta emellan och samhället lider ekonomisk skada, då måste man väl ändå
reagera emot tilltagen.

Jag vet icke riktigt vad herr Lövgren i Nyborg menade, när han läste upp
det där illustra dokumentet från Bredåker, men jag skulle vilja Iråga honom
och andra: Behöver det sägas, att även sådana personer, som bära sig åt på
detta sätt och skriva på detta sätt, skola falla under lagen? Det är
ju alldeles självklart. Det har för övrigt statsrådet Lubeck påpekat
redan vid ärendets behandling år 1929. Han sade då, att anspråken på
en dylik lagstiftning uppställas icke ensidigt, utan de rikta sig emot
tvångsåtgärder från båda parternas sida, låt vara att arbetarpartens åtgöranden
varit de i praktiken och diskussionen mest framträdande. Det
är naturligtvis också min åsikt, att så skall vara fallet. Tilltagen från
sådana vildhjärnor, även om det är lantmän och lantbrukare, som icke
bättre veta och förstå, böra naturligtvis såvitt möjligt stävjas, så att de icke
ge sig in på dylika försök, som äro både vanvettiga och skadliga. Men, mina
herrar, de ha lärt av arbetarorganisationerna, och så ha de icke bättre omdömesförmåga
än att de tänka, att vi skola göra på samma sätt. Det är fel. Varje
förnuftig människa reagerar emot dylika tilltag.

Det har förekommit en mängd sådana vanvettiga historier där uppe. En
del känner jag närmare till och en del har jag endast hört ryktesvis. Man har
försökt avstänga dem, som icke låtit tvinga sig in i en viss organisation från
att få mala sin säd i kvarnarna. Man har så att säga givit kvarnarna ett ultimatum.
Gudskelov gick det icke att hålla det i längden, men man försökte
i alla fall hålla det en tid. Man försökte även förbjuda bönderna att använda
cirkelsågarna ute i bygderna, där de bruka försäga sitt virke. En del åtlydde
påbudet, andra gudskelov inte. Det gick så långt, att man försökte
förbjuda en bonde, som hade spädgrisar till salu, att sälja dem åt den, som
icke tillhörde organisationen, och det har sagts mig, att man även gjorde försök
att förhindra, att de skulle få sina kor betäckta. Det är ju vanvett alltihop.
Bör man icke genom en lagstiftning söka förekomma sådant —- det må nu
gälla lantmän eller vem som helst.

Herr talman! Jag har icke något yrkande att göra, men jag har ansett
mig skyldig att uttala dessa ord.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Trots de många anföranden, som
ha hållits i dag från motionärernas sida, är det ändå ett par spörsmål, där det
råder en betydande oklarhet. Det forsta gäller frågan: Hur vet man överhuvud
taget, att den pågående utredningen kommer att resultera i behov av
en ändring av tryckfrihetsförordningen? Något meddelande, som skulle bestyrka
detta uttalande, har icke kommit från utredningsmannen, åtminstone
icke på officiell väg, och i de citat från ett föredrag, av utredningsmannen

Onsdagen den 2 mars e. m.

97 Xr SO.

som en talare nyss uppläste, förekommer icke heller något uttalande, som direkt
pekar på behovet av en ändring av tryckfrihetsförordningen. Även om
för övrigt ett sådant uttalande skulle ha förekommit, är det väl ändå bra mycket
begärt, att riksdagen skall fatta ståndpunkt med stöd endast av ett föredrag,
som en enskild person har hållit i ett privat sällskap.

Det andra spörsmålet är följande: En eventuell ändring av tryckfrihetsförordningen
måste givetvis bli en följdlag till den huvudsakliga lagstiftningen.
Det skall väl först vara en primär lagstiftning av civillags natur, som straffbelägger
vissa handlingar, och för att få denna civillag effektiv kan det bli
fråga örn att få till stånd även en ändring av tryckfrihetsförordningen. Hur
kan man emellertid begära, att regeringen och riksdagen skall kunna taga
ståndpunkt till följdlagen, innan man vet, hur den primära lagstiftningen kommer
att utgestaltas? Även örn utredningen skulle resultera i förslag örn ändring
av tryckfrihetsförordningen, är det för resten icke givet, att den primära
lagen, i det skick den kommer från utredningsmannen, kommer att godtagas
av riksdagen.

^Såvitt jag förstår, hänger alltså högerns ståndpunkt av år 1932 helt och
hållet i luften. I det sammanhanget kan jag icke underlåta att påpeka, att
bästa beviset för hur vansklig denna sak är, är högerns eget uppträdande. Såvitt
jag nu kan erinra mig, är det icke mindre än fem olika ståndpunkter, som
högerpartiet intagit under den sista fyraårsperioden. Det började med valrörelsen
1928, då denna fråga var ett av de stora slagnumren, som den väl också
kommer att bli år 1932, efter vad man kan förstå av vad som förekommit
här i dag. Det var den första ståndpunkten, och den gick ut på att något
skulle göras fort och med kraft.

Så trädde högern till regeringen på hösten 1928, och därifrån vill jag datera
den första skiftningen i högerns ståndpunkt. Nu befanns det nämligen,
att det var icke så angeläget att göra något, utan tiden fick gå, och man överlät
åt ett par enskilda motionärer — jag vet inte, örn jag kan kalla dem frondörer
— att föra fram saken motionsvis i riksdagen. Officiellt tog högerregeringen
ingen del i behandlingen av frågan, och i debatterna i kamrarna uppträdde
ingen från regeringens sida för att deklarera, vad man från det hållet
förde i skölden.

Nästa ståndpunktsändring inträdde på hösten 1929, närmare bestämt den 22
november, då man slutligen efter ett helt års väntan fann sig böra infria vallöftet
från 1928 och tillsatte den nu så mycket omdebatterade utredningen. Den
då gängse officiella högeråskådningen uttrycktes på ett mycket klart och koncist
sätt i statsrådet Liibecks diktamen till statsrådsprotokollet, då programmet
för utredningen lades upp och omfattningen av densamma begränsades
på ett som jag anser korrekt och lyckligt sätt.

Vid 1931 års riksdag var högern åter i opposition, och då hade man ännu
en gång skiftat ståndpunkt. Det var alltså den fjärde ståndpunkten, och den
gick helt enkelt ut pa att man underkände de Liibeckska utredningsdirektiven av
ar 1929. Man låt förstå, att det var bara fuskverk, och att man måste utvidga utredningen
att omfatta ett betydligt större område, och så lagade man ihop en
motion och förde fram den här i riksdagen. Den avslogs, som tillbörligt var,
med den motiveringen, att riksdagen, som jag förut bär sagt, hade större förtroende
för regeringen Lindman än för partiet Lindman.

År 1932 har nian slutligen intagit den femte ståndpunkten, som går ut därpå,
att man först och främst skall vidtaga en ändring av tryckfrihetsförordningen,
och att vi sedan få se, hur det går med lagstiftningen i övrigt.

.Tåg undrar verkligen, herr talman, örn icke denna utvecklingsgång är det
hästa beviset för att man här rör sig på ett område så ytterligt vanskligt, att
det är allt skäl att låta förberedelserna gå den vanliga grundliga gången.''

Andra kammarens protokoll 1082. Nr 20. 7

T fråga örn
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbets♦
konflikter.
(Foris.)

Nr 20.

Onsdagen den 2 mars e. m.

I fråga otti
skydd får
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

Herr Petersson i Lerbäcksbyn undrade, om vi icke hade något förtroendeför
Kungl. Maj:t, och om vi icke trodde, att Kungl. Majit hade ett eget omdöme
i denna sak. Ja, jag tycker verkligen, det var rätt malplacerat att rikta
den frågan till oss. Jag skulle vilja säga, att i själva verket är det så, att vi
ha ett sådant förtroende för Kungl. Majit, att vi anse, att när utredningen blivit
slutförd, må det ankomma på Kungl. Majit att föra den vidare, men herr
Petersson i Lerbäcksbyn och hans meningsfränder vilja ge regeringen vissa
fingervisningar och vissa noggranna direktiv om hur den skall förfara i fortsättningen.
Han har alltså riktat sin förebråelse till felaktig adress.

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Jag begärde ordet, när min läskamrat,
herr Persson i Tidaholm, talade örn förhållandena vid Vara tegelbruk.
Jag måste beklaga, att herr Persson har delvis blivit orätt underrättad. Jag
känner bättre, tror jag, än herr Persson, hurudana förhållandena äro vid Vara
tegelbruk, ty jag bor för min del bara cirka 10 kilometer från detsamma, under
det att herr Persson bor i Tidaholms stad, som ligger 7 ä 8 mil därifrån. Jag
känner också mycket väl den arbetsgivare, som det här är fråga örn, och jag
måste säga, att det är en av de mest humana arbetsgivare, som man någonsin
kan tänka sig. Det är därför orätt att rikta sådana beskyllningar mot honom,
som herr Persson i Tidaholm här gjorde.

Herr Persson säger t. ex., att herr Paulsson förliden höst överöste arbetarna
med okvädinsord o. s. v. Ja, var och en, som känner mannen i fråga, vet, att
han icke kan låta något sådant komma sig till last, ty han är den mest nobla
personlighet mot sina arbetare, som man kan tänka sig.

Herr Persson har nog också fel, om han tror, att striden vid Vara tegelbruk
berör tredje mans rätt. Det är en vanlig konflikt angående lönerna mellan arbetsgivare
och arbetare, alltså hör den saken icke hit. Jag vill dock säga. att
konflikten hade säkerligen undvikits, om arbetarna hade fått vara i fred för
påtryckning, från visst håll, enär arbetarna vid Vara tegelbruk, från flera
synpunkter sett, hade det avsevärt mycket bättre än arbetarna vid andra närliggande
tegelbruk. Det var enligt min mening mycket olämpligt att draga
denna sak inför riksdagen, som någon bevisföring mot behovet av den lag, varom
vi nu diskutera.

Däremot glömde herr Persson att omnämna något som verkligen berört tredje
mans rätt och som tilldragit sig just i Skaraborgs län under sistlidna år,
nämligen ett mycket uppmärksammat fall vid ett vägdistrikt. Vid ett sådant
distrikt i västra delen av Skaraborgs län strejkade arbetarna för ett par år
sedan. Tiden gick, men det var icke någon, som vågade taga hand om vägarbetet
på den grund, att de strejkande förklarat arbetet i blockad. ^ Till följd
härav blevo vägarna, som helt naturligt är, då de icke blevo underhållna, mycket
dåliga, och då fick vägstyrelsen från vederbörande åläggande att försöka
med alla till buds stående medel sätta vägarna i stånd. Det lyckades då vägstyrelsen
att få några personer, som frivilligt åtogo sig att medverka, vid vägunderhållets
utförande. Men när de hade varit där en mycket kort tid, infunno
sig några av de strejkande arbetarna jämte en del bolsjeviker och misshandlade
på det grymmaste sätt de arbetsvilliga. Här ha vi verkligen ett förhållande,
som berört tredje mans rätt, och ett förhållande, som har upprört alla
rättänkande människors sinnen i den orten.

Enligt min mening är den lag, som vi nu diskutera, fullkomligt befogad, jajag
skulle vilja säga, att det är en av de mest nödvändiga lagar, som man kan
tänka sig, ty enligt min uppfattning blir det aldrig någon lycka i landet, förrän
folk, som vill arbeta, får rätt och frihet att göra det samt därvidlag, örn så
fordras, åtnjuta ett fullt effektivt skydd från statsmakternas sida.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Onsdagen den 2 mars e. m.

99 Nr 20.

Herr Persson i Tidaholm: Herr talman! Jag vill säga till herr Bengtsson i
Kullen, att min uppfattning om humanitet och herr Bengtssons uppfattning
örn humanitet tyckas vara ganska skilda begrepp. Det är ovedersägligt, att
den arbetsgivare, som jag här har talat om, har vräkt tre av sina arbetare.
Detta betecknar herr Bengtsson i Kullen som en gärd av humanitet. Jag kan
i detta fall icke dela herr Bengtssons uppfattning. Jag kan naturligtvis icke
förneka herr Bengtsson i Kullen att lia denna uppfattning, att det är en akt av
humanitet, men för min del kan jag icke tillägna mig samma uppfattning, som
herr Bengtsson i detta fall har.

Herr Bengtsson talade vidare örn en vägkonflikt i samma del av länet. Ja,
det är beklagligtvis på det sättet, att just i denna trakt har det förekommit en
intensiv agitation mot fackföreningsrörelsen. Anledningen till att agitationen
varit särskilt intensiv i dessa trakter behöver jag väl icke förklara för kammarens
ledamöter.

Jag begärde emellertid närmast ordet, herr talman, för att ge en kort replik
till herr Magnusson i Skövde. Herr Magnusson i Skövde påstod, att det fall,
som jag här refererat, icke skulle vara berättigat i en debatt som denna. Jag
vill dock påpeka för honom, att det referat, jag här lämnade, föranleddes närmast
av det yttrande, som fälldes av herr Magnussons partichef. Herr Lindman
anförde nämligen, att en del arbetsgivare bli utsatta för den mest hänsynslösa
behandling från fackföreningarnas sida, och särskilt skulle detta vara
fallet på landsbygden. Det var för att ge detta herr Lindmans yttrande en
riktig belysning, som jag här lämnade mitt referat.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Bara ett par ord. Herr Lövgren i
Nyborg läste upp en förbindelse, utfärdad av några medlemmar av Norrbottens
läns producentförbund. Han tycktes anse, att även en sådan förbindelse skulle
komma under en lagstiftning om tredje mans rätt vid arbetskonflikter. Såvitt
jag kunde höra, innehöll denna förbindelse endast det, att undertecknarna av
densamma förbundo sig att icke anlita sådana sågverksägare och andra, som
utförde arbete åt de så kallade pytsåkarna, vilka ej anslutit sig till ifrågavarande
producentförbund. Men, herr Lövgren, det är väl ändå en högst väsentlig
skillnad på att icke själv anlita en viss persons tjänster och att försöka
hindra andra att göra det.

Av herr Nilssons i Antnäs temperamentsfulla anförande, där han behagade
kalla sina yrkeskamrater, medlemmarna i Norrbottens producentförbund, för
vildhjärnor bland annat, kan man förstå, att herr Nilsson i Antnäs tillhör eller
tillhört de så kallade pytsåkarna, mot vilka producentförbundet tydligen vänt
sig.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skulle egentligen icke behöva
taga till ordet efter herr Anderssons i Dunker anförande. Meri jag vill säga
herr Andersson, att jag delar icke den uppfattningen, ty det fall, som herr
Lövgren anförde, har så mycket släktskap med vad vi vänt oss mot, att vi
måste göra klart för oss, att gå vi in för den uppfattningen, som vi talat för
och som herr Anderssons i Dunker parti gått in för, måste vi också vända oss
mot åtgärder liknande dem, som herr Lövgren anförde.

Det var icke för att uttala detta, som jag begärde ordet, utan det var för
att uttrycka min mycket stora förvåning i anledning av herr Anderssons i Rasjön
senaste yttrande, då han säger, att det var åtskilliga frågor, som trots alla anföranden,
som hållits från motionärernas sida och från högerhåll, ändå icke
voro uppklarade. Och så frågar herr Andersson: Hur vet man, att utredningen
kommer alt kräva ändring av grundlagen? Man kan ju pressa sekretessen
över vad som förekommer inom ett utskott ganska långt. Men jag tycker,
att herr Andersson ockrar rätt mycket på sekretessen över vad som före -

1 fråga erm
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

Nr 20. 100

Onsdagen den 2 mars e. m.

I fråga örn
skydd för
tredje mans
rätt till
neutralitet
i arbetskonflikter.

(Forts.)

kommit inom utskottet, då han i detta fall ställer sig så oförstående. Jag är
förhindrad att uttala mig mera, men jag är icke förhindrad uttala, att örn
man skulle tänka sig det teoretiska fallet, att en ändring av grundlagarna preliminärt
beslutas vid denna riksdag och sedan utredningen fortskrider och det
kommer ett förslag beträffande den övriga lagstiftningen under årets lopp och
detta skulle mot förmodan visa, att ingen ändring av grundlagarna behöves,
då skall ju det vilande förslaget konfirmeras eller förkastas vid nästa riksdag,
och då har ju ingen skada skett. Ty då kan man avstå från att konfirmera
det vilande beslutet. Men man har gjort den förberedande åtgärden, och därest
det visar sig, att ändring av grundlagarna är behövlig för att åstadkomma
lagstiftningen i övrigt, har man förhindrat ett uppskov på fem år. Det är detta
vi eftersträva. Det är en sak, som bör kunna begripas och icke kan giva anledning
till invändningar av det slag, som kommit till synes från herr Andersson
i Rasjön och andra.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag känner mig skyldig att
säga några ord i anledning av herr Bengtssons i Kullen anförande. Herr
Bengtsson i Kullen borde hava talat örn hela sanningen, då han talade om förhållandena
vid ett vägdistrikt i Västergötland. Det ligger nämligen icke till
så, som herr Bengtsson i Kullen påstår, att vägarbetarna misshandlat de arbetsvilliga.
Det var ändå så, att när de ställdes inför domstol och skulle dömas
för den saken, hade den juridiskt kunnige domaren den uppfattningen, att de
skulle frias i brist på bevis. Men nämnden överröstade domaren och fällde
dem till straff. Nämnden präglades av den anda, som präglar herr Bengtsson
i Kullen och hans inlägg i debatten. Men den juridiskt kunnige domaren ansåg
inga bevis föreligga för att de skulle hava gjort sig skyldiga till det
brott, som herr Bengtsson i Kullen söker göra gällande, att de skulle hava
utfört.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag därå samt bifall i stället
till den av herr von Sydow m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.
3 :o) avslag å utskottets hemställan samt bifall i stället till den reservation, som
avgivits av herrar Löfvander och Gardell i Gans samt 4:o) bifall till det av
herr Karlsson i Grängesberg under överläggningen framställda yrkandet; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den förstnämnda propositionen. Herr Petersson i Lerbäcksbyn begärde emellertid
votering, varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna
nu antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr v. Sydow m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Onsdagen den 2 mars e. m.

101

Sr 20.

§ 2.

Vid härpå skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande, nr 13, i anledning
av väckt motion angående skyldighet för handelsidkare att opartiskt
betjäna allmänheten begärdes ordet av

Herr Hage, som anförde: Herr talman! Jag vill påpeka, att socialdemokraterna
i utskottet hava med en särskild motivering yrkat avslag på motionen.
För att spara tid skall jag inskränka mig till att yrka bifall till denna motivering,
d. v. s. till den reservation, som vid utskottets utlåtande avgivits av
herr Sigfrid Hansson m. fl.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 3.

Å föredragningslistan var härefter uppfört andra lagutskottets utlåtande,
nr 15, i anledning av väckt motion angående lagstiftning till åstadkommande
av mera hygieniska och billigare bostäder.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 374,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Andersson i Stockholm m. fl.
föreslagit, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning
och framläggande av lagförslag till 1933 års riksdag angående:

1) minimifordringar som skulle ställas på lägenhet, vilken skulle användas
till bostad, för att denna ur hälso- och andra synpunkter skulle fylla sitt ändamål,

2) genomförande av en effektiv bostadsinspektion för såväl städerna som
landsbygden, vilken övervakade lagens efterlevnad,

3) nedskrivning av alla tomt- och fastighetsvärden, så att alla jobbarevinster
bortskreves och hyrorna fastställdes efter det på sådant sätt beräknade fastighetsvärdet,
och

4) grunder för hyressättning, vari föreskreves, att hyran högst finge sättas
så, att den täckte verkliga omkostnader för fastigheten samt 5 procent ränta
på det verkliga fastighetsvärdet, till vilket räknades endast på godkännbart
sätt i fastigheten investerat kapital.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Häremot hade herr Hage reserverat sig.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag framförde vid förra årets
riksdag en motion av ungefär samma innehåll som, den nu förevarande har.
När jag tillåtit mig återupprepa denna motion i år, har jag gjort det av flera
skäl, framför allt av det skälet, att jag anser åtgärder i den riktning, som i
motionen föreslås, vara ytterligt av behovet påkallade. Det var emellertid i
fjol, något efter sedan vi beslutat i denna fråga, som jag av en framstående
ledamot av denna kammare hörde, att han icke förrän efter det att motionen avslagits
fått kännedom örn vad den innehöll. Det utgör ytterligare ett skäl för
mig att ånyo framställa yrkandet, för den händelse att så skulle förhålla sig

I f råga om
skyldighet för
handelsidkare
att opartiskt
betjäna
allmänheten.

Ang. ifrågasatt
lagstiftning
om mera
hygieniska
och billigare
bostäder.

Nr 20. 102

Onsdagen den 2 mars e. m.

Äng. ifråga- med flera av de kammarledamöter, som deltogo i beslutet örn avslag å mosatt
lagstift- p[onerl mhygienislcaa

Utskottet bär bär klippt ihop ett utlåtande, som ju är ganska omfattande
och billigare och där det redogöres för vad som tidigare förekommit i denna fråga. Jag
bostäder, skall icke gå igenom några detaljer i detta utskottsutlåtande. Det resulterar
(Forts.) i vart fall i ett yrkande örn avslag å motionen. När emellertid utskottet här
yrkar avslag på detta förslag om utredning i bostadsfrågan, skall jag beträffande
detta utskotts avslagsyrkande be att få säga några ord.

Vad då gäller bostadsfrågan i allmänhet för det första, så lär det väl vara
klart åtminstone för en hel del av kammarens ledamöter, vad bostadsfrågan,
bostadsstandarden och annat vad med bostadsfrågan sammanhänger betyder
framför allt med hänsyn till folkhälsan. Vi hava trångboddheten i städerna,
trångboddheten i en sådan stad som Stockholm. Ja, man har visserligen försökt
göra gällande, att trångboddheten minskats, och som bevis för detta anfört
det stora antal smålägenheter, som uppförts under de senare åren t. ex. här i
Stockholm. Men om man räknar med antalet individer i lägenheterna och räknar
efter kvadratutrymmet, så skall man finna, att per individ disponerar man
ett mindre antal kubikmeter nu än vad man gjorde tidigare, och att alltså
trångboddheten faktiskt ökats i stället för minskats med den utveckling, som
bostadsfrågan fått, åtminstone vad gäller Stockholms stad, alltså den största
.staden i landet.

När det gäller frågan om hyrespriserna, så är det ju skäl att observera, att
medan levnadskostnaderna i allmänhet sjunkit och sjunkit rätt avsevärt åtminstone
enligt den officiella statistiken, visar det sig för Stockholms vidkommande
åtminstone, att hyresindex samtidigt har stigit. Sålunda var under
fjärde kvartalet 1929 hyresindex 200, medan levnadskostnadsindex var 170.
Under tredje kvartalet 1930 hade hyresindex förändrat sig till 205, medan levnadskostnadsindex
förändrat sig till 164. Fjärde kvartalet 1930 var fortfarande
hyresindex 205, medan levnadskostnadsindex var 163. Första kvartalet 1931
var hyresindex 206, medan levnadskostnadsindex var 161. Tredje kvartalet
1931 var hyresindex fortfarande 206, och levnadskostnadsindex var 158. Slutligen
fjärde kvartalet 1931 var hyresindex fortfarande 206. och levnadskostnadsindex
var 157. På den tid, varom jag här har talat, har alltså hyresindex
för Stockholms vidkommande stigit med 6 enheter, medan levnadskostnadsindex
sjunkit med 13 enheter. Örn man då betänker, att hyrespriset ingår i
levnadskostnadsindexen, är det uppenbart, vad hyresindex, alltså hyrespriserna,
i en stad som Stockholm betyder, när det gäller levnadskostnaderna för Stockholms
stad.

På sådant sätt har läget på bostadsmarknaden utvecklat sig, och det är sålunda
ett obestridligt faktum, att även under senare tid hyrespriserna i en
stad som Stockholm pressats i höjden. Man har nu talat från borgerligt håll
i allmänhet och skrivit i de borgerliga tidningarna örn orsakerna till dessa
hyror i en stad som Stockholm. Man har här rent allmänt velat göra gällande,
att byggnadsarbetarnas löner äro orsaken till den höga hyresnivån. Nå, men
varför vill man då icke vara med örn att utreda den saken? Varför vill man
icke vara med om, att staten igångsätter en utredning, varigenom man kan
få konstaterat, vad orsaken är till de höga hyrespriserna? Jag är övertygad,
att det icke är byggnadsarbetarnas löner. Jag framställer yrkande om en utredning
på denna punkt. Men de, som här fara omkring och tala örn, att
byggnadsarbetarnas löner äro orsaken till hyrespriserna, att det är byggnadsarbetarna,
som utsuga den stora allmänheten i Stockholm och andra städer,
de våga, när det verkligen gäller, icke vara med örn en utredning på den punkten.
Jag vågar alltså av detta draga den slutsatsen, att de till och med själva
äro medvetna örn, att talet om byggnadsarbetarnas löner som orsaken till de

Onsdagen den 2 mars e. m.

103 Nr 20.

höga hyrorna i en stad som Stockholm saknar grand, och att detta är skälet Äng. ifrågatill,
att de här säga nej, när man kommer med förslag om att utreda detta satt ^^ift M

q i Tfl/XHXJ 071% 77%£71

spörsmål. hygieniska

Tidningen Dagens Nyheter har i dag en ledande artikel, där man talar örn och billigare
välmotiverade utredningskrav. Dagens Nyheter talar örn, att det skulle vara bostäder.
väl motiverat att för Stockholms vidkommande verkställa en utredning an- (Fort».)
gående hyrespriserna och byggnadskostnaderna i Stockholm och därmed sammanhängande
spörsmål. Det är underligt, örn man på borgerligt håll anser det
motiverat, att Stockholms stad skulle fatta beslut om sådana åtgärder, att
man samtidigt menar, att det icke är motiverat, att staten verkställer en utredning
örn detta problem och gör det alltså även med andra utgångspunkter
i In dem, som skola gälla speciellt Stockholm. Det är ändå obestridligt, att
hyrespriserna i en stad som Stockholm betyda rätt mycket även för andra än
dem, som betala hyrorna i staden. Jag skulle tro, att man har anledning säga,
att för dem, som producera och till Stockholm leverera livsmedel och jordbruksprodukter,
det icke är alldeles utan intresse, hur stark köpkraften är hos allmänheten
i Stockholm.

Dagens Nyheter medger i sin artikel, att 30—40 procent av lönen för en hel
del av löntagarna i Stockholm gå till hyror, och örn det kunde tänkas, att det
genom en utredning skulle kunna givas anvisning på vägar till minskande av
dessa hyresutgifter, så skulle för alla dem. som hava en avlöning, som knappt
räcker till hyra och vad i övrigt erfordras för livsuppehället, givetvis en
sänkning av hyrespriset betyda ökade möjligheter att skaffa erforderliga livsmedel.
Nog skulle det för jordbrukarna vara ett ganska stort intresse, skulle
jag tro. Dagens Nyheter ger i sin artikel också uttryck för den uppfattningen,
att icke enbart byggnadsarbetarnas löner äro orsaken till hyresnivån i en stad
som Stockholm. Till och med Dagens Nyheter har sålunda funnit, att det
finnes andra anledningar. Jag hävdar, att det är de andra anledningarna,
som pressa upp hyresnivån till den onormala nivå, som för närvarande råder
i Stockholms stad och sannolikt också i de övriga städerna i landet.

Dagens Nyheter talar örn, att det bakom denna hyres- och byggnadsmarknad
finnes geschäftmakare, som lämna ut lån men tillgodose sig för det första
med så stora garantier och för det andra med så stora räntor, att de hava ett
oerhört inflytande över byggnadskostnaderna i staden. Nå, men varför vill
icke riksdagens majoritet här vara med örn att verkställa en undersökning örn
dessa saker? Om det är så, att hyrorna taga 20 procent, kanske än mer, utöver
vad som är normalt, av löntagarnas löner här i staden i allmänhet, skulle
det då icke kunna sägas vara ett intresse även för industriföretagen och för näringslivet
i allmänhet här i staden, att man undersökte, vilka förutsättningar
sorn finnas att pressa ner denna hyresnivå och därmed göra det möjligt för
folk att leva och leva drägligare på den lön de hava? Jag skulle tro, att man
.måste betrakta det som ett intresse för flera än dem, som äro hyresgäster och
få avstå en alltför stor del av sin lön till bostadskostnaderna.

När det gäller orsakerna till hyresmarknadens läge i staden, när det gäller
orsakerna till de höga hyrorna överhuvud, ligger det ändå till på det siittet
på bostadsmarknaden, att det gäller praktiskt taget kristidspriser här, kristidspriser,
på vilka fastighetsägarna allt fortfarande betinga sig räntor, ofta
oerhört oskäliga sådana. Man har lyckats på olika vägar slita sig ifrån kristidspriserna
på andra områden, nili'' det gäller andra förnödenheter i samhället.

Men när det gäller bostäderna, gillia — i värjo fall för Stockholms vidkommande,
där jag känner förhållandena närmast — kristidspriser, och på dessa
priser skola Stockholms stads invånare betala räntor, som fastighetsägarna
äro tillfredsställda med. Det där måste naturligtvis sugas ut på ett eller
annat sätt ur samhällets invånare i övrigt. Jag skall icke ge mig in på

Nr 20. 104

Onsdagen den 2 mars e. m.

vilka vägar det suges fram'' Men faktum ar> att varje människa behöver en
ting om mera bostad. Medel härtill behöva på ett eller annat sätt skaffas. Men de gå till
hygieniska bankema eller fastighetsägarna, som äga bostadshusen.

och billigare _ När man gör anspråk på vidtagande av åtgärder för att åstadkomma ändbostäder.
ring [ det avseendet, säger utskottet med hänvisning till vad det sagt i fjol.

(Forts., att det finnes icke anledning att intaga en annan ståndpunkt till frågan, och
för den skull har man yrkat avslag på detta krav om utredning i denna punkt.
När salunda utskottsmajoriteten, när de borgerliga partierna i riksdagen intaga
denna ståndpunkt, ja då, herr talman, ber jag med bestämdhet få hävda,
att da skola de halla inne med sitt tal örn orsakerna till de höga hyrorna och
bostadskostnaderna i staden. Var med och utred saken! Konstatera var felet
ligger, och var beredda att gå till rätta med dem, som trissa upp hyrespriserna,
och suga ut de fattiga hyresgästerna i staden! När herrarna äro med örn de
sakerna, ^kunna herrarna också få vara med att diskutera orsakerna till de
missförhållanden, som bestå. Så länge herrarna icke velat vara med om att so
till, att sakskälen komma fram, sakna herrarna varje rätt att uppträda och
tala om orsaken till bostadsprisenia längre. Då få ni sannerligen låta det
vara pa det sättet, att bankerna tillskansa sig räntorna från de fattiga hyresgästerna
med er medverkan, därför att ni icke vilja åstadkomma någon ändring.
Ni gå bara omkring och skylla på byggnadsarbetarna, som icke hava
större de] i dessa byggnadskostnader än en skälig inkomst. Jag hävdar detta
med utgångspunkt från, att örn det arbete, som byggnadsarbetarna i Stockholm
hava att utföra, skall jämföras med deras inkomster, finnes det andra,
inkomster, sorn måste skäras ner och där jag menar, att det finnes möjligheter
att taga betydligt mera, innan vi hava anledning att gå till att skära ner byggnadsarbetarnas
inkomster.

Med dessa synpunkter ber jag, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Örn den ärade motionären hade
motionerat örn något sadant, varom han här talade, nämligen örn en utredning
angående de höga byggnadsomkostnaderna, skulle man något mera kunnat
tänka på att bifalla hans motion än som nu varit möjligt. Jag förmodar, att
de ärade kammarledamöter, som finnas kvar i kammaren, icke här hava tillfälle
att se° motionen och motionens yrkande, och jag skall därför be att ett
ögonblick få stanna vid detta.

Innan jag ingår på den saken, skall jag be att få säga, att det för oss lite
var, icke minst för’oss landsortsbor, icke är något intresse, att dessa höga byggnadskostnader
och höga hyror upprätthållas. Även örn det icke direkt berör
oss ute i landsorten, att det är så orimligt höga hyror i Stockholm, berör det
oss indirekt, ty den omständigheten, att det är höga levnadsomkostnader i
Stockholm, påverkar bland annat exempelvis löneställningen för statstjänstemän
och andra, och vi ute i landsorten få ju vara med att betala detta, och
detta kanske i viss mån förhindrar en återgång till andra och efter tidsläget
lämpade förhållanden. Men jag skall icke stanna vid detta.

När det sedan i motionen talas om hygieniska och billiga bostäder, skall jagbe
att få stryka under, att jag likaväl som någon annan behjärtar vikten av
att^åstadkomma sådana bostäder. Men det är en sida av saken. Det kan väl
ifrågasättas, om man icke i kravet på dylikt har gått litet för långt, både när
det gäller enskilt bostadsbyggande och när det gäller offentligt, byggande.
Det lär väl icke vara tvivel därom, att vi — jag höll på att använda uttrycket
- gaskat upp oss till en byggnadsstandard här i landet, som är fullkomligt
orimlig, och som betingar byggnadskostnader och hyror, som äro orimligt höga.
Detta gäller icke bara ifråga örn bostadshus exempelvis här i Stockholm
utan även i landsortsstäderna pa många håll, och det gäller icke minst den

Onsdagen den 2 mars e. m.

105 Nr 20.

offentliga byggnadsverksamheten. Det är fullkomlikt orimliga krav, som
ställas på hygieniska och andra anordningar, när det inte skulle möta något
som helst hinder att åstadkomma tillräckligt hygieniska och ändamålsenliga
bostäder utan alla dessa dyrbara och förstklassiga arrangemang, som ju överallt
skola inrättas. Det var den saken.

Sedan inskränker sig emellertid icke motionären till att begära en utredning
örn åstadkommandet av billiga och hygieniska bostäder, utan han kräver
minimifordringar på lägenheterna och han kräver genomförandet av en
effektiv bostadsinspektion såväl för städer som landsbygd. Jag förmodar,
att detta väl ändå är en åtgärd, som visserligen i någon mån skulle förbättra
men ingalunda förbilliga bostäderna. Men så fortsätter motionären
och begär i en tredje punkt »nedskrivning av alla tomt- och fastighetsvärden,
så att alla jobbarevinster bortskrivas och hyrorna fastställas efter det
på sådant sätt beräknade fastighetsvärdet». Jag undrar, örn herr Andersson
i Stockholm kan svara på den frågan: Hur skall man kunna fastställa
vad som är jobbarevinst i en fastighet eller icke? Det torde bli en ren omöjlighet
att därvidlag kunna övervinna det rena godtycket. När han vidare
fortsätter och kräver »grunder för hyressättningen, vari föreskrives, att hyran
högst får sättas så, att den täcker verkliga omkostnader för fastigheten samt
5 procent ränta på det verkliga fastighetsvärdet, till vilket räknas endast på
godkännbart sätt i fastigheten investerat kapital» undrar jag, om icke motionären
begär saker, orimliga och omöjliga att i verkligheten fastställa.

Det kommer, därest man inlåter sig på detta, att visa sig två saker, nämligen
att det är omöjligt att komma till verklig nedsättning med en sådan utredning,
som han begär, eller att man får gå fram med den rena godtyckligheten,
vilket säkerligen icke skulle vara till nytta.

Nu har det ju varit så under de gångna åren, att genom den alltför stora
inflyttningen till Stockholm har här kunnat upprätthållas en byggnadsverksamhet
till dessa höga priser; man har ändå fått bostäderna uthyrda. Det
är kanske ur flera synpunkter önskvärt, att denna stora inflyttning till städerna
upphör, och då kan det ju hända, att hyresnivån så småningom reglerar sig
själv. Men den regleras ingalunda på det sätt motionären tänkt sig.

Jag skall icke ingå på frågan örn byggnadsarbetarnas löner och dessa löners
inverkan på byggnadskostnaderna. Jag ber blott att få säga, att lika väl som
deras höga löner inverka på de höga hyrorna, är det icke dessa som enbart
eller som huvudsakligen orsaka de höga hyreskostnaderna, men de äro naturligtvis
en bidragande orsak.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Eftersom jag avgivit en blank reservation till
detta utskottsutlåtande, skall jag be att få säga några ord.

Jag skall då först be att få erinra därom, att i år en socialdemokratisk motion
väckts rörande det spörsmål, som här behandlas, vilken motion hänvisats
till ett tillfälligt utskott. Vi få sålunda tillfälle att ännu en gång diskutera
den här frågan i riksdagen. Jag vill emellertid säga, att denna socialdemokratiska
motion håller sig litet mer »på jorden» än den motion, som nu behandlas.

Nu förstår jag mycket väl, att man kan väcka cn sådan motion, som den
herr Edoff Andersson väckt, för att ge uttryck åt ett beklagande av, att t. ex.
hyrespriserna äro så höga som de verkligen äro. Jag förstår sålunda mycket
väl, att nian genom en sådan motion vill markera, att det är ett beklagligt förhållande
detta, att vi alltjämt skola ha en så hög hyresnivå som den nuvarande.
Men örn man vill göra något åt deri saken — det borde väl både herr Andersson
i Stockholm och jag vara överens örn — är det bättre, att nian koncentrerar
sig på att finna sådana utvägar, att man har någon möjlighet att komma fram

Äng. ifrågasatt
lagstiftning
om mera
hygieniska
och billigare
bostäder.

(Forts.)

Nr 20. 106

Oasdagen den 2 mars e. m.

«att laasfift ^ ^em’ an marL försöker kasta fram sådana riktlinjer för utvecklingen, villig
arn mera ^a ^et ’cJte ^nns någon möjlighet att här i kammaren finna majoritet för. Ty
hygieniska det förstår val herr Andersson i Stockholm, att de yrkandena i motionen, vilka
och billigare göras under punkterna 3 och 4 i herr Anderssons motion — nämligen att alla
bostäder, tomt- och fastighetsvärden skola nedskrivas på visst sätt, och att hyresersätt(Forts.
) ningen skall ske efter vissa där antydda grunder —• aldrig i världen gå att få
igenom i denna kammare.

Jag vill i detta sammanhang också erinra därom, att vid den stora bostadskongress,
som hölls här i Stockholm år 1930, framförde herr Andersson i Stockholm
dessa synpunkter. Men det fanns knappt en enda man vid kongressen,
som ett ögonblick funderade på detta, som herr Andersson i Stockholm nu gått
in för.

_ Alltså, vill man göra något på detta område, så skall man försöka inrikta
sig på någorlunda framkomliga vägar. En sådan linje är t. ex., att staten
och det allmänna fortsätter att ge lån, så att bostadsproduktionen hålles uppe
och det därigenom undan för undan uppstår så god tillgång på bostäder, att
man kan pressa ned hyrorna. Detta borde ändå vara en någorlunda framkomlig
väg. En liknande framkomlig väg synes mig vara åstadkommandet av en
hyresockerlagstifriling, som ingriper mot orimliga hyrespriser. Jag vill i detta
sammanhang erinra därom, att en sådan lagstiftning existerar även i vissa stater,
där det finns en borgerlig majoritet i parlamentet.

Sådana åtgärder borde man alltså kunna ha någon möjlighet att finna förståelse
för. Men att gå den linje, som kommunisterna här komma med, och
som man yrkar att riksdagen skall slå in på, är ungefär detsamma, som om
herr Andersson i Stockholm en kväll, när det är månsken, skulle taga ett rep
med sig och gå ut och försöka ta ner månen. Utsikterna att nå resultat i det
fallet är ungefär detsamma som att vinna bifall till detta förslag.

Jag vill för övrigt säga, att detta herr Anderssons förslag är sådant, att det
går längre i restriktiv riktning, än den hyresregleringslagstiftning gjorde, som
vi hade under den värsta kristiden. Alltså, när vi under den värsta kristiden
icke på långa vägar kunde komma så långt i hyresregleringshänseende, som
här föreslås, kan man ju förstå, att möjligheterna att nu komma fram till
detta äro ännu ofantligt mycket mindre.

Herr talman, jag skall inskränka mig till det nu sagda. Jag vill alltså säga,
att vi komma tillbaka till denna sak vid behandlingen av den förut av mig
nämnda socialdemokratiska motionen, och jag kommer därför icke att yttra
mig vidare i denna debatt, såvida jag kan undvika detta. Jag har alltså endast
velat betona, att skall man försöka göra något på detta område, så skall man
komma fram med sådana förslag, vilka — låt vara att de kanske inte se så
radikala ut — det i alla fall finns någon möjlighet att få någon anslutning
till. Örn man går den linjen, tror jag, att man gör de människor, som det här
är fråga om, mycket större nytta, än man gör, örn man kommer fram med sådana
förslag, som på förhand äro dödsdömda.

Herr talman, jag har intet yrkande.

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! På tal om de höga hyrorna här i
Stockholm skall jag be att få instämma i vad en föregående talare nyss sade,
nämligen att de mycket höga arbetskostnaderna äro en starkt, ja, mycket starkt
bidragande orsak till desamma.

Jag kan icke neka mig att vid detta tillfälle skildra en händelse, som tydligt
och klart visar just detta förhållande. För tre ä fyra år sedan uppfördes
ett hus vid Döbelnsgatan 45 här i Stockholm. När bygget kommit så långt
som till första våningen, strejkade timmermännen, sju till antalet. Detta innebar
ju, att allt arbete vid bygget måste avstanna. Då vederbörande naturligt -

Onsdagen den 2 mars e. m.

107 Nr 20.

vis önskade förhindra, att bygget icke skulle bli färdigt till beräknad tid, sökte !''

man få till stånd en uppgörelse med dessa timmermän, och resultatet blev, attftf“? emmen
timmermännen i det nya avtalet tilltvingade sig en avlöning på 108 kronor per hygieniska
dag, d. v. s. 13 kronor 50 öre i timmen efter åtta timmars arbetsdag räknat. och billigare
Det är ju i och för sig orimligt med sådana arbetslöner. Men icke nog med bostäder.
detta. På grund av timmermännens eget förvållande hade ju arbetet en tid (1,’orts'')
legat nere, och för denna tid skrev man nu en så kallad väntetidsräkning och
debiterade en timlön av kronor 11-69 per timme, vilken räkning för dessa sju
timmermän slutade på icke mindre än 3 109 kronor 54 öre. Man mäste ju. säga
sig, att det är alldeles orimligt, att dessa timmermän, när de själva varit orsaken
till att arbetet legat nere — vilket i och för sig förorsakat mångå personer
mycket stora både bekymmer och förluster — sedan skola komma och säga:
här är en väntetidsräkning, som vederbörande skola vara så goda och betala.

Herr Andersson i Stockholm: Her talman! Herr Bengtssons i Kullen sista
uppgifter blevo icke på långt när så utförliga som jag hade väntat, att de skulle
bli, då han förklarade, att han skulle gå upp och tala örn byggnadsarbetarnas
löner. Herr Bengtsson i Kullen sade i fjol, då han talade i en annan fråga,
att han hade fickorna fulla av komprometterande papper. Jag föreställde mig,
att det skulle vara på samma sätt nu också, men det visade sig, att hans uppgifter
inskränkte sig till tämligen lösa sådana, för vilkas riktighet åtminstone
inte herr Bengtsson i Kullen har företett några bevis. Den där lönesiffran
på 108 kronor örn dagen får nog herr Bengtsson i Kullen försöka verifiera litet
bättre än bara genom ett löst uttalande.

I den tidning, som jag nyss åberopade, nämligen Dagens Nyheter, fanns i
fjol en artikel, i vilken redogjordes för vad dessa herrar, som lämna lån till
byggmästarna under fastigheternas uppförande, betinga sig i räntor, och Dagens
Nyheter uppgav då, att en sådan där lånegivare, som lämnat ett lån på
200 000 kronor på 6 månader, hade betingat sig icke mindre än 90 000 kronor
i ersättning för lånet. Jag skulle vilja fråga herr Bengtsson i Kullen, om han
anser, att den där profithajens insats i husets uppförande var så stor, att man
kan säga, att ersättningen var skälig. Örn herr Bengtsson i Kullen börjar
titta på den saken, skulle jag tro, att det är någonting, som är ännu mer omotiverat
än de där 3 000 kronorna i väntpengar, som herr Bengtsson i Kullen
talade örn, att byggnadssnickarna fått, ty den där, som lämnade ut lånet, är ju
rena ockraren.

Jag skulle tro, att örn vi börja titta på den saken, så stå de där herrarna herr
Bengtsson i Kullen politiskt så nära, att han har anledning att ta dem i upptuktelse
en smula. I varje fall är det skäl, örn man skall syssla med denna
sak, att först ta itu med deni, som fördyra byggnadskostnaderna utan att göra
en produktiv insats i byggnadens uppförande.

När det gäller arbetslönerna, leva väl herr Bengtsson i Kullen och hans
meningsfränder i den föreställning, att örn man sänker arbetslönerna med 10
procent, så innebär det också, att man sänker hyrorna med 10 procent, inte
sant? Åtminstone framgår det av herr Bengtssons i Kullen resonemang. I
själva verket förhåller det sig på det sättet, att arbetslönerna här i staden utgöra
ungefär 30 ä 33 procent av byggnadskostnaderna. Om man nu tänker sig,
att en byggnadsarbetare .skulle tjäna 7 000 kronor örn året, och att man skulle
minska den lönen med, låt oss säga, omkring 10 procent — jag rekommenderar
inte vägen — skulle man minska den med 700 kronor. Ja, låt mig säga, att
om man går tillväga på det sättet och räknar vad det skulle göra i minskade
hyror, skall herr Bengtsson i Kullen finna, att för hyran betyder det förfärligt
litet, ty hyran, som skall tagas ut på hela fastighetsvärdet, utgör minst

Nr 30. 108

Onsdagen den 2 mars e. m.

Äng ifråga- 10 procent av »fastighetens värde». Och är det så, att herr Bengtsson i Kullen
dw emmern Taknar med vad arbetslönerna utgöra i en miljonfastighet och reducerar deni
hygieniska med 10 procent och räknar ut vad det gör i hyra, skall herr Bengtsson i Kullen
och billigare finna, att det är ett försvinnande litet belopp.
bostäder. Men när hyresjobbarna här i staden under det senaste tjugutalet år bara ha
(Forte,) spekulerat upp fastigheterna på det sättet, att de köpt en fastighet den ena
månaden och sålt den den andra och stoppat 50- å 100 000 kronor i egen ficka,
så skola hyresgästerna betala ränta på de pengarna. Om herr Bengtsson i
Kullen medräknar det, finner han verkliga orsaken till de höga hyrorna här i
staden. Ty det är ändå så, att betydande antal av fastigheterna här i staden
byggdes för 50 ä 100 år sedan, men man har knallat på med hyresstegringen.
så att, örn man tittar på hyresstegringen de sista femton åren för en tvårumslägenhet,
i vilken man icke gjort annan förändring än hyressumman, så finnerman
i allt fall, att hyrorna ökat med ett par hundra procent. Och herr Bengtsson
i Kullen och hans meningsfränder vilja väl icke påstå, att nu gällande byggnadsarbetarlöner
kunna ha inverkat på kostnaderna för de fastigheter, som
byggdes för 100 år sedan. Det är väl ändå en sak, som herr Bengtsson borde
begripa, ty så mycket hemma i matematiken lär han väl ändå vara.

Herr Hage har här talat om det orimliga i att framställa förslag sådana som
deni jag här framfört och sagt, att man skulle göra människorna betydligt större
nytta, om man framställde förslag, som äro genomförbara. Ja, herr Hago
bär ju här i riksdagen experimenterat med denna fråga långt innan jag kom
hit. Men vart har herr Hage kommit med sina genomförbara förslag? dagkar
icke sett dem annat än i riksdagstrycket, då jag tittat in i biblioteket. Men
går jag ut och tittar på hyresmarknaden, så ser jag inga spår av dem. Örn man
kommer med sådana modererade anspråk, som herr Hage kommer med, eller
med sådana, som jag framfört, därför att jag anser dem vara riktiga, så visar
det sig, att i fråga örn resultat skilja de sig icke så förfärligt mycket. Jag
tycker därför icke, att herr Hage har så mycket att yvas över, då det gäller
resultat av de mera modererade förslag, som han fört fram. Men herr Hagtsäger,
att jag kan lika gärna en kväll taga ett rep med mig och gå ut och försöka
ta ner månen. Ja, det är möjligt, att utsikterna att bär i riksdagen nå
resultat med förnuftiga förslag äro lika små. I det fallet skall jag åtminstone
icke tillkännage någon allvarlig meningsskiljaktighet gent emot herr Hage.
Men då jag tittar i slutet av det föreliggande utskottsbetänkandet, finner jag,
att herr Hage, visserligen utan någon motivering, här reserverat sig för
»nedtagande av månen». Ty huru skall man annars tolka herr Hages reservation
till utlåtandet, örn den icke betyder, att han ger sin anslutning till det i
motionen framlagda förslaget. Hade han haft en avvikande mening, så förmodar
jag, att han preciserat sig närmare i sin reservation. Men då han nu
reserverat sig blankt, lär det val ändå få tolkas så, att han kan vara med örn
ett sådant här arrangemang.

Herr Magnusson i Skövde och herr Hage befinna sig här tydligen på ungefär
samma linje. Herr Magnusson i Skövde säger, att om jag bara yrkat på en
utredning angående nedbringande av bostadskostnaderna, så skulle det nog
icke hava varit så orimligt, men som jag nu ställt j^rkandet, är det fullkomligt:
otänkbart att genomföra det. Han säger, att örn man skall avskriva jobbarvinsterna
blir det rena rama godtycket. Ja, det är möjligt, att man icke beträffande
en miljonfastighet kan räkna ut precis på kronan vad som är jobbarvinst.
Men nog borde det vara möjligt, örn en sådan utredning bomme till
stånd, att gå tillbaka till den tid, då någorlunda, normala förhållanden rådde,
och se efter, vad man spekulerat upp för värden sedan dess. Och de böra
skrivas bort, såvida man skall komma ned till normal nivå igen. Jag har här
vid något tillfälle tidigare talat om den, som under kristiden spekulerade i att

Onsdagen den 2 mars e. m.

109 Nr 20.

folk skulle vara tvungna att för år framåt äta kålrötter och för den skull
köpte sådana för oerhört högt pris, men sedan råkade ut för att det började
finnas potatis igen. Då sjönk priset på kålrötter till normal nivå, och gulaschen
fick förlora sina pengar. Är det mera orimligt, att de, som spekulerat på.
bostadsmarknaden och med dessa spekulationsvärden utsugit icke bara hyresgästerna
utan hela näringslivet, också få skriva ned de där värdena och återgå
till vad som på bostadsmarknaden kan betraktas som normalt? Det är detta
jag här ifrågasatt, och skall man nå dit, måste man ge sig på dessa jobbarvinster.
Ty skola fastigheterna stå kvar i de spekulationsvärden, som de nu
äro uppskruvade till, och det skall betalas ränta på dessa belopp, så komma vi
icke någon gång ned med hyrorna. Och det är detta, som det i detta sammanhang
är fråga örn.

När jag här ställt yrkande örn att man också skulle föreskriva vissa minimifordringar
på lägenheter, som skola användas till bostäder, gör jag det därför
att jag har betraktat det såsom oerhört viktigt att se till, att människor få bo i
bostäder, som icke kunna betraktas såsom hälsovådliga. Jag har nämligen den
kanske väldigt enkla och enligt herr Hages uppfattning orimliga åsikten, att
man icke skall låta folk bo i bostäder, som rent av alstra sjukdomar, så att
man sedan skall få lov att lägga ned pengar på sjukvårdsverksamhet i stället
för att se till att bostäderna bliva sådana, att de befordra folkhälsan. Läkarnas
uppfattning på detta område vittnar ändå om vad bostadsfrågan och bostadsstandarden
betyda, då det gäller folkhälsan, både här och i andra länder.
Jag har alltså betraktat detta som nödvändigt.

Och när jag säger, att en inspektion i detta avseende även skall omfatta
landsbygden, håller jag före, att det icke alls är omotiverat. Jag läste i en
tidning härom dagen, att det fanns en ledamot av denna kammare, som hade ett
par av sina arbetare boende i ett rum i stallet, där det icke fanns någon annan
lufttillförsel än den, som kunde uppstå genom att de öppnade dörren ut till
stallet. Och örn det är ställt på det sättet, måste jag säga, att det sannerligen
finns anledning att även när det gäller landsbygden se till, att det blir åtgärder
vidtagna för att där åstadkomma människovärdiga bostäder och en inspektion,
som vakar över att även de föreskrifter, som äro erforderliga, komma att följas.
Örn herr Hage skulle ge sig på något av vad jag här ifrågasatt, så skulle jag
tro, att herr Hage skall komma till den uppfattningen, att det är ganska rimligt
att fordra, att det i varje detalj ordnas på det sättet.

Jag har i min motion skrivit ut vad jag anser vara rimligt och riktigt, vad
jag tycker vara erforderligt för att nå något resultat på detta område. Örn
sedan herr Hage har den uppfattningen, att detta icke kan genomföras här, så
är det ju i varje fall icke mitt fel. Jag tycker, att om herr Hage och jag skola
diskutera detta spörsmål, så skola vi diskutera, huruvida det föreligger behovav
sådana här åtgärder. Och äro dylika åtgärder av behovet, skulle vi försöka
använda våra gemensamma krafter för att övertyga dem här i riksdagen, som
icke begripa, vad det behövs för föreskrifter på bostadsmarknadens område
för att nå något resultat, och övertyga dem så, att de tillägna sig en annan
uppfattning, än de för närvarande hava.

Herr talman! Med dessa synpunkter ber jag få meddela, att jag vidhåller
det yrkande, jag här tidigare framställt.

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Blott några 1''å ord. Jag vill säga
herr Andersson i Stockholm, att för den händelse han vill lia närmare belägg
för vad jag här anfört i denna fråga, skall jag mycket gärna stå till tjänst med
att lämna sådana bestyrkta meddelanden, som till punkt och pricka visa, att
vad jag här anfört är fullkomligt rikligt.

Äng. ifrågasatt
lagstiftning
om mera
hygieniska
och billigare
bostäder.

(Forts.)

Sr 20. 110

Onsdagen den 2 mars e. m.

Äng. ifråga- Herr Hage: Herr talman! Endast en kort replik till kerr Andersson i

■mtt lagstift- Stockholm.

''^hygieniska11 Han Pastod ju, att den mera moderata bostadspolitik, som jag och mina parollbilligare
tivänner fört, överhuvud icke skulle hava lett till någonting här i riksdagen.
bostäder. Häremot vill jag dock våga det påstående, att vårt arbete för ökning av an(Forts.
) slaget till bostadslån dock har resulterat däruti, att man åstadkommit en bo stadstillgång,

som, örn den icke hade existerat, antagligen hade givit anledning
till ännu högre hyror. Ty det är alldeles givet, att hade icke staten under
dessa år bidragit med vissa belopp till lån för stimulerande av bostadsproduktionen,
skulle förhållandena på bostadsmarknadens område varit ännu mera
olidliga. Och då skulle säkerligen husägarna i ännu större utsträckning kunnat
utnyttja bostadsbristen för att höja hyrorna. Jag vågar alltså påstå, att
i det avseendet hava vi ändå lyckats göra något, även örn vi icke lyckats komma
ända dithän, som vi helst skulle ha önskat med avseende på bostadstillgångoch
hyrespriser.

För övrigt vill jag säga, att det motionsinitiativ, som jag för min del tog

1922 — då det var fråga örn att få in vissa sociala bestämmelser, som existerade
under kristiden, i hyreslagen — resulterade också i, att vi i en lag av år

1923 örn hyra fått in en del av de socialt betonade hyreslagbestämmelserna,
vilka på sin tid funnos i kristidens hyresregleringslag. Det är ju inga gigantiska
resultat, visst icke! Men man kan ju säga, att överhuvud kunna vi icke
nå några gigantiska resultat i riksdagen, när det gäller sådana här saker. Vi
få nöja oss med att åstadkomma något litet. Det vet herr Andersson lika val
som jag.

Till slut vill jag säga, att herr Andersson har nog med sin läggning den uppfattningen,
att för att man skall kunna nå de mål, som herr Andersson talar
om i punkterna 3 och 4 i sin motion, behövs det nog en revolution, som kommunisterna
bruka tala örn. Det är, tror jag, enda möjligheten för att komma dithän.

§4.

Vidare upptogs till behandling jordbruksutskottets utlåtande, nr 16, i anledning
av väckta motioner om ändringar i gällande lagstiftning angående allmänna
vägar.

Jordbruksutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, till utskottet remitterade motioner, nämligen:

1) nr 94 i andra kammaren av herr Lundén, vari hemställts, att riksdagen
för sin del måtte besluta införa lagbestämmelse, att vägdistrikt för vägunderhåll
inom distriktet finge, utan ersättning och efter anvisning av boställsnämndens
ordförande, taga sand, grus och sten å skogsmark till ecklesiastik
jord;

2) nr 99 i första kammaren av herrar von Heland och Löfvander, vari hemställts,
att riksdagen måtte för sin del besluta dels om sådan ändring av 52 §
väglagen, att arrendator, som för brukad fastighet utgjorde vägskatt, skulle
äga att å vägstämma utöva rösträtt för fastigheten, dels ock att bestämmelsen
i fråga skulle träda i kraft den 1 januari 1933;

3) nr 277 i andra kammaren av herr Andersson i Dunker m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring i lagen angående väghåll -

Ang.

ifrågasatta
ändringar
i, gällande
lagstiftning
angående allmänna
vägar.

Onsdagen den 2 mais e. m.

lil Nr 20.

ningsbesvärets utgörande på landet, att rösträtt vid vägstämma för fastighet
tillkomme den som erlade vägskatt för fastigheten;

4) nr 257 i första kammaren av herrar Löfvander och van Heland, likalydande
med nr 371 i andra kammaren av herr Andersson i Dunker m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa skyndsam utredning och för riksdagen framlägga
förslag till vägbeskattningens ordnande efter lika grunder för alla beskattningsföremål,
därvid städerna skulle deltaga i vägunderhållet efter samma grunder
som landsbygden; samt

5) nr 297 i andra kammaren av herr Bengtsson i Kullen m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring av bestämmelserna
i 59 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet, att vägbördan fördelades lika å alla beskattningsföremål.

Utskottet hemställde,

1) att motionen II: 94 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) att motionen I: 99 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

3) att motionen II: 277 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

4) att motionerna I: 257 och II: 371 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

5) att motionen II: 297 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Bengtsson i Kullen,
Andersson i Grimbo och Johansson i Väby yrkat bifall till motionen II: 297.

Utskottets hemställan föredrogs, därvid anförde:

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Samtliga i detta utskottsutlåtande
omnämnda vägmotioner ha ju blivit avstyrkta av jordbruksutskottet med den
motiveringen, att för närvarande arbeta de s. k. vägsakkunniga, vilka tillsattes
av Kungl. Maj:t år 1929.

För min del anser jag icke, att denna motivering härvidlag borde vara utslagsgivande.
I utskottets utlåtande säges visserligen, att dessa sakkunniga
ämna påskynda sitt arbete, så att deras förslag till ny lagstiftning på detta
område lär kunna bliva färdigt under innevarande år. Men vi veta ju, att
sedan en kommittés arbete blivit färdigt att framläggas för Kungl. Maj:t,
skall det ut på remiss, innan det kommer att föreläggas riksdagen, och det kan
taga mycket lång tid, så att i detta fall kan man tänka sig, att det kan dröja
flera år, innan riksdagen kommer att få behandla den nya väglagen. Det är
enligt min mening rent av upprörande, att jordbrukarna under dessa ekonomiskt
svåra tider skola vara skyldiga betala två och en halv gånger så mycket
i vägskatt som inkomsttagare från annan ren beskattningsbar inkomst. Det
är ju så, att jordbruket för närvarande, tråkigt nog, i de flesta fall icke lämnar
någon avkastning utan tvärtom i många fall går med förlust. Men på detta
område skall jordbruket ändå beskattas efter de nu rådande, oskäligt höga
taxeringsvärdena.

Jag kan taga ett exempel, som belyser, huru orätt detta är. Ein inkomsttagare,
som har det mycket bra ekonomiskt, alltså en person, som har stor inkomst
och som säkerligen också äger en bil, varmed han mycket livligt trafikerar
vägarna. När han betalar 1 krona i vägskatt, så får en fattig bonde,
som icke i nämnvärd mån har råd att åka bil på vägarna, betala en vägskatt
av 2 kronor 50 öre. Några som helst skäl varför fastighet numera skall beskattas
högre än vanlig inkomst av kapital eller arbete förefinnes icke, och
bör en omedelbar rättelse härvidlag därför äga rum.

Äng.

ifrågasatta
ändringar
i gällande
lagstiftning
angående allmänna
vägar.
(Forts.)

Nr 20.

112

Onsdagen den 2 mars e. m.

Ang.

ifrågasatta
ändringar
i gällande
lagstiftning
angående allmänna
vägar.
(Forts.)

Det hade säkerligen med god vilja kunnat gå att utbryta den detalj, som
handlar örn beskattningen, ur det komplex av frågor, som de vägsakkunniga
hava till behandling. Jag anser, att detta är den viktigaste detaljen i hela förslaget,
och det är något, som jordbrukarna icke längre kunna vänta på, utan
jordbrukarna måste ha rättvisa på detta område så fort som möjligt. Ty får
icke jordbruket det — och det gäller såväl på detta område som på andra områden
— så går det icke längre för jordbruket att ekonomiskt existera.

Det har ju snart sagt blivit en vana rent av till leda, att utskotten vid behandling
av en motion endast avstyrka det föreliggande förslaget med den
motiveringen, att det sitter en kommitté och behandlar ärendet. Det hänvisas
till den kommittén och den kommittén och den kommittén. Det har ju dock nyligen
här gjorts ett undantag härvidlag -— det gällde då förslag från så mäktigt
håll som regeringen — då det var fråga örn lyxtullarna. Då sades det
icke, att jvi skulle avvakta 1928 års tullkommittés förslag, utan då var det
t. o. m. så brått, att man måste behandla frågorna på en söndag. Nu vill jag
understryka, att beträffande dessa förslag i och för sig hade jag alls ingenting
att invända emot desamma, utan jag ansåg dem välbefogade och vill ytterligare
rekommendera, att regeringen fortsätter på den inslagna vägen och genom
tull skyddar alla våra näringar, som för närvarande lida av den ekonomiska
krisen. Men detta behandlingssätt visar, att det ibland kan gå för
sig att komma ifrån det där talet örn en kommitté som hinder för åtgärder i
ärendet.

Ehuru jag förstår, att det icke finns några utsikter att här vinna resonans för
den uppfattning, som kommit till uttryck i den reservation, som här är avgiven
och som överensstämmer med yrkandet i motionen nr 297 i andra kammaren,
kan jag icke underlåta be att få yrka bifall till ifrågavarande reservation.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Denna fråga ligger ju under
en kommittés behandling, och så länge denna kommitté icke avslutat sitt arbete,
kan man väl icke gärna rycka ut en viss detalj, såsom herr Bengtsson
föreslår, nämligen den som han själv anger vara en av de viktigaste, frågan
örn vägskattens fördelning. Det finns ju vissa skäl. som göra, att kommittén
måste taga denna fråga i samband med de övriga frågor, som den har att behandla.
Det blir icke full rättvisa, förrän man får dels en omorganisation av
väghållningsdistrikten och dels en bättre ordnad utjämning mellan dem.

Jag skall endast taga ett par exempel för att visa, att även örn man nu går
in för att beskattningen blir lika och lägger vägskatten på skattekronorna i
stället för på vägfyrk och fördelar den lika på alla beskattningsföremål, så
kommer det även med detta system liksom med den nuvarande ordningen att
ställa sig olika i olika väghållningsdistrikt. Jag skall som exempel taga ett
väghållningsdistrikt i Västergötland, nämligen Åse härad. Där betala jordbrukarna
76 % av vägbördan, annan fastighet 3 8 % och inkomsttagare 20 °/«
Om man lägger skatten lika för alla, blir det för jordbruket 56 %, för annan
fastighet 3-6 % och för inkomst 40 %. Det minskar då alltså för jordbruket
med 20 % och ökar för inkomsttagarna ined 100 %. Om jag tar ett annat, industribetonat
väghållningstdistrikt, Karlstads härad, så betalar jordbruket nu där
11-9 %, annan fastighet 23-7 % och inkomst 64 %. Om man lägger ut det lika
på alla enligt motionen, skulle det bli för jordbruket 5-9 % och för inkomst
79 %. Där blir det en minskning för jordbruket med 50 %, men det blir icke
större ökning för inkomst än 15 %.

Detta visar ju, att man icke kan rycka loss denna fråga. Det kan väl t. ex.
icke vara riktigt, att en inkomsttagare i ett väghållningsdistrikt skall drabbas
av en skatteökning på 100 %, under det att man i ett annat väghållningsdistrikt
icke drabbas av större ökning än 15 %. Detta beror naturligtvis på det

Onsdagen den 2 mars e. m.

1 13

Nr 20.

förhållandet, att t. ex. i Karlstads härad bidrar icke jordbruket i samma mån
till vägskatten som på andra håll. Det är den industri, som förekommer där
omkring Karlstad, som gör, att jordbruket betalar 11''9 och inkomsten 64 %.
Man kan alltså icke rycka loss denna fråga från det hela, utan den måste tagas
i sitt sammanhang.

Vad beträffar, att de sakkunniga skulle kunnat forcera frågan mera än de
gjort, tror jag knappast, att det varit möjligt, därför att det har varit mycket
vidlyftiga utredningar angående detta, och man har räknat på många olika
sätt. Därtill kommer, att man samtidigt haft att behandla städernas vägfråga.
Dessutom sysslade man under lång tid förlidet år med en del andra
frågor, som redan äro avgjorda. Men jag hoppas, att de sakkunniga snarast
möjligt skola kunna avge sitt betänkande. Om det går efter beräkning, kan
det vara möjligt, att denna fråga kommer på riksdagens bord nästa år. Jag
är ju bara ledamot i denna kommitté och kan icke ge något löfte, men jag kan
tillkännage, att det varit avsikten, att denna fråga skulle kunna komma
fram då.

Det finns ju en annan kommitté, som också Ilar litet att syssla med denna sak,
nämligen skatteutjämningskommittén, och den är inne på de linjerna, att man
skall försöka få en utjämning, så att vägskattebördan skall kunna bli något
så när lika över hela vårt land, och det är väl nödvändigt. Vi hava väghållningsdistrikt,
som icke hava mer än 6 öre per vägfyrk, och distrikt, som hava
85 öre, och i ett sådant vägdistrikt, där det är 85 öre, blir det en mycket tung
börda för jordbrukarna att fortfarande bära, därför att där finns ingen industri.
Det är alltid väghållningsdistrikt, där det saknas det större antalet inkomsttagare
och industriella anläggningar och dylikt, som få den högsta vägskatten.

Ja, herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Höör: Herr talman! Jag skall icke ingå i någon debatt
om denna sak, hur frestande det än vore, men då man talat örn att en utredning
här pågår, där olika frågor skola undersökas, är det bl. a. en fråga, som
intresserar mig mycket, och det är ändrade rösträttsbestämmelser vid utseende
av ombud till vägstämmorna. Nu skall jag inskränka mig till att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet ställa en direkt fråga:
kan man förvänta att herr statsrådet för sin del påskyndar denna utredning,
så att man kan få ett förslag till nästkommande riksdag?

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Jeppsson: Herr

talman! Med anledning av den direkta fråga, som ställdes till mig av herr
Andersson i Höör, vill jag säga det, att redan under år 1930 framförde jag
till vägsakkunnigas ordförande, landshövding Sederholm, den önskan att om
möjligt vägsakkunniga skulle hinna slutföra sitt arbete så tidigt, att man kunde
till 1932 års riksdag framlägga förslag till ny väglag. Det visade sig då,
att landshövding Sederholm trodde, att det skulle vara omöjligt att få utredningen
färdig till dess, och allt eftersom tiden gått och jag vid upprepade
tillfällen talat med honom rörande denna sak, har det visat sig vara alldeles
omöjligt att få denna mycket vidlyftiga utredning slutförd i sådan tid, att
man kunde till denna riksdag framlägga förslag. Men jag har vid upprepade
tillfällen, som jag nämnde, varit i samtal med landshövding Sederholm örn
denna sak. Senast i dag har jag talat med honom därom, och jag tror, att det
finns grundad anledning att hoppas, att ärendet skall kunna av sakkunniga
avlämnas så tidigt under innevarande år, att man skall kunna hinna med alla
remisser och den överarbetning, som förslaget eventuellt kan behöva, till näst Andra

kammarens protokoll 1932. Nr 20. s

Äng.

ifrågasatta
ändringar
i gällande
lagstiftning
angående allmänna
vägar.
(Forts.)

Nr 20. 114

Onsdagen den 2 mars e. m.

Äng.

ifrågasatta
ändringar
i gällande
lagstiftning
angående allmänna
vägar.
(Forin.)

kommande års riksdag. Jag har, som jag nämnde, senast i dag talat med
landshövding Sederholm om detta och för honom ytterligare understrukit önskvärdheten
eller rent av nödvändigheten av att förslag kommer fram från de
sakkunniga i så god tid, att förslag skall kunna framläggas till nästa års riksdag.
Det är min förhoppning att så skall kunna ske.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Då jag är motionär i dessa frågor
vill jag säga några ord. Detta är frågor som för oss jordbrukare äro av allra
största vikt, särskilt denna örn vägbeskattningen. Men jordbruksutskottet, som
behandlat frågan, synes emellertid icke hava brytt sig örn någon egentlig sakbehandling
utan helt kort bara pekat på den pågående utredningen och därmed
motiverat sitt avslag. Det är ju ganska bekvämt, får jag säga, att göra så.
Men i tider som dessa, som äro så oerhört bekymmersamma för jordbruket,
kunde man ju hava vågat hoppas, att jordbruksutskottet skulle visat åtminstone
något tillmötesgående och gjort något uttalande, som hade visat, att jordbruksutskottet
hade behjärtat de synpunkter, som framförts i de motioner, som
röra särskilt vägskatten. Det är ju de likalydande motionerna nr 257 i första
kammaren och 371 i andra kammaren. I dem anföres det en del exempel på
huru, jag vågar säga, oerhört orättfärdiga de nuvarande bestämmelserna för
vägbeskaltningen äro. När man läser dessa bestämmelser i väglagen, tycker
man kanske icke, att det låter så märkvärdigt, men tar man och gör en undersökning,
huru de verka i nå,gra olika fall, finner man, att det är alldeles märkvärdigt
vad de verka orättvist. I motionen har anförts flera exempel, men jag
skall icke uppehålla tiden med att närmare redogöra för dem. Emellertid visar
det ena exemplet, jag skall bara nämna det i största korthet, hurusom tre
personer, nämligen två inkomsttagare, varav den ene har en beskattningsbar
inkomst på G 000 kronor och den andre på 4 000 kronor, och en affärsman, som
har en fastighet taxerad till 15 000 kronor och en beskattningsbar inkomst på
2 000 kronor, tillsammans få mindre vägskatt än en ensam jordbrukare, en arrendator
på en fastighet med 60 000 kronors taxeringsvärde, får. Det framgår
av exemplet, att dessa inkomsttagare med sammanlagt 12 000 kronors inkomst
och en fastighet med 15 000 kronor taxeringsvärde få enligt exemplet 115 kronor
60 öre i vägskatt, men arrendatorn, som icke äger mer än sina inventarier,
får 120 kronor i vägskatt. Det skulle kunna anföras en oändlig massa liknande
exempel, och då kan man väga säga, att det är ingen överdrift, om man kallar
dessa bestämmelser för både orättfärdiga och orättvisa. Det gick väl an förut,
när jordbrukarna fingo utgöra väghållningsbesväret, vägskatten, in natura. Det
kändes då icke så tryckande på långt när, som när de skola erlägga den med
kontanta pengar. Det gick väl också an, när jordbrukarna överhuvud hade
inkomster, med vilka de kunde betala vägskatten. Men när det stora flertalet
jordbrukare faktiskt få sätta sig i skuld för att betala sina skatter, då blir man
icke glad, när man finner, att skatten, som man får betala, även utgår efter så
orättvisa grunder. Det skulle nästan kunna tyckas, att blott ett påpekande av
de orättfärdiga förhållandena i detta avseende skulle vara nog för att statsmakterna,
regering och riksdag, skulle rent av tävla örn att rätta till dem.
Men det är tyvärr icke på det sättet.

Här har nu pekats på den pågående utredningskommittén, att den snart skall
vara färdig med sitt arbete. Herr statsrådet utlovade ju välvilligt, att man
kunde vänta resultat så pass tidigt, att det kunde föreligga vid nästa års riksdag.
Ledamoten i kommittén, jordbruksutskottets ordförande, var tydligen
icke lika säker på att det skulle lyckas. Jag vill dock säga, att man vet ju
ännu ingenting alls örn, till vilket resultat kommittén kommer i fråga örn beskattningens
ordnande. Det är väl så. att somliga i kommittén vilja ge jordbrukarna
rättvisa, men andra kanske icke äro lika angelägna att ge denna rp,tt -

Onsdagen den 2 mars e. m.

115 Nr 20.

visa. På vilken sida jordbruksutskottets ärade ordförande står i det fallet,
känner jag icke till, men man kan ju hava sina farhågor. Jag vågar dock säga
det, att skulle kommitténs resultat icke komma att bli det, att jordbruket får
rättvisa i detta avseende, så är jag för min del övertygad örn, att striden för
rättvisa i det fallet icke kommer att nedläggas, utan kommer med säkerhet att
fortgå, tills jordbrukarna fått rättvisa i de nu rådande orättfärdiga förhållandena
beträffande vägbeskattningen.

Jag vill, herr talman, instämma i yrkandet örn bifall till reservationen.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! När herr Andersson i Dunker gör
gällande, att jordbruksutskottet i det föreliggande ärendet ej behjärtat de synpunkter,
som framförts i motionen, så gör sig nog herr Andersson i Dunker
skyldig till ett stort misstag. Jordbruksutskottet har tvivelsutan mycket väl
behjärtat de synpunkter, som framförts i motionen, men likväl finner jag, att
utskottet har haft mycket goda sakliga skäl för den avslagsståndpunkt, till
vilken utskottet kommit. Jag tillåter mig med några ord relatera, huru det
utvecklat sig under de senaste åren. År 1929 tillsattes vägsakkunniga, året
därpå, 1930, kom det ett knippe motioner i vägfrågor, ett knippe liknande det
vi nu inom jordbruksutskottet buntat ihop i föreliggande utlåtande. Jag erinrar
örn de yrkanden, som framställdes i de år 1930 avlämnade motionerna. Det
yrkades, att vägskatten borde ulga efter samma grunder som gällde för kommunalskatt,
det yrkades ändringar i vägfyrktalsberäkningen, det yrkades utredning
örn ändring i grunderna för statens deltagande i vägbördan. det yrkades
utredning örn utjämning av de olika distriktens vägbörda, det yrkades utredning
örn sådan fördelning av vägbördan. att deltagande däri skulle beräknas
efter den vägslitning som olika skattedragarc och näringsgrupper utöva,
det yrkades utredning om på vad sätt städerna böra deltaga i det allmänna
vägunderhållet, det yrkades allmän och lika rösträtt på vägstämma, det yrkades
införande av en valordning, som bättre än den nu gällande tillgodosåge såväl
mindre kommuner som olika intressegrupper i samhället. Vi gjorde då
som nu, vi slogo ihop dessa motioner till ett knippe och yrkade att samtliga
motioner skulle överlämnas till den redan tillsatta utredningen, till vägsakkunniga;
och detta betänkande bifölls av riksdagen.

Nu tycker jag, att det är självfallet, att man, när det gäller en fråga, som
är så komplicerad som den förevarande och som är föremål för utredning, samt
det finns goda utsikter för att utredningen snart nog blir färdig, väntar tills
utredningsresultatet kan framläggas. Det skulle vara alldeles orimligt, att
riksdagen ett ögonblick skulle fundera på den linjo, som herr Bengtsson i Kullen
och herr Andersson i Dunker nu rekommendera, nämligen att lösbr.yta denna
viktiga detalj, frågan örn vägskatten, och besluta örn den detaljen i dag.
Jag skall icke ingå i diskussion med herrarna örn det berättigade i en omläggning
av vägskatten. Jag skall endast tillåta mig att för egen del göra den
deklarationen, att jag är fullt på det klara med, att det nuvarande sättet för
skattens beräkning är föråldrat och i viss mån orättvist, och att cn omläggning
av vägskattebördan bör ske. Men vägskatten har så intimt samband med åtskilliga
andra frågor, att man icke bör lösa den isolerad. Jag erinrar sålunda
örn, att den hör samman med frågan örn den kommunala skatteutjämningen, den
hör samman med frågan om automobilskattemedlens fördelning, den hör dessutom
samman med frågan örn statens bidrag till vägväsendet o. s. v., och allt
detta gör, att jag skulle finna det mycket olyckligt, om det skulle bliva någon
större resonans för den mening, som här förordats från reservanternas sida.

Då vi behandlade denna fråga inom jordbruksutskottets andra avdelning,
signalerade herr Bengtsson i Kullen, att han skulle i plenum uppträda och slå
ett väldigt slag för saken, och jag förmodar, att han ansåg sig göra detta gö -

rl »S ifrågasatta

ändringar
i gällande
lagstiftning
angående allmänna
vägar.
(Ports.)

Nr 20. no

Onsdagen den 2 mars e. m.

Äng.

ifrågasatta
ändringar
i gällande
lagstiftning
angående allmänna
vägar.

norn sitt anförande nyss. Jag skulle då kunna tillåta mig den anmärkningen,
att det synes som örn herr Bengtsson i det föreliggande fallet vore en inom sitt
eget parti i viss mån kringskuren kung, ty det är icke mer än herr Bengtsson
själv och herr Johansson i Väby av utskottets samtliga sex högerledamöter,
som hava reserverat sig för den linje, som herr Bengtsson nu går in för.

Jag har icke någon anledning, herr talman, att längre upptaga tiden, utan
tillåter mig med detta att instämma i det yrkande örn bifall till utskottets förslag,
som förut blivit avgivet.

Herr Carlström: Herr talman! Endast ett par ord med anledning av vad
herr Andersson i Dunker sade, att man inom utskottet avfärdat detta ärende
på ett bekvämt sätt. Herr Bengtsson var ju också inne på den vägen, att vi
icke skulle tillräckligt hava beaktat de frågors vikt, som nu äro före. Jag
tycker emellertid, att herrar motionärer bedöma oss en smula hårt, ty jag
vill säga det, att visserligen kunna nykomlingar här i riksdagen motionera
örn saker, som ligga under utredning, det är ju rätt ofta förekommande, men
hava de varit med några år här, så böra de veta, att örn en utredning försiggår,
som är så omfattande och som omspänner så många spörsmål, och som givetvis
därigenom blir ganska svår att utföra, kan man icke gärna komma ett år
i förväg — ty frågan skall ju komma fram nästa år — med begäran örn utryckande
av vissa punkter. Jag tycker det är litet hårt att på det sättet karaktärisera
jordbruksutskottets ställningstagande under förevarande förhållanden.

Jag har intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de därunder förekomna yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 5.

Äng. ifråga- Jordbruksutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av väckt motion örn statssattstatsbidrag
bidrag åt mejeriförbund och liknande sammanslutningar, föredrogs nu; och
åt mejeri- yttrade därvid motionären
förbund och

Itknande Herr Sandberg: Herr talman! I den motion, som behandlas i det nu föreshänängar.
varan(^e jordbruksutskottsutlåtandet, har jag yrkat på utredning om på vad
sätt och i vilken omfattning statsbidrag bör lämnas åt mejeriförbund eller liknande
sammanslutning för bedrivande av propaganda för mejeriprodukter.
Jordbruksutskottet har nu avstyrkt motionen med hänvisning till att det redan
pågår en utredning, som innefattar även vad jag i min motion har påyrkat.
Utskottet stöder sig därvid på ett yttrande, som jordbruksutredningen
avgivit efter det motionen avlämnats, nämligen den 9 februari 1932. Jag
skall icke närmare gå in på vad jordbruksutredningen därvid säger. Jag endast
erinrar om, att jordbruksutredningen konstaterar, att jordbrukets andelsrörelse
åtminstone på vissa områden för närvarande saknar möjlighet att själv
i erforderlig omfattning anskaffa medel för organisationsarbetets planmässiga
fortsättande. Jordbruksutredningen anser, att det vore en olycka örn det påbörjade
organisationsarbetet måste nedläggas. Den kommer därför till den
slutsatsen, att nödvändiga medel för organisationsarbetets fullföljande böra på.
lämpligt sätt åvägabringas. Enligt vad som blivit känt genom meddelande i
tidningarna, är det väl klart, att det sätt som jordbruksutredningen här tänkt
sig för anskaffande av de nödiga medlen är detsamma som föreslås i en utredning,
som framlagts av allmänna lantbrukssällskapet. Man har nämligen
där föreslagit åsättande av en omsättningsskatt på kraftfoder, allt importerat
kraftfoder skulle t. ex. påläggas en avgift av 25 öre per 100 kilogram. Ut -

Onsdagen den 2 mars e. m. 117

skottet talar emellertid i sitt yttrande här örn statsbidrag. Det heter nämligen,
att man redan har »under övervägande spörsmålet på vad sätt statsbidrag
bör utgå för främjande av jordbrukskooperation på mejerihanteringens område»,
samt att »jordbruksutredningen vidare förklarat sig vilja till närmare
behandling upptaga frågan om statsbidrag för propagandaverksamhet för livsmedelsprodukter».
I detta sammanhang vill jag nu uttala mina betänkligheter
mot det sätt, som man förstår att jordbruksutredningen accepterat för
åstadkommande av medel till främjande av den verksamhet, som jag här talar
om. Detta sätt att anskaffa medel på indirekt väg genom en omsättningsskatt
på kraftfoder kan man med skäl göra invändningar emot. Utan att
dock närmare ingå på detta, vill jag endast säga, att omsättningsskatten
kommer ju att belasta den produktion, som man vill hjälpa, och
många få kanske vara med örn att betala sin tribut i detta avseende utan att
få något med av förmånerna. Det har nämligen ifrågasatts, att den där åtgärden
endast skulle vara tillfällig och i första hand blott sträcka sig ett
pär år framåt.

Då därför utskottet nu i sitt yttrande i alla fall talar örn statsbidrag i det
här sammanhanget, vill jag för min del inkassera detta uttryck såsom en
vink åt den det vederbör örn att även frågan örn statsbidrag utöver vad som
anslagits åren 1930—1931 bör hållas öppen. Särskilt gör jag detta med tanke
på propagandan för mejeriprodukterna. Naturligtvis är det här endast fråga
om åtgärder av tillfällig art. Det gäller att hjälpa de nybildade mejerisammanslutningarna
under tiden strax efter starten, då de lia det värst och ha att
dragas med kostnader, som uppstå i samband med organisationens igångsättande.

Jag vill också understryka den utomordentligt stora betydelsen av att det
verkligen kommer att ske något på detta område för att få till stånd kraftigare,
effektivare propaganda och reklam för lantbruksprodukterna, enkannerligen
mejeriprodukterna. Vi se med vilken utomordentlig skicklighet man från
annat håll, exempelvis från margarinindustriens sida, går fram med utnyttjande
av alla möjligheter till en effektiv reklam. Vi veta också, att vi lantbrukare
så gott som alldeles sakna en liknande propaganda för vår hanterings
produkter. Då inser man till fullo behovet av att här sker en verklig ändring.
Här har nyligen framlagts en proposition rörande en förbättrad margarinlagstiftning,
som jag hoppas kommer att ha sin betydelse, men jag tror, att vi, så
länge vi icke i fråga örn propaganda kunna med kraft mäta oss med våra konkurrenter,
lära stå oss slätt med enbart lagstiftning.

Herr talman! Jag har velat framföra dessa synpunkter och understryka
utskottets uttalande örn statsbidrag men har, som frågan nu ligger till, intet
yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Vid härpå skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr 18, i anledning
av väckta motioner örn viss gottgörelse åt häradsdomaren F. Svensson
i Ryrane och förre landstingsmannen C. M. Paulsson i Stenstorp, begärdes
ordet av

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Då första kammaren har beslutat
att återremittera detta ärende till jordbruksutskottet för ny behandling,
hemställer jag, att även denna kammare måtte besluta återremiss.

Med bifall härtill beslöt kammaren att återförvisa ifrågavarande utlåtande
till utskottet för ny behandling.

Nr 20.

Äng. ifrågasatt
statsbidrag
åt mejeriförbund
och
liknande
sammanslutningar.

(Korts.)

Ang. återremitterande

av ett
■utlåtande.

Nr 20.

118

Onsdagen den 2 mars e. m.

§ 7.

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av väckt motion om ersättning till hemmansägaren H. P.
Larsson i Långforssel för vissa honom åsamkade förluster; och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angånde medgivande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall försälja kronoegendom m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

... s ruin Härefter föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 21, i anledning av
vissamindre Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa mindre lägenheter
lägenheter från från kronoegendomar m. m. Ordet begärdes därvid av

domarHerr Andersson i Löbbo, som anförde: Herr talman! Vid behandlingen

av föreliggande fråga inom jordbruksutskottet har jag för min del hävdat den
uppfattningen, att utskottet skulle tillstyrka första delen av den kungl, propositionen,
d. v. s. föreslå bifall till de ifrågasatta jordförsäljningarna men
hemställa örn avslag på den del av propositionen, som avser utvidgande av
Kungl. Maj:ts rätt att utan riksdagens hörande försälja fast egendom. Då jag
inom utskottet varit ensam om denna min uppfattning, och då jag förstår, att
jag icke har några utsikter att vinna gehör för mina synpunkter i kammaren,
och då dessutom ett yrkande från min sida tvivelsutan skulle bliva inledningen
till en lång debatt, skall jag vid denna sena timme inskränka mig till att utan
att ställa något yrkande framföra några personliga synpunkter på denna sak.

Enligt regeringsformen § 77 har Konungen icke rätt att utan riksdagens hörande
försälja, förpanta eller avhända kronan fast egendom. Det har mig
veterligt sedan regeringsformens tillkomst icke gjorts något som helst försök att
rucka på dessa bestämmelser, men riksdagen har vid upprepade tillfällen givit
Kungl. Majit fullmakt att i vissa fall och för vissa angivna ändamål försälja
fast egendom utan riksdagens hörande. Sålunda beslutade 1874 års riksdag
att utarrenderade fastigheter, vilkas arrendesumma icke överstege 200 kronor,
skulle utan riksdagens hörande kunna försäljas. Häri har skett ändringar vid
åtskilliga tillfällen senast år 1929, då i samband med proposition angående egnahemsverksamheten
Kungl. Maj:ts fullmakt i väsentlig mån utsträcktes. Nu
skall jag icke relatera, i vilka olika fall Kungl. Majit äger rätt att utan riksdagens
hörande försälja fast egendom utan nöja mig med att peka på det specialfall,
varuti i den nu föreliggande propositionen föreslås ändring, och det
är det fall, som avser egendom, vilken i årligt arrende lämnar högst 1 000 kronor
eller, där den ej är av kronan för sig utarrenderad, vid verkställd uppskattning
finnes ej kunna lämna högre årkgt arrende än 1 000 kronor. Beträffande
sådan egendom är det stadgat, att Kungl. Majit äger rätt att utan riksdagens
hörande försälja sådan egendom i dess helhet eller någon del därav. Som
villkor gäller emellertid, att s. k. hembudsrätt enligt lagens mening föreligger.
I annat fall har Kungl. Majit icke rätt att sälja. Nu föreslår Kungl. Majit i
propositionen, att denna regeringens rättighet härvidlag skall utvidgas så att
regeringen får rättighet att även i fall, då hembudsrätt enligt lagens mening ej
föreligger, sälja med hembud eller under hand. Det innebär, vad jag kan förstå,
att Kungl. Majit får rätt att i stor utsträckning sälja en hel del smålägenheter
från sådana fastigheter. Utskottet har icke velat vara med på siffran 5 000
kronor för saluvärde, som i regeringspropositionen föreslagits som övre gräns,
utan föreslagit att denna övre gräns sättes till 3 000 kronor. Det hindrar dock
icke, enligt vad jag kan finna, att det ges möjlighet för såväl nuvarande som
kommande regeringar att så att säga plottra bort en hel del av kronans fasta
egendom utan riksdagens hörande.

Onsdagen den 2 mars e. m.

119 Nr 20.

Sorn motiv för detta förslag har anförts, att praktiska synpunkter tala här- Äng.
för. Det är så bekvämt att kunna utan riksdagens hörande vidtaga vissa åt- försäljning av
gärder. Det tager för lång tid att göra en proposition, som skall behandlas i lägenheter från
riksdagen, och det kan understundom taga en tid av ett helt år, innan ärendet kronoegenhinner
avgöras. Jordbruksutskottets majoritet har haft denna uppfattning, och domar m. m.
bekvämlighetshänsyn ha tydligen varit avgörande för utskottets ställningsta- (Korts.)
gande, när utskottet i princip tillstyrker Kungl. Maj :ts proposition.

Jag kan medgiva, att det kan finnas praktiska synpunkter, som tala för förslaget,
och att det blir bekvämare och smidigare att handlägga vissa jordförsäljningar.
Och jag kan dessutom tillägga, att jag hyser den uppfattningen,
att Kungl. Maj:ts nuvarande regering icke för sin del kommer att missbruka
den fullmakt, den begärt. Men detta hindrar dock icke, att det enligt min uppfattning
är olämpligt och principiellt oriktigt att riksdagen f rånhänder sig en
rättighet, som den av ålder haft och fortfarande har.

Detta har gjort — som jag förut nämnde — att jag inom utskottet ställt ett
yrkande om^avslag på den kungl, propositionen. Jag har icke för avsikt att
här ställa något yrkande, utan har endast velat göra denna lilla deklaration,
innan talmannens klubba stadfäster det beslut örn bifall, som kammaren utan
tvivel kommer att fatta.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Till avgörande företogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av / frdga om betäckt
motion angående vissa ändringar i gällande bestämmelser för älgskade- stämmelserna
fonden. Iör älgskade fonden.

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 11, av herr Edberg hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Majit måtte anhålla om sådan ändring av bestämmelserna angående älgskadefonden,
att nämnda fond uppdelades i fonder för olika län eller landsdelar och
att ur dessa fonder även skulle kunna utgå bidrag till jaktvårdande åtgärder.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Häremot hade herr Hedlund i Häste anmält reservation.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Edberg: Herr talman: Det är mera sällan en motion avfärdas med så
få rader, som här utskottet har presterat. Men i alla fall kan utskottet säga,
att det »icke blivit övertygat örn lämpligheten av ett genomförande av de i
motionen förordade ändrade grunder för fördelning av till älgskadefonden inflytande
avgifter».

Jag vill erinra om, att förra året, när vi behandlade denna fråga — det var
vid en ganska sen timme, förresten senare än i natt, och många hade då gått
härifrån — var det med knapp majoritet, som lagen antogs. Och vi veta, att
jordbruksministern då fick mera, än han begärt i sin proposition.

Nu förmodar jag, att utskottsledainöterna tro, att t. ex. vi i Norrland utan
vidare skola kunna vara belåtna med denna älgskadefonds fördelning. Det
ligger i''själva verket så till, att det icke utbetalas någon älgskadeersättning i
hela Norrland. Vi få årligen vara med och betala till denna fond men få intet
tillbaka. Detta har, kan jag säga, allaredan lett till vissa betänkligheter. Det

Nr 20. 120

Onsdagen den 2 mars e. m.

J fråga örn bestämmelserna

för älgskadefonden.

(Forts.)

viskas ganska högt örn att det i Norrland skjutes en del älgar, som icke uppges
och betalas skatt för, och detta med den motiveringen: Vad tjänar det till
att vi skola betala till denna älgskadefond, när vi icke lia någon nytta av och
icke kunna få något från den. Och jag vill säga, att när vederbörande, som
skola följa lagens föreskrifter, börja på att inse, att lagen verkar på orättvist
sätt, då är det enligt min mening fara å förde. _ Jag tror, att örn man
fördelade beloppen i fonder för olika landsdelar, som jag påpekat, skulle man
helt säkert komma till ett mycket bättre och rättvisare resultat.

Jag vill erinra om att till och med i Värmland — enligt vad det har meddelats
i en skrivelse här, som jag tänker att flera av herrarna ha fått — har
man till älgskadefonden inbetalat 12 500 kronor, under det att de ansökningar,
som inkommit örn ersättning till följd av älgskada, icke uppgått till mera än
2 100 kronor. Och i Östergötland, där man kan säga, att älgarna kanske göra
den mesta skadan, har man 9 000 kronor i avgifter till fonden, och ändå
har man, sedan man gottgjort all älgskada, en behållning på cirka 700
kronor.

Jag skulle tro, att örn man finge dela upp dessa poster på ett annat Isätt,
skulle det bliva litet annorlunda. Värmlänningarna — det är jaktvårdsföreningen
där som talar — säga örn min motion, att »förslaget om älgskadefondens
uppdelning i fonder för olika län eller landsdelar synes vara grundat på
fullt bärande principer beträffande förhållandet mellan älgstammens storlek,
dess beskattning och av densamma förorsakade skador». Och den slutar^med
att säga: »I anslutning till vad här anförts har Värmlands.läns jaktvårds förening

härmed äran anhålla, att ni vid motionens behandling i riksdagen
måtte medverka till ett beslut i motionens syfte och örn möjligt även i enlighet
med här uttalade synpunkter.» Av tidningarna har jag sett att även Jämtlänningarna
på det livligaste instämt i mina synpunkter i den här frågan. . Jag
är här i gott sällskap med praktiska jägare både från sydligare och nordligare
delar av landet.

Jag har med min motion liksom föregående årets motion, som av kammaren
bifölls, velat göra ett försök att få den här lagen lagd på en annan grund, så
att man från älgskadefonden skulle kunna taga medel till jaktvårdande syften
och likaså att man skulle av denna fond kunna använda en del till utplanterande
av fåglar och djur, t. ex. bäver och varför icke. silverrävar, eller t. ex.
rapphöns och fasaner, samt för utbetalande av premier för dödade rovdjur
och fåglar. Man kunde genom att använda denna fond pa detta sätt åstadkomma
ganska mycket. Man kunde t. o. m. få medel till föredrag, så att allmänheten
kunde lära sig förstå, att det verkligen finnes något att göra pa
jaktens område.

Jag har här svenska jägareförbundets tidskrift — det andra häftet för i
år -—- där en mycket intresserad och känd jägare, märket G. L—k, skriver en
notis örn min motion. Jag skall naturligtvis icke citera allt, men, han skriver
bl. a., att »den ärade representanten för Norrland är här inne ^på en mycket
sympatisk väg». Och han slutar med att säga: »Här äro åtgärder verk ligen

av nöden.»

Ett par andra framstående ledamöter av jaktvårdsföreningen ha likaledes
uttalat sina stora sympatier för denna motion.

Jag skall icke uppehålla tiden längre. Det är så sent, att jag förstår, att
herrarna vilja sluta sammanträdet. Men jag vill i alla fall sluta med^ att
yrka på att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t matte anhålla, att ifrågavarande
fond uppdelas i fonder för olika landsdelar, Svealand, Götaland och
Norrland, och att ur dessa fonder även må utgå bidrag till jaktvårdande åtgärder,
och även uttala den förhoppningen, att Kungl. Maj:t måtte beakta de
av mig framförda synpunkterna.

Onsdagen den 2 mars e,.m.

121 Nt 20.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Ja, jag skall inskränka mig
till att yrka bifall till utskottets hemställan. Den erfarenhet, som nu föreligger
angående älgskadefonden, är ganska ringa, enär lagen angående fonden
icke varit i tillämpning mer än åtta månader. Det är därför enligt min mening
väl tidigt att ändra grunderna för fördelningen. Jag vidhåller mitt yrkande
örn bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till det av herr Edberg under överläggningen framställda yrkandet; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl av herr Edberg, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;.

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å’utskottfets1 berörda hemställan,
bifallit det av herr Edberg under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit, sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 10.

Slutligen föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckt motion om uthålligt skogsbruk å större enskilda
skogar;

nr 24, i anledning av väckt motion angåénde beredande av lättnad åt av vägunderhåll
särskilt betungade fastighetsägare;

nr 25, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen örn
enskilda vägar; och

nr 26, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående försäljning av vissa
lägenheter under Offers gård i Västernorrlands län.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 11.

Herr Petersson i Lerbäcksbyn avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 105, med förslag till ändrad
lydelse av vissa paragrafer i regeringsformen, riksdagsordningen och
tryckfrihetsförordningen.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 444, bordlädes.

§ 12.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från statsutskottet, nr 2 A, angående vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1932/

Andra kammarens protokoll 1982. Nr 20. 9

1 fråga om bestämmelserna

för älgskadefonden.

(Kort*.;

Nr 20. 122

Onsdagen den 2 mars e. m.

1933 under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet; från

bankoutskottet:

nr 11 A, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1932/1933 under riksstatens
elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna;
och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående begravningshjälp
efter avliden pensionstagare av marinens stammanskap;

från andra lagutskottet:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 2 augusti 1927 örn utlännings rätt att
här i riket vistas;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § i lagen den 21 september 1915 om behörighet att
utöva läkarkonsten; och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn viktmärkning
i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg; samt

från jordbruksutskottet:

nr 54, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar; och

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
vissa i flottledsfonden ingående fordringsbelopp.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande, nr 5, angående regleringen för budgetåret 1932/
1933 av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen
till socialdepartementet;

bankoutskottets memorial, nr 13, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande bankoutskottets utlåtande nr 10, i anledning av väckt motion
örn fyllnadspension åt vakmästaren hos första kammaren W. E. Willberg; och

första lagutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av väckta motioner angående
lagstiftning om förberedande undersökning och tvångsmedel i brottmål.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

§ 15.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades: herr Tornkvist i Karlskrona under 8 dagar fr. o. m. den	5	mars,
» Blomquist	»	5 » » »	4
» Magnusson i Kalmar	3>	4 » » »	5
» Olsson i Blädinge		4 » » T>	3
» Gustafson i Kasenberg		2 » * »	3
» Lindley	»	4 » >»	4	»
» Björnberg		den 3 mars,

Onsdagen den 2 mars e. m.

123 Nr 20.

herr Johansson i Krogstorp
» Ekberg
» Wallerius
> Dahlén
» Herou

» Johansson i Uppmälby

under

5 dagar fr. o. m. den

6 » » »

2 » > »

3 » » »

3 mars,

3 »

3 >

3 » och

4 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12''45 på natten.

In fidem
Per Cronvall.