1932. Andra kammaren. Nr 17

ProtokollRiksdagens protokoll 1932:17

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1932. Andra kammaren. Nr 17.

Onsdagen den 24 februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Enligt därom den 17 innevarande februari fattat beslut företogos nu val
av dels tjugufyra valmän för utseende av riksdagens justitieombudsman oell
bans efterträdare samt riksdagens militieombudsman och dennes efterträdare,
dels ock sex suppleanter för dessa valmän; och befunnos vid valens slut hava
blivit utsedda till

valmän:

herr Andersson i Lindome,

» Andersson i Höör,

» Eriksson i Stockholm,

» Fast,

» Gardell i Gans,

» Hansson i Stockholm,

» Hansson i Trollhättan,

» Jansson i Edsbäcken,

» Johansson i Fårekulla,

» Johansson i Brånalt,

» Jonsson i Risinge,

» Larsson i Stockholm,

» Lindley,

» Lindman,

» Lindqvist i Halmstad,

» Lundquist i Rotebro,

» Mosesson,

» Nordkvist,

» Olsson i Österbo,

» Olsson i Rimforsa,

» Rudén,

» Schött,

» Weijne och

fru Östlund,

var och en med 112 röster; samt

suppleanter:

herr Karlsson i Vadstena,

» Olsson i Mellerud,

» Nilsson i Karlstad,

» Mogård,

» Hultman och
» Björling,

var och en med 37 röster.

Andra kammarens protokoll 1982. Nr 17. 1

Nr 17.

2

Onsdagen den 24 februari.

Ang. godkännande
av
konventioner
om gemensam
checklag m. m.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.

§ 2.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående paragraf omförmälda
valen.

§ 3.

Föredrogs och remitterades till bankoutskottet den på kammarens bord liggande
motionen nr 432 av herrar Larson i Tönnersa och Hedlund i Häste.

§4-

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts härpå föredragna utlåtande
nr 1 bordlädes åter.

§ 5.

Vid nu skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande, nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av konventioner
örn gemensam växellag med mera och antagande av förslag till ny växellag
biföll kammaren vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 6.

Till avgörande företogs första lagutskottets utlåtande, nr 11, i anledning
av Kungl. Majlis proposition angående godkännande av konventioner örn gemensam
checklag med mera och antagande av förslag till ny checklag med
mera.

Genom en den 11 december 1931 dagtecknad, till lagutskott hänvisa,d proposition,
nr 3, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
dels äskat riksdagens godkännande av vid propositionen fogade, den 19
mars 1931 undertecknade konventioner jämte bilagor, protokoll och slutakt,
nämligen konvention örn gemensam checklag, konvention för lösande av vissa
lagkonflikter på checkrättens område och konvention rörande stämpel å checkar,
förstnämnda konvention med de i statsrådsprotokollet den 11 december
1931 angivna förbehåll, dels ock föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till checklag, lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 13 § strafflagen,
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1905 om särskild
sammansättning av vissa rådstuvurätter vid behandling av handelsmål och
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 7 maj 1918 örn särskilda tingssammanträden
för handläggning av vissa mål och ärenden.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, med bifall till förevarande proposition, måtte godkänna
i punkten intagna konventioner jämte bilagor, protokoll och slutakt, nämligen
konvention örn gemensam checklag, konvention för lösande av vissa lagkonflikter
på checkrättens område och konvention rörande stämpel å checkar,
förstnämnda konvention med de i statsrådsprotokollet den 11 december 1931
angivna förbehåll; och

B) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Majrts förslag ej kunnat av
riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga i punkten intagna
förslag till checklag, lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 13 § strafflagen,
lag angående ändrad-lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1905 (nr 38 s. 17) örn

Onsdagen den 24 februari.

Nr 17.

särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter vid behandling av handelsmal
och lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 7 maj 1918 (nr 294J
örn särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Lindqvist i Halmstad och
Sjögren i fråga örn straffet och atalsrätten vid ouppsåtlig checkförbrytelse.

Punkten A).

Utskottets hemställan bifölls.

Härpå föredrogs punkten B); och yttrade därvid:

Herr Lindgvist i Halmstad: Herr talman! Den reservation, som är avgiven
vid detta utlåtande av herr Sjögren och mig, bygger på den uppfattningen,
att man icke skall straffbelägga flera handlingar än som äro strängt nödvändiga
att bestraffa. Ju flera sträfflagsbestämmelser, som komma till, desto
liera medborgare hamna i fängelserna, och den, som en gång suttit i fängelse,
blir mer eller mindre brännmärkt för livet, hail har svårare att slå sig fram än
den som aldrig gjort bekantskap med fängelset. Därför gäller det att gå fram
med_ allra största försiktighet, när man vill införa nya straffbestämmelser. Det
utan att jag, när jag läser i tidningarna örn fängelseprästernas berättelser,
får en känsla^ av att, när jag år 1915 var med örn att genomföra lagen
om avbetalningsköp, så var jag med örn någonting, som inte var så klokt Yi
lingö denna lag, därför att vi trodde, att vi därmed skulle hjälpa de fattiga och
tillgodose de små inkomsttagarnas intressen, och det har man väl, delvis åtminstone,
också lyckats göra. Men samtidigt har denna lag medfört, att för
varje ar flera hundra medborgare komma i fängelserna, vilket de aldrig skulle
f.3'',?,, ’ om lcke denna lagstiftning kommit till stånd. Det är, när jag ser
orhaflandena mot denna bakgrund och särskilt tänker på verkningarna av den
lag, jag nu berört, som jag för varje gång, jag är med i lagutskottet och benandlar
lagar, som innehålla nya strafflagsbestämmelser, blir mer och mer
försiktig.

Den reservation, som herr Sjögren och jag här avgivit, är ju endast en blank
reservation, och vi ha alltså icke gjort något yrkande med framläggande av en
utarbetad lagtext. Vad vi vända oss emot, det är de straff och de åtalsbestämmelser,
som utskottet föreslår i fråga örn de ouppsåtliga checkförbrytelserna,
i det lagforslag, som här föreligger, ha vi ju både uppsåtliga och ouppsåtliga
iorbrytelser. I var nuvarande checklag finnes det inte alls några straffbestämmelser
för checkforbrytelser, utan förbrytelser på detta område straffas
efter de bestämmelser, som finnas i 22 kap. strafflagen, det kapitel, som handlar
örn bedragen och annan oredlighet. Så vitt jag kunnat finna, har det i
detta hänseende icke förekommit några klagomål, åtminstone inga större sånna,
mot var nuvarande lagstiftning. Jag har inte förmärkt, att man har
klagat pa att straff icke kunnat ådömas i flera fall än vad man hittills gjort
oller kunnat gora och sa vitt jag kunnat finna i de handlingar och utredningar,
som statt till vart förfogande i utskottet, har man icke heller där gjort gällande,
att vara straffbestämmelser på detta område varit bristfälliga, utan det har
klarat sig ganska bra.

•+Aftt11n" straffbelägga checkförbrytelser i större utsträckning, än hittills varit
tallet, motiveras av de sakkunniga, av justitieministern och av utskottet därS’uTan
VI skapa ett större förtroende och en större tillit till checken såsom
betalningsmedel, och man tror icke. alf, man kan nå detta syfte, utan att
man straffar oell straffar sa strängt, som här är ifrågasatt,. Detta förtroende
tor checken såsom betalningsmedel tror man sig alltså icke kunna få fram

Äng. godkännande
av
konventioner
om gemensam
checklag m. m.
(Forts.)

Nr 17. 4

Onsdagen den 24 februari.

Ang. godkännande
av
konventioner
om gemensam
checklag m. m.
(Forts.)

utan att man tager till ganska stränga straffbestämmelser. Man belägger
med straff icke endast uppsåtliga kränkningar av checkinnehavarens rätt,
utan även ouppsåtliga sådana kränkningar skola straffas. Ja, i vissa fall
kari en ouppsåtlig checkförseelse straffas med frihetsstraff, som kan ga upp
ända till sex månader. För min del tror jag, att detta är, som man brukar
säga, att bruka större våld, än nöden kräver. Även utskottet, som föreslagit
överflyttande av straffbestämmelserna från strafflagen, där Kungl. Majit
hade föreslagit, att de skulle stå, till checklagen, har givit uttryck åt den uppfattningen,
att det icke kan vara tilltalande att stämpla alla former av vårdslöshet
såsom oredlighet, och de sakkunniga, som utarbetat förslaget, giva sitt
erkännande åt samma uppfattning, då de säga, att det kan finnas fall, där
även en personligen oförvitlig utställare kan raka att av förbiseende draga en
check, utan att täckning föreligger, och även, på grund av oförstånd, återkalla
en check, då verklig anledning därtill saknas.

När man tager del av lagrådets yttrande i denna sak, sa finner man, att det
även inom lagrådet har rått stor tvekan. Regeringsrådet Afzelius säger, att
aet kan ifrågasättas, huruvida det kan vara nödvändigt att låta straffansvaret
omfatta jämväl vållande. Han stannar här efter ett längre, resonemang för
den uppfattningen, att man skall straffbelägga även detta vållande, men han
vill ha bort frihetsstraffet, och anser, att det kan vara tillräckligt med böter.
Justitierådet Edelstam säger: »Att vid uppsåt eller grov vårdslöshet förfarandet
blir belagt med straff synes vara både rimligt och nödvändigt. Men vid en
blott lindrig vårdslöshet torde saken ställa sig annorlunda, och ett straffhot
lärer då näppeligen vara på sin plats. Det skulle alltför lätt kunna användas
till att chikanera oförvitliga medborgare.» . .

Man ser sålunda, när man tar del av vad här framförts från juristhall, att
man har varit minst sagt mycket tveksam, särskilt när det har gällt de ouppsåtliga
checkförbrytelserna.

Utskottsmajoriteten är nog också något tveksam, vilket man kan törsta dels
därav, att utskottet, som jag redan berört, ändrat på Kungl. Maj :ts förslag sa
till vida, att utskottet inte vill vara med örn att införa straffbestämmelserna i
strafflagen utan vill ha dessa bestämmelser intagna i checklagen, och dels därav,
att utskottet minskat på frihetsstraffets längd i fråga om de uppsåtliga
brotten. Utskottet säger vidare i sitt utlåtande: »Uppställer man, i likhet

med förslaget, såsom förutsättning för straffbarhet, att verkligt förfång inträtt,
synes en kriminalisering på detta område icke böra möta betänkligheter.»

Ja, det är tydligt, att utan denna förutsättning om verkligt förfång skulle
betänkligheterna vara ännu större, men med denna ^förutsättning, att verkligt
förfång skall lia inträtt, har jag verkligen litet svårt att förstå, att det^kan
vara riktigt att lägga dessa brott under allmänt atal, utan att det finnes någon
angivare eller målsägande. Jag tycker, att förutsättningen för att man skulle
här begära allmän åklagares ingripande åtminstone skulle varit den, att brottet
varit angivet till atal. Jag har också inom utskottet vid ett tillfälle ställt
ett sådant yrkande, men då upplystes det, att detta inte gick, emedan det skulle
stöta på en del praktiska svårigheter. Jag inser, även jag, att det möter en
del praktiska svårigheter härvidlag, och jag erkänner, att vad utskottet i detta
fall skrivit är ganska starkt. Jag tror dock. att det skulle kunna finnas någon
möjlighet att undantaga dessa ouppsåtliga checkförbrytelser från allmänt åtal.
Örn man tänker sig att det blir ett åtal, sedan denna lag. blivit antagen och
trätt i kraft, så tycker jag, att det kommer att gestalta sig ganska svårt, ty
då kan det bli så, när ett mål skall behandlas inför domstolen, att den som
skulle ha lidit skada, vilket ju skulle ha varit förutsättningen för att åtal skulle
komma till stånd, kan uppträda inför rätten och säga; att han inte lidit skada
eller förfång, och då kan domstolen icke heller fälla, så vitt jag förstår. Detta

Onsdagen den 24 februari.

b

Nr 17.

gör, tycker jag, att man såsom förutsättning för allmänt åtal skulle lia be- Äng. godstämt,
att sådant inte skulle fått komma till stånd, utan att det hade förelegat
en angivelse från målsägande^ Som lagen nu föreligger i utskottets förslag om gemenaam
— och förhållandet hade väl blivit detsamma även efter Kungl. Maj :ts förslag, checklag m. m.
så vitt jag förstår ■— så kan den, som uppsåtligen begår ett brott, slippa undan (Forts.)
med endast böter. Att böterna kunna bli mycket låga, det har jag ingenting
emot, men däremot kan den, som ouppsåtligen, d. v. s. på grund av vårdslöshet,
begår ett brott, få ända till sex månaders fängelse, och det tycker jag inte
är, som det borde vara.

Nu vet jag väl, att man från juristhåll säger, att det här ändå kan ligga till
så, att den, som är tilltalad och blir dömd för ett ouppsåtligt brott, verkligen
gjort sig förtjänt av ett strängt straff, fastän man icke har kunnat bevisa, att
han uppsåtligen har begått brottet. Man har också visat på, att det ju icke är
så farligt med den här vicia straff latituden, ty man kan räkna med att en domstol
icke griper till det stränga frihetsstraffet, utan att det finnes verkliga
skäl därtill. Ja, jag skulle tro, att man kan säga, att det kommer att bli
så i många fall men dock icke i alla. När man följt med hur de olika domstolarna
fälla sina domar — det blir ju mest genom tidningarna, så det är
kanske icke alltid fullt så tillförlitligt — blir man dock litet betänksam inför
denna modernitet, örn jag får säga, i strafflagstiftningen att fastställa vida
strafflatituder och överlämna å domaren att utmäta det rätta straffet. Det
kommer att många gånger medföra, att den, som begår ett brott i Stockholm,
och den, som begår liknande brott i Malmö, bli helt olika dömda. Deras straff
bli av domstolarna mycket olika utmätta.

Ja, jag har verkligen, herr talman, mina starka betänkligheter gentemot
dessa strafflagsbestämmelser, och jag skulle helst velat haft möjlighet att utforma
en lagtext, som bättre tillfredsställer de anspråk, som jag anser, att man
bör ställa på en dylik lagstiftning. Men det är icke så lätt för en lekman
och en enskild person att här kunna taga upp en debatt och en strid, örn jag
så får säga, med alla de jurister, som haft med denna sak att syssla, särskilt
när dessa -— jag tror icke, att det är för mycket sagt — höra till vårt lands
främsta jurister. Detta gör, att man blir mera rädd för att söka komma fram
med sina förslag. Men örn jag också icke haft möjlighet till detta, har jag åtminstone
velat använda den rätt, som är mig given, nämligen att till riksdagens
protokoll anföra mina betänkligheter. Om denna lag kommer ut i livet och
jag får se i tidningarna att Andersson och Pettersson och vad de nu heta hamnat
på Långholmen eller Härlanda på grund av ouppsåtliga checkförbrytelser,
kan åtminstone jag säga, att jag har räddat min själ och uttalat mina betänkligheter
mot dylika straffbestämmelser.

Jag bär, herr talman, intet yrkande.

Herr Björkman: Herr talman, mina herrar! Jag skall bara säga några

ord. som kanske i någon män kunna rubba de betänkligheter, som en eller annan
av kammarens ledamöter efter det sista anförandet skulle kunna hysa i avseende
å denna lags straffbestämmelser, vare sig i utskottets form eller enligt
Kungl. Maj:ts förslag, gentemot vilket jag för min del ej haft något att erinra.

Den föregående ärade talaren började sitt anförande med att säga, att han
i allmänhet var rädd för att införa nya straffbestämmelser. Han ansåg, att
vi hade tillräckligt många sådana förut. Men då kan erinras därom, att en
hel del straffbestämmelser, ehuru de icke äro nya, kallas för nya straffbestämmelser,
helt enkelt på grund av att rättsområdet förändrats. Det dyker
ju ideligen upp så många nya och skiftande företeelser här i livet, att man
måste ha nya lagar. Då .föijer också ofta med naturnödvändighet behov av
straff lagsskydd för de nya lagarna.

Nr 17.

6

Onsdagen den 24 februari.

Äng. god- Nu ha vi här, kan man säga, ett förslag till en ny lag. Herr Lindqvist
konventioner 1 ^almstad yttrade nyss i sitt anförande, att, så vitt kan kunnat finna, det
om gemensam på de gamla checkarnas tid ej förekommit klagomål i avseende å de straffchecklag
m. m. bestämmelser, som kunnat tillämpas på oheckförbrytelser.

(Forts.) . Enligt nu föreliggande förslag skulle emellertid checkarna få en annan ställning
i lagstiftningen, och det är detta, som är skillnaden mot förut. Det föreligger
nu också särskilda bestämmelser, som medföra, att man måste vara
mycket noga med att det föreligger täckning av en check. Detta har man naturligtvis
gjort för att hålla förtroendet för checkarna uppe. Deras önskade
användbarhet både i Sverige, Skandinavien och i det internationella affärslivet
gör, att man måste på allt sätt söka skydda dem, som ha förtroende till
checkarna, gentemot uppsåtliga och vårdslösa förfaranden i avseende å checkarna.

Ja, nu framställde herr Lindqvist i Halmstad en hel del frågor; bl. a. frågade
han: Varför skall vårdslöshet straffas? Ja, då komma vi in på vad som
står i utskottets betänkande örn vad de sakkunniga, lagrådet, regeringen och
utskottet anse i denna sak. Det förhåller sig ju så, att anledningen till att
även vårdslöshet skall straffas är den, att det i den vida skalan mellan den
uppsåtliga gärningen och ända ned till vällandets yttersta gränser i mångå
fall är så svårt att veta, var gränsen går mellan uppsåt och vårdslöshet. Är
det något märkvärdigt, att man för det uppsåtliga brottet kan få böter och för
vårdslöshet fängelse? Kan detta vara rätt? Ja, det är det, enligt min åsikt.
Det är just den vida straffskalan, som gör, att man här kan bedöma saken så
fördomsfritt, och väl är det för oss domare. Herr Lindqvist i Halmstad sade
några älskvärda ord örn det förtroende han hade för domstolarnas sätt att
fungera vid avgörandet av dessa saker. Ja men det är just på grund av det
förtroende för domstolarna, som man har, som man kan fastställa långa och
vida straffskalor.

När det sedan gäller att bedöma örn både uppsåtliga och vårdslösa förbrytelser
mot denna lag skola falla under allmänt åtal, får man väl erkänna, att
det skulle vara föga tillfredsställande för allmänna rättsmedvetandet, örn ett
brottsligt förfarande, som, ehuru mycket talat därför, dock ej kunnat ansvarsfällas
såsom uppsåtlig!, ej skulle kunna åtkommas blott därför att ingen direkt
angivare funnes. Vårdslösheten kan i grund och botten kanske många gånger
vara lika strafförtjänt som ett uppsåtlig! brott. Här kan det vara så att ofta
ingen vill stå för angivelsen. Men då det brottsliga förfarandet kan vara av farlig
beskaffenhet, är det lämpligt att reagerandet mot detsamma kommer under
det allmännas egid. Förtroendet för checkerna måste upprätthållas.

Jag har icke något mera att gentemot herr Lindqvist yttra, men jag har,
särskilt med hänsyn till utgångspunkten i hans anförande, att man skall akta
sig för att införa nya strafflagsbestämmelser, velat understryka, att de straffbestämmelser,
som föreslås här, ha blivit framtvingade av rättsförhållandenas
utveckling och ifrågavarande rättsinstituts behov.

Vidare anfördes ej.
punkt.

Kammaren biföll utskottets hemställan i förevarande

§ 7.

Ifråga om Ä föredragningslistan var härefter upptaget första lagutskottets utlåtande,

förhindrande nr 12, i anledning av väckta motioner örn förhindrande av åtal för ofrivilliga

av.^}Jör förseelser mot nya författningsbestämmelser.
ofrivilliga

förseelser mot I tvenne likalydande motioner, nr 96 i första kammaren av herr Löfvander
förfäa “ och nr 139 i andra kammaren av herr Nilsson i Hörby, vilka motioner hän bestämmelser.

v^sats till lagutskott och behandlats av första lagutskottet, hade föreslagits,

Onsdagen den 24 februari.

7 Nr 17.

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn åtgärder i syfte
att i görligaste mån förhindra, att medborgare, som omedvetet gjort sig skyldiga
till förseelse mot nyutkomna förordningar, ställdes inför domstol för dylika
förseelser.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag skall be att få anmäla mig
som opponent mot utskottet, vars utlåtande i detta ärende jag icke helt kan
förlika mig med. Jag förstår, att det är utsiktslöst att försöka formulera ett
positivt yrkande, som man kan ha möjlighet att få kammaren med på, och det
är heller inte nödvändigt för det syfte jag vill i detta sammanhang nå. Jag
skall emellertid be att få göra ett yrkande örn en ändring i utskottets motivering,
och jag hoppas, att lagutskottets ärade ledamöter i denna kammare
icke skola göra någon invändning därvidlag, ty är det så, att uppmärksamma
ögon hjälpa lagutskottet att undanröja vad jag skulle vilja kalla för en otymplighet,
så borde lagutskottet vara tacksamt därför.

Det förefaller, som örn utskottet, när det skulle skriva sin mening i denna
sak, icke fått något riktigt fotfäste. Utskottet erkänner, att det icke är bra
som det är beträffande bekantgörande för allmänheten av nya förordningar.
Utskottet medger utan förbehåll, att det är önskvärt, att nyutkomna författningar
bli ordentligt kungjorda för allmänheten, så att den vet vad det är fråga
örn, och utskottet medger, att det kan vara rätt, att folks skyldigheter i enlighet
med de nya författningarna bli effektivt bringade till kännedom. Men
sedan utskottet medgivit allt detta, kan icke utskottet ge någon anvisning örn
hur man skall gå till väga. Det är riktigt, att vägarna för bekantgörandet kunna
växla, det måste förfaras olika i olika fall. Det medger jag. Men sedan
utskottet sagt det, ger sig utskottet på ett bestämt uttalande av följande lydelse
: »Annonsering i ortstidningarna, såsom motionären föreslagit, bleve uppenbarligen
förenad med mycket betydande kostnader och skulle enligt utskottets
mening ofta vara onödig.» Då utskottet säger det, vet utskottet icke vad det
talar örn. Utskottets ledamöter känna icke till saken. Jag kan ju tala örn för
utskottets ledamöter och för kammarens ledamöter, hur det går till, när myndigheterna
skola kungöra saker och ting för allmänheten. I de flesta fall är
det så, att meddelanden från regeringen förmedlas av länsstyrelserna, och
länsstyrelserna bruka icke vara så sparsamma som utskottet tror, utan när de
utfärda en kungörelse, förfara de tämligen byråkratiskt och lämna ett utförligt
meddelande till tidningarnas annonsavdelning utan att pröva, om man
kan skriva meddelandet i kortare form, varigenom det blir billigare, och utan
att ifrågasätta, örn kungörelsen intages i den för kungörandet lämpligaste tidningen,
utan den intages på grund av gammal vana i de tidningar, som man
en gång valt, och i en gammal form, som vunnit hävd. Man kunde tillmötesgå
allmänheten, örn länsstyrelserna lärde sig annonsera.

Det är icke nödvändigt att verkställa en ordentlig utredning i vanlig stil och
be Kungl. Maj:t att få tillsatt en kommitté av s. k. sakkunniga personer, varvid
man utförligt och omständligt ser till, att det politiska läget i riksdagen
ordentligt avspeglas, utan det kan ske enklare genom att taga ett par man,
som verkligen äro sakkunniga, för att biträda socialdepartementet på det sätt,
att man ger några anvisningar till länsstyrelserna örn hur de på lämpligaste
och ändamålsenligaste och billigaste sätt skola komma i kontakt med allmänheten,
när det gäller att kungöra saker och ting. Man kan tillkalla en praktisk
och merkantilt begåvad och utbildad man, en tjänsteman i landsstaten och

I fråga orri
förhindrande
av åtal för
ofrivilliga
förseelser mot
nya

författningsbestämmelser.

(Forts.)

Nr 17. 8

Onsdagen den 34 februari.

I fråga om
förhindrande
av åtal för
ofrivilliga
förseelser mot
nya

författnings bestämmelser.

(Forts.)

en tidningsman, och de skulle på två dagar kunna göra upp anvisningar. Vill
man vara riktigt sparsam, kan det bli två man, en som förenar merkantil begåvning
och utbildning med journalistisk erfarenhet, som t. ex. herr Kilbom, som
förenar dessa båda egenskaper, och någon annan. Så är saken klar, och det
behövs icke någon ordentlig utredning och icke ens någon begäran från riksdagen,
utan det räcker, örn den närvarande regeringsledamoten vill ge sin kollega
socialministern en anvisning örn hur saken kan gå till.

Jag skulle alltså, för att ingen oformlighet skall vidlåda saken, vilja föreslå,
att ur det utlåtande, som kommer från riksdagen i form av en riksdagsskrivelse,
tages bort den sista meningen i utskottets motivering. Det är alldeles
onödigt, att riksdagen gör ett sådant uttalande i blindo, ty riksdagen vet icke,
örn det är riktigt vad där står. Jag skulle vilja veta, örn riksdagen kan ge någon
anvisning på ett effektivare sätt än att genom pressen komma i kontakt med allmänheten.
Vet riksdagen det, så tala örn det. Men det finnes icke något billigare
och effektivare sätt att nå detta mål än genom annonsering. Det behövs blott att
genom några ord kungöra, att en förordning av det och det innehållet utfärdats,
att den träder i kraft då och då och att närmare anvisningar lämnas av den och
den tjänstemannen i den och den kommunen. Tjänstemännen äro — det kan man
gärna komma ihåg — till för att stå allmänheten till tjänst i alla möjliga avseenden.

Örn man sålunda tar bort den meningen, kan utlåtandet duga, men med den
meningen är det olyckligt, och jag tillåter mig därför göra ett yrkande örn bifall
till utskottets utlåtande men med uteslutande ur motiveringen av den mening,
som börjar med orden: »Annonsering i ortstidningarna» och slutar med

orden: »ofta vara onödig».

Herr Lindgvist i Halmstad: Herr talman! Jag har varit ordförande på

den avdelning, som handlagt detta ärende, och därför får jag svara för utskottet.

Det var ett mycket skarpt klander utskottet fick av min ärade partivän från
Eskilstuna. Jag tycker dock, att det var onödigt strängt, och jag kunde icke,
när han gjort sitt yrkande, förstå, att den anmärkning han gjort mot utskottet
är på något sätt berättigad. Nu läste herr Jonsson i Eskilstuna utskottets
utlåtande punkt för punkt och tyckte, att det och det kunde gå an, men så kom
han till annonseringen. Nu är det farligt att taga upp saken, ty det kan leda
till en lång debatt, men jag skall dock säga något.

Jag vill icke säga, att orsaken till att herr Jonsson vände sig mot detta är
den, att han är tidningsman, ty han sysslar icke med upptagande av annonser
utan har hand örn den redaktionella avdelningen. Jag vill icke tro, att han
vände sig mot detta, därför att man skulle kunna läsa ut, att man icke skulle
bry sig om annonsering i tid och otid. Jag tror, herr Jonsson, att vad utskottet
sagt örn att »annonsering i ortstidningarna, såsom motionären föreslagit,
bleve uppenbarligen förenad med mycket betydande kostnader», har herr
Jonsson icke något emot utan tycker, att det är riktigt. Men det är det lilla
ordet »ofta» i satsen, att annonseringen »skulle enligt utskottets mening ofta
vara onödig», som han vänder sig emot. Jag tror däremot, att det är riktigt.
Ty när vi behandlade denna sak, fick man i utskottet meddelande från olika
håll örn hur man går till väga för tillkännagivande av nya författningar, som
det här är fråga om, och det var ett sätt. som föreföll oss vara praktiskt utan
att medföra någon kostnad. Det är i många fall så, att tidningarna ta in en
notis på sin textavdelning, utan att någon betalar för det. De anse det som
nyhetsmaterial, och man får säga, att ha tidningarna tagit in det såsom meddelande
i textavdelningen, kan det icke vara nödigt, att man låter kungöra detsamma
även med annonsering.

Onsdage-n den 24 februari.

0 Jfr 17.

Beträffande det förslag, som herr Jonsson gjort, är det naturligtvis ingenting
att hålla bestämt på att det skall vara så, som utskottet föreslagit. Det
betyder rakt ingenting. Men de skäl, som anförts för yrkandet örn att denna
mening skulle borttagas ur motiveringen, äro icke enligt min mening hållbara.
Örn jag hörde rätt, sade herr Jonsson, att huvudorsaken till att han ville ha
bort den var vad han framhöll örn att han icke ville ha en otymplighet i riksdagsskrivelsen.
Men här är det icke fråga örn någon riksdagsskrivelse, ty utskottet
har avstyrkt motionen, och örn riksdagen bifaller utskottets förslag, blir
det icke någon. riksdagsskrivelse, och han behöver således icke vara rädd för
att det skall bli någon otymplighet i riksdagsskrivelsen.

Efter att ha hört herr Jonssons yrkande och efter den behandling av motionen,
som förekommit i utskottet, kan jag icke finna, att utskottet gjort sig förtjänt
av det klander, som framställts, och jag finner icke tillräckliga skäl föreligga
för att gå. med på herr Jonssons förslag, varför jag, herr talman, ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan och motivering.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Det är med rätt stor tvekan

jag tar till orda, eftersom jag liksom herr Jonsson i Eskilstuna är tidningsman,
men jag måste dock framställa samma anmärkning mot utskottets utlåtande,
som han gjört. Den förre ärade talaren ansåg det obehövligt att annonsera de
nya förordningarna, därför att tidningarna äro så snälla, att de taga in meddelanden
därom gratis i textavdelningen. Jag är icke riktigt säker på, herr Lindqvist,
att man kan i fortsättningen räkna på samma välvilliga tillmötesgående
från tidningarnas sida, ^utan tidningarna få nog behandla statsmakterna på
samma sätt som andra, så att de hänvisas att framföra sina meddelanden på annonsavdelningen
och icke i texavdelningen.

Jag skulle icke ha yttrat mig i saken, örn utskottet kunnat anvisa någon väg
att gå fram på, en väg att få fram dessa meddelanden till den stora allmänheten,
även örn denna väg varit en annan än genom annonsering i tidningarna.
Då utskottet icke gjort detta, finner jag det olämpligt, att utskottet med sitt uttalande
stänger den väg, som är den allmännast använda och mest effektiva.
Det är uppenbart, atthen kritiserade punkten i utskottets utlåtande kan ge anledning
till missförstånd; och på den grund ber jag att få instämma i det av
herr Jonsson i Eskilstuna framställda yrkandet.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Det är möjligt, att jag kom att göra mig skyldig
till en felsägning, när jag talade örn en riksdagsskrivelse. Det är ju riktigt,
att det blir icke någon sådan, örn riksdagen avslår motionen, men andra kammaren
gör i alla fall ett uttalande, örn den utan vidare lägger utskottets utlåtande
till handlingarna, och jag vill icke, att kammaren skall göra ett sådant
uttalande på en punkt, där utlåtandet uppenbarligen är ohållbart.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Christenson: Herr talman! Det har sagts här, att utskottet icke anvisat
någon väg hur frågan lämpligast skall lösas. Då ber jag få framhålla,
att av utskottets utlåtande framgår, att frågan örn bekantgörande av författningar
åtskilliga gånger varit föremål för riksdagens behandling och att så
sent som 1929 väcktes en motion, som jag vill minnas gick ut på att kungörelser
skulle i större eller mindre utsträckning intagas som annonser i tidningarna.
Emellertid svarade utskottet då, såsom framgår av utlåtandet, att
denna fråga sedan åtskilliga år legat under utredning hos Kungl. Maj:t, och
det antecknades, att redan 1927 hade ett fullständigt förslag till nya bestämmelser
angående kungörelsers offentliggörande jämte motivering blivit, i manuskript
avfattat, överlämnat till vederbörande departement. Utskottet är, lika

I fråga om
förhindrande
av åtal för
ofrivilliga
förseelser mot
nya

författnings bestämmelser.

(Forts.)

Sr 17.

10

Onsdagen den 24 februari.

I fråga om
förhindrande
av åtalför
ofrivilliga
förseelser mot
nya

författnings bestämmelser.

(Forts.)

val sorn de, som yttrat sig här, besjälat av en önskan att kungörelseförfarandet
ordnas på ett lämpligt och tillfredsställande sätt och ett sätt, som gör, att
sådana förbiseenden, som här bragts på tal i motionen, icke så lätt kunna ske.
Det torde väl kunna förväntas, att den utredning, som finnes hos Kungl. Maj :t,
med det allra snaraste skall leda till resultat. Det förefaller dock, som örn
det vore en rätt så kinkig fråga, när förslaget legat så länge. Herr Jonsson
trodde, att det med ett par sakkunniga och förståndiga mäns hjälp skulle kunna
ordnas på några dagar, örn jag förstod honom rätt, men det förefaller mig, som
örn saken är något mera invecklad.

Då herr Jonsson vände sig mot den sista punkten örn annonseringen, vill jag
fästa uppmärksamheten på att utskottet talar här om ett sådant annonserande,
som motionären föreslagit, och motionären har ju, örn jag förstått honom rätt,
föreslagit, att alla kungörelser skola annonseras i tidningarna. En sådan annonsering
skulle, säger utskottet, bli mycket dyrbar och ofta vara onödig. Det
är ju så, att många gånger kungörelser genom länsstyrelsernas eller andra myndigheters
försorg intagas i tidningarna såsom annons. Detta kan ofta vara
lämpligt, men att föreskriva, att det alltid skall ske, eller att sålunda alla kungörelser
skola på detta sätt tillkännagivas, kan väl ej vara riktigt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kilbom: Herr talman! Herr Jonsson har alldeles rätt. Då man under
25 år hinner samla en viss erfarenhet, tror jag, att jag har någon sakkunskap
på förevarande område genom mångårig tjänstgöring på de två avdelningar,
som konstituera ett tidningsföretag. Jag instämmer därför till fullo i
det förslag, som herr Jonsson framställt och som herr Björck även understödde.
Det är, såvitt jag förstår, ingenting annat än fullkomliga oriktigheten, som
utskottet gör sig skyldigt till i det uttalande, som herr Jonsson påtalat, nämligen
att »annonsering i ortstidningarna, såsom motionären föreslagit, bleve
uppenbarligen förenad med mycket betydande kostnader och skulle enligt utskottets
mening ofta vara onödig». Detta är två osanningar, beroende, som
herr Jonsson sagt, på att utskottet uppenbarligen ej känner till. hur det går
till. Jag är övertygad örn att för hälften av den kostnad, som annonseringen
i en tidning drager, kunde man få dessa saker ofantligt mycket bättre kungjorda
i 10 tidningar. Hur kan utskottsledamoten herr Lindqvist i Halmstad så
tvärsäkert påstå, att detta ej är riktigt? När man från håll, där man känner
till detta, säger, att utskottets formulering på denna punkt icke är riktig, bör
väl utskottet i all rimlighets namn kunna gå med på att man stryker ifrågavarande
mening. Det är ingenting annat, herr Lindqvist, som herr Jonsson önskat.
Han har yrkat bifall till utskottets kläm. Och det får ej. bli så i riksdagen,
att ett utskotts yttrande i varje bokstav är sakrosankt. Även utskottsledamöter
kunna taga fel. Men visa då förståelse härför genom att _gå med på
att man stryker denna, enligt vad från skilda håll omvittnats, oriktiga formulering
!

Jag skall be att få ansluta mig till den synpunkt, som herr Jonsson framfört
i fråga örn hur man kan bekantgöra nya lagar. Det är mycket lämpligare,
att man, i stället för att sätta in annonser på en hel sida i en tidning, sätter
in annonser örn exempelvis 100 millimeter i 10 tidningar, innehållande, att en
ny lag i den eller den frågan har utkommit och att kungörelse därom innehålles
i det och det numret i Svensk författningssamling, som finnes att köpa i
den och den bokhandeln. Skall ej t. o. m. utskottet gå med på att genom ett
dylik förfaringssätt öppnar man en mycket mera praktisk väg för bekantgörande
av lagar och förordningar? Herrarna ha nog litet var kommit i beröring
med den oerhörda okunnighet, som bland allmänheten råder i fråga örn
lagar och författningar. Jag tror, att det är nödvändigt att göra något för

Onsdagen den 24 februari.

11 Nr 17.

dess hävande. Jag kan ansluta mig till herr Jonssons yrkande så mycket mer,
som det ej är för Stockholm, som det i första hand är fråga om att åstadkomma
en ändring i detta avseende, utan väl i första hand för den övriga delen av
landet.

s&lsdes till herr Iando.vist att lata sakskälen tala och ansluta sig
till herr Jonssons förslag, nämligen örn strykande av denna passus. Något
annat är det ej fråga örn.

Herr Hage: Herr talman! Jag har begärt ordet för att med anledning av
det här föreliggande utskottsutlåtandet fästa uppmärksamheten vid den saktt
ärlighet, med vilken man verkställer utredningar, som begärts i nksdagsskriveisel’.
Vid ett föregående tillfälle pekade jag också på att den i utskottsntlatandet
omnämnda riksdagsskrivelsen från år 1905 örn kungörelser fortfarande
är oavgjord. Jag vet ej, örn herr justitieministern, som nu sitter på regenngsbänken,
sysslar med sådana saker, men jag'' vill i alla fall fråga, örn han
anser, att en sak som denna kan behöva 27 år för att bli utredd. Ty det förhåller
sig verkligen^ så, att utredningen tagit 27 år i denna fråga. Jag får
säga, att skall det gå lika sakta med varje lagstiftningsarbete, komma vi ingen
stans.

Nu har man i utskottet hänvisat till denna utredning. Och jag tycker, att i
allmänhet kan man ha anledning att hänvisa till en pågående utredning, när
det gäller en utredning, som pågått en kortare tid. Så göres ju ofta. Men att
som^ motiv för ett utskotts ståndpunktstagande hänvisa till en utredning, som
pågått i 27 år, det tilltalar mig ej mycket. Med den utgångspunkten får man
den känslan, att åt den här saken skall det aldrig göras något. Ty örn det överhuvud
taget skulle bii något av det hela, så hade det val blivit inom 27 år.

Nu kungöras ju, som bekant, nya författningar, som röra menige man, genom
svensk författningssamling. Men. hur många få del därav? Det är mycket
fa personer. Vi riksdagsman lia rätt att fa nämnda författningssamling gratis
och begagna oss därav i ganska stor utsträckning. Men hur många människor
i övrigt hålla sig med Svensk författningssamling? Jag finner från
den utgångspunkten önskvärt, att det gjordes något mera för att nya lagar
o. d. bekantgjordes för menige man. I det sammanhanget vill jag säga, att,
såvitt jag har mig bekant, är det så, att när det gäller att kungöra något’från
länsstyrelsernas sida, sa vänder sig länsstyrelsen ofta till en enda tidning inom
länet, i allmänhet en högertidning. De, som ej läsa den, få mycket sällan reda
pa vad de borde ha reda på. Jag finner alltså, att det skulle vara önskvärt,
att det skapades något bättre sätt att kungöra dessa saker.

Jag ber alltså, herr talman, att få ansluta mig till det yrkande, som framställts
av herr Jonsson i Eskilstuna.

Herr Fast: Herr talman! Jag, begärde ordet för att en röst från allmänheten
skall höras och ej bara från tidningsmän. Frågan är liten, men för
allmänheten har den stor betydelse. Riksdagen har skapat massor av författningar,
som allmänheten ofta är okunnig örn. Jag tror ej ens, att jag säger för
mycket, örn jag säger, att ingen ledamot av den svenska riksdagen har en aning
örn alla de författningar, som utkommit under de sista åren, ja, icke ens lagutskottens
egna ledamöter känna till alla dessa författningar. När så är förhållandet,
är det angeläget att pa effektivaste och billigaste sätt upplysa människor
örn de lagar, som de skola efterleva, och de straff, som drabba dem, örn
de ej göra det. Det kan ej vara klokt att stänga av en av de framkomliga vägar,
som finnas att upplysa allmänheten örn lagar och författningar.

Jag begärde ordet för att påkalla departementschefens uppmärksamhet på det
sätt, varpa man nu fran länsstyrelsernas sida använder sig av metoden att

I fråga om
förhindrande
av åtalför
ofrivilliga
förseelser mot
nya

författnings bestämmelser.

(Forts.)

Nr 17. 12

Onsdagen den 24 februari.

I fråga om
förhindrande,
av åtal för
ofrivilliga
förseelser mot
nya

författningsbestämmelser.

(Forts.)

meddela allmänheten saker och ting genom länskungörelser. Jag har ett starkt
intryck därav, att man ej fäster största vikten vid — vilket man borde göra
att den största allmänheten skall träffas genom kungörelserna, utan att det ar
andra skäl, kanske rena slentrianen, som göra, att örn en tidning en gang blivit
använd för ändamålet, skall den också i fortsättningen bli det. Jag tror, som
herr Jonsson i Eskilstuna anförde, att man genom enkla och praktiska åtgärder
kan komma till ett resultat, varigenom allmänheten kan komma i bättre kontakt
med de författningar, som bli utfärdade, utan att kostnaden behöver okas.

Under sådana förhållanden skall jag be att få instämma nied herr Jonsson i
Eskilstuna.

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! klan kan blåsa upp en sak till
en stor fråga, och det synes herrarna vilja göra i detta fall.

Herr Kilbom talade örn, hur många osanningar utskottet kommit med. Men
icke gav herr Kilbom belägg för en enda osanning. Het är kanske litet oförskämt
att säga det, men örn herrarna ville läsa utlåtandet en gång till, kanske
herrarna skulle yttra sig mindre tvärsäkert. Här tala såväl herr Kilbom som
de andra redaktörer, som uppträtt, örn kungörelseförarandet i allmänhet. Het
är ej det, som utskottet haft att yttra sig om. Man kan ju läsa fel, men att en
ledamot av konstitutitonsutskottet som herr Fast, som måste vara van vid att
läsa handlingar noga, att han läst lika dåligt, tycker jag ar tråkigt. Het star
här följande. Vilja herrarna följa med? »Annonsering i ortstidningarna, såsom
motionären föreslagit, etc.» det är något helt annat. Utskottet har ej Irnit
att yttra sig örn, hur länsstyrelsernas allmänna kungörelser skola se ut. Jag
tror icke, att någon inom utskottet har något emot, att länsstyrelserna annonsera
på bästa sätt. Jag tror, att det är sant, vad här sagts, att länsstyrelserna kunna
med små annonser för billigare kostnad träffa allmänheten bättre än pa sätt nu
sker, men det är ej den saken vi haft att yttra oss örn. . ,

Jag gav uttryck åt den uppfattningen första gången jag hade ordet, att det
är betydelselöst, om den omstridda satsen finnes i utlåtandet eller ipke.^ Vill
andra kammaren stryka den, så betyder det ingenting, men när vi fran utskottets
sida försvara den, är det därför, att den är riktig. Hen behoves tor
att ge svar på den motion, över vilken vi skulle yttra oss, och det är därtor jag
anser utskottets utlåtande i denna del riktigt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering
oförändrad, dels ock på bifall till utskottets hemställan med den ändring i motiveringen,
som under överläggningen föreslagits av herr Jonsson i Eskilstuna,
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den senare propositionen. Herr Holmdahl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Hen, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 12 med den ändring i motiveringen, som under
överläggningen föreslagits av herr Jonsson i Eskilstuna, röstar

Ja;

Hen, det ej läll, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med godkännande
av motiveringen oförändrad.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med

Onsdagen den 24 februari.

13 Nr 17.

tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan med
den ändring i motiveringen, som under överläggningen föreslagits av herr Jonsson
i Eskilstuna.

§ 8.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen:
av herr statsrådet Gärde propositionerna :

nr 103, med förslag till ändrad lydelse av § 51 regeringsformen; och
nr 104, med förslag till ändrad lydelse av § 7 riksdagsordningen samt till
lag om ändrad lydelse av 12 och 25—28 §§ lagen den 26 november 1920 (nr
796) örn val till riksdagen; samt

1 fråga om
förhindrande
av åtalför
ofrivilliga
förseelser mot
nya

författnings bestämmelser.

(Forts.)

av herr statsrådet Gyllenswärd propositionen, nr 118, angående uppförande
av en sjukhuspaviljong vid garnisonssjukhuset i Boden m. m.

Nämnda propositioner bordlädes.

§ 9.

_ Till behandling upptogs nu första lagutskottets utlåtande, nr 13, i anledning
av väckta motioner angående beredande av befogenhet för exekutionsbiträde
och fjärdingsman att i vissa fall meddela beslut örn införsel i avlöning
m. m.

I tvenne inom andra kammaren väckta, likalydande motioner, nr 267 av herr
Wiklund i Byske och nr 369 av herrar Wikström och Sandberg, vilka motioner
hänvisats till lagutskott och behandlats av första lagutskottet, hade föreslagits,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj: anhålla örn övervägande och
förslag till sådan ändring i gällande lagstiftning, att exekutionsbiträde och
fjärdingsman tillerkändes rätt att vid indrivning av resterande utskylder och
allmänna avgifter meddela beslut örn införsel i avlöning, pension eller livränta.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

I fråga örn
befogenhet för
exekutionsbiträde
och
fjärdingsman
att i vissa fall
meddela beslut
örn införsel i
avlöning m. m.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Wiklund i Byske: Herr talman! Fullt medveten om hopplösheten i
att hos kammaren appellera mot första lagutskottets dödsdom över min motion
har jag dock ansett nödvändigt att begära ordet för att, innan domen verkställes,
i någon mån klargöra och belysa frågans innebörd, detta så mycket mera, som
jag finner, att utskottet med tystnad förbigått det väsentliga i motionens motivering,
nämligen frågan örn vem som med nuvarande tillämpning av införsellagens
bestämmelser utför det huvudsakliga arbetet, och vem som tillgodogör
sig ersättningen för samma arbete, med andra ord, frågan örn hur f. n. införsellagens
bestämmelser tillämpas.

Såvitt jag har mig bekant, sker det i regel på så sätt, att utmätningsmannen
föreskriver, _ att exekutionsbiträdet skall hos vederbörande arbetsgivare företaga
utredning och undersökning angående de restskyldigas arbetsanställning
och. inkomstförhållanden, varjämte jämväl utmätningsmannen ålägger exekutionsbiträde);
att därefter skriftligen inkomma dels med uppgift örn vad utredningen
givit vid handen och dels med förslag ifråga om å vilka personer
införsel bör begäras. Nästa åtgärd, som utmätningsmannen företager, är, att
han överlämnar exekutionsbiträdets förteckning till sitt skrivbiträde, som sedan

Nr 17. 14

Onsdagen den 24 februari.

I fråga orri
befogenhet för
exekutionsbiträde
och
fjärdingsman
att i vissa fall
meddela beslut
om införsel i
avlöning m. m.

(Forts.)

på införselblankett inför de personers namn, som införseln avser, varefter utmätningsmannens
namnstämpel sättes på införselblanketten. Sedan överlämnas
detta införselbeslut till exekutionsbiträde!, som ånyo vandrar till arbetsgivaren
och verkställer delgivning. Trots att exekutionsbiträdet i dylika fall utför
den huvudsakliga delen av arbetet, tillgodogör sig utmätningsmannen hela ersättningen
för detsamma. I de större städerna är tillämpningen ännu mer förenklad.
Där förfar man så, att utmätningsmannen utlämnar sin namnstämpel
till exekutionsbiträdet, som sedan ensam får sköta införselförfarandet.

Hur detta något egendomliga förfaringssätt verkar ute i de stora kommunerna
på landet, kan man förstå, då man tar sikte på att exekutionsbiträdet eller
fjärdingsmannen i många fall får företaga resor på flera mil för att undersöka,
örn den restskyldige har möjlighet att lämna kontant betalning för sina restförda
skatter eller har arbetsanställning, där införsel kan meddelas. Med
den sålunda verkställda utredningen får fjärdingsmannen ge sig hem och överlämna
den till sin förman, utmätningsmannen, som sedan i sin tur, på sätt jag
tidigare relaterat, verkställer beslutet genom att uppföra namnet på den restförda
på införselblankett och ånyo använda sin namnstämpel och därefter överlämna
blanketten till fjärdingsmannen eller exekutionsbiträdet, som får ånyo
företaga denna långa färd, i flera fall resor på 4—5 mil.

Det är uppenbart orimligt, att lagen skall lämna möjlighet för utmätningsmannen
att tillgodogöra sig hela den ersättning, som utgår i form av indrivningsprovision.
En enkel förändring av införsellagen skulle enligt mitt förmenande
möjliggöra, att införseln skulle kunna meddelas på samma gång undersökningen
verkställdes. Därigenom skulle en rättvisare fördelning av provisionen
kunna ske samtidigt som skattebeloppen på ett effektivare, hastigare och
bekvämare sätt komme samhället till godo.

Vidare har jag kommit att lägga märke till utskottets jämförelse mellan utmätningsförfarande
och införsel. Utskottet kommer givetvis till den uppfattningen,
att det är en mycket vidlyftigare och ansvarsfullare procedur att meddela
införsel än att verkställa utmätning av lös egendom. Jag tror dock, att,
dess bättre, första lagutskottet är tämligen ensamt i denna uppfattning. En
var torde förstå, att när det gäller att verkställa utmätning ute på landsbygden
i ett otal hem fordras ett synnerligen gott omdöme hos den, som verkställer utmätning,
för att kunna på ett rättvist sätt något så när uppskatta de lösören,
som gäldenären enligt lag är berättigad att behålla. Införselförfarandet däremot
är, som jag nämnt, så enkelt, att det kan ett 17-årigt skrivbiträde på ett
landsfiskalskontor sköta örn med utnyttjande av chefens namnstämpel. Så
mycket mera kan en fjärdingsman eller ett exekutionsbiträde utföra detta, då
han har lång tids erfarenhet av sitt arbete. Det gäller allenast, som det förfares
i flera distrikt i Norrland, att fastställa en viss procent av den intjänta
lönen, och lika visst, som de där ungdomarna på landsfiskalskontoren kunna
fastställa den procent, som skall utgå, borde exekutionsbiträdena kunna ha så
pass gott omdöme, att de i sin tur kunde bestämma storleken av densamma.

En annan sak, som har varit ägnad att väcka uppmärksamhet, är, att utskottet
icke aktat nödigt att i frågan höra de myndigheter, som närmast ha med
dylika frågor att skaffa på landsbygden. Jag tror, att det skulle varit synnerligen
välbetänkt av utskottet att före frågans avgörande infordra länsstyrelsernas
yttranden. Jag skall emellertid tillåta mig att åberopa ett par korta
utdrag ur yttranden, som i annat sammanhang avgivits dels av Landskommunernas
förbund och dels av länsstyrelsen i Stockholms län. Landskommunernas
förbund säger i sitt yttrande över uppbördssakkunnigas förslag bland annat:
»Det torde kunna sägas, att restindrivningen försiggår i tvenne etapper; i
första hand söker indrivningsmannen att utfå kontanter och i förhoppning härom
vidtages icke utmätning omedelbart. Han nöjer sig med avbetalningar och

Onsdagen den 24 februari.

15 Nr 17.

loften om att till viss dag få penningar. Först då dessa löften icke infrias tillgripes
utmatnmgsförf arandet. Utmätningarna ha emellertid förlorat i betydelse
fm instrument för skatteindrivning, sedan värdet av den från utmätning
iredade tillgängen höjts till nuvarande belopp. Däremot har införsel i lön elier
pension blivit ett verksamt instrument vid skatterestantiernas indrivning
införsel i Ion är emellertid en mera lätthanterlig anordning än utmätning och
kan sannolikt utan fara för missbruk helt överlämnas till fjärdingsmannen vid
indrivning av skatterestantierna. Landsfiskalen skulle därför utan skada kunna
avkopplas fran restmdnvningen i fråga om de första åtgärderna. Härigenom
skulle fjärdingsmännen kunna komma i åtnjutande av en större del av
lndrivningsprovisionen och därför lägga i dagen ett större intresse för indrivformeras
»amtldlgt synes emellertid införselinstitutet böra i vissa avseenden re .

. Länsstyrelsen i Stockholms län säger i annat sammanhang i sitt yttrande
fe sakknnnigas förslag till ändrade föreskrifter beträffande kontrollen
över .Iands fiskålerna® och med _ dem jämställda befattningshavares medelsförva
tning bland annat: »Givetvis skulle det fortfarande åligga utmätningsmane
ler^Tm ™derstallda exekutionsbiträden att tid efter annan, eller då
skal därtill framkomma, genom personliga besök hos arbetsgivaren övervaka
mforselbeslutens behöriga efterlevnad. Vidkommande indrivningsprovisionen
för pa angivet satt redovisade införselmedel synes det lämpligt föreskriva att

bSemT tele WVaj bel°P?et Städsf skall tillkomma vederbörande exekution^
biträde. L regel torde nämligen exekutionsbiträde anlitas för införskaffande av
de för inforselbeslutet nödiga upplysningarna, för beslutets delgivning och för
övervakning av införselbeslutens efterlevnad.»

Detta ar ett pär yttranden, som jag i detta sammanhang velat åberopa och
vilka_pa ett mycket övertygande sätt styrka riktigheten av den uppfattning
som jag vagat hävda i min motion. uppränning,

Bland de skäl, som utskottet åberopar för ett bibehållande av de nu gällande
bestämmelserna namner utskottet något örn landsfiskalernas och utmätnings
mannens auktoritet Ja, det är ju olika uppfattningar här i världen men nog
ma jag saga, att den stora mångfalden människor här i landet nu''icke nied
en sa stor auktontetsdyrkan se upp till handlingar, som äro åsätta tfänX
mannens namnstämpel ännu mindre se upp såsom till någon auktoritet när det
galler de extra landsfiskalernas handhavande av införsellagen ute i landet
Nog ina val envar förstå, att de exekutionsbiträden, som i tjänsten äro urånadé

“vn’restan“fefInllgt^esk1^ — Renhet, när det gäller såväl indrivning
vande * Lgt restindnvningsforordnmgen som införsellagens handha

Slutligen lagger jag märke till att utskottet i viss mån velat mknvh,

-iflsr Ä ÄÄ

närmast för att förbättra och komplettera utmätninffsförf anndel N-" °

moK infiSdli "* * ” *•*» »* »v «. olyckligt för Ln

annan sak, som jag i detta sammanhang icke kan underlåta 11
«n, „ ..............i,...... i rå, k......

I fråga orri
befogenhet för
exekutionsbiträde
och
fjärdingsman
att i vissa fall
meddela beslut
om införsel i
avlöning m. m.

(Forts.)

Sr 17.

16

Onsdagen den 24 februari.

I fråga om iQ ä 15 gånger större än den, dessa exekutionsbiträden tillgodonjuta. Detta
befogenhet//* är också ett skäk som talar för att provisionen är av underordnad betydelse för
‘biträde och utmätningsmännen men av oerhört stor betydelse, när det gäller de fattiga befjärdingsman
fattningshavare, som gå under benämning exekutionsbiträden. ° ,

att i vissa fall kunna de ärade kammarledamöterna kanske tycka som sa, att detta är

meddela beslut eQ Otydlig fråga, sorn icke är värd, att man upptager kammarens tid med,
Zöhiam.m. och det kan ju förefalla så, örn man ser frågan från herrar kammarledamöters
fForts.'' synpunkt. Men för de fattiga människor, som frågan närmast gäller, är den
dock av allra största betydelse, _ och de anse, att det icke skulle vara mer än
rätt och billigt, att riksdagen tillgodoser kravet på att de själva fa tillgodonjuta
utgående ersättning för det arbete i samhällets tjänst, sorn de utröra.

Då jag sålunda hävdar den meningen, att det i motionen framställda yrkandet
endast utgör ett rättfärdigt krav, som bör tillgodoses, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionen.

Häruti instämde herrar Wikström, Selberg och Lindberg.

Herr Björkman: Herr talman! Jag skall blott be att så kort som möjligt
fä yttra mig i anledning av vad motionären talat till förmån för motionen.

jag vill då först påpeka, hurusom motionären slutade med att tala örn att
det gällde här att vissa exekutionsbiträden skulle få sin inkomst förbättrad
till skillnad mot utmätningsmännen, som hade 10 ä 20 gånger sa stor inkomst.
Därutinnan bör då erinras örn att det här ifrån motionärers sida framförts till
riksdagen olika motioner, och a,tt i fråga örn själva inkomstsidan, sa att säga,
denna blir föremål för ett annat utskotts bedömande, da vi få in den fragan senare
under årets riksdag. Därför anser jag, att när vi nu halla på med första
lagutskottets utlåtande, vi icke skola upptaga tiden med vad som sedan kommer
före, när andra kammarens femte tillfälliga utskott skall yttra sig i fråga
örn dessa motionärers förslag.

Beträffande själva frågan, huruvida exekutionsbiträde™! utan vidare skulle
få företaga införsel, har jag icke något att tillägga till vad utskottet velat få
fram, nämligen att införselförfarandet skall ske på utmätningsmannens ansvar.
’ Det är nödvändigt såväl och viktigast i de större samhällena som även
ute på landsbygden, att man får ett enhetligt förfarande, sa att icke olika personer
ha befogenhet att vidtaga dessa åtgärder på olika sätt. När det t. ex.
beträffande större städer och även landsbygden gått så långt, att hos en och
samme arbetsgivare skett införsel efter olika principer, är det väl lämpligt, att
införselförfarandet ligger i en utmätningsmans hand, och att han fortfarande
får bära ansvaret för enhetliga åtgärder.

Jag vill i avseende på vad den ärade talaren sade^ därom, att det var egendomligt,
att utskottet icke berett sig förmånen att få yttranden från länsstyrelserna
och andra, endast påpeka, att vi fått en ny restindrivnmgsförordning
så sent daterad som den 13 november 1931, och att innan Kungl. Maj :t utlärdadé
denna förordning, det väl är all anledning antaga, att Kungl. Maj .t tagit
alla de sakkunnigmöjligheter till godo, som Kungl. Majjt kunde finna vara
nödvändigt. I denna restindrivnmgsförordning är bibehållet det förfarande,
gentemot vilket motionären nu vänder sig.

Jag har, herr talman, icke annat yrkande att framställa än örn bifall tili

utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i
stället till de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Onsdagen den 24 februari.

17 Nr 17.

§ 10.

Föredrogos vart för sig:

första lagutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av väckt motion om ändring
i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad; och

bevillningsutskottets betänkande, nr 11, i anledning av väckt motion med
förslag till vissa bestämmelser angående restitution av eller befrielse från tillläggstull
å silke.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänkande hemställt.

§ 11.

Vidare företogs till avgörande andra lagutskottets utlåtande, nr 11, i anled- Äng. befrielse
ning av väckta motioner angående befrielse från viss värnpliktstjänstgöring. från viss värn Andra

lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, göring.
till lagutskott hänvisade motioner, nr 124 i första kammaren av herr Möller
m. fl. och nr 282 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl.

I motionerna, vilka vörö likalydande, hade föreslagits, att riksdagen för sin
del ville antaga en lag örn befrielse från viss värnpliktstjänstgöring i huvudsaklig
överensstämmelse med ett av motionärerna framlagt förslag.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Norman, Olof Carlsson, Forslund,
Magnusson i Kalmar, Hage och Olovson i Västerås, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte antaga följande

Lag

om befrielse från viss värnpliktstjänstgöring.

Härigenom förordnas som följer:

1 §-

I den omfattning Konungen bestämmer må värnpliktiga, som inkallats eller
skulle hava inkallats att år 1932 fullgöra i § 27 mom. 1 eller 2 värnpliktslagen
föreskriven tjänstgöring, helt eller delvis befrias från denna tjänstgöring.

Värnpliktig, som på grund härav vinner befrielse från annan tjänstgöring
än repetitionsövning, må enligt Konungens bestämmande befrias från tjänstgöring,
varom i nämnda lagrum stadgas, jämväl till den del densamma skulle hava
ägt rum efter 1932 års utgång.

2 §.

För denna lags tillämpning erforderliga närmare föreskrifter meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Det ärende, som nu ligger på
riksdagens bord, är otvivelaktigt av en mycket stor betydelse med hänsyn till
sitt syftemål. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen har väckt en rad av

Andra kammarens protokoll 19SS. Nr 17. 2

Ut n.

Äng. befrielse
från viss värnpliktstjänstgöring.

(Forts.)

18 Onsdagen den 24 februari.

motioner, i vilka motioner man gått in för en hjälpaktion åt vissa grupper av
vårt lands invånare. För att åstadkomma hjälpmedel till detta har man också
i motionerna givit anvisning på varifrån dessa medel skola kunna anskaffas.
Den motion, som jag åsyftar såsom särskilt avsedd till hjälp åt vissa grupper,
kräver icke mindre än 93 miljoner i utgifter. Det är alldeles självfallet, att
motionärerna anse det vara sin skjddighet att icke blott intaga en negativ
ståndpunkt och kräva hjälp utan också ge anvisning, på vad sätt de medel skola
anskaffas, som äro avsedda att bereda denna hjälp.

Såsom ett led i dessa anskaffningsåtgärder har nu denna motion väckts, som
syftar till en viss befrielse från värnpliktstjänstgöringen, och vilken befrielse
skulle innebära åtskilliga miljoner i besparingar på fjärde huvudtiteln.

När man skall söka åstadkomma medel för att täcka utgifterna, är det ju
självfallet, att man bör så långt som möjligt undvika ökade skattepålagor och
ökade konsumtionsskatter. De vägarna ha varit mycket anlitade även under
innevarande riksdag, och jag misstänker, att man kommer att ytterligare vandra
den vägen.

Den huvudtitel, nämligen den fjärde, där besparingarna skulle göras, har ju
som bekant ett anslag av 122 miljoner kronor, och den summa, som ett bifall
till motionen skulle innebära i besparingar, uppgår till cirka 17 miljoner
kronor.

Jag skall med några ord erinra om vad utskottet säger, när det gäller denna
motion, såsom stöd för sitt avslagsyrkande: »Vid bedömande av förslaget
synes emellertid framför allt böra fästas avseende därvid, att dess genomförande,
såsom i det föregående utvecklats, skulle innebära en ingripande desorganisation
av vårt försvar.» Vi ha inom utskottet vid behandlingen av denna
motion från socialdemokratiskt håll ingalunda bestritt, att genom en sådan
kraftig beskärning av anslaget vissa olägenheter skola uppstå. Den saken är
ju given. Men man har ändå från utskottsmajoritetens sida endast fäst sig
Aud de olägenheter, som i försvarshänseende skulle uppstå genom en beskärning
av anslaget med 17 miljoner kronor, men mindre beaktat det syftemål, som
motionen har, nämligen hjälp åt de hjälpbehövande. När man har att taga
ståndpunkt till förslaget, har man att avväga, var de större olägenheterna uppstå,
antingen genom en beskärning av utgifterna på fjärde huvudtiteln eller
genom underlåten hjälp åt i trångmål varande grupper av medborgare. Jag
har då kommit till den bestämda uppfattningen, att de sociala vådorna och
olägenheterna av underlåtenheten att hjälpa äro väsentligt större än de olägenheter,
som skulle uppstå genom en tillfällig beskärning av fjärde huvudtitelns
anslag med ifrågavarande belopp. Jag bör av viss anledning kanhända
också erinra därom, att motionärerna, i varje fall jag, som biträtt motionen,
ingalunda riktat vår aktion mot försvarsväsendet, utan motionen är tillkommen
för att göra besparingar. Man får sålunda hålla detta i ögonsikte, när
man skall taga ståndpunkt till frågan, nämligen syftemålet med hela motionen.

De vägar, som motionärerna anvisa för besparingars ernående, äro ingalunda
nya. Riksdagen har tidigare använt sig av denna möjlighet, då det gällt
besparingar. Jag vill erinra örn vad reservationen innehåller på sidan 11 i
utlåtandet i fråga om de riksdagar, som beslutat inskränkning i de värnpliktigas
tjänstgöring, och det rör sig örn ett flertal fall, såsom framgår av utlåtandet.
Där heter det: »Dessa nedsättningar i övningstiden motiverades bland

annat dels av finansiella skäl, dels med hänsyn till att man avvaktade en allmän
revision av vårt försvarsväsende samt dels för att de värnpliktiga skulle
kunna användas vid produktionen av jordbruksförnödenheter, på vilka landet
under vissa år led brist — alltså av sociala, finansiella, näringspolitiska och
andra motiv, som lia en uppenbar släktskap med de skäl, som nu kunna an -

Onsdagen den 24 februari.

1!) Nr 17.

föras till grund för de här gjorda yrkandena.» Sådana inskränkningar har riksdagen
tidigare beslutat under åren 1918, 1919, 1920, 1921, 1922, 1923, 1924
och 1925. Jag tror således, att man har alla skäl att säga, att det icke är
några nya vägar, som reservanterna anvisat, när det gällt åstadkomma besparingar,
utan de ha tidigare varit använda.

Det läge på det ekonomiska området och på näringslivets område, som råder,
och den fruktansvärda arbetslöshet, som finns här i landet, har, såsom många
gånger framhållits här i riksdagen, för kommunerna och landstingen medfört
oerhörda svårigheter. Med kännedom härom borde vi väl anse, att något
måste göras för att hjälpa. Och då det icke finns andra vägar än att skära
ned utgiftsposterna och åstadkomma besparingar, få vi väl ändå, när det gäller
så exceptionella förhållanden, tillgripa en exceptionell åtgärd. Det är ju
självfallet, att man icke under normala förhållanden skulle gått in för sådana
krav, som man här gjort, men man har av omständigheterna blivit nödd och
tvungen härtill. Jag tror också som sagt, att olägenheterna av en tillfällig
nedskärning av utgifterna på fjärde huvudtiteln bliva mindre än de olägenheter,
som skulle uppstå, örn vi underläto att hjälpa.

Herr talman, jag skall nied dessa ord be att få yrka bifall till det lagförslag,
som är bifogat den reservation, som åtföljer utlåtandet.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Det händer ju ibland, att man
blir litet överraskad av vad som förekommer här i riksdagen, även örn man
efter en längre eller kortare riksdagsmannabana nog kan vara en liten smula
härdad emot överraskningar. Jag kan emellertid för min del icke underlåta
att uttala, att jag känt mig rätt överraskad av den framställning, som vid riksdagens
början gjordes från socialdemokraterna och till vilken riksdagen nu har
att ta ställning.

Såsom utskottet erinrar örn i sitt utlåtande, gjordes under hösten, närmare
bestämt den 23 oktober, således vid en tidpunkt, då man mycket väl kände
till det svåra krisläget — krisen befann sig ju då i sitt mest akuta skede -—
en framställning fram försvarskommissionen till regeringen med begäran, att
regeringen ville taga i övervägande, huruvida vissa försöksövningar skulle
kunna göras, som man ansåg vara av nöden för att kunna taga ståndpunkt till
en eventuell omorganisation. I denna skrivelse, som icke föranledde någon
som helst meningsskiljaktighet bland kommissionens ledamöter, hänsköt man
hela frågans avgörande och bedömande i finansiellt hänseende till regeringen,
i det att man uttalade, att kommissionen icke hade möjlighet att överblicka
de finansiella möjligheterna att genomföra dessa försök, och att man därför
överlämnade till regeringen att taga den saken under övervägande. Svaret på
denna framställning kom ju som bekant under fjärde huvudtiteln, där regeringen
och departementschefen med godtagande av de skäl, som blivit anförda
av kommissionen, föreslog vissa övningsanslag, inom vilka skulle inrymmas
även de försök, som kommissionen hade talat örn.

När så var förhållandet och regeringen alltså efter noggrann prövning ansett
sig kunna taga ansvaret för de ekonomiska konsekvenserna av ifrågavarande
övningars genomförande, så förefaller det mig, som örn riksdagen och
dess olika meningsgrupper hade skäl att godtaga regeringens framställning,
sa mycket mera som, oavsett att läget fortfarande är ganska bekymmersamt,
det likväl icke har inträffat någon så exceptionell försämring, att det kan
anses föreligga verkliga skäl att intaga olika ståndpunkter i slutet av oktober
förra året och i början av innevarande år.

Äng. befrielse
från viss rann,
pliktstjänstgoring.

(Forts.)

Nr 17.

Ang. befrielse
från viss värnpliktstjänstgöring.

(Forts.)

20 Onsdagen den 24 februari.

Emellertid Ilar man nu gjort den framställning, till vilken riksdagen här
Ilar att taga ståndpunkt. Reservanterna inom utskottet ha sökt motivera framställningen,
och jag skall ett ögonblick be att få stanna vid denna motivering.

Det sägs från reservanternas sida, att »framför allt kan utskottet ej anse,
att en tillfällig åtgärd av detta slag — föreslagen under en tid, då utomordentliga
tidsförhållanden nödvändiggöra utomordentliga åtgärder -— kan rubriceras
som en desorganisation av vårt försvarsväsen». Det lär väl ändå förhålla
sig så, att denna utomordentliga tid, vari vi leva, icke kan sägas medföra
ett förminskande av riskerna för ett land, utan att denna utomordentliga
tid också medför vissa, låt mig säga, utomordentliga risker, vilket medför,
att frågan örn — jag tar fasta på ordet och säger ut det — en desorganisation
av vårt försvarsväsende nu måste allvarligt övervägas, och att . man bör
överväga, huruvida man verkligen kan taga på sitt ansvar att gå in för en
dylik åtgärd.

Då det från reservanternas sida har gjorts gällande, att ett fullständigt
inställande av vämpliktsövningarna icke skulle innebära en desorganisation av
vårt försvarsväsende, så är det tillräckligt att erinra därom, att verkningarna
av den föreslagna åtgärden skulle sträcka sig fem år framåt i tiden för vårt
försvarsväsen och dess mobiliseringsmöjligheter, och detta måste väl ändå sägas
innebära en ganska betydande desorganisation.

När man från reservanternas sida och från deras talesman här vill göra
gällande, att precedensfall skulle föreligga och att vad som här föreslås alltså
icke är något nytt, och därvid åberopa, att riksdagen vid upprepade tillfällen
har gått in för inskränkningar i fråga örn övningsplanen, så vågar jag bestämt
göra gällande, att de åberopade fallen icke äro jämförliga med det förslag,
som här föreligger. Man måste väl ändå utan vidare medge, att. det var en
helt annan sak att verkställa en begränsning, märk väl begränsning^ av den
då rikligt tillmätta övningstiden för att åstadkomma möjligheter att få^ arbetsfolk
till de då rikligt förekommande arbetstillfällena. Nu är förhållandet
raka motsatsen. Det är ju himmelsvitt olika förhallanden, när man förkortar
en ganska rikligt tillmätt övningstid men i alla fall bibehåller en tämligen
nöjaktig övning för de värnpliktiga. Vid de föregående tillfällena gällde
det alltså icke på något vis ett fullständigt inställande av de värnpliktigas
övningar, vilket däremot nu skulle vara fallet. Skillnaden mellan dessa båda
saker behöver jag icke närmare utveckla. Den är så stor, att jämförelsen härvidlag
från reservanternas sida utan vidare faller till marken.

Vad sedan beträffar den omständighet, som man här särskilt har lågt tonvikten
vid, nämligen de svåra tider, vari vi leva, och särskilt den försämrade
arbetstillgången och. svårigheterna att kunna bereda tillräckligt understöd at
de arbetslösa, så tror jag, att reservanterna här ha överdrivit den hjälpverkan,
sorn ett inställande av övningarna skulle få. Det är ju dock så, att det är ett
betydande antal arbetsföra människor, vilka sysselsättas under värnpliktstiden,
och därmed beredas ju motsvarande möjligheter för ersättare att träda in under
den tid, de värnpliktiga äro ute för fullgörande av sina övningar. Visserligen
kommer detta icke att inträffa i alla fall, men i mycket talrika fall kommer
det att inträffa, att när en person kallas in för att fullgöra sin värnplikt blir
en annan sysselsatt i hans ställe. Härigenom beredas ju vissa ökade arbetstillfällen
för dem, som äro lediga. Vidare tillkommer också den omständigheten,
att icke så få, som gå lediga utan att kunna få arbete, dock under varnpliktstiden
i alla fall bli försörjda, och följaktligen bortfaller där en anledning
för samhället att taga hand om dem genom arbetslöshetsförsörjning. Det ar
naturligtvis omöjligt att därvidlag komma nied några uträknade eller ens ungefärliga
siffror, men det torde icke vara förmätet att antaga, att den hjälp

Onsdagen den 24 februari.

21 Sr 17.

i fråga om arbetslösheten och de fördelar i övrigt, som skulle vinnas genom Äng. befrielse
vämpliktsövningarnas inställande, skulle bli av ringa omfattning och icke alls ''

svara mot de svårigheter och den desorganisation av vårt försvarsväsende, som göring.
skulle bli följden, därest det förslag, som reservanterna ha framställt, bleve (Forts.)
lag.

Nu kan man kanske också resonera på det sättet, att det i alla fall icke skulle
medföra några risker att vidtaga den av reservanterna föreslagna åtgärder. Ja,
det kanske är en och annan, som anser, att förhållandena äro så pass lugna
och trygga runt omkring oss ute i världen, att icke några särskilda risker
kunna sägas föreligga. Det kanske också kan finnas de, som anse, att förhållandena
inom en nära framtid och under den tid, då verkningarna av den
föreslagna åtgärden skulle göra sig kännbara, icke heller kunna anses innebära
några särskilda risker. Jag skall icke närmare ingå på denna sak. Jag
tror likväl man har rätt att säga, att när den föreslagna åtgärden skulle medföra
ganska obetydligt gagn i det hänseende, som reservanterna och förslagsställarna
här lia åsyftat, när vidare denna åtgärd skulle medföra en mycket
betydande desorganisation av vårt försvarsväsende, när man slutligen har anledning
att med en viss oro se, hur tilltrasslade och vanskliga förhållandena
äro runt omkring oss ute i världen, så kan den föreslagna åtgärden icke anses
vara klok eller riktig eller ens förenlig med verklig ansvarskänsla.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

o Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! När vi från socialdemokratiskt

håll väckte den stora motionen örn kristidshjälp, så ifrågasatte vi samtidigt vid
talmanskonferensen, att man skulle för behandlingen av denna motion tillsätta
ett särskilt utskott för att på det sättet få ärendet behandlat i ett sammanhang.

Det befanns emellertid, att svårigheterna att gå den vägen voro stora, och resultatet
blev, att den socialdemokratiska motionen remitterades i olika delar
till olika utskott. Nu ha vi det första exemplet på hur olyckligt det sättet att
behandla ärendet är, och hur mycket lyckligare det skulle ha varit, örn man hade
tagit upp frågorna i sitt riktiga sammanhang. Här har andra lagutskottet behandlat
frågan örn besparingar på fjärde huvudtiteln närmast som en fristående
fråga utan att ett ögonblick bekymra sig örn vad som är det viktiga i
spörsmålet, nämligen behovet att skaffa pengar för att hjälpa människor i nöd.

Det finns ingen särskild anledning att nu lägga upp diskussionen på dessa
bredare linjer. Vi få tillfälle till detta senare, men jag har velat erinra om,
att man får icke den rätta bakgrunden till dagens diskussion, om man icke
betänker, att den socialdemokratiska motionen örn inställande av värnpliktsövningarna
är ett led i den stora motionen, ett led i försöket att finansiera den
hjälp åt olika folkgrupper i betryck, som vi anse nödig, och som vi mena, att
.statsmakterna böra ge.

Örn jag sedan går över till utskottsutlåtandet i denna speciella fråga, så måste
jag till en början konstatera, att jämfört med den kritik mot det socialdemokratiska
förslaget, som tidigare har varit synlig i pressen, så är vad utskottet
här har att anföra ganska milt. Den företeelsen är ju icke ovanlig. Det händer
mycket ofta. att partierna genom sin press utöva en kritik, som slår över på ett
sådant sätt, att när man äntligen står öga mot öga med varandra här i riksdagen,
vågar man icke upprätthålla kritiken på samma sätt, som man har gjort i
pressen.

Det sägs, och det är huvudargumentet mot det socialdemokratiska förslaget,
att det skulle åstadkomma en desorganisering av vårt försvar. Det har i pressen
också framhållits, att det skulle från socialdemokratiskt håll innebära ett löftesbrott
att på detta sätt gå till attack mot 1925 års organisation, då vi ju
genom att medverka till denna organisations genomförande måste anse oss

Kr 17.

22

Onsdagen den 24 februari.

Äng. befrielse bundna att uppehålla den, till dess att en utredning har visat nya och bättre
jmn msayärn- vägar för organiserandet av våra försvarskrafter. Jag kan icke tänka mig, att de,
P''göring8 som mec^ verklig uppmärksamhet lia genomläst andra lagutskottets föreliggande
(Forts) utlåtande, Ira kunnat komma till någon annan uppfattning än att utskottet har
ansett sig böra tillgripa ett starkt ord, som avses verka i och för sig, i avsaknad
på något verkligt argument, som skulle visa, att detta verkligen innebär en desorganisering.

Vad är det utskottet i detta fall lyckas visa? Det lämnar oss stora utredningar
om hur en frikallelse av de värnpliktiga, som i år skulle inkallas, skulle
verka under olika tider, det förser oss med stora tabeller, och det hela verkar
kanske i början ganska imponerande, men när utskottet självt skall deducera
fram resultatet av sina utredningar på denna punkt, kommer utskottet till det
resultatet, att de föreslagna befrielserna skulle under 1932 och 1933 omöjliggöra
övningar i regements- och högre förband samt försvåra dessa övningar
under år 1934. D. v. s. slutresultatet av den stort upplagda utredningen blir,
att man skulle i värsta fall genom de frikallelser, som den socialdemokratiska
motionen åsyftar, omöjliggöra manövrer under två år. Jag ställer verkligen
den frågan, örn det är någon av herrarna, som tror, att genom ett sådant inställande
under två år av fälttjänstövningarna, ty det är den väsentliga innebörden,
vår försvarsorganisation skulle falla sönder, vårt försvar desorganiseras?
Bara man ställer emot varandra detta påstående örn desorganisation och vad
utskottet faktiskt har lyckats visa på den punkten, klargöres ju, hur orimligt
detta uttalande örn desorganisation är. Så illa är icke vår försvarsorganisation
uppbyggd, att örn man omöjliggör övningar i högre förband under ett par år,
detta skulle leda till att hela organisationen komme ur funktion.

Hade man velat komma närmare vad man möjligen kan göra i anmärkningsväg
på denna punkt, så skulle man lia sagt, att vad som här har föreslagits från
socialdemokratiskt håll tillfälligtvis försvagar krigsberedskapen, att alltså
under de år, då man inställer värnpliktsövningarna, utbildning av vissa värnpliktiga,
delvis befälsutbildning, är icke vår arméorganisation — påverkan på
marinen kan icke vara betydande — på samma sätt stridsberedd, som den skulle
lia varit, därest man icke vidtoge denna åtgärd. Örn man gör den anmärkningen,
så innebär det en mycket stor modifikation av utskottets påstående om
desorganisation. Då har man kommit ned att diskutera på ett mycket rimligare
plan, vilken betydelse för de närmaste åren i fråga om krigsberedskap detta
förslags genomförande skulle få.

Jag kan acceptera den synpunkten, att förslagets genomförande tillfälligtvis
inverkar menligt på krigsberedskapen, och då uppställer sig den frågan: Är

det försvarligt att under några förhållanden medverka till en sådan minskning
ens tillfälligtvis? Herr Magnusson i Skövde sökte här göra gällande, att de
faror, som hota vårt land, ingalunda äro mindre nu än de varit tidigare. Men
ett sådant fixerande av riskerna säger i själva verket ingenting. Man måste
väl ställa frågan så: Äro våra risker i och för sig så stora, att varje åtgärd till
minskande av krigsberedskapen är farlig, eller är det icke så, att vår risk är så
ringa, att vår krigsberedskap, sådan den framträder i 1925 års organisation, är
tillräcklig och väl tål en tillfällig nedsättning? Jag vågar ställa frågan, örn
någon av herrarna tror, att vårt land under en tid, som vi rimligen kunna försöka
överskåda, hotas av att komma i det läget, att vi på allvar skulle nödgas bereda
oss på krig. Jag erinrar därom, att utgångspunkten för 1925 års organisation
var den, att man ansåg'' att vårt land näppeligen längre löpte några risker att
direkt indragas i krig, att vår fara ansågs väsentligen bestå däri, att under krig
mellan andra stater operationer kunde komma att föras i vår närhet, och att
detta kunde på våra försvarskrafter ställa ganska stora anspråk för att förhindra,
att vi komme med i kriget. Det var utgångspunkten 1925. Jag tror

Onsdagen don 24 februari.

23 Nr 17.

icke, att någon på allvar vill göra gällande, att det sedan dess i vårt läge inträtt Äng- befrielse
ändringar, som öka riskerna. Om man alltså år 1925 ansåg, att vad som då pUUstjånX''
föreslogs oell beslöts var tillräckligt, måste man också säga sig, att organisa- göring.
tionen i dag icke bara håller måttet för att möta de antagliga riskerna utan (Forts.)
också gjorts så pass omfattande, att en tillfällig nedsättning av krigsberedskapen
icke kan vara äventyrlig. Det är ur en sådan synpunkt, som jag betraktar
förslaget örn inställande av värnpliktsövningarna, oell jag upprepar
än en gång, att det enda, som utskottet bär kunnat ådagalägga, är, att nian för
två år kan omöjliggöra övningar i högre förband oell eventuellt för ett tredje
år försvåra dessa övningar.

Från detta allmänna resonemang går jag över till frågan örn försvarskommissionens
skrivelse, som ju har tillmätts en ganska stor betydelse i diskussionen
och tydligen också av utskottet bär tillagts mycket stor vikt, då utskottets
talesman här inledde sitt anförande med och lade tyngdpunkten vid denna framställning
från försvarskommissionen. Jag är glad, att jag hann lagom hem till
debatten i dag här i riksdagen, ty här blir det tillfälle att på ett helt annat
sätt än i diskussionen i pressen få klargöra, vad som förekommit, och tvinga
fram anmärkarna på ett helt annat sätt, än man kan göra det i en tidningsdiskussion.
När frågan örn vissa försök, avsedda att ligga till grund för försvarskommissionens
förslag, kom upp i försvarskommissionen, hade till kommissionens
ledning utarbetats ett förslag, vari man mycket energiskt gick in
för att dessa övningar skulle komma till stånd. När förslaget föredrogs, gjordes
av finansministern, som är ledamot av försvarskommissionen och som deltog
i den första behandlingen av detta ärende i kommissionen, just anmärkningar
mot att kommissionen under dessa tider skulle framställa krav på medel
för nya ändamål. Jag minns mycket väl, att finansministern där, såsom han
gjort vid många andra tillfällen, visade, hur stora svårigheterna voro att få
budgeten att gå ihop och hur nödvändigt det var att göra besparingar på alla
områden, där sådana överhuvud taget kunde göras. Vid den fortsatta behandlingen
av ärendet inom försvarskommissionen sades också från de deltagande
riksdagsmännens sida ifrån, i vart fall från socialdemokratiskt håll, att det
var orimligt att sitta i försvarskommissionen och göra framställningar, vilka
vi kanske i egenskap av riksdagsmän icke kunde biträda, sedan vi fått en
överblick av läget, som måste säga oss, att det just nu finns angelägnare uppgifter
jin dessa prov på hur den operativa enheten verkar i högre förband. Vi
hävdade, att man orimligen kunde pressa på regeringen för detta anslag, men
vi hävdade också, att vi som riksdagsmän måste lia fria händer att bedöma detta
förslag i sammanhang med annat, och att vi alltså borde så formulera skrivelsen,
att den icke förpliktade oss att under alla omständigheter träda in för detta
anslag, alltså även om vi kunde säga oss, att vi, när förslaget kom före i
riksdagen, hade helt andra grunder för vårt bedömande, än vi kunde ha, när
förslaget behandlades inom försvarskommissionen. Detta ledde till ett mycket
grundligt omskrivande av framställningen till Kungl. Majit. I stället för att
man i det första förslaget hade skrivit framställningen som en direkt hemställan
till Kungl. Maj :t att bereda medel på fjärde huvudtiteln för detta ändamål,
sades det i stället, att kommissionen är medveten om de betänkligheter, som
för närvarande de rådande statsfinansiella svårigheterna väcka mot anspråk
för nya ändamål. Kommissionen saknade dock möjligheter att avgöra, örn
svårigheterna liro av tion art, att medel för ändamålet överhuvud icke nu kunna
ställas till förfogande. Därför ansåg sig kommissionen, såsom uttrycket lyder,
böra anmäla önskemålet till herr statsrådet. Vi inskränkte oss alltså till att
lägga ärendet inför Kungl. Majit, för att, när Kungl. Majit gick till prövning
av anslagen under fjärde huvudtiteln, även detta önskemål skulle kunna tagas
i betraktande.

Nr 17.

24

Onsdagen den 24 februari.

Ay.befrielse Nu säger herr Magnusson i Skövde, att det är ju egendomligt, att man nu
från ne*?arn- skan intaga en annan ståndpunkt, än man intog i oktober, då man ju väl kände
P''göring?'' till läget. Jag mäste fråga min kamrat från försvarskommissionen, varför
(Forte.) han, om han hade läget fullt klart för sig i oktober, ändå skrev till Kungl.

Maj :t, att han icke kunde bedöma, örn det fanns möjligheter att få rum för
dessa medel. Har man läget fullt klart för sig, behöver man väl icke vara så
blygsam, att man säger, att man ingenting vet örn den saken. Då är det väl
bättre att direkt tala örn för Kungl. Majit, att vi inom försvarskommissionen
klarat läget, att vi veta, vad vi ha råd till, även om regeringen icke vet det.
Men utgångspunkten var faktiskt, att vi icke kunde bedöma läget, och vi voro
tillräckligt försiktiga att också säga ifrån detta och icke göra en framställning,
som skulle betyda, att vi under alla omständigheter krävde, att detta anslag
upptogs. Vi förklarade icke ens, att detta förslag var oundgängligt för
att försvarskommissionen skulle kunna fortsätta arbetet.

Så komma vi in på den andra fasen. Man säger, att Kungl. Maj :t var vänlig
mot försvarskommissionen och beredde rum för anslaget. Kungl. Majit
ansåg, att det statsfinansiella läget tillät, att man placerade detta anslag på
700 000 kronor till fälttjänstövningar att väsentligen användas för att utföra
de prov, örn vilka försvarskommissionen skrivit. Därav drar herr Magnusson
den slutsatsen, att när Kungl. Maj :t fann, att läget medgav detta, hade också
vi andra skyldighet att finna detsamma. Men nu är ju läget det, att vi från
socialdemokratiskt håll ansett, att vad Kungl. Maj :t föreslagit för att hjälpa
betryckta folklager, är otillräckligt och att det behövs mera medel för att kunna
fylla de anspråk, som i detta hänseende rimligen kunna ställas. Därav
följer ganska naturligt, att vi från den utgångspunkten också skola vara fria
att bedöma, vilka utgifter som kunna besparas och hur medel skall kunna anskaffas
för vad vi betrakta som det angelägnaste. Ingen, som deltagit i försvarskommissionens
överläggningar, skall kunna bestrida, att vi i försvarskommissionen
gjort sådana förbehåll för vår medverkan till denna skrivelse
till Kungl. Majit, att vi lia fullkomligt fria händer att i riksdagen bedöma,
huruvida detta anslag nu bör beviljas eller icke. När vi ha gått in för att föreslå
ett inställande av värnpliktsövningarna under året, har det varit för att
skaffa medel till att lämna de betryckta hjälp, och det följer ganska självklart
av ett antagande av förslaget om inställande av värnpliktsövningarna, att även
fälttjänstövningsanslaget försvinner. Ty det är den enda sanning, som sagts
i hela den kampanj, som förts örn försvarskommissionens skrivelse, att om man
icke inkallar de värnpliktiga, så kan man icke ha några fälttjänstövningar.

Jag tager saken så här utförligt, därför att jag förutser, att det är icke sista
gången, den kommer att bli använd på ett oriktigt, för att icke säga otillständigt
sätt.

Jag kommer då till frågan: vad säger försvarskommissionen, därest den icke
får detta anslag? Det kan ju vara av intresse för herrarna, när det gäller att
bedöma arten av den skrivelse, som kommissionen avgav, att höra, att vi inom
försvarskommissionen också diskuterat, vilken innebörd för vårt arbete det
skulle ha, därest detta anslag till prov i högre förband av de föreslagna operativa
enheterna icke skulle beviljas. Det angavs då två möjligheter. Den ena
möjligheten var, att proven skedde, sedan förslaget hade avgivits, d. v. s. att
man utarbetade ett förslag på alternativa linjer och att, när de militära myndigheterna
gingo att avgiva sina yttranden över kommissionens förslag, man
använde tillfället till en sådan prövning, eller också att regeringen, innan den
framlade förslag till riksdagen, lät utföra dessa prov. Man kan ju häremot invända:
är det då någon nytta med försvarskommissionens förslag, örn de icke
få denna praktiska prövning, innan de framläggas? I skrivelsen erinras om,
att man gjort sådana prov i lägre förband och att man av dessa vunnit ganska

Onsdagen den 24 februari.

2 f. Nr 17.

gynnsamma resultat. Jag tror, att jag vågar säga, att med utgångspunkt från Ay- befrielse
dessa resultat anse sig våra militära sakkunniga kunna utarbeta detta förslag ^rårj^a- va71''
vidare. Man anser det önskvärt att få göra proven, men man anser sig icke p ''göring.
förhindrad att utarbeta förslaget, örn icke dessa prov på ett visst stadium kom- (Forts.)
ma till stånd. Detta bestyrker ju ytterligare, att vi inom försvarskommissionen
kunnat förbehålla oss friheten att bedöma detta ärende i sitt sammanhang,
när frågan förelägges riksdagen. Ingalunda lia vi utan hänsyn till andra viktiga
spörsmål förbundit oss att på en viss punkt under alla omständigheter gå
fram på en viss linje. Redan omarbetandet av skrivelsen på det sätt, jag skildrat,
måste ge vid handen, att man inom försvarskommissionen velat hålla möjligheterna
till en slutlig prövning öppna icke blott inom regeringen utan även
inom riksdagen.

Jag kommer då till frågan örn vad det betyder, därest man avslår detta förslag
från socialdemokraterna om ett inställande av värnpliktsövningarna, vilket
skulle möjliggöra en besparing på fjärde huvudtiteln av 17 miljoner kronor.
Det har sagts, att med detta förslag står och faller den socialdemokratiska
motionen örn kristidshjälp. Man vill göra gällande, att örn man byggt upp
finansieringen på en förutsättning, som riksdagen icke vill godkänna i en
punkt, är därmed också sagt, att vi icke ämna allvarligt söka genomföra de
huvudyrkanden, som vi lia framställt i den socialdemokratiska motionen. Jag
betonar här, som jag gjort vid andra tillfällen, att det väsentliga för oss är
att bringa hjälp åt de betryckta människorna. Kan man finna bättre vägar
för att bringa denna hjälp, än de vi föreslagit, ä la bonne heure, då äro vi fullständigt
beredda att pröva de nya uppslagen, men den omständigheten, att
man motsätter sig en del av den föreslagna finansieringen, kommer icke att
betyda, att vi komma att försumma någon möjlighet att driva igenom de hjälpförslag,
som vi framlagt. Vill icke riksdagen vara med örn att öppna möjligheter
till att bespara dessa 17 miljoner kronor, så finnas andra vägar att gå,
och det kan kanske i detta ögonblick vara smakligare för en del, örn vi komma
och yrka på en höjning av den direkta beskattningen -— gärna framför allt
placerad på de större inkomsttagarna — som täcker detta belopp. Detta måste
bli den närmaste följden, och örn herrarna verkligen vilja, att man skall hjälpa
de betryckta, men ömma så starkt för vår beredskap på försvarsväsendets område,
då förmodar jag, att herrarna med lätt hjärta skola på den direkta beskattningens
område offra de slantar, som krävas för att täcka de hål, som genom
avslag på denna motion uppstå, när det gäller att finansiera det socialdemokratiska
förslaget till kristidshjälp. Jag tycker det är riktigt, att det här
säges ifrån, att herrarna genom att stänga denna väg icke kan stäcka våra
försök att bringa den hjälp, som behövs, åt de nödställda. Stänges den ena
vägen, skola vi försöka komma fram en annan.

I detta anförande instämde herrar Pettersson i Hällbacken och Lundstedt.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Man kan vara ense med den föregående
ärade talaren om att den formella behandlingen av det föreliggande
ärendet ter sig något egendomlig. Den föreliggande motionen örn värnpliktsövningarnas
inställande är ju icke något självändamål, icke det huvudsakliga
förslaget, utan motionen är närmast att betrakta sorn ett följdyrkande till den
stora socialdemokratiska motionen örn vissa åtgärder i anledning av den ekonomiska
krisen. Vid sådant förhållande är det ju klart, att man icke får det rätta
greppet på spörsmålet. Men orsaken till att saken kommit fram i detta läge
är, vill jag säga, av rent riksdagsteknisk natur. Inom andra lagutskottet ha
vi haft uppe till diskussion möjligheterna att linna en annan behandlingsordning,
men det har strandat därpå, att statsutskottets första avdelning ansett

Nr 17.

26

Onsdagen deli 24 februari.

Äng.befrielse 3ig vara i behov av riksdagens beslut i förevarande ärende för att kunna be^VUgt
-iut handla fjärde huvudtiteln, därför att spörsmålet om värnpliktsövningarnas inP
göring. ställande ingriper på en mångfald punkter på försvarshuvudtiteln. Under så (Forts.

) dana förhållanden har andra lagutskottet ansett sig nödsakat taga upp denna
motion till behandling, innan de verkliga huvudförslagen hunnit behandlas i
riksdagen.

Nu kan man säga, och det skymtade fram, vill jag minnas, i den förste ärade
talarens anförande här i dag, att denna besparingsåtgärd kan vara befogad under
alla förhållanden. Men är det så, att man icke direkt anser sig böra göra
denna besparing för att få den löpande budgeten att gå ihop, då är det klart,
att man ställer sig mera kritisk till projektet än eljest, och andra lagutskottet
har kanske också närmast av denna anledning ansett sig böra behandla motionen
mera ur försvarsorganisatorisk än ur direkt finansiell synpunkt. Vi ha
trott oss komma underfund med, att besparingseffekten icke är alldeles odiskutabel
och i vissa hänseenden rätt tvivelaktig. Framför allt kan man icke räkna
med att som en följd av vämpliktsövningarnas inställande utan_ vidare få inkassera
den summa, som nämnts i den socialdemokratiska krishjälpsmotionen,
17 miljoner kronor. I en annan motion har lämnats en specifikation pa storleken
av de olika anslagsposterna å fjärde huvudtiteln före och efter den föreslagna
nedskrivningen. Där finns en hel rad anslag uppräknade och nedprutade,
som egentligen icke stå i direkt samband med huruvida värnpliktsövningarna
skola inställas eller icke. Den genom ett bifall till motionen direkt påvisbara
besparingen är den, som hänför sig till anslaget för de värnpliktigas
underhåll och anslaget till fälttjänstövningarna, men den summan stannar vid
väsentligt lägre belopp, än man rört sig med i diskussionen här.

Det är den ena sidan av saken, och den andra är den, att ett inställande av
värnpliktsövningarna kan vålla en del andra olägenheter, som icke få helt förbises,
framför allt i fråga örn arbetslösheten bland de yngre årsklasserna. Det
kan hända, att man genom att inställa värnpliktsövningarna ser sig nödsakad
att öka volymen av det allmännas åtgärder för arbetslöshetens bekämpande,
just därför att en stor elei dagsverken, som nu tagas i anspråk för värnplikten,
då skulle frigöras och trängas med andra på den allmänna arbetsmarknaden.

Jag vill för min del säga, att jag icke principiellt är emot, att ytterligare
besparingar göras på försvarsväsendets område, och icke heller främmande för
tanken, att sådana besparingar kunna ernås genom att inställa eller i varje fall
genom att reducera värnpliktsövningarna. Men jag har den bestämda uppfattningen,
att därest ett sådant förslag skall kunna genomföras, måste det komma
från regeringen och vara uppgjort och granskat av de ansvariga myndigheterna.
Problemet är för vittutseende, och det är för många håkar, som gripa in
på olika håll, för att man skall kunna vidtaga en så långt gående åtgärd på
grund av yrkanden i en enskild motion, även örn denna motion är underskriven
av en person, som för närvarande sitter som ordförande i försvarskommissionen.
Om till ett annat år krisen har ytterligare fördjupats och förtätats — därom
kan för närvarande ingen säga någonting — då håller jag det för sannolikt,
att den då sittande regeringen, vem den än må vara, kommer att få vidtaga
ytterligare besparingar på försvarshuvudtiteln. Åtskilliga prutningar hava
gjorts i årets statsverksproposition, men kanske kunna de gå än djupare. Det
förefaller mig, som kunde man exempelvis inställa repetitionsövningarna, vilket
skulle vara väsentligt mindre riskabelt ur synpunkten av försvarsväsendets
effektivitet än det föreslagna inställandet av alla övningar, även rekrytövningarna.
Genom att inställa rekrytövningarna sätter man en hel årsklass ur
funktion för hela den tid, som denna årsklass tillhör beväring och landstorm,
men det behöver icke bli fallet, örn man inställer repetitionsövningarna helt eller
delvis. Genom att partiellt inställa övningarna når man visserligen icke

Onsdagen den 24 februari.

27 Nr 17.

samma besparingseffekt som genom att inställa alla övningar, men besparingen
''bär icke heller samma konsekvenser i arbetslöshetshänseende, alldenstund repetition
sövningarna avse en så kort tid, att de för de flesta däri deltagande närmast
kunna betraktas som en semestermånad.

Den föregående ärade talaren kom i slutet av sitt anförande in på spörsmålet,
huruvida den socialdemokratiska motionen om krishjälpen genom riksdagens
ståndpunktstagande i nu föreliggande fråga skulle komma i bättre eller sämre
läge. Jag vill, herr talman, icke för tillfället yttra mig därom, men jag är
för min del villig att medgiva, att det är riktigt, som han anmärkte, att den
stora krishjälpmotionen måste sakligt prövas från skilda utgångspunkter, oavsett
hur riksdagen ställer sig till nu föreliggande spörsmål. Jag är ense med
honom därutinnan, att skulle riksdagen, innan den åtskiljes, finna nödigt att
öka anslagen till vissa särskilda kategorier hjälpbehövande — jag tänker särskilt
på jordbrukarna — får riksdagen sörja för att medel ställas till förfogande
för ändamålet. På vad sätt detta skall ske, därom är det för tidigt att
yttra sig i nu föreliggande sammanhang.

I varje fall, som frågan nu ligger och med hänvisning till vad andra lagutskottet
anfört rörande de organisatoriskt betänkliga konsekvenserna av ett inställande
av vapenövningarna samt icke minst med hänsyn till att jag anser,
att ett förslag med sådan räckvidd som det föreliggande bör komma från regeringen,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wigforss: Herr talman! Det är icke bara så, som herr Hansson i

Stockholm anförde, att utskottets utlåtande är utmärkt av en helt annan ton
än den, som utmärkt den offentliga diskussionen, utan även debatten i dag har
åtminstone hittills förts på ett annat och sakligare sätt än man kan säga örn
den kritik, som från pressens sida riktats mot det socialdemokratiska förslaget.
Det ögonblickliga påståendet, som kom från alla motståndare till den
socialdemokratiska krishjälpsmotionen, var ju det, att detta helt enkelt var ett
demagogiskt valknep för att locka en mängd människor, som voro ovilliga i
fråga om landets försvar. Och både när det gällde verkningarna i fråga örn
arbetslöshetens understödjande och när det gällde försvaret tillgrep man sådana
överdrifter, att det var mycket tvivelaktigt, huruvida man icke från det
hållet ville framför allt giva intrycket, att i och med detta vore hela den socialdemokratiska
krishjälpsmotionen bragt ur världen.

Jag tror nu, att det socialdemokratiska partiet mycket väl kan gå ut till
alla samhällsklasser och försvara det förslag till att skaffa de nödvändiga
medlen, som vi hade framlagt, även den del av förslaget, som inbegripes i detta
inställande av värnpliktsövningarna. Men jag skall gärna medgiva, att det
hade varit ^lyckligt, örn ett sådant förslag, som den siste ärade talaren nämnde,
kommit från. regeringshåll. Det är kanske på den punkten, som en del medlemmar
av riksdagen, som annars icke ställa sig principiellt avvisande till en
sådan besparingsväg som denna, känna tveksamheten stor att i en så utomordentligt
betydelsefull sak riksdagen skulle besluta på grund av en enskild
motion., även örn denna motion kommer från riksdagens största parti. Och jag
skall tillägga ett beklagande av, att vi inom det socialdemokratiska partiet
icke så tidigt i höstas soni under själva budgetarbetet hade kommit till klarhet.
om, att man kunde vinna sa mycket genom ett inställande av värnpliktsöyningarna,
som visat sig vara fallet. Då kunde vi i alla händelser hava gjort
försöket att. söka känning med den sittande regeringen för att anmäla vår villighet
att på den vägen vinna en del av de besparingar, om vilka man även på
regeringshåll talade örn, att de skulle bliva nödvändiga. Men saken var den,
att jag för min del åtminstone icke var pa det klara med, att man verkligen
kunde vinna så mångo miljoner genom inställandet av värnpliktsövningarna.

Äng. befrielse
från viss värnpliktstjänstgöring.

(Ports.)

Nr 17. 28

Onsdagen den 24 februari.

Äng. befrielse Och för det andra kunde ingen utanför regeringskretsen hava fullt klart för
från viss Värn- gjg) jmr budgeten skulle ligga till och att en så stor ökning av skatterna skulle
phaöriw.St'' bliva nödvändig. Hade båda de sakerna varit klara, tror jag, att deto varit
(Forts) riktigt, att vi för regeringen anmält vår villighet att på denna punkt åstadkomma
besparingar.

Jag tror, att vi i denna fråga kunna tala mycket lidelsefritt helt enkelt därför,
att detta förslag till minskning på de militära utgifterna icke från det so:
cialdemokratiska partiets sida på något sätt är framdrivet av önskan att i
förväg prejudicera det ståndpunktstagande, som kan bliva följden efter det att
försvarsutredningen blivit färdig med sitt ståndpunktstagande. Jag vill sa
kraftigt som möjligt understryka — det tror jag kammarens ledamöter skola
förstå — att för de medborgare, som önska en fullständig avrustning, kan det
vara fullständigt betydelselöst, om försvaret ett år går till 130 miljoner kronor
eller till 113 miljoner kronor. Det är uppenbart, att icke det kan vara någon
anledning för dessa avrustningsvänner att komma fram med ett sådant
förslag, örn icke därmed avses, att man verkligen i ett nödläge skall skaffa nödvändiga
medel för att hjälpa de arbetslösa och de betryckta jordbrukarna. Jag
vill understryka det därför, att man i den offentliga diskussionen sökt skjuta
fram, att detta skulle vara något grundmotiv, som läge bakom den socialdemokratiska
motionen. Var och en, som känner till behandlingen inom det socialdemokratiska
partiet, kan betyga, att så icke är förhållandet.

En sak, som också diskuterades som mer eller mindre tvivelaktig, var frågan
örn besparingens effektivitet, när det gäller att möta arbetslösheten, och det är
därför den frågan, som jag ett litet ögonblick skall gå m på.

Herr Andersson i Rasjön nämnde, att besparingarna icke till sist kunna bliva
så stora som dessa 17 miljoner kronor, när det just gäller att bekämpa arbetslösheten.
Det är ingenting, som för socialdemokraterna varit fördolt. Det är
till och med så, att socialdemokraterna mycket väl veta, att genom ett inställande
av ett års värnpliktsövningar skjuta vi helt enkelt bördan av arbetslösheten
delvis över från staten till enskilda. Det är alldeles uppenbart, att örn
det finnes i landet en mycket stor mängd arbetslösa, som, när de kallas in till
tjänstgöring, på detta sätt få sin försörjning genom statsmedel, så lättas därigenom
bördan för de — låt mig säga — familjer, släktingar och bekanta, som
annars fått skaffa dem denna försörjning. Det är sålunda helt enkelt ett överskjutande
av bördan att försörja de arbetslösa till enskilda. Men lägg märke
till, att det är ett överskjutande, som man åtminstone från det borgerliga hållet
alltid ansett vara fullständigt nödvändigt. Det som överraskat oss socialdemokrater
allra mest, är den villighet, som man i detta sammanhang från borgerligt
håll — och med borgerligt håll menar jag nu de offentliga organ, som
yttrat sig rörande denna sak under diskussionen — visat att betrakta värnplikten
som en mycket rimlig form för understöd åt arbetslösa. Och lägg märke
till, vad det är, som skiljer denna form att försörja de arbetslösa, från de
former, som vi annars tillämpa! Det är just, att här gör man ingen som helst
åtskillnad mellan de arbetslösa, som äro så utblottade, att de måste hava hjälp
av det allmänna, och andra arbetslösa, som under alla förhållanden få lov att
skaffa sig försörjning genom att lita till familjen, släktingar och närstående.
Ni vet, att i vår arbetslöshetspolitik har man uppställt grundsatsen, att när
det gäller både nödhjälpsarbeten och — naturligtvis — kontantunderstöd, har
man till en början skilt ut vissa grupper av arbetare. Man har sagt, att de befinna
sig i det läget, att de äro säsongarbetare och att de skola kunna, när de
arbeta, skaffa sig en så stor inkomst, att de kunna klara sig under arbetslöshetsperioderna.
Man har sagt. örn andra grupper, att de äro i den ställningen,
att de icke kunna göra anspråk på samhällets stöd. Man har klippt bort dem,
därför att behovet icke är klart framträdande. Även örn denna hårda regel

Onsdagen den 24 februari.

29 Nr 17.

fått maka åt sig under årens tryck, är det uppenbart, att från det håll, där
man drivit igenom våra nuvarande arbetslöshetsdirektiv, tänker man icke ett.
ögonblick på att slopa behovsprövningen. Ni vet antagligen allesammans, att
när man diskuterat svagheterna i arhetslöshetsförsäkringen såsom en metod att
bekämpa arbetslösheten, har man strax framhållit, att arbetslöshetsförsäkringen
endast kan hjälpa en relativt kort årlig period; sedan bliva de arbetslösa
ställda inför frågan, huru de skola kunna skaffa sig uppehälle. Då har man
t. ex. i England och Tyskland från början gått in på linjen att inrätta ett slags
extraordinärt understöd åt de arbetslösa, vilket också oberoende av deras behov
tilldelats dem under en viss övergångsperiod. Men vad är det, som hänt
under trycket av de svåra tiderna under de sista åren? Jo, då har man just
från det håll, där man här talar för att använda värnplikten som försörjning
för de arbetslösa, med största styrka krävt och genomfört både i England och
Tyskland, att man ytterst noga skall undersöka dessa arbetslösas personliga
förhållanden, och örn man finner, att de kunna försörjas av familjen eller äga
ett litet sparkapital eller att de på något annat sätt kunna skaffa sig det absolut
nödvändiga livsuppehället, då säger man, att de skola skiljas ut från
dem, som skola hava understöd. Jag undrar, örn våra borgerliga i Sverige
äro av en annan mening och örn de vilja vara så liberala och generösa, att de
säga, att så fort en person är arbetslös, så skola vi giva honom försörjning, och
kan han icke få arbete, skola vi giva honom uppehälle, även örn han har sin
ställning i en sådan miljö, en sådan familj eller sådana ekonomiska förhållande1*
att man kan göra gällande, att han kan draga sig fram utan detta samhälleliga
understöd.. Jag säger icke, att det är vi soicaldemokrater, som pressa
pa den linjen, men jag säger, att när man från det borgerliga hållet är övertygad,
att nian mäste bedriva arbetslöshetspolitiken med yttersta sparsamhet,
att man måste se till, att de pengar, samhället har råd att använda^
verkligen användas endast på det håll. där nöden är uppenbar, ja, då är det
en underbar inkonsekvens att här komma och säga, att alla de synpunkterna
skola vi här lämna å sido, ty här hava vi funnit en utomordentligt
praktisk väg att hjälpa de arbetslösa genom att utan hänsyn till de arbetslösas
personliga behov skicka dem att övas på våra lägerplatser. Jag är
övertygad,^ att vet man, vilken princip man över huvud följer, kan man icke
sta kvar pa ståndpunkten, att värnpliktstjänstgöringen är en lämplig form för
arbetslöshetsunderstöd. Det är den avgörande punkten. Vi finna oss i att
aven arbetslösa unga män, soln hava sådana familjeförhållanden, att de ''icke
.komma att lida nöd,, även örn de icke kallas in till tjänstgöring, de få under des5a
svara tider lita till familjerna och släktingarna och kunna icke i detta ögonblick
gora anspråk pa full försörjning från samhällets sida.

•t-..,111 in<^a värnpliktsinställelse icke kan vara en lämplig form för

jalpat de arbetslösa, vill jag bara alldeles i förbifarten erinra, att det är
1 ärligt att ilar diskutera denna minskning av våra militära utgifter från synpunkten
av arbetslösheten och att utan någon reservation tala örn, hur man
frommer att oka arbetslösheten genom att minska militärutgifterna. Jag säger
icke detta till den del av kammarens ledamöter, som överhuvud icke hoppas
pa en sadan minskning av militärutgifterna, utan till den del av kammaren
som med upprätta armar skulle taga emot ett beslut från Genéve om en
mycket radikal begränsning av alla länders rustningar. Om man gentemot
dessa avrustningssträ vallden anför, att man genom en sådan minskning av de
mihtara rustningarna skulle öka arbetslösheten i världen, undrar jag, örn man
icke i rån det hållet skulle svara: Kunna vi klara nedrustning eller avrust mng,

sa nog kunna vi klara det organisationsproblem, som består i att skaffa
deni, sorn pa det. sattet komma att sakna sysselsättning, ett rimligt och produktivt
arbete. Jag tror, att liven med den lilla minskning av militärutgifterna,

A ng. befrielse
fran viss värnpliktstjänstgöring.

(Forts.)

Nr 17.

Ang. befrielse

från viss värn pliktstjänst göring.

(Forts.)

30 Onsdögen den 24 februari.

sorn här föreslås, överskrider nian icke mera vårt samhälles förmåga, att pa
effektivt sätt hjälpa de arbetslösa än med det sätt, som användes, när det skall
gå till underhåll av de värnpliktiga.

Den andra stora frågan, att vi genom en indragning försvaga försvarsanstalterna,
har herr Hansson gått in på så utförligt, att jag bara skall tillfoga ett
pär ord. Det är två ting, som han skiljer på; det är alldeles riktigt. Hail
skiljer å ena sidan på den minskning i effektivitet, som är en följd av varje
minskning av de övades antal, och å andra sidan den desorganisation, som
skulle bliva en följd därav, Där är naturligtvis riktigt, att hela den årsklass,
som befrias från övningarna, faller bort. Men när man ytterligare vill så
starkt understryka, att följderna komma att sträcka sig långt in i framtiden
eller i alla händelser bliva kännbara under åren 1933 och 1934, tvingas man
att säga så här: Vi få icke fulltaliga styrkor 1933 vid repetitionsövningarnaj
vi få dem icke 1934; vi få nöja oss med regementsövningar med en bataljon i
stället för två bataljoner. Det måste vara en desorganisation. _ Jag får verkligen
på den punkten säga: Skall det vara omöjligt för våra militära myndigheter
att, örn vid ett regemente kan bara bildas en bataljon och vid ett annat
regemente också bara bildas en bataljon, samöva dessa bataljoner, örn man annars
åstadkommer desorganisation av försva.rsväsendet? Jag är övertygad, att
hela detta tal örn svårigheterna bygger på att vi icke inom vår militära ledning
hava så mycken organisatorisk förmåga, att dessa svårigheter, som naturligtvis
kunna inträda, övervinnas. Jag litar mycket mera på våra militärers
förmåga att organisera de minskade styrkor, som skola komma till övning.
Men när man talar örn dessa minskade styrkor, får man komma ihåg,
att för år är det visserligen låt oss säga 29 eller 30 tusen man, örn vi också
tänka oss allesammans. Jag skulle hava förstått, att man uppfattat detta
som något extraordinärt och alldeles motbjudande för känslorna, om vi hade
levat kvar i de förhållanden, i vilka vi levde före genomförandet av 1925 års
härordning, ty före den tiden uppfattades det som något otänkbart, att ickö
hela antalet av de värnpliktiga, som hade förmåga att tillgodogöra sig denna
vapenövning, skulle få sådan. Man ansåg det såsom fullständigt stridande
mot landets självbevarelsedrift att öva ett mindre antal värnpliktiga än dem,
som årligen så att säga inställt sig. Men nu veta ni ju, att från och med 1925
års härordning skära vi bort en stor del av styrkan och låta den bli vad man
kallar ersättningsreserv. Alltså, det är svårt att säga hur många det är, vi
hava kanske 50 000 värnpliktiga, som skola komma in varje år och som bli
vad vi kalla godkända; örn vi taga ut 30 000 till övning, är det faktiskt 20 000
som icke få övning. Jag vill icke påstå, att alla dessa skulle vara lämpade för
övning eller till viss vapentjänst o. s. v., men under alla förhållanden avstår
svenska staten eller svenska folket år efter år från att öva tiotusentals unga
män i värnpliktsåldem, därför att man säger: det är icke nödvändigt, vi anse,
att vi kunna undvara dem. Örn vi sätta in i det sammanhanget ett förslag
att ett år taga bort mellan 20 000 och 30 000 ytterligare, genom vilket de
mobiliseringsbara styrkorna minskas, då förstå ni, att hela saken antar helt
andra och mycket mera blygsamma proportioner. linder andra förhållanden
än de nu rådande, det vill säga andra förhållanden i fråga örn den stundande
valrörelsen, då man har en önskan att utmåla socialdemokraterna såsom något
slags sabotörer av den förevarande härordningen, tror jag, att vi med
mycket stort lugn skulle kunna resonera örn en sådan delvis minskning av de
mobiliseringsbara styrkorna, när man gentemot detta ställer vad man därigenom
vill vinna. Ty låt oss komma ihåg, att detta är visserligen socialdemokraternas
bidrag till den sparsamhetsbudget, som ifrån regeringens sida har framlagts,
men lägg märke till, att regeringen har på punkt efter punkt ansett sig
kunna skära ned anslag, draga in anslag till utgifter, som kanske majoriteten

Onsdagen den 24 februari.

31 Nr 17.

pliktstjänst göring.

(Forts.)

i denna riksdag skulle anse mera nödvändiga än att uppehålla ytterligare den- Äng. befrielse
nao styrka vapenövad. Regeringen har ansett sig kunna det på grund av d efran viss vämsvåra.
tiderna. Jag skall bara taga ett litet exempel. Regeringen har icke ansett
det oskäligt att minska understödet till de unga män, som vilja ge sig till
en folkhögskola, därför att de äro arbetslösa och vilja hava utbildning till
vilken man sänker anslaget, så att man anser det skäligt att ge 1 krona örn
dagen at dem, som ^få de högsta stipendierna. Huru mycket man skär ned på
detta anslag här, får man väl säga, att åtminstone 3 kronor örn dagen kostar
en sadan värnpliktig i underhåll. Det är ganska egendomligt att på de håll
där man anser rimligt att på det sättet minska anslag, man skall säga nej,
nar man kommer till denna form av arbetslöshetsunderstöd. Jag erkänner vilhgt,
att för den, som ser landets försvarsfråga så, att även om landet icke
,or ögonblicket är hotat, läget åtminstone är sådant, att vi måste upprätthålla
den nuvarande försvarsorganisationen — att för en sådan ledamot av riksdagen
nan det vara motbjudande att gå med på denna minskning, men vi hava
manga andra utgifter, som man anser det. önskvärt att icke minska. Från
regenngshall bär man ansett det synnerligen önskvärt att varje år minska vår
statsskuld med åtskilliga tiotal miljoner. De spritmedel som under senare år
gatt tili detta känna ni till. I år har regeringen ansett det möjligt att praktiskt
taget stryka den utgiften på grund av de rådande förhållandena. Alltså
V! leva icke under normala förhållanden. Vi socialdemokrater få ständigt och
.lamt, nar man vill hava låt mig säga, anslag till vissa, ting, då man talar örn,
att man nu behover tillgripa extraordinära åtgärder, höra talas om, i vilka
utomordentliga tider vi leva. För oss som få höra det, förefaller det mig är
det som örn vi icke begrepe något av vad som hänt i världen. När vi komma
med ett förslag, som vi tycka svara mot läget i världen, säger man, att det
skola vi icke resonera örn. Jag undantar herr Andersson i Rasjön och är
mycket tacksam för hans yttrande, ty det besparar mig att säga en sak,
sorn jag tror det ar synnerligt skäl att säga i det läget, och det är, att de,

sådant tätt rS Ä I'' /?erVf lndra8^ing> böra icke göra det på
sadant satt, att de bil förhindrade att ett annat år gå med därpå, ty om förskott
är^Pt il ? wffk+i S1S 1 fortsii!tn1in^en det sätt, sorn hittills
skett ar det icke uteslutet att man även på det hållet, där man nu spjärnar

sådant Winadf??ninglPa ?ÖJ lga Sätt> får sii§ia- att nu befinna vi oss i ett
“ ;,age.’ att aven landen forsvarsutgifter mäste minskas. Vi få komma

åt Jrd attV1inb«ffnna -°SS’ m raan taIar 0m att vi icke kunna vidtaga denna
mfn i U1 Aarnpliktsovmngama under ett år, i ett sådant läge, att

TVcVl^ 1 kuruclaa yarldan skall se ut om ett halvt år härefter, huruvida
Tj slrhand kommer att inställa sina betalningar till utlandet, och ingen vet

S urf™8™1 Sku1llc bl’, T Europa allvar fär resonera örn, huruvida
hela Europa i sin ordning skall inställa sina betalningar till Amerika. När

• a ino“ '' ^ svenska samhället far se. att exporten minskas med hundra miljoner
att arbetarna genom nya avtal få inkomsterna minskade, och när icke
minst i riksdagen det talas om det nödläge, vari den .svenska jordbrukarklassen
befinner sig, och när man vill tillgripa så extra ordinära åtgärder som
moratonum till alla skuldsatta. Ar detta normala förhållanden, och är detta

SS r rh «*• M •**»* «****»»>

diskutera? * ®att faIler utanför ramen av vad man på allvar kan

kutera. Jag ar övertygad om, att örn man kan se bort från alla osaklitra

kunna,11 b ifalla1* de t'' f ör s hf a° fullt alIvar 5verviLSa, örn man icke skulle

ali Z 1 1 • r- , lag’ sorn fran reservanternas sida föreligger — märk

. t det icke innebar någon skyldighet för regeringen att helt inställa värnplikts

som man tran den sidan finnér möjlig, begränsa dessa inkallelser. Jag är över -

Nr 17.

32

Onsdagen den 24 februari.

Ang. befrielse tygad om att, om man på ett sakligt sätt vill diskutera denna fråga, skulle
från viss värn- man även cie^ borgerliga hållet kunna bifalla den socialdemokratiska re pliktstjänst göring.

servationen.

(Forte.) Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Holmgren: Herr talman! Om jag fattade herr Hansson i Stockholm

rätt gav han i sitt anförande nyss ett uttryck åt en viss tillfredsställelse att
vara hemma, så att han på ett bättre sätt än genom pressen kunde fa fram
anmärkama. För min del hör jag till de s. k. anmärkama, men jag ber att
få förklara, att jag uppträder fullkomligt frivilligt och skulle säkerligen hava
uppträtt, även örn icke herr Hansson varit hemma.

När herr Wigforss nyss i kammaren komplimenterade oss för de hovsamma
förmer, under vilka diskussionen har pågått, så gav han samtidigt ett uttryck
åt sitt missnöje nied det sätt, på vilket högerpressen hade bemött och betecknat
den socialdemokratiska motionen i frågan örn hjälp åt de arbetslösa. Jag ar
då ledsen att behöva säga det, att när jag läste motionen nr 124, tick jag
faktiskt samma intryck, åt vilket högerpressen givit uttryck, nämligen att
motionen icke var att taga så på fullständigt allvar, utan huvudsakligen var
att betrakta som ett limspö, avsett att komma till användning i valrörelsen
Nu har emellertid herr Hansson i Stockholm i en ledare i Ny tid tor den 2o
januari i år på det allra bestämdaste förklarat, att motionen icke har något
annat syfte än att bringa hjälp åt dem, som därav äro i behov, och vidare
att, därest hjälpbehovet icke hade varit så stort, skulle något förslag örn varnpliktsövningarnas
inställande icke hava framkommit från den_ socialdemokratiska
gruppen. Jag har naturligtvis ingen anledning att betvivla herr Hanssons
ord. och jag har sålunda att på den punkten justera min ursprungliga

Men jag har naturligtvis all anledning att kritisera det framlagda förslaget.
Det förefaller mig då, som örn detta förslag skulle hava varit utarbetat åtminstone
motionerna nr 124 och 125 i första kammaren, av någon av partiets
större profeter, som har en sådan auktoritet, att förtroenderådet har ansett
sig kunna genom sin underskrift gå i borgen för innehållet, utan att kanske
så noga hava synat dess innebörd i sömmarna. En sådan åtgärd som a,tt tor
all framtid avstänga en årsklass värnpliktiga från varje militär utbildning
är alldeles självklart av sådan beskaffenhet, att den mäste skada försvaret,
oavsett hur herr Hansson försöker bagatellisera den saken, dag haller tore,
att det skulle vara till så stor skada för försvaret, att majoriteten har i riksdagen
icke skall kunna reflektera på ett sådant erbjudande, med mindre ur
folkförsörjningssynpunkt så avsevärda fördelar stå^ att vinna, att de sku e
kunna anses fullt uppväga de olägenheter, som uppstå för försvaret.

Icke lärer väl i alla fall, herr Wigforss, hemsändandet av tusentals värnpliktiga
kunna minska arbetslösheten? I motionen nr 125 beräkna motionärerna,
att inalles 4 550 000 tjänstgöringsdagar skulle kunna indragas, en åtgärd
som skulle medföra en direkt besparing av 97* miljoner kronor. Genom
en enkel division kommer jag då till, att motionärerna taxera varje tjans
göringsdag till 2 kr. 9 öre. Men icke kan väl ända en fullvuxen stark karl
få full försörjning för 2 kr. 9 öre örn dagen, d. v. s. kläder foda, hus och
hem och allt det han till timlig näring behöver — det ar val otänkbar^ Det
är ju klart, att en del värnpliktiga befinna sig i sådana ekonomiska omständigheter
att de tvivelsutan icke skola behöva ligga, det allmänna till last genom
något understöd, även örn de icke inkallas till tjänstgöring som vamp i lga,
men det övervägande antalet vågar jag påstå är verkligen i behov av understöd.
Vi skola dock besinna, att de> värnpliktiga just höra till de årsklasser,
inom vilka arbetslösheten är som svarast.

Onsdagen den 24 februari.

33 Nr 17.

Frågan ställer sig då för mig på det sättet: Kan jag få medel till allra Äng. befrielse
minst 4 550 000 fulla försörjningsdagar genom att inställa vämpliktsövningar-/™™ viss värnna?
Den frågan kunna vi lugnt besvara med nej. Ty ett billigare sätt att Plikmiänstunderhålla
och ge full försörjning än det militära systemet med kasernering
m. m. står icke att vinna. Om vi se i statsverkspropositionen i år skola vi °r

linna, att man där beräknar kasemutredningen till 7 öre per man och dag,
portionen till 82 öre, förplägnadsutredningen till 5 öre och munderingsutrustningen
till 55 öre. alitsa inalles 1 kr. 49 öre per dag. Örn jag till det beloppet
lagger penningbidraget m. m. som de värnpliktiga erhålla, så kommer jag upp
till siffran 2 kr. 9 öre, som man kan utläsa ur det socialdemokratiska förslaget.
Man kan sålunda säga, att under militärtjänsten så ger man de inkallade
värnpliktiga full försörjning för 1 kr. 49 öre örn dagen, och jag vågar
påstå, att det är omöjligt att använda 1 krona 49 öre på ett fördelaktigare
sätt, när det _ gäller folkförsörjning, än detta. De 4 550 000 försörjningsdagarna,
som ju bl. a. finnas i Kungl. Maj:ts förslag, de skulle under förutsättning
av ett bifall till den socialdemokratiska motionen utbytas mot ett okänt
antal understödsdagar. Det finns ingen beräkning på huru många understödsdagar
man kan få ut av detta, men vad man kan säga är, att ger jag varje
man 2 kr. 9 öre i understöd om dagen, kommer jag att få 4 550 000 understödsdagar
i utbyte mot alldeles precis lika många fulla försörjningsdagar. På
den grunden anser jag^mig kunna som mitt omdöme säga, att det socialdemokratiska
förslaget är bade opraktiskt och oekonomiskt och genom den inverkan
det har på försvaret riksskadligt.

Herr Hansson fragade, örn man kunde på ett bättre sätt finansiera hjälpen
än genom hans förslag. Ja, jag skulle vilja säga det, att jag skulle vilja helt
enkelt vända på herrarnas tankegång och säga, att örn herrarna i stället
komme med ett förslag örn en extra inkallelse av en hel årgång värnpliktiga,
då hade resultatet blivit det, att många tusen unga män hade fått full försörjning
under den tid de äro inkallade, på samma gång som vårt försvar fått
en välbehövlig förstärkning,_ därigenom att man fått en ytterligare årgång värnpliktiga
med bättre utbildning än alla de övriga. Ett sådant förslag, det ber
jag att få säga, det skulle jag reflektera på, även örn jag är fullt medveten örn
svårigheterna att genomföra det i praktiken.

På det förslag, som nu föreligger, kan jag däremot icke reflektera, och därför,
herr talman, instämmer jag med de föregående talare, som yrkat bifall
till utskottets hemställan.

Med herr Holmgren förenade sig herrar Petersson i Storgården, Lithander,

Holmström, Sandström, Wiklund i Brattfors och Leffler.

Herr Hage: Herr talman! Jag har begärt ordet för att rikta några repliker
till min kamrat i utskottet, herr Magnusson i Skövde. Han gjorde gällande,
att man kunde icke, som man gjort i den socialdemokratiska reservationen,
åberopa de inställelser av värnpliktsövningar, som skett under åren 1918
till 1925, som precedensfall i detta avseende och som skäl för bifall till den
socialdemokratiska motionen. Ty, sade herr Magnusson, när det gällde inställelser
under åren 1918—1925, då skedde det främst för att man skulle
ge möjlighet till en ökad jordbruksproduktion, och vidare var det icke då fråga
om inställande av övningar i allmänhet, utan det gällde då i stort sett endast
inställande av de s. k. repetitionsövningarna. Nu vill jag emellertid till herr
Magnusson säga, att jag funnit det synnerligen angeläget att nere i biblioteket
läjsa ^igenom dessa saker mycket noga under några dagar. Och jag vill därpå
påstå, att dessa uppgifter, som herr Magnusson lämnat, äro icke riktiga. Det
var nämligen på det sättet, att exempelvis vid 1921 års riksdag inställdes

Andra kammarens protokoll 1932. Nr 17.

3

Kr 17.

Ang. befrielse

från viss värn pliktstjänst göring.

(Forts.)

34 Onsdagen den 24 februari.

vissa övningar på grund av den ekonomiska situationen, alltså med hänsyn
just till samma skäl, som nu hava framförts. Och det var icke, vid det
tillfället åtminstone, på grund av de skäl, som herr Magnusson framförde.
Vidare vill jag erinra örn. att 1919 framlades proposition örn inställande av
vissa övningar, och den gången gällde det inställandet av värnpliktsövmngar
enligt § 27 mom. 1 och 2 i vämpliktslagen. Alltså var det fråga örn inställande
av vämpliktsövningar av just samma slag, som vi här hava föreslagit.
Man kan alltså våga det påståendet, att herr Magnussons i Skövde
uppgifter i detta avseende äro mer eller mindre oriktiga.

Man kan också hava anledning att säga, att när under den tiden det skedde
vissa inskränkningar av militärövningarna, så var det under en tid, som ekonomiskt
kanske var icke mera pressande än den nuvarande. Man kan alltså
våga saga, att här föreligger för närvarande ungefär samma skäl ur ekonomisk
utgångspunkt för inställande som de, som då kunde anföras. I det avseendet
vill jag emellertid påpeka, att även då avvisades tanken på inställandet av
sådana militärövningar av generalstaben. Emellertid satt det då en frisinnad
eller liberal — jag vet icke vad man skall kalla honom -— försvarsminister,
som hette E. A. Nilson i Örebro. Han hade andra_ synpunkter på dessa
saker än herrarna hava. Han sade emellertid på följande sätt: »Ehuru en
sådan åtgärd givetvis ur försvarets synpunkt är ägnad att ingiva vissa betänkligheter,
anser jag mig dock med hänsyn till de utomordentligt viktiga

intressen det här gäller icke böra motsätta mig — ---det salunda framställda

förslaget.»

Han erkände alltså visserligen, att det var vissa svårigheter med sådana inställelser
av militärövningar. Men med hänsyn till den ekonomiska situationen
för tillfället gick han dock in för ett sådant arrangemang, som här ifrågasättes.

Jag tror för min del, att ute i landet på en hel del hall är den allmänna uppfattningen,
då det gäller denna sak, i mångt och mycket överensstämmande med
den uppfattning, som då deklarerades av den frisinnade försvarsministern. Jag
var för någon tid sedan i tillfälle taga del av ett referat från en diskussion i
min bygd vid något tillfälle, då en socialdemokratisk talare yttrat sig örn denna
fråga. Han framförde därvid också de synpunkter, som vi socialdemokrater
nu lagt på frågan. I diskussionen uppträdde sedan såväl en bondeförbundare
som en frisinnad och deklarerade sin förhoppning, att bondeförbundauna och de
frisinnade här i riksdagen skulle vara med örn detta. Jag vet nu icke, huruvida
bondeförbundare och frisinnade hava en särskild läggning där uppe i
Norrbotten; det är tänkbart. Men jag skulle tro, att det finns nog flera bondeförbundare
och frisinnade i dessa dagar, som skulle kunna instämma i detta uttalande.
.

Jag vill i detta sammanhang säga, att herr Anderssons i Håsjön anförande
syntes mig vara sådant, att det i stort sett principiellt gick efter samma linje,
som vi äro inne på. Det förekom för övrigt i utskottet — jag behöver val icke
bli häcklad för att jag talar örn den saken — att herr Andersson i Rasjön vid
något tillfälle kastade fram den tanken, att man möjligen kunde ifrågasätta en
kompromiss mellan socialdemokrater och frisinnade i denna fråga. Detta förekom
beklagligtvis i slutet av debatten, och jag vet icke, örn det var mera på
skämt. Men faktum är, att detta förekom i utskottet. Jag tror sålunda, att
här finnes ändå en hel del personer — örn man undantar Jiögern, som ju är alldeles
omöjlig, då det gäller sådana här saker — även sådana i ledande ställning
bland de frisinnade, vars tankar gå i samma riktning, som jag nu varit
inne på.

Vidare vill jag säga, att jag givetvis måste taga avstånd från den mycket
uppseendeväckande tanke, som herr Holmgren här var inne på. Han ansåg, att

Onsdagen den 24 februari.

35 Nr 17.

.skall man försörja folk, så vore det ett utmärkt sätt att just nu utöka värn- Äng. befrielse
pliktsövningarna. Ja, men det finnes väl ändå någonting, som säger, att i en fr™ via8?ärnsvår
och hård tid är det farligt att öka de improduktiva utgifterna. I en svår P ‘göling
och hård ^ tid som den nuvarande är det väl fastmer riktigt att försöka åstad- (Port*.)
komma så mycket produktivt arbete som möjligt. Och det kunna vi väl ändå
vara överens örn, att örn man nu skickar en del av dem, som eljest skulle skickats
till militärövningar, på arbetslöshetsarbeten av produktivt slag, så uträtta
de väl därmed ur produktiv synpunkt ofantligt mycket merg. Och detta länder
väl nationen ekonomiskt till större fördel, än örn man använder ett visst antal
dagsverken på de militära övningsplatserna. Jag tror, att denna synpunkt
är sådan, att den också bör få komma fram i diskussionen i detta sammanhang.

Slutligen skulle jag vilja säga, att jag har en mycket stark känsla av, att
örn vi nu skulle inställa militärövningarna för en del unga män, så skulle vi
kanske därmed även i många fall åstadkomma, att de finge behålla sina platser
i stället för att mista dem. Nu förhåller det sig ju så, att inom en hel del
olika näringsområden är situationen svår, och arbetsgivarna gå och fundera på
att göra sig av med en del arbetskraft. Det kan då mycket väl inträffa, att
örn en ung man tvingas att rycka in till militärövningar, så ersättes han icke
av någon annan, och när han kommer tillbaka från värnpliktstjänstgöringen, har
han förlorat sin plats utan att någon annan fått anställning i stället. Jag avlyssnade
för en tid sedan ett samtal i en spårvagn, där en ung man sade, att
det var fråga örn, att han skulle avskedas, men att arbetsgivaren dragit sig
därför i det längsta. Men nu, när den unge mannen antagligen komme att
rycka in till vapenövning, komme han obevekligen att förlora sin plats och
hade inga utsikter att få den tillbaka. Jag tror, att det finns en mängd unga
män här i landet, som hava det ställt på det sättet, att dessa militärövningar leda
till att de kastas på gatan, sedan de fullgjort sin värnpliktstjänstgöring, och så
ökar man på det sättet antalet arbetslösa i landet.

Herr talman! Jag skulle naturligtvis kunna gå in på en hel del andra saker,
som här berörts, men jag vill inskränka mig till det sagda. Jag vill endast
till slut betona, att den lagtext, som vi föreslagit i reservationen, är ungefärligen
samma lagtext, som den frisinnade försvarsministern Nilson i Örebro
vid ett tillfälle lade fram för riksdagen.

Herr talman! Jag ber att från dessa utgångspunkter få yrka bifall till reservationen.

Herr Petersson i Lerbäcksbyn: Herr talman! Reservanterna hava varit

synnerligen måna örn att försäkra, att det här endast vöre fråga om en tillfällig
åtgärd. Det återkommer på ett par ställen i reservationen och har även
starkt understrukits i debatten, icke minst av herr Per Albin Hansson. Det är
möjligt, ehuru långt ifrån säkert, att detta omdöme kan vara riktigt beträffande
själva den ifrågasatta åtgärden som sådan. Men det kan omöjligen sägas,
att det gäller örn verkningarna av den ifrågasatta åtgärden, örn nämligen,
som motionärerna föreslå,, två årsklasser värnpliktiga lämnas praktiskt taget
utan utbildning, så betyder det, att beväringens första uppbåd för många år
framåt komme att bestå av allenast sju ä åtta fullt utbildade årsklasser. Och
detta måste bli så mycket betänkligare, som linjen vid 1925 års kategoriklyvning
beräknades till minimistyrka och alltså icke tål vid någon ytterligare reducering.
Den omständighet, som av herr Wigforss åberopats till förmån för
motionen, nämligen att en stor del av de vapenföra värnpliktiga redan nu överföras
till ersättningsreserven och sålunda undantagas från utbildning, den omständigheten
talar enligt mitt förmenande tvärt om mycket starkt emot motionärernas
yrkande.

Nr 17.

Äng. befrielse

från viss värn pliktstjänst göring.

(Forts.)

3g Onsdagen den 24 februari.

Men det är, herr talman, en annan omständighet, som gör, att man ställer sig
mycket tvivlande inför talet om, att det här blir fråga örn allenast en tillfällig
åtgärd. Avsikten med den föreslagna åtgärden är ju att »möjliggöra den
mera omfattande kris- och arbetslöshetshjälp, varom yrkande framställts av
samma motionärer». Den har alltså ställts i direkt förhållande till det nuvarande
tillståndet inom näringslivet och på arbetsmarknaden. Mena verkligen motionärerna
och reservanterna, att detta tillstånd, som i år anses motivera tillgripandet
av sådana utomordentliga åtgärder, inom den allra närmaste tiden
skall hava så förändrats till det bättre, att liknande åtgärder då bliva överflödiga?
Eller hava motionärerna till äventyrs någon annan utgiftsminskning
i beredskap för att finansiera krishjälpen i fortsättningen, örn den alltjämt
visar sig nödvändig?

Örn det på grund av krisens långvarighet och därmed växande budgetbekymmer
blir ofrånkomligt att åstadkomma en annan avvägning av statsutgifterna
— en sak, som jag här icke har anledning att inlåta mig på — må det
väl anses rimligt, att denna nya avvägning föregås av ett annat och grundligare
övervägande än det, som kunnat komma frågan till del från motionärernas
sida, då dessa helt enkelt låta försvaret ensamt bland utgiftsändamål umgälla
den ifrågasatta ökade krishjälpen.

Hyser man emellertid den uppfattning, som en av motionärerna låtit komma
till uttryck i en redan ryktbar vorden vändning i ett anförande vid den
s. k. folkriksdagen, ja, då behöver man naturligtvis icke finna det på något
sätt betänkligt att inställa värnpliktsövningarna, icke bara tillfälligt utan också
varaktigt. Men den uppfattningen har först och främst utskottsmajoriteten
icke kunnat tillägna sig. Och det förefaller, som örn icke heller reservanterna
hyste den uppfattningen. De hava i varje fall icke uttalat den. De äro tvärt
örn ytterst angelägna om att betona, att »de av motionärerna framförda yrkandena
ej syfta till att i detta sammanhang framföra någon viss uppfattning rörande
försvarets organisation m. m.». Men ställer man sig på den ståndpunkten,
och hyser man den uppfattningen, som reservanterna ytterligare uttala, att
man icke avser att föregripa den pågående utredningen rörande omfattningen
av våra försvarsanordningar, så vill det förefalla, som örn man hade bort ägna
en något större uppmärksamhet åt den försvarspolitiska sidan av problemet, än
man har gjort i motionen och i reservationen. Och, det måste sägas till slut.
herr talman, man hade verkligen väntat något större varsamhet i detta, fall från
deras sida, som för icke länge sedan utfärdade den stolta deklarationen om
demokratins ansvar för »demokratins egen försvarsordning».

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson i Väby instämde häruti.

Herr Öhman: Herr talman! Den kommunistiska gruppen har ju fram fört

motioner rörande militärväsendet och militärövningarna, vari betydligt längre
gående yrkanden gjorts än i den motion, som nu föreligger till behandling.
Det torde sålunda bliva tillfälle att återkomma till frågan i samband med dessa
motioners behandling i riksdagen.

Men redan nu synes det finnas anledning att erinra därom, att så snart här
föreligger en fråga, som på något sätt ingriper i de militära cirklarna, då reses
det ögonblickligen det mest energiska och kraftiga motstånd, i första hand
från alla dem, som i den nuvarande militärorganisationen se ett försvarsvapen
för sina ekonomiska och politiska intressen. Och betecknande för denna uppfattning
äro just de argument, som man här anfört emot de blygsamma krav,
som äro framställda i den föreliggande socialdemokratiska motionen. Man
betecknar dem såsom ett attentat emot det militära systemet, man talar om, att

Onsdagen den 24 februari.

37 Nr 17.

de skulle innebära en ingripande desorganisation av vårt försvarsväsen o. s. v. Äng. befrielse
Den omständigheten att man genom inställandet av värnpliktsövningarna skulle frdn, viss värnkunna
erhålla åtskilliga miljoner till hjälp åt de nödlidande i landet, och då Ph,dstianst‘
i första hand till de arbetslösa, väger tämligen lätt. Militarismen skall i första
hand ha sitt; sedan må de arbetslösa och fattiga i landet svälta och lida nöd. '' °r

Sådan är den militära andan, den är folkförödande och folkfientlig. Och det
hjälper icke, att socialdemokraterna i sin framställning betyga sig vara lika
varma anhängare av det militära systemet som borgarna. Socialdemokraterna
säga både i motionens motivering och i den reservation, som man avgivit till
utskottsutlåtandet, att man icke alls anser, att man med dessa åtgärder på något
satt vare sig tagit ställning till militärväsendet i dess helhet eller velat bidraga
till att försvaga eller desorganisera den nuvarande försvarsordningen. Denna
försäkran från socialdemokratiskt håll tycker jag för min del borde vara tillräcklig
för att även borgarna skulle kunna känna sig säkra. När man från
motionärernas sida förklarar, att man i samband med denna framställning icke
alls ägnat någon som helst tanke åt den roll, som det nuvarande militärväsendet
spelar i det kapitalistiska samhällssystemet, den roll det intar såsom värnorganisation
för den bestående ordningen o. s. v., då förefaller det mig, som örn denna
försäkran skulle vara tillräcklig för att man även på borgerligt håll skulle
känna sig tillfredsställd.

När man läst igenom utskottets utlåtande och sedan man tagit del av de
synpunkter, som här framförts från de håll, där man med kraft går emot varje
åtgärd som i någon mån skulle kunna rubba på de militära cirklarna, kan man
ju icke undgå att lägga märke till, att man bland de motiv för sitt ställningstagande,
som man anför, också åberopar sin omtanke för och sin välvilliga inställning
gent emot de arbetslösa. Även när man nu går emot förslaget örn ett
inställande av värnpliktsövningarna, så sker detta, örn man skulle tro deras
argument, utifrån den utgångspunkten, att det är de fattiga och de arbetslösa
man vill skydda. Då återstår sålunda att från det hållet bevisa, att dessa värnpliktiga,
som det här är fråga örn, skulle få det sämre, d. v. s. få sämre utkomstmöjligheter,
örn de medel, som genom inställandet av värnpliktsövningarna besparades,
användes till hjälp åt de arbetslösa och då givetvis även åt dem,
som här skulle bliva utestängda från erhållandet av utspisning vid de militära
anläggningarna.

Herr Hansson nämnde i sitt anförande i dag, att örn man icke ville beträda
denna väg och spara pengar genom inställande av värnpliktsövningarna, fick
man beträda andra vägar för att anskaffa medel till vidtagande av hjälpåtgärder
för de nödställda i landet. Jag passar då på att redan nu erinra herr
Hansson och hans partikamrater örn, att den kommunistiska gruppen har yrkat
avslag på alla anslag under fjärde huvudtiteln, och att man alltså genom att
biträda detta förslag icke endast kan lösgöra sexton ä sjutton miljoner kronor,
som sålunda kunna ställas till förfogande för hjälp åt de nödlidande i landet,
utan man skulle därmed åstadkomma åtskilligt större summor. Jag hoppas
därför, att man, när den frågan föreligger till behandling här i riksdagen, skall
förstå de möjligheter, som där ges, att kunna inbespara medel och använda dem
lill hjälpåtgärder för de fattiga och nödlidande.

Jag vill till sist säga, att när vi från den kommunistiska gruppens sida gå
in för att biträda ett förslag örn värnpliktsövningarnas inställande, så göra vi
det icke med den försäkran, att vi därvid tänka på, att man genom en dylik
åtgärd icke på något sätt desorganiserar det nuvarande militärväsendet. Det
är för oss en ovidkommande fråga. Yi finna icke den nuvarande militärorganisationen
vara någon värnorganisation för de intressen, som vi i riksdagen
såsom kommunister företräda. Vi finna det tvärtom vara mycket angeläget
understryka, att vi ingalunda ha någonting att invända, örn en sådan åtgärd

Nr 17. 38

Onsdagen den 24 februari.

göring.

(Forts.)

Ang. befrielse sorn deri här föreslagna i någon man skulle verka hämmande på slagkraften och
från viss värn- anpassligheten i den militära apparat, som samhället nu har byggt upp till
pi stjanst- värn • fgrsta hand för de besittande i landet.

Vi ha således, när vi nu betrakta detta förslag, icke på något vis velat binda
oss vid de försäkringar, som här gjoTts ifrån motionärernas sida örn att man
gör denna inskränkning utan att därmed på något sätt vilja komma den nuvarande
militärorganisationen till livs. Ty från våra utgångspunkter anser jag.
att örn arbetarklassen och småfolket skola kunna genomföra sina syften, måste
man också komma till rätta med den värnorganisation, som det nuvarande militärsystemet
utgör, när det gäller att värna den bestående ordningen.

Till sist vill jag till dem av kammarens ledamöter, som här talade örn att bibehålla
värnpliktsövningarna för att skaffa de unga i värnpliktsåldern möjlighet
att äta kronans mat vissa veckor under det år, som värnpliktsövningen
skulle fullgöras, säga, att denna omtanke örn de arbetslösa icke verkar så synnerligen
övertygande. Ty man vet ju. att på det hållet ryggar man icke ett ögonblick
tillbaka för att till militära ändamål anvisa praktiskt taget varje öre, som
här i landet inflyter i inkomst- och förmögenhetsskatt. Man anser, att man
på det sättet kan använda de skattemedel, som inbetalas av skattedragarna i
landet, av vilka en stor del lever under sådana ekonomiska förhållanden, att
just inbetalandet av skatterna för dem i många fall medför, att de tvingas till
att ytterligare inskränka sin konsumtion och sina nödvändighetsvaror.
När man ifrån det hållet på tal örn inställandet av militärövningarna säger,
att man icke kan vara med på detta av omtanke om de ungdomar
det här gäller och av hänsyn till att de skola fa tillfälle att under
några månader vistas ute i de militära förläggningarna, då verkar detta som
sagt på intet sätt övertygande. Jag vill påtala det brottsliga uti att man
på det hållet är beredd att ta varje öre, man på skatteväg kan driva in, just
till uppbyggandet, stärkandet och underhållandet av det borgerliga samhällets
krigsberedskap — såväl inåt för egna intressen som utåt för imperialistiska.

Herr talman, det var endast dessa synpunkter jag ville ha anfört i denna
fråga för att därmed dels tillkännage i någon mån vår ställning till saken och
dels signalera också om de frågor i samband med militärväsendet, ^som senare
komma upp till behandling och där vi framfört yrkanden, som ga långt utöver
föreliggande motion.

Herr Lindman: När jag först läste denna motion, får jag säga, att det

väckte ganska stor förvåning hos mig. när riksdagens största parti - det socialdemokratiska
partiet — skulle kunna komma med ett förslag sadant som
detta. Men undan för undan som man följt diskussionen i pressen, har förvåningen
stegrats, och jag må säga, att den kulminerade i dag, när jag hörde ordföranden
i det socialdemokratiska partiet, herr Hansson, uttala sig på det sätt
han gjorde. . o .

Jag hade verkligen inte väntat, att han med sadan styrka skulle gå in för
ett sådant förslag som detta. Herr Hansson gjorde i sitt uttalande den fragan,
örn motionen kunde anses innebära en desorganisation utav försvaret. Han
sade, att utskottsutlåtandet kunde i den delen verka ganska imponerande med
sina tabeller, siffror och övriga uppgifter örn vad som skulle inställas. Men
när det verkligen kom till kritan skulle det, menade lian, egentligen endast innebära,
att ett par tre repetitionsövningar bomme att lida skada av detta. Jag
vill påpeka för herr Hansson, att det ju i alla fall dessutom är en hel_ årsklass,
som här kommer att bli utan övning, utom den, som kommer att få sin utbildning
försvagad genom repetitionsövningens inställande. Hela den försvarsordning,
som herr Hansson själv varit med att framlägga och genomdriva, den
bygger ju på vissa övningar för de värnpliktiga uti vapnens bruk. Denna

Onsdagen den 24 februari

39 Air 17.

övning är kort, mycket kort .enligt min uppfattning, kortare än i de allra flesta Äng. befrielse
andra länder. Men när man då sedermera föreslår, att man skulle ta bort en^r“”^?J^“''
hel årsklass från denna övning, måste jag säga, att det ju är ganska förvånan- göring.
de, att man kan komma med ett sådant förslag. (Forts.)

Men sedermera var herr Hansson även inne på krigsberedskapssynpunkten.

Det är då klart, att om vi nu se det hela ifrån krigsberedskapssynpunkt, blir
försvaret försvagat, och jag vågar kalla det desorganiserat, i fall man på föreslaget
sätt rycker bort ur uppbådet en hel årsklass, som icke kommer att få någon
som helst övning. Det var väl ändå inte meningen med 1925 års härordning.
att man skulle på det sättet kunna ta bort vid ett eller annat tillfälle
övningar för en hel årsklass.

I detta sammanhang vill jag erinra örn, att herr Wigforss sökte försvara detta
genom att säga, att numera öva vi ju inte alla värnpliktiga utan endast en del,
och en del utav dem ingår i ersättningsreserven, och därför skulle det vara
mindre märkligt, menade herr Wigforss, örn man nu toge bort övningarna för
ytterligare ett betydande antal. Jag vill påstå, att herr Wigforss’ resonemang
ställer saken på. huvudet. Ty den omständigheten, att man ej övar alla
utan endast en del, tyder starkt på, att man skall öva dem och inte låta bli att
öva dem. Det är en motsägelse, vilket säkerligen herr Wigforss vid närmare
eftertanke skall ge mig rätt uti. Vi ha väl, herr talman, i alla fall den avsikten
med vårt försvar, att vi skola ha en krigsberedskap och att den skall
finnas och kunna fungera, och då går det inte an att plocka bort en årsklass
och dra in repetitionsövningar hur man behagar, utan att detta kommer att
inverka på säkerheten.

Då säger man, som herr Hansson och herr Wigforss, att risken för ett krig
nog inte är så stor. Vi talade därom 1925. Då sades det, att risken för ett
krig inte var så förfärligt stor. Vad veta herrarna örn det, örn våra risker?

Herr Wigforss yttrade själv: Vad veta vi om framtiden, örn vad som kan

hända örn ett halvt år? Detta yttrade han i ett annat sammanhang, men man
kan likväl tillämpa det i dag och säga: Vad veta vi örn vad som kan komma
att hända örn ett år eller ett halvt?

Det var en gång för ett par år sedan, herr talman, då det förekom en debatt
här i kammaren. Det gällde då en helt annan fråga, det gällde den tyska handelstraktaten,
och då uppträdde herr Hansson på stockholmsbänken och förebrådde
den nuvarande statsministern för att han och hans parti icke handlade
som det anstår ett ansvarsmedvetet parti att handla, när de gingo på avslag,
och han fick sedermera mottaga en skarp protest ifrån den, han vände sig till,
nämligen herr Ekman. Men herr Hansson vidhöll vad han sagt, och yttrade
ordagrant på följande sätt: »Jag tillåter mig att ha den uppfattningen, att
ett parti som handlar ansvarsmedvetet i denna situation, icke kan rösta mot
det föreliggande förslaget.» Jag skall be att få ge de orden just nu tillbaka
till herr Hansson och säga, att ett parti, som handlar ansvarsmedvetet, bör icke
komma med ett förslag sådant som det. herr Hansson här framlagt. Jag skulle
icke sagt detta, om icke detta uttalande gjorts av herr Hansson själv i ett
annat sammanhang mot andra personer.

Sedermera kom herr Hansson in på försvarskommissionen, vars ordförande
han som bekant är, och där tyckte jag verkligen, att han hade rätt så svårt att
kunna klara ut sin ställning såsom ordförande i kommissionen och sorn undertecknare
av den här föreliggande motionen. Han talade örn, att det hade kommit
ett förslag i försvarskommissionen, som varit ganska energiskt, och som
hävdade, att de föreslagna övningarna, om vilka det talas i den kungl, propositionen.
_ skulle komma till stånd. Men finansministern, som var medlem av
kommissionen, hade ansett, att det av finansiella skäl mötte vissa svårigheter.

Och nu menade herr Hansson i fortsättningen av sitt resonemang att riks -

Nr 17. 40

Onsdagen den 24 februari.

Äng. befrielse dagsmännen — i varje fall de socialdemokratiska riksdagsmännen — uti förpUHstjänstI?"
svarskommissionen med detta förslag ville förbehålla sig fria händer att, när
göring. frågan kom upp i riksdagen, kunna komma med vilket förslag man ansåg lämp(Forts.
) ligt på grund av då föreliggande förhållanden. Detta förslag skulle alltså
inte förplikta dem till något. Men, herr talman, i fortsättningen påpekade herr
Hansson, att det ursprungliga förslaget omarbetades inom försvarskommissionen,
och det är detta omarbetade förslag, som är det enda vi ha att hålla oss
till, och inte vad försvarskommissionen under den förberedande behandlingen
diskuterat. Och det förslag, som kommissionen inkom med, finns tryckt i
fjärde huvudtiteln, och det heter där på följande sätt: »För att försvarskom missionen

skulle kunna erhålla en riktig uppfattning örn det praktiska värdet
av på teoretiska grunder utarbetade omorgansationsformer syntes det vara
nödvändigt» -—- jag understryker det — »att praktiska prov komme till utförande.
Endast därigenom torde det bli möjligt för de militära myndigheterna
att med på erfarenhet grundad kunskap yttra sig över framdeles remitterade
förslag.» Något senare heter det, att dessa prov icke kunde förläggas
annat än till tidpunkten efter regementsövningarna, och det är just regementsövningarna,
som nu i höst enligt det socialdemokratiska förslaget skulle inställas.

Sålunda: det man yrkar på såsom nödvändigt å ena sidan, det stryker man
ett streck över å den andra genom förslaget att inställa repetitionsövningarna.
Jag kan icke neka till, att när jag ser allt detta fram och tillbaka •— jag upprepar
fram och tillbaka — ifrån försvarskommissionen till ordförandeskapet i
det socialdemokratiska partiet, så erinrar jag mig, herr talman, en historia,
jag hörde, när jag var ganska ung.

Det var en varvschef på ett av flottans varv, som ville lia en åtgärd vidtagen
på varvet. Han kunde icke göra det på eget bevåg utan måste ha stationsbefälhavarens
bifall. Han ingav ansökan därom men fick avslag. Efter någon
tid skulle stationsbefälhavaren ha tjänstledighet, och då passade varvschefen
på att förnya sin framställning, men när han dagen därpå själv satt som stationsbefälhavare,
vågade han icke bifalla sin egen framställning utan avslog
den.

o Det är precis pa samma sätt, herr talman, med herr Hanssons framställning
såsom ordförande i försvarskommissionen. Han gör en framställning, som enligt
min mening är gjord i mycket energiska ordalag, men sedermera kommer
han som ordförande ! det socialdemokratiska partiet och avslår vad han själv
hos Kungl. Maj:t gjort framställning örn.

Nu vill det förefalla mig, som örn hela herr Hanssons resonemang vore, att
man naturligtvis kan göra dessa undersökningar av de militära möjligheterna,
såsom de sakkunniga uti försvarskommissionen ha sagt, på papperet. Det är
givet, att malkan göra det, men detta har enligt försvarskommissionens eget
uttalande såsom det star angivet i propositionen — icke det värde, som örn
verkliga prov blivit företagna. Och det resonemang, som fördes av herr Wigforss
i detta sammanhang, förtjänar knappast upptas till bemötande. Ty det
är uppenbart, att man icke kan göra övningarna på det sätt, som försvarskommissionen
tänkt sig att man skulle göra det, örn man — såsom herr Wigforss
menade — skulle kunna göra dem nied mindre förband, ty det är just dit man
vill komma, att övningarna skola äga rum med större förband.

Det var, herr talman, för sex ar sedan en man, som skrev en liten broschyr,
uti vilken han sade, att 1925 års försvarsordning skulle tillämpas med konsekvens
och fasthet. Och den mannen är den, som jag särskilt riktat mig mot i
mitt anförande här i dag. Det fanns verkligen en del folk i detta land, som litade
på de orden och trodde, att här ha vi i alla fall en man, som står bakom
sitt ord. Han har varit med örn att skriva ned försvaret och skapa en försvars -

Onsdagen den 24 februari.

41 Nr 17.

ordning, som jag och många andra inte ville godkänna, men det fanns ändå nå- Äng. befrielse
gonting att lita på, tänkte man. Så trodde man även ibland militärer, som na-^tliUsiiånX''
turligtvis äro^angelägna att hålla det försvar, som de äro satta att handhava, goring.

uppe på en så stark och hög nivå som möjligt. Det fanns säkert, säger jag, (Forts.)

mångå bland dem, som litade på detta. Vad kan man efter detta sätta för lif
till de uttalanden, som gjordes 1925 i den broschyr, som hette Fakta?

Jag skulle vilja tillägga, att man här talat mycket örn vilka konsekvenser
det skulle komma att medföra beträffande dels första utbildningen för en årsklass
och dels beträffande repetitionsövningarna. Men man har icke talat så
mycket örn en annan sak, herr talman, och det är vad dessa- övningar betyda
för flottan och kustartilleriet. Vad blir konsekvensen, örn man indrager dessa
övningar för flottan? Det är i alla fall, hur vi vända på saken, den, som vid
ett neutralitetsskydd skall erbjuda den första försvarslinjen och utgöra den yttersta
utposten. Och dess försvarsmöjlighet — dess möjlighet att fullgöra en
sådan tjänstgöring, i händelse ett neutralitetsskydd behöves — blir förryckt
och förstörd på detta sätt.

Beträffande inverkan av förslaget på arbetslösheten och dess bekämpande
skall jag icke uttala mig. Jag hörde herr Holmgrens yttrande och tyckte, att
det var synnerligen välmotiverat. Det är för mig klart, att örn man icke inkallar
till vapenövningar ett så stort antal unga män, som det här är förutsatt,
dessa naturligtvis komma att behöva arbete på annat håll. Och just i dessa tider,
när vi ha stor arbetslöshet och när man inom arbetslöshetskommissionen
söker med ljus och lykta, var man skall kunna skaffa arbete åt dem, som äro
utan, då menar jag, att tidpunkten är synnerligen illa vald att komma med ett
sådant förslag som det ifrågavarande. Vad komma till exempel herr Edoff
Andersson och hans civila försvaga rbetare att säga beträffande indragningen
utav de arbeten på verkstäder och varv, som blir en följd av det förslag, vars
genomförande man här påyrkar?

Herr talman, efter de anföranden, som hållits, skall jag sluta med detta. Jag
vill endast säga, att denna motion från det socialdemokratiska hållet är så
mycket märkligare som den kommer från det parti, som har icke medansvaret
utan det största och främsta ansvaret för 1925 års försvarsreform, och det är
märkligt, att den kan framkomma just i en tid sådan som denna, då läget i världen
är sådant, som det är.

I detta anförande instämde herrar Nylander, Holmedahl, Eurén, Winkler,

Björck i Kristianstad, Nilsson i Karlstad, Persson i Grytterud, Sandwall, Nilsson
i Antnäs, Wiklund i Brattfors, Persson i Falla, Lundström, Lindmark,

Magnusson i Tumhult, Svedman, Waldena, Olsson i Blädinge, Bengtsson i Kullen,
Andersson i Lindome och Olsson i Broberg.

§ 12.

Herr talmannen meddelade, att hans excellens herr statsministern tillkännagivit,
att han vid kammarens sammanträde nästkommande fredag ämnade besvara
herr Flygs interpellation i anledning av ett vid den s. k. nedrustningskonferensen
i Genéve framfört förslag samt att detta plenum komrne att börja
kl. 3 e. m.

§ 13.

Fortsattes föredragningen av andra lagutskottets utlåtande nr 11; och anförde
därvid:

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Endast ett pär ord närmast med
anledning av det uttalande, som gjordes av herr Hage, däri han ville hävda, att

Nr 17. 42

Onsdagen den 24 februari.

Ang. befrielse åberopade tidigare inställandet av vissa vapenövningar skulle vara liktydigt med
från viss värn- det förslag, sorn här föreligger.

pliktstjänst- Jag ville då endast fråga herr Hage: Har det vid något tidigare tillfälle
9°*ln9- varit fråga om att helt inställa vapenövningarna, även rekrytövningarna, och

'' orts'''' har en hel årsklass varit utesluten ifrån dessa? Så,vitt jag kunnat finna, har

detta ej varit fallet. Nu förelåg det av mig förut påpekade förhållandet, att
vi då hade helt andra övningsmöjligheter under den längre värnpliktstid. som
då förefanns, och helt andra och större årsklasser, varför avkortningen icke inverkade
på försvarsberedskapen som det här ifrågasatta inställandet.

Jag skulle därutöver endast be att få säga ett par ord med anledning av herr
Hanssons i Stockholm yttrande. Det gäller försvarskommissionens skrivelse
och den tolkning, som kan givas åt densamma. Av helt naturliga skäl vill jag
inte gärna ingå på några närmare uttalanden om densamma och allra minst på
någon polemik, men jag vill säga, att örn det är riktigt, som man säger, att
skrivelsen hade omformats och slutligen givits en annan framställning, lär väl
min läsart av detta försvarskommissionens förslag, till regeringens prövning
inlämnat för upplysning, huruvida den ansåg, att det finansiella läget medgåve
verkställandet a.v de i skrivelsen omnämnda försöken, vara den riktiga. När
då regeringen efter prövningen fann, att de finansiella förhållandena tilläte
ett utförande av dessa försök, och föreslog anslag för dessa övningar, har jag
funnit, att däri också ligger en viss förpliktelse för försvarskommissionens ledamöter.
Ty när de framställde denna fråga och gjorde den beroende av regeringens
prövning, så föreligger däri — såvitt jag kan se — en förpliktelse för
försvarskommissionens ledamöter att också gå in för genomförande av dessa
övningar.

Herr Lindberg: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att på en
punkt korrigera herr Magnusson i Skövde. Han ansåg sig nämligen i sitt första
anförande kunna meddela, att skrivelsen till regeringen från försvarskommissionen,
som omtalats här i debatten, icke föranledde någon meningsskiljaktighet
bland dem. som stodo för densamma. Då försvarskommissionen självfallet står
för skrivelsen, måste väl herr Magnusson i Skövde mena, att förvarskommissionens
ledamöter varit eniga örn att avlåta den. Jag vill då meddela, att så
icke var förhållandet. Inom försvarskommissionen fördes en mycket omfattande
debatt i denna fråga, varvid framfördes den uppfattningen, att de militära
prov, som föreslogos, icke voro nödvändiga. Och i diskussionen framställdes
också ett yrkande örn att någon skrivelse i ärendet icke skulle avlåtas till
regeringen. Detta yrkande nedvoterades. Bara denna upplysning är ju tillräcklig,
för att det skall vara klart för kammaren, att försvarskommissionen
icke varit enhällig om skrivelsen i fråga.

Herr Wallerius: Herr talman! Det har från auktoritativt håll blivit erkänt
dels att motionen icke betyder det enda sättet att skaffa erforderliga medel
för att åstadkomma hjälp i erforderlig utsträckning och dels att det står i
motionärernas lagförslag, såsom det här framhållits, att i den omfattning Konungen
bestämmer få de värnpliktiga helt eller delvis befrias från tjänstgöring.
Med hänsyn till detta och med hänsyn till denna frågas betydelse i förhållande
till arbetslösheten är det två saker jag skulle vilja säga. Det är för
det första icke fråga om att arrangera sysselsättning åt arbetslösa genom att
inkalla dem till värnpliktstjänst, utan det är fråga örn att befria ifrån en värnpliktstjänst.
Det anser jag vara angeläget att hålla fast, så att man icke råkar
få fram en ny kategoriklyvning i fråga örn försvaret, nämligen en ekonomisk
åtskillnad. Det andra är en sak, som kanske är sagd av någon annan före
mig. Det gäller icke bara dessa, som skulle skiljas från värnpliktsövningarna,

Onsdagen den 24 februari.

4 3 Nr 17.

utan det gäller alla dem, som skulle fått träda in i deras ställe och fått syssel- Äng. befrielse
sättning under en tid, då det så väl behöves. från viss värn När

det gäller ungdom i den åldern, kan man icke — så viktigt det än är ^''göring.''
att se på de ekonomiska konsekvenserna — nog värdera den stora betydelsen (Forts.)
av att de få ha en sysselsättning; värdet därav är i viss mening ovägbart.

Sedan vill jag beträffande ordet desorganisation säga, att vi icke i utskottsutlåtandet
talat om någon fullständig desorganisation, utan örn en ingripande
desorganisation av försvarsväsendet. Den tolkningen, att man försvagar vår
krigsberedskap, är nog den riktiga, och jag tycker det är ett mycket viktigt
skäl.

Och vidare vill jag i detta sammanhang påpeka, att befäl sutbildning en, som
för oss är en ömtålig sak, bleve lidande genom den föreslagna anordningen.

Och då en talare här nämnt någonting örn den folkförödande och folkfientliga
andan, får jag säga, att just denna utgör ett skäl att vara rädd örn organisationen.
Det finnes en folkförödande och folkfientlig anda, som vill undergräva
icke minst det, som denna organisation skall taga vara på och befrämja.

Till sist vill jag säga, att när man i reservanternas yttrande talar örn en viss
begränsning av övningar under gångna år och nämner 1918, veta vi alla, att
det var då spanska sjukan grasserade. Och 1919 framhölls det, att priserna
hade blivit utomordentligt höga på utrustningen m. m. för de värnpliktiga. Och
sedan, de följande åren, då jag varit med, tror jag icke, att det åberopats något
annat än den förestående revisionen och så det allmänna finansiella läget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Herr Magnusson i Skövde påpekade,
att de jämförelser, vi gjort, icke äro riktiga, och att de förslag, vi framställt,
icke kunna genomföras. Jag vill på det bestämdaste inlägga en gensaga
mot detta. Det kan väl icke vara så stor skillnad på värnpliktsövningarnas
inställande tidigare och nu. Jag kan icke förstå annat än att den saken
skulle få samma betydelse för vår försvarsordning, och har man icke desorganiserat
försvaret i ena fallet, kan jag icke förstå, att det skulle förorsakas någon
annan verkan nu än vid tidigare beslut örn indragning av militärtjänst.

Sedan framhöll herr Andersson i Rasjön, som också deltagit i utskottsbehandlingen
av frågan, att man ju kunde i viss mån ändra något i den riktning,
som föreslagits i motionen, och då exempelvis angående repetitionsövningarna.

Ja, jag bara beklagar, att en sådan tanke icke framförts inom utskottet från
borgerligt håll. Vid början av behandlingen av frågan inom utskottet försökte
vi göra en undersökning, i vad mån man från borgerligt håll skulle kunna
påräkna något beaktande för vissa delar av motionen. Men härtill svarades
ett bestämt nej från borgerligt håll. Där kunde man icke reflektera på något
sådant. Jag medger, att, såsom tidigare sagts, debatten i kammaren väsentligen
skiljer sig ifrån tidningsdebatten, och den skiljer sig också i viss mån
ifrån den utskottsbehandling, som ärendet haft. Men jag beklagar, att den
förståelse, som nu i viss mån visats från herr Andersson i Rasjön, icke tidigare
kommit till uttryck. Det hade kanske icke varit omöjligt, att vi då skulle
kunnat komma fram med en enig linje, som hade i viss mån hjälpt till att fylla
det syftemål, som motionen har.

Ja, herr Petersson i Lerbäcksbyn, som ju också deltog i utskottsbehandlingen,
frågar, örn vi möjligen ha i bakfickan några förslag till utgiftsminskning
framdeles, i händelse krisen skulle bliva långvarig. Jag tycker, att det ändå
är att ställa för stora anspråk på andra, i synnerhet som man icke själv vill
fylla några anspråk alls utan bara slår ihjäl, vad andra komma med. Dessutom,
var dag har nog av sin egen plåga.

Jag tror det varit mera önskvärt, örn herr Petersson i Lerbäcksbyn tagit

Nr 17. 44

Onsdagen den 24 februari.

Äng. befrielse sikte på dagens bekymmer och medverkat till att i någon mån lätta på dem
från viss värn- an kräva, att vi icke bara skola råda bot på dagens svårigheter utan även
P ''göring?1'' tänka på kommande tider. Detta är att ställa för stora anspråk på andra och
(Forts.) uppfylla för litet själv..

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Holmström: Herr talman! Med anledning av att den siste ärade

talaren erinrade örn att värnpliktsövningar tidigare varit inställda, vill jag påpeka,
att det då gällde repetitionsövningar. Här är fråga örn att inställa den
första utbildningen, varigenom vi skulle få en eller annan årsklass, som totalt
saknar utbildning. Det är ju dock en väsentlig skillnad på dessa saker.

Herr Wigforss ansåg, att om det socialdemokratiska förslaget bleve antaget,
svårigheterna beträffande fredsutbildningen lätteligen skulle kunna övervinnas.
Han sade: »Skall det vara omöjligt för våra militära myndigheter att

örn vid ett regemente kan bara bildas en bataljon och vid ett annat regemente
också bara bildas en bataljon, samöva dessa bataljoner?» Han hade i detta
stycke stort förtroende för den militära organisationsförmågan. Herr Wigforss
tror kanske, att sådant icke är förenat med kostnader! Ifrån herr Wigforss’
och hans meningsfränders sida har man gått emot anordnandet av stora
fälttjänstövningar, huvudsakligast därför, att de kosta så mycket pengar. Kostnaderna
för dessa gå huvudsakligen till transporter och förläggning av truppförbanden
utanför förläggningsorterna. Men nu drager sig herr Wigforss icke
för sådana förflyttningskostnader, som äro så avsevärt stora.

Nu vill jag emellertid säga, att det icke är bara fredsövningarna, som rubbas
örn socialdemokraternas förslag skulle bliva antaget. Vårt försvar ha vi icke
för dess egen skull, och övningarna äro intet självändamål. Det är för den
olyckliga eventualiteten, att vi skulle komma i krig, som vi ha vårt försvar
och våra övningar.

Jag understryker, vad här tidigare sagts, att genom inställande av värnpliktsövningar
för hela årsklasser mobiliseringsplanen skulle komma att väsentligt
förryckas. Vad som sammanhänger med mobiliseringsanordningarna
faller ju icke under allmän diskussion, men det är väl för var och en klart, att
örn två årsklasser helt undanryckas övningar, detta kommer att totalt förrycka
hela mobiliseringsplanen. Jag förmodrr också, att var och en har klart för
sig, att en mobiliseringsplan icke kan ändras på en förmiddag. Det är förenat
med mycket stort arbete. Jag anser vådan för krigsberedskapen vara den största
olägenheten med detta förslag.

Herr Wigforss talade örn att man nu år från år i alla fall avstår från att
utbilda ett stort antal värnpliktiga, och att eftersom det är ett ringa antal, som
nu bli ordentligt utbildade, denna sak icke skulle få så stora proportioner. Jag
vet icke, hur det är med sinnet för proportioner. Men är det icke raka motsatsen?
Just därför, att vi nu ha så få som utbildas, kommer det att få ofantligt
stora proportioner.

Jag är av den bestämda meningen ■— när nu besparingssynpunkterna förts
fram — att den här föreslagna sparsamheten är en »snålhet, som bedrar visheten».

Till slut vill jag säga, att reservanterna intaga en ganska bekväm ståndpunkt.
De komma icke med något bestämt och positivt förslag, utan föreslå,
att regeringen får bedöma saken. De vilja icke själva taga ansvaret, utan
detta placera de hos regeringen.

Herr talmannen yttrade nu: Jag ber att för kammaren få meddela, att fem
talare äro anmälda och det vore synnerligen önskvärt, örn debatten kunde avslutas
före klockan 4.

Onsdagen den 24 februari.

45 Nr 17.

Härpå anförde: Äng. befrielse

från viss väm Herr

Ljung: Herr talman! Jag Ilar visserligen icke direkt deltagit i denna
frågas förberedande behandling, men då jag varit närvarande vid överlägg- (Foris.)
ningama därom jämväl i utskottet, må det tillåtas mig att säga några ord dels
angående utskottsutlåtandet och dels med anledning av vad som i ärendet
yttrats här i kammaren. Jag skall bliva ganska kortfattad.

När reservanterna sökt finna motiv för sitt förslag om bifall till den motion,
som nu är föremål för behandling här, lia de hänvisat till att dylika
inskränkningar i värnpliktsövningarna förekommit vid tidigare tillfällen, såsom
också flera gånger omnämnts i debatten. Det är emellertid ett par omständigheter
i detta sammanhang, som förtjäna beaktande men hittills icke
blivit framhållna, och därför anser jag det kunna vara skäl att peka på dem.

Reservanterna säga nämligen, att »dessa nedsättningar i övningstiden motiverades
dels av finansiella skäl, dels med hänsyn till att man avvaktade en
allmän revision av vårt försvarsväsen, samt dels för att de värnpliktiga skulle
kunna användas vid produktionen av jordbruksförnödenheter, på vilka landet
under vissa år led brist ■— alltså av sociala, finansiella, näringspolitiska och
andra motiv, som ha en uppenbar släktskap med de skäl, som nu kunna anföras
som grund för de här gjorda yrkandena».

Jag skall medge, att den finansiella situationen möjligen kan vara likartad
nu med vad den varit vid de tillfällen, då man tidigare gjort inskränkningar
i värnplikten. Men däremot kan jag icke finna, att det finnes någon möjlighet
till jämförelse i de båda andra punkterna. Det är väl icke så, att vi för tillfället
avvakta en revision av vårt försvarsväsen, åtminstone icke i den omfattning,
att den skulle leda till fullständigt inställande av värnpliktsövningama,
som reservanterna här gå in för. Och vidare står det anfört såsom skäl
för dessa tidigare inskränkningar, att de värnpliktiga skulle varit högst nödvändiga
att ha hemma vid jordbruket för att biträda vid produktionen av jordbruksalster.
Men som kammarens ledamöter alltför väl känna till, är det
tyvärr icke så, att vi lida brist på arbetare, vare sig inom jordbruket eller
på något annat område. Jag kan sålunda icke finna, att dessa av reservanterna
åberopade skäl äro jämförliga med dem, som man nu kan framföra. Det
är tydligen lätt att finna släktskap, örn man så vill, men här föreligga emellertid
olika situationer, och det är svårt för den mera kritiskt inställde att
i nämnda punkter se någon överensstämmelse.

Herr Hansson talade i sitt yttrande mycket utförligt örn betydelsen av övningarnas
inställande och ville ju reducera denna betydelse i hög grad. Jag
skall idke uppehålla mig vid detta eller hans relation av frågan angående
försvarskommissionens skrivelse. Vad som emellertid förvånade mig var att
han förbigick frågan om de ekonomiska konsekvenserna. Det var så mycket
mera ägnat att väcka förundran, som herr Hansson vid åtskilliga tidigare tillfällen,
bland annat genom uttalanden i pressen, tydligt framhållit, att det är
en alltför enkel uppfattning att tro, att arn man sparar åtskilliga miljoner på
försvaret, blir det en motsvarande besparing för landet i dess helhet. Herr
Hansson vet ju mycket viii, att örn man sparar in några miljoner där, får
man ökade utgifter på andra håll eller minskade möjligheter till inkomster.

Det är ju uppenbart, att utgifterna för värnpliktsövningarna och för försvarsorganisationen
överhuvud taget äro till indirekt gagn för landet. De använda
förnödenheterna ge ju arbete åt många, som eljest skulle bliva arbetslösa, och
många få sin utkomst under övningarna.

Det var emellertid en punkt i herr Hanssons yttrande, som jag förvånade
mig (iver i ännu högre grad. Och det var, när han mot slutet av sitt yttrande
försökte förmå kammarens ledamöter att gå med på ett bifall till den före -

Nr 17. 46

Onsdagen den 24 februari.

Äng. befrielse liggande motionen genom ett åtminstone indirekt hot. Han förklarade, att
från viss värn. han var av <Jen åsikten, att det framför allt gällde att få de penningar till
phktstjänst- arketslöshetens bekämpande, som av socialdemokraterna ansåges behövliga.

(PortT) Men kammaren och riksdagen gå med på åtgärder i nu föreslaget

syfte, torde detta sannolikt komma att föranleda, att det bleve en ökning i
inkomst- och förmögenhetsskatten, framför allt för dem, som lia högre inkomster.
Jag vet inte, örn det brukar vara vanligt här i kammaren, att man
på det sättet genom uttalanden, som jag åtminstone för min del inte kail tolka
annorlunda än som ett hot, skall försöka förmå vederbörande att rösta på ett
visst sätt. För min del måste jag säga, att jag finner det ytterst osympatiskt,
och jag kan inte tänka mig, att de, som eventuellt skulle drabbas av en sådan
högre skatt, skola låta påverka sig därav vid sitt ställningstagande i denna
fråga.

Beträffande herr Wigforss, som utförligt uppehöll sig vid de ekonomiska
synpunkterna i detta ärende, var det en omständighet, som man inte kunde
undgå att lägga märke till, och det var, att han, såvitt jag förstår, förvandlade,
om jag så får säga, hela denna fråga till en arbetslöshetsfråga. Han talade
nämligen mycket ingående och detaljerat örn att om de arbetslösa finge hjälp
på denna väg. vore det visserligen i och för sig nog så béhjärtansvärt, men
arbetslöshetshjälpen skulle dock träffa allesammans, även dem, som inte behövde
den. Jag vill med anledning av detta erinra därom, att utskottet visserligen
ansett även denna synpunkt beaktansvärd, men det har dock uttryckligen
sagt att de ekonomiska synpunkterna här ej finge anses avgörande. Utskottet
har blott framhållit, att de anförda synpunkterna, d. v. s. de ekonomiska,
mana till försiktighet vid beräknandet av de allmänna besparingar, som
genom inställande av värnpliktsövningarna skulle uppstå.

Vidare kan ett uttalande av herr Hage förtjäna påpekas. Han ingick nämligen
på en synpunkt, som förefaller mig i detta sammanhang vara alldeles ovidkommande.
Han nämnde, att när de värnpliktiga skola inkallas till övningarna,
gå de ofta på grund härav miste örn sina anställningar. Det kan ju vara möjligt,
att sådant någon gång kan inträffa, men det kan väl inte lia någon särskild
betydelse i detta sammanhang. Det är ju sådant, som hänför sig till normala
förhållanden, och såväl reservanterna som deras meningsfränder bär i
kammaren ha ju genomgående sagt, att här rör det sig icke örn normala förhållanden.

Slutligen skall jag med anledning av herr Öhmans uttalande tillåta mig en
erinran. Det framgår av hans yttrande, att hail och hans meningsfränder med
glädje gå med på detta förslag just från den synpunkten, att det i avsevärd
grad skulle bidraga till att desorganisera försvaret, och det är ju precis vad
de önska.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till dessa anmärkningar, och ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Forssell: Herr talman! De oartikulerade och halvt djuriska läten,

av vilka .kammaren nyss genljöd, bevaras ju inte till kammarens protokoll, örn
inte någon särskilt omnämner, att de förekommit. Jag skall verkligen be att
få den saken till kammarens protokoll, att när denna fråga, en av de viktigaste
vid årets riksdag, behandlas, äro kammarens ledamöter av ovidkommande
hänsyn benägna att på ett mycket betänkligt sätt försöka forcera denna betydelsefulla
debatt. Det går inte för sig, mina herrar, att riksdagens anseende
inför landet på detta sätt ytterligare skamfilas genom en sådan ringaktning
för de allvarliga spörsmål, med vilka vi här sysselsätta oss.

Sedan vill jag, herr talman, i själva sakfrågan säga, att det väl ändå inte
lyckats för de socialdemokratiska motionärerna att giva stöd åt den där före -

Onsdagen den 24 februari.

47 Nr 17.

ställningen, att man i denna motion inte skulle hitta något principiellt uttryck ;in9- befrielse
för en försvarspolitisk uppfattning. Här vore det endast fråga örn, så har det/r“^^“<™’
sagts, ett rent budgettekniskt arrangemang, och det skulle inte alls vara fråga göring.

örn någon principiell försvarsuppfattning. Det förefaller mig vara uppenbart, (Forte.)

att detta försök att trolla bort sakens verkliga kärna inte kan lyckas. Det
går inte för socialdemokraterna att på den punkten begära så att säga immunitet,
som det visst heter på medeltidslatin, d. v. s. att begära ett särskilt skydd
för den principiella uppfattningen, så att den skulle avföras ur diskussionen
och man endast skulle tala örn saken ur budgetteknisk synpunkt.

Jag skall be att få exemplifiera, huru orimlig denna uppfattning är, genom
att till övervägande föreslå ett pär ganska likartade fall. Om man tänker sig,
att någon här steg upp och säde, att vi skulle spara och skaffa pengar till de
arbetslösa genom att draga in 17 miljoner på t. ex. undervisningshuvudtiteln,
vilket ramaskri över landet skulle det inte bli över denne barbar, som på det
sättet ville spoliera landets undervisningsväsende. Eller tänk örn någon kom
och säde: Jag vill ha 17 miljoner till de arbetslösa och tar dem från jordbrukshuvudtiteln.
Ja, mina herrar, jag ber er endast tänka denna tanke »til bunds»,
som Henrik Ibsen sade. Eller tank, att någon sade. att han ville frälsa de arbetslösa
genom att spara 17 miljoner av andra anslag på socialhuvudtiteln, ja
då först, mina herrar, vore det kokta fläsket stekt. Då först skulle ni få höra,
vilken fruktansvärd Mussolini, tyrann och förfärlig människa den vore, som
vågade komma med ett sådant uppslag.

°Mina herrar! Det gar inte att komma nied denna argumentering. När man
går in för en reduktion med 17 miljoner på denna huvudtitel för att finansiera
ett visst arbetslöshetsprogram, så är det ofrånkomligt ett uttryck för en ringaktning,
en undervärdering av den statliga funktion, som drabbas av indragningen.

Herr Wigforss var som vanligt öppenhjärtig och trevlig. Han sade, att beträffande
effektiviteten var han medveten om att det ju måste bli en nedskrivning,
en nedsättning av försvarskraften. I fråga örn effektiviteten alltså gjorde
han detta medgivande, och han sade rent ut, såvitt jag fattade honom rätt,
att han var villig att erkänna, att för dem, som tro att en militär fara kan
aktualiseras, kunde det vara motbjudande. Även i detta uttryck ligger det ju
ett erkännande av den synpunkten, att här är det en dissonans mellan olika
försvarspolitiska åskådningar och värderingar. Men så talade herr Wigforss
också örn organisationen. Han sade, att det blir inte någon desorganisation, det
vöre en överdrift att påstå detta. Och, komma herrarna ihåg, vad herr Wigforss
hade för stöd för den synpunkten? Jag vet inte, örn det gick herrarna
förbi, men jag antecknade det. Jo, vår utmärkta officerskår, sade han, skall
klara^detta. Tack herr Wigforss för det ordet! Det var första gången vi från
det hållet fingo ett erkännande av vad vår plikttrogna, kunniga och ansvarsmedvetna
officerskår betyder. Den kan man draga växlar på hur mycket som
helst Vi kunna ställa till hur mycket trassel vi vilja, vår lojala, skickliga oflicerskar
skall klara upp det åt oss i alla fall. Jag ber er, mina herrar, att
ni observera detta sätt att resonera och jämföra det med den intensiva kampanj,
som från herr Wigforss och andra herrar socialdemokrater går ut över landet
ar ut och år in och dag ut och dag in mot denna officerskår. Jag har velat
Söra. åenna^ lilla sammanställning för att visa, vad man bygger på, när det
gäller att fa igenom sina lättsinniga projekt. Situationen påminner mig i någon
man om en bekant episod från världskriget. När den belgiske krigsministern,
j3om före kriget skall hava försummat sitt lands militärväsende, satte
sig pa taget och reste ifrån landets huvudstad, som hotade att intagas av’tyska
trupper, lade lian ansvaret för landets försvar på den militäre befälhavaren
som i aratal tiggt och bett att få utrustning till armén men nu stod där tärn -

Nr 17. 48

Onsdagen den 24 februari.

från viss värn
pliktstjänstgöring.

(Forts.)

Äng. befrielse ligen utblottad på sådan. Meli denne försvarsminister sade: Jag lägger för .

...... troendefullt ansvaret för landets försvar på er, herr general. Herr Wigforss

synes inte skilja sig så mycket från det slag av demokratisk ansvarskänsla,
som den gången kom till uttryck hos den belgiske krigsministern.

Vidare har det sagts, att syftet med detta arrangement är de sociala synpunkternas
tillgodoseende, det är arbetslöshetssyftet, man skall hjälpa de arbetslösa
med detta. Åtskilliga talare lia redan visat upp, hur ytterligt litet
man blir hjälpt med detta och hur man i åtskilliga andra punkter förvärrar arbetslösheten.
Herr Lindman påpekade med en direkt apostrofering av herr
Edoff Andersson ett viktigt kapitel i detta avseende, men jag vill påpeka en
annan omständighet. Det råder inte det minsta tvivel örn att med denna anordning,
om den skulle gå igenom, får man, för den händelse allvarets stund
skulle komma, gå mycket högt upp i årsklasserna för att få till stånd trupper,
som äro samövade i större förband. Hela ansvaret för avvärjandet av
första stöten i ett fientligt anlopp rycks ifrån de yngre årsklasserna och lägges
på de äldre. Är det ett sätt att lösa sociala problem, att man vid ett krigsutbrott
lastar över bördan på kanske redan gifta personer, familjeförsörjare,
som sedan åratal hunnit slå rot i det sociala livet? Dem tänker man inte ett
ögonblick på, när det gäller att inför 1932 års val fiska röster med anledning
av den nu aktuella arbetslösheten. Kom ihåg, att ni för att, som det heter, avhjälpa
arbetslösheten 1932, örn ni skulle få er vilja igenom, skulle skapa ett
fruktansvärt socialt problem vid ett krigsutbrott, för den händelse detta skulle
komma inom de fyra eller fem närmaste åren, nämligen genom att ni nödgas
slita från hemmet sådana, som redan bildat hem. Jag finner, att det är en form
av social politik, som sannerligen inte är uppmuntransvärd.

Ja, herr talman, det är ju så förfärligt bråttom här, så jag skall tillmötesgå
herrarna och korta av mitt anförande, men jag kan inte neka mig att säga
ytterligare ett par ord. Det finns en annan synpunkt, som man kanske bör
beakta vid en sådan diskussion som denna, nämligen den synpunkten, vilket
intryck ett genomförande av denna sak skulle komma att göra på utlandet. Tro
herrarna, att örn det skulle komma det beskedet, att Sverige slopat denna övning
i år för att vinna 17 miljoner till de arbetslösa, man på det hållet i utlandet,
där man med ett visst intresse undersöker, vad skall jag säga. försvarspoängerna,
kraftpoängerna här uppe i norra Europa, ett enda ögonblick skulle
taga hänsyn till denna diskussion? Denna debatt skulle endast framstå som
ett camouflage, som rests för att skydda de verkliga avsikterna. Man skulle
resonera så här: »Antingen måtte landet vara fullständigt ruinerat och stå

på undergångens brant i finansiellt avseende, då det måste vidtaga sådana
åtgärder, eller också måste det föreligga en utomordentlig oförmåga att bedöma
det utrikespolitiska läget och detta vid en tidpunkt, då ett allvarligt krig
rasar i fjärran östern och ingen vet, vilka komplikationer det kan medföra.
Världen är mera trångbodd än någonsin. En jordstöt på den ena sidan av jorden
kan gå som ett jordskalv genom jordskorpan till vårt land på några korta
ögonblick. Är det ett sätt att förstå läget att i en sådan situation komma
med djdika förslag. Vad är det för omdömeskraft i den svenska nationen?
Är det sant, som Fredrik den store sade. att de arbeta på sin egen undergång
allt vad de hinna, och att de hittills klarat sig beror på den gamla satsen,
att försynen är de dårars förmyndare? Eller också skulle man säga så: Om
det icke är en felbedömning, då måste det vara ett fel i viljan, i mentaliteten,
i karaktären.» Men då vore det på allvar fara å förde för vårt land, örn man
utomlands i denna situation skulle fattas av misstro till landets vilja att försvara
sin plats i folkens samfund. Ett slopande av årets övningar skulle ofelbart
kommenteras genom en sammanställning med herr Engbergs deklaration
örn utrymningen av Gotland. Men kom då ihåg, att i utlandets ögon före -

Onsdagen den 24 februari.

49 Nr 17.

ligger bingen fri rätt för Sverige att efter egen lust och bekvämlighet försvara Äng. befrielse
eller låta bli att försvara Gotland eller Skåne eller någon annan gränsprovins, från visa värnI
utlandets ögon ställer sig saken säkerligen så, att om Sverige icke uppfyller
sm skyldighet att försvara sin särskilda position i världen, en posi- ?For^i
tion som fastställts genom åtskilliga freds- och gränstraktater, utan sviker °r
densamma, så måste uppgiften att förvalta detta territorium tagas från ett
folk, som icke förstår sin plikt bättre. Sådant är resonemanget, och det är
alls icke fråga örn, huruvida vi lia rätt att själva på egen hand göra det ena
eller det andra, utan frågan gäller vår skyldighet att försvara vår givna position
i det folkrättsliga samfundet.

Herr talman, man hade verkligen kunnat vänta sig, att i denna debatt ett
ord skulle lia sagts ifrån regeringsbänken, ett ord som skulle varit vägledande
för nationens omdöme i denna sak. Jag får hoppas, att den deklaration örn
betydelsen av dessa övningar, som är given av herr Rundqvist under fjärde huvudtiteln,
står fast gentemot ordförandens i försvarskommissionen uttalande.

Det vore annars mycket illa beställt med läget i det förberedande nedrustningsningsarbetet
i Genéve, örn vi på minsta vis skulle komma i tvekan, huruvida
regeringen med solid fasthet står kvar vid sina grundsatser. Det är tillräckligt
beklagligt, mina herrar, att vi genom denna diskussion ha fått inblick i
den starka dissonans, som i denna fråga råder mellan den socialdemokratiska
partiordföranden och högerns ledare. Den dissonansen kan ju icke vara
begränsad endast till diskussionen i denna fråga. Den kastar en beklaglig
dager över det kommande arbetet i detta ämne. Jag hoppas för min del, att
de borgerliga fraktionerna i detta land i detta stycke oförbehållsamt stå på
herr Lindmans ståndpunkt och icke på herr Hanssons.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag förstår herr talmannens

önskan att avsluta denna debatt i dag. Jag beklagar, att man skall behöva
föra den i viss mån under tidstrång, ty det är åtskilligt som skulle behöva uppklaras,
innan debatten avslutas. Jag skall emellertid försöka ställa mig herr
talmannens önskan till efterrättelse och försöka fatta mig i mina repliker så
kort som möjligt.

. Jag skall börja med att framföra ett tack till herr Forssell. Han har verkligen
dragit ut konsekvenserna av högertalarnas anföranden här i dag. Han
har sagt, att krig står för dörren, och att vi därför icke kunna inställa ett års
värnpliktsövningar. Man har icke sagt detsamma från de andra högertalarnas
sida, men man har ändå försökt att ge oss den uppfattningen, att läget i värltlen
,så hotande, att värjo litet ingrepp av det slag, som här föreslås, skulle
sätta vårt lands självständighet och frihet i fara. Jag erkänner, att, när man
resonerar, som herr Forssell, det i denna diskussion framkommit verkliga meningsskiljaktigheter
rörande vårt försvarspolitiska läge och vad det kräver.

Det är ju alldeles uppenbart, att örn vi socialdemokrater haft samma uppfattning
som herr Forssell, nämligen att krig star för dörren, och att vårt land är
hotat, och att därför större anspråk kanske i morgon eller under den närmaste
tiden skulle ställas på våra försvarsanstalter, vi icke skulle ha framlagt ett förslag
sådant som detta. Men vi ha väl tillräckligt tydligt klargjort, att vår
utgångspunkt för detta förslag är den, att vi anse, att läget i världen tillåter,
att man vidtager i ett visst nödläge en sådan åtgärd.

Herr Lindman har talat örn ansvarsmedvetenhet. Han har citerat ett uttryck
örn konsekvens och fasthet vid genomförandet av 1925 års härordning. Jag kan
icke bestrida herr Lindman rätten att ha vilket omdöme han vill örn ett förslag
sorn jag biträder, lika litet som jag tillät herr statsministern att befalla mig att
ändra mitt omdöme om den ställning, som de frisinnade intogo under behandlin Andra

kammarens protokoll 1932. Nr 17. 4

Nr 17. 50

Onsdagen den 24 februari.

Äng. befrielse gen av den tyska handelstraktaten. Men för egen del tillåter jag mig bestämt
från viss värn- reagera mot det påståendet, att vad som här föreslagits från socialdemokratiskt
^''^önng81'' håll skulle bottna i någon ansvarslöshet. Vi ha ansett, att det ansvar, som i
9(Yort») första hand nu behöver tagas, är ansvaret för de många betryckta här i landet,
°r ’ vilka behöva hjälp. Den synpunkten vilja herrarna icke diskutera med oss.
Men det är vår utgångspunkt, det är vårt första skäl till vår motion. Här finnas
massor av människor, som behöva hjälp av statsmakterna, människor som
icke beredas tillräcklig hjälp genom de åtgärder regeringen föreslår och som ej
heller fått några löften örn bättre hjälp från något annat håll. Vi lia ansett det
vara vår plikt mot nationen och förenligt med vårt ansvar mot nationen att i första
hand tänka på dessa. Det är från den utgångspunkten vi taga ansvaret för
de övriga förslag, som vi här framlägga, och det är en sak som icke berör konsekvenserna
och fastheten vid genomförandet av det som vid 1925 års riksdag
beslöts.

Jag vidhåller den uppfattningen, att det icke är fråga örn någon desorganisation.
Det blir möjligen en tillfällig nedsättning av försvarsberedskapen, och
man kan med hänsyn till det nuvarande läget i världen fullständigt taga ansvaret
för en sådan åtgärd.

Det berättades en historia för att belysa, hur man vacklade från ståndpunkt
till ståndpunkt, om stationsbefälhavarén och varvschefen. Den skulle äga sin
tillämpning på mitt förhållande till försvarskommissionens skrivelse.^ Jag undrar
— örn man nu skall behöva diskutera de sakerna — örn inte en sådan historia
hade varit mycket mera tillämplig, när det satt en högerregering, vilken
framlade ett förslag örn förnyande av en lagstiftning, som samma höger alltid
har betecknat som en landsolycka. För min del har jag redogjort här för ljur
förslaget inom försvarskommissionen har framkommit. Ingen har kunnat bestrida,
vad jag sagt örn förutsättningarna för vårt biträdande av framställningen
till regeringen. Herr Magnusson i Skövde har icke vågat göra det. Han
har förklarat, att han för egen del ansett, att sedan regeringen bestämt sig.
hade han bara att fullfölja de framställda önskemålen. Detta är mycket lätt
för herr Magnusson i Skövde. Han skulle utan vidare lia varit med örn att försöka
pressa regeringen att genomföra detta. Men vi, som anse de viktigaste
uppgifterna ligga däri, att man försöker skaffa medel för att hjälpa människorna,
måste förbehålla oss rätten att först pröva, i vad mån vi kunna göra
detta, och i andra hand tänka på, i vilken mån vi skola anordna övningar för
att pröva den operativa enhet, som man nu arbetar på inom försvarskommissionen.

Jag tror, att det sagda kan räcka, även örn det ju kunde vara anledning till
en del detaljrepliker. Vad jag emellertid framför allt vill framhålla är, att herrarna
i detta ögonblick fullständigt försöka smita undan det största ansvaret,
nämligen ansvaret för de människor, som behöva hjälp. Detta ansvar är för oss
det viktigaste, och vi äro fullkomligt medvetna örn det ansvar vi ta, när vi försöka
finna utvägar att hjälpa människorna.

Herr Lindman: Herr talman! Vi smita inte undan, när det gäller att hjälpa
de arbetslösa. Vad jag bestrider i herr Hanssons hela resonemang är, att han
för att åstadkomma en åtgärd för att hjälpa dem vidtager en åtgärd, som är ytterligt
olämplig och ytterligt ansvarslös — jag upprepar ordet — gentemot försvaret.
De arbetslösas hjälpande är en sak, försvarets upprätthållande eller
dess desorganiserande en annan sak. Jag vill säga, att för mig framstår detta
faktum såsom så utomordentligt viktigt — vilket här vid flera tillfällen framhållits
— att det icke får tagas till intäkt för den uppfattning, som varit roten
och upphovet, enligt herr Hanssons mening, till det socialdemokratiska förslaget.

Onsdagen den 24 februari.

51 Nr 17.

När man såsom herr Hansson gått in för en försvarsordning, i så väsentlig
mån reducerad som 1925 års härordning, förefaller det mig, som örn det borde
vara en hederssak att icke på detta sätt gå med på en desorganisation av densamma
genom sådana förslag som han här gör. Herr Hansson själv kallade icke
detta för en desorganisation, men det är en desorganisation, herr Hansson, enligt
min mening. Örn herr Hansson frågar vilken militär myndighet som helst örn
detta, blir svaret, att det är en desorganisation. Det borde också sunda förnuftet
säga till försvarskommissionens ordförande, vilken själv uttalat — såsom
jag förut sagt — att den undersökning, som kommissionen begärt, vore nödvändig.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag förmenar inte herr Lindman,
lika litet nu som tidigare, att ha sin mening örn vad ett förslag innebär. Men
jag förbehåller också mig själv rätten att ha en mening, och jag anser mig
kunna ta fulla ansvaret för det förslag, som här framlagts.

Förhåller det sig verkligen på det sättet, att herrarna äro så intresserade för
dem, som skola hjälpas, varför då denna fullständiga negativism i stället för
ett försök till samarbete inom utskottet för att på ena eller andra sättet söka
anvisa andra utvägar för att verkligen hjälpa människorna?

Här ha herrarna riktat hela stöten mot en del av ett stort program. Det skall
bli mig ett nöje, när vi skola behandla de positiva delarna av detta program, att
känna herrarna på pulsen, örn ni på andra vägar vilja hjälpa människorna.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl av herr Hansson i Stockholm, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 11, röstar
• Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 14.

Herr statsrådet von Stockenström avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 120, angående hjälpåtgärder åt vissa lägenhetsinnehavare å kronomark i
de sex nordligaste länen; och

nr 121, angående ansvar för kostnad för dikningsföretag å kronans utarrenderade
jordbruksdomäner.

Nämnda propositioner bordlädes.

Äng. befrielse
frän viss värnpliktstjänstgöring.

(Fort*.)

Nr 17. 52

Onsdagen den 24 februari.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckt motion örn uppflyttning i högre löneklass av tre
förrådsförvaltare vid flygvapnet;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
nämndemannen E. A. Westin i Bäck, Bjästa, för ett under postförsändning förkommet
penningbelopp;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i bestämmelserna
rörande förvaltningen av fonden för anordnande av lokaler för
statens ämbetsverk i huvudstaden;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av Norrköping—Söderköping—Vikbolandets
jämvägsaktiebolags skuldförhållanden
till staten; och

nr 27, i anledning av väckt motion örn en särskild ersättning för växlingstjänst
vid statens järnvägar;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld; .......

nr 7, i anledning av väckta motioner om beredande av pensionsrätt för viss
sjukskötersketjänst; .

nr 8, i anledning av väckta motioner angående delaktighet i statens pensionsanstalt
för sekreteraren och föreståndaren för centralbyrån hos jordbrukarungdomens
förbund;

nr 9, i anledning av väckt motion örn pension åt förutvarande förste kanslisten
hos första kammaren H. Modigh;

nr 10, i anledning av väckt motion örn fyllnadspension åt vaktmästaren hos
första kammaren W. E. Willberg;

nr 11, angående regleringen av utgifterna för. budgetåret 1932/1933 under
riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragnings
staterna; och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående begravningshjälp
efter avliden pensionstagare av marinens stammanskap; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av krigsdomstolarna
och strafflagen för krigsmakten; ,

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande av
återbetalningsskyldighet för felaktigt uppburen arrendeavkomst av stad skomministerns
löningsjord i Linköping; och

nr 1''7, i anledning av väckt motion örn viss utsträckning av i lagen om trafikförsäkring
å motorfordon avsedd försäkring.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

§ 17.

Herr Ward avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr lil, med förslag till lag angående ändring i
3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske m. m.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 433, bordlädes.

Onsdagen den 24 februari.

53 Nr 17.

§ 18.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Rosander	under	5 dagar fr.	o. m.	den	27 fehr..
» Sandwall		3	2>			25	>
» Eurén		5		»		26
» Olson i Göteborg	2>	4				29
» Högström.	»	O O				25	»
fru Nordgren		4		V	i	27	»
herr Bergström i Hälsingborg	»	6	>	2>		25	T>
» Lithander	3>	4				27	»
» Törnkvist i Bjuv		7	2>			27	5>
» Ryberg		5				26
» Johanson i Hallagården		4	>			26	»
» Norsell		4	2>			27	»
> Jonsson i Norrahammar		4			>	27	»
» Andersson i Falkenberg	»	5		»	»	26	»
» Isacsson		7	»	»	»	27	» och
» Olsson i Mora Kammarens ledamöter åtskildes	* härefter	5 kl.	» J» 4-3 e. lii.		27	»

In fidem
Per Cronvall.