1932. Andra kammaren. Nr 14 (Riksdagens protokoll 1932:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1932. Andra kammaren. Nr 14.

Onsdagen den 17 februari.

Kl. 11 f. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 10 innevarande februari.

§ 2.

Herr statsrådet Gyllenswärd avlämnade Kungl. Maj’:ts propositioner:

nr 93, angående tilläggspension åt f. d. kanslibiträdet hos domänstyrelsen
Agda Helena Leatz;

nr 94, angående pension åt förra småskollärarinnan Augusta Söderlund,
född Lundh;

nr 95, angående tilläggspension åt vissa i statens tjänst anställda personer;
och

nr 98, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Herr Forssell avlämnade en motion i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 76, angående åtgärder till sockerbetsodlingens stödjande.

Nämnda motion, som erhöll ordningsnumret 425, blev på begäran omedelbart
remitterad till bevillningsutskottet.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 82, med förslag till ändrad lydelse av § 60
regeringsformen.

§ 5.

Herr Sandwall på kammarens bord liggande motion nr 422, som nu föredrogs,
remitterades till statsutskottet.

§ 6.

Föredrogos vart för sig:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av väckt motion örn viss
ändring i gällande föreskrifter om rätt för kommuner å landet att upptaga lån;
och

Andra kammarens protokoll 1982. Nr ib.

Nr 14.

Onsdagen den 17 februari f. m.

Äng.
ifrågasatt
tillägg till
aktiebolagslagen
m. m.

första lagutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av väckt motion angående
lagstiftning till klarläggande i visst avseende av karaktären utav avtal, innefattande
förbud mot öppnande av handelsbod.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden hemställt.

Vid härpå skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande, nr 9, i anledning
av väckt motion angående tillägg till aktiebolagslagen m. m. örn
prövning av behovet och folkets försörjning såsom villkor för anläggning,
sammanslagning och förflyttning av storfinansiella företag, anförde:

Herr Hage: Herr talman! Jag har begärt ordet, för att detta utskottsutlåtande,
som går i avstyrkande riktning, inte skall få passera kammaren utan att
det säges någonting i denna synnerligen aktuella- fråga. Ty det spörsmål, som
beröres i denna motion av herr Lindhagen, är verkligen -synnerligen aktuellt
för stora delar av landet och särskilt för Norrland. Det är faktiskt för närvarande
på det sättet, att runt örn i landet och särskilt i Norrland ha stora
företag nedlagts, och i vissa fall har detta hänt, utan att företagens ledning
har givit någon varning åt kommunerna örn att man funderade på att nedlägga
företagen. Detta har ofta medfört rent av ett ekonomiskt sammanstörtande
i de kommuner, som berörts av sådana nedläggningar. De ekonomiska
svårigheterna och skattebördorna i sådana kommuner ha blivit oerhört stora.

Nu vill jag emellertid säga för min del, att detta spörsmål är kanske inte
till den övervägande delen ett spörsmål örn åstadkommande av sådana lagar,
som behandlas av första lagutskottet. Utan jag skulle tro, att skall man
kunna göra någonting på detta område, så måste man även åstadkomma någon
slags skattelagstiftning, som medför, att skatterna från de stora företag,
som drivas i kommunerna, på något sätt i större utsträckning tillföras dessa
kommuner, så att, när sammanbrottet en gång eventuellt inträffar, det finns
någon summa samlad för att ekonomiskt soulagera kommunerna. En liknande
tankegång fanns på sätt och vis uttryckt i det skattelagförslag, som en gång
framlades här i riksdagen, där det talades örn att åstadkomma en s. k. näringsskatt.
Den tanken att åstadkomma en näringsskatt avvisades emellertid
då av riksdagen. Men redan 1928 skrev riksdagen i en fråga, som har ett
visst samband med detta spörsmål. Riksdagen begärde nämligen en utredning,
som skulle gå ut på att skattelagstiftningen skulle läggas på sådant
sätt, att det för kommunerna skapades skatteobjekt i större utsträckning, än
som nu är fallet, bl. . genom belastande av näringar och dylika skatteföremål.
Den utredningen pågår, och för min del skulle jag endast vilja begagna detta
tillfälle till att uttrycka en förhoppning, att den utredningen måtte kunna
åstadkomma någonting på detta område, så att man på ett eller annat sätt
kan ekonomiskt soulagera de kommuner, som träffas av ett sammanstörtande
på grund av att stora industriföretag nedläggas eller förflyttas.

Nu är det som bekant på det sättet, att här existerar exempelvis inom en
kommun ett stort ekonomiskt näringsföretag. Då företaget går bra, sker utdelning
till aktieägarna. Men denna aktieinkomst beskattas i stor utsträcknnig
på andra ställen i landet, och följden blir den, att en gång, örn företagets
sammanstörtande inträffar eller ett förflyttande av företaget sker, står kommunen
där med tung fattigvård, ökade utgifter för skolbyggnader m. m. och
med oerhört stora svårigheter i övrigt som konsekvens av företagets nedläggande.
Ty inkomsterna från företagets blomstringstid ha i de flesta fall förskingrats
på andra ställen i landet.

Detta, att inkomsterna av ett företag i så ringa grad beskattas i den kom -

Onsdagen den 17 februari f. m.

3 Nr 14.

mun,^ där företaget drives, är, menar jag, en olägenhet i vår skattelagstiftning
av sådan art, atthen borde på något sätt berörts i första lagutskottets utlåtande
i denna fråga. Jag menar alltså inte, att första lagutskottet skulle
ha tillstyrkt en utredning precis i den riktning, som herr Lindhagen gått in
för. I det avseendet instämmer jag med utskottet, att det säkerligen är synnerligen
svart att komma fram pa den vägen. Men jag skulle som sagt vilja
framhålla, att.det varit rimligt, örn första lagutskottet på något sätt sagt ifrån,
att det även finns andra vägar att komma fram på för att åtminstone i någon
man lösa detta problem.

För min del har jag naturligtvis inte nu någon möjlighet att göra något
yrkande i dylik riktning, men jag har velat framföra dessa synpunkter på
Iragan i detta sammanhang, därför att denna sak är synnerligen aktuell i stora
delar av landet och diskuteras i kommunala kretsar i stor utsträckning just i
dessa dagar.

Herr talman, jag har intet yrkande att göra.

I detta yttrande instämde herr Jonsson i Eskilstuna.

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Ja, herr Hage framställde ju
intet yrkande. Jag ger herr Hage alldeles rätt i att svårigheterna på detta
område äro stora men att det inte gar att råda bot på dem genom sådana förändringar
i lagstiftningen, som här ifrågasatts av herr Lindhagen. När herr
Hage emellertid kritiskt granskar utskottets utlåtande och säger, att utskottet
bort framhålla, att det kan finnas andra utvägar att komma till rätta med
svangheterna, så vill jag därtill säga, att det vore synnerligen önskvärt, att
en motionär, som herr Lindhagen, när han tar upp sådana här stora frågor,
nite nöjde sig med att på några korta rader kasta ned en tanke i motionen och,
sedan han gjort detta, endast tillägga — jag har inte motionen här nu, men
ungefär så står det : här kunde vara mycket mer att säga, men det sagda
kan verkligen vara nog. Jag tycker, att en motionär bör skriva sin motion
pa annat sätt och med större allvar, än herr Lindhagen här har gjort.

Jag har intet mer att säga och ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Engberg: Herr talman! Jag tror, att den föregående ärade talaren
nav alldeles rätt i sitt omdöme om det sätt, varpå den ärade motionären bragt
detta ärende inför kamrarna. Det är ju veterligt, att denne motionär ibland
ganska vårdslöst kastar in både riktiga och oriktiga idéer och hugskott på
riksdagens bord. Nu har emellertid. slumpen fogat så, att han kastat in på
riksdagens bord ett uppslag, som enligt min tanke berör ett av de allra viktigaste
problemen i den nuvarande tiden. Herr Hage riktade uppmärksamheten
pa konsekvensen av den nuvarande ordningen, när vissa företag, vissa
bolag pa vissa orter i vårt land helt plötsligt nedläggas och stora industrilusioner
ske — mången gång kanske som en följd av stora finansiella operand011®1''.
-!- med resultat att vi få en social skadegörelse i gestalt av uteblivna
örsörjmngsmöjligheter för hela orters befolkning med därav härrörande verkningar.
Det är alldeles klart, att örn detta gällde redan under den typ av
bolag, som avsågos i den nuvarande aktiebolagslagen, när den kom till, så
gäl er det i dubbel matto sedan vi ställts inför jättekoncerner, som kunna vidtaga
sina mått och steg utan att bindas av någon som helst skyldighet att ta
sociala hänsyn, utan att deras operationer regleras efter dylika hänsyn. Jag
läster t. ex. uppmärksamheten på den situation, vari vi befinna oss i valutapolitiskt
avseende här i landet. Jag tillät mig i remissdebatten göra en erinran
örn hurusom vårt lands valutapolitiska svårigheter icke bottnade bara i

Äng.
ifrågasatt
tillägg till
aktiebolagslagen
m. m.
(Forts.)

Nr 14.

Onsdagen den 17 februari f. m.

Äng.
ifrågasatt
tillägg till
aktiebolagslagen
m. in.

(Forts.)

I fråga örn
obligatorisk
arbetslöshets
försäkring.

varurörelsen, utan också i kapitalrörelsen, en erinran, att den ene är för liten
och den andre för stor, som det heter i visan. Vi ha kommit in i ett läge, där
allmänt väl i så hög grad gjorts beroende av privata företags manövrer, att det
kan vara en skyldighet för oss att allvarligt tänka efter, om det är bra som
det är. Antag, mina herrar, att en internationell koncern, som förfogar över
stora delar av det svenska näringslivet, helt plötsligt i samband med en storfinansiell
operation förläde tyngdpunkten av sin verksamhet till ett helt annat
land med nedläggande av stora industriområden här hemma och med konsekvens
att befolkningen inom dessa områden blev brödlös, utkomstlös. Är
detta saker, som äro likgiltiga för statsmakterna? Under inga förhållanden,
herr talman! Jag anser, att det problem, herr Lindhagen underställt oss, är
ett av de allra betydelsefullaste. Låt mig erinra örn en stad och en man.
Staden ligger i Dalarna. Mannen är en av vart lands förnämsta tillgångar,
en skapare, gestaltare och arbetare av stora mått. Stadens existens är baserad
på hans stora industriella anläggning. Antag, att denna industri nedlades
eller genom en fusion geografiskt förflyttades. Det skulle, herr talman,
leda till att staden socialt fullkomligt sammanstörtade. Det finns ingen anledning
tro att under hans socialt ansvarsmedvetna, framsynta och skickliga
ledning något sådant skulle ske. Men antag det fall,, att i en framtid haris
skapelse skulle komma under en annan ledning, mindre ansvarskännande,
mindre skicklig och framgångsrik. Vem borgar för hur det. skulle bil för
staden ifråga? Denna sak är alltför allvarlig enligt min mening för att behandlas
så ytligt, som motionären gjort i sin motion och, jag nödgas tillägga,
så nonchalant, som utskottet tagit på den i sitt utlåtande. Även örn man inte
har skyldighet att ägna alltför stor uppmärksamhet åt motioner, som äro lättvindigt
skrivna, så finns det frågor, så pass betydelsefulla och ^socialt djupt
ingripande, att man har rätt att förvänta en något större förståelse för dem
än vad utskottet i förevarande fall visat. Just därför har jag, herr talman,
känt ett behov av att göra detta uttalande.

Herr Christenson: Herr talman! Det är nog alldeles riktigt, som den senaste
talaren här framhöll, att denna motion berör ett mycket viktigt och betydelsefullt
spörsmål. Men såsom tidigare papekats har motionären i sm motion
inte närmare utvecklat, hur han tänkt sig en lösning av de problem han
framställt. Han har begränsat sig till att påkalla en ändring i aktiebolagslagstiftningen.
Den förste talaren, herr Hage, påpekade att Dagan kanske
snarare hör samman med skattelagstiftningen, och det torde nog vara riktigt
Med hänsyn särskilt till motionens ofullständiga utformning tror jag inte, att
man med fog kan klandra utskottet för det sätt, varpå motionen besvarats.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Till avgörande företogs andra lagutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av
väckta motioner angående arbetslöshetsförsäkring.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett. sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen:

de likalydande motionerna nr 188 inom första kammaren av herr Möller
m fl och nr 279 inom andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl.,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl Majit
anhålla, att förslag till arbetslöshetsförsäkring skulle förelaggas 1933 ars

Onsdagen den 17 februari f. m.

5 Nr 14.

riksdag, så att en var, som fyllt 16 men icke 67 år och mot avlöning användes
till arbete för arbetsgivares räkning i industriell eller annan rörelse eller vid
hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt
arbetsföretag liksom också i jordbruk eller skogsbruk, enligt lag försäkrades
till erhållande av ersättning vid arbetslöshet, varvid såsom arbetare enligt lagen
icke skulle anses verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning;
samt

motionen nr 7 inom andra kammaren av herr Spångberg m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen måtte för sin del antaga av motionärerna framlagt förslag
till lag örn arbetslöshetsförsäkring.

Utskottet hemställde

A) att motionen 11:7 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;
samt

B) att motionerna 1:188 och 11:279 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Norman, Olof Carlsson, Forslurnd,
Magnusson i Kalmar, Hage och Olovson i Västerås, vilka hemställt, att
riksdagen, med bifall till motionerna I: 188 och II: 279, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att förslag till arbetslöshetsförsäkring, med i nämnda
motioner angiven omfattning och karaktär, skulle föreläggas 1933 års riksdag.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Det föreligger här på riksdagens
bord en av vårt lands för närvarande mest betydelsefulla sociala frågor, vilken
bringats på tal genom en motion av socialdemokratiska riksdagsgruppen. Vid
de många behandlingar, som denna fråga haft i riksdagen, har man som ofta
gjort gällande, att det bär rör sig örn en både svårlöst och komplicerad fråga.

När man emellertid läser den historik, som finnes i utskottsutlåtandet över
frågan, så kan man ifrågasätta, örn det enbart har varit svårigheterna, som varit
det avgörande, när man motsatt sig en lösning av spörsmålet, eller örn det
fastmer icke är den goda viljan som här saknats, när det gällt att bringa frågan
till sin lösning. Jag har i varje fall fått det bestämda intrycket under de
år, som jag i andra lagutskottet varit med om att behandla denna fråga, att här
har man verkligen försumpat frågan genom detta ideliga påvisande av svårigheter
och svårigheter. Oaktat man har fullständiga utredningar, där frågan belysts
ur många olika synpunkter, så har man ändå icke kunnat medverka på
något sätt till främjandet av en lösning av spörsmålet. Det är alltså självfallet,
att under sådana förhållanden folket ute i landet känner en besvikelse
över det sätt, varpå riksdagen behandlat deras stora livsfrågor och i synnerhet
en så viktig fråga, som arbetslöshetsförsäkringsfrågan för närvarande utgör i
dessa arbetslöshetstider — jag säger en besvikelse hos folket över den behandling
dessa livsfrågor alltjämt röna hos riksdagen.

Det är rätt intressant för övrigt att taga del av utskottets historik över frågan.
Om herrarna äro så vänliga att se på frågans behandling år 1929, så
skola ni finna, att då anfördes såsom ett skäl mot införande av arbetslöshetsförsäkring,
att det hade inträtt en lättnad på arbetsmarknaden, som beredde
ökade möjligheter för arbetsanställning. Vid andra tillfällen, såsom nu, har
man påvisat, att det skett en försämring på arbetsmarknaden, som för närvarande
skull j göra en lösning av frågan mindre värdefull för arbetarna. Hurudan
än ställningen varit på arbetsmarknaden, örn god eller dålig, har den alltid
fått utgöra ett skäl för ett avslag på frågan. Jag förstår ju, att man har

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 14.

Onsdagen den 1" februari f. m.

1 fråga orri

obligatorisk

arbetslöshets försäkring.

(Forts.)

svårt att finna en saklig och stark argumentering för ett ideligt avslagsyrkande,
varför man måste söka åstadkomma vad man kan, när det gäller att bevisa,
att denna sak icke är genomförbar.

Örn vi se, hur det förhåller sig med arbetslösheten exempelvis under november
månad i fjol, så finna vi, att de hjälpsökandes antal då var 77,254. Av
dessa hjälpsökande var det endast 27,754, som fingo hjälp av stat och kommun;
sålunda gick ett antal av cirka 50,000 arbetslösa människor utan den ringaste
utkomstmöjlighet eller förhoppning om att erhålla hjälp vare sig från
stat eller kommun. Jag tror för övrigt, att denna siffra är mycket låg jämförd
med det verkliga förhållandet på arbetsmarknaden och möjligheten att
kunna få sysselsättning. Nu anför utskottet bl. a. i sin motivering, »att regeringen
följer utvecklingen av de förhållanden, som äro av beskaffenhet att inverka
på spörsmålet örn anordnande av arbetslöshetsförsäkring». Ja, ärade
utskottsledamöter, det är ju gott och väl, att regeringen följer frågan med intresse,
men jag undrar, örn ni icke kunna vara överens med mig, att i längden
kunna de arbetslösa icke tillgodoses med att man bara hyser välvilja för deras
livsfrågor och följer dem med intresse men låter dem allt fortfarande vara
olösta. Jag tror inte, att det kan anses som något skäl för att avslå den socialdemokratiska
motionen, att regeringen följer utvecklingen och förhållandena
med intresse; jag säger, att detta icke är något skäl för att avslå den framställning,
som vi i motionen gjort örn skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan
örn förslag till arbetslöshetsförsäkring.

Det är i övrigt ett förhållande, som man kanhända för mycket sett bort ifrån,
nämligen det faktum att under dessa arbetslöshetsperioder, som vi nu genomleva^
i vårt land, ha de organiserade arbetarna utbetalt cirka 40 miljoner kronor
till arbetslösa, i form av understöd. Det är en värdefull tillgång av solidaritetsförpliktelse,
som här tagit sig uttryck ifrån svenska organiserade arbetare,
när de hjälpt sina kamrater nied ett sådant belopp som intill 40 miljoner
kronor under dessa svåra tider. Jag påstår, att det är en värdefull tillgång,
som nationen borde tillvarataga och uppmuntra genom att visa, att även samhället
har någon smula solidaritetsförpliktelse mot arbetarna och icke bara
kräva, att bördan skall bäras av arbetarna. Det borde, säger jag, vara värdefullt
att genom en uppmuntran av denna uppoffring tillvarataga den solidaritet,
som här tagit sig uttryck, och detta borde kunna få en mycket stor betydelse,
när det gäller lösningen av frågan. Nu säger man också såsom skäl
för avslag, att genomförandet av en arbetslöshetsförsäkring ändå icke kan tillgodose
hela behovet av hjälp åt de arbetslösa. Ja, det är heller icke någon
av motionärerna, som bär sagt detta, tvärtom äro vi nog medvetna örn att en
arbetslöshetsförsäkring ingalunda löser hela arbetslöshetsproblemet och icke
kan skänka eller ge ersättning vid en så omfattande och långvarig arbetslöshet,
som vi nu haft åtskilliga tider. Men å andra sidan kan väl icke heller förnekas,
att en arbetslöshetsförsäkring, genomförd vid sådana tider som dessa,
skulle vara av mycket stor betydelse genom att underlätta för samhället att
komma till rätta med dessa svårigheter. Sålunda, örn man icke överskattar arbetslöshetsförsäkringens
värde, så får man heller icke underskatta detsamma.
Därför tror jag, att hur man än ser på frågan, måste man erkänna, att en arbetslöshetsförsäkring
är av mycket stort värde för de arbetslösa och samhället
som sådant.

Man har anledning att verkligen ställa sig förvånad många gånger, när man
sett hela den behandling som frågan rönt, med de utredningar som finnas, med
det många gånger framförda kravet på frågans lösning och därav föranledda
debatter o. s. v. Då vi därtill kunna påvisa, att frågan sedan årtionden i åtskilliga
europeiska stater blivit löst, så frågar man sig verkligen, varför den
skall vara så förfärligt svårlöst i vårt land. Kan det väl vara värre för oss

Onsdagen den 17 februari f. m.

Nr 14.

att lösa detta problem än för andra stater, som tidigare kommit till rätta därmed? Jag

skall, herr talman, be att med stöd av vad jag här yttrat få yrka bifall
till den reservation, som är avgiven vid utskottets utlåtande av herr Norman
m. fl.

Under detta anförande hade herr talmannen inträtt och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Skoglund: Herr talman! Reservanterna säga ju för sin del, att

arbetslöshetsförsäkringen måste betraktas såsom en synnerligen stor och viktig
samhällsfråga; ja, de gå så långt, att de säga, att det är förmodligen en av samhällets
allra största sociala frågor för närvarande. Örn det vore möjligt att med
genomförandet av en arbetslöshetsförsäkring icke bara bereda hjälp åt det stora
flertalet av de arbetslösa utan också i någon mån minska arbetslösheten som sådan,
skulle jag vara den första att understryka, att det vore en av våra allra
största sociala frågor just nu. Men jag har den uppfattningen, att det ligger
icke så pass enkelt till. Jag tror, att vi allesammans kunna vara överens örn att
genomförandet av en arbetslöshetsförsäkring icke i någon mån kommer att förminska
arbetslösheten som sådan, snarare tvärtom. Jag tror det är omöjligt
komma ifrån, att en arbetslöshetsförsäkring i viss utsträckning kommer att binda
arbetskraften och förminska dess anpassning efter arbetstillfällena.

Det är också en annan sak, som kanske icke alla tänkt sig in i, och det är,
att arbetsgivarna efter ett genomförande av arbetslöshetsförsäkringen skulle
kunna komma att få en inställning till denna fråga, som man troligtvis icke
kan anse önskvärd. Det är ju så för närvarande, att mångå arbetsgivare icke
minst jordbrukarna ha det synnerligen svårt att behålla i arbete även de arbetare,
vilka i regel betraktas såsom fast anställda hos dem. Örn vi nu hade haft
en arbetslöshetsförsäkring genomförd, så att dessa arbetsgivare voro säkra på
att en arbetare, när han avskedas, rentav automatiskt kommer in under en arbetslöshetsförsäkring
och får ett någorlunda skäligt underhåll, då kanske många
arbetsgivare, såsom det ligger till i vinter, utan vidare skulle gått in för att
avskeda arbetare, som de nu ha kvar, och överlåtit åt arbetslöshetsförsäkringen
att försörja dem tills våren kommer och arbetsförhållandena bliva bättre.

Jag är icke heller säker på att en arbetslöshetsförsäkring kommer att medföra
alla de fördelar, som herr Magnusson i Kalmar nyss pekade på. Det har
ju inte fattats utredningar i den här frågan, det ger jag den föregående ärade
talaren fullständigt rätt uti, och de ha räckt många och långa år, och man har
ju sökt komma fram till ett gemensamt resultat eller att åtminstone få en majoritet
bland de sakkunniga, som skulle kunna tillstyrka en försäkring. Men
trots dessa utredningar och trots att dessa utredningsmän med allvar sökt sätta
sig in i frågan, så har man icke kunnat komma till enighet därom att en arbetslöshetsförsäkring
är möjlig och lämplig att genomföra. Se vi på socialstyrelsens
yttrande i ärendet, vilket varit intaget i Sociala meddelanden för en tid
sedan och som jag skulle vilja rekommendera alla kammarens ledamöter att
taga del utav, så få vi ju där ytterligare belägg för att en arbetslöshetsförsäkring
genomförd icke skulle medföra alla de fördelar, som man tänkt sig. Det
visar sig ju där tydligt, att även efter försäkringens genomförande en stor procent
arbetslösa skulle bliva fullständigt ohjälpta och i alla händelser en stor
del otillräckligt hjälpta. Jag vill minnas, att socialstyrelsen där räknat ut, hur
det ställt sig, om vi år 1931 haft en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Socialstyrelsen
kommer där, när den räknar med s. k. hjälpbehövande veckor, till det
resultatet, att av dessa hjälpbehövande veckor skulle endast 31.1 procent fått
understöd ifrån arbetslöshetsförsäkringen, under det att någonting på 12 procent

I fråga orri
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Hr 14.

Onsdagen den 17 februari f. m.

1 fråga om

obligatorisk

arbetslöshets försäkring.

(Forts.)

skulle betraktats såsom karensveckor och mellan 50 och 60 procent skulle ha
varit s. k. utförsäkrade veckor, till vilka man icke kunde få någon hjälp från
försäkringen. Det tyder ju på att, även örn vi skulle få en försäkring genomförd,
så måste samhället bibehålla de nuvarande hjälporganisationerna i en mycket
stor omfattning, ja, i nästan samma omfattning som för närvarande. Såsom
skäl för försäkringen brukar ju annars framhållas att den skulle komma
att i stor utsträckning göra samhällets nuvarande hjälpåtgärder för de arbetslösa
överflödiga. Yi se också av såväl utredningen som av socialstyrelsens utlåtande,
att en försäkring skulle komma att medföra så oerhört stora kostnader,
att vi måste i det ekonomiska läge, vari vi nu befinna oss, göra den frågan,
örn det är möjligt för oss att genomföra en sådan.

Det är i viss utsträckning sådana skäl som jag här nämnt, som gjort, att flertalet
inom utskottet varit betänksamt mot förslaget att skriva till regeringen
och ge densamma föreläggande att till 1933 års riksdag framlägga proposition;
oavsett hurudant läget då är. Jag vågar dock påstå, att utskottsmajoriteten
ägnat frågan en allvarlig prövning. Dör den har det icke varit, som herr Engberg
yttrade vid den här frågans behandling för ett par år sedan: »huvudsaken
att få en princip till livet», utan för utskottsmajoriteten har den stora frågan
varit, örn den med genomförandet av en arbetslöshetsförsäkring skulle kunna
åstadkomma något effektivt medel att bekämpa och lindra arbetslöshetens
följder.

Vad beträffar herr Spångbergs förslag om att omedelbart och utan_ vidare
genomföra en arbetslöshetsförsäkring så tror jag, att detta faller på sin egen
orimlighet.

De socialdemokratiska motionärernas förslag att skriva till regeringen_ med
hemställan örn en proposition i frågan till nästkommande års riksdag är ju en
mera försiktig begäran; men icke heller detta har utskottsmajoriteten för närvarande
ansett sig kunna gå med på. Vi ha ju en socialminister, örn vilken jag
tror, och det är väl nästan samtliga kammarledamöters uppfattning, att han
är en man, som tydligen vill göra sitt bästa möjliga på alla de områden, där
han kan göra sin insats. Han har i statsverkspropositionen tydligen utsagt,
att han följer den här frågan mycket noga; och han har sagt så mycket mer, att
han icke har några principiella skäl emot arbetslöshetsförsäkringens genomförande,
en uppfattning, som kanske icke alla kunna sägas dela med honom. Han
har vidare sagt, att lian har för avsikt att så snart det är möjligt, upptaga
denna fråga till behandling. Under sådana förhållanden ha vi ansett oss icke
böra ge Kungl. Majit något särskilt föreläggande i detta fallet, och detta så
mycket mindre som det under frågans behandling i utskottet ryktats om att
socialministern under den gångna hösten ägnat denna fråga en alldeles särskild
uppmärksamhet och låtit vidtaga undersökningar huruvida och i vad man arbetslöshetsförsäkringen
i andra länder har utfallit till fördel. Sedan socialministern
hade tagit del av erfarenheterna därute och vidare tagit i beaktande det
ekonomiska läget här hemma, skulle han, uppgavs det, funnit sig förhindrad
att framlägga något förslag. Socialministern anför också i statsverkspropositionen,
att han funnit, att en genomförd arbetslöshetsförsäkring under nuvarande
förhållanden skulle medföra nya bördor för näringslivet, för arbetarna och
för samhället, varför han, som sagt, icke ansett sig för närvarande kunna framlägga
något förslag.

Herr Magnusson i Kalmar yttrade, att det var en besvikelse för stora folkgrupper
att förslag om arbetslöshetsförsäkring icke kommit fram. Ja, herr
Magnusson i Kalmar, men det är möjligt att om herrarna en gång lyckas genomföra
en sådan här försäkring och få se den tillämpad i verkliga livet, det är
möjligt, säger jag, att denna då kommer att medföra en icke ringa besvikelse
just för de människor, som räknat med att få stor nytta av densamma.

Onsdagen den 17 februari f. m.

9 Nr 14.

Herr Magnusson i Kalmar var också inne på en annan punkt, som han dock
icke uppehöll sig så länge vid som han gjorde under ärendets utskottsbehandling,
nämligen frågan om frivillig eller obligatorisk försäkring och huruvida
man skulle välja den ena eller den andra försäkringsformen. Jag får säga, att
jag tycker, att först och främst de, som äro angelägna örn att en sådan här försäkring
skall genomföras så fort som möjligt, borde försöka att ena sig örn vilken
väg de böra välja, den frivilliga eller den obligatoriska. Jag vill minnas,
att herr Johanson i Stockholm för några år sedan klart och tydligt säde ifrån,
att han för sin del icke kunde vara med örn en obligatorisk försäkring, ty den
passade icke för vårt långsträckta land och skulle medföra så höga administrationskostnader,
att han icke kunde tillstyrka en försäkring på sådan grund.
Andra medlemmar av samma parti återigen anse, att den obligatoriska försäkringen
är den enda, som medför verklig nytta, den enda, som de för sin del kunna
medverka till. Vi skulle komma en god bit på väg, örn herrarna kunde komma
överens örn en klar linje i fråga örn de grunder, på vilka en arbetslöshetsförsäkring
bör genomföras.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets avslagsyrkande.

§ 9.

Herr statsrådet Gyllenswärd avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 99, angående anslag ur kyrkofonden för reparationer å den åt kyrkoherden
i Korpilombolo församling upplåtna prästgården;

nr 100, angående tjänstårsberäkning för småskollärarinnor, vilka varit anställda
vid privatläroverkens förberedande klasser m. m.;

nr 101, med förslag dels till lag örn gäldande ur kyrkofonden av pensionsavgift,
belöpande å innehavare av prästerlig emeritilön med flera, dels ock angående
gäldande ur biskopslöneregleringsfonden av pensionsavgift, belöpande å
innehavare av emeritilön för biskop;

nr 78, angående ämneslärarinnas vid allmänt läroverk rätt att för lönetur
tillgodoräkna sig tjänstgöring vid statsunderstödd enskild läroanstalt;

nr 79, angående rätt för högre lärarinneseminariet att för visst ändamål disponera
terminsavgifter vid läroanstalten;

nr 80, angående överlåtelse på Kristianstads stad av den Kungl. Majit och
kronan tillkommande rätten till högre allmänna läroverkets i Kristianstad byggnader;
och

nr 77, angående beredande av större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning
av antalet barn indraga skolor eller skolavdelningar m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10.

Fortsattes föredragningen av andra lagutskottets utlåtande nr 9; och yttrade
därvid:

Herr Spångberg: Herr talman! Det är ju ett känt förhållande, att när ett
utskott har att taga ställning till en viktig motion, så ställer sig ofta en synnerligen
lättfunnen fras i vägen för ett bifall till motionen i fråga. Herr Magnusson
i Kalmar sade nyss i sitt anförande, att utskotten i allmänhet bruka
vårdslösa sådana här frågor, och jag måste säga, att det är också den uppfattning
jag har fått av utskottsbehandlingen i allmänhet av dylika frågor.

I arbetslöshetsförsäkringsfrågan har man ju förut alltid brukat peka på
de utredningar, som lia igångsatts, men denna gång har utskottet i stället pe -

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 14.

Onsdagen den 17 februari f. m.

I fråga om

obligatorisk

arbetslöshets försäkring.

(Forts.)

kat på frågans »invecklade beskaffenhet» såsom ett skäl mot att antaga det i
vår föreliggande motion framlagda, lagförslaget. Utskottet har vidare tagit
fasta på ett uttalande av socialministern, som här förut hänvisats till av de
båda föregående talarna. I detta uttalande heter det, att »regeringen följer utvecklingen
och är även beredd att taga de initiativ i frågan, som sakens beskaffenhet
och omständigheterna kunna medgiva». Ja, vilken regering har inte
gjort sådana utfästelser under de år, som gått, vilken regering har icke gång
efter gång givit dylika löften att följa denna fråga om arbetslösheten, som
ibland har tagit en rent av katastrofartad karaktär och lovat att göra vad på
regeringen ankomme, när tiden väl vore inne? Men det har aldrig blivit något
gjort från regeringshåll därvidlag. Jag skulle tro, att örn teologernas helvete
vore en verklighet, så skulle också den regerande chefen i den församlingen
säga, örn vissa förhållanden påpekades, att han följde utvecklingen med
intresse och vore beredd att vidtaga de åtgärder, som han funne lämpliga, när
förhållandena så krävde.

Vad menar för övrigt herr socialministern med detta mirakeluttalande, som
här har gjorts? Hur skola förhållandena bli för att inverka så på regeringen,
att den anser, att nu äro förhållandena verkligen sådana, att det bör tagas vissa
initiativ i den här frågan? Skall arbetslösheten ökas för att tidpunkten för ett
initiativ skall anses vara för handen? Eller skall den minskas, för att regeringen
skall anse att en arbetslöshetsförsäkring bör genomföras? Det skulle
vara mycket intressant att få ett svar på den frågan såsom åtminstone någon
vägledning för de arbetslösa i fråga om vad regeringen menar med detta uttalande,
som utskottsmajoriteten nu anser utgöra att så starkt skäl för avslag på
båda de här väckta motionerna.

Vi ha haft ganska växlande konjunkturer under de 24 år, som gått sedan
arbetslöshetsförsäkringsfrågan år 1908 för första gången framfördes här i riksdagen.
Vi ha under denna tid också haft ganska många regeringsskiften, och
regeringar av olika färg ha skiftat, men aldrig har tidpunkten ansetts lämplig
för någon av dessa regeringar att på allvar taga itu med denna fråga. Herr
Skoglund uttalade örn det lagförslag, som föreligger i den kommunistiska motionen,
att det faller på sin egen orimlighet. Jag tror mig kunna säga, att det
har alltid från regeringarnas och utskottets sida ansetts falla på sin egen orimlighet
att göra någonting för de arbetslösa. När arbetslösheten avtager, heter
det ju alltid, att nu äro förhållandena sådana, att arbetslösheten icke har sådan
aktualitet, att det finnes någon anledning att nu taga itu med denna försäkringsfråga,
och när arbetslösheten tilltager, så förklaras det, att det icke är tänkbart
att just under sådana tider genomföra en arbetslöshetsförsäkring.

Nu åberopar utskottet i det föreliggande utlåtandet såsom skäl för sitt avstyrkande,
att frågans invecklade läge gör det till en omöjlighet att nu antaga
en lag örn arbetslöshetsförsäkring. Alltså, trots att de sakkunniga sysslat med
utredningar i frågan under snart 20 år, så är denna fråga fortfarande så invecklad,
att det icke finnes någon möjlighet att för närvarande ta itu med att
söka lösa spörsmålet. Jag undar, örn det icke alltid kommer att bli så för dem
som stå bakom ett dylikt uttalande, att arbetslöshetsförsäkringsfrågan efter
allt vad som passerat av utredningar och dylikt ändå alltid kommer att te sig
så invecklad, att man egentligen icke kan ge sig i kast med att söka lösa densamma.
Jag skulle också tro, att den omständigheten, att man på borgerligt
håll finner denna fråga så invecklad, helt enkelt beror på en vägran att vilja
se de verkliga orsakerna till arbetslösheten. Detta har ju också sina fullt naturliga
skäl, eftersom dessa orsaker bottna i det nuvarande kapitalistiska samhällssystemet
med dess äganderätt och produktionsförhållanden. Om man
verkligen ville giva en anlys av orsakerna till arbetslösheten, så skulle detta
betyda, att man i och med detsamma utfärdade en bankruttförklaring för det

Onsdagen den 17 februari f. m.

11 Nr 14.

kapitalistiska samhällssystemet. Det är alltså tydligt, att man från det hållet
aldrig kommer att ge en riktig analys av orsakerna till arbetslösheten i det
kapitalistiska samhället.

Det har ofta framhållits i debatterna och även något berörts av de föregående
talarna, att en arbetslöshetsförsäkring inte skulle kunna lösa arbetslöshetsproblemet.
Detta påstående har framkommit i många debatter, och det återkommer
även i detta utskottsutlåtande, där man citerar socialstyrelsens yttrande
den 13 juni i fjol. I detta yttrande har det nämligen också anförts, att arbetslöshetsförsäkringen
icke skulle lösa arbetslöshetsproblemet. Nej, det tror inte
jag heller, att en sådan försäkring skulle göra, och jag har aldrig träffat någon
människa, som trott, att det skulle lösa det problemet. Det förvånar mig därför,
att både de sakkunniga, socialstyrelsen m. fl., liksom utskottets ledamöter
ideligen återkomma till denna fråga med ett sorts konstaterande av att en
sådan här försäkring icke skulle lösa själva arbetslöshetsproblemet. Jag anser,
att detta är att slå in öppna dörrar. Det har väl aldrig varit meningen, att
man med en sådan sak som en arbetslöshetsförsäkring skulle kunna lösa arbetslösheten
såsom sådan, eftersom man ju med en dylik försäkring icke träffar
arbetslöshetens orsaker, något som, efter vad jag nyss nämnde, förutsätter
en omvälvning av de nu bestående samhällsförhållandena. Men meningen är
väl ändå, att en dylik försäkring skulle bli till hjälp för dem, som lida under
arbetslöshetens följder. Det är i varje fall den syn vi lagt på problemet, då vi
väckt vår motion i denna fråga.

Herr Skoglund trodde, att de arbetslösa icke skulle anlita till buds stående
arbetstillfällen, i händelse man införde en arbetslöshetsförsäkring, och därför
skulle en sådan försäkring bli till en fara för samhället. Ja, herr Skoglund,
jag anser mig förpliktigad att i arbetarklassens namn på det allra kraftigaste
få visa denna ohemula beskyllning tillbaka. Var vänlig och studera den statistik,
som statens arbetsförmedlingsanstalter årligen publicera och som finnes
intagen även i detta utskottsutlåtande på sid. 19, och kom ihåg, att vid arbetsförmedlingsanstalterna
stå bakom varje ledig plats massor av arbetslösa inregistrerade
såsom sökande. Det är som sagt massor av arbetare, som vandra dit
så fort en plats blir ledig utan att kunna erhålla något arbete. Härtill komma
de mängder av arbetare, som utan att anlita arbetsförmedlingsanstalterna dag
efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år söka efter någon
sysselsättning. Och ändå kommer man här ifrån högerhåll och kastar
ut den beskyllningen mot arbetarna, att örn det funnes en arbetslöshetsförsäkring,
så att de arbetslösa härigenom finge en liten hjälp och möjlighet att under
nödtorftigaste förhållanden kunna försörja en familj, så skulle de icke
söka sig ut på arbetsplatserna!

Vi mena inte, och det mena inte heller de arbetslösa eller arbetarklassen såsom
sådan, att arbetslöshetsförsäkringen skulle lösa detta problem. Vi mena
heller icke, att arbetslöshetsförsäkringen är den enda väg, som står till buds
för att få bukt med arbetslösheten. Det går givetvis att tillgripa andra utvägar
också, och den omgestaltning, som måste till för att slutgiltigt lösa hela
detta spörsmål, den kunna vi se avspeglad i Sovjetunionen, där man trots de
svåra förhållanden, som man där haft att brottas med under det socialistiska
uppbyggnadsarbetet, dock kan visa på att arbetslösheten försvunnit.

Men det finnes även andra möjligheter, och dem ha vi pekat på i andra motioner.
Vi lia pekat på, att i detta land finnas över 100,000 åldringar över
60 år, vilka på grund av för små pensioner nödgas slita ut sig och offra sina
sista krafter i arbetsföretagen, under det att deras söner i 25- och 30-årsåldern
icke kunna erhålla någon sysselsättning. Genomför en pension för dessa åldringar,
och man ger i och med detsamma arbete åt tiotusental av dessa unga,
som kunna och behöva komma ut i arbete! Genomför vidare en arbetarsemester

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 14. 12

Onsdagen den 17 februari f. m.

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

på 15 dagar, som vi föreslagit i en annan motion, och det blir strax en del arbetare,
som under viss tid få arbete och kunna deltaga i produktionen!

Men även örn man tillgriper sådana åtgärder, som dem jag här j korthet
vidrört, så får man givetvis, inom ett kapitalistiskt samhälle, såsom en normal
företeelse räkna med en viss procent av arbetare, som icke kunna komma in i
produktionen. Det är för att bringa hjälp åt dessa utstötta, de må vara få
eller många, som vi anse det vara en samhällsplikt, att, hur förhållandena
än gestalta sig i fråga om konjunkturer, införa en arbetslöshetsförsäkring.
Utan att här närmare uppehålla mig vid den slags hjälpverksamhet, som staten
bedriver genom arbetslöshetskommissionen och som någon kanske härvid
åberopar, så vill jag bara helt kort stryka under vad som så många gånger
förut anförts från vårt håll, nämligen att denna statens verksamhet genom
arbetslöshetskommissionen är ingen hjälpverksamhet till de arbetslösas förmån,
utan det är ett utnyttjande av de arbetslösas svåra läge, som staten och
samhället begagna sig av. De flesta arbetslösa erhålla emellertid varken understöd
eller arbete ens för dessa svältlöner, som arbetslöshetskommissionen
betalar. I utskottets utlåtande finnes ju en tabell, som på visst sätt talar ett
om än dunkelt språk i vad gäller arbetslöshetens omfattning i det stora hela,
men som beträffande de arbetslösa och den hjälp de erhållit, i den mån de sökt
hjälp, är ganska belysande. Jag syftar på den i utlåtandet intagna sammanfattningen
av arbetslöshetskommissionens månadsrapporter för tiden november
1930—november 1931. Av denna tabell framgår — för att nu endast taga
några siffror — att i augusti månad förra året funnos 35,701 hjälpsökande,
av vilka endast 16,864 erhöllo någon hjälp antingen genom att beredas sysselsättning
vid statliga, kommunala eller statskommunala reservarbeten eller också
i form av kontantunderstöd, under det att 18,837 lämnades utanför. I september
hade de hjälpsökandes antal uppgått till 40,377, varav endast 17,729
erhöllo hjälp, medan 22,648 stöttes bort. I oktober var de hjälpsökandes antal
uppe i 57,143, varav 20,112 erhöll någon hjälp, medan 37,031 stöttes bort,
och i november utgjorde de hjälpsökandes antal 77,254, varav 27,754 erhöllo
hjälp medan 49,500 fingo gå utan någon som helst hjälp eller understöd.

Till detta kommer ju det av alla kända förhållandet, att det bara är en del
av de verkligt arbetslösa, som är upptagen bland dessa hjälpsökande. Förklaringen
till att inte alla, som befinna sig i nödtillstånd på grund av arbetslöshet
anmäla sig, ha vi i dessa siffror, som tala om, hur många det är, som
stötas bort från statens och samhällets institutioner under förklaring att de
ingen hjälp kunna få. Trots allt skryt örn vår utveckling, vår höga kultur
och våra vetenskaper o. s. v. har man dock icke kommit så långt, att man
ens på hundratusentalet när kan angiva, hur många arbetslösa det finnes
här i landet, men säkert är det ingen överdrift, örn man uppskattar antalet
arbetslösa i Sverige till minst 200,000 personer. Det är från dessa, fakta, vi
utgått, då vi väckte vår motion med det lagförslag, som däri föreligger, och
som finnes intaget i utskottets utlåtande.

Jag vill gentemot den talare, som påstod att detta lagförslag var en omöjlighet,
att det föll på sin egen orimlighet att antaga något sådant, säga, att
det är så billiga krav, som vi där ha framställt, att det icke gives någon som
helst prutmån. Örn herrarna skulle taga upp detta lagförslag till saklig behandling
paragraf efter paragraf i vad angår understöd o. s. v., tror jag, att
det skulle bli synnerligen svårt — kanske icke i denna församling men i varje
fall ute bland tänkande människor ute i landet — att göra gällande, att det
skulle falla på sin egen orimlighet att antaga ett dylikt, lagförslag.

Det förslag, som här föreligger från socialdemokratiskt håll, omfattar .ju
endast en bön till regeringen, att den nästa år skall framlägga, ett förslag i
frågan. Jag kom just på denna formulering, att det är en bön till regeringen,

Onsdagen den 17 februari f. m.

13 Nr 14.

därför att vi kommunister för några år sedan, jag tror att det var 1930, hade
uppskisserat ett förslag, som icke innehöll något direkt lagförslag. Vi hade
satt upp vissa punkter, där principerna för en arbetslöshetsförsäkring framlades
och där understödsbeloppens storlek nämndes, och hemställde till regeringen
att nästa år framlägga förslag med ledning av de principer, som vi i
denna vår motion uttalat. Den socialdemokratiska partigruppens ordförande, Per
Albin Hansson, anlade då en hånfull ton och menade, att då man icke kunde
komma med något lagförslag, var det omöjligt att antaga förslaget i fråga.
Ja, det var en sådan där billig motivering, som så ofta kommer från det hållet,
och som man blivit så van vid, att man icke tar den så värst allvarligt. Men
i den mån det skulle finnas något allvar i hans uttalande, ber jag att få rikta
det tillbaka till den, som avgivit detsamma. Ett dylikt uttalande kan ju utgöra
en illustration till allvaret i den motion, som i dag föreligger från socialdemokraternas
sida.

Man skall ju behandla en motståndare väl och alltid söka finna ut det bästa
tänkbara även hos honom, och med ledning från den grundsatsen har jag gått
för att undersöka den socialdemokratiska motion, som väcktes för några år
tillbaka och däri det lagförslag framlades, som man nu här har pekat på.
Då jag studerade detta lagförslag, fann jag det ganska förklarligt, att man
icke nu vill komma fram med förslaget. Det är ju verkligen av en sådan art,
att åtminstone alla arbetslösa böra be alla goda makter i världen bevara sig
från ett dylikt slags arbetslöshetsförsäkring. Jag fäster mig icke i detta
sammanhang vid den oklarhet och de stridigheter, som förelågo inom den socialdemokratiska
gruppen i fråga, huruvida försäkringen skulle göras obligatorisk
eller frivillig. Men om jag ser på de för de arbetslösa gällande principer,
som finnas upptagna i ifrågavarande av socialdemokraterna väckta lagförslag,
finner jag, att exempelvis däri först föreslås, att alla affärs- och kontorsanställda,
butiksbiträden o. s. v. skulle uteslutas från denna arbetslöshetsförsäkring.
Vidare föreslås, att lagen skall icke äga tillämpning, och här
citerar jag förslaget ordagrant, sådant det föreligger i socialdemokraternas
motion, »å arbetsgivares make, hemmavarande barn eller adoptivbarn, föräldrar
eller adoptivföräldrar i den mån de användas till arbete för hans räkning».
Den gruppen innefattar givetvis en stor del av småfolket såsom hantverkare,
småbrukare och andra, som ha söner hemma, som arbeta åt fadern, därför att
de icke kunna få någon annan sysselsättning, vilket de dock så väl behöva för
att förtjäna sitt livsuppehälle. På grund av att de arbeta åt föräldrarna skulle
de aldrig komma i åtnjutande av arbetslöshetsförsäkringen. Vidare äro alla
de utestängda, som utföra arbete i sitt hem. De liro också synnerligen många.
Vidare föreslogo socialdemokraterna, att lagen icke skall äga tillämpning i den
mån arbetare användes till arbete i jordbruk med därtill hörande binäringar,
vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, samt skogs- eller flottningsarbete.
Här har däremot i den nuvarande motionen, sådan den framlagts utan
tillhörande lagförslag, framhållits, att även dessa senare kategorier böra komma
in under arbetslöshetsförsäkringen. Vidare skulle fiskare vara utestängda
liksom de, som syssla med reservarbeten i enlighet med vad därom särskilt
stadgas. Det är ju en betydlig grupp, som var och en kan konstatera,
som aldrig skulle komma i åtnjutande av arbetslöshetsförsäkringen. Går jag
sedan över till dem, som skulle åtnjuta denna försäkrings fördelar eller nackdelar
— herr Skoglund har därvidlag ganska rätt, när han pekar på, att det
är en ringa grupp, som skulle komma i åtnjutande av försäkring enligt ifrågavarande
lagförslag — så får man ju kalla denna deras rätt enligt lagförslaget,
för en rätt eller ett tvång — beroende på örn försäkringen blir frivillig eller obligatorisk
— att erlända avi/ift till en arbetslöshetsförsäkrings fond. Rätten till
linderstad vid iråkad arbetslöshet skulle däremot bli mycket, mycket proble -

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 14. 14

Onsdagen den 17 februari f. m.

I fråga örn matisk. Förslaget stadgar härom: »för att arbetare, som försäkrats enligt
arbetslöshets- ^enna i anledning av iråkad arbetslöshet skall äga rätt till ersättning på
försäkring, grund av försäkringen erfordras vid varje tidpunkt att», som det står i ett niodora.
) ment, som finnes i samma paragraf »försäkringsavgifter för honom erlagts
för en sammanlagd tidsrymd under näst föregående fyra försäkringskvartal
av minst tjugusex veckor». Härav framgår sålunda, att en arbetare, som arbetar
inom ett företag, där han av tvång eller på grund av rätt kommit att
bli arbetslösbetsförsäkrad, alltid måste erlägga sina avgifter för försäkringen,
men aldrig skulle ha någon som helst garanti för att erhålla någon hjälp av
denna arbetslöshetsförsäkring. Han skulle aldrig erhålla någon sådan hjälp,
örn han exempelvis per år icke vore sysselsatt mera än 25 veckor i sådant arbete,
där han av tvång eller på grund av rätt, hur man nu vill kalla det, måste
erlägga försäkringsavgift. Man har också sörjt för att han är förhindrad att
frivilligt erlägga en sådan avgift för den händelse han skulle vilja garantera
åt sig någon nytta av ifrågavarande försäkring. Den socialdemokratiska motionen
lämnar ett särskilt stadgande därom, däri det heter: »Ej må märke
anbringas å arbetares försäkringskort för vecka, under vilken han icke använts
till arbete under omständigheter, som medföra försäkringsplikt enligt
denna lag. Där så likväl skett, må märket icke tillgodoräknas arbetaren.»
I en mängd kommuner ute i landet, både i industri- och skogskommuner, finnes
det stora grupper av arbetare, som äro sysselsatta tre, fyra, fem månader
av året och som aldrig få arbeta sex månader under något år. Dessa arbetare
skulle alltid få komma att erlägga sina avgifter till denna försäkringsfond,
men de skulle aldrig få någon nytta av försäkringen i fråga. Från denna försäkring
skulle vidare uteslutas all den ungdom, som inte har lyckats erhålla
något arbete.

Efter att ha undersökt vad denna socialdemokratiska grundmotion, till vilken
man nu hänvisar i föreliggande motion, innehåller, är det ju nästan onödigt
att säga, att de arbetslösa, i den mån de få kännedom om motionens innehåll,
torde be alla goda makter bevara dem från en dylik lag. Det är också
alldeles klart, att vi från kommunistiskt håll under sådana förhållanden icke
kunna yrka bifall till eller rösta för en dylik lag. När försäkring en gång
skall genomföras är den riktiga principen givetvis, att var och en, oavsett vilken
grupp, han tillhör, och oavsett vilket yrke. han tillhör, som är beroende
av utkomst genom sitt arbete, erhåller arbetslöshetsförsäkring, då han kommer
till en viss ålder och icke har lyckats skaffa sig något arbete. Det är dessa
principer, som återfinnas i den kommunistiska motionen, till vilken jag, herr
talman, ber att få yrka bifall.

Herr Hage: Herr talman, mina damer och herrar! Jag hade egentligen

begärt ordet för att yttra mig rörande det anförande, som har hållits av herr
Skoglund, men eftersom herr Spångberg bär litet kalfatrat den socialdemokratiska
ståndpunkten i den här frågan, skall jag be att få säga några ord också
till honom.

Jag skall då först be att få påminna herr Spångberg örn att det existerar
ett gammalt svenskt ordspråk, som säger, att det bästa är ibland fiende till
det goda. Alltså, örn man i en fråga som denna framför ett yrkande, som går
mycket långt, kan det hända, att man med detta undanrycker möjligheten
att genomföra någonting, som visserligen kanske icke går så långt, men som
ändå skulle medföra vissa fördelar för de arbetande klasserna. För min del
vill jag säga, att herr Spångbergs här hållna, ganska hätska anförande mot
det socialdemokratiska yrkandet, är av den art, att det givetvis giver belackarna
möjlighet att stärka sina positioner för avslag på hela denna tanke
att genomföra en arbetslöshetsförsäkring. I så måtto bidrager alltså herr

Onsdagen den 17 februari f. m.

15 Nr 14.

Spångberg och kommunismen i allmänhet till att försämra möjligheterna för
att här kunna åstadkomma någonting. För min del får jag säga, att detta
är ett mycket egendomligt ståndpunktstagande från ett parti, som dock säger
sig vilja medverka till att genomföra någonting på detta område. Detta är
det första, som jag skulle vilja säga till herr Spångberg.

Härutöver vill jag tillägga, att det socialdemokratiska yrkande, som här
har framförts, icke utgår ifrån, att det lagförslag, som herr Spångberg redogjorde
för och som han betecknade som den socialdemokratiska ståndpunkten,
skulle oförändrat antagas av riksdagen. Tvärtom har man betonat från socialdemokratiskt
håll, att man visserligen lägger detta lagförslag till grundval
för sin framställning, men att man yrkar vissa justeringar i och tillägg
till detta förslag. I detta sammanhang vill jag erinra därom, att man tänkt
sig att skogs- och jordbruksarbetare samt kontorsfolk m. fl. skulle komma
m under lagen, ^o. s. v. Då har man väl kommit så långt i fråga örn en
lagstiftning angående arbetslöshetsförsäkring, som man kan komma med den
majoritet, som man nu har i riksdagen. I detta avseende skulle jag verkligen
vilja säga, att vi socialdemokrater icke kunna yrka bifall till det kommunistiska
förslaget. Ty när det redan är så svårt att få igenom en arbetslöshetsförsäkring
av den art, som har skisserats av oss och som går ut på bidrag
från arbetarna, liur mycket svårare — ha vi sagt oss — skall det icke då vara
att få igenom en sådan enligt det kommunistiska receptet, där arbetarna icke
skulle betala någonting till arbetslöshetsförsäkringen. I detta sammanhang
vill jag för min del deklarera att jag, rent principiellt sett, icke skulle ha
någonting emot, om arbetarna kunde befrias från en sådan belastning. Med
hänsyn till de små inkomster, som arbetarna lia och de ekonomiska svårigheter
de kämpa med, skulle jag finna det synnerligen önskvärt, örn man i
nuvarande situation kunde genomföra en lagstiftning, där arbetarna icke klädes.
att betala någonting. Men vi veta så innerligt väl, att det finnes ingen
möjlighet att i denna kammare eller i första kammaren vinna majoritet för
en sådan lagstiftning. Då är det väl bättre att inrikta sig på ett mål, som
möjligen är uppnåeligt, än att inrikta sig på en utopi, som icke går att förverkliga.
Detta är orsakerna till vårt ståndpunktstagande i denna fråga, och
jag vill för min del tillägga, att jag tror, att det är en god ståndpunkt. Den
leder säkerligen lättare och fortare fram till resultat än den utopiska, kommunistiska
ståndpunkten.

Efter dessa anmärkningar, som jag särskilt riktat mot herr Spångberg, ber
jag att få säga några ord till herr Skoglund. Herr Skoglund framförde ju
som ett motiv för att man icke skulle gå in för en arbetslöshetsförsäkring,
att det skulle kunna hända, att en del arbetsgivare, särskilt inom jordbruket,
skulle med hänsyn till tillvaron av en dylik försäkring sluta upp med att
understödja sina arbetare och giva dem avsked. Ja, herr talman, en sådan
motivering kan man säkerligen anföra mot allt slags social lagstiftning, alltså
även^ mot fattigvårdslagstiftningen och mot folkpensioneringen, och den har
också anförts, särskilt när det gällde införandet av folkpensioneringen. Ty
det är ju självklart, att det kan finnas hänsynslösa arbetsgivare, som användarn
sådan metod, som den av herr Skoglund antydda, när de veta, att
det existerar en social lagstiftning, som i någon mån tillgodoser arbetarna,’ när
de komma i svårigheter. Det motivet är dock, det skulle jag vilja säga, icke
tillräckligt bärande för att man skall gå emot ett förslag i denna fråga.

Sedan sade herr Skoglund: Hur skall man kunna begära, att vi borgare
skola kunna vara med örn en försäkring, som påyrkas från socialdemokraterna
och arbetarrepresentanter i allmänhet, när socialdemokraterna själva icke ha
enat sig om någon gemensam ståndpunkt i frågan, särskilt när det gäller frågan,
örn det skall vara obligatorisk eller frivillig försäkring. Ja, på detta

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 14. 16

Onsdagen den 17 februari f. m.

I fråga orri
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

vill jag hänvisa honom till det faktum, att den motion, som fran socialdemokratiskt
håll framförts i denna fråga, dock går på den obligatoriska linjen.
I denna motion kräves en obligatorisk försäkring, men samtidigt ha vi socialdemokrater
sagt ifrån, att skulle det vara omöjligt att vinna majoritet för en
försäkring på den obligatoriska linjen, då äro vi villiga att taga upp frågan
örn en frivillig arbetslöshetsförsäkring. Vi ha alltså inför herrarna framlagt
den möjligheten. Vilken väg vilja herrarna gå? Vi vilja gå på den obligatoriska
linjen, men är det omöjligt att fa igenom en sådan, äro vi, som
sagt, villiga att, till en början åtminstone, vara med örn en frivillig försäkring.
_ .

Jag tycker, att man från socialdemokratiskt hall i denna fråga visat en
så oerhört stor mottaglighet för skäl, att vi därigenom åtminstone borde lia
undanryckt motiven för ovillighet från den andra sidan.

När vi diskuterade denna fråga i utskottet var det emellertid särskilt en
synpunkt, som jag för mm del framförde, och som man fran borgerligt håll
hade synnerligen svårt att komma förbi. Jag framhöll nämligen dej;, att här
i denna fråga hade en grupp av svenska medborgare yttrat sig på ungefär
följande sätt: Vi veta, att vi äro i den ställningen i livet, att vi kunna råka
ut för arbetslöshet och då riskerar samhället att helt få, försörja oss. Därför
vilja vi betala och lägga undan för den eventualiteten, att vi råka ut för arbetslöshet,
alltså vi vilja samla till en fond för detta ändamål.

Örn nu en medborgargrupp säger detta, kan man då betrakta det såsom bevis
på osolidaritet mot samhället? Kan man icke tvärtom säga. att dessa medborgare,
då de avge en sådan deklaration, mäste betraktas såsom en synnerligen
ansvarskännande samhällsgrupp? Jo, för visso, och den synpunkten har
fått komma fram vid föregående tillfällen. När det gällde folkpensioneringen,
och när det gällde sjukkassorna, har man gått in för att stimulera, småfolket
och arbetarklassen till att göra avsättningar för vissa tänkta situationer. Man
har gått in för att staten skall stimulera genom att giva statsbidrag. _ Detta
kan i det här fallet ske med olika system; det kan ske med obligatorisk och
det kan ske med frivillig arbetslöshetsförsäkring. Det verkar därför mycket
egendomligt, att man på den borgerliga sidan har så litet intresse för detta.
Det borde val tvärtom vara så, att man förklarade, att man tycker, att en
sådan verksamhet, som bedrives från arbetarhåll, är mycket samhällsnyttig
och att man vill uppmuntra den genom att giva statsbidrag. Därför tycker
man på vår sida, att detta ständiga hesiterande för att gå in för arbetslöshetsförsäkringen
är mycket egendomligt, man tycker, att det tvärtom skulle ligga
i statens intresse att se till, att ett arbetarnas betalande till en fond påbörjades
så fort som möjligt i stället för att ställas på framtiden.

Nu vill jag för min del säga, att man nu har mycket svårt att veta, vilken
ståndpunkt som intages på den borgerliga sidan. På den rena högersidan och
på bondeförbundets sida är ställningen klar. Man är bestämt emot att göra
något på detta område. Men vilken är ståndpunkten på det frisinnade hållet?
I förra årets utskottsutlåtande fanns en _ reservation från de frisinnade,
t. o. m. från ledande frisinnat håll i andra lagutskottet, en
reservation, däri man tryckte på, att regeringen skulle göra vad den kunde
för att motarbeta arbetslösheten. Nu finnes icke denna reservation. Det
skulle vara mycket intressant att veta, vad detta kan innebära. _ Jag måste
sammanställa detta faktum med den omständigheten, att socialministern,
när det gäller arbetslöshetsfrågan, har ett yttrande i statsverkspropositionen,
som är mera tveksamt än vid föregående tillfällen. Jag ser häri en antydan
örn, att det frisinnade regeringspartiet kanske är på marsch bort från den ståndpunkt,
som man hade intagit för några år sedan.

Nu grundar man kanske det nya standpunktstagandet pa socialstyrelsens

Onsdagen den 17 februari f. m.

17 Nr 14.

uttalande. Jag får för min del säga — jag har läst socialstyrelsens utlåtande,
ehuru det är ganska digert, punkt för punkt — att det är förvånansvärt,
att ett sådant utlåtande i en social fråga kunnat avgivas av en sådan
styrelse som socialstyrelsen. Jag har fått den uppfattningen, att det ser ut,
sorn örn — för att yttra sig mera skämtsamt — någon, som skriver ledare i
den enklare högerpressen, flyttat in i socialstyrelsen och skrivit utlåtandet. Men
örn man vin uttrycka sig på ett annat sätt, ser det ut, som örn socialstyrelsen
skulle fått till uppdrag, icke att opartiskt framlägga pro och kontra för
arbetslöshetsförsäkringen, utan tvärtom att framhålla alla de nackdelar, som
kunna framföras mot arbetslöshetsförsäkringen. Så är faktiskt utlåtandet
skrivet. Ty det är faktiskt så, att man sökt med ljus och lykta leta upp alla
argument, som kunna anföras mot arbetslöshetsförsäkringen.

Jag får säga för min del, att det är särskilt ett motiv, som jag tycker
är ganska litet bärande i socialstyrelsens utlåtande. Det är det motivet, att
eftersom en arbetslöshetsförsäkring i alla fall icke kan vara till fyllest för
att tillgodose de arbetslösa, utan nian måste vidtaga andra åtgärder dessutom,
skall man icke gå in för arbetslöshetsförsäkring. Jag får för min del säga,
att ett sådant motiv kan anföras exempelvis även mot folkpensioneringen.
Folkpensioneringen, kan man säga, fyller icke de behövande människornas
krav på hjälp, utan vid sidan av folkpensioneringen måste man beklagligtvis
även tillgripa fattigvården. Trots detta är det väl ingen i kammaren, som
vill säga, att på grund därav skola vi avskaffa folkpensioneringen. Det är
på samma sätt med arbetslöshetsförsäkringen. Den måste kompletteras såsom
hjälpform med. andra hjälpformer, särskilt under tider av stor arbetslöshet
och under kristider. Men det finnes ingen anledning att med hänsyn
härtill gå emot arbetslöshetsförsäkringen.

Herr talman! Jag skall inskränka mig till att säga vad jag nu anfört.
Jag förstår visserligen, att i tider som de nuvarande blir en negativ uppfattning
ganska allmän i frågor av. detta slag. Ty kristidens minskade utsikter
att skaffa pengar och sådant inverkar på en massa människor. Men jag
tycker^ inte, att man inför dessa faktiska svårigheter, som naturligtvis finnas,
får gå så långt, a.tt man gör slut på alla dessa vackra tankar att utbreda
vår socialförsäkring på olika sätt. . Tvärtom kan man framhålla, att
under tider som de nuvarande bör den sociala omvårdnaden sträcka sig ännu
längre än under normala tider. Från denna utgångspunkt och med åberopande
av dessa skäl ber jag att få yrka bifall till den av socialdemokraterna
avgivna, vid andra lagutskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 11-

Herr statsrådet Gyllenswärd avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 92,
angående ytterligare lån till Sydsvenska kraftaktiebolaget för utförande av
kraftverksanläggning vid Karseforsen-Laholmsfallet.

Ifrågavarande proposition bordlädes.

§ 12.

Fortsattes föredragningen av andra lagutskottets utlåtande nr 9. Därvid
yttrade:

Herr Mårtensson: Herr andre vice talman! Det kan ju erinras örn att nästa
år kan det firas ett visst 25-årsjubileum. Det blir nämligen då 25 år sedan
Andra hammarens protokoll 1982. Nr 14. o

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 14. 18

Onsdagen den 17 februari f. m.

I fråga örn
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

frågan om arbetslöshetsförsäkringen första gången kom till behandling inom
den svenska riksdagen. När man ser på det öde, som denna fråga har rönt
under de gångna tjugufyra åren, kan man icke underlåta att ställa sig den frågan,
örn en arbetslöshetsförsäkring verkligen är av så litet intresse för arbetarna
och för en stor del av de svenska kommunerna. Jag hörde, att herr Skoglund
ville göra detta gällande, men jag tillåter mig hysa en rakt motsatt uppfattning.
Örn vi se på den ekonomiska kris, som för närvarande sveper över
landet, kan det omedelbart konstateras, att vissa delar av näringslivet drabbats
på ett oerhört svårt sätt, under det att andra delar av näringslivet däremot ha
drabbats mindre hårt och en del andra helt obetydligt. På det industriella området
är det särskilt två industrier, som fått en oerhörd känning av den nuvarande
ekonomiska krisen, nämligen trävaruindustrien och stenindustrien. På
grund av att dessa två industrigrenar äro till stor del koncentrerade till endast
vissa delar av landet eller rättare sagt till ett fåtal län, skogsindustrien huvudsakligen
till de nordliga länen och stenindustrien till Bohuslän, Blekinge och
delvis Halland, så ha dessa län drabbats betydligt hårdare av den ekonomiska
krisen än flertalet andra län. Detta betyder, att dessa län och speciellt vissa
kommuner inom desamma blivit utsatta för ett oerhört ekonomiskt tryck.
Det finnes t. ex. kommuner inom Bohuslän, och jag tror fallet är lika inom Blekinge,
som måst öka kommunalskatten i år med 5—10 kronor per bevillningskrona.
Örn det samtidigt tages hänsyn till att redan före den i år företagna höjningen
kommunalskatten utgick med 12—15 kronor per bevillningskrona och
vägskatten med 30—40 öre per vägfyrk, så är det lätt att förstå vilken förtvivlad
ställning dessa kommuner befinna sig i. Härtill kommer att utsikterna
att få in några stora skattebelopp äro ytterst små på grund av den stora arbetslöshet
som råder, vilket bidrager till att nästa år blir kommunernas ställning
ännu mera förtvivlad. Det skall icke förnekas, att statsmakterna gjort
ganska mycket för att lindra arbetslöshetens svåra följder inom de. hårdast utsatta
kommunerna, men trots detta är det endast en större eller mindre del av
de arbetslösa, som blivit hjälpta. En stor del har under långa tider blivit helt
och hållet ohjälpt. Det kan naturligtvis invändas mot detta resonemang, att
en arbetslöshetsförsäkring icke hade kunnat hjälpa alla. under en så svårartad
kris som den nuvarande. En sådan invändning är naturligtvis riktig, men det är
särskilt ett par saker, som man dock måste fästa sig vid..

För det första skulle arbetslöshetsförsäkringen enligt min mening ha bringat
hjälp omedelbart vid krisens utbrott, något som hade medfört, att arbetarna
och kommunerna icke hade behövt bli utarmade i så stor utsträckning
som nu blivit fallet, innan statens hjälp kommit till stånd. För det andra
skulle arbetslöshetsförsäkringen verka utjämnande på skattetrycket kommunerna
och länen emellan. De oerhörda offer för arbetslöshetens lindrande, som
vissa kommuner och län måste underkasta sig, bli jämnare fördelade över hela
landet, örn en arbetslöshetsförsäkring är genomförd. Ett tredje skäl är den
större trygghetskänsla, som en arbetslöshetsförsäkring skulle medföra för samtliga
lönearbetare, som en sådan försäkring komme att omfatta. Det är särskilt
denna otrygghetskänsla som formligen hänger som en tung mara över
samtliga lönearbetare i landet. De veta icke ena dagen, örn de ha arbete i
morgon, och det betyder i sin tur, att de veta icke i dag, örn de ha bröd. i
morgon. Denna otrygghet skulle delvis elimineras om en arbetslöshetsförsäkring
bleve genomförd. _ .

Örn man t. ex. tar och gör en jämförelse — jag tror,, att herr Hage var inne
på det spörsmålet — med sjukförsäkringen, så kan väl ingen förneka, att denna
försäkring bereder ökad trygghet åt de försäkrade. Medlemmarna inom dessa
sjukförsäkringskassor bidraga med vissa belopp till sina organisationer undei
den tid de äro friska och arbetsföra för att erhålla ett belopp till sitt uppe -

Onsdagen den 17 februari f. m.

19 Nr 14.

hälle viel iråkad sjukdom. Denna försäkringsform är enligt min och även
många andras mening uppbyggd efter ganska sunda principer. Jag har därför
mycket svårt att förstå, varför det icke skulle vara lika fördelaktigt för staten
att gå in för en lösning av försäkring mot arbetslöshet. Även här fingo
olika medborgare erlägga vissa avgifter under den tid de arbetade för att erhålla
en viss trygghet vid iråkad arbetslöshet. Det kan invändas däremot, och
herr Skoglund gjorde den invändningen, att en arbetslöshetsförsäkring avhjälper
icke arbetslösheten. Det gör den naturligtvis inte. En arbetslöshetsförsäkring
avhjälper icke arbetslösheten, men arbetslöshetsförsäkringens förnämsta
och huvudsakliga uppgift är väl dock, att den lindrar arbetslöshetens
svåraste följder. På samma sätt kan invändas mot sjukförsäkringen. Sjukförsäkringen
avskaffar icke sjukdomarna, utan den endast bereder medlemmarna
en något så när tryggad ekonomisk ställning under den tid de äro sjuka.
Så är det även med arbetslöshetsförsäkringen. Den bereder medlemmarna en
viss ekonomisk trygghet när de äro arbetslösa. Och det är väl ingen som vill
avskaffa sjukförsäkringen därför att försäkringen icke kan avskaffa sjukdomarna.

Herr Skoglund gjorde även en annan invändning. Han gjorde nämligen
gällande, att om en arbetslöshetsförsäkring skulle genomföras i landet, skulle
detta möjligen kunna medföra, att arbetsgivarna komme att avskeda arbetarna
i större utsträckning än för närvarande är fallet. Jag tror, att det är lika riktigt
att göra den reflexionen, att arbetslöshetsförsäkringen komme att bidraga
till något större ansvarskänsla från arbetsgivarnas sida gent emot arbetarna,
när de själva bleve satta i den ställningen att till stor del bidraga till arbetslöshetsförsäkringen.
Jag tror, att den invändningen har lika mycket fog för
sig som den herr Skoglund gjorde.

Herr andre vice talman! Jag vill sluta med att säga, att jag tror, att det
skulle vara till oerhört stor nytta för såväl individen som samhället, örn denna
fråga med det snaraste finge sin lösning. Jag vill tillägga, att jag tror, att
det skulle vara värdigt den svenska staten och den svenska riksdagen, örn det
nästa år, när ett visst 25-årsjubileum till minne av när denna fråga första
gången var före i riksdagen kan firas, örn riksdagen då verkligen gick in för
en riktig lösning av denna stora fråga.

Herr Andersson i Katrineholm instämde häruti.

Herr Berg: Herr andre vice talman! Jag skulle kanske kunna nöja mig

med att referera till det uttalande jag hade i debatten vid fjolårets behandling
av denna fråga. Men saken ligger så till, att sedan ett år tillbaka, när denna
fråga behandlades, i riksdagen, kommunernas och de enskildas ekonomi ytterligare
försämrats i mycket hög grad.

Jag kan här tala om, att i Västernorrlands län arbetslöshetssiffran för närvarande
närmar sig 13,000. I min kommun ha vi från att under fjolåret haft
600 arbetslösa fått siffran ökad till 1,000, och så är det i de flesta kommunerna
i Medelpad. Jag nämnde även i fjol här i riksdagen något örn de borgerliga
partiernas inställning till frågan örn arbetslöshetsförsäkring och samma partiers
ställning ute i kommunerna, vilken skillnad det var i deras politik beträffande
denna fråga. För att styrka detta mitt påstående i fjol skall jag be att till
kammarens protokoll få införd en petition, undertecknad av hundratals kommunalrepresentanter
i Medelpad från alla partier. Petitionen lyder: »Till regering
och riksdag. Undertecknade kommunala representanter, tillhörande alla
partier och samhällslager — ledamöter i fullmäktige, kommunalnämnder, fattigvårdsstyrelser,
arbetslöshetskommittéer etc. — vilja härmed allvarligen fästa

I fråga otti
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 14. 20

Onsdagen den 17 februari f. m.

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forte.)

statsmakternas uppmärksamhet på den ekonomiska krisen i Medelpads kommuner.
Såväl industri- som skogs- och jordbrukskommuner äro svårt hemsökta.
Arbetslösheten växer med varje månad och våra finansiella resurser äro snart
uttömda. Kommunerna sakna medel att av egen kraft komma igenom krisen.
Inför detta måste det vara en ofrånkomlig plikt, att statsmakterna bereda ökade
möjligheter till arbete eller understöd. Närmast kräves dels att skapa stora
offentliga arbeten, såsom vägbyggnader och skogskultivering, dels att med högsta
statsbidrag lämna rätt till understödsverksamhet. Nödställda jordbrukare
måste även bispringas. Det är även vår mening, att arbetslöshetsförsäkringen
måste lösas på sådant sätt, att arbetare, arbetsgivare och staten gemensamt
svara för arbetslöshetsrisker, och att frågan måste lösas vid innevarande riksdag.
Snar hjälp är dubbel hjälp. Vårt hopp står nu till regering och riksdag.»

Jag nämnde i mitt anförande vid fjolårets debatt rörande detta ämne, att
inom de kommunala institutionerna är man, vilket parti man än må tillhöra,
överens örn, att det ej kan fortgå på detta vis. Kommunernas ekonomi befinner
sig vid bristningsgränsen och detta inverkar även på den enskildes ekonomi
Här lägga dessa kommunala representanter, representanter, som stå främst i
ledningen och tillhöra alla partier, för riksdagen fram sina önskemål och trycka
även på den försäkringsfråga, som vi här i dag skola behandla, försäkring
för de oförskyllt arbetslösa i landet, och särskilt vad gäller Norrland och Västernorrland,
som äro mest hemsökta, väntar man på, att riksdagen skall företaga
denna åtgärd för att trygga arbetarnas ställning.

Herr Mårtensson har framfört en del synpunkter gentemot herr Skoglund.
Jag, som lever i ett distrikt med ytterligt stor arbetslöshet, vill säga, att jag
ej tror, att herr Skoglund behöver bekymra s;g för, hur de arbetslösa komma
att ställa sig till denna försäkring. Och i vilken utsträckning de vänta den,
det skulle herr Skoglund kunna övertyga sig om, örn han kunde i dessa arbetslöshetsdistrikt
personligen höra vad arbetarna tänka, vad de känna och
vad de vilja. I den kommun, jag tillhör, ha vi fått rätt bra hjälp från statsmakternas
sida just på grund av den stora arbetslöshet, som där gör sig gällande.
Vi ha 90 procent i kontant arbetslöshetsunderstöd, men man kan förstå,
hurudan ställningen är, när denna kommun ej har bärkraft nog att kunna
bisträcka med dessa återstående 10 procent, som uppgå till 3,000 kronor i
månaden, vilket belopp skall erläggas av kommunen. Vi ha en skatt, sorn,
landstingsskatt och vägskatt inräknade, uppgår till över 20^ kronor per bevillningskrona.
Jag nämnde vid debatten i fjol, att av 15 sågverk voro endast
6 i gång. När jag för några dagar sedan var hemma, var det ett av de mindre
verken som gick, av dessa 15 verk. Alla de övriga stå, ingen rörelse finnes
inom kommunen, alla möjligheter att få inkomster äro uttömda. Det finnes
ej heller möjlighet för de arbetslösa att få något tillfälligt arbete inom Sundsvallsdistriktet
i övrigt. Arbetslöshet inom denna kommun och flera andra
har existerat sedan år 1923. Man förstår, hur man skall sköta ekonomien
inom en arbetarfamilj, då 5 eller 6 personer få detta kontanta understöd på
högst 18 kronor. Det räcker endast till nödtorftig mat. Allt det som behöves
till hemmet får undvaras. Följden blir, att hemmet blir ruinerat. Att
anskaffa kläder för familjen är ej att tänka på. Under sådana förhållanden
få herrarna ej undra på, att dessa människor, som lidit under denna arbetslöshet
under åratal, även vänta av riksdagen, att den gör något för att underlätta
förhållandena. Dessa arbetslösa och även de kommunala representanterna
i Medelpad vänta — såsom här även framgår av denna petition — att riksdagen
skall besluta att försäkra dessa arbetslösa mot denna oförvållade arbetslöshet.

Jag har ej mer att tillägga. Herr Mårtensson har redan sagt en god del.
Men jag vill sluta med en vädjan till riksdagen, att när det, som herr Mår -

Onsdagen den 17 februari f. m.

Nr 14.

lensson säger, snart är 25 år sedan frågan koni upp, i år allvarligt tänka på
frågan om skydd mot arbetslöshet.

Herr andre vice talanm, jag ber att få yrka bifall till den av herr Norman
m. fl. avgivna reservationen.

Med herr Berg förenade sig herrar Johansson i Sollefteå och Västberg.

§ 13.

Herr statsrådet Rundqvist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 88, angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete åt
f. tygarbetaren O. V. Johansson;

nr 89, angående förhöjd ersättning till K. H. Wsern i anledning av skada,
ådragen under militärtjänstgöring;

nr 90, angående utbyte av en kronan tillhörig tomt inom Torsby municipalsamhälle; nr

91, angående hävande av ett mellan kronan och Västernorrlands läns
landsting slutet avtal rörande försäljning till landstinget av viss kronan tillhörig
fastighet;

nr 96, angående viss ändring i bestämmelserna rörande förvaltningen av lantförsvarets
fond för byggnader och andra försvarsändamål;

nr 97, angående bestridande från allmänna indragningsstaten av visst Josef
Bertil Karlsson tillerkänt skadestånd; och

nr 102, angående viss pensionsrätt för f. d. kaptenen L. O. A. Liberg.

Nämnda propositioner bordlädes.

§ 14.

Fortsattes föredragningen av andra lagutskottets utlåtande nr 9; och anförde
därvid:

Herr Björnberg: Herr talman! Det förefaller, när man lyssnar till det som
anförts i denna debatt rörande arbetslöshetsförsäkring, att man nog i rätt hög
grad anknyter överdrivna förväntningar till denna sak, och detta exemplifierades
i särskilt hög grad av den senaste ärade talaren, herr Berg, då han meddelade,
att hans kommun f. n. får ett bidrag av 90 procent av det, som kommunerna
ha att svara för beträffande hjälpåtgärder mot arbetslösheten. Ändå
avslutade han sitt anförande med att framföra mycket allvarliga klagomål
över de oerhört svåra förhållanden, som man där har att kämpa med. Herr
Bergs framställning gjordes för övrigt på ett vederhäftigt och sympatiskt sätt,
som ej alltid är fallet, när man kommer in på sådana här brännbara saker.

När jag begärde ordet, hade herr Hage ställt en fråga till de frisinnade,
och det är givet, att när jag deltagit i utskottsbehandlingen av denna fråga
både tidigare och i år, det kan vara rimligt, att jag besvarar hans fråga. Han
efterlyste med en viss spydig betoning, var vi frisinnade befinna oss i denna
fråga och vart vår tidigare reservation tagit vägen. Herr Hage, jag vill
svara: med det betänkande, som nu föreligger, och med den motivering, utskottet
här ger, då det ställer sig sympatiskt och förstående beträffande detta
stora samhällsproblem, skulle det ej ha varit vår sak att reservera oss. Det
skulle då ha varit högern, som gjort det, och eventuellt några andra. Jag har
för något år sedan och i mitt anförande i fjolårets debatt rörande denna sak
givit uttryck åt ungefär samma synpunkter, som anföras i årets betänkande
och som förekomma i socialministerns där citerade uttalande.

Här har man från olika håll givit underbetyg åt utskottet. Den förste ta -

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 14.

Onsdagen den 17 februari f. m.

I fråga örn
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

laren, herr Magnusson i Kalmar, sade, att det var ovilja, bristande vilja, som
var orsaken till att ingenting blivit gjort. När herr Spångberg kom upp, blev
det givetvis, som det måste bli, en viss divergens; och han kom med betyget
vårdslöshet. Vårdslöshet var, sade han, det betyg, man borde ge utskottet, en
betygssättning, som enligt min mening var synnerligen omotiverad i det sammanhanget.
Jag skall ej ge mig in därpå. Jag tror ej, att det är nödvändigt,
och jag förmodar, att vi ej kunna komma särskilt lång väg med frågan i dag.
Jag vill dock konstatera en förvanskning, som herr Spångberg gjorde, när
jag nu ändå talar örn hans anförande. Han citerade socialministern och yttrade,
att denne förklarat sig vara beredd att taga det initiativ i frågan, som
sakens beskaffenhet och omständigheterna kunna kräva. Det står ej så i socialministerns
uttalande, utan det står, »som omständigheterna kunna medgiva».
Det är ju litet olika. Det föreligger givetvis en väsentlig skillnad
här. När det gäller »krav», blir det ju ofta något helt annat än vad omständigheterna
kunna medgiva.

Jag sade i början av mitt anförande här i dag, att det anknytes säkerligen
alldeles orimligt höga och överspända förväntningar till arbetslöshetsförsäkringen.
Man räknar med ett resultat, som i det långa loppet skulle bli — är jag
rädd för —- en allvarlig besvikelse för dem det gäller. Samhället har hittills
visat sig i stort sett vilja och kunna lämna sin hjälp för att lindra nöden och
ingripa med åtgärder, något som överhuvud taget vi samtliga varit med om,
och det ha vi gjort i människokärlekens och ansvarets namn. Herr Spångberg
frånkänner dock denna församling något sådant som ett förnuftigt tänkande.
Men ute i landet, säger han, finnas människor, som tänka förnuftigt. Även
förnuft är, som allt annat, ett relativt begrepp. Jag tror ej, att det skulle
bli lyckligt för de arbetslösa, om det Spångbergska förnuftet skulle bli mera
allmänt, och örn man skulle ansluta sig till den ståndpunkt, som representeras
av dessa flygelsoldater på den kanten.

Det har nu, som så ofta, i debatten artat sig till en uppgörelse mellan socialdemokraterna
och kommunisterna. Här råkade man finna vägande och kraftiga
krav på genomförbara linjer, och då har herr Spångberg ansett sig ha
anledning att fullständigt underkänna och förkasta det, som man från socialdemokratiskt
håll ansett lämpligt att redan nu reflektera på. Redan i utskottet
sade jag, att det ej verkar särskilt starkt när man inom ett så stort
parti som det socialdemokratiska icke ens är på det klara med, vilken typ av
försäkring man vill lia. En gammal inflytelserik representant för det socialdemokratiska
partiet ville ej vara med om obligatorisk försäkring utan blott
om frivillig. En annan, som sitter vid bordet, säger alldeles raka motsatsen,
att för ingen del vill han vara med örn frivillig försäkring. Han förordar
den obligatoriska. Man brukar, när man skall bygga, först skaffa sig en
ritning. Jag tycker, att det är litet häftigt att nu begära, att man skall besluta
något, där man ännu saknar t. o. m. konturerna av det, vartill man vill
komma.

För min del har jag principiellt sett ingen fruktan av den olyckliga och
orimliga och samhällsskadliga verkan, som skulle vara förenad med försäkringsåtgärder.
Men observera: jag trycker särskilt på försäkring, och i försäkringens
begrepp ligger alltid, att de, som skola ha gagn av det som göres,
skola bära sin del av bördorna och alltså från början taga ansvaret.

Herr talman! Vi lia ingen anledning att nu principiellt diskutera denna
sak. Jag har endast velat svara på frågan, var vi frisinnade befinna oss. Vi
befinna oss på samma linje, som jag tidigare antytt, och som finnes angiven
på sidan 21 i betänkandet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets föreliggande förslag
och alltså avslag å motionerna.

Onsdagen, den 17 februari f. m.

23 Nr 14.

Herr Ström: Herr andre vice talman! När man ser på vissa delar av detta
betänkande, är det ej utan, att man frågar sig: när skall denna fråga lösas i
vårt land? Socialministern har erinrat om, att han för sin del ej har något
principiellt emot en sådan försäkring. Men när så är förhållandet, vad är det
då som gör, att man ej kan upptaga denna fråga till allvarligt övervägande?
Vöre det så, att de frisinnade anslöte sig till den tankegång, som framförts av
arbetarpartierna, vore det klart, att det funnes majoritet här i riksdagen för en
lösning av frågan.

Det som gör, att man från regeringens sida ej tyckes vilja ansluta sig till
en arbetslöshetsförsäkring just nu, är att tiderna äro så dåliga; den skärpning
av den ekonomiska krisen som inträtt, är det, som gör, att man nu ej kan reflektera
på saken.

Det är underligt att se, vilka argument man använder sig av för att söka
förhindra en lösning av frågan. Först diskuterade man frågan örn en lösning
av problemet om arbetslöshetsförsäkring efter den frivilliga linjen. Då sade
man från visst borgerligt håll, att om man löser frågan efter den linjen, blir
det ett understöd åt fackföreningsrörelsen, som man ej kunde vara nied om. Så
diskuterade man den obligatoriska linjen, och då sades det, att en lösning efter
den linjen blir så dyr, att man ej kan vara med därom, och därför vore det
nödvändigt att företaga nya utredningar.

Ar 1929 gjorde dåvarande socialministern ett uttalande till statsrådsprotokollet,
och där heter det, att eftersom tiderna voro så goda, eftersom det var
uppåtgående konjunkturer och arbetslösheten var av ringa omfattning, var det
ej nödvändigt att lösa frågan då, utan man kunde vänta. Man kan då fråga:
när skall denna fråga lösas? Icke kan man lösa den, när det är dåliga tider.
Det har man sagt ifrån, från regeringens sida. Är 1929 sade man från en borgerlig
regerings sida, att när det är goda tider, kan man ej lösa den, därför att då
är det ej behövligt. Skall man då passa på att lösa den vid något tillfälle mitt
emellan goda och dåliga tider, eller vad är meningen med dessa deklarationer
från den borgerliga sidan? Man tar säkerligen ej fel, örn man säger, att den
goda viljan saknas. Man söker dölja detta genom sådana deklarationer, som
här anförts.

Utskottet uttalar i slutklämmen, att spörsmålet örn lindrande av arbetslöshetens
ekonomiska följder är förtjänt av statsmakternas synnerliga uppmärksamhet,
och att detta är en av vår tids viktigaste frågor. Men samtidigt kan
man fråga sig, vilka åtgärder har vidtagits och varför har man ej vidtagit
mera omfattande åtgärder. Örn vi se på den statistik, som utskottet anfört i
sitt utlåtande, och taga siffran för november 1931, skola vi finna, att det då
fanns omkring 78,000 anmälda hjälpbehövande arbetslösa. Av dessa 78,000
anmälda hjälpbehövande arbetslösa har det bringats hjälp åt 28,000, medan
nära 50,000 äro ohjälpta. Kan detta vara en behandling av denna fråga, som
kan anses stå i överensstämmelse med den stora vikt, som det även enligt utskottets
utlåtande är för statsmakterna att hjälpa arbetslöshetens offer? Man
måste säga, att det vore märkvärdigt, örn det skulle vara på det sättet. Varför
vidtager man då icke dessa åtgärder? Nej, orsaken är, att man på den borgerliga
sidan icke synes vilja lösa denna fråga, men det vågar man samtidigt icke
säga rent ut utan man försöker med denna förhalningspolitik. Det har redan
tidigare här talats örn huru många år denna fråga varit föremål för utredningar,
och dessa utredningar ha fortgått oberoende av vilken regering som suttit,
men något förslag i frågan har man icke kommit fram med och genomfört.

Vilka är det för närvarande, som få bära bördorna, därför att icke statsmakterna
ägnat denna fråga tillbörlig uppmärksamhet? Ja, en del kanske resonera
som så, att det är de arbetslösa, som få försöka dra sig fram bäst de
kunna och vilka man sålunda tvingar till arbete, som visserligen är dåligt be -

1 fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Sr 14.

Onsdagen den 17 februari f. m.

<Migatorisk men sorn ändå är ett arbete. Så länge det fanns någon utsikt för de ar arbetslösheis-

betslösa att få något slag av arbete, kanske det fanns fog för detta, men som
försäkring, det nu är, när det icke finns några som helst utsikter, måste man säga, att det
(Fort».) är kommunerna, som få bära bördan därav, att icke statsmakterna fyllt sina
förpliktelser i detta fall. Det är kommunerna, som få genom fattigvården betala
dessa utgifter i stället; och icke är detta ett angenämare sätt att lösa denna
fråga än genom en arbetslöshetsförsäkring. Detta medför i mycket stor utsträckning,
att fattigvården får ett utökat klientel, som så vant sig vid att
söka sig till fattigvården att de till och med vid förbättrade konjunkturer utgöra
en stor belastning för kommunerna. Den erfarenhet vi ha från de större industrikommunerna
visar oss detta, och redan den omständigheten borde peka på
att man skulle söka att få andra former för denna hjälpverksamhet, än en direkt
hänvisning till fattigvården. Ty de, som icke sökt fattigvård tidigare,
äro nog rätt obenägna att göra det annat än i de allra värsta tvångssituationer.
Men ha de kommit in på den vägen, känna de sig kanske icke så obenägna att i
fortsättningen göra det.

Det har här sagts, att en arbetslöshetsförsäkring icke löser dessa frågor. Ja,
det är alldeles riktigt, att en sådan försäkring icke löser frågan i dess helhet,
men jag vill fråga, herr talman: Kan det icke anses vara riktigt och rimligt,
att man under de goda tiderna avsätter medel för att hjälpa under dåliga tider?
Kan det icke anses riktigt, att man, när det är goda tider, avsätter så mycket
pengar, att man har möjlighet att hjälpa de arbetslösa under de dåliga tiderna?
I vilken form skall detta ske? Jag kan icke finna, att det kan ske på annat sätt,
än att man genomför en arbetslöshetsförsäkring, där parterna äro skyldiga att
betala sitt bidrag. Som det nu är, får man under dåliga tider från kommunens
och statens sida bära hela bördan, just därför att man icke, i de flesta fall åtminstone,
har några medel fonderade från de goda tiderna. Kommunerna kunna
icke lia sådana. Staten har större möjlighet i det fallet, men det förekommer
icke heller där i någon större utsträckning. Vore det icke riktigast, att
man inriktade sig på att under goda tider fondera medel för att ha dem till sitt
förfogande för att hjälpa de arbetslösa under de dåliga tiderna? Och den lämpligaste
formen för detta torde vara en arbetslöshetsförsäkring. Kan det icke
anses riktigt, att en del av de stora vinster, som arbetsgivarna, i synnerhet inom
de rationaliserade industrierna, göra sig under goda tider, avsättes för att hjälpa
arbetslöshetens offer under dåliga tider? Nog borde det vara i överensstämmelse
med en god samhällsanda, att man icke delade ut alltsammans till
aktieägarna utan också tänkte på följderna av de konjunkturväxlingar, som
finnas i det kapitalistiska samhället, och såga till, att man avsatte en del för
att skydda de arbetslösa under dåliga tider. Det är ju så, att man avsätter
inom företagen medel till vissa fonder, som man har att tillgripa när det blir
sämre tider för att skydda vederbörande företag. Vore det icke lika riktigt,
att man under goda tider avsatte medel för att hjälpa under dåliga tider även
dem, som skapa dessa rikedomer, nämligen arbetarna? Jag kan icke finna
någonting, som talar mot en sådan uppfattning, utan anser, att det vore fullt i
sin ordning att man förfor på detta sätt.

Under debatten har herr Björnberg vittnat om att om man får en arbetslöshetsförsäkring
genomförd, skulle det bli en allvarlig besvikelse, och de resultat,
som man väntat sig av denna försäkring, skulle icke infinna sig. Det är rätt
märkvärdigt detta uttalande. Sverige är ett av de få länder, som icke genomfört
en sådan försäkring, vi lia därför mycket stor erfarenhet att bygga på, när
det gäller att lösa denna fråga, nämligen den erfarenhet som vunnits i de andra
länder som löst frågan. Där har man haft arbetslöshetsförsäkringar i vissa
fall i åtskilliga årtionden, men ändock har icke den besvikelse, som herr Björnberg
talat örn, infunnit sig. Det är klart, att man lär av erfarenheten beträf -

Onsdagen den 17 februari f. m.

Nr 14.

fande vissa detaljer och att man får ändra vissa sådana, men icke har man kunnat
konstatera, att det varit någon allvarlig besvikelse, att man med sådana åtgärder
försökt hjälpa de arbetslösa. Man har tvärtom kunnat konstatera, att utvecklingen
av arbetslöshetsförsäkringen under de senare årtiondena gått framåt
mycket hastigt och att allt flera och flera länder infört densamma; och detta
vittnar ju icke örn att det har inneburit någon allvarlig besvikelse, utan det
vittnar ju tvärtom, att det lett till tillfredsställande resultat, i de länder där man
genomfört dessa åtgärder.

Vidare har herr Björnberg sagt, att eftersom socialdemokraterna icke äro
eniga örn typen för en försäkring, är det icke så gott att genomföra en sådan.
Han tog såsom exempel, att skall man bygga ett hus skall man först skaffa sig
ritningar. Nej, så går det icke till, en förståndig husbyggare gör först klart för
sig, innan han beställer några ritningar, vilket hus han skall ha, och han räknar
också med de ekonomiska möjligheterna för detta. Det ha vi också gjort.
Vi ha ansett, att den obligatoriska försäkringen är önskvärd att åstadkomma,
men finns ingen möjlighet att genomföra en sådan, måste man gå på den
frivilliga linjen; eftersom de borgerliga antagligen icke vilja vara med örn att
bestrida kostnaderna för en obligatorisk försäkring. Då måste man taga det,
som är närmast detta, nämligen den frivilliga försäkringen. Redan från början
har man således utgått ifrån detta, liksom en husbyggare, som innan hail
beställer sina ritningar kalkylerar örn han skall bygga en större villa på så
och så många rum och kök eller, örn han icke kan detta, örn han i stället måste
bygga en mindre villa på 2 eller 3 rum och kök, och därefter beställer han en
ritning för denna villa.

Jag tror, att om man skulle döma efter det anförande, som herr Björnberg
hållit och som skulle utgöra något slags försvar för utskottet, måste man säga
sig, att skola sådana skäl vara avgörande för lagutskottets utlåtande beträffande
ett av vår tids största och svåraste problem, som det heter i utlåtandet,
måste man verkligen undra över örn det är med sådan vishet, som världen styres.
Ty icke är det något större mått av vishet och sakkunskap, som herr
Björnberg presterat i det anförande, som han här hållit till förmån för utskottets
förslag.

Jag finner, att alla skäl tala för att man nu vidtager åtgärder för att genomföra
en arbetslöshetsförsäkring. Det har sagts från socialministerns sida, att
just nu i krisens svåraste läge skulle det innebära en dubbel belastning, örn man
nu genomförde denna försäkring. Jag är emellertid övertygad därom, att örn
kammaren nu beslutar i överensstämmelse med den reservation, som är framförd
i lagutskottet, skulle det nog icke bli en sådan snabb lösning av denna
fråga, som skulle verka betungande just nu under den svåraste krisen. Vi vänta
oss nämligen icke en sådan snabb behandling utan den lösning, som skulle bli
resultatet av en skrivelse till Kungl. Maj :t, kommer nog, även örn vi nu besluta
i överensstämmelse med reservationen, att dröja, och under sådana förhållanden
kan man icke säga, att det blir en dubbel belastning.

Det är just nu, som vi behöva vidtaga åtgärder för att i en kommande kris stå
bättre rustade, än staten och kommunerna gjort vid detta tillfälle, och det är
med hänsyn till detta, som jag, herr andre vice talman, ber att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Höglund i Göteborg instämde häruti.

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! dag nödgas ytterligare säga

några ord, innan debatten avslutas, och detta framför allt i anledning av de
anföranden, som här hållits av herrar Skoglund och Björnberg, båda ledamöter
av utskottet.

I fråga örn
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 14. 26

Onsdagen den 17 februari f. m.

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Jag skall då först säga några ord med anledning av herr Björnbergs yttrande,
då lian kritiserade oss socialdemokrater därför att vi icke gjort upp
några ritningar till vår arbetslöshetsförsäkring, och det skulle vi gå hem
och göra, ansåg herr Björnberg. Ja, men herr Björnberg, vi ha icke en ritning,
vi lia två ritningar. Vi ha den obligatoriska och den frivilliga försäkringen.
Var så god och välj, mina herrar, vilken som anses passa bäst, den
obligatoriska eller den frivilliga! Vi eller, rättare sagt, motionärerna ha också
i sin motion avfattat detta uttryckligen så, när de säga på sidan 2 i motionen:
Med hänsyn till vad vi sålunda anfört äro vi icke benägna att göra systemfrågan
till en huvudpunkt. Även örn vi på grund av den från början garanterade
större omfattning, som den obligatoriska försäkringen enligt sakens
natur får, anse denna ha ett givet företräde framför den frivilliga försäkringen
nied statsbidrag, skulle vi vara villiga att förorda införandet av en frivillig
försäkring, därest ett för försäkringsfrågans lösning tillräckligt antal ledamöter
av riksdagen skulle föredraga denna väg framför den obligatoriska försäkringens.
Härav framgår klart och tydligt, herr Björnberg, att vi icke
bundit oss för en bestämd ritning, örn det är så, att herrarna förorda den ena
framför den andra. För oss har, såvitt jag kan förstå, huvudsyftet varit att
få en försäkring till stånd, och sedan få herrarna som äro i majoriteten avgöra
mellan dessa två, den frivilliga och den obligatoriska försäkringen.

Sedan säger herr Björnberg, att han ju ändå uttalat sin symapti för frågan
genom att ansluta sig till utskottsmajoriteten. Ja, det är ingen, som bestrider
detta. Men tänk, herr Björnberg, örn vi här i riksdagen skulle avfärda
alla krav, som ställas på riksdagen, när det gäller hjälp i en eller annan form,
med blotta sympatiyttringar, huru skulle människorna då uppfatta ett sådant
förhållande? Skulle de icke med all rätt reagera och anse, att man kan
icke existera och leva blott på ideliga sympatiuttalanden, utan det får nog
finnas litet grand realiteter också. Nu har man hållit på i så många år med
att uttala sina sympatier här i riksdagen, så att jag anser det vara på tiden,
att man går ifrån sympati till handling.

Sedan var det herr Skoglund, som åberopade socialstyrelsens utlåtande i
frågan och anförde, att det är så och så många, som icke kunna hjälpas, i händelse
att denna arbetslöshetsförsäkring skulle införas. Ja, det är alldeles
riktigt, och detta har också herr Möller i en tidningsartikel belyst, när han
klargjort sin ståndpunkt till socialstyrelsens utlåtande, där han talar örn
»hur ineffektivt förslaget skulle vara, emedan de 30,000 långtidsarbetslösa
icke bli fullt hjälpta». Men han talar också om att »under år 1929 skulle
minst 129,512 personer blivit fullt hjälpta, medan 30,170 skulle ha blivit åtminstone
halvt hjälpta, örn det socialdemokratiska försäkringsförslaget varit
lag år 1929». Herrarna se bort från realiteterna och de fördelar, som obestridligen
skulle vinnas genom denna försäkringsform, och taga blott sikte
på att man icke kan få ett fullkomnat förslag, som skall kunna råda bot på
alla missförhållanden, och därför ställa sig herrarna avvisande.

Vidare framhöll herr Skoglund, att man icke kan förhindra arbetslöshet genom
försäkringens införande. Nej, det vill väl ingen påstå något sådant. Jag
är den förste att erkänna — och det framhöll jag i mitt första anförande •—
att vi äro fullt medvetna om att icke kunna förhindra arbetslösheten genom
försäkringens införande. Men, herr Skoglund, vi lia icke kunnat förhindra
olycksfall i arbete genom att införa försäkring för sådana, men icke desto
mindre har riksdagen antagit en lag om försäkring för olycksfall i arbetet.
Den lagen förhindrar icke ett enda olycksfall, och den är icke heller avsedd
att göra det, utan den är avsedd att hjälpa vid olyckor, inträffade i arbetet,
lika väl som en försäkring på arbetslöshetens område skulle avse att hjälpa,
när arbetslöshet inträder. Och, herr Skoglund, det brukar brinna i knutarna

Onsdagen den 17 februari f. m.

Nr 14.

och munga eldsvådor uppstå; och vi ha försäkringar för dessa olyckor likaväl
som för en hel del andra olyckor, som inträffa, men icke förhindra dessa
försäkringar eldsvådor, rörsäkringarna äro avsedda att hjälpa och råda
bot för skador, som uppstå genom olycksfall i ett eller annat avseende. Så
är det också, som förut framhållits, när det gäller arbetslöshetsförsäkringen.

Herr Skoglund sade, att jordbrukarna, för den händelse att arbetslöshetsförsäkringen
infördes i vårt land, icke skulle i samma utsträckning som hittills
ha arbetare anställda i sina företag, utan de skulle entlediga dem med
hänsyn därtill, att de kunde existera på det stöd, som arbetslöshetsförsäkringen
gav. Ja, även örn något sådant skulle förekomma i något enstaka fall, att en
arbetsgivare har i sin anställning större personal, än han nödvändigt behöver,
så tror jag dock, att det inskränker sig till mycket få fall och jag tror, att det
inskränker sig för närvarande till mycket få fall med hänsyn till de ekonomiska
svårigheterna för jordbruket. Jag tror, herr Skoglund, att det är mycket
få arbetsgivare i vårt land, som driva sina företag med för stor personal.
Tvärtom skulle jag tro — och därom vittnar allt •—, att de driva sina företag
med mycket ringa personal med hänsyn till den högt uppdrivna arbetsintensiteten;
och jag tror därför icke, att det skälet i varje fall är avgörande för att
motsätta sig denna arbetslöshetsförsäkring.

Jag ber, herr talman, att fortfarande få vidhålla mitt yrkande örn bifall till
reservationen.

Herr Andersson i Stockholm: Herr Magnusson i Kalmar betygade, att socialministern
hyser mycket stort intresse för denna fråga, och jag undrar, vem
i denna kammare eller annorstädes bland landets politici, som icke har betygat,
att han hyser det allra största intresse för lösandet av frågan om arbetslöshetsförsäkring.
Jag har åtminstone icke hört någon, som icke är utomordentligt
ivrig att genomföra en lösning av denna fråga.

Jag hörde för några månader sedan ett föredrag av en medlem av bondeförbundet,
numera placerad i första kammaren, och han förklarade, att bondeförbundet
hyste ett alldeles utomordentligt stort intresse för lösandet av
frågan örn en arbetslöshetsförsäkring, ja, han lämnade sina åhörare så vederhäftiga
uppgifter, som att socialdemokraterna lagt fram förslag i riksdagen
örn lösande av arbetslöshetsförsäkringsfrågan, men när bondeförbundet yrkade
på att förslaget skulle omfatta även bönder och jordbruksarbetare, ville icke
socialdemokraterna vara med längre, utan förslaget blev avslaget. Ja, så
vederhäftiga uppgifter far man omkring och lämnar till och med i frågor, som
äro så viktiga som denna.

Den diskussion, som har förts här i kammaren, har, såvitt jag kunnat finna
— och jag har försökt följa med den, så gott det varit möjligt — gått en smula
vid sidan av det centrala. Alla ha betygat sitt intresse för frågans lösning,
men något mera har det i alla fall icke blivit.

Beträffande frågan örn arbetslöshetsförsäkring skulle jag vilja säga, att
jag betraktar det icke som likgiltigt, hurudan försäkringen blir, bara det blir
en försäkring. Örn man åstadkommer en sådan arbetslöshetsförsäkringsform,
att de hårdast drabbade av arbetslöshetens verkningar icke bara ställas utan
understöd från försäkringen utan till och med få vara med örn att betala avgifter
för att åstadkomma de belopp, som de av arbetslösheten mindre pressade
skola ha i understöd, så måste jag säga, att det förefaller mig icke, som
om detta skulle lia något att göra med de arbetslösas, alltså med arbetarnas
intressen i denna fråga.

När jag talar örn saken på detta sätt, gör jag det med utgångspunkt från
det förslag, som var fogat till den socialdemokratiska motionen vid förra årets
riksdag, och det förslag, vilket är åberopat i reservationen i det föreliggande

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 14. 28

Onsdagen den 17 februari f. m.

ifråga om utskottsutlåtandet. Jag skall icke närmare uppehålla mig vid detaljerna i
»rbetdöshets- förslag i annan mån, än att jag skall erinra örn att förslaget innehåller

försäkring. Jen föreskriften, att arbetaren skall ha betalt sina avgifter under minst 26
(Forte.) veckor under de senaste fyra försäkringskvartalen för att vara berättigad att
uppbära understöd från arbetslöshetsförsäkringen. En sådan föreskrift innebär
ju i alla fall, att den, som under fyra kvartal bar arbetat bara under 25
veckor — för att nu gå nära gränsen — icke blir berättigad till understöd.
Är det nu så, att denne, efter att ha gått arbetslös ett halvår, får arbete på
nytt under 20 eller i bästa fall 25 veckor och sedan kommer och anmäler sig
för att få understöd, så får han på nytt beskedet, att han icke har arbetat och
betalt avgifter i 26 veckor under de sista fyra kvartalen och att han följaktligen
icke är berättigad till understöd. Detta medför alltså, att den, som får
ett och annat tillfälligt arbete, får visserligen vara med att betala avgifter
till arbetslöshetsförsäkringen, men han blir aldrig berättigad till något understöd
från försäkringen.

Om man nöjer sig med att ställa i tvivelsmål, huruvida en sådan anordning
är till någon fördel för arbetarna i allmänhet, så kan man därtill också konstatera,
att för dem, som ha råkat ut för varaktig arbetslöshet, blir en sådan
försäkringsform icke på något sätt till någon hjälp.

Finns det då någon möjlighet att lösa frågan örn arbetslöshetsförsäkring
och samtidigt undgå sådana fall, som jag här har erinrat örn och som tydligen
komma att bli de vanligaste bland de arbetslösa? Ja, örn man löser frågan på
sätt, som har föreslagits i den kommunistiska motionen, alltså att arbetarna
icke betala några avgifter till försäkringen och att försäkringen omfattar varje
man och kvinna i åldern mellan 16 och 67 år. Detta innebär, att var och en i
dessa åldersgrupper, som för sitt livsuppehälle är beroende av inkomst av arbete
och som råkar ut för arbetslöshet, blir berättigad till understöd från arbetslöshetsförsäkringen.

Då frågar man, var man skall ta pengar till att lösa frågan på detta sätt.
Ja, är det så, att vi äro ense därom, att inga värden framskapas annat än genom
arbete, då blir det väl ändå slutligen bara fråga örn en administrativ anordning,
på vilket sätt medlen skola tagas. De skola framskapas genom det
produktiva arbete, som utföres ■— därom lära vi väl vara överens — och det
blir då en administrativ fråga, hur pengarna skola tagas in, ty att de skola
tagas av det produktiva arbetet lärer man icke lia möjlighet att komma ifrån.

Jag skulle tro, att örn man ser på frågan från den utgångspunkten, lärer
man få lov att erkänna, att det är ur alla synpunkter rättvisare och fördelaktigare,
att man skapar en form för denna försäkring, som ger möjlighet att i
första hand hjälpa dem, som hårdast pressas av arbetslöshetens verkningar.

Man har här talat örn att, ifall man genomförde en försäkring sådan, som
bland annat angivits i reservationen, så skulle det medföra, att kommunerna
icke skulle bli så utarmade, som de för närvarande ha blivit under den kris,
som råder på arbetsmarknaden. Ja, skillnaden skulle bli förfärligt liten. De,
som nu äro arbetslösa ute i industrikommunerna, tusentals och åter tusentals
arbetare, ha varit arbetslösa i åratal. De skulle därför icke alls bli berörda
av den försäkring, som i reservationen blivit omtalad. Örn man hade genomfört
en sådan försäkringsform, så hade alla dessa i alla fall måst till sitt uppehälle
anlita kommunerna, anlita sina arbetskamrater eller anlita sina anhöriga,
såsom för närvarande sker.

När man diskuterar frågan örn arbetslöshetsförsäkringen, så bör man diskutera
den med utgångspunkt också från vad den ena eller andra försäkringsformen
kan betyda, när det gäller frågans lösande. Är det så, att man icke
vill diskutera spörsmålet med utgångspunkt därifrån, då får man lätt det intrycket,
att man diskuterar frågan om arbetslöshetsförsäkringen närmast för

Onsdagen den 17 februari f. m.

29 Nr 14.

att utåt visa, att man är intresserad av spörsmålet i och för sig utan hänsyn
så mycket till vad en lösning av frågan på ena eller andra sättet kommer att
betyda för dem, som ha drabbats av arbetslöshet.

Jag skall icke uppehålla mig vid behovet av ett genomförande av en arbetslöshetsförsäkring.
Det har redan under debatten givits en mängd siffror på
arbetslöshetens omfattning, siffror, som, såvitt jag kunnat förstå, samtliga
ligga i underkant, när det gäller antalet arbetslösa här i landet. Örn man
emellertid icke skulle hysa respekt för dessa siffror, örn man tror, att de arbetslösa
i allmänhet bli hjälpta av samhället på det ena eller andra sättet, så
är det ju skäl att erinra örn den nöd, som allmänt råder bland dessa arbetslösa.
En enkel notis i en tidning för några dagar sedan meddelade, hurusom en man
hade kastat sig ned från Katarinavägen i Stadsgården och genom denna förtvivlade
handling tagit sitt liv. Som förklaring till den förtvivlade handlingen
stod det i samma notis, att mannen var metallarbetare och hade gått
arbetslös i något över ett år. Jag skulle tro, att alla äro på det klara med att
när man griper till en så förtvivlad handling, ligger det rätt mycket av lidande
bakom. Det vore nog skäl, att herrarna ett ögonblick funderade över vad
som ligger bakom och vad som förekommit, innan en människa griper till ett
så förtvivlat steg. Denne man är icke ensam om en sådan åtgärd. Örn man
går igenom tidningarnas notiser om liknande händelser här i landet bara under
de senaste åren, så finner man åtskilliga fall, där arbetslösheten har tvingat
människor till liknande förtvivlade steg. När vederbörande saknar medel
till sitt eget och ofta också till sin familjs uppehälle, när vederbörande är
hänvisad att vandra från den ena statliga institutionen till den andra och
begära hjälp utan att kunna få någon, när vederbörande varje dag på arbetsförmedlingen
söker få ett arbete för att få inkomst till sitt uppehälle, men
detta sökande visar sig fullkomligt lönlöst, och när detta fortsätter dag efter
dag och vecka efter vecka och månad efter månad, ja, då skola herrarna icke
förvåna sig över örn man så småningom gripes av förtvivlan och finner allting
hopplöst.

Ansvaret för att människor råka i denna situation, det håres i alla fall av
dem, som icke här vilja vara med örn att genomföra några åtgärder, som kunna
hjälpa dessa människor ur deras förtvivlade läge. Det är icke bara på det
sättet, när man diskuterar ett spörsmål sådant som detta, att det är fråga
örn huruvida man skall genomföra den och den lagparagrafen, som någon gång
i framtiden kan verka på det ena eller det andra tänkta förhållandet, utan
här är det nu faktiskt fråga om huruvida man skall genomföra åtgärder, vilka
kunna bringa medel till livsuppehälle åt människor, som leva i svält, nöd och
elände, och detta till och med i sådan omfattning, att de bringas att taga sina liv,
därför att de icke se någon annan utväg ur det elände, vari de befinna sig.

Jag har sagt detta, därför att jag tror, att det vore anledning, att de, som
här ständigt tala örn sitt intresse för lösande av en fråga sådan som denna
men också lika ständigt avvisa varje försök till frågans lösande, funderade
en smula över vad det är för ett spörsmål, som de i detta sammanhang syssla
med, och funderade över det på ett sådant sätt, att de såge litet mera på
frågans allvarliga sida, än vad som för närvarande göres. Jag måste säga,
att jag har av de debatter, som lia förts i arbetslöshetsförsäkringsfrågan och i
arbetslöshetsfrågan i allmänhet här i riksdagen, fått det intrycket, att det
förekommer en hel del politiska deklarationer och deklamationer, men det förekommer
sannerligen mycket litet sinne för det allvar, som ligger i hela detta
spörsmål och som borde prägla denna frågas behandling.

Örn jag går tillbaka och tittar på vad som förekommit vid de senaste riksdagarna
i denna fråga, så behöver jag icke gå till några andra urkunder än
utskottets utlåtande. Utskottet har åtnöjt sig med att räkna upp vilka år

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 14. 30

Onsdagen den 17 februari f. m.

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts )

man i form av utredningar har sysslat med detta spörsmål och vilka år frågan varit
föremål för riksdagens behandling. Örn vi gå tillbaka och se på vad utskottet
har sagt beträffande 1930 års riksdagsbehandling av denna fråga, så skola
vi finna, att då väcktes det en motion av herr Spångberg örn lösande av arbetslöshetsförsäkringsfrågan.
Den gången var utskottet enhälligt för avslag.
Endast herr Magnusson i Skövde reserverade sig beträffande motiveringen.
Det fanns den gången, alltså år 1930, ingen, som yrkade på ett lösande av arbetslöshetsförsäkringsfrågan.
År 1931 förekom det motioner från socialdemokratiskt
håll, liksom det har gjort vid årets riksdag. Jag tror, att man örn
denna riksdagsbehandling har anledning säga, att år 1930 liksom de därpå
följande åren fanns det anledning kräva av riksdagen, att arbetslöshetsförsäkringen
skulle genomföras. Örn man år 1930 eller tidigare hade gått in
för lösande av arbetslöshetsförsäkringsfrågan, lösande av den på sådant sätt
eller efter de principer, som ha gällt och äro bestämda, när det gäller försäkring
för olycksfall i arbete, så skulle nian haft möjlighet att lätta en hel del
av den ekonomiska börda, som nu vilar på de fattiga industrikommunerna ute
i landet, och man skulle haft möjlighet att hjälpa en hel del av de människor,
som nu pressas till förtvivlan av svält och umbäranden på grund av att de
sakna arbete och därmed sakna möjlighet att få någon inkomst till sin försörjning.

Herr Skoglund sade, att arbetslöshetsförsäkring avskaffar icke arbetslösheten.
Ja, att överhuvud taget resonera på detta sättet, vittnar ju ändå örn
att man icke har allvarligt försökt att sätta sig in i det spörsmål, som det här
gäller. Örn herr Skoglund tror, att man med någon försäkringsform eller
med några åtgärder har möjlighet att under nuvarande produktionsordning
avskaffa arbetslösheten, så borde det vara honom oell hans parti angeläget
att föra fram förslag örn sådana åtgärder. Man har betygat sitt intresse att
hjälpa de arbetslösa, men när det gäller åtgärder till deras hjälp, då kommer
man i debatten med argument sådana som dem, som herr Skoglund här åberopade.

Till slut — herr Hage förklarade, att man från socialdemokratiskt håll icke
hade tänkt sig, att lagen skulle komma att få det innehåll, som framgår av
det förslag, som från socialdemokratiskt håll motionsvis har framförts. Örn
man alltså har tänkt sig, att lagen skulle få ett annat utseende, ett annat innehåll
än det, som man från socialdemokratiskt håll har föreslagit, så skulle
det vara intressant, örn herr Hage ville meddela, på vilket sätt man tänkt sig,
att dessa ändringar skola genomföras. Det är ju ändå riksdagen, som skall
bestämma örn hur lagen skall se ut, vilket innehåll den skall Ira, och det förefaller
ju, som örn man icke gärna kunde tänka sig, att riksdagen skulle bestämma
en lag av annat innehåll än förslagsställarna fört fram, eller att riksdagen
skulle bestämma sig för längre gående förslag. Det centrala i denna
fråga är naturligtvis först och främst försäkringens genomförande, men lika
viktigt är —- jag understryker detta — formen för denna försäkring, frågan
örn hur den ekonomiskt skall ordnas. Jag skulle till herr Hage såsom förespråkare
för den reservation, som här föreligger, vilja ställa frågan, örn herr
Hage anser, att man skall genomföra en försäkring, vilken medför, att den,
som har mer eller mindre tillfälliga arbetsanställningar men som icke har arbete
under minst 26 veckor under de fyra försäkringskvartalen, skall vara
med örn att betala avgifter till en försäkring, från vilken han icke har utsikt
att få något understöd. Detta är den springande punkten i det förslag, som
från socialdemokratiskt håll blivit framlagt, och det skulle ju vara av intresse
att få besked örn den saken, ty för mitt vidkommande är det avgörande för,
huruvida jag skall kunna rösta för den socialdemokratiska reservationen eller
icke.

Onsdagen den 17 februari f. in.

31 Nr 14.

Herr talman! Jag ber att få ansluta mig till det yrkande, som tidigare har
gjorts av herr Spångberg.

Under detta yttrande bade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Carlström: Herr talman! Då jag ber att få säga några ord i denna

fråga, företräder jag icke alls några partipolitiska meningar. Jag vill försöka
se denna sak rent personligt med det mått av »förnuft och vishet», som
någon talat om och som jag möjligen kan lia.

Jag har icke deltagit i diskussionerna i denna fråga på ett par år här i
riksdagen. Då vi diskuterade frågan år 1928 och 1929, hade jag emellertid
ett par anföranden här i kammaren. Det visade sig då, att man från försäkringsanhängarnas
sida egentligen icke hade så mycket att andraga emot
vad jag vid dessa tillfällen framförde såsom skäl, varför jag icke kunde gå
med på en försäkring. Det rådde nämligen en ganska stor oklarhet från deras
sida om hurudan försäkring man ville ha, och man tycktes icke ha så mycket
begrepp örn hur den skulle komma att verka. Ifrån visst håll troddes det,
att försäkringen skulle lösa hela arbetslöshetsproblemet och sålunda skulle
lösa frågan i ett sammanhang; från andra håll hade man däremot den uppfattning,
som man nu äntligen tillägnat sig, att en försäkring löser på intet
sätt arbetslöshetsproblemet som sådant. Socialdemokraterna lia ju också i
sin motion talat örn den »första stöten», som en försäkring skulle taga, och
de erkänna, att den arbetslöshetsrisk som är av långvarigare karaktär icke
avhjälpes genom en försäkring. Det var också ett av de huvudmotiv, som
jag anförde i min reservation inom 1926 års kommitté emot försäkringen, att
den icke löser problemet, att den bara hjälper dem, som äro minst hårt ställda.
Vid en försäkring, som varar, låt mig säga, 90 dagar, har ju var och en, som
är försäkrad, rätt att utfå hjälp, även örn han icke behöver sådan, men när
de 90 dagarna ha gått, örn vi nu räkna med denna tid, så får i alla fall den
arbetslöse gå till kommunen eller till andra organisationer och be örn hjälp.

Jag kan icke riktigt förstå sammanhanget här i dag, då man å ena sidan
säger, att en försäkring löser visst icke arbetslöshetsproblemet, men å andra
sidan talar örn de lättnader, kommunerna skulle få, och då man vidare talar
örn, att de arbetslösa i landet vänta på denna frågas lösning, alldeles som örn
den skulle lösa hela problemet. Det är tydligt, att det här kommer aft bliva
en missräkning, vilken form av arbetslöshetsförsäkring vi än få genomförd,
i fråga om vad försäkringen innebär.

Vill man gå den väg, som herr Andersson i Stockholm nyligen skisserat —
och som kastade ett ganska klart ljus över värdet av den försäkring, man
från socialdemokratiskt håll ivrar för — d. v. s. att det icke skall vara några
avgifter för arbetarna och att alla skulle vara försäkrade, oavsett örn de tillhörde
den ena eller den andra arbetarkategorien samt med ersättning under
hela arbetslöshetstiden; ja kunna vi genomföra en sådan försäkring, då löser
man problemet. Men jag frågar herr Andersson: När sker det? Det har i varje
fall icke skett i något land, där försäkring är genomförd.

Då herr Ström talade örn att man har i andra länder infört försäkring med
lyckligt resultat och att man i dessa länder är belåten med densamma, vill
jag säga honom, att när man genomfört en social reform av denna omfattning,
springer man icke gärna i väg från något håll och säger, att det skall man
kasta bort, Det går helt enkelt icke. Har man en gång gått in för reformen,
då får man bygga vidare efter en tid. Det kan vara intressant att, studera,
vart detta byggande vidare lett i Tyskland och England. Det har lett till, att
arbetslöshetsförsäkringen är det oväsentliga men understöden och tilläggen det
väsentliga i dessa länders arbetslöshetspolitik.

I fråga örn
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 14.

Onsdagen den 17 februari f. in.

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Det är givet, att om man får en försäkring här i landet, så börjar man så
smått med den frivilliga men går sedan snart över till den obligatoriska. Man
säger strax: den frivilliga var ingenting att ha. Så tar man den obligatoriska,
enligt t. ex. det förslag, som vi skisserat i 1926 års kommitté. Men då säger
man: här gå jordbruksarbetare, flottningsarbetare och skogsarbetare och
svälta; vi få taga dem med också. Då få vi taga, som herr Andersson i Stockholm
vill, allesammans med. Men kan någon här i kammaren säga, hur man
skall försäkra en korttidsarbetare med tre månaders anställning? Herr Andersson
och herr Spångberg voro inne på det problemet. Herr Andersson var
ganska förargad på att man i socialdemokraternas förslag ålagt dessa korttidsarbetare,
som icke ha fast arbete mer än tre månader, att erlägga försäkringsavgifter.
Herr Andersson kan läsa i vårt betänkande på sidan 270.
Jag har där föreslagit frikort för dessa korttidsarbetare så att de icke skulle
behöva erlägga avgifter — fast jag var ensam härom i kommittén.

Hur man än ordnar med försäkringen, blir icke försäkringen det avgörande
för hur arbetslöshetsproblemet löses, utan det blir de påbyggnader, som icke
hava försäkrings karaktär. Jag menar, att man skall hava blicken öppen för
detta, innan man går in för försäkring. Säger man: för all del, vi ta en försäkring
som inkörsport för att få med hela arbetslöshetshistorien i släptåg, så
skall man säga det rent och klart. Men då blir frågan, örn det principiellt
sett är lyckligt att lösa arbetslöshetsproblemet genom att söka giva den hjälp,
man kan giva, på denna väg, i försäkringsformen. Jag menar, att i alla fall,
då det gäller sådana här svåra arbetslöshetsstrider, tvingas man att från statsmakternas
sida gå in för en behovsprövning. Man har försäkring i Danmark,
Norge, England, Tyskland och andra stater. Man har nödgats i alla fall till
syvende och sist räkna med behovsprincipen, inkopplad med försäkringen. Då
menar jag, att talet örn försäkringsprincipen där är ju bara egentligen ett
missbruk av ord, såvitt angår de av lång arbetslöshet lidande.

Jag skulle ju kunna sluta med detta. Men då jag, som jag sade, börjat tala
rent personligt, vill jag tala litet örn principen också. Man talar örn människor,
som lida av arbetslöshet och som svälta och som begå självmord på
grund av den förtvivlade belägenhet, som de kommit i. Örn jag säger, att jag
förstår, att en arbetslös har det svårt, behöver ni icke misstro, att jag talar
sant. Men hur många självmord begås i Tyskland, där man har arbetslöshetsförsäkring,
på grund av tidens svårigheter? Och hur många begås i England?
Det är klart, att i en sådan svår kris som den, vi nu genomlida, kan
det icke undgås, att många människor få oförskyllt lida. Jag har sagt i denna
kammare vid åtskilliga tillfällen, då det gällt denna fråga, att det är
icke kostnaderna, som jag fäster mig vid. Ty jag erkänner, att vi kanhända
äro för njugga, då det gäller anslag till de arbetslösa. Jag erkänner, att
många få lida. Men för att komma tillbaka till vad jag ville tala örn, nämligen
principen, är det många andra i landet, som lida, långa tider kanhända,
av arbetslöshet och hava det svårt men som icke så att säga bära fram sina klagomål
och sin nöd för offentligheten. Det finnes många här i landet, som nu
uti bygderna villigt och gärna taga en dagsförtjänst av 3—4 kronor hellre än
att gå arbetslösa. Men en försäkrad arbetare tar icke en sådan där arbetsförtjänst,
ty till försäkringsprincipen hör, att en arbetslös är icke skyldig att
taga ett arbete, som är betalt hur dåligt som helst. Han kan mycket väl bli
erbjuden ett arbete till 5 kronor om dagen, men det heter i försäkringsbestämmelserna,
att örn han skall vara skyldig att taga arbetet, skall det vara betalt
med den i orten »vanliga lönen». Ar denna 7 kronor, tar han icke 5-kronorsarbetet
utan tar i stället t. ex. 2 kronor 50 öre från försäkringen.

Det är denna sak, som är så oerhört viktig enligt min mening, ty örn man
har det svårt och icke kan finna någon annan utväg i världen att leva igenom

Onsdagen den 17 februari f. m.

33 Nr 14.

krissvårigheterna än att anpassa sig efter förhållandena, kan man icke gilla
en bestämmelse, som förbjuder folk att arbeta, utan att de få så och så stor
lön. Men en sådan bestämmelse skall ryckas in i en paragraf, där det gäller
försäkring mot arbetslöshet! Man kommer icke ifrån, att en försäkring ger
ett vapen i arbetarnas händer, som de på det sättet komma att utnyttja, då
det i svåra tider gäller att taga arbeten, som äro betalda lågt men som i alla
fall företagaren icke kan betala mera för. dag är — vad man än säger örn
försäkring eller icke försäkring — övertygad örn, att försäkringsprincipen har
ändå det med sig, att en anpassning och en utjämning till det normala förhindras
vid varje kris.

Nu säger man, att Amerika har ingen försäkring men stor arbetslöshet. Det
har man där, ty Amerika har haft en något underbar lönepolitik. Jag tror,
att arbetslösheten därute har sammanhang med detta. Men jag är övertygad
om, att förhållandena där rätta till sig fortare än i de länder, där försäkring
är genomförd.

Det är klart, att från det håll, där man anser det som en helig sak, att intet
arbete får tagas utan för en bestämd, viss lön, håller mani givetvis på att försäkringen
skulle vara den bästa vägen att lösa arbetslöshetsproblemet. Men
det är också den säkraste vägen att konservera och bevara arbetslösheten under
skilda tider.

Jag har sagt här i denna kammare förut och annars offentligt, att då jag
kom med i 1926 års arbetslöshetsutredning, hade jag, då jag började detta
arbete, den tanken, att en försäkring skulle kunna vara lycklig och nyttig för
landet och folket. Jag blev under tiden, som arbetet pågick, mer och mer
övertygad — genom att tränga in i en fråga får man ändå alltid litet mera
sakkunskap än om man ser den på avstånd —• att en försäkring i detta fall
är förfärligt svår att genomföra, först och främst därför, att den aldrig kan
omspänna alla arbetslösa. Det går icke att försäkra korttidsarbetare, örn man
utgår från, att de skola erlägga avgifter. Tar man herr Anderssons i Stockholm
»försäkring», bliva vi arbetslösa allihop. Men vill man hava en försäkring
som skydd mot arbetslöshet, får man alltid de stora kategorier utanför,
som hava det svårast att lägga av en slant för de hårda tiderna. Man kan
resonera så, att en arbetare med regelbundet arbete och hygglig lön bör tänka
på sin framtid, på eventuell sjukdom och arbetslöshet, och bör kunna gardera
sig häremot genom att spara en slant. Men en korttidsarbetare har svårt
att gardera sig för sina arbetslöshetsperioder. Man kan icke lösa problemet
så, att alla bli försäkrade, som behöva bli det. Dessutom är detta bara »den
första stöten» som socialdemokraterna säga i motionen. Den stora arbetslösheten
och arbetslöshetsproblemet i hela sin vidd är kvar.

Jag tror därför, att det är endast en illusion, då man talar örn, att i andra
länder har man löst denna sak och att det är lyckligt där. Hur är det i England?
Mac Donald blev ratad av hela världens socialdemokrater, därför att
han själv måste inse, att arbetslöshetspolitiken bidragit till svårigheterna där.
Och jag tror, att vad det gäller Tyska riket många undra, hur den försäkring,
som där finnes, verkligen kan fungera efter (let mönster, som den hade,
när den genomfördes, då den skulle uppbäras endast av arbetare och arbetsgivare.
Det har gått galet. Staten har fått låna ut pengar utan hopp att
få dem tillbaka. Staten har till stor del fått klara det. Jag tror sålunda, att
det är lyckligast, örn man kan undvika att gå den vägen.

Jag vill gärna vara med örn att humanisera arbetslöshetens svårigheter så
långt som möjligt. Men då man säger: varför då icke komma med ett förslag?
måste jag säga, att vi nödgas arbeta tämligen långsamt här i landet i
kommittéerna. Vi hava i organisationskommittén, där jag sitter, icke kunnat

Andra hammarens protokoll 1932. Nr lif.

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 14. 34

Onsdagen den 17 februari f. m.

I fråga orri
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

taga itu med vårt arbete, därför att vi vänta på de andra kommittéernas arbete,
som står i beröring med vårt. Vi hava eljest bl. a. det uppdraget inom
nämnda kommitté att söka få till stånd någon organisation, som även skulle
omspänna arbetslöshetsunderstöden, och då tänkte man närmast på behovsprincipen.

Jag menar sålunda, att trots allt vad som sagts från motsidan här i dag,
så har jag ännu icke kunnat på något sätt bliva övertygad örn att försäkringsvägen
egentligen är den lösning, som skulle vara att rekommendera. Och jag
tror, att en försäkring, örn det skulle stanna vid en sådan i en eller annan
form, skulle Sveriges arbetare icke bli belåtna med. Man vill hava något
väsentligen vida därutöver, örn man verkligen skall hava glädje av det.

På grund härav kan jag givetvis icke annat, herr talman, än yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Engberg: Herr talman! Den föregående ärade talaren var i vissa

delar av sitt anförande angelägen att understryka, att han gav uttryck åt rent
personliga meningar. Räknade jag icke fel, återkom detta betonande åtminstone
tre gånger i hans anförande. När man ställer hans anförande mot det
uttalande i statsverkspropositionen, som socialministern i år gjort, så nödgas
man ju konstatera, att inom det folkfrisinnade partiets bröst bo tvenne
själar, som brottas med varandra: å ena sidan den non-possumus-politik, för
vilken herr Carlström nu såväl som tillförene är representant, och å andra sidan
en politik, som visserligen ännu icke är mogen att taga ett engagemang i
frågan, men som åtminstone har i enlighet med socialministerns uttalande
deklarerat sin principiella anslutning till tanken på en arbetslöshetsförsäkring.
Det är ännu icke veterligt, huruvida och i vad mån man kan påräkna ens den
nuvarande regeringen i dess helhet för den platoniska deklaration, som socialministern
gjort. Det är heller icke veterligt, hur långt herr Carlströms ståndpunkt
har försänkningar och anslutning inom det folkfrisinnade partiet. Men
så mycket är i alla händelser uppenbart, att man såväl på socialministerns
linje som herr Carlströms linje mötes uti det praktiska yrkandet, att ingenting
skall nu åtgöras. Frågan skall alltjämt stå öppen. Enligt min tanke är
det befogat säga ■— såsom redan betonats av en socialdemokratisk talare i debatten
för en stund sedan — att man från den borgerliga sidan resonerar så
här: ha vi goda tider, ja då finnes intet behov av arbetslöshetsförsäkring;
hava vi dåliga tider, då hava vi icke råd att göra en arbetslöshetsförsäkring;
alltså i vartdera fallet ingen arbetslöshetsförsäkring. I grund och botten är
detta den ståndpunkt, som hittills i debatten har signalerats från borgerligt
håll av olika schatteringar.

Jag kan icke annat än fästa uppmärksamheten på det egendomliga, att den
talare från högerpartiet, herr Skoglund, som först var i elden, gick på sidan
örn det utlåtande, som lian själv undertecknat. Ty detta utlåtande hänvisar
till socialministerns yttrande och lägger till, att vid det förhållandet — alltså
med hänvisning till vad socialministern yttrat — finnes det icke skäl att nu
gå med på ett förslag örn införande av arbetslöshetsförsäkring. Herr Skoglund
lämnar i debatten alltså resolut å sido den mera förhandlingsvilhga ståndpunkt,
som herr Skoglund i utskottsutlåtandet intagit, och anmäler sig på den
linje, som herr Carlström företräder, nämligen den rena och klara motståndslinjen
både principiellt och praktiskt.

Emellertid är det väl också klart, att man från den siste ärade talarens sida
här slår in öppna dörrar i ett avseende. Han polemiserade alldeles som om
man på socialdemokratiskt håll hade i arbetslöshetsförsäkringens införande velat
presentera ett patentmedel att lösa — som gång på gång hans ord folio —■
arbetslöshetsproblemet. Jag känner, herr talman, ingen socialdemokrat, som

Onsdagen den 17 februari f. m.

35 Nr 14.

är sa naiv, att lian i införandet av en arbetslöshetsförsäkring ser en lösning
av arbetslöshetsproblemet. Problemet om arbetslöshetens orsaker och hela
sammanhang nied det ekonomiska livet, det löser man ieke med en arbetslöshetsförsäkring,
lika litet, herr Carlström, som man med införandet av sjukförsäkring
löser problemet örn sjukdomarnas orsaker och sammanhang med
vissa förhållanden. Jag tycker, att herr Carlström borde en gång för alla
skilja på dessa ting. Yi betrakta icke och kunna icke betrakta arbetslöshetsförsäkringen
som en lösning av arbetslöshetsproblemet, men väl betrakta vi
den som ett värdefullt bidrag till lösningen av problemet att bringa arbetslöshetens
offer en större hjälp än vad för närvarande är fallet.

Kanske ma det vara tillätet, herr talman, att i detta sammanhang också
betona en annan synpunkt. I herr Carlströms anförande skymtade en uppfattning
rörande vår hållning, som icke är riktig. Vi hava icke velat ersätta
arbetslinjen med arbetslöshetsförsäkring; vi hava velat komplettera arbetslinjen
med arbetslöshetsförsäkring. Det står oss nämligen klart, att arbetslinjen
måste under alla förhållanden anlitas, när det gäller att hjälpa arbetslöshetens
offer. Men det star oss lika klart, att en arbetslöshetsförsäkring erbjuder
en ofantligt värdefull utfyllnad, därigenom att när arbetarna utskiljas
som arbetslösa^ ur arbetsprocessen, det gives dem en möjlighet att, innan de
kunna haka på igen och få arbete, under mellantiden, under en bestämt begränsad^^
fixerad tid, få hjälp. Jag betonar detta, därför att det även från
andra hall funnits en tendens under debatten att slå in öppna dörrar.

Den diskussion, som vi i denna fråga nu föra, den föres i ett sällsamt sammanhang.
Runt omkring i världen skriar arbetslösheten mot himlen. Det är
kanske i detta ögonblick 25 miljoner arbetslösa. När herr Carlström nämnde
Förenta staterna, kan det vara skäl att erinra därom, att ingen som helst ljusning
ännu tycks skönjas i deras inre situation. Arbetslösheten är snarare
förvärrad. I England, där den nationella samlingsministären, som det så vackert
heter, åtog sig att föra landet ur svårigheterna, där visa de senaste rapporterna,
hurusom arbetslösheten högst väsentligt stegrats under de sista veckorna.
Och över allt möter oss samma bild. Jag skulle därför tro, herr talman,
att örn man vill ordna denna fråga hemma hos oss, så måste man göra
det i medvetande örn, att det här nu verkligen icke är någon tillfällig situation,
s°m vi snart glida över, såsom herr Carlström tycktes anse, utan att det tvärtom
tecknar sig till att bli värre och värre.

Jag ber att få fästa uppmärksamheten på att det icke är riktigt att slå all
arbetslöshet under en och samma hatt. Tag Englands arbetslöshet och jämför
den med Sveriges, Tysklands och Amerikas. Vad är arbetslösheten i Tyskland,
Amerika och Sverige? Jag för min del kan icke komma till annat resultat,
än att den övervägande är en rationaliseringsarbetslöshet. Det gäller
främst Amerika men i hög grad Tyskland och i betydande grad även Sverige.
I England bottnar arbetslösheten icke i rationaliseringsprocessen, ty den engelska
industrien är icke rationaliserad i den mening, vi ha den i Tyskland,
Amerika och Sverige. ° I England bottnar arbetslösheten i sådana ting som
minskad efterfrågan på engelska kol, konkurrens från länder, som förut varit
Englands klienter, omdaningen inom det engelska imperiet av de handelspolitiska
förhållandena, för att icke tala örn att den i stor utsträckning är en
konsekvens av förhållanden, som utvecklade sig under och till följd av kriget.
Men i de länder, som i likhet med Tyskland, Förenta staterna och Sverige ha
en rationaliseringsarbetslöshet, måste för varje tänkande människa problemet
te sig på det sättet, att örn produktionsapparaten producerar mera, än vad det
finnes konsumtionskraft för, så mäste man antingen nedbringa produktionen
eller stegra konsumtionen. ^ Hur vilja herrarna få jämvikt mellan de båda på
annat sätt? Men är det någon av eder, mina herrar, som ett ögonblick drömt

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 14. 36

Onsdagen den 17 februari f. m.

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Torts.)

om alt (let kail tagas ett steg tillbaka i den rationaliseringsprocess, som inletts?
Eller är det någon, som tror, att när vi vunnit fördelar i tekniskt och
organisatoriskt avseende inom industrien, man skulle uppoffra dessa fördelar
och lägga sig till med mera föråldrade produktionsmetoder? Icke ens ett
barn hyser en så dåraktig föreställning. Jag utesluter alltså detta alternativ.
En avrationalisering är en utopi. Kationaliseringsvägen är beträdd och kommer
med ödesbestämd oundviklighet att fullföljas. Återstår den andra möjligheten,
att bringa upp konsumtionen, köpkraften till att täcka utbudet av
produkter.

Är det med den politik, som man inom1 det borgerliga Sverige nu i dagarna
för, man löser problemet i den riktningen? Är det genom att nedskära lönestandarden
för stora massor av Sveriges arbetare, genom att sänka lönerna
för metallindustriens arbetare, för skogarnas och sågverkens arbetare, är det
med sådant, som man bidrager till att skapa den större köpkraft, den ökade
konsumtionskraft, som skulle vara förutsättningen? Såvitt jag förstår, måste
den politik, som bedrives på den borgerliga sidan, logiskt och nödvändigt leda
till att klyftan mellan varutillgången och köpkraften blir större i stället för
mindre. Men detta innebär i sin tur ingenting annat, än att arbetslösheten
ökas. Ty köpa konsumenterna mindre hos detaljisterna, så beställa detaljisterna
mindre hos grossisterna, och beställa grossisterna mindre hos fabrikanterna,
så inskränka fabrikanterna driften, och då ökas arbetslösheten. Denna
fruktansvärda och tragiska logik i händelserna undkomma vi icke, mina herrar,
och det gör, att jag icke med bästa vilja i världen kan se det nuvarande
läget som en tillfällighet. Det måste förvärras, tills man förstår, att man
måste gå en annan väg.

Tag nu en svensk arbetare! Vad är det, som skall täckas ur hans arbetskraft?
För det första profiten till kapitalisterna; för det andra hjälpen åt arbetslösa
kamrater, en hjälp, given genom fackföreningarna och dessas frivilliga
arbetslöshetskassor; för det tredje utkomsten för honom själv. Är det månne
rimligt, att arbetaren skall på detta sätt ur sin egen redan exploaterade arbetskraft
täcka kostnaden för hjälpen till dem, som på grund av samhällets egen
• konstruktion blivit arbetslösa? Håller man örn ryggen ett samhällssystem, som
med nödvändighet skapar arbetslöshet, bör man ställas inför sitt ansvar klart
och tydligt. Och det bör då sägas ifrån, att man i och med vakthållningen örn
en dylik samhällsordning ikläder sig den principiella skyldigheten att sörja för
arbetslöshetens offer. Det är väl ändå ingen av herrarna ens på högerhåll, som
längre vill upprätthålla herr Järtes herostratiskt ryktbara grundsats, att deri,
som icke arbetar, skall icke heller äta. Den grundsatsens förverkligande blir
det praktiska resultatet av den politik, som herr Carlström1 har förordat. Och
ändå måste jag för min del inregistrera, att herr Carlström själv tvangs i förbigående
erkänna, att tyvärr, som han sade, äro vi nog för njugga med bidrag till
arbetslöshetens bekämpande.

Jag måste, herr talman, säga, att den som i likhet med herr Carlström betraktar
detta krav på en arbetslöshetsförsäkring som något vapen, som skall sättas,
som han uttryckte sig, i arbetarens hand, den är inne på högst besynnerliga vägar.
Skall det vara ett vapen i arbetarens hand. örn det sörjes för att arbetslinjen
kompletteras med arbetslöshetsförsäkringslinjen? Jag fattar icke, hur
tankegången är beskaffad hos den ärade talaren, när han utan skymt till bevis
utslungar ett sådant påstående.

När herr Carlström till sist sammanfattade sina argument, säde han, att huvudargumentet
för honom var, att den föreslagna arbetslöshetsförsäkringen
icke hjälper alla. Ja, herr talman, örn vi ställa det kravet på alla sociala reformer,
som gå ut på hjälp och stöd, att örn de i ekel hjälpa alla, skola vi förkasta
dem, .så komma vi överhuvud taget icke till någon lagstiftning, vi äro

Onsdagen den 17 februari f. m.

37 Nr 14.

fullkomligt medvetna örn att en arbetslöshetsförsäkring hos oss måste börja i
skröplighet och ofullgångenhet och att det gäller att få själva principen satt i
livet för att bygga ut den vidare. Men det vore en högst dåraktig politik, att
därför att den icke hjälper alla, skall man överhuvud taget icke giva sitt bifall
till reformen i fråga. Har herr Carlström, när det gällt andra områden,
där han är intresserad, resonerat på samma sätt? Har han, när det gällt exempelvis
den nykterhetspolitik, där han är engagerad, sagt, att örn han icke får
rusdrycksförbudet, täger hail överhuvud taget ingenting alls? Har han i övriga
sociala frågor tillämpat grundsatsen »allt eller intet»? Det är något misstänkt,
herr talman, i detta sätt att argumentera, när man står upp och säger,
att man är så intresserad av att alla hjälpas, att därför att ett förslag misstänkes
icke hjälpa alla, vill man icke gå med på det — allt medan man rent
principiellt i likhet med herr Carlström polemiserar mot själva försäkringstanken
!

Jag håller före, att just den tid, i vilken vi för ögonblicket leva, är den riktigaste
tiden att handla i denna fråga, då i hela världen runt omkring oss förhållandena
själva hamra in i vårt medvetande vikten och nödvändigheten av
att hjälpa arbetslöshetens offer. Det är i en sådan tid, det bör handlas, så att
Sveriges arbetare våga tro, att den svenska riksdagen har en känsla av sitt
ansvar. De se, hur riksdagen höjer priserna på livets nödtorft, hur den går
med på det ena protektionistiska påhittet efter det andra, och se med oro, att
ännu en rad av protektionistiska attentat icke avgjorts i kamrarna. De få utstå
lönereduceringar, som gå in på bara benen, inom exportindustrien, och
märka samtidigt, hur det enkla och rättfärdiga kravet på en arbetslöshetsförsäkring
tillbakavisas under eländiga undanflykter och under åberopande av de
öbotfärdigas förhinder. Det är slikt, som skapar ute i landet en känsla av besvikelse,
ja, en känsla av desperation.

I går mottog jag från en medarbetare, som jag sänt upp till Norrland, rapporter
örn nödtillståndet inom sågverksdistrikten, så fruktansvärda, att jag
nödgas säga mig, att det är ovärdigt det svenska samhället att stillatigande gå
förbi sådant. Svälten, den rena, rama svälten, bär gjort intåg i hemmen. Där
finnes icke någonting att köpa livets nödtorft för. Och det går särskilt ut
över de små barnen, över det kommande släktet. Men det fruktansvärdaste,
herr talman, ligger i att det växer upp en generation, som icke vet, vad arbete
;ir, icke känner arbetets välsignelse, en generation, som icke har tillfälle att i
ungdomens år taga ett handtag och som faktiskt därför spårar ur i livet, demoraliseras.
Satsen, att fåfäng gå, lärer mycket ont, är alltför sann. Inför
sådant har man rätt att kräva en något större känsla av ansvar hos den svenska
folkrepresentationen men främst hos den regering, som framför alla andra bär
ansvaret för landets öden i dessa hårda tider. Jag måste säga, att det är en
urarvaförklaring från regeringens sida i en stor social reformfråga att smita
ifrån med den platoniska, till intet förbindande förklaring från socialministerns
sida, sorn finnes återgiven i utlåtandet.

Med detta hemställer jag, herr talman, örn bifall till den socialdemokratiska
reservationen. I

I detta anförande instämde herrar Höglund i Stockholm, Källman och Eriksson
i Stockholm, fru Östlund, herrar Ahl, Jonsson i Eskilstuna, Blomquist,
Ericson i Boxholm, Ward, Werner, Johnsson i Norrahammar, Hermansson,
Bergström i Hälsingborg, Thomson, Andersson i Malmö, Paulsen, Rosander,
Sjöström, Karlsson i Munkedal, Weijne, Olsson i Mellerud, Mogård, Eklund,
Norsell, Anderson i Råstock, Nilsson i örebro, Jansson i Falun, Pettersson i
Hällbacken, Sävström, Lindley, Johansson i Sollefteå, Berg, Högström, Hage
och Lövgren, fru Nordgren samt herr Olsson i Rödningsberg.

1 fråga orri
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 14. 38

Onsdagen den 17 februari f. m.

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Herr Aronson: Herr talman! Det är icke någon överraskning, att delina

diskussion svällt ut och antagit sådana dimensioner, som den gjort.
Det är givetvis påtagligt, att de nuvarande svåra förhållandena på
arbetsmarknaden utgöra en nog så lämplig bakgrund för framförandet av
sådana krav, som man bär i den socialdemokratiska motionen fört fram. Jag
har emellertid icke kunnat värja mig för den uppfattningen, att diskussionen
skulle ha kunnat bliva ännu mer givande, om man i densamma rört sig på områden,
som ha mera med arbetslöshetsförsäkringen att göra, än vad fallet i
själva verket varit. Man har sålunda här gång efter gång både från socialdemokratiskt
och även från kommunistiskt håll betonat, att man icke förutsätter,
att arbetslöshetsförsäkringen skulle lösa de arbetslöshetsproblem, som nu
så kraftigt anmäla sig. Men icke desto mindre framhåller man ideligen, örn
och örn igen, dessa förhållanden såsom någonting, som skulle motivera, att man
nu utan vidare skulle gå in för den lösning av arbetslöshetsförsäkringsfrågan,
som i motionen påyrkas. Man har bär talat om de svårigheter, som beredas
kommunerna i anledning av den rådande depressionen, och man Ilar med detta
som bakgrund ställt sitt utredningsyrkande och sökt göra gällande, att arbetslöshetsförsäkringen
skulle vara åtminstone i någon mån räddningen från detta.
Den petition, som androgs av herr Berg, blottade nog så beklagansvärda förhållanden
inom hans hemtrakt. Men jag ber dock att få fästa uppmärksamheten
på, att där förekom ingenting, som kunde tagas som krav på att man ville
hava en arbetslöshetsförsäkring genomförd. Och man var också på det klara
med att de svårigheter, som man där vill komma ifrån och som påkalla statsmakternas
hjälp, dem bli de icke befriade från genom att arbetslöshetsförsäkringen
genomföres.

Jag har här egentligen begärt ordet för att säga något till försvar för utskottsmajoriteten,
och jag skall be att få vända mig mot de anmärkningar eller
tillvitelser, som från reservanternas sida gjorts mot utskottsmajoriteten. Herr
Magnusson i Kalmar inledde denna debatt med ett konstaterande av, att det
var den goda viljan, som fattades hos utskottsmajoriteten. Detta skulle vara
den enda förklaringen, efter vad man kunde fatta av hans uttalande. Då han
fällde detta yttrande, gjorde jag den reflexionen, att man lika väl kan konstatera,
att det från reservanternas och med dem liktänkandes sida fattas den goda
viljan att se de skäl, som dock anförts gentemot en arbetslöshetsförsäkring.
Man har nämligen icke här att räkna med endast de fördelar, som en arbetslöshetsförsäkring
skulle medföra. Det är visserligen obestridligt, att man skulle
kunna påvisa en del fördelar av densamma, men man får väl icke heller bortse
från dess nackdelar. Och det är nackdelarna med försäkringen i fråga, som
gjort, att man från utskottsmajoritetens sida ställt sig betänksam emot förslaget.
Det har ju erkänts, att man icke genom arbetslöshetsförsäkringen kan förekomma
arbetslöshet. Men det är en annan sak, sorn är ännu värre, och det
är, vilket också anförts av herr Carlström för en stund sedan, att, såvitt vi
kunna se, komme den rent av att befrämja arbetslöshet i stället för att motarbeta
densamma. De nuvarande missförhållandena på arbetsmarknaden skulle
sålunda — jag ber att få poängtera det så kraftigt jag förmår — kanske icke
i allra ringaste mån neutraliseras av arbetslöshetsförsäkringen. Men vi skulle
i stället kunna räkna med att, då vi omsider en gång komme ur den svåra period,
vi nu befinna oss i, så skulle en dylik försäkrings införande påskynda,
att vi snart komme in i en liknande period igen, på grund av att arbetslöshetsförsäkringen
naturligtvis, såsom här även tidigare framhållits och såsom också
framgår av socialstyrelsens utlåtande, skulle hindra arbetspriserna att anpassa
sig efter arbetsmarknaden.

Jag har med detta velat tillkännagiva, att det icke är sant, då man vill göra
gällande, att det från utskottsmajoritetens sida fattas förståelse för de nuva -

Onsdagen den 17 februari f. m.

39 Nr 14.

rande svårigheterna på detta område och fattas intresse för arbetslöshetsförsäkringen.
Kunde man få en sådan genomförd utan att behöva befara de olägenheter,
som enligt vår mening skulle följa reformen i släptåg, så vågar jag
''bestämt uttala, att det icke skulle möta betänkligheter vare sig från min sida
eller, efter vad jag tror, från någon annan av utskottsmajoriteten att genomföra
en arbetslöshetsförsäkring.

Jag har velat säga detta, herr talman, ehuru det icke är någonting nytt. Men
det förhåller sig ju så, även beträffande denna församling, att man också ibland
måste säga saker, som förefalla nog så självklara. Och jag tror, att det är en
tämligen självklar sak, som var och en mycket väl kan förstå, att det icke, såsom
man här velat göra gällande, är motvilja emot försäkringen som sådan
utan fruktan för de följder, den skulle draga med sig, som gjort, att man icke
i utskottet vågat gå in för mera positiva uttalanden, än man gjort.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Då man tar del av här föreliggande
betänkande, finner man däri en hel del hänvisningar till den mångfald
av utredningar, som pågått och fortfarande pågå i denna fråga. Och när man
samtidigt hör de toner, som nu höras från de borgerliga partiernas talare i dag
liksom förut, när denna fråga behandlats, kan man få ett begrepp örn det hårda
och starka motstånd, som arbetslöshetsförsäkringsfrågan möter i denna riksdag.
Det är icke utan, att man också vill konstatera, att trots de vackra ord,
som sägas örn att man vill hjälpa de arbetslösa, så är det ändå viljan, som
saknas, då det gäller att vidtaga den effektiva åtgärd för hjälp åt de arbetslösa,
som heter arbetslöshetsförsäkring.

Vad är det, man vill ha i stället? Vad är det, man vill från borgerligt
håll, när man talar örn att man vill hjälpa de arbetslösa? Jag tror icke, jag
tar fel, örn jag påstår, att det är det nuvarande systemet, som man närmast
vill bibehålla, måhända med någon ändring här och där på någon enstaka
punkt. Men ger detta system rättvisa åt de arbetslösa, och ger det rättvisa,
då det gäller att bära bördorna för arbetslöshetens bekämpande? Det bär här
från andra talare i dag erinrats örn de stora ekonomiska bördor, som arbetslösheten
har åsamkat en mångfald av svenska kommuner. Dessa kommuner
hava ingen högre önskan i detta fall, än att staten snarast måtte lyfta ifrån
dem dessa stora bördor, som för många av kommunerna snart bliva omöjliga
att bära.

Men det ger också en annan bild, detta system, och det är de arbetslösas
olika ställning, då det gäller, huruvida hjälp skall utgå eller icke. Ty
vad är det för omständigheter, som enligt detta system äro bestämmande för
hjälp åt de arbetslösa? Såvitt jag kan finna, är det förnämligast två faktorer,
som äro avgörande i detta avseende. Den ena är kommunernas, socknarnas,
ekonomiska möjligheter. Den andra är den vilja — här kommer jag till
samma vilja, som talats örn förut — den vilja att hjälpa, som är förefintlig
bland de kommunalt styrande inom respektive kommuner. Och när ett system
skall vila på dylika grunder, kunna vi också få bevittna den mångskiftande
karta över olika understödsfÖrmer, som förekomma i hela vårt långsträckta
land. Vad är det för rättvisa i ett sådant system, som åt de arbetslösa
i en viss kommun, en viss socken, icke ger något understöd alls eller ger
ett bristfälligt understöd, medan arbetslösa i en annan kommun kunna få ett
understöd, på vilket de någorlunda kunna klara sig? Genom att flytta över
griinsen från en kommun till en annan kunna ju de arbetslösa på det sättet, då
det gäller att få hjälp från det allmännas sida, komma i en annan situation
än förut. Enligt min mening är detta system icke rättvist; det är orimligt
och kan icke vara hållbart. En arbetslöshetsförsäkring komme att betyda en -

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 14. 40

Onsdagen den 17 februari f. m.

I fråga orri
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

hetliga principer för understöd åt de arbetslösa över hela vårt land och skulle
avskaffa de kaotiska förhållanden, som för närvarande råda.

Jag tror, att det var en av de första talarna i dag, herr Skoglund •— och
andra talare hava sedan varit inne på samma tankegång — som var rädd för
att en arbetslöshetsförsäkring skulle, så att säga, konservera arbetslösheten.
Herr Skoglund uttalade, såvitt jag icke minns fel, en förmodan, att de arbetslösa,
när de finge understöd genom en arbetslöshetsförsäkring, icke skulle vara
så villiga att söka tillgängliga arbetstillfällen. Herr Skoglund kunde göra
sig underrättad om, huru förhållandena äro på stora industriorter här i landet.
Jag tror, att han då skulle få det beskedet, att de arbetslösa ingenting
hellre vilja än ha arbete, men dessa platser kunna icke framskapa alla de arbetstillfällen,
som begäras av de arbetslösa. Jag tror, det är oriktigt att
komma med dessa påståenden om konservering av arbetslösheten. För övrigt
skulle jag vilja påminna den siste ärade talaren, som också underströk denna
synpunkt, örn att i Amerikas Förenta stater finnes ingen arbetslöshetsförsäkring,
men där har ändå framvuxit en arbetslöshet, som är större, och måhända
även proportionellt större, än i något annat land. Där kan det icke rimligtvis
vara arbetslöshetsförsäkringen, sorn är orsaken till detta förhållande.

Arbetarna i vårt land hava på mångahanda sätt sökt hjälpa sig själva i
dessa arbetslöshetstider. Många av de svenska, fackförbunden hava skaffat
sig arbetslöshetskassor. Det är långt ifrån alla, som hava gjort det; många
hava icke haft möjlighet därtill. Men det är ofantliga belopp, som genom en
sådan självhjälp hava utgått från de arbetslösas kamrater. Under åren 1914—
1931 hava från de svenska fackförbundens sida utbetalats understöd till ett
belopp icke mindre än närmare 41 miljoner kronor. För att ta en liten jämförelse
utbetalade arbetslöshetskommissionen under sista halvåret 1931 i kontantunderstöd
1,087,000 kronor, men endast ett fackförbund, det största vi
ha, metallindustriarbetarförbundet, har under en månad, december månad i
fjol, i arbetslöshetsunderstöd till sina medlemmar utbetalt nära 432,000 kronor.
Jag tycker, att sådana hjälpåtgärder, som arbetarna själva inom sina egna leder
företaga, äro värda en bättre erkänsla, än vad som synes möta här i den
svenska riksdagen. Vad arbetarna här i landet önska är större ekonomisk
trygghet, än de för närvarande ha. Många fackförbund söka förhjälpa dem
därtill genom arbetslöshetskassor, men de kunna icke klara det ensamma, och
därför komma de och begära statens hjälp. Och då bör det, enligt min mening,
vara statens skyldighet att här träda till.

Jag vill, herr talman, sluta med att säga, att jag icke kan se annat, än att
det vore en gärd av rättvisa, örn svenska staten gåve det trygghetsmoment åt
de svenska- arbetarna, som en arbetslöshetsförsäkring innebär.

Jag ber att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Järte: Herr talman! Åtskilligt av den föregående ärade talarens anförande
hade väl bättre kunnat anstå, tills vi skola diskutera en ny bebådad
proposition från regeringens sida örn anslag till arbetslöshetskommissionens
fortsatta verksamhet under nästa budgetår, ty hail riktade sig i vissa hänseenden
mot det nuvarande svenska systemet för att lindra nöden bland arbetslöshetens
offer.

I dag ha vi däremot till uppgift att — jag vet icke för vilken gång i ordningen
— skärskåda frågan om arbetslöshetsförsäkring. Och eftersom hela
kammaren är medveten örn att något positivt beslut i motionens riktning är
uteslutet, så är det ju klart, att hela diskussionen mera får en akademisk, eller
kanske snarare valpolitisk, karaktär än den avser något reellt resultat.

Det är ett genomgående drag hos de talare, som här förorda arbetslöshets -

Onsdagen den 17 februari f. m.

41 Nr 14.

försäkringen, att de vilja framställa den under arbetslöshetstider — jag erkänner
det gärna — mycket omfattande och miljonslukande understödsverksamhet,
som fackorganisationerna utöva, såsom uteslutande filantropiskt-humanitärt
motiverad. Men nu skola icke herrarna här vara mindre realpolitiker, än ni
äro i verkligheten, då det gäller arbetsmarknadens frågor. Ty var och en, som
har någon som helst kunskap på detta område — jag tror icke, att elef är fallet
med herr Engberg, ty hans yttrande tyda oftast på motsatsen -— vet, att när
de engelska centrala fackförbunden på 1850-talet började med sina arbetslöshetskassor,
berodde detta bland annat på, att man under depressionstider, då
lätta och framgångrika löneoffensiver icke kunde binda medlemmarna vid organisationerna,
ville ha ett annat kitt, som gjorde dem solidariska med fackorganisationen.
Det är klart, att då var en understödskassa ägnad att under
depressionstider uppamma ett självintresse för medlemmarna att tillhöra fackorganisationen.
Och häremot är ingenting att erinra. Men för det andra
sträva ju fackorganisationerna att få kollektivavtal, tariffer, med minimilöner
och normallöner, vilket för en stark organisation går mycket bra att genomföra
under goda tider med uppgående konjunkturer. Då finns det ibland intet
hinder för att arbetsgivarna betala t. o. m. mera än vad som stadgas i kollektivavtalet
för att få arbetskraft. Men det är lika klart, att under arbetslöshetstider
blir påfrestelsen på kollektivavtalen ganska stark, ty då visar det
sig, vilket alltid upprepas under depressionstider, att deras stela lönebildning,
deras maximering av arbetslönen, med naturnödvändighet alstrar arbetslöshet.
Man kan icke få det minsta grepp på dessa problem, örn man söker förneka
det faktum, att etet finns ett ofrånkomligt samband mellan lönehöjd och
arbetslöshet.

Jag minns mycket väl från den förra krisen, åren 1921—1923. hurusom vi
under vår verksamhet i arbetslöshetskommissionen gång på gång påmindes om
detta förhållande. Det kom t. ex. en anmodan från en möbelfabrik i Småland,
som meddelade: Vi ha haft en ganska god export till Sydafrika och kunnat
konkurrera med Kanada. Men nu äro vi handikappade, ty nu bjuder Kanada
under, och vi kunna icke utan en lönereducering på 30 % sänka våra produktionskostnader
i nödig grad. Här voro 300 man anställda. Företaget och
dess arbetare hemställde, att man hos träarbetarförbundet skulle söka utverka
dispens från gällande kollektivavtal, så att man finge gå ned på lönerna. I
så fall kunde verksamheten hållas i gång; varom icke, måste driften inställas
och 300 man entledigas och hänvisas till det allmännas hjälp. Liknande fall
förekommo vid samma tid längs Norrlands kuster vid sågverken. De voro i
samma predikament, därför att kollektivavtalet med sina stela lönesatser omöjliggjorde
anpassning efter de förändrade förhållandena, vilket skulle kunnat
trygga driftens vidmakthållande och möjliggjort, att arbetsstyrkan fortfarande
kunnat sysselsättas. Naturligtvis svarade vederbörande fackförbund nej med
den motiveringen, vilken ju ur dess synpunkt var fullt naturlig: säga vi ja i
Småland, få vi säga ja över hela landet, och då är hela kollektivavtalet ur
kraft och gärdet upprivet. Samma svar kom beträffande sågverken längs
Norrlandskusten. Där se herrarna in concreto ett praktiskt exempel på att
kollektivavtalen ha sina skuggsidor, icke minst ur arbetarnas egen synpunkt.

Och varför, tror kammaren, äro kvinnorna i vårt land i regel förskonade
från arbetslöshet? Ni kanske minnas, att den värsta arbetslöshetssiffra, som
skådats hittills i vårt land — vi må hoppas, att den aldrig kommer att upprepas
— förekom i januari 1922, då det anmälde sig 163,000 hjälpsökande arbetslösa,
alltså en hemsökelse utan motstycke i vår ekonomiska historia. Av
dessa voro endast 1,400 kvinnor. Och varför? ilo, därför att hon i regel icke
kommit in i organisationsväsendet; hennes arbetslön är rörlig och böjlig, hon
följer konjunkturerna. Hon tar en plats för att få utkomst utan att fästa av -

I fråga örn
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 14. 42

Onsdagen den 17 februari f. m.

I fråga örn
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

görande vikt vid lönen, och därför slipper lion från arbetslöshet. Jag hoppas
därför från social synpunkt innerligt, att kvinnan också i fortsättningen skall
förskonas från att indragas i det labyrintiska organisationsmaskineriet, ty det
skulle leda till ökad arbetslöshet. De undersökningar, som gjordes av den
tyska föreningen Verem fur Socialpolitik för dåvarande krisen 1900—01, bekräftade
samma förhållande, nämligen att kvinnan slapp undan med lindrigare
arbetslöshet i jämförelse med männen, som lia högre och mindre »plastiska»
löner, som en engelsk fackman uttrycker sig.

Följaktligen måste man som en ledande synpunkt fasthålla vid, att kollektivavtal
och fackorganisationer — vilkas betydelse för lönenivåns utveckling
och konsolidering ingen vill bestrida, och vilkas uppfostrande och kultiverande
betydelse och inflytande på arbetarklassen icke heller skall bestridas — de äro
icke något enbart gott. Det är tyvärr så här i livet och allra helst med de komplicerade
sammanhang, som råda i vårt moderna samhälle, varje sak har minst
två sidor. Detta gäller också om kollektivavtalen med deras nyss påvisade
nackdelar med hänsyn till ökad arbetslöshetsrisk för lönarbetarna, vilket är
lika skadligt för dem som för samhället i dess helhet.

I beaktande härav kan man säga, att en socialt ansvarsmedveten fackföreningspolitik
under en svår depressionsperiod som den nuvarande skulle taga
lärdom av vad som hände 1921—1922, då t. ex. metallindustriarbetarförbundet
sade: vi ta icke ett nytt kollektivavtal med så starka lönesänkningar, som nu
äro behövliga, utan vi låta kollektivavtalen springa och överlåta åt företagarna
att tills vidare själva bestämma lönerna. Det är en socialekonomiskt riktig
fackföreningspolitik att segla med lösa skot under den världsorkan, som råder
på arbetsmarknaden även i vårt land. Och återkomma bättre tider, äro ju våra
fackorganisationer en sådan stormakt på arbetsmarknaden, att det blir en lätt
sak för dem att draga in skoten och hålla upp i vinden samt fortsätta det segerlopp,
de tillryggalagt under de sista tio åren, och som medfört, att de svenska
industriarbetarnas reallöner stigit med minst 40 %. Det är ett statistiskt faktum,
som icke tidigare förekommit i hela den ekonomiska historien. Men fall
då undan och följ en smidigare politik under dåliga tider!

Sålunda — för att återvända till min utgångspunkt, som har att förklara
de fackliga arbetslöshetskassornas uppkomst och verkliga natur —: depression
och arbetslöshet äro en fara för kollektivavtalet, och därför gäller det att
hålla de arbetslösa kollegerna bakom rsrggen. Det gäller att ge dem understöd,
så att de icke uppträda som konkurrenter på arbetsmarknaden och genom utbud
under tariffen underminera densamma, framför allt så länge som ännu
icke den fackliga solidaritetsmoralen blivit till den grad inhamrad i arbetarklassens
medvetande, att ingen vågar riskera att uppträda som arbetsvillig.
Men det var ännu på 18G0- eller 1870-talet icke fallet i England, ett sådant
terrorns tillstånd rådde icke, och därför fyllde dessa fackliga kassor den uppgiften,
att de indirekt stödde den genom kollektivavtal ernådda lönenivån.

Den uppgiften hava dessa kassor alltfort. Men numera ha våra fackorganisationer
lärt i visst avseende av syndikalisterna, så att de icke längre bara
driva så att säga grosshandel med arbetskraften genom att sluta kollektivavtal,
utan man har övergått till att driva minuthandel med varje enskild arbetare.
Det som jag syftar på är det s. k. registersystemet. Nog känner t. ex. herr
Engberg som tidningschef till, att en tryckeriofficin här i landet icke kan få
en typograf anställd, som icke passerat fackförbundets egen arbetsförmedling.
Örn en typograf intages direkt i företaget, som icke gått igenom det vändkors,
som fackorganisationen upprättat, blir han icke behandlad som kamrat utan
måste sluta. Typografförbundet har nämligen ålagt varenda kollega som
solidarisk plikt att endast antaga anställning genom förmedling av förbundets
arbetsförmedling, varigenom man kan kontrollera varenda man inom facket.

Onsdagen den 17 februari f. m.

43 Nr 14.

Här ha vi det fackliga arbetsmonopolet i dess renhet, förstärkt hos byggnadsarbetare
med skråmässig slutenhet i fackets rekrytering.

Arbetsgivaren får alltså bara den man, som fackets arbetsförmedlingsbyrå
skickar honom. Detta utnyttjas under perioder mellan avtalens utlöpningstid
på det viset, att örn man vill pressa upp lönen vid gynnsamma orderförhållanden
på en officin, så sluta arbetarna, den ene efter den andre, och få understöd
antingen från arbetslöshetskassan eller kanske från strejkfonden, vilket kan
växla. På det viset kan man utsvälta ett företag på arbetskraft, tills arbetsgivaren
säger, att jag måste gå med på att höja lönen, så att jag får tillbaka
mina arbetare igen, och då häves den hemliga blockaden. Vid en sådan individuell
lönekamp, som ofta är långt mera effektiv än den kollektiva genom samfälld,
öppen arbetsnedläggelse, vid en sådan »registerkamp», som det heter,
äro dessa kassor utmärkt bra att ha. Man gör helt enkelt, som man gör på
vetebörsen i Chicago, en »corner» i arbetskraft, som lagras i avvaktan på att
priset skall stiga. Men tycka herrarna att det är rättvist att det allmänna,
att skattedragama skola vara med om att betala till en sådan monopolistisk
cornerbildning på arbetsmarknaden? Ni kanske stöta er över, att jag använder
denna terminologi, men det sker för att klargöra, att den moderna fackföreningspolitiken
är högst merkantil och särdeles trustmässig. Ja, meromnämnda
typografförbund har gått så långt, att det t. o. m. »dumpar» arbetskraft.
Jag läste nämligen för några år sedan i ett fackorgan, att för varje kollega,
som utvandrade, betalade förbundet i resebidrag 200 kronor, därför — att det
minskar tillgången på typografer och bidrar i sin mån att underlätta löneförhöjningar.

Så ligger det till med den fackliga understödsverksamheten för arbetslösa.
Jag förnekar ingalunda, att denna därjämte har en allmännyttig social sida,
som befriar många arbetslösa medborgare från att gå till fattigvården, befriar
dem från att söka arbetslöshetshjälp. Men ur arbetsmarknadens synpunkt,
som härvidlag, med hänsyn till nödvändigheten att förebygga och minska arbetslösheten,
måste vara dominerande, är huvudmotivet för dessa understödskassor,
att de komplettera den fackliga aktionen för att vidmakthålla och höja
lönerna. Detta förstod icke herr Engberg, då han vände sig mot herr Carlströms
tal örn att man kunde »använda arbetslöshetsförsäkringen som ett vapen i
arbetarnas händer». Men studera då, herr Engberg, det grundläggande dokument,
som finnes tillgängligt för alla kammarens ledamöter i denna fråga, nämligen
utlåtandet från den kommitté, som herr Carlström tillhörde och talade
örn, nämligen 1926 års arbetslöshetsförsäkringssakkunniga, vars betänkande
kom ut 1928 på våren, en ganska diger bok, men så klargörande, att jag vågar
påstå, att vi kunna icke med fördel diskutera dessa ämnen utan att alla tagit
del därav.

Herr talman, jag kunde inskränka mig till denna utläggning, som klargör,
varför det möter principiella betänkligheter och avgörande betänkligheter att
gå arbetslöshetsförsäkringsvägen. Men jag vill säga ännu ett ord, som berör
Sveriges särställning i denna fråga. I andra länder, som infört denna försäkring,
har man icke kommit eller rättare: kunnat komma till samma klarhet
som vi i Sverige, därför att i fråga örn fackorganisationer och arbetsgivareföreningar
och kollektivavtal m. m. äro vi främst, jämte Danmark, i hela världen.
Därför skola vi icke gå över å,n efter vatten för att analysera dessa
problem. Det är därför som jag vågar påstå, att en arbetslöshetsförsäkring i
Sverige ur den synpunkten möter ännu större principiella betänkligheter än
den gjorde på den tid den infördes i andra länder. 1 Danmark befinner man sig
organisatoriskt på samma ståndpunkt, kanske ett strå vassare än i Sverige med
hänsyn till organisationernas fullkomning. Men vad se vi i Danmark? Örn
herrarna ville taga del av den diskussion, som förekom i somras vid det nordiska

I fråga örn
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 14. 44

Onsdagen den 17 februari f. m.

I fråga om nationalekonomiska mötets förhandlingar i Stockholm, så framhöll just proårbeldöshets-
^essor Heckscher, att ett övertygande bevis för huru mycket bättre det nuvaförsälcring.
rande svenska systemet är, vore den omständigheten att under de goda åren —
(Forts.) vi kunna säga det nu nied en saknadens suck. att under 1924 och fram till 1930
var det verkligen riktigt goda år för svenskt näringsliv och för svensk arbetsmarknad
— då hade vi här i landet en mycket liten arbetslöshet, som krävde
bistånd från det allmänna. Det framgår bäst av statistiken från arbetslöshetskommissionen.
Den uppehöll på somrarna sin verksamhet med ett par tusen
arbetare, huvudsakligen för att hålla sin beredskapsorganisation intakt och
beredd att möta eventuella svårigheter. Nog fanns det arbetslöshet i Sverige,
men folk byter ju plats och folk låter bli att arbeta ett tag, och det måste finnas
en viss procent arbetslöshet, liksom en viss procent hyreslediga lägenheter
på bostadsmarknaden, för att läget under ett system med fritt byte skall vara
normalt. Alltså: vi hade i Sverige under sagda period ganska få arbetslösa,
som det allmänna behövde bistå. Men i Danmark fanns det samtidigt tiotusentals
understödda arbetslösa. Varför? Jo, därför att där fanns det samtidigt
en arbetslöshetskassa, anknuten till fackorganisationerna med rätt för medlemmarna
att i behovsfall få understöd, vilket man kunnat undgå med ett svenskt
system.

De anklagelser, som riktats från socialdemokraternas sida mot dem, som här
motsätta sig arbetslöshetsförsäkringen, ha ofta haft en underton, att man icke
vill sörja för de arbetslösa. Ja, hade det varit på det viset, att svenska, staten
stått kvar på samma ståndpunkt som före 1914, d. v. s., att detta varit kommunens
sak, då hade man kunnat säga, att herrarna dock ville hava fram den
principen, att staten också skulle sörja för de arbetslösa. Men det gör ju
svenska staten enligt många skattebetungade medborgares mening i mera riklig
än rimlig mån. Vi lia nyligen voterat här 15 miljoner kronor för detta ändamål,
till vilket också jag yrkade bifall. Men då måste herr Engberg medge att
detta stämplar hans metod att här citera ett referat i mycket förkortad form,
att jag icke ville hjälpa de arbetslösa, som illojal. Jag har sagt här från denna
tribun under sju år, att jag är med på att Sverige följer det västerländska
exemplet att bistå de arbetslösa, men det är de lämpliga formerna härför v;
tvista örn. När man nu har den övertygelsen, att arbetslöshetsförsäkringen
icke är det bästa sättet, varken för samhället eller för de arbetslösa själva, att
bistå dem, få herrarna vara vänliga att respektera vår övertygelse och anstränga
er att söka förstå den. Vi begripa fullkomligt herrarnas motsatta mening,
framför allt med hänsyn till fackföreningsrörelsens av mig nyss framhållna.
stora intressen härvidlag. Försök därför att förstå våra betänkligheter
i saken, så skola vi kunna komma till klarhet beträffande de sakliga motsättningarna
i denna diskussion.

Nu höll herr Engberg här en populärvetenskaplig föreläsning, mera populär
än vetenskaplig menar jag, ty det mesta han sade ansåg jag felaktigt. Talet
örn att den nuvarande arbetslösheten var en frukt av rationaliseringen — ack,
örn det vore så väl, örn det blott vore så, att det endast var teknikens gradvisa
förbättring, som vållade denna stora världsolycka, då funnes icke några större
bekymmer. Men herr Engberg vet mycket väl, att världen är ur led och
världshushållningen med den, vilket beror på andra mycket mera djupgående
orsaker än rationaliseringen på världskrigets arv och på segerfrederna, skadeståndet
och det sätt varpå U. S. A. och Frankrike skött sin politik, att icke
vilja ta emot från de besegrade deras prestationer i varor, utan spärra sina
gränser och i stället hopa guld på guld. Det är den djupaste anledningen till
den världskris, i vilken vi blivit indragna.

Vidare beklagade herr Engberg, att svenska arbetarklassen bara utsattes
för lönesänkningar. Men det är tyvärr så, att de, vilkas löner först borde bli

Onsdagen den 17 februari f. m.

45 Nr 14.

sänkta, det är de yrkesmän, som genom starkt fackföreningsmonopol behärska
hemmamarknaden, såsom byggnadsfack- och transportarbetare o. s. v. och livsmedelsarbetare
icke att förglömma. Deras löner kommer man icke åt, ty de
äro så starkt förskansade, där de sitta i orubbat bo. Det är beklagligt, att
lönesänkningen i stället går ut över exportindustriarbetama, som sannerligen
icke hava det för fett. Men herr Engberg, vart skulle det ta vägen, örn vi icke
kunde konkurrera på världsmarknaden med våra exportvaror? Då ökade vi
bara arbetslösheten. Det är alldeles nödvändigt att göra ett val mellan ökad
arbetslöshet eller löneminskning, och det valet är lätt, ty löneminskningen möjliggör
arbetets vidmakthållande, vilket är huvudsaken, såväl individuellt och
samhälleligt. Därför är lönesänkningen ett medel just att bekämpa arbetslösheten.
Men kunde herr Engberg förmå hemmamarknadens arbetare, kunde
landsorganisationen ha en sådan vidsynt blick för sin sociala uppgift, att den
förmådde dessa yrken att gå i spetsen för lönesänkningen, då kunde vi få en
sänkning i levnadskostnaderna, som väl uppvägde den belastning av konsumtionen,
som de nya finanstullarna nu nödvändiggjort.

Herr talman, jag yrkar sålunda bifall till utskottets hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall be att få rikta några få ord och re pliker

till några föregående talare. Jag vill då först säga, att när herr Aronson
yttrade sig angående ett anförande av herr Berg och påstod, att i herr
Bergs framställning icke ingick något krav på arbetslöshetsförsäkring, så är
det ett påstående, som icke är riktigt. Det är tvärtom på det sättet, att i den
framställning till regering och riksdag, som riktats från en hel del kommunala
representanter, tillhörande alla partier och samhällslager där uppe i herr
Bergs trakt, ingick även ett krav på, att man skulle gå fram på arbetslöshetsförsäkringsvägen.
Jag har velat säga detta för att herr Berg skall slippa begära
ordet ännu en gång. Detta framhållande av arbetslöshetsförsäkringen
som en av hjälpformerna beror väl också på det, att människorna ute i kommunerna,
som praktiskt syssla med försörjningsfrågorna, förstå den saken, och
de begripa, att en arbetslöshetsförsäkring skulle ändock, i någon mån åtminstone,
kunna lätta kommunernas ekonomiska bördor. De veta åtminstone det.
att, även örn staten ger något till kommunerna för att uppväga de kostnader
som kommunerna hava för arbetslöshetens bekämpande, så blir det ändock
kvar en ganska stor anpart, som faller på kommunerna. Särskilt i de fall,
då man skickar i väg en arbetslös till A. K:s arbeten, är betalningen där oftast
så liten, att kommunen får taga på sig att försörja hustru och barn i hemkommunen.
Det är en börda som ofta kännes ganska tung.

Sedan skulle jag vilja i detta sammanhang säga, att när man hör ett sådant
påstående som det, att en arbetslöshetsförsäkring icke skulle på något sätt
lätta kommunernas bördor, så finner jag det vara lika orimligt, som örn någon
skulle påstå, att en folkpensioneringslagstiftning icke i någon mån skulle
lätta kommunernas ekonomiska belastning. Ty givetvis måste det vara så,
att allt slags socialförsäkring, åtminstone i någon mån, avlastar bördor från
kommunerna. Och jag tror, att den saken har man i mycket hög grad på
känn särskilt inom de av arbetslöshet mest utsatta bygderna i Norrland, och
säkerligen även i Dalarna, bland folk, som i sin praktiska gärning dagligen
syssla med kommunala saker.

Sedan skulle jag vilja säga utöver detta även några ord till herr Andersson
i Stockholm. Han riktade några frågor till oss socialdemokrater, örn vi skulle
vilja vara med örn att justera vår uppfattning eller justera den motion, på
vilken vår framställning vilar, i vissa punkter. Örn det vill jag helt enkelt
säga till herr Andersson i Stockholm, att det är mycket möjligt, att i den motion,
som vi åberopat i vårt utskottsutlåtande, finnas kanske många detalj -

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 14. 46

Onsdagen den 17 februari f. m.

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

punkter, som behöva underställas prövning och granskning. Vi hava aldrig
sagt något annat, än att, när vi utgått från ett visst kommittébetänkande, som
vi åberopat i motionen, så är det vår mening, att denna framställning kan
läggas till grund för den utredning, som vi begära. När det gäller att sedan
yttra sig i varje detaljfråga, hur vi vilja hava arbetslöshetsförsäkringen utformad,
så vill jag säga till herr Andersson, att vi för vår del vilja sätta in
liela vår kraft från socialdemokratiskt håll till att genomdriva på alla punkter
en för arbetarna så fördelaktig arbetslöshetsförsäkring, som den politiska
situationen i riksdagen medgiver. Längre kunna vi icke komma. Vilja herrar
kommunister hjälpa oss i det avseendet, så må de göra det. Vilja de det
icke, utan vilja de, — därför att de icke få fram sin vilja på en viss punkt —-gå emot oss, må de göra det. Men jag tror, att det skulle vara värst för kommunisterna
själva och för deras möjligheter att göra sig gällande bland de
arbetande klasserna.

Sedan skulle jag vilja säga några ord till herr Järte. Jag vill då först göra
det påståendet, att avsikten med de fackligt organiserade arbetarnas avsättande
av pengar för arbetslöshetsförsäkringen må vara vilken som helst, så måste
väl ändock herr Järte erkänna, att den omständigheten, att fackföreningarna
hava under årens lopp avsatt 50 miljoner kronor eller däromkring för sin arbetslöshetsförsäkring,
måste väl ändock nationalekonomiskt ha varit till lättnad
för samhället. Från den utgångspunkten förefaller det litet egendomligt,
att herr Järte på sätt och vis polemiserar mot en så samhällsnyttig verksamhet.

För övrigt ville jag säga, att i stort sett var väl innehållet uti herr Järtes
anförande det, att man på den borgerliga sidan överhuvud taget icke borde
vara med om någon socialförsäkring; och det är givet, att varje slag av social
lagstiftning, varje socialförsäkring under vissa situationer kan vara till någon
nackdel för arbetsgivarna. Ty det är alldeles givet, att i ett land, där det inte
finns något slags social hjälpverksamhet och mycket dålig fattigvård etc., där
kunna arbetarna lättare bringas på knä av arbetsgivarna.

Herr Järtes inställning i den här frågan är alltså rent antisocial och den
måste leda till, att vi överhuvud taget ej skola ha någon socialförsäkring, därför
att genom en dylik — genom att man lämnar vissa understöd och viss
ekonomisk hjälp åt arbetarklassen på den ena eller andra lagstiftningens väg
•— stärker man arbetarklassen och det blir svårare att bringa den på knä när
det gäller att nedbringa lönerna.

I det sammanhanget vill jag också säga, att man kan väl påstå, att vad som
inträffat just nu i dagarna ändå är av sådan beskaffenhet, att herr Järte
kunde erkänna, att det finns tillfällen, då också arbetarna förstå, att det är
nödvändigt att något litet pruta av på sina lönekrav. Ty arbetarna ha dock
visat sig förstå — t. o. m. inom fack, där lönerna redan förut äro mycket små
—■ att det finns tillfällen, då det är nödvändigt för dem, även om det sker med
»sammanbitna tänder» att gå med på nedsättningar av lönerna för det helas
väl. Jag tycker, att inför detta måste man säga, att den svenska arbetarklassen
icke är så oförstående för de tankar, som röra sig i tiden, så att de vid
alla möjliga tillfällen sätta sig på tvären, när det möjligen kan anföras skäl
för att det vore bättre att ge med sig på en eller annan punkt. Detta är några
av de synpunkter jag velat framföra i den här saken.

För min del måste jag vidare framhålla, att örn staten skulle inta en sådan
ståndpunkt gentemot socialförsäkringsfrågorna som den, för vilken herr Järte
propagerade, då menar jag, att detta- skulle vara en partisk inställning. Då)
skulle staten frångå sin neutralitet och inta en mot arbetarna synnerligen partisk
ställning, när det gäller behandling av krav, som framställas av arbetarklassen.

Onsdagen den 17 februari f. m.

47 Nr 14.

Slutligen några ord till herr Björnberg! Jag kan icke finna, att herr Björnberg
på ett tillfredsställande sätt kan förklara, varför han och de frisinnade
denna gång icke ha avgivit en reservation mot utskottets utlåtande, under det
att detta var fallet vid föregående riksdag. Jag finner nämligen, när jag läser
utskottsmotiveringarna från 1931 års riksdag och från 1932 års, att de i
stort sett äro desamma. Den motivering, som nu har avgivits från utskottet, är
alltså icke sådan, att den för det frisinnade partiet — som förra gången hade
en särskild reservation — motiverar att nu underlåta att avgiva en reservation.
Jag skulle genom att här läsa upp motiveringarna i bägge fallen kunna
bestyrka detta. Men jag skall inte göra det, därför att det ju finnes tillfälle
för var och en, som så önskar, att själv se efter, hur motiveringen är utformad
i det ena eller andra fallet.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Öhman: Jag skall inte med något längre anförande uppehålla de batten.

Det är emellertid ett par synpunkter och ett par repliker, som jag skulle
vilja framföra.

När frågan örn arbetslösheten och åtgärder mot densamma diskuteras här i
riksdagen, är det framför allt två moment som alltid framföras från alla dem,
som vilja söka någon form för betäckning av sin ovilja att vidtaga effektiva
åtgärder till hjälp för de arbetslösa, nämligen dels {alet om utredningarna,
som ännu inte efter alla års arbete med denna sak äro slutförda, och dels talet
örn statens finansiella svårigheter. Men deklarationerna örn att man vill
hjälpa de arbetslösa och att man förstår de arbetslösas svåra läge spar inte
vederbörande på. T. o. m. herr Carlström förklarade, att han verkligen förstode
de arbetslösas svåra belägenhet och ville ej bli misstänkt för, att han
ej vore villig att hjälpa dem, utan gick t. o. m. så långt, att han erkände, att
riksdagen har varit alldeles för sparsam, när det gällt att vidtaga åtgärder
till hjälp för de arbetslösa. Men det är fortfarande endast deklarationer. Så
snart det är fråga örn att komma fram med några åtgärder, som verkligen
skulle bringa hjälp åt de arbetslösa, ja, då vill man ingenting göra. Är det
fråga örn anvisande av anslag för beredande av arbeten, varmed de arbetslösa
skulle kunna erhålla sysselsättning, då känna vi till av erfarenhet från den
här kammaren och dessa debatter, att då vill man inte vara med örn dessa åtgärder
heller. Det blir samma deklarationer om vilja till hjälp och förståelse
för de arbetslösas svåra läge men samma bristfällighet, när det gäller att låta
denna deklaration om förståelse utlösa sig i någon som helst handling till förmån
för de arbetslösa. Så länge ord och handlingar inte korrespondera med
varandra är talet örn vilja till hjälpåtgärder för de arbeslösa rend hyckleriet.

Nu när det är fråga om arbetslöshetsförsäkring, skyller man på, alt frågan
inte är utredd. Man vågar inte på alla håll säga, att man är principiell motståndare
till arbetslöshetsförsäkringar, man vågar inte gå så långt som herr
Järte. Men man är ense på en punkt och det är, att man inte skall vidtaga
några åtgärder. Det är emellertid inte bara de borgerliga partiernas representanter
här i kammaren som intaga denna dubbelställning, utan detsamma är
även förhållandet med socialdemokraterna. Även bland dem är avståndet mellan
ord och handling i denna fråga långt.

Herr Engberg, som ju företräder det socialdemokratiska partiet och dess
uppfattning i den här frågan, förklarade riktigt, att det finns en generation av
unga arbetare, som ännu inte ens ha kunnat komma in på en arbetsplats och
som följaktligen också lia oerhört svårt att kunna existera, och han riktar en
anklagelse mot regeringen för dess bristande vilja att företaga några åtgärder
lill skydd för dessa, ungdomar. Jng skall instämma i anklagelsen mot

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 14. 48

Onsdagen den 17 februari f. m.

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

regeringen, men måste å andra sidan säga, att denna anklagelse också till hundra
procent drabbar herr Engberg och hans egna partivänner. Inte vill väl herr
Engberg göra gällande, att de förslag till lösande av arbetslöshetsförsäkringsfrågan,
som här föreligga till behandling i dag och som äro framförda av den
socialdemokratiska gruppen, på något sätt skulle bidra att ge dessa ungdomar
utkomstmöjligheter? — Den anklagelse alltså, som här riktas fullt sakligt
och befogat mot regeringen, drabbar också i lika stor utsträckning herr Engberg
och hans eget parti och alla dem, som instämde i den deklaration, han
avgav.

Min bänkkamrat, herr Berg, talade örn arbetslöshetens omfattning uti de
norrländska bygderna och de svårigheter, som arbetarna och kommunerna där
ha att kämpa med. Han erinrade örn, att i den kommun, i vilken han själv är
skriven, har antalet arbetslösa sedan föregående år vid den här tiden ökats
med i runt tal 40—45 %, och han erinrar härvid örn, att när i fjol vid denna
tid utav femton arbetsplatser det fann sex, där arbetet fortgick, finns det i
dag av dessa femton arbetsplatser bara en, där något arbetstillfälle gives. Detta
är fullt riktigt! Nu frågas: Tror då herr Berg och hans partikamrater, att
en arbetslöshetsförsäkring, som han här gör sig till förespråkare för, skulle
på något sätt, örn den genomfördes, bidraga att hjälpa dessa människor, som
nu stå utestängda från arbetsplatserna? Vi äro allesamman medvetna örn, att
det stora flertalet av dessa arbetare, som gå arbetslösa under nuvarande förhållanden
och under rådande produktionsordning, icke kunna erhålla arbete
i tjugusex veckor under loppet av fyra kvartal och följaktligen komma i tillfälle
att åtnjuta någon arbetslöshetsförsäkring. Läget skulle tvärtom försämras
för dem i det fall, att de fingo arbete två, tre eller fyra månader under
ett år, därför att de då få den obligatoriska skyldigheten att bidraga med
försäkringsavgifter av sin inkomst till försäkringskassa — utan att lia någon
som helst obligatorisk rätt att också vid arbetslöshetstillfälle kunna erhålla arbetslöshetsunderstöd.
Det är sålunda fullständigt omöjligt, att det kan ligga
i linje med de arbetslösas intressen att lösa arbetslöshetsförsäkringsfrågan på
det sättet och efter de principiella linjer, som här utav de socialdemokratiska
motionärerna och det socialdemokratiska partiet ha skisserat. Man kan icke
komma förbi detta faktum med ett försök att använda den sortens metoder, att
man tolkar motionen, som herr Hage från Luleå gör. Han säger: Vi ha visserligen
aldrig sagt, att det lagförslag, som vi hänvisat till, i detalj skall antagas
utan det kan justeras. Herr Hage är ju fullt medveten örn den omständigheten,
att örn riksdagen här ger direktiv för ett beslut om framläggande
av en arbetslöshetsförsäkring, så kan ju icke vederbörande regering då gå utöver
ramen, för dessa direktiv och vidga omfattningen beträffande vilka som
skola bli försäkrade. Grundprincipen om att rätten till erhållandet av arbetslöshetsunderstöd
är förbunden med 26 veckoavgifter kvarstår. Herr Hage
säger, att motiveringen för att man vill gå fram på den linjen är den, att man
vill bryta ned motståndet, man vill få så stor anslutning som möjligt till principen
örn en arbetslöshetsförsäkring här i riksdagen. Ja, herr Hage, örn herr
Hages partivänner rösta för den kommunistiska motionen, så försäkrar jag,
att det skulle bli större antal röster i den här kammaren i dag för principen
om arbetslöshetsförsäkring än örn herr Hage vidhåller sitt yrkande örn bifall
till den socialdemokratiska motionen, ty jag för min del kan inte ge min röst
för en viss princip — om en arbetslöshetsförsäkring, som utestänger lejonparten
av dem, som skulle vara. i behov av arbetslöshetsförsäkringshjälp. Vi
kommunister kunna inte medverka till en sådan lösning av arbetslöshetsförsäkringsfrågan,
som faktiskt skulle göra läget för den stora massan av de arbetslösa
ännu sämre än i dag, på grund av att, om de fingo en tre eller fyra månaders
arbete under året, de då också skulle ha obligatorisk skyldighet att

Onsdagen den 17 februari f. m.

Nr 14.

bidraga med avgifter till en försäkringskassa, som de inte lia någon möjlighet
att få någon hjälp utav.

Det är endast dessa synpunkter, herr talman, som jag har velat anföra och
jag ber att få instämma i de yrkanden, som under debatten ställts av min partikamrat
herr Spångberg.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av herr Järtes
yttrande örn den ringa arbetslöshet, som är rådande bland kvinnorna och orsakerna
därtill.

Herr Järte gick ut ifrån, att detta lyckliga förhållande skulle vara beroende
på, att kvinnorna ännu inte ha kommit in under fackföreningsrörelsens grepp
och han uttalade också en förhoppning örn att i fortsättningen så icke heller
skulle komma att ske. Jag tror inte, att denna herr Järtes syn på saken är den
riktiga. Enligt min^mening är en av anledningarna till att arbetslösheten bland
kvinnorna inte är så stor som bland männen, den större anpassningsförmåga,
som kvinnorna ha, de äro mera mångsidiga, örn jag så får säga.

När en kvinna blir entledigad från en fabrik t. ex. har hon flera möjligheter
att undgå arbetslösheten. Hon har bl. a. som reträttplats hembiträdessysslan,
som ju tyvärr har så ringa anseende i samhället, att en person med ambition
och. frihetskänsla icke gärna söker sig till detta arbetsområde förrän i sista
hand. Hon har vidare möjlighet att slå sig på sömnadsarbeten, tvätt, städning
och en hel del andra arbeten, som, det vågar jag säga, mannen även i de fall
han skulle kunna utföra sådant arbete skulle anse det vara under sin värdighet
att sysselsätta sig med. Jag tror dock icke, att detta är främsta anledningen
till, att kvinnorna äro mindre arbetslösa, ty herr Järte syftade väl närmast på
de kvinnor, som äro sysselsatta inom handel och industri. Man kan då konstatera,
att när det råder arbetsbrist inom en industri, så är det i regel männen, som
bli arbetslösa, medan kvinnorna få stanna kvar i arbetet. Att detta sammanhänger
med lönefrågan har nog herr Järte rätt uti såtillvida, att det är i sin
egenskap av lägre avlönad arbetskraft som kvinnorna sist avskedas.

När kvinnorna ha en lägre lön — i genomsnitt inte mindre än 40 % lägre än
männen lia, många gånger för samma arbete — och när det nuvarande produktionssystemet
är inriktat, icke på att tillfredsställa mänsklighetens behov av
varor utan på profit, då är det naturligt och förståeligt, att arbetsgivarna i
första hand sysselsätta den billigare arbetskraften. Detta är också en av orsakerna
till, att utvecklingen allt mer och mer tenderar till att försörjningsbördan
lägges över på kvinnorna — de gifta kvinnorna t. o. m. — medan männen
få gå sysslolösa. Jag undrar, herr Järte, om detta ur samhällets, ur hemmens
och släktets synpunkt är något eftersträvansvärt? Jag kan i varje fall
icke anse det så.

Därtill kommer att. det ligger en annan fara i denna underbetalning av kvinnoarbetet,
och jag är icke säker på, att de fördelar som ligga uti att kvinnorna
få ha arbete, uppvägas av de nackdelar denna underbetalning medför. Vad jag
syftar på är, att dessa låga kvinnolöner, framför allt i storstäderna, medföra
att massor av kvinnor icke kunna existera på sin arbetsförtjänst utan måste
sälja, sig och ^hemfalla åt prostitutionen. Det är också en samhällsföreteelse,
som inte är så önskvärd, herr Järte. Det finns alltså flera synpunkter än de,
herr Järte lagt på denna fråga. Ser man den ur samhällets synpunkt, tror jag
det skulle vara lyckligare, att kvinnorna komme in under fackföreningsrörelsen,
och örn männen i sitt eget och samhällets intresse kunde lära sig inse, att
den kvinnliga arbetskraften, när don fyllor sitt värv, är lika mycket värd i
ekonomiskt hänseende som den manliga. Då tror jag, att vi skulle komma till
ett bättre sakernas tillstånd än det, vi nu befinna oss i.

Andra kammarens protokoll 1932. Nr l4. 4

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Fort».)

Nr 14. 50

Onsdagen den 17 februari f. m.

7 fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Till sist ber jag få säga några ord om försäkringstanken.

Det har länge fyllt mig med förvåning, att frågan örn en arbetslöshetsförsäkring
stöter på ett så kompakt motstånd från borgerligt håll. Jag har frågat
mig själv, hur det kan komma sig, att man anser det vara förnuftigt och
rent av en människas plikt att brandförsäkra sig, för den händelse hans hus
skulle brinna ned, att livförsäkra sig för att skydda sina efterlevande om han
faller ifrån, att olycksfalls-, sjuk- och invaliditetsförsäkra sig för att trygga
sig och sin familj — att överhuvud taget försäkra sig på alla områden. Men en
av de största olyckor, som kunna drabba såväl individen, familjen som samhället
— arbetslösheten — hur ställer man sig gentemot den? Arbetsmöjligheteu
anser man icke vara någonting, som behöver skyddas. Att genom försäkring
skydda sig mot oförskylld arbetslöshet anser man inte vara någonting,
som är värt statens understöd. Jag undrar i alla fall, om vi här i Sverige hade
löst vår arbetslöshetsfråga, låt mig säga för ett 20-tal år sedan, innan vi kommit
in i denna kristid, vi nu befinna oss i och de vi genomgått, örn inte detta
skulle ha betytt ofantligt mycket för såväl den enskilde som samhället och ha
sparat åtskilliga miljoner kronor för både staten och kommunerna? Ty då hade
ju de försäkrade själva inbetalat en hel del av de summor som samhället nu
måste anslå till hjälp åt deni, som bli utan arbete. Och dessa hade icke, så snart
de råkat bli arbetslösa, behövt vända sig till samhället för att begära hjälp
och understöd. Naturligtvis hade inte hela arbetslöshetsproblemet därmed varit
löst och det är heller icke, vad det nu föreliggande förslaget åsyftar att
åstadkomma. Men vad man skulle ha åstadkommit hade varit, att en stor
del skulle åtminstone för kortare arbetslöshetsperioder, med statens bistånd och
genom egna insatser, ha tryggat sig, så att de icke behövt vända sig till samhället
och icke hade behövt —■ som de nu så ofta måste göra — vända sig till
fattigvården för att bli hulpna. Och däruti, mina damer och herrar, ligger en
stor fara, nämligen den, att stora mängder av den svenska arbetarklassen
riskera att förlora sin självkänsla och bia understödstagare.

Jag skall icke uppehålla tiden längre. Här har sagts så mycket i dag, att
det räcker, men jag vädjar i alla fall till dem, som äro motståndare till en
arbetslöshetsförsäkring, att inom sig överväga, _ örn vi verkligen i längden
kunna hålla på med en sådan politik, och om icke denna skadar samhället

självt. . .

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som avgivits av

herr Norman m. fl.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag skulle kanske icke, herr

talman, när det gäller en enskild motion, som blivit avstyrkt av ett utskott,
haft anledning att direkt uppträda. _ Och detta så mycket mindre som regeringens
ståndpunkt, sådan frågan ter sig i nuvarande läge, blivit angiven i statsverkspropositionen.
Men da man dels pa vissa hall fragat, vad detta regeringens
uttalande innebär, och dels velat underkänna de skäl, som där blivit
anförda för regeringens ståndpunkt, har jag funnit anledning, herr talman, att

härom yttra några ord. o

Jag vill då först säga, att jag icke förstår — som pa något hall gjorts gällande
— hur man örn det uttalande, som under fullständigt enig anslutning
från regeringen, gjorts av socialministern, kan säga, att det är otydligt och
dunkelt. Rörande principfrågan föreligger ett klart besked, som fullständigt
sammanfaller med det jag flera gånger tidigare, när detta spörsmål varit uppe,
för egen del lämnat, och som även mina meningsfränder i regel anslutit sig till.

Vad ärendets behandling vid denna riksdag beträffar, så påpekas ju i propositionen
de särskilda skäl, som föranleda att frågan denna gång icke upptages
Spörsmålet nummer två blir då huruvida det huvudskäl, som darf or an -

Onsdagen den 17 februari f. m.

51 Nr 14.

forts, är hållbart eller icke. Det skälet är ju, att vi under tiden från föregående
år, som ändå hade stark känning av en konjunkturförsämring, kommit
i ett^ sådant läge, att man från regeringens sida måste för den närmaste tiden
avstå från varje utgift och varje åtagande, som icke vore oundgängligen nödvändig.

Nu har exempelvis av herr Berg anförts, att särskilt de svårigheter, som för
närvarande förefinnas ute bland kommunerna och den pågående utarmningen
av de där boende människorna, hade bort framkalla omedelbara åtgärder för
startandet av en arbetslöshetsförsäkring redan n>u. Men vad innebär det första
steget till införandet av en arbetslöshetsförsäkring, i vilken man räknar med
att företagen, arbetarna och samhället skulle tillskjuta de erforderliga medlen?
Jo, den första åtgärden hade blivit att debitera företagen och arbetarna i dessa,
svårt ställda kommuner, liksom också samhället i övrigt nya avgifter för
grundläggandet av arbetslöshetsförsäkringen. Men när man samtidigt konstaterar,
att förhållandena i dessa kommuner nu äro oerhört svåra, då kan jag
icke se annat än att det är ologiskt att draga den slutsatsen, att en samhällelig
anordning, söm måste inledas med att påkalla tillskott från deras sida, som
just nu befinna sig i detta synnerligen svåra läge, skulle vara en lämplig och
rekommendabel åtgärd. Det förefaller mig, som om det funnes starkare och
riktigare motiv för det förfaringssättet, som går ut på att i ett sådant läge,
och när det gäller en anordning, som i första hand hade nyss nämnd verkan, ett
uppskov bör ske, så länge vi befinna oss i denna vågdal. Jag för min del tror
som sagt, att detta är ett mera hållbart och oangripligt resonemang.

Nu har här anmärkts att i ett tidigare skede uttalats från borgerligt håll
att »när det är rätt så goda tider och konjunkturerna äro gynnsamma och det
för ögonblicket förefaller som örn det icke skulle råda så stor arbetslöshet, borde
detta kunna vara en anledning till uppskov med försäkringsfrågans handläggning».
Ja, men inte kan man väl mot det resonemang, som nu föres i regeringspropositionen,
ställa ett uttalande av en annan part, som från sina utgångspunkter
tidigare bedömt denna fråga! Hur går det, därest man förfar
på det sättet med argumentationen? Jag kan ta några exempel från dagens
debatt. Från socialdemokratiskt håll har man här påpekat, att man är villig
att gå in för, om det så blott gällde några första steg på detta område, för att
man i alla fall skulle kunna få påbörja en dylik försäkringsverksamhet. Och
man har därvid hänvisat till tidigare förslag, som varit under övervägande på
detta håll. Men från en annan del av arbetarklassen svarar man: »Gud be vare

oss för en arbetslöshetsförsäkring av den beskaffenheten.» Skulle jag resonera
på det sätt, som herrarna gjort, när ni bedöma uttalandet i regeringens
proposition, så skulle jag kunna invända: Här säger den ene från arbetar håll,

att vi skola ha en, örn också begränsad försäkring, under det den andre
åter förklarar, att en sådan försäkring vilja vi alls inte godkänna; alltså är
varje form av arbetslöshetsförsäkring av arbetarna själva underkänd. Det går
icke, såvitt jag kan förstå, alt föra ett dylikt resonemang. Utan man får väl
försöka — örn man nu skall tala örn tvetydighet och inkonsekventa ståndpunkter
— mot var och en som hävdar någon särskild inställning till denna fråga
anföra, vad samma part själv anför eller tidigare har anfört.

Jag vill i det sammanhanget ytterligare säga, att svårigheterna att driva
och särskilt att skapa en arbetslöshetsförsäkring under en sådan tid som den
närvarande torde val ändå vara klart belysta och verifierade från olika håll i
världen. Det har visat sig under dessa svåra tider, att de tidigare upprättade
kalkylerna liksom också försäkringen i sin helhet i regel ha brustit på de avgörande
punkterna. Ser man på Tysklands och Englands erfarenheter i arbetslöshets
försåkringsfrågan nu under den här senaste svåra tiden, finner man,
att samhällsmakten där måst ingripa begränsande och försvagande på denna

1 fråga gm
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

ffr 14. 52

Onsdagen den 17 februari f. m.

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Förta.

försäkrangsverksamhets hjälpkraft. Man har sett, hurusom man i Tyskland
flera gånger fått öka avgifterna från arbetarnas sida till denna försäkring,
samtidigt som samma arbetare gång på gång fått underkasta sig lönenedsättningar.
I England har man också minskat det statliga understödet, och man
har dessutom, för att begränsa kostnaderna just nu, när det gäller på, sovrat
bort vissa grupper av de förut av försäkringsverksamheten omfattade, vilka
nu alltså ställts utan statligt stöd. När denna verksamhets funktioner under
den speciella arbetslöshetsperioden på det sättet bli underkastade hårda begränsningar
och förete påvisbara brister, är det väl också uppenbart, att nystartandet
vid samma tid av en dylik verksamhet skulle medföra svårigheter i
olika riktningar, svårigheter som säkerligen visat sig vara av nästan oöverstiglig
natur. Jag vågar sålunda göra gällande, att de skäl, som regeringen
anfört för sitt ståndpunktstagande i denna fråga, äro hållbara och ur olika

synpunkter bindande.

Man har i detta sammanhang gång på gång -— nästan varje talare har varit
inne därpå — fört upp frågan örn de oerhörda svårigheter, som just nu ur allmän
arbetslöshetssynpunkt existera. Man har därvid alldeles särskilt pekat
på den demoraliserande inverkan, som bristen på arbete medför särskilt för
ungdomen. Ja, mina damer och herrar, men i det läge vari vi nu befinna oss,
förhåller det sig väl så, att man knappast skapar ökade möjligheter att omedelbart
hjälpa dessa bara genom uppställandet utav ökade understödskrav, utan
det är endast genom att i ökad omfattning möjliggöra produktionens fortgång
och utveckling, som man nu omedelbart kan ingripa hjälpande på det området.
Det gäller därför, att när man här rekommenderar denina eller andra åtgärden
eller kommer med det ena eller andra kravet att fråga sig, huruvida denna
åtgärd eller dessa krav verkligen äro av den beskaffenheten att deras uppfyllande
skulle medverka till att framkalla, stimulera och stödja produktionens
upptagande eller utvidgande under nu radande förhållanden. .Eägger man
den sjul vinkeln på vad som föreslås vid denna riksdag, då förstår jag verkligen
icke, att exempelvis herr Engberg kan säga, att man från regermgshåll och
från riksdagens sida. ställts inför dessa svårigheter utan att närmare bekymra
sig därom. Det är, såvitt jag kan förstå, en orättvis bedömning av vad som
bär skett och sker, när man gör sådana uttalanden. Jag tror icke att man jmed
dylika oberättigade omdömen hjälper upp läget vare sig ur den enskilde individens
eller ur samhällets synpunkt. . . . 0

Jag vill endast tillägga ett par tre ord. Herr Hage gjorde mig magön man
förskräckt, när han talade örn socialdemokraternas avsikter på arbetslöshetsförsäkringsområdet.
Han förklarade nämligen, att man på det hållet var i
färd med och i fortsättningen vore sinnad att i varje situation frampressa och
medverka till en för arbetarklassen så förmånlig försäkring, som det politiska
läget tilläte. Någon hänsyn till det ekonomiska läget, de ekonomiska möjligheterna,
eller huruvida man möjligen skulle gå till sådan överdrift, att man
skadar i stället för gagnar det hela, skulle alltså icke finnas hos det stora parti,
som herr Hage representerar. Jag vägrar tro, att man på alla håll inom
samma parti vill godkänna det resonemanget. I varje fall tycker jag, att herr
Hage skulle i någon mån kunnat begränsa sin förklaring gentemot dc kommunistiska
angreppen på den punkten.

Herr Järte påpekade åtskilliga förmodade, ofördelaktiga verkningar av en
arbetslöshetsförsäkring. Han drog därav den slutsatsen, att dessa verkningar
voro av den art, att man borde kasta tanken på. hela arbetslöshetslörsaknngsverksamheten
över bord. Jag vill icke bestrida, att de anmärkningar, han
gjorde, ha betydelse, och att dessa svårigheter, när det gäller att skapa en arbetslöshetsförsäkring,
icke få förbises. Men jag kan icke liksom hail av dessa
svårigheter draga den slutsatsen, att de äro av en sadan betydelse, att de omoj -

Onsdagen den 17 februari f. m.

53 Nr 14.

liggöra liela försäkringsidén eller uppvisa att ett framgående i stort sett på försäkringstankens
linjer måste anses vara otänkbart, omöjligt eller skadligt. Jag
tror visserligen, att man ur olika synpunkter har anledning att gå varsamt
fram, och att man från början bör observera de ur olika synpunkter ogynnsamma
biverkningar, som en dylik försäkringsverksamhet kan medföra, Men
man bör därför icke -—- lika litet här, som fallet varit vid prövningen av denna
fråga hos nästan alla andra folk — kasta försäkringstanken över bord. Jag
tror tvärtom, att denna tanke på ett för det hela lyckligt sätt kan inpassas i
det sociala vårdsystem, som ett modernt samhälle måste ägna sina medlemmar
på olika områden.

Med vad jag nu har yttrat, herr talman, har jag velat framhålla, att jag anser,
att regeringen bjudit goda skäl för den ståndpunkt, som den intagit i frågan
vid årets riksdag. Jag hävdar sålunda att de anmärkningar, som i det
avseendet blivit framställda — och som för övrigt, när vissa talare fått hetsa
upp sig en stund, i regel utmynnat i insinuationer örn bristande god vilja —
icke äro riktiga och icke äro uttryck för en objektiv prövning..

Herr Engberg: Herr talman! Jag skall be att först få taga fasta på den
deklaration, som gjordes av statsministern, vilken i så måtto är värdefullare
än hans tidigare deklarationer, att den synes mig vara ett mera bestämt och
positivt engagement i själva försäkringstanken, än vad han tidigare tagit.
Det betraktar jag som i och för sig glädjande, liksom jag också tager fasta
på, att han, när det gäller socialministerns i statsverkspropositionen givna
deklaration var angelägen att betona, att bakom den deklarationen står hela
regeringen utan undantag samlad. De två skäl, som hans excellens anförde
till försvar för att regeringen icke handlat i överensstämmelse med sin principiella
anslutning till försäkringskravet, voro pro primo det statsfinansiella
läget och pro secundo det onormala läget. Enligt hans mening tillåter icke
budgeten nu den belastning, som skulle följa av ett införande av arbetslöshetsförsäkringen.
Vidare skulle arbetslöshetsförhållandena nu vara så onormala,
att, som han uttryckte sig, alla kalkyler brustit, och att denna tid därför
erbjöde ett olämpligt startläge för reformen. Vad det första skälet beträffar,
är det väl ingen som på socialdemokratisk sida ett ögonblick underskattat
de statsfinansiella svårigheterna. Men vi anse, att statsutgifterna få
vägas mot varandra. Det finnes mindre nödiga och det finnes mer nödiga
sådana, och alla de åtgärder, som avse att i socialt och liknande hänseende dugliggöra
vårt folk och hålla det uppe, måste lia företräde framför rent improduktiva
utgifter. Jag nödgas därvidlag som exempel på sistnämnda utgifter
åberopa utgifterna under fjärde huvudtiteln.

För det andra är det att märka, att vår motion hemställer örn ett förslag
till 1933 års riksdag. Regeringen har själv uti en tidigare proposition om
anslag till arbetslöshetens bekämpande uppenbarligen utgått ifrån en uppfattning,
som jag visserligen finner falsk, men som dock synes vara regeringens
uppfattning, nämligen att denna kris blir relativt kortvarig och snart
kan övervinnas. Hyser regeringen en sådan uppfattning, ja, då vill det synas
mig, som örn ett förslag från vår sida, som går ut på framläggandet av
en proposition till 1933 års riksdag, ur statsfinansiella synpunkter icke skulle
kunna te sig så skrämmande som hans excellens här lät förstå.

Vad det andra skälet beträffar synes det mig icke vara välgrundat, ty såvitt
jag kan förstå bör ett startande av en dylik försäkring i en tid, då alla
de nackdelar och svårigheter, som man här påpekat, göra sig gällande, garantera
att man får ett utomordentligt erfarenhetsmaterial, så att man redan
från början kan undvika de svagheter, som tilläventyrs kunde vålla, att försäkringen
icke bleve tillfredsställande. Detta var, såvitt jag förstår, de två

I fråga örn
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 14. 54

Onsdagen den 17 februari f. m.

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

huvudmotiven i statsministerns anförande. A ena sidan antecknar jag alltså
den glädjande anslutningen till försäkringsprincipen — nu förbehållslösare
än tidigare — men å andra sidan en viss lust att i nuvarande läge kasta sin
stora tyngd i vågskålen •— jag menar andliga tyngd — för deras mening, som
i likhet med herr Carlström och representanterna för högern gå på avslagslinjen.
Jag skulle tro, att denna strid inom statsministerns eget bröst måste
väl ändå någon gång få ett slut, och jag tillåter mig därför att till hans excellens
ställa direkt följande preciserade fråga i anledning av hans deklaration:
Kommer herr statsministern, vare sig han sitter i regeringsställning

eller skulle flyttas över på oppositionsbänken, att därest det statsfinansiella
läget förbättras, träda i bräschen för en arbetslöshetsförsäkring?

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr Engberg sade, örn jag

uppfattade honom rätt, att regeringen skulle vid något tillfälle ha uttalat
den meningen, att den nu rådande krisen skulle vara en snart övergående
sådan. Jag kan icke påminna mig, att regeringen har uttalat någon sådan
mening, då den naturligtvis icke kan ha någon bestämd mening örn längden
av denna kris. Vad regeringen däremot vid olika tillfällen givit uttryck åt,
det är, att den budget, som kommer att få utarbetas nästa höst, måhända blir
ur olika synpunkter än svårare att uppgöra än den, som fått uppgöras sistlidna
höst. Om så är fallet, då ligger redan däri svaret på frågan, hur man
skall ställa sig till ett förslag, som innebär ett föreläggande, en ovillkorlig
uppfordran åt regeringen att redan för nästa riksdag framlägga förslag till
försäkringsfrågans lösande. Det förefaller mig, som örn de socialdemokratiska
reservanterna hade bortsett från den möjligheten, att de skäl, som nu
föreligga för att icke vid årets riksdag upptaga eller kräva framläggandet
för nästa års riksdag av ett förslag i försäkringsfrågan, i höst måhända kunna
bli än mer vägande. Man bör ju ej bortse från den möjligheten, att våra
ekonomiska förhållanden kunna försämras och bli än svårare.

Herr Engberg yttrade vidare, att vad jag sagt i dag och den anslutning,
som jag givit till socialministerns uttalande i statsverkspropositionen skulle
innebära, att jag gått längre än tidigare, när jag gjort uttalanden på detta
område. Dessa uttalanden av mig lia dock allesammans gått ut därpå, att
jag ansett, att arbetslöshetsförsäkringen bör realiseras, så snart tillräcklig utredning
föreligger och omständigheterna i övrigt äro sådana, att man verkligen
kan knäsätta denna stora reform. Detta och varken mer eller mindre
har jag uttalat vid tidigare tillfällen, och den uppfattningen hävdar jag allt
fortfarande.

Herr Andersson i Stockholm: Herr Engberg lär väl finna det lika fruktlöst
som jag att ställa frågor till dem, som befinna sig på bänken där borta i
andra hörnet av kammaren. Herr Engberg frågade ju alldeles nyss statsministern,
och jag tidigare herr Hage som representant för det socialdemokratiska
partiet, och jag måste säga, att vad beträffar förmågan att kunna krångla sig
undan en fråga, så förefaller det, som örn den vore lika stor, vare sig man tillhör
regeringspartiet och sitter på statsministerplatsen eller örn man som herr
Hage sitter på norrlandsbänken. På min fråga vilken avsikt socialdemokraterna
hade med en bestämmelse örn, att personer med korttidsarbete, d. v. s.
folk som icke hade arbete i sex månader örn året, skulle vara tvungna att betala
avgift till en försäkring, från vilken de saknade varje möjlighet att få understöd,
svarade herr Hage — om detta nu får betraktas som ett svar — att socialdemokraterna
lia för avsikt att genomföra så mycket, som de politiska förhållandena
medgiva. Ett sådant svar skulle man ju kunna säga är detsamma
som »goddag — yxskaft», ungefär.

Onsdagen, den 17 februari f. m.

55 Nr M -

Herr Hage nöjde sig emellertid icke med detta. Han sade därjämte, att om
kommunisterna icke vilja vara med och hjälpa socialdemokraterna att genomföra
detta, blir det sämst för dem själva. Ja, herr Hage, jag tillåter mig ge
det beskedet, att vi icke ta ståndpunkt till en fråga med hänsyn till sådana
omständigheter, som herr Hage här hotade med, utan att vi ta ståndpunkt
till en fråga med hänsyn till de sakskäl, som kunna förebringas. Befinns det, att
ett förslag enligt vår mening och princip är till skada för arbetarna, anse
vi oss icke kunna ge vår anslutning till detsamma, även örn herr Hage skulle
hota. Detta är alltså vad jag skulle vilja säga med hänsyn till detta speciella
förhållande.

Vad som gav mig anledning att begära ordet var emellertid herr Järtes och
herr Carlströms uttalanden i debatten. Herrar Järte och Carlström befinna sig
ungefär på samma linje, eller rättare sagt precis på samma linje. Herr Järte
förklarade vad som var orsaken till de borgerligas motstånd mot en arbetslöshetsförsäkring.
Han började nämligen tala örn kollektivavtalet och dess
verkningar. Han talade vidare om minimilöner och normallöner och maximilöner
och gjorde gällande, att kollektivavtalet och de däri föreskrivna lönevillkoren
äro den egentliga orsaken till den arbetslöshet, som utgör anledningen
till diskussionerna om arbetslöshetsförsäkringen här. Ja, det är ju så, att man
inte får ta herr Järte precis på de ord han fäller, utan att man i stället får
försöka läsa ut meningen med hela hans resonemang. Om jag då försöker läsa
ut meningen i herr Järtes och herr Carlströms resonemang konstaterar jag, att
båda ha den uppfattningen, att arbetslöshetsförsäkringen skulle kunna utgöra
ett hinder för spekulation i det nödläge, som arbetslösheten medför. Herr Carlström
gjorde gällande, att örn det bjuds ett arbetstillfälle med tre kronor i timmen,
så tar man icke detta, för den händelse fackföreningstariffen föreskriver
sju kronor för samma arbete — jaså, fem kronor, ja, det är möjligt att herr
Carlström höll sig till siffran fem, men det är i det här sammanhanget ungefär
samma sak. Den omständigheten, att arbetarna vilja ha en lön, på vilken
de kunna försörja, sig — en lön som för övrigt är garanterad enligt de former,
som riksdagen i lag stadfäst och till vilka former herr Carlström också,
skulle jag tro, i och med sin anslutning till kollektivavtalslagen givit sin bestämda
anslutning — och den omständigheten, att arbetarna hävda, att de
skola lia lön efter de former, som äro fastställda, ger herr Carlström anledning
säga, att örn det skulle vara på det sättet, kan han icke vara med örn att genomföra
en arbetslöshetsförsäkring.

När man i det sammanhanget talar om, att en arbetslöshetsförsäkring skulle
medföra, såsom herr Carlström nu och för några år sedan också uttryckte det,
att alla människor skulle bli arbetslösa — ja, för samhällets fortbestånd är det
ju möjligt, att i den verksamhet herr Carlström och jag i dag befinna oss, det
icke skulle märkas så förfärligt mycket, örn vi bleve arbetslösa i stället för
att vi sysslade med den verksamhet, som bedrives här — så menar väl icke herr
Carlström på allvar, att de, som utföra produktivt arbete, skulle bli arbetslösa,
därför att en arbetslöshetsförsäkring genomfördes. Örn herr Carlström
menar allvar med detta sitt påstående, tillåter jag mig göra gällande, herr
Carlström, alldeles börset! ifrån vad det finns för sammanhang mellan behovet
av konsumtionsartiklar å ena sidan och tillgången på arbetstillfällen å
den andra sidan, att det viii ändå iir så, att finns det köpkraft, och finns det
alltså möjlighet att tillfredsställa behovet av olika nödvändighetsvaror, skapar
detta arbetstillfällen, och att örn köpkraften inskränkes och minskas, inverkar
detta menligt på arbetstillfällena. Jag skulle därför tro, att en arbetslöshetsförsäkring
icke skulle kunna lia de verkningar, som herr Carlström
föreställer sig. Herr Carlströms resonemang skulle närmast innebära, att folk
i allmänhet här i landet skulle vara av den läggningen, att finge de bara sin

I fråga örn
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Kr 14. 56

Onsdagen den 17 februari f. m.

I fråga om försörjning utan att göra någon nytta och alltså finge tillfälle att parasitera
arbetslöshets- anclra’ skulle de låta sig därmed nöja. Det stora flertalet människor här
försäkring.'' i landet och i andra länder utför dock produktivt arbete för att skaffa medel
(Forts.) Ipl sill livsuppehälle, och det antal, som profiterar på andras arbete, är visserligen
beklagligt nog stort, men det utgör i alla fall mindretalet i samhället,
och detta kan ju vara skäl att lägga på minnet, då man diskuterar denna
fråga.

Jag vill emellertid konstatera, herr talman, att herr Järtes och herr Carlströms
förklaringar i denna fråga, då man har lett över debatten till att gälla
arbetslöner och kollektivavtal, ge besked om att man på det hållet som argument
för sin ståndpunkt, även om man inte alltid öppet velat erkänna det, dock
har det skälet emot en arbetslöshetsförsäkring, att man tror sig inte lia samma
möjlighet att utnyttja arbetslösheten för nedpressning av arbetslönerna, som
man bär för den händele arbetslöshetsförsäkring inte finnes. Det förefaller
mig av de gjorda uttalandena, som örn det vore det verkliga skälet, ty när herr
Järte säger såsom ett exempel, att inom typografyrket går det inte an att få
en arbetare med mindre han passerat, såsom herr Järte uttryckte sig, det vändkors,
som fackföreningen utgör, och där har man föreskrivit den lön, som han
skall lia — ja, om det nu är på det sättet, tror herr Järte, att örn man kunde
få folk för en femma eller två kronor mindre i veckan än vad som är föreskrivet,
när de vandra genom fackföreningens vändkors, det skulle tryckas
mera här i landet och bli mera arbete för typograferna? Det lär väl snarare
ligga till på det sättet, att örn man minskar lönen för flertalet människor här
i landet, har man därmed minskat möjligheten för dessa att skaffa sig de
tryckalster, som typograferna framställa, och ser man på det hela, som herr
Järte ville, verkar det på det sättet, att det blir minskade arbetstillfällen och
minskad penningomsättning. Herr Järtes resonemang vittnar endast om att
hans avsikter äro de, som han gav till känna på mötet i Konserthuset, örn vilket
herr Järte i dag icke säger detsamma, som han gjorde gällande i Svenska
Dagbladet, att det var ett felaktigt referat, som återgav uttryck, som herr
Järte inte hade fällt, nämligen det som herr Engberg citerade alldeles nyss,
att den som inte arbetar skall heller inte äta. I dag säger herr Järte officiellt,
att det var ett kortfattat referat, som herr Engberg citerade ur. Herr
Järte har alltså i riksdagen inte vågat bestrida, vad han sade på högermötet
i Konserthuset, men herr Järtes mod är tydligen inte så stort, att han här vågar
säga detsamma som då han kommer tillsammans med generaler och andra partivänner
på ett högermöte.

Herr Engberg: Herr talman! Herr statsministern svarade på den fram ställda

frågan, att sedan nödiga utredningar verkställts i framtiden, skulle
han för sin del vara benägen att förorda frågans återupptagande.

Det är en smula förvånande att finna, att herr statsministern anser ytterligare
utredning nödvändig. Det är så mycket mera förvånande, som det strider
mot det uttalande, som socialministern gjort i statsverkspropositionen,
där han yttrar, att, sedan erforderliga utlåtanden över det av 1926 års arbetslöshetssakkunniga
avgivna betänkandet i arbetslöshetsfrågan numera inkommit
samt den s. k. arbetslöshetsutredningen avlämnat första delen av sitt betänkande
-— innefattande redogörelse för arbetslöshetens omfattning, karaktär
och orsaker — utredningen i frågan fortskridit så långt, att avgörande lunder
av denna anledning icke längre torde föreligga mot att upptaga problemet till
ett närmare skärskådande.

Jag ber örn ursäkt, herr talman, att jag är nyfiken att få veta, vilken nyi
utredning, som herr statsministern avsåg.

Onsdagen den 17 februari f. m.

57 Nr 14.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Till de utred- Ifråga om

ningar, som tidigare förebragts, finner jag för ögonblicket ingen annan vara obligatorisk
aktuell än frågan om, huru den i England och Tyskland förefintliga arbets- försäkring.
löshetsförsäkringen verkat under nuvarande svåra period. (Forts.)

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav först propositioner
beträffande punkten A), nämligen dels på bifall till utskottets i nämnda
punkt gjorda hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till motionen
11:7; och blev utskottets hemställan i berörda punkt av kammaren bifallen.

Vidare framställde herr talmannen i fråga örn punkten B) propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i sagda punkt, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Engberg begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i punkten
B av utskottets förevarande utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej; har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i
förevarande punkt.

§ 1.5.

Vid nu skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande, nr 10, i anledning
av väckt motion med förslag till lag örn offentliga arbetsförmedlingsanstalter
biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 16.

På förslag av herr talmannen, som förmälde sig hava örn tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att onsdagen den 24
innevarande februari företaga val dels av tjugufyra valmän att, gemensamt
med ett lika antal valmän från första kammaren, utse riksdagens justitieombudsman
och hans efterträdare samt riksdagens militieombudsman och dennes
efterträdare, dels ock av sex suppleanter för de av kammaren utsedda valmännen.

§ 17.

Herr Olsson i Kullenbergstorp, avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 426, om ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen m. m.

Denna motion bordlädes.

Nr 14.

Onsdagen den 17 februari f. m.

Interpellation.

§ 18.

Ordet lämnades nu på begäran till herr Weijne, som anförde: Herr talman!
För någon tid sedan offentliggjordes en del stickprov ur en stort lagd undersökning
angående bildningsnivån hos svenska värnpliktiga. Arbetet har verkställts
av läroverksadjunkten Carl Cederblad i Uppsala och väckt stor uppmärksamhet
i folkbildningsintresserade kretsar.

Undersökningen har konstaterat, att ungdomarna, i värnpliktsåldern i stor
utsträckning glömt bort de i folkskolan inhämtade minneskunskaperna. Man
kan måhända ta detta med jämnmod. Ett prov bland f. d. elever i högre skolor
skulle säkerligen ge ungefär liknande resultat. Och det man verkligen behöver
erinra sig är det lätt att slå upp och lära på nytt — örn man bara lärt
sig hitta i böckerna. Betydligt allvarligare är det, att undersökningen dessutom
visat, att beväringarna glömt mycket av de formella färdigheterna i
skrivning och räkning.

Naturligtvis måste man räkna med att beväringstiden med dess fysiska uttröttning
och ofta bristande andliga vakenhet inte är den gynnsammaste tidpunkten
för ett intellekteullt prov. Det bör vidare erinras, att alla de bevälingar,
som under mellantiden bättrat på sina folkskolekunskaper — alltså
just de mest intellektuella och studieintresserade — lämnats utanför. Anmärkas
kan också, att de nu prövade till största delen inhämtat sitt skolvetande i
en tid, då folkskolan icke nått sin nuvarande utveckling. Men även örn man
beaktar dessa invändningar och felkällor, måste undersökningen ge anledning
till en allvarlig självrannsakan angående den svenska folkbildningens brister
och möjligheter.

Säkerligen kommer man då till det resultatet, att de största bristerna äro
att finna utanför folkskolan. Den uppväxande ungdomen låter i sorgligt stor
utsträckning tiden efter slutad folkskola förflyta utan intellektuellt arbete.
Den ungdom åter, som deltar i föreningslivet och folkbildningsarbetet, står i
andligt avseende på ett helt annat plan än genomsnittet av de prövade beväringarna.

Men folkskolan skall lägga grunden till de fortsatta frivilliga studierna. Är
denna grund icke tillfredsställande, möter det stora svårigheter att senare
bättra på den. Litet var, som har beröring med bildningsintresserad arbetareoch
bondeungdom, får nog göra den erfarenheten, att man klagar över klen
formell underbyggnad. Man känner särskilt den bristande färdigheten i svenska
språket som ett klassmärke. D:r Torsten Fogelqvist, som har en omfattande
erfarenhet på det fria folkbildningsarbetets område, undeirstryker i
några anmärkningar till den Cederbladska undersökningen dessa synpunkter
och ser för sin del felet i folkskolans mångläseri. Han skriver bl. a.: »Men
vad hjälper det människan, örn hon förvärvar en liten hum örn hela världen
och en suddig dimsyn på dess företeelser, örn hon icke kan läsa och skriva sitt
eget modersmål eller göra de enkla räkneoperationer, som livet ofta nödgar
henne att göra? Så skulle man faktiskt i starkt förenklad och förkortad form
vilja uttrycka det vaknande pedagogiska medvetande, som nu griper omkring
sig.»

Säkerligen bleve resultatet av folkskolans arbete bättre, om anspråken på
kvantitet i undervisningen finge maka åt sig till förmån för starkare koncentration
kring det väsentliga. Det har påståtts, att man därigenom skulle göra
folkskolan till en »fattigskola». Anmärkningen saknar allt berättigande. Ty,
som lektor Ivan Pauli uttryckt saken, »detta behöver inte alls innebära något
krav på själlös formell exercis; skriv- och läsövningar låta utmärkt förena sig
med inhämtandet och befästandet av värdefulla och intressanta realkunskaper.
.Vad man kan och måste begära av skolan är, att den sätter goda verk -

Onsdagen den 17 februari f. m.

59 Nr 14.

tyg för vidare studier i barnens händer och att den hos dem väcker ett intresse Interpellation.
som kan sporra dem att efter skoltidens slut använda dessa verktyg — att i (Forts.)
boken se en vän, inte ett pinoredskap.» D:r Fogelqvist säger örn samma invändning:
»Naturligtvis kan det icke med parollen ''läsa, skriva och räkna’
vara lämpligt att förvandla folkskolan till en fattigskola, som inte skänker
någonting annat än vissa nödtorftiga färdigheter. Undervisningen i skrivning
och framför allt läsning bör kunna kombineras med t. ex. undervisning i historia
och biologi. I en sådan växelverkan mellan ämnen, framför allt mellan
undervisningen i svenska språket och andra ämnen, måste man söka lösningen
av skolproblemet.»

Då jag anser denna sak vara så viktig, att jag vill påkalla herr statsrådets
och chefens för ecklesiastikdepartementet uppmärksamhet, är det ingalunda
enbart på grund av den Cederbladska undersökningens resultat. Det har inte
heller tidigare saknats röster som talat för en annan avvägning av folkskolans
lärostoff. Sålunda visade det sig, när skolöverstyrelsen för några år sedan
inhämtade yttranden angående erfarenheterna av 1919 års undervisningsplan,
att krav på mera tid för modersmålet och räkning framkommo i stor omfattning.
Praktiskt taget samtliga domkapitel uttalade sig i denna riktning. Inte
mindre än 674 skolråd och skolstyrelser krävde mera tid för modersmålet, under
det 680 ansågo att tiden för räkneundervisningen borde utökas. I regel
stodo samma myndigheter bakom båda yrkandena. Även lärarepersonalen i ett
stort antal skoldistrikt och åtskilliga folkskoleinspektörer yttrade sig i enahanda
riktning. Örn man tar hänsyn till att man på många håll vid tiden för
skolöverstyrelsens remiss ansåg, att den nya undervisningsplanen icke prövats
nog länge, för att man med säkerhet skulle kunna uttala sig, ligger det ingen
överdrift i att påstå, att kravet på en beskärning av mångläseriet i folkskolan
till fromma för de viktigaste ämnena uppbäres av en stark opinion såväl i
pedagogiska kretsar som ock bland lekmännen på området.

jFrågan har varit föremål för riksdagens behandling åren 1928 och 1931.

Båda gångerna har andra kammaren med anledning av motioner uttalat, att
modersmålet och räkning borde beredas en stärkt ställning i folkskolans undervisningsplan.
Någon riksdagsskrivelse har dock icke kommit till stånd
på grund av första kammarens avvisande hållning. Men att majoriteten av
andra kammarens ledamöter vid två olika tillfällen reagerat mot mångläseriet
bör tillmätas stor betydelse. Ty i denna kammare finnes ett betydande antal
ledamöter som i egenskap av skolrådsmedlemmar etc. haft tillfälle att närmare
följa folkskolans arbete.

Jag tror för min del, att tiden nu är mogen för en revision av 1919 års undervisningsplan
i här ovan antydd riktning och tillåter mig därför anhålla örn
kammarens medgivande att till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till en revision av den för rikets folkskolor
gällande undervisningsplanen i syfte att minska lärostoffet och ernå en starkare
koncentration kring det för livet betydelsefulla?

Ifrågavarande anhållan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.39 e. m. för att åter sammanträda
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 14. 60

Onsdagen den 17 februari e. m.

Onsdagen den 17 februari.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Om

ändringar Till behandling upptogs bevillningsutskottets betänkande, nr 8, i anledning
* förordningen av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse
statsmonopol av 18 § 1 morn. och 22 § 2 mom. förordningen den 15 december 1914 (nr 436)
åtobakstill- angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket ävensom i ämnet väckta
verkningen, motioner.

I en den 8 januari 1932 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 32, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande, vid propositionen fogade

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. och 22 § 2 mom. förordningen
den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen

i riket.

Härigenom förordnas, att 18 § 1 mom. och 22 § 2 mom. förordningen den
15 december 1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket skola
i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

18 §.

1 morn. I varje tobaksvaras priskurantpris skall skatt ingå dels med ett
belopp, vilket motsvarar nedanstående procent av priskurantpriset eller i fall,
som avses i 22 § 2 mom. fjärde stycket, av varans värde, dels ock med nedan
angivna, i förhållande till varans myckenhet bestämda belopp, nämligen:

1	För inom riket till-verkad vara	För till riket införd vara
	procent av priskurant-priset eller värdet	belopp för	procent av priskurant-priset eller värdet	belopp för
	1 st.	1 kg	1 st.	1 kg
		öre	kr.		öre	kr.
Cigarrer ...............	24	0.8	—	28	4	—
Cigarrcigarretter...........	36	0.4	—	37	2	—
Cigarretter med fast pappersmunstycke .	53	0.2	—	44	1.3	—
Cigarretter utan fast pappersmunstycke .	54	0.2	—	45	1.3	—
Röktobak ..............	46	—	1.50	46	—	1.50
Tuggtobak ..............	31	—	1	41	—	1.50
Snus . . .............	37	—	0.75	39	—	1.60

Onsdagen den 17 februari e. m.

61 Nr 14.

1 skattehänseende---gram. Om ändringar

„ i förordningen

22 §• angående

2 mom. För tobaksvara, importerad till tullinlandet enligt denna paragraf, sl-attl™°^f
skall erläggas en licensavgift, som utgöres av den å varan enligt 18 § belo- åkningen.
pande skatt ävensom av ett belopp, motsvarande vad monopolets utövare för ^ortJ^
täckande av sina omkostnader samt vinst pålägger tobaksvara med samma
priskurantpris eller i fall, som avses i fjärde stycket av detta moment, med

samma värde. Nämnda belopp ina ej överstiga 7.50 procent av varans priskurantpris
eller värde.

Till ----fastställande av avgift.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes.

Till utskottets behandling hade jämväl hänvisats följande motioner rörande
tobaksbeskattningen och handeln med tobaksvaror, nämligen:

motionen nr 90 i första kammaren av herrar Holmgren och Bergman, i vilken
hemställts, att riksdagen ville besluta att för finansiering av åtgärder till
arbetslöshetens bekämpande skulle uttagas en extra konsumtionsskatt under
ett års tid från den dag Kungl. Majit beslutade

a) i form av 1 öre per försåld cigarrett eller genom beskattning av tobakshanteringen
i annan form, som kunde beräknas tillföra statskassan motsvarande
inkomst; och

b) i form av en tullförhöjning av 25 öre per kilogram kaffe;

motionen nr 247 i andra kammaren av herr Lithander, i vilken hemställts,
att riksdagen måtte besluta

a) att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning i syfte att genom
ändring av gällande bestämmelser rörande tobaksbeskattningen återställa
det jämviktsförhållande mellan tobaksmonopolets försäljningar och tobakshandlarnas
import, som avsåges vid tobaksmonopolets införande; samt

b) att i avvaktan på att en av sådan utredning föranledd reglering av förhållandet
mellan tobaksmonopolets utövare och tobakshandlarna bleve genomförd,
22 § 2 mom. förordningen den 15 december 1914 angående statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket skulle i nedan angivna delar erhålla följande förändrade
lydelse:

§ 22.

2 mom. För tobaksvara, importerad till tullinlandet enligt denna paragraf,
skall erläggas en licensavgift, som utgöres av den å varan enligt 18 § belöpande
skatt.

Priskurantpriset — — — fastställande av avgift.; samt

de likalydande motionerna nr 272 i första kammaren av herrar ''Åkerberg
och Strömberg samt nr 400 i andra kammaren av herrar Uddenberg och Nilsson
i Örebro, i vilka föreslagits, att riksdagen i anledning av förevarande proposition
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det Kungl. Majit ville låta
verkställa utredning dels rörande skapande av en effektiv kontroll över importen
av tobaksvaror, eventuellt genom monopolets övertagande av själva
importen, dels rörande en för alla parter acceptabel reglering av förhållandet
mellan monopolet och dess återförsäljare under tillgodoseendet av särskilt yrkestobakshandlarnas
berättigade önskemål samt, örn så ansåges erforderligt, för
riksdagen framlägga förslag i berörda ämnen.

Utskottet hemställde,

1) att rikdagen måtte, med anledning av Kungl. Majits förevarande proposition
samt med avslag å ej mindre motionen I: 90 i vad densamma avsåge to -

Nr 14. 62

Onsdagen den 17 februari e. m.

Om ändringar baksbeskattningen, än även motionen 11:247 i vad densamma avsåge ändring
1 angående™* 22 § 2 morn. förordningen den 15 december 1914 angående statsmonopol å toMsmonopol
bakstillverkningen i riket, antaga följande
d tobakstill verkningen.

Förslag

(Fort,-) tili''

förordning om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. förordningen den 15 december*
1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillv erhling en i riket.

Härigenom förordnas, att 18 § 1 mom. förordningen den 15 december 1914
angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket skall i nedan angiven
del erhålla följande ändrade lydelse:

18 §.

1 mom. I varje tobaksvaras priskurantpris skall skatt ingå dels med ett
belopp, vilket motsvarar nedanstående procent av priskurantpriset eller i fall,
som avses i 22 § 2 mom. fjärde stycket, av varans värde, dels ock med nedan
angivna, i förhållande till varans myckenhet bestämda belopp, nämligen:

	För inom riket till-verkad vara	För till riket införd vara
	procent av priskurant-priset eller värdet	belopp för	procent av priskurant-priset eller värdet	belopp för
	1 st.	1 kg	1 st.	1 kg
		öre	kr.		öre	kr.
Cigarrer.......•........	24	0.8	—	28	4	—
Cigarrcigarretter ...........	36	0.4	—	37	2	—
Cigarretter med fast pappersmunstycke .	53	0.2	—	44	1.3	—
Cigarretter utan fast pappersmunstycke .	54	0.2	—	45	1.3	—
Röktobak..............	46	—	1.50	46	—	1.50
Tuggtobak...............	31	—	1	41	—	1.50
Snus................	37	—	0.75	39	—	1.50

I skattehänseende -—• -— — gram.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes.

2) att motionen 11:247, i vad den avsåge begäran örn en utredning, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

3) att de likalydande motionerna I: 272 samt II: 400 icke heller måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade likväl avgivits:

vid punkten 1)

av herr Bergman, som hemställt, att riksdagen måtte, med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke kunnat oförändrad antagas samt
med bifall till motionen I: 90, i vad den avsåge tobaksbeskattningen, antaga
det av Kungl. Majit framlagda förslaget till förordning örn ändrad lydelse
av 18 § 1 mom. och 22 § 2 mom. förordningen den 15 december 1914 angående
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket, med den ändringen att skatten å
cigarretter bestämdes enligt följande grunder:

Onsdagen den 17 februari e. m.

63 Nr

	För inom riket till-verkad vara	För till riket införd vara
	procent av priskurant-priset eller värdet	belopp för	procent av priskurant-priset eller värdet	belopp för
	1 st.	1 kg	1 st.	1 kg
		öre	kr.		öre	kr.
Cigarretter med fast pappersmnnstycke .	53	1.2	—	44	2.3	—
Cigarretter utan fast pappersmnnstycke .	54	1.2	—	45	2.3	—

Örn ändringar
i förordningen
angående
statsmonopol
å tobakstillverkningen.

(Forte.)

av herrar Örne, Olsson i Ramsta och Lithander, som ansett, att utskottet
bort förorda bifall till Kungl. Maj:ts proposition även i vad den avsåge 22 §
2 mom. förordningen den 15 december 1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket, innebärande att aktiebolaget Svenska tobaksmonopolets
andel av den vid import utgående licensavgiften skulle sänkas från 8 till 7.5
procent av varans priskurantpris eller värde; samt

vid punkten 2) av herr Lithander, som i anledning av motionen 11:247
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning
i syfte att genom ändring av gällande bestämmelser rörande tobaksbeskattningen
återställa det jämviktsförhållande mellan tobaksmonopolets försäljningar
och tobakshandlarnas import, som avsåges vid monopolets införande.

Vid betänkandet var därjämte fogat ett av herr Bärg avgivet särskilt yttrande
i fråga örn detaljhandeln med tobaksvaror.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lithander: Herr talman! Kungl. Majit har i anslutning till vad

som tillkännagavs i trontalet framlagt en proposition, i vilken föreslås en ökad
tobaksbeskattning. Och man förstår ju mycket väl, att under dessa tider få
olika vägar sökas för att få fram de medel, staten behöver. Därom torde alltså
icke vara mycket att säga, och inom utskottet har inte heller på den punkten
någon meningsskiljaktighet yppats. Men i ett annat avseende har en motion
blivit väckt i syfte att under en ifrågasatt utredning trygga den näring,
som förutsattes skola kunna äga bestånd i enlighet med det beslut som riksdagen
fattade 1914. Man har i det yrkandet gått litet längre än Kungl. Majit
gjort, då Kungl. Majit föreslagit en sänkning av licensavgiften från 8 till 7.5
procent. Men icke ens detta har utskottet velat vara med på. Jag har i min
motion yrkat, att man i avvaktan på den utredning, som skulle erfordras för
att komma fram till full rättvisa eller så nära rättvisan som möjligt, skulle
avstå från licensavgift helt och hållet. Det hade ju sedan legat i regeringens
och vederbörande myndigheters skön att påskynda utredningen, så att det
inte behövt dröja över hövan länge, innan man kunnat förvissa sig örn vad
som härvidlag vore riktigt. Jag har i motionen tillåtit mig fästa uppmärksamheten
på att det som var förutsatt vid monopolets inrättande, nämligen
att det skulle finnas en möjlighet till import, icke blivit i sak respekterat.
Man har nämligen undan för undan stramat åt det så att denna lovliga näring,
denna lovliga rörelse i verkligheten blivit så illa hanterad, att den ene
efter den andre har fått ge tappt och de anställda ha fått avskedas eller ställas
inför avskedande eller i bästa fall kunnat bibehållas med avsevärt sänkta
löner. Jag skulle vilja säga, att riksdagen har gått in för, att det skall finnas
någonting, med vilket monopolet skulle kunna jämföras, och det har tagit
den formen, att det skulle vara möjlighet för viss import att äga rum. Ty

Nr 14. 64

Onsdagen den 17 februari e. m.

Örn andr ingar
i förordningen
angående
statsmonopol
å tobakstillverkningen.

(Forts.)

man vet, hur det går på alla områden, där ett monopol får handskas fritt med
saker och ting. I början skötes det kanske all right, men sedan någon tid
gått blir det allmänheten som får sitta emellan. Här Ilar man som sagt velat
gå in för att det skall finnas ett korrektiv, men det har så försvårats, att detta
korrektiv, även om det icke ännu upphört, dock kommer att tvingas till att i
stort sett upphöra, örn inte statsmakterna vilja trygga det som 1914 bestämdes.
Nu är att märka, att när monopolet instiftades, när man övergick från
fri näring till att staten skulle lia hand om detta, så inlöstes fabrikerna och
fabrikanterna fingo ersättning. En del av engroshandeln fick också ersättning.
Det var de, som handlade med svenska tillverkningar, vilka nu skulle monopoliseras.
Men en grupp lämnades utanför: det var detaljhandeln och det
var möjligheten till import. Den har icke blivit utlöst. I vissa fall ha vissa
grupper fått ersättning. Monopolet har tydligen strävat efter att bli allenarådande
på marknaden och inte velat ha ens denna jämförelsepunkt, trots att
monopolet är i hög grad skyddat i jämförelse med importen.

Det skulle kunna sägas och har också sagts, att man bör gynna den inhemska
tillverkningen. Ja, jag kan inte neka till att det låg litet sanning i
vad en ärad ledamot av första kammaren yttrade i det avseendet. Det förhåller
sig ju så, att så gott som hela råvarutillförseln är utländsk. Jag bortser
från den obetydliga tillverkning, som äger rum i trakten av Kristianstad,
men jag har för övrigt ingenting emot att den i möjligaste mån utvecklas.
Emellertid, ifrågavarande ledamot av första kammaren sade, att när all råvara
importeras, så kunde han inte se, att det var så förfärligt stor skillnad
på arbetsprestation, örn den färdiga varan, låt oss säga cigarretter, sysselsätter
ett visst antal personer vid förtullningen eller örn det sysselsättes ett
visst antal personer, som stå och titta på, när maskinerna spruta ut cigarretterna.
Det är inte en fabrikation i vanlig mening eller som ger någon avsevärd
sysselsättning. Beträffande cigarrfabrikationen ligger det givetvis litet annorlunda
till.

Man har som sagt inte velat gå in för att möjliggöra för denna importhandel
att existera. Det är ju så att det bland mängden av motioner och utskottsbetänkanden,
som komma, inte alltid är sagt att detaljerna bli så beaktade.
Jag har tillåtit mig att i min motion åberopa en kalkyl. Det förhåller sig
så, att i de billigare prislägena -— och till dem har så småningom förbrukningen
gått över — är denna tilltänkta rätt för den grupp, vars talan jag här
för, så gott som helt och hållet beskuren. Först när man kommer upp i
högre prislägen finns det en möjlighet för dem att existera. Men monopolet
har målmedvetet drivit in försäljningen i prislägen, där det är fullkomligt
uteslutet för importörerna att existera med de bestämmelser som ha fått råda.
Dessa bestämmelser ha kommit till under en tid, nämligen efter kristiden, då
den svenska kronan hade en mycket god köpkraft, d. v. s. då den i utlandet
stod i hög kurs. Då tog importen ett uppsving, som var generande för monopolet,
och därför sattes skattesatser, som skulle vara tillfälliga men som
blevo förnyade året därpå av statsfinansiella skäl, och sedan ha vid omarbetning
av skattesatserna dessa skattesatser fått stå kvar med påföljd att de
faktiskt utgöra en hämsko för den grupp, vars talan jag nu för, en hämsko,
som inte fanns 1914, då bestämmelserna först utfärdades. Nu har ett annat
läge inträtt. Nu är den svenska kronans köpkraft förminskad, så att vad
man tar in får man betala mycket högt. Men regeringen har vid utarbetandet
av sitt förslag inte beaktat den saken, och på den grund upprätthålles en
alldeles påtaglig orättvisa gentemot dessa yrkesgrupper.

Jag vill, herr talman, också framhålla, att det gäller här endast en liten
del av försäljningen av tobaksvaror. Det har hållit sig tämligen konstant
vid ungefär 10 procent av den årliga förbrukningen. Under de försvårande

Onsdagen den 17 februari e. m.

6f'' Nr 14.

bestämmelser, som för närvarande råda, har det ständigt gått ned. De kun- Om ändringar
na inte tävla med monopolet. Det är, herr talman, rättvisa på denna punkt i förordningen
jag begärt, och jag får lov att säga, att jag tycker det var en ansats till att t^/å^nde i
försöka åtminstone lätta litet för dem, när regeringen i sin proposition före- ä tobakstUlslagit
en sänkning av licensavgiften från 8 till 7.5 procent. Såsom förhål- verkningen.
landena i övrigt utvecklat sig kunna vederbörande importörer inte existera. (Forts.)

Det finns ingen möjlighet för dem att konkurrera i de billigare prislägena.

Här har jag tagit in i min motion en kalkyl, som visar att exempelvis i prisläget
2.5—5 öre eller närmare bestämt beträffande en sak som kostar 4 öre,
alltså 40 kronor per 1,000 stycken, återstår det för monopolet 10 kronor 20
öre för att anskaffa råvaran, medan däremot ingenting återstår för importören,
när han betalat licensavgift med 52.5 procent eller 21 kronor, styckeskatt
med 13 kronor — för monopolet utgör denna endast 2 kronor -— stämplar,
detaljhandelsrabatt m. m. Och importörerna äro sannerligen inte i det
lyckliga läge, som tobaksmonopolet var i under kristiden. Jag har talat örn
detta här i kammaren förut. Det var ett tobakslager i Göteborg som brann
och vid undersökningen efter branden fann man, att det var humle sorn1 brunnit.
Sådan var alltså råvaran. Det gick på den tiden. Hen det går inte nu.
Importörerna måste leverera tobak. När de komma fram till slutsumman
40 kronor 70 öre, så har allt detta gått åt till licensavgift, styckeskatt, stämplar,
detaljhandelsrabatt —■ densamma som för monopolet — frakt, assurans
o. s. v. Det finns ingenting kvar för själva varan. Går man upp till ett
prisläge av 6 öre, d. v. s. 60 kronor per tusen stycken, så ställer det sig något
bättre. Men det är fortfarande en avsevärd skillnad. Monopolet har möjlighet
att med 16 kronor 80 öre skaffa råvara, under det att partihandlaren
är begränsad till ett belopp av 6 kronor 20 öre. Jag menar, att det finns
ingen likställighet här, de båda parterna äro icke på något sätt jämspelta;
det råder ingen rättvisa. Jag skulle hålla före, att när riksdagen får klart
för sig, att här verkligen gjorts ett avsteg från vad riksdagen beslöt och förutsatte
1914, så skulle riksdagen vara så rättvis, att riksdagen försökte ställa
det till rätta. Nu är det mycket svårt att på rak arm bestämma, att så och
så skall det vara, därför att det är ett så invecklat och komplicerat problem.

Därför går motionens ena yrkande ut på att en undersökning skulle ske, så
att man komme fram till vad i denna punkt vore rättvisa, för att återföra förhållandena
till vad riksdagen en gång år 1914 beslöt att de skulle vara och
så att detta icke på bakvägar finge bortelimineras. Ty än så länge är det
ju dock så, att det skall råda rättvisa här i landet för alla olika grupper.

Man kan ha olika mening örn vad som är den absolut riktiga och raka vägen
i olika fall. Men när man ser ett påtagligt bevis för att här en avvikelse
skett från vad som en gång bestämts, att alltså vad som 1914 beslöts icke
upprätthålles, så tycker jag att det rimligaste är, att det göres en undersökning
i saken.

Det är alltså mitt ena yrkande. Det andra yrkandet, herr talman, går ut
på bifall till Kungl. Maj:ts proposition i vad gäller sänkning av procentsatsen
för licensavgiften, ty det är i alla fall ett steg i rätt riktning, och det måste
onekligen ligga ett erkännande av att det är något galet med vad jag anmärkt
på, när t. o. m. Kungl. Majit •—- ja, missförstå mig nu inte — går in
lör detta. Det måste, menar jag, däri ligga ett erkännande av att kravet på
undersökning har något fog för sig. Det nuvarande skattesystemet har, framhålles
det i motionen, en så ödeläggande inverkan på importen, i synnerhet
beträffande de billigare sakerna, att all möjlighet till konkurrens där uteslutes.
Man kan med fog säga, att kravet är berättigat, ty i den kungl, propositionen
nr 254 vid 1914 års B-riksdag sid. 80 står det, att det nya systemet
visserligen torde komma att medföra en fördyring av importörernas varor

Andra hammarens protokoll 1932. Nr l4. 5

Nr 14. 66

Oasdagen den 17 februari e. m.

Örn ändringar
i förordningen
angående
statsmonopol
ä tobakstillverkningen.

(Forts.)

men däremot icke skulle förorsaka något intrång i deras näringsverksamhet.
Det har, såsom jag säde, faktiskt visat sig, att flera importörer måst helt
nedlägga eller avsevärt inskränka sin verksamhet samt avskeda sina anställda
eller nedsätta deras löner i avsevärd grad. Och vad som har vållat detta
är förhållanden som tillkommit efter det tobaksmonopolet upprättades.

Jag skall också be, herr talman, att till kammarens protokoll få fästa uppmärksamheten
på hur olika det ställer sig för tobaksmonopolet och för dessa
yrkesgrupper. Det finnes på sid. 5 i motionen nr 247 en tablå som visar bl. a.
merbelastningen å handlandenas import. Denna utgör för cigarrer i ett prisläge
av 20 öre 27 procent till nackdel för dem som importera. Går man upp
till ett prisläge av 50 öre, kvarstår fortfarande denna nackdel, men den har
då gått ned till 17 procent. Importörerna få i övrigt erlägga samma stämpelavgift,
samma pålagor, samma avgifter till det allmänna som monopolet. Hela
tobaksmonopolet är ju ett slags skatteinstrument. Och vare sig det går via
monopolet självt eller det går via denna tiondel av omsättningen, så träffas
den av skatt till staten och det allmänna. Och detta med full rätt. Men det
är inte rätt att monopolet så över hövan skyddar sig självt, att det i vissa
fall helt och hållet utesluter möjligheten av att ha denna regulator. Jag minns
mycket väl, när på sin tid en högt aktad ledamot av denna kammare var finansminister.
Han var frihandlare, och han hade därför väldigt svårt, när han å
ämbetets vägnar skulle ytterligare skydda tobaksmonopolet och för den skull
fick lov att pålägga en tull, för att monopolet skulle kunna klara sig gentemot
den import, som i alla fall redan då var mycket hårdare träffad. Då kallade
han det inte för tull, utan han kallade det för importavgift. Det lät litet trevligare.
Yi komma litet längre fram till en annan fråga, där också ett mycket
ömtåligt ord har kringgåtts i propositionen, och det är ett verkligt nöje att se
med vilken skicklighet och formuleringskonst, man där bär undvikit detta
farliga ord. Emellertid, monopolet fick alltså ytterligare skydd genom importavgifter.
Och jag kan mycket väl förstå att det behövs. Jag har alltid
framhållit, att monopol kunna aldrig klara sig, örn de inte få vara alldeles fria
herrar på täppan. Det är dithän tobaksmonopolet vill komma. Det vill inte
ha några medtävlare, det vill inte ha några jämförelsepunkter. Men trots att
det är så över hövan skyddat och premierat, har det ändå svårt att klara sig.
Jag har alltid sagt, att så är det och så skall det bli. Nu tillhör jag för min
del det moderata partiet, och jag tycker att skall det vara orättvisa, så skall
även den vara moderat. Man skall inte gå för långt i att taga död på sina
medtävlare eller motståndare. På alla områden är det nyttigt, ^att en viss
tävlan får göra sig gällande. Men det är naturligtvis förfärligt svårt att säga,
att parterna äro jämspelta, när den ena är skyddad 27 procent mer än den
andra eller, såsom fallet är beträffande cigarrcigarretter, 24 procent i lägre
prisläge och 16 procent i högre prisläge. Det är först när man kommer till
röktobaken, som skyddet procentuellt inte är så förfärligt stort; det är där
bara 7 procent. Men som vi veta, röks det inte så förfärligt mycket tobak, utan
det är mest de andra sakerna som förbrukas. Hade det varit mycket stor
förbrukning av röktobak, så hade väl orättvisan vuxit i proportion till förbrukningen.

Här finns på sid. 7 i motionen en annan ganska intressant kalkyl, som visar,
hur tobaksmonopolet är skyddat gentemot importörerna i procent av pnskurantpriset.
Det är i 12-öres prisläge inte mindre än 39 procent. På sid. 9
står en annan kalkyl, varav framgår, att vid tillverkning av cigarretter i
6-öres prisläge har monopolet 10 kronor 80 öre att köpa råvara för, medan
importen bär endast 20 öre för detta ändamål. Det gar naturligtvis inte att
konkurrera i det prisläget.

Det är dessa orättvisor, herr talman, som jag vill att riksdagen skulle för -

Onsdagen den 17 februari e. in.

07 Nr 14.

klara att den är villig att låta undersöka, så att man kan komma fram till Om ändringar
rättvisa och till att gardera den rätt, som riksdagen en gång har velat ge * finordningen
dessa näringsutövare. Det är för övrigt inte endast dessa grupper, sorn jag siatsmonopol
i dag talat om, vilkas näring har blivit beskuren, utan litet var, som haft sin åiobakstfllutkomst
av denna näring, har fått sitta hårt emellan, när staten skolat över- verkningen.
taga detta. Och jag har också tidigare försökt att på detta område få bättre (Forts.)
förhållanden till stånd.

Nu säger bevillningsutskottet i sin motivering i första stycket på sid. 14, att
utskottet hyser den förvissningen, att monopolbolaget utan statsmakternas ingripande
vidtager de åtgärder, som påkallas för vinnande av ett gott samarbete
mellan bolaget och dess återförsäljare, i den mån därigenom statens
och allmänhetens intressen eller andra berättigade hänsyn icke trädas för nära.

Gentemot detta vill jag säga, att jag har en helt annan erfarenhet av vad
detta tillmötesgående vill säga. Vi ha ett eklatant bevis för vart det slutligen
bär hän, när vi se, hur det för dessa yrkesgrupper blivit omöjliggjort att
existera. Jag kan därför, herr talman, icke sätta mycken tro till att detta
blir efterlevt, även örn vi skriva det. Utan jag tycker det är bättre, att riksdagen
tar saken i egen hand och försöker utreda vad som är rättvisa och vad
som är sanning. När vi sedan fått en sådan utredning, då har ju riksdagen
frihet att bestämma. Men vi skola inte kasta en grupp av näringsidkare ut
i det ovissa bara genom att hänvisa till någonting, som vi veta inte blir följt.

Det är just den omständigheten, att det icke blivit handhaft i den andan, som
gjort, att det nu är som det är.

Jag skulle, herr talman, inte så mycket upptagit kammarens tid, örn jag
inte vore så besjälad av den uppfattningen, att här har icke rättvisa blivit
skipad. Jag hyllar den uppfattningen, att man skall leva och låta leva. Och
jag tycker, att det skulle även tobaksmonopolet. kunna göra. Jag förstår mycket
väl att monopolet har till uppgift att vara ett skatteinstrument. Men
monopolet skall som sagt inte ta döden på sina konkurrenter och det skall inte
låta. dem halvdö heller, utan det bör handla på annat sätt än hittills. Det är
därför, herr talman, som jag även måste vända mig mot ett uttalande av utskottet
på sid. 13 i betänkandet, där det heter så här: »Utskottet vill särskilt fram hålla,

att genom den år 1926 mellan monopolbolaget och vissa återförsäljare
träffade överenskommelsen bolaget måste anses hava helt fullgjort de särskilda
förpliktelser mot tobakshandlarna, varå riksdagen år 1921 liksom år 1914 häntytt.
» Jag kan inte låta detta stå oemotsagt vid frågans behandling i kammaren,
utan jag måste inlägga en bestämd gensaga mot att så skulle vara förhållandet.
Ty de grupper, herr talman, jag här talar för, lia icke inkluderats
i detta. De ha icke fått en ersättning, som svarar mot dessa ordalag. Andra
grupper lia fått ersättning, men dessa, som jag talar för, ha icke fått det. För
att slita vår tvist i denna punkt tror jag, att kammaren gjorde klokt i att medgiva,
att den utredning, varom här hemställts, finge äga rum. Och jag föreställer
mig, att majoriteten av kammaren kan vara med örn att utredningen
skulle komma att ligga i goda händer, om regeringen ville taga den örn hand
och fullfölja densamma.

Jag ber alltså, herr talman, att på den punkten, alltså i punkten 2), få yrka
bifall till min reservation, som går ut på, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t måtte anhålla örn utredning i syfte att genom ändring av gällande bestämmelser
rörande tobaksbeskattningen återställa det jämviktsförhållande
mellan tobaksmonopolets försäljningar och tobakshandlarnas import, sorn avsågs
vid monopolets in flira nde. Det är det ena yrkandet. Det andra yrkandet
är örn bifall till Kungl. Majrts fiirslag beträffande 22 § 2 inom. i den kungl,
förordningen, där Kungl. Maj:t hemställt, att licensavgiften ej må överstiga
7.5 procent av varans priskurant, pris eller viirde.

Nr 14. 68

Oasdagen den 17 februari e. m.

Orri ändringar
i förordningen
angående
statsmonopol
å tobaTcstillverkningen.

(Forts.)

Herr Jönsson i Fridhill: Herr talman! Herr Lithander har i anslutning

till den kungl, propositionen omnämnt vissa siffror och uppgifter, som där
finnas. Jag har fäst mig vid andra siffror, som äro intagna i propositionen,
siffror, som enligt min uppfattning tala sitt alldeles särskilt tydliga språk
just nu. Jag avser den statistik, som åskådliggör tobaksförbrukningens storlek
här i landet och då alldeles särskilt den del därav, som gäller cigarrettförbrukningen.
Örn kammarens ledamöter se efter, så skola ni finna, att det
förbrukas här i landet tobaksvaror för ungefär 133 miljoner kronor och att
därav ungefär hälften eller 67.5 miljoner kronor belöper på cigarrettförbrukningen.
Det är enligt min mening värden, som äro ägnade att väcka den allra
största uppmärksamhet i dessa tider. Man måste ovillkorligen fråga sig,
örn det är rimligt, att i en tid, då det råder oerhörd nöd i stora befolkningslager,
då penningknappheten är ytterst stor, då många människor i det tysta
kämpa en rent av förtvivlad kamp för brödet för dagen, bara cigarrettförbrukningen
i detta land har ungefär samma värde som landets hela rågskörd.
Det måste sägas, att även örn cigarrettförbrukningen till övervägande del, antar
jag, sker av tanklös ungdom, så är därmed inte bättre ställt. Ty den ungdomen
har i våra skolor säkerligen fått inpräntad många gånger cigarrettrökningens
hälsovådlighet. Men den borde kanske också fått inpräntad nödvändigheten
att handla litet bättre nied nationalekonomiska ting. Det är en tendens,
som enligt min mening är fullständigt upprörande, att under dessa sista
år, då vårt allmänna läge så försvagats, har cigarrettförbrukningen ökats med
i runt tal 5 miljoner kronor. Jag kan under sådana förhållanden inte annat
än uttala min sympati för den reservation, som vid utskottets betänkande
anförts av herr Bergman. Jag kan inte finna annat än att denna förbrukning
borde kunna göras till föremål för en betydligt kraftigare beskattning, än
hittills skett. Det kan ju tänkas att örn, såsom herr Bergman ifrågasatt,
priset på cigarretter skulle höjas med 1 öre per styck, så skulle cigarrettförbrukningen
gå tillbaka. Den möjligheten föreligger alldeles uppenbart. Å
andra sidan kan jag för min del inte finna, att detta skulle vara så utomordentligt
tråkigt. Tvärtom anser jag en sådan utveckling både nyttig och nödvändig
och i dessa tider alldeles särskilt önskvärd. Därtill kommer, att tobaken
för cigarretterna utgöres uteslutande av importerad vara. Det är en typisk
och klar lyximport, och jag föreställer mig, att våra handelstraktater inte
skulle behöva lägga några hinder i vägen för att företaga en sådan förhöjning.
Det kan naturligtvis sägas, att förbrukningen kan övergå på billigare
varor. Det har Kungl. Maj:t uttalat i propositionen, och det göres gällande
från monopolstyrelsens sida också. Men dessa farhågor tror jag inte behöva
överdrivas. Det skulle också enligt min mening vara en nog så önskvärd utveckling,
örn förbrukningen kunde flyttas över på varor, som odlas inom. landet.
Nu är allom känt, att det pågått en rätt omfattande tobaksodling inom
landet men att denna odling har under årens lopp alltmer trängts tillbaka.
Emellertid är denna odling ännu för stora delar av våra småbrukare, särskilt
inom det län jag representerar, en näring av högst väsentlig betydelse.
Och jag kan för min del inte finna annat än att örn en sådan förskjutning av
förbrukningen kunde ske, att råvaran i större utsträckning odlades inom landet.
så vore ingen skada skedd. Det skulle alldeles säkert utgöra en rätt god
ljusning i det nuvarande svåra läget för en stor del av vara småbrukare och
alldeles särskilt för dem, som odla den allra sämsta sandjorden i södra delarna
av landet.

Herr talman, jag har med detta endast velat påpeka, att den oerhörda förbrukningen
av cigarretter bör på ett eller annat sätt hämmas, och jag kan inte
finna annat än att detta på lämpligaste och bästa sätt sker genom en ökad

Onsdagen den 17 februari e. m.

09 Nr 14.

och verkligt effektiv beskattning. Från denna utgångspunkt ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till herr Bergmans reservation.

Herr Olsson i Ramsta: Herr talman, mina herrar! Hå tobaksmonopolet infördes
vid 1914 års senare riksdag, bibehölls möjligheten till import av färdiga
tobaksvaror genom ett slags licensförfarande. De grossörer, som funnos,
kunde alltså fortsätta med sin verksamhet, men de blevo ålagda att betala
en viss avgift, den s. k. licensavgiften, som bestämdes så, att den skulle förutom
skatten, täcka tobaksmonopolets tillverkningskostnad för motsvarande
varor tillika med den vinst tobaksmonopolet beräknade på sin tillverkning.
Licensavgiften sattes då till 13 % av priskurantpriset. Denna licensavgift har
sedan varit föremål för ändringar under årens lopp. En tid uppgick den till
18 %, men sänktes sedan först till 14 %, därefter till 10 % och nu senast — det
var i fjol — till 8 %, som är den nu gällande procentsatsen.

I den proposition, som Kungl. Majit framlagt i år och som vi i dag behandla,
har finansministern föreslagit, att licensavgiften skulle sänkas till 7.5 %,
och han har motiverat detta bland annat därmed, att importörerna gjort framställningar
till regeringen örn sänkning —• det lär för närvarande ligga en
massa framställningar hos finansministern från importörerna med begäran örn
viss lättnad i denna avgift.

När jag i bevillningsutskottet biträtt Kungl. Maj:ts förslag i denna proposition
örn sänkning av licensavgiften från 8 % till 7.5 så har jag gjort detta,
emedan jag funnit, att det finnes ett visst fog för detta förslag. Det ligger
nämligen så till, att vi enligt förslaget här skulle höja skatten på färdiga och
importerade tobaksvaror med 3 % för cigarretter nied munstycke, med 4 % för
cigarretter utan munstycke och med 5 % för röktobak. Det är klart, att importörerna
i sitt priskurantpris måste inräkna den höjda skatten, och de få
alltså räkna licensavgiften på det härigenom höjda priskurantpriset. Licensavgiften
blir alltså faktiskt högre genom denna höjda skatt. Jag får därför
säga att från mina liberala synpunkter, om jag nu skall jämföra dem med herr
Lithanders moderata, så förefaller det mig skäligt att biträda Kungl. Maj:ts
förslag på denna punkt.

När det däremot gäller herr Lithanders motion, så har jag icke kunnat biträda
hans framställning örn utredning i syfte att underlätta tobakshandlarnas
import. Vid 1927 års riksdag var den frågan föremål för behandling, men
bevillningsutskottet fann då ingen anledning att tillstyrka den framställning
i detta syfte, som då förelåg. Det befanns nämligen, när vi sago efter hur
importen för tobakshandlarnas vidkommande gestaltat sig under de tre första
månaderna 1927 jämförd med motsvarande tid 1926, att denna import hade
avsevärt stegrats under den tiden.

Nu jämrar sig herr Lithander över att tobakshandlarna äro så starkt beskurna
i sin verksamhet, särskilt när det gäller vissa märken, så att de icke
kunna konkurrera med tobaksmonopolet. För min del anser jag det icke vara
så förfärligt riksvådligt, om dessa handlande icke kunna på alla punkter konkurrera
med tobaksmonopolet. När riksdagen medgav rätten till import, var
det väl meningen, att denna rättighet att importera skulle utgöra en slags regulator
på detta halvstatliga monopol, så att detta skulle hålla sina fabrikat
på en hög standard, och det har ju också visat sig att åtgärden verkat i den
riktningen. Jag vågar visserligen förutsätta, alf tobaksmonopolet, även örn
denna enskilda importrätt icke funnits, skulle hållit standarden uppe, men nu
har tobaksmonopolet i varje fall gjort det och det är verkligen berömvärt. I
det avseendet står monopolet över all kritik. Jag kan emellertid icke finna, att
tobakshandlarnas importmöjligheter äro så beskurna, att de icke fortfarande
kunna utgöra denna regulator på monopolets verksamhet, som jag nyss nämnde.

Örn ändringar
i förordningen
angående
statsmonopol
ä tobakstillverkningen.

(Forts.)

Nr 14, 70

Onsdagen den 17 februari e. m.

ä tobak still -verkningen.
(Forts.)

Om ändringar Vi lia på sid. 9 i utskottets utlåtande en sammanställning, som utvisar dels
avgående n monopolets försäljning och dels handlandenas import från 1925 och fram till
‘ 1931. Se vi på denna sammanställning, finna vi, att visserligen har handlandenas
import av cigarrer sjunkit under dessa år. men även monopolets försäljning
av cigarrer har sjunkit under samma tid. Beträffande cigarrcigarretter
har handlandenas import icke sjunkit så förskräckligt avsevärt, att det
kan vara något att jämra sig över; under 1931 utgjorde dock värdet av deras
import av denna artikel 1,164,000 kronor. Handlandenas import av cigarretter
uppgick under år 1931 till nära 7 miljoner kronor, och importen av röktobak
hade icke sjunkit alls, utan visade tvärtom en ökning från föregående år. Jag
får därför säga, att jag icke kan finna, att det är någon synd om dessa grossörer.
Nu ligger det också till på det sättet, att en sakkunnig i bevillningsutskottet
upplyst, att det icke lär finnas mer än tre importörer, som äro grosshandlare
utan att samtidigt vara detaljhandlare. Alla de övriga äro också
detaljister, något som bevillningsutskottet för (ivrigt också påpekade i sitt
utlåtande över den år 1927 väckta motionen i denna fråga.

Under sådana förhållanden kan jag, herr talman, icke finna, att vi nu lia
någon anledning att gå med på bifall till herr Lithanders reservation med begäran
örn utredning rörande tobaksbeskattningen. Vad åter angår den reservation,
som avgivits av herr Örne och som jämväl undertecknats av herr Lithander
och mig, så skall jag be att få yrka bifall till densamma.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Man kan naturligtvis ge herr Jönsson
i Fridhill rätt, när han säger att cigarrettrökningen, särskilt bland ungdomen,
har tagit en omfattning, som kan komma en att mer än en gång tvivla på örn
den utvecklingen är lämplig och riktig. Jag vill emellertid framhålla, att hur
riktigt det än kan vara att diskutera saken ur dessa synpunkter, så få vi
dock komma ihåg. att då Kungl. Maj :t i år har förelagt riksdagen detta förslag
till ändring med avseende på tobaksbeskattningen och handeln med tobaksvaror,
så har detta icke skett utifrån de synpunkter jag nyss berörde,
utan ur rent statsfinansiella synpunkter. Det gäller att skaffa pengar för att
fylla hålet i budgeten, och då kan det naturligtvis icke hjälpas, att en sådan
synpunkt — den må för övrigt vara aldrig så riktig — som den som framhållits
av herrar Bergman och Jönsson i Fridhill, få skjutas en smula åt sidan.
Man bör komma ihåg i detta sammanhang, att det är nödvändigt att icke släppa
ur sikte detta statsfinansiella syfte, och som det icke är likgiltigt, hur mycket
som flyter in i statskassan från denna hantering, så måste man gå (en
smula aktsamt fram.

Saken är icke så enkel, att man bara kan säga utan någon som helst undersökning,
att nu lägga vi t. ex. en ökad skatt av 1 öre på varje cigarrett, ty då
kan man komma till ett resultat, som ingen i det ögonblick beslutet fattades
kunde förutse. Jag vill erinra om att tobaksmonopolets ledning liksom Kungl.
Majit varit så försiktiga, att de, när det gällde att företaga denna lilla höjning,
som det nu är fråga om och vilken, örn man skulle räkna med oförändrad
konsumtion, skulle lia givit 7 miljoner i ökade skatteinkomster, funno det
lämpligt att räkna ned den beräknade inkomsten till 5 miljoner kronor med
hänsyn till att denna höjning kunde komma att verka konsumtionsminskande.

Nu framhöll herr Jönsson i Fridhill, att han icke hyste några farhågor i
den vägen. Det gjordes emellertid för några år sedan en undersökning av tobaksmonopolets
dåvarande jourhavande direktör, ingenjör Nordenfelt, en undersökning,
som sträckte sig från tidpunkten för monopolets tillkomst och
fram till efterkrigstiden. Av denna undersökning framgår, att det faktiskt
finnes skäl till farhågor av antydd art. Undersökningen ger nämligen vid
handen, att det svenska folkets utgifter för tobakskonsumtion iiro tämligen

Onsdagen den 17 februari e. ni.

71 Nr 14.

konstanta. Varje ökning i priset medför en sjunkande konsumtion eller en Om ändringar
övergång till billigare märken, under det att varje sänkning medför antingen 1 ^ang^j^en
en ökning av konsumtionen eller en övergång till dyrare märken. Jag tror så- statsmonopol
ledes, -att det är alla skäl att taga på denna sak med den försiktighet, som ä tobakstillKungl.
Majit har visat. Jag vill därmed icke lia sagt — och jag tror icke verkningen.
heller att bevillningsutskottet sagt detta — att alla möjligheter äro uttömda (Forts.)
att på denna väg skaffa staten ökade inkomster, men man bör gå en smula
försiktigt fram. ...

Jag skulle därefter, herr talman, vilja säga ett par ord örn de licensavgifter,
som ha kommit att bli den stora tvistefrågan vid kammarens behandling
av detta ärende. Jag vill erinra örn, att så sent som i fjol fastställde riksdagen
på Kungl. Maj :ts förslag licensavgiften till 8 % av varans priskurantpris,
och detta skedde utan någon som helst meningsskiljaktighet, inte en gång herr
Lithander hade någonting att erinra vid det tillfälle, när denna skattesats
fastställdes. Men knappt hade detta skett, förrän importörerna gjorde framställning
örn en nedsättning av licensavgiften till 6 °/°, och nu ha de med herr
Lithander som språkrör kommit till det resultatet, att tidpunkten år inne att
avskaffa licensavgiften i dess helhet. Jag måste verkligen säga, att det ser
ut, som örn aptiten vore god. Vad herr Lithander här i sin motion föreslagit,
det betyder ingenting mer och ingenting mindre än att staten, med en beräknad
import för innevarande år av 10 miljoner kronor skulle skänka bort
800,000 kronor till dessa tobaksimportörer. Det skulle således inte endast
vara fråga örn att taga ut de 5 miljoner, som vi vilja ha i ökade inkomster,
vi skulle också kräva av tobaksmonopolet, att det skulle taga ut ytterligare
800,000 kronor, som vi på det sättet skulle skänka bort till
1 ohäksimportörerna. Nu har ju visserligen herr Lithander, när det kom
till kritan, ögonblickligen minskat sina krav till en sextondel av vad han
begärt i den motion han burit fram, men jag skulle dock vilja säga, att nog
förefaller det mig i hög grad konstigt, att man från deras håll, som vid alla
andra tillfällen äro eld och lågor, när det gäller att hindra importen, nu tager
på denna fråga med så lätt hand. Men när det gäller ett statens eget skatteinstrument,
då är det tydligen icke så noga, örn konkurrensen får lov att breda
ut sig. . ,

Med den säregna trosvisshet, som herr Lithander är i besittning av, har han
här förklarat, att hans syfte är att återställa någonting som han kallar för
»det jämviktsförhållande mellan tobaksmonopolets försäljningar och tobakshandlarnas
import, som avsågs vid monopolets införande». Jag måste säga,
att jag tror, att herr Lithander Ilar missuppfattat vad denna sak egentligen
gäller, ty riksdagen har aldrig någonsin garanterat, att den skulle ställa sig
bakom och uppehålla ett grosshandlarstånd för ordnande av tobaksimporten
till riket. Riksdagen har förklarat, att importen skall vara fri, men den har
aldrig förklarat, att den på något sätt skall garantera, att denna import skall
utövas av ett grosshandlarstånd. Nu har ju importen minskat en liten smula,
men mig förefaller det, som örn den vore stor nog ändå, och jag tror icke, att
risken att monopolet, såsom herr Lithander sade, håller på att låta importörerna
halvdö, är så stor som han ville göra gällande. Men örn det skulle förhålla
sig så, så tycker jag herr Lithander skulle vara belåten, ty örn jag icke
missuppfattat honom, så förklarade han, att han ville vara »moderat även i
dödande», och då kan jag icke förstå annat än att herr Lithander bör vara
mycket belåten med den taktik, som han förebrår tobaksmonopolet för att
vilja använda. Jag skulle för övrigt vilja säga, att det tjänar icke så mycket
till att vi nu ta upp en längre debatt om herr Lithanden utredningskrav. Genom
första kammarens beslut är ju saken ändå bragt ur världen, och även om
herr Lithander i denna fråga uttalat ett »särskilt förtroende för regeringen».

Nr 14.

Onsdagen den 17 februari e. m.

Om andringar så antar jag, att det icke gäller särskilt finansministern, ty kerr Lithanders
* angående™ glädjeyttring och förtroende vilade ju på att jordbruksministern i sockerprostatsmonopol
positionen hade lyckats på ett så utomordentligt sätt undvika ordet monopol,
ä tobakstill- sorn ju är något av det värsta, som överhuvud taget existerar för herr Lithanverkmngen.
der. Men jordbruksministern kommer ju inte att ombesörja den av herr Lithan(Forti.
) der begärda utredningen.

Jag förnekar icke, att det finnes åtskilliga importörer, som ha att dragas
med svårigheter, men det torde framför allt vara beroende på de förändringar
i valutaförhållandena, som ägt rum, och mindre på tobaksmonopolets åtgärder.
Denna förändring i valutaförhållandena har tvingat dem till en förändrad rabattsättning.
För den, som har möjlighet att lämna 20—25 % rabatt till återförsäljare,
erkänner jag, att det är svårt att nödgas gå ned till de rabattsatser,
som monopolet tillämpar, ty i och med detsamma blir naturligtvis importgrossisternas
möjligheter i konkurrensen med monopolet väsentligt mindre. Men
när herr Lithander säger, att det är rättvisa han begär och ingenting annat,
tycker jag, att han skulle fundera en liten smula på, vad det är för rättvisa,
som ligger dari, att han vill förmå riksdagen att garantera att importörerna
skola kunna giva 20—25 % rabatt till återförsäljarna, när statens eget instrument
på detta område kan klara sig med 13—15 %.

Jag tror. herr talman, att i ett läge sådant som det, i vilket vi nu befinna
oss, skall denna fråga framför allt ses ur statsfinansiella synpunkter, och då
vi ur denna synpunkt låtit tobaken få en ökad belastning, finnes det inget som
helst skäl att förändra den licensavgift, som riksdagen fullkomligt enhälligt
fastställt 1931. För övrigt ber jag att få säga att de kalkyler ifrån tobaksimportöremas
sida, som herr Lithander här framlagt för kammaren, fullständigt
underkänts från tobaksmonopolets sida vid den behandling de hittills
rönt och i de uttalanden, som avgivits. De kalkyler, som föreligga därifrån,
ådagalägga klart, att det skulle vara berättigat att räkna med en licensavgift
av 9 %, ehuru man satt denna avgift till högst 8 %.

Ja, vad sedan angår detaljhandlarna, så är ju den frågan en gammal bekant.
Den frågan ha vi diskuterat här i kammaren upprepade gånger. Yi lia lämnat
ersättning vid flera tillfällen, något som här framhållits av bl. a. Olsson
i Ramsta. Jag tror icke att tiden är mogen för att skrida till de åtgärder, som
föreslagits i motioner av, örn jag icke minnes fel, herr Nilsson i örebro m. fl.
i denna kammare och av herr Åkerberg i första kammaren. Personligen har
jag stora sympatier för en begränsning av antalet detaljhandlare, men med de
uttalanden örn samarbete emellan tobakshandelns utövare och tobaksmonopolet,
som bevillningsutskottet här gör i sitt betänknde, tror jag, att man skall
kunna komma ett gott stycke på väg till lösning av denna fråga.

Jag hemställer, herr talman, med anförande av dessa synpunkter, örn bifall
i de olika punkterna till utskottets hemställan.

Under detta yttrande hade herr talmannen inträtt och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr statsrådet Gyllenswärd: Herr talman! Det är ju så, som redan framhållits
i den föregående ärade talarens anförande, att det i den proposition, sorn
nu behandlas i kammaren, är fråga om ändring i två hänseenden i förordningen
angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket. Det är då först och
främst fråga örn ökad beskattning av vissa tobaksvaror, nämligen cigarrcigarretter,
cigarretter och röktobak. Syftet är ju, som framgår av propositionen,
att man skall öka avkastningen av skatten så, att man i nästkommande
budget kan ta upp 70 miljoner kronor i stället för de 65 miljoner kronor, som
riksräkenskapsverket har beräknat, att man skall få in, om man inte ändrar

Onsdagen den 17 februari e. m.

73 Nr 14.

på skattesatserna. Detta är ju den huvudsakliga delen av den kungl, propositionen,
och i den delen har utskottet helt gått in för bifall till propositionen.
Jag begagnar nu tillfället att å finansministerns vägnar uttala ett tack för den
välvilliga behandling, som sålunda kommit propositionen till del.

Sedan kommer jag över till den andra ändringen, som jag nämnde om och
som också föreslås i propositionen. Det gäller en ur regeringens synpunkt
mera underordnad detalj och rör den förut här omdebatterade sänkningen från 8
till 7‘l2 % av tobaksmonopolets andel i den s. k. licensavgiften, som de enskilda
tobaksimportörema få erlägga, när de föra in tobak från utlandet. Ur statsfinansiell
synpunkt är den delen av Kungl. Maj:ts förslag, som sagt, av ringa
vikt. Det rör sig inte örn mer än 60 tusen kronor örn året. De skäl, som
förmått finansministern att föreslå denna jämkning av licensavgiftens storlek,
hänföra sig därtill, att örn man går in för den föreslagna skatteförhöjningen,
åstadkommes det — på grund av det sätt, varpå licensavgiften beräknas —
utan vidare en för tobaksimportörema ogynnsam förskjutning i förhållande
till tobaksmonopolet, en förskjutning, vilken, som redan förut i dag betonats,
inte i och för sig varit avsedd vid den här skatteförhöjningen. Jag skall inte
närmare gå in på orsakerna till att det förhåller sig så; jag bara konstaterar
faktum. Den ärade representanten för utskottet har ju redan förut berört
dessa orsaker, och jag får i övrigt hänvisa till den utveckling, som ingående
lämnats i propositionen.

Ifråga örn den sålunda föreslagna jämkningen av licensavgiften har majoriteten
i utskottet ställt sig avvisande till propositionen, men som vi hörde är det
tre reservanter i utskottet, en från första kammaren och två från andra kammaren,
som tillstyrkt propositionen också i denna del. Ja, denna automatiska
försämring av importörernas läge i förhållande till monopolet, som blir följden,
om man går in för skatteförhöjning utan att jämka på licensavgiften, gör,
att man från regeringens sida fortfarande vill vidhålla, att det är rimligt och
naturligt, att man i samband med skatteförhöjningen också vidtager denna lillasänkning
av licensavgiften. Jag ber få erinra örn, att när tobaksmonopolet
tillkom, så var det så, att man fäste stor vikt vid importens bibehållande såsom
en reglerande faktor vid sidan av monopolets utövare. Det har också förut
framhållits, att importen de senare åren varit stadd i stadigt sjunkande. Det
har därför inom finansdepartementet synts, som örn försiktigheten bjuder, att
man nu ser till att icke skatteförhöjningen kommer att verka som ett ytterligare
betungande moment. Jag vill emellertid gärna medge, att den förskjutning,
som jag nu talat örn, inte kan spela någon större roll eller ha någon större
betydelse; det är också bara fråga om en sänkning med 5/io %. Jag skall därför
till slut inskränka mig till att erinra örn det, som herr Olsson i Ramsta tidigare
omnämnt, nämligen att det i departementet finns en mängd framställningar
från importörer, framställningar som vänta på att bli behandlade. Det är
fråga örn krav på åtgärder i olika avseenden från importörernas sida. Jag ber
nu få konstatera, att örn riksdagen här följer utskottsmajoriteten ifråga örn
licensavgiften och således inte vidtager någon jämkning av dess storlek, så
måste ett sådant beslut uppfattas som ett uttalande från riksdagens sida. att
riksdagen inte finner, att statsmakterna för närvarande ha anledning att visa
någon ytterligare hänsyn till de önskemål, som framkommit från importörernas
sida.

Herr Lithander: Ja, herr talman, herr Olsson i Gävle och jag lia olika

uppfattningar örn vad som är rätt och orätt i denna sak och då det är så vitt
skilda uppfattningar — herr Olsson i Gävle företräder en uppfattning, som
jag förmodar sammanfaller med tobaksmonopolets uppfattning, och jag har en
uppfattning, som överensstämmer med vad don andra berörda parten har att

Örn ändringar
i förordningen
angående
datsmonopol
å tobakstillcerkningen.

(Forts.)

Nr 14. 74

Onsdagen den 17 februari e. m.

Örn ändringar
i förordningen
angående
statsmonopol
ä tobakstillverkningen.

(Forts.)

säga -—- förefaller det mig sorn det enklaste vore, att man undersökte vad som
är rätt i detta fall.

Nn fäste herr Olsson i Gävle uppmärksamheten på att första kammaren avslagit
den här saken, och han ansåg, att frågan därmed vore förfallen. Men
jag skall be att få fästa kammarens och regeringens uppmärksamhet på, att en
föregående Ekmansregering på sin tid tog upp förslag, som också berörde en
utredning, som vi kämpade förgäves för att få fram här i riksdagen. Vi förlorade
också i voteringen i kammaren tack vare det motstånd, som restes mot
vårt krav just från samma håll, varifrån vi nu röna motstånd. Men slutresultatet
av den utredning, sorn då blev ett faktum, därför att den Ekmanska
regeringen i alla fall tog upp frågan, därför att den hade klart för sig, att
undersökningen var någonting, som var rätt och riktigt, och resultatet föreligger
i monopolkontrollutredningens betänkande, som rör såväl Vin- och spritcentralen
som tobaksmonopolet. Jag frågar, örn det finnes någon ledamot av
kammaren, som nu anser att det varit önskvärt att den utredningen vore ogjord.
De bladen tala för sig själva. Nu gäller det en mindre sak, men den är icke
mindre viktig för de yrkesgrupper, det gäller.

Jag vill vädja till regeringen att med den makt och befogenhet, som den i
detta fall har till förfogande, den ville låta undersöka vad som är rätt och riktigt.
Då komma vi nog även i detta fallet fram till vad man bör åtgöra i saken. Vi
fatta i alla händelser icke något beslut om dessa saker, förrän papperen ligga
på bordet. Det gläder mig i övrigt att finna att det från olika håll och nu sist
från regeringshåll dock strukits under önskvärdheten av att i avseende å den
här halva procenten, alltså sänkningen från 8 % till 71/2 % ifråga örn licensavgiften,
vi följa regeringens förslag.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande i den punkten.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde först propositioner
beträffande punkten 1), nämligen på l:o) bifall till utskottets hemställan
i berörda punkt 2:o) bifall till Kungl. Maj:ts proposition i ämnet samt
3:o) bifall till den av herr Bergman avgivna, vid punkten fogade reservationen:
och förklarade herr talmannen sig ense svaren hava utfallit nied övervägande
ja för den förstnämnda propositionen. Herr Lithander begärde emellertid
votering, varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka därvid den under
2:o) angivna antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed blev
efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) av utskottets förevarande betänkande nr 8. röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit Kungl. Majit proposition i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Lithander, vadan namnupprop
verkställdes. Därvid avgåvos 84 ja och 55 nej, varjämte 14 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Onsdagen den 17 februari e. m. 75

Vidare gav herr talmannen beträffande punkten 2) propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i berörda punkt, dels ock på bifall till den av
herr Lithander avgivna, vid punkten fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan i förevarande punkt.

Slutligen blev på herr talmannens därå givna proposition utskottets hemställan
i punkten 3) av kammaren bifallen.

§ 2.

Ä föredragningslistan var härefter upptaget jordbruksutskottets utlåtande,
nr 2, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast kantrubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7, angående anslag till stuteriväsendet.

I förslaget till riksstat för budgetåret 1932/1933 hade Kungl. Majit upptagit
ordinarie förslagsanslaget till stuteriväsendet med oförändrat belopp,
800,000 kronor.

Därjämte hade Kungl. Maj :t under punkten 35 av förevarande huvudtitel
föreslagit riksdagen a) besluta, att det i 5 § 1 mom. av gällande avlöningsreglemente
för statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande deni civila statsförvaltningen,
upptagna arvodet för chefen för Strömsholms hingstdepå skulle
för tiden från oell med den 1 juli 1932 nedsättas till 7,500 kronor; b) medgiva,
att till den nuvarande innehavaren av befattningen såsom chef för Flyinge
hingstdepå och stuteri, depåchefen Oscar Samuelson, finge, utöver den med befattningen
förenade avlöningen, från och med den 1 juli 1932 utgå ett personligt
arvodestillägg av 1,500 kronor; samt c) vid bifall till vad under a) och
b) föreslagits godkänna av departementschefen i statsrådsprotokollet förordade
förslag till ordinarie avlöningsstater för dels Flyinge hingstdepå och stuteri,
dels ook Strömsholms hingstdepå, att tillämpas från och med budgetåret
1932/1933.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren väckt motion, nr 28. av herr Andersson i Stockholm, som föreslagit,
att riksdagen måtte uttala, att de stallbetjänter vid Flyinge hingstdepå, som
nu benämndes extra och på grund därav åtnjöte lägre lön, borde avlönas enligt
den löneplan, som gällde för de övriga stallbetjänterna vid samma hingstdepå.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen ville i så måtto bifalla Kungl. Majits förevarande framställning
att riksdagen måtte

a) besluta, att det i 5 § 1 moni. av gällande avlöningsreglemente för statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, upptagna
arvodet för chefen för Strömsholms hingstdepå skulle för tiden från och
med den 1 juli 1932 nedsättas till 7,500 kronor;

b) vid bifall till vad under a) föreslagits godkänna av utskottet förordade
förslag till ordinarie avlöningsstater för dels Flyinge hingstdepå och stuteri,

Nr 14.

Orri ändringar
i förordningen
angående
statsmonopol
å tobakstillverkningen.

(Forts.)

Ang.

anslag lill
stuteriväsendet.

Nr lii

Onsdagen den 17 februari e. m.

Ang.

anslag till
stuteriväsendet.

(Forts.)

dels ock Strömsholms hingstdepå, att tillämpas från och med budgetåret
1932/1933; och _

c) för budgetåret 1932/1933 uppföra ordinarie förslagsanslaget till stuteriväsendet
med oförändrat belopp 800,000 kronor; samt

2) att motionen II: 28 ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag har på denna punkt tilllåtit
mig väcka en motion om att den extra stallpersonalen vid Flyinge hingstdepå
skulle avlönas efter samma grunder som den s. k. ordinarie stallpersonalen.
Jag väckte samma motion i fjol och ställde då yrkandet, att riksdagen
skulle ordna örn att lönerna skulle utgå efter samma grund. Utskottet hänvisade
då till att samma ärende på grund av framställning fiån försvarsverkens
civila personals förbund låg under Kungl. Maj:ts prövning, och för den
skull borde motionen icke föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Sedan
har regeringen fattat beslut i samma fråga och därvid avslagit den framställning,
som gjorts om ett lönetillägg för denna personal. När jag tittar i
statsverkspropositionen och sedan i utskottets utlåtande, så finner jag ju, att
Kungl. Maj:t har föreslagit, att lönen till depåchefen på Flyinge hingstdepå
skulle ökas med 1,500 kronor. Utskottet har visserligen icke biträtt denna
Kungl. Maj:ts framställning, men det må vara mig tillåtet att ändå säga ett
par ord om förslaget från Kungl. Maj:ts sida.

De stallbetjänter, som jag föreslagit skulle avlönas på sätt som sker för den
övriga stallpersonalen, ha en lön av 100 kronor i månaden. Man har i utskottets
utlåtande sagt, att det är i regel personer mellan 22 och 26 års ålder.
Det förhåller sig så, att det i regel är personer, som tidigare varit fast anställda
vid truppförband eller som slutat där, därför att de icke kunnat beredas
anställning i fortsättningen, som fått anställning vid hingstdepån. De
ha uppnått 22 års ålder i regel när de vinna sådan anställning som extra.
Men för deras vidkommande fordras det i regel fyra års anställning för att
kunna uppflyttas till s. k. ordinarie befattning, som icke skiljer sig i annat
avseende från extra anställningen än i avseende å löner och övriga förmåner.
I fråga örn tjänsten är det samma göromål de ha att utföra, men de vinna
uppflyttning endast i den mån avgång sker av äldre befattningshavare vid
depån. Då man betänker, att stallbetjänternas antal uppgår till endast något
över tjugu, är det icke så stor personalstyrka, att det kan äga rum en sådan
omsättning på fyra år, att de nya få s. k. ordinarie anställning på den tiden.
Flera av de personer det här gäller äro gifta och ha familj. De ha i fråga örn
utgifter för sig och familjen samma ställning som den övriga personalen. De
ha samma sysselsättning, och man ställer samma fordringar i fråga om arbete
på dem. Likväl anser man det vara skäligt att de skola lia 150 kronor i kontant
lön och dessutom en del naturaförmåner mindre än den övriga personalen
vid Flyinge hingstdepå.

När Kungl. Maj:t avslagit det anspråk, som från vårt förbunds sida ställts
på likställighet, har Kungl. Maj:t bestämt, att skillnaden i lön mellan dessa
extra befattningshavare och ordinarie skulle vara 300 kronor. Det gäller från
den 1 juli 1930. Då beviljade nämligen riksdagen höjning för de ordinarie
med 300 kronor, men man lämnade de extra utanför. Det berodde, såvitt jag
kan förstå, på stuteriöverstyrelsens och Kungl. Maj:ts tolkning av bestämmelserna
örn beräkningen, ty i beslutet fanns icke något sagt örn att det icke
omfattade all den personal, som riksdagen då fattade beslut örn.

Det skulle vara intressant att höra vad regeringen har för grund att stödja
sig på, när man anser det befogat med så mycket större skillnad i lön för

Onsdagen den 17 februari e. m. 77

dessa befattningshavare nu än före den 1 juli 1930. Vidare vore det intressant
att höra vad man haft för skäl att intaga en sådan ståndpunkt i dessa
frågor, att åt befattningshavare, som ha 1,200 kronor örn året, kan man icke
bevilja höjning med 150 kronor, men åt den, som har 9,500 kronor jämte fri
bostad —- och det är icke en sådan bostad, som beredes stallbetjäntema —
föreslår man höjning av lönen med 1,500 kronor, d. v. s. 300 kronor mera i
förhöjning än en stallbetjänt har för hela året.

Det är en litet underlig syn på lönefrågor från Kungl. Maj:ts sida. I tider,
då all sparsamhet skall iakttagas, är det underligt, att regeringen kommer
med ett sådant förslag. Jag skall här beträffande lönen till depåchefen säga
ytterligare ett par ord, eftersom dessa spörsmål komma på tal, då det gäller
sänkning av lönen för chefen vid Strömsholm och höjning av lönen för chefen
vid Flyinge. Att vara chef för depån vid Strömsholm skulle ur statens synpunkt
mycket väl kunna förenas med den syssla en annan person har, som
är chef för ridskolan vid Strömsholm. Att se efter statens hästar vid depån
och se efter statens hästar vid ridskolan borde ur statens synpunkt mycket
val kunna förenas, då befattningarna icke äro mera krävande än att de kunna
utföras för en av de löner, som nu utgå. Örn man ordnade det så, kunde man
spara så mycket, att man kunde giva en ordentlig avlöning åt den personal,
som utför arbetet på dessa platser, och icke behöva säga nej till ett sådant anspråk
som att de, som utföra det ganska krävande arbetet att sköta och dressera
dessa hingstar, ett arbete där det fordras både flit och vakenhet, bleve
avlönade med 1,350 kronor örn året, som mitt förslag innebär. Det tycker jag
är så rimligt, att man borde kunnat giva sin anslutning till detsamma från
utskottets sida, och jag tycker f. ö. att Kungl. Maj:t redan kunnat gå in för
att genomföra detta förslag, vilket är betydligt mera motiverat än förslaget
örn höjning i avlöningen för depåchefen, som Kungl. Majit kommit med.

När det gäller höjningen av lönen för depåchefen vid Flyinge, finner utskottet
visserligen goda skäl tala för Kungl. Maj :ts förslag, men avstyrker
dock förslaget._ När det gäller höjningen av lönen till de extra befattningshavarna,
vill jag säga, att det förvånar mig, att ett enhälligt jordbruksutskott
yrkat avslag på motionen. I fjol var det en reservant, som föreslog höjning
av anslaget med 500 kronor för att det skulle kunna genomföras vad jag
yrkat. I år har reservanten försvunnit; jag kan åtminstone inte hitta någon
reservant under jordbruksutskottets utlåtande, och jag frågar mig, vad det
kunde vara för skäl att vara med örn att yrka på höjning i fjol, när det icke ansetts
erforderligt ^ att göra det i år. Det är ytterligare ett mysterium vid behandlingen
av frågan, som det skulle intressera mig att få klarlagt. Framför
allt skulle det intressera dem, som arbeta på depån vid Flyinge och som arbeta
i statens tjänst för 1,200 kronor örn året, att få veta, varför han icke
vill vara med om att medverka till en höjning av lönen, då det väckes ett så
befogat yrkande som det jag framställt.

Herr talman! Jag skall icke upptaga kammarens tid med att resonera,
ytterligare örn saken. Jag vet väl, att det ligger i allmänhet till så i kammaren,
att även de mest välmotiverade krav ur behovssynpunkt sakna kammarens
intresse. Och när det gäller Kungl. Maj:ts behandling av dessa spörsmål,
förefaller det mig, som om regeringen saknade intresse för vad som är
rättvist och rimligt. Ty nog borde väl herrarna, som finna det rättvist att
höja lönen för depåchefen med 1,500 kronor, finna det lika rättvist att höja
lönen för stallbetjänterna, som lia 1,200 kronor örn året. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till motionen.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet von Stockenström: Herr
talman! Det förefaller mig, som örn den siste ärade talaren förbisett, att det

Nr 14.

Äng.

anslag till
stuteri -väsendei.
(Forts.)

Nr 14.

Onsdagen deli 17 februari e. m.

Ang.

anslag till
slyter i -väsendet.

(Fort*.)

icke är Kungl. Majit, som bestämmer lönerna för stallbetjänterna, utan att
det är riksdagen, och att det vid 1930 års riksdag av min företrädare framlades
förslag örn viss lönereglering för personalen vid Flyinge, ett förslag
som gick ut på att dessa extra stallbetjänter skulle erhålla 100 kronor i månaden.
Förslaget bifölls av riksdagen 1930. Jag vet inte, örn herr Andersson
var med om det, men jag antar det. Då det sedan kom en framställning
från försvarsverkens civila personals förbund, kunde icke Kungl. Majit utan
vidare bifalla den, då riksdagen kort förut hade fastställt de löner, som skulle
utgå. Det är anledningen till att bifall då icke kunde lämnas. Nu har genom
denna motion ärendet dragits inför riksdagen, och första kammaren har
redan tagit ställning till saken. Man har därvid icke bifallit motionen. Jag
kail inte veta, hur det går här, men jag har endast velat framhålla, att Kungl.
Majit icke har kunnat avgöra denna sak på egen hand. Jag fick den uppfattningen
att herr Andersson tycktes anse att så kunde hava skett.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Ja, det är så som herr An dersson

sade, att det väckts fråga från Kungl. Majits sida örn höjning av
lönen för chefen vid Flyinge med 1,500 kronor. Samtidigt ha vi haft en
motion av herr Andersson örn höjning av de extra stallbetjänternas löner. Utskottet
har avstyrkt båda förslagen. Utskottet har ansett, att i de tider, som
vi nu leva i, går det icke gärna för sig, att staten höjer lönerna. Vi ha avstyrkt
både Kungl. Majits förslag och herr Anderssons motion med den motiveringen,
att vi ansett, att det icke är en lämplig tidpunkt att höja lönerna nu.

Herr Andersson påpekade, att vi skrivit välvilligt, då det gällde Flyinge.
Det är klart, att här har varit en kompromiss, som gjort sig gällande i utskottet.
Det yrkades från visst håll höjning av lönen för chefen vid Flyinge.
Det yrkades från annat håll höjning av lönen för de extra stallbetjänterna,
men sedan enade sig utskottet, och det var ingen reservant örn att vi skulle
gå på den linjen att avstyrka båda framställningarna. Jag har den uppfattningen,
att örn man har en tjänst nu och får behålla den lön man har, kail man
vara tacksam, ty det är så på arbetsmarknaden, att det är stora svårigheter att
få sysselsättning och framför allt att kunna behålla den lön man Ilar. Det
har icke skett någon löneminskning för någon, utan de få behålla den nuvarande
lönen och avvakta bättre tider för framställande av anspråk på löneökning.
Det motivet har utskottet haft, och vi ha enats örn det, och betänkandet
har blivit reservationsfritt. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Andersson i Stockholm: Gent emot herr statsrådet och cheien för jordbruksdepartementet
ber jag att få säga, att det ligger till så, att det är Kungl.
Majit, som bestämmer lönerna, men anslaget beviljas av riksdagen, visserligen
med angivande av den grund, efter vilken anslaget beräknats, men i övrigt bestämmes
den fixa lönesiffran av Kungl. Majit. Men även om jag mot förmodan
misstagit mig på den punkten, ligger det så till, att lönefrågan folden
extra personalen har varit under Kungl. Maj :ts prövning efter 1930, och
Kungl. Majit har avvisat ett anspråk på likställighet mellan den extra och
den ordinarie personalen, som förut varit gällande mellan dessa personalgrupper
vid Flyinge. . .

När det gäller chefen för Flyinge hingstdepå, har jordbruksministern funnit
sig ha anledning att taga initiativ till förslag örn höjning av lönen för
chefen, som har 9,500 kronor örn aret, men när det gäller dem, som ha ett
grovt arbete att utföra och ett hårt sådant, har det icke varit anledning för
jordbruksministern att föreslå någon höjning, fastän de bara ha 1,200 kronoi
om året. Det är anmärkningsvärt, och jag undrar vilka principer som gälla för

Onsdagen elen 17 februari e. m.

Nr 14.

regeringen, när det är fråga om att taga ställning till lönespörsmål. Det formella
för övrigt i saken skall jag icke yttra mig om.

Beträffande herr Johanssons i Uppmälby uttalande örn vad sorn förekommit
i utskottet måste jag säga, att det är en kompromiss, som icke gläder mig
så värst mycket. För chefen har det föreslagits en höjning av lönen med 1,500
kronor. Då det föreslagits en höjning av lönen för de extra stallbetjänterna
med 150 kronor, varmed deras lön skiljer sig från den ordinarie personalens
löner, skulle det betyda 750 kronor örn året i ökade kostnader för staten, om
man bifallit den framställning jag gjort. Nu har jordbruksutskottet kompromissat
så, att örn man å den ena sidan streke chefens 1,500, så ströke man å
den andra sidan de 750 kronorna, och därmed finge alla vara utan.

Nu säger herr Johansson, att det är gott och väl i dessa tider, örn nian har
en tjänst och får behålla den. Det är sant, att det ej är roligt att bli utan
tjänst. Det är klart. Men man får taga hänsyn till, att det är fråga örn
tjänster, vilka äro så dåligt avlönade som extra personalen vid Flyinge, där
lönen för de extra stallbetjänterna utgör 1,200 kronor, medan chefen har 9,500.

Herr Johansson säger, att det ej förekommit någon löneförsämring, men det
är faktiskt att en sådan har förekommit. När riksdagen genomförde lönereglering
vid Flyinge och Strömsholms hingstdepåer, gjorde riksdagen så, att
man höjde grundlönerna, men riksdagen bestämde, att dyrtidstillägg skulle
utgå såsom vid lönereglerade verk i stället för efter samma grunder som vid
oreglerade. Därmed uppkom för personalen en försämring av lönerna, medan
man trodde, att riksdagen genomfört en förbättring. Läget blev sådant, att
herr Johan Nilsson i Malmö, då han i sällskap med övriga statsrevisorer besökt
Flyinge, skrev en artikel i Arbetet, däri han förklarade, att personalen
var så dåligt avlönad, att den ej kunde kläda sig ordentligt. Därför måste, hette
det, när någon utlänning komme på besök, stallpersonalen hålla sig inomhus
för att ej förstöra det i övrigt gynnsamma intrycket av vårt land. Så avlönade
staten sin personal. Vad riksdagen gjorde i första omgången var att förändra
förmånerna så, att befattningshavarna fingo beklädnad in natura. Den beräknades
till 140 kronor örn året. Men innan riksdagen fattade det beslutet,
vågade depåchefen ej utbetala hela lönen utan innehöll så mycket, att de skulle
kunna underhålla sina kläder, för att dessa icke skulle falla i trasor, utan man
skulle kunna skicka ut personalen på tjänstgöring. Sedan fingo de ordinarie
stallbetjänterna 300 kronor i förhöjning, men de extra befinna sig allt fortfarande
lika lågt nere. Jag kan med stöd av herr Johan Nilssons artikel säga.
att det är ett trasproletariat trots den lönereglering, riksdagen företagit. Jag
vet icke, örn jordbruksutskottet satt sig in i saken. Men det förhåller sig så
som sagts, och det är mot en sådan behandling av befattningshavare i statstjänst
som jag tillåtit mig reagera. Det gäller 4 eller 5 stycken personer, och
icke skall väl riksdagen besvära sig med att tala örn, hur 5 personer i statstjänst
ha det ordnat. Jag tillåter mig emellertid att taga riksdagens tid i anspråk,
även örn det gäller en enda människa, mot vilken riksdagen begått en
orättvisa. Det är ingenting annat jag gjort, och jag har naturligtvis ej blivit
glad över, att jordbruksutskottet kompromissat bort det anspråk, som ställts
från min sida.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet von Stockenström: Herr
talman! Jag vidhåller min uppfattning, att om riksdagen anvisar en viss lön,
och den blir upptagen i en lönestat, som godkännes av riksdagen, kan väl ändå
ej Kungl. Majit fastställa ett högre belopp. Det förefaller, som örn herr Andersson
ville förebrå regeringen för att den ej fastställt högre lön än riksdagen
bestämt. År 1930 godkände man en viss lönestat. Sedan kommer det formella
fastställandet av Kungl. Maj:!. Då menar herr Andersson, att rege -

Ang.

anslag till
stuteriväsendet.

(Forts.)

Nr 14.

Oasdagen den 17 februari e. m.

Äng.

anslag till
stuteriväsendet.

(Forts.)

ringen skulle lia fastställt en högre siffra. Jag kan ej förstå, hur det skulle
ha varit möjligt.

Herr Sköld: Herr talman! Herr Andersson i Stockholm har här framställt
erinringar i åtskilliga avseenden. Bland annat påpekade han, att förra året
var det en reservation, men att den på ett oförklarligt sätt försvunnit i år.
Då jag i fjol var den reservant, som herr Andersson nu efterlyste, är det
min plikt att förklara saken. Örn herr Andersson undersökt den del av utlåtandet,
som anger, vilka som deltagit i utskottsbehandlingen av detta ärende,
skulle han funnit, att jag ej finnes bland dem och därför ej kunnat reservera
mig. Såvitt jag kan se, har herr Andersson f. ö. genom formuleringen av sin
motion gjort det omöjligt att anknyta en reservation till densamma, eftersom
motionen ej innefattar något yrkande om förhöjt anslag. I själva sakfrågan
vill jag deklarera, att det är påtagligt, att dessa extra stallbetjänter äro mycket
dåligt avlönade. Sådant läget nu är, kunna vi ej göra något åt saken, men
det är ej tal örn annat, än att herr Andersson har rätt i, att här borde ske
en löneökning.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag vill säga, att om det funnits
möjlighet att i riksdagen framlägga förslag örn höjning av lönen för depåchefen,
så borde det hava funnits samma möjlighet att föreslå höjning av
stallbetjänternas avlöning. Jag vill ej, att regeringen skall gå utöver sin
befogenhet, men jag menar, att regeringen skulle lia framlagt förslag till
riksdagen. Vi ha gjort framställning, men den har ej föranlett åtgärd.

När det gäller herr Skölds uttalande, så känner jag till, att han har partivänner
i utskottet, och jag trodde, att han kunde ha intresserat sin ersättare
i utskottet för saken, så att man kunnat påräkna en reservation. När herr
Sköld säger, att det är omöjligt på grund av den formulering som motionen
har, vill jag rikta uppmärksamheten på, att det gäller ett förslagsanslag, så
att det ej spelar någon roll, örn anslagssumman förändras eller ej. Det finnes
möjlighet att ordna saken. Jag har, när det gällt andra sådana saker, såsom
semester åt vissa arbetare, fått igenom en förändring av beräkningsgrunderna,
som skulle medföra dubbla utgifter. Det är ett förslagsanslag, och
det finnes möjlighet att på dessa grunder bestämma, att själva avlöningen
skall utgå med högre belopp. Man överskrider kanske anslaget, men det är
ett förslagsanslag, och då är det tillåtet.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Efter av herr talmannen till
en början framställd proposition på bifall till utskottets hemställan i mom. 1)
fattade kammaren beslut i enlighet härmed.

Vidare gav herr talmannen propositioner beträffande mom. 2), nämligen
dels pä bifall till utskottets hemställan i sagda moment, dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till motionen II: 28, och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
emellertid av herr Andersson i Stockholm, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
7 mom. 2) av utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

J a j

Den, det ej vill, röstar

Nej:

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
motionen II: 28.

Onsdagen den 17 februari e. m.

Nr 14.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i
förevarande moment.

Punkten 8.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9, angående understöd åt kontrollföreningsverksamhet.

I förslaget till riksstat för budgetåret 1932/1933 hade Kungl. Majit upptagit
ordinarie reservationsanslaget till understöd åt kontrollföreningsverksamhet
med oförändrat belopp, 90,000 kronor.

Vidare hade Kungl. Majit under punkten 37 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen medgiva, att Kungl. Majit finge utfärda ändrade bestämmelser
angående utlämnande av statsbidrag till främjande av kontrollföreningsverksamheten
i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen i
statsrådsprotokollet tillstyrkt förslag.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren väckt motion, nr 36, av herr C. Benctsson tn. fl., vari föreslagits,
att riksdagen måtte såsom ordinarie reservationsanslag för budgetåret 1932/1933,’
utöver av Kungl. Maj :t föreslaget belopp, ytterligare anvisa 10,000 kronor till
understöd åt kontrollföreningsverksamheten.

Utskottet, som icke ansåge sig kunna förorda den i ovanberörda motion föreslagna
höjningen av ifrågavarande anslag, hemställde, att riksdagen måtte
.1) med bifall till Kungl. Majits förslag och med avslag å motionen I: 36 i
nksstaten för budgetaret 1932/1933 uppföra ordinarie reservationsanslaget till
understöd åt kontrollföreningsverksamhet med oförändrat belopp 90 000 kronor;
och

i 2) medgiva, att Kungl. Majit finge utfärda ändrade bestämmelser angående
utlämnande av statsbidrag till främjande av kontrollföreningsverksamheten
i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen i statsrådsprotokollet
tillstyrkt förslag.

,. punkt hade reservation avgivits av herrar Gabrielsson och J. Fri tiof

Gustafsongillra yrkat, att förevarande anslag måtte höjas med 10,000
kronor till 100,000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade i

Herr Heiding! Herr talman! Kungl. Majit har föreslagit riksdagen medgiva,
att Kungl. Majit må utfärda ändrade bestämmelser angående utlämnane
av statsbidrag^till främjande av kontrollföreningsverksamheten. F. n. utgår
anslaget därtill sa, att det lämnas organisationsbidrag med högst 400 kronor.
Dessutom utgår det anslag till kontrollföreningars medlemmar, som äga höo-st
2.) kor, med högst 1 krona 50 öre per ko. Detta bidrag örn 1 krona 50 öre
erhåller endast under ett eller flera av de 4 första åren. Nu ha bestämmelserna
i Kung . Majlis förslag ändrats därhän, att det skulle bli ett organisationsbidrag
liksom hittills av 400 kronor, men sedan skulle det årliga bidraget,
beräknat efter det antal föreningsmedlemmar, som ägde högst 5 10 eller
15 kor’ ut»å metl i frå''£a örn besättningar, inom vilka bestämning av mjölkens

Andra kammarens protokoll 1932. Nr lif. r

Ang.

anslag till
stuteriväsendet.

(Forts.)

Ang.

understöd åt
kontrollJöreningsverksamhet.

Nr 14.

Onsdagen den 17 februari e. m.

Äng.

understöd åt
kontrollföreningsverksamhet.

(Forts.)

fetthalt verkställdes minst 17 gånger årligen, högst respektive 15, 10 och 5
kronor för varje besättning, samt i fråga örn övriga besättningar högst respektive
10, 7 och 3 kronor för varje besättning.

Det är den fördelen med anslaget, att det ej skulle vara begränsat till vissa
år utan kunde lämnas även i fortsättningen. Annars är det klart, att en person,
som har en besättning på 10 kor och således kan påräkna ett anslag
av 10 kronor om året, icke kan vara hjälpt med ett så ringa belopp. Liksom
förut beviljas statsbidrag under villkor att lika stort anslag skall lämnas av
hushållningssällskap eller landsting. Det anslag, som kommer sökande till
del, blir därigenom större.

Det är svårt att sammanhålla kontrollföreningarna. De mindre jordbrukarna
anse, att medlemskap blir för dyrbart, och särskilt för sådana jordbrukare,
som bo på stora avstånd i skogsbygderna. De få större kostnader för
skjutsar, som man ej behöver räkna så mycket med i jordbruksbygderna. Därför
är det behövligt, att denna föreningsverksamhet uppmuntras. Det skulle
vara mycket att vinna genom en förbättrad kontroll. Kontrollen har en oerhört
stor betydelse, större, tror jag, än vad premieringsverksamheten har, i all synnerhet
under tider som de nu rådande. Jag vill ej därmed ha sagt, att man
skall sträva efter att få fram rekordsiffror. Det tror jag ej är önskligt. Men
man bör försöka anordna kontrollen så, att man vet, vilka kor som betala
sitt foder. Alla kor som äro mindervärdiga böra utgallras med det första.
Nu kan det framhållas, att det ej är tider som passa för sådana åtgärder,
då köttpriserna äro så låga, men vi få väl tro, att det framdeles skall gå att
sälja sådana djur, och man får väl tänka, att dessa priser i fortsättningen ej
skola komma att gälla. För övrigt bör en kontroll finnas, så att varje jordbrukare
kan känna sin besättning, när det gäller att efter de bästa korna
kunna få pålägg.

Lantbruksstyrelsen har föreslagit, att det skulle begäras ett anslag av

100,000 kronor, men departementschefen har ansett, att det skulle räcka med
ett anslag på 90,000 kronor, eller samma anslag som utgår för innevarande
år. Jag antar i alla fall, att Kungl. Maj:t genom den föreslagna åtgärden
har syftat till, att det skulle bli en uppryckning av kontrollverksamheten,
och att det skulle bli ett större intresse, om det beviljade anslaget finge användas
på föreslaget sätt. Om en jordbrukare är med blott ett eller två år och
sedan utgår ur föreningen, är ej mycket vunnet med det arbete, som blivit nedlagt.
Han borde hålla på i längden för att det åsyftade resultatet skall ernås.
Därför anser jag, att det vore skäl uti att gå med på det av lantbruksstyrelsen
föreslagna beloppet. Det har i motionen nr 36 i första kammaren
föreslagits ett anslag på 100,000 kronor i enlighet med lantbruksstyrelsens
förslag, men densamma har av jordbruksutskottet blivit avstyrkt. Herrar
Gabrielsson och Gustafson i Domö ha i en reservation — om man kan kalla
det en reservation, därför att de endast tala örn, vad de yrkat inom utskottet
— yrkat, att anslaget måtte höjas med 10,000 till 100,000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka, att ifrågavarande anslag måtte höjas till

100.000 kronor i stället för, som här föreslagits av jordbruksutskottet, till

90.000 kronor.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Utskottet har här följt Kungl.
Maj :ts förslag. Kungl. Maj :t har sagt i propositionen, att Kungl. Maj :t tror,
att förändringen skall kunna genomföras utan ökning av anslaget Det kan
hända, att detta ej håller streck, utan att man ett kommande år får öka anslaget,
men f. n. har det synts utskottet, att skäl ej föreligga att öka anslaget,
som förut utgått med 90,000 kronor. Det har varit orsaken till, att utskottet
följt Kungl. Maj:ts förslag. Jag är livligt övertygad, liksom föregå -

Onsdagen den 17 februari e. m.

83 Nr 14.

ende ärade talare, att den omläggning, sorn förordats av lantbruksstyrelsen, Äng.
blir till stor nytta för kontrollverksamheten, och jag tror, att det skall visa sig, åt

att det är ett gott grepp, som lantbruksstyrelsen gjort, då den föreslagit denna
ändring i organisationen. Men hur den kommer att påverka anslaget, där- verksamhet.
örn kan f. n. ej sägas något. Departementschefen har den uppfattningen, att (Forts.)
den egentligen ej kommer att påverka anslaget. Han säger, att förändringen
kan genomföras inom ramen av nuvarande anslag, och det har gjort, att
Kungl. Maj :t ansett, att man ej f. n. behöver höja anslaget, och därför ej biträtt
lantbruksstyrelsens förslag örn en höjning på 10,000 kronor. Jag tycker,
att man kan lata ett år ga, innan man går in för en anslagsökning. Som
saken nu ligger, kan ingen säga, hur denna förändring kommer att påverka
anslaget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till samma
hemställan med den ändring däri, som under överläggningen föreslagits av
herr Heiding, biföll kammaren utskottets hemställan i berörda punkt.

Punkterna 10—42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43, angående statsbidrag till byggande av nybyggesvägar. Äng.

Under punkten 109 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagitStbyggande av
riksdagen att såsom statsbidrag till byggande av nybyggesvägar anvisa för nybyggesbudgetåret
1932/1933 ett extra reservationsanslag av 40,000 kronor. vägar.

X samband härmed hade utskottet till ''behandling förehaft en inom andra
kammaren väckt motion, nr 92, av herr Selberg m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen matte med anledning av ljungh Maj :ts förevarande framställning
besluta att såsom statsbidrag till byggande av nybyggesvägar för budgetåret
1932/1933 i stället för äskade 40,000 kronor anvisa ett extra reservationsanslag
av 75,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å ovanberörda
motion bifalla Kungl. Maj :ts framställning i ämnet.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herr Gabrielsson, vilken yrkat
på anvisande av samma belopp, som förordats av egnahemsstyrelsen eller

50,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Selberg: Som jag tillåtit mig avlämna en motion på denna punkt, skåll
jag också be att fa ta kammarens uppmärksamhet i anspråk några minuter
för att säga ett par ord.

Det förefaller, som örn minskningen i fråga örn anslag på denna punkt skulle
åtminstone delvis bero därpå, att statens egnahemsstyrelse i sitt utlåtande
här anfört någonting, som inte riktigt överensstämmer med vad länsstyrelserna
i sina yttranden ha sagt i saken.

Egnahemsstyrelsen säger nämligen, efter att ha betonat behovet av nybyggesvägar:
»—--Då styrelsen ej vore övertygad örn, att dessa förarbeten

(d. v. s. iörarbetena för uppgörandet av planer till nybyggesvägar) hunne utföras
i större utsträckning under närmaste tiden, hade styrelsen ansett sig böra
stanna för att föreslå, att anslaget för budgetåret 1932/1933 upptoges med

tfr 14. 84

Onsdagen den 17 februari e. m.

Arsg. samma belopp som för innevarande år eller 50,000 kronor.» Härpå har också
statsbidrag till departementschefen stött sig i sitt förslag, ehuru han minskat beloppet till
byggande av 4Q;000 under hänvisning till att 10,000 funnos kvar från innevarande. år.

* vägar*'' Denna egnahemsstyrelsens uppfattning synes mig vara litet felaktig. Örn

(Forts.) man läser länsstyrelsens i Västerbottens län yttrande, som inkommit till Kungl.

Majit föregående höst, står det där, att »Länsstyrelsen meddelar, att vid tiden
för skrivelsens ingivande hos länsstyrelsen innelåge framställning örn bidrag
tili 30 nya nybyggesvägar, vilkas utförande enligt upprättade förslag beräknats
draga en kostnad av 146,000 kronor». Länsstyrelsen i Norrbottens
län meddelar, att »vid tiden för skrivelsens avlåtande innelåge ansökningar örn
bidrag till nybyggesvägar omfattande en väglängd av i runt tal 140 km till en
beräknad anläggningskostnad av ungefär 600,000 kronor. Dessutom vore enligt
uppgifter från förrättningsmännen under handläggning ytterligare dylika
vägförslag, för vilka anläggningskostnaderna uppskattats till c:a 200,000
kronor.»

Utav detta kan man icke få någon annan uppfattning, än att för de 600,000
kronorna vore förslag upprättade, och det kan sålunda inte vara-något tvivel
om, som egnahemsstyrelsen gör troligt, att det icke skulle medhinnas att upprätta
förslag för mer än 50,000 kronor. Härpå synes herr jordbruksministern
lia stött sig vid sitt anslagskrav och häruti har också utskottet stöd för sm
ståndpunkt, vilken jag emellertid anser vara tämligen felaktig. Att det nu
föreligger en tillgång på 10,000 kronor här, som skulle kunna reserveras över
till budgetåret 1932/33, beror ju uteslutande därpå, att Kungl. Hajd innevarande
år icke utdelat mer än 40,000 kronor. Detta kan nu inte bero på, att
det icke var ansökningar inne från de olika länen, som motsvarade 50,000
kronor. Tvärtom voro nog ansökningar inne för betydligt högre belopp, eftersom
man har så stort överskott både i Norr- och Västerbottens län. Men man
har delat upp anslagen på de olika länen, och eftersom exempelvis icke i Västernorrlands
län har förbrukats något belopp, har man ansett sig kunna spara
dessa 10,000 kronor. Det kan väl ifrågasättas, huruvida det kan vara så
lämpligt, att, när så stort behov förefinnes i ett par av de norrländska länen,
då underlåta att utdela de 50,000 kronor, som riksdagen har anslagit, på den
grund att vissa län icke ansett sig vara i behov av anslag till nybyggesvägar.
Det kanske icke ens heller beror därpå, att icke behov föreligger. Denna uppfattning
får man, örn man läser länsstyrelsens i Västernorrlands län yttrande
till Kungl. Majit i år, där det säges, att man visserligen icke har förbrukat
de 22.000 kronor, som man redan fått, men att det f. n. föreligger ansökningar
örn bidrag till nybyggesvägar, för vilka anläggningskostnaden beräknats till
sammanlagt omkring 50,000 kronor. — Även där förefinnes alltså behov
och anslaget skulle således snarare behöva ökas än minskas.. Jag kan alltså
inte komma ifrån, att hela grunden för denna anslagsminskning, hela grunden
för sparandet av dessa 10,000 kronor ligger i, att egnahemsstyrelsen har läst
utlåtandena från länsstyrelserna på det sätt man gjort.

Vid tiden från upprättandet av detta förslag förelåg ju dock begäran örn
anslag ifrån fem län på sammanlagt 105,000 kronor. Det var nämligen länsstyrelserna
i Kopparbergs och Gävleborgs län, som begärde vardera o,000 leronor.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län begärde 15,000, länsstyrelsen i Jämtlands
län 5,000 och länsstyrelsen i Västerbottens län 75,000 kronor. I Norrbottens
län har man icke uppgivit något bestämt belopp men har angivit, att
behov av vägar förefanns för 600,000 kronor vid tiden för skrivelsens ingivande,
och man har vidare framhållit, att ytterligare behov förelåg och att
det kommer att upprättas ett förslag pa c:a 200,000 kronor alitsa ett vägbehov
av ifrågavarande art till en kostnad av sammanlagt 905,000 kronor. Att
då under sådana förhållanden minska anslaget synes ganska märkvärdigt, detta
i synnerhet örn man tar i betraktande, att, för att anslag skall utgå, arbete

Onsdagen den 17 februari e. m.

85 K*1 1*.

måste nedläggas på dessa vägbyggnader, som i kostnad motsvarar ungefär 3
gånger det anslagsbelopp, som riksdagen beviljar.

Örn riksdagen sålunda skulle bevilja de av mig föreslagna 75,000 kronorna,
skulle därmed åstadkommas arbete för 225,000 kronor. Räknar man ut detta
i dagsverken med en kostnad per dagsverke av 5 kronor — och man torde knappast
vara berättigad att räkna med högre dagspenning för utförande av dessa
vägar — får man dock en arbetsprestation, ett antal dagsverken på 45,000.
Det är alltså ett relativt stort antal dagsverken man får för det lilla anslag
riksdagen skulle lämna, varför ett anslag å 75,000 kronor måste anses motiverat.

Man kan väl knappast räkna med. att något annat anslag, som riksdagen
lämnar för att bekämpa arbetslösheten eller för att hjälpa till på annat sätt,
kan ge större resultat i fråga örn antalet dagsverken eller kan vara mera befogat
än just detta, även örn så skulle vara, att dessa anslag endast ginge till
ett par eller tre utav de nordligaste länen. Därför att man kanske inte hunnit
komma in med färdiga förslag från andra län, vore det väl ändå inte så
förskräckligt farligt, örn dessa småbrukare i de nordliga länen finge denna
lilla hjälp på 75,000 kronor. Summan fördelas ju ändå på en hel mängd jordbrukare,
och det blir säkerligen ingen av dem, som blir för förmögen, därför
att han får detta bidrag till vägar för att komma till sina utskiften.

Norrbottens läns landsting, som ju årligen har lämnat anslag till detta ändamål,
sedan riksdagen började bevilja anslag, har också starkt strukit under
nyttan och nödvändigheten av detta anslag och ansett, att det är synnerligen
av behovet påkallat. Jag skall icke trötta med att föredraga, vad landstinget
här anfört. Man har emellertid på det livligaste understrukit nödvändigheten
och behovet av att detta anslag utgår och att det lämnas till största möjliga
belopp.

Då jag är av den bestämda övertygelsen, att riksdagen icke lämnar några
andra anslag, som bättre fylla behovet eller som ge större avkastning i form av
antal dagsverken vid utförandet av de arbeten, som här skulle komma i fråga,
anser jag mig böra yrka bifall till den motion, som jag här avlämnat. Jag
tror inte, att det tar så stort hål på statskassan, att det inverkar något nämnvärt,
om detta anslag höjes med de 35,000 kronor, varom här är fråga.

Äng.

statsbidrag till
byggande•: dv
nybyggesvägar.

(Forti.)

Med herr Selberg förenade sig herrar Hage och Grapensson.

Herr Johansson i Uppmälby: Jag hade i fjol den uppfattningen — och jag
tror, att jag ytterligare blivit styrkt i densamma i år — att man räknar detta
anslag som ett anslag för byggande av odlingsvägar, åtminstone att döma av det
stora antal ansökningar, som inkommit till Västerbottens och Norrbottens län.

Jag vill då först erinra örn detta anslags tillkomst. Det var ju 1925, som det
väcktes en motion om, att man skulle lindra anslagstiteln till utfartsvägar och
ändra anslaget till utfarts- och odlingsvägar. Det begärdes för detta ändamål
ett ökat anslag på 100,000 kronor. Statsutskottet avstyrkte detta och sade,
att när det gällde dessa odlingsvägar, det vore fråga örn ett jordbrukarintresse,
som borde ligga på nionde huvudtiteln.

Jordbruksutskottet fick först en motion, där det föreslogs en skrivelse, och
jordbruksutskottet tillstyrkte en skrivelse angående de s. k. nybyggesviigarna.
Kungl. Majit anmodade då egnahemsstyrelsen att avgiva yttrande. Detta yttrande
avgavs 1928 den 22 september och det anfördes däri bl. a., att tillgodoseendet
av vägbehovet för nyodlingar, avsedda att utnyttjas endast för sambruk
med bygdens gamla jord, torde allt fortfarande få vara det enskildas sak, och
statens understöd av dylika tilläggsodlingar borde begränsas lill det betydande
bidrag, som staten ger till utdikning och odling. Då begränsades frågan att

Sr 14.

Ang.

statsbidrag till
byggande av
aybyggesnägar.

(Forts.)

86 Onsdagen den 17 februari e. m.

gälla dessa s. k. nybyggesvägar, till vilka -— om det fanns mark, som var avsedd
att upplåtas till egnahemsbebyggelser i någon större omfattning — man då
skulle kunna få bidrag, även om platsen inte för tillfället var bebyggd, i vilket
sistnämnda fall frågan hänfördes på annat anslag, nämligen på »utfartsvägar».

Då ifrågasatte egnahemsstyrelsen, att man skulle skapa garantier för, att också
bebyggelse kom till stånd. Emellertid ansåg statsrådet, att det var en självskriven
sak, att man mycket noga skulle granska, så att det inte skulle vara alldeles
nödvändigt att intaga detta i författningen, på sätt som egnahemsstyrelsen
föreslagit. Vad först och främst det anslag beträffar, som för innevarande budgetår
1931/32 har utgått, så har det varit 40,000 kronor. Enligt de upplysningar
jag fått, har Kungl. Maj :t givit vederbörande vad de begärt, och följaktligen
blev det 40,000 kronor — kanske med någon skillnad i fråga örn Jämtlands län.
Men varken i Gävleborgs eller Västernorrlands län har man utnyttjat detta och
följaktligen kan man väl säga, att det icke är någon idé att anslå medel, som
ligga hos respektive länsstyrelser och vänta ett, två och tre år och kanske icke
komma till användning.

När man ser på denna fråga och vad som här har anförts, exempelvis att det i
Västerbottens län skulle föreligga behov av 30 nya nybyggesvägar till en kostnad
av 146,000 kronor, vilket utgör i medeltal 4,866 kronor per väg, så undrar
jag, om man icke behöver granska dessa inkomna ansökningar. Jag har ingenting
emot, att det kommer hjälp genom staten, men jag kan icke vara med om
att man utnyttjar ett anslag till andra ändamål, än vartill detta anslag är avsett.
När man ser, att i Norrbottens län ansökningar föreligga till ett belopp av icke
mindre än 600,000 kronor för 140 km. vägar, d. v. s. 4,285 kronor per km eller
kronor 4:30 per meter, så kan man väl knappast ifrågasätta annat än att det
måste vara rätt goda vägar, som man bygger där uppe. Jag kan ju för jämförelse
nämna, att när vi första gången hade att taga ståndpunkt till denna fråga,
förutsattes det, att vägarna skulle vara mycket enkla, och egnahemsstyrelsen
hade räknat med att de skulle kosta kronor 1: 50 eller 2 kronor per meter, vilket
jag dock ansåg vara något för lågt.

Nu har Kungl. Maj :t i år icke föreslagit någon sänkning av anslaget. Egnahemsstyrelsen
har hemställt, att anslaget skulle upptagas till samma belopp
som förra året eller till 50,000 kronor. Herr statsrådet har för sin del
också ansett, att de tillgängliga medlen för nästkommande budgetår böra vara
lika stora som de varit innevarande år, men då det finns en reservation på

10.000 kronor, har han kunnat nöja s:g med att föreslå ett nytt anslag på

40.000 kronor, då det ju tillsammans ändå blir 50,000 kronor.

Vad till exempel beträffar Gävleborgs län, har länsstyrelsen meddelat, att
inga ansökningar ännu inkommit om att få del av det anslag på tillsammans
7,500 kronor, som man under två år blivit tilldelad. I Västernorrlands län
har man haft 22,000 kronor, men man meddelar, att det visserligen inkommit
ansökningar men att dessa ännu icke prövats. Det redan tilldelade beloppet
torde sålunda där bliva tillräckligt. Det finns därför möjlighet, synes det mig,
att Kungl. Majit nästa år skall kunna ge åtminstone Norrbottens län mera än
man där fått förut. Man har förut haft 15,000 kronor örn året. För Västerbottens
län ökades anslaget i fjol från 13,000 till 20,000 kronor, och det kan
ju hända, att man från Kopparbergs län och övriga län icke kommer att resa
några anspråk på detta anslag i någon nämnvärd utsträckning.

Herr Selberg sade, att man i de södra delarna av landet icke kommit sig för
att söka detta anslag. Jag vill då framhålla, att anslaget ju är begränsat
till de norrländska länen och till Dalarne, och följaktligen har man icke att
räkna med att man från övriga delar av riket kommer att göra några anspråk.

I dessa tider, då det är svårt att få budgeten att gå ihop, tycker jag, att
har man en reserv, så skall man utnyttja den. Visar det sig, att de lands -

Onsdagen den 17 februari e. m. 87

ting eller hushållningssällskap, som ha sökt bidrag från detta anslag, icke ha
kunnat utnyttja det, därför att det icke varit någon efterfrågan, så skall man
icke ligga på det alltför länge utan använda anslaget där det behövs och finns
efterfrågan. Emellertid tror jag, att om man skall följa författningen helt
och hållet, och det bör man väl göra, så får man granska en smula de förslag,
som ligga inne, innan man går att öka anslaget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Selberg: Herr talman! Utskottets ärade ordförande säger, att man

skall granska dessa ansökningar bättre, innan man ger sig till att lämna bidrag
från de anslag, som tidigare ha beviljats av riksdagen. Det har jag för
min del ingenting emot, men när det ligger inne ansökningar om bidrag
på 905,000 kronor, är det klart, att man skulle kunna gallra bort åtskilligt,
50 procent exempelvis, och ändå ha tillräckligt kvar för att ett anslag på

75.000 kronor skulle gå åt. En sådan gallring kan ju aldrig ge till resultat,
synes det mig, att det skulle gå bort så mycket, att icke de ansökningar, som
äro upprättade i enlighet med författningen, skulle räcka till att utnyttja anslaget.
Nu tror jag för min del icke, att något nämnvärt antal förslag äro
uppgjorda vid sidan örn författningen, ty det borde väl ändå vederbörande
länsstyrelser ha tagit hänsyn till. Åtminstone litar jag så mycket på länsstyrelserna,
att jag tror, att de granska dessa saker rätt ordentligt.

Jag har givetvis ingen anledning att tänka mig, att man skulle frångå de
bestämmelser, som från början blivit fastställda för detta anslags utgående,
men jag kan icke heller finna, att utskottets ärade ordförande här har framfört
något, som tyder på, att man icke skulle kunna följa de först uppgjorda direktiven,
även örn man ger ett anslag på 75,000 kronor. Jag är så mycket mera
av den åsikten, att ett sådant anslag bör beviljas, som jag ytterligare vill understryka,
att jag anser, att detta är de bäst använda pengar man kan tänka sig
för att lindra arbetslösheten. Denna arbetslöshet finns tyvärr också i mycket
stor utsträckning bland de små jordbrukarna i de norra delarna av landet likaväl
som den finns även i andra grupper.

Om jag råkade säga vad jag icke tänkte, nämligen de södra delarna av landet,
så var det icke min mening, utan jag syftade på de södra delarna av Norrland.
Även jag har upptäckt, att detta anslag är begränsat till Norrland och Dalarne.
Om jag nu sade fel på den punkten, får det ju rättas till.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet von Stockenström: Herr
talman! Endast några ord som förklaring till att jag ansett mig kunna nedsätta
äskandet på denna punkt med 10,000 kronor eller från 50,000 till 40,000
kronor.

Alltsedan 1929 har riksdagen varje år beviljat 50,000 kronor till nybyggesvägar.
För budgetåren 1929/30 och 1930/31 bär alltså sammanlagt beviljats

100.000 kronor, vilket belopp också sedermera av Kungl. Majit blivit anvisat
till de olika länsstyrelserna i de norrländska länen och i Kopparbergs län.
När man emellertid tog reda på hur mycket av dessa 100,000 kronor, som
den 1 juli 1931, alltså vid slutet av föregående budgetår, hade kommit till användning,
så visade det sig, att icke mindre än 54,000 kronor eller mer än
hälften av vad som hade beviljats av riksdagen och anvisats av Kungl. Majit
fortfarande låg kvar och väntade hos länsstyrelserna, därför att de ännu icke
hade kommit till användning för vägar av detta slag.

Sedan anvisade riksdagen även för budgetåret 1931/32 det belopp, som
äskats av Kungl. Majit, eller 50,000 kronor. När detta belopp sedan i höstas

Nr 14.

Äng.

statsbidrag till
byggande av
nybyggesvägar.

(Forts.)

Nr 14.

Onsdagen den 17 februari e. m.

v? skulle fördelas av Kungl. Majit så tilldelades Norrbottens län det belopp, som
”''byggande av närvarande länsstyrelse hade begärt eller 15,000 kronor. Även Västerbottens
nybygges- län fick det belopp, sorn länsstyrelsen hade funnit behövligt eller 20,000 krovägar.
nor. Vad däremot angår Jämtlands och Kopparbergs län vidtog Kungl. Majit

(Forts.) en nedprulning av de belopp, som hade begärts av länsstyrelserna, just med

hänsyn till att man där låg inne med en hel del pengar av förut anvisade belopp,
som ännu icke hade kommit till användning. Vad slutligen angår Västernorrlands
län, hade även där länsstyrelsen inkommit med en ansökan örn erhållande
av medel, men där hade man inte mindre än 22,000 kronor kvar, så
att Kungl. Majit ansåg sig icke behöva anvisa några medel alls till detta län.
De båda nordligaste länen fingo emellertid som sagt just de belopp, som vederbörande
länsstyrelser ansett behövliga. Det var av dessa skäl, som man icke
ansåg sig böra anvisa mera än 40,000 kronor av det anslag, som riksdagen
hade beviljat.

Läget torde alltså komma att bli detta, att vid innevarande budgetårs slut
finns det dels kvar en reserv av 10,000 kronor, som blivit beviljad av riksdagen
men icke anvisats av Kungl. Majit, dels torde det också i varje fall i
några av dessa län finnas kvar en hel del anvisade medel, som ännu icke blivit
disponerade.

Det är också detta, som har gjort, att när egnahemsstyrelsen beräknade medelsbehovet
för kommande budgetår till 50,000 kronor, så ansågo vi, att man,
med hänsyn till cn reservation å 10,000 kronor, skulle kunna begränsa det nya
anslaget till 40,000 kronor. Även örn detta skedde, skulle man lia att röra sig
med samma belopp, som man hade haft förut, oberäknat att det hos länsstyrelserna
också funnes vissa belopp odisponerade, som kunde användas för samma
budgetår.

Det har alltså ingalunda varit regeringens mening, att man på något sätt
skulle beskära denna verksamhet. Jag vill tvärtom betyga, att jag tror att
det är ett anslag, som kommer till god nytta, och att det just i dessa bygder,
där odlingen har vissa svårigheter att kämpa med, kan vara på sin plats, att
staten lämnar sin medverkan jämväl till byggande av vägar av denna typ.
Emellertid vill jag framhålla, att man naturligtvis måste se till att det icke
kastas bort pengar i onödan eller bygges vägar av dyrbarare slag än som är
nödvändigt. När man ser, att anslag begäres till byggande av vägar, som kosta
över 4 kronor metern, så måste man nog fråga sig om det är nödvändigt att
kosta på så dyra vägar. Jag hade själv tillfälle i höstas att åka långa sträckor
på vägar, byggda på kronoparkerna uppe i Lappmarken och av utmärkt beskaffenhet,
vägar, som kunde användas även för biltrafik, och dessa vägar
hade ofta icke kostat mera än omkring 2 kronor ä 2 kronor 50 öre per meter.
Det förefaller då icke gärna kunna vara behövligt, att man åtminstone mera
allmänt skall kosta på dessa nybyggesvägar så mycket som 4 kronor per meter
och därutöver. Jag menar med detta endast, att jag gärna vill erkänna det
befogade och betydelsefulla i att denna verksamhet understödjes, men att man
givetvis också bör se till att pengarna tillvaratagas på bästa sätt, och att man
icke bygger vägar av dyrare beskaffenhet än som är nödvändigt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
bifall till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan i förevarande
punkt av kammaren bifallen.

Pwikterna 44—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 17 februari e. m

89 Sr 14.

Punkten 53.

Lades till handlingarna.

Punkterna 54—72.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3-

Vid härpå skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr 15, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående avskrivning av vissa i flottledsfonden
ingående fordringsbelopp, biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från första lagutskottet:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna
medel till vittnen i brottmål;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpnig av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten
till inmutning inom vissa län; och

nr 29, i anledning av väckt motion angående ny lag örn hittegods m. m.;
samt

från jordbruksutskottet:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa tillfälliga
skogsvårdsåtgärder å enskilda skogar;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till sådan mark;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för vederbörande
tjänstemän hos länsstyrelsen i Kalmar län från ersättningsskyldighet
på grund av uppkommen förlust å viss virkesförsäljning;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
landsfiskalen B. J. Mjöberg från viss ersättningsskyldighet;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa statens järnvägar tillhöriga markområden m. m.;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande av
medel ur domänverkets markinköpsfond för förvärv av en fastighet i Umeå
stad;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 25, angående försäljning
av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse till
lantförsvaret av ett område av kronoegendomen Revinge nr 22 (223) i Revinge
socken av Malmöhus län;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
ett till Varbergs f. d. fästning hörande, i Träslövs socken av Hallands län
beläget område;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa delar av kronoegendomen Kålshult nr 1 i Jönköpings län m. m.;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av

Nr 14. 90

Onsdagen den 17 februari e. m.

et,t område av utgården Knype under kronoegendomen Gudhem i Gudhems
socken av Skaraborgs län m. m.; och

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
avtal mellan kronan och Stockholms stad örn överlåtande av visst område å
Djurgården m. m.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion örn beredande av möjlighet att bevilja ersättning
av kommunala medel till kommunalombud vid mantalsskrivningsförrättning;
och

nr 7, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen örn skolstyrelse i
vissa kommuner;

statsutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för förre
stadsförvaltaren J. E. Elfving från viss betalningsskyldighet på grund av
borgen;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överflyttande till
lantförsvarets förvaltning av vissa fastigheter i Järfälla socken av Stockholms
län; och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
fjärde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga;

bevillningsutskottets betänkande, nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad lydelse av 24 och 31 §§ förordningen
den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning av
maltdrycker; samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av
väckt motion angående förbilligande på landsbygden av elektrisk energi från
statens kraftverk; och

memorial, nr 2, angående ifrågasatt remiss till annat utskott av motionen
II: 140 angående åtgärder till förebyggande av att hårt betungade jordbrukare
nödgas på grund av utsökning för gäld frånträda innehavda jordbruk.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Lilliecreutz under 3 dagar fr. o. m. den 18 fehr.,

» Ericson i Boxholm

> Fast

> Andersson i Malmö

» andre vice talmannen Bengtsson
» Anderson i Råstock
» Werner
» Kilbom

och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 9.55 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Torsdagen den 18 februari.

!>l

Nr 14.

Torsdagen den 18 februari.

Kl. 4.30 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för deri 12 innevarande februari.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bankoutskottet propositionerna:

nr 93, angående tilläggspension åt f. d. kanslibiträdet hos domänstyrelsen
Agda Helena Leatz;

nr 94, angående pension åt förra småskollärarinnan Augusta Söderlund, född
Lundh;

nr 95,'' angående tilläggspension åt vissa i statens tjänst anställda personer;
och

nr 98, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 99, angående anslag ur kyrkofonden
för reparationer å den åt kyrkoherden i Korpilombolo församling upplåtna
prästgården;

till statsutskottet propositionen, nr 100, angående tjänstårsberäkning för
småskollärarinnor, vilka varit anställda vid privatläroverkens förberedande
klasser m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 101, med förslag dels till lag
örn gäldande ur kyrkofonden av pensionsavgift, belöpande å innehavare av prästerlig
emeritilön med flera, dels ock angående gäldande ur biskopslöneregleringsfonden
av pensionsavgift, belöpande å innehavare av emeritilön för biskop;

till statsutskottet propositionerna:

nr 78, angående ämneslärarinnas vid allmänt läroverk rätt att för lönetur
tillgodoräkna sig tjänstgöring vid statsunderstödd enskild läroanstalt;

nr 79, angående rätt för högre lärarinneseminariet att för visst ändamål
disponera terminsavgifter vid läroanstalten;

nr 80, angående överlåtelse på Kristianstads stad av den Kungl. Maj:t och
kronan tillkommande rätten till högre allmänna läroverkets i Kristianstad
byggnader;

nr 77, angående beredande av större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning
av antalet barn indraga skolor eller skolavdelningar m. m.; och

nr 92, angående ytterligare lån till Sydsvenska kraftaktiebolaget för utförande
av kraftverksanläggning vid Karseforsen-Laholmsfallet;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 88, angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete åt f.
tygarbetaren O. V. Johansson; och

Nr 14. 92

Torsdagen den 18 februari.

Interpellation.

nr 89, angående förhöjd ersättning till K. H. Waern i anledning av skada,
ådragen under militärtjänstgöring;

till statsutskottet propositionerna:

nr 90, angående utbyte av en kronan tillhörig tomt inom Torsby municipalsamhälle; nr

91, angående hävande av ett mellan kronan och Västernorrlands läns landsting
slutet avtal rörande försäljning till landstinget av viss kronan tillhörig
fastighet; och

nr 96, angående viss ändring i bestämmelserna rörande förvaltningen av lantförsvarets
fond för byggnader och andra försvarsändamål; samt

till bankoutskottet propositionerna:

nr 97, angående bestridande från allmänna indragningsstaten av visst Josef
Bertil Karlsson tillerkänt skadestånd; och

nr 102, angående viss pensionsrätt för f. d. kaptenen L. O. A. Liberg.

§ 3.

Herr Olssons i Kullenbergstorp m. fl. på kammarens bord liggande motion,
nr 426, som föredrogs, remitterades till konstitutionsutskottet.

§ 4.

Föredrogos, men blevo ånyo bordlagda konstitutionsutskottets utlåtanden
nr 6 och 7, statsutskottets utlåtanden nr 20—22, bevillningsutskottets betänkande
nr 9 samt andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 1.

§ 5.

Vidare föredrogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts memorial, nr 2,
angående ifrågasatt remiss till annat utskott av motionen II: 140 angående åtgärder
till förebyggande av att hårt betungade jordbrukare nödgas på grund av
utsökning för gäld frånträda innehavda jordbruk.

Kammaren biföll utskottets hemställan och beslöt hänvisa motionen till jordbruksutskottet.

§ 6.

Herr Magnusson i Tumhult avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 77, angående beredande av
större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av antalet barn indraga skolor
eller skolavdelningar m. m.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 427, bordlädes.

§ 7.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr Anderson i Norrköping, som
anförde: Herr talman! Genom i oktober och november sistlidna år utfärdade
generalorder ställdes en av lärarna vid krigsskolan, kaptenen C. O. Boman,
till inspektörens för militärläroverken och chefens för generalstaben förfogande
för utförande av vissa utredningar. Åtgärden väckte en betydande uppmärksamhet,
då den allmänt sattes i samband med ett par kommunistiska tidningars
angrepp mot ifrågavarande lärare med anledning av hans undervisning
i vissa taktiska spörsmål.

Torsdagen den 18 februari.

93 Nr 14.

Under remissdebatten framställdes i denna kammare till herr statsrådet och Interpellation.
chefen för försvarsdepartementet en fråga örn orsaken till denna uppseende- (Torta.)
väckande åtgärd. Frågan lämnades av herr statsrådet obesvarad. Däremot
utsändes i slutet av januari månad en kommuniké i ärendet. Denna kommuniké
är ur flera synpunkter ägnad att tilldraga sig uppmärksamhet, men den
skingrar icke det dunkel, som omgiver frågan.

Kommunikén undviker frågans kärnpunkt. Efter att hava meddelat generalordern
örn här åsyftade lärares återgång till krigsskolan, upplyser den om,
att ifrågavarande officer »icke entledigats från sitt förordnande såsom lärare
vid krigsskolan på Karlberg» ■—- en upplysning, som synes skäligen obehövlig,
då väl ingen velat ifrågasätta, att herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
»på nådigste befallning» upphävt ett av Konungen undertecknat
förordnande. Icke heller fortsättningen av kommunikén ger önskvärd klarhet.
Det heter däri, att vederbörande officer tagits i anspråk för vissa utredningar,
»vilka utredningar nu avslutats. Någon ersättare för honom har med
hänsyn till utbildningsförhållandena vid krigsskolan icke behövt förordnas».

Denna kommuniké måste betraktas såsom synnerligen otillfredsställande, i
vad det gäller den önskade klarheten över vad som i denna sak verkligen förekommit.
Fortfarande svävar man i okunnighet örn, varför just ifrågavarande
officer skulle tagas i anspråk för de anbefallda, icke närmare angivna utredningarna
och varför tidpunkten för detta utredningsarbete just råkat sammanfalla
med perioden mellan det kommunistiska tidningsuttalandet och slutet på
remissdebattens efterdyningar i pressen.

Av kommunikéns sista del att döma vill försvarsministern icke helt förneka,
att ett visst samband förelegat mellan det kommunistiska tidningsangreppet
och här åsyftade lärares tillfälliga försättande ur tjänstgöring vid krigsskolan.

Så har i varje fall följande passus mångenstädes blivit tolkad: »Från och med
det undervisningsår, som tog sin början på hösten 1930, har övningar i den
form, som tidigare åren 1929 och 1930 ägt rum och i samband med berörda
kommenderingar flerstädes varit på tal, icke förekommit vid krigsskolan och
komma icke heller att framdeles äga rum.»

Därest det verkligen av försvarsministern bedömts vara felaktigt att vid
krigsskolan studera de i kcmmunistpressen kritiserade taktiska spörsmålen, har
givetvis skolans dåvarande chef ansvaret härför. Enligt vad som uppgivits
bär denne icke heller underlåtit att framhålla denna synpunkt. Den inför skolchefen
närmast ansvarige var vidare förste läraren i vederbörligt ämne vid
krigsskolan. Denne har lika litet som skolchefen på något sätt ställts till ansvar
för vad som förekommit. Det är under sådana förhållanden förklarligt,
att de, vilka tolka den av försvarsministern vidtagna åtgärden såsom en bestraffningsåtgärd,
finna det anmärkningsvärt, att straffet skulle drabba andre
läraren, den i sista hand och minst, om ens i någon mån, ansvarige. Åtgärden
har, ur denna synpunkt sett, varit minst sagt kränkande för rättsmedvetandet.

Då det ur flera synpunkter är önskvärt, att en fullständig redogörelse lämnas
för de^ skäl, som föranlett den här anförda åtgärden, anhåller jag att till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få rikta följande spörsmål:

Anser sig herr statsrådet kunna inför riksdagens andra kammare meddela
de skäl, som föranlett den i här anförda framställning åberopade kommenderi
ngen?

Ifrågavarande anhållan bifölls.

§ 8.

Anmäldes oell godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 42, till Konungen i anledning av väckt motion örn viss ändring i gällande
föreskrifter om rätt för kommuner å landet att upptaga lån.

Nr 14. 94

Torsdagen den 18 februari.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkande, nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder till sockerbetsodlingens stödjande ävensom i ämnet
väckta motioner; och

andra kammarens första tillfälliga utskotts memorial, nr 1, med återlämnande
av en till utskottet hänvisad motion (II: 76) angående skyldighet för
skoldistrikt att för undervisning mottaga barn från andra distrikt.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades

herr Magnusson i Skövde
» Nordkvist

under 3 dagar fr. o. m. den 20 febr. och
* 7 » » » 19 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.42 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Fredagen den 19 februari.

96 Nr 14.

Fredagen den 19 februari.

Kl. 4.30 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 13 innevarande februari.

§ 2.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet herr Magnussons i Tumhult
m. fl. på kammarens bord liggande motion nr 427.

§ 3.

Bevillningsutskottets härpå föredragna betänkande nr 10 bordlädes åter.

§ 4.

Vidare föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts memorial,
nr 1, med återlämnande av en till utskottet hänvisad motion (II: 76) angående
skyldighet för skoldistrikt att för undervisning mottaga barn från andra
distrikt.

Kammaren biföll utskottets hemställan och beslöt överlämna motionen till
statsutskottet.

§ 5.

Ordet lämnades härefter till herr Lindley, som yttrade: Herr talman! Jag
ber att få föreslå, att kammaren måtte besluta, att på föredragningslistan för
morgondagens plenum bevillningsutskottets betänkande, nr 10, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till sockerbetsodlingens stödjande
ävensom i ämnet väckta motioner, uppföres omedelbart efter bevillningsutskottets
betänkande, nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 24 och 31 §§ förordningen den 1 juni 1923
(nr 140) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, samt i övrigt
ärendena i den ordning, de förekomma på dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 6.

Herr Björck i Kristianstad avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion
om ändrad lydelse av § 5 mom. 6 tryckfrihetsförordningen.

Nämnda motion, som erhöll ordningsnumret 428, bordlädes.

Nr 14.

Fredagen den 19 februari.

Interpellation.

§ 7.

Herr talmannen gav på begäran ordet till herr Sandström, som anförde:
Herr talman! I början av december månad förlidet år har Kungl. Majit träffat
ett avgörande i ett kommunalt indelningsärende, vilket väckt undran och
överraskning i vida kretsar, enär utslaget icke följt den principiella linje, som
ditintills alltid efter vad jag har mig bekant tillämpats vid avgörandet av dylika
mål. Det är ärendet om begärd utbrytning från Ytterlännäs socken av
Nylands municipalsamhälle med kringliggande bygd till en ny köpingskommun
som jag härmed avser, och vill jag härmed med några ord beröra gången och
arten av detta indelningsärende.

Frågan väcktes redan år 1927 i maj månad genom ingivande i laga ordning
av en framställning örn ifrågavarande utbrytning och köpingsbildning till
kungl, kammarkollegium, som förordnade örn utredning i ärendet under kollegiets
eget överinseende genom en särskild utredningsman. Utredningen blev
synnerligen omfattande och mycket grundlig och resulterade i ett positivt förslag
örn bifall till framställningen. Över förslaget hade yttranden avgivits av
landsfiskalen i orten, vederbörande häradsskrivare, fattigvårds- och barnavårdskonsulent,
folkskoleinspektör samt förste provinsialläkaren i länet, ävensom utlåtanden
av domkapitlet i Härnösand, länsstyrelsen i Västernorrlands län och
skolöverstyrelsen, vilka samtliga uttalanden, såvitt jag vet. gått i tillstyrkande
riktning på ett enda undantag när, nämligen häradsskrivare^, vilken dock
strax efter yttrandets avgivande lämnade länet.

Kungl, kammarkollegium, som själv ägnat frågan synnerlig uppmärksamhet
och genom en tremannadeputation, vari generaldirektören själv samt föredragande
kammarrådet deltogo, på ort och ställe tagit del av de lokala förhållandena
och hört de båda parternas delegationer, kom till det enhälliga resultatet,
att kommundelningen och köpingsbildningen borde komma till stånd och
underställde slutligen ärendet Kungl. Majits prövning. Kollegii utlåtande var
mycket grundligt och omfattande och berörde samt belyste alla skäl, som från
moderkommunens sida anförts mot delningen, men vilka skäl kungl, kollegium
ej ansåg vara av sådan betydelse, att de borde hindra den ifrågasatta indelningsändringen.

Nu har ju alltid tidigare ansetts, att tyngdpunkten i fråga örn utredning av
och ställningstagande till förslag om ändring i kommunal indelning legat hos
kungl, kammarkollegium och ej hos Kungl. Majit, och dylika ärenden hava till
följd därav av vederbörande departementschefer behandlats som rena expeditionsärenden,
varvid kungl, kollegiets intagna ståndpunkt fått vara bestämmande
för det slutliga utslaget. Jag kan ej finna annat, än att ett dylikt förfaringssätt
är det enda riktiga. Regeringar komma och gå med vanligtvis korta
maktperioder, och deras sammansättning beror av den för tillfället rådande parlamentariska
situationen, under det att ett ämbetsverk som kungl, kammarkollegium
är en bestående institution, vars sammansättning kan sägas i stort sett
vara fri från beroende av den för tillfället härskande regimen.

Vad nu särskilt här ifrågavarande indelningsärenden angår så väcktes det
år 1927 på våren, men avgjordes först i december 1931, och dess utredning omspände
alltså ej mindre än tre regeringars tid. Vid tillämpningen av vår nu
sittande regerings nya principer för avgörande av dylika ärenden blir det ett
sannskyldigt hasardspel att väcka ett förslag örn ändring i kommunal indelning.
Man blir ju då helt beroende av den subjektiva åsikten hos den för tillfället
fungerande departementschefen och skall det verkligen sitta åt, om med
så ovissa utsikter hädanefter något förslag om ändring i kommunal indelning
kommer att framläggas. Utredningar i dylika ärenden tarva i regel mycket arbete
och stora kostnader för den, som framlagt projektet, och det är tämligen

Fredagen den 19 februari.

97 Nr 14.

givet, att nian inte vågar ikläda sig sådana risker, då även de mest motiverade Interpellation.
indelningsändringar kunna röna oförståelse å högsta ort. (Fort».)

Det är ingen överdrift att påstå, att genom denna nya principinställning
den av Kungl. Majit med riksdagen promulgerade lagen av den 13 juni
1919 örn »ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning»
försättes ur verkande kraft, ty även örn det skulle kunna tänkas, att
någon menighet trots de numera ovissa utsikterna väckte ett ärende örn kommunal
indelningsändring, kan man vara tämligen viss örn, att kungl, kammarkollegium
på ett tidigt stadium stoppar ett dylikt initiativ genom att vägra sin medverkan
till en tidsödande och dyrbar utredning, vars slutliga resultat kan genom
ett penndrag omintetgöras av en minister och det för ämbetsverket med
nuvarande parlamentariska förhållanden är fullständigt omöjligt att på förhand
veta, vilken regeringen, som får avgörandet i sin hand.

I förevarande fall har ej ens utredningsakten återremitterats till det utredande
kollegiet för yttrande med anledning av vederbörande departements betänkligheter
mot ett bifall till förslaget. Utan att på något sätt konferera med
vare sig kollegiet självt eller dess föredragande eller utredningsmannen har regeringen
klart utan vidare desavouerat ämbetsverket och helt kort dekreterat,
att »förevarande framställning icke föranleder någon Kungl. Maj:ts vidare
åtgärd». I sanning ett snöpligt slut på ett femårigt utredningsä.rende, som
kostat det lilla Nylands municipalsamhälle ej mindre än c:a 15,000
kronor.

Emellertid måste det anses vara av stor vikt att få reda på, vilka motiv,
som varit avgörande för Kungl. Maj :t vid intagande av sin ståndpunkt till förberörda
indelningsärende, ej blott för den bygd, som genom utslaget fått mångåriga
förhoppningar grusade, utan även för andra menigheter, som ämnat väcka
liknande frågor, liksom även för de myndigheter, som enligt gällande lag hava
att handlägga frågor av denna art.

Med anledning därav tillåter jag mig härmed vördsamt anhålla att få till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet framställa följande spörsmål
:

Vilka voro de skäl, som föranledde herr statsrådet att tillråda Kungl. Majit
att icke vidtaga någon vidare åtgärd med anledning av den gjorda underdåniga
framställningen från Nylands municipalsamhälle och kringliggande bygd
att få avskiljas från Ytterlännäs socken och bilda en ny köpingskommun med
eget skoldistrikt?

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

§ 8.

Herr Sjöström, som härefter på begäran erhöll ordet, yttrade: Herr talman! Interpellation.
Vid 1907 års. riksdag väcktes åtskilliga motioner med hemställan örn, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning huruvida och i
vilken mån det förefanns skäl för införandet av s. k. oförtjänt jordvärdestegringsskatt.
Sammansatta bevillnings- och lagutskottet hemställde örn bifall
till dessa förslag. Andra kammaren biföll vad utskottet hemställt, under det
att första kammaren avslog detsamma.

Trots att riksdagen sålunda avslog denna hemställan om utredning av spörsmålet,
erhöll redan året därpå, år 1908, professor Gustaf Cassel Kungl. Majits
uppdrag att utarbeta en översikt över främmande länders lagstiftning angående
beskattning av sådan värdestegring.

År 1909 tillsatte dåvarande chefen för finansdepartementet de s. k. 1909 års
värdestegringsskattekommitterade med uppdrag att uppgöra förslag till aliandra
kammarens protokoll 193%. Nr 14. 7

Nr 14. 98

Fredagen den 19 februari.

Interpellation. männa grunder för en kommunal jordvärdestegringsskatt. Kommittén avläm(Fort«.
) nade sitt förslag den 7 augusti samma år, och av utredningen framgick, att
man på alla håll var enig örn det principiellt riktiga uti, att en dylik beskattning
infördes.

Därefter hördes ingenting av detta ärende förrän år 1919, då Kungl. Maj:t
till riksdagen avlämnade en proposition (nr 329) med förslag till förordning
örn uppskattning av mark i och för framdeles skeende taxering till jordvärdeeller
jordräntestegringsskatt. På samma gång begärdes ett anslag av en miljon
kronor till täckande av kostnaderna för en ingångsvärdering.

Bevillningsutskottets majoritet tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag, men då
kamrarna fattade skilda beslut i ärendet och dessa icke kunde sammanjämkas,
förföll frågan även denna gång.

Vid 1920 års riksdag framlade Kungl. Maj :t ånyo samma förslag, blott med
några mindre ändringar angående detaljerna i förslaget till förordningen, vilka
ändringar påyrkats av bevillningsutskottet i dess förslag av år 1919.

Under debatten i kamrarna, såväl år 1919 som 1920, framfördes icke några
principiella invändningar emot en dylik beskattning. Tvärtom betygade de
allra flesta talarna, representerande olika partier, det synnerligen berättigade
uti, att värdestegring av jord under benämningen »annan fastighet» bleve beskattad
för sådan värdestegring, som tillkomme i anledning av åtgärder som
stat och kommun vidtagit. Av dem, som dock yrkade avslag på den kungl,
propositionen, anfördes som motiv härför, att förslaget icke var tillräckligt
utrett, dessutom voro meningarna delade örn, huruvida denna föreslagna skatt
borde uttagas på direkt eller indirekt väg.

Riksdagens båda kamrar beslöto emellertid bifalla utskottets förslag, vilket
innebar godkännande av den kungl, propositionen. Den på samma gång beslutade
ingångsvärderingen, vartill riksdagen anslog medel, verkställdes även och
ägde rum under senare delen av år 1920 och avsåg markvärdet vid utgången
av år 1919. Uppskattningsresultatet var därefter föremål för prövning av en
av finansdepartementet tillkallad sakkunnig, f. d. överståthållaren Ramstedt.
Vissa ojämnheter i uppskattningen i olika delar av landet konstaterades, varför
riktlinjer uppdrogos för korrigering av dessa ojämnheter.

Med denna kortfattade redogörelse har jag velat klargöra, huru nära denna
fråga var sin lösning för tio år sedan. Men därefter har ingenting försports
örn, huruvida ärendet avancerat så långt, att riksdagens beslut av år 1920 kan
effektueras.

De utredningar i ämnet, som lågo till grund för utarbetandet av den kungl,
propositionen samt de anföranden, som av riksdagens ledamöter höllos under
debatterna härom, gåvo vid handen, att det var i hög grad^påkallat och rättvist
att en dylik jordvärdestegringsskatt infördes. Förhållandena därefter
hava ingalunda förändrats i sådan riktning, att denna reform numera skulle
anses obehövlig. Det är snarare tvärtom.

Det synes mig, att de motiv, som lågo till grund för framläggandet av denna
proposition, och som av riksdagen bifölls, borde givit anledning till, att Kungl.
Majit snarast möjligt gått i författning örn att verkställa riksdagens beslut.
Men då så icke skett och ytterligare dröjsmål icke torde kunna anses önskvärt,
anhåller jag om kammarens medgivande att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framställa följande frågor:

Huru långt har den år 1920 beslutade utredningen örn införande av s. k.
jordvärdestegringsskatt å »annan fastighet» avancerat?

Har riksdagen att förvänta ett förslag i överensstämmelse med vad riksdagen
i denna fråga beslöt år 1920?

Jämväl denna anhållan bordlädes.

Fredagen den 19 februari.

99 Nr 14.

§ 9-

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1932 den 19 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse revisorer
och revisorssuppleanter för granskning av riksbankens avdelningskontors
i orterna räkenskaper och förvaltning; och hefunnos efter valens slut hava blivit
utsedda till

revisorer:

vid kontoret i Göteborg

herr Dahlström, A., expeditionsföreståndare, Göteborg,

» Rodhe, G. W., överstelöjtnant, Göteborg,

» Hjort, Gustaf, direktör, Göteborg,

» Andersson, Emil, lantbrukare, Järnbrott,

vid kontoret i Malmö

herr Persson, Alfred, lantbrukare, Vadensjö,

» Lundgren, Axél, redaktör, Malmö,

» Sylvan, H., agronom, Nyboholm,

» Weibull, Alexander, lantbrukare, Sofieholm, Kulladal,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Falun

herr Olsson, Åhlmans Olof, f. d. riksdagsman, Insjön,

» Backelin, IL, landstingsman, Falun,

» Eronn, A., f. d. riksdagsman, Leksand,

» Eriksson, Ollas E., f. d. riksdagsman, Fors station,

vid kontoret i Gävle

herr Hållander, Alb., handelsföreståndare, Gävle,

» Lindblom, Edw., handlande, Gävle,

» Nygren, G., konduktör, Gävle,

» Nyberg, N. A., trävaruhandlare, Gävle,

vid kontoret i Halmstad

herr Linder, J. R., skollärare, Tvååker,

» Svensson, Gustav, skomakaremästare, Slöinge,

» Brodin, O., direktör, Halmstad,

» Nilsson, C. L., landstingsman, Olofsbo, Falkenberg,

vid kontoret i Härnösand

herr Berglund, Enar, landstingsman, Strömnäs,

» Törner, A., direktör, Härnösand,

» Hesse, Samuél, advokat, Härnösand,

» Hallin, Erik, landstingsman, Örnsköldsvik,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » .

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Jönköping

herr Johansson, Edvard, landstingsman, Häradsköp, Skillingaryd,
» Andrén, Fredrik, ingenjör, Jönköping,

» Pettersson, J. Äng., landstingsman, Huskvarna,

» Fors, N., ekonomichef, Jönköping,

med 36 röster,

» 36 »

» 36 » ;

Nr 14. i oo

Fredagen den 19 februari.

vid kontoret i Kalmar

herr Nilsson, V., ekonomichef, Kalmar,

» Modéer, Seth, handlande, Mönsterås,

» Olsson, John, skräddare, Kalmar,

» Sjöberg, S., godsägare, Färjestaden,

vid kontoret i Karlskrona

herr Appelkvist, Caspar, handelsföreståndare, Ronneby,

» Berg, Robert, f. d. riksdagsman, Karlskrona,

» Kloo, O., f. d. riksdagsman, Karlskrona,

» Bergdahl, Axél, kamrer, Karlskrona,

vid kontoret i Karlstad

herr Lindh, A., landstingskamrer, Karlstad,

» Svensson, Johan, lantbrukare, Heljetorp, Väse,

» Ferm, E. D., lantbrukare, Skåre,

» Flognfält, G., f. d. riksdagsman, Flogned,

vid kontoret i Kristianstad

herr Svensson, M., kontorsbiträde, Kristianstad,

» Lorenzen, H. öhr., kamrer, Karpalund,

» Berglund, Allan, landstingskamrer, Kristianstad,

» Åkesson, J. A., f. d. riksdagsman, Raskarum, S:t Olof,

vid kontoret i Linköping
herr Träff, J. A., f. d. riksdagsman, Mjölby,
friherre Hermelin, Gösta, Ulvåsa,
herr Hanzén, J., redaktör, Linköping,

» Rydén, C., järnvägskontrollör, Linköping,

vid kontoret i Luleå
herr Bäckström, Amandus, kommissionär, Öjebyn,

» Sandström, Robert, handlande, Gammelstad,

» Nycander, IL, landstingsdirektör, Luleå,

» Groth, Gustaf, konsul, Luleå,

vid kontoret i Mariestad

herr Wallin, Erik, handelsföreståndare, Lidköping,

» Andersson, Justus, kommunalordförande, Karlsborg,

» Kjelldorff, I. W., lantbrukare, Delebäck, Hova,

» Björk, Gotthard, redaktör, Mariestad,

vid kontoret i Norrköping
herr Eriksson, Karl, f. d. riksdagsman, Lundby, Okna,

» Lagerbäck, E. A., kassör, Norrköping,

» Eriksson, Josef, f. d. riksdagsman, Finspång,

» Jonsson, Edvard, inspektor, Fiskeby,

vid kontoret i Nyköping
herr Carlsson, E. G., nämndeman, Katrineholm,

» Juhlin, Rågnan-, lantbrukare, Ellesta, Vrena,

» Granath, E. A., lantbrukare, Kälkesta, Jönåker,

» Hedin, Karl, ingenjör, Kärrbo, Nyköping,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 »

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ;

» 36 » ,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 rösten

» 36 » ,

» 36 » ;

Fredagen den 19 februari.

101

vid kontoret i Sundsvall

herr Gustafsson, Gid., redaktör, Sundsvall,

» Karlsson, Rob., i. d. riksdagsman, Gasabäck, Söråker,

» Ågren, Hugo, förste bokförare, Kubikenborg,

» Hedqvist, P. L., landstingsman, Fagervik,

vid kontoret i Umeå

herr Lagerkvist, Emil, f. d. riksdagsman, Umeå,

» Karlsson, N., nämndeman, Tavelsjö,

» Conradson, R., apotekare, Nordmaling,

» Lilja, G. II., tågmästare, Vännäs,

vid kontoret i Uppsala
herr Tapper, K., kassör, Uppsala,

» Ekstrand, Åke, e. o. hovrättsnotarie, Uppsala,

» Norén, K., vattenrättsnämndeman, Häggeby,

» Wahlstedt, Uno, bagare, Uppsala,

vid kontoret i Visby

herr Karlström, Hugo, f. d. riksdagsman, Mörby, Vestkinde,
» Engström, Herman, landstingsman, Slite,

» Hansén, Th., f. d. riksdagsman, Bondsarve,

» Lindstedt, P. S., handlande, Klintehamn,

vid kontoret i Vänersborg
herr Sjölin, Bengt, ingenjör, Trollhättan,

» Andersson, Folke, trafikassistent, Uddevalla,

» Lundgren, Anton, poliskonstapel, Vänersborg,

» Hansson, Axel, landstingsman, Rubbesta, Ödeborg,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster»

» 36 » »

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Västerås

herr Johansson, K., lantbrukare, Vretberga, Medåker,

» Landstätt, R., kamrer, Västerås,

» Andersson, Fr. O., fjärdingsman, Hallstahammar,
» Sjöfält, Karl, sekreterare, Västerås,

med 36 röster

» 36 )> ’

» 36 » ’

» 36 » >

vid kontoret i Växjö
herr Ljungkvist, J. M., garvare, Växjö,

» Johansson, G. W., landstingsman, Östad, Täckaregård,
Väckelsång,

» Hultin, Gustaf, lokomotivförare, Älmhult,

» Bondeson, N. A., f. d. riksdagsman, Strömsnäsbruk,

med 36 röster;

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Örebro

herr Vindahl, A., f. d. riksdagsman, Örebro,

» Åqvist, Torsten, direktör, Örebro,

» Molin, C. A., f. d. riksdagsman, Aspa,

» Fromell, A. R., kontorschef, Örebro,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 »

» 36 » ;

vid kontoret i Östersund
herr Olsson, O. P., affärschef, Östersund,

» Henriksson, Henrik, d. y., disponent, Offne, Trångsviken,
» Nilsson, Nils, lantbrukare, Tullus, Nälden,

» Annér, Wilhelm, redaktör, Östersund,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

Nr 14.

Nr 14. 102

Fredagen den 19 februari.

suppleanter:

vid kontoret i Göteborg

herr Eneroth, Ture, arrendator, Högen, Jonsered,

» Hedvall, Julius, f. d. riksdagsman, Göteborg,

» Fagerberg, J. A., spårvägskonduktör, Göteborg,

» Carlbring, Einar, disponent, Göteborg,

vid kontoret i Malmö

herr Hermansson, J. W., lagerbokhållare, Malmö,

» Ryding, Nils, rådman, Malmö,

» Persson, Olof, landstingsman, Munkarp,

» Thomasson, G., lantbrukare, Hejdeholm, Hurva,

vid kontoret i Falun
herr Wikander, L. E., ingenjör, Morgårdshammar,

» Maritz, Per, kommunalordförande, Leksand,

» Minör, P. A., landstingsman, Falun,

»> Larsson, Liss Olof, landstingsman, Leksand,

vid kontoret i Gävle

herr Norell, J. A., fabrikör, Söderhamn,

» iCarlsson, Pontus, målaremästare, Gävle,

» Hellström, H., kapten, Gävle,

» Bellander, Birger, direktör, Gävle,

vid kontoret i Halmstad

herr Andersson, Janne, byggmästare, Falkenberg,

» Lindblad, H. F., folkskollärare, Sibbarp,

» Bölders, K., lantbrukare, Bol, Vessigebro,

» Persson, P., f. d. riksdagsman, Tofta,

vid kontoret i Härnösand
herr Lindeborg, J., kamrer, Härnösand,

» Lidström, P., f. d. riksdagsman, Häxmon, Ådalsliden,

» Bouvin, K., handlande, Sollefteå,

» Carlsson, E., ekonomichef, Sollefteå,

vid kontoret i Jönköping
herr Karlsson, Anton, järnarbetare, Jönköping,

» Svensson, Johan, nämndeman, Fållinge, Smålandsstenar,
» Holstensson, Allan, lantbrukare, Alfversjö, Eksjö,

» Gelotte, B. E., f. d. riksdagsman, Tranås,

vid kontoret i Kalmar

herr Ander, E., lasarettssyssloman, Kalmar,

» Jonsson, John W., landstingsman, Nybro,

» Johnsson, G. L., f. d. riksdagsman, Kalmar,

» Wirell, Emil, sekreterare, Kalmar,

vid kontoret i Karlskrona
herr Andersson, Anton, vaktmästare, Karlskrona,

» Klemedtson, Nils, lantbrukare, Merserum,

» Thorssell, Karl, kamrerare, Konneby,

» Dahl, Aug., häradsdomare, Svängsta,

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 » ;

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 » ;

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 » ;

med 35 röster,

» 35 » ,

>) 35 » ,

» 35 » ;

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 » ;

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 » ;

med 35 röster,

» 35 » ,

)) 35 )) ,

» 35 » ;

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 » ;

med 35 röster,

» 35 » ,

>) 35 )) i

Fredagen den 19 februari.

] 03 Nr 14.

vid kontoret i Karlstad

herr Löfberg, Anders, grosshandlare, Karlstad,

» Svensson, Nils, f. d. riksdagsman, Långelanda, Årjäng,

» Eriksson, E. G., f. d. riksdagsman, Västbro, Värmlandsbro,
» Nordström, H. E., f. d. riksdagsman, Torsby,

vid kontoret i Kristianstad
herr Sköld, H., folkskollärare, Kristianstad,

» Jeppsson, Emil, landstingsman, Haraberga, Broby,

» Larsson, Nils, lantbrukare, Karstad, Österslöv,

» Fredriksson, L,. landstingsman, Vä,

vid kontoret i Linköping

herr Danckwardt-Lillieström, Gösta, kassör, Linköping,

» Sköld, Carl, redaktör, Linköping,

» Hallendorff, Joh., f. d. landstingsman, Gerstorp, Linköping,
» Johnsson, Robert, Överassistent, Linköping,

vid kontoret i Luleå

herr Lantz, E. P., f. d. landstingsman, Luleå,

» Widlund, O., rådman, Luleå,

» Johansson, G., stationsinspektor, Boden,

» Wallin, Levi, handlande, Boden,

vid kontoret i Mariestad

herr Fredberg, G. M., fabrikör, Finnerödja,

» Öster, Ernst, lantbrukare, Fagersanna,

» Jacobsson, Mårten, kontorist, Falköping,

» Sundén, Carl, lantbrukare, Hova,

vid kontoret i Norrköping
herr Frost, G. F., f. d. riksdagsman, Norrköping,

» Svantesson, Samuél, nämndeman, Torp, Vånga,

» Cederstrand, Th., handlande, Norrköping,

» Ljungberg, A. J., förste lärare, Norrköping,

vid kontoret i Nyköping
herr Ijarsson, Arvid, murare, Katrineholm,

» Smedberg, Harald, direktör, Nyköping,

» Boman, Axel, lantbrukare, Tystberga,

» Berger, C. O., folkskollärare, Stigtomta,

vid kontoret i Sundsvall
herr Nilsson, B., lantbrukare, Skedvik, Attmar,

» Modin, Helmer, kapten, Sundsvall,

» Berggren, Tord, kamrer, Sundsvall,

» Kahlin, E., fanjunkare, Sundsvall,

vid kontoret i Umeå

herr Jonsson, Rudolf, lantbrukare, Stöcksjö,

» Grahnén, Alfr. A:son, landstingsman, Granö,

» Eriksson, Frans, landstingsman, Bureå,

» Jonsson, P. Ij., hemmansägare, Sävar,

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 » ;

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 »> ;

med 35 röster,

» 35 » ,

)) 35 » ,

» 35 » ;

med 35 röster,

t) 35 )) ,

» 35 » ,

» 35 » ;

med 35 röster,

» 35 » .

» 35 » :

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 » ;

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 » .

» 35 » ;

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 » ;

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 » ;

Nr 14. 104

Fredagen den 19 februari.

vid kontoret i Uppsala

herr Bengtsson, E., lantbrukare, Gunnarsbo, Lövsta bruk,

» Eriksson, G. J., landstingsman, Rosenhill, Almunge,

» Andersson, T. P. E., bokbindare, Uppsala,

» Samzelius, J. A. T., andre bibliotekarie, Uppsala,

vid kontoret i Visby

herr Ahlsten, Johan, landstingsman, Hemse,

» Sjögren, Hj., fanjunkare, Bander,

» Nilsson, C. O., redaktör, Visby,

» Olofson, A. G., agronom, Visby,

vid kontoret i Vänersborg

herr Kjerulf, E. A., godsägare, Vänersborg,

» Andrén, Anders, handlande, Brålanda,

» Samuelsson, Knut, banmästare, Bohus,

» Andersson, Edor, f. d. riksdagsman, Knapasjö, Mjöbäck,

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 » ;

med 35 röster,

» 35 » .

» 35 » ;

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 » ;

vid kontoret i Västerås

herr Ekström, L. J., landstingsman, Ekeby, Hallstahammar med 35 röster,

» Anderson, Iwar, kontorsbiträde, Arboga, » 35 » ,

» Pehrsson, Pehr, direktör, Sala, » 35 » ,

» Fröier, Isidor, folkskollärare, Västerås, » 35 » ;

vid kontoret i Växjö

herr Gustafsson, Amandus, järnarbetare, Växjö,

» Rydström, Eric, f. d. riksdagsman, Vråen, Lidnäs,

» Mattsson, V., nämndeman, Eneryda,

» Sandstedt, Ernst, nämndeman, Björkebråten, Ryd,

vid kontoret i Örebro

herr Lindal, Gust., Överbanmästare, Örebro,

» Linder, Hjalmar, grosshandlare, Örebro,

» Pettersson, Ivar, f. d. riksdagsman, Rosta
» Larsson, Hjalmar, lantbrukare, Edvalla, Glanshammar,

vid kontoret i Östersund

herr Nilsson, Nils, d. y., lantbrukare, Dille, Täng,

» Lögdberg, J., hemmansägare, Genvalla,

» Olsson, Olof, korum.-nämndsordf., Undrom, Rödön,

» Holm, Sigurd, typograf, Östersund,

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 » ;

med 35 röster,

» 35 »

» 35 » ’

» 35 » |

med 35 rösten

» 35 » j

» 35 » ;

sedan ordningen mellan dem av suppleanterna, som erhållit lika antal röster,
blivit genom lottning bestämd.

Karl Magnusson, Gustav Rosén.

Kalmar.

Ernst Hage. Joh. Johansson.

Protokollet Indes till handlingarna; och beslöt kammaren, att underrättelse
örn de försiggångna valen skulle genom utdrag av kammarens protokoll med -

Fredagen den 19 februari.

105 Nr 14.

delas bankoutskottet med anmodan till utskottet att lämna såväl fullmäktige
i riksbanken som vederbörande avdelningskontor och de valda meddelande örn
valens utgång.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

första lagutskottets utlåtanden:

. nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
konventioner örn gemensam växellag med mera. och antagande av förslag till
ny växellag;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
konventioner om gemensam checklag med mera och antagande av förslag till
ny checklag med mera;

nr 12, i anledning av väckt motion örn förhindrande av åtal för ofrivilliga
förseelser mot nya författningsbestämmelser;

nr 13, i anledning av väckta motioner angående beredande av befogenhet för
exekutionsbiträde och fjärdingsman att i vissa fall meddela beslut örn införsel
i avlöning m. m.; och

nr 14, i anledning av väckt motion örn ändring i lagen angående förordnande
av rättegångsbiträde åt häktad; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckt motion angående skärpning av gällande bestämmelser
rörande motorförares förhållande till bruket av starka drycker; och

nr 2, i anledning av väckt motion angående tvångspensionering vid viss tidig
ålder av motorförare i yrkesmässig trafik.

§ 11.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 44, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av 18 § 1 mom. och 22 § 2 mom. förordningen
den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Sandström under 2 dagar
från och med den 22 februari.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.55 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Andra kammarens protokoll 1982. Nr i-i.