1931. Första kammaren. Nr 35

ProtokollRiksdagens protokoll 1931:35

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1931. Första kammaren. Nr 35.

Onsdagen den 13 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran jordbruksutskottets
utlåtanden nr 76—79.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 12, i anledning av väckt motion angående en förbättrad arbetsförmedling,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr
123, i anledning av vissa utav Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln, marinen, gjorda framställningar, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 124, i anledning av vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, flygvapnet, gjorda framställningar m. m.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3. Anslag till

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till bestridande av engångs- kostnads*för
kostnader för anskaffning av flygmateriel m. m. för budgetåret 1931/1932 anskaffning
anvisa ett extra reservationsanslag av 2,200,000 kronor. av flygmateriel

I tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
E. Trygger m. fl. (nr 68) och den andra inom andra kammaren av herr A.

Lindman m. fl. (nr 96), hade hemställts, att riksdagen måtte till bestridande
av engångskostnader för anskaffning av flygmateriel m. m. för budgetåret
1931/1932 anvisa 3,100,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å de av
herrar Trygger m. fl. och Lindman m. fl. väckta motionerna (I: 68 och lii 96),
i vad desamma skilde sig från utskottets förslag, till bestridande av engångskostnader
för anskaffning av flygmateriel m. m. för budgetåret 1931/1932
anvisa ett extra reservationsanslag av 2,000,000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade harrar Lindblad, Olof
Olsson, Nilsson i Malmö, Asplund, Walles, Jansson i Falun, Törnkvist i

Första kammarens protokoll 1981. Nr 35. \

Nr 35. 2

Onsdagen den 13 maj f. m.

Anslag lill Karlskrona, Eriksson i Stockholm, Nilsson i Örebro och Ward ansett, att utengångs-
slottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskot anskaffnmg

tet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
av flygmateriel och med avslag å de av herrar Trygger m. fl. och Lindman m. fl. väckta

m.m. motionerna (1:68 och 11:96), i vad desamma skilde sig från utskottets för korta.

) slag, till bestridande av engångskostnader för anskaffning av flygmateriel
m. m. för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra reservationsanslag av 1,500,000
kronor.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Då fjärde huvudtiteln behandlades
här i kammaren, hade man utbrutit detta och det förra ärendet.

Detta hade sin orsak däri, att det på senare tiden hade framkommit en kritik
mot flygstyrelsens upphandlingssystem som gjorde, att man ville vänta med
detta, tills man fick klarhet över en del uppgifter som man förmodade, att
den av regeringen tillsatta kommissionen skulle lämna och komma fram med.
Emellertid har denna kommissions arbete blivit så omfattande, att det icke
varit utsikt att få fram denna redogörelse inför denna riksdag, och det har
gjort, att statsutskottet, örn detta ärende skall behandlas som det bör, nu fått
gå fram med det för att få det behandlat av riksdagen.

Mot flygstyrelsens upphandlingssystem har man, såsom redan blivit nämnt,
gjort åtskilliga anmärkningar. Det är klart, att då statsutskottet fått kännedom
örn en hel del sådana anmärkningar, som riktas mot den gamla flygstyrelsen,
man hyst tvekan örn huru man i fortsättningen skulle kunna lämna
flygstyrelsen samma förtroende som tidigare. Man vill givetvis såsom en
opinionsyttring och en kritik av flygstyrelsens system vara försiktig med att
anslå medel.

Nu har Kungl. Maj:t föreslagit ett anslag av 2,200,000 kronor, och vid sidan
därom har det framlagts en motion av några av högerpartiets ledande representanter
i riksdagen, som går ut på att öka det av Kungl. Maj :t föreslagna anslaget
med 900,000 kronor. Vi socialdemokrater ha i allt fall velat ställa oss
litet mera försiktiga till frågan örn nya anslag, då vi först vilja se huru man
tänkt planlägga uppköpen i framtiden. Ej heller är flygvapnet på något sätt
trångsatt, därför att det anslag som beviljades år 1929 icke var helt använt,
när statsutskottets första avdelning skulle behandla denna sak. Av den typ,
Jaktfalken, som det gick så olyckligt med och som var en av orsakerna till alla
de händelser som sedan timat, köpte man av 1929 års anslag 5 ä 6 stycken. Det
oaktat var därmed icke hela 1929 års anslag använt. 1930 års anslag var icke
använt alls, och vad beror det på? Jo, därpå att flygstyrelsen icke varit enig
örn vilken materiel som skulle köpas. Den svävade ständigt på målet, vilket
har gjort, att den icke kunnat följa med i den takt varmed riksdagen beviljade
anslag, ett förhållande som belyses i synnerhet därav, att man alltid har jämrat
sig på den sidan över att anslagen varit otillräckliga.

Emellertid ha vi ansett, att då flygstyrelsen får årets anslag också, är det
för tillfället så stort anslag beviljat, att flygstyrelsen bör kunna känna sig belåten
med det tills vidare. Jag ber att få tillägga att inför den sista tiden har
givetvis den delvis nya flygstyrelsen ansett sig böra använda de anslag som
tidigare beviljats för att det icke på något sätt skall giva anledning till den
föreställningen att man hade odisponerade medel liggande. Men även örn
man således har beställt maskiner och materiel för de anslag som beviljats
förut, så är det klart, att denna materiel har man icke fått, och följaktligen
är det detsamma som örn man hade resterna av anslaget liggande kvar på bordet
fortfarande.

Det är därför som vi velat iakttaga försiktighet, och jag kan tillägga, att
alla utskottets ledamöter och främst ledamöterna å första avdelningen ha precis

Onsdagen den 13 maj £. m.

3 Nr 3&.

samma uppfattning som vi reservanter,.att man bör iakttaga försiktighet, tills Andag till
man får se en fullständig plan på den materiel som man tänker använda i engängs-~
framtiden. ^amkaffmn''

Beträffande beloppets storlek lia vi stannat för det belopp, som vi föreslogo i av flygmat eriel
fjol och som med 200,000 kronor överskred det år 1925 beräknade beloppet. m.m.
Dessa 200,000 kronor ha vi föreslagit dessutom därför att vi ansett, att man bör (Feit*.)
söka att så långt som möjligt likvidera den materiel som är sönderslagen. Huru
sönderslagningen skett, om den skett av vårdslöshet eller icke, lia vi sökt att''
icke i detta sammanhang lägga oss uti, utan vi ha sagt: Det har skett och ni
skall få det anslag, som behövs för att skaffa motsvarande ny materiel.

Nu är det så, att departementschefen i fjol kom fram med ett förslag till
riksdagen, som gick ut på att icke ersätta ali förlust som låg i havererad materiel.
Det ha vi sökt taga upp nu med ett anslag av 1,500,000 kronor, därav

300.000 kronor skall gå till havererad materiel. Vi anse det är nödvändigt, oim
inte för annat så därför att det verkar uppmuntrande på flygvapnets personal
att veta att den materielen är ersatt, och därför ha vi, även örn vi gjorde en paus''
i fjol, velat slå fast detta, ehuru departementschefen ej heller i år upptagit dessa
medel.

I någon kritik mot den inköpta materielen vill jag icke vid detta tillfälle gå
in, så länge flygkommissionen icke avgivit något förslag och jag vill icke gå''
kommissionen i förväg. Men jag kan icke uraktlåta att vid detta tillfälle säga,
att man försummat den gren av flygvapnet som heter utbildning, där har man
använt materiel som varit undermålig och dålig i alla avseenden. Hade man
köpt ett billigt och bra plan härför, skulle det lämpligen kunnat användas vid1
de första övningarna, men man har framhärdat och velat ständigt använda en
del gammal materiel, som man haft liggande på lager.

När riksdagen för minst ett par år sedan beviljade 2,000,000 kronor för motortillverkning,
kom flygstyrelsen, såsom kammaren minns, fram med ett för-S
slag att köpa in en del ytterligare motorer, ehuru man gått in för egen motortillverkning.
Vi mena, att den nya styrelsen bör komma fram med en fullständig
plan rörande vad den tänker och vilket materiel den vill lia, och då mena
vi att den bör lägga större vikt vid övningsplan som äro avsedda för flygeleverna
än hittills skett och mindre vikt vid krigsplan och mobiliseringsplan.

Det är såsom en flygare sade för en tid sedan: En flygare är svår att köpa
inför kriget, men man kan mycket väl köpa flygplan. Med det menade han,
att man bör lägga större vikt vid flygplan för övning än den gamla styrelsen
gjort. Det är det vi vilja, att den nya styrelsen skall göra, den skall komma
fram med en plan till riksdagen. Till dess har flygstyrelsen tillräckliga medel
för att köpa de flygplan, som för närvarande behövas, intill nästa års riksdag.

Det är denna försiktighet som vi, herr talman, vilja föra fram i riksdagen.

Jag ber därför att få yrka bifall till den av herr Lindblad m. fl. avgivna, vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Widell: Herr talman! Såsom den föregående ärade talaren omnämnde,
väcktes vid riksdagens början motioner i båda kamrarna örn en ökning av
de av Kungl. Maj:t äskade anslagsbeloppen under förevarande titel med

900.000 kronor. Också jag har underskrivit denna motion liksom mina meningsfränder
å statsutskottets första avdelning. Kort efter det att denna motion
blivit väckt, yppade sig emellertid sådana missförhållanden i vissa avseenden
beträffande flygstyrelsens förvaltning, att vi, då ärendet behandlades
å statsutskottets första avdelning, funno oss urståndsätta att yrka bifall till
motionerna. Däremot hade vi ingen som helst tvekan att ställa oss på Kungl.

Maj:ts sida. Det av Kungl. Majit äskade beloppet, 2,200,000 kronor, anse

Hr 35. 4

Onsdagen den 13 maj f. m.

Anslag till vi under alla omständigheter erforderligt och det minsta belopp, som borde
, eJ^j?8''för komma i fråga. Vi ställde oss som sagt på den kungl, propositionens sida.
anskaffning Emellertid yrkades det av regeringspartiets representant å avdelningen, herr
av flygmateriel Rosén, en sänkning av anslaget till 1,900,000 kronor, och då det därjämte från
m-m- socialdemokratiskt håll yrkades på en ytterligare sänkning till 1,500,000 kro(Forts.
) nor, stod klart för oss, att det knappast var möjligt att i riksdagen kunna
genomdriva Kungl. Maj:ts proposition. Under sådana omständigheter ansågo
vi klokheten kräva att söka åstadkomma en kompromiss med herr Rosén.
En sådan kompromiss kom också till stånd, och det är resultatet av den, som
nu föreligger i statsutskottets betänkande.

Emellertid vill jag med styrka framhålla, att den omständighten att vi högermän
i statsutskottet lia gått med på denna sänkning icke på något sätt
får tolkas så, att vi skulle anse att Kungl. Maj:ts äskanden äro för höga.
Tvärtom måste vi anse att det varit i hög grad önskligt, örn Kungl. Maj :t hade
äskat ännu mer, och jag vill vidare betona att det enligt min uppfattning är
alldeles nödvändigt att en väsentlig ökning av anslaget kommer till stånd redan
under det budgetår som följer på det nu kommande. Jag hoppas att förslag
därom skall komma från Kungl. Majlis sida, sedan de förhållanden inom
flygstyrelsen, som man ansett lägga hinder i vägen för ett högre anslag, blivit
undanröjda.

Vad sedan beträffar reservanternas framställning så ha de, såsom redan
nämnts, uttalat sig för anslagets sänkning till 1,500,000 kronor. Någon motivering
härför har egentligen icke presterats varken i reservationen eller av
den ärade talare, som nyss yrkade bifall till denna reservation. Det har endast
sagts, att man år 1925 beräknade ett betydligt lägre belopp än nu är i
fråga. Ja, det är sant, men det var icke bara beloppet som man beräknade,
utan man gjorde också en beräkning av den materiel, som skulle anskaffas
för beloppet. Nu ha priserna på flygmateriel ökats i sådan grad, att det icke
finnes någon möjlighet att för det år 1925 beräknade beloppet anskaffa den
materiel, som man då ansåg vara erforderlig och fortfarande måste anse vara
erforderlig. Under sådana förhållanden är det självklart, att man måste gå
utöver 1925 års anslag.

Nu har den föregående ärade talaren velat trösta oss med, att det icke är så
farligt, örn man prutar på anslaget. Det viktigaste är att utbilda personal,
materielen kunna vi köpa, örn det skulle bli mobilisering. Jag får säga, att
detta resonemang måste anses vila på losan sand, ty örn förhållandena komma
att bli sådana i världen, att våra försvarskrafter måste sättas på krigsfot,
kan man lugnt utgå ifrån, att det icke någon stans i världen finnes någon
flygmateriel att köpa. Varje land kommer att behöva vad det har, vi komma
i likhet med andra länder att åtminstone under de första månaderna vara uteslutande
hänvisade till våra egna resurser. Örn vi icke ha materiel, är en
mobilisering faktiskt omöjliggjord, ty tillverkningen av flygmateriel fordrar
månaders arbete. Detta gör, att den förhoppning, som den ärade talaren gav
uttryck åt, att vi vid mobilisering kunna köpa materiel utifrån, är fullkomligt
obefogad.

Sedan nämnde den ärade talaren, att reservanterna i sitt belopp, 1,500,000
kronor, inkluderat 300,000 kronor för ersättning av brist i det ordinarie anslaget,
som uppstått genom att under förra budgetåret icke allt blivit ersatt,
som blivit förstört vid haverier. Ja, det är sant, att vi förra riksdagen endast
beviljade 800,000 kronor såsom ersättning för havererad materiel, under det
att det som var förstört hade ett värde av 1,100,000 kronor. Men om man nu
skall ersätta den brist, som finnes i materielen på grund av tidigare haverier,
är det icke nog med att man ersätter bristerna från detta år, ty det föreligger
också brister från föregående år, som rimligen böra ersättas. Majoriteten in -

Onsdagen den 13 maj f. m.

5 Sr 35.

om statsutskottet har i likhet med föredragande departementschefen ansett, att
det icke bör ifrågakomma att beräkna ett särskilt anslag för detta ändamål,
utan att det är nog med att tillräckliga medel beviljas under det nu förevarande
anslaget.

Nu har den föregående ärade talaren till stöd för reservanternas yrkanden
ytterligare anfört, att det skulle finnas tillräckliga medel för flygstyrelsen
för det kommande budgetåret. Ja, det är sant, att hela beloppet ännu icke är
utbetalt, men detsamma är disponerat på så när som, om jag icke minnes orätt,

11.000 kronor. Detta torde vara allt som återstår av förra årets anslag odisponerat,
och under sådana omständigheter finnes det verkligen inga pengar alls från
förra året, ty den ärade talaren vill väl icke göra gällande, att man här skall
räkna med vad som i kassabokföringen är redovisat som utbetalt? Här är det
avgörande vad som är disponerat. Jag erinrar örn, att förra året, då konstitutionsutskottet
gjort anmärkning mot statsrådets ledamöter för att ett reservationsanslag
blivit överskridet, framhölls det ytterligt starkt nödvändigheten
av att föra en noggrann bokföring över disponerade anslag. Det vore icke
tillräckligt med en kassabokföring, man måste även veta, huru mycket som i
verkligheten vore disponerat.

Nu är, såsom nämnts, förhållandet det, att förra årets och det löpande årets
anslag disponerats på så när som 11,000 kronor, och under sådana förhållanden
kan man icke tala örn att det finnes pengar kvar som man kan använda.
Då enligt min mening det belopp, som statsutskottet har föreslagit, är det
minsta Som rimligtvis kan komma i fråga, så ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Jag fäste mig för det första
vid ett uttryck av den föregående ärade talaren, som säde, att vi icke hade
presterat någon motivering för vårt förslag. Vad är nu den ärade talarens
motivering? Om han icke själv är av den uppfattningen, har han i alla fall fullföljt
den motivering, som herr Rosén presterat och som går ut på, att eftersom
det finnes pengar hos flygstyrelsen och efter de händelser som inträffat inom
flygvapnet, vilka händelser äro för alla mycket bekanta, måste man iakttaga
försiktighet, och då kan det, säger herr Rosén, icke vara tal om att man skall
bifalla den av högerpartiets representanter väckta motionen örn att anslå

900.000 kronor utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit. Så är herr Roséns motivering.
Men han går ännu längre och säger: Vi kunna icke ens gå med på
att bevilja det som Kungl. Maj:t begärt, av samma skäl som tidigare: vi vilja
avvakta och se. Då säga vi: vi vilja gå ett steg längre ned, därför att vi vilja
se, vad den nya flygstyrelsen kan komma med. Jag tycker att den motiveringen
är fullkomligt logisk och följdriktig, och den har biträtts av de andra
herrarna, även om de ha ett något högre belopp än vi.

Jag vill icke gå hans excellens herr statsministern i förväg. Annars skulle
jag vilja säga, att jag undrar örn han i sin egenskap av departementschef skulle
ha tillstyrkt 2,200,000 kronor, ifall de händelser som sedermera inträffat, varit
kända av honom. Jag tror, att även han vill avvakta vad det kan bli av den
nya styrelsen, och jag tror, såsom herr Rosén tidigare sagt, att det är en klok
politik att icke anskaffa alltför många flygplan, ty de bli omoderna och obrukbara.
Det är bättre, föreställer jag mig, att sätta in kraftigare i fortsättningen
ett kommande år, då plan föreligger.

Jag uttalade också, att 1929 års anslag endast delvis blivit använt och att
1930 års anslag icke alls blivit använt. Dessa anslag jämte det anslag som
riksdagen nu skall bevilja är givetvis en stor tillgång, då det gäller att göra
uppköp. Då säger den föregående ärade talaren: Ja, de pengarna äro visserligen
icke utbetalda, men de äro disponerade. Ja, naturligtvis man kan kalla

Arning till
engångskostnader
för
anskaffning
avflygmateriel
m. m.
(Kort*.)

Slr 85. 6

Onsdagen den 13 maj f. m.

Analog till det så, man har beställt 8 flygplan att byggas i landet, man har beställt krigsmateriel
litet här och var; när den materielen är färdig, kommer den att utgöra
anskaffning en tillökning till vad riksdagen i dag beviljar. Även om de ifrågavarande medavfimmateriel
len äro disponerade, utgöra de i alla fall en tillgång som finnes för tillfället, och
m. m. den finnes därför att den gamla flygstyrelsen varit vacklande och icke enig om
(Fort».) vilken materiel den skulle köpa. Mitt yttrande vilar alltså icke på losan sand,
då faktiskt denna tillgång finnes, och jag har därför ingen anledning att frånträda
mitt förra yrkande örn bifall till reservationen.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Det är onekligen, herr tal man,

en rätt underlig situation, som här föreligger, då, som de båda talare, vilka
uppträtt från statsutskottet, redan påpekat, en motionär, som vid riksdagens
början i en motion hemställt om ökning av detta anslag med 900,000 kronor, nu
är med örn att tillstyrka riksdagen att sänka anslaget i fråga med 200,000
kronor.

I den motivering, som statsutskottet anfört för detta majoritetens förslag,
förekommer icke någon närmare utredning, varpå denna förändrade position
beror, annat än hänvisning till den pågående undersökningen rörande flygvapnet
och dess ställning. För egen del måste jag säga, att jag icke kunnat —
och jag kan icke ännu —- av denna undersökning draga den slutsatsen, att en
nedsättning i det av Kungl. Maj:t begärda anslaget vore nödvändig. Tvärtom
förefaller det mig, som örn den omständigheten, att man ingår på en mycket
noggrann prövning av flygvapnets verksamhet och söker att om möjligt för
fortsättningen åstadkomma en bättre ordning och en ur olika synpunkter mera
ingående granskning av densamma, enligt mitt sätt att se utgjort ett ytterligare
skäl att biträda det förslag, som Kungl. Majit har framlagt.^

Nu sade den förste ärade talaren, att här förelågo besparingar, åtminstone
vid den tid, då avdelningen behandlade ärendet, av sådan omfattning, att det
borde utgöra bevis för, att det av Kungl. Maj :t äskade beloppet icke vöre erforderligt.
Ja, det förhåller sig på det sättet, att av alla tidigare beviljade
medel fanns det vid denna månads ingång, alltså den 1 maj, ett belopp av noga
räknat 817,000 kronor kvar, för vilket belopps användning fullständig plan föreligger
inom flygstyrelsen och varmed man då har för avsikt att tillgodose bl. a.
det ändamål, som den förste ärade talaren erinrade om, nämligen anskaffandet
av nya och billiga skolplan.

Vad beträffar följande års anslag -— d. v. s. det vi nu diskutera •— så skola
ju under det året kontrakterade utfästelser på motorområdet bestridas med medel
ur detsamma. Den frågan behandlades ju för övrigt mycket omständligt
här i sammanhang med konstitutionsutskottets dechargebetänkande. Man kan
ännu icke precis säga, vad dessa motorer komma att kosta, men man har i alla
fall att räkna med, att av anslaget på 2,200,000 kronor kommer säkerligen
ett belopp på 1,600,000 ä 1,700,000 kronor att få användas för att infria de
kontrakterade utfästelserna. Vad som sedermera kvarstår för inköp av flygplan
m. m. måste ju betecknas såsom ett synnerligen lågt belopp, även örn
Kungl. Maj:ts förslag skulle bifallas. Nu förstår jag emellertid, att det icke är
möjligt att driva det, då det högsta föreslagna beloppet här är 2,000,000 kronor,
men jag vill bestämt göra gällande, att såväl redan tidigare som nu fullt
tillräckliga skäl talat och tala för bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Trygger: Jag skall be, herr talman, att få instämma i vad herr statsministern
har sagt. Jag kan omöjligt begripa, att det skäl, som åberopas av
statsutskottet, nämligen de pågående utredningarna rörande läget inom flygvapnet,
skulle vara en anledning till att pruta med avseende på det anslag, som
åtminstone vissa medlemmar av utskottsmajoriteten förut ansett behövligt. Det

Onsdagen den 13'' maj f. m.

7 Nr 35.

finns således ej något skäl, varför icke Kungl. Maj:ts förslag skulle bifallas.
Det finns heller icke något skäl, varför icke de, som voro övertygade om, att
den motion vi väckte var riktig, skulle biträda densamma. Jag förstår sannerligen
icke detta. Det är oreda inom flygvapnet, »äges det, men det tycks sannerligen
råda än större oreda inom statsutskottet, som behandlat detta ärende.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 124 punkter
3, röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ifter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 125, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av hyresbidragen till
vissa beställningshavare av manskapsgrad vid försvarsväsendet, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 126, i anledning av väckt motion
om ersättning av statsmedel med vissa belopp till förre kommissarien vid fästningspolisen
i Boden E. A. Clementz.

I en inom-andra kammaren av herr N. Holmström och herr N. Björk i Tryde
väckt motion (nr 262), vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling,
hade hemställts, att riksdagen måtte medgiva, att till förre kommissarien
vid fästningspolisen i Boden E. A. Clementz finge utbetalas dels ett
belopp av 34,624 kronor 1 öre jämte fem procent årlig ränta därå från den
4 juni 1928 såsom ersättning för honom åsamkade förluster och dels även ytterligare
ett belopp å 1,286 kronor 50 öre såsom ersättning för de kostnader, han
haft för att söka sin rätt. 1

Anslag till
engångskostnader
för
anskaffning
av flygmateriel
m. m.
(Fort».)

Örn viss
ersättning åt
f. kommissarien
E. A.

Clementz.

Nr 35. g

Onsdagen den 1$ maj f. m.

Örn viss
ersättning åt
f. kommissarien
E. A.

Clementz.

(Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att herr Holmströms och herr Björks i Tryde förevarande motion (II:
262) icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Norling: Herr talman! Jag förstår mycket väl, att det inte är tänkbart
att vinna bifall till något annat förslag i detta ärende än statsutskottets
avslagsyrkande. Då jag ändå begärt ordet i frågan, så är det för att säga
det, att enligt min mening denna sak ingalunda är så klar som utskottet synes
förmena. Jag ber att få erinra om, att den väckta motionen avser, att riksdagen
måtte tillerkänna förre poliskommissarien vid fästningspolisen i Boden
E. A. Clementz en ersättning med 34,624 kronor 1 öre plus kostnader och ränta
från den 4 juni 1928 för lidna ekonomiska skador i sammanhang med hans
entledigande från sagda tjänst.

Med detta entledigande förhöll det sig ju som bekant på det sättet, att Clementz
efter telegrafisk ansökan blivit utnämnd till befattningen i fråga, och
han ansåg sig ha starka skäl att förmoda, att denna utnämning var definitiv,
vilket gav honom anledning att frånträda sin förutvarande befattning. Emellertid
visade det sig ju sedermera, att Kungl. Majit upphävde fästningskommendantens
beslut, och på det sättet ställdes Clementz utan varje anställning.

Nu har riksdagen redan i fjol haft detta ärende uppe till behandling och
beviljade då Clementz 20,000 kronor. Den nu föreliggande motionen innebor,
att riksdagen måtte komplettera det då fattade beslutet, så att syftet därrmd
kunde i möjligaste mån uppnås. I realiteten skulle ett bifall till denna motion
innebära, att Clementz erhölle ytterligare 14,624 kronor 1 öre plus kostnader
och ränta från den 4 juni 1928. I den motion, som förelåg vid 1930 årj
riksdag och som då bifölls på sätt jag nyss relaterat, återgavs bl. a. högst:
domstolens utslag i målet, och i anslutning därtill anfördes, dels att en framstående
rättsauktoritet velat hävda en uppfattning, motsatt den av högsta
domstolen tillkännagivna, dels att Clementz indirekt hänvisats att av kommendanten
söka utfå ersättning, och slutligen dels att riksdagens militieombudsman
icke kunnat finna skäl att föra eller förordna om ansvarstalan mot kommendanten
för tjänstefel i utnämningsärendets handläggning.

Det skulle icke vara olämpligt att härtill foga en synnerligen viktig upplysning,
nämligen att Clementz har sökt begagna sig av den antydda utvägen att
av kommendanten söka utfå ersättning, icke allenast genom hänvändelse till
riksdagens militieombudsman, som var den naturliga och riktiga vägen, utan
även genom att så att säga taga saken i egen hand. Självfallet kunde han
icke föra ansvarstalan mot kommendanten för tjänstefel, ty därtill var han
obehörig — den ende, som kunde vara behörig att föra en sådan talan, var ju
militieombudsmannen. Men trots utsiktslösheten att vinna något därigenom
lät han instämma kommendanten till Stockholms rådhusrätt att solidariskt
med kronan svara i målet örn ersättning. Utgången blev ju också den förutsedda,
ty rådhusrätten förklarade frågan icke kunna upptagas till prövning,
emedan sådan prövning måste ske i samband med ansvarstalan för tjänstefel.
Således var denna utväg stängd för Clementz.

I sin klagoskrift till militieombudsmannen. som ingavs den 27 februari 1922,
yttrade Clementz bland annat: »Jag vill icke försumma nämna, att jag på

kommendantens i Boden hemställan av statsmedel nyligen erhållit en gratifikation
på 1,500 kronor för mitt i Boden nedlagda arbete i fästningspolisens tjänst.
Även örn detta belopp betraktas underförstått såsom delvis ersättning för mina
förluster, så täcker det emellertid knappast mina flyttnings- och resekostnader,
vadan det väsentligaste av mitt mellanhavande med staten ännu återstår
ouppklarat, men jag har ingen fast grund att bygga en skadeståndstalan på,
enligt mitt förmenande, så länge det saknas laga dom därpå, att kommendan -

Onsdagen den 1<3’ maj f. m.

9 Nr 36.

ten i Boden i handläggningen av detta utnämningsärende begått ämbets- eller
tjänstefel. Om det genom domstolsutslag bliver fastställt, att kommendanten
förfarit felaktigt och förty bliver dömd till ansvar, så bliver därmed, förmenar
jag, samtidigt fastslaget, att han, formellt sett, bör stånda även skadeståndsansvar
och staten medelbart genom honom, som är statens organ. Skulle däremot
ett domstolsutslag bliva friande, så torde därmed statens omedelbara
skadeståndsansvarighet ha blivit ådagalagd.»

Det är alltså tydligt, att Clementz sökt begagna sig av de av lagstiftningen
anvisade vägarna för att uppnå sin rätt, men dessa vägar ha av någon anledning
visat sig oframkomliga, och detta pekar otvivelaktigt på bristfällig eller
försummad lagstiftning. Den under år 1925 tillkomna polislagstiftningen bär
till viss del avhjälpt bristen, så att en polisman, som numera söker annan tjänst,
icke behöver befara, att han skall förlora sitt förutvarande yrke, i händelse
han efter utnämning till den sökta tjänsten måste lämna denna på grund av
överklagande.

Man frågar sig nu, om det kan vara rimligt, billigt och rätt, att en enskild
man i nödställd belägenhet skall i hela sitt liv bära nedbrytande följder av en
ofullkomlig lagstiftning, i ali synnerhet sedan den lagstiftande makten kommit
till insikt örn, att lagstiftningen varit ofullkomlig, och sökt rätta till densamma.
Nu har ju högsta domstolen frånkänt Clementz all rätt till ersättning
av staten. Det kan givetvis aldrig bli tal örn att kritisera högsta domstolens
^utslag i målet, men väl kan man ha anledning framhålla, att det måste
vara något fel med en lagstiftning, som är sådan, att ett dylikt utslag kan
grunda sig på densamma.

Man kan således icke utan vidare avvisa den frågan, varför icke ett med fullmakt
och genom utgiven kommendantsorder befäst avtal om anställning skulle
vara grundläggande för rätt till ersättning, i händelse avtalet brytes av den
avtalsslutande myndighetens huvudman. I den i år väckta motionen anföres
lagen örn avtal den 11 juni 1915 såsom grundande rätt till ersättning i mål
mellan parter i allmänhet, och örn något undantag till förmån för staten finnes
icke stadgat däri, såsom naturligt är. Tar man kännedom om innehållet
i denna lag, så finner man, att ett genom ombud träffat avtal med tredje man
skall vara bindande för ombudets huvudman även för det fall, att ombudet
trött utom ramen för sin befogenhet och tredje man icke insett eller kunnat inse
detta förhållande. Att Clementz varit i god tro, därom vittnar allt hans
görande och låtande. Och kommendanten har i visst sammanhang förklarat,
att han ansåg sig skyldig att behandla Clementz ansökan såsom rätteligen gjord,
enär den ostridigt inkommit före ansökningstidens utgång, visserligen telegrafiskt.
Det har ingenstädes gjorts gällande, att kommendanten valt Clementz
framför bättre meriterade sökande. Men däremot har det gjorts gällande, att
kommendanten handlagt utnämningsärendet felaktigt. Örn man nu bortser
från mängden av skymmande förklaringar och ordvändningar, har alltså resultatet
av den långa rättsproceduren blivit det: Kommendanten har begått ett

fel — löjtnant Clementz bley pliktig att bära följderna. Och att det icke är
fråga örn bara måttliga följder, det kan envar, som vill fatta betydelsen av
vad som skett, nog inse.

Clementz har till stöd för sin uppfattning, att Kungl. Majit icke bort till
prövning °upptaga anförda besvär över utnämningen bl. a. åberopat Kungl.
Majlis nådiga kungörelse angående fästningspolispersonalens i Boden och å
Karlsborg tillsättande, tjänstgöring och avgång m. m., given Stockholms slott
den 28 mars 1917. I denna kungörelse finnes icke ens en antydan om att besvär
skulle kunna anföras över kommendantens utnämningsbeslut, men däremot
åj kungörelsen sa avlattad, att det mäste anses i hög grad ursäktligt, om inan
får den föreställningen, att kommendantens utnämning var definitiv. ’ Det var

Örn viss
ersättning åt
f. kommissarien
E. A.

Clementz.

(Fort».)

Hr 35. 10

Onsdagen den 13 maj I. m.

Orri viss
ersättning åt
f. kommissarien
E. A.
Clementz.
(Forts.)

just denna föreställning Clementz fick. och det var på den han grundade sitt
handlingssätt, då han frånträdde den befattning han tidigare innehaft. Om
där hade stått, att fullmakt finge utfärdas, först efter det utnämning vunnit
laga kraft, ja, då hade missförstånd eller misstolkning icke behövt ifrågakomma,
ty då hade därmed antytts, utan att vara direkt utsagt, att besvär kunde
anföras. I andra rummet bidrager till en sådan uppfattning frånvaron av anvisning
örn besvär samt i någon mån även en annan föreskrift i sagda paragraf,
nämligen föreskriften, att kommendanten skall örn tillsättandet av poliskommissarie
göra anmälan till chefen för lantförsvarsdepartementet, d. v. s. det är
icke tal örn något underställande för prövning.

Ja, herr talman, av vad jag här anfört torde tydligt nog framgå, att det
finnes starka skäl för det anspråk mot staten, som Clementz har rest. Riksdagen
har redan en gång erkänt, att det finns fog för Clementz krav, och riksdagen
har som sagt delvis tillmötesgått desamma. För min del tycker jag, att
det är föga värdigt att i ett sådant fall ackordera med borgenären. Sedan man
en gång erkänt, att hans krav är berättigat, så hade det varit riktigare att först
som sist ge honom vad han rimligtvis bör ha. Som jag redan i början säde, finner
jag det icke sannolikt, att denna kammare kommer att bifalla något annat
yrkande än statsutskottets avslagsyrkande, men jag ber ändå, herr talman,
att få yrka bifall till motionen.

Häri instämde herrar Björnsson, Leander, Albert Bergström och Hellberg.

Herr Widell: Herr talman! Jag skall inte gå in på den rättsliga sidan
av denna fråga, ty hela frågan behandlades grundligt vid förra riksdagen, först
av statsutskottet och sedermera av kamrarna. Motionärerna ha till stöd för
sin förnyade framställning icke anfört en enda omständighet, som icke var
väl bekant för fjolårets statsutskott, och icke heller den föregående ärade
talaren har gjort det. Allt vad som här har anförts, både i motionen och nu i
kammaren, har för statsutskottet varit väl bekant och prövat, och vi ha likväl
icke kunnat komma till något annat resultat än det vi kommo till i fjol.

Den föregående ärade talaren förklarade, att det kan icke komma ifraga,
att han skulle vilja kritisera högsta domstolens utslag i detta mål. Men
vad annat är det, som såväl motionärerna som han ha gjort, då de yrka, att
riksdagen skall bevilja, inte en rund summa som gratifikation, utan just det
belopp, varom tvist rådde och som utdömdes i rådhusrätten, men som sedermera
icke utdömdes i högre instans? Och inte nog med det, utan motionärerna
föreslå ytterligare, att det skall utgå ränta på detta belopp, och så skall
Clementz få ersättning för rättegångskostnader också. Vad innebär detta,
örn inte att riksdagen skulle sätta sig som en högsta instans över högsta domstolen?
Jag kan inte förstå det på annat sätt.

Vad nu själva saken beträffar, skall jag som sagt inte gå närmare in på
den. Den prövades grundligt vid förra riksdagen, och statsutskottet har icke
funnit anledning att gå ifrån den ståndpunkt, som utskottet då intog och som
godkändes av båda kamrarna. Jag vill endast säga, att det naturligtvis inte
finnes någon, som ej tycker ytterligt synd örn denne Clementz och att man
förfärligt gärna skulle vilja göra något för att hjälpa honom, örn man kan
göra det utan sådana principiella betänkligheter, som måste ^möta mot att gå
längre än man gick i fjol. Jag vill här omnämna, att när frågan behandlades
i kamrarna i fjol, så uttryckte jag, när jag förde utskottets talan, den förhoppningen,
att det skulle visa sig möjligt för Kungl. Majit att skaffa Clementz
någon anställning. Det är vad som också i verkligheten hant. Clementz har
ända sedan förra sommaren varit kommenderad till ständig tjänstgöring vid
livgrenadiärregementet i Linköping. Där är han fortfarande och åtnjuter full

Onsdagen elen 13 maj f. m.

11 Nr 35.

lön som officer för denna sin tjänstgöring. För närvarande torde det icke vara
möjligt att gå längre, och att riksdagen nu skulle bevilja något belopp utöver
de 20,000 kronor den redan anvisat, kan jag för min del inte vara med om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Eftersom saken har förts

på tal bär i dag, så vill jag för min del tillkännage, att jag bar den uppfattningen,
att det inte kan råda den ringaste tveksamhet örn att man här begått
en orättvisa mot en person, som man bar dragit ifrån en anställning i en kommuns
tjänst. Jag yttrade inte något om den saken i fjol, därför att avdelningens
ordförande förfäktade de meningar, som hade legat bakom majoritetens
i utskottet ståndpunkt, men eftersom det nu har kommit fram, skall jag
be att få tillägga, att jag finner det upprörande, att en person kan behandlas
på detta sätt av svenska staten.

Att man emellertid kommit att stanna vid detta beslut har ju sin grund
i den gamla, här många gånger uttalade uppfattningen: Har det hänt någonting
sedan i fjol, som kan motivera en ändring? Riksdagen är ju inte en institution,
som så där lätt kan hoppa från en mening till en annan, utan den
vill ju alltid ha motiv för de ändringar, som kunna behöva vidtagas i redan
fattade beslut. Det är upprörande, säger jag, att personen i fråga har behandlats
på detta sätt av svenska staten. Han hade anställning i Malmö och
#ökte, såsom herr Norling framhållit, en befattning i Boden, fick den, ditkallades
och slutade i Malmö, där hans plats besattes. Sedan behagade man, som
så ofta sker, överklaga utnämningen. Han kördes utan vidare i väg. Han
stod där utan plats och blev tvungen att föra en oerhörd kamp för sin existens;
han måste ta lån och växlar i det oändliga för att kunna existera. Han hade
ingen anställning. Då vidtar han den åtgärd, som herr Norling här så utförligt
och klart redogjort för: han stämmer staten. Rådhusrätten i Stockholm
tilldömer honom 34,000 kronor, men utslaget står sig inte i högre rätt.
Alla formaliteter äro här iakttagna, så ur den synpunkten finns det varken
anledning eller rätt att klandra den fällda domen. Den måste respekteras.
Men även örn allt är formellt riktigt, måste det allmänna rättsmedvetandet reagera
mot att en person på detta sätt skall kunna blottställas och behandlas
orättvist utan att få rätt. Det är, som sagt, emedan saken förts på tal, som
.lag måste säga detta. Vad fjolårets beslut beträffar, grundade det sig ju på
kompromiss i utskottets första avdelning. Ett tag såg det ut att bli klart avslag
— så tveksam var man att gå in på denna linje. Jag har för min del
den uppfattningen, att man av rimlighetsskäl bort tillmötesgå framställningen,
ty ingen kan ju säga annat än att bärande skäl förelågo för Stockholms rådhusrätts
utslag. Det var många om och men. Frågan var vid ett tillfälle nära
avslag, men så bordlädes den till efter påsk, och slutligen enades man örn
dessa 20,000, som en del tveksamma ansågo vara ett särskilt högt belopp.
Det är givet, att eftersom det var en kompromiss, ville jag inte äventyra beslutet,
och inför en sådan risk måste jag säga, att 20,000 är bättre än ingenting.
Hade vi delat upp oss i statsutskottet, så hade det kanske gått därhän,
att det inte blivit ett enda öre. En sådan utgång ville .jag inte medverka
till. och vi stodo därför eniga: kompromissen, örn jag så får kalla den, höll.
Det var visst en, tror jag. som gick på avslag i andra kammaren, fast han
vid frågans behandling inte yttrade någonting därom.

Nu har denna sak kommit igen. Jag sade i början av mitt anförande, att
örn riksdagen en gång fattat ett beslut, vill den väl gärna höra vilka omständigheter,
som inträffat, som kunna motivera att den ändrar sin ståndpunkt.
Det är därför jag fortfarande böjer mig för den mening, som fått majoritet
i statsutskottet. Jag måste böja mig för den för att inte på något sätt även -

Orn visa
ersättning ål
f. kommissarien
E. A.
Clementz.
(Forts.)

Kr 35.

12

Onsdagen den 13 maj £. m.

Örn viss
ersättning åt
f. kommissarien
E. A.

Clementz.

(Forts.)

tyra vad som redan har beslutats, och som jag sade, är bättre än ingenting. Det
är min förklaring till saken. Jag tycker det hela är upprörande, en stor orättvisa
har begåtts mot en person. Jag kan endast beklaga, att förhållandena
äro sådana, att man måste låta saken passera och inte kunna betala fullt ut ersättning
för den skada, som han anser sig ha lidit. Ty man har icke gått domarens
beslut för nära, örn man tillämpar vad rimligt och billigt är. Känslans
rätt bör också ha utrymme i vårt offentliga liv.

Herr Rosén: Med anledning av vad som yttrats om att en stor orättvisa
skulle vara begången och att det inte skulle vara staten värdigt, vill jag säga
några ord.

För min del har jag den uppfattning att det vore orimligt, örn en myndighet,
en kommendant, skulle kunna utnämna en befattningshavare, utan att det finns
möjlighet att anföra besvär över en sådan utnämning. Ändringar i dylika beslut
förekomma rätt ofta, härom dagen inträffade en. Här är det emellertid
så, att felet ej kan anses ligga på statens sida, och man kan inte med fog påstå,
att detta handlingssätt är staten ovärdigt. Däremot är det frågan örn,
huruvida Malmö stad handlat så värst värdigt. Det förhåller sig nämligen
på det sättet, att när Clementz av kommendanten utnämnts till fästningskommissarie
och telegrafiskt inbeordrades till tjänstgöring, så gjorde han
framställning hos Malmö stad örn tjänstledighet från den befattning hail hadp
i polisen där. Detta vägrades. Det förefaller som om Clementz då hade på
känn, att den där utnämningen i Boden kanske inte var så definitiv, som det
av handlingarna vill synas att han trodde. Hade han trott på utnämningens
definitiva karaktär, är det väl tämligen klart, att han inte begärt tjänstledighet
från den befattning han skulle lämna. Malmö stad var emellertid
ganska brysk och vägrade honom tjänstledighet, och staden har naturligtvis
inte sedan heller velat återta honom i tjänst, vilket jag tycker inte är riktigt
värdigt.

Jag har således en annan uppfattning än de talare som uppträtt, och jag
hemställer därför örn bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Den siste ärade talaren tycks tolka ordet
tjänstledighet på ett högst besynnerligt sätt. Det är ju inte alls så, att en
tjänsteman begär tjänstledighet därför att han inte tror att platsen skall bli
definitiv, utan han begär ibland tjänstledighet för att se — jag vet ej örn
det är så i detta fall —- om han kommer att trivas på den nya platsen, så att
han kan lämna den gamla. Sådant sker ju mycket ofta, herr Rosén! Det
försvar herr Rosén presterar tycker jag verkligen är egendomligt. Om polismästaren
i Malmö beviljat tjänstledigheten, så skulle staten alltså kunnat
begå en orättvisa mot denne tjänsteman, utan att han bleve lidande därpå. Jag
tycker det är att vräka över ansvaret på en myndighet, som inte alls har
med saken att göra. Jag tror att vem som vill sätta sig in i detta ärende, skall
komma underfund med, att här är det staten som har felat. När en kommendant
kallar in en man till tjänstgöring, så talar han å statens vägnar, och inliiberas
åtgärden på något sätt, så får staten, örn inte kommendanten själv kan
göra det, bära ansvaret för den risk, som den enskilde utsätter sig för.

Herr Rosén: Herr talman! Ligger saken så till, att det var meningen, att
han önskade en provtjänstgöring för att se huruvida han kunde trivas i Boden
eller ej, så är den ännu svagare, och det kommer mig nästan att ångra,
att jag i fjol gick med på de 20,000 kronorna.

Onsdagen den 13 maj f. m.

13 Nr 85.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det linder behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall tilli
den i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, sorni
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 127, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutet
jämte fem i ämnet väckta motioner.

( I en till riksdagen avlåten, den 20 februari 1931 dagtecknad proposition, nr
133, vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling, hade»
Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen att

dels förklara sig icke hava något att erinra mot de i statsrådsprotokollet an-t
givna huvudgrunderna för en successiv omorganisation från och med ingången
av budgetåret 1932/1933 av gymnastiska centralinstitutet,

dels i riksstaten för budgetåret 1931/1932 med oförändrade belopp uppföra
ej mindre det^ ordinarie förslagsanslaget till avlöningar vid gymnastiska centralinstitutet
å 106,000 kronor än även det ordinarie reservationsanslaget till
materiel m. m. vid gymnastiska centralinstitutet å 13,000 kronor,

dels till extra personal vid gymnastiska centralinstitutet m. m. för budgetåret
1931/1932 anvisa ett extra anslag å 7,410 kronor att utgå med den för-i
delning, som av Kungl. Majit bestämdes,

dels ock till ökat arvode at föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet
under budgetåret 1931/1932 för samma budgetår anvisa ett extra anslag av
2,800 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft
dels en inom första kammaren av herrar A. Petrén och 7. Pauli väckt motion
(X. 229), vari hemställts, att riksdagen matte avslå den första punkten i den
hemställan, som gjorts i propositionen nr 133, samt att riksdagen måtte begära,
att proposition matte till nästa ars riksdag framläggas rörande sjuk-*
gymnastutbildningens skiljande från gymnastiska centralinstitutet och anordnande
i princip i enlighet med 1929 års sjukgymnastiksakkunnigas förslag,
dels en inom andra kammaren av herr C. Lindskog väckt motion (11:378),
van hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, att
rii ■ ville i sa matto omarbeta förslaget, att tiden för sjukgymnast-1
utbildningen fixerades_ till 2 år men att av sjukgymnastutbildningen endast
de delar av denna utbildning, som omfattade även för en sjukgymnast önskvärda
insikter i friskgymnastikens teori och praktik, förlädes till G. C. I. men
att all övrig för den statligt utexaminerade sjukgymnasten erforderlig utbilda
liing, saväl teoretisk som praktisk, förlädes, den teoretiska till Karolinska in-*
stitutet, den praktiska till med Karolinska institutet samordnad sjukvårds^
anstalt,

dels Iva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
i rl TT Akerberg m. fl. (1:228) och den andra inom andra kammaren av
herr N. Holmström m. fl. (II: 384), i vilka motioner hemställts, att riksdagen
matte — med ändring av Kungl. Majits proposition nr 133, kap. V A beträffande
utbildningstidens längd — besluta, att som villkor för behörighet att
söka gyrnnastiklärarebefattning vid samtliga läroanstalter i riket måtte fastställas
3-årig utbildning,

Örn viss
ersättning åt
f. kommissarien
E. A.

Clementz.

(Torts.)

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

Sr 85.

14

Onsdagen den 13 maj f. m.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

dels ock en inom första kammaren av herr W. Björck väckt motion (I: 225),
vari Jiemställts, att riksdagen ville besluta, sådan ändring i de föreslagna inträdesvillkoren
till gymnastiska centralinstitutet, att enahanda fordringar uppställdes
för manlig och för kvinnlig elev.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och herr Lindskogs berörda motion
(II: 378) samt med avslag å herrar Björcks, Petréns och Paulis, Åkerbergs
m. fl. och Holmströms m. fl. motioner (I: 225, I: 229, I: 228 och II: 384) förklara
sig icke hava något att erinra mot de i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 20 februari 1931 angivna, av vederbörande departementschef
förordade huvudgrunderna för en successiv omorganisation från och med
ingången av budgetåret 1932/1933 av gymnastiska centralinstitutet, dock med
iakttagande av de ändringar, för vilka utskottet förut i utlåtandet uttalat sig,

b) i riksstaten för budgetåret 1931/1932 med oförändrade belopp uppföra
ej mindre det ordinarie förslagsanslaget till avlöningar vid gymnastiska centralinstitutet
å 106,000 kronor, än även det ordinarie reservationsanslaget till materiel
m. m. vid gymnastiska centralinstitutet å 13,000 kronor,

c) till extra personal vid gymnastiska centralinstitutet m. m. för budgetåret
1931/1932 anvisa ett extra anslag å 7,410 kronor, att utgå med den fördelning,
som av Kungl. Maj :t bestämdes,

d) till ökat arvode åt föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet under
budgetåret 1931/1932 för samma budgetår anvisa ett extra anslag av 2,800
kronor.

Reservationer hade anförts av, utom andra,

1) herrar Lindblad, Olof Olsson, Nilsson i Malmö, Pauli, Björck, Wigforss,
Nilsson i örebro, P. Jonsson i Eskilstuna och Norsell, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och herrar Björcks, Petréns och
Paulis samt Lindskogs berörda motioner (I: 225, I: 229 och II: 378) men med
avslag å herrar Åkerbergs m. fl. och Holmströms m. fl. motioner (1:228 och
11:384), förklara, att riksdagen funne en successiv omorganisation^ av gymnastiska
centralinstitutet böra ske från och med ingången av budgetåret 1932/
1933 i enlighet med de av reservanterna förordade huvudgrunderna,

b) i riksstaten---- — -— 13,000 kronor,

c) till extra —--— ■— Kungl. Maj :t bestämdes,

d) till ökat — —---- 2,800 kronor;

2) herrar Rosén och Törnkvist, som ansett, att utskottet bort tillstyrka
Kungl. Maj:ts proposition;

3) herrar Hammarskjöld och Holmgren, vilka beträffande frågan örn inträdesfordringarna
till gymnastiska centralinstitutet instämt med de under 1)
antecknade reservanterna.

I fråga örn berörda inträdesfordringar hade utskottet yttrat:

»Utskottet vill icke förneka, att åtskilligt talar för uppställandet av lika
inträdesfordringar för män och kvinnor. Att kräva studentexamen även för
kvinnor skulle dock innebära en höjning av fordringarna, som skulle kunna
hindra många lämpliga elever att vinna tillträde till institutet. A andra sidan
utgör motionärens alternativa förslag beträffande realexamen en ännu oprövad
lösning, som utskottet, med hänsyn till att den ej varit föremål för närmare
övervägande av de sakkunniga myndigheterna, icke kan tillråda. Vid sådant

Onsdagen den 13 maj f. m.

15 Nr 85.

förhållande^ har utskottet ansett sig böra stanna för Kungl. Maj:ts förslag,
som dock får anses innebära en förbättring av de hittills gällande bestämmelserna
sa till vida, att enligt detsamma fordringar i de naturvetenskapliga ämnena
skulle skärpas.

Att folkskollärarexamen får berättiga till inträde vid institutet synes utskottet
önskvärt med hänsyn till folkskolans behov av facklärare i gymnastik;
dock har utskottet med detta uttalande icke velat föregripa det ytterligare
övervägande i denna sak, departementschefen ställt i utsikt.»

Motsvarande del av det av herr Lindblad m. fl. reservationsvis föreslagna
yttrandet var så lydande:

»Utskottet anser, att inga bärande skäl blivit anförda för att bibehålla den
nuvarande ordningen med olika inträdesvillkor för män och kvinnor. Den
hittillsvarande olikheten har möjligen tidigare kunnat försvaras, innan till1
oo eto till statsläroverken för kvinnor underlättats, på sätt som skett genom

.7 ars skolreform. Numera kunna ur denna synpunkt icke möta några
betänkligheter att även för kvinnor uppställa kravet på avlagd studentexamen.
Att över lag sänka fordringarna, på sätt motionären alternativt ifrågasatt,
kan utskottet icke tillråda, så mycket mindre som utskottet, enligt vad som
av det ovan sagda framgår, ej är benäget att tillmötesgå yrkandet på en utökning
av utbildningstiden för gymnastiklärare.

Utskottet finner alitsa, att ur rättvisans synpunkt och med hänsyn till den
enhetliga, utbildningsuppgift, som efter omorganisationen skulle tillkomma institutet,
mträdesf ordringarna böra göras lika för manliga och kvinnliga elever,
samt att härvid såsom villkor bör uppställas studentexamen. Att denna dessutom,
såsom departementschefen uttalat, bör vara på visst sätt kvalificerad
synes utskottet lämpligt.

Utskottet vill tillägga, att införandet av studentexamen såsom inträdesvillkor
även för kvinnliga elever icke i realiteten kommer att för dessa elever innebära
någon mera genomgripande förändring, då, enligt vad utskottet inhämtat,
det under de senare åren på grund av konkurrensen blivit allt vanligare, att
de antagna kvinnliga eleverna kunnat åberopa denna examensmerit.

Att folkskollärarexamen----— i utsikt.»

. Herr Pauli: Herr talman! biar nu äntligen efter mer än tjugu års utredningsarbete^
denna fråga örn Gymnastiska centralinstitutets omorganisation
bar lagts pa riksdagens bord, så kan man vara säker på, att under de debatter,
som komma att följa om denna fråga, det framförallt blir ett namn och ett
argument,, som komma att gå genom debatterna såsom en röd tråd eller som
ett ledmotiv i en Wagneropera. Namnet är Per Henrik Ling, och argumentet
ar att vi skola följa den Lingska traditionen. Vi komma så att säga att slåss
i skuggan av .Per Henrik Ling. Jag vill inte förneka, att det är ett stort
namn och en imponerande skugga, och jag är fullt medveten om, att vi ha
alla skäl att vara stolta över Per Henrik Ling och den svenska gymnastik
han skapat.. Denna svenska gymnastik har hjälpt generationer av svenska
män och kvinnor att söka förverkliga det gamla vackra ordet om mens sana
in corpore sånö — en sund själ i en sund kropp. Vi veta också, att det svenska
namnet forts med heder över jorden tack vare många duktiga svenska
trisk- och sjukgymnaster, som gjort, det Lingska gymnastiksystemet välkänt
och uppskattat i utlandet. Det kan inte falla mig in att be herrarna glömma
bort allt detta, och jag ber .kammaren vara försäkrad om, att jag och de reservanter,
på^ vilkas vägnar jag här talar, äro lika intresserade som någon av
att framgångsrikt och gagnerikt bygga vidare på den grund, som lång och
hans lärjungar ha lagt. Men när vi nu, till exempel i går i en stor högertidning,
höra talas med patos örn den Lingska traditionen, så kan jag inte låta

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Korta.)

Nr 35. 16

Onsdagen den 13 maj f. m.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Korta.)

bli att erinra om, att Per Henrik Ling i själva verket var två ganska skilda
personer. Den ene Per Henrik Ling var den inte alltid så lyckade götiske
skalden, som skrev yverborna poem med bålstora ord och — för att använda
ett av hans egna älsklingsuttryck — rytanden, romantiska rytanden örn »fornstora
dar och forntida bragder på land och hav», som det hette i dikten Gylfe.
Den andre Per Henrik Ling var den geniale skaparen av ett modernt gymnastiksystem.
Det var en man, som visserligen hade en romantisk livsstämning
i bakgrunden för vad han gjorde, men själva hans skaparverk präglades av
nykterhet, klarhet och empiri. Han gjorde inga fantastiska konstruktioner,
han gick alltid fram på erfarenhetens säkra mark. Och det är just detta, att
vi skola bygga på den erfarenhet som omger oss, som reservanterna önska.
Vi vilja att, liksom Ling på sin tid anpassade sin gymnastik efter de behov,
som då förelågo, så skall den organisation, som vi nu skola besluta örn, anpassas
efter de behov, som vår tid uppställer. Örn vi följa denna senare Lingska
tradition och inte den förra, örn vi alltså följa den nyktre och empirisk»
Ling och inte den romantiske Ling, så skulle jag tro, att vi komma fram till
ett resultat, som åtskilligt skiljer sig från Kungl. Majlis och statsutskottets.
Kungl. Maj :t är i ganska hög grad bekajad av den Lingska romantiken, statsutskottet
är det i mindre grad, men har dock kvar tydliga spår därav.

Det avgörande härvidlag är, att man i kraft av den Lingska traditionen
begär, att de två huvudslagen av gymnastik det här rör sig örn — friskgymnastiken
och utbildningen av gymnastiklärare och idrottsledare, och sjukgymnastiken,
ett visst slag av sjukbehandling med hjälp av sjukgymnastik
men även av mycket annat — fortfarande liksom på Lings tid skola rymmas
inom samma centralinstituts väggar, att man skall fortsätta att utbilda gymnastiklärare
till sjukgymnaster och sjukgymnaster till gymnastiklärare. _ Hittills
har det varit så, som herrarna veta, att vid Gymnastiska centralinstitutet
ha i främsta rummet utbildats gymnastiklärare, men dessa ha också fått en
sjukgymnastik utbildning. För de manliga lärarna har detta varit fakultativt,
men för de kvinnliga har det varit obligatoriskt. Jag vill inte förneka,
det har jag redan sagt, att denna, kombination burit goda frukter. Man kan
särskilt tänka på de svenska gymnasterna i utlandet -— det finns fortfarande
sådana som verka därute, och jag hade nyligen tillfälle att besöka en av deni,
en gammal vän till mig, som bedriver en mycket framgångsrik verksamhet på
detta område i södra Frankrike. Dessa sjukgymnaster ha utfört ett viktigt
pionjärarbete och äro all heder vårda. Men vi böra observera vad som framhålles
av 1929 års sakkunniga — de två medicinska sakkunniga, som senast
tillkallades av Kungl. Maj:t — att det har inträtt en betydande förändring
även på detta område. Efterfrågan på sådana svenska sjukgymnaster har
blivit mindre från utlandets sida. därför att man där börjat sörja för en egen
sjukgymnastutbildning. Vi kunna ju gärna tillägga, att även om det funnes
en större efterfrågan på svenska sjukgymnaster i utlandet, så är det visserligen
angenämt för vår nationella prestige, att de ha anseende och praktik, men
det kan knappast anses vara något direkt svenskt statsintresse att här i landet
utbilda gymnaster för export.

''Även inom Sverige måste man konstatera, att efterfrågan på och behovet
av praktiserande sjukgymnaster av den gamla typen tydligen är i sjunkande.
Däremot är det ett annat behov, som med stor tydlighet ger sig tillkänna, och
det är behovet av att vid sjukhusen ha tillhands sjukgymnastikkunniga bit nidén,
vilka såsom ett integrerande moment i behandlingen kunna tillhandagå
med sjukgymnastik, massage och olika former av fysikalisk terapi, ljusbehandling,
värmebehandling och elektrisk behandling. Detta är den nya typ
av sjukgymnaster, som de förändrade förhållandena kräva, och behovet av
dem har ökats alldeles särskilt i samband med den sociala försäkringen.

Onsdagen den Ii3 maj f. m.

17 Nr 35.

Olycksfallsförsäkringen har gjort, att man mycket mer än förr börjat använda
sådan behandling för att bota och även såvitt möjligt för att förekomma
hotande invaliditet. I den sjukförsäkring, som vi hoppas snart skall bli genomförd,
kommer en^ sådan behandling att ännu mera behövas, .den kommer
otvivelaktigt att ingå just bland de prestanda, som sjukförsäkringen tillhandahåller
de försäkrade. Det är i anslutning till dessa faktiska förhållanden,
som en praktiskt taget enhällig medicinsk sakkunskap har uppställt det
kravet, att man skall ge de kommande generationerna av svenska sjukgymnaster
en för deras blivande verksamhet bättre avpassad utbildning. En sådan
utbildning kunna de inte få under de gamla förhållandena på Gr. C. I., utan
de nmste få den vid en modern sjukvårdsinrättning och i samband med en
medicinsk högskola. Det är där de kunna få den sakkunniga ledningen, det
är där de kunna få det patientmaterial som de behöva. Detta om patientmaterialet
är en synnerligen viktig sak. Vi veta ju, att gymnastiska centralinstitutet
har haft och ännu har en poliklinik för sjukgymnastik, massage
och fysikalisk-terapeutisk behandling. Denna poliklinik kan inte glädja sig
åt någon starkare frekvens. Örn vi tänka oss, att centralinstitutet får en nybyggnad,
som förläggas låt oss säga bortom Stadion, vilket är ifrågasatt, alitsa
långt borta fran några sjukhus, sa kan man med en till visshet gränsande
sannolikhet förutsäga, att de patienter som söka sig till denna poliklinik bli
ännu färre, och att den praktiskt taget kommer att stå oanvänd. Detta har
också statsutskottets majoritet insett, och den har därför strukit polikliniken
ur Kungl. Maj:ts förslag. Därmed har det givit ett mycket viktigt erkännande
åt det riktiga i den kritik, som riktats mot detta förslag, och det riktiga
i förutsägelsen att sjukgymnastutbildningen måste i framtiden förläggas
till ett sjukhus med det patientmaterial som där finns. Dessutom måste sjukgymnasterna
arbeta i nära samband med läkarna, som kunna ställa den riktiga
diagnosen. Det är ju otänkbart, att en sjukgymnast själv skall kunna ställa
diagnos i mera invecklade fall och säga vilken sjukdom det är frågan om. och
det är naturligtvis en ytterligt riskabel sak, örn han eller hon ger sig till att
knåda pa en åkomma, som skulle kräva en helt annan behandling.

Nu erkänner redan Kungl. Maj :t i viss man detta. Kungl. Maj :t har några
ganska svävande ord örn, att den medicinska delen av sjukgymnastutbildningen
bör ske i samband med någon sjukvårdsinrättning, men man efterlyser förgäves
i propositionen några närmare riktlinjer, om hur detta skulle kunna ske,
vilka organisationsformer det skulle kräva och vilka kostnader det skulle
draga. Detta har Kungl. Maj :t ställt på framtiden, och det måste man ju
göra under nuvarande förhållanden, eftersom saken är outredd. Men det förefaller
i alla händelser ganska djärvt att då utan vidare våga förutsätta, att
man_ skall kunna anordna utbildningen vid institutet så som Kungl. Maj :t föreslagit.
Propositionen innebär, som vi sett, att man där först skall ha ett års
gemensam utbildning för gymnastiklärareaspiranter och sjukgymnastaspiranter,
sedan skulle under ett följande år denna utbildning differentieras på två
olika linjer, och slutligen skulle under ett tredje år det finnas möjlighet för
gymnastiklärarna att komplettera sjukgymnastiken och för sjukgymnasterna
att komplettera i friskgymnastik. Det tar sig rätt vackert ut på papperet, det
ser ut som ett redigt och bra program, men man måste beklaga, att det inte
har några riktiga ben att stå på. Statsutskottet har också, utöver den nyss
omtalade strykningen av polikliniken, gjort en annan viktig strykning i Kungl.
Maj :ts förslag. Statsutskottet har strukit bort över hälften av det första gemensamma
utbildningsåret och menar, att det kan räcka med »måhända» en
termins gemensam utbildning. Hur förhåller det sig nu med denna gemensamma
utbildning?

Första kammarens protokoll 1031. Nr .30. o

Ang.

omorganisa
tian av gym
nastiska
centralin•
stitutet.
(Furts.)

Nr 35. 18

Onsdagen den 13 maj f. m.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

Statsutskottets majoritet resonerar som så, att det finns ett flertal ämnen,
där Barnundervisning med fördel och i varje fall utan påvisbar olägenhet kan
äga rum för de båda elevgrupperna, och uppräknar sorn sådana ämnen
anatomi, fysiologi, sjukdomslära, friskgymnastik och sjukgymnastikens
teori.

Jag vill emellertid påminna om, att major Winroth, som är gymnastiska
centralinstitutets föreståndare, också har varit inne på denna fråga i det
yttrande han avgivit i ärendet. Han säger där: »På lämpligheten av en gemensam
linje för båda utbildningsgrenarna kan det peka, endast örn det dessutom
visas, att en verkligt avsevärd del av undervisningen kan bliva gemensam.
Så torde ej vara fallet, ty gemensamheten i de teoretiska ämnena utgör snarare
dessas namn än deras innehåll, vartill med avseende a de praktiska ämnena
kommer, att den sjukgymnastikutbildning, som avses för friskgymnasterna,
säkerligen bör ordnas på ett helt annat sätt än den, som avses för sjukgymnasterna.
» Detta yttrande tror jag är mycket svårt att java, och det understrykes
ytterligare och mera i detalj av en passus i 1929 års medicinska sakkunnigas
uttalande angående de teoretiska ämnen, där man kan ha Barnundervisning.
De säga bland annat, att örn anatomien gäller det, att skolgymnasternas
behov av detta ämne är väsentligt mindre än sjukgymnasternas.^ För
sjukgymnasterna måste, säga de, undervisningen i detta ämne läggas pa ett
högre plan, och en tillfredsställande undervisning_ annorstädes än på ett medicinskt-anatomiskt
institut är otänkbar. Örn fysiologien gäller även, att behovet
av undervisning i detta ämne för de båda yrkesgrenarna inte är detsamma.
Och vad slutligen allmän patologi beträffar,. är detta »ett viktigt
ämne i sjukgymnastutbildningen men däremot givetvis inte alls i gymnastiklärareutbildningen».
Detta visar ju, att utskottets utgångspunkt, när det gäller
den gemensamma undervisningen i dessa teoretiska ämnen, år ohållbar,
och att man inte rimligen kan bygga en hel termins gemensam undervisning
på denna skäligen svaga gemensamhetsgrund. Men även örn utskottet haft rätt
och det funnits skäl till en termins gemensam undervisning, så vöre det ju rätt
besynnerligt, örn man för denna enda gemensamma termins skull byggde upp
ett för båda grupperna gemensamt centralinstitut. Örn vi bara hålla oss till
gymnastiklärarna, så behöva vi inte inrätta ett institut för mer än 30 elever,
men skola vi ha sjukgymnasterna med, måste antalet fördubblas. Det säger
sig självt, att det blir en byggnad av helt andra dimensioner, örn man bygger
för ett visst elevantal än örn man bygger för det dubbla, men nu vill man endast
för denna gemensamma termin inrätta ett dubbelt så stort institut som
nian annars skulle behöva. Som jag nyss uppvisade, blir det emellertid om
man vill vara saklig, inte en hel termins gemensam undervisning, utan bara
några kortare kurser. Man kan inte här förutsäga, hur langa° de bli, en eller
annan månad kanske. Och dessa små kurser kvarstå _ alltså till slut som
den enda sakliga grunden för ett gemensamt centralinstitut. Jag vill verkligen
fråga kammaren, om detta kan anses rimligt.

Och vad återstår, örn vi bortse från detta minimum av gemensamhet i undervisningen?
Jo, då återstår den mangomtalade Lingska traditionen. Men
är det inte att offra för mycket åt den Lingska traditionen, om man här,
så att säga, med förbundna ögon går in för. en organisation, som helt säkert
kommer att inom en ganska snar framtid visa sig oriktig och otillfredsställande?
Är det inte bättre att från början besluta att inrikta sig på de olika
utbildningslinjer för de båda kategorierna av gymnaster, som allt pekar pa,
och vars riktighet även motståndarna till vårt förslag mer eller mindre mäste
erkänna? Ett sådant medgivande innebär ju faktiskt utskottets förslag, som
betyder en kolossal uttunning av den kungl, propositionen, och som i sak
står mycket närmare vår ståndpunkt än Kungl. Maj:ts, fastän vederbörande

Onsdagen den 13 maj f. m. 19

ha velat behålla skenet av att ha anslutit sig till propositionen och skenet av att
ha följt den Lingska traditionen.

När vi reservanter nu begära dessa skilda utbildningslinjer, så tänka vi
oss, att gymnastiska centralinstitutet fortfarande skall vara en högskola för
fysisk fostran, en utbildningsanstalt för gymnastiklärare och idrottsledare.
Och vi tro, som major Winroth, institutets föreståndare, också framhåller,
att det blir till direkt fördel för institutet att helt kunna ägna sig åt denna
uppgift utan de hinder, som sammankopplingen med sjukgymnastikutbildningen
dock innebär. Vi mena vidare, att sjukgymnastutbildningen skall förläggas
till någon sjukvårdsanstalt, t. ex. Serafimerlasarettet eller det nya
Karolinska sjukhuset. Och med stöd av vad som yttrats av 1929 års sakkunniga
ha vi ansett, att inte något särskilt institut skall behöva upprättas för
dessa sjukgymnaster. Det är relativt obetydliga särskilda lokaler, som behövas
för dem, och vi lia ju redan lärare för dem i form av sjukhusens läkare
och lärarstab. Materiel och sjukvårdsutrustning finnas också redan på vederbörande
sjukhus. Vi förmena alltså, att detta sätt att utbilda sjukgymnaster
kommer att i praktiken ställa sig billigare för staten och bli ändamålsenligare
än det nuvarande. Som jag redan sagt, behöver naturligtvis inte detta helt
utesluta möjlighet till Barnundervisning. Man kan tänka sig, att i ämnen,
där sådan verkligen är motiverad, kunna sjukgymnasterna gå till centralinstitutets
byggnad och få en kurs tillsammans med institutets elever. Men man
behöver inte fördubbla byggnaden för att få utrymme åt sådana kortare kurser.
Naturligtvis utesluter inte heller vårt förslag, att sjukgymnasterna efteråt
kunna komplettera sin kurs och få gymnastiklärarutbildning och att
gymnastiklärarna omvänt kunna komplettera och få sjukgymnastik utbildning.
En sådan komplettering bör givetvis så långt möjligt underlättas. För de utbildade
själva medför detta system samma praktiska fördelar för deras blivande
yrke som det av Kungl. Majit föreslagna, och då det dessutom för staten
är ändamålsenligare och billigare, vore det ganska förvånande, örn kammaren
på grund av det .sköna sken, som bär namnet den Lingska traditionen,
skulle gå in för den halvmesyr, som utskottets förslag faktiskt innebär.
Kungl. Majits förslag kommer väl knappast att här kunna hävda sin plats i
voteringen, och det är alltså utskottets förslag, som vi närmast ha att debattera.

Jag skall inte beröra andra detaljfrågor, t. ex. frågan örn inträdesvillkoren.
Jag vet, att det finns en motionär i detta ämne här i kammaren, och förmodligen
kommer han att belysa den frågan.

Jag har alltså med dessa ord, herr talman, velat motivera, varför vi reservanter
anse, att vårt förslag är det, som bäst motsvarar nutidens fordringar
på en ändamålsenlig sjukgymnastutbildning och även, tro vi, bäst tillgodoser
de ekonomiska synpunkterna. Vi ha inte kunnat komma med detaljförslag i
fråga om denna utbildning, utan det får enligt vår mening bli beroende på
närmare prövning av Kungl. Majit.

Jag ber att få yrka bifall till den av herr Lindblad m. fl. avgivna reservationen.

Herr Bergqvist: . Frågan om gymnastiska centralinstitutets omorganisation
har ju mycket länge varit aktuell. Den har stått på dagordningen omkring
20 år, och under denna tid ha inte mindre än fem olika utredningar ägt rum,
därvid frågan ventilerats först av två kommittéer och därefter av tre sakkunnignämnder.
Då den nu äntligen kommit fram på riksdagens bord, är det
också önskvärt, att den får en positiv lösning, så att den icke ännu en gång
sk jutes ut i det ovissa.

Vad som framför allt har utgjort ett hinder, då det gällt att komma till

Nr 35.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forte.)

Nr 85.

20

Onsdagen den 13 maj £. m.

Äng. en lösning av frågan, har varit de motsätta uppfattningar, som gjort sig gälomorganisa-
lan(je rörande spörsmålet, huruvida friskgymnaster och sjukgymnaster skola
''Etiska1'' utbildas i gemensam anstalt eller inom skilda institutioner. Från gymnastercentralin-
lias sida har den meningen hävdats, att själva utbildningens art är sådan,
sttiutet. att utbildningen bör vara gemensam för båda dessa kategorier, ty friskgymna(Forts.
) stiken och sjukgymnastiken stå i innerligt samband med varandra. Den, som
är friskgymnast, behöver ha någon utbildning även i sjukgymnastik och
tvärtom.

Från en annan sida åter, nämligen den, som representeras av läkarna, har
emellertid gjorts gällande, att en sjukgymnast behöver lia en speciellt medicinsk
utbildning, som han inte kan få vid gymnastiska centralinstitutet, utan
som han måste erhålla vid en sjukvårdsanstalt eller vid ett institut eller en
läroanstalt, som är förenad med sjukvårdsanstalt. Vad skall nian nu säga
örn dessa båda’ olika meningar? Man måste givetvis medge, att det ligger
någonting i båda ståndpunkterna. Jag tror, att man måste erkänna, att det
ligger någonting berättigat i gymnasternas påpekande, att båda slagen av
gymnastik höra mycket nära tillsammans. Men å andra sidan måste man
också ge ett erkännande åt läkarnas uttalanden, att sjukgymnasten speciellt
behöver medicinsk utbildning, som åtminstone till en del bör givas honom i en
sjukvårdsanstalt. Kungl. Maj:t har sökt skipa rättvisa åt båda hållen, i det
Kungl. Maj :t å ena sidan sökt tillvarataga gymnasternas intressen och å andra
sidan sökt tillmötesgå läkarnas berättigade krav. Men Kungl. Majit har ansett,
att detta senare skulle kunna ske utan att man därför behövde ^ upphäva
den gamla enheten, som ägt rum ända från Lings dagar, och att båda kategorierna
av gymnaster kunna kvarstå som lärjungar i ett och samum institut,
ehuru deras undervisning där differentieras på det sättet, att bada finge sitt.
Det sätt, varpå Kungl. Majit tänkt sig denna utbildning anordnad, är redan
skisserat av den föregående ärade talaren. Utskottet har i princip anslutit sig
till Kungl. Majits förslag, men har ansett sig böra göra vissa modifikationer
däri, varigenom man ytterligare sökt tillmötesgå läkarnas utbildningskrav, för
att den medicinska sidan av sjukgymnasternas utbildning skulle bli tillfredsställande
tillgodosedd. Därför har utskottet föreslagit, att all klinisk och poliklinisk
utbildning skall ske inte inom centralinstitutet utan i en sjukvårdsanstalt.
Man har därvid tänkt sig, att denna sjukvårdsanstalt skulle bli Serafimerlasarettet
och sedermera Karolinska sjukhuset. Härvid har utskottet
förutsatt, att inga oöverkomliga hinder skola resa sig för denna anordning,
varigenom samarbete etablerades mellan gymnastiska centralinstitutet, och .vederbörande
sjukvårdsanstalt. Det har också i propositionen ställts, i utsikt,
att frågan örn samarbete i sådan riktning nog kan. lösas. I anledning härav
har utskottet föreslagit, att den poliklinik, som hittills funnits inrättad vid
centralinstitutet, skall upphöra, och att hela den verksamhet, som varit förlagd
till denna poliklinik, skall förläggas till Serafimerlasarettet. Det är väl
svårt att förneka, att inte de medicinska synpunkterna på detta sätt komma att
bli väl tillgodosedda, och jag kan inte inse, att dessa synpunkter bli på. bättre
sätt tillgodosedda enligt reservanternas förslag. Men man skulle härigenom
kunna upprätthålla den gamla traditionen. Man ma säga örn den vad man
vill: det har dock betydelse, att man inom en anstalt, sogi verkat i snart 120
år, har en samlad erfarenhet på det här området, som har sitt givna värde.
Det lär man inte kunna förneka.

Utskottet kan sålunda inte finna annat, än att det förslag, som utskottet
framlagt, innebär en praktisk och ändamålsenlig anordning.. Härtill kommer,
att det enligt utskottets övertygelse ovillkorligen skulle bli billigare för staten
att ordna utbildningen på detta sätt än enligt reservanternas förslag. Det
är rätt obegripligt, när reservanterna söka göra gällande, att det skulle bli

Onsdagen den 13 maj f. m.

21

Nr 35.

billigare att inrätta två utbildningsanstalter än en. Man är så sangvinisk, att
man säger, att om vi skilja på dessa båda slag av undervisning, behöver man
endast bygga ett centralinstitut och detta blott för intagning av 30 elever i stället
för nu föreslagna 60 varje år. Reservanterna betona starkt, att örn man bygger
ett institut för båda linjerna, det kommer att bli dubbelt så stort som om
en delning, sker. Tänker man sig då, att sjukgymnasterna, som äro utsöndrade
från institutet, skola kunna undervisas under bar himmel? Det måste ju
finnas .lokaler även för deras undervisning i de teoretiska ämnena, ty det är
blott vid undervisningen på kliniker och polikliniker, som de kunna få begagna
sjukvårdsanstaltens lokaler. Ingen skall väl tro, att Serafimerlasarettet eller
Karolinska sjukhuset kommer att erbjuda dem lokaler för den teoretiska undervisningen
för samlingsrum, bibliotek och sådant, som ett dylikt institut
mäste lia. Man kan icke undervisa i korridorer och sjuksalar, utan det måste
ovillkorligen — man må vända saken hur man vill ■— uppföras en särskild
byggnad för den teoretiska undervisningen i sjukgymnastik, och då kan jag
inte tänka mig, att en sådan anordning kan bli billigare än att ha ett gemensamt
institut. Den måste bli dyrare, än om man sammanför utbildningen för
samtliga dessa elever i en anstalt, där så mycket kan vara gemensamt, så
många lokaler gemensamma etc. Vidare blir ledningen billigare, örn den är
gemensam för hela anstalten än örn den skall delas och förläggas på två olika
håll.

Några tvingande skäl att.upprätta två anstalter ha icke förebragts. Även
reservanterna medge, att i vissa ämnen gemensam undervisning kan äga rum.
Såvitt jag förstod herr Pauli rätt, ansåg han, att gemensam utbildning även
enligt reservanternas förslag borde ske i viss utsträckning, men herr Pauli
ansåg, att denna inte kunde utsträckas över en hel termin. Jag vågar dock
säga, att några .bärande skäl för detta påstående har inte herr Pauli framlagt.
En av de kommittéer, som undersökt denna sak, har efter ett mycket noggrant
arbete förklarat, att de båda utbildningslinjerna kunna ha undervisningen gemensam
ett helt år. Herr Pauli kommer och säger på rak arm: nej, de kunna
icke undervisas gemensamt ens en hel termin! Men herr Pauli tänker sig i
alla fall, att gemensam undervisning skall äga rum, och detta fast utbildningslinjerna
äro skilda och förlagda till olika anstalter. Hur skall man tänka
sig, att det blir möjligt? Jo, man bygger ett institut, som är avsett för intagning
av ett antal av 30 elever om året, men sedan skall man där tränga
in det .dubbla antalet. Det blir nog ganska litet kubikutrymme för varje lärjunge
i de särskilda lärosalarna, om man anordnar en sådan trängsel i dem.

Jag skall också be att få fästa uppmärksamheten på en annan sak, och det är,
att herrar reservanter tänka sig, att den föreslagna särskilda anstalten för utbildning
av sjukgymnaster skall först sammankopplas med Serafimerlasarettet
och sedan med Karolinska sjukhuset, då detta blir färdigt å Norrbacka. Hur
kommer det då att ställa sig? Jo, först måste man göra anläggningar vid
Serafimerlasarettet, ty sjukgymnasterna kunna fortfarande inte undervisas under
bar himmel i de teoretiska ämnena, och när sedan Serafimerlasarettet lägges
ned. får man bygga en ytterligare anstalt vid det nya Karolinska sjukhuset.
Alltså får staten anlägga denna anstalt två gånger, i stället för att hela
frågan vore löst, örn man, såsom utskottet föreslår, ville bibehålla utbildningen
av båda slagen gymnaster inom en och samma anstalt.

Så kommer jag till vad jag i början av mitt anförande berörde, och det är
önskvärdheten att frågan verkligen får sin lösning nu och inte vidare behöver
uppskjutas. Efter utskottets förslag skulle den få sin lösning så långt denna
är förutsatt i den kungl, propositionen. Enligt reservanternas får frågan inte
denna lösning, utan det. måste först bli en utredning örn den förändring i hela
gymnastiska centralinstitutets organisation, som är erforderlig, därför att detta

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

Nr 35. 22

Onsdagen den 13 maj f. m.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

skulle bli en anstalt blott för utbildning av friskgymnaster. Reservanterna
förutsätta visserligen, att denna utredning inte skall behöva hindra, att man
under läsåret 1932—1933 kan börja med den omorganiserade undervisningen i
denna förenklade anstalt. Men man kan hysa starka tvivel örn, huruvida så
kommer att kunna ske. Därtill kommer en andra fråga, som är ännu betänkligare.
Reservanterna tänka sig en utredning rörande utbildningen av sjukgymnaster,
som inte bara skall omfatta byggnadsfrågan utan även själva organisationen
av undervisningen. I denna del yttra de att. det är mycket möjligt,
att förslag härom icke kan framläggas för nästa riksdag. Vad skulle
följden därav bli? Jo, följden blir, att det kommer att uppstå en lakun i den
statliga sjukgymnastutbildningen och med tanke härpå säga reservanterna: ja,
det är sant, att så kommer att ske, men det gör inte så mycket, ty under den
tiden kunna de privata sjukgymnastinstituten tillgodose landets behov av sjukgymnaster.
Är detta verkligen en antaglig lösning? Jag tycker att hela reservationen
vilar på rätt lösa grunder. Jag vill emellertid hoppas, att det endast
är en händelse, att utskottets alla socialdemokrater ställt sig på den delade
linjen och gemensamt framträda som reservanter. Jag kan inte tänka mig, att
denna fråga kan betraktas som en politisk fråga i något avseende. Den är en
praktisk och pedagogisk fråga, och jag vill tro, att det är förhållandena som
slumpat sig så, att alla socialdemokrater i utskottet haft den där åsikten, under
det att alla borgerliga ledamöter råkat ha en annan åsikt. Det är mera
sympatiskt att betrakta ställningen på det sättet. Jag hoppas ock, att när frågan
får sin lösning i ena eller andra riktningen, man skall erkänna, att det inte
varit politiska synpunkter, som fått göra sig gällande vid dess lösning utan
rent praktiska.

Det var åtskilligt i herr Paulis anförande, som skulle kunnat förtjäna ett bemötande,
men jag skall icke upptaga tiden härmed. Jag skall endast säga ett
par ord örn de andra punkter, som ingå i reservationen. Beträffande inträdes
fordringarna har utskottet anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag och ansett,
att för de manliga eleverna skulle krävas studentexamen samt för de
kvinnliga minst normalskolekompetens. Nu har emellertid en motion väckts i
denna kammare, där man föreslagit, att inträdesfordringarna skulle göras lika
för män och kvinnor, och att därvid överlag antingen borde fordras studentexamen
eller att man också kunde tänka sig, att realskoleexamen kunde göra
tillfyllest. Reservanterna ha accepterat linjen örn lika inträdesfordringar för
män och kvinnor och genom att föreslå studentexamen för alla ha de uteslutit
dem, sorn gått igenom högre flickskola. Detta är att ytterligare försvåra inträdet
för kvinnliga elever. Man kan starkt sätta ifråga, huruvida det är nödvändigt
för sjukgymnaster att ha avlagt studentexamen. Emellertid har Kungl.
Majit skärpt fordringarna genom att yrka på att det skulle krävas kompletteringar
i de naturvetenskapliga ämnena för de kvinnliga elever, som sökte vinna
inträde, och därmed synes mig, som örn allan rättfärdighet, vore uppfylld.
Att ovillkorligen driva flickorna att taga studentexamen vid så gott som alla
levnadsyrken är enligt min uppfattning inte något att rekommendera. Jag tror
inte heller, att det gagnar kvinnorna själva. Det kan finnas sådana, som genomgått
en flickskola, vilka lämpa sig mycket bra som sjukgymnaster, och
dessa böra inte vara uteslutna från inträde på grund av att de endast tagit
denna examen. Förresten bryta reservanterna själva den enhets.synpunkt de anlagt,
då de rekommendera inträde i anstalten även för folkskollärare. Att utskottet
gjort det kan lätt förklaras, ty utskottet har„ inte _ hållit absolut på
denna enhetsprincip. Men reservanterna ha i övrigt gått på enhetslinjen, och
då är det inkonsekvent att till inträde i institutet rekommendera en annan kår,
som inte har samma utbildning som övriga elever.

I fråga örn undervisningstidens längd har utskottet såväl som reservanterna

Oasdagen den 1(3 maj £. m. 23

ansett, att en tvåårig utbildningstid är tillfyllest. Detta är också Kungl.
Maj:ts förslag, men med komplement av ett tredje frivilligt undervisningsår
där det skulle finnas möjlighet för vederbörande sjukgymnaster och friskgymnaster
att komplettera sina kunskaper på den linje, som deras utbildning inte
omfattat. Frågan örn detta frivilliga utbildningsår har inte särskilt varit föremål
för något meningsutbyte, men jag tager för givet, att det fortfarande skall
finnas.

Jag ber, herr talman, med hänvisning till vad jag nu yttrat, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Björck, Wilhelin: Herr talman! I likhet med de bägge föregående
talarna skall jag be att inledningsvis få konstatera det glädjande i, att ett
förslag till omorganisation av gymnastiska centralinstitutet omsider efter ett
kvarts sekels utredningar kommit på riksdagens bord och att den nuvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet djärvts taga annan befattning med detta
ärende än att tillsätta en ny utredningsdelegation. Tillfredsställelsen skulle
emellertid givetvis ha varit ännu större, örn Kungl. Maj :ts proposition haft en
något annan inriktning.

Herr Pauli hade alldeles rätt, då han konstaterade, att det var en mycket
stark traditionsbunden proposition, som vi här hade framför oss. Då det gäller
gymnastikutbildningen har den där respekten för traditionen och för de
historiska minnena varit vår olycka. Dessa saker ha hittills stått i vägen
för tillräckligt radikala förändringar, och det är så också med denna proposition.
Den företer i verkligheten mycket små förändringar i förhållande till
nuvarande anordning.

Ett otvivelaktigt gott grepp är, att den gamla militära organisationen med
Överlärare o. s. v. genom departementschefens ställningstagande fått ett snabbt
slut. Det är också ett mycket gott grepp efter min mening, att fäktningen
omsider får maka åt sig för andra idrotter, som äro mindre individuella och
kunna bli till glädje för de många. Men i övrigt tycker jag, att man spårar
väl mycket av det förflutna i den omorganisation, som här är föreslagen. Alltjämt
skulle således finnas, låt vara provisoriskt, en militär instruktörskurs,
man skulle alltjämt utbilda både gymnastiklärare och sjukgymnaster. Herr
Pauli har utförligt motiverat, varför vi reservanter, särskilt då det gäller
sjukgymnastiken, nödgas intaga en annan ståndpunkt än Kungl. Majit. För
mig kommer här till de övriga sakskälen också det, som jag ber att få särskilt
understryka efter vad som nyss sades av avdelningens ärade ordförande,
att det alldeles säkert måste bli billigare att välja den organisation, som reservationen
innebär, både personalmässigt och örn man ser på kostnaden för
de nybyggnader, som vi måste räkna med.

Avdelningens ärade ordförande är ju, som åtminstone på avdelningen är
bekant, en mycket framstående karikatyrtecknare, och det föreföll mig, som
örn han tog upp den där blyertspennan, som han brukar karikera med, när
han nyss utmålade, hur fruktansvärt reservanternas förslag var, hur litet det
hängde ihop och hur dyrt det var — ja, jag vet inte, örn det överhuvud taget
hade några goda egenskaper alls. Det var en alldeles oigenkännlig vrångbild
av vad som här föreslås.

Innan jag går in på detta närmare, skall jag emellertid tillåta mig att
framhålla, att just nybyggnadsfrågan är för mig ett mycket tungt vägande
skäl för att rösta för reservationen. Såsom utskottet och Kungl. Majit ha
lagt upp sitt organisationsförslag, måste man på nybyggnaden ställa tre fordringar:
den skall ligga nära ett sjukhus, den skall ligga nära icke en utan
flera skolor, för att de blivande gymnastiklärarna skola få erforderligt klientel,
och den skall slutligen ligga nära en idrottsplats. Jag tror, att det blir

Nr 35.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

Nr 35. 24

Onsdagen den 13 maj f. m.

Äng.

omorganisation
av gymjé
nastiska
centralinstitutet.

(Forts.)

mycket svårt att lösa en ekvation med dessa tre obekanta. Det skulle intressera
mig att höra, örn man inom utskottsmajoriteten har bildat sig någon
klar föreställning om, var det nya G. C. I. lämpligen skall förläggas och hur
man skall kunna tillgodose dessa tre skilda synpunkter med avseende å institutets
huvuduppgifter.

Vidare skulle jag vilja säga till utskottets ärade ordförande, att utskottslinjen
är minst lika svår att realisera snabbt som reservationen. Det finns!
nämligen i utskottsutlåtandet icke alls några klara direktiv hur undervisningen
vid ett omorganiserat G. C. I. skall ordnas. Där är en sak klar, och det
är, att polikliniker få där inte finnas. Detta är ju synnerligen bra även med
tanke på nybyggnadskravet. Men för övrigt har utskottet beträffande den
där gemensamma undervisningen under en termin i de olika ämnena aktat sig
— och jag tror på mycket goda skäl — för att gå i detalj. Det kräves ovillkorligen
en utredning i denna punkt. Jag vill naturligtvis inte här uppträda
som spåman, men jag skulle kunna hålla ganska mycket på, att när den
utredningen blir verkställd, så blir det inte någon så omfattande undervisning,
som kan göras gemensam för den ena linjen och för den andra. Man stål*
återigen inför ett offer på traditionens altare; så har det varit förut, och därför
skola vi inte göra någon grundlig ändring.

Det erkännandet borde inte herr Bergqvist neka oss reservanter, att det är
en helt annan stil på reservationen; den visar en renhet och enkelhet i linjerna,
som borde kunna tilltala en man av herr Bergqvists kynne! Beträffande
det där talet om politiken vill jag säga, att jag förstår inte riktigt, vad
som kan ligga under den saken. Det kan ju hända, att man på vår sida har
litet mindre respekt för traditionerna och att vi i vårt handlande äro mindre
bundna av dem, än vad man är inom den borgerliga majoriteten, men för resten
är ju den borgerliga majoriteten ingalunda enhetlig, utan den står splittrad på
grundläggande punkter. Detta måste bero på, att vi ha gått till bedömandet
av denna fråga alldeles förutsättningslöst. Vi ha prövat den med ledning av
det material, som Kungl. Maj:t har framlagt, och på grundvalen av detta
material ha vi sagt oss, att vissa slutsatser måste dragas. Då komma vi till
en klar, enkel organisationsplan. Men hur har herr Bergqvists borgerliga
majoritet kommit fram till sin ståndpunkt? Jo, det skall jag avslöja. Man
önskade ursprungligen gå in för Kungl. Maj:ts förslag, men så fann man en
dag, att den borgerliga majoriteten höll på att ramla sönder. Inför denna hotande
situation jämkade man så mycket på sina ståndpunkter, att man kunde
fånga även dem, som visat sig benägna att följa de rena och enkla linjerna.
Det är ofrånkomligt, att med ett sådant byggnadssätt för det hela, det blir
tämligen diffust i linjerna. Man måste nog erkänna detta från den sida inom
den borgerliga majoriteten, där man framför allt var angelägen att inte få
avslag på en viss motion utan att få en kläm, som började »i anledning av»
denna motion etc.

Härmed har jag talat tillräckligt länge örn den saken och skall nu ge mig
in på den fråga, som närmast föranledde mig att begära ordet, nämligen spörsmålet
örn inträdesfordringarna. Liksom beträffande organisationen har man
i den punkten mångå bud. Jag vill säga, att dessa bud föreligga mera på
papperet än i verkligheten, därför att örn man går och undersöker verkliga
förhållandet, finner man, att praktiskt taget blir här studentexamen även för
kvinnorna regel. Undan för undan ha studentskorna ökats i antal, och under
de senare åren har detta rört sig omkring 30 procent. Hade man tagit
in alla de sökande studentskorna, hade man också fått en full uppsättning
studenter. Jag måste säga, att ali Barnundervisning här mellan de olika linjerna
och de olika eleverna blir örn inte alldeles omöjliggjord så åtminstone
avsevärt försvårad, när eleverna vid början av sin undervisning stå på helt

Onsdagen den Ii3 maj f. m. 25

olika nivå. Man kan inte låta undervisningen i låt oss säga fysiologi, där det
kräves kemiska och fysikaliska förkunskaper, ske på samma sätt för dem,
som lia genomgått en realskolekurs, och för dem, som ha avlagt studentexamen.
Antingen bli de förra handikapade, eller också få studenterna sitta och
höra på mycket, som de redan inhämtat, och man slösar bort tiden. För dem,
som skola undervisas gemensamt, böra alltså samma inträdesfordringar gälla.
Men jag är inte övertygad örn, att de blivande gymnastiklärarna och de blivande
sjukgymnasterna behöva ha samma kunskapsförutsättningar. Härom
kan man ju diskutera. Beträffande gymnastiklärarna har av männen krävts
studentexamen, och vi lia inte velat ifrågasätta någon ändring på den punkten.
Men då följer som en enkel och naturlig konsekvens, att man skall ha samma
fordringar för de blivande kvinnliga gymnastiklärarna. Det kan inte vara
rättvist, att de skola gå ut till samma befattningar och konkurrera med männen
på betydligt enklare förutsättningar, än vad som gäller för männen.

Nu skulle detta kunna ordnas mycket lätt, om man — jag säger det återigen
— varit mindre traditionsbunden. Normalskolekompetensen är nämligen
inte ett begrepp i och för sig, utan den är likställd med realskolexamen. Den
har kommit till för att tillförsäkra de högre flickskolorna samma fördelar,
som realskolexamen skänker. Det är alltså realskolexamen, som är måttstocken.
Då kunde man ha valt den ståndpunkten att uppställa krav på realexamen,
kompletterad i matematik, fysik, kemi och biologi, för alla. Därmed
hade man vunnit den enhetlighet, som för mig är det centrala. Men det har
man inte velat. Man har varit obenägen att göra några ändringar här. Utskottet
säger, att det skulle hindra många lämpliga elever att vinna inträde.
Ja, men på samma sätt verkar det. om man avstänger dem, som tagit realskolexamen,
från att komma in. Vi skola dock komma ihåg, att man hittills
inte kunnat skaffa sig normalskolekompetens mera än vid en enda offentlig
läroanstalt i riket. Alla andra ha varit privata, där man alltså inte har någon
oavvislig rätt att komma in. Det blir naturligtvis en och annan sådan
offentlig läroanstalt till i samband med de kommunala flickskolorna. Men
realskolexamen kunna flickor avlägga på ungefär 150 olika ställen. De nu
föreslagna bestämmelserna måste därför sägas innebära en stor orättvisa mot
flickorna i t. ex. Oskarshamn, Eslöv och Mjölby. De kunna icke i hemorten
skaffa sig den kompetens, som kan fordras, men de, som sitta i Karlstad,
Linköping o. s. v., ha möjlighet därtill. Jag skulle sålunda ha förstått herr
Bergqvists kamp för dessa lägre inträdesfordringar för flickor, örn den hade
varit konsekvent och anpassad efter tidens krav. Men nu har herr Bergqvist
inte velat detta, utan han håller på denna, jag vill säga, orättvisa mot männen,
att för dem skola gälla väsentligt högre kunskapskrav än för kvinnorna. De
skola ha samma undervisning vid instituten, de skola ut i samma förvärvsverksamhet,
de skola undervisa barn och ungdom på samma stadier, och de
skola naturligtvis så småningom också lia samma lön. För mig är huvudsaken
här, att det inte blir några könsprivilegier. som inte kunna sakligt upprätthållas.
Skola kvinnorna komma in på realexamensfordringar, så böra också
männen få det, men skall man av männen fordra studentexamenskunskaper, så
skall man göra det också av kvinnorna.

Det är ingalunda sant, att detta är en oprövad lösning, såsom det står i utskottets
förslag, ty vad man än kan säga örn de åttaklassiga flickorna, så
inte kan man säga, att de i de naturvetenskapliga ämnena äro överlägsna dem,
som tagit realexamen. På det område, som här är av betydelse, skänker
realexamen en förnämligare kompetens än normalskolekompetensen. Den senare
är som jag redan framhållit historiskt betingad. Jag har inte forskat i
akterna, men jag förmodar, att kvinnorna hade tillträde till gymnastiska centralinstitutet
vid så tidig tidpunkt, att studentexamen då ännu inte fick av -

Nr 35.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

Nr 35. 26

Onsdagen den 13 maj f. m.

Äng.

omorgcmisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

läggas av kvinnliga lärjungar, och att det är detta, som bestämt den nuvarande
anordningen. Jag finner det emellertid ytterst beklagligt, om den anordningen
även i fortsättningen skall äga bestånd.

Med denna min ståndpunkt biträder jag reservationen, vilken såsom jag redan
förut har sagt, är den enda klara och rena lösning av det organisationsproblem,
som här föreligger. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Lindblad m. fl. avgivna reservationen.

Herr Hammarskjöld, Carl Gustaf: Herr talman! Såsom framgår av ut skottsbetänkande!,

har jag deltagit i behandlingen av detta ärende. I förslagstrycket
från andra avdelningen förelågo två alternativ, och jag har, ehuru
med tvekan, anslutit mig till det alternativ, som blev utskottsmajoritetens förslag.
Jag anhåller nu att i fråga örn motiveringen få göra ett påpekande och
ett yrkande.

Vad först påpekandet beträffar, gäller det de allmänna grunderna för
gymnastiska centralinstitutets organisation. Därom yttrar utskottet på sidan
42 följande: »Någon poliklinik för sjukgymnastik behandling synes utskottet
icke vare sig behöva eller böra finnas vid det omorganiserade centralinstitutet.
Härigenom vinnes en avsevärd kostnadsbesparing, när det en gång gäller
att anskaffa och utrusta nya lokaler för centralinstitutet.»

Ja, det är ju alldeles riktigt. Örn man flyttar över en del av de institutioner,
vilka för närvarande finnas vid centralinstitutet, till en annan institution,
så blir det, när man skall bygga för det reducerade centralinstitutet, en mindre
byggnad och lägre byggnadskostnader, men därav följer inte alls utan särskild
utredning, att det hela blir billigare.

Jag är inte alls övertygad örn, att, därest man överflyttar en del av undervisningen
till karolinska sjukhuset, detta inte kommer att medföra ökade kostnader
för karolinska sjukhusets utbyggnad och organisation, och om det hela
kommer att sluta på debet- eller kreditsidan, det tillåter jag mig icke att bedöma.
Men redan av denna anledning skulle jag gärna sett, att den förra
meningen avfattats mindre kategoriskt. Där står »Någon poliklinik för sjukgymnastik
behandling synes utskottet icke vare sig behöva eller böra finnas
vid det omorganiserade centralinstitutet». Jag tycker, att det kunde ha
varit nog, om utskottet hade uttryckt, att en sådan poliklinik icke behöver
finnas, och inte sagt, att den icke bör finnas.

Den andra frågan har av den närmast föregående talaren så utförligt berörts.
att jag kan inskränka mig till ett yrkande. Jag anhåller sålunda att
i motiveringen under rubriken »Inträdesfordringar» kammaren måtte bifalla,
vad som yttras i herr Lindblads m. fl. reservation i de delar, där denna reservation
skiljer sig från utskottets motivering. Jag vill emellertid påpeka,
att i det sista stycket av motiveringen under denna rubrik, vilket är gemensamt
för utskottet och för reservanterna, heter det på följande sätt: »Att

folkskollärarexamen får berättiga till inträde vid institutet synes utskottet
önskvärt med hänsyn till folkskolans behov av facklärare i gymnastik; dock
har utskottet med detta uttalande icke velat föregripa det ytterligare övervägande
i denna sak, departementschefen ställt i utsikt.»

Därest min hemställan kommer att bifallas, synes en konsekvens härav
vara, att samma inträdesfordringar skola gälla för alla elever och sålunda
även för folkskollärarna. Av praktiska skäl framställer jag i detta avseende
icke något yrkande. Jag tar för övrigt för givet, att departementschefen vid
det ytterligare övervägandet av denna sak kommer att taga hänsyn till vad
sålunda framhållits.

Herr Rosén: Herr talman! I statsutskottet var det en mycket lång debatt
örn denna fråga, som förberetts av andra avdelningen. Såsom regel är inom

Onsdagen dea lili maj f. m.

27 Nr 35.

nämnda avdelning hade man gått fram efter två linjer, vilket brukar vara
minimum. Intresset för dessa olika linjer var inte stort på någondera sidan,
d. v. s. utanför avdelningens krets. En omröstning — det har ju blivit vanligt,
att man meddelar ett och annat från utskottet —■ gav till resultat 9 för
och 7 mot, medan 8 avstodo. Detta resultat vittnar ju rätt tydligt örn, hurudan
stämningen var i utskottet.

Mest beundrar jag emellertid, att man i denna fråga kunnat dela upp sig
efter politiska linjer. Detta har jag för min del inte kunnat förstå, och då
jäg inte tycker örn vare sig utskottets förslag i dess helhet — ehuru, det
medger jag, det är betydligt bättre än reservationen — eller reservationen, har
jag ansett mig böra reservera mig till förmån för Kungl. Maj:ts förslag
oförändrat.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till propositionen.

Herr Pauli: Herr talman! Det är ju en ganska märkvärdig motivering,
som herr Rosén här har kommit med för sitt bifallsyrkande till propositionen.
Han går fram efter uteslutningsmetoden. Han kan inte gilla reservationen och
inte heller utskottets förslag, och då återstår ju faktiskt ingenting annat för
honom att falla tillbaka på än den kungl, propositionen. Men hur litet intresse
herr Rosén än förklarar sig hysa för denna fråga, så borde han väl i alla fall
kunna förebringa någon saklig argumentering för sin ståndpunkt. Det tycker
man inte vore för mycket begärt.

Jag skall för övrigt endast helt kort yttra mig angående ett par av herr
Bergqvists invändningar. Han förklarar, att det är obegripligt, när reservanterna
göra gällande, att två utbildningsanstalter bli billigare än en. Ja, det
beror ju alldeles på omständigheterna. Herr Bergqvist erinrade örn, att det
är billigare, när lokaler och lärare o. s. v. äro gemensamma. Det är just det,
som vi påpeka blir fallet, när dessa sjukgymnastaspiranter undervisas vid sjukvårdsinrättningar.
Där finnas ju lokalerna redan till hands, där finnas kliniker
och polikliniker, där finnas lärare, och de jJterligare lokaler, som kunna
behövas för den teoretiska undervisningen, tror jag inte skola bli av så omfattande
slag, att de på något sätt kunna jämställas med gymnastiska centralinstitutets
lokaler. Det förefaller mig därför vara rätt vilseledande, när man
här talar örn två anstalter i stället för en.

Herr Bergqvist talade också om det opraktiska i att först bygga en anstalt
vid Serafimerlasarettet och sedan en vid Karolinska sjukhuset. Vi veta ännu
inte, hur snart Karolinska sjukhuset blir färdigt, och det är därför ganska
svårt att tänka oss, att anstalten — örn vi nu skola kalla det så ■— d. v. s. de
behövliga tilläggslokalerna för sjukgymnastutbildningen, som jag tror bli mycket
obetydliga, skola från början kunna placeras vid Karolinska sjukhuset.
Örn så ej blir fallet få de väl provisoriskt anordnas vid Serafimerlasarettet.
Jag tror inte, att ett sådant provisorium skall behöva draga några större kostnader.

Och beträffande den »lakun» i sjukgymnastutbildningen, som skulle uppstå,
örn reservationen bifölles, kan jag inte alls förstå, att inte precis samma risk
föreligger i andra fall. Ty hur är det med linjerna för sjukgymnastutbildningen?
Finnas de utformade i utskottets förslag eller i den kungl, propositionen?
Jag har inte kunnat finna dem där. I vilket fall som helst fordras här
en närmare undersökning, och den fara för en lakun, som reservationens seger
skulle medföra, blir då ej större, än örn något av de andra förslagen skulle gå igenom.
Och så länge inte den saken är uppklarad, får det väl fortgå som hittills.

När herr Bergqvist vidrörde det faktum, att samtliga reservanter råkat
vara socialdemokrater, så tror jag inte, att han på allvar ifrågasatte, att det
det här låg någon partipolitik inunder. Han ville väl snarare framhålla, att

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

Nr 36. 28

Onsdagen den 13 maj f. m.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forte.)

trots detta förhållande var han säker på, att vi byggt på sakliga grunder. Jag
är övertygad om detsamma, men det ser onekligen egendomligt ut, att här till
synes har skett en uppdelning efter partilinjer. Jag vill inte påstå, att socialdemokraterna
bruka taga större hänsyn till faktiska förhållanden och till den
medicinska vetenskapens krav, men det har nu råkat hampa sig så, om jag får
uttrycka mig på det sättet, att de personer inom utskottet, som känt sig mest
imponerade av dessa ting, tillika ha varit socialdemokrater. Och det tycker
jag inte är någonting, som vi socialdemokrater behöva skämmas för.

Till sist vill jag fastslå, att den ståndpunkt, som utskottet intar, så betydligt
närmat sig reservationen, att i själva den marsch — man kunde rent av säga
det maratonlopp — som utskottsmajoriteten har företagit ifrån den kungliga
propositionens ståndpunkt fram mot vår, redan ligger en seger för oss och ett
erkännande av riktigheten i vad vi ha sagt. Men då tycker jag, att man lika
gärna kunde taga steget fullt ut och bifalla reservationen.

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag har i denna fråga väckt en motion.
Den rör emellertid endast en detalj, nämligen själva utbildningstiden. Utskottet
har avstyrkt denna motion, och det finns inte heller någon reservation till
förmån för densamma. Jag tänker inte lägga ned något arbete på att försöka
övertala kammaren att frånträda utskottets ståndpunkt, utan jag får väl vara
nöjd med det resultat, vartill utskottet har kommit. Jag skall i stället be att
få säga några ord örn utskottsförslaget eller rättare sagt örn den reservation,
som flertalet av mina partivänner i utskottet har anslutit sig till.

Herr Pauli säde, att regeringspropositionen var i alltför hög grad uppburen
av romantik, men jag tycker, att den reservation, som herr Pauli själv har anslutit
sig till, i stället är buren i alltför hög grad av realism, av läkarerealism,
av nyttighetspolitik. Man skall ju inte säga något ont örn läkarna — jag högaktar
deras skrå — men man har ingen anledning att knäfalla inför dem, och
man kan inte heller komma ifrån, att inom detta skrå finnas tendenser, som inte
äro så roliga. Det finns där monopoltendenser, och jag har den uppfattningen,
att vad som framträtt i samband med denna fråga och som funnit uttryck
i reservationen just är sådana monopoltendenser. Vi känna ju till den politik,
som läkarna drivit i fråga örn sjuksköterskorna. Där är deras ståndpunkt, att
en sjuksköterska, en distriktssköterska t. ex., inte får ha någon självständig
ställning, hon skall i allt sortera under läkaren och vara hans springflicka.
Örn hon träder utanför den ramen och lägger örn ett bandage på ett finger, eller
någonting sådant, så har hon gjort sig skyldig till brott emot den heliga ande.
Här drives samma politik i fråga örn sjukgymnasterna. De få inte heller ha
någon som helst självständig ställning. Man skall till och med driva det därhän,
att deras utbildning skall kontrolleras och helt stå under läkarnas uppsikt.
De få icke alls vid utbildningen beblandas med gymnastiklärare och friskgymnaster.

Det står här i reservationen på sid. 46, att det är nödvändigt att göra klart
för sig, att det här gäller behandling av sjuka människor, och det är ju alldeles
riktigt. Men det finnes åtskilliga fall, som stå på gränsen och där en
sjukgymnast har en insats att göra oberoende av läkarens ordination.

Men för övrigt tror jag ej det ligger något enhälligt läkarekrav ens bakom
reservanternas ståndpunkt. De läkare, som verkligen satt sig in i frågan,
åtminstone många av dem, äro motståndare till en skilsmässa mellan dessa båda
vid institutet nu företrädda linjer. Men däremot har det för dem, som låst fast
sig vid den här ståndpunkten, så småningom blivit en prestigefråga. Det har
blivit en stridsställning på området, som ej kan betecknas såsom lycklig. Jag
kan berätta ett exempel till belysande av detta påstående. Det gjordes från
gymnastiska centralinstitutet en framställning till serafimerlasarettet örn, att

Onsdagen den 13 maj f. m.

29 Nr 35.

vissa experiment, en viss utbildning skulle få förläggas dit. Det rörde anatomi.
Framställningen blev avslagen med den motiveringen, att man ej hade
material tillgängligt på sjukhuset för dessa övningar. Men samtidigt befanns
det, att ett privat företag, som existerar på det här området i konkurrens med
gymnastiska centralinstitutet, för sina övningar av motsvarande slag kunde få
material på serafimerlasarettet. För övrigt talar mari — särskilt professor
Patrik Haglund, vars ande svävar över reservationen — ofta i det här fallet
med två tungor. I en broschyr, författad av honom och som utdelats till riksdagsmännen,
får man veta, att de svenska gymnasterna äro ena klåpare. De
sägas fördärva vårt renommé i utlandet. Men i en officiell berättelse, som
prof. Haglund avgivit, framhåller han, att den svenska sjukgymnastiken kommit
till verkligt storartade resultat.

Herr Pauli sade, att utskottet hade modifierat propositionens linje och modifierat
den i riktning mot den ståndpunkt, som reservanterna intaga. Men
det förefaller också, som örn reservanterna skulle ha modifierat sig i den andra
riktningen. Herr Pauli sade i sitt anförande, att sjukgymnasterna kunna ju
gå till G. C. I. och taga lektioner där. Och naturligtvis, när de genomgått
sin kurs vid vederbörande sjukhus, skall det beredas dem tillfälle att komplettera
vid institutet. Jag kan ej förstå, att detta å andra sidan ej är ett erkännande
från reservanternas sida av, att deras linje har gått för långt åt det
andra hållet. Och varför ej lika gärna då låta utbildningen på en gång vara
gemensam?

Jag tyckte, att herr Björck sade, att reservationen hade renhet och klarhet
i sina linjer. För min del måste jag finna, att den tvärtom är ganska dimmig.
Det heter där, att det skall ej vara någon speciell kurs; någon skola skall ej
inrättas vid vederbörande sjukhus för sjukgymnastiken. Men hur skall det
hela då inrättas? Jo, det skall vara oorganiserat! Jag kan ej förstå annat,
än att det i så fall kommer att leda därhän, att den sjukgymnastiska utbildningen
kommer att övertagas av de privata anstalterna, och att reservanternas
linje innebär, att staten tar sin hand från hela denna utbildning.

Ej heller kan jag få in i min hjärna, hur det skall kunna bli billigare genom
att dela upp utbildningen på två anstalter. Herr Pauli tyckes tro, att det ej
skall behövas någon särskild personal för en sådan utbildning, örn den förlägges_
till ett sjukhus, men klart är, att det måste vara en särskild personal, som
är inställd på denna utbildning, och denna personal kan ej vara bara läkare,
inte ens till övervägande grad läkare, ty de begripa i allmänhet inte saken. Nej
det är klart, att det behöves ny personal och kanske större personal för det hela,
ifall man skall dela upp utbildningen på två anstalter i stället för att ha den
inom samma anstalt.

Och detsamma är förhållandet med de lokala utrymmena. Där trycka reservanterna
starkt på, att deras linje skulle bli den billigare. Herr Pauli sade,
att det skulle behövas en dubbelt så stor anstalt som den nuvarande, om man
hade utbildningen gemensam. Men för det första kan man inte inskränka utrymmena
vid institutet till hälften, därför att man minskar elevantalet till hälften,
och för det andra är det alldeles uppenbart, att om man skall ha en särskild
sjukgymnastikkurs vid ett sjukhus, så måste ett visst utrymme där tagas
i anspråk för utbildningen. Man kan ej räkna med, att de utrymmen, som
äro avsedda för sjukvården, skola kunna disponeras för utbildning av sjukgymnaster.

Jag har, herr talman, den bestämda uppfattningen, att en lösning av frågan i
överensstämmelse med reservanternas linje komme att leda till sänkt nivå såväl
i fråga örn friskgymnasternas som i fråga om sjukgymnasternas utbildning,
och därför vill jag hemställa, att kammaren måtte bifalla utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Vennerström.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

Nr 35. 30

Onsdagen den 13 maj f. m.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr förste vice talmannen: Frågan om gymnastiska centralinstitutet, herr
talman, sådan den förgligger här, har annonserats som en omorganisation. Man
har låtit förstå, att vi nu borde få ett slut på det osäkerhetstillstånd, som länge
nog har rått på detta område och att striden mellan de olika uppfattningarna
hädanefter borde kunna avblåsas.

Det är särskilt mellan två huvudmeningar, som den omtalade striden har
stått. Den ena uppfattningen har varit den, att utbildningen vid gymnastiska
centralinstitutet bör omfatta såväl sjuk- som friskgymnastiken. Den har i det
stora hela företrätts av praktiserande gymnaster av olika slag. Den andra
uppfattningen åter innebär, att utbildningen av sjukgymnaster är en i det väsentligaste
medicinsk angelägenhet och att den följaktligen bör omhänderhavas
av läkare. Denna uppfattning har företrätts och företrädes av läkare och
framför allt av de medicinska myndigheterna.

Såväl departementschefen som utskottets majoritet ha anslutit sig till den
förra uppfattningen. Departementschefen tänker sig på den punkt, som vi
för närvarande avhandla, en utbildning på två år, gemensam under det första
året och sedan under det senare året uppdelad på två skilda linjer. Utskottet
för sin del går in för en gemensam utbildning under en tid, som man inte alldeles
säkert är på det klara med, hur lång den skall bli, samt anser vidare,
att resten av utbildningen bör löpa längs två linjer, alldeles som departementschefen
föreslår. Men vad som är intressant i utskottets framställning är inte
så mycket detta, att det har anslutit sig -—- i varje fall i viss mån — till departementschefen,
utan det är den motivering, som det åberopar.

Denna motivering går fram så att säga på två led, utav vilka det ena ledet
går framlänges och det andra baklänges. Jag förmodar, att kammarens ledamöter
inte på något särskilt ingående sätt ha studerat statsutskottets utlåtande,
och jag skall därför be att få bli ciceron engstand. Utskottet börjar med
att säga, att örn man ser saken rent praktiskt, så finnes det goda skäl för att
låta den statliga sjukgymnastikutbildningen omhänderhavas av samma anstalt,
som har hand om utbildningen av friskgymnaster. Det är nämligen ostridig!,
säger utskottet, att till en viss grad Barnundervisning här med fördel kan
äga mm. Sedan fortsätter utskottet sin bevisföring med att säga, att även den
hittillsvarande traditionen på området talar för, att sjukgymnastikutbildningen
bör stanna kvar inom centralinstitutets verksamhetskrets, och det slutar
med ett understrykande av, att man inte får bagatellisera betydelsen av den
erfarenhet i ämnet, som under alla dessa år samlats vid centralinstitutet. Slutsatsen
av denna bevisföring blir så den, att övervägande skäl tala för, att utbildningen
av sjukgymnaster även hädanefter bör få tillhöra centralinstitutets

uppgifter.

Men när utskottet har hunnit så långtågor utskottet först halt och sedan
helt örn, och så börjar återtåget. Det börjar på det viset, att man säger, att
det är synnerligen angeläget, att i denna utbildning inte får ingå några moment,
som kunna betecknas såsom obehövliga med tanke på vederbörandes blivande
levnadskall, och eftersom nu den här utbildningen i hög grad har medicinsk
karaktär, så bör den ställas under överinseende av sakkunnig handledning
och intimt anknytas till klinisk och poliklinisk tjänstgöring vid en större
sjukvårdsanstalt. I detta avseende har departementschefen visserligen tagit
ett steg i rätt riktning, men han har tyvärr skattat alldeles för mycket åt samhörigheten
på bekostnad av vad vardera linjen behöver för sin speciella yrkesutbildning.
Av detta lilla återtåg i bevisföreningen blir sedan slutsatsen den,
att »gemensamheten i undervisningen kan avsevärt inskränkas måhända

Onsdagen den lid maj f. m.

31 Nr 86.

blott till en termin under första året». Det vill med andra ord säga, att alla
de praktiska synpunkterna, liela den gamla traditionen såväl som den gamla
erfarenheten vid institutet •— allt det där, det räcker inte längre än till en gemensam
utbildning, som »måhända» blott behöver äga rum under en termin
under det första året.

Det är väl klart för var och en. som läst sig in i det här ärendet, att örn utgångspunkten
hade varit den riktiga, så hade utskottet inte behövt göra denna
rätt kuriösa helomvändning. Hade det verkligen varit så, att det hade funnits
de starka skäl, som man först försäkrar, så skulle de skälen naturligtvis
ha räckt längre än till en tvivelaktig enterminsgemensamhetsundervisning. I
det fallet är herr Hosén, förefaller det mig, den, som har den rimligaste ståndpunkten.
Han står kvar i första ledet och rör sig fortfarande framlänges.
Vad utskottet vill och vad som blir resultatet av dess ståndpunkt, det är, att
man låter G. C. I. endast skenbart ha hand örn undervisningen i sjukgymnastik.
Man skapar en institution, som visserligen har lärjungar, men vilka endast
till halvparten äro institutionens lärjungar. Den får en stor lärarstab, som i
stor utsträckning är obehövlig, ty det är ju på det viset, att sedan man har
begränsat undervisningen vid G. C. I. till det rätta måttet — »måhända» till
en termin — sedan lämna ju sjukgymnasterna gymnastiska centralinstitutet
och vandra sin väg till serafimems sjukvårdsinrättningar. Där få de sina
egna lärare, och de ha sedermera i fortsättningen inte det minsta med gymnastiska
centralinstitutet att göra. Jo, på en punkt, och det är, när det gäller
att bygga för gymnastiska centralinstitutet. Det kan då hända, att man måste
bygga för 60 elever, när man i grund och botten -— realiter — inte skulle
behöva bygga för mer än 30.

I allt det myckna virrvarret av åskådningar och meningar och förmodanden
och vad som kommit fram i diskussionen här örn romantiken och empirien,
traditionen, prestigen, monopolet och de där andarna, som enligt herr Åkerberg
sväva över vattnet, finnes det två fasta punkter. Den ena av dessa fasta
punkter är den, att alla de kommittéer, som ha suttit, och överhuvud taget alla
de, som ha sysselsatt sig med detta spörsmål, lia varit eniga om en sak,
nämligen den, att gymnastiska centralinstitutets huvuduppgift är att utbilda
gymnastiklärare för våra olika anstalter. Och den andra fasta punkten i virrvarret
är den, att alla medicinska myndigheter, som ha yttrat sig i denna
sak, ha varit fullt eniga örn den ståndpunkten, att gymnastiska centralinstitutet
inte är lämpat att utbilda sjukgymnaster.

Det förefaller mig, som örn den naturliga slutsatsen ur dessa båda premisser
inte skulle vara så synnerligen svår att draga. Vi behöva gymnastiklärare
för olika läroanstalter. Dessa gymnastiklärare ha sin speciella uppgift;
de måste också på grund därav ha sin speciella utbildning, och denna
måste ske under utbildningsförhållanden, som ge de bästa resultat, som man
kan nå. Vi behöva vidare sjukgymnaster. Dessa ha i samhället sin alldeles
särskilda uppgift; de måste för den uppgiften lia sin särskilda utbildning,
och för denna måste de i sin tur ha utbildningsförhållanden, som ge i det
fallet det bästa möjliga, som man kan tänka sig. Om det nu vore på det viset,
att dessa båda utbildningslinjer i det väsentliga eller i väsentliga delar sammanfölle,
då vore det naturligtvis riktigt och rättast, att man hade Barnundervisning.
Men det visar sig, att det inte är på det viset. Utskottets majoritet,
som efter mitt sätt att se har stirrat sig blind på det förhållandet, att Barnundervisning
en gång förr i större utsträckning har ägt rum och som dessutom
har ansträngt sig till det yttersta för att finna nödvändigheten av så
mycken samundervisning som möjligt, har inte kunnat få fram någonting annat
än detta, att måhända kan samundervisning behövas under en termin.
Detta »måhända» innesluter åtskilliga frågetecken. Man är långt ifrån på

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

Nr 35. 32

Onsdagen den 13 maj £. m.

Äng. det klara med, huruvida det behöves en termin. Personligen tror jag, att det
omorganisa- behöves mycket mindre än denna termin. Men hur man nu än tänker sig
t%°nåsiäka'' det, sa kan man iu se kort ^ran detta, att efter denna lilla samundervis centralin-

ning, den må sträcka sig över ett par månader eller en termin, skickar man
staldet. bort sjukgymnasterna, och sjukgymnaster och friskgymnaster komma seder IForts.

) mera att leva i fullkomligt skilda världar; friskgymnasterna gå till sina gym nastiksalar

och idrottsplatser, och sjukgymnasterna gå till sina kliniker och
polikliniker utan att någonsin vidare få någon som helst beröring med varandra.
Jag tycker, att det är helt naturligt, att det under sådana omständigheter
inte är till någondera gruppens nytta att tvinga dem samman på
någon punkt. Det är nyttigare, om de olika grupperna redan från första början
kunna inrikta sig på den utbildning, som skall bli deras, så att allt vad
som meddelas dem tjänar just denna utbildning.

Om vi följa statsutskottets förslag i dag så lösa vi inte frågan. Den
kommer igen förr eller senare och kräver att få de svårigheter avhjälpta,
som vi nu lägga i dess väg, och det är på grund därav, herr talman, som jag
för min del ber att få yrka bifall till den av herrar Lindblad m. fl. vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr statsrådet Städener: Herr talman! Någon yttrade för en stund se dan,

att det vid statsutskottets behandling av detta ärende hade rått en stor
ovisshet i sinnena och att det åtminstone till en början varit svårt att åstadkomma
ett beslut, bakom vilket en tydlig majoritet befann sig. Jag har intrycket,
att även i första kammaren i dag råder ovisshet örn, vilkendera av
de föreslagna vägarna kan vara den lämpligaste för icke endast de yrkesmän,
vilkas öde vi närmast avhandla, utan också för vårt land i gemen och isynnerhet
dess folkhälsa. Själv tillmäter jag mig givetvis ej större sakkunskap på
detta område, men omständigheterna under min levnad ha fört mig i så nära beröring
med utövare av såväl friskgymnastik som sjukgymnastik, att jag sedan
åtskilliga år tillbaka, ja sedan ett par decennier försökt, så gott det varit
möjligt, följa utvecklingen och tilldragelserna på detta område.

Jag har därvid inte skattat — såsom en ärad talare trodde, att Kungl. Majit
gjort i propositionen — alltför mycket åt romantiken. Den ärade talaren, till
vars framställning jag lyssnade med stort intresse, berättade åtskilligt örn
Ling. Ling var, sade han, ej bara skald utan också en empiriskt orienterad
ande, som stod på verklighetens mark. Han var skald, och han var realist.
Yad nu beträffar den ärade talaren, så syntes det mig, att han med hänsyn till
ordens höga flykt i hans eget anförande hade något mera av skalden Ling än
av realisten Ling. Jag är oförmögen att i samma omfattning som han harangera
Lings skugga. Jag får hålla mig till vad jag nyss antydde: de iakttagelser
och upplevelser och bokliga studier, som jag kan ha gjort i ämnet.

Min ståndpunkt är påverkad av erfarenheter, som jag gjorde som svensk
präst i utlandet. Jag tillbragte tiden huvudsakligen i ett större kulturcentrum,
men jag hade tillfälle att knyta bekantskaper även på andra platser och i
andra länder. Jag märkte icke då, och jag har ej förnummit sedermera, att
det finnes verklighet bakom ett påstående, som gjordes för ett ögonblick sedan,
att den svenska gymnastiken i sin omfattning av både frisk- och sjukgymnastik,
skulle ha gått tillbaka, skulle ha förlorat sin reputation ute i världen
eller, med andra ord, skulle ha blivit antikverad. Det kan vara möjligt,
att någonstädes i utlandet de svenska gymnastiska instituten ha minskats till
antalet. Därmed har ingen skada skett, ty man har i stället åstadkommit
en så mycket starkare koncentration, och en del utväxter av mindre nyttig
art på den svenska gymnastikens område lia blivit bortopererade. I verkligheten,
mina herrar, förhåller det sig så, att den svenska gymnastiken i utlan -

Onsdagen den 1/3 maj f. ni. 33

det har lyckats vinna uti det långa loppet. Den Ilar efter decenniers tävlan
och ett i stort sett troget arbete på sitt fält lyckats vinna den allmänna aktning,
som har förmått vederbörande länders styrelser -—- icke överallt, men på
mångå ställen - att taga initiativ till ett införande 1 dessa länders egna organisationer
av den svenska sjuk- och friskgymnastikens principer. I samma
man har naturligtvis en viss avkoppling av den genom svenskar bedrivna gymnastiken
i utlandet ägt rum.

Jag skall tillåta mig anföra något litet örn detta för att korrigera felaktiga
uppgifter, som lämnats. Vad beträffar Tyskland, som ligger oss närmast,
så är dess förnämsta anstalt för fysisk fostran, en anstalt av väldiga mått,
förlagd till Spandau: Deutsche Hochschule flir Leibesiibungen. Den upptager
sjukdomslära, anatomi, fysiologi, rörelselära och sjukgymnastik och visar sig
vara, örn icke ett avtryck av svensk gymnastik, så dock en institution, som
har lärt vid den svenska gymnastikens fötter. Vad beträffar Sachsen, så har
man där en statsinstitution närmast för sjukgymnaster, som har hämtat sitt förnämsta
mönster från vårt svenska gymnastiska centralinstitut. I Munchen har
man lågt grunden till en liknande anstalt under klart och tydligt betonande, att
det är på det svenska gymnastiksystemets grund, som utbildning skall ske. För
att gå något längre bort så upprättades i Turkiet för fyra eller fem år sedan
också ett statsinstitut av landets nuvarande styresman för utbildning av lärare
i svensk gymnastik och övrig fysisk fostran: det är organiserat av svenskar
och svensk sjukgymnastik ingår till betydande omfång i utbildningen. Detsamma
skulle jag kunna förtälja från Eumänien och sedan många år tillbaka
fran Portugal. Det senaste är att Grekland genomfört en lag, som gör den
svenska gymnastiken obligatorisk, och som givit en storstilad gestaltning åt den
fysiska fostran efter svenska mönster. Det kan ju intressera den ärade talare,
som i fråga om utbildningstidens längd uttryckte mer än han själv trodde
av min egen personliga tankegång, att man i detta land har just en treårig
studietid. För övrigt Ilar grekiska staten i år skickat sex stipendiater till
gymnastiska centralinstitutet för att där studera och bereda sig till sin blivande
uppgift i det statliga institutet i sitt fädernesland.

Jag skall ej längre upptaga kammarens tid med denna sida av saken. Den
svenska gymnastiken i sin gestaltning av kombinerad frisk- och sjukgymnastik
är ingen faktor, som har spelat ut sin roll i världen, utan tvärtom en, som tillerkännes
priset vid en tävlan, som har försiggåt sedan generationer. Jag är
liksom herr Björck glad över, att centralinstitutets organisationsfråga bär blivit
lyftad upp ur beredningarnas oroliga såll och nu proponerad till beslut infor
riksdagen. Men jag kan ej neka till, att jag hade blivit ännu gladare örn den
arade talaren och reservanterna ej sedan gjort allt vad de kunnat för att förpassa
frågan tillbaka igen till utredningarnas sakta malande kvarnar. Varken
de eller någon annan kan förutsäga, när frågan i så fall sedan kan beräknas
komma tillbaka på riksdagens bord.

Mina herrar! Tvisten, som det gäller och som i regel kallas frågan angående
förening mellan eller åtskiljande av sjukgymnasternas och friskgymnasternas
utbildning —• denna tvist återgår egentligen till en klyvning, som man på
visst håll strävar efter att ^genomföra i den svenska sjukgymnastiken. Sjukgymnasten
har, såsom det påpekas i synnerhet från reservanternas sida, en terapeutiskt
uppgift, men denna fördelar sig på tvenne olika grupper eller stamledningar.
Den ena av dem kallar man rörelseterapien. Det är den läkeverksamhet,
den sundhetsgymnastik, som arbetar med rörelsemetoden. Den andra
kallar man fysikalisk terapi, och därmed menar man behandling med värme av
olika slag: elektroterapi eller liknande. Var och en förstår, att denna sista
eller den fysikaliska terapien står betydligt närmare sjukhusförhållandena än

Första kammarens protokoll 1981. Nr 35. -i

Nr 35.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forti.)

Nr 35. 34

Onsdagen den 13 maj f. m.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

rörelseterapien. Rörelseterapien är av naturliga och lätt insedda grunder en
följeslagare till friskgymnastiken.

Dessa former av hälsovård äro ej nya inom det gymnastiska centralinstitutet.
Det kan ju vara intressant — och det kan vara lämpligt att rätta ett och
annat misstag, som i detta hänseende blivit gjort — att veta, att redan på 60-talet övades dessa olika former av terapi på gymnastiska centralinstitutet,
men först under senare tid, eller man kan kanske rent av våga säga under det
sista årtiondet, har den fysikaliska terapien och dess. nytta och gagn blivit mera
observerad inom läkarekåren än till förene. Det finnes belägg för detta mitt
påstående från läkarna själva. Sålunda kan man läsa i 1929 års sakkunnigutlåtande,
som är författat av professorerna Hedrén och. Haglund: »Läkarna ha
först sent intresserat sig för dessa utanför den egentliga sjukvården bedrivna
behandlingsmetoder.» Och man läser i fortsättningen till samma utlåtande:
»Dessa läkare, med huvudintresset riktat åt andra sjukvårdsuppgifter, ha ofta
litet intresse och därtill oftast mycket liten kompetens på detta område av
praktisk läkekonst.» Herrarna torde observera, att det är citat och att det alltså
icke är jag, som uttalat detta örn läkarna, utan det är läkarna själva, som
fällt omdömet. Erkännandet att man först på sista tiden inom läkarkretsar
begynt värdesätta sjukgymnastiken får sin förklaring, om det är riktigt, som
man sagt mig, att utbildningen i sjukgymnastik icke är obligatorisk för våra läkares
utbildning utan en frivillig tillsats i sagda utbildning. Den läkare, som
så vill. kan genomgå en frivillig kurs, som dock är begränsad till 20 timmar.
Var och en inser, hur mycket kompetens, erfarenhet och omdömesförmåga, som
uppkommer på detta sätt.

Herr förste vice talmannen yttrade, att för honom fanns det två fasta punkter
i hela denna oroliga diskussion. Den ena punkten var den, att gymnastiska
centralinstitutets huvuduppgift är att utbilda gymnastiklärare. Den andra
punkten var läkarnas stora enhällighet om gymnastiska centralinstitutets
olämplighet för sjukgymnastik utbildning. Jag föreslår, att herr förste vice
talmannen strax reducerar detta tvåtal av fasta punkter till en genom att
stryka den sista. Läkarna äro nämligen icke enhälliga i det anförda omdömet.
Det kan vara nog att erinra sig, att. i 1924 års sakkunnigkommission, som fasthöll
att utbildningen i sjukgymnastik skall förbliva på centralinstitutet, satt.
utom ordföranden, vars namn man också kan i detta sammanhang erinra sig,
dåvarande generalkrigskommissarien Rydén -— såsom sakkunnig på läkarområdet
den kände överläkaren på Sabbatsberg doktor Hybbinette. I 1927 ars
sakkunnigkommitté satt såsom medicinsk sakkunnig professorn vid Karolinska
institutet Göran Liljestrand. När 1927 års betänkande skulle behandlas och
utlåtande skulle avgivas däröver, satt i direktionen för gymnastiska centralinstitutet
en ordförande, som ställde sig på 1927 års sakkunnigas sida och alltså
ville ha kvar sjukgymnastiken på centralinstitutet, och denne ordförande var
den dåvarande rektorn vid Karolinska institutet professor J. E. Johansson. Tilllåt
mig, när jag nu håller på att citera vad folk sagt örn denna sak, att.också
anföra en auktoritet, som visserligen ej är läkare, men som har till uppgift att
närmast presentera inför Kungl. Maj:t vad läkarna och de medicinska fakulteterna
yttrat och som salunda har att i första hand sätta sig m i de medicinska
utlåtandena, nämligen universitetskanslern! Han avstyrkte 1929 års
sakkunnigutlåtande, som gick ut på att taga bort sjukgymnastiken från gymnastiska
centralinstitutet. Sedan hail läst de medicinska utlatandena, yttrade
han nämligen till Kungl. Maj :t, att han kände mycket stor tvekan örn lämpligheten
att helt skilja sjukgymnastutbildningen från utbildningen av gymnastiklärare,
och han slutade nied att säga, att han ifrågasatte, huruvida icke
utbildningen av sjukgymnaster alltjämt borde fortgå vid gymnastiska centralinstitutet,
Och vidare, mina herrar, mot de avstyrkande utlåtanden, som kom -

Onsdagen den 1(3 maj f. m.

35

Nr 36.

mit från medicinskt håll, även om medicinarna icke varit enhälliga, står så gott
som endrägtig med högst få undantag den yrkesutövande delen av vårt folk på
detta område, d. v. s. friskgymnasterna och sjukgymnasterna, både de som praktisera
hemma hos oss och de som arbeta i utlandet.

Reservanterna hava aberopat sig i första hand, som naturligt är, på vissa läkarutlåtanden.
En talare har för ett ögonblick sedan på ett enligt min mening
framgångsrikt och ovederläggligt sätt uppvisat, att reservanterna stå i ett slaviskt
beroende av sina auktoriteter. Man skulle knappast lia trott deni örn
denna totala underkastelse. Ty även sina auktoriteter bör man lyssna till med
vaken kritik. Jag skall för att belysa saken citera vad centralstyrelsen för
»Sveriges läkarförbund yttrade för icke så länge sedan i anledning av 1929 års
sakkunnigutlåtande, som ville skilja sjukgymnastiken från centralinstitutet.
Centralstyrelsen för läkarförbundet yttrade: »Sjukgymnastens verksamhet skall
vara att. enligt läkares anvisning biträda med» — märk väl — »en viss art
av terapi» — det var den jag talade örn nyss •— »ett arbete som vore vitt skilt
fran verksamheten för vårt folks fysiska fostran.» Det är uppenbart en felaktig
definition på sjukgymnastiken. Det behöver nian icke länge diskutera örn.
Aven sakkunniga av år 1929 ha själva framhållit sjukgymnastikens fortsatta
utveckling i vart land såsom en funktion, som kan förbehållas åt sjuksköterskekåren.
1929 års sakkunniga säga — jag citerar — »Att i detta livliga framåtgaende
sjukgymnastiken i egentlig mening dock spelar en vida mindre roll än
massagen och den fysikaliska terapien.» Alltså, tyngdpunkten i sjukgymnastiken
förläggas till massage och den terapi, jag nyss sökte beskriva, och dessa
göromål överflyttas på en kvinnlig kår, närmast likställd med eller kanske stående
något högre men l alla fall närgränsande till sjuksköterskorna. Det säges
i samband därmed, att å de medicinska och kirurgiska avdelningarna såväl som
pa de speciella sjukvårdsavdelningarna och alldeles särskilt de ortopediska och
neurologiska förefinnes ett stort och dagligt behov av dessa terapiformer. Med
andra ord, för 1929 års sakkunniga synes sjukgymnastiken väsentligen endast
vara en art av behandling, anförtrodd åt en kvinnlig kår på sjukhusen. Det
säges också uttryckligen, att man åsyftar att skaffa sig en sådan kår, och detta
ar orsaken varför man vill avskilja sjukgymnastutbildningen från centralinstitutet.

. t''"u,tlar jag^ verkligen den uppfattningen, att i denna strävan från läkarnas
sida finnes något som är berättigat, ty det bör framkalla enbart glädje, att
man pa sjukhusen vill begagna sig av här omtalade terapeutiska former, men
jag kan icke inse, varför ej lämpliga behandlingsmetoder kunna åstadkomPa
sjukhusen, utan att man vidtager så våldsamma åtgärder som att
• ft avstänga alla män i vårt land från sjukgymnastik utbildning.
1929 ars förslag gick nämligen ut på att skaffa landet den kår av val utbildade
kvinnliga sjukgymnaster, som kräves för våra sjukhus. I detta syfte
^rrnaH föreslagit enbart kvinnliga elever såsom hädanefter berättigade att
utbildas till sjukgymnaster. T rån detta ha visserligen reservanterna tagit
avstand, meri det är dock 1929 års sakkunnigförslag. Vederbörande, 1929 års
sakkunniga, råkade emellertid i bekymmer. De säga — en ganska munter bit
i deras utlåtande — att »vissa behandlingur av stora och tunga män kunna,
om ock undantagsvis, vara så arbetsamma, att kvinnor ej alltid rå med dem»
Men de trösta sig strax därpå med följande ord: »Mycket av den muskel massage

och enklare rörelsebehandling, som ju ofta kan vara särdeles behövlig
även för stora och tunga män, meddelas numera i mycket stor utsträckning i
samband med badbehandling av manlig badbetjäning.» D. v. s. med andra
ord, att det var nära, att läkarna hade plockat ut ur sjukgymnastutbildningen
sådana moment, varav man är mest betjänt på sjukhusen, i synnerhet på vissa
avdelningar, och sedan överlämnat det övriga till den manliga badbetjäningen.

Äng.

omorganisa
t irni av gyrn
nastiska
centralinstitutet.

(Forts.)

Nr 35. 35

Onsdagen den 13 maj f. m.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

Det är mig en glädje att konstatera, att allvarlig opposition inom läkarkretsar
väckts mot detta. Professorerna Båråny och Backman ha i kraftiga ord opponerat
sig. Vid medicinska fakultetens behandling av frågan i Uppsala, påpekade
de, att det var de manliga sjukgymnasterna, som fört den svenska
gymnastiken framåt, och att örn de kvinnliga gymnasterna förtjänade all heder
och aktning, det dock hade fallit på de manligas lott att göra propaganda
och bereda marken för den svenska sjukgymnastikens framgångar. Dessa
professorer säga, att de manliga sjukgymnasterna ha visat sig äga företräde
både med hänsyn till den fysiska prestationen och själva behandlingen liksom
ock till det kritiska omdömet, när det gäller behandlingen.

Jag skulle även vilja här säga något örn kostnaderna. Herr Pauli förebrådde,
på ett försynt och angenämt sätt, utskottet och bakom utskottet
Kungl. Majit, att det icke hade uppgivit, vad centralinstitutets sjukvårdsutbildning
skulle kosta. Ifall man skulle ha kvar sjukgymnastiken på centralinstitutet,
skulle ju en stor del av utbildningen försiggå genom praktiska
övningar på sjukhusen. När herr Pauli sade, att man icke hade fått veta
vad detta skulle kosta, så medger jag, att man kanske, borde ha gjort ett försök
att angiva detta i penningar, men det förefaller mig mycket mer anmärkningsvärt,
att ej herr Pauli tillsammans med sin medmotionär upplyst om vad
det skulle kosta med en ny statlig sjukgymnastutbildning. En sådan isolerad
utbildning är lättare att överskåda. Den är icke sammanfogad med friskgymnastiken
utan den kan bedömas och tagas för sig själv.

Herr talman! Det finnes nog andra synpunkter att taga i övervägande i
denna viktiga fråga. Men det viktigaste för mig är att jag icke har såsom herr
förste vice talmannen två fasta punkter i frågan. Jag har .endast en fast
punkt, och det är den, att ingendera av sjukgymnastiken och friskgymnastiken
blir komplett vad den skall vara utan att ha den andra i tankarna och inom
räckhåll. Med andra ord, våra gymnastiklärare, för att taga ett praktiskt
exempel, som utbildas i friskgymnastik på centralinstitutet, kunna aldrig
fylla vad läroverksstadgan och undervisningsplanen redan pålägga dem, om
de ej ha tillfälle till utbildning i sjukgymnastik. Läroverkslärarna i gymnastik
ha nämligen uppgiften att meddela hållningsrättande rörelser och liknande
till svagare och klenare barn, för vilka den vanliga friskgymnastiken ej kan
användas. Eör att kunna detta mäste de ha insikt och erfarenhet i sjukgymnastiken,
och framför allt mäste de ha vad nian kallar rörelsekänsla, d. v., s.
en omedveten och omedelbar förnimmelse av, hur långt man kan driva, en viss
rörelse, för att man ej skall överskrida .gransen för det nyttiga med just denna
rörelse. Det är så viktigt, att jag vill i min egenskap av skolans målsman
lägga kammaren på hjärtat att icke beröva utbildningen av läroverkens gymnastiklärare
den omedelbara tillgång till utbildning i sjukgymnastik, som
ligger i båda dessa utbildningsformers sammanhållande på samma institut.

Utan tvivel kan nian göra samma påstående, då det gäller sjukgymnasterna.
Reservanterna framhålla med stor éclat, att sjukgymnasterna skola sköta
sjuka människor, men, mina herrar, man kan ej sköta sjuka utan att veta,
hur friska människor skola skötas. Man kan icke sköta sjuka ^organ, örn man
ej vet, huru friska organ fungera. Man kan ej bil en framstående sjukgymnast
utan att ha omedelbar kontakt med och verkligt inlevande i de rörelsemoment,
som konstituera friskgsrmnastiken.

Herr talman! Jag talar med varmaste övertygelse för bibehållandet av dessa
två utbildningsformer i samma institut.

Herr andre vice talmannen: Jag anser, att de fasta punkterna i denna

fråga varom nian talar ha under den tjuguåriga utredning, som densamma
varit föremål för. visat sig vara ganska flytande. Den splittring i åsikterna,

Onsdagen den 1(3 maj f. m.

37

Nr 35.

som varit rådande under denna frågas förberedande behandling, föreligger
ju till och med i dag här vid kamrarnas ståndpunktstagande till frågan.

Jag skall nu icke efter herr statsrådets anförande gå in så djupt i denna
fråga — herr statsrådet har ju allsidigt belyst densamma — utan jag skall
endast, eftersom jag deltagit i behandlingen av denna fråga i utskottet och dessutom
är ganska intresserad av att den nu får en lösning, uttala, att jag anser,
att det ej vore lyckligt att nu åtskilja helt och hållet sjukgymnast- och
friskgymnastutbildningen. Utskottet har här sökt gå en gyllne medelväg och
har i det avseendet gått något längre än vad Kungl. Maj :t i propositionen föreslagit
i fråga om uppdelning av utbildningen. Man har mera, kan jag säga,
följt den i andra kammaren väckta motionen örn att i något större utsträckning,
° än Kungl. Maj :t föreslagit, tillgodose sjukgymnastutbildningen genom
att på ett tidigare stadium specialisera denna utbildning och skilja den från
f riskgymnastutbildningen.

Att här exakt fastslå, att det behöves så många timmar för sjukgymnastutbildningen
och så många för friskgymnastutbildningen, att den utbildningen
skall ordnas på det sättet och den utbildningen på det sättet, torde icke vara
lätt för en lekman, i synnerhet som de sakkunniga, vetenskapsmännen, ej
kunnat enas. Nu är det emellertid så att vetenskapsmännen äro sällan eniga,
och en person sade mig för en stund sedan, att vore läkarna eniga, vore det betänkligt,
då vore det farligt att tillstyrka saken. Det kanske ligger något i
det. Därför bör man kanske ej ställa kravet på enighet från den sidan alltför
högt.

Jag anser emellertid att den ståndpunkt, utskottet nu intagit, på ett någorlunda
tillfredsställande sätt tillgodoser båda grenarna av gymnastutbildningen.
Man bibehåller ändå Kings gamla skapelse. Det är icke för att värna traditionen,
ty det behöva vi ej, som vi anslutit oss till denna ståndpunkt. Jag skall
senare svara herr Björck, som gjorde gällande, att de borgerliga i detta avseende
äro mera traditionsbundna, än vad socialdemokraterna äro, och att vi
därför kanske hade skilt oss från dessa.

Det är emellertid den andra punkten, varom meningsskiljaktighet råder,
som jag något närmare vill beröra. Jag skulle snarast tro, att i den första
punkten ha väl de flesta bildat sig en åsikt. Men i fråga om den andra stridspunkten,
nämligen inträdesfordringama, vill jag påpeka för herrarna, att det
är en viss skillnad mellan utskottets förslag och reservationen. Reservationen
avser ju avskiljande av friskgymnastikutbildningen från sjukgymnastutbildningen.
Friskgymnastutbildningen har ju i huvudsak till syfte att utbilda
gymnaster, som skola tillgodose skolungdomens fysiska fostran, utbilda gymnastiklärare
och militärgymnaster, medan sjukgymnastiken huvudsakligen avser
att tillgodose det mera medicinska behovet. Den förra kursen består ju
till största delen av manliga elever, medan den senare i huvudsak utgöres
av kvinnor.

För att bli sjukgymnast bör väl icke fordras studentexamen. Det skulle väl
vara att ställa ett alltför högt krav, medan för gymnastikdirektör och gymnastiklärare
vid skolväsendet studentexamen torde behövas. Om man därför
nu här skulle bifalla utskottets förslag i övrigt men bifalla reservationen beträffande
inträdesfordringama, har man gjort en spärr som omöjliggjort för
flickor, som icke tagit studenten, att bli sjukgymnaster, och det torde väl
ändå icke kammaren vilja vara med på.

Här skulle jag gent emot herr Björck vilja säga, att det förvånar mig att
herr Björck, som efter genomförandet av 1927 års skolreform, velat befrämja
möjligheterna för inträdet vid våra olika utbildningsanstalter och att därför
ej allt för höga inträdesfordringar borde sättas, nu anser att studentexamen
bör fördras för utbildning till sjukgymnaster. Jag vill emellertid ytterligare

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

Nr 35. 38

Onsdagen den 13 maj f. m.

Ang.

omorganisation
av gyrli -\Mstiska
Cf.nl/ralinstitutet.

(Forts.)

fästa uppmärksamheten på, att det är skillnad, örn man här betäffande inträdesfordringarna
bifaller reservationen eller örn man biträder utskottets
hemställan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Petrén: Jag hade icke tänkt yttra mig i denna debatt, då .jag icke
haft tillfälle att deltaga i ärendets behandling i utskottet, men i anledning av
herr Åkerbergs anförande anser jag mig ej kunna underlåta att säga några
ord. Herr Åkerberg påstod nämligen, att alla läkare, som förstå denna fråga,
holle på en fortsatt sammankoppling av utbildningen för gymnastiklärarna
och utbildningen för sjukgymnasterna.

Detta hans påstående innebär sålunda en inkompetensförklaring i fråga örn
bedömandet av denna fråga hos såväl den för vårt sjukvårdsväsen ansvariga
styrelsen i vårt land som hos dem, vilka lia att sköta läkarutbildningen, liksom
även hos dem, som läkarna själva ha valt till sina förtroendemän. Ty det
förhåller sig i själva verket så, att när 1927 års sakkunnigförslag kom angående
bibehållandet av detta samband mellan gymnastiklärare- och sjukgymnastutbildningen,
uttalade sig häremot medicinalstyrelsen, alla de tre medicinska
fakulteterna, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund och styrelsen för Sveriges
yngre läkares förening.

Nu är det ju alldeles riktigt, som herr statsrådet nämnde, att 1929 års sakkunniga,
som förordade skilsmässa mellan gymnastiklärar- och sjukgymnastutbildningen,
på en punkt gått för långt, så att det icke där rått allmän enighet
bland läkarna. Jag syftar på deras förslag, att det endast skulle vara kvinnor,
som kunde få utbildas till sjukgymnaster. På den punkten är det visst
icke en enig uppfattning bland läkarna, och även i övrigt torde det, såsom herr
statsrådet anmärkte, finnas enstaka läkare, som icke ha något emot en fortsatt
sammankoppling av gymnastiklärare- och sjukgymnastutbildningen. Dessa
torde dock utgöra ett fåtal. I stort sett torde läkaropinionen tämligen allmänt
stå på 1929 års sakkunnigas sida.

Detta har också sin förklaring däri, att en sjukgymnasts uppgift numera är
en helt annan och vidare än förr, i all synnerhet gäller detta för de sjukgymnaster,
som ha tjänstgöring på sjukhusen. Och det må i detta sammanhang
framhållas, att det utan tvivel kommer att efter hand bli ett vida större behov
av sjukgymnaster på sjukhusen. Ursprungligen hade sjukgymnasterna endast
att utföra sjukgymnastik, men så kom inom kort även massage, och sedan är
det efter hand en hel del mekaniska och fysikaliska terapiformer, såsom värmeterapi,
elektroterapi, ljusterapi etc., som också börjat utövas av dessa yrkesmän.
Det är under sådana förhållanden alldeles klart, att det är nödvändigt,
att utbildningen av sjukgymnaster bör närmare än hittills skett anknytas till
sjukvårdsarbetet. Det är den stora bristen i den nuvarande sjukgymnastutbildningen,
att detta icke sker tillräckligt.

Nu erkände visserligen herr statsrådet, att så bör ske, men i propositionen
är detta krav alldeles för litet tillgodosett. I det fallet får jag säga, att det
förslag, som statsutskottet framlagt, innebär en högst väsentlig förbättring.

Herr statsrådet nämnde något örn, att det tycks råda stor ovisshet i första
kammaren, hur kammaren vill ha denna fråga ordnad, men på en punkt tycks
i alla fall med några få undantag en tämligen enig uppfattning råda, nämligen
därom, att det förslag, som Kungl. Hajd framlagt, ej är tillfredsställande, och
det är, som sagt, däri att kravet på sjukgymnastutbildningens anknytning till
sjukvården icke blivit tillräckligt tillgodosett. T detta fall har emellertid,
som jag nämnde, utskottet gjort en betydande förbättring i förslaget, ty utskottet
har ju uttalat såsom önskvärt, att ett samarbete på lämpligt sätt borde
ordnas med karolinska institutet i fråga örn såväl den teoretiska som den prak -

Onsdagen den 10 maj £. m.

39 Ifr 35.

tiska utbildningen av sjukgymnasterna och det har uttalat sig emot poliklinik
för sjukgymnastikbehandling å ett fristående gymnastikinstitut. Alltså har
utskottet strukit under nödvändigheten av, att det blir ett tillräckligt samarbete
med en sjukvårdsinrättning, där de blivande sjukgymnasterna kunna erhålla
en fullgod praktisk utbildning under läkares tillsyn och kontroll. Skillnaden
mellan utskottet och reservanterna är ju den, att utskottet i motsats till reservanterna
inte velat helt släppa den gemensamma undervisningen, ehuru utskottet
föreslår tiden för denna undervisning reducerad till en termin i stället
för, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, ett år.

Jag skall inte ingå på något bemötande av vad herr statsrådet yttrade på den
punkten, då jag ser att herr förste vice talmannen, som deltagit i ärendets behandling
i utskottet, har begärt ordet efter mig, men jag vill dock tillägga,
att nog tror jag, att man skall komma att finna, att det, när det inte gäller
längre utbildningstid än två år, skall visa sig vara praktiskt, att dessa två olika
utbildningar planläggas var för sig ifrån början. Den synpunkten, att man
även vid gymnastiklärareutbildningen bör lia kontakt med sjukvården, blir ju
uppfylld, ifall utskottets förslag, att institutet förlägges till karolinska sjukhuset,
bifalles.

Till sist vill jag endast, med anledning av vad herr statsrådet yttrade mot
herr Pauli, påpeka, att då herr statsrådet talar om, att det är så många statsanstalter
för utbildning av sjukgymnaster upprättade i utlandet, så talar väl
detta närmast för, att de ifrån Sverige utexaminerade sjukgymnasterna nu
hålla på att bli överflödiga i utlandet.

Jag får alltså, herr talman, som min uppfattning uttala, att min och herr
Paulis motion i denna kammare och herr Lindskogs motion i andra kammaren
synas ha gjort mycket stort gagn, då i alla fall utskottet kommit så nära våra
synpunkter, som skett.

Jag ber likväl, herr talman, att på de skäl, som jag här anfört, få yrka bifall
till reservanternas förslag.

Herr förste vice talmannen: Jag skall först, herr talman, säga ett par ord
örn den fasta punkten. Jag trodde så säkert, att jag hade två fasta punkter
att hålla mig till, men herr ecklesiastikministern vill ovillkorligen rycka bort
den ena för mig. Det kan han emellertid endast göra på det sättet, att han byter
ut ett par ord mot varandra; att han således byter ut orden »medicinska
myndigheter» mot »läkare», vilket dock inte alls är detsamma. Det är nämligen
så, att i denna proposition, som jag har haft den mödan att närmare studera,
lägger man just märke till, hur de medicinska myndigheterna — i klump
nästan — sluta upp kring den uppfattning, som jag nämnde. Man kan också,
örn man studerar propositionen mycket noga, lägga märke till, hurusom även
de tveksamma så småningom sluta upp kring denna samma uppfattning, exempelvis
den medicinska fakulteten nere i Lund. Och till dess att jag har blivit
överbevisad om, att vad som står här i detta bokhäfte om denna deras uppfattning
är felaktigt, så länge håller jag mig till den och har följaktligen fortfarande
två fasta punkter i virrvarret.

Sedan vill jag anknyta till ett ord, som herr ecklesiastikministern började
sitt anförande med, då han nämligen talade örn den osäkerhet, som präglade
diskussionen i dag. Denna osäkerhet, som i viss mån också präglar de synpunkter,
som kommit fram såväl i utskottets utlåtande som hos reservationerna
— ty det vill jag inte fördölja, att visst finns det en viss osäkerhet även
där — denna osäkerhet är, säger jag, i hög grad beroende därpå, att vi i den
kungl, propositionen ha saknat två väsentliga ting. Vi hade först och främst
behövt ha en kartläggning över, hur det förhåller sig med gymnastiklärare och
sjukgymnaster och annat därmed närstående i det verkliga livet — hur många

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

Sr 35,

40

Onsdagen den 13 maj £. m.

Ang.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

gymnastiklärare och lärarinnor vi egentligen lia och hur manga sjukgymnaster
som äro verksamma och inom vilka verksamhetsområden de fullgöra sitt kall
— hur många det finns av det ena eller det andra slaget sjukgymnaster och
örn det kanske finns typer, som svänga mellan den rena gymnastikläraretypen
och den rena sjukgymnasttypen •— hur många dessa i så fall äro och hur de
ha det i sin gärning. Vi skulle ha kunnat gå fram med en helt annan säkerhet,
därest vi hade vetat något om, hur det förhåller sig på dessa olika punkter.
Vi hade då haft jämförelsematerial, som kunnat influera på den ställning,
som vi borde intaga i dessa ting.

En annan kartläggning, som vi så väl behövt, hade varit en sådan, som visat,
vilken utveckling sjukgymnastiken undergått under den senare tiden, en
utveckling som väl i hög grad måste ha varit betingad av läkekonstens utveckling
och de förändringar, som den genomgått under den sista tiden. Det var
för mig rätt intressant att höra departementschefens tal örn den fysikaliska
terapien, därför att denna ju i allmänhet inte räknas till de ecklesiastika tingen,
men det hade varit synnerligen nyttigt, örn vi fått en utredning även i det
avseendet. När vi nu inte fått sådana utredningar, ha vi måst ty oss till den
erfarenhet, som vi själva möjligen kunna ha, och denna erfarenhet är för mitt
vidkommande ungefär följande.

De självständiga sjukgymnastiska företagarna, örn jag så får kalla dem,
är en ras, som är i utdöende, och detta på grund därav, att de ha en alltför liten
medicinsk utrustning för att kunna spela den roll, som de böra, örn de skola
kunna göra mänskligheten någon nytta. Sjukgymnasten däremot, som är.läkarens
verktyg, utbreder sig allt mer. Det är nämligen på det sättet, att just
den fysikaliska terapien — eller låt oss kalla allt detta för medicinsk terapi i
stället — övergår mer och mer till att bli precis som medikamenter som skiftas
ut i doser, som så mycket annat här i världen. Men det måste vara medicinskt
skolat folk, som handhar detta och förstår sig på, i vilken grad man
skall taga de där doserna. När herr ecklesiastikministern i detta sammanhang
nämnde gymnastiklärarna vid våra skolor och bad'' att dessa inte skulle utestängas
ifrån den sjukgymnastiska utbildningen, så visade detta, på vilken
fel väg man verkligen här är inne. Gymnastiklärama skola inte sysselsätta
sig med sjuka. Gymnastikläraren har visserligen de s. k. svagrotarna, som
han har att taga hänsyn till, men det är skolläkama, som skola sköta örn de
sjuka vid skolorna, och jag skulle beklaga den dag. då gymnastiklärama intoge
deras plats. Men det finns ju inte något skäl att ytterligare fördjupa
sig i denna fråga.

Det föreligger två linjer här, som jag tycker äro mycket klara. Den ena
linjen är gymnastiklärarnas linje och den andra är sjukgymnasternas. De båda
linjerna korsa inte varandra någonstans, men på en liten punkt beröra de
varandra: gymnastiklärarna behöva onekligen veta litet örn sjukgymnastik,
och sjukgymnasterna behöva också veta något litet örn friskgymnastik. Men
detta vetande är inte på någondera sidan av den betydelse, att dessa båda grupper,
gymnastiklärama och sjukgymnasterna, för den skull behöva gå arm i arm
i undervisningen någon längre tid. Den, som går in för utskottets förslag,
går också in för detta arm- i armgående; den, som ansluter sig till reservanternas
förslag, går in för, att båda dessa grupper av samhällsmedborgare, med
olika uppgifter och följaktligen också olika utbildningsbehov, skola få sina
olika utbildningslinjer redan från början lagda så, att de anpassas efter precis
vad de behöva ge och ingenting annat. Det är på grand därav att frågan
för mig ligger så klar, som jag inte kan vilja vara med örn att röra tillsammans
detta till en enda institution, som får skenet av att vara en institution för
båda partema, men i grand och botten bara är en institution för den ena
parten.

Onsdagen den li3'' maj f. m.

41

Nr 35.

Jag vill därför, herr talman, fortfarande vidhålla det yrkande jag tidigare
gjort.

Herr Lindhagen: Herr talman! Herr Pauli sade, att reservanternas linje
var klar och enkel. Ja, nog är det klart, att den är enkel, men att den är för
enkel, det har jag klart för mig.

Här har riktats erinringar mot traditionsbundenhet. Jag är så litet allmänbildad,
att jag aldrig befunnit mig i Pings skugga, framför allt därför att
jag inte haft tid därtill. Här befinna sig några å andra sidan i läkarnas
skugga. Den siste ärade talaren sade ju till och med, att sjukgymnasterna hade
till livsuppgift att bli läkarnas verktyg. Det kanske är därför, som de alla
lära protestera emot reservanternas uppfattning. De vilja förmodligen icke
bli verktyg utan vara självständiga, tänkande och tillräckligt kvalificerade
personer själva.

Vidare bär man här i diskussionen hyllat också studentexamen. Det är väl
beroende på någon slags hypnos, att så skett. Tänk ändå, att man nu skall
ytterligare på detta område vilja täppa till möjligheterna för dem, som inte
ha tillfälle att taga studentexamen, att kunna utnyttja sina gåvor och förvärva
sitt livsuppehälle! Det är verkligen en enkel linje detta med studentexamen,
måste jag säga. Min lösen är snarare: ned med studentexamen.

Slutligen har sagts, att det blir billigare att gå på reservanternas linje än
att följa Kungl. Maj:ts förslag. Men det är väl inte någon av herrarna, som
tror, att reservanterna själva förstå sig på att förutse den saken, ty det är

något, som vi inte veta alls. Har man anledning tro, att det blir billigare

med en reform, än om1 man inte reformerar alls? Det har jag åtminstone i

riksdagen knappast upplevat. Och hur kan man tänka sig, att det skall bli

det billigaste sättet, att lägga den ena sidan av utbildningen helt och hållet under
läkarna? Det finns väl få saker, som äro dyrare än de medicinska sjukhusen
och vad därtill hör — det är väl miljonrullning så det förslår! Däremot
betraktas undervisning i konsten att förekomma sjukdomar genom individuell
hygien som ett ringa ting, förtjänt tillräckligt av några småsmulor. Inga
auktoriteter stödja med kraft sådana strävanden. Det påståendet bygger jag
på en under långvarig riksdagsverksamhet vunnen erfarenhet.

Nu föreställer jag mig, att kroppens olika delar höra ihop och att således
också begreppen frisk och sjuk höra samman. Den som är sjuk vill man
göra frisk, och den, som är frisk, bör ej göras sjuk. Dessa verksamhetsgrenar
ha väl ingående beröringspunkter med varandra. Den fasta, enande punkten
det är människans kropp och ej de här administrativa separata riktlinjerna.

Sjuk- och friskgymnastikens yrkesmän äro tillika så att säga folkets läkare
i hälsovård; de kunna, rätt utbildade, i sin mån tillsammans verka som
dessa mera enkla, lättfattliga och i praktiken verkande redskap, som folkhälsan
behöver. Genom införlivande med den högre läkarvetenskapen blir den
ena hälften av en dylik folkinstitution något underordnat, ett »verktyg»
skilt från sin rätta miljö. Där uppe blir allting dessutom gärna dyrt och uppgifterna
äventyra att förkvävas av ensidiga synpunkter, doktriner, flyktiga
läror, sorn'' göra sig gällande. Var tids vetenskap är till hälften byggd på
läror, utom naturligtvis de rent naturvetenskapliga ämnena.

Är det tidsenligt och lyckosamt att administrera bort ena hälften av det
gamla gymnastiska centralinstitutet på detta sätt? Det är icke läkarnas fel,
att i en tid, då läkarundervisningen är företrädesvis inriktad på att bota sjuka,
de inte tillräckligt hunnit fram till den lika stora ja, ännu större huvuduppgiften
att bevara de friska från att bli sjuka? Det lärer vara bara kineserna,
som inställt läkarekonsten främst på den senare uppgiften. De ge, påstås
det, läkarna arvode endast så länge familjen är frisk, men när familjen

Avg.

omorganisation
av gym7iastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

Nr 35. 42

Onsdagen den 13; maj £. m.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Fort».)

är sjuk, får läkaren inte något läkararvode längre. Den bästa läkekonsten,
består i, att man skall söka bibehålla människorna friska. Det försummas
enligt erfarenheten allt för mycket i de medicinska högskolorna. Det finnes
dock läkare, som ryckt sig ut ur denna efterblivna ståndpunkt, och de bli ju
lyckligtvis allt fler, det är dessa, som nu bekämpa reservanterna, under det
att de, som stå kvar och ha makten fortfarande, leva i gamla föreställningar,
och hålla på denna tudelning.

Det är sålunda, såvitt jag förstår, för de ifrågavarande två yrkesgrupperna
viktigt, att de från början få hålla ihop. Jag har en förnimmelse, att bristen
i det nuvarande systemet kanske snarare är den. att de hålla ihop under
för kort tid, så att de inte få lära sig förstå sammanhanget mellan sina verksamhetsgrenar.

En gymnastiklärare t. ex. bör besinna, att han måste taga hänsyn till individernas
olika kroppskonstitution, vad de förmå och vad de intressera sig för,
så att han inte genom sin gymnastik gör dem sjuka. Så sker emellertid även
i skolorna, när man använder samma schema för starka och ömtåliga barn,
vilket ej alltid kan vara förutsett av skolläkaren. I militärgymnastiken spåras
den bryska uppfattningen, att vederbörande skola tränas och härdas under
antagande, att de alla tåla vid det. Det är därför skolutfärder från »Stockholm
under militära gymnastiklärares ledning på vintrarna med skidor ibland
överforcera barn med svagare kroppskonstitution. Det anses nyttigt för
dem, att de härda sig, men jag vet exempel på, att de kommit tillbaka förstörda
för livstiden. Det vore val, örn ledarna av friskgymnastiken och vad
därmed sammanhänger kunde bibringas vetenskapliga begrepp örn sjukdomars
uppkomst och sjukgymnasterna tillägna sig naturläkedomen såsom också ett
hjälpmedel. Ett dylikt samgående tager man bort genom en så förenklad
schematisering, som här ifrågasättes.

Jag tycker nästan, att jag ser Pauli skuren i två delar, den ena delen går
till Serafimerlasarettet och blir ett verktyg, den andra går till idrotten och lever
sitt eget fria liv. Vad skulle Pauli säga, örn en så förenklad och klar metod?

Läkarekåren ställer sig ofta på en så hög medicinsk ståndpunkt och ser ned
på dessa andra, mera anspråkslösa arbetare i vingården. Vilken förtryckt
ställning och hänsynslös behandling ha icke sjuksköterskorna ofta varit utsatta
för på sjukhusen. Har den studerade vetenskapen kommit att tänka på att
ordna så, att dessa sjuksköterskor inte skulle bli omänskligt överansträngda?
Nej, häri har det brustit mångenstädes betydligt. Vetenskapen saknar understundom
den rätta hänsynen till sammanhanget mellan friskhet och sjukdom
och örn de menigas människovärde. Nu skall man också under vetenskapen
lägga sjukgymnasternas utbildning i skuggan av intellektualismens nedblickande
på dem, som inte tagit de stora examina.

Jag känner mig tveksam, huruvida det verkligen är en förbättring, när utskottet
tagit bort ifrån Kungl. Maj:ts förslag polikliniken. Jag misstänker,
att det är en mager riksdagskompromiss, som delvis förstört det kungl, förslaget.

Därför ber jag, herr talman, att i första hand få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag i likhet med herr Rosén och i andra hand röstar jag för utskottsmajoritetens
förslag i avvaktan på bättre tider.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Att söka diskutera spörsmålet
rent sakligt med herr Lindhagen, tror jag inte har någon praktisk mening i
denna stund. Det skulle betyda, att herr Lindhagen måste gå igenom den
kungl, propositionen för att kunna veta, vad saken egentligen gäller, och det
är något väl sent att göra nu.

Men herr Lindhagen fällde ett par yttranden, som jag tycker, att jag bör

Onsdagen den 18 maj f. m.

43 Nr 36.

säga något om. Han lekte litet med ord över den linje, som reservanterna
dragit upp, och han fann, att den var alldeles för enkel, och att detta var
föt honom så klart. Men det är ett omdöme bara från herr Lindhagens sida,
och det har betydelse endast i den mån man betraktar herr Lindhagen i detta
fall såsom omdömesgill. Det hade varit mycket bättre, örn herr Lindhagen
hade visat upp, på vad sätt denna linje är så alldeles för enkel; det hade
kunnat vara synnerligen instruktivt för kammarens ledamöter att få höra, hur
detta kommer sig och på vad sätt denna linje, som reservanterna lagt upp, är
så där väldigt och alldeles för enkel, som herr Lindhagen försäkrade.

Jag skulle vidare vilja säga något örn det där sättet att taga upp och leka
med uttrycket, som jag fällde om, att sjukgymnasten var läkarens verktyg
— det var på grund därav, sade herr Lindhagen, som alla voro emot reservanterna
— att det tycker jag är en synnerligen primitiv reaktion. Alla äro
vi väl egentligen verktyg — i denna stund äro både herr Lindhagen och jag
intet annat än svenska folkets verktyg, och det tycks herr Lindhagen inte draga
sig för att vara.

Herr Lindhagen: För min del har jag icke något annat än också ett omdöme.
Jag har ej betraktat detta såsom någon vetenskap, utan tvärtom sagt,
att jag aktade mig för att ge det någon som helst vetenskaplig anstrykning.
Det har av mig blott ordats ifrån deras synpunkt, som på grund av den dagliga
erfarenheten äro hänvisade att läsa företrädesvis ur livets bok, vilken i
alla fall är den främsta urkunden för både vetenskapligt och praktiskt handlande.
Detta mitt omdöme, som kanske kan vara förvillat, gav jag i alla fall
skäl för och försökte påvisa det fysiska sammanhanget och sammanhanget i
livsföringen och i undervisningen mellan sjukgymnastik och friskgymnastik.

För övrigt även sjukgymnastik är ju ofta friskgymnastik. En hel mängd
människor, som inte tåla vid friskgymnastiken, t. ex. hoppandet över hästar
m. m., anlita massage och annan sjukgymnastik för att hålla sig friska. Det
är även ett bevis på, att dessa två grenar höra ihop. Det Zanderska institutet
för sjukgymnastik, ibland kallat gubbkvarnen, är till icke minst för att
med sjukgymnastiska rörelser bibehålla äldre friska personer vid vigor. Det
finns således här ett oändligt sammanhang, men det skall man slita sönder.
Detta är, herr vice talman, bara ett omdöme, och det har också ifrån min sida
givits skäl för detsamma.

Herr Petrén: Ja, herr talman, det är nu så, att herr Lindhagen av gammalt
har ett visst privilegium att säga vad han vill. och man har gärna överseende
med vad han säger på grund av den starka idealitet, som besjälar honom.
Men det synes mig ändå, att det kanske inte vore på sin plats, örn jag
underläte att säga några ord med anledning av hans förra yttrande. Jag ber
örn ursäkt, att jag nu kommer litet vid sidan av ämnet, men det är inte mitt
fel utan herr Lindhagens.

Herr Lindhagen vill göra gällande, att läkarna endast intressera sig för
att bota sjuka och i stort sett inte ha något intresse för att förekomma sjukdomar.
Jag kan inte förklara detta herr Lindhagens yttrande på annat sätt
än såsom beroende på bristande kännedom örn förhållandena, ty envar, som
följt med hälsovårdens utveckling under de sista decennierna, vet ju, att den
utfört ett storartat arbete till förekommande av sjukdomar. Det är väl tillräckligt
att i det hänseendet endast erinra örn, hur mycket mer farsoter och
epidemiska sjukdomar överhuvud taget endast för några årtionden sedan härjade
mot nu.

Vad sedan beträffar herr Lindhagens yttrande örn läkarnas ställning tilli
sjuksköterskorna, vill jag endast säga, att för min del känner jag inte alls

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

Nr 85* 44

Onsdagen den 13 maj f. m.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Korts.)

igen den skildring av förhållandet mellan läkare och sjuksköterskor, som han
här givit.

Herr Lindhagen: Ja men, herr talman, det känner min hustru till, ty hon
har varit sjuksköterska. På hennes initiativ och förberedande ingripande
genom pressen väckte jag 1911 en motion, som bifölls av riksdagen år 1911,
och genom den motionen ville man söka förekomma sjukhusens och dess överordnades
tyranni över sjuksköterskorna! Riksdagen skrev och det tillsattes en
kommitté, som satt under flera år, och det blev i alla fall något gjort, ty man
enade sig till slut om ett förslag, fastän det resultatet inte kan sägas stå i
proportion till det antal år, som gick åt för utredningen.

Herr Petrén tyckes vilja inskränka yttrandefriheten. Jag har uttryckligen
sagt, att det inte vore läkarnas fel, utan förmodligen undervisningens vid
universiteten, att den senare för närvarande är inriktad företrädesvis på konsten
att bota sjukdomar. Yad beträffar det andra, som Petrén berörde, nämligen
att epidemier och sådant förekommit — vilket jag inte alls kom in på,
eftersom jag bara talade örn den personliga, individuella hygienen — så är,
det väl framför allt kemisterna, som på sina laboratorier gjort de största insatserna,
och inte läkarna.

Herr Petrén: Det är väl alldeles självklart, att medicinarna framför allt
måste lära sig att bota sjukdomar. Men jag vill erinra örn att det vid de medicinska
fakulteterna även ges undervisning i hygien.

Herr Lindhagen: Alfred Petrén befinner sig fortfarande något på sidan

örn ämnet, som han också själv sade. Han förklarade, att läkarna måste lära
sig bota sjuka. Ja, det är det, som de göra, och de ha inte fått tillfälle att
med större kraft ägna sig åt att förekomma sjukdomars uppkomst hos de
människor, som äro friska!

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
det nu föredragna utlåtandet förekommit följande yrkanden: 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Lindblad m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
3:o), av herr Hammarskjöld, Carl Gustaf, att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring i motiveringen, att det stycke, som å sid. 44 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Utskottet vill icke förneka» och slutade med
»skulle skärpas», ersattes med motsvarande del av den av herr Lindblad m. fl.
reservationsvis föreslagna motiveringen; samt 4:o) att kammaren skulle bifalla
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Taali begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog vart
och ett av de återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen; och
förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras åsikt, som ville till kontraproposition antaga godkännande
av den av herr Lindblad m. fl. avgivna reservationen.

Herr Hosén äskade emellertid votering örn kontrapropositionens innehåll, i
anledning varav och sedan till kontraproposition därvid antagits bifall till
Kungl. Majda i ämnet gjorda framställning, uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Onsdagen den li3 maj f. m.

45 Nr 35.

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 127 antager godkännande av det förslag, som innefattas i den
av herr Lindblad m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen, röstar

Ja i

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
Kungl. Majlis i ämnet gjorda framställning.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositiönen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej •— 61.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 127, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Sedan denna voteringsproposition efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes
omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de
ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser;
och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande av
brist i samrealskolans i Söderhamn medel;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig förstärkning
av tandläkarinstitutets personal jämte en i ämnet väckt motion;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för postverkets
räkning av fastigheterna nr 1 och 2 i kvarteret Blåmannen i Stockholm;
samt

nr 131, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsförvärv av
Norra Södermanlands järnväg jämte i ärendet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 132, i anledning av väckta motioner
örn anslag för lindrande av krisen inom stenindustrien.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen, i anledning av de
av herrar Sundberg m. fl. och Brännberg m. fl. väckta likalydande motionerna

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

Anslag till
inköp av
sm/igatsten.

Nr 35. 46

Onsdagen den 13 maj f: m.

Anslag till
inköp av
smågatsten.

(Fort».)

I: 75 och II: 147, måtte under »Utgifter för kapitalökning» samt rubrik: »Fonden
för förlag till statsverket» till förlag för inköp av smågatsten anvisa ett
reservationsanslag av 3,500,000 kronor.

Herr Nylander: Herr talman! Då man läser detta utskottsutlåtande, kan
man ju tro, att utskottet egentligen inte har hyst några betänkligheter eller
farhågor för att gå in för den stora stödaktion, som nu här föreslås. Jag vill
emellertid anföra några synpunkter på denna fråga, för att kammarens ledamöter
skola hava fullt klart för sig, att det är ganska många invändningar
att göra mot det förslag, som här är framställt.

Till en början vill jag framhålla, att jag inte vill bagatellisera det nödläge
för stenindustrien, som man har åberopat. Det har framgått av de av utskottet
verkställda utredningarna, att ett sådant nödläge verkligen förefinnes, fastän
man kanske får säga, att det är ovanligt att finna en så utomordentligt välskött
tidningsagitation som den, vilken förts för att få till stånd denna stödaktion
för stenindustrien och skildra det nödläge, som råder inom denna industri.
Man får ju säga, att örn inte eljest, så har det åtminstone i detta fall
varit ett rörande gott samarbete mellan arbetsgivare- och arbetarorganisationer,
då det gällt att i alla olika delar av landet klaga över stenindustriens
betryckta läge. Man har också fått se, hur det ena stora tidningsnumret efter
det andra i stenhuggeridistrikten speciellt har ägnats åt att framställa, hur
svåra förhållandena där skulle vara. Även örn man således kan ha den uppfattningen,
att propagandan kanske har varit väl kraftig och. att det därför
har blivit en ännu bjärtare målning än vad som kanske läget i verkligheten
kräver, vill jag emellertid inte här gå in på denna sida av saken, utan jag vill
i stället se, hur förhållandena kunna gestalta sig för den närmaste tiden och
hur den stora kvantitet sten, som är avsedd att inköpas, skall kunna komma
till användning.

För att få en uppfattning örn vilket behov av smågatsten, som för närvarande
finnes här i Sverige, har utskottet vänt sig till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som har låtit utarbeta ett sammandrag av de s. k. treårsplaner,
som de olika länsstyrelserna hava uppgjort för de närmaste åren, upptagande
de arbeten, som man har tänkt sig kunna utföras med till buds stående medel.
Dessa treårsplaner hava dessutom blivit något utvidgade med ytterligare
en del arbeten, som de olika vägingenjörerna i länen hava tänkt sig
kunna utföras i form av permanentbeläggningar och då särskilt stensättningar.
Det framgår då, att örn man plockar med alla företag, som i dessa
treårsplaner finnas angivna såsom lämpliga för stensättning, kommer man
likväl inte upp till mer än 500,000 kvadratmeter, som skulle vara färdiga för
stensättning. Nu kan man säga, att nog måtte det väl i vårt land finnas ett
betydligt större behov av stensättning än vad som sålunda kommer till synes,
d. v. s. 500,000 kvadratmeter. Jag vill då till en början beröra en synpunkt,
som är, kan man säga, avgörande för gatstenens användning, och det är fraktkostnaderna.
Det har visat sig, att en sådan tung vara som gatsten inte tål
några alltför långa frakter. Så länge dessa frakter kunna äga rum sjöledes
med pråmar och jakter, med mindre segelfartyg och motorfartyg, som passa
för ändamålet — ja, då äro frakterna billiga, och då går det ganska bra att
distribuera sten även till orter uppe vid Mälaren och vid Vänern samt anslutande
vattendrag. Örn man däremot måste anlita järnvägsfrakter för gatsten,
visar det sig mycket snart, att det inte gärna går för sig; fraktkostnaderna
bli så stora, att även örn man får stenen ganska billigt vid de stora stenhuggerierna
i Bohuslän och Blekinge, blir det i alla fall billigare att tillverka denna
gatsten i förbrukningsorten. Vad beträffar den ort, där jag lever, Borås,
har detta länge varit fullt klart. Vi ha för flera år sedan måst sluta upp

Onsdagen den Ii3 maj I. m.

47 Nr 35.

att köpa sten från Bohuslän liksom också från Varberg oell de halländska
stenhuggerierna, då det visat sig, att den smågatsten, som kan framställas i
Boråstrakten och kan med bil köras till den plats, där stensättningen skall äga
rum, ställer sig så ofantligt mycket billigare än örn man skall köpa stenen
från stenhuggeri på annan ort. Användningen över hela landet av smågatsten
från stenhuggeridistrikten i Bohuslän och Blekinge blir därför ganska
starkt beskuren. Det är naturligtvis detta, som är förklaringen till att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen i sin sammanfattning av treårsplanerna inte har
kommit till en högre siffra än 500,000 kvadratmeter.

Jag vill erinra örn att man enligt utskottets förslag till stödaktion skulle
köpa så mycket smågatsten, att det räcker till det dubbla eller till en miljon
kvadratmeter. Om 500,000 kvadratmeter således är det normala, som kan ingå
i den ovannämnda utvidgade treårsplanen, skulle man ju kunna antaga, att det
rent matematiskt skulle ta dubbelt så lång tid att taga i anspråk den dubbla
stenkvan ti teten. Vi skulle alltså kunna säga, och detta med ganska stor säkerhet,
att den stora stenbeställning, som statsutskottet här föreslår, att riksdagen
skulle göra, kommer att räcka många år framåt. Det är inte nog med
denna treårsperiod, utan det kommer med all säkerhet att räcka den dubbla
tiden. Under en tid av sex år eller kanske ännu mera kommer denna sten
att finnas i lagerbehållningen vid de olika stenhuggerierna, innan den kan
komma till användning.

Nu kanske någon vill invända: Men vi kunna väl gå fram så mycket for tare

med avseende å permanentbeläggningen? Jag kommer då in på en
fråga, som mycket nära sammanhänger med det tidigare här i år behandlade
spörsmålet om automobilskattemedlens fördelning. För inte så länge sedan
har här påvisats, hurusom de delar av bilskattemedlen, som kunnat bli tillgängliga
för nybyggnader, verkliga vägförbättringar och omläggningar av
vägar, undan för undan nedgått, medan i stället underhållskostnadsbidragen
undan för undan hava ökats. Riksdagen bestämde ju förra året vissa normer
rörande den omfattning, i vilken vägdistrikten må utföra permanentbeläggningar
med bidrag av automobilskattemedel. I korthet innebära ju dessa bestämmelser,
att om en vägstyrelse kan påvisa, att den årliga kostnaden för
underhåll av en viss väg såsom makadam- eller grusväg uppgår till högre
belopp än ränta och amortering å kostnaden för permanentbeläggning av samma
väg, skall vägdistriktet ha rättighet att upplåna erforderliga medel för att
utföra permanentbeläggningen och sedan erhålla bidrag från automobilskattemedlens
underhållsdel till förräntning och amortering av lånet. Det visar
sig, efter vad jag hört — jag har frågat mångå vägmän om detta — att möjligheterna
att på detta sätt så att säga kapitalisera underhållet föreligger i
mycket ringa utsträckning. Det torde för den skull vara synnerligen svårt att
på denna väg motivera och finansiera några stensättningar, som gå utöver
treårsplanerna.

Det är också en annan sak, som jag skulle vilja påpeka. Det är inte nog
med det belopp av 372 miljon kronor, som här avses för beställning av sten.
Stenen skall dessutom inte bara, som jag nyss nämnde, fraktas till platsen
för användningen, utan vägen skall även underbyggas, så att den erhåller
ett tillräckligt bärkraftigt underlag, och stenen skall vidare sättas och grusas.
Allt detta kan beräknas föranleda en kostnad, som väl uppgår till ungefär
tre gånger så stort belopp som själva den summa, det här är fråga örn.
Man kommer således för dessa ändamål upp till ett belopp av 10 ä 11 miljoner
kronor. Men det är ändå inte nog härmed. Innan man skall gå in för en
permanentbeläggning med så dyrbar beläggning som sten, vill man givetvis
uppställa den fordran, att vägen skall vara väl iordningställd till sin sträckning.
Den skall vara breddad och rätad. Den skall lia sådana kurvradier, att

Anslag till
inköp av
smågatsten.
(Forts.)

Nr 35. 48

Onsdagen den 13 maj f. m.

Anslag till
inköp av
smågatsten.
(Forts.)

den kan godkännas enligt moderna fordringar. Beträffande korsningar med
järnväg skall vägen vara så lagd, att man kan säga, att det inte kommer att
bli någon tanke på att bygga örn vägen på mycket lång tid. Vad profilen
beträffar —- när det gäller backar och stigningar — får den ju också
vara så lagd, att den även i detta hänseende uppfyller den moderna trafikens
fordringar. Allt detta gör, att innan en väg kan vara färdig för stensättning,
ligger det så ofantligt stora kostnader i förarbeten, att jag — efter de
uplysningar, som jag bär kunnat inhämta — tror, att man är på den säkra
sidan, örn man säger, att det anslag på 31/? miljoner kronor, som riksdagen i
dag möjligen kommer att bevilja, kommer att föranleda vägdistrikten utgifter
på åtminstone 15 miljoner kronor. Jag har velat framhålla detta, då enligt
min uppfattning hela denna fråga inte ligger så enkelt till, som man
möjligen skulle kunna tänka sig, då man läser statsutskottets utlåtande.

Jag har också velat peka på hurusom denna smågatsten, örn den blir beställd,
kommer att för många år framåt ligga i lagerbehållning, och det kan
till och med tänkas, att det överhuvud taget inte går att sälja denna sten
annat än under de mest gynnsamma förhållandena, där frakterna ställa sig
särskilt billiga. Det kan kanske till och med hända, att riksdagen ett annat
år måste göra stora avskrivningar på köpesumman, därför att det inte går
att sälja stenen. Jag hoppas dock -— och det tror jag, att man har rätt att
göra — att det inte skall behöva gå därhän, som det på sin tid gick med
statens stencentral, som fick gå ända därhän, att den levererade sten gratis
till de städer och vägdistrikt, som ville mottaga densamma. Jag skall inte
här ingå på det mycket sorgliga kapitlet örn den sten, som levererades genom
denna statens stencentral. Jag tror nämligen, att de bestämmelser, som statsutskottet
här har föreslagit, komma att leda saken i en mera gynnsam riktning
och att resultaten skola kunna bli bättre än vad de på sin tid voro, när
statens stencentral omhänderhade en liknande beställning.

Då jag nu för min del icke kommer att yrka avslag på denna framställning
trots alla de betänkligheter, som man kan ha mot hela förslaget, är det
därför att jag genom att icke ställa mig avvisande till detta förslag, är så mycket
mera på det klara med att riksdagen, efter att ha gjort denna ansträngning
för att stödja hela stenhuggeriverksamheten utefter västkusten och en del av
ostkusten, kan ha full anledning att knappa in på övriga åtgärder, som föreslagits
med avseende å arbetslöshetens bekämpande. Jag tänker då närmast
på de föreslagna beredskapsarbetena, till vilka man vid ett bifall till den
här föreliggande framställningen i dag från statsutskottet har all anledning
att senare säga nej.

Herr Forssell: Herr talman! Jag skulle endast vilja komplettera herr Nylanders
framställning med några reflexioner.

Jag har gått igenom de tekniska data, som äro framlagda dels av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, dels i statsutskottets utlåtande. Det är speciellt en
punkt, som såvitt jag kan se ställer hela denna sak på huvudet. Det är de
uppgivna priserna på andra permanentbeläggningar och då närmast på beläggning
med betong. Här säges i utskottets utlåtande på basis av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
uppgifter att betongbeläggning kostar 10 ä 11 kronor
per kvadratmeter. Jag har införskaffat färska uppgifter från en av våra allra
största betongfirmor, som har utfört en mycket stor del av de betongvägar, vilka
anlagts under de senare åren här i landet, och denna firma meddelar, att
kostnaden för betongbeläggning är mellan 7 kronor och 9 kronor 50 öre per
kvadratmeter —• d. v. s. 7 kronor var ett specialfall; som regel kan man säga,
att betongbeläggning kostar från 7 kronor 50 öre till 9 kronor per kvadratmeter.
Man kan således toppa av priset nedtill och upptill. Örn man räknar

Onsdagen den Ii3 maj f. m.

49 Nr 3a.

med 7 kronor 50 öre till 9 kronor per kvadratmeter, håller man sig alltså till
det pris man för närvarande i regel får betala för betongläggning. Skillnaden
mellan denna siffra —• som jag har fått inte bara från denna firma utan
även har fått bekräftad från andra håll — och det av utskottet uppgivna priset
på 10 ä 11 kronor blir 2 kronor ä 2 kronor 50 öre per kvadratmeter, som man
följaktligen skulle ha att räkna med till nackdel för smågatstenen, när man
gör denna kostnadsjämförelse. På en miljon kvadratmeter betyder detta 2 ä
2 Va miljon kronor, som skulle bli ren förlust i jämförelse med de kalkyler, som
här äro framlagda. Örn man använde betongbeläggning i stället för smågatsten,
skulle man alltså i jämförelse med de kalkyler, som utskottet framlägger,
ha till godo en summa av sådan storleksordning, att det skulle räcka till
och bli över till allt det eventuella nödhjälpsunderstöd, som kunde komma i
fråga inom stenhuggeridistrikten. Det är således knappast ett ekonomiskt förslag,
som här föreligger, just därför att den beräknade kostnaden för den konkurrerande
permanentbeläggningen är på tok för hög.

Härtill kommer ytterligare, att betongbeläggningen icke fordrar någon särskild
underbehandling. Man kan lägga den på en ny väg eller på en gammal
väg utan att behöva vidtaga några åtgärder föräta åstadkomma någon förstärkning
under beläggningen. Detta måste man däremot göra under smågatsten,
och denna förstärkning kostar efter uppgifter från samma firma 1 krona ä 1
krona 50. öre per kvadratmeter. Om nu denna kostnad icke ingår i det uppgivna
priset av 11 ä 12 kronor för smågatstenen —- vilket jag har anledning
förmoda, att det icke gör — får man där ytterligare en kostnad på cirka en
miljon kronor till nackdel för smågatstenen. Detta gör, att det mycket väl kan
hända, att den kalkyl, som ligger till bas för utskottets utlåtande, är felaktig
på summor, ^ som äro av samma storleksordning som hela utgiften för beställning
av smågatsten.

Det förefaller mig därför, som om det vore ytterligt vanskligt och mycket
svårt att utan vidare godtaga vad utskottet här har utgått ifrån.

Ser man vidare på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande, uppgives
där, att lagerbehållningen i stenhuggerierna den 31 december 1930 uppgick till
ej mindre än cirka 12 miljoner kronor, d. v. s. de ligga inne med material för
en sådan gigantisk summa. Nu vill jag väl hoppas och tro, att häri inte ingår
även smågatsten, så att denna beställning på 3 a/2 miljoner kronor bara skulle
komma att bestå i, att stenhuggerierna finge täckning för en del av sina redan
utförda^ arbeten, ty då blir i varje fall nödhjälpsarbetet i samma mån reducerat.
Varför väg- och vattenbyggnadsstyrelsen under andra omständigheter
skulle omnämna denna lagerbehållning på 12 miljoner kronor, förefaller mig
emellertid något svårförklarligt. Jag vill emellertid förutsätta, att örn sune
man beviljas, den endast skall vara avsedd för sådan smågatsten, som tillverkats
senare är riksdagens beslut i fråga.

Med den stora differens, som förefinnes mellan de priser, för vilka man i
verkligheten denna dag kan få betongbeläggning utförd och för vilka sådan beläggning
i dag utgöres, och de prisuppgifter, som lämnas här i utskottets utlåtande,
kan jag inte se annat än att hela motiveringen undandrages för den
föreslagna åtgärden, och jag tillåter mig därför att för min del yrka avslag
på utskottets framställning.

Herr statsrådet Hamrin: Herr talman! På grund av det; skriande behov,
som här uppenbarligen förefinnes, att hjälpa och stödja de arbetslösa inom stenindustrien,
skall jag för min del inte söka, även om jag förmådde det, att resa
något motstånd mot det föreliggande förslaget. Det är inte av denna anledning,
som jag besvärar kammaren med att yttra några ord. Jag anknyter i

Anslag till
inköp av
smågatsten.
(Forts.)

Första kammarens protokoll 1931. Nr 35.

4

Nr 35. 50

Onsdagen den 13 maj f. m.

Anslag till
inköp av
smågatsten.
(Forts.)

stället till etet uttalande, som göres av statsutskottet på sid. 7 i utlåtandet efter
själva klämmen, där det heter: »Beträffande sättet för beredande av täckning

för ifrågavarande anslag kommer utskottet att framdeles under riksdagen avgiva
utlåtande.»

Såsom jag för några dagar sedan hade tillfälle att meddela kammaren, pågår
inom finansdepartementet utarbetande av en proposition, avsedd att innefatta
förslag rörande täckning av den brist, som enligt vad man redan nu kan
konstatera kommer att uppstå i det framlagda budgetförslaget. Jag finnér
nu icke någon som helst vägledning i detta statsutskottsutlåtande, vare sig i
klämmen eller i motiveringen, för bedömande av frågan, hur jag skall betrakta
det anslag, som här säkerligen kommer att beviljas. Anslaget skall enligt
förslaget upptagas bland »Utgifter för kapitalökning». under rubrik: »Fon den

för förlag till statsverket.» Som herrarna känna till, kan man emellertid
bestämma detta anslag på 3.5 miljoner kronor att utgå, antingen helt av lånemedel
eller helt av skattemedel eller ock delvis av lånemedel och delvis av
skattemedel. Det kan naturligtvis anföras skäl för, samtliga dessa tre vägar.
Det är för att få någon vägledning med avseende å sättet för beloppets täckande,
som jag, herr talman, h*r tillåtit mig begära ordet för att rikta en direkt
fråga till statsutskottets ärade ordförande, hur man inom statsutskottet
tänkt sig, att dessa 3 x/2 miljoner kronor skola täckas. Jag skall inte själv
göra något uttalande i frågan. Jag vill blott erinra, att denna understödsverksamhet
säkerligen kommer, såsom den föregående ärade talaren antydde,
att föranleda förlust, och man måste även taga hänsyn härtill, då man går att
fastställa budgeten.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av herr
finansministerns fråga, men innan jag besvarar den, skall jag be att få yttra
några få ord i anslutning till herr Nylanders och även herr Forssells anförande.

För min personliga del ställde jag mig från början mycket avvisande mot
varje tanke på att beträda den här föreslagna vägen. Det var först sedan. vi
fingo påtagliga bevis för att någonting här måste göras, som jag lät mina
betänkligheter fara. Men jag delar fullständigt alla de uttalade farhågorna
beträffande verkningarna och resultatet av den affär, som utskottet förordar,
att riksdagen skall gå in på, nämligen att sannolikt en betydande del av den
smågatsten, som i enlighet med förslaget skall beställas, kommer att bliva
liggande under många år utan att komma till användning. Det är min bestämda
uppfattning, att herrarna böra göra sig förtrogna med den tanken.
Emellertid är det ju möjligt, att det under sex eller sju år eller kanske något
längre tid skall gå att få åtminstone en del av denna sten realiserad. Hur
det än må förhålla sig därmed, vill jag dock säga, att det är ett ytterligt,
vanskligt företag att beställa och upplagra sten för sådana här ändamål.

Med anledning av vad herr Forssell yttrade ber jag att,få meddela, att de
siffror, som utskottet angivit, grunda sig på uppgifter från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
"Vi ha icke vågat oss pa att själva uttala någon bestämd
mening därvidlag. Det är nog riktigt, som herr Forssell yttrade, att man,
under förutsättning att underberedningen är klar, så att det endast gäller att
lägga på smågatsten. kanske kan få beläggningen billigare än vi här förutsett
och förutsatt, liksom det naturligtvis går att få t. ex en betonghana
lagd för mycket billigare pris än de tio ä elva kronor per kvadratmeter, som
det här i trycket talas om. Men vi ha, som jag nämnde, sa att säga haft
kniven på strupen. Antingen måste man göra något, eller också hotar hela
denna industri att bliva fullständigt nedlagd och det mesta av den arbetskraft,
som den för närvarande bereder sysselsätning, att bliva hänvisad till

Onsdagen den 13 maj f. m.

51 Nr 35.

nödhjälpsarbeten, i den mån sådana kunna beredas, eller också till kontantunderstöd
i en eller annan form ifrån arbetslöshetskommissionens sida. Under
sådana förhållanden ha vi, som sagt, inte haft annat att göra.

Det var icke med något vidare glatt bjärta, som jag lade mitt votum för
detta förslag. Men man är inte mer än människa, även när det gäller dylika
frågor,^ och man måste sålunda böja sig inför de svårigheter, med vilka vårt
land på detta som på många andra områden för närvarande bar att kämpa.

. Beträffande täckningen av det belopp, som här är i fråga, har jag hela
tiden inom avdelningen, när ärendet varit på tal, bestämt hävdat den uppfattningen,
att den bör verkställas med skattemedel, så att det inte här blir samma
historia som med så många andra fonder, att man framdeles i alla fall
får bereda täckning genom skattemedel. Det är en chimär att tro, att man
skall kunna få igen ifrågavarande 3 Vs miljoner kronor. Jag är för min del
absolut övertygad örn att vi icke tillnärmelsevis kunna få igen detta belopp.
Under sådana ^ förhållanden har jag. som sagt inom avdelningen, när detta
ärende varit pa tal, framhållit, att vi fa vara beredda på att detta medför en
extra belastning i årets budget. Det var andra, som förde en annan mening
till torgs och som ansago, att det nog inte var så farligt, örn vi lånade upp
åtminstone en del av beloppet. Jag kan i detta fall således endast svara för
min personliga del och för de meningsfränder, som jag nog har på avdelningen,
då jag säger, att beloppet bör täckas genom uttaxering eller på annat
sätt men att det icke här skall bli en fond, som man sedermera i framtiden
far fylla med skattemedel. Det är som sagt min personliga mening. Jag
kan icke giva något svar å utskottets vägnar, ty ärendet gick utan ett ords
diskussion i utskottet, och jag har således ingen vägledning därifrån. Jag
vet, att den personliga mening jag uttalat delas av många biand utskottskamraterna,
ehuru man icke vet, hur det kan komma att ställa sig, när det
blir fråga om att på allvar gå in för lösningen av de tekniska frågor, som
sammanhänga med budgetens slutliga fastställande. T varje fall anser jag,
att försiktigheten bjuder, att det högsta, som överhuvud taget möjligen skulle
kunna komma i fråga att täckas med lånemedel, sättes till en miljon kronor
eller något däromkring. Ett sadant belopp kan man möjligen tänka sig att
få täckning för genom framtida beställningar, men även det är osäkert. Det
är möjligt, att det här går precis som när staten på sin tid inrättade sig för*
att upphandla gatsten. När det sedan kom till kritan, fingo vi skänka bort
den för ingenting för att bli av med den. Den kanske kom till nytta på något
ställe, men jag vet, att det var många, som i alla fall föredrogo att låta
hugga stenen på den plats, där den skulle begagnas, för att på det sättet bereda
sysselsättning åt folket där framför att taga emot den gatsten, som erbjöds
dem gratis.

Ja, detta är allt vad jag har att säga i förevarande ärende. Jag kan icke
apnat än yrka bifall till utskottets förslag, ehuru jag gör det utan någon som
helst entusiasm.

Herr Sundberg: Herr talman! Då jag nu i egenskap av motionär i denna
fråga yttrar några ord, ligger det mig varmt örn hjärtat att å mina egna och
övriga motionärers vägnar samt även från de orter, som beröras av den nuvarande
krisen, uttala ett tack till statsutskottet för dess beredvillighet att
bringa ^hjälp i det nödläge, som tillfölje krisen inom stenindustrien råder särskilt
på västkusten i Blekinges kusttrakter.

Det är givet, att i ett ärende av så stor omfattning som detta mycket stor
tveksamhet måste varit rådande, detta särskilt tillfölje vissa invändningar,
som gjorts av i ärendet hörda myndigheter. Men allt efter som utskottet
haft ärendet under behandling, ha förhallandena pa dessa orter förvärrats

Anslag till
inköp av
smagatsten.
(Forts.)

Nr 85. 52

Onsdagen den 13 maj f. m.

Anslag till
inköp av
smågatsten.
(Forts.)

mer och mer, så att — som man kan finna av utskottets utlåtande — den
1 maj 7,500 stenarbetare voro arbetslösa och 2,000, huvudsakligast familjeförsörjare,
i arbete mot en månadsförtjänst av högst 80 kronor. Jag tror
icke, att det är riktigt, som den förste talaren förklarat, att skildringen av
nöden i stenbuggeridistrikten är färglagd.

Det är givet, att vid en sådan utvidgad, för att icke säga. katastrofal kris,
de betänkligheter, som eljest skulle kunna åberopas, mäste vika och att hjälp
måste lämnas i den form, som kan anses vara lämpligast. Man torde här
alltså endast ha att diskutera formen för den hjälp, som man måste lämna, och
beträffande denna form torde nog den av motionärerna föreslagna och av utskottet
förordade vara lämpligast, även örn den icke överensstämmer med de
gängse formerna för meddelande av arbetslöshetshjälp. Ty krisen i fråga är
så starkt lokaliserad, att icke blott arbetarna utan även ett stort antal kom-,
maner äro för sin existens beroende av att stenhuggeridriften inom dem upprätthålles.
Att kasta ut de bofasta stenhuggarna i statliga nödhjälpsarbeten
i skilda orter skulle betyda ruin för dessa kommuner.. Att, såsom, arbetslöshetskommissionen
ifrågasatt, låta vägdistrikten finansiera gatstensinköpen är
väl en utväg, men detta skulle, som man ju kan förstå, föranleda ett dröjss
mål, som med hänsyn till den rådande nöden icke skulle, vara försvarligt.
Genom att staten garanterar beställningarna kan däremot driften sättas gång
genast, och man kan hoppas, att stenindustrien därigenom ånyo skall få luft
under vingarna för att sedan kunna bestå och utvecklas. Jag tillåter mig alltså
påpeka, att den föreslagna åtgärden utan tvivel är den lämpligaste formen
för den hjälp, som det dock torde åligga statsmakterna att giva åt den
betryckta befolkningen i orterna.

Det har ju sagts, att ingenting skulle återkomma i statens kassa av dessa
medel. Jag skulle nog tro, att, även örn det kommer att dröja något,, en del
av dessa medel dock återkommer genom avdrag på de statsbidrag, vartill vägdistrikten
enligt stadgade grunder framdeles kunna komma att bliva berättigade.

Det gäller här visserligen ett stort belopp, men man får tänka pa, att det
därigenom lämnas arbetslöshetsunderstöd åt ett mycket stort antal arbetare
och att det icke skulle bliva billigare, om man valde en annan form för un-i
derstödet. När man tänker på hur mycket staten har offrat för uppehållande
av driften på andra ställen, t. ex. Kalix och Seskarö — även detta en extraordinär
hjälpform — för beredande av arbete åt omkring en tiondel av det
antal arbetare, som det nu är fråga örn inom stenindustrien, måste man säga
sig, att hjälpen just i detta fall får anses ofrånkomlig.

Jag har funnit det ledsamt, att i detta ärende, som ju gäller lämnande av
arbetslöshetshjälp, genom herr Forssell frågan örn konkurrensen mellan de olika
vägbeläggningsämnena, sten eller cement, skulle komma fram här i kammaren.
Jag tycker inte, att detta är försvarligt, men eftersom denna sak framdragits,
anser jag mig böra yttra några ord även därom.

Det har gjorts gällande — även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen säger
detta helt oförtäckt — att genom ett bifall till motionerna skada skulle tillskyndas
vissa andra industrier, som syssla med cement-. och. asfaltbeläggningar.
Det vill synas, som örn styrelsen redan fattat position, i fråga örn metoderna
för permanentbeläggning av vägar och vore redo att giva företräde åt. de
nämnda beläggningsmetoderna. Det förtjänar erinras örn att den relativa
framgång — det är endast en relativ framgång — som cement- och asfaltbeläggningarna
haft i landet, har berott pa ett särskilt förhållande. Den svenska
stenindustrien bar nämligen utvecklat sig till en exportindustri och därigenom
kommit att försumma den inhemska marknaden, och detta är anledningen till
att asfalt- och betongindustrien kunnat göra sig gällande på sätt som skett.

Onsdagen den 1(3 maj i. m.

53

Nr 35.

Då nu stenindustrien genom de avskurna exportmöjligheterna råkat i nödläge,
är det icke försvarligt att försöka förhindra eller förminska dess möjligheter
att delvis lägga om driften genom att inrikta sig på den inhemska marknaden
och att göra detta av hänsyn till den relativt nya asfalt- och betongindustrien.
Man framhåller, att stenbeläggningen ställer sig dyrare än beläggningen med
asfalt och betong, men man utgår därvid blott från själva anläggningskostnaden
och fäster icke något avseende vid stenbeläggningens företräde med hänsyn
till underhåll och hållbarhet. Något måste det väl ändå betyda, att hela den utländska
sakkunskap i frågan örn beläggningsmetoderna, som står till buds, med
ganska stor enstämmighet har uttalat sig till förmån för smågatsten som beläggningsämne
både för gator och landsvägar. Detta ståndpunktstagande av
den utländska sakkunskapen är byggt på en mycket längre erfarenhet än den
vi här i landet förfoga över. Vad särskilt beträffar Tyskland, är den fyrtio år
gammal. Man har också i Tyskland uttalat sin förvåning över att andra beiäggningsmetoder
vunnit insteg i Sverige, som dock äger ett outtömligt och gott
stenmaterial. Enahanda omdöme får man också höra från annat håll såsom
Danmark och Holland.

Att beträffande vägar med ringare trafik, enklare och billigare beläggningsmedel
kunna anses ekonomiskt fördelaktiga, förnekar ingen, men det är ju
icke dessa vägar, som det nu är fråga örn, och de vägar, för vilka de billigare
beläggningsämnena kunna komma till användning, lia tillräckligt stor utsträckning,
för att den industri, som framställer dessa beläggningsmedel, skall ha
tillräckligt att göra för lång tid framåt.

Jag vill upprepa, att hur det än må förhålla sig med den ena eller andra
beläggningsmetodens företräden, kan det icke vara rätt att draga in denna
konkurrensfråga i förevarande ärende, som ju dock gäller en sådan allvarlig
sak som att bringa arbetslöshetshjälp åt betryckta orter och en hel nödlidande
arbetarekår.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Forssell: Jag vill med anledning av herr Kvarnzelius’ inlägg endast
meddela, att jag haft tillfälle att konstatera, att det för helt kort tid sedan på
entreprenad utförts en betongväg vid Eskilstuna till ett pris av 6 kronor 95 öre
per kvadratmeter. När jag således säger, att man kan räkna med 7 kronor 50
öre till 9 kronor, äro således dessa siffror ofrånkomliga. Det är det faktiska
marknadsläget för närvarande. Om sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har kommit statsutskottet att tro, att marknadspriset faktiskt är 10 ä 11 kronor,
vilar hela betänkandet och utskottets tillstyrkan av motionen på felaktiga
f ö rut sättni n ga r.

Jag vill komplettera vad jag säde förut med ytterligare det påpekandet, att
utom den omständigheten, att betongvägarna således idiva väsentligt billigare
än vägar med beläggning av smågatsten, komma vidare de automobiler, som
rulla fram på vägarna, att utsättas för mycket mindre slitage på betongvägarna
än på vägar med smågatsten. Utöver de vinster, som man, enligt vad
jag förut påpekade, här kan göra till belopp av ungefär samma storlek som
hela detta anslag genom att lägga betongvägar i stället för vägar med smågatsten,
kunna kanske ytterligare lika stora summor inbesparas i form av minskat
slitage för fordonen. Det är således alldeles påtagligt, att örn man verkligen
skulle anslå 372 miljoner kronor till stenindustrien, borde ett av villkoren vara,
att man icke tillverkade smågatsten utan i stället producerade någonting annat.
När man på detta sätt skall tvinga stenhuggerierna att sätta sitt folk i
gång att göra smågatsten för 372 miljoner kronor, kommer hela saken på en
sådan bog, att de skulle göra oss en tjänst, örn de tippade smågatstenen i sjön,
så fort den bleve färdig, ty det kommer endast att vålla ytterligare kostnader

Anslag till
inköp av
smågatsten.
(Fort».)

Nr 35.

54

Onsdagen den 13 maj f. m.

Anslag till
inköp av
smågatsten.
(Forts.)

och ytterligare bekymmer för oss, när det en gång i tiden gäller att finna någon
användning för denna smågatsten.

Jag pasar på tillfället att påpeka, att det villkor, som jag förutsatte, nämligen
att nytillverkning skulle ske, redan uppställes i utlåtandet, så att mitt påpekande
i den delen var onödigt. Hela saken ligger emellertid till på sådant
sätt, att jag tror mig kunna påstå, att knappast någon av de åtgärder för lindrande
av nöden, som för närvarande vidtagas av riksdagen, är så till den grad
felaktig som det här föreliggande förslaget. Jag vidhåller därför mitt avslagsyrkande.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Jag har tillåtit mig begära ordet
med anledning av herr Forssells första yttrande. Därav framgick, att han
betraktade detta ärende, som örn det närmast gällde frågan på vad sätt man
kan få billigast möjliga väg- och gatubeläggningsmateriel. Så är ju emellertid
ingalunda förhållandet, utan här gäller det en fråga örn hjälp åt arbetslösa arbetare
och åt en nödlidande befolkning. Det är från den synpunkten som ärendet
måste bedömas. Jag missunnar visst icke betongindustrien den reklam, som
den kunnat få genom herr Forssells anförande, men jag har en så stark medkänsla
för den oförskyllt lidande befolkningen nere i Bohuslän och i andra
stenhuggeridistrikt, att jag vågar vädja till kammaren att nu bistå stenindustrien
och dess arbetare genom att bifalla utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Hallin.

Herr Clemedtson: Herr talman! I likhet med utskottets ärade ordförande
har jag för min del från allra första början haft mycket stora betänkligheter
mot vad som här ifrågasatts. Då jag i alla fall anslutit mig til förslaget,
beror det på det nödläge, som råder särskilt i stenhuggeridistrikten i Bohuslän
och i Blekinge. I dylika fall får man mången gång gå med på vad man
eljest av principiella skäl icke skulle kunna ansluta sig till.

En ärad talare här yttrade, att det har rått en enighet vid propagandan för
detta förslag, som varit rörande, och han förmodade, att det förekommit vissa
överdrivna framställningar därvidlag. För så vitt jag känner till och i den
mån, jag varit i tillfälle att taga del av de artiklar, som stått i tidningarna,
ber jag att få betyga, att det icke varit någon överdrift. Snarare synes det
tillstånd, som däri blivit beskrivet, bli förvärrat för var dag som går. Jag
har varit i tillfälle att konstatera detta vid en resa i dessa distrikt under de
allra senaste dagarna.

Här anför man emellertid betänkligheter på grund av de misstag, som begåtts
vid de av staten för några år sedan gjorda beställningarna genom den
s. k. stencentralen. Jag ber er emellertid, mina herrar, att inte allt för mycket
stirra er blinda på de förhållanden, som då rådde. Då var det inte fråga
örn smågatsten utan örn storgatsten, och då staten skulle göra en beställning av
sådan gatsten, var det mycket svårt att uppehålla kontrollen, så att staten
fick en riktig vara. Nu är det fråga örn smågatsten, och på det området kan
man, örn kontrollen utövas noggrannt, inte gärna befara, att man får en
oduglig vara. På den tiden var det också mycket värre att bli av med stenen,
därför att trafiken på landsvägarna inte tagit så enorm omfattning som
nu, och behovet av permanent beläggning var därför för 5—10 år sedan inte
på långt när så stort som nu. Alltså tror jag, att utskottets ärade ordförande,
trots sin omsorg att tränga in i detta spörsmål, haft litet för stora farhågor,
då han trodde, att denna sten, som nu beställes, skulle bli liggande oanvänd
en 7—8 år.

Det är naturligtvis svårt för den, som inte är professor och fackman på

Onsdagen den 1|3 maj f. m.

55 Nr 85.

området, som en ärad ledamot av denna kammare är, att disputera med auktoriteter.
Jag tillåter mig dock i all blygsamhet att få ställa mig något tveksam
och tvivlande till vissa av hans slutsatser. Herr Forssell sade nämligen,
att då det var fråga örn att lägga en betongväg, fanns det intet behov av att
göra något grundarbete, sådant som kräves vid gatstensbeläggning. Jag tror
inte, att herr Forssell kan vidhålla detta, ty örn något är i behov av en verklig
grund, så är det dessa stora betongblock, som gjutas. Är grunden t. ex.
inte dränerad, utan det blir jäsning, brista dessa stora block sönder. Även en
betongväg synes mig vara i stort behov av att grunden är god, så att det inte
blir ojämna påfrestningar, jäsningar eller sättningar underifrån, ty då spricker
betongen och har det blivit några sprickor i en betongväg, då är det förkylt,
som man säger.

Här kan naturligtvis anläggas många olika synpunkter. Somliga säga, att
betongvägar äro de bästa, andra att asfaltvägar äro bäst, och många —- både
här och i utlandet — anse, att smågatstenen är det enda verkligt pålitliga
materialet. Jag har varit i tillfälle att se, hur både det ena och det andra
materialet verkar. I Asarums socken i min hemtrakt, har man gjort en väg
av smågatsten, som legat sedan 1927 utan några reparationer, och det finns
inte någon där nere, som säger att det finns någon annan permanentbeläggning,
som är så bra som smågatstenen å denna väg. Men, mina herrar, vilket
material man än skall använda, är det ett ofrånkomligt villkor, att det
är säker grund, vare sig det är smågatsten, betong eller asfalt, som användes.

Vidare sades det, att stenen inte skulle gå åt på 7—8 år. Jag ber herrarna
betänka, att här gäller det dock inte något så förfärligt stort parti. Het skulle
inte räcka mycket mer än till c:a tio mils väg. Här säges också att fraktkostnaderna
spela stor roll, men detta lilla parti behöver nog inte fraktas några
längre sträckor på järnvägar för att finna avsättning, utan bör finna användning
till de för permanentbeläggning avsedda vägar, som under den närmaste
tiden krävas vid kusterna, dit frakterna äro billiga, och i själva stendistrikten.

Jag ber alltså, herr talman, ehuru utan entusiasm, att med hänsyn till det
läge, som är för handen, få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Stendahl: Herr förste vice talman! Jag undrar, örn det inte hittills
varit på det sättet, att man, då riksdagen tidigare anvisat medel till nödhjälpsarbeten,
alltid gått ut ifrån, som en självklar sak, att de anvisade penningarna
skulle användas för ekonomiskt produktiva arbeten, och hela skillnaden
emellan nödhjälpsarbetenas igångsättande och vanliga arbetens igångsättande
var, utöver det pris, man hetalade, att när det gällde nödhjälpsarbeten
satte man i gång arbeten, vilka under andra förhållanden inte skulle ha
kommit så tidigt till utförande. Av den nu i kammaren förda diskussionen
förefaller det mig, som om man nu går ifrån denna ekonomiska linje och går in
för att allt är bra, endast man anvisar pengar. Då den principen enligt min
uppfattning inte är försvarbar, och då också av den förda diskussionen, fullt
och klart blivit bevisat, att stenindustrien genom ett anvisande av det här
ifrågasatta beloppet visserligen skulle få ett synnerligen kort andrum, men
efteråt vara väsentligt sämre ställd än den är dags dato, förefaller det mig
som synnerligen egendomligt och förkastligt att bifalla de av statsutskottet
tillstyrkta motionerna.

Därför, herr förste vice talman, tillåter jag mig att yrka avslag.

Herr Nylander: Herr talman! Det var ett par uttalanden av herr Ole medtson,

som jag måste vända mig mot, då de voro direkt felaktiga. Herr
Clemedtson nämnde, att det parti, det här rörde sig örn, motsvarade beläggnin -

Anslag till
inköp av
smågatsten.
(Forts.)

Nr 35.

56

Onsdagen den 13 maj f. m.

Anslag till
inköp av
smågatsten.
(Forts.)

gen av tio mil vägar. Nej, tio mil, det är allt vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kunnat plocka hop i treårsplanerna och genom att dessutom pressa
vägingenjörerna ytterligare, men-här begär statsutskottet det dubbla, så att
här är det fråga om 20 mil vägar, herr Clemedtson. Då jag nämnde, att detta
parti sannolikt skulle komma att ligga som lagerbehållning i sex år och mera,
tror jag således, att jag lagt fram en siffra, som är ganska riktig.

Jag skulle vilja betona en sak, som här under hand påpekats och som kanske
är värd ett visst beaktande. Det kan ju kanske rättas till genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
men vad är det eljest, som hindrar, mina herrar, att
dessa stenindustrier med glad och varm hand taga emot sin stenbeställning
på 3V2 miljon för statens räkning, men då vägdistrikten t. ex. i Asarum sedan
kommer och gör en stenbeställning, säga industriernas representanter:
»Er beställning låta vi gå utanför sta.tsinköpet, och vi ta inte 3.50 för stenen
utan 3.25 eller något sådant», och så får industrien extra avsättning för sin
sten, medan den statliga stenen får ligga och vänta på köpare, tills staten
skrivit av tillräckligt mycket på denna fond för kapitalökning, och till sist
får den skänka bort stenen. Det kan gå därhän, men jag tror det är möjligt
att genom kraftiga åtgärder från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida reglera
det så, att de kommuner, som verkligen få bidrag av automobilskattemedel
till stensättningar, också bli direkt ålagda att taga ut sten av det parti, som nu
staten beställer.

Jag har förut inte gjort något yrkande, och jag har inte tänkt göra det nu
heller, men jag tror att kammaren av de anföranden, som hållits under debatten,
kommit underfund med att det är ytterligt stora vanskligheter förknippade
med hela denna beställning, och jag vill endast tillägga, att det kanske
vore nyttigt för motionärerna att tänka på att det går inte att komma fram
nästa år eller året därpå med en liknande framställning, ty därigenom äventyra
stenhuggerierna att få ligga inne med ännu mera sten än de göra i denna
dag. Det är sålunda, som det förut sagts här, en hjälp för i dag, men som i
morgon gör tillståndet sjufalt värre.

Herr Lindblad: Herr talman! Det är alldeles klart, att det kan göras

invändningar mot det förslag, som föreligger i detta betänkande. Detta framhölls
också under den förberedande behandlingen av ärendet, men man har
ändå inte ansett sig kunna komma ifrån att ge stöd åt stenindustrien i det läge,
den nu befinner sig. De kommuner där nere, som inom sig hysa en mängd
stenarbetare, äro ju till den grad ekonomiskt strandsatta, att de inte ha några
inkomster eller möjligheter att understödja sina arbetslösa medlemmar. De
ha upplånat medel för att så länge som möjligt kunna ge dem understöd, men
det är inte möjligt för kommunerna att upplåna mera medel, därför att de ha
inga skatteintäkter, när nu arbetslösheten härjar som den gör i dessa stenhuggeridistrikt.
Det är således med kniven på strupen, som statsutskottet ansett
sig böra föreslå en åtgärd i enlighet med de motioner, som framkommit. Jag
tror också det blir billigare för staten, örn den här i enlighet med förslaget
lämnar stöd än om den skall anslå medel att direkt utbetalas till de arbetslösa.

Nu sägs det visserligen, att den sten, som på detta sätt produceras, kommer
att bli liggande, därför att vägdistrikten inte komma att använda den på mycket
lång tid. Jag tror att man är något för pessimistisk i det fallet. Det är
ju inte bara vägdistrikten på landet, som det är frågan om. Det finns ju möjlighet
även för städerna, att få köpa av stenpartierna, och det finns nog
en hel del städer, som skulle komma att använda denna billigare sten, särskilt
för s. k. infarts- och utfartsvägar. Det blir därför nog inte så svårt, som det
här gjorts gällande, att bli av med det parti, som det är fråga örn att producera.
Örn också summan det här gäller kan synas stor, blir den liten, örn man

Onsdagen den 13 maj f. m.

57 Nr 35.

tar hänsyn till, att därest man inte på detta sätt hjälper, får man hjälpa på
annat sätt, utan att det då blir någon valuta för de belopp, som staten ger ut.
Det är den sociala sidan av saken, som här varit den väsentliga. Den har åtminstone
varit mest bestämmande för mig, när jag har gått med på motionen
och yrkat bifall till den.

Nu uttalades av statsutskottets ärade ordförande i fråga örn sättet att täcka
dessa utgifter, att hans personliga mening var, att man skulle göra det med
skattemedel. Jag tror, att det skulle visa sig råda mycket delade meningar
därom på avdelningen, ifall man fick den frågan till förnyat övervägande.
Jag tror, att man där gått ut ifrån, att man skulle upplåna medel, som sedan
skulle komma in i form av betalning för gatstenen. Men detta är ju en fråga,
som kanske närmast finansministern får lov att ordna. Huvudsaken är att det
lämnas något stöd åt denna massa av stenarbetare, som för närvarande äro utan
sysselsättning, och att de kommuners börda lättas, till vilka dessa människor
höra. Förhållandena i Bohusläns bygder äro ■— det kan man höra av våra representanter
här — så svåra för närvarande, att på ett eller annat sätt måste
hjälp komma, och då anser jag, att den väg, man här beträtt, även örn den kanske
inte är den allra bästa, dock är den bästa, som hittills anvisats.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Lindblads yttrande instämde herrar Petrén och Östergren.

Herr Sandén: Endast ett pär ord.

Det var ett yttrande av herr Stendahl, som jag fäste mig vid. Herr Stendahl
sade, att huvudsaken för dem, som talade för förslaget, tycktes vara, att
det beviljades penningar. Jag har fattat det så, att huvudsaken är, att man
hjälper i uppenbar, oförvållad nöd stadda människor, och detta förefaller mig
vara något annat än vad herr Stendahl påstår.

Jag skulle också vilja tillägga, då jag tagit ordet, att erfarenheterna rörande
betongvägar och gator och vägar, belagda med smågatsten, i högst väsentlig
grad —- åtminstone är det de erfarenheter man gjort i min hembygd -—■ skilja
sig från dem, som herr Forssell här med så stor bestämdhet framförde. Jag
kan med stor visshet säga, att de erfarenheter man gjort i min hemstad, rörande
det bästa gatubeläggningsämnet, ha varit, att smågatsten står i en alldeles
särskild särklass. Stenen är visserligen dyrare i anläggningskostnad, men den
är trots detta räntabel, därför att den är mycket mera hållbar än något annat
beläggningsämne. Jag tror därför, att de partier, som här avsetts, snart
nog skola förbrukas, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Örne: Herr talman, mina herrar! Flera talare lia här uttalat

farhågor för att man genom en sådan beställning av sten som den här debatterade
skulle lägga allvarliga hinder i vägen för stenindustriens framtida uppblomstring,
och det är nog intet tvivel örn att ifall man ordnar saken på det
sättet, att staten lägger den inköpta stenen i lager i syfte att vid första lägliga
tillfälle sälja den till de köpare, som anmäla sig, kommer detta att verka i
hög grad tryckande på stenindustrien. För min del finner jag, att om man
lånar upp medel för att göra detta inköp och betraktar den frambragta stenen
som en statens tillgång, som skall realiseras inom de närmaste åren, så gör
man stenindustrien i landet en verklig björntjänst. Det enda villkor, på vilket
jag kan vara med om den här föreslagna anordningen, det är, att man täcker
kostnaderna med skattemedel eller med andra sådana tillgängliga medel
och betraktar företaget som ett rent nödhjälpsarbete. Detta förutsätter då i
sin tur, att staten är beredd att disponera stenen för sådana ändamål, som eljes

Anslag till
inköp av
smågatsten.
(Forts.)

Nr 35. 58

Onsdagen den 13 maj f. m.

Anslag till
inköp av
smågatsten.
(Forts.)

inte skulle komma i fråga. Man kan ju exempelvis tänka sig, att staten beslutar
sig för att med hjälp av denna sten anlägga en stor riksväg, som eljes
inte skulle ha kommit till stånd eller inte blivit permanentbelagd. Man kan
också tänka sig, att man skänker bort stenen till sådana arbeten, där permanentbeläggning
inte under andra omständigheter skulle komma till stånd.
Man kan enligt min mening inte begagna en sådan möjlighet, örn man använder
lånemedel för att inköpa stenen och tänker sig, att man skall framdeles
avsätta den i den vanliga marknaden.

Jag ansluter mig för min del helt och hållet till den uppfattning, som statsutskottets
ärade ordförande här uttalat, sålunda att man bör söka andra utvägar
att täcka beloppet än upplåning av medel.

Herr Clemedtson: Herr talman! Här fästes nyss uppmärksamhet på ett
par detaljer, som förmenades vara felaktiga, i mitt förra anförande. Först
sades det, att örn vi beställa denna sten för t. ex. 3.50 per kvadratmeter, skulle
stenfirmorna sedermera, då det gällde att använda stenen, under hand kunna
säga till vederbörande vägdistrikt: »Här kunna ni få sten till lägre pris.»

Jag är inte blind för faran av att det kan bliva sådana fall, men jag ber med
anledning därav att få framhålla, att här är ju inte sagt i utskottsutlåtandet,
att stenen skall betalas med 3.50 eller 3.85 eller något sådant, utan det har
sagts, att den får betalas med högst det priset. För min del tror jag, att det
blir möjligt att få stenen beställd till lägre pris. Jag säger detta, sedan jag
just i dessa dagar fått reda på vilka pris som betalas i stenbrotten för smågatsten.
Efter dessa upplysningar har jag anledning tro, att det skall lyckas
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att komma överens med vederbörande örn
beställning till lägre pris än 3.50 per kvadratmeter.

Vidare anmärktes, att partiet skulle räcka inte till 10 mil utan till 20. Ja,
jag hade inte avsikt att säga exakt 10, utan jag avsåg att säga en 10—20 mil
eller så, och vilja herrarna säga 20 mil, så kör för det. Det tal man kommer
till beror ju på hur bred man lägger vägbanan, och man kan därför inte exakt
ange någon viss längd.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt de
yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på bifall till
samt vidare på avslag å vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Forsell begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 132, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det ifatt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Onsdagen den lis maj f. m.

59 Nr 35.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtande och memorial:

nr 133, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1931/1932 för viss personal inom den civila statsförvaltningen;
och

nr 134, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn nybyggnad
för statens historiska museum m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 32, i anledning av väckta
motioner örn obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 133 i första
kammaren av herr Möller m. fl., nr 197 i andra kammaren av herr Hansson i
Stockholm m. fl. och nr 296 i sistnämnda kammare av herr Dahlén m. fl.

Om obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

I motionerna 1:133 och II: 197, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att förslag till arbetslöshetsförsäkring
skulle föreläggas 1932 års riksdag, så att en var, som fyllt
16 men icke 67 år och mot avlöning användes till arbete för arbetsgivares
räkning i industriell eller annan rörelse eller vid hus-, väg- eller vattenbyggnad,
vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag liksom också
i jordbruk eller skogsbruk, enligt lag försäkrades till erhållande av ersättning
vid arbetslöshet, varvid såsom arbetare enligt lagen icke skulle anses verkmästare
eller annan befattningshavare i överordnad ställning.

I motionen 11:296 hade hemställts, att riksdagen måtte för sin del antaga
vid motionen fogat förslag till lag örn arbetslöshetsförsäkring.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet hemställt, att förevarande
motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sigfrid Hansson, Hagman, Norman, Magnusson i Kalmar, Hage
och Hansson i Trollhättan, vilka på anförda skäl hemställt, att riksdagen, med
bifall till motionerna 1:133 och 11:197, måtte i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa, att förslag till arbetslöshetsförsäkring, med i nämnda motioner angiven
omfattning och karaktär, skulle föreläggas 1932 års riksdag;

2) av herr Österström och herr Andersson i Rasjön, som ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Hagman: Herr talman, mina herrar! Ännu en gång föreligger till
behandling frågan örn införande utav arbetslöshetsförsäkring i vårt land —
för vilken gång i ordningen har jag verkligen inte gjort mig besvär med att
undersöka. Andra lagutskottet har i det nu föredragna utlåtandet hemställt
örn avslag på motionen, därför att ännu pågående utredningar skulle utgöra
hinder för ett bifall. Dessa utredningar i arbetslöshetsförsäkringsfrågan lia
nu i åtskilliga år använts såsom motiv för att inte skrida till något positivt
resultat. Man kan överhuvud taget med all rätt göra gällande, att arbetslöshetsförsäkringens
historia i vårt land är ett långt lidandes historia. I utskottets
föreliggande utlåtande har man ju lämnat en historisk översikt över
vad som förekommit beträffande denna fråga, men man skulle ha kunnat
gå ännu längre tillbaka i tiden, därest man velat samla ytterligare material.

Nr 35.

Om obliga torisk

arbets löshetsför säkring.

(Forts.)

60 Onsdagen den 13 maj £. m.

Jag vill erinra om att redan 1906 uttalade en i Stockholm avhållen kongress
för fattigvård och folkförsäkring som sin uppfattning, att Kungl. Maj:t borde
företaga en utredning angående de åtgärder, som böra vidtagas av det allmänna
för främjande av arbetslöshetsförsäkring i Sverige, och 1908 väckte Wavrinsky,
såsom framgår av utskottsutlåtandet, för första gången en motion härom
i riksdagen, som av utskottet på sin tid tillstyrktes. År 1909 väckte samme
motionär ytterligare en motion i samma ärende, och i denna instämde inte
mindre än 40 av riksdagens ledamöter. Det är intressant att nu se efter vilka
det var. Det var nämligen åtskilliga av dem, som ännu ha säte och stämma
i riksdagen, bl. a. statsutskottets nuvarande ordförande. Man kan verkligen
säga, att den tid, som gått efter 1909, kan betecknas såsom en period av eftertankens
kränka blekhet i jämförelse med den friskhet, varmed man för cirka
20 år sedan yrkade på åtgärder i detta ärende. Det är ju också bekant, fast
det inte är intaget i det föreliggande utskottsutlåtandet, att 1911 tillkallades
en särskild person inom dåvarande civildepartementet, som fick i uppdrag att
påbörja vissa utredningsarbeten för arbetslöshetsförsäkringsfrågans lösning,
och dessa utredningsarbeten, som väl voro de första, som på detta område från
statens sida vidtogos i vårt land, ledde ju också till att vid 1914 års första
riksdag hade den då sittande liberala regeringen upptagit i statsverkspropositionen
ett belopp av 300,000 kronor, och föredragande departementschefen anförde,
att han hyste förhoppning örn att under riksdagens lopp bliva satt i tillfälle
att framlägga förslag örn åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. Att
så inte blev fallet, berodde ju därpå, att 1914 års första riksdag den 5 mars
samma år upplöstes, och sedermera kom inte denna fråga under behandling.
Men efter denna tidpunkt ha kommittéutredningarna satt in, och det har gjorts
åtskilliga sådana. I detta nu föreligger ju förslag såväl till frivillig försäkring
med bidrag från det allmänna som från och med 1928 förslag till obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring, alltså ett förslag, som är av samma beskaffenhet,
som det, vilket motionärerna hemställa, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle begära till nästkommande års riksdag.

Man har, som jag tidigare framhöll, oupphörligt tagit dessa pågående utredningar
till förevändning för att ingenting göra, och sedan några år tillbaka
har man ju begagnat sig av den ännu sittande arbetslöshetsutredningens
arbete såsom motiv för avslag. Jag tillåter mig betvivla, att denna kommitté,
som skall utreda frågan örn arbetslöshetens orsaker och botemedel mot arbetslösheten,
kommer att kunna ge oss de uppslag, som behövas för att göra själva
arbetslöshetsförsäkringstanken som sådan överflödig. Därtill äro svårigheterna
på arbetsmarknaden och hela problemets komplicerade beskaffenhet alltför
omfattande, och den utveckling på detta område, som ägt rum i andra länder,
där man skridit till en lagstiftning av i huvudsak samma innebörd som motionärerna
här hemställa örn, ger ju också vid handen, att man inte ansett sig
i dessa länder kunna avskaffa själva orsakerna till de svårigheter, som föranleda
behov av en arbetslöshetsförsäkring.

Om man granskar de motiv, som utskottet i år använder för att avstyrka
de föreliggande motionerna, så är man faktiskt berättigad att göra gällande,
att negativismen är starkare framträdande i år, än vad fallet var t. ex. 1929,
då samma fråga behandlades. Utskottet säger t. ex. i år: »Då sålunda resultatet
av utredningsarbetet snart är att förvänta, så hemställer utskottet .. .»,
men 1929 kostade utskottet på sig följande motivering: »Utskottet hyser nämligen
den uppfattningen, att Kungl. Majit med den skyndsamhet, som förhållandena
medgiva, kommer att utan särskild framställning från riksdagen
framlägga förslag till lösning av den betydelsefulla frågan.» 1929 ansåg utskottet
sig kunna uttala, att Kungl. Maj :t för visso skulle utan något påpekande
från riksdagens sida framlägga förslag i ärendet, men i år har man

Onsdagen den li3 maj £. m.

01 Kr 35.

gjort utlåtandet i detta avseende mycket mera negativt. Det förhåller sig dock
på det sättet, att 1929 hade vi på vårt lands arbetsmarknad en konjunktur,
som var mycket fördelaktigare än den, i vilken vi nu befinna oss, och vi reservanter
ha i vår reservation påpekat, att det vill förefalla, som örn de borgerliga
partierna i vårt land hade hyst den uppfattningen, att bara man kan undvika
att taga en positiv ställning till denna fråga tillräckligt länge, kunna vi så
småningom återkomma till de mera normala förhållanden, som kännetecknade
arbetsmarknaden före 1914, och då skall också yrkandet på att i vårt land
införa en arbetslöshetsförsäkring bortfalla, och därmed skall man ha kommit
ifrån de svårigheter, som detta problem för med sig. Utvecklingen har,
som vi i vår reservation påpekat, gått en helt annan väg. Vi befinna oss för
närvarande i en ny depression, vars botten vi ännu icke skådat, och svårigheterna
äro ju stora, såsom framgick icke minst av det ärende, i vilket vi nyss
fattade beslut, beträffande stenindustrien och dess arbetsförhållanden.

Nu har det sagts, att de utredningar, på vilka man skyller, skola inom detta
års utgång vara fullbordade, och med den befattning, som jag har tagit med
detta ärende tidigare och med den kännedom om förhållandena, som jag i övrigt
har, vill det förefalla, som örn man knappast längre skulle kunna hitta
på något nytt utredningsområde, som inte är genomplöjt, utan det föreligger
verkligen en viss anledning att tro, att statsmakterna tvingas att taga ståndpunkt
till själva saken för eller emot. Med den utveckling, som vårt lands
arbetsmarknad under några år framåt säkerligen kommer att få, med vår
starka exportindustri och med dessa störningar i andra länder, som även återverka
här, kan man helt säkert göra gällande, att även örn vi komma in i bättre
* förhållanden på arbetsmarknaden i vårt land, alltså i vad man kallar mera
normala förhållanden, kommer behovet av mera permanenta och bestående åtgärder
beträffande hjälp åt oförvållat'' arbetslösa personer aldrig att kunna
helt avskaffas. Vi bli nog tvingade till att beträda samma vägar till lösning
av denna fråga, som m‘an har slagit in på i andra länder, och det vill förefalla,
som om det icke fanns anledning att längre vänta med att påbörja vidtagandet
av dessa. Den tid, som har gått sedan 1914, och det arbete, som har bedrivits
under de krissituationer, vi varit inne i, ha ju också givit oss — det måste jag
erkänna — en större erfarenhet än man möjligen haft i andra länder, där man
tidigare skridit till lösningen av dessa frågor. Det har förekommit under det
senaste halvåret, att regeringen har uppvaktats med framställningar från
kongresser eller från tillfälliga sammanträden, där man har framställt förfrågningar
på denna punkt, och jag har med intresse konstaterat, att den nu
sittande regeringen har gjort uttalanden, som äro mera positivt välvilliga beträffande
en lösning av arbetslöshetsförsäkringsfrågan än fallet i vissa avseenden
varit tidigare. Då vi ha nöjet att se herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet hos oss här i kammaren vid denna frågas behandling, vill
jag säga. att det skulle vara mycket värdefullt för både motionärerna och
undertecknad som reservant, särskilt därest man inte kan uppnå ett bifall till
den här framförda reservationen, att här i kammaren få höra, hur regeringen
ser på detta spörsmål, som nu måste närma sig sin lösning. Vi ha ju här hemställt
om att man skulle direkt skriva till Kungl. Majit för att så att säga
markera riksdagens uppfattning och därmed möjliggöra, att ett ärende av
denna beskaffenhet från regeringens sida bleve föremål för proposition till
nästkommande riksdag.

Jag skall för mitt vidkommande vid detta tillfälle, då ju frågan så många
gånger grundligt genomdiskuterats, icke fördjupa mig i det behov, som föreligger
för en sådan försäkring även i vårt land, eller i en analys av läget på
arbetsmarknaden för närvarande för vårt lands vidkommande, utan jag skall
med dessa synpunkter, herr talman, endast i korthet hemställa om bifall till

Örn obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Jfr 35. 62

Onsdagen den 13 maj £. m.

Om obliga- den reservation, sorn av herr Sigfrid Hansson m. fl. är fogad vid utskottets
terisie arbets- nu föredragna betänkande.
löshetsför säkring.

Häri instämde herr Hansson, Sigfrid.

(Forts.)

Herr von Sydow: Herr talman! Den siste ärade talaren uttalade sin förvåning
över att nian inte fann detta ärende vara moget för avgörande i det
skick, vari det nu föreligger. Jag får säga, att jag är snarare förvånad över
denna uppfattning hos den ärade talaren. Situationen är ju den — jag skall
inte börja med historiken ända från 1909, utan jag tar bara historiken, så som
ärendet nu föreligger — att 1926 tillsattes en kommitté för att utreda och avge
förslag i fråga om arbetslöshetsförsäkring. I denna kommitté fanns ett
starkt socialdemokratisk inslag. 1927 begärde kommittén hos Kungl. Majit,
att det måtte göras en särskild utredning — icke genom kommittén utan genom
andra — angående arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för
dess avhjälpande. Då tillsattes en särskild kommitté, som ännu arbetar. Det
har tillkännagivits, att dess arbete avslutas i år och att första delen av dess
betänkande, som handlar örn arbetslöshetens karaktär och orsaker, ligger under
tryck och att senare delen, som handlar örn medlen för arbetslöshetens avhjälpande,
kommer i år.

Sedermera ansåg regeringen, att det var sannolikt, att det behövdes några
kompletterande upplysningar, och anbefallde socialstyrelsen att avge utlåtande.

Nu måste jag säga, att det förvånar mig, att man, sedan man, även med
de socialdemokratiska ledamöternas röster, begärt en utredning örn arbetslöshetens
karaktär och orsaker och medlen för dess bekämpande men innan
man fått detta betänkande, som ju är grundläggande, vill bestämma sig, hur
man skall göra. Detta får jag säga, att jag anser för min del vara fullkomligt
ologiskt. Man har också i den motion, som är väckt av herr Möller
m. fl., även bestämt sig för hur beslutet skall gå. Det är mycket fråga örn,
för den händelse man skall ha en arbetslöshetsförsäkring, örn man skall ha
en frivillig eller en obligatorisk försäkring. Förut har man gjort uttalanden
från socialdemokratiskt håll, att man borde ha den frivillig. Nu har man
emellertid, innan utredningen är färdig, bestämt sig för att man skall ta. den
obligatoriska försäkringen. Jag kan inte finna annat än att här tala i själva
verket alla skäl för att man bör avvakta att utredningen blir färdig och först
därefter ta ståndpunkt.

Nu har herr Hagman yttrat några ord örn att utskottets motivering vid
denna riksdag är något mera negativ än 1929. Ja, det är riktigt, men det
är därför, att det uttalande, som gjordes 1929 av utskottet, tolkades på sina
håll, som örn utskottet givit sin principiella anslutning till frågan örn införande
av arbetslöshetsförsäkring. Jag är övertygad örn att detta inte alls
var utskottets mening, men för att inte en sådan vantolkning skulle komma
att ske också av utskottets utlåtande i år, valde man den kortfattade formulering,
som nu återfinns i utskottsbetänkandet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr Österström: Herr talman! Som kammaren behagade finna, ha de

frisinnade representanterna i andra lagutskottet till betänkandet fogat en särskild
reservation rörande motiveringen för utskottets avslagsyrkande.. Anledningen
till att vi gå fram på en egen linje därvidlag är ju inte minst den
omständigheten, som den förste ärade talaren här berörde, nämligen det faktum,
som nu fått sin bekräftelse av utskottets _ ärade vice ordförande, herr
von Sydow, att utskottsmajoriteten på avslagslinjen stramat upp sig sedan

Onsdagen den 113 maj f. m.

63 Nr 3Ö.

i fjol. Det har blivit ett kärvare tonfall, och detta beklaga vi. Vi beklaga Omobligadet
därför att — detta framgick också av den siste ärade talarens anförande torM arbets-—-
det icke är en tillfällighet, utan det är fullkomligt medvetet. Den tidigare krina''
välvilligare formuleringen på avslagsyrkandena har man denna gång omsorgs- (Forts)''
fullt justerat bort. Man har velat klippa av även den smalaste tråd, som möjligen
band utskottshalvan vid tanken på att man ställde sig sympatisk till
åtgärder på detta område. Det synes mig, som örn det vore berättigat att
säga, att detta är beklagligt och att det inte bådar gott med hänsyn till detta
ärendes behandling i fortsättningen.

När jag nu, herr talman, ber att få yrka bifall till den av herr Andersson
i Håsjön och mig avgivna reservationen, får jag kanske taga kammarens uppmärksamhet
i anspråk ett par ögonblick för att motivera detta vårt ställningstagande.
Det är ju så, att problemet örn arbetslöshetens bekämpande och
arbetslöshetsnödens lindrande är ju icke ett nationellt problem utan ett internationellt.
Detta är en världsfråga, som alla regeringar och alla parlament
äro tvingade att syssla med. För ett och annat folk i världen verkar det,
som örn detta spörsmål skulle vara en fråga, som gäller livet, och för alla
nationer är det i denna stund en mycket stor och mycket betydelsefull fråga.

Man kan ju säga, att Sverige hittills varit lyckligt ställt i jämförelse med närmare
och fjärmare stater, men obestridligt är väl också, att särskilt under de
senaste åren har det visat sig onda tecken även på vår himmel, och problemet
har grinat med sina tänder inåt. Jag har varit angelägen att slå fast, att
det rör sig örn ett världsproblem, då jag tror, att den enda möjliga utgångspunkten
för en sakdiskussion i denna fråga är, att man erkänner, att införandet
av arbetslöshetsförsäkring icke representerar en lösning av arbetslöshetsproblemet.
Såsom kammaren alltför väl vet utan min vägledning, förhåller
det sig nämligen på det sättet, att hade problemet varit till den grad
enkelt, att man kunnat upphäva arbetslösheten endast genom införandet av
arbetslöshetsförsäkring, skulle ju detta problem inte hava varit något problem
ute i världen, alldenstund man runt örn oss hur en sådan arbetslöshetsförsäkring
genomförd. Problemet ligger i själva verket, såsom vi alla förstå, mycket,
mycket djupare. Sanningen är den, att även med införandet av en arbetslöshetsförsäkring
har man inte förmått svinga yxan och nå det ondas rot; man
har inte träffat det ondas hjärtpunkt. Svårigheterna kvarstå i alla fall. Den
brittiske journalist — världsberömd för övrigt -— som för några år sedan
i denna fråga gjorde det uppmärksammade uttalandet, att »arbetslösheten går
aldrig över, den måste drivas ut», hade naturligtvis rätt. Det måste vi alla
erkänna.

Nu är allt detta banala sanningar —• det medger jag — och kammaren
kan inte ha någon glädje av den sortens visdom. Att erinra örn detta är att
slå in öppna dörrar. Anledningen till att jag slagit fast allt detta är
emellertid den, att då man kommer till denna punkt, dela sig vägarna. Det
finns ju en grupp av medborgare, som förmena, att när man inte kan upphäva
arbetslösheten, inte få bukt med det onda i dess rot, genom att införa
tekniska hjälpåtgärder, finns det ingen anledning att göra någonting, utan
då skall man dröja och vila på hanen. Därför vill jag gärna deklarera, att
jag inte delar denna mening. Jag tror, att vi hunnit för långt på det sociala
hjälparbetets och självhjälpens väg. Jag vill inte erkänna, att vi skola nöja
oss med detta tillstånd såsom det är. Jag kan inte slå mig till ro med detta,
utan jag tror, att här vänta nya uppgifter, och ett område, där en insats
relativt snart måste göras, är enligt min mening just detta.

Nu skall jag, herr talman, inte alls bli långrandig, utan jag vill endast
göra ett par antydningar, varför jag kommit till detta resultat. Det är först
och främst därför att jag tror, att ett dröjsmål skulle på det olyckligaste sätt

Nr 35.

Om obliga torisk

arbets löshetsför säkring.

(Forts.)

64 Onsdagen den 13 maj f. m.

psykologiskt återverka på massorna. Jag tror, att det redan nu förhåller
sig på det sättet, att man i vida kretsar bland vårt folk, där man känner detta
som en livsfråga, gör sig fullkomligt oberättigade föreställningar örn vad arbetslöshetsförsäkringen
verkligen skulle komma att betyda. Man spänner förväntningarna
alldeles för högt. Örn denna försäkring en gång blir genomförd,
är det mycket, mycket stor risk, att då blir besvikelsen i motsvarande grad
också stor, och jag måste till socialdemokraterna rikta en vädjan att beakta
just denna synpunkt. Det är inte något uttryck för viktighet eller något försök
att verka märkvärdig, örn man säger, att den synpunkten inte i herrarnas
agitation i denna fråga med tillbörlig styrka kommit fram. Men den bör beaktas,
den har sin stora vikt, och man skall inte undervärdera densamma.
Den fruktansvärda sanningen är ju den, att även en arbetslöshetsförsäkring
under tämligen generösa former och med tämligen vid organisation skulle ge
en i allra högsta grad blott relativ trygghet. Ju längre man dröjer med att
ordna denna fråga, desto vildare växa förhoppningarna och desto större bli
de faror, som jag här med ett par ord antytt.

Herr talman! Därmed är jag framme vid ett annat skäl, varför jag tror,
att man måste räkna med att denna sak skall lösas. Det är den skräck, som
verkligen finnes hos arbetarmassorna för den ytterligt ovissa morgondagen.
Det är inte social hjärtnupenhet, då jag säger, att ingen annan än den människa,
som haft det svärdet hängande över sig, kan fatta, vad det innebär att
vara i den situationen att i morgon bliva arbetslös. Örn jag överhuvud taget
vågar tala örn detta, beror det därpå, att jag inte^är utan varje erfarenhet örn
vad det innebär, och detta gör, att jag inte kan slå mig till ro på än så utomordentliga
teoriers dunbolster, medan stormen piskar därute. Aven örn arbetslöshetsförsäkringen
endast ger en relativ trygghet, tror jag, att vinsten är så
pass stor, att det är skäl i att göra en insats för att nå den och göra en ansträngning
för att trygga den.

Det finns nämligen i det sammanhanget även ett annat världsproblem, som
man inte skall bortse ifrån, och det är rationaliseringsproblemet. Alla måste
vi den vägen fram; men det är många, som stupa på den vägen. Jag tror, att
det är en mycket, mycket farlig politik, att om man menar — och det mena
vi väl alla — att det i en eminent grad är ett samhällsintresse, att denna
rationalisering på teknikens område genomföres, samtidigt låta en grupp inom
produktionen i samhällslivet, nämligen arbetarna, bära hela bördan för denna
rationalisering. Jag fruktar, att det är en mycket farlig politik. Jag säger
detta ännu en gång, ty i det tecknet växer fram vad som är det vanskligaste
av allt, nämligen den primitiva paniken. Jag tror, att det är en samhällsbevarande
politik örn de, som ha ansvaret för den nuvarande produktionsordningen
och tro på den, ge sig i kast med uppgiften att fördela bördan vid
rationaliseringens genomförande.

Så en enda sak till. Det synes mig, som om det vore mer än en tillfällighet,
att denna debatt kommer omedelbart efter frågan om hjälpen till stenhuggeridistrikten.
Jag kan nämligen inte neka till, herr talman, att det ibland
synes mig, som örn den svenska arbetslöshetspolitiken skulle vara präglad av

_vad skall jag säga •— ett dubbeldrag kunde man kanske uttrycka det. Vi

driva här eller ha åtminstone i riksdagen drivit en teoretiskt skäligen oantastlig
arbetslöshetspolitik. Vi hava backat upp, vi hava varit strama och tyckt,
att vi skött detta utomordentligt förnämligt, och vi hava haft beröm av mångå
stora tidningar. Men jag är inte riktigt lika säker pa, att denna politik varit
genomförd ute i landet. Jag har från min egen hembygd en stark känsla av,
att man där ler en smula åt vår utomordentligt konsekventa arbetslöshetspolitik,
ty när arbetslöshetskommissionen, regeringen och riksdagen säga nej, sammanträda
de fattiga kommunalfullmäktige och få taga bördan på sig i en

Onsdagen den 1(3 maj f. m.

65 Nr 35.

fruktansvärd utsträckning. De ha färre möjligheter att organisatoriskt och Omobligaekonomiskt
klara upp denna sak, och det vittnades under den förra debatten, tori^k arbetsätt
kommunerna i dessa distrikt digna under bördor, som staten förnämt av- ikring.
böjer att taga. Jag tror inte, att den svenska arbetslöshetspolitiken kunnat (Forts.)
begränsas till att vara så i uttrycken förnäm, som vi ibland inbilla oss, att
den varit, ty kommunerna få komplettera på ett sätt, som blir i allra högsta
grad ryckigt, och som, vad mer och betänkligast är, gör, att det för närvarande,
herr talman, håller på att skapas ett kommunernas proletariat i detta land.

Jag tror, att detta är en mycket, mycket stor fara, och jag har velat fästa
uppmärksamheten även på den. Ställningen är på många punkter i vårt land
i detta ögonblick i det närmaste förtvivlat svår, i varje fall ytterligt svår, och
det är kanske skäl att beakta detta.

Detta blev ju i hög grad — det vill jag gärna betona — en personlig deklaration,
men jag har ansett det vara min plikt att ge till känna vad jag hyser
för uppfattning.

Jag slutar med att säga, att det är en tillfredsställelse, att den nuvarande
chefen för socialdepartementet med sin av oss alla kända och uppskattade
sociala vidhjärtenhet och varmhjärtenhet är en borgen för att denna fråga
inte blir bortglömd.

Herr Möller: Det hade inte varit min avsikt att begära ordet i denna debatt,
men herr von Sydow hade ett par yttranden, som jag anser mig nödgad
att replikera.

Det är riktigt, att det var den gamla arbetslöshetsförsäkringskommittén
som hos regeringen hemställde, att det skulle tillsättas en särskild kommitté
för utredande av arbetslöshetens karaktär och orsaker och möjligen också
medlen att avhjälpa den, men det var under den uttryckliga förutsättningen,
att denna nya utredning inte finge åberopas såsom skäl för att fördröja genomförandet
av en arbetslöshetsförsäkring. Denna ståndpunkt är fullkomligt
logisk. Arbetslöshetens karaktär och orsaker och medlen till dess avhjälpande
ha i själva verket inte alls någonting att göra med denna fråga. Örn man
trodde, att en kungl, kommitté består av sådana trollkarlar, att den kan föreslå
medel, varigenom all arbetslöshet avskaffades, då skulle det kunna vara
logiskt att vänta. Men herr von Sydow har väl ändå inte ställt så överdrivna
förhoppningar på den sittande kommittén. Nog kommer arbetslösheten
att finnas kvar, vilka förslag denna kommitté än må kunna komma med, och
nog kommer det att finnas människor, som behöva stöd av arbetslöshetsförsäkring;
till och med alldeles oavsett hur vi göra med den s. k. arbetslinjen
kommer det att föreligga ett behov av ett sådant stöd.

Jag kan säga, att de borgerliga ledamöterna hava enligt min mening verkligen
aldrig gjort riktigt klart för sig. varför det, ehuru vi anse, att riksdagens
hållning i denna fråga är ytterst beklaglig, icke varit mera väsen örn
arbetslöshetsfrågan i vårt land. Det beror helt enkelt därpå, att det finns
inemot 300,000 arbetslöshetsförsäkrade arbetare. De få sina försäkringsbidrag
under växlande tider visserligen, ibland 90 dagar och ibland ända upp
till 150 dagar — jag kommer inte så noga ihåg, vilket det är. Korttidsarbetslösheten
ha sålunda fackorganisationerna själva delvis tagit hand om, och
detta gör, att eländet bland de arbetslösa inte blir större, än det faktiskt är.

Jag vill alltså hava understrukit, att den dåvarande socialministern uttryckligen
förklarade, att den nytillsatta kommittén för utredning av arbetslöshetens
karaktär och orsaker inte skulle, i varje fall inte för hans del, utgöra
något hinder för lösandet av frågan örn arbetslöshetsförsäkringen. I annat
fall kan jag inte tänka mig, att socialdemokraterna tillstyrkt att en sådan

Första kammarens protokoll 1931. Nr 35.

5

Nr 35.

6G

Onsdagen den 15 ma j I. m.

Om obliga tottik

arbets löshetsför säkring.

(Forts.)

kommitté skulle tillsättas. Det skulle alltför mycket påmint om den gamla
historien, att man tillsätter kommittéer, när man ingenting vill ha gjort.

Vad sedan frågan örn försäkringsformen beträffar, vad skola vi göra?
Förut hade vi faktiskt fått uppbära förebråelser för att vi inte bestämt oss för,
örn det skulle vara obligatorisk eller frivillig försäkring; nu i dag få vi höra,
att det är orätt av oss, att vi intagit en i varje fall mera bestämd ståndpunkt
än förut, eftersom alla utredningar inte äro klara. Skillnaden mellan vår och
herrarnas ståndpunkt är helt enkelt den, att vi hava ett positivt intresse för
saken, medan herrarna inte vilja någonting. Edra intressen äro så negativa,
att jag är fullkomligt säker på, att endast en ringa procent av denna kammares
ledamöter överhuvud taget har tagit del av utredningens resultat — annat
än möjligen i Svenska Dagbladets artiklar, och huru saken framlägges där,
är alltför känt för att vi skola anse, att den upplysnnig, som på den vägen
lämnas, är en verklig upplysning. Det är ju rena propagandan och ingenting
annat, allt vad som i denna sak skrives i tidningar av sådant slag som Svenska
Dagbladet.

Vi hava endast sagt, att vi anse, att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
är den rationellaste metoden. Detta hindrar naturligtvis inte, att vi kunna bli
tvungna att falla tillbaka, om det visar sig, att vi i stället kunna på borgerligt
håll i riksdagen vinna stöd för annan linje. Men därom veta vi ju ännu faktiskt
ingenting.

Jag förstod inte till en början herr Österström, då han talade; men jag fick
sedan klart för mig, att han i varje fall i princip är en ganska bestämd anhängare
av genomförandet av en arbetslöshetsförsäkring. Men jag kan försäkra
herr Österström, att i den mån människorna veta någonting, ej blott att arbetslöshetsförsäkringen
i allmänhet är dålig eller god, och örn det finns någon människa
i detta land som vet något om, hur arbetslöshetsförsäkringen skulle komma
att verka för den enskilde, är detta tack vare vårt arbete — icke tack vare
någon annans. Då vi talat med arbetarna, hava vi sannerligen inte förespeglat
dem, att arbetslöshetsförsäkring skulle bliva inkörsporten till den fullständiga
tryggheten för dem. Vi hava sagt precis vad förslagen innehålla och överlämnat
åt dem själva att bedöma, huruvida det var riktigt. Vi hava sagt, under
huru lång tid försäkringshjälp skulle åtnjutas, och huru stora belopp, som de
enligt det då utarbetade förslaget skulle få. Förväntningarna äro visst inte
överdrivna, såsom herr Österström föreställde sig, och därför tror jag inte heller,
att besvikelsen kommer att bli så stor. Man Iean ju inte i dag gå in på frågan,
huru en arbetslöshetsförsäkring skulle komma att se ut. Men, mina herrar,
om en person är arbetslös t. ex. i 20 veckor, kommer, även om han får en
ringa slant — och vi begära sannerligen inte några överdrivna belopp — hela
samhällets sätt att taga på detta problem, som är en livsfråga för dem, som råka
ut för arbetslöshet, att förändra deras inställning mot samhället. Det finns inte
det ringaste tvivel örn den saken, örn de märka, att de inte endast äro offer och
framför allt offer för förhållanden, över vilka de inte hava det ringaste inflytande.
Det är detta, som är det allra värsta, att de människor, som rationaliseras
till arbetslöshet, sedan få se, att företagen efter rationaliseringen lämna
större vinst under en tid, då de själva äro utlämnade till allt det elände för dem
själva och deras familjer, som följer i spåren av arbetslösheten. Jag skall inte
draga mig för att säga, att det egentligen är en skandal, att inte arbetslöshetsförsäkringsfrågan
är löst, åtminstone samtidigt med att man bedriver ett rationaliseringsarbete
av det slag, som pågått under de sista åren, ty det hade varit
en enkel skyldighet att inte låta människor, som inte behärska produktionsprocessen,
bliva de egentliga och enda offren för ett sådant rationaliseringsarbete.

Jag skall för min del inte ge mig in på en längre utläggning örn dessa saker.

Onsdagen den 18 maj f. m.

67 Nr 85.

Jag vet, att herr Hagman redan har ställt den frågan till regeringen, om man Om obliga.
kan förvänta, att det kommer ett förslag till 1932 års riksdag i detta ämne. Det ^risk arbetsär
klart, att vi äro oerhört intresserade av att få svar på denna fråga, ty vi Ushfisf°rKomma
naturligtvis inte att lämna statsmakterna någon ro, förrän frågan är i
hamn. Den saken är fullkomligt klar. Rent partitaktiskt kunde det vara gan- ;

ska nyttigt, om vi i fortsättningen finge syssla med denna fråga ännu några
ar, ty man kommer ute i landet att draga sina slutsatser av det sätt, på vilket
de olika partierna tagit sin inställning till sådana sociala problem, där ingen
sanningsälskande människa kan underlåta att säga, att de svårigheter, för
vilka de enskilda råka ut, äro de själva inte ansvariga för, och ändå lämnas
de utan något stöd från det allmännas sida. Jag försäkrar, att om det skall
fortsätta så ännu några år, är jag övertygad örn, att det ur sådana enkla partitaktiska
synpunkter endast skulle vara till nytta för socialdemokratin. Men
vi lida av att se människorna svälta under tiden. Det är den enkla sanningen
och det anser jag, uppriktigt sagt, att man på alla håll inom riksdagen kunde
vakna för.

Jag känner inte något parlament i världen, som har behandlat dessa frågor så
cyniskt som den svenska riksdagen. År 1927. då tyskarna löste sin arbetslöshetsförsäkringsfråga,
skedde detta inte på grund av en socialdemokratisk majontet
eller någonting sadant. Da engelsmännen löste denna fråga, satt ingalunda
något Labourparty vid makten. När danskarna och norrmännen gjorde
det, funnos mycket stora och fasta borgerliga majoriteter i riksdagen o. s. v.

Men bär är det alldeles, som örn man stötte på en mur, då vi komma med’dessa
yrkanden. Man talar så mycket om de olyckliga verkningarna där ute; de skulle
hava konserverat arbetslösheten m. m. sådant. Men kunna herrarna visa oss, att
arbetslösheten varit mindre här hemma? Det bär den inte varit. Jag bestrider
detta. Jag läser socialstyrelsens statistik varje gång den kommer och finner,
aft procentsiffran beträffande antalet arbetslösa är ungefär lika stor. Det var
till och med ingen skillnad under de goda åren. Då svängde arbetslöshetssiffran
lör ingland mellan 9—12 %, medan den hos oss svängde mellan 8—15 %. Svängningen
bär var alitsa något större. Jag talar inte örn arbetslöshetskommissionens
statistik, ty den säger ju ingenting örn arbetslöshetens verkliga omfattning.
Aven örn man kan säga, att försäkringen i England och kanske även i
tyskland pa vissa punkter visat sig hava svagheter, är detta inte detsamma,
som att arbetslöshetsförsäkringen inte bör införas. Jag tror inte, att det är
svart att komma överens med oss att göra en rationell arbetslöshetsförsäkring,
som ger dem, som äro berättigade till arbetslöshetshjälp, en ordentlig trygghet i
siri tillvaro utan att de skulle få några överdrivna pretentioner eller att man
ii k;l}nna få garantier mot missbruk. Man kan naturligtvis inte avskatta
alla^missbruk, det är klart. Människorna äro människor, det kan man
inte göra någonting åt. Men nog kan man skapa sådana regler, att grova och
allvarliga missbruk icke kunna förekomma i någon allvarligare omfattning. Vi
begära inte,^ att man skall få missbruka denna försäkring, vilken form den än
matte tå; på denna punkt vilja vi naturligtvis ha regler.

Det är vad jag i dag har att säga med anledning av denna diskussion. Vi
komma ju att behandla frågan örn den svenska arbetslösheten ytterligare ett
pär gånger under denna riksdag, men jag skulle vara mycket tacksam, örn man
möjligen tran regenngsbänken kunde få besked, i vilket läge regeringen tänker
sig, att denna fråga skall befinna sig år 1932.

• ^e,rr£**™*n: ?err falman, mina herrar! dag tror, att man skulle göra

sig skyldig till en försummelse, örn man inte begagnade tillfället att nita fast
det erkännande, som herr Osterström för en stund sedan gjorde. Han sade nämligen
ungefär följande: här sta vi i riksdagen och föra en ur teoretiska synpunk -

Nr 35.

Örn obliga torisk

arbets löshetsför säkring.

(Forts.)

g8 Onsdagen den 13 maj f. m.

tor synnerligen oklanderlig arbetslöslietspolitik, niell utanför dessa väggar försiggår
en utveckling, som inte precis följer de linjer, som vi här anse böra följas.
Ja, det förhåller sig verkligen på det sättet. Jag ber att få nämna några siffror,
som konstatera detta förhållande tydligt och klart.

Vid utgången av mars månad var det 346 av landets kommuner, som till
statens centrala organ, arbetslöshetskommissionen, inlämnade uppgifter örn arbetslöshetsförhållandena.
Det är sammanlagt cirka 42,000 anmälda hjälpsökande,
arbetslösa personer, och av dessa är det 50 %, d. v. s. 20,000 personer,
som erhålla arbetslöshetshjälp antingen genom staten eller kommunerna. Meli
det är då mycket intressant att kunna se, att staten lämnar_ arbetslöshetshjälp
endast till 10,000, under det att kommunerna lämna sådan hjälp till precis lika
mångå. Medan- hela den svenska staten lämnar arbetslöshetshjälp till 10,000
arbetare, är det 346 kommuner, som lämna sådan hjälp till lika mångå arbetslösa.
Jag är inte alldeles säker på, att man därvidlag följer de oklanderliga
teoretiska linjer, örn vilka herr Österström talade. Jag vet däremot, att i vissa
fall gör man det inte. Saken är nämligen den, att i många fall man inte tänker
på att sköta denna politik på ett sådant sätt, att man kan rida igenom krisen.
I regel äro kommunerna oförsiktiga och vidtaga åtgärder, som ganska snart urtappa
deras ekonomiska möjligheter. Det är just detta, som skett i en del
kommuner, att de upplånat medel till yttersta gränsen för sin solvens, och så
hava de fortsatt med till ex. stenhuggeriarbeten för kommunens egen räkning,
utökat lagren och uttömt sina tillgångar, innan de gå till staten och begära
hjälp. Jag tror, att det ur deras egen synpunkt varit lyckligare, om de tidigare
kommit till staten och begärt hjälp.

Då herr Österström sade, att det är någonting dubbelt över arbetslöshetspolitiken,
måste jag fastslå detta. Här har man ju varit särskilt rädd
för att utbetala s. k. avtalsenliga löner. Men för en stund sedan beslöto vi
sätta i gång arbeten med avtalsenliga löner, ty det är ju detta, som beslutet örn
att beställa sten för 3V2 miljoner kronor innebär. Det är alltså ingen verklig
konsekvens eller lagbundenhet ens i riksdagens egen stränga uppfattning örn
dessa ting, utan då svårigheterna bli för stora, går man ur sina egna tankegångar
och ordnar hjälpen på olika sätt.

Jag har aldrig för min del tillhört dem, örn vilka herr Österström gjorde gällande,
att man hos vårt lands lönearbetare ställt i utsikt, att arbetslöshetsförsäkringen
skulle lösa alla svårigheter. Jag har visserligen sett, att man på
sina håll har den uppfattningen. Men jag begagnar varje tillfälle att tala örn
för vederbörande, att även arbetslöshetsförsäkringen, för såvitt den skall göra
skäl för sitt namn, måste vara till tiden och hjälpen begränsad. Och därför
blir det alldeles säkert så, att då vi en gång skola lösa denna fråga, komma vi
inte ifrån en arbetslinje, som är till tiden obegränsad för att taga upp de långfristiga
fallen, men det är en historia, som vi inte nu böra fördjupa oss i. ^

För min del har jag ju också, som var och en vet, sorn. studerat 1926 års arbetslöshetssakkunniges
betänkande, hävdat en speciell linje, som jag nu står
ganska ensam örn. Jag har tagit denna ståndpunkt på grund av de erfarenheter,
jag har beträffande detta problem. Nu gör man gällande, att de socialdemokratiska
ledamöterna bland 1926 års sakkunniga, av vilka jag var en,
gjorde en hemställan till Kungl. Maj :t örn att en kommitté skulle tillsättas, och
som även skedde, vilken kommitté nu fått äran att under de sista åren användas
såsom motivering för ett fortsatt förhalande av denna fråga. Då man nu gör
gällande, att denna framställning gjordes utan några som helst erinringar, vill
jag gärna säga, att jag för min del var ytterst tveksam och kanske på denna
punkt tveksammare, än som framgår av de föreliggande handlingarna. Vi
begagnade också tillfället att en gång i andra kammaren framställa en direkt
förfrågan till den då sittande regeringen med borgmästare Pettersson i Söder -

Onsdagen den 18 maj f. m. 69

tälje såsom socialminister, huruvida det var meningen, att denna kommittés
tillsättande skulle förhala frågan om arbetslöshetsförsäkringens upptagande
till positiv lösning. Det försäkrades då från regeringens sida genom socialministern,
att ett sådant förhalande inte under några förhållanden skulle förekomma.
Men har detta icke skett vid varje tillfälle, då man tagit upp denna
fråga och krävt, att någonting skulle göras. Det har naturligtvis styrkt oss
alla i den uppfattningen, att man inte så mycket kan lita på sådana uttalanden,
kanske framför allt därför att regeringarna och även socialministrarna växlade.
Men man bör ju begagna tillfället att erinra i varje fall örn de löften, som på
denna punkt äro givna, för att någon gång komma till ett resultat.

Det förhåller sig alltså på det sättet i närvarande stund, att kommunerna i
vårt land bära en mycket stor del av de bördor, som ur utjämningssynpunkt
borde tillkomma staten. Det vore också önskvärt ur en annan synpunkt, att
någorlunda enhetliga bestämmelser komme att gälla i olika delar av landet.
Men det är under den nu inträdda depressionen konstaterat ett ytterst intressant
förhållande, nämligen att under tider med mindre arbetslöshet, som endast berör
vissa av landets olika kommuner, är det ganska svårt att uppväcka något
större intresse för denna fråga i de delar av landet, som inte äro berörda av
denna depression. Men för närvarande sträcker depressionen sina verkningar
in på områden, som karakteriseras av skogs- och flottningsarbeten för arbetsmarknadens
vidkommande. Då har jag märkt, att man finner ett mycket starkt
intresse för dessa frågor hos dem, som representera just dessa distrikt. Man
bör naturligtvis här se frågorna i stort, och alldeles oavsett örn man har elden
inne på knutarna eller ej, bör man i alla fall medverka till att skydda sitt
hus. Det är några, som äro berörda den ena gången, och andra, som äro berörda
den andra gången. Men det är för visso ett samfällt problem för hela vårt
samhälle att försöka komma fram till mera definitiva anordningar på detta område,
så att man gemensamt bär de bördor, som en del kommuner lasta på sig
själva, men med det resultatet, att de förstöra sin egen ekonomi, så att de så
småningom få det ännu svårare.

Jag har, herr talman, velat med vidhållande av mitt tidigare framställda
yrkande framhålla dessa, synpunkter såsom ytterligare belysning av den fråga,
som nu föreligger till behandling.

Herr von Sydow: Det var ett pär yttranden dels av herr Österström och
dels av herr Möller, som jag inte kan lämna alldeles obesvarade. Det gällde
frågan örn rationaliseringen, och jag märker, att herrarna lia en enligt min
tanke fullkomligt oriktig uppfattning om rationaliseringens följder här i landet.
De hava nämligen egentligen inte gått ut över arbetarna.

Nu vet ju åtminstone herr Möller, att Svenska arbetsgivareföreningen i stort
representerar den svenska industrien. Vi få för varje månad uppgifter örn
antalet arbetare, som under månaden varit anställda hos en arbetsgivare. Dessa
siffror för förra året äro just i dagarna offentliggjorda. De visa, att det
på det hela taget inte var någon egentlig nedgång i arbetarantalet under förra
året. Men det finns också andra statistiska beräkningar, som visa, att rationaliseringen
i hög grad kommit arbetarna till godo. Då vi behandlade frågan om
rationaliseringen vid den s. k. arbetsfredskonferensen förklarade vi från arbetsgivaresidan,
att det ansågs rättvist, att en andel i vinsten av rationaliseringen
kommer arbetarna till godo. Detta visar vår statistik på ett oförtydbart sätt,
ty den visar, att i cn hel del större branscher, där kollektivavtalslönema varit
alldeles oförändrade under de sista åren. har arbetsförtjänsten stigit väsentligt.
Varpå beror detta? Jo, genom rationaliseringen komma nya arbetsmetoder och
nya maskiner, som göra att ackorden för arbeten ge mycket mera än förut,
fastän lönesatserna äro oförändrade.

Nr 36.

Om obliga torisk

arbets löshetsför säkring.

(Forts.)

Jfr 35. 70

Onsdagen den 13 maj {. m.

Om obligatorisk
arbets
löshetsförsäkring.

(Forto.1

Herr Möller: Endast några få ord!

Herr von Sydow talar ju om en annan sak. Vi hava aldrig varit motståndare
till rationaliseringen, ty vi äro övertygade örn att den medfört en allmän
förbättring av produktionen, som även kommer arbetarklassen till godo. Vi
hava aldrig ett ögonblick bestritt detta. Men det uppstår ju ett mellanrum
för de människor, som på grund av rationaliseringen bliva avlägsnade från
fabrikerna för en viss tid åtminstone. Att sedan de andra få större förtjänst,
hjälper ju inte dem, som faktiskt blivit utrationaliserade.

Det var en kammarkamrat som viskade till mig, att Eda glasbruk nedlagts.
Det är ju en typisk rationaliseringsåtgärd. — Ja, jag undrar, örn det inte förhåller
sig så, men det var egentligen detta jag skulle vilja säga: Att det finns
ett sammanhang mellan arbetslönerna och arbetslösheten bestrida vi inte, ehuru
vi inte kunna erkänna, att det har den betydelse för arbetslösheten, som man
bland motståndarna till arbetslöshetsförsäkringen vill göra gällande.

Herr Ström, Torsten: Endast några ord, herr talman!

Att denna fråga är av ett mycket stort intresse för oss i landsorten, är ju
alldeles påtagligt. En del av Sveriges städer och kommuner har nämligen
haft frågan under diskussion på sina sammanträden. Jag ber att få berätta
en liten episod från min hemstad.

Vi hade i februari denna fråga uppe till behandling i stadsfullmäktige. Där
sade de borgerliga ledamöterna ifrån, att de inte hade någonting att invända
emot, att arbetslöshetsförsäkringen ordnades för landet; men det bör vara riksdagens
sak att ordna detta, och frågan borde inte föras fram inom stadsfullmäktige,
då den inte tillhörde kommunens gemensamma hushållsangelägenheter.
Vi lyckades emellertid genomdriva ett beslut, vari vi i skrivelse till regeringen
hemställde örn att få framlagt ett förslag i denna fråga till 1932 års
riksdag. Sedan detta beslut fattades i stadsfullmäktige, sattes från borgerligt
håll igång en mycket intensiv agitation mot det av stadsfullmäktiges majoritet
fattade beslutet. Det hela resulterade i att magistraten i min hemstad, Lidköping,
vägrade att expediera ärendet. När man resonerade med de borgerliga
ledamöterna i stadsfullmäktige, sade de: »Vi hava ingenting emot, att en

arbetslöshetsförsäkring ordnas, men det bör ske genom riksdagen.» Men man
märkte, att innerst fanns det ingen vilja till att ordna denna sak, ty då skulle
de säkerligen inte hava uppträtt på detta sätt i den stad, i vilken jag bor. Samma
motvilja möter man från de borgerliga i riksdagen.

Jag har med detta endast velat påpeka, att vi i landsorten även hava sysslat
med dessa frågor och försökt bringa till regeringens kännedom vad man tänker
och tror.

I anledning av vad jag nu har anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Sigfrid Hansson m. fl. avgivna reservationen.

Till herr Österström vill jag säga, att rationaliseringens genomförande inte
varit annat än till ett väsentligt gagn för arbetarna och har inte i någon väsentlig
mån ökat arbetslösheten. Men däremot har arbetslösheten inom andra
branscher ökats.

Slutligen vill jag säga herr Möller, att då han sade, att arbetarna och deras
organisationer inte på något sätt varit vållande till arbetslösheten här i landet,
kan jag inte ge herr Möller rätt i detta. Det finnes nämligen åtminstone i
vårt land vissa branscher, där arbetarna tillkämpat sig sådana lönesatser, som
i själva verket förhindra arbetenas utförande i det omfång, som eljest borde
kunna ske, och därigenom vållas arbetslöshet. Jag tror inte, att herr Möller
egentligen vill förneka detta, ty det vore ju lätt att nämna vissa sådana
branscher.

Onsdagen den lis maj £. m.

71 Nr 35.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att den fortsatta överläggningen i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till
höjande av det mindre jordbruket och befrämjande av gödselvården;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa delar av det s. k. Köpingskomplexet i Västmanlands län;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
innehavarna av kronohemmanet Holgryte nr 1 i Jönköpings län för erlagda
kommunalutskylder;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till sådan mark;

nr 209, i anledning av väckta motioner örn anslag till G. E. Broms’ egnahemsstiftelse
för fullföljande av diknings- och kolonisationsarbete å stiftelsens
ägor;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn anslag till understöd
åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter; samt

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till mejerihanteringens
förbättrande i organisatoriskt och merkantilt hänseende.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts propositioner
till riksdagen med förslag till lagar örn ändrad lydelse av vissa
delar i lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården m. fl. lagar;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för fördelning
av driftkostnaderna för en planerad centralanstalt för radioterapi vid
Lunds lasarett;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till patent- och registreringsverket
ävensom Kungl. Maj :ts proposition angående stat för nämnda ämbetsverk
m. m.;

nr 138, i anledning av väckt motion örn anslag, under viss förutsättning, till
vissa barnavårdsinstitutioner;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader m. m.;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anvisande av anslag till räntor å statsskulden m. m.;

nr 141, i anledning av väckt motion örn åtgärder mot driftinskränkningar
vid statens järnvägars slipersfaktori å Lövholmen;

nr 142, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn dyrtidstilllägg
åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.; samt

nr 143, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag till
provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 5, 6, 7 och 8 §§ förordningen den 16 maj 1884 angående
patent;

Örn obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Fort».)

Nr 35. 72

Onsdagen den 13 maj f, ni -

ni: 31, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser mot illojal konkurrens dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 oktober 1914 angående förbud i vissa fall
mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av
oriktigt märkta varor;

andra lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 36, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag), dels ock i ämnet väckta motioner; nr

37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården
m. m.;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister;

nr 39, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
behandling av alkoholister, dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 40, angående arvode åt hovrättsassessorn K. Persson, vilken inom andra
lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor; ävensom

särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående huvudgrunderna för en rättegångsreform samt i anslutning därtill
väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.37 e. m.

In fidem
G. H. Berggren,

Onsdagen den 13 maj e. m.

73

Nr 36.

Onsdagen den 13 maj e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Fortsattes överläggningen angående andra lagutskottets utlåtande nr 32, i
anledning av väckta motioner örn obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Herr Vennerström: Herr talman! Örn jag bade vetat, att jag var siste talaren
på listan före middagen och att sammanträdet skulle avbrytas för min
skull, hade jag säkerligen inte begärt ordet. Det är, herr talman, en alldeles
för stor ära, som vederfarits mig i det fallet, då jag hade den enkla avsikten
att under blott en minut i slutet av debatten uttala min förvåning över tystnaden
från regeringsbänken rörande en del frågor, som framförts från åtskilliga
talare.

Jag hade tänkt att i närvaro av hans excellens herr statsministern och även
i närvaro av chefen för socialdepartementet uttala, som jag nämnde, min förvåning
över, att man inte från regeringsbänken fann tillfälle att svara på, särskilt
från herr Hagman gjorda, framställningar örn, huruvida man från regeringens
sida tänkte att år 1932 framlägga förslag till lösning av denna för
Sveriges arbetarklass synnerligen viktiga fråga. Jag finner nämligen, att i
den frisinnade reservationen har den sista punkten följande lydelse: »Dessutom
hyser utskottet den förvissningen att Kungl. Maj :t skall, så snart nödig
utredning förebragts och, om: möjligt, till nästa års riksdag framlägga förslag
i denna betydelsefulla fråga.» Jag hade verkligen tänkt att i slutet av debatten
ännu en gång vädja till herr socialministern för att från hans sida
erhålla en deklaration, hur han ställer sig till detta uttalande från de tvenne
frisinnade reservanterna.

Man har emellertid från regeringsbänken i detta stycke iakttagit tystnadens
vältalighet, och nu är den för närvarande företrädd endast av chefen
för jordbruksdepartementet, och det gör, att jag inte djärvs i detta läge
att vara ytterligare enträgen, utan vi från socialdemokratiskt håll få nöja
oss med denna tystnadens vältalighet och däri förmodligen finna, att man
inte vill från regeringens sida utan vidare endossera den växel, som herr
Österström jämte kamraten herr Andersson i Rasjön på de frisinnades vägnar
utställt.

Orri obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forte.)

Herr Pålsson: Herr talman! Jag får också säga, att örn sammanträdet
hade slutat före middagen, hade jag väl inte begärt ordet. Men det var en
fråga, kanske en ganska impertinent sådan, som jag tänkte göra.

Efter jul såg jag nämligen i tidningarna en uppgift örn, att landsorganisationen,
d. v. s. samtliga de fackföreningar, som äro anslutna till organisationen,
skulle äga ett kapital på 52 miljoner kronor. Detta är ju rätt mycket.
Det är ju här fråga om den största kapitalisten i Sverige eller i varje
fall en bland de största. Vad skola dessa miljoner användas till, örn inte i
sådana tider till understöd åt sina egna arbetslösa, då arbetslöshet råder? Det
lämpligaste är naturligtvis, att landsorganisationen för dessa 52 miljoner kronor
underhåller de arbetslösa, som äro inskrivna i dess rullor. Dessa miljoner

Nr 36.

74

Onsdagen den 13 maj e. m.

Om obliga torisk

arbets löshetsför säkring.

(Forts.)

äro ju egentlig-en premier. Landsorganisationen är ju ett stort väldigt försäkringsbolag,
som får in premier av sina medlemmar. Dessa premier skola
ju försäkra arbetarna mot lönenedsättningar, örn man nu i depressionstider
kan hålla uppe arbetslönerna, vilket jag betvivlar. Detta upprätthållande av
lönerna skapar ny arbetslöshet, då är det väl förnuftigt och riktigt, att dessa
52 miljoner kronor böra användas för att underhålla de arbetslösa, som tillhöra
organisationen. Landsorganisationen har 600,000 medlemmar — enligt
vad som uppgives i tidningen i fråga — och då ju åtminstone största delen
av dessa har en arbetsinkomst av mellan 12 och 14 kronor örn dagen, tycker
jag, att var och en av dessa bör kunna spara ytterligare en krona per dag
och betala in den som en slags tilläggspremie till landsorganisationen. Det blir
ju på så sätt betydligt över en halv miljon kronor örn dagen. Det är ett
rätt respektabelt belopp och kan naturligtvis räcka till arbetslöshetsunderstöd
till egna partimedlemmar, så länge L. O. kan och vill, mot depressionen, som
hejdlöst drabbar alla andra människor här i landet. De icke fackorganiserade
däremot, som depressionen tvingar till arbetslöshet, borde däremot bringas
mera hjälp.

Jordbrukarna måste under nuvarande förhållanden absolut avsäga sig all
skyldighet att betala till arbetslösheten i industrien. Priserna å deras produkter
ha ju redan drivits ned till 1913 års nivå, och jordbrukarna kunna
på inga villkor undvara de medel, som dessa premier till arbetslöshetsförsäkringen
skulle belöpa sig till för deras räkning. Det skulle förresten vara
orätt, eftersom socialdemokraterna med all makt ha drivit ned priset på jordbruksprodukterna
till förkrigspriset, att taga dessa premier ifrån jordbrukarna
och låta dem betala arbetslöshetsförsäkring för industriarbetare. Dessa äro
ju ännu mycket bra betalda. Ännu hava dessa 100 ä 120 % över förkrigspriserna.
Det är klart, att först sedan industriens arbetspriser gått ned,
örn nu det allmänna världsprisläget kan driva ned dem till samma prisnivå,
som gäller för småbrukarnas och böndernas produkter, kan det bli tal örn,
att även dessa skola bidraga med arbetslöshetspremier till industriarbetarna.
Sker så, äro ju alla jämställda, och då är det tydligt, att det kan försvaras,
örn jordbrukets människor hjälpa industriarbetarna under tider av mycken
arbetslöshet. Men då skola även de oorganiserade beredas hjälp på lika villkor.

Jag förstår knappast, huru en regering från den borgerliga sidan skulle
kunna framlägga ett förslag örn, att alla på landsbygden boende skola betala
premier för en arbetslöshetsförsäkring. Sker så, innan löneprisutjämning
skeft, är det ett svek mot jordbrukarna, vilkas huvudsakliga produkter redan
äro nere i 1913 års priser.

Först måste det bli en allmän folkomröstning, som tillkännager, att det är
den allmänna meningen, att man bör beträda denna väg. Men innan så har
skett, måste man för deras räkning, vars produkter redan kommit ned till
förkrigspriserna, neka att deltaga i en arbetslöshetsförsäkring och således neka
att betala premierna.

Det har talats örn, att ett sådant förslag skulle av Ekmanska regeringen
framläggas till nästa års riksdag. Sker så, böra dessa arbetslöshetspremier
sättas i en särskild kolumn å kronodebetsedeln och blott drabba industrien
och dess arbetare även för härför använda statsbidrag. Denna kolumn skulle
i så fall naturligtvis icke ifyllas för dem, som idka jordbruk, utan det måste,
som sagt, ordnas på annat sätt. Det skall bli intressant att se, hur det skall
bli. Det tyckes vara i detta avseende vissa löften givna. Ingen borgerlig
regering har skyldighet härtill. Göres det, är det svek mot deras väljare.
Men för min del vill jag hoppas, att om en sådan kommer till stånd, det inte
blir en allmän plikt att betala dessa försäkringspremier för alla, som ha en

Onsdagen den 13 maj e. m.

75 Nr 35.

näring här i landet, så länge arbetslönerna hållas så skyhögt över andra näringars
inkomstnivå. Någorlunda rättvisa bör råda från statens sida emellan
organiserat och oorganiserat.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

„ Herr Hansson, Sigfrid: Herr Pålsson i Anderslöv förklarade, att han skulle
framställa en impertinent fråga. . Och jag måste säga, att i det avseendet lämnade
hans uppträdande intet övrigt att önska. Jag skulle vilja beteckna det
med ett uttryck, som jag med hänsyn till den plats, varest jag befinner mig,
inte kan använda.

Jag ber emellertid att få lämna herr Pålsson den upplysningen, att det är
alldeles oriktigt, då han påstår, att landsorganisationen förfogar över 52 miljoner
kronor. Landsorganisationens tillgångar äro betydligt blygsammare, men
det förhåller sig så, att de sammanslutningar av arbetare och med dem likställda,
som finnas i vart land, riksomfattande förbund, sorn lokala organisationer,
ha tillsammans ett kapital, som kanske kan beräknas till mellan 40
och 50 miljoner kronor. ° Herr Pålsson förklarade själv, att dessa organisationer
äro att betrakta såsom försäkringsanstalter, dit medlemmarna inbetala
premier för att åtnjuta vissa förmåner med hänsyn till de risker, vari de befinna.
sig. Men, herr Pålsson, det är inte bara arbetslöshetsrisken, som industriarbetare
och nied dem jämställda löntagare ha att räkna med, utan även
vissa andra, mot vilka de måste försäkra sig.

Jag är fullt ^beredd på, att herr Pålsson i Anderslöv icke vill erkänna det
legitima i en sådan försäkring som t. ex. den, vilken förekommer med tanke
på eventuella strejker. Därför bör det kanske erinras örn, att det också förekommer
något, som heter lockout, och på grund av arbetsgivarorganisationernas
stora omfattning ställa lockouterna, när de tillgripas, mycket stora krav
på arbetarorganisationernas förmåga att understödja sina medlemmar.

Det är likväl inte bara dessa uppgifter, som arbetarorganisationerna ha åtagit
sig. De ha också garanterat sina medlemmar hjälp med hänsyn till oförvållad
arbetslöshet, något som att döma av herr Pålssons tidigare uttalanden
inte. under några som helst förhållanden bör förekomma, ty en sådan hjälp
är ju enligt herr Pålssons uppfattning skadlig med avseende på löneutvecklingen
i. vårt land. Jag ber att få lämna den intressanta upplysningen, att
under tiden från ungefär, krigets avslutande tills nu ha dessa organisationer
utbetalat i runt tal 30 miljoner kronor till arbetslösa medlemmar. De bortse
alltså visst inte från den viktiga uppgift, som de i detta fall ha åtagit sig.

Emellertid förhåller det sig ju så, herr talman, att inte alla sammanslutningarna
ha förmåga att ordna en sådan försäkring för sina medlemmar. Liksom
medborgarna i förmögenhetsavseende representera olika grader av välstånd,
förhåller det sig så med dessa sammanslutningar, att somliga ha det
relativt väl beställt, andra mycket dåligt. Det finns vissa gamla sammanslutningar,
som ha god ekonomi, men det finns å andra sidan sådana, som
rent ut sagt äro fattiga. Vi ha ju sammanslutningar av skogsarbetare, flottningsarbetare
och lantarbetare samt handelsanställda och förresten också industriarbetare,
vilka på grund av vissa förhållanden inte kunna ordna en tillfredsställande
arbetslöshetsförsäkring, men vars medlemmar måste räkna med
arbetslöshetsrisk. Det är inte minst därför, som det nu återigen framställts
krav på,, att staten skall bidraga till arbetslöshetsförsäkringen.

Vi socialdemokrater Jia visst inte gått ut ifrån, att staten skall bekosta detta
helt och hållet, utan vår ursprungliga linje och den linje, som jag personligen
sympatiserar starkast med, är den, att staten skall i detta fall, liksom när
det gäller sjukförsäkringen, lämna ett tillskott, alltså hjälpa medborgarna till
självhjälp. Det tycker jag inte, att man skulle kunna anse vara så förfärligt

Om obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 35. 76

Onsdagen den 13 maj e. m.

Örn obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

orimligt. Det är — i förbigående sagt — inte blott med avseende på arbetslöshetsrisken,
med tanke på den oförvållade arbetslösheten, som arbetarorganisationerna
ha anordnat försäkring, utan vissa av dessa organisationer, som
t. ex. typografernas, meddela även sjukförsäkring, och det förekommer också
i ganska stor utsträckning, att de även tillförsäkra sina avlidna medlemmars
anhöriga begravningshjälp.

Det är klart, att man kan resonera som så, att eftersom behovet av hjälp
åt arbetslösa är så stort, skulle det vara mycket tacknämligt, örn förefintliga
fonder kunde användas för att omedelbart hjälpa de arbetslösa. Men herr
Pålsson i Anderslöv har nog icke svårt att räkna ut, att den hjälpen skulle
inte vara så värst länge, och jag tror inte, att man kan säga, att dessa organisationer
trots sin stora förmåga att bistå sina medlemmar ha möjlighet att
åtaga sig en sådan börda som att hjälpa de stora skaror av arbetslösa industriarbetare
och alla andra, som äro arbetslösa i vårt land. De arbetslösa beräknas
nämligen för närvarande till uppemot 100,000. Herr Pålsson borde
förstå, att de 500,000 medlemmar, som finnas i de förbund, som äro anslutna
till landsorganisationen, icke med bästa vilja i världen kunna påtaga sig en
sådan uppgift, som han vill giva dem. Det är förresten inte enbart dessa
organisationers uppgift, utan obestridligen också samhällets, att sörja för medborgarna,
när de komma i en så svår belägenhet, varom här är fråga, i all
synnerhet som arbetslösheten, vilket förut har påpekats här i denna debatt,
i stor utsträckning faktiskt har förorsakats av den rationaliseringsprocess,
som har bedrivits under de senaste åren.

Herr Pålsson gjorde också gällande, att socialdemokraterna med all makt
ha drivit ned prisnivån å jordbrukets produkter till förkrigspriserna. Det är
väl ändå för mycket sagt. Det är väl inte så ändå, att det är socialdemokraterna,
som ensamma bära skulden till, att jordbruket i vårt land dragés med
svårigheter. Förhåller det sig inte på det sättet i stället,_ att dessa svårigheter
härleda sig ur förhållanden, som socialdemokraterna icke på något sätt
kunna behärska? Är det inte här fråga örn en företeelse, som sträcker sig ut
över hela världen, och kan man väl anse, att vi socialdemokrater kunna lastas
för det tillstånd, som råder därute och här hemma i vårt land?

Jag skulle inte alls ha någonting emot. att det företogs en allmän folkomröstning
i denna fråga. Jag är alldeles övertygad örn, att de, som hävda kravet,
att staten bör bistå medborgarna i detta hänseende, skulle befinna sig vara i
flertal. Jag hoppas i varje fall detta. Men herr Pålssons tal örn folkomröstning
behöver man naturligtvis inte närmare sysselsätta sig med.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Strömberg: Herr talman! Jag kan icke underlåta att uttala ett allvarligt
beklagande över, att synpunkter sådana som de, som nu framförts av
herr Pålsson i Anderslöv, kommit från en representant för liberal åskådning.
Man måste säga sig, att en värre klassegoism än den, som tog sig uttryck i herr
Pålssons anförande, hör man icke ofta dess bättre i denna kammare, och jag
vågar tillägga, att man får gå ganska långt in i högerlägret för att finna motsvarighet
därtill, om man alls finner någon sådan.

Jag vill säga, att inom alla partier har vaknat förståelse för, att arbetslöshetsfrågan
är vår tids största och allvarligaste samhällsfråga, och man har också
hört röster ifrån olika läger, som yrka på att något måste göras. Jag hade
här örn dagen på en resa sällskap med en högerman, och han förklarade oförbehållsamt,
att riksdagen måste ovillkorligen sörja för, att arbetslöshetsförsäkringen
kommer till stånd, därför att det är inte bara de arbetslösas sak; det
är inte bara den ena klassens intresse det gäller, utan det är lika mycket en

Onsdagen den 13 maj e. m.

77 Nr 3a.

våra kommuners och våra landstings ekonomiska angelägenhet. Det kan nämligen
inträffa, att ett län, som har hela sin ekonomiska existens beroende på en
storindustris vara eller inte vara, genom en allmän arbetslöshet skulle kunna
bli fullkomligt ruinerat. En arbetslöshetsförsäkring skulle givetvis då kunna
utjämna dessa bördor genom att lägga dem på en större samfällighet.

Jag menar, att detta är ett problem, som jag tror, att man måste ta på litet
allvarligare än vad herr Pålsson i Anderslöv här gjort, och därför, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till den socialdemokratiska reservationen.

Herr Pålsson: Som herrarna nog lia hört, har jag vid flera tillfällen under
de senaste åren försökt väcka socialdemokraternas samveten inför den orättvisa
politik, som de driva mot jordbrukarna. Jag får dock erkänna att det
varit lönlös möda ännu. De samvetena äro ovanligt hårdsövda och väckas
väl inte förr än dombasunen ljuder.

Det är naturligtvis sant, som herr Sigfrid Hansson säger, att socialdemokraterna
inte ha skuld till den nedgång i jordbruksproduktpriserna, som
ägt rum, men det har jag inte sagt heller. Jag har bara påstått och det gör
jag nu också, att så fort man här i riksdagen sökt förbättra jordbrukarnas
ställning, d. v. s. försökt hålla uppe priserna å deras produkter någorlunda,
så ha socialdemokraterna som en enda man talat och röstat emot förslag i sådant
syfte. Det är det, som jag sagt och ingenting annat, ty socialdemokraterna
kunna naturligtvis inte rå för. att världsmarknadspriserna sjunka.

Jag skall även anförtro herr Sigfrid Hansson att jag även tycker, att det
är skam av den stora, rika, mäktiga storkapitalisten, landsorganisationen, att nu,
när det kniper för den och det börjar brinna även nära dess knutar, man har
panna nog att genom en motion föreslå, att alla arbetsgivare skola betala premier
för arbetslöshetsförsäkring, således även jordbrukarna, vilka, jag säger
det ännu en gång, socialdemokraterna med all makt och möda hålla nere så,
att örn de få råda 1913 års priser gälla för alla deras produkter. Även dessa
skola, när det behagar den stora landsorganisationen, betala arbetslöshetsförsäkringspremier
för densammas 600,000 medlemmar.

Det tycker jag anstår icke landsorganisationen, och jag förstår icke, huru
långt ni ha hunnit låt mig stanna vid orden oförsynta krav, när ni kunna
ställa fram det villkoret, att alla arbetsgivare skola betala premier till arbetslöshetsförsäkringen,
vilka premier komma att utgå till industriens arbetare.
Kom ihåg att vi fortfarande inte rösta på kommando.

Herr Örne: Herr talman, mina herrar! Vi få nog i dessa tider ofta höra
i föredrag och läsa i pressen, att jordbruket sedan långa tider tillbaka inte avkastar
någonting annat än sina ägare. Jag förutsätter, att faktum är riktigt
och att en hel del jordbrukare gå ifrån sina egendomar, således råka uti samma
läge som industriarbetarna, då dessa bli avskilda ifrån all inkomstbringande
sysselsättning.

När herr Pålsson begärde ordet och började tala om denna sak, tänkte jag
för min del, att herr Pålsson skulle tala för, att en hjälp av det slag, som här
är ifrågasatt, skulle utsträckas även till de jordbrukare, som fullständigt hade
förlorat sin sysselsättning på grund av konjunkturernas tryck eller andra
omständigheter. Till genomförandet av en sådan anordning tror jag, att jag
gärna skulle lämna mitt bistånd — efter samma grunder, som gälla för industriarbetare
och andra, som bli arbetslösa, och det förmodar jag, att de flesta
inom mitt parti, kanske till och med alla, skulle vilja vara med örn.

Emellertid vill jag erinra herr Pålsson i anledning av hans sista anförande,
att det kanske är gjort en smula ändå för jordbrukarna. För närvarande åtnjuta
i form av tullar och subvention betodlarna ungefärligen 600 kronor per

Örn obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr Bo.

78

Onsdagen den 13 maj e. m.

Orri ohlina -torsk arbetsbjshetsförsäkring.

(Forts.)

hektar och år. Det är en subvention från konsumenternas sida, som staten
har pålagt dem, och det är väl också ett litet understöd, som inte är att förakta
precis, då det utgör flera gånger räntan på saluvärdet å jorden.

Jag tror dessutom, då herr Pålsson talar örn de stora samlade fonderna uti
fackföreningsorganisationema, att herr Pålsson inte bör glömma, att i de förra
året undersökta jordbrukskommunerna hade jordbrukarna enligt sina egna
deklarationer en genomsnittlig förmögenhet av 24,000 kronor per person. Det
säger ju, att i varje fall åtskilliga bland jordbrukarna inte äro i sämre läge i
förmögenhetsavseende än de fackligt organiserade arbetarna.

Jag tror nog, att herr Pålsson får räkna med ändå, att när det gäller människor,
som helt och hållet ha förlorat sin sysselsättning och sina utkomstmöjligheter
och inte trots vilja kunna finna någon sysselsättning, så får nog samhället
i sin helhet bidraga till deras understöd och hjälp, tills de ånyo kunna
komma in i ordnad sysselsättning.

Örn vi se på, i vilken mån de olika verksamhetsgrenarna bidraga med inkomst-
och förmögenhetsskatt exempelvis, tror jag nog, att herr Pålsson skall
ge mig rätt i, att även utan en särskild kolumn på debetsedlarna skulle det nog
icke bli jordbrukarna, som skulle komma att bära den ökade bördan av arbetslöshetsförsäkringen
— åtminstone icke mera än till en ringa bråkdel. Med
den anordning, som jag här har antytt, tror jag för min del, att jordbrukarna
skulle komma att uppbära vida mer än de betalade till ett sådant understöd,
om det nu är sant, att ställningen är sådan, som den skildrats ifrån herr Pålssons
sida.

Herr Pålsson: Herr talman! Herr Örne var mycket generös. Han er bjöd

alla bönder, att sedan de på grund av herr Ömes och hans partikamraters
åtgörande blevo avkastade ifrån sina hemman, skulle även de få del av en
sådan här arbetslöshetsförsäkring. Först ruin sedan statsunderstöd är den
ömeska läran. Men det blir nog för mycket, herr Örne. I tidernas längd
lärer ni nog icke kunna hålla det löftet, örn det skall bli sådana priser på
jordbruksprodukter, som socialdemokraterna mena. Men det kanske skulle
hjälpa en del, örn alla dessa generaldirektörer med flera, som ha säte och
stämma i det socialdemokratiska partiet, avstod av sin årslön ett belopp på

5.000 kronor örn året till förmån för arbetslösa och avkastade bönder. Det
skulle hjälpa bra naturligtvis. Men sådant löfte hörde jag inte herr Örne ge.

Då herr Örne talar örn den subvention, som bönderna skulle ha fått, vill jag
för min del fråga: Vad kosta inte industritullarna Sveriges jordbrukare?
Det pågår en utredning i denna fråga, som skall bli färdig någon gång, och
den lär komma att visa, att industritullarna kosta jordbrukarna flera 10-tal
miljoner. Detta är nödvändigt örn de höga industriarbetslönerna skola kunna
upprätthållas.

De 24,000 kronor, som herr Örne talade örn, att bönderna — under livslång
möda, med verkliga försakelser och i syfte att ej på ålderdomen falla samhället
till last — skulle ha sparat och deklarerat som förmögenhet, äro ju ändå
inte så värst mycket, när t. ex. murare i Stockholm ha en årsinkomst av

23.000 kronor.

Herr Sandén: Herr talman! Det finns ett gammalt ordspråk, som lyder,
att den mätte förstår inte den hungrige. Jag tycker, att herr Pålsson är ett
levande vittnesbörd örn sanningsenligheten av detta. Jag tror knappast, att
herr Pålsson någonsin har befunnit sig i några sådana svårigheter, som de
arbetslösa och deras familjer ofta nog måste genomlida.

Just i dagarna — i går eller i dag —- har ju ett bud ifrån Värmland gått
genom den svenska tidningspressen. Jag tycker, att det lämpar sig att be -

Onsdagen den 13 maj e. m.

79 Nr 35.

lysa dra situation, som kan uppstå. Ett gammalt hundraårigt glasbruk, Eda
glasbruk, skall helt plötsligt läggas ned, och dess 300 arbetare avskedas utan
vidare ceremonier med en knapp månads uppsägning. Hela kommunen och
alla dess innevånare äro fullkomligt beroende av de arbetstillfällen, som detta
ut ji ^lerr Pålsson gör det lilla tankeexperimentet, att han går

till de lantbrukare, som finnas i omedelbar närhet omkring detta glasbruk,
märker han, vilken skillnad det är att vara arbetare och att vara lantbrukare.
Det är sant, det har inte förnekats ifrån det parti, jag tillhör, trots herr
Palssons strävan att fa det dithän, att lantbrukarna ha många och stora svårigheter,
men i regel ha de hus och hem, och de ha också det, som hör till livets
uppehälle och nödtorft i större utsträckning, än vad en industriarbetare har,
i all synnerhet örn han har sysselsättning i en industri, där arbetsförhållanden
och förtjänsten äro ringa. Lantbrukarna befara inte att bli kastade ut på
gatan efter en kort frist. Lantbrukaren riskerar inte detta, herr Pålsson, och
Ja® åi’ säker pa, att herr Pålsson inte skall behöva befara att stå med hatten
1 ..1and. pför^arbetslöshetskommissionen och vördsamt fråga, örn han kan få
nödtorftig hjälp för att uppehålla livet för sig och de sina.

Vid Eda glasbruk avskedas nu 300 arbetare. Jag var med i dag i uppvaktningen
från dem inför arbetslöshetskommissionen. En av de talesmän, som
förde ordet, hade vid sju års ålder börjat arbeta inom industrien och sedan
fortsatt till dags dato. Han är i år 52 år gammal. Han har, som han själv
sade, ofta nödgats arbeta i en temperatur av upp till 65 å 70 grader Han
anser sig, och det förvisso med fog, oförmögen att ge sig ut och arbeta på
vagarna eller i skogarna.

Är det då orimligt, att staten, d. v. s. vi alla, ställer sig solidarisk med dessa
medborgare, som inte blott ha sig själva att tänka på utan även 300 andra,
Vini^0r ocb barn. Inalles äro 596 personer beroende av fabrikens stängning.
Ar det orimligt, om en hemställan örn hjälp till dessa oförvållat arbetslösa
gores och är det orimligt örn staten hjälper dem, till dess de kunna finna
sm utkomst:

Herr Pålsson hör icke till dem, som tacka nej, då det gäller att mottaga
hjälp. Jag tycker, att herr Pålsson borde kunna tänka något på dem som
ha det värre än han själv och hans yrkesbröder.

, Jaf. t]ll slut säga, att örn herr Pålsson verkligen är en fullödig representant
tor modern liberalism, da är liberalismen beklagansvärd.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Det är med mycken tvekan, som

lag tager till orda igen och vänder mig till herr Pålsson i Anderslöv, ty jag
betarar, att de förlöpningar, som han redan gjort sig skyldig till, komma att
bil annu värre i efterföljande repliker. Jag tror inte, herr talman, att vi
gagna någons sak genom att vi överlägga i sådana här ärenden i en så hetsig
Ion, sorn den herr Palsson använt. Det är ett alltför allvarligt problem detta
örn arbetslösheten för att det skall få göras till föremål för sådana utsvävningar,
som här ha förekommit.

Nu vill jag endast säga, att jag tycker, att herr Pålsson nästan slog sitt
eget rekord, nar han utropade, att det är en stor skam för den stora landsorganisationen
att vacka motioner här i riksdagen örn hjälp åt de arbetslösa.
Den stora landsorganisationen har nämligen för det första inte väckt några
motioner och för det andra har den icke underlåtit att göra, vad i dess förmåga
statt för att bringa hjälp åt de arbetslösa. Landsorganisationen har ju
tor övrigt mycket små möjligheter i detta hänseende, ty det tillkommer respektive
förbund att göra det, och jag har redan meddelat, att under tiden efter
kriget ha utbetalats omkring 30 miljoner kronor ur dessa förbunds kassor
till arbetslösa medlemmar.

Örn obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 35.

80

Onsdagen den 13 maj e. m.

Om obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Kall det vara en skam, herr talman, att vi, som representera fackföreningsrörelsen,
våga i riksdagen uppträda som förespråkare för ett så allmänt erkänt
krav — åtminstone med avseende på förhållandena i utlandet — som
detta att staten skall bidraga till de arbetslösas försörjning, d. v. s. att staten
i sin mån hjälper dessa arbetarnas egna organisationer att skydda de arbetslösa
från en — man skulle kanske kunna säga — svältdöd?

Jag vill inte göra några reflexioner med anledning av herr Pålssons uttalande
örn generaldirektörerna inom det socialdemokratiska partiet. Jag tror,
att de flesta generaldirektörerna äro att söka på annat håll än inom detta parti,
och kanske få vi också en gång nöjet att se herr Pålsson i Anderslöv på en
sådan post. Det skulle glädja mig obeskrivligt. Han förtjänar det onekligen
som en erkänsla för den stora insats, han gjort i vårt politiska liv.

När herr Pålsson åberopar murare, som ha 23,000 kronor örn året, som ett
skäl mot att man skall hjälpa fattiga arbetslösa industriarbetare^ är det lika
orimligt som att åberopa tändstickskungens inkomster, när herr Pålsson t. ex.
anhåller örn hjälp åt sin näring och sina yrkeskolleger. Det där sättet att argumentera
trodde jag inte skulle behöva förekomma i en sa upplyst församling
som den, där herr Pålsson i Anderslöv har tagit säte.

Herr Örne: Herr talman! Jag vet inte, om jag fattade herr Pålsson i Anderslöv
rätt, men jag tyckte han ansåg, att cheferna för statens olika verk
skulle avlönas efter sina politiska åskådningar på så sätt, att högermän och
liberaler borde ha vida mera betalt än socialdemokraterna för samma arbete!
Jag kunde inte uppfatta hans anförande på annat sätt.

Emellertid sitter ju herr Pålsson i Anderslöv här i första kammaren och
har motionsrätt. Örn herr Pålsson anser, att statsverkets chefer äro för högt
avlönade, är det hans fulla frihet att väcka vilket förslag som helst om nedsättning
i deras löneförmåner. Jag vill emellertid fästa herr Pålssons uppmärksamhet
på, att en generaldirektör i ett vanligt förvaltande verk har 17,000
kronor plus 1,600 eller något sådant i dyrtidstillägg, från vilket emellertid
avgå allehanda utgifter, så att hans kontanta lön torde i de flesta fall stanna
vid ungefär 17,000 kronor. Vi, som sitta i de affärsdrivande verken, ha ju
något mera. Emellertid komma vi inte upp här i Stockholm, i Sveriges i
vissa avseenden dyraste ort, till mer än ungefär hälften av vad vissa jordbrukarorganisationer
betala sina chefer eller i varje fall ha betalt dem för
några år sedan. Ett fall känner jag till, då en jordbrukarorganisation betalade
tre gånger så mycket, som en generaldirektör har i inkomst, och då tycker
jag, att herr Pålsson bör börja att sopa rent för egna dörrar först. Jag kan
försäkra herr Pålsson, att statens högsta ämbetsmän ingalunda kunna ha den
bostadsstandard, som t. ex. herr Pålsson själv har.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! När man hör herr Pålsson tala i denna
fråga, kan man inte förstå, hur det kan vara möjligt, att herr Pålsson kan
representera ett liberalt parti.

Det skulle vara synnerligen intressant att utav ledaren för det liberala partiet
i denna kammare få höra, om herr Pålssons uppfattning i denna fråga
också är en uppfattning, som i allmänhet präglar det liberala partiet.

Herr Bergman: Herr talman! Då här ha uttalats vissa meningar från liberalt
borgerligt håll, som möjligen kunna inge den föreställningen, att inom
den borgerliga vänstern skulle mera allmänt råda någon avoghet mot varaktigt
verkande positiva åtgärder mot arbetslösheten, torde det vara nödvändigt
att säga ifrån, att det säkerligen förhåller sig alldeles tvärtom i avseende
på flertalet av dem, som räkna sig till den borgerliga vänstern.

Onsdagen den 13 maj e. m.

81 Nr 35.

Vi ha ett verkligt och positivt intresse för arbetslöshetens effektiva bekämpande,
och skälet till att vi nu ej kunna rösta för den socialdemokratiska reservationen
i dag är mycket tydligt uttryckt i den reservation, som herr Österström
och herr Andersson i Rasjön hava avgivit. Där står det nämligen, att
man förväntar, att det pågående utredningsarbetet rörande frågan örn arbetslöshetsförsäkring,
ävensom beträffande arbetslöshetens omfattning, karaktär
och orsaker, skall bliva slutfört under detta år. Därjämte tillägges: »Innan

detta utredningsresultat föreligger lärer det vara omöjligt att binda sig för
den ena eller den andra linjen ifråga örn en eventuell arbetslöshetsförsäkring.»

På de skälen, som synas oss oemotsägligt riktiga, finna vi oss förhindrade
att rösta för den socialdemokratiska reservationen. Vi vilja ha frågan löst i
positiv riktning, men vad vi fordra av en arbetslöshetsförsäkring, örn en sådan
kommer till stånd, är framför allt, att den icke utesluter de mest behövande
och att den icke äventyrar det normala arbetet, som dock är det bästa botemedlet
för arbetslösheten.

Jag yrkar bifall till den av herrar Österström och Andersson i Rasjön avgivna
reservationen.

I detta anförande instämde herr Johansson-Dahr.

Herr Pålsson: Herrarna höra ju, vad man kan råka ut för, när man vill
lala ut, vad man anser vara sanning. Hela kopplet över en. Men det är bara
bra.

Till herr Sandén vill jag säga, att alla hans ord voro sanna, vackra och riktiga.
Samtidigt kan dock herr Sanden också tänka på, att det finns precis
samma känslor för familj och hem hos bönderna, som det finns hos arbetarna.
Aven bönderna behöva ha något mera, än vad själva omkostnaderna för yrket
kräva. Få de icke detta, blir det precis för dessa som för dem, som herr
Sandén talade örn. Bönderna få då gå ifrån sina hem, som de hålla precis lika
kära som glasbruksarbetarna sina hem i Eda. Jag kan bara inte begripa, hur
herr Sandén kan göra_ någon skillnad mellan dessa.

Till herr Örne vill jag säga, att han kan känna sig trygg. Jag skall aldrig
rösta för en nedsättning av generaldirektörernas löner, och detta så mycket
mindre, som det är bevisat, att dyrtidstilläggen till generaldirektörerna inte
utbetalas för hela lönen.

Vad jag emellertid särskilt vill be herr Sigfrid Hansson om, är, att han inte
utsätter mina yttranden för förvanskning, i synnerhet inte när jag har så många
att replikera som här i kammaren. Bägge de två saker, som herr Sigfrid Hansson
påpekade, äro klara och rena förvanskningar. Jämförelsen med de 23,000
kronor, som jag nämnde, att murarna i Stockholm ha i årsinkomst, gällde icke
skammen av landsorganisationen att nu begära arbetslöshetsbidrag av bönderna.
Den jämförelsen gällde herr Ömes uppgift, att han funnit, att jordbrukarna
hade 24,000 kronor i förmögenhet. Här är förvanskningen uppenbar.

Samma förvanskning har »skammen», som jag talade om, undergått. Jag sade
inte på det sättet, som herr Sigfrid Hansson citerade, utan jag sade: Det är för
den rika mäktiga landsorganisationen en skam att be bönderna betala dessa försäkringspremier
till industriarbetarnas skydd. Så sade jag herr Sigfrid Hansson.

Därför hoppas jag i framtiden undgå sådana förvanskningar, som jag blivit
utsatt för fran herr Sigfrid Hansson i kväll. Herr Sigfrid Hansson är ju så
duktig för övrigt att prata, så han behöver inte förvanska uttrycken.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Jag tror inte, att jag på något sätt
har förvanskat, vad herr Pålsson yttrade. Det stenografiska protokollet torde
för övrigt komma att atergiva det som sagts. Endast ett papekande. Jag gjorde
inte någon jämförelse mellan den skam, som herr Pålsson talade om, och mu Första

hammarens protokoll 1981. Nr 35. c

Om obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Nr 36.

Om obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

82 Onsdagen den 13 maj e. m.

ramås 23,000 kronor. Detta kommer klart och tydligt att framgå av de stenografiska
anteckningarna. Att herr Pålsson missuppfattat mig på denna punkt,
kan bero på att han har litet svårt att hålla huvudet så kallt, som erfordras för
att kunna riktigt uppfatta, vad andra säga.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder yrkats l:o) att vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle bifalla herr Sigfrid
Hanssons m. fl. vid utlåtandet avgivna reservation; samt 3:o), av herr Osterström,
att kammaren skulle godkänna den av honom och herr Andersson i Rasjön
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagman begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Sigfrid Hanssons m. fl. reservation.

Herr Österström äskade emellertid votering örn kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående andra lagutskottets
utlåtande nr 32 antager bifall till den av herr Sigfrid Hansson m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Österströms yrkande i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns däTvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 32r
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Sigfrid Hansson m. fl. vid utlåtandet avgiv*
na reservationen.

Sedan denna voteringsproposition efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes
omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,o och därefter de
ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser;
och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Onsdagen den 13 maj e. m.

83 Nr 35.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av väckt motion med förslag till lag örn offentliga arbetsförmedlingsanstalter,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 71, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av medel till statens
avdikningsanslag ävensom tre i .ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

„ Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 72, angående reglering av utgifterna för kapitalökning för budgetåret
1931/1932 i vad angår jordbruksärenden.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 4—7.

Lades till handlingarna.

Punkterna 8 och 9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 73, ^anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående kapitalökning
för. budgetåret 1931/1932 till statens avdikningslånefond jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 74, i anledning av väckta motioner örn ändring i gällande bestämmelser
angående statens egnahemslån m. m.; samt

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder till
främjande av avsättningen av ägg och fläsk.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr förste vice talmannen.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen
m. m.

Genom en den 20 mars 1931 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition^
nr 188, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, tinder
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

Äng.

införande av
det 8. k. dagsbol88ystemet.

Nr 85. 84

Onsdagen den 13 maj e. m.

Ang.

införande av
det s. k. dagsbotssystermt.

(Forts.)

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag angående dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag);
samt

3) lag örn ändrad lydelse av lil § strafflagen för krigsmakten.

Lagförslagen inneburo i huvudsak, att böter skulle — med vissa angivna undantag
—- ådömas i dagsböter. Dessas antal skulle efter brottets beskaffenhet
bestämmas till minst 1, högst 120. \rarje dagsbots belopp skulle fastställas
till minst 1, högst 300 kronor, efter ty prövades skäligt med hänsyn till den
sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden
i övrigt. Bötesådömandet skulle således uppdelas i två akter, bestämmande
av dagsbotsantalet (1—120) allt efter brottets beskaffenhet samt
bestämmande av dagsbotsbeloppet (1—300 kr.) allt efter de ekonomiska förhållandena.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopande grunder hemställt,
att förevarande proposition måtte av riksdagen lämnas utan bifall.

Reservation hade anförts av herrar Åkerman, Klefbeck, Jonsson i Lycksele,
Hjalmarsson och Sjögren, fru Östlund samt herrar Olsson i Mellerud och Bergström
i Bäckland, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, slutande med en hemställan, att förevarande proposition
måtte av riksdagen bifallas.

Herr statsrådet Gärde; Herr talman! Det öde, som inom första lagutskottet
mött de nu föreliggande förslagen till bötesstraffets reformering, är
såtillvida säreget, att utskottet i detta ärende delat sig på två halvor. Den ena
halvan har tillstyrkt förslagen, och den and rajhar avstyrkt dem, och lotten har
utfallit till förmån för den senare åsikten. Såväl denna omständighet som ock
frågans stora principiella betydelse få för mig utgöra en ursäkt, herr talman,
att jag i detta ärende tar kammarens tid i anspråk kanske i högre grad än
hänsynen till kammarens arbetsbörda eljest skulle ha påkallat.

Frågan örn bötesstraffets reformering är ett problem, som gång på gång
sysselsatt våra lagstiftare. Den dryftades redan före tillkomsten av 1734 års
lag. Våra båda stora 1600-talsjurister, Stiernhielm och Stiernhöök, hävdade
med styrka kravet på, att bötesstraffet borde proportioneras, som de uttryckte
sig, efter varje persons ståndslägenhet. Samma fråga diskuterades vid förberedandet
och tillkomsten av 1734 års lag liksom i de båda beredningarna, lagkommittén
och lagberedningen, som sysslade med utarbetandet av en ny strafflag
i förra hälften av 1800-talet. Som en kuriositet kan jag omnämna, att bland
lagberedningens ledamöter då fanns bland andra en mycket ivrig förfäktare av
denna princip örn bötesstraffets anpassning efter betalningsförmågan, nämligen
en häradshövding greve Spens, vilken släkt ju också har en representant nu
här i kammaren. Denne representant har deltagit i detta ärendes behandling,
och han har såtillvida icke fullföljt sin släkts traditioner utan står nu som en
motståndare till det framlagda förslaget.

I början av nittonhundratalet väcktes frågan åter i motioner vid flera tillfällen,
vid 1903 och 1905 års riksdagar. 1906 hade högsta domstolen tillfälle
att taga ståndpunkt till frågan och gjorde i samband med granskningen av ett
förslag angående reformering av förvandlingsstraffet ett uttalande i ämnet, varvid
högsta domstolen också gick in för en omgestaltning av vår böteslagstiftning
i den riktningen, att böterna borde anpassas efter betalningsförmågan. _

Slutligen tillkom år 1908 på enskild motionärs initiativ en skrivelse till
Kungl. Majit örn utredning av detta ämne. Denna skrivelse resulterade i, att
professor Thyrén år 1909 fick i uppdrag att verkställa utredning i ämnet. En

Onsdag«n den 13 maj e. m.

85 Nr 35.

sådan utredning avlämnade lian också år 1911 i sitt berömda arbete »Principerna
för en strafflagsreform». 1916 erhöll den då tillsatta strafflagskommissionen
i uppdrag att sysselsätta sig med detta ämne, och 1923 avlämnade denna
kommission ett förslag, som bland annat åsyftade bötesstraffets reformering.

Första gången en lagstiftningsprodukt i detta ämne förelädes riksdagen var
ju som bekant år 1927, då professor Thyrén som chef för justitiedepartementet
framlade sitt förslag örn dagsböter. Detta förslag var, som vi alla erinra oss,
byggt.på principen om dagsbotssystemet i överensstämmelse med Thyréns uttalande
i hans »principer» liksom också med strafflagskommissionens betänkande.

Dagsbotssystemet innebär, att bötesådömandet uppdelas i två akter, den ena
av dessa syftande att fastställa brottets svårhetsgrad i ett visst antal bötesenheter,
dagsböter och den andra att fastställa beloppet av varje dagsbot med
hänsyn till vad den • tilltalade med god vilja och utan att oskäligt betungas
kunde för dag avstå. Grundtanken i detta system är den, att det strafflidande,
som drabbar den sakfällde, skall för en och samma likvärdiga förbrytelse bli
lika stort, vare sig den sakfällde befinner sig i den ena eller andra förmögenhetsställningen,
är fattig eller rik.

Jag skall nu först lämna en kortfattad redogörelse för innehållet i 1927 års
förslag för att. därefter övergå till det förslag, som nu föreligger till behandling,
och slutligen uppta till granskning några av de huvudargument, som
utskottet anfört till stöd för sitt avslagsyrkande.

1927 års förslag byggde på en uppdelning av bötesområdet på så sätt, att
dagsbotssystemet skulle vinna tillämpning allenast inom strafflagsområdet,
under det att den del av strafflagstiftningen, som hänför sig till särskilda författningar,
andra än strafflagen, skulle lämnas utanför. Inom strafflagens område
skulle brottets svårhet bestämmas enligt en skala, en dagsbotsskala från
och med en till och med etthundra dagsböter. Denna skala var så avpassad,
att mot varje i strafflagen utsatt penningbot av fem kronor skulle svara en
dagsbot; det bleve då en skala av från och med en till och med etthundra
dagsböter, då ju det allmänna bötesmaximum i strafflagen är femhundra kronor.
Vad angår dagsbotsbeloppet, skulle detta bestämmas efter en fri prövning med
hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och
levnadsförhållanden i övrigt.

Mot 1927 års förslag framställdes främst den anmärkningen, att dagsbotssystemet
begränsats till den allmänna strafflagen och att därigenom en stor del
av bötesområdet skulle lämnas utanför. Sålunda skulle talrika bötesbrott, där
hänsynen till betalningsförmågan gjorde sig lika starkt, kanske ännu starkare
gällande för att ernå en effektiv bestraffning av brottet, som sagt lämnas utanför.
Därigenom skulle kunna skapas en konflikt mellan dessa brott och dem,
å vilka dagsbotssystemet skulle äga tillämpning, och detta förhållande skulle,
menade man, leda till för rättskänslan stötande konsekvenser.

I anledning av denna anmärkning har det nu framlagda förslaget utarbetats
med den utgångspunkten, att dagsbotssystemet skulle komma att gälla hela bötesområdet,
såväl de bötesbrott, som nu upptagas i allmänna strafflagen, som
dem, som finnas i särskilda författningar utanför allmänna strafflagen. Emellertid
är det alldeles uppenbart -— och det har väl heller icke bestritts av någon
— att en avgränsning även inom detta stora bötesområde måste göras mellan de
brott, å vilka dagsbotssystemet lämpligen bör finna användning, och övriga
brott. Det är nämligen så, att bötesbrotten äro av väsentligt olika karaktär.
Under bötesbrott rymmas också mycket lindriga förseelser, de s. k. ordningsförseelserna
och nied dem jämställda överträdelser, och det är såväl av praktiska
som principiella skill önskvärt, att dessa brott hållas utanför dagsbotssystemet;
av praktiska skäl därför, att dessa ordningsförseelser, som äro synnerligen
talrika, skulle tillföra domstolarna en alltför stor arbetsbörda, om man

Äng.

införande av
del s. k. dagsbotssystemet.

(Forts.)

Nr 35. 86

Onsdagen den 13 maj e. m.

Äng.

införande av
det s. k. dagsbotssystemet.

(Forts.)

därvid skulle ta hänsyn till betalningsförmågan och skaffa utredning om den,
och av principiella skäl av den anledningen, att med tillämpning av dagsbotssystemet
bötesstraffet vid dessa mindre förseelser ofta skulle bli oskäligt
hårt.

Med hänsyn till dessa förhållanden hade man, då man skulle bereda detta
ärende inom justitiedepartementet, i första hand att företaga en ingående undersökning
av samtliga nu föreliggande bötesbrott med hänsyn till deras olika
karaktär för att utfinna den gräns, som skulle dragas mellan dagsbotssystemets
tillämplighetsområde och det område, som skulle falla utanför. Denna undersökning
ledde till det resultat, vad strafflagen angår, att vissa brott däri uttryckligen
undantogos från dagsbotssystemets tillämpning. Beträffande specialstraffrätten
var det givetvis inte möjligt att följa denna väg, att bland hela
denna mångfald av bötesbrott just undantaga varje särskilt brott, som icke
skulle falla under dagsbotssystemet, utan man måste här söka komma fram till
en mera allmängiltig formulering för undantagen. Efter ingående överväganden
valdes denna gräns så, att utanför dagsbotsområdet skulle falla bötesbrott,
där bötesmaximum icke överstiger trehundra kronor.

Lagrådet har i sitt yttrande över det till lagrådet remitterade förslaget uttalat,
att den sålunda gjorda gränsdragningen, vad den allmänna strafflagen
angår, vore synnerligen lyckligt vald, och vad specialstraffrätten anginge, kunde
någon lämpligare gräns svårligen utfinnas. Klart är, att varje sådan
gränsdragning mellan bötesbrott, av vilka det ena faller på dagsbotssidan, det
andra utanför, är förenad med olägenheter. Brotten kunna ju sinsemellan vara
ganska likvärdiga, och man styckar då sönder det naturliga sammanhanget
mellan dem. Därför har också här i propositionen föreslagits en särskild anordning
för att minska den klyfta mellan de båda områdena, som sålunda skulle
kunna uppstå, och för att mildra den konflikt, som här gör sig gällande.
Jag skall strax återkomma till en närmare redogörelse för denna anordning.

Vad dagsbotsskalan angår, har man också här fått göra en avvikelse från
1927 års förslag. I 1927 års förslag var ju dagsbotsskalan anknuten till de
bötessatser, som nu gälla i strafflagen. Vid en utvidgning av dagsbotsområdet
att omfatta hela böteslagstiftningen måste man ju också välja en enhetlig
skala och man har därvid kommit fram till en skala från och med en till och
med etthundratjugo dagsböter. Man har frigjort denna skala från de olika bötessatser,
som finnas utsatta i strafflagen och specialstraffrätten, och i stället
låtit denna skala från ett till och med etthundratjugo inträda såsom normerande
för de olika bötesbrottens svårhetsgrad. Jämväl på denna punkt har förslaget
vunnit lagrådets gillande.

Jag kommer så till dagsbotsbeloppet. Detta skulle ju enligt 1927 års förslag,
som jag nämnde, bestämmas efter en fri prövning av den sakfälldes inkomst,
förmögenhet och övriga levnadsförhållanden. Denna allmänna regel
är i stort sett bibehållen, men man har här av praktiska skäl och för att trygga
en mera jämn rättstillämpning infört såväl minimum som maximum för dagsbotsbeloppet,
ett minimum av en och ett maximum av trehundra kronor. Dessutom
ha i propositionen meddelats vissa anvisningar, hur dagsbotsbeloppet
lämpligen skulle bestämmas. Dessa anvisningar ha till innebörd, att dagsboten
skall bestämmas till ett visst belopp för dag, så stort, att den sakfällde
med god vilja och utan att oskäligt betungas kan erlägga detsamma. Med avseende
å dagsbotsbeloppets bestämmande tillkommer emellertid här den särskilda
anordning, som jag nyss antydde, för att minska klyftan mellan dagsbotsområdet
och det område, där dagsbo! icke skall gälla. Det är en jämkningsregel,
som är av det innehåll, att domaren, då brottet är ringa, har i sin
hand att nedsätta dagsbotsbeloppet med hänsyn till föreliggande omständigheter,
att alltså icke fullt ut göra gällande dessa regler, som eljest gälla för

Onsdagen den 13 maj e. m.

87 Nr 35.

anpassning efter betalningsförmågan — detta som sagt för att minska klyftan
mellan de båda områdena oell för att undvika resultat, som för rättskänslan
skulle kunna framstå som mindre tillfredsställande. Slutligen har i propositionen
också uttryckligen uttalats, att det vid dagsbotsbeloppets bestämmande
icke är meningen att inför domstolen anordna något slags taxeringsförfarande
eller att man vill uppnå en så att säga matematisk proportionalisering
av betalningsförmågan, utan att syftet är att komma till ett i stort sett
tillfredsställande och praktiskt godtagbart resultat, utan att domstolens arbetsbörda
därigenom i alltför hög grad betungas eller rättegången eljest uppehälles.

Vid ett dagsbotssystem är givetvis det enda naturliga att anknyta förvandlingsstraffet
till antalet dagsböter, däremot icke till det bötesbelopp, som den
sakfällde har att erlägga. Det är ju i antalet dagsböter, som brottets svårhetsgrad
kommer till uttryck, och det är ju denna, som i främsta rummet bör vara
bestämmande för förvandlingsstraffet. Detta har också iakttagits i den kungl,
propositionen. I stort sett svarar mot två dagsböter en dags fängelse, d. v. s.
en dags förvandlingsstraff, alltså mot etthundratjugo dagsböter, som är skalans
maximum, ett fängelsestraff av högst sextio dagar! Meningen med hela
denna anpassning efter betalningsförmågan är ju, att böterna skola kunna erläggas,
såvitt på den sakfällde beror, och man har därför infört bestämmelser
örn rätt till anstånd med erläggande av böter och avbetalning.

Ja, detta är i stora drag innehållet i den kungl, propositionen. Jag skall
nu övergå till att något granska de huvudargument, som av utskottet anförts
mot propositionen.

Jag vill då börja med att citera ett uttalande av utskottet, som återfinnes
på sid. 49 i utlåtandet. Utskottet säger där: »Det torde numera knappast råda
någon meningsskiljaktighet därom, att vid bestämmande av bötesstraff hänsyn
bör tagas till den tilltalades ekonomiska förhållanden. En sådan grundsats
påkallas icke blott av rättvisa och billighet utan jämväl av samhällets
intresse, att bötesstraffet skall erhålla effektivitet även när det gäller ekonomiskt
välsituerade personer.» Jag kan givetvis till fullo instämma i detta
utskottets uttalande. Det uppbäres helt visst av en samstämmig mening —
i varje lall en övervägande mening -— såväl inom vårt folk som inom dess representation,
riksdagen. Jag har heller icke mer än en invändning att framställa
mot detta uttalande, men dock en ganska vägande sådan.

Utskottet säger här, att en anpassning efter betalningsförmågan är nödvändig
för att bereda bötesstraffet effektivitet, när det gäller ekonomiskt välsituerade
personer. Men enligt min mening är en sådan anpassning minst lika
nödvändig för att så att säga urskilja från bötesstraffet den obilliga hårdhet
mot de obemedlade och de mindre bemedlade, som det nuvarande bötesstraffet
otvivelaktigt äger. Det är väl ofta så, att det bötesbelopp, som ålägges den
mindre bemedlade, är alltför högt, för att han skall kunna erlägga det, och i
regel har han intet annat val än att utbyta det mot förvandlingsstraff. Jag
har åtminstone don erfarenheten från min verksamhet såväl som domare som
såsom föredragande i nådeärenden i min egenskap av departementschef, att detta
förhållande ej alls är sällsynt, och jag kan också, örn det blir tillfälle därtill,
anföra ganska påtagliga exempel på detta. Men i övrigt, med denna reservation
är jag utskottet mycket tacksam för dess klara uttalande i frågan. Vi
lia härigenom erhållit en fast och gemensam utgångspunkt för dryftning av
detta spörsmål. Frågan gäller alltså icke här, huruvida denna princip örn
anpassning efter betalningsförmågan skall genomföras, utan spörsmålet är, på
vad sätt detta skall ske.

Innan jag ingår på detta spörsmål, må det emellertid vara mig tillåtet att
göra en kanske väl teoretisk, men dock nödvändig utvikning till ett annat om -

Ang.

införande av
det 8. k. dagsbotssystemet.

(Forts.)

Nr 35. 88

Onsdagen den 13 maj e. m.

Ang.

införande av
det s. k. dagsbotssystemet.

(Forts.)

råde av straffrätten, nämligen straffmätningen och grunderna för densamma.
Vår strafflagstiftning innehåller ju som bekant vissa latituder, inom vilka
straffet för ett visst brott skall bestämmas. Dessa latituder avse ju själva
brottstyperna, och inom dessa latituder skall straffet bestämmas för varje särskilt
brott. Så finnes t. ex. i fråga örn böter en latitud från fem till femhundra
kronor, av fängelse från en månad till sex månader, för vissa svårare brott
straffarbete från två till och med sex år. Var domaren vid sitt bedömande
av ett brott skall stanna i denna latitud, när han skall utsätta straffet, beror
ju på åtskilliga faktorer. Det är denna verksamhet, som i allmänhet sammanföres
under benämningen straffmätning. Vad som här i främsta rummet spelar
in, är givetvis den rättsstridiga viljans större eller mindre intensitet. Man
kan då på denna punkt fråga sig: Vilken betydelse ha då den tilltalades ekonomiska
förhållanden, hans förmögenhet eller inkomst, i fråga om straffmätningen?
Ja, för att åskådliggöra detta spörsmål skall jag be att få anföra
några exempel. En utblottad person begår ett snatteribrott, han tillägnar sig
kanske en kaka bröd för att uppehålla livet. Hans nödställda belägenhet utgör
här en i hög grad mildrande omständighet. I ett annat fall är det en förmögen
person, som begår ett utpressnings- eller ockerbrott av ren vinningslystnad.
Även här spelar den tilltalades förmögenhetsställning en uppenbar
roll, nu i straffskärpande riktning. Men det är långt ifrån alltid fallet, att
förmögenheten har någon betydelse för ett brotts svårhetsgrad. Vi kunna
tänka oss en misshandel på grund av svartsjuka. Huruvida denna misshandel
begås av en fattig eller en rik är ganska likgiltigt, när det gäller att bestämma
brottets svårhetsgrad. Brottsligheten innehåller här intet moment, där
förmögenhetsställningen spelar in. Förmögenheten har inte på något sätt ingått
som ett motiv för brottets tillkomst.

Nu är det ju också uppenbart, att straffmätningens grunder inom hela
straffrättens område måste vara enhetliga och allmängiltiga. Man kan inte
ha en straffmätningsgrund för bötesbrott, en annan för fängelsebrott och en
tredje för straffarbetsbrott, utan samma grunder måste tillämpas, vilken
straffart man än skall använda. Av detta följer med nödvändighet, att den
sakfälldes ekonomiska förhållanden icke utgöra någon allmängiltig straffmätningsgrund
i vår strafflag, utan att den hänsyn till betalningsförmågan, som
eventuellt måste tagas, tillkommer som något, som ligger vid sidan av själva
bedömandet av brottens svårhetsgrad. Det gäller här att vid sidan av brottets
svårhetsgrad åvägabringa den individuella anpassning, som gör, att straffet
med hänsyn till en viss sakfälld anpassas så, att det motsvarar ett verkligt
strafflidande.

Jag återgår nu till spörsmålet örn, hur den anpassning skall ske, som erfordras,
för att betalningsförmågan skall komma till sin rätt i fråga örn bötesstraffet.
Vi fastslå då, att betalningsförmågan icke i och för sig utgör någan
straffmätningsgrund. Konsekvensen härav är, att man, när man inför
denna princip, inte bör rubba den del av dömandet, som avser fastställandet
av brottets svårhetsgrad, utan att vad som här tillkommer, nämligen denna
hänsyn till betalningsförmågan, skall bli ett särskilt bedömande vid sidan av
fastställandet av svårhetsgraden. Detta syfte fylles också av dagsbotssystemet
på ett lyckligt sätt. Genom fastställandet av straffet inom dagsbotsskalan
får man ett enhetligt uttryck för brottets svårhetsgrad, vare sig den sakfällde
är fattig eller rik, och genom dagsbotsbeloppets anpassning efter betalningsförmågan
får man just den individuella tillämpning, som erfordras för
att straffet skall få sin karaktär av ett strafflidande och stå i förhållande till
betalningsförmågan.

Mot dagsbotssystemet har uppställts ett annat system för att komma till
samma resultat, nämligen den s. k. enkla regeln. Denna enkla regel utmär -

Onsdagen den 13 maj e. m.

89 Nr 35.

kes av, att till skillnad från dagsbotssystemet såväl brottets svårbetsgrad som Äng.
denna individuella anpassning efter betalningsförmågan sammanförts till end^f^k^dåo
enda akt, utan att man i denna akt kan utskilja de båda faktorerna, nämligen botssystemet.''
svårhetsgraden och hänsynen till betalningsförmågan. Jag skall be att få (Forts.)
anföra ett exempel. Två personer äro dömda, den ene — den enkla regeln
skulle tillämpas — till ett bötesbelopp av tjugofem kronor och den andre för
precis samma förseelse till ett bötesstraff av femhundra kronor, detta högre
straff beroende på, att det gäller en mera välsituerad person. Här finnes alltså
icke det mellanled, som ger uttryck för, att den förseelse, som dessa båda
personer begått, är likvärdig. Vid dagsbotssystemet finnes detta mellanled.

Låt oss säga, att de båda dömes till tjugufem dagsböter. Varje dagsbot har
för den obemedlade satts till en krona och för den välsituerade till tjugo kronor;
den förre får alltså böta tjugofem kronor, den senare femhundra kronor.

Vid den enkla regeln finnes ingen som helst upplysning örn, huru dessa faktorer
inbördes påverkat resultatet. Man ser endast av bötesdomen, att den ene
dömts till tjugofem och den andra till femhundra kronors böter, under det att
enligt dagsbotssystemet detta mellanled, att brottet är värt tjugofem dagsböter.
kommer till tydligt uttryck.

Vad man kan anmärka mot den enkla regeln är för det första, att den bryter
straffmätningens enhet. Det blir en särskild straffmätningsgrund för bötesbrott
och en annan grund för brott, som äro belagda med frihetsstraff. Att
straffmätningens enhet på detta sätt brytes är, så vitt jag förstår, en mycket
allvarlig anmärkning, ty straffmätningen är just det centrala i all straffrättsskipning.

Men vidare kan man ju också däremot rikta den anmärkningen, att ej heller
hänsynen till betalningsförmågan kommer till klart uttryck. Det hela blir
godtyckligt. Ingen kan faktiskt på något sätt utrannsaka, huru i ett särskilt
fall dessa båda faktorer inbördes verka.

Men trots dessa anmärkningar må man säga, att den enkla bötesregelns Achilleshäl
ligger på annat håll, nämligen beträffande förvandlingsstraffet. Vid
dagsbotssystemet anknyter förvandlingsstraffet direkt till den i ett visst antal
dagsböter uttryckta svårhetsgraden för brottet, vilket är det riktiga. Vid den
enkla regeln har man icke något sådant uttryck för svårhetsgraden; allt har
sammanförts i en enda akt, både svårhetsgraden och betalningsförmågan. I det
exempel jag nämnde fick för likartad misshandel den ene, den förmögne, böta
500 kronor och den andre, den obemedlade, 25 kronor. Om man anknyter förvandlingen
till detta bötesbelopp, så skulle den förmögne få ett förvandlingsstraff,
som vore flera gånger svårare för samma brott än den obemedlade. Det
är tydligt, att förvandlingsstraff, som består i fängelse, icke bör på samma
sätt influeras av betalningsförmågan; det bör vara helt beroende av brottets
svårhetsgrad. Här föreligger alltså en inkonsekvens. Det är nödvändigt att
eliminera denna svaghet genom att även vid den enkla regeln göra en prövning
av svårhetsgraden, och i de lagstiftningar, som anknyta till den enkla regeln,
har man slagit in på denna väg.

Den enkla regeln är alltså på denna punkt allenast till namnet enklare. Man
undgår ej heller vid denna regel att göra svårhetsgraden till föremål för särskilt
bedömande. Skillnaden iir allenast den, att denna prövning kommer på
sladden så att säga, som jästen efter brödet.

Lagrådet har i sitt yttrande över förslaget, liksom också skett i den kungl,
propositionen, ingående vägt de anmärkningar, som kunna göras mot både det
ena och det andra systemet, mot varandra, och jag ber att få citera lagrådets
yttrande i den delen. Det återfinnes på sidan 86 i den kungl, propositionen,
och där heter det: »Åsyftas emellertid, att vid bötesstraffets bestämmande en
avvägning efter betalningsförmågan verkligen skall inom den enkla regelns ram

Nr 35. 90

Onsdagen den 13 maj e. m.

Äng.

införande av
det s. k. dagsbotssystemet.

(Forts.)

genomföras, ger regeln — på sätt i remissprotokollet utvecklats —• anledning
till åtskilliga anmärkningar. Enär bötesbeloppet utmätes med hänsyn till såväl
brottets svårhetsgrad som till den sakfälldes betalningsförmåga», det är just en
ren gemensamhetsakt, »ger domen icke någon säker ledning i fråga om domstolens
bedömande av den i det särskilda fallet föreliggande brottsligheten. Ett
fast förhållande mellan bötesbelopp och förvandlingsstraff kan därför ej i lag
bestämmas. Förvandlingsstraff et måste i det särskilda fallet fastställas efter
brottets svårhetsgrad med bortseende fram det högre eller lägre utmätande av
straffet, som varit beroende av den tilltalades större eller mindre betalningsförmåga.
Den enkla regeln måste förknippas med föreskrift örn särskilt bestämmande
i domen av det förvandlingsstraff, som, i händelse böterna ej gäldas, skall
träda i deras ställe. Brottslighetsgraden skulle således komma till uttryck
i domen genom det där utsatta, på förhand bestämda förvandlingsstraffet.
Denna konsekvens av den enkla regeln har tagits i dansk, norsk och tysk
lagstiftning. Även åtskilliga av de myndigheter, som förordat den enkla regeln,
hava beaktat behovet av förvandlingsstraffets bestämmande i domen.
Men då således även med den enkla regeln en differentiering måste ske mellan
brottets svårhetsgrad, uttryckt i förvandlingsstraff, och den högre eller lägre
bötessats, som bör tillämpas med hänsyn till den tilltalades ekonomiska förhållanden,
måste i varje föreliggande fall en särskild prövning ske av den tilltalades
betalningsförmåga. Denna prövning skulle komma att väsentligen sammanfalla
med den prövning, som erfordras för dagsbotsprincipens tillämpning.
Att brottslighetsgraden kommer till uttryck ej i det ådömda bötesstraffet utan i
ett särskilt utmätt förvandlingsstraff är oegentligt och ägnat att förringa bötesstraffets
ställning såsom självstä idig straffart. Bötesdomens avfattning
skulle vidare ej låta den rättvisa, man vill förverkliga genom böternas bestämmande
efter den tilltalades betalningsförmåga, klart framstå utan måhända
snarare framkalla föreställningen om en ny orättvisa, nämligen att den fattige
måste avtjäna sina böter med långt flera fängelsedagar än den rike.
De ovan angivna olägenheter, som äro förbundna med den enkla regeln, undvikas
på ett tillsynes lyckligt sätt genom det föreslagna dagsbotssystemet. Såsom
första led i straff mätningen framstår bestämmandet av brottets svårhetsgrad
genom straffets ådömande i ett visst antal dagsböter och därefter följer
uppskattningen av den tilltalades betalningsförmåga, enligt vilken dagsböter
belopp fastställes. Härigenom erhålles i domen ett klart uttryck för de båda
från varandra skilda faktorer, som äro avgörande för straffets bestämmande,
och förvandlingsstraffet kan direkt anknytas till dagsbotsantalet.»

Utskottet har hänvisat till, att den enkla regeln bör lämnas företräde. Innan
jag går in på detta, vill jag nämna, att det uttalande, som jag nyss läst upp,
har avgivits av tre av lagrådets ledamöter. Den fjärde var i så måtto ense med
de övriga, att han ansåg, att den enkla regeln icke borde komma i fråga vid en
reform av bötesstraffet. Han säger, att örn reformen nu skall bringas till en
lösning, synes det remitterade förslaget erbjuda utsikt till en sådan. Och så
fortsätter han: »Särskilt lärer detsamma vara att föredraga framför en tillämpning
av den enkla regeln, vilken eljest från flera håll förordats. En lagändring
av dylik innebörd skulle nämligen knappast bliva effektiv och för övrigt, strängare
tillämpad, lätteligen leda till orättvisor, därest icke samtidigt genomgripande
förändringar vidtoges beträffande bötesförvandlingen, något som dock
först vid en allmän strafflagsreform torde låta sig göra.»

Utskottet har trots lagrådets bestämda avstyrkande på denna punkt likväl
haft modet att förorda den enkla regeln. Men så vitt jag kunnat finna, har utskottet
icke i någon mån lyckats vederlägga de anmärkningar, som på denna
punkt framställts från lagrådets sida, och bland dem, som granskat 1927 års
förslag var majoriteten avgjort för dagsbotssystemets införande.

Onsdagen den 13 maj e. m.

91 Nr 35.

Mera vägande äro kanske de anmärkningar, som utskottet i två andra hänseenden
har riktat mot förslaget. Den första anmärkningen rör tudelningen
av bötesområdet. Det är så, att dagsbotssystemet skulle tillämpas inom ett
område, där det är fråga örn verkliga bötesbrott utan skillnad mellan den allmänna
strafflagen och de speciella strafflagarna, under det att det finnes ett
annat område, ordningsförseelser, där dagsbotssystemet icke skulle äga tilllämplighet.

Det är givet, att denna tudelning medför vissa olägenheter, men det är synnerligen
anmärkningsvärt, att utskottet vid sin redogörelse för dessa förhållanden
icke med ett ord omnämner den jämkningsregel, som är föreslagen i propositionen
och som är avsedd att förebygga dessa olägenheter. Denna jämkningsregel
har föreslagits för att kunna undvika konfliktfall mellan brottyper, som
ligga på var sin sida örn gränsen Dagsbotsbeloppet kan enligt regeln nedsättas,
så att konflikten såvitt möjligt utjämnas.

Lagrådet har för sin del också funnit, att en avgränsning av dagsbotsområdet
icke inbjuder till några allvarligare betänkligheter. Lagrådet uttalar på
denna punkt bland annat: »Den avgränsning av dagsbotsområdet inom allmänna
strafflagen, som sålunda skett, synes hava genomförts på ett lyckligt sätt. I
fråga örn de brott, som skola falla inom dagsbotsområdet, hava inga bötesmaxima
upptagits, och i den mån bötesminima bevarats, hava de utmärkts i dagsböter.
En genomgång av samtliga straffbestämmelser inom specialstraffrätten
har jämväl ägt rum, men ett sådant inarbetande av dagsbotssystemet i
specialstraffrätten som i allmänna strafflagen har naturligen ej varit möjligt.
Dagsbotsområdet måste därför bestämmas allenast genom en regel, och en
lämpligare än den föreslagna, eller att brott, varå straffet är bestämt efter
särskild beräkningsgrund eller som är belagt med svårare straff än böter högst
trehundra kronor, faller utanför dagsbotsområdet, torde icke stå till buds. En
på sådant sätt genomförd avgränsning av dagsbotsområdet kan tydligen icke
—- såsom ock framhållits i remissprotokollet — medföra i allo tillfredsställande
resultat. Sålunda komma vissa brott, som till sin art och svårhetsgrad
stå de från området uteslutna nära och understundom framstå såsom huvudsakligen
ordningsförseelser, i vilket avseende hänvisas särskilt till vägtrafikstadgan,
att falla inom dagsbotsområdet. För sådant fall öppnas genom den
föreslagna jämkningsregeln möjlighet för domstolarna att vid lagtillämpningen
mildra de ojämnheter, som eljest skulle uppstå.»

Och på ett annat ställe heter det: »På sätt förut framhållits synes dagsbotsområdets
avgränsning, såvitt allmänna strafflagen angår, lyckligt genomförd,
och de ojämnheter, som torde vara oundvikliga vid gränsdragningen genom
specialstraffrätten, äro ej av beskaffenhet att vålla allvarligare betänkligheter,
särskilt med hänsyn till den jämkningsregel, som föreslagits beträffande
ringa brott.»

Det är egendomligt, att utskottet icke på något sätt närmare undersöker den
utväg att förebygga olägenheterna, som den i propositionen föreslagna jämkningsregeln
innebär, utan endast resonerar, som örn denna regel icke funnes.

Den andra anmärkningen är, att dagsbotssystemet skulle för domstolarna
medföra en väsentligt ökad arbetsbörda genom den utredning, som de hade att
införskaffa rörande den tilltalades förmögenhetsförhållanden. Jag vill då på
denna punkt fråga utskottet: vill utskottet en anpassning efter betalningsförmågan
eller vill utskottet det icke? Vill man en anpassning efter betalningsförmågan,
så är det uppenbart, att utredning på denna punkt måste tillhandahållas
domstolen, men det kravet föreligger i lika hög grad, vilket system
man än väljer, vare sig den enkla regeln eller dagsbotssystemet. Huru omfattande
denna utredning skall vara, måste givetvis, i båda fallen bestämmas av
praktiska hänsyn, och på denna punkt föreligger ingen väsensskillnad mellan de

Äng.

införande av
det 8. k. dagsbotssystemet.

(Forts.)

Nr 35. 92

Onsdagen den 13 maj e. m.

Ang.

införande av
det s. k. dagsbotssystemet.

(Forts.)

båda systemen. Det är endast för det fall, att man vill göra den enkla regeln
till ett tomt sken, ett slag i luften, och allenast giva den en vacker yta, som det
blir någon skillnad. Skall man räkna med ett positivt och tillfredsställande resultat,
måste en sådan utredning föreligga. Domstolarna kunna icke slå till i
blindo, och detta gäller i lika hög grad, vilket system man än väljer.

På denna punkt säger lagrådet följande: »Det behov av utredning rörande
den tilltalades ekonomiska ställning, som kan föranledas av reformen, torde visserligen
understundom kunna medföra ökat arbete för domstolarna, men det finnes
ej anledning antaga, att behovet av sådan utredning skulle bliva väsentligt
mindre med andra bötessystem, örn genom dem verkligen skall vinnas ett skäligt
beaktande av den tilltalades betalningsförmåga.» «

Jag sade nyss, att det är ett klart principuttalande till förmån för rättfärdighetsprincipen
i fråga om bötesstraffets gestaltning, som utskottet gjort. Detta
uttalande gladde mig, men herrarna få icke förtänka mig, att denna glädje
i hög grad grumlades vid närmare studium av fortsättningen i utskottets utlåtande.
Utskottets kärlek till denna rättfärdighetsprincip är i själva verket
i hög grad platonisk, så platonisk till och med, att man kan våga det påståendet,
att den aldrig kommer att sätta frukt i några positiva reformer. Hade
utskottet varit besjälat av en god vilja att nå ett positivt resultat, så hade utskottet
haft mer än goda stöd för att komma till en positiv lösning enligt propositionens
linjer. Det föreligger en utredning av år 1911 av professor Thyrén
i hans berömda arbete om »Principerna för en strafflagsreform», där han,
som måste anses som vår främste straffrättsexpert, kommit till det resultatet,
att en lösning enligt dagsbotssystemet är den enda riktiga. Här föreligger
vidare strafflagskommissionens betänkande av år 1923, där sakkunniga och
insiktsfulla män, ledamöter av denna kommission, kommit till samma resultat,
och här föreligger lagrådets yttrande av år 1927, där majoriteten gått in för
reformens lösning i denna riktning. Vidare föreligger ett enhälligt uttalande
av lagrådet år 1931 i denna sak.

Jag menar, att lagrådets auktoritet är en borgen för att det steg, som departementschefen
här tagit, är ett steg på fast mark och icke ut i det okända.
Jag vill därmed icke underkänna lagutskottets auktoritet, men vid det vägande,
som jag rent objektivt haft skyldighet att göra både såsom domare
och departementschef, har jag icke kunnat komma till något annat resultat,
än att de bästa bevisen ligga på dagsbotssystemets sida.

Man talar mycket i våra dagar och kanske icke minst i riksdagen örn vikten
av rättsordningens stärkande och vidmakthållande. Men må vi icke förglömma,
att hörnstenen, den bärande grunden i all rättsordning är principen
örn allas likhet inför lagen. Och då jag såsom departementschef har utarbetat
och framlagt förslaget har det varit i det goda syftet och i den tanken att vi
här skulle taga åtminstone ett steg framåt mot detta mål. Att jag på denna
punkt har utskottsmajoriteten emot mig gör mig bedrövad, och jag beklagar
det, men jag hoppas, att denna kammare hyser en annan uppfattning.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva tionen.

Herr justitieministern kunde icke framställa ett sådant yrkande eftersom
han icke är ledamot av kammaren, och därför gör jag det nu. Det vore
illa av mig, örn jag efter det klara och uttömmande anförande, som justitieministern
hållit, skulle upptaga tiden med att ytterligare tala för de synpunkter,
som han lägger på denna fråga. Det kan icke falla mig in, och detta
så mycket mindre, som jag är övertygad om, att förslagets motståndare längta
efter att få ordet. Jag skall icke hindra dem härifrån genom något längre
anförande, men jag skall ändå icke sluta, förrän jag lämnat ett par upplys -

Onsdagen den 13 maj e. m.

93 Nr 35.

ningar, som kanske kunna vara nyttiga att ka under den följande diskussionen.
Det är några praktiska, intressanta siffror. Nu skola herrarne icke bli
rädda. Det låter hemskt, när man kommer med siffror, men jag garanterar
för, att dessa siffror icke skola komma att trötta herrarna, utan att det tvärtom
skall bli en angenäm vila efter all juridiken att få en verklig bild i siffror,
huru det kommer att ställa sig, om förslaget antages.

Jag har så mycket större anledning att komma med denna lilla upplysning,
som jag under samtal, som jag under dagens lopp haft med olika ledamöter
av riksdagen, funnit, vilket är helt naturligt, att det finnes människor,
som icke riktigt ha lyckats sätta sig in i detta förslags detaljer. Jag klandrar
dem icke därför; vi äro långt framme i riksdagsarbetet, och en massa ärenden
ligga och vänta på avgörande, och riksdagens ledamöter hinna icke att sätta
sig in i ärendena så, som önskligt vore. De kunna som sagt icke klandras
därför, ty det finnes såsom bekant en gräns för den mänskliga förmågan.
ilen de erfarenheter jag gjort i dag vid mina samtal äro av den beskaffenhet,
att jag tänkt: När jag tager till orda i första kammaren, skall jag lämna
ett pär upplysningar, så att man har någonting att hålla sig till, som äT verkligt
och icke bara juridiska formler.

Nu vill jag säga följande: Örn detta lagförslag blir antaget, så är det intressant
att se, huru många av dem som bli bötfällda komma att dömas efter
det nya systemet och huru många som komma att dömas till penningböter.
Det är några få siffror, som jag satt upp på en lapp, och jag tror, att de äro
någorlunda riktiga. Om det skulle slå fel på ett par hundra, så spelar det
ingen roll, ty vi röra oss här med stora siffror.

Man kan säga, att för varje år ungefär 96,000 personer bli bötfällda. Huru
många skulle nu bli bötfällda enligt dagsbotssystemet och huru många efter
det gamla systemet, ifall lagförslaget- går igenom? Då skall jag först tala
örn, vilka som skola tagas undan, vilka som icke bli berörda av den lagstiftning,
som nu ifrågasättes. Det är ungefär 57,000 personer. Vad är det för
folk, vad är det för några, dessa 57,000? Jo, det är först fyllerister och
sådana som gjort sig skyldiga till förargelseväckande beteende, oljud och dylika
förseelser. De utgöra ungefär 31,000. Folk som dömts för smärre förseelser
mot vägtrafikstadgan och dylikt, till exempel sådana, som blivit dömda
för att de haft cykellyktorna släckta, utgöra ungefär 11,000. Folk, som
dömts för rättegångsförseelser, utgöra omkring 5,000, och de, som dömts för
förseelser mot vissa ordningsstadgar, omkring 6,000. Sedan ha vi en annan
kategori nämligen de, som olovligt försälja pilsnerdricka, och de utgöra omkring
1,000. Vidare ha vi sådana, som brutit mot förordningen örn mått och
vikt -— de utgöra 1,600 — och dem, som icke betalt hundskatt — de utgöra
700. Tillsammans blir det omkring 57,000 personer.

Så se de ut de där, som icke skulle bli dömda enligt dagsbotssystemet utan
efter de gamla metoderna. Det är fyllerister, sådana som haft cykellyktorna
släckta, sådana som begått rättegångsförseelser och brutit mot ordningstadgar,
^sådana som brutit mot förordningen örn mått och vikt, sådana som olovligt
försålt pilsnerdricka och sådana som icke betalt hundskatt. Så se de ut i
verkligheten. De andra torde komma under dagsbotssystemet. Man kan säga,
att det i runt tal blir hälften från varje sida. Det kan slå fel litet, men det
är ungefär riktigt.

Jag har velat lämna dessa siffror till att börja med, för att det skulle bli
liksom litet mera verkligt att taga på, så att herrarna slippa att tänka på
juridiska regler. Jag bär icke sagt mitt sista ord ännu i kväll. Jag antager,
att skjutandet mot lagförslaget nu börjar, och sedan blir det kanske min tur,
men tills vidare skall jag icke säga mer än detta.

Äng.

införande av
det s. k. dagsbotssystemet.

(Forts.)

Nr 35. 94

Onsdagen den 13 maj e. m.

Ang.

införande av
det 8. k. dagsbotssystemet.

(Forts.)

Greve Spens: Herr talman, mina herrar! Jag skall genast svara på den
fråga, som herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet ställde till utskottet.
Herr statsrådet frågade, örn utskottet vill eller icke vill, att vid bestämmande
av bötesstraff hänsyn skall tagas till den tilltalades ekonomiska
förhållanden. Härpå svarar jag, att utskottet gillar detta i princip, men att
utskottet icke odelat kunnat gilla det sätt, på vilket i detta förslag denna
princip blivit utformad.

Herr statsrådet var nog artig mot mig att nämna, att en broder till min
farfar, en häradshövding, för nära 100 år sedan i lagberedningen uttalat sin
stora sympati för denna princip. Det var roligt att höra för mig, som har
samma åsikt, men jag tror, att om min farfars bror hade levat nu och kunnat
läsa detta förslag, han icke skulle hava givit detsamma sitt gillande.

Herr statsrådet lämnade nyss en utförlig redogörelse för det föreliggande
förslaget, och han upptog även till bemötande de anmärkningar, som blivit
gjorda mot detsamma. Det synes mig emellertid, som örn herr statsrådet tagit
väl lätt på de betänkligheter, som yppats mot förslaget. Att dessa betänkligheter
äro av allvarlig beskaffenhet framgår därav, att förslaget avstyrkts
av hälften av landets domarekår samt av två av rikets tre hovrätter, nämligen
Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge. Av lagrådets
ledamöter har dess ordförande angivit såsom sin åsikt, att frågan bör uppskjutas
och således ej nu bringas till lösning. De tre övriga ledamöterna av
lagrådet ha i början av ett gemensamt anförande uttalat, att en reform av
bötesstraffet och det reformerade straffets införande i ett särskilt straffsystem
kan naturligen säkrast och följdriktigast genomföras i samband med en
fullständig revision av strafflagstiftningen. »Då emellertid en strafflagsrevision
icke lärer vara att emotse inom den närmaste framtiden och den kritik,
som riktats mot bötesstraffet, sådant det nu är reglerat i gällande lagstiftning,
är välgrundad», ha dessa lagråd ansett sig böra tillstyrka, att förslaget lägges
till grund för en lagstiftning. Det har sålunda icke, såsom herr statsrådet
nyss antydde, rått full enstämmighet inom lagrådet.

Då nu utskottet anser, att den föreliggande frågan helst bör lösas i samband
med den fullständiga revision av strafflagstiftningen, varom utredning
nu pågår, har utskottet ett starkt stöd i de över förslaget avgivna yttrandena,
och jag tycker, att utskottet icke gjort sig förtjänt av den beskyllning för
bristande god vilja och objektivitet, som herr statsrådet nyss gjorde mot oss.
Utskottet har icke heller, såsom jag på förmiddagen vid ett tillfälligt besök
i andra kammaren hörde herr statsrådet säga, gått omkring med ljus och
lykta och samlat halmstrån till den tuva, som skulle stjälpa förslaget.

En av de viktigaste anmärkningarna mot den föreslagna partiella reformen
av strafflagstiftningen är, enligt min mening, dess invecklade beskaffenhet.
Förslaget är, såsom jag för ett par dagar sedan hörde en hög och mycket
framstående jurist säga, en konstprodukt. Ja, det är en konstprodukt, som
enligt min mening allmänheten säkerligen icke kommer att förstå utan tvärtom
missförstå. Innebörden av begreppet dagsbot kan knappast väntas komma
att klart ingå i det allmänna medvetandet. Såväl den dömde som allmänheten
komma säkerligen endast att fästa sig vid vilket bötesbelopp som utdömes.
Uppdelningen av bötesbedömandet i dagsbotsantal och dagsbotsbelopp kommer
att för allmänheten framstå såsom någonting konstlat, oklart och inkrånglat.
Allmänheten kommer att missförstå detta och tro, att den, som
dömts till ett högre bötesbelopp, är mycket brottsligare än den, som för ett
lika svårt brott blivit dömd till ett lägre bötesbelopp. Örn emellertid det
högre beloppet skulle behöva förvandlas till fängelse och fängelsestraffet
därvid på grund av dagsböternas ringa antal ej bestämmes längre än för den,

Onsdagen den 13 maj e. m.

95 Nr 35.

som dömts att utgiva det lägre penningbeloppet, skulle den sistnämnde mången
gång tro, att en orättvisa blivit begången mot honom.

Ett fel hos dagsbotssystemet är också enligt min mening, att det inbjuder
till ett alltför starkt beaktande av betalningsförmågan, såväl under målets
han dläggning som vid själva domen. Ändamålet med straffet är att rätta den
brottsliga viljan genom strafflidandet, såsom herr statsrådet mycket riktigt
sade, men mottagligheten för straffet är i hög grad beroende av andra faktorer
än förmågan att betala. Detta synes man bortse ifrån i förslaget, och det vore
inte lyckligt, örn i ett enklare brottmål, där skuldfrågan är klar, utredningen
om betalningsförmågan komme processen att svälla ut.

Herr statsrådet framhöll med styrka för en stund sedan den obemedlades
strafflidande och klandrade utskottet, för att det icke i sitt utlåtande uttryckligen
framhävt, att bötesstraffet under nuvarande förhållanden drabbar den
obemedlade oskäligt hårt i jämförelse med vad det drabbar den mera förmögne.
Med de låga bötesminima, som nu i allmänhet förekomma, och de stora strafflatituder,
som domstolarna ha att röra sig inom vid straffets utmätande, blir
nog ej straffet i och för sig så hårt; och jag tror, att med dagsbotssystemet
blir straffet mången gång för lindrigt, då det gäller grövre förseelser och
gamla oförbätterliga poliskunder. Herr statsrådet synes däremot inte tillräckligt
ha tänkt på de mera bemedlades strafflidande. Han medger visserligen,
att straffen för dem kunna bliva hårda, och han hänvisar såsom ett
botemedel däremot till domstolens befogenhet att, då brottet är ringa, jämka
dagsbotsbeloppet. Detta torde dock inte utgöra någon tillräcklig garanti.
Herr statsrådet synes mig inte tillräckligt hava beaktat de flera faktorer,
vilka utom utgivandet av ett högt penningebelopp spela in vid bedömandet av
strafflidandet och det kanske i betydligt högre grad än det stora penningebeloppet.
Detta framhölls också mycket starkt av ett lagråd i hans yttrande
över det första förslaget örn dagsböter.

Jag skall nu övergå till att något närmare tala örn dagsbotens bestämmande
enligt det föreliggande förslaget. Reservanterna säga, att det icke bör möta
några vidare svårigheter att bestämma dagsboten. Denna bör motsvara det
belopp, som den sakfällde med avseende å egna nödiga behov, försörjningsskyldighet
mot annan och övriga ekonomiska förhållanden kan av sin medelinkomst
för dag med iakttagande av den allra största sparsamhet avstå till betalning
av böterna. Enligt bestämmelsen i den föreslagna 8 § i andra kapitlet
strafflagen skall emellertid vid dagsbotens fastställande i pengar hänsyn
tagas inte blott till den sakfälldes inkomst utan även till hans förmögenhet.
Hur mycket som skall tagas av hans förmögenhet kommer säkerligen att bestämmas
ganska godtyckligt, och paragrafen kommer säkerligen att tillämpas
mycket olika vid de särskilda domstolarna. Bötesstraffets maximum är enligt
förslaget höjt från 500 till 36,000 kronor, och det synes vara en väl stark höjning.
Man skall också betänka, att enligt förslaget alla nu förekommande för
de särskilda brotten i strafflagen utsatta bötesmaxima över 200 kronor och
några å lägre, belopp skola upphöra att gälla. Inom specialstraffrätten skola
alla bötesmaxima över 300 kronor upphöra att gälla. I stället har förslaget
upptagit ett allmänt bötesmaximum av 36,000 kronor. De nu förefintliga bötesminima
på lägre belopp än 50 kronor skola enligt förslaget även upphöra att
gälla, vilket ju också är ganska betänkligt. *

Domstolarnas fria prövning får mycket större utrymme jin förut utan att tillräckligt
noggranna anvisningar kunnat lämnas till deras ledning. Systemet
kommer att medföra tunga och olägenheter för såväl domare och nämndemän som
parter och kommer att giva anledning till missnöje och klagomål samt minskat
förtroende för domstolarna. Göta hovrätt har starkt framhållit, att lagen skul -

Ang.

införande av
det 8. k. dagsbotssystemet.

(Forts.)

Nr 85. 96

Onsdagen den 13 maj e. m.

Äng.

införande av
det 8. k. dagsbotssystemet.

(Forte.)

le föranleda ökat överklagande hos hovrätterna av underrätternas bötesutslag,
vilket för hovrätterna skulle medföra avsevärt ökat arbete och för allmänheten
ökade kostnader. Enligt min tro får antalet ledamöter i hovrätterna ökas.

I reservationen yttras, att det vore antagligt, att här liksom i Finland skall i
praxis framträda benägenhet för en viss klassifikation av dagsböternas belopp
efter olika befolkningsgruppers genomsnittliga inkomstförhållanden, och reservanterna
ha icke något att erinra mot, att så kommer att ske. Herr statsrådet
synes icke heller hysa någon fruktan härför. Häremot vill jag emellertid
erinra, att detta, här liksom i Finland, skulle leda till en schablonmässig tillämpning
av lagen. Enligt praxis i Finland och i överensstämmelse med ett cirkulär
av finska justitieministeriet år 1921 uppskattas dagsboten för en kroppsarbetare
till 10—20 mark, för en bonde till 15—25 mark, för en folkskollärare
och med honom jämställda till 20—25 mark samt för affärsmän, läkare nied
flera till 50—100 mark. En sådan schablonmässig lagtillämpning hoppas jag
vi slippa att vara med örn i Sverige.

Finland är det enda land, som hittills vågat sig på dagsbotssystemet, i övrigt
har man nöjt sig med den enkla regeln mer eller mindre utförd. Denna
regel tillämpas sålunda i Norge och Tyskland samt i Danmarks nya strafflag
av förra året. I denna nya danska strafflag stadgas endast, att domstolen skall,
förutom å andra straffmätningsgrunder, fästa avseende vid den sakfälldes betalningsförmåga.
Regeln tillämpas på liknande enkelt sätt i Italien, Tjeckoslovakien
och Spanien. Där har emellertid bötesmaximum avsevärt höjts.

Den enkla regeln, fullt konsekvent genomförd med särskild beräkning av
bötesbeloppet vid dess förvandling till fängelse, har naturligtvis, som statsrådet
och även lagrådet anfört, sina väsentliga olägenheter. Utskottets åsikt är, att
varken dagbotssystemet eller den enkla regeln ännu äro mogna för genomförande
hos oss utan böra tagas under övervägande vid den stora strafflagsreformen.
Utskottet har i avseende å den enkla regeln endast anfört, att »om denna
skulle i vårt land införas såsom en partiell reform av bötesstraffet, synes det utskottet
tänkbart, att den nuvarande fasta förvandlingsskalan kunde tillsvidare
bibehållas och att denna behövde frångås endast då domstolen vid mera pregnanta
fall uttryckligen förklarade, att ekonomien inverkat i höjande eller sänkande
riktning. Den föreliggande frågan örn bötesstraffets proportionalisering
borde tydligen helst lösas i samband med den fullständiga revision av strafflagstiftningen,
varom för närvarande utredning pågår. Utskottet skulle måhända
icke ansett betänkligheter möta, örn det nu gällt att utan avvaktande på
strafflagsreformen införa den enkla regeln i en eller annan form, i synnerhet
som detta icke skulle behöva framstå såsom någon så genomgripande ändring
i vad som för närvarande gäller.» Utskottet har sålunda framförallt förordat
uppskov med den föreslagna reformen till en revision av hela strafflagen.

Av stor betydelse äro även de många stötande konsekvenserna och gränsdragningen
för dagsbotsområdet i lagstiftningen. Departementsförslaget av
år 1930 uppdrog gränserna såväl inom som utom strafflagen genom en allmän
bestämmelse, att brott med straffmaximum örn högst 300 kronor skola falla
utanför dagsbotsområdet, men till följd av anmärkningar mot denna avgränsning
använder den kungl, propositionen denna gräns endast för speciallagarna,
under det propositionen beträffande allmänna strafflagen lägger även åtskilliga
brott, för vilka nu gälla lägre maxima än 300 kronor, inom dagsbotsområdet.
Emellertid beräknas fortfarande över hälften av alla brottmål komma att behandlas
utanför dagsbotsområdet, och det är naturligtvis, som herr statsrådet
anförde, praktiska skäl, som tala härför beträffande en stor del av dessa fall.

Den ojämna gränsdragningen mellan dagsbotssystemet och det nu gällande
systemet kommer, som utlåtandet anger, att medföra en del olägenheter. Sålunda
kommer dagsbotssystemet att tillämpas även vid ganska bagatellartade

Onsdagen den 13 maj e. m.

97 Nr 35.

förseelser, endast därför, att på dem skall tillämpas en bötesskala med högre
maximum än 300 kronor, under det att vid många förseelser av likartad natur
direkta penningböter skola ådömas, därför att bötesmaximum här satts till 300
kronor eller lägre belopp. Fall kunna även inträffa, då en domstol nödgas utdöma
ett högre straff för ett ringare brott utanför dagsbotsområdet än för ett
svårare inom dagsbotsområdet.

Härmed sammanhänger en annan allvarlig olägenhet, som jag förut antytt,
nämligen att bötesstraffet för det stora flertalet bötesdömda personer kommer
att avsevärt sänkas till men för straffets avskräckande verkan. Farhågor härför
ha allmänt uttalats.

Herr statsrådet klandrade utskottet, för att det inte gjort något försök att
utjämna dessa ^olägenheter, såvitt jag förstod honom rätt, och herr statsrådet
säger, att lagrådet i likhet med honom ansett, att dessa ojämnheter inte vore
av någon större eller avsevärd betydelse. Jag tycker emellertid, att detta utjämningsförsök
hade bort företagas inom justitiedepartementet, innan lagförslaget
framlades; och örn nu ärendet, som jag skulle vilja och som också utskqttet
föreslagit, komme att uppskjutas, så kan det ju bli tillfälle härtill.

Slutligen vill jag även uttala betänkligheter mot de invecklade bestämmelserna
i de föreslagna 11 och 12 §§ i andra kapitlet strafflagen om förvandling
av böter till fängelse, där böterna delvis ha guldits. Man skall betänka, att
dessa bestämmelser skola tillämpas även av de militära myndigheterna vid dagsbotssystemets
tillämpning inom strafflagen för krigsmakten, och att dylik förvandling
skall göras av bland andra tillsyningsman vid kronohäktena. Bestämmelserna
örn anstånd med böters gäldande och avbetalning av böter kräva även
ytterligare utredning, enär detta föranleder mycket arbete för myndigheterna.
Antagligen kommer enligt min åsikt krav på nya tjänstemän att framträda, och
givetvis blir det i förening därmed ökade kostnader.

Jag anser sålunda, herr talman, att ifrågavarande strafflagsreform tarvar
fortsatt utredning och bör uppskjutas, och jag hemställer därför örn bifall till
utskottets förslag.

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet synes lägga mycken vikt därpå, att utskottet i sitt avstyrkande
av den kungl, propositionen handlat i strid med angivna höga auktor
Heter. Emellertid kan utskottet till sin förmån också åberopa auktoriteter.
Några ha nämnts av den föregående talaren, och några lägger jag för min del
särskild vikt vid. Jag nämner i första rummet lagutskottets ordförande, vilken
ar 1927 yttrade: »Det finnes en enklare utväg, och det är att vi höja

maximum för böterna, sa att vi fa bättre svängrum, och giva en generell regel
att skälig hänsyn bör tagas till en persons förmögenhetsställning.» En annan
stor auktoritet är själva lärofadern Thyrén i åtskilliga punkter, som jag torde
fa tillfälle att påpeka i det följande.

Redan under 1927 års debatt vitsordades det, på samma sätt som det nu från
utskottets sida har vitsordats, att det knappast råder någon meningsskiljaktighet
därom, att deträr önskvärt, örn böter kunna utmätas i överensstämmelse med
förmögenhetsförhållandena och salunda komma att utgöra jämförliga lidanden
lör den ena sorn för den andra. Emellertid följer ju inte därav, att åtgärd häriör
kan vidtagas på vilket sätt som helst eller vid vilken tidpunkt som helst
eller i vilket sammanhang som helst. För.övrigt bör det påpekas, att en motsvarande
skiljaktighet, minst lika stor enligt vad Thyrén själv påpekar, förehgger
med avseende a fängelsestraffet, då ju till exempel en månads fängelse
ar ett helt annat lidande för en välsituerad och kanske till och med bortskämd
person än för en person som kanske inte på många år haft en ordentlig bädd

Första kammarens protokoll 1931. Nr 35. 7

Ang.

införande av
det s. k. dagsbotssystemet.

(Forts.)

Nr 35. 98

Onsdagen den 13 maj e. m.

Äng.

införande av
det s. k. dagsbotssystemet.

(Forts.)

eller fått regelbundna måltider. Vidare säger Thyrén, att för .honom står det
fullkomligt klart, att en verkligt ideal lösning av denna fråga icke kan vinnas
annat än i sammanhang med den allmänna straff lagsrevisionen, och att vad
han föreslog 1927 endast hade karaktären av ett provisorium. En erforderlig
reform av strafflagen skulle åtminstone röra åtskilliga punkter, den skulle
röra frihetsstraffets art och beskaffenhet, den skulle också röra frihetsstraffets
längd, ty, som Thyrén påpekat, det är mindre lämpligt eller rent av oriktigt,
örn ett bötesstraff går så högt, att bötesstraffet i själva verket är strängare
än ett fängelsestraff, som dock tillhör en strängare straffart. Nu har man
emellertid i detta förslag utan sammanhang med en allmän strafflagsrevision
och utan ändring av bestämmelserna örn fängelsestraff gjort en genomgående
revision av bötesstraffet, och det är då inte underligt, örn det tar emot på åtskilliga
håll.

Det väcker först uppmärksamhet att man, endast för att få en bekväm regel
om i vilka fall principen om dagsböter skall tillämpas och i vilka fall den inte
skall tillämpas, har företagit sig att ändra en hel mängd i strafflagen upptagna
straff latituder, vilket ju ovillkorligen, även bortsett från böternas omsättning
i dagsböter, kommer att ha betydelse för straffmätningen efter alla de
grunder, som pläga i domstolarna tillämpas. Detta, herr vice talman, att utan
vidare utredning örn de särskilda brottsartema ändra straffsatserna för en hel
mängd brottsarter, är ett förfarande, som jag skulle vilja kalla en lättsinnig
lagstiftning, ifall jag trodde att »lättsinnig» vore ett parlamentariskt ord, men
det är det tydligen inte, ty i så fall skulle man säkerligen få höra det betydligt
oftare här än man nu får.

Så är det bötesbeloppet, där en mycket stor ändring är gjord, även den mot
Thyrén. Thyrén yttrade i ett sitt anförande i riksdagen, att han till och med
fann ett belopp av 100 kronor — 100 riksdaler som han uttryckte sig — tämligen
orimligt som dagsbot. Här är nu föreslaget ett maximum av 300 kronor.
Han åberopade med styrka ett meddelande han fått av finske justitieministern
Tulenheimo örn tillämpningen i Finland. I detta meddelande hette det, att
dagsboten sällan sattes över 100 mark, det vill säga 10 svenska kronor, och i
allmänhet utgjorde en fjärdedel eller en tredjedel av dagsinkomsten. Skulle
man tillämpa en sådan regel här och alltså tänka sig, att dagsboten i allmänhet
skulle utgöra en fjärdedel eller en tredjedel av dagsinkomsten, så frågar jag:
För hur många personer kan då den regeln gälla, att dagsboten skall sättas till
300, motsvarande en dagsinkomst av 900, respektive 1.200 kronor? Det är en
straffbestämmelse, som inte skulle få mycken tillämpning.

Så är det obestämdheten i lagen, som inte upphjälpes så synnerligen mycket
genom uttalanden i motiver, vilka ju dessutom inte komma att vara lag, vare
sig de stå i statsrådets yttrande eller i utskottets betänkande. Thyrén vitsordar
själv obestämdheten. Man frågar vad dagsboten är, säger han, och fortsätter
att den frågan är oriktigt ställd; man skall i stället fråga vad dagsboten
blir. Det beror på domarnes tillämpning, det beror på hur långt domarne anse
sig kunna gå utan att komma i strid med det allmänna rättsmedvetandet.
Att han inte anser, att man kan gå så synnerligen långt framgår därav, att han
också yttrar, att det skulle inte kunna bli förstått av folk, örn man på en gång
höjde böterna från tio till tusentals kronor.

Det är en annan svårighet, som visst berördes av greve Spens men som jag
vill lägga vikt vid, och det är svårigheten när det finns förmögenhet. Det är
uttryckligen sagt, att man skall fästa avseende vid förmögenheten, men det är
tillika sagt, att böterna skola vara så mycket, som vederbörande kan avstå
utan umbäranden. Ja, örn man lever utan att tillgripa räntorna av kapitalet,
så är det inte umbärande alls för delinkventen, örn man tar ifrån honom hela
förmögenheten. Han kommer under de dagar det är frågan om icke i sitt lev -

Onsdagen den 13 maj e. m.

99 Nr 35.

nadssätt att märka det på något sätt. Även om han har och använder inkomst
av förmögenhet, så blir den inkomsten jämförelsevis liten emot vad förmögenheten
utgör. Det är således egentligen fullkomligt måttlöst vad man kan ta
av en person som har besparingar.

Nu kommer jag till inkvisitionen, som blir nödvändig från domstolens sida.
Domstolen måste många gånger —- ibland kan det ju hända, att den känner personen,
att det är en gammal kund — göra sig underrättad örn förmögenhetsförhållandena,
och därvid kan det ju synnerligen lätt inträffa, att den ställer ett
spörsmål till en åtalad persons arbetsgivare örn hur mycket han har i dagsinkomst.
Med tanke på ett fall som tilldrog sig mycket uppmärksamhet för någon
tid sedan, undrar jag just vad det skulle sägas örn den saken, i fall en arbetsgivare
genom en påringning från stadsfiskalen fick veta, att den eller den
bland hans arbetare var åtalad för det eller det brottet, och i fall han i anledning
därav förklarade sig inte vilja behålla arbetaren.

Ett huvudfel med utformningen av detta dagsbotssystem är, att det är så
schematiskt; man är tvungen att bestämma ett visst belopp som dagsbot, och
när man också gjort straffmätningen, vinnes resultatet genom en enkel multiplikation.
Nu är förhållandet nog det, att det i det praktiska livet fordras
en mycket stor viljeansträngning för att kunna, se bort från det resultat, till
vilket man kommer. Det är således fara värt, att domstolen tänker: Vad skall
det här bli för bötesstraff för denne låt vara förmögne man, och örn den har
förseelsens svårhet klar för sig, rättar dagsboten efter denna, eller också tvärtom,
Mn dagsboten är fast och domstolen inte kan göra annat än vidhålla den,
så låter den denna inverka på straffmätningen för att inte komma till ett efter
dess mening alldeles orimligt slutresultat. Nu har statsrådet vinkat med, att
det finns möjlighet att nedsätta dagsboten, när det är fråga örn en ringa förseelse.
Ja, det kan ju vara bra det, men det är fullkomligt principvidrigt. När
principen är, att det i alla fall skall vara lika, så kommer det utan tvivel att
vara synnerligen motbjudande, örn en person, som i ett och samma mål är tilltalad
dels för en ringa förseelse och dels för en grövre förseelse får dagsböterna
satta till olika höjd i det ena och i det andra fallet.

o Namnet dagsbot är i själva verket synnerligen olyckligt, det vitsordades också
av Thyrén. Thyrén förklarade i debatten här i första kammaren, att han
ångrade att han inte följt en antydan av ett . justitieråd — Wedberg vill jag
minnas det var — att kalla det bötesenhet eller något annat neutralt. Dagsbot
leder ovillkorligen tanken på dagsinkomst eller en bråkdel av dagsinkomst, och
därigenom kommer det att bli en schematisk tillämpning redan i följd av namnet.

. Nu förklarar man gentemot en del av vad som sagts förut, att det är inte meningen,
att det skall bli någon inkvisition, det är inte meningen att det skall
vara så förskräckligt noga, utan man kan göra ungefärligen som i Finland.
Jag måste för min del säga, att jag tror inte en svensk domare, när han har lagparagrafen
framför sig, där det står, att han skall ta hänsyn till fyra särskilda
omständigheter, sedan själv i stället tar hänsyn till en femte omständighet,
nämligen personens yrke eller allmänna samhällsställning, oell även om"han
gjorde detta, skulle det bli ganska orättvist. Det är inte alls säkert, att alla
grovarbetare ha samma arbetsinkomst — att alla murerihantlangare inte ha
lika mycket, det kunna vi vara ganska säkra på —- men även örn de hade det,
skulle det vara mycket underligt, om alla arbetare av samma kategori hade
samma försörjningsplikt och lika mycket eller lika litet på sparbanken. En
sådan där schematisering skulle således komma att vara i avgjord strid mot
lagen, där det star, att man skall taga hänsyn till den sakfälldes försörjningsplikt
och förmögenhet samt ekonomiska förhållanden i övrigt utom inkomsten.
Man kan inte lämna alla tre utan avseende på grund av ett antagande, att alla

Äng.

införande av
det s. k. dagsbotssystemet.

(Forts.)

Nr 35. 100

Onsdagen den 13 maj e. m.

Ang.

införande av
det s. k. dagsbotssystemet.

(Forts.)

grovarbetare ha lika mycket inkomst, alla murerihantlangare ha lika mycket
och alla bagaregesäller ha lika mycket o. s. v.

Nu åberopas mot det enkla systemet, att därmed får man inte stöd för allmänhetens
uppfattning örn brottets svårhet. Allmänhetens uppfattning av brottets
svårhet beror mycket litet på bötessumman. Den beror vida mera på brottets
art. Jag är fullkomligt övertygad örn, att i allmänhetens ögon är det mycket
lindrigare att bli dömd till 200 kronors böter för automobilförseelse än till 50
kronors böter för snatteri. Det är brottets art, som är bestämmande därvidlag.
Det viktiga förhållandet, att bötfällande medför ett lidande, som utgör straff
i och för sig, har vitsordats av ingen mindre än svenska riksdagen med stöd
av ett uttalande av konstitutionsutskottet så sent som förra året. Kungl. Maj :t
hade då föreslagit för uteblivande från kommunalnämndssammanträden och
andra dylika förseelser det ganska blygsamma bötesbeloppet av 5 kronor. En
motionär opponerade sig emellertid mot vad han kallade »detta höga bötesbelopp»,
och riksdagen satte ned beloppet till 2 kronor, ty bötesbeloppet är egentligen
likgiltigt, menade riksdagen; huvudsaken är den återhållande kraften,
att han skulle bli dömd för olovligt uteblivande.

Nu finns det emellertid antytt i propositionen och har utvecklats i en tidningsuppsats
av borgmästaren Munck av Rosenschiöld ett system, som, örn
man nödvändigt vill ha uttryck också för brottssvårheten i och för sig och inte
bara sammanlagt med annat som vid det enkla systemet, innebär en anordning,
som medger detta. Den anordningen skulle i korthet gå ut på, att man utom
rubbningar av nuvarande straffsatser skulle föreskriva, att domstolen kan, då
den förklarar en person hava förskyllt så och så mycket böter, låt oss säga 50
kronors böter, tillika förklara, att dessa böter i anseende till hans förmögenhetsförhållanden
eller hur man nu vill uttrycka sig, skola erläggas med å ena sidan
t. ex. 50 kronor och å andra sidan t. ex. 500 kronor. Detta system har icke
tagits upp utan blott omnämnts i förbigående i propositionen och har i övrigt
icke förekommit i litteraturen, såvitt jag vet, utom i denna tidningsuppsats.
Detta system är sådant att, örn man nödvändigt vill undvika den enkla regeln
och undvika svårigheten vid förvandling och få ett uttryck för förseelsens svårhet
på samma gång man får ett utryck för, hur mycket vederbörande skall
böta sammanlagt, så får man ju en antydan därutinnan.

För min del har jag inte kunnat undgå att finna att de svagheter, som fortfarande
vidlåda förslaget, även örn förslaget i vissa delar blivit förbättrat ii
förhållande till 1927 års förslag, äro alltför stora för att det nu skulle kunna
antagas, utan får man ytterligare se tiden an för en partiell reform eller i
värsta fall vänta, tills den mera omfattande reform, som avser straffsystemet
i dess helhet, örn också inte hela strafflagen, blir genomförd.

Jag yrkar således bifall till utskottets hemställan.

Herr Bissmark; Herr talman! Då jag i många avseenden delar den mening,
som den föregående ärade talaren givit uttryck åt, skall jag inte upprepa,
vad som sammanfaller i våra åsikter, men jag ber att få fästa uppmärksamheten
på ett par omständigheter, som särskilt göra, att jag ställt mig betänksam
mot den nu föreslagna reformen.

Det torde icke kunna undvikas, att med den utformning, som här skett av
begreppet dagsböter, dagsboten i en mängd fall kommer att närma sig det
föreslagna minimum 1 krona. De personer, vilkas gärningar bruka tangera
strafflagen, äro ofta, ja, jag kan säga synnerligen ofta, på gränsen till nödställd
belägenhet, äro ofta arbetslösa, ofta luffare etc. Det kommer följaktligen,
såvitt jag kan se, med nödvändighet att leda till, att domstolen i en
mängd fall vid utmätandet av bötesbeloppet måste gå ytterst nära minimigränsen
1 krona. Hur kommer detta att inverka på det avhållande moment, som

Onsdagen den 13 maj e. m.

101 Nr 35.

hela bötesstraffet är avsett att utgöra? Jag vill erinra om, att nuvarande bötesskala
i strafflagen, som i regel går från 5 till 500 kronor, tillkom 1864. Sedermera
har genom penningvärdets fall bötesstraffet lindrats i mycket hög
grad. Man kan säga, att det är väl ungefär en tredjedel av vad det var, då
straffskalan ursprungligen tillkom. Detta har gjort, att statsmakterna på upprepade
punkter vidtagit höjning i bötesbeloppen för att få en mera effektiv
böteslagstiftning. Nu framlägges här ett förslag, som enligt min mening med
avseende på en stor del av deni, som komma i kontakt med strafflagen, kommer
att medföra en alldeles oerhörd minskning i bötesbeloppen. Vi lia t. ex.
i fråga örn förseelser mot motorfordonsförordningen nyligen infört synnerligen
höga bötesstraff. Jag antar nu, att en sådan här motorcyklist, för att nämna
ett exempel, som farit vårdslöst fram, skulle med nuvarande lagstiftning kunna
ådömas, låt oss säga, 250 kronors böter för sin förseelse. Med detta föreslagna
system skulle detta bötesstraff kunna gå ned till 20 eller 25 kronor.
Det skulle sättas till 25 kronor, vilket skulle, om jag ej missminner mig, motsvara
28 dagars fängelse. Tro då inte herrarna, att denne man nästan tvingar
sina anhöriga att skaffa honom de 25 kronorna? Jag tager ett något lägre
mått av böter eller 150 kronor, som en dylik person ådömts för förseelser mot
samma förordning. Det motsvarar, låt oss säga, 15 kronor. Det beloppet
kan ju mannen faktiskt tigga ihop på en eftermiddag. Är det någon proportion
i dessa penningbelopp och i själva förvandlingsstraffet? Jag för min del
har ingenting att erinra mot att man höjer bötesstraffet för de mera välsituerade.
Det stora felet för närvarande är, att man vid domfödlandet inte har
möjlighet att i tillräcklig mån taga hänsyn till den ekonomiska ställningen hos
vederbörande. Åtminstone sker det inte på långt när i den utsträckning, att
det sammanfaller med en sund rättsskipning. Det är givet, att domstolen måste
vid straffets utmätande se till, att den reaktion, som träffar vederbörande,
är tillräcklig för att avhålla honom från liknande brott och tillika se till, att
en allmänt avskräckande verkan uppstår av straffet. Det är både den individuella
och den generella preventionen, som man får taga hänsyn till vid straffets
utmätande. Från den synpunkten har det felats mycket. Man har med
det nuvarande systemet ofta inte kunnat taga hänsyn till någondera av dessa
synpunkter, och jag är liksom utskottet av den bestämda meningen, att det på
denna punkt måste göras något. Om man sedan skall välja den s. k. enkla
regeln eller gå dagsböternas väg, är en fråga, som jag inte vill gå in på här.
Jag har haft den uppfattningen, att man kan lösa frågan både på ena eller andra
sättet, men det här föreslagna sättet gjorde mig betänksam, därför att det
är ägnat att sänka bötesskalan i en högst betänklig grad. Hade man gått den
vägen, att man ungefär hade kunnat hålla uppe de nuvarande bötesstraffen,
möjligtvis med någon sänkning i vissa fall, men däremot med höjning åt andra
hållet, alltså för de mera välsituerade, hade frågan varit i ett annat läge.

_ Vidare kan jag inte underlåta att såsom den föregående talaren gjort fästa
vikt vid den spänning, som uppstår mellan de bägge områdena, där olika bötesstraff
förekomma, eftersom böterna där utgå efter olika grund. Den spänningen
tages icke bort genom det stadgande, som herr statsrådet här pekat på.
Man tager bort den i det fallet, där spänningen uppkommer genom att brottet
är så lindrigt, att man låter bli att använda dagsböter. Men det kan uppkomma
en annan spänning, som inte kan undvikas med dessa bestämmelser. Jag
skall ge ett exempel för att förtydliga vad jag menar. Örn vi taga brottsformerna
förargelseväckande beteende och misshandel, veta vi, att för misshandel
skall det ådömas dagsböter och för förargelseväckande beteende skall det
vara vanliga böter. Nu tänka vi oss att två förmögna personer gå ut en kväll.
Den ene roar sig med att förfördela fruntimmer på gatan, den andre tillrättavisar
honom och ger honom i hastigt mod en örfil. Dessa bägge brott skola

Äng.

införande av
det s. k. dagsbotssystemet.

(Forts.)

Nr 35. 102

Onsdagen den 13 maj e. m.

Ang.

införande av
det s. k. dagsbotssystemet.

(Forts.)

då bedömas efter olika system. Jag vädjar till de närvarande, vilket brott
som kan anses vara det, som skall förskylla högsta bötesstraffet. I fråga örn
förargelseväckande beteende är straffmaximum 100 kronors böter och fö*1 det
andra brottet är maximum 500 kronors böter eller fängelse. Jag utgår från,
att man kan anse, att brotten äro likvärdiga, och att örn man t. ex. bedömer
misshandeln efter nuvarande regler, skulle man kunna för misshandeln ådöma
75 kronor och fridsbrottet skulle också förskylla 75 kronor. Bägge herrarna
skulle alltså få böta lika mycket. Det är en rättsskipning sådan som folk
förstår och gillar. Efter det föreslagna systemet skulle man inte kunna ge
dessa personer lika höga böter. Då skulle man ge kvinnofridstöraren 75 kronor.
Jag utgår som sagt från, att de voro mycket förmögna människor bägge
två. Den andre skulle man ge t. ex. 15 dagsböter och örn en dagsbot för honom
är 100 kronor, vilket kanske motsvarar hans ekonomiska ställning, skulle man
komma till ett bötesstraff för denne man av 1,500 kronor. Jag menar, att en
sådan motsättning kan man inte undvika genom den jämkningsregel, som här
är intagen, och även på andra punkter kommer det att bli egendomligt. Jag
tänker särskilt på fylleristraffet, som är undantaget från tillämpning av dagsbotssystemet.
Maximum i fråga örn fylleriförseelser är numera 100 kronor,
eller vid synnerligen försvårande omständigheter 500 kronor. Nu ha vi dessa
gamla fyllerister, som komma igen ideligen, och som så småningom komma upp
till 150 kronor eller något sådant örn de dömas efter nuvarande system. Nå,
nu skola de fortfarande dömas efter detta system, och vederbörande får då,
låt oss säga, 150 kronors böter. Men örn han samtidigt som han är överlastad
slår till en polis, skall han dömas efter dagsbotssystemet, och om man inte ger
honom fängelse, får han kanske böta 25 kronor. Hur skall folk kunna förstå,
varför de olika brotten skola bedömas på detta sätt?

Det har anmärkts mot det förra förslaget såsom en huvudanmärkning just
att denna uppdelning förekommer av straffet för olika brott. Jag tror, att
man var tämligen ense örn att polisförseelser skulle kunna undantagas från
dagsböter, alltså dessa mönstringsfemmor och vissa straff enligt ordningsstadgan
såsom för försummad renhållning, underlåten justering av mått, mål och
vikt och sådana småsaker. Men däremot tror jag, att man reagerade kraftigt
mot att dagsbotssystemet icke skulle gälla för sådana brott som fylleri och
förargelseväckande beteende, vilka tillsammans äro nästan lika många som
dem, som skulle falla under dagsbotssystemet. Det är alltså dessa bägge saker,
denna allmänna sänkning av bötesstraffens belopp för just de personer,
som mest komma i beröring med strafflagen, och dels denna motsättning mellan
de bägge systemen, som jag för min del finner vara betänklig.

Herr statsrådet gick med mycken styrka in för, att det inte fanns möjlighet
att få ett annat system, som effektivt genomförde det syfte, som avsågs med
förevarande lagstiftning. Men jag vill dock erinra om, att enligt vad man ser
av handlingarna, lia såväl tyska som även norska jurister framhållit, att just
deras system varit ganska effektivt. Nu kan man säga, att i dessa länder föreligger
ett maskerat dagsbotssystem, men jag förmenar att detta maskerade
dagsbotssystem har stora fördelar, såsom också landshövding Hammarskjöld
redan påpekat här. Örn det finska systemet tillät jag mig under 1927 års debatt,
då det gällde det då framlagda förslaget, säga, att jag tyckte, att detta
system, såsom det tillämpas i Finland, var en ren parodi på det system, som
dåvarande statsrådet Thyrén i sina skrifter och i sin proposition velat genomföra.
Men då åberopades det som ett system, som fungerade på ett tillfredsställande
sätt. Det sker något liknande här, då man åberopar detta system,
som så i alla avseenden strider mot vad som dock synes vara meningen att här
genomföra. I Finland ha vi emellertid fått en schablonmässighet, som motsvarar
allt vad man kan önska i den vägen, och det är icke underligt, att på det

Onsdagen den 13 maj e. m.

103 Nr 35.

sättet några slitningar där icke uppkommit. Jag vill för övrigt påpeka, att . fAngj
det finska systemet saknar denna tudelning, som här föreslås. Där tillämpas
systemet överlag, och det kan man göra därför, att det tillämpas på detta scha- botssystemet.
blonmässiga sätt. Det förutsättes där inte, att man gör några vidlyftiga ut- (Forts.)
redningar om vederbörandes ekonomiska ställning, utan man tager saken mera
på känn. Nu har jag visserligen den uppfattningen, att örn det nu föreslagna
systemet genomföres hos oss, kommer det att i viss mån bli samma tillämpning
här i Sverige. Men det kommer dock att bli en väsentlig skillnad i det sätt,
på vilket man bestämmer storleken av dagsböterna. Det kan man inte undgå
med den definition av dagsboten, som här är lämnad och efter de anvisningar,
som äro givna i den kungl, propositionen om huru dessa skola beräknas,
och jag tror, att de svenska domarna komma att på den punkten taga
saken mycket samvetsgrant.

Jag tillåter mig, herr talman, på grund av det anförda, att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Klefbeck: Herr talman! Jag var år 1927 med om att avstyrka det
då föreliggande förslaget örn dagsböter. Jag ansåg framför allt, att det område,
inom vilket förslaget skulle tillämpas, var så inskränkt, att förslaget
inte alls gav, vad det åsyftade att ge. Men när vi nu fått ett nytt förslag,
som inte blott avhjälpt den bristen utan även i andra avseenden utgör en
förtjänstfull förbättring av det då föreliggande förslaget, har jag ansett det
vara riktigt av mig, att i den mån jag kunnat, bidraga till att detta förslag
skulle kunna antagas.

Jag vill då allra först framhålla, att riksdagen redan 1908 uttalade sig
för, att bötesstraffet skulle utmätas efter folks betalningsförmåga. Man ansåg
redan då, att det inte är som det bör vara, när ett och samma straff drabbar
olika personer så olika som bötesstraff gör, då det ådömes en obemedlad och en
mera bemedlad. Man har vidare påpekat, att bötesstraffet, örn det skall bli
effektivt, måste inrättas efter folks betalningsförmåga. Att jag nu trycker
på detta örn igen, beror på, att jag tyckt mig finna av diskussionen, att det
behöver påminnas örn detta, som för mig är det väsentliga i hela frågan. Man
har visserligen sagt, att örn denna princip, som jag betonat, »råder knappast
någon meningsskiljaktighet», men jag har inte kunnat uppfatta alla dessa invändningar,
som gjorts mot förslaget, annat än som en viss avoghet mot
denna princips utförande i verkligheten. Särskilt av greve Spens’ anförande
fick jag det intrycket, att han inte alls var benägen att ge utrymme åt principens
tillämpning.

Emellertid förstår jag bättre det yttrandet av greve Spens, att det vore skäl
att, då man skall genomföra ett så viktigt förslag, invänta den revision av
strafflagstiftningen i dess helhet, som ställts i utsikt. Men det är betecknande,
att lagrådet örn den meningen säger: »Då emellertid en sträfflagsrevision icke
lärer vara att motse inom den närmaste framtiden och den kritik, som riktats
mot bötesstraffet, sådant det nu är reglerat i gällande lagstiftning, är välgrundad,
torde goda skäl tala för att frågan örn en reform, avseende allenast
bötesstraffet, upptages till förnyat övervägande.»

Jag skall sedan försöka taga upp ett par av de invändningar, som äro gjorda.
Greve Spens yttrade i fråga om dagsbotssystemet, att allmänheten skulle
aldrig lära sig förstå det. Detta system skulle, sade han. förefalla allmänheten
som en konstlad inrättning. Ja, det kan väl hända, att folk inte kommer att
förstå det till att börja med. Men gentemot detta vill jag påstå, att samma dom
måste man uttala gentemot den s. k. enkla regeln, och jag vågar påstå, att man
måste uttala den domen med så mycket större rätt. Ty örn en dom avfattas i ett
visst antal dagsböter, anger antalet dagsböter brottets svårhetsgrad, och ge -

Nr 35.

10-1

Onsdagen den 13 maj e. m.

Ang.

införande av
del s. k. dagsbotssystemet.

(Forte.)

norn att jämföra dessa 3, 10 eller 15 dagsböter erhåller allmänheten uppfattning
örn brottets svårhet. Men örn jag åter går efter den enkla regeln, blir
resultatet, att i ett fall dömes vederbörande för ett brott till 25 kronors böter
och i ett annat fall dömes en annan vederbörande till 1,200 kronors böter. Då
är det omöjligt för allmänheten att begripa, huruvida dessa böter på 1,200
kronor bero på att brottet, som personen begått, är svårare än det brott, för
vilket den andre fick 25 kronors böter, eller örn den, som fått det högre straffet
blott är mera förmögen än den, som fått 25 kronors böter. Tydligt utsäges
däremot svårhetsgraden, om jag anger straffet i ett visst antal dagsböter.

Vidare sade greve Spens, att utredningen om betalningsförmågan skall komma
processen att svälla ut, så att tunga och olägenhet skall beredas domstolarna.
Ja, det blir utan tvivel en naturlig följd i synnerhet vid övergångstiden
av dagsbotssystemet, att det kommer att bereda domstolarna mera svårigheter
än det nuvarande systemet. Men jag vågar säga -— och däri styrkes jag
av lagrådets tydliga uttalande — att precis samma besvär med utredning
föreligga med den s. k. enkla regeln. Skall en domare taga hänsyn till folks
betalningsförmåga och på samma gång taga hänsyn till brottets svårhetsgrad
och döma efter båda dessa synpunkter i ett och samma domslut, måste han, örn
han skall taga riktig hänsyn till betalningsförmågan hos den åtalade, underkasta
sig precis samma utredning som han måste göra, om han skall gå efter
dagsbotssystemet. I det sammanhanget kanske jag kan taga upp landshövding
Hammarskjölds anmärkning i samma riktning, då han talade örn svårigheten
att taga hänsyn till förmögenheten, och att det skulle medföra inkvisition
fran domstolarnas sida, så att man, örn ett åtal är anhängigt mot ett par
arbetare, skulle komma att fråga arbetsgivaren vad den och den hos honom
anställde arbetaren har i lön o. s. v. Det är, tror jag, överdrifter, örn man antager,
att sa skulle komma att ske. Men örn man skulle göra det, måste man
också göra samma sak, örn man skulle gå efter den s. k. enkla regeln. Enda
sättet att undvika detta är att uraktlåta att utmäta straffet efter den felandes
betalningsförmåga.

Landshövding Hammarskjöld vände sig också mot det, som i propositionen
anförts örn att man skulle kunna undgå en del av utredningssvårigheterna genom
att använda en viss schematisering. Och han gjorde gällande, att det
vore mycket oegentligt att tillåta sig en sådan schematisering. Jag är av alldeles
motsatt mening. Jag tror att det praktiska livet fordrar, att man tager
viss hänsyn till den genomsnittliga ekonomiska ställningen hos en större grupp
av människor. Örn man t. ex. har en stor grupp, som vi kunna kalla kroppsarbetare,
så leva dessa i det stora hela i ungefär liknande förhållanden, och då
anser jag det vara en förtjänst i förslaget att man utgår från att örn det gäller
folk ur den gruppen man kan använda ett visst dagsbotsbelopp såsom norm
att gå efter. Men det utesluter ingalunda, att i uppenbara gränsfall, sådana
som landshövding Hammarskjöld talade örn, man tager hänsyn till de i dessa
fall föreliggande omständigheterna såsom också lagen föreskriver.

Många talare ha uppehållit sig vid de stötande inkonsekvenser, som kunna
uppkomma vid sådana gränsfall, vid vilka en del brott falla inom dagsbotsområdet
och andra utom detta. Ja, det var en omständighet, som gjorde,
att vi opponerade oss 1927. Men nu äro en hel del av dessa borttagna ur det
nu framlagda förslaget. Och gentemot dem, som äro kvar, har införts det som
jag tycker verksamma botemedlet, som ligger i den s. k. jämkningsregeln.

I det förra förslaget hade gjorts en uppdelning av brotten, varigenom ganska
lika brott förts under olika bötesbestämmelser och detta medförde de omtalade
konsekvenserna. Men nu ha vi fått ett enhetligt förslag örn bestämmande
av bötesstraff både i strafflagen och i den speciella straffrätten, så
att det kommer att i stort sett bli möjlighet till en enhetlig tillämpning.

Onsdagen den 13 maj e. m.

105 Nr 35.

Sedan blott ett pär ord om de s. k. höga auktoriteterna, som blivit så mycket
omtalade. Det var inte så, som greve Spens replikerade herr statsrådet, att
herr statsrådet skulle ha sagt, att lagrådet var fullständigt enigt. De tre äro
ju eniga, och den fjärde intar en annan ståndpunkt. Men, som herr statsrådet
sade, de äro eniga i det, att när det kommer till slutet, så tillstyrka de alla
det nu föreliggande förslaget. Till och med den lagrådsledamot, som står betänksam
inför förslaget, slutar med att säga, att »detta förslag icke torde böra
avvisas. Särskilt lärer detsamma vara att föredraga framför en tillämpning av
den enkla regeln», säger han. Och när landshövding Hammarskjöld frammanade
herr Thyréns^bild, så vill jag säga, att det är ganska betecknande, att
när herr Thyrén fått detta sista lagförslag remitterat till sig, så förklarade
han, att han i ett pär angivna hänseenden, såsom i fråga örn den ändrade avgränsningen
av dagsbotsområdet och i fråga örn jämkningsregeln, funnit desamma
innebära en obetingad förbättring och betecknat dem såsom synnerligen
lyckligt funna.

När jag sålunda lägger tillsammans allt detta, så kan jag inte undgå att
finna, att detta förslag, som här föreligger, på ett så lyckligt sätt, som det är
möjligt i denna ändliga värld, går till mötes det önskemål, som riksdagen för
länge, sedan har uttalat, nämligen att bötesstraffet skulle bestämmas med hänsyn
till den brottsliges ekonomiska förhållanden, och att det därför är synnerligen
önskvärt liksom också rättvist och riktigt, att detsamma skulle kunna
komma i tillämpning snarast möjligt.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som herr
Åkerman m. fl. ha framburit.

I herr Klefbecks yttrande instämde herr Schlyter.

Herr Mellén: Herr talman! dag kommer att rösta för bifall till Kungl.
Maj:ts proposition, och jag vill därför med några ord klargöra min ställning.
Jag kan inte dela de farhågor för ifrågavarande lagförslag, som utskottet hyser,
och detta oaktat jag i likhet med utskottet anser, att en lagändring på området
i fråga strängt taget är obehövlig. Jag vet nämligen med mig själv, att
jag under min numera långa domareverksamhet vid utdömande av bötesstraff
utom i fråga örn rena ordningsförseelser alltid tagit hänsyn till den sakfälldes
betalningsförmåga. Jag är övertygad örn att mina ämbetsbröder såväl i staden
som på landet gjort enahanda. Detta förhållande gör, att jag tror, att i verkligheten
kommer ett bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag icke att medföra
så väsentliga förändringar, som till äventyrs statsrådet hoppats och utskottet
i varje fall fruktar.

Det har sagts, att ett brott, som enligt nu gällande bestämmelser bestraffas
med rätt ringa böter, enligt förslaget kan för bättre situerade
medföra flera tusen kronors böter, och att om den bötfälldes betalningsförmåga^
skall sättas i förgrunden och i första hand bestämma bötessumman,
så kommer den obemedlade eller mindre bemedlade att få samma
brott belagt med så gott som intet straff. Svordom och oskickligt uppförande
i kyrka.t. ex., som nu kan beläggas med bötesstraff av högst 500 kronor —- därest
det inte blir fängelsestraff — kan enligt förslaget beläggas med straff för
den rike av upp till 36,000 kronor, men för den fattige stannar det vid 25 kronor
sorn. minimum. För annat brott, för vilket det inte är stadgat något straffminimum,
kunna böterna för den fattige stanna vid 5 kronor. Man har således
fått en bötesskala, som löper mellan 5 kronor och 36,000 kronor. Men det är ju
inte sagt, att den rike för de relativt ringa brotten skall ådömas dessa höga
straff. I verkligheten kommer saken naturligtvis att .ställa sig helt annorlunda.
De fall, då ett dagsbotsbelopp kan bestämmas till 300 kronor, äro yt -

Ang.

införande av
det s. k. dagsbotssystemet.

(Forts.)

Nr B5. 106

Onsdagen den 13 maj e. m.

Äng.

införande av
det s. k. dagsbotssystemei.

(Forts.)

teist få och komma kanske att i praktiken knappast förekomma. De personer i
vårt land, som utan att oskäligt betungas kunna avstå 200 kronor eller låt mig
säga 100 kronor per dag och ändock fullgöra sina försörjningsskyldigheter och
plikter i övrigt, äro även de i vår jämnstrukna tid synnerligen få.

Jag tror därför, att någon nämnvärd eller i varje fall avskräckande förskjutning
i nu gällande böter för de bättre bemedlade icke är att befara.. Det
är ju inte blott den sakfälldes inkomster, utan det är väl även hans berättigade
utgifter, som skola tagas i betraktande vid fastställandet av dagsbotens belopp.
Därtill kommer, att en jämkningsregel införts och att vi framdeles som hittills
få lita till domarnas goda omdöme och förstånd, som hjälper dem att laga efter
omständigheterna i varje fall såvitt möjligt är.

Dör den mindre bemedlade komma däremot de nu föreslagna lagbestämmelserna
med ali säkerhet att medföra en allmän sänkning i bötesbeloppen. Men
örn jag ser, hur detta kommer att verka i realiteten, sa tror jag inte, att det blir
någon egentlig ändring. Ha dessa böter, som ådömts de mindre bemedlade, gått
till något nämnvärt belopp, så ha de avtjänats, så framt icke god vilja att betala
förefunnits eller någon närstående, någon kassa eller någon annan, förskjutit
beloppet. Jag är övertygad örn att så kommer att ske även i fortsättningen, men
blir det förvandlingar, ja, då blir det ju och detta med rätta samma fängelsetid
för den rike som för den fattige. Skulle nu denna sänkning i böterna medföra,
att den sakfallde mindre bemedlade oftare än nu betalade sina böter ^ och sluppe
krypa in i fängelse, ja, da vöre ju mycket vunnet. Det har gatt sa långt, att
på landet och kanske ännu mer i staden det icke längre är någon nämnvärd
skam att sitta av böter. I min trakt har det ofta hänt, att bondpojkar och
andra, arbetare med goda inkomster o. s. v., som gladeligen ge ut 10, 20 och
30 kronor för en liter, när det gällt att betala 10, 20 eller 30 kronor i böter,
saknat alla medel och åkt in. Kunde i dylika fall den föreslagna möjligheten
att få anstånd med böterna eller att få erlägga dem i olika repriser verka därhän,
att de straffade ansåge sig vara betjänta med att betala böterna, så vore
därmed mycket vunnet i rent uppfostringssyfte.

Det har anmärkts, att det nya systemet kommer att medföra svårigheter och
besvär för domarna. Ja, det är givet, men det får ju inte vara något skäl mot
förslaget för den händelse det är gott.

Jag vill även säga, att det är först i riksdagen, som jag har hört talas örn
att den mindre bemedlade skulle bli hårdare dömd vid. våra domstolar än den
rike. Detta har jag aldrig förr hört påstås utom möjligen i någon tidning, på
yttersta vänstern, som ibland talat örn klassdom o. s. v. I stort sett tror jag,
att allmänheten är synnerligen belåten med våra domstolars sätt att utdöma böter.
Men, säger jag, örn så skulle vara, att det å sansat och omdömesgillt håll
finnes någon misstanke, att rättvisa inte övas, så är redan detta skäl nog för
mig att godtaga det förslag, som nu föreligger. Våra domstolar få ej misstänkas.
... 0

Härtill kommer, att riksdagen på sin tid själv begärt ny lag a området. Det
har varit förslag i frågan före tidigare. Justitieministern har observerat då
gjorda anmärkningar. Nu föreliggande förslag har varit ute.på remiss till alla
myndigheter. Alla de bestämmelser, som inte ansetts nyttiga och mot vilka
det framställts berättigade anmärkningar, har. han putsat bort. Lagrådet har
enhälligt tillstyrkt förslaget, och det tvingar sig på oss. Jag anser då inte, att
det finns tillräckliga skäl att inte nu taga det.

Åt de komplikationer, de inkonsekvenser, de svårigheter och den schablonmässighet,
som här påtalats, tror jag, att man givit .alltför stora proportioner.
En rättvisa och en vinst har förslaget alltid med sig, nämligen .att, da böter
skola förvandlas till fängelsestraff, samma straff skall adömas saväl den rike

Onsdagen den 13 maj e. m.

107 Nr 35.

sorn den fattige, detta eftersom det uteslutande är brottets svårhetsgrad, som
ligger till grund för fängelsestraffet.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få ansluta mig till reservationen.

Herr Leander: Herr talman! Jag kan inte inlåta mig i någon diskussion
rörande de juridiska finesser, som här framförts av de sakkunniga män, som förut
haft ordet, men jag har genom min tjänst nödgats att sysselsätta mig rätt
mycket med bötesstraffet, och jag får säga, att jag inte har känt mig tillfredsställd
med det sätt, på vilket det nu tillämpas, utan jag har länge önskat en
reform.

Landshövding Hammarskjöld framhöll här för en stund sedan, att för den
välsituerade, som är van vid ett mera bekvämt liv, medför ett fängelsestraff
ett större lidande än t. ex. för en luffare, men det är nog ändå individuellt.
Man har hört personer av den förra kategorien påstå, när de av någon anledning
ha åsamkats ett fängelsestraff, att en vistelse i fängelset rent av varit en
vila för dem. De lia annars haft mycket arbete att utföra, och nu ha de fått
vara i ro och frid. Men däremot för luffaren, som ju är van att vandra land
och rike omkring och som är besjälad av en gränslös frihetskärlek, för honom
känns det ofta, när han blir inspärrad i en fängelsecell, på samma sätt som
jag föreställer mig, att det gör för de vilda djuren i burarna häruppe på
Skansen.

Sedan vet jag inte, örn jag missförstod herr Bissmark, när han talade örn den
där mannen, som var dömd till 150 kronors böter och som låg över sina släktingar
och tiggde av dem samt slutligen erhöll den summa, vilken behövdes för
att betala böterna — jag förstod inte, örn herr Bissmark menade, att detta
skulle innebära något fel. Det är väl meningen, att böterna i främsta rummet
skola betalas. Därigenom att de inte betalas utan bli förvandlade till
fängelse, förorsakas ju staten stora utgifter, betalas däremot böterna, så har
staten inkomst därav, och det är en förtjänst hos detta förslag, att enligt detsamma
så ordnats, att vederbörande kan få anstånd eller kan få betala sina
böter i skilda poster, varigenom han sättes i stånd att lättare kunna betala dem.
Detta är som sagt en av de förtjänster, som detta förslag innehåller.

Utskottet och de, som stå på utskottets ståndpunkt, ha ju nödgats instämma
i de sedan lång tid tillbaka framförda klagomålen, att bötesstraffet är otillfredsställande.
Utskottet säger, att det inte lärer kunna bestridas, att hänsyn
till de ekonomiska förhållandena icke för närvarande tages och på grund av
gällande lagstiftning inte kan tagas i sådan utsträckning, som önskvärt vore.
Jag minns inte, örn herr statsrådet citerade dessa ord, som ju emellertid äro
riktiga. .Men sedan nu utskottet har gjort detta platoniska uttalande, så vill
det ändå inte vara med örn att få till stånd en lagstiftning, varigenom ändring
av detta missförhållande kan äga rum, utan utskottet ställer då upp alla möjliga
svårigheter. Det talar nu visserligen om den enkla regeln, men man kan
misstänka, att om ett förslag hade förelegat att införa den regeln, så hade
utskottet även då gjort invändningar. Ty det tycks ju ändå framgå av detta
utskottsbetänkande, att det inte vill göra någonting härutinnan. Utskottet
medger emellertid rörande den enkla regeln, att de av utskottet framställda
anmärkningarna mot dagsbotssystemet också kunna riktas mot nämnda regel,
men strax nedanför liksom tar utskottet tillbaka detta medgivande och säger,
att de skäl, som anförts mot den enklare ordningen, synas till stor del vara
av mera teoretisk natur och kunna enligt utskottets mening icke uppväga de
stora olägenheter, som skulle vara förenade med dagsbotssystemets införande.
Ja, skäl av teoretisk natur var det! Örn någon har teoretiserat, så tycker jag
verkligen, att det är utskottet, som nu har gjort detta.

Avq.

införande av
det s. k. dagsbotssystemet.

(Forts.)

Jir 35. 108

Onsdagen den 13 maj e. m.

Äng- De av utskottet anförda svårigheterna vid ett införande av dagsbotssystedet
s\ dags- met måste enligt min uppfattning anses vara mera uppkonstruerade än verkbotssystemet.
liga, men det är ju i allmänhet så, att man målar i svart, då man motsätter sig
(Forts.) ett förslag. Jag skall bara i förbigående erinra örn t. ex. den öppna omröstningen
här i riksdagen. Man talade örn alla de faror, som skulle vara förenade
med denna omröstning, och varnade på det allvarligaste för dess införande.
Nu tänker jag väl, att det inte är någon, som skulle vilja ha tillbaka den
slutna omröstningen, utan nu äro vi alla med örn den öppna. Det må nu visserligen
vara sant, att innebörden, såsom utskottet säger, av begreppet dagsbot
knappast kan väntas klart ingå i allmänna medvetandet, men det är, såsom
redan framhållits, bara nu i början så är fallet, ty konstigare är det inte än
att en normalt begåvad människa kan sätta sig in i den saken och fatta vad
begreppet innebär. Kommer nu ett dagsbotssystem till stånd, så tycker man
om en tre, fyra år, att det är alldeles naturligt, och ingen anser vidare, att
det är så där besynnerligt.

Nu ömmar ju också utskottet för domstolarna, men inte är väl ändå saken
mera invecklad än att domstolarna gå i land med att tillämpa dagsbotssystemet,
örn det nu kommer att upphöjas till lag. Svårare nötter få väl ändå domstolarna
knäcka.

Det enda, som utskottet kan gå med på, är, att anstånd med böters gäldande
och avbetalning av böter skola kunna medgivas i den ordning och under
de villkor, som Konungen bestämmer. Men här hade det ju varit ett tillfälle
för utskottet att åtminstone i en punkt föreslå en utredning, en skrivelse
till Kungl. Maj :t. Då hade utskottet ändå visat, att utskottet har någon mening
med det där talet, att det också skulle vara sinnat för en reform. Men
detta gör nu inte utskottet, och därav får man den föreställningen, att utskottet
antagligen inte vill, att någonting skall göras, utan tyckes förmena,
att det är bra som det är.

Här föreligger nu emellertid ett förslag, där frågan örn anstånd och inbetalning
periodvis av böter är nöjaktigt utredd och där anvisningar äro givna.
Vidare innehåller förslaget i fråga örn förvandlingsstraffet klara regler, i
motsats till vad förhållandet måste bli beträffande den enkla regeln. Det
hava ju redan herr statsrådet och även andra framhållit, att det alltid måste
möta svårigheter att vid användningen av den enkla regeln ordna förvandlingsstraffet.

Vill man nu en reform av bötesstraffet, som ju så länge stått på dagordningen,
så finns här ett förslag, som kan accepteras, och jag ber att få yrka
bifall till Kungl. Majrts förslag, d. v. s. till reservationen.

Herr Åkerman: Herr talman! Tiden går. Om en liten stund är det Kristi
himmelfärdsdag. Detta bör vara en anledning för oss att begränsa våra anföranden
så mycket som möjligt. Jag måste i alla fall nu med några ord bemöta
ett par talare, som lia uppträtt här.

Jag vänder mig då först till herr Hammarskjöld. Han började sitt anförande
med att säga, att han tyckte, att det sätt, varpå justitieministern hade
dragit gränsen inom allmänna strafflagen mellan de två systemen, borde betecknas
som lättsinnigt. Han sade ju sedan själv, att han inte ansåg det vara
ett parlamentariskt ord, men örn det hade varit ett parlamentariskt ord, så
skulle han ha kallat det för lättsinnigt. Jag tycker, att herr justitieministern
ganska lugnt kan uppbära denna förebråelse, ty han är i så gott sällskap som
med hela lagrådet. Vi ha sålunda enligt herr Hammarskjölds mening ett
lättsinnigt lagråd!

Herr Hammarskjöld var vidare så vänlig att erinra örn två auktoriteter,
varibland han då med en smula ironi nämnde mig. Jag förstår alltför väl,

Onsdagen den 13 maj e. m.

109 Nr 35.

att herr Hammarskjöld inte räknar mig som någon auktoritet. Men den andre
är° däremot en ostridig auktoritet, nämligen herr Thyrén. Att nu jag i dag
star som försvarare av detta system är inte så mycket att undra över, ty jag
har visserligen vid det föregående tillfället bekämpat det då framlagda förslaget,
men det berodde huvudsakligen därpå, att detta var så olyckligt lagt.
Det sträckte sig över alldeles för litet fält. Det lämnade oreglerade just de
brott, som framför allt borde dragas in under dagsbotssystemet.

Där voro åtskilliga andra brister i detta Thyrénska förslag, som gjorde, att
jag icke kunde stödja det. Nu ha fyra år gått sedan dess, och nu ligger här
ett förslag, som jag för min del finner fullkomligt i det skicket, att det kan
godtagas. Fyra år äro ju en lång tid, helst örn man är mäktig av utveckling,
så att jag tycker inte, att det är någonting att förvåna sig över, att man nu,
sedan förslaget är lagt till rätta, kan godtaga det. Den enkla regeln är verkligen
enkel så till vida, att den blir enkel, om det inte skall bli riktigt allvar
av, men skall det bli allvar med proportionaliseringen, då är den enkla regeln
inte längre förtjänt av sitt namn, då blir den precis lika krånglig som det
andra.

Jag vill erinra om att herr Thyrén, från vars mun herr Hammarskjöld citerade
åtskilliga uttalanden, som jag nu inte skall trötta herrarna med, har
godkänt detta förslag. Det hade kanske varit frestande för honom att föredraga
sitt eget förslag, men det har inte fallit honom in. Med den ridderlighet,
som är utmärkande för herr Thyrén, har han oförbehållsamt givit sitt
erkännande åt det nu framlagda förslaget och sagt, att det innebär en betydlig
förbättring av hans förslag.

Nu har det vidare bär talats en hel del örn Finland och att man har önskat,
att det inte måtte bli en sådan schablon här som i Finland. Ja, jag har inte
så noga studerat förhållandena i Finland och det är rätt svårt att bedöma
praxis i ett annat land. Man skall känna det landet mycket väl för att kunna
den saken. Nu finnas visserligen uttalanden av jurister där, men dessa uttalanden
få nog upptagas med försiktighet. Jag kan inte tro, att där verkligen
förekommer den schablonering, som herrarna föreställa sig. I varje fall hade
det varit skäl i att mera observera den motivering, som departementschefen anför
i propositionen beträffande dessa ting. Han säger, att det nog är möjligt,
att det här liksom i Finland kan bli i praxis ett slags uppdelning i klasser,
men naturligtvis kommer det inom klassen att bli en gradering, beroende på
det speciella fallet. Ifall svaranden säger: på mig passar inte den dagsbot,
som ni bruka utmäta inom min klass, därför att jag är mycket fattigare än
de andra — eller itali tvärtom åklagaren säger: på den mannen passar absolut
inte den i någon mån generaliserade dagsboten inom hans klass, därför att
han har den och den förmögenheten och de och de inkomsterna — ja, då får det
bli en utredning, men inte behöver en sådan utredning taga de vittutsvävande
former, som herrarna tyckas befara.

Herr Hammarskjöld nämnde, att det kunde vara mycket genant för vederbörande
tilltalade, om man ringde upp hans arbetsgivare och frågade, vad han
hade i inkomst, därför att då kunde arbetsgivaren fråga: vad har han gjort?
— och det kunde vara fatalt för mannen. Ja, nu tror jag inte mycket på den
där pånngnmgen till arbetsgivaren, jag tror inte, att den kommer att behövas,
men örn sa skulle vara, sa får man väl ända erinra herrarna örn att här
gäller det ju bötesmål, som inte gå på heder och ii,ra, och det vore väl en märkvärdig
arbetsgivare, som, örn han har en bra karl, skulle avskeda denne, därför
att han blivit tilltalad i ett mål, som kan försonas med en smula böter. Något
sådant kan jag väl aldrig tänka mig. Möjligen om det gällde snatteri.

Nu riktade herr Hammarskjöld också mot hela systemet den anmärkningen,
att det är brottets art — märk, mina herrar! — som är avgörande för

Äng.

införande av
det s. k. dagsbotssystemet.

(Forts.)

Nr 35. 110

Onsdagen den 13 maj e. m.

Äng.

införande av
det s. k. dagsbotesystemet.

(Forts.)

huruvida man skall anse det vara svårt eller ej. Ja, naturligtvis, men inom
brottsarten spela alla de där andra omständigheterna givetvis en kolossal roll,
och då kommer även själva dagsboten att där göra sig gällande som i alla de
andra fallen.

Vidare beklagade herr Hammarskjöld, att man inte till övervägande hade
upptagit det system, som han tycktes vilja prisa. Det var enligt hans mening
mera enkelt. Det skulle bestå däri, att domaren sade, att den och den
mannen begått det och det brottet, och det är värt så och så många kronor
i böter, men eftersom han är så och så rik, så höjer jag detta straff till så och
så mycket — eller också: eftersom han är så och så fattig, så sänker jag det.
Ja, men detta förslag har varit prövat. Jag kan gärna tala örn här, att jag
själv har försökt mig på ett litet förslag, utmejslat efter dessa linjer. Jag
kallade det själv i en P. M. för »Quasi una fantasia», och det blev aldrig mer
än una fantasia, därför att vid den granskning, som ägnades detta förslag,
fann jag, att jag måste ge granskarna rätt, att det inte blev enklare på det
viset. Jag skall inte nu trötta herrarna därmed, men så är det. Jag °kan
också nämna, att när jag hade skisserat detta lilla förslag var jag nere på ett
besök i Skåne, och då uppsökte jag min berömde och värderade vän herr Thyrén.
Jag gav honom då del av denna »Quasi una fantasia». Ja, då gick det
med min lilla uppfinning, som det går med många människor, som inbilla
sig att vara uppfinnare. Han sade nämligen, att idén hade förut varit uppe
i form av ett förslag i Tjeckoslovakien, men inte blivit antagen. Det var alltså
inte just någon lager, jag skar på min lilla fantasia, men förslaget har varit
prövat, och det är också framkastat från annat håll, bl. a. i en del yttranden
från domhavande, som uttalat sig över förslaget, när det nu låg före.

Herr Bissmarck klagade över att det skulle bli en jämkning över hela linjen
med böterna. Jag skall inte trötta herrarna med den saken, ty den är
bemött i reservationen. Jag erinrar örn vad där står, så slippa vi kanske tala
längre därom. Jag vill bara erinra örn, att det ju är meningen, att böter skola
betalas, och det är ju väl, örn man gör det. Betalas de inte, blir det ett förvandlingsstraff,
och det blir ingalunda lägre än enligt nu gällande rätt, utan kanske
snarare tvärtom. I det sammanhanget vill jag nämna, att de räkneexempel,
som herr Bissmark här gav, på grund av någon tillfällig lapsus hos den ärade
talaren voro felaktiga. Jag skall inte trötta herrarna därmed, men jag har
konfererat med flera, för att vara säker och för att våga säga det, och det är så.
Det var felräknat av herr Bissmark — ganska förlåtligt, ty han har antagligen
förbisett de regler för förvandlingen, som ges i förslaget.

Här vore mycket mera att säga örn den saken, men klockan är för mycket,
jag vill inte trötta kammaren.

Herr statsrådet Gärde: Herr talman! Jag skall inte uppehålla kammaren
i onödan. Det är bara ett par korta repliker, jag vill framställa.

Herr Hammarskjöld klandrade mig mycket för att jag åberopat och kanske
ännu mera för att jag litat till auktoriteter. Ja, herr Hammarskjöld, det finns
många auktoriteter på det straffrättsliga området, och ännu fler finns det,
som vilja vara det. Jag räknar mig till ingendera gruppen, och jag ^måste
därför stödja mig på de auktoriteter, som äro allmänt erkända, som sådana.
Det är också därför, som jag hämtar mitt stöd i lagrådets uttalande, denna
institution, som tillkommit för att enligt grundlagens bud medverka i lagstiftningsärenden.
Det trodde jag icke var någonting att klandra, även örn lagrådets
insats, då det godkänt vissa föreslagna ändringar i strafflagen, av herr
Hammarskjöld fått ett mycket starkt underkännande betyg.

Då jag hörde herr Hammarskjölds tal, kom jag att tänka på en framstående
dansk rättslärds yttrande örn dagsbotssystemet och dess öden. Han sade,

Onsdagen den 13 maj e. m.

lil Nr 35.

att det icke är realitetetsskäl utan en väsensskillnad i livssyn, som bestämt dagsbotssystemets
öde i Danmark. Jag hoppas, att det här i riksdagen skall bli
realitetsskälen, som få fälla utslaget, och åtminstone icke lotten som i utskottet.

Sedan skall jag be att få säga några ord i anledning av herr Bissmarks anförande.
Herr Bissmarck avgjorde utan vidare, att straffet för en »bildrulle»
eller en motorcyklist, som felat, enligt det nya systemet skulle bli bara 25
kronor. Var han fick denna straffmätning ifrån, är mig oförklarligt. Även
örn man sätter dagsbotsantalet så lågt som till 25, vad är det, som säger, att
just denne man skall ha dagsbotsminimum? Jag har, och det har väl herr
Bissmark också, i många nådemål sett, hurusom i hög grad ömmande omständigheter
föreligga för åtskilliga bötesdömda. Jag kan här anföra ett exempel
på en hustru, som dömdes till 100 kronors böter för misshandel, varpå ingen
eller ringa skada följt. Det upplystes, att denna hustru har nio barn,
därav de två yngsta 1 och 3 år gamla, att mannen är arbetslös och att familjen
åtnjuter fattigunderstöd, att hustrun är sjuklig och ensam får draga försorg
örn hela familjen. Här kan möjligen minimum, en krona, passa, men härifrån
till bildrullarna är avståndet långt.

Ett annat exempel: En hustru är dömd — jag vill inte misstänkas för att
välja exemplen med några partipolitiska avsikter, därför tar jag detta exempel
-— för olaglig utskänkning av pilsiierdricka att böta 225 kronor. Hustrun
är oförmögen till arbete, mannen är oförmögen till arbete, de ha fyra barn,
varav den äldste sonen ligger på sjukhus, och även en dotter är intagen på
sjukhus, för tuberkulos.. Det upplyses vidare, att familjen icke åtnjuter fattigunderstöd
men vissa mindre pensionsbelopp från pensionsförsäkringsanstalten
och sjukkassor. I en nådeansökan uppger denna hustru, att hon av sina matpenningar
dag för dag lyckats lägga av ett belopp, som nu efter tre månader
uppgår till 90 kronor. Detta belopp hade hon inbetalat till vederbörande, men
nu kunde hon ej förmå mera! »Jag känner», tillfogar hon, »att avtjänandet
av detta bötesstraff skall bli min död.»

Och ändå kan man komma och påstå här, att vad vi nu ha att göra, det är
bara att höja bötessatserna för de ekonomiskt välsituerade. Det finns enligt
denna mening intet behov av att mildra deir hårdhet, som ligger i de nuvarande
bötesstraffen gentemot dessa obemedlade, och för att komma ifrån den rättfärdiga
handling som antagande av de föreliggande förslagen skulle vara, konstruerar
man fram alla upptänkta exempel på vilka orimligheter dagsbotssystemet
skulle leda till. T. o. m. namnet dagsbot är en sådan försyndelse, att
man bara därför säger, att man inte bör antaga denna lag. Man väger grandet
och lägger allt i den ena vågskålen, men vad som finnes i den andra vågskålen,
rättfärdigheten och likheten inför lagen, det är som luft.

Herr Sundberg: Herr talman! Jag skall tillåta mig att i största korthet
beröra några synpunkter, som inte, efter vad jag tror, förut vidare ha berörts
under debatten.

Örn jag har fattat rätt avser förslaget örn införande av dagsbotssystemet
att, beträffande bötesbeloppet, i högre grad än nu kan ske, tillfoga den brottslige
just det lidande, som han förskyllt på grund av den lagstridiga handlingen,
och som är nödvändigt, för att han inte skall frestas att upprepa den. Givet
är, att, beträffande alla brott, såväl bötesbrott som urbota brott, denna princip
bör vara vägledande, men den är mycket svår att genomföra, ty människornas
individuella läggning är ju en gång för alla så olika, att samma straff träffar
den ene hårdare än den andre. Olika samhällsställning, vare sig nu denna
beror på att den ene är förmögnare än den andre, eller att den ene i annat
socialt hänseende är mera framstående än den andre, inverkar också synner -

Ang.

införande av
det s. k. dagsbotssystemet.

(Forte.)

Nr 35. 112

Onsdagen den 13 maj e. m.

Äng.

införande av
det 8. k. dagsbotssystemet.

(Forts.)

ligen på känsligheten för straffet. Det är under sådana förhållanden uppenbarligen
mycket svårt att avpassa straffen så, att det den sakfällde därigenom
tillfogade lidandet inte blir för stort och inte heller för litet. I varje fall
lärer man näppeligen genom lagbestämmelser kunna undanröja dessa svårigheter.
Det måste bli domarens sak att taga under övervägande alla de omständigheter,
som med hänsyn till den tilltalades psykiska läggning eller sociala
ställning kunna vara av betydelse vid straffets utmätande. Jag kan för min
del omöjligt känna mig övertygad om att domaren i detta hänseende skall få
någon hjälp genom det s. k. dagsbotssystemet, som ju i själva verket innebär
en mekanisering av straffutmätningsförfarandet med en avsevärd beskärning
av domarens prövningsrätt.

Nu kan man ju invända, att det går inte att utmäta straffet efter det psykiska
lidandet, och att man därför måste utgå från att sakfällandet i och för
sig, inte själva straffet, träffar alla lika. Ja, med en sådan uppfattning kan
jag. ju vara med örn dagsbotssystemet, men det är nog inte rätt att utgå ifrån
denna ståndpunkt. Man måste alltid vid straffmätningen taga hänsyn till det
lidande, som tillfogas enbart genom sakfällandet, d. v. s. konstaterandet, att
en förbrytelse är begången; och detta lidande är ju olika för olika individer.
Men vid tillämpandet av dagsbotssystemet kan någon sådan hänsyn uppenbarligen
icke tagas. Bestämmandet av antalet dagsböter inrymmer icke någon
sådan hänsyn, ty här gäller blott att bestämma svårighetsgraden hos brottet,
och denna är ju endast beroende av de förhållanden, under vilka brottet eller
förseelsen begåtts. Ännu mindre lämnar fastställandet av dagsbotsbeloppet
rum för hänsynstagande till detta lidande, ty här gäller ju blott att avpassa
dagsbotsbeloppet efter förmögenhetsförhållanden. Den enda bestämmelse, som
ger domaren rätt att laga efter omständigheterna, är redan förut berörd i
afton. Det är bestämmelsen i § 8, att »är brottet ringa, så må dagsbotsbeloppet
därefter jämkas». Men vad menas med, örn brottet är ringa eller om brottet är
stort? överhuvud taget äro väl alla brott eller åtminstone de flesta brott,
som sonas med böter, att betrakta som ringare brott, och domarens prövningsrätt
här kommer att bli synnerligen vansklig. Det är det stora felet med
dagsbotssystemet, att det icke,vid straffmätningen lämnar utrymme för det
psykiska momentet, ty vid utmätanTlet av straffet bör domaren ha möjlighet
att taga hänsyn till detta moment. En god domare försummar icke, så vitt
möjligt, att undersöka denna sak, ty härigenom får han den enda rätta ledningen
för att kunna bedöma måttet av det strafflidande, som utöver sakfällandet
erfordras för att säkerställa, att upprepande av förseelsen för fr„ titiden
ej äger rum.

Kravet på att den tilltalade ovillkorligen skall betala mera därför, att han är
välsituerad, är icke förenligt med sunda straffrättsliga principer. Det verkar
mera som en beskattning eller som en, jag skulle vilja säga nöjesinrättning till
förmån för de mindre välsituerade, som då få tillfälle att glädjas över att »den
rike», som det heter, får sig en ordentlig smäll.

Vad nu särskilt beträffar fastställandet av dagsbotsbeloppet, så lyser det
oförtydbart igenom förslaget en önskan att komma åt den där förmögne, vilken
med nuvarande lagstiftning anses slippa undan alldeles för lätt. Och
skälet för reformen är ju påståendet, som säges i propositionen, att det nuvarande
bötesstraffet för personer i god förmögenhetsställning knappast är att
uppfatta såsom ett straff. Detta omdöme är nog en konstruktion, som inte har
fotfäste i verkligheten. Tror man verkligen, att den förmögne i allmänhet
fäster sig så mycket vid själva utgiften? När en domstol i auktoritativ form
och under full offentlighet fastställer, att en person gjort sig skyldig till en
straffbar förseelse mot sin nästa eller samhället, så är detta för en ansvarskännande
person huvudsaken. Ju mera framskjuten ställning, den sakfällde

Onsdagen den 13 maj e. m.

113 »r 85.

har på grund av sin förmögenhet eller genom sin verksamhet, desto kraftigare . _An9-göra sig i allmänhet de moraliska och sociala verkningarna av domen gällande. “''fÄ
Det ar darfor oftast endast sjalva sakfallandet, som gor honom ont. Det är botssystemet.
då inte rättvist, att man skriver en lag, som ålägger domaren att ovillkorligen (Fort».)
— märk väl: ovillkorligen — pålägga vederbörande mycket höga böter. Dessa
böter kanske inte ekonomiskt betyda någonting för honom, men de innebära
dock ett avsevärt lidande för honom, därigenom att genom deras höga belopp
bibringas allmänheten den uppfattningen, att hans förseelse är av särskilt svår
art.

Jag skall inte vidare ingå i detalj i detta ämne, men jag vill endast till
sist säga, att jag med mitt anförande visst inte har avsett att påstå, att straffet
icke bör utmätas med hänsyn till förmögenhetsförhållandena. Sådant sker ju
nu också och, som jag tror, för det mesta i tillfredsställande grad. Jag har
blott velat framhålla, att domarens prövningsrätt vid straff mätningen icke bör
kringskäras på det sätt, som skulle ske genom det föreliggande förslagets antagande.
Man brukar vid ändring i gällande strafflag ifrågasätta, att partiella
reformer böra anstå för att prövas i samband med en större strafflagsreform.

Detta är min åsikt, och då jag dessutom anser, att detta förslag har stora brister
och kommer att bli synnerligen svårtillämpligt, så hemställer jag, herr talman,
örn bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 30,
röstar

11 Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna.
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först
de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr förste
vice talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för nej-propositionen.

Då emellertid greve Spens begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Den, det ej vill, röstar

Ja — 47;
Nej — 66.

Första kammarens protokoll 1931. Nr 35.

8

Nr 35. H4

Onsdagen den 13 maj e. m.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr förste
vice talmannen, att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Upplästes och godkändes ett uppsatt förslag till skrivelse till Konungen med
anmälan örn de ledigheter inom kammaren, som skulle fyllas innan nästa lagtima
riksdag.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.03 på natten.

In fidem
G. H. Bery yren.

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

311650