1931. Första kammaren. Nr 30 (Riksdagens protokoll 1931:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1931. Första kammaren. Nr 30.

Tisdagen den 28 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.; och dess förhandlingar försiggingo
inom lyckta dörrar.

Företogs det i Kungl. Marits skrivelse nr 218, angående muntligt meddelande
till riksdagen i viss fråga, avsedda ärendet.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Ramel:

Herr Vennerström:

Herr Hammarskjöld, Hjalmar:

Herr Lindhagen:

Herr förste vice talmannen:

Herr Sandler:

Herr Sundberg:

Herr Vennerström:

Herr Reuterskiöld:

Herr Lindhagen:

Herr talmannen anmälde till bordläggning bevillningsutskottets betänkande
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig reglering av
införseln av viss spannmål.

Herr Rosén erhöll på begäran ordet och uttalade, att enligt hans mening
sagda betänkande ej kunde bordläggas vid detta sammanträde.

Häri instämde herr Lindhagen.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 5.37 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Första hammarens protokoll 1981. Nr 80.

Nr 30. 2

Onsdagen den 29 april f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 22 och den 24 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 9 A, till Konungen i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar dels ock åtskilliga
beträffande samma huvudtitel väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 19 § lagen den 16 oktober 1914 örn tillsyn a fartyg, ^
nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 33 § lagen den 10 maj 1901 örn inteckning i fartyg:

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 2 juni 1911 örn skydd för vissa internationella
sjukvårdsbeteckningar.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn viss ändring i den vid
lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension för ordinarie
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
fogade åldersförteckningen;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda iramställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga
befattningshavare, i vad angår flottans pensionskassa; samt

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i
staten för statens pensionsanstalt.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 168, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse av 3 § lagen
örn medling i arbetstvister;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag tili lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets

barnavård; samt . . „ , , ,

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stadga angående
enskilda sjukhem och förlossningshem.

Onsdagen den 29 april f. lii.

3 Nr 30.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande nr 35, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående tillfällig reglering av införseln av viss spannmål.

Herr talmannen yttrade: Detta ärende anmäldes till bordläggning vid slutet
av det under gårdagen hållna sammanträde, vid vilket ett meddelande inom
lyckta dörrar lämnades kammaren utav en ledamot av statsrådet.

Då olika meningar yppats, huruvida ärendet kunnat vid detta sammanträde
grundlagsenligt bordläggas, föreslår jag, att kammaren må besluta, att ärendet
nu skall anses bliva för första gången bordlagt.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, i anledning av väckt Om införande
motion angående införande av s. k. decisiv folkomröstning. av decisiv

I en inom första kammaren väckt motion, nr 207, hade herr Lindhagen hem- röstning.
ställt, att riksdagen ville begära, att Kungl. Maj:t måtte överväga införandet
i någon form av verklig eller så kallad decisiv folkomröstning samt framlägga
förslag om tillägg till grundlagarna i sådant syfte.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Heservationer hade anmälts

1) av herr Thulin beträffande motiveringen;

2) av herr Vennerström, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Lindhagen: Frågan örn folkomröstning är ju en mycket gammal fråga
inom olika europeiska länder liksom även i utomeuropeiska och jämväl i vår
författning. Den syftar till att föryngra demokratin genom möjligheten för
folket att mera omedelbart få rösta även örn sak och inte blott på en person
och i sista fallet också på en person, som skall vara kompetent att yttra sig och
rösta om vitt skilda ting. Genom att folket får tillfälle att någon gång i viktiga
frågor rösta på sak, genombrytes däremot de gamla mekaniska linjerna
och maskinkulturen, och aktiernas springflod får en uppdämning för tillfället.

Krisen i det parlamentariska systemet är en av tidens stora frågor. Detta
yppar sig även hos oss för närvarande. Det ropas efter en stark regeringsmakt,
vilket ju betyder, att förtroendet för folkmakten börjar mer och mer
avmattas, och även våra förslag här örn en stark regeringsmakt äro ju ingenting
annat än ett instämmande till hälften i fascismens och proletariatets i
Ryssland yrkande på en diktatur i stället för den parlamentariskt utformade
folkmakten.

Nu har också den svenska statsmakten en gång uttalat sig för att man inte
bör stå alldeles främmande för denna sak. En kommitté fick i uppdrag att
utreda de båda linjerna: konsultativ folkomröstning och decisiv folkomröstning.
Vi ha nu fått den konsultativa folkomröstningen, men ehuru 1929 års
riksdag ganska tydligt antydde, att den borde efterföljas också av den decisiva,
har i anledning av det kommittébetänkande, som upprättades i denna fråga,
riksdagen och regeringen stannat vid att tills vidare -—- d. v. s. till mycket
obestämd och avlägsen framtid — inte inlåta sig på den decisiva folkomröstningen.
Det är emellertid klart, att den decisiva folkomröstningen, där under
vissa betingelser folket får rätt att avgöra i stället för riksdagen, är en kraftigare
konstitutionell garanti för att bereda folket tillfälle till verkligt inflytande
än den konsultativa omröstningen, där riksdagen behåller sin bestäm -

Nr 30. 4

Onsdagen den 29 april f. m.

Om, införande, manderätt och folket inte får del i denna rätt i andra fall än genom de alldo
decisiv manna valen, som äga rum vart fjärde år, och då endast indirekt.
röstning Jag har ej hoppats, att frågan skulle vinna större bifall från konstitutions(Forts)''
utskottets sida i år än åren 1926 och 1928. Men då vi befinna oss mitt i debatter
örn och fåfänga famlanden efter en föryngring av parlamentarismen och
demokratien, har jag ansett det vara min plikt att för min del hålla frågan
uppe. Detta förslag innefattar visserligen inte en fullständig omdaning, men
ett av de många små fjäten, som sammanlagda möjligen kunna åstadkomma någon
ändring i den hotande faran för folkmakten gent emot diktaturerna, som
allt mer sticka upp sina huvuden mitt i folkmakten.

Nu säger utskottet som vanligt örn denna fråga, att den inte har någon större
aktualitet, och vi finna ju bekräftat, att den inte har någon större aktualitet i
denna församling, genom den förströdda uppmärksamhet, som kammaren ägnar
denna fråga. Men den kan inte få aktualitet förr än man sätter sig i
spetsen för den från deras sida, som ha nog inflytande att föra fram den, och
då är jag övertygad om att den genast skulle få aktualitet. Men när partiledarna
äro ense örn att detta skola vi hålla nere för att bibehålla vår makt över
folket, och då folken för närvarande styras allt mera av partiorganisationerna,
kommer denna styrelses inställning till saken att bli avgörande. Frågan är
lika ung, lika olöst och i sin art lika viktig som många andra frågor, som vi
behandla med större intresse.

Det har vidare av utskottet sagts, att det bristande intresset även för den
konsultativa formen visat, att det bör vara så mycket mindre intresse för en
decisiv folkomröstning. Det är nog inte så mycket bristande intresse för den
konsultativa folkomröstningen, som föranlett den ringa användningen, utan det
beror ju på att det inte tas vederbörliga initiativ och anslås de erforderliga
pengarna. Det var ett oerhört intresse för folkomröstningen rörande rusdrycksförbud
eller icke. Om det skedde en folkomröstning, inte örn en isolerad avrustning
men om en uppslutning till den nedrustning, som inom Europa redan
blivit påbjuden i Europas hjärta, tror jag, att även den omröstningen skulle
omfattas med ett väldigt intresse till och med i form av en konsultativ folkomröstning.
För övrigt är det bra att ha en lagstiftning till hands, när det
verkligen inträffar stora händelser, som påkalla, att även detta instrument
för folkets vilja lämpligen kan komma till användning.

Därefter säger utskottet, att institutet har ännu icke fått fäste i den allmänna
opinionen. Det beror på de anledningar, jag redan nämnt.

Slutligen ställer utskottet välvilligt i utsikt, att de syftemål, som motionären
synes vilja ernå genom sitt förslag, möjligen skulle kunna främjas på andra
sätt, men icke på den av honom föreslagna vägen. Det syftet är parlamentarismens
och demokratiens föryngring och upprätthållande i sin gamla anda.
Motionen är ett steg i den riktningen. Utskottet har nog inte närmare eftertänkt,
på vilka andra vägar man skulle kunna nalkas ett sådant framstående
ändamål i vår konstitutionella författning.

Jag yrkar således, herr talman, bifall till motionen.

Herr Reuterskiöld: Jag ber endast, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 29 april f. m.

Nr 80.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna konstitutionsutskottets memorial
nr 11, i anledning av olika meningar mellan kamrarna, till vilket utskott
Kungl. Maj :ts proposition nr 205, med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 10 §, 12 § 1 mom. och 15 § 3 mom. i lagen den 14 juni 1918 (nr 422)
örn fattigvården m. m. bör hänvisas.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 33, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående förlängd giltighet av gällande bestämmelser
örn utförselbevis för råg och vete jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 26 februari. 1931 dagte.cknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 159, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen besluta, att de i
förordningen den 13 april 1928 (nr 76) angående utförselbevis för råg och
vete meddelade bestämmelser skulle äga fortsatt giltighet under tiden från
och med den 1 augusti 1931 tillsvidare till och med den 31 juli 1933.

Till utskottets behandling hade jämväl överlämnats två i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen de likalydande motionerna nr 222 i
första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 374 i andra kammaren av herr
bärström m. fl., däri hemställts, att riksdagen måtte besluta avslå Kungl.
Marits proposition nr 159 angående förlängd giltighet av gällande bestämmelser
örn utförselbevis för råg och vete.

X detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande fyra
till utskottet hänvisade, under motionstiden vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen:

de likalydande motionerna nr 110 i första kammaren av herr Trygger
m. fl. och nr 158 i andra kammaren av herr Lindman m. fl., däri hemställts,
att riksdagen ville besluta, att de i ljungh Maj:ts förordning (nr 76) den 13
april 1928 angående utförselbevis för råg och vete innehållna bestämmelser
skulle äga fortsatt giltighet under tiden till och med den 31 juli 1934; samt

de likalydande motionerna nr 159 i första kammaren av herr Petrus Nilsson
m. fl. och nr 268 i andra kammaren av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl.,
däri hemställts, att riksdagen ville besluta, att förordningen den 13 april 1928
angående utförselbevis för råg och vete ävensom kungörelsen den 24 maj 1928
med tillämpningsföreskrifter till samma förordning skulle vara gällande under
ytterligare fyra år eller till och med utgången av juli 1935.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen mätte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 159 samt i anledning av ej mindre de likalydande motionerna I: 110
av herr Trygger m. fl. och II: 158 av herr Lindman m. fl. än även de likalydande
motionerna I: 159 av herr Petrus Nilsson m. fl. och II: 268 av herr
Olsson i Kullenbergstorp m. fl., i vad dessa motioner avsåge fortsatt giltighet
av förordningen angående utförselbevis för råg och vete, ävensom med avslag
å de likalydande motionerna I: 222 av herr Möller m. fl. och II: 374
av herr Sävström m. fl., besluta, att de i förordningen den 13 april 1928 (nr
76) angående utförselbevis för råg och vete meddelade bestämmelser skulle
äga fortsatt giltighet under tiden från och med den 1 augusti 1931 tillsvidare
till och med den 31 juli 1933; samt

2) att de likalydande motionerna I: 159 av herr Petrus Nilsson m. fl. och
«'' av hefr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., i vad dessa motioner av sage

iortsatt giltighet av kungörelsen den 24 maj 1928 med tillämpningsföreskrifter
till° förordningen angående utförselbevis för råg och vete, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Äng.

utförselbevis
för råg och
vete.

Kr 30. 6

Onsdagen den 29 april f. m.

Äng.

utförselbevis
för råg och
vete.

(Farts.)

Reservation hade avgivits av herrar Bärg, Björnsson, Björklund, Olsson i
Gävle, Wahlmark, Åström, Ericson i Boxholm och Andersson i Katrineholm,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte ej mindre, med
bifall till de likalydande motionerna I: 222 av herr Möller m. fl. och II: 374
av herr Sävström m. fl., avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 159
än även besluta, att de likalydande motionerna I: 110 av herr Trygger m. fl.
och II: 158 av herr Lindman m. fl. samt de jämväl likalydande motionerna
I: 159 av herr Petrus Nilsson m. fl. och II: 268 av herr Olsson i Kullenbergstorp
m. fl. icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Björnsson: Herr talman! Den fråga, som vi nu ha före, har denna
gång icke väckt lika stor uppmärksamhet, som den gjort vid de tidigare tillfällen,
då den varit aktuell. Om man skulle tro, att hela sanningen vöre
återgiven i den kungl, propositionen, skulle detta bero på att utförselbevisen
just nu kommit ur användning och därför saknade betydelse, enbart på grund
av att vi ha systemet nied inmalningstvång och minimipris. Jag vill så där
i förbigående anmärka, att då hans excellens herr statsministern ville lansera
ett nytt ord för minimipris och kalla dem för avtalspris, så hade jag tänkt
ärligen försöka använda ordet avtalspris, men vid närmare eftertanke Ilar
jag kommit underfund med att ordet minimipris nog bättre återger åtminstone
syftet med dessa pris än den nyinförda facktermen.

Det förhåller sig nog på det sättet, att örn det gäller kvarnduglig spannmål,
så är det tämligen klart, att ingen producent eller spannmålshandlare
exporterar sådan spannmål till utlandet med hjälp av utförselbevis, som ge
honom endast 3.70 per säck, då de nuvarande priserna ju ligga så högt, att
man för att åstadkomma dem skulle behöva ha en tull. bortemot tre gånger
så stor som den nuvarande, alltså tio kronor eller dylikt, men å andra sidan
kan man konstatera, att utförselbevisen ingalunda haft sin största betydelse,
då det gällt att exportera prima kvarnduglig brödsäd. Örn herrarna vilja
slå upp sid. 36 i Kungl. Maj:ts proposition, skola ni finna, att t. ex. handelskammaren
i Norrköping säger, att den vill i detta samband påpeka betydelsen
av att utförselbevisen jämväl möjliggjort export av en hel del endast till
foder användbar råg och vete. På samma sätt säger Stockholms handelskammare,
att utförseln fick särskilt stor betydelse år 1928, då det på grund
av den svenska spannmålens dåliga kvalitet visade sig förenat med stora
svårigheter att avsätta spannmålen inom landet.

Nu invändes det möjligen från jordbrukarhåll, att dessa båda institutioner,
handelskamrarna i Norrköping och Stockholm, just inte tänka på jordbrukets
bästa och möjligen ge en bild av förhållandena, som är i viss mån färgad av
kommersiella synpunkter, men då kan man gå till vad Sveriges allmänna
lantbrukssällskap säger. Från detta sällskap lär man inte kunna misstänka
någon brist på omtanke örn jordbrukets intressen. I allmänna lantbrukssällskapets
skrivelse säges det ordagrant så här: »Å andra sidan hade de svenska
lantbrukarna, som för utnyttjande av skadat svenskt vete icke tillräckligt
hastigt kunnat övergå till animalisk produktion samt sålunda och även av
andra skäl varit nödsakade att avyttra ifrågavarande vete, tack vare utförselbevisen
kunnat sälja vetet för väsentligt högre pris än som eljest stått
att erhålla.» Härmed tror jag, man kan anse det konstaterat, att en stor
del av den brödsäd, som exporterats med hjälp av utförselbevis, är att betrakta
som foderspannmål.

Örn nu det exporteras foderspannmål, så kräver detta uppenbarligen icke
ersättningsimport av brödsäd, men utförselbevisen, som exportörerna kunna
få för den exporterade brödsäden, måste betalas från statskassan och utgöra
sålunda en ren och klar exportpremie. Hur mycket den kostat statskassan,

Onsdagen den 29 april f. m.

7 Nr 30.

intresserar mig i detta fall inte särskilt. Jag nöjer mig med att konstatera
själva faktum, att med hjälp av exportbevisen bär en avsevärd mängd foderspannmål
dumpats ut på den utländska marknaden med hjälp av statliga
exportpremier. När nu föregående års riksdag begärde, att regeringen skulle
om möjligt söka få till stånd en internationell överenskommelse för att förhindra
sådana exportpremier, som voro ägnade att förrycka marknaden på
detta område, och regeringen sedan har tagit initiativet till en sådan överenskommelse
inom Nationernas förbund, så är det för mig en skillnad emellan
lära och leverne, som ingalunda kan anses föredömlig och ingalunda kan
anses vara ägnad att ge auktoritet åt den svenska regeringens strävan på
det internationella området. Vid en kommersiell överenskommelse enskilda
personer emellan är det alltid en tillgång för en person att ha ett gott anseende
för redbarhet och pålitlighet, och det skulle förvåna mig mycket, örn
inte denna lag, som gäller för affärsöverenskommelser enskilda emellan, också
skulle vara av betydelse vid kommersiella överenskommelser staterna emellan.
Inte annat än jag kan förstå äventyrar Sverige icke blott resultatet av
den aktion, det här gäller, utan också i viss mån sitt anseende i allmänhet
för vad man skulle kunna kalla för renhårighet i sina internationella aktioner.
Redan därför anser jag, att man av principiella skäl måste avböja ett
fortsatt användande av utförselbevisen.

Nu synes ju visserligen utskottets majoritet vilja visa, att för det första
finns det inga exportpremier, och för det andra, örn de finnas, så äro de så
små. Hela denna argumentering påminner mig om en historia från min ungdomstid,
då ett par äldre damer med en liten knähund tågade in i en botanisk
trädgård, på vars port det stod ett anslag, att det var förbjudet att införa
hundar. När de kommo in i trädgården, mötte de den barske institutionschefen,
som frågade flem: Yet inte damerna att det är förbjudet att taga in

hundar i örtagården? Damerna svarade: Men den är ju så liten. Varpå
vederbörande sade, att han hade annat att göra än mäta hundar.

Utskottsmajoritetens sätt att resonera påminner mig litet örn dessa damers.
Den säger: Vår svenska tull är så liten, att örn det skulle grundas några exportpremier
på den, äro dessa utan betydelse. Så långt överensstämmer utskcttsmajoritetens
resonemang med dessa äldre damers. Men det skiljer sig på
en punkt från deras. Damerna hade åtminstone så mycket intellektuell ambition,
att de inte förnekade, att det var en hund, men utskottsmajoriteten
förnekar, att här förekommer dumping. Jämförelsen talar inte obetingat till
utskottsmajoritetens förmån. Jag tror således inte, att utskottsmajoriteten har
till fullo klarat den fråga, som i en motion av herr Möller lii. fl. görs till en
huvudsaklig invändning emot en förlängd giltighet av dessa bestämmelser.

Men det är inte bara detta rent principiella skäl, som för mig haft betydelse.
Då det gäller övriga skäl, äro de visserligen så blötta och stötta vid tidigare tillfällen,
att jag endast vill i allra största korthet beröra dem. Även om det gäller
export av kvarnduglig spannmål, så förekommer det faktiskt i viss mån
en exportpremiering. Den brödsäd, som vi importera, innehåller ungefär 12
procent vatten, den vi exportera ungefär 18 procent. Örn vi sålunda taga eli,
deciton svensk brödsäd och torka in den till samma fuktighetsgrad som den utländska,
sjunker vikten till någonting sådant som 93 kilogram. När vi exportera
93 kilogram brödsäd, importera vi inte mer än sex kilogram mindre,
och vidare får staten betala tolagsersättning till städerna utan att få någon
motsvarande ersättning av exportörerna. Jag tror man kan påstå, alt ungefär
40 öro av värjo exportbevis för eif deciton brödsäd representerar omkostnader för
staten. Överhuvud laget äro de summor, det rör sig örn. då del gäller dessa
exportbevis, ingalunda obetydliga under de år, då exportbevisen komma till
användning i större skala. Under de fyra budgetår, som börja med juli 1920
och sluta med juni 1930, har statskassan genom tullverket utbetalat inte

Äng.

utförselbevis
för råg och
vete.

(Forts.)

Nr 30. 8

Onsdagen den 29 april f. m.

Äng.

nlförselbevis
för råg och
vele.

(Forts.)

mindre än 10 1/2 miljon kronor av statsmedel, d. v. s. mellan fjärde- och femtedelen
av samtliga tullinkomster för brödsäd för inlösande av utförselbevis. Det
kunde ju också vara av intresse att konstatera, att man genom den anordning,
som det här gäller, lyckats få ett sådant sakernas tillstånd, att staten är stämd
av Stockholms stad för sådan mistad tolagsersättning och att staten har förlorat
i de två lägre instanserna. Saken är nu beroende på prövning i högsta instans.
Hur domen utfaller på grund av lagtolkning, vet jag inte, men så mycket
är jag på det klara med, att rent sakligt äro Stockholms stads anspråk mycket
väl befogade. Det är naturligtvis inte ägnat att framalstra en anda av
samförstånd mellan riket och dess huvudstad, örn man ställer till med en statlig
anordning på det sättet, att man ifrån alla landets tullstäder kan skicka
upp utförselbevis för att inlösas i Stockholm, och sedan betraktas det som om
dea motsvarande importen ägde rum här, fast den ingalunda gör så.

Men, herr talman, det är framför allt ett skäl, som alltid för mig varit av en
synnerligen stor för att inte säga avgörande betydelse, och det är att exportbevisen
rent principiellt innebära en början till en offensiv handelspolitik. Örn
man kari till nöds försvara tullar som försvarsmedel på handelns område, så
måste man säga, att utförselbevisen innebära ett offensivmedel, och jag kan.
för min del inte rösta för detta medel som sådant. Jag är övertygad örn att det
finns mycket goda framför allt principiella men också sakliga skäl för att man
nu skulle sätta stopp. Jag tycker, att man kan inte välja någon psykologiskt
lämpligare tidpunkt än denna, då ett upphörande av utförselbevisen icke skulle
märkas, dels på grund av minimiprissystemet, men framför allt därför att den
skörd, vi ännu ha att konsumera här i Sverige, är av kvalitativt så hög beskaffenhet.
att man inte behöver sätta i fråga att i någon större utsträckning
exportera den som fodersäd.

Skulle, såsom jag antar fallet blir, en majoritet här i kammaren stödja det
vittgående förslag till reglering av spannmålsmarknaden, som nu förelagts riksdagen,
är det visserligen säkert, att örn skörden under det närmaste året blir
lika god som sista året, är det heller inte någon fara för användning i större utsträckning
av utförselbevisen, men skulle skörden åter bli dålig, så att det blir
mycket skadad säd, då är jag övertygad örn att de komma att få stor praktisk
betydelse. Det sägs visserligen av många, att bestämmelsen i förordningen, att
mot utförselbevis endast får exporteras marknadsgill vara, skulle sätta stopp
för detta, men det förhåller sig inte så, ty det finns en skillnad mellan kvarnduglig
vara och marknadsgill vara, som släpper ut mycket fodersäd. Ett bevis
för denna uppfattnings riktighet har jag i det förhållandet, att då det i bevillningsutskottet
yrkades, att man skulle skärpa villkoren för utförselbevisen dithän,
att de endast skulle få användas vid export av till brödsäd duglig spannmål,
avslogs det yrkandet, och motiveringen kunde naturligtvis inte vara någon
annan än att man ville ha kvar möjligheten att dumpa ut fodersäd mot exportpremier.

Herr talman! På grund av vad jag nu anfört ber jag att få yrka avslag på
den föreliggande propositionen.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Det är inte oväntat, att
det reses hinder mot utförselbevisen från det håll, som herr Björnsson representerar,
ty det är ju endast vidmakthållandet av den ståndpunkt, han och hans
meningsfränder hela tiden haft och fortfarande ha. Det bär i alla fall varit
på det sättet, att majoriteten i riksdagen efter åtskilliga riksdager, under vilka
dessa utförselbevis behandlats, slutligen kommit till den uppfattningen, att
det ligger rättvisa i att dé införas. Enligt de beräkningar, som gjorts angående
tullskyddet för jordbruket och industrien, har det befunnits, att jordbruket därvidlag
ligger i underkant och att industrien har högre tullskydd än den borde,

Onsdagen den 29 april f. m. 9

om man jämför med de tullsatser, som riksdagen åsatt för jordbruksprodukter.
Utförselbevisens uppgift är ju ingenting annat än den, att jordbruket skulle
kunna hava en möjlighet till att utnyttja de tullsatser, som riksdagen medgivit,
att jordbruket skulle få.

Med den stödaktion, som för närvarande finnes för spannmålsodlingen, måste
man ju medgiva, att den kanske för närvarande inte är i funktion. Men förhållandena
äro ovissa, och de förslag, som nu föreligga, äro ju icke avsedda att bli
beståndande för ali ^framtid. Man kan inte heller veta, huru det kommer att
ställa sig. Det är sålunda inte rådligt att nu låta utförselbevisen upphöra, utan
det finns fullgoda skäl att förnya det beslut, som riksdagen vid upprepade tillfällen
fattat örn deras fortbestånd.

Herr Björnsson försökte här framföra argumentering för att de hade på något
sätt missbrukats. Han antydde, att utförsel ägt rum av mindre god brödsäd,
som kunde jämföras med fodersäd. Nu är det ju mycket olika meningar
om vad som ^förstås med prima, kvarnduglig vara. Jag kan ju erinra örn att
när vi föregående år diskuterade inmalningen, så var man ju ängslig för att
man skulle få ett mindervärdigt bröd. Men det har ju inte klagats på detta
under det år, som går, utan, såvitt jag kunnat bedöma, har svenska folket funnit,
att det bröd, som för närvarande bjudes, är fullt acceptabelt. Nu är det
ju visserligen sant, att detta års skörd kanske varit av rätt god kvalitet, men
jag tror också, att det finns andra skäl, som tala för att man tidigare underskattat
den svenska spannmålen. De bakningsexperiment, som gjorts under de
gångna åren, då man prövat sig fram, hava visat, att det mycket väl går an
att använda en. större procent svensk spannmål i mjölblandningarna, än tidigare
i regel varit fallet.

Jag tror också, att det kan finnas fog för att göra en erinran däremot, att
kvarnföretagen kanske mindre intresserat sig för att lagra och torka svensk
spannmål, än som givetvis borde vara deras uppgift, då det gäller att taga
hand om den svenska spannmålen. Det har ju visserligen tänkts, att jordbrukarna
själva skulle bilda lagerhusföreningar och uppsätta torkningsapparater,
men så fort det gäller isolerade, mindre företag, äro dessa alltid dyrbara och
förenade med större risker och kostnader, än örn kvarnföretagen själva slå in
på den vägen. Jag tror, att utförselbevisen i någon mån kunna stimulera dem
till att ^ägna någon uppmärksamhet at dessa förhållanden. Även kvarnföretagen
få ju anses hava vissa samhälleliga uppgifter här i landet, så att de inte
kunna anses hava allting väl tillrättalagt utan en liten smula svårigheter få väl
även de dragas med.

Vidare påstod herr Björnsson, att våra utförselbevis skulle hava karaktären
av exportpremier. Men det vågar jag bestämt hävda nu likasom tidigare, att
så ingalunda kan anses vara förhållandet. Utförselbevisens valör sammanfaller
med tullens, och utförselbevisen kunna inte komma i tillämpning utan att
tidigare importerats det kvantum, som man vill exportera. Den meningen kan
inte på något sätt hävdas, att det på dem skulle föreligga något slags karaktär
av exportpremier, och sålunda inte heller, att någon dumping kan föreligga. Det
bär jag inte hört från något håll i utlandet, att man skulle lia den uppfattningen,
att brödsäden dumpades från vårt land till våra grannländer. Men det
är ju klart, att örn vi själva fran visst hall ideligen predika i riksdagen härom,
kan man även i utlandet slutligen tro, att något sådant föreligger. Men det
skulle nog fordras mycket arbete från vår sida för att kunna övertyga dem örn
att någon dumping härifrån försöker att tillämpas, när det gäller export av
brödspannmål.

Sedan lörfasadc sig herr Björnsson — i likhet mod herr Orne vid remissdebatten
örn denna proposition— att statsverket hade utbetalat 10.5 miljoner kronor,
och detta lades fram på ett sådant sätt, att de av kammarens ledamöter,

Nr 30.

Äng.

utförselbevisför
råg och
vete.

(Forts.)

Sr 30. 10

Onsdagen den 29 april {. m.

Äng.

utförselbevis
för råg och
vete.

(Forts.)

sorn eventuellt inte äro inne i detta spörsmål, skulle kunna tro, att det varit en
verklig statsutgift under dessa fyra år, som detta^ ägt tillämpning. Men man
har inte rättighet att lägga fram saker och ting på det sättet utan att därvid
säga ifrån, att tullinkomsterna lia varit lika mycket högre under denna tid.
Någon statsutgift har således inte förefunnits — låt vara att det kan vara
någon liten marginal, men den är obetydlig. Jag vill sedermera säga, att den
ömhet, som herr Björnsson visade örn Stockholms stad, kanske senteras från
stockholmarnas sida. Men jag tror också, att man erkänner, att denna ömhet
är man inte i behov av. Jag tror, att om Stockholms stad skulle gå miste örn
den mycket lilla inkomst, varom här är fråga, reder sig staden lika bra. _ För
övrigt är det ju inte säkert, att staden går miste örn det lilla belopp, som ju är
föremål för rättslig prövning. Denna ömhet kan väl anstå, till dess man får se
utgången.

Jag är, herr talman, förvissad örn att det skulle vara till stor skada, om dessa
utförselbevis icke skulle förnyas. Även om de för närvarande inte kunna lia
någon större uppgift att fylla, kan man inte veta, huru det blir under den närmaste
tiden. Då jag vidare tror, att förhållandena äro sådana, att deras bibehållande
måste anses för jordbruket vara till fördel, trygghet och rättvisa, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Möller: Herr talman! Jag skall tillåta mig att fästa uppmärksamheten
på det ganska egendomliga förhållandet, att när främmande makter på
grund av införselbevisen dumpa och försälja spannmål i Sverige till lågt pris,
äro alla människor ense örn att kalla detta för dumping, men om svenska
spannmålshandlare på samma sätt i utlandet sälja spannmål till lägre priser,
än de kunna få i Sverige, kallar man inte detta för dumping.

Jag måste endast konstatera det faktum, att man inte vill acceptera samma
språkbruk såväl för en företeelse, vilken har sin upprinnelse i vårt land,
som för samma företeelse, då den har sin upprinnelse i andra länder. Jag
förstår, att det naturligtvis är ytterst obekvämt att i_ denna situation erkänna
att exportpremierna kunna medföra en svensk dumping av spannmål, ty det
kan ju inte hjälpas, att när den svenska regeringen gjorde en aktion för att
internationellt skapa möjligheter att bekämpa dumping, framlade man samtidigt
en proposition, som den svenska riksdagen är färdig ^att acceptera och
som tillhör just den kategori, som vi internationellt önska få avskaffad. Det
är klart, att det under sådana omständigheter är ett vitalt intresse att förneka,
att detta är några exportpremier, som kunna föranleda dumping, men det är
väl ändå bra meningslöst att försöka bedraga oss själva örn innebörden av det
beslut, som kammaren står i begrepp att fatta.

Det var också mycket intressant att höra herr Johan Nilsson i Kristianstad
förklara, att örn vi ur statskassan betalat 10.5 miljoner kronor, hade denna utgift
kompenserats genom högre tullinkomster. Ty så snart herr Nilsson hade
sagt detta, började han ändå stappla en smula på målet och menade, att det
kanske fanns någon marginal. Ja, det skulle vara intressant att veta, örn
han bestrider, att dessa pengar utgått av skattebetalarnas medel, och örn man
inom bevillningsutskottet har gjort någon utredning om huru stor del därav,
som faktiskt har utan någon kompensation betalats av den svenska statskassan.
Under senare år har den svenska riksdagen, då det gällt åtgärder på detta
område, genomgått en omvandling under någon inre partipolitisk knådning
eller möjligen i konkurrens örn spannmålsodlarnas röster på den svenska
landsbygden, en omvandling som ju i alla fall är anledning att hålla fast i
minnet. Det är inte många år sedan, då det fanns en, såsom man trodde,
orubblig majoritet i den svenska riksdagen mot protektionistiska åtgärder av

Onsdagen den 29 april f. m.

11 Nr 30.

detta slag. Det är endast fyra eller möjligen fem år sedan, som den första Äng.
vändningen kom. Nu befinna vi oss i ett utvecklingsskede — Gud bevars, jag v^r^lb^
vet inte, örn det räcker riksdagen ut ■— där tullar på jordbruksprodukter äro }°rr,^e°''
ett skrämmande spöke för den svenska riksdagen. Men nu försöker man er- crorts.)
sätta dessa med de mest besynnerligt konstruerade stödåtgärder av andra slag
med precis samma verkningar, i varje fall så länge de räcka. Det första steget
av den svenska riksdagen på denna väg togs, när man äntligen fick till
stånd ett positivt beslut rörande utförselbevisen. Hur långt vi skola komma
att glida, kan ju ingen människa i detta ögonblick komma att förutsäga.

Om vad vi presentats vid denna riksdag har ju, av en person, som ju i alla
fall, som det ser ut, kommer att rösta för förslaget, nämligen förstakammarhögerns
ledare, sagts, att det faktiskt är vidunderligt.

Jag kan inte hjälpa, örn jag tillåter mig rikta ett ord särskilt till de herrar,
som företräda det norrländska jordbruket. Kunna herrarna säga- mig, vilket
gagn det norrländska jordbruket kan hava av åtgärder av denna beskaffenhet,
eller ha herrarna försökt betänka, vilken skada Norrlands jordbrukare
uppenbarligen hava av hela den serie av åtgärder, av vilka denna ingår såsom
ett led? Det kan inte hjälpas. Jag medger, att det närmast är en heroisk
offervilja bland de borgerliga av alla grupper på norrlandsbänkarna, som endast
snällt följa med, då det dragés i tömmarna, vilka konsekvenser som sådana
åtgärder än måtte få för stora folkgrupper, vars intressen herrarna ändå få
anses lia en viss skyldighet att bevaka. Ty här få herrarna endast betala.

Jag skulle vilja se den norrlandsbonde, som exporterar brödspannmål, sedan
utförselbevisen kommo till och inte fått vara med örn att betala, låt oss säga,
den lilla marginal, som herr Johan Nilsson i Kristianstad talade örn, vilken
ökat tullinkomsterna och de till utförselbevisen utbetalade medlen. Ja, jag
frågar, men jag förmodar att mina frågor inte komma att besvaras. Det är
alldeles uppenbart, att partidisciplinen här mäktat åstadkomma en sammanhållning,
som i varje fall inte har någon saklig motivering.

Nu vågar jag för min del säga, att om den svenska riksdagen i detta avseende
återfinge sin för fem år sedan förlorade själ, är väl just detta året
lämpligt, då alla äro överens om, att utförselbevisen inte få någon praktisk
betydelse. Ty herrarna vilja väl inte inbilla mig, att ni ett annat år, då det
möjligen från protektionisternas sida kan sägas, att dessa utförselbevis komma
att få praktisk betydelse, vilja vara med örn att upphäva dem, då ni inte
vilja taga detta steg, som kräver mycket litet mod att taga under det år, då
den svenska regeringen lyckats få igång en inledning till en internationell aktion
i detta avseende?

Herr talman! Vi äro inte okunniga örn att det partipolitiska livet har
många besynnerligheter och att många ting tyvärr inte riktigt kunna förklaras
av de herrar, som medverka till beslut av olika slag. Men här förefaller
det mig, uppriktigt sagt, föreligga en sådan situation, i vilken de något så
när allvarliga intressena för upprätthållandet av frihandeln borde kunna enas
örn att avslå Kungl. Majds proposition. Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Ramel: Herr
talman! Med hänsyn till den vikt. som herrar Björnsson och Möller tillmätt
den internationella motiveringen till sitt avslagsyrkande — örn jag nu får använda
en sådan beteckning — är det helt naturligt, att jag önskar komplettera
deras framställning i vissa hänseenden. Det är också nödvändigt flir att ställa
in dessa spörsmål i deras rätta sammanhang. Men innan jag går in på deras
kritik, som ju anknutits till ett mycket erkännsamt omnämnande av regeringens
insatser för att inom Nationernas förbund söka föra fram ett av riksdagen ut -

Nr 30.

Äng.

utförselbevis
för råg och
vete.

(Forts.)

12 Onsdagen den 29 april f. m.

talat önskemål, ber jag att få taga fasta på denna anslutning till de åtgärder,
som vidtagits för att internationellt taga upp den mycket komplicerade frågan
örn åtgärder för att förebygga de olägenheter, som följa av en med statliga
medel framkallad dumping.

I samband med behandlingen av frågan om åtgärder till den svenska jordbruksnäringens
stödjande hemställde 1930 års riksdag, att Kungl. Majit måtte
inleda förhandlingar med andra länder, eventuellt inom ramen för Nationernas
förbund, för att få till stånd internationella åtgärder till förebyggande av en
genom exportpremier och liknande medel framkallad dumping. Det var i enlighet
med denna hemställan av riksdagen, som regeringen vid gångna årets förbundsförsamling
framlade förslag till den svenska jordbruksnäringens stödjande.

I ett förslag till resolution uttalades, att församlingen ansåg, att de redan
inledda utredningarna rörande tillämpningen av exportpremier och subsidier
snarast möjligt fullföljdes i syfte att fastställa möjligheterna att motverka olägenheterna
av den dumpingpolitik, som ägde rum med tillhjälp av statliga åtgärder.
Vid utskottsdebatterna i ämnet erinrade den framstående representanten
i vederbörande utskott, herr Vennersten, örn de svårigheter, som mött då
man tidigare sökt att definiera begreppet dumping, och framhöll, att det syntes
vara nödvändigt att begränsa sig till de former av dumping, som direkt framkallades
genom statligt ingripande, för att några möjligheter skulle vara för
handen att på internationell väg vidtaga åtgärder för att råda bot på de allvarligaste
missförhållandena. Det är alldeles riktigt, att man från svensk sida
i detta sammanhang särskilt fäste uppmärksamheten på den dumping av europeiska
jordbruksprodukter, som på senaste tiden ägt rum med tillhjälp av höga
exportpremier eller andra statliga åtgärder. Men i anslutning härtill framhölls
också, att det borde beaktas, att dumping imderlättades genom höga importtullar
i det dumpande landet, och att en kombination av höga importtullar och
utförselpremier icke kunde undgå att i särskilt hög grad främja en export till
dumpingpriser. Det är en mycket viktig sida av problemet, som därmed berördes,
och en sida, som har stor praktisk räckvidd. Vill man studera, hur det
går till att dumpa spannmål, då skall man, mina herrar, inte söka i Sverige, ty
det blir ett lika fruktlöst sökande vare sig våra utförselbevis med den begränsade
utformning de ha nu förlängas eller icke, utan då skall man söka på andra
håll, där spannmålstullarna äro högre än här och där utförselbevisen tillämpas
i annat syfte än hos oss.

_ Vad svenska regeringens initiativ syftar till, det var att enligt riksdagens
direktiv söka få till stånd en allmän reglering av detta spörsmål. Jag skulle
vara ense med motionärerna örn lämpligheten att nu låta utförselbevisen falla,
dock under två förutsättningar, nämligen dels att det verkligen visat sig, att
de svenska utförselbevisen direkt framkallat dumping och stört prisbildningen
på andra marknader, dels också att ett internationellt initiativ under alla omständigheter
och innan utredning slutförts om förutsättningarna för dess genomförande,
skulle förplikta till att omedelbart på egen hand realisera även den
mest långtgående lösning, som detta initiativ i bästa fall kunde leda till.

_ Emellertid kan jag icke finna annat, än att det brister i båda dessa förutsättningar.
Beträffande innebörden av de svenska utförselbevisen kan jag i stort
sett begränsa mig till att hänvisa till den kungl, propositionen och till bevillningsutskottets
betänkande. På båda dessa håll skall man finna en utförlig
kommentar rörande de svenska utförselbevisens tillämpning och verkningar.
Alldeles särskilt skall jag be att få hänvisa till bevillningsutskottets betänkande,
vari konstateras, att de svenska utförselbevisen för det första endast
åsyfta en säsongmässig utjämning av avsättningsförhållanden, att de icke lett
till dumpingförsäljningar på utlandet, att de för närvarande äro satta ur funk -

Oasdagen den 29 april f. m.

13 Nr 30.

tion pa grund av den svenska stödaktionen för spannmålsodlingen och att, om
utskottet under dessa förhållanden, då de icke göra skada och ej heller nytta,
utskottet ändå föreslår deras bibehållande, så är det med hänsyn till ovissheten
örn stödaktionens verkningar inom den närmaste tiden. Vi vilja med andra ord
bara provisoriskt behålla dem som reserv tills vidare. Örn vi till och med skulle
frånsäga oss denna resrev, som ej skadar andra, vilja vi gärna, att åtminstone
några övriga länder ge garantier att avskaffa sina åtgärder, som verkligen
skada.

Nog förefaller det mig, som örn det är att sträcka uppfinningsförmågan väl
nngj. när man under dessa omständigheter förklarar, att regeringen ger av på
sin internationellt förda politik.

Nu talas det i en av motionerna inledningsvis mycket eftertryckligt örn
olämpligheten av de åtgärder, som lett till ett sådant sakernas tillstånd, att
stora och oförutsebara rubbningar pa marknaden uppstått och prisnivån på
spannmål i hög grad nedpressats under de avsevärda perioder, då ett genom
statsunderstöd forcerat bortvrakande av spannmål till priser, understigande produktionskostnaderna,
skett i större omfattning. Man väntar sig, att denna ingress
skulle leda till ett konstaterande av de olägenheter, som härav följt för
de svenska jordbrukarna, ty det hade onekligen legat mest nära till hands. I
stället föredraga motionärerna, för att fa en motivering till avslagsyrkande på
den nu föreliggande propositionen, att vända upp och ned på sakförhållandet
och göra gällande, att även Sverige i sin mån bidragit till detta sakernas tillstånd.
I^själva verket veta jordbrukarna här i landet mycket väl, att det aldng
uppstått några stora och oförutsedda rubbningar på marknaden som en följd
av de provisoriska svenska utförselbevisen för råg och vete och att den mycket
begränsade export, som ägt rum med anlitande av dessa bevis, ingalunda lett
till att prisnivån på spannmål nedpressas. Från intet håll har det anförts
några klagomål över störningar på utländska marknader till följd av någon
svensk export av råg och vete, och från intet håll har man i utlandet, så vitt
.lag vet, talat om några svenska dumpingåtgräder. Tvärtom vill jag erinra örn
att då jag efter att hava tillträtt min nuvarande befattning satte mig i förbin0CJ?
polska ministrarna och Rysslands chargé daffaires och
örehöil dem allvarligt det synnerligen olämpliga i de från deras länder förekommande
höga utförselbevisen och dumpingen — jag vill ännu en gång understryka,
att den tyska »Einfuhrschein» är något helt annat än våra utförselbevis
— erkände de alla detta och vidtogo åtgärder, men från intet håll kom
den invändningen: Men Ni lia ju själva någonting liknande. Och varför? Jo,
naturligtvis därför att de klart insågo, att det är en märkbar skillnad mellan
den tyska »Einfuhrschein» och våra utförselbevis. Såsom herr Nilsson i Kristianstad
nyss anförde, fordras det ett mycket ingående arbete från motionärernas
sida tor att de skulle kunna övertyga utlandet om att vi utöva dumping
och jag tror ändå inte, att de skola lyckas.

Jag vill tillägga, att liven i Genéve var saken uppe, och jag talade ingående
med alla. En gang — jag^ tror, att det var i ett utskott — framhölls i ett
kort anförande, att vi också hade något, som hette utförselbevis. Men sedan
herr Vennersten på ett slående sätt klargjort skillnaden — det var från tyskt
hall som denna invändning gjordes — mellan de tyska utförselbevisen, Einfuhrseheine,
och de svenska bevisen, förstummades också donna klagan, och nian
erkände, att det var något helt annat.

Det är en annan omständighet, som man i detta sammanhang ej kan undgå
att taga i betraktande, nämligen att de svenska utförselbevisen allt fortfarande,
liksom da de för några år sedan infördes, hava en provisorisk karaktär.
Vad regeringen nu föreslagit, är endast en kort förlängning av den hittillsvarande
provisoriska anordningen, en förlängning, som påkallas av det nu

Äng.

utför selbert
för råg och
vete.
(Forts.)

Nr 30.

Äng.

utförselbevis
för råg och
vete.
(Forts.)

14 Onsdagen den 29 april f. m.

rådande ovissa läget på den svenska spannmålsmarknaden, och en förlängning,
som varken syftar till några dumpingåtgärder eller är ägnad att medföra störningar
på andra marknader. Da 1926 ars riksdag beslöt örn införande av
denna anordning för en tid av två år, framhöll riksdagen också som bekant,
att detta hade karaktären av ett försök, som möjligen kunde skapa vissa ventiler
för export av svensk spannmål under de tider på höstarna, då prisläget
för odlarna är som mest tryckt. När sedan förslag framlades för 1928 års
riksdag om förlängd tillämpning av utförselbevisen under en ny period av
tre år, anförde chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström,
vid propositionens avlåtande, att den gångna tiden icke varit tillräcklig för att
möjliggöra ett mera säkert bedömande av, huru det nya systemet för vårt lands
del i längden kunde komma att verka, och bevillningsutskottet underströk i sitt
betänkande över propositionen, att den erfarenhet, som dittills kunnat vinnas,
icke varit tillräcklig för ett allsidigt bedömande av våra utförselbevis’ lämplighet
under olika produktions- och marknadsförhållanden, och då regeringen
efter en förnyad prövning av bevisens verkningar stannat för att för innevarande
års riksdag föreslå en fortsatt förlängning, har den icke gjort detta
utan mycket vägande skäl. Jag ber att fa hänvisa till propositionen, däri det
framhåiles för det första, att utförselbevisen, sedan den pågående stödaktionen
för spannmålsproduktionen i juli förra året kommit till stånd, förlorat
sin tidigare betydelse, vilket framgår av att ingen nämnvärd export av råg
och vete från vårt land ägt rum. I det nuvarande läget kunna de alltså lämnas
alldeles ur räkningen internationellt sett. Då regeringen under dessa förhållanden
ansett sig böra föreslå dess bibehållande under ännu en period, har det
varit med hänsyn till ovissheten örn huru förhållandena på jordbruksnäringens
område i fortsättningen kunna gestalta sig. Bevillningsutskottet har för sin
del bestämt betonat vikten av denna synpunkt, att utförselbevisen under stödaktionen
satts ur spelet, men möjligen kunna behövas för att medverka till
en anpassning efter de nya förhållanden, som må uppkomma vid en omläggning
av stödaktionen —• och jag behöver i detta hänseende endast hänvisa till
utskottets betänkande.

I propositionen framhåiles vidare, att regeringen alldeles särskilt uppmärksammat
den eventualiteten, att utförselbevisen, ensamt eller i förening med
övriga stödåtgärder, skulle föranleda en för landets förbrukning icke erforderlig
stegring i den inhemska produktionen av brödsäd, för vilket fall fråga
torde kunna uppkomma, huruvida utförselbevissystemet, oavsett att giltighetstiden
till äventyrs ännu ej utgått, borde upphävas. I detta sammanhang erinras
om att redan den anordning av våra utförselbevis, som innebär, att rätten
till inlösen av utförselbevis endast gäller i den man motsvarande spannmålsmängder
införts under senaste halvåret, bör verka i den riktningen, att utförselbevisens
användbarhet upphör, därest exportöverskott av spannmål kommer
till stånd.

Jag vill stryka under detta uttalande i propositionen, ty det borde vara
tydligt, att det är i den mån den inhemska produktionen av brödsäd stegras
utöver vad som erfordras för landets förbrukning, som dörrarna slås upp för
dumping av spannmål på utlandet. Varför har man nu i propositionen så ingående
dröjt vid dessa överväganden? Jo, mina herrar, det är just därför att
regeringen vägt de internationella synpunkter, som i detta fall spela in, vägt
dem med hänsyn både till nu föreliggande omständigheter och de konsekvenser,
som utvecklingen eventuellt skulle kunna leda till.

Herr Örne: Herr talman, mina herrar! När jag lyssnade till hans excellens
herr utrikesministerns anförande, kom jag att tänka på en historia från min
Uppsalatid. Under den tiden levde och verkade i Uppsala en sergeant, som

Onsdagen den 29 april f. m.

15 Nr 30.

av studenterna brukade köpa anteckningar ifrån föreläsningar och kurser och
som sedan tillbringade sin vinter med att hektografera dessa och sedan sälja
resultatet. Uti ett av sergeantens kollegier — dåvarande docenten Varenius’
kurs i statskunskap — stod ordagrant följande: Under Vilhelm Erövraren

hade man inte något motsvarande witenagemot. Vad man då hade kallades
curia regis och var något helt annat. Punkt och slut. Det var tydligen allt,
vad studenterna enligt sergeantens uppfattning behövde veta om detta. Jag
måste för min del säga, att då hans excellens herr utrikesministern försäkrar,
att våra utförselbevis äro någonting helt annat än de tyska Einfuhrscheine,
så ligger däri föga upplysning. Jag vill inte alls bestrida, att tekniken
vid begagnandet av dessa två exportpremiesystem är i hög grad olika. Som
hans excellens torde erinra sig är hela detta system uppfunnet i Tyskland
och hämtat därifrån till oss. Det var en svensk sakkunnigeberedning, som
på sin tid fick till uppgift att undersöka det tyska systemet och som också
kom till det resultatet, att det borde införas här i landet. I princip äro utförselbevis
och Einfuhrscheine precis samma sak. Det kan ingen bestrida. Och
resultatet av tillämpningen av ett sådant system, vare sig det nu har det ena
eller andra namnet eller är konstruerat på det ena eller andra sättet ifråga
örn de rent tekniska finesserna, måste ovillkorligen bli, att den ena staten betalar
för utförsel av spannmål till den andra staten och den andra staten i sin
tur betalar för utförsel av spannmål till den förstnämnda staten, eller att de
bägge exportera på samma marknad och då åstadkomma en sådan inverkan
på marknaden, att exporten inte skulle ha kommit till stånd, därest inte det
statliga stödet hade förelegat.

Om vi, eders excellens, finge vara ensamma om detta utmärkta system, då
skulle det vara väldigt bra. I fall det av alla stater erkändes, att Sverige
ensamt har rätt att driva denna trafik med utförselbevis, skulle det vara alldeles
förträffligt för de svenska jordbrukarna. Men när andra stater falla på
idén att tillämpa precis detsamma, gör ju systemet inte längre någon nytta.
Eftersom andra stater ha större resurser att använda för detta ändamål eller
i varje fall anse sig kunna göra^ större uppoffringar, blir resultatet tvärtom
det, att vara egna jordbrukare fa sitta emellan för detta system. Herrarna
må säga precis, vad ni vilja, men så är i själva verket förhållandet. Ni skola
emellertid inte glömma, mina herrar, vad ni sade föregående år, då den här
dumpingtrafiken gick för fullt från Tyskland och Polen. Då var det så, att
över hela landet stego sorgliga rop mot himmelen över den fruktansvärda
dumping, som bedrevs. Den internationella aktionen sattes ju i gång för att
bli av med detta skadliga och fullkomligt meningslösa system. Då flera stater
tillämpa detsamma, är det nämligen ett meningslöst och för alla stater skadligt
system.

Nu anförde hans excellens herr utrikesministern också, att man från svensk
sida hade framhållit, att höga importtullar i det exporterande landet också
voro att jämföra med en exportpremie. Ja, det är alldeles riktigt under förutsättning,
att de exporterande äro ett fåtal personer eller kanske bara ett enda
företag och att, därest det är flera, dessa hålla starkt ihop sinsemellan och fördela
de förluster, som kunna uppstå. Men när det gäller jordbrukare, är det
ju alltid vissa jordbrukare, som exportera, oell om det finns höga importtullar
på spannmål, kunna inte Jordbrukarna begagna detta till att sälja sin spannmål
till orimligt lågt pris, ty förlusten faller just på den, som exporterar i
det särskilda fallet. Helt annorlunda ställer det sig, örn det är en sockertrust
eller ett antal samverkande sockerfabrikanter såsom i Tjeckoslovakien,
som sköta exporten. Örn vi hade en överskottsproduktion på .socker här i
landet, skulle, därest vi hade en hög importtull, den givetvis verka som en
exportpremie, emedan vi lia bara tva företag eller egentligen endast ett enda,

Arty.

utförselbevis
för råg och
vete.
(Forts.)

Nr 80. 16

Onsdagen den 29 april f. m.

Äng.

wtföraelbevis
för råg och
vete.

(Forts.)

sorn är beläget i en sådan trakt, där det kan tänkas, att sockerproduktionen
kan komma att vidgas i någon större omfattning. Då vore det ju möjligt, att
på hemmamarknaden genom höga priser taga igen en del av vad man. förlorade
genom att exportera till underpris, och det sker ju också faktiskt i vissa
länder. Men hur i all världen skall den enstake jordbrukaren, Andersson,
Pettersson eller Lundström, kunna taga igen, vad han förlorat genom att exportera
till underpris? Det går helt enkelt inte. Om vi hade en vetepool här
i landet, som hade genomfört leveransplikt för samtliga jordbrukare och skyddades
av exceptionellt höga tullar, skulle en sådan metod kunna användas.
Vårt problem beträffande spannmålen kunna vi således behandla utan hänsyn
till den omständighet, som hans excellens herr utrikesministern här anförde.
Den dumping, som kommer i fråga på grund av för höga importtullar i det
dumpande landet, gäller också huvudsakligen industrivaror.

Vidare säger lians excellens herr utrikesministern, att vi skola försöka . få
till stånd en allmän reglering, och det var ju just det, vi syftade till i fjol.
Från min sida framfördes här i kammaren, när den förevarande kungl, propositionen
remitterades — och det har sedan sagts uti den motion, som har kommit
från mitt parti — att Sveriges moraliska position givetvis i hög grad
skulle stärkas, örn vi själva hade fullständigt avstått från sådana metoder, som
vi kräva, att andra stater skola avstå ifrån. Eders excellens är en framstående
diplomat, men den gamla diplomatin, som eders excellens representerar
eller åtminstone är smittad av, arbetade på ett helt annat sätt än enligt vår
uppfattning, min och mitt partis uppfattning, en diplomati bör arbeta. Under
nuvarande förhållanden gäller det faktiskt för ett land som Sverige att i den,
internationella politiken -— och det är den enda utrikespolitik, vi enligt min
uppfattning kunna ha — föra de allmännyttiga lösningarnas talan och aldrig
göra förslag, som skulle vara ägnade att på något oberättigat och för landet
speciellt sätt vinna fördelar på andras bekostnad. Den ståndpunkt, som jag
intar beträffande dessa exportbevis, är således den, att vi här böra gå .före och
med åberopande av detta förelöpareskap kräva, att de andra handla på samma
sätt.

Det finns ett annat område, som inte borde vara alldeles, främmande för den
nuvarande regeringen, även örn den har modifierat sina åsikter också på detta
område. Jag tänker nu på nykterhetsfrågan. Om någon kommer och försöker
inbilla mig, att jag personligen skulle taga någon skada av att dricka en flaska
pilsnerdricka örn dagen eller intaga en ytterst obetydlig kvantitet vin eller
sprit, eller rent av påstår, att jag personligen skulle gå under på grund av
detta, skulle jag betrakta honom som inte fullt klok. Saken kan inte ses
på det sättet. Den motivering, som den absolutistiska nykterhetsrörelsen anför,
då den begär, att måttliga förbrukare skola övergå till absolutismen, ligger
annorlunda. Det går ut på att örn man själv uppmanar andra att vara nyktra,
skall man först och främst visa, att man själv vill vara det. En nykterhetsvän
kan inte säga: Jag kan dricka så och så mycket därför att det är oskadligt för
mig enligt mina egna erfarenheter och min läkares utsago. Tvärtom bör han i
stället själv genom sitt eget handlingssätt visa, att bruket av alkohol, som är så
skadligt för samhället, i dess helhet, inte alls behövs. Att för andra framhålla,
att de böra avskaffa sina exportbevis, och sedan själv behålla dem kvar
för egen del under påstående, att det under en kommande tid, under en .krankhet
av något slag, kan vara väldigt nyttigt att utnyttja.dem, förefaller mig vara
en lika ohållbar ståndpunkt som att uppmana andra till absolut nykterhet och
själv hemma ha skåpet fullt av sprit och även bjuda andra, när det så faller
en in. Jag tycker, att man från den nuvarande regeringens sida borde ha rätt
stora förutsättningar att förstå den ståndpukt, som jag här har intagit.

Nu säger ju regeringen, att dessa exportbevis äro absolut betydelselösa, men

Onsdagen den 29 april f. m.

17 Nr .‘50.

vi skola ha dem som något slags medicin, ifall vi skulle bli förkylda på något
särskilt sätt inom den närmaste tiden. Jag svarar: Vi behöva inte använda

otillständiga metoder i handelspolitiken vare sig vid den ena eller andra tiden.
Vi ha ingen nytta av att använda sådana metoder. Här skall vara fair play.
Det är den enda ståndpunkt, som Sverige kan intaga, örn Sverige vill komma att
utöva något inflytande på de internationella förhållandena.

Jag för min del skulle ha yrkat avslag på detta förslag, även örn regeringen
hade påstått, att vissa jordbrukare skulle kunnat ha en individuell nytta av detta.
Just på grund av de för Sveriges jordbrukare i det stora hela ytterst skadliga
verkningar som ett bibehållande av en internationell statlig dumping innebär,
är det klart, herr talman, att jag nu med så mycket större styrka ber att få
yrka bifall till reservationen.

Herr Rosén: Jag kan inte neka till att jag hyser en viss beundran för dem,
som med sådan hänförelse kunna försvara en anordning, vilken enligt allas mening
saknar betydelse.

Det heter ju i utskottsbetänkandet liksom i myndigheternas uttalanden och
i propositionen att utförselbevisen ha förlorat sin tidigare betydelse. En anordning,
som saknar betydelse, kan ju, herr Möller, inte kosta norrlänningarna
några stora pengar. Örn utförselbevisen hade väntats få betydelse, är det klart,
att bevillningsutskottet inte allvarligt skulle ha funderat på att avskaffa dem.
Utskottet säger nämligen, att då de inte medföra några praktiska olägenheter,
kunna vi ha dem kvar. Jag tycker, att det är en mycket egendomlig motivering,
rätt ovanlig förresten. Jag kan inte erinra mig, att riksdagen under de
sista 20 åren någonsin fattat ett beslut på sådana grunder. Jag tycker, att
det ligger närmast tillhands, att när en anordning saknar betydelse, skall man
taga bort den.

För den delen kommer jag, herr talman, att med min röst bidraga till utförselbevisens
avskaffande. Jag vet, att det inte inverkar någonting, men jag
kommer i alla fall att rösta så.

Herr statsrådet von Stockenström: Den förste ärade talaren under debatten
här i dag, herr Björnsson, var särskilt bekymrad över den export av svensk
brödsäd, som hade ägt rum under åren 1928—1929. Han menade, att det skulle
lia varit till skada för det svenska jordbruket, och jag förmodar, att han menade,
att det varit till motsvarande förmån och nytta för jordbrukarna i de länder,
dit exporten gått. Det är sant, att just dessa år var prisläget på hösten sådant,
att en viss export av brödsäd kom till stånd. Jordbrukarna hade svårt att bli
av med sin spannmål, och man fann det då fördelaktigare att exportera en viss
mängd, som kanske sedan i viss utsträckning kom att ersättas av importerade
fodermedel. Nu har man velat göra gällande, att man därigenom har hjälpt
andra länders producenter — särskilt sådana, som producera fläsk — genom att
tillhandahålla dem billigare fodermedel. Ur de svenska jordbrukarnas synpunkt
var saken emellertid att betrakta som en ren affär. Var det mera fördelaktigt
att sälja en viss mängd spannmål, gjorde man det, och i den mån man behövde
skaffa fodermedel, som man kunde köpa billigare, gjorde man det.

Nu vill jag också säga, att det är inte möjligt att hastigt kunna utöka den
animaliska produktionen. Det fordras ju både tillgång till djur och erforderliga
byggnader. Det bär också brukat framställas såsom en invändning mot
utförselbevisen, att de skulle hindra jordbrukets övergång och omläggning till
ökad animalisk produktion. Jag får verkligen erkänna, att i den debatt, som
ägt rum här i dag och även i den tidningspolemik, som tidigare förekommit
rörande denna fråga, har man knappast återfunnit denna gamla invändning,

Första kammarens protokoll 1931. Nr 30. 2

Ang.

utförselbevis
för råg och
vete.

(Forts.)

Nr 30.

Onsdagen den 29 april f. m.

Äng.

utförselbevis
för råg och
vete.

(Torta.)

och jag förmodar, att skälet är det, att den animaliska produktionens läge för
närvarande är sådant, att man egentligen inte kan peka på att någon starkare
ökning av densamma egentligen är önskvärd. Även om man kunde anse, vilket
jag för min del dock inte gör, att utförselbevisen i någon mån skulle lia
fördröjt en ökad inriktning mot animalisk produktion, måste vi dock komma
ihåg, att en betydande utvidgning av denna animaliska produktion har ägt rum
under de föregående åren. Jag vill således erinra örn att vår smörexport 1929
och 1930 var den största, som någonsin har förekommit. Vår fläskexport 1930
var betydligt större än som förekommit något tidigare år. Även äggexporten
har ökats högst avsevärt under de sista 5 åren. Vi behöva inte gå längre tillbaka
än till 1925 för att finna ett importöverskott på ägg, men nu under de
senare åren ha vi fått ett exportöverskott, som de sista åren uppgått till 4,000 å
5,000 ton per år.

Vidare har man brukat invända, att utförselbevisen jämte andra åtgärder,
som kunna vidtagas för spannmålsodlingens stödjande, skulle komma att leda
till en överproduktion av spannmål. Jag vill dock därvidlag erinra örn att
skulle man verkligen kunna tänka sig, att dessa olika åtgärder ledde till att
vi producerade mera brödsäd än vi behövde för eget behov, då upphör automatiskt
utförselbevisens värde. Örn en export kommer till stånd, sedan vi fyllt
vårt eget behov, utfärdas visserligen utförselbevis, men örn jag inte har något
importbehov, har utförselbeviset inte något värde, och jag har inte heller rätt
att få det inlöst av generaltullstyrelsen, såvitt inte under föregående 6 månader
motsvarande mängd spannmål har iinporterats. Man kan därför säga, att
skulle vi komma därhän, att vår produktion av brödsäd ökades så mycket, att
vi kunde reda oss utan import, så upphör utförselbevisens värde och användbarhet
helt automatiskt.

Det har också gjorts gällande såväl tidigare som under debatten här i dag,
att de svenska utförselbevisen skulle innebära en ren dumpingåtgärd. Jag vill
då först erinra örn att i den mån som en svensk export med stöd av utförselbevisen
har kunnat äga rum, har dock ingen kunnat påstå, varken här hemma i
Sverige eller utomlands, att dessa åtgärder varit till någon skada eller förfång
för något annat lands jordbrukare. Detta i motsats till de åtgärder, som vidtagits
från vissa andra länders sida och lett till betydande svårigheter för jordbrukarna
i de länder, dit exporten ägt rum med stöd av höga exportpremier,
vilket utövat en pristryckande verkan.

Vidare är det, som framhållits här av hans excellens utrikesministern, så att
de svenska utförselbevisen icke äro konstruerade på samma sätt som de, vilka
kommit till användning i åtskilliga andra länder. De äro nämligen bundna och
omgärdade av vissa regler, som göra, att deras användbarhet är begränsad.
När man talar örn dumpingåtgärder, syftar man väl närmast på sådana åtgärder,
som vidtagits i vissa länder för att befria sig från ett faktiskt överskott
av en vara, som tynger marknaden och som man icke kan bli av med och inte
har användning för hemma. Då har man i vissa länder tillgripit ett system
antingen med Einfuhrscheine, eller vilka benämningar de nu ha fått, eller också
rena exportpremier. Där har staten alltså direkt lämnat bidrag för att stimulera
en export vid vissa tillfällen. Ävsikten med de svenska utförselbevisen
är inte att stimulera en export, utan avsikten med dem är, att vid ett visst abnormt
prisläge, som kan förekomma på höstarna, en möjlighet skall kunna
finnas att exportera spannmål från vårt land.

Nu har gjorts gällande, såväl i den kungl, propositionen som i utskottets betänkande,
att utförselbevisens värde för närvarande inte är så stort och kanske
inte kommer att vara av någon nämnvärd betydelse alls, försåvitt nu vissa
andra åtgärder i fortsättningen komma att vidtagas för spannmålsodlingens

Onsdagen den 29 april f. m.

19 Nr 30.

stegrande. Och det är ju mycket möjligt, att så kommer att bli fallet. Utiörselbevissystemet
bygger på den tanken, att den användbara svenska brödsäden
skall förbrukas i landet, och jag vill därför säga, att man har icke för
närvarande någon anledning från jordbrukarhåll att tillmäta utförselbevisen
någon överdriven betydelse. Jag anser emellertid, att man kan tänka sig, att
ett sadant abnormt prisläge kan inträffa, då utförselbevisen kunna komma till
användning, och det är detta, som gjort, att man från regeringens sida har
ansett, att ^det just nu inte är lämpligt, då jordbruket har att kämpa med åtskilliga
svårigheter, att taga bort en åtgärd, som dock i visst läge kan bli till
någon nytta för lantmännen.

Nu talade herr Björnsson örn att utförselbevisen voro skadliga eller något i
den riktningen. Han berättade dessutom en vacker och sedelärande berättelse
om tva damer, som ville gå in i en trädgård med en liten knähund trots att det
var förbud att taga in hundar i trädgården. Såtillvida, tror jag, att det kan
ligga någonting i den där liknelsen, att det nog var en mycket liten hund. Det
mina vi vara överens örn, och jag ser i detta herr Björnssons uttalande även
ett erkännande, att det inte är någon vidare stor och farlig åtgärd Det är inte
någon stor och farlig hund, utan möjligtvis en liten beskedlig knähund I
sa tall tror jag nog, att herr Björnsson har rätt.

uH''rr,h talade örn, att när det nu gjordes en aktion från svensk sida för
att la till stand en internationell överenskommelse på det handelspolitiska området,
skulle vi föregå med gott exempel. Det är vackert tänkt, och jag får erkanna,
att nar jag hör herr Orne tala i handelspolitiska frågor, tycker jag att
det ar.ofta mycket sunt och riktigt, som ligger i vad han säger. Jag är emellertid
inte saker pa ändå, att det går för sig i praktiken att helt och fullt tilllampa
herr Ornes teorier och doktriner. Jag skulle nästan vilja likna herr
Orne vid en person, som säger till sina umgängesvänner på det handelspolitiska
området, att vi ha ju alla vara fel. Vi själva ha ett litet fel. Vi ha ett grand
i vart oga, men ni lia inte bara ett grand utan till och med stora bjälkar i
ehra egon. hedan säger herr Orne: »Nu, mina herrar, skall jag taga ut grandet
ur mitt öga, och efter denna storslagna handling förväntar jag att även ni
mina herrar, taga ut bjälkarna i edra ögon.» Är det inte så ungefär, som herr
Orne resonerar, när han säger, att på det handelspolitiska området få vi lov att
lorega med gott exempel — genom att avskaffa det här lilla »skönhetsfelet» —
men samtidigt förvänta vi också, att inför denna storsinnade handling alla andra
taga bort sina mycket större fel. Det är en vacker och riktig tankegång, mina
herrar men jag ar dock inte säker på, om det är på det sättet, som det går till
pa det handelspolitiska området.

HJ\r fharHfrån svenska regeringen uttalats, att nian på det handelspolitiska
området vill medverka till åtgärder för att åstadkomma en avspänning eller

f,nnnJrnriPrigi Y! ’ Y°r Ja?’ Y 6n, nk*1S tankeSån&> men jag kan dock inte
linna, att ett bibehållande av de har föreslagna åtgärderna skulle på något sätt

utgöra ett hinder härför. Jag vill i detta hänseende också hänvisa till vad
utrikesministern här framhållit, att inte heller utomlands har man den uppfattningen,
att de svenska åtgärderna på något sätt äro skadliga och ogynnsamma.
b.?

Nu framhölls här av herr Björnsson, att det psykologiska ögonblicket var
inne att upphava denna anordning. Jag vill dock säga, att jag återkommer till
( jag anförde nyss. att i det krisartade läge, i vilket jordbruket nu befinner
S1K ~ "(''h. ingen kan ju förneka, att det är ett svårt och krisartat läge — är
va! anda inte ögonblicket inne att avskaffa en åtgärd, som visserligen inte
kan tillmatas alltför stor och överdriven betydelse, men som dock i ett visst.
Lige kan bil lill stod och hjälp lör jordbruket.

Äng.

utförselbevis
för råg och
vete.

(Fort».)

Nr 30. 20

Onsdagen den 29 april £. m.

Äng.

utförselbevis
ör råg och
vete.

(Forts.)

Herr Björnsson: Herr talman! Herr statsrådet oell chefen för jordbruks departementet

menade att jag lagt huvudvikten vid, att dumling med hjä p
av svenska utförselbevis särskilt skulle gagna andra länders jordbrukare oell
skada våra egna. Det måtte bero på någon missuppfattning. Den sidan avsaken
berörde jag inte, i varje fall var det åtminstone inte mm avsikt att

ff°Jag skall ärligt medge, att en gång i världen då utförselbevisen infördes,
trodde jag att de skulle skada den danska marknaden. Jag resonerade som sa,
att örn det blir som utförselbevisens förespråkare vilja ha det och vi alitsa pa
hösten, när vi ha stora utbud av mjukt vete. skicka över det till Danmark, som
representerar den öppna marknaden, så måste de där få samma svårigheter
som vi ha att kämpa emot, och i mycket högre grad än de eljest skulle lia. JNu
har emellertid erfarenheten på denna punkt fullkomligt jävat mm fruktan.
Danskarna lia tvärtom varit belåtna med anordningen. De ha visat sig lia
förmågan att slå mynt av densamma. Svenska staten villner således en flög
kvalitet på det danska exportfläsket genom att satta danskarna i tilli aile att
använda vårt vete som utfodringsmedel i stället för exempelvis majs. _ Uch
det lär obestridligen bli ett mycket bättre fläsk av vetegrisar än av majsgnsar,
efter vad jag hört experter förklara. , .

Jag upnehöll mig således inte alls vid den sidan av saken Däremot ma
jag säga, att de herrar, som talade örn att utförselbevisen skulle åstadkomma
en avlastning av säsongöverflödet på höstarna, ha blivit lika litet sannspadda
Örn man slår upp sidan 35 i den kungl, propositionen, finner man t. ex. att
åren 1927—1928 utfördes med utförselbevis under de sex manaderna augusti ^
januari 13,000 ton. Under hela året utfördes 40,000 ton Det kom alitsa
knappast en tredjedel på hösten. Den stora säsongmässiga betydelsen av det

hela föreligger sålunda helt enkelt inte. _ . „

När det här har sagts, att utförselbevisen sakna betydelse, sa beror det elter
min mening på två förutsättningar: dels att vi ha våra minimipris och dels
att vi ha haft en kvalitativt god skörd. Saknas en av dessa förutsättningar,
så få verkligen exportbevisen betydelse. Hade vi således ! ar haft mmimipris,
men å andra sidan en dåligt bärgad skörd, hade säkerligen dessa utiorsei bt5Det

har bestritts att utförselbevisen skulle gälla foderspannmål, bland annat
av bevillningsutskottets ärade ordförande. Det är inte så gott att komma
ihåg allt vad man säger, man säger ju så mycket. Men jag laser har i ett
protokoll för den 3 mars detta år, att herr Johan Nilsson i en replik till herr
Örne yttrat följande: »Herr Örne framhåller ju den ena gången efter den

andra, att de danska jordbrukarna haft en så ofantligt stor nytta av den export
av vete — underhaltigt vete, kan man säga — som vid vissa tilli allen
gått till Danmark.» Där har således herr Nilsson själv erkänt, att det ar dåligt
vete, som gått till Danmark. . , ,

Men om det inte vore så, så skulle jag vilja stalla en fråga till utskottets ordförande:
varför ville inte herrarna i utskottsmajonteten vara med om att skarpa
fordringarna på det exporterade vetet till att gälla »kvarnduglig» spannmål?
Nu står här »marknadsgill vara». Då det gäller Hagan vad som ar
kvarnduglig spannmål eller icke, har man skarpt begränsade kvalifikationer,
som skola uppfyllas, — talmässigt angivna i grad av fuktighet o. s. v. Men
»marknadsgill» vara är någonting mycket allmänt och aufust.

Hans excellens herr utrikesministern tillmätte utskottsmajoritetens betänkande
en sanningshalt, som inte jag kan tillerkänna det. När hans excellens
herr utrikesministern vid ett pär tillfällen talade om, att »sa sager utskottet
i sitt betänkande», så imponerar det inte alls pa mig som ett uttryck for o etingad,
av intressen ofärgad sanning. Därför kan jag inte erkänna hans resö -

Onsdagen den 29 april I. m.

Nr 8a

nemang. Det hade varit skäl att låta det kompletteras av reservanternas mening,
som åtminstone belyser saken från en annan sida.

Men det väsentliga i hans excellens herr utrikesministerns försvar var, såvitt
jag förstod, att våra utförselbevis inte kunna få någon vidare betydelse,
därför att vår tull är så liten. Det var således en kvantitativ fråga, som hans
excellens herr utrikesministern ville göra till en kvalitativ.

Det gläder mig att jag kan komma överens med herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet, då han sade, att det var fråga örn en liten hund
■—• jag lägger visserligen tonvikten på hund, herr statsrådet på liten. Men det
är ju bra i alla fall. Men jag kan inte följa honom så långt i frisinne, att jag
sedan förvandlar denna lilla hund ■— till en »skönhetsfläck» rätt och slätt!

När herr Johan Nilsson tyckte att det inte var rätt av mig — och jag
tyckte han lade in en smula av allvarlig förebråelse — att jag talade örn att
det under fyra budgetår hade utbetalats för utförselbevisen 10.5 miljoner kronor,
förstår jag inte riktigt hans harm över detta. Jag sade inte att detta var
en nettoutgift för statskassan. Men bevillningsutskottets majoritet har ingalunda
talat örn för oss, hur stor del därav som är en direkt utgift. Den lilla
marginalen 40 öre pr säck -— d. v. s. 12 procent — är säkerligen alltid klar.
Men sedan kommer utförselbevisen för all den foderspannmål som exporterats,
och jag är inte säker på att jag överskattar betydelsen därav örn jag antar,
att hälften av detta belopp verkligen varit en nettoutgift.

Nu säger man från annat håll, att det var omöjligt, att tillgodogöra sig en
sådan fodersäd, emedan man inte hade så mycket djur. Jag vill då fråga herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet: man måtte väl ändå ha haft
så mycket djur att de skulle kunnat äta upp 40,000 ton skadat vete, när man
samtidigt importerade fyra gånger så mycket majs? Hade man låtit grisarna
hålla festmåltider på vete i stället för att ge dem majs, så hade det inte behövts
en enda gris mera, vare sig stor eller liten. Det hade gått bra ändå.

Till slut vill jag säga ännu ett ord till herr Johan Nilsson. När herr Johan
Nilsson tyckte att jag var för örn mot Stockholm, som har så god råd och
som kan betala, så vill jag förklara, att det tycker jag visst att Stockholm har.
Och så snart staten med rätt eller skälighet kan göra anspråk på att Stockholms
stad deltar i en kostnad, tycker jag inte att det finnes den minsta anledning
att lägga fingrarna emellan, även örn alla de tidningar, som representera
stockholmsintressen, skriva än så bevekande ledare. Men det är en sak. En
annan sak är att plundra Stockholm utan rätt, och än värre är det att plundra
Stockholm utan rätt, men med föregivande av att det är rätt. Det kan jag
inte gilla. Jag undrar vad herr Johan Nilsson och hans parti skulle säga, örn
man tillämpade den principen i fråga örn den privata äganderätten, att man
bara skall ta från den som något har?

Herr Löfgren: Herr talman! Jag vill endast göra en kort deklaration beträffande
min ställning till denna fråga.

Det var av intresse att höra de olika varianter, på vilka hans excellens herr
utrikesministern och herr jordbruksministern spelade. Det syntes som örn den
värme, som saknades i jordbruksministerns föredragning av detta ärende, fanns
hos utrikesministern. Han åtog sig inte endast rollen att försvara detta förslag
från internationella synpunkter, utan också från interna.

Jag tillåter mig först taga fasta på herr jordbruksministerns ståndpunkt,
som både i propositionen och såvitt jag kunde finna också i hans anförande i
dag närmast gick ut på följande: gudvet örn utförselbevisen längre kunna göra
någon nytta — han tror det knappast — men de kunna åtminstone inte göra
någon skada, och då är det så gott att lia dem kvar!

Äng.

ulförselbevis
för råg och
vete.

(Forti.)

Nr 30. 22

Onsdagen den 29 april f. m.

Ang.

vtförselbevis
för råg och
vete.

(Forts.)

Också i propositionen synas mig jordbruksministerns skäl för och emot förslaget
väga någotsånär jämnt. Han får då ursäkta oss, som tvivla på utförselbevisens
välsignelse, att vi taga fasta på de, som det synes oss, starka skäl, som
han anfört emot utförselbevisen.

Herr jordbruksministern säger i propositionen att han — ehuru han säkerligen
gärna velat — icke kunnat undgå att uppmärksamma, hurusom utförselbevisen
på grund av den nu pågående stödaktionen för spannmålen förlorat sin
tidigare betydelse. Det var det första i motskälet.

Vidare säges det, att på grund av detta kunde man taga under omprövning,
huruvida icke övervägande skäl måhända kunna anses föreligga för utförselbevissystemets
indragning. Det var det andra.

Sedan kommer för det tredje en ytterligare deklaration: »Härtill kommer»,
heter det i propositionen, »att den faran icke får anses utesluten, att bibehållandet
av sistnämnda system kan tänkas i sin män stimulera särskilt veteodlingen.
» I propositionen har jordbruksministern sålunda ingalunda tagit avstånd
från denna sista farhåga på samma sätt som han gjorde i sitt anförande
nyss i dag.

Emellertid, så mycket torde man val kunna säga, att även från herr jordbruksministerns
och regeringens egna utgångspunkter kunna utförselbevisen
på sin höjd anses oskadliga, eller möjligen göra en viss, mycket obetydlig nytta
i vissa avseenden, under det att de verka skadligt i andra. Det är allt vad som
kan sägas i motiveringen för bevisen.

Redan detta gör mig betänksam att rösta för propositionen, därför att ett sådant
resonemang uppenbarligen visar, hur svårt det i verkligheten är att bli av
med protektionistiska åtgärder, även örn de tillkommit med den uttryckliga förklaringen
att vara provisoriska, och även örn vid provisoriets utgång högsta vederbörande
själva närmast anse, att örn dessa åtgärder inte rent av äro skadliga,
de i alla. fall slutat att göra någon nytta.

Men det är framför allt de skäl, som här antytts från andra håll, som göra
att jag kommer att rösta för reservationen. Jag kan inte låta bli att se på
saken så, att det i hög grad skulle stärka vårt lands moraliska prestige i våra
handelspolitiska förhandlingar med andra makter, därest vi nu gjorde detta,
som alla erkänna i varje fall obetydliga, offer för principerna. Jag går då ut
ifrån att vi alla anse att det är önskvärt att på internationell ATäg vinna överenskommelser
mot dumping och för en friare handelspolitik. Och nog måste
man ändå säga, att propositionen stämmer bra illa överens med grunderna för
den handelspolitik, som vi hittills fört. Vi lia nu senast gått in för åtgärder
från riksdagens och från regeringens sida emot dumping från andra länder.
Man kan kalla vad som nu sker med hjälp av utförselbevisen en beskedlig och
obetydlig dumping, som varken gör till eller från, men dumping är det. Man
kan inte komma ifrån, att denna natur ha de åtgärder, som vi här tala om.

Vi ha strävat efter att få till stånd ett närmare samarbete mellan de frihandelsorienterade
länderna inom Nationernas förbund, och som ett första steg i
denna riktning ha vi varit med örn att acceptera den s. k. Oslokonventionen. Vid
behandlingen av denna fråga gav utrikesministern uttryck för ungefär samma
tankegång som han haft i dag, nämligen att det inte är så farligt med denna
konvention, ty vi äro ändå fria och oförhindrade att antaga så mycket tullar
som helst. Ungefärligen med den motiveringen, att vi fortfarande äro fria i
vad det gäller vår tullpolitik, tillstyrkte utrikesministern antagandet av Osloöverenskommelsen,
och samma är förhållandet nu i dag. Han vill göra gällande,
och jag håller med honom därom, att det inte är rådligt att föra lammets
politik bland vargar. Men å andra sidan tror jag inte man kan säga, att man
gör sig vapenlös genom att i ett ärende, som ju är beroende på att man skall
komma till enighet genom förhandling, själv kunna peka på, att man i det prak -

Onsdagen den 29 april f. m.

Nr 30.

tiska livet inom det egna landet tillämpar de principer, som man fordrar att
det andra landet skall tillämpa.

Yi komma ihåg huru förra året, när den Lindmanska regeringen representerade
Sverige, det vid den s. k. tullfredskonferensen anmäldes från regeringsrepresentanternas
sida, att regeringen har för avsikt att införa spannmålstullar.
Denna förklaring där nere i Genéve väckte rätt mycken kritik ifrån skilda håll,
och inte minst från det håll, som representeras av den nuvarande regeringen.
Vad som där förekommit föranledde till och med en konstitutionell anmärkning
mot utrikesministern.

Men jag frågar mig: är det inte precis samma sak som äger rum, därest man
å^ena sidan här hemma går in för en sådan åtgärd som utförselbevisens bibehållande,
och samtidigt där ute talar emot dumping och mot exportpremier?

Jag tycker att särskilt i detta fall, när ju regeringen i det hela vill anses
vara av en frihandelsvänlig läggning, det måste sagås, att man driver under en
frihandelsvänlig mask i realiteten en protektionistisk politik, och man har genom
sina gärningar i viss mån betagit sig rätten att åtminstone med några starkare
brösttoner göra sin talan gällande mot andra länder.

På dessa grunder ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Det motstånd, som reses
mot de åtgärder, som detta år föreslagits till jordbrukets stöd, kommer ju från
samma håll, där man förut alltid har kämpat mot varje sådan åtgärd. Det är
en front, som vi äro vana att möta.

Det har gjorts den erinringen mot utskottets betänkande — den kom från
norrlandsbänken — att det skulle vara någonting enastående att däri uttalades,
att »några praktiska olägenheter av betydelse icke kunna vara förknippade
med de nuvarande bestämmelsernas bibehållande». Det har visserligen utskottet
sagt, men utskottet har också sagt någonting mera, nämligen detta: »Å

andra sidan har utskottet funnit den omständigheten, att ovisshet råder, huruvida
stödaktionen för spannmålsodlingen må komma att i fortsättningen fullföljas
efter nuvarande eller eventuellt andra riktlinjer, utgöra ett direkt skäl
för att bestämmelserna förlänas fortsatt giltighet.»

Det är den osäkerhet, som finns för framtiden, som ingalunda kan tillråda
oss att nu upphöra med en anordning, som dock kan visa sig vara till gagn för
att utnyttja det tullskydd, som riksdagen sedan många, många år tillbaka medgivit.

Här talas örn protektionism, men den protektionism, det här gäller att få i
tillämpning, ha vi haft i långliga tider, och tullskyddet Ilar avvägts i jämställighet
med industriens förhållanden i detta land.

Här har vidare av herr Möller påvisats, att utförselbevisen må.ste ha karaktären
av dumping. Det lia de i vissa andra länder. Men det är väl ett särskilt
förhållande som föreligger, när utförselbevisen ha samma valör som tullsatserna,
och det ha de ju faktiskt i vårt land. I vissa fall ha utförselbevisen en
helt annan karaktär: de ha kanske dubbelt eller tredubbelt värde mot tullsatserna,
och under sådana förhållanden är det klart att de få karaktären av dumping.
Vidare gäller i utlandet icke endast, som här i Sverige, att man har rätt
att importera samma varor, utan man importerar även andra varor och använder
dessa till att utföra spannmål. Då få utförselbevisen en helt annan betydelse
än de utförselbevis, som vi tillämpa i vårt land.

Herr Björnsson lade i sitt första anförande tyngdpunkten på, att vårt system
med utförselbevis måste betraktas som en dumpingåtgärd särskilt mot vårt
grannland Danmark. I sitt senaste anförande lade han däremot tyngpunkten
pa, att danskarna voro synnerligen belåtna med att få taga emot. spannmålen
från vårt land. Jag tycker att när det gäller att upprätthålla vänskapliga för -

Ang.

utförselbevis
för råg och
vete.

(Forts.)

Kr 30.

Onsdagen den 29 april f. m.

Ang.

utförselbevis
för råg och
vete.
(Forts.)

hållanden med främmande makter, borde herr Björnsson vara synnerligen angelägen
örn att utförselbevisen skola bibehållas, så att vi fortfarande kunna stå
danskarna till tjänst med den i många fall kanske inte fullt prima spannmålen!
Nu är det ju så, att danskarna ha en mycket stor animalisk produktion, och det
kan hända att de någon gång använda något av vår spannmål för detta ändamål.
Men å andra sidan är det också ett faktum, att danskarna äro ett synnerligen
praktiskt folk, och att de kanske kunna på ett bättre sätt använda denna vår
brödspannmål än vi. Danskarna använda i stor utsträckning margarin i stället
för natursmör, som de då kunna använda till export, och det framhålles alltid
i vårt land, att vi borde följa deras exempel därutinnan. Det kan ju då också
vara möjligt att danskarna på ett bättre sätt kunna tillvarataga, lagra och torka,
och sedan också använda vår brödsäd än vad våra kvarnar göra.

Jag tror att sådana som förhållandena för närvarande äro, måste det vara
angeläget att vi se till, att vår brödsädsproduktion kan hållas uppe, och det är
inte tänkbart att hålla den uppe, örn inte prisnivån kan komma någorlunda i
jämnvikt med produktionskostnaderna. För närvarande måste det anses, att
det är ett alldeles onaturligt läge vi befinna oss i. Huru länge det skall fortsätta
kan vara svårt att spå någonting örn, men örn vi komma därhän, att vi
tvingas att upphöra med vår odling — vad skola vi taga oss till? Förra året
lingö vi rådet att slå oss på animalisk produktion, men dessa råd hör man inte
längre så mycket av, när det gäller att behandla dessa ärenden, varken i utskotten
eller i riksdagen. Det har blivit samma olyckliga prisläge även på
detta område, och den hänvisning, som tidigare givits, kan näppeligen med gott
samvete ges nu.

Vad beträffar de internationella förhandlingar, som äga rum, har ju här
tidigare sagts, att andra länder visserligen tala många vackra ord om att man
borde beträda andra vägar, när det gäller handelspolitiska förhållanden. Men
när det gäller att handla, har man sannerligen inte sett några resultat, som peka
i den riktningen, att man skulle ha en tanke på att så blottställa sina egna näringar.

Jag tror att vi här i landet ha all anledning att gå försiktigt fram. Vi befinna
oss just inte i den starka positionen att kunna uppträda som föregångsmän
på det ekonomiska området, som herr Örne tycks vilja råda oss till. Det
är naturligt, att i den mån det är oss möjligt, böra vi också försöka få ett gott
samarbete med andra länder, men att vi skulle ställa oss på den höga positionen
att vi ensamma skulle beträda nya politiska linjer, när det gäller vår handels-
och tullpolitik, det tror jag inte vi äro starka nog att kunna göra.

Herr statsrådet von Stockenström: Herr talman! Herr Löfgren framhöll,
att det inte var någon lätt sak att uppträda som lamm mitt ibland alla vargarna.
Det är riktigt. Herr Löfgren tyckte också år 1928 att det var svårt. Da
var herr Löfgren, som var utrikesminister, med om att framlägga en proposition
örn utförselbevisens förlängning, vilket skedde på min föredragning.

Jag vet ju inte vad anledningen kan vara till att herr Löfgren icke nu känner
sig manad att vara med om saken. Det kan ju tänkas, att det beror på att
herr Löfgren, som nu ej tillhör regeringen, icke känner samma ansvar för lammen
som han gjorde år 1928.

Herr Örne: Herr talman! Den tillämpning, som herr jordbruksministern

gjorde av Jesu liknelse om grandet och bjälken föreföll mig verkligen något
misstänkt. Jag hoppas emellertid, att herr jordbruksministern måtte konferera
med regeringens själasörjare i ecklesiastikdepartementet i denna fråga,
så att jag inte behöver närmare inlåta mig på den här.

Emellertid förklarade herr jordbruksministern, att det bara var en »skön -

Onsdagen den 29 april f. m.

25 Nr 30.

hetsfläck», som det här gällde. Skall man använda liknelser är detta nog
en ganska dålig liknelse. Jag förstår emellertid, att regeringen icke betraktar
sig själv som något skönhetsinstitut och att den därför menar, att fläcken
gärna kan sitta kvar. Men en fläck, som man går och bär på i sitt ansikte,
generar jn ovillkorligen en själv mest, och från regeringens synpunkt är sålunda
liknelsen mycket dåligt vald. Här gäller det ju nämligen att avskaffa
tillämpningen av oriktiga och för det allmännas bästa skadliga internationella
handlingssätt, och inte några slags fläckar eller karaktärslyten, som man själv
har den största skadan och olägenheten av.

Och det tror jag aldrig, att någon människa skall kunna förneka, att den,
som vill få andra att ändra ett oriktigt handlingssätt, själv bör föregå med
gott exempel.

Jag har intet vidare att tillägga, herr talman!

Herr Leander: Herr talman! Örn jag inte missminner mig, förordade på
sin tid socialdemokraten herr Nilsson i Tånga införandet av utförselbevisen.
Han var som bekant en tid jordbruksminister. Orsaken varför han gjorde
det var kanske den, att han själv var bonde. Man finner ju, att motståndarna
till utförselbevisen i allmänhet tillhöra andra klasser än jordbrukarna, och det
brukar i allmänhet vara så, att de, som själva inte lia något jordbruk, veta
allra bäst, hur ett jordbruk skall skötas.

Nu får man ju tänka på, hurudana förhållandena voro på vår spannmålsmarknad,
när utförselbevisen infördes. De voro som bekant ganska bekymmersamma
och otillfredsställande i så måtto, att brödsäden under hösten och
vintern betalades mycket lågt och först fram emot konsumtionsårets slut betingade
ett pris, som närmade sig eller kom i jämnhöjd med världsmarknadspriset.
Därför måste man söka att skaffa en regulator för åstadkommande
av större jämnhet med hänsyn till pris och utbud.

Utskottets ärade ordförande har ju redan framhållit, att tullen genom utförselbevisen
kunnat utnyttjas. Nu må man ha vilken åsikt som helst örn
en tulls berättigande eller inte, men det kunna vi väl vara ense örn, att så
länge en tullsats är gällande, så bör man också se till att den verkar och
att det inte bara är en tull på papperet. Att genomföra och bibehålla en tull
å en vara under antagandet, att den skall vara värdelös, kan jag inte betrakta
annat än som ett slags skrymteri. En åtgärd, som effektiviserar gällande
tullskydd, det är en protektionism, som även en frihandlare måste kunna tolerera.

Här framhålles nu gång på gång, att våra utförselbevis äro liktydiga med
exportpremier. Jag har inte kunnat lägga mig till med den uppfattningen.
Man får ju tänka på, att dessa bevis verka endast under vissa förutsättningar,
nämligen förefintligheten av en viss import och en därur härflytande
statsinkomst. Så snart import icke föreligger eller ett exportöverskott
uppstått, ha ju förutsättningarna försvunnit och utförselbevisen upphört
att verka. Vad är det för exportpremier, som inte tillåta export av ett produktionsöverskott
och icke heller kräva något anslag från statens sida? En
sådan exportpremie måste anses vara ganska ofarlig. _

Här har för övrigt talats örn mycket annat, som jag dock nu måste förbigå.

Det förnämsta skälet för reservanternas avslagsyrkande är ju, att vårt land
genom utförselbevisens bibehållande lider prestigeförlust inom den internationella
politiken. Men jag undrar ändå, om andra länder äro så ofantligt känsliga
härvidlag. Åtminstone ådagalägga de inte någon sådan känslighet, när
det gäller åtgärder, som de själva företaga, ty de ha ju i allmänhet mycket
högre tullar än vi, och dessutom ha de verkliga exportpremier, som vi icke

Äng.

täförselbevis
för råg och
vete.

(Forts.)

Sr 30. 26

Onsdagen den 29 april f. m.

Äng.

utförselbevis
för råg och
vete.

(Forts.)

ha. Man må erinra sig, att det för vårt vidkommande inte är fråga örn att
skärpa de bestämmelser, som vi nu ha, utan endast att fortsätta med ett förfarande,
som vi praktiserat i flera år. Jag tycker, att det skulle vara en
mission för vårt land att söka förmå andra länder att utforma sina utförselbevis
i enlighet med den oskyldiga typ, som vi begagna oss av. För övrigt
ha ju utskottets ärade ordförande och statsråden här bemött detta skäl ganska
utförligt.

Jag tror, att det skulle vara ett psykologiskt missgrepp och att det skulle
vara mindre välbetänkt att nu upphäva förordningen örn utförselbevisen. Därest
förhållandena skulle påkalla, att utförselbevisen överges före den föreslagna
tvåårsperiodens utgång, så lärer, såsom också herr jordbruksministern framhållit
i propositionen, intet hinder föreligga för en sådan annullering. Den
där lilla hunden, som herr Björnsson talade om, gjorde ju ändå ingen åverkan
eller skada på örtagården, såvitt jag kunde förstå, och jag tycker verkligen,
att föreståndaren ändå bort kunna ta hänsyn till situationen och till de gamla
damernas något ömma känslor för sin lilla hund och låtit dem stanna kvar
i örtagården för att inandas dess ljuva dofter och att han alltså inte bort köra
ut dem, som han nu gjorde.

Här är det också många, som tycka, att utförselbevisen dofta ganska gott
— jag åsyftar våra jordbrukare — och jag förmenar, man i alla fall kunde
unna dem den där vällukten, när man nu är ense örn, att utförselbevisen åtminstone
inte göra någon skada. Någon tröst kunna även våra bönder behöva
i sitt betryckta läge. Det kan ju ännu en gång inträda sådana förhållanden,
att utförselbevisen kunna bli till nytta. Ifall det åter blir en fri prisbildning
på spannmål, så börja ju utförselbevisen ånyo att verka.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Möller: Herr talman! Endast några få ord. Jag vill påpeka, att det
inte är mer än två år, sedan småbrukarna i Skåne ganska energiskt protesterade
mot utförselbevisen av det skälet, att danskarna kunde köpa svensk
foderspannmål billigare, än dessa småbrukare kunde köpa motsvarande svenska
foderspannmål, och så mycket är väl därför alldeles säkert, att utförselbevisen
åtminstone under vissa förhållanden kunna vara till direkt skada för svenska
småbrukares intressen. I den mån de äro verksamma, äro de alltid till nytta
för godsägarintressena, så i och för sig förstår jag mycket väl den position,
som den nuvarande jordbruksministern i denna sak intar.

Jag skall inte ta upp diskussionen örn definitionen på dumping. Det är
bara intressant att höra, hur man nu från inte mindre än tre håll försöker
sig på sådana definitioner, som skola möjliggöra, att man får just de svenska
exportpremierna att inte falla under begreppet dumping, men ändå så, att
man inom sin definition kan fånga alla exportpremier i andra länder. Det har
utrikesministern försökt, det har nu senast herr Leander försökt, och det har
även jordbruksministern försökt. Ja, det tjänar naturligtvis inte mycket
till att fortsätta diskussionen. Jag skall bara be att få konstatera en endasak.

I denna debatt ha nu uppträtt åtskilliga talesmän för de fortsatta utförselbevisen.
Av dessa talesmän är endast en hägerman. Däremot är det två frisinnade
ministrar och en frisinnad ledamot av första kammaren, som ha nödgats
uppträda för denna sak. Jag tror, att det är ett ganska belysande tecken
på, vart den frisinnade politiken i handelspolitiska frågor nu är på glid.
Jag måste beklaga detta förhållande. Det rör sig inte örn så enkla ting, som
att vi, som nu äro motståndare till utförselbevisen, bättre förstå oss på jordbruk
än jordbrukarna själva. Det rör sig egentligen om mycket allvarligare
ting än så, och jag tror för min del, att den dagen, då utförselbevisen en

Onsdagen den 29 april f. m.

27 Nr 30.

gång infördes tack^ vare svårigheter för det folkfrisinnade partiet att motstå
påtryckningarna från, kanske inte väljargrupper, som de hade, men från väljargrupper,
som de hoppades på — ty att det då var en fråga, icke om utförselbevisen
i och för sig, utan örn en röstkonkurrens, därom är jag fullkomligt
övertygad -— den dagen har faktiskt på sitt sätt satt ett märke i svensk politik
på hela detta område. Man gav åt protektionismen ett finger från folkfrisinnat
hall. Det skall bli intressant att konstatera, vilken dag man är villig
att räcka protektionismen hela handen.

Propositionen örn utförselbevisens förlängning är skeptisk. Jag lyssnade
med intresse till jordbruksministerns anförande. Det vore kanske för mycket
sagt att påstå, att det låg entusiasm i hans sätt att tala för utförselbevisen.
Men det fanns i alla fall en viss liten glöd, en ny övertygelse, som kom till
uttryck däri. Jag hoppas, herr talman, att herr jordbruksministerns protektionistiska
övertygelse, som redan i fjol kunde spåras före regeringsskiftet,
inte skall föra det folkfrisinnade partiet hur långt som helst.

Jag hör här åberopas, hur andra länder göra. Ja, herr talman, det skälet
är det gamla, alltid’ upprepade skälet. Man har så många meningsfränder
i de andra länderna, så att man inte kan komma någon vart i fråga om den
internationella utveckling, som man ju ändå, tillsvidare åtminstone, erkänner
vara den riktiga på områden som dessa, och tack vare att man har så många
meningsfränder på andra håll, så stå vi i internationellt avseende tyvärr och
stampa alltför mycket på samma fläck. När vi så själva resa hinder i vägen
för en utveckling i internationellt avseende, som vi ändå med läpparna bekänna,
då är det massor av bortförklaringar, då är en advokatyr nästan utan
ände för att kläda in sina gärningar i slöjor, som åtminstone för allmänheten
skola vara jämförelsevis svåra att genomskåda.

Ja, herr talman, jag vidhåller mitt yrkande. Jag upprepar, att örn utförselbevisen
åter skola avskaffas i vårt land, så ha vi inte befunnit oss i en gynnsammare
situation därför än den nuvarande, då det från alla håll erkännes, att
de inte komma att få någon betydelse.

Herr Pålsson: Herr talman! Jag skulle vilja ge herr talmannen ett tack
för vad han enligt excellensen och chefen för utrikesärendena nyss gjorda anförande
i Genéve yttrat inför ett utländskt auditorium och förklarat vad den
svenska riksdagen menat med sitt beslut i fråga örn utförselbevisen. Han gav
därvid klart besked, att det icke var något dumpingförsök, utan endast ett
sätt att skydda vetepriset inom Sverige.

Upprinnelsen till de utförselbevis, som till sist beslöts, var den, att vi märkte,
att kvarnarna sammansluts i en enda inköpsförening. Det är ju klart, att
när bara en köpare finnes till råg- och vetepartier i landet, kan denne enda
köpare sätta priserna som han vill och då naturligtvis även för sin del tillgodogöra^
sig även den tull, som rätteligen bör tillkomma jordbrukarna. Så
bär också skett. Priserna på vete och råg sjönko, därför att tillgången var
större än efterfrågan och därför kunde kvarnarna tillgodogöra sig tullen på
opalen spannmål. Jag antager, att detta var yttersta orsaken till att majoritet
kunde vinnas i riksdagen för utförselbevis i syfte att bönderna borde
få tillfälle att genom ^dem utnyttja de tullar, som riksdagen utmätt åt dem.
Den nyttan lia de också gjort.

Då nu socialdemokraterna arbeta allt vad tygen håller för att hindra antagande
av förslag till lag örn tvångsinmalning, det enda som bereder möjlighet
till försäljning av svensk spannmål inom landet, så är det för mig ganska
klart, att om de lyckas i sitt försök, så komma dessa utförselbevis ännu till
nytta genom att balansera tillgång och efterfrågan.

Jag vill även uttala ett tack till herr statsrådet von Stockenström, för fram -

Ang.

utförselbevis
för råg och
vete.

(Forts.)

Nr 30. 28

Onsdagen den 29 april f. m.

Äng.

utförselbevis
för råg och
vete.
(Forts.)

läggandet av förslag till jordbrukets skydd, men vill också uttrycka min förvåning
över att socialdemokraterna alltjämt så förtret blir tal örn jordbruksskydd,
gör vitt till svart — det tycks vara omöjligt för dem att göra motsatsen,
men då kerr Möller nyss yttrade, att det bara var fyra, fem ar sedan
den första vändningen kom i riksdagen, som senare fatt uttryck i utförselbevisen,
så ber jag att få säga, att saken nog ligger längre tillbaka i tiden. Första
beviset för, att riksdagen började mogna för ett skyddssystem, var väl det,
då socialdemokraterna och fackföreningarna sökte skapa förbud mot utbyte av
arbetskraft länderna emellan, som även lyckats. Det är, som vi veta, betydligt
äldre än tanken på utförselbevisen och betydligt effektivare än tull. Inte ens
en säckpipblåsare kan ju få komma in i detta land och utöva_ sitt yrke hur
onyttigt det än kan vara — utan att han får tillstånd av socialstyrelsen, fackföreningar
o. s. v. Det är givet, att när socialdemokraterna började med. ett
sådant skyddssystem, som direkt hindrar utländsk arbetskraft att komma in i
landet, så lärde vi andra oss snart dessa små socialdemokratiska tricks och så
fort vi kunna utnyttja dem, så göra vi det. Passens mildrande ändrar ingenting
av förbudet mot utländska arbetare. I det här fallet har det blivit i fonn
av utförselbevis, och det har ju också visat sig, att genom dessa priserna kunnat
hållas någorlunda uppe, så att jordbrukarna själva få utnyttja den marginal,
som kan ligga i tullskyddet för omalen spannmål.

Jag ber således, herr fabuan, att på grund av vad jag yttrat yrka bifall till
regeringspropositionen, d. v. s. till utskottsförslaget.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Löfgren: Herr talman! Jag vill endast yttra ett par ord med anledning
av herr jordbruksministerns uttalande, att jag i denna fråga skulle ha
visat brist på ansvarskänsla då jag i densamma skulle intaga en annan ståndpunkt
såsom riksdagsman än såsom regeringsledamot. Jag anser, att det förtjänar
omnämnas, att herr statsrådet på närmare håll torde kunna finna exempel
på, inte olika ståndpunkter, men olika röstning i samma fråga. Jag vill
erinra örn, att lika väl som jag alltid varit motståndare till utförselbevisen, så
har också statsministern intagit precis samma. ståndpunkt, innan han i regeringen
blev utsatt för jordbruksministerns tjusningskraft.

Vad som hänt inom regeringen är en av dessa vanliga kompromisser, som
man sällan kommer ifrån. Men jag vill erinra om, att mitt — och jag skulle
vilja säga statsministerns — inslag i denna kompromiss just var, att utförselbevisen
gjordes provisoriska till den grad, som blev fallet, i det de först voro
avsedda att gälla i fem år. I den nuvarande situationen är det helt enkelt ett
konsekvent fullföljande av den åsikt, jag tidigare har haft, när jag då på sin
höjd kunde vara med örn ett kort provisorium.

Då nu herr jordbruksministern bl. a. upplyser, att utförselbevisen utan större
fara kunna avskaffas, så är det givet, att jag med begärlighet griper ett tillfälle
att få rösta för avskaffande av dessa provisoriska åtgärder, lika väl som
jag kan förstå, att statsministern, som alltjämt är underkastad de starka verkningarna
av herr jordbruksministerns inflytande, tillstyrker hans förslag i
motsatt riktning.

Herr Örne: Herr talman! Herr Pålsson i Anderslöv har avlägsnat sig nu,
och därför tjänar det inte mycket till att yttra sig örn hans anförande. Det
bästa man kan säga örn det är, att det var honom likt. Han talade örn, att^vi
söka göra vitt till svart, men själv kommer han och pastar, att det är från vart
håll, som man stänger gränserna för folk från andra nationer. Jag vill på -

Onsdagen den 29 april f. m.

29 Nr 30.

minna om, att det var en folkfrisinnad regering, som framlade den gällande
främlingslagen, mot vilken mina partivänner och jag på det allra kraftigaste
protesterade. Jag själv har aldrig försummat något tillfälle att här i kammaren
påyrka passtvångets upphävande. Var har herr Pålsson varit då? Den
frågan kan jag få antecknad till protokollet, eftersom herr Pålsson inte är
närvarande.

Herr andre vice talmannen: Då herr Möller för en stund sedan konstaterade,
att det här huvudsakligen var frisinnade talesmän, som förordat en prolongering
av utförselbevisen, så vill jag för min del säga, att detta nog inte
beror på, att vi andra ogilla dem. Dessutom skulle jag vilja framhålla, att
de frisinnade under den nu rådande jordbrukskrisen funnit, att här någonting
behöver göras.

När utförselbevisen för några år sedan infördes, så var det jämte svårigheten
att erhålla världsmarknadspriset för svensk brödsäd icke minst känslan av,
att den börjande krisen i större utsträckning skulle komma att trycka jordbruket
än industrien, som bidrog till, att riksdagen då var villig att godtaga
detta system, likvisst för en kortare tid för att vinna någon erfarenhet. Nu
har nian någon tids erfarenhet av dessa utförselbevis, och jag tror icke man
kan säga, att den erfarenheten visat, att de varit till någon olägenhet. Jag
skulle därför här vilja konstatera, att socialdemokraterna nu åter visat, att
när det gäller att göra något för jordbruket, så stå de på den rena negativismens
ståndpunkt. Härutinnan har således ingen ändring inträtt. Skulle däremot
de frisinnade inför påfrestande kriser verkligen vilja medverka till positiva
åtgärder, så är detta ju enbart glädjande.

Jag är villig medge, att såvitt nu kan förutses, komma utförselbevisen icke
att få någon betydelse under den närmaste tiden, men vi veta icke, hur länge
spannmålsregleringen kommer att fortsätta, och skulle den upphöra kunna de
åter bliva till nytta för jordbruket. När därför ingen olägenhet är förenad
med dem, så borje nian ej hysa några större betänkligheter ens bland dem, som
icke vänta sig så mycket av utförselbevisen, att fortfarande låta dem fungera.

För att icke uppehålla tiden ber jag, herr talman, att med dessa ord få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Rosén: Herr talman! Herr Möller försökte att partipolitiskt utnyttja
denna fråga, och denna omständighet nödgar mig att säga ett par ord.

Jag vill då erinra herr Möller örn, att det verkligen förekommit fall, då även
socialdemokrater visat protektionism. Det var icke så många år sedan, som
tullen å fönsterglas sent en kväll avsevärt höjdes, och då kunde jag icke instämma
med den mening, som man på herr Möllers sida förfäktade. Vidare
har det förekommit att Borås och Norrköping haft intresse av att, och även
lyckats, få höjd tull å vissa yllevaror, vilka jag icke närmare kan specificera.
Och, örn jag icke missminner mig, var herr Björnsson ledamot av den kommitté,
som för några år sedan framlade ett förslag, vilket för övrigt hamnade
i papperskorgen, om införande av lyxmjölskatt, och detta var ju ett protektionistiskt
förslag. Herr Möller hör således, att vi äro syndare allihop, fastän
i större och mindre grad naturligtvis.

Herr Sandler: Herr talman! Det är mycket glädjande, att vi av denna debatt
bland annat fått veta, vad som menas med dumping. Begreppet har förut
varit svårt att definiera. Men det är så enkelt, herr talman: dumping är det,
som andra länder företaga sig.

Denna debatt har även givit klarhet i ett annat stycke. Man har under de
senare åren haft anledning att fråga: vad är frisinnad frihandel? En medlem

Äng.

viförselbevis
för råg och
vete.

(Forts.)

Nr 30. 30

Onsdagen den 29 april I. m.

Äng.

utförselbevis
för råg och
vete.

(Forts.)

av det frisinnade partiet, herr Leander, har givit oss nyckeln till denna gåta.
Frisinnad frihandel, herr talman, är, att man, örn det finnes en tull på papperet,
ser till, att den verkar. Herr andre vice talmannen har nyss understrukit
denna definition, och han satte ett likhetstecken mellan frisinnad frihandel och
bondeförbundsfrihandel.

Vad herr Roséns sista yttrande beträffar, så kommer den blivande voteringen
att visa, vilken majoritet inom det frisinnade partiet som stöder hans uppfattning,
vilket torde böra erinras gent emot den, för vilken gång i ordningen
vet jag icke, upprepade parallellen örn fönsterglastullen.

Herr Möller: Jag ber om ursäkt för, att jag ännu en gång tager till orda,
men då jag ser, att herr Pålsson nu är tillstädes, vill jag upprepa, vad herr
Örne sade.

Det är så, att man, örn man skall deltaga i en debatt och icke har ett säkert
minne, icke bör göra några anklagelser. Jag glömmer sent den batalj, som förekom
i första kammaren om den nuvarande främlingslagen, då socialdemokraterna
absolut ensamma fingo kämpa en fullkomligt lönlös kamp för att rädda invandringsfriheten
mot de borgerliga, som nu beklaga sig över, att det är svårt
för t. ex. en säckpipblåsare att komma in i landet.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herrar Björnsson och Örne begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 33,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Hej, antages det förslag, som innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herrar Bärg och Möller begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 49.

Onsdagen den 29 april f. m. 31

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 28 januari 1931 till riksdagen avlämnad proposition, nr 40,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade
KungL Maj .t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.

n sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande med anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner
nämligen:

inom f&rsta kammaren:
nr 205, av herr Sigfrid Hansson m. fl.,
nr 206, av herr Lindhagen, samt

inom andra kammaren:
nr 349, av herr Sävström m. fl.,
nr 350, av herr Olsson i Mellerud,
nr 351, av herr Sandström i Nyland, och
nr 352, av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.

Därjämte hade utskottet i samband med propositionen till behandling förehaft
en av herr Lindhagen i första kammaren väckt motion nr 176.

I de likalydande motionerna I: 205 och II: 349 hade hemställts, att riksdagen
matte

l:o antaga i motionerna infört förslag till lag örn arbetarskydd;

^ * skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte snarast

möjligt tor riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i de särskilda
bestämmelserna rörande kvinnors användande till arbete, att den av internationella
arbetsorganisationen upprättade konventionen angående kvinnors användande
till arbete före och efter barnsbörd kunde ratificeras för Sveriges
vidkommande.

} motionen I: 176 hade yrkats, att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Majit
matte låta verkställa undersökning, i vad mån inom vårt land behövlig söndagsvita
utan berättigad anledning åsidosattes, särskilt inom industri, handel och
andra närliggande arbetsområden, ävensom, därest utredningen skulle därtill
giva anledning, för riksdagen framlägga erforderligt lagförslag i ämnet.

Vidare hade i motionen I: 206 hemställts, att riksdagen ville resa ett begynnande_
värn mot maskinkulturens landvinningar och stadskulturens envälde
samt 1 sadant syfte beträffande särskilt arbetstiden besluta:

1) att sammanföra, pa sätt socialstyrelsen föreslagit, 1 en lag samtliga ämnen
som nu behandlades i lagarna om arbetareskydd, arbetstid och förbud
mot kvinnligt nattarbete;

2) att därvid sammanföra bestämmelserna örn arbetstid eller rätt till vila i
arbetet 1 ett huvudkapitel med följande underkapitel: normal arbetsdag, förbud
mot nattarbete, söndagsvila, semester;

3) att inleda huvudkapitlet eller varje underkapitel med ett allmänt påbud,
att den vila 1 arbetet, som 1 varje underkapitel behandlades, skulle tillkomma
alla lönearbetare utan skillnad mellan kön eller mellan kroppsarbetare på land

Nr 30.

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

Nr 30.

Ane,r.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

32 Onsdagen den 29 april f. m.

och i stad, kontorsarbetare, butiksarbetare, lagerarbetare, hantverksarbetare,
sjuksköterskor, hembiträden, sjömän och arbetare i de så kallade intellektuella

4) att därefter i varje underkapitel angiva de undantag och modifikationer,
som enligt sakens natur eller härskande konjunkturer ansåges under nuvarande

förhållanden ofrånkomliga; .

5) att följaktligen formuleringarna i de ovannämnda, tre nu gällande lagarna
beträffande deras omfattning skulle såsom otillräckliga, godtyckliga, orättvisa,
haltande och oklara helt försvinna;

6) att sålunda riksdagens skrivelse 1910 örn söndagsvila samt riksdagens
skrivelse 1915 och andra kammarens beslut 1912, 1913 och 1914 örn utsträckning
i (rudu och scinviing av förbudet mot kvinnors nattarbete även till männens
nattarbete skulle omsider utan undanflykter effektueras;

7) att följaktligen jämväl maskinkulturens oavbrutna drift och s. k. nationalekonomiska
värden skulle till värn örn mänsklighetsvärdena beskäras ingående
med bibehållande av den oavbrutna driftens missförhållanden allenast i
den mån allmänna intressen för närvarande oundgängligen påkallade, det; .

8) att hemställa till Kungl. Majit att hos vederbörande internationella in stanser

föreslå en omläggning även av de internationella konventionerna örn
skydd i arbetet i väsentlig anslutning till vad under förestående punkter föreslagits;
...

9) att, därest denna riksdag ej mäktade en sadan omarbetning av propositionen,
som i punkterna 1)—7) ifrågasatts, återförvisa ärendet till Kungl. Maj .t
med hemställan att för nästa riksdag måtte framläggas ett nytt förslag; samt

10) att till sist hemställa, att Kungl. Majit ej måtte alldeles glömma bort
ett begrundande, i vad mån även jordbrukare, hantverkare och andra, .sorn dreve
sitt yrke utan lejd fast arbetskraft, samt hemmens hustrur kunde åtminstone
i någon mån skyddas mot deras arbetstids ofrivilliga uppressande till en
oskälig höjd.

I motionen lii 350 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta i .skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om undersökning angående förekomsten av silikos inom
olika arbetsområden, ävensom vidtaga de åtgärder till sjukdomens förekommande,
som med ledning av samma undersökning kunde befinnas tjänliga.

I motionerna lii 351 och 352 framställda yrkanden avsågo ändringar i olika
detaljer av det i propositionen framlagda lagförslaget.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen, med förklarande att .ifrågavarande proposition ej. kunnat
i oförändrat skick antagas, matte för sin del antaga under punkten infört
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr
206) örn arbetarskydd;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl.
Maj :t ville låta verkställa utredning angående behovet av obligatorisk, periodvis''
förnyad läkarundersökning för arbetare inom industrier och arbetsföretag,
i vilka arbetet vore förenat med stor fara för arbetarnas hälsa, samt om sättet
för bestridande av de med sådan läkarundersökning förenade kostnaderna,
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda; C)

att motionerna lii 351 och lii 352 matte anses besvarade genom vad utskottet
förut hemställt;

Oasdagen den 29 april f. m.

Nr 30.

D) att motionerna I: 205 och II: 349 i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;

E) att motionen I: 206, i den mån den icke kunde anses besvarad genom vad
utskottet förut hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

F) att motionen I: 176 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;
samt

G) att motionen II: 350 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet funnos fogade åtskilliga reservationer. I en av dessa hade
herrar Sigfrid Hansson, Hagman, Olof Carlsson, Magnusson i Kalmar, Hage
och Johanson i Stockholm på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 40 samt
motionerna 1:205 och 11:349 måtte för sin del antaga i reservationen infört
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr
206) om arbetarskydd;

B) (lika med utskottets förslag) ;

C) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl.
Majit ville snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar
i_ de särskilda föreskrifterna rörande kvinnors användande i arbete, att
den av internationella arbetsorganisationen upprättade konventionen angående
kvinnors användande i arbete före och efter barnsbörd kunde ratificeras för
Sveriges vidkommande;

D) att motionerna I: 205, II: 349, II: 351 och II: 352, måtte anses hesvarade
genom vad förut hemställts;

E) att motionen I: 206, i den mån den icke kunde anses besvarad genom vad
förut hemställts, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

F) att motionen 1:176 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;
samt

G) att motionen II: 350 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Angående sättet för utlåtandets föredragning inträde

Herr Westman: Herr talman! I avseende å föredragningen av andra lagutskottets
utlåtande nr 24 föreslås,

att först må föredragas punkten A i utskottets hemställan;

att därvid det i punkten upptagna lagförslaget behandlas först och utskottets
hemställan därefter;

att föredragningen av lagförslaget börjar med 1 § i herr Sigfrid Hanssons
m. fl. reservanters motsvarande lagförslag, att därefter föredrages 3 § i samma
lagförslag och att sedermera utskottets lagförslag föredrages paragrafvis och
där så erfordras momentvis med slutstadganden, ingress och rubrik sist samt
med iakttagande av att 9 och 10 §§ föredragas i ett sammanhang;

att efter behandlingen av punkten A i utskottets hemställan, punkten B i
samma hemställan föredrages;

att därefter föredrages punkten C i herr Sigfrid Hanssons m. fl. reservation;
samt

att slutligen utskottets hemställanden under punkterna C—G vart för sig
föredragas.

Vidare föreslås, att lagtext ej må behöva uppläsas samt att vid den punkt
av utlåtandet, varom först uppstår överläggning, denna må få omfatta utlåtandet
i dess helhet.

Vad herr Westman sålunda hemställt bifölls.

Första kammarens protokoll 1981. Nr 30. a

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

Nr 30. 34

Onsdagen den 29 april f. m.

Ang.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forte.)

I enlighet härmed föredrogs nu
Punkten A.

Utskottets lagförslag.

Det förslag till ändrad lydelse av 1 § lagen örn arbetarskydd, som framställts
i herr Sigfrid Hanssons m. fl. vid utlåtandet fogade reservation.

Detta förslag lydde:

Denna lag------— sätt användes.

Från lagens ---— ---eller icke.

Ä arbete inom jordbruket eller till detsamma hörande binäring, .vilken icke
bedrives såsom självständigt företag, skola bestämmelserna i 5 § i)—1) samt
de särskilda bestämmelserna rörande minderårigas och kvinnors användande
till arbete icke äga tillämpning.

Herr statsrådet Larsson: Herr talman! Det kan måhända vara påkallat, att
såsom inledning till denna överläggning med några få ord angiva huvudsyftet
med den proposition, som i detta ärende förelagts riksdagen, och meddela
anledningen till, att detta ärende lagts fram i år.

Det kan nämligen i sistnämnda hänseende göras gällande, att det skulle
vara en olämplig tidpunkt att upptaga till behandling frågan örn revision av
arbetarskyddslagen, då vi för närvarande befinna oss i en mycket, allvarsam
ekonomisk depressionsperiod och ytterligare bördor på näringslivet måste
kännas tryckande.

Såsom framgår av andra lagutskottets utlåtande, har det emellertid uppenbarligen
varit så, att dessa sistnämnda synpunkter knappast tillmätts någon
betydelse, eftersom förslaget i stort sett vunnit anslutning från utskottets
sida. Det finnes också, enligt mitt förmenande, en alldeles särskild anledning
till att just nu lägga fram ett förslag till revision av denna lagstiftning.
Först vill jag dock erinra örn, att riksdagen så sent som i fjol i skrivelse till
Kungl. Majit uttalade önskemål örn, att arbetet med en revision av arbetarskyddslagen
måtte påskyndas, så att förslaget till revisionen. inom en nära
framtid kunde föreläggas riksdagen. Beträffande det särskilda skälet att
nu framlägga detta förslag, behöver jag endast erinra om, vad som är allmänt
känt för kammarens ledamöter, nämligen att under de senaste åren en avsevärd
stegring i olycksfallsfrekvensen inom industrien ägt rum, och att denna
stegring å vissa områden blivit så stark, att man har anledning hysa rätt allvarliga
farhågor. I all synnerhet denna omständighet torde utgöra anledning
att genomföra en revision av arbetarskyddslagen, som skulle kunna
medföra mindre risk i arbetet.

Härtill komma dels de allmänna sociala och humanitära skäl, som kräva åtgärder
till ett alltjämt ökat skydd för de i industriens hårda arbete anställda
och dels slutligen hänsynen till det internationella, socialpolitiska samarbetet,
som även på detta område pålägger oss vissa förliktelser.

Då arbetarskyddslagen nu är nära 20 år gammal, säger det sig slutligen
självt, att den storartade industriella utvecklingen under de senaste båda
decennierna ensamt för sig torde kräva en undersökning, örn arbetarskyddet
kunnat följa med i denna utveckling.

Tillsammans utgöra dessa skäl fullgod. anledning till framläggande av ett
revisionsförslag, varvid emellertid försiktigheten torde böra bjuda statsmakterna
att dock i reformer icke gå längre än man med hänsyn till erfarenhetens
vittnesbörd och det allmänna ekonomiska och industriella läget finner sig hava
fast mark under fotterna.

Personligen har jag nog vid propositionens utarbetande på vissa punkter

Onsdagen den 29 april f. m.

35 Nr 30.

hyst en önskan att kunna längre än som slutligen skett tillmötesgå en del, i Äng.
och för sig fullt berättigade krav. Men då jag vägt detta önskemål mot de vissa andskäl
som från särskilt de berörda företagens sida anförts i motsatt riktning, nn^ar i,Ja^en
bär jag stannat vid att det riktigaste för närvarande säkerligen måste vara oms\r"
att icke° gå längre i reformer, än att man kan påräkna ett visst allmänt stöd (Fortsj
även från de vidsynta företagarnas sida. Den samförståndsvilja bland industriens
företagare och arbetare, varom man på senaste tid i glädjande utsträckning
beflita! sig, kan icke minst på arbetarskyddets område göra insatser,
säkerligen val så stora som lagstiftningens, medan å andra sidan alltför
långt gående lagstiftningskrav kunde tänkas uppväcka ett av exempelvis
ekonomiska skäl framkallat motstånd från företagarnas sida, varigenom nämnda
samförståndssträvanden — utan att arbetarskyddet gagnades •— kunde
lida obotligt men.

Från dessa utgångspunkter är detta revisionsförslag utarbetat. Hänsyn
till erfarenhetens lärdomar har man nödgats taga, och berättigade reformkrav
har man också tillmötesgått, men samtidigt innebär förslaget icke några risker
för brådstörtade och omogna eller ej allmänt godtagna ytterligare fordringar.

Det kail måhända synas, som örn man på denna väg skulle erhålla så litet
nytt, att hek revisionens värde kunde sättas i fråga. Gentemot ett dylikt
resonemang vill jag dock redan nu erinra, att propositionen dock upptager
följande mera väsentliga nyheter: komplettering av stadgandena mot yrkesfara,
försäljningsförbud för oskyddade maskiner, befogenhet för Kungl. Maj :t
att i trängande fall utsträcka lagens tillämpning, allmänna bestämmelser rörande
raster, natt- och söndagsvila samt semester, höjning av vissa åldersgränser
för minderåriga, ändrade bestämmelser rörande minderårigas nattarbete,
ändringar i. avseende å sättet för bestämmande av inspektionsarbetets
fördelning, utveckling av anordningen med arbetarombud samt överflyttning
på yrkesinspektionens chefsmyndighet av de länsstyrelserna hittills tillkommande
befogenheterna med hänsyn till lagens genomförande tvångsvis.

Den väsentligaste skiljaktigheten mellan socialstyrelsens revisionsförslag
och det av Kungl. Maj :t framlagda är den, som gäller lagens omfattning,
där socialstyrelsen föreslagit dess utsträckande till att även omfatta jordbruket,
medan jag tillrått Kungl. Maj :t att för närvarande avstå från sådan utvidgning.
Skälen för min ståndpunkt har jag så utförligt angivit i propositionen,
att jag icke nu torde behöva ingå på dem. Det är enligt min mening
utan vidare bevisning uppenbart, att man i jordbrukets nuvarande ekonomiska
läge icke .kan vara berättigad att pålägga denna näring några icke alldeles
ofrånkomliga bördor. De maskinella hjälpmedlen äro ju med redan nu. Betydelsen
av att på andra områden medtaga jordbruket är icke alls så stor,
som anhängarna därav synas tro.

I övrigt bygger propositionen genomgående på socialstyrelsens förslag och
de vidtagna ändringarna i den nu gällande lagen äro, som av redogörelsen
framgår, ingalunda oväsentliga eller betydelselösa. Det är min bestämda
övertygelse, att riksdagens godkännande av lagrevisionen skulle innebära en
visserligen försiktig men ändock värdefull förbättring av möjligheterna att
förhindra olycksfall i arbete, och att därmed skulle tagas ett ej betydelselöst
steg framåt på de socialpolitiska reformernas väg, utan att man i minsta
mån riskerade att pålägga näringslivet tyngande bördor eller dess naturliga
utveckling hindrande bindslen.

Att riksdagen kommer att fatta beslut i denna riktning, torde man väl
nu hava anledning hoppas, då andra lagutskottet i allt väsentligt tillstyrkt
Kungl. Maj :ts proposition. Då jag tackar utskottet för den välvilliga behandling,
som kommit propositionen till del, vill jag samtidigt meddela att

Kr BO.

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

36 Onsdagen den 29 april f. m.

regeringen torde kunna för sin del godtaga flertalet av de mindre ändringar
utskottet förordat. På vissa punkter kan jag icke underlåta att göra erinringar
mot utskottets förslag, och på en mera betydelsefull punkt vill jag redan
nu omnämna, att jag omöjligen kan följa utskottet. Detta gäller §§ 9—12
örn minderårigas användande i industriellt arbete och därvid stadgad minimiålder.
På skäl, som jag senare torde få något närmare angiva, anser jag
Kungl. Maj:ts förslag i detta avseende så väl grundat, att jag redan nu vill
vädja till kammaren att på denna punkt följa propositionens linjer.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Det föreliggande ärendet är utan

tvivel ett av de allra viktigaste, som på sociallagstiftningens område förelagts
denna riksdag. Jag måste därför beklaga, att intresset för detsamma tagit
sig ett sådant uttryck här i kammaren, att större delen av ledamöterna är
borta när vi nu skola behandla det.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet har redan angivit huvudskälen
för den revision av arbetarlagstiftningen, som förestår, och jag vill för
min del endast tillägga, att örn behovet av en ingående revision, ja till och med
av en mera ingående revision, av denna lagstiftning borde det egentligen icke
finnas några meningsskiljaktigheter.

Det har med fog gjorts gällande, att detta behov blivit allt mer trängande,
i samma mån som intensifieringen av arbetsprocessen ökats till följd av rationaliseringssträvandena.
Med denna intensifiering synes nämligen risken
såväl ur hälsosynpunkt som beträffande olycksfall i arbetet ha tilltagit på
ett mycket oroväckande sätt. Den kungl, propositionen lämnar rent av skrämmande
uppgifter örn olycksfallsfrekvensen. Herr statsrådet har redan erinrat
om denna, men jag ber likväl att få anföra ett par siffror.

Hedan under de tio första månaderna av år 1929 anmäldes från arbetsgivare
till riksförsäkringsanstalten omkring 90,000 olycksfall, och under samma tid
år 1930 utgjorde motsvarande antal olycksfall något över 105,000, således en
ökning med mer än 15,000. Under år 1927 uppgingo de ersättningar, som
utgivits eller bestämts av försäkringsinrättningarna på grund av olycksfall, till
icke mindre än 19,410,200 kronor.

Dessa siffror torde övertyga en var örn, att vi här ha att göra med förhållanden,
som påkalla vår uppmärksamhet både med hänsyn till rent humanitära
krav och betydande ekonomiska intressen.

Det är naturligtvis icke möjligt att med en aldrig så god arbetarskyddslag
förebygga alla olycksfall och all ohälsa i arbetet, men det torde låta sig göra
att avsevärt minska riskerna. Syftet med den av regeringen föreslagna och
av andra lagutskottet i allt väsentligt tillstyrkta lagrevisionen är ju också
att åstadkomma en sådan effekt.

Ingen torde vilja bestrida värdet av de reformer, som regeringen och utskottet
föreslå, men det finnes anledning betvivla, att de äro tillräckliga. Enligt min
mening finnes det åtskilligt övrigt att önska för dem, som anse, att ingenting
bör underlåtas, som kan vara ägnat att skapa det bästa möjliga skydd mot
de med arbetet förenade risker till liv och hälsa.

Den förbättring av arbetarskyddet, som föreslagits i socialstyrelsens för
fem år sedan avgivna betänkande, kan betraktas som ett minimum. Socialstyrelsen
har utan tvivel tagit all den hänsyn till företagarnas och näringslivets
ekonomiska intressen, som rimligtvis kail begäras oell som låter förena
sig med de humanitära och sociala synpunkter, som ofrånkomligt böra läggas
på en lagstiftning av ifrågavarande slag.

Tyvärr har regeringen, såsom det vill synas, av rent politiskt-parlamentariska
skäl offrat allt för mycket av socialstyrelsens om stor moderation vittnande
förslag.

Onsdagen den 29 april f. m. 37

Andra lagutskottet Ilar i enlighet nied de socialdemokratiska motionerna korrigerat
regeringens förslag i vissa avseenden, men i ett annat, nämligen i
fråga örn bestämmelserna om minderårigas användande i arbete, har utskottet
tyvärr icke velat gå ens så långt som Kungl. Majit föreslagit.

I den reservation, som jag och mina partikamrater avgivit, ha en del av
socialstyrelsens, av regeringen och utskottet icke beaktade förslag upptagits,
och jag torde under överläggningen få tillfälle att närmare redogöra för dem.
Jag ber nu först att få yttra några ord örn 1 § med den ordalydelse, som denna
erhållit i den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Denna paragraf gäller, som bekant, lagens tillämplighetsområde. I de socialdemokratiska
motionerna bär hemställts, att riksdagen måtte vidtaga den
ändring i regeringens förslag, att arbetarskyddslagen skall gälla för jordbruket
även i det fall, att jordbruket icke använder maskinella redskap. Det förhåller
sig så, herr talman, att lagen för närvarande är gällande för jordbruket
endast i de fall, då mekaniska redskap och ångpannor, vilka genom explosion
kunna förorsaka olycksfall, användas.

Vi reservanter anse, att, då man nu kommit så långt, att en länge efterlängtad
och av förhållandenas makt motiverad revision av arbetarskyddslagen
skall ske, tiden är inne att taga steget fullt ut i den riktning, att man gör lagen
tillämplig på hela den svenska arbetsmarknaden. Några starkare sakskäl
för, att man icke skulle vilja vara med örn en sådan anordning, kunna
icke gärna förebringas, och i yttrandena över socialstyrelsens betänkande medgives
det också, att en dylik utsträckning av lagens tillämpningsområde har
sakligt fog för sig. Till och med lantbruksstyrelsen konstaterar ju, att olycksfallsfrekvensen
inom jordbruket kan uppskattas till 2.5 ä 3.5 olycksfall per 100
årsarbetare och att olycksfallsrisken där är större än inom vissa industriella
och andra verksamhetsgrenar, som falla under arbetarskyddslagen, exempelvis
textil- och beklädnadsindustrien samt läder- och gummiindustrierna. Riksförsäkringsanstalten
har också tillstyrkt en sådan utvidgning av tillämpningsområdet,
som vi reservanter nu föreslå.

I reservationen framhålles med full rätt, att någon rimlig anledning att inte
låta arbetarskyddslagens föreskrifter i tillämpliga delar gälla för hela arbetsmarknaden,
inte finnes. Det framhålles vidare, att inom jordbruket och dess
binäringar sysselsatta löntagare böra ha samma rätt till skydd mot olycksfall
och ohälsa i arbetet som andra arbetare och anställda. Det bör också
erinras därom, att lagen örn försäkring mot olycksfall i arbete redan äger tilllämpning
även inom jordbruket och dess binäringar, och enbart den omständigheten
borde bjuda, att den lagstiftning, som avser att förebygga olycksfall,
gives samma tillämpningsområde.

De i propositionen och utskottets utlåtande anförda skälen mot en sådan
utvidgning väga icke tungt, och motionärerna ha säkert tolkat departementschefens
betänkligheter riktigt, då de göra gällande, att dessa »torde härleda
sig mera ur en i och för sig förklarlig ängslan att under nu rådande för jordbrukets
ekonomi bekymmersamma förhållanden irritera jordbrukets arbetsgivare
än ur en på fakta grundad övertygelse, att lagen skulle komma att
vålla jordbruket några svårigheter av ekonomisk art».

Socialstyrelsen har i sitt betänkande mycket starkt understrukit, att en sådan
utvidgning inte gärna kan komma att få några allvarligare ekonomiska
konsekvenser. Emot de psykologiskt-politiska skäl, som regeringen gjort sig
till tolk för, kunna naturligtvis ställas minst lika starka humanitära och människoekonomiska,
och detta talar enligt min mening för ett bifall till det i
reservationen framförda yrkandet örn utsträckning av lagens tillämpningsområde
till att gälla jordbruket och dess binäringar.

Jag vill erinra örn, att det förslag, som vi nu reservationsvis framföra, över -

Nr 30.

Äng.

vissa ändringar
i lagen
örn arbetarskydd.

(Forts.)

Nr 80. 38

Onsdagen den 29 april f. m.

Äng. ensstämmer med socialstyrelsens förslag utom beträffande den detalj, som
ringar i lagen gäller semestern, och att de i förslaget inrymda bestämmelserna angående
omarbetar- raster, nattvila, veckovila samt minderårigas och kvinnors användande till årstid.
bete icke skulle äga tillämpning inom jordbruket eller till detsamma hörande
(Forts.) binäringar. Jag ber att få särskilt understryka, att vi reservanter i likhet
med socialstyrelsen tagit all möjlig hänsyn till jordbrukets speciella intressen,
för att en arbetarskyddslag inte skall bli onödigt betungande för detsamma.

Herr talman! Med det anförda ber jag att beträffande första paragrafen
få hemställa örn bifall till den av mig med flera avgivna reservationen.

Häri instämde herr Hagman och herr Carlsson, Olof.

Herr Westman: Herr talman! Av de anföranden, som inlett denna debatt
och hållits av herr statsrådet och den ärade ledamot av andra lagutskottet, som
sist hade ordet, har framgått, att meningsbrytningarna inom utskottet vid behandlingen
av detta ärende varit inskränkta till jämförelsevis få och inte alltför
betydande punkter.

Det torde inte kunna bestridas, att utskottet försökt handlägga detta ärende
under beaktande av önskvärdheten att bereda våra arbetare allt det skydd, som
förhållandena tillåta oss att skänka dem. När utskottet intagit den ståndpunkten,
har utskottet på intet vis låtit uteslutande beveka sig av de siffror, som den
föregående ärade talaren anförde, och som visa, att olycksfallens antal varit i
stegring under de senaste åren. När det gäller att bedöma dessa siffror, vill
jag. i förbigående erinra örn, att stegringen beror till en del på det förhållandet
att till följd av ändringar i olycksfallsförsäkringslagen allt flera olycksfall, vilka
förut inte konnno under beaktande och inte komrno i åtnjutande av ersättning,
numera få sådan ersättning. Siffrorna visa således bland annat det glädjande
förhållandet, att det svenska samhället nu anser sig lia råd att betala ut ersättningar
till olycksfall i större omfattning än tidigare ägt rum. Emellertid vill
jag inte bestrida, att rationaliseringen också till en del kan ha medfört en ökningav
olycksfallens antal, sådant detta framgår enligt den statistik, som den föregående
talaren åberopade. Det är ju klart, att dessa oHcksfall utgöra ett starkt
talande skäl för att taga i övervägande, huruvida man inte genom lagstiftningsåtgärder
skall kunna ytterligare göra något för att skydda arbetarna. Men
den synpunkten har på intet vis varit den enda bestämmande för utskottet, utan
som man finner av dess utlåtande, har utskottet också ur andra synpunkter
velat vara med örn att införa en för våra arbetare gynnsammare skyddslagstiftning.
Att utskottets majoritet inte kunnat gå så långt, som herr statsrådet på
en punkt och den föregående ärade talaren på flera punkter skulle lia önskat,
kan ju vara beklagligt, men detta beror till stor del på att utskottet kommit till
ett annat omdöme än dessa herrar örn vad som för närvarande är ekonomiskt
möjligt att genomföra i vårt land, och utskottet har på intet vis velat säga, att
utskottet under andra ekonomiska förhållanden skulle vilja vidhålla den försiktiga
hållning, som utskottet i ett par fall ansett sig skjddigt att hävda gentemot
de båda talare, som jag så ofta nämnt.

Till kammarens avgörande föreligger nu 1 § i lagen. Rörande denna 1 § har
Kungl. Majit i sin proposition inte föreslagit någon ändring, och utskottet har
därvidlag ställt sig på samma ståndpunkt som Kungl. Majit. Inte heller utskottet
har hemställt örn någon ändring i gällande bestämmelser örn lagens tilllämpningsområde.
I de socialdemokratiska motionerna har däremot föreslagits
den ändring, att lagen skulle göras tillämplig på jordbruket i större omfattning
än vad för närvarande är fallet. För närvarande gäller ju arbetarskyddslagen
med avseende på jordbruket endast i fråga örn de maskinella anordnin -

Onsdagen den 29 april f. m.

39 Nr 30.

garna, men inte i övrigt. Nu ha reservanterna föreslagit, att man skulle utsträcka
lagen även till annat arbete inom jordbruket, men de ärade reservanterna
lia själva inte kunnat undgå att finna, att förhållandena inom jordbruket
äro så väsentligt olika mot dem, som råda inom industrien, att det varit alldeles
omöjligt att utan vidare göra arbetarskyddslagen tillämplig på jordbruket i
samma omfattning som i fråga örn industrien. Reservanterna ha sålunda undantagit
från att tillämpas på jordbruket arbetarskyddslagens bestämmelser
rörande kvinnors och minderårigas arbete. De ha också undantagit från sådan
tillämpning bestämmelserna rörande veckovila och söndagsvila och föreskriften
att arbetet skall avbrytas genom raster. Redan i denna inskränkning,
som reservanterna gjort, ser man en tydlig fingervisning om att denna lag inte
är avsedd för jordbruket och inte utan vidare kan tillämpas på jordbruket. Låt
oss bara tänka på ett sådant förhållande som det att, såsom vi alla veta, arbetet
inom jordbruket är i hög grad växlande i förhållande till de olika årstiderna
i motsats mot vad som i allmänhet gäller om industrien. Vi behöva bara tänka
på, vad detta betyder i avseende på inspektionen. Här duger det naturligtvis
inte för en inspektör att komma en gång om året och inspektera arbetsförhållandena
på platsen. Han måste, om inspektionen skall få någon nytta, inspektera
alla de olika former av arbete, som förekomma inom jordbruket. Redan härigenom
ställas ofantligt mycket större krav på effektiv inspektion vid jordbruket
än vid industrien. Därtill möta, som man förstår, de svårigheterna, att
vid jordbruket skulle det gälla att inspektera arbetsförhållandena på alla olika
gårdar, som ligga spridda över hela landet, medan inspektionen inom industrien
har det ofantligt mycket lättare, då det för den gäller att kontrollera ett färre
antal företag, som dessutom äro mycket mera lätt tillgängliga.

Jag ber vidare att få fästa uppmärksamheten vid ännu en synpunkt. Det
är visserligen sant, som den föregående ärade talaren yttrade, att olycksfallsrisken
inom jordbruket är ganska betydande, men vad det nu här gäller att
avgöra är ju, huruvida det skulle kunna finnas någon utsikt till att väsentligen
bringa ned denna olycksfallsrisk genom att utsträcka inspektionen till att avse
inte blott de maskinella anordningarna vid jordbruket, utan även jordbrukets
arbetsförhållanden överhuvud taget. Den saken kan man naturligtvis bedöma
först därest man går igenom på ett konkret sätt alla de olika orsaker, som
framkalla olycksfallsriskerna inom jordbruksarbetet. Så har också skett i departementet.
Vederbörande ha därvid kommit till den uppfattningen, att olycksfallsrisken
inom jordbruket uppstår på grund av förhållanden, som det i mycket
ringa utsträckning skulle gå att undanröja genom en inspektion.

Det är, herr talman, med hänsyn till dessa omständigheter, som jag tillåter
mig att yrka avslag på den nu föredragna punkten av reservationen och bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr voll Sydow: Herr talman! Då jag i egenskap av socialfullmäktig

inom socialstyrelsen deltagit i den föregående behandlingen av detta ärende
och jämväl deltagit i utarbetandet av socialstyrelsens förslag, som ligger till
grund för den kungl, propositionen, tillåter jag mig att säga några ord, närmast
angående frågan örn lagens omfattning, dess ifrågasatta tillämplighet
för jordbruket. Det var denna fråga, som inom socialstyrelsen väckte största
meningsskiljaktighet och gav anledning till det mesta arbetet. Från majoritetens
sida inom styrelsen var man bestämt för en sådan utsträckning, att lagen
skulle omfatta jordbruket i dess helhet. Det var så, att innan vi fått
1916 års olycksfallslag, det var en ganska allmän uppfattning, att olycksfallen
voro sällsynta inom jordbruket, det fanns ingen statistik örn dem. Men
sedan lagen kommit till och den tillämpats några år, fann man, att den uppfattningen
var ett misstag, och att det förekom inte så få olycksfall inom

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

Nr 30.

Onsdagen den 29 april f. m.

visshänd- Jordbruket. Man uppskattade olycksfallen till, låt mig säga, fyra per år
ringar i lagen på hundra arbetare, det kallas fyra procent enligt den vanliga berä.kningsom
arbetar- normén. Detta är vida mindre än inom de flesta industrigrenar, men som den
skydd. förste ärade talaren sade är det mera än i några särskilt ofarliga industri (Forts.

) grenar. I varje fall är talet inte betydelselöst. Men när man så vill minska

detta antal olycksfall — det är naturligtvis det man önskar — uppstår frågan:
Kommer man dit genom att utsträcka yrkesinspektionen? Den frågan
har utskottets ärade ordförande redan berört; jag måste nämna, att det efter
den första undersökningen av de inkomna anmälningarna örn olycksfall i jordbruket,
som gjordes av den numera avlidne, örn yrkesinspektionen mycket förtjänte
byråchefen Fiirst, tycktes framgå, att man borde komma rätt långt
genom att utsträcka inspektionen. Men sedermera skedde förnyad undersökning
av rapporterna inom socialdepartementet, och denna undersökning gav
ett annat utslag. Det utslaget gav vid handen, att endast i ringa grad ett
undvikande av olycksfall och en minskning av olycksfallsfrekvensen skulle
ske genom en utsträckning av inspektionen. Detta beror, se herrarna, därpå,
att i en fabrik står en arbetare vid en maskin, och blir det någon felaktighet
på maskinen, kan han därigenom bli skadad, men man kan genom att hålla
noggrann tillsyn över de maskinella anordningarna hålla nere olycksfallsfrekvensen.
Men i lantbruket sker en mängd olycksfall under andra förhållanden
t. ex. genom att någon ramlar ned från en vagn, någon går på en
slipprig väg och ramlar omkull, någon blir skadad genom kreaturen etc., och sådant
kan aldrig undvikas genom inspektion och sådana olycksfall kunna alltså
inte förekommas genom socialstyrelsens åtgärder. Emellertid kan det inte
förnekas, att sådana olycksfall också ske inom jordbruket, i fråga örn vilka
yrkesinspektion kan vara av gagn; det anfördes inom socialstyrelsen, att inom
jordbruket användas vissa redskap, som äro farliga, och som inte borde få
användas. Nu har Kungl. Majit rätt att förbjuda användande av sådana
redskap. Detta är tillåtet i nu gällande lag, men den invändningen framfördes,
att enbart förbud mot användningen inte är tillräckligt, ty man har
svårt att kräva att en bonde skall ha reda på sådana påbud, och därför bör
kontrollen i sådant avseende icke läggas å köparna, utan å säljarna, å köpmännen,
man bör förbjuda köpmännen att sälja sådana redskap. Därigenom
kommer man att minska frekvensen. Just därför intog man i 7 § ett sådant
förbud. Därigenom trodde man. att man skulle så gott som förekomma användandet
av dessa otjänliga redskap och i så hög grad som det var möjligt
minska frekvensen av olycksfall. Ytterligare har man fått in bestämmelsen,
att Kungl. Majit i särskilda fall och för särskilda arbetsplatser, som stå utanför
yrkesinspektionen, äger påbjuda lagens tillämpning. Detta kan ha stor
betydelse för jordbruket. Örn jordbruket bär i landet blir mera industrialiserat,
som det redan är i vissa andra länder, är det fullkomligt riktigt, att
Kungl. Majit påbjuder, att då skall på sådana arbetsplatser lagen i dess helhet
komma i tillämpning. Jag tror för min del. att man med nu nämnda
bestämmelser kommit så långt som man kan komma i fråga örn möjligheten
att undvika olycksfall i jordbruket, och att det inte finns något trängande
behov att gå längre. Funnes det ett absolut trängande behov, då får jag
säga, att då måste man göra det, ty det är klart, att hänsyn till människors
liv och lem bör skattas högre än ekonomiska intressen. Men jag vill också
säga, att ett genomförande av lagens tillämpning överhuvud taget på jordbruket
ovillkorligen skulle medföra en högst väsentlig utökning av inspektionspersonalen.
Det skulle nödvändiggöra tillsättande av avsevärt flera yrkesinspektörer
och underordnade tjänstemän, och detta vilja vi ju ogärna i
dessa tider. Det är sant, att det sades från början, att en sådan utökning
icke skulle bli behövlig; denna inspektion kan, menade man, utövas av de

Onsdagen den 29 april f. m.

Nr 30.

nuvarande yrkesinspektörerna och underinspektörerna. Men, mina herrar, de
nuvarande yrkesinspektörerna äro för få för att fullgöra redan det, som åligger
dem enligt nuvarande lag, och det finns inte det ringaste tvivel om, att
ifall man ålägger dem ytterligare skyldighet att inspektera varje större eller
medelstor lantgård i Sverige, vi måste i mycket stor utsträckning öka personalen,
om den skall kunna fullgöra sina skyldigheter enligt lagen.

Utskottets ärade ordförande påpekade, att reservanterna själva måste medge,
att om deras förslag om lagens utsträckning över jordbruket i dess helhet
genomföres, man måste taga bort en hel del bestämmelser i det nuvarande
lagförslaget. Reservanterna själva, ha föreslagit ett sådant borttagande, men
det finns en bestämmelse, som de vilja ha kvar, och som enligt min tanke svårligen
kan tillämpas på jordbruket, och det är bestämmelsen örn semester. Nu
vill jag säga er, mina herrar, att införande av semester i jordbruket är en
fråga av så stor ekonomisk betydelse och räckvidd, att jag tror, att den inte
går att i en handvändning genomföra utan undersökning vart det skulle leda,
utun undersökning, örn man överhuvud kan göra det samt utredning huruvida
bestämmelserna komma att efterföljas eller inte. I fråga örn industrien
har det varit sadan utredning. Ren utfördes av den kommitté, som föreslog
attatimmarslagen, men beträffande jordbruket har icke förekommit någon sådan
undersökning. Att man nu skulle genomföra detta i en handvändning utan
vidare utredning, anser jag vara i hög grad lättsinnigt.

Herr talman! Jag ber att få hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Jag tillåter mig att göra ett par
erinringar med anledning av vad utskottets ärade ordförande och vice ordförande
yttrat. Särskilt vill jag taga upp till bemötande det som sagts örn svårigheten
att utöva inspektion över jordbruket.

Utskottets ordförande framhöll, att det hjälper föga med en inspektion,
som kanske kan verkställas endast en gång om året, och herr von Sydow underströk
ytterligare, att ett förebyggande av de olycksfall, som det närmast
är fråga örn, skulle inte kunna ske, även örn man skulle kunna verkställa en
fullt effektiv inspektion. Jag vill mot detta invända, att även örn inspektionen
spelar en mycket stor roll. då det gäller arbetarskyddet, så måste själva
lagstiftningens förefintlighet måhända likväl tillskrivas ett större värde. Jag
vagar halla före. att vi nu ha kommit så långt i förståelse för syftet med
arbetarskyddet, att lagens föreskrifter i allmänhet verka kraftigare än inspektionen.
För övrigt förhåller det sig på det sättet, att tyvärr inte ens alla
dessa företag, som redan omfattats av arbetarskyddslagen — det gäller inte
bara industriella företag utan även många andra — nu kunna bli föremål
för inspektion. Jag kan inte neka mig nöjet att citera ett brev, som jag fått
mottaga från en arbetare. Han skriver: »Kungen har jag sett några gånger,
men en yrkesinspektör har jag aldrig sett, och får troligen aldrig se trots
mina 50 år.». Det är ett ganska bedrövligt förhållande som här påtalats. Men
yrkesinspektionens arbetskrafter äro så fåtaliga, att de måhända inte kunna
medge en mera omfattande inspektion. Huvudsaken är emellertid att de finnas
till hands, då deras ingripande påkallas, och jag håller före, att härvidlag
böra arbetarna ha mycket stort intresse att underlätta inspektionens verkställande
genom att stå i förbindelse med inspektionsmyndigheten inte blott vid
inspektionstillfällena utan även då inspektion inte direkt utövas.

Om således lagen gives ett vidsträcktare tillämpningsområde, kan jag inte
tänka mig, att någon skulle begära, att alla större eller mindre jordbruksföretag
ovillkorligen skulle besökas varje år av en inspektör. Varför skulle man ställa
större krav i det hänseendet än beträffande industrien och andra verksam-,
hetsgrenar, som redan äro underkastade denna lag? Det vore helt visst att
driva anspråken för långt.

Äng.

vissa ändringar
i lagen.
örn arbetarskydd.

(Forts.)

Nr 30. 42

Onsdagen dea 29 april f. m.

Äng.

vissa ändringar
i lagen
örn arbetarskydd.

(Fort».)

Herr von Sydow framhöll att ett bifall till reservationen skulle få till följd,
att antalet tjänstemän hos inspektionsmyndigheten skulle behöva ökas, och det
vore särskilt betänkligt i dessa tider. Jag är nu inte alls övertyga.d omsatt
det skulle behövas någon större ökning av antalet tjänstemän, men jag måste
å andra sidan säga, att örn detta skulle visa sig nödvändigt och önskvärt med
hänsyn till beredande av skydd åt arbetare och andra löntagare för de risker,
de löpa i sitt arbete, om alltså sådant behov föreligger, då bör man också
bringa de ekonomiska offer från statens sida, som kunna vara erforderliga.
I längden skall det naturligtvis bli en mycket god affär, ty olycksfallen äro,
som jag redan påvisat, så talrika, att de draga oerhörda kostnader. Örn inte
direkt statsverket betalar dessa kostnader, få ju näringslivet och medborgarna
i övrigt betala dem, och då är det väl lämpligt, att man tager i övervägande,
örn man nu inte med hänsyn till rent ekonomiska intressen borde effektivisera
inspektionen, även om detta kommer att medföra ökade kostnader för staten.

Ja, herr talman, jag skall nöja mig med detta som en replik. Jag ber emellertid
slutligen att få till herr von Sydow rikta ett pär ord i semesterfrågan.
Det är alldeles riktigt, att vi i vår reservation gå ut ifrån, att semesterförmån
även skall tillkomma jordbruksarbetare. När herr von Sydow säger, att man
inte utan vidare kan genomföra en sådan reform på jordbruksområdet, så vill
jag erinra därom, att jordbruksarbetarna egentligen varit de i vårt land, som
först haft lagstadgad semester. Denna lagstadgade semester förekom ju i tjänstehjonsstadgan,
och jag tror inte det skulle vara alldeles omöjligt att genomföra
semester i samband med arbetarskyddslagens utvidgning till jordbruket.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på
godkännande av det nu förevarande förslaget till ändrad lydelse av 1 § lagen
om arbetarskydd samt vidare därpå att nämnda förslag skulle avslås; och förklarade
herr talmannen sig finna den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hansson, Sigfrid, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som avslår det förslag till ändrad lydelse av 1 § lagen örn arbetarskydd,
som framställts i herr Sigfrid Hanssons m. fl. vid andra, lagutskottets utlåtande
nr 24 fogade reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda förslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Det förslag till ändrad lydelse av 3 § lagen om arbetarskydd, som framställts
i herr Sigfrid Hanssons m. fl. vid utlåtandet fogade reservation.

Detta förslag hade följande avfattning:

Arbetsgivare är pliktig iakttaga allt, som med hänsyn till arbetets natur
och de förhållanden, varunder detsamma bedrives, skäligen kan anses av nöden

Onsdagen den 29 april £. m.

43 Nr 30.

för att skydda hos honom sysselsatta arbetare mot olycksfall och ohälsa i
arbetet.

Arbetarna äro pliktiga iakttaga tillbörlig försiktighet och jämväl i övrigt
låta sig angeläget vara att, i vad på dem ankommer, medverka till förekommande
av olycksfall och ohälsa i arbetet.

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation hade fröken Hesselgren beträffande
förevarande paragraf anslutit sig till den av herr Sigfrid Hansson m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Hansson, Sigfrid: Beträffande 3 § lia vi reservanter föreslagit en

lydelse, som överensstämmer med den socialstyrelsen upptagit i sitt betänkande.
Den innebär, att arbetsgivare skall vara pliktig iakttaga allt, som med
hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, varunder detsamma bedrives,
skäligen kan anses av nöden för att skydda hos honom sysselsatta arbetare mot
olycksfall och ohälsa i arbetet. Av nu gällande stadgande, som enligt Kungl.
Maj:ts och utskottets förslag skulle förnyas, ser det ut, som örn enbart hänsynen
till arbetets natur bör vara avgörande för vad som skäligen kan anses vara
av nöden i skyddshänseende och sålunda böra iakttagas med avseende å lokaler,
redskap och tekniska hjälpmedel. Uppenbart torde emellertid vara, som
socialstyrelsen framhåller, att man vid förverkligandet av arbetarskyddets idé
såväl har att beakta arbetets natur som de förhållanden, under vilka arbetet bedrives.
Bristen på en uttrycklig bestämmelse i nu berörda hänseende har i
vissa fall medfört svårigheter vid lagens tillämpning, och det är därför som
socialstyrelsen föreslagit den ändrade lydelse av 3 §, som vi i vår reservation
upptagit.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att vårt förslag går ut på, att man
skulle skärpa förpliktelsen för arbetarna att iakttaga lagens föreskrifter. Vi
föreslå nämligen, att arbetarna skulle vara pliktiga att iakttaga nödig försiktighet
och jämväl i övrigt låta sig angeläget vara att, i vad på dem ankommer,
medverka till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbetet. Denna skärpning
av arbetarnas skyldighet är minst lika viktig som föreskriften, att arbetsgivarna
skulle ha skyldighet att ta hänsyn icke blott till arbetets natur utan
även till de förhållanden, varunder det bedrives.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till reservationen beträffande
3 §.

Herr Westman: Herr talman! Den ärade talaren yrkade bifall till reservationen,
vari föreslås en ändring i formuleringen av 3 § i nu gällande lag.
Denna ändring har inte upptagits i Kungl. Maj:ts proposition. För min del
har jag inte biträtt reservationen av det enkla skälet, att jag inte kan finna,
att ändringen har någon som helst saklig innebörd. Paragrafen handlar örn
arbetarnas och arbetsgivarnas skyldighet att försöka undanröja möjligheterna
till olycksfall. Vad arbetarna beträffar står det i den nu gällande lagen, att
»det åligger arbetarna att iakttaga försiktighet», och det vill herr Sigfrid
Hansson lia ändrat till, att »arbetarna äro pliktiga att iakttaga försiktighet».
Det är ju en fullkomligt betydelselös ändring. Jag har också jämfört den nu
gällande lagens formulering med avseende på arbetsgivarna med herr Sigfrid
Hanssons ändringsförslag, som återfinnes i hans reservation. Det står i den
nu gällande lagen, att »arbetsgivare är pliktig att iakttaga allt, som i avseende
å arbetslokaler, maskiner och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets
natur skäligen kan anses av nöden för att skydda hos honom sysselsatta
arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet». Jag kan inte med bästa vilja i
världen se, att herr Sigfrid Hanssons förslag medför någon som helst rätts -

Ang.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

Nr 30. 44

Onsdagen den 29 april f. m.

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Fort*.)

lig skillnad, vare sig i arbetarnas eller arbetsgivarnas ställning. Hade det varit
fråga om en revision av lagen i dess helhet, kunde man ju petat på paragrafen,
men då vi gått in för att endast vidtaga partiella förändringar i lagen,
där det är behövligt, så förefaller det mig inte finnas någon som helst saklig
anledning att röra vid denna 3 §.

Jag ber att få yrka avslag på reservanternas förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av samt vidare på
avslag å det nu föredragna förslaget till ändrad lydelse av 3 § lagen örn arbetarskydd;
och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja
besvarad.

Nu föredrogs

3 § i utskottets lagförslag.

Godkändes.

5 §.

Punkterna a)—k).
Godkändes.

Punkten l).

Denna punkt var så lydande:

(i Kungl. Marits förslag:)

För varje period av sju dagar skola
''arbetarna i regel åtnjuta sammanhängande
ledighet av minst tjugufyra timmars
varaktighet. Sådan veckovila bör
såvitt möjligt förläggas till söndag och
till samma tider för alla vid ett arbetsställe
anställda.

(i utskottets förslag:)

För varje period av sju dagar skola
arbetarna åtnjuta sammanhängande
ledighet av minst tjugufyra timmars
varaktighet. Sådan veckovila bör såvitt
möjligt förläggas till söndag och
till samma tider för alla vid ett arbetsställe
anställda.

Från vad sålunda stadgats må yrkesinspektionens chefsmyndighet, efter hörande
av vederbörande organisationer av arbetsgivare och arbetare, medgiva
undantag för visst slag av sysselsättning eller visst arbetsställe.

Därest inskränkning göres i den i första stycket avsedda veckovilan, bör
motsvarande frihet från arbete såvitt möjligt beredas.

Herrar Westman, von Sydow, von Geijer, Johanson i Hallagården och
Sandström i Nyland hade enligt avgiven reservation ansett, att utskottet beträffande
§ 5 punkt 1) bort förorda Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Westman: Herr talman! I denna 5 §, moment 1) behandlas, som kammarens
ledamöter se, frågan örn veckovila. Det är av Kungl. Maj :t föreslaget,
att för varje period av sju dagar skola arbetarna i regel åtnjuta sammanhängande
ledighet av minst 24 timmars varaktighet. Sådan veckovila bör så vitt
möjligt förläggas till söndag och på samma tid för alla vid ett arbetsställe anställda.
Jag understryker, att det uttalande som göres i propositionen örn att
söndagsvila eller veckovila skall beredas arbetarna innebär, att så skall ske
i regel. Emellertid har utskottet skärpt detta lagställe genom att i sitt förslag
stryka orden i regel. Det innebär alltså, att man här skall ställa sig på
en så sträng ståndpunkt, att inte ens i undantagsfall ett hjälparbete skall kunna
få äga rum utan att man bryter lagen. Låt oss till exempel ta ett sådant

Oasdagen den 29 april !. m.

45 Nr 30.

fall som att en innehavarinna av en liten butik en söndag mellan gudstjänsterna
får ett anbud från ett biträde, som säger: »Jag är ledig, men det regnar

ju, och jag kan lika gärna gå upp i butiken och hjälpa till med skyltningen en
stund som att jag sitter hemma.» Om butiksinnehavarinnan antar detta anbud.
sker det i strid med lagens principer. Det är ju oerhört hårt.

Nu kan man visserligen peka på, att det finns övergångsbestämmelser. Det
är det underbara med denna lag, att övergångsbestämmelserna enligt propositionen
ha en innebörd och en betydelse, som i regel inte böra tillkomma '' övergångsbestämmelser.
Jag skall inte närmare inlåta mig på den sidan av saken.
Det är en utväg, som Kungl. Majit tillgripit för att å ena sidan kunna visa ett
leende ansikte mot den internationella arbetsorganisationens konferenser och
å andra sidan inte gå alltför mycket emot de praktiska hänsyn, som man måste
iakttaga med tanke på vårt näringslivs ställning. Örn man ser på dessa övergångsbestämmelser,
så finner man, att det finns vissa möjligheter för en arbetsgivare
att komma ifrån.det stadgande, varom vi nu tala. Jag skall inte ingå
på det rent tekniskt-juridiska i denna sak, det skulle föra alltför långt och är
kanske inte nödvändigt. Jag vill bara säga, att dessa möjligheter äro så pass
invecklade och svåra att komma i åtnjutande av, att man inte kan tänka sig,
att den lilla arbetsgivaren skall komma att begagna sig av dem. Och örn dea
lilla arbetsgivaren icke begagnar sig av de ceremonier, som äro angivna i övergångsbestämmelserna,
så rakar hail ut för 38 §, 2 morn., det vill säga yrkesinspektören
tar honom för huvudet. Man kan väl ändå ifrågasätta, örn det inte
är väl drakonisk att som en regel utan undantag fastställa, att varje anställd
ovillkorligen skall ha en hel dags ledighet var sjunde dag. Utskottets beslut
bestämdes av ledamöter, som röstade för detsamma ur olika synpunkter.
Dels var det sådana ledamöter av utskottet, som till alla dela.
r och även i detta fall ville till det yttersta tillvarataga de anställdas
intressen ur, låt oss säga, sociala synpunkter, och dels var
det sådana, som betraktade denna bestämmelse ur religiös synpunkt och som
lade huvudvikten vid önskvärdheten av. att de anställda finge ledighet på söndag,
så att de kunde bevista gudstjänsterna. Jag respekterar båda dessa synpunkter,
men det förefaller mig, som örn utskottet gått litet väl långt vid
deras tillämpning.. Jag gjorde under påsken en resa, som bland annat berörde
norra Italien, och i detta varmt religiösa land såg jag, hurusom jordbruket bedjevs
pa långfredagen,, man körde gödsel på Lombardiska slätten på själva
långfredagen,, och i de italienska städerna voro alla butiker öppna, så att man
kunde göra sina inköp av både klädespersedlar och annat på själva långfredagen.
. Det betraktas inte i Italien som någon dödssynd, att sedan man väl
varit i mässan och förrättat sin andakt ägna sig åt världsliga sysslor. Jag
vill visst inte säga, att det vore önskvärt att i vårt land komma till den ståndpunkt.
i fråga örn söndagsvila,, som man har i Italien, men jag tillåter mig
ändå ifrågasätta, örn det verkligen kan anses vara sabbatsbrott, därest i undantagsfall
en anställd uträttar något arbete pa söndag. Örn man bifaller
Kungl. Maj ds proposition,, kommer detta visst inte att medföra, att söndagsarbete
pa något sätt sanktioneras som regel, utan det är tvärtom så, att söndagsarbete
endast skall få förekomma i undantagsfall. Vi veta för övrigt, att
även enligt bibeln var söndagsarbete i undantagsfall medgivet, jag behöver bara
erinia örn den bekanta berättelsen örn usnan, som ramlat ner i brunnen.

-lag vågar tro, herr talman, att man tillgodoser både de sociala och de roHalösa
synpunkterna, om man bifaller Ivungl. Marits förslag, oell lag ber därför
att i fråga örn detta moment få yrka bifall tili detsamma.’

Herr Ekman: Herr talman! Man kan väl inte gärna likna arbetsgivarna
vid åsnor, som i alill: i brunnen oell som det ii r så förfärligt angeläget att hjälpa.

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

Nr 30.

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

46 Onsdagen den 29 april f. m.

Det är ju en allmänt gällande princip och har alltid varit, att man inte skall
tvinga folk att arbeta mer än sex dagar; den sjunde skola de vara lediga. Det
är inte uteslutande ett religiöst intresse, utan det är ett allmäntmänskligt
intresse. Människan står inte ut med ett ansträngande arbete utan att hon
däremellan får en sammanhängande vila, och det är en sådan man nu vill
bereda alla. Det är naturligtvis tillika för mig, särskilt ur religiös synpunkt,
angeläget, att sabbatsvilan upprätthålles.

Nu föreslår Kungl. Majit, att för varje period av sju dagar skola arbetarna
»i regel» åtnjuta sammanhängande ledighet av minst 24 timmars varaktighet.
Det skall således bero på arbetsgivaren, örn han anser det nödvändigt,
att i vissa fall arbete förrättas även på vilodagen. I regel skall han
inte anordna något arbete för de anställda, men örn han har goda skäl för
det, har han frihet att göra det. Jag tror det är ganska olämpligt att överlåta
detta till arbetsgivarna.

Det är inte på det sättet, som den föregående ärade talaren ville göra gällande,
att man inte skulle kunna få arbete uträttat, örn det är nödvändigt, ty omedelbart
efter denna bestämmelse innehåller samma paragraf: »Från vad sålunda
stadgats må yrkesinspektionens chefsmyndighet, efter hörande av vederbörande
organisationer av arbetsgivare och arbetare, medgiva undantag för
visst slag av sysselsättning eller visst arbetsställe.» Om det sålunda är nödvändigt,
att arbetarna sysselsättas någon tid på vilodagen, så har arbetsgivaren
bara att gå in till yrkesinspektionens chefsmyndighet och anhålla om tillstånd
att då få anordna arbete, och är det nödvändigt, så föreställer jag mig, att det
inte kommer att vägras. Men att låta det bero på arbetsgivaren tror jag är
mera riskabelt. Det är nog inte alltid så, att det här gäller något litet obetydligt
undantag, utan särskilt vad angår affärsanställda och anställda i banker,
anlitas dessa nog ganska mycket för arbete under vilodagar. Det är detta
man vill göra slut på; vilodagens helgd måste upprätthållas, vare sig man ser
det ur religiös eller allmäntmänsklig synpunkt.

Jag anhåller därför att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hansson, Sigfrid; Herr talman! Sedan herr Ekman utvecklat de synpunkter,
som jag tänkt anföra, kan jag fatta mig mycket kort. Jag vill för
min del också yrka bifall till utskottets förslag.

Jag måste säga, att utskottets ärade ordförande målade en alltför idyllisk
tavla som bakgrund till den bestämmelse, som han förordat. Det förhåller
sig naturligtvis inte på det sättet, att det bara gäller innehavare av någon liten
butik, som har ett biträde, som vill arbeta på söndagen därför att det
regnar, utan det är i mycket stor utsträckning så, att det finns arbetsgivare,
som sysselsätta många anställda och inte alls ta hänsyn till väderleken och örn
de anställda önska eller inte önska att få arbeta utan helt enkelt dekretera arbetsplikt
under den dag i veckan, som är avsedd för vila. Jag tror, att man
har större anledning att i detta sammanhang ta hänsyn till dem än till den
lilla butiksfröken, som inte fick gå ut på söndagen därför att det regnade.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr von Sydow: Herr talman! Jag har en alldeles bestämd motvilja emot
att gå med på lagbestämmelser, om vilka man vet, att de icke komma att tilllämpas,
och det finns väl ingen av herrarna i denna kammare, som inte är
övertygad om, att denna bestämmelse, örn den blir antagen, hör till dem, som
icke komma att tillämpas. Det skulle ju innebära, att varje gång ett butiksbiträde,
som herr Westman yttrade, går ner i butiken en söndag eller en ingenjör
på en helgdag går ner i fabriken för att se till en maskin, så skulle en

Onsdagen den 29 april f. m.

47 Nr 30.

olaglighet vara för handen. Det är ju klart, att man omöjligt kan tänka sig,
att en sådan bestämmelse skulle tillämpas.

Herr Ekman säger, att man i dylika fall kan begära tillåtelse hos yrkesinspektionens
chefsmyndighet, det vill säga hos socialstyrelsen. Tro herrarna
att någon verkligen skulle gå till socialstyrelsen med begäran om rätt för en
ingenjör att gå ner en söndag och se till något på en maskin? Men socialstyrelsen
får inte svara på en sådan anhållan utan att höra arbetsgivarnas och arbetarnas
organisationer i frågan, först därefter kan den fatta beslut. Tycka
herrarna verkligen, att detta är rimligt? Enligt min tanke kan det ibland
vara svårt att hålla sig allvarsam, när man tänker på de konsekvenser, som
en dylik bestämmelse kan leda till.

Herr Ekman säger vidare, att det finns banker, där man använder personalen
örn söndagarna och fordrar söndagsarbete som normal prestation. Det är
möjligt, att sådant kan förekomma i banker med mycket liten personal, men
detta faller ju under lagen: dylika banker använda i regel personal, då det
skall vara söndagsvila.

Jag kan för min del inte se något skäl, varför herrarna inte skulle bifalla
reservationen, som överensstämmer med Kungl. Majlis förslag, och som, efter
vad jag vill meddela herrarna av andra kammaren, bifallits.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Österström: Herr talman! Jag skall nöja mig med att instämma i den
siste talarens anförande.

i Lindhagen: För mig är det omöjligt att med den arbetsordning, som

här fastslagits, finna något utrymme, där jag med någon rim och reson kan
föra in de olika yrkanden, som jag framställt i min motion. Här börjar man
med att debattera reservanternas lagparagrafer med specialstycken örn jordbruksarbetarna
och andra detaljer, men min motion rör sig med allmänna synpunkter
och dem underordnade specialsynpunkter. Annars börjar man ju generaldebatter
med en paragraf, som sammanfaller nied de allmänna synpunkterna
på lagen. Här har jag i denna paragraf upptäckt en liten trasa av min
byk insmugglad, men man kan ju inte peta sönder allt på detta sätt, för då blir
det hela värdelöst som det för övrigt blivit i alla fall, efter som motionen är
avstyrkt i det stora hela.

Vi tala nu örn söndagsvilan, som man i industrialismens tecken nu kallar
veckovilan. Det heter visserligen, att den skall vara på söndagarna, men veckovis.
är inte lika bra. Det skall vara söndagsvila för alla människor, för att
de skola få gemenskap med samhället. Den får inte plottras bort så, ätt man
inom vissa industrier får till vilodag en annan dag och inte en söndag som
alla andra människor. Det är ej någon rationell lagstiftning.

Jag har särskilt väckt denna motion, därför att jag i gamla tider i riksdagen
under en följd av år förde fram motioner, som slutligen ledde till, att riksdagen
år 1910 avlät en skrivelse om söndagsvila och 1915 omsider''också en
.skrivelse om männens nattvila. Dessa skrivelser och de motiv, som lågo till
grund för dem, ha nu biträtts i någon liten man pa omvägar; man har smugglat
in dem under kapitlet örn ohälsa. Men inte röra dessa frågor ohälsa; de
röra arbetstiden rätt och slätt och böra ha sitt särskilda kapitel.

Riksdagen i år står på en annan ståndpunkt och en mindre framskriden
ståndpunkt, än den gjorde åren 1910 och 1915. Var jag skall få plats för ett
yrkande, som föranledes av ett vidhållande av de gamla ståndpunkterna vet
jag inte.

Men när vi komma in på frågan örn kvinnorna, får jag väl utveckla hela
ämnet borta pa talarstolen, och då vi komma till den punkten, som handlar

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

Nr 30.

Aruj.

vissa ändringar
i lagen
orri arbetarskydd.

(Forts.)

48 Onsdagen den 29 april f. m.

bara om avslag å motionen, som innehåller en mängd yrkanden, delvis redan
avslagna, så kommer jag att yrka bifall till alltsammans på en gång, och sedan
får herr talmannen reda ut det bäst han vill.

Herr Lindley: Herr talman! Herr von Sydow yttrade någonting, som jag
ber att här få kommentera. Han sade nämligen, att örn den av utskottet formulerade
lagparagrafen skulle bli accepterad, så trodde han inte, att denna bestämmelse
skulle vara möjlig att tillämpa, utan det skulle ändå komma att utföras
ett sådant arbete, utan att veckovila bleve iakttagen. Men örn detta är
fallet, hur skola då inte förhållandena bli, örn den andra formuleringen drives
igenom, där man bara använder utrycket »i regel»? Det kommer då givetvis
att bli, såsom vi en gång i tiden hade det här i Stockholm t. ex. vid hamnarna,
där arbetarna arbetade varenda söndag; de skaffade sig inte ens några söndagskläder,
de hade inga sådana, och just därför gingo de och arbetade varenda
söndag. De kunde inte uppträda såsom folk på söndagen, de blevo busar.
Sådant var det system, som tillämpades vid den tiden.

Jag vill säga, att jag är mycket rädd för alla sådana där svävande bestämmelser,
där det står »i regel». Nu är det ju två moment här. Först och främst
står i Kungl. Maj:ts förslag uttrycket »i regel åtnjuta sammanhängande ledighet»,
och sedan står »sådan veckovila bör så vitt möjligt» —- återigen det
där obestämda! — »förläggas till söndag» eller eventuellt annan tid. Det är
bara fråga örn att arbetarna skola ha 24 timmars veckovila, det är i realiteten
alltihop, och står det då endast, att detta skall gälla »i regel», så finns ingenting
säkert att hålla sig till.

Jag för min enskilda del anser, att även örn andra kammaren har accepterat
reservationen, så kan väl första kammaren för en gångs skull hedra sig
och acceptera utskottets förslag.

Herr von Sydow: Jag måste säga några ord i anledning av herr Lindieys
5rttrande.

Det är nog alldeles riktigt, att förr i världen hamnarbetarna här i Stockholm
arbetade i regel varje söndag. Nu tror herr Lindley, att det skall bli på samma
sätt, örn man tar reservanternas förslag. Nej, det kommer inte att ske, det
kommer att hindras — arbetarna komma att hindras därifrån av herr Lindley.
Att en återgång till gamla tiders sed här skulle inrota sig, behöver herr Lindley
inte ha den ringaste farhåga för. Men däremot är det nu så, att ibland, undantagsvis,
herr Lindley ger hamnarbetarna tillåtelse att utföra litet arbete
på övertid på en söndag -— inte så ofta, men det händer någon gång. Då
skulle herr Lindley göra en olaglighet, ifall vi få införd den bestämmelse, han
påyrkar. Då skulle arbetarna inte lagligen få arbeta undantagsvis på en
söndag, vilket nu förekommer.

Jag tror sålunda, att herr Lindley ur transportarbetareförbundets synpunkt
mycket väl skulle kunna gå med på reservationen.

Herr Westman: Jag ber endast att få besvara den anmärkning, som herr
Lindhagen riktade gentemot föredragningsordningen. Herr Lindhagens anmärkning
måste ha berott på att herr Lindhagen icke observerat den föredragningsordning,
som av mig föreslogs och som beslöts av kammaren. Där står
nämligen, att vid den punkt av utlåtandet, varom först uppstår överläggning,
får denna omfatta utlåtandet i dess helhet. Således har möjlighet varit beredd
för en principdiskussion. Överläggning uppstod först vid föredragning av
lagens första paragraf, vilken hade framförts för kammaren till övervägande
i de socialdemokratiska utskottsmedlemmarnas reservation.

Onsdagen den 29 april f. m.

49 Nr 30.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag hörde det där också, men under den
stora principdiskussionen diskuterades ju mellan herrarna bara frågan huruvida
jordbruksarbetarna skulle tagas med eller inte. Var det en principdiskussion?
Inte alls! Jag kunde inte heller få rum för några principer i den
diskussionen.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande av det under
behandling varande förslaget till ändrad lydelse av 5 § punkten 1) lagen örn
arbetarskydd samt vidare därpå att kammaren skulle godkänna motsvarande
del av Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på godkännande av utskottets förslag till punktens
lydelse, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herrar Westman och von Sydow begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som godkänner det av andra lagutskottet i utlåtande nr 24 framställda
förslaget till ändrad lydelse av 5 § punkt 1) lagen om arbetarskydd, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes motsvarande del av Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Punkten m).

Denna punkt hade följande lydelse:

Åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt och
varit anställd hos arbetsgivaren eller företaget någon längre tid, bör, i allmänhet
under den varmare årstiden, beredas semesterledighet under minst fyra
söckendagar, vilken ledighet i regel bör vara sammanhängande och förlagd i
omedelbar anslutning till sön- eller helgdag.

I den av herr Sigfrid Hansson m. fl. avgivna reservationen hade för ifrågavarande
punkt föreslagits följande avfattning:

Beträffande den nu föredragna punkten hade fröken Hesselgren enligt avgiven
reservation anslutit sig till den av herr Sigfrid Hansson m. fl. anförda
reservationen.

Herr Hansson, Sigfrid: Beträffande detta moment ha vi reservanter föreslagit,
att den i stadgandet inrymda rätten till semesterledighet skulle utsträckas
till att omfatta minst en vecka, i stället för som utskottet föreslagit fyra

Första kammarens protokoll 1981. Nr 80. 4

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

Nr 30. 50

Onsdagen den 29 april f. m.

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

söckendagar. Utan att ge mig in på en närmare motivering till förmån för
själva semesterkravet, ber jag att få med tillfredsställelse notera, att vi alltså
nu i vårt land äntligen ha kommit så långt, att man ansett sig kunna i lagstiftningen
fastslå själva principen örn semester. Det är dock inte så synnerligen
länge sedan man på arbetsgivarhåll rent principiellt motsatte sig semesterledighet
åtminstone för kroppsarbetarna. Här är alltså en framgång att notera
för oss, som ha strävat efter en reform på detta område. Emellertid måste
jag ju å andra sidan säga, att det förefaller litet egendomligt, att i lagen
skulle såsom lämplig semesterledighet angivas endast fyra söckendagar. Detta
motiveras väl närmast därmed, att hittills har beträffande kroppsarbetarna i
de fall, då semester har genomförts på avtalsmässig väg, denna begränsats på
detta sätt. Mindre än en veckas semester borde emellertid, örn det skall vara
någon mening med en sådan ledighet, inte ifrågakomma, och därför ha vi som
sagt föreslagit en sådan utökning. Jag önskar emellertid framhålla, att detta
måste betraktas såsom ett minimum, och det är självklart, att för de arbetare
och anställda, som inte åtnjuta semester längre än fyra dagar eller som kanske
inte ha någon semester alls, bör det vara angeläget att sträva efter åtminstone
en veckas semester, med rätt för dem att sedan i mån av möjlighet ytterligare
utöka semesterledigheten.

Jag ber att såsom ett ytterligare stöd för vårt yrkande på längre semestertids
angivande i lagen erinra om att man i det medlingsförslag, varigenom den
stora danska arbetskonflikten i dagarna avvecklats, hade ifrån medlingsinstitutionens
sida föreslagit sex dagars semester. Kan man i Danmark gå så
långt, tycker jag, att man också borde kunna göra det i Sverige.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Westman: Herr talman! Den föregående ärade talaren framhöll, att
genom Kungl. Maj :ts förslag, som tillstyrkts av utskottet, har ett stort steg
tagits i en riktning, som han länge önskat se förverkligad. Det är också utan
tvivel riktigt, att arbetarklassen, därigenom att denna princip örn semesterledighet
införts i lagstiftningen, vunnit en stor framgång och fått ett stöd vid sina
förhandlingar med arbetsgivarna örn semester.

Kungl. Maj :t har föreslagit, att semesterledigheten för de arbetare, som
ha varit anställda en längre tid hos samme arbetsgivare, skall omfatta minst
fyra söckendagar, och att den i regel bör vara sammanhängande samt förlagd
i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på att Kungl. Majit har framställt denna semesterledighet såsom ett
minimum. Därigenom har ju ett stöd givits för framställning från arbetarsidan
av önskemål, som gå längre, vid underhandlingar med arbetsgivarna. Men
utskottet har icke ansett, att man i lagstiftningen nu borde höja denna minimibestämmelse.
Så vitt man kan bedöma, betyder införandet av denna minimibestämmelse,
som Kungl. Maj :t har föreslagit, icke, att vår industri belastas
med någon alltför stor och tyngande börda. Skulle man däremot följa herr
Sigfrid Hansson och hans medreservanter, skulle man göra lagbestämmelsen
örn semesterledighet till en bestämmelse av stor ekonomisk innebörd. Man
skulle väcka en ekonomisk fråga, örn vars storlek man inte har någon närmare
kännedom, man kan endast säga, att det skulle vara en betydande ekonomisk
fråga.

Under sådana omständigheter, herr talman, har utskottet ansett, att man
för närvarande och då det nu gäller ett första steg i lagstiftningen på detta
område, icke bör gå längre än vad Kungl. Maj :t föreslagit.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med föreliggande yrkanden gjorde propositioner, först på godkännande av det

Onsdagen den 29 april f. m. 51

nu förevarande förslaget till ändrad lydelse av 5 § punkten m) lagen om arbetarskydd
samt vidare på godkännande av motsvarande del av det av herr Sigfrid
Hansson m. fl. reservationsvis framställda lagförslaget; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på godkännande av utskottets
förslag till punktens lydelse, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hansson, Sigfrid, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner det av andra lagutskottet i utlåtande nr 24 framställda
förslaget till ändrad lydelse av 5 § punkt m) lagen om arbetarskydd,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes motsvarande del av det av herr Sigfrid Hansson
m. fl. reservationsvis framställda lagförslaget.

7 §.

Godkändes.

9 och 10 §§.

9 § i utskottets lagförslag lydde:

Minderårig må icke användas till arbete, förrän den minderårige fyllt tretton
år och, där fråga ej är örn arbete allenast under ferietid, inhämtat den för
folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande kunskaper och färdigheter
eller ock erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan.

Till bergverks-, bruks-, fabriks-, hantverks- eller annat industriellt arbete
eller byggnadsarbete, ändå att det ej är att hänföra till industriellt arbete,
eller arbete med transport av personer eller gods må icke användas kvinna under
fjorton ar. Vad salunda stadgats skall dock ej gälla distribution av varor
eller uträttande av bud eller ärenden.

Andra stycket av nämnda paragraf motsvarade 10 § första stycket i Kungl.
Maj:ts förslag, vilket stycke var så lydande:

Till bergverks-, bruks-, fabriks-, hantverks- eller annat industriellt arbete
eller byggnadsarbete, ändå att det ej är att hänföra till industriellt arbete,
eller arbete med transport av personer eller gods ma icke användas minderårig
under fjorton ar. Vad salunda stadgats skall dock ej gälla distribution av varor
eller uträttande av bud eller ärenden.

I herr Sigfrid Hanssons m. fl. och fröken Hesselgrens reservationer hade
för nu ifrågavarande paragrafer förordats den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit.

Nr 3a

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Fort».)

Nr 30.

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forti.)

52 Onsdagen den 29 april f. m.

Herr Hansson, Sigfrid: De nu föredragna paragraferna gälla bestämmelser
angående minderårigas användande till arbete. Såsom framgår av den reservation,
som jag och mina partivänner ha fogat till utskottets utlåtande, hemställa
vi beträffande dessa paragrafer, att riksdagen måtte godkänna dem i den
lydelse, som Kungl. Majit har föreslagit beträffande nionde, tionde och elfte
paragraferna. I den motion, som väcktes ifrån socialdemokratiskt håll, framställdes
längre gående krav, än Kungl. Majit hade upptagit, närmast med
tanke på önskvärdheten av att få till stånd en ratificering av den konvention
angående minderårighetsgränsen, som antagits av den internationella arbetskonferensen.
Då nu emellertid inte utskottet ansett sig kunna acceptera
Kungl. Majits förslag, som tyvärr icke möjliggör en sådan ratifikation, så lia
vi socialdemokrater -—• då vi anse, att det är av mycket stort värde att åtminstone
få principen örn själva åldersgränsen fastslagen — ansett oss böra avstå
från motionen och yrka bifall till Kungl. Majits förslag. Som saken nu ligger
till, kommer det enligt min mening mera an på regeringen än på mig att
övertyga kammaren örn att den bör antaga förslaget och jag skall för min personliga
del inskränka mig till att yrka bifall till reservationen beträffande
§§ 9 och 10.

Herr Westman: Herr talman! Yi ha nu kommit fram till frågan örn lagstiftning
rörande de minderårigas användning i arbete. Till följd av lagtekniska
förhållanden har här skillnaden mellan utskottets förslag och Kungl.
Majits förslag blivit rätt svår att uppfatta, om man läser de mot varandra
ställda spalterna i utskottets utlåtande. Men den egentliga skillnaden berör
en fråga av ganska begränsad omfattning. Den gäller de manliga minderårigas
åldersgräns. Utskottet har gått med på Kungl. Majits förslag,
att man skulle generellt höja åldersgränsen för minderåriga, som få användas
i förvärvsarbete, från 12 till 13 år. Sedermera har utskottet inte kunnat
följa Kungl. Maj it, när Kungl. Maj :t velat bestämma vissa högre åldersgränser
vid industriellt arbete och hantverk för både flickor och gossar. Utskottet
har accepterat höjningen till 14 år för flickorna, men har inte gått
med på att man skulle för de manliga minderåriga, som användas i hantverk
och industri, höja åldersgränsen ifrån den nuvarande, så långt som Kungl.
Maj :t föreslagit, nämligen till 14 år. Vi lia stannat vid att föreslå, att gränsen
skulle höjas till 13 år.

Vad först beträffar hantverket, är det väl tämligen klart, att det i åtskilliga
hantverk kan föreligga förhållanden, som göra det lämpligt, att 13-åringar få användas där. Ett mera personligt förhållande råder ju där mellan
arbetsgivaren och arbetaren. Det är vidare i många yrken mycket lämpligt,
att ungdomen redan tidigt får föras in i yrket och får lära sig de första
handgreppen och fatta intresse för arbetet. Naturligtvis finns det mera skäl
för att höja åldersgränsen inom industrien till 14 år, men även inom denna
förekommer i många fall arbete, som en minderårig bör kunna få utföra. Det
är inte här meningen, att man skulle få använda de minderåriga till vilket
arbete som helst, utan deras användning faller naturligtvis under uppsiktsmyndighetens
kontroll.

Man bör givetvis undvika att använda ungdom alltför tidigt i arbete på sådant
sätt, att dess hälsa kan taga skada härav eller att ungdomen kan bli
andligen nedbruten, men å andra sidan är det oerhört viktigt, att ungdomen
redan tidigt vänjes vid att finna tillfredsställelse i att göra nytta.

Mången har fått den andliga spänning, som har gjort honom till något
betydande här i livet, därigenom, att han redan som helt ung har fått vänja
sig vid att sätta in sina krafter på ett arbete. Det är utan tvivel föga lyckligt,
örn ungdomen får den uppfattningen, att den skall gå och leka, när

Onsdagen den 29 april f. m.

53 Nr 80.

den själv har den känslan, att den borde kunna uträtta någonting. Det finns
enligt nain tanke ingenting farligare för en yngling än att hans verksamhetslust
blir hämmad, när den först börjar göra sig märkbar inom honom själv.

Det är också att märka ur föräldrarnas synpunkt, att för dem kan det
synas vara onödigt hårt, örn staten genom sin lagstiftning förhindrar, att
deras barn, så fort de lämpligen kunna, bidraga till familjens uppehälle. Om
vi tänka på gångna tider och t. ex. läsa i Svenskt biografiskt lexikon de biografier
över betydande män, som där ha publicerats, så skola vi ofta finna,
att dessa män vid mycket tidiga år drevos till att arbeta för sitt uppehälle.
De härstammade ofta från fattiga hem, och det var för deras föräldrar ofta
en nödtvungen sak, att barnen tidigt kommo i arbete — och vad som hände
i en hel massa fall visade, att det icke för barnen var förenat med någon
framtida olägenhet. Men om man nu går in på den vägen, att man hindrar
föräldrarna att låta barnen tidigt börja med förvärvsarbete, så försvårar man
naturligtvis läget för barnrika familjer, och man skapar ytterligare en anledning
att inskränka barnantalet.

Det är givetvis inte vår mening ■— det framgår ju av lagtexten — att det
arbete, vartill de minderåriga skulle få användas, på något sätt skulle få
träda hindrande i vägen för deras skolgång. Härför finnas fullkomligt tillräckliga
garantier i lagförslaget.

Jag kan därför, herr talman, med stöd av vad jag har anfört, inte finna,
att man vid detta tillfälle bör gå så långt, som Kungl. Majit har gjort, och
jag hemställer, att kammaren måtte visa sig vara nöjd med de justeringar, som
utskottet har gjort av nu gällande lag i skyddsriktning till de minderårigas
fördel.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag i fråga örn
§§ 9 och 10.

Herr statsrådet Larsson: Herr talman! Jag har redan i mina inledande
ord antytt, att jag på denna punkt finner, att starkare skäl föreligga för
Kungl. Majits förslag än för de ändringar däri, som utskottet har förordat.
Nu skall jag be att i all korthet få klarlägga anledningen till att Kungl.
Maj :t på denna punkt hemställt, att åldersgränsen även för gossar skulle
sättas till 14 år och inte, som utskottet föreslagit, till 13 år.

Det förefaller vara ganska uppenbart, att det knappast kan vara önskvärt
och riktigt, att så unga gossar som 13-åringar användas till industriellt arbete
hos andra under mera krävande förhållanden. Där föreligga utan tvivel
så stora risker för olycksfall och ohälsa, att man har all anledning att
iakttaga en viss försiktighet i det avseendet. Här gäller det, som i propositionen
är framhållet och som utskottet säkerligen mycket väl har uppmärksammat,
ett förhållandevis litet antal gossar. De, som ha fyllt 13 år
och slutat skolgången, torde inte vara så mångå, att det, med hänsyn till
industriens behov av att använda denna arbetskraft, kan spela någon nämnvärd
roll, huruvida de få börja då eller ett halvt år senare. Man har inte
heller anlagt någon sådan synpunkt och sagt, att detta skulle vara någon
industriell fråga av nämnvärd betydelse. Man har i stället ansett, att större
hänsyn skulle tagas till den omständigheten, att gossarna behöva så tidigt
som möjligt komma in i arbetet med tanke på deras yrkesutbildning, varjämte
man har ansett, att det är önskvärt, att sysslolösheten efter slutad skolgång
inskränkes, genom att barnen få börja i förvärvsarbetet tidigast möjligt.
Yad yrkesutbildningen beträffar, förefaller det emellertid, som om hänsynen
därtill i detta sammanhang knappast kan vara vägande, då det här
inte kan bli fråga örn annat än att tiden för barnens tillägnande av färdighet
i yrket framskjutes ungefär ett halvt år.

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

Nr 30.

Ang.

vis sa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

54 Onsdagen den 29 april f. m.

Däremot vill jag medge, att hänsynen till den sysslolösa ungdomen väger
tyngre. Utan tvivel är det ju så, som i annat sammanhang flera gånger har
framhållits under denna riksdag, att arbetslösheten ibland de unga efter slutad
skoltid är ett av vår tids stora problem, dels därför att det ekonomiskt
betyder mycket för de unga och för hemmen, att de unga få gå utan arbete,
dels också därför att de unga lätt tillägna sig olater, då de driva sysslolösa
omkring. Jag skulle emellertid vilja framhålla, att för denna större fråga
örn ungdomsarbetslösheten betyder den sak vi nu diskutera praktiskt taget
ingenting. De stora problemen möta vi i den något högre åldersnivån, när
det är fråga om 1-1-, 15-, 16- eller 17-åringarna. Det är där, som den frågan
får stor betydelse, men beträffande frågan örn en gräns vid 131/2 eller vid
14 år, som det i regel kommer att gälla, kan det sannolikt icke vara av någon
avgörande vikt, huruvida barnen då komma i arbete eller inte.

Nu är det ju också så, att den kungliga propositionen i § 12 upptagit dispensmöjligheter
att med hänsyn till särskilda omständigheter — och bland dem
är uttryckligen angiven även en sådan sysslolöshet, varom här är fråga —
medge undantag ifrån bestämmelserna. Riskerna vid ett bifall till den kungliga
propositionen förefalla därför att vara så gott som obefintliga. Fördelarna
med att taga detta steg äro enligt min uppfattning mycket övervägande. Det
gäller emellertid på den punkten att uppmärksamma, att för den händelse
den kungliga propositionen skulle bifallas i fråga örn §§ 9 och 11, så är det
av vikt, att förslaget även i § 12 vinner bifall och att utskottets förslag, som
i denna § har undantagit en av dispensmöjligheterna, därför att det satt en
annan åldersgräns, icke måtte vinna kammarens bifall.

Till slut skulle jag i detta sammanhang vilja framhålla, att det också finns
ett ytterligare skäl, som talar för ett bifall till den kungliga propositionen,
och det är de förpliktelser, som vi måste anse oss ha gentemot det internationella
socialpolitiska samarbetet. Det är som bekant så, att redan år 1919
i Washington en konvention antogs, som satte åldersgränsen vid 14 år. Nu
är det visserligen sant, att även örn Kungl. Majis förslag skulle bifallas,
det inte skulle vara möjligt för Sverige att ratificera denna konvention, därför
att dispensföreskrifterna i § 12 skulle lägga hinder i vägen, åtminstone
så som konventionen för närvarande är formulerad. Man skulle dock genom
att taga propositionens linjer kunna komma därhän, att man gick in för samma
åldersgräns som den i konventionen föreskrivna. Det förefaller mig, som örn
den omständigheten, att man internationellt har godtagit dessa linjer och att
inte mindre än 18 stater lia ratificerat denna konvention — bland dem en
stat med så stora industriella förhållanden som England •— ytterligare skulle
tala för att vi med hänsyn till våra internationella förpliktelser borde känna
oss angelägna att åtminstone så långt gå till mötes dessa strävanden, som i
den kungliga propositionen har föreslagits.

Jag tillåter mig därför vädja till kammaren örn bifall på denna punkt
till det förslag, som av Kungl. Maj :t förelagts riksdagen.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Efter herr statsrådets anförande har jag
inte så mycket att tillägga, men jag skulle dock vilja understryka, att när
jag hörde utskottets ärade ordförande, kom jag osökt att tänka på förhållandena,
när industrialismen infördes i England och den första lagstiftningen genomfördes.
Den första lagstiftningen angående minderårighetsgränsen och
minderårigas användande i industrien gjorde, som det heter i skildringar från
denna tid, 40,000 barn under 12 år arbetslösa. När man hörde de verkligt vältaliga
uttrycken för utskottets ärade ordförandes oro över föräldrarnas bekymmer,
ifall dessa 13-åringar icke skulle få arbeta, svårigheten med yrkesutbildning
o. s. s., o. s. v., kan jag inte neka till att den där siffran 40,000

Onsdagen den 29 april f. m.

55 Nr 80.

föresvävade mig, och jag ställde upp den till jämförelse med vad som hos oss Äng.
i verkligheten skulle ske. De, som skulle beröras av detta förbud, äro ett nasaändsådant
litet fåtal, att de bekymmer, föräldrarna skulle kunna få på grund n1^rarbetar™
därav, skulle uppstå mycket sällan. skydd.

Därtill kommer, att den svårighet, som av utskottets ärade ordförande fram- (Forts.)
hölls, väl knappast rör industrien. Det har tidigare yttrats inom utskottet,
och det har vidare här understrukits, att man ej tänker sig, att industrien särskilt
skulle behöva de bär 13-åringarna, och inte heller att 13-åringar i någon
större utsträckning skulle försöka att komma in i industrien, utan tyngdpunkten
i argumenteringen för att bibehålla 13-årsåldern för pojkarna har man
lagt på, att de skulle behöva komma in i hantverket. De skulle behöva komma
in vid denna ålder för att bli ordentligt yrkesutbildade. Nu är emellertid att
märka, att redan 1922 uttalade sig Sveriges hantverksorganisationer i ett yttrande
till socialstyrelsen att de för sin del inte hade något emot, att åldern
höjdes till 14 år, och det har också sagts mig, att det är ytterligt sällan, som
hantverket tar emot minderåriga under 14 år. De, som under de många år,
varunder denna fråga har diskuterats här och i socialstyrelsen, ha framfört de
starkaste skälen för ett bibehållande av 13-årsgränsen ha egentligen varit de
norrländska sågverken. Man har sagt, att det i sågverksdistrikten skulle vara
en allvarlig risk att pojkarna finge springa sysslolösa och att de tidigt behövde
få komma in i arbetet vid brädgårdarna, men som § 12 nu är formulerad,
när man har ändrat den gamla lagens uttryck »torvarbete» till »arbete i fria
luften», kan jag ej förstå annat, än att de där sysslolösa pojkarna uppe vid
de norrländska sågverken skulle kunna få användas i brädgårdarna i den utsträckning,
som kan vara behövlig. Jag skulle också vilja understryka, att
det inte är så stor skillnad mellan industri och hantverk nu för tiden i fråga
örn risker för de minderåriga. Man brukar ju i allmänhet framhålla som ett
av skälen varför man ej vill ha in minderåriga så tidigt i industrien, att de
maskinella anordningarna för dem vore en särskild risk för olycksfall. Nu är
att märka, att de maskinella anordningarna mer och mer trängt sig in på
hantverkets område och att man därför ej har den skillnaden mellan hantverk
och industri, som förut har funnits. Likaså tror jag, att man måste säga, att
den moderna arbetsintensiteten, som är en annan orsak till att man vill skona
barnen från att för tidigt komma in i denna form av arbete, också börjar att
göra sig gällande inom hantverket.

Det torde vara en riktig tendens, som mer och mer håller på att utbreda sig
över världen, att man skall se till, att ungdomen icke alltför tidigt kommer in
i det industriella och industrialiserade arbetet. Det är visserligen ej mer än
18 nationer, som lia ratificerat den konvention angående minimiåldern, som var
en av de första, som antogs efter kriget, sålunda redan 1919, men det är dock
flera stora industrinationer, som ha antagit den, och jag hörde i går av byråchefen
Molin, som just har kommit från Genéve, att man torde kunna säga,
att praktiskt taget alla nationer — åtminstone alla nationer, som äro att räkna
med i det här fallet — lia gått in för 14-årsgränsen, även örn de ej lia ratificerat
konventionen. Nu förefaller det också vara ett rätt egendomligt förhållande,
att Sverige är det enda land som bär gått in för olika minimiålder för
manlig och kvinnlig ungdom. Det skäl, som en gång i världen drogs fram
här i kammaren för att den kvinnliga ungdomen icke skulle få komma in i
industrien förrän vid fyllda 14 år, har alltid roat mig, och det har ej bara roat
mig, utan det har roat alla industriarbeterskor, som man resonerat med i denna
fråga. Det anfördes nämligen som ett skäl för att man ville sätta en högre
ålder för de kvinnliga minderåriga, att det vore så viktigt att de finge lära sig
hushåll under den tiden. Hur mycket hushåll 13-åriga flickor hinna lära sig,
det vill jag lämna därhän. Jag tror inte det bär varit något bärande skäl.

Nr 30. 56

Onsdagen den 29 april f. m.

Det har emellertid visat sig, att efter några övergångsår har det inte varit
riVlar iUaen nagra större svårigheter att genomföra bestämmelsen om 14 år, och jag tror,
om arbetar- att det är precis samma förhållande med pojkarna. Flickorna ha ej uppsugits
skydd. av det speciella hushållsarbetet under detta vänteår och hade därför ej behövt
(Forts.) vara särskilt lediga, Pojkarna kunna, örn de behöva sysselsättning, innan de komma
in i 14-årsåldem, göra precis detsamma som flickorna fått göra, därest de
fått lov att förtjäna sitt uppehälle ■— bli springflickor eller taga något utearbete.
Och jag tror, att man ej behöver befara, att pojkarnas framtida yrkesskicklighet
eller deras möjligheter att bli de goda karaktärer, varom utskottets ärade
ordförande har talat, på något sätt råka i fara, ifall man skulle skjuta upp
deras inträde i industriellt arbete ett år.

Vi få till slut komma ihåg, att det gäller 2.8 % eller 3 % eller någonting sådant
— sålunda ett mycket litet antal — som på det viset skulle bli utestängda.
De flesta äro upptagna av skolorna. Mer och mer blir ju skolåldern ej bara på
papperet, utan i verkligheten 14 år, och då blir faran för, att man skulle få
någon tid, under vilken de ej kunde på ett lämpligt sätt sysselsättas, ej så stor.

Därtill vill jag också säga, att det måste verka ganska underligt uti en tid,
då ungdomens arbetslöshet är ett faktiskt problem, ett problem, som för ungdomen
själv kännes oerhört tungt, att man skall släppa in de allra yngsta, som
ännu äro barn, under det att de andra få gå och vänta på arbete och ej få något
arbete. Jag tror ej att det skulle skada, om vi på det viset en liten smula sköte
fram den tidpunkt, då ungdomen skulle komma in i arbetet, när det är så pass
ont örn arbetsplatser, som det faktiskt är.

Herr talman! Jag tror, att de övervägande skälen tala för Kungl. Maj:ts
förslag, och jag hoppas denna kammare skall antaga det så mycket mer, som
vid den omröstning, som nyss har skett, andra kammaren gått in för detsamma.

Herr Johansson, Johan Peter: Ja, herr talman, jag kan efter de anföranden,
som nu äro hållna, fatta mig mycket kort, men för mig är den här bestämmelsen
örn åldersgräns det viktigaste i detta lagförslag. Som lärare under lång
tid. har jag lagt märke till, att då barnen kommit in i förvärvsarbete allt för
tidigt, verkar detta hämmande på dem och det ej bara i kroppsligt, utan även i
psykiskt avseende. Det kan vara riktigt, som utskottets ärade ordförande talade
örn, att en eller annan storman här i världen har fått börja förvärvsarbetet
mycket tidigt, men det bevisar ej, att det är lämpligt för alla och för den stora
massan. De stora förmågorna slå sig fram över alla hinder, även sådana hinder
som att nödgas börja förvärvsarbetet i alltför späda år. Faktum är, att
det är många, som fått gå lytta och lemmalösa genom livet, därför att oförståndiga
föräldrar satt dem till att utföra ett arbete, för vilket deras krafter
ej varit tillräckliga. De ha fått gå igenom ett helt långt livs lidande. Örn
man lägger oket på axlar, som ännu äro allt för svaga för att kunna bära det,
så vållar det barnen smärta, fysiskt och psykiskt. Naturens mening är, att
barnet under barndomen skall ha frihet och lek och ljus och glädje. Det är ju
den enda tid av ett människoliv, som är värd att leva, och det är obarmhärtigt
att beröva barnen denna deras rätt till livsglädje. Man talar örn att det skulle
vara till någon nytta, att ungdomen redan vid 13 års ålder skulle sättas in i
förvärvsarbetet, och det är ju icke tu tal om, att det arbetet ej kan vara till
nytta, men man frågar sig: är det verkligen förståndigt att använda så
späd arbetskraft, då tusentals och tiotusentals äldre personer, män och kvinnor,
gå arbetslösa i det här landet? Även örn denna späda kraft är ett tillskott,
då den sättes in, så är därmed ej säkert, att den är en vinst för nationen
i dess helhet, ty örn jag förstör denna arbetskraft, så att den får mindre effektivitet,
då den är utväxt och skulle vara fullgod, så har nationen inte gjort

Onsdagen den 29 april f. m.

57 Nr 30.

en vinst. Jag tror således att man uppnår ej vinst utan förlust genom att
taga in för späda krafter i förvärvsarbetet.

Fröken Hesselgren sade något örn förhållandena i England, som jag också
tänkt på. Jag såg nyss en redogörelse för vissa förhållanden i Kina, där föräldrar
sälja barnen och dessa sättas in i förvärvsarbete redan vid fyra års
ålder, då de få syssla med korgflätning. De bli vidunder till människor. De få
stora huvuden, händerna bli stora och kroppen för övrigt blir förkrympt. Det
vore mera barmhärtigt örn man skulle mörda dessa barn än sätta in dem i detta
arbete. Föräldrarna mena, att de ha en viss rätt att kräva, att barnen skola
hjälpa till och försörja sig själva. Det skulle vara föräldrarnas rätt, som de
göra gällande. Arbetsgivaren tycker, att han har en viss rätt att få billig arbetskraft.
Föräldrarna taga ut sin rätt, och arbetsgivaren tar ut sin rätt och
bevakar den. Men vem bevakar barnets rätt? Det är vi, som sitta här och
tjäna det allmänna som skola göra det.

Detta sker bäst genom anslutning till Kungl. Maj:ts och reservanternas förslag,
till vilket jag yrkar bifall.

Herr von Sydow: Jag kan ej neka till att jag blev något litet förvånad,
när jag hörde den siste ärade talaren. Han syntes vara av den uppfattningen,
att när barnet har slutat skolan, så är det för barnet nödvändigt och angeläget
att få en period av sysslolöshet. Jag har alltid varit emot detta. Jag har
förut haft den föreställningen i denna sak, att det vore nyttigt för en ung
gosse eller flicka, som har slutat sin skolgång, att få en regelbunden sysselsättning,
som är lämpad efter den unges kvalifikationer och som verkligen
kunde grundlägga en nyttig och gagnande verksamhet för honom i hans
vuxna ålder. Nu tycks man anse motsatsen, men jag vill säga, att här i
Stockholm åtminstone förekommer ofta en period av sysslolöshet efter skolgångens
slut, som är en olycka för de flesta barn.

Nu är det ju så, att den industriella utvecklingen har tagit mycket stor
fart här i landet, och den har varit i många avseenden till godo. Den har
dock som allting annat vissa olägenheter med sig, och en är den, att yrkesskickligheten
i hög grad avtagit. Det är nästan omöjligt att få yrkeskunniga,
yrkesutbildade arbetare. Det är lätt att få en arbetare, som står vid en maskin.
Han lär sig på sex veckor, hur han skall hantera maskinen, och där
står han och har god förtjänst. Men att få en arbetare med den arbetsskicklighet,
som fanns förr i världen, då arbetarna, åtminstone varje hantverkare,
haft 5—6 års utbildning -— många av dem med en släng av konstnärlighet
— är nu så gott som omöjligt; yrkesskickligheten håller på att försvinna.
Den finnes nästan ej mer.

Nu tror jag, att det vöre önskvärt, örn man gjorde vad man kan för att
främja yrkesutbildningen. Även örn man inte kan göra mycket så är det
gagneligt att göra något. Örn det är fråga örn en pojke, som slutat skolan,
och som är 131/2 år gammal, ja, då är det inte omöjligt för föräldrarna att
kunna skaffa honom in i ett yrke, där han får lära sig yrkesutbildning, ty
där är det alltid efterfrågan på arbetskraft, men nu skall han ej få kontinia
in, förrän han blir 14 år. Nu säges: »Låt honom vänta, tills han blir 14
år!» Ja, men under den tiden blir han t. ex. springpojke, och efter den tiden
vill han ej underkasta sig den långvariga yrkesutbildningen. Nu säger fröken
Hesselgren, att man inom hantverket ej vill taga in dem som äro under 14
år. Det är riktigt, niir det gäller att sluta lärlingskontrakt med dem, men
det lärer, efter vad jag tror, inte finnas något hinder för dem att börja som
volontärer. Då få arbetsgivarna se, om den unge passar för yrket, och han
får själv bilda sig en uppfattning örn huruvida han trives med yrket. Jag
vågar säga, att jag tror, att herr statsrådet, för vars verksamhet i denna

Äng.

vissa ändringar
i lagenom
arbetarskydd.

(Forts.)

Nr 80. 58

Onsdagen den 29 april f. m.

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Fort».)

fråga jag har stor egard, i min tanke inte fullt tillräckligt beaktat denna synpunkt.
Jag tror, att det är särskilt för barnen en fördel, om de kunna få
börja med lämpligt arbete, örn man underlättar för dem att skaffa sig en
sysselsättning, när de slutat sin skolgång, och inte i stället förbjuder det.

Slutligen har fröken Hesselgren framhållit, att med hänsyn till en konvention.
som beslutades en gång, då hon var med, vore det önskvärt, att man
gjorde denna ändring i lagen. Visserligen kunde man inte därigenom komma
därhän, att man kunde ratificera konventionen, men det vore bra, om man
finge en bestämmelse, som stämde mera överens med konventionen i denna
del. Ja, nu får jag säga det, att det i min tanke är en något långt driven
internationell imitationskänsla, när man av det skälet vill ändra en lag här
i landet. Jag tror, att den riktiga ståndpunkten är den, som lagrådet en
gång i ett liknande fall proklamerat, nämligen att det i varje fall är vår
skyldighet att först taga hänsyn till de svenska förhållandena och först i andra
rummet till de internationella.

Herr talman, jag instämmer i herr Westmans yrkande.

Herr Lindström: Efter herr statsrådets och chefen för socialdepartemen tet

vidsynta anförande här i kammaren och efter andra kammarens beslut
i frågan är det kanske att hoppas, att även denna kammare skall följa reservanterna.
Jag vill emellertid säga några ord änskönt frågans läge ser ut
att vara så gynnsamt.

Jag vill då påpeka en sak, som redan tidigare har framskymtat i debatten,
nämligen att det i den största delen av den civiliserade världen finnes en
mycket allmän och mycket bestämd socialpolitisk tendens, som går ut på att
höja minimiåldern för minderårigas tillåtelse att inträda i industriellt arbete.
Den har markerats av den konvention, som det har talats örn. Den markeras
också av andra saker. Vi erinra oss utan tvivel allmänt, att det ej var länge
sedan som det engelska underhuset beslöt att höja den obligatoriska skolåldern
till 15 år, vilket betyder att åldern för inträde i industrien höjes i
samma mån.

Utskottets ärade herr ordförande har talat några vackra ord örn vad det
betyder för ungdomen att tidigt få vänja sig vid att finna tillfredsställelse
i att göra nytta, och vidare talade han örn att det är viktigt, att ungdomen
ej får den uppfattningen, att det är tillåtet för dem att gå och slå dank. Ja,
jag förstår, att den ärade talaren på östgötabänken har en erfarenhet av livet,
som gör, att det är ganska lätt för honom att ha just den synpunkten på
dessa problem. Men, herr talman, jag har också en erfarenhet. Jag har
den erfarenhet, som den unge arbetaren får, när han kommer ut i industriellt
förvärvsarbete redan före 12-årsåldern. Och denna erfarenhet har sagt mig,
att man under dylika förhållanden inte bara kan lära sig att finna tillfredsställelse
i att göra nytta, utan att man även kan påläggas arbetsuppgifter,
som ingalunda bidraga till att skapa kärlek för arbetet utan som i stället kunna
verka tvärtom.

Det säges av andra lagutskottets herr ordförande, och det har ytterligare
understrukits av en talare på stockholmsbänken, att arbetsuppgifterna för
dessa mycket unga inom industrien skulle bli av lättare natur, att de skulle
lämpa sig efter deras kvalifikationer. Ja, herr talman, jag får även här
åberopa min erfarenhet, och den säger mig, att det icke alltid är så lätt .att
finna de särskilt lämpade arbetsuppgifterna. Inom det yrke, där jag har arbetat
i omkring 14 års tid, inom sågverksindustrien, där fingo vi pojkar vid
mycket tidig ålder lära oss att hugga i med arbetsuppgifter, som faktiskt
överstego våra krafter, just därför att man behövde folk för den uppgiften
och just därför, att det ej fanns några speciella lagbestämmelser, som skyd -

Onsdagen, deli 29 april f. m.

59 Nr 30.

dadé oss. Denna personliga erfarenhet gör mig böjd för att mycket varmt
vädja till kammaren att gå med på det förslag, som finnes nedlagt i Kungl.
Maj:ts proposition i dessa punkter och till vilket reservanterna ha anslutit
sig.

Det talades av en representant för högerpartiet på stockholmsbänken örn
nödvändigheten av att bevara yrkesskickligheten och att uppamma densamma
genom att lämna de unga tillfälle att så tidigt som möjligt komma in i ett
dylikt arbete. Ja, jag vill understryka min principiella anslutning till den
synpunkten, men jag ber samtidigt att få säga, att de allra flesta, som det
här gäller, är väl ändå ej sådant folk, som kommer in i arbete, vilket kräver
en speciell yrkesskicklighet, utan i de allra flesta fall gäller det det industriella
arbetet, och året mellan 13 och 14 års ålder gör i regel litet eller intet
till för att de där skola uppnå nödvändig yrkesskicklighet.

Herr talman! Ehuru jag för min del beklagar, att reservanterna på grund
av omständigheterna inte ha kunnat giva sin reservation en sådan formulering,
att en anslutning för Sveriges vidkommande till Washingtonkonventionen
från år 1919 enligt densamma är möjlig, så vill jag dock för att i frågans
nuvarande läge bidraga till att trygga det bästa möjliga resultatet yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Strömberg.

Herr Hagman: Herr talman, mina herrar! När man nu från det håll, där
man är motståndare till en utsträckning av gränsen till fjorton år, gör gällande,
att det finnes tillfälle för dessa unga att komma in i lättare arbete
före uppnådda fjorton år, måste man ju hänsyfta på hantverkets förhållanden,
och då jag har litet erfarenhet örn hur man på dessa områden ordnat
hithörande frågor, vill jag gärna begagna tillfället till att framhålla, att där
har man i regel satt just fjorton år som lägsta åldern för dem, som överhuvud
vilja komma in i hantverksarbete. Och örn jag från de föreslagna bestämmelserna
undantager just hantverksarbete, så heter det, att i övrigt gäller
det bergverks-, bruks-, fabriks- eller annat industriellt arbete samt byggnadsarbete
eller arbete med transport av personer och gods, och det är i allmänhet
arbetsområden, där man nog måste anse riktigt; att fordra, att vederbörande
uppnått en ålder av fjorton år.

När utskottets ärade vice ordförande, herr von Sydow, framhåller, att det
börjar bli mer och mer omöjligt, att få fram den tidigare konstaterade yrkesskickligheten
inom hantverkets områden, så bevisar han alldeles för mycket,
om han därmed vill ha sagt, att detta skulle vara beroende av, örn man sätter
åldern till tretton eller fjorton år. Jag tror, att det är precis lika lätt att
få tillbaka den gamla yrkesskickligheten, örn åldern sättes till fjorton år, ty
vid 13 års ålder är det som regel icke möjligt för vederbörande att komma
in på dessa hantverkets arbetsområden, där dessa synpunkter skulle komma
till sin rätt och ha någon som helst betydelse. Jag erinrar mig, hur det
var för mig själv, när jag började i ett hantverksyrke. Det var ej möjligt
att komma in, förrän man fyllt fjorton år, därför att i min bygd blev man
ej färdig med skolgången i den vanliga folkskolan före denna ålder, och jag
har anledning tro, att så är förhållandet i många orter i vårt land. Jag
vill därför för min del, i synnerhet sedan det upplysts, att andra kammaren
gått in för en minimigräns av 14 år, varmt vädja till kammaren att bifalla
reservationen och Kungl. Maj:ts förslag, och jag tror icke, att det kommer
att medföra någon som helst svårighet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Majlis förslag.

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

Nr 80. 60

Onsdagen den 29 april f. m.

Äng. Herr Bergman: Jag begärde ordet för att fästa uppmärksamheten på en

vissa aud- synpunkt, som nästan icke alls har berörts under denna debatt men som icke
71omarbetarf* synes mig sakna betydelse. En och annan talare har endast snuddat lätt vid
skydd. den. Det är nämligen det sammanhang, som denna fråga har med vår folk(Forts.
) skolas utveckling och folkbildningens höjande. Bland vår folkskolas vänner
har under senare tid gjort sig gällande en mycket lovvärd tendens att vidga
.skolundervisningen på det sättet, att man lägger till ett sjunde skolår. Det är
redan rätt många samhällen, som på detta sätt lagt ett skolår till det sjätte,
som annars varit slutåret i de flesta skolor. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att denna tendens endast gynnas av ett bifall till Kungl. Maj:ts och reservanternas
förslag. Örn nian däremot släpper in trettonåringar i industriarbetet,
_ så försvåras denna mycket nyttiga och lovvärda utveckling.

Även frågan örn de allmänna fortsättningsskolornas förnuftiga utveckling
och anordning, vilken vållat svårigheter på många håll, blir lättare löst på det
sättet. Det finnes också, som vi veta, nu sedan några år tillbaka en yrkesskoleinstitution,
som ingår i vårt allmänna skolväsen. När man gör gällande,
att det skulle vara önskvärt att i god tid göra ungdomen förtrogen med praktiskt
arbete, finnes det ju möjlighet i vissa samhällen att tillmötesgå en sådan
önskan bl. a. genom dessa yrkesskolor. Även den möjligheten underlättas ■—
och man tar ju därmed hänsyn till det intresse, som låg utskottets ärade ordförande
örn hjärtat — genom att man ansluter sig till reservationen.

Jag vill vid denna sena timme icke gå närmare in på dessa saker utan endast
göra denna korta erinran, och jag ber att få yrka bifall till herr Hanssons
reservation, som ju sammanfaller med Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Westman: Den synpunkt, den talare framhöll, som nyss yttrade sig,
har mycket noga beaktats av utskottet, såsom den ärade talaren kan finna, örn
han läser utskottets utlåtande i fråga om 14 och 15 §§. Den synpunkten, att
arbetstiden icke får hindra skolgången, har sålunda beaktats vid ärendets
handläggning.

Jag blev en smula förvånad, när fröken Hesselgren tog till orda och i debatten
införde en siffra om 40,000 barn från England. Jag är tacksam, att hon
stannade vid siffran 40,000. Hon hade lika väl kunnat taga en siffra på
400,000 eller 500,000 eller vad som helst, därför att jag hade icke nämnt någon
som helst siffra i mitt anförande. Örn man vill införa en fiktiv siffra i debatten,
så har man fullt fria händer. Jag framställde ej alls denna fråga som
en fråga örn antalet. Jag diskuterar nämligen de trettonåriga pojkarnas användning
icke som en kvantitativ fråga, som har betydelse vare sig för hantverkets
eller industriens behov av arbetskraft.

Jag erkänner mycket gärna, att den ärade talaren på stockholmsbänken
hade rätt, när han sade, att man kunde av mitt anförande finna, att denna
fråga hade av mig givits en personlig färgläggning. Jag misstänker, att,
såsom fallet var med mig själv, de flesta pojkar karakteriseras av en naturlig
lättja, och för min del har jag alltid varit mycket tacksam för att jag redan
som mycket ung genom mina föräldrars ingripande fick det botemedlet mot
min naturliga lättja, att jag mycket tidigt sattes till ett ganska tråkigt och
ihållande arbete.

Det kan ju hända, att andra pojkar icke behöva så sträng kur utan i alla
fall kunna komma att få det sinnelaget, att de vilja uträtta något här i livet.
Men när herr Johansson sade, att de stora männen »slå sig fram över alla
hinder», skulle jag vilja säga, att den erfarenhet, jag gjort i livet, är att de
stora männen slå sig fram tack vare hindren. Det finns naturligtvis undantag,
det vill jag visst erkänna, men i allmänhet är det nog så, att det är en oskattbar
sak för en ung, dugande man, örn han råkar i den belägenheten, att han

Onsdagen den 29 april f. m.

Nr 80.

finner sig ha stora hinder att övervinna. Denna reflexion för mig helt naturligt
till att komplimentera och lyckönska den ärade talaren på stockholmsbänken
till att han under de bristfälliga lagstiftningsregler, som då existerade,
rakade att komma i den situationen, att han fick stora hinder att övervinna.
Han har ju redan visat, att det har varit gagneligt, och jag tillåter mig uttrycka
den förhoppningen, att den spänning i sin själ, som han tillägnat sig
under ogynnsamma förhållanden, skall fortsätta att ytterligare verka, så att
han en gång kommer att i Svenskt biografisk lexikon räknas till de stora män,
som vårt land fött och som slagit sig fram trots eller tack vare eller, i varje
fall, under betydande hinder i sin ungdom.

Jag vill, herr talman, gärna medge, att jag kanske betraktar denna sak ur
en subjektiv synpunkt, men jag har icke blivit övertygad, att det verkligen
skulle bli till olycka för det antal pojkar, varom här egentligen är fråga, örn
de fingo börja sitt arbete ett år tidigare, såsom utskottet föreslagit, än vad
Kungl. Majit vill medge.

Således, med hänsyn tagen till barnen ber jag, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Herr Petren: Utskottets vice ordförande framhöll, att arbetsskickligheten
håller på att försvinna mer och mer, och anförde detta såsom ett skäl för att
ynglingarna^skulle få börja i hantverk redan vid tretton års ålder. Men man
kan väl ända icke på allvar göra gällande, att arbetsskickligheten skulle vara
i fara, örn vi .nu följa andra kammaren och besluta, att först vid fjorton år får
hantverksutbildningen hos främmande personer börja. Det är väl ej någon
risk för att icke en person som vuxen kan bli fullt arbetsskicklig i sitt yrke,
även om han först vid fjorton års ålder börjar utbilda sig i yrket. Det torde
man icke på allvar kunna påstå.

Utskottets ärade ordförande framhöll i sitt sista anförande mycket vältaligt,
hurusom lättjan vöre ett fördärv för pojkar, och att det vore lyckligt för dem
att så tidigt som möjligt komma i arbete men däremot en olycka, örn de icke
komme i arbete före fjorton års ålder. Men jag ber ändå att få erinra örn att
det dock icke är så, att enligt lagförslaget allt arbete skulle vara förbjudet
för trettonåringar. Det finnes åtskilliga sysslor, som bli tillåtna för trettonåringar
enligt Kungl. Maj :ts förslag. Så är fallet med lantarbete och arbete
ute i det fria torde vara nyttigt för ungdom. Trettonåringen har också rättighet
att taga plats^i handel såsom .springpojke o. s. v. Förbudet att taga anställning
före 14 ars alder gäller ju endast hantverk och industriellt arbete.

Det framhalles i utskottsbetänkandet, att inom industrien torde också arbete
av mindre krävande art förekomma, och att det är särskilt stadgat, att arbetsgivare
icke får använda minderårig på sådant sätt, att han överanstränger
honom o. s. v. Men. det torde väl ändå vara så, att det mesta arbetet inom
den egentliga industrien icke kan vara lämpligt för en pojke på tretton år, vars
organism ännu icke är fullt utvecklad och jag får säga som herr Johansson:
vem bevakar en pojkes rätt, så att icke arbetsgivaren använder honom på ett
sätt, som blir till skada för hans hälsa? Jag är övertygad, herr talman, att
ingen av de herrar, som här uppträtt till förmån för utskottets förslag, själv
skulle vilja, att hans barn kom i industriellt arbete före fjorton års ålder.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas och Kungl. Marits
förslag.

Herr Olsson, Oscar: Jag är icke alltför mycket imponerad av utskottets
ärade ordförande, da han är sa angelägen att tillvarataga de stora männens
intressen och för dessa stora mäns intresse vill ga in för den principen, att

. Ang.
vissa ändringar
i lagen.
örn arbetarskydd.

(Forte.)

Nr 30.

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

62 Onsdagen den 29 april f. m.

arbetare- och bondbarn i allmänhet skola komma i industriellt arbete eller hantverksarbete
före fjorton års ålder. Med det resonemang, som han förde, att
det är tack vare svårigheterna som de stora männen ha blivit stora män, och
med de konsekvenser han drog, då han ville sänka åldersgränsen under fjorton
år för inträde i industriellt arbete, förvånade det mig, att han ej gick än längre
och ville ha bort de bestämmelser, som nu finnas, och gå tillbaka till den gamla
tiden, då man lät barn börja arbeta redan vid tio års ålder. De där konsekvenserna,
som kommo till synes i det resonemang, som utskottets ordförande här
framförde, äro verkligen något betänkliga. När han sedan viftade bort herr
Bergmans yttrande med att utskottet redan hade beaktat den synpunkt herr
Bergman anförde, misstänker jag, att han icke hörde på ordentligt vad herr
Bergman sade. Herr Bergman fäste uppmärksamheten på att en sådan lagstiftning,
som utskottet föreslår, ju dock går i vägen för folkskolans och
speciellt för yrkesskolans uppfostringsverksamhet. Och jag antager, att den
här så omtalade yrkesskickligheten i hantverket skulle befordras i betydligt
högre grad genom en fortsättningsskola efter den vanliga folkskolan, som
tog hänsyn just till yrkesskickligheten, än genom att man släpper in barnen
före fjorton års ålder i det industriella förvärvsarbetet. Det skulle verkligen
förvåna mig i icke ringa mån, örn första kammaren, trots den angelägenhet,
utskottets ordförande visade, då det gällde att uppmuntra de första kammarens
ledamöter, som lia barn under fjorton års ålder, att skicka dem ut i industriarbete,
skulle gå emot andra kammaren, som redan har fattat beslut örn åldersgränsens
höjande i detta fall till fjorton år.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande ^av de nu
föredragna paragraferna enligt utskottets förslag samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna motsvarande paragrafer av Kungl. Maj:ts förslag i
ämnet; och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja
besvarad.

Näst efter 10 § fanns i Kungl. Maj:ts förslag införd en 11 § av följande
avfattning:

Minderårig under sexton år må icke användas till arbete under jord i stenbrott
eller gruva.

Då utskottet ej funnit skäl föreslå ändring i gällande bestämmelser, enligt
vilka minderårig under femton år icke finge användas till arbete under jord
i stenbrott eller gruva, hade förevarande paragraf icke upptagits i utskottets
förslag.

Enligt de av herr Sigfrid Hansson m. fl. och fröken Hesselgren avgivna
reservationerna hade reservanterna beträffande 11 § anslutit sig till Kungl.
Maj :ts förslag.

Härom anförde nu

Herr Westman: Såvitt jag fattade propositionen rätt, bifölls nu den kungl,
propositionen i 9 och 10 §§. Då ber jag få yrka bifall till Kungl. Maj:ts
proposition i 11 §, därest den nu föredrages.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, godkände kammaren
på gjord proposition 11 § av Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Onsdagen den 29 april f. m.

63 Nr 30.

12 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetar -

(i Kungl. Majlis förslag:)

(i utskottets förslag:)

skydd.

(Forts.)

I fråga om lätt arbete, som bedrives i fria luften och fortgår allenast under
kortare tid av året samt icke regleras av samband med mekaniskt driven arbetsprocess,
må yrkesinspektionens chefsmyndighet, när skäl därtill äro, bevilja
eftergift från de i 9 och 10 §§ meddelade förbud.

Chefsmyndigheten må ock i särskilda
fall meddela eftergift från det i
10 § första stycket stadgade förbud,
där så prövas nödigt till förekommande
av sysslolöshet eller annat allvarligt
men för den minderårige.

^ Beträffande minderårig, vilken användes till ett under kortare tid fortgående
arbete, som ej är att anse såsom tungt, må chefsmyndigheten bevilja
eftergift från det i 10 § andra stycket meddelade förbud, när synnerliga
skäl därtill äro.

Herr Hansson, Sigfrid: Jag ber att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Westman: Jag ber att få instämma i yrkandet örn bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
den under behandling varande paragrafen endast yrkats att kammaren skulle
godkänna motsvarande paragraf av Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets förslag
till paragrafens lydelse samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

1 och 2 mom.

Godkändes.

3 morn.

Detta moment lydde:

Den minderårige skall för nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet
under minst elva timmar varje dygn, och skall i denna ledighet ingå tiden mellan
klockan 10 e. m. och klockan 5 f. m.

Från vad sålunda stadgats skola gälla följande undantag. Yngling, som
fyllt sexton år, må efter vederbörande yrkesinspektörs eller bergmästares medgivande
användas till arbete å tid, som nyss är nämnd, där hans arbetstid är
begränsad till högst åtta timmar av dygnet samt tillika arbetet antingen icke
oftare än under var tredje vecka infaller å tid mellan klockan 10 e. m. och
klockan 5 f. m. eller ock är i fråga om tider på dygnet, då det skall utföras,

13 §.

Godkändes.

U §.

Nr 30. 64

Onsdagen den 29 april f. m.

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

fördelat på sätt, som kari anses likvärdigt med nyssnämnda anordning. Härutöver
må yrkesinspektionens chefsmyndighet medgiva, att sådan yngling må
i den mån så kan anses påkallat deltaga i arbete, som på grund av sin natur,
arbetsbrådska eller annan tvingande omständighet måste bedrivas med skiftindelning
eller eljest forceras. Yngling, som fyllt fjorton år, må efter chefsmyndighetens
medgivande användas till flottningsarbete, i den mån förhållandena
därtill föranleda.

I herr Sigfrid Hanssons reservation hade för momentet föreslagits följande
avfattning:

Den minderårige skall för nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet
under minst elva timmar varje dygn, och skall i denna ledighet ingå tiden mellan
klockan 10 e. m. och klockan 5 f. m.

Herr Hansson, Sigfrid: Beträffande 3 mom. ha jag och mina medreservanter
hemställt örn sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag, att undantagsbestämmelserna
skulle strykas. Det ha vi gjort av det skälet, att minderåriga
borde förskonas från nattarbete i allmänhet, men också därför att i
detta fall föreligger en internationell konvention, som vi anse, att riksdagen
bör taga hänsyn till.

Jag hemställer därför, att 14 § 3 mom. måtte få den ordalydelse, som återfinnes
i vår reservation.

Herr Westman: Herr talman! Yi ha hunnit fram till 3 mom. Där har
ju Kungl. Majit föreslagit vissa undantagsmöjligheter från huvudregeln rörande
de minderårigas nattvila. Den socialdemokratiska reservationen gålrut
därpå, att man skulle taga Kungl. Maj :ts huvudregel^ men utan att möjliggöra,
att undantag gjordes från denna huvudregel. Utskottet har ställt sig
på en tredje ståndpunkt. Utskottet har nämligen föreslagit, att utom de undantag,
som återfinnas i Kungl. Maj :ts proposition, från bestämmelserna örn
de minderårigas nattvila skulle det göras ytterligare ett undantag, nämligen
att yngling, som fyllt fjorton år, må efter chefsmyndighetens medgivande
användas till flottningsarbete, i den mån förhållandena därtill föranleda. Utskottet
har ansett, att flottningsarbetet försiggår under omständigheter, som
göra, att yngling, som fyllt fjorton år, må kunna under de^ garantier, som ligga
däri, att socialstyrelsen skall medge hans användande, få användas till detta
ärbfito

Jag ber få påpeka, att flottningsarbetet tili stor del utföres i de norra
delarna av vårt land och under den ljusa årstiden. Det föreligger således
bär helt andra förhållanden än de, som t. ex. råda i Belgiens industridistrikt,
där en minderårig har att arbeta under en natt, som även sommartiden _ är
ganska mörk. Det förhåller sig för övrigt pa det sättet, att när flottning
pågår uppe i de norrländska älvarna, är detta en sensation, som i hög grad
tilltalar pojkarna, och det är nog på det viset, att det är ganska svart att
hålla pojkarna borta från flottningen. De äro nere och peta på timmerstockarna
och styra med dem i alla fall. Under sådana omständigheter förefaller
det, som örn det här skulle vara fråga om ett arbete, som mycket väl
skulle kunna under de betryggande garantier, utskottet föreslår, få utföras av
en yngling, som fyllt fjorton år.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till 3 mom. i den lydelse,
som föreslagits av utskottet.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner, först pa godkännande av det nu
ifrågavarande momentet samt vidare därpå att kammaren skulle godkänna mot -

Onsdagen den 29 april f. m.

65 Nr 30.

svarande del av det av herr Sigfrid Hansson m. fl. reservationsvis framställda
lagförslaget; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

15 och 16 §§.

Godkändes.

17 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:
(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Kvinna, som fött barn, må icke användas
till arbete, som med förbudet
i 10 § första stycket avses, under de
sex första veckorna efter barnsbörden,
därest icke med läkarintyg styrkes,
att hon utan men för sig eller barnet
tidigare kan börja arbetet.

(i utskottets förslag:)

Kvinna, som fött barn, må icke användas
till arbete, som med förbudet
i 9 § andra stycket avses, under de
sex första veckorna efter barnsbörden,
därest icke med läkarintyg styrkes,
att hon utan men för sig eller barnet
tidigare kan börja arbetet.

Företer kvinna, som användes till arbete av nämnda slag, intyg av läkare
eller barnmorska av innehåll, antingen att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst
inom två veckor, eller ock att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst
inom sex veckor och med hänsyn därtill har behov av ledighet från arbetet,
må sådan ledighet ej förvägras henne.

Herr Westman: Jag ber att såsom en följd av kammarens förut fattade
beslut få hemställa, att kammaren måtte bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner, först på
godkännande av den nu föredragna paragrafen samt vidare, enligt herr Westmans
yrkande, därpå att kammaren skulle godkänna motsvarande paragraf av
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och förklarades den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad.

18 §.

Godkändes.

19 §.

Denna paragraf var så lydande:

Kvinna, som användes till industriellt arbete, vilket bedrives i sådan omfattning,
att å arbetsstället i regel användas minst tio arbetare, skall för nattvila
beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar varje dygn.
I denna ledighet skall ingå tiden mellan klockan 10 e. m. och klockan 5 f. m.

Föreligga sådana omständigheter, som i 14 § 1 mom. andra stycket nämnts,
må kvinna utan hinder av vad i första stycket härovan stadgats användas
till arbete i den mån så är nödigt. Örn arbete utöver den i samma stycke
föreskrivna begränsningen samt dess anledning, omfattning och varaktighet
åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början göra anmälan
till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Arbetet må icke
fortsättas utöver sist angivna tid utan att därtill sökts tillstånd, som må beviljas
av vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare för ytterligare högst
en månad och av yrkesinspektionens chefsmyndighet för längre tid. över an Första

kammarens protokoll 1931. Nr 30. 5

Ang.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

Nr 30. 66

Onsdagen den 29 april f. m.

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

sökan skall beslut meddelas ofördröjligen. Anmälan eller ansökan må anses
gjord, när den i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

I herr Sigfrid Hanssons m. fl. reservation hade för paragrafen föreslagits
följande avfattning:

Kvinna, som användes till industriellt arbete, skall för nattvila beredas
oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar varje dygn. I denna
ledighet skall ingå tiden mellan klockan 10 e. m. och klockan 5. f. m.

Föreligga sådana omständigheter, som i 14 § 1 mom. andra stycket nämnts,
må kvinna utan hinder av vad i första stycket härovan stadgats användas till
arbete i den mån så är nödigt. Örn arbete utöver den i samma stycke föreskrivna
begränsningen samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det
arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början göra anmälan till yrkesinspektionens
chefsmyndighet. Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna
tid utan att tillstånd därtill sökts hos nämnda myndighet, över sådan
ansökan skall beslut meddelas ofördröjligen. Anmälan eller ansökan må anses
gjord, när den i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

Herr Hansson, Sigfrid: I fråga örn 19 § ha vi föreslagit en annan ordalydelse
än den utskottet förordat. Det gäller här nattarbete för kvinnor, och vi ha
tillåtit oss i likhet med den socialdemokratiska motionen yrka, att nattarbetsförbudet
skall utsträckas så, att det kommer att tillämpas även i företag med
mindre än tio arbetare. Nuvarande bestämmelser äro nämligen begränsade
till sådana företag, som i regel sysselsätta mer än tio arbetare. Vi ha för
övrigt en internationell konvention att taga hänsyn till i detta sammanhang,
Vårt land har iklätt sig förpliktelser gentemot denna och det är icke minst
därför, som vi framställt vårt yrkande.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till reservationen beträffande 19 §.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Denna fråga hör till de mycket om stridda.

Den ena önskar det och den andra det, men jag tror, man
kan säga, att i det stora hela äro kvinnorna själva, som detta närmast rör,
rädda för att för närvarande få den utsträckning av lagen, som reservanterna
föreslagit. Ända sedan 1919, då denna utsträckning första gången föreslogs,
har då och då från arbeterskehåll förklarats, att de icke vilja gå med
på att utsträcka lagen till att omfatta även småindustrier, och detta har berott
på det sätt, varpå denna nattarbetslag är avfattad. Den är a^v mycket
gammalt datum. Den är den äldsta av de internationella lagarna på arbetarskyddets
område, och det har gjort, att den nu rätt litet motsvarar de nutida
arbetsförhållandena. Det är dessutom omöjligt att i någon form ge
dispens. Detta medför, att skulle nattarbetslagen utsträckas till att omfatta
icke bara såsom nu den större industrien utan även småindustrien, hantverket
o. s. v., skulle en hel del yrkesutövare komma i en ganska svår situation.
Jag vill här särskilt peka på att t. ex. småbagerierna i det fallet skulle komma
att rätt väsentligt hindras i sin yrkesutövning. Det är icke så att förstå,
att småindustrien i någon större utsträckning använder sig av nattarbete.
Tvärtom bär den undersökning, som från yrkesinspektionens sida flera gånger
gjorts, visat, att det faktum, att vi ha en nattarbetslag för den stora industrien,
har tryckt sin stämpel på den mindre industrien, så att nattarbete i
mycket ringa utsträckning användes. Men där det användes och de få gånger
det användes, är det beroende på att det för yrkesutövningen är av så stor
betydelse, att det torde vara nödvändigt att ha denna möjlighet. Det skulle
därför vara ett betänkligt handikap i försvärvsmöjligheten, örn man nu utan

Onsdagen den 29 april f. m.

67 Nr 30.

vidare ställde den mindre industrien under en lag, som hindrade varje form
av nattarbete.

En annan orsak till att man i alla händelser icke nu hör fatta ett sådant
beslut är, att frågan om möjligheten att i viss mån revidera den gällande
nattarbetslagen, så att en del av dessa svårigheter skulle elimineras bort,
skall upp till behandling i Genéve i år. När denna fråga icke ännu är avgjord,
synes det mig synnerligen opraktiskt att nu utsträcka lagen, då man
ej gör det med kvinnornas goda minne utan de tvärtom äro rädda därför. Jag
anser därför, herr talman, att man i detta fall bör nöja sig med vad man
redan har och vad man haft ända sedan 1909, nämligen förbud för nattarbete
i de större industrierna. Kungl. Majit bär nämligen därvidlag icke
gjort annat än flyttat in den speciella, lag angående kvinnornas nattarbete,
som redan finns, i det nu föreliggande förslaget till arbetarskyddslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag.

Äng.

vissa ändringar
i lagen
örn arbetarskydd.

(Forts.)

Herr Lindhagen: Här äro vi inne på den stora frågan, som det förr kämpades
så mycket om, nämligen lika lagstiftning för man och kvinna eller icke.
Det gäller således här hela mänskligheten. Generaldebatten inleddes med diskussion,
örn jordbruksarbetarna skulle undantagas eller ej. Den nu föreliggande
frågan har mycket större omfattning. Därför tillåter jag mig, herr talman,
att på denna punkt sätta in min lilla generaldebatt i ämnet.

Jag menar nu icke lika rätt för man och kvinna, ty det kan icke skapas
genom lag. Kvinnor och män lämpa sig kollektivt och individuellt för olika
yrken. Livet självt organiserar yrkenas sortering mellan dem, det behöver lagen
icke lägga sig i. Men när man och kvinna ha valt sina yrken, antingen av
fallenhet eller av nödvändighet för att kunna leva, så ha de naturligtvis icke
valt omöjliga yrken för den ena eller andra utan någorlunda överkomliga. Då
bör lagen, då den vill skydda dem i deras arbete, vara lika för bägge könen.

Jag har nu väckt en motion, som visserligen delvis redan ogillats vid nästföregående
beslut. Denna motion grundar sig på ett långt bemödande i förflutna
tider. Det har i den yrkats, i anslutning för övrigt till vad socialstyrelsen,
således en auktoritet, föreslagit, att lagstiftningen örn arbetstid och annat
arbetarskydd skall vara rimlig och översiktlig och sammanslås i en författning.
Det är mitt första yrkande.

Vidare har också i nära anslutning, icke fullständig, till socialstyrelsens förslag
hemställts, att ett underkapitel i denna lag skall gälla all reglering av arbetstid
^eller med andra ord all rätt till vila i arbetet, och detta underkapitel
skall då i särskilda avsnitt behandla normal arbetsdag, förbud mot nattarbete,
söndagsvila och semester.

Tillika bör såsom en princip för denna arbetarskyddslagstiftning, såvitt den
rör arbetstiden, gälla, att det skall icke göras någon skillnad på person utan
hela folket, alla lönearbetare skola vara med utan skillnad till kön och utan
skillnad till yrken eller, som jag tillåtit mig uttrycka det, den skall vara lika
för kroppsarbetare på landet och i stad, kontorsarbetare, butiksarbetare, lagerarbetare,
hantverksarbetare, sjuksköterskor, hembiträden, sjömän och arbetare
i de s. k. intellektuella yrkena. Sedan denna allmänna princip fastslagits så
som utgångspunkt, må därefter följa de undantag och modifikationer, som enligt
sakens natur eller härskande konjunkturer anses under nuvarande förhållanden
ofrånkomliga. Nu innehåller den gällande lagstiftningen i fråga
örn omfattningen en hel del otillräckliga, godtyckliga, orättvisa, haltande och
oklara bestämmelser. Det finns föga rim och reson i ingresserna, och de särskilda
lagbestämmelserna kongruera icke med varandra, såvitt jag förstår.

Därnäst har yrkats, att 1910 års riksdagsskrivelse om söndagsvila samt riks -

Nr 30. 68

Onsdagen den 29 april f. m.

Arty. dagens skrivelse 1915 och andra kammarens beslut 1912, 1913 och 1914 om
vissa and- utsträckning i anda och sanning av förbudet mot kvinnors nattarbete även till
r*om arbetar™ mannens nattarbete skola omsider utan undanflykter effektueras. Ett av kraskydd.
ven är således, att maskinkulturens s. k. oavbrutna drift beskäres ingående med
(Korts.) bibehållande av den oavbrutna driftens missförhållanden allenast i den mån
allmänna intressen för närvarande oundgängligen påkalla det.

Örn vi då först hålla oss till nattarbetet, så har i motionen skildrats kampen
tidigare om förbud mot nattarbete i industriella och närstående yrken endast
för kvinnor eller både för män och kvinnor. Nattarbetet är onaturligt och
skadligt både för män och kvinnor, och en ensidig lagstiftning för kvinnor, berövar
många kvinnor deras levebröd utan att lagstiftaren i någon mån vårdar
sig örn att giva dem ett annat. Männen äro de härskande och befallande, och
kvinnorna äro rädda för dem, när de senare komma med sina kommandon. Men
kvinnorna reste sig i alla fall emot olikställigheten. Åren 1908 och 1909 stodo
meningarna hårt emot varandra inom statsmakterna och lika mycket och än
mera ute bland dem, som det gällde.

Livet självt sorterar, som sagt, män och kvinnor i olika yrken för att de
skola kunna leva. Det bör då vara givet, att örn man bara ger kvinnorna
skydd mot nattarbete, vilket betyder förbud för dem att arbeta under natttimmarna,
så komma de i förvärvsavseende i mycket sämre ställning än männen.
Därför inträffade det ju också efter 1909 års beslut i riksdagen efter Thyréns
stora tal i andra kammaren, att exempelvis i typografyrket, där kvinnorna förr
voro talrikt anställda, äro de numera i stort sett bortsopade. I den stora
tryckerifirman Marcus, som förr använde bara kvinnor i sin tjänst, där finns
det nu bara en och annan, som fått på nåder stanna kvar.

Denna uppfattning, att det skall vara lika lagstiftning för män och kvinnor,
bottnar för övrigt i den naturlagen, att natten är till för att sova, vare sig
man är man eller kvinna, och att dagen är till för att arbeta, vare sig man är
man eller kvinna. Arbetet på nätterna är skadligt för släktets hälsa och
välfärd. Även därför bör det vara förbjudet, likaså för männen att tvingas till
lönearbete under nätterna. Det är maskinkulturen, som skapat nattarbetet.
Förr skulle man sova örn nätterna, men nu komma bestämmelser örn att herrarna
skola arbeta örn nätterna men inte damerna, fastän Kungl. Maj :t medgiver
i sin proposition, att det har utretts, att män, som tvingas till nattarbete
i fabrikerna, göra detta mycket ogärna så gott som allesamman. Det strider
nämligen emot deras naturliga instinkt, som säger dem, att de böra sova under
natten, ty så har naturen bestämt.

Nu är frågan den, örn maskinkulturen, som kommer över och hotar mänsklighetsvärdena
och lägger dessa öde på många områden, skall få härska allena.
Förr sov man under nätterna, innan maskinkulturen kom, och då få maskinerna
alltså hålla sig borta eller inrätta sig så, att de brukas bara örn dagarna.

I propositionen medgives tillika, att när det bara är för vinnings skull, som
man tillåter, att arbetstiden sträckes ut över nätterna, är det icke något att
taga hänsyn till. Men det finns ju allmänna intressen, som göra, att man måste
ha arbetet i gång under nätterna, inom järnvägarna, belysnings- och vattenledningsverken,
inom sjukvården och andra områden. Det finnes måhända en
eller annan industri, som icke alls eller endast med ruinerande förluster kan
drivas, örn arbetet icke får försiggå även under nätterna. Sannolikt är emellertid,
enligt min mening, att det nu drives en mängd industrier med nattarbete
bara därför att det bereder större förtjänst och därför att yrkesinspektionen
inte lägger sig i saken eller kanske icke ens får göra det. Där det kan visas,
att det därigenom blir billigare tillverkningskostnader, så anses det, att det är
ett allmänt intresse, att männen skola tvingas i den industrien att arbeta om
nätterna. Då säger emellertid jag, och många med mig, att vi måste låta

Onsdagen den 29 april f. m.

G9 Nr 30.

mänsklighetsvärdena åter få komma till siri rätt. Lagstiftarna i hela världen
böra resa sig emot denna världsordning — dock med lampor naturligtvis -—
och inte låta den råda hänsynslöst över människorna.

Jag kan konstatera, att här stå i stort sett också de olika partiernas män
emot de olika partiernas kvinnor. Så var det förut, och så är det fortfarande.
Ty de kvinnor, som ha sin sysselsättning under nattimmar och som nu genom
Washingtonkonventionens tillämpning hotas med att ytterligare mista denna
sysselsättning, därför att de skola ensidigt skyddas mot nattarbete på ytterligare
ett antal arbetsområden, vilja icke godkänna, att man berövar dem deras
levebröd utan att giva dem ett annat. Man kan visserligen göra en sådan lagstiftning,
men då måste man laga så att de kvinnor, som köras bort från sin anställning,
beredas lika goda anställningar eller få full statspension, innan man
vidtager sådana åtgärder.

Det var diskussion även inom svenska arbetarpartiet örn denna sak förr, och
där stodo kvinnorna emot männen. Männen hade dock avgörandet, och så gick
slutligen lagen av år 1909 igenom, där männens nattarbete bibehölls men kvinnornas
nattarbete i vissa industriella yrken förbjöds, med den påföljd jag nyss
tillät mig framhålla.

År 1906 hade dock de svenska fackliga arbetarorganisationernas kongress
uttryckligen petitionerat till regeringen örn förbud mot nattarbete för kvinnor
utan tvingande skäl. Den socialdemokratiska internationella kongressen år
1910 proklamerade, att all arbetarskyddslagstiftning skulle genomföras utan
skillnad till kön. Den svenska partikongressen år 1911 förkunnade, att all arbetarskyddslagstiftning
skulle ske utan skillnad till kön. Den svenska socialdemokratiska
partikongressen 1914 kom till samma resultat.

Samtidigt gjorde sig en motströmning gällande i regeringskonferenserna.
De äro ofta omöjliga dessa regeringsombud; de bita sig fast vid ensidigheter.
Vi hade i Lugano år 1910 en sådan kongress med regeringsombud och representanter
för de internationella arbetarföreningarna, där man beslöt till och
med förorda en normalarbetsdag endast för kvinnor. Så bitna av intresse för
kvinnoskyddet voro dessa regeringsombud och deras vederlikar. År 1912 upprepades
samma sak i Ziirich. Sedan segrade allt mera regeringssynpunkterna
även över arbetarpartiernas män, och i Sverige blevo de som sagt också lag.

År 1909 inträffade emellertid en intressant episod. När det beslutats med
stor majoritet i andra kammaren att genomföra en lagstiftning med förbud endast
mot kvinnors nattarbete, så framställde en motionär, som motionerat för
kvinnornas sak, det yrkandet, att man samtidigt skulle hos Kungl. Majit begära,
att med det allra snaraste borde genomföras en likartad lagstiftning emot
männens nattarbete. Då uppträdde Branting, som stätt på den då antagna lagstiftningens
sida, och sade: »Jag tror, att det kan vara av vikt att visa, att
denna åtgärd, som vi nu fattat beslut örn, endast är ett första steg, och jag
vill därför mana alla dem, som varit med örn det nyss fattade beslutet, att här
gå vidare på skyddslagstiftningens väg och bifalla det förslag till utredning i
den nu föreliggande frågan, som här framställts, och vilken utredning är väl
av behovet påkallad.» Den förutnämnda motionären var jag, och det är därför
jag även nu talar.

I Bräntings berörda yrkande instämde de flesta socialdemokratiska medlemmarna
i kammaren, men det föll med 109 röster mot 69. År 1910 kom motionären
tillbaka och ville, att uttalandet av de 69 skulle infrias, men då stod
han ensam. År 1911 underskrevs motionen av tre riksdagsmän. Men åren
1912, 1919, 1914 och 1915 kunde jag gå i spetsen för socialdemokratiska partiinotioner,
och slutligen antogs en hemställan örn utredning i frågan av riksdagen
år 1915.

Förut hade, år 1910, på grund av en av mig framburen socialdemokratisk

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetar*
skydd.

(Farts. V

Nr 80. 70

Onsdagen den 29 april f. m.

Ang.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

partimotion av riksdagen begärts utredning och förslag om upprättahållande
av söndagsvila i industriella och närliggande yrken.

Först nu, år 1931, få vi således svar på dessa riksdagsskrivelser av 1910 och
1915, men vad få vi för svar?

Redan förut fanns en bestämmelse om söndagsvila, införd under den allmänna
arbetarskyddslagstiftningen under kapitlet »förekommande av olycksfall
och ohälsa i arbete». Söndagsvilan har dock en annan och vidsträcktare betydelse
än förekommande av kroppslig ohälsa. Bestämmelsen har varit insmugglad
i ett omaka kapitel, dold ibland heterogena föreskrifter i andra^ avseenden
och utan påföljd för överträdelser. Detta visar, att det inte var något allvar
med lagen och den har inte heller visat sig ha någon betydelse. Nu har man
bättrat på lagen genom att införa straffbestämmelser för det fall, att någon i
onödan låter arbete pågå under söndagen. Men det är nog på. det sättet, att vad
som brukas, anses nödvändigt, och man kommer nog icke att ivra för någon undersökning
om hur bestämmelserna om söndagsvilan respekteras. Inte lära yrkesinspektörerna
våga sig på det eller befatta sig med den saken — eller hur fröken
Hesselgren?

Örn förbud mot nattarbete av män innehåller gällande lagstiftning inte något
alls. Nu först föreslås en liten bestämmelse, likaledes inplockad under
ohälsokapitlet i det nu framlagda förslaget. Det är ett litet fjät naturligtvis,
men inte något annat heller än ett fjät, som inte kommer att leda till något avsevärt.
De nattarbetare, som nu finnas eller slentrianmässigt framdeles tillkomma,
bli icke befriade från nattarbetet på grund av någon närmare undersökning
och därför, att naturens lagar skola respekteras.

Nu, år 1931, har man däremot i propositionen och i den allt allmännare uppfattningen
ibland männen gått tillbaka ifrån 1915 års, av socialdemokraterna
genomförda åskådningssätt. Nu ha även de socialdemokratiska männen i ledande
ställning ryckt upp till den gamla regeringsuppfattningen örn kvinnoskydd
utan manskydd. Nu säger man, att kvinnan har mindre krafter än
mannen, och därför bör hon mest skyddas. Men då säger jag, att i detta fall
skyddas hon av sin naturliga instinkt, ty hon går inte in i ett sådant yrke,
som hon inte mäktar. Det är livet självt, som sorterar i det fallet, som jag
tidigare tillåtit mig betona. Men då kvinnorna redan lia en plats, där de
visat sig kunna skaffa sig sitt levebröd, skall man inte kasta ut dem genom en
sådan ensidig lagstiftning, utan då skall man genomföra en rättvis och samhällsnyttig
lagstiftning för både män och kvinnor. Det är Washingtonkonventionens
förblindelse att fortfarande försjunka i denna manliga syn på saken,
som utesluter till och med allt verksamt intresse för utsträckande av nattarbetslagstiftningen
effektivt även till män. I det fallet lär det vara än värre
ensidigt ställt i utlandet än i Sverige.

Yad säger man emellertid nu vidare i denna sak? Jo, att kvinnorna skola
föda släktet och därför behöva särskilt skyddas. Men här är det mest fråga
örn ogifta kvinnor, som på grund av industrialismens inbrott måste söka sin
utkomst på arbetsmarknaden. En hel del kvinnor måste visserligen arbeta
utomhus även såsom gifta. Men även då måste väl tillses, att de få behålla det
arbete, som de ha, och själva få bestämma, om det är för mycket arbete för dem
eller icke.

För övrigt, har inte mannen också någon andel i släktets hälsa? Mannen är
ju den, som består själva livsfröet till det kommande släktet. Det är viktigt
att detta livsfrö är ganska hälsosamt tillagat. Örn mannen sättes i nattarbete
mot naturens ordning, skadas naturligtvis detta livsfrö och därigenom släktet,
och samma är förhållandet, örn mannen röker och dricker och suddar örn nätterna
på restauranger med stöd av sin högre lön. Herrar maskuliner få vara
goda och ställa sig på en någorlunda rimlig ståndpunkt!

Onsdagen den 29 april f. m. 71

Ja, herr talman, på grundval av denna korta sammanfattning av min motion
och mina erfarenheter och även enligt mitt omdöme, byggt på sakens natur,
skall jag tillåta mig att, när vi komma till det summariska avstyrkandet
av min motion, under en punkt lägga fram en sammanfattning av mina tio yrkanden
i motionen i fem yrkanden, som jag författade nyss där uppe i min
bänk. Jag får emellertid nu — med åberopande av punkt nr 9 i min motion,
där det föreslås, att man, ifall icke riksdagen mäktar genomföra detta nu, skall
hos Kungl. Majit begära en mera fulländad lagstiftning — hemställa örn bifall
till detta yrkande, som återfinnes i motionen, varav herr talmannen således
ser, att talmannen kan vara lugn i medvetandet örn att det går att ställa
proposition på detta. För övrigt faller väl även detta yrkande under de positiva
yrkandena.

Men motionen innehåller också en sak till, som måste beröras med ett par
ord. Där hemställes nämligen att från Sveriges sida hos vederbörande internationella
instanser föreslås en omläggning även i de internationella konventionerna
örn skydd i arbetet, i väsentlig anslutning till vad som under de föregående
punkterna i motionen ifrågasatts.

Slutligen betonas, att här gäller det bara lönearbetare, men tänk dock på alla
dessa människor, som inte äro lönearbetare utan som få ofrivilligt arbeta oerhört
under hela sin livstid utan möjligheter till rimlig vila, jag tänker på jordbrukarna,
hantverkarna och andra, som driva sådana yrken utan lejd, fast arbetskraft,
och jag tänker på hemmens hustrur. De senare hava även nattarbete;
de få vårda männen och barnen, när dessa äro sjuka örn nätterna och de få
amma och vårda barnen även på nätterna o. s. v. Därvid duger kvinnan således
till nattarbete, under det att männen skulle bli ganska omöjliga till arbete
dagen därpå, örn de skulle befatta sig med ett så beskaffat nattarbete.
Därför har jag hemställt, att Kungl. Majit icke måtte alldeles glömma bort
ett begrundande, i vad mån även jordbrukare, hantverkare och andra, som driva
sitt yrke utan lejd, fast arbetskraft, samt hemmens hustrur må kunna åtminstone
i någon mån skyddas mot deras arbetstids ofrivilliga uppressande
till oskälig höjd.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
föreliggande yrkanden propositioner, först på godkännande av den nu ifrågavarande
paragrafen samt vidare på godkännande av motsvarande del av herr
Sigfrid Hanssons m. fl. reservationsvis framställda lagförslag; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

20—25 samt 28—30 §§.

Godkändes.

31 §.

De båda första styckena av förevarande paragraf lydde:

Å arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives arbete av den beskaffenhet
och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, böra arbetarna inom
sig utse ett eller flera ombud att företräda dem i frågor rörande arbetets säkerhet
eller sundhet. Ombud må ock å annat arbetsställe kunna av arbetarna
utses. Örn valet böra ombuden underrätta arbetsgivaren och vederbörande
yrkesinspektör eller bergmästare.

Arbetsgivare så ock den, som utövar ledningen av arbetet, bör i frågor rörande
arbetets säkerhet eller sundhet söka samråd med arbetarnas ombud.

Nr 30.

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

Nr 30.

Onsdagen den 29 april f. m.

visshänd Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar von Sydow, von
ringar Plagen Geijer och Sandström i Nyland ansett, att andra stycket i 31 § av utskottets
om arbetar- förslag bort utgå.
skydd.

(Forts.)

Herr von Sydow: I denna paragraf har utskottet skjutit in ett stycke, som
icke förekommer i den kungl, propositionen, nämligen andra stycket i paragrafen,
vilket lyder: »Arbetsgivare, så ock den, som utövar ledningen av arbetet,
bör i frågor rörande arbetets säkerhet eller sundhet söka samråd med arbetarnas
ombud.»

Denna formulering fanns i socialstyrelsens förslag till lag, men den
medtogs icke i den kungl, propositionen, och socialministern angav såsom skäl
därför, att han i hög grad beaktade att allt gjordes, som kunde göras, för
främjande av ett gott samarbete på arbetsmarknaden men att detta icke var
en lagstiftningsfråga, ty ett sådant ändamål främjades icke genom några lagar.
Emellertid har utskottet icke böjt sig för denna motivering.

Jag ''ber för min del få instämma i vad socialministern sagt därom, att man
kan icke främja ett gott samarbete på en arbetsplats genom att stadga, att
parterna enligt lag äro skyldiga till sådant. Det finns ingen, som hyser starkare
önskan örn ett sådant samarbete än jag gör, ty, för det första står detta
i överensstämmelse med min privata mening och, för det andra, anser jag det
vara önskvärt för organisationernas skull, att ett sådant arbete kommer till
stånd. Men jag tror icke, att man främjar det genom att säga till parterna,
att de äro skyldiga att söka sådant samarbete. Dessutom är detta också ett
litet exempel på en lagstiftning, som är motbjudande för mig, nämligen en sådan
lagstiftning, som säger, att folk äro skyldiga att göra något men att, örn de
icke göra det, blir det icke någon påföljd därav. Förr hade man den uppfattningen,
att en lag var något, som påbjöd, att något skulle ske, och som stadgade
en påföljd, då det icke gjordes, men nu skriver man lagar, som endast äro
ett välvilligt råd till folket och som säga: »Gör så, men örn ni inte gör så, betyder
det rakt ingenting!», och det tycker jag för min del är något som man

borde undvika. ...

Jag ber därför att få yrka bifall till reservationen vid denna paragraf.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Jag måste säga, att jag blivit oangenämt
överraskad av den. ståndpunkt, som utskottets ärade vice ordförande
intagit i denna fråga. Här gäller det ju att ge en bättre grundval för arbetarombudsinstitutionen,
vilken tillskrives mycket stor betydelse och för vilken särskilt
inspektionsmyndigheterna hysa ett mycket livligt intresse.

Socialstyrelsen hade i sitt förslag upptagit en bestämmelse,^ lika den, som
utskottet nu inrymmer i sitt förslag. Kungl. Majit hade av någon obegriplig
anledning inte ansett sig kunna acceptera socialstyrelsens förslag. Detta upptogs
emellertid i den socialdemokratiska motionen, och utskottet har som sagt
nu hemställt om en sådan bestämmelse i lagen, som socialstyrelsen och motionärerna
här påyrkat.

Det gäller här icke något tvång för arbetsgivare och arbetsledning att rådgöra
med arbetarombuden. Att det är önskvärt, att ett samarbete i detta avseende
korner till stånd ligger i öppen dag, och varför bör då inte detta komma
till uttryck i lagen?

Jag skall tillåta mig att erinra om att under den av regeringen anordnade
arbetsfredskonferensen 1928 var man inte minst ifrån arbetsgivarehåll mycket
angelägen örn att understryka betydelsen av att arbetarna ägnade större
intresse åt arbetarskyddet, än vad de tidigare gjort, och man hänvisade till

Onsdagen den 29 april f. m.

73 Nr 30.

den möjlighet, som fanns i lagens 31 §, nämligen till utseendet av arbetarombud.
När arbetsfredsdelegationen i september 1929 avgav sin rapport, underströks
denna synpunkt ytterligare, och det uttalades därvid bl. a. — jag skall
tillåta mig citera det -— »Emellertid borde rådplägning mellan arbetsledningen
och arbetarombuden kunna ske oberoende av den officiella inspektionen. Det
är därför önskvärt, att samarbete härutinnan äger rum och stödjes av arbetsgivarna.
»

Vi ha tillåtit oss att i vår motion erinra örn att bakom detta uttalande stå
representanter för vårt lands största arbetsgivarorganisation, svenska arbetsgivareföreningen,
samt representanter för arbetarnas fackliga landsorganisation,
och man borde naturligtvis därför kunna förvänta, att intet motstånd
ifrån arbetsgivarehåll skulle resas mot att det i arbetarskyddslagen lämnas en
föreskrift av den lydelse, som socialstyrelsen föreslagit och nu utskottet förordat.

Jag ber också att få erinra örn att i berättelsen över yrkesinspektionens
verksamhet år 1929 har man varit särskilt angelägen om att framhålla behovet
av sådant samarbete. Inspektören i första distriktet har sålunda sagt, att
det nu är på tiden, att ett ordnat direkt samarbete mellan arbetsledare och arbetarombud
kommer till stånd vid de olika företagen. I många fall förekommer
sådant samarbete redan, medan det i andra fall däremot saknas, dels beroende
på att arbetarna inte själva visa tillräckligt intresse och dels därpå, att
arbetsgivarna faktiskt vägra att erkänna arbetarombuden. Jag skulle därför
våga påstå, att det kommer att bli av mycket stor betydelse, att det nu i lagen
gives uttryck för den uppfattningen, att ett samråd bör ske och komma till
stånd på initiativ av arbetsledningen och arbetsgivaren.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Westman: Det är uppenbart för alla, att det är av största vikt, att
samarbete mellan arbetsgivare och arbetare kommer till stånd i syfte att trygga
arbetets säkerhet och sundhet. Av den föregående ärade talaren har det
intygats, att man å ena sidan, arbetarsidan, har ett livligt intresse för att ett
dylikt samarbete skall komma till stånd. Lagen har ju också bestämt, att arbetarombud
skola utses för att å arbetarnas vägnar främja saken. Det är således
en tyst förutsättning, kan man säga, i lagtexten sådan den föreslagits
av Kungl. Majit, att även arbetsgivarna å andra sidan skola visa sitt intresse,
eljest vore arbetarombuden i stor utsträckning hindrade i sin verksamhet.
Denna tysta förutsättning har utskottet uttalat, då den satt in den satsen i
paragrafen, att arbetsgivare och den, som utövar ledningen av arbetet, bör i
frågor, som röra arbetarskydd, samråda med arbetarna och deras ombud.

Jag kan inte finna annat än att det bör vara i hög grad ägnat att främja
en försonlig stämning och en samarbetets anda, att denna sats uttalats i utskottets
förslag. Jag ber att få förena mig med den föregående ärade talaren i
hans yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på godkännande av den under behandling varande
paragrafen samt vidare på paragrafens godkännande med den ändring, att
andra stycket utelämnades; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

32 och 33 §§.

Godkändes.

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

Nr 80. 74

Onsdagen den 29 april f. m.

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

34 §.

Första stycket av denna paragraf hade följande lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Intygsböcker, varom i 9 § förmäles
och vartill formulär fastställes av yrkesinspektionens
chefsmyndighet, tillhandahållas
genom pastorsämbetena.

(i utskottets förslag:)

Intygsböcker, varom i 10 § förmäles
och vartill formulär fastställes av yrkesinspektionens
chefsmyndighet, tillhandahållas
genom pastorsämbetena.

Herr Westman: Jag ber att såsom en följd av kammarens förut fattade beslut
få hemställa örn bifall till Kungl. Majlis förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner, först
på godkännande av den nu föredragna paragrafen samt vidare, enligt herr
Westmans yrkande, därpå att kammaren skulle godkänna motsvarande paragraf
av Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

35—41 §§.

Godkändes.

42 och 43 §§.

På särskilda av herr Westman gjorda yrkanden godkände kammaren motsvarande
paragrafer av Kungl. Majits förslag i ämnet.

44, 45 och 52 §§.

Godkändes.

Slutstadgandena och ingressen.

I enlighet med särskilda yrkanden av herr Westman godkände kammaren
motsvarande delar av Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Rubriken.

Godkändes.

Utskottets i punkten A gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Nu föredrogs

Punkten C i herr Sigfrid Hanssons m. fl. reservation.

Såsom förut anförts hade reservanterna i denna punkt hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit ville
snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i de
särskilda föreskrifterna rörande kvinnors användande i arbete, att den av internationella
arbetsorganisationen upprättade konventionen angående kvinnors
användande i arbete före och efter barnsbörd kunde ratificeras för Sveriges
vidkommande.

Onsdagen den 29 april f. m. 75

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Med hänsyn till den långt fram skridna

tiden ber jag utan motivering att få yrka bifall tili skrivelseförslaget.

Herr Westman: Den fråga, som här beröres, nämligen angående kvinnors
användande i arbete, har kammaren i sak avgjoTt genom det beslut, som kammaren
fattat under § 17. Ett bifall till herr Sigfrid Hanssons yrkande skulle
alltså innebära, att kammaren, trots det beslut i sak, som kammaren fattat,
skulle skriva till Kungl. Majit och anhålla om en utredning angående ändring
i den nyss antagna lagtexten.

Jag ber få hemställa örn avslag på det i reservationen, punkten c), gjorda
yrkandet.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande av samt
vidare på avslag å den nu ifrågavarande punkten; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna C och D i utskottets hemställan.

Vad utskottet hemställt bifölls i den mån det ej kunde anses besvarat genom
kammarens föregående beslut.

Punkten E.

På sätt tidigare angivits hade utskottet i denna punkt hemställt, att motionen
I: 206, i den mån den icke kunde anses besvarad genom vad utskottet
förut hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Lindhagen: Som jag nämnde förut under min generaldebatt, vill jag
i denna punkt till protokollet bara anteckna följande yrkanden. Det yrkas,

att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t hemställa om övervägande och, i den mån
riksdagens medverkan erfordras, framläggande av lagförslag, allt i syfte

1 :o) att bestämmelserna örn arbetstid och annat arbetarskydd sammanföras i
en lag och därunder i särskilt kapitel samtliga bestämmelser örn arbetstid och
rätt till vila i arbetet;

2 :o) att därvid i bestämmelserna påbjudes, att de skola gälla alla lönearbetare
utan skillnad till kön eller yrke och att därefter angivas de undantag och modifikationer,
som enligt sakens natur eller härskande konjunkturer anses under
nuvarande förhållanden ofrånkomliga;

3:o) att riksdagens skrivelse 1910 örn söndagsvila samt riksdagens skrivelse
1915 och andra kammarens beslut 1912, 1913 och 1914 örn utsträckning i anda
och sanning av förbudet mot kvinnors nattarbete även till männens nattarbete
skola omsider utan undanflykter effektueras, i följd varav jämväl maskinkulturens
s. k. »oavbrutna drift» bör till värn om mänsklighetsvärdena beskäras
ingående med bibehållande av den oavbrutna driftens missförhållanden allenast
i den mån allmänna intressen oundgängligen påkalla detta;

4:o) att hos vederbörande officiella instanser föreslås en omläggning även i
de internationella konventionerna örn skydd i arbete i väsentlig anslutning till
vad under förestående punkter (1—3) föreslagits;

5:o) att Kungl. Majit ej måtte alldeles glömma bort ett begrundande, i vad
mån även jordbrukare, hantverkare och andra, som driva sitt yrke utan lejd,
fast arbetskraft, samt hemmens hustrur må kunna åtminstone i någon mån skyddas
mot deras arbetstids ofrivilliga uppressande till en oskälig höjd.

Jag anhåller, att herr talmannen ville framställa särskilda propositioner på
dessa yrkanden.

Nr 30.

Äng.

vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd.

(Forts.)

Nr 30. 76

Onsdagen den 29 april f. m.

Äng. Herr Westman: Ett bifall till det yrkande, som herr Lindhagen nu framrasa
ärcd- ställt, skulle, såsom kammarens ledamöter finna, innebära, att kammaren an"om
arbeta™ holle, att ett arbete omedelbart skulle sättas i gång för att i lagstiftningen inskydd.
föra andra bestämmelser och andra principer än dem, som kammaren genom
(Forts.) sina nyss fattade beslut godkänt.

Jag ber, herr talman, att få hemställa om avslag på herr Lindhagens yrkande.

Herr Lindhagen: Jag har endast fäst uppmärksamheten på vikten av att
detta embryo till utveckling, som innefattas i det nu fattade beslutet, bringas
till någon större framfärd redan nu. Jag förstår ju att, när man är nöjd med
det nuvarande beslutet, kan man hysa betänkligheter mot att ansluta sig till
förslag örn ytterligare nydaningar. Jag har i alla fall såsom en lystring velat
framställa dessa yrkanden men skall naturligtvis inte tillåta mig att besvära
kammaren med någon votering.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
därunder yrkats dels att vad utskottet i den nu förevarande punkten hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Lindhagen, att riksdagen skulle hos
Kungl. Majit hemställa örn övervägande och, i den mån riksdagens medverkan
erfordrades, framläggande av lagförslag, allt i syfte

l:o) att bestämmelserna om arbetstid och annat arbetarskydd skulle sammanföras
i en lag och därunder i särskilt kapitel samtliga bestämmelser om
arbetstid och rätt till vila i arbetet;

2:o) att därvid i bestämmelserna skulle påbjudas, att de skulle gälla alla
lönarbetare utan skillnad till kön eller yrke och att därefter skulle angivas
de undantag och modifikationer, som enligt sakens natur eller härskande konjunkturer
ansåges under nuvarande förhållanden ofrånkomliga;

3:o) att riksdagens skrivelse 1910 örn söndagsvila samt riksdagens skrivelse
1915 och andra kammarens beslut 1912, 1913 och 1914 om utsträckning i
anda och sanning av förbudet mot kvinnors nattarbete även till männens nattarbete
skulle omsider utan undanflykter effektueras, i följd varav jämväl maskinkulturens
s. k. »oavbrutna drift» till värn om mänsklighetsvärdena skulle
beskäras ingående med bibehållande av den oavbrutna driftens missförhållanden
allenast i den mån allmänna intressen oundgängligen påkallade det;

4:o) att hos vederbörande officiella instanser skulle föreslås en omläggning
även av de internationella konventionerna örn skydd i arbetet i väsentlig
anslutning till vad under förestående punkter (1—3) föreslagits;

5:o) att Kungl. Majit ej måtte alldeles glömma bort ett begrundande, i vad
mån även jordbrukare, hantverkare och andra, som dreve sitt yrke utan lejd
fast arbetskraft, samt hemmens hustrur kunde åtminstone i någon mån skyddas
mot deras arbetstids ofrivilliga uppressande till en oskälig höjd.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna F och G.

Vad utskottet hemställt bifölls i den mån det ej kunde anses besvarat genom
kammarens föregående beslut.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Onsdagen den 29 april f. m.

77 Nr 30.

Herr talmannen yttrade: Jag ber till kammarens kännedom få meddela, att
sammanträde för behandling av bevillningsutskottets betänkande nr 35 kommer
att anordnas i morgon torsdag kl. 4 e. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 165, i anledning av Kungl. Ma,j:ts i statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till mynt- och justeringsverkets
verksamhet;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts under sjunde huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till bidrag till skattetyngda
kommuner; samt

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts under tionde huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till säkerhetsanstalter
för sjöfarten jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, i anledning av väckt motion med
förslag till ändrad lydelse av § 46 regeringsformen;

statsutskottets utlåtanden:

nr 109, i anledning av Kungl. Majda proposition med förslag till kungörelse
angående ändring i vissa delar av allmänna resereglemente! dea 27 juni
1929 (nr 210) jämte en i ämnet väckt motion;

nr 110,^ i anledning av väckt motion örn befrielse för fyra kaptener vid
flottan från viss dem av domstol ålagd ersättningsskyldighet;

nr lil, i anledning av väckt motion om anslag för avhjälpande av vissa
brister i underofficerarnas och manskapets bostadsförhållanden å pansarskeppet
Sverige; samt

o nr 112, i anledning av väckta motioner örn anstånd med igångsättande av
sågverksdrift vid Sandvik å Seskarö m. m.;

bankoutskottets memorial nr 38, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande punkten 10 av bankoutskottets utlåtande nr 28, i anledning
av vissa framställningar angående pensioner och understöd, att utgå
av af färsdrivande verks medel; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10, i anledning
av väckt motion, 11:321, angående beredande av billigare biljettpriser för
sjöfolk vid resa på järnväg från och till hemorten.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.26 e. m.

Tn fidem
G. II. Bergare».

Nr 30. 78

Onsdagen den 29 april e. m.

Äng.

utsträckt till
tampning ai
slcogshärbärgeslagen.

Onsdagen den 29 april e, m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 25, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen
den 25 april 1919 (nr 222) angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning
och kolning av härbärge åt arbetarna m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 28 januari 1931 till riksdagen avlämnad proposition, nr 41,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 25 april 1919 (nr 222) angående
beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av härbärge åt arbetarna
m. m.

Förslaget innebar bland annat, att lagens tillämpningsområde skulle utvidgas
till att jämväl omfatta flottledsbyggnadsarbete samt att i överensstämmelse
därmed rubriken skulle ändras till: lag angående beredande i vissa fall vid
skogsavverkning, kolning och flottled sbyggnad av härbärge at arbetarna m. m.

I sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
tre i anledning av densamma inom riksdagens andra kammare väckta motioner,
nämligen nr 335 av herr Johanssoti i Sollefteå, nr 338 av herr Ohman
m. fl. samt nr 342 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl.

Motionerna II: 335 och II: 338 inneburo i fråga örn skyldigheten att bereda
härbärgen åt arbetarna en utsträckning av gällande, lags bestämmelser till
att avse allt arbete, som bedreves under de i lagen angivna förutsättningarna.
Motionen II: 342 åsyftade en utvidgning av skogshärbärgeslagen till att omfatta
— icke blott som enligt propositionen flottledsbyggnadsarbete — utan
jämväl avlopps-, brobyggnads- och vägbyggnadsarbete. Beträffande skyldigheten
att anordna stallrum innehöllo motionerna II: 335 och II: 342 motsvarande
utvidgning, som föreslagits i fråga örn härbärgeringsskyldigheten.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet pa anförda skäl hemställt,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas; samt

B) att de med anledning av densamma väckta motionerna II: 335, II: 338
och II: 342 måtte anses besvarade genom vad utskottet under A) hemställt.

Reservation hade avgivits av herrar Sigfrid Hansson/, Hörman, Olof Carlsson,
Hage, Johanson i Stockholm och Molander, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan,

A) att riksdagen, med förklaring att ifrågavarande proposition ej kunnat
i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga i reservationen mtör or"
slag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 25 april 1919 (nr 22z; an -

Onsdagen den 29 april e. m.

79 Nr 30.

gående beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av härbärge åt
arbetarna m. m.; samt

B) att de med anledning av propositionen väckta motionerna II: 335, II: 338
och II: 342 måtte anses besvarade genom vad reservanterna under A) hemställt.

Reservanterna hade bland annat föreslagit, att lagens tillämpningsområde
skulle omfatta även väg- och vattenavledningsarbete samt att rubriken i enlighet
därmed skulle erhålla följande ändrade avfattning: lag angående beredande
i vissa fall vid skogsavverkning, kolning, väg- och vattenavledningsarbete
samt flottledsbyggnad av härbärge åt arbetarna m. m.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! För sex år sedan avlät riksdagen
en skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om utredning, huruvida och i vilken
omfattning en lagstiftning likartad med den, som innefattades i skogshärbärgesoch
flottledshärbärgeslagarna, kunde anses erforderlig och genomförbar beträffande
vägbyggnads- och vattenavledningsföretag samt flottledsbyggnadsarbeten.
I skrivelsen hemställdes vidare örn det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Socialstyrelsen har sedermera verkställt utredningen och avgivit förslag i
ärendet, vilket går ut på att skogshärbärgeslagen skall utsträckas till att omfatta
jämväl väg-, flottledsbyggnads- och vattenavledningsarbeten.

I propositionen föreslås emellertid att lagen skall utsträckas till att gälla endast
flottledsbyggnadsarbete.

^ Den reservation, som jag och mina partivänner ha fogat till utskottets utlåtande,
går ut på ett bifall till den framställning, som har gjorts av socialstyrelsen.
_ Alltså skulle förutom flottledsbyggnadsarbeten även väg- och vattenavledningsarbeten
tagas in under förevarande lagstiftning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen. Då jag har mig
bekant, att andra kammaren redan har bifallit utskottets hemställan, kommer jag
icke att begära någon votering.

Herr Westman: Herr talman! Den föreliggande propositionen utsträcker
ifrågavarande bestämmelser rörande skyldighet för arbetsgivare att sörja för
arbetarnas härbärgen till att avse flottledsbyggnadsarbeten. Propositionen har
icke gått så långt, som den föregående ärade talaren hade önskat. Han hade
nämligen velat, att skyldigheten att inrätta härbärgen också skulle utsträckas
till dem, som igångsatte vattenavledningsarbeten och vägarbeten. Emellertid
har den utredning, som verkställts i ärendet, givit vid handen, att vattenavledningsarbeten
— det gäller egentligen sådana arbeten, som avse utdikning av
skogsmark -— huvudsakligen äga rum under den varmare årstiden, då behovet
av härbärgen icke är så stort. Det lär också, enligt vad utredningen givit vid
handen, i mångå fall finnas möjligheter för arbetarna att erhålla härbärgen, som
med hänsyn till den milda årstiden icke kunna anses vara alltför otillfredsställande.
Dessutom äro dessa arbeten av den art, att man har anledning att befara,
att de i många fall skulle inställas, örn man fördyrade dem.

Det är med hänsyn till sådana förhållanden, som statsrådet har ansett, att
man icke borde utsträcka skyldigheten att anskaffa härbärgen även till arbetsgivare,
som igångsätta vattenavledningsarbeten. Utskottet har anslutit sig till
hans mening.

Vad beträffar vägarbetena, råder också i fråga örn dem det förhållandet, att
de i allmänhet företagas under den mildare årstiden. Men därjämte har statsrådet
framhållit, att dessa arbeten till allra största delen utföras med statsbi -

Ång.

utsträckt tilllämpning
av
skogshärbärgeslagen.

(Ports.)

Nr 30. 80

Onsdagen den 29 april e. m.

Äng.

utsträckt tilllämpning
av
skogshärbärgeslagen.

(Forts.)

Ang.

Sveriges
deltagande
i 1932 års
nedrustningskonferens.

drag, och att det alltså finnes den möjligheten, att man vid beviljande av bidrag
på administrativ väg stadgar, att arbetsgivaren skall vara skyldig att tillse, att
arbetarna erhålla hyggliga bostäder.

Det är under förlitande på att den utväg, som statsrådet sålunda här anvisat,
nämligen att man i administrativ väg skapar tillfredsställande förhållanden,
som utskottet har anslutit sig till propositionen även i denna punkt.

Såsom förhållandena ligga till, herr talman, har utskottet ansett, att det icke
fanns skäl att för närvarande gå utöver vad propositionen föreslår. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning till skatte av lägenheterna
Lerbrotorp nr 2 och 3 i Nysunds socken, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 99, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till bestridande av kostnaderna för Sveriges
deltagande i en blivande internationell nedrustningskonferens jämte en i
ämnet väckt motion.

Uti en till riksdagen avlåten, den 20 februari 1931 dagtecknad proposition
(nr 120), vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade
Kungl. Majd, under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att till bestridande av kostnaderna för Sveriges deltagande i en blivande
internationell nedrustningskonferens för budgetåret 1931/1932 under
tredje huvudtiteln bevilja ett extra förslagsanslag av 100,000 kronor.

Vidare hade uti en inom andra kammaren av herr P. Å. Hansson i Stockholm
m. fl. väckt motion (nr 363) hemställts, att riksdagen måtte till bestridande
av kostnaderna för Sveriges deltagande i en blivande internationell nedrustningskonferens
för budgetåret 1931/1932 under tredje huvudtiteln bevilja
ett extra förslagsanslag av 200,000 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet yttrat:

»Vad beträffar den motionsvis gjorda framställningen angående en ökning
av det utav Kungl. Majit förutsatta antalet svenska representanter vid den blivande
internationella nedrustningskonferensen i Genéve, är utskottet av den
uppfattningen, att frågan örn delegationens sammansättning är av. beska! enhet
att böra av Kungl. Majit prövas och avgöras, eventuellt efter inhämtande
av utrikesnämndens mening.

Utskottet vill vidare framhålla, att, då det av Kungl. Majit för bestridande
av delegationens kostnader äskade anslaget är av förslagsanslags natur, Kungl.
Maj :t lärer vara oförhindrad att anvisa de ytterligare medel, som må erfordras,
därest antalet delegater kommer att ökas. .

Då det av Kungl. Majit framlagda förslaget icke givit utskottet anledning
till erinran och motionen torde få anses besvarad av vad utskottet ovan anfört,
får utskottet hemställa,

Onsdagen den 29 april e. m.

Nr BO.

a) att riksdagen må till bestridande av kostnaderna för Sveriges deltagande
i en blivande internationell nedrustningskonferens för budgetåret 1931/1932
under tredje huvudtiteln bevilja ett extra förslagsanslag av 100,000 kronor;

b) att herr Hanssons i Stockholm m. fl. förevarande motion (II: 363) må
anses besvarad genom vad utskottet ovan anfört.»

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Ramel: Herr
talman! Med anledning av statsutskottets utlåtande i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till bestridande av kostnaderna för Sveriges
deltagande i en blivande internationell nedrustningskonferens vill jag först
framhålla, att, därest det blir jag, som kommer att taga befattning med detta
ärende, jag givetvis skall låta mig angeläget vara att vid tillsättande av den
svenska delegationen till nedrustningskonferensen i Genéve tillse, att riksdagen
på ett lämpligt och betryggande sätt blir representerad. Icke heller har
jag något att invända mot att efterkomma utskottets antydan örn lämpligheten
av att i ärendet höra utrikesnämnden.

Den allmänna nedrustningskonferens, som skall sammanträda i februari
nästa år, torde av allt att döma bliva av utomordentligt stor betydelse för den
vidare utvecklingen av de mellanfolkliga förbindelserna i världen och särskilt
i Europa. Det torde icke vara någon överdrift att påstå, att denna konferens
i vikt och betydelse måste sättas främst av de internationella sammankomster,
som ägt rum efter fredskonferenserna år 1919. Redan den anslutning, som
väntas till konferensen, ger ett starkt intryck härav. Det beräknas, att det
sammanlagda antalet av delegerade, experter och sekreterare från de olika länderna
kommer att uppgå till över 3,000. Då härtill kommer, att ett stort antal
journalister från världens alla hörn kommer att strömma till konferensorten,
ger det knappast anledning till förvåning, att man i skilda kretsar grubblat
över, huruvida Genéve med sina ytterst begränsade resurser i fråga örn sammanträdeslokaler,
hotell och restauranger skall kunna hysa denna stora samling
människor. Förhandlingar och undersökningar pågå därför för närvarande
angående möjligheterna att välja en annan ort för konferensens hållande.
För min del vågar jag dock hålla före, att man alla olägenheter till trots slutligen
kommer att stanna för Genéve såsom plats för konferensen, särskilt med
hänsyn därtill, att valet av så gott som varje annan ort kommer att väcka missstämning
på det ena eller andra hållet.

Det är en lång och stenig förhandlingsväg, som har lett fram till beslutet
örn sammankallandet av denna världskonferens. Åtminstone har vägen förefallit
lång för alla dem, som under de förflutna åren efter världskriget med
stigande otålighet följt försöken att infria de i förbundsakten och fredsfördragen
givna utfästelserna om ett avlyftande av rustningsbördan från folkens
axlar. I själva verket är det måhända dock så, att när det gäller en fråga av
så världsomspännande betydelse och där en internationell reglering så djupt
ingriper i de skilda folkens liv och bryter med så traditionellt hävdvunnen uppfattning
örn den nationella suveräniteten, den tid, som förflutit för konferensens
förberedande, dock historiskt sett är skäligen kort.

Det internationella problemet om rustningarnas begränsning och nedskrivning
har dels en teknisk, dels en politisk sida. Redan tekniskt är problemet
givetvis i hög grad svårlöst. Den förändring i krigets karaktär, som i och med
världskrigets erfarenheter står klar för en och var, har i mångt och mycket
utplånat gränserna för vad som kan betecknas såsom militära rustningar. Krigsmaskinen
omfattar icke längre blott krigsfartyg, soldater och kanoner, den
innesluter i sig nu för tiden många faktorer, som man förr aldrig skulle räknat
till militära rustningar. Förberedelser för fredsindustriens omvandling till
krigsindustri, vetenskapliga arbeten för utnyttjandet av naturens krafter i förtörsta
kammarens protokoll 1081. Nr 80. C,

Äng.

Sveriges
deltagande
i 1932 års
nedrustningskonferens.

(Forts.)

Nr 80.

Onsdagen den 29 april e. m.

Äng.

Sveriges
deltagande
i 1932 års
nedrustningskonferens.

(Forts.)

störelsens tjänst och många andra faktorer måste numera hänföras till ett
lands rustningsförberedelser. I tekniskt hänseende har det därför gällt att
undersöka det föreliggande problemet framför allt ur den synpunkten, att
man skulle definiera, vilka rustningsfaktorer, som borde och kunde begränsas,
ävensom metoderna för dessa faktorers begränsning. Många och långa förhandlingar
hava ägt rum för att tekniskt penetrera problemet och mycket bläck
har flutit och mycken trycksvärta kommit till användning för att belysa detta
problems olika sidor. De svårigheter, som därvid gjort sig gällande, hava ofta
visat sig hart när oöverstigliga just på grund av den företeelse, som jag nyss
berört, nämligen att i och nied teknikens framsteg för varje dag allt flera faktorer
i det mänskliga samhällslivet kunnat utnyttjas för militära ändamål och
blivit för krigsmaskinen nödvändiga. Det har gällt att ur teknisk synpunkt
göra varje system för rustningarnas begränsning så pass fullständigt, att icke
några faktorer lämnas utanför, ty i så fall kan det lätt hända, något som erfarenheten
också bestyrkt, att de rustningsivrande krafterna inrikta sig på ett
stärkande av de faktorer, som icke begränsats och vilka härigenom förlänats
ökad betydelse.

Är problemet tekniskt svårt att bemästra, så är det ur politisk synpunkt givetvis
än svårare att komma till rätta med. Alla försök att utbygga det mellanfolkliga
rättssystemet till trots anses nu liksom tillförne på de flesta håll,
att ett lands internationella maktställning i högst väsentlig grad är beroende
av dess militära styrkeförhållanden. Känslan av att de internationella trygghetsåtgärder,
som vidtagits i och med förbundsaktens tillkomst, i och med avslutandet
av särskilda säkerhetsfördrag, i och med ingåendet av bilaterala skiljedoms-
och förlikningskonventioner, måhända icke i det avgörande ögonblicket
skola visa sig starka nog att förhindra utbrottet av ett nytt krig, är på många
håll ännu förhärskande. Att denna känsla hos vissa länder, vilka haft världskrigets
bittra erfarenheter att se tillbaka på, framtvingat ett krav på ökade
säkerhetsåtgärder, innan någonting från deras sida kunde utlovas i fråga om
åtgärder i nedrustningsriktning, är knappast ägnat att väcka förvåning. Det
är väl också så, att en relativt ökad trygghet genom internationella fördrag för
länder i utsatt läge icke i och för sig av dem anses tillräcklig för att göra dem
beredda till väsentlig:a offer på nedrustningens altare. Ty i och med att
möjligheten för ett krig föreligger, måste enligt detta resonemang den militära
apparaten vara sådan, att landet i fall av behov kan utveckla hela sin kraft,
vare sig sannolikheten för en sådan eventualitet är något mindre eller något
större.

Mot hela denna tankegång kan invändas, att en allmän nedrustning bör i och
för sig öka tryggheten, en synpunkt, som ju också med styrka framförts bland
annat från svensk sida i Genéve. Men även örn man tämligen allmänt ger sitt
teoretiska erkännade av riktigheten i denna sats, som för övrigt även kan sagås
hava proklamerats i art, 8 i förbundsakten, så är det nog i själva verket så, att
för att alla stater skola med beredvillighet träda in för verklig avrustning,
måste den allmänna trygghetskänslan hava vuxit sig sa stark, att folken upphört
att räkna med kriget såsom en gripbar möjlighet för internationella tvisters avgörande.

Att vägen till ett sådant tillstånd ännu är lång att vandra, behöver väl av
mig icke understrykas. Såsom jag i det följande närmare skall belysa, är det
därför icke heller att förvänta, att man i nuvarande läge kan uppnå annat än
högst partiella resultat. Är det följaktligen klart, att en fullständig avrustning
tillhör de för närvarande ouppnåeliga målen, så följer härav, att den politiska
basen för en rustningsbegränsning måste erbjuda stora svårigheter att
finna. Att välja den nära till hands liggande metoden att helt enkelt utgå fran
de nuvarande rustningsförhållandena och därpå åstadkomma en procentuell

Onsdagen den 29 april e. m.

83 Nr 30.

nedskrivning, på ett eller annat sätt beräknad, är, enligt vad med full tydlighet
framgått vid det förberedande internationella arbetet på ifrågavarande område,
en oframkomlig väg i betraktande av den ojämnhet, som för närvarande utmärker
rustningsförhållandena i världen. Att på någon schematisk väg med hänsyn
till folkmängd, geografiskt läge, eventuella krigsrisker o. s. v. göra upp någon
koefficient för de olika ländernas behov av militära stridskrafter skulle
fordra en vidare blick, ett mera opartiskt och upphöjt omdöme än människorna
besitta.

Efter dessa ord, med vilka jag velat söka teckna en allmän bakgrund till den
blivande nedrustningskonferensens arbete, skall jag i korthet beröra de förberedelsearbeten,
som hitintills vidtagits, och de konkreta problem, vilka denna konferens.
kommer att få handlägga. Genom förhandlingar i skilda kommissioner,
vilkas lidandes historia jag icke här skall söka teckna, har man nu kommit
så långt, att för den blivande konferensen kan framläggas ett utkast till
konvention angående rustningarnas begränsning. Detta utkast är dock i
själva verket icke någonting annat än en ram för den blivande allmänna konventionen.
Det är så att säga ett tabellverk med kommentar och i dess skilda
tabeller blir det konferensens uppgift att fylla i siffrorna. Konventionsutkastet
anger med andra ord blott vilka rustningsfaktorer, som skola begränsas,
och hur de skola begränsas, medan själva det kvantitativa utmätandet av rustningsfaktorernas
storlek för varje land blir konferensens svårlösta uppgift.

Härtill kommer, att detta konventionsutkast, vars utarbetande blottat djupgående
och alltjämt kvarstående meningsskiljaktigheter mellan de olika staterna
på ett stort antal vitala punkter, ingalunda kan anses vara någon idealisk
diskussionsbas. Enligt utkastet med tillhörande betänkande skola, i korthet
sagt, följande rustningsfaktorer göras till föremål för direkt begränsning: vid
landstridskrafterna: personalstyrkan i fred, beräknad enligt en särskild metod,
följaktligen den personalstyrka, som är inkallad för fredstjänstgöring; vid
sjöstridskrafterna: fartygstonnaget enligt särskilda metoder samt personalstyrkan
i fred; vid luftstridskrafterna: antalet flygmaskiner och luftskepp i
tjänst ävensom personalstyrkan i fred. Det faller genast i ögonen, att en rad
viktiga rustningsfaktorer äro undantagna varje direkt begränsning. Sålunda
begränsas icke krigsmaterielen vid landstridskrafterna, frånsett den budgetära
begränsningen, varom jag sedan skall tala. Antalet kanoner, stridsvagnar,
kulsprutor o. s. v. förbliva fria från varje begränsning. Metoden för personalstyrkornas
beräkning kommer säkerligen i de flesta fall icke heller att medföra
någon inskränkning av de skilda ländernas möjligheter att varje år uttaga hela
sin värnpliktskontingent och således giva hela befolkningen militär utbildning.
Härigenom förbliva sålunda de utbildade reserverna obegränsade, och finnes
tillräckligt med krigsmateriel att sätta i händerna på uppbåden, kommer således
den ifrågasatta begränsningsmetoden av personalstyrkan i fred icke att
träffa landstridskrafternas styrka efter mobilisering. Vid luftstridskrafterna
begränsas icke de flygplan, som kunna ligga färdiga för mycket snar användning
vid krigsutbrott.

För att råda bot på dessa tydliga brister i fråga om omfattningen av de direkta
begränsningsmetodernas tillämpning förutsattes emellertid i konventionsutkastet
också användandet av en indirekt metod, nämligen begränsning
av de skilda ländernas budgeter. Härvid har man tänkt sig dels en maximigräns
för varje lands totala försvarsbudget, dels en begränsning med vissa
överföringsmöjligheter inom denna summa av utgifterna för resp. lant-, sjönell
luftförsvar, dels slutligen en särskild begränsning av utgifterna för materielanskaffning,
åtminstone i den mån materielanskaffningen avser landstridskrafterna.
Det är emellertid att märka, att denna indirekta begränsningsmetod
exempelvis i vad angår krigsmaterielen har den olägenheten, att

Äng.

Sveriges
deltagande
i 1932 års
nedrustning skonferens.

(Forts.)

Nr 30,

Onsdagen den 29 april e. m.

Äng.

Sveriges
deltagande
i 1932 års
nedrustningskonferens.

(Forts.)

den endast träffar den materiel, som i framtiden kan komma att anskaffas,
men icke den materiel, som för närvarande finnes. Härigenom komma givetvis
de länder, som ligga med stora lager av krigsmateriel, i ett ur militär synpunkt
högst fördelaktigt utgångsläge.

Konventionsutkastet är sålunda behäftat med åtskilliga allvarliga brister,
och de försök, som från svenskt och annat håll under förberedelsearbetet gjorts
för att ernå ett mera tillfredsställande resultat, hava icke krönts med framgång.
Det är dock givetvis de skilda regeringarna obetaget att vid själva
konferensen söka få konventionsutkastet omarbetat. Men vilka förändringar
till det bättre eller det sämre, som än må ske vid själva nedrustningskonferensen
i fråga örn ramen och tabellerna för den blivande konventionen, så kommer
dock det väsentliga i fråga om konferensens resultat att bero på de kvantitativa
siffror, som för de olika ländernas vidkommande bliva ifyllda i tabellernas
olika kolumner. Hur förhandlingarna härom komma att äga rum, är
ännu oklart, men det synes närmast vara att förvänta, att dessa komma att
taga formen av ett slags auktionsförfarande. De skilda länderna skulle sålunda
framlägga bud, innefattande vad de själva ansåge, att de skulle önska
för siffror internationellt fastställda, och därefter skulle övriga i konferensen
deltagande makter göra sina anmärkningar och slutligen skulle genom en
allmän överenskommelse maximirustningsnivån för varje land fastställas.

Det säger sig självt, att denna metod, som måhända dock är den enda framkomliga,
måste komma att erbjuda stora svårigheter. Det ena landet kommer
att tveka att lämna fram sitt bud, innan det fått reda på hur andras bud ser
ut, bud komma att framläggas, vilka uttryckligen angivas såsom avgivna under
vissa bestämda förutsättningar o. s. v. Endast örn konferensen föregåtts
av tämligen ingående förhandlingar mellan närliggande stater eller stater,
vilka i militärt hänseende äro beroende av varandra, kan man hoppas på ett
positivt resultat.

Nu är det emellertid så, att på ett bestämt område kan man redan nu bilda
sig en någorlunda god föreställning örn, huru de ledande militärmakternas
kvantitetssiffror komma att te sig. Detta område är sjörustningarnas. Här
har ju redan bindande avtal träffats mellan Storbritannien, Förenta staterna
och Japan angående en viss begränsning av sjökrigsmaterielen, och det är ju
ingalunda uteslutet, att de nu pågående underhandlingarna mellan Frankrike
och Italien, vilka för en tid sedan syntes vara förda i hamn, men vilka ånyo
stött på vissa svårigheter, kunna komma att leda därhän, att även dessa båda
makter kunna ansluta sig till Londonöverenskommelsen. Det är att förutse,
att i så fall de kvantitetssiffror, som genom dessa internationella avtal blivit
fastställda, helt enkelt komma att inskrivas i den allmänna nedrustningskonyentionen.
Härigenom skulle i fråga örn sjörustningarna redan ett visst resultat
kunna anses vara säkerställt.

Men det bör uppmärksammas, att detta resultat, hur glädjande och betydelsefullt
det än ur politisk synpunkt kan anses vara, dock ingalunda innebär
någon nedrustning i fråga örn de marina stormakternas sjöstridskrafter. Man
skulle snarare vilja karakterisera de resultat, som vunnits och kunna väntas
på detta område, såsom innebärande en ny maktfördelning i fråga örn sjöstridskrafterna.
För Storbritanniens vidkommande är det en väsentlig nedskrivning
i förhållande till vad som fanns före världskriget och även en nedpressping
av vad som funnits för något år sedan. För Förenta staterna är det en
högst väsentlig upprustning på sjöstridskrafternas område och för såväl Frankrike
som Italien likaledes en upprustning i förhållande till vad som^nu finnes.

Det talas ofta i pressen om, att den ena eller andra makten avstått från en
betydande tonnagesumma. Detta får icke tolkas så, att den avstått från
tonnage, som den nu har, utan den har avstått från vissa delar av de krav, som

Onsdagen den 29 april e. m.

Nr 30.

den framställt och vilka givetvis legat högt över det nuvarande tonnageinnehavet.

Det är väl närmast att förvänta, att för den händelse den blivande nedrustningskonferensen
överhuvud taget kommer att uppnå ett resultat, det på
många punkter och i många avseenden kommer att få samma karaktär, som
överenskommelserna på flottrustningarnas område, d. v. s. innebära ett fixerande
av de maximigränser, vilka rustningarna icke få överskrida på sådant
sätt, att dessa maximigränser icke alltid komma att ligga under utan ofta
över det nuvarande status quo.

Nu kan man måhända vara frestad att fråga sig, är arbetet på en dylik
överenskommelse överhuvud taget av något värde? På denna fråga skulle jag
för min del vilja svara ja. Ty hava en gång maximigränserna för de skilda
ländernas rustningar blivit internationellt fastställda för en tidrymd framåt,
så har härigenom för det första faran för kapprustningar avlägsnats, och för
det andra — och detta är måhända viktigast -— alla frågor örn storleken av
varje lands militära maktmedel överflyttats från det nationella till det internationella
området och möjligheter öppnats och en utgångspunkt vunnits för
fortsatta strävanden för rustningarnas nedpressning inom den uppgivna ramen.
Måhända erbjuder också den budgetmetod, som av den förberedande
nedrustningskommissionen blivit knäsatt, större möjligheter för reduktioner
än den direkta metoden.

Jag vill emellertid icke fördölja för kammarens ledamöter, att det enligt mitt
förmenande icke är så alldeles säkert, att ens ett resultat av det relativt blygsamma
slag, som jag här skisserat, skall kunna uppnås vid den blivande konferensen.
Mycket kommer härvid att bero på den politiska atmosfär, som
kommer att vara rådande i världen och särskilt i Europa vid den tidpunkt, då
konferensen samlas, och under den tidrymd, då den arbetar. Vi se i dessa
dagar, hur labilt läget i Europa är och hurusom den ena eller den andra företeelsen
på det politiska eller ekonomiska området sätter sinnena i gungning
och förklaras utgöra hinder för åvägabringandet av ett positivt resultat vid
den blivande konferensen. Att motsättningarna vid konferensen komma att
bliva stora, behöver ingalunda betvivlas. Förhandlingar örn en sådan livsfråga
som nedrustningen hava också förmågan att rulla upp alla de mer eller
mindre latenta motsättningar och meningsskiljaktigheter, som förefinnas mellan
folken, och det klarläggande inför internationellt forum, som väl ändock
måste ske av de förhållanden, som föranleda ett land att önska vidmakthålla
den eller den kvantiteten av rustningar, kan lätt komma att uppväcka känslan
av misstroende hos andra stater.

Härtill kommer, att de bestämmelser rörande de i kriget besegrade staternas
rustningar, som äro intagna i fredstraktaterna, och de utfästelser, som enligt
dessa staters uppfattning i samband härmed gjorts av segermakterna, säkerligen
komma att föranleda kraftigt framförda krav från de nedrustade staternas
sida på att antingen de segrande makterna skola bringa ned sina rustningar
till samma nivå eller de själva i högre eller mindre grad befrias från
de enligt deras uppfattning orättvisa bojor, som fredstraktaterna pålagt dem.

Jag vill också framhålla, att de metoder, som av den förberedande nedrustningskommissionen
föreslagits, i viss mån kräva både en nationell och en
internationell kontroll i frågan örn sin efterlevnad. En dylik kontroll är relativt
lätt att åvägabringa i parlamentariskt styrda länder, där dels förhållandena
rörande försvaret i största utsträckning bliva offentliga och dels den
allmänna opinionen har det relativt lätt att utöva sin upplysande kontroll.
Helt annorlunda blir förhållandet i fråga om de länder, där ingen kontroll
vare sig från parlament eller allmänna opinionen är till finnandes. Mycket
kommer att bero på, hur i dessa hänseenden ett land sådant som exempelvis

Äng.

Sveriges
deltagande
i 1932 års
nedrustningskonferens.

(Forts.)

Nr 30.

Onsdagen den 29 april e. m.

AnQ- Sovjetryssland kommer att ställa sig vid den blivande konferensen och på dess
deltagande villighet att infoga sig i det internationella kontrollsystem, som måste bliva
i 1932 års ett oundgängligt komplement till varje nedrustningskonvention.
nedrustnings- Herr talman, mina herrar! I ett avseende är Sveriges ställning vid den
konferens, blivande nedrustningskonferensen redan nu klar. Det är självfallet, att den
(Forts.) svenska delegationen vid denna konferens kommer att insätta alla sina krafter
på, att vid konferensen skall uppnås ett så fruktbringande resultat som möjligt.
Sverige har allt intresse av att den allmänna rustningsnivån i världen
och särskilt i Europa nedbringas så långt, som det överhuvud taget är möjligt.
Sverige har ju också redan nu för sitt eget vidkommande vidtagit åtgärder
på nedrustningens väg, som icke torde äga sin motsvarighet, örn man går utanför
de skandinaviska länderna. Från Sveriges sida komma med all säkerhet
inga hinder att läggas i vägen för nedrustningskonferensens arbete. Den svenska
insatsen bör och kommer också säkerligen att bliva helt positiv.

Härmed vare dock ingalunda sagt, att icke också den synpunkten bör hållas
för ögonen, att nedrustningskonferensens uppgift är att åstadkomma en allmän
nedskrivning och begränsning av rustningarna. Ett resultat, som endast
innebure, att exempelvis de skandinaviska ländernas handlingsfrihet bundes
och övriga länder kvarstode topprustade, skulle säkerligen icke bidraga till
en förbättring av det mellanfolkliga läget i världen. Den tid, som återstår,
innan nedrustningskonferensen skall sammanträda, kommer givetvis att i alla
länder användas för ett så noggrant förberedande av förhandlingarna som är
möjligt, måhända också för underhandskonversationer mellan skilda stater och
statsgrupper. Ännu är det därför för tidigt att söka mera i detalj diskutera
de föreliggande problemen eller angiva mera detaljerade riktlinjer för Sveriges
ställningstagande. Så mycket är emellertid klart, att det svenska förberedelsearbetet
måste och kommer att ske i det intimaste samarbete med riksdagen
och dess vederbörande organ.

Jag vill sluta detta mitt anförande med uttryckandet av en förhoppning, att
alla goda krafter i alla länder måtte anspännas för att bringa den förestående
konferensen till ett lyckligt slut. Men jag vill också samtidigt varna för
att liksom sätta allt på ett kort och säga, att örn denna första allmänna nedrustningskonferens
icke omedelbart skulle leda till ett önskvärt resultat, är
därmed gärdet uppgivet, Nationernas förbunds saga all och den svartaste pessimism
berättigad. Det allmänna nedrustningsproblemet är så svårlöst, så genomgripande,
så ömtåligt, att man får bereda sig på tillfälliga bakslag och
misslyckanden. Men finnes den goda viljan och tålamodet, skall ändock till
sist förnuftet triumfera.

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr vice talman! Jag anser mig icke för
närvarande böra ingå på de maktpåliggande frågor rörande själva den blivande
konferensen, vilka avhandlades i det anförande, varmed utrikesministern nyss
uppbyggt och kanske även i någon mån förvånat första kammaren. Icke heller
har jag någonting att erinra emot statsutskottets hemställan och yttrande beträffande
propositionen rörande delegationen vid ifrågavarande konferens. Men
då denna proposition om delegationen vid avrustningskonferensen och tillhörande
utskottsutlåtande nu föreligga till behandling, må det tillåtas mig att uttrycka
ett par önskemål, vilka borde vara självklara men som det dock kanske
icke skadar att understryka.

Det första av dessa önskemål är, att regeringen icke måtte ingå på något
försök att låta den blivande delegationen ersätta vare sig riksdagen eller utrikesnämnden
eller rent av utgöra ett slags överordnad instans, som skulle kunna
sanktionera avvikelser från vad man här hemma har rätt att vänta på grund av
vad som förekommit under riksdagens, respektive utrikesnämndens förhandlin -

Onsdagen den 29 april e. m.

87 Nr 30.

gar. Det andra önskemålet är, att den blivande delegationen icke måtte bliva
så talrik och så sammansatt, att alltför stora svårigheter komma att möta för
vidmakthållandet av den enhetlighet i uppträdandet mot andra delegationer, som
är absolut nödvändig, och likaså att delegationen icke måtte bliva så talrik
eller så sammansatt, att man kan eller måhända till och med måste befara indiskretioner.

Äng.

Sveriges
deltagande
i 1932 års
nedrustningskonferens.

(Forts.)

Herr Möller: Herr talman! Jag har tillåtit mig, bland annat som motionär
i detta ämne, att begära ordet, och jag skall be att få anföra endast några
få synpunkter, som föranledde väckandet av den motion, enligt vilken anslaget
borde höjas från 100,000 kronor till 200,000 kronor.

Efter min uppfattning karakteriserade hans excellens herr utrikesministern
riktigt den bebådade avrustningskonferensen, när han förklarade, att den sannolikt
är den viktigaste sammankomst, som har förekommit i världen, i varje
fall i Europa, efter det de olika frederna efter världskriget slötos. Jag är för
min del övertygad örn att all världens blickar komma att vara fästade på denna
konferens, somliga befarande farliga resultat för den i många länder härskande
militarismen, andra med kanske ganska stora förhoppningar på att nu äntligen
en nedrustningsera skall inledas i världen. Det är klart, att ingen i denna stund
kan säga något bestämt om vad avrustningskonferensen kan ge för resultat. Jag
delar den meningen, att även örn resultatet av denna första konferens skulle
bli negativt, får det icke betyda, att människorna kastat yxan i sjön. Jag
är visserligen medveten om att det i de flesta länder skulle komma att väcka en
enorm besvikelse, en besvikelse, för vilken då sannolikt de regeringar, som ha
förhindrat positiva resultat av den kommande nedrustningskonferensen, i främsta
rummet komma att göras ansvariga, och det skulle väl heller icke vara utan
fog.

Jag måste emellertid för min del framhålla en synpunkt, som efter min uppfattning
vid bedömandet av Sveriges deltagande i nedrustningskonferensen är
av avgörande betydelse. Jag tror inte, att man kan räkna med mer än möjligen
ett tiotal stater, där det finnes en positiv allvarlig vilja att skapa ett nytt sakernas
tillstånd i Europa. Dit räknar jag vårt eget land; jag räknar de skandinaviska
länderna, Sverige, Norge och Danmark, dit. Jag räknat dit Holland,
Schweiz och sådana länder som Österrike och sannolikt även Tyskland, ehuru
jag inte utan vidare vill gå i borgen för det.

Men jag räknar dit Storbritannien under dess nuvarande regim som den betydelsefullaste
faktorn av alla dem, som kunna tänkas vilja åstadkomma ett
verkligt allvarligt positivt nedrustningsresultat på den konferens, som skall
sammanträda i Genéve nästa år. Ingen vet, huruvida den nuvarande engelska
regimen kan hålla sig fram till februari, för att icke tala örn augusti nästa år,
då konferensen beräknas vara slutförd. Men ännu så länge lia vi ju åtminstone
anledning att hoppas, att den skall kunna hålla sig kvar. Att det från engelska
regeringens sida kommer att sättas in allt inflytande, över vilket den råder, hela
det engelska väldets prestige, på att söka nå positiva resultat, den saken är
fullkomligt klar genom offentliga uttalanden av Englands nuvarande utrikesminister,
herr Henderson. Jag känner honom från annat arbete, i Internationalen,
och vet, att han inte är en frasmakare, som säger ett och menar ett annat.
Jag tror, att de mycket allvarliga ord han begagnat i denna sak äro av betydelse,
och jag skulle också tro, att den nuvarande kampen i England för att den
nuvarande regeringen skall kunna hålla sin position trots alla motgångar på
andra områden i allra främsta rummet är motiverad därav, att nästan allt hopp
skulle försvinna inför den stundande konferensen, örn denna regering i England
kommer att ersättas av en regering Baldwin eller Churchill. Jag tror,
att man lugnt kan säga det.

Nr 30.

Onsdagen den 29 april e. m.

Äng.

Sveriges
deltagande
i 1932 års
nedrustningskonferens.

(Forts.)

Men om man nu anser sig kunna räkna med att England skall komma att gå i
spetsen för de nedrustningsvänliga staterna, finns det en uppgift, som efter min
mening är den viktigaste för ett land som Sverige. Det är att se till, att arbetet
för nedrustning, vilket dock bär en stormakt i spetsen, får ett verkligt energiskt
stöd från vår sida. Skulle det ske ett regimskifte i England, innebär det
ju, att det knappast blir annat än småstater kvar, örn vilka man verkligen vågar
tro, att de lia positiva önskningar i detta avseende.

Men även då är det väl av stor vikt, att de små staterna med positiv vilja på
denna punkt äro företrädda där nere så, att de inge verklig respekt — att vi
således med ett ord bli så starkt företrädda, som det överhuvud taget är möjligt
för vårt land. Detta är av vikt i bägge fallen, vare sig det gäller att stödja
närmast den engelska regeringens aktioner, eller det gäller att utan denna regering
ändock försöka föra avrustningens talan där nere. Det kommer en grupp
av människor, som företräda olika stater, men vilkas mentalitet och inställning
till problemet i varje fall äro likartade. Jag skulle betrakta det som en oförlåtlig
underlåtenhetssynd, om dessa stater skulle bli representerade av kanske
sex eller sju personer, hur framstående de än må vara, under det att alla andra
stater -—■ framför allt de som vilja bevisa, att de behöva så mycket rustningar
som möjligt — såsom vi ju kunde förstå av herr utrikesministerns egna ord,
komma med delegationer, vilka äro fullkomligt ofantliga — på 100 man eller
kanske på ännu mera.

Detta är en av anledningarna till att denna motion blivit väckt. Jag hoppas,
att inte kammaren och herr utrikesministern skola missförstå mig, örn jag
säger, att den tanke, som jag tyckte mig kunna utläsa ur den kungl, propositionen,
var, att man skulle kunna tänka sig en delegation från Sverige på t. ex.
sex, sju personer i stället för de vanliga tre; jag räknar naturligtvis då inte
suppleanterna ■— tre suppleanter i vanliga fall och kanske sex ä sju suppleanter
i detta fall. Jag fick det intrycket, att detta egentligen var avsikten. Det
står nämligen här uttryckligen, att våra delegationer brukat vara i Genéve en
månad, och de ha kostat 30,000 ä 40,000 kronor. Örn man fördubblar denna
kostnad och avrundar beloppet litet uppåt, kan man tänka sig ett belopp på

100.000 kronor för en delegation, som visserligen inte kan ligga hela tiden av
sex månader i Genéve, men som dock är en delegation för en konferens av denna
enorma betydelse, vilken skall pågå i sex månader. Alla mina begrepp örn räknekonst
stå stilla, när jag iakttar, att man anser, att detta är ett belopp, som
det i detta sammanhang finns någon reson i att nämna. Eller var det herrarnas
mening, att vår delegation skall vistas där en månad och så resa hem? Örn
delegationen skulle bli dubbelt så stor, skulle det bli ungefär dubbelt så mycket
pengar. Yad har egentligen varit regeringens och statsutskottets mening
på denna punkt? Eller är meningen, att det inte är så kinkigt, vilket belopp
man väljer, därför att det gäller ett förslagsanslag, och kostnaden kan således
mycket väl bli en halv miljon kronor i alla fall, vare sig man säger 100,000 eller

200.000 kronor. Det senare är ju riktigt. Men jag har för min del velat ge
uttryck åt min mening här av det skälet, att det i alla fall ligger ett slags tendens
i siffran, att det här framför allt gäller att spara på delegationen, dess
storlek, den tid man skall vistas där o. s. v. Jag måste säga mig, att detta icke
är ett rimligt sätt att resonera inför en konferens, som hans excellens herr utrikesministern
själv betecknar såsom den viktigaste vi överhuvud ha haft
efter världskriget. Jag kan i varje fall inte anse, att det finns någon reson i
det. Men därtill kommer, att enligt min uppfattning den svenska riksdagen bör
vara väl företrädd i den delegation, som skall resa till Genéve. Det framställdes
anmärkningar gentemot sammansättningen av den delegation, som förra
året reste till förbundsförsamlingen i Genéve. Själv tyckte jag inte, att det var
så mycket att anmärka i detta fall, fastän jag inte kan bestrida, att det i alla

Onsdagen den 29 april e. m.

Nr 30.

fall fanns något fog för de anmärkningar, som närmast kommo fram i pressen.
Man hade en känsla av att folkrepresentationen i alla fall hade mera skjutits åt
sidan till förmån för yrkcsdiplomaterna, än man tidigare har brukat, då det
har gällt att utse den svenska delegationen vid förbundsförsamlingarna i Genéve.
Nu är det, mina herrar, icke en fråga för utrikesdepartementet och generalstaben.
Det är en i eminent grad politisk fråga, där förmågan att taga hänsyn
till folkspykologiska faktorer verkligen spelar en allvarlig roll, och jag tror,
att den svenska folkrepresentationen — jag säger det här klart och öppet ifrån
—■ bör känna sig ha både rättighet och plikt att kräva att bli fylligt representerad
i denna delegation i Genéve.

Det är, herr talman, vad jag har velat säga. Den nuvarande regeringen företräder,
med all respekt för dess ledamöter, i alla fall en mycket obetydlig
grupp i den svenska riksdagen. Jag tror inte, att man kan utse en delegation,
som skall företräda Sverige vid nedrustningskonferensen i Genéve efter samma
principer, efter vilka den svenska regeringen för närvarande är sammansatt.
Jag tror, att man måste kräva en väsentligt allsidigare och väsentligt fylligare
representation för den svenska riksdagen där nere.

Hans excellens herr utrikesministern sade många riktiga ord örn vad man
kan vänta sig där nere i Genéve. Jag erkänner utan vidare, att våra strävanden
på denna punkt, att Sverige skall gå in för att så fruktbringande resultat
som möjligt ur nedrustningssynpunkt skola uppnås, naturligtvis äro gemensamma
för, jag hoppas, alla partier, ehuru jag inte är riktigt säker på den
punkten. Ty det finns ju de, för vilka militärväsendet i alla fall är så dyrbart,
att de nog hellre se, att hela världen håller sig med rätt stora militärapparater,
bara man medger, att Sverige får ha litet grannlåt av den sorten
kvar. Men jag skulle väl tro, att det dock finns en rätt betydande majoritet i
den svenska riksdagen, som är uppfylld av positiv vilja i detta fall. Det kan
i och för sig inte leda till ett resultat. Det finns så många makter i världen,
som stå emot vår åskådning på den punkten. Men när man vet detta, skall
man å andra sidan se till, att redan genom delegationens sammansättning kommer
till uttryck Sveriges önskan att liksom betona sin vilja i dessa avseenden.

Herr talman! Jag skulle rätteligen ha yrkat bifall till motionen, men jag
medger, att statsutskottets utlåtande ju i och för sig icke utgör något hinder
för att de principer, som jag här har tillåtit mig att göra mig till tolk för,
kunna tillämpas, när delegationen sammansättes. Därför kan jag naturligtvis
avstå från ett särskilt yrkande i detta avseende. Men jag kan inte neka
till att det åtminstone vore önskvärt, örn man från utskottets sida finge höra,
att den syn, som jag representerar, inte har varit främmande för statsutskottet,
när utskottet har tillstyrkt Kungl. Maj:ts proposition i detta fall. Jag
anser för min del, att ärendet har en vikt och en betydelse, som är mycket
större än många av de ärenden, på vilka vi offra ofantligt mycket mera pengar
och mycket mera tid i den svenska riksdagen.

I herr Möllers anförande — under vilket herr talmannen infunnit sig och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar — instämde herrar Sandler
och Schlyter.

Herr Lindhagen: Det har sitt intresse givetvis, att många representanter,
som företräda olika skiftningar i avrustningsfrågan, bli sända till Genéve.
Men inför den svartmålning, som utrikesministern, säkerligen med fog, lämnade
av konferensens förutsättningar och eventuella resultat, få vi i alla fall
bereda oss på, att hur stor representation som än skickas dit ned från Sveriges
sida, kan den dock inte så vidare mäktigt i förhållande till sitt antal inverka
på undanröjandet av de ofantliga svårigheter, som utrikesministern timrat upp
från talarstolen i kväll här i första kammaren.

Äng.

Sveriges
deltagande
i 1932 års
nedrustningskonferens.

(Forts.)

Nr 30. 90

Onsdagen den 29 april e. m.

Äng.

Sveriges
deltagande
i 1932 års
nedrustningskonferens.

(Forts.)

Det är ju också en stor vansklighet, som ligger däri, att folkförbundet är
en regeringsrepresentation och icke en folkrepresentation. Regeringen utfärdar
ju instruktioner för sina ombud, och man kan väl ej begära av en regering,
att den skall ge instruktioner i strid mot sina egna uppfattningar och intentioner.
Det blir dock regeringens instruktioner, sådana den tycker, att de
böra vara.

Detta har hitintills icke hindrat, att de delegationer, som bestått av tre
ombud, i regel sammansatts så, att det varit en representant för högern, en
representant från de liberala-frisinnade partierna och en representant från socialdemokraterna.
Alla dessa tre ombud hava funnit sig väl tillfreds med de
instruktioner, som de fått, beroende på att vår utrikespolitik ännu är så föga
utvecklad och vårt intresse för den så slumrande, att det inte finns något parti
i landet, som särskilt framträtt med några starka, från andra partier avvikande
krav i utrikespolitiken.

Men när nu Möller — såsom jag tycker är bra — synes till äventyrs vilja
framhålla, att här måste vara en fylligare representation för olika meningar
— inte samma slags meningar från olika partier, utan måhända olika meningar
— är det givet, att då börjar den svenska utrikespolitiken att glida in på
en ny väg. Naturligtvis försiktigt och tveksamt i början. Det är i alla fall
ett litet genombrott, skulle man kunna säga. Det kan mycket väl hända, att
nedrustningskonferensen, som redan i år har kastat sin skugga framför sig
genom upprepade diskussioner här i kammaren, kan betyda en välbehövlig
upprustning i våra sinnelag för att gå problemen närmare in på livet.

Det anförande, som vi här fingo höra från utrikesministerns sida •— och
som ur hans synpunkt var så riktigt, då han talade örn alla svårigheterna —
yisar ju, att vi ännu ej kommit långt från det s. k. Genéveprotokollets ståndpunkt
till detta ögonblick. Ty när Genéveprotokollet genomfördes — vi ha
ju även andra betydelsefulla tilldragelser i folkförbundets liv såsom Locamo
m. m., som väl hade lika stor betydelse som denna konferens, vilken alltså inte
är enastående — så sade man på den tiden, att det gällde -—• det var en representant
för Sverige, som själv återgivit ordet — att skapa »en mönsterbudget
för rustningskostnader». Vilket härligt, upplyftande program: en mönsterbudget
för rustningskostnader!

Det var denna mönsterbudget, till vilken utrikesministern i afton givit oss
ramen, för att vi sedan skulle få ifylla denna efter bästa förstånd och samvete.
Där komma nog både förståndet och samvetet att tryta ganska mycket
med påföljd att det kanske inte blir så mycket av hela konferensen. Men det
är ju av betydelse, att det i alla fall hålles en sådan konferens. Såsom en
kamrat i denna kammare nyss sade till mig, att man yttrat där nere, är det
ju en god sak redan detta, att frågan åtminstone hålles vid liv. Därför få vi
göra det bästa möjliga av konferensen, men var och en får vid sådana tillfällen
hävda sina uppfattningar.

Jag har sedan 1911 efter mitt förstånd föreställt mig, att rustningarna
ha några orsaker. Man kan inte nedsätta eller avskaffa dem utan att gå in
på orsakerna. Dock har jag, egendomligt nog, inte lyckats få någon avsevärd
diskussion i gång på den punkten mer än delvis vid ett tillfälle, nämligen
en interparlamentarisk konferens i Berlin 1928. Man vill icke ens röra vid dessa
paker.

Det är dock bland annat det ekonomiska kriget, som ligger bakom. Vi
kunna ej besluta oss för att gå lös på det ekonomiska kriget. Det visade sig
ju också, att de första försöken i Genéve att komma till rätta med detta ha
nyligen strandat. Redan det är en våldsam slagskugga över den blivande
nedrustningskonferensen.

Möller talade också örn att på England hänger det hela. England kommer att

Onsdagen den 29 april e. m.

Nr 30.

lägga in liela sin makt på denna sak, om den nuvarande regeringen sitter kvar.
Detta är alldeles riktigt, herr Möller, det är av synnerlig betydelse för Geneve,
•att den nuvarande regeringen i England finns. Den kan dock icke göra mer
än det möjliga med den allra bästa vilja. Den kan bland annat ej gå emot
sitt eget folk. Den får vara försiktig inte minst med sina egna pappenheimare,
som man kallar det. Man bar ett uttryck därför däri, att då denna regering,
som har sin betydelse för att sprida ny luftväxling över folkens förbund och
konferenserna där, sammankallade en konferens för sitt partifolk, kom den
på en annan viktig punkt, nämligen nationalitetsfrågan, endast fram med programmet
örn skydd för de europeiska nationella minoriteternas rätt. Det är
den gamla europeiska nationella minoritetsfrågan, som jämt kommer igen, och
det är en särdeles viktig sak, även den, för freden. Men den engelska regeringen
rörde inte vid de asiatiska och afrikanska majoriteternas rätt. Ty hade
den gjort det, då hade det engelska folkets djupa lager blivit ganska betänksamma.
Och det äro de också redan. Till och med den engelska arbetarbefolkningen
har för sig, att örn man ger folken i de engelska besittningarna fria,
£om deras naturinnevånare vilja, så äventyras, att Englands makt och utkomstmöjligheterna
för Englands folk minskas betydligt. Därför ställa de sig betänksamma
mot en sådan sak, och jag är inte säker på att de vilja gå med på
den. Men örn man inte genomför den, måste ju England ha kvar sina rustningar
i huvudsak, ty det är endast med vapen, man kan hålla så stora behärskade
folk under sin supremati.

Ja, detta är bara två exempel på de orsaker, som inverka på fredskonferensens
resultat. Det tjänar föga till att i Genéve bara säga: vi skola nedrusta,
och vi skola nedrusta. Det har utrikesministern på ett slående sätt visat, att
detta är ingenting annat än ett vanskligt, ja tämligen omöjligt försök att ena
folk örn en mönsterbudget för rustningskostnader.

Jag har försökt även vid denna riksdag att bringa på tal rustningarnas orsaker.
. Det är ej någon uppfinning av mig. Ingen genialitet krävs för att
fatta dem utan bara vad vanligt förstånd säger oss — eller också måtte mitt
förstånd i förevarande fall vara så enkelt, att det inte förstår, att man inte
bör röra vid sådana saker. Jag tycker ni skulle bli leda på att höra
det år efter år, motionerna avslås ju också summariskt år efter år. Nu
tycker jag i alla fall, att vi skulle börja tala något också örn orsakerna till
avrustningen.

Det tillfälliga utskott, som hade frågan uppe i år, sade, att vi skola inte
blanda in dessa frågor, ty det blir svårt nog ändå. Däri instämde Vennerström.
Han förmenade, att det kan ju hända, att något ligger under vad motionären
förfäktar. Men vi skola inte göra det svårare än det blir ändå, i
begränsningen röjer sig mästaren. Tro ni då, att svårigheterna bli lättare för
att man inte rör vid dem? Ingalunda. De bli icke lättare, de bli bara helt
enkelt olösta. Så kommer det att ske i detta fall, till dess det vänskapliga
umgänget — gärna det — och den mjuka konversationen — gärna det •— i
alla fall smyger in de där sakerna, som ligga bakom, allt detta, som kallas
yärldsproblemet med dess många fundamentala sidor.

Herr Widell: Herr talman! Med anledning av vad den ärade talaren på
stockholmsbänken här anförde vill jag endast betona, att säkerligen statsutskottets
samtliga ledamöter dela hans mening örn, att den blivande representationen
i Genéve eller var det nu blir bör bli så allsidig och talrik, som omständigheterna
kunna kräva. Örn härigenom det förslagsanslag, som jag antar
riksdagen nu kommer att bevilja, blir överskridet, spelar detta ju ur budgetär
synpunkt en mycket underordnad roll. Men statsutskottet har icke ansett det

Äng.

Sveriges
deltagande
i 1932 års
nedrustningskonferens.

(Forts.)

Xr 30. 92

Onsdagen den 29 april e. m.

Äng.

Sveriges
deltagande
i 1932 års
nedrustningskonferens.

(Forts.)

tillkomma utskottet att ge Kungl. Majit några anvisningar om, hur den svenska
delegationen skall vara sammansatt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bergman: Herr talman! I likhet med herr Möller och även den siste
ärade talaren anser jag för min del, att det är synnerligen viktigt, att riksdagen
blir val representerad vid den blivande konferensen och att den blir
talrikare företrädd än som varit vanligt vid tidigare konferenser, men jag
ber att få göra en erinran i detta sammanhang. Det allra viktigaste är, att
det skickas personer, som kunna göra sig gällande där ute. En person, som
gör sig gällande på ett folkmöte i Sverige och kanske t. o. m. gör sig bra i
svenska riksdagen, gör sig inte alltid lika bra gällande i en internationell
församling. Detta är en sak, som man i landets eget intresse bör ta hänsyn
till. Kvantiteten är mindre viktig än kvaliteten i detta fall, som i så många
andra. Man röstar ju inte därnere per capita, så att röstmajoriteten beror på
storleken av det särskilda landets representation. Varje stat har sin bestämda
röst. Att denna röst för Sveriges del avges i det mest avgjorda fredssyfte
bör vara självklart. Efter dessa erinringar ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Vennerström: Herr talman! Herr Johan Bergman förklarade vad

som var det viktigaste i hela detta ärende, och det var själva personvalet. Jag
tillåter mig anmäla en avvikande mening, då det förefaller åtminstone mig,
att det viktigaste i hela ärendet är utarbetandet av själva programmet för
de svenska delegaterna till Genéve eller var nu konferensen kommer till stånd.
Jag tycker att den frågan har inte ägnats så synnerligen stor uppmärksamhet
i det stora anförande, som hölls av hans excellens herr utrikesministern.
Han förklarade, att det intimaste samarbete bör finnas med riksdagen, och jag
är viss örn att detta även kommer att ske, men nog ligger ju situationen något
eländigt till. Riksdagen kommer troligen att avslutas, och sedan äro vi litet
till mans försvunna. Detta gör, att denna riksdag icke lämpligen själv kan
medverka och taga någon nämnvärd del i utarbetandet av programmet för
den svenska delegationen.

Sedan ha vi den stora försvarskommissionen, som jag för min del tillhör. Vi
äro ju än så länge bara en liten studiecirkel och veta inte, var vi komma att
hamna, och i varje fall ha vi inga grundlinjer klara fram till januari och
februari månader 1932. Sedan ha vi utrikesnämnden, och jag vill inte i något
avseende såra herrarna i denna förnämliga nämnd, men jag djärvs i alla
fall göra den lilla randanmärkningen, att gäller det utarbetandet av programmet
för denna vår viktigaste konferens efter fredsslutet, tror jag inte, att
behandlingen i denna utrikesnämnd, som inte diskuterar utan nöjer sig med
deklarationer efter hörande av framställningar, blir sådan, att man kan säga,
att programmet endast därigenom får den bästa möjliga behandling. Detta
gör, att jag skulle vilja taga hans excellens herr utrikesministern på orden,
när han förklarade, att den intimaste samverkan bör ske med riksdagen, och
jag skulle vilja uttrycka den förhoppningen, som jag tror delas av åtskilliga
av kammarens ledamöter, att man må vid ett eller annat tillfälle arrangera
så, att man på denna punkt når fram till ett bättre samarbete med riksdagen
än som skulle ske enbart genom utrikesnämnden i detta fall.

Sedan är det en enda liten angelägenhet till, och det är rörande formen för
det svenska programmet till den stora konferensen. Det finns ett litet uttalande
i hans excellens herr utrikesministerns tal, som jag skrev ned i hastigheten.
Det var någonting örn att vi inte skulle laga så, att vi eventuellt vore
bundna, under det andra länder ginge topprustade ut ifrån konferensen. Jag

Onsdagen, den 29 april e. m.

» 30.

kan inte i hastigheten pejla djupet i de orden, men ligger däri någonting om
att vi skola gå in på samma förfaringsmetoder, som man begagnade på den
ekonomiska avrustningskonferensen, som hölls härom året, d. v. s. att de olika
länderna ginge fram med det ena eller andra önskemålet i bakfickan, de ville
gardera sig, ville, som herr Trygger nyss förklarade, ha ett språngbräde för
framtiden, då vill jag för min del hoppas, att när det gäller denna konvention,
som säkerligen är minst lika allvarlig och än allvarligare, detta förfarande
inte sker från den svenska utrikesledningen och från den svenska delegationens
sida. Skulle man tilläventyrs vilja från något håll höja kravet örn
att Sverige till konferensen 1932 skulle gå ut, låt mig exempelvis anta från
1914 års härordning, så att vi skulle vilja ha den som vårt maximum, och
icke vilja utgå från nuvarande förhållanden, då skulle jag vilja uttala den
förhoppningen, att man inte låter sig lockas med på sådana vägar utan att
Sverige i detta fall skall sätta en ära i att vi skola tala ett och mena detsamma
och inte gå in för denna aktionspolitik, mot vilken hans excellens
själv varnade.

Efter dessa randanmärkningar till hans excellens’ anförande har jag ingenting
ytterligare att andraga.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag skall be att få tillägga något om en
fråga, som är viktig och ej får glömmas. Jag tror inte heller, att den är
glömd ute i landet. Det fömimmes röster om, att det kommer att sättas i gång
något där ute. Det är, att vi skola inte med bävan och förväntan blicka ned
till Genéve i början av år 1932, utan inom varje folk böra de pacifistiska
krafterna och alla likasinnade medborgare rusta sig och inom sitt eget land
själva hålla konferenser och fatta egna resolutioner örn vad som tarvas och
behöves för folken i allmänhet och för det egna folket särskilt. Det påminnes
med andra ord örn något, som man kallar för fredsriksdagar, vilka skulle
i denna angelägenhet motsvara de gamla folkriksdagarna.

Herr Hellberg: Herr talman! Det har uttalats olika meningar örn vad som
bör anses vara det viktigaste i fråga örn den delegation, som Sverige skulle
skicka till Genéve. En talare har betonat, att det berodde på de personliga
kvalifikationerna, en annan talare har hävdat, att det berodde i hög grad på
de instruktioner, som lämnades.

Jag skall icke försöka göra mig till någon skiljedomare mellan dessa mening-ar.
Men jag har känt ett behov att framhålla, när det gäller den personliga
kvalifikationen, som naturligtvis i alla fall kommer att bli av stor
betydelse, att vad det inte minst kommer an på, det är att det hos delegaterna
finns den verkliga fredsviljan, den ärliga viljan att åstadkomma vad som är
möjligt att åstadkomma för en tryggad fred.

Sverige har där nere i Genéve haft en delegat, som veterligen övade ett
mycket stort inflytande, trots att han företrädde ett så litet land som vårt.
Alla veta vem jag åsyftar: Hjalmar Branting. Det var naturligtvis inte bara
på grund av hans enastående personliga egenskaper och hans livliga och
uppriktiga fredsvilja utan, som jag hört direkt uttalas, därför att man kände,
att bakom honom stod den socialdemokratiska internationalen — därför vägde
hans ord så tungt. Jag menar nu, att de delegerade, som vi skicka till
Genéve, behöva känna bakom sig så att säga folkens stora fredsinternational.
Det är nämligen min övertygelse ■— och jag förmodar, att det är flera, som
ha densamma — att om något resultat skall kunna nås vid denna fredskonferens,
så kräves trycket av folkens fredsvilja, trycket ifrån folk, som liro
levande medvetna örn att det här gäller en livsfråga för dem.

I vad mån denna folkvilja kan komma att göra sig gällande, det är någon -

Ang.

Sveriges
deltagande
i 1932 års
nedrustningskonferens.

(Forts.)

Nr 30. 94

Onsdagen den 29 april e. m.

Ang.
Sveriges
deltagande
* 1932 års
nedrustningskonferens.

(Forts.)

ting, sorn man inte kan uttala sig om. Det har som bekant talats örn att det
skulle anordnas folkomröstningar för att stödja konferensen. Enligt mitt
förmenande behövde alla medel, som kunna användas för att driva upp den
fredsvilja, som tilläventyrs finns i världen, komma till användning. Men i anslutning
till vad jag förut antytt vill jag betona, att det är framför allt en
angelägen sak, att de svenska delegaterna icke känna sig som något slags
fina diplomater, som skola behandla denna sak på det mest sinnrika och finurliga
sätt, utan det behövs personer, som känna sig i levande kontakt med
fredsviljan ute i världen och känna sitt ansvar att som representanter göra
det bästa möjliga.

Jag hänger mig inte åt några stora förväntningar på konferensen; jag kan
instämma med en framstående fredsvän, som tämligen nyligen uttalade den
meningen, att det vore redan ett vackert resultat, örn vi finge satt en gräns
för upprustningarna. Hans excellens herr utrikesministern antydde, såvitt jag
fattade honom rätt, något liknande. Men även för att detta lilla resultat skall
kunna nås, behövs det, att de som samlas där nere verkligen känna sitt ansvar
inför folkens krav på fred såsom ett deras verkliga livsintresse.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Eöredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnads- och
ändringsarbeten för skeppsgossekårens i Marstrand förläggning i Karlstens
fästning; samt

nr 101, i anledning av väckt motion örn begränsning av arbetstiden för kokerskor,
köksbiträden och städerskor vid garnisonssjukhusen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Äng. Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 102, i anledning av väckta motillfällig
löne- tioner örn tillfällig löneförbättring åt vissa militära beställningshavare.

* åt vissa3 Uti två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av hermilitära
rar (j q Hammarskjöld och U. Leander (nr 70) och den andra inom andra

btShavare9S'' kammaren av herr B. Holmgren m. fl. (nr 107), vilka motioner hänvisats till
statsutskottets förberedande behandling, hade hemställts, att riksdagen måtte
medgiva, att till löjtnant, sergeant eller underofficer av 2. eller 3. graden på
aktiv stat, som i tre år åtnjutit lön i högsta löneklassen av den lönegrad, till
vilken vederbörande beställning hänfördes, finge utgå tillfällig löneförbättring
med belopp, motsvarande skillnaden i lönebelopp mellan de tva högsta löneklasserna
i berörda lönegrad.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av herrar Hammarskjölds och Leanders samt
B. Holmgrens m. fl. förevarande motioner (I: 70 och II: 107) i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte efter verkställd utredning för
1932 års riksdag framlägga förslag rörande tillfällig löneförbättring åt sådana
löjtnanter, sergeanter och underofficerare av andra och tredje graden pa
aktiv stat, som på grund av nuvarande befordringsförhållanden inom armén och
marinen kommit uti en i avlöningshänseende särskilt ogynnsam ställning.

Herr Hammarskjöld, Carl Gustal: Herr talman! I den föreliggande motionen
hemställes, att innevarande års riksdag matte bevilja tillfällig lönereglering
för vissa militära befattningshavare.

Onsdagen den 29 april e. na. 95

Statsutskottet har föreslagit en skrivelse i ärendet. Detta måste jag såsom
motionär beklaga; statsutskottet enhälligt, och det grundar sitt förslag
på ett likaledes enhälligt uttalande från försvarsväsendets lönenämnd. Under
sådana omständigheter saknar jag anledning att framföra något annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Men då jag har en mycket livlig känsla av att de personalgrupper, vilka beröras
av motionen, befinna sig i ett synnerligen svårt ekonomiskt läge, vågar
jag hemställa till departementschefen, att han vid den kommande utredningen
även måtte taga under övervägande, huruvida möjlighet föreligger att låta
den tillfälliga löneförbättringen erhålla retroaktiv verkan. Motionen grundar
sig helt och hållet på det förslag, som framställts av de militära avlöningssakkunniga.
Dessa ha endast upptagit vissa kategorier officerare och underofficerare.
Under behandlingen inom statsutskottet hava framställningar örn likartade
åtgärder inkommit från vissa andra personalgrupper, vilka visserligen
äro mycket fåtaliga, men deras framställningar kunna icke desto mindre vara
behjärtansvärda.

För utskottet har det inte ansetts möjligt att upptaga frågan örn dessa personalgrupper,
emedan denna fråga faller utom den väckta motionen. Men jag
tillåter mig icke dess mindre hemställa till departementschefen, att han måtte
till behandling upptaga även dessa personalgruppers framställningar i sammanhang
med riksdagens skrivelse.

Jag har således endast att yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herrar Bergqvist, Österström, Sandström och Leander.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr
103, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande vissa avlöningsanslag under fjärde huvudtiteln m. m. jämte i
ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo samt företogs punktvis och momentvis till avgörande statsutskottets
utlåtande nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1931/1932 till undervisningsanstalterna för sjöfart
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Kades till handlingarna.

Punkterna 3—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Morn. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 30.

Äng.

tillfällig löneförbättring

åt vissa
militära
beställningshavare.

(Forte.)

Är 30. 96

Onsdagen den 29 april e. m.

Om tillgodoräknande
av
viss tjänstgöring
å fiskefartyg.

Morn. b).

I en inom första, kammaren av herrar K. A. Andersson och A. Sundberg
väckt motion, nr 231, hade hemställts, att riksdagen måtte förklara, att tjenstgöring
å fiskefartyg försett med segel och motor, vare sig sådant fartyg ginge
på fiske eller fraktfart, skulle under i övrigt gällande villkor kunna tillgodoräknas
såsom för fartygsbefäls praktiska utbildning föreskriven tjänstgöring
å segelfartyg.

Utskottet — som i motiveringen till det nu ifrågavarande momentet yttrat,
att utskottet väl funnit de av motionärerna anförda synpunkterna värda beaktande
men att utskottet dock ansett, att definitiv ståndpunkt nu icke borde tagas
till det spörsmål, som i motionen berördes, förrän detta blivit föremål för
ytterligare utredning av Kungl. Maj :t -— hade hemställt, att herrar K. A. Anderssons
och Sundbergs berörda motion, I: 231, måtte anses besvarad genom
vad utskottet anfört.

Reservation hade anmälts av herr Widell och herr Törnkvist i Karlskrona,
som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Andersson, Karl Andreas: Herr talman! I denna punkt, som handlar
om fartygsbefälets praktiska utbildning, har Kungl. Maj:t föreslagit och
statsutskottet förordat en mycket viktig ändring bestående däri, att storleken
av de segelfartyg, å vilka befälsaspiranter skulle kunna fullgöra den föreskrivna
segelfartygstjänsten, sänkes från 100 till 30 bruttotom

Hetta har motiverats därmed, att det skulle vara ägnat att at fiskarbefolkningen
bereda möjligheter att förvärva formella kvalifikationer för framtida
befälsanställning inom handelsflottan. När det gäller denna ° tjänstgöring å
segelfartyg, är det dock att observera, att de allra flesta av vara fiskefartyg
av den storlek, varom här är fråga, äro försedda med motorer, och då äro dessa
motorer i allmänhet så starka, att fartygen enligt gällande bestämmelser icke
torde kunna anses såsom segelfartyg.. Enligt 1927 års förordning örn fartygs
byggande och utrustning finnas nämligen vissa regler för bestämmandet av ett
fartygs karaktär, och med den beräkning, som där är angiven, kommer ett stort
antal — kanske de allra flesta —- av fiskefartygen i fråga att räknas såsom
maskindrivna. Sålunda skulle en tjänstgöring ombord å dessa inte kunna räknas
såsom segelfartygstjänst. _ o „ ... .

En bänkkamrat och jag hava därför väckt en motion, gående ut pa att tjänstgöring
å fiskefartyg, försett med motor och segel, skulle.kunna räknas såsom
tjänstgöring å segelfartyg i och för befälsutbildning. Vi hava där föreslagit
denna ändring. En sådan ändring torde vara nödvändig, örn den avsedda sänkningen
skall få det åsyftade gagnet både för handelsflottan och för fiskarbefolkningen.

Jag vill tillägga, att en sådan tjänstgöring ombord å fiskefartyg givetvis
bör gälla, inte blott när sådant fartyg går i fraktfart utan även då det går på
fiske, och vi hava i vår motion närmare utvecklat anledningen till att så rätteligen
bör ske. Jag vill till slut även tillägga, att samma sak kommer att i
betydande utsträckning gälla även fraktfartyg i storleken av minst 30 bruttoton.
Även de äro nämligen ofta försedda med motor. Även här måste således
en ändring i den i motionen antydda riktningen göras.

Ja, jag har till protokollet velat uttala dessa önskemål och vill särskilt rikta
herr statsrådets uppmärksamhet härpå, när utskottet tydligen synes förutsätta,
att frågan skall bliva föremål för närmare utredning av Kungl. Maj :t.

Med detta uttalande ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Widell, Sumdberg och Hallin.

Onsdagen den 29 april e. m.

97 »r BO.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna momentet hemställt.

Mom. c)-—e).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om tillgodoräknande
av
viss tjänstgöring
å fiskefartyg.

(Forts.)

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 105, i anledning av väckt motion angående inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor,
som varit med jordäganderätten förenade, m. m.;

nr 106, i anledning av väckt motion rörande nedskrivning av vissa lån från
torvindustrilånefonden; samt

nr 107, i anledning av väckta motioner örn sänkning av räntan å lån från
vattenkraftslånefonden m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad'' föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 54, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn anslag till understöd åt elever vid
lägre lantbruksundervisningsanstalter jämte en i ämnet väckt motion, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 55, i anledning av väckta Om inrättande
motioner örn inrättande av en statlig utlåningsfond för uppförande av lantar- a?. en,statens
betarbostäder. Sffi

Jordbruksutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft följande bostäder.
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner nämligen

1) I: 145, av herr Nilsson, Petrus, m. fl., likalydande med II: 60 av herr
Olsson i Kullenbergstorp m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning och förslag örn en statlig utlåningsfond
för att underlätta byggandet av goda och ändamålsenliga lantarbetarbostäder; 2)

I: 146 av herr Jokansson, Johan Bernhard, och herr Gabrielsson, likalydande
med II: 224 av herr Petersson i Lerbäcksbyn m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen ville a) besluta, att en särskild fond, benämnd Statens lånefond
för lantarbetarbostäder, skulle inrättas, från vilken fond, som skulle förvaltas
av statskontoret enligt av Kungl. Majit närmare angivna bestämmelser, lån
efter de huvudsakliga grunder, som i motionerna angivits, finge av Kungl.

Majit beviljas jordägare; b) anvisa för år 1931 ett reservationsanslag av 2 miljoner
kronor för berörda ändamål.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna I: 145 och II: 60 samt I: 146 och II: 224 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson och Tjällgren,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag har inte något yr kande

med anledning av det läge, vari frågan genom socialministerns ingripande
har kommit.

Det förslag, som i motionerna nr 224 i andra kammaren och nr 146 i första
Första kammarens protokoll 1931. Nr 30. 7

Nr 30. 98

Onsdagen den 29 april e. m.

Om inrättande kammaren av undertecknad m. fl. väckts, innehåller en hemställan örn inrätav
en statens tandet av en lånefond, från vilken lån på billiga villkor skulle kunna erhållas
kSSALZ för åstadkommande av lantarbetarbostäder. Själva frågan har ju vunnit erbostäder*''
kännande såväl av de hörda myndigheterna som av utskottet, som behjärtat
(Fort*.) frågans vikt. Det förslag, som i denna motion har väckts, är av den speciella
natur, att det synes mig, som örn denna detalj i hela detta spörsmål mycket väl
kunde lia lösts även örn en utredning i övrigt igångsattes. Nu är emellertid
utredning igångsatt och därför skall jag endast begagna tillfället till att ge
uttryck åt min förvåning däröver, att man från regeringens sida har tillsatt
dessa sakkunniga, just under det att ärendet låg under beredning i jordbruksutskottet.
Det synes mig, som örn det kunnat vara till nytta och gagn för4
själva saken, örn en verklig realbehandling av ärendet kommit till stånd. Ärendet
har legat på remiss hos lantbruksstyrelsen, statens egnahemsstyrelse och
statskontoret, och samtliga myndigheter lia under hänvisning till den igångsatta
utredningen inte heller ansett sig böra ingå i en närmare realprövning av
ärendet, och detsamma är förhållandet med jordbruksutskottet.

Hade en realprövning kommit till stånd, är det min förvissning, att det verkligen
kommit fram vissa uppslag och synpunkter, som säkerligen skulle varit
av värde för de tillsatta utredningsmännen att taga i beaktande. På grund av
det ingripande, som skett från regeringens sida just under ärendets behandling
inom riksdagen, har emellertid inte så kunnat ske, och jag vill uttrycka både
förvåning och misstämning, att man på detta sätt avbrutit ärendets behandling.
Man får lätt den misstanken, att detta ingripande skett för att förhindra,
att ärendet måtte bli sakligt behandlat.

Jordbruksutskottet har i det läge, vari frågan kommit, inte kunnat göra annorlunda,
och jag har, herr talman, intet yrkande utan har endast velat ge uttryck
för min mening med anledning av det sätt, varpå detta ingripande från
regeringens sida har skett.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till mejerihanteringens
förbättrande i organisatoriskt och merkantilt hänseende;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd för främjande
av fiske på avlägsna fiskevatten;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Hornborgasjöns sjösänkningsföretag;

nr 59, i anledning av väckt motion örn beredande av medel till anläggande av
avloppsledningar inom Dals-Eds municipalsamhälle;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
tillägg till 54 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet jämte en i ämnet väckt motion;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 35 § första stycket lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet, ävensom två ämnet berörande
motioner;

nr 62, i anledning av väckt motion angående åtgärder åsyftande att möjliggöra
ett mera allmänt utnyttjande av den statliga jcrdbrukshjälpen; samt
nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 29 april e. m.

99 Nr 30.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9,
i anledning av väckt motion, I: 199, örn utredning och förslag rörande arbetsförhållandena
inom det husliga arbetet.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 199, hade herr Möller m. fl. hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte snarast möjligt föranstalta
örn utredning angående arbetsförhållandena inom det husliga arbetet,
avseende antalet sysselsatta, deras ålder och utbildning, arbetstidens längd per
vecka, fritids- och semesterförhållanden, bostads- och löneförhållanden m. m.,
samt till riksdagen inkomma med de förslag, vartill ifrågavarande utredning
kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anförts av herrar Larsén och Berling, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort vara av den lydelse, som i reservationen angivits, slutande
med en hemställan, att första kammaren ville för sin del besluta, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte snarast möjligt föranstalta en utredning angående arbetsförhållandena
inom det husliga arbetet, avseende antalet sysselsatta, deras ålder och utbildning,
arbetstidens längd per vecka, fritids- och semesterförhållanden, bostadsoch
löneförhållanden m. m., samt till riksdagen inkomna med de förslag, vartill
ifrågavarande utredning kunde föranleda.

Herr Larsén: Motionärerna kunna glädja sig åt att utskottet i en punkt
helt och hållet instämt med dem. Utskottet anser nämligen i enlighet med deras
uppfattning, att det är av mycket stor betydelse, örn en bättre utbildning
av hembiträdena kunde komma till stånd. Ja, utskottet anser till och med,
att detta skulle vara så betydelsefullt, att en stor del av de missförhållanden,
vilkas undanröjande motionärerna hava påyrkat, skulle avhjälpas genom en
bättre utbildning.

Utskottet har emellertid gjort sig skyldigt till att förväxla orsak och verkan.
Ty det är klart, att så länge sådana förhållanden råda på hemarbetets
område, att den uppväxande kvinnliga ungdomen inte vill söka sig in på detta
arbetsfält utom i nödfall och för kortare tid, kan det inte finnas något intresse
för denna ungdom att utbilda sig för arbete å ifrågavarande område.
Blir däremot arbetet ordnat på ett annat sätt än nu, kan man hoppas en bättre
rekrytering och ett större intresse för utbildningen. Dessförinnan bli alla
anstalter för åstadkommande av en bättre utbildning förfelade.

Läser man utskottets utlåtande i övrigt, är man nästan benägen att tro, att
det är ett äldre utlåtande, som man avtryckt — så många gengångartankar
finner man i detta utlåtande. Det har sin rot i en samhällsuppfattning, som
var ny för 150 år sedan men nu i stort sett är övergiven. Enligt denna skulle
allt bli bra, örn blott de enskilda intressena finge driva sitt fria spel, men det
skulle gå illa, för den händelse man på något sätt reglerade detta krafternas
spel. Sålunda anser utskottet, att en lagstiftning på ifrågavarande område
skulle medföra den olägenheten, att husmödrarna i större utsträckning skulle
själva sköta sina hushåll utan anlitande av lejd arbetskraft. Ja, men det
få de redan nu göra i stor utsträckning, i brist på arbetskraft.

Utskottet anser vidare, att frågan bäst löses på frivillighetens väg ty, menar
man, när det blir en sådan brist på arbetskrafter, att husmödrarna inte kunna
få några hembiträden, bli de nödsakade att medgiva de förbättringar i arbets -

Ang.

arbetsförhållandena
inom
det husliga
arbetet.

Nr 30. 100

Onsdagen den 29 april e. m.

Äng. '' villkoren, som hembiträdena begära. Detta kallar utskottet för frivillighetens
a^t8förl^0''m väg. Jag anser, att det snarare borde kallas den nödtvungna underkastelsens
0detlmsliga*1 väg, och jag tror, att utskottet inte har rätt. då det anser, att man på den av
arbetet. utskottet anvisade vägen skulle kunna erhålla bättre samförstånd mellan hus(Forts.
) mödrar och tjänstehjon, än man kan få genom en försiktigt lagd och tillbörligt
elastisk lagstiftning.

Lämnas förhållandena att utveckla sig själva, blir givetvis bristen på arbetskraft
allt större och större, och man kan inte så mycket undra på örn föräldrarna
inte gärna skicka sina döttrar in på ett arbetsområde, där tiden är
så skarpt beskuren, att de inte utan stor svårighet kunna uppehålla kontakten
nied sina hem. Man kan vidare inte mycket undra på örn inte de unga kvinnorna
finna sig väl på ett område, där deras tid är så strängt tagen i anspråk,
att de egentligen inte hava någon tid på dygnet, som de kunna kalla sin egen
utan äro nödsakade att städse vistas på sina arbetsplatser.

Detta är inte blott och bart en hemmens fråga, utan det är tydligen även
en social fråga av stor betydelse. Därför har också socialstyrelsen tillstyrkt
den ifrågasatta utredningen, och tidningspressen har såsom talesman
för den allmänna opinionen betecknat den ifrågasatta utredningen såsom
önskvärd.

En högertidning har offentliggjort en del uttalanden, av vilka jag skall läsa
några få rader: »Men tiden just nu är mogen för en reform, och vi för vår del
skulle med glädje se, att denna motion verkligen resulterade i reglerad arbetstid
för hembiträdena.» Ett annat uttalande lyder: »Tyvärr finns det ännu många
annars goda och upplysta husmödrar, som på kvällen ha sina hembiträden inspärrade
i den oftast trånga jungfrukammaren bara för att som det heter ’ha
dem till hands’. Mitt hembiträde slutar fem eller sex varje eftermiddag beroende
på hur rask hon är med middagsdisken. Får hon arbeta någon kväll
— det är ju nödvändigt ibland — kompenseras hon med några timmars ledighet
mitt på dagen.»

Dessa uttalanden visa, att förhållandena äro sådana, att de förtjäna att uppmärksammas
och böra bli föremål för utredning. Men de visa också, att det
finns möjlighet att i någon mån ordna förhållandena litet bättre än de nu äro
för hembiträdena. Svenska husmodersföreningarnas riksförbund, som kanske
bättre än alla andra känner förhållandena på ifrågavarande arbetsfält, har för
sin del tillstyrkt den av herr Möller m. fl. väckta motionen. I samma riktning
har Stockholms hembiträdesförening uttalat sig. Örn man går till utskottets
utlåtande, finner man till och med, att utskottet egentligen inte har så
särdeles mycket emot en dylik utredning. Det heter i utlåtandet på andra
sidan: »Det torde också ligga inom möjligheterna för socialstyrelsen, som ju

har till uppgift att undersöka och belysa samhällsförhållandena, att igångsätta
en sådan undersökning, örn den finner undersökningen önskvärd.» Längre
ned i utlåtandet heter det: »Skulle emellertid för belysande av här berörda

samhällsspörsmål en mer eller mindre ingående utredning visa sig önskvärd,
lärer det väl, såsom förut framhållits, ligga inom socialstyrelsens befogenhet
och möjlighet att verkställa sådan utredning utan riksdagens beslut i frågan.
Sådana uppgifter införskaffas för varje år rörande landsbygden genom vederbörande
kommunal myndighet.» Att utskottet trots denna inställning avstyrker
motionen beror därpå, att utskottet tror, att den ifrågasatta utredningen är
avsedd att tjäna såsom underlag för ett blivande krav på lagstiftning i ärendet.
På denna mycket smala grund — ett uttalande örn vad som kan inträffa —
bygger utskottet sitt avslagsyrkande.

En sådan svag motivering och ett därpå grundat avstyrkande har jag inte
kunnat biträda, utan jag har jämte en annan utskottsledamot vid utlåtandet
fogat en reservation, till vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Onsdagen den 29 april e. m.

101 Sr 30.

Herr Granström: Herr talman! Det skall inte falla mig in att i denna

sena timme gå in på någon mera utförlig vederläggning av de skäl, som av
den ärade reservanten äro anförda till försvar för lians ståndpunkt. Jag anser
mig i alla fall hava rättighet att i någon mån klargöra de skäl, som föranlett
utskottet att ställa sig på avslagslinjen. Dessa skäl finnas angivna i utskottets
utlåtande, och jag tror, att vad utskottet där anfört från vår synpunkt
kan mycket väl motivera det slut, vartill utskottet kommit. Jag skall endast
be att i någon mån få understryka dessa skäl.

Det har, såsom av den föregående ärade talaren framhållits, av utskottet
inte ansetts uteslutet, att socialstyrelsen av intresse för ett socialt spörsmål
skulle vilja göra en utredning i denna punkt. Då det gäller att ställa ett socialt
spörsmål på arbetslivets område i belysning, skulle det från den synpunkten
sett kunna vara motiverat. Men vi hava inte ansett, att riksdagens
första kammare skulle behöva fatta något beslut i detta ärende, utan uttalat
att därest socialstyrelsen anser detta nödvändigt, så finns det både möjlighet
och befogenhet för styrelsen att göra detta utan något beslut av riksdagen. Vi
hava därvid syftat till en rent teoretisk undersökning av saken, en undersökning
för att komma till någon djupare insikt i ett samhällsspörsmål. Men
jag tror, att det försvar, som den ärade reservanten sökte förebringa för förslaget
örn utredning och som gick ut på att utredningsförslaget ingalunda
syftade till lagstiftningsåtgärder, måste vid läsandet av motionen befinnas
vara ohållbart. Motionens hela motivering går egentligen ut på, att denna
utredning skulle läggas till grund för ett lagförslag, som skulle syfta till dels
arbetstidens reglering, dels åstadkommandet av bestämda arbetstider, fritider
och bättre bostadsförhållanden, o. s. v., o. s. v.

Det är denna omständighet som gjort, att utskottsmajoriteten för sin del icke
kunnat gå med på en utredning, därför att ett bifall till motionen ovillkorligen
skulle komma att utnyttjas såsom ett belägg för att riksdagen såsom sådan
skulle hava knäsatt dessa lagstiftningsåtgärder.

Det är på grund av dessa skäl, som utskottsmajoriteten nu inte kan tillråda
kammaren ett sådant beslut. Vi vilja visst inte förneka den goda viljan hos
motionären att vilja befordra såväl husmödrarnas som även hembiträdenas
bästa, så långt som detta sammanfaller med motionärens uppfattning. För
oss andra, som äro litet mera enkelt utrustade, förefaller det dock ganska omöjligt,
att de bär åsyftade lagstiftningsåtgärderna skulle vara till fördel vare
sig för husmödrarna eller hembiträdena.

Den föregående ärade talaren må gärna anse, att det är gengångaretankar
och gengångareidéer, som besjäla oss. Han vederlägger själv detta, då han
medgiver att vad utskottsmajoriteten utgår ifrån fortfarande äger rum och att
vi sålunda bygga vårt resonemang och vårt beslut på förhandenvarande förhållanden.

För husmödrarna skulle säkerligen en sådan lagstiftningsreglering bli en
ständig källa till besvärliga friktioner —- kanske i någon män även stärkta av
mer eller mindre självtagna medlare. Det skulle medföra ökade kostnader med
ali säkerhet, och man vet ju, att åtminstone för mindre bemedlade familjer
kostnadsfrågan här spelar en ganska betydande roll.

Man syftar till mera begränsad arbetstid. Ja gärna, fast detta naturligtvis
i viss mån bleve beroende av familjens arbetstid. Lägg märke till att här syftar
motionen inte bara till åtgärder i avseende på det husliga arbetet inom storstaden
Stockholm eller i Göteborg eller Malmö eller vissa andra städer, utan
den syftar också till en reglering av det husliga arbetet uti hela landet.

Man vill också bereda dessa hembiträden bättre bostadsförhållanden. Ja,
gärna det också, fastän det säkerligen åtminstone här i Stockholm skulle leda
till åtskilliga hundra kronors högre hyra örn året.

Äng.

arbetsförhållandena
inom
det husliga
arbetet.
(Forte.)

Nr 30.

102

Onsdagen den 29 april e. m.

Äng.

arbetsförhållandena
inom
det husliga
arbetet.

(Forts.)

Jag har redan sagt, att deri bättre betalningen beror på arbetsgivarens möjligheter.
Är det så, att man inte anser sig ha råd att betala vad som här begäres
och anses vara det riktiga, måste man naturligtvis avstå från hembiträdet.
Men betalningen anses åtminstone efter utskottsma.joritetens gammalmodiga
ståndpunkt i hög grad böra bero på den utvecklade dugligheten.

Vi ha varit rädda för att genom en lagstiftning på detta område, och genom
en på denna lagstiftning grundad reglering av det husliga arbetet i dess olika
former, man kanske skulle tvingas in i delvis likartade men besvärliga förhållanden
som nu framträda på andra arbetslivets områden.

Emellertid vidhålla vi, att dessa saker reglera sig själva på just de skäl, som
vi i utskottets utlåtande ha anfört. Här är det inte fråga örn en nödtvungen
underkastelse, ställd emot frivillig tjänst. Här måste man väl ändå anse det
vara en fullkomligt frivillig sak för den, som nu vill erbjuda sitt arbete i en
familj, att stanna eller gå precis, när han behagar. Eftersom den förutvarande
legohjonsstadga för länge sedan är upphävd, kan den inte åberopas som
skäl för någon nödtvungen underkastelse. Ingen kan tvingas kvar, och är
det så, att man duger någonting till, lär man nog inte på detta område bli utan
arbete, och även husmodern lär nog vara villig och känna sig pliktig att ge
tillbörliga förmåner. Jag tror inte för min del, att bristen på hembiträden är
så stor, som man här velat göra gällande. Jag tror inte ens, att den förefinnes
i den utsträckning i Stockholm, som av motionären har angivits. Men vad
som är alldeles säkert, det är. att den i Sveriges landsbygd egentligen inte har
någon vidare betydelse.

Emellertid måste, såvitt jag förstår, på grund av anpassningens lag alltför
rigorösa bestämmelser ovillkorligen komma att leda dithän, att allt flera undvara
hjälp. Då därtill kommer, att byggnadsförhållandena nu för tiden rentav
pressa i den riktningen, tror jag fortfarande, att utskottet är inne på. en
riktig väg, då utskottet antar, att ett bifall här till motionärens framställning
säkerligen skulle leda till en inskränkning av tillgången på husligt arbete.
Man har då stjälpt i stället för att hjälpa.

Ännu en sak skall jag be att få påpeka. Jag tror, att för de unga flickorna
är det synnerligen nyttigt att under en god husmoders ledning vinna utbildning,
men å andra sidan är det klart och tydligt, att den ersättning, som bär i
början lämnas, inte kan vara lika stor, inte ens närmelsevis lika stor, som när
man förvärvat någon duglighet. Jag fruktar för min del, att här skulle kanske
just ersättningsfrågan komma att spela en så pass betydande roll, att de
husmödrar, som vore lämpade för att lämna undervisning, skulle avhålla sig
från att taga emot dessa unga oerfarna flickor till utbildning.

Vad som driver de unga flickorna från det husliga arbetet är nog inte så
mycket kanske de förhållanden, som av motionären här påpekats. Jag vill
visst inte förneka, att detta i viss grad inverkar, men det är väl fastmera den
omständigheten, att vissa andra arbeten anses vara socialt högre stående. Det
beror inte på bristande utbildning, utan det beror helt enkelt på arbetets art.
I hemmen är arbetet besvärligare, och det är inte heller så fint alla gånger.
Detta gör, att man i hemmen ibland får underkasta sig åtskilligt mycket mera
möda än vad man får göra bakom en disk eller på en kontorsstol. Vad som
således här skulle komma till hjälp, är en annan och riktigare uppfattning örn
arbetets värde, och den uppfattningen, att det betyder inte så mycket vad som
utföres, utan huru det utföres. Det är detta, som skall vara det avgörande
momentet.

Jag skulle också tro. att en återgång ifrån ett förflackande nöjesliv till
mera av arbetets och pliktens allvar skulle betyda ganska mycket i detta fall,
och det skulle inte alls behöva utesluta glädjen, ty med pliktuppfyllelse och ett
väl utfört arbete följer alltid glädje.

Onsdagen den 29 april e. m. 103

Jag skall be att gentemot vad som här har framhållits, att tvenne sammanslutningar
lia uttalat sig för motionen, få understryka, att dessa båda organisationer
i sig innesluta en jämförelsevis mycken liten del av dem, det här
gäller.

Ja, det är inte så underligt, att vi, som nu här inte kunna gå med på motionärens
förslag om utredning i den form och i det syfte, som här föreligger,
ändock äro mycket livligt intresserade av att den allra bästa utbildning ges.
I det fallet dela vi helt och fullt motionärens uppfattning örn att vad som från
statens sida här kan åtgöras, bör göras, och vi ha också pekat på vissa vägar,
som man kan gå, och det finns nog även andra vägar, som man också kan slå
in på. Vad som här från statens sida kan göräs, det bör göras.

Då jag för min personliga del, och jag tror, att denna uppfattning delas av
utskottsmajoriteten, inte anser, att vi ännu äro beredda att krypa in i den reglementeringens
tvångströja, som lagstiftningsåtgärder på familjelivets område
innebära, anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag anser mig böra säga några ord i
denna fråga, då det är ett område, som mycket speciellt rör kvinnorna.

Det har här varnats för en utredning, och man har sagt, att det skulle vara
synnerligen svårt att göra en sådan och att den skulle medföra ganska sorgliga
resultat. Örn jag fattade den siste talaren rätt, skulle man därmed riskera att
den driver bort de unga flickorna ifrån hemarbetet. Jag tror emellertid inte,
att man har haft den erfarenheten i de länder, där man har gjort sådana utredningar.

Vad som föranlett motionen, kommer kanske motionären själv att tala örn,
men jag har en ganska livlig känsla av att det har berott på den allmänna frågeställning,
man har inför detta yrke. Vad är det, som gör, att ett yrke, som
i så eminent grad måste ligga till för oss kvinnor, betraktas som det gör och
att det skattas så litet, som det faktiskt gör, och att flickorna mer och mer
dra sig för att ge sig in därpå, såvida de kunna få ett annat arbete? Det sades
här, att det finns gott om arbetskraft. Ja, det är sådan arbetskraft, som
inte kan komma in på annat håll och som därför ser sig nödsakad att under
någon tid taga hembiträdesplats. Att däremot taga hembiträdets arbete såsom
ett verkligt yrkesarbete, vilket man vill ägna sitt liv åt, det blir tyvärr mer
och mer sällsynt. Det finns emellertid alltjämt de som göra det, därför att
intresset för det husliga arbetet ligger så djupt hos kvinnorna, att det alltid
kommer att bli en rätt stor procent, som kommer att gå den vägen och vilja
gå den vägen. Att det emellertid inte är, som det bör vara i detta fall, tror
jag även, att utskottsmajoriteten måste erkänna, och här spelar en hel del olika
förhållanden in.

Det påpekas av utskottets ärade ordförande, att det ofta nog vore den sociala
ställningen, som verkade menligt och gjorde, att flickorna inte hade samma
tillfredsställelse att ägna sig åt detta yrke som åt något annat. Det tror
jag är alldeles riktigt. De känna sig nämligen inte socialt likvärdiga med deni,
som stå i en butik eller med dem, som gå i en fabrik. Så har det nu blivit omkastat.

I detta sammanhang skulle jag vilja påpeka, att det har funnits ett annat
närstående yrke, vilket är lika arbetsamt som någonsin hembiträdenas och som
i min ungdom betraktades som ett socialt lågt stående yrke, nämligen sjuksköterskans.
Jag tror, att jag någon gång förut här i riksdagen har omnämnt
en erfarenhet från min ungdom. När Sofiahemmets kurser först började hade
min lärarinna inte det moraliska modet att ge sig in som elev där, därför att
sjuksköterskans yrke inte var fint nog. Jag vill emellertid se den, som nu
för tiden betraktar sjuksköterskans yrke som socialt lågt stående! Det är

Nr 30.

Äng.

arbetsförhållandena
inom
det husliga
arbetet.
(Forte.)

Nr 30. 104

Onsdagen den 29 april e. m.

Ang.

arbetsförhållandena
inom
del husliga
arbetet.
(Forts.)

tvärtom så, att om man vill höja sin sociala ställning, ger man sig ofta in som
sjuksköterska. Varför har det blivit en sådan kolossal omvälvning? Jo, därför
att detta yrke har blivit reglerat. Det har fått en utomordentligt väl genomförd
utbildning och deras arbetsförhållanden i allmänhet ha blivit uppordnade,
och därigenom har yrket såsom sådant höjts. Jag tror, att örn vi
skola kunna få här ifrågavarande yrke, som är så viktigt för samhället, som
faktiskt hembiträdenas yrke är — och detta gäller inte bara hembiträdena utan
även husmödrarna — på rätt bog, så måste man rätta till vissa missförhållanden.
som nu äro rådande inom yrket — bristen på organiserad utbildning, de
oerhört lösliga formerna för arbetsanställning, för arbetstid och en hel del
sådana svårigheter.

Jag medger gärna, att en undersökning måhända inte är lätt att göra på ett
område sådant som detta, och jag medger mycket gärna, att en lagstiftning på
detta område är en ganska vansklig sak. Men jag tror i alla fall att det vore
klokt och förnuftigt, att man, innan det går för långt, innan detta yrke mer
och mer avfolkats från samhällets sida, gör någonting för att åtminstone
åstadkomma en undersökning örn hur problemet ligger till.

Jag styrkes i denna min känsla av det faktum, att de båda parter, som särskilt
beröras av denna fråga, båda lika kraftigt understrukit kravet på en utredning.
Husmödrarnas riksförbund är väl en sammanslutning som kan sägas
vara en part, som i hög grad beröres av denna fråga och som väl borde
vara den första att slå ifrån sig, ifall rädslan för en utredning skulle vara så
stor som utskottets majoritet tyelrs ha ansett. Men i stället för att resonera på
det viset skriver Husmödrarnas riksförbund, när de fått denna fråga till
sig remitterad, att det för sin del starkt understryker behovet av att en utredning
på detta område göres. Och de motivera detta med, att förbundet som
tagit upp propaganda för höjande av det husliga yrkets anseende och för utbildning
i yrket anser att en utredning av förhållandena skulle vara dem till
stor hjälp i deras strävanden. På samma sätt resonerar den andra parten, nämligen
hembiträdena själva, vars sammanslutning också understrukit att en undersökning
bör verkställas.

Utskottets ärade ordförande har ju själv sagt, att utskottets majoritet inte
har någonting emot en sådan utredning. Det kan man gärna få göra! Men
riksdagen skall inte uttala sig örn saken, utan socialstyrelsen skall själv taga
initiativet. Jag vill därtill säga, att socialstyrelsen, såvitt jag förstår, verkligen
kan taga initiativ i en sådan här sak. Men socialstyrelsen gör det inte
så gärna på eget initiativ. Och när frågan nu kommit fram så är det ju klart,
att örn socialstyrelsen får ett stöd ifrån riksdagen, så går det mycket lättare
att få en dylik utredning till stånd. Socialstyrelsen själv är ju alldeles på det
klara med, att det vore lämpligt och bra, örn den vidtoges, och framhåller att
det är någonting för vilket man icke behöver befara några större kostnader.
Det hela skulle tämligen lätt kunna ordnas. Vidare upplyser också socialstyrelsen,
att det är ganska många länder, som gjort sådana utredningar, och
att man där funnit att det varit lämpligt och bra att göra dem, därför att de
ha klarlagt förhållanden, som man behöver ha bättre reda på för att sedermera
kunna komma fram med praktiska förslag till frågans lösande.

Då jag ser saken på detta sätt, herr talman, kan jag för min del inte annat
än yrka bifall till reservationen.

I fröken Hesselgrens yttrande instämde herrar Walles och Hellberg.

Herr Möller: Herr talman! Jag skall inte upptaga kammarens tid länge
—• jag förstår att det är tämligen lönlöst. Men när jag hörde den ärade utskottsordföranden
framföra sina betänkligheter mot denna sak, blev jag verk -

Onsdagen den 29 april e. m.

105

Nr 30.

ligen en smula bekymrad. Ty en sådan förskräckelse som den, vilken talade

ur herr Granströms mun inför detta förslag om utredning, det tror jag mi g lundena inom

ända icke förr ha hort. ^t husliga

Jag kan ju mycket väl tänka mig att en utredning ger det resultatet, att arbetet.

man måste säga sig, att det vore lämpligt att vissa saker gjordes på det ena (Forts.)

eller andra sättet för att skapa bättre förhållanden i detta avseende, men
att man icke på lagstiftningsvägen kan reglera vad man önskar få reglerat.

Såvitt jag fattade herr Granström riktigt, var det den tanken, att en utredning
möjligtvis skulle komma att förorda någon laglig reglering på någon
punkt på detta arbetsområde, som han nu till varje pris måste förhindra. Jag
kan åtminstone inte förstå det på annat sätt.

Jag har uppriktigt sagt inte själv någon föreställning örn vilka praktiska
resultat .en utredning kan ge. Några uppslag till lösningar av svårigheterna
har jag inte alls. Jag kan tänka mig, att det kan bli en lagstiftning, jag kan
också tänka mig att det inte blir någon lagstiftning. Men redan risken av
att en utredning kunde ge vid handen, att det kanske vore lämpligt att göra
vissa normalföreskrifter eller någonting dylikt, det är det, som skrämt utskottsmajoriteten
i denna sak.

Mina herrar! Vi äro ju rätt vana vid utgången av förslag av denna beskaffenhet.
Jag har i den svenska riksdagen motionerat, jag vet inte hur
månsa gånger, men nog torde det vara fem eller sex, rörande lantarbetarnas
bostadsfråga. Det har alltid mötts av avslag — ända fram till 1930 års riksdag.
Då hade det gjorts privata utredningar. Statsmakterna ville för guds
skull inte befatta sig med några utredningar på ett så delikat område som
rörande lantarbetarnas bostäder. Men nu hade det gjorts en del privata utredningar,
som tvingade den svenska riksdagen att erkänna, att det fanns ting,
som man borde ha litet bättre reda på än man förut hade. Så blev det då ett
positivt beslut, visserligen inte sådant som vi önskat, men i allt fall ett positivt
beslut örn utredning vid förra riksdagen, och den skall nu komma i gång.

Jag måste säga, efter att ha hört herr Granströms yttrande, att det finns
väl ingen annan väg att gå här heller. En vacker dag måste det sättas i gång
tre eller fyra privata utredningar. Men när det materialet kommer så kanske
även herr Granström och hans kamrater i utskottet börja förstå, att detta är
en sak, som kan ha ett samhälleligt intresse. Jag bara beklagar att man till
och med inom detta i alla fall med anspråk på en viss reformvänlighet framträdande
parti skall behöva använda sådana väldiga apparater för att kunna
förmå vederbörande att bara försöka fatta en annan tankegång än sin egen.

Herr talman! Jag yrkar nu efter dessa korta ord bifall till reservationen.

Det är mig fullkomligt omöjligt att begripa, vilken skada en utredning skall
kunna åstadkomma. Det är möjligt att den kan göra någon nytta. Det är
åtminstone, sannolikt. I varje fall kartlägger man de sociala förhållandena
inom ett visst arbetsområde, och det är i och för sig nyttigt.

Det är vad jag har att säga för tillfället. Jag är ju övertygad örn, att
även örn kammaren stannar på majoritetens sida, så är det inte sista gången
som riksdagen kommer att sysselsätta sig med dessa ting. Och det kan ju
hända att det ett annat år blir vid en något lägligare tidpunkt, då det kan
vara skäl i att något grundligare rannsaka de argument, som framförts mot
den motion, som här väckts från min sida.

Friherre Lagerfelt: Herr talman! I likhet med utskottets ärade ordfö rande

ser jag i denna motion och den däri begärda utredningen ett första led
till att föra in hembiträdena under arbetstidslagstiftningen. Detta anser jag
vara varken lyckligt eller befogat. Örn vi sc på våra hembiträdens ålder, är
det väl i allmänhet flickor mellan 14 ä 15 och 25 år. Jag vågar säga, att

Nr 30.

106

Onsdagen den 29 april e. m.

Äng. ingen, som ger sig ut som hembiträde, ser i denna sin uppgift eller anställning
arukna^^wovi ^ve^s mål, eller den ställning som vederbörande unga flicka eftersträvar i liacUtTusliga''1
ve^- ®e uppfatta detta som en övergångsanställning, som en fortsatt utbildarbetet.
liing. Även örn de skulle ha gått i ett skolkök eller någon liknande kurs,

(Forts.) behöva de komma ut i praktiken och få lära sig husligt arbete och husliga

konster under en erfaren matmors ledning. De tänka sig val i allmänhet att
bli gifta och få sina egna hus att förestå. Få de det inte, så tänka de sig väl
att komma över till något yrke som är mer eftersökt — vi hörde ju förut under
diskussionen omtalas, hurusom andra yrken äro mera eftersökta än hembiträdets.

Då vi nu se dessa unga flickor anställda i familj under sin egen utbildning,
så menar jag att man inte kan anse det annat än olämpligt, att lagstiftningen
skall ordna för dem så, att de icke skulle vara beroende av den matmoder, under
vilken de få sin utbildning och vilken de lämna sitt arbete. Skulle dessa
unga fortsätta såsom hembiträden och vara dugliga och ordentliga, komma de
nog vanligen i en sådan ställning till den familj de tjäna, att de bli hållna
mera såsom medlemmar av familjen än såsom främlingar, som vistas i familjens
hus. De bli solidariska med den familj, i vilken de vistas och vilken de
ägna sitt arbete, och dela ljuvt och lett med densamma.

Det sades under diskussionen, att hembiträdenas tjänster värderas så litet.
Ja, det kan visst hända att så är fallet på många håll. Men av egen erfarenhet
vet jag att det finns andra håll, där deras arbete och de tjänster, de göra
familjen, värderas synnerligen högt.

Jag tänker mig ett hembiträde, anställt hos en hårt arbetande lantbrukarhustru.
Skulle verkligen hembiträdet där vara skyddat av lagstiftningen
från att göra de sysslor, som matmodern får göra, så att matmodern endast
finge sitt hårda arbete ökat för att se tjänsteflickan ha ledigt vid sin sida?
Det anser jag inte heller vara riktigt. Och skulle lagstiftningen ordna så, att
folk i små omständigheter, jag tänker närmast på familjer i städerna, som äro
tvungna att ha ett hembiträde för att kunna sköta sitt lilla hus, inte kunna
ha ett sådant, emedan det ställde sig för dyrt och för besvärligt för dem, så
anser jag att lagstiftningen skulle plåga en sådan familj alltför mycket.

Den ärade reservantens skildring av hur svårt en del hembiträden ha det,
tror jag visst kan vara sann. Men sådana förhållanden reglera sig nog i allmänhet
på det viset, att hembiträdena lämna en sådan anställning. Familjer,
som hålla dem på detta sätt, ha svårt att få några hembiträden, och de få nog
erfara att de måste ändra behandlingen av dem för att de överhuvud taget
skola få några flickor i sin tjänst.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Möller begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt i
sitt utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Onsdagen den 29 april £. m.

107 Nr 30.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i
reservationen.

arbetsförhållandena
inom

den vid utlåtandet avgivna > det husliga

arbetet.

(Forts.)

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag.

Herr Hallin erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! I enlighet
med bestämmelserna i stadgarna för Interparlamentariska unionen, att varje
nationell grupp av nämnda union skall till vederbörande statsmakters kännedom
bringa de beslut av den interparlamentariska konferensen, som äro av
allmänt intresse, får jag å styrelsens för riksdagens interparlamentariska
grupp vägnar härmed överlämna ett exemplar av de vid 26 :e interparlamentariska
konferensen i London den 16—22 juli 1930 fattade resolutionerna.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 10.34 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 30. 108

Torsdagen den 30 april.

Interpellation
ang. folkomröstning
i avröstningsfrågan.

Torsdagen den 30 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12 samt statsutskottets utlåtanden nr 109—112.

Vid föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 35, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående tillfällig reglering av införseln av viss
spannmål, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 164,
till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillfällig reglering
av införseln av viss spannmål.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att jämväl andra kammaren
bifölle vad utskottet hemställt i sitt betänkande nr 35.

Föredrogs bankoutskottets memorial nr 38, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande punkten 10 av bankoutskottets utlåtande nr 28,
i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd, att
utgå av affärsdrivande verks medel.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.

Herr Lindhagen erhöll på begäran ordet och yttrade: I propositionen nr

99 angående kostnaderna för Sveriges deltagande i nedrustningskonferensen i
Genéve år 1932 har utrikesministern hållit före, att denna konferens på alla
håll i världen tillmätes en utomordentlig betydelse. Under den debatt örn propositionen,
som i går ägde rum i första kammaren, redogjorde ministern utförligt
efter sin upppfattning för de betydande svårigheter, som uppreste sig för
att komma till något resultat. Redan vid tiden för tillkomsten av det s. k.
Genéve-protokollet framhölls från folkförbundssidan, att det gällde skapa »en
mönsterbudget för rustningskostnader». Utrikesministerns program, antytt i
propositionen och utvecklat i nämnda diskussion, sammanföll med denna formulering.
Frågan begränsades till ett matematiskt problem i det väsentliga. Det
snuddades icke ens vid rustningarnas orsaker eller, såsom det ock kan kallas,
fredsfrågans realiteter. Det är då ganska naturligt, att ministern vid berörda
tillfälle klokt varnade för att vänta för mycket av konferensen annat än som
en etapp för nya bemödanden.

Torsdagen den 30 april.

109 Nr 30.

Under gårdagen behandlades i riksdagen också en motion örn införandet i Interpellation
någon form av verklig eller s. k. decisiv folkomröstning, d. v. s. rätt för folket
att med förbigående av representationen i någon särdeles viktig fråga fatta ™''rustning
bindande beslut omedelbart. Konstitutionsutskottet betonade enhälligt nu som frågan.
vid ett par föregående tillfällen, att tanken icke ägde någon större aktualitet. (Forts.)
Det hade, sade utskottet bl. a., icke framträtt något intresse för tillämpningen av
nu gällande grundlagsbestämmelser örn folkomröstning i dess konsultativa
form efter behandlingen år 1922 av frågan örn inhämtande av folkets mening
angående rusdrycksförbud. Detta visade, menade utskottet, att folkomröstningsinstitutet
åtminstone icke ännu fått det fäste i den allmänna opinionen,
som utgör en av förutsättningarna för dess vidare utvidgning i författningen
till decisiv form. Utskottets avstyrkande av motionen blev av riksdagen sanktionerat.

Nu förutsätter emellertid grundlagen i 49 § 2 mom. regeringsformen, att viktiga
frågor, som böra hänskjutas till fakultativ folkomröstning, kunna icke
blott en gång utan då och då framträda. En sådan fråga likvärdig med, ja
enligt min mening i betydelse överträffande frågan om rusdrycksförbud är avrustningens
problem. Intresset därför bland folket är levande, och vår regering
betecknar ju själv folkförbundets befattning med saken efter förmåga år
1932 vara av utomordentlig betydelse. Det nämnda grundlagsbudet stadgar:

»Skulle med hänsyn till något ärendes särskilda vikt och beskaffenhet prövas
nödigt, att före dess avgörande folkets mening inhämtas, må Konungen och
riksdagen genom samfällt stiftad lag förordna att allmän folkomröstning skall
anställas.»

Det av utrikesministern under gårdagens debatt skisserade program för den
stundande nedrustningskonferensens uppgifter giver oss en inblick i orsakerna
till folkförbundets upprepade misslyckanden i avrustningsfrågan. Det klargör
på ett befriande sätt, att den gamla diplomatien, som fortfarande väsentligen
håller sin hand över folkförbundet, icke ensam är mäktig till framryckningar,
som betyda något genombrott. Nu som merendels är det folkopinionen, som
kan befrukta de verkliga framstegen.

Under sådana förhållanden blir det väl en huvuduppgift att denna opinion
på olika sätt rycker fram i de skilda länderna för att nedrustningskonferensen
skall få något av den betydelse, som man måste tillönska densamma.

Det bör icke minst vara särdeles betydelsefullt, att vår svenska nedrustningskommission
bibringas någon konkret förnimmelse av vad klockan må vara
slagen ute i landet. Detta blir i första hand en aktuell anledning till ett bruk
av förenämnda grundlagsstadgande. Att omröstningen på samma gång tjänar
vårt ställningstagande även vid nedrustningskonferensen i Genéve bör ej vara
annat än en förträfflig sak.

På grund av vad sålunda anförts tillåter jag mig hemställa örn kammarens
tillstånd att få till statsministern framställa följande frågor:

1) Kan det förväntas, att regeringen jämlikt 49 § 2 mom. regeringsformen
finner det nödigt att, före avgörandet av vår nu under beredning varande avrustningsfråga
samt till stöd tillika för vårt ställningstagande vid den stundande
nedrustningskonferensen i Genéve, förelägga riksdagen ett lagförslag örn
att allmän folkomröstning i avrustningsfrågan skall anställas?

2) Håller regeringen i sådan händelse före, att denna omröstning bör i god
tid äga rum och i varje händelse senast, innan förhandlingarna i Genéve avslutats? På

gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Nr 30. 110

Torsdagen den 30 april.

Anmäldes och bordlädes jordbruksutskottets memorial och utlåtande:
nr 64, med överlämnande till riksdagen av förteckning över av domänstyrelsen
under år 1930 försålda kronoegendomar m. m.;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden; samt

nr 66, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag till
fraktlindring för konstgödsel.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.12 e. m.

In fidem
Lode Wistrand.

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

311471