1931. Första kammaren. Nr 22 (Riksdagens protokoll 1931:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1931. Första kammaren. Nr 22.

Måndagen den 23 mars f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.

Upplästes och lades till handlingarna följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 23 mars 1931.

Till justitiedepartementet hade från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län denna dag inkommit en den 20 mars 1931 dagtecknad riksdagsmannafullmakt
av innehåll, att, sedan riksdagsmannen Emil Kristensson blivit för Göteborgs
stads valkrets utsedd till ledamot av riksdagens första kammare för tiden
till den 1 januari 1935, men denna plats blivit ledig, vid förrättning enligt
26 § av lagen örn val till riksdagen lektorn Edgar Sjödahl i Göteborg blivit
utsedd att inträda såsom ledamot av nämnda kammare för tiden till den 1 januari
1935.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför statsrådet och chefen för
justitiedepartementet samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

Gösta Siljeström.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § 2 mom. förordningen den 6 november 1908 (nr 129)
angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen till beredande av tullfrihet för
varor till främmande makters lönade konsuler; samt

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar i gällande
tulltaxa beträffande vissa kemiska preparat.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

188, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen m. m.;
och

nr 192, med förslag till byggnadsstadga.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 196, angående grunder för fördelning av driftkostnaderna för en planerad
centralanstalt för radioterapi vid Lunds lasarett och
Första kammarens protokoll ISSI. Nr 22.

Nr 22. 2

Måndagen den 23 mars I. m.

Anslag

till inackorderingsbidrag

för vissa
skolpliktiga
barn.

nr 199, nied förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna
resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210).

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

203, angående försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från
sådana egendomar; samt

nr 204, angående vissa åtgärder till främjande av avsättningen av ägg och
fläsk.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 205, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 §, 12 § 1
mom. och 15 § 3 moni. i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården m. m.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

206, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § 2 mom. och 33 §
1 mom. i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) örn landsting m. m.;

nr 207, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 6
juni 1930 (nr 262) örn skolstyrelse i vissa kommuner; samt

nr 208, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 35 § lagen den 26
november 1920 örn val till riksdagen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
209, angående inköp för postverkets räkning av fastigheterna nr 1 och 2 i kvarteret
Blåmannen i Stockholm.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

211, med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva; samt

nr 213, angående godkännande av ett avtal mellan Sverige och Finland för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande direkta skatter.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 10 och 49—70, bankoutskottets utlåtanden nr 24—26 samt första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 8, angående regleringen
för budgetåret 1931/1932 av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punkten 228.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att under riksstatens åttonde huvudtitel
— med uteslutande av det ordinarie anslaget till inackorderingsbidrag för
vissa skolplikt!ga. barn inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,
dock ej rikets nordligaste gränsorter — under rubriken »Inackorderingsbidrag

Måndagen den 23 mars f. m.

3 Sr 22/

för vissa skolpliktiga barn inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och .-Pistol/

Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter» uppföra ett ordinarie til1 inackord**

anslag av 548,000 kronor. nngsbvdrag

joy vissa

1 samband härmed hade utskottet till behandling förehaft skolpliktiga

dels en inom första kammaren av fröken Kerstin Hesselgren m. fl. väckt (Forts)
motion (I: 92), vari hemställts, att under riksstatens åttonde huvudtitel •— med
uteslutande av det ordinarie anslaget till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga
barn inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets
nordligaste gränsorter — under rubriken »Inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga
barn inom Dalarna och Norrland, dock ej rikets nordligaste gränsorter»,
måtte uppföras ett ordinarie anslag av 587,000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av herr E. Ericsson i Sörsjön m. fl. väckt
motion (II: 150), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att — med uteslutande
av det ordinarie anslaget till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga
barn inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets
nordligaste gränsorter — under rubriken Inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga.
barn i Dalarna och Norrland, dock ej rikets nordligaste gränsorter,
för budgetåret 1931/1932 uppföra ett ordinarie anslag av 587,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å fröken
Hesselgrens m. fl. samt herr Ericssons i Sörsjön berörda motioner (1:92
och II: 150), i vad de skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, under riksstatens
åttonde huvudtitel — med uteslutande av det ordinarie anslaget till inackorderingsbidrag
för vissa skolpliktiga barn inom Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter -—- under rubriken »Inackorderingsbidrag
för vissa skolpliktiga barn inom Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter»
uppföra ett ordinarie anslag av 548,000 kronor.

Fröken Hesselgren: Herr talman! I denna fråga har jag väckt en motion,
som går ut på att utsträcka möjligheten till erhållande av inackorderingsbidrag
till Gävleborgs och Kopparbergs län. Kungl. Majit har i år endast
föreslagit en utsträckning till Västernorrlands län, och statsutskottet har därvidlag
följt Kungl. Maj :t.

Det kan ju tyckas vara ganska våghalsigt att gå upp och tala för en motion,
mot vilken står ett enigt statsutskott. Men enigheten i statsutskottet
är icke fullt så stor, som den synes vara. Statsutskottets ordförande har nämligen
själv sagt mig, att han har stora sympatier för denna sak och egentligen
skulle ha velat reservera sig till förmån för motionen. Med ett sådant
utomordentligt stöd bakom mig, herr talman, anser jag mig dock våga gå upp
och göra ett yrkande om bifall till min motion.

Det är nämligen icke blott en enskild människas krav, jag kommit med,
utan det behov jag velat tillgodose har mycket starkt framhållits i den av
skolöverstyrelsen gjorda utredningen. Skolöverstyrelsen säger härom, att »behovet
av en utvidgning av den statliga inackorderingsverksamheten för avlägset
från skola boende skolbarn till Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands_
län fortfarande är stort». I fortsättningen betonar skolöverstyrelsen
kraftigt, att det icke alls hjälper med, att man endast lämnar bidrag till
barn från kolonaten, utan sådana bidrag behövas även för andra barn.

Kungl. Majit har också behjärtat detta men förklarat sig icke vilja utsträcka
bidragen längre än till Västernorrlands län och hänvisar till att. statskontoret
för sin del framhållit, att riksdagen, vad beträffa” Gävleborgs

!fr 82. 4

Måndagen den 23 mars f. m.

Anslag
tilt inackorderingsbidrag

lör vissa
skolpliktiga
barn.
(Forts.)

och Kopparbergs län, endast torde ha avsett, att bidrag skulle lämnas till
kolonisters och kronotorpares barn. Emellertid har ju riksdagen begärt en
undersökning och denna undersökning, som är utförd av skolöverstyrelsen, har
visat, att behovet är mycket stort, icke blott för kolonatbarnens del utan
överhuvud beträffande de barn, som komma från de avlägsna skogsbygderna.
Då riksdagen redan uttalat sig för hjälp åt kolonatbarnen i dessa län och det
sedan dess skett en undersökning, som visar, att hjälp behöves även för andra
barn, kan man väl ändå anse, att riksdagens tidigare skrivelse icke bör vara
något skäl emot en utsträckning av bidragen även till dem. Jag tror för
min del, att statsutskottet icke fullt har behjärtat den omständigheten, att
vi i Gävleborgs och Kopparbergs län ha avlägsna skogsbygder, som äro fullt
jämförbara med dem uppe i Västernorrlands och Jämtlands län. Vi skola
komma ihåg, att Dalälven utgör en gräns, ovanför vilken vintrarna äro betydligt
mycket längre och hårdare än nedåt landet. Det är därför icke tu tal
örn att barnen i de avlägsna skogsbygderna behöva hjälp.

Jag har i min motion tillåtit mig peka på ett skolhem uppe i Idre i norra
Dalarna. Det har tillkommit genom en enskild lärarinnas energiska arbete,
därför att hon icke härdade ut att se, hur svårt barnen hade. Man kan icke
här anlita skolskjutsar, emedan barnens hem äro spridda på så långt håll ifrån
varandra, att det icke skulle löna sig att anordna sådana. Den enda möjliga
vägen är därför att under den hårdare vintertiden taga ned barnen till den
plats, där skolan ligger, och inackordera dem. Emellertid ha familjerna i
omgivningen varit för fattiga för att kunna taga emot barnen i inackordering.
Lärarinnan har därför försökt samla ihop dem i ett skolhem, och detta
har visat sig vara till mycken nytta. Men att underhålla hemmet med de
medel, som barnen själva kunna betala, har visat sig vara oerhört svårt, och
hon säger själv, att hon känner sig stå som på ett gungfly, då hon försöker
hålla ihop sitt skolhem.

Detta är bara ett fall. I dessa nordliga bygder finns det många andra
exempel på att det behöves hjälp. Då dessutom skolöverstyrelsen så starkt
understryker, att det här icke är fråga om en ren utgift — det blir visserligen
en utgift, men det uppstår också besparingar på andra håll, genom att
man kan indraga vissa andra kostnader — tycker jag, att man borde kunna
taga steget fullt ut nu med en gång och icke blott låta Västernorrland få tillgodogöra
sig inackorderingsbidrag utan också i enlighet med skolöverstyrelsens
förslag utsträcka hjälpen till Kopparbergs och Gävleborgs län, d. v. s.
»till vissa skolpliktiga barn inom Dalarna och Norrland, dock ej rikets nordligaste
gränsorter, uppföra ett ordinarie anslag av 587,000 kronor». Det blir
en ökning på 39,000 kronor genom att utsträcka inackorderingsbidraget till
de nämnda trakterna.

Då det gäller en mycket behj ärtans värd angelägenhet, vågar jag, herr talman,
trots statsutskottets inställning till saken, yrka bifall till min motion.

Häri instämde herr Dalberg.

Herr Bergqvist: Det är naturligtvis icke så lätt att hålla hjärtat och

huvudet kallt, när man hör en så varmhjärtad talarinna som fröken Hesselgren,
helst som jag också kan instämma i vad hon sagt därom, att det nog
både i Gävleborgs län och i Dalarna kan finnas behov av inackorderingsbidrag
för skolpliktiga barn på flera håll. Men jag nödgas dock tala för utskottets
hemställan. Jag vill då påpeka, att det nu faktiskt sker en utvidgning av
den räjong, för vilken inackorderingsbidrag utgå. Förut ha sådana utgått
endast till de tre nordligaste länen, Nu har Västernorrlands ^län också medtagits,
och detta har naturligtvis medfört, ökad kostnad. Då Kungl. Majit

Måndagen den 23 mars f. m.

5 Nr 22.

icke denna gång ansett sig kunna taga nied Gävleborgs län och Dalarna, har . Anslag
statsutskottet funnit det försiktigast att stanna vid det alternativ, som Kungl.

Majit accepterat, nämligen alternativ II i skolöverstyrelsens förslag. Detta
hindrar icke, att Kungl. Maj :t ett annat år efter närmare övervägande av skolplilctiga
saken kan komma att tillmötesgå de önskningar, som motionärerna framställt. barnJag
har den uppfattningen, att det i sådana här fall nog är säkrast att låta (Fort».)
regeringen komma med förslag, detta allra helst som riksdagens uttalande,
enligt vad statskontoret också påpekar, gått ut på att en utredning i frågan
endast borde omfatta barn av kolonister i de ifrågavarande länen.

Jag är som sagt ingalunda blind för att inackorderingsbidrag kunde behövas
i de två län, som enligt utskottets förslag icke skulle komma med, men jag
hyser den tillförsikten, att när utredningen fullföljts, Kungl. Majit skall
finna det är möjligt att i den mån fog därtill kan förefinnas medtaga även
dem i en proposition till en kommande riksdag.

Under sådana förhållanden får jag för denna gång motsätta mig motionärernas
förslag och yrka bifall till Kungl. Majits förslag, som också är utskottets.

Kröken Hesselgren: Herr talman! Jag vill mycket starkt understryka allt
vad den föregående ärade talaren sagt rörande möjligheter som finnas att bidragen
skola kunna utsträckas vidare. Jag måste emellertid framhålla, att
det enligt min mening är att skynda mycket långsamt, då man, när det gäller
en så liten summa som något över 35,000 kronor, icke nu med en gång
vill taga steget fullt ut, trots att utredningen verkligen ligger klar. Örn
den icke gjort det, skulle det ju icke vara så märkvärdigt, men här har faktiskt
skolöverstyrelsen lagt papperen på bordet och visat, att en utsträckning
behöves och är av nöden påkallad.

Att det inte går för mig att driva igenom motionen, förstår ingen bättre
än jag, men det är å andra sidan oerhört viktigt, att så pass mycket kommer
fram i riksdagen, att Kungl. Majit verkligen till nästa år känner sig uppmanad
att taga upp denna sak.

Jag vidhåller i alla fall, herr talman, mitt yrkande.

I detta anförande instämde herr Bjurström.

Herr statsrådet Städener: Herr talman! De mycket bevekande och klara

ord, som ha yttrats i denna sak, behjärtas tillfullo av den nuvarande regeringen.
Jag kan berätta för fröken Hesselgren, att det tillhörde en av mina första
åtgärder som statsråd att besöka ifrågavarande trakter för att själv på ort
och ställe se, hur ett kolonat ser ut och för att inlåta mig i så förtroliga samtal,
som det var möjligt, med innehavare av kolonat här och var i dessa trakter.

Jag hade nämligen redan på avstånd haft på känn, att denna fråga tillhörde
dem, som tåla minst uppskov.

.lag har emellertid under dessa besök och under den skriftväxling, som sedan
följt med vissa myndigheter i de nämnda trakterna, kommit till något tvivel
på att det renodlade inackorderingssystemet är den rätta lösningen. Det visar
sig nämligen, att det här och där möter stora svårigheter att erhålla lämpliga
inackorderingshem för skolbarnen, och man torde därför få komplettera den
utredning, som nu föreligger, för att, där så finnes vara nödigt, preparera enklare
skolhem. Jag lovar emellertid motionären, att frågan skall ägnas den allra
största uppmärksamhet från Kungl. Majits sida, och jag skulle vara tacksam
och glad, örn riksdagen uu ville utsträcka de här ifrågasatta åtgärderna till
Västernorrlands län.

Nr 22. 6

Måndagen den 23 mars f. m.

Anslag

tiU inackorder
fingsbidrag
för vissa
sfcolpliktiga
barn.
(Forts.)

Anslag
till understödjande
av
folkslcolebarns
ferieresor
m. m.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall till den
av fröken Hesselgren m. fl. i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Hesselgren begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
228, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den av fröken Hesselgren m. fl. i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkterna 229—232.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 233.

I förslaget till riksstat för budgetåret 1931/1932 hade Kungl. Majit upptagit
det ordinarie förslagsanslaget till understödjande av folkskolebarns ferie- och
studieresor med oförändrat belopp av 90,000 kronor.

I en inom första kammaren av herr A. O. Frändén väckt motion (I: 2) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i villkoren för åtnjutande
av bidrag från ifrågavarande anslag, att detsamma bleve tillgängligt
med avseende å biljettnedsättning för barn från landsbygden inom de fyra
översta länen i Norrland vid ferieresor, som av dem företoges för att i hälsovårdssyfte
vistas utom hemorten under minst fjorton dagar.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) i riksstaten för budgetåret 1931/1932 uppföra det ordinarie förslagsanslaget
till understödjande av folkskolebarns ferie- och studieresor med oförändrat
belopp, 90,000 kronor,

b) i anledning av herr Frändéns berörda motion (1:2) i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning, huruvida och
under vilka förutsättningar sådan prisnedsättning för färd å statens järnvägar,
som enligt för närvarande gällande bestämmelser eljest förekomme vid folkskolebarns
ferie- och studieresor, borde äga rum även vid ferieresor, som av
barn från landsbygden inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län företoges för att i hälsovårdssyfte vistas utom hemorten under
minst fjorton dagar, ävensom för riksdagen framlägga berörda utredning och
det förslag, vartill densamma kunde giva anledning.

Måndagen den 23 mars f. m. 7

Herr Fränden: Herr talman! Jag skall först uttala min tacksamhet till
statsutskottet för den välvilliga behandling, som min motion rönt. Vad jag
emellertid är rädd för, är, att den utredning, som statsutskottet föreslår, kommer
att länge låta vänta på sig. Jag skall därför, då herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet är här närvarande, be att få göra en lika
ödmjuk som vördsam anhållan till statsrådet, att han måtte se till, att denna
lilla utredning måtte bliva verkställd i så god tid, att frågan må kunna bliva
föremål för beslut vid nästa års riksdag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 234—257.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 258.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att

dels i riksstaten för budgetåret 1931/1932 uppföra det ordinarie reservationsanslaget
till tekniska läroverk med oförändrat belopp 463,400 kronor att jämte
erforderligt belopp av å samma anslag uppkomna besparingar fördelas mellan
de olika läroverken på sätt av departementschefen i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 3 januari 1931 angivits;

dels till uppehållande av en fjärde parallellavdelning vid tekniska läroverket
i örebro anvisa för budgetåret 1931/1932 ett extra anslag av 24,000 kronor;

dels såsom bidrag till upprätthållande av undervisning i färgeriteknik vid
tekniska elementarskolan i Norrköping anvisa för budgetåret 1931/1932 ett
extra anslag av 1,600 kronor att utgå under villkor, att enahanda belopp för
samma ändamål tillskötes av annan eller andra bidragsgivare;

dels ock till uppehållande av parallellavdelningar vid tekniska fackskolan
i Eskilstuna anvisa för nämnda budgetår ett extra anslag av 6,300 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

a) minska det ordinarie reservationsanslaget till tekniska läroverk, nu
463,400 kronor, med 2,975 kronor till 460,425 kronor att jämte erforderligt belopp
av å samma anslag uppkomna besparingar fördelas mellan de olika läroverken
på sätt av departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1931 angivits;

b) till uppehållande av en fjärde parallellavdelning vid tekniska läroverket
i Örebro anvisa för budgetåret 1931/1932 ett extra anslag av 24,000 kronor;

c) såsom bidrag till upprätthållande av undervisning i färgeriteknik vid
tekniska elementarskolan i Norrköping anvisa för budgetåret 1931/1932 ett
extra anslag av 1,600 kronor att utgå under villkor, att enahanda belopp för
samma ändamål tillskötes av annan eller andra bidragsgivare;

d) till uppehållande av parallellavdelningar vid tekniska fackskolan i Eskilstuna
anvisa för nämnda budgetår ett extra anslag av 6,300 kronor.

Reservation hade anförts av herrar Kvarnzelius, Bergqvist, Bosén, Asplund,
Walles, Carl Gustaf Hammarskjöld, Bandén, Anderson i Råstock, Danielsson
och Högström, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Majits förslag,

Nr 82.

Anslag
till understödjande
av
folkskolebarns
jerieresor
m. m.
(Forts.)

Anslag
till tekniska
läroverk.

Nr 22. 8

Måndagen den 23 mars f. m.

Anslag
till tekniska
läroverk.
(Forts.)

a) i riksstaten för budgetåret 1931/1932 uppföra det ordinarie reservationsanslaget
till tekniska läroverk med oförändrat belopp 463,400 kronor att jämte
erforderligt belopp av å samma anslag uppkomna besparingar fördelas mellan
de olika läroverken på sätt av departementschefen i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 3 januari 1931 angivits;

b) -------- -------------- ;

c) ------------------------—;

d)------------------------.

Herr statsrådet Städener: Herr talman! Jag bar velat göra kammaren

uppmärksam på att det under punkten 258 :o) gäller bland annat frågan örn
anslag till tekniska gymnasiet i Härnösand.

Vid 1929 års riksdag fattades beslut om att avveckla tekniska fackskolan
för träindustri i Härnösand. Denna tekniska fackskola avsåg, örn jag har förstått
saken rätt, närmast att tillfredsställa behovet av fackutbildning för arbetsledare
inom träindustrien. För att nu inte denna fackutbildning skulle bli
lidande beslöt man att i samband med tekniska gymnasiet i Härnösand anordna
en förmansskola för träindustri under förbehåll av ett årligt bidrag av

5,000 kronor, som man tänkte sig skulle kunna lämnas av träindustriens egna
representanter. Sistnämnda förutsättning har emellertid icke gått i uppfyllelse.
Jag vågar inte uttala någon förmodan örn anledningen härtill — jag
känner för litet till förhållandena i Härnösand och trakten däromkring -—• men
jag skulle tro, att det sammanhänger med den allmänna depressionen inom
den nämnda näringsgrenen. Man har väl, förmodar jag, inom träindustrien
inte kunnat eller ansett sig kunna för ögonblicket lämna bidraget. Under sådana
omständigheter synes det mig dock, att staten borde på något sätt hålla
vid makt denna förmansutbildning i Härnösand. Det är dock, synes det mig,
olämpligt att avklippa den differentiering i den tekniska undervisningen, som
det här gäller, d. v. s. den speciella utbildningen i trävaruyrket, för en trakt,
som så genomgående är hänvisad till träindustrien. Det belopp det här gäller
är inte heller så särdeles stort — det är 2,9.75 kronor.

En parallell, som kan åberopas till stöd för Kungl. Maj:ts förslag, är den
kurs i praktisk färgeriteknik, som man har i Norrköping vid därvarande tekniska
elementarskola. Av kända skäl — med hänsyn till textilindustrien och
närstående förvärvsgrenar, som hava ett centrum i Norrköping —- har man
funnit yrkeskraven berättiga till en särskild kurs i Norrköping i färgeriteknik.
Alldeles samma skäl kunna åberopas, såvitt jag kan se, för den fackliga utbildningen
i träindustri vid det tekniska gymnasiet i Härnösand.

Herr Bergqvist: Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

har redogjort för frågans läge.

Under diskussionens gång i statsutskottet har det varit en väsentlig invändning
mot förslaget, att fackskolan i Härnösand haft så ringa elevantal, och
man har ansett, att hela anstalten varit så litet besökt, att en sådan differentiering
i utbildningen, som här föreslagits, inte skulle vara motiverad. Med
anledning härav har jag införskaffat några siffror för att se, hur det förhåller
sig med elevfrekvensen vid tekniska gymnasiet i Härnösand. Jag har därvid
funnit, att elevantalet är i stadig tillväxt. Se vi på siffrorna för år 1930,
fanns det visserligen inte mer än 8 elever i tredje klassen; det var sålunda de,
som sökte inträde för tre år sedan. I andra klassen var det 20 elever och i
första klassen 34 elever. Man finner alltså, att tillströmningen till denna skola
har växt för varje år. År 1930 var det 51 kompetenta sökande, som sökte
inträde i gymnasiet, men endast 34 kunde mottagas. Därmed förfaller invändningen
om det ringa elevantalet.

Måndagen den 23 mars f. m.

9 Nr 22.

Yad sedan beträffar själva undervisningen förefaller det mig, som örn vi i
en tid, då konkurrensen är så skarp som den för närvarande är icke minst på
trävarumarknaden, i vårt land böra söka göra vad vi kunna för att få kunniga
krafter till arbetet inom denna näringsgren. Då det här gäller ett så ringa belopp
som det av statsrådet nämnda, 2,975 kronor, borde man inte rygga tillbaka
åtminstone av hänsyn till kostnaden.

Till slut vill jag nämna en annan sak, som jag inte gav akt på, som herr
statsrådet särskilt betonade. Det förhåller sig så, att denna differentiering i
undervisningen redan är igångsatt; den äger rum vid gymnasiet under innevarande
läsår. Kungl. Majit har nämligen sett sig i stånd att anvisa medel för
detta ändamål. Visst vore det väl underligt, om man då nu skulle avbryta
denna undervisning bara av hänsyn till ett så ringa belopp, som här är i fråga.

Jag kan därför inte annat, herr talman, än yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det är ju möjligt, att det är jag, som
är vilse i denna fråga, fastän jag tycker, att det är herr statsrådet och avdelningens
ärade ordförande, som äro litet vilse i saken. Det skulle inte förvåna
mig, örn kammaren också skulle ha blivit litet vilse, örn kammaren hört de skäl,
som framförts av de båda föregående talarna, och dessutom sett efter vad som
står i utskottets utlåtande och i den kungl, propositionen.

Herr Bergqvist lämnade här en statistik rörande elevantalet vid tekniska
gymnasiet i Härnösand, precis som om någon människa ville komma åt detta.
Vem vill komma åt gymnasiet i Härnösand, herr Bergqvist? Jag har inte
reda på någon, som vill det. Åtminstone var det ingen i statsutskottet, som,
såvitt jag hörde, ville komma åt detta gymnasium. Tvärtom äro vi alia mycket
angelägna örn att gymnasiet skall fara väl och ha det ställt på allra bästa sätt
för sin utveckling.

Jag har läst propositionen på det sättet, att herr statsrådet ville ha en differentiering
i utbildningen i stället för förmansskolan. När jag hörde herr
statsrådet här, fick jag för mig, att herr statsrådet menade, att differentiering
betydde en annan form för förmansskola. Det är just därvidlag, sorn jag på
allvar har blivit vilse. Fackskolan på sin tid avsåg också förmansutbildning;
den kunde användas för sådant ändamål. Men att tekniska gymnasier skulle
vara avsedda för förmansutbildning har jag inte tänkt mig. Här kommer således
herr statsrådet och ger kammaren den upplysningen, som statsutskottet
inte har haft tillgänglig, att det här bara är meningen att upprätta en förmansskola,
på andra boliner så att säga. I statsutskottet klagade man över att man
inte riktigt visste, vad meningen var. Vet man det månne bättre nu efter herr
statsrådets uttalande? Jag vet det åtminstone sämre nu.

När fackskolan nedlades, var jag mycket pigg på att gå med på, förmansutbildning,
därför att jag tyckte, att sådant behöver man här i Sverige. Hade
den kungl, propositionen gått i den riktningen, att nu är det dåliga tider, arbetsgivarna
ha därför inte kunnat satsa det där beloppet av 5,000 kronor och
staten får väl träda emellan och se, örn man kan komma fram på den vägen,
så är det sannolikt, att jag inte tvekat det ringaste att satsa pengarna. Det
hade varit ett rejält försök, ehuru jag ju får säga, att jag inte hade ställt mig
alltför optimistisk till det heller. Men det hade som sagt varit ett rejält försök,
och det hade jag gått med på. Vad denna differentiering skall vara till
har jag däremot ganska svårt att förstå. Frågan är, om denna differentiering
kommer att åstadkomma vad man åsyftar med densamma i departementet och
i skolöverstyrelsen, vad det nu kan vara. Det skulle, herr Bergqvist, vara synnerligen
intressant att få en ordentlig statistik beträffande elevantalet i fackskolan
i Härnösand, ty det är dessa sifffror, som intressera i detta sammanhang.
Vid denna fackskola, den numera avlidna fackskolan i Härnösand, som

Anslag
till tekniska
läroverk.

(Forts.)

Nr 22. 10

Måndagen den 23 mars f. m.

Anslag
till tekniska
läroverk,

Fort».)

var så viktig för träindustrien, fanns det vissa klasser med en elev något år
och vissa klasser med ingen elev. En gång var det, tror jag, till och med tre
elever i någon klass i denna fackskola, vilken var så viktig för träindustrien
där uppe i Norrland. Det är på samma sätt, som det har varit med de tekniska
elementarläroverkens kemiska och byggnadstekniska linjer. Man har inte
kunnat få folk till dem, och man har på sina håll — jag undrar, örn det inte
har varit så i Härnösand också — fått resa ut och göra propaganda för att få
åtminstone någon elev i dessa avdelningar. Det är ju möjligt — allting är ju
möjligt här i världen — att en differentiering i utbildningen uppe i Härnösand
kan vara motiverad, och då hade det varit roligt att få den ordentligt motiverad.

Herr statsrådet och herr Bergqvist säga nu, att det gäller en så liten summa;
det är ju inte fullt 3,000 kronor det är fråga örn. Nog kunna vi satsa dem
även för ett osäkert ändamål. Jag har ju ord om mig här i kammaren att inte
vara så kinkig med ett pär tusenlappar, när det gäller ett gott experiment.
Men jag vill gärna, att det skall vara ett gott experiment. I detta fall ha vi
erfarenhet av att, när man en gång har fått till stånd en sådan här historia,
blir man inte av med den. När det var tal örn de eländigt besatta linjerna vid
de tekniska läroverken och vid fackskolan i Härnösand, gick man år efter år
och sade, att man skulle vänta och se. Först var det ett världskrig, och sedan
var det tiden efter världskriget, och så var det goda tider, och sedan var det
dåliga tider. Alltid skulle man vänta och se, och lika eländigt var det. Jag
tycker ändå, att med de erfarenheter, som vi ha av dessa experiment, vilka
hittills icke hava lett till någonting, borde vi åtminstone, när vi gå in för ett
nytt experiment på dessa vägar vid ifrågavarande skolor, något så när ordentligt
ha reda på hur pass detta experiment behövs och vad det kan leda till

På dessa skäl, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herrar Bergqvist och Asplund begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
258, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Måndagen den 23 mars f. lii.

Punkterna 259—264.

Vad utskottet hemställt bifölls.

11 Nr 22.

Punkten 265.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till stipendier åt obemedlade och
mindre bemedlade elever vid kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning
för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra förslagsanslag av 200,000
kronor att utgå i överensstämmelse med av riksdagen i dess skrivelse den
26 april 1930, nr 165, angivna grunder och enligt de närmare bestämmelser i
övrigt, Kungl. Majit funne gott meddela.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr B. Mogård m. fl. väckt motion (lii 140), vari hemställts, att
riksdagen måtte till understöd åt obemedlade och mindre bemedlade elever vid
statsunderstödda kommunala och enskilda skolor för yrkesundervisning med
heldagsundervisning och sammanhängande kurs av minst fem månaders längd
för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra förslagsanslag av 300,000 kronor att
utgå i huvudsaklig överensstämmelse med i motionen angivna grunder och
enligt de närmare bestämmelser, Kungl. Maj :t kunde finna gott föreskriva, att
med hänsyn till den rådande ungdomsarbetslösheten högsta stipendiebeloppet
måtte höjas till 60 kronor per elev och månad samt att skyndsam, utredning
måtte verkställas beträffande behovet och möjligheterna av en utvidgning av
yrkesutbildningsanstalterna, varvid hänsyn särskilt må tagas till förefintligheten
av ungdomsarbetslösheten.

Äng.

stipendier
åt elever vid
vissa yrkesutbildningsanstalter.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Majits förslag samt med avslag å herr Mogårds
m. fl. berörda motion (lii 140), i vad den rörde ändrade grunder för utgående
av stipendier till elever vid yrkesutbildningsanstalter ävensom anslagsbeloppet,
såvitt motionen härutinnan skilde sig från Kungl. Maj :ts förslag, till stipendier
åt obemedlade och mindre bemedlade elever vid kommunala och enskilda anstalter
för yrkesundervisning för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra förslagsanslag
av 200,000 kronor att utgå i överensstämmelse med av riksdagen
i dess skrivelse den 26 april 1930, nr 165, angivna grunder och enligt de närmare
bestämmelser i övrigt, Kungl. Majit funne gott meddela;

b) avslå nämnda motion (11:140), i vad den gällde utredning angående
utvidgning av yrkesutbildningsanstalterna.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Olof Olsson, Rosén, Oscar Olsson, Asplund, Walles, Pauli,
Wigforss, Anderson i Råstock, Eriksson i Stockholm, Danielsson, Norsell och
Högström, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Majits förslag samt med avslag å herr Mogårds
m. fl. berörda moion (lii 140), i vad den rörde ändrade grunder för utgående
av stipendier till elever vid yrkesutbildningsanstalter ävensom anslagsbeloppet,
såvitt motionen härutinnan skilde sig från Kungl. Majits förslag, till stipendier
åt obemedlade och mindre bemedlade elever vid kommunala och enskilda
anstalter för yrkesundervisning för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra förslagsanslag
av 200,000 kronor att utgå i överensstämmelse med av riksdagen i
dess skrivelse den 26 april 1930, nr 165, angivna grunder och enligt de närmare
bestämmelser i övrigt, Kungl. Majit funne gott meddela;

Nr 22. 12

Måndagen den 23 mars f. m.

Äng.

stipendier
åt elever vid
vissa y rkesutbildningsanstaller.

(Forts.)

b) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta skyndsamt
verkställa utredning rörande utvägarna att med hänsyn till den förefintliga
arbetslösheten bland ungdomen för densamma underlätta förvärvandet av
yrkesutbildning, ävensom för riksdagen framlägga berörda utredning och det
förslag, vartill densamma kunde giva anledning;

2) av herrar Oscar Olsson, Asplund, Walles, Pauli och Norsell, vilka dessutom
yrkat, att till utskottets motivering borde göras följande tillägg:

»Till kommunala och enskilda anstalter för yrkesutbildning böra i detta
hänseende också sådana yrkesbetonade högre folkskolor räknas, som meddela
en med ^dessa anstalter fullt jämbördig undervisning i yrkesutbildning åt
elever på samma åldersstadium. Utskottet håller före att elever vid sådana
yrkesbetonade högre folkskolor också böra, efter Kungl. Majits prövning,
kunna komma i åtnjutande av dessa stipendier, utan hinder av att dessa skolor
gå under annat namn än övriga anstalter för yrkesutbildning.»

Herr Lindström: Herr talman! Jag skulle vid behandlingen av denna

punkt i statsutskottets utlåtande vilja ge uttryck åt den meningen, att utskottsmajoriteten
har visat alltför liten vidsynthet, då det gäller en samhällsviktig
sak. Det är ju fråga örn att i bästa möjliga mån motverka de socialt och moraliskt
vådliga följderna av massarbetslösheten bland Sveriges ungdom. Man kunde
tycka,= att det just nu vore anledning att lägga ned all kraft och all förmåga
för ett sådant strävande. Aktuella fakta rörande ungdomens arbetslöshet understryka
detta.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund föranstaltade i början av år
1980 en utredning om förekomsten av arbetslöshet inom dess leder. Detta ungdomsförbund
är Sveriges största politiska ungdomsorganisation. Det har medlemmar
vid alla våra viktigaste industriella arbetsplatser, och det har också på
de senaste åren vunnit många anhängare och medlemmar bland jordbrukets
ungdom. Dess medlemsantal uppgår till över 60,000, varför man kan förutsätta,
att den undersökning, som har gjorts inom förbundet, verkligen också
säger någonting om förekomsten av arbetslöshet bland Sveriges ungdom.

Vid undersökningen år 1930 rapporterade 682 lokalorganisationer, omfattande
44,725 medlemmar. Av dessa medlemmar voro 5,143 eller 11,5 procent arbetslösa.
Under de första månaderna av innevarande år har förbundet gjort en
ny undersökning rörande samma sak. Jag måste säga, att de siffror, som därvid
hava kommit fram, verka på mig nästan skrämmande. Vid den nya undersökningen
hava 620 organisationer rapporterat. Dessa lokala organisationer omfatta
40,925 medlemmar — alltså i det närmaste samma siffra som vid den
förra undersökningen. Av dessa medlemmar äro nu 10,234 arbetslösa, d. v. s.
på ungefär samma medlemsantal en ökning'' från i fjol med 5,091 arbetslösa.
Det är alltså vad det absoluta antalet beträffar en fördubbling. Tar man procentsiffran,
de relativa talen, ser man, att arbetslösheten har ökats i förhållande
till medlemssiffran till ungefär 25 procent — alltså här mer än det dubbla mot
i fjol.

Med dessa föga uppmuntrande siffror i handen har man verkligen fog för att
ytterligare understryka, att ett samhälleligt skyddsarbete mot ungdomsarbetslöshetens
följder är starkare motiverat än någonsin. Faran och vådorna av att
tiotusentals unga människor tvingas att slå dank behöver jag väl inte särskilt
länge uppehålla mig vid. Beträffande den saken förmodar jag, att vi alla äro
ense. Men jag kan ändå inte underlåta att ge uttryck åt den beklämmande
känsla, som griper en, då man kommer ut till bruken och arbetsplatserna i detta
land och^ möter denna arbetslösa ungdom, som nu efter ett antal sysslolösa år
börjar på att stämplas av sitt läge. Den svenska industriarbetarklassen och

Måndagen den 23 mars f. m.

13 Nr 22.

även dess ungdom har oerhörda fonder av moralisk kraft att taga av. Man kan
dock näppeligen begära, att dessa fonder skola vara outsinliga. Det droppar
för varje dag något ut ur de läckor, sorn sysslolösheten slagit. Många av dessa
unga ha formligen förlorat hoppet örn att erhålla en plats som arbetande, skapande
medborgare. I spåren av denna känsla växer håglösheten även på andra
områden. Så läcker företagsamheten och initiativkraften bort från många av
våra bästa pojkar här i landet. Härvidlag skulle det ha en stor betydelse redan
att statsmakterna allvarligt visade, att de önska göra vad de kunna för att råda
bot på detta onda.

Vad kan nu göras mot ungdomsarbetslösheten och dess följder? Det synes
mig klart, att problemet i stort icke kan lösas annat än i sammanhang med det
samhälleliga arbetslöshetsproblemet i dess helhet. Krisen måste övervinnas, näringslivet
måste komma i gång, innan uppgifter kunna skapas även för den
ungdomliga arbetskraften. Men det torde icke vara försvarligt att i huvudsak
bara vänta på detta. Något måste göras för att lätta bördan redan nu, och framför
allt måste något göras för att ge tillbaka vår bästa ungdom dess arbetsvilja
och företagsamhet.

Jag tror, att vi, om vi vilja vara uppriktiga, måste erkänna, att vi hittills
gjort ganska litet för att bereda oss på att möta arbetslösheten bland de unga.
Andra länder,''som icke alls stå bättre ekonomiskt än vi, ha gått vida längre.
Storbritannien, vars förhållanden jag något litet känner, har haft en särskild
ungdomsarbetsförmedling sedan 1909 och yrkesvalsbyråer för ungdomen sedan
1910. Jag vill påpeka för kammarens borgerliga vänstermän, att detta är skapelser
av en liberal regering och en liberal underhusmajoritet. Det synes mig,
som om exemplet borde mana till efterföljd även i vårt land.

Motionärerna från medkammaren ha i sin framställning främst tagit sikte på
möjligheterna att förbättra ungdomens yrkesutbildning. De vilja därigenom
dels göra förnuftigt och samhällsnyttigt bruk av ungdomens lediga tid och dels
förbereda densamma för framtida produktiva insatser. De bygga också på erfarenheten,
att den, som kan ett yrke, den, som är förberedd för en arbetsinsats,
alltid har lättare att bli placerad än den, som ingenting kan, den, som skall in
i »blinda gatan», för att bruka ett engelskt uttryck.

Ungdomen själv önskar en bättre yrkesutbildning. Det visar bland annat
socialdemokratiska ungdomsförbundets undersökning från förra året, då man
även frågade de lokala socialdemokratiska ungdomsorganisationerna örn denna
sak. Av undersökningen framgår, att de tillfrågade i stor utsträckning framfört
som sin bestämda uppfattning, att en ordnad yrkesutbildning skulle vara
till den största nytta.

Det skulle vara högeligen önskvärt, örn motionärernas i medkammaren förslag
kunnat bifallas, både beträffande det totala anslaget under denna punkt
och med hänsyn till stipendiebeloppens höjd. Det skulle också inom parentes
sagt varit av stor nytta, örn samma motionärers önskemål under punkten 241
rörande stipendier till folkhögskolorna hade biträtts. Men då det var omöjligt i
den senast åberopade punkten, är det självklart, med hänsyn till den ställning,
som både utskottsmajoriteten och reservanterna nu intaga, omöjligt även här
att vinna gehör för dylika synpunkter. Därför skall jag icke yrka bifall till
motionens krav i detta stycke.

Jag skall emellertid bedja att få livligt understödja herr förste vice talmannens
och hans medreservanters krav under b) i reservationens yrkande. Detta
krav går ut på att utredning skall verkställas rörande utvägarna att med hänsyn
till den förefintliga arbetslösheten bland ungdomen för densamma underlätta
förvärvandet av yrkesutbildning. Jag tror, att de siffror, som jag tidigare
bar anfört rörande omfattningen av ungdomsarbetslösheten, kraftigt understryka
det behjärtansvärda i detta krav.

Äng.

stipendier
åt elever vid
vissa yrkesutbildningsanstalter.

(Forts.)

Nr 22. 14

Måndagen den 23 mars f. m.

Äng.

stipendier
åt elever vid
vissa yrkesutbildningsans
falter.

(Forts.)

Med glädje konstaterar man, att ett pär riksdagsmän från den borgerliga
vänstern ha förenat sig med utskottets socialdemokrater på denna punkt. De lia
därvid visat något av den anda, som besjälar den brittiska liberalismen, då det
gäller samma sak.

I samband med frågan örn ungdomsarbetslösheten kräva Storbritanniens liberaler
i sitt stora program, nedlagt i boken örn Storbritanniens ekonomiska framtid,
den obligatoriska skolålderns höjande till sexton år. Liberalerna understödde
också kraftigt i underhuset arbetarregeringens förslag härförliden att
såsom ett första steg höja den obligatoriska skolåldern till femton år, ett förslag,
som dock sedermera förföll i överhuset, som vi alla känna till. I sitt program
kräva vidare de brittiska liberalerna obligatorisk yrkesutbildning av arbetslösa
ynglingar och flickor upp till aderton år med offentligt ekonomiskt
understöd mot villkor, att de verkligen besöka undervisningen i yrkesskolorna.

Jag vet ju icke, om våra svenska borgerliga vänstermän äro benägna att gå
lika långt, men det är ändå ett förhoppningarnas varsel, att två av dem i den
refererade punkten gått med de socialdemokratiska reservanterna. Jag gratulerar
verkligen den ärade frisinnade representanten på västerbottensbänken till
att han här visat sig ha undfått åtminstone en fläkt av den moderna socialradikala
liberalismens anda. Och jag önskar god fortsättning i detta stycke.

o Att detta utredningskrav är värt att stödja, framgår icke minst därav, att det
fått ett kraftigt understöd av statens arbetslöshetskommission, som i ett yttrande
över en av Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund till statsrådet och chefen
för socialdepartementet gjord framställning bland annat säger: »Staten bör icke
utan vidare visa ifrån sig en från ansvarskännande håll framställd begäran
örn en utredning av det sociala onda, som ungdomsarbetslösheten utgör.» Och
arbetslöshetskommissionen yttrar vidare: »Då staten icke bör visa ifrån sig den
allvarligt menade vädjan, som riktats till statsmakterna örn ett behjärtande av
de ungas förhoppningar örn lämpliga samhällsåtgärder, anser kommissionen för
sin del. att staten bör överväga, vad som må kunna inom rimliga gränser åtgöras.
Att söka utöka möjligheterna för ungdomens yrkesutbildning är enligt
kommissionens mening härvid av grundläggande betydelse. En mera djupgående
undersökning av den nuvarande ungdomsarbetslösheten skulle nämligen
helt visst bringa i dagen, att nuets svårigheter särskilt för ungdomen på industriorterna
beror på att en stor del av dessa ungdomar icke skaffat sig några som
helst insikter eller färdigheter i något visst yrke.» Jag vill även påpeka, att centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärarförening, som under gårdagen
hade sammanträde här i Stockholm, uttalat en förhoppning om att statsmakterna
skola igångsätta en utredning rörande möjligheten av att i ökad utsträckning
bereda arbetslös ungdom tillträde till anstalter för yrkesutbildning eller skolor
för allmän medborgerlig fostran. Till sist vill jag som ytterligare stöd för mina
synpunkter draga fram, vad som yttras i den sittande regeringens förnämsta
språkrör inom tidningspressen rörande denna sak i en ledande artikel i dag.
»Man må därför livligt hoppas», säger den åberopade tidningen, »att riksdagens
båda kamrar skola giva sin anslutning till det utredningsyrkande, som
reservationsvis framförts i statsutskottet, och att regeringen skyndsamt skall
taga sig an denna sak och söka bringa densamma till en god lösning.»

Jag tror, herr talman, att dessa synpunkter från olika håll i vårt samhälle
giva den sak jag talar för ett så kraftigt stöd, att jag med fullt fog kan yrka
bifall till den av herr Olof Olsson m. fl. vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

I herr Lindströms yttrande instämde herrar Olof Carlsson, Carl Svensson,
Aström, Sandler, Norling, Granath, Carl Enesson, Schlyter, Strimberg, Sandler,
Berling, Albert Bergström, Fredrik Ström, Sandegård, Gustav Hansson,
Sjödahl. Björnsson!, Dalberg, Asplund och Karl Johanson.

Måndagen elen 23 mars f. m.

15 Nr 22.

Herr Bergqvist: Det skall villigt erkännas, att det sociala problem, som

den föregående ärade talaren i anslutning till motionerna berört, är mycket
allvarligt, och i likhet med honom kan även jag beklaga, att en så stor del
av vår svenska ungdom skall behöva vara arbetslös och icke kunna finna
sysselsättning för sina krafter. På den pimkten råder ingen skillnad i våra
uppfattningar. Men att herr Lindström här gjorde ett naturligt urval i fråga
om den adress han gav sitt tal, föreföll mig ändå litet obefogat. Han vände
sig särskilt till kammarens socialdemokrater och den borgerliga vänstern. Han
uteslöt alltså två partier, nämligen högern och det enhetliga kommunistiska
partiet. Men de ha ju icke kunnat undgå att lyssna till vad den ärade talaren
sagt, och fastän jag icke vet, örn det kan tillkomma en representant för högern
att ingå i svaromål, eftersom det, som sades, icke var uttalat för att väcka
vår uppmärksamhet, vill jag emellertid göra det.

Jag skall då återigen instämma i ett avseende i vad den ärade talaren sagt
och förklara, att även jag tror, att det skulle vara till stor välsignelse och nytta,
örn tillfälle till yrkesutbildning kunde beredas för en så stor del som möjligt
av vår arbetslösa ungdom. Jag anser emellertid icke, att detta bör ske så, att
man förrycker de yrkesutbildningsanstalter vi ha, så att vi t. ex. göra dem till
utbildningsanstalter för arbetslösa och kanske därigenom komma att befrämja
en ordning, enligt vilken dessa komma att få företräde framför andra sökande
elever.

Vad som framför allt varit bestämmande för mig och mina elva kamrater i
den hemställan, som genom lotten blivit utskottets, har varit, att vi icke
ansett, att frågan örn arbetslöshetens avhjälpande bör ryckas in under åttonde
huvudtiteln. Den hör icke under denna huvudtitel, utan den hör under arbetslöshetskommissionen
och det departement inom regeringen, som har med denna
att skaffa, och ett uttalande med adress åt detta håll med uppmaning att göra
något för inrättande av särskilda yrkesutbildningsanstalter för arbetslösa vore
vad enligt min uppfattning riksdagen kunde göra.

Även om reservationen icke skulle komma att bifallas, tror jag, att motionerna
dock icke blivit väckta förgäves, ty frågan har nu kommit upp i riksdagen,
och de ord herr Lindström här yttrat stanna ju icke endast inom kammaren
utan gå även till regeringen, och i vad de äro avsedda att gå till regeringen
skall jag, fastän jag tillhör det förstockade högerpartiet, livligt instämma
i dem. Det är alltså närmast för att hålla åtskils de saker, som böra
vara åtskilda, som jag för min del på denna punkt icke velat vara med örn en
skrivelse i anknytning till åttonde huvudtiteln.

Nu kunde den ärade talaren här dela ut gratulationer, och det kan ju vara
angenämt både att få ge och mottaga en bukett på en bemärkelsedag. Men
jag undrar, örn man egentligen får göra denna fråga till en partifråga, ty gäller
det vårt samhälle och dess väl, vill jag säga herr Lindström, att det finnes
känsla även hos oss, som tillhöra högern, och även vi vilja vara med örn att
bispringa de mindre väl lottade i samhället. Men det kan icke förmenas oss,
att vi försöka göra det på de vägar, som betingas av hela statslivets maskineri.

Skulle det nu gå så, att den ifrågasatta skrivelsen av riksdagen beslutas,
vill jag i alla fall hava uttalat, att den icke bör anses adresserad till ecklesiastikdepartementet,
utan den bör anses adresserad dit den rätteligen hör. Från
denna synpunkt skulle jag visserligen icke beklaga, örn reservationen bifölles,
men jag måste ju dock yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Björck, Wilhelin: Den förste ärade talaren har ju varmhjärtat och

övertygande klargjort de många skill, som tala för kraftiga och omedelbara
åtgärder gent emot den allvarliga fara för samhällsutvecklingen och individernas
samhällsduglighet, som den oerhört omfattande ungdomsarbetslösheten ut

Äng.

stipendier
åt elever vid
vissa yrkesutbildningsanstalter.

(Forts.)

Nr 22,

Måndagen den 23 mars f. m.

Äng.

stipendier
åt elever vid
vissa yrlcesutbildningsanstalter.

(Forts.)

gör. När den senaste talaren, som här sökte försvara utskottsståndpunkten,
för sin del tycktes resignera, tager jag det som ett gott omen för att kammaren
ändock skall välvilligt lyssna till de krav, som ställas från den arbetslösa
ungdomen på att erhålla ökade möjligheter att utnyttja den ofrivilliga sysslolösheten.

Jag nödgas på det bestämdaste bestrida, vad herr Bergqvist nyss yttrade,
att denna fråga egentligen hör hemma under en annan huvudtitel. Det olyckligaste
av allt skulle vara, om man finge särskilda anstalter för de arbetslösas
yrkesutbildning. Arbetslöshetskommissionen bör alldeles icke få ha med den
saken att göra, utan de arbetslösa ungdomarna skola åtminstone få det handtaget
att släppas in i samma fållor, där deras bättre lottade jämnåriga hålla
till. Jag styrkes i den uppfattningen, att detta i eminent grad är ett ärende,
som hör hemma under ecklesiastikdepartementet, då jag måste säga mig, att
det i mycket väsentlig utsträckning är en fråga, icke örn nya utbildningsanstalter,
som man av utskottsmajoritetens sätt att skriva lätt kunde föranledas att
tro, utan väsentligen örn ett mera rationellt utnyttjande av statsunderstödda
undervisningsanstalter, som redan äro i gång. Det är sålunda icke i första
rummet fråga örn att utbygga någonting eller att skapa något nytt, utan problemet
rör sig främst, örn hur de arbetslösa ungdomarna skola kunna tillgodogöra
sig de skolor, som redan finnas.

Härvid löpa två linjer så att säga parallellt. Å ena sidan rör det sig om ett
ekonomiskt handtag åt dem, som ingenting ha förtjänat, kanske på månader,
och som givetvis ingenting kunna förtjäna under den tid, då de bevista ifrågavarande
skolutbildning. Men man kan säga, att kravet på stipendier i princip
redan är tillgodosett genom det förslagsanslag på 200,000 kronor, som den nu
föredragna punkten inrymmer. Det kan hända, att man behöver jämka något
på grunderna för anslagets utgående. Motionärerna och den förste ärade talaren
ha ju påkallat ökade stipendiebelopp. Man kan också tänka sig andra
vägar, som jag icke här skall närmare inlåta mig på, varigenom det erforderliga
ekonomiska handtaget skulle kunna lämnas.

Men jag tror icke, att den uppgiften är den i detta sammanhang viktigaste
och den som utredningen främst bör taga sikte på. De svårigheter, som reservanterna
ha åsyftat men som utskottsmajoriteten av någon för mig oförklarlig
anledning icke velat erkänna, sammanhänga främst med att de nuvarande yrkesutbildningsanstalterna
äro kommunala eller enskilda skolor och förlagda framför
allt till de stora städerna. Det är i dessa, som vi hava ett mångsidigt utvecklat
yrkesskolväsen. Så är fallet i Stockholm och Göteborg, även om man
uppe i Bergslagen och i Kiruna också tillhandahåller goda utbildningsmöjligheter.
Men just därigenom, att dessa skolor äro kommunala, få de
med nödvändighet en begränsad rekryteringsräjong. Den arbetslösa ungdomen
på landsbygden och i de mindre industrisamhällena har säkerligen i allmänhet
icke i sin hemort tillgång till just den skola, som vederbörande önska besöka.
Det gäller därför att finna någon form, varigenom de kommunala skolorna
skulle kunna göras tillgängliga för elever från andra håll. Såmedelst skulle
befintliga utbildningsmöjligheter kunna utnyttjas på ett mera effektivt sätt än
nu. Detta är en teknisk utredningsuppgift, och den måste jag, trots vad den
ärade utskottsrepresentanten nyss yttrade, anse i eminent mening höra hemma
inom ecklesiastikdepartementet. Man måst finna åtminstone en provisorisk lösning
på detta spörsmål, örn arbetslösa ungdomar från olika delar av landet skola
få tillgång till erforderliga och önskvärda utbildningsmöjligheter. Utskottet
har sålunda dessvärre förbisett själva kärnpunkten i den föreliggande frågan,
det nödgas jag med beklagande fastslå.

Sedan bör det ytterligare med beklagande konstateras, att detta spörsmål
har gjorts i viss mån till en partiernas stridsfråga. Alla böra vi kunna

Måndagen den 23 mars f. m.

17 Nr 22.

vara överens därom, att ungdomsarbetslösheten är ett särskilt elakartat ont, som
innesluter synnerliga faror för nationens livskraft och livsduglighet. Äro vi,
som jag livligt hoppas, överens örn detta, borde det enligt min mening icke
heller finnas utrymme för delade meningar därom, att den ofrivilliga arbetslösheten
bör få bliva en hävstång för den enskilde till förbättrad yrkesutbildning
och ökade förvärvsmöjligheter i det produktiva arbetets tjänst.

Reservanternas skrivelseförslag avser ingenting annat än att underlätta en
sådan utveckling, och detta krav är enligt min mening så rättfärdigt och starkt,
att det borde kunna samla oss alla, oberoende av vilken ståndpunkt vi i övrigt
intaga till arbetslöshetspolitiken i synnerhet och socialpolitiken i allmänhet.
Jag hoppas allvarligt, att de ord, som här uttalats, och det skrivelseförslag,
som här föreligger, måtte gå till regeringen. Häri — men endast häri •— är
jag överens med herr Bergqvist. Såvitt jag kan finna, kan detta icke ske på
mer än ett sätt, nämligen därigenom, att kammaren bifaller reservationen, till
vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Wagnsson: Herr talman! Det var med synnerligen stor spänning

jag motsåg det anförande, som utskottets representant här skulle hålla. Jag
var ytterligt intresserad att få reda på de skäl, som från utskottsmajoritetens
sida kunde anföras mot den motion, som kammaren nu har att behandla. Jag
får emellertid öppet bekänna, att jag blev ganska besviken av det anförande,
som herr Bergqvist höll, ty, såvitt jag förstod honom rätt, innehöll det icke
något annat än ett par mycket formella invändningar mot reservationen och
de argument den förste talaren i debatten framfört.

Herr Bergqvist gjorde gällande, att man måste gå fram med en viss försiktighet,
för att icke äventyra den yrkesutbildning för andra, som redan nu finnes.
Helt naturligt har han alldeles rätt därutinnan, och avsikten är väl, att
de utredningsmän, som eventuellt få taga hand om problemet, skola beakta denna
synpunkt.

Herr Bergqvist gjorde också gällande, att frågan örn yrkesutbildning åt
arbetslös ungdom icke borde behandlas i samband med ecklesiastikministerns
huvudtitel, utan i stället hörde ihop med de anslag, som hänföra sig till socialdepartementet.
Jag har där en emot herr Bergqvist avvikande mening. Jag
tror, att det skulle vara till olycka för den undervisning det här är fråga om,
ifall den linje, som den ärade utskottsrepresentanten skisserade, skulle bliva
följd. Den svenska arbetarungdomen står misstänksam gent emot arbetslöshetskommissionen
och dess verksamhet, och det finnes ingen anledning att i
onödan torna upp svårigheter för den utbildning det här är fråga örn.

Redan i det anförande, som inledde denna debatt, betonades, att föreliggande
fråga tillhör de samhällsproblem, som i särskilt hög grad påkalla statsmakternas
uppmärksamhet. Herr Rickard Lindström erinrade också örn den förtjänstfulla
utredning, som av socialdemokratiska ungdomsförbundet utförts,
och örn den ytterligt intressanta statistik, som därvid erhållits, en statistik,
som ju visar, hurusom skaran av dem, som efter slutad skolgång icke lyckas
skaffa sig arbete, växt på ett oroväckande sätt.

Den samhällsfara, som det innebär, att tusentals unga känna sig överflödiga,
torde lätt nog inses. Den oförvållade arbetslösheten blir en nedbrytande och
förhärjande faktor i de ungas liv. Långvarig sysslolöshet är för vuxna människor
en hård prövning, för de unga kan den bliva ödeläggande. Den vållar
tvivel på alla värden, skapar modlöshet och förtvivlan. Att intryck, känslor
och stämningar i den ömtåliga övergångsåldern kunna ge individen en livsinriktning,
som ur olika synpunkter icke kan vara önskvärd, är ställt utom all
diskussion. Arbetslöshetens destruktiva verkningar ur samhällets synpunkt
göra statsmakterna klokt uti att icke negligera.

Första kammarens protokoll 1981. Nr 2g. 2

Äng.

stipendier
åt elever vid
vissa yrkesutbildningsanstalter.

(Forts.)

Nr 22. 18

Måndagen den 23 mars f. m.

Ang. Den sida, från vilken problemet angripits i den förevarande motionen, hade

stipendier vålla tvist. Vi lia kämpat mot varandra så mycket och så högröstat,

“■lissa yrkes- då arbetslöshetsfrågor varit föremål för riksdagsbehandling, att man verkligen
■utbildnings- hade vågat hoppas, att denna betydelsefulla detalj i det viktiga problemet skulle
anstalter, kunna lyftas helt över alla partiskrankor och åstadkomma en samling under
(Forts.) parollen: samhällssynpunkter främst. För ett humant betraktelsesätt ligga
statens plikter i detta fall tämligen klara. Giv de unga — i den mån arbetstillfällen
ej kunna skapas åt dem — en chans att komma ur arbetslöshetens besvärligheter.
Hjälp dem att under arbetslöshetsperioden få lära sig ett praktiskt
yrke eller få förkovra sin yrkesskicklighet! Därigenom kan den unge,
som drabbas av arbetslöshetens onda, utnyttja ledigheten på ett värdigt och
för honom själv värdefullt sätt.

Det är således synnerligen starka motiv, som tala för ett bifall till den
förevarande reservationen, som jag, herr talman, ber att få för min del hemställa
om bifall till.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m., samt meddelade, att behandlingen av det föreliggande utlåtandet
komme att fortsättas vid aftonsammanträdet, därest man icke före
middagsrasten hunnit helt genomgå detsamma.

Herr Rosén: Den förste ärade talarens anförande kan möjligen ha bibragt
en och annan den uppfattningen, att den nu föreliggande frågan har någon
politisk innebörd. Jag tror, att det är ett fullkomligt misstag. Den saknar,
såvitt jag kan förstå, varje politisk anstrykning, och jag måste säga, att det
enligt min uppfattning icke är riktigt lämpligt, örn man skulle försöka att ge
den en sådan anstrykning.

Herr Bergqvist nämnde något örn en bukett, som nyss överlämnats till ett par
reservanter. Jag förstår icke riktigt meningen med det. I början av herr Bergqvists
tal föreföll det, som örn han var avundsjuk över att den förste, ärade talaren
inte räknat med de båda partier, som herr Bergqvist angav i sitt anförande.

Jag skall emellertid inte uppehålla mig därvid utan i stället fästa uppmärksamheten
på ett pär synpunkter, som jag har på denna fråga. Först må det få
betonas, att det är absolut ingen norrlandsfråga. Frågan är mycket aktuell
över hela landet men kanske något mer på enstaka platser i Norrland än annorstädes.
Jag har särskilt fäst mig vid förhållandena d ett par eller kanske tre
samhällen, där stämningen är mera ömtålig än på något annat håll. Det gäller
i främsta rummet de båda malmfältssamhällena Kiruna och Malmberget.
Där finnas, som var och en förstår, icke många arbetstillfällen för ungdomar,
då all verksamhet ju är inriktad på malmen. Kiruna är ett ungt samhälle, som
började växa upp för trettio år sedan. Där finnes nu mycket ungdomar. ^ Man
har ingenting, som man kan ge dem att göra. Det har under de sista två, tre
åren hållits stora föräldramöten där uppe, en och annan gång ganska stormiga
förresten, då det varit fråga om vad man skall sätta ungdomen att göra. För
ett par år sedan beslöt Kirunabolaget förståndigt nog att göra en ansats för
åstadkommande av drägliga förhållanden genom att inrätta en lantbruksskola i
Yittjärv i närheten av Boden. Denna skola är treårig. Där vinna varje år
tjugu elever inträde, och man har salunda sextio elever. De utbildas inte bara
till goda svenska medborgare, som man talade om i lördags kväll, när det
gällde en annan, något förnämligare skola, utan även till goda jordbrukare.
Det är malmfältspojkar, som där utbildas till goda jordbrukare utan statsunderstöd.
Det förslår emellertid inte långt med denna skola för de båda samhällena
uppe vid malmfälten, utan man måste vidtaga ytterligare åtgärder.

Måndagen den 23 mars f. m.

19 Nr 22.

Vi lia ett par andra samhällen, där man har det mycket bekymmersamt, nämligen
i Byske socken, där ett par sågverk nedlagts. Där inrättades för tre år
sedan under medverkan från olika håll, bland annat från arbetslöshetskommissionen,
ett par yrkesskolor för pojkar och flickor. Dessa skolor ha utfört ett
mycket gott arbete. Jag erinrar mig livligt, att på en Bygge och bo-utställning
i Stockholm för ett par år sedan, som hölls några månader efter det en smidesskola
där uppe satts i gång, deltogo pojkarna därifrån med en synnerligen vacker
kollektion av smidesarbeten, som tillvann sig stort erkännande. Den vittnade
om att man med mycket små medel ganska snabbt kan komma rätt långt
i fråga örn yrkesutbildning. Det har sagts mig, att förhållandet är detsamma
beträffande flickornas vävnadskurser och dylikt.

Man kan komma rätt långt, örn det bara göres någonting för att bereda ungdomen
sysselsättning, och att det är nödvändigt att bereda ungdomen sysselsättning,
därom är jag livligt övertygad. Det vittnas från alla håll, att ungdomarna
överallt försöka att få arbete, att få en anställning, även om den är
av mycket blygsam beskaffenhet, men att det i regel är stängt, vart de än vända
sig. De äro hänvisade att ligga föräldrarna till last. Föräldrarna leva i
allmänhet i mycket knappa ekonomiska omständigheter. Att vuxna ungdomar
vistas hemma och ligga föräldrarna till last, skapar på många håll tryckta förhållanden
och bitterhet både bland de äldre och bland de yngre. Det kan inte
heller vara så lämpligt att de hänvisas till arbetslöshetskommissionen, som
utskottets talesman ville, örn jag förstod honom rätt. Det är nog icke tilltalande
för en ung man, som kommer ut i livet, att börja sin bana som nödhjälpsarbetare,
utan han önskar kanske något bättre.

För övrigt tycker jag, att örn herr Bergqvist har den uppfattningen, att denna
fråga hörde till socialdepartementets huvudtitel och icke till åttonde huvudtiteln,
borde den anmärkningen ha gjorts i statsutskottet vid ärendets remiss
där för behandling i samband med åttonde huvudtiteln och icke nu, ty nu är
det för sent. Jag tycker, att den har en mycket god och lämplig plats på åttonde
huvudtiteln, där den enligt min mening hör hemma.

Jag tillåter mig, herr talman, rikta en vädjan till kammaren, icke till vissa
partier utan till alla partier, att bifalla reservationen även beträffande punkten
b).

Häri instämde herrar Carl Carlsson, Granström, August Johansson, Bergman,
Thorén, Jonsson, John Björck, Leander och Johan Larsson samt fröken
Hesselgren.

Herr Jokansson-Dahr: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet av
den förste ärade talarens anförande i denna fråga. Ehuru de synpunkter, som
han i övrigt framförde, livligt delas av mig, fann jag mig icke tillfredsställd
med den politiska anstrykning, han gav åt frågan, då han tycktes vilja låta
påskina, att detta ärende vore av intresse alldeles särskilt för det socialdemokratiska
partiet men mindre för kammarens övriga partier.

Nu har talaren i det fallet fått svar från herr Bergqvist och senast från
herr Rosén. Ur denna synpunkt kunde det sålunda vara överflödigt att jag
yttrar mig. Men det finns i allt fall en synpunkt, som jag vill stryka under.
Yrkandet örn en utredning i denna fråga har alldeles särskilt tilltalat mig, emedan
jag däri ser det första verkligt allvarliga steget från riksdagens sida att
gå till grunden med arbetslöshetsproblemet. Såvitt jag kunnat följa med riksdagens
tidigare förhandlingar, har man i allmänhet handlat beträffande detta
problem, som om man betraktat det som någonting övergående, som en konjunkturföreteelse,
vilken inträdde efter världskriget och som man fortfarande
dragés med, men örn vilken man hoppas, att den snart skall gå över. Alla åt -

Ang.

stipendier
åt elever vid
vissa yrkesutbildningsanstalter.

(Forts.)

Nr 22. 20

Måndagen den 23 mars f. m.

Äng. gärder, som hittills vidtagits, ha i själva verket varit palliativ, tillfällighetsåtåt
elever vid gärder, sorn syftat till att blott för tillfället bereda lindring i de svårigheter,
vissayrkes- sorn arbetslösheten vållar samhället. Inte ens socialdemokraterna gå fria från
utbildnings- denna anmärkning, ty även deras förslag hava haft karaktären av tillfälliganstalter.
hetsåtgärder med syfte att för ögonblicket lindra trycket av samhällets svå(Forte.
) righeter till följd av arbetslösheten.

Men, herr talman, jag tror för min del icke, att det förhåller sig på det sättet
med arbetslösheten. Såvida inte något alldeles utomordentligt omslag kommer
att inträffa i världskonjunkturerna, hava vi sannolikt ingen anledning att
räkna med denna såsom ett övergående ont, utan vi hava utsikt att få dragas
med denna företeelse under en lång framtid. Då bör man naturligtvis vidtaga
åtgärder, som även för framtiden kunna bereda bot mot det onda. Beträffande
den ungdom, som det nu är fråga om, ser jag för min del inte någon annan
för syftet mera verksam åtgärd än den, att man ger de unga en fullständigare
yrkesutbildning och därigenom framflyttar tidpunkten för deras aktiva inträde
i förvärvslivet.

Örn skoltiden förlänges genom praktisk utbildning efter folkskoleundervisningen,
leder detta icke blott till att deras inträde i näringslivet sker senare
utan de bli också bättre rustade för detta. Jag tror, att detta är en synnerligen
lämplig åtgärd mot arbetslösheten, vad ungdomen beträffar.

Detta är, herr talman, anledningen till att jag för min del vill tillstyrka bifall
till reservanternas hemställan. Beträffande arbetslösheten bland de äldre, är
uppgiften just densamma, nämligen att söka finna sådana åtgärder, som inte
bara för tillfället lindra de svårigheter, under vilka samhället och individerna
lida genom arbetslösheten, utan som jämväl för framtiden avhjälpa det
onda. Där blir problemet onekligen mycket svårare, men det måste lösas. Ju förr
vi nå till botten med saken, desto bättre är det för samhället och individerna.

Alltså ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Jag skall inte tala ett ord örn klämmen till reserva tionen,

därför att om den äro alla eniga. Såsom herrarna veta, brukar jag inte
tala i frågor, i vilka alla äro eniga. Jag skall inte heller kompromettera denna
enighet genom att försöka tillägga ytterligare något skäl, varför denna
reservation bör antagas, utan jag skall endast tala örn motiveringen. Herr talmannen
har upplyst mig örn att jag måste tala om motiveringen i detta sammanhang,
örn det skall kunna bli något yrkande.

Jag vill då först fästa herrarnas uppmärksamhet på ett synnerligen abderitisk
förhållande vid utdelningen av stipendier. Det är ett kineseri, som herrarna
inte med sin vildaste fantasi — örn herrarna ha någon fantasi — kunna
göra sig en föreställning om, som tillämpas vid utdelandet av stipendier. De
av herrarna, som äro intresserade av dessa stipendiers tillkomst och utveckling,
veta, att de hava kommit till på grund av enskild motion av landsorganisationens
förutvarande ordförande, som hade sitt säte i denna kammare, och
svenska arbetsgivareföreningens ledare. Dessa båda herrar avsågo med sin
motion — liksom även kamrarna — att fattiga elever i anstalter för yrkesutbildning
— kommuners och enskildas — skulle komma i åtnjutande av dessa
stipendier. Våra ämbetsverk och vår Kungl. Maj :t ha tillämpat denna bestämmelse
på det sättet, att de bästa anstalterna för yrkesutbildning ha blivit
utan stipendier. Och varför tro herrarna, att just de anstalter, som i första
hand borde hava ifrågakommit, icke kunnat få dessa stipendier? Jo, de ha
ett så otäckt namn. Ja, de lia ett så otäckt namn, ty de heta »folkskolor»! De
heta »högre folkskolor»! De heta »yrkesbetonade högre folkskolor»! Men
eftersom de heta folkskolor, ha de icke fått av detta anslag, ehuru de hava
samma sorts elever, samma åldersstadier, samma fordringar, men ge bättre ut -

Måndagen den 23 mars f. m.

21 Nr 22.

bildning och bättre kompetens i de flesta av dessa skolor. Tänk, herrarna, de
heta folkskolor!

Jag har verkligen tagit mig friheten att fråga en av motionärerna, nämligen
herr von Sydow, örn han ansåg, att de utbildningsanstalter, som gåvo den bästa
utbildningen, skulle vara utan, därför att de hette folkskolor. Men herr von
Sydow var lika förbluffad, då han fick reda på den saken som de av herrarna,
som hört på mitt resonemang. Det hade han aldrig tänkt sig.

Vad är då anledningen till ett sådant förhållande? Jo, såvitt jag kan finna,
är anledningen den, att de högre folkskolorna ligga under en avdelning i
skolöverstyrelsen, folkbildningsavdelningen, och de, som heta anstalter, ligga
under en annan, yrkesavdelningen. De höga ämbetsverken äro ofta inrättade
så, att det finnes vattentäta skott mellan de olika avdelningarna. Det är inte
kommunicerande kärl, som vi nyligen här talade örn, utan det är vattentäta
skott. Örn därför händelsevis samma fråga är uppe på de båda avdelningarna,
har man inte reda på detta förhållande i det höga ämbetsverket. Nu har det
blivit en så fruktansvärd tillställning här i Stockholm, att i den högre folkskolan
för handel, som har två-, tre- och fyraåriga kurser, få de fattiga eleverna
icke något understöd, men i borgarskolan, som också äges av Stockholms stad
och som har sämre utbildning, få eleverna stipendier från detta anslag.

Jag har av rektorn vid denna handelsskola, som heter högre folkskolan -—-tyvärr — infordrat litet upplysningar örn resultaten, och därvid erhållit detta
papper, enligt vilket eleverna i de två- och treåriga linjerna föregående läsår
utförde samma avgångsprov i handelsräkning och bokföring som eleverna i
Stockholms stads handelsskolas högsta klass. Högre folkskolans elever i den
treåriga linjen utförde dessutom realskolans avgångsskrivning i matematik, och
vad fjärdeårskursen beträffar, skrevo de studentskrivningar i den skola, där de
fattiga pojkarna inte få några stipendier, därför att den heter folkskola. I
Hälsingborg finnes en skola, en sådan yrkesbetonad högre folkskola, som är
treårig, men så finns det en skola, som heter Krooks privata skola, som är ettårig.
När de fattiga pojkarna från Höganäs, Vallåkra o. s. v., söka in i kommunens
skola, som ger bättre undervisning, kunna de inte få dessa stipendier
för arbetarpojkarna. Men söka de in i den privata och sämre skolan, då få de
stipendier. I dessa förhållanden har jag velat få rättelse.

Detta är anledningen till att jag jämte några andra utskottsledamöter i fråga
örn motiveringen skrivit en reservation, som inte kommer att medföra någon
förändring i anslagsfrågorna, då det inte gäller så många skolor. Det finns
endast 35 sådana yrkesbetonade högre folkskolor här i landet, under det att
det är 155 s. k. »anstalter», som redan ha anslag. Det är inte så stort anslag
som kommer till, och jag vill inte alls säga, att alla dessa 35 skolor skola komma
i åtnjutande av detta anslag, då en del av dem kanske icke fyller fordringarna.
Därför har också motiveringen skrivits så, att dessa stipendier skulle
utgå till sådana yrkesbetonade högre folkskolor, som meddela en med dessa anstalter
fullt jämbördig undervisning i yrkesutbildning åt elever på samma
åldersstadium, och överlämna åt Kungl. Majit att bestämma, vilka dessa högre
folkskolor skola bli.

På grund härav och då väl varje ledamot av kammaren bör vara angelägen
att hjälpa de fattiga pojkarna, även örn de gå i sådana anstalter, som heta folkskolor,
då de annars stå på alldeles samma nivå och ge samma utbildning, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall i avseende å motiveringen till den av mig
och andra ledamöter i utskottet vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Lindström: Herr talman! Det har höjts en del visserligen milda rilen
dock protester mot mig, därför att jag, som man säger, velat göra en partipolitisk
fråga av föreliggande angelägenhet.

Äng.

stipendier
åt elever vid
vissa yrkes -utbildningsanstalter.

(Forts.)

Nr 22. 22

Måndagen den 23 mars f. m.

Äng.

stipendier
åt elever vid
vissa yrkesulbildningsanstalter.

.(Forts.)

-Tåg vill då betyga, att det alls inte varit urin mening; men jag är ju en ganska
ny ledamot av denna kammare och känner inte till herrarnas alla finesser.
Därför är det helt naturligt, att jag fäst mig vid den omständigheten, att
ingen högerman finnes antecknad under den reservation, till vilken jag har
yrkat bifall och vars framgång ligger mig varmt örn hjärtat.

Men örn det nu är på det sättet, att dessa protester, som höjts från biskop
Bergqvist och andra, verkligen hava den meningen, att det finns ett allmänt
intresse bland alla partier i kammaren för denna sak, är jag verkligen glad
över att hava väckt dem till liv, och jag vill betyga, att jag åtminstone för
ett ögonblick skall trycka herr Bergqvist och kammarens hela högerparti till
mitt hjärta, örn de äro beredda att gå med på reservationen.

Herr Tamm: Herr talman! Trots herr Lindströms sista yttrande nödgas
jag dock uttala mitt beklagande över att orden folio, som de gjorde i hans
första anförande, däri han ju klart och tydligt framförde sådana synpunkter,
som att hos inga andra än de olika vänsterpartierna någon förståelse för sociala
problem och intressen kan påräknas.

Jag har emellertid icke begärt ordet för att bemöta honom i detta fall och
inte heller för att genom mitt uttalande här påvisa den uppenbara oriktigheten
i hans yttrande, åtminstone i vad det gäller mig och andra enskilda
representanter inom högerpartiet. Men förhållandet är, att jag i det praktiska
livet haft sådana erfarenheter av denna ungdomsarbetslöshet, att jag
inte, då det gäller en utredning om densammas bekämpande, kan undgå att
med min röst bidraga till att utredningen kommer till stånd. De betänkligheter,
som jag från början hyste i denna fråga, äro i väsentlig grad
undanröjda genom det klargörande av problemet, som gjordes av herr Björck.

Jag ber för min del, herr talman, få meddela, att jag i denna punkt kommer
att rösta för reservationen.

Herr andre vice talmannen: Då jag anser, att det är ett viktigt samhällsintresse
att, i den mån det är möjligt, avhjälpa den rådande arbetslösheten
bland ungdomen, har jag inte någonting emot den utredning, som här är
ifrågasatt och påyrkad, utan jag är tvärtom intresserad för att någonting
åtgöres, som kunde leda till åsyftat resultat.

Men vid utredningen bör man inte enbart rikta sin uppmärksamhet på medlemmarna
i de klubbar, som den förste ärade talaren hänvisade till i sitt
anförande, utan man bör naturligtvis låta en sådan utredning bli förutsättningslös
och omfatta även ungdomen ute på landsbygden, som ej har det
bättre än de till dessa klubbar anslutna. Örn utredningen få.r denna omfattning
och blir förutsättningslös, har jag ej något emot att den kommer till
stånd.

I detta anförande instämde herr Tjällgren.

Herr von Sydow: Då herr Oscar Olsson åberopade mina föregående åtgärder
i denna fråga, vill jag säga, att det är alldeles riktigt, såsom han sade,
att detta anslag egentligen kom till genom en motion av herr Thorberg och
mig. Jag vill åtminstone för min del säga, att det inte fanns någon tanke
nå att det skulle göras någon åtskillnad mellan de yrkesbetonade högre folkskolorna
och de andra. Jag får säga, att jag funderade mycket litet på den
saken, och jag tror inte, att herr Thorberg i det fallet hade någon avvikande
mening.

Huruvida nu Kungl. Majit har rätt eller inte att använda anslaget till dessa
skolor, beror väl på huru riksdagens skrivelse blev avfattad. Skrev riks -

Måndagen den 23 mars f. m.

23 Nr 22.

dagen blott om yrkesskolor, kan det väl inte anses kunna gå till de högre
folkskolorna. Men jag får säga, att i sådant fall anser jag, att det vore
allt skäl i att taga frågan under omprövning och att det sker en utredning,
huruvida anslaget icke skall utgå till dessa skolor lika väl som till de andra.

Jag ber sålunda för min del att få instämma med herr Oscar Olsson och
ber vidare att på samma gång få säga, att jag livligt instämmer i vad herr
Tamm yttrade.

Herr Möller: Herr talman! Jag får kanske först uttrycka min tillfredsställelse
över den, som det tyckes, nationella samlingen i denna fråga; jag
hoppas nämligen, att herr Bergqvist inte anser, att vår departementalindelning
utgör något absolut hinder för att skriva till Kungl. Maj:t nu, när vi hava
frågan före, och icke uppskjuta den till nästa riksdag, då den kan läggas
under femte huvudtiteln. Jag är alltså mycket tillfredsställd med de anföranden,
som hållits här från olika håll.

Jag begärde egentligen ordet för att stödja även den reservation, som är
avgiven av herr Oscar Olsson, ty jag kan icke inse, varför man skall göra
denna skillnad mellan de högre folkskolorna och yrkesskolor. Jag delar alltså
precis den uppfattning, för vilken herr von Sydow på denna punkt har givit
uttryck. Efter hans anförande behöver jag inte alltför vidlyftigt motivera
min ståndpunkt till reservationen nr 2 vid denna punkt.

I övrigt skulle jag vilja påpeka, att motionärerna hava med all säkerhet,
då de begärt, att man skulle skrida till en höjning av stipendiebeloppet, därvid
främst tänkt på landsbygdens ungdom. Men det kan inte hjälpas, att
man inte kan upprätta sådana här skolor överallt, utan landsbygdens ungdom,
som skall ha något gagn av dessa stipendier, behöver något högre stipendier,
i varje fall högre än de elever, som hava sina hem i städer, där ifrågavarande
skolor äro förlagda. Statsutskottets hållning i själva stipendiefrågan
är för mig en liten överraskning. Detta får väl i varje fall ingå i utredningskravet.
Men eljest vågar jag med den kännedom, jag har om motionens tillkomst
säga, att det var precis den tanke, som låg under förslaget örn höjningen,
nämligen att landsbygdens ungdom skulle på ett annat sätt än hittills
komma i åtnjutande av denna lilla förmån, som de ha genom stipendierna.

Jag behöver kanske inte ytterligare tala örn det förslag, som finnes i reservanternas
yrkande rörande utredningen. Det kan ju på intet sätt anses utesluta
landsbygdens ungdom, utan jag betraktar det såsom självfallet, att problemet
skall behandlas förutsättningslöst och tagas upp i hela dess vidd.

Jag tillåter mig, herr talman, yrka bifall såväl till den av herr Olof
Olsson m. fl. avgivna reservationen beträffande yrkandet som även till den av
herr Oscar Olsson m. fl. avgivna reservationen beträffande motiveringen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu föredragna punkten förekommit följande yrkanden:
l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr Olof Olsson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; samt 3:o) att kammaren skulle godkänna den motivering, som
förordats i herr Oscar Olssons m. fl. vid punkten anförda reservation. Herr
talmannen förklarade vidare, att med hänsyn till innehållet i nämnda yrkanden
propositioner komme att framställas först särskilt beträffande de under 1 :o)
och 2:o) upptagna yrkandena samt därefter särskilt angående yrkandet under
il :o).

Sedermera gjordes till en början propositioner enligt de båda förstnämnda yrkandena;
och förklarades propositionen på bifall till det under 2:o) upptagna
yrkandet vara med övervägande ja besvarad.

Äng.

stipendier
åt elever vid
vissa yrkesutbildningsanstalter.

(Forts.)

Nr 22. 24

Måndagen deal 23 mars f. m.

Äng.

stipendier
ät elever vid
vissa yrkesutbildnings
-anstalter.

(Forts.)

Anslag
till understöd
åt folkbiblioteksväsendet.

Därefter gjordes propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag å
det under 3:o) angivna yrkandet; och förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 266—268.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 269.

Lades till handlingarna.

Punkten 270.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 271.

I punkten 267 under åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen hade
Kungl. Majit föreslagit riksdagen att höja det ordinarie förslagsanslaget till
understöd åt folkbiblioteksväsendet, nu 860.000 kronor, med 20,000 kronor till

880,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr W. Björck (I: 87)
och den andra inom andra kammaren av herr A. Thomson (II: 117), i vilka
motioner — med hänvisning till den i bilaga till 1931 års statsverksproposition,
åttonde huvudtiteln, punkt 267, förebragta utredningen -—- hemställts,
att riksdagen måtte besluta att ur anslaget till folkbiblioteksväsendet skulle
utgå understöd till skolbiblioteken efter i huvudsak de grunder, som angivits
i berörda utredning, samt att det ordinarie förslagsanslaget till understöd
åt folkbiblioteksväsendet på grund härav måtte, utöver vad som föreslagits i
statsverkspropositionen, höjas med 22,500 kronor till 902,500 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till herrar Björcks och Thomsons berörda motioner (I: 87 och II: 117) höja
det ordinarie förslagsanslaget till understöd åt folkbiblioteksväsendet, nu 860,000
kronor, med 42,500 kronor, till 902,500 kronor ävensom medgiva, att av nämnda
anslag finge utgå understöd till skolbibliotek i huvudsaklig överensstämmelse
med nyss angivna grunder.

Reservation hade anmälts av herrar Kvarnzelius. Berqqvist, Nilsson i Gränebo,
Rosén, Lundell, Carl Gustaf Hammarskjöld, Thelin, Olsson i Blädinge,
Holmgren, Danielsson och Andersson i Ovanmyra, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, och avslutas med
en hemställan, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å herrar Björcks och Thomsons berörda motioner (1:87 och
11:117), i vad de skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, höja det ordinarie
förslagsanslaget till understöd åt folkbiblioteksväsendet, nu 860,000 kronor,
med 20,000 kronor till 880,000 kronor.

Herr Bergqvist: Motionärerna yrka vid denna punkt ett högre belopp till
biblioteksväsendet för folkskolorna och småskolorna än Kungl. Majit föreslagit
för att förstärka anslaget till skolbiblioteken. Skillnaden är 22,500
kronor.

Utskottet har tillstyrkt motionerna, men vi reservanter hava inte kunnat

Måndagen den 23 mars f. m.

25 Nr 22.

vara med om detta, då vi ansett, att den slutliga framställningen rörande dessa
bibliotek bör komma från Kungl. Maj :t. Bibliotekssakkunnigas förslag på
denna punkt har ej fått sin slutliga granskning. Frågan bör slutligen prövas
bos Kungl. Majit, innan den fullt genomföres.

Reservanterna ha därför stannat vid den ökning av 20,000 kronor, som
Kungl. Maj :t har föreslagit, och jag ber, herr täman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Björck, Wilhelm: Herr talman! Denna fråga har tidigare ventilerats
här, och jag tror, att den siste ärade talaren vid åtminstone två föregående tillfällen
använt ungefärligen samma ord som i dag, när det gällt att avvisa kravet
på en omläggning av skolbibliotekens anslagsförhållanden.

Vid den omorganisation av folkbiblioteksväsendet, som genomfördes för två
år sedan, uteslötos som bekant skolbiblioteken. Den uppgiften återstod att tillgodose.
Två gånger har utskottet med skärpa skrivit örn vikten av ökade bidrag
till dessa bibliotek, och jag tror, att vi i fjol, oberoende av åsikter i övrigt,
voro överens om, att det var sista gången som det skrevs. Nästa gång skulle man
skrida till handling! »Nästa gång» — det är i år!

Såsom förhållandena nu äro, tror jag inte, att det finns någon möjlighet, att
få denna biblioteksverksamhet tillgodosedd, utan att riksdagen positivt inskrider.
Det är inte fråga örn några avskräckande belopp. Det gäller 22,500
kronor i år, nästa år dubbla summan. Då det finns 2,500 skoldistrikt, är det
onekligen en lindrig utökning, som man här skulle gå in för i syfte att folkskolebiblioteken
och de kommunala mellanskolomas bibliotek måtte komma i ett
gynnsammare läge. Herr Bergqvist hade sina tvivelsmål örn anslagsbestämmelsema.
Jag ber, herr talman, att få understryka, att de äro utarbetade efter
precis samma mall som av riksdagen och Kungl. Maj :t fastställts för folkbiblioteken.
De äro också granskade av olika regeringar och hava mig veterligt
icke föranlett erinringar från något håll, utan det är uteslutande av finansiella
skäl, som man ställt sig avvaktande. Men nu har ju, såsom^ herrarna
böra veta, genom de beslut, som fattats, huvudtitelns slutsumma i någon mån
nedbragts. Under sådana omständigheter kan jag inte se, att det kan åberopas
något skäl för att utesluta skolbiblioteken från den mera gynnade ställning,
som rättvisligen bör tillkomma dem.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 272—2S3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 284. Anslag

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till folkliga musikskolan i Arvika
för en minst 20 veckor lång kurs under verksamhetsåret 1931/1932 bevilja för ,• Arvika.
budgetåret 1931/1932 ett extra anslag av 6,000 kronor att utgå på de villkor,

Kungl. Majit kunde finna gott föreskriva.

Anslag
till understöd
åt folkbiblioteksväsendet.

(Forts.)

Nr 22. 26

Måndagen de.n 23 mars f. m.

Anslag
till folkliga
musikskolan
i Arvika.
(Forts.)

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr R. Sandler väckt motion (1:35), vari hemställts, att riksdagen
matte besluta att till folkliga musikskolan i Arvika för en minst 20
veckor lång kurs under verksamhetsåret 1931/1932 bevilja för budgetåret 1931/
1932 ett extra anslag av 7,000 kronor, att utgå på de villkor, Kungl. Maj:t
kunde finna gott föreskriva, samt att till stipendier för bevistande av nämnda
kurs vid folkliga musikskolan —• att utgå efter samma grunder som stipendier
till folkhögskoleelever — bevilja för budgetåret 1931/1932 ett extra anslag av
3,500 kronor.

. Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt, att
riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag, så vitt nu vore i
fråga, å herr Sandlers berörda motion (I: 35), i vad den skilde sig från Kungl.
Maj :ts förslag, till folkliga musikskolan i Arvika för en minst 20 veckor lång
kurs under verksamhetsåret 1931/1932 bevilja för budgetåret 1931/1932 ett extra
anslag av 6,000 kronor att utgå på de villkor, Kungl. Maj :t kunde finna gott
föreskriva,

b) avslå, herr. Sandle rs berörda motion (I: 35) jämväl i vad den avsåge anslag
till stipendier åt elever vid ifrågavarande skola.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Olof Olsson, Walles,
Sandén och Norsell ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till den i ämnet
väckta motionen.

Herr förste vice talmannen: Det ärende, herr talman, som behandlas i

denna punkt, rör musikskolan i Arvika. Vad motionären ifråga under punkten
vill, är egentligen två saker. Dels vill han, att anslaget för en på visst sätt
beskaffad kurs skall höjas från 6,000 till 7,000 kronor, dels vill han ha ett extra
anslag av 3,500 kronor, sorn skall kunna utgå till stipendier. Så underligt det
än kan låta, tycker jag i alla fall, att det ligger något ljusare till för musiken
i år, än det har varit under de närmast föregående åren. Detta inte därför att
det har blivit tre representanter för reservationen i den här kammaren, för vi
spränga säkerligen inte några berg, men på grund därav att det ser ut, som örn
det skulle så småningom gå upp för denna kammare liksom för medkammaren,
att musikskolan i Arvika inte är någonting annat egentligen än en folkhögskola
och som på grund därutav bör dela lotten med de övriga folkhögskolorna.

Först och främst är det ju från precis samma samhällslager, som eleverna
till denna skola och eleverna till de vanliga folkhögskolorna komma. Det är
ungt folk från jordbrukaren!, och det är unga arbetare från industri och hantverk,
och det är kvinnliga biträden från hemmen såväl i städerna som på landsbygden.
Det finns således ur den synpunkten ingen som helst skillnad. Det
är unga människor, som äro lika fattiga dessa som de andra och lika arbetslösa
som de andra. Det är med ett ord ungdomar, som försöka slå sig fram så
gott de kunna. Men skillnaden är emellertid den, att dessa ungdomar ägna sitt
intresse och sina studier åt musiken och för musikens egen skull. Det är inte
alls deras mening, att de skola bli musikanter i den gamla traditionella uppfattningen,
men det hindrar naturligtvis inte, att när de komma ut till de olika landsändar,
som de härstamma ifrån, de likväl ha förmågan både att uppmuntra och
stödja det rent folkliga musiklivet.

Frågan framställer sig då, om det verkligen är värt att understödja denna
folkhögskola på samma sätt, som man understödjer de andra. Vi ha ju en
gång haft ett musikliv, en folklig musikkultur, om vilken man säkerligen med

Måndagen den 23 mars f. m.

Nr 22.

fog kunde säga, att den var blomstrande och att den hade betydelse för vårt
folk inte bara vid högtidliga tillfällen, vid religiösa och andra, utan också i
folkets dagliga liv. Denna musikkultur har så småningom frätts sönder, som
vi ju alla ha lagt märke till. I stället för folkvisan, som värmde sinnena, ha
kommit slagdängor, som inte ens värma trumhinnorna, och vi veta ju också, att
det knäppes mycket mera sällan på fiolerna nu än det gjordes förr. Vi offra i
våra dagar rätt mycket arbete och mycket pengar på att samla resterna av
denna musikkultur och att bärga liksom vad som finns kvar. Detta är naturligtvis
bra, men det förefaller mig, som örn det skulle vara ändå bättre, om vi
i stället för att samla in vad som kan finnas kvar av det gamla, försökte skapa
nytt, d. v. s. försökte få musiken att ännu en gång slå rot bland alla folklager
för att således kunna ge oss den glädje, som musiken mer än någonting annat
kan ge.

Eftersom nu denna musikskola i Arvika är centralhärden för en strävan i
denna riktning, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som
.jag har låtit fästa vid den här punkten. Jag tror, att den lilla summa, som här
begäres, kommer att bli inte bara till nytta utan jämväl till glädje.

Herr Bergqvist: Riksdagen har mot denna musikskola, såvitt jag kan förstå,
visat stor välvilja. Första gången, när anslaget beviljades, nämligen vid
1925 års riksdag, anvisades ett belopp av 3,000 kronor. Redan året därpå höjdes
detta belopp till 5,000 kronor. Sedan komma vi till 1929 års riksdag, varvid
motionsvis begärdes ett anslag på 7,000 kronor. Då prövade riksdagen
detta anslag ånyo och stannade vid 6,000 kronor. Detta belopp bifölls också
för det nu löpande budgetåret.

Nu kommer man igen med ytterligare förhöjda krav. Man vill ha först och
främst 7,000 kronor såsom understöd åt själva skolan, men dessutom också
3,500 kronor till stipendier åt eleverna. Det skulle alltså bli en höjning utöver
det anslag, som nu utgår, med 4,500 kronor. Det förefaller att gå rätt så
snabbt med stegringen av anslagen till denna skola.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på att departementschefen icke kunnat
godtaga motionärens yrkande, att eleverna vid denna skola skola fullt
jämställas med eleverna vid de vanliga folkhögskolorna. I varje fall säger departementschefen,
att den saken bör vidare utredas. Det har också förefallit
utskottet, som örn detta skulle vara av behovet påkallat och att man i frågans
nuvarande läge inte skulle kunna gå utöver det belopp, som förra årets riksdag
beviljade.

Nu har herr Olof Olsson spelat på vackra och melodiska strängar, och det
kan ju hända, att han därmed har tangerat hjä.rtesträngarna hos kammaren.
Det vet jag inte, men i varje fall ser jag mig dock nödsakad att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Sandler: Herr talman! Reservanternas talesman har talat så bra

örn musiken, så jag skall inte spela så värst mycket på de strängarna utan försöka
hålla mig till samma tonart, som statsutskottet självt i sitt yttrande över
min motion. Det finns ju inte så värst mycken melodi, kan man saga, i statsutskottets
yttrande i det här avseendet. Det här ärendets behandling är i hög
grad ett exempel på att det förefaller vara riskabelt att återupprepa ett yrkande.
Jag tillät mig att ställa detta yrkande i fjol, och till förmån för detsamma
reserverade sig då en ganska manstark utskottsrepresentation, bra nog
nära hälften. I år har skaran smultit samman till fyra. Om jag kommer tillbaka
nästa år med samma förslag, har jag kanske inte någon alls i sällskap.

Emellertid tror jag ändock inte, att den förste ärade talaren har rätt i att
den här saken går nödvändigt framåt. Då vi hade saken uppe i fjol, talade ut -

A aslag
till folkliga
■musikskolan
i Arvika.
(Forts.)

Nr 22. 28

Måndagen den 23 mars f. m.

Anslag
till folkliga
musikskolan
i Arvika.
(Forts.)

skottsavdelningens ärade ordförande, då han hade ordet, så varmt till förmån för
de synpunkter, som motionen gick ut på, att det till sist inte var något mera,
som skilde honom och mig åt, än dessa 1,000 kronor, som det gällde att höja
anslaget .med. Det ingav mig verkligen den förhoppningen, att om jag kom
tillbaka i år, skulle vi bli sams inte bara örn motiveringen, utan också örn beloppet.
. Nu säger emellertid utskottets representant, att den här gången gäller
det inte bara ett anslag till själva skolan, som föreslås höjt med 1,000 kronor,
utan det gäller också ett anslag till stipendier — ett anslag av alldeles
ny karaktär. Det är fullkomligt riktigt.

Beträffande det första yrkandet säger statsutskottet såsom skäl för att inte
motionen bör bifallas, att det inte har tillkommit några nya omständigheter.
Beträffande stipendiefrågan säger utskottet i stället, att den frågan är inte
tillräckligt utredd''. Vad de här »omständigheterna» beträffar, har jag närmast
haft den uppfattningen, att det var tillräckliga omständigheter förut,
som grundade ett bifall till framställningen, men jag skall strax komma till
att det nog kan finnas vissa nya omständigheter att åberopa.

Vad stipendiefrågan beträffar, framhåller statsutskottet, att utredningen
inte.är tillfredsställande. Det skulle vara mig mycket kärt att få någon anvisning
fran statsutskottets sida örn i vad hänseende man önskar en utredning
utöver den, som redan har skett. Det förhåller sig nämligen inte alls så
som kammaren kanske kunde tro efter det sista yttrandet, att här begärs det
bara ifrån skolstyrelsen ett anslag och att ingen utredning har blivit verkställd
i saken. Örn kammaren hade tillfälle att taga del av vad åttonde huvudtiteln
innehåller på denna punkt, skulle herrarna finna utredningen där.
Man får veta, vad det är för slags elever, som gå där. Man kan bedöma deras
levnadsförhållanden och man får konstaterat, att det är precis samma slags
elevmaterial, som går i folkhögskolan. De leva under alldeles samma levnadsförhållanden
vid anstalten vid den folkliga musikskolan. Den är nämligen
kombinerad med folkhögskolan, och eleverna äta vid samma bord. Skolstyrelsen
och skolöverstyrelsen ha gått ut ifrån, att under dessa förhållanden
är det naturligast, om det överhuvud taget skall vara några stipendier för
detta ändamål, att man anlägger samma normer beträffande dessa stipendiers
storlek, som är brukligt, då det gäller folkhögskolans elever. Skolstyrelsen
har gjort en beräkning över det sannolika antal, som kan väntas komma i
fråga, och skolöverstyrelsen har granskat och justerat den i visst hänseende
beträffande antalet och har sedan därefter beräknat beloppet. Nu skulle det
vara av intresse att veta, vad utöver detta, det är för en utredning, som statsutskottet
önskar. Gäller det själva frågan, örn det bör lämnas stipendier till
sådant ändamål, är det mindre en utredningsfråga än en omdömesfråga, där
man kan taga sin ställning efter den uppfattning, man har örn värdet av att
åt en sådan undervisning lämna stöd.

Jag skall nu komma tillbaka till frågan, örn det är några nya omständigheter.
Jag säde, att jag skulle inte tala örn musiken, men en enda sak skall
jag be att få beröra. Det finns någonting i musiken, som kallas för resonans
och som utskottets talesman säkerligen är förtrogen med. Skall det bli någonting
av en sådan här verksamhet som den folkliga musikskolan, hänger
det naturligtvis i ofantligt hög grad på, örn det finns resonans inom den svenska
befolkningen för en sådan verksamhet. Då vill jag fästa kammarens uppmärksamhet
på, att under just de allra sista åren och speciellt under det sista
året har uppstått en livlig verksamhet inom flera svenska landsdelar för att
upptaga och odla folkmusik genom bildande av särskilda musikcirklar. Det
är inom nykterhetsorganisationer och arbetareorganisationer, som denna sak
har tagits upp. Den verksamheten har fått sin stimulans och också fått förutsättningarna
för att kunna göra någonting genom den undervisning, som nu

Måndagen den 23 mars f. m.

29 Nr 22.

kan fås i Arvikaskolan. Förra året arbetade t. ex. i Uppland ett tiotal sådana
musikcirklar, stimulerade av verksamheten i Arvika. Det hölls en musikfest,
besökt av ett par tusen personer, på Viks slott i Uppland, där dessa musikcirklar
framförde resultaten av sin verksamhet. Jag menar, att när man
finner, att det föreligger en sådan resonans bland den svenska befolkningen
för denna verksamhet, kan nian inte betvivla, att det verkligen blir något resultat
av.

Effekten av de pengar, som man ger ut på detta område, mäter man inte
med det belopp, som man ger ut, utan enligt min mening måste man multiplicera
detta åtskilliga gånger, i fall man vill ha en föreställning örn, vad denna
verksamhet betyder för uppfostrande av det svenska folkets smak. Var
och en, som följer med företeelserna på detta område, vet ju, att vi hotas förnärvarande
av en mycket stark industrialisering av nöjeslivet överhuvud taget
och att på det musikaliska området landet översvämmas av den mekaniserade
musiken. Det är ett av huvudsyftena för verksamheten i denna skola att söka
åstadkomma en vändning i denna utveckling. Örn jag får uttrycka saken på
det sättet, så gäller det att återuppväcka intresset för den inhemska låten och
därmed vända smaken bort från den utländska olåten, som vi översvämmas
av i dessa tider.

För min del dristar jag mig trots läget i statsutskottet att yrka bifall till
min motion, som sammanfaller med den av herr Olof Olsson m. fl. avgivna reservationen.

I herr Sandlers yttrande instämde herr Björck, Wilhelm.

Herr Ekman: Herr talman! Jag skall också be att på det livligaste få

instämma i vad herr förste vice talmannen och herr Sandler anfört och yrkat.

Undervisningen i denna skola är synnerligen god, och det är en utomordentligt
stor kulturuppgift, som skolan har att fylla särskilt bland de bredare lagren
inom vårt folk. Skolan är ju tillgänglig för dessa, och där, som herr Sandler
uttryckte sig, får man smaken för vår inhemska folkmusik uppodlad och
befästad, så att man får en motvikt emot det utländska kram, som nu översvämmar
landet. Jag anser, att skolan har en utomordentligt viktig uppgift
att fylla i dessa dagar bland vårt folk. Därtill kommer, att skolöverstyrelsen,
som ju har prövat saken ur pedagogiska och kulturella synpunkter, har tillstyrkt.

Under sådana förhållanden kan det väl inte vara äventyrligt för kammaren
att följa skolöverstyrelsen, och jag ber alltså att få instämma med de talare,
som ha yrkat bifall till motionen.

Herr Bergqvist: Det tycks spelas upp till en lustig galopp bär i kammaren
i denna fråga! Redan är det fyra vackra stämmor, som ha låtit höra sig.
Jag vet inte, örn jag skall räkna herr förste vice talmannen eller herr Sandler
som förste fiolist, men herr Ekman är tydligen basfiolen, och herr Björck stack
in med en liten flöjtton för att det skulle bli en fylligare harmoni. Vad skall
man nu dansa efter detta? Jazz eller foxtrot? För mig passar kanske bäst
med den gamla hederliga valsen, men jag är ganska stelbent på gamla dar, och
därför kan jag inte låta förleda mig till några äventyrligheter, fastän mycket
vackra toner ha ljudit i mitt öra.

Jag skall nu bara gå in på herr Sandlers fråga, vad det är för en utredning,
som ytterligare skall behövas. Därom kan jag dock inte direkt yttra mig, ty
jag har verkligen inte kunnat undersöka den saken. Skolöverstyrelsen säger
visserligen, att dessa musikelever äro i lika stort behov av understöd som vanliga
folkhögskoleelever. Herr statsrådet vill inte gå in på detta utan vidare,

Anslag
till folkliga
musikskolan
i Arvika.
(Forts.)

Nr 22. 30

Måndagen den 23 mars f. m.

■uTth- 0°h harn inte ens medgiva att de kunna överhuvud taget anses jämställda
musikskolan me<^ folkhögskolans elever. Han anser, att innan man kan fatta något beslut,
i Arvika, hör det bli en verklig utredning. Varu ti denna utredning skall bestå, kan jag
(Forte.) inte yttra mig örn, utan jag får hänvisa till departementschefen att närmare
förklara det. Jag är alltid »regeringstrogen» — jag har suttit såsom ordförande
i statsutskottets andra avdelning i mer än tio år — och vare sig det har
varit en socialdemokratisk regering, frisinnad regering eller högerregering, så
har jag trott blint på vad vederbörande departementschef har sagt. Därför
är det väl inte heller värt, att jag avviker ifrån detta nu, då det är en kollega
till mig, som sitter på ecklesiastikministertaburetten.

Jag stannar således med att vidbliva mitt yrkande.

Herr Sandén: Herr talman! Då man på nära håll haft tillfälle att iakttaga
den verksamhet, som Arvikaskolan utfört under de gångna åren, delar man den
uppfattning, som kommit till uttryck i herr Sandlers motion, och instämmer
i de bifallsyrkanden, som ha framställts till densamma. Känner man dessutom
till de stora personliga uppoffringar, som skolans ledare åtminstone under de
första åren fick göra för att skolan skulle kunna starta och uppehålla sin verksamhet,
förefaller det mig, att herr Sandlers hemställan är dubbelt behjärtansvärd.

Det faktiska förhållandet är ju, att skolan under de år, den verkat, har hunnit
utbilda en betydande skara unga män på musikens område, vilka på skilda
platser i vårt land, verkat för musiklivets höjande i sina respektive hemtrakter.
Själv har jag varit med vid många tillfällen och iakttagit, att man förvånat
sig över de utomordentliga kunskaper, som förvärvats under vistelsen i musikskolan
i Arvika.

Jag skall alltså be, herr talman, att på det livligaste få instämma i herr
Sandlers yrkande, på samma gång som jag vill säga, att jag förvånar mig över
att biskop Bergqvist är så gensträvig på denna punkt. Såsom värmlänning
och speleman torde han kanske kunna låta rucka på sig i det här fallet. Örn
han inte vill dansa vals, så kan han väl ändå deltaga i en liten fransås eller
åtminstone i en sirlig menuett.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr förste vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, jämlikt föreliggande
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarade herr förste vice talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sandler begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
284, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de
ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Måndagen dea 23 mars f. m.

31 Nr 22.

Då herr förste vice talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 56.

Punkterna 285 och 286.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 287.

Lades till handlingarna.

Punkten 288.

I punkten 283 under åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen hade
Kungl. Majit föreslagit riksdagen att till understödjande av gymnastik och
idrott anvisa för budgetåret 1931/1932 ett extra anslag av 120,000 kronor, därav
till svenska gymnastikförbundet 55,000 kronor, att utgå på de villkor,
Kungl. Majit kunde finna skäl bestämma.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herrar G. Tamm och K. J.
Sandegård (I: 37) och den andra inom andra kammaren av herr E. Laurén
(lii 55), i vilka motioner hemställts, att riksdagen ville öka det under åttonde
huvudtiteln avd. L. punkt 2 (283) föreslagna anslaget till understödjande av
gymnastik och idrott med 20,000 kronor, eller till 140,000 kronor, därav till
Svenska gymnastikförbundet 75,000 kronor, att utgå på de villkor, Kungl.
Majit kunde finna skäl bestämma.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majits förslag och herrar Tamms och
Sandegårds samt Lauréns berörda motioner (1:37 och 11:55), till understödjande
av gymnastik och idrott anvisa för budgetåret 1931/1932 ett extra anslag
av 120,000 kronor, därav till svenska gymnastikförbundet 65,000 kronor, att
utgå på de villkor, Kungl. Maj :t kunde finna skäl bestämma.

Reservation hade avgivits av herrar Bergqvist, Olof Olsson, Lundell, Thelin,
Nilsson i Bonarp, Bengtsson i Norup, Holmgren och Sandwall, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och herrar Tamms och Sandegårds samt Lauréns berörda motioner (1:37 och
lii 55), till understödjande av gymnastik och idrott anvisa för budgetåret 1931/
1932 ett extra anslag av 130,000 kronor, därav till svenska gymnastikförbundet
65,000 kronor, att utgå på de villkor, Kungl. Majit kunde finna skäl bestämma.

Herr Tamm: Herr talman! För den händelse kammaren på denna punkt

skulle följa statsutskottet, kan det inte undvikas, att ett sådant beslut från
kammarens sida skulle betyda ett misstroendevotum mot hela vår svenska
idrottsrörelse och mot vår svenska idrottsrörelses ledning. Det vore så mycket
beklagligare, örn så skulle ske, som det är alldeles tydligt, att detta inte varit
utskottets mening. Det föreligger ju heller inte någon anledning härtill. Även
örn på vissa håll mindre sympatier skulle förefinnas för fotboll eller boxning
eller kanske rent av för det myckna »tävlingsraseriet», vilket man ju gärna

Anslag
till folkliga
musikskolan
i Arvika.
(Fort».)

Anslag
till understödjande
av
gymnastik
och idrott.

Nr 22.

Måndagen den 23 mars f. m.

Anslag

till under ■stödjande

gymnastik

och idrott.

(Forts.)

vill påtala, så kan man dock icke underlåta att erkänna den oerhört betydelsefulla
insats för vår ungdoms fysiska fostran, som den svenska idrottsrörelsen i
dessa dagar gör. Den är i själva verket värd ett uppmuntrande i mycket hög
grad. Det är ju naturligt, att sedan nu idrottsrörelsen i vårt land under tre
år i följd fått ett anslag för år av 65,000 kronor, och då en höjning av detta
anslag inte kunnat för nästkommande år av vederbörande departementschef tillstyrkas,
trots att det ansetts önskligt, på grund av att det budgetära läget härför
lade hinder i vägen, och då vidare idrottsrörelsen själv uppskattat sitt behov
till inte mindre än 245,000 kronor — då är det, säger jag, under sådana förhållanden
naturligt, att en nedprutning av riksdagen i detta fall av anslaget
ifrån 65,000 till 55,000 kronor måste väcka både bitterhet och misstämning i
idrottskretsar.

Givetvis är jag som motionär tacksam för att gymnastiken, för vilken jag i
detta fall varit förespråkare, av statsutskottet föreslagits erhålla 10,000 kronor
utöver de 55,000 kronor, som den förut haft. Men dessa pengar tagas i
detta fall ifrån idrottsrörelsen, och det är inte, skulle jag vilja säga, överensstämmande
med svenskmannakynne att vilja tillskansa sig fördelar på andras
bekostnad. Ett sådant tillvägagångssätt kan väl knappast heller få kallas fair
play. Jag tror att jag kan tala på hela gymnastikrörelsens vägnar, då jag
säger, att under sådana omständigheter träder mycket hellre gymnastiken tillbaka
och godtar det ursprungliga förhållandet mellan anslagen till idrott och
gymnastik, d. v. s. 55,000 kronor till gymnastiken och 65,000 kronor till idrotten.
Nu skulle det ju enligt statsutskottets förslag bli tvärtom.

Jag vill, på samma gång som jag uttalar den förhoppningen, att denna kammare
skall visa samma förståelse, som utskottet gjort för gymnastikens krav,
dock vädja till kammaren att verkligen noga betänka den pinsamma situation,
som ovillkorligen skulle uppstå genom att endast det lägre anslaget lämnas
idrotten. Saken går lätt att hjälpa genom att kammaren bifaller reservationen,
vari hemställes, att anslaget till gymnastik och idrott skall ökas från det av
regeringen föreslagna beloppet, 120,000 kronor, till 130,000 kronor, och att
alltså gymnastiken skall få det av utskottet föreslagna beloppet, 65,000 kronor,
men att samma belopp skall utgå även till idrottsrörelsen.

Frågan kan ju möjligen i denna kammare icke synas vara av så stor betydelse.
Jag är dock övertygad örn att det beslut kammaren i dag fattar är föremål
för ett stort intresse långt in i våra 200,000 idrottsmäns led, liksom också
bland de bortåt 60,000, som direkt äro intressenter i vår svenska gymnastik.
Jag vill uttala min varma vädjan till kammaren att i detta fall följa reservanterna,
och alltså ge ett anslag på 65,000 kronor till vardera av dessa idrottsgrenar,
gymnastiken och idrotten. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herrar Sandegård, ''Åkerberg, Wagnsson, Wahlmark, Lindström,
Lindhagen och Vermerström.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! I ecklesiastikministerns
frånvaro — man behandlar ju åttonde huvudtiteln samtidigt i andra
kammaren — ber jag att på denna punkt få säga några ord. Jag anhåller att
få uttala den meningen, att det i den föreliggande frågan icke finns tillräckliga
skäl för ett avvikande från Kungl. Maj:ts förslag, vare sig i vad det gäller
det sammanlagda beloppets storlek eller i vad det gäller ifrågasatta förskjutningar
de båda sammanförda anslagsbeloppen emellan.

För egen del är jag personligen intresserad både för vår idrottsrörelse och
för den svenska gymnastiken. Denna omständighet har emellertid icke kunnat

Måndagen den 23 mars f. m.

Nr 22.

föranleda mig att i nu föreliggande situation påyrka ökat anslag åt någondera
av dessa organisationer.

Man har vid Kungl. Maj :ts behandling av detta ärende inrangerat önskemålen
örn höjda anslag åt dessa rörelser bland dem, örn vilka man mycket väl kan
erkänna att de äro önskvärda i och för sig, men som i det nuvarande läget, när
det gäller anslagsökningar i allmänhet, ändock böra anstå tills vidare.

Jag tror sålunda icke att det i nuvarande situation gives tillräckliga skäl för
att skrida till en ökning av det sammanlagda anslagsbeloppet. Än mindre
tror jag det är riktigt att göra som statsutskottet föreslagit, nämligen att med
bibehållande av det sammanlagda anslaget öka den del, som tillkommer gymnastiken,
på idrottsrörelsens bekostnad. Jag tror man kan påstå, att den fördelning
som hittills gällt och beträffande vilken Kungl. Majit äskat en fortsättning,
är rättvis och rimlig. Det skulle därför förefalla mig naturligt, örn
kammaren i detta läge inte följer vare sig utskottet eller reservanterna, utan
för sin del bifaller Kungl. Majits förslag.

Herr Rosén: Herr talman! Jag misstänker på rätt goda grunder, att re servanterna

och kanske även många andra av kammarens ledamöter icke ha fullt
klart för sig, hur de till idrottsrörelsen lämnade olika anslagen av olika statsmedel,
nämligen statsbidrag, arbetslöshetsmedel och lotterimedel, användas. Då
det inte minst på grund av missnöje med vissa förhållanden inom idrottskretsar
kan vara lämpligt att ett och annat om denna sak nämnes och kommer in i kammarens
protokoll, skall jag tillåta mig att för en stund taga kammarens tid i anspråk
med en liten redogörelse av vad som förekommer i de allra sista årens
revisionsberättelser. Jag vet inte örn Kungl. Majit utser båda revisorerna, men
i varje fall är en bland dem förordnad av Kungl. Maj it.

.En årligen återkommande anmärkning är, att det är mycket svårt att från de
olika förbunden få redovisningar över användningen av statsbidragen. Det brukar
annars vara ett oeftergivligt villkor, att de som få statsbidrag skola ordentligt
redovisa för dem. I många fall lämnas här ingen redovisning förrän efter
upprepade påstötningar och ibland — vilket jag kommer till längre fram — inte
alls.

I en revisionsberättelse påpekas, att enligt bestämmelserna statsbidrag skall
lämnas till sådana idrottsgrenar, vilka äro i behov därav, eller vilkas utövare i
allmänhet tillhöra de mindre bemedlade samhällsklasserna. Det kan starkt ifrågasättas,
säga revisorerna, örn fotbollsförbundet och golfförbundet varit i behov
av medel i den utsträckning, som riksförbundet ansett lämpligt att bevilja dem
av statsmedel. Hur mycket de fått anges inte, men det är väl förmodligen så,
att anmärkningen inte skett utan fog.

Det anmärkes vidare mot de »oskäligt höga» — uttrycket är revisorernas —
ersättningar, som i vissa fall tilldelats representanter för förvaltningsutskottet
vid kongresser i utlandet. Det nämnes som exempel, att en herre fått 50 kronor
i dagtraktamente för representation i Köpenhamn jämte representationsbidrag.
En kommittéledamot, som skall offra sin tid och avstå sina inkomster
för att deltaga i utredning i någon fråga, som berör staten, får nöja sig med 18
kronor örn dagen, men en person, som representerar vår idrottsrörelse vid en kongress
på andra sidan sundet, anses böra ha 50 kronor örn dagen!

Det anmärkes mot bristande kontroll beträffande distriktens och specialförbundens
användning av bidrag. Det påvisas, att fall förekommit, då statsmedel
använts på ett sätt, för vilket de icke varit avsedda.

Det är emellertid, ^ som jag nämnde inte bara det statsbidrag, som
nu närmast är i fråga, som utgår till idrottsrörelsen, utan betydande
belopp ha lämnats av lotterimedel, dels för utlämnande av lån till anläggning
av idrottsplatser, dels för Sveriges deltagande i de Olympiska spelen

Första /Hammarens protokoll 1031. Nr 22. 3

Anslag
till understödjande
av
gymnastik
och idrott.

(Forte.)

Nr 22.

Måndagen den 23 mars f. m.

Anslag

till under stödjande

gymnastik

och idrott.

(Forts.)

m. m., och dessutom har lämnats mycket stora belopp av arbetslöshetsmedel.
Även beträffande dessa medel ha grava anmärkningar framställts. Jag skall
inte ta upp många — jag skall inte ens ta de grövsta •— men jag skall ta några
stycken.

Av intresse är då att veta, hur anslagen av dessa medel använts för deltagandet
i spelen i Amsterdam. Jag skall ta några siffror, några stickprov. Hela
det till de olika idrottsgrenarna utdelade beloppet av allmänna medel var 248,000
kronor. Mest av alla grenar fick ridsporten, som erhöll 67,000 kronor av detta
belopp. Allmänna idrotten fick 34,000 kronor, skididrotten, som jag trodde var
en av de förnämsta i landet, 28,000 kronor, brottning 20,000 och boxning 10,000
— som bekant är ju inte den »sporten» tillåten offentligt här i Sverige, men
med statsmedel understödjes den, fastän det sagts i utskottet, att så inte är
fallet. Att märka är alltså, att brottning och boxning fingo tillsammans mer
än skididrotten. Vidare fick skridskosporten 2,900 kronor. Utom dessa 248,000
kronor kostade ledningens resor till Amsterdam 14,000, löner och expedition
14,000, kongressbidrag 5,700 o. s. v. Att ridsporten fått mer än 25 % av hela
beloppet lär bero på, att med dessa allmänna medel har betalats ridsportens förvaltningsutgifter
mellan de olympiska spelen. Det är ett rent missbruk av allmänna
medel, som i detta fall ägt rum.

Till ett av de olympiska spelen skickade man från Sverige 11 ledare för 33
deltagare inom en idrottsgren. Elva ledare för trettiotre deltagare — det är att
ha god råd! Revisorerna yttra också, att det vittnar örn »bristande anpassning
efter de ekonomiska förhållandena», och det är nog det minsta man kan säga.

Det är mycket intressant att erfara, huru kostnaderna för varje svensk deltagare
i ett av de olympiska spelen fördelas inom de olika grenarna; det gäller
alltjämt allmänna medel. Jag tar några stickprov. Dyrast av dessa våra representanter
voro deltagarna i kortdistansskytte, som kostade 3,030 kronor per
styck. Därnäst komma deltagarna i militär idrott på ett så pass stort avstånd
som ned till 2,380 kronor, vidare rodd 2,130 kronor, fäktning 1,860, tennis
1,770 och långdistansskytte, som sålunda kommer långt efter kortdistansskyttet,
1,660. Gymnastiken kom allra sist i raden med 1,150 kronor; gymnasterna
kostade alltså minst. Jag har här inte räknat upp alla.

Man kan ju fråga sig, varför det kan vara så stor skillnad på kostnaderna i
deltagandet mellan kortdistansskyttet och de övriga, exempelvis långdistansskyttet.
Revisorerna upplysa härutinnan, att deltagarna i kortdistansskyttet
»bereddes största möjliga trevnad och nöjsamhet». Därom vittna, heter det
bland annat, de bland verifikationerna rikligt förekommande restaurangräkningarna,
vilkas större poster merendels avsett tobak och spirituosa. Olympiska
kommittén får ett erkännande av revisorerna för att den sökt nedbringa representationskostnaderna.
Det heter dock därom bland annat, att brottarna icke
godtogo den på förhand ordnade inkvarteringen i Amsterdam, utan föredrogo
att själva sörja för sitt uppehälle därstädes. Det med anledning härav utbetalade
dagtraktamentet har förefallit revisorerna oskäligt högt, liksom för övrigt
dagtraktamentena under resan. I vissa fall hade anmärkningsvärt höga reseersättningar
utgått. Det är ju prydligt att man här, när det gäller dessa allmänna
medel, kan visa ett sådant självsvåld att man hugger för sig vad som
helst, när vi på kammarens bord nu lia en proposition, som går ut på att spara in
ett belopp genom att något knappa in på kilometerpengarna åt dem, som resa i
statens tjänst.

Även beträffande dessa utgifter för spelen framhållas svårigheterna av att
få in redovisningar av specialförbunden. Mest uppseendeväckande är, att för
representation i segling anslogs 15,000 kronor, men att inga verifikat ha kunnat
uppvisas. Det är allmänna medel, som användas på det sättet!

Liknande klagomål ha gjorts i revisionsberättelserna år efter år, och ingen -

Måndagen den 23 mars f. m.

Nr 22.

ting synes göras för att åstadkomma rättelse. Jag vill nu anmärka, att detta
icke gäller endast de två eller tre sista åren, utan jag har läst berättelserna för
15 år, ehuru vad jag här omnämner berör de senast bekantgjorda exemplen. Det
har emellertid varit likadant ungefär hela vägen, ehuru jag knappt kan värja
mig för det intrycket, att självsvåldet ökat på sistone.

En annan sak, som belyser hur man handlar, när man får hand om allmänna
medel, är följande. Svenska lawntennisförbundet begärde på sin tid ett anslag
av lotterimedel till uppförande av en tennispaviljong i Stockholm. Det uppgavs
i ansökningen till Kungl. Majit, att det inte var fråga örn en affärsspekulation,
utan att det snarare vore att betrakta som ett filantropisk företag. Kungl.
Maj :t anvisade 200,000 kronor för ändamålet. Totalkostnaderna uppgingo till
bortåt 600,000. Ett par hundra tusen anvisades genom gåvomedel, och ett belopp
på, om jag minns rätt, 160,000 kronor anvisades av centralföreningens egna
medel. Centralföreningen har dock, såvitt jag kunnat finna, aldrig anslagit
några pengar av egna medel annat än till just tennispaviljongen i Stockholm.

Sedan paviljongen var färdig — den byggdes, som jag nämnde, till över
en tredjedel med allmänna medel — överläts detta »filantropiska» företag till
ett privat bolag, allt enligt revisorernas berättelse, för att underlätta för detta
privata bolag att finansiera sina egna dyrbara anläggningar. Enligt revisorernas
uttalande har man nu så höga avgifter, att ett utövande under vintern
av denna sport är möjligt endast för mera välsituerade personer.

Jag kan inte låta bli att med ytterligare ett exempel belysa, huru de herrar,
som sitta i förvaltningarna på detta område, anse sig kunna handla, när
de ha hand örn delvis allmänna medel. Förfaringssättet vid antagandet av
anbud på uppförande av den ifrågavarande paviljongen är nämligen mycket
dråpligi Lägsta anbudet var avgivet av en över hela riket känd landsortsfinna,
vilken bland annat till järnvägsstyrelsens fulla belåtenhet utfört takbyggnaden
på den nya vänthallen vid Malmö centralstation. Det är ju ett
vackert och förnämligt arbete, som kanske många av kammarens ledamöter
varit i tillfälle att se. Dess anbud låg nära 10 procent under det närmast
liggande högre anbudet. Skillnaden var 22,000 kronor. Protokollet över
denna, kommittés prövning av anbuden — det är rätt dåligt formulerat — lyder
salunda: »Sedan fastslagits, att kommittén måste lösa sin uppgift efter
principen att för bygget endast må anlitas vad som hos oss är fullt prövat,
och då A.-B. Träkonstruktion dels icke har kontor eller är organiserade i
Stockholm, dels icke såsom byggmästare bär kunnat påvisa något färdigt husbygge
i. Stockholm av sådan betydelse, att det kan dokumentera firman för
här ifrågavarande fall så. och i trots av att A.-B. Träkonstruktion på det
allra, bästa rekommenderats såsom träbågsspecialist, och då det ansågs, att det
förhållandet, att dess anbud enligt dagens meddelande vore synnerligen lägre
än varje annat, knappast finge influera på frågan under givna förhållanden,
beslöts att omedelbart denna dag underhandla med Ivan B. Person angående
kontraktets uppgörande.»

1 sin berättelse över bygget, när del var färdigt, anförde samma kommitté,
att »uteslutandet av lägsta anbudsgivaren visat sig lyckligt under det starkt
forcerade arbetet, når det stundom berodde på timmen att avgöra en byggnadsväg».
Revisorerna tillägga upplysningsvis, att bygget fördröjdes minst fyra
månader utöver den kontraherade tiden!

En grav anmärkning framställes mot kommittén för dess förhållande till
entreprenören. Kommittén hade utbetalat garantisumman — 10,000 kronor,
som skulle innestå långt före den bestämda tiden, fastän anmärkta brister
icke avhjälpts.

Stora summor av allmänna medel ha gått till idrottsplatser. Intill den 1
juli 1926 — det är den senasle uppgift, som föreligger — hade av lotterimedel

Anslag

till under stödjande

gymnastik

och idrott.

(Forts.)

Nr 22.

Måndagen den 23 mars f. m.

Anslag

till under stödjande

gymnastik

och idrott.

(Forts.)

utlånats 606,000 kronor för sådant ändamål. I direkta anslag av statsmedel hade
utgivits 407,761 kronor, av arbetslöshetsmedel 1,993,191 kronor och i kommunala
anslag 2,582,705 kronor, tillsammans 5,589,657 kronor. Men det är inte
allt. Det uppges, att skogssällskapets statsarbeten, mika som bekant handskats
med statsmedel, också hade lämnat bidrag, men sällskapet kan inte säga
hur mycket det har lämnat. Det uppges, att även dessa anslag i vissa fall
icke använts för avsedda ändamål. Det har varit dålig kontroll över användningen
.

Ja, det är på det viset man förfar med allmänna medel, när det gäller idrottsrörelsen.
Det är att djupt beklaga, att de år efter år gjorda grava anmärkningarna
icke föranlett några åtgärder, som lett till verklig rättelse. Att
slöseriet på detta område inte ses med blida ögon bland idrottsintresserade,
tillät jag mig framhålla i början av mitt anförande. Jag fann för några dagar
sedan på sportavdelningen i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för
den 17 mars i år en liten bit, ur vilken jag inte kan underlåta att läsa upp
några rader. Den åsyftade idrottsredaktören talar örn, att man i Finland bildat
en sammanslutning för att åstadkomma litet sans och måtta inom idrottsrörelsen,
och han fortsätter: »Föreningar för sans och måtta inom idrottslivet
ha onekligen en uppgift. Särskilt i fotboll är behovet av sådana tydligt. Hade
vi där haft en liknande ''nykterhetssammanslutning’, hade vi nog undgått bl. a.
fotfollsförbundets mycket omtalade 17.000-kronorsbankett vid ett organisationsjubileum
för något år sedan, en bankett, som gick av stapeln huvudsakligen
av den anledningen, att det fanns pengar i kassan. Naturligtvis skulle en
måttlighetssammanslutning för fotboll också rensa bort 9/i» av alla internationella
bollkongresser och annat viktighetsmakeri, som kommit in i fotbollen
endast därför att den blivit en givande affär. — Vi behöva bromsiurättningar
litet varstädes inom idrottslivet», säger denne säkerligen mycket idrottsintresserade
tidningsman.

Jag ber att få instämma med honom och tillåter mig uttala, att en förnuftigare
hushållning och en bättre skötsel av allmänna medel är nödvändig, när
det gäller medel, som ställas till idrottsrörelsens förfogande, och jag tror, att
det som en första varning på detta område vore mycket hälsosamt, örn kammaren
ville bifalla utskottets förslag. Så snart man åstadkommit sundare förhållanden
på detta område, skall jag, herr talman, med min röst bidraga till en
höjning av anslaget, men för närvarande är jag absolut förhindrad att biträda
något annat förslag än utskottets.

Herr Carlsson, Carl: Herr talman! Det kan inte falla mig in att ens försöka
försvara idrottsrörelsen för de missförhållanden, som den föregående talaren
här har anmärkt på, men det förefaller mig vara rimligt, att man i detta
avseende går en annan väg. Örn de påtalade förhållandena verkligen existera,
bör det vara möjligt för Kungl. Majit att till nästa år, innan nya anslag
beviljas, låta verkställa en grundlig undersökning i denna sak. Som frågan
nu ligger till, tror jag det vore klokast, om kammaren ginge in för att fördela
anslaget enligt nuvarande grunder mellan idrottsrörelsen och gymnastikförbundet.

Jag ber sålunda, herr talman, att kort och gott få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr Sandén: Herr talman! Jag skall be att med några ord få motivera

mitt ställningstagande i den föreliggande frågan.

Av de två grenar av fysisk fostran, som här äro ifrågasatta för erhållande
av anslag, åtnjuter gymnastiken större sympatier än idrotten. Skälen härtill
kunna vara många. Gymnastiken kan hänföras till vad jag skulle vilja kalla

Måndagen den 23 mars f. m.

37 Nr 22.

vårt nationella arvegods. Den är sund till sitt väsen, till sina följder och till
sitt offentliga framträdande. Den kommer just inga lidelser åstad, den bidrager
i stället till skapandet av en allmän balans, som är värd uppmuntran.
Den arbetar delvis under svåra omständigheter. Lokaler och material äro dyrbara,
uppvisningarna samla i regel endast ett mindre antal åskådare. Deri
har inga stjärnor, som nå tusentalen. Den åtnjuter i viss utsträckning pressens
välvilja, men den får inga helsidor. Den vandrar inte reklamens breda allfarväg
utan drar sig mången gång fram på oländiga småstigar.

Beträffande idrotten gäller ett rakt motsatt förhållande. Idrotten har intet
speciellt nationellt över sig. Den är kosmopolitisk till anda och framträdande.
Dess följdföreteelser äro många gånger osunda. Har man nödgats göra en
resa i samma kupé, t. ex. som ett resande fotbollslag eller ett resande bandylag,
så kan det hända, att man tar sig en liten funderare, örn rörelsen — för att
tala med herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet -—- är »av
oskattbart värde för folkets fysiska och moraliska fostran». Har man vidare
sett, hur lidelsen vid åtminstone vissa tävlingar fullkomligt tar överhand och
undantränger gentlemannaskapet och mycket annat förresten, så blir man än
mera betänksam. Idrotten arbetar under gynnsamma omständigheter. Den
undantränger många gånger folkbildningsarbetet, nykterhetsrörelsen, den fackliga
rörelsen o. s. v. Dess tävlingar besökas av hundratal och t. o. m. tiotusental,
som erlägga avgifter för att vara med örn evenemangen. Den åtnjuter, som
herr Rosén visat, ofta kommunalt understöd i form av anslag till idrottsplatser,
befrielse från nöjesskatt o. s. v. Den åtnjuter till sist också pressens
alldeles särskilda nåd och gunst. Idrottsstjärnorna få sidor, under det att
andra förtjänta män ■— vetenskapsmän och med dem likställda ■— få petitnotiser.

Med hänsyn tagen till bl. a. dessa omständigheter är det som jag ansett, att
en sådan fördelning av anslaget, som den av utskottet föreslagna, är motiverad.
Idrotten har betydande möjligheter att finansiera sin rörelse utan så stort anslag
från statens sida, som den nu åtnjuter, under det att gymnastiken befinner
sig i det rakt motsatta läget. Vad som slutligen bestämt mig för att ansluta
mig till den av utskottet föreslagna fördelningen har, utöver det ovan
anförda, varit behovet av att riksdagen på något sätt låter veta, att den observerar
en del företeelser, som idrottsrörelsen har haft i släptåg. Jag har
en lunta med skildringar från idrottsmäns och idrottsresandes framfart i olika
delar av landet. Jag skall inte, såvitt jag inte därtill blir nödd och tvungen,
taga upp kammarens tid med att föredraga dem, men jag skall läsa upp ett
enda litet brottstycke ur Idrottsbladet för juni i fjol, i vilket — jag skulle
tro, att det är Torsten Tegnér, som skrivit det -— det bland annat heter: »De
resande fotbollslagens fylleriförseelser skulle helt visst tunna av, örn ledningen
ginge in för att bestraffa kvickare, oftare, obönhörligare. I stället kunde
ju straffen bli måttliga till sin kvantitet. Om ett lag som skämde ut sig
— inte bara genom ''högljuddhet’: ty det är för mycket begärt att grabbar
som äro ute för att utveckla energi och temperament skola vara tysta som
murmeldjur eller tillbakadragna som läsflickor — skämde ut sig med spritförtäring,
ovålighet, närgångenhet, kladd, finge påföljd, t. ex. en månads diskvalificering,
säkert som amen i kyrkan, då bleve det nog mera pli på herrarna
i framtiden. Nu breder sig slöddret i stället, i den mån resurserna till
alkoholkonsumtionen ökas.

På svarta tavlan med Rålambshov, som firade sin Visbyresa så grundligt
att en av fylleristerna trillade över bord och fann en ärelös grav!

Desslikes med Djurgårdshov, notoriskt blaskpatrask, aktuellt med anledning
av att en nära nog led- och redlös lirare sparkade av sig ena ''spiran''.» •—

Anslag
till understödjande
av
gymnastik
och idrott.

(Forts.)

Nr 22.

Måndagen dan 23 mars f. m.

Anslag

till under stödjande

gymnastik

och idrott.

(Forts.)

Språket är ju högaktuellt och förtjänar även det att bevaras i kammarens
protokoll.

Det är emellertid inte endast under resor man kan göra iakttagelser, som
väcka förstämning i fråga örn idrottsrörelsens utövare. Vid skilda tillfällen
har det, som herr Rosén nyss här i kammaren påpekat, krupit fram, att rörelsens
kostnader för representation o. s. v. blivit högre, än vad som kan anses
rimligt och motiverat. I omedelbar anslutning till stora idrottsevenemang
har det ju slutligen inträffat händelser av uppseendeväckande art -— jag referar
till den bandymatch, som ägde rum i Stockholm för ungefär tre veckor
sedan, då ett extratåg från min hemstad kom tillbaka i bedrövligt skick på
grund av det vilda bärsärkaliv, som fördes på tåget under resan. — Ja, det
var värmlänningar — såsom några av herrarna framhålla -— men det skedda
var inte speciellt värmländskt och själv är jag inte värmlänning. — Jag refererar
vidare till händelsen vid sista Vasaloppet, som synes ha nått sin kulmen,
då en berusad deltagare placerade sig grensle över Gustav Vasastatyn!
— — —

Sådana händelser tror jag inte, mina herrar, skulle tillåtas av en annan
folkrörelse, utan att det i riksdagen, örn denna rörelse hade statsanslag, skulle
väcka livlig opposition. Jag är rätt övertygad örn att många starka krafter i
så fall skulle verka för att rörelsen ifråga aldrig skulle få ett öre mer av
statsmedel.

»Jag önskar ingen syndares död», hör jag någon sufflera bakom min rygg,
och det kan jag tillfullo instämma i. Det är heller inte statsutskottets mening,
att på något sätt skada idrottsrörelsen, men det är en önskan hos oss,
som stå för utskottsutlåtandet, att rörelsen skall känna, att den inte har ansvar
endast för vad som sker på idrottsplatserna, och stybbanorna, icke blott
för deltagarnas fysiska fostran, utan också för vissa andliga värden, som med
mycken möda erövrats av tidigare generationer, men som nu äventyras genom
att en stor folkrörelse underlåter att nog starkt värna örn dem.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets utlåtande.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag har för min del ingenting
att erinra emot att kritik utövas mot en anslagstagande rörelse, i den mån sådan
kritik är befogad. Men jag varnar för att man vid framställningen av en
sådan kritik drar i och för sig icke riktiga slutsatser. Det är uppenbart, att
det i en sådan rörelse som idrottsrörelsen föreligger en hel del frestelser i den
riktning, som den senaste talaren antydde, men å andra sidan får var och en,
som närmare följt denna rörelse, erkänna, att där förekommer i den allra största
utsträckning också självtukt för medlemmarnas uppfostran till gentlemannaskap,
för övrigt en utveckling och stimulans av individens bästa egenskaper
i en utsträckning som, örn den också icke alltid blir synbar utåt, dock har
en synnerligen djupgående och omfattande betydelse.

När det gäller att bedöma rörelsen i dess helhet, bör man sålunda icke, enligt
mitt sätt att se, ta hänsyn uteslutande till inom densamma begångna missgrepp,
utan man måste också ha blicken öppen för rörelsens huvudsyfte och
för de totalverkningar, som verksamheten åstadkommer. Och gör man det, vågar
jag alltjämt påstå, att rörelsen är värd mesta möjliga statsunderstöd.

Vad beträffar herr Roséns erinringar i fråga örn revisionerna, så vill jag inte
ta något av de anmärkta missförhållandena i försvar. Dock förefaller det mig,
som örn det mest markanta hänför sig, icke till det anslag, som vi här diskutera,
utan till anslag, som speciellt beviljats för representation vid olympiader
och andra dylika internationella tävlingar.

När den senaste talaren påpekade, att idrottsrörelsen har det på det sättet
bra ställt, att den förtjänar mycket pengar, så gäller detta endast undantags -

Måndagen den 23 mars f. m.

39 Nr 22.

vis och endast vissa delar, vissa organisationer inom den samlade idrottsrörelsen,
närmast fotboll. I övrigt förekommer det ju en mängd idrottsarbete,
som utföres under de mest svåra ekonomiska förhållanden och med en oegennyttig
uppoffring både av ledning och deltagare i den allra största utsträckning.
Också till denna omständighet förefaller det mig att man bör ta hänsyn
vid bedömandet av denna fråga.

Emellertid har regeringen, som jag nyss yttrade, vid prövning av anslagsäskandena
på denna punkt icke ansett läget nu vara sådant, att man kunde
åstadkomma höjning i anslaget. Regeringspropositionen innebär därför status
quo, och den innebär status quo också i fråga örn fördelningen av anslagen mellan
de båda olika rörelserna. Jag tror, att denna anslagsfördelning med hänsyn
till ställningen i dess helhet för närvarande är den riktigaste, och därför
förefaller det mig alljämt — naturligtvis med allt beaktande av de erinringar
i fråga örn kontroll, som kunna framställas, —• att det riktigaste är att bifalla
Kungl. Maj:ts hemställan i punkten i fråga.

Herr Åkerberg: Herrar Rosén och Sandén ha ju skruvat upp sig till riktiga
falsettoner här i dag, och jag vill för min elei inte bestrida, att det kan förekomma
en del saker inom idrotten, som kunna vara värda att påtalas och mot
vilka man bör reagera. Men jag tycker ändå, att man bör hålla sig till saken,
då man diskuterar en sådan fråga som denna.

Vad herr Rosén beträffar, rörde han sig ju helt och hållet utanför den fråga
vi i dag behandla, nämligen frågan om anslag till riksidrottsförbundet. Det
var ju en del pikanta dokument han hade att föredraga, men intet av dessa
dokument berörde riksidrottsförbundet och dess affärer. Det var för det första
anslaget till Sveriges deltagande i Amsterdamolympiaden — en gammal
historia, som inte alls har med det här anslaget att göra. Jag vill inte bestrida,
att ifrågavarande anslag skulle kunnat användas på ett sätt, som kunnat
vara bättre. Det var vidare fråga örn lawntennisanläggningar — av rent
privat natur. Jag uppfattade inte riktigt de påtalade Malmöförhåliandena,
men det var inte ens där fråga örn anläggningar, som riksidrottsförbundet har
ansvaret för. Dessa uttalanden från olika år av herrar revisorer försökte herr
Rosén turnera därhän, att de skulle gälla klagomål över användningen av de
statsbidrag, som gått till riksidrottsförbundet.

Så är inte alls fallet. Mot användningen av och redovisningen för detta anslag
ha revisorerna aldrig haft några anmärkningar att göra. En av anmärkningarna
gick ut på att det gått åt för mycket på fotbollsrepresentation. Jag
vill i det sammanhanget påpeka, att av detta statsbidrag, som går till riksidrottsförbundet.
användes inte ett öre till understöd åt fotboll eller bandy.
Tvärtom bidraga både fotbolls- och bandyförbunden med avsevärda belopp till
understödjande av riksidrottsförbundets övriga verksamhet. Under år 1930
t. ex. utgick från fotbollsförbundet till denna verksamhet ett anslag av 67,000
kronor för olika ändamål, och från bandyförbundet kom ett liknande bidrag på

34,000 kronor. Inte heller boxningen, som man talat örn i detta sammanhang,
åtnjuter ett enda öre av det anslag, som det här är fråga om.

Herr Sandén rörde sig på andra marker. Han skruvade upp sig till en verkligt
religiös indignation, som nästan erinrar om de agitationsmetoder, vilka användes
mot en del rörelser, sorn herr Sandén med stort intresse deltog i för en
tjugofem år sedan, t. ex. då herr Sandén och jag slogos i goodtemplarnas ungdomsförbund,
och en hel del agitatorer och tidningar inför landet målade ut,
vilka fasansfulla saker som utspelades inom detta ungdomsförbund. Herr Sandens
beskrivning av lilget inom idrottsföreningarna och deras härjarfärder erinrar
i betänklig grad örn Mauritz Rudgrens och andra herrars agitation för
tjugofem år sedan.

Anslag
till understödjande
av
gymnastik
och idrott.

(Forts.)

Nr 22. 40

Måndagen den 23 mars f. m.

Anslag
till under -stödjande av
gymnastik
och idrott.

(Forts.)

Jag vill som sagt inte bestrida, att det på sådana extratåg kan förekomma
en del saker, som inte äro bra, men för detta kan inte idrotten göras ansvarig,
ty jag måste påpeka, att dessa extratåg aldrig anordnas av riksidrottsförbundet,
i allmänhet inte heller av idrottsföreningar, utan vanligtvis äro de anordnade
av privatpersoner eller tidningar. Man har ju här att hålla sig till en
begäran örn anslag till riksidrottsförbundet. Man har alltså att i det av herr
Sandén berörda sammanhanget fråga, vilken ställning detta förbund intager
till de förhållanden, som han här har påtalat. Det lät på hans anförande som
örn han direkt ville beskylla riksidrottsförbundet för att se genom fingrarna
med och till och med understödja dessa betänkliga sidor hos idrottsrörelsen.
Jag måste då be att få föredraga ett par dokument. Jag beklagar, att jag
därigenom kanske blir litet långrandig, men de sensationella angrepp, som här
förekommit, göra det nödvändigt, att man åberopar vad som är faktiskt och
relevant i saken.

Jag vill då bland annat läsa upp ett cirkulär, som svenska fotbollsförbundet
utsänt till sina medlemmar. Där står det så här:

»Då det ånyo förekommit, att fotbollag vid tävlingsbesök å främmande ort
ävensom under resor till och från tävling, uppträtt olämpligt, särskilt till följd
av i övermått förtärda starka drycker, vill Svenska Fotbollsförbundets styrelse
kraftigt betona nödvändigheten av att fotbollspelare städse iakttaga ett i allo
värdigt uppträdande. För varje resande fotbollag skall utses en lagledare.
Vid brist i anständigt uppförande komma såväl lagledaren som felande färddeltagare
att på det strängaste bestraffas.»

I ett annat cirkulär, utsänt av svenska brottningsförbundet och undertecknat
av Einar Råberg, heter det:

»Du är medlem av Svenska Brottningsförbundet. Du håller på brottningen
som idrotternas idrott. Då vill Du också hjälpa till att höja allmänhetens
respekt för brottningen och aktning för brottarna. Därför: Vid resor, tänk
på, att Du alltid uppträder lugnt och behärskat, å gator, stationer, tåg och båtar
samt å hotell och restauranger. Undvik allt högljutt och anstötligt tal.
Undvik sprit i samband med idrott. Om Du icke är absolutist, så var försiktig,
så att det icke synes eller höres på Dig, att Du smakar sprit. Det är ovärdigt
en man och särskilt en idrottsman att synas påverkad av starka drycker. Tilllåt
aldrig, att sprit förekommer i en klubblokal. Ser Du något dylikt, så opponera
Dig. Iakttager Du dessa råd, hedrar Du Din klubb och skänker Ditt
stöd åt brottningsidrotten.»

Jag vill just i samband med detta cirkulär påpeka, att vid de stora brottningstävlingar,
som för något tid sedan hållos här i Stockholm, och vid den
lilla festlighet, som i sammanhang därmed var anordnad, förekom det inte någon
spritförtäring. Jag vill också erinra örn de amatör- och diskvalifiationsbestämmelser,
som gälla för idrottsrörelsen, bland vilka det bland annat förekommer
en bestämmelse om att den, som uppträtt på sådant sätt, att idrottens
anseende därav kan skadas, blir diskvalificerad.

Jag har velat anföra dessa dokument för att styrka, att herr Sandén är alldeles
på villovägar, då han här söker göra gällande, att de specialfall, som han
har påtalat, äro på något vis giltiga för hela idrottsrörelsen. Det är väl
tvärtom så, att ledningen för den rörelse, som skulle få detta anslag, känner
sitt ansvar på den punkten, och de ledande ha också vid många tillfällen dokumenterat
detta genom att beivra sådana beklagliga förhållanden, som herr Sandén
har påpekat. Jag tycker det är en oärlig stridsföring, då man nu kommer
med en sådan generalisering, som såväl herr Rosén som herr Sandén här
ha gjort sig skyldiga till.

I fråga om det anslag, som det här gäller, måste jag för min del säga, att
jag är föremål för en personlighetsklyvning, då jag på den ena sidan måste

Måndagen den 23 mars f. m.

41 Sr 22.

ställa gymnastiken och på den andra sidan idrotten. Jag är personligen mycket
intresserad för gymnastiken. Jag utövar den själv och har gjort vad i min
ringa förmåga står för att understödja densamma. Men jag är också intresserad
för idrotten, och örn dessa båda saker inte kunde förenas, utan jag skulle
ha att välja mellan att understödja den ena eller den andra, så säger jag uppriktigt,
att jag väljer till förmån för idrotten. Allt vad herr Sandén hade att
anföra till gymnastikens fördel är sant. Den är utan tvivel mycket nyttig. Men
jag tror inte det han sade örn idrottsrörelsen som sådan är sant. Han påstod,
att idrotten är en internationell företeelse. Det kan man ju gå med på, men
allt som är internationellt borde väl inte vara förkastligt, åtminstone inte för
en socialdemokrat. För övrigt är det väl inte svårt att konstatera, att även
gymnastiken för närvarande är en internationell företeelse. Den utövas numera
i så gott som alla kulturländer. Men det är inte heller sant, att idrottsrörelsen
— d. v. s. den idrott, som inte är gymnastisk — har så lysande konjunkturer.
Det kan vara sant beträffande vissa grenar, t. ex. i fråga örn fotboll
och även vintersporten bandy, men det är inte sant beträffande de grenar,
som verkligen äro värda ett kraftigt understöd. Så lida t. ex. den allmänna
idrottens grenar tvärtom av en betydande tvinsot.

Jag vill göra gällande, att hela idrottsrörelsen är ett av de mäktigaste inslagen
i vår tids nationella och internationella liv. Det finns väl i närvarande
stund ingenting, skulle jag tro, som påverkar ungdomens både andliga och fysiska
utveckling så som den allmänna idrotten. Detta är inte alls fallet i motsvarande
grad med gymnastiken. Vad gymnastiken beträffar, gynnas den ju
också i betydligt högre grad än idrotten av kommunala anslag, och jag tror,
att örn man skulle ställa dessa båda rörelsers ekonomi emot varandra, så måste
utslaget falla till förmån för gymnastiken.

Nu är det ju en sak, som kommit till på de senare åren och som man också
i detta sammanhang bör ta hänsyn till. Det är dessa idrottslov, som ha införts
i skolorna, framför allt vid de allmänna läroverken. Denna institution
har i ganska stor utsträckning blivit förfelad, därför att pojkarna inte veta,
vad de skola ta sig till, när de få dessa lov. De skickas ut under ledning av
lärare, som inte begripa saken och som framför allt inte ha något större intresse
för den. Det är av stor vikt, att det utbildas ledare för denna idrott,
och jag tror, att örn man skulle anställa en enquéte på detta område i våra skolor,
skulle de med hänförelse hälsa största möjliga anslag till idrottsrörelsen
och just ur denna synpunkt på kraftigast möjliga sätt reagera mot en beskäling
av anslaget.

Ja, jag skulle för min del som sagt helst se, att reservationen kunde bifallas,
att alltså gymnastiken finge sitt anslag höjt, vilket den utan tvivel behöver.
Men jag vill inte, att detta skall ske på bekostnad av den allmänna idrotten,
som säkerligen i betydligt högre grad är i behov av det allmännas stöd. Jag
vill därför, om det finnes någon möjlighet, rösta för reservationen, men örn det
skulle gälla att åt den allmänna idrotten rädda dess anslag obeskuret, så kommer
jag att ge min röst för den kungl, propositionen.

Herr Möller: Herr talman! Innan denna diskussion började, då jag inte

riktigt kunde bedöma, vad det var för skäl, som hade bestämt statsutskottets
majoritet för dess ståndpunkt, var det min avsikt att rösta för reservationen.
Jag har nämligen den uppfattningen, att idrottsrörelsen är förtjänt av statsmakternas
stöd, och det är omöjligt för en enskild riksdagsman att kunna yttra
sig med bestämdhet om de belopp, som böra utgå till denna rörelse. Där får
man ju lita på de herrar, som på ett mera ingående sätt sökt sätta sig in i behovet
av pengar.

Det var alltså min avsikt att rösta för reservationen. Principiellt avviker

Anslag
till understödjande
av
gymnastik
och idrott.

(Forts.)

Nr 22.

Måndagen den 23 mars f. m.

Anslag

till under stödjande

gymnastik

och idrott.

(Forts.)

nämligen min uppfattning ej, åtminstone inte nämnvärt, från den, som redaktör
Åkerberg har utvecklat. Men jag måste säga, att alldeles speciellt efter herr
Roséns anförande — såvida inte de uppgifter, som han här lämnat, kunna vederläggas
— anser jag det nästan vara en skyldighet för riksdagen att reagera.
Det är fullkomligt sant, som han säger, att det är ingen logik att minska detta
anslag, ty anmärkningarna — åtminstone huvudanmärkningarna — gällde ju
strängt taget andra anslag. Men, mina herrar, vi ha ingen annan punkt nu att
reagera på än på denna. Och örn jag sorkar bifall till utskottets förslag i dag,
så är det inte för att understödja något slags känslor av avoghet mot idrottsrörelsen,
utan uteslutande för att understryka, att en ledning, som handhar medlen
på det sättet som vi här i kammaren nyss ha fått höra, den ledningen skall
av riksdagen prickas i dag, om det är möjligt. Jag tror, att det är en fullkomligt
försvarbar ståndpunkt att pricka den på den punkt, där man kan, och uteslutande
ur den synpunkten, att örn en idrottsledning, som jag nämnt, Ilar handhaft
medel på det sätt, som herr Rosén påtalat, bör själva idrottsrörelsen underrättas
om, att riksdagen önskar den ledningen näpst. Har det inte kunnat
ske förut, så bör det ske nu, och därför, herr talman, ber jag som sagt att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bergqvist: Jag måste beteckna den behandling, som detta ärende fick
i statsutskottets plenum, såsom beklaglig. Ärendet kom inte i det föreliggande
skicket från avdelningen. Avdelningen hade tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag,
men med höjning av 10,000 kronor till svenska gymnastikförbundet på
grundval av en motion, som blivit väckt här i kammaren. På så sätt skulle
riksidrottsförbundet och gymnastikförbundet få samma belopp vartdera, nämligen
65,000 kronor. Att avdelningen gick med på en höjning av gymnastikanslaget
berodde därpå, att man framhöll, att gymnastiken har en stor uppfostrande
betydelse, att den är av största vikt för ungdomens etiska och naturligtvis
också fysiska utveckling. Dessa synpunkter gjorde ett starkt intryck, åtminstone
på mig, så jag gick med på att tillstyrka hälften av det belopp, som
motionärerna hade begärt såsom förhöjning, nämligen 10,000 kronor.

Så kom ärendet in till utskottsplenum. Där började diskuteras, och då steg
en ärad ledamot av utskottet upp och sade, att han ej ville vara med örn denna
förhöjning av 10,000 kronor, inte heller örn den ifrågasatta fördelningen, utan
han föreslog, att det skulle fördelas så. att man minskade anslaget till riksidrottsförbundet
med 5,000 kronor. Örn en liten stund yrkade samma ledamot
av utskottet, att detta anslag skulle ytterligare sänkas med 5,000 kronor. Yrkandet
gick alltså ut på, att anslaget till gymnastik- och idrottsförbunden
skulle fördelas så, att riksidrottsförbundet skulle få 55,000 kronor och svenska
gymnastikförbundet skulle få 65,000 kronor och detta accepterades av utskottsmajoriteten.

Nu är ju detta ytterst märkligt. Örn man ser efter, hur hela denna rörelse
är organiserad, så består riksförbundet för gymnastik och idrott av inte mindre
än 19 avdelningar, och en enda av dessa avdelningar är det svenska gymnastikförbundet.
Det ingår som en avdelning bland alla de andra. Ser man på
medlemsantalet, så finner man, att antalet medlemmar i svenska gymnastikförbundet
är försvinnande litet i jämförelse med medlemsantalet i hela riksförbundet.
Svenska idrottsförbundet har 110,000 medlemmar, svenska skidförbundet
har 93,000, svenska fotbollsförbundet 89,000, svenska bandyförbundet
42,000, svenska simförbundet 35,000 och svenska gymnastikförbundet 33,000
medlemmar. Man ser alltså, att det sistnämnda utgör endast en ringa del av
hela den stora organisationen. Sedan kommer skolungdomens idrottsförbund
med 30,000 medlemmar, och därefter en del andra organisationer med mindre
medlemsantal. Att då sänka anslaget för hela riksförbundet till förmån för en

Måndagen den 23 mars f. m.

43 Nr 22.

enda specialavdelning inom detsamma förefaller mig inte vara riktigt, hur
mycket jag än behjärtar gymnastikens betydelse.

Jag vill också framhålla — vilket även hans excellens herr statsministern
har påpekat — att diskussionen har gått utanför ramen av själva frågan, ty
det gäller ju här endast det anslag, som riksdagen beviljar till idrott och gymnastik,
och då bör ju för det första allt tal om anslag till boxning elimineras, då
denna idrottsgren ej hör till riksidrottsförbundet. Herr Rosén sade, att man
givit 10,000 kronor till boxningen. Det förhåller sig på det sättet, att boxningen
som nyss sagts icke faller inom riksförbundets verksamhetsområde. Det
finns åtskilliga idrottsgrenar, som icke äro inkorporerade i förbundet, t. ex.
boxning, ridsport, segling och motorsport. Orsaken härtill är bland annat den,
att de förutsätta dyra anordningar, som riksförbundet icke kan befatta sig med.
Sedan få vi också eliminera bort ett par andra specialförbund, som icke få någon
del av anslaget, fastän de tillhöra riksförbundet, nämligen fotbollsförbundet
och bandyförbundet. De få ingen del av anslaget, utan få tvärtom, såsom herr
Åkerberg upplyste, bidraga till främjandet av övriga sportgrenar. Jag har
här en officiell uppgift om vad de lia bidragit med. Fotbollsförbundet bidrog
sålunda under ett enda år med 67.633 kronor 26 öre och bandyförbundet med
34,140 kronor 55 öre. Det är ett exempel på vad de ha givit. När därför
herr Rosén så starkt understryker uttrycket »allmänna medel» med tre, fsn-a
streck, så får jag säga, att det är att gå för långt. Det är sant, att det är allmänna
medel, men de allmänna medlen äro endast en bråkdel av omkostnaderna.
Örn vi nu se på vad de ha fått, alla dessa specialförbund, som äro anslutna till
riksidrottsförbundet, så är det sammanlagt 47,000 kronor. Återstoden av de

65,000 kronorna har gått till skiddelegationen, till det militära idrottsförbundet,
till Sveriges akademiska idrottsförbund o. s. v.

Herr Rosén framhöll särskilt, att det förekommit ett sådant oerhört slöseri
vid idrottsmännens deltagande i utländska kongresser. Vad är det då för belopp,
som anslagits till dessa kongresser? Jo. enligt officiell uppgift •— Kungl.
Majlis kungörelse om fördelningen — har för idrottsmäns deltagande i kongresser
beviljats ett belopp av 3,000 kronor för senaste året. Jag tror därför,
att man får reducera betydelsen av vad herr Rosén framhållit i detta avseende,
och jag skulle vilja varna kammaren för att bara på grund av hans framkastade
siffror, vilka det nu är omöjligt att i en hast kontrollera, sätta ned anslaget
till idrotten liksom för att därmed näpsa ledningen. Visst måste en riksdagens
kammare på säkrare grunder fatta sina beslut än på så där löst framkastade
siffror, som kunna motbevisas av andra siffror.

Jag skulle också vilja säga, att jag tyckte min vän herr Rosén använde en
väl indignerad ton i sin kritik, alldeles som örn här vore fråga örn något rent
riksfördärvligt, som med ali gevalt måste slås ned. Låt oss ta det lite mera
humoristiskt, även om vi skulle ha anledning till anmärkningar. Jag vill visst
inte påstå, att vad herr Rosén sagt saknar all grund, men det är inte värre
saker, än att de böra kunna rättas. Och kanske den diskussion, som har förts
i denna kammare, kan vara ett litet hälsosamt observandum för vederbörande,
men man skall inte kasta ut barnet med badvattnet.

Sedan hade herr Sandén ett anförande, som låg på ett annat plan. Han vände
sig inte så mycket mot misshushållningen med medlen, utan han klandrade
den moraliska andan bland idrottsmännen. Därom kan man ju säga, att^ det
naturligtvis bland en skara på bortåt en halv miljon ungdomar kan finnas företeelser,
som man för all del inte kan gilla. Men man skall inte bedöma saken
efter undantagsfallen, utan man skall väl se på hur det är med andan i allmänhet
inom idrottsförbunden och på vad ledarna vilja. Gör man det, så tror jag
man kan komma till mildare omdömen, än vad herr Sandén gjort. För det första
ber jag herr Sandén lämna bort fotbollspelarna ur räkningen, för de äro

Anslag
till understödjande
av
gymnastik
och idrott.

(Forte.)

Nr 22.

Måndagen den 23 mars f. m.

Anslag

till under stödjande

gymnastik

och idrott.

(Forts.)

inte med här. De få intet anslag, så att dem kan man bortse från. Likaså
bandyspelarna. Vad de övriga beträffar kan det vara sant, att en och annan
yngling varit överförfriskad och kanske litet bråkig på tåget. Det vill jag
inte ^förneka. Jag vet, att det för idrottsmän vid större tävlingar anordnats extratåg
och att det kanske inte varit fullt mönstergill ordning ombord på tågen.
Men då vill jag påpeka, att jag har i min hand en skrivelse från ledningen till
järnvägsstyrelsen, vari hemställes, att inga extra idrottståg må på enskildas begäran
anordnas med mindre verklig garanti finnes för att ordningen kan upprätthållas
och att, örn sådana extratåg beviljas, tågpersonalen måtte förstärkas
och reglerna för tågtrafiken strängt iakttagas. Detta står i skrivelsen. Och
så säger riksidrottsförbundets förvaltningsutskott till slut: »Riksidrottsförbundets
förvaltningsutskott skall ånyo i en cirkulärskrivelse till anslutna förbund
och föreningar framhålla nödvändigheten av att ett städat uppträdande iakttages
under resor till och från idrottstävlingar, fester m. m., liksom även att
påminna vederbörande färdledare örn att dessa äro ansvariga för ordningens
upprätthållande.»

Man har sålunda sökt göra vad man har kunnat. Vidare vill jag fästa uppmärksamheten
på, att i de bestämmelser angående diskvalifikation och andra
straff, som antogos vid riksförbundets möte år 1929, inryckts en passus örn, att
den som uppträtt på sådant sätt, att idrottens anseende därav kan skadas, skall
diskvalificeras.

Jag tror därför, att det måste medges, att man sökt göra vad man kan för
att hålla denna rörelse på ett sunt och gott plan. Lyckas man inte därmed i varje
detalj, så är det beklagligt, men det är mänskligt.

Sedan vill jag säga, att jag för min del gärna skulle önska, att svenska gymnastikförbundet
finge de 10,000 kronor, som vi reservanter velat tillstyrka utöver
vad Kungl. Majrt föreslagit. Jag tror, att rörelsen kan förtjäna denna
förstärkning. Men det får jag säga, att skall jag välja mellan utskottsförslaget
och Kungl. Maj:ts förslag, så måste jag givetvis utan all tvekan välja Kungl.
Majrts förslag.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Björck, Wilhelm: Herr talman! Jag hade icke tänkt att lägga mig
i denna debatt, ty det har ju redan talats ganska mycket i frågan såväl från,
den ena sidan.som från den andra. Under diskussionen har jag emellertid gjort
ett par reflexioner, som jag i alla fall skulle önska framföra till den kraft och
verkan det hava kan.

Man gör för visso klokt uti att främst hålla sig till den fråga, som här föreligger.
Jag förstår visserligen mycket väl och finner det helt naturligt, att de
allvarliga anklagelser, som riktats mot idrottsrörelsen av den ärade talaren på
västerbottenslänsbänken gjort ett starkt intryck på kammarens ledamöter —
de ha gjort det även på mig — men jag måste ändå framhålla, att, såvitt jag
känner, har det anslag, som här är i fråga, varit underkastat revision av revisorer,
förordnade av Kungl. Maj :t och dessa statliga revisorer ha åtminstone
under .senare år icke haft. något att erinra mot det sätt, varpå anslagen till de
olika idrottsförbunden blivit använda. Man gör nog lrlokt uti att erinra sig
detta.

Vidare tror jag, att den maning, som utgick från hans excellens herr statsministern,
var väl befogad, när han underströk, att det är förklarligt, örn det
inom en folkrörelse, som omfattar hundra tusentals medlemmar, från den ena
eller andra organisationens eller individens sida begås misstag eller felsteg.
Men.när det gäller en sådan folklig massrörelse, bör man hålla huvudet kallt
och icke onödigtvis generalisera. Jag tror, att det är klokt att lägga denna
maning pa hjärtat vid bedömandet av den fråga, som här är före och framför -

Måndagen den 23 mars f. m.

Nr 22.

allt vid bedömandet av det allvarliga anklagelsematerial som av herr Rosén
fördes fram.

Vad jag speciellt ville framhålla var emellertid egentligen icke detta, utan
det var, att vi här tvista om frågan örn anslagets fördelning. Statsutskottet
har velat föra över tiotusen kronor från idrotten till gymnastiken och vi lia
hört, att detta förslag har karaktär av disciplinär varning. Men såvitt jag kan
se går förslaget vida längre. Det är en klar och ofrånkomlig dom, en bestraffning,
och jag vill vädja till kammaren, örn det kan vara ett klokt tillvägagångssätt
att på grund av de fel, som förekommit, taga från den ena grenen av rörelsen
och giva åt den andra. Man får nämligen aldrig glömma, att gymnastiken
och idrotten sikta till precis samma mål. De kunna sägas vara tvilling-,
bröder, som bägge sträva att kroppsligt och även andligt, i den mån det på'',
denna väg är möjligt, höja det svenska folket.

Nu råkar man emellertid här vid anslagets fördelning skjuta in en sprängkil
mellan gymnastiken och idrotten. Man inför ett söndrande moment, som i
det långa loppet måste verka mycket skadligt för rörelsernas fortsatta utveckling
sida vid sida. Jag är ganska säker på, att ingen av dem, som här fört
straffets färla, skulle såsom familjefader välja den vägen, att han, örn av två
syskon det ena uppfört sig illa och det andra är välartat, skulle i bestraffningssyfte
draga in veckopenningarna för syndaren och understryka detta straff genom
att giva syndarens veckopenningar till den, som uppfört sig väl. Jag tror
icke, att man förbättrar karaktären på det sättet. Man kan möjligen draga in
veckopengarna, men man bör akta. sig för att skärpa straffet genom att överflytta
dem till den för ögonblicket syiulfrie. Sådant föder bitterhet, men knappast
syskonkärlek!

Framför allt ur synpunkten av det högst ödesdigra uti att dessa bägge folkrörelser,
som måste vandra sida vid sida söndrades, är det, som jag, ehuru jag
gärna skulle vilja skänka gymnastiken det stöd, som reservationen innebär, nu
ber att i det läge frågan kommit, få yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Den föregående ärade talaren fram ställde

en maning, som jag tror var litet malplacerad, när han sade, att man
gjorde klokt uti att hålla sig till den fråga, som det här gäller, och därmed menade
han de sfatsanslagsmedel, som det gäller i denna punkt. Den fråga, som
det här gäller, har en litet större räckvidd. Herr Rosén hade alldeles rätt uti,
att den fråga, som här föreligger, också omfattar andra allmänna medel än detta
anslag. Det är nämligen på det sättet, att en rörelse, om den har råd arti
leva huru högt som helst, för att nu icke säga huru vilt som helst, även om den
lever högt på egna penningar och icke på statsanslag, icke har, däri giver jag
herr Rosén rätt, några berättigade anspråk att få anslag av allmänna medel.
De, som skola få anslag av allmänna medel, skola först och främst vara i behov
av anslag. Det var det ena.

När den föregående ärade talaren komplimenterade hans excellens herr statsministern
för hans goda ord, när det gällde oarterna inom en folkrörelse, hade
han rätt uti, att man icke bör generalisera, men han kanske hade litet orätt också,
ty man får icke släta över felen, och jag tror, att de anmärkningar som kommit
från ett par håll mot idrottsrörelsen äro i mångt och Hacket så pass välbefogade,
alt det är nyttigt att de kommit fram.

Jag förstår mycket väl herr Gustav Möller, när han, ehuru han gärna skulle
vilja giva idrottsrörelsen mera pengar, än den förut fått, går samma väg som
herr Rosén. Han går denna väg därför, att han icke finner någon annan väg
att smälla till för att få rättelse.

Jag tror icke, att man med fog kan säga, att herr Sandén i sin skildring fullkomligt
befann sig på villovägar. Det går icke, men i åtskilligt var han dock

Anslag

till under stödjande

gymnastik

och idrott.

(Forts.)

Nr 22.

Anslag
till understödjande
av
gymnastik
och idrott.

(Forts.)

46 Måndagen den 23 mars f. m.

inne på villovägar, och det är just därför, som jag icke tänker att komma till
samma slut, som han och herr Rosén kommit till i detta avseende. Jag hoppas,
att Kungl. Maj :t, efter den debatt, som här förts, och efter de synnerligen tungt
vägande argument, som här framkommit, skall låta sig angeläget vara att till
nästa år, när proposition framlägges, se till, att det blir lättaTe att få in rä-,
kenskaperna, än det hittills varit, och att dessa räkenskaper bli underkastade
en ordentligt granskning utan ett alltför petigt åtskiljande av de summor, som
anslås av allmänna medel, och dem, som utgå av privata medel. Det är säkerligen
mycket välbehövligt. Men att vidtaga en sådan bestraffning, som herr
Möller ansåg nödig, anser jag icke vara lämpligt. Vi få, menar jag, innan vi
gå till en sådan åtgärd, ha någon tid på oss för att se, örn det icke kan bli bättre.
Det har faktiskt, det hade herr Åkerberg rätt i, blivit bättre på en del håll.

När herr Sandén talade örn det värmländska tåget och huru det såg ut med
fotbolls- och bandylagen, kom jag att tänka på min egen erfarenhet. Jag har
suttit i en restaurantvagn tillsammans med fotbolls- och bandylag vid ett tillfälle
just under diet senaste året, och i denna restaurantvagn, som var mästarn
full med idrottsmän, gick det nyktrare till än i någon annan restaurantvagn.
som jag varit inne i.

Nu kommer herr Sandén måhända och replikerar, att dessa idrottsmän kanske
Voro på väg till matcherna. Ja, det voro de, jag erkänner utan vidare, att
det sällskapet var på väg till matcherna, och det är ju möjligt, att sällskapet
icke var så nyktert, när det reste hem. Men bara den omständigheten, bara
det trevliga sällskap jag kom in i vid det tillfället visar, att idrottsrörelsen gör
mycket goda insatser även i fråga om nykterheten i landet. De exempel, som
herr Sandén anförde, få icke generaliseras; det kan dragas fram andra exempel.

Då jag här talar för, att man icke bör sänka anslaget i år, är jag också medveten
om, att de skäl jag drager fram kunna bestridas av herrar Sandén otili
Rosén, som tagit till orda mot anslagets bibehållande. Jag håller mig så att
säga till de djupa lagren av idrottsfolket, och jag anser, att det är fullkomligt
obefogat att straffa dem, ty just de skulle komma att bli straffade genom en
sänkning av anslaget. Jag ömmar för dem, och jag kan icke vara med örn några
straffåtgärder för dessa hundra tusentals ungdomar, som äro med i denna rörelse.
Det är en stilig ungdom och i stort sett stiligare än den, som funnits under
föregående generationer. Det är för mig huvudsaken.

Nu kan herr Rosén svara: Ja, men dessa penningar gå till de ledande kretsarna;
det är de, som bestämma, och dessa kretsar ha icke alltid visat sig kompetenta
att bestämma om medlens fördelning. Ja, det torde nog kunna sägas något
mot det också. Det kan pekas på förbättringar i det avseendet, och jag
tror, att den idrottande ungdomen själv i dessa organisationer kommer att efter
denna debatt hålla och kunna hålla efter sina ledningar. Det är icke tu tal örn,
att icke den generation, som det här är tal örn, de aktiva idrottsmännen, gjort
en insats såväl för nykterhetens höjande som även för moralens höjande på
andra områden, så att den därigenom kommit att stå högre än föregående generationer.
Den rörelsen bör man söka hjälpa och icke stjälpa, och jag tror icke,
att denna rörelse hjälpes genom de straffåtgärder, som det här är fråga örn.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag i denna
fråga.

Herr Rosén: Herr talman! Jag skall icke upptaga tiden länge, men jag
anser mig böra rikta en replik till ett par av de närmast föregående talarna,
herrar Åkerberg och Bergqvist.

Först vill jag då säga dessa talare, att man, örn man med utsikt till framgång
vill söka bemöta ett anförande, bör hålla reda på vad som sagts och själv

Måndagen den 23 mars f. m.

47 Nr 22.

känna till saken någorlunda bra. Jag har icke talat om vad herr Åkerberg
delvis berörde. Det förhåller sig så, som herr Möller sade, att även lotterimedel,
arbetslöshetsmedel och andra medel höra hit. Det är allmänna medel
det här gäller, och vi ha intet annat tillfälle att komma till tals i den frågan.
Som jag nämnde i mitt första anförande, så lämna kommunerna högst betydande
bidrag, men de ha ingen möjlighet att utöva någon som helst kontroll,
de lita på statens kontroll, som utövas genom ett par revisorer. Dessa revisorer
göra år efter år anmärkningar, men dessa föranleda ingen åtgärd, och
ingen rättelse vidtages. Och så, när saken kommer på tal i riksdagen — det
är icke en dag för tidigt — så kommer man här och säger: Det hör icke hit,
vi ha bara att tala örn detta lilla statsbidrag. Detta resonemang håller icke
streck, mina herrar.

För att visa, att herrar Åkerberg och Bergqvist icke fullt hava reda på den
sak det här gäller, skall jag tillåta mig att uppläsa några rader ur en revisionsberättelse,
adresserad till Svenska Gymnastik- och Idrottsföreningarnas
Riksförbund, vilket förbund herr Åkerberg talat örn. Revisionsberättelsen avslutas
med följande ord: »Beträffande granskningen av Sveriges Olympiska
Kommittés räkenskaper för 1928 samt för de olympiska spelen i Amsterdam
samma år, hava vi uppgjort särskild revisionsberättelse, som bilägges denna
berättelse.»

Dessa frågor höra ihop. Det är allmänna medel, som det gäller i båda fallen,
och det är riksförbundet, som ansvarar indirekt för bägge delarna genom
sina underordnade kommittéer. Det finnes alltför gott örn sådana, men
det måste vara riksförbundet, som har huvudansvaret för dessa allmänna medels
användning.

Nu säger man —• och herr Bergqvist underströk detta särdeles kraftigt —
att det icke är sant, att fotbollsförbundet fått några pengar av det statsbidrag,
som här är i fråga. Herrarna veta icke vad herrarna uttala sig örn.
Här är en annan revisionsberättelse, ställd till Svenska Gymnastik- och Idrottsföreningarnas
riksförbund, och där läses följande: »Förvaltningen av såväl
statsmedel som riksförbundets egna medel präglas i allmänhet av en erkännansvärd
återhållsamhet och dispositionen av statsmedlen har i regel anpassats
efter av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser. Revisorerna anse sig dock böra
erinra örn gällande föreskrift, att understöd av statsmedel främst skall lämnas
till sådana idrottsgrenar, vilka äro i behov därav eller vilkas utövare i
allmänhet tillhöra de mindre bemedlade samhällsklasserna. Det synes nämligen
för revisorerna starkt kunna ifrågasättas, huruvida riksförbundets åtgärd
att tilldela fotbollsförbundet och golfförbundet förvaltningsbidrag i den
utsträckning som skett står i överensstämmelse med innebörden i här åberopade
bestämmelser.»

Här lia herrar Åkerberg och Bergqvist en upplysning från vederhäftigt
håll, att det verkligen utgått statsbidrag till dessa båda förbund. Det är underligt,
att en så gammal ledamot av statsutskottet som herr Bergqvist vill
försöka sig på en så omöjlig uppgift som att göra sig till advokat för den uppfattningen,
att det här icke skulle vara fråga örn allmänna medel, som icke röra
något, varmed riksdagen har att taga befattning. Det gäller ju här lotterimedel
och arbetslöshetsmedel. Herr Bergqvist bör veta, att i Kungl. Majus
berättelse till riksdagen över vad i rikets styrelse sig tilldragit haver ingå
numera fylliga uppgifter örn lotterimedlens användning, men kontrollen, den
vänta vi ännu på, och det är därför som jag tagit upp saken.

I förbigående vill jag nämna — eftersom herr Bergqvist meddelade interiörer
från statsutskottet — att jag hemställde till vederbörande att icke avgiva
någon reservation, enär jag önskade slippa att uttala mig i denna fråga i
kammaren. Jag antog nämligen, att en nedsättning av beloppet, en tillfällig

Anslag
till understödjande
av
gymnastik
och idrott.

(Forts.)

Kr 22.

Måndagen den 23 mars f. m.

Anslag

lill under stödjande

gymnastik

och idrott.

(Forts.)

nedsättning kanske, skulle vara en för vinnande av rättelse tillräcklig fingervisning,
så att man icke behövde ingå på någon diskussion.

Slutligen kan jag icke underlåta att säga ett par ord till herr Bergqvist,
som försvarade eller bagatelliserade, att en och annan yngling var »överförfriskad».
Han läste också upp en bestämmelse, som järnvägsstyrelsen ansett
nödigt att utfärda beträffande transport av sådant folk. Är det icke ändå
bra underligt, att en statens myndighet skall behöva utfärda sådana bestämmelser,
som här är i fråga, för passagerare på statens järnvägar. Beträffande
denna sak kan hans excellens herr statsministern måhända vara intresserad
av att höra något rörande den fostran, som vissa idrottsmän få. Jag skall
läsa upp bara två och en halv rader ur Karlstadstidningen, där det heter: »På
Morafärden var det gamla karlar med skidlöparmärket i guld, som ledde supgillet
på tåget.»

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag skulle vilja tala en stund,
om tid fanns, örn den svenska idrottsrörelsen — jag ber att få understryka
ordet idrottsrörelsen — och jag tror, att jag skulle kunna leda i bevis, att
mycket av det nya och goda, som i många riktningar rör sig i tiden, har sina
rötter åtminstone delvis i den svenska idrottsrörelsen.

Att anmärkningarnas tyngd här i dag skenbart fallit på denna rörelse beror
därpå, att man alldeles glömt bort att skilja mellan idrottsmännen och
dem, som jag skulle vilja kalla för det åskådande publikum, och den släng av
detta publikum, som följer med, när idrottsfolk från en landsortsstad draga
till Stockholm och sedan hem igen. Det finnes naturligtvis bland idrottsmännen
sådana, mot vilka anmärkningar med fog kunna göras, men de aktiva
idrottsmännen i allmänhet äro, det tror jag, att man kan säga, kryddan och
saltet inom den svenska ungdomen.

Med den svenska allmänheten är det däremot någonting annat. Allmänheten
är på både gott och ont, men det kan aldrig vara rätt att lägga idrottsmännen
till last, att de inte orka att skilja agnarna från vetet. Detta är en
sak, som vi alla torde behöva minnas.

Men detta är en sak; en annan sak är, att då anmärkningar framkommit
mot det sätt, på vilket statsanslaget användes, så böra dessa anmärkningar
undersökas — det är inte mer än rätt. Men det är Kungl. Maj:ts sak. Och
samtidigt med att jag vill rekommendera detta åt Kungl. Maj :t, så drager jag
mig också tillbaka, herr talman, från den reservation, som jag delvis står för,
och ber att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Sandén: Herr talman! Jag skall be att få inlägga en gensaga mot
de polemiska metoder, som herr Åkerberg använder sig av. Han har i sitt
anförande beskyllt mig för oärlig bevisföring och mycket annat vackert, som
jag saknar anledning att närmare pröva. Herr Åkerberg synes med framgång
ha upptagit de polemiska metoder, som tillämpades mot den av honom omnämnda
ungdomsorganisationen. Jag tycker knappast, att detta länder herr
Åkerberg till heder.

Herr Åkerberg bemötte mig också på det sättet, att han läste upp cirkulär,
som fullständigt styrkte mina påståenden och som visade, att ledningarna inom
respektive organisationer känt sig tvingade att vidtaga exceptionella åtgärder
för att sätta en damm mot osederna. Den polemiken träffar inte mig, herr
Åkerberg.

Herr Oscar Olsson hade också några ord att säga mig. Han hade kommit
in i en restaurangvagn där det gick så nyktert till väga, att han aldrig förr
varit inne i en restaurangvagn, där publiken var så nykter.

Nu är det ju så, att varhelst herr Olsson drager fram, så bildas det stu -

Måndagen den 23 mars f. m.

Nr 22.

diecirklar, och deltagarna i dessa studiecirklar hysa en utomordentlig respekt
för herr Olsson och iakttaga följaktligen ett gott uppförande. Jag förmodar,
att herr Olsson lyckades bilda en studiecirkel bland idrottsmännen i restaurangvagnen
och att resultatet blev det förut nämnda. Jag skulle önska, att
herr Olsson litet oftare umginges både med de svenska idrottsmännen och med
alla dem, som följa i deras spår.

Min önskan har emellertid varit att giva gymnastiken ett handtag, samtidigt
som idrottsrörelsens avarter skulle få en varning, och jag ber till sist att få
instämma med herr Rosén, då han förklarade, att om denna riksdag eventuellt
beslutar i enlighet med utskottets förslag, så vore därmed ett gott resultat
vunnet. Jag för min del har ingenting emot att giva den svenska
idrottsrörelsen ett större understöd, då den med verkligt allvar går in för att
bekämpa det som nu skadar densamma.

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag skall bara lämna några upplysningar.

Herr Rosén sade, att man skall tala örn det, som man vet, och låta bli att
tala om saker, som man icke känner till eller någonting dylikt. Men man bör
också använda det material, som man har, för att giva en verklig bild av
vad som är för handen.

Herr Rosén läste här upp en revisionsberättelse, som rörde anmärkningar
beträffande förvaltningsbidrag till fotbollsförbundet. Kammaren fick antagligen
det intrycket, att revisionsberättelsen är av i dag, men den kan överhuvud
taget icke vara av senare datum än 1923. Det är alltså åtta år tillbaka i tiden.
Att fotbollsförbundet då fick förvaltningsbidrag från riksförbundet berodde
på, att fotbollsmatcherna på den tiden icke voro någon lukrativ affär och att
fotbollsförbundet icke hade några medel att röra sig med. Man sedan dess ha
tiderna ändrats, och för närvarande är denna gren mera lukrativ. Efter år
1923 har intet förvaltningsbidrag utgått till fotbollsförbundet, utan tvärtom
ha, såsom redan har påpekats under debatten, fotbolls- och bandyförbunden
under fjolåret lämnat 100,000 kronor till den övriga rörelsen.

Vidare uppläste herr Rosén en revisionsberättelse, som rörde de olympiska
spelen. Det är riktigt, att denna revisionsberättelse är riktad till riksförbundet,
men det är icke riktigt, såsom han sade, att den riktats dit, därför att
riksförbundet hade ansvaret för redovisning av anslaget till de olympiska spelen.
Riksförbundet har intet sådant ansvar, utan det är en särskild olympisk
kommitté tillsatt — jag tror, att det var Kungl. Maj :t, som tillsatte den första
gången — som delar ut medel till de olika förbunden. Det är sant, att några
av dessa förbund hava brustit i redovisning, men icke ett enda av dessa tillhör
riksförbundet.

Det är en synnerligen olämplig metod att åstadkomma en opinion mot användningen
av anslaget till de olympiska spelen på det sätt, som herr Möller
föreslog, nämligen genom att pricka riksförbundet; det träffar alldeles fel
person.

Jag ber herr Sandén ödmjukt örn förlåtelse, för att jag begagnat uttrycket
oärliga stridsmetoder. Det föll i hastigheten och jag menade icke särskilt herr
Sandén. Emellertid förstod jag icke vad han menade i sitt sista anförande,
när han påpekade, att dessa cirkulär, som jag läst upp, skulle bestyrka hans
uppfattning. Mina herrar! De bestyrka icke hans uppfattning. Att det förekommit
en del saker, som icke varit bra, har jag icke bestritt och ingen annan
heller under denna diskussion. Jag uppläste dessa dokument för att bestyrka,
att idrottsförbundet känner sitt ansvar på den punkten och vidtagit åtgärder
för att beivra missförhållandena. Alltså även på den punkten är det ett orätt
sätt, örn man vill åstadkomma en opinionsyttring mot dessa mindre lyckliga

Första kammarens protokoll 1981. Nr 22. 4

Anslag

till under

stödjande av

gymnastik

och idrott.

(Forts.)

Nr 22.

Måndagen den 23 mars f. m.

Anslag
till understödjande,
av
gymnastik
och idrott.

(Forts.)

förhållanden, att pricka riksförbundet, som självt betraktar sig såsom organ
för samma lovliga strävan. Förbundet söker råda bot på dessa missförhållanden
och vinna mark för en ny anda inom idrottsrörelsen.

Herr Bergqvist: Herr talman! Jag har aldrig dragit i tvivelsmål, att

herr Rosén är en betydande man, och jag aktar honom även såsom en fruktansvärd
motståndare, men jag får verkligen säga, att det är bra mycket begärt,
att en ledamot av statsutskottet skulle låta skrämma sig till att icke avgiva
en reservation, därför att herr Rosén varnat för att det skulle bli debatt
i kammaren. Jag är icke rädd för att upptaga en debatt med herr Rosén,
ifall det skulle ifrågakomma.

När jag tänker på en anmärkning, som herr Rosén gjort mot mig förut i
dag, så är jag ganska förvånad över hans eget uppträdande. Han antydde
vid behandlingen av en tidigare punkt, att det vore oförsvarligt av mig att
här i kammaren komma med saker, som jag icke berört i utskottet. Faktiskt
var det dock så, att jag på grund av en interpellation av herr Wigforss i utskottet
framhöll, att jag ansåg, att stipendier till arbetslös ungdom för besök
av yrkesskolor borde förmedlas genom arbetslöshetskommissionen. Detta sade
jag uttryckligen. Men herr Rosén har här kommit med »Eine grausame
Salbe», om jag så får säga, som aldrig med ett ord varit omnämnd i statsutskottet.
Hade herr Rosén i statsutskottet framdragit dessa siffror, så hade
man fått tillfälle att i lugn och ro överväga dem. Men att på grund av dessa
uppgifter, som nu kommit som en överraskning, på rak arm här i kammaren
kunna fatta ståndpunkt till desamma är absolut omöjligt.

Sedan vill jag också framhålla, att när jag sade, att herr Rosén hade starkt
understrukit uttrycket »allmänna medel», så var det visst icke min mening att
förneka, att det är fråga örn allmänna medel. Vad jag ville säga var, att de
enskilda medlen gå till större belopp än de allmänna. De bidrag, som lämnas
av medlemmar och andra, t. ex. fotbollsförbundet och bandyförbundet, äro
större än de bidrag, som lämnas av allmänna medel, och det kan man kontrollera,
örn man ser på vad som begäres för idrottsrörelsen. Örn herr Rosén
vill slå upp punkten i åttonde huvudtiteln, skall han finna, att riksidrottsförbundet
begärt 245,000 kronor och att det enligt Kungl. Maj:ts förslag endast
får 65,000 kronor för idrott, alltså endast en bråkdel av vad som behöves.

Sedan talade herr Rosén örn lotterimedlen, och det föreföll av hans yttrande,
som örn dessa skulle vara kolossalt stora. Det förhåller sig emellertid så, att
riksdagens anslag till idrott och gymnastik utgör 120,000 kronor men lotterimedlen
endast 68,000 kronor, alltså icke mycket mer än hälften av riksdagsanslaget.
Jag menar, att det icke finnes någon anledning att så förfärligt
starkt och med många streck understryka ordet »allmänna medel» såsom örn
de vore de enda.

Vidare talade herr Rosén örn vissa bestämmelser, som järnvägsstyrelsen skulle
ha nödgats utfärda för transport av idrottsmän. Vad han menade härmed vet
jag icke; jag har åtminstone icke talat örn några sådana. Men däremot citerade
jag ett brev, däri riksidrottsförbundets förvaltningsutskott begär järnvägsstyrelsens
medverkan till att upprätthålla ordning vid transport av idrottsmän.
Och herr Rosén kan väl icke anse, att det är något klandervärt, att man begär
hjälp för att söka upprätthålla ordning, när stora ungdomsskaror, bland vilka
det alltid finnes en och annan icke önskvärd person, skola ut och resa. Detta
tycker jag i stället bör lända idrottsrörelsens ledning till berömmelse.

Herr Vennerström: Herr talman! Jag har anhållit örn ordet, emedan från
ledaren för mitt eget parti, herr Möller, kommit en signal om att demonstrationsvotera
till förmån för utskottets förslag. Jag vill då till kammarens pro -

Måndagen den 23 mars f. m.

Nr 22.

tokoll anmäla, att jag för min del känner mig förhindrad att deltaga i en sådan
demonstrationsvotering. Jag anser, att i den stämning, som kammaren
befinner sig i, en demonstration icke är sakligt motiverad med hänsyn till, att
exempelvis herr Sandén med styrka framhållit, att det vore sant, att det förekommit
fylleri och slagsmål och så vidare i sammanhang med idrottsrörelsen.
Jag har själv sett berusade människor i arbetarnas första majtåg, vi ha upplevat
slagsmål på Folkets Hustillställningar, och jag har sett icke så sällan
ett oanständigt uppförande i samband med ungdomsklubbarnas och arbetarkommunernas
arbete, men jag kan därför icke medgiva, att en rörelse skall
underkännas för sådana oarters skull. Sådana komma till stånd trots rörelsen
och icke på grund av den rörelse, som personen i fråga tillhör.

Jag känner mig även förhindrad att demonstrationsvotera på grundval av
den sensationella och onekligen mycket kraftigt verkande upplysning, som min
vän herr Rosén nyligen gav. Jag erkänner, att jag fick ett mycket starkt
intryck av densamma; den verkade kuslig i vissa avseenden. Men jag undrar,
örn icke den rätta vägen varit, att dessa anmärkningar vederbörligen granskats
inom statsutskottet och att, ifall de äro riktiga, såsom jag förutsätter,
att de äro, i majoritetens eget uttalande en reflex kommit fram örn dessa missförhållanden,
måhända med den styrka, som herr Rosén nu använt.

Nu har, såvitt jag förstår, icke herr Rosén själv och ej heller övriga ledamöter
av majoriteten dragit den logiska konklusionen av de upplysningar, som
herr Rosén givit. Är verkligen idrottsrörelsen ekonomiskt sett ett augiasstall,
så rensar man icke detta genom att giva ett tjuvnyp, ett nålstygn genom att
taga ifrån den 10,000 kronor, utan den enda rimliga metoden vore att vägra
anslag, att icke lämna ett enda öre. Det vore en sund logik och i konsekvens
med de anmärkningar, som kommit från herr Roséns sida. Men då herr Rosén
själv icke dragit den konklusionen, tycker jag, att en demonstration, som inskränker
sig till att minska anslaget med några tusen kronor, icke är den riktiga
vägen att gå. Jag tror, på tal örn demonstration, att den starka debatt,
som här gått av stapeln, har givit en tillräcklig fingervisning åt herrarna i
idrottsledningen. Den agan är tillräcklig, och därför skall jag till sist hamna
på Kungl. Maj:ts proposition.

I detta anförande instämde herrar Reuterskiöld, Sigfrid Hansson och Johansson-Dahr.

Herr Rosén: Herr talman! Jag måtte ha missuppfattat herr Bergqvist i
det sorl, som rådde i kammaren, då han talade örn en framställning, som blivit
gjord rörande vissa åtgärder. Jag fick emellertid den uppfattning, som jag
här gav uttryck åt. Jag erkänner naturligtvis mitt misstag, men detta kan
vara förklarligt på grund av vad som hände för en tid sedan i Karlstad. Järnvägsmyndigheterna
vägrade att låta järnvägens folk taga befattning med rengöringen
av de personvagnar, som använts vid en av idrottsintresserade företagen
resa mellan Stockholm och Karlstad, utan ålade anordnarna av färden
att sköta örn den saken. Det förvånar mig icke, utan jag anser det tvärtom som
en plikt, att järnvägsstyrelsen vidtager särskilda åtgärder, när sådant folk är
ute på resa.

Emellertid begärde jag icke ordet för att säga detta utan för att giva herr
Åkerberg ytterligare några väl behövliga upplysningar. Han påstod, att revisorernas
anmärkningar rörande anslaget till fotbollsförbundet på grund av
vissa av honom uppgivna orsaker icke kunde avse tiden efter år 1923. Jag
känner icke närmare till den silken, men jag vill nämna, att den berättelse, ur
vilken jag föredragit ett stycke, avser, besynnerligt nog, tre år. Revisorerna
ha granskat räkenskaperna för tre år på en gång. Den tid, berättelsen avser,

Anslag

till under stödjande

gymnastik

och idrott.

(Forts.)

Nr 22.

Måndagen den 23 mars f. m.

Anslag

till under stödjande

gymnastik

och idrott.

(Forts.)

slutar den 31 oktober 1926 och börjar den 1 november 1923, och alltså måste
fotbollsförbundet med nödvändighet ha fått anslag efter den av herr Åkerberg
angivna tiden, örn revisorerna ha rätt, vilket jag icke vet.

Beträffande herr Åkerbergs andra anmärkning, att revisorernas anklagelser
för bristande redovisning icke skulle gälla de till riksförbundet anslutna organisationerna,
kan jag icke annat än hänvisa till revisionsberättelsen. Jag skall
taga den sista, som föreligger. Den är avgiven den 16 september 1930 och innehåller
följande: »Då det visat sig, att redovisning för dessa för deltagande i
kongresser och tävlingar anslagna medel» — det gäller här ifrågavarande
statsbidrag -— »i allmänhet endast med svårighet kan erhållas från förbunden
och först efter flera påstötningar insändes, vilja vi föreslå, att riksförbundet
vid utbetalande av dylika anslag bestämmer, att redovisning för anslagens användning
skall vara riksförbundet till handa inom två månader efter kongressens
eller tävlingarnas slut, vid äventyr att vid närmast följande fördelning av
förvaltningsbidrag till förbunden det till ifrågavarande förbund utgående förvaltningsbidraget
innehålles.» Sålunda berätta revisorerna. Jag vet icke annat
än vad de säga.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på den under behandling varande punkten yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle bifalla Kungl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning; samt 3:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen pa bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Carl, begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda framställning,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
288, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för nej-propositionen.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att den fortsatta behandlingen av föreliggande utlåtande skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

I samband härmed yttrade herr talmannen, att han finge fästa kammarens
uppmärksamhet därpå att efter nämnda utlåtande jämväl de återstående ärendena
på föredragningslistan komme att vid aftonsammanträdet företagas till avgörande.

Måndagen den 23 mars f. m.

53 Nr 22.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren ville besluta, att på morgondagens
föredragningslista bland två gånger bordlagda ärenden skall såsom
sista ärende upptagas statsutskottets utlåtande nr 10, omfattande riksstatens
tionde huvudtitel.

Denna hemställan bifölls.

Herr Leander väckte en motion, nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
angående pension åt konstruktören vid flottans varv i Karlskrona C.
U. Möller.

Motionen hänvisades till bankoutskottet.

Herr Örne väckte en motion, nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Denna motion hänvisades till behandling av lagutskott.

Ordet lämnades på begäran till herr Lindhagen, som anförde: Herr talman!
Regeringens prerogativ att företrädesvis behärska utrikespolitiken förhalar
världsfreden. De yttersta orsakerna till ofreden bliva sällan uppförda på dagordningarna
annat än genom folken.

Ett problem, olöst för svensk statskonst, är således folkets och dess representanters
upplysning, intresse och medbestämmanderätt i utrikespolitiska angelägenheter
likaväl som i de inrepolitiska. Utrikesdepartementets budget utgör visserligen
en ekonomisk länk mellan regering och riksdag. Men i övrigt står det
illa till. Utrikesnämnden är föga mer än ingenting på vägen mot en upplyst
utrikespolitik. Den blyga ansats till omedelbar samverkan mellan regering och
folkrepresentation, som år 1921 knäsattes i 56 § riksdagsordningen, begagnas
numera ej ens i någon mån av regeringen. Skymning, även kallad sekretess,
breder sig fortfarande över utrikesdepartementets förehavanden. Icke ens »Sveriges»
instruktioner för sina ombud vid folkförbundets rådslag tillåtas komma
till svenska folkets kännedom.

Med anledning härav och då nu folkförbundets nedrustningskonferens år 1932
säges bliva betydelsefull tillåter jag mig anhålla om kammarens tillstånd att
få till utrikesministern framställa följande spörsmål:

l:o) Yad kan anledningen vara, att regeringen sällan och på senare tider
aldrig träder i omedelbara förhandlingar med riksdagen i utrikespolitiska angelägenheter
trots uppfordran därtill i 56 § riksdagsordningen?

2:o) Är det värdigt ett folkstyre, att regeringens instruktioner för »Sveriges»
ombud vid folkförbundets rådslag beslutas av regeringen ensam samt till ock
med hemlighållas för folket?

3:o) Kan det förväntas, att regeringen åtminstone med anledning av 1932
års nedrustningskonferens i Genéve ämnar vid offentliga sammankomster med
riksdagen diskutera instruktionen för de svenska ombuden vid nämnda konferens? 4:o)

Föreligga förhoppningar att överhuvud taget det traditionella töcknet
kring utrikesdepartementet skall skingras av dagens ljus, och under vilken generation
föreställer sig regeringen ett sådant genombrott tilläventyrs vara att
förvänta?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation
ang. omedelbara
förhandlingar
mellan
regering och
riksdag i utrikespolitiska

angelägenheter.

Nr 22. 54

Måndagen den 23 mars f. m.

Interpellation
ang. övervägande
av
världsproblemet
vid
diskussioner
om avrustning.

Herr Lindhagen erhöll ånyo ordet och yttrade: Herr talman! Med åberopande
av motiven till föregående interpellation hemställer undertecknad örn
kammarens tillstånd att få till utrikesministern framställa ytterligare följande
spörsmål:

1 :o) Anser ej regeringen, att varje diskussion om avrustning äventyras leda
till blinda och oväsentliga resultat, örn den ej överskuggas — låt vara till en
början försiktigt — av ett övervägande örn världsproblemet och dess realiteter
(jämför motionen i år nr 200 i första kammaren) ?

2:o) Föreställer sig regeringen, att kravet på obligatorisk skiljedom i alla
internationella tvister ställer i utsikt att genom skiljedom jämväl befria undertryckta
nationaliteter i olika världsdelar från främmande herravälde, vilket
senare ju är en av tidens mest hotande anledningar till rustningar och krigsutbrott? 3:o)

Varför intressera sig regeringarna, till skillnad från folken, föga eller
merendels icke alls för en lösning av världsproblemets språkfråga, och när
skall sanningen i denna eminenta fredssak omsider, så vitt på en svensk regerings
initiativ ankommer, tillåtas göra oss fria?

Även denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
delar av övningsplatsen Backamo;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Visby stad; samt

nr 86, i anledning av väckt motion örn avskedsersättning åt förre månadslönaren
C. G. H. Jonsson.

Anmäldes och godkändes sammansatta konstitutions- och statsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse nr 90, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av en i Genéve den 2 oktober 1930 dagtecknad
konvention örn finansiell hjälp m. m. jämte i ämnet väckt motion.

Anmäldes och bordlädes jordbruksutskottets memorial nr 34, angående kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga örn anslaget till kurser i trädgårdsskötsel.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.47 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Måndagen den 23 mars e. m.

55 Nr 22.

Måndagen den 23 mars e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Herr statsrådet von Stockenström, avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr
214, angående älgjaktens ordnande m. m.

Herr statsrådet GyllenswärdI avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 182, angående täckande av brist i samrealskolans i Söderhamn medel;
nr 193, angående tillfällig förstärkning av tandläkarinstitutets personal;
nr 194, angående ersättning åt vissa lärarinnor vid enskilda statsunderstödda
läroanstalter; och

nr 212, angående omorganisation av småskoleseminariema m. m.

Herr statsrådet Larsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 197, angående anslag till teckning av aktier i Kalix träindustriaktiebolag
m. m.;

nr 201, angående anslag till bekämpande av arbetslösheten;
nr 202, angående anslag till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet;
och

nr 210, angående anslag till statsbana Malung—Vansbro m. m.

Punkterna 289—316.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 317.

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr
G. W. Roos m. fl. (I: 95) och den andra inom andra kammaren av herr T. Gardell
i Gans m. fl. (II: 118), hade hemställts, att riksdagen ville

1) för utgivande av otryckta delar av August Fredins verk »Gotlandstoner»
med supplement anslå ett belopp av femtusen kronor att utgå enligt bestämmelser,
som kunde av Kungl. Maj:t meddelas, och

2) tilldela Fredin för hans arbete med detta verk en gratifikation av tvåtusen
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att herrar Roos’ m. fl. och Gardells i Gans m. fl. berörda motioner (1:95 och
11:118) icke måtte vinna riksdagens bifall.

Anslag
till utgivande
av August
Fredins verk
»Gotlandstoner.
* ro. ro.

Nr 22. 56

Måndagen den 23 mars e. m.

Anslag
till utgivande
av August
Fredius verk
»Gotlandstonen
m. m.
(Forts.)

Reservation hade anmälts av herr Olof Olsson, vilken ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Herr Roos: Herr talman! Den nu 76-årige förre folkskolläraren och kan torn

August Fredin blev så att säga uppfostrad vid musik. Bägge föräldrarna
voro utpräglat musikaliska, fadern gemenligen kallad Florsen var på sin tid
den främste och mest uppburne spelmannen på Gotland. Under hela sitt liv
har Fredin, bredvid sin uppfostrargärning, ägnat sig åt musiken. Han hade
tidigt iakttagit, att de gamla låtarna började spelas mindre ofta än förr och
fruktade, att de skulle helt förgätas, vilket han menade skulle bliva en oersättlig
förlust. Från Gotland förskriva sig många utomordentligt vackra melodier,
bland andra de ofta sjungna visorna »Uti vår hage där växa blå bär»,
och »Allt under himmelens fäste».

Den heliga eld, som tvingar människor att utan hänsyn till egna fördelar,
med uppoffring av tid och krafter, sträva för ett ideellt mål, brann starkt och
klart hos Fredin. Han genomfor och genomvandrade gång efter annan alla
Gotlands 91 socknar, uppsökte gamla och unga, antecknade och skrev, och
åstadkom därigenom samlingar och ballader, visor, danser, marscher och andra
musikstycken, inalles 734 olika melodier. Dessa samlingar ha en stor betydelse
icke blott för de upptecknade, synnerligen värdefulla melodiernas skull
utan även därför att de alltigenom grunda sig på samlarens egna, omsorgsfullt
gjorda uppteckningar. Petersson-Berger yttrar om dem: de äro av samma kulturhistoriska,
folkloristiska och musikaliska betydelse som de genom folkmusikkommissionens
försorg offentliggjorda Nils Anderssonska samlingarna och
förtjäna i lika hög grad som dessa att genom bidrag från det allmänna göras
tillgängliga för vetenskaplig forskning och konstnärliga studier.

Som bekant utförde Nils Andersson ett storartat arbete för insamling av
äldre folkmelodier. Han upptecknade av sådana mer än 10,000 och bevarade
därigenom åt eftervärlden en dyrbar skatt, som utan hans arbete sannolikt
skulle till stora delar gått förlorad. Statsmakterna insågo också betydelsen
för Sveriges bildningshistoria av hans arbete. Som bidrag därtill erhöll han
sammanlagt 12,000 kronor, och efter hans död har riksdagen allt ifrån år 1923
för färdigställande och tryckning av hans samlingar årligen anvisat 10,000
kronor. Med inräknande av därtill i lördags beviljat anslag har statsverket
för ändamålet, om jag ej räknar orätt, anslagit sammanlagt 102,000 kronor
och torde komma att anslå ytterligare 30,000 kronor.

Nils Andersson och August Fredin hade sig emellan uppgjort en fördelning
av det svenska landet sålunda, att den förre skulle omhändertaga den
fastlandssvenska folkmusiken jämte den på Öland under det att den gotländska
folkmusiken skulle falla på Fredins lott.

Fredin, som är en mycket blygsam och försynt man, har aldrig gjort något
försök att få statsunderstöd. Det har dock lyckats honom att fullborda sitt arbete
och därigenom från undergång bevara en kulturskatt av oersättligt värde.
örn samlingarna nu skulle i sin helhet tryckas, skulle detta draga en kostnad
av omkring 30,000 kronor. Två tredjedelar äro emellertid redan tryckta —
delvis genom stort bidrag av en vetenskapsman i Uppsala — och till den återstående
tredjedelen äro insamlade eller garanterade vad som överskjuter ett
belopp av 5,000 kronor.

Jag har här i min hand de tryckta delarna av det Fredinska verket. Den
sista delen kom ut år 1926, det vill säga för 5 år sedan. Någon utsikt att få
den återstående delen tryckt utan bidrag från statsmedel synes icke under
överskådlig framtid föreligga. Statsutskottet har rätt däri, att något förhållande
icke föreligger, som ovillkorligen påkallaT omedelbart beviljande av anslag
för ändamålet. Så starka uttryck ha vi ej heller använt i motionen. Na -

Måndagen den 23 mars e. m.

57 Nr 22.

turligtvis kan tryckandet uppskjutas; visserligen kan Fredin nied sin sakkun- Anslag
skap måhända icke få tillfälle att därvid biträda, och visserligen får han tilläventyrs
icke tillfredsställelsen att se sitt livsverk fullbordat. Naturligtvis Fredina verk
kan uppskov också ske med beslut örn en hedersgåva till Fredin, men, ärade »Gotlandsmedlemmar
av kammaren, man kan uppskjuta en sak för länge. tonér» m. m.

Herr talman! Jag tillåter mig yrka bifall till motionen och den i ärendet (Fort».)
avgivna reservationen.

Häri instämde herrar Wagnsson och Bodin.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att i avseende på den nu förevarande punkten annat yrkande ej förekommit,
än att kammaren skulle bifalla de i ämnet väckta motionerna.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Roos begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
817, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för nej-propositionen.

Punkterna 318—322.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 323—328.

Lades till handlingarna.

Punkten 329.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, i anledning av väckta Om

motioner örn sänkning av rösträttsåldern vid elektors- och landstingsmannaval sänkning av

rösträttsåldern

m- vid elektors Konstitutionsutskottet

hade till behandling i ett sammanhang förehaft dels tingsanannovaX
motionerna nr 65, 66 och 67 i första kammaren av herr Möller m. fl., dels ock m. m.
motionerna nr 92, 93 och 94 i andra kammaren av herr Hansson m. fl.

Nr 22. 58

Mån<lagen den 23 mars e. m.

sänkning av likalydande motionerna I: 65 och II: 92 hade hemställts, att riksdagen

rösträttsåldern mätte såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga följande
vid elektors och

lands- „ ..

tingsmannaval t OTS 1 ag

m. m. tm

(Forts.)

ändrad lydelse av § 6, 9:e och 10:e stycket riksdagsordningen.

§ 6.

9) Valrätt vid elektorsval tillkommer en var i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad.

Valen äro omedelbara-----i vallagen.

10) Till elektor må endast den utses, som själv vid elektorsvalet äger rösträtt
och uppnått tjugufem års ålder.

Elektor kan ej vara:------------------

-----—----till elektor.

I de likalydande motionerna I: 66 och II: 94 hade hemställts, att riksdagen för
sin del måtte antaga följande

Förslag

till

lag örn ändrad lydelse av § 4 i lag om val till riksdagen.

§ 4.

Vid val av elektorer skall den för val av stadsfullmäktige gällande röstlängden
ligga till grund.

Val av elektorer-----av statsverket.

I de likalydande motionerna I: 67 och 11:93 hade hemställts, att riksdagen
för sin del ville antaga följande

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av § 5 och § 6, 1 inom. i lag örn landsting.

§ 5.

Rätt att deltaga i val av landstingsman jämte suppleanter tillkommer en var
inom landstingsområdet i kommuns gemensamma angelägenheter röstberättigad
man^ eller kvinna, som senast under nästföregående kalenderår uppnått tjugutre
års ålder.

Örn upprättande--—•-----— ------—-----

— —-------kommunala vallagen.

§ 6.

1 morn. Valbar till landstingsman eller suppleant för landstingsman är en
var inom landstingsområdet vid landstingsmannaval röstberättigad man eller
kvinna, som uppnått tjugufem års ålder.

Landstingsman eller---—--------------

----------vara landstingsmän.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna

Måndagen den 23 mars e. m.

59 Nr 22.

a) 1:65 och 11:92,

b) 1:66 och 11:94,

c) I: 67 och II: 93

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Örn

sänkning av
rösträttsåldern
vid elektorsoch
landstingsmannaval -

m. m.

Reservationer hade avgivits (Forts.)

1) av herr Hellberg, som med instämmande av herr Reuterskiöld på anförda
skäl hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t begära förslag
■—- såvitt möjligt till nästkommande riksdag — örn 23 års åldersgräns, för valrätt
och i samband därmed motsvarande sänkning av valbarhetsåldern till landstingen; 2)

av herrar Sävström, Strömberg, G. W. Hansson, Vennerström, Åkerberg,
Karlsson i Vadstena, Fast och Brännberg, vilka yrkat bifall till motionerna
I: 65—67 av herr Möller m. fl. och II: 92—94 av herr Hansson m. fl.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! Vid detta betänkande har
herr Hellberg bifogat en reservation, i vilken jag tillåtit mig instämma. Jag
skall be att få säga några ord angående denna reservation.

Då man har att behandla den fråga, som föreligger, angående rösträttsåldern
vid landstingsmannaval, är det att komma ihåg, synes det mig, att dessa
bestämmelser örn åldern mera formellt än reellt betyda någon verklig skillnad
mellan första och andra kammaren. I praktiken spelar det ingen synnerlig
roll — jag skulle vilja säga, att det spelar nästan ingen roll alls — med denna
åldersskilnad 27 år och 23 år, utan det är en formell skillnad, som en gång
har tillkommit, för att inte den 1918 segrande sidan skulle se ut att segra
fullständigt efter hela linjen. Då fick motsidan någonting, som den egentligen
inte hade begärt.

Nu skulle ju denna skillnad mellan 27 år och 23 år -—- 27 år i fråga örn
landstingsmannaval och 23 år eljest — egentligen vara någon slags garanti
för att första kammaren skulle bli mera sansad, genom att mera erfarna valmän
skulle välja den. Jag tror, att hela detta åskådningssätt är alldeles felaktigt
och det så mycket mera som i vårt politiska liv nu för tiden de politiska
ungdomsföreningarna på alla partiers sida spela en synnerligen stor roll
och större än 1918. Jag tror också, att det vore allt skäl i världen att beakta
dessa organisationer, som göra, att partierna bli likställda och att det
inte är bara ett parti, som drager fördel av den lägre åldern. Det är det ena
skälet, sorn1 gör, att jag anser en förändring av rösträttsåldern kunna vara
befogad.

Det andra skälet är, att socialdemokraterna ha på sitt program ett genomförande
av 21-årsåldem överhuvud för politisk och kommunal rösträtt. Då nu
socialdemokraterna vid detta tillfälle ha gått in för 23-årsålderns fastställande,
innebär det realiter, att programmet örn 21 år i själva verket blir praktiskt
taget betydelselöst, och då en sådan framställning göres, synes det mig vara
både framsynt och klokt att inte avvisa den utan upptaga frågan till prövning.
Att bifalla motionerna i närvarande skick torde så mycket mindre vara
möjligt, som det finns följdbestämmelser, vilka måste ordnas, och vilka inte
genom motionen äro ordnade, men denna fråga kan utredas närmare genom
Kungl. Maj:t, och det är av det skälet, som herr Hellbergs reservation, i vilken
jag instämt, utmynnar i ett yrkande örn skrivelse.

Jag vet väl, att jag i denna fråga inom min partigrupp står tämligen ensam,
och att det således inte är på gruppens vägnar som jag gjort min reservation,
utan den är ett uttryck för min personliga övertygelse. Men det hindrar
inte, att jag likväl velat göra den, just därför att jag tror, att det är nöd -

Nr 22.

Måndagen den 23 mars e. m.

aänbii av vänc^St att så snart som möjligt komma ifrån hela det här spörsmålet, där
rösträttsåldern man s^rrar sb? blind på formelia garantier, som i realiteten betyda plus minus
vid elektors- noll och kanske i längden mera minus än plus.

och lands- Ur dessa synpunkter är det som jag, herr talman, biträtt herr Hellbergs
tingsmaimaval reservation, till vilken jag för min personliga del ber att få yrka bifall.

Herr Strömberg: Herr talman! Den siste ärade talarens förhoppning, att
socialdemokraterna i och med denna motion velat tillkännagiva, att de numera
frånginge sin gamla ståndpunkt i fråga om 21-årsåldern såsom den lämpligaste,
gränsen för politisk medbestämmanderätt, den förhoppningen är nog, det vågar
jag säga, litet grundlös. Utskottets socialdemokrater ha reserverat sig till förmån
för motionerna, och dessa gå ju ut på en direkt lagändring, i föreskriven
ordning, av gällande bestämmelser rörande valrätt och valbarhet vid val av
landstingsman och elektorer. När vi så gjort, är det inte därför, att vi velat
underskatta de skäl, vilka anförts av herr Hellberg med instämmande av herr
Reuterskiöld. Tvärtom förstå vi mycket väl, att det kan vara naturligt att i
samband med dessa ändrade åldersbestämmelser också taga upp frågan örn
elektorsförsamlingarnas slopande i viss utsträckning. Vi ha också i utskottet,
då vårt yrkande blev utslaget, röstat för den linje, som dessa ärade reservanter
företräda. För oss är det väsentliga, att vi få en ändring i den orimligt
höga rösträttsålder, som nu gäller, och därför söka vi följa det minsta motståndets
lag; vi gå gärna med på en önskan från de borgerliga partierna att allvarligen
undersöka frågan örn slopande av dessa elektorsförsamlingar, och det kan,
synes det oss, mycket val gå an att taga motionerna i år och nästa år taga under
omprövning frågan om en sådan förändring i denna institution.

Man kan väl ändå vara ense med motionärerna om, att den rösträttsålder,
som vi hava, är alldeles orimligt för hög. Vi behöva bara tänka på Stockholmsvalet,
som ägde rum för några dagar sedan. De personer, som fyllde 27 år
1926, kommo inte i tillfälle att rösta vid 1927 års val i Stockholm, utan dessa
personer fingo sin medborgarrätt i fråga om utseende av elektorer sig tillerkänd
först år 1931. Alltså voro de då 32 år gamla och i vissa fall 33 år. Det
kan inte vara rimligt, mina herrar, att bibehålla denna rösträttsålder. Vilja
de övriga partierna göra detta, får det stå för deras egen räkning, men det
socialdemokratiska partiet vill inte behandla sin vakna och intresserade ungdom
på det sättet. Vi ha också hela tiden sagt ifrån, att vi nöja oss inte med dessa
bestämmelser. Redan efter författningsfrågans lösning 1918 utgav vårt parti
tillsammans med riksdagsgruppens förtroenderåd ett manifest, i vilket det klart
och tydligt sades ifrån, att vi ha inte frångått vår gamla fordran på ungdomens
rätt att deltaga i allmänna värv men att vi gingo med på det, som då gavs såsom
det för stunden uppnåeliga.

Det är den ståndpunkten, herr talman, som vi alltjämt vidhålla, och jag ber
därför, som sagt, med dessa korta erinringar att få yrka bifall till de föreliggande
motionerna.

Herr Sundberg: Herr talman, mina herrar! Andra kammaren har redan i
lördags_ avgjort detta ärende och därvid bifallit utskottets hemställan. Någon
diskussion i ärendet här i kammaren borde sålunda knappast ha varit erforderlig.
Då emellertid från reservanternas sida ändock upptagits diskussion i
frågan, skall jag tillåta mig att såsom ledamot av utskottet och deltagare i majoritetens
beslut yttra några ord.

Det har i motionerna anförts en del om, att dessa rösträttsbestämmelser skulle
vara så oriktigt avvägda just därför, att man kan väljas till riksdagsman vid
25 års ålder, medan man inte är kvalificerad att utöva rösträtt vid landstingsmannaval
förrän vid 27 år. Men det är ju så, att då det gäller att fastställa

Måndagen elen 23 mars e. m.

61 Nr 22.

villkoren för medborgarnas deltagande i allmänna angelägenheter, gar det inte sänlcr^nQav
an att som måttstock lägga individens personliga kompetens, ty den kan inte rgÄ"r(j«,,åWern
prövas eller läggas till grund vid uppgörande av en röstlängd. Det enda, som eiektorsman
har att hålla sig till, är åldern, som bör avpassas med hänsyn till den mo- och landsgenhet,
som i allmänhet erfordras för deltagande i det ena eller andra valet, hngsmannaval
Det kan ju hända, att det kail finnas en eller annan person, som före den för ‘

rösträtt fastställda åldern besitter erforderlig kompetens i de avseenden, varom
nu är fråga, men detta kan inte tagas till intäkt för att åldersstrecket vid
val till landstingsmän och elektorer sänkes under 27 år. För övrigt skulle man
ju kunna tänka sig, att denna sak skulle kunna regleras på det sättet,_ att ■—
om det nu anses så betydelsefullt — valbarhetsåldern för ledamotskap i andra
kammaren höjdes från den nuvarande till 27 eller 30 år.

Man har från reservanternas sida — särskilt herrar Hellbergs och Reuterskiölds
sida — framhållit, att åldersgränsen vid landtingsmanna- och elektorsvalen
borde sänkas, så att den blir lika med åldersgränsen vid de kommunala
valen, därför att man då skulle kunna avskaffa elektorsförsamlingarna i de
städer, som inte deltaga i landsting och överflytta de val, som nu tillkomma
dessa församlingar, på stadsfullmäktige. Men här kommer man in på ett mycket
omtvistat område, nämligen spörsmålet, vilket som är det lämpligaste, antingen
att låta valen till första kammaren ombesörjas av de kommunala församlingarna
eller låta dem verkställas av särskilda elektorsförsamlingar. I
flera länder, där man har tvåkammarsystem, väljas förstakammarledamöterna,
eller vad nu överhusens ledamöter kallas, av särskilda församlingar, och jag
tror, att detta förfaringssätt är det riktigaste för bevarande av dessa vals rent
politiska karaktär. Då man röstar på landstingsman, tänker man inte på, att
detta val även har en politisk sida. Att hos oss detta bestyr utom i de större
städerna överflyttats till landstingen torde Ira sin grund i bekvämlighetshänsyn,
och för min del skulle jag vara böjd för att man hos oss ginge över till elektorssystemet
över hela linjen. I sådant fall och under förutsättning att rösträtten vid
val av elektorsförsamlingarna bibehålies vid 27 år, skulle jag för min del inte
Ira något emot en sänkning av rösträttsåldern i fråga örn val av landstingsmän.

Det har anförts, och i den första reservationen har det särskilt påpekats, att
de skäl, som åberopats för den lägre rösträttsåldern, nämligen att detta skulle
bidraga till att skapa en artskillnad mellan kamrarna, saknar varje spår av
bärighet. Detta påstående vill man såväl i motionen som i reservationen hava
bevisat genom att påstå, att den införda högre rösträttsåldern inte medfört
någon förskjutning i partiernas representation, eller som det säges i herr Hellbergs
reservation: »För närvarande torde vara mycket svårt att avgöra, örn

något parti har större fördel eller nackdel av bestämmelsen än ett annat.»

Men det är ju inte detta som saken gäller. Det är inte meningen, att denna
högre rösträttsålder skall verka till förmån för det ena eller andra partiet eller
att rösträttsåldern i allmänhet skall göra det, utan det är meningen, att den
högre rösträttsåldern skall vara ägnad att skapa en särskilt god kvalitet hos
den valförsamling, som sedan skall utse riksdagsmän i första kammaren. Jag
håller före, och det har jämväl hållits före av utskottet, att den större mogenheten
hos urväljarna mäste medföra, att valförsamlingarna bli mera kvalificerade
liksom också den högre valbarhetsåldern i fråga om dessa församlingar
utgör en garanti för ett bättre urval till riksdagen. Utskottet har haft denna
mening och därför har utskottet ansett det inte vara tillrådligt att rubba pa
de nuvarande rösträttsbestämmelserna annat än i samband med en ingående
behandling av hela spörsmålet örn grunderna för första kammarens bildande.

Ty hur skall det till sist gå, örn man undan för undan plockar bort den ena
efter den andra av de bestämmelser, som tillkommit för att befästa artskillnaden
mellan kamrarna? Nästa gång vill man kanske lia bort den längre man -

Nr 22. 62

Måndagen den 23 mars e. m.

.. ^ dattiden, en annan gång den successiva förnyelsen och en tredje gång blir det
rösträttsåldern kanske fråga om att sänka valbarhetsåldern till 25 år. Lyckligtvis synes det
vid elektors- emellertid nu vara slut med detta naggande på gällande bestämmelser på
och lands- detta område, och man är ense örn, att därest det skall göras någonting för att
tmqsmannaval befästa denna artskillnad mellan kamrarna, så skall det ske inte på detta sätt,
iv tel man fager bort det ena efter det andra, utan så, att hela frågan ses i stort

or '''' och ses i ett sammanhang. Det framgår ju också av utskottets utlåtande, att

de borgerliga partierna inom utskottet varit eniga örn att förorda ett avslag på
motionerna just på.denna grund, och jag vill hoppas, att denna enighet också
skall bestå i framtiden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hansson, Gustav: Herr talman, mina herrar! Herr Sundberg anförde,
att andra kammaren bifallit utskottets hemställan och således avslagit motionerna,
varför det inte vore vidare skäl uti att här upptaga någon debatt i frågan.
Jag tillåter mig trots detta yttra några ord. Denna kammare representerar
ju den större mognaden och erfarenheten, och det kan ju hända, att den
skulle som en opinionsyttring vilja bifalla motionerna och visa, att den härvidlag
har större mognad och omdömesförmåga än andra kammaren i detta fall
har visat sig ha.

Vi ha ju under de senaste åren vid flera tillfällen haft frågan före örn sänkning
av rösträttsåldern. Vid vart och ett av dessa tillfällen har konstitutionsutskottet
avstyrkt och riksdagen bifallit detta avstyrkande. I år tänkte vi
socialdemokrater verkligen, att då man hade att göra med en sådan billig begäran
som den, som här framställes i motionerna, skulle utskottet sett på denna
fråga med litet större intresse än den förut gjort, men så har inte visat sig
vara fallet. Visserligen har ju ett par av utskottets borgerliga ledamöter avgivit
en reservation, vari det föreslås en skrivelse i motionens syfte, och det är
ju ett glädjande tecken, men man hade kunnat vänta, att en del andra ledamöter
inom utskottet skulle ha anslutit sig till denna linje. Det kan ju visserligen
sägas, att det är ett socialdemokratiskt krav att få rösträttsåldern sänkt, men
jag tror, att detta krav har representanter även i de borgerligas led. Jag såg
häromdagen i en högertidning här i Stockholm ett uttalande, att den för sin del
ansåg 27-årsgränsen utgöra en garanti av ringa eller intet värde. Även har
inom utskottet från högermän givits uttryck åt samma tanke. Det har anförts,
att en sänkning av rösträttsåldern för val av landstingsmän eller elektorer
skulle rubba första kammarens grundvalar, eller, som utskottet yttrar: »Då
en sänkning av den med avseende på deltagande i val av landstingsmän och
särskilda förstakammarelektorer stadgade högre åldersgränsen sålunda skulle
innebära ett sönderbrytande delvis av den nuvarande förstakammarorganisationens
system.» etc.

Jag tror för min del inte, att en sänkning av rösträttsåldern skall verka på
något sätt sönderbrytande. Första kammaren kommer nog att få likadan sammansättning,
örn man genomför denna ändring, som den förut har.

. Ser man saken ur partisynpunkt, tror jag icke, att något parti kommer att
vinna på en sänkning av rösträttsåldern. Vid de val, som ha förrättats i del
städer, vilka välja såväl elektorer som stadsfullmäktige, har det visat sig, att
de olika partierna i allmänhet lia fått lika partiställning vid elektorsvalet som
vid stadsfullmäktigevalet. Jag tror därför icke, att en sänkning av rösträttsåldern
skulle på något sätt komma att rubba första kammarens sammansättning
eller verka sönderbrytande på karaktärsskillnaden mellan kamrarna. Vi
ha ju en hel del bestämmelser, som skilja denna kammare från medkammaren,
nämligen den successiva förnyelsen, den längre mandattiden, den högre valbarhetsåldern
o. s. v.

Måndagen den 23 mars e. m.

63 Nr 22.

Herr Sundberg anförde, att om man nu genomförde en ändring i fråga om Örn
rösträttsåldern, komme man sedermera att vilja plocka bort även dessa bestäm- röstriu^ldern.
melser för att få likställighet mellan kamrarna. Jag tror inte, att så kommer MMdmaatt
ske. Örn riksdagen ginge med på en sänkning av rösträttsåldern i den om- och landsfattning,
som bär är föreslagen, tror jag, att det skulle dröja ganska länge, tingsmannaval
innan från vårt partis sida framställdes några önskemål örn ytterligare för- m•m ändringar

härvidlag. (Forts.)

Jag förstår ju, att det är lönlöst att söka förmå kammaren att bifalla motionerna,
men trots detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till desamma.

Herr Reuterskiöld: Jag hade inte tänkt, herr talman, att begära ordet

mera i denna fråga, men den ärade representanten för utskottet fällde ett par
yttranden i sitt anförande, som göra, att jag känner mig uppfordrad att säga
några ord till.

När den ärade representanten för utskottet talade örn att det vore mera förnuftigt
och riktigt att ha rena elektorsförsamlingar till förstakammarvalen,
förvånade det mig i hög grad, eftersom han är en konservativ representant, ty
det konservativa draget i vår författning ligger först och främst däri, att första
kammaren är byggd på de kommunala representationerna. Detta tror jag
också, att vi böra såvitt möjligt fasthålla vid för att slippa dessa speciellt inrättade
elektorsförsamlingar utan annan uppgift än att välja. Jag tror inte
heller, att man i framtiden kommer att anlita denna form med rena elektorsförsamlingar,
utan man försöker nog bevara sambandet just med landstingen.

Det är naturligt, att örn landstingen förlora sin politiska valrätt, blir 27-årsåldern
utan all både teoretisk och praktisk betydelse för landstingsvalen — nu
är den utan praktisk betydelse för förstakammarvalen — men att då behålla
den för de andra fallen, förefaller mig icke vara av behovet påkallat.

Utskottsrepresentanten yttrade vidare, att man inte skall plocka sönder bit
för bit det, som skiljer första och andra kammaren från varandra. Det är lika
sant som det är sagt. Men denna process började redan förra året, när de frisinnade
jämte socialdemokraterna gjorde vilande ett förslag örn upphävande av
census. Census var visserligen inte heller praktiskt sett så förskräckligt betydelsefull
för kammarskillnaden, men det var den stora olikheten med census
i jämförelse med det, som beröres i det nu föreliggande förslaget, att de censusbestämmelser,
som finnas, peka på fastighetsägandet såsom en grund för valbarhet
till första kammaren. När man tar bort detta utan att sätta något annat
i stället, kan man säga, att det blir ett sönderbrytande av skillnaden mellan
kamrarna. I det föreliggande fallet vill man ta bort någonting, som i själva
verket icke alls är av betydelse för karaktärsskillnaden.

Därmed kommer jag också över till den tredje punkten i yttrandet. När den
ärade representanten för utskottet säger, att majoriteten inom utskottet är enhällig
och att han hoppades, att denna enhällighet skulle komma att bestå för
framtiden, nödgas jag sätta ett stort frågetecken härför, ty de grunder, på
vilka de olika delarna av majoriteten stödde sitt beslut, voro alls inte enhetliga.
Från frisinnat håll gick man emot förslaget, därför att man inte fick den
uppmjukning av förstakammarbestämmelserna eller över huvud taget av valrättsbestämmelserna,
som skulle kunna innebära en utjämning av den olika
fördelningen av mandaten. Får man detta på den sidan — som jag däremot
inte tror, att högersidan vill taga upp — ja, då går man med på den nu ifrågasatta
och även åtskilliga andra förändringar. Från annat håll, exempelvis den
grupp jag representerar, tror jag, att man också skulle gå med på detta, därest
man, såsom påyrkades förra året, när det gällde census, i stället finge en bestämmelse
örn fullgjord skattebetalningsskyldighet såsom villkor både för rösträtt
och valbarhet. Detta gör, att de motiv, som föranledde det enhälliga slutet

Nr 22.

Måndagen den 23 mars e. m.

Om bland majoritetens skilda grupper, absolut inte äro enhetliga, och enhälligherösträtMldern
^en kommer därför nog inte heller att bestå längre än över denna riksdag.
vid elektors och

lands- Herr Mellén: Herr talman! Såsom motionärerna framhålla, är bestäm tingsmannaval

melsen om 27 års ålder för rösträtt vid val av landstingsman och elektorer resultatet
av en överenskommelse, som träffades vid författningsreformen år 1918.
or ■) Från socialdemokratiskt håll yrkades emellertid då, att 21 år skulle vara rösträttsåldern
vid alla val såväl kommunala som politiska. Man samnianjämkade
emellertid de olika meningarna på detta sätt. Nu har så lång tid förflutit,
att det socialdemokratiska partiet icke längre anser sig vara bundet vid det
avtal, som ingicks 1918. Nu fordrar man dock icke 21 år såsom rösträttsålder
vid de val, som här äro i fråga, utan man sätter gränsen vid 23 år. Men
såsom framgår av motionen och av vad herr Strömberg yttrade, har det socialdemokratiska
partiet ingalunda släppt kravet på 21 år såsom rösträttsålder vid
alla slag av val, utan motionärerna yttra, att de anse den nu ifrågavaranade reformen
mest trängande och att förutsättningar torde finnas för en omedelbar
lösning av frågan.

Det socialdemokratiska partiet har sålunda börjat kompromissa med sig
självt. Skulle socialdemokraterna få den motion, som nu föreligger, bifallen,
äro de emellertid inte nöjda med detta, utan om några år komma de då fram
med sitt krav på en rösträttsålder av 21 år.

Jag måste nu säga, att när rösträttsåldern sattes till 23 år för kommunala
val i allmänhet, skedde icke någon riksolycka för det. Inte heller skulle jag
vara rädd för att gå med på det krav på en rösträttsålder av 23 år, som här
föreligger, men inför den utsikt, som socialdemokraterna här framställa, att
de, sedan man fått detta krav tillgodosett, komma och vilja ha rösträttsåldern
sänkt till 21 år, måste jag absolut reagera. De vilja, såsom förut har sagts,
taga sig fram etappvis och plocka bort karaktärsskillnaden mellan kamrarna
bit för bit. När herr Hansson försäkrade, att örn man ginge med på att sänka
rösträttsåldern till 23 år, skulle det dröja lång tid, innan man komme med ytterligare
krav på förändringar, tror jag inte detta. Det må inte anses vara
förunderligt, örn vi, som anse, att första kammaren bör representera en större
grad av måtta och sans, omdöme och livserfarenhet, och som tro, att detta mål
vinnes bland annat genom den föreskrift, som nu finnes om viss åldersgräns vid
de ifrågavarande valen, motsätta oss den nu föreliggande motionen. Den yttersta
önskan från socialdemokratiskt håll är ju att komma till en rösträttsålder
av 21 år, och vi få väl ändå medge, att vid denna ålder är man i regel inte mogen
att bedöma vare sig kommunala eller än mindre politiska spörsmål. Det är
ej heller underligt, om vi inte tro på sådana försäkringar som den nu givna,
då man nu är färdig att låta den försäkran, som gavs år 1918, ramla. För
den, som i likhet med mig anser, att med rösträtt egentligen borde förknippas
även krav på fullgjorda plikter till samhället, står det naturligtvis ännu mera
klart, att man måste reagera mot den nu påyrkade förändringen.

Det har sagts, att det inte är någon fara, örn man sänkte rösträttsåldern,
därför att ungdomen nu är mera vaken och deltar i det politiska livet på alla
håll. Ja, det är riktigt, men jordbrukarungdomen ligger under. Det finns
inte samma sammanslutning och sammanhållning vid val ute på landsbygden
som i städerna. Nu då man slåss för brinnande livet örn varenda röst, kommer
jordbrukarungdomen att ligga under.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! I och för sig borde ej den nu

föreslagna sänkningen av rösträttsåldern röna motstånd, då det väl inte med fog

Måndagen den 23 mars e. m.

65 Nr 22.

kan påstås, att det behövs större mognad och omdöme för val av landstings- Om
män än för val av ledamöter till andra kammaren. Men de nuvarande bestäm- sänkning av
melserna äro ju tillkomna såsom ett led i de skiljaktigheter, som gälla i fråga ^idddors*
örn första kammarens uppbyggande och bestånd i förhållande till andra kam- ochhmdsmaren.
Börjar man att plocka bort och riva ned dessa mindre skiljaktigheter, tingsmannaval
kommer ju slutligen karaktärsskillnaden mellan kamrarna att försvinna, och m.m.
vårt nuvarande tvåkammarsystem att rubbas. Därför anser jag, att det ej (Forts;
är lämpligt att på detta sätt taga bort den ena skiljaktigheten efter den andra
utan att i ett sammanhang göra en omprövning av hela det system, på vilket
vår första kammare uppbygges. Olikheterna i fråga örn rösträtten och övriga
grunder för första kammarens bildande äro ej var för sig så stora i förhållande
till dem som gälla för andra kammaren, men tillsammans utgöra de dock en
rätt väsentlig skillnad. Den längre mandattiden, den successiva förnyelsen,
de medelbara valen och den högre valbarhetsåldern för att taga några exempel
—• detta tillsammans gör ju dock att karaktärsskillnaden mellan kamrarna kunnat
bibehållas.

Här vill man nu hava bort skillnaden i rösträttsåldern. Nästa gång vill man
kanske sänka valbarhetsåldern till första kammaren. På så sätt kommer ju så
småningom skillnaden i kamrarnas sammansättning att försvinna. Nu ligger
ju såsom vilande grundlagsförslag ett beslut örn borttagande av en av de särskilt
ur demokratisk synpunkt mest framträdande skiljaktigheterna mellan
kamrarna, nämligen förmögenhetscensus. Denna är ju nu dömd att försvinna.

Den här ifrågavarande bestämmelsens borttagande kan man ju inte påstå vara
ett demokratiskt krav, ty denna bestämmelse drabbar ju lika inom alla samhällsklasser.

Dessa skäl äro anledning till att jag inte anser det lämpligt, att man nu vidtager
denna förändring. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Strömberg: Herr talman! Herr Mellén förvånades över att social demokraterna

nu kommit så långt, att de kunde framställa detta krav på en
sänkning av rösträttsåldern och därmed gå ifrån den författningsuppgörelse,
som träffades år 1918. Men, herr Mellén, det parti, som herr Mellén företräder,
har för många år sedan gått ifrån denna överenskommelse genom de upprepade
motioner, som framförts örn skattestreckets återinförande. Den saken böra vi
därför inte tala örn i detta sammanhang.

Herr Mellén ville inte gå med på detta förslag bland annat av det skälet,
att socialdemokraterna, örn vi få rösträttsåldern bestämd till 23 år, nästa gång
komma att falla tillbaka på vår gamla ståndpunkt, 21 år. Det är alldeles riktigt,
att vi ej frångått vårt gamla krav i detta hänseende. Yår ståndpunkt i
detta fall finnes angiven i motionerna, och herr Mellén har tolkat dem alldeles
rätt. Men herr Mellén skall väl inte bedöma det krav, som nu föreligger, ur
annat än den synpunkten, huruvida det är sakligt berättigat eller ej att nu företaga
en sänkning av rösträttsåldern till 23 år.

Varför ha socialdemokraterna väckt denna motion i år? Om det kan intressera
herrarna, vill jag säga, att det sammanhänger med den omständigheten,
att man från borgerligt håll inte visat sig vara fullt enig i denna fråga. Det
var en liberal ledamot i denna kammare, som för ett par år sedan med skärpa
gick emot denna bestämmelse och förklarade, att enligt hans uppfattning var
27-årsgränsen en skönhetsfläck på vår författning. Då vi ansågo, att detta
kanske vore en framkomlig väg, har denna motion framförts, och det tycker jag
iir rätt naturligt.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Första kammarens protokoll 1931. Nr 32. 5

Nr 22.

Måndagen den 23 mars e. m.

sänkning av
rösträttsåldern
vid elektorsoch
landstingsmannaval

m. m.
(Forts.)

Äng.

befrielse för
löjtnanten
A. 0. Molin
från viss betalningsskyldighet.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Då den ärade andre vice talmannen uttalade
och upprepade, att denna ändring i rösträttsåldern skulle betyda ett successivt
avskrivande av skillnaden mellan kamrarna, nödgas jag begöra ordet för
att göra ett par erinringar, ang. det s. k. förstakammarproblemet, som ej torde
kunna lösas i ett sammanhang.

När census 1933 avskaffas enligt redan fattat beslut förra året, innebär det,
att man tager bort en och en verklig skillnad mellan kamrarna utan någon ersättning.
Från vår sida begärdes då en ersättning i form ^av skattebetalningsvillkor,
men detta avslogs. När man åter ändrar den nu ifrågavarande rent formella
rösträttsåldersbestämmelsen, sker det åtminstone enligt herr Hellbergs
reservation i samband med en begäran örn skärpande av skillnaden mellan
kamrarna genom att valet koncentreras, så att det inte i somliga fall förlägges
till särskilda elektorsförsamlingar och i andra fall till landstingen såsom kommunal
representation, utan uteslutande sker hos kommunala representationer
eller deras ombud. Härigenom betonas skillnaden mellan kamrarna starkare,
än örn man bara håller sig till åldern. Örn man då ersätter denna åldersgräns,
som är betydelselös, med en koncentration av valrätten till de gamla kommunala
representationerna, har man i själva verket bättre betonat den olikhet mellan
kamrarna, som man önskar ha bestående.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, dels pa bifall till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt, dels på bifall till den av herr Hellberg
vid utlåtandet avgivna reservationen, dels ock pa bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förstnämnda propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts propositioner angående uppförande av en
brännoljecistern och anskaffande av ett tankfartyg för flottan,

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av

visst avtal mellan kronan och Karlsborgs kommun; samt

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa arbeten vid
Gustaf V :s docka å Beckholmen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse för löjtnanten A. G. Molin från viss betalningsskyldighet
jämte en i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1931 dagtecknad proposition
(nr 148), vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade
Kungl. Majit föreslagit riksdagen medgiva, att löjtnanten vid Jämtlands fältjägarregemente
Arne Georg Molin befriades dels fran den honom ^jämlikt radstuvurättens
i Östersund två särskilda utslag den 13 oktober 1930 ålagda skyldighet
att utgiva ej mindre till Kungl. Majit och kronan samt riksförsäkringsanstalten
ett belopp av sammanlagt 6,694 kronor 34 öre jämte ränta, än även till
Kungl. Maj :t och kronan ett årligt belopp av 293 kronor 33 öre räknat från den
1 september 1930; dels ock från ersättningsskyldighet med avseende å de livräntebelopp
riksförsäkringsanstalten för tiden efter den 30 juni 1930 utbetalt
eller komme att utbetala till förre furiren G. E. Hallonqvist på grund av honom
den 5 december 1925 åsamkad skada; allt under det villkor, att Molm före den

Måndagen den 23 mars e. m.

Nr 22.

1 augusti 1931 till arméförvaltningens civila departement inbetalade ett be- Äng.
lopp av 1,000 kronor. befrielse for

löjtnanten

Vidare hade uti en inom andra kammaren av herr B. Holmgren väckt mo- A. G. Molin
tion (nr 362) hemställts, att riksdagen ville medgiva, att Molin befriades l’l“
från honom jämlikt rådstuvurättens i Östersund två särskilda utslag den 13 Vighet
oktober 1930 åliggande skyldighet att till kronan och riksförsäkringsanstalten (Forts.)
utgiva dels genast ett belopp av tillhopa 6,694 kronor 34 öre jämte viss ränta,
dels ock ett årligt belopp av 293 kronor 33 öre från den 1 september 1930; samt
att kronan avstode från de fordringsanspråk, som framdeles kunde komma att
resas mot Molin på grund av utbetalning till Hallonqvist från riksförsäkringsanstalten
av en livränta å 880 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av förevarande proposition nr 148 och
med bifall till motionen 11:362 medgiva,

a) att löjtnanten vid Jämtlands fältjägarregemente A. G. Molin befriades
från honom jämlikt rådstuvurättens i Östersund två särskilda utslag den 13
oktober 1930 åliggande skyldighet att utgiva dels till Kungl. Majit och kronan
samt riksförsäkringsanstalten ett sammanlagt belopp av 6,694 kronor 34
öre jämte ränta, dels ock till Kungl. Maj :t och kronan ett årligt belopp av
293 kronor 33 öre räknat från den 1 september 1930;

b) att Molin befriades jämväl från ersättningsskyldighet med avseende å
det livräntebelopp, riksförsäkringsanstalten för tiden efter den 30 juni 1930
utbetalt eller bomme att utbetala till förre furiren G. E. Hallonqvist på grund
av honom den 5 december 1925 åsamkad skada.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Kvarnzelius, Olof
Olsson, Rosén, Sandén, Jansson i Falun, Bengtsson i Norup och Olofsson i
Digernäs ansett, att utskottet bort tillstyrka Kungl. Majits förslag och alltså
hemställa, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts proposition och
med avslag å herr Holmgrens motion II: 362 medgiva, att löjtnanten vid Jämtlands
fältjägarregemente A. G. Molin befrias dels från den honom jämlikt
rådstuvurättens i Östersund två särskilda utslag den 13 oktober 1930 ålagda
skyldighet att utgiva ej mindre till Kungl. Majit och kronan samt riksförsäkringsanstalten
ett belopp av sammanlagt 6,694 kronor 34 öre jämte ränta,
än även till Kungl. Majit och kronan ett årligt belopp av 293 kronor 33 öre
räknat från den 1 september 1930; dels ock från ersättningsskyldighet med
avseende å de livräntebelopp, riksförsäkringsanstalten för tiden efter den 30
juni 1930 utbetalt eller komme att utbetala till förre furiren G. E. Hallonqvist
på grund av honom den 5 december 1925 åsamkad skada; allt under det
villkor, att Molin före den 1 augusti 1931 till arméförvaltnin^ens civila departement
inbetalade ett belopp av 1,000 kronor.

Herr Rosén: Herr talman! För snart sex år sedan inträffade en olycka

vid en skjutning vid Västgöta regemente. Det pågick övning med lösa skott,
men en beväringsman hade en skarp patron kvar i geväret sedan en föregående
skjutning. Skottet träffade en furir i benet. Denne blev svårt skadad, och
benet måste amputeras. Krigsrätten fann, att olyckshändelsen måste hava förorsakats
därav, att beväringsmannen efter korthållsskjutning med skarp ammunition
haft en patron kvar i geväret. Enär beväringsmannen och en fänrik
Molin uraktlåtit, beväringsmannen att efter målskjutningens slut taga bort
samtliga i geväret kvarvarande patroner och fänriken att vederbörligen kontrollera,
att ej någon patron funnits kvar i geväret, hade båda gjort sig skyldiga
till tjänstefel ävensom till vållande av den skada, som drabbat furiren. De

Nr 22.

Måndagen den 23 mars e. m.

■■ing- dömdes härför till arrest och till böter för vållande av kroppsskada. Det har

befrielse för sedermera förekommit åtskilliga rättegångar angående skadeersättningen, och
A. Goldin het bär slutligen stannat vid att fänriken, numera löjtnanten Molin dömts att
frän viss be- till kronan utgiva ett belopp av 6,694 kronor 34 öre jämte ränta. Kronan har
talningsskyl- också dömts att betala skadestånd, för den händelse fänriken och beväringsdighet.
mannen skulle sakna tillgångar.

Sedan högsta domstolens utslag i ersättningsfrågan fallit, har löjtnant Molin
begärt att bli befriad från denna ersättningsskyldighet. Han har åberopat,
att han saknade förmögenhet och att han vore helt hänvisad att leva på sin
lön, samtidigt som han hade att avbetala skulder, som åsamkats honom genom
hans utbildning. Departementschefen finner, att vissa förmildrande omständigheter
tala till löjtnant Molins förmån, men anser, att denne inte bör helt befrias
från den ersättningsskyldighet, som han ådragit sig på grund av vårdslöshet
i tjänsten. Det är nämligen att märka, att det finns tydliga bestämmelser
i gällande skjutinstruktion, hur en skjutbefälhavare skall förfara i dylika
fall, och denna instruktion hade han icke följt.

Departementschefen anser, att löjtnanten Molin bör slippa ifrån vidare skadeersättning,
örn han till kronan inbetalar ett belopp av 1,000 kronor. Även utskottet
anser, liksom departementschefen, att det är i viss mån betänkligt att
helt befria honom ifrån ersättningsskyldigheten, men tycker, att det begångna
tjänstefelet inte har stått i rimlig proportion till dess ekonomiska konsekvenser,
och menar därför, att på grund av omständigheterna skäligheten bjuder, att
Molin helt vinner befrielse från ersättningsskyldighet. Det är ju en ganska
ovanlig och skarp dom över högsta domstolen, som väl får antagas lia dömt
efter vad som befunnits rättvist.

Nu upplystes det i utskottet vid behandlingen av denna fråga, att det aldrig
skulle ha förekommit, att någon, som begärde befrielse från ersättningsskyldighet
till staten, ålagd av domstol eller på annat sätt, hade fått befrielse med
villkor, att han skulle fullgöra en del av ersättningsskyldigheten. Jag hade en
dunkel aning om att denna uppgift inte var alldeles riktig, varför jag i dag
sökt igenom jordbruksutskottets betänkanden och funnit ett par ärenden, som
kunna vara av intresse. Jag skall redogöra för det ena.

År 1925 förelåg i kammaren en proposition, som gick ut på att en jägmästare
skulle befrias från ersättningsskyldighet, vilken hade ålagts honom, inte av
domstol utan av domänstyrelsen, för vårdslöshet i hans tjänsteutövning. Han
hade nämligen underlåtit att avfordra en person, som köpt avfallsvirke, föreskriven
säkerhet, och på grund av denna uraktlåtenhet drabbades staten av en
förlust. Den uppgick till något över 5,400 kronor. I konkursen — köparen
gjorde nämligen konkurs — fick staten en utdelning på något över 650 kronor.
Nu begärde jägmästaren, att han skulle befrias från den honom ådömda ersättningsskyldigheten.
Domänstyrelsen tillstyrkte på grund av förmildrande
omständigheter, att han skulle helt befrias. Domänstyrelsen framhöll nämligen,
att länsstyrelsens förfarande i saken kunde ha bibragt jägmästaren den
uppfattningen, att frånvaron av säkerhet inte av länsstyrelsen tillmättes någon
vidare betydelse. Denna uppfattning hade medverkat till jägmästarens
försummelse i det ifrågavarande avseendet, och på denna grund ansåg domänstyrelsen,
att ingen ersättning borde utkrävas. Statskontoret fann det betänkligt,
örn jägmästaren skulle helt och hållet befrias från att ersätta kronan
för den förlust, som dock i första hand hade orsakats av hans åsidosättande av
gällande föreskrifter, och tillstyrkte befrielse, örn jägmästaren inom viss tid inbetalade
1,000 kronor. Departementschefen -—- det var herr Sven Linders •—
fann det betänkligt, örn tjänstemannen i fråga skulle helt befrias, och tillstyrkte
befrielsen under villkor, att han inbetalade ett belopp av 500 kronor.
Riksdagen biföll vad Kungl. Majit hemställt. Det finns sålunda ett ganska

Måndagen den 23 mars o. ni.

69 Nr 22.

färskt exempel på att man kan uppställa det kravet, att vederbörande betalar
någon del av det utdömda beloppet.

Det finns någonting, som heter tjänsteansvar. Om det skall bli praxis —•
och sådana här befrielser ha förekommit många gånger — att vederbörande,
så snart han är dömd eller ålagd att ersätta en skada, som han vållat, bara har
att till myndigheterna inge ansökan örn befrielse, och riksdagen medgiver befrielse
från all ersättningsskyldighet, så blir det väl ändå ganska dåligt ställt
med det där tjänsteansvaret. Jag tror inte, att det är en lämplig utveckling,
utan delar den mening som vid olika tillfällen uttalats på olika håll, att en sådan
utveckling är betänklig. Därför ber .jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen, som överensstämmer med Kungl. Maj:ts förslag.

Äng.

befrielse för''
löjtnanten
A. G. Molin
från viss betalningsskyldighet.

(Korts.)

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! För det föreliggande fallet
behöver jag inte redogöra, då herr Rosén redan givit en skildring av detsamma
från dess början.

Såsom synes av handlingarna, har utskottet icke kunnat dela Kungl. Maj:ts
mening rörande utkrävandet av 1,000 kronor av den ifrågavarande fänriken,
numera löjtnanten. Utskottet har ansett, att han bör helt befrias från den
honom ålagda betalningsskyldigheten, och departementschefen, statsministern,
har haft ungefär samma uppfattning, men i slutet av sitt i betänkandet citerade
anförande till statsrådsprotokollet säger, att den ifrågavarande personen
bör betala 1,000 kronor och befrias från resten av betalningsskyldigheten.
Denna uppfattning har utskottet inte kunnat förstå och inte heller anslutit sig
till. Det är ju så, att dessa två personer, den värnpliktige och löjtnanten, visserligen
hade ett gemensamt ansvar, men de lia redan fått sitt disciplinstraff,
för att de brustit i detta, och vi anse, att därutöver bör ingen bestraffning komma
i fråga.

Det förefaller också vara så, att om man skall utkräva en viss ersättning,
bör denna komma på den värnpliktige. Staten bör emellertid liksom andra arbetsgivare
ibland taga risken för de olyckshändelser och olycksfall, som kunna
inträffa inom deras verksamhetsområden, taga risken även i detta fall. Att
nu begära, att fänriken, numera löjtnanten, skall ensam betala, förefaller oss
vara att gå alldeles för långt. Man bör inte betrakta en värnpliktig som ett
nummer. Även han bör ha ett ansvar, och då han brustit däruti, har han ju
fått sitt disciplinstraff. Därutöver bör ingenting mera göras. Att taga det
utdömda beloppet helt eller delvis från den andre förefaller att vara onödigt
hårt. Det bör således enligt vår mening icke komma i fråga.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Man kan måhända antaga, att

utgången här blir ungefär densamma som i andra kammaren på grund av de
omständigheter, under vilka denna fråga behandlas. Den diskuterades där för
en så gott som tom kammare, och ett större antal ledamöter hade således icke
tillfälle att åhöra de närmare redogörelserna för fallet i fråga. När det sedermera
skulle röstas, kom massan av medlemmar av kammaren in. De, som
åhört meningsutbytet, röstade nästan mangrant, oberoende av partiställning,
för reservationen, under det att de, som icke hade haft tillfälle att taga del av
argumentationen för reservationen, röstade för utskottets hemställan. Denna
blev också bifallen med några rösters majoritet.

Jag vill då först säga till herr Nilsson i Malmö, att frågan huruvida en obestridlig
ersättningsskyldighet föreligger — en ersättningsskyldighet, som prövats
med hänsyn till löjtnantens i fråga tjänsteåliggande — behöva vi icke
diskutera örn. Högsta domstolen, och för resten samtliga instanser i målet,
lia prövat den saken och kommit till det resultatet, att ersättningsskyldighet
föreligger. Den är sålunda klart fastslagen i förevarande fall.

Nr 22. 70

Måndagen den 23 mars e. m.

Ang.

befrielse för
löjtnanten
A. G. Molin
från iriss betalningsskyldighet.

(Forts.)

_ Frågan är då huruvida, på sätt, som utskottet säger, det av Molin begångna
tjänstefelet stått i rimlig proportion till dess ekonomiska konsekvenser. Ja,
därom kan jag vara ense med utskottet. Ty vilken blir hans ersättningsskyldighet,
därest domstolens beslut lämnas orubbat? Örn jag förutsätter, att den
skadade furiren kommer att leva i 30 år — det är inte något orimligt antagande
alls, då han ju vid det tillfälle, då han skadades, var en ung man — så kommer
ersättningsbeloppet att gå upp till omkring 33,000 ä 34,000 kronor. Jag
finner det vara orimligt, att ett sådant belopp skall utkrävas av löjtnant Molin,
därför, att för en tjänsteman i hans ställning och med hans löneförhållanden
kommer en dylik börda att hänga efter på ett sådant sätt, att det uppenbarligen
måste inverka ofördelaktigt på hela hans framtid. Men det var ju inte den
saken, som utskottet hade att taga ställning till, då Kungl. Maj :ts förslag innebar,
att en sådan ersättningsskyldighet icke skulle komma att utkrävas, utan
att beloppet skulle nedsättas till 1,000 kronor. Frågan huruvida detta belopp
är orimligt, är den, som utskottet hade att pröva. Och det var i den frågan,
som utskottet bort, då det avvek från propositionen, prestera motivering för en
annan ståndpunkt än den av Kungl. Maj:t intagna.

Frågan är alltså den: kan det i sådana fall, där efter domstolsprövning ansvarsskyldighet
föreligger, vara lämpligt och riktigt, att man helt och hållet
befriar den, som främst hade ansvaret, från ersättningsskyldighet, i detta
fall den, som var befälhavare vid tillfället i fråga? Örn man följer den
linjen, vart leder den då? Jo, då måste man, när det gäller det värnpliktiga
folkmaterialet, dess ställning och en allmän strävan att förhindra dess utsättande
för skador och förluster, helt uppge den principen, att det för de därför
ansvariga medför en viss risk att icke beakta denna skyldighet. Jag har för
min del icke kunnat vara med om att man skall ordna det så. Jag har tyckt
det vara riktigt, att man här skulle fastslå ett belopp, som strök under kravet
på de militära ledarna att, när det gäller de värnpliktiga, beakta sin vårdnadsskyldighet
i ^hela dess utsträckning. Men man skulle dock inte stryka under
detta krav pa sadant sätt, att det bryter ned den som gjort sig skyldig till en
iörseelse eller försvårar för honom att bibehålla sin tjänst och fullgöra sina
skyldigheter. Här får man så ofta höra klagomål över att militärerna, officerarna
särskilt, inte beakta manskapets intressen och behov i olika avseenden.
Jag tror, att det klagomålet i regel är fullständigt oberättigat. Jag har tvärtom
trott mig kunna konstatera, att den synpunkten i regel beaktas på ett synnerligen
erkännansvärt sätt av officerare eller andra överordnade inom försvarsväsendet.
Men emot den ståndpunkten, emot kravet på att upprätthålla
detta önskemål går ett beslut enligt utskottets hemställan.

Då jag icke finner det vara klokt och riktigt att ett beslut fattas i överensstämmelse
med denna hemställan, tillåter jag mig uttrycka den förhoppningen,
att kammaren måtte acceptera det förslag, som framlagts av Kungl. Majit, och
alltså fatta beslut i överensstämmelse med den i ärendet avgivna reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr förste vice talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Rosén begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den. som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 41, röstar

Ja;

Måndagen den 23 mars e. m.

71 Nr 22.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för nej-propositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av väckt motion om ersättning av statsmedel till skräddaren
A. Landin för vissa av honom lidna förluster;

nr 43, i anledning av väckt motion örn anslag till uppförande av ett varmbadhus
vid Åkers styckebruk;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för medarbetaren
vid landsmålsarkivet i Uppsala L. J. Levander och föreståndaren vid
landsmålsundersökningama i Lund A. N. Lindqvist att för placering i löneklass
tillgodoräkna viss tidigare tjänstgöring;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringsarbeten
vid serafimerlasarettet;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnad till
den av telegrafverket disponerade fastigheten nr 3 i kvarteret Fyrmörsaren i
Stockholm;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för Sollefteå
tingslags väghållningsdistrikt från vissa förpliktelser beträffande gamla
järnvägsbron över Ångermanälven vid Forsmo m. m.; samt

nr 48, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående återbetalande av
viss del av deposition till säkerhet för fullgörande av stadgade villkor för koncession
å järnvägsanläggning från Hosjö till Linghed.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 21, i anledning av väckta
motioner angående tull å potatis.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr lil i första
kammaren av herr Alexander Nilsson m. fl. och nr 168 i andra kammaren
av herr Persson i Trången m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte som en
provisorisk åtgärd i avvaktan på det beslut, som kunde komma att föranledas
av den utredning 1928 års tullkommitté fått sig anbefalld besluta, att potatis,
rå nyskördad (färsk) och inkommande under tiden 1 januari—30 juni (angiven
under nr 50 gällande tulltaxa), åsattes en tull av 400 öre för 100 kilogram
och annan potatis ävensom potatisflingor (nr 51 gällande tulltaxa) åsattes en
tull av 200 öre för 100 kilogram.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:111 av herr Alexander Nilsson m. fl. och
II: 168 av herr Persson i Trången m. fl., angående tull å potatis, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Ericson i Oberga, Olsson i Golvvasta och Nilsson i Hörby, vilka
yrkat bifall till motionerna; samt

Äng.

befrielse far
löjtnanten
A. G. Molin
från viss betalningsskyldighet.

(Forts.)

Örn tull
å potatis.

Nr 32. 72

Måndagen den 23 mars e. m.

Om tull
å potatis.
(Forts.) ■

2) av herrar Jönsson i Slätåker och Forssberg, som likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr Nilsson, Alexander: Den motion, som nu behandlas, gäller två olika
slag av potatis, dels färsk potatis, som införes under de månader, som ligga
före midsommar, dels annan potatis. Tullen på färsk potatis kan man anse
vara mera en lyxtull, ty före midsommar finnes ju potatis i tillräckliga mängder
av föregående års skörd. Och för den svenska potatis, som kommer något
senare, eller i maj och juni månader, är marknaden rent av skämd, och jag
tycker, att utskottet verkligen borde ha unnat de lantbrukare, som gått in för
att på sämre jord i ett soligt läge odla sådan tidig potatis, den hjälp, som en
tullförhöjning kan innebära.

Vad sedan beträffar tullen å äldre potatis, lia vi, som vi framhållit i motionen,
inte framställt vårt krav på en höjning, därför att vi tro, att priset därigenom
skulle på något sätt komma att höjas, utan syftet är att åt den svenska
odlingen erövra avsättningen av matpotatis till särskilt större samhällen, såsom
Stockholm, Göteborg m. fl. Under föregående år, då en massa potatis
odlades just för konsumtionsändamål och särskilt med tanke på städerna, fanns
det ej köpare, när vi på hösten togo upp och bjödo ut denna matpotatis. Från
Stockholm och Göteborg svarades allmänt på våra anbud: »Vi invänta anbud
på estländsk potatis.» Detta är förklaringen till vad som förra hösten inträffade
så gott som överallt i stärkelsefabriksområdena i Kristianstads län. De
bästa matpotatissorterna, som t. ex. »Birgitta», hade förra året en stärkelsehalt
av 11 å 12 procent. När då stärkelsefabrikerna betala potatisen efter
stärkelseprocenten per hektoliter till ett pris, såsom var fallet i höstas, av 7 öre
per procent eller 77 öre per hektoliter potatis, böra herrarna förstå, att det inte
blir någon förtjänst kvar för odlaren. Ty vare sig han tar upp sin potatis med
maskin eller den plockas för hand, så gå kostnaderna upp till över 50 öre. En
lantbrukare sade också till mig: »Jag hade förtjänat mer pengar, örn jag låtit
min potatis ruttna i jorden i stället för att taga upp den och sälja den för 77
öre.»

När vi på den sämre jorden därnere försöka slå oss på odling av en potatissort,
som just är ämnad till matpotatis, så mötas vi när vi vilja sälja, av affärsmännen
med förklaringen, att estländsk potatis kan säljas mycket billigare,
ty frakten från Skåne till Stockholm t. ex. fördyrar varan alldeles för mycket.
Det blir billigare att taga potatis sjövägen från Estland än per järnväg från
Skåne.

Emellertid är anledningen till de dåliga konjunkturerna för potatisodlingen
inte enbart att söka häri, utan de ha även sin grund i de osäkra avsättningsförhållandena.
Hade vi haft förutseende och någorlunda kunnat veta, hur mycket
estlänningarna bjudit ut potatis för — alltså känt till deras priser framåt i
tiden —- så hade naturligtvis dessa lantbrukare, som hade knappt örn pengar
på hösten, ej sålt sin matpotatis till stärkelsefabrikerna för 77 öre -— på sina
ställen lär den till och med ha sålts för 66 öre — ty redan nu är priset ett helt
annat, antagligen beroende på den stränga vintern och isförhållandena, som
försvårat införseln av den estländska potatisen. Men under sådana förhållanden
blir odling av matpotatis ett spel på lotteri.

Utskottet åberopar, att det höga tullskyddet på stärkelse redan innebär en
hjälp för potatisodlarna. Ja, vid behandlingen av nästa bevillningsutskottsbetänkande
blir det nog upplyst örn att tullen på stärkelse är 20 kronor per 100
kilogram, medan stärkelsen inte kostar mer än 18 öre, så att nog räcker det tullskyddet
till. Men inte förbättras marknaden för potatisodlarna därigenom, när
marknaden är så fullproppad med stärkelse, som den var förra året.

Utskottet påpekade också, att vi även ha ett slags tullskydd, när det gäller

Måndagen den 23 mars e. m.

Nr 22.

den potatis, som användes för brännvinstillverkning. Ja, men det förhåller sig
så, att örn vi skulle gå in för odling av potatis för brännvinstillverkning, så
skulle vi ej odla de sorter, som passa som matpotatis, så att produktionen skulle
alldeles omläggas.

Jag kan egentligen inte förstå, hur ett försök att frambringa svensk vara
kan möta så starkt motstånd. Visserligen bär i tidningspressen under de senaste
dagarna sagts, att en hel massa dålig potatis, som ej är lämplig för konsumtion,
kommit söderifrån till Stockholm. Ja, för något år sedan undersökte jag
dessa förhållanden och fann då, att det verkligen förhöll sig så, att en del odlare
skickat hit sämre sorterad vara, men den var inte sämre än den utländska
potatis jag såg här vid samma tid. Och förr än vi kunna vara vissa örn att få
avsättning för vår matpotatis, och veta, att det ej skall finnas utländsk konkurrens
även på det området, kunna vi inte tänka oss, att lantbrukarna skola
lägga ned ytterligare kostnader på matpotatisen, när det gäller att sortera den
och lägga den i vinterförvaring för att senare kunna få avsättning för den.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Ericson i Oberga
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Bärg: Jag skall, herr talman, inte ta lång tid i anspråk. Jag ber att
få fästa kammarens uppmärksamhet på att trots det stora intresse, som vid
denna riksdag kommit till synes för tullarnas höjning, så har ju vid den här
frågans behandling inom bevillningsutskottet kravet på bifall till motionen inte
lyckats samla mer än 3 stycken av utskottets 20 ledamöter, och detta säger ju
nog. Jag skulle vilja säga, att herr Nilssons anförande var ju mycket intressant.
Det gav ju en bild av potatisodlingens svårigheter och vanskligheter, men
tror någon människa, då herr Nilsson talade om priserna 1930, att det, örn man
hade förhöjt tullen på de 1,500 ton, som infördes, skulle hava betytt ett vitten
för potatispriserna i landet? Den import, som då skedde, motsvarar ungefär
en pro mille av konsumtionen, och örn man hade lyckats få en eller annan krona
högre tull på detta parti, så hade det sannerligen ej rått bot för den mängd olägenheter,
som potatisodlarna få dragas med och som jag tror, att herr Nilsson
skildrat mycket riktigt. Jag deltager i de bekymren och beklagar, att förhållandena
för jordbrukarna äro sådana. Men jag måste beklaga ännu mer, att man
tror, att man kan avhjälpa svårigheterna genom det förslag, som här föreligger.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Larsson, Johan August: Jag fäste mig särskilt vid det yttrande, som
herr Bärg fällde örn att en importtull ej kunnat förändra priset därför, att det
kvantum, som importerades, var så litet. Det är så gott som tullfrihet på denna
utländska potatis. Då svenska potatisodlare komma till Stockholm och utbjuda
potatis, så svaras: »Ja, när estländsk potatis kan köpas till det och det priset,
inte betalar man då så högt pris för den, som är odlad i södra Sverige.» Örn en
potatishandlare i Stockholm skall köpa av en potatisodlare från södra Sverige,
som kommer hit och skall sälja potatis, och han frågar om priset och får höra,
att det är 7 ä 8 öre, så svarar han: »Jag vill inte betala så mycket, när jag
kan köpa estländsk potatis för 4—5 öre». Då är det köparen, som trycker ned
priset för producenten. Denne tvingas då att sälja sin vara till underpris, och
det är detta tillvägagångssätt, som föranlett motionären att bära fram denna
motion, för att potatisodlaren ej skall behöva tvingas till att sälja sin vara, till
ett sådant underpris.

dag för min del anser, att herr Alexander Nilsson har framför så starka
motiv för sin motion, att kammaren ej har någon anledning att bifalla utskottets
förslag, och ett bifall till reservationen är verkligen av stort behov påkallat.

Farstu Team marens protokoll 1031. Nr 22. 6

Örn tull
å potatis.
(Forts.)

Kr 22.

Måndagen den 23 mars e. m.

Om tull
å potatis.
(Forts.)

Sorn det nu är har en del jordbrukare inte ens ansett det löna sig plocka upp
potatisen utan låtit dem ligga kvar i jorden.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt samt vidare på
bifall till de i ämnet väckta motionerna; och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Alexander, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 21,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 22, i anledning
av väckta motioner angående tull å manioka-, tapioka- och arrowrot, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckt motion, II: 278, örn vissa förmåner för pensionerade
banarbetare vid statens järnvägar; och

nr 4, i anledning av väckt motion, II: 234, angående upphävande av i vägtrafikstadgan
föreskriven skyldighet att å sparkstötting föra signalapparat.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid föredragning av de vid aftonsammanträdets början avlämnade kungl,
propositionerna nr 182, 193, 194, 197, 201, 202, 210, 212 och 214 blevo desamma
på begäran bordlagda.

Herr andre vice talmannen, erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Med stöd av § 55 riksdagsordningen får jag hemställa, att kammaren
med hänsyn till den infallande påskhelgen måtte medgiva, att tiden för avgivande
av motioner i anledning av Kungl. Maj:ts samtliga vid detta sammanträde
avlämnade propositioner må utsträckas till det sammanträde, som infaller
näst efter 20 dagar från propositionernas avlämnande i kammaren.

Denna hemställan bifölls.

Måndagen den 23 mars e. m.

75 Nr 22.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse
nr 4 A, till Konungen angående vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar i avseende å utgifterna för budgetåret 1931/1932
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 9.38 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.