1931. Andra kammaren. Nr 20

ProtokollRiksdagens protokoll 1931:20

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1931. Andra kammaren. Nr 20.

Måndagen den 16 mars.

, Kl. 4.30 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 10 innevarande mars.

§ 2-

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 172, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

nr 175, med förslag till lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens;
och

nr 176, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 oktober
1914 angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning
och saluhållande av oriktigt märkta varor;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 173, med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 35 § första stycket lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 177^ angående understöd åt efterlevande till tillförordnade sekreteraren,
notarien å extra stat hos riksförsäkringsanstalten C. A. (Kson Cronström och
extra ordinarie tjänstemannen hos nämnda ämbetsverk G. H. Lindstén;

nr 178, angående pension åt förra småskollärarinnan Signe Eriksson;

nr 179, angående pension åt arbetarna vid flottans varv i Karlskrona A. E.
P:son Wilson och F. A. L. Danielsson;

nr 180, angående tilläggspension åt ämneslärarinnan Anna Sofia Sondén
och f. d. första lärarinnan Lilly Emilia Högdahl; och

nr 181, angående pension till vissa i statens tjänst anställda personer;
samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 174, angående understöd för främjande
av fiske på avlägsna fiskevatten.

§ 3.

Vidare föredrogos var för sig och remitterades till behandling av lagutskott
de på kammarens bord liggande motionerna nr 390 av herr Magnusson i Skövde
och nr 391 av herr Hansson i Stockholm m. fl.

Andra kammarens protokoll 1981. Nr 80. 1

Nr 20. 2

Måndagen den 16 mars.

§ 4.

Härefter föredrogos, men blevo ånyo bordlagda bevillningsutskottets betänkanden
nr 16—20, andra lagutskottets utlåtanden nr 21-—23 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1 och 25—29.

§ 5.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 79,
med förslag till stadsplanelag m. m., nämligen:

nr 392 och 393 av herr Karlsson i Munkedal;

nr 394 av herr Borggren m. fl.; samt

nr 395 av herr Andersson i Falkenberg m. fl. *

Nämnda motioner bordlädes.

§ 6.

Ordet lämnades härpå till herr andre vice talmannen, som yttrade: Herr

talman! Jag tillåter mig hemställa, att jordbruksutskottets utlåtande, nr 1,
angående regleringen för budgetåret 1931/1932 av utgifterna under riksstatens
nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet ävensom
i ämnet väckta motioner, måtte på onsdagens föredragningslista uppföras näst
efter sammansatta konstitutions- och statsutskottets utlåtande nr 1.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

sammansatta konstitutions- och statsutskottets memorial, nr 2, angående ersättning
åt utskottets sekreterare m. m.; och

statsutskottets utlåtande, nr 8, angående regleringen för budgetåret 1931/
1932 av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen
till ecklesiastikdepartementet.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.39 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 18 mare.

3 Nr 20.

Onsdagen den 18 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr talmannen yttrade: Jag ber att få erinra om att påskferierna börja
tisdagen den 24 mars och att denna dag icke kommer att hållas något kvällsplenum,
samt att nästa arbetsplenum äger rum torsdagen den 9 april kl. 1,
vid vilket sammanträde gemensamma omröstningar enligt 65 § riksdagsordningen
komma att företagas.

§ 2.

Föredrogos var för sig och hänvisades till behandling av lagutskott de på
kammarens bord liggande motionerna

nr 392 och 393 av herr Karlsson i Munkedal;

nr 394 av herr Borggren m. fl.; och

nr 395 av herr Andersson i Falkenberg m. fl.

§ 3.

Vid härpå skedd föredragning av sammansatta konstitutions- och statsutskottets
memorial, nr 2, angående ersättning åt utskottets sekreterare m. fl.
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 4.

Statsutskottets utlåtande nr 8, som nu föredrogs, bordlädes åter.

§ 5.

Till avgörande företogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 7, i anledning
av väckt motion angående viss ändring i Nationernas förbunds akt.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 29, hade herr Lundstedt föreslagit,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn verkställande
av en allsidig utredning av frågan, under vilka förutsättningar Sveriges
regering borde göra en framställning hos Nationernas förbund om sådan
ändring i förbundsakten, att vårt land — med i övrigt bibehållen ställning
såsom medlem av förbundet — befriades från alla s. k. sanktionsplikter, vilka
kunde leda till landets indragande i krigiska förvecklingar, åtminstone under
den följd av år, som dels ännu icke de nationella rustningarna nedbragts till
det minimum, som kunde vara erforderligt för världsfredens uppehållande, och
dels ännu icke en ny tidsanda, möjliggörande världsfredens uppehållande på
dylikt sätt, hunnit bemäktiga sig människorna.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

I fråga om
viss ändring
i Nationernas
förbunds akt.

Nr 20. 4

Onsdagen den 18 mars.

I fråga om
viss ändring
i Nationernas
förbunds akt.
(Forts.)

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herr Reuterskiöld, som ansett att utskottets hemställan, vilken han biträdde,
bort grundas på annan i reservationen intagen motivering; och

av herr K. J. Ekman, som med ett särskilt uttalande förklarat sig instämma
i utskottets hemställan.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lundstedt: Herr talman! Den fråga, som nu skall avgöras, är icke

blott av yttersta vikt för vårt fädernesland. Dess avgörande i ena eller andra
riktningen kan vara skickelsedigert för andra länders öden, ja för hela den
framtida världspolitiken. Icke så att förstå, att ett positivt beslut här i riksdagen
med nödvändighet skulle föranleda en omläggning av vissa linjer i den
internationella politiken. Men så, att riksdagens bifall till motionen skulle
kunna medföra intvingandet i den internationella diskussionen av en ny frågeställning,
varigenom spörsmålet om en revision av Versailles!reden skulle rycka
fram i ett förändrat läge och överhuvud vissa väsentliga utgångspunkter i folkförbundets
strävanden skulle komma i en delvis ny belysning. Från mina, motionärens,
synpunkter på saken ter sig situationen icke mindre betydelsefull
därför, att jag genom utskottets negativa ståndpunkt måste vara förvissad örn,
att icke heller riksdagen skall kunna förmås till ett positivt beslut i ämnet.
Jag måste betrakta detta som ett ont, som det visserligen icke ligger i min
makt att förhindra, men vars konsekvenser dock skulle kunna i någon mån
stävjas, om det lyckades mig att göra intryck på någon eller några sådana
kammarens krafter, att denna fråga räddas undan från den framtida politikens
glömska.

Herr talman! Inför den betydelsefulla situation, vari jag sålunda, låt vara
genom eget förvållande, befinner mig, är det kanske ursäktligt, örn jag känt
en viss tvekan angående hur jag lämpligast borde gripa mig an med saken.
Denna tvekan hänför sig dock alldeles icke därtill, att jag finner mina i motionen
framlagda synpunkter på minsta sätt rubbade av utskottet. Min tvekan
hänför sig till något annat. Den grundar sig på den erfarenhet, jag för
min personliga del hunnit röna av diskussionerna i denna kammare redan under
den korta tid, jag haft den stora äran tillhöra densamma. På ett mycket överraskande
sätt plägar diskussionen överföras från en kritik av de skäl och grunder,
jag anfört för min ståndpunkt i det ena eller andra ämnet, till mer eller
mindre godtyckliga påståenden örn mina personliga egenskaper. Ett ofta
varierat sådant påstående är, att jag i min självgodhet fordrade, att andra —
stundom vid de ruskigaste äventyr — måste godkänna min syn på saken. Då
mina ord, sedda i sitt sammanhang, näppeligen hava kunnat motivera sådana
omdömen, kan jag icke fatta dem annorlunda än så, att de äro föranledda av
mitt sätt att uttrycka mina argumentationer och att jag här fått skenet emot
mig. Men jag dristar mig påstå, att detta sken är bedrägligt. I verkligheten
fordrar jag icke den allra ringaste respekt för mina resonemang eller mina åsikter
såsom varande mina. Jag fordrar överhuvud ingenting — i denna kammare.
Men jag hyser faktiskt den åsikten -— den må vara hållbar eller icke — att debatterna
i riksförsamlingen lända det folk, vars tjänare vi här äro, till största
gagn, om en talare visserligen å ena sidan så mycket som möjligt inskränker
sin argumentation till vad han anser vara sakliga synpunkter, men om han å
andra sidan också får ha full frihet att hävda vad han finner vara sakligt,
visserligen med risk att sakligt vederläggas men utan risk att nödgas undertrycka
sina skäl för att slippa ifrån allehanda sarkasmer och sofistiska förvrängningar.
Detta är det allmänna program, som jag för min del här i kammaren
hittills önskat följa och i framtiden önskar följa. Har jag icke kunnat

Onsdagen den 18 mars.

5 Sr 20.

realisera detta program så beror det endast på att min ringa förmåga icke
räckt därtill. Men min önskan har alltid varit och skall alltid förbliva att
kunna handla därefter. Jag ber, att mina ärade kammarkolleger vilja låta
detta gälla som en fullt ärlig försäkran från min sida. Särskilt vågar jag hoppas,
att de insiktsfulla män, vars utlåtande om min motion jag nu tillåter mig
underkasta en allmän granskning, vilja betrakta denna granskning mot bakgrunden
av min nyss gjorda försäkran.

Utskottet grundar sin hemställan om avslag på motionen på en nära 6 sidor
lång motivering. Tyvärr nödgas jag säga, att innehållet i denna motivering
icke står i någon proportion till detta omfång. Ja, man kunde rentav vara
frestad säga, att utlåtandet, betraktat såsom motivering för refuserande av
motionen, alls icke har något innehåll. Hela nerven i min argumentation är
icke ens berörd, långt mindre rubbad. Jag skall emellertid nu först behandla
vissa ting, som utsägas i utskottsutlåtandet. Detta inskränker sig huvudsakligen
till meddelandet av åtskilliga data ur förbundsakten. Dylikt kan dock
i och för sig icke vara någon vederläggning av motionen, eftersom dessa data
i det väsentliga äro, kanske rentav utförligare, angivna även i motionen, och
i den mån något framföres, som icke finns i motionen, det sker på ett sätt, som
lätt kan vilseleda läsaren. Så åberopas t. ex. 11 och 19 artiklarna i förbundsakten
såsom bevis för att den nya territorialfördelningen mellan länderna icke
vore en gång för alla bestämd, utan att det »tvärtom tillhandahölles en organisation,
ägnad att medgiva mellanfolkliga frågors alltjämt fortskridande reglering
i enlighet med framtidens krav». Utskottet förbigår därvid med tystnad
10 art., enligt vilken — jag citerar — »förbundets medlemmar förplikta
sig att respektera och att gentemot alla yttre angrepp upprätthålla förbundets
samtliga medlemmars territoriella integritet». I hävdandet av denna av utskottet
förbigångna artikel ligger hela tyngdpunkten av folkförbundets nuvarande
politik beträffande territorialfördelningen, såvitt den allvarligaste frågan
är å bane, nämligen gränsregleringen för Tyskland. Gentemot 10 art:s skydd
för denna gränsreglering synes efter orden icke 11 art. utan blott 19 art. kunna
ifrågakomma. 19 art. lyder så:

»Församlingen må tid efter annan föreslå förbundets medlemmar att taga
under omprövning fördrag, som blivit otillämpliga, ävensom internationella förhållanden,
vilkas fortbestånd skulle kunna utgöra en fara för världsfreden.»

Kan någon verkligen bestrida, att kringskärningarna av de tyska gränserna
äro förhållanden, vilka kunna utgöra en fara för världsfreden? Varför åstadkommes
då icke en ändring via 19 art.? Helt enkelt därför, att stadgandet —
åtminstone såvitt Tysklands territorium är i fråga — för närvarande icke är något
annat än en död bokstav i akten. Det förefaller mig verkligen ganska
djärvt, att utskottet efter anmärkningarna i motionen (s. 55 ff.) örn den olycksdigra
folkrättspolitiken på denna kardinalpunkt, kunnat på sätt som skett åberopa
11 och 19 artiklarna till bevis för förbundsaktens förträfflighet till
»fortskridande reglering av territorialfördelningen i enlighet med framtidens
krav». Såvitt avses Tysklands territorium, måste denna framtid med den rådande
andan inom folkförbundet, ligga på andra sidan om en ny, av just denna
anda frambesvuren, världsbrand.

Även i fråga örn sanktionsplikterna meddelar utskottet en framställning av
sådan art, att åtminstone jag för min del ovillkorligen bibragts den uppfattningen,
att utskottet alls icke förstått denna saks reella innebörd. Utskottet
menar, att varje land, även Sverige, äger att »självt avgöra, örn förutsättningarna
för tillgripande av sanktionsåtgärder föreligga». Skall det ligga någon
som helst reell mening i detta uttalande, så måste det innefatta, att Sverige
efter sitt förgottfinnande kunde giva en god dag i de i förbundsakten stipulerade
sanktionsplikterna, d. v. s. att några sådana för Sveriges del icke skulle

I fråga om
viss ändring
i Nationernas
förbunds akt.
(Forts.)

Nr 20. 6

Onsdagen den 18 mars.

I fråga orri
viss ändring
i Nationernas
förbunds akt.
(Forts.)

föreligga. Om en gäldenär själv skulle kunna suveränt bestämma, huruvida
förutsättningarna för hans betalningsplikt föreligga, då vore det icke fråga om
någon plikt och han vore icke gäldenär. Kan jag betala, örn jag vill, och
slipper jag betala, om jag hellre så vill, då föreligger icke något s. k. rättsförhållande.
Det är allmänt erkänt i juridiken, om man bortser från de s. k. naturliga
fordringarna, en gammal romersk rättsfigur hämtad från de högre
rymderna. Och det har väl dock icke varit utskottets mening att hänföra just
sanktionsplikterna dit. Sådant skulle ju också stå i direkt strid med aktens
16 art., i vilken Sverige liksom andra medlemmar uttryckligen och reservationsfritt
förbundit sig till vissa sanktioner såsom svar på ett pliktvidrigt
krigsangrepp av en förbundsmedlem mot annan sådan medlem. Enligt akten
måste ovillkorligen föreligga Sveriges plikt till sanktioner. Och detta medgives
också i fortsättningen av utskottet självt. Hur skall då dess ifrågavarande
uttalande förklaras? Såvitt jag kan finna, endast på det sätt, att man
tror rättsplikten och dess förutsättningar vara en sak, förutsättningarna för
handlandet i enlighet med plikten en annan sak. Men därmed bekänner man
sig just till den naturrättsliga chimären, vars olycksdigra betydelse i folkrätten
är det egentliga ämnet för den av utskottet förbisedda utredningen i
min motion. I själva verket framträder i utskottets ståndpunkt, vad jag sedermera
återkommer till, att förbundsaktens rättsförbindande verkan råkar i klar
strid med själva klon i den allmänna folkrätten, nämligen staternas på suveräniteten
grundade rättigheter att leva.

Också andra uttalanden av utskottet ådagalägga, att man lämnats fullkomligt
oberörd av min utredning. Sålunda refereras i början av utlåtandet, utan
någon reservation med hänsyn till orimligheten däri, förbundsaktens bestämmelse,
enligt vilken förbundsmedlemmarna, när rådet icke är enhälligt, »äga
rätt att handla så, som de anse nödvändigt för rättens och rättvisans hävdande».
Det senaste mera allmänt bekanta hävdandet av rätten och rättvisan manifesterades
genom världskriget! Att folkförbundet kan fortsätta att därav känna sig
animerat att avgiva proklamationer om staters rätt att hävda rätten och rättvisan,
är förklarligt med hänsyn till förbundets tillkomsthistoria. Men att en i
världskriget neutral stats riksdagsutskott faller in i den trallen, förefaller mig
rätt egendomligt, ehuru jag icke alls förvånar mig över, att utskottet icke funnit
min utredning i ämnet värd att bemötas eller beröras. — Med utskottets nyss
sagda hållning sammanhänger, att utskottet å s. 3 i sitt referat av viss punkt
i förbundsakten ordar om förbundsmedlems rätt »att intaga den ställning, som
tillkommer neutrala stater enligt den allmänna folkrätten». Den allmänna folkrätten!
Vad är det? Ingenting annat än i ett visst skenbart system satta fantasterier.
Också detta finnes utrett i motionen, en utredning som utskottet synbarligen
också funnit värdelös; något som jag givetvis icke kan göra något åt,
endast konstatera.

Jag har nu uppehållit mig vid vissa enligt min mening anmärkningsvärda
punkter i utskottets referat av en del satser i förbundsakten. I referatet hava
emellertid också åtskilliga reflexioner inskjutits, vilka jag omöjligen kan finna
ha någon som helst betydelse till motivering av utskottets hemställan att avslå
motionen. Ja, jag tvekar icke att beteckna dessa reflexioner — i det sammanhang
vari de äro insatta såsom svar på motionen — såsom rakt intet sägande
deklamationer. Jag vill taga ett par exempel. Det heter å sid. 2:

»I den mån staterna befunnits villiga att ersätta förbundsaktens fakultativa
skiljedomsbestämmelse med obligatorisk skiljedom i rättstvister eller i dessa och
i intressetvister kan det vidare förväntas att de i framtiden liksom hittills skola
komma att ställa sig en i skiljedomsfördragets ordning tillkommen dom till efterrättelse.
De fredliga folken, och icke minst de under världskriget neutrala
nationerna, hava dessutom genom förbundet och dess organ erhållit möjlighet att

Onsdagen den 18 maris.

7 Nr 20.

på ett annat sätt än tidigare göra sig gällande vid kritiska tillfällen till förmån
för fredens upprätthållande eller återställande mellan folken.»

Må man nu först beakta, att jag ju aldrig bestritt utan tvärtom understrukit
folkförbundets utomordentligt stora betydelse såsom en förbandlingscentral för
hela världen till förebyggande av krigsolyckor. Men den särskilda förväntan
angående skiljedomsfördrags och skiljedomars betydelse, såvitt denna betydelse
skulle sträcka sig utanför vad i motionen medgivits, är förvisso intet annat än
en fras. Det har ju från min sida aldrig varit fråga om att skiljefördrag skulle
överträdas eller skiljedomar brytas dagligen, eller ens månatligen, eller ens årligen.
Det är alldeles tillräckligt, att intressemotsättningen mellan ett par stormakter
efter loppet av flera decenmer tillspetsas så, att »skiljedomen» utbytes
mot en världskatastrof, för att det rådande folkrättssystemet måste anses bankrutt.
Det är t. o. m. möjligt att i framtiden aldrig en skiljedom kommer att
brytas. Men detta säger icke så mycket som det låter. Ty, såsom jag i motionen
tillåtit mig antyda (sid. 51 f.), örn intressemotsättningen är tillräckligt stark
för att göra en krigisk s. k. lösning klart aktuell, då blir det skiljedoms/ördrapet,
som brytes, och den kvasi-rättsliga proceduren avancerar aldrig så långt fram
som till en skiljedom.

Med sin optimistiska förväntan angående framtiden, uttalad utan någon grund
och utan försök att gendriva motionens utredning för, att spänningen mellan
stormakters livsintressen kan omvandla folkrätten till en veritabel spindelväv
mellan krig och fred, med denna sin optimistiska förväntan råkar utskottet utan
någon som helst förklarng i öppen strid också med 1930 års officiella »internationellrättsliga»
undersökning, som betonar att den hittillsvarande fredsviljan i
Europa efter världskrigets utpumpning av krafterna icke säger mycket angående
framtiden, d. v. s. efter det att möjligast fullständiga återhämtning har
skett.

Efter nyss citerade, i sammanhanget sålunda fullkomligt intetsägande, rader
fortsätter utskottet sålunda:

»Nationernas förbunds universalitet torde emellertid utgöra en av förutsättningarna
för en mellanfolklig samhällsordnings utbyggande till fullt fasta och
betryggande former. Förbundet är likvisst icke universellt.»

Av dessa satser och deras placering får man det intrycket, att det egentligen
blott vore universaliteten som fattades. Åstadkommes blott sådan, då vore
allt »fullt fast och betryggande». Har man verkligen avsett att säga sådant,
blir uttalandet ohållbart, såsom framgår av min motion, vilken torde giva vid
handen, att det alldeles icke är den bristande universaliteten, som gör folkförbundsskyddet
till en spindelväv mellan krig och fred, så snart stormakters livsintressen
komma i tillräckligt skarp motsättning till varandra. Har utskottet
åter avsett att säga något annat med det sist upplästa citatet, så synes det mig
icke kunna fattas annorlunda än som en ren meningslöshet, kanske dock ägnad
att distrahera majoriteten av läsare.

I själva frågan angående olägenheterna för oss av våra sanktionsplikter
erinrar utskottet, hurusom vid vår anslutning till folkförbundet en avvägning
skedde av förmåner och risker. »Förmånerna», säger utskottet, »ansågos då
överväga riskerna. Det politiska läget i världen och främst kring Östersjön
torde senare icke hava undergått en sådan förändring, att bedömandet nu bör
utfalla på annat sätt.»

Detta är dock, med förlov sagt, såsom svar på min motion ingenting annat
än »goddag — yxaskafi». De synpunkter, som jag i min motion åberopat för
upphävande av sanktionsplikterna, ha giltighet icke blott för Sverige utan för
vilket land som helst. De äro fullkomligt oberoende av det tillfälliga politiska
läget. De voro vid vår anslutning till förbundet totalt förbisedda, liksom de
också nu betraktas såsom obefintliga av det utskott, som man trodde .skulle in -

I fråga om
viss ändring
i Nationernas
förbunds akt.

(Forts.)

Nr 20. 8

Onsdagen den 18 mars.

I fråga om
viss ändring
i Nationernas
l förbunds akt.
(Forts.)

rikta sin uppmärksamhet på -—• just dessa synpunkter. Ett utskott kan naturligtvis
behandla en motion, alldeles hur det vill. Svenska folket övar därvid
ingen kontroll, åtminstone säkerligen icke i detta fall. Vad jag tillåter mig
observera är endast formen: att låtsa som motionen nära nog blott innehölle ett
naket yrkande och behandla dess 62 sidors motivering som luft.

Hitills har jag uppehållit mig vid vad utskottet sagt. Jag skall nu gå in
på något, varom utskottet intet sagt, nämligen utredningen i motionen. Därvid
gäller det för mig att på möjligast åskådliga och kortfattade sätt framlägga
vad jag redan kallat själva nerven i min argumentation. Jag tillåter mig
emellertid bedja mina ärade kammarkolleger därunder hålla i minnet, att jag
icke byggt mitt yrkande i motionen enbart på vad som nu följer, utan att den
fullständiga motiveringen finnes i motionen. Jag hänvisar nu först till denna,
såvitt fråga är örn bevisningen för följande, nämligen att människornas vanliga
föreställningar örn rättigheter och plikter, örn rätt och rättvisa är en ideologi,
fantasifull som alla ideologier, men som dock har sitt reella underlag i det inom
staten faktiskt fungerande rättsmaskineriet, att denna rättsidéologi överflyttats
till förhållandena mellan folken, ehuru den faktiska grund, som ursprungligen
föranlett ideologien, här saknas, att rättsföreställningarna inom ett land, i all
sin fantasifulla karaktär, dock tagits i rättsmaskineriets tjänst och där spela
rollen av för dettas uppehållande nödvändiga kuggar, samt vidare och till sist
att den falska analogiseringen av den inhemska rättsidéologien på det mellanfolkliga
området icke blott är till hinder för en enhetlig organisering av världen
eller delar därav utan jämväl kan bliva till omedelbar skada för en förnuftig
internationell politik, ja till en direkt krigseggelse och därmed till en utomordentligt
stor fara för freden. Angående allt detta hänvisas som sagt till motionen.
Vad här nu särskilt skall betonas är följande.

Jag har icke förbisett, att rättsföreställningarna i de mellanfolkliga förbindelserna
kunna vara till stor nytta, ävensom att de här faktiskt blivit så använda.
Men detta gäller endast och allenast under normala och relativt lugna
förhållanden. När åter sådana situationer föreligga, då ett folks vara eller
icke vara eller överhuvud dess livsintressen stå på spel, då är införandet av
rä^stanken fördärvbringande. D. v. s. sådana överenskomelser mellan folken,
som skola reglera förhållandena mellan dem vid nyss antydda hotfulla situationer,
bliva farofyllda, just såvitt den rättsliga karaktären i överenskommelsen
skall vara tongivande. I själva rättstanken ligger nämligen här innesluten tanken
på de enskilda staternas suveränitet. Och den tanken åter är oskiljaktigt
förbunden med den enskilda statens rätt att leva. Men gent emot den rätten
kunna icke några som helst på överenskommelser grundade rättsplikter göra
sig gällande.

Men vidare. Det är omöjligt att från rättstanken avsöndra tanken på den
enskilda statens rätt att öva våld vid kränkningar av dess rättigheter. Det
framträder ju tydligt t. o. m. i den till syftet fredligt inrättade förbundsakten,
att under vissa förhållanden den enskilda staten har att genom krig hävda
rätten och rättvisan. Tänker man sig emellertid något djupare in i situationen,
blir det dock ingalunda så, att det endast är under de i förbundsakten förutsatta
omständigheterna, som den enskilda staten tror sig besitta denna rätt.
Utan på grund av den nyssnämnda i bakgrunden liggande suveränitetstanken
kommer den enskilda statens rätt att leva alltid att hävda sig, liksom också den
enskilda staten alltid kommer att anse sig ha rätten att själv avgöra vad som
kräves för dess liv. Har man nu verkligen betänkt, vad det betyder, att den
enskilda staten har rätten att vidtaga de åtgärder, den finner nödiga för hävdande
av rätten och rättfärdigheten? HaT man betänkt vad detta betyder särskilt
i förhållandet mellan stormakter? Det betyder detsamma, som att den enskilda
staten betraktar sig själv såsom ägande rätt att åstadkomma en världs -

Onsdagen den 18 mars.

9 Nr 20.

katastrof, under numera rådande förhållanden mera fruktansvärd än någonsin
förut. Alltså betyder rättstankens införande här detsamma som en direkt uppfordran
till en enskild stat att för hävdandet av sina egna intressen i fall av
behov bringa förstörelse över hela civilisationens samlade skatter av andlig
och materiell kultur.

Man tänke sig, att en liknande situation inträdde inom den enskilda staten,
när de enskilda hävda sina rättigheter gentemot varandra. Antag att de enskilda
nu stöde emot varandra och finge med hjälp av allierade ömsesidigt förgöra
varandra! Skulle vi betrakta en sådan ordning såsom något, som vore värt att
uppehålla och bevara? Att på detta sätt erkänna tillvaron av enskildas rättigheter
skulle ju i själva verket innebära en uppfordran till ett allas krig emot
alla.

Det är nu visserligen så, att de mest godhjärtade och högsinnade människor
i de respektablaste syften med hänförelse och ärligt patos hängiva sig åt förhoppningen,
att rätten och rättfärdigheten skola hävdas i förhållandena mellan
folken. Jag hade nyligen tillfälle att ifrån denna talarstol erinra örn, huru författaren
av den bekanta broschyren »Är fredstanken en illusion?» rent av betraktade
rätten och rättvisan såsom en gudomlig skapelse. Och jag tilläde, att
sådana personer utan tvivel äro värda den största aktning. Ty, sådan medaljen
ligger där och av dem betraktas, ser man intet annat än den vänaste fredsgudinna,
bekransad av palmer och bärande palmer i händerna. Men de lia glömt att
skåda baksidan. Ty vänder man på medaljen, så framträder en annan bild, nämligen
bilden av en raffinerad djävul, som genom förespeglingar örn gudomlig
rättvisa störtar folken emot varandra, upphetsande dem till vanvettigt raseri.
Varje folk har då rättfärdigheten av fiendens förgörelse skriven på sina fanor.
Men. kan detta vara riktigt? Detta är väl ändock, herr talman, att gå till oerhörda
överdrifter! Var inte så säker örn det. Rättfärdigheten är nämligen
icke endast ett moraliskt ideal. Den innesluter i sig också en rätt att högst
mäteralistiskt tvinga den motspänstige. Därom är nu visserligen intet att säga
i förhållandet mellan enskilda individer, som sortera under en dem övermäktig,
auktoritativ ordning. Men i internationella förhållanden, där dylik ordning
saknas, där betyder rättstvånget, särskilt under nutida förhållanden, en rätt att
i eget intresse anställa en världskatastrof av omätlig räckvidd. Det är identiteten
mellan den med rättstanken oskiljaktigt förbundna rätten att tvinga och
rätten att förgöra människorna, det är denna identitet, som bildar den infernaliska
sidan i den mellanf otidig a rättfärdigheten. Men detta håller sig dolt för
de nyssantydda godhjärtade människorna, vilka helt fyllas av sin entusiasm
för den ädla och gudomliga sidan av rättfärdigheten. Rättfärdigheten är,
mina herrar, att förlikna vid elden. Så länge vi behärska den, så länge den är
vår tjänare, så länge är den oss till ovärderlig nytta. Men när vi förlora herraväldet
över den, när den slappes lös — och det är det som sker i förhållandena
mellan folken — då blir den farlig, då slår rättfärdigheten hela världen i
brand.

Vad jag har hävdat i min motion är på nu antydda grunder principiellt detta,
att överenskommelser mellan folken i frågor, som gälla deras livsintressen,
böra vara fria från allt slags rättstankar, så länge det icke finns en världsordning,
som i nu berörda avseenden är på något sätt jämförlig med den enskilda
statens rättsordning. Om sådana överenskommelser verkligen med god vilja
ingås, så betyda de tillsvidare ett jämviktsläge, i vilket den ena statens intressen
bli avvägda gentemot den andras så, att var och en kommer i åtnjutande av
de fördelar, som stå i överensstämmelse med allas gemensamma intressen vid ett
fredligt tillstånd. Kunna icke sådana överenskommelser i mellanfolkliga angelägenheter
åstadkommas, eller behöva de med ändrade situationer jämkas, eller
uppstår tvistighet angående deras lämpliga tillämpning, då är det av oskattbart

I fråga om
viss ändring
i Nationernas
förbunds akt.

(Forts.)

Sr 20. 10

Onsdagen den 18 mars.

I frågd om varde, att det finnes ett folkförbund, som tillhandahåller en organisation för
iVlNationertu>8 ^givande av^möjligast opartiska utlåtanden. Detta har jag alltid hävdat. Men
förbunds akt. jag har också sökt hävda, att dessa utlåtanden icke böra bestämmas av den
(Forts.) mellanfolkliga rättvisechimären. De handlingssätt, som i utlåtandet skola rekommenderas
elier avböjas, måste så mycket som möjligt bedömas mot bakgrunden
av deras betydelse för icke blott de ifrågavarande ländernas utan mänsklighetens
i det hela välfärd på det sätt, att man ställer den frågan framför sig:
hur_ skulle det gestalta sig i världen, hurudana skulle konsekvenserna bli, om
varje land i dylika situationer handlade på det ena eller på det andra sättet?
Jag har vidare sökt hävda, att dessa utlåtanden icke på några villkor böra få
ha karaktär av domslut i hävdvunnen mening. Detta tal om skiljedom mellan
staterna låter så fredligt och älskligt, men skiljedomen förlorar i verkligheten
denna karaktär, så snart man däri inlägger något utöver ett utlåtande av den
art, som jag nyss antydde. Ty då framträder den mindre älskliga sidan i saken,
vars ödesdigra karaktär i den allmänna fredsagitationen helt och hållet
förbises, nämligen det s. k. rättstvånget, som i de situationer, varom nu är
fråga, innefattar en uppfordran till den enskilda staten, att i fall av behov anordna
en världsbrand.

Mången vill kanske nu invända, att sådant där örn icke rättsligt förbindande
överenskommelser, vilkas styrka skall ligga blott i betydelsen för mänsklighetens
välfärd av deras efterlevnad, sådant där kan dock icke på allvar betraktas
såsom någon barriär emot kriget. Alldeles riktigt! Jag har heller icke påstått,
eller ens antytt skymten av, något sådant. Utan vad jag vill ha sagt är
endast, att sådana överenskommelser å ena sidan äro befriade från den särskilda
krigseggelse, som eljest tillföres dem genom den inbillade rättskaraktären,
och å andra sidan innefatta fullt ut lika mycken krigshämmande verkan som
de s. k. rättsliga fördragen. Ja, därigenom att sådana icke rättsligt förbindande
överenskommelser frigöras från dessa förvända rättstankar, kunna de genom
auktoriteten av ett därifrån likaledes frigjort folkförbund verkligen med
tiden tänkas få en betydande moralisk kraft och småningom bliva grundstenar,
na för uppbyggandet av en världsordning. Årtusendens historiska erfarenhet
visar oss, att den folkrättsliga chimären utgör hinder för alla ansatser till en
världsordning.

Det är på sådana grunder, som jag i min motion förordat en utredning om, huruvida
Sverige skulle kunna på något sätt fritagas ifrån delaktighet i det fruktansvärda
Gehenna, som man i själva verket genom utformningen av förbundsakten
i rättens farliga form direkt uppfordrar till. Naturligtvis ligger då också
den tanken däri innesluten, att Sverige, om motionen bifölles, möjligen skulle
kunna giva anledning till andra länders och särskilt stormakternas egen självbesinning.
Jag har aldrig påyrkat vårt utträde ur folkförbundet. Själva
folkförbundstanken, frigjord från idéerna om rättsligt tvång i staternas livsangelägenheter,
är enligt min mening det viktigaste och det största av allt för
hela mänskligheten. Men även sådan som situationen är, skulle jag rösta emot
Sveriges utträde ur förbundet, liksom jag också finner en befrielse från sanktionsplikterna
för ensamt Sverige vara en opraktisk fråga. Jag önskar dock
till ytterligare utläggning av min syn på saken tillfoga följande.

Örn Sverige eller annan enskild småstat för att bli fri från de s. k. sanktionsplikterna
skulle nödgas avsäga sig det med sanktionsplikterna förbundna
s; k. skyddet, så måste man därvid betänka, att detta skydd i verkligheten
icke är vad det förefaller att vara på papperet. Såsom jag
betonat i min motion, blir skyddet gentemot en imperialistisk stormakt
alltid beroende av förhållanden, som ligga utanför förbundsaktens eller andra
överenskommelsers räckvidd. Intet land, som skulle vara i stånd att skydda
oss gentemot angrepp från en stormakt, skulle lämna oss sådant skydd under

Onsdagen den 18 mars.

11 Nr 20.

några omständigheter, såvitt den »skyddande» statens deltagande i kriget
skulle bliva farligt för dess eget bestånd genom den allmänna världskatastrof,
som dess deltagande i kriget skulle föra med sig. Den ifrågavarande staten
bär — just enligt hela den åskådning som ligger till grund för förbundsakten
■— framför allt rätten att själv leva. Denna motsägelse mellan sanktionsplikterna
å ena sidan och den allmänna folkrätten å andra sidan, varå
förbundsakten själv vilar, denna motsägelse är i förbundsakten förbisedd. Nog
kunna vi tänkas i händelse av ett angrepp få hjälp av en eller annan stormakt.
Men den hjälpen beror då, märk väl, icke på folkförbundet utan därpå, att den
ifrågavarande stormaktens livsintressen i kriget överensstämma med våra. Man
tanke sig blott, att England skulle riskera sitt imperium av ingen annan grund
än dess medlemskap i folkförbundet! Vad betyda väl —• också ur folkrättslig
synpunkt — dess plikter såsom medlem däri, i jämförelse med dess suveräna
rätt att leva! Fiat justitia pereat patria! är ett valspråk, som säkerligen intet
land ville göra till sitt. Men det är kontentan av sanktionsplikten i förbundsakten.
Av sådana skäl finner jag det skydd, som folkförbundet giver genom
sanktionsplikterna, vara värdelöst. Under dessa omständigheter kan jag icke
finna annat, än att våra sanktionsplikter i och för sig blott kunna vara till en
utomordentligt farlig börda, utan att vi fått någon verklig förmån i vederlag.
Det gagn folkförbundet kan giva ligger, såsom jag ofta betonat, på ett helt
annat område.

Slutligen är till allt detta ytterligare att nämna en sak, som enligt min mening
är totalt förbisedd, nämligen att det vid överenskommelser mellan folken
icke heller moraliskt sett inträder samma situation, som när det gäller överenskommelser
mellan enskilda individer inom en stat. Den individuella kontrahenten
i ett vanligt avtal svarar endast för sig själv, möjligen för sin hustru
och sina barn, men styrelsen för ett stort välde svarar för miljoners och åter
miljoners framtida ekonomiska och moraliska välfärd i otaliga generationer
framåt. Att en sådan styrelse under alla omständigheter skulle känna sig moraliskt
bunden av en fonnell överenskommelse, skulle i själva verket innebära,
att den saknade — moraliskt ansvar. Just landsstyrelsens känsla av moraliskt
ansvar måste leda densamma — när så kräves av hänsyn till medborgarnas
(de levandes såväl som efterföljande generationers) lycka — till brytandet
av ingångna överenskommelser. Och det är endast den egoistiska skenheligheten,
som i sådana situationer, då det gäller välfärden för många miljoner
människor och deras efterkommande för oöverskådliga tider, tager sig före
att beteckna fördragsbrytaren, t. ex. den som av hänsyn till välfärden för hela
folk vägrar fullgöra sanktionsplikten, som en skurk. —■ Vad god observera,
att det nu sagda icke har någon motsvarighet i avseende på de föreställningar,
som vi hysa beträffande den enskildes kontraktsförpliktelser. Vad god observera
också, huru i den hithörande diskussionen nu framhävda olikhet lämnats
obeaktad.

Härefter är jag beredd att återgå till utskottets utlåtande, vars tre sista
stycken ännu icke berörts. I mittstycket å sid. 5 talas med allt fog örn betydelsen
i vissa situationer av småstaternas samlade uppträdande till biläggande
av konflikter mellan stormakterna. Men, heter det,

»utan att de visat sig villiga att under vissa förutsättningar liven göra offer
för världsfredens sak. torde de ej kunna vara i stånd att fylla en verklig fredsinission
vid allvarlig kris mellan stormakter. Det skulle knappast heller stå
väl tillsammans med de mindre staternas anspråk på likvärdighet inom förbundet,
örn dessa, på samma gång de droge fördel av den tryggade rättsordning
förbundet erbjuder, sökte undandraga sig skäligt deltagande i nödvändiga
bördor för denna ordnings upprätthållande».

Så långt utskottet. Aro mina i motionen utförda och här förut skisserade

I fråga orri
viss ändring
i Nationernas
förbunds akt.

(.Korts.)

Nr 20. 12

Onsdagen den IS mars.

11 fråga om synpunkter riktiga, då sväva ju nyss upplästa reflexioner fritt i luften. Visst
i^Nationemas innefatta de allmänna sanktionsplikterna ett offer — men icke för v årldsfreförbundsakt.
dens sak, utan ett offer av vår neutralitet till förmån för ett världskrig. Och
(Forts.) vad sägs om talet örn »den tryggade rättsordning, som förbundet erbjuder?»

Att efter vad jag utrett i motionen helt frankt orda örn den tryggade rättsordning,
som detta folkförbund erbjuder, synes mig dock vara en väl ogenerad
ståndaktighet. — Utskottets oro med hänsyn till småstaternas likvärdighet förefaller
också vara ganska omotiverad. Då hela utgångspunkten för mitt yrkande
är, att sanktionsplikterna innefatta ett särskilt hot mot världsfreden,
och då folkförbundet skall vara till för att befrämja världsfreden, då kan väl
icke befrielsen från sanktionsplikterna minska vårt anspråk på likvärdighet
inom förbundet. Folkförbundet skall ju vara till för att befrämja, icke för
att hota världsfreden. Är man logisk, och är det riktigt vad jag här sagt,
blir konsekvensen den, att Sverige, örn sanktionsplikterna genom dess insatser
avskaffades, skulle sättas på en piedestal; just därför att det gjort vad det
kunnat för att tillse, att folkförbundets syfte, världsfreden och icke världskriget,
så mycket som möjligt realiserades. Till undvikande av missförstånd bör
jag kanske tillfoga, att min mening icke är att Sverige skulle göra anspråk
på en sådan hedersplats inom förbundet.

För övrigt synes utskottet ha av misstag kringskurit räckvidden av min
ståndpunkt i avseende å sanktionsplikternas avskaffande. Min mening är, såsom
framgår av motionen, närmast att sanktionsplikternas allmänna avskaffande,
sålunda också för stormakterna, skulle framläggas till bedömande av
förbundet. Jag har endast påpekat, att de enhälliga stormakterna —- märk väl,
det har man icke beaktat —• alltid borde kunna hålla småstaterna i schack,
så att vi i händelse av sådan enhällighet, överhuvud taget aldrig behövde
riskera några småkrig. En överenskommelse i detta avseende mellan stormakterna
har jag — med ett helt visst olämpligt uttryck — betecknat såsom stormakternas
sanktionsplikter gentemot småstaternas bekrigande av varandra.

I näst sista stycket av utskottets utlåtande framhäves en sak, som otvivelaktigt
i och för sig är riktig, men som jag likväl icke kan finna utgöra tillräcklig
grund för att avslå motionen. Man konstaterar på anförda grunder
den stora sannolikheten för, att förbundsförsamlingen icke skulle gå med på
en »uppmjukning av förbundsaktens sanktionsbestämmelser». Denna sannolikhet
har jag i min motion givetvis varit fullt medveten örn. Men jag har
trott det vara nyttigt, att en utredning komme till stånd, som småningom
kunde föranleda folkförbundet eller åtminstone en del av dess medlemmar till
en ändrad position i ämnet. Kunde blott inom folkförbundet vinnas ett säkert,
örn ock anspråkslöst, fäste för den fanken, att sanktionsplikterna endast skenbart
leda till fredens bevarande men i realiteten, på grund av det falska rättsunderlaget
för det hela, under oroliga tider blott verka krigseggande och medföra
världens uppdelning i två krigslager, samt vidare för den tanken, att den
enda framkomliga vägen är de godvilliga överenskommelserna till botande av
resp. länders missförhållanden, utan hänsyn till några staternas »rättigheter»
och »plikter» — kunde blott ett visst fäste inom förbundet vinnas för sådana
tankar, då vore t. o. m. mera. än motionens närmaste syfte vunnet.

Vad till sist angår utskottets mening, att bifall till motionen skulle kunna
motverka Sveriges strävan för allmän nedrustning, så förstår jag, uppriktigt
sagt, icke sammanhanget. Den allvarliga nedrustningens möjlighet för stormakterna
är beroende av en viss utjämning av motsättningarna mellan folken.
En sådan utjämning åter motverkas av de mellanfolkliga rättsföreställningarna,
såsom tydligt framgår av utredningen i motionen. Rättstanken betyder
här alltid, icke att mänsklighetens välfärd utan den enskilda statens välfärd
är självändamål, så att för dess intresse alla hänsyn till världen i övrigt må

Onsdagen den 18 mars.

13 Nr 20.

offras. Under dessa omständigheter måste en uppluckning av de internationella
rättsföreställningarna ovillkorligen vara ägnad att underlätta strävandena
för en allmän nedrustning. Antag att vi inom en överskådlig framtid kunde
åstadkomma ett beslut om allmän nedrustning! Ett sådant beslut skulle, menar
jag, under den nu rådande stämningen, som helt behärskas av föreställningarna
örn rättssuveräniteten, icke ha så stort värde, som man föreställer sig.
Det skulle nämligen på sina håll saboteras genom hemlig eller förtäckt krigsberedskap,
helt enkelt på grund av de i bakgrunden liggande statssuveräna
föreställningarna. Yad man än åstadkommer i fråga örn ned- eller avrustningsbeslut,
kommer i det långa loppet den verkliga fredstryggheten att bli
beroende på undanrödjandet av föreställningarna örn staternas rättigheter mot
varandra och deras rättigheter att själva mot varandra hävda rätten och rättvisan,
d. v. s. deras rättigheter att under vissa förhållanden förgöra varandra.

Herr talman! Jag har ytterligare något att tillägga. Det är helt kort och
tar fem minuter, kanske icke ens det. Men jag orkar icke genombryta sorlet
i kammaren. Jag skulle vara synnerligen tacksam, om det kunde bli något
tystare i kammaren. Jag går icke härifrån, förrän jag har talat till slut, och
jag fortsätter icke mitt anförande, förrän jag kan höras av samtliga kammarens
ledamöter.

Vad jag önskar tillägga är, att min motion omedelbart icke går ut på något
annat än en utredning angående förutsättningarna för en Sveriges framställning
hos Nationernas förbund om ändring i förbundsakten beträffande sanktionsplikterna.
Utskottet har ju icke kunnat anföra ett enda hållbart skäl
emot tankarna i motionen. När utskottet likväl ogillat dem, så kunde väl
detta ogillande — vid nyssnämnda förhållande — icke ha varit Så starkt grundat,
att man icke ens vågade anförtro åt en särskild utredning att närmare
pröva dem och eventuellt bedöma lämpligheten av att under någon form framföra
dem till förbundet. Också örn det hade stannat vid en utredning med
negativt resultat — hade icke likväl en sådan utredning varit nyttig? Tror
man möjligen, att vårt lands representation i Genéve skulle ha tagit skada
av att få den intemationellträttsliga begreppsröran utklarad för sig? Meningen
är dock, att varje förbundsmedlem skall tänka icke blott på sitt eget
land utan jämväl söka begagna tillfället att göra något för den internationella
politikens utveckling. Utskottet talar på ett ställe ganska varmt om betydelsen
av de mindre staternas insatser i folkförbundet. Kan överhuvud någon mera betydelsefull
insats här tänkas än en framstöt till sprängande av den mellanfolkliga
rättfärdighetschimären, som alltsedan långt före vår tideräkning hetsat
folken i rovdjurisk blodtörstighet mot varandra och som i alla tider utgjort
hinder för ett tryggt fredligt umgänge mellan folken?

Så är då härmed min granskning avslutad av vad ett Stockholmsorgan haft
den utsökta smaken beteckna som »de elementära sanningar, varom utskottet erinrat».
— I utskottet finnas också två motiveringsreservanter. Jag begagnar tillfället
att betyga den ene av dessa, utskottets ärade ordförande, herr Reuterskiöld,
min djupa tacksamhet, för det han — oaktat sin från min helt skilda
rättsåskådning — sökt förstå mina synpunkter och utifrån sin ståndpunkt
bemödat sig att opartiskt värdera dem. Åt den andre reservanten, herr K. J.
Ekman, beder jag få framföra uttrycken av min utomordentliga högaktning
för den sympatiska öppenhet, varmed han uttalat sin moraliska förkastelsedom
över min motion. Att denna förkastelsedom vilar på radikal okunnighet
örn motionens innehåll, finner jag i detta sammanhang vara av intet eller
i varje fall blott föga intresse.

Herr talman! Jag bryr mig icke om att göra något yrkande. Jag anser
det vara fullkomligt lönlöst. Efter vad som förekommit kan jag icke räkna
med att någon avsevärdare minoritet skulle sakligt intressera sig för motio -

I fråga orri
viss ändring
i Nationernas
förbunds alet.
(forts.)

Nr 20. 14

Onsdagen den 18 mars.

I Iråga orri
viss ändring
i Naiionemas
förbunds akt.
(Forts.)

lien. Kanske Ilar jag likväl med mitt anförande lyckats vinna anklang hos
en eller annan av kammarens ärade ledamöter. Har detta icke lyckats mig,
så har jag dock alltid fått tala för protokollet, d. v. s. jag har fatt tala för
framtiden, som kanske skall vara mera mottaglig för den oerhört stora betydelsen
för icke blott vårt folk utan hela mänskligheten av de realiteter,
vilka jag här och i motionen efter min ytterst ringa förmåga sökt att utreda.

Med herr Lundstedt förenade sig herr Västberg.

Herr Sävström: Herr talman! Det är ju en synnerligen hård kritik, som

den ärade motionären nu har riktat mot det utlåtande, som utskottet avgivit
i anledning av hans mycket omfattande motion. Sedan man, efter att förut
så noga som möjligt ha läst igenom herr Lundstedts motion, nu suttit och
lyssnat till hans långa anförande, så får man ändå till sist det intrycket, att
det skulle vara ytterst ledsamt, örn de ledande krafterna ute i världen, efter
vad som inträffat sedan det stora kriget, verkligen skulle vara besjälade av
samma grundåskådning, samma pessimistiska syn på tillvaron, som den ärade
motionären har. Ty då skulle det sannerligen se ganska hopplöst ut, åtminstone
för den närmaste framtiden. Det finnes ingen egentlig folkrätt, säger
motionären. Den folkrätt, som man tror på, är endast en fantasiprodukt, föranledd
av vissa falska föreställningar, och de frivilliga överenskommelser, som
lia träffats mellan de olika staterna, de kunna nog vara bra, säger han, men
endast under fredliga förhållanden. Uppstår det en spänning mellan folken,
då är denna folkrätt ingenting annat än en spindelväv, och då brister alltsammans.

Såsom kammarens ledamöter känna till, innehåller förbundsakten vissa bestämmelser,
som skola träda i tillämpning, då en tvist uppstår, och man kan
säga, att grundtankarna i Nationernas förbunds bestämmelser på detta område
äro, att alla tvister skola underställas ett fredligt förfarande. När herr
Lundstedt i sin motion kritiserar den broschyr, som är utgiven av Nationernas
förbund och där man anfört, hurusom, när en tvist för några år sedan
uppstod, blev ett fredligt slut, tack vare just Nationernas förbund, så får
han väl ändå medgiva, att så Hilvida har situationen dock förändrats och
ett betydande steg framåt blivit taget, att numera, sedan Nationernas förbund
kommit till, dessa parter, som råka i tvist, dock måste gå med på att sätta
sig vid förhandlingsbordet.

Vidare är det ju bekant, att vi i många fall kunna lita till skiljedomsförfarandet,
något som även motionären för sin del tycktes sätta värde på. Ett
stort antal stater ha ju också, som vi veta, förbundit sig till obligatorisk skiljedom
i rättstvister. Vi ha vidare tvåsidiga fördrag i rätts- och intressetvister,
och vi ha den av förbunds församlingen antagna generalakten med alla dess
bestämmelser. Sedan numera en förhandlingsordning skapats, som i hög grad
försvårat tillgripandet av krig, därigenom att tvisten, som jag förut säde,
skall underkastas prövning av utomstående myndighet, och då vidare de mindre
staterna äga möjlighet att vid kritiska tillfällen verka för fredens bevarande,
måste man väl ändå erkänna, att här har i. alla fall grunden lagts till en
rättsordning.

Nu framhåller herr Lundstedt, att den fanken,. att genom Nationernas förbund
söka motarbeta krigsorsakerna och befrämja fredsmöjlighetema i världen,
den tanken skall vidmakthållas, men att principen örn den allmänna sanktionsplikten
bör övergivas. — Jag ser, att han nickar bifall till denna tolkning
av hans uppfattning. — Vid nästa ärende på dagens föredragningslista
gäller det dock att gå in för dessa sanktionsbestämmelser, som herr Lundstedt
icke vill vara med om för Sveriges vidkommande.

Onsdagen den 18 mars.

15 Nr 20.

Herr Lundstedt ifrågasätter emellertid, örn icke i vissa fall stormakterna
borde kunna åtaga sig sanktionsplikten, medan däremot småstaterna borde,
utan några som helst sanktionsplikter, få vara med i Nationernas förbund och
åtnjuta allt det skydd, som skiljedoms- och förlikningsförfarandena kunna erbjuda.
Jag undrar dock, örn det är tänkbart, att något sådant skall kunna
ske. Vad skulle följden bli, örn vi anslöte oss till denna tanke? Jo, naturligtvis
den, att en framställning gjordes från Sveriges sida till Nationernas
förbund med begäran, att vi skulle få åtnjuta de fördelar, som förbundet erbjuder
utan några som helst skyldigheter, utan några som helst sanktionsplikter.
Och vad skulle väl svaret bli på en sådan framställning? Jo, att
man naturligtvis skulle svara nej. Och vad skulle i sin tur följden härav bli?
Skulle vi fortsätta att vara medlemmar i förbundet efter ett avslag på en
dylik framställning? Eller skulle vi få lov att träda tillbaka ur förbundet?
Det framgår dock av det anförande herr Lundstedt nyss hållit, att han själv
icke vill, att vi skola begära vårt utträde ur Nationernas förbund, och var
och en förstår ju, att det kan vara farligt att taga ett sådant steg, som helt
visst skulle medföra vissa konsekvenser.

Det har vidare sagts, att de mindre nationernas insatser i Nationernas förbund
icke varit utan betydelse. Detta har framhållits av flera personer, som
äga god kännedom örn, hur det ligger till på detta område, och som förklarat,
att vid utformningen av det bästa, som skrivits eller beslutats i Nationernas
förbund, ha de små staterna haft ett mycket stort inflytande. De små nationerna
kunna också komma att spela en stor roll för fredens bevarande, men
detta, kan naturligtvis i så fall icke ske annat än genom att man också åtar
sig vissa förpliktelser.

Nu har emellertid, som utskottet framhåller, världskriget efterlämnat orosanledningar
och många konfliktämnen. Det är fråga om den besegrades rätt
att få leva och utveckla sina möjligheter, och det är ju icke svårt att förstå,
vilken part herr Lundstedt i det fallet åsyftar. Och naturligtvis dela många,
och jag förmodar de flesta, den uppfattningen, att möjlighet alltid skall beredas
en nation att få leva sitt fria liv och utveckla sina möjligheter. Sedan
är det också fråga örn huruvida de vid fredsfördraget utstakade gränserna
komma att bestå i framtiden o. s. v.

Utskottet har dock i det utlåtande, som vi här ha anbefallt riksdagen att
antaga, ägnat även den frågan sin uppmärksamhet. Utskottet skriver på sidan
3: »Genom förbundsakten fastslås emellertid icke den nya territorialfördelningen
såsom något för all framtid oföränderligt utan tillhandahålles tvärtom
en organisation, ägnad att medgiva mellanfolkliga frågors alltjämt fortskridande
reglering i enlighet med framtidens krav.» Men framtidens krav inrikta
sig också på ett annat och kanske ännu mera betydelsefullt spörsmål, och det
är frågan örn den allmänna nedrustningen, som man kan säga även ligger
bakom det ärende, som vi sedermera i dag ändå komma att fatta beslut örn.
Jag vill erinra om vad den engelske utrikesministern yttrade vid ett tillfälle i
höstas. »Vi betrakta därför, säger han, det föreslagna fördraget örn finansiell
hjälp som ett viktigt steg mot detta mål. Vi glädjas över att skiljedoms- och
säkerhetskommittén här har övervunnit många av de svårigheter, som uppstodo
under debatterna i det tredje utskottet för ett år sedan. Vi våga hoppas, att
även i detta fall framsteg skola kunna göras i år, så att en konvention skall
komma till stånd, undertecknas och ratificeras av förbundsmedlemmarna. Jag
upprepar vad jag sade för ett år sedan, att om ett sådant fördrag om finansiell
hjälp framlägges, så kommer min regering att antaga det. Vi komma att antaga
såväl tilläggen till förbundsakten som fördraget om finansiell hjälp, liksom
alla säkerhetsåtgärder av liknande art på ett villkor — nämligen, att ett allmänt
fördrag örn minskning och begränsning av de nationella rustningarna

1 f råga orri
viss ändring
i Nationernas
förbunds akt.

(Forts.)

Nr 20. 10

Onsdagen den 18 mars.

I fråga om
viss ändring
i Nationernas
förbunds akt.
(Fort*.)

genomföres av Nationernas förbund. Vår ratifikation kommer att bli beroende
av detta betydelsefulla villkor.»

Herr Lundstedt yttrade i början av sitt anförande, att innehållet i konstitutionsutskottets
utlåtande icke motsvarade omfånget av detsamma. Ja, jag vill
icke fälla något uttalande över den motion, som herr Lundstedt har avgivit.
Vi ha sökt begränsa oss till vad vi ansett vara det viktigaste. Vi ha icke givit
oss in i resonemang örn de rättsfilosofiska problem, som där upprullas, ty då
hade kanhända kritiken mot oss blivit ännu svårare, än den nu blev. I varje
fall ha vi försökt göra vårt allra bästa, och vi ha ju, kan man säga, vunnit
enighet så tillvida, att vi ändå äro överens om att avstyrka motionen.

Vi ha icke, trots god vilja — det försäkrar jag herr Lundstedt — kunnat
komma till annat resultat; och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Den ärade motionären riktade

ett mycket skarpt klander mot utskottet för att utskottet icke inlåtit sig på
någon behandling eller något bemötande av motiveringen till hans motion. Jag
förstår den ärade motionärens känslor mycket väl, ty jag måste säga, att den
motion, som han lagt fram på kammarens bord, otvivelaktigt är en av de
mest egenartade motioner, som någonsin ingivits till någon av riksdagens kammare;
och det kan under sådana förhållanden synas något egendomligt, att det
utskott, som haft att handlägga motionen, icke ägnat uppmärksamhet åt den
synnerligen utförliga och märkliga motiveringen. Jag skall därför syssla
något litet med motiveringen till motionen och göra några erinringar. Jag erkänner,
att det är djärvt, därför att jag icke är rättsfilosof, och jag vet, att motionären
kan, om han vill, fullständigt tillplatta mig. Men jag gör det ändå,
och örn jag icke på alla punkter blir så allvarlig, som jag borde eller önskade,
så hoppas jag dock, att motionären icke skall uppfatta dessa erinringar som
sarkasmer och sofistiska förvrängningar. De äro endast några reflexioner av
en enkel lekman.

Motionen kan delas upp i två avdelningar, den rättsfilosofiska och den rent
praktiskt-politiska. Jag skulle örn den rättsfilosofiska delen vilja säga, att örn
motionären fullt och helt hade uteslutit denna del, hade motionen vunnit i tyngd
och värde, och då hade motionen kunnat bli utgångspunkt för en säkerligen ganska
givande diskussion örn de utrikespolitiska problem, som vi för närvarande
alldeles för litet syssla med här i kammaren. Om den utrikespolitik, som vi
föra, skall kunna bli till verkligt gagn, är det också nödvändigt, att både folkrepresentation
och folket självt bättre, än nu äger rum, följer med vad som
sker och kommer till insikt örn syftet med utrikespolitiken och örn vad som
egentligen göres på detta område. Men såsom motionen nu är upplagd, ägnar
den sig knappast för en sådan diskussion. Och jag måste göra samma uttalande
om den ärade motionärens inledningsanförande här i dag.

Det kan inte hjälpas, att jag vid ett uppmärksamt studium och, jag kan
tillägga, upprepade genomläsningar av motionen kommit till det intrycket, att
det finnes liksom en väsensuppdelning hos motionären: å ena sidan den teoretiske
filosofen och å andra sidan den praktiska människan. Den teoretiske
filosofen är olik oss alla andra här i kammaren, men den praktiska människan
är, när nian tittar litet närmare på honom, inte så värst olik oss andra. På det
sättet är motionen på mångahanda punkter fylld av motsägelser.

När motionären klagar över att vi inte ha närmare sysslat med motionen, så
är det kanske tillräckligt att därpå svara med att citera en punkt på sidan 7
i motionen, där det heter: »Det är i min rättskritik faktiskt fråga om ett
upprivande av grunden för den härskande rättsåskådningen.» Ja, herr Lundstedt,
det ha vi verkligen inte kunnat vara med örn. Och att vi inte ha kunnat

Onsdagen den 18 mars.

17 Nr 20.

vara med örn det, ha vi verkligen inte ansett oss behöva motivera. När motio- I fråga örn
närén skall övergå till detta sitt värv, d. v. s. till att omändakasta hela den
härskande rättsuppfattningen, så känner han sig ett ögonblick en liten smula förbunds akt.
tveksam. Han säger: »Vad som kan vara mera svårbegripligt är vissa sidor (Fort».)
av min kritik av härskande rättsåskådning. Här blir saken mera invecklad,
enär jag nödgas söka följa fantastiska tankegångar, genom vilka blicken för
realiteterna blivit undanskymd». Ja, herr talman, det är ju så här i riksdagen,
att vi syssla med realiteterna. Dem hålla vi oss till, och vi äro i allmänhet
mycket litet benägna att följa fantastiska tankegångar. Men jag erkänner,
att den karaktäristik motionären här på förhand givit sin motivering, är alldeles
riktig. Han har, såvitt det nu gäller den rättsfilosofiska delen, varit ganska
långt borta från verkligheten men följt fantastiska tankegångar. Herr Lundstedt
förnekar över huvud, kan man säga, all rätt och moral. Det finns ingen
rätt. Han vänder sig då särskilt mot äganderätten. Men där kommer det också
till en konflikt mellan hans båda olika jag. Han säger: »Naturligtvis finns
det vissa realiteter, som föranlett denna övernaturliga tro på äganderätt». Och
på sidan 11 säger han: »Vad jag opponerar emot är i verkligheten något helt
annat, nämligen själva äganderättstanken, vilken kan visas vara logiskt omöjlig.
»

Det är jag inte riktigt säker på, herr Lundstedt. Jag misstänker mycket
starkt, att herr Lundstedt i det praktiska livet visar, att äganderättstanken
är ganska logisk i praktisk tillämpning. Jag tror, att herr Lundstedt, när
han går ifrån plenum här i kammaren och beger sig ut i kapprummet för att
taga på sig sin rock, tar sin egen rock och inte t. ex. herr Paulsens i Arlöv.

Jag förmodar, att herr Lundstedt finner detta ganska logiskt och att han
skulle finna det i högsta grad ologiskt, örn herr Paulsen i Arlöv skulle försöka
krypa i herr Lundstedts rock.

»Den s. k. äganderätten är icke något annat», säger herr Lundstedt, »än
en gammal, genom tiderna kvarlevande fantasiprodukt, fullt jämförlig med
vildens tro på amuletter och andra talismaner, vilka, utrustade nied en hemlig
kraft, skola skydda honom.» Och så fortsätter herr Lundstedt sitt resonemang.
För att tydligt visa, vad han menar, tar han exemplet örn den fattige
mannen, som stjäl, och säger, att det är fullkomligt orimligt att straffa honom.
över huvud anser herr Lundstedt alla straff orimliga. Men läser man
vidare litet längre ned i resonemanget, så stöter man på den praktiska människan
Lundstedt ett litet slag igen. Han säger, att det inte är rimligt att
döma den fattige mannen, ty det kan hända, att han blivit en tjuv därför att
han »uppfostrats av och tillsammans med förbrytare och annat slödder». Men,
herr Lundstedt, när det inte finns någon moral, när det inte finns några brott
mot äganderätten eller någon annan rätt, inte kan det då finnas förbrytare
och annat slödder. Det är, såvitt jag förstår, så, att det för den teoretiske
herr Lundstedt inte finns någon rätt och naturligtvis då inte heller några
brott och således heller inga förbrytare och annat slödder. Men för den praktiske
medborgaren Lundstedt finns det tydligtvis både förbrytare och annat
slödder. Och det är det besynnerliga med dessa förbrytare och annat slödder,
att de föranleda .sedan till andra brott, som inte äro några brott. Det är
ganska svårt att komma till klarhet i allt detta.

Jag kan inte underlåta att på denna punkt göra en liten gensaga. Jag
skulle vilja bestämt bestrida den uppfattning, som lyser fram i herr Lundstedts
framställning, att de fattiga skulle vara särskilt benägna för att stjäla. Naturligtvis,
när en stöld äger rum, så är det ofta en fattig, som är den skyldige,
det medger jag. Men har man rört sig i de fattiga lagren i vårt folk, så tror
jag man kommit under fund med att rättskänslan och särskilt känslan för

Andra kammarens protokoll 1981. Nr 20.

2

Nr 20.

18

Onsdagen den 18 mars.

1 Iråga om
viss ändring
* Nationernas
förbunds akt.
(Forts.)

äganderätten är ovanligt starkt framträdande i just dessa lager. Fattig men
hederlig, kan man stiga om den enkla svensken. Att säga något annat är,
tror jag, att ge en oriktig karaktäristik av honom. Men detta visar, hur det
vuxit upp en rättskänsla, hur denna är ett faktum. För att åstadkomma, för
att få fram denna rättskänsla ha många, många starka krafter verkat. Herr
Lundstedt kan ha rätt i, som han senare säger, att det är ett samhällsintresse,
men det är också många andra krafter, bl. a. den religiösa åskådningen, som
verkat. Och att inte se, var dessa krafter verkat och vad de betyda, det är
att blunda för själva realiteterna i rättsutvecklingen.

Jag vänder emellertid på sidan och möter åter den praktiska människan
Lundstedt. Det heter: »Men var och en både lärd och olärd, som något re flekterar

över samhällsmekanismen, kan inse, att människornas fortsatta liv
i kultur och civilisation skulle vara uteslutet, örn det icke i samhället genomfördes
en strafflag, varigenom en mängd närmare fixerade handlingssätt, de
s. k. brotten, tillbakahölles. Under dessa omständigheter kan intet annat intresse
av strafflagens uppehållande utletas, som icke vore bestämt av uppenbart
falska föreställningar, än intresset för det för individens faktiska strävanden
oundgängligen nödvändiga beståndet av ett samhälleligt helt, utan
vilket — örn nu ett sådant tankeexperiment finge göras — människorna icke
skulle kunna utveckla sina livsmöjligheter såsom civiliserade varelser.» Det
är ju en ganska anmärkningsvärd svängning. Det finns ingen rätt, men rätten
är likväl en samhällelig nödvändighet, och utan rätten och bestraffning av
brotten skulle vi inte kunna utveckla våra livsmöjligheter såsom civiliserade
varelser. Jag får uppriktigt säga, att under sådana förhållanden förstår jag
inte, varför herr Lundstedt är så angelägen att överändakasta rättssystemet
och riva grunderna för den härskande rättsåskådningen, när dessa äro nödvändiga
för civilisationen. Inte är det väl civilisationen herr Lundstedt vill
ha bort.

Det är många citat, jag skulle vilja göra, men jag skall försöka begränsa
mig. Jag skall dock göra ett citat till: »Det är ett psykologiskt spörsmål av
största intresse», heter det, »huru det kommit sig, att under dessa omständigheter
t. o. m. eljest klart reflekterande människor icke för länge sedan
bragts till insikt om, att människors ''rättigheter’ äro genuina vidskepligheter,
att sätta i paritet med tron på djävlar och troll.» Ja, jag står rätt. frågande
inför denna sats. Och jag får säga, att min häpenhet förminskas ingalunda
därav, att jag kan konstatera, att herr Lundstedt tillhör ett parti, som vuxit
sig starkt här i landet, därför att det kämpat för och försvarat människornas
rättigheter. Hur skall detta kunna förklaras? Kan det vara så, att ett parti
kan växa sig starkt, därför att det tror på vidskepliga föreställningar örn
djävlar och troll? Det ser så ut.

Kär vi nu övergå till vad herr Lundstedt har att säga örn den allmänna
folkrätten, så möta vi i själva verket precis samma motsägelser. Han säger
på sidan 25: »Tron på existensen av en folkrätt vilar sålunda på fantasien om
en rättvis ordning, på något sålunda, som, objektivt sett, måste betraktas såsom
en lögn.» Det är ett generellt uttalande. Örn vi fortsätta läsningen några
sidor längre fram, så finna vi följande: »Härefter kunna vi återgå till de

folkrättsliga idéerna. Oaktat dessas fantastiska karaktär måste det medgivas,
att de, såsom nyss antyddes, kunna ha ett visst inflytande till förekommande
av krigiska förvecklingar. Framför allt får icke glömmas, att de. små nationerna
under seklernas lopp haft ett betydande gagn av föreställningarna örn
sin rättsliga integritet. I hägnet av sådana rättsföreställningar hava småstaterna
otvivelaktigt åtnjutit en viss trygghet.» Alltså, folkrätten är en
lögn, men tack vare denna folkrätt ha de små staterna suttit i lugn. Vi få väl
då komma överens, herr Lundstedt, att det åtminstone finns nyttiga lögner.

Onsdagen deli 18 mars.

19 Kr 20.

För övrigt är framställningen beträffande den internationella rätten vida iner
intressant att studera än den rent rättsfilosofiska delen. I denna senare del
av sin framställning gör herr Lundstedt många mycket riktiga anmärkningar.
Hail framhåller svagheten i det nuvarande rättssystemet på det internationella
området, och däri har han ju rätt. Yi ha inte något överstatligt organ, såsom
vi ha överindiyiduella organ på den inhemska rättens område, och därför kan
rätten på det internationella området inte utkrävas. Häruti har herr Lundstedt
fullkomligt rätt. Han har givetvis också rätt, då han riktar kritik mot
folkförbundet, då han säger, att det är ett ofullgånget och ofullständigt rättsorgan.
Det vore lättsinnigt att helt och hållet lita till detta. Jag kan tilllägga,
att han därvidlag har kommit rätt nära de tankegångar, som utvecklades
här i kammaren för tio år sedan, när det gällde att besluta örn Sveriges
anslutning till Nationernas förbund. Då utvecklade man särskilt från högerhåll
just de synpunkter, som herr Lundstedt med mycken skärpa framhåller.
lien jag vill också erinra om, att förhållandena under de gångna tio åren ändrat
sig till det bättre. Eisken var en helt annan, då Tyskland ännu inte tillhörde
förbundet. Sedan Tyskland inträtt, har givetvis den risk, vårt medlemskap i
Nationernas förbund innebär, avsevärt minskats.

Jag skall nu övergå till det, som är det väsentliga i denna sak, nämligen yrkandet
att Sverige bör försöka frigöra sig från sanktionsförpliktelserna. Jag
kan inte hjälpa, att jag tycker, att herr Lundstedt ser något ensidigt och, jag
måste säga, felaktigt på hela denna fråga. Läser man artikel 16 i Nationernas
förbunds akt, så skall man finna, att örn medlem av förbundet griper till krig
i strid mot sina förpliktelser enligt artiklarna 12, 13 eller 15, så skall ifrågavarande
stat anses därigenom utan vidare ha begått en krigshandling emot
samtliga övriga medlemmar av förbundet. Detta är inledningen till den artikel
i pakten, som handlar örn sanktionsbestämmelsema. Jag vill erinra örn att artiklarna
12, 13 och 15 handla örn hur man skall gå till väga, då tvist uppstår.
Det ges en massa anvisningar örn förhandlingar, örn att inte gripa till fientligheter,
förrän viss tid förflutit, örn tvistens hänvisning till skiljedom och eventuellt
till folkförbundets råd^ o. s. v. Meningen med artikel 16 är således tydligen
att öva en viss press på de tvistande parterna, att tvinga dem att gå till
förhandling. Och det är ju en gammal erfarenhet, att krigsrisken beror därpå,
att man har så svårt att få dessa upphettade makter att sätta sig ned vid
förhandlingsbordet. Det har alltid visat sig vara den allra allvarligaste och
största krigsrisken. Genom denna anordning har man sålunda velat öva press,
velat hindra staterna att gripa till vapen, velat förmå dem att först förhandla!
Detta är, såvitt jag förstår, sanktionsbestämmelsemas huvudsyfte. De ha sålunda
efter min uppfattning en fredsbetryggande uppgift. Huvuduppgiften
är inte, såsom man skulle, kunna tro,, när man hör herr Lundstedts framställning,
att vara ett medel i själva krigsapparaten. Det är ett medel i fredsapparaten.
Och man kan utan några tvivel i denna artikel se ett litet embryo,
en liten ansats till skapande av ett överstatligt organ, som skall göra den in!
ternationella rätten effektiv, likaväl som den inhemska rätten.

Nu framhåller herr Lundstedt med mycken skärpa, att denna artikel medför
risker, och jag skall inte förneka, att den gör det. Vad som sades därom för
tio år sedan, är sant också i dag. Men, som jag redan sagt, risken är förminskad
i väsentlig grad genom Tysklands anslutning till folkförbundet. Emellertid,
ser man nu rent praktiskt på saken, så tror jag, att det är rätt oklokt att
överdriva dessa risker. Så länge stormakterna ha intresse av att upprätthålla
freden, så kan man vara viss örn att den också blir upprätthållen. När det
uppstår tvist mellan två mindre stater inom folkförbundet, sakna stormakterna
för visso inte möjlighet att bilägga konflikten på fredlig väg. Men den stora
risken — och det är den herr Lundstedt pekar på — är örn det blir krig mellan

1 fråga om
viss ändring
i Nationernas
förbunds akt..
(Forts.)

Nr 20. 20

Onsdagen den 18 mars.

I fråga om
viss ändring
i Nationernas
förbunds akt.
(Forts.)

stormakterna. Meli hur kommer läget att gestalta sig, örn det blir två storma.
ktskoalitioner, som komma i krig med varandra ungefär på samma sätt
som 1914? Då blir alldeles givet resultatet, att det existerar inte längre något
folkförbund. Förbundet upplöses i sina smådelar, det träder i något slags ferier
oell kan inte fungera. Och då ha de makter, som inte vilja komma med i
stormaktssammanslutningarna, ingenting annat att göra än att falla tillbaka på
neutraliteten. När herr Lundstedt fullständigt avfört den internationella rätten,
har han ju dock inte avfört neutralitetsrätten, utan den håller han på och
erkänner att den finns. Enligt hans första uttalande skulle hela folkrätten
vara en lögn. Men den praktiske politikern Lundstedt erkänner, att neutralitetsrätten
finns, och säger, att den skola vi stödja oss på.

Ja, herr talman, jag skall nu inte fortsätta längre. Jag skall endast gentemot
herr Lundstedt, när han säger, att utskottet praktiskt taget inte anfört
något som helst skäl, be att få säga, att jag anser, att vad utskottet anfört är
alldeles tillräckligt, när utskottet varit av den meningen, att ett bifall till motionen
skulle vara liktydigt med att vi toge första steget ut ur folkförbundet.
Det vill inte herr Lundstedt att vi skola göra. Men det är alldeles otvivelaktigt.
att så skulle bli förhållandet, om vi följde motionären. Om vi ginge in
på hans linje, så skulle den fortsatta utvecklingen resultera, i, antingen att vi
lingö blankt nej på vår framställning att bli fria från sanktionsförpliktelserna,
eller att vi Engö gå ut ur folkförbundet. En framställning sådan som motionären
vill, att vi skola göra hos folkförbundet, skulle vara tämligen analog med
det förhållandet, att exempelvis en grupp arbetare ville ansluta sig till en fackförening
under förklaring, att man ville lia alla de förmåner, fackföreningen
kunde skaffa i form av högre löner o. s. v., men absolut icke ville deltaga i
någon strejk. Jag undrar, om en sådan framställning från en grupp arbetare
skulle tagas på allvar. Vi skulle, det är min tro, bli mottagna^ på samma sätt,
örn vi gjorde en dylik hänvändelse till folkförbundet. Under sådana förhållanden
har det varit alldeles självklart, att utskottet intagit den ståndpunkt det
gjort, eftersom utskottet i det avseendet är överens med herr Lundstedt, att
Sverige icke bör utträda, och eftersom utskottet också är av den meningen, att
Sverige bör vara likställt med övriga makter i fråga örn skyldigheter för att
därmed bevara rätten att öva ett nyttigt och gott inflytande på arbetet på att
utbygga de fredsorgan, som det är folkförbundets uppgift att åstadkomma.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindberg: Herr talman! Den enhällighet, med vilken konstitutions utskottet

avstyrkt herr Lundstedts motion, och den helt visst överväldigande
majoritet, varmed motionen kommer att avvisas i båda kamrarna, får väl anses
utgöra ett bevis på, att en mycket väsentlig förskjutning ägt ruin i Sveriges
riksdag i uppfattningarna örn Nationernas förbund sedan den tid, ar 1920, då
anslutning till förbundet beslutades. Jag erinrar örn att 1920 nära nog hela
högern och bondeförbundet samt dessutom en socialdemokratisk meningsriktning,
vänstersocialisterna, opponerade sig emot att Sverige skulle bli medlem av
Nationernas förbund. Man vägrade efterkomma den vädjan, som statsministern
riktade i debatten, örn nationell samling i denna betydelsefulla fråga.

Hur är läget i dag? En motion med ett yrkande, som borde kunna förena
alla dem, som 1920 ställde sig kritiska mot Nationernas förbund, finner ingen
som helst resonans bland dessa förbundets forna vedersakare. Här föreligger
i det närmaste en nationell samling kring förbundet, en samling på en^ motivering,
som 1920 icke skulle ha mött något förbarmande hos partierna på vare
sig den högra eller den vänstra flygeln.

Det är naturligt, att man då ställer frågan, vad som kan vara anledningen
till att stämningen på detta radikala sätt förändrats i riksdagen. Jag skall

Onsdagen den 18 mars.

21 Nr 20.

icke här fördjupa mig i detta problem, men jag skulle tro, att det i första hand
kommer att hänvisas till, att Nationernas förbund under sin hittillsvarande
verksamhet visat sig vara en fredsfaktor av betydelse och att förbundet på
grund därav förtjänar staternas understöd. Det skall icke falla mig in att bestrida,
att Nationernas förbund varit och är en fredsfaktor, ehuru jag å andra
sidan icke är övertygad, att frånvaron av Nationernas förbund nödvändigt
skulle ha betytt, att kriget skulle kommit att släppas lös mellan stater, som nu
hållit fred med varandra. Det är ju dock så, att världskrigets oerhörda uppoffringar
skapade en utmattning i världen, som gjort det mer eller mindre omöjligt
för staterna att föra krig, även örn de skulle ha haft lust därtill. Vad
Nationernas förbund uträttat är därför helt visst av mindre dimensioner än
att förbundet förhindrat något krigsutbrott. Man torde kunna säga, att genom
förbundets tillkomst har skapats ett forum för handläggning av tvister
mellan staterna under former, som förminska irritationen och kanske också i
någon mån påverka lösningarna av konflikterna i mera gynnsam riktning, allmänt
sett, än örn staterna haft att på egen hand söka nå en uppgörelse med
varandra. Därmed är dock icke sagt, att full rättvisa alla gånger blivit skipad
av Nationernas förbund.

Men man begärde ju något mera av detta Nationernas förbund. Man hoppades
ganska allmänt, att genom förbundets tillkomst en ny era skulle inträda
i samlevnaden nationerna emellan, att den gamla misstron och fiendskapen
skulle ersättas med förtroende och solidaritet. Nationernas säkerhet och trygghet
skulle inte längre helt bli beroende av de nationella militära rustningarna.
Militärorganisationerna skulle nedskrivas enligt Versaillesfredens och förbundspaktens
bestämmelser. I samma mån detta skedde, skulle krigsriskerna förminskas
för att slutligen helt och hållet upphöra,

Jag förmodar, att sinnesändringen i den svenska riksdagen icke beror på,
att förhoppningarna på nedrustning i världen genom Nationernas förbunds
tillkomst blivit infriade. Det förhåller sig ju så, att Nationernas förbunds tillvaro
icke på något sätt påverkat de enskilda staterna i nedrustande riktning,
när de haft att handlägga sina militärfrågor. Det rustas i världen för närvarande
så, som örn Nationernas förbund aldrig existerat. Det pågår faktiskt
nu som före 1914 en tävlan mellan länderna i frambringandet av militära förstörelsemedel.
Ingen stat har ansett sin anslutning till förbundet medföra
förpliktelse att minska sin militärrustning, och där sådan minskning skett, har
den berott på överväganden av helt annan natur än som ha med någon förpliktelse
mot Nationernas förbund att skaffa. Nej, det är i stället så, att de
rustningsivrande i världen i förbundspaktens sanktionsbestämmelser trott sig
finna ett alldeles nytt och mycket förträffligt argument för sina yrkanden på
en stark militär rustning. Nedrustning eller avrustning är enligt dessa militarismens
förespråkare ett brott mot den internationella solidariteten, ett ryggande
av förpliktelsen att säkra den internationella rättsordningens bestånd.
Vi ha ett mycket belysande exempel på denna argumenteringskonst i de kommentarer,
som från inflytelserika politiker gjorts till den danska regeringens
nedrustningsförslag, bl. a, av en svensk utrikesminister. När Nationernas förbunds
existens och vår anslutning till förbundet visat sig på detta sätt kunna
tjäna militaristiska syften, är det icke alls att undra på, att även svensk höger
och yrkesmilitärerna numera framträda som Nationernas förbunds sanna
vänner.

Men denna omständighet bör ju kunna ge målsmännen för nedrustnings- och
avrustningssträvandena anledning att ställa frågan, vad Nationernas förbund
egentligen är för någonting och vad man menar att medlemskapet av förbundet
förpliktar till. Skulle det visa sig. att medlemskapet i förbundet utgör ett
hinder för nationell nedrustning eller avrustning, lar det nog komma att bli

I fråga örn
viss ändring
i Nationernas
förbunds akt.
(Forts.)

Nr 20.

22

Onsdagen den IS mars.

I fråga om
viss ändring
i Nationernas
förbunds akt.
(Forts.)

mångå fler än herr Lundstedt, som äro beredda att ställa vårt medlemskap i
Nationernas förbund under debatt.

De skandinaviska länderna ha vid sin anslutning till Nationernas förbund
gjort vissa förbehåll, när det gäller sanktionsförpliktelserna. Man har icke
velat underkasta sig skyldigheten att ställa trupper till förfogande för sanktioners
genomförande, men man har likväl förbundit sig till ekonomiska sanktioner,
och i dag skall Sveriges riksdag godkänna en konvention om finansiell
hjälp till angripen stat, en konvention som kommer att öka Sveriges förpliktelser
mot Nationernas förbund. I det förbehåll, som sålunda gjordes vid anslutningen
till förbundet, tror man sig på vissa håll ha funnit ett medel att
upprätthålla en militär neutralitet i händelse av krig nied sanktionspåföljder.
Är nu en dylik neutralitet överhuvud taget möjlig? På den frågan kan man
inte utan vidare svara ja. Ett tillgripande av ekonomiska sanktioner medför,
det är alldeles påtagligt, risken att ett militärt tryck kan komma att riktas
mot Sverige från den stat eller de stater, mot vilka de ekonomiska sanktionerna
riktas. Det ligger sålunda icke i vår hand att bestämma, örn ekonomiska sanktioner
skola leda över till militär kraftutveckling. De ekonomiska sanktionsförpliktelsernas
uppfyllande leder logiskt fram till, att vårt land behöver en
militär organisation av sådan styrka, att ett militärt angrepp kan mötas.

För den, som kräver svensk avrustning i förvissning örn, att detta är kungsvägen
för fredens tryggande åt vårt land, är det icke möjligt att acceptera
sanktionsförpliktelser enligt Nationernas förbunds pakt. Jag hänvisar i detta
avseende till ett uttalande i den Äkermanska försvarsutredningens betänkande,
ett uttalande som enligt min uppfattning knappast torde kunna jävas.

»Förbundsakten», heter det, »förutsätter, att de skilda staterna skola hålla
sig med det mått av stridskrafter, som oundgängligen fordras för deras nationella
säkerhet och deltagande i en samfälld aktion för genomförandet av de i
akten nedlagda internationella förpliktelserna. Häri ligger för de skilda staterna
en maning att icke sänka sina rustningar till den grad, att de övriga
förbundsmedlemmarnas skyddsförpliktelser härigenom väsentligen ökas. Ett
så gott som fullständigt blottande av det egna landet på försvarskrafter, skapandet
av ett vakuum i försvarspolitiskt hänseende, måste nämligen i motsvarande
grad öka övriga förbundsmedlemmars förpliktelser. Ett dylikt nedbringande
av försvarskrafterna omöjliggör vidare ett deltagande icke blott i de
visserligen fakultativa militära sanktionerna, utan även i de obligatoriska ekonomiska.
En avrustad stat kan nämligen svårligen tänkas våga deltaga i
ekonomiska sanktioner åtminstone gentemot en närbelägen fredsstörare, enär
ett dylikt deltagande, som i det föregående påvisats, lätt kan leda till ett öppet
krigstillstånd. Militära eller poliskrafter för att blott ''markera* en territoriell
kränkning äro härvidlag ingalunda tillräckliga. En stats isolerade, fullständiga
avrustning betyder i praktiken ett avböjande av sanktionssystemet och
därmed av likställighet med övriga stater inom den kollektiva intressegemenskap,
som Nationernas förbund utgör.»

Ur den nationella avrustningens synpunkt är det nödvändigt, såvitt jag kan
förstå, att rätten till svensk neutralitet vid konflikt mellan andra stater återställes.
. Frågan blir då, örn det överhuvud taget är möjligt att återställa denna
neutralitet. I det avseendet skall jag be att få citera vad en Genéve-observatör,
Sven Backlund, säger i denna fråga. Han tror, att frågan kan besvaras
jakande, »men det förutsätter», säger lian. »att Sverige tillsammans med några
andrarum stater talar rent språk i Genéve och meddelar, att dess medarbetarskap
i ^Nationernas förbund är begränsat till de rent humanitära och sociala
spörsmålen, så länge som den allmänna nedrustningen icke blir verklighet.
Sverige har emellertid då att taga risken, att stormakterna svara, att en dylik
begränsning av förbundsplikterna icke är förenlig med medlemskap i Nationer -

Onsdagen den 18 mars.

23 Nr 20.

nas förbund. Risken att lämna ett förbund, utanför vilket redan befinna sig
U. S. A. och Sovjetunionen, är enligt min mening ofantligt mycket mindre än
risken av att stanna under nuvarande förhållanden, utan att vår neutralitet i
rustad värld klart markeras.» Herr Backlund tillägger: »Jag tror alltjämt
på möjligheten av en nordisk nedrustningspolitik och en nordisk fredspolitik.
Men det är min levande övertygelse, att man i de nordiska länderna icke. ser
klart på, kanske icke vill se klart på förutsättningarna för en sådan politik.
Man vågar helt enkelt icke taga de avgörande steg inom Nationernas förbund,
som äro oundgängligen påkallade.»

Jag ansluter mig, herr talman, helt till dessa synpunkter och i enlighet därmed
ber jag, då motionären själv icke framställt något yrkande, att här få yrka
bifall till herr Lundstedts motion.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Engberg: Herr talman! Då jag inom konstitutionsutskottet biträtt

utskottets beslut, skall jag be att nied några ord få utveckla min syn på föreliggande
problem.

Jag skall då först anknyta till vad den siste ärade talaren hade att säga.
Han anförde bland annat, att det var sällsamt vilken förändrad situation, som
råder i riksdagen nu mot den gången, när vi år 1920 inträdde i Nationernas
förbund. Med något av en lätt beslöjad ironi tog han fasta på detta .sakförhållande.
Det vill emellertid synas mig, som örn den ärade talaren i sitt försök
att förklara den olika situation, i vilken vi befinna oss nu mot den vi
befunno oss i den gången, förbiser ett mycket grundläggande faktum. Yi voro
då nyss utkomna ur världskriget. Det hade gått med Sverige som det hade
gått med övriga neutrala stater. Sympatierna och antipatierna funnos där
starkt utpräglade. Det fanns hos oss ett centralmaktsvänligt läger, och det
fanns ett ententevänligt läger. Den uppdelningen återspeglades enligt min
tanke mycket klart den gången vi inträdde, ty det visade sig, att de grupper i
riksdagen, som aldrig dolt sina sympatier för centralmakternas sak, funno sig
böra reservera sig gentemot vårt inträde i förbundet och, från deras utgångspunkter,
förklarligt nog, ity att förbundet i själva sin tillkomst hade drag av
ett segermakternas förbund. Redan från början kämpade för övrigt två själar
inom förbundet självt, en tvekamp, som närmast hade samband med den artikel,
som lämnar en möjlighet till revision av gällande fredsfördrag. Vi ha
sett en grupp med Frankrike i spetsen sätta in all sin kraft på att bevara status
quo, sådan det skapats i fredsfördragen, och vi se en annan grupp med
Italien i spetsen sätta in all sin kraft på att begagna samma artikel till att
få en revision till stånd av fredsfördragen. Det är psykologiskt förklarligt,
säger jag, att även i exneutrala land de rakt motsatta önskemålen beträffande
Nationernas förbunds användning som fredsinstrument kommo till uttryck och
att inom det ena lägret misstron utlöstes i motstånd. Men båda lägren ha lärt
åtskilligt. Högem har fått lära, och vi ha fått lära på vår kant.

Jag erkänner öppet, herr talman, att den optimistiska uppfattning, åt vilken
jag gav uttryck i mitt anförande här i kammaren den gången, den delar
jag icke helt den dag som i dag är, ty en råd av besvikelser och gäckade förhoppningar
kanta den väg, man passerat. Å andra sidan nödgas högern, och
det har den redan gjort i utskottet, erkänna, att den pessimism, som färgade
dess åskådning den gången, har inte visat sig sakligt grundad. Högern och vi
ha därför mötts på en mellanlinie, där vi å ömse sidor säga, att den erfarenhet
som vunnits dock är sådan, att det inte kan finnas rim och reson i att i sakens
nuvarande läge vi skulle mäla oss ut utan vidare ur Nationernas förbund, in -

I fråga om
viss ändring
i Nationernas
förbunds akt.

(Forts.)

Jir 20. 24

Onsdagen den 18 mars.

1 fråga örn
viss ändring
i Nationernas
förbunds alef.

(Ports.)

nan något sådant inträffat, som skulle motivera, att vi toge hela vår ställning
under omprövning.

Det är en synpunkt, som i denna sak för mig är vägledande, oell den sammanhänger
med hela min socialistiska uppfattning. Eftersom den inte har
berörts i debatten, skall jag be att i korthet få beröra den. Nationernas förbund
arbetar på tre linjer: en politisk, en ekonomisk och en social. Vi ha ju
den vanliga höstmarknaden i Genéve, som är ett uttryck för den politiska
verksamheten, med assemblén och därtill knutna kommissioner och det politiska
sekretariatet. Vi ha den till det finansiella sekretariatet anknutna ekonomiska
verksamheten, som fick sitt första stora uttryck i 1927 års ekonomiska
konferens. Vi lia för det tredje den sociala verksamheten, som visserligen är
närmast anknuten till Versaillestraktatens 13 kapitel och inte hör direkt samman
med pakten, men som är inmonterad, infälld i Nationernas förbund, inramad
i dess allmänna verksamhet och därför kan betraktas som ett led i den
treenighet, såsom vilken jag ser detta förbunds verksamhet. Som socialist
måste jag säga mig, att bakom den politiska och den sociala verksamheten gömmer
sig i själva verket den ekonomiska. Och det är på den punkten jag skall
be att få ha en liten uppgörelse med min ärade vän motionären. Hans allmänna
tes, hans allmänna åskådning skulle jag, för att göra fullkomligt klart
vad som är kärnpunkten i hans framställning, vilja sammanfatta så här. Han
säger: det är farligt, det är fruktansvärt farligt att föregripa en folkrätt, som
ännu icke existerar. Han säger: det är farligt att draga ett analogislut från
förhållandena inom den särskilda staten till förhållandena inom det man kallar
Nationernas förbund. Faran, säger han, ligger däri, att medan vi inom den
särskilda staten redan ha en överindividuell organisation, så saknas på det
internationella området motsvarigheten därtill, nämligen internationalstaten.
Och innan internationalstaten är utvuxen, så opererar man här med vidskepligheter
och fiktioner och vad man nu vill kalla det. Detta är i sak, bragt på
några enkla ord, den ståndpunkt, som utvecklas i motionen. Jag vill säga,
herr talman, att även örn jag ger den ärade motionären rätt i att det kan ha
sina faror att antecipera, att föregripa en rättsordning, som i själva verket
inte existerar annat än på papperet, så förbiser han dock den erfarenhet vi
ha av den faktiska utvecklingen inom det särskilda samhället. Såsom jurist
vet han väl, att den historiska väg vi ha vandrat från blodshämnden fram till
den moderna straffrätten, från nävrätten fram till den moderna civilprocessen,
har varit ofantligt lång, årtusenden lång. Sten har lagts till sten i denna
rättsbyggnad, och så småningom ha vi fått en överindividuell organisation, som
själv har åtagit sig att hävda individens rättssäkerhet, eller, annorlunda uttryckt,
genom vars hävdande individen har på indirekt väg skyddat sig själv
och sin rättssäkerhet. Nu menar herr Lundstedt, att vi ha ingen motsvarighet
till detta på det internationella området. Vi ha inte kommit fram, säger
han till denna internationella straffrätt och till denna internationella processrätt,
som skulle vara en ekvivalent motsvarighet till förhållandena inom den
särskilda staten. Det är alldeles riktigt. Men då skulle jag vilja vädja till
den ärade motionären: har han inte tänkt på, hur det gått till, när den särskilda
statens rätt vuxit ut. Såsom rättshistoriker borde han ändå dra sig
till minnes fakta, som för ett socialistiskt betraktelsesätt äro naturliga nog.
Jag erinrar om hur det gamla godshushållet hade sin motsvarighet i det feodala
väldet, huru det gamla territorialhushållet fick sin motsvarighet i länsöverhögheten,
och hur slutligen nationalhushållet fick sin motsvarighet i nationalstaten.
Och nu, mina herrar, trevar utvecklingen efter världshushållet, vars
logiskt nödvändiga motsvarighet en vacker dag blir världsstaten. Vad är det
då som skett i den utveckling, som ägt rum i det särskilda samhället? Jo, i
samma mån som de ekonomiska behoven och de ekonomiska nödvändigheterna

Onsdagen den 18 mars.

25 Nr 20.

ha framträtt och utkristalliserats, i samma mån har det spants liksom en ideologisk
överbyggnad, som Karl Marx älskade att säga, över dessa ekonomiska
fakta. Den ekonomiska nödvändigheten, det ekonomiska behovet av samverkan
inom en allt mer och mer vidgad krets har skapat åt sig det ena organet
efter det andra, och en vacker dag har man stått med en faktiskt utbildad
statlig ordning. Jag förstår inte, varför inte samma utveckling skall försiggå
internationellt. Jag är tvärtom övertygad, att det är den enda möjliga
vägen. Då kommer jag till det som herr Lundstedt gör den största affären
av, nämligen föregripandet. Det finns en gammal sats, också av Karl Marx,
att när idéerna gripa massorna — som han uttryckte sig — så bli de själva
materiella maktfaktorer. Det är i själva verket pa det sättet, att den rättfärdighetsidé,
som min vän herr Lundstedt målar som den lille Ilin onde på
väggen för att piska honom, den rättfärdighetsidén har dock i historien stått
i växelverkan med de ekonomiska förhållandena, blivit en materiell makt i
samma mån som den uppburits av de stora massorna. Vad betydde inte, herr
Lundstedt, den franska revolutionens idéer i sin återverkan även på de ekonomiska
förhållandena? Det är sant, att revolutionen steg fram ur de ekonomiska
förhållandena. Men det är lika sant och lika erkänt, att hela den
idévärld, som revolutionen skapade, verkade befruktande och befrämjande på
den utveckling, som ägde rum efter 1789 i Europa. Det är på samma sätt
här. Vi fasthålla vid vissa idéer. Vi handla som om vissa förutsättningar
funnes, och vi äro medvetna örn att vi, genom detta handlande som om vissa
förutsättningar funnes, sätta in vissa ideella drivfjädrar, vissa ideella krafter,
som befrämja utdanandet av de nya organ, det nya organsystem, den ekonomiska
utvecklingen behöver. Det är efter mitt sätt att se intet annat, som sker i
detta fall. Nationernas förbund få vi taga sådant det är. Vi skola ej begära, att
det skall vara bättre än det är. Ty, herr Lundstedt, vad är Nationernas förbund
politiskt i våra dagar? Det är regeringarnas förbund. Eftersom regeringarna
se ut, får förbundet sitt utseende. I den mån vi ha fascistiska regeringar,
som äro medlemmar av Nationernas förbund, i samma mån får Nationernas
förbund sin prägel därav. Ju mera demokratiska, ju mer pacifistiskt
intresserade regeringar vi ha som medlemmar av förbundet, dess mer kommer
det till uttryck i förbundet. Men då, herr Lundstedt, kommer jag till skillnaden
mellan förhållandena före kriget och nu. Vi hade då stormaktskonferenser
ända sedan 1815. Även de hade blivit en institution, dessa ambassadörkonferenser.
Men vilka voro representerade där? Jo, den s. k. stormaktskonserten
i Europa, den hade äran att vara med, men småstaterna hade aldrig
möjlighet att komma med i dessa rådslag och göra sig gällande. Nu ha vi
fått bevittna, att småstaterna släppts in — visserligen ej med samma rättigheter
som dessa, stora, vilka äro ständiga medlemmar av rådet — men ändå
med möjlighet att få fram sina synpunkter och intressen och tillsammans med
de stora ha ett ord med i laget, när det gäller utgestaltningen av vissa politiska
förhållanden. Nog måste jag säga mig, att örn man jämför denna tingens
ordning med den, vilken gällde före kriget, innebär den ett ofantligt framsteg,
vilket det vore en dumhet att förbise och förneka, ett framsteg så betydande,
att det ställt småstaterna i en helt annan och inflytelserikare position
än tidigare.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten vid en annan sak, som den ärade
motionären synes alldeles lia förbisett. När Nationernas förbund gick fram
ur kriget, var dess förnämsta uppgift att med hänsyn till världshushållet, vars
behov började ta ut sin rätt, upprätthålla freden. Och för att upprätthålla
freden måste det skapas vissa organ. Vissa förpliktelser måste man övertaga,
och då menar herr Lundstedt, att det är just dessa förpliktelser, som äro vidskepelsernas
vidskepelse, att de äro fiktioner, fantasier, chimärer och alla ord

1 fråga om.
viss ändring
i Nationernas
förbunds alet.
(Forts.)

Nr 20. 26

Onsdagen den 18 mars.

lian använde för att ge uttryck åt sill vrede över dessa väsen, som det är fråga
i*Nationerna& om- Kalla dem fiktioner, chimärer, hur mycket som helst. De äro dock ett
färbundsakt. faktum. Det fanns en gång i Delsbo socken en liga, som hette sju svarte män.

(Forts.) Länsmannen kom ofta bort i socknen och sju bönder i socknen måste gadda sig
samman för att upprätthålla ordningen. Det lyckades dem. Jag är övertygad,
att örn min lärde och förträfflige vän herr Lundstedt skulle ha fått denna liga
sju svarte män under sitt observationsglas, skulle han ha upptäckt, i vilka
fruktansvärda chimärer och vidskepelser de sju svarte levde, rörde sig och hade
sin varelse. Han skulle lia bevisat, att ligan innebure en fruktansvärd fara
för Delsbo socken. Den innebar emellertid ingen fara utan var tvärtom en
betydelsefull faktor för ordningens vidmakthållande. Och så är det också
på detta område. Det är en blygsam början, det är en politisk börs, såsom
någon sagt där nere i Genéve. Folk kommer tillsammans, och det finns en
rad av spänningar och missförstånd, som i det personliga umgänget genom personliga
uppgörelser utrikesministrarna emellan kunna avlägsnas. Nog är det
ett framsteg, och vad tjänar det till att utmåla detta förhållande som en fruktansvärd
fara för världsfreden?

Vad Sveriges ställning i Nationernas förbund beträffar, vill jag för min
del säga, att naturligtvis kan den dag komma, då vi få förbehålla oss fullt
fria händer att överväga vårt utträde, om det nämligen visar sig, att en politik
börjar dominera, som ej främjar fredens och avrustningens intressen. Men
vi äro ej där än. Avrustningskonferensen, som jag visserligen själv ej tror
mycket på, sammanträder den 2 februari 1932, och vi böra avvakta och se,
huruvida och vilka resultat, som kunna utvinnas ur konferensens arbete, innan
vi börja diskutera lämpligheten av att ompröva vår ställning till förbundet.

Herr Lindberg sade, att här stå vi bundna till att gå med på stora rustningar.
Jag hade det intrycket, att såväl herr Lundstedt som herr Lindberg
hemfallit till något, som fransmännen med ett lyckligt funnet uttryck kalla
délire logique, logiskt delirium. Men det är i denna översättning ett så fult
ord, att jag ej gärna vill använda det. I sin franska form är det icke på något
sätt förolämpande. Med sin större och finare nyansering kan franskan nämligen
få fram det där som består i att gå till en logisk överdrift, att draga slutsatser
i det rosenrasande ur enkla premisser. Jag vill hänvisa herr Lindberg till
Danmark. Den danska regeringen står klart och bestämt på sin avrustningsståndpunkt,
men samma regering har genom utrikesministern och statsministern
vid upprepade tillfällen och senast vid förbundsförsamlingen i förfjol i
Genéve hävdat, och det utan någon gensaga inom folkförbundet, att Danmarks
avrustningsståndpunkt och dess medlemskap av Nationernas förbund äro saker,
som höra naturligt tillsammans, och att det är helt i sin ordning, att avrustningspolitik
bedrives, även isolerad, av de stater, som äro medlemmar av
Nationernas förbund. Ingen bland mina danska partivänner i Danmark har
kommit på den märkliga idén, att vi måste rusta därför, att vi äro medlemmar
av Nationernas förbund. Det är sant, som herr Lindberg säger,
att vi lia vissa ekonomiska förpliktelser inom sanktionssystemets ram. Men
det är också sant, att vi få akta oss för att i fruktan för alla möjliga konstruerade
fall kasta yxan i sjön. Aven logiken måste användas med
förstånd. Mina vänner Lundstedt och Lindberg ha använt den för att rita
en karikatyr, som intet har att göra med den föreliggande verkligheten. Den
politik, som Sverige hittills fört i Nationernas förbund, har gått ut
på att söka samverka med likartade krafter inom förbundet i syfte att förbereda
steg på den militära och ekonomiska avrustningens väg. Detta arbete
är så viktigt, att vårt land skulle skada sig självt och tillfoga hela saken
skada, örn det i oträngt mål toge steget att nu utträda ur Nationernas förbund.
Ty det ligger så, herr Lundstedt, herr Lindberg och herr Västberg,

Onsdagen den 18 mars.

27 Nr 20.

sorn instämde med herr Lundstedt, att om vi skulle gå den vägen att vägra
alla sanktioner, vore det i sak detsamma som att utträda. Hela förbudsaktens
konstruktion och byggnad är sådan, att den förutsätter samverkan och ömsesidiga
åtaganden, för att det hela skall hålla ihop, och i samma ögonblick som
vi principiellt och praktiskt motsätta oss alla åtaganden, ha vi ställt oss
utanför förbundets ram. Det vill jag ej vara med örn. Det är sant, att det
går smått, men tio år, vad är egentligen det för tidsrymd? Vad är det som
material för att bedöma i historiens väldiga utveckling? Skulle vi vara färdiga
med domen över Nationernas förbund redan år 1931? Jag frågar er, mina
herrar: ha vi ej sett, att den idé, som håres upp av förbundet, tränger sig fram
steg för steg, icke minst därför, att vad vi kalla den kapitalistiska världen
gripes mer och mer av den övertygelsen, att kriget ej heller för kapitalistklassen
längre, som förr i världen, är någon affär? Den fruktar, denna klass, fastmer,
att örn ett nytt krig utbryter, står bolsjevismen som segrare på ruinerna av
civilisationen, och det är därför som även dess intresse mer och mer vänder sig
till att hålla freden uppe. Skulle det då vara skäl att redan nu kasta yxan
i sjön. Jag kan ej finna anledning därtill. Det kan sägas, som herr Lundstedt
sade, att utskottet är optimistiskt. Ja, det beror på, hur man
bedömer saken. Ett utskottsutlåtande är en kollektiv produkt, där många
meningar jämkats samman. Men nerven i utskottets utlåtande betecknar jag
så, att utskottet anser nödvändigt att avvakta, se, arbeta och hoppas inom
ramen av Nationernas förbund och göra det bästa möjliga, innan vi bryta
med förbundet och dess politik. Jag trotsar för övrigt herr Lundstedt
att kunna visa för oss, att ett kvarstannande inom förbundet skulle för vårt
land medföra de faror, som han här har målat upp. Jag har tvärtom den bestämda
övertygelsen, att Sverige efter sin medverkan i Nationernas förbund
har fått en allt starkare och starkare ställning även internationellt. Och det
vore dumt att spoliera denna ställning. Naturligtvis beror den ej bara på förbundspolitiken.
Och vi äro alla ense om, att det blivit så, att Sverige har ett
gott namn i detta internationella samkväm, som det är fråga örn, och det är ej
att förakta.

Jag vill till sist, herr talman, säga till min vän herr Lundstedt, att jag undrar,
örn han ej en smula missförstått situationen beträffande motionen. Han
trodde, att vi ej uppskattade motionen utan betraktade den som absolut värdelös.
Nej, det vill jag för min del under inga förhållanden vara med örn att
skriva under. Jag betraktar motionen som värdefull i egenskap av rättsfilosofisk
avhandling, där man undersöker vissa folkrättsliga fiktioner, och där
man med logisk stringens och vetenskaplig metod benar upp, hur det djupaste
källsprånget är beskaffat till dessa fiktioner. Men politiken har sin väg och
vetenskapen sin väg, och det innebär icke någon konflikt mellan politik och
vetenskap, örn man ställer sig på den ståndpunkten, att, med allt erkännande
av denna motions många förträffliga synpunkter och tankar, den dock ligger
— det måste jag säga rent ut — praktiskt långt på sidan örn den politik, som
vi beteckna som folkförbundspolitik, ja så långt på sidan, att herr Lundstedt
känt det så, som örn vi i vårt svar ej brytt oss om själva nerven i motionen.
Ty denna nerv är icke politisk utan rent filosofisk. Vi äro i konstitutionsutskottet
ett kollegium av riksdagsmän, ej av skarpsinniga filosofer. Det kanske
ger, herr talman, en förklaring till, att vårt uttalande vädjar till det praktiska
förståndet. Sedan må domen falla aldrig så hård inför filosofiens domstol.
Vi taga domen med lugn.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I fråga om
viss ändring
i Nationernas
förbunds akt.

(Forts.)

, iHerr Hallin instämde häruti.

Nr 20. 28

Onsdagen den 18 mars.

Ifråyaom Herr Lundstedt: Herr talman! Det finnes egentligen ieke mycket flir mig
iV.Nationernas att svara P« efter dessa lika egendomliga som välmenande anföranden.
förbunds akt. Ser jag på herr Sävströms yttrande, skulle jag kunna karakterisera det såsom
(Forts.) huvudsakligen ett inslående av öppna dörrar. — Dör övrigt körde både lian
och herr Björck och även herr Engberg — kanske dock vid närmare eftersinnande
icke herr Sävström, men herr Björck och herr Engberg — med att min
tanke innefattade krav på vårt utträde ur förbundet, örn Sverige icke befriades
från sanktionsplikten. Man har därvid missförstått vad saken från min sida
gäller. Det är endast fråga örn att få fram till diskussion i Nationernas förbund
ett tillkännagivande, att vi å ena sidan ej lia för avsikt att gå ut ur förbundet
men å andra sidan som medlem däri önska, att förbundet ville taga i övervägande,
örn ej både våra och andras sanktionsplikter kunde slopas av den
grund, att dessa icke kunna medföra någon nytta men väl oerhörda faror såsom
bildande så att säga en krutdurk, varpå hela den s. k. fredspolitiken skall vila.

Herr Engberg beskyllde mig och min ärade kammarkollega herr Lindberg
för logiskt delirium. Jag ber att få komplimentera herr Engberg för hans
ofta visade förmåga att utnyttja de erfarenheter, han själv varit utsatt för.
Jag var med, tror jag, den första gången för omkring 15 år sedan, då mot herr
Engberg riktades denna förebråelse för logiskt delirium. Den gången tror jag
verkligen, att det förelåg viss anledning att tala örn det, som herr Engberg
nu förebrått oss, nämligen att slutsatser dragits i det rosenrasande. Men jag
bestrider, att herr Engberg med så allmänna talesätt, som han här använt, har
visat något liknande från vare sig min eller herr Lindbergs sida. Att å ena
sidan säga, att jag drar mina slutsatser med filosofiskt skarpsinne och å andra
sidan, att jag drar slutsatser i det rosenrasande, det är dock alltför motsägelsefullt.
Vad är det för filosofer herr Engberg umgås med, vilka draga slutsatser
i det rosenrasande, men likväl skola vara skarpsinniga och framföra tankar,
som äro tänkvärda och ej idiotiska?

Herr Engbergs anförande gestaltade sig till strömmar och åter strömmar av
de rikligaste ordflöden. Hur skall man kunna hejda sådant? Hur skall man
få ett grepp därom för att kunna åstadkomma ett genmäle? Dock, jag vill
försöka. Herr Engberg menade, att jag borde komma ihåg vår nävrättsordning
och hur det var för tusentals år sedan inom vårt eget land och det enskilda
landet i allmänhet. Skola vi ej se till, syntes herr Engberg mena, att vi
få en liknande utvecklingsgång i de internationella förhållandena i världen?
Världssamhället kunde dock icke uppstå förrän efter genomlöpandet av alla de
stadier, vilka nu den enskilda staten övervunnit. Detta är åtminstone konsekvensen,
och därmed kontentan, av vad herr Engberg säger. Låt oss dock,
tycks han anse, innan vi få en ordentlig världsordning, först ha det som motsvarar
nävrätten, d. v. s. låta det ena Ragnarök avlösa det andra. Sedan skola
vi se till att få en riktig rättsorganisation. Annars skulle vi komma att avvika
från utvecklingen i de enskilda länderna. Och det ginge för all den del
icke förlig. Men jag trodde, att vi såsom varande människor, utbildade genom
de enskilda ländernas samhällsliv, människor som fått vårt förnuft och vår
moraliska inställning inriktade på ett annat sätt än våra primitiva, mer eller
mindre vilda förfäder från tusentals år tillbaka — jag trodde, att vi skulle få
begagna oss av vår högre standard i dylika avseenden för att i mellanfolkliga
förhållanden undgå en sådan utveckling, som de enskilda länderna genomgått.
Och varför ansåg jag detta vara så angeläget? Jo därför, att nävrättens konsekvenser
inom ett land icke innefatta miljondelen av dess fasor i förhållandena
mellan de olika länderna. Vi sågo, hur det var för 17 år sedan. Och nu vill herr
Engberg, att vi alltjämt skola fortsätta på den »utvecklingsvägen».

Herr Engberg talade örn franska revolutionens idéer, och att jag ej skulle
tillräckligt uppskatta dessa. Det måste dock herr Engberg veta, att jag aldrig

Onsdagen den 18 mars.

29 Nr 20.

underlåtit. Franska revolutionens idéer hade en utomordentligt stor betydelse.
Men det nya och stora de medförde var ej själva rättsidén, utan att man i denna
inneslöt nya tankar av vikt för andlig och materiell odling och därmed för
samhällets utveckling till människornas bästa. Det var blott i den mån den
franska revolutionens idéer bildade hävstänger för framtvingandet av en jämnare
fördelning av nyttigheterna och tillbakaträngandet av fåtalsintressena till
förmån för den allmänna välfärden, som dessa revolutionsidéer voro av betydelse.
Men själva rättsidéologien var redan då farlig. Och den har alltjämt behållit
denna sin karaktär, låt vara att den — särskilt inom dc enskilda staterna —
även medfört och medför stort gagn.

Det är i detta sammanhang en sak till, som jag skrivit upp, men jag skriver
vid dessa tillfällen så illa, herr talman, att jag icke kan läsa, vad jag antecknat.
Jag kommer emellertid ihåg, att herr Engberg talade örn, att huvudnerven
i min argumentation innebure ett betonande av rättsförpliktelsemas
vidskepliga karaktär. Ja, visst har jag sagt, att man här rör sig med vidskepliga
föreställningar. Men, herr Engberg, det är icke endast på den grund
jag går emot dem, ty jag har också sökt visa, hur de inom ett land just i själva
sin vidskepliga karaktär tagits upp i rättsmaskineriets tjänst. Det internationella
»rättsmaskineriet» vilar nu på de falska föreställningar, som genom
den enskilda statens rättsordning uppmobiliserats. När jag går emot de vidskepliga
föreställningarnas utnyttjande på det internationella området, är det
därför, att det icke går att här analogisera från den enskilda statens förhållanden.
Genom sådan analogisering uppstår en ny falskhet, som är farlig.
Dessa internationella rättstankar innebära nämligen dels staternas suveräna rätt
att leva, vilken kommer i en totalt förbisedd konflikt med förbundsakten —
det berörde icke herr Engberg — och dels det med »rättsplikterna» förenade
tvånget. När man talar om staternas rättigheter och deras rätt att hävda
rätten och rättvisan, förbiser man helt och hållet den farliga innebörden i
rättstvånget. Man ser bara den vackra, älskliga bilden, men glömmer bort
vilken baksida medaljen har. Det inomstatliga rättstvånget, som för den enskilde
är lika effektivt som det för det allmänna är ofarligt, därför att parterna
bildligt talat icke behöva röra en fena, för att detta rättstvång skall
realiseras — det sker nämligen i största frid, tack vare domstolar och exekutiva
myndigheter, som representera en, praktiskt taget, absolut övermakt gentemot
den enskilde individen — detta inomstatliga rättstvång har, såsom jag
ständigt betonat, ingen som helst motsvarighet på det internationella området.
Orkar man då icke hålla fast detta? Denna kardinalpunkt har faktiskt i alla
de ordströmmar, som herr Engberg förde fram, icke realiter tangerats — kanske
dock med tomma ord, men icke med ord med någon mening uti.

Herr Engberg antydde, att vi icke borde vara så snabba i våra omdömen,
och icke kräva för mycket av de endast tio år, som förgått. Det har gått
många tusen år, herr Engberg. Se blott på Numas lagstiftning strax efter
Romulus och Remus. Redan i satsen hellum purum piumque har denna så beprisade
folkrätt fått sitt uttryck. Redan då — och säkerligen årtusenden dessförinnan
— talade man om ett »renat och fromt» krig, företaget under rättrådiga
auspicier, alldeles så som förbundsakten låter förbundsrådets auspicier
göra ett krig till hävdande av rätten och rättvisan. Många tusen år av dessa
folkrättsidéer ha alltså förgått, herr Engberg, utan att en tillstymmelse till
verklig rättsorganisation i världen har kunnat åstadkommas. Det är detta
och icke de 10 sista åren, som måste beaktas. Folkförbundet måste ju hämta
hela sin kraft från den gamla folkrätten. Hur skulle förbundsakten dessförutan
kunna lia någon kraft? Vilar denna på att några herrar kommit tillsammans
och skrivit ihop ett papper? Bakgrunden för förbundsakten är ingenting
annat än den gamla mångtusenåriga folkrätten, som det på grund av dess för

I fråga om
viss ändring
i Nationernas
förbunds akt.

(Forts.)

Nr 20. 30

Onsdagen den 18 mars.

1 fråga om folken livsfarliga karaktär just gäller att slå ned. Detta är vad jag hävdar.
i^Nationernas Såvitt herr Engberg blott säger, att vi skola taga fasta på folkförbundet och
förbunds akt. hjälpa till att småningom få till stånd en rättslig organisation, kan jag givet(Forto.
) vis icke känna mig träffad. Jag har ju gjort gällande, att själva folkförbundstanken
är det största, som överhuvud taget finnes för mänskligheten. Men
så länge vi däri införa rättstanken med staters suveräna rättigheter och rättstvånget,
som betyda människornas förgörelse genom rätten att anställa en
världsbrand, så länge är folkförbundet såsom världsfredsgaranti en omöjlighet.
Det är därför som jag säger: Tag fasta på folkförbundet, såvitt vi däri ha

en förhandlingscentral, fritt från allt s. k. rättsvång.

Nu vill jag minnas, att herr Björck sade, att det vore omöjligt att få till
stånd ett folkförbund utan sanktioner, och att de stater, som en gång inträtt i
detsamma, icke alltid skulle infinna sig vid förhandlingsbordet utan trycket
av sanktioner. Det är ju möjligt till en början att sådant stundom skulle
ifrågakomma. Men emot dylika stater komme så småningom det moraliska
trycket att utbilda sig så starkt, att det till sist aldrig torde inträffa, att man
sviker vid förhandlingsbordet, till vilket, såvitt jag kan se, alla för övrigt måste
dragas av sina egna intressen. Men, hur som helst. För världsfreden
kunna vi icke för närvarande åstadkomma något bättre än den godvilliga rättsfria
överenskommelsen. Att gå därutöver leder till Ragnarök. Av den anledning
att den fria förhandlingsmetoden är otillräcklig, få vi icke inlåta oss
på något, som är förenat med de mest oerhörda risker för både individerna och
hela mänskligheten.

Skall jag så till sist också med några ord beröra vad herr Björck i övrigt
sade? Jag är verkligen ganska tveksam, örn jag skall bry mig örn det. När
jag nu likväl gör det, vill jag försäkra herr Björck, att jag icke på något sätt
avser att vara giftig. Det tror jag, att t. o. m. herr Engberg skulle kunna
övertyga herr Björck örn, ty av herr Engbergs anförande framgick dock så
mycket, att han skulle kunna stiga upp och säga, att herr Björck till kritik
icke yttrat ett enda ord, som vore motiverat av min uppfattning, såsom denna
kommit till uttryck i motionen och mitt anförande förut i dag. ■— Herr Björck
påstår emellertid nu, att jag skulle förneka all moral. Jag har tvärtom sagt,
att enda möjligheten för oss att leva såsom samhällsindivider bygger just på
moralen. Vad är rättskänslan annat än moral? Det gäller emellertid enligt
min mening att i stället för den direkt egoistiska moralen få till stånd en moral,
som i internationella förhållanden tar sikte på hela mänsklighetens välfärd
och i den enskilda staten beaktar hela landets välfärd i motsats till de
enskildas. Det är detta senare jag åsyftat, när jag t. ex. uttalat, att straffets
egentliga funktion är att rycka den allmänna moralen med sig, d. v. s. att
få människomas passioner och drifter så mycket som möjligt inlänkade i för
det helas väl nyttiga strömfåror i stället för att bestämmas uteslutande av
den enskildes egna direkta fördelar. Straffet bidrager till uppammandet av
en sådan allmänanda, att man betraktar det såsom något tarvligt — dömer sig
själv och känner sig moraliskt stämplad — om man begår handlingar av sådan
beskaffenhet, att, örn de beginges av alla människor, skulle samhällets
bestånd eller lugna utveckling råka i fara. Det är dylikt, herr Björck, som
jag i fråga örn moralen har sökt påvisa, nämligen att människorna sedan
många årtusenden genom den enskilda statens s. k. rättsordning ha fått sin
moral mer och mer dirigerad till nytta för det helas väl.

På det internationella området åter råder det bakvända förhållandet, att
rättsmoralen här också hänför sig till den enskilda statens väl. Då denna här
står såsom individ i motsats till mänskligheten, så inses, att den internationella
rättsmoralen faktiskt dirigeras av de enskilda staternas intressen i strid mot

Onsdagen den 18 mars.

31

Nr 20.

det helas, mänsklighetens, välfärd. Det är därför som de olika suveräna staternas
rättigheter enligt min mening äro, jag behöver ju icke säga omoraliska,
men för mänskligheten olycksbringande. Det gäller nu att rycka in
den internationella moralen i sådana strömfåror, att man —• i stället för att
ställa upp den enskilda staten som ett absolut självändamål med rätt att realisera
sina egna intressen, i värsta fall till undergång för både sig själv och
världen i övrigt -— utgår från sådana maximer, att ingen stat får realisera och
hävda sina egna intressen på ett sådant sätt, att icke liknande handlingssätt i
liknande situationer skulle, utan förfång för mänskligheten, kunna vidtagas av
alla stater. Jag överlämnar åt andra att avgöra, örn det under dessa omständigheter
ligger någon mening i att, såsom herr Björck här gjorde, orda om, att
jag förnekar ali moral.

Det borde kanske efter allt vad jag därom utrett vara onödigt att gå in på
herr Björcks tal om äganderätten, detta dumma tal om, att man icke kunde klara
sig utan antagandet av en äganderätt. Jag säger icke, att herr Björck är
dum, utan att det är ett dumt talesätt överhuvud taget. Jag hör nu, att herr
Björck blivit herr Paulsens partner. Det var egendomligt nog just herr Paulsen,
som kom till mig för ett år sedan och talade örn min rock och undrade, hur
det kunde vara möjligt, att det icke skulle finnas någon ägare till denna rock.
Hur skulle man kunna ta på sig rocken, om man icke vore ägare till den? Jag
frågar nu herr Björck, och jag frågar herr Paulsen: Hur kunna ni överhuvud
kläda på er örn morgnarna, och äta er mätta örn dagarna? Var har ni sådana
rättigheter skrivna? Har ni en särskild rätt att äta med kniv och en särskild
med gaffel o. s. v., eller hur skall det vara? Det är ju icke fråga örn något
annat, än att människorna ha en mängd fria handlingsmöjligheter, varigenom
de utan hinder från vare sig myndigheter eller enskilda kunna tillgodose vissa
sina intressen. Har jag köpt en rock, betyder det förhållandet, att den användes
av och stannar hos mig, ingenting annat än, dels att mitt eget bruk av rocken
icke drager några rättsreaktioner (straff, skadestånd o. dyl.) med sig, och
dels att andra människor, som tilläventyrs skulle gärna vilja ha rocken, likväl
låta bli den, därför att de i annat fall skulle känna sig moraliskt mindervärdiga,
vilket åter sammanhänger just därmed, att de skulle, stämplade som
brottslingar, få åka in på Långholmen. Tycker icke herr Björck, att det är
väl mycket betalt för en rock? Ungefär så här förhåller det sig emellertid, herr
Björck. — Men ni måste väl ändå medgiva, att det är bra ruskigt, att min motion
skall stupa på sådana här misstag angående vad jag söker hävda. Har jag
rättighet eller har jag icke rättighet att stå här? Det är fullkomligt likgiltigt,
eftersom likväl ingen lagligen kan hindra mig därifrån. De s. k. rättigheterna
avse endast faktiska sammanhang, i vilka icke finns någon plats för interpolering
av det, som man kallar äganderätt. Situationen är den, att genom att vi
ha lagar, som upprätthållas, kommer det icke någon och tar min rock. Icke
avhållas väl människor ifrån att taga något, därför att man säger, att man har
en rättighet, d. v. s. något som icke finns! Själv säger jag ju, att jag icke har
någon rättighet till min rock. Herr Björck kan likväl vara övertygad örn, att
det icke kommer någon och tar rocken ifrån mig, utan att jag får ha den
ifred.

Vidare skulle jag ha sagt, att alla straff äro orimliga. Skall jag verkligen
behöva ytterligare bemöta sådant? Det visar dock arten av den väg, på vilken
kammaren befinner sig, då man av denna rena okunnighet, örn vad jag fört
fram, är i färd med att slå ihjäl det hela såsom värdelöst. Herr Björck påstår
nu, som sagt, att jag hävdat, att alla straff äro orimliga — det var kanske
icke det ordet herr Björck använde, men i varje fall var det ett ekvivalent uttryck.
Jag har så mycket mindre kunnat säga, att straffet vore orimligt, som

1 fråga om
viss ändring
i Nationernas
förbunds akt.
(Forts.)

Nr 20. 32

Onsdagen den 18 mars.

I fråga om
viss ändring
i Nationernas
förbunds akt.
(Forts.)

jag sökt visa, att utan straff- och skadeståndsrätten skulle samhällsorganisationen
icke kunna bestå. Men, herr Björck, jag har sagt, att straffet beror icke
på kränkta rättigheter, det beror icke på att rättvisan fordrar det. Det är
dari, som kardinalfelet ligger, och det är dylikt betraktelsesätt, som ligger bakom
och på ett farligt sätt spelar in i de internationella förhållandena. Jag har
sagt, att straffet är nödvändigt för att människorna skola kunna leva. Utan
straffet (och skadeståndet) skulle en fullkomlig otrygghet råda. I stället för
allmän produktion och omsättning skulle det bli allmän nöd och stagnation.
Människorna skulle svälta ihjäl och de överlevande bli vildar. I stället för
att orda örn rättvisa och skuld, och att en tjuv, som begått en stöld, nu skall
ha sitt straff därför såsom en förtjänt vedergällning, har jag sagt, att lagen
upprätthålles och måste upprätthållas, på det att människorna skola få i trygghet
tillgodogöra sig de nyttigheter, som de efter vissa likaledes genomförda
principer komma i besittning av. Allt sådant är helt enkelt nödvändigt, för
att människorna skola kunna förmås till, direkt eller indirekt, produktivt arbete.
Men denna nödvändighet har intet med rättvisa att göra. Ty rättvisa i
sådan mening är endast en vidskeplig vanföreställning. Å ena sidan ser man,
att det finns lagar, att lagstridiga handlingar begåtts, att åklagare, domare och
exekutivmakt fungera. Å andra sidan kan man givetvis icke hålla ihop alla dessa
oändligt många faktorer och trådar, varmed samhällsmaskineriet hålles igång.
I sitt känsloliv ha människorna nu gjort en ideologi, d. v. s. en inbillad, överbyggnad
på vissa fakta, såvitt de framträtt och uppfattats av dem. I denna
idéologi förfalskas verkligheten till rättigheter, rättsplikter, rättskränkningar,
skuld, rättvisa o. dyl. Jag säger ingenting örn att man laborerar med sådana föreställningar
i det dagliga livet. Men, herr Björck, när hela mänsklighetens
välfärd står på spel och kan visas vara beroende av att de chimäriska rättsföreställningarna
i vissa mellanfolkliga förhållanden undanröjas, har jag tagit
mig friheten anhålla — fastän jag har bett örn ursäkt mångå gånger i motionen,
för att jag överhuvud vågat begå ett sådant tilltag — att man måtte
beakta, att här finnas en mängd farliga dumheter, som måste utrensas, innan
man förnuftigtvis kan tala örn några försök att påbörja uppbyggandet av en
internationell rättsordning.

Beträffande till sist herr Björcks tal örn de fattigas ohederlighet har jag endast
sagt, att faktiskt är det ju i allmänhet så, att de fattiga och icke de rika stjäla.
Det måste ju även herr Björck medgiva. Men vad som bland de fattiga skiljer
»fåren från getterna», är icke hederligheten i gängse mening utan yttre omständigheter,
som ligga utanför allt tal örn hederlighet och rättvisa, omständigheter,
som också ligga fullkomligt utanför individernas herravälde. Med
andra ord: den fattige som stulit, har gjort det såsom en lekboll i kausalsammanhanget,
och därför är det fullständigt fånigt att tala örn, att rättvisan
kräver, att han skall straffas. Örn någon har begått stöld, måste han för det
allmännas skull straffas. Men detta har intet gemensamt med tanken, att han
varit ohederlig, gjort något moraliskt orätt eller dylikt och fördenskull ådragit
sig skuld, varigenom han åter skulle vara rättvisligen förtjänt av straffet.

När jag hörde herr Björck och för övrigt också herr Engberg, fick jag en
mycket stark känsla av min egen stora skröplighet. Jag förstår, att det icke
betyder mycket, örn ens något, det arbete, som jag nedlagt på denna sak. Detta
har krävt omkring 15 år av mitt liv. Jag måste genom arten av det motstånd
jag rönt, som sagt, förstå, att alls ingen säkerhet förefinnes för, att något som
helst gagn av detta mitt arbete någonsin kommer att spåras. Jag önskar därför,
och jag vågar hoppas, att efter mig skall komma en verklig Herkules, som
har den nödiga styrkan för att spola bort all orenligheten i folkrättens augiasstall.
Kommer en sådan man, är det ju möjligt, att han skall ha någon liten
nytta utav det röjningsarbete, varåt jag under nämnda tid ägnat mina svaga

Onsdagea den 18 mars.

33 jfr 20.

krafter. Har han det, så har ju ändock, herr talman, vad jag i min ringhet
uträttat icke varit alldeles förgäves.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Björek i Kristianstad: Herr talman, mina herrar! Jag ber herr

Lundstedt vara övertygad örn att, i fall jag på någon enda punkt missförstått
honom, har det icke förelegat någon avsikt att förvanska hans uttalanden. Jag
har läst hans motion mycket uppmärksamt. När jag vänt mig mot herr Lundstedt,
har jag citerat hans egna ord alltigenom. Det har alltså icke förelegat
någon avsikt att missförstå honom. Men herr Lundstedts och min och mångas
rättsuppfattning är skiljaktig, då herr Lundstedt utgår ifrån, att jag gör eller
underlåter något, därför att jag är rädd för straff. Har jag nu rätt att stå
här, eller har jag icke denna rätt? Jag kan säga, herr Lundstedt, att jag har
denna rätt, därför att den rätten är meddelad mig genom grundlagen och de
arbetsföreskrifter, som finnas för denna kammare. Och den respekteras, utan
att man är rädd för straff. Jag tror, att det existerar rätt, även örn man icke
är rädd för straff. Jag skulle icke dra mig från att gå och taga herr Lundstedts
rock, därför att jag är övertygad örn, att herr Lundstedt icke komme
att angiva mig och sätta in mig på Långholmen. Men jag tar inte rocken,
därför att jag respekterar hans äganderätt. Jag skall tala med herr Paulsen,
kanske han tar rocken och genomför experimentet, så att vi få se hur det går.
Men jag har anledning förmoda, att det är med herr Paulsen som med mig, att
han respekterar äganderätten och den moraliska åskådning, som vi fått på ett
eller annat sätt. Jag tror verkligen, herr Lundstedt, att det finns moraliska
krafter, som vi hava all anledning att räkna med. vilka krafter varit med i det
uppbyggande samhällsarbetet, och vilka krafter skapat det nuvarande tillståndet.
Jag tror också, att de moraliska krafterna kunna bliva av betydelse, när
det gäller att utbilda en internationell rättsordning. Jag vill vidare säga, när
herr Lundstedt invände gentemot mitt uttalande örn sanktionsförfarandet, att
det icke har någon betydelse att få parterna att sätta sig vid förhandlingsbordet,
attyag tror, att om vi sätta oss in i läget vid ett krigsutbrott, det skall
vara svart att fa parterna att sätta sig där, örn man icke har en föreskrift, att
den som vägrar att tillämpa bestämmelserna härom för att få förlikning och
uppgörelse till stånd därmed gör alla andra till sina fiender. Då är väl detta
en ofantligt stark moralisk press på de enskilda parterna att sätta sig vid förhandlingsbordet.
Däri ligger sanktionssystemets praktiska betydelse, och den
är enligt min mening mycket stor.

Det har vidare talats om vad folkförbundet uträttat. Herr Lindberg förvånade
sig över, att det inträtt en fullständig förändring här i riksdagen, i
det att högern, som för tio år sedan ställde sig mycket skeptisk till folkförbundstanken,
nu befinner sig bland dem som vilja, att Sverige skall stanna
kvar t Nationernas förbund. Herr Lindberg tycker tydligen, att han kommit
i dåligt sällskap, och då måste han reagera. Jag måste då säga, att det finns
ståndpunkter, som från partiernas sida kunna bestämmas av sakskäl. Den utveckling^
som förbundet tagit, särskilt efter Tysklands anslutning, har gjort.
pitt vi på högersidan icke ha anledning att se på folkförbundet med sammal
kritiska blickar som förr. Det har dock uträttats en hel del på detta område.
Jag förstår så väl herr Lindberg, Herr Lindberg förväntade, att folkförbundet
med ens skulle skapa ett fredsrike här på jorden. Men det har nu icke
blivit förhållandet, och därför ställer han sig nu mycket skeptisk. Jag tror,
att det fredsarbete, folkförbundet skall åstadkomma, tar mycket lång tid. Är
man vän av freden, tror jag, att det iir bättre, att det arbetet går sakta och
säkert ån lort och dåligt. Jag vill emellertid fästa herr Lindbergs uppmärk -

Andra hammarens protokoll 1031. Nr 20. o

I fråga om
viss ändring
i Nationernas
förbunds akt.

(Fort*.)

Nr 20. 34

Onsdagen den 18 mars.

I fråga örn samhet vid, då han så livligt instämde i den uppfattning, herr Lundstedt uti™?afndrm9
veeklade, att herr Lundstedt på denna punkt har en annan uppfattning än herr
förbunds alet. Lindberg, och jag skall be att få läsa upp vad herr Lundstedt säger om av(Ports.
) rustningen. Han säger i sin motion på sidan 36: »Min avsikt är icke att i denna
framställning närmare beröra avrustningsfrågan. Men ett observandum
måste här göras angående ett förbisett sammanhang. Bortsett därifrån att de
nu kritiserade rättsliga föreställningarna innefatta en väsentlig hämning på
de olika staterna att träda in för en allmän ned- och avrustning, måste uppmärksamheten
fästas därå, att till och med en åstadkommen allmän avrustning
i längden icke ensam skulle utgöra någon verklig garanti emot krigsfaran.
Avrustningstanken har i sådant avseende ett nödvändigt komplement i en omläggning
av de nu kritiserade rättsföreställningarna. Ty så länge rättsföreställningarna
träda i hat- och hämndinstinkternas tjänst, så länge vedergällning
på fullaste allvar kan krävas i rättens helgade namn, då skola bokstavligen
nära nog i en handvändning de nödiga angrepps- och försvarsmedlen kunna
produceras. För krigsindustriens och den militära teknikens kapacitet finnas
numera inga överskådliga gränser.» I detta herr Lundstedts uttalande kan
jag oförbehållsamt instämma, men jag tror icke, att det kan tagas till intäkt
för den uppfattning, som i denna fråga företrädes av herr Lindberg.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 6.

Äng. A föredragningslistan var härefter upptaget sammansatta konstitutionsen
konvention och statsutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
omjinansieU angående godkännande av en i Genéve den 2 oktober 1930 dagtecknad konvenjapm.
m. ^on om finansiell hjälp m. m., jämte i ämnet väckt motion.

I en den 30 januari 1931 dagtecknad, till riksdagen den 4 februari 1931
överlämnad proposition, nr 14, hade Kungl. Majit under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för samma dag samt
med överlämnande av texten till en i Genéve den 2 oktober 1930 dagtecknad
internationell konvention örn finansiell hjälp föreslagit riksdagen att dels
godkänna ifrågavarande internationella konvention om finansiell hjälp, dels ock
bemyndiga riksgäldskontoret att, i händelse av behov, tillhandahålla statsobligationer
eller kontanta medel för fullgörandet av de förpliktelser, som
svenska staten iklädde sig genom konventionens biträdande, ävensom att vidtaga
de åtgärder i övrigt inom riksgäldskontorets förvaltningsområde, till vilka
en tillämpning av konventionen kunde giva anledning.

Propositionen hade hänvisats, i vad den avsåge visst bemyndigande för riksgäldskontoret,
till statsutskottet och i övrigt till konstitutionsutskottet. Efter
överenskommelse mellan konstitutionsutskottet och statsutskottet hade den behandlats
av sammansatt utskott.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en i anledning av
propositionen inom andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion,
nr 347, av herr Flyg m. fl., i vilken föreslagits, att riksdagen måtte besluta
att avslå regeringens proposition nr 14 örn godkännande av den internationella
konventionen om finansiell hjälp och i enlighet därmed även avslå förslaget om
bemyndigande för riksgäldskontoret att vidtaga på grund av undertecknandet
givna åtgärder.

Onsdagen elen 18 mars.

35 Nr 20.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å ovanberörda
motion bifalla Kungl. Maj ris förevarande proposition.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herr Sävström;
av herr Engberg;
av herr Forshell;
av herr Lindblad; samt
av herr Clemedtson.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Ramel: Herr talman,

mina herrar! Den nu° föreliggande konventionen angående finansiell hjälp åt
angripen stat utgör, såsom såväl i Kungl. Maj ris proposition som i konstitutionsutskottets
utlåtande framhållits, ett steg i riktning mot ett vidare utvecklande
av den solidaritet mellan staterna, som utgör en oundgänglig förutsättning.
för skapandet av en verksam internationell fredsorganisation. Jag skall
här icke ingå på någon som helst redogörelse för konventionens bestämmelser.
De torde ha blivit tillräckligt klarlagda i propositionen. Jag önskar här endast
framhålla, att konventionen måste betecknas som ett led i de i Genéve alltjämt
fortgående strävandena att öka säkerhetskänslan för de skilda förbundsmedlemmarna
och därmed bereda vägen för ett internationellt avtal örn rustningarnas
nedskrivning. Konventionen ansluter sig på visst sätt till artikeln 16 i förbundsakten,
vilken såsom bekant handlar örn gemensamma åtgärder mot en
stat, som bryter den gällande fredsorganisationen, men är det oaktat konstruerad
såsom ett fran förbundsakten fristående avtal. Konventionens betydelse synes
mig framför allt ligga däri, att den kan komma att utgöra ett ytterligare bålverk
mot de tendenser, som skulle kunna göra sig gällande att bryta den allmänna
freden. Såsom sanktionssystemet i artikel 16 är dess främsta syftemål
att förebygga krig. Det är ingalunda min avsikt att på något sätt överdriva
betydelsen av konventionen i detta hänseende. Redan i den begränsade omfattning,
som givits den finansiella hjälpen enligt konventionen, och de synnerligen
starka garantier, som här föreskrivas för den finansiella hjälpens utbetalande,
leda givetvis till den slutsatsen, att konventionen måste betecknas såsom
ett blygsamt steg i riktning mot säkerhetssystemets förstärkande. Den svenska
inställningen till Nationernas förbunds sanktionssystem har alltifrån Sveriges
inträde i förbundet kännetecknats av en viss tveksamhet inför strävandena
att utvidga sanktionssystemet. Denna tveksamhet har givetvis haft sin grund
däri, att man i Sverige kanske ansett, att förbundet ännu icke vuxit sig tillräckligt
starkt för att man med full tillförsikt skall kunna motse dess handhavande
av sanktionssystemet, och man har vidare ansett sig ha anledning
frukta, att en ytterligare utvidgning av sanktionssystemet skulle för Sveriges
del innebära en större fara för indragning i oss ovidkommande konflikter än
en motsvarande ökning av den egna säkerheten. Denna inställning måste också
ses mot bakgrunden av den allmänt omfattade uppfattningen, att Sveriges ställning
i det internationella samfundet medfört, att åtagna förpliktelser också
måste uppfyllas. Man har sålunda från Sveriges sida ingalunda velat undandraga
sig att deltaga i sanktionssystemet, men vad man velat undvika har varit
att föreskrifterna utbyggdes på ett sådant sätt, att de skulle kunna medföra
fara för Sveriges indragande i en gemensam aktion i de fall, då syftet med
densamma icke uteslutande eller främst vore ett bevarande av världsfreden
utan fastmera ett tillgodoseende av mer eller mindre utpräglade makt- eller
gruppintressen. I den man, den nu föreliggande konventionen har samband

Äng.

en konvention
om f inansiell
hjälp m.m.
(Fort*.)

Mr 20. 3G

Onsdagen den 18 mars.

Äng.

en konvention
örn finansiell
hjälp m.m.
(Forts.)

med sanktionssystemet enligt artikel 1(5. synas konventionens bestämmelser
vara så avpassade, att de lämna alla de garantier, som kunna begäras i nyssnämnda
avseende. Varken vid krigsfall eller vid krigshot kan den finansiella
hjälpen lämnas med mindre vederbörande stat på olika sätt klart ådagalagt sin
beredvillighet att lojalt fullgöra sina åligganden enligt förbundsaktens bokstav
och anda, och vid krigshot erfordras uttryckligen, att motparten åsidosatt rådets
rekommendationer. Då slutligen samtliga rådsmakter måste vara ense örn
beslutet, — de tvistande parternas röster oräknade — är det enligt min mening
knappast möjligt tänka sig, att finansiell hjälp skulle kunna tillerkännas
en stat under sådana förhållanden, att man på Sveriges sida icke skulle finna
det överensstämma med rikets intressen och de civila staternas gemensamma
solidaritetsplikt att deltaga däri. I motsats mot åtskilliga andra åtgärder för
säkerhetssystemets utbyggande, vilka förut sett dagen inom Nationernas, förbund,
men icke hittills realiserats, ha sålunda bestämmelserna om den finansiella
hjälpen konstruerats på ett sådant sätt att de böra ge den svenska opinionen
full garanti för hjälpens principiellt riktiga användning.

Ur svensk synpunkt måste det dessutom — såsom framhållits såväl i propositionen
som i konstitutionsutskottets utlåtande — det anses vara en. bestämd
fördel, att konventionen konstruerats såsom ett fristående avtal, och i en
av dess artiklar har klart fastslagits, att de rättigheter och förpliktelser, som
staterna åtagit sig enligt artikel 16 i förbundsakten, lämnats orubbade. En
anslutning till konventionen från Sveriges sida innebär sålunda intet avsteg
från den alltifrån början hävdade svenska uppfattningen örn förbundsmedlemmarnas
behörighet att själva pröva, huruvida en stat gripit till krig utan att
underkasta sig den fredliga procedur, som är föreskriven i förbundsakten,
d. v. s. pröva, örn förutsättningarna för tillgripandet av de i förbundsakten föreskrivna
maktåtgärderna enligt artikel 16 äro för handen.

Att konventionen utgör ett led i strävandena till att söka åstadkomma ett internationellt
avtal om rustningarnas begränsning och nedskrivning har klart
fastslagits i konventionens bestämmelse örn dess. ikraftträdande, där det föreskrives
»att konventionens ikraftträdande och bibehållande i kraft, i vad angår
godkännandet av nya lån, skall i fråga örn envar av de höga fördragsslutande
parterna vara beroende av ikraftträdandet, resp. bibehållandet i kraft,
i v.ad angår denna part, av en med tillämpning av art. 8 i Nationernas förbunds
akt antagen plan för rustningarnas nedskrivning». Det har under dessa förhållanden
av Sveriges regering ansetts önskvärt att redan nu begära riksdagens
godkännande av denna konvention, pa det att det icke skulle kunna sägas,
att Sveriges regering underlåtit något, som kunde vara ägnat, att medverka till
att den för hela världen och särskilt Europas vidare utveckling så oerhört betydelsefulla
avrustningskonferensen skall kunna ge ett direkt positivt resultat.

Herr Flyg: Herr talman! Vi ha nu under ett par timmars tid haft en

diskussion i en fråga, som jag skulle vilja säga i viss mån rent teoretiskt sett
också behandlade det nu föreliggande spörsmålet. Beträffande det anförande,
som nyss hölls av hans excellens herr utrikesministern, vill jag i allra största
korthet hava sagt, att de synpunkter som han framförde, alls icke förvånat mig.
Jag finner, att dessa synpunkter stå i full konsekvens med den uppfattning,
som man givetvis på regeringshåll har på denna fråga, och i full konsekvens
även med de synpunkter, som utvecklats i. regeringspropositionen i ärendet.
När vi emellertid ha ställt vår avslagsmotion i denna fråga, .lia vi givetvis
främst gjort detta utgående från den principiella ståndpunkt till Nationernas
förbund såsom sådant, som vi intaga såsom kommunistiskt parti. Dessutom
vill jag säga, att just den debatt, som jag förut erinrade örn och som hållits

Onsdagon den 18 mars.

37 Nr 20.

här i dag, har stärkt mig väsentligt i uppfattningen om det riktiga i denna vår
principiella ståndpunkt.

Herr Lundstedt har kämpat för sin motion, och jag vill säga, att allt vad
han sagt örn sanktionssystemet och de följder, som just genom sanktionssystemets
bestånd, medlemskapet i Nationernas förbund drar med sig, instämmer
jag till alla delar uti. Då emellertid herr Lundstedt i sitt anförande säger,
att han för sitt vidkommande betraktar Nationernas förbund hava en mycket
stor betydelse såsom en förhandlingsorganisation, en förhandlingscentral och
betonar, att han aldrig — och det är också riktigt — ifrågasatt Sveriges utträde
ur förbundet, så måste jag säga, att det finns en viss motsägelse mellan,
å ena sidan, denna mycket intensivt dryftade starka kritik rörande Nationernas
förbunds statuter och av varthän sanktionssystemet leder och, å andra sidan,
just denna uppfattning om Nationernas förbund i övrigt. Ty örn alla förpliktelser
borttagas och statuterna skulle vara så formulerade, att de icke äro gällande
för enskilda medlemmar, har organisationen såsom sådan upphört och då
existerar den överhuvud icke. Nåväl, vi ha ständigt och jämt utgående från
den kritiska ståndpunkt, som vi intaga till Nationernas förbund, ställt kravet
på Sveriges utträde. Yi ha vid olika tillfällen — jag skall här icke återupprepa
de olika argumenten därför — förfäktat, att Nationernas förbund i motsats
till vad man i vanliga fall påstår, nämligen att det är en fredsorganisation,
i själva verket är en intresseorganisation för de i världskriget åren 1914—1918
segrande stormakterna. Nu har i dag sagts av herr Björck från högerhåll och
av herr Engberg, örn jag icke missminner mig, från socialdemokratiskt håll ■—
att i det avseendet ha förhållandena nu ändrat sig. Det är icke längre den engelska
staten och de med den sympatiserande staterna, som äro anslutna, utan
Tyskland har också anslutit sig, och därmed skulle alltså den förutvarande karaktären
hos Nationernas förbund ha försvunnit. Jag tror, mina herrar, att
det resonemanget är tämligen felaktigt. Det har inträtt den förändringen, att
Tyskland anslutit sig, men örn man menar, att därmed motsatserna, fiendskap
och hat efter det gångna kriget, motsatserna i ekonomiskt hänseende o. s. v.,
försvunnit genom detta medlemskap, så tror jag nog, att man kalkylerat i det
blå och alls icke haft någon kontakt med den reella verkligheten. Som sagt,
den debatt som vi i dag haft örn Nationernas förbund och örn sanktionens bestämmelser,
har enligt min mening haft det goda med sig, att den har stärkt
den kritiska inställning, som vi från kommunistiskt håll intaga till denna organisation,
och den har därjämte haft det goda med sig att än mera berättiga
det krav, som vi i denna speciella fråga ställa, nämligen ett avslag på denna
proposition örn att vi nu skola gå in för att genom ekonomisk hjälp ikläda oss
förpliktelser och förbindelser gent emot Nationernas förbund.

Herr Engberg förklarade för en stund sedan — och i propositionen och utlåtandet
har det också framhållits — att detta att gå in för ekonomisk hjälp
betyder ett ökande av Nationernas förbund såsom fredsorganisation, alltså detta
att en angripen part, en angripen medlem av förbundet vet med sig, att han
har en stark ekonomisk styrka bakom sig, att han har övriga medlemmarna med
sig, skulle betyda en ökad garanti för freden. Jag vill bestrida detta. Jag vill
bestrida detta därvid utgående icke blott från vad jag förut här talat om, nämligen
vår principiella ståndpunkt beträffande Nationernas förbund överhuvud
taget, utan också ifrån sådana argument, som jag anser vara herrarnas egna,
och som alltså borde lia större resonans även på motståndarhåll. Det har
sagts förut och det är det förnämsta, att Nationernas förbund enligt vår uppfattning
icke är en fredsorganisation utan en intresseorganisation för de i densamma
dominerande och ledande stormakterna. Jag tror, att ingen i denna
kammare kan med stöd av fakta här gå upp och bestrida detta mitt påstående.
Jag tror, att ingen i denna kammare Ilar möjlighet att peka på att i en enda

Äng.

en konvention
om jinansidl
hjälp m. m,
(Forts.)

Nr 20. 38

Onsdagen, den 18 mars.

Äng. av ,je större frågor, som legat under Nationernas förbunds behandling, och där
''om finansiell staden stätt mellan en liten stat och en stormakt, och där alla rättfärdighetshjälp
m, m. känslor, som det så mycket talats om här i dag, helt och hållet lagts på den
(Forte.) lilla partens sida, Nationernas förbunds utslag gått till förmån för den lilla
parten. Vi kunna konstatera, att i frågor, det må gälla ekonomiska eller politiska
spörsmål, har det varit de ledande stormakterna inom förbundet, som
vid det slutliga avgörandet bestämt de beslut, som vederbörande församling
fattat. Örn det nu vore så, att Nationernas förbund vore att betrakta såsom en
fredsorganisation, såsom en organisation för fredens bevarande, då menar jag,
att den fråga, som vi i dag skola besluta örn, läge annorlunda till. Då kunde
man också diskutera detta spörsmål örn ekonomiska förpliktelser och ekonomiska
sanktioner på ett annat sätt. Men örn vi gå ut ifrån vad jag här sagt och
pekat på, nämligen förbundets karaktär av en verklig intresseorganisation -—
det är ett mycket milt men säkerligen mycket sant uttryck — då förstå vi, att
hela problemet är en fråga örn Sveriges ekonomiska engagement i denna stormakternas
intresseorganisation.

Här har vidare sagts — jag tror, att det var herr Engberg för en stund
sedan — att Nationernas förbund är en staternas sammanslutning, en staternas
sammankomst, och att det är regeringarna, som här möta upp. Det är riktigt
att så är fallet, men, herr Engberg, jag tror — även örn vi ytterst sällan äro
eniga i någon fråga — att vi väl ändock kunna vara överens därom, att det som
är utslagsgivande för såväl regeringarna som alla dessa kapitaliststaters hela
politiska inställning är framför allt i avseende på utrikespolitiken, att det
är icke regeringarna som sådana utan det är de ekonomiska krafterna, som äro
de verkligen avgörande makterna i respektive länder. Jag tror, att vi få lov
att betänka även detta, då vi diskutera denna fråga och förstå, att alltså Nationernas
förbund, som är en sammanslutning av regeringarnas representanter,
staternas politiska företrädare, är, då det gäller denna fråga örn krig och fred,
framför allt en organisation, som dirigeras och påverkas av de ekonomiska makter,
som stå bakom, och som vilka alltså äro främst, jag skulle kunna säga,
enbart verksamma, då det gäller krig. Det är riktigt, att folk kunna hetsas
upp till krig. Det kan ingen bestrida. Men vem åstadkommer detta? Pressen,
säger man. Vem sätter pennorna i gång på tidningsredaktionerna? Örn icke just
de ekonomiska intressena, för vilka kriget är självintresse. Så ligger problemet
till. Och då förstå vi, att vi ha anledning att se frågan örn Sveriges ekonomiska
engagement mot just denna bakgrund'' och icke hemfalla till vad jag förmodar
att herr Engberg ville komma fram till med sitt anförande och rikta
våra tankar in på, nämligen att det är en skillnad, om vi ha ett Nationernas
förbund, där det uteslutande är socialdemokratiska regeringar, som sammanträda,
eller ett Nationernas förbund nied uteslutande reaktionära högerregeringar.
Visst är det skillnad. Det är en skillnad på den personliga sammansättningen,
och det är en skillnad på debatternas karaktär. Men i en sådan
speciell fråga som denna har den socialdemokratiska regering, som åker dit
ner, antingen att betyga sitt intresse såsom jag påpekat för de starka krafter,
som stå bakom, eller också att försvinna. Det har givits många exempel därpå,
och den engelska regeringspolitiken i detta nu visar oss just, huruledes en arbetarregering,
örn man icke ifrågasätter dess goda vilja i sitt handlande, visserligen
får sitta kvar på taburetterna, men blir beroende av alla dessa krafter.

Är de svenska socialdemokratiska regeringarnas historia i vårt land annat
än historien om samma sak? Vad var det korta regeringsexperimentet
i Norge, där man efter 14 dagar ströps av de storfinansiella intressena i detta
land, annat än ett exempel på samma sak? Jag tror, att man skall se saken
på det sättet och icke hänge sig åt den illusionen, att örn en fortsatt demokra -

Onsdagen den 18 mars.

39 Nr 20.

tisk utveckling äger rum, vilket jag för min del alls icke tror på i närvarande
stund, och örn det blir socialdemokratiska regeringar, som bliva de dominerande
i förbunds församlingen, skall dess karaktär och möjligheter bliva ändrade.
Så kan man icke resonera. Det argumentet för att vi skulle gå in för
att ikläda oss ekonomiska förpliktelser anser jag fullkomligt ohållbart.

Jag fattade icke riktigt logiken i hans excellens herr utrikesministerns anförande
och ej heller i utskottsmajoritetens yttrande, då man säger, att ekonomiskt
stöd åt en angripen part betyder, att freden är säkrad. Enligt min
uppfattning betyder det raka motsatsen. Jag ber att få fästa kammarens
uppmärksamhet vid första paragrafen i konventionen, där man talar om den
angripne som en hög fördrag sslutande part, medan däremot den angripande
kallas för en stat. Alltså, den angripne är en hög fördragsslutande part, angriparen
är en stat. Man har redan här, då man teoretiskt resonerar örn saken,
gjort en skillnad mellan å ena sidan den höga fördragsslutande parten, som
är medlem av folkförbundet, och å andra sidan en stat, vilket, örn de olika benämningarna
på något sätt skola vara motiverade, måste betyda, att man alltid
räknar med att angriparen är en utanför förbundet stående part. I det
fallet finns det ju endast två makter, som man överhuvud taget behöver tala
om i detta sammanhang. Den ena är Sovjetunionen, den andra är Amerika.
Bägge två stå utanför. Jag vet icke, örn man avser att i detta fall peka på
dessa som de tänkbara angriparna, men då jag förmodar, att det är de engelska
och franska grupperna, som ursprungligen givit denna formulering, är det
mycket som talar för att så är fallet, att de personer, som skrivit detta, ha just
haft dessa två stater i tankarna, då de skrivit örn en stat som angripare av en
hög fördragsslutande part. Detta örn detta.

Bortsett från denna formulering kan jag emellertid icke heller finna annat
än att det är ganska klart, att örn en församling av denna dimension, då man
talar örn Nationernas förbund, eller örn man tänker sig en församling av mindre
måttstock, i en tvist mellan två parter går till den ena och säger: »Var inte

orolig, du har vårt moraliska och ekonomiska stöd», så bidrager det sannerligen
icke till freden mellan de tvistande parterna. Den ene av dem börjar då i stället
morska upp sig, så att han kanske i stället blir den verklige angriparen.

Vem är vidare den angripande parten? Jag ber att få föra herrarnas tankar
tillbaka till 1914. Hur höll man icke under den tiden och under de följande
år, då kriget pågick, här i landet på med att riva håren av varandra,
därför att man var ententevänner och tyskvänner. Hur håller man icke på ännu
den dag som är att diskutera, vem som var angriparen, vem som fällde det
första skottet, vem som var den skyldige. Ha vederbörande lyckats övertyga
varandra? Finns det i dag en opartisk domstol, som skulle kunna stiga upp
och säga: Den angripande år 1914 var den och den makten. Ånej, dithän

lia vi icke kommit. När vi objektivt se på saken sådan den reellt och verkligen
ligger till, så konstatera vi, att de angripande voro bägge de intressegrupper,
som stodo bakom de krigförande vid den tidpunkten. Men nu, nu
har man det underbara instrument, som Nationernas förbund utgör, som skall
kunna utpeka en angripande stat, och sedan skola de övriga av förbundets
medlemmar vara med örn att ekonomiskt stödja den angripne. Är det någon,
som tror, att vi någonsin skola komma i en sådan situation, att i denna kammare
skulle finnas en enhällig mening örn vem som är angripare och vem
som är angripen i de konflikter, som i närvarande stund kunna tänkas förekomma?
Jag är övertygad örn att i ett sådant fall skulle gränsen icke bara
komma att gå mellan kommunister och andra, utan gränsen skulle i en sådan
fråga kanske komma att gå mellan å ena sidan det socialdemokratiska partiet
och å andra sidan högerpartiet. Vad är det då, som blir avgörande, när frågan
1 öreligger där nere i Genéve? Jo, det kommer att bero på vilken menings -

Ang.

en konvention
om finansiell
hjälp m. m.
(Forte.)

Kr 20. 40

Onsdagen den 18 mars.

Äng.

en konvention
om finansiell
hjälp m.m.
(Forts.)

riktning, som sänder rådsrepresentanter dit ned för att vara med om att besluta
om Sveriges engagemang i en tvist, och detta när hela denna riksdag eller
kammare, om den existerar, står delad i två grupper. Det är icke blott en konstruktion,
som jag här gör, utan det är en fullt möjlig eventualitet, som kan
inträda. Det talar för att man i dag har anledning att säga nej till det förslag,
som här föreligger.

Sedan skall jag be, herr talman, att få ställa en fråga, som kanske är den
allra allvarligaste, under debatt, och det är frågan, på vilket sätt har detta
spörsmål utvecklats fram till det läge, där det i dag befinner sig. Vem är
det, som har varit särskilt intresserad för att driva fram denna sak till dess
nuvarande läge? Vem är det, som i Nationernas förbund gått in mycket
energiskt för att få till stånd denna lösning? Jo, vi finna, att den mest verksamma
makten, den som tog det sista initiativet, är en grannstat till Sverige,
som minst av allt i närvarande stund kan kallas för fredligt sinnad och icke
ens fredligt sinnad mot det egna fosterlandet, örn vi få tala om det. Vi skola
finna, att det är en makt, där det i dag sitter vid ledningen figurer, som representera
en ideologi, som kan förefalla oss storhetsvansinnig, men som dock i
sin tur har en bred och fast bas hos de ekonomiskt starka männen i detta land.
En dominerande riktning har där ledningen, som till sitt program har en klart
aktivistisk politik, där man icke blott tänker sig en utvidgning av det egna
landet, en förstoring av den egna nationen, åt ett håll, varvid man kanske
skulle få både applåder och sympati från svensk sida, utan där man även tänker
sig en utveckling också åt andra hållet, d. v. s. åt vårt håll. Jag vet icke,
örn herrarna ha tagit del av publikationen »Storfinland», men jag rekommenderar
den. Jag ber att fästa uppmärksamheten vid att det är icke en ströskrift,
utgiven av några fantastiska nationalister, utan det är en skrift, bakom
vars författare stå de starkaste och mest ledande krafterna för närvarande i
landet, de krafter alltså, som ha segrat i det nyss avslutade presidentvalet.
Bortsett från denna stats storlek och med fullt medvetande örn att, därest
man tager upp detta mitt argument, man kommer att säga, att det är barnsligt
att tala örn detta och att det ingenting betyder, så måste jag ändå säga, att
den makten handlar i närvarande stund icke som en enskild isolerad nation.
Den står i intim allians med en av de ledande stormakterna inom Nationernas
förbund. Örn vi se på frågans vidare utveckling, skola vi finna, att det just
är den stormakten, som framför allt har stött framförandet av detta förslag.
Detta gör, att frågan icke blott blir en teoretisk fråga örn de speciella förhållanden,
som jag här har berört, utan det blir ett spörsmål av allvarligare
och större dimensioner.

Den stormakt, som jag här har berört — jag skall, herr talman, icke heller
ifråga örn den ge mitt anförande någon direkt adress — betecknades för endast
någon månad sedan i en tidning, som icke utkommer i en mot denna makt
fientlig nation utan som tvärtom utkommer i ett land, som ofta brukar vara
solidariskt med och sympatisera med makten i fråga, den betecknades i denna
tidning, i detta ledande organ, såsom Europas brandstiftare. Det är alltså å
ena sidan den makt, jag förut talade om, och å andra sidan den makt, som
betecknas som Europas brandstiftare, som äro särskilt intresserade av de ekonomiska
sanktionerna.

Örn vi sedan se på några fakta, exempelvis den sista flottöverenskommelsen,
så skulle jag vilja fråga: Tycka herrarna att den talar för att vi ha kommit
fram till ett fredligt tillstånd i världen? Herr Engberg kommer förmodligen
att i sitt anförande hänvisa till den blivande fredskonferensen och säga, som
han förut sade, att dess beslut må vara avgörande för vårt ståndpunktstagande
till Nationernas förbund överhuvud taget. Jag tror emellertid för min del,
att vi icke behöva lia några delade meningar örn denna fredskonferens och dess

Onsdagen den 18 mars.

41 Nr 20.

resultat. Detaljerna i den s. k. flottöverenskommelsen, som var det sista
stora slagnumret, föreligga nu, och ingen lär kunna stiga upp i denna kam-''
mare och påstå, att vad som där skett är ett steg mot freden. Jag vill särskilt
erinra kammarens socialdemokrater örn det tal, som deras partivän i
Mac Donalds regering, Tom Shaw, för någon vecka sedan höll vid behandlingen
av militärbudgeten. Vad säger han? Jo, han säger, att Englands militärbudget
kan för närvarande icke minskas, och varför? Jo, därför att varken
avrustningsfrågan eller fredsproblemet ligger i ett sadan läge, att man kan
gå in för en minskning av militärbudgeten. Hail pekar därvid särskilt på
den makt, som jag här förut talat örn, och säger, att man har icke följt Englands
exempel och det måste därför vara slut med Englands isolerade avrustning,
som han ganska humoristiskt uttrycker sig. Han motiverar alltså sin
ståndpunkt i denna från fredsfrågan oskiljaktiga fråga på ett sätt, som alls
icke lämnar några tvivel beträffande hans uppfattning örn den kommande
fredskonferensens resultat. Att sålunda säga, att man i princip kanske i
dag skall gå in för saken men vänta och se, vad framtiden medför, även det
talet kan, skulle jag tro, föras ut ur debatten som ett argument för ett undertecknande.

Jag ber sedan att få säga ett par ord om § 16 i förbundsakten, och jag gör
det i anledning av vad herr Sävström sade i den föregående debatten. ^Även
hans excellens herr utrikesministern var inne på samma tankegång, då han
sade, att det innebär ingen begränsning i Sveriges rätt att hävda sin självständighet,
örn vi underteckna denna nya konvention. Herr Sävström sade, atthen
nation skall alltid ha kvar möjligheten att leva sitt fria liv. Ja, den möjligheten
är enligt min uppfattning redan i dag beskuren i ganska stor utsträckning,
och det är ganska naturligt med den nuvarande kapitalistiska utvecklingen,
att så är fallet. När emellertid detta sägs samtidigt med att man går
in för att vi nu skola binda oss för dessa ekonomiska sanktioner, då vill jag
ha sagt, att då börjar detta resonemang att skorra synnerligen betänkligt i
mina öron. Det är nämligen klart, att binder man sig för dessa förpliktelser
genom att ge svenska regeringen fullmakt att ratificera konventionen, sedan
skall man givetvis icke komma och säga, att vi ha full rätt att ändå intaga
den ståndpunkt, som oss behagar. Vad säger hans excellens herr utrikesministern?
Jag skall be att få fästa herrarnas uppmärksamhet vid att han
säde i inledningen till sitt nyss här hållna anförande, att man kan som medlem
av Nationernas förbund icke undgå att uppfylla de förpliktelser, som
medlemskapet medför, och sedan sade han, att även efter undertecknandet av
denna konvention ha vi full rätt att själva bestämma vår ställning och taga
hänsyn till vårt eget intresse. Detta är ett rent teoretiskt resonemang, som
man för i nuvarande stund, därför att det låter bra, och därför att till och
med anhängarna av en ratificering känna, att saken är sjuk. Det är ett teoretiskt
resonemang, som man anför på grund av att man faktiskt icke kan, utgående
från att Nationernas förbund skulle vara en fredsorganisation, som
man tror på, och med hänsyn till det faktiska läget o. s. v., säga, att detta är
till nytta för freden, utan man måste ha en bakdörr och säger då, att då det
blir fråga örn att denna konvention skall användas för det syfte, för vilken den
är avsedd, då skola vi för vår del ha full frihet att taga ståndpunkt till
frågan.

§ 16 har varit diskuterad många gånger här i kammaren, och utskottet har
varit av den stora vänligheten att på sista sidan av sitt utlåtande trycka av
denna paragraf. Mina herrar, tag och läs den! Läs igenom dess formulering,
och ni skola förstå, att när det verkligen gäller, då är det icke Sverige eller
Sveriges riksdag, som avgör dess tolkning. Då komma de makter, som äro
dc avgörande och bestämmande i Nationernas förbund, de makter, som då ha

Äng.

\n konvention
om finansiell
hjälp m.m.
(Forts.)

Nr 20. 42

Onsdagen den 18 mars.

en konvention ett glvet intresse av ett visst ståndpunktstagande från Sveriges sida, att beom
finansiell stämma, hur deri skall tolkas, och örn vi då hävda en avvikande mening, komma
hjälp m.m. vi att av dessa makter betraktas som en fördragsbrytande part. Detta talar
(Forts.) dels för att vi snarast möjligt skola packa ihop våra pinaler och flytta ut ur
denna församling, dels. för att vi i den fråga, det här gäller, skola följa den
linje, _ som uppdragits i vår motion, nämligen att vi besluta att avslå den av
regeringen framlagda propositionen nr 14.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den av mig väckta
motionen.

Herr Engberg: Herr talman! Jag har fogat en blank reservation till detta
utskottsutlåtande, och jag skall därför be att med ett pär ord få beröra vad
den innebär. _ Den hänför sig närmast till vad som står på sid. 49, där det
heter, att »vid granskningen av förevarande konvention har utskottet, som
förutsätter, att för Sveriges del ratifikation sker först sedan Sveriges regering
förvissat sig om att konventionen kommer att vinna mera allmän anslutning
från staternas och särskilt de europeiska makternas sida samt utrikesnämnden
beretts tillfälle att ånyo höras, funnit sig böra tillstyrka dess godkännande».

Vi voro några stycken inom det sammansatta utskottet, som menade, att
det borde ha kommit till uttryck, att man lämpligen kan vänta med ratifikationen,
till dess man ser hur »avrustningskonventionen» blir. Det är ju på
det sättet, att det finns manga, som icke utan skäl anse, att denna avrustningskonvention
icke kommer att motsvara sitt namn, utan att det blir ett angivande,
så att säga av de minimikrav i fråga om rustningar, som olika stater
ha. Vid sadant förhållande lia vi ansett, att en ratifikation av den föreliggande
konventionen lämpligen bör anstå, till dess vi ha sett, hur den konvention
ter sig, som kommer att framgå av den avrustningskonferens, som börjar
den 2 februari 1932.

Medan jag har ordet vill jag också fästa uppmärksamheten på att vi i utskottet
på sid. 48 ha närmare utformat, varför denna konvention enligt vår mening
icke kommer i strid med vår neutralitetsförpliktelse. Svagheten i den kungl,
propositionens motivering låg framför allt i det förhållandet, att Kungl. Maj :t
icke hade klargjort för riksdagen, hur det kommer sig, att cn anslutning till
denna konvention icke strider emot vår möjlighet att stå neutrala i dylika
konflikter.

Det hava vi från utskottets sida utformat på sid. 48, och där påvisas, att
»denna betalningsskyldighets inträdande medför, under sådana förhållanden,
intet som helst ståndpunktstagande för vederbörande garantstater var för sig
i den konflikt, som givit anledning till lånet, utan dessa stater synas principiellt
och praktiskt behålla samma handlingsfrihet, som de skulle haft, därest nu förevarande
konvention icke varit för dem gällande. En anslutning till konventionen
från Sveriges sida innebär sålunda intet avsteg från den alltifrån början
hävdade svenska uppfattningen om förbundsmedlemmarnas behörighet att
själva pröva, om förutsättningarna för tillgripande av de i förbundsakten föreskrivna
maktåtgärderna enligt artikel 16 äro för handen.» Vi ansågo det
nödvändigt, att detta från utskottets sida klargjordes för riksdagen, eftersom
det icke skett i propositionen.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Med herr Engberg förenade sig herr Sävström.

Herr Lindberg: Herr talman! I mitt anförande vid den föregående frågans
behandling framhöll jag som ett önskemål, att Sverige bör söka bli befriat

Onsdagen den 18 mars.

43 Nr 20.

från sanktionsförpliktelserna enligt Nationernas förbunds pakt. Det faller då
av sig självt, att jag icke kan biträda ett förslag om nya förpliktelser för Sverige
på grund av medlemskapet i Nationernas förbund. Jag vill därför tillkännagiva,
att jag kommer att rösta mot ett godkännande av den föreliggande
propositionen.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Jag skall be att med hänvis ning

till utskottets motivering och till det anförande, som bans excellens herr
utrikesministern hållit i dag, få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Flyg, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta konstitutions- och statsutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförf aran det; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 7.

Härpå upptogs till behandling jordbruksutskottets utlåtande, nr 1, angående
reglering för budgetåret 1931/1932 av utgifterna under riksstatens nionde huvudtitel,
innefattande anslagen till jordbruksdepartementet ävensom i ämnet
väckta motioner.

På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragning av de särskilda
punkterna endast kantrubrikema skulle uppläsas utom i de fall, där reservation
avgivits.

Punkten 1.

Kades till handlingarna.

Punkterna 2—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Punkterna 9—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng.

en konvention
om finansiell
hjälp m.m.
(Forts.)

Nr 20.

44

Onsdagen den 18 mars.

Äng.
kurser i
trädgårdsskötsel.

Punkterna 17 oell 18.

Lades till handlingarna.

Punkterna 19—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 26—31.

Lades till handlingarna.

Punkterna 32—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36.

Lades till handlingarna.

Punkten 37, angående anslag till kurser i trädgårdsskötsel.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under punkten
35 av nionde huvudtiteln föreslagit riksdagen att till kurser i trädgårdsskötsel
anvisa för budgetåret 1931/1932 ett extra reservationsanslag av 21,700 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft de inom riksdagen
väckta likalydande motionerna nr 58 inom första kammaren av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl., och nr 229 inom andra kammaren av herr Lindmark
m. fl., i vilka motioner föreslagits, att riksdagen måtte besluta dels att
utöver det av Kungl. Majit äskade extra reservationsanslaget å 21,700 kronor
till kurser i trädgårdsskötsel ställa ytterligare 23,300 kronor till förfogande
för ändamålet, dels att det sålunda sammanlagda beloppet å 45,000
kronor skulle disponeras på sätt lantbruksstyrelsen i skrivelse den 14 augusti
1930 föreslagit.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å ovanberörda
motioner bifalla Kungl. Majits framställning i ämnet.

Uti en vid denna punkt avgiven reservation hade herrar Johan Bernhard
Johansson, Gabrielsson, Tjällgren, Bengtsson i Kullen och Weibull förklarat
sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen med bifall till ovanberörda
motioner måtte besluta dels att utöver det av Kungl. Majit äskade extra reservationsanslaget
å 21,700 kronor till kurser i trädgårdsskötsel ställa ytterligare
23,300 kronor till förfogande för ändamålet, dels att det sålunda sammanlagda
beloppet å 45,000 kronor skall disponeras på sätt lantbruksstyrelsen
i skrivelse den 14 augusti 1930 föreslagit.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Weibull: Herr talman! Vid denna punkt har jag jämte en del av

utskottets ledamöter avgivit en reservation. Det är i år många punkter i denna
huvudtitel, som anslagskrav icke kunnat bifallas på grund av utredningar.
Utredningen örn den högre och den lägre lantbruksundervisningen samt centralanstaltens
eventuella inordnande under dessa har man ej ännu tagit ställning till.
På denna punkt går utskottet på avslag å föreliggande motioner örn anslag för
trädgårdsodling i Norrland under hänvisning till att utredningen angående
den lägre lantbruksundervisningen ej föreligger behandlad av Kungl. Majit.

Onsdagen den 18 mars.

45

Nr 20.

Lantbruksstyrelsen har påpekat, att behovet av undervisning i trädgårdsodling
är så stark i Norrland, att nian utan att föregripa det beslut, sorn kan
föranledas av utredningen, borde i år kunna bevilja detta anslag. Motionärerna
hava också beaktat detta och i sin motion påpekat, hurusom man i Norrland
är synnerligen intresserad av att få till stånd en bättre undervisning i trädgårdsskötsel.

Kommunerna i Norrland hava velat lämna anslag till kurser för trädgårdsskötare
och till övriga kurser i trädgårdsskötsel, men hittills lia dessa anslag
ieke kunnat utnyttjas av brist på instruktörer. Han påvisar att medan man
icke kan intaga mer än högst ett tjugutal elever vid dessa kurser, har antalet
av dem, som anmält sig sedan 1920, uppgått till lägst 119 och högst 162 till
varje kurs. Det är alltså ett tydligt bevis på vilket intresse det finns där uppe
för undervisning i trädgårdsskötsel. Det finns i Norrland icke mindre förutsättningar
för odling av köksväxter och andra trädgårdsalster än i andra delar
av landet. De som sågo utställningen av frukt här i Stockholm i höstas,
fingo då bevis på att man även i den nordligaste delen av vårt land även kan
odla frukt av god kvalitet. Det är därför, som motionärerna påpekat, det
skulle vara till stort gagn, örn det redan i år beviljades det anslag lantbruksstyrelsen
tillstyrkt. Mångå elever från dessa trakter vilja söka sig ned till
trädgårdsskolan i Alnarp med dess högre utbildning, men då där fordras två
års praktik, och så länge möjlighet till sådan praktik saknas, kunna dessa unga
män icke komma dit för vidare utbildning. Jag tror därför, att det skulle
vara till stort gagn att man redan nu beviljade det belopp, som här föreslagits,
vilket belopp för övrigt ingår i de sakkunnigas förslag.

Jag anser också för min del, att det icke föreligger någon orsak till att
uppskjuta frågan på grund av att riksdagen icke tagit ställning till den lägre
lantbruksundervisningen i denna del. Första kammaren har redan antagit reservationen,
och det skulle sålunda vara önskligt, att även andra kammaren
gav denna handräckning till trädgårdsskötselns höjande i Norrland.

Jag tar mig därför friheten, herr talman, att yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Bengtsson i Kullen.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Utskottet delar fullständigt

motionärernas uppfattning, att undervisningen på detta område bör bli tillgodosedd.
Orsaken till att utskottet ställt sig avvisande och följt Kungl. Maj:t,
i vad Kungl. Maj:t föreslagit i propositionen, har varit den, att denna fråga
sammanhänger med frågan örn den lägre lantbruksundervisningen. Utskottet
har på nästan varje punkt, där motionärer väckt förslag örn utbrytning av någon
av de i sakkunnigbetänkandet upptagna frågorna, ställt sig avvisande. Vi
ha gjort det även här, och jag tror, att man icke bör bryta sönder detta betänkande,
förrän Kungl. Majit varit i tillfälle att pröva de olika förslagen och vi
fått se dem i ett sammanhang. Detta har varit orsaken till att först avdelningen
och sedan majoriteten i plenum ansett, att trots att behov föreligger, skulle
man icke nu bryta ut denna fråga, innan man får det stora förslaget i dess helhet
på kammarens bord och får se, hur det kommer att gestalta sig. Statskontoret
har haft samma uppfattning, men lantbruksstyrelsen har haft en annan.
Emellertid har Kungl. Majit haft samma uppfattning som statskontoret, och till
denna uppfattning har majoriteten inom utskottet anslutit sig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Det förefaller mig att detta

anslag icke är av den art, att det behöver göras beroende av den stora frågan
örn lantbruksundervisningens och trädgårdsundervisningens ordnande, som kom -

Ang.
kurser i
trädgårdsskötsel.

(Forts.)

Nr 20.

46

Onsdagen den 18 mars.

Ang.
kurser i
trädgårdsskötsel.

(forts.)

mer att bli föremål för riksdagens prövning. Jag ber att ur egen erfarenhet
på hithörande område få betyga, att man ständigt och jämt möter den frågan:
hur skola vi bära oss åt för att odla trädgårdsväxter? Det gäller icke bara
frukter och bär utan trädgårdsväxter i allmänhet. Det är omöjligt att inom
ramen av ett kortare samtal ge någon undervisning därom av större värde. Jag
vill också säga, att denna odling kräver dock litet speciella kunskaper och
kännedom om vissa finesser, som folk i allmänhet icke ha. Det är därför välbehövligt
med en undervisning i trädgårdsodling för menige man.

Jag behöver icke gå in på denna odlings värde för folkhushållningen i landet,
icke minst för de nordliga trakterna. Det gäller lika mycket odlingen av
köksväxter som odlingen av bär och ännu mer odlingen av frukt. Jag tror för
min del, att här finns verkligen en mission att fylla och att statsmakterna därför
böra ha anledning att giva ökat anslag.

Jag skall alltså be, herr talman, att med dessa korta ord få instämma i det
yrkande, som framställts av herr Weibull.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall
till den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Votering begärdes likväl av herr Weibull med flera av kammarens ledamöter,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes samt anslogs;

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
37 av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

§ 8.

Herr statsrådet Hamrin avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 184, angående pension åt landshövdingen S. H. Kvarnzelius; och

nr 185, angående pensionsförbättring åt vissa befattningshavare vid flottans
varv.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9.

Fortsattes föredragningen av jordbruksutskottets utlåtande nr 1.

Punkterna 38—40.
Lades till handlingarna.

Pwikterna 41—43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 18 mars.

47

Nr 20.

Punkterna 44—50.

Lädes till handlingarna.

Punkten 51.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 52, angående anslag till diverse behov vid veterinärhögskolan.

Uti punkten 45 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit dels framlagt
förslag angående det ordinarie förslagsanslaget till veterinärhögskolan
och staten för denna högskola, dels ock föreslagit riksdagen att till diverse
behov vid veterinärhögskolan anvisa ett extra reservationsanslag å 40,200
kronor.

I två inom riksdagen väckta lika lydande motioner nr 60 inom första kammaren
av herr Linders och nr 90 inom andra kammaren av herrar Hedlund,
i Häste och Sköld hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta att för beredande
av personlig arvodeshöjning å 1,600 kronor åt vardera av laboratorerna
vid veterinärhögskolan N. Lagerlöf och B. Carlström öka det av Kungl. Maj :t
föreslagna under nionde huvudtiteln upptagna ordinarie förslagsanslaget till
veterinärhögskolan med 3,200 kronor.

Utskottet hade uti punkten 51 av förevarande huvudtitel, angående Kungl.
Maj :ts framställning i fråga om ordinarie anslaget till veterinärhögskolan
m. m., till behandling upptagit jämväl ovanberörda motioner samt därvid förordat,
att medel ansloges till beredande av i förevarande motioner föreslagna
personliga arvodesförhöjningar för laboratorerna Lagerlöf och Carlström, dock
under uttalande att härför erforderligt belopp borde anvisas såsom extra anslag.

I nu föreliggande punkt hemställde utskottet, att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj :ts framställning i ämnet och ovanberörda motioner
till diverse behov vid veterinärhögskolan anvisa för budgetåret 1931/1932 ett
extra reservationsanslag av kronor 43,400.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herr Gustafson i Vimmerby,
som ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å ovanberörda motioner till diverse behov
vid veterinärhögskolan anvisa för budgetåret 1931/1932 ett extra reservationsanslag
av 40,200 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag har vid den förevarande
punkten fogat en reservation, och jag skall be att få anföra ett par ord örn densamma.

Motiveringen till nu förevarande punkt återfinnes i den näst föregående
punkten, som kammaren behandlat. Av densamma framgår, att veterinärhögskolans
styrelse vid åtskilliga tillfällen gjort framställning örn att fem laboratorer
vid högskolan skulle uppföras på ordinarie stat. Örn den saken har riksdagen
åtminstone vid ett tillfälle tidigare uttalat, att i betraktande av att dessa
befattningar måste anses vara övergångstjänster, man icke kan gå in för att
uppföra dem på^ ordinarie stat. Föredragande departementschefen har också i
fråga örn en anhållan från veterinärhögskolans styrelse, varav det föreligger ett
referat i årets statsverksproposition, erinrat, att han visserligen för sin del an -

Ang.

diverse behov
vid veterinärhögskolan.

Nr 20. 48

Onsdagen den 18 mars.

Äng.

diverse behov
vid veterinär -högskolan.
(Forts.)

Äng.

anslaget till
övriga utgifter
till
förekommande
och
hämmande
av smittsamma
sjukdomar
bland husdjuren.

ser, att dessa befattningshavare i och för sig skulle kunna vara förtjänta av en
något bättre löneställning än den, som för närvarande är för handen, men att
han också anser, att denna fråga icke nu bör avgöras utan att man därmed bör
låta anstå, till dess riksdagen får tillfälle att pröva densamma i det sammanhang,
den kan ha med 1928 års lönekommittés förslag.

Nu ha emellertid motionärer inom båda kamrarna tagit upp denna sak på
det sättet, att man föreslår, att tvenne av dessa laboratorer vid veterinärhögskolan
skulle tillerkännas ett personligt lönetillägg av 1,600 kronor vardera.
Såvitt jag förstår, skulle ungefär samma synpunkter som de, som statsrådet
lagt på denna fråga, jämväl kunna läggas på nu förevarande motioner, och
förty hade utskottet icke bort tillstyrka den i motionerna begärda personliga
löneförbättringen. Därtill vill jag för min del också lägga, att jag överhuvud
taget finner den nuvarande tidpunkten ganska illa vald, då det gäller att gå in
för löneförbättringar. Därmed vill jag för min del ingalunda säga annat än att
jag anser, att de personer, vilka det här är fråga örn, visserligen äro synnerligen
förtjänstfulla på sina verksamhetsområden men att man dock i varje fall borde
pröva denna sak i ett annat sammanhang, så mycket mer, som jag också måste
säga, att jag tror, att jordbruksutskottet icke förfogar över den expertis i avlöningsfrågor,
som man torde hava rätt att kräva, när man går in för en löneförhöjning,
som grundar sig enbart på av enskilda väckta motioner.

Nu gör jag mig visserligen icke några illusioner om, att jag skulle kunna få
kammaren att gå med på bifall till min reservation, men jag tillåter mig ändå,
herr talman, att yrka bifall till densamma.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Jag skall inskränka mig till
att med hänvisning till den av utskottet förebragta motiveringen yrka bifall till
utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner å de under
överläggningen förekomna yrkandena biföll kammaren utskottets hemställan i
förevarande punkt.

Punkterna 53—58.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59, angående anslaget till övriga utgifter till förekommande och
hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren.

I förslaget till riksstat för budgetåret 1931/1932 hade Kungl. Majit upptagit
ordinarie förslagsanslaget till övriga utgifter till förekommande och hämmande
av smittsamma sjukdomar bland husdjuren med oförändrat belopp 200,000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Nylander m. fl. väckt motion, nr 308, vari föreslagits, att
riksdagen måtte besluta, att förenämnda anslag måtte ökas med 12,000 kronor,
vilket belopp skulle i mån av behov dels överföras till anslaget för statens
veterinärbakteriologiska anstalt och dels utbetalas till andra veterinärbakteriologiska
laboratorier i riket som ersättning för därstädes under nästkommande
budgetår utförda undersökningar av smittsam kastning hos nötkreatur
och häst.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å ovanberörda
motion bifalla Kungl. Majlis förslag.

Onsdagen den 18 mars.

49

Nr 20.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Nylander: Herr talman! Jag är övertygad, att många, ja kanske

de flesta av denna kammares ledamöter äro något förvånade över, att jag väckt
denna motion, och mitt förfaringssätt kanske därför tarvar en liten förklaring.
I egenskap av så kallad teaterbonde har jag haft tillfälle att titta litet bakom
kulisserna evad avser de bekymmer och stora förluster, som den smittosamma
kastningen förorsakar våra jordbrukare. Jag hade i början av januari anledning
att vända mig till en fackman på veterinärområdet, och då jag samtalade
med honom, kom jag snart underfund med, att ett mycket viktigt led i bekämpandet
av denna sjukdom är ställandet av en tidig diagnos. Detta har också
i facklitteraturen ofta påpekats. I flera nummer av »Lantmannen» i år hava
exempelvis behandlats den i Amerika använda så kallade Pennsylvaniametoden.
Vederbörande, med vilka jag hade anledning att förhandla i denna sak,
påpekade, att många lantbrukare draga sig för de kostnader, som äro förenade
med de blodprovundersökningar, som äro nödvändiga för att konstatera smittans
vidare spridning. Han framhöll, att det kunde vara önskvärt att få befrielse
från dessa avgifter. I anledning därav satte jag mig i förbindelse med
en känd vetenskapsman på det veterinära området, som hade vänligheten hjälpa
mig med uppsättande av den motion, som nu behandlats i jordbruksutskottet,
och vilken undertecknats av jag tror en tiondel av kammarens ledamöter, så
gott som alla jordbrukare. Det har för mig sedermera från olika håll. både
veterinärer och jordbrukare, framhållits, att man var mycket belåten med, att
denna motion framkommit. Men desto mera besvikna, hava både jag och säkerligen
många andra blivit, när man nu tagit del av jordbruksutskottets förslag,
enligt vilket motionen avstyrkes. Man finner då, att utskottet hänvisat till den
utredning, som pågår, och det lagförslag om epizootiförordning, som är ute
på remiss.

Från lantbrukarhåll framhålles ju ofta, att de åtgärder, som vidtagits vid
förra riksdagen och även nu till förmån för vårt jordbruk, äro lagda på lång
sikt, men att det viktigaste är att få fram åtgärder, ägnade att lätta jordbruket
i dess just nu svåra och betryckta läge. Det är då litet egendomligt att finna,
att en motion, som denna, vilken i alla fall siktar på att, låt vara i liten men
dock i någon mån, hjälpa en del jordbrukare, vilkas kreatur råkat ut för denna
sjukdom, avstyrkes av jordbruksutskottet med hänvisning till en pågående utredning.
Vad denna beträffar tror jag icke, att det skulle skada, om kammarens
lantmän ville taga del av det förslag, som är ute på remiss. Jag skulle
misstaga mig mycket, om icke det i flera punkter verkar nog så avskräckande
och örn det icke är av sådan karaktär, att det näppeligen i föreliggande skick
kan antagas. Jag hänvisar allenast till §§ 6, 7 och 105, som innehålla en hel
del bestämmelser, som jag antager, att varken jordbrukarna eller veterinärerna
kunna finna ändamålsenliga. Under sådana förhållanden torde det vara ganska
tvivelaktigt, om förslaget kan i sitt föreliggande skick antagas, och huruvida
det icke kommer att draga ut på tiden, innan det kommer på kamrarnas
bord. Under alla förhållanden lärer det icke komma till behandling förrän
nästa år. Under tiden sprider sig denna sjukdom, som av många av denna
kammares ledamöter förklarats nästan vara värre än både mill- och klövsjukan
samt tuberkulosen.

Nu kan man ju invända, att förslaget i motionen innebär endast en obetydlig
lättnad för jordbrukarna, ty den största kostnaden vid dessa undersökningar
ligger i själva veterinärbesöket. Det kan vara riktigt. Men en åtgärd i den
av mig föreslagna riktningen skulle dock göra en hel del besparingar för många
lantmän och även underlätta veterinärernas strävan att förmå jordbrukarna att
företaga sådana blodprovsundersökningar.

Andra hammarens protokoll 1981. Nr 20. 4

Äng.

avslaget till
Övriga utgifter
till
förekommande
och
hämmande
av smittsamma
sjukdomar
bland husdjuren.

(Forts.)

Nr 20.

50

Onsdagen den 18 mars.

Äng.

anslaget filt
övriga utgifter
till
förekommande
och
hämmande
av smittsamma
sjukdomar
bland husd
juren.
(Forts.)

Ur statsfinansiell synpunkt spelar förslaget icke någon så stor roll. Den
summa, som vi föreslagit och som baserats på de undersökningar, som förlidet
år vidtagits, med tillägg av en viss procent, uppgår till 12,000 kronor. Man
borde val för övrigt kunna hava väntat av jordbruksutskottet, att det dock angående
denna motion hade begärt ett utlåtande från framför allt medicinalstyrelsen
och även lantbruksstyrelsen. Då riksdagsarbetet hunnit så långt och det
icke borde erbjuda någon större fara för dess förlängning, att jordbruksutskottet
begärde ett sådant utlåtande från de av mig nämnda tvenne verken, så är
jag djärv nog att — trots att jordbruksutskottet är enhälligt — föreslå, att
denna punkt till utskottet återremitteras, så att utskottet får tillfälle att inhämta
de nämnda ämbetsverkens yttranden.

Jag dristar mig därför, herr talman, att yrka återremiss på denna punkt till
jordbruksutskottet.

I detta anförande instämde herrar Aronson, Gustafson i Kasenberg, Petersson
i Lerbäcksbyn, Hollertz och Nilsson i Antnäs.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Även örn ett återremiss yrkande

skulle bifallas, tror jag, att det icke kommer att ändra jordbruksutskottets
ställning. Det är väl icke vanligt, när ett utskotts alla ledamöter äro
ense örn att avslå en motion, att utskottet då remitterar denna till myndigheterna.
Vi hava i år varit olyckliga därutinnan, att vi haft en hel massa, som
vi besvärat vederbörande myndigheter med. Men det har åtminstone förekommit
fall, då meningarna varit delade. Men på denna punkt hava meningarna
icke varit delade, utan alla hava varit ense om, att när det finnes ett lagförslag,
som är föremål för Kungl. Maj:ts prövning, bör man icke även här bryta
ut en liten detalj, som återfinnes i lagförslaget. Jag är den förste att erkänna,
att det behöver göras något här, men jag kan icke vara med örn att man nu utbryter
denna sak.

Om det skulle bliva så, att den smittosamma kastningen blir hänförd till de
vanliga smittosamma sjukdomarna, för vilka ett anslag utgår, behöves det icke,
som i motionen föreslagits, ett extra anslag på 12,000 kronor för detta ändamål.

Jag ber att få säga, att även örn ärendet återremitteras, kommer resultatet
att bliva ungefär detsamma. Men det är väl mycket att begära, att för varje
motion, som väckes i riksdagen, skall man infordra vederbörande myndigheters
yttranden, även örn samtliga utskottets ledamöter äro eniga örn avslag på motionen.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet von Stockenström: Herr
talman! Jag skall icke gå in på någon diskussion i denna punkt, utan jag vill
bara erinra örn, att första kammaren redan fattat beslut i ärendet. Ett beslut
örn återremiss från andra kammaren torde icke kunna leda till annat än att
utskottet kommer att hemställa, att andra kammaren måtte fatta beslut i ärendet,
eftersom beslut redan fattats i första kammaren.

Herr Nylander: Herr talman! I anledning av vad jordbruksutskottets

ärade ordförande framhöll vill jag erinra örn, att jag icke kan finna annat än
att en utbrytning på denna punkt mycket väl skulle låta sig göra utan att på
något sätt föregripa den pågående utredningen. Jag har förvissat mig örn detta
genom samtal med personer med ingående kännedom på detta område, som
ansett den av mig föreslagna åtgärden mycket lämplig, även örn den skulle betyda
en utbrytning på denna punkt.

Med hänsyn till vad herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

Onsdagen den 18 mars.

51

Nr 20.

anförde, att frågan är redan avgjord i första kammaren — ett förhållande, som
jag icke kände till — ber jag att få återtaga mitt yrkande och tillåter mig i
stället att yrka bifall till motionen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav till en
början propositioner beträffande yrkandet örn ärendets återförvisande till utskottet
för ny behandling, nämligen dels på bifall till berörda yrkande, dels
ock på avslag därå; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i
den senare propositionen.

I anledning härav framställde herr talmannen beträffande utskottets hemställan
i förevarande punkt propositioner dels på bifall till berörda hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Punkterna 60—62.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 63—70.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 71—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 75—77.

Lades till handlingarna.

Punkterna 78—80.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 81—94.

Lades till handlingarna.

Punkten 95.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 96—-98.

Lades till handlingarna.

Punkterna 99—104.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 105.

Lades till handlingarna.

Punkten 106.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 107—109.

Lades till handlingarna.

Äng.

anslaget till
övriga utgifter
till
förekommande
och
hämmande
av smittsamma
sjukdomar
bland husdjuren.

(Forts.)

Nr 20.

Äng.

statsbidrag
titt nyodling
och betesförbättring
å
ofullständiga
jordbruk.

52

Onsdagen den 18 mars.

Punkterna 110—Ilo.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 114.

Lades till handlingarna.

Punkten 115.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 116—118.

Lades till handlingarna.

Punkten 119.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 120, angående statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga
jordbruk.

Under punkten 112 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att för utlämnande under 1932 av statsbidrag till nyodling och betesförbättring
å ofullständiga jordbruk anvisa för budgetåret 1931/1932 ett
extra reservationsanslag av 1,100,000 kronor, därav intill 300,000 kronor finge
användas till utlämnande av statsbidrag till betesförbättringar, med rätt dock
för Kungl. Majit att, därest förhållandena skulle därtill giva anledning för
sistnämnda ändamål taga i anspråk större belopp av ifrågavarande anslag.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta motioner, nämligen:

de lika lydande motionerna nr 143 inom första kammaren av herr Tjällgren
m. fl. och nr 314 inom andra kammaren av herr Svensson i Grönvik m. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen för utlämnande under 1932 av statsbidrag till
nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk måtte anvisa ett extra
reservationsanslag av 1,500,000 kronor för budgetåret 1931/1932, därav intill

500.000 kronor finge användas till utlämnande av statsbidrag till betesförbättringar
och 100,000 kronor till stenröjning av redan odlad jord; samt

motionen nr 27 inom andra kammaren av herr Sandberg m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen måtte besluta att för utlämnande under år 1932 av statsbidrag
till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk anvisa för budgetåret
1931/1932 ett extra reservationsanslag av 1,200,000 kronor, därav intill

300.000 kronor finge användas till utlämnande av statsbidrag till betesförbättringar,
med rätt dock för Kungl. Majit att, därest förhållandena skulle
därtill giva anledning, för sistnämnda ändamål taga i anspråk större belopp
av ifrågavarande anslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med anledning av Kungl. Majits
förevarande framställning och ovanberörda motioner för utlämnande under
1932 av statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk
anvisa för budgetåret 1931/1932 ett extra reservationsanslag av 1,200,000 kronor,
därav intill 400,000 kronor finge användas till utlämnande av statsbidrag
till betesförbättringar, med rätt dock för Kungl. Majit att, därest förhållandena
skulle därtill giva anledning, för sistnämnda ändamål taga i anspråk
större belopp av ifrågavarande anslag.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Elof B. Andersson,
Johan Bernhard Johansson, Gabrielsson, Tjällgren, Andersson i Grimbo och

Onsdagen den 18 mars.

Nr 20.

Bengtsson i Kullen, vilka ansett, att utskottets motivering bort hava annan i
reservationen angiven lydelse.

Sedan punkten föredragits anförde:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Vid denna punkt Ilar jag jämte

några andra av kammarens ledamöter väckt en motion, vari föreslås samma
anslagsbelopp som av lantbruksstyrelsen här föreslagits, dock med den ändringen,
att det belopp, som skulle kunna användas för stenröjning av redan odlad
jord, föreslås höjt från 50,000 till 100,000 kronor.

Då det gäller att avgöra, vilket som hax den största betydelsen av de båda
arbetsslagen, nyodling och betesförbättring, får jag säga, att det förefaller, som
örn betesförbättring har givit större ekonomiskt utbyte, och att man därför
bör lämna större anslag därtill än förut. I det fallet har också utskottet gått
med på en utökning av Kungl. Maj:ts förslag med 100,000 kronor. Men jag
undrar, örn det icke vore klokt att gå så långt, som lantbruksstyrelsen föreslagit,
och höja beloppet till 500,000 kronor. Jag har också observerat, att utskottet
ej enligt Kungl. Maj:ts förslag medgivit Kungl. Maj:t rätt att, örn så
skulle påfordras, för ändamålet taga i anspråk större belopp av anslaget. Utskottet
torde väl med hänsyn till att det höjt summan med 100,000 kronor ansett
sig icke böra ifrågasätta en ytterligare höjning eller en sådan utvidgning
av Kungl. Maj:ts rätt, som i propositionen ifrågasatts.

Jag vill nu närmast säga ifrån, att jag icke tänker påyrka någon höjning
av det slutbelopp, utskottet föreslagit. Men jag tror, att det kunde vara skäl
att litet närmare beröra den detalj i förslaget, som avser stenröjning. Att
detta anslag utgår av det belopp, som är utanordna! för nyodling, är icke alldeles
riktigt, ty anslaget som sådant skall ju utgå till stensprängning på redan
odlad jord. Det är alltså icke nyodling, som avses, utan det är den åker, som
redan är odlad, som skall röjas från sten. Jag vill icke återkalla minnet av
den strid, vi hade på denna punkt förra året, då anslaget som sådant första
gången beviljades. Men jag undrar, örn det icke vore skäl i att taga under
förnyad omprövning, huruvida man icke borde utöka detta anslag till 100,000
kronor. Då man säger, att detta anslag icke är nationalekonomiskt klokt, och
att man icke skall kosta på statsanslag på sådant, emedan det icke är räntabelt,
så undrar jag ändå, örn icke denna lilla uppmuntran -—- ty det är ingenting annat
än en uppmuntran till dessa idoga jordbrukare, som försöka förbättra
driften på sina jordbruk — är en åtgärd, som vi böra stödja i större utsträckning,
än som varit fallet under innevarande år. Vid lantbruksveckans öppnande
hölls ett föredrag, däri det talades om jordbrukets mekanisering. Jag
erinrar örn att detta anslag ger en möjlighet för dem, som icke tidigare haft
möjlighet därtill, att använda sig av maskiner i jordbruksdriften, ty det är
uteslutet att använda sig av maskindrift i egentlig mening på sådan åkerjord,
där det finns sten. Jag anser, att man av den anledningen borde kunna gå
med på en utökning av detta anslag.

Vad sedan beträffar själva anslagets art, så har ju den kungörelse, efter
vilken det utgår, fått en otydlig formulering — förlåt uttrycket — ty genom
denna formulering försvåras åtkomsten av anslaget. Jag undrar, örn denna
formulering kan vara så lycklig. Den kan ju kanske försvaras med det beslut,
som fattades föregående år, och den strid, som då stod i denna fråga.
Men ett uttryck sådant som »kan antagas sakna» är väl ändå ett något märkvärdigt
uttryck i en kungörelse? Jag hyser samma uppfattning, som har
kommit till uttryck i reservationen, nämligen att på den punkten bör man
verkställa en ändring, som icke utesluter möjlighet att få hjälp av detta anslag,
även örn det skulle finnas odlingsbar mark på jordbruket i fråga men

Äng.

statsbidrag
till ny odling
och betesförr
bättring å
ofullständiga
jordbruk.
(Fort*.)

Xr 20. t, t

Onsdagen den 18 mars.

Arn/.

Malsbidrag
lill nyodling
och betesförbättring
ä
ofullständiga
jordbruk.
(Forts.)

vederbörande finner det mera ekonomiskt fördelaktigt att först rensa upp den
redan odlade jorden, innan han börjar nyodla.

Jag skall därför tillåta mig, herr talman, att yrka bifall till reservationen,
som förutsätter en ändring i kungörelsen, men med det tillägget, att i motiveringen
på sidan 84 i utskottets utlåtande nedersta stycket får följande lydelse:
»Av den till nyodling avsedda delen av ifrågavarande anslag torde

100,000 kronor böra få beräknas för stenröjning å redan odlad jord.» Jag
föreslår alltså, att orden »såsom för närvarande» utgå och beloppet 50,000
ändras till 100,000.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen å förevarande
punkt med den ändring i motiveringen, som jag här redogjort för.

Herr Petersson i Broaryd instämde häruti.

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Skillnaden mellan utskottets utlåtande
och den här ifrågavarande kungörelsen å ena sidan samt reservanternas
förslag å den andra är ju egentligen bara den, att enligt utskottets förslag
skall icke bidrag för stenröjning utgå i sådana fall, då det finns även sådan
jord, som kan lämpa sig för att nyodla och stenröja. Vi reservanter ha den
uppfattningen, att bidrag bör utgå även i sådant fall, då det icke finns tillgång
till annan jord än den som redan är odlad. Det bör ju också vara ett
stort intresse för ägaren av en jordbruksfastighet att han får renröjd den jord,
som redan är odlad, för att lättare kunna bruka densamma. Jag kan icke
förstå, att det kan vara någonting, som bör lägga hinder i vägen för erhållande
av dylikt anslag under detta förhållande.

Nu är det ju så, att reservationen sådan den här föreligger icke går ut på
något högre anslag, än vad utskottet föreslår. Det gäller precis samma belopp;
det är endast motiveringen, som skiljer sig från utskottets. Enligt uppgift
har första kammaren nu antagit reservationen, och jag skall därför be
att få uttala den förhoppningen, att även andra kammaren går med på att bifalla
reservationen, till vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall i det
skick, den här föreligger, utan något som helst tillägg eller ändring.

Herr Sköld: Herr talman! Det kanske icke finns någon anledning att orda
örn herr Svenssons i Grönvik yrkande nå en ändring i motiveringen beträffande
vissa siffror. Sedan t. o. m. en så stor entusiast för stenröjningsanslaget
som herr Bengtsson i Kullen icke kunnat ansluta sig till det yrkandet, så kanske
det icke är anledning att vidare syssla med detsamma. Jag skulle dessutom
vilja fästa herr Svenssons uppmärksamhet därpå, att det skulle kunna
tänkas, att örn denna kammare beslutar skriva 100,000 kronor i motiveringen,
under det första kammaren har fattat beslut örn 50,000 kronor, så kommer hela
beloppet att falla bort i riksdagsskrivelsen, och det blir enligt gängse riksdagskutym
ingenting alls nämnt därom. Jag ber herr Svensson i Grönvik en
liten smula betänka konsekvensen av det förslag, han här kommit med.

Jag ber därefter att få yttra några ord om den reservation, vars talan nu
förts av herr Bengtsson i Kullen. Som kammarens ledamöter erinra sig, var
det för något år sedan en ganska skarp strid här i kammaren om den frågan,
huruvida en del av förevarande anslag skulle användas för stenröjning. Den
var ingen partifråga; partierna sprucko där ömkligt. Men resultatet blev, att
de, som voro anhängare av den uppfattningen, att en del av detta anslag skulle
användas till stenröjning, fingo majoritet. Det anmärktes från motståndarnas
sida, till vilken jag hörde, att det skulle komma att visa sig vara förenat med
mycket stora svårigheter att utforma närmare bestämmelser rörande detta anslag.
Nu kommer man och klagar över att bestämmelserna äro bristfälliga.

Onsdagen den IS mars.

55 Nr 20.

Det finns ingen möjlighet att avgöra, om detta är sant eller örn det icke är
sant, ty det föreligger icke någon utredning på den punkten. Jag ber kammarens
ledamöter observera, att det icke på något håll finns förslag örn den
ändring rörande bestämmelserna, som reservanterna här föra fram. Det återfinnes
icke i lantbruksstyrelsens uttalande, det finns icke i Kungl. Maj :ts
proposition, och det finns icke någon motion i ärendet, utan reservanterna hava
på rak arm kommit och fört fram detta ändringsförslag. Jag nämnde nyss,
att det har förutsagts, huru svårt det skulle bli att utforma dessa bestämmelser.
När man nu vet, huru svårt det är att få dessa bestämmelser goda, skall
man då gå åstad och på ett så löst framkommet jakande som det, som föreligger
i reservationen, ge Kungl. Maj :t ett direktiv, varom vi faktiskt icke veta,
vart det leder?

Jag vill också fästa uppmärksamheten på att detta förslag ju icke har kunnat
biträdas av halva antalet högerrepresentanter i utskottet. Det har alltså
varit en kompakt majoritet i utskottet emot att på detta lättvindiga sätt föra
fram en ändring av bestämmelserna.

Jag tror, att jag icke behöver anföra mer i saken. Jag tror, att det sagda
bör vara tillräckligt för att göra klart för kammarens ledamöter, att man
står absolut på den säkraste sidan, om man vägrar bifalla reservationen.

Jag tillåter mig, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Avg.

statsbidrag
till nyodling
och betesförbättring
a
ofullständiga
jordbruk.
(Fort».)

Herr Petersson i Lerbäcksbyn: Herr talman! Att det redan från början

rått olika meningar om önskvärdheten av det särskilda anslag, vi här diskutera,
känner jag, och jag får säga, att det kan jag till nöds förstå. Men sedan riksdagen
en gång har beslutat att bevilja anslag för ändamålet, och då någon
ändring i det förhållandet ju icke av någon nu ifrågasättes, så förefaller det
mig, som örn man också borde kunna vara överens örn att det anslag, som utgår,
skall komma till bästa möjliga användning. Genom de villkor, som i den
kungl, kungörelsen förknippats med detta anslag, bär användningen i två viktiga
avseenden begränsats på ett sätt som försvårar ett rationellt utnyttjande
av anslaget. Därpå föreligger bl. a. det beviset, att från det hushållningssällskap,
som från början särskilt intresserat sig för denna sak, nämligen Älvsborgs
läns södra hushållningssällskap, har till Kungl. Majit ingivits en ansökning,
däri man begär, att den nu gällande kungörelsen skall så ändras, att
statsbidrag till stenröjning även måtte kunna utgå, »dels för den i övrigt berättigade
jordbrukare, vilken icke saknar tillgång till odlingsbar jord, dels för
kostnader icke allenast för borrning och anskaffning av ammunition vid sprängning
av sten utan även för arbetet med bortföring av såväl sprängsten som sådan
sten, som icke är behövligt att spränga».

Över denna ansökan har statens egnahemsstyrelse avgivit yttrande. Jag vet
icke, örn man i utskottet haft tillgång till detta yttrande, men det är i varje
fall för behandlingen här, tycker jag, av rätt stort intresse att veta, att egnahemsstyrelsen
enhälligt har tillstyrkt hushållningssällskapets framställning,
och att man i fråga örn beräkningen av kostnaderna säger, »att då vid upprättande
av kostnadsförslag för nyodling och betesförbättring kostnaden för
alla arbeten får medräknas, synes i konsekvens härmed vid stenröjning kostnaderna
för stenbrytning och stenens bortförande böra medräknas. Från olika
håll har», fortsätter egnahemsstyrelsen, »framhållits, att svårigheter möta att
beräkna kostnaderna för stenröjning, men dessa svårigheter förekomma även
och kanske i ännu högre grad vid uppgörande av kostnadsförslag till vissa
nyodlingar där jämväl stenröjning kan förekomma. Några oöverstigliga svårigheter
torde icke möta vid kostnadsför,slagens uppgörande vare sig rörande
nyodling eller stenröjning».

Och i det andra avseendet, d. v. s. förutsättningen för alf en jordbrukare

Kr iO.

56

Onsdagen den 18 mars.

Ang.

iiaisbidrag
till nyodling
och betesjörbättring
å
ofuUttändiga
jordbruk.
(Forts.)

överhuvud taget skall få del av detta anslag, säger egnahemsstyrelsen: »Styrelsen
anser, att det skulle vara ytterst värdefullt, om statsbidrag kunde utgå
för stenröjning även å sådana ofullständiga jordbruk, där odlingsmark finnes.
Statsbidrag borde sålunda kunna ifrågakomma, därest t. ex. vid uppgjord
plan konstateras, att såväl stenröjning som nyodling erfordras för att
vinna ett i möjligaste mån fullständigt jordbruk. Även örn den stenbundna
åkern i vissa fall med fördel kan användas till betesmark, torde den dock i
andra fall vara erforderlig såsom fastmarksjord, där odlingslägena helt eller
till övervägande del utgöras av lågmark.»

Då herr Sköld mot reservanternas framställning åberopat, att något yttrande
från lantbruksstyrelsen icke föreligger, så vill jag hänvisa till att här föreligger
dock från en annan myndighet, statens egnahemsstyrelse, ett utlåtande,
som tillstyrker en ändring i den riktning som av reservanterna förordas. Nu
är, efter vad jag tror mig veta, hushållningssällskapets framställning alltjämt
beroende på prövning hos Kungl. Majit. Jag begagnar tillfället att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet ställa en vördsam vädjan att
behandla den ifrågavarande framställningen med välvilja. Och då jag utgår
ifrån, att ett bifall till utskottets förslag skulle försvåra för Kungl. Majit
att tillmötesgå framställningen, men att det skulle utgöra ett värdefullt stöd
för denna, örn andra kammaren ville uttala sig på det sätt som första kammaren
redan har gjort, nämligen genom att bifalla reservationen, så anhåller jag,
herr talman, att få yrka bifall till denna.

Herr Carlström: Herr talman! I likhet med herr Svensson i Grönvik är

jag från en bygd, som är rik på stenbunden mark. Jag tror dock icke att det
är så mycket att stå efter den mekanisering av jordbruket, som herr Svensson
förordade. Jag vill erinra örn, att rubriken, när det gäller detta anslag, lyder
»Statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk».
Som herr Sköld sade nyss, var denna fråga, örn vi skulle gå in för anslag
till stenbrytning, föremål för ganska mycket överläggning under föregående
år, och jag är ännu icke säker på, att det är riktigt lyckligt, att man har smugit
in detta anslag just under denna rubrik, ty skall det verkligen bliva något
bevänt med den stenbrytningen och den »mekaniseringen», herr Svensson i
Grönvik, då räcka icke 100,000 kronor långt. När jag farit omkring i min
hembygd och sett vad våra förfäder uträttat på detta område utan anslag, så
har jag fått den känslan, att här måste det hava varit så att säga en personlig
lust och vilja, som nästan övergått allt förstånd, som har kunnat förmå
människorna till att göra så enorma ansträngningar för att få bort stenen och
lägga upp den i så kolossala stengärdsgårdar, som man får se, och då tycker
jag, att vad som är kvar är icke så ofantligt mycket, att man skall komma
och säga, att nu måste man även här ingripa med statshjälp. Jag nästan
blygs för det. Jag anser således, att man här har ett anslag, som gäller ett
helt annat ändamål. Och att nu utvidga möjligheterna att från detta anslag
erhålla hjälp till stenröjning anser jag ej vara riktigt. Jag tror, att det är
farligt, om man verkligen vill komma någon vart med denna nyodling, att
här utöka anslaget för stenbrytning steg för steg, ty det måste bli följden,
örn det skall bliva av något värde. Jag tror därför det varit bättre, örn motionärerna,
ifall de nu velat gå in för detta, begärt ett särskilt anslag för stenbrytning
i stället för att sticka in denna post i detta, som är avsett för något
helt annat. Det är också detta som gjort, att jag inom utskottet icke har kunna
gå med på motionärernas förslag i detta avseende.

Kammaren torde finna, att vi inom utskottet föreslagit en höjning med

100,000 kronor, och det hava vi lagt till betesförbättring. Jag tror det är en
uppgift, som man verkligen i dessa tider har all anledning att från statens sida

Onsdagen den 18 mars.

Nr 20,

ägna uppmärksamhet åt, oell att i det fallet söka få lantbrukarna, när det finns
möjlighet därtill, att gå över på den linjen, och jag tror, att mången stenbunden
åker i småländska bygder skulle kunna ge realiter betydligt mera avkastning
genom att läggas ut till betesmark än genom att man försöker få bort stenen
på den för att erhålla mera jord. Man skall låta detta anslag utgå till
vad det är avsett för, och vill man nu verkligen bevilja anslag för stenbrytning,
så bör man enligt min mening gå fram på en särskild linje för den saken.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det förefaller, som örn vi skulle
vara allt för högfärdiga för att kunna samla oss örn detta, när herr Carlström
säger, att han blyges över att få ett anslag i detta fall. Det gör icke jag, ty
det vore verkligen välförtjänt för dessa, som arbeta och göra så stora personliga
insatser, herr Carlström, örn de lyckades få litet till ammunition och till
själva borrningen; det är ingenting att blygas över. Jag tycker det är en heder
att kunna kämpa för att dessa, som så målmedvetet och alldeles oegennyttigt
arbeta för att förbättra den svenska jorden, också få en uppmuntran, ty
det är ingenting annat än en uppmuntran det gäller. Därför har jag ingen anledning
att blygas över denna anhållan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, 2:o) bifall
till samma hemställan med godkännande av den motivering, som föreslagits i
den vid punkten fogade reservationen samt 3:o) bifall till utskottets hemställan
med godkännande av den motivering, som under överläggningen påyrkats
av herr Svensson i Grönvik; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr
Bengtsson i Kullen, varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka därvid den
under 2:o) angivna antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed
blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd samt
anslagen:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
120 av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med godkännande
av den motivering, som föreslagits i den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 90 ja och
95 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan med godkännande av
den motivering, som föreslagits i den vid punkten fogade reservationen.

Äng.

statsbidrag
till nyodling
och betesförbättring
å
ofullständiga
jordbruk.

(Forts.)

Jfr 20.

Onsdagen den 18 mars.

Äng.

slagsvärd å
enskildas
skogar i
lappmarkerna
samt Särna
och Idre
socknar.

58

Punkten 121.

Utskottets hemställan bifölls.

Punk tern a 122—124.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 125—134.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 135.

Lades till handlingarna.

Punkterna 136—138.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid härpå skedd föredragning av punkten 139, angående anslag till främjande
av skogsvård å enskildas skogar i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar,
begärdes ordet av

Herr Ericsson i Sörsjön, som yttrade: Herr talman! Då jag utav en viss
anledning begärt ordet för att säga några få ord i den föreliggande frågan, känner
jag först och främst ett behov av att få uttala mitt tack till utskottets
ärade ledamöter, som så välvilligt behandlat den motion, vilken jag jämte en
annan av kammarens ledamöter har framfört. I denna motion ha vi hemställt
örn ett anslag av 50,000 kronor till befrämjande av skogsvård å skogarna under
lappmarkslagstifklingen. Jag kan ju också i detta sammanhang säga, att
jag icke haft någon egentlig anledning att gå emot utan tvärtom att förorda
bifall till den motion, som framförts i kammaren av herr Näslund, enär jag
också gärna sett, att anslaget höjts till 100,000 kronor. Jag hade dock med
tanke på resultatet av den motion, som jag väckte vid 1929 års riksdag, ansett,
att det skulle vara ganska omöjligt att nu få igenom ett högre anslag
än på 50,000 kronor. Nu kommer i alla fall detta från 20,000 till 50,000
kronor förhöjda anslag att åtminstone i viss utsträckning bidraga till att öka
arbetstillfällena i de bygder, som komma att beröras av detsamma.

Det var egentligen inte för att säga detta som jag begärde ordet, utan jag
begärde ordet för att rikta en vördsam hemställan till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet. Det är ju så, att år 1924 beslöts för första
gången här i riksdagen att utanordna ett särskilt anslag av 20,000 kronor
för skogsvården å dessa skogar, och enligt den proposition, som då bifölls,
blev det uttalat, att domänstyrelsen skulle omhänderhava anslaget i fråga och
utanordna medel i enlighet med av Kungl. Haj:t meddelade föreskrifter. Nu
tillämpas dessa ^föreskrifter av domänstyrelsen på det sättet att bidrag lämnas
endast till sådana skogsmarker som äro att anse såsom varande av skyddsskogs
natur. Åtminstone tillämpas föreskrifterna på detta sätt i fråga örn de
enskildas skogar i Särna och Idre socknar i Kopparbergs län, vilka skogar
utgöra en del av området under lappmarkslagstiftningen. Jag vill icke göra
gällande, att domänstyrelsen tillämpat föreskrifterna på ett annat sätt än
Kungl. Maj :t har bestämt, men vad jag däremot vill göra gällande är, att föreskrifterna
medföra en viss orättvisa emot en del av skogsägarna, som sortera
under denna lagstiftning. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på att somliga
av dessa enskilda skogsägare icke kunna komma i åtnjutande av bidrag
från lappmarksskogamas skogsvårdsanslag just därför att deras skogsmark

Onsdagen den 18 mars.

59

Nr 20.

icke betraktas såsom varande svårföryngrad skog. Ett ganska märkligt för- Äng. ■
hållande föreligger alltså i detta avseende. De kunna icke erhålla skogsvårdsbidrag
från anslaget till lappmarksskogarna och icke heller kunna de vända skogar i
sig till skogsvårdsstyrelsema för att få bidrag av de anslag, som stå till lappmarkernaskogsvårdsstyrelsemas
förfogande, utan de äro helt och hållet utestängda från samt Sama
att få någon del i de anslag, som staten beviljat för skogsvårdens befrämjande. socknar.
Det förefaller också ganska egendomligt, att medan de enskilda skogarna i (ports.)
Särna och Idre socknar, som det nu närmast är fråga om, hänförts under en
särlagstiftning för svårföryngrade skogar, få somliga, när de söka anslag till
skogsvårdens befrämjande och skogsvårdsanslag, som utgå till lappmarksskogarna,
det beskedet, att de icke kunna få anslag, därför att deras skogsmark
är så pass produktionskraftig, att den icke kan hänföras under rubriken skyddsskog.
Det är visserligen icke ett så stort antal av dessa, som det här gäller,
men orättvisan blir icke mindre utav denna anledning för dem, som på grund
av bestämmelserna bliva uteslutna från att få bidrag av anslaget.

Jag skall också anföra ett annat exempel. Det är ju så, att skogsägarna i
allmänhet och särskilt de, som det nu är fråga örn, ha sina skogsområden uppdelade
i åtminstone två från varandra skilda skiften. Det ena skogsskiftet
ligger kanske i ett mera exponerat läge, och för det kan man alltså erhålla bidrag
från detta anslag, men för det skogsskifte, som ligger i en sådan trakt,
där marken är mera produktionskraftig, kan man icke få bidrag från anslaget
i fråga. Nu kan det emellertid förhålla sig på det sättet, att skogsägaren
i allra största utsträckning har utfört avverkningar på det skogsskifte, som
ligger inom det mera bördiga och produktionskraftiga området och som därför
icke anses vara av skyddsskogs natur, och är det alltså nödvändigt för honom
att han där först och främst utför de skogsvårdande arbetena. Övergår man
till att betrakta det sätt, som domänstyrelsen praktiserar, när det gäller att
utföra skogsvårdsarbeten, finner man, att domänstyrelsen utför dessa skogsvårdande
arbeten i sådana trakter, som dessförinnan övergåtts med avverkning.
Det systemet vill jag för min del säga är alldeles riktigt men jag menar
också, att de enskilda skogsägare, som sortera under lappmarkslagstiftningen,
skola få rätt att få använda bidrag från anslaget på det sätt, som de anse vara
lämpligast, och som medför bästa möjliga resultat.

För att ernå större rättvisa är det nödvändigt att man icke kräver att skogsmarken
skall vara av skyddsskogs karaktär för att komma i åtnjutande av
bidrag från lappmarksskogamas skogsvårdsanslag.

Det är bara detta jag velat framhålla. Jag hoppas herr jordbruksministern
uppmärksammar vad jag här anfört.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 140.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 141, angående statens skogsodlingsanslag. Äng.

• statens sJcoffM”

Kungl. Maj:t hade under punkten 133 av förevarande huvudtitel föreslagit odling samlag.
riksdagen att för budgetåret 1931/1932 under benämning statens skogsodlingsanslag
anvisa ett extra reservationsanslag av 400,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft de lika lydande
motionerna

nr 140 inom första kammaren av herr Trygger m. fl. och nr 200 inom andra
kammaren av herr Lindman m. fl., vari föreslagits, att riksdagen ville för sin
del besluta sådan ändring i grunderna för utgående av statsbidrag från statens

Sr 20. 60

Onsdagen den 18 mars.

Ang.

statens skogsodlingsanslag.

(Forts.)

skogsodlingsanslag, att även aktiebolag skulle kunna erhålla sådant bidrag;
samt

nr 139 inom första kammaren av herr Trygger m. fl. och nr 201 inom andra
kammaren av herr Lindman m. fl., vari föreslagits, att riksdagen måtte för budgetåret
1931/1932 under benämning statens skogsodlingsanslag anvisa ett extra
reservationsanslag av 600,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med anledning av Kungl. Maj:ts
förevarande framställning och motionerna 1:139 och II: 201 samt med avslag
å motionerna 1:140 och II: 200 för budgetåret 1931/1932 under benämning statens
skogsodlingsanslag anvisa ett extra reservationsanslag av 600,000 kronor.

Vid denna punkt voro fogade reservationer:

av herrar Johansson i Uppmälby, Carl E. Enhsson, Elof B. Andersson, Granath,
Dalberg, Sköld, Carlström och Olssoti i Rödningsberg, vilka hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning och
med avslag å motionerna 1:139 och 140 samt II: 200 och 201 för budgetåret
1931/1932 under benämning statens skogsodlingsanslag anvisa ett extra reservationsanslag
av 400,000 kronor; samt

av herrar Sederholm, Johan Bernhard Johansson, Gabrielsson, Pettersson i
Bjälbo, Hedlund i Häste och Bengtsson i Kullen, som ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

med bifall till motionerna I: 140 och II: 200 godkänna sådan ändring i nu
gällande villkor för statsbidrag från statens skogsodlingsanslag att sådant bidrag
skulle kunna utgå jämväl till aktiebolag; samt

med anledning av Kungl. Maj:ts förevarande framställning och motionerna
1:139 och II: 201 för budgetåret 1931/1932 under benämning statens skogsodlingsanslag
anvisa ett extra reservationsanslag av 600,000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet von Stockenström: Herr
talman! Jag har inte alls begärt ordet för att uttrycka något missnöje med
det sätt, varpå kammaren behandlat det anslagskrav, som framlagts från
regeringens sida. Jag har tvärtom anledning här liksom i så många andra
punkter att vara tacksam för utskottets välvilja. Här har utskottet föreslagit
en höjning av det anslagsbelopp, som av regeringen föreslagits, men, örn jag
närmare ser efter, hur många som stå för utskottets utlåtande, finner jag, att
icke mindre än 14 av utskottets 16 ledamöter äro reservanter ehuru på skilda
linjer.

Jag har närmast begärt ordet för att här lämna några korta upplysningar,
hur det i själva verket ligger till med det ifrågavarande anslaget. Jag vill då
först erinra örn att första gången detta anslag anvisades var vid 1930 års riksdag,
då man, sedan en grundlig utredning av frågan ägt rum, beviljade 600,000
kronor att utgå såsom anslag för skogsodling. Det avser ju, som vi veta, antingen
av ålder kala marker eller också vanhävdade marker eller också slutligen
s. k. stavagransbestånd. Anslaget blev upptaget med 600,000 kronor
och man kunde givetvis icke då mera noggrant beräkna hur stor belastning
som skulle komma att åvila anslaget år 1931, det första året som skogsodlingsarbetet
med stöd av dessa medel skulle komma att äga rum. Ansökningar
örn bidrag ha ingått till skogsvårdsstyrelserna i riket, och dessutom har skogsvårdssällskapet
insänt ansökan. Sammanlagt har kravet uppgått till 323,615
kronor, vilket belopp av centralrådet för skogsvårdsstyrelsemas förbund för -

Onsdagen den 18 mars.

Cl Nr 20.

ordats att utgå under år 1931, oell detta belopp bar också i konselj den G mars
blivit anvisat.

På grund härav finner man, att inte på långa vägar i år anslaget kommer
att tagas i anspråk, utan att en ganska betydande reservation kommer att uppstå.
Den kommer att uppgå till i runt tal 276,000 kronor. Jag nämnde förut,
att det givetvis var alldeles omöjligt att i förväg kunna beräkna, hur mycket
pengar som skulle gå åt särskilt det allra första året. Det visar sig nu, att
man tagit till ganska rundligt, då en reservation på 276,000 kronor kommer
att uppstå, vilket belopp alltså kan stå till förfogande för utförande av skogsodlingsarbeten
under år 1932. Huru stora belopp, som komma att krävas år
1932, kunna vi ännu icke med full säkerhet bedöma. Emellertid har centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund, efter att ha inhämtat förslag från
skogsvårdsstyrelserna och från skogssällskapet, till Kungl. Majit inkommit
med preliminära beräkningar angående de belopp, som för 1932 års arbeten
skulle komma att krävas. Dessa beräkningar framlades för regeringen sistlidna
september, och man hade då med stöd av de uppgifter, som inkommit,
beräknat beloppet till 607,000 kronor. Centralrådet har i skrivelse till Kungl.
Majit angivit, att det totala belopp, som torde böra stå till förfogande under
år 1932, är omkring 600,000 kronor. Man hade i september givetvis ingen kännedom
örn, vilken reservation, som möjligen skulle uppstå, då man ju ännu
icke visste, huru mycket pengar som skulle komma att gå åt under 1931.
Under budgetarbetet inflöt en del uppgifter angående kraven för år 1931, och
man ansåg sig därför, då huvudtiteln utarbetades, våga uttala en förmodan,
att en reservation på omkring 300,000 kronor skulle komma att uppstå. Fullt
så mycket har det icke blivit, men som jag nämnde nyss kommer i alla fall
ett belopp av 276,000 kronor att förefinnas som reservation för nästa år. Under
sådana förhållanden ansågo vi tillräckligt, om i år ett anslag på 400,000
kronor anvisas. Det skulle alltså finnas till förfogande omkring 676,000 kronor,
om riksdagen bifaller Kungl. Majits förslag i ämnet. Jämföra vi denna
siffra, 676,000 kronor, med det belopp, som i år faktiskt gått åt — det var
ju, som jag nyss nämnde, omkring 323,000 kronor — finna vi, att för år 1932
kommer att finnas att tillgå ett belopp, som är mer än dubbelt så stort som
•det, vilket i år utanordnats för ändamålet i fråga. Det förefaller mig, som örn
man inom utskottet icke hade tagit hänsyn till att en reservation förefinnes.
Då man från regeringens sida skall framlägga ett förslag örn ett visst anslag,
har man att taga hänsyn dels till vilka anslagsäskanden, som göras från de ansvariga
myndigheterna, i detta fall centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund, och dels till vilka reservationer, som kunna beräknas förefinnas.

Nu vill jag gärna medge, att den uppgift, det här gäller, eller att försätta
kala eller vanvårdade skogsmarker i skogbärande skick, är en irtomordentligt
viktig uppgift, som har en stor både nationell och ekonomisk betydelse, och
jag vill gärna vara med örn att främja en sådan uppgift, men det förefaller
mig dock, som örn man även med det anslag, som här av Kungl. Maj :t föreslagits,
skulle kunna tillgodose de krav, som kunna komma att resas för år
1932. Jag vill också erinra därom, att för erhållande av dessa statsbidrag
kräves ju, att elen enskilde skogsägaren själv bidrager med halva kostnaden,
och tyvärr är det kanske så, att det just nu under den depression, som råder,
icke är så alldeles lätt för skogsägarna att kunna komma ut med det kapitalutlägg
som erfordras. Det är ju beklagligt, att så är fallet. Det kan emellertid
hända, att denna omständighet i någon mån kommer att hindra rörelsens
utveckling.

Då emellertid, som jag nyss nämnde, därest Kungl. Majits förslag bifalles,
ett belopp kommer att stå till förfogande, som dels är dubbelt så stort, som
det belopp, som i år gått åt, och dels är omkring 70,000 kronor större än det

Äng.

stålens skogsodlingsanshg.

(Fort».)

Jir 20.

02

Onsdagen den 18 mars.

Äng. beräknade belopp, som föreligger enligt de kalkyler, vilka uppgjorts av censkuena
skogs- tralrådet med stöd av inkomna uppgifter, vill det förefalla mig, som örn all
TI, Sann°likhet bidade för att ett anslagsbelopp på 400,000 kronor skulle komma
or '' att visa sig tillräckligt. Det är tänkbart att framdeles, sedan rörelsen utvecklat
sig ännu mera, ökade anslag komma att krävas, då saken givetvis är av stor
nationell oell ekonomisk innebörd.

Herr Johansson i Uppmälby: Efter herr statsrådets redogörelse för vad

som beräknats att åtgå för det kommande budgetåret, skall jag icke uppehålla
mig därvid. Jag har avlämnat en reservation, däri jag gått in för att
man skulle anvisa ett extra förslagsanslag på 400,000 kronor. Vad i övrigt
beträffar utskottets utlåtande är jag fullt enig med mina medmotionärer och
utskottet däri att man icke bör gå så långt som de andra reservanterna
föreslagit, nämligen att man nu skulle utsträcka det ända därhän, att bolag
skulle få rätt till bidrag från skogsodlingsanslaget. Jag var med bland
de sakkunniga, när den här frågan koni upp, och vi fingo den uppfattningen,
att rena kalmarker i allmänhet icke ägdes av bolag. Skogsbolagen ha icke
haft något intresse av att i södra Sverige, där vi ha de största kalmarkerna,
skaffa sig några jordområden, som äro kalmark. Vi företogo en resa till
Norrland och där visade det sig, att det fanns ofantligt mycket att göra på
de enskilda skogarna, särskilt i kustlandet, där dimensionslagen hade verkat.
Örn man skulle gå in för att bolag skulle få rätt att få med av detta anslag,
skulle det föra med sig en konsekvens, som jag antager kommer att visa sig
nästa år, nämligen att bolagen även få rätt till bidrag från skogsdikningsanslag,
och detta kommer att föranleda att anslag åtminstone beträffande de
norra delarna av landet -— man får ju lov att hålla en viss proportion mellan
landets olika delar — kommer att bliva belastat så hårt, att icke ens vad reservanterna
föreslå eller 600,000 kronor komma att räcka.

Denna fråga var ju före i fjol i en kungl, proposition, i vilken föreslogs,
att bolagen skulle bliva delaktiga av detta anslag. Utskottet och riksdagen
säde nej. Jag kan icke finna att något inträffat sedan dess, som bör föranleda
riksdagen att gå in för att utsträcka rätten till bidrag även till bolagen. Jagtror,
att det på enskilda skogar i Norrland finnes dels vanskötta och dels
stavaskogsbestånd i så stor utsträckning, att man bör betänka sig, innan man
utvidgar rätten till bidrag. Detta Ilar varit orsaken till att majoriteten ansett,
att man icke kunde gå med på att bevilja, att bolagen skulle få del av
det här anslaget, åtminstone icke tills vidare.

Herr talman, jag vet, att vi skola försöka sluta den här huvudtiteln nu,
och då första kammaren har bifallit min reservation, så hemställer jag, att
denna kammare också måtte bifalla densamma. Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Lindman: Herr talman! Såsom motionär jämte många andra i dessa

två motioner, ber jag att få yttra några ord, och vill jag först uttala mig
beträffande frågan örn anslag, varom herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
nyss talade, då han redogjorde för den besparing som fanns och
meddelade, att sannolikt det belopp, som Kungl. Maj:t föreslagit, 400,000
kronor, skulle vara tillräckligt för att tillgodose de behov, som uppkomma
under år 1932. Han påvisade, att det bleve ju nära dubbelt så mycket som
under år 1931, men jag vill då framhålla en omständighet och det är, att 1931
var ju första året, då detta anslag kunde tagas i anspråk, och människorna
hade icke reda på, att det fanns. Det hade icke hunnit bliva tillräckligt känt
i orterna, att man kunde erhålla statsanslag till halva kostnaden för att odla
kala marker o. s. v. Den omständigheten att det icke gick åt så mycket första

Onsdagen den 18 mars.

N r Ä).

o:;

året visar ingalunda, att det icke kan komma att gå åt mycket mera andra
året, när man haft tid på sig under hela år 1981 att göra propaganda för
detta. Meningen är väl, att man skall söka genom skogsvårdsstyrelserna propagera
för att människorna skola begagna sig av detta anslag. Då säger herr
statsrådet, att på grund av de dåliga tiderna komma de väl icke att i så stor
utsträckning kunna begagna sig av dessa förmåner. För min del tror jag,
att de dåliga tiderna möjligen kunna ha en helt annan effekt än den, herr
statsrådet förmodar, nämligen att vederbörande för att skaffa sysselsättning
för en del personer, som äro i deras tjänst, just komma att begagna sig av de
dåliga tiderna och taga detta anslag i anspråk.

Men framför allt menar jag — även örn jag i detta fall liksom herr statsrådet
anser, att sparsamhet här som på alla områden kan vara önskvärd -—
att det är viktigt, att man omedelbart efter tillkomsten av ett sådant anslag
verkligen gör vad man kan, så att man icke stäcker och försvårar dess utnyttjande
för medborgarnas behov. Det kommer att verka deprimerande på
en hel mängd människor, örn de finna, att när de komma med en ansökan, de
icke kunna få bifall till densamma. Därför tycker jag det har stor betydelse
att icke sätta ned anslaget under andra året.

Nu, herr talman, var det ju på det sättet, att när detta förslag örn odlingav
kalmarker väcktes, omfattades det, från alla håll tror jag man kan säga,
med synnerligt stort intresse. Det visade sig, att de motioner, som framfördes
här i andra kammaren, ledde till ett tillsättande av sakkunniga, och
riksdagen tog upp Kungl. Maj:ts proposition i fjol med det allra största intresse,
så att här föreligger verkligen en strävan att sätta icke odlad skogsmark
i skogbärande skick.

Om man går närmare in på saken, så finner man, att det framför allt gäller
dessa kala och vanhävdade marker, som icke, på grund av att de icke nås
av den nuvarande för enskilda gällande skogsvårdslagen, kunna påtvingas
odling. Ägaren har icke kunnat tvingas att påtaga sig odlingskostnaderna.
Men därjämte har man dessa stora områden uppe i Norrland, där man har s. k.
stavagranskogsbestånd, och där finnes även ett stort arbete att uträtta. Det
är just med tanke på detta, som jag väckt den andra motionen, att. även bolag
skulle kunna bliva delaktiga av detta anslag.

Nu förstår jag väl, att när man talar örn att bolag skulle kunna bli delaktiga
av ett anslag sådant som detta, stöter man på ett starkt motstånd,
därför att folk förmenar, att bolagen böra ha råd att sköta sig själva. Och
man betänker icke därvid att bolag och bolag är icke detsamma. Det kan
finnas bolag, som äro i den ekonomiska situationen, att de kunna behöva anslag
lika väl som mången enskild. Men vad det framför allt här gäller att
hålla fast, det är, att det icke bara är fråga örn att ge understöd åt den ena
eller den andra. Det är fråga örn den stora nationalekonomiska betydelsen av
anslaget, som herr statsrådet vitsordade och talade om. Man måste ha dessa
marker så fort som möjligt satta i skogbärande skick, och då menar jag, att
det ifrån rent nationalekonomiska synpunkter är tämligen likgiltigt, örn det
är ett fattigt bolag, som erhåller ett understöd, eller örn det är en rik enskild,
som får det. Ty huvudsaken är ju, att marken kommer att bliva odlad.

Nu jämförde herr ordföranden i jordbruksutskottet detta med skogsutdikningsanslaget,
och den jämförelsen har ju ingalunda förbisetts. Han, såsom
en av de sakkunniga, förordar ju, att bolagen icke skulle få anslag, därför att
det skulle kunna ha sina konsekvenser beträffande skogsutdikningsanslaget,
och det förstår jag ju, att man kan säga. Men jag kan för min del icke godkänna
det i alla fall. Regeringen hade i sin proposition förra året föreslagit
möjligheten också för bolag att under vissa begränsade förhållanden och efter
noggrann prövning kunna erhålla del av anslaget, och på denna regeringens

Aiuj.

statens skogsodling
sanslag,
(Forts.)

Nr 20.

Onsdagen den 18 mars.

Ang.

Hälens skogsodlingsanslag.

(Forts.)

84

ståndpunkt står jag alltjämt kvar. Jag menar, att det är från nationalekonomisk
synpunkt likgiltigt, om anslaget fördelas så, och det är uppenbarligen
berättigat att någon hjälp lämnas även åt bolagen.

Jag har, herr talman, ingalunda förbisett, att riksdagen på jordbruksutikottets
hemställan i fjol avstyrkte detta. Man sade, att man ville ha större
erfarenhet rörande efterfrågan på bidrag, och den har icke varit så uppmuntrande
under det första året. Men vi veta ju icke vad efterfrågan kunnat bliva,
örn bolagen varit berättigade att erhålla bidrag i fjol. Och jordbruksutskottet
avstyrker i år — såsom herr Johansson i Uppmälby emförmälde —
därför att det anser, att man icke har vunnit nämnvärd erfarenhet nu heller.
Utskottet håller före, att ställningstagandet beträffande bolagen bör ännu något
anstå. Jag fäster mig vid att de säga »ännu något». Och herr Johansson i
Uppmälby, utskottets ordförande, säger, att här icke har inträffat någonting.
Men det är just det, herr talman, som skett.

Jag vill framhålla, att här har inträffat något och något ganska viktigt,
just under den sista tiden, nämligen det, att tiderna och de ekonomiska förhållandena
blivit sådana, att det skulle även ur arbetslöshetssynpunkt vara av
stor betydelse, örn man kunde få anslag även till bolag, och då alldeles särskilt
till dem, som vilja röja upp i stavagransbestånden. Vi veta, att vintern
i Norrland i år varit mycket besvärlig för allt skogsarbete. På grund av de
stora snömängderna har det varit åtskilliga svårigheter, och på grund av inskränkning
i drivningarna har icke arbetet haft den omfattning, som det annars
skulle haft. Detta gör, att alla de, som arbetat i skogen under denna
vinter, ha fått nöja sig med säkerligen betydligt mindre inkomster, än vad de
annars skulle fått. Om man då skulle kunna skapa en hjälp åt denna befolkning
där uppe genom röjningsarbeten i de stora stavaskogsbestånden, menar
jag, att man skulle åstadkomma en synnerligen nyttig gärning.

Jag hade, herr talman, tillfälle att förra sommaren •— det var förresten
under det jag företog s. k. valresor — begagna en morgonstund, en 4—5 timmar
på förmiddagen, för att gå och titta på ett sådant stavagransbestånd.

Det vöre bra örn kammarens ledamöter ville vara så goda och tänka sig in
i, vad ett stavagransbestånd är. Jag är säker på att många av er icke ha
reda på det. Det finnes exempel nå huru det kan stå 15,000—20,000 träd, ja
än mera, på ett hektar, som trängas, så att man knappast kan komma igenom,
och som icke kunna växa. De kunna vara 50—100—150 år gamla, men icke
högre än manshöjd eller dubbelt detta. De komma icke ur fläcken, därför
att de trängas örn sol och ljus, så att de överhuvud icke kunna komma fram.
Jag såg sådana bestånd, som voro under röjning, där c:a s/4 av alla träd nedhöggos,
och jag gjorde också en förfrågan örn huru mycket av detta arbete
föll på själva arbetskostnaden. Och de uppgifter, jag fått, har jag sedermera
litet närmare undersökt, och jag har fått bekräftat, att arbetskostnaden för
att röja ett sådant stavagransbestånd går till 90 % av det hela. Det är intet
annat som det kostar än arbetsledning och förresten bara yxor. Man går i
ett långt led och bara hugger av träden och kastar dem bakom sig. Man går
vidare, huggande sig fram. Och det som ligger bakom, det är förfärliga, massor
av småträd, som ingen människa skulle tänka på att tränga sig igenom.
Det finnes heller ingen möjlighet att gå där. Nu är det just detta arbete,
som jag menar skulle vara av så stor betydelse, dels ur nationalekonomisk synpunkt
och dels ur arbetssynpunkt. Vi komma här snart att bevilja ett stort
anslag för arbetslöshetens bekämpande. Varför skulle vi icke lika väl kunna
låta ett par hundratusen kronor av detta nu föreliggande anslag gå till att
röja upp sådana stavagransbestånd, när vi veta, att vi knappast kunna finna
på något enda tillfälle, där arbete ingår till en så stor del av själva kostnaden,
som just i detta fall.

Onsdagen den 18 mars.

65 Nr 20.

Att bolagen ha mycket litet kalmarker och vanhävdade marker är nog riktigt,
men stavagransbestånd finnas i stor utsträckning. Och jag vill tillägga,
herr talman, att vad som har föranlett mig att väcka denna motion om bolagens
delaktighet, det är även det, att jag skulle föreställa mig, att när man
nu lägger ned eller inskränker driften vid det ena sågverket efter det andra
— såsom är en nödvändig följd av förhållandena på trävarumarknaden, virket
är ju knappast säljbart -— kan man befara, och med allt fog, att de skogsägare
bolagen icke ha tillfälle att bekosta röjningar i sådan grad, som vore
möjligt. Och då därtill såsom nämnt kommer den fördel, som det skulle betyda
för de arbetslösa, tager jag mig friheten att yrka bifall till den av herr
Sederholm m. fl. avgivna och vid utskottsbetänkandet fogade reservationen.

Med herr Lindman förenade sig herrar Petersson i Lerbäcksbyn, Nilsson i
Karlstad och Bengtsson i Kullen.

Herr Sköld: Herr talman! Jag ber att till en början få yttra mig örn den
av den föregående talaren sist berörda frågan, nämligen örn bolags delaktighet
i statens skogsodlingsanslag. Jag skulle i detta avseende vilja säga, att
ingen väl skulle kunna ha så värst mycket emot örn man till exempel för ett
år som 1932 beviljade ett par hundratusen kronor åt bolag, för att de därigenom
skulle kunna sätta i gång arbeten nu i dessa arbetslöshetstider. Men jag
ber att få fästa kammarens uppmärksamhet därpå, att det förslag, som här
föreligger, är något mycket, mycket mera. Förslaget innebär, att riksdagen skall
principellt gå in för att bolagen skola få samma rätt att erhålla bidrag från
statens skogsodlingsanslag, som vad enskilda skogsägare ha. Yi erinra oss
alla, att för ett par år sedan det igångsattes en utredning rörande åtgärder för
att sätta kala och misshandlade skogsmarker i kulturmässigt skick. Resultatet
blev, som vi hörde, ett betänkande av en kommitté. Denna kommitté hade
beräknat, att det för enskilda skogsmarker skulle behöva nedläggas mellan
70—80 miljoner kronor. Av dessa 70—80 miljoner kronor skulle staten
satsa 39 miljoner under en tidsperiod av 15 år. Detta förslag blev av riksdagen
godkänt. Riksdagen har alltså gått in för en plan, varigenom staten
skall utge cirka 40 miljoner kronor för iståndsättande av enskilda skogsmarker.
Nu kommer herr Lindman och hans partikamrater och föreslå, att riksdagen
skall, utan någon utredning — utan att man vet, hur mycket kala och
misshandlade marker det finnes hos bolagen, eller vad ett iståndsättande av
dessa marker skulle kosta, eller vilka förbindelser för framtiden staten skulle
komma att ikläda sig — utan vidare lämna en sådan garanti.

Jag menar, att lika väl som det var nödvändigt att, innan staten gick in för
att bidraga till iordningställande av enskildas skogsmarker, göra en undersökning,
måste det nu föreligga en utredning örn vad detta skall kosta, därest
vi skola göra detsamma för bolagens vidkommande.

Utan att alltså ingå på den principiella frågan, huruvida staten skall lämna
bidrag till bolag eller ej, anser jag för min del, att enbart den omständigheten,
att riksdagen icke alls vet, vad den här skulle gå in för, bör vara tillräcklig
för kammaren för att avvisa det yrkande, jag här talat om.

Vad sedan gäller anslagsbehovet för nästa år, är det alldeles klart, att örn
riksdagen gått in för att utvidga rätten att erhålla skogsodlingsbidrag till att
även gälla bolag, kunde det icke vara orimligt begärt, att anslaget skulle höjas
med ett par hundratusen kronor. Men örn man går ut ifrån, att här icke är
fråga örn att göra någon utvidgning av grunderna för anslaget, då förstår jag
icke, huru man kan framställa krav på att ett högre belopp, än Kungl. Maj :t
föreslagit, skall beviljas. Ty låt oss komma i håg, huru det gått till att få
fram det föreslagna beloppet. Skogsvårdsstyrelserna lia under förra året, un Andra

kammarens protokoll 1931. Nr SO. 5

Ang.

statens skogsodlingsanslag.

(Korts.)

Nr 20. 66

Onsdagen den 18 mars.

Ang.

statens skogsodlingsanslag.

(Forts.)

der slutet av 1930, till skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd inkommit
med sina förslag angående de medel, som kunde komma att tagas i anspråk
för 1932 i fråga om skogsodlingsanslaget. Skogsvårdsstyrelserna hava beräknat,
huru många förrättningar de med hänsyn till sin personal kunna ha, och
huru mycket skogsodlingsmaterial de ha till förfogande för detta ändamål. De
lia beräknat, huru många ansökningar som kunna inkomma, och huru stor areal
dessa ansökningar kunna beräknas omfatta. Skogsvårdsstyrelserna ha alltså
beräknat, vad som skall gå åt för budgetåret 1931—1932, och de ha kommit
till en summa av 607,000 kronor.

Det är klart, att skogsvårdsstyrelserna ha räknat så, att de få de medel, de
behöva, under förutsättning av oförändrade bestämmelser. Det kan ju då icke
finnas någon som helst anledning att komma och säga, att staten dessutom
skall ställa ett par hundratusen kronor till förfogande, när skogsvårdsstyrelserna
icke anse sig behöva dessa pengar.

Låt oss vidare erinra oss, att rent budget-tekniskt skogsvårdsanslaget är anordnat
som ett reservationsanslag. Det innebär ju, att de för ett år uppsparade
medlen måste tagas i betraktande vid ett uppgörande av förslag till anslag
för nästkommande år. Det är klart, att om det, såsom nu är fallet, finnes en
reservation på c:a 276,000 kronor, måste man taga det i betraktande, då man
gör upp anslagsbehovet för budgetåret 1931—1932.

Det har alltså beräknats, att det skall gå åt 600,000 kronor, vilket belopp
erhålles genom att anslå 400,000 kronor på budgeten och taga reservationen i
anspråk. Dessa penningar äro mera, än vad skogsvårdsstyrelserna ha föreslagit.
Jag menar, att det icke finns något verkligt skäl för att gå utöver
Kungl. Maj:ts förslag. Och icke kan man säga, att ett sådant beslut från riksdagens
sida skulle verka deprimerande, då skogsvårdsstyrelserna få de penningar
till sitt förfogande, som de begärt. För min del vill jag gärna deklarera,
att jag icke vill motsätta mig, att staten ger de medel, som kunna behövas
för att fullfölja det program, som riksdagen gick in för förra året. Yi
få icke snåla på denna punkt utan se till, att det finnes penningar i den omfattning,
att programmet kan genomföras. Men då det här är alldeles klart,
att tillräckliga medel komma att stå till förfogande för detta ändamål, tillåter
jag mig, herr talman, att yrka bifall till den av herr Johansson i Uppmälby
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Jag var ju en av dem, som stod
bakom utskottets mening, men jag har i alla fall den uppfattningen, att det beror
på ett missförstånd, att utskottet fattat detta beslut. Det lämnades nämligen
en upplysning, som var litet oriktig. Detta har visat sig, sedan utskottsutlåtandet
blivit justerat.

Då det sålunda härvidlag är fråga örn ett rent missförstånd, skall jag be
att i stället få ansluta mig till dem som gå in för Kungl. Maj :ts förslag. Enligt
min uppfattning torde det av Kungl. Maj :t föreslagna beloppet, 400,000
kronor, vara tillräckligt för det år anslaget avser.

Herr Hedlund i Häste: Herr talman! Jag ansluter mig till den reservation,
som är avgiven av herr Sederholm m. fl. Jag har gjort detta på grund av den
synnerligen starka depression på arbetsmarknaden, varom herr Lindman talade.
Det är, enligt mitt sätt att se på saken, nödvändigt att åstadkomma möjligheter
för att få en nyttig användning för den i fråga örn skogsvårdsarbeten
vana personal, som finnes. Där har man ett av de bästa sätten att verkligen
på en förståndig väg kunna bekämpa den arbetslöshet, som råder, särskilt inom
Norrland.

Onsdagen den 18 mars.

67 Nr 20.

När det betänkande, som av de sakkunniga avgivits, var ute på remiss till
olika institutioner och myndigheter, så framhölls det ifrån Jämtlands län, att
där förefanns en del smärre ekonomiskt sett ingalunda kraftiga bolag, som hade
■ett starkt behov att erhålla bidrag för att verkligen kunna vidtaga åtgärder
i det syfte, som de sakkunniga föreslogo.

När riksdagen i fjol icke gick in för den principen, så kan det ju anses vara
egendomligt att man i år från vårt håll ändock går in för densamma. Men det
är, från min synpunkt sett, just på grund av de av mig först åberopade skälen,
som jag har ansett, att man ändock borde söka åstadkomma en ändring i det
här avseendet.

Ser man på dessa skogar, där man många gånger kan iakttaga hundraåriga
träd, som inte ha större tjocklek än en vanlig gärdsgårdsstör, men som sedan
de efter verkställda röjningsarbeten i skogarna blivit friställda, varigenom
sol och ljus komma ned till marken, så förhåller det sig efter några år på det
sättet, att träden liksom vaknat till nytt liv, och man får en oväntat kraftig
och ordentlig tillväxt på dessa skogar. Har man sett sådana där områden,
då blir man verkligen betryckt över att man icke har möjlighet att i större
utsträckning få dessa improduktiva marker uppröjda och genom vidtagna åtgärder
satta i stånd att kunna producera på ett kraftigare sätt. Detta är anledningen
till att jag velat vara med örn detta anslag. Då är det ju också klart,
när man tänker sig en utvidgning av de markområden, som härigenom skulle
kunna beredas för en ordentlig skogsproduktion, att ett ökat anslag är av behovet
påkallat. Det gäller ju här ett reservationsanslag, så att det belopp, som
icke åtgår för året, får användas sedermera. Jag tror sålunda, att det icke kan
"vara till någon stor skada, örn ett ökat bidrag i det här avseendet beviljades,
även örn mot förmodan hela detta anslag icke skulle komma att bli använt.

Jag tror dock, att man under nuvarande förhållanden borde söka göra allt
för att verkligen få användning för det belopp, som ställts till förfogande, då
därigenom skulle möjliggöras arbete för en hel del av de människor, som på
grund av förut påpekade förhållanden haft en synnerligen ringa förtjänst under
innevarande års vinter.

Jag ber därför att få yrka bifall till den av herr Sederholm m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag kan inte följa min kamrat
på jämtlandsbänken i den här frågan. Alla känna vi ju väl till förhållandena
på 1860- och 1870-talen, under vilken tid de flesta trävarubolag i Norrland
bildades, hur bolagen då föro fram med att köpa skog. Det begagnades snart
sagt vilka medel som helst för att tillskansa sig miljonvärda skogar för några
hundratal kronor. Bolagen fingo då skogarna för ett orimligt billigt pris; men
sedan ha bolagen skapat stora administrationskostnader, så att en hel del bolag
hålla på att digna under dem kan man säga.

Att staten då, när vi kommit till sådana tider, som vi nu leva i, skall träda
emellan och hjälpa dessa bolag att få återväxt och skogsväxt på sina marker,
förefaller mig vara uppåt väggarna. Ha bolagen på detta sätt slösat och vanvårdat
sina ekonomiska förvaltningar utav de dyrbara skogar, som de i stort
sett fått till skänks, skall man då för deras skull åberopa arbetslösheten i landet
och att man bör sätta arbeten i gång? Det ha bolagen sannerligen själva
råd att göra, örn de hushållat. Men att staten nu skall träda in och hjälpa
Jern, som till den grad misshushålla! med sina värden, det tycker jag som sagt
är uppåt väggarna.

Jag ber därför att få yrka bifall till den reservation, som är avgiven av
herr Johansson i Uppmälby m. fl.

Äng.

statens slcogsodlingsanslag.

(Fort».)

Nr 20. 63

Onsdagen den 18 mars.

Ang.

statens skogsodUngsanslag.

(Forte.)

Ang.

statens skogsutdikningsanslag.

Herr Hedlund i Häste: Herr talman! Jag vill säga, att jag ingalunda

förbiser de missförhållanden, som ifrån bolagshåll verkligen ha kunnat iakttagas.
Jag är i det fallet fullt ense med herr Olofsson i Digernäs, att dessa bolag
i vissa fall ha farit fram på ett sätt, som är värt klander och ett starkt
klander; och i det fallet har jag för min del vid olika tillfällen haft anledning
att direkt till bolagsledningarna framföra mina synpunkter i olika avseenden,
där jag iakttagit dylika missförhållanden.

Men det är ju i alla fall så, att en del av de bolag, som nu skulle behöva anslag
för att åstadkomma arbeten på det sätt, som här är föreslaget, ingalunda
kommit till under den tid, då marken köptes för synnerligen billigt pris. Jag
beklagar, att en hel del skogsägare på den tiden försålde sin skogsmark till
bolagen för så ringa pris, som då många gånger skedde. Men det finns en hel
del mindre bolag, som sedermera bildats, och dessa ha betalt rätt så goda pris.
I många fall förhåller det sig éå, örn en mindre jordbrukare eller skogsägare
vill försälja ett skogskomplex på grund av att sådana förhållanden inträtt, att
han icke kan behålla skogen, att just den inskränkning, som ansetts vara lämplig
och nyttig i rätten för bolag att förvärva fast egendom, gjort, att man
många gånger måst försälja dessa skogsmarker till enskilda personer och då
ofta till lägre pris. Dessa behandla dock sannerligen ingalunda marken på ett
ur samhällsnyttig synpunkt lämpligt sätt, utan tvärtom utföra dessa enskilda
personer ett synnerligen undermåligt arbete i fråga örn att bevara de värden,
som förefinnas.

Herr Olofsson i Digernäs tyckte, att hela den här saken var alldeles rätt
uppåt väggarna. Men med vårt förslag i fråga örn detta bidrags användande
förhåller det sig emellertid inte på det sättet. Jag menar, att vi skola söka
hålla oss på marken och där vidtaga nyttiga och nödiga åtgärder.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, 2:o) bifall
till den av herr Johansson i Uppmälby m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen
samt 3:o) bifall till den reservation, som avgivits av herr Sederholm
m. fl.; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den under 2:o)
angivna propositionen.

Härefter föredrogs punkten 142, angående statens skogsutdikningsanslag;
och yttrade därvid

Herr Olsson i Österbo: Herr talman! I denna punkt har jag tillsammans
med en annan ledamot av kammaren tillåtit mig väcka en motion om höjning
av statens skogsutdikningsanslag från av Kungl. Majit föreslaget belopp,

800,000 kronor, till 1 miljon kronor. Jordbruksutskottet har avstyrkt motionen,
med en visserligen relativt välvillig motivering, men där det hette, att
ehuru man alltjämt är övertygad örn anslagets stora vikt, man dock icke kan
förorda högre belopp än det Kungl. Majit föreslagit.

Det torde vara onödigt att här framhäva betydelsen och nyttan av skogsutdikningen,
och jag vill därför endast inskränka mig till att påpeka den stora
betydelse skogsutdikningen har genom att bereda arbetstillfällen och såmedelst
lindra en å landsbygden tidvis uppkommande arbetslöshet. Arbetet med skogsutdikning
har den fördelen, att det kan utan olägenhet när som helst avbrytas,
då ett för arbetarna nödvändigare och bättre arbete erbjudes.

Med hänvisning till det i statsverkspropositionen återgivna yttrandet av centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund samt till vad vi i motionen framhållit,
tillåter jag mig yrka bifall till den av mig och herr Skoglund väckta
motionen.

Onsdagen den 18 mars.

69 Nr 20.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner i ämnet
biföll kammaren utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 143 och 144.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 145.

Lades till handlingarna.

Punkterna 146—177.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 178—181.

Lades till handlingarna.

Punkten 182.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Herr statsrådet von Stockenström avlämnade Kungl. Maj:ts proposition,
nr 183, angående lantmäteriundervisningens ordnande.

Denna proposition bordlädes.

§ IL

Herr talmannen meddelade att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
tillkännagivit, att han vid kammarens sammanträde nästkommande
fredag kl. 3 e. m. ämnade besvara herr Pehrssons i Bramstorp interpellation
angående utlovad utredning rörande spannmålsförmedlingen i Skåne.

§ 12.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Flyg m. fl., nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 100,
med förslag till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag);

herr Andersson i Malmö m. fl., nr 397, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 79, med förslag till stadsplanelag m. m.;

herr Holmström, nr 398, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 79,
med förslag till stadsplanelag m. m.; och

herr Hultman m. fl., nr 399, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 167,
angående förstärkning av det för budgetåret 1930/1931 under femte huvudtiteln
anvisade anslaget till bekämpande av arbetslösheten.

Nämnda motioner bordlädes.

§ 13.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från bevillningsutskottet:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tullfri införsel av
två telefonkablar; och

Äng.

statens skogsvtdikningsanslag.

(Forti.)

Nr 20. 70

Onsdagen den 18 mars.

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 18 § 1 mom. och 22 § 2 mom. förordningen den 15 december
1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket;

från bankoutskottet:

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av delaktighet
i statens pensionsanstalt åt lärare vid dispensärbarnhem samt barnbem
för nervösa och psykopatiska barn; och

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkten 4 av propositionen nr 57 gjorda
framställning angående pensionsunderlaget för vid allmänt läroverk och
högre lärarinneseminariet anställd ämneslärarinna med behörighet till adjunktsbefattning;
samt

från första lagutskottet:

°nr 75, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 11 kapitlet 38 § rättegångsbalken
;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
upplagshus och upplagsbevis;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den 6 februari 1931
avslutad konvention, innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser
örn äktenskap, adoption och förmynderskap, m. m.; och

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den 10 februari 1931
avslutad konvention angående indrivning av underhållsbidrag, m. m.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av väckta motioner örn
sänkning av rösträttsåldern vid elektors- och landstingsmannaval m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av en
brännoljecistern och anskaffande av ett tankfartyg för flottan;

_ nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
visst avtal mellan kronan och Karlsborgs kommun;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa arbeten vid
Gustaf Y :s docka å Beckholmen;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för löjtnanten
A. G. Molin från viss betalningsskyldighet jämte en i ämnet väckt
motion ;

nr 42, i anledning av väckt motion örn ersättning av statsmedel till skräddaren
A. Landin för vissa av honom lidna förluster;

nr 43, i anledning av väckt motion örn anslag till uppförande av ett varmbadhus
vid Åkers krutbruk;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för medarbetaren
vid^ landsmålsarkivet i Uppsala L. J. Levander och för föreståndaren
vid landsmålsundersökningarna i Lund A. N. Lindqvist att för placering i löneklass
tillgodoräkna viss tidigare tjänstgöring;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringsarbeten
vid serafimerlasarettet;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnad till
den av telegrafverket disponerade fastigheten nr 3 i kvarteret Fyrmörsaren i
Stockholm;

Onsdagen den 18 mars.

71

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för Sollefteå
tingslags väghållningsdistrikt från vissa förpliktelser beträffande gamla
järnvägsbron över Ångermanälven vid Forsmo m. m.; och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående återbetalande av
viss del av deposition till säkerhet för fullgörande av stadgade villkor för koncession
å järnvägsanläggning från Hosjö till Linghed; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 21, i anledning av väckta motioner angående tull å potatis; och
nr 22, i anledning av väckta motioner angående tull å manioka-, tapioka- och
arrowrot.

Justerades protokollsutdrag.

§ 15.

§ 16.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Rosander
» Borg
» Sandström
» Olsson i Berg

under 4 dagar fr. o. m. den 21 mars,

» 3 » » > 19 »

> 4 » » » 21 » och

» 4 > > denna dag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.25 e. m.

In fidem
Ber Cronvall.