1931. Andra kammaren. Nr 19 (Riksdagens protokoll 1931:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1931. Andra kammaren. Nr 19.

Fredagen den 13 mars.

Kl. 4.30 e. m.

§ 1.

•Justerades protokollen för den 6 och den 7 innevarande mars.

§ 2.

Föredrogos var för sig och remitterades till statsutskottet följande på kammarens
bord liggande motioner, nämligen:
nr 382 av herr Ahl;
nr 383 av herr Carlström m. fl.; och
nr 384 av herr Holmström m. fl.

Vid härpå skedd föredragning av motionen, nr 385, av herr Holmström i anledning
av, Kungl. Maj:ts proposition, nr 125, angående provisoriskt dyrortstillägg
åt vissa befattningshavare i statens tjänst överlämnades motionen,
så vitt den anginge pensionsväsendet till bankoutskottet, i vad den rörde jordbruksärenden
till jordbruksutskottet samt i övrigt till statsutskottet.

_ Vidare föredrogos övriga på bordet liggande motioner; och hänvisades därvid till

statsutskottet motionen nr 386 av herr Bäcklund;

till behandling av lagutskott motionen nr 387 av herr Lindgren m. fl.; och

till statsutskottet motionen nr 388 av herr Osberg m. fl.

§ 3.

Statsutskottets utlåtanden nr 4 och 31—36, som nu föredrogos, bordlädes
åter.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 37, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till upprensning av norra inloppet till Fårösund.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen blev av kammaren
godkänd.

§ 5.

Härefter föredTogos, men blevo ånyo lagda på bordet bankoutskottets utlåtanden
nr 20—23, första lagutskottets utlåtanden nr 15—17 och andra kammarens
femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.

Andra kammarens protokoll 1931. Nr 19. .

Kr 19.

Fredagen den 13 mars.

Interpellation.

§ c.

Ordet lämnades härefter till herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr
talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att å föredragningslistan
för morgondagens plenum andra lagutskottets utlåtande nr 13 sättes
omedelbart före andra lagutskottets utlåtande nr 12, samt vidare att statsutskottets
utlåtande nr 4 uppföres sist bland två gånger bordlagda ärenden.

Denna hemställan bifölls.

§ 7-

Herr Pährsson i Bramstorp avlämnade en av honom och herr Hammarlund
undertecknad motion i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 143, angående
den högre lantbruksundervisningens ordnande m. m.

Nämnda motion, som erhöll ordningsnumret 389, bordlädes.

§ 8.

Herr Törnkvist i Bjuv, som nu på begäran erhöll ordet, anförde: Herr tal man!

Med andra kammarens tillåtelse ber jag att till hans excellens herr statsministern
få framställa följande spörsmål:

Inom kommunerna i det skånska gruvdistriktet, där Höganäs—BillesholmsA.
-B. bedriver sin verksamhet, råder för närvarande en mycket tryckt stämning
på grund av de avskedanden av arbetare, som nästan varje vecka förekomma.
Redan nu är arbetslösheten mycket stor, och kommunerna äro synnerligen
bekymrade för framtiden. Sålunda finnas i Höganäs 146 arbetslösa, och
ytterligare 70 äro uppsagda till den 1 april. I Västra Broby finnas 52, i Ekeby
70, i Bjuv 48, dessutom finnes i Bjuv ett stort antal arbetare som endast få
arbeta 4 dagar i veckan. I Södra Vram finnas 45 arbetslösa, och till den 1
april äro ytterligare 100 uppsagda och 25 skola pensioneras på bolagets vanliga
villkor. I Norra Vram finnas 9 arbetslösa. Jag vill tillägga, att i verkligheten
är arbetslösheten betydligt större på alla platserna, ty det finnes en stor del,
särskilt yngre arbetare, som inte vilja gå till den offentliga arbetsförmedlingen
och sålunda inte komma med i den officiella statistiken. Dessa bliva givetvis
utan all hjälp. Man kan inte förvåna sig över att arbetarna och kommunerna
äro bekymrade för framtiden på grund av arbetslöshetens ständigt växande
omfattning inom de samhällen, där bolaget bedriver sin verksamhet.

Om man sålunda kan säga, att läget inom hela gruvdistriktet är bekymmersamt,
så är detta uttryck allt för milt när det gäller Södra Vram, ty där råder
verklig och berättigad förtvivlan, på grund av de dekret, som bolaget har utfärdat,
vilka innebära, att med innevarande års utgång skulle all bolagets verksamhet
i Södra Vram upphöra och sålunda cirka 400 arbetare bliva arbetslösa.
När man då vet, att Höganäs—Billesholms A.-B. är den enda industri, som
finnes inom kommunen, förstår en och var både arbetarnas och kommunens förtvivlade
läge.

Södra Vrams kommun har i skrivelse av den 3 december i fjol pakaliat regeringens
uppmärksamhet och hjälp för att förhindra ett sammanbrott av samhället.
I sin skrivelse föreslår kommunen tre utvägar: att regeringen skulle
genom förhandlingar med parterna försöka förmå bolaget att icke fullfölj:isitt
beslut att nedlägga gruvdriften inom Södra Vrams kommun; eller att giva
bolaget statssubvention med villkor att driften uppehälles under viss tid; eller
också, att staten skulle övertaga gruvdriften inom Södra Vram. .

Regeringen har också visat förståelse för kommunens betryckta läge och kailat
parterna till förhandlingar inför statsrådet och chefen för handelsdeparte -

Fredagen den 13 marij.

3 Nr 1».

mentet, Hansén, men det resultat, som uppnåddes vid dessa förhandlingar, kan Interpellation.
icke rädda kommunen från undergång. Beslutet innebär, att den 1 april i år (Forts.)
nedlägges schaktet »Sonnadam», och cirka 160 man avskedas eller permitteras
på bolagets vanliga villkor. Intill den 1 april 1932 uppehälles driften vid schaktet
»Albert» i sådan utsträckning, att cirka 200 man få arbeta 3 dagar i veckan
under de 6 sommarmånaderna och 4 dagar under vintermånaderna. Den 1
april 1932 upphör ali gruvdrift i Södra Vram, varvid dåvarande arbetare avskedas
eller permitteras på bolagets vanliga villkor.

Det kan kanske vara behövligt att närmare redogöra för arbetarnas pensionering.
En arbetare som fyllt 67 år och varit anställd i bolagets tjänst under
35 ar, erhåller en pension av 300 kronor per år jämte fri bostad och en viss
kvantitet stenkol, vilket för de gamla och utslitna arbetarna är mycket värdefullt
och uppskattat. Hen under nuvarande förhållanden bli arbetare vid 55 ä
60 år tvångspensionerade, och många av dessa ha icke arbetat vid bolaget mer
än 20 å 25 år, och då blir den kontanta pensionen avkortad, d. v. s. att en arbetare,
som har endast 20 arbetsår, får 2%5 av 300 kronor eller kr. 16.66 i månaden.
Manga av dessa 55-aringar lia utom hustru kanske 2 å 3 minderåriga barn
att försörja, de äro fullt arbetsföra och kunna icke få någon pension från
statens allmänna folkpensionsanstalt, utan även dessa får samhället sörja för i
viss utsträckning.

Att bolaget pa detta sätt kan utan vidare förfara med sina fjmdigheter och
nedlägga driften efter behag, är beroende på det beslut, som riksdagen fattade
i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition nr 18 av år 1927, varigenom Kungl.

Maj :t erhöll befogenhet att bevilja bolaget rätt att var som helst inom sitt koncessionerade
och utmålslagda kolbrytningsområde utföra försvarsarbete av viss
omfattning gällande för hela området. I bolagets skrivelse till kommerskollegium
1926 uppgiver bolaget, att enligt den gamla lagen skulle bolaget utföra
31,300 dagsverken per år på Södra Vramsfälten, vilket innebär, att örn icke
lagändringen katie kommit till stånd, hade icke gruvdriften inom Södra Vrams
kommun kunnat nedläggas.

Nu frågar man sig, örn driften i Södra Vram har varit förlustbringande för
bolaget, sa att det är nödvändigt att vidtaga en sadan åtgärd. Nej, visst inte.

Under år 1929 skattade bolaget för rörelse i Södra Vram för 24.800 och 1930
för 39,800 kronor, vilket visar, att nied god vilja kunde bolaget fara litet varliga
re fram och avvecklat driften i saktare tempo, så att arbetarna fått tid på
sig att söka sig nya utkomstmöjligheter, och kommunen fått rådrum att anpassa
sin ekonomi efter det nya läget, Bolagets ekonomiska ställning är också
mycket god. Under flera år ha betydande avskrivningar gjorts för att stärka
bolaget. Under förra året Hilgo aktieägarna 1.5 miljoner eller 5 % per aktie,
vilket motsvarar 7.5 % på det inbetalda kapitalet, I år stå till bolagsstämmans
förfogande 2,512,934 kr., varav 1,000,000 kronor äro föreslagna till avskrivning.

Det är på grund av dessa förhållanden, som man har svårt att förstå, varför
bolaget gar så hårt åt arbetarna och därmed också åt samhällena, ty genom att
arbetarna berövas sina försörjningsmöjligheter få fattiga jordbrukare, näringsidkare
och små löntagare, som bo inom samhällena, sina skatter fördubblade.

Det är ju en statens naturtillgång, som bolaget exploaterar, och därför har
jag dragit frågan inför regeringen och riksdagen för att få konstaterat, örn statsmakterna
sta maktlösa inför en sådan företeelse.

I anslutning till vad jag sålunda anfört, anhåller jag att lill hans excellens
.statsministern få rikta följande frågor: ''

1) Ämnar ers excellens, gentemot Höganäs -Billesholms A.-B vidtaga någon
av de åtgärder, sorn Södra Vrams kommun hemställt örn i sina skrivelser
till Konungen?

Nr 19. 4

Fredagen den 13 mars.

Interpellation. 2) Om så ej är fallet, vilka andra åtgärder tänker ers excellens vidtaga för
(Forts.) att rädda Södra Vrams kommun från undergång?

Ifrågavarande anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet

nr 6 A, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1931/1932 under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet;
och

nr 68, i anledning av väckta motioner om anslag till inomskärsfarled Ramsvikskilen—Älstenshamn
m. m.; samt

från andra lagutskottet:

nr 70, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med anhållan örn riksdagens
yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens
år 1930 fattade beslut, dels ock i ämnet väckta motioner; och

nr 71, i anledning av väckt motion örn lagbestämmelser mot uppsättande invid
vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av väckt motion angående
viss ändring i Nationernas förbunds akt;

sammansatta konstitutions- och statsutskottets utlåtande, nr 1, i anledning
av Kungl. Majis proposition angående godkännande av en i Genéve den 2
oktober 1930 dagtecknad konvention örn finansiell hjälp m. m., jämte i ämnet
väckt motion;

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Majis i proposition nr 57, angående vissa anslag
från allmänna indragningsstaten m. m., under punkt 1 :o) gjorda framställning
angående personlig professur för läraren i medicinsk radiologi vid
universitetet i Uppsala, medicine doktorn H. F. Laurell;

nr 2, i anledning av Kungl. Majis i proposition nr 57, angående vissa anslag
från allmänna indragningsstaten m. m., under punkt 2:o) gjorda framställning
angående arvode till en assistent å fysikalisk-kemiska institutionen
vid universitetet i Uppsala;

nr 3, i anledning av Kungl. Majis i proposition nr 57, angående vissa anslag
från allmänna indragningsstaten m. m., under punkt 3:o) gjorda framställning
angående anslag till materiel vid institutionen för ärftlighetsforskning
vid universitetet i Lund;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj Is proposition angående upprättande av ett
institut för högspänningsforskning; och

nr 5, i anledning av väckt motion örn anslag till en personlig lärarbefattning
vid Lunds universitet för docenten Gustaf Richard Raquette; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, med ^anledning
av dels herr Johansons i Hallagården m. fl. motion, nr 329, angående viss

Lördagen den 14 mars f. rn.

Nr 18.

ändring av gällande bestämmelser rörande upphandling av lantbruksprodukter
till statliga institutioner, dels herr Hedlunds i Häste m. fl. motion, nr 28, angående
upphandling av natursmör i stället för margarin för av staten drivna
verk och inrättningar.

§ 11-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.50 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 14 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet herrar Pehrs sons i Bramstorp
och Hammarkinds på kammarens bord liggande motion nr 389.

§ 2.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr
7, sammansatta konstitutions- och statsutskottets utlåtande nr 1, sammansatta
stats- och bankoutskottets utlåtanden nr 1—5 och andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 1.

§ 3.

Till avgörande företogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtantande,
nr 4, i anledning av väckt motion angående beredande åt ämnena modersmålet
och räkning av en stärkt ställning i folkskolornas undervisningsplan.

I detta utlåtande, avgivet över en av herr IVeijue inom andra kammaren
väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 332, angående
beredande åt ämnena modersmålet och räkning av en stärkt ställning i folkskolornas
undervisningsplan, hemställde utskottet, att andra kammaren för
sin del måtte besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn åtgärder för beredande av en stärkt ställning åt ämnena modersmålet och
räkning i den för rikets folkskolor gällande undervisningsplanen.

Äng.

beredande ät
ämnena
modersmålet
och räkning av
en stärkt ställning
i folkskolornas
u nder -nimi ny spion.

Uti särskilda vid utlåtandet fogade reservationer hade dels herr Holmdahl,
dels ock herr Mogård, ehuru på olika grunder, hemställt, att förevarande motion
icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag skall tillåta mig att framföra några
ord till motivering för den reservation, som jag ansett mig böra foga till det
nu föredragna utskottsbetänkandet.

Nr 19. 6

Lördagen den 14 mars i. m.

A tybe
redande åt
ämnena
modersmålet
och räkning av
en stärkt ställning
i folkskolornas
undervisningsplan.

(Forts.)

Sorn de ärade kammarledamöterna behagade finna, behandlar detta betänkande
en motion av herr Weijne, i vilken han föreslår en skrivelse till Kungl.
Majit i syfte att bereda en stärkt ställning för modersmålet och räkning i folkskolans
undervisning spion. Motionen innebär en upprepning av en liknande
framställning av samme motionär vid 1928 års riksdag, en motion, som då vann
denna kammares bifall, men som föll i första kammaren.

Anledningen till denna kammares välvilliga hållning till motionen den gången
var givetvis de alltigenom vällovliga och behjärtansvärda motiv, som ligga
bakom en dylik framställning. Önskemålet att få ett så gott resultat som
möjligt av undervisningen i dessa ämnen i folkskolan är verkligen i högsta
grad legitimt och berättigat.

Utskottet bär också varit fullkomligt enigt med motionären därom, att modersmålet
och räkning höra till folkskolans viktigaste ämnen och att modersmålet
kan betecknas som dess grundläggande och viktigaste. Därav följer
också enighet därom, att dessa ämnen och framförallt modersmålet böra intaga
en så stark ställning som möjligt på folkskolans schema.

Men därav följer ingalunda — utan vidare — att den åt dessa ämnen i gällande
undervisningsplan anslagna tiden bör utökas oell ännu mindre att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit bör påyrka något dylikt. Detta beror givetvis
i sista hand på huru omdömet örn nu gällande timplaner utfaller och
deras sätt att tillgodose ovan nämnda önskemål och synpunkter. Och det är
på denna avgörande punkt, som jag har måst anmäla avvikande mening mot
utskottets majoritet och motionären.

Det är visserligen sant, att modersmålet och räkning höra till folkskolans
viktigaste ämnen, men folkskolans uppgift kan och får icke begränsas till
att meddela färdigheter i dessa ämnen. Den svenska folkskolan har i sin
utveckling för länge sedan passerat det stadium, då dess uppgift var inskränkt
till att vara en läs-, skriv- och räkneskola. Den svenska folkskolan
har också att meddela ett visst grundläggande mått av allmänbildning
— därom torde väl knappast någon meningsskiljaktighet råda i denna kammare.
Men härav följer också, att andra läsämnen kräva sin plats, sin tid
och sitt utrymme på timplanen. Att dessa krav icke heller få förbises, gör
frågan om den tid, som kan och bör anslås åt de olika ämnena — de
viktigaste icke undantagna — till en ganska komplicerad fråga, som
kräver pedagogisk erfarenhet och sakkunskap för sin lösning. Vid fastställande
av timplanerna gäller det att avväga kraven på plats och utrymme
för de olika ämnena med hänsyn till folkskolans allmänna bildningsmål, och
detta är, som sagt, en svårlöst och invecklad uppgift.

Denna har emellertid, det tror jag man kan säga, lösts på ett sätt i vår nu
gällande undervisningsplan, som måste erkännas innebära, att både modersmålet
och räkning intaga en synnerligen stark ställning på schemat. De siffror,
som utskottet liksom också jag i min reservation anför, avlägga ett talande
vittnesbörd härom. Jag skall icke trötta kammarens ledamöter med att upprepa
siffrorna. Jag skall endast tillåta mig att erinra örn några av dessa siffror,
nämligen de, som gälla det procenttal, som utvisar, hur stor del av den
samlade tiden för undervisningen i läsämnena, som upptages av modersmål och
räkning. Denna tid kan uttryckas i följande procenttal: i skolor av A-formen
67 % av den samlade tiden, i skolor av den första B-formen 63 %, i andra Bformen
70 %, i tredje B-formen 72 % o. s. v. Det är ju i alla fall talande siffror,
som visa, att det är en synnerligen avsevärd del av den samlade lästiden,
som anslås åt undervisning i dessa båda ämnen.

Utskottet gör nu den anmärkningen, att man härvid endast räknat med den
åt läsämnena anslagna tiden. Denna anmärkning torde från många synpunkter
sett vara obefogad och bl. a. av den viktiga anledningen, att här verkligen

Lördagen den 14 mars f. m.

Nr 19.

knappast finnes något att taga. Det är teckning, sång och gymnastik det gäller,
och i de s. k. svagare skolformerna ha dessa ämnen i regel blott 1 eller
1% timme i veckan.

Men äro de ifrågavarande ämnenas ställning redan nu synnerligen stark, både
absolut och relativt taget, och kan man icke giva klara anvisningar på, varifrån
den ökade tiden skall tagas, så föreligga verkligen inga skäl för att påyrka
en riksdagsskrivelse med krav på en förändring. Jag har för min del
därför icke kunnat ansluta mig till motionärens ståndpunkt eller utskottets
mening.

Dessa sammanfalla emellertid icke. Motionären håller i sin motion bl. a.
före, att man borde minska tiden för ämnena historia, geografi och naturkunnighet
på det högre folkskolestadiet. Det ohållbara i denna ståndpunkt, örn
den skall fattas såsom innehållande en generell anvisning, synes mig framgå
av följande i min reservation anförda siffror. Då det gäller historia, geografi
och naturkunnighet, dessa för folkskolans allmänbildande uppgift betydelsefulla
ämnen, vill jag erinra örn, att de upptaga av den samlade tiden för läsämnena
endast följande procent av denna tid, nämligen i skolor av A-formen
16.5 %, i första B-formen 21.7 %, i andra B-formen 13.5 %, i tredje B-formen
15.4 % och i första C-formen 14 %, med andra ord en ytterligt begränsad tid, både
absolut och relativt taget.

Utskottet är däremot försiktigare och avstår från att intaga en bestämd
ståndpunkt till detta förslag. Det nöjer sig med att anföra några allmänna
synpunkter. Men ingen av dessa synes mig innebära en lösning av den avgörande
frågan varifrån tiden skall tagas.

Man anför först, att tiden för hembygdskunskapen med arbetsövningar bör
kunna något minskas. Men utskottet är självt medvetet örn den synnerligen
ringa räckvidden av detta förslag, då det tillägger, att detta ämne förekommer
dock endast i de lägre klasserna, och utskottet kunde tillagt, att detta ämne
med arbetsövningar är ett alldeles förträffligt hjälp- och stödämne till modersmålet
— en omständighet, som ytterligare högst väsentligt begränsar detta
uppslags räckvidd.

Det andra uppslaget till frågans lösning, som utskottet har att komma med,
är att mera allmänt införa koncentrationsläsning. Detta uppslag, som för övrigt
icke är någonting nytt, utan förekommer i den nu gällande undervisningsplanen
och rekommenderas i vissa av de där intagna arbetsordningarna, har
blott det felet, att en dylik koncentrationsläsning i vissa ämnen icke alls löser
den fråga det gär gäller. Denna metod, genomförd i vissa ämnen, innebär nämligen
icke, att därmed tiel under läsåret i dess helhet inbesparas åt andra
ämnen.

.lag kan därför, herr talman, icke finna, att utskottets motivering innehåller
något uppslag av praktiskt värde för lösningen av den i detta sammanhang
avgörande frågan, varifrån tiden skall tagas för att tillgodose de framförda
kraven, och då kan jag icke heller finna, att man, även från utskottets ståndpunkt
sett, tillfyllest motiverat sin hemställan örn en skrivelse, som skulle innehålla,
icke en begäran om en utredning utan en anhållan — kort och gott •—
örn åtgärder för att bereda en stärkt ställning, d. v. s. i detta sammanhang
ökad tid, åt modersmålet och räkning i folkskolan. Jag har alltså icke kunnat
ansluta mig till det av utskottet framlagda skrivelseförslaget.

När härtill kommer, att hela detta frågekomplex helt nyligen varit föremål
för en vidlyftig utredning och av Kungl. Majit prövats och avgjorts så sent
som för något mer än ett år sedan, så torde, enligt min mening, fullgoda skäl
föreligga för ett avslag å utskottets hemställan.

Och jag tillåter mig verkligen vädja till kammarens ärade ledamöter, örn
det under sådana förhållanden kan anses lämpligt att biträda ett skrivelseför -

Ång.

beredande ål
ämnena
modersmålet
och räkning av
en stärkt ställning
i folkskolornas
imdervisningsplan.

(Forts.)

Nr 19.

Lördagen den 14 mars f. in.

Äng.

beredande åt
ämnena
modersmålet
och räkning av
en stärkt ställning
i folkskolornas
under■nisningsplan.

(Forti.)

slag, som, om det vinner riksdagens bifall, skulle ånyo sätta i gång en i detta
fall mycket vidlyftig utredningsapparat.

Jag tillåter mig alltså, herr talman, att i anslutning till min reservation
yrka avslag å utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar andre vice talmannen Bengtsson, Carleson,
Sandwall, Petersson i Lerbäcksbyn, Lithander, Leffler och Wallerius.

Herr''Mosesson: Herr talman! Den nu föreliggande motionen och utskot tets

betänkande i anledning av densamma kunde ju giva stoff till långa betraktelser.
Jag skall emellertid fatta mig mycket kort, då .jag nu går att
motivera, varför utskottet hemställt örn bifall till motionen.

Herr Holmdahl frågar, varför riksdagen och nu närmast andra kammaren
kommer åter till detta ämne. Jag vill härpå svara, att så skulle icke ha skett,
därest skolöverstyrelsen och Kungl. Majit hade beaktat den ganska starka opinion,
som kom till uttryck i andra kammaren, då detta ärende för några år
sedan var före här. Då menade man, att vi egentligen icke borde komma fram
med något uttalande, alldenstund undervisningsplanens överarbetning påginge,
men när så resultatet av denna prövning framlägges, finner man, att allt befunnits
vara bra som det är. Detta är, menar jag, skälet till att vi nu ha full
rätt att återigen ge ett uttryck för vår mening.

I en tidning lästes i förra veckan under rubriken: »Folkskola eller fattigskola»,
en del reflexioner med anledning av detta utskottsutlåtande, och man
menade val, att utskottets hemställan skulle deklassera folkskolan och göra den
till en uteslutande rökne- och skrivskola, eller med ett ord till en fattigskola.
Jag skulle vilja vända på det där och säga, att den som önskar, att vår folkskola
icke skall vara en fattigskola, den bör göra allt vad han kan för att dessa
grundläggande ämnen måtte få en så stark ställning som möjligt. Ty örn det
är någonting, som verkligen kan sägas vara ett klassmärke på medborgarna,
så är det när vederbörande gått ut i livet med en skolbildning, som icke varit
så god, att han på ett något så när tillfredsställande sätt kan uttrycka sin mening
i tal och skrift på modersmålet eller komma till rätta med de enkla räkneuppgifter,
inför vilka han som medborgare kan bliva ställd. Detta är skälet,
menar jag, till att de, som vilja folkskolans bästa, se till, att dessa ämnens ställning
på schemat stärkes.

Nu ha reservanterna i likhet med skolöverstyrelsen givit uttryck åt det önskvärda
i att de förevarande ämnena måtte få en så stark ställning som möjligt,
men jag har icke kunnat få klart för mig, vad skolöverstyrelsens chef i detta
avseende menar. Menar han, att det i detta avseende icke kan bli fråga om
någon ändring? Eller menar han, att det kan och bör bli ändring? Menar hail.
att ingen ändring härvidlag bör eller kan åvägabringas, utan att det är bra
som det är, så vill jag, med allt erkännande åt vad sorn redan blivit gjort för
dessa ämnen, säga, att jag icke delar hans uppfattning om att härvidlag allt
är bra som det är. Äro vi däremot eniga örn, att mera tid vore önskvärd för
dessa ämnen, och endast beklaga, att det är svårt att veta, varifrån vi skola
taga denna tid, ja, då kunna vi bättre diskutera med varandra frågan om varifrån
tiden skall tagas. Utskottet har den meningen, att dessa ämnen icke
allenast böra ha en stark ställning på folkskolans schema, utan också att de
böra få en starkare ställning på schemat än de nu lia.

När det nu gäller frågan om, varifrån tiden till denna ökade undervisning i
modersmålet och räkning skall tagas, utgår utskottet således därifrån att man
någonstädes bör kunna få den erforderliga tiden. Vad den saken beträffar ha
vi i motsats till vad en av reservanterna givit uttryck åt, icke kunnat gå med
på att föreslå en allmän utökning av lästiden. Skälet härtill är icke hänsyn

Lördagen den 14 mars f. m.

9 Nr 19.

till lärarna, ty de kunde nog taga en längre arbetstid, utan hänsynen till bar- lit

nen, som ofta ha lång väg till skolan. Förhållandena kunna eljest vara sådana, ’ ämnena
att vi icke kunna gå in för generell utsträckning. Vi ha sålunda fått lov att modersmålet
se på schemat sådant det föreligger. Härvidlag ha vi på grund av de olika och räkning av
typer, som folkskolan uppvisar, A-former, olika B-former, C-former o. s. \r.en.
inte kunnat stereotypt och generellt säga, att här eller där skall tiden tagas, ™ZrnasunderSaken
är, som var och en som känner till dessa förhållanden vet, inte så enkel, vimingsplan.
att man bara kan peka på ett enda ämne och säga: Tag tid på t. ex. geogra- (Forts.)
fiens bekostnad, den har fått för stort utrymme, eller tag den på historiens
eller tag den på något annat ämnes bekostnad. Vi ha emellertid anvisat några
olika möjligheter, som må prövas.

Nu fann jag till min förvåning — jag kan icke annat säga -— att min aktade
vän, generaldirektör Holmdahl, riktade en kritik mot utskottet, därför att utskottet
menat, att någon tid kunde tagas från kembygdskunskapen. Han talade
örn, hur utomordentligt värdefullt detta ämne var just för modersmålsundervisningen,
och att detta ämne för den skull borde lämnas i fred. Jag för min
del har den meningen, att detta ämne, när det infördes på skolschemat, egentligen
sattes dit, mindre på grund av att det var prövat och befunnet lämpligt,
än därför att man ville göra ett experiment. Även örn jag är villig medgiva,
att någon förbättring i fråga örn metodiken i ämnet hembygdskunskap numera
genomförts, så har jag dock alltjämt den meningen, att detta är ett ämne, som
vi kunna maka på en smula till förmån för de båda viktiga ämnen, som det
här är fråga örn.

Vi ha vidare menat, att det är möjligt att genom koncentrationsläsning och
därav härledd minskning av tidsbehovet vinna någon tid ifrån de förut angivna
ämnena, historia, geografi, naturkunnighet, liksom också taga någon tid från
övningsämnen. Finnes det vilja, så skall det enligt utskottets mening ock vara.
möjligt att åstadkomma något. Vill kammaren giva ett uttryck åt denna sin
opinion och biträda utskottet, sker detta icke för att deklassera folkskolan. Vi
vilja slå vakt örn folkskolan och vilja hennes bästa.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Mogård: Herr talman! Den här frågan är ju en mycket populär

fråga. Det finnes väl ingen i kammaren, som icke anser, liksom det icke heller
fanns någon i utskottet, som icke ansåg, att det vore önskvärt och lyckligt,
att folkskolans elever kunde bibringas en bättre undervisning i såväl modersmålet
som räkning. Striden gäller sålunda icke det önskvärda i att det syftemål,
som ligger till grund för motionen, vinner beaktande. Frågan blir naturligtvis
mera ömtålig, i den mån man i likhet med motionären och utskottet
förklarar, att det man vill vinna till förmån för modersmålet och räkning, det
måste ovillkorligen tagas av den tid, som redan är anslagen till de ämnen, som
nu trängas på ett stort schema. Det är där reservanterna funnit sig nödsakade
att anmäla en gensaga, och jag tänker mig, att var och en, som verkligen
tagit litet del av skolans undervisning, antingen som föräldrar till barn, som
gå i skolan, eller på annat sätt, skall finna, att vad skolöverstyrelsen och sedan
herr Holmdahl anfört, det äger en stark giltighet.

Man kan nämligen säga, att den modersmåls- och räkneundervisning, sorn
nu bedrives, är effektiv och upptager ett mycket stort utrymme, betydligt
mera än hälften av undervisningstiden. Och då måste man fråga sig: är det
en verklig vinning att beröva andra ämnen den lilla tid, som är anslagen till
dem, till förmån för en starkare och kanske också litet tråkigare träning i modersmålet
och räkning?

Motionären förklarar, att han menar, att man främst bör söka inskränka på
tiden för historia, naturkunnighet och geografi, men han ger också en liten an -

Nr 19.

Lördagen den 14 mars f. m.

Atvj.

beredande ät
ämnenu
modersmålet
och räkning a o
en stärkt ställning
i folkskolornas
undervisrtingsplan.

(Forts.)

visning arn att man till äventyrs skulle i småklasserna kunna något nagga av i
kanten på arbetsövningarna tiar, hembygdsundervisning eller vad de nu kallas
på skolschemat. Jag tror att det är en mycket stor missuppfattning. Det
är enligt min mening så, att huru skolundervisningen i modersmålet och räkning
än bedrives, även örn tiden icke är är alltför ringa, kan man likväl icke vara
säker på, att de barn, som utgå ur skolan, skola äga en perfekt kunskap och
förmåga i modersmålet och räkning. Var och en vet, hurusom här i kammaren
finnes en del kamrater, som äga en synnerligen god formskicklighet i både
tal och skrift, när det gäller att behandla svenska språket, och de ha dock icke
iner än vanlig folkskolebildning. Och den, som haft tillfälle att gå i en högre
skola, den vet, att man långt fram till studentklasserna kan finna elever, som
liro ganska underhaltiga i förmågan att behandla sitt modersmål i skrift eller
att räkna riktigt perfekt.

Jag vill här anföra, vad en lärare skriver i Svensk läraretidning just i denna
fråga. Han skriver: »Våra sorgebarn i skrivning, de trotsa alla övningar.»
Och det är förmodligen en erfarenhet, som man litet var kan göra, att för dem,
som icke ha naturliga anlag för att skriva, betyder deras skolvistelse och timantalet
för deras undervisning icke så mycket. Ett visst minimum måste upprätthållas,
men säger man, att två tredjedelar av undervisningstiden just användes
till en träning i skrivning och räkning, då förstår man väl, att knapuast
mera kan anvisas under annan förutsättning än den, jag föreslagit i min
reservation, nämligen att skoltiden förlånges. Och jag tror själv, att det är
den logiska utdragningen av motionärens linje, att skall man få bättre undervisning
i modersmål och räkning, blir det slutligen intet annat att göra än
förlänga skoltiden. Jag vet ju, att det är ett mycket impopulärt önskemål.
Jag vet, att den längre undervisningstiden tillämpas både i Norge och Danmark,
där skoltiden är sju år — och i England är den t. o. m. åtta år. Men
här i Sverige har det — kanske icke minst tack vare det ledsamma skyttegravskrig,
som rått i skolfrågan — blivit ett slags dogm, att man på inga villkor
får tänka sig en utvidgning eller förlängning av skoltiden.

Jag anförde i min reservation, att detta vore en fråga, som förresten borde
intressera skolmannen själva. Det finnes ju på vissa ställen i vårt lands skoldistrikt,
där nian tillämpar en undervisningstid på 9 månader per år, och det
finnes skoldistrikt, där man infört det sjunde läsåret. Det kanske icke går
överallt, men jag är övertygad örn att den, som ser på dessa 12—13-åriga barn,
måste erkänna, att deras arbetskraft ute i förvärvsarbetet måste röna mycket
liten efterfrågan under denna tid. I stället skulle det för deni vara en stor
fördel, örn de i stället finge bevista skolan. Jag har emellertid i reservationen
icke framställt något som helst förslag därvidlag. Jag har endast velat påpeka,
att det varit naturligare för en person, som motionerar i detta ämne och
själv är lärare och som synbarligen hyser ett levande intresse för en starkare
ställning åt modersmålet och räkning, att i stället anvisa denna väg, som kanske
är mera obekväm och påkostande, men som i det långa loppet skulle åstadkomma
det resultat, vi alla önska skola ernås.

När det sedan gäller en värdering av de ämnen, som förut nämnts, vill jag
påpeka, att sådana ämnen som historia, liksom geografi och naturkunnighet,
äro av den allmänbildande beskaffenhet, att utan dessa ämnens förefintlighet
skolan onekligen skulle bliva fattigare eller — en fattigskola, som en tidning
nyligen skrev. En annan sak är ju också den, att det nu, när 1927 års läroverksreform
har trätt i kraft, och alltså den obligatoriska prövningen i modersmål
och räkning förekommer vid ett folkskolebarns normala övergång från
bottenskolan till läroverket, kan befinnas nödvändigt att genomföra en starkare
ställning åt dessa båda ämnen. Har det då framkommit några särskilda
omständigheter, som tyda på att folkskolornas elever kunna så mycket sämre i

lii rihl gell den 14 mars f. ra.

11 «r lf«.

dessa ämnen nu, när de skola pröva in i de högre skolorna? Jag tror icke det.
Jag menar i stället, att det visat sig, att de elever från folkskolan, som sökt in
i allmänna läroverkens lägsta klasser, ha kunnat klara sig mycket gott just
därför, att undervisningen i modersmålet och räkning varit så god och förträfflig,
som den är.

Sist skulle jag vilja säga även det, att det vore att göra livet mera dystert,
än det behöver vara, att förvandla folkskolan till en sådan där ensidig pluggskola,
där barnen dag ut och dag in skola sitta och läsa och skriva och räkna,
och där dessa ämnen, som nu skänka litet färg och glans åt det hela, skola borttagas.
Ty det skola vi komma ihåg, att bara man minskar en timme i veckan i
historia i en klass, måste man skära ned halva den lärokurs, som nu förekommer.
Det blir sålunda en mycket stark beskärning, som verkar till en utarmning
av vårt skolschema.

Ja, det funnes ju mycket att vidare säga i denna sak. Jag för min del har
icke funnit, att motionären eller utskottet kunnat anföra några som helst skäl
till att man inom den förefintliga tiden verkligen skulle kunna utvinna ett
bättre resultat av undervisningen i skrivning och räkning. Och som utskottet
icke velat följa mina linjer, ber jag att få rekommendera en förlängning av
undervisningstiden, antingen med en nionde läsmånad eller ett sjunde läsår.
Så har jag icke kunnat annat än ansluta mig till ett avslagsyrkande i fråga
om motionen. Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på densamma.

beredande ål
ämnena
modersmålet,
och räkning av
en stärkt ställning
i follcskolornas
under -visningsplan.
(Förta.-)

Herr Weijne: Herr talman! Jag skall börja med en direkt fråga till herr
Holmdahl eller herr Mogård, vem som svara gitter. Ha herrarna träffat
någon man eller kvinna, som med folkskolebildning gått ut i livet, vilken
bittert har beklagat sig och sagt: Jag fick läsa så litet historia, så litet geo grafi,

så litet naturkunnighet eller så litet av något annat dylikt ämne, att
jag haft svårigheter att klara mig här i världen?

Jag har för min del, trots att jag resonerat med hundratals unga människor
om folkskolans undervisning, ännu aldrig träffat något sådant exemplar. Och
örn det komme något i min väg, skulle jag ögonblickligen svara: Läs! Här

är en brist, som ni kunna avhjälpa, när ni själva vilja. Men jag har träffat
stora skaror av människor, sorn bittert ha beklagat sig över att de, när de
"ingo ut i livet, icke kunde behärska sitt modersmål i skrift, och vilka ha
känt detta som en svårighet, som för dem varit mycket besvärlig att avhjälpa.
Och när jag nu vill peka på det förhållandet, befinner jag mig icke alls ensam
utan i mycket gott sällskap. Redan år 1925 begärde hushållningssällskapens
ombudsmöte, att betydligt mera tid skulle ägnas åt modersmål och räkning i
folkskolorna. När skolöverstyrelsen sedan anställde sin enquéte angående erfarenheten
av 1919 års undervisningsplan, befanns det, att icke mindre än omkring
700 skolråd och folkskolestyrelser uttalade sig i samma riktning, som
jag gjort i min motion. Därtill kan läggas, eftersom nu två teologer uppträtt
emot motionen, att praktiskt taget samtliga domkapitel hade samma mening,
och massor av lärarorganisationer och lärarkårer i enskilda skoldistrikt uttalade
sig för en stärkt ställning åt modersmålet och räkning.

Men hindret här är skolöverstyrelsen. Och jag kan i detta sammanhang icke
underlåta att uttala en förvåning över att skolöverstyrelsen icke tagit någon
som helst hänsyn till nyssnämnda mäktiga opinion -— i vilken också, andra kammaren
1928 deltog — när skolöverstyrelsen i slutet av 1929 till regeringen
framlade sitt förslag angående undervisningsplanen.

Jag skall nu övergå till att för ett par ögonblick ägna min tid till belysning
av det. som tycks vara det starkaste, som reservanterna anfört, nämligen dessa
siffror.

Herr Holmdahl har redan berört, att vi i utskottsutlåtande! anföra, att siff -

Nr 19. 12

Lördagen den 14 mars f. m.

Ang.

beredande åt
ämnena
modersmålet
och räkning av
en stärkt ställning
i folkskolornas
undervisning
spion.
(Forts.)

roma äro tagna icke i procent av kela undervisningstiden utan i procent av
tiden för läsämnena. Jag tror det är viktigt, att man håller det i minnet, ty
bara för några minuter sedan var herr Mogård uppe och sade, att man använde
två tredjedelar av undervisningstiden till modersmål och räkning, under det att
det i verkligheten — nied herr Holmdahls siffror som utgångspunkt -— är två
tredjedelar av tiden för läsämnena, det gäller, vilket icke alls är detsamma
utan en väsentlig skillnad.

Men om man nu godkänner, att man skall taga läsämnena till utgångspunkt,
huru får herr Holmdahl då sina siffror? Jo, han börjar från den dag, då bärnet
börjar i folkskolans första klass och lägger tillsammans timantalet. Men
nu förstår ju varje människa, att innan ett barn kan läsa innantill de allra
enklaste ord, måste naturligtvis modersmålet få en mycket stor plats på schemat,
och det är tack vare att man räknar med de lägre klasserna, som man
kommer upp till denna höga procentsiffra.

Jag vill i detta sammanhang peka på en sak, som är av stor betydelse. Herrarna
veta, att det förekommer läxor i skolorna, och föräldrarna kanske icke
äro så glada över denna läxläsning. Men i just dessa ämnen, som herrarna vilja
värna örn, där kan man lägga ned rätt mycket på hemarbete, under det att man
i skrivning, på grund av hemförhållandena, icke gärna kan få något egentligt
stöd av elevernas hemarbete. Man behöver icke närmare gå in på den frågan.
Var och en förstår, att det ligger i öppen dag, att så måste vara.

Jag skulle så vilja säga ett par ord örn herr Holmdahls procentsiffror för
geografi, naturkunnighet och historia. Hur har herr Holmdahl fått dem? Jo.
herr Holmdahl tager och lägger tillsammans tiden från det barnet börjar skolan
och till dess det slutar. Men nu kan man icke börja att läsa geografi i
första klassen i småskolan, icke ens i andra klassen, utan man väntar i allmänhet
tills man kommer upp i fjärde klassen. Herr Holmdahl har gått tillväga
på samma sätt, som örn det bomme en lärare i latin till skolöverstyrelsen
och sade till generaldirektören: Vi ha för litet latin i skolan, vi ha bara så

och så stor procent, örn man räknar antalet lärotimmar i realskolan med. Jag
förmodar herr Holmdahl då skulle svara: Vi taga icke hänsyn till andra klasser
än de, där latinundervisning förekommer, och vi plocka .sålunda bort hälften
med detsamma. Det måste man göra i detta fall också. Tager man endast
hänsyn till de klasser, där man läser de nämnda ämnena, så får man ungefär
dubbelt så höga siffror, som herr Holmdahl i debatten anfört. Jag har roat mig
med att beträffande en enda skolform — för att icke trötta med siffror för
mycket — titta på dessa saker. Jag har tagit den sexåriga folkskolan och de
tre sista skolåren, där man verkligen läser historia och geografi och naturkunnighet.
Örn jag då räknar med slöjd, kommer man upp till ett timantal under
de tre skolåren av omkring 100. Av dessa timmar användas sammanlagt 29
för modersmålet, och det blir på samma gång 29 procent. 15 timmar användas
för räkning och geometri, och det talet blir även procentsiffra. Och slutligen
användas 22 timmar för historia, geografi och naturkunnighet. Därest man lägger
tillsammans, blir alltså resultatet, att i stället för att herrarna säga att
modersmålet och räkning ha två tredjedelar av tiden för läsämnena, eller två
tredjedelar av undervisningstiden, som herr Mogård sade, så kommer man upp
till 44 %, vilket är avsevärt mindre än hälften. Och även om man tager bort
slöjd, som icke är ett obligatoriskt ämne, kommer man icke över de 50 procenten,
just i de klasser, som motionen verkligen avser.

Jag skulle i detta sammanhang också vilja taga upp till bemötande ett annai
påstående. Herr Mogård har i diskussionen och herr Holmdahl i reservationen
talat örn att örn man minskade på tiden för exempelvis historia, skulle det bara
bli en veckotimme kvar. Vad finnes det för grund för detta? I de heltidsläsande
skolorna växlar den sammanlagda veckotiden för historia, geografi och

Lördagen den 14 mars f. w.

13 Nr 19.

naturkunnighet från ett minimum på sex timmar till ett maximum på nio tim- Äng.
mar. Vad har nu utskottet sagt? Jo, att man i de skolformer, där man har ett beredande åt
relativt högt timantal för dessa ämnen, skulle något kunna minska tiden, och vl^rsnMei
detta i samband med att man genomförde koncentrationsläsning. På vad sätt och räkning av
kan det då bliva en enda timme för något av dessa ämnen? Jag tror det vore en stärte ställ -önskvärt för den fortsatta debatten, örn herrarna närmare ville klargöra detta.

Nej, den taktik, som man använder i denna fråga, är en mycket beprövad risningsplan.
taktik för all del, och den består i att måla den lede på väggen, bara för att (Forts.)
få nöjet att piska honom och kanske möjligen få tillfälle att skrämma folk för
honom. Det är därför som man också talar örn fattigskolan. Det fanns en framstående
ledamot av denna kammare, som visst inte skulle ha stått bakom min
motion, om han i dag hade levat, men som i alla fall en gång fällde det yttrandet,
att det var ett klassmärke, att så stor del av folket icke kunde behärska
sitt modersmål i skrift. Jag skulle vilja säga, som herr Mosesson redan
sagt, att det är där som fattigskolan är, och fattigskolan består ingalunda i örn
det brister någonting i t. ex. uppräknande av några städer eller floder, eller om
man icke har reda på hurudana tänder det ena eller det andra djuret har, för
att bara taga några exempel.

När man nu talar örn modersmålet, säger man: men i andra ämnen kan man
ju hjälpa upp modersmålet; det blir övning i modersmålet i historia och geografi
och naturkunnighet; man får skriftliga uppgifter o. s. v. — Jag skulle
vilja svara herrarna: Vänd på steken! Örn man utökar tiden för modersmålet,
blir det inte bara formell undervisning, det blir inte bara envist läsande och
skrivande, utan det finns också innehåll i läsningen och skrivningen, och inte
minst kommer ämnet historia att få nytta av läsningen, därför att det historiska
momentet ofta ger innehåll just åt läsundervisningen. Ökad tid för modersmålet
betyder också på samma gång ökade realkunskaper. Men skillnaden
är att, under det att man i det ena fallet lägger huvudvikten vid, att det skall
vara geografi eller ett annat ämne, så blir det i det andra fallet modersmålet
som blir det väsentliga, och man får de reella kunskaperna på köpet.

När man då har präglat det där uttrycket »fattigskolan» -—■ jag såg det
första gången i en stockholmstidning i onsdags -— så fann jag i den artikeln
ungefär samma synpunkter, som återgivas i reservationen. Jag tror inte, att
det är någon precis lämplig praxis att från denna talarstol bemöta tidningsartiklar.
Jag skall inte göra det, detta så mycket mindre som man bemöter
artikeln på samma gång som man bemöter reservationen. Jag kunde emellertid
i samma tidning, örn inte minnet sviker mig, för tre år sedan läsa följande,
visserligen i ett annat sammanhang men som just belyste värdet av en god modersmålsundervisning
och vikten av det ämnet; det hette nämligen: »Modersmålet
intager eller rättare sagt borde intaga en absolut särställning på läroschemat.
Det är inte ett ämne som andra ämnen eller ett språk som andra
språk. Det skänker alla andra kunskaper deras uttrycksmedel. Det är grundläggande
för varje allmänbildning, och det utgör mognadens måttstock.» Och
litet längre fram: »Men ännu i dessa dagar sitter detta ämne, som under alla
förhållanden och skolformer borde lia fullt utrymme, trångt i den allmänna
ämnesträngseln.»

Det är det som varit utgångspunkten för min motion. Man försöker belasta
skolan med än det ena än det andra. Vid varje ämne står en gårdvar som
säger: tåg för all del inte bort detta, det är viktigare än allt annat. •— Den
som är intresserad av sång, anser att hela skolan är förfelad, örn inte pojken
eller flickan kan sjunga efter notskrift, när han eller hon går ut i livet. Den
som är intresserad av ett annat ämne har ungefär motsvarande synpunkter. I
den allmänna ämnesträngseln vill jag säga: låt oss försöka få fram bildningen,
enheten, låt oss försöka få en fast grund i så goda kunskaper i modersmålet och

Sr 1». 14

Lördagen den 14 mars f. m.

Äng. räkning som möjligt. Alla invändningar, man Ilar kommer med, studsa till"ämnerui"''
kaka mot det enkla faktum att det redan finns en skolform där man giver niomodersmålet
dersmålet ett bättre utrymme, den s. k. B 2-formen. Ingen människa har kunoch
räkning av nät finna några vådor i det. Tvärtom, man är överens örn att det medfört goda
en stärkt ställ- resultat.

''iwnaJeander- dag är ''f’ke alls lådö för beteckningen kulturfiende, då jag försöker att i det

visningsplan. allmänna belastandet av folkskolan få fram det väsentliga. Jag är inte rädd
(Forts.) för benämningen kulturfiende, örn man därmed menar, att det är viktigare att
kunna någonting ordentligt, när man går ut i livet, än att lia luktat på alli
möjligt. .lag är icke rädd för beteckningen kulturfiende, örn man därmed menar,
att det är viktigare att kunna behandla sitt modersmål i skrift och ali
kunna räkna hjälpligt än att lia en massa andra kunskaper av mindre värde.
Sådana kulturfiender bestod majoriteten i denna kammare av år 1928. Jag
vill sluta, herr talman, med att uttala den förhoppningen, att så skall vara förhållandet
även vid 1931 års riksdag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Med herr Weijne förenade sig herrar Andersson i Ovanmyra, Olsson i Goivvasta,
Svensfon i Högsjöhult, Rosander, Ryberg, Johansson i Bro, Lindley,
Edberg, Vahlstedt, Olofsson i Digernäs, Persson i Trången, Selberg och Lundén.

Herr Ljung: Herr talman! Då jag deltagit i utskottets behandling av detta
ärende och anslutit mig- till utskottsmajoriteten, vill jag i största korthet ange
de skäl, som för mig därvidlag varit avgörande. Dessa skäl grunda sig på
de erfarenheter och iakttagelser, jag haft tillfälle att göra, då jag rest omkring-på
inspektion av lantmanna- och lanthushållsskolor. I den förstnämnda
av dessa skoltyper är undervisning i svenska språket och räkning obligatorisk.
I lanthushålls skolan är den det icke, men även där har skolstyrelsen
rätt och har oftast funnit sig föranlåten att upptaga ifrågavarande ämnen på
undervisningplanen. Då jag min plikt likmätigt granskat de skriftliga prov.
som eleverna avlämnat, då. de först kommit till skolan, har jag ofta funnit
att de företett betänkliga brister. Dessa rättskrivningsprov lia varit av den
art, att man i många fall har måst beteckna dem som bedrövliga. Detta måste
i sin ordning naturligtvis menligt inverka på undervisningen i sin helhet vid
ifrågavarande skolor. Man måste ägna relativt mycken tid åt undervisning
just i svenska språket och räkning, som självfallet ingalunda kunna räknas till
de viktigaste ämnena i dessa skolor. Följden av detta måste naturligtvis bli
den, att tiden för undervisning i andra ämnen kommer att i väsentlig mån
inskränkas, och detta blir så mycket betänkligare, som undervisningstiden just
i dessa skolor, jag nu har omnämnt och från vilka jag har min erfarenhet,
är starkt begränsad. Jag erinrar örn, att undervisningstiden i de vanligaste
kurserna i lantmannaskolorna endast är cirka 5 månader. I lanthushållsskolan
är den för vissa kurser kortare, endast 372 månader.

På grund av de iakttagelser och erfarenheter, jag sålunda gjort, har jagkommit
till den bestämda uppfattningen, att det är högst önskvärt, att någonting
göres för att förbättra undervisningen just i svenska språket och räkning.
Jag är för min del icke tillräckligt inne i folkskolans undervisningför
att kunna bedöma, hurudana möjligheterna äro för en sådan utökad undervisning
i de omnämnda ämnena, men jag har, som sagt, den bestämda uppfattningen,
att det är synnerligen önskvärt, att någonting göres i den riktningen.
Saken synes mig så pass viktig, att jag finner det vara i-sin ordning
och fullt berättigat, att den ännu en gång blir föremål för i främsta hand skolöverstyrelsens
och sedan Kungl. Majlis prövning.

Lördagen den 14 mars £. m.

15 Nr 19.

På grund av dessa skäl, som jag nu i korthet velat erinra om, har jag anslutit
mig till utskottsmajoriteten i denna fråga, oell jag tillåter mig. herr
talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Herr Mosesson uttryckte sig

ungefär som så, att den, som är en verklig vän av vår folkskola, måste ställa
sig på utskottets ståndpunkt i denna sak. Ungefär så föll uttrycket. Jag
kan inte citera det ordagrant, men så var i alla fall meningen. Det kommer
nog protokollet att visa. Jag tycker, att så där kategoriskt kan man inte
uttala sig. Jag vill påstå, att jag är lika god vän av den svenska folkskolan
som herr Mosesson, men jag är ändå inte alldeles övertygad om, att detta är
den rätta vägen att gå. Naturligtvis vore det mycket önskvärt, örn man kunde
utöka kurserna för modersmålet och matematik i folkskolan, men jag är inte
säker på, att det är riktigt att göra det på bekostnad av andra ämnen, såsom
t. ex. historia och geografi, i vart fall icke geografi.

Jag har en smula erfarenhet av folkskolans arbete. Jag har haft tillfälle
att under många år granska skrivböckerna i avslutningsklasserna i ett stort
folkskoledistrikt, som arbetar med både A-skolor och B-skolor av olika slag.
Jag har gjort den erfarenheten, att när normalt begåvade barn gå ut från folkskolan
så skriva de en ganska god svenska, i regel är den felfri eller så gott
som felfri. Sedermera kan man nog upptäcka, att människorna lia mycket
svårt att behandla sitt modersmål. En tidningsman får göra sorgliga erfarenheter
i det fallet. Men det beror därpå, att de flesta människor inte få
tillfälle att sedan i livet öva sig i språkets behandling. Ett sätt att avhjälpa
det, som brister i detta fall, vore ju, att nian på allt sätt understödde folks
strävan att efter slutad folkskolgång genom självstudier förkovra de kunskaper,
de ha fått i skolan, eller åtminstone bibehålla dem. Det sätt, som nu är föreslaget,
kan jag icke vara med örn. Det vore riktigare att utöka skoltiden,
antingen till 7 år, där man Ilar bara sex, eller till nio månaders lästid, där
man har bara åtta månader per år. Det är, som herr Mogård mycket riktigt
anmärkte, icke ett populärt förslag, och i varje fall är det nog inte alls populärt
i Västergötland, men jag tror ändå, att det är den rätta vägen, att
det är dithän vi måste sträva. Jag vill i alla händelser inte vara med örn.
att främjandet av undervisningen i modersmålet och matematik, hur önskvärt
ett sådant främjande än är, skall ske på bekostnad av de humanistiska ämnena
i folkskolan. Jag yrkar därför avslag på utskottets förslag.

Herr Grapenson: Herr talman, mina herrar! Det förvånar mig icke, att

starka meningsbrytningar uppstå i en fråga sådan som den föreliggande. Det
förvånar mig icke heller, att denna fråga väcker ett sådant intresse här i kammaren,
ty frågan är, det torde vi alla vara eniga örn, av den allra största betydelse
för skolans arbete och för barnens framtid.

Jag sade, att det icke förvånar mig, att meningarna bryta sig starkt; detta
på den grund, att jag själv, som alltid intresserat mig för en praktiskt lagd
skolundervisning, har känt mig synnerligen tilltalad av det yrkande, herr
Weijne i denna motion framfört. I egenskap av f. d. skolman vill jag emellertid
söka klargöra, på vilka grunder jag tagit ställning till den föreliggande
motionen. Jag strävar efter att göra det utan varje försök afl lägga in några
klasspolitiska synpunkter i ärendet och utan alla insinuationer örn »fattigskolan»
eller något annat därmed jämförligt. Det förefaller mig nämligen, att
i en fråga av denna art inga klasspolitiska synnunkter böra få spela in.

Motionens försvarare framhålla, att klagomål framkommit över barnens bristande
insikter i ämnena modersmålet och räkning. Klagomålen liro helt visst
i någon mån befogade. Men de brister i vår skolundervisning, .sorn i dessa

Äng.

beredande åt''
ämnena;
modersmålet
och räkning av
en stärld ställning
i folkskolornas
undervisningsplav.

(Forte.)

Xr 19.

Lördagen dea 14 mars i. ru.

Äng.

beredande åt
ämnena
modersmålet
och räkning av
en stärkt ställning
i folkskolornas
undereisningsplav.

(Fort».'',

avseenden kunna föreligga, bero ingalunda i regel på en alltför knapp undervisningstid,
och icke heller på att denna tid blivit illa använd. Nej, orsaken
härtill är en annan. Jag tänker då i forsta rummet på den omständigheten,
att skolan arbetar med barn i 10— 14-årsåldern, och det finnes, mina herrar,
en gräns för vad dessa unga individer kunna inhämta även med den bästa
undervisning av en aldrig så skicklig lärare, som har den längsta möjliga
undervisningstiden till sitt förfogande. Barn nå icke den utveckling, som erfordras
för att kunna tillägna sig en så grundlig insikt i dessa ämnen, att
den motsvarar de krav, som många vilja ställa på de unga i dessa avseenden.

Vi känna vidare alla till, att folkskolan inte mottager endast en viss grupp
barn eller barn med lika anlag och begåvning. Nej, denna skola arbetar såväl
med begåvade som med normalt och mindre begåvade barn. I folkskolan
undervisas också elever, vilkas begåvning har en olikartad inriktning. Ett
barn är intresserat t. ex. för modersmålet, ett annat för historia, ett tredje för
räkning, för teckning o. s. v. Dessa erfarenheter äro ju välbekanta
för oss alla. Tänker man sig nu, att skolans undervisning. i särskild
grad, som man här önskar det, inriktas på modersmålet och räkning, så kan
detta måhända intressera de barn, som ha speciella anlag för nyss angivna
.ämnen, och dessa barn kunna då med intresse och nit deltaga i berörda undervisning.
Men hur blir det med de andra, dessa som inte ha detta intresse?
Hur blir det med de barn, vilkas håg och nit brinna, låt oss säga, t. ex. omkring,
ämnet historia, teckning eller något annat? Ja, det är icke svårt att förstå,
att sådana barn, och de äro många, bli slöa och likgiltiga för sin skola.
För dessa blir skolan lätt en outhärdlig börda, då den endast i ringa grad
motsvarar deras speciella kunskapstörst. Mina herrar, vad är detta för en skola
för folkets barn med alla bland dem förefintliga olikartade begåvningsgrupper
och riktningar? Ligger det någon rättvisa i en skoluppfostran, som endast strävar
efter att tillgodose en enda eller ett par begåvningsgrupper bland barnen?

Herr Weijne sade nyss, att örn någon kom till honom och klagade över bristande
kunskaper i historia och geografi, så skulle han svara: läs! — Ja,
om någon kommer och klagar över detsamma beträffande modersmålet eller
räkning, då kan man nog i viss mån även där svara: läs! Jag erkänner, att det
beträffande dessa sistnämnda ämnen i åtskilliga avseenden kan vara synnerligen
betydelsefullt att få ledning av en lärare. Men en lärares ledning har allt
sin stora betydelse även för en rätt insikt i t. ex. historia och geografi.

Vi böra slutligen komma ihåg, att alla människor, även de vuxna, gärna önska
omväxling i arbetet. Och denna önskan är i regel synnerligen livlig och stark
hos barnen. Det kan tänkas, att om man beträder den nu föreslagna vägen
att ombilda folkskolan till en skriv- och räkneskola i övervägande grad, så
riskerar man därmed att göra även de barn, som besitta normala anlag för
modersmål och räkning, slöa och likgiltiga för just den .undervisning, man
vill upphjälpa. Skolarbetet kräver omväxling, omväxling i ämnesurvalet och
i mycket annat. Men omväxlingen i skolan bör icke i alltför hög grad bestå
i lek och nöjen, vilket dock i en del kretsar tycks ha blivit högsta uppfostringsgrundsats
i nutiden.

Enligt min uppfattning är sålunda det syfte, som denna motion söker uppnå,
opedagogiskt, enär det avser endast en viss grupp av barn, de med speciella
anlag för modersmålet och räkning begåvade. Förslaget är opedagogiskt
även på den grund, att det bidrager till att göra skolarbetet tråkigt och enformigt
för barnen. En kamrat här i kammaren anmärkte för en stund sedan,
atf det syntes honom onödigt att öka undervisningstiden i modersmålet därför
att varje timme i skolan strängt taget är en undervisning i detta ämne, ty
det är modersmålet, man alltid betjänar sig av i skolarbetet. Motionärens syfte

Lördagen den 14 mars f. m.

17 Nr 19.

är slutligen, som redan blivit antytt, ouppnåeligt i så måtto, att man, trots det
ivrigaste arbete, aldrig kan komma så långt i dessa ämnen med barn i fjortonårsåldern,
att de kunna lösa räkneuppgifter och behärska modersmålet i tal och
skrift i den omfattning, som mangen vuxen människa från sin egen ståndpunkt
kan önska. Den förmågan och insikten tillväxa med åren och kunna icke i
vilken omfattning som helst instoppas i barnets outvecklade tanke-viljeliv.

Jag befarar alltså, herr talman, mina herrar, att örn den av motionären
framförda tanken genomföres, så kommer denna åtgärd att leda folkskolans
utveckling i en opedagogisk och följaktligen mindre gynnsam riktning.

På dessa grunder ber jag, herr talman, att få instämma i avslagsyrkandet.

Herr Lundguist: Herr talman! Jag skall icke yttra mig örn behovet i och
för sig av en utökning av timantalet i svenska och räkning. Jag konstaterar
emellertid, att det finns en ganska enhällig mening såväl bland utskottets ledamöter
som dem som här yttrat sig därom, att det för närvarande är förenat med
ganska stora svårigheter att överhuvud taget medhinna, vad undervisningsplanen
avser, under den tid, som normalt står till buds. Jag tror också för min
del, att det finns på den punkten en ganska allmän mening långt utanför riksdagen.
Som ledamot av min sockens skolråd har jag åtminstone hört vid fyrfaldiga
tillfällen samma klagan ifrån lärarkåren själv. Här i Stockholm och
trakterna däromkring åtminstone har det även blivit så, att man överallt ansett
sig nödsakad anlita den möjlighet, som lagen lämnar församlingarna, att
åstadkomma en ökning av lästiden genom införande av övertidsläsning. Sådana
bestämmelserna härutinnan emellertid äro för närvarande, förorsakar en
sådan anordning kommunerna i fråga icke oväsentligt ökade kostnader. Det
ar ju för närvarande nämligen så, att folkskollärarna, icke äro skyldiga att folden.
lön, staten fastställer, arbeta mer än den för folkskolan fastställda minimitiden,
nämligen 34 1/2 veckor. För övertidsläsningen skall utbetalas extra
ersättning, vilken märkvärdigt nog helt och hållet drabbar kommunerna, i det
att staten icke på något sätt bidrager till denna ersättning. Kostnaderna bli
icke alltför obetydliga. För varje dag och varje vecka, som man på det sättet
utsträcker undervisningstiden, äger läraren nämligen uppbära nära dubbla lönen.
Enligt mitt förmenande kan det icke vara riktigt, att staten å ena sidan
fastställer en undervisningsplan sådan, att det nära nog är omöjligt att på ett
tillfredsställande sätt behandla de olika ämnena under den tid, man anser vara
den normala, och å andra sidan låter de kommuner, som av intresse för folkskolan
och för att ge åt arbetet där det största möjliga resultat införa övertidsläsning,
vidkännas icke oväsentliga extra kostnader därför.

Från icke-lärarehåll hör man ofta, när det gäller folkskollärarnas löner,
talas örn de långa ferierna. Från lärarhåll invändes ju mot detta tal, att lärarna
naturligtvis inte kunna rå för dessa långa ferier men att å andra sidan lärarna
mäste lia en ersättning, som ger dem uppehälle hela året. För såvitt jag
kan finna, är detta resonemang från lärarehåll fullkomligt riktigt, men då
mäste det också vara riktigt, alf de skola lia skyldighet att tjänstgöra så lång
tid, som med hänsyn till undervisningen i folkskolan erfordras. Det synes mig
ganska angeläget, att man på denna punkt söker få en ändring till stånd av
nuvarande förhållanden, och att man alltså uppmärksammar den svårighet, som
för närvarande finnes i gällande bestämmelser, örn man skulle vilja öka ut den
årliga lästiden.

Ja.g skulle därför vilja vördsamt, vädja till regeringen, huruvida den infe
skulle finna det välbetänkt att för den överarbetning av 1928 års lönekommittés
betänkande, som viii någon gång skall komma, lämna sådana direktiv, afl
man kunde komma fram till en sådan ökning av dea tjänstgöringsskyldighet,

Andra kammarens protokoll 1981. Nr IV. 9

Äng.

beredande dt
ämnena
modersmålet
och räkning av
en stärkt ställning
i folkskolornas
undervisningsplan.

(Forts.

Kr li). j g

Lördagen den 14 mars f, m.

Äng.

beredande åt
i ämnena
modersmålet
och räkning av
en stärkt ställning
i folkskolornas
undervimingsplan.

(Forts.)

sorn åligger folkskolans lärarepersonal, att inte den begränsning av tjänstgöringsskyldigheten,
som för närvarande finnes, i och för sig skall göra det omöjligt
att, örn man finner det önskvärt, gå in för en ökning av lästiden.per år från
8 till 9 eller från 8 till 8 Va månader, vare sig man sedan vill gå in för detta
som obligatoriskt i alla kommuner eller man vill ha en sådan anordning genomförd
på frivillighetens väg i de kommuner, där man så önskar.

Som frågan nu ligger till, ber jag, herr talman, att få instämma i a.vslagsyrkandet.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Jag har icke kunnat underlåta

att begära ordet för att yttra åtminstone några få ord i denna fråga.

Det är en glädje att hava hört herr Weijnes yttrande i dag. jJenom honom
har från lärarehåll klart framlagts deras erfarenhet i denna fråga. Jag har
icke erfarenhet från skolan men väl från en pastorsexpedition i en församling
med bortåt 40,000 människor. Jag försäkrar er, mina herrar, att örn ni hade
sett, huru hjälplösa människorna verkligen te sig, när det gäller att skriva ett
brev av mycket enkelt slag, att skriva en adress eller, det behöver jag icke nämna,
att fylla i en blankett, så skulle herrarna förstå, att herr Weijne bär rätt.
Vi, som komma i beröring med människorna och dagligen erfara bristfälligheten
i skrivkunnighet och innanläsningskunnighet, bestyrka till fullo lärarnas
uppfattning av läget.

Nu vill jag inte inlåta mig på hur detta skall avhjälpas. Jag kommer emellertid
mycket livligt ihåg från mina allra tidigaste pojkår, hurusom det på
pärmen av en av våra läroböcker stod ett främmande ord. Det var hemlighetsfullt,
och vi fingo ingen förklaring över det. Det stod »Multum sedt nori multö».
Det hade det hemlighetsfullas lockelse och fastnade. Sedermera fick jag lära
mig, att det innehöll en pedagogisk erfarenhet, som sannerligen håller i alla
tider: Mycket men icke mångahanda. — Jag undrar, om icke en av orsakerna
till, att icke resultatet av vår skolundervisning har blivit vad vi väntat, är,
att vi ge barnen mångahanda men ej mycket, att det fattas koncentration. Jag
får gärna erkänna, att jag känner mig en smula undermålig då och då, när jag
kommer på en skolavslutning eller en examen i folkskolan och får höra allt vad
barnen kunna. Jag känner mig riktigt generad över att ett och annat, som de
kunna, har jag kanske aldrig vetat, t. ex. det där örn tänderna, som herr Weijne
påpekade. Och inte kan jag räkna upp floderna med början där uppe i norr
och sedan efter hela kontinenten. Men, mina herrar, hur ser det ut efter två
eller tre år? Då har hela denna massa av små detaljer, som man givit dem,
fallit bort. Dessa »milita» äro borta. Av historia t. ex. finns det på mångå
håll huvudsakligen bara ett årtal kvar, nämligen år 1632. Jag har funnit att
det årtalet alltid sitter fast. Därutöver är det mycket litet. Inte minst har
man mycket svårt att skilja på århundradena. Jag undrar, om man inte skulle
kunna komma till en lösning här genom att gå tillbaka till denna gamla goda
regel, att koncentrera, inte ge en sådan massa detaljer utan att söka ge barnen
en sådan undervisning, som innebär möjlighet för dem, som lia intresse och
håg — jag gläder mig över allt bildningsintresse i vårt land — att få förutsättningarna
för och intresse att förkovra sig i vetande.

Jag har en gång haft mycket nära beröring med en arbetarbefolkning här i
Uppland. På den tiden, det är nu rätt många år sedan, hade folkskolan där
säkerligen icke givit mycket av alla dessa detaljer, men den hade givit ett: intresset
och förmågan att tillgodogöra sig kunskaper på egen hand. Min erfarenhet
av den omfattande bildning, som detta bildningsintresse hade medfört,
är synnerligen glädjande. Detta har lärt mig, att mängden av detaljer, som
snart försvinna, ger ganska ringa förutsättningar för att få lust att tillägna
sig ytterligare kunskap. Man kan ju allting! Med en fast och klar kun -

Lördagen den 14 mars f. m.

19 Jir 19.

skap i själva huvudämnena kan man komma ganska långt på bildningsvägen,
trots att skolan icke gav, som det tycktes, så glänsande resultat i allehanda
ämnen.

Nu vill jag icke yttra mig örn vilka ämnen man skulle skjuta en smula undan
fran schemat. Jag vill endast säga detsamma, som herr Weijne betonade,
att det. finns i alla fall ett sådant samband mellan dessa ifrågasatta ämnen,
att varje utökning av modersmålsämnet kail ge ett alldeles direkt tillskott till
dem, örn man nämligen lägger undervisningen på ett sådant sätt, att det verkligen
tillgodoser detta syfte.

Jag har, herr talman, blott velat betona, huru behövligt det är, att vårt folk
verkligen får praktisk nytta för livet av sin skolundervisning. Det är dock
lör livet och icke för skolan, skolexamen och uppvisningen som man lär. Jag
har velat ge mitt lilla bidrag till saken genom att tala örn de erfarenheter, som
jag har dagligdags av den svaghet, som onekligen gör sig gällande just med
avseende å behandlingen av svenska språket. Har motionen icke haft annan
nytta, så har den dock fäst uppmärksamheten på, att vi i detta hänseende behöva
finna vägar till. att giva vårt folk dessa grundläggande kunskaper för
livet, som äro sa viktiga för dem i hela deras framtida verksamhet, var de än
skola ställas., och som också äro så viktiga för att ge dem en grundval för inhämtande
på egen hand av ytterligare kunskap.

Herr talman! Med de orden ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Osberg: Herr talman! De flesta barnen i vårt land få icke beträf lande

skolgång annat än folkskoleundervisning. Det torde då vara synnerligen
angeläget för alla, att dessa bibringas en så praktisk undervisning som överhuvud
taget., är möjlig att åstadkomma. Med utgångspunkt från motionärens
tankegang far man väl ändå medge, att kunskaper i modersmål och matematik
är själva nyckeln. Har man inte dessa kunskaper, så har man små utsikter att
framdeles kunna skaffa sig fortsatt utbildning, i varje fall på egen hand. Har
man ingen ledning, är det naturligtvis av oerhört värde, att man kan behärska
sitt modersmål och likaså räkning.

Anledning till att jag gått upp i denna debatt är ett uttalande från herr
Högarås sida. Han säde, att sedan det blivit övergång från bottenskola till
läroverken, det icke visat sig annat än att de, som tenterat i de båda ämnen,
som äro föreskrivna, nämligen modersmålet och matematik, lia rett sig bra.
Ja, då vill jag säga herr Mogård, att bakom det förhållandet, att de rett sig bra,
ligger nog något annat än folkskoleundervisningens fullgoda beskaffenhet. Tror
herr Mogård, att föräldrar, som ha en pojke eller flicka, som skall tentera in i
ett läroverk, vaga, utan annan åtgärd, lita på godkänd tentamen vid folkskolan?
Nej, mina herrar, det är.sa, att dessa barn, som ha tenterat in i läroverken, ha
lått privat undervisning i. dessa ämnen dessförinnan; man vågar inte taga risken
att anse folkskoleundervisningen ensam tillräcklig för övergången.

Jag kan i likhet med doktor Pehrsson icke annat än ge mitt erkännande åt
herr Weijne för.det han anförde i sitt yttrande. Det var klart och väl upplagt.
Jag tror inte, att någon av de talare, som här vänt sig mot motionen,
kunna gå upp och vederlägga, vad han sade. Jag hoppas verkligen, att det
i denna, kammare icke skall bil många röster emot motionen.

När jag hörde herr Ljung tala, kom jag att tänka på vad en lärare vid en
lantmanna-, och lanthushallsskola i mitt län ofta sagt: det är tråkigt förnimma,
när man får de första sknvproven och de första proven i matematik, att så
manga av dessa äro undermåliga. — Jag är mycket tacksam för att herr Ljung
framhöll detta. För dem, som hava förmånen att få gå vidare i en folkhögskola,
lantmannaskola eller lanthushållsskola, är det dock inte så många år som

Äng.

beredande åt
ämnena
modersmåkt
och räkning av.
en stärkt ställning
i folkskolornas
underinsningsplan.

(Förb.)

Nr 19. 20

Lördagen den 14 mars f. m.

Ang.

beredande ål
ämnena
modersmålet
och räkning av
en stärkt ställning
i folkskolornas
undervisningsplan.

(Forts.)

ligga mellan tiden för avslutad folkskolekurs ock inträdet i den nya skolan.
I)et är då synnerligen tråkigt, att de icke vid inträdet i den nya skolan kunna
skriva och räkna något så när klanderfritt. Jag tror, att vi böra lägga oss
vinn om att göra vad vi kunna för folkskolan. Det är dock bottenskolan, folkets
skola. Jag hoppas, att de flesta här beakta den skolans värde.

Jag skall icke vidare uppehålla tiden, herr talman, utan skall sluta med
att på det varmaste yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hallén: Herr talman! Det som gjort, att jag dristat begära ordet i

denna fråga, är, att jag har över 20 års erfarenhet som skolrådsordförande beträffande
hur våra undervisningsplaner verkat för de omstridda ämnena. Jag
tycker, att man skattar alldeles för mycket åt Arnd jag ville kalla de kvantitativa
synpunkterna, eller att, för att använda ett uttryck, jag såg någon gång i
pressen, liksom på timsnickarevis tro, att allt kommer an på timantalet i det
ena eller det andra ämnet. Jag undrar, örn inte den brist, som till äventyrs kan
förefinnas, vare sig det gäller modersmålet eller matematik, har sin grund i
de skiftande sätt att disponera ämnena, som olika lärare lia. En timme meleher
mindre i veckan, det är säkerligen inte det allena saliggörande.

Jag hade tänkt, herr talman, att ställa ett yrkande, att hela den långa passus
i motiveringen skulle utgå, som innebär en attack mot de allmänbildande
ämnena historia, geografi och naturkunnighet, men då det är osäkert, om nu
efter denna debatt ett sådant jakande kan vinna någon resonans, kommer jag
att avstå från det och kommer att biträde ett avslagsyrkande. Jag anser, att
då t. ex. för landsbygden B 2-skolan är den vanligen förekommande, i vilka
skolor historieundervisningen Ilar två timmar, geografiundervisningen två oell
undervisningen i naturkunnighet två, en beskärning av denna korta tid, som där
är anslagen, icke kan få äga runi. Visserligen talar utskottet om att ta bort
någon timme från dessa 3 ämnen i de skolformer, där de äro bäst tillgodosedda.
Men är det där som behovet är störst? Är det inte i B 2-, B 3- och C 2-skolorna?
Motionären vill naturligtvis — det förstår var och en, som känner hans varma
bildningsintresse — kompensera denna tidminskning genom en koncentrationsläsning.
Men hur det skall kunna äga. rum i en B 2-skola, kan jag knappast
förstå. Därigenom återvinnes ju i alla fall inga av de timmar, som då tagas
från t. ex. historietimmarna. Jag menar, att för alla de skaror av barn,
som inte ha tillfälle att fortsätta i de allmänna läroverken och som alltså få nöja
sig med folkskolans allmänbildning, är det alldeles för hårt att beskära sådana
ämnen som de tre nämnda. Det är ganska egendomligt att erinra örn, att år
1841, då vi fingo vår folkskolestadga, kämpade här i riksdagen prästerskapet
för att icke historia och geografi skulle förekomma på undervisningsplanen.
Det var bönderna som på den tiden slogo vakt örn dessa verkligt allmänbildande
ämnen. Nu ser det ut som om uppfattningen inom bondegrupperna
åtskilligt skiftat, och att de människor, som lägga så att säga allt för mycket
praktiska synpunkter på detta, se bort ifrån folkskolans verkligt allmänbildande
uppgift. Jag menar, att man får mera tänka på dessa, som aldrig få
någon annan undervisning, inte minst när det gäller det centrala i deras allmänbildning.
Dit höra dock sådana ämnen som historia, geografi och naturkunnighet.
Hade det förelegat ett försök att eventuellt utbygga undervisningstiden
för de två huvudämnena genom anlitande av andra vägar, så skulle man
lia kunnat gå med på det. Utskottet säger självt några ord örn att tiden för
hembygdskunskap med arbetsövningar kan något minskas. Ja, det skall alla
veta, det kan man nästan åstadkomma nationell samling om här i landet, att de
timmarna, då man sitter med sin modelleringslera, med sandlådor eller håller på
med pappersklippning, de användas för något som inte är oundgängligen nödvändigt.
Det är mycket riktigt, men det tycker jag är det enda oantastliga ut -

Lördagen den 14 mars £. m.

2 l Jfr 19.

skottet säger, när det anbefaller den vägen för att få bättre tid åt undervisningen
i detta huvudämne.. Jag menar, att den attack, som är riktad mot de
verkligt centrala, allmänbildande ämnenas plats, åtminstone i vad gäller de
flesta B-formerna av skolan, är så pass allvarlig, att kammaren verkligen inte
bör följa på den föreslagna vägen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Holmdahl: Herr talman! Blott några få ord för att bemöta de invändningar,
som gjorts mot den argumentering jag nyss anfört. Jag ser mig
nödsakad att ytterligare taga kammarens tid i anspråk icke minst på grund
av herr Osbergs anförande, då han förklarade, att vad som anförts till stöd
för utskottsmajoritetens ståndpunkt näppeligen hade under debatten vederlagts.

Jag skall först be att få upptaga ett par punkter, där mitt första anförande
i frågan blivit bemött. Jag vill då säga gent emot utskottets ärade ordförande,
herr Mosesson, att herr Mosesson uppenbarligen ej uppfattat min kritiska anmärkning
mot det uppslag, som utskottet ger i motiveringen, då det säger, att
tid bör tagas från undervisningen i hembygdskunskap. Vad jag yttrade var
endast, att detta uppslag är mycket begränsat till sin räckvidd, och det förstår
utskottet uppenbarligen, eftersom det erinrar örn, att detta ämne förekommer.
endast i skolans lägre klasser, där undervisningen i modersmålet, både i
läsning och skrivning, år väl tillgodosedd. Detta ämne, hembygdskunskap,
mäste dessutom betraktas som ett utmärkt stödämne till just modersmålsundervisningen.
Jag önskar, att jag för kammarens ledamöter kunde demonstrera
detta med endel av de arbetsböcker, som barnen föra i dessa klasser, vilka visa,
att det är fråga örn verkliga skrivövningar och små uppsatser, som dessa barn
utföra under undervisningstimmarna i detta ämne. Jag har alltså anfört,
att hembygd,sundervisningen blir, rätt bedriven, ett gott hjälpmedel för modersmålsundervisningcn.
Utskottets uppslag är alltså av mycket begränsad räckvidd,
då det gäller att åstadkomma ökad tid för undervisningen i modersmålet.

Sedan vill jag vända mig mot herr Weijnes anmärkningar mot den statistik,
jag anfört. Jag har. hört dessa anmärkningar i utskottet och allvarligt funderat
över dem, men jag är ej i stand att inse, att de äro berättigade eller riktiga.
Det är alldeles uppenbart, att när man talar om det samlade resultatet
av folkskolans arbete och kritiserar det resultat, som vunnits i fråga om modersmålet
och räkning, och säger, att undervisningen i dessa ämnen skall ökas
på bekostnad, av andra ämnen, kan man, örn man skall få en överskådlig bild,
hur mycket tid som användes för de olika ämnena i folkskolan, enligt min uppfattning
ej gå någon annan väg än att gå ut från det samlade timtalet för läsämnen
i hela folkskolan. Och herr Weijne har ej kunnat visa någon annan
och bättre väg. för att statistiskt .belysa dessa förhållanden. Det går ej att
inskränka sig till att taga fimta,let i de klasser, där historia, geografi och naturkunnighet
läses. Det blir uppenbarligen cj något riktigt resultat. Ponera,
att man koncentrerar läsningen av dessa ämnen i folkskolans högsta klass, så
att modersmålet dår är nära nog undanskjutet. Då blir det uppenbarligen en
missvisande bild av läget, örn nian tar procentsiffran från sista klassen. Nej,
det förhåller sig så, att här kan man säga, att en koneentrationsläsning är genomförd.
Modersmålet läses i hela skolån med stort timtal. Men i de högsta
klasserna kommer därtill en dol allmänbildande ämnen, dag kan alltså ej
iinna, att den kritik, som herr Weijne anfört mot statistiken, är berättigad eller
bärkraftig.

Sedan ber jag lill sist, herr talman, alt, la framhålla, vad som enligt min
uppfattning är huvudfelet i det resonemang, som lidi" föres från deras sida, som
tala för bifall till utskottets och motionärens hemställan. Huvudfelet, är det.

Äng.

beredande åt
ämnena
modersmålet
och räkning av
en stärkt stauning
i folksko*
lomas under*
visningsplan.
(Forts.)

Nr 19. 22

Lördagen den 14 mars f. m.

Äng- att man fäster alltför stor mkt vid. om ett ämne får ea eller annan timme
elmne''iialt mer än annat ämne, när det gäller ämnen, som lia så stort timtal i sko-modersmålet
Ian sorn modersmålet och räkning. Man fäster, som herr Hallén sade, alldeoch
räkning av les för stort avseende vid den kvantitativa synpunkten. Och när det gäller att
™ etärktställ- ]3e(jöma undervisningsresultatet i folkskolan, ber jag att få fästa herrarnas
toma* unde; - uppmärksamhet vid. att det finnes dock vissa andra faktorer, som bestämvimingsplan.
ina över resultatet, än den tid, som ägnas åt ett ämne i de olika klasserna.

(Lorta.) Jag skall tillåta mig, herr talman, att här till sist anföra de enligt min me-,
ning mycket riktiga och tänkvärda ord, som skolöverstyrelsen i detta fall
anfört i sin skrivelse till Kungl. Majit hösten 1929. De återfinnas i utskottets
betänkande på sidan 8. Jag skall be att få läsa upp några rader. Skolöverstyrelsen
säger där: »Vid ett bedömande av resultatet av folkskolans

undervisning måste ej minst i fråga om modersmålet framhållas, att anspråken
icke kunna ställas alltför stora. Särskilt gäller detta språkets skriftliga
behandling. Det måste ihågkommas, att folkskolan i regel icke får behålla
barnen längre än till trettonårsåldern, varför en mera självständig behandling
av språket i skrift icke gärna kan krävas. Även bör beaktas, att folkskolan
får mottaga alla barn, vare sig de äro begåvade för studier eller ej.»
Och slutligen erinras det örn, att »det torde vara allmänt känt, att det finnes
barn, som trots all övning dock icke kunna uppnå någon verklig färdighet i
exempelvis läsning eller rättskrivning».

Ja, herr talman, jag finner som sagt grundfelet i det resonemang, som
föres till försvar för utskottets ståndpunkt, däri, att man tillmäter den utökade
tid, man anslår åt ett ämne, som redan förut både absolut och relativt upptar en
stor del av undervisningen, allt för stor betydelse. Den tid ett ämne får, är
blott en av de många faktorer, som äro avgörande för det resultat, vartill skolundervisningen
kommer.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande örn avslag på utskottets hemställan.

Herr Andersson i Dunker instämde häruti.

Herr Engberg: Herr talman! Det är ganska lätt att begripa, att man särskilt
från lantmannakretsar i kammaren visar intresse för motionärens framställning.
Det är ingen tillfällighet, att så är fallet. Ty i själva verket är
det så, att de svårigheter, varmed vi arbeta i detta spörsmål, hänföra sig till
förhållanden, landsbygdens folk bär mest erfarenhet av, men som ingen lagstiftning
kan råda bot för. Det är ett faktum, att vad som i detta ärende menas
med modersmålet är en litterär sak. Det är ej det levande språket, sådant
det talas i svensk bygd. Modersmålet betyder en sak för skåningen, en annan
sak för smålänningen och en tredje sak för blekingen. Man kan gå igenom
hela vår karta och visa upp, att för var och en är och förblir det språk, som
talas i hans hembygd, hans modersmål. Det, som vi kalla rikssvenskan, den
litterära svenskan, är för oss ett främmande språk, som vi med större eller
mindre skicklighet bemästra. Detta gör modersmålsundervisningen i folkskolan
ofantligt svår, ty det blir i många trakter i vårt land så, att det är ett
främmande uttryckssätt, som barnen skola vänjas till i skolans undervisning.
De beteckna saker och ting och uttrycka sina tankar i tal på ett helt annat sätt
i det dagliga livet. Så pressas de i skolan in i ett schematiskt riksspråk. Nu
har det sagts sedan gammalt, att ögat bör se vad örat hör i språket. Det är
omöjligt, ty då skulle vårt skriftspråk sönderfalla i ett otal fragment. Det
idealet kan därför ej förverkligas. Men den omständigheten, att det ej är vars
och ens verkliga modersmål, som inläres i skolan, är en förklaring till do svaga
resultat, som framkomma vid dessa då och då företagna prov med ynglingar

Lördagen den 14 mars f. ni.

23 Nr 19.

i värnpliktsåldern. För några år sedan fästes uppmärksamheten på. att de -fwvärnpliktiga
voro så svaga i modersmålets behandling i skrift. Är det så sä- b''r-imwnaut
kert, att denna påstådda brist har sin rot i själva undervisningen? Tag vem modersmålet
som helst av de herrar, som tagit studentexamen, och förhör honom örn vad som och räkning av
helst tio år efter det han slutat vid läroverket! Han blir alldeles säkert kug- en_ ttäfH f°flgad.
Varför? Jo därför, att han ej haft tillfälle att syssla med detta efteråt. under lik

man ej genom övning vidmakthåller en färdighet, så försvagas och glöm- ^ingspiav..
mes den, och det som återstår, när alla färdigheter glömts, kallar nian bild- (Korta.)
ning. Örn man slutar i folkskolan vid tolv eller tretton års ålder och sedan
ej sysslar med att skriva, iner än att man kanske skriver ett eller annat kärleksbrev
i sjuttonårsåldern, undra då herrarna på. att när man kommer till
värnpliktsåldern resultatet av företagna skrivprov vittnar örn en beklaglig
oförmåga att skriftligt hantera modersmålet? Jag tar detta exempel för att
komma fram till min syn på ämnet. Vad man märkt är det, att resultatet av
modersmålsundervisningen i folkskolan icke eggar till fortsatta självstudier.
Bemästrande av riksspråket är emellertid en förutsättning för. att de unga
skola kasta sig in på sådana ämnen som historia och dylikt. Möjligheten att
intressera sig för den sköna litteraturen eller den sakligt bildande litteraturen
hänger samman med den färdighet, man äger i modersmålet, och denna återigen
beror både på timantalet och, framför allt, på lärarens personlighet. Det
finnes modersmålslärare, vilkas undervisning naturligtvis måste bli rent utav
avskräckande. De kunna ej ge sina lärjungar en föreställning örn modersmålet.
Vi få alltid räkna med denna olikhet i lärarnas utrustning och anlag.

Det synes vidare självklart, att koncentrationsläsning i historia skall vara
möjlig, som det antytts i utlåtandet. I fjol plockade jag fram 1571 års kyrkoordning.
Det är kanske ej så många av kammarens ledamöter, som tro, att det
kan vara av något intresse att titta i denna. Döm örn min förvåning, när jag
där träffade på den mest briljanta framställning, som jag hittills läst och vida
överträffande vad man från dagens ledande pedagoger knåpat ihop angående
vikten av koncentrationsläsning. Och herr Holmdahl, som säkerligen också
studerat detta aktstycke, kanske erinrar sig, att där gjorts upp ett schema folden
s. k. lärda skolan enligt koncentrationsläsningens princip. Jag vill ej, att
studiet av historia skall inknappas, tvärtom är det i högsta grad nödvändigt,
att det hålles uppe, men jag tror, att en förnuftig koncentrationsläsning i det
ämnet skall inom ett knappare timutrymme ändock ge mycket tillfredsställande
resultat.

Vad som gör det särskilt nödvändigt, att något åtgöres, är att det finnes ett
slagp klassmärke, som vidlåder språkfrågan. Det har inarbetat sig en uppfattning
i den allmänna opinionen, att den, som ej kan skriva sitt modersmål
tillfredsställande, som ej kan uttrycka sig riktigt på vårt riksspråk, skulle
ej vara bildad, skulle tillhöra något slags underklass. Oförmågan att bemästra
modersmålet har blivit en spärr i vägen för en massa begåvade ungdomar,
och kan man något åtgöra för att avhjälpa detta, bör man göra det. Det
gäller att skapa en nyckel till övriga ämnen, en nyckel, som består däri, att
modersmålet inhämtats i sådan omfattning, att man kan med behållning läsa
skönlitteratur, historisk oell liknande litteratur. Jag tror i likhet med motionären
och utskottet, att en utvidgning pä schemat av modersmålet har sin stora
betydelse. Jag vet ej, huruvida hembygdskunskapen blivit vad man drömde
om, men jag skall gärna hålla med herr Holmdahl på en punkt, nämligen att
ämnet ger anknytningsmöjlighet för modermålets behandling i skrift. Det atur
denna synpunkt ett ämne, som hör ihop med modersmålet. Men jag är något
skeptisk mot detta ämne, hembygdskunskap, överhuvud taget, och jag halden
uppfattningen, att undervisningen däri borde kunna något inskränkas. 1
värjo fall är modersmålets behärskande en huvudförutsättning för så mycket

Sr 1». 24

Lördagen den 14 mars f. m.

beredande åt ^nom både läsvärlden och det praktiska livet, att .jag mer än val förstår, att
"ämnena det på landsbygden måste vara stort intresse för denna sak. Jag är skeptisk
modersmålet ifråga om möjligheten att nå några stora resultat, men då jag i en utvidgning
och rakning av av timantalet ser den enda möjligheten till en förbättring, förordar jag en såm.
dan ifråga örn modersmålet.

lomas muhr- Vad räkning beträffar, är jag ej lika säker på, att motionären har rätt. Jag
vimingsphm. tror, att om man utökar antalet timmar för räkning, som han tänkt sig, ger
(Forts.) det ej något större bildningsvärde. Och i det levande livet Ilar modersmålet
ofantligt mycket större betydelse än vad en något större färdighet i räkning
kan ha. Jag hade därför helst sett, att man stannat vid kravet på att bereda
modersmålet en starkare ställning och ej tagit sikte på räkning i detta sammanhang.

Som saken nu ligger, vill jag, herr talman, med angivande av att jag ej i allo
gillar utskottets resonemang, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Mogård: Herr talman! Jag vill endast påpeka för kammaren, att

detta utlåtande ej är ett vanligt litet beskedligt utlåtande från ett tillfälligt
utskott. Här begäres ej utredning utan ges direktiv åt Kungl. Maj:t att vidtaga
de åtgärder, som äro föreslagna. Det tycker jag är litet för mycket för
oss här i kammaren att komma med en sådan order till Kungl. Maj:t, särskilt
som vi själva här äro starkt oeniga inbördes. Vi äro ej någon »doktor allvetande».
Och det förvånar mig, att herr Engberg, som i Reykjavik i somras
talade så varmt för, att man skulle akta sig för en parlamentarism, som låter
riksdagen lägga sig i de smärre förvaltningsangelägenheterna, nu förordar,
att vi skola gå den vägen. Jag anser också, att skolan behöver andrum efter
det oavbrutna reformerande, som pågått de sista åren. Jag tror ej, att barnen
fara val därav.

Herr Holmdahl: Herr talman! Blott några ord till min bänkkamrat herr
Engberg med anledning av hans anförande. Det gladde mig mycket att höra
de uppskattande ord, som han uttalade örn 1571 års kyrkoordning. Även
jag delar herr Engbergs uppskattning av dennas värde. Jag har också observerat
de utomordentligt intressanta pedagogiska synpunkter, förvånansvärt
moderna, som förekomma i denna vår äkta evangeliska kyrkolag. Jag vet
icke, örn de personer, som uppgjort 1919 års undervisningsplan för rikets folkskolor,
liksom herr Engberg och jag studerat sig in i 1571 års kyrkoordning
eller örn de hämtat idéer och impulser från denna, men vad jag vet är, att 1919
års undervisningsplan förordar koncentrationsläsning likaväl som Laurentius
Petri i 1571 års kyrkoordning.

Det är en invecklad sak, herr Engberg, denna med koncentrationsläsningen,
och jag kan konstatera, att herr Engberg icke fattat saken på rätt sätt. Det
förhåller sig så, att koncentrationsläsningen rekommenderas i 1919 års undervisningsplan.
Flera av de arbetsordningar, som bifogats planen, giva anvisning
örn koncentrationsläsning i dessa allmänbildande ämnen. Men det är
icke det avgörande för dagens debatt. När utskottet talar om koncentrationsläsning,
har jag tillåtit mig att på ett tidigare stadium av debatten, då herr
Engberg icke var närvarande, säga, att koncentrationsläsningen icke på något
sätt löser den fråga, det här gäller. Koncentrationsläsning i ett ämne ger icke
någon ökad tid under läsåret till något annat ämne, utan koncentrationsläsningen
innebär endast, att man samlar lästiden i ett eller annat ämne, som annars
skulle fördelas på läsårets alla veckor, under ett färre antal veckor med
ett ökat antal timmar under denna tid. Under denna tid få andra ämnen minskat
antal timmar, men man får taga igen det under läsåret, så att det samlade
antalet timmar icke får rubbas. Därför är det jag funnit det sätt dun -

Lördagen den 14 mars f. ni.

Nr 1».

keit, på vilket utskottet berör frågan om koncentrationsläsningen. Koncentmtionsläsning
är en utmärkt metod, men jag vill till sist betona, att den löser
icke den fråga det här gäller: varifrån skola vi taga den ökade tid, som begäres
för modersmålet oell räkning?

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande på avslag å utskottets betänkande.

Herr Mosesson: Herr talman! Herr Jonsson i Eskilstuna sade, att av mitt
anförande framgått, att den, som icke biträdde utskottets hemställan, icke
skulle vara lika varm vän av folkskolan som utskottet är. Ingenting har varit
mig mera främmande än att mena något sådant. Det var gentemot deni,
som antytt att vi gåve folkskolan karaktär av fattigskola, som jag hävdade,
att man kunde intaga den ståndpunkt, utskottet gör, och dock med rätta tillerkänna
sig själv namn av folkskolans vän.

Sedan skulle jag vilja säga bara ett ord. Det är dock, såsom framgår av
betänkandet, så, att utskottet har icke inskränkt sig till att anvisa en enda utväg
och säga, att där kan tid tagas. Utskottet har visat olika möjligheter.
Man kan taga, låt mig säga, litet här och litet där. Det kan väl icke vara något
fel. Jag förvånade mig över att herr Holmdahl sade, att man genom koncentrationsläsningen
icke alls kunde vinna tid. Jag skulle vilja hemställa,
örn det icke är så, att man genom koncentrationsläsning kan på en kortare tid
inhämta det pensum, som anses önskvärt eller nödvändigt, och har tidsvinst
gjorts, skola vi väl icke vara så doktrinära, att den tid vi vunnit icke kan användas
på inhämtande av andra ämnen, som äro lika önskvärda eller ännu
mera önskvärda än det ämne, som man genom koncentrationsläsningen gjorde
undan fortare.

Jag hänvisar till vad som redan sagts, att utskottets mening finnes ej blott
hos en eller annan, som är expert eller intresserar sig för dessa saker. Trots
det försök —• jag säger det —- som man gjort att förmå lärarkårerna i vårt
land att betrakta 1919 års undervisningsplan såsom något, som man icke bör
rubba på, var det icke mindre än nära 600 sammanslutningar av lärare i landet,
som gingo in med en hemställan örn utökad tid. Dessa lärare lia uppfattningen
att tidsmåttet för ett ämne spelar en väsentlig roll även örn lärarens
intresse för ämnet givetvis också är av vikt.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag måste be att få giva utskottets ord förande

ännu ett svar. Utskottets ordförande har, trots vad jag sagt örn koncentrationsläsningen,
riktat till mig den frågan, örn man skall, därest man
kan ordna det så, att samma kunskap kan inhämtas på kortare tid, vara så
formalistisk, att man icke gör det. Det är icke fråga örn det. Koncentrationsläsningen
innebär icke, att man använder ett mindre antal timmar än det på
timplanen upptagna antalet, utan den innebär, att man koncentrerar dessa timmar
på viss del av läsåret. Det har framhållits upprepade gånger. Det är
innebörden av koncentrationsläsningen. Örn det vore så, att herr Mosesson hade
något patent på huru man skulle kunna inhämta samma kunskaper på kortare
tid som på en längre, så skulle jag gärna vilja förvärva det patentet, men
i koncentrationsläsningsmetoden äga vi icke ett dylikt patent.

Herr Weijiic: Herr talman! Jag vill gentemot herr Holmdahl säga, att

man icke vinner ökat timantal genom koncentrationsläsning, men jag tror, att
herr Holmdahl såsom pedagog måste ge mig rätt i att den läsning, som utföres
under ett större antal veckotimmar, ger ett väsentligt bättre resultat, än örn
man breder ut timmarna på hela läsåret. Det är åtminstone en vanlig uppfattning
bland lärarna, att så är förhållandet.

Jag vill framhålla, att här opererar man på två vägar. Å ena sidan säger

Äng.

beredande åt
ämnena!
modersmålet
ock räkning av
en stärkt ställning
i folkskolornas
undervisningsplan.

(Forte.)

Xr 19. 26

Lördagen den 14 mars f. m.

• •/ man> det ar fruktansvärt att plocka bort tiel från de alimänbildande ämne tTämnena

na> men ia& bär visat, att det icke är något fruktansvärt. Men så säger herr
modersmålet Holmdahl å andra sidan, att vad gör det, örn man lägger till en eller annan
och räkning av timme till tiden för modersmålet, när de redan äro så många. Då vill jag
en stärkt ställ- fråga, hur det är i de högre klasserna? Skrivningen tar tillsammans med
täman under- språkläran ofta 5 timmar. Plocka vi bort den senare, så återstå för skrivning
i Lsningsplan. 4 timmar. Kan man där lägga till 2 timmar, så gör det 50 procent. Jag är
(Forte.) förvånad över att nian här uppträder och säger, att det icke skulle betyda
något.

Sedan säger herr Holmdahl, att jag icke kunnat visa någon bättre väg för
timantalets statistiska belysande. I varje fall har debatten visat, att herr
Holmdahls väg är farlig. Herr Mogård har deltagit i utskottets behandling
av frågan, men han har dock snubblat och fallit i den fallucka, som lagts i
användandet av »läsämnen» i stället för »undervisningstid».

Mot herr Mogård vill jag säga, att då han menade, att riksdagen icke borde
lägga sig i sådana saker som denna, jag tror, att riksdagen mångå gånger får
syssla med saker, som icke äro på långt när så betydelsefulla. Detta är en
fråga, i vilken var och en, som gått i folkskolan eller som är ledamot av skolråd
eller som har barn i skolan, har en rä1t hög grad av sakkunskap.

Sedan talade herr Hallén om B2-skolan och menade, att man där icke kunde
genomföra koncentrationsläsning. Jag vill då framhålla, att det är särskilt
föreskrivet, att koncentrationsläsning bör äga rum i B2-skolan.

Jag vill slutligen påminna örn att herr Hallén var med om att skriva på en
motion för tre år sedan, som var lika med den, som väckts i år, och jag får beklaga,
att jag icke nu får sällskap med herr Hallén, men hoppas, att sällskapet
blir så stort ändå, att motionen kan föras igenom.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å såväl berörda hemställan
som den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr
Holmdahl begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning nied tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 4-

Första lagutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av väckt motion om upphävande
av 22 kap. 15 § strafflagen föredrogs härpå; och biföll kammaren
utskottets däri gjorda hemställan.

Lördagen den 14 mars £. m.

Nr w.

§ Ö.

Vid nu skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande, nr 14, i anled- ^ “jj\ ^
ning av väckt motion om viss ändring i 11 kap. 38 § rättegångsbalken begär- 21 kap. 38 §
cles ordet av rättegångs balken.

Herr Björkman, som yttrade: Herr talman! Det är vid utskottets utlåtande
fogad en reservation av en ledamot av utskottet, som ger mig anledning att
yttra några ord. Men jag vill redan från början säga, att jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Som kammaren vet, är det här fråga örn en sådan ändring i rättegångsbalken,
att intyg av en stämningsman och eventuellt ett eller två ojäviga vittnen
skulle få gälla som fullt bevis om stämnings delgivning.

Nu har utskottet i början av sin plädering gått in för att intyg av en stämningsman
skulle vara tillräckligt betryggande, men utskottet upptar därjämte
— örn det efter närmare utredning skulle befinnas, att det icke vore tillräckligt
betryggande med en stämningsman — det alternativa förslaget om intyg
av en stämningsman jämte ett ojävigt vittne.

En ledamot av utskottet har emellertid reservationsvis sagt, att han vill
hålla sig endast till det första alternativet eller att intyg av en stämningsman
skulle äga full beviskraft, under det att det alternativa förslaget enligt hans
mening icke behöver komma under övervägande. Under lagutskottets behandling
av saken var jag av samma mening som reservanten, och denna mening
omfattades även av många andra av utskottets ledamöter. Men under det att
reservanten ansett sig böra särskilt uttala sin principiella ståndpunkt, ha vi
icke ansett detta nödvändigt, utan ha nöjt oss med att utskottet med starkt
betonande av det första alternativet tillagt, att det även kan resoneras örn
det andra, och utskottet har ju dock framlagt sina betänkligheter mot det
andra alternativet.

För att det icke skall se ut, som örn reservanten vore ensam örn sin mening,
har jag velat yttra dessa ord, som torde få åtfölja den skrivelse, som jag hoppas
blir kammarens beslut.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i lagen örn allmän pensionsförsäkring; och
blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 7.

Å föredragningslistan var härefter uppfört andra lag-utskottets utlåtande, c*

nr 12, i anledning av väckt motion angående organiserande av en rättsordning,
innefattande en rätt till jorden för den nödlidande lantbefolkningen. en rättnu,

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 174,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Lindhagen föreslagit, att UntbefM
riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla, att den på jordbruksministerns före- ningen.
dragning den 4 december 1930 beslutade kommittén för sociala jordfrågor måtto
erhålla sitt uppdrag utvidgat med bemyndigande att även överväga organiserandet
av en rättsordning, innefattande en rätt till jorden för den nödlidande
lantbefolkningen, oberoende av bolags och stora jordägares medgivande.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Nr 19. 28

Lördagen den 14 mars f. m.

Äng. en Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

innefattande av herr Lindhagen, som hemställt, att riksdagen med anledning av förevaen
rätt till rande motion ville hos Kungl. Maj :t anhålla, att den på jordbruksministerns
%edragnin& den 4 december 1930 beslutade kommittén för sociala jordfrågor
lantbefolk ’- ma^e erhålla sitt uppdrag utvidgat med bemyndigande att överväga organisenmgen.
landet av en rätt till ''jorden för den nödlidande lantbefolkningen genom möj rForts.

, ligheter även till skälig tvångsavlösning av jord från bolags och stora jord ägares

domäner; samt

av herrar Linder, Norman, Hage, Pettersson i Hällbacken och Hansson i
Trollhättan.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Hage: Herr talman! Som framgår av detta utskottsutlåtande, är

vid detsamma fogad en blank reservation av herrar Linder, Norman. Hage,
Pettersson i Hällbacken och Hansson i Trollhättan. Jag skall med anledning
härav be att få säga några ord.

Jag vill då först erinra därom, att motionen, som här behandlas, går ut
på, att Kungl. Maj :t skulle taga upp frågan örn rätt till expropriation vid
enskildas förvärv av jord för bildande av smärre jordbruk eller utvidgning’
av ofullständiga jordbruk. Het är en gammal fråga, som flera gånger varit
på tal, och vid varje tillfälle 1 rågan varit före, ha vi socialdemokrater deklarerat,
att var uppfattning är den, att, när det gäller åstadkommande av jordbruk
av vissa slag, bör expropriation kunna medgivas i undantagsfall, om
man icke pa frivillighetens väg kan åstadkomma tillräcklig jordanskaffning.

Det är den ståndpunkt, som även intogs av oss förra året, då saken behandla.
des. Emellertid avvisades vårt yrkande vid det tillfället, då riksdagen skrev till
Kungl. Maj :t om en utredning av dessa frågor. Riksdagen förklarade alltså,
att vid den utredningen expropriationsfrågan icke skulle undersökas. Sedan
har Kungl. Maj :t tillsatt en kommitté och givit den vissa direktiv, och i
dessa direktiv står icke något örn att det finnes rätt för kommittén att undersöka
expropriationsvägen. Nu menar emellertid herr Lindhagen, att riksdagen
skulle begära, att Kungl. Maj:t skulle ge kommittén även detta uppdrag.

Men nu förstå vi socialdemokrater mycket väl, att när kommittén är tillsatt,
när riksdagen avvisat denna sak och när direktiven givits, torde det vara
mycket små möjligheter till att förmå riksdagen att be Kungl. Maj:t att ändra
direktiven för kommittén. Under sådana förhållanden ha vi ansett det tämligen
meningslöst att reservera oss för, att man skulle bedja riksdagen att
rikta en sådan framställning till Kungl. Majt. Men för att i alla fall markera,
att vi kvarstå vid vår gamla ståndpunkt i saken, ha vi avgivit denna blanka
reservation.

Herr talman! Jag skall icke göra något yrkande utan inskränka mig till
att på detta sätt deklarera, vad denna blanka reservation avser.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Magusson i Skövde: Herr talman! Jag tycker, att det kunde vara
lämpligt från herr Hages och hans medreservanters sida lika väl som från herr
Lindhagens att de lade åt sidan denna gamla skåpmat, som man därifrån serverar
nästan varje riksdag. Det är icke genom dylika lagbestämmelser, som
rätten till jord för närvarande tryggas. Ty när icke någon som helst jordhunger
förefinnes, när jordpriserna sjunka och närma sig katastrofen, lär det

Lördagen den 14 mars f. m.

29 Nr 19.

icke vara behövligt att komma och tala örn en sådan gammal förlegad rätt till
expropriation. ... innefattande

Jag tror, att det är viktigare örn det nu gäller att trygga rätten till vidbli- en rätt till
vandel vid jorden, att man tänker på att skapa möjligheter för den, som nu jorden för den
innehar jord, att kunna reda sig på sitt innehav, så att han icke blir skild från
detta. Detta är en vida mer närliggande angelägenhet än att här komma och ningen.

skjuta fram det alldeles onödiga kravet på expropriation eller tvångsåtgärder (Forts

för att skapa jordbruk.

Jag hemställer därför, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Herou: Herr talman! Alldeles oviktig är måhända icke en av de

synpunkter, som den föregående talaren anförde, nämligen att just i nuvarande
moment föreligger ingen egentlig jordhunger. På grund av jordbrukskrisen
o. s. v. ha strävandena att vinna jord icke samma styrka som tidigare.

Mycket av den gamla romantiska jordhungern har förflyktat. Det är också
riktigt, såsom herr Magnusson i Skövde uttryckte sig, att det numera är viktigast
att trygga dem, som sitta vid sina brukningsdelar. En mycket betydande
del i detta program utgöra i alla fall de strävanden, som avse att komplettera
brukningsdelarna, och därför är frågan örn expropriationslagstiftning för utökande
av ofullständiga jordbruk trots allt fortfarande ett mycket stort problem.

Vår grupp väckte vid fjolårets riksdag en motion örn expropriationslagstiftning
för tillgodoseende av detta önskemål, och herr Lindhagen har vid årets
riksdag i den motion, som nu behandlas, berört samma ämne. Fjolårets riksdag
gick emellertid in för en utredning efter de grunder, som omnämnas i
detta utskottsutlåtande. Det är alldeles riktigt, som herr Lindhagen framhåller,
att 1930 års kommitté alls icke kan undanröja de missförhållanden, som vi
påtalade, när vi krävde en expropriationslag för utökande av ofullständiga
jordbruk.

Jag vill — med hänsyn därtill, att vi vilja slå vakt om denna tanke och i
medvetande om att vi icke komma till någon rationell lösning av jordfrågan
med mindre än att vi få denna lagstiftning — yrka bifall till den reservation,
som av herr Lindhagen är fogad vid detta utskottsbetänkande.

Herr Magnusson i Skövde: Ja, herr talman, när herr Herou framförde

den meningen, att det skulle vara en väg att trygga de nuvarande jordinnehavarnas
möjlighet att stanna kvar vid jorden genom att exempelvis medge rätt
till komplettering medelst expropriation av ofullständiga jordbruk, är jag
verkligen tveksam, örn den vägen under några förhållanden skulle vara vidare
verksam och allra minst i det nuvarande läget. Örn en person tilläventyrs har
svårigheter på sitt jordbruk, därför att åkern är otillräckligt stor eller området
i övrigt icke är väl arrondera!,, och man sålunda teoretiskt skulle tänka sig.
att en lättnad för honom skulle uppstå, örn han tvångsvis finge köpa en del
av grannens närbelägna åker, lär han i alla fall icke vara mycket hjälpt, om
denna åker nödvändigtvis måste köpas till ett värde, som åtminstone täcker
den nuvarande rätt höga belåningen på ifrågavarande jordbit. Skulle till detta
sedan läggas dessa ofrånkomliga fördyringskostnader, som detta tvångsförfarande
medför, är det min bestämda uppfattning, att de flesta sådana jordbrukare
i längden icke skulle bli glada över den hjälp, som lämnas dem genom
de tvångsåtgärder, som herr Herou här förordat.

Jag tror sålunda, att man har fullt fog för sin mening, när man uttalar den
uppfattningen, att det icke ur på dylika vägar, som vårt jordbruk kan hjälpas
i sitt nuvarande nödläge.

Sr ltf. 30

Ijördagen den 14 mars f. m.

nitfull ’• Herr Herou: Herr talman! Jag är medveten därom, att örn man lägger

''innefattande oxPropHationslagstiftningen så, som man ibland fört på tal, bekajad med alla
en rätt till dess fel och brister, och som möjliggör, att den ersättningssumma, som skall
jorden för den utbetalas, blir allt för stor, skulle en sådan expropriationslagstiftning icke vara
imtieTw-* av sa stort värde. När vi från vår utgångspunkt tala örn expropria 7lingen''''

tionslagstiftning, ha vi också framhållit, att vi därvidlag icke alls äro inrikets.
) tade på de värderingar, som ske för närvarande vid expropriationsförfarande.

Jag vill blott taga fram ett litet exempel på tal örn betydelsen av åtgärder i
denna riktning, att här finns det en hel massa fall, där jordbrukaren skulle
ha det betydligt bättre, därest han kunde komplettera sin nuvarande jord, men
där ägaren till den angränsande jordegendomen — ett bolag eller en storgodsägare
— har möjlighet att låta jorden ligga under död hand, och där det icke
finns någon möjlighet att åstadkomma en frivillig överenskommelse på rimliga
villkor, utan där det är nödvändigt för lagstiftningen att ingripa. Det är
absolut säkert, att i en massa av fall en expropriationslagstiftning skulle lia
den allra största betydelse.

Herr Magnusson i Skövde: Ja, herr talman, herr Herou säger, att det är
alldeles klart från våra utgångspunkter, — d. v. s. han menar väl från kommunisternas
—, att man icke alls skulle inrikta sig på de värderingar, som skulle
framgå genom det nuvarande expropriationsförfarandet. Han menar då, så
vitt jag förstår, att värderingen sålunda icke skulle taga hänsyn till på orten
befintliga värden å jorden eller till förefintliga inteckningar i denna. Ser man
så ljust och med så stora möjligheter på saken, då kan man måhända komma
fram till att ifrågavarande jordinnehavare skulle vara hjälpta med föreslagna
anskaffningsformer. Men örn man vill få fram en på en gång härjande och
förödande kris över jordbruket, då skall man gå fram på det sättet, att man
icke tar hänsyn till det ofrånkomliga faktum, att en jordägare är högt skuldsatt
och har sin jord högt intecknad. Det är ju möjligt att tvångsvis genomföra
avlösning oberoende av detta, men det skulle fördärva hela vår jordbrukskredit
och hela kreditväsendet i övrigt. Och den katastrof, man härigenom
skulle framkalla, tror jag icke, att det vore så lätt för herr Herou att kunna besvärja.
Man får icke taga så lätt på saken, om man verkligen vill hjälpa. Ty
en sådan åtgärd skulle då icke bliva någon hjälp utan endast bidraga till en
förhärjande kris över vårt jordbruk.

Herr Hage: Ja, herr talman, det tjänar kanske icke mycket till att inför

den tämligen tomma kammaren diskutera denna fråga. Men jag kan icke låta
herr Magnussons i Skövde anföranden stå oemotsagda. De äro visserligen riktade
delvis mot herr Herou, men jag förstår och vet så väl av gammal erfarenhet,
att de rikta sig också mot oss.

Nu framställer herr Magnusson i Skövde hela denna sak så, som örn man
på vår kant skulle gå in för en undantagslös expropriation av odlad jord m. m.
Men vi socialdemokrater ha emellertid förklarat, att vår uppfattning i denna
fråga är den, att man skall endast i undantagsfall och såsom en sista åtgärd
—- när en frivillig lösning icke kan åstadkommas — tillgripa en sådan åtgärd
som expropriation. Det skall kunna ske, mena vi, i sådana fall, där det gäller
stora godsägares och bolags jord och främst när det gäller icke odlad mark,
som har ett mindre värde. I sådana fall borde det finnas möjlighet att utvidga
ett ofullständigt jordbruk på det sättet, att man medgåve rätt till expropriation
exempelvis från närliggande bolagsjord. Om man framställer saken och vår
mening på det sättet, tror jag icke, att man har anledning att från den utgångspunkten
måla upp hela frågan på det vanställda sätt, som herr Magnusson
i Skövde här gjort.

Lördagen den 14 mars f. m.

31 Nr 1».

Sedan vill jag säga till herr Magnusson i Skövde, när han talade om att det
icke finns någon jordhunger här i landet, att det är i viss man och just nu
kanske riktigt. Men förutsättningen för den nu tillsatta kommittén, som syf- en rätt till
tar till att åstadkomma möjligheter till förvärv av jordbruk, var väl ändå, att jorden får den
det existerade någon smula jordhunger här i detta land. Och jag vill i detta
sammanhang säga, att när det gäller t. ex. flottnings- och skogsarbetarna uppe ningen''

i Norrland, som i en viss utsträckning mistat sitt arbete, så har på sina håll (Förb.)

hos dessa uppstått en tanke på att försöka utvidga sitt jordbruk på grand därav
att arbetsmöjligheterna inom industrien blivit mindre. I den utsträckningen
åtminstone existerar en viss jordhunger.

Herr talman! Dessa och andra synpunkter och fakta äro sådana, att man
icke har någon anledning från socialdemokratiskt håll att frångå den ståndpunkt,
som en gång intagits i den här omdebatterade frågan.

Herr Herou: Det är givetvis ingen överraskning, att det råder ett svalg

mellan den uppfattning, herr Magnusson i Skövde företräder, och den uppfattning,
som förts fram från kommunistiskt håll. Och jag är icke ledsen för
att det framförts anmärkningar mot vår ståndpunkt från det hållet, utan jag
finner det helt naturligt, att högern har anmärkningar mot kommunisternas
ståndpunkt i jordfrågan.

Beträffande den kris, som skulle bli en följd av en expropriationslagstiftning
på detta område, så är det väl ändå uppenbart, att krisen för jordbruket
kommit, denna åtgärd förutan, och vi äro ju mitt inne i denna kapitalistiska
produktionskris, som herrarna alls icke ha något som helst program för att
lösa.

Vad beträffar de skulder, som jordbruket har på grund av inteckningar, hava
vi icke blundat för dessa, utan vi lia i stället därvidlag ett klart program för
att lösa den frågan. Vårt program i jordfrågan lyder: jorden åt brukarna!
Jordbrukets trälar komma en gång att lägga beslag på de brukningsdelar, som
de behöva. Detta är det enda sättet att lösa jordfrågan. De borgerligas ståndpunkt
i jordfrågan innebär enligt mitt förmenande ingen lösning i förevarande
avseende. Jordbrukskrisen har bevisat hur oduglig den ordning de försvara
egentligen är, liksom deras jordprogram.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den av herr Lindhagen avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr
Herou, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Lindhagen avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Kr 10. 32

Lördagen den 14 mars f. m.

§ 8.

t idm1 k uPPtogs till behandling andra lagutskottets utlåtande, nr 17, i anled *1

stärling av uin£ av väckta motioner angående utvidgning och skäriming av lagen om upplagen
om upp- sikt a vissa jordbruk.

ijordbruk! . ‘t11 dra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 184 i första kammaren av herr Möller
m. fl. och nr 198 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade föreslagits, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte skyndsamt låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till utsträckning av nu gällande
uppsiktslag till att omfatta andra slag av jordbruk än dem, för vilken den
nu gällde, samt i samband därmed jämväl framlägga förslag till sådana skärpningar
av nämnda lag, som kunde anses påkallade.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herrar Linder, Norman, Hage, Olovson i Västerås och Pettersson i Hällbacken,
vilka ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen ville med anledning
av de väckta motionerna i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte låta utreda, huruvida, i vilken mån och på vilket sätt en lagstiftning
för beivrande av uppenbar vanhävd skulle kunna komma till stånd, omfattande
jordbruk av andra slag än dem som folie under den nu existerande
uppsiktslagen; samt

av herr Lindhagen, som hemställt, att riksdagen i anledning av motionerna
ville begära skyndsamt övervägande och förslag i syfte, att gällande lag om
uppsikt å vissa jordbruk måtte utvidgas och få tillämpning jämväl:

1) å mindre jordbruksarrenden under fideikommiss och andra större gods,
samt

2) å fideikommissfastigheter och andra större jordbruksdomäner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Även med risk att få det

epitet, med vilket herr Magnusson i Skövde behagade titulera en talare i debatten
i en föregående fråga, som vi tidigare behandlat här i dag, har jag ändå
ansett mig böra begära ordet före denna frågas avgörande.

Som herrarna torde ha sig bekant, har vanhävdsspörsmålet behandlats vid
åtskilliga tillfällen här i riksdagen. För omkring 30 år sedan var det ett
rop, kan man säga, ifrån särskilt de nordliga delarna av landet, att statsmakterna
måste göra någonting för att icke äventyra, att den odlade jorden skulle
läggas i vanhävd. Vad man då närmast tog sikte på var just de bolagsjordbruk,
där jordbruket rätt ofta lagts ner och husen rivits bort. Vi känna till
att i 1904- års norrlandskommittés betänkande yrkade kommittén på en särskild
lagstiftning örn förbud för bolag att nedlägga sitt jordbruk. Vi känna
till att det förslag, som framlades för riksdagen några år därefter, den gången
föll. Och vi känna också till att vid flera tillfällen har det framförts motioner,
vilka fallit i riksdagen. Sedermera resulterade dessa framställningar år
1909 i en positiv lag, som vi alltjämt ha kvar, och som innebär, att där den
norrländska uppsiktslagen är gällande jordbruk icke får nedläggas av bolag
eller skogsspekulanter. Vi veta, att sedermera ytterligare framstötar gjorts
från politiskt håll örn att någonting borde göras för att Sveriges odlade jord

Lördagen den 14 mars £. m.

33 Nr 19.

icke skulle vanhävdas. Yi känna också till, att den Edénska ministären på Äng.
sin tid, när jordbrukskommissionen tillsattes, i sina direktiv förklarade, att utvidgning och
kommissionen även måtte upptaga den frågan till behandling; och bekant äry uigencm^^-att när denna kommission i februari 1923 framlade sitt betänkande, före- sikta vissa
slogs även där, att det skulle införas en lagstiftning med förbud att vanhävda jordbruk.
den svenska jorden. Vi veta vidare, att detta resulterade i en motion, som (Forts.)
framfördes från socialdemokratiskt håll, och som även utmynnade i ett skrivelseförslag,
som sedermera ledde till att det tillsattes en kommitté, de s. k. jordsakkunniga,
som efter behandling av detta ärende föreslagit vissa åtgärder. Dessa
åtgärder ha dock icke varit av den beskaffenhet, som motionärerna tidigare
påyrkade, icke heller av det slag, som jordkommissionen på sin tid föreslog.

Vi känna till, att i den proposition, som av regeringen framlades för 1927 års
riksdag, hade man icke beaktat de synpunkter, som framförts dels motionsledes
och dels också från annat håll ute i landet.

Det är en känd sak, att denna fråga är av den art, att den måste i viss mån
bli föremål för olika meningar. Nu är det på det sättet att vissa ansett —-och det har man ansett också, innan den norrländska uppsiktslagen tillkom —
att en lagstiftning i denna riktning och med det syfte, som här föreslås, helt
enkelt skulle vara av ondo. Det fanns olycksprofeter före 1909, som spådde,
att därest riksdagen skulle gå in för en lagstiftning, som då föreslogs, skulle
det synnerligen snart visa sig, att man kommit in på en väg, där man förr eller
senare måste slå till reträtt och avskaffa lagen. Erfarenheten däremot visar,
att sedan 1909 års norrlandslag genomfördes, denna olycksprofetia icke slagit
in, utan denna lagstiftning har visat sig vara en samhällsbevarande åtgärd för
att skydda de jordbruk, som redan finnas, och för att omintetgöra, att ännu
mera jord spolierades. De folkrepresentanter, som i dag kunna stå upp och
förklara, att norrlandslagen är av ondo, och fördenskull föreslå, att den skall
upphävas, äro sannerligen lätta att räkna. Jag får erkänna, herr talman, att
jag känner ingen, som vågar säga annat än att den norrländska uppsiktslagen
var synnerligen behövlig, när den antogs av riksdagen, och hade den icke tillkommit,
när den tillkom, hade det sannerligen nu varit mycket tråkiga förhållanden
på detta område.

När man vill, att den norrländska uppsiktslagen skall utsträckas något
längre, när man vill ha in förbud mot vanhävd av jord på områden, där den
norrländska uppsiktslagen icke gäller, när man alltså vill utsträcka lagen till
områden, där den tidigare icke gällt, hör man alltid ifrån politiskt borgerligt
riksdagshåll, att en sådan lag kan man icke gå in för. Skälen, som anföras
mot en sådan lagstiftning, äro synnerligen många. Dels säger man, att en
sådan lagstiftning icke behövs, och dels påstås det, att en lagstiftning av sådan
art skulle vara till hinder för jordbruket.

Ja, hur är det egentligen med den saken? Är det icke på det sättet, att den
lagstiftning, som här föreslås, är riktad egentligen mot de jordbrukare, som
vanhävda sin jord? Det lärer väl knappast finnas någon här i kammaren, som
vill stå upp och försvara personer, som lägga den svenska jorden i vanhävd.

Den är alls icke på något sätt riktad mot de svenska jordbrukare, som sköta
sm jord — de behöva icke någon uppsiktslag — utan endast mot dem, som vanhävda
sin jord. Emot dem riktar sig den föreliggande motionen och emot dem
har den föreslagna lagstiftningen åsyftad verkan.

Nu säger man också bland annat, att en lagstiftning sådan som här föreslagits
skulle icke ha så förfärligt stor betydelse, därför att man icke kan uppleta
så många fall, där vanhävdsförhållandena äro sådana, att man skulle kunna
tillgripa en vanhävdslagstiftning. Ja, nu är det ju ett mycket känt förhållande,
att på det område, där den norrländska uppsiktslagen gäller, och där
jordbrukskommissionerna lia makt och myndighet att inskrida i fall av van Andra

kammarens protokoll 1981. Nr 19. 3

Nr 19. 34

Lördagen den 14 mars f. m.

Ang. hävd, ha dessa inskridanden blivit allt färre och färre under årens lopp, beroutvidgning
och ende därpå, att man, i känslan av att denna lagstiftning finns, sköter sitt jordla^en^om^u^
bruk. Annorlunda ställer det sig emellertid på de områden, där den norrländ“sikt
Tvista s^a uppsiktslagen icke är tillämplig, och där ingen anmälan örn vanhävd göjordbruk.
res till vederbörande jordbrukskommission, därför att en sådan anmälan icke
(Porto.) skulle kunna föranleda någon åtgärd. Av egen erfarenhet känner man här till
mycket flagranta fall av vanhävd, som också genom pressen tillvunnit sig en
större uppmärksamhet, men en statistik över sådana fall, som man möjligtvis
skulle kunna få, blir icke sådan som man skulle önska den, den blir icke så
fullständig, som den skulle kunna bli, därest det funnes ett organ, som hade
möjlighet att kontrollera, hur många och hur stora jordbruk, som vanhävdas.

Beträffande den norrländska uppsiktslagen rinner mig emellertid i minnet
förhållandena sådana de voro, innan denna lag tillkom, och hurusom i vissa
delar av Dalarna jordbruk blevo nedlagda av bolag. I dessa trakter kan man
ännu i dag spåra ruinerna av bostäderna, åkrarna ha blivit bevuxna med skog,
dikena igenfallna o. s. v. Dessa jordbruk lämnade dock förut utkomst åt en
familj, och ur samhällelig synpunkt hade det säkerligen varit mycket bra, om
man kunnat bibehålla dessa jordbruk.

Nu kan man ju säga, att det är icke gärna möjligt, att det skall gå på samma
sätt med andra jordbruk. Jag tror icke heller, herr talman, att man behöver
befara egentligen, att jordbruken undan för undan komma att bli nedlagda,
även örn man nu säger, att förhållandena äro sådana, att de inbjuda till ett
extensivt jordbruk. Gentemot dem, som med hänsyn till jordbruksdepressionen
och till det extensiva jordbruket vilja påstå, att en lagstiftning mot vanhävd
nu skulle vara mindre befogad, skulle jag emellertid vilja säga, att detta påstående
är obefogat. Ty, herr talman, det kan icke under svåra ekonomiska
förhållanden ställa sig sämre för någon jordbrukare än för den, som vanhävdar
sin jord. En sådan jordbrukare kommer att få en mycket allvarlig ekonomisk
erfarenhet utav, att detta verkar icke på något vis i den riktningen, att han
får en bättre ekonomisk ställning. Det är den erfarenhet, som varje jordbrukare
måste göra, som försöker driva ett extensivt jordbruk.

Det är också ett par andra sidor av denna sak, herr talman, som jag icke
kan underlåta att beröra i detta sammanhang, och det är dels den sociala och
dels den rent samhälleliga sidan. Socialt sett betyder det icke så litet, örn ett
stort jordbruk vanhävdas, som förhållandet var till exempel med det av motionärerna
påtalade Näsbyholmsfallet, där ett stort antal jordbruksarbetare icke
längre kunna få sysselsättning. Det betyder rätt mycket i en liten kommun,
där ett sådant stort jordbruk är beläget. Varje jordbruk i kommunen, som
går in för sådana åtgärder, kommer att inverka i direkt förhållande till jordbrukets
storlek. Alltså rent socialt sett få icke statsmakterna stå likgiltiga för
den åtgärd, som här är föreslagen, varigenom man skulle kunna råda bot för
sådan arbetslöshet, som blir en följd av att vissa personer av en eller annan
anledning vanhävda sina jordbruk.

Saken har emellertid också en ekonomisk betydelse rent statligt och kommunalt
sett. Det torde vara bekant för alla, som syssla med kommunala angelägenheter,
att ett jordbruk, som skötes dåligt, lämnar i regel sämre avkastning
än ett jordbruk, som skötes väl, och det lämnar därför mindre skatt till
stat och kommun. Följden blir sedermera, att ett jordbruk, som skötes mycket
dåligt, kommer nästa gång, taxering av jordbruksfastighet ifrågakommer, att
bliva åsatt ett lägre taxeringsvärde, vilket också kommer att inverka budgetärt
för kommunen och även för staten, ehuru det för den sistnämnda naturligtvis
spelar mindre roll. För vissa kommuner kan det dock i vissa fall betyda
rätt så mycket, att ett jordbruk sjunker i taxeringsvärde.

Nu ha vi under en lång följd av år varit inne på och fortsätta alltjämt med

Lördagen den 14 mars f. m.

36 Nr 19.

att uppmuntra bildandet av nya jordbruk. Det har anslagits rätt avsevärda
belopp från statsmakterna för att uppmuntra egnahemsverksamheten och särskilt
den gren av denna verksamhet, som gäller jordbrukslån. Man har därmed
kommit i en ganska egendomlig ställning. Här gå statsmakterna in för
att uppmuntra bildandet av nya jordbruk och för att de skola skötas rationellt,
och även hushållningssällskapen bidraga och hjälpa efter sina ekonomiska förhållanden
till att också bättra och ordna om det hela, men sedan sitter riksförsamlingen
och är likgiltig för det förhållandet, att man utan vidare lägger
ned jordbruk och vanhävdar jorden. Det måste ju lika väl vara ett statsintresse,
att så icke sker.

Nu vet jag, att när denna fråga diskussionsvis har varit före, har det sagts,
att det icke kan vara riktigt, att man skall påkalla åtgärder just med avseende
å den odlade jorden, då man icke samtidigt också påyrkar liknande åtgärder
exempelvis beträffande industriella företag och dylikt. Man säger, att
varför skola vi ha en lagstiftning bara på detta område och icke en lagstiftning,
som är så effektiv, att den gäller hela näringslivet. Jag vill då säga,
herr talman, att statsmakterna ha på ett annat område, nämligen beträffande
skogen, gått in för en rätt så restriktiv lagstiftning. Det är icke så många år,
sedan den nuvarande skogsvårdslagen framlades i proposition av den socialdemokratiska
regeringen och också blev bifallen av riksdagen. Alla partier
skänkte den lagstiftningen sitt stöd. Jag kommer, också väl ihåg, att det särskilda
utskottets ordförande, amiral Lindman, som är högerns ledare i detta
land, ansåg det vara mycket viktigt, att man gick in för att förhindra, att
skogen skövlades, och att man gick in för att uppmuntra en rationell skötsel
av skogsbruket. Jag vill också erinra örn att genom denna nya lag fingo skogsvårdsstyrelserna
mycket stor befogenhet, exempelvis att lägga beslag på sådana
avverkningar, som skett emot lagens föreskrift, och att vidtaga mycket
kraftiga åtgärder emot dem, som bryta mot lagens bestämmelser. Där gällde
det ju en annan gren av jordbruksnäringen, där man ansåg en lagstiftning vara
till nytta för landet och till nytta för skogsägaren. Det är säkerligen också
utomordentligt värdefullt rent nationalekonomiskt sett, att man gått in för en
sådan lagstiftning. För min del kan jag emellertid icke se någon skillnad melian
detta och vanhävden av jord. Man kan icke gärna anföra något visst skäl
för att en sådan lagstiftning icke skulle vara befogad eller vara till nytta, nålman
samtidigt medger, att en lagstiftning av samma slag, när det gäller skogen,
varit välbetänkt.

Jag vin sedan tillägga ännu en sak, herr talman. Från deras sida, som anse,
att ingenting skall göras på detta område, sägs det ofta, att den föreslagna
lagstiftningen kommer att verka på det sättet, att jordbrukaren på visst sätt
kommer att känna sig stå under uppsikt. Precis samma sak yttrades för övrigt
också, när denna skogsvårdslag kom på riksdagens bord. En hel del möten
höllos ute i landet, och olycksprofeterna sade, att skogsägarna skulle sättas
under förmynderskap av staten och dess inspektörer. Det var emellertid icke
så farligt. Skogsvårdsstyrelserna ingripa mot dem, som icke sköta skogen precis
på samma sätt, som jordbrukskommissionerna, enligt det nu föreliggande
förslaget, skulle ingripa mot dem, som icke sköta den odlade jorden.

När man talar örn dessa saker, kan det ju icke kominas ifrån, att det är synnerligen
viktigt under alla förhållanden, att jordbruksjorden bibehålies. Det
är mycket betydelsefullt ur samhällelig synpunkt, att den bibehålies, oell det är
icke mindre betydelsefullt, att man har en lagstiftning, som kan förhindra, att
en del människor vanhävda en betydande samhällsegendom. Denna lagstiftning
blir helt riktad just mot dem, som vanhävda sin jord, och den blir icke riktad
mot de duktiga jordbrukarna. En skärpning av den nuvarande lagen hjälper
också att fa ett slut pa det tråkiga förhållandet, att man in på sina egna

Äng.

utvidgning och
skärpning av
lagen om uppsikt
å vissa
jordbruk.
(Forts.)

Nr 19.

nordalen den 14 mars f. m.

Äng.

utvidgning och
skärpning av
lagen om uppsikt
å vissa
jordbruk.
(Forts.)

knutar kan lia ett vanhävdat jordbruk och en granne, exempelvis en skogsspekulant,
som struntar blankt i lagens bestämmelser, därför att hafi anser det
ekonomiskt fördelaktigt för sig att betala böter på 100 eller 250 kronor i stället
för att sköta sin jord. Det måste vara ett statsmakternas intresse att få ett
slut på'' sådana förhållanden och försöka få en rättelse till stånd.

Jag vill ytterligare tillägga, herr talman, att som särskilt framhållits av motionärerna
det förekommit en del flagranta fall, fall som särskilt ha blivit föremål
för myndigheternas handläggning och rätt så kraftiga åtgärder, men att
det därutöver också finnes, jag vill icke säga massor av fall, men de flesta
riksdagsmän kunna helt säkert erinra sig flera sådana fall, då en lagstiftning
hurde vara nödvändig och borde ingripa för att få rättelse till stånd. Det gäller
här en fråga, som jag anser vara synnerligen betydelsefull. Alla de jordbrukare,
som jag resonerat med, när jag varit hemma och träffat folk, ha sagt,
att den, som icke sköter utan vanhävdar sin jord, den skall ingen jord ha.

Jag vill hoppas, att alla jordbrukare, som finnas i riksdagen, skola ansluta
sig till min uppfattning. Det är en uppfattning, som måste slå igenom, och det
är en uppfattning, som står synnerligen högt. Att säga på det sättet, att man
icke skall lagstifta mot sådana personer, som icke sköta sin jord, då man samtidigt
erkänner, att dessa jordbrukare skada både sig själva och landet, är en
ståndpunkt, som jag icke kan förstå. Jag kan icke förstå annat, herr talman,
än att just det, som här blivit föreslaget och upptagits i reservation av herr
Linder m. fl., fogad till utskottets betänkande, är något, som borde kunna vinna
riksdagens anslutning. Reservanterna föreslå, att frågan bör bliva föremål
för en allsidig utredning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av herr Linder m. fl.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Frågan örn en allmän vanhävds lagstiftning

för jordbruket är ingalunda ny utan har mångfaldiga gånger tidigare
varit föremål för behandling i riksdagen. Den har nu ånyo förts
under debatt genom motioner, väckta av det socialdemokratiska partiet i båda
kamrarna. Även om det tidigare kanske har funnits visst fog för att föra
denna sak på tal, så måste jag säga, att tidpunkten just nu förefaller synnerligen
olämpligt vald. Det är ju så, att vi leva i en period, då överproduktion
råder på jordbruksprodukter av alla slag, och det finns knappast
några tecken, som tyda på att någon förändring i det avseendet kommer att
äga rum inom den närmaste tiden. Att vid sådant förhållande propagera för
en lagstiftning, som tvångsvis skulle ålägga jordbrukarna att vidmakthålla,
eventuellt pka produktionen, förefaller mig vara ganska malplacerat.

Under diskussionen örn jordbrukets nödläge har ju från samma håll, varifrån
motionerna blivit väckta, framförts den uppfattningen, att jordbruket
måsterationaliseras, och denna rationalisering skulle bland annat gå ut därpå,
att jordbruk, som icke kunde drivas med lönsamhet, skulle avvecklas och nedläggas.
Men hur skulle något sådant vara möjligt, hur skulle en rationalisering
kunna bedrivas efter de linjerna, därest statsmakterna ginge in för
att lagstiffningsvis förbjuda nedläggandet av jordbruk? Ja, den frågan överlämnar
jag åt de ärade motionärerna och deras meningsfränder att besvara.

I motionerna har som bakgrund för det framförda kravet rullats upp en
del förhållanden vid ett större gods i Skåne, det s.. k. Näsbyholmsfallet. Det
ser ut, som örn ägaren till denna gård hade frivilligt börjat realisera de rationaliseringssynpunkter,
som från visst håll ha framförts i jordbruksdiskussionen.
Rör övrigt är det ju så med detta Näsbyholmsfall, att det knappast
kan tågås till.intäkt för krav på en utvidgad vanhävdsiagstiftning, allden -

Lördagen den 14 mars f. m.

37 Nr lft<

stund ägaren, den till vanhävden skyldige, av häradsrätten blivit förklarad
omyndig. Det har sålunda varit ett rent personligt förhållande, nämligen
ägarens egen oförmåga att sköta sina affärer, som varit anledningen till vanhävden
i detta speciella fall. Jag skulle därför för min del vilja anse, att
beviskraften i vad som anförts rörande vanhävden vid Näsbyholm i förevarande
avseende är lika med noll.

Låt emellertid så vara, att vanhävden vid Näsbyholm skulle lia berott på
andra orsaker, så kan jag ändå icke finna, att man skulle kunnat råda bot
på missförhållandena genom att utvidga den nu gällande uppsiktslagen till
att omfatta även jordbruk av den kategori, vartill Näsbyholm kan räknas.
Ser man nämligen på det uttalande av jordbrukskommissionens ordförande i
Malmöhus län, som finnes återgivet och refererat i motionerna, så skall man finna
en uppräkning där av missförhållanden, som icke falla under den nuvarande
uppsiktslagens giltighetsområde. Det omnämnes först, att skogen har plundrats
på träd. Ja, det är något, som ligger under skogsvårdslagens område,
såsom ju mycket riktigt omnämndes av den föregående ärade talaren. Sedan
sägs det, att byggnaderna icke ägnats nödig omsorg. Ja, men det ligger
ju långt ifrån vanhävdsbegreppet. Att byggnaderna icke ägnats nödig omsorg,
behöver ju icke betyda, att de lämnats att förfalla. En sådan anmärkning
skulle nog kunna göras mot det övervägande antalet lantmannabyggnader
i vårt land. Vidare sägs det, att skörden år 1930 påbörjades sent och ej var
avslutad förrän i mitten av oktober månad. Jag skulle vilja fråga: Var någonstans
i den nuvarande uppsiktslagen står det föreskrivet, att skörden skall
påbörjas vid en viss tidpunkt? Den nuvarande uppsiktslagen sysslar överhuvud
taget icke med sådana driftstekniska frågor. Vidare sägs det, att
»höet hade samma år blivit till stor del fördärvat av den anledningen att
godsförvaltningen ansett sig icke få tillräckligt betalt å auktion och därefter
icke i tid och med omsorg ombesörjt inbärgningen». Om detta gäller precis
samma sak. Det kan aldrig komma att falla under den nuvarande uppsiktslagen,
såsom denna avfattats, tillämpats och tolkats. Och vidare heter det,
»att de senare åren har sockerbetsodlingen icke uppgått till mer än en tredjedel
mot förut». Det tycker jag för min del är ett tacknämligt förhållande,
ty därigenom hava statsmakterna undgått att betala den del av statssubventionen,
som eljest skulle fallit på Näsbyholm. Det kunna skattedragarna
med största tacksamhet annotera. Så fortsättes det med, att »rotfruktsodlingen
förekommit i ännu mindre proportioner». Ja, godsherren har tydligen
börjat rationalisera efter silia principer. Han har kanske icke lyckats.
Här är dock icke fråga örn annat än en omläggning av driften, som visserligen
alla andra människor anse oriktig men som han, förmodar jag, anser
nyttig. Jag frågar motionärerna, hur den nuvarande uppsiktslagen, som motionärerna
vilja hava tillämpad på Näsbyholm, skall kunna råda bot på det
förhållandet, att ägaren icke odlar rotfrukter. Slutligen kommer den stora
skrällen, nämligen att på Näsbyholm finnas sex kor mot fordom 450. Jag
upprepar spörsmålet: Vad har den omständigheten med den nuvarande uppsiktslagen
att skaffa?

Jag har velat draga fram dessa exempel för att visa, hur omöjligt motionärernas
yrkande i själva verket är. Reservanterna i utskottet hava heller
icke kunnat vidbliva motionärernas yrkande utan kopplat över på en annan och
formellt betydligt förnuftigare linje.

I den redogörelse, som finnes bifogad motionerna, från förenämnde ordförande
i jordbrukskommissionen i Malmöhus län, står talat örn mycket annat,
och jag har sett i tidningarna fotografier av ruttnande halmstackar vid
Näsbyholm. Det är naturligtvis beklagligt, att halmstackarna ruttna. Men
det finnes hundratals, ja tusentals halmstackar i detta land, som ruttna, där -

Ang.

utvidgning och
skärpning av
lagen om uppsikt
å v issa
jordbruk.
(Forts.)

Nr 19. 38

Lördagen den 14 mars f. m.

Äng.

utvidgning och
skärpning av
lagen om uppsikt
å vissa
jordbruk.
(Forte.)

för att ingen avsättning finnes för halmen. Det är heller ingen omständighet,
som man kan upphjälpa med lagstiftning av detta slag.

Jag skulle för min del vilja livligt instämma i vad utskottsmajoriteten anfört
i motiveringen, att detta problem icke kan begränsas till att avse enbart
förhållandena inom jordbruket. Är det så, att det behöves en offentlig, samhällelig
kontroll över näringslivet, bör den utsträckas till att gälla först och
främst alla naturtillgångar såsom gruvor, vattenfall, torvmossar och dylikt,
ja, kanske också till själva industrien.

Det vanhävdande och nedläggande av driften vid större gods, som den föregående
talaren så livligt beklagade ur samhällelig och social synpunkt, måste
även jag beklaga. Men jag vill tillika säga, att ett dylikt nedläggande av
en industri, ett bruk eller en gruva är för bygdens befolkning socialt och
ekonomiskt av ofantligt större skadeverkan än örn driften försummas vid
lantbruket. Ur sådana synpunkter vore det mera angeläget att få till stånd
en allmän uppsiktslag för industrien. Men beträffande industrien anser man,
att rent privatekonomiska förhållanden skola vara avgörande. Bär det sig
icke att driva en gruva, så nedlägger man den och låter den fyllas med vatten,
och trakten lämnas åt sitt öde. Ingen i riksdagen har ännu kommit
på idén med en lagstiftning, som förbjuder gruvägaren att nedlägga gruvan
och fylla den med vatten. Herrarna få icke förvåna sig. örn vi jordbrukare
tycka oss infamt påpassade, då en vanhävdslagstiftning påyrkas endast för
jordbruket, ty vanhävd av jordbruk förekommer ofantligt litet i det här landet.
Men det förekommer mycket ofta särskilt i de trakter, som den föregående
talaren representerar och där även jag har mitt hemvist, att ett sågverk,
ett bruk, en industri lägges ned bara därför, att det i företaget investerade
kapitalet genom vissa rationaliseringsåtgärder skall bringa ägaren
större avkastning.

För övrigt skulle jag något vilja beröra en synpunkt, som icke kommit
fram i utskottsutlåtandet. Det är den vidlyftiga kontrollapparat, som skulle
erfordras genom en utvidgning av uppsiktslagen till alla jordbruk. Vi hava
ju de så kallade jordbrukskommissionerna i länen, som skola övervaka vanhävdslagens
tillämpning i fråga örn de fastigheter, där den gäller. Men det
är ett mycket ringa antal ärenden som handläggas av dessa kommissioner;
och särskilt i de sydligare länen förekommer, att man icke har något enda
fall på hela året. Skulle däremot uppsiktslagen komma att gälla alla jordbruk,
är jag övertygad, att jordbrukskommissionerna skulle utvecklas rentav
till lokala ämbetsverk. Anmälningar skulle hagla, och så fort någon komme
på kant med en jordbrukare i orten, bleve det ett utomordentligt tillfälle att
hämnas genom en anmälan för vanhävd till jordbrukskommissionen. Alltid
har det blåst ned en halmtapp från taket eller är det en bräda lös i ladugårdsväggen
och så kan det heta, att byggnaderna lämnas att förfalla. Jag tror
att även i detta hänseende statsmakterna hava anledning att vara synnerligen
betänksamma emot en utvidgning av vanhävdslagstiftningen. Det skulle säkert
komma att draga betydande kostnader, därest den skulle upprätthållas med
avsedd effektivitet.

Örn man studerar akterna i målet, skall man finna, att ståndpunkterna i
denna fråga på visst håll oupphörligt växlat. I utskottsutlåtandet finnas intagna
vissa yttranden från tidigare tillfällen, då frågan varit före. Och från
detta spörsmåls behandling år 1924 återfinnes på sidan 9 ett referat eller rättare
sagt ett citat ur den reservation, som då avgavs till andra lagutskottets
utlåtande av ungefär samma personer, som i år stå för reservanternas yrkande.
Där står det bland annat: »Det kan ock allvarligt ifrågasättas, huruvida något
större behov eller fog förefinnes att anordna en särskild kontroll också på de

Lördagen den 14 mars f. m.

39 Nr 19.

yrkesmässiga jordbrukare till skillnad från de flesta andra yrkesmän. Det
ligger i den stora mängden bönders, de verkliga yrkesidkarnes på jordbrukets
område, intresse att vårda jordbruket, så att de kunna få sin bärgning.»

Ja, så hette det 1924. Men nu har ståndpunkten växlat, och man är färdig
att påyrka en vanhävdslagstiftning, där man vill inrangera all enskild jord.
Man undantager bara försiktigtvis sådana fall, som bero på ekonomisk oförmåga.
Det lär dock bli ytterligt svårt att avgöra, när ekonomisk oförmåga
förefinnes av den art att den ursäktar vanhävden.

Till den andre reservanten herr Lindhagens heder vill jag säga, att han i detta
fall icke har växlat ståndpunkt. Det är den mannens starka sida, att han
vidblir sin uppfattning genom tiderna. Redan i Norrlandskommittén ställde
han sig på den ståndpunkten, att någon uppsiktslag för det egentliga bondejordbruket
icke behövdes. Han har vidblivit denna uppfattning genom jordkommissionen
och de olika repriserna i riksdagens behandling av ärendet, och
han står på samma ståndpunkt ännu i denna dag. Han vill utvidga uppsiktslagen
att gälla storgodsen och fideikommissen, men ej för övriga jordbruk. Jag
medger, att för ett sådant yrkande kunna anföras vissa skäl. Men han råkar
i samma dilemma som motionärerna, nämligen att den nuvarande uppsiktslagen
icke utan vidare kan göras tillämplig på storgods och fideikommiss,
därför att därigenom skulle läggas en alltför tung börda på arrendatorerna.
Det är ju så, att enligt bolagslagen åligger byggnadsskyldigheten jordägaren
men enligt den allmänna arrendelagen kan den åläggas arrendatorn. Vid sådant
förhållande skulle vanhävd av byggnader, konstaterad på en arrendegård
under ett fideikommiss eller ett storgods, komma att skrivas arrendatorn till
last och det bleve han som med kostnader och besvär finge reparera desamma.
Det förefaller, som örn även herr Lindhagens linje är oframkomlig. Därest en
vanhävdslagstiftning för dessa rättssubjekt är behövlig, måste den formuleras
på ett helt annat sätt än den nuvarande uppsiktslagen.

Jag vill för egen del säga, att jag icke ändrat ståndpunkt utan vidhållit min
åsikt alltsedan jag kom in i riksdagen och deltagit i dessa spörsmåls behandling.
Jag har nämligen hävdat den uppfattningen, att en allmän vanhävdslagstiftning
icke behöves, men att det behöves en uppsiktslag såsom kontroll
på efterlevnaden av de sociala arrendebestämmelserna och för främjandet av
den frilösningsprocess av arrendejordbruk, som statsmakterna på många sätt
sökt att påskynda. I det hänseendet tror jag, att den nuvarande uppsiktslagen
mycket väl fyllt sitt syftemål.

På dessa skäl skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Paulsen: Herr talman! Anledningen till att jag tar till ordet i denna
debatt är, att jag under många år haft tillfälle att se, hur egendomar av skilda
anledningar kunnat brukas så illa, att det skulle hava varit gott att hava en
lagstiftning, som kunnat råda hot på och lägga till rätta dessa ting. Jag tänker
närmast på Näsbyholm. Den som i likhet med mig sett, vilken mönstergård
denna egendom var, när den sköttes av en man med intresse för jordbruk,
och hur den nu ser ut i allt sitt förfall och elände, måste vara med om en lagstiftning,
där man kan råda bot för detta. Men det är visserligen icke bara
med avseende på fideikommissen, som något sådant kan hända. Jag erinrar
mig åtskilliga fall från min egen provins. Jag skall icke trötta kammarens
ledamöter med att draga många sådana exempel, men jag vill taga ett par, som
tillräckligt belysa, hur sådant kan inträffa.

I Björnstorp ligger en stor egendom, som äges av en syskonkrets. Det är
gamla människor, som icke kunnat komma överens om att skifta egendomen

Äng.

utvidgning och
skärpning av
lagen om uppsikt
å vissa
jordbruk.
(Fort*.)

Nr 19. 40

Lördagen den 14 mars f. m.

Ang.

iutvidgning och
skärpning av
lagen om uppsikt
å vissa
jordbruk.
(Forts.)

eller att bruka elen gemensamt. Följden är, att den ligger för fäfot. De hava
inga kreatur. Taken hava blåst av, husen äro fallfärdiga i övrigt, och åkerjorden
har växt igen, så att den användes endast som betesmark.

Jag erinrar mig vidare ett annat fall, där ägaren var instämd till häradsrätten
för djurplågeri. Det var ungefär samma fall, som det, jag nyss nämnde.
Orsaken var girighet. Mannen var förmögen men ansåg sig icke hava råd att
betala folk att sköta egendomen, och själv var han för gammal och orkeslös för
att göra sådant.

Jag minnes en gammal gumma, som en gång i tiden var min granne. Hon
hade ärvd egendomen och var förmögen, men girigheten drev henne att låta
egendomen förfalla.

Jag skulle kunna draga en hel rad sådana här exempel, men dessa må vara
tillräckliga. Jag skulle vilja tro, att de äro tillräckligt talande för att peka
på, att här behöver något göras. Ty varenda gång något sådant inträffar, uppröras
människorna i den ort, där det sker. Man skall icke tro, att det är bara
en viss klass människor, som känna sig upprörda, ty i sådana här fall äro människor
i alla samhällsklasser fullt eniga. Man undrar, örn man verkligen icke
kan göra något åt saken.

Jag vill gärna medgiva, att det är mycket svårt att lagstifta för sådana här
fall, och jag förbiser visst icke, att det är svårt att lagstifta så, att enskild
rätt icke kränkes. Men svårigheterna äro till för att övervinnas. Jag kan
icke förstå, varför man icke kan vara med på en utredning i sådant fall.

Nu säger herr Andersson i Rasjön på tal om fallet Näsbyholm, att mannen
är satt under förmynderskap och därmed är saken förklarad. Det var i detta
fall. Mannen hade en stor släkt, som tog hand örn saken och hade råd att föra
processen. Örn det varit en fabriksarbetare, som varit fideikommissarie —
jag vet det finns en sådan — hade han haft råd att för den händelse fideikommissinnehavaren
vanskött egendomen föra process mot honom, så att denne
kunde sättas under förmyndare? Nej! Säkerligen inte.

Så säger herr Andersson i Rasjön, att reservationen är vida förnuftigare än
motionen. Varför går lian då icke på reservationen? Jag tycker, att det vore
mycket klokt av honom.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Herr Paulsen har rätt, när han
säger, att reaktionen mot sådana här fall av vanhävd icke är begränsad till
en viss samhällsklass. Det finnes inga, som mera uppröras av sådant, än jordbrukarna
själva. Det är en synpunkt av saken. En annan är, om man genom
lagstiftning kommer till rätta med de dess bättre sällsynta fall av vanhävd,
som förekomma. Såvitt jag förstår, torde de fall, som herr Paulsen omnämnde,
icke träffats av vanhävdslagen. Ty örn det gäller orkeslösa eller fattiga
människor, kan ingen lagstiftning avhjälpa vanhävden. Den avhjälpes i det
fallet dock tämligen snart genom att vederbörande icke kunna hava gården
kvar.

Jag begärde ordet med anledning av herr Petterssons i Hällbacken anförande,
därför att han var i sitt långa anförande inne på en uppfattning, som icke
bör stå oemotsagd, nämligen då han uttalade, att riksdagen och statsmakterna
anslå penningar för nybildning av jordbruk samtidigt som de underlåta att
göra något för beivrande av vanhävd. Jag kan icke förstå, att herr Pettersson
i Hällbacken sammanställer sådana omständigheter. Ty att vi anslå penningar
för nybildning av jordbruk, innebär, att vi hava tro på de människornas
förmåga och vilja att sköta jordbruk. Bakom detta ingripande från -statsmakternas
sida bör icke stå som pådrivare en vanhävdslag. Hava vi icke det
förtroendet för dem, att vi anse de kunna sköta sig utan vanhävdslag, skola

Lördagen den 14 mars f. m.

41 Nr 19.

vi inställa rörelsen, överhuvud får man icke sammankoppla dessa båda be- Äng.
grepp nybildning och vanhävd, ty då gör man sig skyldig till felföreställ- av

ningar. _ . . lagen orri lipp en

är det emellertid så, att man kan hava anledning att åberopa vad jag sikt å vissa
förut sagt, att det är egendomligt att iakttaga, att man i nuvarande för jord- jordbruk.
bruket kritiska läge gräver upp gamla förslag om vanhävdslagar och alle- (Forts.)

handa tvångslagar. Jag vill instämma med herr Pettersson i Hällbacken, då
han påpekar de sociala vådorna och olägenheterna av jordens svaga avkastning.
Men då skall man också komma ihåg, att ingen lagstiftning av här
ifrågavarande slag, vare sig vanhävdslag eller andra, kan hjälpa upp saken,
utan skall det bliva möjligt för jordbruket att dels giva tillräckligt arbete åt
de arbetssökande och dels vinna den skattekraft i kommunerna, varom herr
Pettersson talar, då nås syftet icke på detta sätt, utan då är det enda sättet
att gå in för åtgärder, som hava ekonomiskt värde för jordbrukarna, och icke
sådana, som här föreslagits. Jag tror, att man kan säga, att även örn undantagsfall
föreligga, då det rör sig om verklig vårdslöshet och vanhävd, så beror
i de flesta fall, då man har att beklaga sig över dålig brukning av jorden,
detta på ekonomisk oförmåga. Och under nuvarande förhållanden, herr Pettersson
i Hällbacken, är det icke så, att det är den, som nedlägger det mest
intensiva arbetet och de största kostnaderna och har ett högklassigt jordbruk,
som hemför den största förtjänsten. Det är här i stället ofta så, att det är
den mera extensiva skötseln, som nu med naturnödvändighet framtvingas. Under
sådana förhållanden är det icke mycket fog för att gå in för den föreslagna
lagstiftningen. Ty den skulle, hur önskvärd den än är ur vissa synpunkter,
studsa tillbaka på det förhållandet, att där vanhävd kunnat konstateras, har
icke innehavaren av jorden själv möjligheter att avhjälpa densamma.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord till herr Andersson
i Rasjön.

Vi fingo av herr Andersson höra, att vi socialdemokrater äro motståndare
till en lagstiftning, som skulle vara någon slags vanhävdslagstiftning i fråga
örn andra naturtillgångar än jorden. Men det ha vi ingenting emot, i den mån
det är möjligt att åstadkomma en sådan lagstiftning. Särskilt när det gäller
att upprätthålla en stordrift, som berör vidsträckta bygder, skulle vi icke ha
något emot, om det vore möjligt åstadkomma lagstiftningsåtgärder i detta avseende.
Från den utgångspunkten kan herr Andersson alltså icke hämta något
bevis för att vi skulle draga oss för att taga konsekvenserna av vår uppfattning.

Sedan skulle jag vilja nämna, att när denna fråga behandlades i utskottet,
var där en man, tillhörande ett annat parti, som fällde ett ganska anmärkningsvärt
yttrande. Han sade, att när det förekommer vanhävd på en egendom,
innebär detta, att man spolierar vad flera generationer byggt upp under
ett mångårigt arbete. Detta är ju riktigt. Och när det förhåller sig så, skall
man icke förvåna sig så mycket över, att det uppstår en stark folkopinion icke
minst från jordbrukarehåll. då man konstaterar, att en egendom vanhävdas.

Det är då ej så märkvärdigt, örn man i riksdagen bär fram spörsmålet, huruvida
det icke skulle finnas någon möjlighet att göra något mot detta spolierande
av vad föregående generationer åstadkommit och byggt upp.

Nu vill jag i detta avseende säga, att det är givet, att om ett sådant spolierande
sker på en liten egendom eller till och med på en mellanstor sådan, är
det nationalekonomiskt sett icke av så stor betydelse. Men vad som däremot
har mycket stor betydelse, är givetvis, om ett sådant spolierande och en sådan
vanhävd kan konstateras i fråga örn en stor egendom, som har betydelse för

Nr 19. 42

Lördagen den 14 mars f. m.

Äng. en hel bygds försörjningsmöjligheter. Följden av ett nedläggande av driften
"Ikå^nina<av då, att försörjningsmöjligheterna och skatteinkomsterna samt överhuvud

lagen omupp- taget ali ekonomi inom hela den bygden tar intryck av vanhävdandet av den
sikt ä vissa stora egendomen. Där måste man säga sig, att det är att lädera det allmännas
jordbruk, intresse på ett sådant sätt, att det finns anledning ifrågasätta, örn man icke
(Forts.) åtminstone i sådana fall skulle gå in för rätten för det allmänna att ingripa

för att förhindra något sådant. Detta är reservanternas ståndpunkt i den här
frågan.

Nu har emellertid herr Andersson ej så mycket uppehållit sig vid reservationen
utan mera riktat sig mot motionen. Men det finns kanske ej så stor anledning
att uppehålla sig vid motionen, då ingen hittills yrkat bifall till den,
utan kanske mera anledning att uppehålla sig vid reservationen.

Vidare skulle jag med avseende å reservationen vilja framhålla, att den är
skriven så, att man påyrkar, att, örn en utredning skall ske, det i alla fall
kunde vara rimligt, att även detta spörsmål örn ett ingripande mot små egendomar
då bleve utrett. Jag erkänner dock öppet och ärligt, att det viktigaste
i detta fall är att åstadkomma en lagstiftning angående de stora egendomarna.

Jag vill förresten i detta sammanhang framhålla — vad också herr Andersspn
i Rasjön betonade -—• att reservationen går i något annan riktning än motionen
även på andra punkter. Reservationen talar t. ex. icke om någon uppsiÄJslagstiftning.
Från den utgångspunkten vill jag framhålla, att detta tal
örn att därest man går in för reservationen, så binder man sig för en stor uppsiktsapparat,
det talet är icke motiverat med hänsyn till innehållet och läggningen
av hela reservationen. Vi reservanter ha nämligen tänkt oss, att reservationens
innebörd skulle vara att åstadkomma icke precis en uppsiktslag utan
fastmera en lag mot uppenbar vanhävd å stora egendomar, d. v. s. mot en vanhävd
på dylika egendomar, vilken tagit sådan form, att den kan betraktas
som uppenbar. Då behöver icke lagstiftningen ställas så, att det skall finnas
upp-siktsorgan, som springa omkring och titta efter, om det finns litet vanhävd
här och där, utan det är ju tämligen säkert, att om det gäller uppenbar
vanhävd å en stor egendom, då vänder sig opinionen i trakten mot denna vanhävd
och framför frågan till statsmakternas beaktande. Så ha vi tänkt oss,
att saken skulle läggas, örn man skulle åstadkomma någon slags lagstiftning.
Jag tror också, att särskilt de fall, från vilka man utgått vid väckandet av
motionen, tala för en utredning i den riktningen, alltså en utredning, som skulle
leda till en lagstiftning i första hand mot stora egendomar, som ha betydelse
för en hel bygds försörjningsmöjligheter, särskilt där vanhävden är av uppseendeväckande
och uppenbart slag. Det är med hänvisning till detta och med
utgångspunkt från den motivering, som anförts i reservationen, som jag, herr
talman, ber att få yrka bifall till den av herr Linder m. fl. avgivna reservationen.

Herr Andersson i Prästbol: Herr talman! Jag har lovat att icke bli

mångordig i denna fråga och ber därför att få inskränka mig till att något
beröra de erfarenheter, vi inom jordbrukskommissionen i Värmlands län gjort på
detta område.

_ Örn jag då först håller mig till frågan örn en utvidgning av lagens tillämpningsområden,
så är det en sak, som vi särskilt funnit, att man borde gå in för.
Det har inträffat, att det funnits jordbruksegendomar av ganska likartad beskaffenhet
och med samma brukningsförhållanden men där den ena haft en
areal, som understigit maximiarealen för denna lags tillämpning, medan den
andra haft en areal, något överstigande densamma. Det har då varit ganska
obehagligt för jordbrukskommissionen att ingripa i det ena fallet, där den mindre
egendomen kanske icke varit till den ytterliga grad vanhävdad som den

Lördagen den 14 mars f. m.

43 Nr 19.

större, där man icke haft möjlighet att ingripa. Folket ute i bygderna, som
känna till dessa förhållanden, ha svårt att begripa, hur jordbrukskommissionen
kunnat handla på sådant sätt. Det har ofta inom jordbrukskommissionen förts
långa diskussioner om detta förhållande, och vi ha samtliga varit överens örn
att det vore önskvärt med en utökning av lagens tillämplighet. Detsamma är
förhållandet, när det gäller minimiarealen. Man träffar på rätt många fall,
där gårdar, som äro något under 4 hektar, äro i högsta grad vanhävdade, och
då har ingen möjlighet funnits att ingripa. På detta område har det varit mycket
uppmärksammade förhållanden inom Värmlands län. Det har inträffat,
att kommunalfullmäktige i en kommun beslutat anmäla ett avsevärt antal fall
av vanhävd inom sin egen kommun. Då förstår man, att det icke varit tvivelaktiga
fall utan fullt klara vanhävdsfall, men vid undersökning har det visat
sig, att lagen icke kunnat tillämpas i något av de anmälda fallen. Jag tror,
att örn man skulle kunna införa bestämmelser örn något minskad minimiareal,
skulle det vara till båtnad åtminstone för jordbrukskommissionens verksamhet
mot vanhävd inom länet.

Det har här talats örn, att det skulle vara svårt att bestämma var gränsen
för vanhävd skall ligga. Jag skulle emellertid kunna draga fall, som äro så
typiska, att det icke råder någon tvekan örn att verklig vanhävd förelegat. Jag
kan icke underlåta att meddela kammaren, att för ungefär ett år sedan kom en
anmälan till jordbrukskommissionen i Värmland, där man påpekade, att vid en
gård boningshusen och ekonomihusen voro så dåliga, att de måste anses vara
obeboeliga. Det talades i denna skrivelse örn, att både ormar och andra kräldjur
fritt kunde praktisera sig in i boningshusen, både under natten och även
under dagen, när det så lämpade sig. Under vår resa senaste sommaren hade
vi vår väg förbi detta ställe, och det intresserade oss då att göra en närmare
undersökning. Vi kunde vid detta tillfälle icke konstatera, att det fanns ormar
eller andra kräldjur inne i bostadshusen. Men vad vi kunde konstatera var, att
omöjligt för dem att praktisera sig in i boningshusen var det icke. Boningshuset
bestod av ett rum och kök. Golvet var ett enkelt brädgolv, som låg på bara
marken. Ingen trossbotten fanns, det var så bristfälligt att hål funnos på många
ställen. Vad sedan ekonomihusen beträffar, fanns det intet golv i ladugården,
och naturligtvis hade under årens lopp jorden, som tjänstgjorde som golv, bortspolats.
Under väggarna låg det öppet runt omkring, och mitt i ladugården
var det en fördjupning, som var fylld med vatten. ''Ladugården var absolut
oanvändbar för sitt avsedda ändamål. Nu Ansade det sig emellertid, att detta
ställe knappast hade så stor areal, att man kunde vidtaga några, åtgärder. Där
bodde en änka med två barn. Det tycktes vara hyggligt folk. Änkan och hennes
man, då han levde, hade tidigare ägt detta ställe, och det hade nog varit
ett välbärgat bondehemman, ty det fanns mellan 2 ä 300 hektar skogsmark
till stället. Det kanske var detta, som blivit olyckan för folket, då det därigenom
blivit begärligt för skogsspekulanter. Jag vill understryka, att det därför
vore mycket bra, om man kunde komma dithän, att det efter en ingående
undersökning kunde visa sig möjligt att även minska minimiarealen för vanhävdslagens
tillämpning.

Vad sedan beträffar frågan örn en skärpning av straffbestämmelserna, har
ingen av de föregående talarna varit inne på detta område. Nu påpekar utskottsmajoriteten,
att det finnes bestämmelser om så pass kraftiga bötesbelopp,
att det väl skulle vara möjligt för jordbrukskommissionerna att kunna få fram
bättre förhållanden, där vanhävd föreligger. Jag vill dock i fråga örn de här
på sid. 18 i utskottsutlåtandet lämnade upplysningarna påpeka, att det är en
väsentlig skillnad mellan maximibötesbeloppen och de belopp, som utdömts av
häradsrätterna i de fall, där åtal anställts. Vi hade den känslan i det speciella''
fall, som här relaterats, att vad ägaren där syftade till var, att fastigheterna

Äng.

utvidgning och
skärpning av
lagen om uppsikt
å vissa
jordbruk.
(Forts.)

Nr 19. 44

Lördagen den 14 mars f. m.

Äng.

utvidgning och
skärpning av
lagen orri uppsikt
å vissa
jordbruk.
(Forts.)

skulle bil så förfallna, att det skulle bli omöjligt att återupptaga driften på desamma
och att därigenom skogsbruk skulle kunna tillämpas på hela fastigheterna.
Jag tror, att det härvidlag vore bra, om man ginge in för en revision, som
gåve möjlighet, att, där icke en fri överenskommelse om förbättring åstadkommes,
i likhet med vad som gäller för bulvanhemman, fastigheterna försåldes genom
exekutiv auktion, dock under förbehåll att skogsarealen icke finge frånskiljas
utan att fastigheterna skulle försäljas sådana, som de varit vid senaste förvärvet
av desamma. Jag tror, att detta skulle kunna åstadkomma mera effekt,
än om det utdömdes höga böter för förseelserna.

Jag vill nämna för kammarens ledamöter, att då vi under sommaren 1930
voro ute på resa för att bli bekanta med förhållandena, funno vi, att i en kommun
icke mindre än ett tiotal gårdar, som synbart förut varit präktiga och
gedigna bondgårdar, nu lago under fullständig vanhävd och att på icke mindre
än tre ställen ytterväggarna till ladugårdarna voro uppstöttade med stora stockar
för att icke helt falla omkull. Vidare voro boningshusen i många fall absolut
obeboeliga. Det är helt naturligt, att den, som älskar bondens liv, blir
förstämd och undrar, örn det icke skulle vara möjligt för statsmakterna att förhindra
ett dylikt förhållande, och detta så mycket mera, som man ger ut stora
summor för bildande av nya jordbrukarhem.

Jag vill också till sist i sanningens intresse säga, att vi i Värmland icke ha
de svåraste fallen bland de stora industribolagen utan just bland skogsjobbare,
som icke lia annat intresse än att ur skogen utvinna det mesta möjliga och komma
från underhåll av byggnader.

Som läget nu är, tillåter jag mig, trots att jag icke är fullt belåten med densamma
hemställa om bifall till den av herr Linder m. fl. avgivna reservationen.

Herr Gardell i Gans: Herr talman! Jag har ganska svårt att förstå, varför
det socialdemokratiska partiet frambär denna vanhävdslag, när det icke vill
ha användning för de produkter, den svenska jorden producerar. Vi hade nyligen
en debatt örn en utredning angående användande av smör vid offentliga
inrättningar. Vem motsatte sig detta, örn icke socialdemokraterna? I sockerdebatten
visades tydliga siffror på att det socker, som tillverkas i utlandet,
där arbetarna hava 84 ö.”e örn dagen, smakar bättre än det svenska sockret.
Men här kan ingen arbeta på sockerbetsfalten för 84 öre om dagen. Från
socialdemokratiskt håll klandras skarpt minimiprisen på spannmål och likaså
inmalningstvånget. Tidningarna förtälja, att producenten förlorar 25 kronor
på varje svin, han säljer. Mjölken sänkes också under produktionskostnaderna.
Det skulle vara intressant att veta, hur den svenska jorden skulle skötas,
så att det betalade sig och att jordbruksarbetarna finge en skälig avlöning.

Herr Örne yttrade i remissdebatten: »Vad det i de flesta veteländer behöves
hjälp till från det allmännas sida är, synes det mig, att avveckla jordbruket
på de sämre och mindre givande jordarna. Man borde således försöka
minska produktionen, samtidigt som man under övergångsskedet räckte en
hjälpande hand åt dem, som genom en sådan operation komme att bliva utan
arbete.» — Han vill naturligtvis, att jordbruket skall nedläggas. — Vidare
yttrade han samma dag: »Vi kunna i vårt land —• för att ta ett exempel —
icke ha någon som helst olägenhet av att taga emot arbetsdugligt, initiativkraftigt
och företagsamt folk från andra länder, och detsamma är förhållandet
med alla andra länder i världen.» — När vi ha arbetslöshet, rekommenderar
han att importera flera arbetare.

Herr Fabian Månsson skrev i sin motion om avskaffande av fattigdomen:
»Det viktigaste problemet för dagen berör frågan om att ställa det så, att
ungdomen dels får lära sig arbeta i tid, dels bringas att spara.» — Det finns
ändock ingenstans på den svenska jorden, där folk lär sig att arbeta så tidigt

Lördagen den 14 mars f. m.

45 Nr 19.

som på ett sockerbetsfält. Det är ett arbete, som icke överanstränger ungdo- Äng.
men och i vilket till och med skolbarnen kunna deltaga. Men det vill man utvidgning och
icke stödja, utan det skall avvecklas. Den synpunkten kommer ändå från lagj^^9^.
Skane. sikt å vissa

Hur den svenska jorden skall skötas, för detta behövs det icke stiftas någon jordbruk.
lag vid denna riksdag. Där är det endast ekonomiska lagar, som gälla. När (Forts.)
jordbruket bär sig, då lönar det sig att sköta jorden väl, men nar det icke bär
sig, då gör det ungefär detsamma, om den blir vanhävdad eller om den skötes
bra. Förlusten blir då ungefär lika stor. När man nu i motionen kommer med
förslag att stifta en vanhävdslag, så är det alltså ungefär detsamma som att
på omvägar införa en tvångsarbetslagstiftning. Vi lia emellertid nyss godkänt
en konvention mot arbetstvång. Men här är det tydligt, att man vill
införa en dylik lagstiftning. Men vill man verkligen tvinga jordbrukarna att
sitta vid jorden och sköta den, när jordbruket icke bär sig, då begär man väl
mycket.

Motionärerna hava icke kunnat åberopa mer än tre fall. Det var en fideikommissarie
i Skåne, som blivit förklarad för omyndig. Hade han inte varit
fideikommissarie, så hade jorden kastat av honom för länge sedan, ty det är
en naturlag, som säger, att om ägaren av en jord icke sköter den, kastar jorden
honom ifrån sig. Vidare har det påträffats en skogsjobbare i Värmlands län,
vilken äger 80 å 90 stora fastigheter. Han har dock blivit dömd att böta.

Med hjälp av en domänintendent i Skåne har man också hittat en gödselhög
uppe i Tornedalen, som var lika hög som husen. Att för dessa tre fall stifta
en lag, är väl ändå bra mycket. Jag tror, att motionärerna mera tänkt på att
skaffa jordbrukskommissionerna arbete än att bereda inkomst åt den svenske
jordbrukaren.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Jag skall först gå in på herr
Gardells resonemang. Han kritiserade den riktning, som han ansåg herr
Örne företrädde i svensk jordbrukspolitik. Herr Örne har icke tillfälle att
svara herr Gardell i den saken, men jag skulle tro, herr Gardell, att hade,
många av de svenska jordbrukarna tidigare följt herr örnes råd till de svenska
bönderna att organisera sig och tillvarataga sina intressen och alla möjligheter,
som finnas för att få mera betalt för de produkter, de framställa, och att få ut
produkterna på världsmarknaden, så hade det varit bättre ställt för det svenska
jordbruket.

Sedan skulle jag vilja säga en sak till herr Gardell på tal örn Näsbyholmsfallet,
om vilket han sade, att det i många fall kunde vara lika fördelaktigt
att lägga ned jordbruket som att sköta det intensivt — jag fattade det så —, och
sedan fortsatte han och sade, att den bonde, som icke sköter sitt jordbruk, blir
avkastad själv från jordbruket. I det senare omdömet vill jag ge herr Gardell
rätt, det är min uppfattning också. Men skola vi då göra på det sättet, att vi
icke gå med på en lagstiftning, som hjälper bönderna och som på sätt och vis
omöjliggör för bönderna att vanhävda jorden? Vi skola icke gå in på detta
resonemang och säga, att den och den jordbruksgrenen bär sig biittre än en
annan. Det hava motionärerna icke resonerat om, det hava vi i utskottet icke
gått ut från, utan vi hava gått ut från det klara faktum, som föreligger och
som herrarna skola beakta, att vi anse man bör vidtaga lagstiftningsåtgärder
mot personer, som vanhävda det svenska jordbruket, så att de icke få göra det.

Det bör vara både herr Gardells och min oell alla jordbrukares uppfattning i
landet, att så skall det vara.

Nr 19. 46

Lördagen den 14 mars f. m.

Äng. Medan jag har ordet, herr talman, skall jag säga några ord i anledning av

utvidgning och <jet anförande, som min granne till höger höll i frågan. Herr Andersson i Ralagtmomupp-
SJÖn var inne pa större problem än det vi nu här i dag diskutera. Herr Ansiktå
vissa dersson, och många andra borgerliga politiker också, tyckes med förkärlek vilja
jordbruk, lägga upp saken på det sättet, att detta skulle omspinna hela näringslivet. Var(Forto.
) för. säger man, skola vi just inskränka oss till att fordra, att jordbruket skall

skötas någorlunda och icke förläggas i vanhävd, varför skola vi icke gå in pä
det industriella området, varför icke säga på det sättet, att de sågverk, som
finnas här, skola uppehållas alltjämt, och att den gruva, som brytes, skall brytas
alltjämt, den får icke fyllas med vatten, även om den är utbruten, så att
den icke bär sig? Jag säger, att jag vill icke gå så långt, att den gruva, som
icke bär sig att bryta, skall man bryta under alla förhållanden, men det är ett
annat förhållande med jordbruk, som vanhävdas. Yi kunna icke säga, att
jordbruket, örn det hålles uppe, ger mindre avkastning, än om det vanhävdas,
utan man får säga, att det ger bättre avkastning, om jordbruket skötes än örn
det vanhävdas.

De borgerliga politiker, som antyda att de skulle vilja vara med örn att
hela näringslivet ställdes under kontroll har jag svårt att taga på allvar. Men
vilja herrarna framlägga ett sådant förslag, så kunna vi diskutera problemet,
men jag misstänker, att det mera är satsen örn de obotfärdigas förhinder, som
här kommit i tillämpning, för att komma ifrån det problem, som nu föreligger.

Herr Magnusson i Skövde var inne på detta och sade, att det icke var riktigt
att säga, som man sagt i debatten, att när man lämnar statsanslag till bildande
av nya jordbruk, skall man hava rätt att fordra, att de som finnas icke
få vanhävdas. Jag kan icke förstå, huru han kan göra gällande en sådan sak.
Herr Magnusson i Skövde sade, enligt vad jag antecknat här, att nya jordbruk
vill man upprätta med statsmakternas hjälp, därför att man tror, att personer
kunna få sin utkomst därpå, men ponera då, att det nya jordbruket i sin
tur säljes till en, som vanhävdar det, herr Magnusson. Här har staten skapat
ett nytt jordbruk med ekonomisk uppoffring, sedan visar det sig, när det gått
i ett par händer, att ägaren vanhävdar jordbruket. Då skulle man icke hava
rätt att påkalla åtgärder. Det är synpunkter, som jag icke trott skulle kunna
komma från det hållet.

Jag kan, herr talman, av den debatt, som förts i frågan, icke finna annat än
att, om man vill se saken, som den i själva verket är, så är det icke på det
sättet, som man sökt göra gällande i debatten, att det är meningen att ställa
jordbruket under uppsikt, utan meningen är att få en lagstiftning, som omöjliggör
för vissa personer att vanhävda den svenska jorden, när den kan ge utkomst
åt andra jordbrukare, som vilja hävda och upprätthålla jordbruket. Det
lär väl knappast finnas någon av kammarens jordbrukare, som skulle finna det
förenligt med sina ekonomiska intressen att vanhävda jordbruket. Varför kunna
vi då icke gå in för allesammans att lagstifta just emot sådana personer,
om vilka jag skulle vilja säga, att de icke äro önskvärda svenska medborgare,
att lagstifta mot dem, så att de icke få vanhävda något, som är så viktigt
som den svenska jorden.

Jag vidhåller, herr talman, alltjämt mitt yrkande.

Herr Paulsen: Herr talman! Bara ett enda ord till herr Magnusson i

Skövde.

Herr Magnusson gav mig rätt i min syn på denna sak, men så tilläde han,
att man kan icke komma till rätta i dessa ting med lagstiftning. Men, herr
Magnusson i Skövde, det är detta, en utredning skulle visa. Det går naturligtvis
an att säga, att sådant kan man icke lagstifta om, det tjänar ingenting till

Lördagen den 14 mars f. m.

47 Hr 19.

att lagstifta, ty man kommer ändock icke till rätta med det. Men det är just
detta, som skall prövas; och jag kan icke förstå, när herr Magnusson har
samma mening som jag, varför han icke då kan vara med örn en utredning.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! När jag tar till orda i denna

debatt, är det dels såsom ansvarig för den föreliggande motionen och dels
såsom avlyssnare till den hittills förda debatten. Det förefaller mig, som örn
det vore nödvändigt att mycket ordentligt understryka vissa saker, som här
redan förut hava blivit sagda, och det var särskilt det anförande, som hölls
från gotlandsbänken, som kom mig att överhuvud taget blanda mig i debatten.

När man hör ett sådant anförande, och för resten även när man hör herr
Andersson i Rasjön och delvis herr Magnusson i Skövde, skulle man kunna tro,
att socialdemokraterna här försöka göra någon attack mot jordbruket, under
det att i själva verket denna motion naturligtvis har tillkommit i jordbrukets
intresse. Och när den ärade talaren på gotlandsbänken frågar, varför socialdemokraterna
väcka en motion av detta slag, så föranleder det mig närmast
att rikta en fråga tillbaka; huru kunna de som utge sig för de speciella vårdarna
av modernäringen, hur kunna de underlåta att inför sådana fakta, som
man har för ögonen, taga upp denna sak och försöka föra den till ett resultat? Vad

är det som har förekommit? Ingen kan påstå, att någon har riktat mot
de svenska jordbrukarna i allmänhet den beskyllningen, att de icke skulle på
bästa sätt vårda sin uppgift och i sin verksamhet taga ut det mesta möjliga
både i eget intresse och i det allmännas intresse. Men det har påpekats, och
det gjordes nu senast av min partivän på dalabänken, att det förekommit, att
enskilda icke vårdat den uppgift de haft sig anförtrodd, att det förekommit,
att enskilda i stället starkt missbrukat sin ställning och låtit försummelser
komma sig till last genom att lägga viktiga delar av jorden under vanhävd.
Det är mot dessa och uteslutande mot dessa, som vi reagera, och det förefaller
mig sannerligen, att örn några skulle hava intresse av att det reageras på denna
punkt, skulle det vara jordbrukarna själva och de som mena, att jordbruket är
vår modernäring och det som vi överhuvud taget hava att bygga vårt välstånd
på.

Vad är det då vi föreslagit för förskräckliga ting? I motionen yrkas, att
»riksdagen måtte _i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
måtte skyndsamt låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till utsträckning
av nu gällande uppsiktslag till att omfatta andra slag av jordbruk
än dem, för vilken den nu gäller, samt att i samband därmed jämväl förslag
framläggas till sådana skärpningar av nämnda lag, som må anses påkallade».

Här begäres alltså ingenting annat än en undersökning om, huru man skall
kunna på lämpligt sätt komma åt de faktiska missförhållanden som existera.

I reservationen hemställes, att »riksdagen måtte med anledning av de väckta
motionerna i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte låta
utreda, huruvida, i vilken mån och på vilket sätt en lagstiftning för beivrande
av uppenbar vanhävd må komma till stånd, omfattande jordbruk av andra slag
än dem som falla under den nu existerande uppsiktslagen».

Hur kan någon av dessa yrkanden i motionen och reservationen draga den
slutsatsen, att här är det fråga om att ställa jordbrukarna i allmänhet under
något förmynderskap. Det är så uttryckligt sagt ifrån, att vad man här siktar
till, det är efter en möjlighet att komma till rätta med de dess bättre
fåtaliga, som missbruka sin ställning, som förfara på sådant sätt, att det måste
röna det djupaste ogillande från de jordbrukares sida, som själva med omsorg
handhava sin uppgift.

Äng.

utvidgning och
skärpning av
lagen om uppsikt
å vissa
jordbruk.
(Forte.)

Kr 19. 48

Lördagen den 14 mars f. m.

Äng.

utvidgning och
skärpning av
lagen om uppsikt
å vissa
jordbruk.
(Forts.)

Man blir ännu mera förvånad, när man hör de invändningar, som resas emot
vårt yrkande, örn man erinrar sig, huru dessa saker tidigare hava blivit behandlade.
Det omnämnes på sid. 2 i utskottets utlåtande, att frågan om vanhävdslagstiftning
har förelegat vid åtskilliga tillfällen, och det erinras örn det
betänkande som norrlandskommittén avgav 1904 och som då också riktade sig
mot vanhävd av jordbruk i Norrland och Dalarna. Jag läser där, icke med
förvåning över vad som då hände, men med förvåning över det motstånd, som
vi nu rönt, att tre reservanter, bland dem herr Lindman, reserverade sig mot de
begränsningar, som man då ifrågasatte, och yrkade, att lagen mot vanhävd
av jord skulle gälla även enskilda jordägare. Det förklarades, att när det
var fråga örn uppenbar vanhävd, var det lika uppenbart, att åtgärderna måste
drabba vem det vara månde.

År 1907 framlades för riksdagen en proposition av den dåvarande Lindmanska
regeringen örn vanhävdslag gällande för all i enskild ägo varande
jord. Man hade alltså på den tiden en höger, som var så örn om den svenska
jordens skötsel, att den icke fann det vara tillräckligt att förhindra bara bolag
eller institutioner att för profitens skull lägga jorden i vanhävd och bara
taga skogen, utan man gick så långt, som också är rimligt, att man sade, att
överallt, där det förekommer, att svensk jord vanhävdas, där finns det anledning
att ur samhällelig synpunkt ingripa. Den uppfattningen har tydligen
levat kvar ganska länge, och det omförmäles här på sid. 7, att i yttranden över
jordkommissionens år 1923 avgivna betänkande uttalade sig länsstyrelserna i
Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Orebro, Gävleborgs, Västernorrlands,
Norrbottens och Älvsborgs län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Västmanlands
och Jämtlands län för behovet av en vanhävdslagstiftning, avseende all enskild
jord. Där hava vi alltså ett vittnesbörd om icke bara att, låt oss säga, byråkratien
i våra län anser att det är en samhällelig uppgift att skydda jorden mot
vanhävd, utan i detta tillstyrkande från länsstyrelser och hushållningssällskap
måste ju också ligga ett konstaterande av att det råder sådana förhållanden
på sina håll, att det är motiverat att göra en sådan lagstiftning.

Jag vill fästa uppmärksamheten på dessa ting just gent emot dem, som försökt
framställa vad som här förekommit som en attack från socialdemokratiskt
håll mot de svenska jordbrukarna. Vi göra ingenting annat i detta fall
än hävda meningar, som mycket starkt levde t. o. m. inom den svenska högern
för 20, 25 år sedan och långt senare och som jag antar allt fortfarande lever
hos de myndigheter, som äro satta att företräda statliga och samhälleliga intressen.
Det är ingen revolutionär attack, som här göres, det är en handling
av den mest samhällsbevarande art, det är ett försök att förhindra, att god
jord vanhävdas, det är ett försök att förhindra att människor gå omkring med
den uppfattningen, att vårt samhälle tillåter enskilda att förfara med sådant,
som vi alla äro beroende av, efter behag. Det förefaller mig sannerligen,
som örn, i stället för att klandra socialdemokraterna, man borde vara angelägen
att själv på detta område se till, att de samhälleliga intressena tillvaratagas.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till reservationen.

Herr Herou: Herr talman! Det finns en riktning inom utskottet, som icke
har. fått komma till orda i denna debatt, därför att den riktningen inom utskottet
icke har haft några partivänner från denna kammare. Jag syftar på den
åsikt i frågan, som inom utskottet hävdats av herr Lindhagen. Han säger i
sin reservation, att det synes honom »med synnerligt fog kunna ifrågasättas,
huruvida den stora mängden jordbrukare, såsom de verkliga yrkesidkarna på
jordbrukets område, böra underkastas en vanhävdslagstiftning. Det ligger i
deras intresse att vårda jordbruket efter ortens sed, så att de kunna få sin

Lördagen den 14 mars f. m.

49 Nr 19.

bärgning. Bristande insikt eller förmåga böra avhjälpas genom upplysning
och ekonomiskt stöd. Det finnes icke något avsevärt behov eller fog att anordna
en särskild kontroll på de yrkesmässiga jordbrukarna i landet till skillnad
från de flesta andra yrkesmän.» Och därefter säger herr Lindhagen: »Det
skulle verkligen kunna kallas en klasslag.»

Herr Hansson i Stockholm frågade här, huru man kan komma och säga,
att man här vill rikta en attack mot det svenska jordbruket. Herr Lindhagen
kallar det förslag, som socialdemokraterna här i allmänhet kommit med, för
en klasslag emot jordbruket. Men det där kunna ju herrarna diskutera örn
själva vid något tillfälle. Jag vill emellertid säga, att jag delar herr Lindhagens
uppfattning därutinnan, att när det gäller de verkliga, de självständiga
jordbrukarna, så är det onödigt att komma med en lagstiftning, som har
så pass fliten uppgift att fylla, då ju flertalet av dem, som deltagit i denna debatt,
måst säga ut, att ibland dessa kategorier av jordbrukare är vanhävd av
jord så sällsynt, att det är onödigt med en sådan apparat. Därför vill jag
till den. fråga, herr Hansson här gjorde, göra den motfrågan: varför vill man
icke nöja sig med att inta den ståndpunkt, som herr Lindhagen intar i denna
fråga? Det är alldeles riktigt, att jordbrukarna överallt i landet äro mycket
ivriga motståndare till att vanhävd av jord skall förekomma. Men de, som
ogilla vanhävd, behöva för den skull icke gå in för en sådan anordning, att
man skall ge myndigheterna möjlighet att utdöma 200—5,000 kronors böter
för att rätta till de få fall av vanhävd, som bland denna grupp av jordbrukare
kunna förekomma. Det är då verkligen bättre att göra som herr Lindhagen
säger, d. v. s. hjälpa dem genom upplysning och hjälpa dem ekonomiskt.

Jag ber därför, herr talman, att i denna fråga få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande av herr Lindhagen.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Herr Paulsen nämnde, att vi

hade ungefär samma uppfattning i fråga örn vårt omdöme örn vanhävd som
från olika håll även här kommit till uttryck. Och så tillägger herr Paulsen:
»Då man har samma uppfattning, varför kan man icke då gå med på en
utredning?» Nej, herr Paulsen, om man har den uppfattningen, att visserligen
vanhävd är beklaglig, men att under föreliggande förhållanden en vanhävdslag
skulle bli så gott som ineffektiv, då föreligger ju intet skäl att besvära
med en utredning. Den synpunkten borde man ju åtminstone i någon
mån kunna förstå, även örn man icke i alla delar erkänner dess riktighet.

Sedan uttalade herr Hansson i Stockholm i sitt anförande för några minuter
sedan, att meningen med socialdemokraternas framstöt i detta fall ingalunda
var att gå emot jordbruket utan att hjälpa jordbruket. Ja, jag vet icke,
örn vi i detta sammanhang sagt, att socialdemokraterna åsyfta att gå emot
jordbruket, men vi hava underkänt den hjälp, som härigenom skulle lämnas
åt det nödlidande jordbruket. Vad är det då socialdemokraterna i dag erbjuda
det nödlidande jordbruket? Jo, det har erbjudits expropriationsförfarande,
det har erbjudits skärpning av uppsiktslagen, och det har erbjudits en vanhävdslag.
Jag vill fråga: vilka jordbrukare leva på eller få sina förhållanden
väsentligen förbättrade av sådana förslag?

Herr Carleson: Herr talman! För ögonblicket erinrar jag mig icke, i huru
mångå hundra tusen brukningsdelar den svenska jorden är uppdelad.’ Men i
varje fall är det så pass mångå, att då man åberopar exempel på vanhävd till
stöd för en lagstiftning av ifrågavarande slag, så är det nog icke tillräckligt
att komma med de fall, som här äro nämnda.

Till en början skulle jag vilja framhålla, att vanhävd å jord näppeligen i
verkligheten kan förekomma i sådan utsträckning, att det ur nationalekono Andra

kammarens protokoll 1031. Nr 19. .

Ang.

utvidgning och
skärpning av
lagen om uppsikt
å vissa
jordbruk.
(Forts.)

Nr 19. 50

Lördagen den. 14 mars f. m.

Äng.

utvidgning och
skärpning av
lagen om uppsikt
å vissa
jordbruk.
(Forts.)

nisk synpunkt behövs ett sådant ingripande, som här ifrågasatts. Örn man
vill utsträcka statens förmynderskap till att gå in i detaljer i näringslivet,
tror jag sålunda, att det kan finnas större anledning att ingripa på andra områden
än jordbrukets, utan att jag dock för min del tror, att detta är en lämplig
väg för att vinna en sund utveckling för näringslivet.

Vidare skulle jag vilja säga, att när man åberopat, att motionens kläm är av
så pass oskyldig beskaffenhet, att man utan svårighet borde kunna taga den,
man dock icke får förbise, att vanhävdsbegreppet är något svävande och naturligtvis
också växlande till sin innebörd. Jag skulle icke hålla för otroligt, att
vad vi denna dag kalla för vanhävd, uppenbar vanhävd, skall kanske om tre
ä fyra år betraktas på ett helt annat sätt. Jag vill sålunda icke för min del
hålla för otroligt, att örn priserna på jordbruksprodukter, särskilt spannmål,
fortsätta att stanna på den låga nivå, där de för närvarande stå, man kan ställas
inför den situationen, att staten icke på något sätt bör motverka en utveckling,
som kan anses vara den framkomliga för att det svenska jordbruket utan
extra statsunderstöd i längden skall kunna bära sig, även örn denna utveckling
skulle komma i strid med ett vanhävdsbegrepp. Och även örn detta begrepp
skulle få ett annat innehåll med tiden, bör ej förbises, att stora olägenheter
kunna möta under övergångstiden. För övrigt finner jag ytterligare stöd för
detta mitt resonemang efter att hava läst utskottets utlåtande ej blott i förevarande
fråga utan även i de två följande ärendena.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag därå samt bifall i stället till
den av herr Linder m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen samt
3 :o) avslag å utskottets hemställan samt bifall i stället till den reservation, som
avgivits av herr Lindhagen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Votering
begärdes likväl av herr Pettersson i Hällbacken, varför herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka därvid den under 2:o) angivna antogs till kontraproposition. I
överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd samt anslagen:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Linder m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser, samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 9.

Herr statsrådet Jeppsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 172, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:o) och
17 :o) lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

nr 175, med förslag till lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens;

Lördagen den 14 mars f. m.

51 Nr 19.

nr 176,, med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 oktober Äng.
1914 angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungs- ut™dgnij>Q och
beteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor;

nr 173, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 35 § första stycket lagen sikta vissa
den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på jordbruk.
landet; (Forts.)

nr 177, angående understöd åt efterlevande till tillförordnade sekreteraren,
notarien å extra stat hos riksförsäkringsanstalten C. A. Oison Cronström och
extra ordinarie tjänstemannen hos nämnda ämbetsverk G. H. Lindstén;
nr 178, angående pension åt förra småskollärarinnan Signe Eriksson;
nr 179, angående pension åt arbetarna vid flottans varv i Karlskrona A. E.

P:son Wilson och F. A. L. Danielsson;

nr 180, angående tilläggspension åt ämneslärarinnan Anna Sofia Sondén och
f. d. första lärarinnan Lilly Emilia Högdahl; och

nr 181, angående pension till vissa i statens tjänst anställda personer.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10.

Vidare företogs till avgörande andra lagutskottets utlåtande, nr 18, i an- Äng. viss
ledning av väckta motioner angående viss omarbetning av lagen örn uppsikt å onu*rbetnind
vissa jordbruk. av lagen örn

uppsikt a

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, vissa3ardhruktill
lagutskott hänvisade motioner, nr 53 i första kammaren av herr Tamm m. fl.
och nr 86 i andra kammaren av herr Sandström m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade föreslagits, att riksdagen ville
hos Kungl. Majit begära sådan omarbetning av lagen den 27 juni 1927 örn
uppsikt å vissa jordbruk, att de av 1924 års riksdag framlagda önskemålen
beträffande vanhävdsbegreppets formulering bleve bättre följda, än som skedde
vid 1927 års lagändring,

att sålunda vanhävdsbegreppet erhölle en mjukare utformning, exempelvis
genom borttagande av ordet »alldeles» i § 3, första stycket,

att nationalekonomiskt önskvärda sammanslagningar av brukningsdelar ej
förhindrades, samt

att användande av åkerjord till bostads- eller industriella ändamål ej behövde
vara beroende av Konungens befallningshavandes prövning.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herrar von Geijer, Tamm, Petersson i
Lerbäcksbyn, Armson och Sandström, vilka ansett, att motionen bort tillstyrkas
i vad den avsåge skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn omarbetning av
lagen den 27 juni 1927 örn uppsikt å vissa jordbruk i så måtto.

att vanhävdsbegreppet förtydligades och erhölle en mjukare utformning,
samt

att nationalekonomiskt önskvärda sammanslagningar av brukningsdelar ej
förhindrades.

Sedan utskottets hemställan föredragits anförde:

Herr Sandström: Herr talman! I egenskap av reservant i förevarande

ärende ber jag härmed få säga några ord.

«r 19. 52

Lördagen den 14 mars f. m.

Ang. viss
omarbetning
av lagen om
uppsikt å
vissa jordbruk.
(Forts.)

De motioner, som här varit föremål för andra lagutskottets behandling
och resulterat i det yttrande, som nu är föremål för kammarens behandling,
avse i motsats till så många andra motioner, som här kommit år från år,
en uppmjukning av uppsiktslagen över jordbruket, denna lag, som så mångå
gånger varit föremål för motioner, som yrkat på skärpning och utvidgning
av densamma. Emellertid äro motionerna mycket blygsamma och omfatta
endast ringa krav på uppmjukning. Att tiden nu kanske också börjar bliva
mogen för en sådan uppmjukning av lagen, därpå tyder enligt min mening
ett yttrande av själve herr Lindhagen, då vi talade örn denna sak i utskottet.
Herr Lindhagen sade nämligen då, att han för sin del också trodde,
att tiden nu snart var inne för att skriva om en uppmjukning av själva vanhävdsbegreppet.
Reservanternas yrkande omfattar två punkter av motionärernas
framställning. Den första punkten är ett yrkande, att vanhävdsbegreppet
måtte förtydligas och erhålla en mjukare utformning, och i den
andra punkten yrkas, att nationalekonomiskt önskvärda sammanslagningar av
brukningsdelar ej måtte förhindras.

Beträffande den första av dessa punkter, där det påyrkas, att vanhävdsbegreppet
måtte förtydligas och erhålla en mjukare utformning, gäller icke
saken mera än ett enda ord i lagens nuvarande ordalydelse. Det heter i den
gällande uppsiktslagen, att jordbruk må nedläggas blott örn äga är alldeles
olämplig för jordbruksdrift. Det som nu påyrkas av motionärerna är endast,
att ordet »alldeles» skall utgå, så att denna punkt erhåller den formuleringen:
»örn äga är olämplig för jordbruksdrift». Det kan ju tyckas, som om detta
vöre en ganska obetydlig ändring, och att »alldeles olämplig» eller endast
»olämplig» skulle betyda ungefär samma sak, då det för en jordbrukskommission
gäller att avgöra frågan örn en äga skall kunna nedläggas som jordbruk
eller icke. Ja, man kan så tycka, men erfarenheten har dock visat,
att våra jordbrukskommissioner, som verka inom de olika länen, hava låtit
vilseleda sig av detta uttryck »alldeles olämplig». Det är nämligen så, att
det finns många sådana där småägor, som det härvidlag kan bli fråga örn,
som äro omöjliga för jordbruksdrift, men alltid kan det väl växa några strån
av något slag där. Och så fort detta är förhållandet, d. v. s. om det kan
växa något där, örn också i obetydlig omfattning, har det visat sig, att jordbrukskommissionerna
icke våga hävda den uppfattningen, att denna äga skall
läggas till skogsbruk eller betesmark, utan då har det i många fall blivit avslag
på en sådan framställning, huru berättigad den än kan hava varit. Detta
har nog berott på att lagens formulering är sådan, att denna fråga blir meta
bedömd från jordbruksteknisk synpunkt och icke så mycket från ekonomisk
synpunkt, som önskligt skulle vara. Det är nämligen så, att en hel
massa sådana där jordbruksägor mycket väl kunna användas för jordbruksändamål,
men de kunna icke alls ekonomiskt användas för jordbruksdrift. Örn
man räknar med omkostnaderna för driften av en sådan äga, är det icke alls
berättigat, att den drives såsom jordbruk. Men det är den synpunkten som
jordbrukskommissionen oftast icke låter komma till sin rätt. Man resonerar
som så: Kan det växa något på ägan, så skall den vara kvar som jordbruk;
då får den icke bli vare sig skogsbruk eller betesmark.

I denna sak har utskottet invänt, att departementschefen vid framläggandet
av 1927 års uppsiktslag har gjort det uttalandet, att vid tillämpningen av
ifrågavarande bestämmelse —• d. v. s. just bestämmelsen om att äga skall
vara alldeles olämplig för jordbruk — hänsyn även skall tagas till lokala
och ekonomiska förhållanden. Ja, det är alldeles riktigt, att departementschefen
sagt detta, men det är i alla fall så, att jordbrukskommissionerna icke
låta leda sig av den princip, som där uttalats av departementschefen, utan
de tolka lagen på sitt sätt, och det har blivit skadliga verkningar därav. Det

Lördagen den 14 mars f. m.

53 Nr 19.

är därför som reservanterna anse, att en ändring härvidlag bör ske, så mycket
mera som detta mildrande uttalande av departementschefen motväges av
en annan del i lagstiftningens text, som stadgar, att ett nedläggande av sådan
äga ej må ske med mindre alldeles särskilda skäl tala därför. Det är sannolikt
detta som gjort, att kommissionerna äro så tveksamma i sådana fall, att
de oftast döma i negativ riktning.

Det var den första punkten i reservanternas yrkande. I den andra punkten
yrkas, som jag nyss nämnde, att nationalekonomiskt önskvärda sammanslagningar
av brukningsdelar ej må förhindras. Lagen innehåller en bestämmelse
i tredje paragrafen, andra stycket, att åbyggnader, som genom sammanslagning
av brukningsdelar blivit obehövliga, ändock skola av jordägaren fullt
underhållas, för så vitt det ej kan visas, att först genom sammanslagningen
uppkommer ett jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.
Det är just denna bestämmelse, som gör, att det visat sig vara förenat
med mycket stora svårigheter att sammanslå olika brukningsdelar, även örn
dessa var för sig varit så svaga, att de uppenbarligen icke kunnat föda en
brukare och således icke kunnat vara självständigt lönande jordbruk. Just
på grund av denna bestämmelse bruka kommissionerna ställa sig mycket tveksamma
och oftast avvisande emot en sammanslagning, därför att de icke kunnat
vara riktigt säkra på, att icke ändå det lilla jordbruket kunnat föda sin
man. Det är ju också förfärligt svårt att kunna bevisa för en jordbrukskommission,
att en sådan brukningsdel icke kan föda sin man eller ge sin
brukare huvudsaklig bärgning. Det är i detta avseende som reservanterna
anse, att en utredning borde äga rum, och därför föreslå en skrivelse till
Kungl. Majit med anhållan, att nationalekonomiskt önskvärda sammanslagningar
av brukningsdelar ej må förhindras.

Det finns i motionen ett par exempel på sådana brukningsdelar. Man kan
hava två små, var för sig svaga arrendegårdar örn exempelvis 5 har odlad
jord vardera. Av dem vill man skapa dels ett bärkraftigt bondejordbruk
örn 8 å 9 har åker och dels en skogsarbetarlägenhet med 1 ä 2 har till potatisland
och kobete. Det är sålunda dels en tjänstemannabostad, man vill göra
av detta, och dels ett självständigt bondejordbruk. De ekonomibyggnader, som
bliva överflödiga å lägenheten, kunna ofta med fördel användas som material
vid behövliga nybyggnader å bondejordbruket. Detta är ett slag av sådana
förekommande fall. Jag skall be att få nämna ett annat fall. Vi hava
två närliggande, var för sig tämligen svaga jordbruk, som efter hopslagning
kunna bilda ett bärkraftigt jordbruk. Vid en sådan sammanslagning får det
nya jordbruket disponera den bästa och mest välbelägna jorden till åker, under
det att hårdbrukade eller illa belägna ägor omföras till rationellt skötta betesmarker.
Den nya brukningsdelen blir sålunda väl utrustad med erforderliga
ägor av olika slag, så att å densamma ett bärkraftigt jordbruk bör kunna
bedrivas. Men det är just detta, som i så många fall förhindras genom kommissionernas
beslut, och så får man stå där med sina små lotter, som icke
var för sig kunna ekonomiskt utnyttjas.

Herr talman! Jag skall icke vidare utdraga detta mitt yttrande, utan ber
härmed att på anförda skäl få yrka bifall till den reservation, som är fogad till
utskottets utlåtande.

Herr Andersson i Håsjön: Herr talman! Hör att undvika en långvarig

och ur den föregående talarens synpunkter säkerligen resultatlös diskussion
vill jag på de skäl, utskottet anfört i sin motivering, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Aronson: Herr talman! Jag skulle nog gärna hava biträtt den föregående
ärade talaren och inskränkt mig t. o. m. ända därhän att jag avstått

Äng. viss
omarbetning
av lagen om
uppsikt å
vissa jordbruk.
(Förta.)

Nr 19. 54

Lördagen den 14 mars f. m.

Äng. viss från ordet, om jag icke, dels nied hänsyn till den här föreliggande frågan och
°<w<lagenont dels ined hänsyn till den diskussion, som förut här har förts i anledning av
uppsikt å en med denna liknande, hade ansett, att det behövde sägas ännu ett ord i avvissajordbruk,
seende på dessa saker.

(Forts.) Innan jag ger mig in på att försöka utveckla de synpunkter, som för mitt
vidkommande varit avgörande, då det gällt att taga ståndpunkt till dessa frågor,
skall jag förbereda de ärade ledamöter av denna kammare, som till äventyrs
skulle vilja göra mig den äran att höra på mig, att jag här kommer att
företräda en ganska kättersk ståndpunkt. Jag vill också i detta sammanhang
framhålla, att vad jag säger, är min speciella uppfattning, att jag själv vill
taga ansvaret för de uttalanden, som jag gör, och att de sålunda icke må betecknas
som uttalanden å något partis vägnar. Det har visserligen här under
debatten i någon mån framhållits, att orsaken till den jordbrukskris, som nu
är rådande, är att söka i den omständigheten, att vi nu lia överproduktion på
jordbruksprodukter. Det anfördes här av en kamrat på vår länsbänk, herr Pettersson
i Hällbacken, att det var ungefär 30 år sedan man började reagera
mot vanhävd på så sätt, att man påyrkade lagliga åtgärder däremot. Jag vill
ge honom rätt i att på den tiden kunde det finnas skäl till att skapa en vanhävdslag.
Då var det nämligen ingen fara för överproduktion, eller åtminstone
var ingen sådan fara ögonskenlig. Hur är det nu med den saken? Jag tror
icke någon skall våga motsäga mig här, då jag påstår, att grundorsaken till
jordbrukets prekära läge för närvarande är just, att det är överproduktion på
jordbruksprodukter. Vill man sålunda komma det problemet till livs, hur man
skall bemästra jordbrukskrisen, så tror jag icke man får se bort från den omständighet,
som torde vara den väsentliga, då det gäller att hjälpa jordbruket
i dess nuvarande betryck. Jag håller nämligen före, att när vi ha kommit dithän,
att produktionen överstiger efterfrågan, när produktionen fyller vad som
motsvarar behovet av jordbruksaktör, då är vad som produceras därutöver att
anse såsom värdelöst. Örn man nu vill se saken mot den bakgrunden, och det
vill jag för min del göra, då tror jag att man måste få en något annan inställning
beträffande behovet av vanhävdslag i ena eller andra formen. Är det på
det sättet, att det enda radikala medlet emot jordbrukskrisen är, att produktionen
inskränkes och avpassas, så att den motsvarar efterfrågan, kan jag
inte se, att det tal, som nu föres, örn att man skall skärpa vanhävdslagen eller
hindra dess uppmjukande, kan vara berättigat.

Det har här även påvisats, hurusom man genom organisation ifrån jordbrukarhåll
skulle kunna ingripa och åstadkomma åtgärder, som skulle ställa priset
på jordbruksprodukter i mera rimligt läge. Jag måste säga, att ehuru jag
har en viss tro även på organisationen i det avseendet, så vågar jag dock påstå,
att, när vi kommit dit, att produktionen överstiger efterfrågan, hjälper
det inte med organisation. Jag ber att få anföra såsom ett exempel, hurusom
man i Amerika lär elda ångmaskinerna med vete. Det är uppgifter, som
vi kunna inhämta av tidningarna. Det borde väl vara något att lära oss i det
här avseendet därav, att man kommit så långt i överproduktion, att man får
lov att använda synnerligen högt förädlade varor till bränsle för att de icke
skola helt förfaras.

Jag skall nu icke här närmare gå in på att försvara den inställning, som
reservanterna ha tagit här i motiveringen för sin reservation. I det fallet ansluter
jag mig till vad som förut yttrats av herr Sandström, men jag tror, att
såväl i avseende på den fråga, som nu föreligger, som även i avseende på den,
som vi förut här ha diskuterat, vore det skäl uti, att man litet mera toge ögonsikte
på just denna omständighet. Det synes mig, att man tyvärr i allmänhet
och kanske icke minst på jordbrukarhåll är benägen att alldeles bortse
därifrån. Jag tror, att det blivit ett vanetänkande detta, att vanhävdad jord

Lördagen den 14 mars f. m.

55 Nr 19»

är en stor synd. Så länge man befinner sig i det läget, att man riskerar att Äng. vias
folket icke är försörjt i avseende på livsförnödenheter, kan detta tänkesätt vara "algenom
alldeles berättigat. Men då vi kommit dithän, att vi icke blott tillgodose be- uppsila å
hovet utan även få lov att bränna upp jordbruksalstren för att bli av med dem, vissa jordbruk.
då tror jag, att det är skäl i att man avviker från detta vanetänkande och att (Pörte.)
man ser problemet i ansiktet sådant det i verkligheten ligger för oss. Och
vill någon nu göra gällande, att det icke är överproduktion, som är orsaken
till jordbrukskrisen, och att det således icke är genom upphävande av denna
överproduktion, som man har den enda möjligheten att komma detta problem
till livs, må han göra det, men jag tror knappast, att någon vågar bestrida mitt
påstående i det avseendet.

Med denna min framställning har jag velat giva liksom en bakgrund för bedömande
av den fråga, som vi nu här gå att avgöra.

Herr talman, jag ber att få instämma i herr Sandströms yrkande.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl av herr Sandström, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 11.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan upptaget andra lagutskottets I fråga örn
utlåtande, nr 19, i anledning av väckt motion örn beredande av möjlighet till av- ™Z?av iordstyckning
av jordbrukslägenhet utan samtidig tilldelning av skog från stam- brukslägenhet.
fastigheten.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 52,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Tamm m. fl. föreslagit, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning om sådan ändring
av 19 kapitlet i lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord på landet, att —
åtminstone i landets mellersta och södra delar —- avstyckning av jordbrukslägenhet
skulle, där omständigheterna ansåges så påkalla, kunna få ske även
utan samtidig tilldelning av skog från stamfastigheten.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar von Geijer, Frändén, Tamm,

Petersson i Lerbäcksbyn, Aronson, Björnberg och Ljung, vilka hemställt, att
riksdagen ville, i anledning av ovanberörda motion, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning — eventuellt genom de sakkunniga, som jämlikt Kungl.

Nr 19.

Lördagen den 14 mars f. m.

vils avst°ck ^-ai :^s bemyndigande den 4 december 1930 tillkallats för att verkställa utredningavjord-
nin8 om vissa sociala jordfrågor — huruvida och på vad sätt sådan ändring
brukslå#enhet, av 19 kap. i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skulle kunna
(Forts.) äga rum, att avstyckning av jordbrukslägenhet i vissa särskilda fall finge ske
även utan samtidig tilldelning av skog från stamfastigheten.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Ljung: Herr talman. I den motion, som ligger till grund för andra

lagutskottets utlåtande n:r 19, vilket nu behandlas, ha motionärerna på anförda
skäl föreslagit utredning om viss ändring i lagen örn delning av jord på
landet. I motiveringen till detta förslag anföra motionärerna dels vissa nationalekonomiska
skäl och dels vissa sociala sådana. De ekonomiska skäl, som
anföras, hänföra sig till den omständigheten, att de skogar, som tilldelas de
smärre jordbruken såsom husbehovsskog, i allmänhet lämna mindre avkastning
än de, skogar, som tillhöra de större jordbruken och exempelvis skötas
av skogsbolagen. De sociala skäl, som anföras, gå ut därpå, att bildningen av
småjordbruk försvåras och i många fall omöjliggöres därför, att det icke medgivits
att avsöndra sådana jordbrukslägenheten utan att desamma samtidigt
tilldess skog. Genom skogstilldelningen höjes nämligen priset på de avsöndrade
lägenheterna i avsevärd grad. De sålunda anförda skälen måste enligt
reservanternas förmenande anses såsom mycket betydelsefulla och tungt vägande.
Jag vill i det sammanhanget dock erinra örn att åtminstone jag för
min del och jag tror åtskilliga andra reservanter icke i alla avseenden kunnat
ansluta mig till de uttalanden, som äro anförda i motionens motivering. På
grund härav ha icke heller reservanterna i sin reservation gått så långt, som
motionärerna förordat. I likhet med utskottet anse reservanterna, att de nuvarande
bestämmelserna angående tilldelning av skog till avstyckade jordbrukslägenheter
i princip äro riktiga och böra bibehållas. De små jordbrukslägenheterna,
särskilt i mellersta och norra Sverige, ha otvivelaktigt väl behövt och
behöva allt fortfarande det stöd, som kan erhållas genom tillgång på skog.
Men reservanterna, anse samtidigt, att möjlighet till undantag i särskilda fall
från denna i princip riktiga och betydelsefulla lag bör ges. Under utskottsbehandlingen
har det pekats på åtskilliga sådana fall. Bland annat har det erinrats
örn förhållandena i gränsområden mellan skogs- och slättbygder i mellersta
och södra Sverige. Där kan det understundom vara rent av orimligt,
att en jordbrukslägenhet icke får avskiljas utan tilldelning av skog. Man tänker
exempelvis på förhållandena i Skåne, där det ligger egendomar som ha sina
skogsområden på åsarna, men som ha sin jord i kanten av dessa. Med nu gällande
lagstiftning är det omöjligt att få avsöndra en jordbrukslägenhet utan
att samtidigt lägenheten tilldelas en del skog. Det är bl. a. detta och en del
andra under utskottsbehandlingen framkomna exempel som gjort, att reservanterna
finna det ur deras synpunkt önskvärt att det beredes tillfälle till att
göra vissa undantag. Heservanterna ha sålunda ansett en uppmjukning av
ifrågavarande bestämmelser behövlig. Läser man utskottets utlåtande, kommer
man närmast till den uppfattningen, att utskottets majoritet också haft en
liknande åsikt. I utskottets utlåtande pekas det nämligen på att bestämmelserna
ifråga komma att bliva föremål för övervägande av de för utredning av
sociala jordfrågor tillkallade sakkunniga. Reservanterna ha emellertid icke
ansett det vara tillräckligt att stanna vid denna förmodan, utan de ha velat få
till stånd en framställning i saken till Kungl. Majit. För denna framställning
kunna otvivelaktigt såväl sociala som ekonomiska skäl och mycket goda sådana
skäl anföras. Och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den
av herr von Geijer m. fl. avgivna, vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Lördagen den 14 mars f. m.

57 Nr 19.

Herr Hage: Herr talman! Jag vill erinra om, att liuvudmotionären, som

framfört detta jakande, själv är medlem ritav den av utskottet omnämnda kommitté,
vilken torde komma att taga upp denna fråga. Jag tycker den omständigheten
talar för, att det icke är så nödvändigt begära, att riksdagen nu skall
bifalla motionen. Ty eftersom liuvudmotionären sitter i denna kommitté, torde
den bär omtalade frågan — även om riksdagen icke bifaller reservationen
—, bliva föremål för prövning.

Detta är, såvitt jag kan förstå, ett mycket gott skäl för att avslå såväl reservationen
som motionen. Men utöver detta skulle jag vilja säga, att det
förslag, som bär framföres, på sätt och vis kan betraktas som början till ett
sönderbrytande av en av norrlandslagstiftningens huvudgrunder. En av dessa
huvudgrunder är ju, att, där det finns skog i trakten och där i allmänhet ett
jordbruk brukar vara förenat med skog, där bör man vid avstyckning se till,
att avstyckat jordbruk förses med skog. Erån andra sidan invändes, att
detta många gånger blir ganska dyrt. Och det finns folk ■— säger man —, som
gärna vill köpa jord utan tillhörande skog.

Ja, det där låter kanske ganska bestickande. Men jag tror för min del, att
skulle man gå in för en sådan lagstiftning och i större utsträckning tillåta, att
skoglösa jordbruk uppstode, skulle man möjligen bereda viss ekonomisk lisa
för tillfället, men det bleve ett skgs Döbelns-medicin, som skulle hjälpa för
tillfället, men efteråt skulle det bli sjufalt värre. Ty det bar visat sig, åtminstone
i sådana bygder, där jordbruk vanligen äro förenade med skog, att
ett jordbruk, som icke har skog till sitt förfogande, kommer efter i.konkurrensen.
Det blir ett sämre jordbruk. Det blir alltså icke ett sådant jordbruk,
som man helst vill ha, när man vill åstadkomma jordbruk i det här landet..

Jag tycker för min del, att redan detta är en anledning att tillstyrka bifall
till utskottets förslag och att gå emot reservationen. Visserligen går nu reservanternas
yrkande icke så långt och är någorlunda försiktigt avfattat. Men
jag är litet rädd för, att örn man ger — när det gäller att sönderbryta norrlandslagstiftningen
— en viss potentat ett finger, så tager han kanske sedan
hela handen. Detta kan alltså vara en början till ett nedbrytande av norrlandslagstiftningen,
och det vill jag inte vara med örn. Icke minst med hänsyn
härtill ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Anderson i Storegården: Då den nya skifteslagstiftningen kom i tilllämpning,
visade den sig behäftad med åtskilliga svagheter. Jag syftar särskilt
på bestämmelsen om tilldelning av skog vid avstyckning av fastighet eller
rättare sagt på det sätt varpå bestämmelsen tolkats i praktiken. Bestämmelsen
har av lantmätarna tolkats på ett sådant sätt att svårigheter uppstått.
Ifrågavarande bestämmelse torde väl närmast ha kommit till för att tillgodose
ett allmänt erkänt önskemål att en avstyckad fastighet örn möjligt bör få
tillgång till skog, men den kom också att influeras av en annan tankegång,
som varit uppe vid tidigare utredningar och som den föregående talaren syftade
på. Jag tänker på stödskogen. Emellertid har det ofta visat sig, att skogstilldelning
ingalunda utgör stöd för en fastighet, örn skogen skall betalas
efter det saluvärde den har vid köpet. Det är ju klart, att man icke kan
ålägga enskilda personer att sälja skog till underpris. Icke heller staten har
velat vara med örn att sälja skog till underpris. Under den utredning, .sorn
sedan några år pågått örn försäljning i vissa fall till egnahem av statens jordbruksdomäner,
har det föreslagits en hel del avstyckningar. Det har emellertid
visat sig att dessa avstyckningar i många fall icke kunna komma till stånd
just därför att vederbörande lantmätare ha velat göra gällande, att så stor
skogstilldelning skulle givas dessa lägenheter, att priset blivit oöverkomligt
för köparen. Det finnes många fall från denna utredning, som skulle kunna

I fråga om
viss avstyckning
av jordbrukslägenhet.

(Forts.)

Nr 19. 58

Lördagen den 14 mars £. m.

I fråga om
viss avstyckning
av jordbrukslägenhet.

(Forts.)

framdragas. Jag skall blott anföra några stycken som exempel. Det finnes
exempelvis en mindre egendom Ödehult i Målilla socken av Kalmar län. Där
föreslogs, att det skulle avstyckas tre lägenheter. Beträffande en av dem, som
hade 1.9 hektar åker, 0.8 hektar äng, förordade lantmätaren en tilldelning av
21.9 hektar skog. Beträffande en annan lägenhet om 6.7 hektar åker och 3.2
hektar äng föreskrev lantmätaren en tilldelning av 40.7 hektar skog. En tredje
lägenhet under samma hemman, som hade 4 hektar åker och 1.5 hektar äng,
skulle tilldelas 26.3 hektar skog. Denna skogstilldelning gjorde, att köpesumman
för dessa lägenheter blev så hög, att vederbörande icke kunde komma ut
med den. Då vi vid ett senare tillfälle träffade dessa personer, förklarade de,
att de voro urståndsätta att köpa lägenheterna. Beträffande en annan gård i
Småland, nämligen Hultsjö Bergsgården i Jönköpings län, föreslogs från domänstyrelsens
sida en avstyckning, som skulle erhålla 8 hektar åker, 6 hektar
äng och 14 hektar skog. Ett förslag att tilldela en lägenhet örn 2 hektar åker
och 0.3 hektar äng, 3 hektar skogsmark godkändes icke av vederbörande lantmätare.
Följden blev den, att försäljning icke kunde komma till stånd. Låt
oss se på förhållandena längre norrut, där givetvis skogstilldelningen är mera
befogad än söderut. Den enda kronodomän, som, såvitt jag vet, finnes i Hälsingland,
är Mårdnäs — en egendom, som det skulle vara ekonomiskt fördelaktigt
för staten att låta avhända sig därför, att gården med sina spridda ägor
kräver stora förvaltningskostnader och kostnaderna för uppskattning o. s. v.
bliva onormalt höga. De sakkunniga föreslogo också försäljning av ett flertal
lotter. Samtliga torpinnehavare och innehavaren av huvudgården voro
också villiga att köpa sina lotter, men, då styckningen skulle äga rum, visade
det sig, att skogstilldelningen bley så stor, att skogskapitalet blev för stort
för köparna, och hela försäljningen måste gå örn intet. Jag skall inte trötta
med flera exempel, men jag kan nämna, att inom jordstyckningssakkunniga
ha vi varit ense örn att den skogstilldelning, som tillämpats, när det gällt upplåtande
av mindre jordbruk till egna hem, varit sådan, att den hämmat tillkomsten
av nya jordbruk. Vi gingo också därför på vår tid in till lantmäteristyrelsen
och förhörde oss, huruvida några åtgärder från lantmäteristyrelsens
sida kunde vidtagas för åstadkommande av en ändring i praxis i fråga örn
skogstilldelning. Med anledning därav har lantmäteristyrelsen också givit
vissa instruktioner genom cirkulär till lantmätarna, men det oaktat förekomma
alltjämt svårigheter, som visa, att denna lagstiftning, som tillkommit i socialt
syfte, i praktiken verkar i motsatt riktning. Dessa små jordsökande torpare
och dylika, som skola skaffa sig ett litet jordbruk, ha svårighet att finansiera
jordbruket, och ännu större måste svårigheterna bliva, örn de därjämte
skola finansiera ett större skogsköp, örn skogen därvid uppskattas till dagsvärde.
Jag tror därför det finns starka skäl att försöka få denna bestämmelse
i någon mån reviderad. Jag tillhör ingalunda dem, som anse. att skogstilldelning
icke bör äga rum till de avstyckade lotterna där så ske kan. Meri.
jag anser att denna skogstilldelning bör ske efter så försiktiga grunder, att den
icke hämmar den utveckling, som riksdagen tidigare gått in för att genomföra
på området. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
herr von Geijer m. fl. avgivit.

Herr Andersson i Rasjön: Det är särskilt två punkter i utskottets motivering,
som föranlett mig att begära ordet. Sålunda heter det på ett ställe i utskottets
utlåtande, att så kort tid förflutit sedan nu ifrågavarande föreskrifter
genomfördes, att utskottet fördenskull icke vill förorda utredning om deras
ändring. För min del vill jag icke godkänna detta som något skäl, och jag har
så mycket större anledning att hysa en sådan uppfattning, som jag i ett yttrande
här i kammaren år 1926, då den nya jorddelningslagen genomfördes,

Lördagen den 14 mars f. m.

59 Nr 19.

tydligt uttalade, att jag ansåg, att denna lagstiftning var så vidlyftig och
omfattande, att det vore fullt naturligt, om det rätt snart skulle yppa sig svårigheter
vid lagens tillämpning på vissa områden. Jag uttalade vidare, att
riksdagen givetvis skulle vara oförhindrad att vidtaga de ändringar i lagen,
som förhållandena kunde påkalla. Jag vill fördenskull, som sagt, icke av nu
berörda skäl i fråga örn detta uttalande ställa mig på utskottets sida.

Det andra uttrycket i utskottets utlåtande, som jag åsyftar, är den hänvisning
till den pågående utredningen, som göres i sista stycket av utskottets
motivering. Innan jag går in härpå, vill jag emellertid förutskicka, att jag
kommer att sluta med att yrka bifall till utskottets förslag, men när jag gör
det, vill jag icke att detta beslut skall kunna tolkas så att de här åberopade
sakkunniga skola vara förhindrade att i sin utredning upptaga även det i motionen
avhandlade spörsmålet till behandling. Såsom utskottets utlåtande och
reservationen nu äro skrivna, skulle det lätt kunna leda till att de senast tillkallade
sakkunniga uraktlåta att gå in på det i motionen framförda spörsmålet
under hänvisning till att riksdagen fattat ståndpunkt i frågan. Så vill jag
emellertid icke att mitt votum skall tolkas i detta hänseende.

Varför jag icke kan gå på reservationen, fastän jag har de synpunkter, som
jag här förut har framfört, beror på det förhållandet, att reservationen är avfattad
så, att den däri förordade utredningen skulle omfatta hela riket. Jag
kan icke för min del finna, att det föreligger någon anledning till att man skall
till utredning upptaga frågan om en uppmjukning av avstyckningsbestämmelsema
för Norrland och Dalarna, där förhållandena i detta hänseende vunnit
en rätt stor stadga. Däremot kan jag förstå att krav resas från de södra provinserna
örn ändring i berörda förhållanden på skäl, som herr Anderson i Storegården
nyss här anfört. Då reservationens kläm, som sagt. avser en undersökning,
omfattande hela riket, kan jag icke förena mig med densamma oaktat
jag medgiver, att det finnes goda skäl för att spörsmålet i fråga upptages
till prövning i vad det gäller provinserna söder örn Mälaren och Vänern. För
dessa provinser ha ifrågavarande avstyckningsbestämmelser icke heller varit
gällande längre än sedan jorddelningslagen infördes år 1926.

Jag ber att få deklarera, att jag av dessa skäl som saken nu ligger måste
ansluta mig till utskottets förslag.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skall bara be att i korthet
angiva, varför jag ställer mig på utskottets ståndpunkt och icke kan biträda
reservationen.

Jag har vid flera tillfällen mött förhållanden likartade de av herr Anderson
i Storegården anförda, ehuruväl icke vid tillämpningen av bestämmelserna
kraven vis a vis skogstilldelning varit av så omfattande slag, som framgick
av de exempel, han anförde. Det synes mig också att vederbörande lantmätare
i nämnda fall gått vida längre än vad lagen åsyftar. Om jag fattade de av
herr Anderson i Storegården anförda siffrorna riktigt så ha även i de fall, då
arealen varit mindre än 2 hektar åker, en betydlig skogstilldelning krävts av
vederbörande lantmätare. Enligt de normer, som av vederbörande överlantmätare
givits till ledning för förrättningsmännen i åtskilliga län, har man betraktat
lägenheter, som haft en storlek under 2 hektar åker, såsom bostadslägenheter
och avstått från tilldelning av skog, vilket i många eller i de allra
flesta fall varit klokt och riktigt. Vidare har man icke alls fordrat så stor
skogstilldelning Rom i de angivna fallen utan man har nöjt sig med en sjunkande
skala så att man, när det exempelvis gällt ett område på 5 hektar åker,
nöjt sig med 10 ä 12 hektar skog eller mindre, beroende givetvis på skogens
beskaffenhet och av god eller dålig skogsmark. Emellertid har jag under min
verksamhet vid flera tillfällen mött sådana fall som här omnämnts, nämligen

1 fråga om
viss avstyckning
av jordbrukslägenhet.

(Forts.)

Nr 19. 60

Lördagen den 14 mars f. m.

I fråga om
viss avstyckning
av jordbrukslägenhet.

(Forts.)

att en innehavare av en lägenhet blivit urståndsatt eller att det mött svårigheter
för honom att köpa lägenheten därför att tilldelningen av skog givetvis
i. betydlig grad ökat inköpspriset på fastigheten. Han har kanske haft möjlighet
att köpa lägenheten utan skog, men genom skogstilldelningen — och den
växande skogen måste ju värderas till inemot sitt fulla dagsvärde •—■ har priset
ofta gått upp så högt, att det, som sagt, varit svårt för honom att köpa
fastigheten. Då har man att väga å ena sidan det tillbörliga hänsynstagandet
till förutvarande innehavaren av lägenheten och beredande av möjlighet för
honom att köpa fastigheten mot å andra sidan de synpunkter, som böra läggas
till grund för fastighetens stickning för en kommande innehavare. När jag
väger dessa skäl emot varandra, alltså hänsynstagandet till den förste köparen
och hans möjligheter och de hänsyn man bör ha vid en nybildning av en
fastighet, som är avsedd att bestå generationer igenom, då är jag verkligen
litet tveksam, örn icke sistnämnda hänsynstagande bör vara det övervägande
och att man således icke bör för mycket rucka på gällande bestämmelser om
skogstilldelning, varigenom ju en viss besuttenhetsnorm för de nybildade fastigheterna
tillskapas. För mig har således dessa skäl varit avgörande och
detta på grund av, kan jag säga, den omfattande erfarenhet som jag har härutinnan.
Jag vill emellertid säga, att det är angeläget att vederbörande förrättningsmän
i bygderna genom vederbörande överlantmätare, som har rätt
mycket att säga till örn i dessa frågor, tillämpar lagen med all möjlig smidighet
och förstånd. Då tror jag, att vi tillsvidare skola kunna reda oss med
nuvarande skifteslag och att svårigheter av det slag, som här påvisats, icke
i alltför stor omfattning skola behöva komma till synes.

Det är enligt min mening av synnerlig vikt, att man i alla de fall, där det
är möjligt och lämpligt och låter sig göra, tillskapar jordbruksfastigheter med
stöd av skog, och det har icke minst i nuvarande läge mer än väl visat sig, att
det är den starkare formen av jordbruk. Man bör sålunda icke i onödan möjliggöra
tillskapandet av fastigheter, som icke ha något stöd av skog. Det är
på grund av dessa skäl, jag för min del icke kan biträda reservationen utan
måste rösta för utskottets hemställan.

Herr Björnberg: Herr talman! Jag förmodar att samtliga här i kamma ren

finna, att det icke är så stor skillnad mellan reservationen och det uttalande,
som föreligger från utskottsmajoritetens sida. Att jag befinner mig
bland reservanterna beror på den erfarenhet, som jag har från detta område.
Det är ingalunda så, att jag har några sympatier för att man skall upphäva
eller på något sätt äventyra de bestämmelser, som nu garantera en viss skogstilldelning
till dem, som tillhandla sig sina hemman eller jordbruksfastigheter.
Men jag skulle emellertid vilja särskilt rikta herrarnas uppmärksamhet på
några ord, som stå i reservationen. De stå på sista raden, och det heter att
detta förslag gäller endast i »vissa särskilda fall». Det har ju sagts, och
detta senast av herr Magnusson i Skövde, att det är många, som just av ekonomiska
skäl rent av bli hindrade i sina tilltänkta affärer, därigenom att de
för att ett köp skall kunna komma till stånd tvingas att inköpa även ett jämförelsevis
större skogsområde, som de kanske icke ha något som helst behov av.
Örn en person, som redan tidigare har gott om skog, vill utöka sitt hemman
med en fem å tio tunnland odlad jord, så förefaller det åtminstone mig ganska
orimligt att köparen •— man är kanske å ömse sidor eljest överens örn affären
— skall hindras från att göra denna affär därför att ett visst skogsområde
också absolut skall vara knutet till affären. Det är särskilt av denna anledning,
som jag har ansett mig kunna underskriva denna reservation.

Örn man tänker sig in i detta och så vet, huru de nuvarande bestämmelserna
verkligen tillämpas, behöver man icke undra så mycket på att man kommit

Lördagen den 14 mars f. m.

61 Nr 19.

med ett sådant förslag, som innehålles i motionen och att man t. o. m. gjort det
med ganska stor skärpa.

Särskilt i landets mellersta och sydliga delar kunna ju de nuvarande bestämmelserna
leda till rent av orimliga konsekvenser. Uppe i Norrland och
för övrigt i min provins Uppland samt i Värmland och Dalarne ha säkerligen
de bestämmelser, som vi nu ha, varit mycket vällovliga och nyttiga, och det
är ju icke ett upphävande av dessa bestämmelser, som reservanterna nu förorda,
utan det är ett hänsynstagande till särskilda omständigheter, som i
vissa fall kunna erbjuda sig, och icke minst ett hänsynstagande till att en köpare
skall kunna få tillhandla sig ett stycke jord utan att köpeskillingen ökas,
därför att ett skogsområde, som han icke vill ha, nödvändigtvis måste ingå i
köpet. Ty då blir det sannerligen icke någon stödskog, som man här ■— och
i många fall är det ju ganska befogat — talat så mycket örn, utan då blir det
nästan motsatsen, särskilt örn man tänker på förräntningen av ett större kapital
och är under sådant förhållande näppeligen ägnat att vara ett stöd i hårda och
besvärliga tider för jordbruket.

Det är, herr talman, på grund av detta, som jag tillåtit mig underskriva reservationen
och jag tycker icke, som sagt, att det är så värst stor skillnad
mellan de olika förslagen. Jag får, liksom herr Andersson i Rasjön hänvisa
till jordbrukssakkunniga, som tillsattes i december månad i fjol, och jag förmodar,
att det väl icke är någonting, som hindrar, att denna kommitté tar hand
örn denna sak och ägnar den sin uppmärksamhet. Det var ju just under förutsättning
av att detta forum skulle vara oförhindrat att jämväl upptaga
dessa frågor i sin utredning, som herr Andersson i Rasjön, efter vad jag hörde,
gav sitt stöd åt utskottets förslag. Det torde dock vara större utsikter att
så sker örn kammaren tar reservationen, varför, herr talman, jag ber att få
yrka bifall till densamma.

Herr Ljung: Herr talman! Jag skall endast be att få säga några ord med
anledning av vad herr Hage här anförde rörande den omständigheten att
motionären Tamm befinner sig såväl bland reservanterna som i den i utskottets
utlåtande omförmälda kommittén. Jag vill med anledning av detta erinra örn,
att det under utskottsbehandlingen rådde en viss tvekan örn, huruvida kommittén
skulle ha befogenhet att upptaga dessa frågor i sin utredning. I varje
fall voro vi överens om, att, örn kommittén skulle behandla dessa frågor, skulle
det, om jag så får säga, vara ur sociala synpunkter under det att motionären
även behandlat frågan ur allmänt ekonomiska synpunkter. Skall kommittén
överhuvud taget upptaga till behandling denna fråga, är det emellertid i sin
ordning att såväl den ena som den andra omständigheten tages i betraktande.

När herr Andersson i Rasjön framhåller, att det visserligen kan vara behövligt
med denna uppmjukning för södra och mellersta Sverige, men icke för
norra Sverige, vill jag erinra om, att reservationen här är ytterst försiktigt avfattad.
I reservationen anhålles sålunda örn en utredning »huruvida och på
vad sätt sådan ändring av 19 kap. i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord
på landet må äga rum» etc. Med den försiktiga formulering, som här är använd,
torde det vara uppenbart att utredningsmännen vid en eventuell utredning
få taga hänsyn också till den omständigheten, huruvida en förändring
kan vara behövlig för landet i dess helhet eller endast för en del av detsamma.
Under sådana omständigheter kan jag för min del icke förstå att de av herr
Andersson i Rasjön anförda skälen kunna vara tillräckliga för ett avslag å
reservationen, ett avslag sålunda å framställningen örn en utredning i frågan.

Med anledning av herr Magnussons i Skövde yttrande vill jag säga att principiellt
sett tror jag, att han och reservanterna lia samma uppfattning, näin -

I fråga om
viss avstyckning
av jordbrukslägenhet.

(Forts.)

Nr 19. 62

Lördagen den 14 mars f. m.

I fråga om ligen den, att det är högst angeläget och önskvärt att dessa småbruk och lägenning^v
jord- lie^er. i regel få sin tilldelning av skog, men det är icke därom, som frågan nu
brukslägenhet. rör sig, ty reservanterna peka endast på vissa särskilda fall, där ett annat förkorts.
) farande kan behöva äga rum.

Till slut vill jag med anledning av en nyss erhållen upplysning påpeka, att
de, som här gå på utskottets förslag, på samma gång därigenom också kunna
förhindra att vissa jordbruk frigöras enligt ensittarlagen, ty såsom bestämmelserna
angående förhållandet mellan byggnadernas och jordens värde äro
avfattade, kan nu gällande föreskrift örn tilldelning av skog utgöra hinder
därför.

Herr Anderson i Storegården: Herr talman! Med anledning av de irt talanden,

som här gjorts, vill jag bara nämna, att det finnes ju olika uppfattningar
örn hur lagen skall tolkas och tillämpas av lantmätarna, och det finnes
ju vissa lantmätare som tillmäta skogsarealen rikligt och andra som tillmäta
den mindre rikligt, men just därför, att det finnes bestämmelser i lagstiftningen,
som giva vederbörande lantmätare eller förrättningsmän möjlighet att
tolka lagen så, som de själva anse att den bör tolkas gör, att det icke blir någon
överensstämmelse mellan de olika fallen, och detta visar att en ändring behöves
i lagen.

Jag förstår icke, att man icke kan vara med örn denna ändring. Reservationen
avser emellertid ingenting annat än att hänskjuta frågan till kommittén,
som eljest icke under några omständigheter anser sig böra taga upp denna
fråga. Det borde icke vara farligt att gå på reservationen, och att det finnes
orimliga förhållanden på detta område, så som lagen nu är formulerad, kan
jag framdraga många, många bevis för.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag föranleddes att begära

ordet då herr Anderson i Storegården gav några exempel på att i många fall en
onödigt stor tilldelning av skog ägde rum vid försäljning av jordbrukslotter.

Vad då det av herr Anderson i Storegården åberopade fallet vid Ödhult i
Målilla socken beträffar, förhåller det sig så, att den skogsmark, som här tilldelades
de ifrågavarande jordbrukslotterna, var av impedimentartad natur, och
skogsmarken hade alltså en mycket låg grad av produktivitet, och för att det
överhuvud taget skulle finnas tillgång till husbehovsvirke för dessa jordbrukslotter
nödgades man naturligtvis taga till en större areal, än som skulle blivit
fallet, därest det rört sig örn åtminstone medelgod skogsmark.

Nu kan ju mot detta mitt påstående sägas: ja, men den omständigheten, att
de som hade hembudsrätt till dessa jordlotter nu avböjt att köpa, visar ju, att
själva skogstilldelningen var av den omfattning, att den försvårade eller omöjliggjorde
köpet. Nej, saken kan enligt min mening förklaras därav, att det
värderingsbelopp, vartill man inom reviret kom vid uppskattningen av den tilldelade
skogen, var i och för sig i allra högsta laget! Dessutom har det gått så
fort med prisfallet på skogen, att det icke behövt förflyta mer än ett fåtal månader
från den dag skogsvärderingen gjordes och till den dag innehavarna av
hembudsrätten hade att fatta ståndpunkt till frågan om de skulle köpa, innan
det förelåg sådana skiljaktigheter mellan värderingsbeloppet och det belopp
skogen vid det senare tillfället kunde anses vara värd på rot, att vederbörande
mäste avböja köpet. Det behöves därför en annan skogsvärdering, som närmare
ansluter sig till det pris, som skogen för dagen kan anses betinga.

Slutligen vill jag om den föreliggande frågan säga, att jag tror att det är
riktigast att man i detta fall röstaT för utskottets hemställan. Jag anser, att
i det stora hela ingen annan princip är hållbar på detta område än den som gör

Lördagen den 14 mars f. m.

63 Nr 19.

det möjligt för jordlottsköparna att erhålla skogstilldelning i alla de fall då
en sådan överhuvud taget är genomförbar.

Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Endast några få ord! Det är ju

så att man genom skogstilldelning till de små lägenheter, som säljas under
namn av egna hem, vill säkerställa egnahemstagarnas ekonomiska ställning,
och det är naturligtvis riktigt att så sker. Men såsom här framhållits från
olika håll. kommer man verkligen många gånger, i stället för att förhjälpa vederbörande
till ett eget hem, att genom skogstilldelningen motverka detta ändamål
därför att det tilldelas alltför stora områden. Men det är icke nog med
detta. Värderingen av den tilldelade skogen verkar ju bestämmande på storleken
av den köpeskilling, som skall betalas för jordlotten, och nu är förhållandet
det att i värderingen ingår icke bara den avverkningsbara skogen utan
även en massa yngre skog — som inte är avverkningsbar kanske under hela
första egnahemstagarens livstid. Vi veta ju, att vår skogslag är ganska sträng
och sträcker sig ganska långt när det gäller att avgöra vad som bör betraktas
såsom »yngre skog». Ofta blir det därför så, att en hel del av den skog, som
innefattas i värderingssumman och som alltså förhöjer köpeskillingen, icke får
avverkas på många år efter det köpet skett. Dessa egnahemsköpare äro ju i
allmänhet fattiga människor, som måste låna de pengar de behöva för ändamålet,
och de känna det hårt att taga upp lån för att betala skog, som de under
kanske ett tjugutal år icke få avverka något av. Jag menar därför att det vore
önskvärt, örn de bestämmelser, som man nu följer vid dylika värderingar, bleve
litet smidigare och mera uppmjukade, så att en lantmätare icke behövde så
strikt taga hänsyn till lagens bokstav utan i högre grad kunde respektera vad
båda parterna, säljare och köpare, äro överens örn — i regel veta väl parterna
själva bäst vad som från olika synpunkter är tjänligast.

Jag anser sålunda, att en undersökning på sätt som här föreslagits är lämplig,
och kommer därför att förena mig i det yrkande, som gjorts av reservanterna.

I fråga om
viss avstyckning
av jordbrukslägenhet.

(Forts.)

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Då man här gör gällande, att

den omständigheten att skog tilldelas en avsöndrad lägenhet, ett eget hem, ofta
utgör ett hinder för det egna hemmets tillkomst, vill jag säga att min erfarenhet
från egnahemsnämndens verksamhet i Kronobergs län går i motsatt riktning.
I många fall ha vi tvärtom nödgats avstyrka, att ett köp kommer till
stånd, på grund av att det icke tilldelats skogsmark i tillräcklig omfattning.
Och när herr Anderson i Storegården talar örn att i det fall han nämnde skogstilldelningen
varit så betydande, att den förhindrat vederbörande att förvärva
det egna hemmet, så menar jag att köpet förhindrades icke så mycket av den
stora skogstilldelningen som sådan utan, såsom herr Gustafson i Vimmerby
riktigt påpekade, av att det värde som åsatts skogen var så högt, att man nödgades
avstå från köpet. Kär det gäller försäljning av skogsegendomar från
kronodomänerna tillämpar ju också skogsstaten ofta priser, som inte stå i överensstämmelse
med dagspriserna. Här är det nu så, att först avverkar man den
över huvud avverkningsbara skogen, och sedan uppskattas den återstående till
ett värde, som inte, så vitt jag kan förstå, motsvarar det belopp, som köparen
har möjlighet att tillgodogöra sig. Det är detta, som är anledningen till att
de som reflektera på att köpa i många fall ställa sig tveksamma. Men örn man,
såsom nu föreslås, skulle uppmjuka ifrågavarande författning, tror jag att man
gjorde egnahemsköparna en verklig björntjänst, och jag finner därför, att kammaren
bör bifalla utskottets förslag. Man säger visserligen, att det blott är
fråga örn en obetydlig uppmjukning. Ja, men har man bara börjat, kommer
man nog från det hållet att fortsätta. Det är ur egnahemstagarnas synpunkt

Nr 19. 64

Lördagen den 14 mars f. m.

I fråga om
viss avstyckning
av jordbrukslägenhet.

(Forts.)

ett verkligt intresse, att kammaren ansluter sig till utskottets förslag, till vilket
jag alltså yrkar bifall.

Herr Aronson: Herr talman! Blott ett par ord! Man tycks på vissa kåll
ha den uppfattningen, att ett bifall till reservationen skulle betyda, att man
är benägen att avstå från principen, att det vid jordlotternas bestämmande även
skall tillskiftas skog. Jag tror fördenskull att det kan vara skäl att understryka,
att ett bifall till reservationen ingalunda innebär, att man skall bryta
med själva principen som sådan, utan endast att man vill söka komma fram
till sådana bestämmelser, som möjliggöra undantag från denna princip i de
fall då sådana undantag tydligt visa sig vara till vederbörande köpares fördel.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Anderson i Storegården begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 12.

Herr statsrådet von Stockenström avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr
174, angående understöd för främjande av fiske på avlägsna fiskevatten.

Denna proposition bordlädes.

§ 13.

Herr Magnusson i Skövde avlämnade en motion i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 79, med förslag till stadsplanelag m. m.

Nämnda motion, som erhöll ordningsnumret 390, bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.28 e. m. för att åter sammanträda
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 14 mars e. m.

65 Nr 19.

Lördagen den 14 mars.

Kl. 7 e. iu.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Till

avgörande företogs statsutskottets utlåtande nr 31, i anledning av väckt Äng. ifråga-.
motion örn ändring i vissa avseenden av avlöningsbestämmelserna för sådana savlöningsbe*
militära och civilmilitära befattningshavare, som överförts på övergångsstat, stämmelsema

Uti en av herr Andersson i Stockholm m. fl. inom andra kammaren väckt ^gingsstat''
motion, nr 251, hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta, att de som upp- Överförda milibure
lön på övergångsstat icke skulle uppbära något dyrtidstillägg samt att tära och civillönen
skulle utgå med det lägsta belopp, som i varje fall enligt anställnings■in
i i i... i D ningshavare.

villkoren kunde torekomma. ^

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte av riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag skall inför den glest besatta
kammaren i alla fall säga några ord örn det förslag, jag tillåtit mig
framföra.

Innan jag går in på själva sakfrågan, skulle jag vilja meddela, att anledningen
till att jag framfört förslaget egentligen är de iakttagelser, som
jag haft tillfälle att göra på detta speciella område. Överförandet till övergångsstat
av viss personal vid krigsmakten var väl ofrånkomligt, när det
gällde att minska eller taga bort en del av truppförbanden och vidtaga de
förändringar i övrigt, som blevo en följd av 1925 års försvarsorganisation.
örn alltså detta var nödvändigt, så måste jag dock uttala min förvåning över
det sätt, varpå dessa indragningar i en hel del fall ägt rum. Jag kan t. ex.
icke förstå, vad det kan finnas för anledning till eller vad det kan vara för
mening med, att man, när det gäller den civilmilitära personalen, överfört
tyghantverkare och fortmaskinister på övergångsstat för att sedan, någon tid
efteråt, antaga andra sådana befattningshavare i de överfördas ställe. Det
förefaller mig, örn man verkligen ville se till statsnyttan, att man bort låta
sig angeläget vara att se till, att de befattningshavare, som en gång anställts
å respektive befattningar, också finge uppehålla dessa befattningar, tills de
inträdde i pensionsåldern. Jag skulle kunna lämna exempel från flera håll
på att man gått tillväga såsom jag här erinrat örn. Detta innebär ju i själva
verket ingenting annat än att staten skall utbetala lön, dels till den, som är
på övergångsstat, och dels till en annan befattningshavare, nämligen den som
utför arbetet, och vad det kan finnas för skäl till ett sådant arrangemang, lär
väl vara litet svårt att förstå.

Beträffande dessa befattningshavare, som överförts på övergångsstat, gäller
det ju åtminstone numera, att en del av dem skaffat sig anställning — och

Andra kammarens protokoll 1931. Nr 19. 5

Nr 1J).

Lördagen den 14 mars e. lii.

Ang. ifrågasatt
ändring i
avlöningsbeStämmelserna

för på övergångsstat

överförda militära
och civilmilitära
befattningshabvare.

(Forts.)

C>6

ofta tämligen val avlönad sådan — på den enskilda arbetsmarknaden, somliga
t. o. m. omedelbart efter avgången från sin militärtjänst oell i vissa fall
även i det allmännas tjänst. Jag känner till fall, där vederbörande omedelbart
efter avgången från en officersbefattning fått anställning antingen i någon
kommunal eller i enskild tjänst och med löner, som sannerligen borde räcka
till för vederbörandes försörjning. Då man sett sådana fall och kunnat lägga
märke till verkningarna i övrigt av de förhållanden, som råda på dessa områden,
där de militära befattningshavarna på grund av det underhåll som staten
betalar dem, ha möjlighet att konkurrera örn arbetstillfällena med framför
allt folket på kontorsmarknaden, då är det uppenbart, att nian måste
fråga sig, om det verkligen kan vara förenligt med samhällets intresse,
att man i fortsättningen har det ordnat på det sätt, som hittills
förekommit.

När det gäller lönerna till dessa befattningshavare, så innehåller ju grundlagen
— åtminstone uppgiva de sakkunniga, att det förhåller sig så — sådana
föreskrifter, som göra det ofrånkomligt för statsverket att betala ut
en viss lön åt dessa på övergångsstat överförda befattningshavare. Det gäller
också för de tvångsöverförda, att de ha lön enligt B-ort och dessutom dju''-tidstillägg på dessa löner. Men örn det nu också är nödvändigt att betala
ut en viss lön till dessa tvångsöverförda befattningshavare, så lär väl ändå,
såvitt jag kan förstå, grundlagen icke lägga några hinder i vägen för riksdagen
att bringa ned deras löner till vad som gäller för A-ort och icke heller
att taga bort dyrtidstilläggen, vilkas storlek riksdagen ju alltid ansett sig ha
i sin hand att bestämma.

Då jag tillåtit mig föreslå denna förändring i de grunder, som gälla för
lönen åt de på övergångsstat överförda befattningshavarna, så har jag gjort
detta förnämligast från den utgångspunkten, att då man här talar om att
det föreligger statsfinansiella skäl mot att betala dem, som arbeta i statens
tjänst en, som alla eller åtminstone de flesta kunde vara överens örn, skälig
lön, så borde man, skulle jag tro, kunna bli överens örn vad man har att
göra, när det gäller sådana personer, som icke utföra arbete åt staten och
alltså icke betala ut större underhåll åt dem än som är nödvändigt med hänsyn
till redan fastställda lagbestämmelser.

Utskottet har nu sagt, att man icke ansett skäl föreligga att frångå det
beslut, som riksdagen i detta avseende fattade år 1925, och man säger sig
vidare icke vara beredd att biträda ett förslag örn att dyrtidstilläggen skulle
tagas bort från dem, som under en följd av år uppburit sådana tillägg. När
jag läste detta utskottsutlåtande, gingo mina tankar ofrivilligt tillbaka till
vad som från riksdagens sida gjorts beträffande dyrtidstilläggen åt statens
befattningshavare i allmänhet. Jag åsyftar närmast åtgärderna år 1925, då
den verkliga förändringen skedde med avseende på dessa dyrtidstillägg. De
förändringar i grunderna för dyrtidstilläggen, som riksdagen då vidtog, medförde,
att en befattningshavare, som hade en grundlön på omkring 200 kronor
i månaden, fick sin inkomst sänkt med ungefär 15 %. Skulle man nu
taga bort dyrtidstilläggen för de militärer, som äro överförda på övergångsstat,
så skulle detta innebära, att man tog bort 12 % av inkomsten eller det
dyrtidstillägg, som för närvarande utgår till befattningshavare vid de reglerade
verken.

Jag har med detta velat rikta uppmärksamheten därpå, att oni man skulle
taga bort detta dyrtidstillägg från de tvångsöverförda befattningshavarna, så
skulle detta innebära, att man dock icke tog ifrån dem mera än man tidigare tagit
från befattningshavare i statens tjänst, varvid man anfört statsfinansiella
skäl för en sänkning av de till dem utgående löneförmånerna. Jag betraktar
då dyrtidstilläggen i detta sammanhanget såsom löneförmåner.

Lördagen den 14 mars e. m.

07 Nr lif.

Ser jag på de löner, som betalas till dessa tvångsöverförda, alltså lön enligt
B-ort, och jämför dessa löner med vad som betalas till en stationskarl
eller en brevbärare, och örn jag vidare utgår ifrån en sådan tjänstemans
begynnelselön på G-ort, så kommer jag till det resultatet, att en underlöjtnant,
som icke utför något arbete åt staten, utan, örn jag får använda det
uttrycket, går och slår dank, för den händelse han icke skaffat sig privat
sysselsättning eller inkomst, har en grundlön, som är något mer än 300 kronor
högre än stationskarlens. Jämför jag begynnelselönen för en löjtnant med
stationskarlens begynnelselön, så befinnes det, att löjtnanten har i grundlön
744 kronor mera örn året än vad en stationskarl har på G-ort, och örn jag
— mångå kanske anse det otillbörligt att anställa en sådan jämförelse — jämför
stationskarlen med en kapten, som är avlönad av staten utan att utföra
något arbete, så konstaterar jag, att kaptenen har en grundlön, som är 2,850
kronor högre än vad stationskarlen har. Inräknar jag dyrtidstillägget, så har
kaptenen 3,194 kronor mera. En sådan lön betalar alltså staten till en befattningshavare,
av vilken staten icke fordrar något som helst arbete, under
det att man betalar den som utför ett arbete i statstjänst, som kräver minst 208
arbetstimmar i månaden, 3,194 kronor mindre!

När jag sett på dessa siffror, har jag kommit till den uppfattningen, att
det är ett ganska generöst tilltaget arbetslöshetsunderstöd, som staten utbetalar
till de militära befattningshavarna, och skulle jag jämföra detta understöd
med vad man i allmänhet ger ut till arbetare, som blivit arbetslösa vare
sig de varit sysselsatta i statens tjänst eller eljest, så är det uppenbart, att
de arbetslösa icke ens få så mycket från samhällets sida som det 12 % dyrtidstillägg,
som man utbetalar till de befattningshavare, som jag här talat
örn.

Det är dock icke så precis betydelselösa summor det här gäller. Skulle
man genomföra den förändring jag i motionen föreslagit, så skulle detta innebära,
att man sannolikt sparade mellan 800,000 och 1 miljon kronor på dessa
löner, som man utbetalar till de på övergångsstat överförda militära befattningshavarna.
Det förefaller, som örn detta skulle kunna vara ett ganska gott
bidrag, när det gäller att åstadkomma en skäligare lön till dem, som arbeta
i statstjänst.

Det är på det sättet jag tillåtit mig se på denna fråga, när det gäller dessa
befattningshavare, som det här är fråga örn, d. v. s. dessa militärer, som överförts
på övergångsstat. Det torde vara väl känt för de flesta, skulle jag tro,
att dessa personer, såsom jag också tillåtit mig anföra i min motion, vid
varje tillfälle vittna örn sin stora fosterlandskärlek, och de befinna sig utan
tvivel i politiskt avseende bland de grupper i samhället, som förklara, att
den som icke vill arbeta, den skall heller icke lia något stöd från samhällets
sida. Jag tycker då att konsekvensen borde fordra, om det finnes något sinne
för konsekvens på det hållet, att de. som tala om en sådan fosterlandskärlek,
borde, åtminstone om de skaffat sig utkomst på annat håll, kunna avstå från
detta understöd från staten och söka försörja sig själva, så att samhället
och skattedragarna sluppe taga befattning med den saken.

Jag är alldeles förvissad om, att man förgäves skall söka efter andra grupper
i samhället, mot vilka staten varit så generös, som staten varit på detta
speciella område, och jag har träffat på rätt många militärer, som förklarat,
att man aldrig kunnat vänta sig, att riksdagen skulle vara så generös, som
den varit vid fastställande av dessa löner för deni som överförts på övergångsstat.

Vad göra nu dessa befattningshavare, som av staten avlönas på detta sätt?
Jo, en betydande del av dem äro valagitatorer för högern och ingenting annat,
och det är i den egenskapen alltså, som de äro avlönade av staten. Nu har

Äng. ifrågasatt
ändring i
avlöningsbestämmelsema

för på övergångsstat

överförda militära
och civilmilitära
befattningshavare.

(Forts.)

Nr 19. 68

Lördagen den 14 mars e. m.

Ang. ifrågasatt
ändring i
avlöningsbestämmelsema

för på övergångsstat

överförda militära
och civilmilitära
befattningshavare.

(Forts.)

Ang. ifrågasatt
understöd
åt kaptenen
G. A. Åström.

det visserligen sagts om dessa, som överförts på övergångsstat, att det är de
mindre lämpliga och mindre intelligenta, som man utvalt vid detta överförande
på övergångsstat. Ja, det är ju möjligt, att det är på det sättet — mitt påstående
att de tjänstgöra som valagitatorer för högern motsäger på intet sätt
detta påstående örn jag ser på den propaganda, som i vissa fall göres i tidningarna
från det hållet.

Jag har, herr talman, tillåtit mig anlägga dessa synpunkter på en, såvitt
jag kan se, ganska viktig ekonomisk fråga. Det förefaller mig egendomligt,
när man talar örn de stats finansiella svårigheter man har att brottas med på
olika områden och örn omöjligheten att hjälpa dem i samhället, som äro i verkligt
behov av hjälp, att man icke skulle kunna föra ned dessa befattningshavare
det här gäller till A-ortslön och taga bort deras dyrtidstillägg. Även örn
så skedde, skulle de dock erhålla ett utomordentligt arbetslöshetsunderstöd, som
jag för min del tycker borde vara alldeles tillräckligt. Och örn vi samtidigt
skulle från samhällets sida kunna bereda samma hjälp åt de arbetare, vilka
blivit arbetslösa, som staten här betalar i understöd till dem, som icke alls
utföra må got arbete i statens tjänst, så är jag ganska viss örn, att vi icke
skulle ställa några vidare anspråk.

Med utgångspunkt från vad jag nu har sagt, ber jag att få yrka bifall till
motionen.

Herr Holmgren: Herr talman! Då statsutskottet enhälligt kommit till den
uppfattningen, att utskottet icke velat tillstyrka herr Anderssons i Stockholm
motion, så beror detta dels därpå, att utskottet icke kunnat finna att de synpunkter,
som herr Andersson anlagt på dessa frågor, varit så bärande, att utskottet
på grundvalen av dem nu velat tillstyrka riksdagen att frånträda de
grunder för avlöning av personal på övergångsstat, som riksdagen så nyligen
som år 1925 beslutat och dels också därpå, att utskottet icke ansett det rimligt
och skäligt att fråntaga en viss personalkategori de förmåner, som denna en
gång blivit tillförsäkrad och under åtskilliga år åtnjutit.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till
den i ämnet väckta motionen biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 2.

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
delar av övningsplatsen Backamo; och

nr 33, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Visby stad.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 3.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 34, i anledning av väckt motion
örn understöd åt kaptenen G. A. Äström; och yttrade därvid:

Herr Holmström: Herr talman! Som jag tillhör den grupp av föga in telligenta

individer, varom herr Andersson i Stockholm nyss talade, så är jag
naturligtvis litet rädd att uppträda just nu. Jag skall emellertid be att ur min

Lördagen den 14 mars e. m.

69 Jir 19.

motion få läsa upp ett litet stycke, som innehåller ett koncentrat av motionens
innehåll. Det heter där: »Åström har således som reservofficer under tjänstgöring-
ådragit sig en sjukdom, som såväl åsamkat honom direkta utgifter för
sjukvård efter kursens avslutande som även inskränkt hans förvärvsarbete under
samma tid. Rätt och billighet måste kräva, att staten, i vars tjänst han
ådragit sig sjukdomen, håller honom skadeslös.»

Utskottets yttrande är följande: »Då den i motionen upptagna frågan är av
sådan natur, att det bör ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra densamma, synes
det enligt utskottets mening icke lämpligt att någon åtgärd från riksdagens
sida vidtages i anledning av förevarande framställning.»

Jag kan icke fatta detta yttrande som annat än mycket välvilligt mot själva
saken och att det är av rent formella skäl, som utskottet anser, att riksdagen ej
bör taga befattning med ärendet. Det torde vara självklart, att den person,
som motionen avser, kommer att hos Kungl. Majit ånyo anhålla att få sin ersättning.
Jag skall därför anhålla att få anföra några ord.

Åström har, som av motionen framgår, tidigare gjort framställning hos
Kungl. Majit örn att få ersättning. Kungl. Majit har av formella skäl avslagit
framställningen. Reservbefälsförordningen medgiver nämligen icke, att
ersättning lämnas i ett sådant fall som detta.

Detta måste vara en brist i reservbefälsförordningen. Ty det kan icke vara
riktigt, att, medan t. ex. värnpliktiga och volontärer äga rätt att i liknande
fall få ersättning för sjukdom ådragen under tjänstgöring, reservbefälet skall
vara alldeles blottställt.

Det är självklart, att det måste verka menligt på rekryteringen av reservofficerskåren
och avskräckande för reservofficeramas deltagande i de frivilliga
kurser, som avse att höja deras förmåga att handhava våra värnpliktiga,
därest de riskera att få stå helt hjälplösa, örn de under tjänstgöring ådraga sig
skador, som efter tjänstgöringens slut icke blott omöjliggöra deras förvärvsarbete
under mer eller mindre lång tid framåt, utan även åsamka dem avsevärda
kostnader för sjukvård.

Tjänstgöringen som reservofficer är alltid förenad med uppoffringar av
olika slag, som redan nu dels försvåra rekryteringen och dels fresta till tidiga
avskedstaganden. Kommer så därtill vissa rena riskmoment, varpå reservofficerama
genom det i min motion berörda fallet blivit uppmärksamgjorda, så
måtte det bliva än värre.

Frånsett dessa rent praktiska synpunkter ifrågasätter jag, om det kan
vara staten såsom arbetsgivare värdigt att handla på sådant sätt.

Riksdagens militieombudsman har haft sin uppmärksamhet på dessa förhållanden
och i skrivelse till Kungl. Majit den 3 juni 1926 berört, bland annat,
förevarande fråga och därvid såsom sin åsikt uttalat, att gällande bestämmelser
i ämnet borde kompletteras i den riktningen, att reservpersonalen erhölle
rätt till fri sjukvård även efter tjänstgöringens slut i huvudsaklig överensstämmelse
med de för värnpliktiga och volontärer i detta hänseende gällande
föreskrifter.

Jag ber därför få göra det uttalandet, att Kungl. Majit ville ombesörja
en ändring av reservbefälsförordningen i av mig här antydd riktning. Och
slutligen vill jag uttala den förhoppningen, att Kungl. Majit måtte, när underdånig
ansökan därom inlämnas från Äström, bifalla hans framställning.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Holmgren: Vad herr Holmström här anfört synes mig vara ganska

beaktansvärt och jag vill säga, vad mig själv beträffar, att jag skulle säkert,
därest denna motion blivit realbehandlad i utskottet, yrkat bifall till motionen,
men statsutskottet har, som herr Holmström mycket riktigt framhöll, av rent

Ang. ifrågasatt
understöd
åt kaptenen
O. A. Åström.
(Forts.)

Ni- 19.

Lördagen den 14 mars e. m.

Äng. ifrågasatt
understöd
åt •kaptenen.
G. A. Åström.
(Forts.)

I fråga om
uppfinning i
högre löneklass
av tygförvaltaren

F. S. Engdahl.

formella skäl avvisat motionen. Yi ha enats örn det uttalandet, att detta alen
angelägenhet, sorn vidkommer Kungl. Maj:t att lösa, och utskottet har
därför icke velat upptaga frågan till realbehandling.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Å föredragningslistan var härefter uppfört statsutskottets utlåtande, nr 35,
i anledning av väckt motion angående uppflyttning i högre löneklass av tygförvaltaren
F. S. Engdahl.

Uti en av herr Laurén inom andra kammaren väckt motion, nr 56, vilken
hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade föreslagits, att riksdagen
ville förklara tygförvaltaren av 2 klassen vid artilleriets fabriker och
tyganstalter Fredrik Samuel Engdahl berättigad till uppflyttning i 10 löneklassen
från och med den 1 januari 1928 och i 11 löneklassen från och med
den 1 januari 1930 löneplan C i officersavlöningsreglementet den 20 maj 1927.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte av riksdagen bifallas.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herr Holmgren förklarat sig anse,
att utskottet bort tillstyrka bifall till den i ämnet väckta motionen.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Holmgren: Herr talman! När en omorganisation äger rum inom något
statsförvaltningens område så inträffar i regel att en eller annan person kommer
att, även örn han blir formellt riktigt behandlad, likväl lida en viss skada
eller åtminstone anse sig lia lidit en sådan skada. ''Här föreligger enligt min
mening ett typiskt sådant fall.

Här är det fråga örn en person som, därest han hade blivit befordrad till sin
plats ett halvt år senare än som blivit fallet, skulle varit berättigad till högre
avlöning, än lian nu fått. Sålunda, mannen har varit så skicklig, att han ett
halvt år tidigare än sina kamrater blivit befordrad, och därför får han nu sämre
avlöning. De kamrater, som han då hade konkurrerat med, ha efter honom
kommit till samma ställning, men de ha nu bättre lön än han. Sålunda menar
jag, att denne man med visst fog kan göra gällande, att han blivit illa behandlad.
Därför vill jag gärna stå i bräschen för att riksdagen nu skall vara något
vidsyntare, än myndigheterna kunna vara på grund av att de äro bundna av
de föreskrifter, som finnas och i ett sådant fall giva en bot för skadan, som är
rimlig och riktig.

Jag håller för min del före, att det är av viss betydelse att de enskilda samhällsmedlemmarna
med förtroende kunna genom en riksdagsman vädja till
riksdagen, när de anse sig icke ha blivit behandlade så, som de anse sig ha skäl
att bli behandlade, och jag anser, att det är av viss betydelse, att riksdagen icke
är för snäv gentemot sådana framställningar utan framgent bibehåller kontakt
med de enskilda samhällsmedlemmarna, något som är en värdefull tillgång
för oss alla.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag å utskottets hemställan och bifall
till motionen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den fråga, som vi nu behandla,
har tidigare varit föremål för behandling här, och riksdagen beslöt då att ogilla
den framställning, som då gjordes till riksdagen om en bättre ställning för den

Lördagen den 14 mars e. m.

Nr 19.

person, som det här gäller. Sedan dess har frågan på nytt varit föremål för
behandling i såväl försvarsväsendets lönenämnd, som hos vederbörande myndigheter,
och där har ju framställningen örn den bättre löneställningen för Engdahl
blivit avslagen. Vid sådant förhållande har statsutskottet icke ansett sig
nu kunna intaga någon annan ställning, än riksdagen gjorde 1925 och som vederbörande
myndigheter sedan dess ha intagit.

Statsutskottet har givetvis icke kunnat överblicka de konsekvenser, som ett
bifall till den i ämnet väckta motionen skulle medföra. Jag tillåter mig därför,
herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

I fråga om
uppflyttning i
högre löneklass
av tygförvaltaren

F. S. Engdahl.
(Forts.)

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 36. i anledning av väckt motion örn avskedsersättning
åt förre månadslönaren C. G. Jonsson;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beredande av delaktighet
i statens pensionsanstalt åt lärare vid dispensärbarnhem samt barnhem
för nervösa och psykopatiska barn jämte i ämnet väckta motioner;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkten 4 av propositionen nr 57 gjorda
framställning angående pensionsunderlaget för vid allmänt läroverk och
högre lärarinneseminariet anställd ämneslärarinna med behörighet till adjunktsbefattning
;

nr 22, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn anslag
för tryckning, häftning och bindning av ännu ej utgivna delar av personregistret
till riksdagens protokoll för tiden 1809—1866; och

nr 23, i anledning av framställning av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret
angående täckande av statens kostnad för bidrag till den nya
riksbron mellan Strömgatan och Helgeandsholmen;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn upplagshus
och upplagsbevis;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av en
mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den 6 februari 1931 avslutad
konvention innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser örn
äktenskap, adoption och förmynderskap, m. m.; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den 10 februari 1931
avslutad konvention angående indrivning av underhållsbidrag, m. m.; samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning avväckt
motion angående vuss hovrätterna tillagd befogenhet att verkställa prövning
av och meddela förordnanden åt extra ordinarie tjänstemän.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 6.

Härpå upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 4, angående regleringen
för budgetåret 1931/1932 av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel,
innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

Nr 19. 72

Lördagen den 14 mars e. m.

Ang. avskedsersättning
åt
övertalig
personal vid
armén.

Pa förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast kantrubrikerna skulle uppläsas utom i de fall, där reservation avgivits.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7, angående avskedsersättning åt övertalig personal vid armén.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t under punkten
7 av fjärde huvudtiteln föreslagit riksdagen att till bestridande av kostnaderna
för avskedsersättning åt övertalig personal vid armén för budgetåret 1931/
1932 anvisa ett extra förslagsanslag av 150,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Andersson i Stockholm väckt motion, nr 254, vari föreslagits,
att riksdagen vid behandling av frågan örn anslag till avskedsersättning
åt övertalig personal vid armén och marinen måtte besluta, att bestämmelserna
i Svensk författningssamling nr 10 år 1926 skulle gälla intill den 30 juni
1932.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) avslå ovanberörda motion; och

b) till bestridande av kostnaderna för avskedsersättning åt övertalig personal
vid armén för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra förslagsanslag av
150,000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Johan Nilsson i Malmö,
Pauli, Sandén, Törnkvist i Karlskrona, Eriksson i Stockholm, Ward och Högström,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) med anledning av ovanberörda motion besluta, att giltighetstiden för kungörelsen
den 15 januari 1926 (nr 10) skulle, vad beträffade marinens personal,
utsträckas till den 30 juni 1932;

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Tornkvist i Karlskrona: Ja, herr talman, detta är en fråga, som

även vid de sista två riksdagarna varit under behandling, och kammaren lär
vara ganska informerad örn vad det gäller.

1925 beslöts ju nämligen en författning, som innehöll bestämmelser örn till -

Lördagen den 14 mars e. m.

73 Nr 19.

delning av avskedsersättning åt övertalig personal. Den författningen skulle An9-_, a^kedsenligt
sin ursprungliga lydelse utgå den 30 juni 1929, men den förlängdes både Rrs^t^lt
vid 1929 och 1930 års riksdagar med hänsyn till föreliggande omständigheter, personal vid
Emellertid skrev riksdagen i fjol någonting örn att riksdagen förutsatte att armén.

något ytterligare beslut örn förlängning av denna författning icke skulle be- (Forts.)

hova ifrågakomma utan att konsekvenserna av 1925 års försvarsbeslut i detta
avseende skulle vara genomförda nu den 30 juni 1931. Emellertid var det ju
ingen fullständig enighet under fjolåret på den punkten, huruvida man skulle
redan då säga ifrån, att man icke för längre tid än till den 30 juni 1931 skulle
utbetala avskedsersättning, utan det fanns avvikande meningar, visserligen icke
i utskottets utlåtande men betänkligheter däremot uttalades dock i kammaren.

Nu har statsutskottet i år hakat sig fast och det är ganska förklarligt från dess
synpunkt, vid detta uttalande och tolkat det på det mest strikta sätt. D. v. s.
statsutskottet fattar, efter mitt sätt att se, detta sitt sätt att uttrycka sig i fjol
såsom fullständigt bindande utan hänsyn till den utveckling, som därefter har
fortgått. Jag finner för min del, att ett sådant sätt att läsa en praktiskt taget
uttalad blotta önskan att komma ifrån författningen är litet väl hårt, ty även
örn riksdagen gör ett uttalande under en viss förutsättning och någonting skulle
inträffa, som något litet rubbar på denna förutsättning och genomförandet av
vad man önskar örn förutsättningen uppfylles, skulle bliva för hårdhänt för
medmänniskorna, bör riksdagen ha möjlighet att säga sig, att vi få icke handla
så fasligt hårdhänt konsekvent.

Det förefaller mig, herr talman, som örn riksdagen, i varje fall denna kammare,
har alla skäl att se på detta spörsmål med, örn jag får använda uttrycket,
det mjuka och förstående ögat, ty det är dock faktiskt i alla fall så, att
det, när det gäller personalen vid marinens varv i Stockholm och i Karlskrona,
är fråga örn vissa mycket allvarliga konsekvenser för stora grupper, jag säger
uttryckligen, stora grupper, av deras arbetare därest denna författning utan
vidare upphör den 30 juni 1931, ty då klumpas dessa ihop och avskedas med
en viss ersättning, ett förfarande, som ju uppenbarligen icke kan bli uteslutande
till kronans fördel med hänsyn till att penningutbetalning sker i högre grad,
än vad som skulle behövt äga rum, därest myndigheterna bereddes tillfälle att
låta åtminstone en del av den personal, man eljest tänkt avskeda, stanna kvar
i arbetet. Det kan, mina herrar, icke bli några farliga konsekvenser för statsverket,
örn man ser saken på detta sätt, men det kan i stället bli ett uttryck
för riksdagens förståelse för att icke ens riksdagen själv i alla situationer kan
i dag för en tid av ett år eller ett halvt år framåt mäta varje händelses vidd och
verkan, utan vi böra, som sagt, på ett förstående sätt se på saken sådan den
föreligger.

För min del har jag ingenting alt anmärka mot regeringen eller mot chefen
för försvarsdepartementet. För honom har det, förefaller det mig, varit ganska
naturligt att icke taga något initiativ i detta spörsmål med hänsyn till vad
riksdagen skrev i fjol. Jag vill sålunda ingalunda rikta något klander, därför
att ingenting förekommer i statsverkspropositionen rörande denna sak, men jag
vill heller icke vägra att se på saken förstående, därför att det är en bolsjevikisk
representant, som är motionär. Det finnes uppenbarligen personer, sorn betrakta
ett sådant förhållande som ett gravamen i fall som detta.

Jag har, då jag tagit ståndpunkt till frågan, förnämligast förankrat mili
uppfattning i frågan på de förbindelser, som jag bär med arbetarpersonalen på
statens största kronovarv. Jag har sökt taga reda på, hur det faktiskt föreligger
i förevarande fall. Det kan icke, herr talman, bli fråga örn stora summor,
men det kan bli fråga om att med mjuk hand och på ett mjukt och förstående
sätt avveckla slutet på ett förfogande och ett förfarande som inleddes 1925.

Jag tvekar icke att här inför kammaren uttala, att även jag anser att denna

Nr 19.

Lördagen den 14 mars e. m.

Äng. avskeds- författning icke kan få fortsätta i evighet men jag har den bestämda uppfatterS<wenedig1
ninSen aR det är för tidigt att den 30 juni 1931 bryta giltigheten av de bestäm -personal vid melsor, som nu tillämpas, för marinens personals vidkommande, och jag önskar
armén. livligt, att kammaren för sin del måtte uppskjuta avgörandet på ett år.

(Forts.) Mu ser kammarens ärade ledamöter att reservationen innebär att författningen
skall tillämpas ytterligare ett år för marinens personal. Att denna klyvning
har skeft, kommer sig därav, att reservanterna trodde sig ha fått sådana
upplysningar om saken vid frågans förbehandling i utskottet, att det icke förelåge
några allvarligare betänkligheter att utesluta arméns personal från tilllämpningen
av dessa bestämmelser. Jag säger, att reservanterna trott sig finna
fog för att icke några allvarligare konsekvenser skulle uppstå genom att man
läte författningen löpa ännu ett år uteslutande för marinens personal. Det är
sålunda, som sagt, fråga om en uppdelning eller klyvning, så att marinens personal
ännu ett år får lia kvar omtalade författning.

Ja, herr talman, med dessa synpunkter på frågan skall jag för min del hemställa
till kammaren att bifalla den i utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Holmgren: Den föregående ärade talaren framhöll, att riksdagen i
fjol gjort ett uttalande på denna punkt, och det är också fullt riktigt. Riksdagen
uttalade, att riksdagen förväntade att någon vidare utsträckning av tiden
för avskedsersättningars utbetalande icke skulle ifrågakomma efter den sista
juni 1931. Det var ett mycket positivt uttalande från riksdagens sida, men
jag vill gärna medgiva att den föregående talaren har rätt, när han säger,
att ett sådant uttalande icke under alla förhållanden måste betecknas såsom
bindande för riksdagen. Tillkommer det nya, synnerligen talande skäl, är
det självklart att riksdagen har full rätt att kunna ändra den ståndpunkt,
som riksdagen intog i fjol. Men några sådana nya skäl hava icke framkommit,
och det måste ändå vara starka skäl för att riksdagen skall återtaga
ett uttalande, som riksdagen gjort så sent som i fjol. Det enda nya,
som tillkommit, är att marinförvaltningen för sin del anser, att en förlängning
av denna utbetalning av ersättning skulle kunna äga ruin under ytterligare
ett år, men denna marinförvaltningens framställning har ingenting med
1925 års beslut att göra utan med en annan omorganisation, som skulle äga
rum inom marinen. Sålunda, denna framställning från marinförvaltningen
har ingenting att göra med grundvalen för avskedsersättnings utbetalande, som
ju är att ersättning skall utgå till sådana, som ha blivit lidande på grund av
det beslut, som riksdagen fattade 1925 i försvarsfrågan. Har nu riksdagen
så sent som i fjol uttalat en bestämd och klar mening, får väl ändå riksdagen
enligt mina begrepp stå vid den meningen även i år.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Herr Törnkvist ansåg, att det
skulle vara något särskilt graverande för saken, att det var en bolsjevikisk
representant i kammaren, som hade framfört förslag i frågan. Ja, för den
händelse herr Törnkvist eller någon annan hade varit intresserad för en förnuftig
ordning på detta område, så hade de väl motionerat, skulle jag tro, och
då hade den bolsjevikiske representanten kunnat slippa, om det nu hade varit
bättre för saken i och för sig. Jag tror val ändå, att det åtminstone för
en hel del av kammarens ledamöter ligger till på annat sätt, när det gäller
behandlingen av de frågor, som här förekomma, än det tycks göra för herr
Törnkvist. Han ser nämligen efter, vem som är motionär, och det är skälet
för bifall eller avslag för hans vidkommande i de frågor, som föreligga. Jag
överlämnar åt herr Törnkvist oell dem som i övrigt ha lust därtill att bedöma

Lördagen den 14 mars e. m.

75 Nr 10.

detta sätt till ståndpunktstagande. För min del Ilar jag min ståndpunkt tärn- Äng. avskedsligen
klar i det avseendet. ^övertalig’1

Herr Holmgren förklarade, att det skulle erfordras starka skäl, för att riks- personal vid
dagen skulle ändra ett beslut, som riksdagen fattat så sent som föregående armén.
år. Ja, det är möjligt, att det behövs starka skäl. Men jag skulle kunna (Forts.)
erinra herr Holmgren därom, att denna kammare förra året fattade två olika
beslut i samma fråga, alltså vid samma riksdag, och detta, såvitt jag kan
se, utan att någon förändring i sak hade inträffat. Under sådana förhållanden
lär det väl inte vara alldeles omöjligt för kammaren att, örn det föreligger
vissa sakskäl, fatta ett annat beslut i år än i fjol. Jag ser, att herr
Holmgren tydligen funderar över vad jag menar, då jag talar örn dessa två
olika beslut. Jag kan då upplysningsvis tillägga, att det gäller utredningen
ammen de taxan för elektrisk ström på landsbygden. Där fattades två olika
beslut i samma fråga vid samma riksdag. Jag menar sålunda, att det får
väl inte anses vara så otillbörligt, att jag tillåtit mig att även vid denna riksdag
liksom i fjol, föra fram förslag i denna fråga, trots att riksdagen i
fjol gjorde det uttalande, som då beslöts.

När det gäller detta uttalande och dess tillämpning, skulle jag till kammarens
ledamöter vilja framställa den frågan, örn det kan finnas något förnuft
i att riksdagen säger ifrån, att före den 1 juli 1931 skola alla vara avskedade,
som kunna tänkas bli övertaliga på grund av 1925 års beslut i
försvarsfrågan? Vad innebär detta? Det innebär, att riksdagen säger ifrån,
att även örn det finns arbete för dem ett halvår framåt eller längre tid, så
skola de i alla fall avskedas och pensioneras. Riksdagen skall sålunda här
bestämma, att staten skall betala ut pensioner till dessa för en tid, under vilken
de kunde genom arbete skaffa sig medel till sitt uppehälle. Jag Iran inte
förstå, att det ligger någon förnuftig ordning i detta, lika litet som jag kan
förstå, att det ligger någon förnuftig ordning i att avskeda och ge avskedsersättning
åt folk, förrän det blir nödvändigt att avskeda dem. Jag håller
före, att vi skola avvakta den normala avgången och så långt som möjligt reglera
arbetarnas antal med hänsyn därtill. Jag tror, att man då skall slippa
ifrån att utbetala avskedsersättning liksom också att pensionera för tid, för
vilken man eljest, örn man skall genomföra riksdagens uttalande, måste betala
ut dessa ersättningar och pensioner.

När det då gäller den andra sidan av saken, alltså hur man skall kunna
klara sig ifrån dessa utgifter för statens vidkommande, så förutsätter jag,
att det inte kan vara riksdagens mening, att, örn det är arbetare som här
måste avskedas på grund av inskränkningar, som följa av 1925 års beslut i
försvarsfrågan, man skulle låta kungörelsen upphöra att gälla den 1 juli och
sedan avskeda dem allt eftersom arbetet tryter utan den ersättning, vartill
de eljest varit berättigade och som andra, som avskedats av samma anledning,
fått, även örn man är på det klara med, att de. örn kungörelsen gällde, skulle
vara berättigade till avskedsersättning. Det ligger i alla fall till på det
sättet, att arbetarna ingenting lia att bestämma i denna fråga. De lia intet
inflytande i fråga om huruvida avskedanden skola ske eller icke. Icke heller
de lokala myndigheterna bestämma slutgiltigt i frågan, utan avgörandet, huruvida
avskedsersättning skall utbetalas eller icke. ligger i Kungl. Maj:ts hand.

Vad det är fråga örn, är sålunda intet annat än att kungörelsens giltighetstid
förlänges och därmed möjlighet lämnas Kungl. Majit att i de fall. då ersättning
enligt kungörelsen skulle utgå, utbetala sådan.

Att det skulle göras åtskillnad mellan armén och marinen i detta avseende,
kan jag inte finna något skill för. Är det så, att det skulle förekomma avskedanden
vid armén, vilka bevisligen härleda sig från det beslut i försvarsfrågan.
sorn riksdagen fattade år 1925. så är det viii inte rimligt, att en

Nr 19. 76

Lördagen den 14 mars e. m.

AruJ- avskeds- arbetare, som avskedas från en av arméns arbetsplatser, för den
erS^xrtaliqd ställes utan den ersättning, som han får, örn lian är anställd

personal vid vid en av marinens arbetsplatser och avskedas därifrån. Herr Tömarmén.
kvist säde, att utskottet föreslagit en uppdelning på det sättet, att kun(Forta.
) görelsens giltighetstid förlänges vad beträffar marinen. Men om jag läst utskottets
utlåtande rätt, så har utskottet helt enkelt yrkat avslag, och det är
■ reservanterna som påyrkat en sådan uppdelning. Jag tillåter mig lämna den
korrigeringen av herr Törnkvists uppgift på den punkten.

Sålunda, jag anser inte -— och jag hoppas, att ingen annan här heller anser
det — att man skall behandla de arbetare, som efter den 1 juli 1931 bli
övertaliga på grund av 1925 års riksdagsbeslut, annorlunda än dem som blivit
övertaliga under tiden före den 1 juli 1931. Och jag finner alltså alla skäl
tala för att utsträcka kungörelsens giltighetstid, vilket ju som sagt icke innebär
något annat, än att Kungl. Maj:t får rätt att tilldela ersättningar och
pensioner efter de grunder, som i det avseendet föreskrivits.

Med hänsyn till dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den
av mig väckta motionen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen ga-v propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, 2 :o) bifall till den
vid punkten fogade reservationen samt 3:o) bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förstnämnda propositionen. Herr Andersson i Stockholm
begärde emellertid votering, varför herr talmannen för bestämmande av kon
trapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka
därvid den under 2:o) angivna antogs till kontraproposition. I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och
godkänd samt anslagen:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 8—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. Punkten 20, angående anslag till det frivilliga skytteväsendets befrämjande.

skyUeväsendds I överensstämmelse med vad Kungl. Majit under punkten 22 av förevarande
befrämjande, huvudtitel föreslagit riksdagen, hemställde utskottet, att riksdagen måtte

a) till det frivilliga skytteväsendets befrämjande för budgetåret 1931/1932
anvisa ett extra reservationsanslag av 470,000 kronor;

b) medgiva, att av kronans äldre ammunitionspartier finge till de frivilliga
skytteföreningarna under budgetåret 1931/1932 försäljas högst 5,000,000 skarpa
patroner m/94 till ett pris av 5 öre för patron, inklusive hylsa; och

Lördagen den 14 mars e. m.

77 i\r 19.

c) medgiva, att till den vid skytteförbundens överstyrelses expedition anställda
personalen, med undantag av kassaförvaltaren, finge från förefintliga
reservationer under extra anslaget till det frivilliga skytteväsendets befrämjande
under år 1931 utbetalas dyrtidstillägg enligt de grunder, som för samma
år vore eller kunde varda bestämda i fråga örn! dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst.

Vid denna punkt var fogad reservation av herrar Johan Nilsson i Malmö,
Asplund, Walles, Pauli, Sandén, Anderson i Råstock, Törnkvist i Karlskrona,
Eriksson i Stockholm, Ward och Högström, .sorn ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

a) avslå Kungl. Maj:ts förslag; örn anslag till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande för budgetåret 1931/1932;

b) avslå Kungl. Maj:ts förslag örn försäljning till de frivilliga skytteföreningarna
av skarpa patroner m/94; och

c) ------------------—-------.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Den här frågan är ju en

gammal bekant, som sedan många år tillbaka delat upp kammarens ledamöter
i två ungefär lika stora hälfter. Ibland har den ljusa sidan segrat och ibland
den mörka. Herrarna kunna ju själva efter eget skön bedöma, vilken som är
den ljusa och vilken som är den mörka sidan. Jag skall emellertid, herr
talman, inte fresta kammarens tålamod med något försök att utlägga texten
örn den frivilliga skytterörelsen. Det förefaller, som örn i denna fråga fördomsfullheten
i mycket hög grad har fått bita sig fast och göra sig gällande,
kanhända på båda sidorna örn pålen. Med hänsyn till den sentida utvecklingen
förefaller det emellertid, som örn de, som fortfarande hysa den uppfattningen
och gått och förälskat sig i den tron, att skytterörelsen skulle vara något
speciellt starkt bidrag till landets försvarsväsende, borde släppa efter litet på
denna sin tro. Jag hörde under debatten i första kammaren i dag, att nöjeslivet
omkring skjutbanorna samt salongsgevären börja taga överhand. Den
utvecklingen behöver man inte från min synpunkt hälsa med någon speciell
olust. Ty det kan väl inte gärna tänkas, att den svenska riksdagen för att
uppmuntra slikt skall vara villig att i längden betala en halv miljon kronor
om året. Jag undrar också, örn den svenska riksdagen kan vara villig att
betala en halv miljon kronor örn året för de nya uppgifter, som uppges tillämnas
skytterörelsen. Någon har stuckit i min hand ett nummer för i kväll av en
stockholmstidning, som heter Aftonbladet, jag vet inte, huruvida herr Forssell
är chef för den politiska riktning, som denna tidning representerar. Det står
emellertid i en spalt i detta tidningsnummer följande: »Nu kommer i alla fall
det meddelandet, att Sillénarna just i dagarna erhållit order från Moskva att
omedelbart eller fortast möjligt söka låta enrollera sina kamrater i den svenska
skytterörelsen för att såmedelst få dem vapenövade och mera förtrogna med
vapnens bruk än vad förmodligen nu är fallet.» Jag undrar, örn det för de
ärade ledamöterna av högern och bondeförbundet samt de frisinnade, som fortfarande
rösta för skytteanslaget, kan vara något lockande framtidsperspektiv
att anslå en halv miljon kronor örn året för att beväpna bolsjevikerna eller de
s. k. Sillénarna. Ja, herrarna kunna ju taga det lika allvarligt som jag själv.

Jag tror, att frågan för ögonblicket är uttömd för mitt vidkommande och jag
anhåller, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Nilsson i Malmö m. fl. och som återfinnes på sidan 69 i
utskottets utlåtande.

Äng.

del frivilliga
skytteväsendets
befrämjande.
(Forts.)

Sr 19.

Lördagen den 14 mars e. m.

Äng. Herr Holmgren: Herr talman! På en encia liten punkt erkänner jag mig

det frivilliga ense mecj den föregående talaren, och det är då han framhåller, att fördoms8befrämjandet
friheten tycks lia bitit sig fast i denna fråga, ty det visade hans anförande
(Forts.) tydligt och klart. Jag skall emellertid inte förlänga denna debatt. Vi ha
redan i fjol grävt ned stridsyxan och kommit därhän, att vi inte vidare diskutera
denna fråga. Vi veta. precis, vad var och en tycker och tänker och att, vad
vi än säga, inte en enda röst kommer att flyttas över från den ena sidan till
den andra. Herr talman, jag jrrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Törnkvist i Karlskrona, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 20
av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 94 ja och
82 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 21—32.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. trupp- Vid härpå skedd föredragning av punkten 33, angående anslaget till truppförbandens
förbandens övningar, anförde:

övningar.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till

den på sidan 70 återgivna reservationen rörande denna punkt, varigenom kammaren
kan göra en liten besparing.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag anhåller att få yrka bifall till ut skottets

hemställan.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Punkterna 34 och 35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 14 mars e. m.

Nr 19.

Punkten 36, angående anslag till arméns bakteriologiska laboratorium.

Kungl. Majit hade under punkten 41 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen att till bestridande av kostnaderna för arméns bakteriologiska laboratorium
för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra förslagsanslag av 2,000
kronor.

Utskottet hemställde, att Kungl. Majds förevarande framställning icke måtte
av riksdagen bifallas.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag ber, herr talman, att först
till utskottet få framföra min tacksamhet för det sätt, varpå denna huvudtitel
blivit behandlad. Med undantag för den nu föreliggande punkten har utskottet
tillstyrkt de anslag, som av Kungl. Majit begärts. Vid sådant förhållande
kan det kanske fattas såsom ett uttryck för bristande tacksamhet, när jag
vågar göra gällande, att skälen för Kungl. Maj :ts proposition jämväl i den nu
föredragna punkten äro starkare än de skäl, som kunna anföras från utskottets
sida.

Det anslag, som det nu är fråga örn, avser att i fredstid dels tillhandahålla
visst förråd av diagnostiska sera, vacciner m. m. för de transportabla bakteriologiska
laboratorier, som ingå i arméns utrustning, dels bekosta resor och arvoden.
för den personal, som utsändes vid hotande eller envisa epidemier, samt
material, som nämnda personal behöver för sina undersökningar. Att anslaget
under några år icke behövt tagas i anspråk, beror dels och framför allt därpå,
att armén varit förskonad för det slags epidemier, för vilka dessa laboratorier
kunna komma till användning, dels också därpå att viss modernisering skett.
Nu förhöll det sig så, att Kungl. Majit år 1927 föreslog, att utgifter av här
avsett slag skulle tagas fran ett annat, större anslag. Men statsutskottet
självt föreslog då, med hänsyn till utgifternas beskaffenhet, att ett särskilt
anslag skulle skapas för bestridande av dessa utgifter. När en allvarlig epidemi
utbryter, så kan det inte vara annat än fördelaktigt att medel finnas tillgängliga
för sjukvårdsstyrelsen, utan att man behöver fråga sig varifrån de
skola tagas, eller utan föregående långa underhandlingar i detta avseende.
Skulle man här följa utskottet, som ju inte ger någon anvisning angående från
vilket anslag beloppet i fråga skall tagas, så skulle det kunna hända, att, särskilt
inemot budgetårets slut, det anslag, från vilket man närmast tänkt sig att
beloppet skulle utgå, är tömt och att man sålunda först efter utredning, hörande
av myndigheter m. m., kail bestämma sig för vilket belopp sorn’kan
ifrågakomma. När det gäller epidemier av allvarlig art, hjärnhinneinflammation
lii. m. dylikt, kan det inte vara annat än önskvärt, att medel omedelbart
stå till de sjukvårdande myndigheternas förfogande. Det blir ju inte alls
fråga örn ett enda öres utgift mera, därför att dessa medel upptagas under
särskild anslagstitel. Alla äro eniga om att ändamålet skall tillgodoses. Det
är som sagt endast fråga örn huruvida man skall dela upp anslaget på två
olika punkter med ett särskilt anslag för nu ifrågavarande ändamål eller örn
man skall taga in detta i ett annat större anslag. Då det är uppenbart, att det
tr t ördelaktigt, att ett särskilt anslag star till förfogande för detta ändamål,
så vågar jag hoppas, att riksdagen skall ställa sig på samma ståndpunkt, som
statsutskottet 1927 intog. Första kammaren har också, sedan dessa omständigheter
påvisats, utan votering bifallit Kungl. Maj :ts förslag.

Jag tillåter mig hemställa och yrka, herr talman, att kammaren i den nu
föredragna punkten måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition.

Meri'' Tornkvist i Karlskrona: Herr talman! Som kammarens ärade ledamöter
antagligen redan förstått, är detta anslag av så begränsad ekonomisk

Äng. arméns
bakteriologiska
laboratorium.

Nr 19. 80

Lördagen den 14 mars e. m.

Ang. armina
bakteriologiska
laboratorium.
(Forts.)

Ang.

underhåll av
och försök med
stridsvagnar.

betydelse, att det ju är ganska meningslöst att taga upp en strid därom i
kammaren. Jag skulle antaga, att det är huvudtitelns minsta anslag: endast

2.000 kronor. Statsutskottet har icke haft någon annan mening med sitt förslag
än att åtminstone för nästkommande budgetår avföra detta lilla anslag från
huvudtiteln, alldenstund inga pengar behövts enligt budgetredovisningarna de
sista åren. Detta är helt enkelt den synpunkt statsutskottet lagt på frågan.
Emellertid har nu första kammaren enhälligt beslutat bifalla Kungl. Maj:ts
förslag. Det skulle naturligtvis vara formellt riktigt av mig att nu yrka bifall
till utskottets förslag. Men det skulle å andra sidan endast vara att ge prov
på en ganska omotiverad ståndaktighet i uppfattningen rörande en bagatell.
För att slippa votering yrkar jag därför bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag vill endast förena mig i det yrkande,
som blivit framställt av herr Törnkvist.

Med herr Holmgren förenade sig herr Danielsson.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt,
dels ock på avslag därå samt bifall i stället till Kungl. Maj :ts framställning i
ämnet; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

Punkterna 37 och 38.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39.

Kades till handlingarna.

Punkten AO, angående anslag till underhåll av och försök med stridsvagnar.

I enlighet med vad Kungl. Maj:t uti punkten 46 av förevarande huvudtitel
föreslagit riksdagen, hemställde utskottet, att riksdagen måtte, i likhet med
vad som för innevarande budgetår ägt rum, för underhåll av och försök med
stridsvagnar för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra reservationsanslag av

50.000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Kilbom: Herr talman! Redan föregående gång, då andra kammaren

behandlade frågan örn anslag till fjärde huvudtiteln, tillät sig den kommunistiska
gruppen genom vår ledamot herr Herou att yrka principiellt avslag.
Jag ber att i denna punkt få anföra ytterligare några synpunkter i denna sak.

Det synes mig först och främst tämligen underligt, att man går in för sådana
anslag som dessa, sedan ett riksdagens organ i tvenne olika yttranden har förklarat,
att den svenska riksdagens och den svenska regeringens politik är att
vid internationellt forum understödja varje praktisk och framkomlig väg i
fråga örn avrustning. Men därtill kommer ju, herr talman, att man här i
andra kammaren många gånger försäkrat, att svenska folket är så utomordentligt
fredsvänligt. Inte minst har herr Holmgren ■—- och jag antar, att han
den gången kände sig såsom talesman för riksdagen eller i varje fall för dess
mäktiga statsutskott — försäkrat, att svenska folket är så förfärligt fredsvänligt,
så att maken till fredsvänligt folk finns det inte i världen. Örn så är
förhållandet, så borde ju, såsom jag vid ett tidigare tillfälle tillåtit mig framhålla,
detta på något sätt avspeglas i siffrorna för de anslag till militärvä -

Lördagen don 14 mars e. m.

81 Kr 19.

mendet, som riksdagen årligen beviljar. Ty man kan viii ändå inte med utsikt
till framgång hävda, att svenska folket sådan dess mening kommer till
uttryck genom riksdagen är så ofantligt fredsvänligt, när riksdagen till militärväsendet
beviljar anslag, vilka relativt äro bland de högsta, som över huvud
taget förekomma i världen. T vart fall är det då en tämligen dålig korrespondens
mellan riksdagen och svenska folket.

I andra kammarens protokoll finnas redan en del detaljerade siffror angående
militärutgifterna per huvud räknat i Sverige och en del andra länder. De
visa, tillåt mig erinra därom ännu en gång, att beträffande utgifter i anfört avseende
Sverige är nummer två i hela världen. Det finns bara en stat i världen,
som har högre militärutgifter per individ än Sverige. Det skulle vara
förfärligt roligt att få reda på. hur herr Holmgren vill förklara den saken.
Herr Holmgren kunde därvid kanske få ett instämmande av herr Törnkvist,
som ju därmed kunde kvittera det instämmande i herr Törnkvists anförande,
som herr Holmgren nyss gjorde. Hur kunna herrarna å ena sidan förklara, att
svenska folket är det mest fredsvänliga, som finnes i världen, och å andra sidan
förklara, att vi detta till trots stå i fråga om militärutgifter per huvud
räknat som nr 2? Vi intaga platsen efter Frankrike, den främsta militaristnationen
i världen. Jag har hämtat uppgiften, mina herrar, ur den socialdemokratiska
kalendern »Tiden», och den ljuger väl ej för er. Dess siffror korrespondera
dessutom någorlunda med uppgifterna i en bok, utgiven årligen av
Nationernas förbund, angående militärutgifterna i skilda stater.

Går jag vidare i undersökningen hur stora militärutgifterna äro i Sverige
och i en del andra europeiska ekonomiskt och militär-politiskt jämförbara
länder, kommer jag till ännu mera överraskande resultat. Norge har en folkmängd,
som ej uppgår till hälften av Sveriges. Norges militärutgifter för
sista budgetåret uppgå dock icke ens till en tredjedel av Sveriges militärutgifter.
De ligga således långt, långt under Sveriges militärutgifter. Och
beträffande Danmark, som har den »västeuropeiskt synnerligen betydelsefulla
uppgiften att bevaka låset för Östersjön», meddelade en tidning häromdagen
följande telegram från Köpenhamn, vars primäruppgifter voro hämtade ur
»Socialdemokraten», där det heter: »Efter tre dagars debatt har folketinget»
— d. v. s. andra kammaren — »kl. halv 12 i natt antagit ett avrustningsförslag,
som nedbringar Danmarks militärutgifter från 42 till 18 miljoner kronor.
Folketingets beslut har nu översänts till landstinget.» Vid voteringen,
herrar socialdemokrater och folkfrisinnade, segrade avrustningsförslaget i folketinget
med 77 röster, socialdemokraterna och de radikala, mot 64 röster, högern
och »vänstern», det vill med andra ord säga. att man i Danmark, så långt
folketingets ord gäller, synnerligen kraftigt beträtt nedrustningens väg. Och
herr Stauning. Danmarks statsminister, ers exellens, har förklarat, att örn ej
landstinget böjer sig för det beslut folketinget fattat, blir det en författningsstrid,
där landstingets vilja skall krossas. Var finnes i svenskt politik i mot-varande
fråga samma klara och bestämda uppfattning? Det beslut, som fattades
i Danmark av folkfrisinnade och socialdemokrater, visar att militärutgifterna
skola komma ner till en fjärdedel, icke ens det, till en femtedel, ja.
en sjättedel av militärutgifterna i Sverige, absolut taget. Räknar jag emellertid
med militärutgifterna i Danmark med hänsyn till befolkningens antal, kommer
jag, som herrarna kunna finna, till ett för Sveriges vidkommande ännu
mera beklämmande resultat.

Det är uppenbart, att man ej här dagligdags kan deklarera sin vilja till avrustning
och ändå ingenting göra för genomförande av sin vilja. Allra minst
kan man tala örn. att man vill gå så långt, att man är beredd till isolerad avrustning,
men dagen efter rösta för godkännande av militärutgifter, som ifråga
om storlek per individ står närmast det mest militaristiska land i världen. Ty

Andra kammarens protokoll 1931. Nr 19. 0

Ang.

underhåll av
och försök med
stridsvagnar.
(Forts.)

Nr 19.

Lördagen den 14 mars e. m.

Äng.

underhåll av
och Joy sök med
stridsvagnar.
(Forte.)

om man gör det, även om det gäller isolerad avrustning, ligger det snubblande
nära att, om ett dylikt handlingssätt använda uttrycket bluff.

I detta sammanhang vill jag ställa en fråga till herr Hansson i Stockholm:
När ämnar svensk socialdemokrati gå in för avrustning på internationell bas
enligt samma grunder, som nyligen skett i Danmark? Jag tror, att herr Hansson
skall förstå mig, att det är intet tal för läktaren, då jag hävdar, att med
den oerhörda arbetslöshet, som råder i landet inom arbetarklassen, det ej kan gå
för sig, att vi ifråga örn militärutgifterna årligen förhålla oss, som örn intet
skett, som örn statsinkomsterna flödade in normalt, i det vi till militära ändamål
offra 130 miljoner.

Örn det för övrigt är någon mening med det nordiska samarbetet, ers excellens,
borde det ej taga sig uttryck enbart då det är fördelaktigt för Sverige,
exempelvis ifråga örn sociallagstiftning. Det borde speciellt visa sig från
svensk sida, då det gäller att i Sverige skapa ekonomiska förutsättningar för
samma sociallagstiftning, som gäller i Norge och Danmark. Men så länge
man i Sverige offrar 130 miljoner till militärutgifter, medan samtidigt motsvarande
summor minskas i Norge och Danmark, finnes det ej och kommer det
ej att finnas någon som helst möjlighet att förverkliga ens de mest trängande
sociala reformkraven i Sverige. Eller hur tänka herrarna att exempelvis ett
kommande år, då det gäller statsbudgetens uppgörande, ordna historien? Ifråga
om sjukkassorna har det sagts mig, icke från ovederhäftiga och dåligt informerade
personer, att ej ens i regeringens parti man är övertygad, att det föreliggande
förslaget till sjukkasselagar är det bäst avvägda, utan att man tvärtom
börjar förbereda en revolt för att slå ihjäl förslaget. Man anser med all
rätt att förslaget ger alldeles för litet. Och ändå är det förslaget bara en
begynnelse. Hur skall det ekonomiskt ordnas, så att vi få en effektiv moderskapsförsäkring.
då det gäller förbättringar av ålderdomspensioneringen eller,
låt mig säga sanningen, införande av en verklig ålderdomspensionering, och hur
tänka herrarna ekonomiskt lösa problemet örn arbetslöshetsförsäkringen med
nuvarande militärutgifter? Såvitt jag kan döma, finnes det ingen som helst
utsikt att med tillämpande av nuvarande skattepolitik och med nuvarande utgifter
för militära ändamål, ordentligt lösa något av de sociala reformkrav, vilka
sedan flera årtionden stått på dagordningen i Sverige. Således kan jag ej draga
annan slutsats än den: antingen mena ni allvar med talet örn att genomföra
en bättre ålderdomsförsäkring, bättre arbetslöshetsförsäkring — och då måste
man snabbt och bestämt gå in för sänkning av militärutgifterna —- eller också
mena ni ej allvar med detta, och då är det uppenbart, att man ej kommer att gå
in för någon sänkning av militärutgifterna. Herrarna må sätta den tro därtill,
som ni vilja, men jag försäkrar, att ute i landet börjar man allmänt fråga, hur
det skall bli med dessa frågor. Och det synes riktigt, att man ställer den frågan
i första hand till den nu sittande regeringen, och i andra hand till socialdemokraterna.

Redan vid förra årets riksdag beslöts ju en stor utredning, hur man skulle
genomföra 1925 års beslut angående militärutgifternas sänkning. Herrarna
veta, att det beslutet innebar, att vi skulle få löftet infriat örn endast 107
miljoner i militärutgifter. Trots flera år sedan förflutit, ha vi nu 130 miljoner
i militärutgifter. Man kan förstå, att herr Holmgren och alla andra officerare
tycka att det är alldeles utmärkt, att de på det sättet få sin vilja fram.
Ty herr Hanssons uttalande till trots -— det vittnar gott om hans uppfattning
om officerskåren, men jag tvivlar att det är sant — vågar jag ändå hävda,
att den svenska officerskåren saboterat 1925 års beslut i militärfrågan. Eller
är herr Holmgren beredd att förklara, varför annars kostnadsramen överskrides
så som skett? I detta sammanhang vill jag hemställa till hans excellens
statsministern i hans egenskap av försvarsminister att litet närmare taga del

Lördagen den 14 mars e. m.

83 Nr 19,

av förhållandena på skilda militära förläggningar och undersöka i detalj, vilken
enorm vilja herrar officerare visa, då det gäller att genomföra 1925 års
beslut. stridsvagnar.

Riksdagens beslut förra året örn ny utredning var tvetydigt. Dels skall ut- (Fort*.)
redas hur militärväsendet skall kunna bli så effektivt som möjligt, d. v. s.
hur det skall rationaliseras, dels ock den »isolerade avrustningen». Det är
väl ingen av herrarna, som tvivlar på, att det sistnämnda var allvarligt menat?

Ni menade väl, att det skall på allvar undersökas, örn Sverige kan företaga
isolerad avrustning? Men om man vid 1930 års riksdag gick in för ett beslut
innebärande undersökning av möjligheten av att avrusta, hur kan då 1931 års
riksdag, ett år senare, slå ihjäl det beslutet genom att antaga ett förslag, icke
blott örn underhåll av stridsvagnar utan även försök med nya stridsvagnar?
Uppenbarligen har man här ej menat något annat än vi tillåtit oss uttala, beslutet
örn att undersöka möjligheten av isolerad avrustning var endast en gest.

Detta bekräftas ju av att riksdagens andra kammare med överväldigande majoritet
i dag går in för försök med nya stridsvagnar, alltså en ökning av den
militära effektiviteten. Det skulle vara intressant, herr talman, att få reda
på, hur allt detta stämmer med beslutet angående den isolerade avrustningen.

Det finnes för övrigt i fortsättningen av föreliggande statsutskottsutlåtande en
del andra punkter, som det kunde vara rätt intressant att i detta sammanhang
se litet på. Därmed må emellertid anstå.

Jag tillåter mig, herr talman, på anförda skäl och med understrykande
av den principiella begäran däri, få yrka avslag på föreliggande
förslag. Jag ber ännu en gång att få säga, att är det så, att
man vill, att talet örn svenska folkets fredsvänlighet skall tagas på allvar
ute i världen, är det så, att man vill bidraga till nedrustningsviljans väckande
bland svenska folket — och så långt borde andra kammaren kunna sträcka
sig — är det så, att man vill bidraga till skapande av en annan ordning i
Europa än den, som i realiteten betyder upprustning, även örn jag där tar hänsyn
till det nyss ingångna flottavtalet mellan Italien och Frankrike, bör man
ådagalägga denna vilja i handling och ej undan för undan bevilja de stora anslag
till militära ändamål, som här är fallet. Gör man det, skall man i varje
fall ej klaga över, att riksdagens beslut saknar varje resonans bland allmänheten,
ty därigenom bidrar man till att vidga klyftan mellan riksdag och folk,
och fortsätter den väg, som leder till parlamentarismens avskaffande.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Herr Kilbom har
direkt till mig framställt den frågan, örn det är möjligt för ett fredsälskande
folk att, samtidigt som det förklarar sig vara vänligt stämt mot en allmän nedoch
avrustning, upprätthålla ett försvar av den omfattning Sverige upprätthåller.

Jag vill erinra därom, att det beslut, som fattades år 1925 av Sverige, då i
fråga örn verklig effektiv nedsättning kunde ställas upp som mönster för länder
i allmänhet, och att sedermera, trots att stora svårigheter varit förbundna
med övergången, dock varje år viss minskning i den av riksdagen godkända
försvarsbudgeten kommit till stånd’.

För någon tid sedan angreps den nuvarande regeringen också därför, att den
ej i Genéve vid behandlingen av nedrustningsfrågan röstat med Ryssland, där
herr Kilbom ostridigt har sina politiska ideal. Det landet synes vara ägnat att
besvara frågan, hur ett land kan på samma gång vara fredsvänligt och upprätthålla
ett försvar. De ryska siffrorna, herr Kilbom, se ut så: för budgetåret
V>o 1928—30/* 1929 utgick det 990 miljoner i ryskt, d. v. s. rubelmynt, påföljande
år, budgetåret Vio 1929—30/» 1930, utgick det 1,182 miljoner. Efter
övergång till kalenderår på grund av omläggning av budgetåret möter det nu

Nr 19. 84

Lördagen den 14 mars e. m.

An-g.

underhill av
och försök med
stridsvagnar.
(Forts.)

pågående året, kalenderåret 1931, där budgeten upptar ej mindre än 1,496 miljoner
i utgifter. Det betyder sålunda under de tre sista åren en stegring av
militärutgifterna från 990 miljoner till 1,496 miljoner.

Herr Kilbom förklarade, att uttalandena örn vårt nationella intresse för nedoch
avrustningssträvandena måste misstros, och betecknade såsom bluff, när de
icke motsvarades av gärningar, d. v. s. individuell nedrustning för det land,
vars handling står som bakgrund för de gjorda uttalandena. För Sveriges del
har, som jag nyss erinrade örn, en viss årlig minskning kommit till stånd i överensstämmelse
med de uttalanden, som gjordes vid 1925 års försvarsrevisions genomförande,
det kan sålunda icke råda någon tvekan om att Sverige, när det
gäller internationellt samarbete, tillhör de nationer, som ärligt och övertygat
gå in för att internationell nedrustning måtte komma till stånd och som även
genom sitt exempel visat, att det är villigt att låta sina gärningar svara mot
uttalandena. Aindra länder — jag nämnde nyss ett — handla i motsatt riktning.

Jag vågar också göra gällande, att en ärlig och uppriktigt menad fredsvilja
är väl förenlig med det förfaringssätt man i Sverige tillämpat. Och jag tror,
att man knappast har anledning att ställa oss efter nationer, som visserligen
fattat beslut i ena eller andra kammaren om en mera långt gående nedrustning,
men vilkas definitivt fastställda budget icke visar en sådan minskning som den
svenska.

Jag har icke anledning att vidare utveckla mina meningar på denna punkt.
Den framlagda försvarsbudgeten innehåller i anslutning till 1925 års utfästelser
minskningar, under det att man naturligen samtidigt vill låta de enligt
1925 års revision anvisade medlen användas på ett ur försvarssynpunkt så effektivt
sätt som möjligt. Skulle man utnyttja dessa medel på ett ineffektivt
sätt, är jag alldeles övertygad om att även i dylikt fall angrepp -— och då med
verklig befogenhet — skulle göras mot dem, som ha ansvaret för medlens användning.
Ur denna synpunkt förefaller det mig därför ganska besynnerligt,
att herr Kilbom uppträtt på just den nu föredragna punkten.

Herr Holmgren: Herr talman! I likhet med hans excellens herr stats ministern

kan jag icke förstå, varför herr Kilbom försöker taga upp en större
försvarsdiskussion på just denna punkt, örn icke den omständigheten, att kantrubriken
innehåller ordet stridsvagnar försatt herr Kilbom i stridshumör. Vi ha
överlämnat dessa frågor om försvarsväsendets ordnande till en kommission. Och
när vi det gjort, är jag för min del icke sinnad att taga upp en större försvarsdebatt,
i vilken man för övrigt inmänger moderskapshjälp m. m., och därtill
taga upp den på en enstaka punkt i utlåtandet, som rör underhåll av och försök
med stridsvagnar. För att icke förlänga debatten skall jag utan vidare
be att få yrka bifall till utskottets hemställan på denna punkt.

Herr Lithander: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Kilbom gjorde
gällande, att vi icke kunna ordna olika sociala krav med anledning av de utgifter
vi ha för vårt försvar. Jag skall be att få hänvisa talaren till de utgifter,
som vår sociala budget har att uppvisa, varav framgår, att vårt land
kan räknas stå i främsta ledet bland de länder, som vilja värna örn de behövande
på alla områden. Och jag tror, att man kan konstatera, att inom olika
lager och partier av den svenska riksdagen förefinnes en varm och uppriktig
önskan att på det området gå fram så långt, som de ekonomiska möjligheterna
medgiva. Det finnes en ärlig vilja i det fallet. Jag vet, att utlänningar, som
besöka vårt land, ha gjort den erfarenheten, att i det avseendet ingalunda har
försummats något, som rimligen bort göras. Den ärade talaren nämnde örn arbetslöshetsförsäkringen.
Det finnes ett sätt att ordna följderna av arbetslös -

Lördagen den 14 mars e. m.

85 Nr 19;

heten i detta land, och det är att i minsta möjliga omfattning oroa de tillfällen
till förvärvsarbete, som finnas i vårt land. Örn det sker, så finnes det för de
flesta tillfälle och möjlighet att förvärva en tryggad ställning och en tryggad
ålderdom, det må beröra vilket förvärvsarbete som helst. Men det är icke alltid
lätt, särskilt för vårt land, som så inriktat sig på att för sin ekonomi vara
så beroende av exportindustrien, där hela världen tävlar om avsättningsområdena,
att kunna behålla sina marknader med den oro, som mången gång råder
på dessa områden och som gör, att vi icke alltid kunna fullgöra våra förpliktelser
till utlandet, därför att vi icke få arbeta i lugn och ro. Jag tror, att det
finnes andra vägar att förbättra deras förhållanden, som arbeta på dessa områden,
än de metoder, som nu i mångt och mycket tillämpas.

Jag vill också säga, att det har i utlandet, när det gäller att bedöma frågor
örn arbetslösheten, från auktoritativt håll framhållits, att arbetslöshetsförsäkringen
har tillgripits såsom palliativ, men att den ingalunda är en verklig lösning
av frågan.

Herr Kilbom sade, att vi icke göra något för att lösa de sociala spörsmålen.
Jag vill säga, att örn vi lösa hur många sociala spörsmål som helst och komma
till idealstaten, vad har det för värde, örn vi icke samtidigt ha kraft att värna
örn vårt land och bevara oss själva.

Herr Holmgren och andra militärer sades önska ökade utgifter för försvaret.
Jag kan ge det intyget, att djupt ute i det svenska landet bland både
borgare och bönder, ute bland allmogen, lever känslan av att vi vilja värna vad
vi ha. Vi kunna diskutera medlen, men den känslan, att vi vilja värna vårt
land, är till finnandes i högre grad än talaren på stockholmsbänken ville göra
gällande.

Herr Kilbom sade, att vi skola undersöka möjligheterna till avrustning. Saken
är den, att det gäller utredning örn vad som kan göras eller icke göras,
men ingalunda något beslut örn att lägga landet försvarslöst under denna tid,
och därför ha regeringen och majoriteten inom utskottet icke velat vara med
örn att avskriva allt, innan man vet vad man gör.

Jag skulle vilja erinra herr Kilbom örn hur Englands socialdemokrater visserligen
fordra sociala reformer men sannerligen icke äro med örn att lägga
landet värnlöst, och det har i dagarna fått ett kraftigt uttryck från en av deras
talesmän. Jag tror, att man även där reagerar i lika hög grad som i vårt land,
när helt nyligen papperen lades på bordet örn hur en försvarsfientlig agitation
subventioneras från ett land, där man har intresse av att vi avrusta. Men något
svenskt intresse är det icke och kommer aldrig att bli. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag tror inte, att det är stor mening i att

upptaga en debatt med herr Lithander. Jag vill dock fråga, örn det är ett större
svenskt intresse — han betonade uttrycket svenskt — att anslå 130 miljoner
kronor i militärutgifter, då vi ha 100,000 svältande arbetare i landet, än att ge
dessa 100,000 svältande möjlighet till existens och åtminstone sänka militärutgifterna?
Menar herr Lithander vidare, att svenskheten bara kommer till
uttryck genom penningpåsarna? Då Sverige måste försvaras av levande människor,
borde det för Lithander lia ett visst intresse ali se till att de 100.000
icke behandlas så att de vid försvarsmaningen säga: Nej tack!

För övrigt har man ställt frågan, varför jag försöker, som någon sade, jag
tror det var herr Holmgren, få upp en stor försvarsdebatt på denna punkt.
Jag kan svara herr Holmgren: förhållandena ha tvingat oss att dröja till denna
punkt. Tidigare ha vi yrkat avslag principiellt på fjärde huvudtiteln under
första punkten, men då har bland andra herr Törnkvist, sannolikt icke bara
som representant för statsutskottet stigit upp och förklarat, att vi yrka avslag

Atty.

underhill av
och försök med
stridsvagnar.
(Forts.)

Nt 19. 86

Lördagen den 14 mara e. m.

,AnA.. på lönerna för de anställda. Därför, herrar Törnkvist och Holmgren, skjuta
och försök med UPP debatten till denna punkt, då det gäller vapen och ammunition. Det
stridsvagnar, vet herr Törnkvist och till skada för honom själv begår han våld på sitt eget
(Forts.) bättre jag — jag smickrar honom med det — då han säger, att vi icke borde
yrka avslag på första punkten i fjärde huvudtiteln. Så ha för övrigt debatterna
tidigare lagts upp i andra kammaren. Så har jag funnit, att F. W.
Thorson vid tidigare riksdagar alltid yrkade avslag under första punkten, men
då var det ingen socialdemokrat i landet, som steg upp och gjorde demagogi
av det och sade, att han ville draga in lönerna. Kanske vore det riktigast att
göra detta yrkande under punkt 39, men där göres, på grund att statsutskottet
delat på fjärde huvudtiteln, blott en erinran.

Jag är hans excellens herr statsministern tacksam för att han åtminstone
gjorde ett försök att från sina utgångspunkter sakligt belysa avrustningsprobiemet.
Jag tror, att det kan vara på tiden, att man i svenska riksdagen -—
ute i landet är debatten redan i full gång —- får debatter, där varje riksdagsman
får förklara hur han ställer sig. Från vår sida ha vi ingen rädsla att
exempelvis gå med på en allmän omröstning örn hur landets folk ser på detta
problem. Vill herr Lithander gå med på den saken? Han säger ja. Det var
utmärkt. Då kanske högern går med på en omröstning örn att nedsätta militärutgifterna
i nivå med grannländernas? Kan man förvänta det? Här sade herr
Lithander nej. Först sade han ja, men sedan nej. Mycket prutade han icke.
men hundra procent prutade han genast.

Innan jag går vidare ber jag att få försäkra hans excellens statsministern
om att jag icke är övertygad örn att utvecklingen i Ryssland kommer att följas
i alla detaljer vid revolutionen i andra länder. Icke heller är det så säkert
att sovjetstatens organisation kommer att följas helt sedan arbetarna fått makten
i andra länder. Den kommande socialistiska ordningen i Sverige får organiseras
med hänsyn till förhållandena här. Herrarna äro förvånade. Ja, det
märker jag. Jag ber att få försäkra er då, att den förvåningen är endast ett
klart bevis för att ni överhuvud taget icke förstått något av vad som skett i
Sovjet och inget av den sociala revolutionens problem. Ni äro ingalunda de
första. Herr Engberg behöver icke understryka förklaringen, att han ingenting
förstått; det har han redan bevisat, redan sade jag, jag menade, många
gånger bevisat.

Jag tror, att det ligger en stor sanning i det påstående, som fällts av både
Lenin och en man, som står, åtminstone då det gäller teoretiska förklaringar,
herr Engberg vida närmare, nämligen Bauer i Österrike, i Wien, att revolutioner
måste ske i alla länder. Tekniken kan vara olika. Jag är övertygad örn
att det socialistiska samhället i Sverige kommer att organiseras på annat sätt
än i Ryssland, därför att dess historia är en annan, befolkningens läge en
annan, landets ekonomiska struktur en annan o. s. v. o. s. v.

Emellertid grep väl hans excellens statsministern till Ryssland såsom mitt
politiska ideal i brist på bättre. Det är så vanligt, när det talas med oss
kommunister, att Ryssland alltid köres fram. Jag försäkrar ers excellens, att
vi uppfatta sådant som brist på verkliga argument. Hans excellens statsministern
påstår, efter anförande av en del siffror, att i Sovjetunionen ha de militära
utgifterna stegrats men i Sverige lia de sjunkit. Ja, det är gott och väl,
men det förhåller sig så, ers excellens, att i Sverige äro militärutgifterna för
sista budgetåret 23 kronor per huvud och i Sovjet trots allt 8 kronor per huvud.
Det. skulle jag tro bevisar åtskilligt. För övrigt har jag icke något emot att
diskutera varför i vissa stater militärutgifterna stiga meli i andra stater sjunka.
Låt oss dock då också medräkna penningvärdets förändringar i respektive
länder, den olika utgångspunkten o. s. v. Herr Hansson och jag ha varit
inne på det kapitlet en gång ehuru skriftligt. Tror emellertid icke ers excel -

Lördagen den 14 mars e. m.

87 Nr 19.

lens, att också de stater, som under högtravande och allvarliga former pratat m^^Uav
örn avrustning, också ha ansvar för den utveckling på berörda område som skett jJrs6j.
i exempelvis Sovjetunionen. Också vårt land har ansvar för den saken. En stridsvagnar.
sak är ju 1925 års beslut, en annan sak — sistlidet års riksdag visar det — är (Fort».)
sättet att genomföra beslutet. Jag kan icke finna, så länge överallt i världen
olika regeringar kunnat konstatera, att enligt 1925 års riksdags beslut Sverige
sänkte sina militärutgifter till 107 miljoner kronor örn året — herr Hanssons
motion 1924 innebar krav på en sänkning till 84 miljoner kronor, örn jag icke
minns galet — och sedan ser att trots beslutet i stort sett icke genomförts utan
militärutgifterna stå på ungefär samma höjd som tidigare, så länge man ser
detta ute i världen, ers excellens, kan man icke gärna erkänna att vår militärbudgets
behandling skulle vara ett mönster, utan då blir resultatet det, som
man nu försöker påvisa för Rysslands vidkommande. Det borde finnas en
liten smula korrespondens mellan beslut på papperet och handling i livet. Det
finns det icke för Sveriges vidkommande. För fjärde eller femte gången konstaterar
jag, att riksdagen själv genom fjolårets tillsättande av den för riksdagens
politiska anseende förnedrande kommissionen för utredning, huru man
skulle genomföra tidigare fattade beslut, underströk detta. Tro herrarna^, som
hålla mera på den borgerliga parlamentarismen än jag, att ni skola få, så stor
respekt bland ämbetsmän och officerare och alla andra genom ett dylikt uppträdande? Hans

excellens förklarade — och jag medger gärna, att det ligger nära till
hands — att det ändå är en smula för tidigt att anföra siffrorna från Danmark,
därför att än så länge är ju dock folketingets beslut icke genomfört.
Naturligtvis kan man säga på det viset, men jag trodde icke, att den frisinnade
ledaren skulle komma att framställa en förhoppning på Danmarks första
kammares stjälpande av den folkvalda kammarens beslut. Detta var nämligen
väl innebörden i hans excellens förklaring på den punkten.

Till sist vill jag ändå, herr talman, säga ett par ord till herr Lithander, som
nu sprang sin väg. Han skulle icke tala så förfärligt högljutt örn att vi i
vårt land gå i spetsen för omsorgen örn de behövande och att det finns en ärlig
vilja hos riksdagen o. s. v. o. s. v. för att hjälpa de fattiga. Det är ganska
troligt för att icke säga säkert, att under en av de närmaste veckorna vi
här i riksdagen få se denna, vilja i handling. Inom en kort tid komma ju förslag
örn hjälp till arbetslösheten. Då få vi se, huru den svenska högern i handling
dokumenterar sin vilja att hjälpa de arbetslösa.

Herr talman, jag har avsiktligt sökt få en debatt till stånd i denna fråga,
därför att det är högt på tiden, att allmänhetens uppmärksamhet fästes på riksdagens
sätt att år efter år bevilja miljonanslag till militärväsendet, samtidigt
som årtiondens krav på sociala reformer år efter år skjutas undan i utredningens
kvarnar. Här måste mobiliseras ute i landet en masstämning mot den
riksdag, som handlar på ett dylikt sätt. Var är sjukförsäkringen? Var är
moderskapsskyddet? Var är ålderdomsförsäkringen? Var är arbetslöshetsförsäkringen?
De äro alltjämt i utredningens kvarnar, där dessa frågor icke
skola lösas, eller också ligga de på kammarens bord i förvanskat skick. Jag
är övertygad örn att också många av herrarna — övertygad, jag ber örn ursäkt,
jag vet — i korridorerna och i ingångarna säga: »Det här går icke

längre.» Det vore riktigare av er att stiga upp och säga här i denna kammare^,
att ni ha den uppfattningen, att ni ha vår övertygelse, att det icke går längre på
detta sätt. Har verkligen Sverige ett militärpolitiskt så utsatt läge, att det
behöver bevilja militärutgifter så stora, att landet blir nummer två bland
världens militärstater? För Sverige en imperialistisk politik? Eller vad är anledningen
till de höga militärutgifterna? Huru vill man förklara saken? Hans
excellens förklarade, att år efter år sjunka utgifterna. Ja. bland annat se vi i

Nr 19. 88

Lördagen den 14 mars e. m.

ukhåll behandlingen av denna fråga, huru mycket de sjunka. De sjunka med

och försök mai tv3r fjöner kronor, hans excellens, från årets militära budget till

stridsvagnar, nästa års budget, som börjar den 1 juli. Huru många, år skola vi med den takten
(Fort*.) hålla på, tills vi komma ned till 107 miljoner kronor, det som förklaras vara innebörden
av 1925 års beslut? Alla, som tala örn avrustning, böra förstå, att
man måste sätta handling bakom orden. Jag tvivlar på möjligheten av en
helt genomförd nationellt isolerad avrustning. Men synnerligen kraftigt kan
vi sänka militärutgifterna. Men än en gång måste också /o/Ärepresentanterna
överväga innan de så genomföra avrustningsproblemet att de ersätta den allmänna
värnplikten med en värvad armé. Detta skulle nämligen blott innebära
skapandet av vita garden på statens bekostnad, och en dylik väg vilja allra
minst vi kommunister vara med örn.

Vi kommunister lia gjort försök att här i riksdagen få ett principiellt uttalande
för internationell avrustning. Riksdagen har avböjt detta. Den kommer
att i dag gå emot också den nationella avrustningen, ja nedrustningen.
Då måste man, herr talman, säga, att nu får det vara nog. Folket måste mobiliseras
mot riksdagen, örn den icke ändrar mening i detta avseende. Det är för
övrigt icke blott otäcka bolsjeviker, som säga detta. Vi befinna oss i ett mycket
gott följe. Lord Grey i England och Englands nuvarande utrikesminister,
en internationellt känd socialdemokrat, ha just i denna fråga ställt parollen:
mobilisera folken mot regeringarna för avrustning! Herr Henderson har
t- o. m. sagt: Blott folken vilja, skola regeringarna snart genomföra avrust ningen.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Om herr Kilbom uppträtt med

lite mindre later, skulle jag icke gjort vad jag nu ämnar göra. Han har under
mycket stora försäkringar om sin ärlighet sökt övertyga oss örn anledningen
till att han mitt i behandlingen av statsutskottets utlåtande över fjärde huvudtiteln
öppnar denna principdebatt, som lämpligen borde ha kommit i början av
denna behandling. Han försäkrade, att han gjorde detta på grund av anmärkningar
mot tidigare förfarande. Och nu kommer han, sedan vi beviljat åtskilliga
tiotal miljoner, sedan vi beviljat anslag till förvaltning, sedan vi beviljat
anslag till de värnpliktiga, sedan vi beviljat anslag till officerare, underofficerare
och stamanställda, sedan vi beviljat anslag till övningar, då kommer han
på en liten punkt, som gäller 50,000 kronor, och tar upp en principdebatt och
detta gör han på grund av vissa angivna skäl. Hur var det. herr Kilbom, kom
icke herr Kilbom för sent? Jag har konstaterat herr Kilboms frånvaro vid
två eller tre voteringar, som vi haft i afton. Jag tycker, att när man uppträder
med sådana later, skall man åtminstone infinna sig, när skådespelet
skall börja.

Herr Kilbom har här talat örn 1925 års beslut. Jag har praktiskt taget
varenda riksdag sedan år 1925 reagerat mot den okunnighet, som gång efter
annan kommer till synes här i riksdagen rörande innebörden av detta beslut.
Och jag trodde, att någon gång skulle representanterna för svenska folket
gitta taga reda på vad de 1925 varit med örn. Herr Kilbom säger, att vi gingo
ut ifrån att komma ned till en budget på 107 miljoner kronor. Siffran är icke
exakt, därför att dessa 107 miljoner äro en siffra, som vi kommit fram till genom
genomsnittsberäkningar och egentligen skall 1925 års försvarsordning efter
genomförandet icke kosta 107 miljoner kronor. Men låt oss taga dessa 107
miljoner kronor såsom en utgångspunkt och se till, huru beslutet blivit realiserat.
Varenda riksdagsman vet icke men borde veta, att 1925 års beslut
icke innefattade utgifterna för dyrtidstillägg. Det meddelades uttryckligen,
att dessa voro ställda utanför beräkningarna. De äro upptagna i årets budget
på fjärde huvudtiteln med 5,300,000 kronor. Varenda riksdagsman vet icke

Lördagen den 14 mars e. m.

89 Nr 19.

meli borde veta, att man år 1925 förklarade, att man endast successivt kunde
komma ned till den siffra, som slutligen skulle representera kostnadsramen,
och att man framför allt under övergångsåren hade betydande utgifter för de
anställda, som överförts på övergångsstat. Övergångsstatsavlöningarna uppgå
i årets budget till 7,850,000 kronor. Varenda riksdagsman vet icke men
borde veta, att riksdagen år 1927 fattade ett särskilt beslut i en från 1925 öppen
fråga, nämligen örn ersättningsbyggnad till flottan, och att det beslutet
innebar en utökning av det år 1925 beräknade anslaget på 4 miljoner kronor.
Tar jag enbart dessa poster, får jag en summa utgifter av 17 miljoner kronor,
som naturligtvis skall tilläggas den summa, som beräknats såsom 1925 års
kostnadsram, intill dess vi hinna avveckla dyrtidstilläggen och övergångsstatsavlöningarna.
Örn man nu tager herr Kilboms utgångssiffra, skulle vi
alltså normalt ha en budget på 124 miljoner kronor. Vi ha en budget på 131
miljoner kronor. Jag skulle kunna fortsätta och förklara åtskilliga av de 7
miljoner, som skilja, men jag skall nöja mig med att säga, att även örn vi räknat
fel på 7 miljoner kronor i en budget på över 100 miljoner kronor år 1925,
så tyckeo- jag icke, att det är så förfärligt mycket. Nu gjorde vi det icke.''
Det finns förklaringar till dessa förhållanden, som avgivits vid många tillfällen.

Jag har nämnt detta blott för att ställa den höge anklagaren inför det generande
faktum, att han icke tagit reda på den sak, han här talat om. Om han
hade gjort det, skulle han kanske ha dunkat litet mindre i pulpeten, när han
talade örn det sabotage, -som utövats mot 1925 års härordning. Det är mycket
möjligt, att man på militärt håll icke visat det intresse för genomförandet av
1925 års beslut, som man kunnat visa. och som borde kunnat visas redan ur
den synpunkten, att militärerna äro de enda, som till sist. när man har att
röra sig inom en bestämd ram, kunna för de pengar, som ges ut, få ut det
n37ttigaste. Men å andra sidan får jag säga. att det finns ingen grundad anledning,
att rikta en anklagelse av den art, som herr Kilbom gjort, så länge
som han icke kan bevisa, att det finns en större lucka mellan 1925 års beslut
och de faktiska utgifterna. Vill man icke vidhålla, att beslutet av år 1925
avsågs att successivt genomföras, då kan man deklamera såsom herr Kilbom,
men tar man reda på vad avsikten var, får man också undersöka, huru denna
successivitet sker. Vi ha icke kommit ned något alls, sade herr Kilbom.
I regel brukar man röra sig med felaktiga siffror även när det gäller
besparingarna, men ett faktum är att den utgångspunkt, som vi ha till jämförelse,
är — örn man nu tar de verkliga utgifterna — en budget på 156 ä 158
miljoner kronor, och att vi alltså gjort faktiska besparingar genom 1925 års
beslut, utgörande 25 kanske 30 miljoner kronor. Vi ha en awecklingssiffra.
som efter hand som de överförda officerarna och underofficerarna gå ifrån övergångsstaten
och bli pensionärer, betyder en ytterligare minskning på 10 miljoner
kronor. Sedan återstår det att se till, örn vi kunna komma ned i en snabbare
takt. Jag skulle kunna tro, att man kan på vissa punkter göra vissa besparingar,
men så betydande kunna de ej bli. då man icke kan rubba på övergångsstatsavlöningarna
och dyrtidstilläggen och sådant. Man bör emellertid
ju förr dess hellre upphöra att röra sig med falska siffror, när det gäller 1925
års beslut.

Det är sedan en annan sak, herr talman, örn man anser, att utgifterna i och
lör sig äro för höga. Herr Kilbom menar naturligtvis icke att en stat på 107
miljoner kronor är någon idealbudget. Herr Kilbom menar naturligtvis icke.
att en budget på 84 miljoner kronor är det. Herr Kilbom vill gå mycket längre
ner. Alldeles oavsett vad vi beslutade 1925 kommer herr Kilbom från sin utgångspunkt
att kritisera utgifterna för militära ändamål. Jag skall icke taga
upp en diskussion med honom örn detta. Jag tycker själv, att vi ha för stora

Äng.

underhall ao
och försök med
stridsvagnar.
(Forts.)

Nr 19. 90

Lördagen den 14 mars e. m.

Äng.

underhåll av
och försök med
stridsvagnar.
(Forts.)

militära utgifter, för stora i förhållande till vår budget i övrigt, men jag kan
därför icke vara med örn den sortens förfalskning, som i hast förvandlar vårt
iand till det i militärt avseende värst rustade landet i världen. Det är rena galenskapen
att göra ett sådant påstående. Var och en kan ju här göra jämförelser,
mellan Sveriges möjlighet att ställa upp en fredsstyrka, som kan mobiliseras
i krigsfall, och vad andra länder kunna åstadkomma i det avseendet. Han
skall snart finna, att när det gäller de militära rustningarna kommer Sverige
mycket långt ned på rangskalan. Det kan sägas, att då är vårt försvar mycket
dyrare i förhållande till sin omfattning än andra länders försvar. Varpå
beror detta? Vi ha byggt mycket bättre kaserner än någon annan stat. Vi
hava ett underhåll till våra värnpliktiga, som är betydligt bättre än många
av de stor ländernas. Vi lia vissa anspråk här i Sverige, som göra sig gällande
även när det gäller dem, som vi taga ut till militärtjänst, och detta gör, att
våra utgifter per huvud faktiskt måste bli högre. Jag kan icke tänka mig.
att herr Kilbom skulle vilja rekommendera, att vi skulle sätta våra anställda
i samma läge som de ha i Frankrike, som de ha i Ryssland eller praktiskt
taget i vilken annan stat som helst. I den mån våra utgifter äro höga därför
att vi äro relativt liberala mot de anställda, kan detta väl knappast från
herr Kilboms utgångspunkt kritiseras. Säkert är, att gör man en jämförelse
mellan de militära styrkorna hos oss och andra länder, även örn man gör denna
jämförelse med hänsyn till ländernas olika storlek och folkmängd, skall
man säkerligen nödgas slänga över bord påståendet, att Sverige tillhör de värst
rustade och man skall kanske skämmas för att upprepa, att Sveriges rustningar
vittna örn att vi ha imperialistiska avsikter. Herr Kilbom, kunna vi icke
slippa det jollret i den svenska riksdagen? När nu herr Kilbom ändå är utesluten
från Moskva, så kan han väl lägga sig till med ett språk, som bättre
rimmar till våra förhållanden. Det är ju icke nödvändigt för honom att hålla
sig till den gamla katekesen, när han icke längre får något för det.

Vad beträffar sammanhanget mellan den föreliggande budgeten och fjolårets
beslut örn en utredning, så gör sig herr Kilbom återigen skyldig till en
fullkomligt falsk framställning. Riksdagen har icke beslutat någon ny nedrustning.
Riksdagen har icke beslutat avrustning. Riksdagen har beslutat,
att vi skola utreda även den frågan, liksom riksdagen har beslutat, att vi skola
utreda vad ett militärt effektivare försvar än det nuvarande möjligen kan
kosta och hur det skall se ut. Riksdagen har alltså lagt alla de frågor, som
ha sammanhang med detta, hos utredningen. Det är uppenbart, att innan denna
utredning är verkställd, måste 1925 års beslut fullföljas. Man kan icke
på en regering ställa kravet, att den skall realisera ett beslut, som icke finns,
att den därför att riksdagen har beslutat en utredning även örn nedrustning
skall genast känna sig skyldig att eliminera fjärde huvudtiteln från statsbudgeten.
Det bör ju ändå vara något vett i vad man presterar i andra kammaren.

Herr Kilbom ställde en direkt fråga till mig, när socialdemokraterna ämnade
träda in för internationell nedrustning. Herr Kilbom deklarerade i ett
senare anförande, att han själv icke trodde på den isolerade svenska avrustningen
utan hade den uppfattningen, att skall överhuvud taget vårt land kunna
nedrusta, kunna avrusta, så måste det vara på internationell grund. Det
är rätt värdefullt, örn det nu överhuvud taget betyder något vad herr Kilbom
säger, att konstatera detta uttalande. Jag skall icke yttra mig örn vad jag
tänker själv på den punkten. Vi hålla på att utreda även frågan örn en isolerad
svensk avrustning eller nedrustning, vad ni vilja kalla det. Men så mycket
kan jag säga, att den svenska socialdemokratien redan på den tiden, då
herr Kilbom ännu var kvar i fadershuset, var inriktad på ett arbete för en
internationell nedrustning och avrustning, att detta arbete ha vi oförtröttat

Lördagen den 14 mars e. m. 9 1

fortsatt, medan herr Kilbom gjort sina utflykter och snedsprång. Den svenska
socialdemokratien står nu som alltid samman med den socialistiska internationalen
i arbetet för en internationell nedrustning. Ingen skall hellre än
vi svenska socialdemokrater, ja, jag tror jag kan säga än socialdemokraterna
över hela världen och jag hoppas jag kan säga än det svenska folket, se att
den allmänna nedrustningskonferens, som samlats den 2 februari i Genéve, skall
visa sig mäktig att så samla viljorna, att arbetet på en internationell nedrustning
verkligen kan giva resultat. Det finns många av mina partivänner, som
mena, att vi kunna icke invänta den stunden, som mena, att vårt läge liksom
Danmarks mycket väl kan medge att vi, oavsett vad som händer internationellt,
kunna gå till ytterligare nedrustning eller avrustning. Jag är övertygad om
att även de skulle med största glädje hälsa, örn vi överhuvud taget icke behövde
diskutera Sveriges isolerade uppträdande, utan örn Sverige kunde förbli ett
led i det stora internationella strävandet till en avveckling av militarismen.
Hade herr Kilbom i detta stycke haft litet bättre reda på sig, skulle han där
också vetat, att vad han sade var oriktigt, och att hans fråga var onödig. Den
svenska socialdemokratien har alltid strävat efter en internationell avrustning.
Den svenska socialdemokratien har deltagit i detta arbete med större
iver de senare åren än någonsin.

Herr Kilbom sade: Vi anvisade en utväg för Sverige att stödja nedrustningen,
men riksdagen avböjde den. Kan det icke vara slut med den humbugen?
Riksdagen har icke avböjt, att Sveriges representanter skulle träda in för en
internationell nedrustning. När konstitutionsutskottet yrkade avslag på förslaget
örn att ge våra representanter i Genéve direktiv att stödja de ryska förslagen,
så skedde det med den uttryckliga motiveringen, att våra representanter
i Genéve redan tidigare hade klara instruktioner att i Genéve understödja
varje förslag, som kunde föra oss framåt på vägen till den allmänna internationella
nedrustningen. Sverige behöver icke lära i detta avseende av Sovjetryssland.
Sverige var framme före Sovjetryssland. Vi behöva inga direktiv
att gå i ryskt ledband. Vi ha redan genom vår regerings instruktioner
till våra ombud klart angivit, att vårt svenska folk vill efter måttet av sina
krafter medverka till den internationella avrustningen. Det är det faktum,
som också belyser den Sveriges fredsvilja, som herr Kilbom försökte kompromettera.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Jag vet ju icke, örn anledningen

till att herr Kilbom först på denna punkt satte in med en stor principdebatt
var den, att han var rädd för herr Törnkvist i Karlskrona, eller örn det var
den, som herr Per Albin Hansson nu angav, men ett faktum är, att herr Kilbom
tycks ha låtit lura sig av kantrubriken. Han tror tydligen, att detta är
något fullkomligt nytt, och han tycker det är orimligt, att vi skola börja på med
något nytt, när vi år 1925 beslutade en revision av härordningen. Om herr
Kilbom gjort sig närmare underrättad om saken, skulle han ha funnit, att år
1925 beslutades en stridsvagnsbataljon, och skall det finnas någon förnuftig
mening med densamma, måste den väl också lia vagnar. 50,000 kronor ha årligen
utgått till dessa försök och underhåll av stridsvagnar, så att det gäller
icke heller något nytt, som herr Kilbom gjorde gällande.

Herr Kilbom sade, att Sovjetryssland icke längre var någon mönsterstat för
honom. Det är ju en ganska märklig upplysning, och den tyder på att sedan
han definitivt blivit utdriven ur sovjetparadiset, han gjorde så sent som i fjol
energiskt motstånd mot utdrivningen, så tycker han icke örn Sovjetryssland
längre. Ja. vad säde räven örn de sura rönnbären?

Nr 19.

Äng.

underhåll av
och försök med
stridsvagnar.
(Förta.)

Nr 19. 92

Lördagen den 14 mars e. m.

,Arfi'' Nu vet jag icke vad det är för slags matematik, som herr Kilbom använder,
och försök med det matte icke vara den gamla hederliga Pilstrandska. Han säde, att mi stridsvagnar.

litärutgifterna skulle motsvara 8 kronor per invånare i Ryssland. Nu har det
(Pert».) europeiska Ryssland ungefär 140 miljoner invånare. Om man räknar med
1,800 miljoner tschervonets eller rubel och multiplicerar dem med två för att
förvandla beloppet till kronor, så blir nu den samlade utgiften fördelad på
140 miljoner invånare en siffra, som närmar sig vår per huvud. Hur många
människor som finnas på de asiatiska stepperna veta sannerligen icke de styrande
i Ryssland själva och sålunda icke heller herr Kilbom, förmodar jag,
vadan dessa sovjetundersåtar icke böra tagas med i dessa kalkyler.

Vad som tyder på att herr Kilbom är alldeles för sent ute med denna principdebatt,
som han satte in på punkten »vapen och ammunition», är att det här
ju endast gäller ett litet restanslag på 50,000 kronor. För ungefär en månad
sedan beviljades huvudanslaget under denna rubrik med 4,514,000 kronor. Då
satte herr Kilbom icke alls in någon principdebatt. De 4,514,000 kronorna
tyckte han icke var något att bråka örn, men dessa 50,000 kronor, som han tror
är något alldeles nytt, håller han ett förskräckligt leverne örn.

Herr Kilbom vill vädja till hela svenska folket. Och jag förmodar, att så
pass mycket av sovjet-bolsjevik sitter kvar hos honom, att till svenska folket
räknar han endast dem, som äro bolsjeviker. Gjorde han icke det, skulle han
väl omöjligen så tvärsäkert kunna påstå, att resultatet av en folkomröstning
skulle bli, att herr Kilbom vann en lysande viktoria. Jag undrar, örn det
svenska folket i sin helhet och icke enbart Politikens läsare, skulle rösta om
vem som vore Sveriges populäraste Kalle, örn resultatet skulle bli lika smickrande
för herr Karl Kilbom som den sedan verkställda omröstningens.

Jag ber att få yrka bifall till den föredragna punkten.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag föranleddes att begära

ordet, då herr Kilbom behagade apostrofera mig. Jag fann det förvånansvärt,
att han just vid punkten 40 :o lade upp ett anförande av den beskaffenhet, som
han gjorde, men sedan jag begärde ordet har jag fått förklaringen till detta
egendomliga beteende, en förklaring som är tillräckligt tydlig. Samtidigt som
denna förklaring lämnades från talarstolen fick jag en lapp tillstucken mig,
på vilken stod, att under voteringen örn skytteanslaget voro endast tre bolsjeviker
närvarande i kammaren. Det torde ju tyda på att det var något annat
än en beräknad plan att anknyta en principdebatt till just denna punkt.

Herr Kilboms förklaring var emellertid den, att jag skulle på något sätt -—
han använder sig av den där anmärkningsvärda metoden att polemisera —
lia irriterat honom och hans parti under tidigare riksdagar eller mellan riksdagarna,
då herrarna lia yrkat avslag på hela huvudtiteln. Ja, jag blev verkligen
litet glad inombords över den bekännelsen, därför att det synes mig ju
vittna örn att herrarna trots allt äro litet bildbara. Man borde ju kunna förstå,
att man icke kan yrka avslag på en hel huvudtitel på detta sätt, som innefattar
miljonanslag, som utgå i arbetslöner, när man samtidigt från bolsjevikiskt håll
väckt motioner örn förbättrade arbetslöner, semesterbestämmelser o. s. v., o. s. v.
Innan man kommer till sådana punkter, så behagar emellertid partiet i kammaren
stiga upp och yrka avslag på alltsammans. Deli, som har litet vett och förstånd
örn hur ärenden skola behandlas, kan ju icke räkna på att med ett sådant
uppträdande bliva tagen på allvar. Skulle riksdagen mot förmodan godkänna
ett yrkande örn avslag, så skulle det ju inte finnas någon möjlighet kvar att
förbättra deras ställning, som man i övertygelse örn att riksdagen icke avslår
hela huvudtiteln sedermera vill förbättra ställningen för. Herr Kilbom använde
ju kraftiga uttryck. Han använde ordet bluff i ett sammanhang, där

Lördagen den 14 mars e. m.

93 Nr 19.

detta ord såvitt jag- kunde förstå icke träffade prick, men i ett fall som det
nu omtalade kan det icke vara något annat än bluff. Att slikt avslöjas, att
man talar örn både för kammaren oell flera, att en sådan politik icke kan vara
ägnad att gagna dem. man vill hjälpa till förbättrade avlöningar etc., att man
talar örn detta, det är ju icke mer än riktigt. Man måste ju förstå, att en sådan
politik kan icke gagna dem.

Jag skall icke lägga mig i principdebatten. Jag vill endast helt kort säga,
att jag har känt herr Kilbom under ganska många år, och herr Kilbom har

alltid varit en orolig ande. Hans orolighet har omöjliggjort för honom att

inom svensk arbetarklass vinna något särskilt gehör. Han står i dag som partiledare
i spetsen för en ganska liten grupp inom svensk arbetarklass. Han har
varit borta 14 år från den rörelse där han ursprungligen knöt an, och efter dessa
14 år står han mycket isolerad. Med vad rätt kan han i kammaren på det

sättet behandla socialdemokraterna, som han gör, och framställa sig som den

enda riktige representanten för svensk arbetarklass? Det är självfallet, att
även vi andra känna svenska arbetarklassen och känna den kanske ännu bättre.
1 i behöva icke stillatigande taga emot vilka invektiv som helst från herr Kilboms
sida, ty herr Kilbom har genom sitt arbete och sin verksamhet givit sig
själv ganska dåligt betyg.

Jag ber. herr talman, att få yrka bifall till den föredragna punkten.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag har många gånger, herr talman, speku lerat

över problemet, varför liberalismen i Sverige så hastigt förintades. År
1911 minnas ni. att den segrade med pukor och trumpeter. För några år sedan
satt jag uppe på läktaren och hörde, hur herr Edén sjöng liberalismens svanesång
i svensk politik. Då jag nyss hörde herr Jönsson i Revinge tala, då slog
det mig ögonblickligen, att denna sorts liberalism ifråga örn politiskt tänkande
och politisk talekonst och politisk argumentation måhända är förklaringen till
varför liberalismen icke längre spelar någon roll i svensk politik. Var det
nämligen icke, mina herrar, höjden av politisk djupsinnighet, vyer och perspektiv
ur liberala synpunkter, som herr Jönsson nyss gav oss?

Herr Jönsson meddelade oss, att Sovjetunionen hade ett invånarantal av 140
miljoner människor. Herr Jönsson är som vanligt uppenbarligen efter sin tid.
Emellertid överlåter jag till herr Jönsson, den store politiske tänkaren, att
diskutera frågan örn Sovjetunionens invånarantal resp. militärutgifter med den
av Nationernas förbund årligen utgivna handboken över militära förhållanden.
Jag försäkrar herr Jönsson, att hans politiska djupsinnighet skulle icke på
något sätt taga skada av att han tog och tittade på den ett tag. När han läst
Lien. kunna vi diskutera. Då finns det en möjlighet att komma överens, därför
att herr Jönsson kanhända då är en liten smula kunnigare på dessa områden.

Herr Jonsson sade också, att för en manad sedan behandlade vi här några
miljonanslag till vapen och ammunition, men då teg herr Kilbom. Ja, det är
en ny förklaring till att liberalismen förlorat sin betydelse i svensk politik,
nämligen att den uppenbarligen har sovit, ty det förekom en debatt också den
gången i riksdagens andra kammare till följe ett principiellt avslagsyrkande
från kommunistiska gruppens sida.

Vad nu beträffar herr Törnkvist och hans meddelande till andra kammaren,
att jag är en orolig ande, så är det ju i denna kammare en fruktansvärd förolämpning.
Skulle jag emellertid välja mellan att vara en så »rolig» ande.
d. v. s. det norska och danska uttrycket för kyrkogårdens lugn, som herr Törnkvist
är, och att vara en orolig ande, då väljer jag det sistnämnda. För övrigt
tycker jag icke man skall tala så mycket örn en orolig ande i politiskt avseende,
då man börjat som den klaraste antiparlamentariker och ungsocialist och slutar
sorn —-----. Jag måste sätta några tankstreck, herr Törnkvist.

Äng.

underhåll av
och försök med
stridsvagnar.

(Fort».)

Pir 19. 94

Lördagen den 14 mars e. m.

Herr Per Albin Hansson hade upptäckt, att jag kommit för sent till denna
oc.hf&rsök med debatt. Nåja. om det vore sant, så är det som bekant ett ordspråk, som säger.
stridsvagnar, att det är bättre att komma för sent än att inte komma alls.

(Fort*.) Emellertid visste jag mycket väl, att jag icke skulle framställa ett principiellt
avslagsyrkande på någon annan punkt än den, som avser anslag till vapen
och ammunition. Och till det kom jag ju i god tid.

Till saken, mina herrar! Vi lia fått en för många säkerligen tämligen överraskande
upplysning, och jag undrar, vad kammarens socialdemokratiska isolerade
avrustningsvänner säga därom, att försvarskommissionens ordförande
nyss lyfte en liten smula på förlåten till resultaten av försvarskommissionens
arbete. Han sade, att man på vissa punkter möjligen kan göra smärre bespa
ringar i nuvarande försvarsbudget, men icke mera. Upplysningen är dyrbar,
och vi skola taga fasta på den. Hen då skall jag ställa den frågan: varför
sitter herr Vennerström och herr Elof Lindberg i Umeå i försvarskommissionen?
De och deras vänner vilja tydligen till varje pris uppehålla den uppfattningen
hos allmänheten, att den isolerade avrustningen kommer att på allvar undersökas.
Herr Hanssons upplysning innebär dock, att det på sin höjd kan bli
fråga örn vissa smärre besparingar på den nuvarande militärbudgeten som resultat
av försvarskommissionens arbete.

Herr Hansson höll, jag tror för tredje gången i ordningen, sedan 1925 års
beslut fattades, en föreläsning för oss om vad beslutet innebär. Jag tager
gärna på mig alla dessa förebråelser för att ingenting ha förstått av 1925 års
beslut, men vad säga kammarens övriga ledamöter örn denna skolmästarförklaring
och upplysning om, att ni icke veta, vad ni beslöto 1925. Jag skulle
dock vilja fråga: när i alla de agitationsföredrag, som herrarna höllö runt omkring
i landet angående innebörden av 1925 års beslut, innan det fattades, det
utlades så, att resultatet skulle bli 107 miljoner kronor till försvarsutgifterna.
för att icke tala örn valrörelsen före 1924, då det talades örn 84 miljoner kronor,
vad säges då örn herr Hanssons upplysningar i dag. Nu säger herr Hansson,
att det var meningen, att det skulle vara 107 miljoner kronor i genomsnitt.
På vilken tidrymd? På 10 år? Perioden 1926—1936 alltså. Var så goda.
mina herrar, och tag årets statsverksproposition och räkna ut, örn genomsnittet
av militärutgifterna även med hänsyn till dyrtidstillägg och det beslut, som
fattades i fråga om flottan 1926, kommer att bli 107 miljoner kronor. Såvitt
jag fattade herr Hansson rätt, kommer det att bli 124 miljoner kronor. Jag
tror, att den angivna summan högst avsevärt kommer att överskridas.

Man söker nu förklara — i den bestämda form, det skedde i dag är det dock
första gången, det sker — den höga militärbudgeten med en hänvisning till våra
anställdas bättre behandling, de bättre kasernerna, den bättre dagavlöningen
för de värnpliktiga, det bättre kosthållet o. s. v. Ja, det är ju möjligt, att kasernerna
äro bättre än i Frankrike, men jag vill hemställa till herr Hansson
som ordförande i försvarskommissionen att bevisa, att kosthållet är bättre än :
Frankrike. Jag tillåter mig tills vidare — jag skall på en annan punkt lägga
bevis för saken — nu bestrida den uppgiftens riktighet. Kosthållet för de
värnpliktiga är sämre i Sverige än i Frankrike och säkerligen icke bättre än
i många andra länder. För övrigt är det en rätt intressant upplysning att se.
hur man motiverar den nuvarande militärbudgetens höjd med att de värnpliktiga
och de anställda ha det så ofantligt mycket bättre. Det är alltså behandlingen
av de lägre grupperna inom militärväsendet, som är orsaken till att
militärutgifterna äro så stora. Jag är rädd för att herr Hansson icke kommer
att få något vidare instämmande på den punkten.

Till sist, mina herrar, förklarade herr Hansson, och han försökte bevisa det
i den mera siffermässiga delen av sitt anförande, att vi företagit en nedrustning.
Men innan han kom in på en förklaring om den socialdemokratiska inställnin -

Lördagen den 14 mars e. m.

95 Nr 19.

gen till den internationella avrustningen, sade herr Hansson, att riksdagen icke Awhar
beslutat nedrustning. Alltså i ena fallet säger man, att en nedrustning *?%£££
skett, i andra fallet förklarar man, att riksdagen visst icke beslutat någon ned- ™tndsmgnar.
rustning. Jag förstår icke dessa motsägelser. (Fora.)

Vad beträffar herr Hanssons förklaring om den svenska socialdemokratiens
ståndpunkt både på den tid, då jag tillhörde den, och senare till den internationella
avrustningen, skall jag be att få ställa den frågan: Vilken del av den
svenska socialdemokratien talar herr Hansson örn? Örn det är herr Hansson
en hemlighet, skulle jag måhända kunna avslöja för honom, att till och med i
den agitation, som pågår här i Stockholm för valen på torsdagen, framträder
det klart tvenne fraktioner inom den svenska socialdemokratien. Måhända kan
han i det avseendet — jag skall gärna stå till tjänst med upplysningar — få
rapporter från exempelvis södra förstäderna. Och nyligen förklarade ju herr
Engberg, att han icke alls tror på den internationella avrustningen. Emellertid,
jag tror visst, herr Hansson, att den svenska socialdemokratien i sitt
program o. s. v. går in för avrustning. Vid många tillfällen förklarar dock
den svenska socialdemokratiens officiella ledare, att de icke tro på möjligheten
att nu avrusta, att de hålla på det s. k. fosterlandsförsvaret o. s. v., och'' de
handla därefter.

Jag hade icke väntat mig, att tyngdpunkten i denna debatt skulle ligga mellan
oss och socialdemokraterna. Det är herr Hansson, som har förlagt tyngdpunkten
hit. Jag trodde, att tyngdpunkten skulle ligga på annat håll. Är det
så, att herrarna verkligen på allvar vilja gå in för en ordentligt uttryckt avrustnings
vilja nere i Genéve, då kan jag icke förstå, vad man har emot, att
riksdagen —- den har ju dock icke sagt sin mening — vid sidan av regeringen
och utrikesnämnden skulle få göra ett principuttalande för internationell avrustning
ännu. Det har ju dock icke varit fråga örn att binda någon vid detaljerna
i ett ryskt avrustningsförslag. Det har varit fråga om att riksdagen
skulle tillkännagiva en principiell mening. Det har också herr Hansson varit
med om att yrka avslag på. Det kan jag icke tolka på något annat sätt, än
att antingen vill han icke avrustning eller också anser han, att ett dylikt uttalande^
skall förbehållas regeringen och utrikesnämnden — ett högst underligt
sätt i så fall att giva folkrepresentationen tillfälle att säga sin mening i ett för
landet synnerligen viktigt avseende!

^ Det var till sist ett kapitel, som herr Hansson alldeles glömde bort att gå in
på i sitt anförande men som dock borde legat en folkets representant närmast.

Det var mina små frågor: tror man, att det överhuvud taget finns möjlighet att
ordentligt lösa socialförsäkringsproblemet, så länge man icke i praktisk handling
visar sin vilja att skära ned försvarsbudgeten? Det fingo vi icke svar på.

Det uteblivna svaret är kanske svar nog.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
framställt propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, dels ock på avslag därå, biföll kammaren utskottets hemställan.

Härpå föredrogs punkten Al, angående anslag för försök med infanterikano- Äng.försök
ner. Därvid yttrade: med infanteri kanoner.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Här har jag, herr talman, allenast velat ut tala,

som min personliga mening, att riksdagen kunnat bli befriad från denna
utgift på 80,000 kronor, utan att ändamålet åsidosattes. Jag har den meningen
ensam, och därför får jag givetvis anse, att jag är hopplöst förlorad i ett försök
till tvekamp örn de 80,000 kronorna. Men örn man hade gjort ett allvarligt
försök att ur det stora engångsanslaget för anskaffning av artillerimateriel
från 1925, på vilket det årligen utgår ett belopp av nära 2 miljoner kronor''—

Nr 19. 96

Lördagen den 14 mars e. m.

Äng. försök
med infanterikanoner.

(Fort».)

1,900,000 kronor och något litet till — så borde man väl kunnat foga in i detta
anslag ett krav på vad som kunde behövas för att utföra försök med infanterikanoner.
Det hade varit tacknämligt både med hänsyn till önskvärdheten av
att fjärde huvudtiteln varit 80,000 kronor mindre och med hänsyn till just vad
som i annat sammanhang på huvudtiteln säges örn försvarskommissionens arbete.
Om man svarar, att just försvarskommissionen kunde för sitt arbete behöva
ett sådant försök och en sådan utexperimentering, så har jag räknat med
detta och tänkt mig möjligheten, att man av det förut nämnda anslaget skulle
kunna taga ut dessa 80,000 kronor.

Jag kan, herr talman, då jag uppenbarligen anser det hopplöst att göra ett
försök med en votering, icke framställa något yrkande. Jag har bara velat
säga detta.

Herr Holmgren: Herr talman! Som försvarsministern i statsverkspropo sitionen

framhåller, skall frågan örn arméns beväpning läggas under omprövning
av försvarskommissionen. Under sådana omständigheter är det självfallet,
att det för kommissionen måste bli av allra största betydelse att på grundval
av erfarenheter från utförda försök taga ställning till denna fråga, som i
de flesta moderna arméer betraktas som ofrånkomlig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan på denna
punkt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 42.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 43.

Lades till handlingarna.

Punkterna 44—46.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47.

Lades till handlingarna.

Punkterna 48—53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54.

Lades till handlingarna.

Punkterna 55 och 56.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57.

Lades till handlingarna.

Punkten 58.

Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 14 mars e. m.

07 Nr 19.

Punkten 59, angående semester åt vid lantföTSvaret anställda arbetare. Äng.

Under punkten 67 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit ianiförSvaret
riksdagen att upptaga ordinarie förslagsanslaget till semester åt vid lantför- anställda
svaret anställda arbetare med oförändrat belopp, 160,000 kronor. arbetare.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Andersson i Stockholm väckt motion, nr 255, vari föreslagits,
att riksdagen vid behandling av anslagen till semester åt arbetare vid armén,
marinen och flygvapnet måtte besluta, att semester skulle tilldelas dessa
arbetare efter de grunder, som gällde för extraordinarie befattningshavare vid
samma verk.

Utskottet hemställde,

a) att ovanberörda motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;
och

b) att riksdagen måtte i riksstaten för budgetåret 1931/1932 upptaga ordinarie
förslagsanslaget till semester åt vid lantförsvaret anställda arbetare med
oförändrat belopp, 160,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Andersson i Stockholm: Ja, herr talman, det har tidigare i den nyss
förda debatten här sagts, att det skulle ligga någon inkonsekvens eller till och
med humbug i att de, som anse, att militärväsendet bör avskaffas, ändå yrka
på förbättring för arbetarna vid försvarsväsendets arbetsplatser. Jag anser
mig icke böra blanda mig i denna debatt, men då det gäller en sådan speciell
fråga som denna vill jag deklarera, att jag har den uppfattningen, att så länge
det finns arbetare sysselsatta vid försvarsväsendet, skola vi verka för att villkoren
för dem bli så goda som möjligt. Är det så, att militärväsendet avskaffas,
få dessa arbetare ägna sig åt annan verksamhet, i den mån sådan kan beredas
dem, och i annat fall är det statens plikt att sörja för deras uppehälle,
liksom man på ett så utomordentligt sätt sörjt för de militärer, som visat sig
överflödiga. Konsekvenserna av én sådan ståndpunkt, som herr Törnkvist deklarerade,
skulle bli, att den, som vill verka för bättre förhållanden för hospitals-
och fångvårdspersonal, måste lägga energi i att det blir så många dårar
och brottslingar som möjligt här i landet. Är det så, att herr Törnkvist vill
driva en sådan verksamhet, må det ske för hans räkning. Vi hålla före, att vi
företräda en förnuftig ståndpunkt i principfrågan och i sakfrågan. Dit hör
också att, när det finns arbetare anställda vid militära arbetsplatser, verka för
goda villkor för deras vidkommande.

När det gäller förslag om semester åt arbetare på försvarsväsendets arbetsplatser,
må det betraktas som fullkomligt förklarligt, att dessa arbetare framställa
anspråk på att i semesterhänseende bli behandlade lika väl som andra
befattningshavare inom samma förvaltningsområde. Det ligger nära till hands,
att en hantverkare vid en av kronans verkstäder ser på de i närheten av honom
anställda förrådsmännen, om vilka det fattades beslut vid fjolårets riksdag. En
sådan man får enligt av riksdagen fastställda grunder en semester på 8 dagar
de två första anställningsåren, därefter 16 dagar, tills han uppnått 40 års ålder,
då han, för såvitt han varit anställd i minst två år, får 24 dagar. Men
en yrkesman, som sitter och utför arbete på verkstaden, får 6 dagar, från det
han varit anställd i två år, till dess han uppnått 40 års ålder, då han får 12
dagars semester. Det är det mesta han får för närvarande. Hans längsta semestertid
är nu alltså hälften av förrådsmannens. Jag håller före, att 24 dagars
semester är, vad en arbetare behöver för att rekreera sig, vårda sin hälsa

Andra kammarens protokoll 1931. Nr 19. 7

Xr 19.

T-ordagen don 14 mars o. m.

Ang. oell återvinna arbetskraft, tjorn bevis för detta påstående vill jag hänvisa till
semester åt vid det ytterligt ringa antal av varvsarbetarkåren, som uppnår pensionsåldern, naa''arMMaX
turligtvis därför att arbetsförhållandena äro sådana, att de bryta ned deras
arbetare. hälsa och därför att tillräcklig rekreationstid icke finnes för dem. Detta är na(Forts.
) turligtvis en allvarlig bidragande orsak till det förhållande, som råder i detta
avseende, att endast ett ringa fatal uppnår den ålder, då de fä pension, nämligen
(iö års åldern.

Skall jag se det ur de synpunkter, sorn kunna läggas på en sådan fråga,
d. v. s. ur synpunkten av vad som i övrigt kan betraktas som rättvist och billigt,
måste var och en av herrarna, som tittat på förhållandena vid dessa arbetsplatser,
medge, att en plåtslagare, en skomakare eller skräddare, som får
sitta instängd pä dessa ofta mindre hygieniska verkstäder, måste vara i behov
av samma rekreationstid, som de ha, vilka kanske endast ha att skriva
upp, hur många timmar de arbeta på dagen. Jag kan icke finna något orimligt
i ett sådant anspråk. Framför allt är det uppenbart, att man från arbetarnas
sida önskar att få en rekreationstid, som man anser tillräcklig, för att de
skola kunna bevara sin hälsa och arbetskraft.

Nu har utskottet sagt, att frågan är i anledning av det uttalande, som förra
årets riksdag gjorde, under utredning. Det förhåller sig så, att regeringen
skickade frågan till de centrala förvaltningsmyndigheterna för inhämtande av
deras utlåtanden. Jag vet, att arméförvaltningen var färdig i oktober eller
november med detta ärende. Det skickades till marinförvaltningen. Där blev
det liggande tills några dagar efter remissdebatten, då jag påtalade detta förhållande.
Jag fick tre eller fyra dagar därefter meddelande örn, att en tjänsteman
från arméförvaltningen gått till marinförvaltningen och flygstyrelsen,
fatt handlingarna påskrivna oell skickat dem till försvarsdepartementet. Det
är anledningen tili, att handlingarna icke förelågo i försvarsdepartementet i
sådan tid, att regeringen kunde taga dem under omprövning, då det gällde att
framföra dem till årets riksdag. Åtminstone är det förhållandet, såvitt jag
kunnat läsa av statsverkspropositionen. Då emellertid dessa handlingar kommit
in till försvarsdepartementet, innan utskottet behandlat saken, måste jag
säga, att örn någon i utskottet varit intresserad för denna fråga, borde man
hava undersökt, huruvida det funnits möjligheter för utskottet att föreslå åtgärder
i den riktning, som de centrala förvaltningsmyndigheterna gjort,
då det icke blev tillfälle för regeringen att behandla denna fråga på grund
av att de centrala förvaltningsmyndigheterna lågo på förslaget så länge
som skedde.

Jag är ingalunda tillfredsställd med den anordning, som i detta förslag
framförts från arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygstyrelsen, ty jag
hävdar, att det för arbetarnas vidkommande icke är orimligt, då de gjort anspråk
på samma semestertid, som riksdagen fastställt för extra ordinarie befattningshavare.
Men ett genomförande av förslaget innebär ett steg i rätt
riktning och skulle medföra den förändringen, åtminstone när det gäller arméförvaltningen
och flygstyrelsen, att de arbetare, som äro 30 år gamla och hava
10 års tjänstetid, skulle få längre semestertid. Det är en åtgärd, som skulle
skapa större rättvisa.

Inom statsutskottet har tydligen ingen ansett det finnas skäl, då myndigheterna
legat på saken så länge, för utskottet att föreslå de förbättringar av semesterbestämmelserna,
som de militära förvaltningsmyndigheterna framfört
förslag till regeringen örn. Det innebär, även örn man i framtiden har för avsikt
att tillmötesgå de militära förvaltningsmyndigheternas förslag, att arbetarna
ännu ett år skola vänta på utökning av semestertiden i denna riktning.
Jag tycker icke, att den omständigheten, att några papper hamna i en skrivbordslåda
i marinförvaltningen och icke komma därifrån på några månader,

Lördagen den 14 mars e. m.

99 Nr 19.

borde vara skäl att icke lösa frågan så, som de centrala förvaltningsmyndig- Än9:
heterna själva föreslagit. *kmtfårwaret

Herr talman! Hed hänvisning till dessa synpunkter ber jag att få yrka bi- Anställda
fall till den av mig väckta motionen. arbetare.

(Forts.)

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Jag vill endast

i korthet meddela, att sedan handlingarna återkommit från ämbetsverken till
försvarsdepartementet den 23 januari, remitterades framställningen till socialstyrelsen,
då det här gäller arbetargrupper, vilkas framställning i detta avseende
måste ses i belysning av vad som gäller jämväl i privat verksamhet. Det förekommer
rätt ofta konkurrens mellan å ena sidan arméinstitutionerna och å
andra sidan privata företag. Då därför framställningen måst skärskådas ur
denna vidare synpunkt, har icke ärendet kunnat, på sätt den siste ärade talaren
sökte göra troligt, framföras till årets riksdag.

Herr Holmgren: Herr talman! Efter det uttalande, som av hans excellens
herr statsministern gjordes, saknar jag anledning till annat yttrande än örn
bifall till propositionen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde först propositioner
beträffande mom. a), nämligen dels på bifall till utskottets hemställan
i förevarande moment, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till
den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan i nämnda moment
av kammaren bifallen.

Vidare blev på herr talmannens därå framställda proposition utskottets hemställan
i mom. b) av kammaren bifallen.

Punkterna 60 och 61.

Lades till handlingarna.

Punkten 62.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 63.

Lades till handlingarna.

Punkterna 64—72.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härpå föredrogs punkten 73, angående anslaget till kustartilleriets
redskap och övningar. Därvid yttrade:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag anhåller att få
fall till den vid punkten fogade reservationen.

krigsbe- Äng.

kustartilleriets

krigsberedskap
yrka bi-ocfl övnin9ar -

Herr Holmgren: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de därunder förekomna yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 74 och 75.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 14 mars e. in.

Nr 19.

Äng.

en torpedinskjutningsstation.

100

Punkten 76.

Lades till handlingarna.

Punkten 77.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 78.

Lades till handlingarna.

Punkterna 79—81.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 82, angående anslag för uppförande av en torpedinskjutningsstation
i Stockholms skärgård.

I överensstämmelse med vad Kungl. Majit uti punkten 95 av förevarande
huvudtitel föreslagit riksdagen hemställde utskottet, att riksdagen måtte för
uppförande av en torpedinskjutningsstation i Stockholms skärgård för budgetåret
1931/1932 anvisa ett extra reservationsanslag av 105,000 kronor.

Vid denna punkt voro fogade reservationer:

av samma ledamöter av utskottet, som, på sätt ovan omförmälts, vid punkten
20 reserverat sig och vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Kungl.
Maj:ts förevarande förslag icke måtte av riksdagen bifallas; samt

av herr Strindlund.

Efter föredragningen av punkten anförde:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Ej heller i år hava de socialdemokratiska
ledamöterna av statsutskottet gått med på anslag till detta ändamål.
Försvarsministern har -—- åtminstone har jag fått den känslan — icke
tillräckligt grundligt undersökt de motiv för att just nu driva fram denna sak,
som framlagts på hans bord. Visst kan man motivera upprättande av en torpedinskjutningsstation
i Stockholms skärgård. Det har man kunnat motivera
ända från den tid, då inom de sjömilitära kretsarna tankarna började förankra
sig i Stockholm i stället för att de främst kretsat kring en annan ort i riket.
Ty ju flera uppgifter man får här uppe i Stockholms skärgård, dess säkrare
får man genomfört sitt gamla önskemål att lägga de sjömilitära redskapen just
här uppe. Jag är för min del övertygad, att det är just den utvecklingen,
som detta ärende är en del utav.

Inskjutningen av torpederna kan ske i Karlskrona på den inskjutningsstation,
som finnes där. Man kan lagra torpederna nere i Karlskrona, och man
kan, därest det är behövligt, lika gärna använda en del utav ett anslag av
denna beskaffenhet att skaffa lagerlokaler.

Ett utav de motiv, som hava förebragts för upprättande av denna torpedinskjutningsstation,
är uppenbarligen den senare omständigheten. Man kan icke
gå så intimt in på att resonera örn ärendet nu som man möjligen skulle kunna
finna fog för att göra för att få en motivering, som blir tillräckligt fyllig. Jag
tror för min del emellertid icke, att detta ärende ligger pä det sättet eller är
av den beskaffenhet, att de tillgängliga lagerlokalerna icke hava något utrymme
vidare för pjäserna.

Det är en lång lidandets väg, som vår torpedtillverkning haft att vandra.
Jag vet icke, örn denna lidandets väg är slut. Men att våra utrymmen för torpeder
icke äro slut därom råder hos mig ingen tvekan. 1

Lördagen den 14 mars e. m.

101 N''r 10.

Nu är jag ju övertygad om, att det, då försvarsministern tagit sin ståndpunkt
på den linje, som jag anser för min del vara den oriktiga även i det speciella
fallet, är hopplöst att vidare kämpa. Men jag har velat säga min mening
även under denna riksdag. Det är en olämplig utvidgning av anslagssumman
av 1925 års fjärde huvudtitel. Utan risk kunde detta ärende i varje fall även
med försvarsministerns ståndpunkt hava legat, tills vi fått det nya, som vi
vänta i anledning av de åtgärder, som sistlidna höst vidtagits. Dadvid hade
icke förelegat någon fara.

Jag har, herr statsråd och chef för försvarsdeparementet, full väl sett, att
fjärde huvudtiteln i det hela icke representerar någon ansvällningssumma, och
därför är uppenbarligen riksdagens majoritet herr statsrådet stor tack skyldig
och framför allt är statsutskottet skyldigt tack med hänsyn till den lätthet.,
jämfört med de två närmast föregående åren, med vilken fjärde huvudtiteln
i år kunnat behandlas av utskottet. Men icke förty representerar likväl denna
anslagspost litet för mycket — detta för övrigt även med, såvitt jag kan förstå,
de utgångspunkter, som försvarsministern haft — och posten hade icke
bort stå där. Jag anser, att detta ärende sammanhänger med den gamla stridsfrågan
om flottstationerna. Det är icke fråga om flottstationens förflyttning
från Skeppsholmen till Lidingön, ty att något sammanhang därmed förefinnes,
har jag icke kunnat inse. Men ärendet hänger samman med den gamla strävan
att rasera — vilket faktiskt sker så småningom — de stora värden, som
lagts. ned i vår södra flottstation, till förmån för ur försvarssynpunkt fullkomligt
fiktiva synpunkter.

Jag tillåter mig i varje fall, herr talman, att yrka bifall till reservationen,
så långt nu detta yrkande kan giva uttryck för en bestämd ovilja mot att just
nu handla på denna punkt.

Herr Holmgren: Herr talman! När den föregående ärade talaren ansåg,

att försvarsministern icke skulle hava grundligt satt sig in i denna fråga,
tror jag, att han har skjutit åtskilligt över målet. Hans excellens har åtminstone
haft god tid att sätta sig in i frågan. Denna är nämligen ingalunda
ny. Frågan örn uppförande av en torpedinskjutningsstation i Stockholms
skärgård har en lång följd av år stadt på dagordningen. Förhållandena
äro sådana, att sedan man försett Stockholms station med undervattensbåtar
med 53-centimeterstorpeder, är det omöjligt att i dessa farvatten skjuta
dem, därför att de provisoriska anordningarna för inskjutningen äro alldeles
otillräckliga för dessa torpeder. Man får i stället skicka torpederna till Karlskrona.
Det är självklart, att det medför betydande kostnader att skicka ner
sådana pjäser. De väga åtskilliga hundra kilogram per styck. Att skicka
ner dem till Karlskrona och taga upp dem igen är dessutom ur krigsberedskapssynpunkt
mycket olyckligt. Då har man kommit till den uppfattningen,
att det är lämpligt, att uppföra en torpedinskjutningsstation i Stockholms skärgård.
Man gör detta till ett pris av 210,000 kronor. Men hara kostnaden
för transporten av torpederna mellan Karlskrona och Stockholm går för närvarande
till 15,000 kronor örn året, och i den mån antalet torpeder i Stockholm
ökas kommer kostnaden att ökas betydligt. Det är sålunda god ekonomi
att lägga ned 210,000 kronor för uppförande av en torpedinskjutningsstation.
varmed man minskar de årliga utgifterna med minst 15.000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Jag tror, att

min ärade vän på blekingebänken, när han uppträder i denna fråga, har sin
uppfattning starkt påverkad av hemortssynpunkter. När jag gick till prövning
av denna punkt, hade jag ingen anledning annat än att rent förutsätt -

Anq.

en torpedinskjutningsstation.

(Forts.)

Nr 1».

102

Lördagen den 14 mars c. m.

Ana.

en torpedinskjutningsstation.

(Forts.)

ningslöst undersöka, på vad sätt det föreliggande problemet skulle kunna ur
både prisbillighets- och effektivitetssynpunkt bäst lösas. Jag kom då till den
bestämda uppfattningen, att ur ekonomisk synpunkt blir den här föreslagna
lösningen den billigare. Den blir självfallet ur ren försvarssynpunkt den mera
effektiva.

När herr Törnkvist nyss hade ordet, trodde jag, att han skulle gå igenom
de skäl. som jag i propositionen uppradat och som också återgivas i utskottets
utlåtande. Jag kan icke finna, att han inlät sig på den saken. Och särskilt
i slutorden, enligt vilka han trodde, att det här vore en sak, som skulle
påverka frågan örn flottstationernas förläggning, alltså med ett ord hota Karlskronas
framtid, förefaller mig vara uttryck för en skrämsel, som i detta sammanhang
är fullkomligt onödig. Jag behöver blott hänvisa kammarens ledamöter
att läsa vad utskottet i detta avseende återgivit ur propositionen. Dn
jag därtill på ort och ställe övertygat mig om, att kostnaderna vid ett avslag
icke stanna vid det årliga belopp, som den siste ärade talaren nämnde, utan
att ett sådant tillika medför, att man antingen har att vidtaga utvidgningsåtgärder
i Karlskrona, vilka skulle bliva rätt dyra, eller att gå in för den
naturliga lösningen att också här uppe i Stockholm anordna en torpedinskjutningsstation,
samt jag därvid funnit, att det sista vore det ur olika synpunkter
förmånligaste, hoppas jag, att kammaren skall följa utskottet i dess hemställan.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag har läst vad statsrådet

skrivit. Jag svarade delvis på det sättet, att jag skulle tro, att man lika
väl kunnat använda pengarna till att bygga en del större utrymmen i Karlskrona
för förvaring av torpederna. Jag gjorde också gällande, att jag tror
icke, att uppförandet av en inskjutningsstation i Stockholms skärgård blir
den billigaste anordningen, därför att man vet aldrig, mika konsekvenser en
sådan ny anordning för med sig i ekonomiskt avseende. Jag kan icke vara
alldeles säker på och jag vet icke, hur statsrådet kan vara säker på, att det
stannar vid 210,000 kronor att göra en sådan station i ordning. Beräkningarna
ligga där. Men det skall vara särskild expertis för att vara säker på, att de
hålla.

Jag vill vidare säga, att det är uppenbart, att jag tänker på Karlskrona.
Det är ett samhälle, som icke har uppstått självständigt som liten fiskarby,
utan det har i ett kvarts årtusende varit flottstation och skapats av staten.
Men det är icke huvudsaken, det är icke därför jag fäst uppmärksamheten på
just en sådan detalj i vårt försvarsväsen som denna. Huvudsaken bör i varje
fall -—- jag tänker på det sättet — vara bevarandet av de stora värden, som
lagts ned genom århundradena, och hänsynstagande till de oerhörda kostnader,
som, örn en förskjutning sker i balansställningen, måste kompenseras på
det nya stället, varigenom komme att krävas nya miljoner, medan de gamla
anordningarna raseras, utan att vi hava något annat som motiv än ett talesätt
örn, att Stockholms skärgård är strategiskt bäst. Det är endast ett talesätt,
därför att det är allenast krigsfallen, som i varje situation bestämma,
vad som är bäst i detta stycke. Vi veta icke, huruvida vi icke få dansa i väg
till västkusten i en viss situation. Och bara för detta talesätt skola vi inrikta
oss på utsikterna till sådana kostnader för vårt sjöförsvar. Det måste
herrarna tänka på. Och därför att jag pekar på detta kunna ju herrarna tänka
örn mig, att jag handlar av lokalpatriotism. Men i så fall är det en sådan
lokalpatriotism, som är av betydelse för ett allmänt betraktelsesätt.

Slutligen vill jag, herr talman, göra kammaren uppmärksam på en sak i
detta sammanhang. När herr Holmgren säger, att nu måste torpederna fraktas
från Stockholm till Karlskrona för att inskjutas, så måste jag göra kam -

Lördagen den 14 mars e. nl.

103 Nr lö.

maren uppmärksam på att torpederna tillverkas i Karlskrona. De tillverkas
sålunda, icke i Stockholm och fraktas till Karlskrona, utan i Karlskrona sker
torpedtillverkningen, och där inskjutas torpederna. Om de sedermera, under
loppet av den tid de användas, behöva justeras och omskjutas, då äro de placerade
på fartyg, och då böra fartygen kunna sticka i väg till sjöss längs
kusten ned till Karlskrona. Det kostar icke några extra tusental kronor. Men
vill man en sak, kan man mycket väl säga, att man icke kan frakta en torped
på flottans fartyg, utan att den måste fraktas på järnväg, och det kostar så
och så många tusen kronor. På det sättet kan man naturligtvis få fram höga
kostnader, men att dessa äro nödvändiga, därom är jag för min del icke övertygad.
Jag vill ytterligare, herr talman, slå fast, att torpederna göras icke
i Stockholm, utan de göras i Karlskrona och inskjutas i Karlskrona; det är
det hela.-

Jag hemställer örn bifall till reservationen.

Äng.

en torpedinskjutningsstation.

(Forts.)

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Man kunde av

herr Tömkvists sista anförande lätt få den uppfattningen, att det är något i
Karlskrona, som skulle raseras, därest propositionen bifalles, men så är ej händelsen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag vill bara säga, att självfallet
anser jag att ingenting nu kommer att raseras i Karlskrona genom att
denna station upprättas.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Törnkvist i Karlskrona, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 82
av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid

punkten fogade reservationen.

Vid härpå skedd föredragning av punkten 83, angående motion i fråga örn Äng.
reparation och ombyggnad av orgelverket i Amiralitetskyrkan i Karlskrona, ifrågasatt
begärdes ordet av motionären reparation och

ombyggnad av

Herr Holmgren, som yttrade: Herr talman! I höstas gjorde vederbörande AmiraläfJ
marina myndigheter framställning till Kungl. Majit örn ett extra reservations- kyrkan ''
anslag pa 16,000 kronor för reparation av orgeln i amiralitetskyrkan Ulrika * Karlskrona.
Pia i Karlskrona. Kungl. Maj :t fann emellertid icke anledning att upptaga
detta anslag, och det kan jag mycket väl förstå. Jag skulle tro, att icke
någon annan i försvarsministerns kläder skulle vid denna tidpunkt upptagit
detta krav. Men sedermera inträffade på juldagen, att denna orgel kom i

Nr 19. 104

Lördagen den 14 mars e. m.

Ang.
ifrågasatt
reparation och
ombyggnad av
orgelverket i
Amiralitetskyrkan i

Karlskrona.
(Korta.)

olag med det resultatet, att en enda ton blev ljudande, och det dröjde länge
och väl, innan organisten kunde få tag i felet och stoppa den tonen, — alla
de andra tonerna läto sig icke höra. Jag skulle för min del tro, att hade
den malören inträffat något tidigare, hade måhända detta blygsamma anslag
återfunnits i statsverkspropositionen. Nu finns det emellertid icke där.
Jag står jämte 2 kammarkamrater som reservant och skall därför icke göra
något yrkande, utan jag skall vädja till herr försvarsministern, att han tänker
litet på orgeln till nästa år.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 84—86.

kades till handlingarna.

Punkterna 87 och 88.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89.

kades till handlingarna.

Punkterna 90—101.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 102.

kades till handlingarna.

Punkten 103.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 104.

kades till handlingarna.

Punkterna 105—107.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 108 och 109.

kades till handlingarna.

Punkterna 110—120.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 121.

kades till handlingarna.

Punkten 122.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 123—125.
kades till handlingarna.

Lördagen den 14 mars e. m.

105 Nr 1!>.

Punkten 126. •

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 127 och 128.

Lades till handlingarna.

Punkterna 129 och 130. | ,, ■■

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 131 och 132.

Lades till handlingarna.

Punkten 133.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 134 och 135. ‘ i .....

Lades till handlingarna.

Punkterna 136—139.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2.

Herr Hansson i Stockholm avlämnade en utav honom m. fl. undertecknad
motion, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 100, med förslag till lag
örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).

Denna motion, som erhöll ordningsnummer 391, bordlädes.

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet, nr 69, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn anslag till luftfartsväsendet m. m.;
och

från jordbruksutskottet, nr 72, i anledning av väckta motioner angående ändringar
i gällande bestämmelser angående upphandling för statens behov.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 16, i anledning av vissa motioner, avseende ändringar i gällande tulltaxa;

nr 17, i anledning av väckt motion örn importtull å hö;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § 2 mom. förordningen den 6 november 1908 (nr 129)
angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen till beredande av tullfrihet för
varor till främmande makters lönade konsuler; och

Andra kammarens protokoll 1931. Nr 19.

Nr 19. 106

Lördagen den 14 mars e. m.

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar i gällande
tulltaxa beträffande vissa kemiska preparat;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckta motioner angående viss utvidgning av tillämplighetsområdet
för lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar;

nr 22, i anledning av väckt motion örn vissa ändringar i fattigvårdslagen och
lagen örn samhällets barnavård; och

nr 23, i anledning av väckt motion angående viss ändring av lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 1, angående regleringen för budgetåret 1931/1932 av utgifterna under
riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet
ävensom i ämnet väckta motioner;

nr 25, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande införande av
smörpremiering;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd giltighetstid
för avlönings reglementet för tjänstemän vid domänverket;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för förre
kronoarrendatorn K. J. Alm från viss betalningsskyldighet m. m.;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av en
Kungl. Maj :t och kronan tillhörig hållhägnad i Sattajärvi by inom Pajala socken
av Norrbottens län; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgörömalen beviljades:

herr Svensson i Högsjöhult	under	8 dagar fr. o. m. den	17 mars,
> Wijkander	>	3 » » »	16 »
> Olsson i Göteborg	>	2 » » »	16 »
» Törnkvist i Karlskrona	>	8 » > »	17 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.2 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

310965