1931. Andra kammaren. Nr 18

ProtokollRiksdagens protokoll 1931:18

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1931. Andra kammaren. Nr 18.

Tisdagen den 10 mars.

Kl. 4.30 e. m.

§ 1-

Justerades protokollen för den 3 och den 4 innevarande mars.

§ 2.

Föredrogs Kungl. Majrts å kammarens bord vilande proposition, nr 164, med
förslag till lag örn behandling av alkoholister; och begärdes ordet därvid av
herr Olsson i Gävle, som yttrade: Herr talman! Jag hemställer, att kammaren
måtte besluta, att motionstiden i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 164 måtte utsträckas till det plenum, som infaller näst efter tjugo dagar
efter det propositionen avlämnades.

Denna hemställan bifölls.

Ifrågavarande proposition blev härefter hänvisad till behandling av lagutskott.

Vidare föredrogos var för sig övriga å bordet vilande propositioner; och
överlämnades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 167, angående förstärkning av det för budgetåret 1930/1931 under femte
huvudtiteln anvisade anslaget till bekämpande av arbetslösheten; och
_ nr 168, angående efterskänkande av återbetalningsskyldighet beträffande
vissa oriktigt utbetalda avlöningsmedel vid Svea hovrätt och nedre justitierevisionen
m. m.; samt

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 165, angående dispositionen av den s. k. Skäddareheden m. m. vid Liunebyhed;
och

nr 166, angående försäljning av vissa kronan tillhöriga markområden vid
Ljungbyhed.

§ 3.

Härpå föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 369 av herr Wicander;
nr 370 av herr Carlström; och
nr 371 av herr Olson i Torsby m. fl.;

Andra hammarens protokoll 1931. Nr 18. 1

Nr 18.

2

Tisdagen den 10 mars.

Ang.

återkallande
au en motion.

till statsutskottet motionerna:

nr 372 av herr Anderson i Storegården; oell

nr 373 av herr Andersson i Dunker m. fl.; samt

till bevillningsutskottet motionen nr 374 av herr Sävström m. fl.

Vid härpå skedd föredragning av motionen, nr 375, av herrar Gustafson i
Kasenberg och Carlsson i Solberga, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 80, angående huvudgrunderna för en rättegångsreform begärdes ordet av
herr Gustafson i Kasenberg, som yttrade: Herr talman! Jag ber å egna och
min medmotionärs vägnar att få taga tillbaka denna motion, då motionstiden
är ute i denna kammare. Samma motion är väckt i första kammaren, där
motionstiden blivit förlängd.

Denna hemställan bifölls.

§ 4.

Statsutskottets nu föredragna utlåtande nr 7 bordlädes åter.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 28, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga örn Kungl. Majda under femte huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till bidrag till arbetsledarekurser.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ 6.

Vidare föredrogos, men blevo ånyo bordlagda statsutskottets utlåtanden nr
29 och 30, bevillningsutskottets betänkanden nr 12—15, andra lagutskottets
utlåtande nr 20 samt andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 4.

§ 7.

Herr statsrådet Holmbäck avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 169, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;

nr 170, angående godkännande av vissa avtal mellan kronan och Stockholms
stad samt mellan kronan och aktiebolaget Stockholms bryggerier örn fastighetsöverlåtelser
m. m.; och

nr 171, angående anslag till posthusbyggnad å Södermalm i Stockholm.

Nämnda propositioner bordlädes.

§ 8.

Avgåvos följande motioner nämligen av:

herrar Eriksson i Stockholm och Hage, nr 376, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 125, angående provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare
i statens tjänst; . .

herr Andersson i Stockholm m. fl., nr 377, i anledning av samma proposition;
herr Lindskog, nr 378, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 133, angående
omorganisation av gymnastiska centralinstitutet; samt

Tisdagen den 10 mars.

3 Nr 18.

herr Ström m. fl.:

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 124, angående anslag
för budgetåret 1931/1932 till undervisningsanstalterna för sjöfart;
nr 380, i anledning av sistnämnda proposition; och

nr 381, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 130, med förslag till
lag om kyrklig samfällighet i Göteborg.

Ifrågavarande motioner bordlädes.

§ 9.

Ordet lämnades nu på begäran till herr Nygren, som anförde: Herr tal -Interpellation.

man! Ett flertal för den näringsidkande medelklassen betydelsefulla lagstiftningsfrågor
stå för närvarande på dagordningen i vårt land. Frågan arn revision
av 1864 års näringsfrihetsförordning har sålunda under en följd av år varit
föremål för utredning och överväganden, och ett preliminärt utkast till ny
näringslag har under fjolåret framlagts och remitterats till olika myndigheter
och korporationer. På grund av de meningsskiljaktigheter, som i vissa betydelsefulla
detaljer kommit till uttryck i de inkomna remissvaren, kommer enligt
förljudande ingen proposition i ämnet att avlåtas till årets riksdag. En annan
fråga, som på det intimaste berör de mindre näringsidkarnas intressen, är
lagstiftning till skydd för tredje mans rätt till neutralitet''vid arbetskonflikter.

Den utredning, som igångsatts inom Socialdepartementet rörande denna angelägenhet,
torde emellertid icke bliva färdig i sådan tid, att ett lagförslag kan
komma under riksdagens prövning innevarande år. På liknande sätt torde förhålla
sig med den utredning rörande avbetalningssystemets omfattning och verkningar,
vilken pågår inom Handelsdepartementet.

Inom de kretsar, där man närmast intresserar sig för ifrågavarande näringslagstiftning,
har man emellertid allmänt förväntat, att frågan örn lagstiftning
mot illojal konkurrens i år äntligen skulle bliva föremål för ett regeringsinitiativ.

Denna fråga har i olika repriser varit föremål för utredning, och upprepade
framställningar ha under årens lopp blivit gjorda från näringsidkarhåll med
begäran örn statsmakternas ingripande på detta område.

Redan år 1915 framlade de s. k. patentlagstiftningskommitterade efter årslånga
utredningar ett förslag till lag mot illojal konkurrens. Av det omfattande
lagförslaget ha hittills endast ett par mindre avsnitt upphöjts till lag, nämligen
de delar, som beröra mutor och bestickning samt obehörigt yppande av yrkeshemlighet.

Efter förnyade framställningar från näringsidkarorganisationernas sida uppdrogs
på sin tid åt viss sakkunnig att utarbeta ett nytt förslag till lag mot illojal
konkurrens. Detta uppdrag avslutades för något år sedan, och har lagförslaget
sedan varit föremål för överläggningar inom Justitiedepartementet med
representanter för näringslivet ävensom remitterats till och i huvudsak tillstyrkts
av lagrådet.

Jag har ovan framhållit, att vissa meningsskiljaktigheter kommit till uttryck
beträffande föreslagen revision av näringsfrihetsförordningen, och att detta
torde vara anledningen till att denna fråga icke i år kan föreläggas riksdagen
utan först måste göras till föremål för ytterligare undersökningar och överarbetning.
Ifråga örn lagstiftning mot illojal konkurrens torde emellertid näppeligen
sådana meningsskiljaktigheter kunna åberopas. Tvärtom har det vid upprepade
tillfällen från de mest skilda håll kraftigt betonats, att vårt land i detta
avseende intager en efterbliven ståndpunkt och att ett verkligt behov av lagstiftning
på området föreligger. Dessa synpunkter lia framförts av köpmannaorganisationerna,
av ett flertal handelskamrar, av pressorgan av olika politiska rikt -

Nr 18. 4

Tisdagen den 10 mars.

Interpellation. ningar samt icke minst av de ansvariga myndigheterna och deras representanter.

(Forts.) Bl. a. har Kommerskollegium i sitt yttrande med riktlinjer för revision av näringsfrihetsförordningen
bestämt hävdat den uppfattningen, att en lag mot illojal
konkurrens med det snaraste bör genomföras i vårt land.

Såsom ett synnerligt beaktansvärt motiv för sådan lagstiftning tillåter jag
mig erinra om, att våra grannländer och flertalet övriga europeiska länder äga
sådan lagstiftning, och att detta förhållande medverkat till att utländska geschäftsmakare
sökt och i stor utsträckning lyckats exploatera den svenska marknaden
genom användande av konkurrens- och försäljningsmetoder, som icke äro
tillåtna i deras egna länder.

Den näringsidkande medelklassen, köpmän, hantverkare m. fl., har sedan länge
att kämpa mot svåra ekonomiska förhållanden. Mera sällan förås dessa svårigheter
till torgs. Men någon gång måste det sagås ifrån, att även denna samhällsgrupp,
som lojalt fyller en betydelsefull samhällelig funktion, har rätt att
förvänta statsmakternas uppmärksamhet för dess näringsutövning berörande
missförhållanden. De medborgargrupper, det här gäller, framträda icke med
krav på ekonomiska uppoffringar från statsmakternas sida. Men de förvänta,
att även deras intressen i lagstiftningshänseende o. dyl. skola bli föremål för den
omvårdnad, som av. förhållandena kräves. De ha vid olika tillfällen deklarerat
och i praktisk handling ådagalagt sin redebogenhet att bära sin anpart av de
bördor, som kunna krävas för tillgodoseende av exempelvis jordbrukarnas, industribefolkningens
och tjänstemännens intressen. De böra emellertid under
sådana förhållanden ha rätt förvänta, att ömsesidig solidaritet mellan de olika
befolkningsgrupperna skall komma till uttryck.

Utan att hysa någon övertro på lagstiftningens förmåga att råda bot för rådande
missförhållanden inom den svenska köpenskapen vågar jag dock uttala
den meningen, att en effektiv och väl avvägd lagstiftning mot illojal eller ohederlig
konkurrens skulle bli till avsevärt gagn för den lojala köpenskapens utövare,
samtidigt som den i stor utsträckning skulle kunna medverka till att
skydda den konsumerande allmänheten för smarta geschäftsmakares oblyga tilltag.

Med stöd av vad sålunda anförts tillåter jag mig hemställa att till Herr Statsrådet
och Chefen för Justitiedepartementet få framställa följande frågor:

1. ) Kommer kungl, proposition med förslag till lag mot illojal konkurrens
att föreläggas innevarande års riksdag?

2. ) Eller anser måhända herr Statsrådet, att dylik lagstiftning icke bör genomföras
i vårt land?

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 2 A, angående vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1931/1932 under riksstatens
andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet; samt

från jordbruksutskottet:

nr 51, i anledning av vissa i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inredande av vissa
lägenheter m. m. i veterinärhögskolans lokaler;

Tisdagen den 10 mars.

5 Nr 18.

nr 55, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående statsbidrag till
upprensning av avloppskanalerna till Mästermyr i Götlands län;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av ön
Kalven eller kronolägenheten Kalven nr 1 i Öckerö socken av Göteborgs och
Bohus län;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa k ron oegpn d orna r och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall försälja kronoegendom m. m.;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 14 juni 1928 (nr 196) örn galtbesiktningstvång; nr

60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående av å
kronans hemman i Gislövs by i Gislövs socken av Malmöhus län belöpande andelar
i viss samfällighet;

nr 61, i anledning av Kungl. Majda proposition angående försäljning till
Gävleborgs läns landsting av viss del av Hälsinge regementes förutvarande
mötesplats Mohed;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av den
s. k. Getgärdan i Skinnarbyn i Bygdeå socken av Västerbottens län;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
delar av Vännäs mötesplats;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande tills
vidare för Kungl. Maj :t att i vissa fall försälja fast egendom, vilken tillfallit
allmänna arvsfonden eller ock kronan såsom danaarv;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anstånd för lottköpare
från Näs kungsgård i Kopparbergs län med erläggande av oguldna
räntor och amorteringar å köpeskilling;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
delar av tullverket tillhöriga hemmanet Funäsdalen nr 31 i Tännäs socken av
Jämtlands län; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av allmänna
arvsfonden tillfallna fastigheten nr 3 och 4 i kvarteret Vildmannen med
adressnummer 18 vid Norrlandsgatan i Stockholm.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:
första lagutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckt motion örn upphävande av 22 kap. 15 § strafflagen;
och

nr 14, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 11 kap. 38 § rättegångsbalken;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckt motion angående organiserande av en rättsordning
innefattande en rätt till jorden för den nödlidande lantbefolkningen;

nr 13, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen örn
allmän pensionsförsäkring;

nr 17, i anledning av väckta motioner angående utvidgning och skärpning av
lagen örn uppsikt å vissa jordbruk;

nr 18, i anledning av väckta motioner angående viss omarbetning av lagen
om uppsikt å vissa jordbruk; och

Nr 18. 6

Onsdagen den 11 mars.

nr 19, i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet till avstyckning
av jordbrukslägenhet utan samtidig tilldelning av skog från stamfastigheten.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromål beviljades:
herr Åqvist under 2 dagar fr. o. m. den 11 mars och

> Björck i Kristianstad » 2 » • » » 10 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.47 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 11 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att ledamoten av riksdagens andra kammare rådmannen Birger Christenson,
som av mig opererats för blindtarmsinflammation, till omkring den 18 mars på
grund härav kommer att vara förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet, intygas
på heder och samvete.

Södertälje den 10 mars 1931.

E. Normann,

lasarettsläkare.

§ 2.

Föredrogs en till kammaren inkommen så lydande ansökning:

Till Riksdagens Andra Kammare.

I anledning av min moders den 8 dennes timade frånfälle får jag härmed
vördsamt anhålla örn ledighet från riksdagsarbetet under den 11—17 dennes.

Uppsala den 10 mars 1931.

V. Lundstedt.

Ifrågavarande ansökning bifölls.

§ 3.

Enligt därom den 4 innevarande mars fattat beslut företogos nu val av ej
mindre tjugufyra valmän för utseende av dels fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda
bank och kontor, än även sex suppleanter för dessa valmän; och befunnos efter
valens slut hava blivit utsedda till

Onsdagen den 11 mars.

7

Nr 18.

valmän:

herr Borggren,

» Brännberg,

» Bäcklund,

» Edberg,

» Eriksson i Stockholm,

» Eurén,

» Fast,

» Hollertz,

» Holmgren,

» Höglund i Göteborg,

» Jansson i Edsbäcken,

» Johansson i Edsbyn,

» Johansson i Uppmälby,

» Ljung,

» Lovén,

» Lundström,.

» Magnusson i Tumhult,

» Olsson i Kullenbergstorp,

» Paulsen,

» Ryberg,

» TEigr/orss,

» Wikström,

» Winkler och
» Wirsell,

var och en med 137 röster, samt

suppleanter:

herr Hansson i Trollhättan,

» Selberg,

» Hammarlund,

» Nilsson i örebro,

» Norsell och
» Olsson i Österbo,
var och en med 47 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sadan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.

§ 4.

Enligt därom likaledes den 4 i denna manad fattat beslut företogs nu val av
dels sex revisorer för deltagande i den granskning av statsverkets, riksbankens
och Tiksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning, som skall äga rum
under innevarande år, dels ock sex suppleanter för dessa revisorer; och befunnos
efter valförrättningens slut följande ledamöter av riksdagens andra kammare
hava blivit utsedda till revisorer och suppleanter, nämligen:
herr Bengtsson i Kullen till revisor med herr Holmgren som suppleant

Borggren
Johansson i Uppmälby;
Lindley >

Magnusson i Skövde :

Wikström »

Uddenberg
Hage
Fast

Gutasfson i Kasenberg Olsson

i Ramsta

och

var och en med 91 röster.

Nr 18. 8

Onsdagen den 11 mars.

Ang.

vissa av den
internationella
arbetsorganisationens

konferens år
1930 fattade
beslut.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag angående de i paragraferna 3 och 4 här ovan
omförmälda valen.

§ 6.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 169, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 170, angående godkännande av vissa avtal mellan kronan och Stockholms
stad samt mellan kronan och aktiebolaget Stockholms bryggerier örn fastighetsöverlåtelser
m. m.; och

nr 171, angående anslag till posthusbyggnad å Södermalm i Stockholm.

§ 7.

.Vidare föredrogos var efter annan följande i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 125, angående provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare
i statens tjänst avgivna motioner, nämligen:

nr 376 av herrar Eriksson i Stockholm och Hage; samt

nr 377, av herr Andersson i Stockholm m. fl.

Ifrågavarande motioner hänvisades, såvitt de anginge pensionsväsendet till
bankoutskottet, i vad de rörde jordbruksärenden till jordbruksutskottet och i
övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos övriga på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 378 av herr Lindskog; och

nr 379 och 380 av herr Ström m. fl.; samt

till konstitutionsutskottet motionen nr 381 av herr Ström m. fl.

§ 8.

Föredrogos, men bordlädes åter första lagutskottets utlåtanden nr 13 och
14 samt andra lagutskottets utlåtanden nr 12, 13 och 17—19.

§ 9.

Till avgörande företogs andra lagutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med anhållan örn riksdagens yttrande rörande
vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens år 1930 fattade beslut,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 januari 1931 till riksdagen avlämnad proposition, nr 32,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen hilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, anhållit örn riksdagens yttrande angående de
i nämnda protokoll omförmälda, av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1930 vid dess fjortonde sammanträde fattade besluten.

Onsdagen den 11 mars.

9 Nr 18.

De ifrågavarande besluten utgjordes av dels förslag till två konventioner,
nämligen angående tvångs- eller obligatoriskt arbete samt angående reglering
av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda, dels ock fem rekommendationer,
nämligen angående indirekt arbetstvång, angående reglering av tvångs- eller
obligatoriskt arbete, angående reglering av arbetstiden i hotell, restauranger
och liknande företag, angående reglering av arbetstiden vid teatrar och andra
förlustelseställen samt angående reglering av arbetstiden i företag för behandling
eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka.

I sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
två i anledning av propositionen väckta, likalydande motioner, nämligen
nr 193 i första kammaren av herr Lindström och nr 330 i andra kammaren av
herr Vougt, i vilka motioner föreslagits, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anmäla, att riksdagen för sin del funnit förslaget till konvention
angående tvångs- eller obligatoriskt arbete samt förslaget till konvention angående
reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda böra ratificeras.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen, med anledning av förevarande proposition samt motionerna
1:193 och II: 330, måtte i skrivelse till Kungl. Majit meddela,

a) att riksdagen för sin del funne förslaget till konvention angående tvångseller
obligatoriskt arbete böra ratificeras, samt

b) att riksdagen för sin del icke haft något att erinra mot vederbörande departementschefs
uttalanden i det propositionen bilagda statsrådsprotokollet beträffande 1)

rekommendationen angående indirekt arbetstvång,

2) rekommendationen angående reglering av tvångs- eller obligatoriskt arbete,

3) förslaget till konvention angående reglering av arbetstiden för affärsoch
kontorsanställda,

4) rekommendationen angående reglering av arbetstiden i hotell, restauranger
och liknande företag,

5) rekommendationen angående reglering av arbetstiden vid teatrar och andra
förlustelseställen och

6) rekommendationen angående reglering av arbetstiden i företag för behandling
eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka; samt

II. att motionerna 1:193 och lii 330 måtte anses besvarade genom vad utskottet
hemställt under I a och I b/3.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

beträffande utskottets hemställan under punkten I mom. a) av herr von
Sydow, som ansett, att utskottet bort föreslå riksdagen att göra det uttalande,
att konventionsförslaget icke borde föranleda någon åtgärd från svensk sida;
samt

beträffande utskottets hemställan under punkten I mom. b) 3) av herrar
Linder, Sigfrid Hansson, Hagman, Magnusson i Kalmar, Hage och Hedvall,
vilka ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte för sin del uttala,
att Kungl. Majit snarast måtte vidtaga åtgärder i syfte att bringa den svenska
lagstiftningen i sådan överensstämmelse med förslaget till konvention angående
reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda, att denna konvention
kunde ratificeras av Sverige.

Lunhtén 1.

Mom. a), b) 1) och b) 2).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng.

vissa av den
internationella
arbetsorganisationens

konferens år
1930 fattade
beslut.
(Forts.)

Nr 18. 10

Onsdagen den 11 mars.

Äng.

vissa av den
internationella
arbetsorganisationens

konferens år
1930 fattade
beslut.
(Forts.)

Härpå föredrogs mom. b) 3); oell yttrade därvid:

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Beträffande den nu ifrågavarande
konventionen om reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda
förhåller sig saken så, att regeringens ombud vid arbetskonferensen, då denna
konvention uppgjordes, på instruktion av regeringen röstade för densamma. När
det nu emellertid är fråga örn att ratificera konventionen, visar det sig, att regeringen
backar och icke vill göra någonting åt det hela.

Propositionen är särskilt i de stycken, där herr socialministern yttrat sig, skriven
så, att den ger intryck av »ett upp och ett i minne» och att man vill ha alla
vägar öppna. Man förklarar, att det för närvarande icke är möjligt att ratificera
konventionen på grund därav, att det först krävs en utredning rörande arbetstiden
för de kontors- och affärsanställda, men att när utredningen är slutförd,
man skall taga frågan om reglering genom lagstiftning av ifrågavarande
arbetargruppers arbetstid under förnyad omprövning. Någon utfästelse örn att
ratificera konventionen förefinnes icke i herr socialministerns uttalande. Han
yttrar däri: »När sådan utredning föreligger, torde frågan örn arbetstidsreglering
på hithörande områden böra upptagas till förnyat övervägande. Härvid
bör givetvis, i den mån lagstiftning finnes lämplig och nödig, de i konventionsförslaget
fastslagna principerna följas, så långt sådant utan olägenhet låter sig
göra.»

Ja, det må jag säga, är många reservationer på så få rader, och man har därmed
verkligen icke gjort någon utfästelse.

I dagens nummer av Socialdemokraten har socialministern besvarat en öppen
fråga om anledningen till att icke konventionen rörande de affärsanställdas arbetstid
nu kan ratificeras och därvid hänvisat till att detta för närvarande icke
är möjligt. Socialministern påpekar samtidigt, att icke ens socialdemokraterna
inom utskottet ansett sig kunna gå så långt, att de yrkat på en omedelbar ratifikation.
Ja, det kan man ju säga, men det är beroende på regeringens åtgöranden,
att socialdemokraterna icke kunnat yrka på konventionens ratificering. De
ha icke kunnat det av den anledningen, att det är brukligt att man i samband
därmed framlägger förslag till lagstiftning, något som för enskilda riksdagsmän
helt enkelt icke låter sig göra. Man förutsätter givetvis, att ett sådant förarbete
skall verkställas av regeringen.

Det gäller här två grupper av medborgare, nämligen dels de kontorsanställda
och dels de affärsanställda. De kontorsanställda torde till övervägande delen
redan ha en kortare arbetstid än 8 timmar. Visserligen har det anförts från
vissa kontorsanställdas sida, särskilt ifrån bankpersonalen, att man i bankföretagen
nog utnyttjar de anställda på ett ganska hänsynslöst sätt vid vissa tillfällen.
Speciellt lär detta vara fallet vid årsskiften och månadsskiften, då det
enligt de uppgifter, som lämnats, är brukligt, att man tager de anställdas arbetstid
i anspråk i en omfattning, som mycket väl motiverar en reglering av
deras arbetstid.

Men det är uppenbart, att frågan närmast intresserar de affärsanställda, och
dessa ha vid upprepade tillfällen under de senare åren klart och tydligt ådagalagt,
att de önska få till stånd en reglering av sina arbetstidsförhållanden. Jag
tror också, att det är ett berättigat krav, som de affärsanställda härvidlag resa.
Det torde nämligen förhålla sig så, att arbetstiden inom denna del av vårt näringsliv
är så väsentligt växlande och ofta onödigt utdragen under dygnets timmar,
att en reglering vore väl motiverad. Man får komma ihåg, att även på
detta område av det ekonomiska livet har rationaliseringen satt sin prägel på
arbetsförhållandena och att arbetet därför utföres på ett helt annat sätt nu än
tidigare. Det utföres ett intensivt och ansträngande arbete inom stora delar
av varuförmedlingen, och det är på grund därav, som de affärsanställda i mycket
hög grad äro intresserade av att få sin arbetstid reglerad.

Onsdagen den 11 mars.

11 Nr 18.

Då emellertid det förslag till lagstiftning, som hos oss varit en förutsättning viss^v''den
för att riksdagen skulle uttala sig för ratificering, nu ej föreligger, är det tyvärr internationella
icke möjligt att framställa ett dylikt yrkande. Det är emellertid vanligt för arbdsorganiandra
länders vidkommande, att man i riksdagen uttalar sig för eller mot ratifi- saiionens
celing, och att sedan vederbörande regering får se till, att lagstiftningen bringas ^i^faUade
i överensstämmelse med konventionens innehåll. Socialdemokraterna ha på beslut.
grund av här tillämpad praxis och såsom saken nu ligger till icke kunnat fram- (Forts.)
ställa något annat yrkande än att riksdagen måtte för sin del uttala, att Kungl.

Maj :t snarast måtte vidtaga åtgärder i syfte att bringa den svenska lagstiftningen
i sådan överensstämmelse med förslaget till konvention angående reglering
av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda, att denna konvention kan ratificeras
av Sverige. Jag förutsätter, att örn det förefinnes intresse för en ratifikation
av konventionen, bör regeringen påskynda den utredning, som den finner
vara nödvändig för att kunna utarbeta ett förslag till lagstiftning på här ifrågavarande
område.

Då jag tror, att ett dylikt uttalande ifrån riksdagens sida kan vara av betydelse,
skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till den av herr Linder m. fl.
vid utskottets utlåtande fogade reservationen på denna punkt.

Herr Vougt: Herr talman! Även en del motionärer, som få sina motioner
avstyrkta, ha ibland tillfälle uttala sin tacksamhet till vederbörande utskott
för välvillig behandling. Jag befinner mig tyvärr icke i den lyckliga situationen.
Utskottet har icke erinrat örn något av de argument, som framförts i
motionen, och har heller icke självt anfört något som helst argument, varför
motionen hos riksdagen avstyrkes.

Jag anser följaktligen, att jag kan vara berättigad taga kammarens tid i anspråk
med att rekapitulera några av de skäl, som i motionen åberopas till förmån
för kravet på en ratifikation från Sveriges sida även av konventionen rörande
affärs- och kontorsanställda.

I motionen har sålunda erinrats örn att Sverige har förpliktelser såsom ett
land med en högt stående social kultur att stödja och i varje avseende befordra
arbetet inom den internationella arbetsorganisationen. Det är en sak, som även
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet beaktat, när han förordar,
att vi nu skola ratificera konventionen rörande tvångsarbete. Det är ju en
konvention, vilken som bekant icke har någon som helst tillämpning på svenska
förhållanden. Den gäller arbetet i de världsdelar, där man har att göra med
negrernas arbetskraft. Det är således en skyddslagstiftning inom de koloniala
imperierna, som här avses. Vi skola alltså stödja ett socialt framsteg av den
art, som icke har någon betydelse för oss. Jag tror, att man mycket väl kan
göra gällande, att en ratificering från Sveriges sida i det avseendet är ganska
tvivelaktig, därför att det kommer att bidraga till en felaktig ratifikationsbild.

I varje fall gör Sveriges ratifikation av en sådan konvention ingenting till att
en sådan lagstiftning rörande just internationellt tvångsarbete kommer till
stånd och genomföres. Men bortsett ifrån detta, så förefaller det egendomligt,
att herr statsrådet icke tagit samma förpliktelse i ögonsikte att stödja arbetsorganisationens
strävanden, när det gäller en konvention även örn affärs- och
kontorsanställda.

Nu bör likväl erinras örn att det här gäller uppfyllandet av en under mycket
högtidliga former iklädd förpliktelse, d. v. s. den som vi ålagt oss genom
medlemskap i Nationernas förbund. När man begynte det internationella socialpolitiska
arbetet i Washington år 1919, vidtogos dispositioner för en arbetstidsreglering
inom industrien. Sedermera har man försökt åstadkomma en liknande
lagstiftning för sjömännens vidkommande; och man har även berört frågan
örn jordproletariatet. Men handelsarbetarna är en grupp, som först nu

Kr 18. 12

Onsdagen den 11 mars.

vissat den k°mmit 1 fråga. na.r det galler en internationell socialpolitisk lagstiftning. Man
internationella behöver då bara erinra örn att i fredsfördraget icke uppställts några som helst
arbetsorgani- undantag, när staterna allmänt förpliktat sig att skrida till en reglering av arsationens*
betstiden för arbetarna överhuvud taget.

^1930*fattade mäste ju konstatera, att den nuvarande regeringens ståndpunkt i den här

beslut. frågan är en annan än den högerregeringen intog. Herr statsrådet och chefen
(Forts.) för socialdepartementet fick ju som ett av sina första uppdrag att under pågående
arbetskonferens nere i Genéve taga ställning till den fråga, som där var
under utarbetande.

När frågan först förbereddes i Genéve, svarade den svenska högerregeringen
på en begäran om dess yttrande i samband med svar å ett frågeformulär,
att man icke ansåg sig kunna ingå på besvarande av frågan överhuvud taget;
och skälet varför angavs vid arbetskonferensen 1929 av ett av de svenska ombuden,
som då yttrade, att man ansåg frivilliga överenskommelser på detta
fält vara lämpligare än internationell lagstiftning, ett svar, vilket framträder
som mycket_ egendomligt i belysning av den förpliktelse, som Sverige högtidligen
åtagit sig, när det gäller dessa arbetsområden.

Het var med glädje man kunde konstatera, att den frisinnade regeringen intog
en annan ståndpunkt i detta spörsmål och att Sveriges ombud följaktligen
kom att mycket aktivt medverka vid utarbetandet av det nu föreliggande konventionsförslaget.
Samtidigt finner man dock, att herr statsrådet tagit upp i
sin argumentering i propositionen en hel del av de skäl, som högerregeringen
på, sin tid åberopat. Man finner sålunda, att herr statsrådet också nämner, att
frivilliga överenskommelser på detta område skulle vara att föredraga. »Det
lärer ock vara anledning förvänta», säger han, »att den redan på många håll
utan lagstiftning genomförda arbetsticlsregleringen alltjämt skall kunna utvidgas
till nya områden.»

Jag tillåter mig betvivla, att detta antagande är riktigt. Jag vill erinra örn
att för närvarande utkämpas de allra hårdaste arbetsstridema mellan arbetsgivarna
och arbetarna just inom handeln och de grenar av näringslivet, som det
bär gäller. Alla ha vi i friskt minne den stora Beckerkonflikten. När handelsarbetareförbundet
gick in för avtalsrätten, kämpade firman Becker, med stöd av
ett par millioner kronor från svenska arbetsgivareföreningen, så till det yttersta
för att bestrida denna avtalsrätt, att när slutligen uppgörelsen skedde och
det avtal, som uppgjorts och som faktiskt fått karaktären av kollektivavtal,
skulle underskrivas, så fick avtalet dock icke kallas kollektivavtal utan erhöll
en annan benämning, som skulle dölja karaktären av kollektivavtal.

Studerar man de yttranden, som förekomma i propositionen, får man även
ett mycket starkt intryck av, hur intensivt arbetsgivareorganisationerna bekämpa
arbetarnas organisationssträvanden och deras försök att få till stånd
vad herr statsrådet åsyftade med uttrycket »frivilliga överenskommelser». Jag
vill nämna, att någon gång i vintras bildades en ny arbetsgivareförening, som
omfattar färghandlare och järnhandlare. Denna förening är en slags garantiförening
med det enda syftet att medelst gemensamma kampåtgärder bekämpa
arbetarnas strävanden till avtal och arbetstidsreglering. Under sådana förhållanden
förefaller det mig, som örn det vore tämligen verklighetsfrämmande,
när herr statsrådet här sätter sina förhoppningar för framtiden till dessa frivilliga
överenskommelser.

Aven vissa andra av de skäl, som åberopas i propositionen, synas mig vara
ganska olyckligt valda. Sålunda åberopas bl. a., att det här gäller en arbetstidsreglering
för en personal, »vars arbete i allmänhet får anses vara av mindre
ansträngande och riskfylld beskaffenhet än det för kroppsarbetarna vanliga».
Detta kan nog förefalla sant vid ett flyktigt påseende, men jag undrar, örn den
iakttagelsen i allmänhet håller streck. Vi ha en arbetstidsreglering för lager -

Onsdagen den 11 mars.

13 >''r 18.

arbetare, men de butiksbiträden, vilkas arbete till sin karaktär i mycket hög
grad liknar lagerarbetarnas, ha ännu icke kommit i åtnjutande av samma
arbetstidsbegränsning. Vi ha arbetstidsreglering för typograferna, men det
finnes maskinskrivare och maskinskriverskor i hårt arbete under en lång arbetsdag,
och dessa anställdas prestationer kunna, i betraktande av vad de nödgas
taga ut av sina fysiska krafter, fullt jämställas med det arbete, som presteras
av en typograf, även om lokaler o. d. kunna vara annorlunda.

Herr Johanson i Stockholm erinrade nyss örn rationaliseringen på detta område.
Allt kontorsarbete har mekaniserats, maskiner av olika art ha införts,
storföretag ha spritt sig inom detta verksamhetsområde, och man kan tillägga,
att den tendens, som för närvarande råder att i ökad utsträckning använda dels
kvinnlig och dels särskilt ungdomlig arbetskraft, gör det ännu mera nödvändigt
än tidigare, att samhället beaktar nödvändigheten av åtgärder för att
skydda dessa arbetare gentemot en alltför lång arbetstid o. s. v.

Nu har emellertid herr statsrådet, såsom herr Johanson också nyss nämnde,
givit en del, om också vaga, utfästelser att en ratifikation senare skall komma
att ske. Jag förstår mycket väl, att de skäl, som utskottet väsentligen har
velat anföra mot motionen, sammanhänga med det formella förfaringssättet
vid ratifikationen av förslaget till en arbetstidskonvention. Det är alldeles
uppenbart, att anledningen till att en ratifikation ännu icke kan föreslås, därest
det verkligen skulle vara herr statsrådets mening att få en sådan till stånd,
ligger hos den föregående högerregeringen, som uppenbarligen, så snart denna
fråga togs upp i Genéve, borde ha föranstaltat om vissa utredningar, vilka vi
nu sakna. Jag tillåter mig dock tro, att det likväl skulle vara möjligt, att
Sverige toge ställning till denna fråga på ett sätt, som, i olikhet med vad nu
sker, icke komme att i Genéve inregistreras såsom ett motstånd mot denna konvention.
Jag har i min motion tillåtit mig att peka på en utväg.

Det åligger regeringen i en stat att inom ett år eller högst aderton månader
efter avslutandet av den konferens, där ett konventionsförslag uppgjorts, framlägga
förslaget för parlamentet i sitt land. Nu är det ett faktum, att ett mycket
stort antal länder överhuvud taget helt och hållet försummat att fullgöra
denna förpliktelse. Arbetsbyrån har därvidlag att kämpa med mycket stora
svårigheter och skulle därför troligen känt sig mycket tillfredsställd, örn herr
statsrådet låtit meddela i Genéve, att vi för närvarande visserligen icke kunna
förelägga konventionsförslaget till definitivt yttrande av riksdagen, men att
vi, om vi finge skjuta på saken tio dagar, efter det de aderton månaderna gått
till ända, alltså till början av 1932, skulle kunna lämna ett definitivt besked
örn riksdagens ställning till förslaget. Man hade då undvikit, att det beslut,
som nu naturligtvis kommer att fattas här i dag, inregistreras såsom ett bevis
för att vi här i Sverige visa mycket litet intresse för att uppfylla de förpliktelser,
som den internationella arbetsorganisationens statuter ålägga oss.

Man lick höra av svenska regeringens ombud vid behandlingen av denna
fråga i Genéve, att konventionen inte i alla avseenden överensstämde nied vad
Sverige ansåg vara det lämpligaste. Ombudet framlade också ändringsförslag
på tre punkter men yttrade i sitt anförande, att det vore mycket tvivelaktigt,
om vi kunde ratificera förslaget och detta med hänsyn därtill, att ännu en
punkt vore sådan, att den för Sveriges vidkommande icke inbjöde till omedelbar
ratifikation. Denna punkt var emellertid av den beskaffenhet, att ombudet
ansåg sig icke kunna ställa ett yrkande i konferensen, ty förslaget hade
redan med stor majoritet avböjts i utskottet. Jag anser, att det i ganska hög
grad måste betecknas såsom en nationell särpolitik, när man med hänsyn till
en enda punkt, för vilken man icke; kan vinna gehör, förklarar sig icke kunna
ratificera ett förslag till konvention.

Jag framhöll nyss, att arbetsstriderna på detta område för närvarande äro

Äng.

vissa av den
internationella
arbetsorganisationens

konferens år
1930 fattade
beslut.
(Forts.)

Nr 18. 14

Onsdagen den 11 mars.

Äng.

vissa av den
internationella
arbetsorganisationens

konferens år
1930 fattade
beslut.

(Forts.)

starkare än på något annat område av det svenska näringslivet. Med hänsyn
härtill hade det enligt min mening varit praktisk mondism av betydligt mera
radikal karaktär än vad som tidigare förekommit, om herr statsrådet hade lagt
fram denna proposition för riksdagen i en sådan form, att riksdagen icke direkt
inbjudits att icke ratificera detta konventionsförslag.

Jag vill till sist säga, att det synes mig, som örn det skulle vara mycket
vunnet, örn den svenske socialministern någon gång toge sig ledigt för att deltaga
i en internationell arbetskonferens i Genéve. Där nere råder nämligen
den seden, att socialministrarna i det stora flertalet länder deltaga i konferenserna,
och detta gäller även länder, där socialministerns arbetsbörda uppenbarligen
är mycket stor, såsom exempelvis i Storbritannien. Utan att på något
sätt vilja utöva någon kritik mot de ombud, som företrätt Sverige under den
senaste konferensen, så tror jag mig dock kunna säga, att vår prestige skulle
vinna på, att herr statsrådet och chefen för socialdepartementet någon gång
reste dit ned. Jag tror, att herr statsrådet då också skulle finna, att den politik,
som i visst avseende förts från Sveriges sida under de senaste åren, behövde
korrigeras och ersättas med en öppen vilja till samarbete på det internationella
socialpolitiska arbetsfältet.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Larsson: Herr talman! Beträffande
utskottets hemställan och vad utskottet i övrigt anfört under denna
punkt, har jag ingen anledning att uttala annat än min tillfredsställelse över
att utskottet följt den hemställan, som gjorts i propositionen. Jag skulle knappast
heller ha anledning att säga något annat med avseende på det yrkande,
som framställts av reservanterna, än att detta måhända kan synas tämligen
överflödigt, eftersom ungefär samma sak, varom reservanterna uttalat sig,
framhållits av mig i mitt yttrande till statsrådsprotokollet. Jag har nämligen
därvid uttalat, att vårt biträdande av konventionsförslaget i Genéve utgör en
anledning för oss att påskynda arbetet för att få de utredningar färdiga,_ som
kunna möjliggöra genomförandet av en lagstiftning på detta område, vilken
i sin tur öppnar möjligheter att ratificera konventionen.

Nu yttrade herr Edvard Johanson i Stockholm, att den ståndpunkt, som
regeringen intagit vid förhandlingarna i Genéve, hade glatt honom, men han
sade också, att det föreföll honom, som om regeringen velat »backa» från
den ståndpunkt, den intog i våras, och nu vägrade att fullfölja de intentioner,
som man då var inne på. Jag kan icke finna, att detta antagande är
riktigt, och jag skall litet längre fram ingå på de åtgärder, som i detta avseende
vidtagits från regeringens sida, men jag ber redan nu att få säga, att
såvitt jag kunnat finna, har det icke i något som helst avseende skett någon
avvikelse från den ståndpunkt, vi intogo i våras.

Jag skall emellertid omedelbart be att få säga några ord med anledning av
vad motionären anfört dels nu i dag och dels i sin motion. Därvid ber jag
att få uttala min glädje över att motionären i sitt anförande här under debatten,
såvitt jag kunnat finna, anlade betydligt moderatare och försiktigare tonfall
än han använt i motionen. Han gör sig nu ingalunda skyldig till sådana
överord, som man enligt min mening måste säga, att hans motion i åtskilliga
avseenden är präglad av, och det är närmast uttalandena i det avseendet i
motionen, som föranleda mig att begära att få till kammarens protokoll antecknad
en mycket bestämd gensaga mot de beskyllningar mot regeringen och
då närmast mot mig, som han där riktade, beskyllningar, som för övrigt gjorts
så skarpa., att han vid upprepade tillfällen i motionen uttalar, att regeringens
ståndpunkt är ett uttryck för illojalt handlingssätt mot arbetskonferensen och
de strävanden, som denna avser att förverkliga. Jag skall icke närmare ingå

Onsdagen den 11 mars.

15 Nr 18.

på detta, utan endast i största korthet redogöra för, hur denna fråga, enligt
min mening, ligger till och hur den har behandlats av oss.

Såsom här framhållits både av representanter för utskottsminoriteten och
av motionären, förhåller det sig så, att vid Genévekonferensen i våras förelåg
fråga örn en konvention rörande affärs- och kontorsanställdas arbetstid. Från
regeringens sida lämnades då det direktivet till våra representanter där nere,
att vi, huvudsakligen av tvenne skäl, önskade, att de skulle medverka till ett
biträdande av denna konvention. Det ena skälet var, att vi överhuvud ville
medverka i det internationella arbetet på detta område, så långt detta överhuvud
vore möjligt. •— Jag vill här tillfoga, att det är riktigt av motionären,
då han tytt vårt ståndpunktstagande till den första konventionen, liksom förhållandet
enligt min mening också är till den andra, så, att vi verkligen känna
våra förpliktelser mot de internationella strävandena på detta område. •— Detta
var alltså det ena skälet.

Det andra skälet, som vi för övrigt icke stuckit under stol med på något
sätt, är, att det är uppenbart, att det beträffande arbetstiden mångenstädes
föreligger sådana missförhållanden, att en reglering är både rimlig och nödvändig.
Till en sådan reglering vilja vi därför gärna medverka. Å andra
sidan påpekades det, såsom här också blivit nämnt, från regeringens representanter
därnere, att vår lagstiftning i åtskilliga avseenden icke vore av den beskaffenheten,
att den överensstämde med konventionen, och att vi därför icke
kunde utfästa oss att omedelbart ratificera densamma. När sedan konventionen
antogs och skickades över hit, så borde vi, enligt motionärernas åsikt, ha
förfarit så, att vi anmält för riksdagen senast inom aderton månader, att konventionen
kunde av oss ratificeras. Jag är icke riktigt säker på hur motionären
uttryckte sig i det avseendet, men detta synes ha varit hans mening.
Regeringen däremot ansåg, att det riktiga förfaringssättet vore att inom den
tid, som är föreskriven, anmäla för riksdagen, att någon ratifikation för närvarande
icke kunde äga rum och att detta vore beroende på att vår lagstiftning
icke på alla punkter stöde i överensstämmelse med denna konvention,
men att däremot vårt biträdande av konventionen av oss känts såsom en förpliktelse
— jag har givit tydligt uttryck häråt i statsrådsprotokollet — att
påskynda det utredningsarbete i detta avseende, som ännu icke hunnit utföras,
på det att riksdagen så snart som möjligt måtte kunna taga ståndpunkt till
lagändringar, vilka i sin tur kunde möjliggöra en ratifikation.

Nu klagade både motionären och herr Johanson i Stockholm över att det
icke nu lämnats några utfästelser om att vi skola ratificera inom en nära
framtid. Jag frågar: Hur skall en sådan utfästelse kunna lämnas, innan vi
veta, örn riksdagen godkänner de förslag till lagändringar, som skulle föreläggas
densamma? Icke kan någon regering säga, att den är beredd att i en
nära framtid ratificera en konvention, när regeringen icke vet, hur förslagen
till lagändringar skola se ut, och ännu mindre känner till, örn riksdagen kommer
att godkänna dessa lagändringar? Det förefaller mig, som örn det vore
alldeles orimligt att begära, att en sådan bestämd utfästelse skall lämnas i den
situation, som här föreligger.

Då här av de bägge talare, sorn hittills haft ordet, i flera vändningar uttryckligen
framhållits det stora behovet av arbetskdsinskränkningar för den
personal, som här är i fråga, så vill jag för min del gärna vitsorda vad i det
avseendet säges. Och jag har för min del uttryckligen sagt ifrån, att jag är
fullt beredd att gå in för åtgärder, som åsyfta en reglering i många avseenden
av förhållandena på detta område. Örn den saken råder det, såvitt jag vet, icke
nu någon strid. Det är icke detta, som vi nu behöva diskutera, utan det är ju
endast frågan örn förfaringssättet vid ratifikationen av den konvention, som
här föreligger till prövning. I det avseendet vill jag upprepa, att jag måste

Äng.

vissa av den
internationella
arbetsorganisationens

konferens år
1930 fattade
beslut.
(Forts.)

Kr 18. 16

Onsdagen den 11 mars.

Äng. bestämt protestera emot de antydningar, som här gjorts av motionären örn att
irterntäionella skulle ha förfarit illojalt. Enligt min mening har tvärtom från regeringens
arbetsorgani- sida visats det största intresse för själva saken, och man har vidtagit de åtgärsationens
der, sorn i den situation, som föreligger, varit möjliga för att gagna saken gekonferens
år norn att, sorn sagt, medverka till konventionen och därefter påskynda åtgärder^bMt
na uiöjliggöra att vår egen lagstiftning utformas på sådant sätt, att

(Forts) en blinka tion från vår sida kan äga rum.

dag kan ju till sist erinra därom, att vi i det avseendet snarare ha gentemot
arbetsorganisationen intagit en mera lojal, mera hänsynsfull och mera intresserad
ståndpunkt än exempelvis den socialdemokratiska regeringen i England.
Ty det är bekant, att denna regering icke blott har meddelat att den icke kan
ratificera denna konvention utan därjämte på konferensen underlåtit att deltaga
i utskottsbehandlingen och därigenom ställt sig alldeles utanför aktivt deltagande
i arbetet på detta område.

Herr Hage: Herr socialministern har förklarat, att han för sin del icke

har någonting emot den reservation, som avgivits av de socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet. Örn så är förhållandet, föreställer jag mig, att
det kunde finnas anledning för medlemmarna av de frisinnade och liberala partierna
i riksdagen att rösta för denna reservation.

Nu skulle jag emellertid tro, att det är en ganska avsevärd skillnad mellan
reservationen och utskottets utlåtande, ty det är ändå så, att den, som röstar för
reservationen, principiellt och definitivt går in för en ratifikation, när det gäller
denna konvention för de affärs- och kontorsanställda, under det att däremot
den, som röstar för utskottets förslag, säger ifrån, att man ansluter sig till de
uttalanden, som gjorts av socialministern å sid. 23 i propositionen och vilka
uttalanden visserligen andas mycken sympati för en ratifikation, men samtidigt
äro försedda med en hel del reservationer av olika slag. Finge man nu
fatta dessa reservationer så, att det bara är en tids- och utredningsfråga, innan
ratificering kan komma till stånd, kunde socialministerns ståndpunktstagande
i den här frågan icke giva anledning till så stor betänksamhet från vår sida.
Men jag vill säga, att på sid. 23 i propositionen finnas dock en hel del uttalanden,
som vi socialdemokrater icke ha kunnat uttolka på annat sätt än så, att
det även hos socialministern finnes en viss betänksamhet mot en ratifikation
av konventionen, när det gäller affärs- och kontorsanställda.

Men skulle nu bakom socialministerns uttalande ligga, att han icke på något
sätt hesiterar, när det gäller det principiella ståndpunktstagandet, och att utredningen
överhuvud taget endast skulle vara ett slags teknisk utredning angående,
hur man skall bemästra problemet, då vill jag erkänna, att hans ståndpunktstagande
måste te sig mera sympatiskt ur våra utgångspunkter. Men jag
måste också säga, att det uttalande, som gjorts från hans sida i propositionen,
är sådant, att vi haft mycket svårt att uttyda uttalandet i den riktningen.

Nu antydde emellertid herr statsrådet, att man icke kan gå den vägen, att
man först i princip tar ställning till den här frågan och sedan utarbetar en
lagstiftning. Men mot detta vill jag invända, att så har dock skett i ett flertal
utländska stater. Visserligen har en sådan tidsföljd icke tillämpats här, men
det förefaller mig, som örn en sådan ordning icke skulle vara otänkbar att använda
även i vårt land. I så fall skulle naturligtvis den, som nu principiellt
röstar för en ratifikation, i och med detsamma ha bundit sig för att sedan gå
in för en lagstiftning, som är så utformad att ratificering kan ske.

Jag vill för min del markera, att då vi från socialdemokratiskt håll ha den
bestämda uppfattningen, att det bör åstadkommas en lagstiftning på detta område,
som omfattar även affärs- och kontorsanställda, ha vi redan nu velat in -

Onsdagen den 11 mars.

17 Nr 18.

taga en sådan principiell ståndpunkt. Sedan må det bli en senare sak att ut- Äng.
arbeta den lagstiftning, som blir en följd av ett sådant ståndpunktstagande. interruUioneUa
Herr talman! Då jag anser, att man, genom att ställa sig på reservanternas "arbetar(järnsida.
, principiellt binder sig för en sådan lagstiftning, under det att man där- santmans
emot, genom att ställa sig på utskottets linje, icke tar någon bestämd ställning konferens ditill
frågan, vill jag för min del från den utgångspunkten yrka bifall till reser- fattade

vationen. “ ‘

(Fort*.)

Herr Wallerius: Herr talman! Efter det anförande, som herr statsrådet
hållit, kan jag ju fatta mig kort, då jag nu anhåller att få tillstyrka utskottets
hemställan.

Den ståndpunkt, som utskottet har intagit, kan väl i korthet sammanfattas
så, att den innebär en, såvitt jag kan se, berättigad avvägning mellan å ena
sidan förslaget till internationell reglering av de ifrågavarande förhållandena
och å andra sidan den nödvändiga aktgivenheten på den gestaltning, som dessa
förhållanden ha inom våra egna landamären och som vi närmast ha att svara
för och följa, så att vi icke löpa förbi den, och utåt förete någonting annat, än
som äger full motsvarighet till den, örn jag så får säga, inre utvecklingen på
detta område.

Detta är en kort karakteristik av utskottets ståndpunkt, och jag ber härmed
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Vougt: Herr talman! Jag nödgas begära ordet på grund av den

gensaga mot vissa skrivsätt i min motion, som herr statsrådet nyss inlade.
Jag tillåter mig emellertid, utan att vilja synas vara oartig, att undra, örn han
icke möjligen har läst motionen en smula felaktigt. Jag har ännu en gång
ögnat igenom den, och jag kan icke finna ordet »illojalitet» mera än i ett enda
sammanhang. Det står nämligen i motionen att »svenska regeringen, trots sin
i sista behandlingen givna reservation, genom sitt aktiva deltagande i konventionens
utformning, moraliskt iklätt sig ett så starkt medansvar i dess nuvarande
utformning, att en utebliven ratifikation från Sveriges sida löper risk att
uppfattas som en gest av illojalitet mot de strävanden, som internationella arbetsorganisationen
har till uppgift att främja». -— Där är det alltså tal örn
den uppfattning, som man utomlands kan få på grund av den ståndpunkt, som
Sverige här intagit. -—- På ett annat ställe förekommer väl icke uttrycket illojalitet,
men det står däremot, att herr statsrådets ståndpunktstagande innebär,
att han tar mera hänsyn till statuternas bokstav än till statuternas anda, och
det heter vidare, att örn regeringen hos arbetsbyrån anmält, att frågan skulle
framläggas först vid nästa års riksdag, »skulle därigenom full lojalitet intagits
gentemot arbetsorganisationen. Genom det nu följda tillvägagångssättet
kan jag icke finna att detta sker.» — Där är i alla fall, som herr statsrådet
torde finna, en liten nyansering, som kanske gör hans uttalande nyss en smula
orättvist gentemot mig och min medmotionär.

Sedan uttalade statsrådet, att det fanns ingen möjlighet att gå tillväga annat
än på detta sätt. Jag kan icke för min del inse, varför riksdagen i år skulle
avkrävas ett yttrande, örn en ratifikation skulle ske eller icke. Skall man följa
statuternas bestämmelser, och där står det, att konventionsförslaget skall inom
ett år eller i undantagsfall inom 18 månader framläggas för parlamenten, så
har ju det kunnat göras utan att riksdagen tvingats att fatta ett beslut, som
kan innebära eller i varje fall kan uttolkas så, att vi binda oss för framtiden,
och som gör det svårare att få fram en arbetstidslagstiftning på detta område,
när utredningarna kunna anses vara färdiga.

Sedan yttrade herr statsrådet, att Sveriges ombud i Genéve medverkade till
utformandet av denna konvention. Jag måste säga, att Sveriges ombud i hög

Andra kammarens protokoll 1931. Nr 18.

2

Nr 18. 18

Onsdagen den 11 mars.

Ang.

vissa av den
internationella
arbetsorganisationens

konferens år
1930 fattade
beslut.
(Forts.)

grad medverkade till konventionens försämring, och man gjorde detta tydligen
för att lägga den till rätta för de svenska förhållandena. Men sedan man gjort
detta, borde det varit rimligt, att Sverige varit bland de första att åstadkomma
en egen lagstiftning i ämnet.

Jag skall icke gå in på frågan om den socialdemokratiska regeringens i
England förhållande till denna sak. Men örn man ser på det internationella
lagstiftningsarbetet och vår ställning till detta, måste man ju säga, att det
kanske var till förmån för oss att den socialdemokratiska regeringen i England
i detta fall intog en ståndpunkt, som mångenstädes betecknats som en skandal,
ty därigenom blev Sverige under högerregeringens tid i varje fall icke
ensamt örn att intaga denna ståndpunkt. Men för mig förefaller det ganska
orimligt, att den frisinnade regeringen skall krypa bakom den socialdemokratiska
regeringens i England ställningstagande till denna fråga.

Till slut vill jag säga, att jag för min del är fullkomligt övertygad örn herr
statsrådets vilja att på detta område åstadkomma ett resultat, och jag beklagar
därför, att denna sak formellt har lagts upp på sådant sätt, att det måhända
blir svårare att få en ratifikation till stånd, när utredningarna äro genomförda,
än det skulle blivit, örn frågan icke framlagts för riksdagen i denna
form.

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Jag vill icke underlåta att till
herr socialministern uttala ett tack för hans klargörande uttalande i denna
fråga. Efter detta bör det vara klart, att regeringen är beredd att effektivt
medverka till att denna konvention blir ratificerad. Jag tager fasta på detta
uttalande, och jag är övertygad örn, att det också kommer att infrias.

Beträffande den socialdemokratiska regeringens i England ståndpunktstagande
till denna fråga om arbetstidens reglering, bör man ha i minnet, att arbetstidens
reglering på det sätt, som har skett i konventionen, icke har kunnat i
England tillvinna sig något större intresse, därför att England, långt innan
Washingtonkonventionen kom till, var nere i en arbetstid, som väsentligt understeg
de 48 timmarna. 10 miljoner av de 12 miljoner industriarbetare, som
England då räknade, hade en arbetstid varierande mellan 44 och 48 timmar,
och då var det helt naturligt, att en reglering av arbetstiden ned till 48 timmar
icke kunde tillmätas samma intresse i England som i andra, på detta område
mera efterblivna länder.

Det förhåller sig även på samma sätt beträffande all reglering av arbetstiden,
att då England anser sig gå i täten på detta område, så räknar det givetvis
nied att de stater, som ännu icke kommit i nivå med England, skola visa
större intresse och aktivitet för att bringa sin arbetstidslagstiftning i överensstämmelse
med vad som sedan länge är rådande i England.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Larsson: Jag skall be att

få säga några ord i anledning av vad motionären nyss anförde.

Jag kan ingalunda förstå, att det behandlingssätt, som kommit denna fråga
till del, skulle vara ägnat att försvåra en senare ratifikation av konventionen.
Det är uttryckligen angivet, att det här endast är fråga örn ett ståndpunktstagande
för närvarande, d. v. s. att en ratificering för närvarande icke
kan komma till stånd, men att åtgärder vidtagits för de utredningar, som äro
nödvändiga. Detta tillvägagångssätt måste föra med sig, att frågan, så fort
dessa utredningar äro färdiga, och ett ståndpunktstagande därefter kan äga rum,
återigen förelägges riksdagen. Men detta torde icke med säkerhet kunna ske,
innan den i statuterna föreskrivna tiden av 18 månader är till ända, och därför
hade vi. för att följa bestämmelserna, knappast något annat val än att nu
omedelbart förelägga frågan för riksdagen.

Onsdagen den 11 mars.

19 Jir 18.

Jag vill tillägga, att det visst icke var min mening att säga, att vi hade
anledning krypa bakom Englands rygg i detta avseende, utan jag anförde
detta endast såsom ett exempel. Härtill kan läggas, att intet annat land ännu
ratificerat denna konvention, och att vi sålunda icke på något vis intaga en
undantagsställning.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande moment,
dels ock på bifall till den vid momentet fogade reservationen, blev utskottets
hemställan i nämnda del av kammaren bifallen.

Mom. b) i)—b) 6); Punkten II.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10.

Å föredragningslistan var härefter uppfört andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av väckt motion angående en enhetlig
och rationell uppläggning av pågående utredningar örn den sociala försäkringsoch
hjälpverksamheten.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 232, hade herr Carlström föreslagit, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga i övervägande vad
som^ kunde göras för att nu pågående kommitté- och sakkunnigeutredningar
angående den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens omläggning, organisation
och utsträckning måtte kunna leda till en enhetlig, rationell uppläggning
av nämnda försäkrings- och hjälpproblem i hela dess vidd, varvid de synpunkter,
som framförts i motionen, måtte vinna beaktande.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Carlström: Herr talman! Jag kan gärna från början säga, att jag,
då jag väckte denna motion, icke hade så stora förhoppningar på att riksdagens
ledamöter skulle gå med på densamma. Då man kastar fram ett projekt
på detta område, som är av den omfattningen, som framgår av min motion,
är det tämligen naturligt, att lite var blir betänksam, när det är fråga
örn att binda sig för vad däri framlägges. Jag vill emellertid säga, att även
örn jag, som sagt, icke haft så stora förhoppningar örn att motionen skulle vinna
bifall, är den ingalunda från min sida tillkommen utan eftertanke. Den som,
liksom jag, har suttit och sitter i ett flertal av de kommittéer och beredningar,
som i denna motion omhandlas, går sannerligen icke åstad och väcker en motion
för ro skull, ty det är nog sa, att detta är en med hänsyn till de andra
kommittéledamöterna tämligen finkänslig fråga.

Nu har utskottet här i sin motivering emellertid varit synnerligen välvilligt,
och man kan säga, att utskottets hela motivering nästan går ut på ett tillstyrkande
av motionen. Utskottet synes egentligen icke lia någonting emot
själva grundidén,^ nämligen att få till stånd en rationalisering av vår socialförsäkring^
och vår hjälpverksamhet, eller de synpunkter, som jag bär framkastat
i fråga örn de linjer, efter vilka en undersökning bör ske. Men utskottet
säger på slutet, att det nog icke är nödvändigt att skriva till Kungl. Majit
örn detta, därför att allt vad jag vill, det har egentligen Kungl. Majit redan
förut velat, och därför finnes det redan nu möjligheter att få till stånd en

Äng.

vissa av den
internationella
arbetsorganisationens

konferens år
1930 fattade
beslut.
(Korts.)

I fråga om
pågående
utredningar
rörande den
sociala försäkringsoch
hjälpverksamheten.

Nr 18.

20

Onsdagen den ll mars.

I f råga örn
pågående
utredningar
rörande den
sociala försäkringsoch
hjälpverksamheten.

(Forts.)

undersökning på angivna vägar både i fråga om organisationen och rationaliseringen
som i fråga örn detaljerna i de frågor, som i min motion beröras.

Jag vill emellertid säga, att jag för min del naturligtvis icke kan gå med
på att den uppfattningen är så alldeles riktig. Ty örn man läser utskottets
utlåtande i fråga örn utredningarna — alltså innan man kommer fram till motiveringen
— så finner man ju, att det icke heller är så alldeles klart för utskottets
ledamöter, att rationaliseringstanken har det liv längre, som jag vill
att den skall ha.

På sid. 2 talar utskottet örn den första insats, som riksdagen gjorde 1920,
då riksdagen skrev och begärde att få en utredning »huruvida och i vad mån
en enhetlig organisation av den svenska socialförsäkringens olika grenar kunde
och borde genomföras i syfte att åstadkomma förenkling av förvaltningen och
nedbringande av kostnaderna ävensom största möjliga effektivitet av försäkringen».
Utskottet nödgas strax nedan säga, att den kommitté, som fick detta
uppdrag, efter någon tid blev upplöst utan att den slutfört sitt uppdrag.

Någon tid därefter överfördes detta rationaliseringsuppdrag tillden annan
kommitté, den s. k. statens besparingskommitté, och man talar också örn i utskottets
utlåtande, att i februari 1925 avlämnade denna besparingskommitté
sitt förslag angående socialförsäkringens organisation. Det heter att »strävandena
efter ökad enhetlighet mellan de skilda försäkringsgrenarna kommo i
olika sammanhang till uttryck i kommitténs förslag»._

Emellertid, om man följer denna kommittés arbete litet närmare, skall man
finna, att visserligen gjordes det ansträngningar för att åstadkomma rationalisering
i vissa avseenden, men den stora tanken att fa fram ett förslag till
frågans lösning i dess helhet hade redan då kommit lite på sidan.

Längre ned i utskottets utlåtande talas det örn, att »under det fortsatta arbetet
på sjukförsäkringsfrågans lösning har spörsmålet örn enhetlighet inom
socialförsäkringen varit föremål för uppmärksamhet», och man talar vidare
örn att »i direktiven för de år 1929 tillkallade sjukförsäkringssakkunniga uttalades
sålunda bland annat, att de sakkunniga i sitt arbete borde uppehålla
nära förbindelse med pensionsförsäkringskommittén». _ Ja, jag vill ju icke uttala
mig örn i vad mån denna sjukförsäkringskommitté och fernia pensions.försäkringskommitté
ha samarbetat före den tid, som jag rakade komma in i
detta arbete genom organisationskommitténs samarbete med pensionsförsäkringskommittén.
Men från de senaste två aren, som jag har varit med i organisations-
och pensionsförsäkringskommittéerna, måste jag vittna örn att där
icke mig veterligt något samarbete i fråga örn sjukförsäkringen någon gång

förekommit. . „

Om man går vidare i texten och söker klargöra för sig, hur tanken pa ramonalisering
i fortsättningen utvecklats och da kommer fram till organisationskommittén,
som skulle ha det egentliga huvuduppdraget att försöka få till stånd
enhetlighet och samverkan mellan de olika grenarna, sa finner man även där,
att de direktiv, som denna organisationskommitté fick, äro så skiftande och
vaga, att jag vågar påstå, att det inte gar att ur dem utläsa en tanke pa verklig
rationalisering efter större mått och linjer. Denna organisationskommitté fick
inte bara i uppdrag att försöka ordna med den lokala förvaltningen, sa att de
olika, nu verkande nämnderna, fattigvårdsnämnd, pensionsnämnd, barnavårdsnämnd
o. s. v., skulle förenas under en gemensam ledning, utan nian hade därvid
också uppe frågan örn att låta denna gemensamma »socialnämnd», som herr von
Koch ville kalla den, taga hand även örn arbetslöshetshjälpen.

Organisationskommittén tillsattes den 26 april 1929. ^ Den fyller salunda snart
två år. Men jag nödgas förklara, att vi pa dessa två år ännu icke^kunnat taga
upp vare sig frågan örn arbetslöshetshjälpen eller några andra frågor rörande
sa morganisationsåtgärder. Ty direktiven, vilka ju för övrigt i stor utsträck -

Onsdagen den 11 mars.

21 Nr 18.

ning gälla även pensionsförsäkringskommittén, lia lagt hinder i vägen för att
börja arbeta på detta område. Men under tiden står ingenting stilla här i landet.
Även på socialförsäkringsområdet framföres det ena kravet på reform
efter det andra. I år ha vi sjukförsäkringen jämte moderskapsskyddet. Ett
annat år få vi väl frågan arbetslöshetshjälpen framförd efter andra linjer,
innan vi inom organisationskommittén ens hunnit taga upp frågan till något som
helst bedömande.

Nu förstår jag mycket väl, att örn man vill ha ett system, en enhetlig organisation,
så kan man inte komma och lägga fram för riksdagen ett förslag i stil
med vad jag här gjort och säga, att det skall tagas på en gång. Det är ju omöjligt.
Men jag menar, att man dock har skäl att begära: få vi se denna organisations
ram, sedan kunna vi plocka in den ena reformen efter den andra i denna
ram. Vad som.i detta fall föreligger i avseende på direktiven för samarbete
liknar mycket det förhållandet, att en byggnadsnämnd skulle ge vissa ingenjörer
i uppdrag att utarbeta ritningar var för sig till olika detaljer i ett bygge
och att sedan, när de fått dessa detaljritningar färdiga, försöka plocka ihop det
hela, så att det blev något enhetligt därav. Jag kan inte förstå, att det är den
riktiga vägen. Utan jag menar, att den riktigaste vägen vore att först försöka
få de stora ritningarna, som bestämma, hur hela byggnaden skall se ut, klara,
innan man tar itu med att färdigställa alla detaljer.

Jag sade, att det inte är utan eftertanke eller lättvindigt, som jag kommit
med detta förslag. Det har jag inte gjort. Det har varit under en känsla, som
jag haft under arbetet på dessa skilda områden, att vi komma ingen vart med
de direktiv, vi nu ha, i varje fall komma vi inte fram till något, som svenska
folket vill lia. Ty då riksdagen år 1928 uttalade sig för en genomgripande
omgestaltning av pensionsförsäkringen, vad var det då egentligen för huvudmotiv,
som låg bakom denna skrivelse, åtminstone från vissa håll? Jo, det var
detta: giv oss en pension, som är tillräcklig för folk att leva av. Ja, jag går
med på det. Det är inte riktigt, att vi här i fortsättningen skola dela upp hjälpen
åt dem, som behöva sådan, dels i tilläggspensioner och dels i fattigvård.
Ty det är klart, att när man skall från båda dessa håll bidraga till de behövandes
uppehälle, så blir det inte någon riktig metod i det hela. Det är givetvis mycket
bättre, örn man kan särskilja det på det sättet, att man dels ger tillräckliga
pensioner åt dem, som därvid kunna ifrågakomma, och dels i de fall, då så icke
kan ske, sörjer för vederbörande på annat sätt.

Man talade i direktiven 1928 också om en gränsdragning mellan skilda verksamhetsområden,
örn större effektivitet o. s. v. Ja, tror man verkligen, att vi,
med de direktiv vi ha att följa, våga komma fram med förslag, som skulle innebära,
att man gav dem, som det behöva, så stora tilläggspensioner, att de räcka
att leva på? Pensionsförsäkringskommittén har inte legat på latsidan. Den
har under den gångna tiden arbetat ganska mycket för att få fram vissa beräkningar
med avseende på folkmängd, folkökning, åldersfördelning o. s. v., allt
viktiga faktorer, då det gäller att bilda sig en uppfattning örn vad en pensionsförsäkring
i framtiden kan komma att kosta. Det är ett ganska vidlyftigt
band, dessa utredningar, som jag rekommenderar riksdagens ledamöter att noggrant
studera. Om riksdagens ledamöter vilja ge sig tid att ordentligt gå igenom
dessa utredningar, så är jag övertygad, afl: ni alla skola få samma känsla,
som jag fick, då jag gått igenom detta material, nämligen en känsla av att det
är omöjligt att på den direkta premiebetalningens väg få till stånd pensioner,
som äro tillräckliga att leva av. Siffrorna visa nämligen, att det kostar oerhört
mycket pengar. Om man t. ex. skall ha en pension på 400 kronor genomsnittligt
för alla, alltså även för dem som inte »behöva» det, så går det, såsom
jag i motionen påpekat, till 200 miljoner kronor örn året. Men även örn man
skulle skilja ifrån deni, som strängt taget inte behöva pension, så skulle det

I fråga om
pågående
utredningar
rörande den
sociala försäkringsoch
hjälpverksamheten.

(Forts.)

Nr 18.

22

Onsdagen den 11 mars.

I fråga örn
pågående
utredningar
rörande den
sociala försäkringsoch
hjälpverksamheten.

(Forts.)

naturligtvis i alla fall med pensioner på 400 kronor bli en, efter den uppfattning
vi nu ha, så oerhört stor summa, att det inte skulle gå att på den direkta
premiebetalningens väg taga ut den.

Då man har denna uppfattning, är det klart, att man frågar sig: skola vi nu
här komma fram med förslag, som inte skulle betyda något annat än att man
satte några små nya klutar på ett gammal kläde, förslag, som inte göra någon
nöjd och belåten? Eller skola vi försöka taga itu med saken på en vidare och
bredare basis men samtidigt då också tala örn för svenska folket: vilja ni ha en
socialförsäkring, som verkligen duger någonting till, så kostar det så och så
mycket. Det är det, som jag här, kanhända valhänt, försökt få fram. Men jagtycker,
att det är bättre, att vi göra den saken klar för oss på ett tidigt stadium,
i stället för att resa kring bland Sveriges folk i valtider och säga, att man skall
taga hand örn alla fattiga och sjuka och hjälpa alla så utomordentligt bra, men
inte tala om vad det kostar.

Beträffande de särskilda punkter, som jag i motionen uppehållit mig vid,
skall jag bara säga några ord. Jag har där uppställt bl. a. frågan, örn man
inte skulle kunna skilja upp pensionen, så att man ger ålderspension åt alla
utan behovsprövning. Det är inte för ro skull, som jag kommit till den uppfattningen,
att det vore det bästa. Jag medger visst, att de nu utgående tillläggspensionerna
äro värdefulla och bra för många, som därav äro i behov. Men
det finns enligt min mening ingen möjlighet för pensionsnämnderna i detta land
att ordentligt skilja upp vilka som böra ha tilläggspension och vilka som inte
böra ha det. Det blir alltid oerhört svårt med en sådan behovsprövning, det
vet var och en som har någon kännedom örn det mänskliga psyket. Jag har fått
den uppfattningen allt mer och mer befäst, att här finns det en hel del människor,
som strängt taget aldrig skulle begärt någon hjälp från det allmännas
sida, örn det varit fråga örn direkt understöd av t. ex. fattigvårds karaktär, men
som nu ivrigt hålla sig framme, när det gäller pensionstillägg. De skulle eljest
i fortsättningen ha kämpat sig fram och stått på egna ben och försökt klara
sig utan hjälp. Men här ha vi nu pensionstilläggen, som egentligen ingenting
annat äro än fattigvårdshjälp. Och då de äro anknutna till avgiftspensionerna.
få människorna den uppfattningen, att det är någonting, som de förtjänat, därför
att de betalat avgifter till folkpensioneringen. Avgiftspensionerna få vi ju
alla i proportion till vad vi inbetalat. Men dessa förhållanden ha som sagt
gjort, att många människor, som strängt taget inte skulle behöva några tilläggspensioner,
nu söka med all makt få sådana också.

Jag kan inte underlåta att nämna ett exempel på hur det utvecklat sig åtminstone
i vissa kommuner här i riket. Det finns i ett av de södra landskapen
en liten församling med cirka 3,000 invånare. Denna lilla församling hade år
1912 en samlad utgift för fattigvård av 12,000 kronor. År 1929 hade denna
socken fattigvårdskostnader på 40,000 kronor, men församlingen hade också
60,000 kronor i tilläggspensioner, summa 100,000 kronor. Nu är jag den förste
att erkänna, att naturligtvis penningvärdets fall, den ökade levnadsstandarden,
och i vissa kommuner arbetslösheten, medverkat till att åstadkomma en stor
förskjutning på detta område. Men man frågar sig ändå, örn det verkligen är
behoven som här frambesvurit en ökning från 12,000 kronor år 1912 till 100,000
kronor år 1929.

Det skulle enligt min mening vara mycket rimligare och bättre, örn man hade
en pension, lika stor för alla vid viss ålder, t. ex. 67 år. De bättre situerade
borde få bidraga till denna pensionering med betydligt högre avgifter, antingen
på direkt eller indirekt väg. Men alla skulle på sin ålder få samma
belopp, oavsett om de äro fattiga eller rika. Men, säger man, det är väl inte
riktigt att taga med dem, som inte behöva pension. Jag skulle vilja draga en
parallell. Det finns många statstjänare i detta land, som inte behöva pension,

Onsdagen den 11 mars.

23 Nr 18.

när de sluta sin tjänst. Många av dem lia sparat pengar och kanske ha mycket
mer än de behöva för att leva på. Men inte säger någon, att därför att de inte
behöva någon pension, så skola de inte heller ha det. Det säger man givetvis
inte, ty man anknyter pensionen till arbetsanstä-llningen och utgår ifrån att
alla skola ha pension. Jag skulle gärna vilja till var och en anknyta pension
till visst belopp, som skulle i någon, örn ock ringa mån trygga ålderns dagar
för oss alla och till vilken pension vi alla skulle bidraga med våra avgifter
under vår krafts dagar.

Då jag i min motion vidare kommit in på, att man kanhända borde gå den
indirekta beskattningens väg, så är det därför att jag icke tror det är möjligt att
få ut de erforderliga avgifterna av de försäkrade på direkt väg. Ty vi äro nog
sådana litet var, även om vi äro sparsamma, att vi tycka det är otrevligt då
skattsedlarna komma och med dem pensionsavgifterna. För en småbrukare
med några barn kan det också vara rätt kännbart, då tre kronor skola betalas
för varje person och det sammanlagda beloppet alltså snart är uppe i 18—
21 kronor. Man tycker, att det är en avsevärd tunga. Och det kan ju vara
en avsevärd tunga för en sådan småbrukare. Själva tungan slipper man ju
icke ifrån, vilken väg man går; det är klart. Men jag tror, att man i alla
fall genom att uttaga pengarna på vissa onyttiga varor, vissa onyttiga och fördärvliga
nöjen samt lyx och sådana saker, skulle kunna utvinna åtskilliga miljoner,
utan att de, som hade att erlägga dessa belopp, egentligen lede något
därav. Jag tror vidare, att vi alla, örn den avvägdes i lämpliga proportioner,
skulle kunna bära en sådan konsumtionsbeskattning, att vi litet var bidroge
till premierna för ålderdomspensioneringen utan att egentligen känna någon
större smärta. Ty örn premiebetalningen sker i småposter då och då, så märka
vi det inte, så »lida» vi inte av det. Men när det skall tagas ut på en gång
genom debetsedeln, då gnisslar det, och då bli människorna ovilliga att betala.
Jag tror därför, att kammarens ledamöter skola förstå mig, då jag kommit
med detta, som man kanske tycker, tämligen omogna projekt. Jag tror, att
det ändå kan ligga åtskilligt i detta, om vi verkligen skola sträva efter pensioner
åt de gamla vid 67 års ålder, som de verkligen kunna leva ari På annan
väg få vi nog aldrig, det vågar jag säga, några sådana pensioner i detta
land.

Jag har i min motion vidare talat om sjukförsäkringen och moderskapsskyddet
samt organisationen av samarbete i den kommunala hjälpverksamheten. Nu
vet jag inte, örn det är jag som kommit för sent eller någon annan som kommit
för tidigt. Dessa frågor äro ju redan föremål för behandling vid årets riksdag
och komma väl att nu »lösas». Jag vill ännu en gång säga, att jag inte
riktigt kan förstå den rationaliseringsprincip, som, enligt vad man säger, måste
ligga i den mångfald av direktiv, som de tillkallade kommittéerna fått, men
där man dock icke håller fast vid att man, innan man går till botten med detaljerna,
skall ha litet reda på, hur det kommer att se ut i sin helhet. Jag
har i min motion sagt, att det givetvis är mycket lättare att få riksdagen att
gå med på förslag, örn man tar dem i små etapper, så att säga. Det har ju
också varit det vanliga sättet, då man vill ha något igenom. Man visar inte
fram hela kartan, och man talar inte om vad det tillhopa kommer att kosta.
Men jag undrar i alla fall, örn det inte i denna tid vore skäl i att man verkligen
på allvar frågade sig, vad det kommer att kosta, innan man går till ett
beslut. År 1913, då den nuvarande pensionsförsäkringslagen genomfördes,
räknade man med att man för en kostnad för staten av omkring 30 miljoner
kronor örn året skulle avlyfta fattigvårdsbördan beträffande våra åldringar
och invalider för såväl kommunerna som även för de enskilda. Jag vill fortfarande
säga, att jag naturligtvis inte förbiser penningvärdets fall, den höjda
levnadsstandarden, arbetslösheten o. s. v. Men i alla fall, i stället för dessa 30

I fråga om
pågående
utredningar
rörande den
sociala försäkringsoch
hjälpverksamheten.

(Forts.)

>Tr 18. 24

Onsdagen den 11 mars.

I f råga örn
pågående
utredningar
rörande den
sociala försäkrings
-och hjälpverksamheten.

(Forts.)

miljoner kronor lia vi nu 54 miljoner kronor i pensionstillägg och 70 miljoner
kronor i fattigvårdskostnader här i landet. Hur gick det alltså med beräkningarna
av år 1913? Det gick tämligen dåligt!

Jag är icke alldeles övertygad örn, att beräkningarna i avseende å sjukförsäkring
och moderskapsskydd, såsom nu skisserats, komma att hålla. Det är
väl knappast någon som tror, att så kommer att ske, men jag menar, att det
vore bra, örn man ville försöka, innan man beslutar örn allt på socialförsäkringens
och den sociala hjälpverksamhetens område, att få klart för sig, vad det
hela kommer att kosta, orri vårt folk orkar bära det, och på vilket sätt det skall
bära bördorna. Det är nämligen möjligt, att den kris, vi nu genomlida, icke
blir så kortvarig, att man kan tro, att de ekonomiska förhållandena skola repa
sig ganska snart. Då kan det givetvis ha sina risker att på den direkta beskattningens
väg lägga på den ena bördan efter den andra, särskilt örn man
samtidigt vet, att vad man vill vinna, vad man talar örn att man vill ha,
det kan man icke få på de vägarna, utan man får endast palliativ för stunden.

Herr talman! Jag skall icke uppehålla mig längre vid dessa saker. Jag
förstår ju, att utskottets ledamöter inte varit tillräckligt inne i direktivens
svårtydbarhet och de svårigheter de pågående utredningskommittéernas ledamöter
ha att kämpa med. De ha trott, att det skulle vara lättare än vad det i
verkligheten är att få grepp örn hela frågan. Jag understryker vad jag förut
sagt: rationaliseringstanken är sönderplockad och kastad ut på skilda kommittéer,
i skilda beredningar. Det går, enligt min mening, icke att få dem tillsammans,
utan att det tages kraftigare tag från riksdagens och regeringens
sida.

Man skall ju aldrig begära det orimliga. Jag skulle väl därför inte här
yrka bifall till min motion, men då jag har den bestämda känslan, att det
skulle vara oärlighet mot mig själv, örn jag skulle ge upp vad jag i denna motion
har gått in för, nödgas jag, herr talman, yrka bifall till densamma.

Herr Lindberg: Herr talman! Den av herr Carlström väckta motionen

åsyftar, som motionären i sitt anförande redan utvecklat, att en enhetlig och rationell
uppläggning av de sociala försäkrings- och hjälpproblemen bör komma
till stånd, och att nu pågående sakkunnige- och kommittéutredningar böra taga
sikte på detta. Motionären har skisserat ett program för den sociala hjälpverksamheten,
som innebär en mycket radikal omläggning av densamma. Kostnaderna
för ett genomförande av motionärens program skulle komma att uppgå
till 360 miljoner kronor, av vilken summa huvuddelen skulle uttagas på den
indirekta beskattningens väg.

Det är alldeles uppenbart, att ett accepterande av herr Carlströms uppslag
skulle innebära en helt ny inriktning på tidigare icke prövade linjer av nu pågående
utredningsarbete beträffande socialförsäkringsfrågoma. Inom utskottet
har man icke velat vara med om detta, och särskilt ha meningarna varit delade
örn lämpligheten av att finansiera den sociala hjälpverksamheten till större delen
med acciser och konsumtionsskatter. Emellertid äro de för de nu pågående
utredningarna utfärdade direktiven så vittomfattande, att de mycket väl möjliggöra
en prövning av vissa av motionärens uppslag. Jag tänker exempelvis på
frågan örn ålderdomspensioneringens finansiering. Då motionären själv äger
säte och stämma i icke mindre än tre av dessa beredningar, bör han ju rimligtvis
icke sakna tillfällen att göra sina meningar gällande i de speciella frågorna.

Utskottet har däremot delat motionärens uppfattning, att den nuvarande
splittringen av den sociala hjälpverksamheten medför betydande olägenheter,
och att en centralisering är högeligen önskvärd. Detta har också redan beaktats
av statsmakterna, och en särskild kommitté, de s. k. organisationssakkunni -

Onsdagen den 11 mars.

25

Nr 18.

ga, av vilka herr Carlström är medlem, Ilar tillsatts med uppgift att söka finna fy*
utvägar till en bättre ordning. Organisationssakkunniga samverka med pensions- utredningar
försäkringskommittén, och dessutom äger samarbete rum med skatteutjämnings- rörande den
beredningen. Då samarbetet tillkommit på regeringens initiativ, har man an- sociala förledning
tro, att regeringen skall ha allt intresse av att tillse, att det avsedda syf- oc/a^^fe"rj.
tet också vinnes. _ . samheten.

Den för närvarande angelägnaste uppgiften, när det gäller en reformering av (Forts.)
samhällets sociala välfärdsverksamhet, är våra åldringars behöriga tillgodoseende.
Den kritik, som motionären riktar mot nu gällande folkpensionering, vill
jag för min del på det livligaste understryka; men har man denna uppfattning,
är det naturligt, att man önskar, att det inte skall dröja allt för länge, innan en
reform kommer till stånd. Ur denna synpunkt är det att beklaga, örn de pågående
utredningarna med sina många detaljuppgifter skulle komma att kanske
många år framåt undanskjuta en lösning av pensionsförsäkringsfrågan. I den
mån motionären åsyftar att påskynda utredningsarbetet, har han också mitt
fulla gillande. Jag tror emellertid, att detta syfte, som läget nu är, bäst främjas
genom ett bifall till utskottets hemställan. Till herr Carlström ber jag slutligen
att få säga endast ett ord. Han har i sin motion och nu i sitt anförande
framhållit, att när man skall bygga ett hus, så bör man först ha en plan för detta
hus, en plan i stora drag, och så må det bli en senare uppgift att syssla med
detaljer i byggnaden. Det förefaller mig, som örn denna bild icke gärna är tilllämplig
i detta sammanhang. Jag ber bara att få påpeka, att vi ju redan ha
byggnaden och att vad det nu gäller är strängt taget endast reparationerna. Och
reparationerna måste enligt sakens natur vara ett detaljarbete.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Hedan 1920 framlade jag

motion örn att man skulle koncentrera det sociala arbetet och framförallt få ett
enhetligt grepp på kostnaderna samt få ett mera planmässigt sammanhang mellan
de olika grenarna i den sociala verksamhet, som staten stöder, så att ekonomien
på de särskilda punkterna skulle ställa sig någorlunda likartad, vare sig
hjälpen gällde ålderdom, sjukdom eller något annat dylikt; det borde således
icke, såsom jag i min motion påvisat, få bli en sådan kombination, som i vissa
fall kunde resultera i en avsevärt stor statshjälp. Det tyckte riksdagen
var bra och skrev till Kungl. Majit i ärendet. Elva år ha gått, och
här har varit tal då och då om denna plan och en sådan koncentration. Nu
var, som vi hörde, herr Lindberg också en vän av koncentration, men vad fick
man ut positivt av vad han yttrade? Såvitt jag förstår inte mer än att, som han
sade, man arbetar på detta. Jag vill som min mening uttala, att inte behövs det
väl elva år för att få detta genomfört, örn det finns allvarlig vilja därtill. Men
det är vad som helt och hållet saknats. Orsakerna ligga så snubblande nära.

Vi äro här i vårt land begåvade med en oerhört stor kontingent av samhällsförbättrare
ex professo. Var och en av dem eller grupper av dem lia tagit sin
särskilda sak på entreprenad. Där verka de och där koncentrera de sig och begära,
att man skall rikta blicken bara på just den sak, de gjort till sin, när de
komma med begäran att staten skall understödja. Då söker man göra strandhugg
och i regel lyckas man. Man vädjar och säger, att syftet är samhällsnyttigt,
präktigt och utmärkt. Ja, så totar man ihop en organisation med statsunderstöd
eller stöd på annat sätt, och så är den grenen klar. Så har det gått
hela vägen igenom, och det är tydligt, att man får aldrig någon reda i det hela.

Särskilt så länge den ekonomiska depressionen sitter i och varar, är det nödvändigt,
att staten snart gör klart för sig, hur mycket staten årligen kan offra på
de sociala ändamålen. Det är nämligen inte så, att själva ändamålet anger vad
som behövs och att staten Ilar att rätta sig därefter, ty de sociala ändamålen

Nr 18.

26

Onadagen deli 11 mars.

I fråga örn
pågående
utredningar
rörande den
sociala försälcringsoch
hjälpverksamheten.

(Forts.)

äro utan botten. Det är som att hälla vatten i ett såll, det räcker i det oändliga.
Det finns ingen stat i världen, som verkligen har ekonomisk rygg att fylla dessa
behov. Det är då givet, att man här i landet, örn det skall bli någon rätsida på
det hela, får göra klart för sig, hur mycket medel staten för året kan offra,
vare sig det gäller pensionstillägg, sjukersättningar eller annat dylikt. Sedan
får man med stark hand gripa in och fördela denna summa på det ifrågavarande
området. Det är det sunda förnuftet i det hela.

Men nu ha, som sagt, elva år gått. Jag har sett, hur långt man har kommit.
Jag skulle nästan tro, att de av herrarna, som örn elva år äro här„ komma att få
se ställningen precis likadan då. Här äro många krafter bakom, som göra
allt för att hindra en förnuftig koncentration och framför allt ett ekonomiskt
klarläggande av vad staten kan eller bör göra. De arbeta för sitt speciella syfte
och bry sig icke ett spår örn hur det ställer sig i sammanhang med det hela, med
frågan, vad som bör göras eller icke göras. Det är därför jag, med den erfarenhet
jag nu har — den har blivit grundligare än vad den var, när jag 1920 kom
med min motion •—■ ser mycket pessimistiskt på det hela. Det blir så, att den
gren av denna sociala verksamhet, som är mest högröstad och skjuter mest fram,
kapar åt sig den största delen av statens bidrag; det kommer inte att bli så, att
tilldelandet av bidrag sker ur synpunkten av de skäl staten kan ha därför.

Herr Carlström tycks emellertid ha varit mer optimistisk än jag är, när han
skrev ihop sin motion. Han tror ännu på, att det här bland riksdagsmännen
skall finnas ett så starkt ekonomiskt intresse, att ett dylikt förslag skall vinna
resonans. Jag gratulerar herr Carlström till hans optimism, men jag beklagar,
att jag själv inte kan dela den. Jag tror, att det är så många krafter, som arbeta
emot, att herr Carlström aldrig får se den där koncentrationen och samlingen,
men ingen skulle känna sig mer tillfredsställd än jag, örn herr Carlström
kunde förmå att genomdriva den. Jag vill därför här uttala mitt tack till herr
Carlström för den motion han väckt. Jag hoppas, att han icke kastar yxan i
sjön alltför fort.

Vidare yttrades ej. Herr förste vice talmannen, som under herr Olssons i
Kullenbergstorp anförande övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock
på avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 11.

Vid nu skedd föredragning av andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 1, i anledning av väckt motion angående revision av tullstadgan
biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 12.

Härpå upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 7, angående regleringen
för budgetåret 1931/1932 av utgifterna under riksstatens sjunde huvudtitel,
innefattande anslagen till finansdepartementet.

På förslag av herr förste vice talmannen beslöt kammaren, att förevarande
utlåtande skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda
punkterna endast kantrubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 11 mars.

27

Nr 18.

Punkten 4.

kades till handlingarna.

Punkterna 5—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19, angående tullverket, föredrogs härefter. Därvid anförde:

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! I en motion, framförd i denna kammare
av mig jämte ett par av kammarens övriga ledamöter, ha vi yrkat, att
antalet ordinarie tillsyningsmannatjänster måtte utökas med 2, från nuvarande
823 till 825, för att därigenom skulle möjliggöras en utökning med två vid
tullkammaren i Västerås.

Nu har ju utskottet avstyrkt motionen, och det är uppenbarligen ingenting
att göra åt saken för närvarande. Jag beklagar emellertid livligt, att utskottet
gått den vägen, att det avstyrkt motionen, ty enligt mitt förmenande
föreligga synnerligen starka skäl för en sådan utökning av personalen vid
ifrågavarande tullkammare. De motiv, som här ligga bakom, blir det svårt
att framhäva, av den anledningen, att man här har att göra med förhållanden,
där de påtagliga bevisen inte kunna förebringas på ett nöjaktigt sätt. Jag
syftar nämligen på spritsmugglingen.

I samband med ett av de grövsta brott, som någonsin begåtts i detta land,
nämligen i samband med det s. k. Sörbomordet talades rätt mycket örn spritsmugglingen
i trakterna omkring Västerås och i Västmanland i övrigt. Vi, som
där leva och ha vår verksamhet, veta bättre än andra, hur pass djup och bred
floden av smuggelsprit flyter fram genom bygderna. Men här är det, som
jag sade, så svårt att komma fram med de påtagliga bevisen, därför att man
vet ju ingenting bestämt örn spritsmugglingen annat än i de fall, där beslag
blivit gjort. Den smuggelsprit, som undgår beslag, har man icke nöjaktig
kännedom om. På grund av de iakttagelser man kan göra, och som jag personligen
under år har gjort, vågar jag emellertid det påståendet, att det pågår
en oerhörd spritsmuggling i dessa trakter med de fartyg, som komma från
hamnarna söder örn Östersjön. Det är vanligt, och man iakttager det ständigt,
att omedelbart efter det, att båtarna kommit in med de polska kolen från
Danzig och Gdynia, så kan ungdomen på Stora gatan i Västerås närmast
liknas vid ett rågfält i storm. Går man omkring vid nöjeslokaler,
åker man omkring vid dansbanor ute på landsbygden ett par dagar efter det
en kolbåt kommit i hamn, så behöver man inte ett ögonblick tveka, att man,
när man åker dit, får se ungdomen i stor utsträckning berusad. Där
stå 16—17 års flickor och dricka gladeligen smuggelsprit ur butelj. Visserligen
kommer det Väl sprit på andra vägar, men vi, som följt företeelsen därborta,
äro ganska övertygade örn, att det mesta av den sprit, som går i smyghandeln,
är den, som kommer med kolbåtarna från Danzig och Gdynia. Det
finns där ingen möjlighet att under nuvarande förhållanden ordna en effektiv
bevakning. Jag vet väl, att man från verkets sida gärna vill säga, att här
begås intet fel. Här är uppsikten tillfredsställande. Men se efter, hur många
man som skola bevaka djuphamnen, gamla hamnen, och hamnen vid kraftverket,
och fråga sedan, örn det ej finnes möjlighet att där under mörka nätter
föra i land praktiskt taget hur mycket sprit som helst. I gårdagens kvällstidningar
och dagens morgontidningar refererades nyktcrhetsnämndernas rapporter,
som nu inkommit till socialdepartementet. Det är ganska skrämmande
hilder, som där upprullas, men bilderna från bygderna därute, där spritsmugglingen
pågår, äro mörkare, än vad de uppenbarligen äro i dessa rapporter, örn
vi skola kunna dämma upp spritfloden, smuggelspriten, då skall den dämmas

Äng.

tullverket.

Jfr 18.

28

Onsdagen den 11 mars.

Ang.

tullverket.

(Forts.)

lipp tidigare. Den skall dämmas upp, innan den når fram till dansbanorna
och till den ungdom, som nu f. n. håller på att förgiftas. Vad tjänar det
till att hålla diskussionsmöten, att antaga och skicka ut resolutioner örn ungdomens
fostran, när man lämnar portarna öppna för smugglarna att smuggla
in så mycket sprit som helst? Det är den frågan det gäller på denna punkt,
där det kan synas betydelselöst, örn man har två tillsyningsmän mer eller
mindre. Men enligt min uppfattning är det där, som stöten skall sättas in.
Man skall tala mindre örn ungdomens förvildning och göra mer för att stoppa
den brännvinsflod, som väller in över landet. Och det bör ske så, att man
skaffar en mer effektiv bevakning vid hamnarna.

Herr talman, jag har intet yrkande.

Herr Eklund instämde häruti.

Herr Lithander: Herr talman! Den siste ärade talaren upptog med ut gångspunkt

från den föreliggande frågan örn tvenne tullbevakningsmän en nykterhets
debatt. Jag vet ju mycket väl, att man icke får anknyta en sådan debatt
till denna punkt, men jag skulle i alla fall till den ärade talaren vilja
säga, att jag för min del tror, att frågans lösning nog ligger i, att man tar
litet förståndigare på hela restriktionssystemet. Det är det nuvarande systemet,
som manar fram ej blott smugglingen utan även den lönnbränning, som
pågår i våra bygder. Jag tror, att felet ligger djupare, än att man kan med
ett par tulltjänstemän råda bot därpå.

Herr Wohlin: Herr talman! Jag vill endast upplysa den ärade motio nären

örn, att en representant för den styrelse, varom det f. n. är fråga, befinner
sig i Västerås för inspektion av de förhållanden, som där råda. Vidare
vill jag säga, att det är möjligt att inom ramen av nuvarande antal tillsyningsmän,
örn så finnes behövligt, genom lämpliga förflyttningar öka antalet befattningshavare
på denna plats.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag ber örn ursäkt, att jag ingriper
i debatten, men det nämndes en sak här, som enligt min mening ej bör
få stå oemotsagd. Det må vara, att restriktionssystemet i någon mån kanske
framkallat spritsmuggling och andra lagöverträdelser, men å andra sidan vill
jag begagna tillfället att uttala, att restriktionssystemet varit av så stort värde
för folknykterheten, att jag ej är med om att godkänna ett uttalande, som
skulle innebära en antydan örn, att restriktionssystemet ej skulle vara till fördel
ur nykterhetssynpunkt och saklöst kunna slopas. Sedan är det en annan
sak, vad vi skola göra för att därutöver motverka spritsmugglingen. Men
restriktionssystemet har enligt min uppfattning det värde ur nykterhetssynpunkt,
att det ej bör utdömas.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! I anledning av de deklarationer, som
här avgivits från göteborgsbänken och västgötabänken, skulle jag vilja uttala,
att det är skäl att, innan man gör så bestämda uttalanden, låta pågående
undersökningar utföras, så att man nu icke binder sig fast vid vad som skall
göras i framtiden.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 20—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 11 mars.

29

Punkten 28.

Lades till handlingarna.

Punkterna 29—38.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39.

Lades till handlingarna.

Punkterna 40 och 41.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan upptaget statsutskottets utlåtande,
nr 29, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn anslag till luftfartsväsendet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1, angående understöd av regelbunden luftfart.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under punkten
33 av sjätte huvudtiteln föreslagit riksdagen att dels till understöd av regelbunden
luftfart för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra reservationsanslag
av 600,000 kronor, dels ock bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med det i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för
den 3 sistlidna januari återgivna förslaget till avtal mellan svenska staten och
bolag, som erhölle understöd för idkande av regelbunden luftfart, träffa avtal
örn uppehållande av sådan luftfart.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft de likalydande
motionerna nr 84 inom första kammaren av herr Johan Nilsson i Malmö och
nr 138 inom andra kammaren av herr Anderson i Råstock, i vilka motioner
föreslagits, att kontraktet med Aktiebolaget Aerotransport måtte baseras på

700.000 kronors årligt understöd, samt att till understöd av regelbunden luftfart
för budgetåret 1931/1932 måtte anvisas ett extra reservationsanslag av

650.000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda
motioner, i vad de skilde sig från Kungl. Maj :ts förslag, bifalla Kungl.
Maj :ts framställning i ämnet.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits:

av herr andre vice talmannen C. Petrus V. Nilsson;

av herr Rosén beträffande utskottets motivering; och

av herr Strindlund, vilken ansett, att utskottet bort hemställa örn avslag å
såväl Kungl. Majits förslag som de i ämnet väckta motionerna.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Strindlund: Herr talman! Vi ha under ett flertal år beviljat avsevärda
belopp för luftfartsväsendet. Ända från 1925, då vi första gången togo
ståndpunkt till detta anslag, har det förespeglats oss, att det skulle bli en tillfällig
utgift, som vi så småningom skulle slippa ifrån. Det förutsattes t. o. m.

Nr 18.

Ang.

understöd av
regelbunden
luftfart.

>''r 18. 30

Onsdagen den 11 mars.

Äng.

understöd av
regelbunden
luftfart.
(Forts.)

i propositionen 1925, att man skulle kunna beräkna ränta på de lån, som då
ifrågasattes. Men det är så långt ifrån, att man fått någon ränta, att tvärtom,
som vi kunna finna av en annan punkt i detta betänkande, vi i år stå inför nödvändigheten
av att avskriva en betydlig del av det lämnade lånet, icke mindre
än 300,000 kronor. Dessutom finna vi av framställningen, att det begäres ökad
subvention till luftfartsväsendet. Med det anslag, som i år begäres har en summa
av c:a 3,5 miljoner offrats för luftfartsväsendet. Man måste då fråga sig, örn
vi verkligen haft sådan nytta därav att nämnda anslag kunna anses vara befogade.
Subvention sbeloppen, som hittills utgått, ha motiverats bl. a. med den
tidsvinst som skulle ernås och som vore av enorm betydelse för affärslivet och
posten etc. Jag undrar, örn vi ej redan nu kunna vara på det klara med, att
denna motivering icke håller. Örn så hade varit borde icke då civilflyget hava
blivit mera utnyttjat än det enligt lämnade redogörelser är? Vi kunna se på sid.
lil i sjätte huvudtiteln, att örn man jämför åren 1929 och 1930 kan man t. o. m.
konstatera en viss liten tillbakagång. Under år, som bidrag till luftfartsväsendet
utgått, ha vi samlat en del erfarenhet. Den visar först och främst, att detta
kommunikationsmedel ej kan bli ekonomiskt bärande. Det tyckes, som örn dessa
luftskepp ej kunna hålla sig uppe, åtminstone ekonomiskt. Då frågar man
sig, om detta kommunikationsmedel har sådan allmän betydelse, att ett stort
årligt subventionsbidrag därtill kan vara tillrådligt. Jag har för min egen del
den uppfattningen, att så ej är förhållandet. Jag tror nämligen, att det icke
har vare sig för affärslivet eller för posten sådan betydelse, som man vill göra
gällande. Jag tror snarare — jag tillåter mig säga det rent ut — att man här
skymtar något av den svenska högfärden. Detta är för mig ej tillräckligt motiv
för dessa anlagsbelopp. Vi hade vid förra lördagens plenum att behandla en
del anslag under en annan huvudtitel, varvid finansministern kraftigt varnade
för att göra så stora grepp i statskassan, som utskottet föreslagit i anledning av
vissa motioner. Det gällde då, örn man skulle, bildligt talat, kasta pengar i
sjön. Jag vill för min del fråga, örn finansministern tycker, att det är behagligare
att flyga bort medlen. Jag kan ej finna, att det föreligger kraftigare
skäl för att anslå de belopp, varom här är fråga, utan tvärtom.

Jag skall ej uppehålla tiden längre utan åtminstone för närvarande nöja mig
med att yrka avslag på utskottets förslag under förevarande punkt.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Då den siste ärade talaren ifrågasatte,
örn man någonsin skulle komma fram till en verklig effektivitet och verklig
betydelse i samfärdseln mellan olika nationer beträffande detta nya kommunikationsmedel,
vill jag först och främst fästa uppmärksamheten på, att vad
gäller vårt land ha försöken ej pågått mer än sex år. Ser man på vilket kommunikationsmedel
som helst, och gör en jämförelse, får man utan vidare erkänna,
att detta är en så kort tid, att det är omöjligt att redan nu uttala sig
i den ena eller andra riktningen. Det faktum står kvar, att alla europeiska nationer
med några små undantag gått in för att verkligen försöka göra något för
detta samfärdsmedel. De subventioner, som vi i Sverige fått lov att ge för att
upprätthålla denna verksamhet, äro av mycket minimal storlek, örn man jämför
dem med vad som lämnats i andra länder. Det är klart, att jag ej här skall ge
mig in på någon lång utläggning därom, men för de intresserade vill jag göra en
hänvisning till luftfartssakkunnigas betänkande, där det finnes uppgifter i detta
avseende. Dessa äro visserligen nu gamla och siffrorna därför sannolikt för
låga, men man ser av detta betänkande, att stater, som äro jämbördiga med Sverige,
t. ex. Holland, offrat många, gånger de belopp, som i vårt land offrats för
detta transportmedel.

Sedan satte herr Strindlund i fråga, örn det var någon nytta ur postal synpunkt,
att Sverige ägnar sig åt flygtrafiken. Ja, beträffande den saken vill jag

Onsdagen den 11 mars.

31

Nr 18.

peka på ilen oerhörda tidsvinst för postbefordringen, som uppstår genom det
sätt, varpå flygtransporterna äro ordnade för vårt land. Örn vi kunna få flygning
hela året, kommer betydelsen ur postal synpunkt att högst betydligt ökas.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten vid en sak, som visserligen i viss mån
är en postverkets inre angelägenhet, men som jag dock anser vara av så stor betydelse
i detta sammanhang, att jag ej vill underlåta att nämna örn den, nämligen
att postverket i själva verket f. n. har en betydande merinkomst därigenom,
att nian ej gått ner till samma låga utlandsporto som de andra staterna,
och att det är risk för, att, örn man ej gör sitt bästa för att transportera posten
fort, man blir av nied en merinkomst, som går upp till större belopp, än det här
är fråga örn att ge i understöd.

Jag kan vidare ej underlåta att fästa uppmärksamheten vid en annan sak,
som är av betydelse i detta sammanhang. Det är det faktum, att man nu tänkt
sig en ny organisation av rörelsen, där man medelst tillskott av friskt aktiekapital
skulle åstadkomma ökad säkerhet, ej endast för driften utan även för
att den skötes på bästa möjliga sätt i fråga om ekonomien och i fråga örn att
affärslivets och samfärdselns intressen tillvaratagas.

Det är väl bäst, förmodar jag, att, eftersom herr Strindlund lät sig angeläget
vara att ej säga så mycket i början, att även jag, herr talman, avkortar mitt
första anförande för att längre frami säga något vidare. Det hör ju till god
taktik att ej skjuta bort sitt krut i onödan. Jag skall därför, herr talman, endast
be att få meddela några jämförande siffror beträffande vad Sverige anser
sig lia råd att offra på denna gren av flygverksamheten och på en annan, nämligen
luftvapnet som sådant, så att herrarna må få reda på proportionerna mellan
kostnaderna för det militära och det civila flygväsendet. Det begäres i år
i statsverkspropositionen något över 9 miljoner kronor till det militära flygväsendet,
Jag vill ej i detta sammanhang uttala någon uppfattning vare sig i
det ena eller det andra avseendet beträffande nyttan och nödvändigheten,därav.
Jag vill endast ha konstaterat, att örn man plockar samman allt, som går till
det civila flygväsendet, vilket, det kan jag ju få säga., kanske ligger mig mycket
mera örn hjärtat än det militära, kommer man till det resultatet, att man, även
örn man bifaller Kungl. Maj:ts förslag, ger till det civila flyget endast omkring
en niondedel av vad man ger till det militära flygväsendet. För min enskilda
del håller jag före, att de civila synpunkterna måste vara avgörande, och då får
jag säga, att proportionerna ej äro riktigt avvägda. Örn vi offra så mycket på
vårt militära flygväsende, så offra vi för litet på vårt civila.

Då jag har den uppfattningen, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Sistlidne lördag apostro ferades

jag av herr finansministern för en passus, som jag hade under remissdebatten
i år, nämligen örn sparsamhet. Han ansåg, att jag hade skjutit över
målet, då jag uttalade, att regeringen ej på alla punkter iakttagit sådan sparsamhet,
som kunnat äga rum. Sedan fick jag det beskedet, att då jag hade
röstat för anslag till upprensning av Fårösund, som ej Kungl. Majit föreslagit,
så, örn jag förstod statsrådet rätt, ansåg han mig vara en synnerligen svag exponent
för sparsamheten. Det var då. Nu stå vi i dag inför detta statsutskottets
utlåtande nr 29, som gäller flygverksamheten. Upprensningen av Fårösund
skulle kosta något över 400,000 kronor. Understödet till flygväsendet
kostar något över 1,100,000 kronor. Jag tror då, att herr finansministern och
jag kunna lia anledning att litet grand diskutera, på vilken sida den största
sparsamhetsivern är. Örn arbetet i Fårösund kommer att utföras, kommer det,
åtminstone vad jag förstår, att framgent äga bestånd, ty jag antar, att denna
fördjupning utföres så, att den ej omedelbart förstöres. Alltså blir den av

Äng.

understöd av
regelbunden
luftfart.
(Forts.)

Nr 18. 32

Onsdagen den 11 mars.

Ang.

understöd av
regelbunden
luftfart.
(Forts.)

bestående värde. Men hur blir det med de 1,100,000 kronor som vi diskutera
i dag? Hur mycket bestående värde får man av dem? Komma de att bidraga
till sysselsättning åt arbetslösa och andra? Jag fick besked örn, att för arbetena
vid Fårösund ej komme att behövas så många arbetare. Men hur många
behövas till flygverksamheten? Det antalet blir betydligt mindre. Det synes
verkligen då, som örn man gjorde mera för sparsamheten, om man offrade
pengar till saker, som bli till fortlöpande gagn, även örn de ej skulle sysselsätta
så många människor, än örn man offrar betydligt större belopp på saker, som
ej äga det minsta bestående värde. Nu förstår jag mycket väl, att så, som
det nu är i världen, gäller det, att Sverige är tvunget att vara med. Eljest
kunna andra linjer upptagas, och sedan kommer ej Sverige med. Vi få ej
plats. Jag tror ej, att det är så förskräckligt trångt på detta område, ty där
affärerna gå dåligt, finnes det nog plats. Och så kommer det nog att bli fortfarande
på det civila flygväsendets område.

Jag har förut talat örn, att det åtminstone ej är försvarligt att gå fram i
samma tempo som hittills, och att det är för mycket pengar, man kastar ut i
luften. Men det har en märkvärdigt fascinerande verkan, då personer gå upp
i ett flygplan åtminstone örn vederbörande äro hemma i en stad, där flygväsendet
skall ha en landningsplats. Då bli de ursinniga, örn de ej få anslag.
De skulle visst vilja ha allt för detta ändamål. Så länge denna hypnos varar,
är det väl hopplöst att få något ekonomiskt förnuft att göra sig gällande beträffande
anslagen till civilflyget.

Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Jag tycker mig förstå,
att de två talarna från bondeförbundshåll se litet för grunt på den här
frågan. Herr Strindlund uttalar ett beklagande av att man icke får ränta
på pengarna, och herr Olsson i Kullenbergstorp menade, att detta anslag icke
skulle hjälpa till att råda bot på arbetslösheten; men jag vill då framhålla,
att del här gäller något, som för framtiden är av stor betydelse för vårt land.
Jag undrar, hur det skulle se ut, örn andra länder runt om finge sköta detta och
vi helt enkelt lade armarna i kors och sade, att det angår oss icke. Det blir
nog plats för oss ändå, sade herr Olsson i Kullenbergstorp. Frågan därom
behöva vi icke diskutera, men jag är glad över att Kungl. Maj :t lagt en annan
syn på frågan än de två ärade talarna och vill fullfölja den plan, som ligger
till grund för företaget. Det är här såsom i alla tider, när det varit fråga örn
något nytt, att det tar tid, innan det hinner ekonomiskt bära sig. Hur var
det månne med våra järnvägar fordomdags? När man har så billiga motiv
som herr Strindlund, då han säger, att det är den svenska högfärden, som
gör sig gällande, så förstår jag honom icke. Kan det vara högfärd för Sveriges
del att offra pengar på luftfartsväsendet, när vi ha utsikt att det kan
gagna kommunikationerna, handelsväsendet, posten o. s. v.? Jag skall inte
dölja, att jag för min del. anser, att detta civila flygväsende icke heller är att
förakta, då det gäller försvarsändamål. Det kan vara nyttigt, att det finnes
även i det civila livet män och maskiner, som ägna sig åt flygväsendet och
offra sig för detta. Det kan komma den dag, då det kan bli till glädje, nämligen
örn vi — vilket Gud förbjude — skulle komma i krig och tvingas att
försvara oss. Årligen nödgas vi offra åtskilligt över hundra miljoner kronor
för vårt försvar. Det borde då ej göras motstånd mot ett ändamål, som bland
annat även gagnar detta, att årligen offra dessa 600,000 kronor. Men jag
måste i likhet med herr Strindlund beklaga, att inte flygväsendet ekonomiskt
bär sig. Men med hänsyn därtill har Kungl. Majit också begärt, att det från
privat håll skall skaffas ökat kapital av en halv miljon kronor. Skulle det
misslyckas, då har Kungl. Majit, örn riksdagen tar utskottets förslag, fått
fullmakt att på ett för staten lämpligt sätt ordna saken.

Onsdagen den 11 mars.

33 Nr 18.

Det är två viktiga färdevägar det gäller, nämligen Malmö—Amsterdam och
Stockholm—Helsingfors, och det vore då märkvärdigt, örn den svenska riksdagen
skulle säga nej, och sluta upp att ge bidrag för att helt och hållet låta
utlandet sköta luftfartsväsendet. Jag kan icke tänka mig något sådant, och
jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Strindlund: Herr talman! Bara några ord i anledning av herr Andersons
i Råstock yttrande, då han ville jämföra vårt land med vissa andra
länder. Jag är inte sakkunnig och vill därför fråga honom och andra luftfartssakkunniga:
ha vi något annat land, som kostar på så mycket på sitt
flygväsen och lägger trafiken utanför rikets gränser?

Det var en annan sak, som herr Anderson i Råstock icke talade örn, nämligen
hur mycket vi fått in i postavgifter. Finns det några siffror, som kunna
visa, att flygväsendet fått någon betydligare inkomstökning därav såsom den
siste talaren ville göra gällande? Jag tror, att det rör sig örn mycket obetydliga
belopp. Vad beträffar tidsvinsten för posten, så har den inte så stor betydelse.
Jag antar, att meddelanden icke kunna lämnas lika fort per flyg
som genom telegraf eller telefon. Brådskande affärer avslutas nog också genom
telegraf eller telefon.

Det är nog så som herr Olsson i Kullenbergstorp sade, att det är en hypnos,
som gripit dem, som slå vakt örn förslaget, och jag tror, att det är skäl i att
taga avstånd därifrån. Man har gjort jämförelser mellan anslaget till det militära
flyget och anslaget till det civila flyget, och man erinrar örn de stora
summor, som det militära flyget kostar. Jag svarar härpå, att det måtte väl
räcka till med de uppoffringar som göras för det militära flyget; skola vi då
också kosta på anslag till det civila flyget?

Herr andre vice talmannen sade, att bondeförbundet ser på saken för grunt,
men jag undrar, örn icke herr andre vice talmannen flyger väl högt och till
sist hamnar i det blå. Jag trodde, att jag skulle få höra, att han hade några
särskilt starka sakliga skäl, då han klandrade oss för våra svaga motiv, men
jag fann icke, att han hade något sådant att draga fram.

Man förutsätter, att det från privat håll skall tillskjutas kapital, innan man
träffar ifrågasatt överenskommelse på fem år. Men jag tror ej, att något sådant
kommer. Departementschefen har sagt: »Jag vill i detta sammanhang

framhålla att, därest aktiebolaget Aerotransport icke skulle lyckas erhålla
erforderligt nytt kapital, Kungl. Majit bör vara oförhindrad att med användande
av det anslag, som må av riksdagen för ifrågavarande ändamål beviljas,
ordna trafiken på för landet mest tillfredsställande sätt.» Kan man verkligen
tänka sig, att pengar skulle tillskjutas för att användas på ett mindre tillfredsställande
sätt? Då jag icke vet, var man under sådana förhållanden skulle
få pengar från privat håll, tycker jag, att även detta är ett skäl för avslag.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Jeppsson: Herr
talman! Jag hade bättre förstått de synpunkter, som anförts av den siste ärade
talaren och herr Olsson i Kullenbergstorp, örn det gällt att första gången
taga ställning till frågan och från svenska statens sida bevilja anslag till luftfartsväsendet.
Så är icke fallet. Vi ha åtskilliga år gått in för betydande
belopp till detta ändamål, och jag ber att få säga, att det förslag, som Kungl.
Majit framlagt till riksdagen, anknyter sig nära till det förslag, som de luftfartssakkunniga
på sin tid framlagt, i ekonomiskt hänseende och även i fråga
örn programmet för luftfartens utveckling. Det förslaget vann också i fjol
riksdagens godkännande. Riksdagen gick då in för att genomföra luftfarten
enligt det program, som uppdragits av de luftfartssakkunniga, men man bevil Andra

hammarens protoholl 1981. Nr 18. 3

Äng.

understöd, av
regelbunden
luftfart.
(Torts.)

Nr 18. 34

Onsdagen den 11 mars.

Äng.

nderstöd av
egelbunden
luftfart.
(Forts.)

jade icke för programmets genomförande nödiga medel. De sakkunniga lia
ansett, att man behövde en årlig statssubvention av 700,000 kronor. Riksdagen
beviljade 600,000 kronor. Det fanns dock en ganska stark minoritet för det
högre anslaget på 700,000 kronor. Riksdagen sade samtidigt ifrån, att riksdagen
förutsatte, att nian för detta av riksdagen beviljade belopp skulle kunna
genomföra de luftfartssakkunnigas förslag. Men etet visade sig, när man
skulle uppgöra kontraktet med aktiebolaget Aerotransport, omöjligt att få
detta uppgjort på sådana villkor och med det anslag, som riksdagen hade givit.
Man måste således nöja sig med att avsluta ett provisoriskt avtal med
aktiebolaget Aerotransport. Detta avtal utgår den 1 juli innevarande år, och
detta provisoriska avtal Ilar tillkommit med tanke på att riksdagen skulle i år
beredas tillfälle att taga ställning till frågan ånyo och eventuellt bevilja nödigt
belopp för att genomföra det program, som riksdagen i princip gått in
för. Det har nämligen visat sig, att man inte kunde genomföra programmet
med mindre än att riksdagen gick in för en statssubvention av 650,000 kronor
per år, vartill komma vissa fördelar, som angivits i propositionen, vilket gör,
att Kungl. Maj:ts förslag i stort sett kan anses jämförligt med de luftfartssakkunnigas
förslag.

Vidare har man icke för nästkommande budgetår begärt mera än 600,000
kronor, beroende på vissa besparingar, som göras under det första halvåret.
Det är således icke någon nyhet, som här föreligger från Kungl. Majlis sida,
utan det är endast ett förslag, som, efter vad jag tror, på lämpligaste sätt möjliggör
ett fullföljande av det program, som riksdagen i fjol gick in för.

Jag hade icke tillfälle att höra herr Strindlunds första anförande, då jag
var upptagen i första kammaren, men efter vad jag sist hörde av herr Strindlund
fick jag den uppfattningen, att herr Strindlund av den anledningen, att
större delen av luftfartslederna ligger utanför rikets gränser, ansåg, att riksdagen
icke borde bevilja medel. Jag ber då att få påpeka, att när det gäller
att ordna luftfarsförbindelserna mellan vårt land och utlandet, så är den naturliga
anknytningspunkten Malmö, som har anslutning både till västkustbanan
och södra stambanan, och på så sätt uppnår man goda förbindelser söderut.
Att förlägga flygledema i större utsträckning inom landet är icke möjligt med
hänsyn till att vi sakna erforderliga nödlandningsfält. En utredning har
igångsatts angående behovet av nödlandningsfält och deras nödvändighet för
luftfartslederna, men utredningen har visat, att anordnandet av nödlandningsfält
kräver stora belopp, varför man har ansett, att utredningen bör fullföljas
och att man därvid jämväl bör inrikta sig på möjligheten att nedbringa kostnaderna
för anordnande av nödlandningsfält.

Även örn man erkänner önskvärdheten av att i större utsträckning kunna
förlägga den av staten understödda luftfarten inom det egna landet, vill jag dock
säga, att det är en angelägenhet av betydande vikt att inlemma vårt land i det
stora internationella luftfartsnätet, och jag tror icke, att man kan lägga bygdesynpunkter
på denna fråga. Man måste se den i sitt stora sammanhang och
söka anknytning till de internationella luftfartslinjerna.

Herr Strindlund frågade — i anledning av herr Andersons i Råstock påpekande
av att utlandsposten ger så stora inkomster, att vi äro beredda att skicka
posten med luftfartslinjerna — hur mycket vi lia fått in i portoavgifter. Herr
Strindlund menade tydligen, hur mycket vi ha fått in i luftfartsporton. Så
ligger icke saken till. I vad angår luftportot vill jag säga, att luftportot har
använts mycket litet, och inkomsten av detsamma har varit obetydlig i stort
sett. Men jag förmodar, att herr Anderson i Råstock åsyftade utlandsportot.
Det ligger betydligt högre än annars ute i världen, och därför har man från
postverket ansett, att då man icke hade anledning att sänka detta just nu, man
däremot hade förpliktelse att söka ordna förbindelsen i postalt hänseende så

Onsdagen den 11 mars.

35

Nr 18.

Äng.

understöd av
regelbunden
luftfart.
(Forts.)

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Efter herr statsrådets inlägg

har jag icke mycket att tillägga utan vill bara beträffande herr Strindlunds
fråga örn flyglederna utom landet be att få hänvisa till samma länder, som
jag hänvisade till i statsutskottet under debatten där, nämligen Holland, vars
flygväsen till sin större anpart är förlagt utom landet, och till England, som
icke har enanda egentlig inomlandslinje. Och jag tror, att det är talande skäl,
som visa så mycket, att dessa länder anse sig ha utomordentligt intresse av
att genom flyglinjer främja den internationella samfärdseln.

Men det är en annan sak också. Vi veta, att vi i vårt land under många,
mångå år — jag tillåter mig säga det — varit flata nog att med jämnmod se,
hur vår transoceana sjöfart fått föras på främmande länders kölar. Det har
vållat den svenska staten stora uppoffringar att få detta förhållande rättat,
och jag tror, att vi ha anledning minnas det stora arbete vi haft för att härvidlag
taga igen våra förlorade länder så att säga.

Det är ju så, att varje nytt transportmedel behöver sin tid för att arbeta sig
igenom, och icke minst i vår moderna tid är det så. Eör att taga ett så enkelt
exempel som våra järnvägar vill jag erinra örn att det behövdes tiotal av år för
att de skulle komma fram till räntabilitet, och för närvarande skola vi icke
tala örn hur det är, ty det är dåligt för en stor del.

När det här talas så mycket om inlandsflygningen, så vill jag till slut säga
utöver vad herr statsrådet nyss nämnde, att i den kommitté, som sysslade med
denna fråga, saknades det icke förståelse för att få till stånd inlandsflygleder
i ganska stor utsträckning. Herrarna kanske skratta med hänsyn till, jag vet
inte hur jag skall säga, mina föregåenden, men jag fick i min ringa mån verkligen
representera statsutskottet för att hjälpa till att åstadkomma ett så billigt
och ändå så effektivt program, som överhuvud taget var möjligt för vårt
lands vidkommande. Jag vill bara konstatera detta, och ett genomläsande av
flygsakkunnigas betänkande skall ge verkligt belägg för att vad jag här sagt
är riktigt.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Med anledning
av att man såväl från herr Olssons i Kullenbergstorp som från herr Strindlunds
sida betecknat Kungl. Maj:ts förslag örn att man nu skulle anslå 600,000
kronor såsom ett slöseri, som ur olika synpunkter vore förkastligt, ber jag att
få fråga de ärade talarna, huruvida de för sin del i år anse, att det civila flygväsendet
skall från statens sida nedläggas? Örn så är fallet, så står ju den
ståndpunkten fullkomligt i strid med den uppfattning, herrarna tidigare intagit,
när herrarna årligen under den senare tiden varit med örn att tillstyrka
anslag till enahanda. ändamål. Förra året fanns det ju tre meningar i statsutskottet.
Den mening, som då biträddes av bland andra herr Olsson i Kullenbergstorp,
gick ut på^ att man skulle anslå 500,000 kronor, detta i överensstämmelse
med den av Kungl. Majk då framlagda propositionen. Jag kan icke
uppfatta detta på annat sätt än så, att man på den sidan då betraktade anslag
av denna art såsom ett led i ett fortsatt uppbyggande jämväl av ett civilt flyg
såsom ett allmänt samfärdsmedel. Örn nu detta var fallet, då har man, såvitt
jag förstår, att söka bedöma, huruvida det förslag, som föreligger i år, med

bra som möjligt, och därför skickar man post med luftfartygen, ehuru den
icke försetts med luftfartsporto.

Jag har icke anledning att gå in på en hel del andra saker, mot vilka jag
icke hört, att någon talare riktat sig, och jag vill därför endast uttrycka den
åsikten, att under förhandenvarande omständigheter är ett beslut i överensstämmelse
med statsutskottets utlåtande det mest önskvärda.

Nr 18. 36

Onsdagen den ll mars.

Äng.

understöd av
regelbunden
luftfart.
(Korts.)

dess förutsättningar, jämfört med fjolårets förslag enligt den kungl, propositionen
och de då angivna förutsättningarna, kan anses vara såväl ur det allmänna
syftets som ur statens synpunkt sämre än det i fjol framlagda förslaget.
Örn man ser efter, på vilka förutsättningar årets förslag i detta avseende är
byggt, kan jag icke komma till annat resultat än att årets förslag måste te sig
ur det allmännas synpunkt fördelaktigare, då det ju förutsätter en privat insats
av helt annan omfattning än som tidigare varit ställd i utsikt.

Helt annorlunda ställer sig frågan, örn man från den sidan nu vin deklarera,
att man har frångått sitt tidigare ståndpunktstagande på detta område och nu
avser att påyrka, att varje statens bistånd i detta avseende skall upphöra. I
så fall föreligger en förändring i ståndpunktstagandet, icke från riksdagens,
icke från Kungl. Maj :ts sida utan från deras sida, som i detta avseende sålunda
ställt sig på en helt ny ståndpunkt. Jag tror för min del, att såsom frågan
nu föreligger, ges det skäl för det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget.

I propositionen har anförts, att örn förutsättningen av den privata kapitaltillsatsen
icke skulle föreligga, så skulle Kungl. Majit vara oförhindrad, att
använda anslaget för att ordna trafiken på bästa möjliga sätt. Jag förstår icke,
att man som herr Strindlund däri kan finna ett skäl för att säga, att då kommer
det att bli bättre ordnat än örn kapitaltillsatsen verkligen blir gjord. Det
är väl helt naturligt, att man säger, att örn denna privata kapitaltillsats icke
kommer till, örn sålunda icke en utvidgning av flygtiden m. m. kan ske på
det sätt, som detta program uppställer, så får man med de statsmedel, som
det här gäller, söka ordna saken i den utsträckning, som då blir möjlig. Men
ingen har väl kunnat tyda denna passus i propositionen på det sättet, att man
då skulle få en anordning, som bleve vida bättre än den, som skulle komma
till stånd, därest förutsättningarna enligt Kungl. Maj :ts proposition i allo skulle
bli fyllda. o

Jag skall gärna erkänna, att jag varit tveksam örn huruvida man pa detta
område skulle gå så fort fram, som man tidigare ibland har gjort. Och jag
är övertygad om, att därest man ginge tillbaka till protokollen skall man finna,
att jag i åtskilliga fall röstat för de lägre belopp, som varit uppställda mot
högre sådana. Men jag vågar likväl uttala, att örn man räknar med, som jag
tror var och en måste göra, att också på detta område Sverige icke. kan undgå
att träda i förbindelse med andra länder och skapa ändamålsenliga anordningar,
så anvisar årets förslag en sådan anordning och lägger upp hela frågan
på ett sådant plan, att detta syfte kommer ur statens synpunkt att realiseras
på bästa möjliga sätt under nuvarande förhållanden.

Jag tillåter mig därför tro, att hela denna synpunkt, att man här skulle komma
att slösa bort 1,100,000 kronor, är fullkomligt oriktigt anlagd. Ur de ärade
talarnas egna synpunkter kan i varje fall en sådan mening icke ens formellt
hänföra sig till något annat och mera än till det belopp, varmed årets anslag
skulle överstiga det belopp, som de själva i fjol för sin del förordade.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då hans excellens herr statsministern
påstod, att jag skulle ha ändrat mening, vill jag upplysa honom örn
att jag under en tre, fyra år jämt stått som reservant för avslag på statsanslag
till civila flygväsendet. Det kom emellertid fram ännu starkare flygchauvinister,
som ville gå långt förbi vad Kungl. Majit föreslagit, och hans
excellens vet alltför väl, att man åtskilliga gånger, när man hotas att bil ännu
värre upptrissad, får gå med pa saker, som man i grund och botten icke vill
vara med om, blott därför att icke något ännu värre skall gå igenom. Där har
hans excellens hela förklaringen till min inställning till de 500,000 kronorna.

Jag tycker också, att hans excellens räknade litet egendomligt, da han sade.
att man"blott föreslagit ett anslag på 600,000 kronor. Var äro då de 300,000

Onsdagen den 11 mars.

37

Nr 18.

kronor, som skola efterskänkas? Att icke räkna även detta som anslag är väl
bara en lek med ord. I verkligheten är det 900,000 kronor, som staten satsar
på detta område, förutom de mindre anslag, som följa som ett korollarium.

Jag kan icke förstå hans excellens yttrande, att man här gått fram varligt,
och då han sade, att man icke skulle forcera. Jag tycker för min del tvärtom,
att regeringen har forcerat på detta område och forcerat mycket, och skola
vi fortsätta i den trallen, att man skall öka med 300,000 kronor om året, blir
det rätt stora belopp om några år. Att däremot Aerotransport kan göra av
med alla dessa pengar, är jag alldeles säker på. Där finns det inga svårigheter.

Jag vill betona, att jag inte precis sade, att det hela var en misshushållning.
Jag sade endast, att finansministern och jag kunde ju diskutera örn vad som
innebar den största sparsamheten, att som jag vara med örn ett anslag för upprensning
av Fårösund eller som han om 1,100,000 kronor till flyget. Jag står
för vad jag sade i den delen. Upprensningen i Fårösund gällde ju en sak,
som både för tillfället och för framtiden blir till gagn, men hans excellens herr
statsministern kan i detta ögonblick icke säga, örn ett enda öre av detta anslag
blir till fortvarande gagn för vårt land.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Frågan örn de

300.000 kronor, som herr Olsson i Kullenbergstorp talade örn, och som skulle
avskrivas enligt punkten 10 :o, hade i år legat till på precis samma sätt, vare sig
riksdagen i fjol bifallit förslaget om 500,000 kronor eller det då beslutade högre
beloppet. Den saken saknar sålunda all betydelse för frågan, huruvida anslaget
på 600,000 kronor nu skall beviljas eller icke.

Jag vågar också säga, att ur statens synpunkt äro dessa 600,000 kronor,
placerade på sätt som i år föreslagits, av vida större betydelse och ha större
utsikter att verkligen förvärva nyttigheter åt staten och att befrämja tillkomsten
av en bestående och bärig trafikled än vad fjolårets 500,000 kronor
skulle kunnat bliva.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Ja, det är möjligt, att hans
excellens har den ljusa synen på saken, att det enligt det nu föreliggande förslaget
skall bli alldeles utmärkt och präktigt, men det trodde herrarna också, då
ni lånade åt Aerotransport. Det där var bara ett lån, hette det. _ Yi ha emellertid
aldrig sett dessa 300,000 kronor framträda förrän i år, så jag har svårt att
förstå, vad förra årets riksdag kan lia för synder i det avseendet. Det är ju
faktiskt först i år, som dessa 300,000 kronor stryka med.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag vill endast meddela kam maren,

att med de 300,000 kronorna förhåller sig på det sättet, att 160,000 kronor
hänföra sig till en amortering, som samtliga föregående Kungl. Maj:t ha
låtit skjutas över till ett år efter det den borde ha verkställts, omkring 90,000
kronor hänföra sig till motorer, som fortfarande äro tjänstedugliga och varav
två stycken äro nya. Jag tror icke, att det finns någon anledning att blåsa
lipp speciellt denna sak till större dimensioner än den verkligen har.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Jeppsson: Herr

talman! Eftersom herr Olsson i Kullenbergstorp här tycks lägga sina anföranden
så, att frågan här skulle gälla en ökning av anslaget från 600,000 till de

900.000 kronor, som det skulle bli, örn man räknar med de 300,000 kronorna, så
vill jag säga, att även örn man här skulle bifalla det yrkande, som har framställts
av bondeförbundet, nämligen avslag på den föreliggande punkten, så
komme de 300,000 kronorna i alla fall att få avskrivas.

Äng.

understöd av
regelbunden
luftfart.
(Fort*.)

Nr 18. 38

Onsdagen den 11 mars.

Ang.

understöd av
regelbunden
luftfart.
(Forts.)

Ang.

anläggning av
en inomskärsfarled
Ramsvihskilen—

Ålstenshamn
m. m.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på avslag därå; och förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Strindlund
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
utskottets förevarande utlåtande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

1,

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsför faran det; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 2—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Punkterna 9 och 10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 14.

Härefter företogs till avgörande statsutskottets utlåtande, nr 30, i anledning
av väckta motioner om anslag till inomskärsfarled Ramsvikskilen—Ålstenshamn
m. m.

I två likalydande motioner, väckta den ena, nr 29, inom första kommaren
av herr Sundberg m. fl. och den andra, nr 68, inom andra kammaren av herr
Mårtenssonr m. fl., hade föreslagits, att riksdagen måtte dels besluta utförandet
av inomskärsfarleden Ramsvikskilen—Ålstenshamn jämte upprensning av
Hus- och Grindholmarna enligt upprättat förslag med ett farledsdjup av 4.5
meter, dels för budgetåret 1931/1932 anslå 500,000 kronor till påbörjande av
arbetet med nämnda farled samt dels slutligen av medel, som möjligen kunde
vara tillgängliga, anvisa ett lämpligt förskott att tagas i bruk redan före den
1 juli 1931.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av ovanberörda motioner,
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn skyndsamt övervägande av möjligheterna
att såsom reservarbete genom statens arbetslöshetskommissions försorg
igångsätta anläggningen av en inomskärsfarled Ramsvikskilen—Ålstenshamn.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Lindblad, Johan Nilsson i
Malmö, Posén, Walles, Bergström, Pauli, Anderson i Råstock, Jansson i Falun,
Törnkvist i Karlskrona, Wigforss och Eriksson i Stockholm, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen, i anledning av ovanberörda motioner
måtte

Onsdagen den 11 mars.

39 Nr 18.

a) till anläggning av en inomskärsfarled Ramsvikskilen—Ålstenshamn jämte
upprensning av Hus- och Grindholmarna, för budgetåret 1931/1932 under riksstatens
sjätte huvudtitel anvisa ett extra reservationsanslag av 500,000 kronor;
och

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att från anslaget till oförutsedda utgifter förskottera
för ändamålet erforderligt belopp.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Som kammarledamöterna finna,
så är det i denna fråga så, att en manstark reservation har avgivits mot det förslag,
vartill utskottet har kommit.

Denna fråga har ju varit aktuell ett par år åtminstone, och den har varit
skärskådad från olika synpunkter under mycket längre tid. Vid den resa, som
statsutskottet i fjol företog, kommo vi till klarhet örn att man så snart som möjligt
borde försöka få detta arbete utfört. Det var endast den omständigheten,
att det behövdes litet ytterligare utredning av saken, som gjorde, att vi icke redan
då, när vi så att säga ännu hade åsynen av Sotef järden och den tilltänkta
segelleden överhuvud taget i friskt minne, kommo med ett förslag i ämnet.

Statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet har nu låtit fullfölja
denna utredningstanke i rätt stor omfattning, och det visar ju också, att
han för sin del är mycket intresserad av att detta företag kommer till stånd.
Alla parter äro också ense örn att detta är ett arbete, som är nyttigt och som
måste komma till utförande. Det enda, man tvistar örn, gäller sättet, på vilket
det just nu skall komma till utförande. Vi reservanter anse, att den av utskottsmajoriteten
anvisade vägen icke är den bästa. Vi anse, att när det här
gäller ett arbete, som under alla förhållanden skulle ha kommit till utförande
i den öppna arbetsmarknaden, så bör man också låta utföra det på det sättet.
Jag skall nu för min del be att i allra största korthet få ange de skäl, som för
mig ha varit de mest vägande därvidlag.

Horst och främst vill jag säga, att det blir icke billigare, ifall arbetslöshetskommissionen
skall utföra detta arbete, än örn det utföres på vanligt sätt av det
ämbetsverk, som i regel brukar sörja för sådana arbetens utförande. Varför
blir det icke billigare? Jo, det blir icke billigare, därför att man kan icke påräkna
att få en lika jämn och för arbetsuppgiften avpassad arbetskraft. Det är
det ena, och det andra är, att man på den vägen, som utskottet här har föreslagit,
åsamkar det liela, d. v. s. stat och kommuner, större utgifter än örn man låter
arbetet utföras i öppna marknaden. Alla, som känna till dessa förhållanden,
veta, att tack vare de metoder, som ha kommit till användning vid arbetslöshetskommissionens
arbeten, på grund av de direktiv återigen, som kommissionen för
sin del har, så har man kommit till ett system, som enligt mitt sätt att se sätter
ned arbetsintensiteten högst väsentligt och skapar en betydande otrevnad bland
arbetarna. Man har nämligen gått in för det systemet, att i den mån arbete
lämnas ut på ackord, får icke förtjänsten överskrida ett visst krontal. Understiger
förtjänsten detta belopp, så kan det däremot vara fråga örn att vederbörande
får en liten utökning. Sådana metoder giva uttryck åt en så gammalmodig
ståndpunkt, att jag icke förstår, att det överhuvud taget kan finnas någon,
som vill försvara dem. Ty det är klart, att vill man åstadkomma arbetsintensitet,
måste man stå vid sitt ord och se till, att vad som är överenskommet
också gäller, när det är fråga örn avlöningar till vederbörande.

Utöver det mindre gynnsamma arbetsresultat, som jag vågar påstå att man på
denna väg uppnår, kommer därtill också, att kommunerna få träda emellan dels
med kostnaderna för arbetsutrustning och dels i många fall med understöd åt
de till detta arbete hänvisade arbetarna.

Äng.

anläggning av
en inomslärsfarled
Ramsvikskilen—

Ålstenshamn
m. m.
(Forts.)

Sr 18. 40

Onsdagen den 11 mars.

Äng.

anläggning ai
en inomskärsfarled
Ramsvikskilen—-A
^stenshamn
m. m.
(Forts.)

Då jag har den uppfattningen, att det varken är nyttigt eller nödvändigt att
beträffande ett så tydligt för den öppna arbetsmarknaden avsett arbetsområde
som det här ifrågavarande längre fortsätta på den väg man hittills länge varit
inne på, har jag, herr talman, icke kunnat gå med på utskottsmajoritetens förslag
utan tillåter mig att yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Nilsson i Örebro.

Herr Holmgren: Herr talman! Tvivelsutan skulle, såsom den föregående

talaren framhöll, en inomskärsfarled mellan Ramsvikskilen och Ålstenshamn
kunna bli av ett visst gagn för den bohusländska kustsjöfarten. Emellertid är
denna farled ingalunda av en sådan betydelse, att arbetet med dess upprensning
är ofrånkomligt. Det finns många kommunikationsleder här i våra svenska
farvatten, som långt före nu ifrågavarande farled borde komma i åtanke att upptagas
och ordnas. För min del skulle jag aldrig reflektera på att vilja medverka
till att ett arbete med upprensning av farleden komme till stånd, därest icke
just för närvarande inom de bygder, som äro berörda av farleden, en så stor och
omfattande arbetslöshet är rådande, att det måste synas vara av en viss vikt
att anordna särskilda möjligheter till arbete just inom dessa trakter.

För den händelse farleden vore av en sådan betydelse, att en upprensning av
densamma vore ofrånkomlig, skulle det ha funnits visst fog för den uppfattning,
åt vilken reservanterna givit uttryck. När så emellertid icke är fallet, anser
jag för min del, att en förutsättning för att arbetet i fråga verkställes är, att
det utföres i form av nödhjälpsarbete. Det vore ju eljest högst betänkligt att
lämna ett anslag på något över 2,100,000 kronor när farleden endast är 4.7 km.
lång, och när säkerligen valutan av de nedlagda penningarna icke blir tillräckligt
stor för det allmänna.

Hellre än att följa reservanternas linje skulle jag ha velat gå in på en avslagslinje.
Jag skall emellertid icke framställa något yrkande om avslag utan hemställer
om bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Mårtensson: Herr talman! När man tager del av statsutskottets utlåtande
i denna fråga, erfar man en viss tillfredsställelse blandad med en ganska
stor besvikelse.

Det är naturligtvis med tillfredsställelse jag såsom representant för länet
konstaterar, att den farled, som varit på tal sedan så många år tillbaka, nu
verkligen skall komma till utförande. Den föregående ärade talaren anmärkte,
att upprensningen av farleden icke är av så synnerligen stort intresse för landet
i dess helhet, och det må ju så vara. Men om man läser riksdagens protokoll
från de gångna åren får man en något annan uppfattning. Går man
därvid tillbaka till den tidpunkt, då frågan var uppe i riksdagen för första
gången, nämligen år 1913, blir man ytterligare styrkt i sin mening, att ifrågavarande
farleds iordningställande är av ett ganska stort och allmänt behov.
Nämnda år ansåg riksdagen, att saken var av så stor betydelse, att man beslutade
örn en allsidig utredning i ämnet. I fjol voro statsutskottets ledamöter
fullt eniga örn den viktiga roll den spelade för de bohuslänska fiskarna och
för en stor del av den övriga skärgårdsbefolkningen och ansågo, att arbetet
med det snaraste borde igångsättas och utföras. Enligt vad som framgår av
föreliggande utlåtande är utskottet även i år enigt örn att arbetet är nödvändigt
och snarast möjligt bör komma till stånd, men utskottets majoritet
anser, att detsamma är av den art, att det bör kunna utföras genom statens
arbetslöshetskommission. Mig förefaller det något egendomligt, att ett
arbete, som varit påtänkt i närmare 20 år och sålunda långt innan arbetslöshets -

Onsdagen den 11 mars.

41 Nr 18.

kommissionen upprättades oell började bedriva sin verksamhet här i landet, nu Äng.
skall behöva verkställas just genom arbetslöshetskommissionen. När saken varit
föremål för behandling och undersökningar vid tidigare tillfällen, har det Ramsheller
aldrig varit tal örn att arbetet särskilt lämpade sig till nödhjälpsarbete. vikskilen—
Jag tror, att den allmänna meningen tvärtom varit den, att arbetet vore av en Alstenshamn
sådan art, att det borde utföras under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regi. m‘

Jag skall i detta sammanhang icke ingå på någon kritik av statens arbets- ortSl''

löshetskommission och dess verksamhet eller lönepolitik. Det kan vara nog
att därvidlag erinra örn, att det numera börjar råda delade meningar även bland
de borgerliga i landet, huruvida arbetslöshetskommissionens lönepolitik är den
lämpligaste och den för landet mest gagneliga. Det är dock helt andra faktorer,
som man i detta speciella fall måste taga hänsyn till.

Den ekonomiska kris, som för närvarande gör sig gällande icke minst i vårt
land, har under månader tillbaka haft oerhört svåra verkningar inom den
svenska stenindustrien, särskilt inom de bohuslänska stenhuggeri distrikten.

Massor av arbetare Ira ända sedan före jul varit utan arbete och inkomst, och
de, som lyckats erhålla något arbete innevarande vinter, ha måst arbeta på
inskränkt tid. Månadsförtjänsten för en familjeförsörjare har sålunda uppgått
till högst 80 kronor. Härtill kommer, att kommunerna i denna landsdel i allmänhet
äro hårt skattetyngda och Ira en mycket svag ekonomisk ställning. Vid
en undersökning av utdebiteringen för år 1930 inom ett tiotal kommuner har
det visat sig, att uttaxeringen för kommunala ändamål i medeltal uppgick till
13 kronor 27 öre per skattekrona. Därtill komma landstingsskatt, vägskatt
även i vissa fall municipalskatt, uppgående till 2 kronor 50 öre per skattekrona.
Lägger man samman alla dessa olika slags skatter, blir det med säkerhet
en skattebörda av 20 kronor per skattekrona. I samband härmed tillåter
jag mig även att med ett par siffror belysa den ekonomiska ställningen inom
några av kommunerna. I en kommun, där det bedrives en ganska omfattande
stenhuggeriverksamhet, utgjorde hela kommunens tillgångar 159,000 kronor under
det att skulderna uppgingo till 116,000 kronor. I en annan belöpte sig
tillgångarna till 96,000 kronor och skulderna till 93,000 kronor: i en tredje
kommun tillgångarna till 10,000 kronor och skulderna till 12,000 kronor, i
en fjärde kommun tillgångarna till 22,000 kronor och skulderna till 25,000
kronor. Dessa siffror visa enligt min mening med all tydlighet, att kommunernas
ekonomiska ställning i vissa fall är rent förtvivlad, och den blir ytterligare
försämrad därigenom, att flertalet av de skattepliktiga på grund av
arbetslöshet icke kunna fullgöra sin skyldighet gentemot kommunen. Nu lia
en del av ifrågavarande kommuner hoppats att genom farledsarbetets igångsättande
en stor del av arbetarna skulle erhålla så pass stora inkomster, att
de åtminstone i någon mån skulle kunna erlägga sina skatter. Denna förhoppning
kan dock knappast bli uppfylld, örn arbetet skall utföras i enlighet
med utskottsmajoritetens förslag. Alla känna ju till, att de löner, som betalas
av arbetslöshetskommissionen, äro så låga, att de nätt och jämnt räcka
till, för att arbetarna skola kunna försörja sig på ett mycket knapphändigt
sätt. Det blir icke något över av inkomsten att betala kommunalutskyldema
med.

När ställningen alltså är sådan inom de bohuslänska stenhuggerikommunerna,
gör man sig den frågan: Skulle det ändå icke vara en viss rättfärdighetssak
för den svenska riksdagen att, då man nu går att sätta i gång detta
arbete, också besluta, att det skall utföras under sådana former, att arbetarna
verkligen kunna komma upp till en så stor förtjänst, att de därmed bli i stånd
att icke bara försörja sig utan även fullgöra sina ekonomiska förpliktelser
gentemot kommunen.

Jag vill med dessa ord, herr talman, vädja till kammarens ledamöter, att

Nr 18. 42

Onsdagen den 11 mars.

Äng. de verkligen gå in för att bifalla den vid utskottsutlåtandet fogade reserva anläggnmg

av tionen till vilken jag ber att få yrka bifall.
en inomskärs ^viHkUen—

Med kerr Mårtensson förenade sig herrar Brännberg och Karlsson i MunkeÅlstenshamn
dal.

Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Den föregående talaren,
motionären i föreliggande ärende, uppehöll sig mest vid att tala örn
huru svårt det är ställt i de orter han åsyftade. Ja, det veta vi ju alla, och
det är därför ärendet fått en så välvillig behandling i statsutskottet. Just
därför att ställningen är bekymmersam, har man gått med på att bringa hjälp.
Det är alltså icke därom meningarna äro delade, huruvida hjälpåtgärder skola
vidtagas eller ej, utan huruvida hjälpen skall givas i form av arbetslöshetsanslag,
eller på vanligt sätt i form av avtalsenliga löner. Och det är ju icke
så underligt, örn man kan lia olika åsikter härom.

Den föregående talaren yttrade, att frågan är så gammal som 20 år, och
att det föreföll honom besynnerligt att den nu slutligen skulle lösas i den
form utskottet föreslagit. Men det förhållandet, att ingen regering under dessa
20 år framlagt förslag i detta ämne, bevisar väl bäst, att man icke ansett vägande
skäl hittills föreligga att bevilja anslag till detta arbete. När nu frågan
motionsvis kom upp och vi inom statsutskottet kommit fram till en lösning
på det sätt vi föreslagit, trodde vi, att man på olika håll skulle vara
belåten härmed.

Motionären går mot utskottsförslaget nästan uteslutande därför att utskottet
icke vill giva hjälpen på det sätt han anser vara det riktiga. Jag skall icke
nu taga upp till bemötande de skäl, som han anförde. Det är ju emellertid
klart, att när det finns omkring 1,500 arbetslösa stenhuggare på ifrågavarande
orter, det är statens plikt att på ett eller annat sätt komma till hjälp. Utom
stenhuggarna finnas ju därstädes även andra arbetslösa i ganska stor utsträckning
och då arbetet med farledens upprensning är sådant, att det kan skötas
av stenhuggarna och grovarbetarna i vad det gäller grävning och dylikt, är
det givetvis lämpligt, att just dessa få utföra det.

Det krav reservanterna nu framställt går ut på, att staten skall bevilja
ett anslag av inalles över 2 miljoner kronor. Men ett tillstyrkande av en så
stor summa på grund av en motion är något som statsutskottet icke brukar
gå med på; ett sådant förslag får nog efter noggrann utredning komma från
Kungl. Maji. Nu invänder man, att det blott är fråga örn 500,000 kronor
; år, och reservanterna framhålla, att det hela ur budgetär synpunkt lätt skulle
kunna ordnas. Men huru skulle det gå till? Jo, säga reservanterna, den erforderliga
summan kan förskotteras från anslaget till oförutsedda utgifter. Ja,
det går an att hänvisa till ett dylikt förfarande, men även förskotten komma
säkerligen att bli kännbara. Med den utsikt för budgeten vi ha att räkna
med de närmaste åren, är det nog lämpligast att, såsom utskottet föreslår,
låta Kungl. Maj:t överväga möjligheterna för att arbetslöshetskommissionen
får omhändertaga arbetet.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag blev verkligen litet förvånad,
när jag hörde talesmannen för utskottet förklara, att han aldrig skulle ha
reflekterat på att medverka till utskottets förslag, därest det här icke gällt
åstadkommande av ett nödhjälpsarbete. Jag vågar ju förutsätta, att när man i
statsutskottet skall bedöma, örn ett arbete i den ena eller andra formen skall

Onsdagen den 11 mars.

43 Nr 18.

igångsättas, man i första hand söker skaffa sig ett omdöme örn, huruvida arbetet
är motiverat eller ej, och jag har ganska svårt att tänka mig, att man från statsutskottets
sida förordar för riksdagen att ens som nödhjälpsarhete igångsätta
ett sådant arbete, som man tycker är alldeles onödigt. Jag måste
alltså utgå ifrån, att den nämnda förklaringen av herr Holmgren gäller för
honom ensam, medan man i allmänhet inom utskottet haft den uppfattningen,
att det här ifrågasatta arbetet är ett välmotiverat arbete, samt att alltså
trots herr Holmgrens uttalande det faktum står fast, att utskottet, såsom angives
i utlåtandet, praktiskt taget varit enhälligt om att förorda arbetets utförande.

När jag läste utskottets betänkande, fick jag det intrycket, att det tvistas
endast om formen för arbetet. Jag tillät mig redan under remissdebatten att
fästa uppmärksamheten på, att det tydligen var fråga örn att ytterligare giva
sig ut på den farliga väg, där man lägger in under nödhjälpssystemet även sådana
arbeten, som tillhöra den öppna marknaden. Jag pekade bland annat på,
att Kungl. Majit antytt, att just arbetet med den här ifrågavarande farleden
.skulle kunna sättas i gång som nödhjälpsarhete, och jag varnade mot att gå
vidare på den vägen. Det råder alltjämt mycket delade meningar örn nödhjälpsarbetet
och nödhjälpssystemet. Ännu har det tydligen icke lyckats oss
att vinna tillräckligt gehör för våra berättigade anmärkningar mot detta system,
även örn det finnes vissa glädjande tecken på, att man även på borgerlig
kant börjar få upp ögonen för att nackdelarna med detta system äro mycket
betydande.

Jag skall icke här upprepa alla skälen mot nödhjälpssystemet. Vi veta, att
detta sjästern drager bort arbetarna från hemorten, att det verkar både psykiskt
och fysiskt deprimerande; och vi veta också — vilket kanske i detta sammanhang
är det betydelsefullaste — att nödhjälpsarbetena icke i regel bliva billigare
i utförandet än arbeten i den öppna marknaden, att arbetena kosta det allmänna
lika mycket och att den enda effekten, som vinnes, är att man tvingar arbetarna
att arbeta för mindre betalning och ökar omkostnaderna för administrationen.
Detta förefaller mig vara ett verkligt dåligt system. Jag antecknar
också, att bland reservanterna finnes det en av de ledande männen inom det frisinnade
partiet, det parti, som tidigare kanske mest envetet slagit vakt örn nödhjälpssystemet.
Jag tyder detta som ett tecken på, att man börjar inse även
på det hållet, att nödhjälpssystemet icke i längden kan bestå. Ett annat belägg
för detta har jag i Svenska Morgonbladet. Det pågår agitation för stadsfullmäktigvalen
i huvudstaden, och det frisinnade partiets kandidater hade en
liten uppvisning i går kväll. Bland andra, som uppträdde, var byråchefen
Bertil Nyström, som bland annat yttrade: »Vårt speciellt svenska system med
dels arbeten, dels kontanthjälp är icke heller så bra». — Han hade tidigare talat
om arbetslöshetsförsäkringen. Han fortsätter: »Man måste sålunda fråga sig,
varför dessa arbetare författningsenligt skola vara underbetalade. Vore det
icke bättre att bara anordna sådana arbeten, som även i den öppna marknaden
betalas billigt; då slapp man ju den förträffliga agitationshärd, som kommunisterna
nu så obeskrivligt profitera på. Ty att bygga på den fiktionen, att
vi här i landet hava en enda lönenivå, det går icke.» Det sista är kanske det
betydelsefullaste. Argumentena för nödhjälpssystemet med underbetalning
av arbetarna har varit, att därest man betalade normala löner vid dessa allmänna
arbeten, .skulle detta hava till följd en påverkan på den allmänna lönenivån.
Staten skulle genom anordnande av dessa allmänna arbeten bidraga till
att hålla uppe en lönenivå högre än den, som skulle bliva gällande, därest man
läte konkurrensen örn arbetstillfällena fortsätta utan statligt ingripande. Nu
kommer en av våra experter på detta område och därtill en av det frisinnade
partiets experter och säger oss, att detta tal bygger på en fiktion. Vi hava icke

Äng.

anläggning av
en inomskärsfarled
Ramsvikskilen—

Ålstenshamn
m. vicoria.
)

Nr 18. 44

Onsdagen den 11 mars.

Äng.

anläggning av
en inomskärsfarled
Ramsvikskilen—

Ålslenshamn
m. m.
(Forts.)

blott en encia lönenivå. Hela systemet är alltså byggt upp på en fiktion.
Men vi skola ändå fortsätta med detta system, trots alla dess nackdelar och''
trots den oerhörda press, som det utövar på arbetarna.

Det förefaller mig, att med hänsyn till nödhjälpssystemets nackdelar, riksdagen
i första hand borde vara angelägen örn, att man icke utvidgade området
för dessa nödhjälpsarbeten, och se till, att i varje fall icke gång efter annan
under systemet dragés in sådana arbeten, som naturligt höra till den allmänna
arbetsmarknaden. Jag tror icke, att det behöver tvistas örn, att det här gäller
ett sådant arbete. Då finnes det ett skäl, som utskottet anför och som skulle,
trots de uppfattningar, man har örn nödhjälpssystemet, motivera, att man i detta
fall ginge på den gamla linjen. Det är det så kallade budgetära skälet. Utskottet
framhåller, att det här gäller en betydande kostnad. Vi hava för närvarande
att röra oss med statsfinansiella svårigheter, och utskottet kan därför
icke förorda, att man för detta ändamål beviljar ett avsevärt belopp. Vad innebär
detta? Det är ju icke på det sättet, att, därest arbetena utföras genom arbetslöshetskommissionen,
så kostar det ingenting. Det är ju tvärtom på det
sättet, att örn arbetena utföras genom arbetslöshetskommissionen, kosta de
lika mycket som om de utföras under andra former. Penningarna skola under
alla förhållanden betalas. Om staten gör detta i form av ett direkt anslag för
detta arbete eller genom ett höjt anslag till arbetslöshetskommissionen, kan icke
inverka på vårt statsfinansiella läge. Örn penningarna skola tagas, bliva svårigheterna
lika stora, antingen de lämnas som direkt anslag eller genom arbetslöshetskommissionen.

Man kan ju möjligen invända, att arbetslöshetskommissionen har sitt anslag
och skall få sitt anslag. Men då frågar jag: Är det då meningen, att örn man
sätter i gång detta som arbete genom arbetslöshetskommissionen, detta icke
skall påverka anslaget till arbetslöshetskommissionen? Kan regeringen underlåta,
när den går att beräkna det belopp, som blir nödvändigt för arbetslöshetskommissionen,
att taga hänsyn till, att riksdagen här uttalat sin önskan örn
ett arbete, som drar ganska stora kostnader? Är det meningen, att när man
sätter i gång detta stora arbete, det skall ske på bekostnad av åtskilliga arbeten
på andra håll? Är det meningen, när man hjälper stenhuggarna i Bohuslän
i deras elände, att man skall undandraga hjälp från andra grupper arbetslösa,
som just nu också äro i stort behov av någon hjälp? Svarar man nej på dessa
frågor, förklarar man, att arbetslöshetskommissionen skall fylla sin uppgift
på bästa sätt även på andra orter utan att påverkas av detta och att detta är en
speciell åtgärd på grund av nödläget i Bohuslän, då gälla icke de budgetära
skälen. Då är det alldeles uppenbart, att det icke kan vålla oss större svårigheter
att skaffa pengar till direkt anslag än till den förhöjning av anslaget till
arbetslöshetskommissionen, som blir nödvändig på grund av ett bifall till utskottets
förslag. Är detta mitt resonemang rätt och jag alltså kan konstatera,
att penningar behövas i båda fallen, att arbetet genom arbetslöshetskommissionen
enligt de erfarenheter, vi hava, icke blir billigare än i öppna marknaden,
kan jag konstatera detta, då frågar jag mig: Vad är ändamålet med utskottets
förslag? Är det uteslutande att använda det nödtillstånd, som råder i Bohuslän,
att pressa dessa människor, som redan äro tillräckligt pressade, att arbeta
för lägre löner, för så låga löner som möjligt? Det måste sägas, att detta är
ett underligt sätt att behandla illa ställda människor i detta land. Dessa stenhuggare
hava under en lång tids arbetslöshet och inknappat arbete bringats till
bristningsgränsen. Örn någon grupp behöver under en tid framåt någorlunda
normala inkomster, är det dessa. Vore det icke en gärd av förstånd och humanitet
att i sådant fall bereda dem arbetstillfällen, som kunde giva dem möjligheter
kanske både till försörjning och till att reparera något av de skador, som

Oasdagen den 11 mars.

45 Nr 18.

Lava uppkommit under den långa arbetslöshet, då man icke har gjort något Äng.
för dem? anläggning av

Jag skulle kunna förstå utskottets ståndpunkt, därest man verkligen kunde ejafadRa™''.
visa, att staten sparade penningar. Men när man måste erkänna — jag tror vikstilen—
att man till och med gjort detta genom statsutskottet från håll, där man var- Alstenshamn
mast talar för den utväg, som nu förordas av utskottet — när man alltså även m- m

bland de ivrigaste anhängarna av detta förslag måste erkänna, att nödhjälps- (Fot arbetena

i regel bliva lika dyra som arbeten i den öppna marknaden, och det
alltså endast gäller att för samma kostnad tvinga arbetarna att arbeta under
försämrade förhållanden, tycker jag, att utskottsförslaget bygger på synnerligen
lös grund, och vågar jag hemställa örn bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Jonsson i Eskilstuna och Engberg, fru
Östlund samt herrar Werner, Rosander, Blomquist, Lindqvist i Stockholm,

Eriksson i Stockholm, Johansson i Uppmälby, Bergström i Hälsingborg, Andersson
i Malmö, Lindqvist i Halmstad, Paulsen, Andersson i Höör, Törnkvist
i Bjuv, Höglund i Göteborg, Weijne, Mogård, Norling, Norsell, Ericsson i Sörsjön,
Johansson i Sollefteå, Sävström, Eklund, Hage och Wiklund i Byske.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Jeppsson: Ja,

herr talman, jag skall icke lägga mig i diskussionen, huruvida detta arbete och
andra skola utföras genom arbetslöshetskommissionen eller icke. Men då det
måhända finnes ledamöter här i kammaren, som kunnat få den uppfattningen,
att jag redan i statsverkspropositionen uttalat mig för, att detta arbete skulle
utföras genom arbetslöshetskommissionen, skall jag be att få klargöra min ställning
till saken.

I sjätte huvudtiteln angående detta arbete heter det: »Då det icke synes uteslutet,
att arbetena skola kunna påbörjas som ett led i åtgärder till motverkande
av arbetslöshet —• något som likväl ännu icke kan helt överskådas» och så
vidare.

Nu har man kanske av detta mitt uttalande dragit den slutsatsen, att jag
velat säga, att detta arbete skulle utföras som reservarbete under arbetslöshetskommissionens
regim. Men jag ber att få betyga, att då jag skrev detta i
statsverkspropositionen, tänkte jag icke, att arbetet skulle utföras genom arbetslöshetskommissionen,
utan vad som föresvävade mig var de så kallade beredskapsarbeten,
örn vilka utredning då pågick och vilka arbeten, som herrarna
veta, avses att, örn de komma till stånd, utföras på ett annat sätt än de, som utföras
under arbetslöshetskommissionens regim. Nu har ju det förslag, som avlämnats
från de sakkunniga i fråga om beredskapsarbetena, fått så många erinringar
mot sig, att övervägandena angående beredskapsarbetena måst få sådan
omfattning, att de ännu icke blivit slutförda.

I det läge, vari frågan är nu, skall jag helt naturligt icke taga ståndpunkt till
vare sig det ena eller andra förslaget, utan det bör vara riksdagens sak att avgöra,
på vilket sätt detta arbete skall utföras.

Herr Järte: Herr talman! Diskussionen har förts så, som om det här gällde
att välja mellan beredskapsarbeten och reservarbeten — reservarbeten kallas
numera de gamla nödhjälpsarbetena. Men det är icke fallet. Det återstår för
kammaren att diskutera den saken, när eventuellt proposition föreligger med
vederbörligt utskottsutlåtande. Då få vi taga upp den påbegynta diskussionen,
örn reservarbeten eller beredskapsarbeten. Men innan dess är det fåfängt för
föreliggande frågas avgörande, utan då får det problemet på nytt diskuteras.

Saken gäller alltså, att man vill hjälpa stenhuggarna i Bohuslän. Därom råder
full enighet. Men utskottets majoritet anser, att det är det klokaste att nu
överlåta detta arbete åt arbetslöshetskommissionen, därför att denna har de

» 18. 4 G

Onsdagen den 11 mars.

Ang.

anläggning ai
• en inomskärs•
farled Ramsvikskilen—

Alstenshamn
m. m.
(Forts.)

största utsikterna att bereda stenhuggarna avsevärd hjälp. Ty, mina herrar,
’ om man bifaller reservationen, finnes ingen garanti i det hänseendet. Det blir
ett öppet arbetsmarknadsarbete med avtalsenliga löner. Yad dessa avtalsenliga
löner på krona och öre innebära, veta vi icke. Men det kan mycket väl hända
med de möjligheter och fullt legala möjligheter, som föreligga för arbetarna
att genom förhandlingar, strejk och så vidare vara med att bestämma lönerna,
att den avtalsenliga lönen kommer eventuellt att ligga över avtalsenlig stenhuggarelön.
Det föreligger ingen som helst möjlighet att förneka den eventualiteten.
Då få vi alltså det förhållandet, att här utföres ett arbete för att hjälpa
stenhuggarna. Men lönen kan sättas så högt, att vederbörande icke hava något
intresse att gå tillbaka till den gamla sysselsättningen, om konjunkturerna
skulle förbättras.

Det är den ledande tankegången, då man vid reservarbetena fastställer löner,
att dessa skola vara så satta, att icke de arbetslösa äro benägna att stanna kvar
vid reservarbetena och icke återvända till den gamla sysselsättningen. Det är
icke så, herr Hansson, att det nuvarande systemet är byggt på fiktionen örn en
enhetlig lönenivå. Så naiv har man icke varit. Man anpassar lönen efter noggrann
utredning på ort och ställe till där rådande lönenivå och tager hänsyn till
rådande förhållanden. Man har däremot ingen garanti för vilken lön som blir
åsatt arbete i öppna marknaden.

För det andra, örn man följer reservanterna, finnes ingen garanti för, att just
stenarbetarna få dessa anställningar. Vid arbeten ute i öppna marknaden för
avtalsenliga löner fordrar man naturligtvis i första hand den mest kompetenta
arbetskraften. Finnes den till hands, kommer det anläggningsarbetare från
andra håll, så äro de naturligtvis berättigade att få dessa platser. Något hänvisningsförfarande
av arbetslösa stenhuggare är icke ordnat genom bifall till
reservationen. Därför är utskottsförslaget den enda för närvarande gångbara
vägen till att hjälpa de betryckta stenhuggarna.

Jag ber, fördenskull, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Som bohuslänning skall jag be att få
betyga hela bohusbänkens tack till statsutskottet för den välvilliga och förståelsefulla
behandling, som kommit denna för Bohuslän så betydelsefulla fråga till
del. Den är betydelsefull såväl med avseende å denna kanals betydelse för den
bohuslänska kustfarten som också i särskild grad på grund av det nödläge,
som nu råder där nere till följd av depressionen i stenindustrien. Jag understryker
den redogörelse, som herr Mårtensson lämnade här med avseende å kommunernas
ekonomiska belägenhet inom stenhuggeridistrikten, och jag vill ytterligare
säga, att det finnes en kommun där nere, där skatteobjekten från stenindustrien
utgöra omkring 70 procent av hela skatteunderlaget. Då förstår man,
vart det bär hän, om det blir en långvarig arbetslöshet, som gör, att stenindustriens
utövare icke hava någon förtjänst. Det blir förhållanden, som man icke
kan förutse, vart de skola bära hän, och måste betecknas såsom rent katastrofala.

Nu ligger ju saken så, som redan betonats, att här är egentligen icke fråga
om annat än bifall till den motion, som är underlaget för detta utlåtande. Därvid
är ju hela utskottet enigt örn att gå med på bifall. Men här äro delade åsikter
med avseende å de principer, efter vilka ifrågavarande arbeten skola utföras.
Jag får säga för min del, att jag har egentligen aldrig varit någon vän av nödhjalpsarbetsprincipen,
ty det är nog så, som man gör gällande, att genom den
mindre arbetsintensitet och mindre arbetslust, som nödhjälpsarbetena medföra
på grund av där tillämpade avlöningsprinciper, bli nog icke dessa arbeten förbilligade,
utan jag tror nog, som också här betonats, att de bliva ungefär lika

Onsdagen den 11 mars.

47 Nr 18.

dyra och att företaget blir lika dyrt att utföra i form av nödhjälpsarbete som
ett arbete i fria marknaden.

Men nu ligger ju frågan så, att något måste åstadkommas, och första kammaren
har redan fattat sitt beslut och godkänt utskottets hemställan. Jag får
säga, att för min del vågar jag icke taga ansvaret som bohuslänning att medverka
till att andra kammaren här skulle komma att fatta ett annat beslut än första
kammaren. Och efter vad jag för min del hört från erfaret håll, kan man icke
säga, hur resultatet skulle komma att bliva, ifall kamrarna, som frågan ligger
här, skulle stanna i olika beslut. Jag vill därför icke i den ansvariga ställning,
vari jag står särskilt som representant för den provins, som det här gäller, taga
ansvaret på mig, att rösta annat än för det förslag, som första kammaren har
stannat för.

Jag kommer alltså för min del att rösta för utskottets hemställan.

Herr Olsson i Berg instämde häruti.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag konstaterar med tillfredsställelse,
att jag tydligen missförstått, vad som sagts i statsverkspropositionen,
men det är icke så märkvärdigt, örn jag upprepar saken, då såvitt jag minns,
det icke från regeringsbänken gjordes någon korrigering under remissdebatten,
när jag påminde örn samma förhållande. Jag konstaterar nu, att regeringen
har för sin del ansett, att detta arbete är av sådan karaktär, att det icke är
lämpligt att utföras genom arbetslöshetskommissionen utan bör komma till utförande
i form av beredskapsarbete, d. v. s. mot avtalsenliga löner.

Nu säger herr Järte, att den saken skola vi icke tala örn i dag. Ja, men det
är ju den saken, det gäller. Alla äro vi ense örn att arbetet skall utföras, men
icke om vilken form vi skola välja för arbetets utförande. Det är då alldeles
uppenbart, att man måste komma in på frågan, örn det skall vara beredskapsarbeten
eller reservarbeten enligt nödhjälpssystemet. Örn nu regeringen har
för avsikt att anordna detta arbete som beredskapsarbete, så stänger faktiskt
riksdagen genom att bifalla utskottets förslag denna väg för regeringen. Ty
det är klart, att om riksdagen uttalar önskan örn arbetets utförande genom arbetslöshetskommissionen,
anser regeringen sig förhindrad att utföra det som
beredskapsarbete. Däremot, örn man bifaller förslaget örn ett bestämt anslag,
då har regeringen fortfarande möjlighet, när den går att överväga detta beslut
örn beredskapsarbeten, att taga hänsyn till detta och eventuellt fullfölja den
tanke, som kommunikationsministern hade, när han talade örn saken i statsverkspropositionen.

Herr Järte försökte sig på den invändningen, att örn vi besluta, att detta
skall utföras som arbete till avtalsenliga löner, ha vi ingen garanti för att de
arbetslösa i Bohuslän få gagn av det, i varje fall icke på samma sätt, som när
det gäller ett arbete under arbetslöshetskommissionens regim. Jag tror herr
Järte uttryckte sig så, att det är icke säkert, att stenhuggarna då komma att
användas. Det förefaller ganska märkvärdigt, örn icke, därest ett arbete utföres
under en statlig myndighet, det skulle kunna ske efter direktiv, som garanterade,
att detta arbete verkligen fyllde de uppgifter, man avser, i detta
fall alltså att hjälpa befolkningen i Bohuslän. Dessutom finnes ytterligare
en garanti, ty såsom utskottet själv konstaterar, är stenhuggarbefolkningen
synnerligen lämplig för utförande av just detta arbete. Det finns sålunda
många garantier för att dessa arbetare skulle bli använda. Eftersom detta
yttrande kom från herr Järte, kanske jag bör säga, att det vore väl icke så
stor olycka, örn någon arbetslös jordbruksarbetare också skulle få sysselsättning
vid sådant arbete.

För övrigt vill jag endast säga ett ord örn herr Olssons i Broberg varning

Äng.

anläggning av
en inomskärsfarled
Ramsvikskilen—

Ålstenshamn
m. m.
(Forts.)

Nr 18. 48

Onsdagen den 11 mars.

Äng.

anläggning av
en inomskär sf
ar led Barns -vikskilen—
Ål stenshamn
m. m.
(Forts.)

till kammaren mot att fatta annat beslut än första kammaren. Såvitt jagförstår,
föreligger ingen risk under andra omständigheter, än att herrarna,
därest ni icke få det, som ni vilja, kasta över bord, allt vad ni sagt örn arbetets
nödvändighet och behovet av att hjälpa stenarbetarna. Ty det är klart, att
örn andra kammaren bifaller reservationen och sålunda beviljar ett bestämt anslag,
som första kammaren avslagit, skall detta bli föremål för gemensam
votering. Den saken måste vara alldeles uppenbar, och det blir, därest andra
kammaren bifaller reservationen och fattar annat beslut än första kammaren,
endast fråga örn, huruvida herrarna från utskottsmajoriteten i detta ögonblick
kasta över bord all hänsyn till de nödlidande arbetarna i Bohuslän. Då jag
icke antar, att herrarna handla på det sättet, t5?cker jag, att det icke finns
någon risk utan att ett bifall till reservationen endast öppnar möjlighet för
stenarbetarna att bli bättre hjälpta än enligt utskottets förslag.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag tror, att denna fråga ligger
så till, att örn man icke haft den mångåriga arbetslöshetspolitik, som vi
fört under våra speciellt svenska förhållanden, så hade de ekonomiska beräkningarna
kommit att spela en större roll vid behandlingen av detta spörsmål,
än vad de nu fått göra. Han anser tydligen på det håll, som representerar utskottsmajoriteten,
att då man nu gått in för en speciellt svensk arbetslöshetspolitik,
kan man icke i detta särskilda fall gå ifrån den. Men, mina herrar,
i fråga örn detta fall är det dock så starka skäl för att icke slentrianmässigt
köra in i den gamla arbetslöshetspolitiken som i knappast något annat ärende,
som ligger eller legat på kammarens bord. För det första är det ett typiskt
yrkesarbete, som det här i övervägande grad gäller, och för det andra är det
fråga om att hjälpa en yrkeskkr, som på grund av den ekonomiska depressionen
i världen blivit arbetslös. Det är dessa omständigheter, som tala emot
att man skall låta detta arbete utföras som nödhjälpsarbete.

Jag begärde emellertid ordet för att med några ord söka lugna dem, som
möjligen läto sig uppskrämmas av de betänkligheter, som herr Järte förde
fram i sitt anförande. Han sade nämligen för det första, att örn detta arbete
skall utföras i den öppna marknaden, så ha vi kanhända att motse en lönepolitik
speciellt inom detta arbetsområde, som kan föra upp lönerna över den nivå,
där stenhuggarnas yrkeslöner ligga. Jag vill be herrarna en liten smula tänka
efter, huruvida det skälet har någon bärighet. Beslutar riksdagen, att detta
arbete skall utföras i öppna marknaden, är det icke sagt, att detsamma skall
bli färdigt före 1931 års slut eller inom viss månad. Det är icke alls sagt.
att det är nödvändigt från statens synpunkt, att detta arbete skall utföras, och
följaktligen finnes icke heller något, som bjuder, att statens organ falla undan
för vissa krav på samma sätt, som man får göra vid arbeten i öpnna marknaden,
där man har en tidsbegränsning av ett eller annat slag fastställd för arbetets
färdigställande. Vilja icke vederbörande utföra arbetet och äro de sociala
och ekonomiska förhållandena icke sådana, att det är möjligt, då blir det väl
befolkningens och yrkeskårens egen sak. Sålunda kan här icke föreligga den
ringaste risk för att några krafter skola få påverka det allmänna och orimligt
driva upp lönerna utöver den normala nivån. Det var den saken.

Det andra var, att som konsekvens av en sådan politik skulle man riskera,
att stenhuggarna icke vidare ville återgå till sitt gamla yrke. Där vill jag som
gammal stenhuggare säga, att det är med stenhuggarna som med fiskarena.
Placera en fiskare i vilken fördelaktig ställning som helst på landbacken, men
när solen börjar skina, vädret är lugnt och vår Herre, som fiskarena säga, ger
äring från havet, kunna ni aldrig med någon kraft binda honom fast på landbacken.
Han stiger i sin båt och får ut på sjön även örn »äringen» skulle ute -

Onsdagen den 11 mars.

40 Nr ls.

bli — ty, därom kail lian ingenting- veta på förhand. Det är likadant med stenhuggarna.
De lia ett fritt yrke. I en mansålder lia de arbetat i bergen, ha
icke varit beroende av någon och icke arbetat mot timlön utan endast på ackord.
Örn de vilja, kunna de arbeta en dag i veckan eller arbeta fem dagar,
det är deras egen sak. Dessa yrkesarbetare, mina lierrar, låta icke hilida sig
vid nödhjälpsarbete, även örn man betalar aldrig så mycket, utan så snart konjunkturerna
i deras yrke stiga, gå de tillbaka till sina gamla arbeten, även örn
de lämna lialvgjort arbete på andra håll och äii så lockande betingelser. Sålunda,
här föreligger ingen risk att få en speciell utökning av nödhjälpsarbetarkåren,
och då bör man val giva dessa arbetare en handräckning i tider, då.
industrien icke kan giva dem försörjning, då utlandet icke köper sten samt
landets vägstyrelser och städer envist köpa asfalt och annat från utlandet i
stället för att taga sten, som tillverkas i Sverige. Det föreligger ingalunda någon
risk, att vi gå för långt genom att ge ett handtag och ett stöd åt dessa
arbetare.

Jag finner, herr talman, att alla skäl tala för ett bifall till reservationen
och intet skäl för att infoga dessa arbeten under nödhjälpsarbetena.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag misstänker, att herr Olsson i Broberg gav

uttryck för den mening, man söker sprida här i bänkarna, angående risken
av ett bifall till reservationen. Här gå en hel del omkring och förklara, att
det är bättre att taga det säkra före det osäkra, det senare skulle då vara reservationen.
Jag måste för mitt vidkommande protestera mot dylika agitationsmetoder,
därför att saken ligger väl ändå så till, att för den händelse
andra kammaren bifaller reservationen och första kammaren bifallit utskottets
förslag, kommer väl den gemensamma omröstningen att stå mellan å ena sidan
reservationen och å andra sidan utskottets förslag. Något som helst avslagsyrkande
i denna fråga kan följaktligen icke komma upp. Här stod nyss ett
par talare och förklarade, att man måste nog ändå taga utskottets förslag, därför
att för den händelse det här skulle bli bifall till reservationen, så faller
alltsammans. Om man icke kan ge skäl för en dylik uppfattning i debatten
här öppet, så tycker jag, att man därmed bevisar, hur svag ståndpunkt man
har i sak.

Det är rätt intressant att konstatera, att herr Järte, urpappan till det här
nödhjälpseländet på den tid, då han satt i arbetslöshetskommissionen, i mycket
modesta tongångar förklarade, att han icke ville rulla upp frågan örn
reservarbeten eller beredskapsarbeten. Man skulle följaktligen icke gå in i
debatt örn problemet, huruvida riksdagen, trots att alla skäl tala därför, nu
skall gå in för beredskapsarbeten. Icke ens ett försök har gjorts att visa upp,
att nödhjälpsarbeten ha någon som helst fördel framför beredskapsarbetena.
Obestritt har konstaterats, hurusom arbeten under arbetslöshetskommissionens
regim bli lika dyra som arbeten, som utföras i öppna marknaden. Å andra
sidan har det en massa gånger vittnats om de psykiska och fysiska nackdelar
för arbetarna, som medfölja arbetslöshetskommissionens handhavande av arbeten.
Under arbetslöshetskommissionens regim få arbetarna sämre betalt,
icke få så mycket betalt ens, att de kunna existera. Örn någon tid blir det
möjligt visa upp, hurusom en hel rad av arbetare, vilka hänvisats till arbetslöshetskommissionens
arbeten, herr Järte, måste resa hem från dessa arbeten,
därför att det, som de förtjänade, icke ens räckte till maten. Det är ingenting
annat, mina herrar, än ett slag i ansiktet på de arbetslösa att under dylika
förhållanden ändå, som herr Järte här gör, yrka på att arbetslöshetskommissionen
skall ha arbetet under sin regim.

Det finns emellertid ett skäl för nödhjälpseländet, som icke anförts i debat Andra

kammarens protokoll 1031. Nr ],S. i

Äng.

anläggning av
en inomskärsfarled
Ramsvikskilen—•

Ål stenshamn,
m. m.
(Forts.)

>''r IS. 50

Onsdagen den 11 mars.

Äng.

<inläggning av
sn inomskärsfarled
Ramsvikskilen—

Alstenshamn
m. m.
(Forte.)

ten, oell det är, att det verkar som ett medel i arbetsköparnas liander att pressa
lönerna med i den öppna marknaden. Det kan vara viktigt att konstatera i
detta sammanhang, att det är en sådan .statens politik, som herr Järte från
andra kammarens talarstol propagerar för, medan lian i Svenska Dagbladet
söker sätta upp ett lent och vackert ansikte för valmännen oell säger: se, hur
vi, de borgerliga, äro de enda, som vilja hjälpa samtliga arbetslösa. Herr
Järtes hjälp är den, som i praktiken tager sig uttryck i att de arbetslösa få
resa hem från arbetslöshetskommissionens förläggningar, därför att det, de
förtjäna, icke räcker till maten.

Ett beslut av andra kammaren i enlighet med utskottets förslag kan icke
tolkas som annat än en uttalad vilja, att de arbetslösa skola svältavlönas på
de förläggningar, dit de skickas.

Herr Persson i Fritorp: Herr talman! Jag skall icke gå in på någon polemik
med den siste ärade talaren. Han yttrade emellertid i slutet av sitt anförande,
att örn andra kammaren skulle bifalla, vad utskottet hemställt, så
innebure detta, att man skulle vara hård mot arbetarna i Bohuslän. Ja, herr
Kilbom, jag vill härtill endast svara, att om andra kammaren går på bifall
till reservationen, så innebär väl det, att man härigenom skaffar dessa arbetare
arbete, och detta är väl det väsentliga.

Nu vill jag säga herr Kilbom, att om s. k. avtalsenliga löner skola tilllämpas
så skulle detta säkerligen medföra, att många i Bohuslän, icke bara
de arbetslösa stenhuggarna utan även i stor omfattning jordbrukarna och andra
gärna skulle åtaga sig dessa arbeten mot dylika löner. Det är för alla känt,
att icke blott i vårt land utan över allt i världen råder arbetslöshet. Örn man

läser tidningarna, finner man redogörelser från andra länder, där man t. o. m.
kan se, att arbetarna få avstå av sina löner till de arbetslösa. Men något sådant
har ännu icke förekommit i vårt land.

Jag vill säga, att det är tämligen enastående, att utskottet har varit alldeles
enigt om att gå in för denna sak, fastän den framförts allenast i form av
enskild motion. Det gäller dock en högst betydande anslagssumma. Den
ärade motionären på Bohuslänsbänken, herr Mårtensson, säde, att framställningen
örn denna farled, varom vi skola besluta i dag, egentligen var förorsakad
av ett besök, som riksdagens statsutskott förra året avlade i Bohuslän,
Jag var med på denna resa och vill säga, att en vackrare och underbarare
resa än den, vi den dagen gjorde på Sötön, kan man icke tänka sig. Sjön låg
spegelblänk, och vi fingo icke alls se, hur denna Soten ser ut, när den är
upprörd.

Nu yttrade herr Mårtensson även, att tanken att få denna farled byggd
varit uppe i närmare 20 år; och han tilläde: varför skall man då ovillkorligen
bygga den som nödhjälpsarbete? Jag vill bara svara, att jag icke är i tillfälle
bedöma om det blir mycket billigare på det sättet, men jag är alldeles
viss om att många i vårt land skulle vara tacksamma att få utföra nödhjälps -

arbete hellre än att gå arbetslösa.

Sedan ber jag att få konstatera, att såvitt jag hörde rätt, herr Hansson och
herr Kilbom hade en skiljaktig uppfattning örn vad som skulle bli följden,
därest andra kammaren bifölle reservationen. Herr Hansson sade, att örn
andra kammaren bifaller reservationen, då få de, som här i kammaren äro för
att någonting skall göras, kasta bort sina betänkligheter och rösta för reservationen.
Jag fattade det så, att han menade, att skiljaktiga beslut i kamrarna
skulle medföra, att den gemensamma voteringen skulle sta mellan bifall
till reservationen, därför att den avser ett anslag, och rent avslag. Jag vill
för min del säga, att i en sådan situation kommer jag att, i likhet med vad en
talare redan förut förklarat, rösta för avslag. Det förvånar mig dock, att

Onsdagen den 11 mars.

51 Nr 18.

man från håll, där nian vill en för Bohuslän lycklig lösning av denna fråga, An^.%
går så hårt in för reservationen. Det kan jag för min del icke förstå. Om jag
tillhörde detta län, skulle jag med tacksamhet och utan tvekan gå med på ejarlMBamsvad
utskottet här har föreslagit. Ett bifall till reservationen kan äventyra vikskUen—
frågans fall. Ålstenahamn

Jag skall icke närmare utveckla de skäl som tala för utskottets förslag — m''m''
det har redan talats så mycket härutinnan — utan jag ber endast att med dessa dorte.j
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Carlström: Herr talman! Jag skall endast be att få säga ett par ord.

Den näst siste ärade talaren sade, att örn kammaren här gick in för utskottets
förslag, så hade de ledamöter, som åstadkommit detta, därmed visat
sin oginhet emot de arbetslösa. Jag tror, han också sade, att man därmed
visade, att man ville, de skulle hava svältlöner. Jag skall be att få ställa
den frågan till herr Kilbom: örn förhållandena här i landet utveckla sig så, att
det blir allt flera och flera arbetslösa, och att det slutligen icke gives tillfälle
för staten att taga hand om dessa på sådant sätt, att man anordnar arbeten
för dem till fria marknadens löner, hur blir det då för dessa arbetslösa? På
vad sätt skola de då hjälpas, då staten icke kan skaffa fram mera arbeten
till fria marknadens löner och enskilda företagare icke heller kunna göra det,
emedan man icke kan sälja några produkter till sådana priser, att man kan
betala så mycket för arbetet, som staten under en viss tid kan göra?

Då herr Hansson i Stockholm här talade örn att det varit någon frisinnad
expert på detta område, som vid ett valmöte här i staden i går gjort ett uttadande
i denna fråga, så får jag säga, att jag känner ju icke till, hur pass
djupt denna expert trängt in i de förhållanden, som han talade örn. Jag vill
endast meddela herr Hansson, att jag vid ett valmöte här i Stockholm för några
dagar sedan hörde en annan talare —- jag vet icke, om han var expert på området,
men det var en talare från ett mellanparti — som fastslog, att emedan
man för vissa arbetare här i Stockholm tillämpat fria marknadens löner, var
det en viss del av de arbetslösa, som icke kunde få arbete. Jag vet icke, vilken
av dessa båda, som har den säkraste grunden att stå på. Jag måste säga,
att för min del kan. jag icke räkna ut, vart det skall bära hän i det långa loppet,
om staten alltid skall anordna arbetstillfällen till den fria marknadens
löner. Det måste val i alla fall så småningom bära dithän, att de enskilda
företagarna i landet icke kunna sätta igång med några arbeten, ifall arbetspriserna
hållas så höga, att konkurrens på världsmarknaden omöjliggöres. Det
är därför jag anser, att detta är ett så allvarligt problem.

Jag anser också, att man icke här i kammaren bör lyssna till de toner, som
höras från andra sidan, örn att det är oginhet emot de arbetslösa, som är anledningen
till vårt motstånd. Vi skola stämplas som ogina emot de arbetslösa,
örn vi icke rösta för reservationen. Jag tror, att i det långa loppet är den bäst
försvarad och gör den de arbetslösa den bästa tjänsten, som söker gå med på
sådana hjälpformer, som icke omöjliggöra för slaten att på ett eller annat satt
alltid vara till hjälp för de arbetslösa, där det verkligen behövs.

Herr Kilbom: Herr talman! Herr Carlström riktade till mig en fråga,

som emellertid är byggd på en absolut missuppfattning, örn skillnaden i kostnaden
mellan beredskapsarbetena och de s. k. A. K.-arbetena. Det har ju redan
här visats upp, och det är icke första gången, att det icke är någon skillnad.

Redan 1923 diskuterade vi här i kammaren, örn jag icke minns galet, frågan örn
en kyrkogårdsanläggning i Nässjö — och det borde för övrigt intressera herr
Carlström, då han själv är från Småland. Där förebragtes en rad av exempel

Nr 18.

Onsdagen den 11 mars.

Ang.

(inläggning av
en inomskärsfarled
Ramstiikskilen—

Ålstenshamn
m. m.
(Forts.)

på att arbeten i A. K:s regim trots de lägre löner, som arbetarna där erhålla,
bliva lika dyra som arbeten i den fria marknaden.

Nu ställde emellertid herr Carlström till mig den frågan: örn arbetslösheten
utvecklar sig så, att de arbetslösa icke längre kunna hjälpas med fria marknadens
löner, hur skall det då bli? Herr Carlström menar tydligen, att i eu
dylik situation får man väl ändå tillgripa nödhjälpslöner. Herr Hansson har
redan lämnat svar på en dylik fråga. Han visade, huru man här utgår från
den oriktiga uppfattningen, att det kostar staten mindre, för den händelse man
arrangerar arbeten i A. K:s regim. Som redan visats är detta icke fallet.
Statens möjligheter att hjälpa de arbetslösa äro således precis lika stora, för
den händelse det betalas avtalsenliga löner — i detta fall nere i Bohuslän nämligen;
det är icke samma som avtalsenliga löner i Stockholm, det vet herr Carlström
— som för den händelse det betalas A. K.-löner.

Men därtill kommer, mina herrar, att med avtalsenliga löner följer, såsom
herr Mårtensson har visat upp, möjlighet för arbetaren att betala resterande
kommunalskatt. Det är den första vinsten, ett plus utöver A. K.-lönen. Därtill
kommer vidare arbetarens möjlighet att köpa de varor, han behöver. Det
är det andra pluset. Beredskapsarbeten och avtalsenliga löner medför följaktligen
nytta icke enbart för den arbetslöse utan också för många andra.
A. K:s svältlöner däremot medföra missnöje hos arbetarna. Och partipolitiskt
har jag ingenting emot, örn herrarna vilja lämna oss sådana vapen i våra händer,
som herr Nordström förklarade saken, då han anför, att A. K.-förläggningarna
bli agitationshärdar för kommunisterna, som de beständigt profiterade
på. Går man till ett arbete, som är typiskt A. K.-arbete, och frågar arbetarna,
vad de tycka om att dras bort från sina hemorter, att kastas ut i baracksystem,
att få ordnat med matförhållanden, kläder och dylikt så, som härvidlag
är fallet, så får man med ali rätt veta, att en dylik behandling är brutal
och orättvis. Alldeles oavsett huru påverkbar en arbetare är för agitation,
måste denna behandling skapa botten för en misstämning, som man naturligtvis
politiskt har rätt, ja plikt att utnyttja.

På A. K.-arbetena ligga sålunda ur samhällsbevarande synpunkt som nackdelar
dels de lägre lönerna, dels det missnöje, som förorsakas av de psykiska
och fysiska lidanden, som arbetaren blir utsatt för. Och därtill kommer, att det
är ingen, som profiterar på saken, mer än en fullständigt vanvettig och dum
administrationsapparat. Jag har mången gång reagerat, då från helt annat håll
kritiserats det allmännas sätt att sköta arbeten. Men det må jag säga, att är det
så, att den kritiken rör sig med argument från A. K :s metoder, då är det anledning
för dem, som tillhöra den sida i fråga örn det politiska livet, som jag tillhör,
att säga: låt oss snarast möjligt slå ihjäl hela denna historia, därför att den
lämnar vatten på högerns kvarnar!

När erfarenheten för att nu sammanfatta det hela visar, att det för staten
blir enahanda resultat, rent ekonomiskt sett, vare sig det är arbeten under
A. K.-regim eller beredskapsarbeten, då därtill kommer, för det första att man
i det sistnämnda fallet får arbetare, som icke bli så misshandlade som i det
förstnämnda fallet; för det andra att man vinner möjlighet för dessa arbetare
att fullgöra sina skyldigheter till kommunen och, för det tredje, att man bereder
dem möjlighet att köpa vad de behöva, vore det då icke ur herrar samhällsbevarares
synpunkt rent av en plikt att gå med på beredskapsarbeten?

Det är herrarnas politik och herrarnas gärningar som skapa den mark, ur
vilken arbetarnas missnöje växer fram. De äro oförskyllt arbetslösa, de kunna
icke lägga två strån i kors för att få arbete. När de utan eget förvållande
bli arbetslösa, skola de till på köpet också bli misshandlade på detta sätt, bildligt
talat slås i ansiktet?

Herrarna skola icke glömma bort, att det dock var de arbetslösa själva, som

Onsdagen den 11 mars.

53 Nr 18.

redan 1923 första gången framförde kravet på att icke få understöd utan arbete /troeli
produktivt arbete. Högern, herr Järte och de, som nu låta måla ut sig pa
affischer och teckningar och bilder som samhällsbevarande — mer eller mindre farlei gams_
lyckade — de komma nu och göra sig till riddare för ett från alla, håll erkänt vikakilen—
oförnuftigt arbetssystem, som icke möjliggör för arbetarna att existera. Detta ÅUtenahamn
uppträdande från högern är det som gör att den är samhällsskadlig. (jörts)

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag skall icke fortsätta diskussionen
örn arbetsformerna. Då det emellertid ännu tycks rada tveksamhet örn,
huruvida det kan bli gemensam votering i denna fråga, så tillåter jag mig citera,
vad som uttryckligen står i riksdagsordningens 65 §: »När, i fråga örn

statsutgifter eller bevillning---» etc. »kamrarna fatta stridiga beslut,

som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda sammanjämkade, skola bägge .
kamrarna var för sig rösta örn de olika beslut, varvid vardera förut stannat.»

Detta gäller ju så tydligt som möjligt en statsutgift, och det kan väl därför
icke gärna råda någon tvekan örn att frågan måste bliva föremål för gemensam
votering, därest kamrarna stanna i olika beslut.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen, och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes, likväl av herr
Hansson i Stockholm, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funné flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Hansson i Stockholm, vadan
namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 97 ja och 81 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan. §

§ 15.

Å föredragningslistan var vidare uppfört bevillningsutskottets betänkande,
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn
ändrad lydelse av 18 § 1 mom. och 22 § 2 mom. förordningen den 15 december
1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket ävensom
i ämnet väckta motioner.

I en den 3 januari 1931 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 17, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga följande, vid propositionen fogade

Orra

ändring i
förordningen
angående
statsmonopol
å tobaketiUverlcningen
i
riket.

Nr 18.

Örn

ändring i
förordningen
angående
statsmonopol
d tobakstiUverkningen
i
riket.

(Forts.)

54

Onsdagen den 11 mars.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. och 22 § 2 mom. förordningen
dm 15 december 191-1 (nr 436) angåmde statsmonopol å tobakstillverkningen

i riket.

Härigenom förordnas, att 18 § 1 mom. och 22 § 2 mom. förordningen den 15
december 1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket skola i nedan
angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

18 §-

1 moni. I varje tobaksvaras priskurantpris skall skatt ingå dels med ett
belopp, vilket motsvarar nedanstående procent av priskurantpriset eller i fall,
som avses i 22 § 2 mom. fjärde stycket, av varans värde, dels ock med nedan
angivna, i förhållande till varans myckenhet bestämda belopp, nämligen:

	För inom riket tillverkad vara	För till riket införd	vara
	procent av priskurant-priset eller värdet.	belopp för	procent av priskurant-	belopp för
	1 st.	1 kg.	priset eller värdet	1 st.	1 kg.
		öre	kr.		öre	kr.
Cigarrer ...........	24	0.8	—	28	4	—
Cigaircigarretter .......	33	0.4	—	34	2	— ■
Cigarretter ..........	50	0.2	—	41	1.3	—
Röktobak ..........	41	—	1.50	41	—	1.50
Tuggtobak..........	31	—	1	41		1.50
Snus............	37	—	0.75	39	—	1.60

I skattehänseende — •—- — gram.

22 §.

2 mom. För tobaksvara, importerad till tullinlandet enligt denna paragraf,
skall erläggas en licensavgift, som utgöres av den å varan enligt 18 § belöpande
skatt ävensom av ett belopp, motsvarande vad monopolets utövare för täckande
av sina omkostnader samt vinst pålägger tobaksvara med samma priskurantpris
eller i fall, som avses i fjärde stycket av detta moment, med samma
värde. Nämnda belopp må ej överstiga 8 procent av varans priskurantpris eller
värde.

Till — — — avgift.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1931.

. I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft de likalydande motionerna
nr 117 i första kammaren av herrar Bergman och Leander samt nr 136
i andra hammarén av herr Ljunggren, däri föreslagits, dels att riksdagen utöver
vad i Kungl. Maj :ts förevarande proposition föreslagits måtte besluta en ytterligare
höjning av skattesatserna på tobaksvaror, så att en genom denna höjning
ökad inkomst kunde beräknas tillfalla statsverket av fem miljoner kronor,
dels ock att bevillningsutskottet måtte på lämpligt sätt avväga och föreslå
de för ändamålet erforderliga skattesatser, som borde åsättas de olika varuslagen.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition och med avslag å ovanberörda motioner, antaga ovan inför -

Onsdagen den 11 mars.

55 Jfr 18.

Örn

ändring i

da, vid propositionen fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 18 „ ändring i
1 morn. och 22 § 2 mom. förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående förordninge
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket. angående

Reservation hade avgivits av herrar Bergman, Leander, och Olsson i Ramsta,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen matte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förevarande proposition och med bifall till ovanberörda motioner,
antaga följande

å lobalcstxUverkningen
i
riket.
(Forts.)

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 18 § 1 morn. och 22 § 2 morn.
i förordningen den 15 december 1914- (nr 436) angående statsmonopol a

tobakstillverkningen i riket.

Härigenom förordnas, att 18 § 1 mom. och 22 § 2 mom. i förordningen den 15
december 1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket skola i
nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

18 §.

1 marn. I varje tobaksvaras priskurantpris skall skatt ingå dels med ett
belopp, vilket motsvarar nedanstående procent av priskurantpriset eller i fall,
som avses i 22 § 2 mom. fjärde stycket, av varans värde, dels ock med nedan
angivna, i förhållande till varans myckenhet bestämda belopp, nämligen:

	För inom riket tillverkad vara	För till riket införd	vara
	procent av	below) för	procent av	belopp för
				priskurant-
	priset eller			priset eller
	värdet	1 st.	1 kg.	värdet	1 st.	1 kg.
		öre	kr.		öre	kr.
Cigarrer...........	28	0.8		32	4	—
Cigarrcigarretter.......	37	0.1		38	2
Cigarretter,.........	54	0.2	—	45	1.3	—•
Röktobak..........	45	—	1.50	45	—	1.50
Tuggtobak..........	35	—	1.00	45		1.50
Snus............	41	—	0.75	43		1.50

1 skattehänseende---gram.

22 §.

2 mom. Kör tobaksvara, importerad till tullinlandet enligt denna paragraf,
skall erläggas en licensavgift, som utgöres av den å varan enligt 18 § belöpande
skatt ävensom av ett belopp, motsvarande vad monopolets utövare för täckande
av sina omkostnader samt vinst pålägger tobaksvara med samma priskurantpris
eller i fall, som avses i fjärde stycket av detta moment, med samma
värde. Nämnda belopp må ej överstiga 8 procent av varans priskurantpris eller
värde.

Till---avgift.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1931.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Ljunggren: Herr talman! Då jag är motionär i denna fråga och dessutom
tillhör bevillningsutskottet, må jag kanske anses hava rätt att säga ett

par ord.

År 1929 uppgick omsättningen av tobaksvaror till 131,319,000 kronor, och

>r 18.

Om

ändring i
förordningen
angående
rtaismonopol
i tobakstillverkningen,
t
riket.

( Forts.)

56 Onsdagen den 11 mars.

, av denna omsättning gick på snus 18,741,000 kronor och på cigarretter

62,457,000 kronor. Jag har pekat på de två siffrorna, därför att dessa två
olika sorter av tobaksvaror äro de, som synas hava dragit till sig största uppmärksamheten.
Nu föreslås 2 % av omsättningen i skatt, och det blir tillsammans
2,626,000 kronor, därav kommer på cigarretter 1,249,000 kronor. Vad
snuset beträffar hava vederbörande icke vågat föreslå någon höjning, men skatten
på snusmyckenheten går i alla fall till 375,000 kronor.

Nu har monopolstyrels.en örn denna sak uttalat, att den föreslagna skattehöjningen
syntes, utan prisförhöjning, kunna bäras av alla varuslag, dock icke
av snuset. På den varan åsattes 1927 en skatt av 75 öre per kg., under det
att skatten dessförinnan var 50 öre. Innan detta beslut fattades av riksdagen,
uttalade bevillningsutskottet år 1927, att det skulle bliva möjligt att höja
skatten från 50 till 75 öre utan prisförhöjning på snuset eller kvalitetsförsämring.
^ Jag har velat citera detta uttalande, då det skulle ligga som grundval
för åtgärden att icke höja snusskatten. De senare åren har på grund
härav en så liten vinstmarginal på snuset förefunnits, att det icke nu vore
möjligt att med bibehållande av någon vinst bära en ytterligare skattehöjning
utan prisförhöjning. Monopolstyrelsen menar, att den på dessa grunder icke
nu kan föreslå någon procentuell värdeskatt på snuset.

Vad departementschefen beträffar, så instämmer han med bolagets styrelse
och konstaterar, att den föreslagna höjningen av skatten på tobaksvaror med
2 % kan genomföras utan prisförhöjning på tobaksvarorna, men att, höjning
av .skatten på snus icke kan ske utan ökning av snuspriset. Då finansministern
icke vill vara med om att höja snuspriset, föreslår han således, att
denna vara skulle undantagas från ökad skatt. Jag har ansett mig böra annotera,
att han i detta fall icke vill gå emot riksdagens 1927 uttalade vilja,
att snuset icke måtte fördyras. Hade han förhållit sig lika lojal gentemot
riksdagens beslut i fråga örn användning av spritmedlen, skulle jag icke haft
anledning att nu uppträda.

Årets bevillningsutskott ställer sig på samma sida som monopolstyrelsen
och departementschefen. Utskottet uttalar dock — och jag mil poängtera
detta, med hänsyn till förhandenvarande förhållanden — önskvärdheten av att
undvika alltför ofta återkommande ändringar i prissättningen. Under det gångna
året hava nämligen sänkningar av utförsäljningsprisen, efter vad man kunnat
konstatera, förekommit, och i tidningar i dag och i går såg jag, att det
meddelats, att ytterligare sänkningar, särskilt på cigarretter, vore förestående
oller måhända redan hade skett. Jag har icke kunnat kontrollera riktigheten
härav, men jag tar för givet, att det genom telegrambyrån utsända meddelandet
är riktigt. Allt tyder på, såvitt jag kan förstå, att man gott kan
följa motionärerna i deras förslag örn ytterligare höjning i skattesatserna på
tobaksvaror med, sorn vi föreslå, 4 % utöver av Kungl. Majit föreslagna 2 %,
vilket skulle inbringa statsverket något över 5 miljoner kronor mera än som
Kungl. Majit begärt. Jag vill gärna fråga: Är detta i och för sig så orimligt,
oavsett motionärernas syfte med sin motion örn dessa medel?

Jag skall icke dröja mycket vid denna sak, men det måste i alla fall kunna
synas och konstateras, att tobaksbruket, icke minst snustuggningen. bär tagit
sådana dimensioner — jag sade nyss att hela omsättningen gick till ungefär
131 miljoner kronor 1929 ■—- att det verkligen är ägnat att förvåna, icke
att monopolstyrelsen, som ju vill få beröm för praktisk affärsmässighet, men
att Kungl. Majit så bestämt slagit vakt örn tobaksförbrukarnas, icke minst
snusamas och snustuggarnas ekonomiska intressen, att ingen som helst prisförhöjning
må kunna äga rum. Bryr man sig icke örn tobakens, även av
t. o. m. en del förbrukare erkända skadeverkningar, varom jag naturligtvis
icke skall närmare yttra mig? I det sammanhanget föll det mig i luindema

Onsdagen den 11 mars.

Sr 18.

just på middagen en tidning, ur vilken en annan av kammarens ledamöter citerat,
och jag skall följa hans exempel och citera vad en doktor på ett valmöte,
i går tror jag det var, yttrade i anslutning till sådana här ting, nämligen
doktor G. Thorell. Jag tror det kan hava sin betydelse att lyssna till
vad de som känna till sakerna möjligen kunna hava att säga. »Vi kontrollera»,
säger han, »att gator och gårdar hållas hyfsade, att bostäderna äro
något så när drägliga, men vi bry oss alltför litet örn, hur folkmaterialet ansas.
Något borde också sägas mot det överdåd, som ungdomen lagt sig till
med, när det gäller cigarretter. Det skapar slapphet inför plikterna och girighet
på de s. k. njutningsmedlen, som inte kan vara riktigt avvägd. Hjälp
skall man ha till skänks av samhället, liksom mat och kläder av far och mor,
men cigarretter och annan strunt vräker man gärna pengar på. Jag är inte
den», sade talaren, »som vill stå här och predika absolut abstinens från alla
njutningsmedel, men någon ordning skall det val vara. Och under alla förhållanden
kan juan kräva, att samhället skaffar sig tillräckligt med skattemedel
av bryggare och tobaksmakare, så att inte de lojala medborgarna behöva
betala för de andra, när de läggas in som sjuka eller invalider. Samhället
kan i alla dessa stycken göra en hel del, och då skall detta göras», tillägger
han.

Eller kanske det är bra som det är, menar finansministern? Man kan icke
undgå att reflektera över vart det skall bära hän med vår cigarrettrökande
ungdom och för resten våra cigarrettrökande kvinnor både hemma och rrte på
restauranger. Där kan man få se hela skaror sitta med cigarretten mellan
fingrarna, blickande ut i rymden genom rökringarna, fundersamma och lycksaliga,
ja, t. o. m. stora starka karlar har jag sett, som nästan darra i knävecken,
örn de icke på rätt tid, d. v. s. oupphörligt, få dra sitt bloss. Och
så är det också i hemmen. Där infekteras allt och alla, icke bara gardiner,
utan också de små barnen fördärvas, dessa som åtminstone i alla fall borde
förskonas. Örn jag sedan ser på offentliga lokaler, så rökes det ju allmänt.
Det är visst bara, tror jag, i kyrkorna, i kamrarnas plenisalar och utskottsrum
och några andra ställen, där man ännu icke röker. Icke en stämma kan
hållas och icke en styrelse kan sammankomma och icke ett kommittésammanträde
kan hållas utan de där rykande skorstenarna! Vi hava ju skydd i lagen
åtminstone på ett ställe, och det är på våra järnvägar, där man skilt fåren
från getterna, i viss mån, fastän de rökande även där söka på allt sätt göra
det outhärdligt för de icke rökande. Det går väl an med spriten, ty den kan
ju icke folk hälla i de motsträviga, men med rökning är det alldeles omöjligt.
Sedan man låtit den gå den vanliga vägen, genom mun, näsa och lungor,
anser man den vara lämplig för omgivningen.

Men jag skall icke hålla mig till detta längre. Vad motionärerna emellertid
nu närmast åsyftat har varit att bereda finansministern möjlighet att få
nödiga medel till sitt förfogande för budgeten utan att behöva mana riksdagen
att till viss del upphäva sitt en gång fattade beslut rörande rusdrycksmedlens
femårsplan, även örn motionärerna, som jag nyss sagt, icke förbisett
nödvändigheten av att taga hänsyn till att tobaksbruket, t. ex. genom höjda
skatter, motverkas särskilt bland ungdomen i folkhälsans intresse. Vi anse,
att i samma mån som .skatten höjes på dessa varor, motverkas åtminstone i viss
mån förbrukningen.

Sedan tillåter jag mig fästa kammarens uppmärksamhet på att ett bifall
till bevillningsutskottets betänkande i dag innebär, att kammaren redan nu,
innan statsutskottet inkommit med sina förslag om rusdrycksmedlens användning,
skulle förorda ett disponerande av rusdrycksmedlen, stridande mot cn
förut av riksdagen intagen ståndpunkt. Jag hänvisar till utskottets utlåtande
på -id''. 7. där dotia står tydligt utsagt, då utskottet skriver:

Om

ändring i
förordningen
angående
statsmonopoi
ä tobatetiTlrerkningen
i
riket.

(Forts.)

>r iS.

•>8

Onsdagen den 11 mars.

Om _ »Utskottet Ilar alitsa halt att överväga, huruvida en ytterligare höjning av
ändring i tobaksskatten är att förorda framför ett disponerande av tillgångar, härrörande
^angående''1 av rusdrycksmedel. Med beaktande av de synpunkter, som kunna inverka på
datamaruypol ett dylikt val, har utskottet för sin del funnit sig böra avstyrka motionärernas
å tobakst ill- förslag örn tobaksskattens höjning.»

verkningen i Såvitt jag kan förstå, är detta ett tydligt förhandsuttalande till förmån för
” '' spritmedlens användning för budgetändamål i stället för ökad tobaksskatt. Äro
or~'' kammarens ledamöter, i synnerhet nykterhetsvännerna, färdiga med att redan
i dag, innan vi hava fått utlåtande från statsutskottet, rösta i denna riktning
genom att godkänna utskottets motivering? På grund härav har inom bevillningsutskottet
framförts det förslaget, att utskottet skulle bordlägga detta
ärende till längre fram, då statsutskottet framkommit med sina förslag rörande
rusdrycksmedlens användning och man närmare kunde se, örn möjligen även
för statsregleringen i övrigt en höjd tobaksskatt vore lämplig och av nöden.
En dylik tanke har emellertid avvisats av utskottet.

Jag hörde för en stund sedan beträffande denna sak i första kammaren ett
försvar för utskottets betänkande framställas från utskottets ärade ordförande,
då han sade, att det kunde komma dagar, då det kunde vara bra att
hava reserver att taga till. Man kunde gömma höjningen av skatten på tobak.svaror
till något kommande år, när det kunde bättre behövas. Jag frågade mig,
örn dessa pengar möjligen icke behövdes för den nuvarande finansministern.
Varför vill man då vänta med skattehöjningen till ett kommande år. ett annat
år längre fram, då eventuellt en annan kan sitta vid styret; och för resten,
örn de pengar, som det nu gäller att ta in genom skattehöjning, icke nu uttagas,
utan tobaksvarorna linder tiden brännas upp, kunna val i all rimlighets
namn icke dessa bliva reserver för framtiden.

Då förslag örn återremiss till utskottet i och för ny behandling säkerligen
icke här i kammaren har utsikt vinna bifall, har jag, herr talman, ingen annan
utväg att få min och mina meningsfränders mening tydligt manifesterad än
genom att yrka bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.

Jag får sålunda, herr talman, bedja att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag tror, för att citera den siste ärade
talaren, att det är nödvändigt att hålla i minnet vad finansministern menat
med det här framlagda förslaget.

Detta förslag är en följd av riksdagens beslut i fjol att minska utdelningen
i tobaksmonopolbolaget från 13 till 51/s procent. I anledning av detta riksdagens
beslut har finansministern här framlagt en proposition, som avser vissa
justeringar av skattesatserna för att, i överensstämmelse med vad vi uttalade
i fjol, i form av tobaksskatt få in samma belopp, som tages bort från utdelningen.
Det är detta, som bevillningsutskottet här hemställt att kamrarna
måtte bifalla.

Det har i samband med denna proposition väckts en motion örn att man skulle
gå in för en ytterligare höjning av skattesatserna, så att tobaksskatten gåva
en avkastning av ytterligare 5 miljoner kronor. Hade det, herr talman, varit
på det sättet, att det här gällt att fylla ett hål i budgeten på 5 miljoner kronor,
så skulle jag obetingat anse, att man kunde fyllt detta genom en höjning av tobaksskatten,
men det är icke fråga örn att fylla ett hål i budgeten, utan det
är fråga örn, huruvida man för fyllande av den brist, som uppstått i budgeten,
skall gå den väg regeringen föreslagit eller den väg reservanterna föreslagit.
I valet mellan de vägar, som föreslagits för att fylla bristen i budgeten, Ilar
bevillningsutskottet ställt sig på den ståndpunkt, som regeringen här intagit.
Motionärerna ha föreslagit, att i samband med den av dem föreslagna skattehöjningen
å tobak ur kassafonden skulle tagas 8V2 miljoner kronor i år. Jag

Onsdagen den 11 mars.

59 Nr IS.

vill erinra örn vad finansministern sade här i lördags och peka på att det kommer
ju ett år efter detta. Det är min personliga uppfattning, att nog blir det
tillfälle för riksdagen att plocka ut nya pengar från tobaken och spriten. Vi
behöva inte ett ögonblick vara ängsliga för att vi skola komma att undvika
det i kommande tider. Men bevillningsutskottet har ställt sig på den ståndpunkten
att denna utplockning inte skall ske, förrän det är fråga örn att med
de medel, som på det sättet åstadkommas, fylla de luckor, som kunna behöva
fyllas i budgeten.

Under framhållande av dessa synpunkter ber jag, herr talman, att få hemställa
örn bifall till bevillningsutskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 16.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 13, i anledning av väckt motion
örn viss ändring i förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter; och anförde därvid

Hen- Lovén: Herr talman! På sätt framgår av den utredning, utskottet
låtit verkställa med anledning av motionen, har det ju varit meningen att beskattningen
av dessa utländska artister skulle vara så hög, att den åtminstone
kunde ställas i jämbredd med den beskattning, som drabbar inhemska konstutövare.
Så är emellertid icke alls fallet, utan det har kunnat påvisas åtminstone
enstaka fall, då inhemska konstutövare fått betala högre skatt än
utländska.

Utskottet framhåller, att det troligen inte är med hänsyn till statsfinansiella
synpunkter, som jag väckt min motion. Det är alldeles riktigt. Utskottet
gissar rätt, då utskottet tror, att det varit mera för att förhindra konkurrensen
från de utländska artisternas sida. Motionen åsyftar särskilt att
bereda skydd åt utövarna av musik. Det har varit meningen att i någon mån
råda bot för den konkurrens, som de svenska musikerna utsättas för från utländska
musikutövares sida. Det är givetvis bedrövligt att, medan så många
svenska musiker äro arbetslösa, en mängd utlänningar komma in i riket och
här få sin bärgning. Min tanke hade varit att örn möjligt motverka den
stora arbetslöshet, som råder bland de svenska musikerna.

Det är ju riktigt, att inresetillstånd för utländska musiker icke lämnas från
socialstyrelsen annat än efter vissa förberedande undersökningar. Det har
dock konstaterats, att dessa utlänningar i allt för stor utsträckning komma in
i riket. Det är därför, herr talman, jag nog skulle vilja peka på, att socialstyrelsen
gärna kan försöka verka något mera i återhållande riktning, när det
gäller meddelande av inresetillstånd åt inom landet icke behövliga musiker.
Det är då icke tal örn specialister och ledare utan örn att icke släppa in så
många som helst av vanliga jämnstrukna musiker, då vi i landet ha fackligt
utbildade musiker, som kanske många gånger stå hönre än dessa utlänningar.

Herr talman! Jag har velat säga detta, men jag skall för närvarande icke
framställa något som helst yrkande.

Herr Sjögren instämde häruti.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Örn

ändring i
förordningi. n
angående
statsmonopol
å tobaksti Ilverkningen
i

riket.

(Forts.;

Om

ifrågasatt
ändring i
förordningen
angående
bevillningsavgifter
för
särskilda
förmåner och
rättigheter.

>r 18.

60

Onsdagen den 11 mars.

1 fråga om
skatteplikt i
visst fall för
staten tillhörig
för
försvarsändamål
avsedd
fastighet.

Ang.

r Matrumnonser
invid
trafikvägar.

§ 17.

Vid nu skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande, nr 14, i anledning
av väckta motioner om höjning av det i förordningen angående skatt
för hundar bestämda skattom axlin um, blev utskottets däri gjorda hemställan av
kammaren bifallen.

§ 18.

Härefter föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 15, i anledning av
väckt motion om skatteplikt i vissa fall för staten tillhörig för försvarsändamål
avsedd fastighet. Ordet begärdes därvid av

Herr Johansson i Fårekulla, som anförde: Herr talman! Bevillningsut skottet

har ansett, att motionärernas hemställan icke avser någon ändring i eller
avvikelse från redan nu gällande bestämmelser. Dessa bestämmelser anser utskottet
icke behöva förtydligas. Det är sant, att i motionen icke har yrkats några
större ändringar i nu gällande kommunalskattelag utan endast ett förtydligande
av 5 § 1 mom. i nämnda lag av innehåll att staten för densamma tillhörig
fastighet, som användes för försvarsändamål, blir pliktig utgöra fastighetsskatt,
i den mån fastigheten användes för annat ändamål. Det är alltså endast
fråga örn att orden »i ringa utsträckning» skola borttagas ur anvisningen
till paragrafen.

Det i motionen anförda fallet visar tydligt, att nämnda paragraf tolkas annorlunda
än som utskottet ansett den böra tolkas. Taxeringsnämnden i den kommun,
sorn det här är fråga örn, har efter det den nya kommunalskattelagen trätt
i kraft taxerat en del av Remmene skjutfält, som användes för annat ändamål,
men prövningsnämnden i länet har upphävt taxeringen, då prövningsnämnden
tydligen ansett, att fastigheten endast i ringa utsträckning använts för annat
ändamål. Jällby socken, inom vilken en del av skjutfältet är belägen, har en
total areal av 1,422 hektar. Därav äger kronan 390 hektar eller omkring 28
procent av kommunens hela areal. En stor del av denna jord är utarrenderad i
jordbruksdrift. Kommunen har endast 270 skattekronor, och den anser helt
naturligt, att den behandlas hårt av staten. Jag undrar, örn någon i denna kammare
anser, att denna skattefråga är av ringa betydelse för Jällby kommun.

Som frågan nu ligger till, skall jag, herr talman, icke framställa något yrkande.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 19.

Slutligen upptogs till behandling andra lagutskottets utlåtande, nr 20, i anledning
av väckt motion örn lagbestämmelser mot uppsättande invid vägarna
av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 152, vilken
behandlats av andra lagutskottet, hade herrar Nylander och Björnsson föreslagit,
att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring i lagen angående
naturminnesmärkens fredande eller sådan särskild lag, att vägtrafikanters uppmärksamhet
icke avleddes från de i motorfordonsförordning och vägtrafikstadga
omnämnda trafikmärkena genom trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.

Utskottet hemställde att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte föranstalta örn utredning, huruvida och på. vad sätt
ändringar i gällande lagstiftning skulle kunna vidtagas för att ytterligare för -

Onsdagen den 11 mars.

01

Nr 18.

hindra, att annonstavlor, reklamskyltar och dylikt så uppsattes, att de verkade
störande ur trafiksynpunkt eller i hög grad förfulande på utsikt över landskap
eller bebyggd ort.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herr Österström; och

av herr Magnusson i Skövde, som med vissa uttalanden förklarat sig anse, att
utskottet bort avstyrka motionen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Kammaren torde kanske hysa den
meningen, att jag vid denna framskridna tid tager mig friheten skylta litet onödigt
här framme i talarstolen. Nu är det ju på tiden för kammaren att hålla
middag, men det kan inte hjälpas, att jag anser mig ändå böra säga några ord
med anledning av det förslag, andra lagutskottet här framburit, då jag icke kail
gå ifrån den uppfattningen, att det är tämligen obefogat att i detta fall sätta
igång med en utredning, då man säkerligen icke kan finna några åtgärder, som
äro verksamma mot reklamskyltning, utan att samtidigt göra intrång på vad
som måste anses såsom legitimt och berättigat.

Det är obestridligt, att i vissa fall utefter vägarna förekomma skyltar, som
kunna verka oskönt och störa ett skönhetstörstande öga. Men å andra sidan är
det icke så mycket skyltarna som verka störande, utan det finns något annat,
som verkar ännu mera störande, nämligen alla kraft- och telefonledningar
o. dyl., som det oaktat ingen förnuftig människa förutsätter att vi kunna bli
av med. Man kan visserligen häremot invända, att därför att man har ett oskönt
moment i landskapet behöver man inte tåla ett annat, nämligen skyltningen. Ja,
det kan ju vara sant, men önskningar äro en sak, en annan sak att i den här frågan
åstadkomma ett verkligt effektivt botemedel.

Utskottet har utan vidare gått in för en from förhoppning, att vanprydande
skyltar skola kunna förbjudas, men har alldeles lämnat åsido frågan, hur man
överhuvud taget skall kunna upprätthålla ett förbud, d. v. s. fastställa, när en
skylt, reklamannons o. s. v. är av förfulande eller vanprydande verkan. Skall
man därvidlag kunna åstadkomma något, är det nödvändigt, att man får en institution,
något sorts skönhetsråd, som kan avgöra, huruvida i ena eller andra
fallet en reklamskylt är av förfulande verkan eller icke. Jag har tillåtit mig
att i min reservation påpeka, hur svårt det kan bliva att fastställa detta och att
man tydligen icke kan lämna åt vederbörande landsfiskal eller polisman att
vara smakråd uti ifrågavarande saker. Därmed vare ingalunda sagt, att en polisman
eller landsfiskal skulle sakna varje möjlighet i den vägen, men han kan
ju sakna förmågan, och följaktligen kan hans domslut bliva mycket orättvist.
— F. ö. vad som synes fult för den ene kan en annan finna skönt.

Vidare har man sagt, att dessa reklamannonser verka störande för trafiken
och kunna draga chaufförernas uppmärksamhet från bilen och därigenom föranleda
olyckor. Går man in för detta, får jag säga, att då måste vi avskaffa
även skönhetsmomenten utefter vägarna. Ponera, mina herrar, att det finns en
reklamannons av så tilldragande reklamverkan, att den väcker vederbörande bilförares
uppmärksamhet, så riskerar han att köra i diket. Men det kan även vid
en krök av vägen öppnas naturscenerier av så betagande verkan, att de tilldraga
sig chaufförens uppmärksamhet så att han kör i diket. Skall man gå så långt
för att trygga trafiksäkerheten, att man anser skyltningen farlig, då måste man,
herr talman, avskaffa även lockande naturscenerier eller också, som är förnuftigare,
erkänna, att det är omöjligt att här åstadkomma någonting verksamt.

Äng.

reklamannesser
invid
trafikvägar.
(Porta.)

Sr 18. 62

Onsdagen den 11 mars.

Äng.

r eldamanHenser
invid
trafikvägar.
(Forts.)

Jag skall icke upptaga kammarens tid med att ingå på ett längre resonemang
över utskottets framställning. Jag är alldeles övertygad om att, vilket beslut
vi än fatta och vilken utredning som än verkställes, komma vi icke längre än till
vad nuvarande trafikstadga medger, nämligen att reklamannonser eller skyltar,
vilka äro direkt missvisande samt placerade inom 31/2 meter från vägkanten,
kunna avlägsnas. Därutöver komma vi icke någonstans, såvida vi icke skola gå''
emot fullt legitima krav och förbjuda all annonsering utefter vägarna. Så långt
vill ändå ingen gå, och därför anser jag hela den här tillställningen med en utredning
onödig.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan och
bifall till den av mig vid utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr Björnberg: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord med
hänsyn till det nu föreliggande ärendet.

Utskottet är enigt i att medgiva det befogade i den framställning, som här
gjorts av ett par motionärer, och det är förresten icke bara utskottet utan de
allra flesta av de myndigheter, som yttrat sig i ärendet. Dessa ha också medgivit
det befogade i att något borde göras för att borttaga eller hindra denna
skyltning, som icke på något sätt kan anses vare sig tilltalande eller försvarbar.
I synnerhet kan detta sägas vara fallet i närheten av städerna och även längre
ut i deras omgivningar, där skyltningen verkligen i många fall kan bliva irriterande
och rent av innebära vissa risker för trafiken.

Herr Magnusson i Skövde har nu här avgivit en protest eller anmält en avvikande
mening örn den här saken och vill göra gällande, att just svårigheten
att kunna avgöra, vad som i detta fall kan vara värt att fortfara med och vad
som bör sorteras ut ur denna reklam, är anledning nog till ett avstyrkande.

Jag nämnde emellertid, att vissa myndigheter ha yttrat sig. Det är väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, svenska naturskyddsföreningen, Kungl, automobilklubben,
Sveriges köpmannaförbund, Svenska reklamförbundet och Svenska
transportarbetareförbundet. Av dessa sex är det endast ett, som i sitt yttrande
hävdat — man skulle kanske kunna säga — en motsatt uppfattning, och det är
Svenska reklamförbundet. De övriga yttra sig i stil med motionärerna och anse
icke, att de föreslagna åtgärderna äro obefogade eller att de böra försummas.
,Vi ha ju redan bestämmelser i de författningar, som finnas, men man har ansett,
att det är väl befogat, att en skärpning kommer till stånd, och vad det innebär
och vad utskottet med sitt yttrande syftar till, det framgår av såväl motiveringen
som klämmen här.

Herr Magnusson i Skövde yttrade, att det nog är riktigt, att även vissa
»skönheter» kunna verka irriterande, och att det är sant, vill jag föT ali del
icke protestera mot. Men det är ju så, att det icke bara är det sköna och tilltalande,
som vi ha att titta på, utan det kan många gånger vara en hel del
saker, som äro synnerligen fula och rent av anskrämliga, så att man skulle
kunna vara färdig att säga, att det hela rent av verkar skrämmande. Man
behöver bara tänka på de skyltar, en del chokladfirmor satt upp, eller andra,
som en del tekniska fabriker ställt ut, då det gäller deras preparat. Jag
skulle kunna räkna upp en hel rad, men det är ju överflödigt. Det är bara
ett ärende, som återstår på listan, och vi äro ju hungriga och skola snart äta
middag. Det är en angenäm sysselsättning, och jag hoppas vi icke skola bliva
förhindrade av sådana här historier.

Jag tror icke detta förslag skall bliva hindrande för den legitima och lovliga
reklamen. Örn så hade varit fallet, skulle jag icke varit med om att stödja
framställningen. Men denna är en protest mot det, som kan betecknas som
fult och olämpligt eller rent av skrämmande.

Onsdagen den 11 mars.

63 Nr 18.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan
i förevarande ärende.

Herr Wachtmeister: Herr talman! I anledning av att ett stort antal länsstyrelser
icke tillse att denna § 25 i väglagen av 1891 — angående förbud
mot att uppsätta skyltar — noggrant efterleves, har det uppstått det förhållandet,
att en mängd dylika skyltar uppsatts. Man anser faktiskt, att länsstyrelserna
genom sin underlåtenhet uppmuntra till denna trafik.

Jag vill blott begagna tillfället att uttala den förhoppningen, att länsstyrelserna,
i anledning av den hållning riksdagen i denna fråga — med stor sannolikhet
— kommer att intaga, mera allmänt måtte laga, att dessa tavlor komma
bort. Ty det dröjer länge, till dess denna utredning kommer att föreligga,
så att ett verkligt beslut i ärendet kan fattas.

Jag har intet yrkande.

reUamannonser
invid
trafik vägar.
(Förtal.)

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag kanske får besvära kammaren
med att uttala, att jag ingalunda är okänslig för naturens skönhetsvärden.
Tvärtom har hela min verksamhet varit av det slag, att jag haft en viss anledning
att iakttaga naturen och lära mig värdera dess skönhetsvärden. Men
jag har här kommit till det resultat, som jag sökt ge uttryck åt i min reservation,
nämligen att det är fåfängt att i detta fall söka avskaffa vissa moment,
som kunna verka förfulande, utan vi måste tillägna oss den blick, som kan
se det vackra med bortsorterande av de förfulande momenten. Jag skall icke
upptaga tiden här med att ingå på vad jag menar. Det kanske vid eftertanke
litet var av kammarens medlemmar kan förstå. Man kan ju numera knappast
se ut över ett landskap, utan att ögat störes av kraftledningar o. d., och det
finnes endast ett sätt att komma ifrån detta, och det är, att vi se naturen som
sådan, och icke se de förfulande kraftledningarna o. d. Detta är möjligt, om
man tränar sitt öga.

Jag skall göra ett litet tankeexperiment beträffande restriktiva bestämmelser
för skyltning och dylikt. Örn man tänker sig, att man går ut ifrån att
reklamskyltar, vilka med hänsyn till trafiksynpunkterna nu icke få sättas närmare
vägen än 3.5 meter, ur estetiska synpunkter skulle flyttas ut till exempelvis
25 meter från vägen eller något dylikt, tror någon då, att därmed vinnes
något i skönhetsvärde? Nej, det är tvärtom bättre, att skyltarna få vara
placerade nära vägen, ty örn de äro placerade längre bort, falla de mera ogynnsamt
i ögonen, än örn de finnas närmare vägen. I varje fall kan man då lättare
befria ögat från deras störande verkan.

Men det var en annan sak. Herr Björnberg nämnde örn vissa utomordentligt
fula företeelser, som kunna förekomma i fråga örn skyltning. Ja, det
kan ju hända, att man i en del fall kan avgöra, vad som är verkligt fult eller
icke, men smaken är sannerligen växlande. Det kan hända, att en reklamskylt,
som på den ene icke alls verkar ful, därigenom att den har ett mycket stort
reklamvärde och vederbörande har ett för dylika fakta känsligt öga, på en
annan, som icke har detta öga, verkar högst ful. Bedömningen blir sålunda
helt subjektiv.

Så talade man om kakaoskyltar och tekniska fabrikers skyltar. Jag förmodar,
att ingen vill gå så långt, att örn en lantbrukare har sin ladugårdsgavcl
så väl placerad, att den lämpar sig för att hyra ut till skyltning, han skulle
förbjudas detta. Jag gör då en liten fråga till herrar estetici: Är det ej bättre
att tåla en reklamskylt för Lazarol eller Lazarin på en fri tavla utmed vägen,
än att se den placerad på en eljest vacker ladugårdsgavel, som kanske
t. o. m. har ålderns patina över sig och utan skylten skulle verka förskönande

Nr 18.

64

Onsdagen den 11 mars.

Ang.

reklamannorner
invid
trafikvägar.
(Ports.)

på landskapet? Det finnes endast en framkomlig väg, och det är att förbjuda
all skyltning. Men vilja herrarna gå in på den vägen?

Jag tror frågan är olöslig, och det är därföT, jag tillåtit mig att anmäla
avvikande mening och vidhålla densamma.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den av herr Magnusson
i Skövde avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Magnusson i Skövde begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Magnusson i Skövde avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 20.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Ahl, nr 382, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 132, angående
uppförande av byggnader för karolinska sjukhuset m. m.;
herr Carlström m. fl., nr 383, i anledning av samma proposition;
herr Holmström m. fl., nr 384, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 133, angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutet;

herr Holmström, nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 125,
angående provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i statens
tjänst;

herr Bachlund, nr 386, i anledning av sistnämnda proposition; och
herr Lindgren m. fl., nr 387, örn avslag å Kungl. Maj :ts proposition, nr 100,
med förslag till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).

Ovannämnda motioner bordlädes.

§ 21.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 53, till Konungen i anledning av väckt motion örn beredande åt omnibustrafiken
av visst straffrättsligt skydd mot uppsåtlig skadegörelse m. m.

§ 22.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 4, angående regleringen för budgetåret 1931/1932 av utgifterna under
riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet; -

Onsdagen den 11 mars.

G5 Nr 18.

nr 31, i anledning av väckt motion om ändring i vissa avseenden av avlöningsbestämmelserna
för sådana militära oell civilmilitära befattningshavare,
som överförts på övergångsstat;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa delar av övningsplatsen Backamo;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Visby stad;

nr 34, i anledning av väckt motion örn understöd åt kaptenen G. A. Åström;
nr 35, i anledning av väckt motion angående uppflyttning i högre löneklass
av tygförvaltaren F. S. Engdahl;

nr 36, i anledning av väckt motion örn avskedsersättning åt förre månadslönaren
C. G. Jonsson; och

nr 37, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag till
upprensning av norra inloppet till Fårösund;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående beredande av delaktighet
i statens pensionsanstalt åt lärare vid dispensärbarnhem samt barnhem
för nervösa och psykopatiska barn jämte i ämnet väckta motioner;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkten 4 av propositionen nr 57 gjorda
framställning angående pensionsunderlaget för vid allmänt läroverk och
högre lärarinneseminariet anställd ämneslärarinna med behörighet till adjunktsbefattning
;

nr 22, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn anslag
för tryckning, häftning och bindning av ännu ej utgivna delar av personregistret
till riksdagens protokoll för tiden 1809—1866; och

nr 23, i anledning av framställning av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret
angående täckande av statens kostnad för bidrag till den nya
riksbron mellan Strömgatan och Helgeandsholmen;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn upplagshus
och upplagsbevis;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den 6 februari 1931
avslutad konvention innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser
örn äktenskap, adoption och förmynderskap, m. m.; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den 10 februari 1931
avslutad konvention angående indrivning av underhållsbidrag, m. m.; samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av
väckt motion angående viss hovrätterna tillagd befogenhet att verkställa prövning
av och meddela förordnanden åt extra ordinarie tjänstemän.

§ 23.

Herr Österå avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 124, angående anslag för budgetåret 1931/1932
till undervisningsanstalterna för sjöfart.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 388, bordlädes.

§ 24.

Justerades protokollsutdrag.

Andra hammarens prntoholl 1931. Nr 18,

5

Nr 18. c C

Onsdagen den 11 mars.

§ 25.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Jansson i Falun	under	4 dagar tr. o. m. den	12	mars,
* Larson i Tönnersa	3>	3 > » »	12	2>
» Johansson i Krogstorp	)	6 » » »	12
> Johanson i Huskvarna	2>	4 » '' » >	12	>
» Laurén		3 > » »	12	V (
» Hansson i Trollhättan Kammarens ledamöter åtskildes	härefter	3 » » » kl. 4.55 e. m.	15	»

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

31092.3