1931. Andra kammaren. Nr 14

ProtokollRiksdagens protokoll 1931:14

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1931. Andra kammaren. Nr 14.

Tisdagen den 24 februari.

Kl. 4.30 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 17 innevarande februari.

§ 2.

Avlämnades nedaunämnda Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen:
av herr statsrådet Gärde propositionerna:

nr: 74, angående ombildning av gymnasiet vid högre allmänna läroverket i
Västervik;

nr 88, med förslag till lag örn tillägg till 54 § lagen den 23 oktober 1891
(nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;
nr 105, angående statsförvärv av Norra Södermanlands järnväg;
hr 91, med förslag till grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1931/
1932 åt dels kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga
emeritilöner;

nr 97, angående arvodesförhöjning åt vissa extra ordinarie ämneslärare vid
högre lärarinneseminariet, allmänna läroverk och statens folkskoleseminarier;

nr 109, angående anvisande av medel till gäldande av ersättning för belopp,
som förskingrats av förre fjärdingsmannen Karl Hedvall m. m.;

nr 113, angående tillbyggnad till den av telegrafverket disponerade fastigheten
nr 3 i kvarteret Fyrmörsaren i Stockholm; och
nr 114, angående reglering av Ruda—Finsjö—Oskarshamns och Ruda—
Älghults järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten; samt

av herr statsrådet Larsson propositionerna:

nr 100, med förslag till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag);
och

nr 102, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 27 oktober
1900 örn straffregister.

Dessa propositioner bordlädes.

§3.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna sjukbetyg: Göteborg

5 den 20/2 1931.

Att riksdagsman Cornelius Olsson, som lider av gallblåseinflammation, på
grund därav tillsvidare är förhindrad att deltaga i riksdagens arbete, intygas
härmed. Göteborg som ovan.

Karl Frumerie,

leg. läk.

Andra kammarens protokoll 1931. Nr lin

1

-Nr 14. 2

Tisdagen den 24 februari.

§ 4.

Vidare upplästes fyra till kammaren inkomna protokoll, så lydande:

År 1931 den 21 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse
riksdagens justitieombudsman; och befunnos efter valförrättningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

herr revisionssekreteraren

Seve Ekberg .......................... samtliga avgivna eller 41 röster,

i följd varav herr revisionssekreteraren Seve Ekberg blivit till riksdagens
justitieombudsman utsedd.

K. von Geijer. Carl Jansson.

David Bergström. Ernst Lindley.

År 1931 den 21 februari sammanrädde kamrarnas valmän för att utse den
man, som skall efterträda riksdagens justitieombudsman, i fall denne, innan
nästa lagtima riksdag anställt nytt val av justitieombudsman, skulle med döden
avgå, samt utöva ämbetet under den tid, justitieombudsmannen kan vara av
svår sjukdom eller annat laga förfall därifrån hindrad; och befunnos efter
valförrättningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

herr revisionssekreteraren

Per Hilding Forssman.................. samtliga avgivna eller 41 röster,

i följd varav herr revisionssekreteraren Per Hilding Forssman blivit utsedd till
justitieombudsmannens efterträdare.

K. von Geijer. Carl Jansson.

David Bergström. Ernst Lindley.

År 1931 den 21 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse riksdagens
militieombudsman; och befunnos efter valförrättningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

herr revisionssekreteraren

Erik Holger Elliot .................... samtliga avgivna eller 39 röster,

i följd varav herr revisionssekreteraren Erik Holger Elliot blivit till riksdagens
militieombudsman utsedd.

K. von Geijer. Carl Jansson.

David Bergström. Ernst Lindley.

År 1931 den 21 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse den
man, som skall efterträda riksdagens militieombudsman, ifall denne, innan
nästa lagtima riksdag anställt nytt val av militieombudsman, skulle med döden
avgå, samt utöva ämbetet under den tid, militieombudsmannen kan vara av
svår sjukdom eller annat laga förfall därifrån hindrad; och befunnos efter
valförrättningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

herr byråchefen

Frans Gustaf Sture Centerwall ........ samtliga avgivna eller 40 röster,

i följd varav herr byråchefen Frans Gustaf Sture Centerwall blivit utsedd
till militieombudsmannens efterträdare.

K. von Geijer. Carl Jansson.

David Bergström. Ernst Lindley.

Tisdagen den 24 februari.

3 Nr 14.

Jämte det dessa protokoll lades till handlingarna, beslöt kammaren, att riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag av kammarens protokoll underrättas
örn valen samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna avgiva förslag
dels till förordnanden för de valde, dels till skrivelser till Konungen med anmälan
örn de verkställda valen, dels ock till de paragrafer, som därom borde
i riksdagsbeslutet införas.

§ 5.

Härefter upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1931 den 23 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse revisorer
och revisorssuppleanter för granskning av riksbankens avdelningskontors i orterna
räkenskaper och förvaltning; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

revisorer:

vid kontoret i Göteborg

herr Dahlström, A., expeditionsföreståndare i Göteborg,
» Rodhe, C. W., överstelöjtnant, Göteborg,

» Hjort, Gustaf, direktör, Göteborg,

» Karlsson, Edvin, i. d. riksdagsman, Tuve,

vid kontoret i Malmö

herr Persson, Alfred, lantbrukare, Vadensjö,

» Lundgren, Axel, redaktör, Malmö,

» Rydén, A., kamrer, Hököpinge,

» Sylvan, H., agronom, Nyboholm,

vid kontoret i Falun

herr Olsson, Åhlmans Olof, f. d. riksdagsman, Insjön,

» Backelin, H., landstingsman, Falun
» Eronn, A., f. d. riksdagsman, Leksand,

» Eriksson, Ollas E., f. d. riksdagsman, Fors station,

vid kontoret i Gävle

herr Hållander, Alb., handelsföreståndare, Gävle,

» Lindblom, Edw., handlande, Gävle,

» Nygren, G., konduktör, Gävle,

» Nyberg, N. A., trävaruhandlare, Gävle,

vid kontoret i Halmstad

herr Linder, J. R., skollärare, Tvååker,

» Svensson, Gustav, skomakaremästare, Slöinge,

» Brodin, O., direktör, Halmstad,

» Nilsson, C. L., landstingsman, Olofsbo, Falkenberg,

vid kontoret i Härnösand

herr Berglund, Enar, landstingsman, Strömnäs,

» Törner, A., direktör, Härnösand,

» Hesse, Samuel, advokat, Härnösand,

» Hallin, Erik, landstingsman, Örnsköldsvik,

med 28 röster,

» 28 » ,

» 28 » ,

» 28 » ;

med 28 röster,

» 28 » ,

» 28 » ,

» 28 » ;

med 28 röster,

» 28 » ,

» 28 » ,

» 28 » ;

med 28 röster,

» 28 » ,

» 28 » ,

» 28 » ;

med 28 röster,

» 28 » ,

» 28 » ,

» 28 » ;

med 28 röster,

» 28 » ,

» 28 » ,

» 28 » ;

Nr 14. 4

Tisdagen den 24 februari.

'' vid kontoret i Jönköping

herr Johansson, Edvard, landstingsman, Häradsköp, Skillingaryd, med 28 röster,
» Andrén, Fredrik, ingenjör, Jönköping, »28 » ,

» Pettersson, J. Äng., landstingsman, Huskvarna, » 28 » ,

» Fors, N., ekonomichef, Jönköping, » 28 » ;

vid kontoret i Kalmar

herr Nilsson, V., ekonomichef, Kalmar,

» Modéer, Seth, handlande, Mönsterås,

» Olsson, John, skräddare, Kalmar,

» Sjöberg, S., godsägare, Färjestaden,

vid kontoret i Karlskrona

herr Appelkvist, Caspar, handelsföreståndare, Ronneby,
» Berg, Robert, f. d. riksdagsman, Karlskrona,

» Kloo, O., i. d. riksdagsman, Karlskrona,

» Forsberg, Sten, avdelningschef, Karlskrona,

med 28 röster,
»28 » ,

»28 » ,

» 28 » ;

med 28 röster,

» 28 » ,

» 28 » ,

» 28 » ;

vid kontoret i Karlstad

herr Berg, N. A.-son, f. d. riksdagsman, Munkfors,

» Lindh, A., landstingskamrer, Karlstad,

» Svensson, Johan, lantbrukare, Heljetorp, Väse,

» Ferm, E. D., lantbrukare, Skåre,

vid kontoret i Kristianstad

herr Svensson, M., kontorsbiträde, Kristianstad
» Lorenzen, H. Öhr., kamrer, Karpalund,

» Olsson, Henrik, landstingsman, Tomelilla,

» Berglund, Allan, landstingsman, Kristianstad,

vid kontoret i Linköping

herr Träff, J. A., f. d. riksdagsman, Mjölby,

friherre Hermelin, Gösta, Ulvåsa,

herr Hanzén, J., redaktör, Linköping,

» Rydén, C., järnvägskontrollör, Linköping,

vid kontoret i Luleå

herr Bäckström, Amandus, kommissionär, Öjebyn,

» Sandström, Robert, handlande, Gammelstad,

» Nycander, Ii., landstingsdirektör, Luleå,

» Groth, Gustaf, konsul, Luleå,

vid kontoret i Mariestad

herr Wallin, Erik, handelsföreståndare, Lidköping,

» Andersson, Justus, kommunalordförande, Karlsborg,
» Kjelldorff, I. W., lantbrukare, Delebäck, Hova,

» Björk, Gotthard, redaktör, Mariestad,

med 28 röster,
»28 » ,

»28 » ,

» 28 » ;

med 28 röster,

» 28 » ,

» 28 » ,

» 28 » ;

med 28 röster,
» 28 » ,

»28 » ,

»28 » ;

med 28 röster,
» 28 » ,

»28 » ,

»28 » ;

med 28 röster,

»28 » ,

»28 » ,

» 28 » ;

Tisdagen den 24 februari.

5 »i H.

vid kontoret i Norrköping

herr Eriksson, Karl, i. d. riksdagsman, Lundby, Okna,

» Lagerbäck, E. A., kassör, Norrköping,

» Eriksson, Josef, i. d. riksdagsman, Finspång,

» Jonsson, Edvard, inspektor, Fiskeby,

vid kontoret i Nyköping

herr Carlsson, E. G., nämndeman, Katrineholm,

» Juhlin, Ragnar, lantbrukare, Ellesta, Vrena,

» Granath, E. A., lantbrukare, Kälkesta, Jönåker,

» Hedin, Karl, ingenjör, Kärrbo, Nyköping,

vid kontoret i Sundsvall

herr Gustafsson, Gid., redaktör, Sundsvall,

» Carlström, L. W., bageriföreståndare, Sundsvall,

» Karlsson, Rob., f. d. riksdagsman, Gasabäck, Söråker,

» Ågren, Hugo, förste bokförare, Kubikenborg,

vid kontoret i Umeå

herr Lagerkvist, Emil, f. d. riksdagsman, Umeå,

» Karlsson, N., nämndeman, Tavelsjö,

» Conradson, R., apotekare, Nordmaling,

» Lilja, G. H., tågmästare, Vännäs,

vid kontoret i Uppsala

herr Tapper, K., kassör, Uppsala,

» Ekstrand, Åke, e. o. hovrättsnotarie, Uppsala,

» Norén, K., vattenrättsnämndeman, Häggeby,

» Wahlstedt, Uno, bagare, Uppsala,

vid kontoret i Visby

friherre Kruuse af Verchou, H., major, Tingstäde,

herr Kahlström, K., f. d. riksdagsman, L:a Atlings, Atlingbo,
» Karlström, Hugo, f. d. riksdagsman, Mörby, Vestkinde,

» Engström, Herman, landstingsman, Slite,

vid kontoret i Vänersborg

herr Sjölin, Bengt, ingenjör, Trollhättan,

» Andersson, Folke, trafikassistent, Uddevalla,

» Browall, Paul, lantbrukare, Pjukarp, Almestad,

» Lundgren, Anton, poliskonstapel, Vänersborg,

vid kontoret i Västerås

herr Johansson, K., lantbrukare, Vretberga, Medåker,

» Lundslätt, R., kamrer, Västerås,

» Andersson, Fr. O., fjärdingsman, Hallstahammar,

» Sjö fält, Karl, sekreterare, Västerås,

med 28 röster,
»28 » ,

» 28 » ,

»28 » ;

med 28 röster,
» 28 » ,

»28 » ,

» 28 » ;

med 28 röster,

» 28 » ,

» 28 » ,

» 28 » ;

med 28 röster,
»28 » ,

»28 » ,

» 28 » ;

med 28 röster,
»28 » ,

»28 » ,

» 28 » ;

med 28 röster.
» 28 » ,

»28 » ,

» 28 » .

med 28 röster,
»28 » ,

» 28 » ,

» 28 » ;

med 28 röster,

» 28 » ,

»28 » ,

» 28 » ;

Xr 14’. 6

Tisdagen den 24 februari.

vid kontoret i Växjö

herr Ljungkvist, J. M., garvare, Växjö, med 28 röster,

» Johansson, G. W., landstingsman, Östad, Täckaregård, Väckelsång,
.. » 28 » ,

» Hultin, Gustaf, lokomotivförare, Älmhult, » 28 » ,

» Bondeson, N. A., f. d. riksdagsman, Strömsnäsbruk, » 28 » ;

vid kontoret i Örebro

herr Vindahl, A., f. d. riksdagsman, örebro, med 28 röster,

» Åqvist, Torsten, direktör, örebro, » 28 » ,

» Molin, C. A., f. d. riksdagsman, Aspa, »28 » ,

» Fromell, A. R., kontorschef, Örebro, » 28 » ;

vid kontoret i Östersund

herr Olsson, Per, mejeridisponent, Östersund, med 28 röster,

» Olsson, 0. P., affärschef, Östersund, » 28 » ,

» Pålsson, Olof, hemmansägare, Söre, Lit, » 28 » ,

» Henriksson, Henrik, d. y., disponent, Offne, Tingsviken, » 28 » ;

suppleanter:

vid kontoret i Göteborg

herr Carlhring, Einar, disponent, Göteborg,

» Eneroth, Ture, arrendator, Högen, Jonsered,

» Fagerberg, J. A., spårvägskonduktör, Göteborg,

» Andersson, Emil, lantbrukare, Järnbrott,

vid kontoret i Malmö

herr Persson, Olof, landstingsman, Munkarp,

» Weibull, Alexander, lantbrukare, Sofieholm, Kulladal,

» Hermansson, J. W., lagerbokhållare, Malmö,

» Thomasson, G., lantbrukare, Hejdeholm, Hurva,

vid kontoret i Falun

herr Larsson, Liss Olof, landstingsman, Leksand,

» Ohlsén, Olof, handlande, Orsa,

» Maritz, Per, kommunalordförande, Leksand,

» Minör, P. A., landstingsman, Falun,

med 26 röster,

» 26 » ;

» 26 » ,

» 26 » ,

med 26 röster,

» 26 » ,

» 26 » ,

» 26 » ;

med 26 röster,

» 26 » ,

» 26 » ,

» 26 » ;

vid kontoret i Gävle

herr Hellström, H., kapten, Gävle,

» Noréll, J. A., fabrikör, Söderhamn,

» Carlsson, Pontus, målaremästare, Gävle,

» Berg, Fredrik, direktör, Gävle,

vid kontoret i Halmstad

herr Bohlers, K., lantbrukare, Bol, Vessigebro,

» Persson, P., f. d. riksdagsman, Tofta,

» Andersson, Janne, byggmästare, Falkenberg,

» Lindblad, H. F., folkskollärare, Sibbarp,

med 26 röster,
» 26 » ,

» 26 » ,

»26 » ;

med 26 röster,

»26 » ,

» 26 » ,

»26 » ;

Tisdagen den 24 februari.

7 Nr 14.

vid kontoret i Härnösand

herr Bouvin, K., handlande, Sollefteå,

9 Lidström, P., f. d. riksdagsman, Häxmon, Ådalsliden,
» Lindeborg, J., kamrer, Härnösand,

» Carlsson, E., ekonomichef, Sollefteå,

med 26 röster,

» 26 » ,

» 26 » ,

9 26 9 ;

vid kontoret i Jönköping

herr Gelotte, B. E., f. d. riksdagsman, Tranås,

9 Svensson, Johan, nämndeman, Fållinge, Smålandsstenar,
9 Holstensson, Allan, lantbrukare, Alfversjö, Eksjö,

9 Karlsson, Anton, järnarbetare, Jönköping,

med 26 röster,

9 26 9 ,

9 26 9 ,

9 26 9 ;

vid kontoret i Kalmar

herr Ander, E., lasarettssyssloman, Kalmar,

9 Johnsson, G. L., f. d. riksdagsman, Kalmar,

9 Wirell, Emil, sekreterare, Kalmar,

9 Johnsson, John W., landstingsman, Nybro,

med 26 röster,

9 26 9 ,

9 26 9 ,

9 26 9 ;

vid kontoret i Karlskrona

herr Klemedtson, Nils, lantbrukare, Merserum,

9 Lahl, Äng., häradsdomare, Svängsta,

9 Thorssell, Karl, kamrerare, Ronneby,

9 Andersson, Anton, vaktmästare, Karlskrona,

med 26 röster,

9 26 9 ,

9 26 9 ,

9 26 9 ;

vid kontoret i Karlstad

herr Lennartsson, C. E. L., godsägare, Rotnäs, Ulfsby,

9 Eriksson, E. G., f. d. riksdagsman, Västbro, Värmlandsbro,
9 Löfberg, Anders, grosshandlare, Karlstad,

9 Flognfält, G., f. d. riksdagsman, Flogned,

med 26 röster,

9 26 9 ,

9 26 9 ,

9 26 9 ;

vid kontoret i Kristianstad

herr Larsson, Nils, lantbrukare, Karstad, Österslöf,

9 Jeffsson, Emil, landstingsman, Haraberga, Broby,

9 Sköld, H., folkskollärare, Kristianstad,

9 Fredriksson, L., landstingsman, Vä,

vid kontoret i Linköfing

herr Danckwardt-Lillieström, Gösta, kassör, Linköping,

9 Johnsson, Robert, Överassistent, Linköping,

9 Hallendorff, Joh., i. d. landstingsman, Gerstorp, Linköping,
9 Sköld, Carl, redaktör, Linköping,

med 26 röster,

9 26 9 ,

9 26 9

9 26 9 ;

med 26 röster,

9 26 9 ,

9 26 9 ,

9 26 9 ;

vid kontoret i Luleå

herr Lantz, E. P., f. d. landstingsman, Luleå,

9 Johansson, G., stationsinspektor, Boden,

9 Wallin, Levi, handlande, Boden,

9 Widlund, O., rådman, Luleå,

med 26 röster,

9 26 9 ,

9 26 9 ,

9 26 9 ;

Nr 14. 8

Tisdagen den 24 februari.

vid kontoret i Mariestad

herr Öster, Ernst, lantbrukare, Fagersanna,

» Sundén, Carl, lantbrukare, Hova,

» Fredberg, G. M., fabrikör, Finnerödja,

» Jacobsson, Mårten, kontorist, Falköping,

med 26 cöster,
»26 » ,

» 26 » ,

» 26 » ;

vid kontoret i Norrköping

herr Frost, G. F., f. d. riksdagsman, Norrköping,

» Cederstrand, Th., handlande, Norrköping,

» Ljungberg, A. J., förste lärare, Norrköping,

» Johansson, Fredrik, hemmansägare, Yevlöf, östra Husby,

med 26 röster,
» 26 » ,

» 26 » ,

»26 » ;

vid kontoret i Nyköping

herr Smedberg, Harald, direktör, Nyköping,

» Boman, Axel, lantbrukare, Tystberga,

» Berger, C. O., folkskollärare, Stigtomta,

» Larsson, Arvid, murare, Katrineholm,

med 26 röster.

» 26 » ,

» 26 » ,

» 26 » ;

vid kontoret i Sundsvall

herr Nilsson, B., lantbrukare, Skedvik, Attmar
» Kahlin, E., fanjunkare, Sundsvall,

» Modin, Helmer, kapten, Sundsvall,

» Hedqvist, P. L., landstingsman, Fagervik,

vid kontoret i Umeå

herr Eriksson, E., f. d. riksdagsman, Böle,

» Jonsson, P. L., hemmansägare, Sävar,

» Eriksson, Frans, landstingsman, Bureå,

» Grahnén, Alfr. A:son, landstingsman, Granö,

med 26 röste).
»26 » ,

»26 », ,

»26 » ;

med 26 röster.
»26 » ,

» 26 » ,

»26 » ;

vid kontoret i Uppsala

herr Elmroth, A. E., fjärdingsman, Tierp,

» Bengtsson, E., lantbrukare, Gunnarsbo, Lövsta bruk,
» Eriksson, C. J., landstingsman. Rosenhill, Almunge,
» Thorsson, Ernst, lantbrukare, Österberga, Rasbo,

vid kontoret i Visby

herr Olofson, A. G., agronom, Visby,

» Ahlsten, Johan, landstingsman, Hemse,

» Sjögren, Hj., fanjunkare, Bander,

» Erlandsson, Th., f. d. folkskollärare, Fårösund,

med 26 cöster.
» 26 » ,

» 26 » .

»26 » ;

med 26 röster.

» 26 » ,

» 26 » ,

» 26 » ;

vid kontoret i Vänersborg

herr Hansson, Axél, landstingsman, Rubbesta, Ödeborg,
» Andrén, Anders, handlande, Brålanda,

» Kjerulf, E. A., godsägare, Vänersborg,

» Samuelsson, Knut, banmästare, Bohus,

med 26 cöster.
»26 » ,
» 26 » .
» 26 j » ;

Tisdagen den 24 februari.

9 Xr 14.

vid kontoret i Västerås

herr Pettersson, Anton, f. d. riksdagsman, Lustekulla, Västerås,
» Fröier, Isidor, folkskollärare, Västerås,

» Pehrsson, Pehr, direktör, Sala,

» Anderson, Iwar, kontorsbiträde, Arboga,

vid kontoret i Växjö

herr Johansson, Karl, nämndeman, Oja, Gämla,

» Sandstedt, Ernst, nämndeman, Björkebråten, Ryd,

» Mattsson, V., nämndeman, Eneryda,

» Gustafsson, Amandus, järnarbetare, Växjö,

vid kontoret i Örebro

herr Lindal, Gust., Överbanmästare, örebro,

» Linder, Hjalmar, grosshandlare, Örebro,

» Pettersson, Ivar, f. d. riksdagsman, Rosta,

» Larsson, Hjalmar, lantbrukare, Edvalla, Glanshammar,

med 26 röster,
»26 » ,

»26 » ,

» 26 » ;

med 26 röster,

»26 »i
» 26 » ,
» 26 » ;

med 26 röster,
»26 » ,

»26 » ,

»26 » ;

vid kontoret i Östersund

herr Anner, Wilhelm, redaktör, Östersund,

» Larsson, Ante, hemmansägare, Kläppe, Östersund,

» Lögdberg, J., hemmansägare, Genvalla,

» Holm, Sigurd, typograf, Östersund,

sedan ordningen mellan dem av suppleanterna, som erhållit lika
genom lottning bestämd.

med 26 röster,
»26 » ,

»26 »• ,

»26 » ;

antal röster, blivit

Olof Nilsson. Gustav Rosén.

Carl Arv. Andersson. J. G. Walles.

Protokollet lades till handlingarna; och beslöt kammaren, att underrättelse
örn de försiggångna valen skulle genom utdrag av kammarens protokoll meddelas
bankoutskottet med anmodan till utskottet att lämna såväl fullmäktige
i riksbanken som vederbörande avdelningskontor och de valda meddelande om
valens utgång.

§ 6.

Föredrogos Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet propositionen, nr 99, angående försäljning av en Kungl.
Maj :t och kronan tillhörig hållhägnad i Sattajärvi by inom Pajala socken av
Norrbottens län;

till statsutskottet propositionerna:

nr 103, angående efterskänkande i vissa fall av kronans rätt till danaarv;
och

nr 104, angående avstående av viss del av allmänna arvsfondens rätt till arv
efter Olga Maria Weidenhielm;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 106, med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 § 2 mom. förordningen den 6 november 1908 (nr 129)
angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;

Jir 14. 10

Tisdagen den 24 februari.

till jordbruksutskottet propositionen, nr 94, angående försäljning av vissa
kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar;

till statsutskottet propositionen, nr 96, angående ersättning till f. d. landskamreraren
G. V. Eiserman för mistade sportelinkomster;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 98, med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets
barnavård; samt

till bankoutskottet propositionen, nr 92, angående bestridande från anslaget
till allmänna indragningsstaten av en arbetaren K. J. Johansson tillerkänd
livränta. . l . * i Mil:

§ 7.

Statsutskottets utlåtande nr 22 och andra lagutskottets utlåtanden nr 8—10,
som nu föredrogos, bordlädes åter.

... . § 8.

Till bordläggning anmäldes sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för den inhemska sockerbetsodlingens uppehållande jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 10.

.Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

En av herr Olsson i Mora ingiven ansökning, däri han under åberopande av
ett ansökningen bilagt läkarbetyg anhållit örn ledighet från riksdagsgöromålen
under 8 dagar från och med denna dag, blev av kammaren bifallen.

Vidare beviljades ledighet åt herr Olson i Göteborg under 2 dagar från och
med den 26 februari.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.45 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 25 februari.

11 Nr 14

Onsdagen den 25 februari.

Kl. 11 £. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 19 innevarande februari.

§ 2.

Herr talmannen tillkännagav, att efter överläggning inom talmanskonferensen
rörande riksdagens arbete under tiden närmast före och efter påsk överenskommits,
att sista arbetsplenum före påsk komme att hållas tisdagen den 24
nästkommande mars på förmiddagen, att första arbetsplenum efter påsk skulle
äga rum torsdagen den 9 påföljande april kl. 1 e. m., därvid gemensamma omröstningar
skulle företagas över då föreliggande godkända voteringspropositioner,
samt att under den mellanliggande tiden inga andra ärenden komme
att upptagas till avgörande än sådana, som rörde godkännande av voteringspropositioner,
skrivelseförslag och dylikt.

§ 3.

Hans excellens herr statsministern Ekman avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner: nr

110, angående godkännande av ett markbytesavtal mellan kronan och
Göteborgs stad m. m.;

nr lil, angående uppförande av en vapenförrådsbyggnad för Göta artilleriregemente
m. m.;

nr 112, angående ersättning till vissa personer i anledning av sjukdom, ådragen
under militärtjänstgöring; och

nr 115, angående dispositionen av återstående delar av förutvarande mötesplatsen
Sannahed.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid •

• ^^sutskottet propositionen, nr 74, angående ombildning av gymnasiet
vid högre allmänna läroverket i Västervik;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 88, med förslag till lag om tillägg
till 54 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 105, angående statsförvärv av Norra Södermanlands järnväg;

,<1^/1o1o’n™ed1f,ör1lag, t}11 ?runder för dyrtidstillägg under ecklésiastikåret
1.(31/1932 at dels kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt

Nr 14. 12

Onsdagen den 25 februari.

Ang.

andag till
jordbrukarungdomens

förbund.

kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av
prästerliga emeritilöner;

nr 97, angående arvodesförhöjning åt vissa extra ordinarie ämneslärare vid
högre lärarinneseminariet, allmänna läroverk och statens folkskolseseminarier;
.

nr 109, angående anvisande av medel till gäldande av ersättning för belopp,
som förskingrats av förre fjärdingsmannen Karl Hedvall m. m.;

nr 113, angående tillbyggnad till den av telegrafverket disponerade fastigheten
nr 3 i kvarteret Fyrmörsaren i Stockholm; och

nr 114, angående reglering av Ruda—Finsjö—Oskarshamns och Ruda—-Älghults järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten.

Vid härpå skedd föredragning av propositionen, nr 100, med förslag till
lag örn åtgärder mot vanartigt levnadsätt (vanartslag) begärdes ordet av

Herr Sävström, som yttrade: Herr talman! Jag hemställer, att motionstiden
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 100 med förslag till lag örn
åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag) måtte förlängas till det plenum,
som infaller näst efter 20 dagar, sedan vederbörande proposition blivit
avlämnad.

Denna hemställan bifölls.

Ifrågavarande proposition hänvisades till behandling av lagutskott.

Härefter föredrogs och remitterades likaledes till behandling av lagutskott
propositionen, nr 102, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen
den 27 oktober 1900 örn straffregister.

§ 5.

Sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets härpå föredragna utlåtande
nr 1 bordlädes åter.

§ 6.

Fortsattes den vid kammarens sammanträde sistlidna lördag avbrutna föredragningen
av jordbruksutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av vissa av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda framställningar
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten il, angående anslag till jordbrukarungdomens förbund.

Kungl. Maj :t hade under punkten 100 av nionde huvudtiteln föreslagit riksdagen
att såsom statsbidrag till jordbrukarungdomens förbund för främjande
av dess verksamhet under kalenderåret 1931 anvisa för budgetaret 1931/1932
ett extra anslag av 15,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta lika lydande motioner, nämligen nr 56 inom första kammaren ,av
herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och nr 209 inom andra kammaren av
herr Åndersson i Lindome m. fl., i vilka motioner föreslagits, att riksdagen
måtte såsom statsunderstöd till främjande av jordbrukarungdomens förbunds
verksamhet under år 1931 anvisa för budgetaret 1931/1932 såsom särskilda
extra anslag dels till förbundets centrala verksamhet 20,000 kronor, dels ock
till dess lokala verksamhet 15,000 kronor eller sammanlagt 35,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å ovanberörda
motioner bifalla Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.

Onsdagen den 25 februari.

13 Nr 14.

Uti en vid denna punkt avgiven reservation hade herrar Sederholm, Johan
Bernhard Johansson, T]ällgren, Gabrielsson, Hedlund i Häste, Andersson i
Grimbo och Weibull förklarat sig anse, att utskottet bort tillstyrka bifall till
de i ämnet väckta motionerna.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Weibull: Herr talman! Som en av reservanterna vid den föredragna
punkten skall jag be att få yttra några ord.

Jordbrukarungdomens förbund har under ett tiotal år erhållit anslag till sin
verksamhet. Statsrådet understryker vikten av att förbundets verksamhet
uppehålles och i görligaste mån utvecklas. Lantbruksstyrelsen är även av den
meningen, att förbundets arbete har stor betydelse för landets ungdom. Föreningen
har, förutom ett anslag av 15,000 kronor, beviljats 100,000 kronor av
iotterimedel, att tagas i anspråk med högst 20,000 kronor per år under åren
1930—1934.

Emellertid kommer förbundet under kommande år att få en stor inkomstminskning,
genom att anslagen från Rockefellerinstitutet avsevärt inskränkas,
eller med 25,000 kronor. Man har då ställt frågan, om möjlighet finnes att
utfå i förskott något av för kommande år beviljade lotterimedel. Då förbundet
emellertid behöver dessa medel å de terminer, som beräknats, kommer rörelsen
att stå inför en svår situation redan kommande år, om riksdagen ej beviljar de
av lantbruksstyrelsen och motionärerna begärda 20,000 kronorna.

Förbundets program är att med sina till ett trettiotal uppgående fackutbildade
konsulenter, ofta lantbrukslärare eller andra kompetenta personer, leda de
ungas odlingsgärning, låta praktik och teori följas åt i organisatoriskt samband,
helt och hållet grundat på ungdomens självverksamhet och självstyre.
Då denna verksamhet nu nått en viss stabilisering och är synnerligen populär,
vöre det till skada, örn en inskränkning av brist på medel nu skulle äga rum.

En av förbundets uppgifter, som säkerligen är av mycket stort värde, är att
väcka intresse och förståelse för jordbruksyrket, särskilt genom anordnande
av tävlingar i växtodling, plöjning, mjölkning, hemslöjd och andra arbetsgrenar
inom jordbruket ävensom av enklare jordbruksförsök och genom uppmuntrande
av ungdomens självverksamhet, bl. a. i egna ekonomiska företag. Nämnda
tävlingar i växtodling omfatta odling av rotfrukter, potatis och trädgårdsprodukter
ävensom tävlingar i konservering, dagbokföring, ladugårdskontroll,
gödselvård, fågelskydd m. m. Genom att begränsa arbetsuppgifterna till de
arbetsgrenar, för vilka intresset är störst och förutsättningarna i övrigt gynnsamma,
når man den avsikt, man vill komma till. nämligen att vinna de ungas
aktning från tidiga år för jordbruksyrket.

Jag vet av erfarenhet, att där en klubb bildats för t. ex. odling av grönsaker,
har intresset i hela trakten väckts för trädgårdsskötseln. Ända upp i nordligaste
Norrland, i Tornedalen, där man ännu för tio år sedan visste föga om
grönsaker, är nu en allmän odling utbredd till gagn för folknäringen. Vid en
ungdomens skördefest i Kangosfors, 15 mil norr om polcirkeln, fanns, såsom
en person berättat för mig, ej blott vanliga rotfrukter och grönsaker utan
t. o. m. mogna tomater, gurkor, jordärtskockor och vitkålshuvud, som vägde
8 kg. Genom sina kvinnliga konsulenter sörjer förbundet för, att dessa närande
och hälsosamma produkter komma folknäringen tillgodo, genom att flickorna
få lära sig deras rätta konservering.

Ett exempel, som visar en odlingsgärning i smått, vill jag nämna. Jag har
hört det berättas av en konsulent, som var ute för att se en liten pojkes arbete
i ett potatisskifte. Hans lilla odling var inlagd i faderns potatisfält. Konsulenten
frågade: »Nå, har du någon pinne, som utmärker gränsen mellan din

åker och fars?» Då svarade pojken: »Det syns väl utan någon pinne.» Han

Äng.

anslag tili
jordbrukarungdomen
i
förbuwt
(Forts )

Nr 14.

14

Onsdagen den 25 februari.

Ang.

anslag till
jordbrukarungdomens

förbund.
(Ports.)

var stolt över att kunna visa, att han själv fått större produktion, än faderns
fält visade.

Vilken nyttig gärning är det ej att leda de ungas håg till att genom tävlingar
— som ju i vår tid äro så omfattande på andra områden ■— uppöva dem
i så ädla idrotter som plöjning, mjölkning och annat jordbruksarbete? Jag är
säker örn, att många av kammarens ledamöter, när de tänka tillbaka på barndomen
och på den lilla täppa de själva regerade över i mors trädgård, måste
tänka, att det hade varit av nytta att ha en kunnig ledare vid denna odling. Då
hade kanske intresset för odlingen varit ännu större.

Jag har med dessa ord, herr talman, velat fästa uppmärksamheten på vikten
av denna rörelse och dess utveckling och ber att på de skäl jag anfört få yrka
bifall till reservationen.

Första kammaren har redan bifallit denna.

I detta yttrande instämde herrar Petersson i Lerbäcksbyn, Alströmer och
Gustafson i Kasenberg.

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! I likhet med den föregående

ärade talaren är jag av den uppfattningen, att den här ifrågavarande ungdomsrörelsen
har gjort mycket gott och varit till mycket stort gagn för vårt svenska
jordbruk. Det är därför som jag anser, att denna rörelse är värd all den
uppmuntran och allt det stöd, som man möjligen kan lämna densamma. Jag
skall ej nu gå in i några detaljer, då jag vet, att en av mina länskamrater utförligt
kommer att så göra. Det kunde eljest för mig varit lätt att påvisa många
sådana detaljer, som varit till oerhört stor nytta, när det gällt upplysning och
tävlingar inom jordbrukets område samt att stimulera jordbrukarungdomen att
stanna kvar vid jordbruket, vilket ej är någon lätt sak under nu rådande mycket
svåra ekonomiska förhållanden vid detsamma.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som finnes fogad
till utskottets utlåtande vid denna punkt, vilken överensstämmer med motionärernas
yrkande.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! När anslag första gången
beviljades såsom bidrag till detta förbund, hörde jag till reservanterna. Anledningen
därtill var, att jag befarade, att denna institution skulle komma att
växa ut och intaga samma ställning som andra statliga institutioner, d. v. s.
att statsmedel skulle täcka skillnaden mellan inkomst- och utgiftsstaterna. Då
tröstade man mig med, att det här ej var fråga därom, utan att det endast var
fråga om ett tillfälligt anslag för att stöda en rörelse, som var värd uppmuntran
från statens sida, och att, när denna rörelse hunnit växa sig stark,
skulle den ej längre vara i behov av statsanslag.

Nu har under alla år, sedan detta anslag blev upptaget som en särskild punkt
i denna huvudtitel, utgått ett belopp av 15,000 kronor, och jag har aldrig reserverat
mig mot det anslaget. Men nu är man ej nöjd därmed. Kungl. Majit
har ansett, att man åtminstone tillsvidare skulle ställa sig avvaktande, då denna
fråga naturligtvis har samband med den lägre lantbruksundervisningens
ordnande, vilken fråga, som vi alla känna till, kommer under riksdagens prövning
redan nästa år.

Jag måste säga, att jag saknar all kännedom, åtminstone ingående kännedom,
örn detta ungdomsförbund, därför att i vårt län, Södermanlands län, är
det okänt. Där finnas visserligen ungdomsrörelser, men de äro politiska, och
på landsbygden tror jag man kan säga, att den starkaste är bondeförbundets
ungdomsförbund. Jag yttrar mig därför ej alls örn nu ifrågavarande förbunds
verksamhet. Den känner jag så litet. Men vad jag vill yttra mig örn är, att
om riksdagen beviljar vad motionärerna begärt, ett anslag på 35,000 kronor,

Onsdagen den 25 februari.

15

Nr 14.

har riksdagen därmed åtagit sig att lämna statsbidrag, motsvarande skillnaden
melian förbundets inkomster och utgifter. Lantbruksstyrelsen har prutat på
vad förbundet begärt. Det har nämligen begärt 46,000 kronor till de 20 000
kronor per år, som förbundet får av lotterimedel under en femårsperiod. Lantbruksstyrelsen
har prutat ned lönen till föreståndaren, som förbundsstyrelsen
velat höja från 6,000 till 11,000 kronor, och stannar vid en höjning av 3,000
kronor till 9,000 kronor. För den lokala verksamheten har förbundet hittills
endast haft lotterimedel och vad det fått från den stiftelse, med vilkens hjälp
denna rörelse startat.

Nu är det meningen, att man skall anställa 16 manliga och 11 kvinnliga ungdomsledare,
till vilkas avlönande statsbidrag skall utgå med 200 kronor i månaden
för 172 tjänstgöringsmånader. Därmed har man skapat en ny stab av
konsulenter, och när vi sedan nästa ar komma till den stora frågan örn den
lägre lantbruksundervisningens ordnande, ha vi dessa fastlåsta. Jag undrar,
om man ej skulle kunna vila på hanen något litet och se till, örn man ej kail
utnyttja lärarna vid våra lantmannaskolor och lanthushållsskolor för detta ändamal.
Man har satt i fråga, att lärarkrafterna, då dessa .skolor ej äro i gång,
skulle kunna ställas till förfogande för ändamålet.

Det har varit skälet till, att vi, som i utskottet tillhöra majoriteten, ha ställt
oss avvisande. Jag tycker ej, att det kan vara så förfärligt farligt, då man
nästa ar far till behandling en fråga, som har så intimt samband med denna,
r^ni!,iV^a en smu^a Pa hanen, och därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Nordkvist: Herr talman! Då jag är motionär i ämnet, ber jag att
fa uttala mitt eget och mina medmotionärers tack till både herr statsrådet och
jordbruksutskottet för det sätt, på vilket frågan behandlats, jag menar den välvilja
mot rörelsen man läser mellan raderna i båda fallen. Det är strängt taget
endast örn sättet att tillgodose det behov av medel, som föreligger, som striden
står.

Det var närmast ett uttalande av ordföranden i jordbruksutskottet rörande
sammankopplingen mellan detta ärende och frågan om den lägre lantbruksundervisningens
ordnande, som jag skulle vilja säga några ord om, utöver vad jag
tänkt namna örn verksamheten i övrigt. Det förhåller sig så, att frågan om den
lägre lantbruksundervisningens ordnande av de sakkunniga icke har sammankopplats
med denna rörelse på sådant sätt, att beviljandet av det nu begärda
anslaget skulle vara bindande för riksdagen. Det är lantbruksstyrelsen, som ur
den av förbundet framlagda budgeten plockat ut det komplex utgifter, som gäl**
u-jlraternas avlönande, och sagt, att detta kunna vi gå med på att föreslå
statsbidrag till och härigenom i viss mån orsakat, att förbundets framställning
om statsbidrag fatt sken av att gälla löne- och tjänsteanställningsfrågor. Detta
ar dock felaktigt och har säkerligen icke av lantbruksstyrelsen avsetts att så
upp attas. Med ett tillmötesgående av i motionen gjord framställning är ingalunda
sagt, att den föreslagna avlöningen skall bli den, som riksdagen stannar
vid da det slutliga förslaget till hithörande frågors ordnande föreligger.

, n ordentligt uppgjord budget för en förening eller rörelse måste väl upptaga
Kostnaderna för de arbetskrafter, som arbeta med saken.

Det ä[ icke någon n.v arbetsgren, som Jordbrukarungdomens förbund
försökt lansera med stöd av amerikanska medel. När förbundet startade
1918, uppsatte det som förnämsta målet för sin strävan ett praktiskt
arbete för ungdomen genom odlingsverksamhet, djuruppfödning och
liknande. Men i avsaknad av medel kunde icke förbundet realisera denna
tanke utan fick gå in för en annan mindre kostsam men praktiskt ordnad
undervisningsverksamhet, en verksamhet som även den helt stöder sig på

Äng.

anslag tili
jordbrukarungdomens

förbund.
(Korts.)

Nr 14.

16

Onsdagen den 25 februari.

Ang.

anslag till
jordbrukar''tngdomens

förbund,
y forts.)

självverksamhet genom studier, föreläsningsverksamhet och kurser. I Skaraborgs
län, där ha vi haft förmånen av hushållningssällskapets stöd i dess undervisningsverksamhet
i bygderna. Sällskapet har ock haft nytta av ungdomsavdelningarna
genom att lätt få lokalfrågan för sina kurser ordnad och intresserat
folk till jordbruks- och beteskurserna. Vi ha även andra kurser såsom
hovbeslagskurser, bokföringskurser och kurser i sjukvård och hemslöjd. Men
allt detta är billigt ordnat, därför att man genom kontakt med de organisationer,
som där verka, Röda korset och hemslöjdsföreningar, gratis får krafter
ställda till förfogande. Den verksamhet, som det här nu närmast gäller att få
medel till, klubbverksamheten, bedrives ute på fältet i odlingsarbete,_ i ladugården,
i kalvkätten och i stian. Man demonstrerar det sätt, på vilket djuren skola
skötas och det sätt på vilket odlingen skall ske. Vi ha saknat medel till detta tidigare.
Det finnes inga organisationer i vårt land, som lämna pengar till dylik
verksamhet. I Amerika däremot finns en organisation, som på privata medel
uppbyggt en omfattande verksamhet, som dock numera övertagits av staten.
Och denna organisation har börjat att i Europa demonstrera sin verksamhet;
så har skett i Danmark, Belgien, Holland och Frankrike. Det gjordes rätt tidigt
till J.U.F. en antydan om att stiftelsen ingalunda var ointresserad för att
fortsätta sin demonstration i de övriga nordiska länderna. Då inbjöds Rockefellerinstitutionen
av den dåvarande regeringen att i vårt land demonstrera sitt arbetssätt,
för att vi skulle bli i tillfälle se, örn denna verksamhetsform passade
för oss.

Den demonstrationen började 1925 i Skaraborgs län, och den har pågått hela
tiden och helt bekostats av Rockefellerinstitutet och letts av institutet genom
lokala ledare. De sades ifrån, när verksamheten började, att, sedan demonstration
av arbetet skett, man måste gå vidare till andra länder och då så. småningom
draga sig tillbaka även vad det ekonomiska angick. Nu är den tiden kommen,
och i fem år har arbetet pågått. Det har fått goda vitsord. Nu minskas
anslagen såsom förutsetts och för att möta påfrestningen, beviljades anslag av
lotterimedel att utgå under fem år.

Det visar sig emellertid, att institutet drager sig tillbaka litet hastigare än
beräknat och att de 20,000 kronorna icke täcka utgifterna, och då begär förbundet
av staten att få hjälp. Det är örn sättet för denna hjälp striden står. Sker
hjälpen genom lotterimedel, komma de 100,000 kronorna i 20,000-kronors poster
att förbrukas på kortare tid än som avsetts. Härigenom är ingen hjälp given,
ty dessa medel äro redan förbundets, och det finnes ingen garanti för att, när
pengarna äro slut, ett nytt beviljande av lotterimedel sker. Jag tror icke, att vi
kunna få några förhandslöften örn att så sker. För att erhålla en sådan buffert
som ett lotterianslag utgör under verksamhetens avveckling från att vara amerikansk
till att bliva svensk är det angeläget att få behålla medlen och få utfyllnad
på anslagsvägen. Jag vill icke uppriva någon strid örn detta, därför att
välviljan är så stor mot förbundet. Jag tror, att dess verksamhet är så betydelsefull
och gagnelig, att, då den grundar sig på det oeftergivliga kravet på
självverksamhet hos medlemmarna, förbundets behov av medel skall beaktas.
Jag inskränker mig därför till att yrka bifall till reservationen i förvissning örn,
att denna väg är den för förbundets utveckling bästa.

Till sist ber jag att få rätta en missuppfatting hos herr ordföranden i jordbruksutskottet.
Han sade, att nu skall det anställas så och så många konsulenter.
Det skall det icke. De äro redan anställda, fastän kostnaderna för dem
bestridas av Rockefellermedel. Ingen skall nyanställas, och verksamheten skall
fortskrida i samma tempo, som den för närvarande har. Örn vi kunde öka det.
skulle detta, hoppas jag, väcka tillfredsställelse på alla håll, och herr statsrådet
har sagt, att man i görligaste mån borde möjliggöra utvecklingen av denna
verksamhet. Jag har ansett det vara nödvändigt att göra denna rättelse i herr

Onsdagen den 25 februari.

17 Nr 14.

Ang.

anslag till
jordbrukarungdomens

förbund.
(Forts.)

Häruti instämde herrar Johansson i Krogstorp, Wachtmeister, Lilliecreutz,
Magnusson i Skövde och Jönsson i Boa.

Herr Mosesson: Herr talman! Anledningen till att jag begärt ordet i

denna fråga skall jag i slutet av mitt korta anförande angiva.

Till att börja med vill jag säga, att då jag för snart tio år sedan i Amerika
studerade den i någon mån liknande rörelse, som där finnes, fann jag, att
det ur pedagogisk synpunkt eller ur allmän uppfostrans synpunkt var något
av det mest löftesrika jag sett. Det var trevligt att se denna mängd av
ungdomar, som hade sina små parceller, åt vilka de kunde ägna sitt intresse.

Det var verkligen något sådant, som en ungdomens vän kunde bli intresserad
av. När denna rörelse kom till Sverige, blev jag såsom vän av ungdomen mycket
glad, och jag är glad åt den, ty detta är ett av de mest livsdugliga och
präktiga skott, som vår ungdomsvård skjutit under de sista årtiondena. Jag
hoppas, när den dagen kommer, att jag får rösta icke endast för vad som
nu yrkas i motionerna utan för något ännu mera.

Jag skulle således ur den synpunkten icke ha någon anledning att yttra mig
i denna debatt. Men anledningen till att jag begärt ordet är den, att jag under
mina resor och vid samtal med en del ungdomens vänner bland lantbrukarna
funnit, att på vissa enstaka — jag säger enstaka — platser i vårt land
ha vissa oroande tendenser i samband med jordbrukarungdomens förbunds
verksamhet förekommit i form av ett osunt nöjesliv.

Vi ha, vi som varit med i den sociala, kulturella och ideella verksamheten
under loppet av tiotal år, funnit, hur mycket, som startat under gynnsamma
förhållanden, i viss mån urartat, kanske beroende på att den ideella föreningen
skaffat sig ett föreningshus, skuldsatt sig och haft svårt att klara av annuiteterna.
Man har då fått lov att ockra på njutningslystnaden och hemfallit åt
simpla nöjen för att fa ihop erforderliga inkomster. Några sådana tendenser
i samband med denna så vackra rörelse, som förefinnas, är det, som äro oroande.

Jag vill fördenskull^ uttala den önskan och den förhoppningen, att de personer,
som närmast stå inledningen för verksamheten, ville ha sin uppmärksamhet
fästad pa den, sa att det icke gar sa med denna nya, vackra och
löftesrika rörelse, att vi få anledning att klaga över att minus blivit lika stort
som plus. Hittills har det som påtalats varit av mera sporadisk natur, men
dock av oroande art, där det fått utveckla sig.

Herr Ljung: Herr talman! I den punkt under nionde huvudtiteln, där

föreliggande fråga behandlas, hänvisas bl. a. till lantbruksstyrelsen förslag
i ärendet. Detta lantbruksstyrelsen uttalande bygger på den utredning, som
gjorts av de sakkunniga för den lägre lantbruksundervisningens ordnande.
Lantbruksstyrelsen förslag har sedermera upptagits av motionärerna, och det
är därom diskussionen nu rör sig. Då jag haft tillfälle att deltaga i utredningen,
som förslaget bygger på, skall jag tillåta mig att göra några erinringar,
som möjligen äro ägnade att ytterligare belysa frågan.

I Kungl. Maj:ts proposition äro refererade en del uttalanden av de sakkunniga
för den lägre lantbruksundervisningens ordnande. Emellertid är detta

Andra hammarens protokoll 1981. Nr lh.

ordförandens uttalande. Dessutom vill jag erinra örn att redan nu ett stort antal
konsulenter äro lantbrukslärare eller lärarinnor i lanthushållsskolor, vilka senare
på somrarna tjänstgöra som hemkonsulenter bland våra kvinnliga medlemmar,
flickor på 14—18 år, genom att för dem demonstrera konservering, bakning,
matlagning m. m.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

2

Nr 14. 18

Onsdagen den 25 februari.

Ang.

anslag till
jordbrukarungdomens

förbund.
(Korts.)

referat i vissa delar sammanträngt, och jag tror icke, att man därav kan få
en fullt riktig uppfattning örn vad de sakkunniga velat säga. Jag skall därför
anhålla att få läsa upp en del ur de sakkunnigas betänkande och därtill
lägga några uttalanden.

Dessa sakkunniga säga på tal örn den centrala organisationen följande:

»Då enligt J. U. F:s stadgar förbundets sekreterare är föreståndare för
förbundets centralbyrå, synes det nödvändigt, att denne helt ägnar sin arbetskraft
åt denna befattning. De mångskiftande och krävande arbeten, som föreståndaren
får att utföra — bl. a. täta inspektionsresor ute i bygderna för att
stå i intim kontakt med verksamheten därstädes och utöva erforderlig ledning
och övervakning, ledningen av utbildningskurser för de personer, som
anställts för det lokala arbetet, utarbetandet av instruktioner och anvisningar
samt utgivandet av publikationer — torde emellertid komma att bli så
omfattande, att därjämte minst en konsulent lärer behöva anställas i förbundets
tjänst.

J. U. F. åtnjuter för närvarande ett årligt statsanslag av 15,000 kronor.
Då vi förutsätta, att sekreteraren kommer att ägna hela sin arbetskraft åt
denna verksamhet samt att därjämte i förbundets tjänst anställes en årsavlönad
manlig konsulent och eventuellt även en kvinnlig; då vidare ej obetydligt
belopp kommer att erfordras för dessa personers resor och därjämte ökade
medel behövas till kontorspersonal, till utgivande av publikationer samt till
anordnande av instruktionskurser för de personer, som anställas för det lokala
arbetet i bygderna m. m., synes årsanslaget böra avsevärt höjas. Sådan anslagsökning
torde emellertid endast småningom påfordras och i viss mån bli
beroende av i vilken omfattning bidrag utgår från Rockefellerinstitutionen.
Lämpligast synes vara, att J. U. F. i sin årliga ansökan till Kungl. Majit
örn anslag för det kommande året meddelar budgetförslag, av vilket framgår
det sammanlagda medelsbehovet och det belopp, som för året erhålles från annat
håll.»

Nu har förbundet helt och fullt rättat sig efter detta förslag och de anvisningar,
som de sakkunniga för sin del framlagt.

Det framgår av detta, att ökat anslag för den lokala verksamheten är
behövligt. Det förhåller sig nämligen så, bland annat, att sekreteraren i förbundet,
som tillika är föreståndare för förbundets byrå., är samtidigt föreståndare
för en lantmannaskola i Norrland. Han står kvar såsom sådan, men
är tjänstledig. Det är uppenbarligen för honom en vansklig situation. Skall
han kunna ägna sig åt förbundets verksamhet, som han livligt intresserar
sig för, måste han ba trygghet för att förbundet får det stöd från statsmakternas
sida, som det har behov av.

Det råder således för ögonblicket i detta hänseende ett osäkerhetstillstånd.
och så länge som förbundet för sin verksamhet är beroende bl. a. av lotterimedel,
måste detta vara förhållandet. Jag menar sålunda, att en riktig och
nödvändig förutsättning för förbundets framtida verksamhet och utveckling
är otvivelaktigt, att riksdagen visar sitt intresse genom att följa det förslag
örn högre anslag, som lantbruksstyrelsen framställt och som även är upptaget
i motionerna.

Det var detta, som jag i korthet ville erinra örn, när det gäller förbundets
centrala verksamhet.

I fråga örn dess lokala verksamhet, alltså arbetet genom tillfälliga konsulenter
ute i bygderna, står det i motionerna framlagda förslaget i full överensstämmelse
med vad de lägre lantbruksundervisningssakkunniga tänkt sig
och föreslagit i sitt betänkande. Jag vill i likhet med herr Nordkvist framhålla,
att det inte är fråga om att fast anställa några konsulenter. Dessa
sakkunniga lia för övrigt varit mycket angelägna om att formen för konsu -

Onsdagen den 25 februari.

19

Nr 14.

lenternas anställning'' tills vidare skulle bliva av en mera tillfällig art, så att
man icke med skäl skulle komma och påstå, att vi nu ha en hel konsulentkår
fast anställd, och sedan går det icke att komma ifrån dem. Det är som
sagt endast fråga örn bidrag till månadsanställda konsulenter, och det är väl
att märka, såsom herr Nordkvist framhöll, att bland dessa konsulenter befinna
sig en stor del av lantbrukslärama, som lia verksamhet i förbundets
tjänst under den tid på sommaren, då de icke ha sin verksamhet inom skolan.
Det är i full överensstämmelse med de sakkunnigas förslag och deras intentioner,
att en sadan användning av lantbrukslärare skall kunna ske och även
skall kunna utökas.

Nu har emellertid utskottet såsom skäl för sitt avslagsyrkande rörande det
högre anslaget anfört, att nian skulle lata saken bero, till dess frågan om
den lägre^ lantbruksundervisningen i sin helhet blivit behandlad. På grund
av de ingående diskussioner, som föregått dessa sakkunnigas förslag och med
kännedom örn hithörande förhållanden i övrigt, måste jag säga att något så
omedelbart sammanhang mellan å ena sidan jordbrukarungdomens förbunds
verksamhet och a andra sidan t. ex. lantmanna- och lanthushållningsskolorna
förefinnes dock icke, så att ett förhöjt anslag till jordbrukarungdomens förbund
skulle på något sätt föregripa organiserandet av verksamheten vid dessa
skolor.

Jag finner sålunda icke, att de av utskottet förebragta skälen -— låt vara att
det kan finnas anledning till försiktighet i fall liknande detta — äro av den
vikt och kunna vara tillräckliga för att motivera ett avslag på framställningen
örn ett förhöjt anslag. Med hänsyn till detta och med hänsyn icke
mindre till vad jag förut erinrat om, nämligen olägligheten av det osäkerhetstillstånd,
som skulle uppstå, därest riksdagen nu följde utskottets förslag,
vill jag för min del, alldeles särskilt med den kännedom jag från
de sakkunnigas arbete °har om förbundets verksamhet och om planerna för
u6ss fortsätta arbete, pa det livligaste förorda bifall till deri reservation, som
framlagts av herr Sederholm m. fl.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman, mina herrar! Här har un der

den förda debatten från många håll givits erkännsamma ord åt jordbrukarungdomens
förbund och dess verksamhet, och jag är också angelägen om att
för min del betona, att jag anser denna rörelse vara av den art, att den säkert
är förtjänt av statsmakternas stöd i större utsträckning, än hittills varit
tallet.

När jag emellertid i dag kommer att rösta för bifall till utskottets hemställan,
sker det närmast på den grund, att jag anser, att denna fråga bör
av Kungl. Maj ;t och i sinom tid av riksdagen prövas i det vidlyftiga sammanhang,
som blir en följd av de lägre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag.
Visserligen har under debatten från herr Nordkvists sida gjorts gällande, att
en höjning av statsbidraget nu icke skulle innebära någon som helst förändring
i verksamhetens omfattning ute på landsbygden. Det kan kanske i och
tor sig vara riktigt, men det är dock minst lika riktigt vad utskottets ärade
ordf Grande nyss under debatten anförde, nämligen att vi i dag genom att gå
m tor ett bifall till reservationen i själva verket taga ställning till frågan
huruvida staten skall ekonomiskt understödja arbetet ute i de särskilda länen
och orterna.

•ifa?-nr°-r fö5 min,de1’.,,att (let vore lämpligare, att riksdagen väntade med
sitt ställningstagande, till dess, såsom jag hoppas, vi nästa år få fram inför
riksdagen ett förslag till den lägre lantbruksundervisningens ordnande i en
eller annan form Visserligen är det ju sant, såsom herr Nordkvist säger att
redan nu användas lantmannaskolornas lärarkrafter i stor utsträckning inom

Äng.

anslag lill
jordbrukarungdomens

förbund.
(fort..)

Nr 14. 20

Onsdagen den 25 februari.

Äng. jordbrukarungdomens förbund. Men det är väl ändå anledning antaga att i
anjhHi''U °°h med att man går in för ett ökat statsbidrag till denna konsulentverksam\ngdUmms

förbund. sulentkrafter till denna verksamhet på ett sådant sätt, att man har svårt att
(Forts.) avkoppla dem, i den mån man, såsom de lägre lantbruksundervisnings.sakkunniga
föreslagit, vill sörja för att lantmannaskolornas och lanthushållningsskolornas
lärarkrafter skola kunna få användas under den tid, de icke äro sysselsatta
i sina skolor, för bl. a. just denna undervisning.

Det är ur dessa synpunkter och framför allt ur synpunkten av att Kungl.
Maj:t bör få tillfälle att taga ståndpunkt till denna fråga i det vidare
sammanhang, som de sakkunnigas betänkande innebär, som jag för min del ber
att få instämma i yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet von Stockenström:
Herr talman! Jag vill till att börja med på det allra livligaste vitsorda, att
det arbete och den verksamhet, som utföres av jordbrukarungdomens förbund,
är av synnerligen gagnande och lyckosam beskaffenhet. Jag tror, arteman
t. o. m. kan gå så långt, att man säger, att denna rörelse är att betrakta såsom
en av de mest löftesrika rörelser, som vi överhuvud taget ha att räkna med
i vårt land. Det gäller här att hos ungdomen på ett tidigt stadium väcka håg
och förståelse för lantmannens yrke; och det är också glädjande att se, att
verksamheten i en hel rad län tagit en alltmera vidgad omfattning. Ännu
mera kommer givetvis verksamheten att utvidgas, i den man nu jordbrukarungdomens
förbund övertager den rörelse och den verksamhet, som hittills
bedrivits med stöd av medel, tilldelade av Rockefellerinstitutionen.

I den mån alltså dessa utländska pengar icke längre komma oss till godo,
anser jag det vara i hög grad önskvärt och behövligt, att jordbrukarungdomens
förbund får ett ökat bidrag av allmänna medel för att kunna fullfölja och
ytterligare utvidga sin verksamhet. Frågan har då varit, under vilka former
och på vad sätt detta ökade statsbidrag skall komma förbundet till godo.
Jag har ansett att denna ökning torde böra ske kanske just med det belopp,
som här ifrågasättes, nämligen 20,000 kronor och att alltså sammanlagt

35,000 kronor skulle komma att stå till förbundets förfogande.

Nu har emellertid jordbrukarungdomens förbund fått sig tilldelat av lotterimedel
ett belopp av 100,000 kronor. Detta belopp anvisades år 1928 och var
avsett att utgå under loppet av 5 år, alltså med 20,000 kronor örn året. Då
denna fråga var föremål för beredning inom regeringen, framfördes den tanken,
huruvida icke jordbrukarungdomens förbunds behov av ökade medel kunde
tillgodoses på det sättet, att förbundet sattes i tillfälle att få lyfta en större
del av de anvisade lotterimedlen på ett tidigare stadium, än som eljest, skulle
bli fallet. Man tänkte sig alltså, att örn förbundet gjorde en framställning örn
att i stället för att uppbära Vs, alltså 20,000 kronor för ett år, få lyfta dubbla
beloppet på en gång, skulle det icke möta några hinder att tillgodose ett sådant
från förbundets sida framkommet önskemål. Då frågan var föremål för
finansberedning inom regeringen, ansåg man, att då man givetvis icke borde
i onödan öka ett anslag, saken kunde ordnas på det enkla sättet, att förbundet
tidigare skulle få uppbära lotterimedlen.

Vid ett sammanträffande med representanter för förbundets styrelse, ^som
ägde rum under budgetberedningen — jag tror att det var i december månad
— framförde jag också dessa synpunkter, och från de närvarande representanternas
sida gjordes ingen erinran däremot. Jag hade då närmast förväntat,
att från förbundet skulle inom den närmaste tiden en dylik framställning
komma in. Emellertid kunde jag icke, då propositionen avläts, närmare .uttala
mig örn detta, eftersom någon sådan framställning från förbundets sida

Onsdagen den 25 februari.

21

Nr 14.

ännu icke inkommit. Tills dato har det icke heller, så vitt jag vet, kommit in
någon sådan framställning. Det kan hända, att det beror därpå, att man
inom förbundets ledning tyckte, att det kunde vara lika gott att vänta och se,
hur riksdagen skulle ställa sig, om det möjligen från riksdagens sida skulle
anvisas ett ökat statsbidrag i alla fall.

Efter det resonemang, som fördes vid vårt sammanträffande före jul, ansåg
jag mig ha all anledning att vänta, att en sådan framställning från förbundet
skulle inom den närmaste tiden ligga på regeringens bord. Jag hade samrått
med mina kolleger örn saken, och regeringen hade därvid stannat vid den uppfattningen,
att man i så fall hade starka skäl att bifalla en sådan framställning
om att tidigare få lyfta anslaget av lotterimedel.

Nu kan man ju fråga sig, huru förbundets verksamhet i framtiden skall
stödjas. Örn man anser, att det bör i fortsättningen få något ökat anslag av
lotterimedlen eller örn man skall gå in för ett ökat statsbidrag, det är en sak,
som vi i dag icke ha anledning att taga definitiv ställning till. Vi fatta beslut
blott för ett år i sänder. Rent principiellt kan jag likväl icke finna annat,
än att det syfte, som det här gäller att tillgodose, nämligen ett landsbygdens
kulturbehov, är ett syfte, som jag anser, att lotterimedlen mycket väl skulle
kunna användas för även i fortsättningen. Det har påtalats från vissa håll,
att lotterimedlen icke i så stor omfattning, som önskvärt kunde vara, kommit
landsbygden till godo, utan att det är en del institutioner, särskilt i de större
städerna, som blivit ihågkomna. Jag vill icke närmare gå in på den frågan
utan endast framhålla, att jag rent principiellt finner det icke alls motbjudande
utan snarare tilltalande, att medlen från det hållet ställas till förfogande
för den verksamhet, som bedrives av jordbrukarungdomens förbund. Vi
stannade som sagt inom regeringen för att detta mycket väl skulle kunna ordnas
på det sättet, som jag här angivit och som jag också antytt i statsverkspropositionen.

Jag vill på det kraftigaste understryka, att detta tillvägagångssätt ingalunda
skulle komma att försvåra eller hämma förbundets verksamhet. Det
får lika stora medel till sitt förfogande, som i fall ett ökat statsbidrag skulle
lämnas, men vi slippa ifrån att just i år höja statsanslaget.

Huru det kan bli i fortsättningen och i vilka former verksamheten skall bedrivas,
är något, som vi nu icke kunna fatta beslut örn. Att förbundet i fortsättningen
sannolikt kommer att vara i behov av ett ökat, kanske kraftigt
ökat bidrag från det allmännas sida för sin gagnande verksamhet, är jag den
förste att erkänna.

Herr Sköld: Herr talman! Efter herr statsrådets och chefens för jord bruksdepartementet

anförande nyss kan det icke för mig finnas någon anledning
att bemöta de yttranden, som här fällts därom, att jordbrukarungdomens
förbund skulle råka i trångmål genom ett bifall till utskottets hemställan.
När herr Nordkvist t. ex. framhöll, att Rockefellerinstitutionen drog sig tillbaka
hastigare än beräknat, har man från regeringens sida förutsatt, att detta
skulle få mötas därmed, att lotterimedlen i hastigare tempo ställdes till förfogande,
och då herr Ljung talade örn att ett osäkerhetstillstånd inträtt, så
har ett sådant resonemang, efter vad vi hört från regeringsbänken, icke något
verkligt fog för sig.

Jag är personligen mycket tilltalad av jordbrukarungdomens förbunds verksamhet,
och jag drager mig heller icke för att vara med om att ge ett större
statsbidrag till denna verksamhet. Men jag måste understryka, att jag anser
det vara i högsta grad oklokt på grund av statsfinansiella skäl, örn riksdagen
nu i år skulle bifalla det reservationsvis framställda yrkandet. Såsom denna
kammare känner till och senast i lördags hade en livlig förnimmelse av, ha

Äng.

anslag till
jordbrukarungdomens

förbund.
(Forts.)

Nr 14. 22

Onsdagen den 25 februari.

Ang.

anslag till
jordbrukarungdomens

förbund.
(Forts.)

vi under den nionde huvudtiteln en hel rad föreningar, vilkas ekonomi är ordnad
på det sättet, att först har föreningen en liten slant att lägga på botten
och sedan skall staten därutöver garantera föreningens alla utgifter, t. o. m.
för reglering av lönerna till deras tjänstemän. Jämt och ständigt kommer det
ökade anspråk; och man står här i riksdagen inför tvånget att vartenda år
granska icke blott statens budget utan även en rad stater för olika enskilda
föreningar.

Nu är det emellertid så, att de föreningar, som jag nu tänker på, mosskulturföreningen,
utsädesföreningen samt betes- och vallföreningen, äro dock i alla
fall föreningar, som på sätt och vis lia institutionens natur, därför att de äro
försöksanstalter. Här stå vi emellertid i dag inför en förening, som är en
bildnings- och utbildningsförening, som har, så att säga, en gren av det frivilliga
bildningsarbetet under sig. Jag frågar, örn det kan vara klokt, att vi
här i riksdagen nu gå in för den principen, att staten för en dylik förening
skall behandlas och bedömas efter samma normer, som när det gäller de av
mig nyss nämnda föreningarna.

Observera, att i reservationen föreligger ett förslag, att vi skola öka anslaget
till förbundets centrala ledning med 5,000 kronor, av vilket belopp

3.000 kronor skall användas för att höja lönen till förbundets ledare från

6.000 till 9,000 kronor. Staten skall alltså här gå in för att garantera en
viss lön. Även beträffande den lokala verksamheten skall staten garantera
2/3 av en viss minimilön. Vi se härav vad som är å färde. Vi se, att här framskapas
en institution av alldeles samma natur, som jag förut omnämnde, och
som vi jämt och ständigt ha att brottas med här i riksdagen.

^ När det alltså nu icke är fråga örn att förbundets verksamhet skall lida
något intrång, och då någon egentlig osäkerhet icke heller kan föreligga för
förbundet, är det väl allt skäl att vila på hanen ett år och låta frågan bli
föremål för förnyad undersökning.

Jag skulle i detta sammanhang till regeringen vilja framföra det önskemålet,
att man vid ett förnyat övervägande ser till, huruvida icke detta anslag
till jordbrukarungdomens förbund kan läggas efter andra grunder, så
att anslagets storlek göres beroende exempelvis av den summa, som från förbundets
egen sida kan presteras, d. v. s. att även anslaget till jordbrukarungdomens
förbund får följa samma regler som gälla för de s. k. studieförbunden.
Statsbidraget skulle i så fall komma att rätta sig efter vad förbundet
kan prestera och icke efter vad förbundet icke kan prestera. Går man in för
en sådan linje, får man objektiva normer att gå efter. Vi slippa kontrollera
detaljerna, och vi komma i ett helt annat läge.

. menar alltså, att med hänsyn till ordning och reda i rent statsfinansiellt
avseende är det lämpligare, att riksdagen i år stannar vid utskottets
hemställan. I detta beslut ligger dock helt säkert icke någon avoghet mot
jordbrukarungdomens förbund eller någon önskan från riksdagens sida att
förhindra en utveckling av dess verksamhet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

§ 7.

Herr statsrådet Hamrin avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 101, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 14 juni
1918 (nr 422) om fattigvården m. m.;

nr 118, angående bidrag till nybyggnad för Stockholms vanföreanstalt
m. m.;

nr 119, angående anslag till försöksverksamhet beträffande för- och eftervård
vid barnsbörd;

Onsdagen den 25 februari.

23

Nr 14.

nr 107, angående förtidspension och avskedsersättning åt vissa tjänstemän
vid statens järnvägsbyggnader;

nr 108, angående försäljning till skatte av lägenheterna Lerbrotorp nr 2
och 3 i Nysunds socken;

nr 116, angående pensionsålder för chefen för arméns underofficersskola
samt för musikdirektörer vid armén och marinen; och

nr 117, angående ändrad pensionsålder för vissa beställningshavare vid marinläkarkåren.

Nämnda propositioner bordlädes.

§ 8.

Fortsattes föredragningen av jordbruksutskottets utlåtande nr 2, punkten
41. Därvid yttrade:

Herr Weibull: Herr talman! Det var med stor glädje, man kunde konstatera,
att chefen för jordbruksdepartementet vad på honom berodde var villig att
med lotterimedel tillgodose ett jordbrukets intresse. Jag tror också, att alla,
som ha samma intresse, dela hans uppfattning att med dessa medel tillgodose
lämpliga jordbruksanslag. Det har vidare varit glädjande att kunna konstatera,
att denna verksamhet överhuvud taget har tilldragit sig så stort intresse,
vilket ju också är fullt berättigat med hänsyn till den gärning, som
förbundet hittills utfört.

När man nu säger, att man kan tillgodose förbundets behov av understöd
med lotterimedel, och att förbundet eventuellt kan få mera sådana medel, så
vill jag emellertid fästa uppmärksamheten vid att redan år 1932 inträder ytterligare
en minskning av bidraget från Rockefellerinstitutionen med 10,000
kronor, och år 1933 kommer icke något anslag alls att utgå från denna institution,
ty då anses demonstrationen för vårt land vara genomförd, varefter ytterligare
bidrag från det hållet icke längre skall utgå. Örn förbundet i så fall
skall kunna hålla den nuvarande verksamheten i gång och vidare utveckla
densamma, måste det därför ofelbart begära ganska avsevärda belopp antingen
det nu skall bli av lotterimedel eller i direkta anslag. Detta ha vi att
räkna med år 1932, och det är därför, som reservanterna i utskottet ha funnit,
att det vore bättre att redan nu bevilja dessa ytterligare 20,000 kronor
såsom direkt anslag, och reservera lotterimedel till den tid, då bidraget från
Rockefellerinstitutionen minskas och helt upphör. Då måste i varje fall ytterligare
lotterimedel ställas till förbundets förfogande eller också statsbidrag
till motsvarande belopp.

Äng.

analog till
jordbrukarungdomens

förbund.
(Forts.)

Herr Ljung: Herr talman! Efter herr statsrådets mycket välvilliga ut talande

örn jordbrukarungdomens förbund och hans löfte att på ett eller annat
sätt ställa ökade medel till förbundets förfogande, skall jag icke upptaga den
saken till vidare diskussion. Däremot är jag nödsakad att göra ertmar erinringar
med anledning av herr Skölds yttrande, då detta möjligen i någon mån
kan ge en oriktig föreställning om verkliga förhållandet.

Herr Sköld påtalade, att avlöningen till förbundets sekreterare och byråföreståndare
skulle bli avsevärt ökad. Jag ber då att få erinra om vad jag
sade i mitt förra anförande, nämligen att detta sammanhänger med att föreståndaren
och sekreteraren hittilldags har varit föreståndare för en lantmannaskola
och således haft detta sitt arbete vid sidan om och under sommaren, alltså
under vederbörandes lediga tid. Han har emellertid för avsikt, och förbundets
styrelse önskar, att han skall helt ägna sig åt detta sitt arbete och bosätta
sig i närheten av Stockholm. Det är då ganska uppenbart, att det må -

Kr 14. 24

Onsdagen den 25 februari.

Äng.

anslag till
jordbrukarungdomens

förbund.
(Foris.)

ste till en rätt avsevärd löneförhöjning. Detta var den ena upplysningen, jag
ville lämna.

Min andra upplysning gäller vad herr Sköld sade om att man här ämnade
gå in loi att sätta minimilöner för förbundets ungdomsledare, konsulenterna.
Detta är otvivelaktigt icke heller överensstämmande med riktiga förhållandet,
ty, såsom de lägre lantbruksundervisningssakkunniga lia lagt förslaget, är
det endast så, att bidraget skulle utgå med 2/3 av månadslönen, dock högst med
200 kronor per månad. Det är således icke alls fråga örn någon reglering utan
endast om det maximibelopp, varmed statsunderstödet till dessa lokala lärarkrafter
skall utgå.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på bifall till de i ämnet väckta motionerna; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr
Weibull begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
41 av utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de i detta ämne väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

§ 9.

Herr statsrådet Gärde avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 79, med förslag
till statsplanelag m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 10.

Fortsattes föredragningen av jordbruksutskottets utlåtande nr 2.
Punkten 42.

Utskottets hemställan bifölls.

Äng.

anslag tiU
byggands av
nybyggesvägar.

Punkten 43, angående anslag till byggande av nybyggesvägar.

Under punkten 106 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att såsom statsbidrag till byggande av nybyggesvägar anvisa för
budgetåret 1931/1932 ett extra reservationsanslag av 50,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta lika lydande motioner, nämligen nr 61 inom första kammaren
av herr Lindmark m. fl. och nr 227 inom andra kammaren av herr Nilsson i
Antnäs m. fl., i vilka motioner föreslagits, att riksdagen måtte såsom statsbidrag
till byggande av nybyggesvägar anvisa för budgetåret 1931/1932 ett
extra reservationsanslag av 75,000 kronor.

Onsdagen den 25 februari.

25

Nr 14.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å ovanberörda
motioner bifalla Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herr Gabrielsson, som hemställt,
att förevarande anslag måtte höjas till samma belopp, som i motionerna
föreslagits, eller till 75,000 kronor.

Ang.

anslag till
byggands av
nybyggesvägar.

(Forte.)

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman, mina herrar! Då jag är motionär
i denna fråga, skall jag be att få säga några ord.

För den, som något närmare känner till, vilken oerhörd betydelse de här
ifrågavarande vägarna ha där uppe i nordliga Sverige, måste det förefalla
rätt så underligt, att vederbörande ha varit så njugga, när det gällt att ge
anslag till desamma. Utskottets motiv för avslag på motionen synas mig
ganska svaga. Utskottet säger nämligen i sitt utlåtande bl. a.:

»Det vill synas utskottet, som örn den verksamhet, som med ifrågavarande
anslag är avsedd att främjas, ännu icke vunnit den stadga, som måste anses
erforderlig för ett säkrare avvägande av statsanslagets storlek.»

För min del tycker jag detta är ett stort svepskäl. Här föreligga i alla fall
utlåtanden från länsstyrelserna, utredning i ämnet är gjord — departementschefen
har själv omnämnt detta i statsverkspropositionen — och det har därvid
blivit fastslaget, att det belopp, som behövs, uppgår till minst 85,000 kronor.
Detta är ju icke något svindlande belopp, när det gäller en så ytterst viktig
sak. Det har ju en oerhört stor betydelse icke blott för tillfället, i det att
det bereder åtskilliga arbetstillfällen -— för min del fäster jag emellertid icke
så stor vikt därvid — utan även såtillvida, att det bereder möjlighet för många
människor att slå sig ned och bli i viss mån självförsörjande. Jag tycker, att
vi ha verkligen i dessa arbetslöshetens tider synnerligen starka skäl att se litet
mera på en sådan sak, ty det är icke troligt, att den arbetslöshet, som stora
skaror nu lida av, går över i en hast. Det borde då vara av vikt för riksdagen
att vidtaga sådana åtgärder, att en del av den övertaliga befolkningen finner
utkomst på annat sätt, och här föreligger verkligen ett tillfälle att göra detta.

Jag kan icke neka, att jag tycker, att Kungl. Majit skulle ha kunnat placera
örn litet medel här. Jag tänker härvid exempelvis på punkterna 77—79 i
statsverkspropositionen, där man för revisionsarbete, upplysnings-, instruktions-
och organisationsverksamhet för jordbrukskasserörelsen och förvaltningsbidrag
åt jordbrukskasseorganisationen föreslår ett sammanlagt belopp av

192,000 kronor. Förra året beviljade riksdagen för samma ändamål 200,000
kronor; och när någon verksamhet i större omfattning i varje fall icke har kunnat
komma i gång och medlen från fjolåret till större delen måste vara odisponerade,
så borde man lia kunnat plocka några tiotal tusen kronor därifrån utan
skada för den verksamhet, det gäller, och fört över det beloppet till denna punkt,
där det verkligen skulle ha blivit till effektiv nytta både för nutiden och för
framtiden. Det har icke varit min avsikt att göra något yrkande i sådan riktning,
men jag kan icke förstå, varför medel skola ligga disponibla åratal i
förväg, då det strängt taget icke behövs, och man sedan -—- i brist på medel ■—•
skall behöva snåla på sådana anslag, som äro till verklig nytta och välsignelse.

Jag har varit borta från riksdagen en tid, men det har sagts mig, att när
frågan behandlades i första kammaren i lördags, gick utskottets förslag endast
med knapp majoritet igenom, sedan man mot detsamma satt ett yrkande om ett
anslag på 65,000 kronor i enlighet med egnahemsstyrelsens förslag. Jag skall
därför, herr talman, be att få framställa samma yrkande, d. v. s. att andra
kammaren måtte bevilja ett anslag av 65,000 kronor till ifrågavarande ändamål.

Nr 14.

26

Onsdagen den 25 februari.

Äng.

anslag till
byggande av
nybyggesvägar.

(Forts.)

Med herr Nilsson i Antnäs förenade sig herrar Hage, Grapenson, Lundström,
Lövgren, Selberg och Johansson i Sollefteå.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Den föregående ärade talaren
klandrade, att utskottet hade sagt. att man ännu icke vunnit erforderlig stadga
beträffande den här ifrågavarande verksamheten. Jag vill säga, att någon
stadga har i själva verket icke heller vunnits. När frågan först kom upp i riksdagen
och vi diskuterade den för något ar sedan i jordbruksutskottet, var det
lika många meningar, som gjorde sig gällande angående detta anslag, som det
fanns ledamöter på avdelningen. En del trodde, att detta anslag skulle kunna
få användas för utfartsvägar från redan gjord bebyggelse. På andra håll
trodde man, att man skulle få använda anslaget till vägar till vilka nyodlingar
som helst. Anslaget skall emellertid gälla nybyggesvägar och får icke användas
annat än för vägar till sådana nyodlingar, örn vilka egnahemsnämnden
avger yttrande, att bebyggelse kan komma till stånd.

Örn detta anslag heter det i.svensk författningssamling för år 1929, att statsbidrag
kan utgå till byggande av väg till sådant odlingsområde i Norrland och
Dalarna, som med hänsyn till storlek, markbeskaffenhet och övriga förhållanden
finnes vara väl ägnat att användas till jordbruk och framtida bebyggelse. Det
är också föreskrivet, att ansökning örn bidrag skall åtföljas av plan, vidare
av beskrivning över odlingsområdets storlek, örn läge i förhållande till utfartsoch
andra vägar, vidare redogörelse för tilltänkt användning av jordbruket och
dess framtida bebyggelse, samt av intyg från egnahemsnämnden i länet, att
området är lämpligt för jordbruk, och örn behovet och nyttan av den föreslagna
vägen.

Nu tillämpas detta synnerligen olika av olika länsstyrelser och olika egnahemsnämnder.
När man ser, att till exempel Jämtlands län innevarande budgetår
icke haft mer än 2,000 kronor i anslag, så kan man ju befara, att man där
tolkat bestämmelserna strängare, än vad man har gjort på andra håll. Egnahemsstyrelsen
säger också själv, att »da statsmedel funnes tillgängliga såsom
bidrag till anläggning av utfartsvägar, och det, efter vad egnahemsstyrelsen
erfarit, för vederbörande länsstyrelse stundom kunde vara tveksamt, huruvida
ett vägföretag skulle hänföras till utfartsväg eller nybyggesväg», så borde
statsbidrag från detta anslag i första hand ges åt rena nybyggesvägar.

För min del har jag den uppfattningen, att om detta anslag i vissa fall användes
även till utfartsvägar, vore det bättre att taga bort detta särskilda
anslag från nionde huvudtiteln och i stället öka anslaget till utfartsvägar, vilket
anslag i så fall även skulle få användas för nybyggesvägar, när man har kommit
så långt, att bebyggelsen skall taga sin början. Det nuvarande anslaget
till utfartsvägar får ju icke användas, förrän det finns bebyggelse, och anslaget
är ju också mycket hårt anlitat.

Nu har jag hört sägas, att egnahemsstyrelsen tänker på ort och ställe i Norrbottens
och Västerbottens län under sommaren taga reda på hur man har använt
detta anslag, och jag föreställer mig också, att statsrevisorerna skola vid ^ sitt
besök i höst kunna få se, hur anslaget använts. Att det för närvarande är något
fel och att olika egnahemsnämnder och länsstyrelser tillämpa förordningen olika,
är alldeles klart. När man ser, att Gävleborgs län i år fått 5,000 kronor och
Jämtlands län 2,000 kronor, under det att Västernorrlands län erhållit 15,000
kronor, då förstår man, att man tolkat bestämmelserna olika. Under sådana
förhållanden är det väl icke för mycket att säga, att det hela ännu icke vunnit
nödig stadga, och att man icke bör öka anslaget, förrän så har skett och
man överallt har fått samma tillämpning.

Emellertid förstår jag mycket väl behovet, och när man har fått klara linjer
för hur anslaget skall utgå, kommer det nog också att visa sig,. att man icke
från jordbruksutskottets sida skall resa några hinder i vägen, ifall det visar

Onsdagen den 25 februari. 27

sig behövligt att öka anslaget. Som saken nu ligger, med olika tolkningar i
olika egnahemsnämnder och länsstyrelser, tycker jag det är klokt att stanna
vid det gamla anslaget och vänta, till dess egnahemsstyrelsen fått klara ut
saken. Detta har alitsa varit orsaken till att utskottet icke har kunnat biträda
motionen.

Nu har visserligen majoriteten inom egnahemsstyrelsen föreslagit en ökning
av anslaget med 15,000 kronor, men jag måste säga, att detta verkligen har förvånat
mig med hänsyn till vad samma majoritet sagt örn den bristande enhetligheten
i tillämpningen och som jag nyss citerade. Kungl. Maj :t säger också,
att någon »nämnvärd erfarenhet har ännu ej vunnits rörande hithörande verksamhet».
Kungl. Majit har sålunda också velat avvakta, att man skulle få
enhetligare former för anslagets utgående, innan man velat föreslå en ökning
av detsamma.

På dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindmark: Herr talman! Utskottets ärade ordförande talade om hur
delade meningarna vant inom utskottet, när det gällde att taga ställning till
detta anslag Det förefaller mig, att orsaken till detta måste lia varit den,
att bland utskottets ledamöter har rått obekantskap med det verkliga, faktiska
förhållandet. För oss, som äro norrlänningar och som närmast beröras av frågan
om anslaget till nybyggesvägar, står det klart, att en ökning av anslaget
ingalunda behöver betyda någon risk för statsmakterna. Det föreligger tvärtom
klara linjer på denna punkt. Utfärdade bestämmelser, örn de endast efterlevas,
utgöra en borgen för att något missbruk icke behöver befaras.

Utskottets ärade ordförande framhöll, att fördelningen av anslaget varit
mycket olika i olika län. Det kan hända, att så är fallet, men det gäller endast
för vederbörande egnahemsnämnd och länsstyrelse, som äger att fördela anslagen,
att strikt tillämpa de utfärdade bestämmelserna. Då skydda de sig.

Utskottets ordförande ansag, att man för detta ändamål kunde använda anslaget
till utfartsvägar. Jag haller före, att det är av ganska stor vikt, att
man håller dessa vägtyper isär. Utfartsvägarna tillhöra på sätt och vis de
allmänna vägarna, ehuru de än så länge anses som enskilda vägar. Nybyggesvägarna
avse att skapa kommunikationer till trakter och odlingsmarker, som
ännu icke bebyggts men som äga förutsättningar för att kunna inom den närmaste
framtiden bli bebyggda. Anslaget till utfartsvägar är alltför litet. Det
skulle bli än mindre att fördela till utfartsvägarna, i händelse vi låta en del
av anslaget utgå till nybyggesvägar.

Om riksdagens ledamöter besinnade vikten av en naturlig kolonisering av
landet, Hor jag, att någon njugghet i fråga örn anslag till nybyggesvägar icke
behövde ifrågakomma. Här ha statsmakterna offrat betydande belopp på försökskolonisering.
Jag håller före, att detta försök haft sin stora betydelse,
men erfarenheten har visat, att denna kolonisering i många fall misslyckats.
Den naturliga utvecklingsgången är, att utflyttning äger rum från de centrala
delarna. Om utflyttningen fortskrider i nära sammanhang med den befintliga
bebyggelsen, har man på helt annat sätt en säker grund för att lyckas.
Det är denna naturliga kolonisering, som statsmakterna böra understödja. Jag
säger ännu en gång, att någon njugghet i anslaget därför icke är på sin plats.

Här föreslås en höjning av vad Kungl. Majit föreslagit med 15,000 kronor,
en relativt liten summa, varom man kanske icke skulle behöva yttra så
många ord. Jag hade helst sett, att vi här kunnat gå med på, vad de olika
länsstyrelserna yrkat, nämligen 85,000 kronor, men ett sådant yrkande är utsiktslöst.

Jag ber emellertid att få på det varmaste rekommendera riksdagens andra
kammare att bifalla yrkandet, att anslaget höjes till 65,000 kronor.

Nr 14.

Äng.

anslag till
byggande av
nybyggesvägar.

(Forts.)

Nr 14. 28

Onsdagen den 25 februari.

Ang.

anslag till
byggande av
nybyggesvågar.

(Forts.)

1 fråga om
jordbruksfastighets
likställande

med annan
fastighet beträffande

vägbeskattningen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på avslag därå samt bifall i stället till det av herr Nilsson i Antnäs under
överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av
herr Nilsson i Antnäs, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
43 av utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit det av herr Nilsson i Antnäs under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 44—45.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående av å
kronans hemman i Gislövs by i Gislövs socken av Malmöhus län belöpande
andelar i viss samfällighet; . .

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning till
Gävleborgs läns landsting av viss del av Hälsinge regementes förutvarande
mötesplats Mohed;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av den
s. k. Getgärdan i Skinnarbyn i Bygdeå socken av Västerbottens län;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
delar av Vännäs mötesplats; och

nr 14, i anledning av väckt motion angående statens övertagande av byggande
och underhåll utav genomgående vägförbindelser.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Vid härpå skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr 15, i
anledning av väckta motioner om jordbruksfastighets likställande med annan
fastighet beträffande vägbeskattningen yttrade:

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Såsom av detta utskottsutlåtande
framgår, hava de här ifrågavarande motionerna blivit avstyrkta med den
motiveringen, att det finnes en kommitté, som är tillsatt för att omarbeta den nu
gällande väglagen.

Onsdagen den 25 februari.

29 Nr 14.

Jag har, herr talman, icke något annat yrkande nu än om bifall till utskottets
hemställan, men jag har icke kunnat underlåta att begagna tillfället
till att göra det uttalandet och uttrycka den förhoppningen, att den tillsatta
kommittén måtte bedriva sitt arbete så fort ske kan, så att det i här ifrågavarande
avseende måtte med det snaraste bli en rättelse. Jag är nämligen
av den uppfattningen, att när det gäller våra allmänna vägar, är det numera
icke längre ett intresse enbart för jordbruksfastigheterna, att dessa vägar hållas
i gott skick, utan det är ett hela landets intresse, att vägarna äro goda
och präktiga. Det bör därför icke vara en lagstiftning, som ålägger jordbruksfartighet
en beskattning, som är två och en halv gång så stor som den, vilken
påvilar annan beskattningsbar inkomst av fastighet. Härtill kommer också
den ytterligare orättvisan, att jordbrukets beskattning räknas, som bekant, efter
en inkomst av 6 % å txeringsvärdet, då det i dessa så ytterst svåra ekonomiska
tider i stället för att lämna inkomst i stort sett går med förlust.

Jag hoppas därför, att vederbörande departementschef härvidlag försöker
driva fraen detta arbete så fort som möjligt, så att, som jag nyss säde, en rättelse
härutinnan med snarast kommer till stånd.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Dessa motioner hava hän visats

till de s. k. vägsakkunniga, och ungefär samma yrkande framkom i utskottet,
att man skulle påskynda kommitténs arbete. Jag vill säga, att detta
icke precis är en så lätt fråga, att man kan komma fram hur fort som helst.
Det är många spörsmål som komma före, när man sysslar med detta. Hen
kan herr Bengtssons i Kullen anförande i någon mån påskynda arbetet, är jag
honom mycket tacksam för hans anförande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
30 maj 1919 örn rätt till litterära och musikaliska verk m. m. Ordet begärdes
därvid av

Herr Björkman, som anförde: Herr talman! Som kammaren torde finna
bär utskottet i alla väsentliga delar anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag i
iraga örn dessa synnerligen viktiga lagar. Det var en enda liten punkt, där utskottsmajoriteten
för sin del ansåg, att man skulle kunna gå på en annan bog
an Kungl. Maj:t. Det gäller ju frågan om skadeståndet, som i Kungl Majis
proposition var fixerat i vissa fall till minst 15 kronor. Vid genomläsningen
och föredragningen av propositionen fann utskottet, att justitieministern för
sm del hade varit tveksam men låtit sina betänkligheter fara i detta hänseende
och således frangatt den nu gällande lagstiftningen och återgått till
den äldre genom att fixera ett sådant belopp. Då lagutskottet i detta fall var
tveksamt, särskilt då ju lagrådets ledamöter uttryckt bestämda principiella
betänkligheter mot Kungl. Majis förslag härutinnan, och utskottet fann, att
man i denna del skulle kunna visa ett visst tillmötesgående mot den part, som
kan anses sta emot författarna, beslöt utskottet, utan att anse, att detta vore
en särskilt viktig fråga, att föreslå en liten avvikelse i denna del från den
kungl, propositionen, en avvikelse, som överensstämde med lagrådsledamöternas
mening.

Nu har emellertid i dag första kammaren tagit hela den kungl, propositionen,
och således har lagutskottets förslag i denna del blivit frångånget. De av lag -

1 fråga om
jordbruksfastighets
likställande

med annan
fastighet beträffande

vägbeskattningen.

(Forts.)

Äng.

ändring av
lagen om rätt
till litterära
och musikaliska
verk
m. m.

Nr 14. 30

Onsdagen den 25 februari.

Ang.

ändring av
lagen arn rätt
till litterära
och musikaliska
verk
m. m.
(Forts.)

Äng.
ifrågasatt
reformering
av hyreslagstiftningen.

utskottets ledamöter kär i kammaren, som liksom jag tillhöra majoriteten, ha
förklarat, att de vid sådant förhållande icke finna anledning att hålla på denna
lilla skiljaktighet från den kungl, propositionen. Vi hava därvid också beaktat,
att om kammaren fattar beslut i enlighet med utskottets förslag, det ju
icke är tänkbart, att någon sammanjämkning skall kunna ske mellan första
kammarens och andra kammarens beslut. Vi kunna ju också lugna oss vid
att fixering av skadeståndsminimum en gång förut varit lagfäst. Jag har då
som sagt jämte mina kamrater funnit, att det allra klokaste och hänsynsfullaste
är att nu yrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition i dess helhet.

Det är detta yrkande, herr talman, jag nu således framställer.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
avlåtna proposition fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den
senare propositionen.

§ 14.

Härefter föredrogos vart för sig:

första lagutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion med förslag
till lag angående slakt av husdjur; och

statsutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till ny rangerspårgrupp m. m.
i Malmö jämte en i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 15.

Till avgörande företogs andra lagutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av
väckt motion angående reformering och modernisering av hyreslagstiftningen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 298,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Hage m. fl. föreslagit,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
måtte låta utreda huruvida och på vilket sätt gällande bestämmelser, som
reglerade förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst, skulle kunna utformas,
främst i vissa uti motionen särskilt angivna hänseenden, under hänsynstagande
till nutida förhållanden samt i en social och humanitär anda samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

■ Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Linder, Hagman, Norman, Magnusson i Kalmar, Hage och Hedvall,
vilka ansett att utskottet bort hemställa örn bifall till motionen; samt

av herr Aronson.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Hage: Herr talman! Den motion, som i år har väckts i denna fråga
och som avser en reformering av hyreslagstiftningen, omfattar ju ett mycket
mindre komplex av spörsmål än den, som väcktes i samma fråga förra året.
Motionen omspänner nämligen denna gång endast två saker, nämligen dels
frågan, huruvida man skall kunna åstadkomma regler för utformandet av hyreskontrakt,
så att en hel del konflikter, som nu ofta uppstå mellan hyresgäster

Onsdagen den 25 februari.

31

Nr 14.

och husägare, komma bort, och dels frågan, huruvida man icke kunde i vår
„ ”^lagstiftning i större utsträckning införa bestämmelser av tvingande natur,
särskilt da det gäller husägares skyldighet att hålla vederbörande lägenheter
i gott skick.

Hela denna hyreslagstiftning diskuterades vid en kongress, som hölls här i
Stockholm, den s. k. allmänna svenska bostadskongressen, som var den första
av det slaget, som ^hållits här i landet. Vid denna kongress, som hölls sistlidna
höst, gjordes i fråga örn hyreslagstiftningen ett uttalande, som i stort sett
överensstämmer med de uppfattningar, som här framförts i den motion, som
jag och flera andra förut väckt här i kammaren örn en reformering av hyreslagstifträngen.
När denna fråga örn en reformering av hyreslagen var före
vid kongressen, närvaro även personer med mycket olika uppfattning i denna
fråga, och det blev diskussion. Meli på dessa två punkter, där det gällde dels
att försöka åstadkomma mera bestämda föreskrifter örn normalkontrakt och
dels att genom bestämmelser av mera tvingande natur skydda hyresgäster mot
att behöva bo^ i daliga bostäder, förekom, såvitt jag minns, ingen opposition,
icke heller fran håll, där man icke stod mig nära. Likaså kan man påvisa,
att i dessa två punkter har majoriteten inom andra lagutskottet vid föregående
riksdag icke ställt sig så synnerligen avvisande utan funnit, att dessa två saker
dock vore värda att tagas upp till diskussion och att man härvidlag eventuellt
skulle kunna vidtaga åtgärder för att få bort olämpliga förhållanden.

Det är med utgångspunkt från detta, jag väckt motionen. Jag har alltså
tagit fasta på sådana saker, som väckt mindre opposition, när det gällt en
ändring av hyreslagstiftningen, och trott, att örn jag inriktade mig på detta
mindre program, skulle jag kunna fa mitt förslag örn en reformering av hyreslagen
tillstyrkt.

. Nu vill jag säga, att något har jag verkligen vunnit även nied utskottsmajori
te tens uttalande. Utskottsmajoriteten har nämligen erkänt, att när det gäller
hyreskontrakt, det kunde vara önskligt och lämpligt att genom socialstyrelsen
i vägledande syfte utarbetades vissa, för ett antal vanligen förekommande
avsedda normalkontrakt, som alltså skulle kunna användas av husägare
och hyresgäster och ligga till grund för visst normerande av förhållandena
inom det här ifrågavarande området. Man kan ju säga, att detta i alla fall
ar ett medgivande, som är värt att taga fasta på. Jag skulle därför från denna
plats^ vilja direkt ställa den maningen till regeringen och socialstyrelsen, att
(L matte anse det lämpligt att, när utskottet sagt på detta sätt, taga upp denna
fråga och söka åstadkomma dessa normalkontrakt, i all synnerhet som detta
uppslag att åstadkomma normalkontrakt från början kommit från socialstyrelsen.

Jag skulle vilja i detta sammanhang påstå, att förhållandena särskilt i de
stora samhällena verkligen äro sådana, att det finnes motiv för att göra något
pa detta område. Det har konstaterats, att detta sätt att åstadkomma orimliga
kontrakt,^ till nackdel för hyresgästerna, utvecklat sig mer och mer. Man har
kunnat påvisa, att en hel del nya kontraktsbestämmelser införts, sedan motionen
väckts förra gången, vilka visa, att det förhåller sig så. Jag känner en på
hyreslagstiftningens område någorlunda förfaren riksdagsman, som råkat ut
för den kalamiteten, att han, när han skulle hyra en lägenhet här i Stockholm,
påtvingades ett kontrakt med vissa orimliga bestämmelser. Jag har lånat kontraktet
Där står t. ex., att »hyresgästen äger ej påfordra vidtagande av några
som helst reparationer eller förbättringsarbeten, därest ej vid hyresavtalets ingående
överenskommelse därom träffats och arbetena blivit här nedan under
särskilda bestämmelser specificerade. Därest dylika arbeten skola utföras få
eje utföras under hyrestiden, utan att hyresgästen äger påfordra ersättning’för
intrång vare sig i form av nedsättning av hyran eller i annan ordning.» Allt -

Ang.
ifrågasatt
reformering
av hyreslagstiftningen.

(Forts.)

Nr 14. 32

Onsdagen den 25 februari.

Ang.
ifrågasatt
reformering
av hyreslagstiftningen.

(Forts.)

så, om det skall ske reparationer i en liten lägenhet på ett rum och kök, där
det bor en familj, skall hyresgästen tvingas flytta ut i köket eller kanske hyra
ett rum på annat ställe och icke få någon ersättning för detta. Han får alitsa
icke utnyttja sin lägenhet under hyrestiden, för att en eventuellt kommande
hyresgäst skall få nytta av den reparation, som sker under hans hyrestid.

Jag skulle kunna peka på en hel del sådana förhallanden, men jag vill nu
blott göra den reflexionen, att när en någorlunda sakkunnig riksdagsman kan
bli påtvingad ett sådant kontrakt, när sadant alitsa kan ske pa det »friska
trädet», hur skall det då vara i många andra fall, när det gäller människor,
som ha mindre reda på dessa saker.

Jag måste säga, att allt vad jag sagt motiverar, att man ägnar något större
uppmärksamhet än hittills åt detta problem. _ ......

Jag vet visserligen att de missförhållanden, som jag nu berört, i större utsträckning
föreligga i stora samhällen än i de mindre samhällena ute pa den
rena landsbygden. Men redan den omständigheten, att dessa förhallanden förekomma
i denna utsträckning och giva anledning till så många konflikter, sorn
uppstå i de stora samhällena mellan hyresgäster och hyresvärdar, är, säger
jag, av den art, att det bör föranleda, att riksdagen och lagstiftningen något
intresserar sig för dessa missförhållanden och vidtager effektiva åtgärder mot

desamma. . .

Och samma, menar jag, är förhållandet, när det gäller utformning av den
delen av lagstiftningen, där vi vilja åstadkomma mera tvingande bestämmelser
till skydd för hyresgästerna, när det gäller att hålla lägenheten i ett rimligt
skick. Det torde vara på det sättet därvidlag, att, örn man icke håller en
lägenhet i rimligt skick, blir ofta följden, att det uppstår sjukdomar i hyresgästens
familj. Kostnaderna för att bota dessa falla sedan i stor utsträckning

på samhället. .

Ja, jag skall inskränka mig denna gång — eftersom vi diskuterade denna
sak synnerligen utförligt förra gången — till detta, som jag nu anfört. Jag
skall alltså med utgångspunkt från denna_motivering _be att få yrka bifall till
den reservation, som avgivits av de socialdemokratiska medlemmarna i utskottet.
Jag skall därför hemställa, att riksdagen fattar beslut att uttala sig
i överensstämmelse med motionen örn utredning i de två punkter inom hyreslagstiftningens
område, som påtalats i motionen.

I detta anförande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Hedvall, Hansson i
Trollhättan och Höglund i Göteborg.

Herr Björnberg: Herr talman! Det är nu återigen fråga örn hyran. Den
återkommer med ganska jämna mellanrum. Jag har egendomligt nog rakat
få på min lott att försvara utskottets utlåtande, som många betraktat som uttryck
för orättmätiga och oberättigade intressen.

Nu har, som redan motionären, herr Hage, nämnde i sitt anförande och som
även det föreliggande utskottsutlåtandet anger, man inskränkt sina anspråk
eller satt lier deni. Denna gång sysslar man bara med ett par detaljer eller

Det första gäller att söka på lagstiftningens väg komma fram till att fastställa
kontrakt, som skulle kunna betraktas som normaltyper. I avseende a
detta har utskottet uttalat, att det torde dock möta oövervinneliga svårigheter
att i lag fastställa sådana normalkontrakt i detaljer. Herr Hage har vant
tacksam för detta medgivande, som från utskottets sida givits, och sagt, att
han måste betrakta det som ett visst framsteg, som i år vunnits.

Jag vill icke på något sätt invända något mot en sådan uppfattning eller

Onsdagen den 25 februari.

33 Nr 14»

uttala någon ledsnad över de sympatierna och det omdömet, örn man kan vinna
några verkliga framsteg åt berättigade intressen i fråga örn det, som det här
gäller. Det är ju dock så, att fortfarande gäller beträffande alla möjliga affärer
och uppgörelser, att man ju har frihet att handla. Det blir väl ganska
svart att da komma fram till sa tvingande bestämmelser eller så avgörande
föreskrifter i lagstiftningsväg, att det skulle kunna rent av eliminera bort de
privata eller personliga intressena a ömse sidor. Jag bara har citerat denna
punkt i fråga örn kontrakten. Är det så, att kontrakt underskrivas och kunna
ta vara gällande mellan olika kontrahenter i fråga om hyresmarknaden, vilka
iron fläkt äro orimliga och orättfärdiga, som det ofta sagts, är det givetvis ett
önskemål, som ä,r värt beaktande, att man kan komma ifrån sådana uppgörelser.
Men det blir nog ganska besvärligt att med utsikt att verkligen vinna ett
sådant mål gå in för detaljerade lagbestämmelser. Det är väl det, som gör, att
utskottet skrivit det, som jag nyss citerade: Det torde möta oövervinneliga svårigheter
att i lag fastställa uppgörelsens typ och detaljer. Det blir väl på
mångå andra områden också som normalsynpunkterna måste göra sig gällande,
när det gäller affärer och transaktionsr individer och grupper emellan. På
mångå andra områden skulle man kanske lika Arni kunna tänka sig, att oförmånliga
uppgörelser skulle förbjudas. Det är ju visserligen sådana bestämmelser
träffade, som till en viss grad bade gälla och utgöra ett hämmande moment
mot otillbörligheter, både ockerpriser och det ena eller det andra, exempelvis
i fråga örn räntor o. s. v. Men det gäller ju alltfort, att det är möjligt
för en hel del att i hög grad överträda och eliminera bort sådana bestämmelser.
Det är ju fortfarande säkerligen manga, som äro utsatta för en rätt allvarlig
uppskörtmng i fråga örn kreditgivning. Jag hade senast i går kontakt med
en person med vissa intressen pa det området, vilken ansåg sig mycket orättfärdigt
och orimligt hårt behandlad.

Örn nu hyresgästen anser sig icke kunna gå med på ett förslag, som är
uppsatt eller förelagt, så kan jag icke se annat än att han måste resignera inför
utsikten att få den bostad, örn vilken man icke kan komma till en uppgörelse,
som är tillfredsställande och kan godtagas. Det blir nog i längden, som
jag så ofta här i riksdagen sökt iramhålla, ganska befogat och det enda möjliga,
att även när det gäller ägaren till en fastighet eller ett hus. som är avS6tt
£?r^hyrning, denne åtminstone i möjligaste mån själv har bestämmandeoch
förfoganderätt över det, han äger. Ty konsekvensen av, att man på detta
område verkligen skulle komma med avgörande och ingripande lagstiftningsåtgärder,
skulle leda till, att även beträffande andra föremål, som någon hade
under äganderätt vi hava ju fortfarande sådan här i landet — vore det
q o Jolist, att man komme och bestämde över dessa tillhörigheter och sade:
Så får man icke göra utan så skall man göra. Jag har många gånger i all
enkelhet sökt företräda denna förfoganderätts och äganderätts tillämpning
även beträffande dem, som råka hava fastigheter till uthyrning. Det synes
som örn också, i varje fall i andra lagutskottet, där detta spörsmål återigen varit
före, man icke funnit skäl föreligga att frångå sin tidigare uppfattning, låt
vara, att vissa sympatiuttalanden äro gjorda till förmån för dem, som i detta
avseende liro beroende. Det kanske måste sägas, att de åtminstone för närvarande
äro beroende i storstäderna — annars är det icke så farligt. Men när
del gällei exempelvis Slockholm utgöra hyresgästerna den svagare parten,
sorn alitsa skulle hava rätt a,tt kräva ett visst värnande och vårdande ingripande,
ett slags social lagstiftning, som icke utlämnade dessa svagare till exploatering
eller till orättfärdiga och orimliga åtgärder och utplundring. Örn
det också i fortsättningen, som det hittills pa. ett sa glädjande sätt visat sig
skulle kunna bli god tillgång på bostäder — tillgången är ''icke så god nu, men
det råder dock en mycket god oell livlig byggnadsverksamhet och det skapas

Andra kammarens protokoll 1931. Nr lh. •>

Ang.
ifrågasatt
reformering
av hyreslagstiftningen.

(Forts.)

Jir 14. 34

Onsdagen den 25 februari.

Ang.
ifrågasatt
reformering
av hyreslagstiftningen.

(Forts.)

varje år tusentals nya bostäder — är det nog icke så säkert att nian kan^ räkna
nied en sådan fortgående utveckling, i den händelse det skulle uppstå till
den grad ojämna och besvärande förhållanden mellan å ena sidan hyresvärdar,
å andra sidan hyresgäster, som kunde bli en följd av vissa förordade åtgärder.
Det är icke alldeles otänkbart, mina herrar, att den tid kan komma och det
ganska snart, då de, som nu stå på den andra sidan, måste betecknas som den
svagare parten, nämligen då det blir mycket gott örn lägenheter, då det t. ex.
överallt i fönstren sitta anslag örn att rum äro till uthyrning, men inga spekulanter
finnas. Jag undrar, örn man då skall gå in för åtgärder, som skydda
den svagare parten, fastighetsägarna? Styrka och svaghet äro tänjbara begrepp,
och det är icke alltid sagt att dessa uttryck i _ verkligheten träffa in
på det sätt, man många gånger och icke minst här i riksdagen vill göra gällande.

Det var det första momentet, som av herr Hage i dag och i motionen framhållits
såsom för närvarande synnerligen lämpligt som föremål för åtgärder
för reformering.

Det andra momentet var, att tvingande bestämmelser infördes i fråga örn
hyresvärdarnas skyldigheter att hålla bostäderna i gott stånd. Det är dock
så, att vi hava hälsovårdsmyndigheter, vi hava bostadsinspektion, och vi hava
en del andra vällovliga anordningar åsyftande att åvägabringa ett sådant bostädernas
tillstånd, som i möjligaste mån motsvarar behovet, på det att det
icke må upplåtas åt mänskliga varelser u timmen till beboende, där en bostad
icke med skäl kan anses vara tillfinnandes, alltså utomordentligt dåliga,
ruskiga, fallfärdiga, kalla och på flera sätt olämpliga bostäder. Jag är den
förste både att inse behovet av goda bostäder och att önska sådana. Men bestämmelser,
som helt enkelt skulle sätta upp en viss standardtyp av sådana bostäder,
som kanske som typ eller standard vore tillfredsställande, leda till,
att det endast och med naturnödvändighet skapas krav på höjd ersättning för
dessa bostäder. Ty man kan val icke gärna tänka sig, att de, som behöva
hyra, skulle få dessa fullgoda och tillfredsställande bostäder för ett lägre pris
än vad dessa bostäder betinga i den situation, vari vi nu befinna oss, med den
prisbildning i fråga örn tomter och arbetsinsatser i byggnadsbranschen och med
de många andra faktorer, som äro rådande på området. Det går nog icke att
med några lagstiftningsåtgärder tillmötesgå legitima och berättigade krav,
som icke i sig samtidigt innebära verklig risk för en hel del människor, som
också tillhöra detta samhälle och behöva bostäder. Jag har ingen anledning
att förorda dåliga bostäder, men jag har god anledning att giva ett förord åt
de fattiga, som icke hava råd att betala förstklassiga och goda bostäder. De
böra också hava möjlighet att få tak över huvudet.

Därför har jag, herr talman, velat säga detta. Därmed har jag ingalunda
velat gå till attack mot hyresgästerna utan snarare i motsatt riktning. Det
har sagts i tidningspressen härom dagen, att jag gått till attack mot månadsbiljettema
på statens järnvägar. Det var motsatsen, örn vederbörande vilja
annotera det. Det var till förmån för månads- och icke årsbiljettema, som jag
motionerat. Nu har jag icke motionerat här, men jag sitter med i andra lagutskottet
och tillhör dess majoritet. Därför har jag rättighet och skyldighet att
tillstyrka det utskottsutlåtande, som föreligger.

Herr Ström: Herr talman! Det är egendomligt, att så fort dylika frågor
som denna förekomma här i riksdagen, finner man, att ritskotten dela upp sig
i två grupper. Man tycker ändå, att det borde finnas någon behjärtansvärd
människa inom det borgerliga lägret, som ville vara med örn att åstadkomma
en hyreslagstiftning, som skyddar hyresgästernas intressen. Men se vi på den
uppdelning, som förekommer i utskotten och i detta fall andra lagutskottet,

Onsdagen den 25 februari.

35 Nr 14.

finna vi, att det är en uppdelning på två grupper, där socialdemokraterna ensamma
hava fått företräda hyresgästernas intressen. Den motivering, som
anföres för detta ståndpunktstagande, återfinnes ju på sidan 9 i utskottets
utlåtande. Där heter det till en början, att man kan hysa tvekan eller
det kan råda^ tvekan örn lämpligheten av full avtalsfrihet på detta område.
När det nu råder sådan tvekan örn full avtalsfrihet på detta område, tycker
man, att, denna tvekan skulle fått något uttryck i utskottets utlåtande. Men
därutav återfinnes ingenting. Komma vi längre fram i motiveringen, se vi, att
utskottet förmenar, att några framsteg på hyreslagstiftningens område icke
skola ske snabbare än att de komma att motsvara den förbättring av bostadsbeståndet,
som man avser att främja och som till väsentlig del är beroende av
det ekonomiska livets förhållanden.

Jag vill da fråga utskottet: Anser detta, att man har följt den linje, som

man dragit upp i denna motivering? På sidan 6 finnes här i utskottets utlåtande
en skildring av läget på bostadsmarknaden, och det framgår av denna
skildring, att beträffande tillkomna bostadslägenheter, örn man sätter indexet
för dessa till 101 förgår 1923, så är det 210 för 1929, alltså en kraftig förbättring
på detta område. Örn man tar antalet eldstäder, är det 116 för”l923,
medan det är 187 för 1929. Under loppet av dessa sex år skulle sålunda en
förbättring hava åstadkommits av den art, som fått ett uttryck i att indexet har
förbättrats pa. ett sadant sätt. Men vilka åtgärder på hyreslagstiftningens
område hava tillkommit under dessa år?

När det sker en sådan kolossal utveckling i bostadsbyggande och ställningen
på bostadsmarknaden, och utskottet vill, att lagstiftningen skall anpassas efter
denna utveckling på bostadsmarknaden, varför föreslår då icke utskottet också
åtgärder för lagstiftning på detta område? Fastän denna utveckling faktiskt
skett som man^väntat på för att åtgärder skulle vidtagas, påpekar utskottet ändock
i sitt utlåtande, att rätta tidpunkten ännu icke är inne. Jag frågar: när
skall rätta tidpunkten vara inne, när man med en sådan motivering icke vill
göra något, endast för att utvecklingen på bostadsmarknaden icke skall förhindras
på något sätt?

Nu förefinnes i det utlåtande, som föreligger i år beträffande denna fråga, en
förbättring av motiveringen. I förra årets utlåtande gick man till kanske betydligt
större överdrifter från lagutskottets sida. Då påpekade man exempelvis,
att den nuvarande hälsovårdsstadgan ställer allvarliga maktmedel till myndigheternas
förfogande. Så står det icke direkt i det nuvarande utlåtandet, men
det framgår, att man har den uppfattningen, och det framgick icke minst av
anförandet från utskottets talesman, att man hade den uppfattningen, att hälsovårdsstadgan
ställer tillräckliga maktmedel till det allmännas förfogande. Hälsovårdsstadgan
kan i det fallet icke tillämpas ens för att få rättelse på de punkter,
som man kan säga äro mest ömtåliga. Man kan t. ex. icke, för att anföra
ett skolexempel, med hälsovårdsstadgans hjälp tvinga en fastighetsägare, som
låter sina vattenledningsrör rosta igen, till att ordna denna sak, därför att
t. o. m. medicinalstyrelsen har sagt ifrån, att på sina ställen finns det icke vattenledning,
utan där får man hämta vatten på annat håll, och följaktligen kan
en sådan underlåtenhet icke anses innebära ett äventyrande av lägenheten eller
dess överförande till det hälsofarliga beståndet. Icke ens på denna punkt kan
man således åstadkomma en förändring, och då förstå vi, vad man skall kunna
åstadkomma för förändringar på andra punkter med tillhjälp av denna hälsovårdsstadga.
Ett faktum är, att man kan icke driva fram en förbättring av
lägenheterna; fastighetsägarna kunna låta lägenheterna förfalla snart sagt hur
som helst, de behöva icke underhålla dem, tapetsera dem, hålla målningen i
stånd och allt sådant, de kunna tillåta att murbruket faller från väggarna, allt
detta kan ske utan att hälsovårdsnämnden med den nuvarande stadgan kan in -

Ang.
ifrågasatt
reformering
av hyreslagstiftningen.

(Forts.)

Nr 14.

36

Onsdagen den 25 februari.

Äng.
ifrågasatt
reformering
av hyreslagstiftningen.

(Forts.)

gripa ■— och då bör man väl ändå kunna tycka, att det icke är för mycket begärt,
att man finge in bestämmelser i kontrakten, som skyddade hyresgästerna i
detta avseende.

Det. har påpekats av herr Björnberg, att hyresgästerna, när de stå i den ställningen
att de äro hyressökande, hava en mycket stark ställning, och det påpekades
ju också i fjolårets uttalanden, att den hyressökande spekulanten på en
lägenhet har en mycket stark position gent emot hyresvärden, som under normala
förhållanden givetvis önskar uthyra den lediga lägenheten och alltså är
beredd på vissa eftergifter. Jag förmodar, att de som hava uttalat sig på sådant
sätt aldrig hava uppträtt som hyresgäster; ty har man uppträtt som hyresgäst,
förmodar jag, att man hade fått en helt annan uppfattning örn den starka ställning,
vari hyresgästen står. Man behöver bara läsa formuläret till ett hyreskontrakt,
och man skall finna, att det finns icke en enda punkt i dessa kontrakt,
som ger hyresgästerna några rättigheter, utan det är ett upprepande sida efter
sida av skyldigheter från hyresgästens sida, och detta måste han skriva under,
örn han över huvud skall kunna få någon lägenhet — och ändå kan man tala
om att hyresgästen är i en mycket stark ställning.

Det är ju så, att en massa av de sjukdomar, som uppträda, reumatiska åkommor,
tuberkulos, nervösa sjukdomar o. s. v. förorsakas i de större städerna i
mycket stor utsträckning av dåliga lägenheter. Vöre det då för mycket begärt,
att statsmakterna ställde medel till det allmännas förfogande, så att man kunde
inskrida på ett kraftigare sätt mot dessa dåliga lägenheter. Det allmänna måste
i mycket stor utsträckning bära bördorna av detta onda. Det är i stor utsträckning
kommunerna, som måste göra det, men även staten får bära en del av
denna börda. Vore det då icke rimligt och riktigt, att man sökte genom förebyggande
medel åstadkomma en förbättring, och dessa förebyggande medel
borde finnas i en hyreslagstiftning, som också gav hyresgästerna några rättigheter,
och i vilken man införde tvingande bestämmelser gent emot tredskande
fastighetsägare.

Det har sagts av herr Björnberg i debatten, att det skulle möta oövervinneliga
svårigheter att åstadkomma en sådan lagstiftning. Det har tidigare visat
sig, att det icke har mött så stora svårigheter att inskrida på detta område, och
jag tror, att det ingrepp, som gjordes vid det tillfället, var synnerligen lyckligt,
men nu är det fråga örn ett ingrepp av betydligt mindre dimensioner, och då
tycker jag, att örn man har något sinne för hyresgästernas belägenhet, man
också skulle se till att hjälpa dem på dessa punkter. I övrigt framgår det av
det anförande, som herr Björnberg här höll, att fastighetsägarna för sin del icke
anse att några åtgärder från det allmännas sida äro behövliga, och det kan
man ju förstå så väl. Men nu är det ju på det sättet, att trots det är privat
äganderätt här i landet, som herr Björnberg påpekade, så kan det dock vara så,
att denna privata äganderätt icke får missbrukas hur som helst, och det kan
hända, att om fastighetsägarna fortsätta att missbruka denna sin privata äganderätt
på sätt de hittills gjort, man till slut får ögonen öppna för nödvändigheten
av att vidtaga åtgärder mot dessa. Det innebär naturligvis en trygghetskänsla
för herr Björnberg att kunna krypa bakom denna privata äganderätt
och säga: sedan handla vi som vi vilja. Men i det långa loppet är det icke så
säkert, att man därigenom stärker denna privata äganderätt och att man med
stöd av denna kan nonchalera alla- de krav som framkomma från hyresgästernas
sida.

Jag förstår, att det icke är lönt att här i kammaren för närvarande försöka
få några åtgärder vidtagna för att förbättra dessa förhållanden, men det kan ju
hända, att örn det fortsätter på detta sätt beträffande fastighetsägarnas uppträdande
gent emot hyresgästerna, man icke kan krypa bakom den fattige,
som herr Björnberg gjorde, utan att man också får se på de sociala förhållan -

Onsdagen den 25 februari.

37

Nr 14.

deria oell nödvändigheten av att rensa ut de dåliga bostäderna oell nödvändigheten
att reparera och underhålla deni som äro sådana att de kunna underhållas.
Det räcker nog icke med att säga, att de fattiga också behöva bostäder, som
herr Björnberg här gjorde, och att de följaktligen skola bebo dessa dåliga bostäder.
Det är tyvärr på det sättet, att det är de allra fattigaste i samhället, de
som behöva få sunda bostäder, som till följe av sitt ekonomiska läge tvingas att
bo så och icke hava någon som helst styrka gent emot husägarna, när det gäller
att hävda krav på reparationer o. dyl. Ty är det så, att de göra detta, så
säger husägaren till en sådan hyresgäst: ni får skaffa en annan lägenhet, och de
hava ingen möjlighet att betala vad en dyrare lägenhet betingar, och just till
följd därav äro de nödsakade att bo i sådana lägenheter. Men vore det då för
mycket begärt, att man vidtoge lagstiftningsåtgärder som krävde av husägaren,
att han underhölle dessa lägenheter på ett sådant sätt, att de kunde anses vara
lämpliga till människobostäder. Jag tycker, att det är ett mycket rimligt krav,
och jag förstår icke, varför man icke skall genom en lagstiftning försöka åstadkomma
ett förverkligande av detta önskemål. Därför skall jag, herr talman,
för min del be att med den motivering jag här anfört få yrka bifall till den i
ärendet väckta motionen.

Med herr Ström förenade sig herr Lovén.

Herr Aronson: Herr talman! Jag har som kammaren finner anmält en

blank reservation på denna punkt, och det torde måhända förbinda mig till
att jag lämnar en liten förklaring. Jag har reserverat mig icke på grund av
det beslut, vartill utskottet kommit, utan på grund av motiveringen, som jag
anser vara allt för välvillig emot motionerna och det som de syfta till. Jag
har nämligen kommit till samma uppfattning som de två motionärer, som här
yttrat sig, nämligen det att motiveringen är sådan, att den rätteligen borde
hava utmynnat i ett tillstyrkande av motionerna och icke ett avstyrkande.
Jag föreställer mig, att när det härnäst kommer att motioneras i dessa saker,
kommer man givetvis att taga det välvilliga utlåtande, som man här fått från
utskottets sida, till förevändning för ytterligare krav i de förevarande avseendena.
Innan jag går vidare — jag skall icke hålla något långt anförande — vill
jag förutskicka, att jag ingalunda här talar som part vare sig i det ena eller
det andra avseendet. Jag är i den lyckliga ställningen, att jag varken är hyresgäst
eller hyresvärd, och jag har därigenom måhända en möjlighet, som kanske
en och annan i övrigt saknar, att bilda mig en fullt objektiv uppfattning örn
dessa förhållanden.

Jag ser saken beträffande mellanhavandet mellan en hyresgäst och en hyresvärd
på samma sätt som man ser mellanhavandet mellan en säljare och en
köpare i övrigt i samhället. När nu staten eller de lagstiftande myndigheterna
hava ansett — hittills åtminstone -— såsom tillbörligt, att de underhandlande
parterna i andra avseenden hava frihet att göra upp efter gottfinnande, kan
jag icke förstå, varför icke samma frihet skall kunna få göra sig gällande
även här. Jag har icke kunnat tillägna mig den uppfattningen, att den grupp
i samhället, som behöver hyra bostäder, är så undermålig, att den skall behöva
stå under statens alldeles särskilt beskyddande hand. Jag tror, att denna grupp
har skyldighet och även förmåga att kunna tillvarataga sina intressen. Skulle
man nu här gå in för åtgärder som dem motionärerna här föreslå, skulle ju det
vara ett steg i sådan riktning, sorn avsåge att ställa en samhällsgrupp i en
alldeles särskild undantagsställning. Vad kan i fråga om dessa saker hindra
att det fria avtalet får råda, och man har ju också i motiveringen givit ett erkännande
åt den fria avtalsrätten? Jag anser, att avtalsrätten här liksom på
andra områden bör vara fri.

Äng.
ifrågasatt
reformering
av hyreslagsliftningen.

(Forts.)

Nr 14.

38

Onsdagen den 25 februari.

Äng.
ifrågasatt
reformering
av hyr eslof],
stiftningen.
(Forts.)

Beträffande de åtgärder, som föreslagits i motionen, kan jag icke heller tillägna
mig den uppfattningen, att de skulle bliva uteslutande till gagn för dem,
som man därmed avsåge att gagna. Skulle man, som här nu föreslås, lägga några
vissa bördor på hyresvärdarna för att på så sätt bereda hyresgästerna förmåner,
kan jag icke tänka mig annat, än att resultatet skulle bliva att hyresvärdarna
måste hava kompensation därför, och denna kompensation måste då bestå i en
högre hyresersättning. Föreligger nu fri avtalsrätt, synes mig det naturliga
och riktiga vara, att man då får avväga å ena sidan priset och å andra sidan
förmånerna, och så få de båda parterna komma överens på sätt som de finna i
olika avseenden bäst och lämpligast. Jag skall icke här vidare gå in på denna
sak och trötta med att ange alla de skäl, varför jag icke har kunnat ansluta mig
till den motivering, som här har avgivits av utskottsmajoriteten. Jag har
emellertid med detta velat ange, varför jag för min del icke kunnat biträda
densamma.

Det är emellertid en punkt i utlåtandet, som jag för min del fullständigt
gillar, och jag vill också begagna tillfället att tillkännagiva detta. Det är den
punkt, där man anvisar den möjligheten för de avtalsslutande parterna, att man
till tjänst för dem och framför allt för hyresgästerna skulle upprätta normalkontrakt,
i vilka man har alla frågor upptagna, som skulle behöva komma under
omprövning, då ett hyreskontrakt göres upp. Jag kan nämligen inse och förstå,
att det för en hyresgästs vidkommande kan föreligga en hel del saker, som
han icke kommer ihåg vid kontraktets uppgörande, och det kan förekomma en
hel del saker, som således bli förbisedda, och det skulle kunna i någon mån
lända till hyresvärdens fördel. Har man nu emellertid normalkontrakt, som
äro sakkunnigt utarbetade, att tillgå, föreligger icke längre någon möjlighet för
en hyresvärd, örn han nu så skulle önska, att genom någon sorts överrumpling
eller genom list försätta hyresgästen i en ställning, örn vilken man skulle kunna
säga., att den vore otillfredsställande. Det är därför min syn på saken, att
örn man nu här skulle få ett dylikt normalkontrakt att gå efter, behövde det
sedermera icke ifrågakomma, att någon hyresgäst på grund av förbiseende i det
ena eller andra avseendet skulle komma i en ofördelaktig ställning.

Jag har, för att nu fritaga mig från allt ansvar och för att vara obunden i
framtiden, örn så skulle komma i fråga, velat anmäla min reservation såsom jag
här har gjort, och jag har härmed också velat avge en förklaring, varför jag
så gjort, och har för övrigt, herr talman, intet yrkande.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! A^id ärendets behandling inom

utskottet har jag deltagit, ehuru jag icke hade tillfälle att vara närvarande vid
beslutets fattande. Jag skulle likväl icke ha begärt ordet här, örn icke åtskilliga
uttalanden av herr Ström i Göteborg givit mig anledning härtill. När man
betraktar ställningen på hyresmarknaden, måste man också taga hänsyn till den
mycket betydande omflyttning i fråga om befolkningens bosättning, som har
ägt rum och fortfarande äger rum inom vårt land, inflyttningen från landsbygden
och till städerna, och som varit så betydande, att exempelvis under de båda
närmast gångna åren, om jag icke alldeles missminner mig, mer än 30,000
människor inflyttat till Stockholms stad. Detta måste givetvis medföra, att
trots den utomordentligt stora produktion av bostäder, som har ägt rum här i
Stockholm, likväl denna produktion har blivit belagd med hyresgäster, så att
fortfarande en viss knapphet på lägenheter förefinnes. Det är uppenbart att i
samma stund som denna starka och enligt min mening onormala och icke alldeles
glädjande inflyttning till städerna börjar avstanna, i samma stund kommer
också läget på hyresmarknaden att bliva helt olika, och jag tror då, att trots
den utomordentligt stora dyrhet, som framskapats i fråga örn möjligheterna
att producera bostäder, skulle det inträda ett förhållande, vilket icke blott

Onsdagen den 25 februari.

39 Nr 14.

verkade lättande i fråga om möjligheter att få lägenheter, utan också lättande
i fråga om priset på lägenheterna. Jag skall icke här förlänga debatten med
att gå in på att tala om de orsaker, som hava föranlett denna utomordentligt dyra
hyresstandard i Stockholm. Jag tror mig kunna lämna den diskussionen till
ett annat tillfälle, men när herr Ström säger, att man tidigare gjort ingripanden
på hyreslagstiftningens område av lika omfattande eller mera omfattande slag
än här förutsättes, så förmodar jag herr Ström därmed menar den hyreslagstiftning,
som vi införde under kristiden och på grund av des säregna förhållanden.
Det torde nog kunna sägas, att den medförde nytta i viss riktning, och att den
omöjliggjorde för dem, som till äventyrs hade velat begagna sig av andras nödläge,
att oskäligt höja hyrorna, men, herr Ström, den gjorde rakt ingen nytta i
fråga om att höja antalet bostadslägenheter, ty det är dock ett faktum, att den
i mycket hög grad verkade hämmande på bostadsproduktionen.

Jag tillåter mig erinra örn att då vi 1923 upphävde hyreslagen, så uttalades
mycket starka betänkligheter, icke minst från socialdemokratiskt håll, emot
denna åtgärd, ty man förmenade, att då skulle hyresgästerna alldeles utlämnas
åt husvärdarnas godtycke med därav följande svårigheter. Nu finns det val
icke någon, som på allvar skulle vilja påstå, att icke det upphävandet var till
nytta, ty därigenom fingo vi i gång en bostadsproduktion av mycket stora mått.
Och huru skulle det sett ut i vårt land, och speciellt i Stockholms stad, i närvarande
stund, örn vi bibehållit en lagstiftning, som verkade hämmande på produktionen
av bostäder, och det följaktligen här i Stockholm nu skulle hava funnits
mycket mindre antal nybyggda bostäder, än vad för närvarande är fallet?

Jag tror, att örn man talar om hyresgästernas intressen och vill göra gällande,
att man uteslutande företräder dessas intressen, så är det skäl att tänka på dylikt
och skäl att litet grand hålla inne med sådana omdömen, som herr Ström
här kom med, då han förde ett tal här, varav man, om man skulle söka finna
någon mening i det, måste draga den slutsatsen, att en hyresvärd nästan vöre att
anse såsom en brottslig person, därför att han tillhandahåller lägenheter till uthyrning.
På annat sätt kan man icke tolka sådana uttalanden, som när herr Ström
säde, att det kan hända, att örn privata husägare såsom hittills missbruka sin
äganderätt, så måste man vidtaga åtgärder av annat och skarpare slag. Detta
är ett generellt omdöme örn husägarna, som icke torde vara befogat och örn
vilket jag vågar säga, att om det drives för långt, kommer det ingalunda att
gagna hyresgästernas intressen. Ty, herr Ström, jag skall erkänna, att det
finns svaga hyresgäster, det finns sådana, vilka hava svårt att få lägenheter.
Men jag vill säga herr Ström, att dessa hyresgäster få det sannerligen icke
bättre, örn man genomför skarpa och restriktiva bestämmelser i fråga örn lägenheternas
kvalitet och dylikt, så att man icke vågar tillhandahålla andra lägenheter
än sådana, som äro i förstklassigt skick, och då följaktligen vill betinga
sig förstklassiga hyresgäster i fråga om möjlighet både att sköta den förhyrda
lägenheten och att betala hyran. Jag tror, det är skäl att gå fram med litet försiktighet
på den vägen, ty i överdrivet nit kan det hända, att man skadar just

dem. som man vill hjälpa.

Jag skall vara den förste att beklaga det onormala läget på hyresmarknaden.
Jag är den förste att understryka, att det icke är normalt med denna oerhörda
tillströmning till städerna och industrisamhällena och med den uppskruvning av
värdena, som där äger rum, samtidigt som bostäderna på landsbygden stå
tomma. Men det är ett faktum, som vi måste notera. Det kommer emellertid
ingalunda alt ställa sig bättre för hyresgästerna, därest nian genomför en
tvångslagstiftning av det slag, som tydligen föresvävar herr Ström. Örn

den, som han tror, kanske komma att avhjälpa en olägenhet, skulle den i stället
införa en annan och värre. Det är därför, som jag bestämt vill hävda, att örn
man går in för den ståndpunkt, som utskottet gjort till sin, så går det icke, så -

Ang.
ifrågasatt
reformering
av hyreslagstiftningen.

(Forts.1

Nr 14. 40

Onsdagen den 25 februari.

Äng. sorn herr Ström gör gällande, att säga, att det är de borgerliga, vilka stå emot
reformering hyresgästernas intressen, att det är de borgerliga, vilka icke ha något hjärta
av hyreslag- för sociala synpunkter, och att det är socialdemokraterna enbart, som företräda.
siiftningen. sociala synpunkter och omsorgen örn hyresgästerna. Jag tror, att denna fråga.

(Forts.) verkligen är av det slaget, att den måste skärskådas ur olika synpunkter. Och
jag vågar, herr Ström, som slutord hävda, att de synpunkter, som drivit de
borgerliga inom utskottet — och även utom utskottet -— torde vara av socialt,
lika hög kvalitet som de, som drivit herr Ström.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sandström instämde häruti.

Herr Hedvall: Herr talman, ärade kammarledamöter! Till att börja med
skall jag be att få instämma med herr Aronson i det han sade rörande motivering
och kläm i utskottets utlåtande. Tyvärr kan jag icke instämma i det övriga.
Men det är verkligen såsom herr Aronson säde, att hela utskottets motivering
går ut på ett bifall, men när man kommer till klämmen, blir det avslag.

Så var det ju även förra året, då det, som bekant, väcktes två motioner i bostadsfrågan.
Den ena av dessa motioner behandlades av andra lagutskottet, och
den andra gick till tillfälligt utskott. Den som behandlades av andra lagutskottet
gällde hyreslagen, och den andra motionen upptog bostadsfrågan i hela dess
vidd. Då andra lagutskottet behandlade motionen örn hyreslagen, sade utskottet
i en välvillig motivering, att det ansåg, att det fanns vissa spörsmål i den
frågan, som borde tagas upp till avgörande, men att frågan borde tagas upp-,
i större sammanhang, varför motionen avstyrktes. Och när frågan kom inför
kamrarna, bifölls lagutskottets förslag, och motionen avslogs. Sedan kom det
tillfälliga utskottet med sitt utlåtande rörande den andra motionen. Utskottet
sade ifrån, att det icke kunde taga upp frågan i så stort sammanhang; frågan
var alldeles för stor —- man stödde sig på socialstyrelsens utlåtande — det
skulle bli alltför många utredningar på grund av detta spörsmål, som vore alltför
vittomfattande. Med anledning därav ansåg utskottet, att det icke kundeföreslå
någon åtgärd i ärendet, och riksdagen tyckte detsamma som utskottet.
Så fingo vi vid samma riksdag ett uttalande i ett sammanhang, att denna fråga
var för stor, och att man därför icke kunde vara med örn den, samt i ett annat
sammanhang, att frågan var för liten, och att man av den anledningen icke kunde
reflektera på densamma.

I år försökte herr Hage och vi, hans medmotionärer, att gå en medelväg och
taga en del av vad riksdagen ställde sig välvilligast till förra året för att försöka
få igenom detta i år. Det gäller vissa frågor rörande hyreskontrakt och
bestämmelser i hyreslagen, som nu icke äro av tvingande natur men som vi
tänkt oss skola få sådan natur. Resultatet föreligger i dag i detta utskottsutlåtande,
och det torde väl bli på samma sätt som förra året, att kammaren
beslutar, att ingenting skall göras, visserligen efter en hel del deklamationer av
herr Magnusson i Skövde och av herr Björnberg, vilken sistnämnde ju förklarar
sig vara de fattigas riddare och framför allt vilja se till de fattigas bästa.
Men på vilket sätt herr Björnberg vill göra detta får man icke det minsta reda
på. Förmodligen är det på samma sätt, som han lät framskymta i utskottet
och som han delvis, fastän i försiktigare ordalag, var inne på här i dag, nämligen
genom det resonemanget, att det här skall man icke fästa så stort avseende
vid. Att hyra en bostad det är precis detsamma som ett enskilt avtal
av vilket slag som helst. Det är ett köpeavtal av samma slag, som örn man
köper en bil eller en kostym, har det sagts. Man reflekterar icke ett ögonblick
över att man just genom sådana uttalanden deklarerar, huru litet man i själva
verket är inne i denna fråga. Jag begär icke, att herr Aronson, sedan han de -

Onsdagen den 25 februari.

41 Nr 14.

klarerat, huru lian har det ställt, skall förstå saken. Men han borde väl hava
böjlighet att kunna sätta sig litet in i, huru småfolket i storstäderna se på
detta spörsmål, och försöka göra något på grund därav.

Idet sades av en talare — jag tror, det var herr Aronson — att han ville lia
fri avtalsrätt. Men det finns ingen fri avtalsrätt. Det är på det sättet, att
det är husägaren, som bestämmer. Det finns vissa bestämmelser i lagen, som
föreskriva, att så och så skall det vara, men dessa bestämmelser sättas ur kraft
vid kontraktets skrivande just av husägarna. Det är bara det vi begära i den
ena detaljen, i årets motion, att dessa bestämmelser skola göras till tvingande,
så att man icke genom ett enkelt hyresavtal kan sätta dem ur kraft. Det är
hela den korta meningen i vad vi vilja åstadkomma i år. Och jag tycker för
min del, att nog borde väl detta vara något, som riksdagen kunde reflektera på.

Utskottet pekar pa än det ena och än det andra för att slippa ifrån saken.
Pa sidan 7 i sitt utlåtande pekar utskottet pa Svenska bostadskreditkassan, varom
beslut fattades i 1929 års riksdag. För att icke behöva taga ordet på''nytt
då denna sak kommer på tal, vill jag meddela, att denna bostadskreditkassa’
sorn. utskottet tycks fästa sa stort avseende vid, och som naturligtvis i och för
sig icke är annat än gott att säga örn, denna kassa har för Göteborgs vidkommande
inne låneansökningar till ett belopp av över fyra millioner kronor, men
endast 1,380,000 kronor äro beviljade. Man förstår ju, att det stöd, som utskottet
i detta sammanhang kan ha av den kassan, icke kan vara överdrivet
stort.

Jag vill vädja till kammaren att vid behandlingen av dessa frågor i år åtminstone
sträcka sig sa långt, att den bifaller denna motion, och jag ber, herr
talman, att för min del få yrka bifall till densamma.

oi troili: Herr talman! De skäl, som anfördes av herr Magnusson i
Skövde gent emot det yrkande och den framställning, som jag gjorde i denna
fråga, äro, tror^jag, av den beskaffenhet, att anförandet som sådant dömer sig
självt. Han påstod bland annat, att jag skulle hävdat den satsen, att den,
sorn tillhandahåller bostäder till uthyrning, är en brottslig person. Jag förstår
icke,.varifrån herr Magnusson i Skövde fått ett sådant uttalande, eller hur
han ur mitt anförande, kunnat utläsa någon sådan uppfattning. Jag har sagt
ifrån, att den som missbrukar denna äganderätt, den handlar på ett sådant
sätt, att. han driver fram en lagstiftning, som är nödvändig. Jag har hävdat,
att fastighetsägarna t. o. m. i mycket stor utsträckning ha missbrukat den
privata äganderätten, men jag har därför aldrig sagt, att en person, som tillhandahåller
bostäder, är .en brottsling. Ty själva tillhandahållandet kan det
givetvis., om det icke missbrukas, icke vara något att invända emot. Detta
tycker jag, att t. o. m. herr Magnusson i Skövde skulle fått klart för sig av
det anförande, jag här höll.

... annan synpunkt, som framfördes av herr Magnusson i Skövde, var, att
diget i städerna är sa onormalt till följd av inflyttningen från landsbygden.
A är vi behandla nästa fråga på dagordningen, får jag kanske tillfälle att belysa
just dessa förhållanden och vad som gör, att det är ett sådant läge i städerna,
oell att bostadsproduktionen där är så dyr, som herr Magnusson i Skövde
nämnde Jag. skall därför avstå från att bemöta dessa påståenden nu för att
jag skall bil i tillfälle att vid diskussionen örn nästa ärende framföra dessa
synpunkter i sitt. sammanhang. Jag vill dock säga, att den hyreslagstiftning,
sorn tidigare varit radande, och som vi socialdemokrater och hyresgäster i gemen
slagit vakt örn, varit av den beskaffenhet, att den icke hindrat bostadsproduktion,
därför att nya bostäder ju icke folio under den lagens bestämmelser.
Det är klart, att örn man ställer upp kvalitativa fordringar på en bostad,

Äng.
ifrågasatt
reformering
av hyreslagstiftningen.

(Forth.)

Nr 14. 42

Onsdagen den 25 februari.

Arv;,
ifrågasatt
reformering
av hyreslagstiftningen.

(Forts.)

så finns det alltid en hel del personer, som vilja kringgå bestämmelserna. När
vi i vårt land införde hälsovårdsstadgan, som bestämde vissa saker beträffande
bostäderna, så fanns det alldeles säkert, herr Magnusson, några, som ville
bekämpa just de synpunkterna. När man införde en stadsplanelagstiftnmg,
som gav litet mera ljus och luft åt städerna, fanns det också några reaktionärer,
som ville bekämpa den. Men dessa lagar lia nu gått in i allmänna medvetandet
och anses numera som absolut nödvändiga. Jag tror också, att det
skall komma att gå in i det allmänna medvetandet och anses absolut nödvändigt,
att man tillhandahåller goda bostäder, som underhållas av husvärdama.
Ty det kan icke i längden vara riktigt, när man har bestämmelser på nyssnämnda
punkter, att man icke skall ha några bestämmelser rörande bostädernas inre
kvalitet,’ utan att det skall vara full frihet för husvärdarna att i det avsieendet
hava sina bostäder i hurudant skick som helst. De enda begränsningar,
som nu finnas i detta avseende, äro hälsovårdsstadgans bestämmelser, vilka,
som jag tidigare påpekat, äro av den beskaffenhet, att de icke utgöra något
hinder för husägarna att ha sina lägenheter i snart sagt huru dåligt skick som

helst. . . . ....

Det har vidare talats örn att, örn man införde en lagstiftning, som innehöile
tvingande bestämmelser i här förevarande hänseende, skulle dessa bestämmelser
icke komma att skydda de svaga, de fattiga i samhället, som jag talade örn,
utan de skulle i stället bli en börda för dessa. Ja, är det så, att man anser, att
dessa fattiga personer skola vara hänvisade till att bo i lägenheter, som äro så
undermåliga, att hyresgästerna därav ådraga sig sjukdomar för livet det
framgår rätt klart av statistiken, att dåligt bostadsbestånd medför sådana verkningar
-—- anser man, att de fattiga skola bo i sådana lägenheter, bara därför
att de därigenom få några kronor billigare hyra, då äro de synpunkter riktiga,
som herr Magnusson anförde. Men är det sa, att man anser, att även dessa
hava rätt till en god bostad — även örn de mäste betala något mera för den
då är det riktigt, att man inför tvingande bestämmelser, som göra, att deras
bostäder bli av god kvalitet och väl underhållna och icke sådana, som det här
talats örn. Jag undrar, herr Magnusson i Skövde, örn man kan anse, att det är
socialt betonade synpunkter, som göra sig gällande,_ då man. överlåter åt husägarna
att handhava dessa angelägenheter efter sitt gottfinnande, utan att
hyresgästerna hava det ringaste att säga till örn. Det talas sa vackert i tidningarna
örn att hemmet är något, som man skall värdera, det är något, ^som
skall vårdas. Men huru vårdar man hemmen, där fastighetsägaren är envåldshärskare,
där han bestämmer över alla angelägenheter beträffande dessa saker.
Jag tror icke, att det kan bli någon hemkänsla för deln, som bo i dessa hyreshus
och trakasseras av husvärdarna. Jag vill därmed icke säga. att alla hiisägare
äro likadana. Men när vi införa en. lagstiftning, införes den i regel för
att hindra dem, som äro sådana, att de vilja tillämpa den privata äganderätten
på detta Sätt Vi räkna icke med att alla skola vara av. den kvalitet, som en
del av våra fastighetsägare och husägare äro, och därför vilja vi vidtaga sådana
åtgärder. Och det är berättigat, att samhället inskrider och genom lagstiftning
ser till att förhindra här påtalade olämpliga åtgärders upprepande.

Det har vidare sagts här i debatten av herr Aronson, att örn man inför sådana
tvingande bestämmelser, så hjälper man därmed icke i första hand hyresgästerna,
därför att husvärdarna måste kompensera sina ökade utgifter genom
högre hyror. Var lugn, herr Aronson, det hava redan dessa husvärdar gjort i
mycket större utsträckning än den, som tillhandahåller goda bostäder. De
se nog till att få högsta möjliga hyra, och med den brist på bostäder, som föreligger.
har det varit möjligt, även örn husvärden icke fäst det ringaste avseende
vid nödvändigheten att underhålla lägenheterna, så att. någon ytterligare
pressning på den punkten torde vara omöjlig för dessa fastighetsägare att er -

Onsdagen den 25 februari.

43 Nr 14.

nå. Det hava de redan klarat av på förhand. Däremot behövas vissa åtgärder
för att de skola tvingas till att hålla bostäderna i gott stånd.

^Herr Aronson nämnde vidare, att man bör ha fullständigt fria förhållanden
på detta område; det bör vara samma frihet som mellan säljare och köpare.
Jag tycker, att detta är en felsyn på hela detta problem. Det är väl ändå icke
så, att det i fråga örn bostäder och fastigheter råder samma förhållanden som i
fråga örn t. ex. manufakturvaror, där man kan gå in i första bästa affär och
köpa vad man behöver. Det finns inom ett samhälle en viss tillgång på bostäder,
och utöver denna tillgång kan man, åtminstone icke på en rätt avsevärd
tid, skaffa något väsentligt tillskott till dessa. Då är icke förhållandet detsamma,
_ som när det gäller säljare och köpare inom andra områden. Den saken
tycker jag skulle vara så självklar, att man icke här skulle behöva tala örn den.
Och herr Aronson borde, trots att han varken är hyresgäst eller husägare, kunna
förstå, att det är en väsentlig skillnad på förhållandet mellan hyresgäster
och fastighetsägare å ena sidan och en vanlig köpare vilken som helst och den
affärsman, som tillhandahåller den önskade varan, å andra sidan. Jag tror,
att man icke kan lägga den där vanliga schablonen på ett sådant förhållande,
utan det måste bliva en annan. Därför är det nödvändigt, att samhället vidtager
åtgärder, som ^skydda de svagaste, nämligen hyresgästerna, från att
oliva uppskörtade, fran att bliva behandlade på det sätt, varpå hyresgästerna
i stor utsträckning blivit behandlade av dessa brutala fastighetsägare. Ty det
är ju ändå dem, vi stifta lagar mot, icke de hyggliga och ordentliga. Jag vill
till slut meddela, att det finnes en hel del sådana, även örn de ej hava någon
förespråkare i kammaren i dag.

fe

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Magnusson i Skövde: Ja, herr talman, herr Ström kände sig tydligen
träffad av mitt omdöme om hans förra anförande, varur jag foke kunde utläsa
annat än att han ansåg husägaren nästan som en brottslig person. Han bidrog
själv till att vidare befästa det intrycket genom vad han här uttalade, då han
ville hävda, att fastighetsägarna till och med i mycket stor utsträckning missbrukat
sin rätt, och då han vidare talade örn, att de uppträda som envåldshärskare,
diktatorer o. s. v. Det torde vara tillräckligt detta för att visa den
våldsamma överdriften i herr Ströms uttalande.

Han säger vidare, att då det gäller ändring i hälsovårdsstadgan, förbättringar
däri, ny stadsplan och så vidare, har det alltid uppträtt någon Magnusson
i Skövde eller annan reaktionär, som motsatt sig detta. Jag kan endast
gratulera vårt lands hyresgäster för att de icke hava alltför många herrar
Ström i Göteborg såsom förespråkare.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Hage
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 8, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Äng.
ifrågasatt
reformering
av hyreslagstiftningen.

(Forts.)

Nr 14. 44

Onsdagen den 25 februari.

Ang.
ifrågasatt
reformering
av hyreslagstiftningen.

(Forts.)

Ang.

åstadkommande
av
förbättrade
bostadsförhållanden.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 16.

Herr statsrådet Larsson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 120, angående
anslag till bestridande av kostnaderna för Sveriges deltagande i en blivande
internationell nedrustningskonferens.

Denna proposition bordlädes.

§ 17-

Härefter upptogs till behandling andra lagutskottets utlåtande, nr 9, i anledning
av väckt motion angående lagstiftning till åstadkommande av mera
hygieniska och billigare bostäder.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 293,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Andersson i Stockholm m. fl.
föreslagit, att riksdagen måtte besluta hos Kungl. Hajd anhålla örn utredning
och framläggande av lagförslag till 1932 års riksdag angående:

1) minimifordringar som skulle ställas på lägenhet, vilken skulle användas
till bostad, för att denna ur hälso- och andra synpunkter skulle fylla sitt ändamål,

2) genomförande av en effektiv bostadsinspektion för såväl städerna som
landsbygden, vilken övervakade lagens efterlevnad,

3) nedskrivning av alla tomt- och fastighetsvärden, så att alla jobbarevinster
bortskreves och hyrorna fastställdes efter det på sådant sätt beräknade fastighetsvärdet,
och

4) grunder för hyressättning, vari föreskreves, att hyran högst finge sättas
så, att den täckte verkliga omkostnader för fastigheten samt 5 % ränta på det
verkliga fastighetsvärdet, till vilket räknades endast på godkännbart sätt i
fastighet investerat kapital.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herrar Hage, Norman och Hedvall, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida och i vilken mån ytterligare åtgärder
kunde vidtagas från det allmännas sida, för att bostadsstandarden i vårt
land skulle kunna höjas, främst ur hygieniska synpunkter, samt hyresutgifterna,
främst för mindre lägenheter, hållas inom rimliga gränser; samt

av herrar Linder, Hagman och Magnusson i Kalmar.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Andersson i Stockholm: Ja, herr talman, jag har här i min hand

ett utlåtande från andra lagutskottet. Det består utav tio trycksidor, varav
såvitt jag kan se, nio och en halv äro så att säga skrivna med saxen, det Vill
säga innehålla ett återgivande av gamla utlåtanden, som tidigare avgivits i
dessa frågor. På några rader därefter har utskottet gjort några undanflyk -

Onsdagen den 25 februari.

45

Nr 14.

ter, och så förklarar utskottet slutligen, att utskottet anser, att motionen icke
bör leda till någon riksdagens åtgärd.

När lagutskottet har behandlat en fråga sådan som den här på det sättet,
har jag åtminstone fått det intrycket, att utskottet icke besvärat sig med att
närmare titta på, vad bostadsfrågan betyder för något i samhället. Det kan
vara ett skäl till, att utskottets utlåtande fått ett sådant innehåll och utseende.

Ett annat skäl kan vara, att utskottsmajoriteten, såsom det framgick av det
anförande, som utskottets talesman höll här i den förra frågan, vill göra vad
som är möjligt för att någon utredning i bostadsfrågan överhuvud taget icke
skall komma till stånd.

Utskottet har emellertid i slutet av sitt utlåtande förklarat, att de av motionärerna
i övrigt framförda önskemålen äro av synnerligen vittomfattande
art, och fördenskull anser utskottet, att frågan icke bör utredas. Andra lagutskottet
har alitsa kommit till den uppfattningen, att en fråga kan vara av
så vittomfattande art, att den fördenskull icke göras till föremål för utredning.

Ja, något magrare skäl eller motivering för ett avstyrkande från något utskotts.
sida ^i riksdagen har jag icke kunnat finna tidigare. Jag har noga
sökt titta pa en hel del av de utlåtanden, som avgivits.

När man tittar pa bostadsfragan, finns det skäl att också söka granska,
vad bostadsproblemet betyder här i samhället; och det förefaller mig då, som
örn utskottets majoritet icke närmare studerat de skäl, som jag anfört i motionen
för upptagande av hela denna fråga till utredning. Då skall jag tilllåta
mig rikta kammarens uppmärksamhet på dessa problem några ögonblick.

När det först gäller bostadsfrågans inverkan på folkhälsan, vad betydelse
har den i detta avseende? Jag har i motionen återgivit ett uttalande av docenten
Höjer i Malmö, som gavs i hans föredrag på den allmänna svenska
bostadskongressen, där han riktade uppmärksamheten på, att en betydande del
av sjukdomarna i samhället härleder sig från dåliga bostäder. Man kan alltså
kort säga, att en betydande del av eller ett betydande antal av dem, som
här läggas in på sjukhusen på grund av olika sjukdomar, och av dem, som
befolka sanatorierna, befolka dessa sjukhus och sanatorier på grund av de
rådande bostadsförhållandena.

Vilka kunna då ställas till ansvar för dessa omständigheter? Jo, det är
naturligtvis i första hand de fastighetsägare, som ordna det så, att människor
måste bo i hälsovådliga bostäder. Men därtill kommer i sista hand ansvaret
på samhället eller statsmyndigheterna, som tillåta sådana förhållanden
inom detta samhälle.

Är det någon mening överhuvud med att upprätta sjukhus och sanatorier
för att dessa skola befolkas av människor, som ådraga sig sjukdomar på grund
av att samhället icke ingriper på bostadsområdet och ser till, att bostäderna
bliva sådana, att man icke ådrager sig sjukdomar därför att man tvingas
att bo i dessa dåliga bostäder? Ett ingripande till förebyggande av dessa sjukdomar
förefaller^ mig åtminstone vara en naturligare och förnuftigare åtgärd
än att vidtaga åtgärder för att bota dem, även om boten i och för sig är
nödvändig, örn sjukdomarna uppkommit. Men ingripande och förebyggande
måste betraktas som den första åtgärd, som samhället borde vidtaga på detta
område.

Det är emellertid icke bara de kroppsliga sjukdomarna, som man ådrager
sig i daliga bostäder. Det har också från läkarhåll givits ganska klara belägg
för, att de själsliga sjukdomarna i mycket stor utsträckning härledas från
de dåliga bostäderna. När det gäller alla de kostnader, som läggas ned •—
även örn de icke äro tillräckliga — för närvarande på åstadkommande av en

Anq.

åstadlcojnmande
av
förbättrade
bostadsförhållajidpn.

(Forts.)

Xr 14.

46

Onsdagen den 25 februari.

Äng.

åstadkommande
av
förbättrade
bostadsförhåUanden.

(Forts.)

någorlunda god skolundervisning, vad är det för mening^ med en Itel del av
det, som lägges ned här, om barnen, när de komma hem från skolan, bo i sådana
bostäder, att de icke hava möjlighet att ordna sin läxläsning eller att
få den nödiga vilan för att tillgodogöra sig de kunskaper, skolan har att giva
dem? Även på det området finnes en mängd skäl, som tala för ett ingripande
på bostadsområdet och för att man ser till, att andra anordningar komma till
stånd än de, som existera för närvarande.

Varpå beror nu emellertid detta, att människor måste bo i dessa dåliga
bostäder? Och hurudana äro bostäderna här i landet? Jag vet icke, örn någon
av kammarens ledamöter, i varje fall någon annan än de, som härstamma fran
Stockholm, skaffat sig tillfälle att se på bostadsbeståndet och hurudant det
är i stor utsträckning i Stockholm. Vill ni bara göra er besvär att gå över
Norrström in i Gamla staden och titta på de lägenheter, som finnas i fastigheterna
där -— jag syftar icke på dem, som finnas i det närmaste huset på
andra sidan Norrström utan på dem, som ligga något längre bort — och ni
ser efter, hur förhållandena äro, skall ni finna, att de lägenheterna i^stor utsträckning
äro sådana, där fukten rinner av väggarna, icke en solstråle kommer
in och icke ens under de ljusaste dagarna finnes så mycket ljus i lägenheterna,
att man kan vägleda sig utan artificiellt ljus. Jag skulle vilja rekommendera
herr Björnberg att titta på dem.

(Herr Björnberg inföll: Jag har varit där.)

Herr Björnberg förklarar, att han redan har varit där. Då måste jag säga,
att hans uttalande i den förra frågan gör mig ganska betänksam, när han
säger, att man icke kan förbättra bostadstillståndet,_ ty det måste finnas lägenheter
även för de fattiga. De fattiga tvingas bo i dessa lägenheter. Stockholms
stad har i sin ägo enligt utlåtande från den nämnd, som verkställer
undersökning på området, omkring 600 lägenheter, som äro utdömda och förklarade
vara att anse såsom icke människovärdiga bostäder, men som icke
kunnat utrymmas därför, att man icke haft möjligheter att skaffa bostäder
åt dem, som bebo dem. Dessa 600 finnas i Stockholms stads ägo. Hur många
finnas i de privata fastighetsägarnas ägo? En undersökning skall giva besked
örn, att bostadstillståndet, när det gäller lägenheter, som de fattiga möjligen
kunna betala hyra för, är något oerhört. När man hör kammarledamöter tala
i bostadsfrågan på detta sätt, måste jag säga, att jag blir icke bara betänksam
beträffande deras vilja att göra något utan mer och mer på det klara med,
att här betraktas bostadsfrågan icke som en fråga av den minsta sociala betoning
utan endast som en affärsfråga och ingenting annat.

När det då gäller frågan örn, varför de fattiga människorna tvingas bo i
bostäder av det slag, jag här talat om, äro vi alltså inne på frågan örn hyrespriserna.
Hurudana äro hyrespriserna å de lägenheter^ som finnas här i Stockholm
och stå att hyra? Jag har i min motion givit några exempel i detta avseende.
Jag har visat på ett par exempel på en hyresstegring från 1915—1916
och fram till 1930. Vad visa dessa exempel? Jo, de visa i det ena fallet, att
hyran har stigit på dessa år med ungefär 100 procent, och i det andra fallet
har hyran stigit med ungefär 150 procent. I det senare fallet har hyran stigit
i runt tal från 600 kronor 1916 till 1,500 kronor 1930. Jag har själv skattat
mig tillfälle att taga del av vad den av herrar Björnberg och Magnusson i
Skövde försvarade fastighetsägaren lagt ned för kapital i den ^ fastigheten
det är fråga örn. Jag har konstaterat, att det icke lagts ner något kapital
i dessa lägenheter, utan hyresgästerna hava till och med fått kosta på tapeter
på väggarna, när de gamla blivit sådana, att man icke ansett sig kunna bo i en

lägenhet, som sett ut på det sättet. ,

Det har talats örn de höga byggnadskostnadema. Men vad hava de med

Onsdagen den 25 februari.

47

Nr 14.

hyreshöjning av detta slag att göra? Här, skulle jag tro, har man icke möjlighet
från de borgerligas sida att föra fram talet om byggnadsarbetarnas
höga löner som orsaken till hyres stegringen. Ty fastighetsägaren tog otvivelaktigt
även 1915—1916 en hyra, som gav honom den ränta, han önskade, på
det i fastigheten nedlagda kapitalet. När han sedan trissat upp hyran med
100 150 procent, är det uppenbart, att vad han tillskansat sig i form av ökade

hyror är ingenting annat än ökad vinst för fastighetsägaren. Det skulle vara
intressant att veta, om utskottsmajoriteten anser, att detta är en företeelse i
samhället, som är fullkomligt vällovlig, och om utskottets talesman är beredd
understryka, att man icke skall göra något för ,att förhindra detta. När det
Saller dessa hyresstegringar, skall jag återkomma senare. Men jag vill redan nu
rikta uppmärksamheten på hyresstegringen i Stockholm. Örn man ser på de
förändrade priserna för tiden fran 1871 och fram till 1930, så är hyresstegringen
i Stockholm i medeltal över 450 procent. Ser man på den hyresstegring,
som förekommer i lägenheter med centralvärme i Stockholm, enkelrum och
rum och kök, är stegringen fran 1914—1915 till innevarande år icke mindre
än 171 respektive 183 procent.

Vad är det för något, som motiverar dessa förändrade hyrespriser? Ja, jag
förmodar, att utskottet är berett att giva svar på den frågan, då utskottet är av
den uppfattningen, att det icke behöver vidtagas några åtgärder för att komma
till rätta med vad som förekommer på detta område.

Jag vill i detta sammanhang understryka, att jag anser icke, att en hyreslagstiftning,
som endast förbjuder hyresstegring, är tillräcklig, när det gäller
att komma till rätta, med de frågor, varom jag här talat. Ty man har redan
kommit upp till en sådan hyresnivå, att — även om man skulle anse fastighetsägarna,
hava rätt till vinst pa detta område — ger i allt fall den nuvarande
hyresnivån fastighetsägarna en oerhörd och oskälig vinst och tager så mycket
av inkomsten för de fattiga i samhället, att det icke finnes möjligheter för dem
att betala hyra för människovärdiga bostäder. Örn man föreskriver, att hyresstegring
icke får förekomma, är det icke tillräckligt, utan det är nödvändigt
att ett nedpressande av de oskäliga hyrorna äger rum.

Vad är,då orsaken egentligen till denna hyresnivå, som för närvarande finnes?
Man har ju här från borgerligt håll bade i år och tidigare sökt göra gällande,
att det är framställningskostnaderna för fastigheterna, alltså byggnadskostnaderna,
som skulle vara orsaken till vad som förekommer på detta område. Jag
har i motionen givit några exempel på,, vad som förekommer i dessa avseenden.
Jag har givit exempel på tomtjobberier, sådana de förekommit i Stockholms
stad under de senaste trettio, åren. Dessa exempel visa, att tomtmarken här i
Stockholm i, vissa fall stigit med ända till åttatusen procent. Tänk, herr
Magnusson i Skövde, örn dessa jordbitar, på vilka han har sina trädgårdsland
i Västergötland, skulle stiga i värde pa detta sätt! Det förefaller mig, som
örn de morötter, som växa där nere, då skulle bliva så dyra, om herr Magnusson
skulle tänka sig, att få ränta på jordvärdet, att de skulle lämpa sig till kråsnalar
men icke till människoföda, örn de skulle betala framställningskostnaden.
Jag vill med detta hava riktat uppmärksamheten på, att vad som förekommit i
fråga örn tomtfrågan och de uppjobbade priserna, är av den art, att detta är en
skandal, att det tillåtes, att det förekommer något sådant. Det kan naturligtvis
icke leda till annat än att de fattiga människor, som måste hyra bostäder i
Stockholm, mäste erlägga så gott som halva sin avlöning, i vissa fall ännui
högre belopp, i hyra till, fastighetsägarna, för att dessa skola få den ränta, som
de anse sig böra hava pa det uppspekulerade kapitalet. Det är icke bara tomtpriserna,
som jobbats upp. Om man ser, vad som förekommer i fråga om rena
fastighetsjobberier, finns det exempel på, hur man köpt en fastighet den ena
manaden och salt den den andra samt tjänat sa där 50,000—60,000 kronor. Det

Äng.

åstadkommande
av
förbättrade
bostadsförhållanden.

(Forte.)

Nr 14.

48

Onsdagen den 25 februari.

Ang.

åstadkommande
av
förbättrade
bostadsförhållanden.

(Forts.)

finnes exempel, hur man köpt en fastighet det ena året och sålt den det andra
samt tjänat 50,000—100,000, i vissa fall mer än 100,000 kronor på den transaktionen.
De, som vilja göra sig besvär med att skaffa sig utförliga uppgifter
på vad som är riktigt och förekommit i detta avseende, kunna gå och granska
de handlingar, som finnas i Stockholms stads arkiv; och de skola finna, att
vad som här förekommit överstiger i vissa fall betydligt de exempel, som jag
givit i motionen och här lämnat en erinran örn. Nå, när man spekulerar upp
fastighetsvärdet på detta sätt, har det, mina herrar, icke en viss släkt med det
spekulerande i livsmedel, som förekom under kristiden, mot vilket man ingrep
så, att man satte vissa maximipriser? Man förbjöd alltså att taga mera betalt
för de varor, som man skulle sälja, än vad som officiellt angivits såsom prissättning.
När vi kommo fram till slutet av kristiden, och det kom potatis i
marknaden, fingo de spekulanter, som köpt kålrötter, därför att de trodde, att
det icke skulle finnas annat lång tid framåt till människoföda, och räknade
med att tjäna betydande belopp därpå, förlora pengar, därför att kålrötterna
fingo icke mycket värde.

Men hur är det på bostadsmarknaden? Jo, där ha jobbarna, som spekulerat,
fortfarande fastigheterna taxerade till de uppjobbade värdena och tillskansa
sig 15, 20 ä 25 procent i hyra på det uppspekulerade kapitalet. Att man
på bostadsmarknaden har dessa oerhörda förhållanden är faktiskt en kvarleva
från kristiden. Man tillåter fastighetsägarna att ockra på behovet av bostäder,
tillåter dem att handla på ett sådant sätt gentemot bostadskonsumenterna, örn
jag så får uttrycka mig, det vill säga de, som behöva bostäder, såsom kålrotsoch
livsmedelsjobbarna i allmänhet gjorde under kristiden. Att samhället
skulle, när det gäller bostadsfrågan, ovillkorligen tillåta något sådant, förefaller
mig, även örn jag icke har så stora förhoppningar, att det någonsin kommer
att ske någon rättvisa på detta område, så länge denna samhällsordning
består, ändå en smula orimligt.

Det är emellertid icke bara när det gäller dessa gamla uppjobbade fastigheter
som hyressättningen är onormal. När man tittar på hyressättningen och
de räntor, som fastighetsägarna tillskansa sig i de nya fastigheterna, är ställningen
ungefär densamma. Det visar sig här, örn man ser efter hur det ligger
till på bostadsområdet, att det ändå går att låna upp kapital till låt mig säga
i medeltal 6 procent, även örn man skulle inteckna en fastighet upp till 80
procent. Om då fastighetsägaren sätter in i en miljonfastighet 200,000 kronor,
så visar det sig, örn man tittar närmare på saken, och jag har givit exempel på
det i motionen, att han på dessa 200,000 kr. kan tillskansa sig en ränta på
mellan 15 och 20 procent. De, som tvivla på det påståendet, kunna läsa Svenska
Dagbladet. I den tidningen brukar det så gott som varje dag finnas annonser
örn försäljning av fastigheter här i staden, vilka, enligt vad man meddelar,
lämna 20 procent på det i fastigheten nedlagda kapitalet. Är det normalt,
herr Björnberg. (Herr Björnberg: Nej.) När man svarar nej på den frågan,
förefaller det mig, att man icke borde vara obenägen att stävja det jobberi, som
förekommit på detta område.

Innan jag går in på frågan örn hur man från samhällets sida handlar i dessa
spörsmål, skall jag rikta uppmärksamheten på en annan detalj, som är ägnad
att fördyra bostadsbyggandet på ett sådant sätt, att jag tycker, att till och
med utskottets majoritet skulle kunna vara med örn att ingripa däremot, för
så vitt man nu icke är alltför nära släkt med dem, som driva verksamhet på
detta område. I Dagens Nyheter fanns i oktober, närmare bestämt i början av
månaden, en artikel, i vilken tidningen meddelade, att man verkställt en utredning
angående den provision, som betingas, när man lämnar ut s. k. byggnadssätt,
eller när man lämnar ut lån till en byggmästare, som skall bygga en
fastighet. Dagens Nyheter gav i den artikeln exempel på, att medan arbets -

Onsdagen den 25 februari.

49 Nr 14.

lönerna viel uppförande av en fastighet, som sedan taxerats till en miljon,
gick till ungefär 180,000 kronor, hade byggmästaren måst betala 90,000 kronor
i provision till dem, som gav honom lån under den tiel han uppförde fastigheten.
Är detta några legitima intressen, som äro med och spela in på näringslivets
område, dessa intressen, som utskottets majoritet har en bestämd motvilja
emot att komma åt, eftersom utskottsmajoriteten säger ifrån, att de önskemål
motionärerna framställt anser man vara av så vittgående omfattning, att
man icke vill vara med om en utredning på detta område? Jag tillåter mig
ställa den frågan till majoriteten i utskottet, och jag väntar gärna att få besked
örn vad utskottsmajoriteten på den punkten haft för uppfattning.

Jag betraktar alltså dessa förhållanden såsom varande de, vilka egentligen
förorsaka den hyresnivå, som existerar här i Stockholm för närvarande. Detsamma
är givetvis förhållandet — örn också icke i samma utsträckning, så dock
likartat — i andra större samhällen i landet, men här i Stockholm, alltså den
största staden i landet, äro förhållandena mest markanta i detta avseende. Hur
handlar då samhället, när det gäller handläggningen av detta problem? Kan
man säga, att Stockholms stad och dess myndigheter verka för nedsättning utav
hyresbeloppen, eller finns det några bevis för, att man verkar i annan riktning?
Jo den omständigheten att man här följer med allteftersom fastigheterna
jobbas upp, följer med och taxerar dem till de uppjobbade värdena och icke
motverkar denna spekulation, underlättar givetvis fastighetsjobberierna i mycket
stor utsträckning. Jag kan ge kammarens ledamöter ett annat exempel på,
hur man medverkar till orimliga hyror från myndigheternas sida i Stockholms
stad. Jag fick för några dagar sedan besked om, att taxeringsnämnden i Älvsjö
vänt sig till en fastighetsägare och sagt, att örn han vill driva filantropi är
det hans sak, men att samhället icke har för avsikt att göra det. Då han hyr
ut en tvårumslägenhet utan värme för 550 kronor, förklarar taxeringsnämnden,
att detta är en hyra, som är alldeles för låg, och fördenskull taxerar den fastighetsägaren
för en hyresinkomst, som är 200 kronor högre, än den han har fått
för lägenheten. Är det att medverka till normala hyror eller är det att medverka
till uppskruvande av hyrespriserna? Jag skulle tro, att det senare
är det, som förekommer från dessa taxeringsnämnders sida. Det finns en och
annan arbetare, som har en fastighet därute i förstäderna, vilken är så stor.
att han icke bebor den helt själv, utan att han hyr ut en lägenhet i denna fastighet.
Han har icke så stor inkomst, att han har möjlighet att av den ta något
och lägga ned i fastigheten, utöver det han kan lägga ned som normal
hyra för sig själv. Men då han räknar med den hyra han har för den lägenhet,
som han själv disponerar, och den hyra han tar för denna andra lägenhet,
är det belopp han behöver till räntor, amortering och andra utgifter för fastigheten,
förefaller det mig orimligt, att taxeringsnämnderna, de statliga myndigheterna
alltså, skola skruva ripp hyrorna och säga, att när det finns någon,
sorn icke tar normal hyra, är detta att idka filantropi, något som samhället icke
vill medverka till, utan som samhället finner böra beskattas. När man konstaterat,
att det ligger till på detta sätt. skulle jag tro, att det finns skäl att säga
ifrån, att samhället har skyldighet att ingripa och undersöka vad som förekommii.
och att samhället har skyldighet att vidtaga åtgärder för att rätta till en
hel del av vad som förekommit på bostadsmarknaden.

Det har talats om don fria avtalsrätten, och att det skall vara tillgång och
efterfrågan, som skall vara avgörande, när det gäller prissättningen på lägenheter.
Ja, det existerar, som tidigare påpekats, ingen fri avtalsrätt på detta
område. Det förhåller sig nämligen så, och det är val ingen hemlighet för
någon, att bankerna bestämma, örn en person, som skall uppföra en fastighet,
skall få låna pengar och därmed få möjlighet att bygga eller icke, och att bankerna
sålunda reglera den bostadsproduktion, som förekommit, och det antal

Andra hammarens protokoll 1981. Nr /ä.

Ang.

åstadkommande
av
förbättrade
bostadsförhållanden.

(Forts.)

4

Sr 14.

50

Onsdagen den 25 februari.

Ang.

åstadkommande
av
förbättrade
bostadsförhållanden.

(Ports.)

lägenheter, suni skall uppföras o. s. v. Herr Björnberg sade, alt vi om en tiel få
se anslag i fönstren litet varstans, att lägenheter äro att hyra. Jag vill rikta
herr Björnbergs uppmärksamhet på. att Stockholms stads statistiska kontor,
eller chefen för detsamma, tillkännagivit den uppfattningen, att bostadsöverskottet
i Stockholm för närvarande kan betecknas såsom ungefär normalt. Den
omständigheten, att enligt hans mening — och han skall väl vara sakkunnig på
området kan jag förstå — det finns normalt överskott, medför emellertid icke
sänkta hyrespriser, ty örn vi titta på hyrespriserna i år, jämförda med 1928 och
1929, visar det sig, att de stigit med så där 0.9 upp till 1.5 procent. Det visar,
skulle jag tro, att det är andra faktorer, som här äro bestämmande. Men härtill
kommer den omständigheten, att bland de lägenheter, som här finnas att hyra,
är en oell annan större lägenhet, vilken betingar ett pris, som fattigt folk, som
behöver bostäder, icke kan betala. Det är sådana där bostäder, som, såvitt jag
kunde utläsa av herr Björnbergs uttalande, han anser att de fattiga icke skola
bo uti, enär de icke lämpa sig för dem, ty de skola ju bo i de sämre lägenheterna,
vilka han icke vill vara med att förhöja kvaliteten på. När man här har
talat örn den fria avtalsrätten, skulle jag till dem. som det gjorde, vilja ställa
den frågan: anse ni, att prisbildningen skall vara fullständigt fri på andra områden
också? I så fall förvånar det mig, att ni uppträda och tala för tullar på
spannmål, tullar på jordbruksprodukter eller livsmedel i allmänhet, och att
man talar för, att det skall sättas minimipris för jordbruksprodukter o. s. v. Då
är herr Magnusson i Skövde, och herr Björnberg också skulle jag tro, icke anhängare
av den fria prisbildningen; utan då anse ni, att det skall vara lagstiftning
och samhällsingripande för åstadkommande av sådana priser, som överensstämma
med edra intressen. Skulle den situation inträffa, herr Björnberg, att
fastighetsägarna någon gång i tiden skulle bli den svagare parten, är jag ganska
viss örn, att man skall finna, herr Magnusson i Skövde, och jag tvivlar icke
på, att man även skall finna herr Björnberg som talesman för minimipris på
lägenheter för tillgodoseende av fastighetsägarnas intressen. Det är väl icke
skäl att sticka under stol med, att de. som här uppträda och tala emot åtgärder
från samhällets sida för åstadkommande av ordning på bostadsområdet, uppträda
och tala för fastighetsägarnas intressen. Men med eller mot sin vilja
komma de dessutom att tala för deras intressen, som enligt Dagens Nyheter
fördyra uppförandet av en fastighet med 15 % genom de provisioner, man tager
på lånet. De komma att tala för deras intressen, som köpa en fastighet den ena
månaden och sälja den den andra och förtjäna 50—100,000 på en affär och
därmed höja hyrespriserna och ingenting annat. De, som handla och tala på
det sättet, företräda, såvitt jag förstår, grupper i samhället, som måste betecknas
som deras meningsfränder. Jag vill rikta uppmärksamheten på att de medverka
till framskapandet av förhållanden för de fattiga i samhället av det slag,
jag här talat örn.

Ett nedpressande av hyresprisen skulle det vara till fördel enbart för hyresgästen?
Örn jag riktar uppmärksamheten på, att en betydande del av arbetarna
i en stad som Stockholm måste lägga ut ända till hälften av sin inkomst, som
håller sig så där omkring 3,000 kronor, i hyra för den lägenhet han måste bebo,
och den ändå icke är av bästa kvalitet, vad inträffar då för deras vidkommande?
Jo, de måste naturligtvis till det yttersta inskränka på sina (ivriga behov.
De kunna med andra ord icke förbruka den mängd av livsmedel, som för deras
vidkommande vore naturlig, och de kunna icke heller köpa övriga förnödenhetsartiklar
i nödig utsträckning. Låt oss säga, att örn vi, vilket jag betraktar
som en naturlig åtgärd, skulle besluta örn åtgärder, vilka skulle^medverka till
en hyressänkning på i första hand 30 procent här i Stockholm, så skulle detta,
om jag tänker mig medelhyran för en arbetare, utgöra 1.000 ä 1,200 kronor, medföra,
att ett belopp på 300 till 360 kronor, varmed han finge sitt hyreskonto ned -

Onsdagen den 25 februari.

51

Nr 14.

satt, skulle ge honom motsvarande ökad möjlighet att köpa nödiga förnödenhetsartiklar,
Jordbrukarna skulle ha ett alldeles speciellt intresse av att medverka
till en sådan åtgärd, ty utan tvivel skulle detta medföra ökad avsättning
av de produkter jordbrukarna framställa. Faktum är att vad som nu förekommit
på bostadsområdet är, att bankerna och de enskilda fastighetsägarna plocka
till sig en betydande del av de belopp, som fattiga människor få arbeta ihop,
pengar, som dessa skulle använda till mat och kläder, och därigenom avhända
dessa möjligheten att köpa vad som behövs till livets uppehälle. De suga icke
bara ut hyresgästerna utan hela näringslivet och dra på dessa vägar till sig belopp,
som borde komma andra ändamål till godo.

När jag å vår partigrupps vägnar framfört kravet på, att riksdagen skulle
ingripa till nedskruvande av dessa hyrespriser, har jag gjort det med utgångspunkt
ifrån, att det är ett onormalt förhållande, som nu råder på hyresmarknaden.
Det är ett onaturligt förhållande, att samhället tvingar människor att
bo i hälsovådliga bostäder för att samhället sedan skall lägga ned miljontals
kronor på uppförande av sjukhus och sanatorier, i vilka man skall bota den
ohälsa, som folk ådragit sig på grund av mindervärdiga och hälsovådliga bostäder.

Jag har, herr talman, med stöd av vad jag här anfört, velat yrka bifall till
den av mig väckta motionen.

Herr Björnberg: Herr talman! Den föregående ärade talaren har ju

här i en rätt så lång framställning omsvävat en hel del områden, som givetvis i
och för sig äro både legitima och intressanta att syssla med. Jag undrar dock,
om vi i detta sammanhang kunna bemästra eller komma till rätta med en hel del
av vad som här klandrats. Vad som särskilt slog mig med en viss förvåning var,
att herr Andersson i Stockholm nästan uteslutande sysslade med förhållandena
här i staden. När man klandrar oss, att vi i utskottet icke sett på denna sak
på samma sätt som våra motståndare, så beror det kanske på att vi representera
alla delar av landet, både städer och landsbygd. Vad angår förhållandena
bär i Stockholm måste det väl i första hand bero på de kommunala myndigheterna,
att sådana missförhållanden kunna förekomma såsom nu till exempel i
Älvsjö, där man höjer taxeringen för den låga hyra en hygglig människa tagit
under motivering, att en så billig hyra skulle vara ett utslag av filantropi eller
barmhärtighet. Nu är det ju icke kommunistisk majoritet i Stockholms stadsfullmäktige,
men det är socialdemokraterna och kommunisterna tillsammans,
som på senare tider styrt och ställt med hithörande saker i denna goda stad.

Jag skall icke giva mig in på repliker på alla de punkter, där man kommit
med påståenden, som annars vore väl förtjänta av ett bemötande. Det är bara
en sak, som jag vill bestämt rikta mig emot. Man har här bl. a. skarpt klandrat
utskottet för att det icke intresserat sig för frågan tillräckligt. Så t. ex.
har man påtalat, att utskottet i sitt utlåtande kommit med 9 å 10 sidors historik,
medan det endast på några få rader offrat intresse på det nu föreliggande
förslaget, och detta har man sagt vara beroende på att vi inom utskottet varken
velat intressera oss för saken eller överhuvud taget förstått densamma. Jag
får till försvar för utskottet framhålla, att vi mycket grundligt behandlat de
båda i dagens debatt berörda frågorna örn hyreslagstiftningen och bostadsförhållandena
samt därmed sammanhängande spörsmål, och det finns verkligen
icke någon grund för en erinran mot det sätt, varpå behandlingen skett. Jag
tror, att t. o. m. herr Hage såsom gammal expert i fråga örn hithörande krav
kan intyga, att vi i år liksom vid föregående tillfällen inom utskottet haft den
mest uttömmande behandling av saken och diskuterat frågan upprepade gånger.
Delta till försvar för utskottet gentemot den anmärkning, som riktats
mot dess sill! att behandla ärendet.

Äng.

åstadkommande
av
förbättrade
bostadsförhållanden.

(Forts.)

Nr 14.

52

Onsdagen den 25 februari.

Ang.

åstadkommande
av
förbättrade
bostadsförhållanden.

(Forts.)

Att vi sedan icke kunnat komma fram till något tillstyrkande av de framförda
kraven betraktas såsom ren ovilja och såsom ett bevis för vår åsikt, att
allt skulle vara bra som det är. Upprepade frågor ha här ställts till mig personligen
— ja, jag kunde ju t. o. m. omedelbart svara på några. Jag må för
övrigt säga, att en hel del av dem kunde lia varit ganska överflödiga. Man
har försökt såväl i det senaste anförandet som förut — i de strömmar av ord,
som runnö över herr Ströms läppar, och i den vårflod herr Andersson i Stockholm
lät välla fram — på det sättet tyda mitt tal om att också fattiga människor
måste lia tak över huvudet, att jag därmed skulle vilja godkänna usla bostäder
och anse deni vara en standardtyp, som vore lämplig och lagom åt de
fattiga. Och det riktades mot mig en ganska kränkande insinuation, då man
frågade, örn jag någon gång varit i slumkvarteren i gamla staden och sett de
drypande väggarna och hela misären där. Ja, jag har sett allt detta — t. o. m.
innan herr Andersson i Stockholm hade möjlighet att se det, ty jag såg det redan
för 40 år sedan — och även under senare tid, och jag har fått en god inblick
i de fattigas bostadsförhållanden såväl i denna stad som i andra städer och i
andra länder. Jag är sålunda icke alldeles okunnig eller i avsaknad av möjlighet
att bedöma dessa spörsmål — det må jag tala om för vederbörande. Men det är
en sak att erkänna, att många vidriga och svåra förhållanden råda, såsom härvidlag
i hög grad är fallet, och en annan att kunna åstadkomma något för att
avhjälpa dem. Herr Andersson i Stockholm har icke mycket hopp om ändring
i det nuvarande samhället, men han hoppas väl på bättre tider. När han räknar
med att dessa skola komma, vet jag ej, men jag föreställer mig, att han menar
det skulle bli, när de grupper få majoritet, som ha en sådan utomordentlig insikt
och ansvarskänsla och välvilja; då skall väl rättfärdighet råda i stället för
de orättvisor och givetvis i många fall mycket, mycket oriktiga och ojämna
förhållanden, i vilka mänskligheten nu nödgas framsläpa sitt liv. Att tillrättalägga
och avhjälpa alla dessa missförhållanden torde emellertid — det måste
väl t. o. m. herr Andersson i Stockholm medgiva — vara ett oerhört stort och
invecklat problem, vilket icke endast vi här i vårt land ha att stanna inför utan
vilket man måste komma till rätta med också i många andra länder. Även med
risk att bli betraktad såsom den där försvarar kapitalismen och alla dess mörka
sidor framhärdar jag i den meningen, att det torde vara ganska rimligt att tilllåta
en viss frihet i fråga örn avtal och uppgörelser, så länge det existerar
äganderätt i samhället. Yad skulle egentligen utgöra den principiella skillnaden,
örn jag ägde ett kapital på ett bankkonto — jag har ju icke något sådant
med större behållning, men jag kan ju tänka mig, att jag hade ett bankkonto
med ett innestående belopp av 20,000 eller 30,000 kronor — eller om jag
ägde en fastighet, som kostade mig en motsvarande summa. Skulle man icke
lika gärna kunna göra gällande, att man ville bestämma örn huru behållningen
på bankkontot skulle användas, såsom man nu säger sig lia utomordentligt god
anledning att komma och påstå, att husägaren icke bör ha rätt att bestämma om
sina egna intressen och förfoga över sin egendom. Här skall det vara en annan
grupp man skall tillgodose, de som äro fattiga och de som stå som den svagare
parten. Man glorifierar, såsom herr Ström gjorde i debatten örn hyreslagstiftningen,
kristidens förhållanden i detta avseende, då man gick in för att
reglera allting, då man bestämde maximibelopp för hyrorna o. s. v. Det har
redan lämnats svar på den saken: jag tror, att vi kunna vara tillfredsställda
med att de maximipris. som då hade goda skäl för sig, avskaffades, och att det
var en lycklig stund, då alla dessa restriktioner upphävdes. Jag tvivlar på att
det skall kunna komma till stånd en normal bostadsproduktion, och att de i samhället,
som ha möjlighet att åstadkomma bostäder till uthyrning, verkligen skola
sätta in sin kraft härpå, för den händelse lagstiftningen gör inskränkningar
i fråga örn förfoganderätten till fastigheterna. Det är just detta, som för oss

Onsdagen den 25 februari.

53

Nr 14.

inom andra lagutskottet utgjort det starkaste motivet för att icke nu gå in för
de föreslagna åtgärderna. När det fortfarande i speciellt hög grad förefinnes
ett oerhört stort behov av bostäder, skulle det vara ganska olämpligt att komma
med åtgärder, som skulle verka förryckande eller irriterande och hämmande
på bostadsproduktionen och som skulle i hög grad avkoppla den som det synes
mycket välbehövliga och livliga byggnadsverksamheten.

För övrigt förvånar det mig, att man icke i ännu högre grad än som sker
verkligen går in för bostadsbyggande på andra vägar och med andra metoder.
Den kooperativa byggnadsverksamheten är ju så vällovlig, som enligt mitt förmenande
något företag kan vara, som dock måste taga hänsyn till enskilda
synpunkter och enskilda intressen. Jag tror, att det skulle vara lyckligt, örn
man i större utsträckning kunde slå in på den kooperativa bostadsproduktionens
väg. Statsmakterna lia ju också visat sin välvilja gentemot denna form
av byggnadsverksamhet genom att bevilja stora summor i lån på goda villkor
till bostadsbyggandet. Jag anser, att den vägen är mycket tilltalande, och
möjligt är, att man genom ett beträdande av densamma skulle kunna lösa de
största svårigheterna i denna fråga. För övrigt är det ju på det sättet, att förhållandet
mellan tillgång och efterfrågan i vanliga fall blir avgörande i det
ekonomiska livet, och så måste säkerligen också bli fallet på detta område.

Det torde väl knappast behöva sägas ifrån, att vi icke äro av den uppfattningen,
att allt är bra som det är. Icke heller behöva vi väl försäkra, att vi
ej önska försvara eller hysa några sympatier för hus- och tomtjobbarnas uppdyrkade
priser. Jag har ingen anledning ställa mig bakom dem, som missbruka
sina tillgångar — det må nu vara tillgångar av ekonomisk art eller tillgångar
i form av arbetsförmåga. Missbruk av sistnämnda resurser förekomma
på skilda håll, och det kan icke förnekas, att också ett dylikt missbruk i
väsentlig mån medverkat till att bostadshyrorna i Stockholm för närvarande
äro orimligt uppdrivna. Förhållandena äro dock numera väsentligen helt annorlunda
icke så långt ifrån denna stad, vilket jag tidigare i debatten påvisat.

Jag skall icke giva mig in på repliker utan skulle vara glad, om det icke
behövde bli en alltför långt utdragen debatt i detta ärende. Utskottet hänvisar
i sitt utlåtande till vad som från dess sida anförts i anledning av den av
herr Hage m. fl. avgivna motionen. På samma sätt har jag anledning att i
avseende å debatten framhålla, att ärendet redan blivit utrett genom vad som
klarlagts i den fråga vi nyss hade uppe till behandling. Jag får därför, herr
talman, med dessa ord yrka bifall till utskottets hemställan.

Äng.

åstadkommande
av
förbättrade
bostadsförhållanden.

(Forts.)

Herr Ström: Herr talman! Jag har här i min hand ett valupprop, som
är intaget i Nya Dagligt Allehanda för gårdagen, vari det påstås, att högern
vill kraftigt verka för levnadskostnadernas nedbringande, särskilt genom bostadsproduktionens
förbilligande och hyresnivåns sänkning. Det framhålles vidare
i uppropet, att. dessa åtgärder böra vidtagas för att man skall tillgodose
även medelklassens behov av billiga bostäder, och att staden bör bedriva en framsynt
tomtpolitik, där den enskilda äganderätten hävdas. I sin ledare för samma
dag har tidningen fogat några reflexioner till detta valmanifest, som högern
sänt ut här i Stockholm, och man framhåller där, att orsaken till det nuvarande
läget på bostadsmarknaden skulle vara de höga murarelönerna. Visserligen,
framhåller man, kan det nog även finnas andra bidragande orsaker,
men murarelönernas höjd utgör förutsättningen och tjrunden för johberiet och
de höija hyrorna. Oell likväl, heter.det, tolereras detta .stillatigande av socialdemokraterna.

Ar det nu så, som man påstår från högerns sida och även från liberalt och
frisinnat håll? Är det så, att det är arbetslönerna, som är den enda avgörande
faktorn härvidlag, och att man sålunda endast bör inrik!a sig på en

iNr 14.

f>4

Onsdagen den 2ö februari.

Äng.

åstadkommande
av
förbättrade
bostadsförhållanden.

(Forts.)

revision på den punkten, eller ligger det till på något annat sätt? Ja, vore
det så, att arbetslönernas höjd vore roten och upphovet till missförhållandena
i detta avseende, då måste man ju anse det egendomligt, att det avtal, som nu
är gällande för byggnadsarbetarna i hela landet och som är sju år gammalt,
icke uppsagts. Det hade funnits tillfälle för arbetsgivarna att säga upp avtalet
i höstas, men någon uppsägning skedde icke då, därför att man från
arbetsgivarsidan ansåg, att lönerna icke voro överdrivet höga.

När man nu emellertid från borgerligt håll uttalat, att man vill vara med
örn att kraftigt verka för bostadsproduktionens förbilligande och hyresnivåns
sänkande, då är väl detta ett uttalande som borde förpliktiga till handling och
praktiska åtgärder. Men huru ställa sig de borgerliga härtill? Ingenting blir
gjort från deras sida. Vid förra årets riksdag väcktes av mig och några andra
här i kammaren en motion, däri vi krävde en förutsättningslös utredning angående
alla de förhållanden, som kunna ha samband med frågan örn bostadsproduktionens
förbilligande. I anledning av motionen avgav socialstyrelsen
ett utlåtande, däri man med hänsyn till hithörande spörsmåls mångfald och
vittutgrenade natur varnade för allmänt hållna utredningar på detta område,
enär man skulle löpa fara att drunkna i ett alltför vidlyftigt och enligt sakens
natur synnerligen kostsamt utredningsarbete, vars praktiska värde kanske ej
motsvarade kostnaderna. Utskottet gick också på denna linje. Till utskottsutlåtandet,
vars synpunkter accepterades av de borgerliga — de yrkade nämligen
avslag på motionen — var fogad en reservation av våra partivänner, däri
de bl. a. påpekade, att det borde föreligga ett intresse att genom en utredningfå
klarhet om, och i så fall i vilken mån, arbetslönerna inom byggnadsindustrien
kunde tillmätas en prisfördyrande roll i bostadsproduktionen. Från
byggnadsarbetarnas sida har heller aldrig någon invändning gjorts mot en sådan
utredning eller en kontroll på den punkten. Men vem är det som bestämt
avvisat varje försök att få till stånd en utredning? Jo, det är högern, det är
de frisinnade, det är de liberala. De ha gått emot utredning. Och varför?
Jo tydligen därför att de behöva byggnadsarbetarnas höga löner såsom agitationsmaterial
vid de val, som förrättas, och speciellt nu vid stadsfullmäktigevalet
i Stockholm. Alldeles säkert kommer man att lägga ut saken så, att
hela det nuvarande nödläget på bostadsmarknaden i Stockholm är beroende på
byggnadsarbetarnas höga löner. Att dessa äro bestämmande härvidlag skriver
man ju redan i Nya Dagligt Allehanda. Men då vi önskat och velat genom
motioner och yrkanden få fram en fullständig utredning angående alla de faktorer,
som inverka på förevarande fråga, då avvisar man våra förslag. Man
vill icke gå till grunden, man vill icke undersöka saken, därför att nian då
kanske skulle komma till det resultatet, att orsaken icke ligger där man påstått,
utan kanske inom det egna lägret. Så ligger saken till. Vi äro beredda
att när som helst gå med på en förutsättningslös utredning. Men en sådan
avvisas lika bestämt av dessa, som dagligdags i sin press angripa och rikta
beskyllningar mot byggnadsarbetarna. Man måste ju ändå anse, att det är
föga hederligt att framställa dylika beskyllningar och sedan icke vilja stå för
dem genom att låta de utredningar, vi påyrkat, komma till stånd.

I den motion, som väckts vid årets riksdag, förefinnas en hel del saker, som
jag för min del icke finner vara riktiga. Emellertid anser jag, att den reservation,
som är avgiven av herr Hage m. fl., upptager just de synpunkter, som
vi framförde vid fjolårets riksdag, då vi fordrade en utredning angående dessa
förhållanden och först och främst möjligheterna att nedbringa hyresutgifterna
för mindre lägenheter. Varför vill man fortfarande icke gå med på någon
utredning från borgerligt håll? Ja, den förklaring herr Björnberg gav här är
föga acceptabel, och lika litet acceptabla äro de argument, som anföras från
utskottets sida i dess motivering. Man erkänner, att bostadsförhållandena

Onsdagen den 25 februari.

55

Nr 14.

i stadssamhällena ingalunda äro i allo tillfredsställande, men påstår samtidigt,
att det gjorts åtskilligt från statens sida, varför man icke behöver
vidtaga några ytterligare åtgärder eller igångsätta någon utredning. Vad
har staten då gjort, som man i första hand åberopar sig på? Jo, den har inrättat
Svenska bostadskreditkassan. När denna kom till stånd år 1929, avsåg
man att därmed lösa frågan örn sekundärkrediten för hyreshus och kooperativa
bostadshus ävensom primär- och sekundärkrediten för egnahemsbyggandet.
Avsikten var att åstadkomma billig kredit intill en hög belåningsgräns,
vilken senare som bekant fastställdes till 75 % av bj^ggnadsvärdet.
Syftet med kassan har emellertid icke förverkligats. I fråga örn de kooperativa
bostadshusen i Göteborg t. ex. har man beviljat sekundärkredit endast
till omkring 67 % av det verkliga byggnadsvärdet, fastställt en amorteringstid
av 36 år och ränta och amortering till 7V2 %. Statens bostadslånefond -—
den institution, som föregick bostadskreditkassan — bestämde på sin tid en
amorteringstid av 30 år och en sammanlagd amorterings- och räntekostnad
av 7 %. Man kan icke tala om billig kredit i samband med bostadskreditkassan,
när privata banker, sparbanker, försäkringsbolag och även en del
av statens egna institutioner lämna betydligt billigare sådan. Postsparbanken
giver lån med 6 månaders uppsägning upp till 60 % av taxeringsvärdet mot
en ränta av 5 %, och pensionsstyrelsens lån, som äro bundna på 20 år, lämnas
till 55 % av byggnadsvärdet med en ränta av 43/4 %■ Göteborgs och Bohus
läns sparbank, sålunda ett privat bankföretag, lämnar lån till ungefärligen
samma lånegräns som bostadskreditkassan mot en ränta av 4V3 %. Som alla
dessa exempel visa, kan man erhålla lån mot 4^2, 43/4 och 5 % till samma lånegräns
som den bostadskreditkassan tillämpar. Att kassan icke kan lämna
lika billig kredit, torde vara självklart, när vi veta, att den för sitt obligationslån
fastställt en ränta av 5 % och att. obligationerna, om jag icke missminner
mig, försåldes till en kurs av 97 ä 98 %. Redan det pris, som kassan
betalar för sina pengar, är högre än andra företags utlåningsräntor. Lägger
man så därtill fond- och förvaltningsbidragen. torde de årliga kostnaderna,
såsom senare skall visas, uppgå till 6 %. Detta är alldeles för dyra
pengar för att kunna sägas tjäna till stöd för åstadkommande av billiga lägenheter.
Det är sålunda nödvändigt att ordna denna fråga på ett bättre
sätt. Men någon utredning eller någon ändring i detta avseende vill man icke
veta av.

Det nu berörda förhållandet är en av de allra viktigaste faktorerna ätt
taga hänsyn till, då det gäller att lösa bostadsfrågan. Herr Magnusson i
Skövde brukar alltid påpeka, att arbetslönernas höjd har den största betydelsen
i hithörande spörsmål. Gå vi emellertid till holten med frågan, skola
vi finna, att arbetslönerna icke spela den stora roll, som han vill tillmäta
dem. Det är icke bjrggnadsarbetarnas löner, som äro avgörande, utan det är
räntorna, tomtpriserna, den rationella organisationen av bs^ggnadsverksamheten,
riskberäkningarna m. m. Sålunda betyder t. ex. 1 % sänkning av räntan
å samtliga lån i en fastighet lika mycket som 36 % sänkning av byggnadsarbetarnas
löner. Jag ber herr Magnusson i Skövde anteckna detta, så att
han har det klart för sig till en kommande debatt örn dessa saker. Det är
den siffra man kommit till i de beräkningar, som gjorts av den kooperativa
byggnadsrörelsen i Göteborg, och jag tror, att den är riktig. Skulle man
alltså sänka lönerna för byggnadsarbetarna så att samma resultat uppnås,
måste man sänka murarnas timlön, som nu utgår med 1 krona 45 öre, till
93 öre, örn man vill uppväga en räntesänkning av en enda procent. Det är
väl ändå ingen, som kan påstå, att det är tillbörligt med en lön av 93 öre
i timmen för byggnadsarbetarna, som ju liro säsongarbetare. Man skulle genom
en räntesänkningsåtgärd vinna betydligt mera än örn man inriktade sig

Äng.

åstadkommande
av
förbättrade
bostadsförhållanden.

(Forts.)

Nr 14.

56

Onsdagen den 25 februari.

Äng.

åstadkommande
av
förbättrade
bostadsförhållanden.

(Forte.)

på elen andia punkten. Och det är möjligt att åstadkomma en hel del i det
avseendet. . Det föreligger ingen svårighet att genomdriva rätt betydande
räntesänkningar för ifrågavarande lån, då inlåningsräntorna ju numera äro
3 ä 3V2 %. Det nu anförda visar, vilken betydelse billig kredit har, när det
gäller att lösa de fattigas bostadsfråga.

Se vi på bostadskreditkassans ställning till egnahemsbyggarna, skola vi
finna, att dessa blivit ännu mera styvmoderligt behandlade än den kooperativa
byggnadsrörelsen. Riksdagen har beslutat, att kassan skall lämna egnahemsbyggarna
både primär- och sekundärkredit. Huru har man nu tillämpat
detta beslut? Jo, man har beviljat lån till 60 % av taxeringsvärdet i allra
bästa fall och med en amorteringstid av högst 30 år. I de flesta fall bestämmes
lånegränsen till 50 % och amorteringstiden till 20 år. Årliga omkostnaderna
för dessa lån äro t. ex. för serien C. i procent av det ursprungliga lånebeloppet:
ränta 5 °/°, amortering l''/2 %, fondbidrag 0.5 %, förvaltningsbidrag
0.6 %, alltså sammanlagda kostnaderna per år 7V2 % under de första fem åren,
under därpå följande fem år 7.1 % samt därefter intill det trettionde året 7 %.
Man måste ju säga, att de nu nämnda omkostnaderna äro rätt betydande. Det
ar dock icke dessa, som utgöra den största svårigheten; det värsta är, att man
icke lämnar lån till en sådan belåningsgräns, att den kan accepteras. För att
man på en egnahemsbyggnad skall kunna erhålla lån upp till 60 %, skall densamma
för det första vara uppförd inom ett förstklassigt egnahemsområde
med ordnade vatten- och avloppsförhållanden. Fastighetens värde skall vidare
bestämmas av kassans värderingsman, överstiger det värde, man då fixerar,
taxeringsvärdet, lämnas lån endast till detta senare värde, men örn kassans
värdering understiger taxeringsvärdet, utgår man från det lägre värdet.
Jag vill nu fråga kammarens ärade ledamöter, örn de anse, att man
genom att bevilja lån under sådana former — till 50 % av det av kassan
beräknade värdet av fastigheten med en amorteringstid av 20 år och med
en sammanlagd ränte- och amorteringskostnad av 7V2 °/°, varav D/2 % går till
amortering — på ett tillfredsställande sätt löser egnahemsbyggarnas sekundärkreditfråga.
Det är åtminstone första gången jag hört talas örn att lån
upp till 50 % betraktas som sekundärkredit. När riksdagen har beslutat, att
kassan skall lämna både primär- och sekundärkredit till egnahemsbyggarna,
varför gör man det icke då? Det skulle varit roligt, örn hans excellens herr
statsministern, som ju är ordförande i kassan, hade varit närvarande och kunde
ha lämnat någon förklaring till att man icke beviljar de lån som åsyftats. När
det nu gäller en utredning på denna punkt, hänvisar man endast till att kreditfrågan
för bostadsbyggandet är ordnad genom bostadskreditkassan. Ja,
den är ordnad på det sätt jag nu relaterat, och jag frågar, örn herrarna finna
detta vara en tillfredsställande ordning i avseende å bostadskreditförhållandena
för egnahemsbyggandet och den kooperativa byggnadsverksamheten.

Här har sagts tidigare och i den föregående debatten i dag, att allt är gott och
väl och att man sålunda har möjligheter att bygga ytterligare. Jag hävdar
emellertid fortfarande, att saken icke är ordnad, och att det är just genom att
ordna byggnadskrediten, som nian skulle kunna få billigare bostäder i städerna.

Det är emellertid icke endast härigenom, som man kail komma fram till ett
tillfredsställande resultat. Man måste även vidtaga åtgärder gentemot de
brutala husägare, vilka jag tidigare talat örn, så att dessa icke få tillämpa
den privata äganderätten hur som helst. H. S. B. i Göteborg sätta hyrorna
så, att de beräknas skola lämna en avkastning av 8 % på det i fastigheten nedlagda
kapitalet. Men vad fordra enskilda fastighetsägare? Jo, de kräva 10,
12, .ja 14 % bruttoavkastning, örn ni läser notiserna i tidningarna, angående
försäljning av hus, så skola ni finna att det står örn det ena eller det andra
huset, att det lämnar 12 % i bruttoavkastning, det lämnar 10 %, det lämnar

Onsdagen den 25 februari.

57

Sr 14.

14 %. Undersöka vi, huru mycket detta betyder för hyreskostnaderna, komma
vi till det resultatet, att med en bruttoavkastning av 8 % kan man amortera
och underhålla en fastighet —det har erfarenheten visat, och det äro vi villiga
att styrka — medan en höjning av bruttoavkastningen till 10 % innebär en
stegring av hyrorna på icke mindre än 25 %. Det är på detta sätt hyreshajarna
utsuga hyresgästerna. Det går att bygga rätt billiga bostäder med de nuvarande
omkostnaderna, för så vitt man inriktar sig härpå. H. S. B. i Göteborg
håller i år på med uppförande av fastigheter, där man beräknar hyran
för en enrumslägenhet till 48 å 52 kronor och för tvårumslägenheterna till 62
ä 66 kronor — detta inklusive värme och varmvatten. Men vad taga de privata
byggmästarna för motsvarande lägenheter? Minst 25 å 35 kronor mera
i jnånaden. Är det då icke skäl i att man finge en utredning till stånd angående
alla de faktorer, som härvidlag äro bestämmande, att man finge utrett
örn det är byggnadsarbetarnas löner, örn det är jobberiet med tomtmark, örn
det är jobberiet med hus, örn det är för hög riskberäkning vid fastställandet
av hyrorna i de privata husen, eller vad det är som åstadkommer att hyresmarknaden
är sådan den för närvarande ter sig. Jag tycker, att man skulle
kunna enhälligt besluta örn en dylik åtgärd, för så vitt man vill Ira klarhet i
dessa angelägenheter. Men en sådan klarhet är man rädd för att få, och till
följd härav undandrager man sig all utredning angående denna fråga. Men
det skall ändå icke lyckas för den borgerliga pressen att i fortsättningen kunna
inbilla folk, att det är byggnadsarbetarnas löner, som äro orsak till de rådande
missförhållandena på bostadsmarknaden i städerna. Man skall nog snart få
klart för sig, att det är andra saker som betyda oändligt mycket mera, i första
hand ränteförhållandena. Jag anser, att örn man vill vidtaga några åtgärder,
skall man i första hand se till, att man lämnar bostadsbyggandet billig
kredit. Detta är det som betyder mest för bostadsbyggandet överhuvud
taget. _ Vill man lösa städernas bostadsfråga, skall man inrikta sig härpå;
givetvis icke så att staten eller kommunerna förlora på affären — det behöva
de icke göra — men så att man därigenom bereder möjlighet för uppförande
av billiga bostäder, vilket bör kunna gå med det nuvarande ränteläget.

Här har sagts av herr Björnberg i debatten, att alia inom utskottet vore icke
stockholmare och att till följd därav det ju kunde hända, att man icke såge på
samma sätt på saken som den närmast föregående talaren, som representerar
Stockholm. Men detta är icke en fråga för Stockholm eller för Göteborg eller
för Malmö, utan det är en fråga för hela landet, ty de uppjobbade värdena
får hela landet betala^. Förvaltningskostnaderna på alla områden äro höga i
Stockholm, och dem få vi alla betala, icke endast de som bo i Stockholm. Är
det höga hyror, höga tomtpriser och uppjobbade värden på fastigheterna i
Göteborg och Malmö, så är det icke endast de som ha affärer där, som måste
stå för dessa, utan det är kunderna, som få betala dem; av kunderna är en
stor del från landsbygden, och de övriga tillverka varor, som i stor utsträckning
gå till landsbygden. Det är därför beklagligt, att när man diskuterar
frågor som dessa i kammaren, många av landsbygdens representanter lysa
med sin frånvaro. De betrakta, saken såsom en speciell fråga för Stockholm,
Göteborg eller Malmö, medan det i själva verket berör hela landet. Det vore
av vikt att samtliga representanter toge frågan under allvarligt övervägande
och tänkte efter, huruvida det icke vore skäl i att man nu finge till stånd en
ordentlig utredning örn orsakerna till det nuvarande nödläget. När vi fått saken
utredd och papperen på bordet, kunna vi granska de faktorer, som spela in.
•Tåg tycker verkligen icke, att man skall kunna ha något att invända häremot.

Jag ber därför, herr talman, att med anledning av vad jag nu anfört få yrka
bifall till den av herr Hage m. fl. till utlåtandet fogade reservationen.

T della yttrande instämde herr Höglund i Göteborg.

Äng.

åstadkommande
au
förbättrade
bostadsförhållanden.

(Forts.)

Nr 14.

58

Onsdagen den 25 februari.

Ang.

åstadkommande
av
förbättrade
bostadsförhållanden.

(Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Jag skall i denna fråga endast inskränka mig
till att göra ett par påpekanden.

Statsmakterna ha i denna fråga redan principiellt gått in för att åstadkomma
en utredning, åtminstone med hänsyn till ett av de två krav, som behandlas i
motionen. Man Ilar nämligen beslutat igångsätta en utredning rörande bostadsstandarden
för lantarbetarna och därmed en undersökning beträffande
landsbygdens bostadsfråga. Nu är det ju givet, att man kan säga, att landsbygdens
bostadsförhållanden och dess bostadsbestånd genomsnittligt sett ligga
på ett lägre plan än städernas. Men å andra sidan kan man med fog påstå, att
inom städerna existerar i stor utsträckning ett bostadsbestånd, som är lika dåligt
och kanske t. o. m. ännu sämre än det som råder för t. ex. lantarbetarna.
När man sålunda gått in för en utredning för landsbygdens del, vad kan man
då ha att principiellt invända mot en undersökning av bostadsbeståndet i fråga
örn städerna och de stadsliknande samhällena? Jag finner alltså det nu sagda
vara ett synnerligen gott argument, som talar för att riksdagen, åtminstone
när det gäller den första av de föreliggande frågorna — frågan om möjligheten
att åstadkomma en ur hygieniska synpunkter höjel bostadsstandard — tillmötesgår
det framställda kravet.

Vad sedan den andra frågan beträffar — möjligheten att förhindra en fortsatt
hyresförhöjning — bör man bemärka, att vi i vårt land ha de högsta hyreskostnaderna
i hela Europa. Detta är officiellt fastslaget. Vidare måste vi
komma ihåg, att vår nationalproduktion därigenom i hög grad belastas och
våra lönekostnader i hög grad ökas. Våra exportmöjligheter försvåras också,
då ju dessa orimliga omkostnader måste läggas på de varor vi exportera till
främmande länder, och vår strävan att tränga fram på den utländska marknaden
försvåras. Det är ju också på det sättet, att ökningen i hyrorna har
fortgått ständigt och jämt och kommer antagligen att fortgå i framtiden. När
förhållandena äro sådana, anser jag, att det kan vara rimligt, att man från riksdagens
sida åtminstone går med på en förutsättningslös utredning örn möjligheterna
att kunna åstadkomma någonting mot de höga hyrespriserna.

Nu ha motionärerna på denna punkt slagit in på vissa vägar, vilka jag förstår
äro alldeles oframkomliga. Motionens yrkande innebär ju t. ex., att vi
skola söka. åstadkomma en längre gående restriktiv hyresregleringslagstiftning
än den, som existerade under den värsta kristiden. Herr Andersson i
Stockholm förstår nog, att utsikter att förmå kammaren att gå med på något
dylikt icke alls föreligga, och det tjänar ingenting till att sätta upp för sig
sådana mål, som äro fullständigt ouppnåeliga. Nej, jag tror, att om man skall
försöka göra något för att hålla tillbaka hyrorna, så bör nian i första hand ga
in för en undersökning av möjligheten att lämna ökade anslag till bostadsbyggandet.
Detta är den stora kungsvägen, örn man vill tränga tillbaka hyhyresstegringen.
Sedan bör man kanske också undersöka utsikterna att fa till
stånd t. ex. en rådgivande taxa i avseende å hyrespriserna. Eventuellt skulle
man ju kunna ifrågasätta att giva subvention i vissa fall för att åstadkomma
billigare hyror. Möjligheten att åstadkomma standardisering och rationalisering
inom bostadsbyggandet bör också undersökas för att åstadkomma
billigare bostäder, särskilt för mindre bemedlade etc. etc. Särskilt
i avseende å sistnämnda spörsmål vill jag påpeka, att det verkligen funnits
en socialminister, som var inställd på att genomföra, en undersökning i
detta avseende. Han erkände för sin del, att förhållandena här i vårt land
med hänsyn till bostadsfrågan voro sådana, att det verkligen förelåge anledning
att på allvar taga itu med frågan och undersöka, huruvida det icke vore
möjligt att på något sätt förhindra den utveckling i ogynnsam riktning, som
kunde konstateras. Sådan var hans uppfattning örn saken, och han tillhörde
icke samma parti som jag.

Onsdagen den 25 februari.

59

Nr 14.

Ja, herr talman, jag skall i stort sett inskränka mig till denna motivering
lör min ståndpunkt. Jag skulle blott vilja i detta sammanhang tillägga, att,
skall man undersöka hithörande spörsmål, så är det också rimligt, att man utreder,
huru det gått med den stora frågan örn tomtvärdestegringsskatten, som
vi en gång voro så intresserade av inom alla partier — åtminstone inom vänsterpartierna
—- i riksdagen och som riksdagen skrev till Kungl. Maj:t örn.
Tomtvärdestegringen är ju en av orsakerna till de höga hyrorna, och den har
som sagt varit föremål för stort intresse från riksdagens sida. Nu påstås det,
att riksdagsskrivelsen på något sätt rent av kommit bort. Nåja, detta kanske
är en överdrift. Men åtminstone har det påståtts, att en del personer frågat
efter densamma, och att de fått till svar, att man icke riktigt har klart för sig,
var den finns.

Sedan är det åtskilliga andra saker, som skulle kunna behöva undersökas i
detta sammanhang, såsom t. ex. frågan örn huru det går till, när hus undan
för undan mot högre och högre priser går ur hand i hand mellan jobbarna. Det
är ju så, att det skall erläggas en viss stämpel vid köp av fastigheter. Nu har
det upplysts —- det var en stockholmstidning, som härom dagen hade en uppseendeväckande
artikel härom — att vederbörande som köpa hus, draga sig
undan stämpeln genom vissa manipulationer — det har förresten omtalats även
förut. Vi ha alltså en lagstiftning, som innebär, att vi lägga skatt på tomt,
jobbare, men dessa ha sedan möjlighet att slingra sig undan den skatt, som
riksdagen medelst lagar pålagt dem. Det kunde vara ganska rimligt att även
den saken toges upp till undersökning. Jag vet icke, örn någon av regeringens
medlemmar för närvarande är här i kammaren — men jag såg herr finansministern
för en stund sedan och skulle ha velat rikta hans uppmärksamhet på
förhållandet, då jag föreställer mig, att det är en fråga, som faller under hans
gebit. Jag anser det av behovet påkallat, att även en dylik sak, som ju berör
bostadsfrågan, bleve föremål för utredning i detta eller i något annat sammanhang.

Ja, herr talman, jag har härmed anfört några synpunkter på frågan och
tillåter mig att med detta anförande yrka bifall till den reservation, som jag och
några partikamrater avgivit i detta ärende.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag tror, att kammaren håller
mig räkning för, örn jag försöker att i största korthet besvara de uttalanden,
som ha blivit gjorda, uttalanden som även träffat mig personligen.

Herr Andersson i Stockholm gjorda vissa älskvärda och för mig i viss mån
synnerligen glädjande jämförelser — örn det nu låg verklighet bakom — när
han först talade örn fastighetsvärden, som voro uppjobbade med 8,000 % och sedan
gjorde en utomordentligt skicklig saltomortal, så att han kom ned till min
lilla och anspråkslösa stuga i Skövde och talade örn ett liknande uppjobbat och
stigande fastighetsvärde, där. Jag vill säga honom, att jag skulle vara glad,
örn det funnes förhoppning örn att denna fastighet, som jag tillträdde i obebyggt
och oodlat skick, skulle stiga så i värde att den betingade det värde, som
de nedlagda kostnaderna kunde giva anledning till. För övrigt kan jag säga
herr Andersson i Stockholm, att jag odlar inga morötter på den fastigheten,
men jag tänker nästan på att så morötter till sommaren, herr Andersson, och
vid nästa riksdag kanske jag kan få presentera honom en morot, som tack för
hans utomordentliga kvickhet i hithörande fall.

Vidare vill jag vända mig mot herr Andersson och hans sätt att råda bot
för de dyra hyreskostnaderna. Jag skulle vilja fråga honom, med utgångspunkt
från hans egen motion, vari han i punkt 3 begär nedskrivning av alla
tomt- och fastighetsvärden, så att alla jobbarevinster bortskrivas och hyrorna
fastställas efter det på sådant sätt beräknade fastighetsvärdet; hur skall man

Äng.

åstadkommande
av
förbättrade
bostadsförhållanden.

(Forts.)

Nr 14.

Onsdagen den 25 februari.

Äng.

åstadkommande
av
4örbättrade
bostadsförhållanden.

(Fort».)

GO

kunna fastställa .jobbarvärdet på exempelvis Linnégatan 4, där jag bor, eller
på Drottninggatan 41, där någon annan är boende, och vilka fastigheter även
torde ha ett slags jobbarevärde? Hur skall man kunna genomföra ett sådant
förslag, herr Andersson? När herr Andersson vidare anvisar den utvägen att
nedskriva hyrorna genom att låta hyrorna beräknas efter 5 % på det sålunda
beräknade verkliga värdet, vill jag fråga honom: hur skall man kunna anskaffa
penningar till att bygga och finansiera fastigheter med hyror, som beräknas
efter ett genomsnittsvärde å fastigheten av 5 /? Icke ens under nuvarande
låga räntenivå torde det finnas möjlighet att anskaffa kapital för husbyggande
— här gäller det icke endast primärkrediten utan hela krediten —
under en medelräntefot av 6 %. Det är alltså fullkomligt olösliga utvägar, som
herr Andersson anvisar och i det sammanhanget vill jag säga, att det är lätt att
i likhet med herr Ström påpeka en rad av missförhållanden och svårigheter,
som förefinnas, men vad har man att anvisa för utvägar?

Herr Ström talade örn arbetslönernas inverkan på hyrespriserna och fastighetsvärdena
och jag fäste mig vid den jämförelse, som han gjorde mellan fastighetsvärdena
och murarlönerna 1.45 eller 1.35 kronor i timmen — jag fick
icke fast i siffran riktigt. Han sade att sänkningen av räntan på fastighetslånen
med 1 % skulle göra lika mycket som 36 % sänkning av arbetslönerna,
så att murarlönerna sänktes till 93 öre i timmen. Man kan naturligtvis räkna
på många olika sätt. Det är emellertid icke blott den arbetslön, som betalas
på själva arbetsplatsen, som betyder något, utan det finnes en rad av arbetslöner
där bakom. För övrigt bör herr Ström komma ihåg att de löner, som
han här anförde, icke voro exempel på löner från Stockholm, där de nog gå upp
till flera gånger de belopp, som han anförde. Samtidigt, som jag nämner detta,
vill jag ägna någon uppmärksamhet åt en annan sak, som herr Andersson i
Stockholm också talade örn. Han tyckte, att det var egendomligt, när man
talade örn fri hyresmarknad samtidigt som man från visst håll gått in för tullar
och minimipriser å spannmål och dylikt. Då vill jag säga honom, att den
dagen, som hyrorna ha blivit underbetalade och nedgått till att vara tillnärmelsevis
så låga, som de priser, som för närvarande råda på lantbruksprodukter,
spannmål och mjölk, den dagen tror jag t. o. m. herr Andersson skall kunna
vara med om att fastställa minimipriser på hyrorna. Man skall jämföra
jämförbara faktorer och icke tala om så ojämförbara faktorer, som man
gjort i detta sammanhang.

Men när det gäller hyror och fastighetsvärden, skola vi också komma ihåg
en annan omständighet — jag skall inte gå in på själva orsakerna härtill -—
som gjort det möjligt, att man kommit till dessa höga värden. Det beror bland
annat därpå, att man i stort sett står utanför konkurrens, när det gäller arbetspriserna
på fastighetsmarknaden. Här är det fråga örn en produktion eller en
vara, örn jag får använda det uttrycket — som måste utföras på en viss plats.
Man kan inte importera ett hyreshus och därigenom åstadkomma en verkligkonkurrens
på detta område. Det är därför möjligt att genom samverkan eller
genom ömsesidig spänning mellan företagare och arbetare åstadkomma en lönenivå,
som blir onödigt hög. Man slår emellertid ut de höga kostnaderna på
hyresgästerna, som måste bo på viss plats och därför måste betala de begärda
priserna. Det finnes ingen annan lösning, än att man till äventyrs finge en
hejd på den utomordentligt starka inflyttning från landsbygden till städerna,
som för närvarande försiggår eller också genom att man låter bostadsproduktionen
nå en sådan omfattning, att det blir rikligare tillgång på bostäder så
att hyresnivån därigenom nedbringas.

Såvitt jag förstår har ingen av de närmast föregående talarna, som här mycket
klagat över missförhållandena på hyresmarknaden och de dyra hyrorna —
att så är fallet kan jag giva dem rätt i — anvisat någon framkomlig utväg.

Onsdagen den 25 februari.

61

Nr 14.

Det är icke tillräckligt att endast påpeka förefintliga missförhållanden. Därigenom
når man sannerligen ingen rättelse. Problemet är mycket vidlyftigare
än så.

Till sist vill jag säga, att vi icke gärna kunna lia förtroende för de utredningskrav,
som herr Hage här framställt. Han tycktes icke ha den ringaste
uppfattning örn eller reda pa den sedan gammalt gällande förordningen örn lagfartsstämpel
för fastigheter, ty när han i en tidning fick se att det göres vissa
manipulationer för att undvika erläggandet av denna lagfartsstämpel, så var
han genast färdig att yrka på en utredning i det fallet och böjd för att tro, att
en utredning i den delen skulle kunna undanröja vissa missförhållanden, som i
sin tur kunde upphjälpa förhållandena på bostadsmarknaden. Han väckte
till liv den gamla tomtvärdestegringsskatten. Häremot vill jag invända, att det
är omöjligt med en skatt, som träffar fastighets- och tomtvärdestegringen.
Vare sig man använder skatten till byggande av hus eller till andra ändamål''
medför den i alla fall till sist, att man endast tar från den ena fickan och
stoppar i den andra. På detta sätt tror jag icke, att man vinner några billiga
bostäder. Hela detta utredningskrav, som herrarna framfört, är så svävande
och omotiverat, att det icke finns något skäl att gå in för detsamma.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Stockholm: Endast några ord i anledning av några

repliker, som jag fått i denna fråga.

Vad först gäller herr Björnbergs uttalande, så fick hail ju det intrycket att
vad jag sade var att jämföra med en vårflod. Av det vågar jag dra den slutsatsen,
att han tänker sig, att mitt anförande skulle ha samma verkan som en
vårflod och alltså sopa bort allt det skräp, som vårfloden brukar sopa bort. Det
finns en liten vers som säger, att det är endast dårar, som bygga dammar av
is om vårarna. Örn herr Björnberg har den känslan att det är en vårflod, som
här bryter sig fram —• jag menar icke mitt anförande, ty det är icke det viktigaste
utan vad som måste framkomma i den här frågan — är det kanske så,
att den nog lär bryta ned de dammar av is, som herr Björnberg och hans meningsfränder
söka bygga upp i den här frågan.

Herr Björnberg säde. att jag uttalade mig endast örn förhållandena i Stockholm.
Ja, det kan ju knappast vara rimligt av honom att begära, att jag skulle
redogöra för bostadsfrågan, när det gäller varje samhälle i landet. Varje län
har ju sina representanter i den här, kammaren och jag förutsätter, att de äro
så pass intresserade för förhållandena och missförhållandena inom sina orter,
att de också åro beredda att taga upp, vad som i det sammanhanget är erforderligt.
Jag har alltså inskränkt mig till att tala örn den del av landet, som jag
representerar och där missförhållandena utan tvivel äro värst i detta avseende.
Nu sade visserligen herr Björnberg, att det finnes socialdemokratisk majoritet
bär, och den omständigheten sökte han tydligen krypa bakom, när det gällde att
komma undan missförhållandena här i staden. Örn det i Stockholm är socialdemokratisk
majoritet eller ej fäster jag mig icke vid i detta sammanhang.
Jag ser på de förhållanden som existera och resonerar örn saken med utgångspunkt
dari fran oell ansvaret får drabba dem det vederbör.

Herr Björnberg sade, att han varit i tillfälle att se på förhållandena i gamla
staden, t. o. m. innan jag var i tillfälle därtill, alltså för 40 år sedan. Jag vet
icke örn hans ståndpunkt i den här frågan är beroende på att det var 40 år
sedan lian såg på dessa förhållanden. Jag har emellertid sett. hur det förhåller
sig på senare tid, och kanske förhållandena förvärrats under de 40 åren
sorn han talade örn.

Det har sagts, att detta är en stor fråga, och att det är svårt att tillrättalägga
hela detta problem. Ja, utan tvivel förhåller det sig så. men örn det nu fak -

Ang.

ästadkom mandeav förbättrade bostadsför hållanden.

(Forts.)

Kr 14.

62

Onsdagen den 25 februari.

Äng.

åstadkom -mande av
förbättrade
bostadsförhållanden.

(Forts.)

lisk! föreligger stora svårigheter, när det gäller att lösa detta problem, skall
man väl icke bara därför att det är svårt att komma tillrätta därmed, ingenting
göra. Herr Björnberg sade, att det ju råder missförhållanden häromen att de
icke äro så svåra, att vi behöva ingripa. Ja, när han yttrar sig så, är det ju
logik i hans resonemang, men då herr Björnberg sedan säger, att frågan aisa
vidlyftig, att man av den anledningen icke bör gå in för några utredningar,
brister det i logiken från andra lagutskottets talesman.

Då det gäller den kooperativa byggnadsverksamheten vill jag med hänvisning
till den motivering, som jag anfört i en annan motion, som jag väckt, nämna,
att jag hemställt örn att undersöka möjligheterna av. att meddela ökad kredit
till det kooperativa bostadsbyggandet. Jag har gjort det med tanke på
sådana åtgärder på bostadsmarknaden, som i den här behandlade motionen föreslås,
att man skall vidtaga. Detta skulle utan tvivel komma att hämma de enskilda
företagarnas byggnadsverksamhet. Men deras byggnadsverksamhet skall
naturligtvis ersättas av den kooperativa byggndsverksamheten. Även örn jaganser,
att det skall finnas ett normalt bostadsöverskott, så är det dock uppenbart
att man, örn man vill en förnuftig ekonomisk ordning, inte skall bygga en
massa bostäder, som stå tomma, bara för att man skall kunna åvägabringa en
reglering av priserna, utan man skall bygga bostäder, som täcker det^ normala
behovet och åsätta priser, som folk kunna betala. Örn två personer fråga efter
en lägenhet är det icke nödvändigt, att det skall bli auktion på. lägenheten,
men herrarna resonera på det sättet att är efterfrågan stor skola priserna stiga^.
Det anser man är en naturlig sak och de, som icke ha pengar att betala med, få
gå ut i luften och till fåglarna och få alltså sakna tak över huvudet, herr Björnberg.

Herr Björnberg talade örn missbruk av arbetskraft. Jag vet inte, vad han
menade därmed. Jag kan icke förklara det närmare, men kan han göra det
vore det utomordentligt. För min del har jag den uppfattningen att icke har
utskottet missbrukat sin arbetskraft, när det gällt utredningen av den här frågan,
ty utskottets utredning är så knapphändig och bristfällig, att jag tycker
att utskottet utan något missbruk av arbetskraften kunnat ge sig i kast med
frågan på ett allvarligare sätt, än som förekommit från utskottets sida. Detta
var örn herr Björnbergs anförande.

Till herr Hage skulle jag bara vilja säga ett pär ord. Han sade, att jag borde
lörsta, att det icke finnes någon möjlighet att här tänka sig att genomföra en
hyreslagstiftning, som går längre än vad som gällde under den värsta kristiden.
Ja, härtill vill jag säga att jag har fört fram förslag rörande frågor, som jag
anser att man måste angripa för att komma tillrätta med de missförhållanden,
som råda i detta avseende. Man skall icke, bara. därför ettman
tror att förslagen icke skola gå igenom, pruta av på sina anspråk.
Det fick herr Hage erfara i den förra frågan, som vi behandlade. Herr
Hage sade då, att han hade prutat ned på sina anspråk, så att de
endast gällde två punkter i hyreslagstiftningen, men herr Björnberg och
hans meningsfränder behandlade den frågan precis så, som de behandlade de
anspråk, som jag fört fram, och det förefaller alltså vara så, att örn man är
aldrig så måttfull så nog ha de borgerliga sin klara inställning ändå, den nämligen,
att de äro beredda att handla till försvar för de intressen, som hyreslagstiftningen
avser att motverka, och som jag också avsett att motverka i den
här motionen.

Till slut ett par ord till herr Magnusson i Skövde. Han gjorde gällande, att
.Tåg skulle lia gjort någon häpnadsväckande saltomortal och kommit ner till
hans bygder i Västergötland. Jag vill rikta hans uppmärksamhet på att han
lydligen medvetet eller omedvetet missuppfattat, vad jag sade i det sammanhanget.
Jag säde, att om hans trädgårdsland skulle stiga i värde i samma

Onsdagen den 25 februari.

63

Nr 14.

glad soln tomterna gjort Ilar. skulle lian icke lia den minsta möjlighet att bedriva
någon räntabel odling där, ty ingen människa skulle då ha råd att köpa
bans produkter, t. ex. morötter. Det skulle bli alldeles för dyrbart, och om han
överhuvud tag-et skulle fa något sålt, borde man, sade jag, använda dem till
krasnalar men sannerligen icke till människoföda. Nu säger herr Magnusson
i Skövde att lian skall odla morötter och förära mig en av deni. Ja, jag får
säga, att vill hail odla morötter, så må han skänka deni till deni som behöver
morötter i hans hembygd, jag kan klara mig utan de morötter, som odlas hos
honom, åtminstone tillsvidare.

Man fingar, hur man skall kunna nedbringa hyrorna och herr Magnusson frågade
hur man skalig kunna nedbringa värdet av det hus, som han har till riksdagsbostad.
Jag måste säga, att jag tycker icke, att det är det viktigaste, utan
vadlag tänkte på är, att nian bör åstadkomma hyror, som de fattiga människorna
bär i Stockholm ha råd att betala. Men det vore ju utomordentligt, örn de
borgerliga riksdagsmännen finge betala en hyra, som var så stor, att den tog
sa mjnket av deras arvode, som den vanliga hyran för arbetarnas bostäder tar
av arbetarnas löner. Då kanske herrarna bleve mera välvilligt stämda mot
detta förslag. Örn jag drar nnna slutsatser med utgångspunkt från herr
Magnussons i Skövde uttalande örn möjligheten att nedbringa hans hyra, förefaller
det, som om det vore det egna lilla, som ligger närmast örn hjärtat och
kan man ingenting göra åt det, så finns det tydligen ingen anledning att besvära
sig.

Man har frågat, hur man skall kunna anskaffa kapital för 5 %. Ja, det finnes
mojligheter, åtminstone när det gäller botteninteckningar, att få låna pengar
aven till en räntesats under 5 *, och jag skulle tro, att det icke är omöjligt att
ordna saken sa för den händelse man icke vill giva tillfällen att här ta oskäliga
räntor pa ett sadant behov som bostadsbehovet utgör. Utlåningsrantan i bankerna
brukar vanligen icke understiga 5 %, och är det så, att bankerna få 1 % på
kapitalet, forefaller det mig vara alldeles tillräckligt. Är det så att en fastighetsagare
får o % pa det kapital han insätter, tycker jag, att han icke har rätt
att fordra mera. kill han icke medverka till kapitalinvesteringar i bostadshus,
nätter jag tore, att den väg, jag anvisat i motionen, nämligen att bygga kooperativa
bostadshus vore lämplig, och då anser jag att samhället har skyldighet att
medverka.

Herr Magnusson i Skövde sade till slut att örn hyrorna gå ned så långt, att
de sta i paritet nied de laga priserna på lantmannaprodukter, som råda för närvarande,
trodde han att t. o. m. jag skulle vara med på att sätta minimipris på
lyiorna. Med det röjde han, att han skulle vilja handla precis så, som jag förutsatt.
Um fastighetsägarna komme i den ställningen, att de ansåge sin ställning
hotad, da är han alitsa beredd att sätta minimipris på hyrorna, men när
fastighetsägarn a suga till sig allt kapital, som hyresgästerna kunna skrapa ihop
i or att kunna betala hyrorna, då är han icke beredd att gå in för någon lagstiftning.
Det at ett tydligt besked örn den lagstiftning han vill gå med och
vilkas ärenden som han är ute i. Jag tillåter mig att säga det, även örn han
skulle uppfatta det som personliga tillvitelser. Jag tar frågan så som den
ligger, och jag har velat motivera den ståndpunkt, som jag har. Örn herr
Magnusson i Skövde.eller herr Björnberg betraktar det som personliga tillvitelser,
tillåter jag mig i alla fall att säga min mening.

Äng.

åstadkommande
av
förbättrade
bostadsförhållanden.

(Forts.)

Herr Björnberg: Herr talman! Herr Andersson i Stockholm har här givit
sig in på en del saker rörande grönsaksodling. Det gjorde lian också i sill
torsta anförande och da talade han örn kålrötter, men kålhuvud nämnde han
inte örn moj igen hade hail det i tankarna, Nu har herr Andersson kommit,
med alkemist]ska funderingar och vill av morötter göra —- kråsnålar. Jag

Nr 14.

64

Onsdagen den 25 februari.

Äng.

åstadkommande
av
förbättrade
bostadsförhållanden
.
(Forts.)

vet inte. om det är kräset eller nålarna, som lian mest intresserar sig för. inell
något grönt verkar det. Jag tycker detta hans tal var fyllt av trams oell onödiga
överdrifter och icke riktigt passar i en sådan här debatt.

Herr Andersson i Stockholm beskyllde oss för att ingenting vilja göra, därför
att svårigheterna äro så oerhörda och han påstod, att uet icke hade gjoits
någon utredning. Här ha hundratals projekt varit framme och utretts, men
att gå in för en utredning, sorn man vet icke leder till något gott positivt^resultat,
anser jag var ganska meningslöst. Därför kan man mycket väl avstå från
att betrakta det såsom »de obotfärdigas förhinder», när vi inte ansett de framkomna
utredningsprojekten bärande.

Beträffande vårfloden och det där talet om dalarna, får jag säga, att jag
låter det stå för talarens egen räkning. Jag kunde också versen tidigare.

Herr Ström: Herr talman! Blott några ord för ett par repliker till herrar
Magnusson i Skövde och Björnberg.

Gentemot mina siffror beträffande byggnadsarbetarnas löner och örn innebörden
av en nedsättning med 1 % på låneräntan och en nedsättning med 36 %
på byggnadsarbetarnas löner, invänder herr Magnusson i Skövde, att sanell
icke endast berör de arbetare, som äro sysselsatta i själva byggnadsindustrien
utan också de arbetare, som lia sin verksamhet exempelvis inom de industrier,
där det tillverkas byggnadsmaterial och överhuvud allt, som åtgår för byggnadsverksamheten.
Ja, det är alldeles riktigt, att hänsyn bör tågås även till
detta, när man beräknar dessa kostnader, men i den offentliga debatten hai
det endast varit fråga örn byggnadsarbetarnas löner, och jag förmodar också,
att hur hårdhjärtad herr Magnusson i Skövde än är, så vill han väl ända inte,
att vi skola nedsätta lönerna för arbetarna inom byggnadsämnesindustrien, som
ha 75, 80, 85 öre i timmen. Är detta verkligen löner, som man kan reducera,
eller vad menar man egentligen med ett dylikt uttalande? Skall man rikta angrepp
även mot sådana löner och försöka göra gällande,^ att de äro för höga, da
förstår jag icke, när det någonsin skall bli ett slut på det eviga talet örn de
höga arbetslönerna. Alla känna till, huru de till det yttersta nedpressade lönerna
äro för dem, som äro sysselsatta med tillverkningen av andra materialier,
jag syftar framför allt pa sagverksarbetarna, och det finnes helt enkelt
intet att skära ned på dessa löner. Även herr Magnusson i Skövde måste väl
erkänna, att dessa löner äro pressade så långt, som de överhuvud kunna pressas.

Det har här sagts, att det icke anvisats någon framkomlig vag ut ur detta,
och följaktligen behöver man ingen utredning. Jag bär dock pekat på flera utvägar.
Jag har pekat på en räntesänkning och på vad en sådan sak skulle
betyda, jag har pekat på, att det finnes möjlighet att ordna bostadskrediten
på ett sådant sätt, att man kan få billigare lån, och jag har pekat på, a.tt man
genom en rationalisering av byggnadsverksamheten genom standardisering
av densamma skulle kunna nå betydande resultat. Jag har vidare
fäst uppmärksamheten på, att man genom att ordna tomttragorna
och därmed sammanhängande frågor, kan åstadkomma mycket goda resultat,
och jag har också framhållit, att man skulle kunna vinna mycket genom
tranportfrågomas ordnande. När det gäller standardiseringen, avvisar
emellertid utskottet denna tanke med en hänvisning till det i städerna numera
vanligen förekommande slutna byggnadssättet. Vem har pastatt, att detta
byggnadssätt nödvändigt måste komma till användning? De moderna stadsplanerna
uppvisa tvärtom i stor utsträckning, kan man säga, andra byggnadstyper
än de som äro hänförliga till det slutna byggnadssättet. Jag syftar pa de s. k.
lamellhusen, ett byggnadssystem, som man i allt större utsträckning börjat
tillämpa vid stadsplanernas uppgörande. Den mening, som utskottet har gjort
sig till tolk för, är alltså felaktig.

Herr Björnberg frågar, huruvida det kan anses, att den, som satsar sina

Onsdagen den 25 februari.

05

Nr 14.

pengar i ett hus, icke skulle lia samma rättigheter att fritt disponera över sina
pengar, som den, som sätter in dem på ett bankkonto. Jag tror, att örn herr
Björnberg drar ut konsekvenserna av sitt eget uttalande, så skall han själv
finna hur orimligt hans resonemang är. Den som sätter in pengar på ett bankkonto,
kan ju utan vidare taga ut dem, och det kan ju t. o. m. förekomma massuttagningar
av pengar, som stå inne på bankkonton, men hur skulle det gå, örn
husägarna gjorde massuppsägningar av sina hyresgäster och ställde husen tomma?
Jag tror, att litet var då skulle säga, att detta vore ett missbruk av den
privata äganderätten, ett missbruk så svårt, att det allmänna måste inskrida.
Vad har man icke gjort för att skydda jorden från vanhävd! På det området
har man ju måst stipulera lagbestämmelser, och jag tror det skulle bli nödvändigt
att göra så på det här området också, örn herr Björnberg började tilllämpa
sina principer. Om han verkligen hade tänkt över saken, så skulle han
säkert fått klart för sig, att det föreligger en betydande väsensskillnad mellan
att fritt få disponera pengar, insatta i bank, och att fritt få bestämma angående
ett hyreshus, och därför är det omöjligt att göra sådana jämförelser, som
han gjorde.

Det sades vidare av herr Björnberg, att den kooperativa byggnadsverksamheten
är mycket vällovlig, men jag frågar då, varför vill man icke gå med
på en utredning i syfte att bereda denna byggnadsverksamhet ökade möjligheter
att få låna pengar till skaplig ränta? Denna rörelse begär ju icke att få
pengar till skänks utan endast att få låna till rimliga räntesatser. Vi påstå,
att de räntesatser och de lånevillkor, som nu tillämpas av bostadskreditkassan,
icke äro rimliga.

Jag har i min hand ett brev från en egnahemsförening i Lundby utanför
Göteborg, och i det brevet meddelas, att denna kassa beviljat ett tiotal egnahemsägare
på denna plats lån, uppgående till c:a 50 ^ av taxeringsvärdet, men att
lånen dels varit för små och dels varit ofördelaktiga, varför egnahemsägarna
icke ansett sig vara betjänta av lånen utan avstått från desamma. De kunde
för övrigt få större och billigare lån i de privata bankerna, hette det, men avgiften
till kassan för värderingen, 50 kronor, fick man i alla fall betala.

När det ligger så till med denna kreditinstitution, som man hänvisar till och
vill göra gällande, att ingenting mera behöver göras, så länge densamma finnes
till, då frågar jag, örn det icke är berättigat att man ser till, huruvida det
icke kan vara möjligt att få till stånd en kreditanordning, som bättre tillfredsställer
den bostadslånesökande allmänheten, än vad vår bostadskreditkassa för
närvarande gör.

Alla dessa omständigheter, som jag nu berört, har det alltså pekats på, men
herr Magnusson i Skövde har likafullt inte märkt någonting, och herr Björnberg
säger, att det är omöjligt att göra något i den delen. Jag försäkrar, att
varje fastighetsägare, som jag talat vid örn dessa saker och örn möjligheten
att bygga billigare bostäder, har förklarat detsamma. Jag förstår också, att
herr Björnberg, såsom varande fastighetsägare, har denna inställning, och det
finner jag även mycket förklarligt, men däremot skulle jag finna det mycket
märkvärdigt, om kammarens ledamöter i övrigt, de som icke stå i denna ställning,
verkligen skulle finna det riktigt att understödja samma tendenser, som
herr Björnberg gjort sig till tolk för.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag tycker, att då herr Ström
har så mycket att invända mot det sätt, varpå bostadskreditkassan skötes, en
kassa, som dock tillkommit efter utredning av statsmakterna och på deras
initiativ och som åtnjuter deras stöd, och han samtidigt förklarar, att man kan
få både större och billigare lån genom de privata bankerna, jag tycker, säger
jag, att då slår han sig själv betänkligt på fingrarna, ty därigenom visar han

Andra kammarens protokoll 1931. Nr lii. 5

Äng.

åstadkommande
av
förbättrade
bostadsförhållanden.

(Forts.)

Nr 14.

Onsdagen den 25 februari.

Ang.

åstadkommande
av
förbättrade
bostadsförhållanden.

(Forts.)

GG

ju, att statsingripandet varit den sämre utvägen, eftersom den privata verksamheten
åstadkommit bättre och billigare låneförhållanden. Och för övrigt,
om det är detta herr Ström velat nå, d. v. s. ett ingripande mot bostadskreditkassan,
då borde han väl kommit med en direkt framställning härom, i stället
för att söka sig fram via en fråga, som bragts på tal i en annan motion, en
motion som rör sig örn helt andra saker.

Då herr Andersson i Stockholm klandrade andra lagutskottet för att det
avlämnat ett knapphändigt utlåtande, så vill jag säga, att utskottet visserligen
fått mottaga klander för alltför vidlyftiga och grundliga utlåtanden, men
skulle nu så vara, att det utlåtande, som vi lämnat i denna fråga, förefaller
herr Andersson i Stockholm alltför knapphändigt, så vill jag erinra örn, att
andra lagutskottet förra året, på grund av en motion av herr Hage rörande
just hithörande spörsmål, ägnat desamma en så grundlig och vidlyftig utredning,
att en grundligare och vidlyftigare utredning knappast ägnats någon i
riksdagen väckt motion. Jag vågar stå för det uttalandet. Örn utskottet nu,
delvis på grund av den mycket grundliga utredning, som gjordes i fjol, icke
ansett sig böra syssla med denna fråga i veckor och icke heller skrivit så förfärligt
många textsidor till riksdagens upplysning, då vi i alla fall icke kunde
komma till annat resultat än vi gjort, så tror jag, att andra lagutskottet varit
mycket väl försvarat.

Herr Ström: Herr talman! Endast ett par ord. Herr Magnusson i Skövde
anklagar mig för att ha slagit mig själv på fingrarna, när jag riktat vissa anmärkningar
mot bostadskreditkassan. Men den omständigheten att man önskar
en förbättring i fråga örn ett initiativ, som tagits av stat eller kommun,
behöver väl icke innebära, att man därmed också har sagt, att varje statligt
eller kommunalt ingripande på denna punkt är av ondo. Örn det vidtages en
åtgärd från statens eller kommunens sida, och man sedan finner, att resultatet
av denna åtgärd icke är det bästa, är det då icke i sin ordning, att man framför
krav på en förbättring? Det tycker jag icke behöver strida mot de önskemål
man eljest kan ha i detta avseende. Hade herr Magnusson i Skövde dessutom
besvärat sig med att läsa motionerna som väckts skulle han ha funnit,
att jag också motionerat på den punkt, som han berörde, men då det nu gäller
bostadskrediten i allmänhet, tycker jag, att frågan örn bostadskreditkassan
hänger så nära samman med den fråga vi nu behandla, att man verkligen har
anledning att diskutera även denna.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag därå och bifall i
stället till den av herr Hage m. fl. avgivna vid utlåtandet fogade reservationen
samt 3:o) avslag å utskottets hemställan samt bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Andersson
i Stockholm, varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka därvid den under
3:o) angivna antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed
blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd samt
anslagen:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Onsdagen den 25 februari.

67

Nr 14.

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§18.

Slutligen företogs till avgörande andra lagutskottets utlåtande, nr 10, i an- 4”^''
ledning av väckt motion angående beredande av tilläggsersättning åt inneha- tilläggsersättvare
av livräntor enligt lagen angående ersättning för skada till följd av nivfgåt inneolycksfall
i arbete. tovare av

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 192, räntor.
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Hage m. fl. föreslagit, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte
låta utreda, huruvida och i vilken omfattning de personer, som erhölle livräntor
enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete, borde i den mån behov därav förelåge beredas tilläggsersättning,
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill nämnda utredning
kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Hagman, Norman, Olof
Carlsson, Magnusson i Kalmar, Hage och Olovson i Västerås, vilka ansett, att
utskottet bort tillstyrka motionen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hage: Herr talman! Den fråga, som här beröres, har vid uppre pade

tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. Det gäller ju att söka
åstadkomma, att de livräntetagare och understödstagare, som ha ersättning enligt
den gamla olycksfallsförsäkringslagen av 1901 och som uppbära en mycket
mindre ersättning, än de som åtnjuta ersättning enligt den nya lagen av
1916, skola kunna få något, litet tillskott för att få det en smula ''bättre ställt
och med. avseende, på sina inkomster komma litet närmare de livräntetagare,
som få sin ersättning enligt den nya lagen. De människor, som det här gäller
att hjälpa, äro i allmänhet tämligen gamla, och de äro ej så många till antalet.
Allteftersom åren gå, blir deras antal mindre och mindre, och man torde kunna,
göra det påståendet, att örn en sådan reform, som den jag ifrågasatt med
mitt utredningsförslag, kunde genomföras, så är det troligt, att det icke skulle
kosta staten så synnerligen mycket.

Det är inte minst^med hänsyn härtill, som jag vågat mig på att nu återigen
föra fram denna fråga örn att bereda dessa gamla livräntetagare någon liten
förbättring i deras inkomster. Då jag nu återkommit med denna framställning,
har det också berott bl. a. därpå, att man ofta uppvaktas här i riksdagen
—^ det har hänt flera riksdagsmän efter vad jag har mig bekant -—- med brev
från dessa livräntetagare, där de undra över, varpå det kan bero, att de, som
falla under den gamla lagens bestämmelser, få en så avsevärt mycket mindre
ersättning än de, som komma under den nya fördelaktigare lagen. Det är nämligen
en mycket stor skillnad mellan beloppen för dessa båda kategorier. De
påpeka också, att när det gäller sådana gamla livräntetagare från 1901, som

Äng.

åstadkommande
av
förbättrade
bostadsförhållanden.

(Forts.)

Nr 14. 68

Onsdagen den 25 februari.

Ang.
ifrågasatt
tillägg sersättning
åt innehavare
av
vissa livräntor.

(Forts.)

skadats i statens tjänst, så har det åstadkommits en reglering; dessa livräntetagare
lia nämligen, ehuru de falla under den gamla, lagen, fått ett tillskott
och ha det alltså bättre ställt. När nu riksdagen gått med på att giva dessa,
som skadats i statens tjänst, ett tillskott, varför, fråga dessa livräntetagare,
kunna då icke vi, som råkat ut för olyckfall i enskild tjänst, också få ett tillskott?
Jag måste för min del säga, att när nu riksdagen gått in för ett tillskott
i ena fallet, så kan jag inte förstå, varför inte riksdagen kam vara med
örn ersättning i det andra fallet. En skada är ju en skada, vare sig den skett
i statens tjänst eller i enskild tjänst, och det lidande, som vederbörande fått genomgå
vid ett olycksfall i statens tjänst är ju precis lika stort eller lika litet
som när olycksfallet inträffat i enskild tjänst. Det är väl också denna omständighet,
som gjort, att denna fråga så många gånger förts fram i riksdagen
i form av motioner.

År 1925 förelåg också ett flertal motioner i denna fråga. Det väcktes då
en motion från frisinnat håll med åtskilliga underskrifter, och i den motionen
påyrkades ändring i detta avseende. Vidare förelågo då motioner från socialdemokratiskt
och kommunistiskt håll, och slutligen hade man gått in för denna
sak även från liberalt håll. Då frågan var före vid 1925 års riksdag, förelåg
nämligen en reservation av herr von Koch, liberal ledamot av första kammaren,
och hans reservation bifölls slutligen av båda kamrarna. Reservationen
gick ut på, att man borde åstadkomma en utredning, huruvida det skulle vara
möjligt att giva dessa livräntetagare något litet tillskott, varvid man skulle
följa behovsprincipen, så att staten skulle kunna, giva ett dylikt tillskott till
dem, som vore i behov därav. I första kammaren bifölls herr von Köchs reservation.
Andra kammaren åter biföll det mera fördelaktiga av de förslag,
som då förelågo — det var utskottets majoritetsförslag — men efter sammanjämkning
vann den nyssnämnda reservationen bifall även i andra kammaren.
Örn denna reservation förenade sig kommunister, socialdemokrater, frisinnade
och liberala, alltså fyra av de politiska partierna, och riksdagen avlät en skrivelse
med yrkande örn utredning i syfte att bereda möjlighet för dessa människor
att få någon liten förbättring i sin ställning.

Utredningen kom också till stånd, men då befanns det, att de ämbetsverk,
som utrett frågan, kunde konstatera, att örn man gick in för en lagstiftning i
syfte att lämna dylika tillskott åt dessa människor, så skulle det kanske kunna
påvisas, att en mängd andra medborgare i små omständigheter icke skulle bli
hjälpta härmed. Detta var det viktigaste skälet till att man avstyrkte saken,
liksom det är det viktigaste skälet till att utskottet i år gått emot den nu föreliggande
framställningen. Jag får emellertid säga, att för min del har jag
icke kunnat tillägna mig den uppfattningen, att därför att man icke kan hjälpa
alla, så skall man icke hjälpa någon. Här föreligger, såvitt jag förstår, möjlighet
att på ett för staten billigt sätt hjälp människor, som behöva hjälpas.
Visst kan man tänka sig, att det finnes en eller annan gammal pensionstagare,
som har det svårt och som förklarar att han också skulle vilja ha hjälp, under
förmenande, att han har det mycket sämre än dessa, som bli hjälpta. Jag erkänner,
att det kan inträffa sådana fall, men skulle vi lägga sådana synpunkter
på vår sociallagstiftning här i riksdagen, att man, så fort det kunde påvisas,
att en social lagstiftningsåtgärd på någon punkt icke skulle fullt tillgodose
alla berättigade intressen, skulle avstå från lagstiftningen i fråga — ja, då
menar jag, att vi icke komme långt med vår sociallagstiftning här i riksdagen.
Även örn ett bifall till min motion skulle kunna innebära en viss risk för orättvisor
gentemot andra människor, så vågar jag dock tro, att det här föreslagna
sättet, nämligen att försöka åstadkomma något litet tillskott åt dessa människor,
är rätta vägen att bringa dem hjälp. För övrigt vill jag i detta sammanhang
säga, att de två ämbetsverk, som utredde denna sak, visserligen hade den

Onsdagen den 25 februari.

69 Nr 14.

invändningen att göra, att en lagstiftning sådan som den föreslagna skulle
kunna verka ojämnt, men dock icke voro mera emot saken, än att de utarbetade
tre alternativa förslag i ämnet. Deras uppfattning var således synbarligen,
att det —- trots den gjorda invändningen — kanske dock fanns anledning
att göra någonting för dessa människor.

Ja, detta är några synpunkter, som jag velat ba fram i denna sak. När riksdagen
nu en gång skrivit och rent av på sätt och vis lovat dessa människor att
göra någonting för dem, så tycker jag det är orimligt att senare taga avstånd
därifrån. Jag fick för någon tid sedan ett brev just från en person, som skulle
beröras av detta. Han hade följt med vad som beslutats i riksdagen i denna
sak och frågade, varför det inte blev något resultat. »Riksdagen skrev 1925
i frågan», framhöll han, »jag börjar bli gammal. Finns det inte anledning att
tro, att riksdagen skall göra allvar av det löfte, som den en gång givit?» Ja,
jag skrev till honom och framhöll, att den förut sittande högerregeringen kastat
utredningen i papperskorgen. Den saken påtalade jag för övrigt vid förra
riksdagen. Och när jag det gjorde, så sade dåvarande socialministern, herr Lubeck,
att jag ju kunde taga upp saken en gång till. Det tyckte jag var ett gott
råd från dåvarande socialministerns, herr Lubeck, sida. Jag har därför följt
det rådet och tagit upp saken på nytt. Det är ett stort antal, som underskrivit
motionen, och resultatet har nu blivit, att samtliga socialdemokratiska ledamöter
av utskottet ha gått in för en utredning.

Denna sak kan i själva verket, som jag förut framhållit, ordnas på ett någorlunda
billigt sätt. Det behöver inte bli några stora utgifter för statsverket.
De människor, det här gäller, befinna sig till stor del i mycket svåra, mycket
prekära ekonomiska förhållanden. Det är med hänsyn till allt detta, som jag
tillåter mig att vädja till kammaren, huruvida inte kammaren, som dock en
gång principiellt gått in för denna sak, skulle vilja vara hågad att, trots att
det är bara socialdemokrater, som stå bakom yrkandet, gå in för att begära
en utredning i denna fråga.

Jag tillåter mig alltså att med denna motivering yrka bifall till reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Törnkvist i Karlskrona, Hansson i Stockholm
och Karlsson i Grängesberg.

Herr Wallerius: Herr talman! Det är inte för att i ringaste mån

bestrida det behjärtansvärda i den senaste ärade talarens yrkande eller i motionens
hemställan som jag begärt ordet utan endast för att i korthet yrka bifall
till utskottets förslag. Utskottet hänvisar ju särskilt till den även av herr Hage
berörda utredning, som på sin tid verkställdes och som ju ledde till ett praktiskt
taget negativt resultat, vilket ju också föranledde Kungl. Maj:ts beslut,
att ingenting vore att i saken företaga. I denna utredning framhålles, att ur
principiell synpunkt mycket vägande erinringar kunna göras mot dessa föreslagna
förbättringar. Ett sådant beslut »skulle innebära», heter det, »att en
speciell grupp av personer uttages och göres till föremål för en särskild understödsverksamhet
från statens sida. Även örn behovet av hjälp kan vara betydande
för många av ifrågavarande personer, gäller detta även för andra grupper,
som endast komma i åtnjutande av de understöd, som utgå enligt pensionsförsäkringslagen».
»Slår man in på en dylik väg, torde nian icke kunna undkomma
att i vissa fall gå vidare och pröva skälen för särskild understödsverksamhet
även beträffande andra invalider.» Och så framhålles det, att det skulle
»verka förryckande på den understödsverksamhet, som staten medelst pensionsförsäkringen
bedriver». Starka skäl kunde även anföras för att i detta sammanhang
tänka exempelvis på jordbrukets och sjöfartens olycksfallsskadade

Ang.
ifrågasatt
tilläggsersättning
åt innehavare
av
vissa livräntor.

(Forts.)

Nr 14. 70

Onsdagen den 25 februari.

Äng.
ifrågasatt
tilläggsersätt
ning åt innehavare
av
vissa livräntor.

(Forte.)

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

m. fl. Det är således dessa synpunkter, som varit bestämmande för utredningen
och som också fått gälla för utskottet, såsom av dess utlåtande framgår.
Utskottet har slutligen även framhållit, att några nya utvägar nu icke anvisats
av motionärerna. Jag ber att med hänsyn till detta och med åberopande i övrigt
av utskottets yttrande få hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Hage begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

§ 19.

Avgåvos två motioner, nämligen av:

herr Höglund i Göteborg m. fl., nr 353, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 75, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29
juni 1912 örn understödsföreningar m. m.; och

herr Lundstedt, nr 354, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 93 innefattade förslag örn uppfostringsbidrag åt docenten Johannes (Hannes)
Evelinus Skölds minderåriga barn.

Dessa motioner bordlädes.

§ 20.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckta motioner angående förräntningen av det i Trollhätte
kanal nedlagda kapitalet m. m.; och

nr 24, i anledning av väckta motioner örn anslag till statsbaneföreningen
»Gör godt»;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 13, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning; nr

14, angående verkställd granskning av riksgäldkontorets styrelse och förvaltning; nr

15, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning;

Onsdagen den 25 februari.

71 Nr 14.

nr 16, i anledning av väckt motion örn rätt för adoptivbarn att från civilstatens
änke- och pupillkassa m. fl. kassor åtnjuta pension i likhet med delägares
egna inom äktenskapet födda barn;

nr 17, i anledning av väckta motioner örn särskilda förmåner i avseende å
avlöning och pension åt vissa till indragningsstat överförda tjänstemän inom
väg- och vattenbyggnadsdistrikt;

nr 18, i anledning av väckt motion örn personliga lönetillägg åt vissa tjänstemän
vid flottans pensionskassa; och

nr 19, i anledning av väckta motioner rörande understöd från Vadstena krigsmanshuskassa
åt visst f. d. indelt manskap;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av en
tredje emeritilön åt biskopar; och

nr 8, i anledning av Kungl Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av lagen den 22 april 1927 (nr 115) örn gäldande ur kyrkofonden
i visst fall av pensionsavgift, belöpande å innehavare av prästerlig emeritilön;
samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av väckt motion angående
centralisering av fattigvården.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag.

§ 22.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Riksdagsman Emil Hultman, Järvsö, som lider av akut luftrörskatarr, kan
på grund härav från och med i dag tillsvidare ej deltaga i riksdagsarbetet,
intygas

Järvsö den 23 februari 1931.

Ragnar Zackrisson,

provinsialläkare.

§ 23.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Björklund	under	4	dagar fr. o. m. den	28 fehr.,
» Andersson i Falkenberg		5	» > »	26 »
» Leffler		7	* » »	28 »
» Norsell		7	» 3> »	26 »
» Dahlén	>	6	» > »	26 » och
» Björnberg		2	» » 2	26 > .
Kammarens ledamöter åtskildes härefter	kl.	4.29 e. m.

In fidem
Per Carnvall.