1930. Första kammaren. Nr 36 (Riksdagens protokoll 1930:36)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1930. Första kammaren. Nr 36.

Onsdagen den 21 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bankoutskottets
utlåtanden nr 49—51 oell memorial nr 52.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 34. i anledning av dels
Kungl. Majrts proposition med förslag till motorfordonsförordning m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 februari 1930 till riksdagen avlämnad proposition, nr 121,
rolken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade
Kungl. Hajd, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden, anhållit om riksdagens yttrande över
vid propositionen fogade förslag till

1) motorfordonsförordning och

2) vägtrafikstadga.

I sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling torelia
f t följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren
nr 248, av herr Dalberg,
nr 250, av herr Erik Anderson m. fl.,
nr 255, av herr Schlyter m. fl.,
nr 256, av herr Schlyter m. fl.,
nr 257, av herr Bergman m. fl.,
nr 258, av herr Johan Larsson,
nr 259, av herr Österström m. fl.,
nr 260, av herr Österström m. fl.,
nr 261, av herr Löfvander m. fl.,
nr 262, av herr Bärg m. fl.,
nr 263, av herr Nylander,
nr 264, av herr Nylander,
nr 265, av herr Albert Bergström,
nr 273, av herr Lindley, samt
nr 274, av herr Bjurström m. fl.;

inom andra kammaren

nr 292, av herr Nilsson i Antnäs m. fl.,

nr 378, av herr Vahlstedt,

nr 413, av herr Johansson i Edsbyn,

nr 424, av herr Andersson i Rasjön m. fl.,

nr 425, av herr Lindqvist i Halmstad,

nr 426, av herr Sandström m. fl.,

Första kammarens protokoll 1980. Nr 36. 1

Sr 3fi.

Onsdagen den 21 maj f. m.

Ang. självregistrerande

hastighetsmätare
ä
antomobiler.

nr 427, av herr Sandström m. fl.,

nr 428, av herr Andersson i Ovanmyra m. fl.,

nr 429, av herr Sandberg m. fl.,

nr 430, av herr Bengtsson, i Norup m. fl.,

nr 433, av herr Wiklund i Byske, saint

nr 434, av herr Andersson i Rasjön och herr Pettersson i Hällbacken.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet framställt vissa erinringar
beträffande de föreliggande förslagens detaljer och de i ämnet väckta motionerna,
varefter utskottet hemställt,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla, att vid granskning
av de vid ifrågavarande proposition fogade förslagen till motorfordonsförordning
och vägtrafikstadga riksdagen ej funnit skäl att mot desamma göra
andra erinringar än utskottet i förevarande utlåtande upptagit, samt

B) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Westman: Herr talman! I avseende å föredragningen av andra lag utskottets

utlåtande nr 34 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande på det sätt, att först föredragas i
den ordning, vari de i utlåtandet förekomma, utskottets erinringar beträffande
de föreliggande förslagens detaljer och de i ämnet väckta motionerna, varvid
sagda erinringar icke må behöva uppläsas i vidare man, än sadant av någon
kammarens ledamot begäres, samt

att sedan utlåtandet blivit på nyss angivit sätt genomgånget, utskottets
hemställan föredrages.

.Vad herr Westman sålunda hemställt bifölls.

I enlighet härmed föredrogs nu

Utskottets å sid. 48 gjorda yttrande beträffande 2 § 2 mom. i) av förslaget
till motorf or dons för ordning.

Inledningen till nämnda moment samt punkten i) därav hade följande avfattning: Automobil

skall vara så konstruerad och utförd, att den ur trafiksäkerhetssynpunkt
är fullt tillförlitlig och i övrigt för sitt ändamål lämplig. Automobil
skall vara försedd med

i) efter av Konungen meddelat förordnande hastighetsmätare av sådan beskaffenhet,
att därigenom kan utövas kontroll över den hastighet, varmed automobilen
blivit framförd å viss tillryggalagd vägsträcka.

I de likalydande motionerna I: 260 av herr Österström m. fl. och II: 427 av
herr Sandström m. fl. hade hemställts, att stadgandet örn hastighetsmätare
skulle utgå ur förordningen.

Härom hade utskottet i den nu föredragna delen av sitt yttrande anfört:

»Ehuru utskottet ej vill bestrida, att i enlighet med den mening, som omfattades
av riksdagen 1923 och nu uttalats av föredragande departementschefen,
vissa fördelar skulle vara förenade med införandet av en självregistrerande
hastighetsmätare, finner emellertid utskottet vissa betänkligheter föreligga härför.
Dessa uppstå särskilt med hänsyn till de kostnader, som skulle föranle -

Onsdagen elen 21 maj f. m.

Nr :!G.

das av en dylik mätares påbjudande och på grund av tveksamhet, huruvida svårigheter
av praktisk art skulle uppstå vid användandet av instrumentet.

Utskottet har på grund härav kommit till den uppfattningen, att bestämmelsen
i 2 § 2 morn. i) bör utgå.»

Reservation hade avgivits av, utom annan, herr Mellén, som ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort förorda, att den föreslagna bestämmelsen bibehölles.

Herr Mellén: Herr talman! Utskottets flesta ledamöter lia uttalat sig för
att bestämmelsen, att varje automobil skall vara försedd nied hastighetsmätare.
måtte utgå ur förordningen. Häremot har jag reserverat mig. Det synes
mig som om utskottet överdrivit farhågorna i fråga örn mätarnas tillförlitlighet
och praktiska användbarhet liksom utskottet också överskattat kostnaderna
för mätarna. Samma farhagor, som uttalats beträffande dessa mätare,
kommo också till uttryck, när det var fråga örn att införa taxametrar. Liknande^
farhågor yppades beträffande motorerna, vid deras första framträdande.
Svårigheterna överskattades i fråga om taxametrar och motorer, och jag
är övertygad om. att våra ingenjörer på ett lysande sätt skola lösa problemet
att konstruera fullt tillförlitliga hastighetsmätare.

Det stod i går att läsa i en tidning, att örn en hastighetsmätare å en trafikbil
ginge sönder på vägen, så skulle chauffören vara tvungen att omedelbart
stanna och sätta av sina passagerare samt ensam fara till närmaste ort för att
få mätaren lagad. Kan någon människa tro, att lagen skall tillämpas på det
sättet — örn det nu blir lag — eller att någon chaufför skulle handla på det
viset.-'' Han fullföljer naturligtvis sin resa och kör försiktigt, och gör han det,
blir han inte antastad av polismyndighet och behöver inte visa sin mätare.
^ lil lian vara riktigt försiktig, så sätter han sig i förbindelse nied närmaste
landsfiskal och anmäler förhållandet, varefter han utan anmärkning får fara
genom detta distrikt och så vidare undan för undan.

Det finnes för övrigt redan en mätare vid namn »Gässelia», som godkänts
enligt intyg av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statens provningsanstalt.
Dessas sakkunniga ge mätaren det betyget, att den är fullt rättvisande,
driftsäker och tillförlitlig. Kostnadsfrågan har enligt mili mening tillmätts
alltför stor betydelse. 1 en broschyr rörande denria hastighetsmätare uppges,
att den kan säljas för omkring 100 kronor och att den har samina livslängd
som en bil. De nuvarande hastighetsmätarna kosta mellan 63 kronor och 87
kronor 50 öre. Tror da någon, att skillnaden skall vara så avskräckande,
att deli skall utgöra ett verkligt hinder för att denna nya mätare införes? I
samma tidning lästes också, att trafikautomobilägarna, örn denna mätare infördes,
skulle drabbas av en utgift på 4 miljoner kronor. Än sen då? Det är
en ny industri, som arbetar sig fram, och det bör man ju inte lia något emot.

Som jag framhållit i mili reservation, är hastighetsmätaren av synnerligen
stor betydelse såväl för kontrollen över motorfordonens fart som såsom bevismedel.
Jag kan inte förstå de farhågor för denna mätare, som uttalats från
alla personer, sorn köra bil. Det förefaller, som om de vore rädda för att mätaren
skulle registrera deras onda samvete. De frukta, att den endast skall
tjäna som bevis emot dem. Ja, det är ju sant, att den talar örn, när de köra för
lort, ulen a andra sidan är mätaren såsom bevis till gagn för dem, ty genom
att påpeka vad den anger kunna de tillbakavisa beskyllningar om att de kört
för våldsamt.

y i kunna inte komma ifrån, att örn man färdades nied mindre fart och, jag
må säga, med mera nykterhet med bilarna på våra landsvägar, så skulle antalet
olyckor begränsas högst avsevärt. Farten tjusar, det kan aldrig för -

Ang. självregistrerande

hastighetsmätare
å
automobiler.

(Forts.)

N r 30. 4

Onsdagen den 21 maj f. m.

Äng. självregistrerande

hastighets1mälare
ä
auiomobiler.
(Forts.)

nekas, oell även mycket vana bilförare kulina inte själva bedöma, vilken hastighet
de lia. Det gör, att denna hastighetens tjusning ofta förleder till och med
aktsamma och ansvarsfulla chaufförer till överdåd. För sådana personer
skulle mätaren vara återhållande och lugnande och verka uppfostrande. De
som köra bil fästa för övrigt stort avseende vid vad mätaren säger, och även
de medge, att den fart, med vilken en bil framföres, i många fall kan förorsaka
olyckor. Detta framgår därav att om t. ex. två bilar krockera och jag inför
domstolen frågar chaufförerna vem som har skulden, så skyller den ene på den
andre och säger: »Han körde för fort, min mätare visar endast det och det.»

Men nu, när det gäller att införa tillförlitliga mätare, säger man, att det kan
göra detsamma oell att farten inte har någon betydelse.

Örn, såsom jag förmodar, riksdagen i dag kommer att antaga förslaget om
fri hastighet, d. v. s. att vi inte skola lia någon maximihastighet för bilar på
våra vägar, och vi sedan också taga bort hastighetsmätaren, ja, då äro vi ju
fullständigt prisgivna åt motorterrorismen. Hur skall bilarnas hastighet då
kunna kontrolleras? Chaufförerna få fara fram som de vilja, och allmänheten,
den massa människor, som inte åka bil, men som också ha rätt till vägarna,
bliva fullständigt prisgivna åt dessa herrars framfart.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till Kungl. Majlis
förslag i denna punkt, vilket är detsamma som bifall till reservationen.

Herr Nylander: Herr talman! Då jag i denna angelägenhet beträffande

motorfordonsförordningen dels har uppträtt som motionär i en hel del punkter
och dels nu i dag vill taga till orda, så beror det icke endast därpå, att jag
har det allmänna motorintresse, som man nu för tiden finner litet varstans hos
vår generation, utan också därpå, att jag under många år varit verksam som
bilbesiktningsman och därför kanske mer än någon annan av kammarens ledamöter
varit nödsakad att taga befattning med denna motorfordonsförordning,
varvid jag varit i tillfälle att se dess verkningar —• dess svagheter och eventuellt
dess fördelar.

Vad nu närmast beträffar den fråga, som här för ögonblicket är på tal, nämligen
införandet av registrerande hastighetsmätare, så vill jag kort och gott
erinra därom, att en bestämmelse örn mätare funnits i den motorfordonsförordning,
som nu gäller sedan den 15 juni 1923, men trots att så pass många år
förflutit, sedan den antogs, har det dock inte fallit någon regering in att föreskriva
införande av en sådan registrerande hastighetsmätare. Den hastighetsmätare,
som av den föregående ärade talaren omnämndes, har ju redan
några år funnits i marknaden, och om det vore så, att en sittande regering
verkligen hade reflekterat på att införa den och verkligen själv varit övertygad
örn, att en sådan hastighetsmätare skulle medföra någon ökning av trafiksäkerheten,
så hade den väl varit införd för länge sedan. För min del har
jag under min verksamhet kommit till klarhet i det avseendet, att en av de
detaljer på våra bilar, som först råka i olag och som folk sedan endast med
mycket stora svårigheter kan reparera, just är dessa hastighetsmätare. Det
beror inte bara på, att själva maskineriet i denna mätarapparat är krångligt,
utan kanske lika mycket på, att det i svåra väderleksförhållanden, särskilt vid
snö och is, är mycket vanskligt att hålla de drivanordningar, som erfordras,
i lag och gott stånd. En hastig överblick över de bilar, särskilt några år gamla,
som finnas i vårt land, kommer också att visa, att hastighetsmätarna, av
en eller annan orsak kommit i olag och icke blivit reparerade och iordningställda.
Jag tror, att även införandet av en registrerande hastighetsmätare
kommer att medföra lika stora olägenheter. Om också själva apparaten kanske
kan hålla, så blir det samma möjligheter till fel genom att drivanordningarna
inte uthärda de påfrestningar, som uppstå.

Onsdagen ilen 21 maj f. m.

Jfr 36.

Nu lia t det talats om. att ett sådant införande av registrerande hastighetsmätare
skulle vara av betydelse för en domare vid vittnesförhör o. d. Ja,
jag vill om den saken i korthet säga, att åtminstone den konstruktion, soln
här närmast Ilar omtalats, ju endast ger möjlighet att avläsa den under den
sista kilometern verkligen begagnade hastigheten. Det är ju en mycket kort
sträcka, och. jag vill för min del uttala, att vid flertalet olycksfall är det inte
hastigheten i och för sig, som varit avgörande för att en olycka inträffat, utan
det har varit andra omständigheter, som spelat in, och dem kan man i alla fall
inte avläsa på hastighetsmätaren. Jag menar, att det varit en tillfällighet
på vägen i form av ett hastigt inträffande möte, djur som sprungit över vägen,
eller människor som hastigt kommit upp på vägen eller dylikt, som vållat
olyckan, och sådana omständigheter, som kanske varit de mest avgörande,
kan man i alla händelser inte avläsa på en dylik registrerande hastighetsm
ätare.

Sedan har det på många håll talats örn dc stora kostnader, som äro förenade
med införandet av dessa mätare, och det är ju verkligen summor, som göra,
att man häpnar, Mot detta kan ju invändas, att ett införande av hastighetsmätare
ju inte ovillkorligen skall ske omedelbart, utan man kan ställa detta
på viss ^övergångstid i avvaktan på att denna registrerande hastighetsmätare
skall sia igenom i världen, så att den blir införd som standardutrustning på
nya bilar. Jag tror, att det är ganska hopplöst att tänka sig en sådan utveckling.
Det finns ju inte något annat land i världen, som har sådana föreskrifter
örn registrerande hastighetsmätare, och skulle vi i vårt land införa en
sådan, så är vår bilmarknad alldeles för liten för att den på något vis skulle
kunna påverka den internationella bilproduktionen på så sätt, att vi kunde
räkna med sådana hastighetsmätare såsom standardutrustning. Jag vill bara
ta det lilla exemplet, att vi här i Sverige liksom i ett fåtal andra länder i Europa
ha vänstertrafik, men detta har inte hindrat, att så gott som alla de bilar,
som för närvarande finnas — enligt vad 1927 års motorfordonssakkunniga
upplyste i sin utredning icke mindre än 85 % — äro byggda för högertrafik.
Ingen av de stora utländska bilfirmorna har ju ansett lämpligt, nödvändigt eller
behövligt att med hänsyn till dessa länder med vänstertrafik lägga upp
sådana biltyper, som ha ratten till höger, utan de bygga allt fortfarande standardbilar
med ratten till vänster. Jag vill bara anföra detta som exempel på,
hur hopplöst det är att tänka sig, att de stora bilproducerande länderna skulle
taga någon hänsyn till, att den svenska motorfordonsförordningen föreskriver
registrerande hastighetsmätare.

Jag tror även, att örn denna bestämmelse örn hastighetsmätare kommer att
stå kvar i den nya förordningen, så torde det väl i alla fall knappast vara
någon regering, som skulle vilja, taga på sitt ansvar att gå in för en sådan
föreskrift på grund av de avsevärda kostnader, som måste bli förknippade
med dess genomförande. Jag finner fördenskull, att det är ganska likgiltigt,
huruvida denna bestämmelse finnes i motorfordonsförordningen eller icke, men
då så år förhållandet, har jag för min del ingen anledning att bibehålla paragrafen,
utan får jag i likhet med utskottet och 1927 års motorfordonssakkunniga
tillstyrka, att bestämmelsen utgår.

Herr statsrådet Lorell: Herr talman, mina herrar! Det stadgande, som

ingår i 2 § av nu gällande motorfordonsförordning och som handlar om motorfordonens
utrustning, tillkom ju som bekant år 1923. Det fanns ej i det förslag,
som Kungl. Hajd underställde riksdagen, utan det infördes på riksdagens
initiativ. Bestämmelsen avser ju, att Kungl. Majit skall kunna föreskriva,
att automobiler skola vara utrustade med s. k. självregistrerande hastighetsmätare.
Jag tror. att anledningen till att riksdagen uttalade sig för att den -

Ang. självregistrerande,

hastighetsinätare
å
automobiler.
(Forts.)

Nr 36.

OusilaRtMi ilon 21 nmj f. m.

Ang. självregistrerande

hastighetsmätare
ä
avtomobiler.

(Forts.)

na bestämmelse skulle införas i motorfordonsförordningen var den, att från
vissa polismyndigheter med skärpa framhölls vikten av att få förbättrade
kontrollanordningar beträffande motortrafiken, en uppfattning, som jag vet
att åtminstone de ledande polismännen på trafikområdet i Stockholm fortfarande
hysa. Anledningen till detta är naturligtvis de erfarenheter de gjort
beträffande den ganska ofta förekommande hänsynslösa och vårdslösa framfarten,
vars följder man ju kan fä vittnesbörd örn i snart sagt varenda tidning,
som man slår upp.

Nu anser utskottet, att enahanda bestämmelse ej bör inflyta i den reviderade
förordning, som bär är föremål för behandling. Man skulle väl då kunna
tro, att förhållandena beträffande nödvändigheten att erhålla kontroll på något
sätt förändrats, men så är ingalunda fallet. Tvärtom, sedan 1923 har ju
motortrafiken ökat i en omfattning, som man då knappast kunde ana. Trafiken
på våra vägar ger oupphörligt anledning till svåra olyckor, medförande
skada till person oller egendom, ja, ganska ofta orsakande dödsfall. Det borde
sålunda, enligt min mening vara klart, att man ej bör frånsäga sig de möjligheter
till kontroll över motortrafiken, som kunna förefinnas. Det har ju
från många håll framhållits, huru nödvändigt det är att få en bättre uppsikt
över trafiken på våra gator och vägar genom ett bättre ordnat trafikpolisväsende,
men detta har ju strandat huvudsakligen på de svårigheter och kostnader,
som äro förenade med ett sådant övervakande av trafiken.

Nu har det emellertid invänts, att införandet av självregistrerande hastiglietsmätare
ej skulle i kontrollhänseende vara av något särskilt värde för trafiken,
och att, även örn så vöre, värdet dock icke uppväger de olägenheter, som
äro förenade med införandet av bestämmelsen örn, att motorfordonen skola
vara försedda med sådana mätare. Jag vill då understryka, att det i detta
ögonblick icke är fråga örn att träffa bestämmelser, huruvida bilarna skola
vara försedda med en sådan anordning eller ej. Det är endast fråga- örn,
huruvida nian skall låta den bestämmelsen stå kvar i motorfordonsförordningen,
att Kungl. Majit, därest man får fram en hastighetsmätare, som är på
samma gång så billig, att priset icke utgör något oöverstigligt hinder, och vidare
så driftsäker och rättvisande, att den kan anses fylla det praktiska livets
krav och behov, skall äga föreskriva, att bilarna skola förses med dylika apparater.
Det har sagts av den föregående ärade talaren, att den hastighetsmätare,
sorn nu är utexperimenterad, funnits i många år, men att det inte fallit
Kungl. Majit in att föreskriva, att den skulle komma till obligatorisk användning.
Detta är icke riktigt, ty det är endast en kort tid, sedan proven
med denna hastighetsmätare blevo avslutade. Innan dessa prov avslutats och
intyg av myndigheterna givits i fråga örn tillförlitligheten och driftsäkerheten,
har Kungl. Majit givetvis ej kunnat tänka på att meddela sådana bestämmelser.
Det är, som sagt, ej fråga om att nu fastställa en viss typ av hastighetsmätare,
utan det är endast fråga örn att bestämma, att orri vi få en
tillförlitlig och i övrigt lämplig typ, den då skall kunna införas. Den s. k.
»Caselia», som nu är utexperimenterad, har fått det betyget, att den är driftsäker
och tillförlitlig. Det har sagts av den föregående ärade talaren, att
detta ej iir mycket att lita på. Han har jämfört den nied de nu befintliga liastighetsmätarna
och sagt, att det ej finnes något på en automobil, som går så
fort och ofta sönder sorn hastighetsmätarna, men att detta ej beror så mycket
på själva apparaterna sorn fastmer på kopplingsanordningen. Emellertid bär
»Caselia» underkastats fleråriga, hårda och genomgående prov. och det vitsordas,
att de även i detta avseende äro tillförlitliga och fylla måttet. Nu är det
emellertid inte säkert, att det blir bara detta slags hastighetsmätare, som
en gång kommer att godtagas. Det arbetas både inom och utom Sverige nied
stort intresse och stark intensitet på detta problems lösning, och det kan myc -

Onsdagen den 21 maj f. lii.

7 Nr 36.

ket val hända, att utvecklingen går därhän, att man kan fastställa oell godkänna
flera olika typer, sorn få konkurrera nied varandra.

Beträffande deli nytta med avseende på kontrollen, sorn en sådan mätare
kail göra, så är det ju alldeles uppenbart, att vare sig man kommer att bibehålla
en till viss siffra bestämd maximifart, som väl då kommer att ligga
högre än den siffra, vilken nu är fastställd som maximum, eller man inför s. k.
fri hastighet, så är det av ytterligt stor vikt att förhindra, att automobil
framföras med så stor hastighet, att våda för trafiksäkerheten, för de mötande
åkandes och gåendes liv och egendom därigenom uppstår. I det avseendet
Ilar man nu knappast några hjälpmedel. Polismyndigheterna anordna s. k.
»fällor». Det måste ske på relativt raka vägsträckor. Att kontrollera hastigheten
i. kurva eller nattetid är nästan uteslutet. En självregistrerande hastighetsmätare,
som visar, vilken fart man vid olika tillfällen hållit under den
sista kilometern, skulle naturligtvis utgöra ett utomordentligt gott hjälpmedel.
Trafikpolisen hade endast att stoppa den bil, han finner föras fram
med alltför hög fart, och avläsa på mätaren, hur fort bilen framföres. Det
är också uppenbart, att den självregistrerande mätaren i rättstvister skulle
vara ett utomordentligt gott bevismedel, såsom den näst föregående talaren
sade, ett hjälpmedel, som kommer att utgöra ett skydd för den lojale bilföraren.

Den invändning, som man mest trycker på, är ju frågan örn reparation av
dylika hastighetsmätare. Jag återkommer emellertid i detta sammanhang till
vad jag nyss förut anfört därom, att en dylik hastighetsmätare naturligtvis
ej bör göras obligatorisk, förrän man är säker på, att den kommer att lia samma
tillförlitlighet och samma driftsäkerhet som varje annan maskinell del
i bilen. Vi lia ju taxametrarna, som äro rätt så jämförliga med dessa mätare.
Man hör aldrig, att taxametrarna vålla några svårigheter i detta avseende.
En sådan hastighetsmätare, som nu är fråga örn, skall överhuvud,
innan man begagnar sig av den, vara så driftsäker och så stark, att det inte
föreligger större risk att den skall gå sönder, än för vilken annan del av
motom som helst. Att de nuvarande hastighetsmätarna ofta gå sönder är
sant, men det beror till mycket stor del på att många biltyper, särskilt
de billigare, äro försedda med hastighetsmätare av prisbillig och rätt låg kvalitet.
De bättre bilarnas hastighetsmätare, som äro omsorgsfullt utförda oell
därför också betinga ett något högre pris, äro mera sällan utsatta för störningar
i funktionen. Nu har ju den ifrågavarande hastighetsmätaren »Gässelia»,
som jag sade, underkastats hårda prov, varvid den visat sig fullt driftsäker,
oaktat den ännu är ett förstlingsarbete, och det kan ju förväntas, att
den kommer att ytterligare förbättras. Man har sökt att skrämma med priset.
Den nu ifrågavarande mätaren skulle, örn nian nöjer sig med det enklare
registreringsarrangemang, som visar huru man har färdats fram under
den sist tillryggalagda kilometern, betinga ett pris av cirka 100:— kronor.
De nu allmänt använda hastighetsmätarna betinga ett pris av mellan 60: —
och 80: — kronor, och skillnaden skulle sålunda vara 20:— till 40: — kronor.
Det är givet. att. örn bestämmelse att bilar skola vara försedda med självregistrerande
hastighetsmätare skall meddelas, man måste bereda tillräckligt
lång övergångstid. Man bör ordna det så, att praktiskt taget ingen behöver
skaffa en mätare av detta slag, förrän han köper en ny automobil. Det är
klart. att. örn mätarna komma att bliva obligatoriska, dessa bliva standardartiklar.
som ingå i bilutrustningen och icke komma att inverka på automobilpriset
så mycket att det ens märks.

Det har sagts av herr Nylander, att de flesta av de bilar, som säljas i
Sverige, äro av utländskt fabrikat, oell att man icke kan tänka sig att utlandet
skulle förse silia för Sverige avsedda bilar med sådana mätare bara därför

A ng. självregistrerande

hastighetsmätare
ä
avtomobiler.

(Forts.)

Nr 56. 8

Onsdagen den 21 maj f. ni.

Äng. självregistrerande

haetighetsmätare
å
avtomobile r.

(Forts.)

ali man i ett så relativt litet land gjort dem obligatoriska. Det är möjligt ari
så blir förhållandet, men man bör icke förglömma att det för närvarande även
i andra länder finnes ett intresse för att införa registrerande liastighetsmätare.
Detta intresse drives formligen fram av den risk, som den alltjämt ökade motortrafiken
medför. Intresset säges på vissa håll vara stort. Det är mycket möjligt,
att man bör avvakta utvecklingen i utlandet, innan man inför bestämmelser
här örn självregistrerande mätare. Frågan är i detta ögonblick: Finnes
det någon anledning att, när man bär denna bestämmelse i nu gällande motorfordonsförordning,
tillkommen på grund av riksdagens eget initiativ, att ej
låta den stå kvar i den nya förordningen och därmed bibehålla kontrollmöjligheterna.
Man bör väl kunna lita på, att Kungl. Majit ej kommer att
bringa bestämmelser till tillämpning, förrän apparaten blivit fullt avprovad
och befunnen tillförlitlig och kostnaden för dess anskaffande icke kommer att
oskäligt betunga allmänheten. Jag för min del kan icke förstå, att det kan
vara klokt att avhända sig den kontrollmöjlighet som finnes, och därför hemställer
jag att kammaren i denna punkt ville besluta i enlighet med Kungl.
Majlis förslag.

Herr Österström: Herr talman! Jag begår väl icke någon farlig indiskre tion,

örn jag säger, att det inom utskottet, när man under behandlingen av detta
ärende nått fram till denna detalj, funnos vissa sympatier för en anordning
med den av herr statsrådet föreslagna typen. Bidragande till denna sympati
var naturligtvis först och främst den omständigheten, som även herr statsrådet
anförde, att riksdagen tidigare givit sin anslutning till denna tanke och
vidare att det klingar väl i mångas öron att säga, sorn herr statsrådet sade,
att man behöver ali den kontroll över bilförare, som är möjlig att åstadkomma.
Men jag tror också, att man kan säga, att ju längre diskussionen på denna
punkt skred fram, dess mera svalnade det intresse, som i början fanns för en
självregistrerande liastighetsmätare. Jag tror, att det är berättigat att säga,
att den är en sådan sak, som vid första påseendet kan synas värdefull, men som
vid närmare granskning snart nog förlorar det mesta av sin glans och sitt
värde. Jag skall med ett par ord angiva de skäl, som jag tror hava varit de
väsentligen avgörande för den ståndpunkt, som utskottet intagit.

Härvidlag är det först att märka, att 1927 års motorfordonssakkunniga, som
representerade, det är Aril herr statsrådet givetvis den förste att erkänna, en
allsidig sakkunskap i denna fråga, enhälligt tillstyrkte, att den bestämmelse,
varom man här tvistar, skulle utgå ur förordningen. De ställde sig enhälligt
på den sidan, att man icke skulle lia självregistrerande mätare. Och det törs
man Aril också säga, att 1927 års sakkunniga representerade — jag vet icke
huru jag skall uttrycka mig — en mera aktuell insikt i detta ämne än fallet
var med 1920 års sakkunniga och 1923 års riksdag, som i viss mån band sig
för denna linje. Utvecklingen har icke stått stilla under denna tid, det har herr
statsrådet alldeles nyss konstaterat, och just den omständigheten att utvecklingen
icke stått stilla, att man har många års erfarenhet att tillgodogöra sig
vid bedömandet och att dessa sakkunniga gått emot liastighetsmätare, utgör
ett skäl för att ställa sig synnerligen reserverad mot Kungl. Maj:ts proposition
på denna punkt.

De sakkunniga kunna i sin tur hänvisa till att det icke finnes något land i
världen, och härvidlag har herr Nylander otvivelaktigt rätt, där man vågat sig
på att gå in för denna anordning. Jag ATågar icke döma örn, huruvida herr
statsrådet har rätt, då han säger, att det finnes ett oerhört stort intresse i de
flesta europeiska länder för införande av hastighetsmätare. Men örn man
läser de sakkunnigas betänkande och andra handlingar i denna sak, så kan
man icke få fram att ett sådant intresse finnes. Att det finnes hos uppfinnar -

Onsdagen den 21 maj f. m.

9 >''r Hö,

na är självklart, ty om detta förslag skulle genomföras, så skulle det bli en
mycket, mycket stor affär, såsom kammaren förstår, oell elef är ju naturligt,
att det på det hållet finnes intresse. Det är ett legitimt intresse, det är ingenting
att säga örn den saken. Att det på sakkunnigehåll skulle finnas intresse
vill jag icke bestrida, men jag har i varje fall icke kunnat upptäcka det. Under
utskottsbehandlingen har det icke framkommit, lika litet som det i propositionen
givits något bevis för det påståendet.

Nu kan man naturligtvis säga, att den omständigheten att den övriga världen
icke haft behov av hastighetsmätare icke utgör något skäl för Sverige
att icke vara ett föregångsland, men jag vill vördsamt hemställa till herr statsrådet,
örn man icke med ett visst berättigande kan säga, att det finnes andra
länder i världen med mera utvecklad motorism, som härvidlag har skyldighet
att gå i spetsen, att vara banbrytare före Sverige. Med allt erkännande av
den utveckling, som vi äro mitt inne i, törs man dock påstå, att Sverige härvidlag
icke har någon absolut skyldighet att bränna fingrarna, när andra länder
vägrat att göra det, säkerligen på fullgoda skäl.

För det andra, och det är huvudskälet mot en anslutning till propositionen,
-a vet man absolut icke vad man givit sig in på, om man bifaller propositionen.
År meningen att få en verklig kontroll genom registrerande hastighetsmätare
eller att möjliggöra stickprovskontroll? Om det förra skulle vara fallet, betyder
det, såvitt jag förstår, i den mest vansinniga konsekvensen, att man
skulle möjliggöra en fortlöpande kontroll över allas körning hos någon slags
myndighet, men detta kan väl icke vara meningen, och herr statsrådet betygade
ju, att han ansåg detta vara orimligt. Skulle man gå in för en verklig
kontroll, så skulle man skapa en kontrollstyrelse, mot vilken den nuvarande
kontrollstyrelsen är en verklig liten sötnos — jag tänker därvid både på ämbetsverkets
omfattning och dess popularitet. Örn man går in för stickprovskontroll,
så sjunker hela betydelsen av denna hastighetsmätare väsentligen
ned till att vara en hjälp vid polisutredningar örn olycksfall. Även om det kan
lia sin betydelse i några enstaka fall, så förnekar jag absolut, att det i regel
skulle vara möjligt att utnyttja denna mätare med fördel vid polisutredningar.
Men även örn, säger jag, det vid vissa tillfällen skulle vara möjligt att tillgodogöra
sig densamma, så får man lov att säga, att det är en alltför våldsam
apparat att sätta igång med, örn den bara skulle vara till för att hjälpa polisen
att få klarhet i olycksfall.

Det är nämligen en ytterst kostsam apparat. Herr statsrådet bagatelliserade
vad det ekonomiskt skulle komma att gå till, och jag får säga, att det
förefaller mig underligt, att herr statsrådet tog så lätt på den sidan av saken
som han gjorde i sitt anförande. Vi lia visat, att om man skulle införa denna
mätare för hela landets bilpark på en gång, så skulle det gå till mellan 20 och
30 miljoner kronor. Det är en ofantligt stor siffra, det vågar man tryggt
säga, en oerhörd utgift. Det är en så betydande summa, att den motsvarar
kostnaden för hela landets försättande, örn jag så får uttrycka mig, i stridbart
skick, genom införande vid alla järnvägar av skenfria vägkorsningar, och
det visar kanske i någon mån vad det här gäller.

Nu säger herr statsrådet: det är icke meningen att införa denna anordning
på en gång, det får ske successivt allteftersom folk köper nya bilar. Ja, men
jag tycker, att kammaren borde respektera den uppfattningen, att detta är
strängt taget den orimligaste av alla lösningar! Det skulle betyda, att man
skulle få två grupper av bilar och två grupper av chaufförer, varav den ena
gruppen hade svärdet hängande över sig hela tiden och en annan, som fullständigt
skulle vara ställd vid sidan av nya ordningen och lagen. Händer
det en olycka mellan en bil som har hastighetsmätare och en bil som saknar
sådan, vad skall då mätaren tjäna till? Vad har då mätaren gjort, och vad

Äng. ajälvregistrerande:

haatighetsmätare
å
automobiler.
(Forts.)

Nr 36» 10

Onsdagen den 21 maj f. m.

.4 ng. självre/jistrerande

hastighets -mätare ä
mitomobiler.
(Forti?.)

har deli för betydelse, vad säger den? Har den överhuvud taget något praktiskt
värde?

Vidare måste det betyda, att denna successiva utveckling, denna reform icke
kail genomföras, låt oss säga, på tio år. Men vad veta vi örn vart utvecklingen
fört oss inom tio år? Är det rimligt att lagstifta om rent tekniska detaljer,
som icke kunna genomföras förr än efter tio år? Jag kan icke föreställa mig
att det skall vara möjligt att animera riksdagen till någonting sådant. Skall
saken genomföras, måste det ske på en gång för hela landets bilpark, men då
kostar det denna vanvettiga summa och då måste även herr statsrådet hesitera.

Herr statsrådet har betygat, att denna apparat — det är en enda som finnes
— nyss blivit utexperimcnterad. Förhållandet är, att man faktiskt icke
har någon som helst vetskap örn vad deli innebär. Man vet icke, huru den fungerar,
och i det avseendet hade herr Nylander i sin kritik absolut rätt. Att
vissa officiella prov verkställts kan omöjligen vara detsamma sorn att nian
skulle kunna gå in för detta såsom någonting som man vågade giva sitt ord
för, och herr statsrådet är icke beredd att garantera, att den enda apparat som
finnes motsvarar måttet. Vilket trassel och vilka svårigheter för landsbygdens
vidkommande registrerande hastighetsmätare skulle representera skall
jag icke närmare ingå på, ty det kunna vi i alla fall förstå. Huru skulle det
bli, om apparaten skulle sättas ur funktion medan man kör? Finge man då
överhuvud taget köra fram till en reparatör, utan att ha myndighets tillstånd,
och var finnas sådana reparatörer för en så oerhört invecklad apparat? De
kunna rimligtvis icke finnas vid varje bilreparationsverkstad. Det torde komma
att finnas reparatörer endast på relativt få platser i landet. Örn jag kör
en bil utan mätare, kan jag då få intyg från polisen att jag har rättighet att
göra det? Skall det finnas, såsom jag såg i en broschyr som kammarens ledamöter
fått sig tillsänd i dessa dagar, ett nederlag av mätare på vissa platser,
så att man kan få odugliga mätare ersatta med andra? Huru har man tänkt
sig att det skulle bli i det praktiska livet? Detta är frågor, på vilka man
icke fått något tillfredsställande svar, man har halkat över dem. Men det är
frågor, som så snart denna mätare blivit monterad i landets bilpark, omedelbart
komma att bli aktuella och som måste besvaras.

Vidare har herr statsrådet i propositionen sagt, att man skulle uppfostra
bilförarna genom denna kontroll. Men herr statsrådet får förlåta mig, örn jag
säger, att i så fall har Kungl. Maj:ts proposition angripit uppfostrarprobleinet
från en fullständig oriktig punkt. Örn staten skulle gå in för en kontrollanordning,
som skulle verka uppfostrande på bilförarna, skulle den åtaga sig
någonting som den helt enkelt icke mäktade gå i land med. Det finnes icke
någon möjlig-het för statsmakterna att skapa en kontroll nog effektiv för att
uppfostra bilförare. Det skulle bli en mekanisk kontroll, och det är ingen kontroll
alls. Den kontrollen bleve i hög grad orättvist verkande. Ur kostnadssynpunkt,
ur effektivitetssynpunkt och ur praktiska synpunkter måste man
yrka avslag på Kungl. Maj:ts proposition i denna del, och jag ber därför att få
yrka bifall till utskottets förslag.

I herr Österströms yttrande instämde herrar Sanden, Bjurström, August Johansson,
Wagnsson, Johan Larsson, Thorén. Granström och Hansén.

Herr statsrådet norell: Herr talman! Jag ber att få säga ytterligare några
ord i anledning av den siste ärade talarens anförande, och jag skall då först
upptaga prisfrågan.

Den föregående ärade talaren anslog kostnaden för den billigare typen av
mätare, örn jag fattade honom rätt, till ungefär 20 miljoner kronor. Jag vet icke,
varifrån han har fått denna siffra. En mätare sådan som den man nu har kostar

Onsdagen den 21 maj f. m.

1 1 Nr

lil) kronor, och elen nya mätaren skulle komma att kosta omkring 100 kronor.
Vi. ha 136,000 automobiler i landet, och det blir sålunda en skillnad av 5,440,000
kronor.

Det är givet, att man med tämligen stor säkerhet kan antaga, att örn den
registrerande mätaren kommer att få någon större användning, vilket naturligtvis
skulle bli fallet, örn den blir ett obligatoriskt tillbehör till bilarna, så
priset kommer att sjunka, så att prisskillnaden mellan en sådan mätare och den
nu använda hastighetsmätaren ju ej blir mer än låt mig säga 20 ä 30 kronor.
Tror verkligen någon att detta belopp för en så dyrbar sak som en automobil
skulle komma att spela någon som helst roll? Det elimineras bort genom
konkurrensen, och säkerligen kommer icke priset på de bilarna därför att
höjas.

Herr Österström framförde ett skäl. som jag förut hört framställas, och som
synes mig ägnat att förvåna. Han sade att, örn man skulle införa sådana apparater
i olika etapper, det praktiskt taget skulle bli på det sättet att man skulle
få två olika klasser av automobilförare, en klass som vore utrustad med det nya
medlet och en annan som icke vore det. Han menar väl att den som icke hade
det nya medlet då skulle bli handikappad med avseende på bevisningen, när det
gäller att kontrollera anledningen till en olyckshändelse. De flesta olyckor lia
till yttersta anledning för hög hastighet. Det måste emellertid vara till fördel.
om i ett polismål eller i ett mål vid allmän domstol en ytterligare möjlighet,
utöver det redan nu befintliga skulle givas för att visa huru åtminstone den ena
av de båda ifrågavarande bilarna kört. Man skulle med samma resonemang
kunna säga att om föraren av en automobil, som kolliderat med en annan, skaffat
sig bevisning genom att anmoda sina passagerare att iakttaga hastighetsmätarens
ställning, föraren av den andra bilen, som icke skaffat sig bevis, blir
handikappad, när det gäller att avgöra, vem som är skulden till olyckan. Detta,
att man får möjlighet att klarlägga åtminstone en detalj av den erforderliga utredningen
i målet, måste viii dock vara till en stor fördel.

Herr Österström säger vidare, att det icke kan bli tal örn att denna hastighetsmätare
skulle avse att möjliggöra annat än en stickprovsgranskning. Det är
uppenbart att så är förhållandet, jag är överens med honom örn, att det icke kan
bli tal örn någonting annat. Herr Österström underkänner värdet av denna
granskning, men jag tillmäter denna möjlighet till stickprovsgranskning en stor
betydelse. Det blir, såsom jag redan anfört, ett utomordentligt gott hjälpmedel
vid övervakandet av trafiken på våra vägar och'' gator och ett återhållande moment
för den förare, som till äventyrs eljest skulle ha lust att rusa fram nied
för stark fart. Han vet, att örn han t. ex. kör för fort i en kurva, finnes möjlighet
för en vägpolis att genast kontrollera den av honom använda hastigheten,
och detta måste utgöra ett återhållande moment. Man kan tvista örn huruvida
detta verkar uppfostrande eller icke, det är endast strid örn ord. Säkert är
att detta återhållande moment tvingar föraren att iakttaga försiktighet, även örn
det icke förbättrar honom, och det kan ju vara tämligen likgiltigt. I varje fall
gör mätaren den verkan och nyttan, man vill lia: det avskräcker föraren från att
använda för stor hastighet. Säkert torde väl vara. att örn automobilerna bliva
försedda med självregistrerande mätare detta skulle verka därhän, att trafikolyckorna
minskades. Jag betonar ännu en gång, att det icke i dag är fråga örn
att införa en viss typ. utan det är endast fråga örn att bibehålla möjligheten att
införa hastighetsmätare, örn det i praktiken skulle visa sig vara lämpligt. Jag
förstår för min del icke, varför man skall avhända Kungl. Majit den möjligheten.
Man måste lia den tilliten till Kungl. Majit, att Kungl. Majit, innan
bestämmelse utfärdas örn införande av hastighetsmätare, överväger alla omständigheter
och att hastighetsmätare icke komma att föreskrivas förrän sådant visar
sig praktiskt taget vara möjligt.

Äng. självregiöfrerande

hastighetsmätare
ä
automobiler.
(Fort».)

Kr 30.

Onsdagen den 21 maj f. m.

Ang. själc■registrerarule

hastighetsmätare
å
uutomobihr.

(Forts.)

Jag vill tillika ännu en gång betona att man därvidlag säkerligen kommer att
taga hänsyn till utvecklingen icke blott i vårt land, utan även i utlandet. För
min del kan jag icke förstå att det finnes någon anledning för riksdagen att nu
intaga en annan ståndpunkt i denna fråga än den riksdagen intog år 1923.

Herr Lindley: Herr talman! Herr statsrådets stora skäl för bibehållandet
av denna bestämmelse är, att det borde ligga i Kungl. Maj:ts hand att införa en
sådan eller annan obligatorisk bestämmelse örn hastighetsmätare, när Kungl.
Majit funne tillfället härtill vara lämpligt. Jag kan icke förstå varför det
skulle vara nödvändigt att lägga detta i Kungl. Majlis hand. Blir det nödvändigt
att införa hastighetsmätare, kan man överlämna till riksdagen att besluta
härom. Framför allt, när herr statsrådet talade örn att det icke vore meningen
att införa denna hastighetsmätare omedelbart, utan att det skulle bli på
lång sikt — han gick så långt att han till och med sade, att han tänker sig att en
del automobiler skulle hinna bli utslitna och nya bilar anskaffas — kan jag icke
förstå att det skulle vara behövligt att detta skulle bestämmas i motorfordonsförordningen.
Jag kan icke inse nödvändigheten av en sådan bestämmelse.

En gång i tiden var jag en mycket stark anhängare av att man skulle få
hastighetsmätare. Jag trodde att de skulle utgöra ett säkerhetsmoment, men
sedan har jag blivit tagen ur denna uppfattning på grund av övertygande skäl
angivna av vårt lands motormän. Jag har sedermera haft tillfälle att se på
sådana där hastighetsmätare. och jag tror i likhet med statsrådet, att de kanske
kunna vara tillförlitliga. Jag vågar inte yttra mig med bestämdhet härom,
därför att jag är inte motorman. Men jag tror, att de hastighetsmätare, som
åstadkommas i vårt land äro mycket bra. Det egentliga skälet till att chaufförerna
äro motståndare till införande av sådana är emellertid att de säga, att
örn dessa införas obligatoriskt, skulle det innebära en ökning av alla de svårigheter,
som de förut lia i sin verksamhet. Varje gång som automobilen blivit något
skadad eller kommit i olag, måste den ställas in, och så gå de då förlustiga sin
arbetsförtjänst. »Ju flera sådana där tingestar vi lia på en vagn», säga de,
»desto flera bli också fallen, då vi bli avpolletterade och bli arbetslösa.» Jag
tror, att detta är den mest ömtåliga punkten för deras vidkommande. Det är
nog inte så, att de så mycket reagera mot själva hastighetsmatania som sådana,
utan de frukta, att dessa komma att medverka till att göra dem arbetslösa, i
många fall tillfoga deni stora ekonomiska förluster.

Det är dessa omständigheter, som jag tror äro de utslagsgivande, åtminstone
bland de arbetande chaufförerna. Hur det sedan är bland de så kallade gentlemannachaufförerna,
kan jag inte yttra mig örn -— jag tror, att för deras vidkommande
det inte betyder så förfärligt mycket, örn de få ställa in sin vagn
ibland och inte få bruka den — utan jag talar för dessa arbetande chaufförer,
vilka räkna med att det kan bli en olägenhet, om man här obligatoriskt inför
hastighetsmätare.

Och då riksdagen här har möjlighet att, örn det skulle befinnas nödvändigt,
sedermera införa erforderliga bestämmelser, kan jag inte inse, att det precis
skall vara nödvändigt att lia dem inskrivna i lagen, och att man skall behöva
överlämna åt Kungl. Maj :t att på egen hand fatta beslut i en fråga, som torde
vara så omfattande, att statsrådet för sin del säger, att han inte tror, att denna
anordning skall kunna införas annat lin peu ä peu.

Under sådana omständigheter ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på godkännande av
utskottets yttrande i nu förevarande del samt vidare på godkännande av den
av herr Mellén därom anförda reservationen; och förklarade herr talmannen,

Onsdagen den 21 maj f. m.

13 Sr 36.

sedan han upprepat propositionen på godkännande av utskottets yttrande, sig
finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mellén begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den. som godkänner andra lagutskottets å sid. 48 i utlåtande nr 34 gjorda
yttrande beträffande 2 § 2 mom. i) av Kungl. Maj :ts förslag till motorfordonsförordning.
röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Mellén därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Utskottets å sid. 50 gjorda yttrande beträffande 3 § av förslaget till motar -fordonsförordning.

Nämnda paragraf var så lydande:

Besiktning och annan förrättning, som i denna förordning avses, verkställas
av därtill särskilt förordnade besiktningsmän.

Konungen bestämmer efter förslag av vederbörande länsstyrelse det antal
besiktningsmän, som skall finnas inom varje län. Besiktningsman utses av
länsstyrelsen, som tillika fastställer besiktningsmans tjänstgöringsdistrikt och
stationsort, där ej Konungen finner skäl därom bestämma i samband med fastställandet
av antalet besiktningsmän.

Besiktningsman äger uppbära ersättning enligt grunder, som Konungen bestämmer.

övervakandet av besiktningsmännens verksamhet utövas av länsstyrelserna.

Närmare föreskrifter angående besiktningsmännen och deras verksamhet
meddelas av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

I sin motion I: 263 hade herr Nylander föreslagit, att en särskild motorfordonsmyndighet
skulle omedelbart inrättas.

Utskottet hade härom yttrat, att utskottet icke ansåge tillräckliga skäl föreligga
att nu förorda inrättande av en besiktningsmännens chefsmyndighet.

Herr Nylander: Herr talman! I fråga örn denna angelägenhet, som gäller
inrättande av en chefsmyndighet för bilbesiktningsmännen under formen av
en särskild motorfordonsmyndighet i kommunikationsdepartementet, har jag
avgivit en motion.

I denna fråga lia ju sakkunniga under olika tidsperioder yttrat sig. 1919
års sakkunniga föreslogo införande av en dylik chefsmyndighet för bilbesiktningsmännen
under namn av överbesiktningsman. Första kammaren antog
detta förslag, men andra kammaren avslog detsamma och därigenom förföll
frågan. 1920 års motorfordonssakkunniga upptogo också förslaget, men då
proposition örn ny motorfordonsförordning framlades för 1923 års riksdag,
hade framställning härom icke upptagits i denna. Nu kan man säga: vad är

Äng. självregistrerande

hastighetsmätare
ä
antomobtier.
(Torts.)

Otti en chefsmyndighet
för
automobilbcsilctningsmännen.

Nr W>.

Onsdagen deli 21 maj f. m.

Örn en chefsmyndighet
för
automobilbesiktning.
smännen.

(Forts.)

det då för motiv, som tala. för att besiktningsmännen skola lia en sådan chefsmyndighet?
Ja, svaret blix, att jag tror, att det är ganska enastående, att vi
här i vårt land lia en kår på bortemot ett hundratal tänstemän, vilka, kan
man säga, helt och hållet sakna den sammanhålllande chefsmyndighet, som
det väl borde vara ganska självklart, att de hade. I stället är det så, att bilbesiktningsmännen
var och en inom respektive län äro underställda sin länsstyrelse,
och länsstyrelserna sakna som bekant möjlighet att med teknisk sakkunskap
bedöma de frågor, som röra besiktningsväsendet. Någon annan chefsmyndighet
finnes icke. Detta har också lett därhän, att besiktningsmännen
inom samma län ha mycket olika uppfattning och bedriva sitt arbete på ett
ganska heterogent sätt för att nu icke tala örn de stora differenser, som kunna
föreligga mellan besiktningsmännen i olika län och till och med mellan besiktningsmännen
i två till varandra angränsande län. Arnd jag därvid särskilt
tänker på, är, att busstyper kunna bli godkända i ett län, men kasseras i ett
annat län, och tvärtom. Även fordringarna vid prövning för körkort, kanske
en av de viktigaste uppgifter, som besiktningsmännen ha, äro synnerligen olika
hos olika besiktningsmän. Man säger, att i det ena länet, på den ena tjänstgöringsorten,
går det mycket lätt att få körkort. I det andra länet skall man
däremot akta sig för att pröva, örn man vill lia körkort, ty där är det besvärligt
att få sådant kortl

Nu lia åtgärder verkligen vidtagits för att söka åstadkomma enhetlighet i
besiktningsväsendet, men dessa åtgärder ha besiktningsmännen själva fått vidtaga.
Besiktningsmännen ha sammanslutit sig till en förening med särskild
uppgift att arbeta för enhetlighet i sin verksamhet och för sådana bestämmelser
och direktiv till besiktningsmännen, att dessa på ett fullt sakkunnigt vis
sättas i stånd att utföra sin uppgift. Nu är det emellertid så, att en sådan förening
icke alls är att jämföra med ett statligt organ. Det finns ingen skyldighet
för den enskilde besiktningsmannen att ingå i denna förening eller att
följa de direktiv, som därifrån utgivas.

1927 års motorfordonssakkunniga, vilkas betänkande ligger till grund för
den kungl, proposition, vi i dag behandla, ha också erkänt behovet av »en besiktningsväsendet
i dess helhet sammanhållande kraft.» Men sedan övergå de
sakkunniga lill att i fortsättningen av sitt utlåtande tala örn att vägingenjörerna
i länsstyrelserna skulle kunna taga någon slags befattning med besiktningsväsendet,
och att som dem överordnad skulle kunna tänkas en av de väginspektörer,
som skola finnas i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Jag skulle örn
detta förslag vilja säga, att vägingenjörerna i de olika länen torde vara mindre
väl skickade att handhava en dylik uppgift. Jag vill betona, att besiktningsmannakompetensen
bör väl i första hand bestå i maskinteknisk utbildning och
icke i sådan utbildning, som en väg- och vattenbyggare får. Detta örn detta.
Men om nu de olika vägingenjörerna i länen skola taga befattning med besiktningsväsendet,
sa blir det viii i alla händelser ingen likformighet mellan de
olika länen, utan då skulle enhetligheten komma att hänga på denna väginspektör
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som väl för att kunna fylla sin uppgift
skulle ha någon särskild maskinteknisk utbildning.

Jag vill nu förklara, att en sådan chefsmyndighet har jag ingenting emot.
Men 1927 års sakkunniga ha inte tagit steget fullt ut och inte kommit med
något positivt förslag i denna del. Detta kan jag möjligen förstå, ty vid den
tidpunkt, då sakkunniga avgåvo sitt utlåtande, var ännu frågan örn väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens omorganisation under utredning, och är det allt fortfarande
så, att det ännu star i vida fältet, hur dess slutgiltiga organisation
kommer att bli. Emellertid finner jag för min del, att redan de av mig bär omnämnda
omständigheterna skulle väl motivera införandet av en chefsmyndighet
för bilbesiktningsmännen. Men jag vill i samband härmed peka på ett

Onsdagen den 21 maj f. m.

Nr 3C.

i:>

annat förhållande, som enligt min uppfattning framtvingar en omedelbar lösning
.och som bringar hela denna fråga i förgrunden. Det är nämligen så, att
hela det här föreliggande förslaget till ny motorfordonsförordning avviker från
den gamla förordningen i det hänseendet, att en hel del angelägenheter av iner
eller mindre teknisk art lia brutits ut ur motorfordonsförordningen och i stället
har införts den bestämmelsen, att det ankommer på Konungen eller den myndighet
Konungen förordnar att giva närmare direktiv och utfärda bestämmelser
i dessa punkter. Detta har ju också beaktats, och 1927 års motorfordonssakkunniga
yttra örn detta: »Området för denna Kungl. Majlis befogenhet

har avsevärt vidgats, varjämte i vissa fall det ansetts lämpligt att inrymma
befogenhet, som nu sagts, åt den myndighet, Konungen därtill förordnar. Såsom
en sådan myndighet skulle — alltefter spörsmålets art —- kunna ifrågakomma
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens materialprovningsanstalt eller
måhända en inom kommunikationsdepartementet i analogi med luftfartsmyndigheten
upprättad motorfordonsmyndighet.» Det är denna1 sista tankegång,
som jag för min del tagit upp, då jag ansett, att, örn Kungl. Maj :t nu vill
inrätta en särskild motorfordonsmyndighet i kommunikationsdepartementet eller
möjligen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilken myndighet skall äga
utfärda särskilda bestämmelser och på administrativ väg ordna en del frågor,
som inte behöva närmare utformas i själva motorfordonsförordningen, så ligger
det bra nära till hands, att denna samma myndighet får sådan befogenhet
och organisation, att den kan tjäna som chefsmyndighet för bilbesiktningsmännen.

Nu kan man ju säga. och det är kanske den egentliga invändningen, som
riksdagens ledamöter vilja göra mot detta önskemål från bilbesiktningsmännen.
att inrättandet av denna chefsmyndighet kostar pengar. Ja, då vill jag
beträffande den saken erinra därom, att i en särskild proposition, som inte föreligger
till behandling i dag, nr 221, har närmare redogjorts för de ekonomiska
spörsmål, som sammanhänga med besiktningsväsendet. Av denna proposition
framgår, att det nied all säkerhet kan beräknas, att bilbesiktningsmännen av
till dem inflytande inkomster för utförda förrättningar komma att bland annat
inleverera minst 100,000 kronor, som äro avsedda att särskilt fördelas på de
olika länsstyrelserna att av dem disponeras för den flygande besiktningen, för
vissa arvoden, resetraktamenten och dylikt. Nu finner man, att det inte skulle
möta någon svårighet att av detta ganska stora belopp, vartill också kommer
en viss reservation, för närvarande beräknad till 11,000 kronor, att alltså av
dessa disponibla medel, säger jag, avsätta så stort belopp, som kan erfordras för
finansieringen av en sådan motorfordonsmyndighet, som jag här har skisserat.
Jag vill nämna detta, då jag tror, att därigenom de betänkligheter skulle kunna
förfalla, som man kan hysa beträffande kostnaderna.

Då jag emellertid av utlåtandet här finner, att utskottet inte för sin del har
kunnat ansluta sig till denna sammankoppling så att säga av den föreslagna
motorfordonsmyndigheten och chefsmyndigheten för bilbesiktningsväsendet, och
då jag inte på rak arm här kan göra ett yrkande, som jag tror skulle kunna
erhålla majoritet i kammaren, skall jag här inte framställa något yrkande, så
mycket mindre som jag hoppas att med anledning av vad som här blivit sagt
och vad i övrigt framkommit, det i enlighet med vad 1927 års motorfordonssakkunniga
också framhållit, skall komma att undersökas, huruvida vid omorganisationen
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen någon av de i denna styrelse
inrättade väginspektörerna kan bli en sådan motorfordonsmyndighet och
samtidigt chefsmyndighet för besiktningsmännen.

Efter härmed slutad överläggning godkändes den nu ifrågavarande delen av
utskottets yttrande.

Örn en chefsmyndighet
för
antomobilbesiktningsmännen.

(Forts.)

Kr 3fi.

Onsdagen den 21 maj f. m.

Äng.

8. k. flygande
besiktning av
automobiler.

Utskottets å sid. 52 o jorda yttrande beträffande ! § 2 moni. av förslaget till
motorfordens förordning.

Godkändes.

Utskottets å sid. 56 gjorda yttrande beträffande 5 § ■''/ mom. av förslaget till
motor fordons förordning.

Detta moment lydde:

Länsstyrelse äger, när skäl därtill prövas föreligga, förordna örn besiktning
av automobil samt, örn besiktningen därtill föranleder eller automobil undanbålles
besiktning, meddela förbud mot automobilens användande.

Besiktningsman, envar för sitt tjänstgöringsdistrikt, äger, där han finner
anledning antaga, att automobil ur trafiksäkerhetssynpunkt är mindre tillförlitlig,
undersöka automobilen. Befinnes därvid, att automobilen icke är i
betryggande skick, äger besiktningsmannen förelägga automobilens ägare eller
förare att inom viss tid inställa automobilen till eftersyn hos honom eller hos
besiktningsman, som med hänsyn till automobilens hemort eller trafikförhållanden
eljest kan befinnas lämplig; och skall denne ofördröjligen underrättas
om föreläggandet.

Är automobil sä bristfällig, att den ej utan uppenbar fara för trafiksäkerheten
kan vidare nyttjas, äger besiktningsman förbjuda automobilens användande,
intill dess bristen blivit avhjälpt. Förbudet skall ofördröjligen underställas
prövning av länsstyrelsen i det län, där automobilen, enligt vad i 9 §
1 mom sägs, har sin hemort.

Besiktningsman late sig städse angeläget vara att så anordna undersökning
och eftersyn av automobil, att därav så vitt möjligt ej förorsakas rubbning i
automobilens trafikförhållanden eller i övrigt större olägenhet än som kan
anses oundgängligen nödigt.

I motionen I: 263 hade herr Nylander beträffande förevarande moment anfört,
bland annat, att de i momentet meddelade nya bestämmelserna örn besiktningsmännens
inspektion av fordonsbeståndet inom tjänstgöringsdistriktet (den
s. k. flygande besiktningen) borde förtydligas samt dessutom kompletteras med
direktiv angående det antal fordon, som inspektionen årligen borde omfatta.

Utskottet hade i den nu föredragna delen av sitt yttrande anfört:

»Utskottet instämmer i departementschefens uttalande, att man på detta nya
område bör framgå med stor varsamhet och att det icke är önskvärt att giva
den flygande besiktningen vidsträcktare omfattning än som föreslagits. Utskottet
kan i följd härav icke biträda motionärens förslag att redan nu införa
skärpta bestämmelser.»

Herr Nylander: Herr talman! Örn denna flygande besiktning har jag även
framhållit några synpunkter i min motion.

Jag har gjort det därför, att då 1927 års motorfordonssakkunniga utsände
sitt första förslag till bestämmelser örn denna flygande besiktning, hälsades
det förslaget allmänt av det allra största intresse och den djupaste förståelse
bland bilbesiktningsmännen. Man tänkte, att nu skulle verkligen skapas en
möjlighet för bilbesiktningsmännen, att var och en inom sitt tjänstgöringsdistrikt
kunna arbeta för en högre trafiksäkerhet och för en bättre trafikkultur.
Vi läsa nämligen i 1927 ars sakkunnigförslag följande: »Under länsstyrelsens
överinseende och ledning skall besiktningsman envar för sitt tjänstgöringsdistrikt
öva tillsyn över att automobil är i behörigt skick.» Med anledning av
detta förslag till lagtext inkommo emellertid en del yttranden och bland annat
framställdes farhågan, att denna formulering skulle kunna tagas till intäkt för

Onsdagen den 21 maj f. m.

17 Nr 36.

att en besiktningsman komme att, i mån han medhunne det, besiktiga alla
bilar, som han överhuvud kunde komma åt att besiktiga.

^Nu mäste jag säga, att detta torde vara en mycket stor missuppfattning angående
innebörden i denna paragraf. Först och främst är det så, och det vill
jag särskilt framhålla, att besiktningsmännen icke ha något särskilt intresse
av att antalet bilar under den flygande besiktningen blir alltför stort. Det är
nämligen på det sättet, att bilbesiktningsmännen ha ingen inkomst av denna
flygande besiktning, räknat per fordon, utan för den flygande besiktningen beräknas
endast utgå ett fast arvode av 500 kronor, allt i enlighet med den förut
omnämnda propositionen nr 221.

Besiktningsmännen skulle ju närmast, örn de ville se på sina egna fördelar,
ha intresse av att antalet fordon, som de taga under besiktning, inte bleve alltför
stort. Jag ser emellertid inte saken på det sättet, utan jag har fått mina
betänkligheter på grund av den formulering, som givits i den kungl, propositionen,
ty där har förslaget ändrats så, att det numera talas örn, att innan en
besiktningsman skall ge sig till att företaga undersökning av en bil, skall han
»finna anledning antaga, att automobilen ur trafiksäkerhetssynpunkt är mindre
tillförlitlig» och så står det längre ned i samma paragraf, att vid dylik besiktning
besiktningsmannen skall »städse låta sig angeläget vara att så anordna
undersökning, att därav såvitt möjligt ej förorsakas rubbning i automobilens
trafikförhållanden eller i övrigt större olägenhet, än som kan anses oundgängligen
nödigt». Ja, jag får säga, att jag har svårt att tänka mig in i hur en
besiktningsman skall kunna fullgöra denna flygande besiktning med så vaga
föreskrifter, som bär verkligen givits i den kungl, propositionen. Jag vet
inte, hur det skall gå till att man skall »finna anledning antaga, att automobilen
ur trafiksäkerhetssynpunkt är mindre tillförlitlig» annat än på det sättet
att jag ser bilén rulla. Jag kan möjligen se en del defekter på den, då den är i trafik,
och örn jag då skulle hejda den, mötes jag genast av förbehållet, att jag inte
får förorsaka rubbning i bilens trafikförhållanden. Jag är rädd för att med
den vaga formulering, som här gjorts, kommer denna flygande besiktning att
bli ett fullständigt slag i luften. Det blir en bestämmelse, som ser mycket
brogut på papperet, men jag tror inte. att den blir särskilt effektiv.

Nu har jag inte, som utskottet velat göra gällande, begärt skärpta Bestämmelser,
utan jag har begärt, att bestämmelserna måtte förtydligas samt dessutom
kompletteras med direktiv angående det antal fordon, som inspektionen
årligen bör omfatta. Jag har inte talat örn några skärpta bestämmelser, ehuru
jag förstår, att utskottet har uppfattat saken på det sättet. Jag menar, att
det borde införas ett sådant förtydligande i instruktionen för besiktningsmännen,
att de verkligen finge veta, huru dessa undersökningar skola gå till. Jag
ser emellertid, att utskottet har i sitt utlåtande längre ned yttrat: »Utskottet
kan i följd härav icke biträda motionärens förslag att redan nu införa skärpta
bestämmelser.» I tanke, att detta yttrande, »redan nu», innebär, att utskottet
i alla händelser har en viss förståelse för denna sak, och att förslaget
möjligen kan vinna bättre gehör ett annat år, då man har större erfarenhet
angående denna flygande besiktning att bygga på, får jag nöja mig med att
här ha konstaterat detta förhållande.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, godkändes utskottets yttrande
i nu förevarande del.

Utskottets å sid. 57 gjorda yttrande beträffande 8 § av förslaget till motorfordonsförordning
.

Godkändes.

Första kammarens protokoll 19S0. Nr 35. 2

Äng.

8. k. flygande
besiktning av
automobiler.
(Forts.)

Nr 3G. 18

Onsdagen den 21 maj f. m.

Äng. avgiften Utskottets å sid. 58 gjorda yttrande beträffande 10 § 3 mom. av förslaget till

vid tillfälligt motor fordens förordning.

avförande av

automobil Nämnda moment hade följande avfattning:

ur registret. JJar ägare av registrerad automobil för avsikt att under viss tid ej nyttja
automobilen i trafik, äger han rätt att örn detta förhållande göra anmälan för
automobilens avförande ur registret hos länsstyrelsen i det län, där automobilen
är registrerad.

Sådan anmälan skall vara åtföljd, förutom av i 11 § 1 mom. stadgade avgifter.
av en särskild avgift, svarande mot skatt för automobilen under tre
månader, vilken avgift skall redovisas av länsstyrelsen lika med registreringsavgift.

Sedan automobilen avförts ur registret, må den ej i andra fall än i 8 § sägs
nyttjas i trafik innan den ånyo blivit registrerad.

Ansökan örn ny registrering av automobilen skall innehålla uppgift örn
den förra registreringen och det automobilen därvid tilldelade igenkänningsmärke.
I övrigt skall i fråga om sådan registrering gälla vad i 9 § är stadgat
örn registrering av automobil, som icke förut registrerats.

I motionen 1:263 av herr Nylander hade framställts vissa erinringar mot
bestämmelsen örn ifrågavarande särskilda avgift. Herrar Andersson i Rasjön
och Pettersson i Hällbacken hade i motionen II: 434 yrkat, att bestämmelsen
måtte utgå.

Utskottet hade i nu berörda fråga anfört:

»Den här ifrågavarande särskilda avgiften lärer hava tillkommit för att
förhindra missbruk av rätten att få automobil avförd ur registret under tid,
då automobilen ej kommer att nyttjas i trafik. De kostnader för automobils
avförande ur registret och återinförande däri. som drabba fordonets ägare i
form av registrerings- och besiktningsavgifter, torde enligt utskottets mening
vara tillräckliga för ernående av ifrågavarande ändamål. För enskilda bilägare
— särskilt i sådana trakter, där automobiltrafik vintertiden icke kan
äga mm — är en minskning av kostnaden för automobils tillfälliga avförande
ur registret av stor betydelse. För automobilskatten åter lärer den minskning
därav, som den föreslagna åtgärden skulle medföra, komma att bliva tämligen
betydelselös. Utskottet föreslår därför, att bestämmelsen om ifrågavarande
särskilda avgift utgår ur förevarande moment.»

Enligt en vid momentet avgiven reservation hade herrar Westman, Linder,
Frändén, Mellén, Hagman, Norman, Gardell i Gans och Sandström ansett, att
utskottets yttrande i nu ifrågavarande del bort hava den lydelse, reservationen
visade. I det av reservanterna föreslagna yttrandet hade bland annat uttalats,
att utskottet icke funnit tillrådligt att förorda motionärernas förslag.

Herr Westman: Herr talman! Jag ber att med några ord få fästa kam marens

uppmärksamhet på den meningsskiljaktighet, som uppstått i utskottet
vid behandlingen av den nu föredragna punkten d. v. s. 10 § 3 mom. av motorfordonsförordningen.
I detta moment finnes ett stadgande, som avser det fall,
att ägare av inregistrerad automobil har för avsikt att under viss tid icke
nyttja automobilen i trafik. För detta fall har Kungl. Majit föreslagit, att
han skall kunna hos länsstyrelsen göra anmälan örn automobilens avförande
ur automobilregistret, och då får han den avförd mot att han betalar de avgifter,
som äro föreskrivna, när man önskar taga ut en bil ur registret. När han
sedan åter vill taga in denna bil i registret, måste han naturligtvis betala viss
registreringsavgift. Men dessutom skall han enligt Kungl. Maj:ts förslag betala
en viss avgift, som svarar mot skatten för automobilen under tre manader.

Onsdagen den 21 maj f. m.

!9 Nr 3<i.

Detta har Kungl. Maj:t bestämt för att förhindra, att man utan legitima skäl A,ig. avgiften
täger ut bilarna ur registret. vid tillfWigt

Nu har emellertid utskottet föreslagit, att denna avgift, som motsvarar a,JSömmieav
skatten under tre månader, inte skulle behöva erläggas. Skälet för detta ut- ZZmZtnt
skottets förslag framskymtar i utskottets yttrande. Skälet har varit det, att (Forto > ''
i åtskilliga delar av vårt land, särskilt i Norrland, ställer sig saken så för
många lantmän, att de under vintern inte kunna ha sina bilar i trafik, och att
det därför kunde vara en fördel för dem att få avföra bilarna ur registret och
slippa betala skatt för dem under den tid, de äro borta ur registret. Utskottet
bär då tänkt sig, att dessa bilar skulle kunna vara avförda ur registret och sålunda
skattefria under tre eller fyra månader örn året. Emellertid är det så,
att i dessa landsdelar, varom bär är fråga, har man i allmänhet bilar av lättare
typ, Fordbilar eller Chevroletbilar, och undersöker man nu, hur saken ställer
sig för vederbörande, örn han skulle följa utskottets förslag, finner man, att
dessa bilägare ha ingen nytta av den ändring, som utskottet föreslagit. Ty för
den Ford eller den Chevrolet, som de taga ut ur registret under fyra månader,
inbesparas en skatt av 25 kronor, men de registreringsavgifter, som ägarna
måste betala för att taga ut bilarna och sedan åter låta föra in dem i registret,
uppgå till 40 kronor. Således, även om en sådan bilägare blir befriad från den
där särskilda avgiften, är det ingen affär för honom att på de villkor, som
utskottet föreslagit, taga ut sin bil ur registret under vintermånaderna och
sedan åter låta införa den där. De, som kunna vinna något genom utskottets
förslag, äro ägare av tunga bilar och ägare av lyxbilar, varjämte förslaget också
är fördelaktigt för en del firmor, som hava stora lager av bilar.

Man kan ju säga. att det också är ett intresse att tillgodose, att dessa herrar

skola få ha sina lyxbilar skattefria, medan de till exempel resa utomlands _

till Rivieran eller någon annanstans — för att rekreera sig. Likaså kan det
vara mycket fördelaktigt för de stora bilfirmorna, som ha en hop begagnade
bilar på lager, som de tagit i utbyte mot andra bilar som de sålt, att kunna
taga ut dessa bilar ur registret och lia dem skattefria.

För min del finnér jag dock dessa synpunkter inte vara tillräckligt vägande.

Det finns ingen vägande anledning att av hänsyn till dessa intressen göra den
ändring som utskottet föreslagit. Vad som särskilt talar emot, är att kontrollen
blir förenad nied mycket stora svårigheter, örn man gynnar en sådan strävan
att oupphörligt taga ut bilar och ha dem oregistrerade och sedan föra in dem
igen. Det bär också av de sakkunniga framhållits, att denna kontroll kommer
att bereda mycket stora svårigheter, och jag kan inte finna annat än att de
sakkunniga ha alldeles rätt däri. Vidare är det klart, att det alltid medför
en minskning av statens inkomster, örn man på detta sätt befriar från skatt.

Jag finnér, herr talman, att utskottet knappast anfört tillräckliga skäl för
att man skulle avvika från Kungl. Maj:ts förslag, och jag ber därför att få
yrka bifall till den av ling jämte åtskilliga andra av utskottets ledamöter avgivna
reservationen, som innebär, att utskottet skulle avvisa utskottets ändringsförslag
och ansluta sig till Kungl. Maj :ts förslag.

H^rr -Örnkvist: Herr talman! Det nu föredragna momentet i motorfor donsförordningen

hör inte till de mera betydande punkterna i förslaget, och jag
uttalar därför den förhoppningen, att diskussionen örn denna punkt skall kunna
begränsas i största möjliga utsträckning.

Som utskottets ärade ordförande påvisat, är det ju så, att örn anmälan skall
göras örn automobil uttagande ur registret, skall därvid erläggas icke blott
den stadgade avgiften, utan därjämte en särskild avgift, som motsvarar skatten
under tre manader. Detta anses av många, som på grund av naturförhållanden
inte kunna använda sina bilar under en stor del av året, vara en alltför betun -

Nr 36. 20

Onsdagen den 21 maj f. m.

Ang. avgiften
vid tillfälligt
avförande av
automobil
ur registret.
(Forts.)

gande föreskrift. Jag vill erinra om, att i vissa trakter av landet är det inte
nog med, att bilarna måste stå inne tre månader, utan den tid, under vilken de
icke kunna användas i trafik eller till det ändamål de äro avsedda för, kan
uppgå till sex månader. Det har tidigare varit på tal att söka åstadkomma den
förändringen i gällande föreskrift, att den särskilda avgift, som motsvarar tre
månaders skatt, skulle bortfalla. Då förordningen om automobilskatt år 1927
var föremål för riksdagens behandling, yttrade dåvarande departementschefen
bland annat: »Hålles blott fordonsskatten inom rimliga gränser, synas berättigade
anmärkningar i detta hänseende knappast kunna framställas, helst det i
viss utsträckning finnes möjlighet att genom fordonets avförande ur automobilregistret
erhålla befrielse från skatten för den tid automobilen icke användes.
» Den av dåvarande departementschefen här anvisade vägen för att erhålla
en rättvis skattelindring för automobiler, som endast delvis användas i
trafik, är emellertid av ringa värde, därför att de förut omnämnda registreringsavgifterna
äro alltför höga. Den väg, som av departementschefen 1927 anvisades
för erhållande av skattelättnader, bör därför, enligt utskottets mening, nu
fullföljas genom det medgivande som utskottet har föreslagit. Det kan ju inte
komma att medföra några stora rubbningar i fråga örn automobilskattemedlen,
som numera uppgå till så väsentliga belopp. Det kan inte heller spela någon
större roll. örn ägare av vissa av de mindre biltyperna, som herr ordföranden
nämnde, icke skulle vinna något på bilens uttagande ur registret. Det är mycket
möjligt, att de siffror, som av reservanterna äro anförda, äro riktiga, men
å andra sidan är det också tämligen klart, att om en bilägare icke finner det
medföra någon ekonomisk fördel för honom att för viss tid avföra sin automobil
ur registret, så låter han bli att göra det. Det är således egentligen billighetsskäl,
som dikterat utskottets ståndpunktstagande i denna fråga, och
jag tror de ha ganska starkt fog för sig, åtminstone vad de nordligare delarna
av vårt land beträffar.

Jag ber därför, herr talman, att få tillstyrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Borell: Utskottet anför i denna fråga bland annat, att för

automobilskatten den minskning, som den föreslagna åtgärden skulle medföra,
skulle komma att bli tämligen betydelselös. Jag tror dock, att det kan vara
skäl att tänka på den saken litet närmare och göra klart för sig, vad den kan
komma att ekonomiskt innebära. För nästkommande budgetår är den egentliga
automobilskatten, gummiring- och bensinskatten, beräknad till 47 miljoner
kronor. Örn nu blott tio procent av landets registrerade motorfordon avföras
ur registret under ett halvår, således den kalla årstiden 1 oktober 1 april
— procenten är nog ganska lågt beräknad — så skulle detta medföra en minskning
av automobilskatten med fem procent eller för nästa budgetår 2,350,000
kronor. Även örn man räknar sa lagt, sa blir minskningen alitsa ganska betydande.
Under cirka två miljoner torde man inte kunna komma, hur lågt man
än räknar. Inför dessa konsekvenser måste man ju ställa sig mycket tveksam.
Det är ju dessutom att märka, att de som komma att få den största fördelen
av detta, äro automobilliandlarna. En stor del av automobilhandeln är ju nu
baserad på byte, och de bilar som auton!obilhandlarna få i byte kunna ofta^fa
stå ganska lång tid hos dem. Det kommer således säkerligen att vara förmånligt
för automobilliandlarna att avföra dessa bilar ur registret, och det blir följaktligen
automobilliandlarna, som jämte ägarna av de större bilarna skulle dra
nyttan härav. Som utskottets ärade ordförande påpekade, spelar det däremot
ingen egentlig ekonomisk roll för ägarna av mindre bilar, för vilka skatten är

relativt låg. . . ....

Inför de ekonomiska konsekvenserna kan jag därför för nun del ej instämma
i utskottets uttalande, och detta så mycket mindre, som ju, på sätt utskottets

Onsdagen den 21 maj f. m.

21 Nr 36.

ordförande anfört, kontrollsynpunkten ej får förbises. Jag vet för min del inte,
hur det skulle gå till att åstadkomma en något så när effektiv kontroll över, att
ur registret avförda bilar inte komma att användas till körslor. Jag måste
därför för min del uttala min stora betänksamhet mot utskottets förslag och
avstyrka bifall till detsamma.

Herr Almkvist: Herr talman! Det är ju uppenbart, att från statsrådets

sida vissa betänkligheter skola kunna anföras mot utskottets förevarande förslag,
och det finns givetvis också visst fog för hans anförande, i vad detta berörde
svårigheterna att utöva kontroll angår. Men å andra sidan ha både statsrådet
och utskottets ärade ordförande helt och hållet bortsett från, att automobilskatten
egentligen är en vägskatt, och att det skulle vara en rättvis grund
för denna vägskatts utgående, örn det kunde ordnas så, att automobilägarna
finge betala skatt efter det slitage på vägarna, som deras bilar åstadkomma.
Det är ju emellertid knappast tänkbart, att någon rationell lösning av detta
problem skall kunna nås. Men en åtgärd i den nu av utskottet förordade riktningen
torde kunna betecknas som ett försök att på detta område åstadkomma
ett mera rättvist förhållande, än det som nu råder, då automobiler, även då de
icke användas och icke slita vägarna, likväl medföra skattskyldighet för
ägarna.

De beräkningar, som herr statsrådet anförde till stöd för sitt ståndpunktstagande,
omfatta ju endast approximativa siffror. Det finns, såvitt jag förstår,
icke större sannolikhet för ett antagande att en minskning av automobilskattemedlen
skulle belöpa sig till 2 miljoner kronor, än för ett påstående att denna
summa skulle komma att ställa sig väsentligt lägre. Men även örn det skulle
vara på det sättet, att det relativt stora skattemedelsbeloppet skulle minskas
med ungefär 2 miljoner kronor, får väl ändå inte detta, då åtgärden i och för
sig, enligt min uppfattning, innebär en rättvisa mot vissa bilägare, hindra ett
ståndpunktstagande i frågan i enlighet med utskottets förslag.

Herr Westman: Herr talman! Den siste ärade talaren betonade i sitt an förande,

att utskottets förslag innebär en skattereform, en reform avseende att
komma automobilskatten att utgå på sådant sätt, att den mera motsvarar sin
karaktär av att vara en vägskatt, som den ärade talaren uttryckte sig. Jag
ber att få hemställa till kammaren, huruvida kammaren verkligen är beredd
att i denna ordning och med den förberedelse, som detta ärende fått, skrida till
en skattereform.

Jag tillåter mig vidare att påpeka, att de beräkningar rörande verkningarna
av den nu föreslagna ändringen, som kunna göras vare sig från den
ena eller andra sidan, äro mycket osäkra. Den siste ärade talaren antydde, att
statsrådets siffror måste betraktas såsom i hög grad approximativa. Men om
man vänder sig till utskottet för att se, hur utskottets ekonomiska kalkyler se
ut, finner man, att dessa kalkyler helt och hållet lysa med sin frånvaro. Såflyktigt
har utskottet behandlat den ekonomiska sidan av saken.

Den siste ärade talaren yttrade i sitt första anförande, att det var billighetsskäl,
som föranlett utskottet att framlägga sitt ändringsförslag, och han underströk
detta även i sitt andra anförande. Men den som varit med örn överläggningarna
inom utskottet vet, att dessa billighetsskäl ingalunda avsett de
automobilhandlare och de innehavare av lyxbilar, som få den verkliga fördelen
av reformen, utan billighetshänsyn tog man till de små bilägarna, som
inte komma att få någon fördel av reformen. Jag hemställer, huruvida under
sådana omständigheter kammaren verkligen vill anse, att det finns tillräckliga
billighetsskäl för att följa utskottet i denna fråga.

Äng. avgiften
vid tillfälligt
avförande av
automobil
ur registret.

(Forts.)

Nr 36.

Onsdagen den 21 maj f. m.

Ang. avgiften
vid tillfälligt
avförande av
automobil
ur registret.

(Forts.)

Herr Nylander: Herr talman! Då jag även i denna fråga varit motionär,

har jag emellertid haft en annan utgångspunkt än den utskottet, att döma av
herr Almkvists motivering, haft. Med den kännedom örn praxis som jag har,
har jag kunnat peka på det avvita förhållande som råder på så sätt, att en
person, som vill avföra sin bil för viss tid, skall betala denna extra avgift,
medan däremot en person, som helt enkelt vill förklara sin bil nedskrotad,
inte behöver betala någonting. Här har talats örn alla de firmor som handla
med bilar. Det ligger ju nära till hands att anta, att dessa personer inte
aro sämre uppfinnare på det ekonomiska området än att de skulle kunna hitta
på den utvägen att i stället för att betala denna extra avgift helt enkelt anmäla
bilen som nedskrotad. För att göra detta behövs endast ett intyg, att
den är nedskrotad. Jag tänker inte här ingå på några detaljer, men jag tror
att ett sådant intyg är mycket lätt att få. Det är en mycket enkel manipulation
att försätta bilen i ett sådant skick, att den för tillfället inte kan köras,
och sedermera få ett intyg på det. Med hjälp av ett sådant intyg kan man
så avföra sin bil utan någon kostnad. Det är egentligen motsättningen mellan
dessa bägge sätt att avföra bilar, som slagit mig såsom varande orättvis och
motiverande en ändring. Jag kommer i detta fall att följa utskottets majoritet,
då det ju inte är värre än att man kan låta tiden utvisa, hur åtgärden kommer
att verka. Jag är fullt överens med herr kommunikationsministern, att
det är så gott som omöjligt att på förhand göra några ekonomiska kalkyler
över resultatet, och det torde inte heller kunna närmare utredas i vad mån
en sådan åtgärd kommer att influera på inflytande bilskattemedel.

Jag ber emellertid att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Westman: Herr talman! Jag hade inte förbisett, att den siste ärade
talaren i sin motion uppgivit, att det tillgår på det sättet att man lätt erhåller
intyg örn att en bil förstörts, örn blott några väsentliga delar äro borttagna,
och att den ärade talaren då utgått ifrån, att vederbörande tjänstemän
skulle göra sig medskyldiga till en sådan illojal trafik. Metoden skulle innebära,
att bilhandlarna monterade bort några väsentliga delar på sina bilar,
därpå skaffade intyg på att bilarna voro förstörda och fingo dem avförda
ur registret utan att behöva betala någon avgift. Sedan kunde de sätta bilarna
i stånd igen. Men jag vill säga den ärade talaren, att orri en sådan illojal trafik
försiggår, så kan det endast ske under medverkan av tjänstemän, en medverkan
av sådan art, att den måste betraktas såsom ett grovt oförsvarligt tjänstefel.
Och jag hoppas att andan inom den förening, som den ärade talaren tillhör
och som han förut åberopat, är sådan, att man mycket kraftigt skulle reagera
mot en sådan trafik, så att vi här i kammaren inte skulle behöva räkna
med, att en dylik illojal metod skulle förekomma.

Herr Nylander: Herr talman! Jag skulle känna mig djupt förkrossad över

vad utskottets ärade ordförande har sagt här, örn det funnes någon som helst
grund därtill. Det är emellertid så, att de »tjänstemän», som han torde ha
avsett — mig och mina medbesiktningsmän i landet — ha ingenting som helst
med dessa intyg att göra. Det finns ingen föreskrift, att besiktningsmännen
skola utfärda dessa intyg, och det är inte heller vanligt, att det går till så
i verkligheten, utan en person kan använda vem som helst, någon av sina grannar
till exempel, att underskriva intyget, och ett sådant intyg godtages i
länsstyrelserna. Det är inför dessa förhållanden som jag reagerat, och jag har
varit så osjälvisk, att jag inte yrkat på, att intygen skulle utfärdas av en bilbesiktningsman,
ty det skulle ju ha kunnat tydas på sådant sätt, som örn jag
skulle vara mån örn de inkomster av besiktningen, som därmed skulle följa.

Onsdagen den 21 maj f. m.

23 >r 36.

Jag har inte syftat däråt, och jag får tillbakavisa den insinuation, som utskot- AwJ- avgiften

tets ordförande framställt. vid ullf älligt

avförande av
automobil

Herr Westman: Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet på, att ur registret.

jag inte alls framställt några insinuationer mot bilbesiktningsmännen. Jag (Forts.)
sade endast, att det tillvägagång-ssätt, som uppgives förekomma, skulle ske
under medverkan av tjänstemän; jag har inte yttrat mig örn, vilka tjänstemän
det skulle vara, men jag menar naturligtvis dem som ha ansvaret för åtgärden.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på
godkännande av utskottets nu föredragna yttrande samt vidare på godkännande
av den av herr Westman m. fl. därom anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på godkännande av utskottets
yttrande, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Westman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner andra lagutskottets å sid. 58 i utlåtande nr 34 gjorda
yttrande beträffande 10 § 3 mom. av Kungl. Maj:ts förslag till motorfordonsförordning,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Westman m. fl. därom anförda reservationen.

Utskottets å sid. 59, 62, 63, 68 och följande samt 72 gjorda yttranden beträffande
13 § och 14 § 2 morn. av förslaget till motorfordonsförordning.

Godkändes.

Utskottets å sid. 86 och följande gjorda yttrande beträffande 15 § 3 morn. Äng.
av förslaget till motorfordons förordning. indragning av

körkort på

Punkten 1. grundan

Första punkten av nämnda moment hade följande lydelse: onykterhet.

Har förare vid färd med automobil i något för trafiksäkerheten väsentligt
hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser
eller varit synbarligen berörd av starka drycker eller eljest så påverkad därav,
att han icke kunnat på tillfredsställande sätt föra automobilen eller har
förare eljest ådagalagt sådana egenskaper, att han icke bör betros att föra
automobil, skall länsstyrelse, som utfärdat körkortet, efter nöjaktig utredning,
återkalla detsamma.

I de likalydande motionerna I: 257 av herr Bergman m. fl. och II: 429 av
herr Sandberg m. fl. hade föreslagits, bland annat, att nu ifrågavarande del av
momentet skulle erhålla följande ändrade lydelse:

Nr 36. 24

Onsdagen den 21 maj f. m.

Ang.

indragning c
körkort på
grund av
onykterhet.
(Forts.)

Har förare vid färd---— förpliktelser eller under färden eller de senast

före färdens anträdande förflutna sex timmarna förtärt starka drycker eller
annan stimulans, som kan försvaga hans normala förmåga av iakttagelse, uppfattning
eller handling, eller har förare eljest---återkalla detsamma.

I de likalydande motionerna I: 262 av herr Bärg m. fl. och II: 430 av herr
Bengtsson i Norup m. fl. hade föreslagits, bland annat, att bestämmelsen skulle
erhålla följande ändrade lydelse:

Har förare---förpliktelser eller varit av starka drycker så påverkad

att han kan antagas ej äga nödigt herravälde över sina handlingar, eller har förare
-— ■—--återkalla detsamma.

I de likalydande motionerna I: 255 av herr Schlyter m. fl. och II: 425 av herr
Lindqvist i Halmstad hade föreslagits, att samma bestämmelse skulle erhålla
följande ändrade lydelse:

Har förare---—- förpliktelser eller varit så påverkad av starka drycker,

att han måste antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller
har förare---återkalla detsamma.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten yttrat:

»Numera torde allmänt råda enighet därom, att kraftiga åtgärder måste vidtagas
för att i görligaste mån borteliminera de risker ur trafiksäkerhetssynpunkt,
som orsakas av motorförares användande av starka drycker. Det är endast
i fråga örn det sätt, på vilket de erforderliga bestämmelserna böra avfattas,
som olika meningar yppat sig.

Huru önskvärt det i och för sig än vore, att bestämmelser infördes i lagstiftningen
örn skyldighet för motorförare att fullständigt avhålla sig från bruk av
alkoholhaltiga drycker under körning och viss tid dessförinnan, kan utskottet
emellertid icke biträda det motionsvis härom framställda förslaget, då utskottet
icke anser, att en så utformad lagregel skulle erbjuda bästa medlet att ernå
det avsedda syftet.

Vid övervägande av de övriga förslag till frågans lösning, som innehållas i
propositionen och motionerna, anser utskottet det förslag, som framlagts i motionerna
I: 262 och II: 430 vara det, som kan antagas bliva mest verkningsfullt.
Detta förslag överensstämmer i huvudsak med det av de sakkunniga framförda
och ansluter sig nära till det vid 1928 års riksdag framlagda förslaget till lag
angående fylleri m. m. De föreslagna bestämmelserna avse att drabba ej blott
den förare, som under en färd med motorfordon befinnes vara av starka drycker
synbart berörd, utan jämväl den förare, som — ehuru detta ej förmärkes genom
det sätt, på vilket motorfordonet framföres -— genom alkoholförtäring förlorat
nödigt herravälde över sina handlingar. Utskottet anser därför, att första
punkten i förevarande moment bör erhålla ändrad avfattning i följande del:

’Har förare vid färd med automobil i något för trafiksäkerheten väsentligt
hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser eller
varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt
herravälde över sina handlingar, eller har förare eljest ådagalagt sådana egenskaper,
att han icke bör betros att föra automobil, skall ----detsamma.’»

Reservation hade avgivits av herrar Westman, Linder, Frändén, Mellén, Hagman,
Magnusson i Skövde, Gardell i Gans och Sandström, som ansett, att utskottets
yttrande under punkt 1 bort erhålla den lydelse, reservationen visade.
I det föreslagna yttrandet hade bland annat uttalats att utskottet ansåge, att
första punkten i förevarande moment borde erhålla ändrad avfattning i följande
del:

»Har förare vid färd med automobil i något för trafiksäkerheten väsentligt
hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser eller

Onsdagen den 21 maj f. m.

25 Nr 36.

varit synbarligen berörd av starka drycker eller eljest så påverkad därav, att
lian icke ägt det herravälde över sina handlingar, att han kunnat på ett tillfredsställande
sätt föra automobilen, eller har förare eljest ådagalagt sådana
egenskaper, att han icke bör betros att föra automobil, skall---detsamma.»

Herr Linder: Herr talman, mina herrar! Vi äro nu framme vid en av de

punkter i utskottsbetänkandet, som har vållat några av de mest ivriga överläggningarna
inom utskottet. Det gäller frågan örn nykterhetsparagrafen, örn
jag så får uttrycka mig.

Jag vill för min del förutskicka, att inom utskottet har inte förelegat någon
meningsskiljaktighet därom, att det är av den allra yttersta vikt att se till,
att nykterheten vid förande av automobil befordras och understrykes. Alla
inom utskottet ha varit ense örn, att allt bör göras för att befordra trafiksäkerheten.
Onykterheten vid ratten måste betraktas och har av oss i utskottet
betraktats som en styggelse, mot vilken det bör resas den kraftigaste och
mest bestämda reaktion. — Vill man göra detta på det mest fullständiga sätt,
då är det enligt min mening alldeles givet, att det inte finns något krav, som är
så berättigat, som kravet på en fullständig avhållsamhet från rusdrycker, när
det gäller att sätta sig till ratten. Det kravet har också framförts i detta
ärende. Det föreligger i avgivna motioner, bland annat, av herr Bergman.
ilan har förvisso inte varit blind för detta krav under hela den långa och stora
utredning, som förekommit i saken — långt därifrån. Men förhållandet är i
alla fall det, att, sådant läget för närvarande är, har man på de mest skilda
håll måst förklara, att man, tillsvidare åtminstone, får avstå från att genomföra
detta krav. Man har avvisat detta krav av olika skäl. Dels har man
ansett, att det skulle vara liksom att göra en klasslagstiftning att påbjuda, att
alla bilförare skulle iaktta en fullständig avhållsamhet från rusdrycker. •— Man
har också sagt, att, örn man nu skulle kunna göra så, som man t. ex. gjort i
Norge, nämligen föreskriva en dylik avhållsamhet beträffande yrkeschaufförema
— man har funnit, att kravet hos allmänheten på att få känna sig trygg
har sitt stora berättigande, — så har det å andra sidan visat sig, att överträdelserna,
såvitt det gäller yrkeschaufförerna i detta avseende, varit av mindre
betydelse. I allmänhet har det kunnat konstateras beträffande yrkeschaufförer,
att man har varit ytterligt försiktig, när det gällt att inmundiga rusdrycker,
när man gått till sitt arbete.

Går man emellertid icke in för att fordra en fullständig avhållsamhet beträffande
rusdrycker -— jag vill nämna, att kravet har ansetts kunna fyllas
så, att vederbörande exempelvis inom sex timmar före det att färden anträdes
icke skall hava intagit några rusdrycker — så måste man räkna med möjligheten
att föraren vid anträdandet av färden med automobil har intagit rusdrycker,
har förtärt sprit. Då uppkommer den frågan: Var går gränsen mellan
den straffria och den straffbara alkoholförtäringen i detta avseende? När har
gränsen i det konkreta fallet blivit överträdd? Ja, jag skall fatta mig kort.
Jag vill bara säga, att detta enligt min mening är en bevisningsfråga. Jag
har för min del i stort sett varit fullständigt nöjd med den formulering av paragrafen,
som den kungl, propositionen från början föreslagit. Det är på denna
punkt, i fråga örn denna formulering, som skiljaktigheten inom utskottet
har uppstått. Jag har varit nöjd med Kungl. Maj:ts formulering, då det örn
föraren heter, att »han icke kunnat på tillfredsställande sätt föra automobilen».
Majoriteten har emellertid, som kammaren finner av utlåtandet, gått in
för en annan formulering, som i den citerade punkten lyder på följande sätt:
»Eller varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt
herravälde över sina handlingar.» Nu ha reservanterna gått in för en något
annan formulering av denna sats än den, som den kungl, propositionen har

Äng.

indragning av
körkort pä
grund av
onykterhet.

(Forts.)

Nr 86. 26

Onsdagen den 21 maj f. m.

Äng.

indragning c
körkort på
grund av
onykterhet.
(Forts.)

lämnat. Jag har biträtt denna formulering därför, att man ansett, att den
formuleringen skulle vara något tydligare än propositionen. Jag har kunnat
vara med om detta, men jag säger ännu en gång: jag skulle ha nöjt mig
med den formulering, som den kungl, propositionen anvisade.

Jag frågar nu för min del: vilken av dessa formuleringar för längst, vilken
formulering leder till det sannolikt bästa resultatet? Jag menar då med det
sannolikt bästa resultatet det resultat, som avser att hålla efter onykterheten,
ty det är dit jag vill. Jag skall erkänna, att örn man ser teoretiskt på frågan
så må medgivas, att utskottet med sin formulering måhända kommer längst,
men i det praktiska livet, där håller jag för min del med bestämdhet före, att
reservanternas och den kungl, propositionens lydelse kommer att betyda mest.
Varför det? Ja, jag skall lämna åsido det fall, att vederbörande »är synbarligen
berörd av starka drycker» därför, att, när det fallet föreligger, då förmenar
jag, att själva bevisningen är jämförelsevis lätt att åstadkomma. Vad
jag i stället måste gå in på, det är frågan om de tveksamma fallen. Vad skall
nu denna bevisning gå ut på. som skall konstatera, att vederbörande har varit
»så påverkad av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde
öv^- sina handlingar?» Ja. enligt min mening — och jag vet, att denna
min åsikt även har delats av andra vid föregående tillfällen, då denna fråga
varit å bane — skall den först och främst gå ut på att visa, att vederbörande
har förtärt sprit, men den skall därutöver visa. att han har varit så påverkad,
att han icke har ägt nödigt herravälde över sina handlingar. Men hur skulle
den bevisningen kunna åstadkommas? Hur skall man kunna få konstaterat,
att vederbörande icke har ägt nödigt herravälde över sina handlingar? Det
är en fråga, som har åstadkommit mycket bryderi och besvär för vederbörande,
som ha haft att tillse, att bestämmelser i detta avseende skulle kunna skapas.
Jag vill då erinra om, att man har tillgripit vissa särskilda prov. I Danmark
talar man ju örn de s. k. Spiritusprove. som gå ut på att i olika avseenden
pröva, huruvida vederbörande kan utföra vissa rörelser. De gå ut på att
undersöka, örn han t. ex. kan plocka upp från golvet en del föremål, vidare örn
han kan säga vissa mycket konstigt utformade ord o. s. v. Jag återkommer
måhända sedermera till den saken. Det är huvudsakligen prov, som skola ådagalägga,
örn han har den nödiga självbehärskningen vid tillfället, kan man
korteligen säga. Och sådana prov förekomma även bl. a. i England. Man kan
örn dessa prov säga, att de i viss mån ha tillvunnit sig förtroende, men det har
också gjorts mycket bestämda erinringar mot dem, och de erinringarna hava
kommit icke minst från rent medicinskt håll. Då man funnit, att detta kanske
ej har varit den riktiga vägen att gå, så har man försökt att komma fram en
annan väg, nämligen med de s. k. blodproven, som bestå i att konstatera, att
det blod man får från föraren innehåller en viss mängd alkohol. På mängden
av denna alkoholhalt beror det då i vad mån man skall kunna säga, att han
icke ägt nödigt herravälde över bilen. Man Ilar mycket tvistat örn hur hög
den procenten skulle vara, och någon enighet därom är ej uppnådd. Faktum
är. att hur mycket man än har strävat i detta avseende — ty det skulle ju
vara ett mera objektivt sätt att bedöma frågan, örn det lyckades att genom detta
prov få alkoholmängden konstaterad — huru mycket, säger jag, man än
gjort åt denna saken, så ännu i dag eller åtminstone ännu för någon vecka sedan
■— såvitt jag har mig bekant — har man ej lyckats att nå dithän, att man
kunnat säga, att detta prov var något tillförlitligt, annat än örn en mycket
hög kvantitet förelåg. Det har konstaterats av de högsta medicinska myndigheterna,
att ännu åtminstone kan man ej säga, att dessa blodprov böra få vara
det avgörande.

Men vi ha ju också till slut möjligheten att på ett annat sätt få fram denna
bevisning. Det finnes ju människor, som kunna lia stått och sett på hur det

Onsdagen den 21 maj f. m.

27 Nr 86.

har tilldragit sig, hur vederbörande har uppträtt vid tillfället — människor, . Anasom
ej Liro särskilt tillkallade såsom experter, utan som äro enkla människor,
sådana som man tar dem från vägar och stigar, som kunna ha sett på bilföra- grund av
rens framfart vid tillfället och hans handlingar. Örn man nu vill av dessa onykterhet.
människors vittnesbörd skaffa sig en underrättelse om, huruvida vederböran- (Forts.)
de har ägt herravälde över sina handlingar eller örn han »varit så påverkad
av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över
sina handlingar», så förmenar jag, att med den formuleringen, som paragrafen
här skulle få, det måste ställa sig utomordentligt svårt att nå dithän, som paragrafens
formulering antyder. Örn man ger sig till att utfråga dessa enkla
människor om vederbörande varit »så påverkad av starka drycker, att han kan
antagas ej ha ägt nödigt herravälde över sina handlingar», då kommer det stora
flertalet människor att stå så tämligen tveksamma inför denna fråga. Man
måste från domstolens sida försöka att få svar genom en mängd frågor, som
åsyfta att få fram en beskrivning av en viss handling eller dylikt. Ty att
ställa en fråga direkt på dem örn nödigt herravälde o. s. v. vore orimligt, anser
jag. Man kan ej begära, att menige man skall kunna besvara en sådan
fråga med ett enda svar, utan man måste försöka få fram svaret på ett annat
sätt. Sedan blir det domarens uppgift att sammanfatta till ett resultat allt
vad dessa vittnen kunna ha sagt örn olika beteende och utseende etc. Många
vittnen äro just ej precis så talföra, utan man får göra stora ansträngningar för
att få tämligen enkla saker ur dem, men resultatet av det hela är det emellertid,
som domaren har att hopsummera. Man måste emellertid också komma ihåg,
att den, som står tilltalad, han har också ett ord med i laget. Han har också
något att säga. Han kommer att göra alla de invändningar, som äro möjliga
för honom att göra, för att fria sig för åtalet. Han kommer att sätta på prov
vittnenas förmåga att avgöra, örn det verkligen var så och så, örn de verkligen
kunna taga på sin ed. att det verkligen så och så förhöll sig. Jag förmenar,
att man här ger sig in på ett kapitel, som är utomordentligt svårt. Man har
också haft detta på känn, när man förklarat, att domaren här inte skall hålla
sig till precis fakta, utan han får »antaga», att någonting förhåller sig på det
eller det sättet. Därför blir den formulering, som har givits i den kungl, ''propositionen.
för menige man såsom vittnen den lättaste enligt min mening. —

Jag talar ej för någon annan än för mig, ty det vågar jag ej göra, men mina
medreservanter ha dock hittills i stort sett varit ense med mig. — Jag kan
fråga ett vittne, som sett händelsen: »Kunde denne man föra bilen tillfredsställande?»
Jag förmenar, att det är lättare för ett vittne att säga: »Nej, det
kunde han inte» — örn förhållandet var så. »Hur kan ni säga det?» »Jo»,
svarar vittnet, »bilen gjorde så, och föraren gjorde så.» Det var vissa lätt skönjbara
företeelser, som dessa människor lade märke till. Det blir enligt denna formulering
lättare att konstatera någonting, som har framträtt.

Beträffande formuleringen, att »han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde
över sina handlingar» tillkommer nu också det, att det väl i allmänhet
är på det sättet med oss människor, att vi vilja, att, örn en människa skall
straffas, så skall hon ha gjort någonting. Känslan av, att det är rimligt, att
det skall finnas ett sammanhang mellan vållande och skada, det är, därom är
jag säker, något mycket, mycket djupt rotat hos människorna. Om man skall
straffa, vill man också kunna säga, att någonting har inträffat, som har gjort,
att vederbörande har gjort sig förtjänt av den bestraffningen, som lagen talar
om. — Emellertid går man här in för att det inte skall vara nödvändigt, att
någonting har inträffat. Man nöjer sig i denna formulering, som utskottet
har. med att straffa någonting, örn vilket man måste antaga, att det förhåller
sig så och så. Det är egentligen själva själstillståndet, som man här riktar
sig mot. Att detta själstillstånd straffas, det beror tydligtvis därpå, att man

Nr 36. 28

Onsdagen den 21 maj f. m.

Ang.

indragning av
körkort på
grund av
onykterhet.

(Forts.)

anser, att vederbörande med det själstillståndet vid ratten bär åstadkommit en
fara, en fara för att någonting komme att inträffa. Men låt vara, att man
går in för en sådan i motorförordningen ny princip — alltså, att en människa
icke behöver ha varit vållande till någonting med sin automobil men ändock
skall straffas därför, att han har förtärt spritdrycker och har satt sig till ratten
och kört — så bör man enligt min mening alldeles bestämt ha rätt att fordra
en sådan bevisning för att fara förelåg, att den håller måttet. Den får ej
vara byggd på alltför lösliga grunder. Man skall ej tvinga domaren att emot
en människa avkunna en dom, ett straff, på grundvalen av att man skall antaga,
att så förhåller det sig, utan därpå att det funnits en tillräcklig grund
för att antaga detta. Jag menar då, att den kungl, propositionens avfattning
med avseende å vittnesbevisningen utgör en större garanti än vad majoritetens
formulering utgör. Nu säger man: Ja, det kan nog hända — det har erkänts
för resten vid ett tillfälle, 1928 troligen, då det framlades ett liknande lagförslag,
att det kanske ej är så helt med detta lagstadgande, men man får lita på
domarens goda omdöme. Ja, det gläder mig, att så är förhållandet, jag tror
visst, att man har starka skäl för att kunna hålla sig till domarnes i vårt
land goda omdöme, men man får ej glömma en sak, och det är, att en domare
är människa som alla andra. Även hans omdöme kan taga miste, och man bör
ju likväl, när det gäller en så allvarlig sak som att straffa en människa, göra
allt vad man kan för att hjälpa domaren att komma till ett riktigt resultat i
saken.

Det är här närmast fråga om en indragning av körkortet, men jag vill erinra
örn, att indragning av körkort ej är något straff i strafflagens betydelse. Det
är endast en förekommande skyddsåtgiird, att en man, som är av den eller den
beskaffenheten, ej får ha tillstånd att köra bil. Men för oss människor i allmänhet
ligger ej saken så. För den, som ej är expert, förefaller det vara ett
straff att få körkortet indraget. Och .jag får säga, att det är en mycket allvarlig
sak därför, att det är ett djupt ingrepp i den medborgerliga rätten att
röra sig i samhället, som man åstadkommer med detta. Och om man indrager
körkortet för en man, som därav har sitt uppehälle, är det ännu allvarligare.
Därför menar jag, att det måste ställas ett bestämt krav på, att ingen skall
dömas här annat än om bevisningen är fullgod, så långt det står i mänsklig
makt att göra den. Alltså: jag förkastar tanken på, att domaren skall behöva
»antaga», att vederbörande har saknat nödigt herravälde över sina handlingar.
Jag nöjer mig med, att det skall kunna konstateras, om han var så påverkad,
att han icke kunnat på ett tillfredsställande sätt köra bilen. Jag tror, att denna
uppfattning är den riktigaste. Nu är den förtydligad av reservanterna. Jag
går in för den lydelsen också. Jag säger, att det är det riktigaste med avseende
å formuleringen, och jag tror vidare, att den i verkligheten i det praktiska
livet. för längst. Därför har jag kommit till det resultat, som jag har gjort,
och jag yrkar bifall till den av herr Westman m. fl. i detta avseende avgivna
reservationen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Bergman: Herr talman! När det blir fråga örn nykterhet och örn

skärpning av några bestämmelser, som gå i förbudsriktning, då är man här i
Sverige och mångenstädes i det gamla Europa så oerhört rädd för att taga något
radikalt steg, i motsats till amerikanarna, som med sin ungdomliga företagsamhet
ej draga sig för detta, när de funnit att en radikal åtgärd är det
effektiva steget. Vad nu särskilt denna fråga om nykterheten vid ratten beträffar,
är historien örn dess behandling av regeringar och riksdagar ganska

Onsdagen den 21 maj f. m.

29 Nr 3G.

bedrövlig. Det motionerades för några år sedan örn skärpning av nykterhetsparagrafen.
Då gällde vissa ansvarsbestämmelser för den händelse vederbörande
var berusad. Man tyckte med rätta, att dessa bestämmelser ej i tillbörlig
grad tryggade trafiksäkerheten och man begärde strängare ansvarsbestämmelser.
Riksdagen biföll motionerna, och en skrivelse kom till stånd. Den
regering, som då satt, kom i sinom tid med ett förslag, som innebar en förändring
av uttrycket »berusad» till »synbarligen berörd av starka drycker». Jag
vågar påstå, att det torde finnas ytterst få människor i vårt land, som göra
någon väsentlig skillnad mellan »berusad» och »synbarligen berörd av starka
drycker». Ifall det är någon differens — juristerna påstå ju, att det skall
skilja på någon liten nyans — så är det en skillnad, som åtminstone förtjänar
att kallas hårfin. När riksdagen accepterade den nya formuleringen så tog
den på sin höjd ett tuppfjät framåt. Ja, nu har man funnit, att detta steg
verkligen ej har hjälpt något nämnvärt. Yi sade ju också redan då, när den
bestämmelsen kom till, tydligt ifrån, att vi ej väntade mycket därav, det skulle
bli i sak detsamma som förut. Och det har man nu äntligen allmänt konstaterat.
Nu vill man ha någonting annat, men efter långvarigt utredningsarbete
står man här i valet mellan två formuleringar, som äro lika verkningslösa.
Skillnaden är alltjämt hårfin både mellan dessa nya formuleringar inbördes och
mellan deni båda i jämförelse med vad som hittills gällt. Efter alla utredningar
står man och stampar på samma ställe. Och varför? Därför, att man ej
vågar taga ett resolut och radikalt steg framåt. Det har man dock vågat i vårt
västra grannland. Där har man i många år, i allt väsentligt ända sedan 1916,
haft en bestämmelse, som innebär, att den, som är förare av motorfordon, som
regelbundet befordrar personer mot betalning, icke alls får under tjänstgöringstiden
förtära alkoholhaltiga drycker, och i tjänstgöringstiden inbegriper den
norska lagen även sex timmar före färdens början. Det är just den bestämmelse.
som jag och några medmotionärer nu bär har föreslagit, att man skulle försöka
även i Sverige. I fall man nu tycker, att det är vågsamt att taga ett så
fruktansvärt steg framåt, som man dock utan några farliga konsekvenser,
tvärtom med framgång tagit sedan många år i Norge — örn man nu tycker,
säger jag, att effekten av detta vore svårberäknelig, så skulle man väl åtminstone
ha kunnat reflektera på en provisorisk lag i sådan riktning att gälla t. ex.
under tre år eller så — sådana lagar antagas ju emellanåt — för att kunna experimentera
och se vad den verkar. Men inte ens det har utskottet velat vara
med örn: ja, man har icke ens besvärat sig med att inhämta uppgifter örn vilka
verkningar systemet haft i Norge; man har kostat på hela detta uppslag allenast
dessa två rader: »--då utskottet icke anser, att en så utformad lag regel

skulle erbjuda bästa medlet att ernå det avsedda syftet.» Det är allt
vad man säger örn det. Detta är ingen motivering, det är blott en deklaration
angående utskottets utan all motivering angivna mening. Och dock är motionärernas
förslag intet löst framkastat hugskott: det är förordat av en stor
grupp motorförare, samlade i en vida spridd förening här i landet. Det är ett
förslag, som vissa länsstyrelser har tillstyrkt, däribland Överståthållarämbetet
i Stockholm, och det är ett förslag, som har tilldragit sig — jag vågar påstå
det — i mycket vidsträckt grad den stora allmänhetens sympatier. En stor
mängd pressorgan ha talat för det ifrån Social-Demokraten till Nya Dagligt
Allehanda. Förslaget är kemiskt fritt från politisk färgbetoning. Det är
uteslutande sakligt motiverat. Men när det kommer till avgörande här i riksdagen.
då är all denna vidsträckta sympati alldeles som bortblåst. Då vågar
man ej taga ett sådan steg. Då börjar vad man kallar »eftertankens — rättare
tankeslöhetens — kränka blekhet» göra sig gällande. Den föregående ärade
talaren var nog vänlig att i inledningen av sitt anförande uppriktigt säga, att
han nog tyckte, att mitt förslag var det förnuftigaste, men man kunde kanske ej

Äng.

indragning av
körkort på
grund av
onykterhet.

(Korts.)

Nr 36. 30

Onsdagen den 21 maj f. m.

Äng. anse, att vi ej ännu voro mogna för det. Detta erkännsamma uttalande får
,av man ju vara tacksam för, sådan som kammarmajoriteten för närvarande är.
grund av ^en *nte är ^et my°ket att bygga på. Det visar sig, att även denne ärade
onykterhet, talare anser, att »onykterheten» vid ratten är det enda, som behöver klämmas
(Forts.) efter. Vad menar man med begreppet »onykterhet»? Är det det, att föraren
slirar med bilen liksom den »synbart berörde» vandraren slirar hit och dit med
sin kropp? Det som uppfattas som onykterhet, är för de flesta människor blott
den för alla påtagliga berusningen. Läkarvetenskapen är emellertid enig om
att alkoholen kan vålla de största olycksfall långt innan någon sådan påtaglig
berusning inträffat. Jag tänker att vi snart få höra det av den framstående
läkare, som vi ha här i kammaren —- ja, vi ha ju till och med två medicinska
auktoriteter här. Såvitt jag känner, är det en fullkomligt enhällig läkareuppfattning,
att det visst ej behövs vad man menar med onykterhet för att vålla
sådana trafikolyckor, som förorsakas av sprit, utan att redan förtärandet av
alkoholhaltiga drycker, ofta i så minimala doser, att det ej på ringaste sätt märkes
i vederbörandes yttre uppträdande, är fullt tillräckligt. Det lia många
läkare alldeles tydligt sagt ifrån och ingen läkare har jävat påståendet. Fältläkaren
doktor Wahlstedt t. ex. säger: »Även en ringa alkoholförtäring, som
i den allmänna uppfattningen anses betydelselös, t. ex. den spirituosamängd,
vilken enligt gällande författning får serveras i samband med å restaurang
intagen måltid, verkar i riktning av att framkalla ett avtrubbande av just de
förmögenheter, vilka i kritiska situationer äro nödvändiga för varje förare av
motorfordon. Man kan nu med skäl anse, att det borde vara en självklar sak,
att varje människa med ansvarskänsla, som har en verksamhet, där uppmärksamhet,
rådighet och förmåga av snabb handling äro av betydelse, gjorde till
regel att icke förtära en droppe spirituosa förrän ali tjänstgöring är slutad för
dagen.» Ungefär detsamma, ja nästan precis detsamma fastän i något varierande
ordalag har doktor Ivan Bratt uttalat vid åtskilliga tillfällen, och överhuvud
taget ha alla läkare, som uttalat sig örn saken, i det stora hela förklarat
detsamma. Men när lagstiftningen skall ge uttryck åt tidens vetande och pliktkänsla,
då fäste man sig ej mycket vid vad experterna säga, ehuru det väl
ändå borde vara de, som hade det avgörande ordet i en sådan sak.

Alkohol är ett högst anakronistiskt njutningsmedel i en motoriserad tid,
mina herrar, en tid, som blir med varje år mer och mer maskintekniskt inställd.
Bilägarnas och bilkörarnas antal ökas i hastigt tempo för varje år. Det är
ju ett tecken på framåtskridande och på stigande välstånd; det tillhör den
framåtgående kulturen. Och örn också inte var människa kör en bil eller en
motorcykel — i Amerika är det åtminstone praktiskt sett en i varje familj, som
gör det, — så är åtminstone i det närmaste varenda människa mer eller mindre
utsatt för risken att komma i närheten av ett sådant fordon, så att var och en
har det mest personliga intresse av denna lagstiftning. Det är således en sak,
som måste intressera hela folket. Det är faktiskt så, att bildöden för närvarande
är den allmännast förekommande i vårt land bland de dödsfall, som
vållas genom maskinella anordningar. Statistiken på detta område har länge
varit oell är ännu rätt ofullständig, men vi lia åtminstone för närvarande reda
på vilka personer som ha vårdats på sjukvårdsanstalter efter motorolycksfall,
och de sista siffrorna i detta avseende gälla året 1925 — det är ju en ganska
senfärdig statistik, men det kan för ögonblicket icke hjälpas. Siffrorna äro
lärorika i alla fall. För de senaste åren är antalet säkerligen mycket större.
År 1925 behandlades på sjukhus c:a 2,300 personer för olycksfall av nämnda
slag, vilkas vård krävde 67,192 dagar och drog en kostnad av c:a 400,000
kronor, därav 266,500 kronor sådana kostnader, som stat och kommun fingo
betala. Det är således en sak, som även ekonomiskt spelar inte så liten roll
för det allmänna. Jag behöver ju ej tillägga att dessa summor ej inbegripa de

Onsdagen den 21 maj f. m.

31 Nr 36.

säkerligen icke få olycksfall, vilkas offer vårdats på egen bekostnad i hemmen.

Vår maskinfyllda tid kräver helt annan inställning av den enskildes förhållande
till alkoholen än förflutna tider. I forna, idylliska tider gick det an
att gå och meditera utan att se sig så noga för på vägar och gator, men den
tid, i vilken vi nu leva, kräver klara ögon och väl fungerande nerver. Därför
är tidens rastlöst fortgående maskintekniska inställning enligt mitt förmenande
ett av de kraftigaste motiven för att avlägsna alkoholen ur samhällslivet.
Det allmänna förbudet påskyndas genom denna utveckling. Amerika, maskinernas
och motorismens land par préférence, har redan tagit konsekvensen.
Här i Sverige är emellertid opinionen ännu inte beredd att taga detta fullt
rationella steg. men i avseende å de människor, som ha ansvar för andra människors
liv och lemmar på sätt som här är fallet, börjar ju verkligen även här
opinionen vakna i mån av olycksfallens tilltagande mängd. De framsusande
bilarna på våra vägar äro i själva verket för närvarande våra bästa och effektivaste
nykterhetsagitatorer. Det har den föregående ärade talaren ganska
tydligt visat i sitt anförande.

Detta anförande var av stort intresse icke minst därför att det var en jurist
som talade, en erfaren domare, en av dem, som ha att tillämpa dessa bestämmelser
— i denna fråga är det läkare och domare, som liro de speciellt sakkunniga.
Det framgick av herr Linders anförande ganska tydligt, att det inte
är lätt att fixera ett mått, som objektivt anger, när en förare är »så påverkad,
att han icke på ett tillfredsställande sätt kan föra bilen», som det heter i det
ena alternativet, eller »så påverkad, att han kan antagas icke äga tillräckligt
herravälde över sina handlingar», som det heter i det andra alternativet. Jag
är övertygad örn att de allra flesta människor komma att betrakta dessa båda
uttryck såsom endast nya formuleringar för det gamla och välkända begreppet
berusning. Tänka vi på uttrycket så påverkad av starka drycker, att han icke
kan på ett tillfredsställande sätt föra bilen, så komma naturligtvis de flesta
att vid vittnesmålet betrakta det som örn det gällde, huruvida vederbörande
var vad man kallar full eller inte. Och om frågan gäller, örn han var »så påverkad,
att han kan antagas inte ha ägt nödigt herravälde över sina handlingar».
så tänka väl de flesta vittnen på mycket kopiösa kvantiteter intagen
spirituosa. Definitionen på »hur full en person skall vara för att uppfylla
lagens föreskrift», som visst något vittne lär ha sagt inför domstol någon gång,
blir nog fortfarande lika hopplöst otillfredsställande som förut.

Jag tror därför, herr talman, att det inte blir möjligt att med dessa vaga
och ganska intetsägande formuleringar, som man här har, komma någon vart,
till något resultat, som blir väsentligt bättre än vad man för närvarande har.
Nej. vill man verkligen komma, till ett resultat, får man lov att finna sig i att
gå den radikala vägen och antingen säga ifrån, att bilförarna skola vara absolutister
eller åtminstone följa den norska regeln. Vi, som naturligtvis helst
skulle velat yrka det förstnämnda, ha nöjt oss med att föreslå den norska regeln,
som vi tycka är ett moderat förslag. Man kan åtminstone objektivt bevisa.
örn en person förtärt sprit eller inte. och örn nu lagen säger ifrån, att
den. som har ansvar för andra människors liv och lemmar inte får förtära sprit
under tjänstgöring och under viss tid förut, så skall det så småningom komma
in i medvetandet, att sådan förtäring inte går an, men örn det inte står i lagen
utan där endast står, att vederbörande ej får vara så påverkad, att han inte
kan ordentligt sköta sig o. s. v., då blir det precis samma otillfredsställande
resultat som nu. Man dricker som vanligt och säger: »Det är inte så farligt,

jag är inte så påverkad o. s. v.», och så kommer olyckan. Och frågar man då
en läkare, säger han: Ja, det är naturligt, han hade förtärt alkohol, som inverkar
på hjärnans och nervsystemets fina mekanism på ett sätt, som visser -

Ang.

indragning av
körkort pä
grund av
onykterhet.
(Forts.)

Nr 36. 32

Onsdagen den 21 maj f. m.

Äng. ligen inte synes i det yttre men som haft den effekt, som olyckan utvisar. En^örhor19
''OV m*n ^an^e ar således det enda rationella att acceptera vårt förslag, d. v. s.
''grund av förslag, sorn framlagts av herr Leander, herr Larsson i Örbyhus och mig i

onykterhet, vår motion, och jag skall tillåta mig att yrka bifall därtill. Jag vet naturligt(Forts.
) vis att vi ej ha stora utsikter att vinna framgång i dag med det yrkandet. Jag
erinrar mig i detta ögonblick, att det icke är så många år sedan i denna kammare
60 röster (mot 72) avgåvos för bifall till ett yrkande örn totalt förbud
för inte bara motorförare utan för hela svenska folket beträffande allt vad
rusdrycker hette. Det rena förbudsyrkandet har verkligen fått 60 röster i
denna kammare en gång, och det var, mina herrar, innan demokratiseringen
genomförts i denna kammare. Det är ett ganska dystert skådespel att för
närvarande se den förändrade inställning till nykterhetsfrågan som en stor
del av demokratien nu företer. Vad som trots allt håller mitt mod uppe är,
att jag är övertygad örn, att vi befinna oss i en vågdal, vars låga nivå icke blir
varaktig. Det kommer en ny svallvåg igen, vilken skall föra fram det gamla
demokratiska totalförbudskravet. Eör närvarande är ju dock situationen sådan
den är. Jag bör ju tillägga, att det förbudsförslag, som fick 60 röster,
endast innebar yrkande örn ett provisoriskt förbud under kristiden, men det
gällde i alla fall ett verkligt och allmänt förbud mot förtäring av alkoholhaltiga
drycker, och hur länge det skulle ha kunnat komma att äga bestånd, om
det genomförts, vet man ju inte. Kanske hade man mått så bra av det, att
man gjort det permanent. Sådan är emellertid icke situationen i dag, och jag
har därför ej stora utsikter att vinna någonting med mitt yrkande, men jag
framställer det i alla fall, övertygad örn att den linje, som jag här rekommenderat,
är framtidens.

Jag tillåter mig alltså att yrka bifall till det yrkande på den nu föreliggande
punkten, vilket ingår i den av mig m. fl. väckta motionen i denna
fråga.

Häri instämde herrar Leander, Granström och Johan Larsson.

Herr Almkvist: Herr talman! Det torde vara uppenbart, att någon verklig
trafiksäkerhet kan man inte nå, för så vitt icke den bestämmelse, som diskussionen
nu gäller, erhåller en någorlunda tillfredsställande avfattning. Enligt
Kungl. Maj:ts förslag skulle den formuleringen ges åt detta moment i paragrafen,
att endast förare, som är synbarligen påverkad av starka drycker eller
eljest så berörd därav, att han inte kunnat på ett tillfredsställande sätt föra
automobilen, skulle falla under straffbestämmelserna. Förarens påtagliga utseende
och beteende skulle bli det avgörande vid bestämmandet, huruvida förseelse
begåtts eller icke. Utskottets majoritet har inte kunnat finna detta
propositionens förslag vara av tillfredsställande beskaffenhet. Det går icke
fram med tillräcklig stränghet, med sådan stränghet, som är erforderlig för
att under nuvarande förhållanden skapa största möjliga trygghet. Ty örn
man närmare granskar den ifrågasatta lydelsen, finner man, att i det ena
fallet skall föraren ha varit så berusad av starka drycker, att det har märkts
för en och var. Men om man kunde vara nöjd med en sådan bestämmelse,
vore ju den gällande allmänna fyllerilagens föreskrifter med någon skärpning
tillfyllestgörande. Det är dock icke blott förtäring av starka drycker i sådan
omfattning, man vill komma åt i detta fall, utan man vill vinna möjlighet att
eliminera det moment av risk, som ligger i att en förare förtär alkohol i sådan
mängd, att det kan antagas, att hans handlingar därav röna påverkan,
även örn han icke kan sägas vara synbart berörd. Enligt det andra ledet i Kungl.
Maj :ts förslag skall föraren »eljest ha varit så påverkad av rusdrycker, att
han icke kunnat på tillfredsställande sätt föra automobilen». Här möter man

Onsdagen den 21 maj f. m.

33 Kr 36.

åter samma förhållande. Förarens alkoholförtäring skall giva ett bestämt utslag,
skall ge ett visst resultat, och det resultatet skall ådagalägga, att han
inte kan föra bilen. Men det är, enligt reservanternas mening, att ingripa för
sent i sådant fall. Det är uppenbart, att en person, som har förtärt alkoholhaltiga
drycker i den utsträckningen, aldrig bör komma till ratten, han bör
tagas örn händer, innan han hinner föra sin bil i slingrande krumbukter efter
vägen.

Den förste ärade talaren sade, att den formulering, som utskottet har föreslagit,
kommer att medföra svårigheter för domarna, under det att den av
Kungl. Majt föreslagna däremot gör det lättare för domarna att fastslå att
förseelser äro begångna. Ja, jag instämmer med honom till fullo däri, att ur
bekvämlighetssynpunkt från domarnas sida är naturligtvis den av Kungl.
Maj :ts föreslagna formuleringen att föredraga. Det är vida lättare att åstadkomma
bevisning, som den ärade talaren också mycket riktigt anförde, örn
formuleringen blir den av Kungl. Majk föreslagna. Men man kan icke på
grund endast av dessa orsaker vara tillfredsställd med en formulering, som uppenbarligen
är bristfällig i ett annat viktigare avseende, nämligen i det fallet,
att den icke kommer att träda i funktion förrän det är ådagalagt och bevisat,
att vederbörande hängivit sig åt bruket av starka drycker i sådan omfattning,
att han, enligt samhällets allmänna lagbestämmelser skulle tagas örn händer,
även örn han icke vore bilförare.

Jag medger, att det kan finnas svårigheter att åstadkomma utslagsgivande
bevisning, därest den av utskottet föreslagna formuleringen antages, men utskottet
har trott sig ha starka skäl, att domarna på grund av sin rika erfarenhet
tämligen snart skola bilda sig en uppfattning örn tillämpningen av lagbestämmelserna.
en uppfattning av ganska enhetlig beskaffenhet. Utskottet
har följaktligen icke ansett sig behöva befara, att den ene domaren skall
tillämpa gällande lagstiftning i nu förevarande fall på ett sätt och den andre
domaren på ett annat.

Det har i den föregående debatten vidare påpekats, att denna bestämmelse
örn »kan antagas» finnes införd i vårt grannlands i söder lagstiftning. Det bör
tilläggas, att föreskrifterna om bilförares nykterhet vid bilfärder där äro
kompletterade med bestämmelser örn företagandet av vissa prov, vissa läkarundersökningar
för att, då så behöves, konstatera alkoholförtäringens omfattning.
Utskottets majoritet har mycket väl uppmärksammat detta och inser
också, att det även i vårt land kan komma att inträffa en tidpunkt, då den
nu föreslagna bestämmelsen lämpligen kan kompletteras med vissa läkarundersökningar,
men å andra sidan har majoriteten icke velat nu förorda den form
för undersökningarna, som använts i Danmark. Den synes icke i nuvarande
gestaltning vara ur svensk synpunkt tillfredsställande. De danska undersökningarna
kunna icke anses ha natt så långt, att icke förbättringar av betydande
beskaffenhet ännu kunna åstadkommas, de vetenskapliga resultaten äro
ännu icke säkert fastslagna o. s. v. Det är på grund av de skäl, jag nu i korthet
anfört, som utskottet har funnit sig böra föreslå i huvudsak den avfattning
av förevarande moment, som återfinnes i de sakkunnigas yttrande och som
tillika är^i det väsentliga upptagen i motioner av dels herr Bärg m. fl., dels
av herr Schlyter.

Jag ber. herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindley: Herr talman, mina herrar! Jag måste verkligen fråga mig
själv: vad är det, man syftar till här. Är det att åstadkomma trafiksäkerhet
eller är det att framskapa absolutister? Professor Bergman har ju i sitt anförande
uppdragit en horoskopisk utvecklingslinje, där han pekar på den ständiga
utvecklingen på motorismens område och där alla tendenser visa hän på

Första hammarens protokoll 1930. Nr 36. 3

Äng.

Tidräkning av
körkort på
grund av
onykterhet.

(Forts.)

Hr 36. 34

Onsdagen den 21 maj f. m.

Äng.

indragning a
körkort på
grund av
onykterhet.
(Forts.)

att det skall gå ungefär såsom i Amerika, att alla människor eller åtminstone
de allra flesta människor lia bilar och äro motorförare. Det blir då givetvis
ganska lätt att lösa absolutismens spörsmål i och med att man inför en bestämmelse,
att de personer, som handha en bil, måste vara absolutister.

Först och främst stadgar ju denna förordning en arbetstid, i regel begränsad
till 13 timmar. Örn man då i enlighet med dessa nykteristiska motioner
skulle tänka sig 6 timmars avhållsamhet före den tiden, skulle det bli 19
timmar. Det skulle alltså bara finnas 5 timmar kvar, varunder dessa personer
skulle kunna få använda sig av sina allmänna medborgerliga rättigheter.
Det är ju ett mycket enkelt sätt att lösa alkoholproblemet, och jag mäste säga,
att det till och med är genialiskt att kunna tänka sig detta. Men å andra
sidan måste vi väl säga oss själva, att det blir gränslöst svårt att kontrollera
överträdelser däremot. Hur skall det kunna ske, örn man inför en sådan bestämmelse?
Det skulle bli ett system av spioneri och angiveri, som man skulle
få använda sig av för att kunna utöva någon kontroll, som vore av något
värde. Men jag är rädd för införande av någonting dylikt, ty vi få akta oss för
att framsläpa ett finskt kulturliv, och det är sannerligen inte alls en lysande
exponent på ett kulturliv, vad vi gång efter annan få skåda i Finland. Skulle
vi här införa bestämmelser av ifrågavarande art, skulle vi säkert göra precis
samma rön, som man har gjort i det landet.

Jag har pekat på en sak, det är, att man stirrar sig blind på alkoholspörsmålet,
och jag har även pekat på ett annat spörsmål, som enligt mitt förmenande
är lika viktigt, och jag hävdar, att det är fullt ut lika viktigt, som alkoholspörsmålet
— det är den långa arbetstiden. Gång efter annan inträffa fall,
då chaufförer, som få sitta vid ratten i 8, 10, 11, 12, 13 timmars tid,^ äro
uttröttade, och detta gäller i synnerhet, då de bli något till åren komna, då ha
de inte samma motståndskraft. De kunna mycket lätt slumra till bara ett enda
ögonblick, och så är olyckan skedd. En olycka händer lika lätt på. det sättet,
som örn de ha förtärt något alkohol. Under förutsättning att de inte förtära
alltför mycket alkohol utan endast en rimlig kvantitet, blir faran för trafiksäkerheten
förvisso mindre än den, som uppstår genom den långa arbetstiden,
men det ignorerar man. Niistan alla personer, som här yttra sig i frågan
örn trafiksäkerhet, ha icke fäst något avseende vid den långa arbetstiden. Det
beror därpå att där spelar in ett annat intresse, arbetsgivarintresset. Men vi
skola inte glömma den frågan, och den är enligt vårt förmenande mycket viktigare.

Nu måste jag säga, att enligt min uppfattning är det rysligt liten skillnad
emellan utskottets förslag och reservanternas. Det är svårt att framleta skillnaden,
men när jag försöker granska förslagen närmare, finner jag till och med,
att utskottets förslag är på sätt och vis mildare. Enligt mitt förmenande är
reservanternas förslag betydligt strängare.

Ävenså ber jag att få uttala, att jag är fullt överens med herr Linder örn att
det är en mycket allvarsam fråga att bestraffa folk. utan att det verkligen
finns starka skäl för en sådan bestraffning. Jag känner till en hel del fall,
där bestraffningar varit av det slaget, att man verkligen kan klandra dem. Helt
nyligen ringö vi en rapport från Göteborg, vari det meddelades, att en chaufiör
hade av polisdomstolen blivit dömd till 50 kronors böter för vårdslös framfart.
Han överklagade domen, och det resulterade i ett frikännande. Högre
rätt frikände honom, men vid den första domen hade länsstyrelsen dragit in
hans körkort, och under den tid, som åtgick, innan han kunde få ett.nytt domslut,
var han ju berövad sina existensmöjligheter. I två månaders tid var han
alltså berövad sitt körkort. Dessa omständigheter måste också tagas med i
räkningen, när man behandlar detta spörsmål, och man kan väl knappast vara
med örn att göra chaufförerna fullständigt fågelfria. Detta är ett mycket

Onsdagen den 21 maj f. m.

35 Nr 36.

svårt problem, det erkänner jag villigt. Visst vilja vi alla här ha den största
möjliga trafiksäkerhet, men å andra sidan må vi inte heller hemfalla åt benägenheten
att göra oss skyldiga till övergrepp och trakasserier.

Som saken ligger tror jag för min del, att jag trots allt vill rösta för reservanternas
förslag, därför att det är strängare men på samma gång rättvisare.

Herr Holmgren: Herr talman! Både herr Bergman och herr Lindley ha

framhållit, att vad vi diskutera och kivas örn är endast två olika formuleringar,
och det är inte sa stor skillnad på dem. Jag vill också för min del framhålla,
att jag tycker, att det är ganska svårt att bilda sig någon uppfattning
örn, vilkendera formuleringen som kan vara den lyckligaste.

Herr Lindley framhåller, att den för långa arbetstiden för yrkeschaufförerna
är en mycket, viktig orsak till trafikolyckor, och det kan nog hända, att
han har rätt däri, men däremot tror jag, att man med bestämdhet kan säga,
att han har orätt, när han säger, att detta skulle vara en viktigare anledning
till trafikolyckorna än alkoholbruket. Jag tror, att det är alldeles omöjligt att
fasthålla vid den uppfattningen. Det ger ju den dagliga erfarenheten vid handen,
att så inte är förhållandet.

Det vore .tydligen idealet, ifall man kunde komma fram till ett sådant tillstånd,
att bilförare inte hade förtärt någon sprit alls under ett visst antal timmar,
en viss tid,, innan de började föra bilen. Det är alldeles klart, tyckes det
mig, att ur trafiksäkerhetens synpunkt måste det vara idealet. Trafiksäkerheten
skyddas inte tillräckligt genom de bestämmelser, som här äro föreslagna,
ty, som herr Bergman framhöll nyss, kräves det inte en sådan grad av alkoholpåverkan,
som enligt de här föreslagna föreskrifterna skulle kunna konstateras,
för att redan det cerebrala tillståndet hos föraren kan ge anledning till
olyckor.

Men sedan är det ju en annan fråga, hur man skall kunna komma fram till
ett sådant tillstånd, att inte de, som föra bil, ha förtärt någon sprit alls under
tillräckligt lång tid förut. Att stadga ett förbud för dem att förtära alkohol
underben viss tid skulle ju vara det, som man närmast tänker sig skulle leda
till målet. Det är väl emellertid tydligt, att man icke kan genomföra detta
nu, såsom herr Bergman redan har framhållit, ty det finns ju inte alls tillräcklig
resonans för ett sådant förbud, och här i debatten ha också av herrar
Lindley och Linder anförts skäl, som visa, hur de resonera, som anse det vara
omöjligt eller olämpligt att genomföra ett sådant förbud.

Jag vill framhålla, att man också kan tänka sig en annan möjlighet, som
inte vidlådes av dessa fel, och det vöre, att när en olycka har skett, den vållande,
örn han förtärt alkohol under en viss tid före olyckan, skulle få strängare
straff, än örn han inte gjort det. En sådan sak tycker jag för min del skulle
vara att allvarligt tänka på. Där har man inte några svårigheter i tillämpningen
alls, niga svårigheter för bevisningen, man behöver bara lukta på vederbörande,
så är bevisningen färdig.

Man. kan inte heller mot en sådan bestämmelse göra den anmärkning, som
herr Linder gjorde, att örn en människa skall straffas, bör hon ha gjort någonting.
Det är ju ett argument, som är ganska talande, men har man en bestämmelse
av det slag, som jag här framkastade, så är ju också den svårigheten undanröjd.
Jag har bara velat nämna detta i förbigående; det kan ju inte komma
i fråga i detta sammanhang.

Man vet ju, att de önskemål, som herr Bergman här Ilar framställt, icke kunna
genomföras för närvarande, men att det nog vore idealet ber jag att få
framhålla.

I detta anförande instämde herr Petrén.

Äng.

indragning av
körkort på
grund av
onykterhet.

(Forts.)

Nr 36. 36

Onsdagen den 21 maj f. m.

Äng. Herr Linder: Herr talman! Jag vill gentemot herr Bergman ännu en gång

indragning av betona vad jag sagt, eller att den utväg, som herr Bergman föreslagit, är den
körkort Vå megt konsekventa. Omständigheterna äro dock sådana, att vi ha inga utsikter
onykterhet, att kunna med framgång följa herr Bergman. Därför måste vi ge oss in på de
(rörts.) andra vägarna. Det är inte tilltalande att ga på dessa vägar, men för dem,
som vilja söka få någon rätsida på dessa problem, kan det dock inte hjälpas,
att man får rätta sig efter verkligheten, sådan den föreligger.

Emellertid var det inte så mycket beträffande herr Bergman, som jag hade
något att säga, utan jag ville yttra något även beträffande herr Almkvist, låt
vara, att det inte är mycket jag har att anföra. Det är inte så, herr Almkvist,
att det är därför, att vi domare skola ha det bekvämt, som jag tycker,, att den
formulering, regeringen gjort, är den bästa. Den synpunkten är inte
riktig. Jag vågar påstå, att de, som rätt! känna oss domare, tro inte
örn oss, att vi äro lata, när det gäller, eller att vi bara sträva Efter
att komma undan. Det är ett misstag. ''Anledningen, varför jag haller
på denna formulering, som jag omnämnde, är den, att jag inte vill hava
med örn, att människor skola dömas till straff, utan att det° finnes verklig bevisning,
som talar för denna åtgärd. Jag går gärna med på, jag kan följa de
herrar, vilka säga, att det behöver inte ha direkt inträffat någon olycka för a,tt
man skall kunna lagföra vederbörande, utan redan detta, att han sätter sig till
ratten i berusat tillstånd, redan detta, att han framkallar en fara, kan vara
för mig skäl nog att döma en sådan man. Men jag vill ha bevisning örn, att
dylik. fara. förelegat. Jag vill inte, att någon människa skall bara pa antaganden
kunna dömas till de allvarliga konsekvenser, som straffet alltid medför, utan
jag vill ha ett säkert underlag, och det kan väl inte vara orimligt för en domare
att begära det. Jag tror, att jag har ganska många i samhället bakom mig
som säga: Gud bevare oss, om vi skola dömas om det verkligen inte finns skäl
för detta! Det är ur den synpunkten, herr Almkvist, som jag fattat min ståndpunkt.
Herr Almkvist säger, att förseelsen skall vara bevisligen ådagalagd.
Ja, det är just vad jag vill, och jag vill ha detta markerat med så raka linjer
som möjligt, det är alltsammans. När sedan herr Almkvist förklarar, att i
Danmark skulle denna formulering, som utskottet föreslår, vara godtagen, så är
det påståendet inte riktigt. Formuleringen lyder inte så i Danmark. Något
sådant antagande, att brottslighet skall anses föreligga under den och den förutsättningen,
har icke den danska lagen i sin formulering. Formuleringen är
denna: »Frahendelse af Retten til at vaere eller blive Förer kan ogsaa ske naar

en Förer--gjort sig skyldig i serlig uforsvarlig Körsel, eller naar han,

efter ved Dom at v lere fundet skyldig i grovere Overtrsedelse af de harn som
Förer paahvilende förpligtelse^ paany findes skyldig i saadan Overtrsedelse»,
etc. Detta är något helt annat än att man skall antaga, att så och saland förhållandet,
och så skall denne man på grund av detta antagande få lida^ sitt
straff. Detta är alltså min ståndpunkt i den här saken. Jag protesterar pa det
bestämdaste mot att några som helst bekvämlighetsskäl för domarna skulle
ha dikterat mitt ställningstagande.

Herr Schlyter: Herr talman! Mycket av det som herr Linder yttrade i

sitt första anförande innebar en logisk ståndpunkt, som måste respekteras. Han
vill inte, att bilförare skola dömas för onykterhet vid ratten blott därför att vetenskapsmän
på grund av blodprov förklara, att det finns anledning antaga
att dessa förare inte ägt nödigt herravälde över sina handlingar för att kunna
tillfredsställande föra en bil. Han vill, att förutsättningarna för ett fällande
skola vara så klart och konkret angivna i lagen, att man kan direkt tillfråga
vittnen härom med begagnande av lagens egna ord. Han vill inte ge domsto -

Onsdagen den 21 maj f. m.

37 Nr 36.

len den rätt till friare bevisprövning, som ligger i orden att bilföraren kari antagas
icke hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar. Han vill inte
straffa den, som på grund av sin alkoholförtäring blott kan antagas innebära
en fara för trafiksäkerheten, utan han vill att något påtagligt skall ha inträffatnämligen
det som uttryckes med orden i propositionen, att vederbörande
»icke kunnat på tillfredsställande sätt föra automobilen», någonting som ju
kunnat iakttagas med vittnenas egna ögon. Slutligen sammanfattade herr Linder
sina invändningar så, att man har rätt att fordra bevisning, för att en person
skall kunna fällas till straff; det räcker inte med blotta antaganden.

Ja, herr talman, det där är ju en logisk och respektabel ståndpunkt för den,
som inte vill gå alltför strängt fram emot de bilförare, som begagna sig av
spritdrycker. Men vad som måste ha tett sig fullkomligt oförklarligt för en
åhörare av herr Linders utläggningar, var hans uppgift i början av hans anförande,
att han önskade en formulering, som ledde till det sannolikt bästa resultatet,
därvid han med det bästa resultatet menade »det som mest håller efter
onykterheten». Man behövde ju bara höra herr Linders fortsatta argumentering
för att det skulle stå klart för var och en, att varje anmärkning mot utskottets
formulering som herr Linder framställde gick ut på att han önskade
en begränsning av de möjligheter, som utskottets formulering öppnat för domstolarna.
att fälla en spritpåverkad bilförare till ansvar. Man behövde ju för
resten, herr talman, bara höra, med vilket intresse herr Lindley instämde i kravet
på att vi skulle få den formulering som enligt herr Linder var strängast mot
alkoholförtärarna, för att man skulle förstå, hur det sunda naturliga omdömet
betraktar dessa båda formuleringar.

Men låt oss se till huru de båda alternativen äro avfattade i reservationen
och i utskottets utlåtande. I utskottets utlåtande yrkas sådan formulering, att
bilföraren för att kunna fällas till straff skall ha varit »så påverkad av starka
drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar».
Detta är i reservationen närmare specificerat och begränsat. Det säges
i reservationen, att bilföraren skall fällas, i fall han »varit synbarligen berörd
av starka drycker» — detta är alltså något, som vittnen kunna intyga att de
iakttagit — »eller eljest så påverkad därav, att han icke ägt det herravälde över
sina handlingar, att han kunnat på ett tillfredsställande sätt föra automobilen».
Man har alltså dels begränsat bristen i herraväldet över sina handlingar till det
speciella fallet, att man kan finna det vara bevisat, att bilföraren ej kunnat på
ett tillfredsställande sätt föra bilen, vilket ju innebär en tydlig och klar språklig
begränsning i lagtextens formulering. Därtill kommer, att orden »kan antagas»
äro strukna i reservationen. Det skall, som herr Linder riktigt och klart
utvecklade, förebringas bevisning, att vederbörande varit så påverkad etc., och
det räcker icke med ett antagande på sannolika skäl. Jag kan inte tänka mig,
att det finns någon annan ledamot i denna kammare, som kan dela den uppfattningen,
att reservanternas formulering, såsom herr Linder gjorde gällande,
skulle ge ökade möjligheter för domstolarna att klämma efter spritpåverkade
bilförare. När herr Linder nu i sitt senare anförande vände sig mot herr Almkvist
och sade, att meningen inte är att det skall bli bekvämare för domstolen
att döma efter paragrafen, örn den får reservationens lydelse, så förstår jag
mycket väl, att herr Linder ingalunda menar, att han vill undandraga domstolarna
besvär genom detta; det fritager jag honom helt ifrån. Men så mycket
ligger i hans yttrande, att det naturligtvis i en viss mening är lättare för domstolen
att fälla en person efter en paragraf, som innehåller vissa konkreta beskrivningar
om någonting som måste klart och tydligt bevisas innan ett fällande
kan äga rum, än att fälla efter en mera abstrakt avfattad paragraf. Det är
i denna mening lättare att fälla en person efter den kungl, propositionens och

Äng.

indragning av
körkort på
grund av
onykterhet.
(Forts.)

Nr 36. 38

Onsdagen den 21 maj I. m.

Äng. reservationens formulering än efter utskottets formulering; elef är »lättare» att
indragning av j individuella fallet tillämpa denna paragraf i reservationens formulering
grund av än med den formulering utskottet föreslår, men domstolen fäller till straff i ett
onykterhet, mycket mindre antal fall! Domstolen träffar med reservationens formulering
(Forts.) inte de många fall, som ligga mellan den tydligt påvisade berusningen och den
knappast straffvärda påverkan av alkoholhaltiga drycker, som inträder efter
förtäring av endast ett glas pilsner eller något liknande. Dessa mellanliggande
fall äro sådana, där t. ex. en domare kan filina straffbar spritpåverkan föreligga
på grund av upplysningen, att bilföraren suttit inne på en restaurang och
druckit 15—20 centiliter sprit, innan han fortsatt att köra. En bilförare med
den spritmängden i kroppen innebär ju tydligen en fara för trafiksäkerheten.
Han bör inte få tillfälle att sätta sig vid ratten, även om han är så tränad i
spritförtäring, att han kan föra bilen linjerätt fram, så länge polisen står och
tittar på. Detta är ett av de fall, där domaren kan ha skälig anledning att
antaga, att bilföraren kan vara till fara för trafiksäkerheten, och därför bör
fälla honom till straff.

Jag bör i detta sammanhang erinra örn, att min motion inte är i varje detalj
lika formulerad som utskottets förslag, vilket bygger på herr Bärgs med fleras
motion. Vid 1928 års riksdag framlades av Kungl. Majit ett förslag till lag
angående fylleri. Här hade nykterhetskravet på alla dem, som utövade så,dan
verksamhet, att i händelse av bristande omsorg eller besinning fara lätteligen
uppstår för människors liv eller hälsa, formulerats på det sätt, som nu skett
i reservationen, så att vederbörande skulle fällas till straff, om han var så påverkad
av starka drycker, att han »kan antagas ej äga nödigt herravälde över
sina handlingar». Detta förslag avstyrktes av första lagutskottet, men i en reservation
gjorde man den lilla jämkningen, att man ändrade orden »kan antagas»
till »måste antagas». Denna formulering innebär ju ett något större krav
på bevisning än om man blott säger »kan antagas». Denna reservation antogs
av andra kammaren, och anledningen till att jag i min motion använt uttrycket
»måste antagas» och icke uttrycket »kan antagas», var uteslutande den att
förstnämnda formulering alltså för två år sedan vunnit andra kammarens gillande.
Annars hyser jag för min del inte någon betänklighet mot att acceptera
den formulering, som innehålles i herr Bärgs motion och som numera tillstyrkts
av utskottet. Jag har nämligen den fasta förvissningen, att vi inte behöva
befara något missbruk från domstolarnas sida, även örn vi använda formuleringen
»kan antagas».

Härmed är jag till sist, herr talman, inne på en efter min mening ganska
viktig fråga. För två år sedan förelåg det ärende till behandling, som jag
nyss omnämnde, i en kungl, proposition, vilken behandlades av första lagutskottet,
och över vilken lagrådet blivit hört. Det gällde då, att båda kamrarna måste
antaga lagen, för att don skulle bli gällande. Ku har däremot denna utomordentligt
viktiga brottsbeskrivning flyttats över till en administrativ författning,
över vilken Kungl. Majit blott begär riksdagens yttrande._ I dag kommer
sannolikt första kammaren, som ju i allmänhet, när den står i valet mellan
ett mera och ett mindre nykterhetsvänligt beslut, inte brukar ställa sig på den
mera nykterhetsvänliga sidan, att antaga reservationen, och andra kammaren
antager väl utskottets förslag. Då har Kungl. Maj :t hört riksdagen i det här
ärendet. Något antagande av lagen från riksdagens sida har icke begärts, och
lagrådet har inte blivit tillsport i saken. Sedan formulerar Kungl. Majit straffbestämmelsen
i den administrativa förordningen så som Kungl. Majit behagar,
och riksdagen är ställd utanför. Jag återkommer i annat sammanhang, herr
talman, till denna fråga, men den synes mig icke vara alldeles utan betydelse
för kammaren vid dess ståndpunktstagande i den nu föreliggande frågan, ty
det vore ju i alla fall önskvärt, att båda kamrarna i en så viktig fråga som

Onsdagen den 21 maj f. m.

39 Jfr 36.

denna stannade i samma beslut och inte överläte åt Kungl. Maj :t att själv träffa
en sammanjämkning eller att fritt välja mellan formuleringarna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

I herr Schlyters yttrande instämde herr Thulin.

Herr Westman: Herr talman! Vi äro helt säkert i denna kammare alla

varse, att den moderna maskinkulturen icke lämnar något utrymme för berusade
eller alkoholpåverkade personer. Maskinerna äro därvidlag grymma
uppfostrare. Men man kan naturligtvis inte ställa sig på den ståndpunkten,
att man avvaktar den tid, då maskinernas blodiga undervisning lett fram
till en tillfredsställande folknykterhet. Lagen måste givetvis komma till användning
som en mildare uppfostrarinna. Därom äro vi alla ense. Här föreligga
emellertid tvenne olika formuleringar av förslag till lagtext. Enligt
min uppfattning är den skillnad i åsikter, som kommer i dagen i dessa två
olika texter, inte särdeles stor. Den föregående ärade talaren överdrev enligt
min uppfattning rätt betydligt den olikhet, som sakligt sett föreligger mellan
de båda olika ståndpunkterna, den som företrädes av utskottet och den, som
företrädes av reservanterna.

Jag ber först och främst att få framhålla, att utskottet och reservanterna
äro ense därom, att den påverkan av starka drycker, som kan medföra ansvar.
inte behöver ha konstaterats genom det sätt, på vilket fordonet har framförts.
Det står uttryckligen framhållet i reservationen, att enligt reservanternas
mening böra dessa straffbestämmelser »drabba ej blott den förare, som
under en färd med motorfordon befinnes vara av starka drycker synbart berörd,
utan jämväl den förare, som -—• ehuru detta ej förmärkes genom det
sätt, på vilket motorfordonet framföres — genom alkoholförtäring förlorat
nödigt herravälde över sina handlingar». Nu kan man säga, att denna ståndpunkt
inte markeras fullt tydligt i den lagtext, som reservanterna föreslagit.
Skillnaden i lagtexterna är den, att enligt utskottets förslag talas det örn, att
äga »nödigt herravälde över sina handlingar» och i reservationen talas det
örn »det herravälde över sina handlingar, att han icke kunnat på tillfredsställande
sätt föra automobilen». Men såvitt jag kan förstå, måste väl nödvändigt
i utskottets formulering avses det kvantum av självbehärskning, som
behövs för att man skall kunna framföra automobilen. Detta uttryck »nödigt»
måste hänföras till den verksamhet, varom här är fråga. Det är enligt
min mening fullkomligt klart, ty vad som straffas, är ju den fara, som
chauffören utgör, och denna fara måste hänföra sig till det sätt, varpå han
framför åkdonet. Ordet »nödigt» måste alltså hänföra sig just till detta framförande.

Den föregående ärade talaren måste ha grundat sin mening på det antagande,
att den omständigheten, att chauffören »inte ägt det herravälde över
sina handlingar, att han kunnat på ett tillfredsställande sätt föra automobilen»,
nödvändigtvis måste styrkas genom att man iakttagit, att automobilen
framförts på ett för omgivningen farligt sätt. Men detta är inte nödvändigt.
I reservationen är bevisningen enligt dess formulering inriktad på frågan örn
herraväldet, alltså på tillståndet hos föraren. Då domstolen finner ett tillstånd
konstaterat, som är av den beskaffenhet, att föraren inte kunnat på
ett tillfredsställande sätt föra automobilen, är domstolen fullt berättigad att
fälla honom, även örn ingen olycka inträffat.

Jag tror alltså, att ur denna synpunkt är den text, som reservanterna föreslagit,
lika bra som den, utskottet föreslagit, då båda fästa uppmärksamheten
vid förarens tillstånd. Att sedan den ena karakteriserar måttet av den självbehärskning,
som erfordras för att undgå straff, som »nödigt herravälde över

Äng.

indragning av
körkort på
grund av
onykterhet.

(Forts.)

Nr 36. 40

Onsdagen den 21 maj f. m,

Äng.

indragning av
körkort på
grund av
onykterhet.

(Forts.)

sina handlingar», och den andra karakteriserar detta som »det herravälde över
sina handlingar», som erfordras för att »på ett tillfredsställande sätt föra
automobilen», kan inte konstateras vara någon stor skillnad. I alla fall gör
jag en invändning mot utskottets formulering, och det är den invändningen,
som hindrar, att jag anslutit mig till samma formulering. Den invändningen
är, att jag tycker, att det är lagtekniskt otillfredsställande, att man i brottsbeskrivningen
inför en presumtion. Det talas i utskottets förslag om att vederbörande
»kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar»
etc. En sådan formulering brukar man ju inte göra i en strafflag.
I strafflagen står det, att den skall straffas, som är mördare, dråpare och
dylikt.

Enligt min mening är det olämpligt att införa presumtionen i självt brottsbeskrivningen.
Örn man gör detta, skulle en person kunna dömas på indiciebevisning,
att en presumtion föreligger för att han är farlig för trafiksäkerheten.
Det är en tämligen långsökt konstruktion. Om man tager reservanternas
text, finnes inte presumtionen i själva brottsbeskrivningen, men presumtionen
kommer fram vid prövningen av bevisningen på vanligt sätt. Det förefaller
mig också vara tekniskt sett riktigt.

Jag tror nu, att i praktiken blir skillnaden inte så stor, vare sig man tager
den ena eller den andra lagtexten. Jag antar, att om domarna skola tillämpa
den ena eller andra lagen, komma de att tillämpa lagtexterna på samma sätt.
Örn Olaus Petri hade levat i våra dagar och skrivit sina domarregler nu,
skulle han nog lia formulerat dem så, att »en god domare är bättre än en
dålig lag». Jag tror, att även om man tager utskottets formulering, komma
domarna nog att reda sig med den, men, som sagt, jag föredrar på anförda skäl
den andra formuleringen.

Den siste ärade talaren berörde i slutet av sitt anförande en fråga av lagstiftningsteknisk
natur. Den ärade talaren uppställde den frågan: Hur skall
det gå, om kamrarna stanna i olika beslut i ett ärende sådant som detta? I
detta ärende har Kungl. Maj :t endast infordrat yttrande från riksdagen i fråga
om en administrativ förordning. I fråga därom, hur riksdagen skall handla
i den situation, som uppkommer, när kamrarna lia fattat olika beslut, i ärenden
sådana som detta, föreligger en tämligen skiftande praxis. Vid den debatt
av principiell natur, som senast hölls i riksdagen, när detta spörsmål
var före, förfäktades av betydande auktoriteter den meningen, att sammanjämkning
kunde äga rum. Vid flera tillfällen har också verkställts sammanjämkning.
Men vid andra tillfällen har riksdagen gått den väg, som den
ärade talaren antog vara den enda möjliga. Man har nämligen för Kungl.
Maj :t anmält, att den ena kammaren fattat ett och den andra kammaren ett
annat beslut. Enligt min mening bör det avgörande i fråga därom, huruvida
man skall gå den ena eller den andra vägen, vara beskaffenheten av det
ärende, som föreligger till avgörande. När det t. ex. i den nu föredragna
punkten är fråga örn en lagtext, bör enligt min mening, därest kamrarna fatta
olika beslut, sammanjämkning äga rum. Likaså, ifall det t. ex. är fråga örn
ett uttalande, som är av ekonomisk innebörd, t. ex. inverkar på statsinkomsterna
eller är av skatteteknisk natur såsom fallet varit med den punkt, vi
förut talat örn i dag, bör givetvis, för att tillvarataga riksdagens makt, sammanjämkning
äga rum. För övrigt vill jag betona till förmån för att sammanjämkningsvägen
anlitas, att vad Kungl. Maj :t begärt är ett yttrande av riksdagen
och icke av riksdagens kamrar. Det bör då vara riksdagen angeläget
att lämna Konungen ett tydligt svar om vad som är riksdagens mening och
ur denna synpunkt bör man givetvis tillgripa sammanjämkning, örn så erfordras.

Jag tror således för min del, att man icke behöver befara, att eventuellt

Onsdagen den 21 maj f. m.

41 Nr 3G.

olika beslut i kamrarna i denna punkt skulle komma att leda till att Kungl. . An?-Maj:t får fria händer. För min del kommer jag att förorda, att vi skrida till*
samma procedur, som vi skulle använda, därest vi velat för Kungl. Maj :t i ett grund av
lagstiftningsärende meddela riksdagens åsikt. onykterhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen. (Forts.)

Herr Linder: Beträffande det anförande, som hölls av herr Schlyter, vari

han riktade sig särskilt emot mig, bär redan utskottets ärade ordförande framhållit,
att herr Schlyter i sin argumentering överdrev betydligt. Jag skall
därför bara taga upp en och annan sak av vad han säde. Han sade, att jag
icke skulle vilja straffa för den fara, som en alkoholpåverkad automobilförare
utgör. Jag har hela tiden sagt, att jag fordrar en bevisning för detta, och jag
vidhåller, att det är riktigt. Det har vidare sagts här av herr Schlyter, att jag
vill ha bevisning och att ett antagande icke räcker. Det är riktigt, att jag
icke nöjer mig med att bara antaga, att en person varit så och så, då jag dömer
honom. Jag vill verkligen ha något, som övertygar mig örn att den mannen
gjort sig skyldig till den förseelse som det är fråga om, att han skall dömas
för. Jag tror, att det är lyckligast för människorna så länge de hava denna
regel att hålla sig till. Skulle människorna dömas på antaganden, hur skulle
det då komma att gå? Det säges vidare, att därigenom att jag inte ansluter
mig till formuleringen, att personen »kan antagas» etc., så skulle jag därmed
utestänga den ökade möjligheten att hålla efter människor.

Jag vill säga, att domstolens plikt enligt min mening är att döma över vad
som är rättvist och ingenting annat. Jag är icke åklagare, då jag sitter på
domarstolen. Åklagaren har att förebringa den bevisning, som är erforderlig
för att jag skall kunna döma en man, som är tilltalad, och det är ur den synpunkten
som jag ser saken. Sedan sades det vidare, att jag inte ville döma en
människa blott därför, som det hette, att vetenskapsmännen hade genom ett
blodprov funnit, att mannen varit i så hög grad alkoholpåverkad, att han inte
kunnat på ett tillfredsställande sätt föra automobilen. Jo, det vill jag visst.

När vetenskapsmännen komma dithän, att de kunna garantera med sitt uttalande,
att den mannen har varit så alkoholpåverkad, att han ej kunnat på ett
tillfredsställande sätt föra automobil, då är jag den förste att också vilja godkänna
detta. Men jag har här framför mig Karolinska institutets lärarekollega
utlåtande över denna sak, och det har sagt, att ännu så länge bör icke denna
metod, som det här är fråga om, komma till användning, därför att den icke
är tillräckligt utvecklad, men då den dagen kommer då så är fallet, skall jag
vara den förste att godkänna också detta bevisningsmedel.

Slutligen undrar jag, örn det skulle vara något förklenande för min åsikt,
att en ledamot här i kammaren, herr Lindley, skulle ha instämt i mitt anförande.

Herr Lindhagen: Jag föreställer mig, att det här är fråga om att en automobilförare
skall kunna attackeras av rättvisan på grund av hans egen inneboende
beskaffenhet vid tillfället, oavsett örn någon olycka förekommit eller örn
det bara sett ut som örn en olycka varit nära att kunna förekomma.

Jag får verkligen säga, att örn man med denna utgångspunkt skall kunna penetrera
deras hjärtan och njurar, så finns det ju ingen annan utväg än att, som
det också har ifrågasatts, föreskriva att den, som för automobilen, inte får vid
det tillfället ha intagit några starka drycker alls och inte heller inom en viss
tid dessförinnan. Då får vetenskapen ett tillfälle att ingripa och bestämma,
hur lång tid det kan anses behövas för att ett rus eller möjlighet till något slags
rus skall ha kunnat dunsta bort, innan han satt sig vid ratten.

Utskottet säger, att denna utväg icke är lämplig. Jag förmodar, att det
beror därpå, att man icke kan genomföra en sådan ordning i praktiken gentemot

Nr 36. 42

Onsdagen den 21 maj f. m.

Äng. det svenska folkets uppfattning om alkoholbruket. Det kommer nämligen ald1
k&rkartpåV att kunna inträffa annat än att chaufförer och icke minst s. k. gentlemannagrund
av chaufförer vilja stanna här och där exempelvis vid värdshus för att äta middag
onykterhet, och taga sig en pilsner, en sup eller kanske, om de ha råd, ett glas vin och sedan
(Korts.) i alla fall sätta sig vid ratten igen.

Det är ungefär två tredjedelar av svenska folkets uppfattning och därför
vilja de icke vara med om att införa sådana drakoniska bestämmelser.

Då ha vi således att se till, hur mycket sprit en chaufför skall ha intagit,
för att han skall kunna anses vara attackerbar. Varken vetenskapen eller någon
domare kommer att i de speciella fallen, herr talman, kunna på något som
helst exakt sätt avgöra detta, utan det avgörandet kommer att bero dels på
domarens sinnelag och dels på beskaffenheten av den bevisning, som blivit förebragt.
Det kan aldrig stanna vid något annat än ett antagande ifrån domarens
sida.

Det är ju ett bekymmer för juridiken, i vad mån domaren skall få döma på
antaganden eller på bevisade fakta. Vi avdöma för närvarande en mängd mål,
där man säger, att det och det »kan antagas». I detta ligger ju en fara för den,
mot vilken antagandet riktas. Vissa domare sitta inne med en uppfattning,
örn vad som skall antagas, andra ha en annan uppfattning därom — det beror
på domarens sinnelag lika mycket som på chaufförens beskaffenhet, vad som
skall kunna antagas eller icke antagas.

Då jag nu såsom erfaren jurist läser dessa olika formuleringar, måste jag
säga: finns det överhuvud taget någon skillnad emellan dem?

Det står så här enligt Kungl. Maj:ts förslag, att han skall ha »varit synbarligen
berörd av starka drycker eller eljest så påverkad därav, att han icke
kunnat på tillfredsställande sätt föra automobilen». Hur skall en domare kunna
säga, att vederbörande icke kunnat på tillfredsställande sätt föra automobilen
annat än på grund av ett antagande av honom. Det kan ej påräknas
någon exakt, naturvetenskaplig bevisning i något mål. Man är inskränkt till
antaganden.

Så kommer jag till vad utskottet i detta avseende säger, nämligen att han
»varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt
herravälde över sina handlingar». I valet mellan dessa två formuleringar känner
jag mig övervägande böjd att rösta för utskottets förslag, ty det säger ärligt
ifrån, vad som ändå måste inträffa med Kungl. Maj:ts förslag, och söker
inte inbilla folk, att man kan exakt och vetenskapligt avgöra frågan på ett definitivt
sätt och väga på guldvåg.

Detta kan ha den faran med sig. att samvetsgranna domare aldrig fälla någon
chaufför annat än då de åstadkommit olycka, och det är ju icke meningen
här. Men jag förstår herr Linder, som är en rättrådig domare och alltid vill
ha rättvisan tillämpad och ingenting annat, när han säger, att i detta fall, även
med den formulering han föreslår, kan det icke förutses rättvisa utan man
måste bs^gga på subjektiva antaganden. Och då kommer en domare, som är
nykterist eller måttlighetssupare eller festprisse, att se saken på olika sätt.
Det kunna vi icke göra något emot.

Jag ber således med anledning av vad jag nu anfört att få yrka bifall till
utskottets hemställan, som är det mest exakta uttrycket för de verkliga förhållandena
och för den svaghet i bedömandet, som här alltid kommer att vila över
såväl chaufförer som domare.

Herr Mellén: Jag begärde ordet för att tillkännagiva, att jag delar herr

Lindleys åsikt, att den av herr Westman och mig m. fl. avgivna reservationen
innehåller strängare bestämmelser än utskottets förslag. Vi ha bibehållit
uttrycket »synbarligen berörd av starka drycker» i vår reservation, men detta

Onsdagen den 21 maj f. m.

43 Nr 36.

har utskottet strukit, ehuru det är en bestämmelse, som är av oerhört vid- Äng.
sträckt betydelse. Med tillämpning av den dömes icke blott en person, som lruj^^g £v
efter förtäring av starka drycker »icke ägt herravälde över sina handlingar» ''*und f “
utan även en sådan, »som kan antagas ej hava ägt herravälde över sina hand- onykterhet.
lingar» liksom den, som icke kunnat föra automobilen på ett tillfredsställande (Forts.)
sätt såsom Kungl. Majit sagt. Men även den dömes, som ägt herravälde över
sina handlingar. Det finns nämligen människor, som av endast en högst
ringa kvantitet spirituosa få en ovanligt hög ansiktsfärg utan att i övrigt därav
påverkas. Jag är då såsom domare enligt denna bestämmelse tvungen att
döma en sådan person, ty han är synbarligen berörd av starka drycker. På
det viset finns det, herr Schlyter, i reservanternas bestämmelse en ökad möjlighet
att klämma efter den, som förtär sprit.

I övrigt lägger jag synpunkten på den bestämmelsen i samtliga förslagen,
vari de alla fordra, att föraren skall vara »påverkad» av starka drycker för att
han skall kunna dömas. Och föraren skall vara påverkad till den grad, att förarens
tillstånd kunnat innebära fara för trafiken. Är tillståndet sådant, då
fyller det alla de 3 förslagens villkor för straff. I praktiken måste det vara
domstols sak att på grund av bevis och föreliggande omständigheter avgöra,
örn denna mindre påverkning av rusdrycker varit av den beskaffenheten att
den inneburit eller kunnat innebära fara för trafiken. Pbr mig är det för den
skull tämligen likgiltigt, vilken bestämmelse som tages här. Men förslaget
att införa i lagen en bestämmelse att någon skall dömas på grund av att det
»kan antagas» etc. är mycket motbjudande, har förr icke förekommit och skulle
verka stötande på många. Jag kan mycket väl ge tillkänna, att det förslag,
som här föreligger från åtta reservanter inom utskottet, är ett kompromissförslag
emellan Kungl. Maj:ts förslag och ett annat förslag.

På grund av vad jag nu anfört, herr talman, yrkar jag bifall till den av
herr Westman m. fl. avgivna reservationen.

Herr Schlyter: Herr Linder försvarade i sitt sista anförande i sak ytter ligare

den ståndpunkt, som jag i mitt förra anförande betecknade såsom både
logisk och respektabel. Däremot gick han icke alls in på det jag huvudsakligen
vänt mig emot, nämligen hans förklaring att reservationens formulering
skulle vara mer effektiv för bekämpande av onykterhet vid ratten än utskottets
formulering. Herr Linders anförande föranleder mig ytterligare allenast att
säga, att när jag åberopade herr Lindleys instämmande i hans yrkande, innebar
detta icke i minsta mån att jag skulle anse det vare sig för herr Linder eller
för mig själv ofördelaktigt att få ett instämmande av herr Lindley -—- tvärtom
skulle jag anse det som en förmån — utan jag syftade på kammarens kännedom
örn herr Lindleys allmänna inställning till de frågor, som vi nu diskutera,
och ingen med sådan kännedom skulle väl falla på den idén, att herr Lindley
i valet mellan tvenne olika alternativ skulle vilja påyrka bifall till det, som
vore strängare emot bilförarna i det avseende varom nu är fråga. Jag har
alltså icke velat på något sätt kränka min vän Lindley med mitt anförande,
och så har han säkert icke själv uppfattat det.

Jag ber så endast att med ett par ord få bemöta utskottets ärade ordförande.

Eftersom herr Westman citerade vad som yttras i motiveringen till reservationen,
så vill jag blott framhålla, att den omständigheten, att reservanterna ordagrant
skriva av utskottsmajoritetens så att säga nykterhetsvänliga motivering
i verkligheten naturligtvis icke kan göra ändring i vad lagtextens formulering
i reservationen uttryckligen ger vid handen. Då herr Westman skulle citera
denna formulering, gjorde han för övrigt alldeles ofrivilligt en omskrivning,
som var mycket betecknande. Det står nämligen i reservationen, att man vill
träffa den, som »icke ägt det herravälde över sina handlingar, att han kunnat

Nr 36. 44

Onsdagen den 21 maj f. m.

Äng.

indragning av
körkort pä
grund av
onykterhet.

(Forts.)

på ett tillfredsställande sätt föra auton!obilen». Detta omskriver herr Westman
och säger i stället »icke ägt det herravälde över sina handlingar, som erfordras
för att kunna tillfredsställande föra bilen». Detta är något helt annat, herr
talman, och i själva verket ungefär likvärdigt med utskottets formulering.
Det ställer saken på ett mera abstrakt plan än det rent konkreta sätt, varpå
reservationen är formulerad. Reservationens formulering leder ovillkorligen
till att domstolen, vad herrarna än skriva i motiveringen, kommer att -— alldeles
såsom herr Linder utvecklade — kräva bevisning för, att vederbörande
faktiskt icke kunnat tillfredsställande föra automobilen.

Jag skall icke i övrigt gå in på herr Westmans anförande. Hans yttrande
örn sammanjämkningen mellan kamrarnas olika beslut skall jag spara att yttra
mig om, till dess vi komma in på den konstitutionella frågan.

Herr Westman: Jag beklagar, ifall jag låtit någon felsägning komma mig
till last. Jag har citerat den formulering, som föreligger i reservationen, och
jag hoppas, då kammarens ledamöter många gånger förut i dag hört den formuleringen
uppläsas, att om jag möjligen gjort mig skyldig till en felsägning,
den icke skall leda till något som helst missförstånd.

Jag ber därefter få framhålla, att skillnaden mellan herr Schlyter och mig
är den, att herr Schlyter menar, att uttrycket, att föraren skulle eljest ha varit
så påverkad av starka drycker, att han »icke ägt det herravälde över sina handlingar»,
att han kunnat på ett tillfredsställande sätt föra automobilen, skulle
innebära, att bevisfrågan om hans herravälde skulle ligga till på det sättet,
att den enda bevisning, som skulle tillåtas, vore vittnen, som intygade, att bilen
hade framförts på ett slingrande och farligt sätt. Däremot anser jag för min
del, att här föreligger en bevisfråga, där bevisning är tillåten på samma sätt
som vid alla andra frågor, om vilka domstolen har att bilda sig en uppfattning.
Ställer man sig på den ståndpunkt, som jag står på, blir det, såvitt jag kan se,
icke någon skillnad i sak mellan reservanternas och utskottets formulering på
denna punkt.

Jag skall icke inlåta mig på den principiella fråga, som herr Schlyter
berörde, då han ställde sig på den ståndpunkten, att en motivering till en lagtext
saknar all betydelse. Från den uppfattningen har jag icke utgått och från
den brukar man ju icke utgå.

Herr Kvarnzelius: Jag hade icke tänkt blanda mig i den här diskussionen
men jag föranleddes i alla fall att begära ordet för att för min personliga del
förklara, att jag anser, att bestämmelsen om nykterhet hos dem, som föra bil,
är mycket viktig, ja månhända den viktigaste bestämmelsen i hela niotorfordonsförordningen,
långt viktigare än hastighetsbesämmelser och dylikt. Jag behöver
i det avseendet endast erinra örn, vilka stränga bestämmelser som gälla
för lokomotivförare, för att fästa uppmärksamheten på hur viktig den frågan
är. Jag tror för min del, att vi en vacker dag måste gå in för att kräva absolut
nykterhet hos en person, som sätter sig vid en bilratt för att föra en bil.
Det är ett oerhört stort ansvar som vilar på den som för en bil såväl med hänsyn
till honom själv som för andra som färdas på vägarna. Det är nämligen
något helt annat att köra ett motorfordon på vägarna än att köra ett lokomotiv,
som går på skenor. Men en bilförare, som vinglar fram hit och dit
på vägen, vilken risk innebär icke denne för mötande bilåkande och för andra
trafikanter på vägen!

Jag tror för min del, att vad herr Bergman föreslagit är något, som vi måste
komma till, även örn vi icke äro mogna för det den dag som i dag är, och jag
skulle för min del icke ha hesiterat för att nu rösta för herr Bergmans motion,

Onsdagen den 21 maj f. m.

45 Nr 36.

så mycket mindre som jag tidigare i mitt yttrande över denna förordning givit Äng.
uttryck åt den meningen. -av

Som ärendet emellertid nu ligger till, kan jag icke se någon möjlighet att grund ^
komma så långt och får därför finna mig i att taga vad som är närmast möjligt onykterhet.
att få. Därvidlag måste jag säga, att utskottets förslag är det bästa av de för- (Forts.)
slag, som på allvar kunna komma i fråga, och jag måste därför nöja mig med
att yrka bifall till detsamma.

Häri instämde herr Johansson, August.

Herr Lindley: Jag ber att gentemot den siste ärade talaren få säga, att

jag kan icke acceptera denna hans förklaring. Jag är dessutom absolut övertygad
örn, att det finns tusentals människor här i landet, som skulle protestera
emot vad han sade.

Det är icke bara nykterheten, som är det avgörande. Hur är det t. ex. med
alla dessa körkort, som utlämnas; förekommer det någon gallring bland körkortsaspiranterna,
examinerar man dem för att undersöka, huruvida de ha sina
övriga själsförnödenheter i jämvikt? Något bedömande därav förekommer
säkerligen icke. Jag tror, att man till och med skulle kunna säga, att en skicklig,
kunnig och duglig chaufför trots alkoholförtäring framför sitt fordon betydligt
säkrare än en nervös person, som icke vet vare sig ut eller in, när det gäller
att klara sig i en brydsam situation. Det är säkerligen av mycket, mycket
större betydelse att undersöka detta, men det kunna vi icke göra något åt, ty det
är ju en oerhörd mängd chaufförlicenser, som måste beviljas och därför finns
det ingen möjlighet att verkställa en sådan gallring och att undersöka vederbörandes
kvalifikationer i dessa hänseenden. Sannerligen tror jag inte, att man
stirrat sig fullständigt blind på nykterhetsfrågan, så att man icke kan se andra
spörsmål i samband med detta problem!

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den nu ifrågavarande punkten av utskottets yttrande yrkats 1 :o)
att densamma skulle godkännas; 2:o) att kammaren skulle godkänna den av
herr Westman m. fl. därom anförda reservationen; samt 3:o), av herr Bergman,
att kammaren skulle, med godkännande av första stycket av utskottets
yttrande, i övrigt uttala sig för att första punkten av ifrågavarande moment
i förslaget till motorfordonsförordning erhölle den lydelse, som föreslagits i
den av honom m. fl. i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets yttrande i nu
förevarande del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Westman begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av den av honom m. fl. anförda reservationen,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner punkt 1 av andra lagutskottets å sid. 86 och följande i
utlåtande nr 34 gjorda yttrande beträffande 15 § 3 mom. av Kungl. Maj:ts förslag
till motorfordonsförordning, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Westman m. fl. därom anförda reservationen.

Nr 36. 46

Onsdagen den 21 maj f. m.

Äng. Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
grund av ^et efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,

onykterhet, sorn ville rösta för ja-propositionen, och därför de ledamöter, som ville rösta
(Forts.) för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 59.

Punkterna 2 och 3.

Godkändes.

Punkten 4.

I 15 § 3 mom. av förslaget till motorfordonsförordning var tredje punkten
av första stycket så lydande:

Återkallas körkort, skall därvid förklaras, att föraren, sedan viss tid, minst
två månader och högst två år, gått till ända, äger på ansökan hos länsstyrelsen
i det län, som i 1 mom. angives, få frågan om utfärdande av nytt körkort upptagen
till prövning.

I de likalydande motionerna I: 262 av herr Bärg m. fl. och II: 430 av herr
Bengtsson i Norup m. fl. hade föreslagits, att körkort alltid skulle indragas
för minst sex månader, då förseelse begåtts mot stadgandena angående nykterhet.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten yttrat bland annat:

»I propositionen föreslås, att indragningarna av körkort skola avse en tid
av minst två månader och högst två år. Enligt utskottets mening bör emellertid
indragning, som föranledes av motorförares alkoholförtäring, ske för en tid
av minst sex månader.»

I detta sammanhang hade utskottet föreslagit, att det förevarande momentets
sjunde stycke skulle i viss del erhålla den ändrade lydelse, utskottet angivit.

I fråga om utskottets yttrande under förevarande punkt hade herrar Frändén
och Sandström i avgiven reservation anfört:

»Utskottet har i sitt yttrande över § 15 mom. 3 angående tiden för indragning
av körkort uttalat sig för, att förseelse, föranledd av alkoholförtäring,
alltid skulle medföra körkortets förlust under en tid av minst sex månader.
Då vi hålla före, att en dylik bestämmelse är väl rigorös och ägnad att i vissa
fall motverka ett snabbt beivrande av onykterhet vid ratten, anse vi, att utskottet
bort tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag rörande tiden för körkortsindragning
i sin helhet.

Vi vilja således påyrka, att den del av nämnda yttrandes fjärde punkt, som
börjar med orden ’i propositionen föreslås, att etc.’, måtte erhålla följande lydelse
:

''Emot kungl, propositionens förslag, att indragningarna av körkort skola
avse en tid av minst två månader och högst två år, har utskottet intet att erinra.
Utskottet vill alltså avstyrka det i motionerna 1:262 och 11:430 framställda
yrkandet att körkort alltid skall indragas för en tid av minst sex månader,
då förseelse begåtts mot stadgandena angående nykterhet’.»

Onsdagen den 21 maj f. m.

47 Nr 3C.

Herr Frändén: I den kungl, propositionen Ilar föreslagits, att indragning

av körkort skall ske för en tid av minst två månader och högst två år. Utskottet
har nu uttalat sig för en skärpning, så att förseelse, föranledd av alkoholförtäring,
alltid skall medföra förlust av körkortet under minst sex månader.
I den reservation, som jag och min medreservant undertecknat, ha vi ansett,
att det är allt för strängt att indraga ett körkort på sex månader för en kanske
rent av obetydlig förseelse, varvid bilföraren i olyckligaste fall kanske dömes
på rena antaganden.

I vår rättskipning börjar man ju numera gå ifrån de långa straffen, men
här har man tydligen återgått till den gamla regeln örn långa straff. Utskottet
söker trösta sig med att detta icke är något straff. Det heter på ett ställe, att
enligt svensk lagstiftning indragning av körkort icke är att betrakta som ett
straff, men det måtte val vara en felaktig uppfattning. Nog är det ett
hårt straff för den, som kanske begått ett obetydligt fel, örn körkortet därför
indrages för hela sex månader och därigenom ställes utan existensmöjligheter.

Herr Linder yttrade här för en stund sedan, att han bad Gud bevara människorna
från att bliva dömda, utan att någon bevisning förebragtes. Här kan
man verkligen ha anledning att läsa samma bön, för att folk icke skall ådömas
ett alltför högt straff utan att ha begått någon egentlig förseelse.

Jag ber, herr talman, att få hemställa om bifall till reservationen på denna
punkt.

Herr Westman: Herr talman! Under den föregående debatten ha vi ju alla
varit ense om att kraftiga åtgärder böra vidtagas för att. förebygga de faror
för den allmänna säkerheten, som uppstå därigenom, att förare, vilka äro påverkade
av starka drycker, äro ute och färdas på vägarna. Det är i överensstämmelse
med denna uppfattning som utskottet här förordar den skärpning i
Kungl. Maj:ts förslag, att örn en person gör sig skyldig till ett ur nykterhetssynpunkt
så betänkligt uppträdande vid bilratten, att körkortet anses böra
fråntagas honom, bör detta ske för en tid av minst sex månader. Jag erkänner
gärna, att detta är en mycket allvarlig påföljd för chauffören i fråga, men hans
förseelse är också av den allvarliga beskaffenhet, och hans samhällsfarlighet
måste anses vara så väl styrkt, att en sådan utgärd är påkallad.

Herr talman! Jag ber att få hemställa om bifall till utskottets yttrande.

Herr statsrådet Borell: Herr talman! Jag är fullt överens med den ärade
utskottsordföranden örn att de förseelser, som här äro i fråga, d. v. s. förseelser
emot nykterheten, när det gäller automobilförare, äro av den allvarliga beskaffenhet,
att de böra medföra en allvarlig påföljd. Då körkort fråntages någon
på grund av fylleriförseelse, brukar nog i flertalet fall körkortet indragas för
åtminstone sex månader. Man har blivit strängare och strängare i detta hänseende.
Även örn man godtar Kungl. Majlis förslag, torde det således i praktiken
bliva så, att i regel körkort indragas för minst sex månader, örn indragningen
föranledes av spritmissbruk. Men det kan ju finnas fall, där omständigheterna
kunna vara synnerligen mildrande. Det kan exempelvis vara sådana
fall, då en yrkeschaufför på grund av en tillfällig anledning blir berörd av
starka drycker, utan att man behöver hysa större farhågor för återupprepande.
Det kan bero på tillfällig trötthet, sjukdom eller något sådant. Det kan således
finnas undantagsförhållanden, då fråntagandet av körkortet för en tid av sex
månader skulle bliva en allt för hård påföljd i betraktande av den allvarliga
inverkan det har på vederbörandes hela ekonomi, om det gäller en yrkeschaufför.

Jag tror därför, att det vore välbetänkt, örn man ville medgiva det utrymme
i latituden, som Kungl. Maj :ts förslag innebär. Praktiskt kommer nog en lind -

oms.

indragning av
körkort på
grund av
onykterhet.
(Forts.)

Nr 36. 48

Onsdagen den 21 maj f. m.

Arty.

indragning av
körkort på
grund av
onykterhet.
(Korts.)

rigare påföljd icke att förekomma många gånger, men det kan, som sagt, inträffa
fall, då det skulle vara önskvärt, örn man kunde sätta tiden lägre än till
sex månader.

Herr Lindley: Herr talman! Jag skall be att få understryka vad herr

statsrådet här sagt.

Det kan verkligen inträffa fall, där man tycker, att det är rysligt att straffa
en människa så pass hårt. Låt oss tänka oss ett fall, då en man varit ute och
kört i exempelvis elva eller tolv timmar. Han är trött, och någon bjuder honom
därför på ett glas sprit. Så inträffar kanske en olyckshändelse på hemvägen.
Frågan är då, örn spriten påverkat hans omdömesförmåga. Han var, som sagt,
trött förut. Men med den formulering, som godkändes vid omröstningen i kammaren,
då man gick med på uttrycket »antagas», skulle det kunna anses, att
han varit påverkad av spriten, och till följd därav skulle han alltså mista sitt
körkort under sex månader. Följden skulle bliva svält och umbäranden icke
allenast för honom själv utan även för hans familj. Kan man verkligen anse
detta för en rättvis påföljd i ett sådant fall?

Det borde finnas någon möjlighet att mildra straffet, örn sådana förhållanden
förelegat, som jag här talade om. Att faststlå sex månader som minimum i
detta fall är väl ändå obarmhärtigt.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
den nu ifrågavarande punkten av utskottets yttrande yrkats dels att densamma
skulle godkännas, dels ock, av herr Frändén, att punkten skulle godkännas
med den ändring, som påyrkats i den av honom och herr Sandström därom anförda
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på punktens godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lindley begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner punkt 4 av andra lagutskottets å sid. 86 och följande i
utlåtande nr 34 gjorda yttrande beträffande 15 § 3 mom. av Kungl. Maj:ts
förslag till motorfordonsförordning, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, godkännes punkten med den
ringen.

av herr Frändén föreslagna änd -

Punkten 5.
Godkändes.

Onsdagen den 21 maj f. m.

49 Nr 36.

Utskottets å sid. 90 gjorda yttrande beträffande 17 § av förslaget till motorfordonsförordning.

Nämnda paragraf hade följande avfattning:

I fråga örn enskilda vägar och andra enskilda områden ankommer det på
ägaren av vägen eller området att avgöra, huruvida körning med automobil
därstädes må äga rum. Har automobiltrafik å sådan väg icke förbjudits och är
den allmänneligen befaren, äger länsstyrelse enahanda befogenhet och skyldighet
som beträffande allmän väg.

Enskild väg må, även om automobiltrafik därå förbjudits, befaras med automobil
i sådana fall, som i 16 § 7 mom. sägs.

I motionen I: 250 av herr Erik Anderson m. fl. hade yrkats, att 17 § skulle
erhålla följande lydelse:

I fråga om —- —--må äga rum. Går enskild väg över flera fastigheter,

med olika ägare, må vägen dock icke till någon del avstängas för automobiltrafik,
därest ej samtliga ägare av vägen därom äro ense.

Har automobiltrafik —---som i 16 § 7 mom. sägs.

Utskottet bade i denna fråga yttrat:

»De synpunkter de sakkunniga och motionärerna anfört i den föreliggande
frågan anser utskottet värda allt beaktande. Att såsom i motionen föreslås
utan särskild utredning nu intaga i motorfordonsförordningen en bestämmelse
av föreslaget innehåll vill utskottet emellertid icke tillstyrka. Däremot vill
utskottet förorda, att spörsmålet örn reglering av rätten att med automobil befara
enskild väg skyndsamt upptages till utredning.»

Reservation hade anförts av herr Mellén, som ansett, att utskottets yttrande
bort hava följande lydelse:

»Ifrågavarande paragraf saknar bestämmelse för det fall att till enskild väg
finnas flera ägare eller flera nyttjanderättshavare. Frånvaron av dylik bestämmelse
bär, såsom motionärerna framhållit, vållat stora obehag, tvister och
förluster. Frågan är av stor praktisk betydelse. För närvarande kan ägare
till en mindre sträcka av en för flera gemensam utfartsväg stänga hela vägen
för automobiltrafik genom vägran att upplåta vägen för dylik trafik.

Utskottet vill därför föreslå, att på lämplig plats i denna paragraf eller
uti särskild paragraf införes en bestämmelse av i huvudsak följande innehåll:

’Ar enskild väg utfartsväg eller eljest till stadigvarande nytta för två eller
flera fastigheter såsom för skogskörslor eller eljest, må ej vägen till någon del
avstängas från automobiltrafik, därest ej alla, som äga rätt att nyttja vägen,
därom äro ense.

Påstår någon, som äger rätt till vägen, att densammas upplåtande för dylik
trafik skulle för honom medföra avsevärt men, förordnar länsstyrelsen efter
ansökan och undersökning om, när och under vilka villkor vägen må med bil
befaras.’»

Herr Mellén: Herr talman! Det föreligger ingen meningsskiljaktighet mellan
utskottet och mig. Även utskottet anser, att föreskrifter snarast böra tillskapas,
som reglera motortrafiken å enskilda vägar, för den händelse dessa gå
över flera fastigheter eller till den enskilda vägen finnas flera nyttjanderättshavare.
17 § talar endast örn det fall, då det blott finnes en ägare. Som det
nu är, kan en ägare av en mindre del av vägen fullständigt avstänga trafiken,
vilket ju icke kan anses vara tillfredsställande. Å andra sidan bör ju ej en
ägare till en ringa del av vägen kunna tvinga sig fram över en annans större
vägdel, som kräver betydligt större vägunderhåll än hans egen del. Frågan

Första kammarens protokoll 1930. Nr 36. 4

Äng. rätten
att befara
enskilda
vägar med
automobil.

Nr 36.

Onsdagen den 21 maj f. m.

Ang. rätten
att befara
enskilda
vägar med
automobil.

(Forts.)

synes mig kunna lösas genom en föreskrift likartad med den, som är föreslagen
i reservationen. Då Kungl. Majit nu velat inhämta riksdagens yttrande
över förslaget, ha jag och mina medmotionärer önskat framhålla, att en bestämmelse
som den av mig föreslagna är absolut nödvändig. Frågan är även av
mycket brådskande natur, ty överallt ute i landet förekomma trätor mellan
grannar och även en mängd processer, föranledda just därav, att man icke har
bestämmelser för det fall, att det finnes flera gemensamma ägare till en väg.

Jag har från flera håll erhållit sympatiskrivelser i anledning av min reservation,
och i dag var det en person, som stack i min hand ett tidningsmeddelande,
enligt vilket en häradsrätt i Bohuslän ådömt åtta svarande böter, emedan
de år 1926 framfört bil på enskilt område. Tre av svarandena dömdes
dessutom att till målsägaren utbetala skadestånd av 300 kronor jämte ^rättegångskostnader.
Dessa personer bo i ett villasamhälle, som har uppstått på
en egendom. De ha köpt sina tomter där, och deras områden gränsa till egendomens
utfartsväg. Denna väg, som är deras enda utfartsväg, ha de fått rätt
att nyttja, men egendomsägaren sätter stopp för all biltrafik. Detta har föranlett
ifrågavarande rättegångar, som pågått i flera år.

Jag menar nu, att örn riksdagen uttalade sig för en bestämmelse, likartad
med den av mig föreslagna, skulle Kungl. Maj :t kunna införa en sådan i lagen
utan att vidare höra riksdagen, och vi skulle således vinna ett år. Utredning
synes hava företagits, och örn någon vidare sådan erfordras, kunde Kungl.
Majit bestämma därom. Av sådan anledning, herr talman, vågar jag besvära
kammaren med ett yrkande örn bifall till min reservation, och jag kommer även
att begära votering i frågan.

I detta anförande instämde herr Löfvander.

Herr Westman: Herr talman! Den fråga, som den ärade talaren framfört,

är synnerligen viktig och har genom bilarnas ökade användning inom alla delar
av vårt land blivit i hög grad aktualiserad. Utskottet har visst icke förbisett
frågans betydelse, men med hänsyn därtill, att den i praktiken ställer
sig ganska invecklad, har utskottet inte ansett det vara lämpligt att försöka
lösa den på rak arm, utan utskottet har uttalat den förväntan, att Kungl. Majit
skall upptaga den till skyndsam utredning.

Jag vågar tro, att man för närvarande icke med säkerhet kan gå längre, än
vad utskottet har föreslagit. Den ärade talaren ville visserligen göra gällande,
att ett uttalande i överensstämmelse med reservationen från kammarens sida
endast skulle innebära, att Kungl. Majit skulle få en fullmakt, varefter Kungl.
Maj :t skulle verkställa en utredning i saken, och örn Kungl. Maj :t icke ville
använda fullmakten, skulle Kungl. Majit få återkomma med saken till riksdagen.
Så ligger saken icke till, ty det är icke en fullmakt, som föreslås i reservationen,
utan en direkt hemställan till Kungl. Maj :t att utfärda en författning
av ett visst innehåll.

Skulle Kungl. Majit, efter ett sådant riksdagens beslut, som den ärade talaren
föreslog, göra en utredning och denna utredning visa, att riksdagen farit
fram alltför brådstörtat och utan tillräcklig kännedom om saken, kommer riksdagen
i ett mycket beklagligt läge- och blir med skäl desavuerad av Kungl.
Majit. Jag tror, att det bästa är, att vi i detta som i andra fall låta utredningen
komma först och riksdagens beslut sedan.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av utskottets
yttrande i nu förevarande del samt vidare på godkännande av den av

Onsdagen den 21 maj f. m.

51 Nr 36.

herr Mellén därom anförda reservationen; och förklarade herr talmannen, efter
att hava. upprepat propositionen på godkännande av utskottets yttrande, sig
anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hellén begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner andra lagutskottets å sid. 90 i utlåtande nr 34 gjorda
yttrande beträffande 17 § av Kungl. Maj:ts förslag till motorfordonsförordning,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Mellén därom anförda reservationen.

Utskottets å sid. 98 och 99 gjorda yttrande i fråga om 18 § av förslaget till Ang.körniotor
fordons förordning. hastigheten

för automobil.

2 morn. första stycket av nämnda paragraf lydde:

Körhastigheten för automobil må aldrig överstiga 65 kilometer i timmen.

I motionen 1: 258 av herr Johan Larsson samt i de likalydande motionerna
I: 259 av herr Österström m. fl. och II: 426 av herr Sandström m. fl. hade föreslagits,
att bestämmelsen i 18 § 2 mom. första stycket (högsta tillåtna hastighet
för vanlig personautomobil å landsbygden) måtte utgå.

I motionen 1: 263 av herr Nylander hade föreslagits, att den i propositionen
föreslagna maximihastigheten av 65 km. i timmen måtte sänkas till 55 km. i
timmen.

Utskottet hade i den nu föredragna delen av sitt yttrande anfört bland annat:

»I likhet med departementschefen har utskottet funnit tiden icke vara inne
för slopande av absoluta hastighetstal för trafiken med vanliga personbilar och
motorcyklar å landsbygden. Våra vägar äro i stor utsträckning ännu icke av
beskaffenhet att tillåta en så snabb trafik som måhända skulle bliva följden,
därest hastighetsbegränsningen borttoges. Den fria hastigheten skulle, såsom
departementschefen framhållit, helt visst å många håll även medföra en icke
önskvärd stegring av kostnaden för vägarnas underhåll.

Den betydliga höjning av gällande maximihastighet, som föreslås i propositionen.
vill utskottet emellertid förorda. Då utskottet räknar med den möjligheten,
att det i framtiden kan befinnas lämpligt att övergå till fri hastighet, har
det synts utskottet ändamålsenligt att för erfarenhets vinnande systemet med
viss maximihastighet och systemet med fri hastighet redan nu må komma att
tillämpas jämsides med varandra. Utskottet föreslår därför, att vid sidan av
det i propositionen föreslagna stadgandet i 18 § 2 mom. första stycket örn en
maximihastighet av 65 kilometer i timmen införes bestämmelse örn rätt för länsstyrelse
att förordna örn fri körhastighet å vissa härför lämpade vägar. Utskottet
förutsätter, att i frågor, som beröm flera län, länsstyrelserna samråda
med varandra före meddelande av förordnande, som här avses. För att ernå en
enhetlig och efter förhållandena avpassad tillämpning, föreligger för övrigt

Äng. rätten
att befara
enskilda
vägar med
automobil.

Nr 36. 52

Onsdagen den 21 maj 1. m.

Ang. kör- givetvis i denna som i andra administrativa frågor möjligheten att påkalla
hastigheten Kungl. Maj :ts beslut.»
för automobil.

(Forts.) Reservationer hade anförts

1) av herrar Linder, Almkvist, Österström, Hagman, Norman, Johansson i
Sollefteå, Björnberg och Sandström, som ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet bort föreslå, att
ur 18 § 2 mom. måtte uteslutas första stycket;

2) av herrar Frändén, Mellén, Magnusson i Kalmar och Andersson i Rasjön,
som beträffande hastighetsbestämmelserna ansett, att utskottet bort förorda
bifall till Kungl. Maj:ts proposition oförändrad.

Herr Nylander: Herr talman! Det är kanske ingen enda bestämmelse i

motorfordonsförordningen, som i hela landet omfattas med så stort intresse
som just denna paragraf med hastighetsbestämmelser. Varje bilkörare måste
ju komma i kontakt med denna paragraf i sin dagliga körning.

Jag erinrar örn att de nuvarande bestämmelserna för en vanlig personautomobil,
vid vilken kategori av fordon jag här närmast vill uppehålla mig, tilllåta
en hastighet av 45 kilometer i timmen. 1927 års motorfordonssakkunniga
ha efter en lång utredning i saken föreslagit borttagandet av den siffermässiga
hastighetsbegränsningen, medan däremot den kungl, propositionen har föreslagit
en maximihastighet för nu ifrågavarande personautomobiler av 65 kilometer.
Vad behandlingen i utskottet beträffar, kan jag icke finna annat än att
utskottet har lyckats göra en kompromiss, vilken måste betecknas såsom det
mest olyckliga av vad som möjligen kan åstadkommas på detta område. Utskottet
föreslår nämligen, att det förutom den i propositionen angivna maximihastigheten
av 65 kilometer i timmen skall införas en bestämmelse om rätt för
länsstyrelse att förordna örn fri körhastighet å vissa härför lämpade vägar.

Om jag nu först och främst får uppehålla mig något vid den siffermässiga
begränsningen av hastigheten, är det redan nu så och kommer med ali säkerhet
att vara så även i framtiden, att den angivna siffran rent psykologiskt bär den
inverkan på föraren, att han alltid, med rätt eller orätt, tror sig vara på den
säkra sidan, örn han bara håller sig under maximisiffran. Dennarent psykologiska
sida av saken får man icke bortse ifrån. Mångfaldiga gånger finner
man också t. ex. vid olyckshändelser, att vederbörande anser sig ha fullt försvar
genom att säga: »Jag var aldrig över 45 kilometer.» Därigenom anser
han sig lia uppfyllt allan rättfärdighet.

Nu är det ju fråga örn att maximihastigheten ytterligare skulle höjas till
65 kilometer. Jag vill här våga det påståendet, att en höjning av maximihastigheten
på våra vanliga vägar till 65 kilometer faktiskt betyder en väsentligt
högre fart än om man skulle gå in för att helt borttaga den siffermässiga
hastighetsbegränsningen, d. v. s. införa vad som populärt kallas för den fria
hastigheten. Då den kungl, propositionen framlades, utgick jag från att det
nu icke skulle bli fråga örn något införande av den fria hastigheten utan att
meningen vore, att riksdagen skulle stanna för en siffermässig hastighetsbegränsning.
Med den utgångspunkten har jag för min del stannat vid att motionera
örn en maximigräns av 55 kilometer i timmen såsom den allra största
hastighet, som borde angivas i författningen.

Vid utskottsbehandlingen har jag icke fått något gehör för denna min
ståndpunkt, utan, som jag förut nämnt, har utskottet gjort en märkvärdig
kompromiss, vilken i sig såsom slutresultat innefattar en synnerligen farlig
princip. Det framgår också av utskottets uttalande, att utskottet i hela sin
tankegång måtte lia missuppfattat begreppet fri hastighet. Utskottet säger
nämligen först, att »våra vägar äro i stor utsträckning ännu icke av beskaf -

Onsdagen den 21 maj f. m.

53 Nr 36.

fenhet att tillåta en så snabb trafik som måhända skulle bliva följden, därest An9,''■ kör~
hastighetsbegränsningen borttoges», men yttrar strax efteråt: »Den betydli-rj^^omobil

ga höjning av gällande maximihastighet, som föreslås i propositionen, vilh
utskottet emellertid förorda.»

Man kan härav icke utläsa något annat än att utskottet menar, att på sådana
vägar, där fri hastighet förordnats, skall man utan vidare få köra väsentligt
högre än 65 kilometer. Jag tror, att utskottet här på ett synnerligen
olyckligt sätt missuppfattat begreppet fri hastighet. Det betyder icke
alls, att man kan få köra så fort som det är möjligt, utan det betyder något
helt annat. Jag vill för min del här klart säga ifrån, att den enda rätta
körregeln är, att man skall iakttaga första momentet i 18 §: »Vid framfö rande

av automobil skall hastigheten städse anpassas efter som vid varje tillfälle
behörig hänsyn till trafiksäkerheten kräver och nödig försiktighet
bjuder. — Automobil må ingenstädes framföras med större hastighet än att
automobilen under alla omständigheter kan stannas, innan en tredjedel av
den framför varande överskådliga och fria delen av körbanan tillryggalagts.»

Detta anser jag vara den enda utgångspunkt, som en bilförare bör ha, och
att därtill foga en siffermässig begränsning verkar vilseledande för honom.

Jag menar således för min del, att införandet av fri hastighet betyder, att
man uteslutande skall bygga på det här upplästa momentet i 18 §. Det innebär,
att när det blir fråga örn en olycka eller ett olyckstillbud, skall man inte
längre få höra talas örn att vederbörande körde bara med den och den hastigheten,
och man kommer inte att få höra dessa vittnen, som alltid äro färdiga
att mycket noggrant och precis tala örn, att bilen körde bara så och så många
kilometer i timmen — detta betygat av personer, som säkerligen icke ha de
minsta förutsättningar för att bedöma, hur fort en bil verkligen kör. Det vore
sålunda enligt min mening för hela vår rättsskipning med hänsyn till förekommande
motorfordonsolyckor synnerligen fördelaktigt, örn man icke längre behövde
tala örn maximihastigheter, uttryckta i kilometer per timme, utan man i
stället, efter att hava borttagit den siffermässiga hastighetsbegränsningen, endast
behövde undersöka, huruvida en bilförare kört vårdslöst eller försiktigt.

Enligt min mening saknas hållbara motiv för införandet av en så hög maximihastighet,
som i den kungl, propositionen föreslagits. Jag är tveksam, huruvida
bilförarna i vårt land nu äro mogna att köra med den fria hastigheten,
men de äro ännu mindre mogna för att tillämpa en förordning, som anger
den vanliga maximihastigheten på våra vägar till 65 kilometer.

I övrigt vill jag tillägga, att det förslag, som har framkommit från utskottet,
är i princip riktigt, nämligen att man för våra vanliga vägar icke vill
tillåta mer än en viss maximihastighet •— som dock, enligt vad jag förut påpekat,
måste sättas väsentligt lägre än vad Kungl. Majit föreslagit och nu
även utskottets majoritet har gått med på — men att samtidigt för vissa
vägar länsstyrelse skall kunna medgiva en högre hastighet. Denna tankegång
och denna uppläggning av hela problemet har jag för min del under flera
år varmt omfattat, och jag har trott, att man på så sätt skulle kunna finna
den lämpligaste lösningen. Jag har emellertid senare erfarit, att ett sådant
förslag redan har varit uppe och tämligen genomdiskuterats samt att det därvidlag
har visat sig, att länsstyrelserna ogärna vilja taga på sig det särskilda
ansvar, som skulle vara förenat med en sådan rättighet att medgiva
en större hastighet för vissa vägar. För min del vill jag säga, att ett sådant
höjande av den tillåtna hastigheten för vissa vägar i särskilt hög grad skulle
befrämja utvecklingen av vårt vägnät, så att vi snart nog kunde komma
fram till ett nät av huvudvägar, som hade undergått erforderliga moderniseringar
i form av breddningar, rätningar, skevningar i kurvorna, skenfria järnvägkorsningar
och helst även hårdgörning av vägbanan. Detta skulle

Nr 30. 54

Onsdagen den 21 maj f. m.

Ang. körhastigheten

för automobil.
(Forts.)

man ganska snart ernå, om man i länen inriktade sig på _ att få
fram sådana vägar. Emellertid kan det resas en allvarlig kritik emot
ett dylikt system. Dessa vägar måste kännetecknas genom särskilda
signaler, så att den bilfarande allmänheten vet, när man kommer in
på en väg; där en högre hastighet eller, som nu föreslagits, fri hastighet är
tillåten. Ännu viktigare är, att allmänheten tydligt får veta, när man lämnar
en väg, där fri hastighet gäller, och man kommer in på en annan väg,
där man icke alls får köra så fort. Ett sådant utmärkande av våra vägar
är ju kanske icke alldeles främmande för svenska förhållanden redan nu, då
vi ju ha en viss klassindelning på vägarna. Den klassindelning, som nu finnes,
avser emellertid endast fordonens bredd och hjultryck men icke hastigheten,
och jag har för min del klart för mig, att det skulle bliva ganska svårt
för allmänheten att vid alla tillfällen iakttaga eventuella hastighetsskyltar.
Jag vågar fördenskull icke mot de avstyrkanden, som enligt vad jag hört
kommit från länsstyrelserna, gå in för ett sådant system, som utskottet har
uttalat sig för.

Jag tror mig emellertid i detta anförande hava påvisat de faror, som äro
förknippade med att man i lagen angiver en så hög hastighetssiffra, som här
är föreslagen, eller 65 kilometer, och jag har även av utskottets utlåtande
och de därtill fogade reservationerna kunnat förstå, att meningarna varit synnerligen
skiftande inom utskottet. Det förefaller till och med, som om riksdagen
i nuvarande situation icke vore färdig att taga ställning. Jag skulle
fördenskull anse det lyckligast, örn frågan angående hastighetsbestämmelser
kunde ytterligare utredas till nästa års riksdag och då återigen framläggas
för behandling samt att vi under mellantiden få tillämpa den nuvarande
bestämmelsen örn en hastighet av 45 kilometer i timmen för vanliga personautomobiler.

Jag vill därför, herr talman, i första hand yrka, att orden »65 kilometer»
i Kungl. Maj:ts proposition måtte utbytas mot »45 kilometer». Skulle detta
yrkande icke här gå igenom, kommer jag för min del att ansluta mig till
dem, som vilja borttaga den siffermässiga hastighetsbegränsningen, d. v. s.
rösta för den reservation, som till betänkandet fogats av herrar Linder, Almkvist,
Österström m. fl.

I herr Nylanders yttrande instämde herrar T Videll, Björnsson, Sandegård och
Gustav Hansson.

Herr statsrådet Borell: Herr talman, mina herrar! Det är nog, som den

siste ärade talaren sade, så, att detta är den punkt i motorfordonsförordningen,
som tilldrager sig det allra största allmänna intresset — frågan, huruvida
en viss maximibegränsning skall bibehållas eller denna maximibegränsning
skall bortfalla.

Jag får nu till en början säga, att den tolkning, som herr Nylander givit
åt det ifrågavarande stadgandet: »Körhastigheten för automobil må aldrig
överstiga 65 kilometer i timmen», på det allra högsta förvånar mig. Han
översatte detta stadgande så, att det skulle betyda, att den hastighet, som man
i allmänhet får använda, skulle vara 65 kilometer i timmen. Detta är ju
en total missuppfattning av stadgandets innebörd. Huvudregeln för ali automobilkörning
är ju den, som står i 1 mom. av samma paragraf: »Vid framförande
av automobil skall hastigheten städse anpassas efter som vid varje
tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten kräver och nödig försiktighet
bjuder», varefter tillägges, att automobil ingenstädes må framföras med större
hastighet än att den under alla omständigheter kan stannas, innan en tredjedel
av den framför varande överskådliga och fria delen av körbanan tillrygga -

Onsdagen den 21 maj f. m.

55 Nr 36.

lagts. Huvudregeln skall man alltid iakttaga: Man får aldrig köra fortare, Äng. käran
omständigheterna försiktigtvis medge vid varje särskilt tillfälle, men man jör automobil
får icke under några förhållanden köra hastigare än 65 kilometer i timmen. (Forts)
Detta är således en maximigräns, och den ligger så högt, att det är alldeles
uppenbart, att den farten endast mera undantagsvis kan användas. Regeln
blir således, att körhastigheten i regel bör vara lägre än 65 kilometer i timmen.
65 kilometer i timmen är den högsta tillåtna hastigheten.

Nu har man sagt. att man inte bör införa en maximigräns, därför
att man därigenom fascinerar förarna att tro, att de alltid äro skyddade,
bara de hålla sig inom denna maximigräns av 65 kilometer i
timmen. Den siste ärade talaren sade också, att man så ofta vid domstolar,
när en person åtalats för fortkörning, hör denne söka försvara sig
med att han ej överskridit den fastställda maximifarten, och att han
därför ej bör fällas till ansvar. Ingen domare fäster emellertid något som
helst avseende vid ett sådant påstående, försåvitt han finner att farten
varit för hög med hänsyn till förhållandena vid det särskilda tillfället. Är
detta fallet redan nu, då maximigränsen är 45 kilometer, så blir det väl så
i ännu högre grad örn hastighetsgränsen ökas till 65 kilometer. Det kan väl
aldrig hända, att någon förare kan undskylla sig med att han icke kört mera
än 65 kilometer och därför bör vara fri från ansvar. Huruvida han blir
fri från ansvar eller icke, beror på örn den hastighet han vid tillfället använt
varit sådan, att den med hänsyn till de föreliggande förhållandena kan
försvaras.

Ett annat mera plausibel skäl för att man icke bör stadga en maximigräns
av 65 kilometer i timmen anföres emellertid. Det skälet är, att man
på goda vägar och under gynnsamma förhållanden i övrigt utan risk kan
använda en högre hastighet och att detta ej bör förhindras. Det är ju givet,
att det finns vägar, där man med en tung och välkörd bil kan använda en
större hastighet än 65 kilometer i timmen. Men i stort sett är nog vårt vägnät
sådant, att icke ens en så hög fart är tillrådlig. Ty flertalet bilar, de
lättare och billigare bilarna, äro sådana, att kommer man upp över 65 kilometers
hastighet — en fart, som redan den är hög •— är man uppe vid den
gräns, då olyckan kan vara rätt nära. Det är nog så, mina herrar, att de
allra flesta olyckorna på våra gator och vägar — eller på våra vägar bör
jag kanske säga, när jag talar örn dessa höga hastigheter — bero på att man
kört för fort. Det stora flertalet olyckor har denna orsak. När man kommer
upp till en sådan hastighet som 60 eller 65 kilometer i timmen, äro riskerna
betydliga, nödgas man göra en häftig inbromsning, på grund av att något hinder
kommer i vägen, så är detta, när man kör så fort, förenat med en stor
risk både för den bil, som man själv kör, och även för mötande bilar, särskilt
om väglaget är slipprigt. Jag tycker för min del att, då olyckor dagligen
inträffa och vet, huru många av dem, som förorsakas av för hög hastighet,
skulle man kunna vara överens om att det skulle vara klokt att införa
en fartbegränsning för att motverka att alltför hög hastighet användes. Detta
måste dock i hög grad verka därhän, att trafikolyckorna bliva färre än vad eljest
kan befaras bli förhållandet.

När man talar om den psykologiska inverkan av en viss maximigräns och
säger, att man därigenom skulle förleda automobilförarna att tro, att man alltid
får köra 65 kilometer i timmen, kan man ju överföra detta exempelvis till förhållandena
i städer eller tättbebyggda samhällen. Man kan ju med samma
fog säga, att det är olämpligt att bestämma, att man därstädes icke får köra
mera än 35 eller högst 45 kilometer. Ty därigenom skulle man ju också, örn
resonemanget är riktigt, förleda vederbörande att tro, att denna hastighet under
alla förhållanden är tillåten. Detta argument är icke hållbart och ingen har,

Nr 36. 56

Onsdagen den 21 maj f. m.

Ang. körhastighelen

för aukrtnobil.
(Forts.)

såvitt jag vet, påyrkat, att man skulle avstå från en hastighetsbegränsning i
dessa fall, lika litet som att man skulle avstå från en maximibegränsning beträffande
tyngre åkdon, där ,ju precis samma resonemang kan tillämpas.

Detta resonemang att man kommer att färdas med större hastighet, om man
stadgar en maximigräns än om man tillåter s. k. fri fart, är enligt min mening
endast en konstruktion. Örn man, som herr Österström säger i sin motion, alltid
måste räkna med att det finns ovarsamma förare, är det väl alldeles uppenbart,
att dessa komma att köra ännu ovarsammare, om det inte finns någon hastighetsbegränsning
än om det finns en sådan, ty hur det än är, skall väl ändå den
risk, som ligger i att man kan bli lagförd, örn man överskrider den bestämda
hastigheten, verka i någon mån återhållande.

Jag kommer därmed in på frågan örn hastighetsgränsens stora värde i bevisningshänseende.
Om det nu är så — och min erfarenhet ger det vid handen
att så är — att många förare rusa fram på vägarna med allt för hög hastighet,
är det väl uppenbart, att örn man medger s. k. fria farten, d. v. s. ej föreskriver
någon maximigräns, får man praktiskt taget aldrig en ovarsam förare fast
annat än då det händer en olycka. Har man däremot en viss maximigräns,
finns det större möjlighet att hålla hastigheten inom rimliga gränser. Jag tror
såsom jag förut sagt ej på det där påståendet, att man kör fortare, örn en viss
maximigräns finnes bestämd, än örn man inte har en sådan. Har man ingen
maximigräns, komma ovarsamma förare -— och det är ju dem man behöver
skydda sig för — att icke känna några band eller några gränser utan komma
att rusa fram på vägarna ännu mycket värre än nu, och det är tillräckligt farligt
och svårt på vägarna, som det nu är.

Det är för resten rätt egendomligt, att yrkeschaufförerna tämligen enhälligt
— det är åtminstone min erfarenhet •— anse att fri fart ej bör medgivas. Men
talar man med sådana herrar, som mera använda bilen såsom ett nöjes- eller
sportinstrument, är uppfattningen en helt annan. De vilja inte ha några gränser
för hastigheten. Under den långa tid, som jag har sysslat med detta ärende,
har jag när tillfälle därtill givits plägat spörja yrkeschaufförer örn deras uppfattning
härutinnan, och alla dessa — och det bär inte varit så få •— ha enstämmigt
utom en enda svarat mig ungefär så: »Nej, för allt i världen, släpp inte
hastigheten fri, ty då blir det ännu mycket riskablare att färdas på vägarna
än det nu är.» Den, som gav mig ett annat svar -— det var bara för ett par
dagar sedan — sade, att det nog skulle kunna ha sina fördelar att inte ha någon
maximigräns, örn alla körde förståndigt. Det var ju egentligen samma svar
som de övriga. Detta tyder ju på, att yrkeschaufförerna, vilka i regel, det vill
jag säga, köra försiktigt och ansvarsfullt, i allmänhet icke önska fri hastighet.
Hör att kontrollera dem behövdes visserligen i regel ej någon maximigräns,
men en sådan behövs för att kontrollera alla de personer, och det är ganska
många, som fara ovarsamt och vådligt fram på våra vägar, till fara för sig
själva och andra.

Det är väl så, att vi så småningom komma fram till den fria hastigheten, det
tror även jag, men jag tror inte, att tiden ännu är mogen för detta, dels därför
att körkulturen ännu inte är tillräckligt hög, och dels därför att vårt vägnät
ännu ej är sådant, att det i stort sett tillåter en alltför överdriven hastighet.

Jag skall också be att få säga några ord örn utskottets ställningstagande till
frågan. Utskottet har föreslagit, att man såsom regel skulle behålla en maximigräns
av 65 kilometer men att man skulle ge länsstyrelserna befogenhet att för
vissa vägar, som kunde lämpa sig därför, upphäva denna begränsning. -— Jag
har själv varit ganska inne på denna tanke. Jag undersökte saken ganska noga,
och jag hade i början stora sympatier för en sådan ordning. Jag tänkte mig,
att man skulle kunna klassificera vägarna efter deras beskaffenhet och medge
s. k. fri fart på de rätade och breddade hårdgjorda eller permanentbelagda vä -

Onsdagen den 21 maj f. m.

57 Nr 36.

garna. Jag framförde denna tanke på flera sätt för att få den ventilerad och Äng. kördiskuterad.
Jag uttalade mig bland annat om denna linje vid det möte med fj^iäormbil
landshövdingarna, som regeringen hade i höstas. Alla, som yttrade sig på'''' ,Forte ^ * ‘
detta möte, avstyrkte emellertid enhälligt en sådan anordning under påvisande
av de stora praktiska svårigheter som skulle uppstå vid genomförandet av ett
sådant system och omöjligheten att kontrollera efterlevnaden av detsamma.
ilan kan ju taga ett exempel. En person skall köra från Stockholm till Malmö
— således genom åtskilliga län, på vägar, som till sin beskaffenhet äro rätt
olika. Det skulle naturligtvis bli en mängd gånger, som han behövde reglera
farten på olika sätt. För att möjliggöra iakttagandet av fartföreskrifterna,
måste man anordna något system med visare och anvisningar — anordningar,
som skulle bli både dyrbara och utomordentligt svåra att effektivt genomföra.

.Vid varje ställe, där en fartbegränsning skulle iakttagas, vid varje vägkorsning,
där den stora vägen mötte en mindre väg, måste man ha en visare, som
utmärkte, att en lägre fart vore påbjuden. Det skulle icke vara möjligt för
en person, som färdas längre sträckor, att ha alla dessa föreskrifter i minnet,
och särskilt under mörkret bleve det för en förare absolut omöjligt att ställa
sig sådana anvisningar till efterrättelse. Jag tror således, att även örn en dylik
anordning är teoretiskt tilltalande, den av praktiska skäl icke är möjlig
att genomföra.

Såsom saken nu ligger till, tillåter jag mig därför att hemställa, att kammaren
ville bifalla den av herr Frändén m. fl. avgivna reservationen.

Herr Möller: Herr talman! Jag har tillåtit mig begära ordet på denna

punkt, därför att jag tror, att det har en mycket stor betydelse, vilket beslut
riksdagen kan komma att fatta i detta avseende.

Jag skulle tro, att det är två saker, som kunde vara kloka: det ena vore att
icke ändra den nuvarande maximihastighetsbestämmelsen, d. v. s. bibehålla en
maximihastighet på 45 kilometer i timmen, och det andra att avskaffa all sådan
maximihastighet. Däremot tror jag, att den allra farligaste utväg, man
överhuvud kan försöka sig på i detta sammanhang, är den, som regeringen och,
jag måste säga till min överraskning, även utskottet hava kommit till, nämligen
att man skulle utsträcka maximihastigheten till 65 kilometer i timmen.

Till en början vågar jag säga, att för den händelse man skulle i lagen ha
en maximihastighet på 65 kilometer i timmen, bör man avstå från det vägförbättringsarbete,
som med riksdagens benägna bistånd sedan många är
bedrivits i detta land. Det finns ju vägar, som se ut som korrugerad plåt ungefär.
Det kan köras ganska fort också på dylika vägar, men de, som föra bil,
äro väl i alla fall inte roade av att köra alltför fort på vägar av den beskaffenheten.
Men däremot borde det i en motorfordonsförordning, som innehåller
en sådan här maximihastighetsbestämmelse, säkert intagas förbud mot beläggande
av vägarna med asfalt eller cement eller att bredda dem, så att bilarna
utan någon svårighet kunna mötas på vägarna. I så fall skulle en
maximifart på 65 kilometer icke innebära några vådor därför att den icke
kunde utnyttjas. Men om vi verkligen skola genomföra ett vägväsen så beskaffat,
att hilania kunna framföras något så när obehindrat — örn vi så
småningom skola få permanentbelagda vägar, som inte slitas sönder redan
under en enda sommars körning, och på så vis underlätta framförande av bil
på vägarna, då är bibehållandet av en maximihastighetsbestämmelse, såvitt
jag kan förstå, ett så allvarligt psykologiskt missgrepp, att det är mig ofattligt,
att man överhuvud kan stanna för en sådan. En dylik hastighetsbegränsning
blir för de förare, örn vilka herr statsrådet särskilt talade — de vårdslösa
och oförsiktiga förarna — på de bättre vägarna i detta land icke en maximibegränsning
utan en minimibegränsning; varje chaufför, och alldeles sär -

Nr 36. 58

Onsdagen den 21 maj f. m.

Ang. körhastigheten

för automobil.
(Forts.)

skilt just den litet lättsinnige chauffören, kommer att betrakta lagens anvisning
på denna punkt som det naturliga idealet, vilket lian bör uppnå. Vi lia
ju, tror jag, en körkortsålder av 18 år. Vi veta, att de unga chaufförerna ofta
snabbt bli mycket skickliga men å andra sidan utmärka sig för djärvhet och

lätt falla för frestelsen till våldsam framfart. De skulle inte betrakta sig

själva som riktiga chaufförer, därest de inte praktiskt taget överallt kunde
hålla den hastighet, som enligt lagen är den tillåtna.

Jag menar sålunda, att det vore mycket farligt, om riksdagen stannade vid
utskottets förslag på denna punkt även med de dispensbestämmelser, som utskottet
har tänkt sig. Jag har i princip inte någonting emot en begränsning
av hastigheten betydligt längre ned. örn det inte funnes ett i mitt tycke mycket
starkt vägande skäl för att inte ha en sådan låg maximibegränsning, och
det är, att vi göra hela det svenska folket till notoriska lagbrytare med 45-

kilometersgränsen. Jag vet inte, hur många i denna kammare, som föra bil,

men jag förmodar, att de som göra det kanske ibland ofrivilligt — de ha inte
ständigt ögat på hastighetsmätaren — släppa på litet för mycket gas, och så
åka de upp i 50 kilometer, och omedelbart äro de brottslingar enligt svensk
lag. Det är det som gör, att jag inte tycker, att det finns något skäl att bibehålla
den nuvarande bestämmelsen. Vad som skall inskärpas i den som kör
bil är, att han under alla omständigheter skall iakttaga försiktighet, att varje
vårdslöshet blir bestraffad och att följaktligen den omständigheten, att lagen
inte innehåller någon maximibegränsning av hastigheten, aldrig kan betyda,
att man får köra med vilken fart som helst. Men jag tror, att risken för att
lagen skulle kunna så missförstås är ofantligt mycket mindre än risken för
att just de slarviga bilförarna komme att finna 65-kilometersgränsen vara den
naturliga, örn en dylik bestämmelse infördes.

Jag kan för min del icke erkänna, att det resonemang, som förts av herr
statsrådet med jämförelsen beträffande hastigheten i städerna och hastigheten
på landsvägarna har någon bärighet. Först och främst är vilken stad som
helst och framför allt en sådan stad som Stockholm späckad med poliser; där
finns en ständig övervakning från polisens sida, och ändå tror jag, att örn inte
herr statsrådet presenterar sig som den högste vårdaren över motorfordonsförordningen,
kommer han sällan att åka 35 kilometer t. ex. på Strandvägen,
örn han åker med en cZros&chaufför. Regeln torde vara. att dessa köra upp
till 40 kilometer, utan att polisen gör någon invändning, men de köra inte 40
kilometer på Drottninggatan t. ex., och de köra inte 40 kilometer i mågjra
trånga prång och inte ens på Strandvägen, örn det verkligen visar sig svårt
att komma fram. Men jag tror för min del, att den maximibegränsning, som
finns i städerna, inte alls har den verkan som den där 65-kilometersbegränsningen
skulle få, bland annat därför att den är så låg. Den tillåter ju inte
någon verkligt hög fart. Jag betraktar då inte 45 kilometer som en mycket
hög fart, utan den iir det normala för droskchaufförerna på Skeppsbron,
Strandvägen o. s. v., åtminstone har jag mycket sällan åkt saktare på sådana
gator. Detta tycks polisen tolerera, åtminstone då det gäller våra droskchauflorer,
antagligen därför att den har ett stort förtroende för deras skicklighet,
och det förtroendet har jag funnit praktiskt taget alltid vara befogat. Man
har anledning ge våra droskchaufförer åtminstone här i Stockholm en komplimang
för deras skicklighet. Den skickligheten utgör i och för sig egentligen
en tillräcklig garanti för den kategorien, men däremot skulle den nog inte utgöra
en tillräcklig garanti för alla privata chaufförer eller privata bilägare,
som äro ute och roa sig.

Alltså, herr talman, jag gör bara den reflexionen, att skola vi följa Kungl.
Majt på denna punkt, skola vi framför allt akta oss för att räta våra vägar
och för att bredda dem. Det finns ju^ många vägar, där inte ens den dukt!-

Onsdagen den 21 maj f. in.

59 ^ 36-

gaste chaufför kail komma upp i 65 kilometer, och det är den enda garantien

för att vi inte skola öka olyckornas antal på detta sätt. jör aui0-mobil.

Medan jag har ordet skulle jag kanske, trots att jag därigenom träder i stark (j-orts.)
opposition mot en bestämmelse i Kungl. Maj:ts förslag, våga göra en hemställan.
Det har åtminstone inträffat, då jag åkt på de svenska landsvägarna

— jag har inte kört själv, men jag har åktl där i alla fall — att man träffat
på små decauvillebanor, som gå mitt över de stora landsvägarna utan någon
varning. Våra landsvägar äro väl sandade — det är ju den egentliga vägförbättring,
som bestås på flertalet av våra vägar — det har blåst en liten smula
på vägen, den lilla decauvillebanan är fullständigt dold, och ingen människa
kan se, att det överhuvud finns något sådant, och det finns inte heller någon
varning. Det förefaller mig, som örn det skulle kunna gå för sig att åtminstone
på ‘de stora landsvägarna i vårt land genom en kungl, förordning bestämma,
att där skall finnas den vanliga järnvägsvarningen. Det är ju inte
fråga örn några grindar och sådant utan endast örn en varning att här någonting
kommer, fastän man inte kan se det. Det är ju egentligen viktigare i
sådana fall än vid de stora järnvägarna, ty dem kan man''åtminstone se, men
om spåren på dessa små banor äro mycket halkiga, kunna faktiskt olyckor inträffa,
och detta fullkomligt i onödan, ty det är ju en bagatell, som inte medför
några stora kostnader, att sätta upp en sådan där gulsvart påle. Jag vågar
i detta sammanhang rikta en hemställan till Kungl.‘Majit att tänka på
saken, ty jag tror, eftersom inte vederbörande kommit sig för att se faran, att
det behövs ett''dylikt påpekande.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till den av herr Linder m. fl. avgivna
reservationen. <

Häri instämde herr Schlyter.

Herr statsrådet Borell: Som jag nödgas strax gå in i andra kammaren,

skall jag redan nu säga några ord i anslutning till herr Möllers anförande. Herr
Möllers resonemang var ju precis detsamma, som man har kunnat läsa i alla
tidningar, precis samma resonemang som i många år drivits från automobilklubbens
sida, ett resonemang som enligt min mening — jag har förut sagt det

— vilar på absolut oriktiga förutsättningar och innefattar ett psykologiskt oriktigt
bedömande. Herr Möller gör sig skyldig till precis samma fel som den
förste talaren, då han talade örn 65 kilometers hastighet som den enligt lag tilllåtna
hastigheten. Detta är ett fullkomligt felbedömande, en fullkomlig felläsning
av författningens såväl ordalydelse som andemening. Det finns ingen
i lag tillåten hastighet annat än den, med vilken man far fram, då man ger
akt på de förhandenvarande förhållandena vid varje särskilt tillfälle och rättar
sig därefter. De 65 kilometerna äro endast en maximigräns, över vilken man
aldrig får gå.

Nu säger herr Möller, att de ovarsamma pojkarna, som i ungdomligt överdåd
fara fram på våra vägar, inte komma att nöja sig med mindre än att de
köra med »den lagliga hastigheten». Tror herr Möller, att de för närvarande

— jag tänker särskilt på motorcyklisterna — hålla sig vid varken 45 eller 65
kilometer? Nej, de fara i regel fram med 70—80 kilometer eller mera, och
det är sådant som bör, i den mån man kan åstadkomma det, genom lag stävjas.
45 kilometer är på skäl som herr Möller själv anförde att betrakta som en
antikverad hastighetsgräns, därför att den gränsen är för låg, men alldeles säkert
är, att får man inte någon hastighetsbegränsning, fortsätta vissa förare
gladeligen att köra med överdriven hastighet till fara för sig själva och ännu
mera för den trafikerande allmänheten.

Herr Möller säger också, att örn man inför en så hög siffra som maximigräns

Nr 36. 60

Onsdagen den 21 maj f. m.

Ang. körhastigheten

för automobil.
(Forts.)

sorn 65 kilometer, kan man låta bli att förbättra eller bygga örn våra vägar.
Herr Möller vet kanske inte, att för närvarande en fart av 55—60 kilometer,
när vägarna äro något så när hyggliga, snarare är regel än undantag. Ur vägslitningssynpunkt
kommer alltså 65 kilometers fart, som ju dock, jag betonar
det ännu en gång, är att betrakta som en maximifart, praktiskt taget ej att
verka i högre grad vägslitande än den hastighet som nu användes.

Jag vidhåller, att de, som ha samma uppfattning som herr Möller, bedöma
saken psykologiskt oriktigt och framför allt, att de lägga in i författningen en
helt annan innebörd och lydelse än den har.

Herr Almkvist: Herr talman! Som framgår av utskottets betänkande,

hava åtta ledamöter anfört reservation emot utskottets förslag örn att tillstyrka
bifall till Kungl. Majrts förslag om en maximihastighetsbestämmelse. Det
torde vara för alla uppenbart, att det knappast finns någon lagbestämmelse av
alla i fråga om biltrafiken nu gällande, som så ofta överträdes som just bestämmelsen
örn en högsta hastighet av 45 kilometer i timmen. Den var måhända
på sin tid både välmotiverad och möjlig att utan större olägenheter följa.
Men detta är ej längre fallet. Det föreligger precis samma skäl nu att
frångå denna bestämmelse som det gjorde tidigare, när man frångick den då
gällande föreskriften örn att automobil fick framföras med högst 25 kilometers
hastighet i timmen vid dagsljus och med högst 10 kilometers hastighet i mörker.
År man nu på det klara med att bestämmelse om en högsta hastighet av
45 kilometer i timmen är antikverad — och det har herr statsrådet själv medgivit
— då gäller frågan: skall i dess ställe sättas en annan maximihastighetsbestämmelse
och i så fall: bör den vara 65 kilometer? De ledamöter av utskottet,
som reserverat sig emot utskottets framställning, ha ansett, att, som
herr Möller redan här tidigare påpekat, det farligaste beslut, som kan fattas
med avseende å denna paragraf, vore att godkänna en maximihastighet av 65
kilometer. Herr statsrådet har nyss förklarat för sin del, att herr Möllers tolkning
av författningen berodde på en psykologisk missuppfattning av de förhandenvarande
förhållandena och av bestämmelsens syfte, men jag nödgas bestrida,
att herr statsrådet i detta avseende har rätt. Kan det vara en psykologisk
missuppfattning av läget, när för varje dag som går erfarenheten visar,
att nu gällande föreskrift örn en högsta fart dagligen och stundligen överträdes.
Här förekommer ju vid varje domstolssammanträde ett eller annat bilmål,
där vederbörande, som ställts under åtal för förseelse, just hänvisar till
det förhållandet, att han hållit sig inom den i lag bestämda maximihastigheten.
Då är det väl ingen psykologisk missuppfattning av läget, att man går ut
ifrån att bestämmelsen örn maximihastighet har den inverkan på den körande,
att han tror, att han, så länge han håller sig i närheten av denna bestämmelse
och icke överskrider densamma, har fullgjort all rättfärdighet, även örn han
för tillfället färdats fram med en hastighet, som vägens beskaffenhet egentligen
inte alls skulle tillåta. Herr statsrådet skulle naturligtvis ha rätt, örn det
bevisligen vore så, att förslaget örn 65 kilometer som högsta fart icke skulle
komma att överträdas. Men en var kan med bestämdhet påstå, att även 65
kilometers fart komme att överskridas oupphörligen. Jag måste därför säga,
att herr statsrådets motivering av reservanterna icke kan anses bärande. Ett
faktum är helt enkelt, att denna bestämmelse skulle komma att verka därhän,
att det bleve en normalhastighetsbestämmelse och icke en föreskrift örn högsta
hastighet och herr statsrådet medgav ju själv, att även om denna bestämmelse
på 65 kilometer godkännes, komma vissa personer att överträda densamma,
t. ex. vårdslösa motorcyklister. Ja, det blir säkerligen icke bara vårdslösa
motorcyklister, som komma att göra detta, utan det blir givetvis nästan envar,
som har en bil av utmärkt beskaffenhet, som kör fortare, då han färdas fram

Onsdagen den 21 maj f. m.

61 Nr 36.

på vägar av den karaktär, att han anser, att han utan fara och utan svång- Äng. körster
kan köra med 70 ä 80 kilometers hastighet. De ansvarslösa och hän- hastigheten
synslösa bilisterna, örn vi skola nämna ett särskilt ord om dem, låta inte sitt för antomobU.
görande och låtande bestämmas av några maximihastighetsbestämmelser. De (Forts-)
hittills gällande ha åtminstone icke visat sig kunna förhindra dylika bilisters
hejdlösa framfart.

Örn vad jag nu sagt gäller med avseende å Kungl. Maj:ts formulering, äger
det tillämpning i ännu högre grad om den formulering, som utskottet tillstyrkt.
Utskottet bibehåller Kungl. Maj:ts föreskrift, att automobil aldrig
må framföras med mer än 65 kilometers hastighet i timmen, men strax därefter,
trots detta absoluta uttryck »aldrig», föreslår utskottets majoritet, att
länsstyrelserna skola lia rätt att medge fri hastighet på vissa vägar. Här har
redan på ett övertygande och klart sätt uppvisats, vilka praktiska svårigheter
en sådan bestämmelse skulle komma att medföra, och jag lyssnade med stort intresse
till vad fackmannen på området, herr Nylander, uttalade, då han skulle
klarlägga, hur en sådan bestämmelse skulle effektueras. Han nämnde, att det
förmodligen skulle ordnas genom införande av ett signalsystem. Jag frågar:
vad bleve följden av en sådan anordning? Jo, följden bleve naturligtvis först
och främst svårigheter att få enhetliga bestämmelser hos de olika länsstyrelserna
angående de vägar, som skulle upplåtas för fri hastighet. Vidare skulle
signalsystemet föranleda, att förarnas uppmärksamhet skulle i väsentlig grad
komma att riktas på förekomsten av dessa signaler och draga bort deras uppmärksamhet
ifrån vad som egentligen borde vara föremål för deras uppmärksamhet,
nämligen vägarnas beskaffenhet och vad som tilldrar sig på vägarna.

Jag kan sålunda för min del icke finna, att de bestämmelser, som äro föreslagna
vare sig i den kungl, propositionen eller av utskottet, äro ägnade att medföra
den trafiksäkerhet och uppamma den trafikkultur, som man i nuvarande
tid kan anse vara av behovet påkallad. Däremot är min övertygelse den, att
går man in för ett slopande av maximibestämmelsen örn en viss högsta fart och i
stället ay föraren kräver, att han vid varje särskilt tillfälle skall föra fram
automobilen med den fart, som är betingad av den just vid tillfället rådande
situationen, och förbinder man denna föreskrift med den andra restriktion,
som förekommer i det av reservanterna förordade förslaget, nämligen att bil
aldrig får framföras med större hastighet än att den kan stannas, innan en
tredjedel tillryggalagts.av den vägbana, som ligger öppen och fri framför en,
tror jag att man kommit därhän, att man fått en bestämmelse, som kan anses
leda till en ökad trafiksäkerhet och till uppfostran av hänsynsfulla och ansvarskännande
förare.

Jag ber också att få betona, att icke blott de sakkunniga utan tvekan tillstyrkt
denna åtgärd utan även icke mindre än 16 länsstyrelser, Överståthållarämbetet,
järnvägsstyrelsen, arméförvaltningen, chefen för generalstaben och
flera andra myndigheter. Därjämte ha icke mindre än 135 landsfiskaler, alltså
ett stort antal av de personer, som närmast kunnat iakttaga verkningarna
av nu på området gällande bestämmelser, tillstyrkt samma åtgärd. I andra
länder,^ där man har tagit bort denna bestämmelse — det är ju ett flertal, som
gjort så, Holland, Tyskland, Ungern, Spanien, Belgien och Frankrike m. fl. -—
ha några klagomål icke försports, och någon försämring av trafikkulturen har
icke inträffat, utan tvärtom kan man skönja förbättringar.

På grund av vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få tillstyrka bifall
till reservanternas förslag.

I detta anförande instämde herr Granström.

Herr Mellén: Herr talman! Herr Nylander yttrade, att han fann den av
Kungl. Maj :t föreslagna maximihastigheten av 65 kilometer vara allt för hög.

Nr 36. 62

Onsdagen den 21 maj f. in

Äng. körhastigheten

för automobil.
(Forts.)

Dari instämmer jag gärna, och hade det varit någon möjlighet att få den nuvarande
bestämmelsen bibehållen, skulle jag ha röstat därför. Nu förhåller det
sig emellertid så, att vi ha betydligt bättre vägar nu än när 45-kilometershastigheten
infördes. De allra flesta myndigheter, som hörts, ha tillstyrkt fri
hastighet. 45-kilometersbestämmelsen har allmänt överträtts även av ansvarskännande
förare, och vidare har i det förslag till motorförordning, som föreligger,
införts betydligt skärpta straff för vårdslösa körare. Dessa äro de
skäl, som föranlett mig och mina medmotionärer att gå med på den föreslagna
höjningen till 65 kilometer. Annars äro vi fullt ense med herr Nylander därom
att de flesta av våra motorförare icke äro mogna för en så hög hastighet, liksom
att större delen av våra vägsträckor ej heller är lämplig för en sådan hastighet.

Mot bestämmelsen örn 65 kilometer har som det starkaste skälet, senast av
herr Möller, anförts, att denna bestämmelse kommer att av de flesta motorförare
fattas så, att det blir en minimihastighet som under alla förhållanden är tilllåten
och bör utnyttjas. Jag får lov att säga, att detta är ett synnerligen dåligt
betyg åt våra motorförare. Ha de så ringa ansvarskänsla och äro de så
omdömeslösa, att en bestämmelse att de på rak och god väg, med fri sikt få
köra 65 kilometer i timmen, av dem tages till intäkt för att de på varje^ väg ha
rätt och t. o. m. böra köra med 65 kilometers hastighet, hur skall man då kunna
släppa hastigheten fri och låta dessa omdömeslösa och icke ansvarskännande
personer fritt avgöra, vilken hastighet de böra använda? Det förefaller mig
gå synnerligen dåligt ihop.

Jag skall icke förlänga debatten, herr talman, utan tillåter mig yrka bifall
till den av herr Frändén och mig m. fl. avgivna reservationen. Den innebär i
huvudsak bifall till Kungl. Maj:ts förslag i denna punkt, men jag ber att ytterligare
få ändra det så, att jag yrkar bifall till utskottets hemställan med uteslutande
av den del av andra stycket på sidan 99, som börjar med orden »då
utskottet» och slutar med orden »Kungl. Maj :ts beslut». Därigenom uteslutes
den farliga bestämmelse, utskottet föreslagit.

Herr Åkerberg: Utskottet säger i sitt betänkande, att våra vägar i stor

utsträckning ännu icke äro av beskaffenhet att tillåta en så snabb trafik, som
måhända skulle bliva följden, därest hastighetsbegränsningen toges bort. Utskottet
utgår här från förutsättningen, att en övergång till fri fart, som det heter,
skulle medföra en ökad hastighet i verkligheten, men detta torde vara en
oriktig utgångspunkt. Det har under alla förhållanden aldrig varit utgångspunkten
för de personer och korporationer, som yrkat på att maximihastigheten
skulle upphävas. Därför torde också de farhågor, man Ilar för vägunderhållet,
kunna anses vara betydligt överdrivna. Nog körs det tillräckligt hastigt redan
nu på våra landsvägar. Den gamla bestämmelsen örn 45 kilometers maximihastighet
har varit fullständigt meningslös och verkningslös, och det skulle
verkligen vara intressant att anordna en liten enquéte med de landshövdingar,
som vi ha här i kammaren, och fråga deni, örn de inte minst hundra gånger var
och en varit med örn att överträda lagens bestämmelser på denna punkt.

Vi veta ju också, att det är ett gouterat nöje för våra landsfiskaler att anordna
en sådan där kontroll, som kommunikationsministern talade örn, på landsvägarna.
De ställa ut ett par vakter på ställen, där man utan risk kan fara med hur
stor hastighet som helst och där man vet att bilisterna köra fortare än vanligt.
Örn det då konstateras, att de kört t. ex. 47 kilometer i timmen, få de åtal
på halsen. Om det är en sådan kontroll, kommunikationsministern menar skulle
möjliggöras genom en ny maximibestämmelse, tror jag, man gärna kan betacka

sig för densamma. .

Man måste, som sagt, om och om igen betona, att meningen fran deras sida,

Onsdagen den 21 maj {. m.

03 Nr 36,

som yrka på fri fart. icke är att möjliggöra en ansvarslös och terroristisk kör- Äng. körning
på våra landsvägar, utan meningen är tvärtom att skjuta själva ansvaret fastigheten
i förgrunden. En sådan där maximibestämmelse kan aldrig bli någonting an-^ör <*viomobilnät
än ett ganska grovt instrument. Det blir någonting för polis- och paragraf- (Forts-)
själarna att baka sig fast vid. En sådan bestämmelse vållar utan tvivel ofta
vid våra domstolar en fullständig förskjutning av bevisföringen på den objektiva
prövningens bekostnad. Örn t. ex. vid en domstol, när en olycka skett och
parterna äro inkallade, konstateras, att den ena parten har överträtt maximibestämmelsen
i fråga örn farten, blir detta omedvetet eller medvetet det centrala
i domstolens sätt att ta på saken. Det överskuggar alla andra på fallet inverkande
omständigheter. Det drar både åklagarens och domarens fantasi till sig
och fascinerar dem så, att kanske den verkligt skyldige därför kommer undan.

Den fria farten är däremot som sagt ägnad att skjuta ansvaret i förgrunden och
medverka till en friare, objektivare och mera allsidig prövning av rättsfallen.
Kommunikationsministern och utskottet mena tydligen, att det där ansvaret
skall verka inom en viss ram, men varför skall ramen vara just 65 kilometer?

Man får ju ta hänsyn till att det för det första finns många olika bilar — för
herr Lindgrens Cadillac är väl 65 kilometer närmast en minimifart, i varje
fall en normal hastighet, under det att för en herre, som kommer med en gammal
Ford ute på landsvägen en betydligt mindre hastighet måste befinnas äventyrlig
och kommunikationsministerns och utskottets 65 kilometer någonting
fullständigt uteslutet. Man får också ta hänsyn till att det finns olika chaufförer.
Den ena kan köra 65 kilometer; han kan köra 80 kilometer och ändå ha
vagnen i sin hand, och nian kan åt honom utan risk anförtro att köra hur fort
han själv anser vara förenligt med sina egna nerver och vagnens egenskaper,
under det att för en annan, som är nybörjare och överhuvud taget inte har de
förutsättningarna, det skulle vara äventyrligt, om man läte honom köra 65 kilometer.

Utskottet har också behjärtat ansvarssynpunkten i viss mån, när det tillstyrker,
att länsstyrelserna skola få medge fri fart på vissa vägar. Men det som
utskottet ger med den ena handen, tar utskottet tillbaka med den andra, när det
menar, att vissa vägar skola under alla förhållanden vara. begränsade i anseende
till hastigheten. Men varför skall ett undantag göras för dessa vägar? Utskottet
menar väl de mindre byvägarna och sådana, men just för dessa mindre
vägar borde väl kravet på en ansvarsmedveten körning vara värt att understrykas
kraftigare än för andra vägar. På dessa vägar är det naturligtvis ofta
äventyrligt att ens få tillåtelse att köra med 65 kilometers hastighet. Trots allt
vad statsrådet Borell här anfört är det dock på det viset, att en sådan bestämmelse
utövar ett visst fascinerande inflytande på bilister. Kommunikationsministern
framhöll här, att det är den första punkten i paragrafen, som är själva
huvudregeln, den som säger, att man skall lia den hastighet, som svarar emot
förhandenvarande förhållanden o. s. v., och att bestämmelsen örn en maximihastighet
är bara en bipunkt. Men det torde dock vara på det viset, att större
delen av de människor, som köra bilar på vägarna, inte ha reda på någonting
annat i fråga örn hastigheten än bestämmelsen om att de få köra 45 kilometer
nu och 65 kilometer, om utskottets betänkande går igenom. Det är detta, som
blir det fullständigt centrala i deras uppfattning av hastighetsproblemet, och
det är den uppfattningen, som behärskar deni. De tro, att står det 65 kilometer.
kunna de köra så fort under alla förhållanden. Det är samma förhållande
som med den olycksaliga rusdrycksförordningen. Därför att det finns en bestämmelse
örn att en person får högst fyra liter, finns det massor av medborgare
i landet, som påstå, att det är deras medborgerliga rätt att ha fyra liter i
månaden. På samma sätt är det med hastighetsbestämmelsen. Finns den —
låt vara att det står högst 65 kilometer, det ha de inte fäst så stort avseende vid

Nr 36. 64

Onsdag«n den 21 maj £. m.

Ang. lcörhaatigheten

för automobil.
(Forts.)

-— så komma de att stå inför en domstol och säga med gott samvete, att vi hade
den uppfattningen, att örn vi körde 65 kilometer, voro vi på den säkra sidan.

Kommunikationsministern sade, att han frågat en massa yrkeschaufförer, och
att de alla utom en svarat, att de ville ha maximibestämmelsen kvar. Ja, jag
vet inte vilka chaufförer herr statsrådet tillfrågat. Möjligen ha de blivit så
imponerade av interpellantens höga värdighet, att de ansågo sig inte kunna på
något sätt motsätta sig hans uppfattning, men jag har också talat vid yrkeschaufförer,
och jag bär inte träffat någon, som ställt sig på Kungl. Maj:ts eller
utskottets sida i det fallet.

Utskottet ger ju en vink örn att i en framtid skall den fria farten komma att
införas. Ja, vad är det egentligen, man vill vänta på? Ingenting, enligt min
uppfattning. Vi ha de facto här i landet redan fri fart. Människorna köra så
fort på vägarna, som de anse att deras bilar tåla och de själva orka med, och
all erfarenhet visar, att det kan ske utan risk, när en ansvarskännande person
sitter bakom ratten. När någon olycka händer, så inte beror det på att bilföraren
överträtt maximihastigheten, utan det beror på att han kört vårdslöst, och
däri kan naturligtvis hastigheten ingå som ett moment. Det finns enligt min
uppfattning ingen anledning att vänta längre, och framför allt måste man ställa
sig betänksam emot att i avvaktan på denna ökade så kallade erfarenhet begagna
sig av det blandade system, som utskottet förordar och som endast kommer
att öka förvirringen och kommer att sänka oss djupare ned i ovetenhetens
natt.

Det är två principer, som här stå emot varandra. Man skulle nästan kunna
säga, att det är två världåskådningar. Antingen har man den uppfattningen,
att lagens bokstav har någon sorts magiskt inflytande på chaufförerna, så att
de hålla sig på dygdens väg, eller också har man den uppfattningen, att en
chaufför skall i varje ögonblick känna sitt ansvar och att hans omdöme skall
vara det vägledande. Utskottet menar tydligen, att på somliga vägar skall lagens
bokstav ha det där magiska inflytandet, på andra skall bilistens sunda förnuft
och ansvarskänsla vara det vägledande. Då det, herr talman, är orimligt
med en sådan personlighetsklyvning och orimligt att överhuvud taget reflektera
på utskottets förslag i den punkten, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Dahl: Då jag under halva året har min bostad på landet

och inte hör till de mera lyckligt lottade medborgare, som äga bil, får jag färdas
på vägarna kring min bostad antingen med hästskjuts eller till fots. Jag
skall därför be att i allra största korthet få med ett par ord anlägga fotgängarens
och hästskjutsåkarens synpunkter på denna fråga.

Med anledning av vad herr Möller och, såsom jag tror, även herr Nylander
yttrat, vill jag säga, att i fråga örn lagfästande av viss maximihastighet har
jag varit mycket betänksam, då jag anslutit mig till propositionens ståndpunkt.
Egentligen skulle jag snarare velat ansluta mig till en begränsning ungefär i
den riktning, som herrar Möller och Nylander angåvo. Jag har emellertid på
denna punkt kompromissat.

Då det gäller att taga ståndpunkt till frågan örn fri fart eller begränsad
hastighet, förefaller det mig ganska eget, att man intager en så olika ståndpunkt
i premisserna, som man gör. Vid bedömandet av innebörden i den bestämda
maximihastigheten har man två invändningar. Man säger: »Det är inte
rätt att bestämma en viss maximihastighet. Den kommer nämligen då att
framstå såsom det normala, och var och en, som endast tillämpat denna hastighet,
anser sig skuldfri, örn han föranleder en olycka.» Korteligen: för det
första borteliminerar man alldeles bilisternas skyldighet att taga hänsyn till
lagens föreskrifter att vid varje tillfälle taga behörig hänsyn till trafiksäkerheten.
För det andra säger man, att örn man stadgar en viss hastighet, kommer

Onsdagen den 21 maj f. m.

65 Nr 36.

denna bestämmelse inte att hållas, utan ett flertal bilister bli lagbrytare. I
detta resonemang borteliminerar man sålunda helt och hållet ansvarskänslan.
ilen när man så skall försvara den fria farten, säger man: »Det är endast
bilisternas ansvarskänsla, som skall vara normerande.» —- Men, mina herrar,
jag frågar: varför skall man tillerkänna bilisten en sådan betryggande ansvarskänsla,
när det gäller för honom att utnyttja den fria farten, men alldeles frånkänna
honom en sådan, då det gäller att färdas med en viss maximihastighet?
Det är ett ojämnt spel.

Jag har under den tid. som detta spörsmål ventilerats i pressen, alltid stannat
med ett frågetecken inför dessa många uttalanden, i vilka föras den fria fartens
talan. För mig står det alldeles klart, att det med den beskaffenhet, som
våra, svenska vägar ännu hava, skulle vara ett utomordentlig stort äventyr för
trafiksäkerheten på landsbygden, örn man införde fri hastighet. Man behöver
endast tänka sig, att det erfordras en sträcka av 24 meter för att bromsa in,
när man har en hastighet av 65 kilometer i timmen. Men det erfordras en vägsträcka
av 82 meters längd, för att man skall kunna bromsa in, örn man har en
hastighet av 120 kilometer i timmen. Hur mångå ställen på landsbygden är
det inte, där vägsträckan företer en fullkomlig fri sikt, så att bilisten, när han
har rättighet att köra med obegränsad hastighet, också använder denna rätt i
stor utsträckning, men där det från angränsande bostadshus kan komma ut en
vägfarande i sadan tid, att bilisten inte hinner bromsa in? Jag har en mycket
livlig erfarenhet av sådana fall. Just i närheten av min bostad finns det små
egnahem, där trädgårdstäpporna med deras planteringar stänga utsikten för
dem, som skola komma ut på vägen. Örn det blir fri fart, blir det sannerligen
ett äventyr för dem, som bo här, att överhuvud taget taga sig ut på vägen.
Sådana personer, som komma i hästskjuts, få leda sina hästar, för att de skola
kunna komma någorlunda tryggt fram.

Jag förstår mycket väl att alla, som köra bil och gärna färdas snabbt, hava
intresse för den fria farten och i bästa mening yrka på densamma, ty de lita
pä sin egen körkultur. Men, mina herrar, den som varit bosatt på landet och
känner arten av den körkultur, som i regel ännu existerar där, kan inte vara
sinnad att ga med på den fria farten ännu. Och jag vill säga, att denna körkulturs
beskaffenhet hänför sig icke till vissa samhällslager, utan varierar efter
individerna rätt mycket i de olika skikten av samhällsmedlemmar. En söndagseftermiddag
i närheten av ett^större samhälle är det redan för närvarande förenat
med allvarlig fara att såsom fotgängare taga sig fram på vägarna, och
ännu värre blir det, örn fri fart kommer att tillämpas.

A i hava nyligen beslutat en lag örn vågrätt i annan mening. Jag är övertygad
örn, att det skulle vara synnerligen olyckligt för den fria fartens anhängare,
örn den bleve lagfästad av riksdagen, ty det dröjer inte synnerligen
lang tid, förrän här blir ett bakslag, som blir kännbart. Jag tror, att vi då
komma att behöva en lag örn vågrätt för fotgängare och alla andra, som färdas
på annat sätt än med automobil.

Jag är så livligt övertygad om att vi behöva en begränsning av farten, att
jag inte tvekat att ansluta mig till denna ståndpunkt. Däremot är jag mycket
tveksam, huruvida utskottet i sitt förslag till medelväg träffat det rätta. Jag
tror att det kan framföras vissa anmärkningar ur praktiska synpunkter. Jag
skall nu anföra en rent personlig. Då jag finner, att, enligt uppgift i propositionen,
inte mindre än 16 länsstyrelser tillstyrkt fri fart, måste jag väl antaga,
att man kan räkna med, att länsstyrelserna i ganska stor utsträckning
komme att medge fri fart, örn de finge denna provning sig anförtrodd. Det är
redan ett alldeles tillräckligt skäl för mig att inte vilja medge länsstyrelserna en
sadan prövningsrätt.

Första kammarens protokoll 1930. Nr 36. r.

Äng. Icörhastigheten

för automobil.
(Forts.)

Nr 86. 66

Onsdagen den 21 maj f. ni.

Ang. hörhastigheten

för automobil.

(Forts.)

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Frändén m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Sederholm: När man diskuterar denna fråga, huruvida det av utskottet
eller Kungl. Majit framlagda förslaget kommer att medföra någon förändring
och en önskvärd förändring med avseende å de förhållanden, som råda på
våra vägar särskilt med avseende å hastigheten, synes det mig vara angeläget,
att man gör klart för sig det verkliga utgångsläget: hurudana äro förhållandena
för närvarande på våra vägar med avseende å bilarnas fart?

Man skall därvidlag inte göra sig den föreställningen eller illusionen, att
denna begränsning till 45 kilometer i timmen är den för vår nuvarande trafik
normerande. Det har av flera talare vitsordats, att denna hastighet i mycket
stor utsträckning överskrides; och den överskrides inte med en obetydlighet,
med några få procent, utan det förekommer ju inte så sällan, att hastigheten
fördubblas eller åtminstone uppgår till 70 ä 80 kilometer i timmen. Svårigheterna
att få bevisning i dessa fall göra, att det ej är lätt att beivra överträdelser.
Även den nuvarande bestämmelsens orimlighet i förhållande till bilens
möjligheter och detta trafikmedels kapacitet överhuvud taget gör, att ett sådant
åtal och fällande ytterst sällan förekommer. Men att det vanligen på
våra vägar köres med en hastighet, som högst betydligt överskrider den lagstadgade,
är ett faktum. Att under sådana förhållanden förutsätta, att en höjning
från 45 till 65 kilometer i timmen skulle innebära en väsentlig höjning av den
fart, varmed trafiken skulle röra sig med på våra vägar, tror jag inte vara riktigt.
Folk respekterar nämligen inte denna lagbestämmelse. Min tro är, att
örn farten höjdes från 45 till 65 kilometer i timmen, kommer respekten för lagen
inte på något sätt att ökas.

Herr statsrådet sade, att det inte heller är detta, som är grundbestämmelsen
för hur man skall köra, utan det är vad som står i 18 §: »Vid framförandet av
automobil skall hastigheten städse anpassas efter som vid varje tillfälle behörig
hänsyn till trafiksäkerheten kräver och nödig försiktighet bjuder.» Det ar ju
alldeles riktigt, att så skall vara, men så länge en maximibestämmelse finnes,
skymmer den så att säga undan denna grundbestämmelse inför det allmänna
medvetandet. Man tror, att man står mindre ansvarig, då man under körandet
icke överskridit den lagstadgade farten. Jag medger, att detta är en felaktig
föreställning. Men det är en föreställning, som man inte kan komma ifrån, och
jag menar, att man just genom att bibehålla en sådan maximisiffra för ^farten
vidmakthåller en sådan felaktig föreställning. Denna föreställning blir så mycket
farligare, ju högre gränsen sättes. Höjes denna från 45 till 65 kilometer
i timmen, så tänka många förare, att de inte ha samma ansvar för oförsiktighet
vid sin körning, blott de hålla sig under den garanterade siffran. Risken för
vårdslöshet vid körningen är väsentligt större, än då de körande endast ha
grundbestämmelsen att följa och ovillkorligen måste ha klart för sig, att de inte
få köra på ett sätt, som står i strid med lagen. Jag menar alltså, att ett bibehållande
av maximihastigheten och allra helst ett höjande av denna hastighet
kommer att hos en del förare minska ansvarskänslan och öka risken för kollisioner
för övriga trafikanter — gående och hästskjutsar — samt för skador
å vägarna, medan däremot ett borttagande av denna maximibestämmelse kommer
att kraftigt bidraga till att skärpa den personliga ansvarskänslan och känslan
för nödvändigheten av försiktighet och omtanke vid körningen.

Under sådana förhållanden kan jag inte finna annat, än att höjandet av siffran
45 till 65 är en avgjord försämring och kommer att medföra större vådor
för allmänheten liksom även för de bilåkande trafikanterna på våra vägar, än
den nuvarande bestämmelsen gör. Jag ställer mig alltså på samma ståndpunkt
som herr Nylander. Det är bättre att stå kvar vid en hastighet av 45 kilometer

Onsdagen den 21 maj f. m.

67 JJr 36.

än att gå till 65 kilometer; men jag anser, att vi nu torde vara komna så långt, Äng. köratt
man skulle kunna medge den fria hastigheten och lägga i bilförarnas hän- hastigheten
der och på deras ansvar att verkligen köra på ett sådant sätt, att de i varjeför autmtwbilstund
och vid varje tillfälle kunna svara för det sätt, på vilket de framfört sitt (Port8-)
åkdon.

Jag skulle emellertid vilja tillägga några ord med anledning av det sista förslaget,
som utskottet kommit med, nämligen att det skulle vara länsstyrelserna
medgivet att på_ vissa vägar medgiva fri fart. Jag kan inte förstå, vilka principer
som därvidlag skulle vara normgivande. Om det skulle gälla huvudvägarna,
så är det ju inte deras starka trafik, som därvidlag skulle vara bestämmande.
utan deras byggnad, deras många raka linjer och frånvaron av
farliga kurvor. Allt detta skulle vara omständigheter, som inverka. Men det
är ju ofta så,^ att en sådan huvudväg kan vara bra på långa sträckor, men så
kommer en tråkig kurva och en backig bit, som inte blivit omlagd. Skulle man
gå in för, att dessa vägar delvig skulle vara öppna för den fria farten och delvis
inte? Det blir slitning och oro för den, som kör på vägen, örn något sådant
skulle införas. Försöket att få ett enhetligt system mellan de olika länsstyrelserna
och även med avseende å olika vägar inom ett och samma län skulle bli
en olidlig uppgift för dem, som bestämma i den saken, och jag menar, att detta
tillägg utgör en avgjord försämring i jämförelse med Kungl. Maj :ts förslag.

På grund av vad jag sålunda anfört, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till den av herr Linder m. fl. avgivna reservationen.

I herr Sederholms yttrande instämde herrar Örne, Allgust Johansson, Lindgren.
Wagnsson, Rosén, Rydén, Vennerström, Johan Larsson, Olof Carlsson
och Fehr samt fröken Hesselgren.

Herr Westman: Herr talman! Jag lovar kammaren att fatta mig kort och
såvitt möjligt undvika att upprepa skäl och argumenteringar, som redan framförts
av flera föregående talare.

Som kammarens ledamöter funnit av den förda debatten, ha samtliga talare
utgått därifrån, att man har att välja mellan två system: systemet med maximibegransad
hastighet och systemet med fri fart. Argumenteringen till förmån
för det ena eller andra systemet har väsentligen vilat på psykologiska
analyser. Det- hade varit synnerligen fördelaktigt, om kammaren haft tillgång
till någon hastighetsinstinktens psykoanalytiker, en automobilismens
Freud, som skulle kunnat fälla ett auktoritativt uttalande i den kristiga frågan,
vem .s.om ^ar rätt: den, som säger, att maximisiffran verkar upphetsande
på bilisten, eller den, som säger, att den verkar återhållande. Men riksdagen
har tyvärr inte tillgång till någon sådan auktoritet. Utskottet har också förutsett,
att riksdagen inte skulle ha det, och därför har utskottet velat låta
verkligheten fälla utslaget. Utskottet har velat, att vi skulle ställa de båda
systemen sida vid sida och låta erfarenheten avgöra, vilket av dem som skulle
verka fördelaktigast. Emellertid har detta förslag örn en vädjan till verkligheten
förklingat tämligen ohört här i kammaren eller också blivit föremål för
satir av vissa psykologiskt intresserade talare, såsom t. ex. av herr Åkerberg,
som kallade det för en personlighetsklyvning.

Jag skall nu endast med några korta ord försvara utskottets ståndpunkt.

Jag kan därvid, för den del av utskottets förslag, vari utskottet anslutit sig
till propositionens hastighetsbegränsning, hänvisa till vad som anfördes särskilt
av statsråden och cheferna för kommunikations- och finansdepartementen. Jag
skall inte upprepa de tungt vägande argument, som de hava anfört.

I stället ber jag få yttra några ord till svar å den kritik, som framförts
gentemot utskottets kombination mellan maximihastighet och fri hastighet på
vissa vägar.

Nr 36. 68

Onsdagen den 21 maj f. m.

Ang. kårhastigheten

för automobil.
(.Forts.)

Statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet yttrade, att en sådan
anordning skulle medföra, att det bleve så förfärligt många visare, som
måste uppsättas vid varje vägkorsning, och att det, såsom han sade, blir omöjligt
för motorförarna att ställa sig dessa anvisningar till efterrättelse, särskilt
efter mörkrets inbrott. Emellertid åligger det ju ingen att ställa sig anvisningarna
om fri fart till efterrättelse. Örn man håller maximihastigheten, är
nian under alla förhållanden på den säkra sidan.

Vidare har framhållits, att den av utskottet föreslagna anordningen skulle
medföra olika bestämmelser för olika län och därigenom vålla trassel. Herr
Sederholm har till och med gått så långt, att han antydde, att länsstyrelsen
inom hans län skulle känna sig tveksam, huruvida den borde utfärda tillåtelse
till fri hastighet endast för vissa vägsträckor med avbrott vid kurvorna. Vad
herr Sederholms yttrande beträffar, får jag verkligen säga, att jag icke tänkt
mig, att en länsstyrelse, som medger fri fart på en väg, skulle hysa en
sådan misstro till den fria fartens lyckliga verkningar, att den icke ansåge,
att den fria farten skulle kunna tillämpas även i kurvor. För övrigt har utskottet
sagt, att utskottet förutsatt, att länsstyrelserna skola rådgöra med
varandra, och hänvisat den, som är missnöjd med det alltför brokiga tillstånd,
som skulle kunna uppkomma, att påkalla Kungl. Majit såsom högsta organ
för att utjämna motsatsen mellan länsstyrelser, som tillämpa olika praxis. Jag
tror därför, att den kombination, som utskottet föreslagit, mycket väl skulle
kunna användas för att experimentvägen få erfarenhet att bygga på.

Jag vill sluta med att säga, att en hel del av de talare, som uppträtt, hava
utgått ifrån de faktiska förhållanden, som nu föreligga, nämligen att det utövas
så gott som ingen kontroll på det sätt, varpå bilisterna fara fram på vägarna,
och de hava förutsatt, att denna brist på kontroll även skulle komma
att äga rum för framtiden. För min del vill jag endast uttala den förhoppningen,
att vilketdera systemet som än kommer att tillämpas, skola de kontrollerande
myndigheterna visa större intresse för lagens efterlevnad. Det skulle
därvidlag vara ett önskemål, att just de myndigheter, som hava lagens efterlevnad
sig anförtrodd, skola föregå med gott exempel. Från många län ingår
den upplysningen, att den, som kör allra fortast på vägarna, är landshövdingen
och ibland, tillägger man, biskopen. Och många säga: huru skall man
kunna begära, att landsfiskalerna skola hålla efter vårdslösa bilister, eftersom
det i vår trakt är så, att landsfiskalen anser sig kunna följa sin höga förmans
exempel och fritaga sig från deli måttfullhet, som måste anses åligga
andra? Man må välja det ena eller andra systemet, så hoppas jag i alla fall,
att den ansvarskänsla, som har utlovats, kommer att i första rummet framträda
hos de myndigheter, som ha hand örn lagens efterlevnad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Möller: Herr talman! Jag nödgas ge en replik framför allt till herr
kommunikationsministern.

Men innan dess kanske jag får uttrycka mitt beklagande av att herr finansministern
nödgats vara med örn en kompromiss på denna punkt. Jag kan förstå
alla de skäl, som anförts till förmån för en maximibegränsning, men jag bestrider
bestämt, att dessa skäl kunna gälla en maximibegränsning av 65 kilometer
i timmen. 65 kilometer är, skulle jag tro, på den största delen av det
svenska vägnätet faktiskt en livsfarlig hastighet. Nu tröstar man oss med
dessa andra stycken, som finnas. Och särskilt herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet förklarade, att herr Nylander och jag misstolkat
eller missförstått författningen, ty det är inte alls frågan örn att här finns en
lagligen tillåten hastighet av 65 kilometer i timmen. Jag skall gärna erkänna,
att vi misstolkat denna författning, men örn herr statsrådet vore — förlåt, örn

Onsdagen den 21 maj f. m.

69 Nr 30.

jag säger, det — en bättre psykolog, borde han av vår misstolkning kunna för- Äng. kärsta,
vilken fara som faktiskt föreligger i denna maximibestämmelse av 65 kilo- fastigheten.
meter i timmen. Om det nämligen visar sig, att vi båda här i denna kammare^1’ automobil.
inte riktigt kunna fatta denna bestämmelse, utan tro, att den kommer att leda (Forts'')
till sådana följder, är det val sannolikt, att många tusen motorförare i detta
land åtminstone skulle komma att på samma sätt missuppfatta en sådan bestämmelse.
Finns det någon slutsats att draga av herr statsrådets replik till undertecknad
och herr Nylander på denna punkt, är det endast den, att herr statsrådets
egna ord fullständigt bekräfta cle farhågor, vi tilläto oss uttrycka beträffande
verkningarna av en maximibestämmelse av 65 kilometer.

Det kan inte hjälpas, örn man till en viss grad kommer att upprepa vad som
förut sagts; men jag skall be att få läsa upp 18 § mom. 1, sådant som det kommer
att lyda utan tillägget i mom. 2: »Vid framförande av automobil skall
hastigheten städse anpassas efter som vid varje tillfälle behörig hänsyn till
trafiksäkerheten kräver och nödig försiktighet bjuder. Automobil må ingenstädes
framföras med större hastighet än att automobilen under alla omständigheter
kan stannas, innan en tredjedel av den framför varande överskådliga och
fria delen av körbanan tillryggalagts.» Här står naturligtvis inte något örn vad
man kallar fri fart, och den enda regel, som får någon giltighet hädanefter, örn
maximibegränsningen slopas, är att bilen icke får framföras med större hastighet,
än att den vid varje tillfälle kan stannas på en tredjedel av den överskådliga
körbannan. Man slipper ifrån den provokatoriska tilläggsbestämmelsen
örn att egentligen är 65 kilometer en laglig fart. Förarna få i varje ögonblick
ha klart för sig, att där de icke kunna köra mer än 25 kilometer i timmen, skola
de heller inte köra med större hastighet. Det kan inte finnas någon tvekan örn
den saken. Ingen förare kan tveka örn, att det är den enda verkligt tillåtna hastigheten
på sådana vägar, där sikten icke är fri, och en förare kan aldrig inbilla
sig, att örn han bara håller sig i närheten av 65 kilometer, så går han klar.

Den omständigheten, att vissa tidningar, såsom herr statsrådet nämnde, anfört
ungefär samma argumentering, behöver inte nödvändigtvis, i varje fall,
göra argumenteringen sämre. Nu kan det naturligtvis hända, att till och med
tidningar av alla slags politiska färger kunna lia rätt i en fråga gentemot en
regeringsledamot. Det förhåller sig inte på det sättet, att de, som förorda
maximihastighetens avskaffande, skulle vilja låta förarna köra med vilken fart
de behaga. Tvärtom är det så, att det blir kvar en enkel och lättförståelig —•
naturligtvis även tänjbar regel, det vill jag gärna medge — som står kvar,
därest man slopar maximihastigheten. Jag skulle våga säga, att örn de riksdagsmän,
som tagit något starkare intryck av argumenteringen från regeringsbänken,
inte skulle vilja vara med om den s. k. fria farten, måste jag allvarligt
anbefalla dem att ersätta bestämmelsen örn en maximifart av 65 kilometer i
timmen med en örn 45 kilometer, även med risken att alla våra motorförare
fortfarande bli lagbrytare. Vill man skapa en säkerhet på detta område, skall
den vara av den beskaffenheten, att om en person överskrider en viss fart, där
detta är lätt att kontrollera, löper han risk att bli åtalad. I varje fall är detta
mycket bättre än att tillåta honom köra med stor hastighet även på jämförelsevis
dåliga vägar. Det finns vägar här i Sverige, på vilka det för en god förare
inte är den ringaste risk att köra med 70—75 kilometer i timmen. De äro
emellertid mycket fåtaliga, och det gäller i regel korta sträckor. Men det finns
faktiskt sådana vägar. Tåg t. ex. den breda stora vägen mellan Jönköping och
Värnamo, där det finns mycket få bivägar och bebyggelsen icke är nämnvärt
stor. Jag vågar påstå, att en god förare där löper ingen nämnvärd risk, även
örn han överskrider en hastighet av 65 kilometer i timmen. Men varje förare
skapar livsfarliga risker omkring sig, örn han på vissa sträckor kör med 40 eller
till och med 30 kilometers hastighet i timmen.

Nr 36. 70

Onsdagen den 21 maj f. m.

Ang. körhastigheten

för automobil.

(Forts.)

Under sådana omständigheten förstår jag över huvud taget inte, att man kan
föreslå något sådant som detta. Det är en kompromiss -— det är alldeles riktigt
— men en ovanligt dålig kompromiss. Den har alla en kompromiss’ fel men
ingen av de förtjänster, som åtminstone emellanåt kunna vidlåda en kompromiss.

Häri instämde herr Strömberg.

Herr Nylander: Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdeparte mentet

ville efter det anförande, som jag hållit, i min mun lägga uttalanden,
vilka inte, enligt vad jag kan förstå, på något sätt överensstämde med vad jag
sagt. Jag tror, att herr Möller blev beskylld för samma tolkning av lagen, som
herr statsrådet ville beskylla mig för, och jag skulle kunna instämma i vad herr
Möller anfört. Men jag är inte fullt så anspråkslös som herr Möller, som sade,
att det är möjligt, att vi gjort oss skyldiga till en misstolkning med de konsekvenser
en sådan har. Jag vill säga, att jag inte kan förstå, att mitt anförande
tidigare i dag kan tolkas i den riktningen, som herr statsrådet ville göra. Jag
tror mig hava med synnerligen stor skärpa sagt ifrån, att den verkliga körregel,
som först och främst skall gälla, är de två första meningarna i 18 §, vilka
jag in extenso citerade och som även herr statsrådet senare citerade såsom en
invändning emot mig. Jag har tydligt sagt ifrån, att faran med en siffermässig
hastighetsbegränsning och särskilt denna höga siffermässiga hastighetsbegränsning,
som i propositionen är föreslagen, är den, att den stora allmänheten
siktar på denna stora hastighet såsom den siffra, inom vilken man över huvud
taget alltid kan köra på vägarna.

Det är detta, som är det farliga. Det har av så många andra talare utvecklats,
att jag inte behöver göra det vidare, utan jag tillåter mig, herr talman, att
vidhålla mitt yrkande.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att den fortsatta överläggningen i förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd giltighetstid
för avlöningsreglementet för tjänstemän vid domänverket;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för förste
statsmeteorologen V. F. V. Lindholm att för uppflyttning i löneklass tillgodoräkna
viss tjänstgöring;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för skogstaxator!
B. Påhlson att uppbära avlöning enligt viss löneklass m. m.;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning
till Landskrona—Eslövs järnvägsaktiebolag av ett kronan tillhörigt område i
Landskrona;

nr 245, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheten ''/32 mantal Vedby nr 54 i Vedby
socken av Kristianstads län;

nr 246, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i villkoren
beträffande statslån till förbättring av betesmarker; samt

nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till sådan mark.

Onsdagen den 21 maj f. m.

71 Nr 36.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 249, angående åtgärder till förebyggande av eldsolyckor vid biografföreställningar;
och

nr 250, angående intressekontorsrörelsen bland statens befattningshavare.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 169, i anledning av väckt motion angående förbättrade avlöningsförhållanden
för äldre subalternofficerare och marinintendenter; samt

nr 170, i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition angående understöd av
regelbunden luftfart m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

sammansatta bevillnings- och andra lagutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn vissa ändringar
i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker m. m. ävensom i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående upphävande
av förbud mot skatteköp i vissa fall dels ock en i ämnet väckt motion; samt
nr 39, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916 örn skyddskoppympning,
dels ock i ämnet väckta motioner; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 11, i anledning
av väckt motion, I: 229, angående utredning rörande intressekontor för underlättande
av jordbruksarbetares övergång till självständiga brukare m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.12 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 36.

Onsdagen den 21 maj e. m.

Äng. lcörhastigheten

för automobil.
(Forts.)

Onsdagen den 21 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till
en början av herr förste vice talmannen.

Kortsattes överläggningen angående andra lagutskottets i utlåtande nr 34
å sid. 98 och 99 gjorda yttrande i fråga örn 18 § av Kungl. Maj:ts förslag till
motorfordonsförordning.

Greve Lagerbjelke: Herr talman! Jag har begärt ordet för att yrka bifall
till herr Linders m. flis reservation och sålunda uttala mig för fri hastighet.

Det är, enligt erkännanden ifrån många håll, ett faktum, att den nuvarande
maximihastigheten av 45 kilometer överskrides i synnerligen stor omfattning.
Det står då tämligen klart för mig, att om maximihastigheten ökades till 65
kilometer i timmen, skulle jämväl denna maximihastighet komma att ofta
överskridas.

Det lär väl ändå vara så, att den, som har en god maskin och far på en
öppen rak väg, kan mycket väl överskrida denna hastighet, även örn han iakttager
behörig hänsyn till vad trafiksäkerheten kräver och nödig försiktighet
bjuder. Skulle så vara, och det är nog fallet, att laglydiga medborgare kanske
i regel iakttaga en föreskriven maximihastighet, lär man dock icke kunna
räkna med att vårdslösa bilförare följa detta exempel.

När kommunikationsministern förut i dag talade för den kungl, propositionen
och särskilt för en maximihastighet av 65 kilometer, framhöll han som
sin mening, att man skulle med denna ökning ifrån 45 kilometer utöva det
goda inflytandet på dessa vårdslösa bilförare, att de skulle hålla sig inom
den lagfästa hastigheten. Jag måste emellertid säga, att detta förefaller mig
vara synnerligen otroligt. Hur kan nämligen den omständigheten, att enligt
lagen hastigheten medgives ökad ifrån 45 till 65 kilometer, ha den påverkan
på en vårdslös människa, att han minskar den hastighet, med vilken han är
van att köra. Det förefaller mig tvärtom vara mycket antagligt, att en dylik
person anser sig med bättre samvete, örn man får tala örn samvete i detta sammanhang,
kunna med en viss mindre fartökning överskrida de 65 kilometerna
än att i hög grad överskrida de 45.

När förut i dag finansministern uttalade sig i denna fråga, förklarade han,
att han hade ofta undrat, hur man kunde tänka sig, att en person, som inte
känner ansvarskänsla inför lagens bestämmelse angående maximihastighet,
skulle ha någon ansvarskänsla inför den bestämmelsen, som här är intagen i
18 §, nämligen att hastigheten städse skall anpassas till vad trafiksäkerheten
kräver och nödig försiktighet bjuder. Efter min uppfattning kan emellertid
detta mycket lätt förklaras, ty det är dock en avsevärd skillnad mellan å ena
sidan att göra avsteg ifrån en lagbestämmelse, vilken så ofta överskrides av
andra, och då man själv har den uppfattningen, att lagens bestämmelser äro
orimliga, och å andra sidan iakttaga en av lag och förhållanden väl påkallad
hänsyn.

På grund av dessa skäl får jag, med instämmande i övrigt i vad herr Sederholm
utförligt anfört, hemställa örn bifall till herr Linders m. flis reservation.

Onsdagen den 21 maj e. m.

73 Nr 36.

Herr Holmgren: Herr talman! Det, som Ilar uppkallat mig till att säga Äng. korett
par orcl i denna sak, är de yttranden, som lia fällts av en hel del talare här
av innebörd, att det farligaste, som finns, är att bestämma en maximihastighet.•''or * 1 ‘

Det har man hört upprepas oupphörligen, särskilt också av de två talare, som '' ° ''
sist yttrade sig, innan vi skildes åt i middags. För min del har jag mycket
svårt att förstå det berättigade i ett sådant uttalande.

Örn man tänker efter, vad det är för ståndpunkter, som här konkurrera med
varandra, skulle man kunna säga, att den ståndpunkt, som reservanterna, vilka
vilja ha fri hastighet, företräda, är följande. De säga till chaufförerna: »Ni

kunna köra, hur fort ni vilja, bara ni iakttaga nödig försiktighet.» Kungl.

Majit däremot säger till chaufförerna: »Ni kunna köra, hur fort ni vilja, bara
ni iakttaga nödig försiktighet — dock aldrig fortare än 65 kilometer.» Det
är ju innebörden i detta. Då kan jag icke förstå annat, än att det är en för
trafiksäkerheten fördelaktigare ståndpunkt, som Kungl. Maj:ts proposition
därvidlag intager. Det kan ju hända, att bestämmelserna kunde ha formulerats
på ett sådant sätt, att innebörden av detta framträtt tydligare, än vad det
nu tycks göra, eftersom så många, efter vad jag kan förstå, ha missförstått
detta, såsom statsrådet efter min mening alldeles riktigt framhöll.

Nu säger man, att det är önskvärt att ha tillfälle att också köra fortare än
65 kilometer, därför att det behöver inte innebära någon oförsiktighet. För
min del är jag inte alldeles säker på det. Den kungl, propositionen ställer sig
på den ståndpunkten, kan man säga, att hastigheter ovanför 65 kilometer äro
alltid förbjudna, naturligtvis därför att de innebära en viss grad av oförsiktighet.
Det är större risk för trafikolyckor, örn hastigheten kommer upp högre.

Då säger man, att det har inte erfarenheten visat vara förhållandet, och i
förmiddags sade en talare, att vi ha från de länder, som ha fri hastighet, inte
hört några klagomål över olägenheter, som ha medföljt detta. Det kan ju hända,
att det inte hörts några dylika klagomål. Det känner jag inte till, men
jag tycker, att om man läser de utländska tidningarna, kan man få en annan
uppfattning. Jag har t. ex. periodvis dagligen läst franska tidningar. Om
man gör det, skall man finna, att där dagligdags förekomma former av olyckshändelser
i automobiltrafiken, vilka här hos oss äro nästan okända. Det är
nämligen de olyckshändelser, som uppkomma därigenom, att det blir något
mankemang med vagnen under farten. Sålunda ser man nästan dagligen i de
franska dagliga tidningarna berättas om, huru bilar, körande på släta vägen,
utan att det är fråga örn någonting, fått en punktering av en ring, och att
detta ofta varit detsamma, som att de, som sitta i bilen, äro dödsdömda. Bilen
gör en kullerbytta, och passagerarna slå ihjäl sig rubb och stubb. Jag skulle
vilja påstå, att man läser så gott som dagligen om någon olyckshändelse av
den typen, som, såvitt jag kan förstå, inte alls förekommer hos oss eller åtminstone
inte på långa tag så mycket. Detta måste sammanhänga med körhastigheten
i och för sig, ty så fort det blir något slags mankemang med bilen av
någon anledning, medför den starka farten, att den olycka, som blir en följd
av detta, tager mycket större dimensioner.

Jag kan därför inte komma till något annat resultat, än att de bestämmelser,
som Kungl. Majit föreslagit, äro de lyckligaste, och jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till den av herr Frändén m. fl. avgivna reservationen,
vilket är detsamma som bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Häri instämde herrar Enhörning, Thelin, Erih Anderson och Fredrih Ström.

Herr Hagman: Herr talman! Den fråga, som vi nu behandla, har ju en

mycket stor förtjänst i det avseendet, att den är så pass enkel, att vi allesammans
äro mer eller mindre sakkunniga, antingen såsom innehavare av körkort

Nr 36. 74

Onsdagen den 21 maj e. m.

Äng. körhastigheten

för automobil
(Forts.)

eller också i egenskap av bilåkare. Jag måste ju dock säga, att vi draga högst
olika slutsatser av de erfarenheter, som vi ha gjort i någon av de egenskaper,
som jag nu omnämnt.

Då jag för min del har antecknat mig såsom reservant för s. k. fri hastighet,
vill jag gärna begagna tillfället att här framföra några synpunkter, som visa,
hur jag ser på den föreliggande frågan. Jag har en uppfattning, som inte
här i dag tidigare blivit framförd, nämligen den, att jag tror, att alla dessa
behandlingar och alla dessa beslut i fråga om en motorfordonsförordning, som
ha förekommit under de sista 20 åren, i själva verket blott äro övergångsanordningar
för den nya ordning, som jag tror förr eller senare skall komma, och
det är den, att det kommer att bli lika fritt beträffande rättigheten och möjligheten
att handhava bil, som det för närvarande är, när det gäller att köra
hästar. Jag tror, att i den mån som vagnarna och motorerna utvecklas och i
den mån vi medhinna att ombygga vårt vägnät, så komma alla dessa bestämmelser,
som nu äro ganska invecklade på skilda områden, att stå såsom ett
rudiment över en svunnen tid, och örn 50 år tror jag, att redan barn komma att
lära sig denna då högst vanliga konst, och de komma också att förstå konsten
att sköta sig på ett sådant sätt, att man inte alls behöver dessa detaljerade föreskrifter,
som vi för närvarande under denna tid av stark teknisk utveckling
på detta område ha ansett nödvändiga.

Det är för mitt vidkommande i huvudsak tre skäl, som äro avgörande för
min uppfattning, att vi nu skola taga steget ut och gå in för den fria hastigheten,
och det är de ur de tekniska synpunkterna numera ganska utvecklade
vagnarna, de i allt större omfattning förbättrade vägarna, men framför allt
den redan i praktiken tillämpade fria hastigheten.

Örn det hade varit så, att man överallt på våra vägar hade kört med en hastighet
av högst 45 kilometer och denna hastighet aldrig hade överskridits, då
skulle jag ha förstått de betänkligheter, som här i dag framförts, men då det
i själva verket förhåller sig på det sättet, som väl var och en, som varit ute i
skilda trakter av landet och åkt i dessa moderna kommunikationsmedel, har
iakttagit, så kör flertalet med en hastighet, som lämpar sig för vagnens konstruktion,
vägens beskaffenhet och trafikens intensitet.

Örn vi i dag här besluta oss för att gå in för den s. k. fria hastigheten, kommer
i själva verket ingenting att inträffa. Man bara lagfäster de förhållanden,
som redan äro gällande, och jag tycker, att man kan vara berättigad att
med hänsyn till nu rådande förhållanden göra en jämförelse med t. ex. de förhållanden,
som vi här i vårt land förut hade, när det gällde vårt deprecierade
mynt. Ingen ville erkänna det faktum, som då var för handen, och ingen vill
heller nu erkänna, att vi lia och redan tillämpa fri hastighet, utan man fortsätter,
som örn denna fria hastighet inte alls förekomme. Så sätter man ett
nytt maximital, som på nytt kommer att överskridas.

Jag tycker, att det är mycket bättre, att man ser framåt och godkänner vad
som redan de facto skett, och det är, att här har skett en så stark teknisk utveckling,
att de bestämmelser, som vi tidigare ansett oss böra fasthålla vid
på detta område, behövas inte längre.

Av det föreliggande utlåtandet se vi ju också, att i Holland, Tyskland och
Ungern har hastigheten i åtskilliga år varit fri på öppen landsväg, och detsamma
gäller i Spanien ända sedan 1919, alltså sedan 11 år tillbaka, i Frankrike
och Polen sedan 1921 och i Belgien sedan 1925. Det framhålles särskilt,
att någon önskan örn återgång till tidigare rådande förhållanden örn maximerad
fart har inte i dessa länder framkommit.

Jag tror, att man kan inte komma ifrån, att det finns vissa vettvillingar,
som komma att köra så pass fort, att olyckor åstadkommas, men det göra de
ju alldeles oberoende av, om det finns några bestämmelser om maximifart eller

Onsdagen den 21 maj e. m.

75 Nr 36.

inte. När man alltså inte kan förhindra detta sakförhållande utan nödgas att Äng. korsk
småningom uppfostra alla trafikanter till en bättre kultur i trafikhänseende,
tycker jag, att man kan erkänna det faktum, som i dag föreligger och gå in]or ,port8, *
för att taga bort denna siffra örn begränsad fart.

Jag tycker också, att det föreligger på detta område en viss likhet med tidigare
förhållanden på ett annat område, nämligen våra järnvägar på sin tid.

Jag har många gånger hört, att man här i kammaren har citerat vad som anfördes,
när den första motionen väcktes om, att man skulle bygga järnvägar i
vårt land, och jag har förvissat mig örn, att detta verkligen också är riktigt.
ilan fann detta 1829 så pass äventyrligt., att det avslogs utan vidare, och de
motiv, som anfördes därför, voro, att man inte skulle kunna förhindra, att
iandsbefolkningen tillgodosåg sitt järnbehov från de skenor, som man måste
utan bevakning utlägga. Vi veta alla, att sedan dess har skett en mycket
stark utveckling av detta trafikmedel, och i dessa dagar diskuteras det ju örn,
huruvida detta trafikmedel i fortsättningen skall kunna bestå i konkurrensen
med motorfordonen. Numera är dock ingen rädd för järnvägarnas existens ur
den synpunkt, som tidigare anfördes.

Jag tror, att beträffande bilismen stå vi inför en liknande stark utveckling
på alla områden i framtiden, och det skulle kunna tänkas, att om 50 år kommer
man i den svenska riksdagen att med hänsyn till då föreliggande förhållanden
citera en rad av de betänkligheter, som vi i dag hört här. Men i ett avseende
tycker jag, att vi skola kunna vara färdiga och draga den rätta konklusionen
av de föreliggande förhållandena, och det är den, att vi godkänna den reservation,
som här är fogad till utskottets betänkande och som närmast är undertecknad
av herr Linder, till vilken reservation jag nu, herr talman, ber att få
hemställa örn bifall.

Herr Samuelson: Herr talman, mina herrar! Även med risk att om 50 år
bli anförd som ett avskräckande exempel på efterblivenhet skall jag tillåta mig
anföra några av de betänkligheter, som jag har emot de synpunkter, som här
framförts bland annat av herr Hagman.

Jag måste säga, att här ha flera talare uppträtt under dagens lopp och anfört
arbetarnas synpunkter på frågan. Herr Åkerberg, tror jag det var, meddelade,
att han hade talat med åtskilliga chaufförer, men inte hört en enda
chaufför, som inte delade hans synpunkter. Jag kan säga, att jag har också
talat vid chaufförer, men jag har inte funnit, att det bland de arbetande chaufförerna
finns en sådan där överdriven förtjusning för de synpunkter, som herr
Åkerberg här i dag framförde och som åtskilliga andra talare med honom gjort
gällande. Jag har däremot funnit, att åtskilliga av de arbetande chaufförerna
— uppfattningarna äro naturligtvis också där delade —• äro mycket betänksamma
gentemot reservanternas förslag här örn obegränsad hastighet, och jag
måste säga, att jag tror, att man är för tidigt ute. Jag tror, att det ligger
någonting i vad just herr Hagman här anförde, nämligen att vi äro litet för
tidigt ute.

Emellertid kommer nog den linje, som herr Hagman och andra företräda,
säkerligen att så småningom bli riksdagens linje. Utvecklingen kommer ju att
sörja därför genom att vägväsendet förbättras och att det blir högre trafikkultur.
Det tvivlar jag inte ett ögonblick på, men frågan är, örn vi i dag äro
mogna för att genomföra en så vittgående reform, som det väl här dock
är fråga örn. Jag hör inte till dem, som äro motståndare till reformer, det
kan jag försäkra herr Hagman, men jag tycker, att när man skall genomföra
en sådan här anordning, bör man välja en tidpunkt, då inte risken av att genomföra
den kommer att bli så pass stor som den för närvarande är. Vi kunna
ju få vittnesbörd därom varje dag genom att i tidningarna läsa om olyckor,

Nr 36. 76

Onsdagen den 21 maj e. m.

Ang. körhastigheten

för automobil.
(Forts.)

och det kan väl ingen förneka, att vi för närvarande ha en fullständigt onormal
olycksfallsstatistik på det här området. Det blir inte bättre utan i stället allt
mer och mer avskräckande, och det måste ju ändock bero på någonting, antingen
det nu är dåliga vägar, bristande trafikkultur, vårdslös framfart eller att
det inte gått dem i blodet, som sitta och köra en bil, att de skola vara försiktiga
med andras liv. Detta måste ju vara orsaken till olyckorna, och då måste
man ändock säga sig, att man bör inte stå kvar på denna primitiva ståndpunkt.
Man bör väl ändock kunna förutsätta, att trafikkulturen kommer att
höjas, och att den, som herr Hagman sade, så småningom kommer att gå deni i
blodet, som sitta och köra bilarna och inte blott dem utan även fotgängarna.

Det är också en viktig faktor, att fotgängarna tillägna sig trafikkultur. Jag
hör visst inte till dem, som lägga all skuld på chaufförerna, ty man kan många
gånger reta sig åt den oerhörda nonchalans, som fotgängarna ådagalägga, när
de skola passera en bil. Så t. ex. röra de sig många gånger med snigelfart,
när de verkligen skulle behöva skynda sig en smula. Men det är nu ett faktum,
att de lia inte kommit så långt i trafikkultur. Vi skola räkna med objektiva
faktorer, och det synes mig, att man då bör sörja för, att även fotgängarna få
någon högre kultur på detta område än vad de nu ha. Men för närvarande är
det dock i chaufförernas händer, det hela ligger. Då man faktiskt nu är mycket
mer beroende av chaufförerna än av fotgängarna, synes det mig, att man
bör vara synnerligen försiktig och vänta några år, kanske något decennium,
innan man genomför den anordning, som herr Hagman och andra här ha talat
för i dag.

Jag erinrar vidare om, att motorismen är ju hos oss en relativt ny företeelse,
och jag påminner vidare örn, att begreppet trafikkultur är ju inte heller så
gammalt, och det behövs sannerligen, att det begreppet får gå in i det allmänna
medvetandet. För något år sedan började man här i landet diskutera eller
slå ett slag för den där nyttiga engelsk-amerikanska parollen »Safety first»,
men det har sannerligen ännu inte gått in i medvetandet, att den första principen
bör vara: Säkerhet och varsamhet med andras liv!

Jag vill vidare stryka under, att det är väl ändock på det sättet, att den
stora massan är fotgängare, och att det är det relativt lilla fåtalet, som har
bilar eller bär råd att åka i bil. Då tycker jag åtminstone för min del, att
innan man reformerar, bör man skapa garanti för, att säkerheten för den stora
massan av folket, d. v. s. fotgängarna, och däri inrymmas ju barn och åldringar,
blir den största möjliga.

Jag skall också tillåta mig att påminna örn en annan synpunkt, som jag anser
vara synnerligen viktig, ja, så pass viktig, att man i detta sammanhang
bör taga hänsyn till den, och det är det förhållandet, att chaufförerna hetsas
av dem, som åka bil. Handen på hjärtat, herr Hagman och herr Åkerberg
och åtskilliga andra! Ha ni inte någon gång suttit i en bil och hetsat chaufförerna
att skynda på, därför att ni tyckt, att det har gått för långsamt? Jag
tror det, och jag tror, att vi ha gjort det litet var, då vi varit för sent ute. Det
är ju inte chaufförens fel, att trafikanten är för sent ute. Det måste väl ändock
sägas, att detta är trafikantens fel.

Inte kommer det att bli bättre, örn man nu sätter obegränsad hastighet. Här
i dag ha ju flera domare vittnat örn, hur skröplig lagen i själva verket är eller
i varje fall tillämpningen av lagen och jag vill säga, att jag har inte den
oerhörda respekten för lagar — det måste jag säga -— att jag tror, att själva
skärpningen av lagparagrafen kommer att bli en lämplig uppfostrare. Enligt
herrarnas uppfattning skulle en skärpning av lagparagrafen vara ett komplement
till den obegränsade körhastigheten, men jag tror inte, att dessa skärpta
lagparagrafer komma att få den stora betydelse, som herrarna här ha förutsatt,
och att den kommer att framskapa denna högre trafikkultur.

Onsdagen den 21 maj e. m.

Nr 36.

Jag tror tvärtom, att vi nog få gå fram på andra vägar och framför allt är
det då mycket viktigt att arbeta för denna sak inom de rent yrkesmässiga organisationerna
och även inom andra organisationer, som arbeta på det här området
och få anses representera fackmännen och experterna. Det åligger nog
dem i första hand att sörja för, att trafikkulturen både för dem, som köra bilar
och dem, som gå på gatorna, blir högre och betydligt högre, örn man skall
kunna nå något resultat.

För närvarande anser jag, att när det finns så pass många s. k. »gentlemannachaufförer»,
som ha till sin huvudsakliga sysselsättning att köra omkring
och äta middagar på utvärdshusen o. s. v. och som idka huvudsakligen
nöjesåkning, är det synnerligen riskabelt, att man tillämpar den obegränsade
hastigheten.

Tillsvidare anser jag det för de arbetande chaufförerna vara en större garanti
mot den hets, som de nu äro utsatta för, örn man i stället för förslaget
örn obegränsad hastighet väljer förslaget örn en maximihastighet av 65 kilometer,
och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Äng. körhäst
igheten
för automobil.

(Forts.)

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr vice talman, mina herrar! Av för kämparna

för den s. k. fria hastigheten argumenteras ofta så, som örn det
skulle vara föreslaget att med 65-kilometersregeln ersätta de övriga reglerna.
Så är emellertid som bekant icke förhållandet.

Senast har herr Holmgren här klart påvisat, att även efter Kungl. Maj:ts
proposition är det fortfarande obegränsad giltighet för dessa bestämmelser i
första momentet, att hastigheten skall städse anpassas efter som vid varje tillfälle
behörig hänsyn till trafiksäkerheten kräver och nödig försiktighet bjuder
och att automobilen alltid skall kunna stanna, innan en tredjedel av den framför
varande överskådliga och fria delen av körbanan tillryggalagts. Dessa bestämmelser
komma fortfarande att lia obegränsad giltighet. Tillägget i andra momentet,
att körhastigheten för automobil må aldrig överstiga 65 kilometer i timmen,
betyder således endast, att även under de allra gynnsammaste omständigheter
får körhastigheten inte gå upp över det måttet. Jag har velat till en
början konstatera detta. Det är grundvalen för vad jag sedan kommer att
säga.

Från många håll, från anhängare till den s. k. fria hastigheten har betygats,
att även deras önskan är att undvika alltför stor fart med därav följande olägenheter.
Det är ju också obestridligt, att alltför stor hastighet medför olägenheter
i skilda avseenden, bland annat faror för den åkande själv och hans sällskap,
^emedan en uppkommande skada på bilen eller en inte i tid upptäckt ojämnhet
på vägen lättare föranleder en katastrof. Herr Holmgren påpekade detta,
och även jag har ibland läst franska tidningar och funnit, hur vanligt det är
att bilar »kapottera», d. v. s. helt enkelt slå kullerbyttor på släta vägen till
följd av antingen en maskinskada eller någon ojämnhet i vägen, som inte i tid
upptäckts.

R idare innebär detta tydligen en fara för övriga människor, som trafikera
vägen, för personer som skola korsa vägen och för personer som färdas på vägen.
Örn de därunder råka ut för ett eller annat missöde kan detta missöde bli
mera ödesdigert genom den större faran för överköming, örn den efterföljande
bilen har en starkare fart. Slutligen få vi icke glömma, att det är som jag tror
allmänt betygat, att den starkare farten utövar en skadligare inverkan på vägbanan.

Nu ha, som sagt, anhängarna av den s. k. fria farten förklarat, att de visst
icke vilja ha en alltför stor hastighet, utan de anse tvärtom, att med den s. k.
fria farten skulle hastigheten i själva verket bli mindre, än örn man har en
maximibestämmelse. Örn detta vore sant, skulle det bero på ett synnerligen

Nr 36. 78

Onsdagen den 21 maj e. m.

Äng. kör- grundligt och genomgående missförstånd hos körkortsinnehavarna. Dessa skulf
^automobil ^ ^ro’ Senom hålla 65 kilometers fart — örn vi nu taga denna

^ (FortoT '' s^ra — vore dispenserade från de övriga bestämmelserna i förordningen. Jag
or '' kan för min del icke befara, att ett sådant missförstånd allmänt skall göra sig
gällande hos våra chaufförer. Jag tänker först och främst alltför högt örn vår
folkbildning för att tro, att chaufförerna skulle vara oförmögna att läsa skrivet
till den grad, att de ej förstå, att den allmänna regeln är här hänsynen till trafiksäkerheten
samt möjligheten att under alla omständigheter kunna stanna bilen
inom en viss distans. Bestämmelsen örn maximihastigheten är endast tillagd
för att stadga, att även under de mest gynnsamma omständigheter får farten
icke överstiga denna maximihastighet.

Vidare har jag också den tilliten till våra automobilbesiktningsmän att de
icke skola underlåta att vid körkortsproven förvissa sig örn, att körkortsaspiranterna
väl lia klart för sig denna regel.

Skulle dessa två resurser mot förmodan slå slint finns det en tredje resurs.
Vi veta ju, att det nu för tiden på många håll lägges in i alla körkort en liten
lapp: »Visa vägvett», med åtskilliga förhållningsregler. Det skulle inte finnas
det minsta hinder för, att en dylik lapp också innehölle en klar och eftertrycklig
förklaring i den stil, som herr Holmgren önskade, nämligen att de två första
reglerna gälla obetingat och att den sista regeln örn maximihastigheten endast
innefattar den ytterligare inskränkningen, att även i de allra gynnsammaste
läll får farten icke överskrida detta maximum.

Skulle inte ens detta hjälpa så kommer vederbörande chaufför snart nog att
genom böter och körkortets förlust på ett hårdhänt sätt bibringas en bättre insikt.
Det är inte mer än en eller annan vecka sedan jag drog in körkortet för
en gentlemannachaufför, som visst icke kört några 45 kilometer i timmen, men
som var dömd till några hundra kronors böter för att han kört fortare
än vad som i det rådande väglaget och de rådande ljusförhållandena var
tillrådligt. Sådant förekommer således, och kommer att förekomma även i
framtiden.

Skulle det nu verkligen vara så, att bestämmelsen örn en maximihastighet på
landsbygden skulle föranleda ett dylikt missförstånd, så kan jag verkligen icke
fatta, varför icke motsvarande missförstånd liven föranledes av bestämmelsen
med avseende på städer och tättbebyggda samhällen. Är det så, att en maximibestämmelse
föranleder olägenheter och faror i högre grad än den fria farten,
borde man ju vara synnerligen angelägen örn att etablera fri fart just för städer
och tättbebyggda samhällen, d. v. s. just där faran är störst.

Nu har det sagts av en talare, att det är ett annat förhållande med städerna;
där står det en polis i vart gathörn. Det är nu en sanning med rätt stor modifikation
redan med avseende på städerna, och ännu mer med avseende på de
tättbebyggda samhällena på landsbygden. Jag förstår i allt fall inte riktigt
sammanhanget, allra helst örn. såsom samme talare sade. polisen här i Stockholm
ser genom fingrarna med olaglig fart, varom jag för övrigt icke vet någonting.

Örn man verkligen gör gällande, att det finns en olika mentalitet, en olika sinnesförfattning
på landet och i staden, skulle man komma till det orimliga resultatet,
att efter antagandet av herr Linders reservation skulle en chaufför så
länge han kör på landet, när det är dåligt och slirigt väglag, krypa fram med
bilen, ty då rättar han sig efter regeln att iakttaga den försiktighet som omständigheterna
kräva. Men i tättbebyggda samhällen säger han: Hej! Här är
det föreskrivet en maximifart; det är bara den som gäller, så att här kan man
släppa på gasen! Nog finns det underliga djur i vår herres hage, men så underliga
människor tror jag inte, att det finns annat än på karikatyrteckningar.

Onsdagen den 21 maj e. m.

79 Nr 86.

"Vill man icke tillerkänna beviskraft åt denna jämförelse med städerna, som Äng. lmrredan
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet gjort förut, hastigheten
vill jag också erinra örn, att det finns fartbestämmelser även för personomni-''or ““ ? ''

bussar och lastbilar. Är det antagligt, att en person resonerar på olika sätt om ( or ''''
han för en bil med sju passagerare och örn han för en bil med åtta passagerare —
en sådan bil är nämligen en omnibus — så att i ena fallet anser han sig vara
fredad, ifall han iakttagit maximibestämmelsen, medan han däremot i det andra
fallet anser sig skyldig att iakttaga den nödiga omsorgen? Det kan jag icke
tro. Lastbilarna kunna vi ju här lämna å sido.

Vidare skall jag erinra örn en annan sak. Det finns, såvitt jag vet, hastighetsbestämmelser
för järnvägarna, där lokomotivförarna dock äro i hög grad
skolade och där faran i vissa avseenden är mindre i följd av att lokomotiven och
vagnarna ju löpa på spår.

Det är möjligt, som det här sagts, att i en framtid den fria farten kan vara
motiverad. Jag har själv sagt det i mitt utlåtande i ämnet, men jag tilläde tilllika,
att ännu så länge äro varken vägarna eller chaufförerna eller bilarna, av
vilka en synnerligen betydande procent äro gamla med gammalmodiga bromsanordningar,
tillräckligt betryggande för en sådan bestämmelse.

När det nu gäller att bestämma maximisiffran, har det sagts till min förvåning,
att det vore så gott att bibehålla siffran 45. Detta förefaller mig vara
fullständigt uteslutet, efter vad som här upplysts örn det allmänna överskridandet
av denna maximibestämmelse. Det skulle ju förefalla synnerligen ovärdigt,
örn de lagstiftande myndigheterna med full kännedom örn att bestämmelsen
överskrides fortsätta att hålla på densamma utan att göra någonting för att
verkligen få den tillämpad.

I förbigående vill jag inpassa den exkursen, att när det mycket talas örn det
allmänna och tillika i hög grad skeende överskridandet av denna hastighetsbestämmelse,
stämmer detta icke så synnerligt väl med mina erfarenheter. Men
jag antar, att det till stor del beror på, att Uppsala län är ett så litet län! Varken
länsstyrelsen eller länsboma där behöva kanske göra sig så förskräckligt
bråttom!

Det finns verkligen, i motsats till vad här förut sagts, rätt stor anledning
att vänta, att överskridandet av en maximibestämmelse av 65 kilometer i timmen
skulle få betydligt mindre omfattning än överskridandet av maximibestämmelsen
på 45 kilometer. En maximibestämmelse på 45 kilometer kan ju
vida snarare anses vara orimlig efter nutida förhållanden och efter bilarnas, åtminstone
de bättre och modernare bilarnas, nutida tillstånd. En så stor ökning
som 20 kilometer i timmen minskar i alla händelser i hög grad frestelsen till
överskridande, och jag skulle knappast tro, att en fart av 65 kilometer ens i
större län överskrides så ofantligt mycket. Jag får säga, att 65 kilometer bör
räcka ganska bra även utanför Uppsala län, i synnerhet örn man tänker på,
att det ändå i fjärde momentet har gjorts en del undantag, nämligen bland annat
för automobil, inrättad för transport av sjuka. Jag skulle bara vilja i förbigående
säga, att jag icke ogärna skulle se, örn till dessa undantag också fogas
sådan bil, som medför läkare eller barnmorska. Bilhastigheten slår verkligen
ihjäl så pass många, att det ingalunda är för mycket att bilhastigheten också
får bidraga till att någon gång bevara ett liv eller till främjande av folkökningen.

Slutligen skall jag fästa uppmärksamheten därpå, att om den Linderska reservationen
antages och sålunda regeln om omsorg och vad därtill hör blir den
enda gällande, kommer detta att ställa mycket större anspråk på kontrollen
än förut. Det går icke att skicka ut vilken vanlig fjärdingsman eller poliskonstapel
som helst för att bedöma, huruvida det exempelvis i en farlig kurva
iakttas nödvändig försiktighet. Man måste ha experter, speciellt utbildade

Kr 36. 80

Onsdagen den 21 maj e. m.

Ang. lcörhaatigheten

för automobil.
(Forte.)

trafikpoliser, och det blir en kostnad, som i varje fall är mindre nödvändig, om
man dock har den hållhaken, att en alldeles överdriven fart är förbjuden.

Jag vill till det nu sagda endast tillägga, att jag alldeles icke haft någon
sympati för det halverande eller om man så vill haltande förslag, som här uppträder
som utskottets förslag. Jag kommer att rösta för Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Lindley: Herr talman! Motsatserna möta ju varandra ibland — att
här se herr Samuelson och herr Hammarskjöld på samma linje är sannerligen
någonting att draga sig till minnes.

Jag måste säga, att jag i likhet med herr statsrådet Dahl är fotgängare. Jag
har inte ens en cykel, och jag har därför en benägenhet att vilja se på detta
problem från fotgängarens synpunkt. Därtill kommer också, att jag har en
odisciplinerad hund, som jag kan befara kommer att när som helst bli överkörd,
därför att han ännu saknar trafikkultur. Men det är kanske att hoppas, att
han, örn han får leva, kan komma att tillägna sig sådan i tillräcklig grad.

Nu kan man visserligen säga, att jag i min egenskap av förtroendeman för
ett förbund, som inrymmer en oerhört stor mängd chaufförer, kan anses vara
påverkad av de synpunkter, som dessa företräda. Men jag har ju gång efter
annan dokumenterat mig såsom en, vilken har en självständig uppfattning örn
saker och ting, och vad jag finner vara rätt tar jag ståndpunkt för och vågar
också klä skott för. Herr statsrådet Borell har för övrigt redan fritagit mig
från misstanken att jag här skulle vara påverkad av chaufförernas synpunkter,
ty han har ju sagt, att nästan alla de chaufförer, i varje fall de, som han talat
med, ha varit motståndare till den fria hastigheten. Jag har emellertid en misstanke,
att de inte ha varit fullt ärliga i sina deklarationer till statsrådet Borell.
Jag tror snarare, att det har varit ett sådant där välvilligt utslag av inställsamhet
eller också att han kanske lagt sina ord på ett sådant sätt, att de förstått
i vilken riktning de borde svara — de ha kanske rent av trott, att det då
skulle vankas större drickspengar! Eller också finns det en tredje förklaring,
nämligen att det varit uteslutande droskchaufförer i Stockholm, som han talat
med. Och för deras vidkommande kan det vara mycket riktigt och naturligt att
säga som så: Den fria hastigheten lia vi faktiskt intet intresse av, ty den kunna
vi i alla fall inte utnyttja här i Stockholm. I Stockholm kan man, det är ju
tydligt och klart, inte utnyttja vare sig 45 eller 65 kilometer, utan där får man
naturligtvis i själva verket räkna med en fri hastighet — d. v. s. den fria
hastighet, som är möjlig att utnyttja i en sådan trafik, som det finns i Stockholm.

Det var också en ganska intressant upplysning som herr Samuelson gav oss,
den nämligen, att han såväl som andra gjort sig skyldig till att hetsa chaufförerna
att köra fortare, därför att han inte kunnat göra sig färdig i tid. För
att inte riskera att komma för sent har han, som han säger, liksom så många
andra en benägenhet att hetsa chaufförerna att köra fortare. Jag kan förklara,
att jag aldrig hetsat en chaufför att köra fortare! Tvärtom, jag har till och
med sagt till dem, som jag tyckt kört för fort: Hejda farten en liten smula;
jag har ingen särskild lust att hamna i något dike!

De föreningsrepresentanter som jag talat med ha emellertid haft en helt annan
uppfattning än dem statsrådet Borell talat med. De ha givit uttryck åt
precis samma uppfattning som den, vilken här framförts av herr Möller, herr
Sederholm och herr Nylander — d. v. s. de mera ansvarsfulla och de mera
kunniga bland dem. De ha allesammans sagt, att örn man här fastställer en
sådan fart som 65 kilometer som maximifart, så kommer detta givetvis att kunna
innebära den faran, att de alltid komma att anse sig tillåtna att hålla denna
fart. Och dessutom lia vi ju dessa människor, som herr Samuelson deklarerade

Onsdagen den 21 maj e. m.

81 Nr 3B.

sig tillhöra, som hetsa chaufförerna att köra fortare: Ni få köra 65 kilometer
i timmen: varsågod, jag har bråttom, kör bara! Är det då fri fart, så att hela
ansvaret ligger på chauffören och det icke finns någon maximihastighet bestämd,
tror jag verkligen, att chaufförerna komma att iakttaga en betydligt
större försiktighet än vad som annars skulle vara fallet.

, Det är därför, som jag efter grundligt övervägande har kommit till den uppfattningen,
att ^den fria hastigheten är betydligt säkrare från fotgängarsynpunkt,
örn jag så får kalla det, än vad den bestämda maximikörhastigheten är.

Nu framförde också den föregående ärade talaren en hel del farhågor. Han
förklarade bland annat, att även på slät väg kunna bilar med stark hastighet
kullbyttera. Ja, det tror jag visst, och jag tror, att de också skulle kunna göra
det med 6o kilometers fart — det är i varje fall inte alls uteslutet, om någon
olycklig omständighet skulle stöta till. Och han förklarade ju också, att han
helt nyligen varit med örn att draga in körkortet för en person, som inte ens
kört 4o kilometer i timmen.

Den ärade talaren berörde emellertid även några andra omständigheter, som
jag ber att något fa belysa. Han pavisade exempelvis den reglerade farten
tor ommbusarna och ansåg, att när man kan reglera farten för omnibusar kan
man val också reglera farten för andra bilar. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
pa, att omnibusar i allmänhet ha en turlista, beräknad på förhand
med en tiel för avgång och en tid för ankomst. Det är då givet, att de för att
kunna nadia denna turlista köra med den genom turlistan givna hastigheten, och
de lia intet intresse av att köra med någon större hastighet utom kanske för
någon kortare sträcka för att köra in tid, då de förlorat någon halvminut eller
linnut för upptagande av passagerare eller dylikt. Men även detta är i allmänhet
mraknat i turlistorna, och då är det helt naturligt, att det är lätt att reglera
en hastighet lör ommbusarna på ett mycket noggrant sätt.
i t1alar?n Pekade också på körhastigheten vid järnvägarna. Men

hur fornader det sig vid järnvägarna? I vårt land ha vi mycket konstiga bestämmelser
pa detta område. Om exempelvis ett tåg blir försenat, så förklarar
s!g Järnvägsstyrelsen icke ha något ansvar för den ökade hastigheten, när tiden
skall koras in. Detta får lokföraren göra på sitt eget ansvar. I många andra
lancier ha däremot lokförarna blivit ålagda att örn möjligt köra in förlorad tid
1 hveinge ha vi, som sagt, följt den andra linjen, och därför är det helt naturligt,
att en lokförare ytterst ogärna vill öka farten för att köra in förlorad tid
Örn någon (Jyckä skulle inträffa under denna forcerade fart kommer ansvaret
helt och ballet pa hans eget konto.

Jag tror darfor, att den fria hastigheten kommer att medföra en större säkerhet
an en i förordningen fastställd maximihastighet, och det är därför herr
talman, som jag ber att få yrka bifall till den av herr Linder m fl avgivna
reservationen. &

Äng. kör
hastigheten
för automobil.
(Forts.)

Herr von Geijer: Herr talman! Endast några få ord! Jag begärde ordet
med anledning av det myckna tal. som här förts angående det psykologiska
momentet, nämligen att en bestämmelse angående maximihastighet skulle bibringa
chauffören den uppfattningen, att han skulle känna sig säker bara han
icke overskrede denna hastighet — med andra ord, att den skulle dispensera honom
Iran alla andra bestämmelser i ifrågavarande paragraf. Sedan jag begärt
ordet bär emellertid herr Hammarskjöld på ett utmärkt sätt utvecklat detta, och
jag skall inskränka mig till att instämma med honom

Jag vill endast göra ett enda litet tillägg. Skulle den satsen vara sann
, ''• s,'' satsen* att en maximibestämmelse skulle ha denna psykologiska inver''an,
skulle den gälla jämväl nu. Det kan väl icke vara endast en bestämmelse
Första hammarens protokoll 1930. Nr 36. c

Nr 36. 82

Onsdagen den 21 maj e. m.

Ang. körhastighelen

för automobil.
(Korts.)

örn 65 kilometer, som medför en sådan verkan, utan satsen måste val gälla också
med nuvarande bestämmelser. Jag vill då säga, att jag under min domarverksamhet
handlagt många kollisionsmål och många mål med anledning av bilolyckor,
men ännu har ingen någon enda gång sagt: Jag bör icke fällas; jag

överskred icke den tillåtna maximihastigheten! Ingen har gjort den invändningen,
utan alla ha haft klart för sig, att processens kärnpunkt läge på annat
område. Och att domstolarna, som herr Åkerberg förmodade, skulle taga intryck
av denna maximibestämmelse, är en ren orimlighet.

Jag ber, herr täman, att få yrka bifall till Kungl. Majlis förslag.

Herr Larson, Edward; Herr talman! Vöre saken så enkel, att bestämmelsen
örn en maximihastighet av 65 kilometer vore avgörande för, att alla verkligen
skulle hålla sig inom de 65 kilometerna, sa skulle jag för min del kunna
ge min röst för detta förslag. Men stadgandet örn de 65 kilometerna är
och förblir nog en död bokstav. Likaväl som man nu överskrider den lagstadgade
hastigheten i mycket hög grad, likaväl kommer man att i fortsättningen
överskrida 65 kilometer. Detta förstår nog var och en, som har någon praktisk
erfarenhet på detta område. Jag har själv kört bil i elva år, så_ jag äg
inte alldeles främmande för saken. Och jag måste säga, att varje gång jag
skall ut och köra och kommer på krokiga och mindre goda vägar, är det med
en viss rädsla, som jag ser framför mig, ty man vet ju inte vad som möjligtvis
kan dyka upp. Skall nu maximigränsen höjas till 65 kilometer blir det
ännu farligare. Vore det så, att man här bara hade att räkna med y.rkeschaufförer,
skulle man ändå kunna känna sig ganska trygg. Men vi skola
göra klart för oss att utom dessa och utom gentlemannachaufförerna, som
herrarna talat örn, finns det en hel massa ungdom från 18 år — barn, som
ha mycket litet begrepp om vad det vill säga att vara försiktiga. Stipulerar
man en maximihastighet av 65 kilometer, kommer säkerligen största delen av
dessa att resonera så, att bara de hålla sig inom denna gräns är all rättfärdighet
uppfylld, även om det gäller sådana krokiga och smala vägar där 30
kilometer, ja, 25 kilometer, är för hög hastighet. Sådant taga dessa naturligtvis
icke hänsyn till. Inte sitta dessa ungdomar och^resonera på samma sätt
som herrar jurister i första kammaren. Långt därifrån. De komma blott och
bart att tänka, att så länge de äro inom de 65 kilometerna äro de inom vad
lagen tillåter.

Jag tror för min del, att det är större fara i att nu antaga förslaget örn en
maximihastighet av 65 kilometer än att taga förslaget sådant det i övrigt är
framlagt, med uteslutande av bestämmelsen örn maximihastighet Varje dag
kan man ju läsa i tidningarna om olyckor, och olyckorna äro i mångå fall beroende
på för hög hastighet. Det är därför, herr talman, som jag för min del
kommer att rösta för herr Linders reservation.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Jag kan i stort sett ge mili anslutningtill
det anförande, som här hölls av landshövding Hammarskjöld. I ett avseende
kan jag visserligen inte göra det, därför att jag tyvärr en och annan
gång har kört över de 45 kilometer, som äro föreskrivna, men jag försäkrar,
att örn vi få 65 kilometer, skall jag i fråga örn bilfart bli en av de mest laglydiga
bland medborgare i detta avseende.

Jag skulle vilja göra en fråga till landshövding Sederholm, som här talade
för den fria farten. Jag skulle .vilja fråga honom, hur han skall komma att
ställa sig, ifall utskottets förslag blir riksdagens beslut, så att det jämsides
med den lagstadgade farten av 65 kilometer medges länsstyrelse rätt att i
vissa fall för raka och fina vägar kunna medge en fri hastighet. Jag skulle
vilja fråga min kollega herr landshövdingen: Är herr landshövdingen beredd

Onsdagen den 21 maj e. in.

83 Nr 36.

att i något fall medge en fri hastighet på någon av vägarna inom sitt län? Äng. hörJag
tycker att det skulle vara ett mycket stort intresse att få ett klart besked hastigheten
på den frågan. Ty jag misstänker, att det blir, som jag förutser, att han för/0'''' automobilsin
del icke kommer att taga på sitt ansvar att lämna ett sådant medgivande. (Forts'')

Då tycker jag också, att han för sin del fällt en mycket stark dom över det
förslag, som han här förordat, nämligen den fria hastigheten.

Jag för min del skulle åtminstone icke för mitt läns vidkommande i något
enda fall på någon enda av de vägar, som finnas inom Kopparbergs län, vilja
medge en högre fart än 65 kilometer, därest jag skall bära hela ansvaret för
en sådan åtgärd. Jag anser, att 65 kilometer är en sådan hastighet, att iså
snart man kommer upp till densamma, har man kommit till en verkligt farlig
gräns, där man inte längre med säkerhet vet vad som kan inträffa. Det
illustrerades mycket utförligt av landshövding Hammarskjöld och även av
herr Holmgren, vilka risker det medför med en så hög fart som 65 kilometer.

Det är mer än vanlig snälltågshastighet, och på våra vägar med dess många
gupp och gropar vill det förefalla mig, som örn även en bilist med den mest
entusiastiska vurm för våldsam fart borde känna sig fullt belåten om han får
köra 65 kilometer.

Jag yrkar för min del bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Gre\e Spens. Herr talman! Den erfarenhet, som jag har förvärvat under
en mycket lang tjänstgöring såsom ledamot av en länsstyrelse, har bibringat
mig den bestämda uppfattningen, att Kungl. Maj:ts förslag är det bästa av
de framställda förslagen. Det förnämsta skälet för denna min åsikt är, att
jag anser att en maximihastighet är den bästa förutsättningen för att kunna
ja bevis för, att vårdslös körning med automobil har ägt rum. Man behöver
““ skaffa bevis göra sådana polisrazzior, som förekommit på många

ställen och som blivit förhatliga pa flera hall. Ett sätt, som är ganska lämpligt
och mycket använt är, att en polisman eller en bilbesiktningsman eller
annan intresserad person — t. ex. den som varit utsatt för att skadas av en
vårdslös bilkorare — telefonerar till något ställe framåt, som ligger invid
vägen, och sager: Giv akt på bilen med det och det numret och se vad klockan
är, när den passerar. På sådant sätt kan man lätt få bevis örn, att den tillåtna
hastigheten överträffs, och det. blir då möjligt att få föraren fast även örn det
ej kari bevisas, att han i övrigt kört vårdslöst.

Jag tror icke heller, att det skulle bliva svårt att bibringa bilförare full insikt
örn att den förnämsta fordran på en bilförare är, att han kör försiktigt
vilket foresknves i första momentet av paragraf 18 i Kungl. Maj:ts förslag.
\ ikten av detta framhalles där kanske mera bestämt än förut. Ett sätt att inpränta
detta hos bukörare är ju, som herr Hammarskjöld föreslagit, att man
i en bilaga — ett särskilt blad — till körkorten skulle framhålla detta. Men
det komme bara att träffa de personer, som hädanefter få körkort. Eör att
annedomen örn denna bestämmelse skall få en allmännare spridning torde väl
tidningarna etter denna diskussion framhålla densamma, och folk i allmänhet
laser ju numera tidningar. Ett sätt vore emellertid också, att Kungl. Maid
anmodade lansstyrelserna att i länskungörelserna framhålla denna bestämmei-e
Hen skulle da komma in i alla provinstidningar, och därigenom skulle den
säkert bringas till allmän kännedom.

Jag ber. herr talman, att få tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Sederholm: Herr talman! På den direkta fråga, som herr Kvarnzelius
riktade till mig kan jag i mitt svar huvudsakligen inskränka mig till
a t upprepa vad jag slutade mitt förra anförande med. Jag förklarade där,
att det av utskottet ifrågasätta bemyndigandet för Kungl. Majrts befallnings -

Nr 30. 84

Onsdagen den 21 maj e. m.

Äng. körhastigheten

för automobil.
(Korts.)

havande i länen att pröva, i vilken mån och på vilka vägar man kunde medgiva
en fri fart, skulle ju för Kungl. Maj:ts befallningshavande bli ett olidligt
uppdrag. Det skulle, såvitt jag kan förstå, medföra en viss sektionering
av de vägar, som kunna komma i fråga, där vissa delar vore tillräckligt raka
och breda för att medgiva en fri hastighet, under det andra däremot icke vore
det. Jag påpekade, att sektioneringen skulle innebära ett för trafiken synnerligen
Underligt och obekvämt förfarande, och jag menade, att det av utskottet
föreslagna bemyndigandet icke vore lämpligt eller rekommendabelt. Jag
vill påpeka det förhållandet, att örn man fastställer en maximifart av 65 kilometer
i timmen och därtill på vissa vägar medgiver en fri fart, detta innebär
något helt annat, än örn man medgiver fri fart, där noggrannhet och omsorgsfullhet
vid framförandet av bilen uteslutande är reglerande och bestämmande.

1 det senare fallet skjutes det första momentet i paragraf 18 i förgrunden och
blir det dominerande direktivet för trafiken pa vägarna. Sätter jag maximihastigheten
till 65 kilometer och säger, att pa vissa vägsektioner hastigheten
får överskrida 65 kilometer i timmen, innebär detta, att man på dessa väga,r
får använda en högre hastighet än 65 kilometer. Har jag icke någon maximifart
innebär det icke, att farten nödvändigtvis skall vara högre än 65 kilometer
i timmen, det innebär, att den skall vara sa hög, som förhallandena med
noggrant iakttagande av första delen av paragraf 18 medgiva, och det behöver
då icke bli högre fart än 65 kilometer i timmen, ofta nog vida lägre.

Herr Hellberg: Herr talman! En av de första gångerna jag åkte automobil
satt jag hos chauffören, som meddelade, att han körde med en hastighet av mellan
35 och 40 km. i timmen. Jag frågade honom, vilken den högsta tillåtna
farten vore, och han svarade mig då, att det var 25 km. i timmen. Ja, men ni
kör ju med 10 km. högre fart, sade jag. Ja, sade han, skulle man köra med
25 kilometers fart, kunde man lika gärna gå. Sedan har högsta tillåtna farten
satts till 45 km., men jag har många gånger, när jag åkt bil, konstaterat, att
den varit inte blott 50 eller 60 utan ända till 70, 80, ja 90 km. i timmen.

Nu föreslås att höja farten till 65 km. i timmen. Är det någon människa,
som inbillar sig, att detta i trafiken skulle verka såsom ett återhållande
moment på föraren? Nej, det skulle snarare bli en sporre till att höja farten
lika mycket över 65 km., som man nu höjer den över 45 km. Tendensen är
säkert att höja farten. Jag erinrar, att vid ett olyckstillfälle i Alperna, som
höll på att kosta Hans Majestät Konungen livet, hans bil fördes med 100 och
den mötande bilen med en hastighet av 150 km. i timmen.

Illusionerna om verkan av en maximihastighet äro blott — illusioner. Låtom
oss i stället lagga vikt på bestämmelsen i första momentet av 18 :e paragrafen.
Den är åberopad förut, och jag skall inte ånyo citera den. Alla bestämmelser
om en högsta fart uträtta ingenting.

Herr Westman: Herr talman! Endast ett par ord. Jag har hört många

underliga resonemang under denna debatt, men något mera egendomligt än det,
som herr Sederholm sade, har jag icke hört. Det är för mig svårt att förstå,
huru den ärade landshövdingen kunde göra gällande, att om landshövdingen
påbjuder fri fart, skulle det vara farligt, och då måste man lia viss sektionering
i kurvorna, men örn fri fart tillåtes av Kungl. Maj :t i förordningen, skulle det
vara fullkomligt ofarligt. Likaså är det svårbegripligt för mig, att den ärade
landshövdingen kunde säga, att örn Konungens befallningshavande medgiver
fri fart, så skulle försiktighetsregeln i 18 :e paragrafen första mom. alldeles
träda i bakgrunden, men örn Kungl. Maj:t medgiver fri fart, skulle denna regel
verka med full kraft.

Onsdagen den 21 maj e. m.

85 Nr 36.

Herr Haijman: Herr talman! Då en representant för det kommunistiska Äng. kur partiet

här i afton apostroferat och kritiserat mina synpunkter, så vill jag- säga, hastigheten
att det har förvånat mig, att förslaget om fri fart är för radikalt för denneför auloniobilrepresentant.
Vidare vill jag säga, att jag aldrig har jäktat någon chaufför, (Forts'')
utan jag har alltid överlåtit åt honom att avgöra, med vilken fart han skall
köra, da jag anser och ansett, att detta bör ankomma på honom, som bär ansvaret
för vad som händer under färden.

Herr Samuelson: Herr talman! Jag ber att inför kammaren, få uttala

min beundran över, att det finnes så ordentliga människor som herrar Lindley
och Hagman, som aldrig varit ute för sent,

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att därunder förekommit följande yrkanden: l:o) att utskottets yttrande
skulle godkännas i nu ifrågavarande del; 2:o) att kammaren skulle godkänna
den av herr Linder m. fl. därom avgivna reservationen; 3:o), av herr
Mellén, att utskottets yttrande skulle godkännas med den ändring, att hela
andra stycket med undantag av första meningen uteslötes; samt 4:o), av herr
Nylander, att kammaren skulle godkänna ett yttrande av följande lydelse:

»I likhet med--- — — (= de två första meningarna av utskottets yttrande)
----hastighetsbegränsningen borttoges. Utskottet kan ej heller

förorda den betydliga höjningen av gällande maximihastighet, 45 kilometer i
timmen, utan föreslår, att denna hastighetsgräns bibehålies i avvaktan på resultatet
av ytterligare utredning.

De hastighetsbestämmelser----(= sista stycket av utskottets yttrande)
----riktigt avvägda.»

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på godkännande av herr Linders
m. fl. reservation vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mellén begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som beträffande andra lagutskottets å sid. 98 och 99 i utlåtande nr 34
gjorda yttrande i fråga örn 18 § av Kungl. Maj:ts förslag till motorfordonsförordning
godkänner den av herr Linder m. fl. därom avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

linner Nej, bifalles herr Melléns yrkande i ämnet,

hedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de
ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr förste vice
talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Mellén begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 75;

Nej — 44.

Nr 36.

Onsdagen den 21 maj e. m.

Herr talmannen infann sig och övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

Utskottets å sid. 99 och 100 gjorda yttranden beträffande 21 § 7 och 9 mom.
av förslaget till motorfordonsförordning.

Godkändes.

Äng. Utskottets å sid. 100 gjorda yttrande beträffande 22 § 1 mom. av förslaget

bromsnings- fm motorfordonsförordning.

släpvagn till Andra punkten av nämnda moment innehöll bland annat bestämmelse därantomobil.
om! att därest till automobil mer än en släpvagn brukades, effektivt bromsningssystem
skulle vara anordnat samt erforderlig bemanning för bromsarnas
skötande åtfölja fordonen.

I motionen I: 263 av herr Nylander hade framställts anmärkningar mot denna
bestämmelse. Motionären hade föreslagit, att varje släpvagn borde vara
försedd med bromsar.

Utskottet hade i sitt nu föredragna yttrande anfört, att utskottet ansåge^ sådan
utredning icke föreligga angående erforderligheten av motionärens ifrågavarande
förslag, att utskottet för närvarande kunde förorda detsamma.

Herr Nylander: Herr talman! Detta är en sak, som man kan anse som en
bagatell. Emellertid har jag klart för mig, att lika väl som nian vill föreskriva,
att när det är två släpvagnar, det skall finnas bromsar på den ena,
lika väl bör man också föreskriva att det skall finnas bromsar, när det endast
är en släpvagn efter det dragande fordonet. Systemet med släpvagnar har
icke i vårt land nått den utveckling, som det har gjort i utlandet. Där har
systemet utvecklats i en helt annan utsträckning än här.

Jag lägger icke någon sådan vikt på detta, att jag vill göra något yrkande.
Jag är övertygad örn, att denna sak kommer att gå igenom av sig själv, därför
att ingen, som använder en släpvagn, kan vara så nonchalant, att han icke
ser till, att släpvagnen kan låsas fast på vägen och bromsas in.

Herr talman! Jag bär intet yrkande att göra.

Efter härmed slutad överläggning godkändes utskottets yttrande i nu förevarande
del.

Utskottets å sid. 103 gjorda yttrande beträffande 23 § av förslaget till motorfordonsförordning.

Godkändes.

Äng. Utskottets å sid. 105 gjorda yttrande beträffande 27 § 2 morn. av förslaget
arbetstiden för mi motorfördonsfoordning.

automobilförare
i yrkes- Detta moment lydde:

mossig trafik, provning av ansökan örn trafiktillstånd skall hänsyn tagas till behöv ligheten

och lämpligheten av den ifrågasatta trafiken.

Trafiktillstånd skall upptaga de villkor och bestämmelser för trafiken, som
prövas nödiga. Därvid skall föreskrivas, att i trafiken tjänstgörande^ förares
arbetstid under tjugufyra på varandra följande timmar i regel icke får överskrida
tretton timmar, raster däri inbegripna, dock att myndighet, som har
att meddela trafiktillståndet, äger stadga ytterligare begränsning av arbetstiden.

Onsdagen den 21 maj e. m.

87 Nr 36.

I motionen I: 273 av herr Lindley hade hemställts, Äng.

att riksdagen ville besluta att den i 27 § 2 morn. givna begränsningen be- arbetstiden får
träffande arbetstiden måtte göras tillämplig på samtliga yrkesanställda bil- f^TwLförare,
samt o , mossig trafik.

att i 5 kapitlet måtte införas lämplig straffpåföljd för eventuella förseelser (Fort*.)
mot detta stadgande, och

att lagutskottet måtte söka finna lämplig formulering och placering för dessa
påyrkade stadganden.

Härom hade utskottet anfört:

»Utskottet vill giva sin anslutning till förslaget att i förordningen inrymma
bestämmelser i syfte att inskränka de risker för trafiken, som kunna uppstå
genom förares överansträngning till följd av alltför lång arbetstid. Utskottet
utgår därvid från, att den begränsning av arbetstiden, som föreslås i propositionen.
avser allenast arbetstiden i den yrkesmässiga trafiken och icke jämväl
den tid, som förare använder för utförande av andra göromål för egen eller annans
räkning.

Att såsom motionsvis föreslagits i nu föreliggande författning begränsa arbetstiden
för samtliga yrkesanställda bilförare torde icke vara genomförbart.

Inom utskottet har emellertid framhållits, att arbetstiden lämpligen borde i annan
ordning begränsas i andra fall än de i propositionen föreslagna såsom t. ex.
i fråga örn personer, vilka i samband med yrkesmässig trafik även användas i
annan sysselsättning, ävensom i fråga om enskilda firmors lastbilschaufförer.

Utskottet anser emellertid, att i denna fråga tarvas särskild utredning och förutsätter,
att Kungl. Majit, därest missförhållanden i här angivna avseenden
visa sig medföra fara för trafiksäkerheten, verkställer den utredning, som förhållandena
kunna påkalla.»

Herr Lindley: Herr talman! Jag har redan haft ett anförande i denna

fråga, däri jag påpekat att denna bestämmelse om begränsad arbetstid enligt
Kungl. Majlis förslag endast omfattar yrkeschaufförer. Jag anser, att detta
är otillräckligt, ty utom dem finns det en hel massa chaufförer, anställda hos
privata firmor, för vilka ofta tillämpas obegränsad arbetstid. Utskottet, som
behandlat detta ärende, har här gjort ett yrkande, vari hemställes, att Kungl.

Majit ■vålle låta verkställa en särskild undersökning och utredning av detta
problem. Jag skall icke upptaga tiden med att gå djupare in i frågan, utan
.jag skall endast hemställa, att Kungl. Majit, när denna utredning göres, måtte
försöka att gå så, djupt in i frågan som möjligt och att utredningen må ske
snarast möjligt, så att chaufförer hos privata firmor må komma in under den
tidsbegränsning, som motionen omfattar.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, godkändes utskottets yttrande
i nu ifrågavarande del.

Utskottets å sid. 106 och 112 gjorda yttranden beträffande motionsvis framkomna
förslag till införande i 27 § motorfordonsförordningen av vissa nya bestämmelser.

Godkändes.

Utskottets å sid. lii gjorda yttrande beträffande motionsvis framkommet för- Om särskild
slag örn sammanförande till en särskild lag av bestämmelserna angående straff lag äng. straff

för vissa förseelser vid framförande av motorfordon. förförseelser

vid framst
kap. i det föreliggande förslaget till motorfordonsförordning upptog före- förande av
skrifter i avseende å förordningens efterlevnad. Straffbestämmelserna i för- motorfordon.
slaget till vägtrafikstadga hade intagits i 16—18 §§ av nämnda stadga.

Nr 86. 88

Onsdagen den 21 maj e. m.

Om särskild j de likalydande motionerna I: 255 av herr Schlyter m. fl. och II: 425 av herr
lag_ äng. straff LindqVist [ Halmstad hade hemställts, att straffbestämmelserna angående spritvidframmissbruk
av motorförare ävensom angående de övriga förseelser, vilka i den
förande av föreslagna motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan med skärpning av
motorfordon. nu gällande bestämmelser blivit belagda med fängelsestraff, måtte utbrytas ur
(Forts.) nämnda administrativa författningar och sammanföras i en lag av ungefär det
innehåll, ett vid motionerna fogat utkast till lag angående straff för vissa förseelser
vid framförande av motorfordon utvisade, i samband varmed 41 och 49
§§ motorfordonsförordningen och 16 p vägtrafikstadgan borde erhålla den ändrade
lydelse, som i motionerna angivits.

Utskottet hade härom yttrat, bland annat, att utskottet nu icke vore berett
förorda den ändring av bestämmelserna i det föreliggande förslaget, varom motionärerna
hemställt, men att utskottet ansåge det önskvärt, att frågan i vilka
fall straffbestämmelser, vari urbota straff stadgades, borde meddelas av Kungl.
Majit i administrativ väg eller i lagstiftningsväg av Kungl. Majit och riksdagen
göras till föremål för utredning.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag har redan förut i dag påpekat, att det
föreligger en väsentlig skillnad mellan Kungl. Majits proposition av år 1928
och propositionen av i år beträffande den lagtekniska behandlingen av frågan
örn straff för fylleri vid ratten. För två år sedan behandlades denna fråga i
kamrarna med anledning av en proposition med förslag till lag om fylleri, över
vilket förslag lagrådet hörts och vilket lagförslag kamrarna hade att antingen
antaga, ändra eller förkasta. Nu föreligger samma fråga till kamrarnas bedömande
med anledning av en Kungl, proposition örn riksdagens hörande över
bestämmelser intagna i ett förslag till administrativ författning, bestämmelser
över vilka lagrådet icke blivit hört. Enligt mitt förmenande innebär detta, att
ur det område, som rätteligen bör vara föremål för Kungl. Maj :ts och, riksdagens
gemensamma lagstiftning i enlighet med § 87 regeringsformen, på obehörigt
sätt utbrutits vissa särskilt viktiga bestämmelser för att framdeles
regleras av Kungl. Majit i administrativ ordning.

Ett liknande fall, då Kungl. Majit var betänkt på att väsentligt skärpa vissa
straffbestämmelser, intagna i en administrativ författning, förelåg för en
del år sedan, när riksdagen skulle höras (iver ett förslag till ny tullstadga. 1
det kapitel av detta förslag, som handlade örn straff för olovlig varuinförsel.
föreslogs en betydande skärpning av straffet för spritsmuggling. Vid detta
tillfälle företog Kungl. Majit den åtgärden att ur den administrativa tullstadgan
utbryta kapitlet om straffbestämmelser. Ett särskilt lagförslag utarbetades,
lagrådet hördes över detta förslag, och lagförslaget antogs av riksdagen
i grundlagsenlig ordning.

Ett annat med det föreliggande fallet jämförligt precedensfall förekom fölen
del år sedan, och även då gällde det skärpta straffbestämmelser på spritlagstiftningens
område, nämligen i fråga örn straff för olovligt innehav av brännvinsbränningsapparater.
Då föreläde Kungl. Majit riksdagen ett förslag till förordning
angående olovlig tillverkning av brännvin, innehållande dessa nya
straffbestämmelser, över vilka lagrådet icke hade blivit hört. På hemställan
av bevillningsutskottet, som behandlade denna proposition, förordnade emellertid
Kungl. Majit om lagrådets hörande över de ifrågavarande bestämmelserna
i förslaget. Lagrådets yttrande inhämtades, och riksdagen godkände sedermera
förslaget, vilket i realiteten innebar ett antagande av dessa bestämmelser
i den ordning 87 § regeringsformen stadgar.

Nu har jag och några andra ledamöter av kammaren i en motion hemställt,
att riksdagen måtte taga initiativ till att även de väsentliga skärpningar i

Onsdagen den 21 maj e. m.

89 Nr 36.

straffbestämmelserna i motorfordonsförordningen och i vägtrafikstadgan, som Om särskild
äro föreslagna i de författningar, vilka äro underställda riksdagens yttrande, laf.
måtte genomföras i den ordning som stadgas i 87 § regeringsformen. Sedan ^^vläfram?
jag väckte denna motion, herr talman, har under lagrådets prövning hänskju- förande av
tits ett kungligt förslag om upphävande av 11 kap. 15 § strafflagen, vilket är motorfordon.
nästa ärende på föredragningslistan i dag. När lagrådet skulle yttra sig över (Forts.)
detta förslag, vilket egentligen innebär ett efteråt lämnat godkännande av att
man till administrativa författningar överflyttat allt väsentligt som var att
stadga i fråga om ansvar för överdådig framfart å allmän väg, uttalade två
ledamöter av lagrådet, att med strafflagsändringen borde anstå tills det konstitutionella
spörsmålet vunnit sin lösning, medan de två övriga ledamöterna
uttryckligen förklarade sig icke kunna tillstyrka förslaget med mindre motsvarande
bestämmelser i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan gåves
i form av allmän lag.

Ehuru sålunda jag och mina medmotionärer ha fått understöd av ett enhälligt
lagråd i vår synpunkt på den nu föreliggande konstitutionella frågan om
riksdagens medverkan i lagstiftningen, har andra lagutskottet icke funnit anledning
att ta något initiativ i den riktningen. Lagutskottet har visserligen
visat sig i någon mån sympatisera med tanken, i det utskottet slutar sitt uttalande
med att säga, att »utskottet anser det önskvärt, att frågan i vilka fall
straffbestämmelser, vari urbota straff stadgas, biira meddelas av Kungl. Majit
i administrativ väg eller i lagstiftningsväg av Kungl. Maj :t och riksdagen göres
till föremål för utredning». För närvarande skulle vi alltså, herr talman,
nödgas godtaga Kungl. Maj :ts förslag att i de blivande administrativa författningarna
intaga straffbestämmelser, som gå ända upp till ett års fängelse,
vilket innebär en skärpning från de nuvarande högsta straffbestämmelserna vid
försvårande omständigheter örn tre månaders fängelse.

Såsom saken nu ligger, herr talman, kan jag uppenbarligen på denna punkt
icke framställa något yrkande i den riktning min motion innehåller. Då lagrådet
ju inte blivit hört och då utskottet inte har underkastat ett lagförslag
på denna punkt någon granskning, är det ju icke tänkbart, att jag här i kammaren
skulle kunna framställa ett dylikt yrkande, utan jag får på denna
punkt vara till freds med utskottets sympatiuttalande för en utredning i saken,
i förhoppning att Kungl. Majit, i detta fall justitieministern, som ju i övrigt
icke har haft med denna proposition att skaffa, måtte beakta vad riksdagsskrivelsen
härom kommer att innehålla. Men, herr talman, vid nästa ärende
på föredragningslistan skall jag be att få ställa ett yrkande, som drager konsekvenserna
av de förutsättningar, för vilka jag nu redogjort.

Herr Westman: Herr talman! Med anledning av den föregående ärade talarens
yttrande ber jag att få erinra därom, att enligt praxis Kungl. Majit i administrativa
förordningar kunnat utfärda straffbestämmelser, innebärande icke blott
bötesstraff, utan även frihetsstraff. Det område, där Kungl. Majit handlat
på detta sätt, har varit det politirättsliga området, vilket med en tämligen
svävande gräns är skilt från det straffrättsliga.

Herr Schlyter har nu velat göra sig till talesman för den nya principen,
att frihetsstraff icke skall få meddelas i administrativa förordningar. Herr
Schlyter har i sin motion velat, att vi skulle i detta föreliggande fall leda in
en ny era genom att gå in för en alldeles ny anordning, den anordningen nämligen,
att vi skulle i motorfordonsförordningen taga med endast de straffbestämmelser,
som innehålla bötesstraff, men göra en särskild lag, där man
skulle införa de straffsatser, i vilka frihetsstraff förekommer. Denna herr
Schlyten tanke har vunnit ganska liten sympati inom lagutskottet, och detta
med hänsyn till allmänheten. Vi ha befarat, att det skulle vålla mycket be -

Nr 3(i. 90

Onsdagen den 21 maj e. m.

Om särskild svär för allmänheten, därest det skulle bli så, att allmänheten har att gå till
lafö?]&rs<iluef fällen, dels till en administrativ förordning för att finna bötesstraffen,
vilfram- och dels till en särskild strafflag, som skulle komma som bihang till den
förande av administrativa förordningen, för att finna frihetsstraffen. Det skulle alltför
motorfordon, lätt kunna hända, att allmänheten bara studerade den administrativa författ(Forts.
) ningen och förbisåge, att den hade att gå också till en speciell strafflag. Jag
fruktar, att man på det sättet skulle ställa till en ganska svår irrgångssalong
för den allmänhet, som har att göra med dessa saker. I varje fall ha vi inte
velat, att man skulle beträda denna reformväg på det sättet, att man nu här
skrede till en tillämpning av herr Schlyters tanke, ty även örn allmänheten
skulle finna sig tillrätta i detta system, örn det generellt genomfördes, skulle
tillståndet bli olidligt, örn allmänheten i vissa fall hade att gå till strafflagen,
i andra fall icke.

Utskottet har varit av den meningen, att det probem, som herr Schlyter
upptagit, måste behandlas i ett stort sammanhang och göras till föremål för
en utredning, och utskottet har därför uttalat, »att utskottet anser det önskvärt,
att frågan i vilka fall straffbestämmelser, vari urbota straff stadgas,
böra meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ väg eller i lagstiftningsväg
av Kungl. Majit och riksdagen göres till föremål för utredning». Längre har
utskottet inte kunnat gå.

Jag ber för övrigt för min del att få säga, att det finns andra vägar, än
den herr Schlyter beträtt i sin motion, som i denna utredning helt säkert
komma att bli beaktade och som komma att visa sig innebära en betydligt
mera praktisk lösning, än den herr Schlyter förordat, men det behöver jag ju
inte gå in på nu, örn ej herr Schlyter särskilt önskar det.

Det vore tydligen att gå en sådan allmän utredning i förväg, örn man nu
fattade ett positivt beslut.

Jag ber, herr talman, att i den föredragna punkten få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag kan icke medge, att utskottets ärade

ordförande fullt riktigt återgivit min ståndpunkt i den här frågan, när han
förklarar, att jag har velat att riksdagen skulle intaga en helt ny ställning
till frågan huruvida frihetsstraff får meddelas i administrativa författningar.
Det som är kärnpunkten här, det är inte att frihetsstraff ifrågasättes i
en administrativ författning -— det vet jag har förekommit förut — utan
kärnpunkten är den som tvenne ledamöter av lagrådet framhålla i det ärende,
som förekommer i nästa punkt på föredragningslistan, när dessa ledamöter
yttra: »Förslaget innebär, att ett lagbud, som vid den gällande strafflagens

Utkomst ansågs vara av allmän lags natur, nu definitivt överföres till ett lagstiftningsområde,
det politirättsliga, som tillkommer Konungen ensam.» Hittills
har det ansetts vara god lagstiftningssed, att när Kungl. Majit och riksdagen
gemensamt lagstiftat på ett visst område, så bibehålies detta område
allt fortfarande under Kungl. Majits och riksdagens gemensamma lagstiftning
och överflyttas inte utan vidare till den politirättsliga lagstiftningen,
som Kungl. Majit ensam beslutar om. Ett särskilt skäl att i detta fall ej
eftergiva riksdagens medverkan i lagstiftningen ligger i den föreslagna väsentliga
skärpningen av frihetsstraffen. Denna synpunkt underströks av de
två övriga ledamöterna av lagrådet, vilka i ett särskilt yttrande förklarade,
att det kunde, »särskilt med hänsyn till de jämförelsevis höga frihetsstraff,
som ingå i latituderna för vissa av dessa förseelser, ifrågasättas, om ej hithörande
bestämmelser, åtminstone till en del, böra meddelas i den för stiftande
av allmän kriminallag stadgade ordningen».

Det synes mig alltså, herr talman, såsom jag redan framhöll i mitt förra

Onsdagen den 21 maj e. m.

91 Nr 86.

yttrande, att jag har ett synnerligen gott stöd för den mening som jag gjort sär«tcM
gällande, när lagrådet enhälligt uttalar sig för liknande synpunkter. /Jr °/öråcet*cr

Då jag inte har något yrkande att framställa på denna punkt, herr tal- vid framman,
skall jag emellertid inte upptaga kammarens tid längre. Jag kommer förande av
med mitt yrkande vid nästa punkt på föredragningslistan. motorfordon.

(Forts.)

Herr Westman: Herr talman! Jag ber att få påpeka, att vad herr Schlyter
nu talar örn är den fråga, som blir aktuell vid föredragningen av nästa ärende
på föredragningslistan. Jag har inte talat örn den saken utan örn den
fråga, som nu är före.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, godkändes utskottets yttrande
i nu förevarande del.

Utskottets å sid. 115 gjorda yttrande beträffande 41 § 2 m\om. av förslaget
till motorfordonsförordning.

Godkändes.

Äng.

ansvar för
underlåtenhet
att medföra
körkort.

I motionerna I: 274 av herr Bjurström m. fl. och II: 413 av herr Johansson i
Edsbyn hade hemställts örn sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag, att förare,
som av besiktningsman eller polisman avfordrades för honom utfärdat körkort
och inom viss tidsfrist, exempelvis 24 timmar, uppvisade sådant för den som
avfordrat detsamma, skulle vara fri från det i förordningen stadgade straffet.

Utskottet hade i denna fråga yttrat:

»Enligt utskottets mening tala starka billighetsskäl för bifall till förslaget
om befrielse från straffpåföljd i förevarande fall, därest förseelsen har sin
grund i ursäktligt förbiseende eller glömska. Utskottet vill därför föreslå, att
på lämplig plats i 42 § införes en bestämmelse av i huvudsak följande innehåll:

''Visar den, som blivit angiven för förseelse mot 21 § 10 mom. första stycket
eller 29 § 7 morn., inom 24 timmar, efter det angivelsen blev honom kunnig, hos
vederbörande åklagare, att han vid tiden för förseelsen innehade gällande körkort
eller trafikkort eller sådant bevis, som i förstnämnda lagrum sägs, och giva
omständigheterna vid handen, att förseelsen haft sin grund i ursäktligt förbiseende,
vare från ansvar fri.’»

Reservation hade anmälts av herr Mellén, som ansett, att utskottets yttrande
bort hava följande lydelse:

»Den ifrågavarande bestämmelsen uti 21 § 10 mom. första stycket är en ren
ordningsföreskrift, som riksdagen såväl 1923 som 1926 vägrat att borttaga.
Bestämmelsen kan i många fall vara polismyndigheten till nytta, särskilt ifråga
om identifieringen av den vid ratten sittande och för att förhindra denne att
örn sig själv lämna vilseledande uppgifter. Med anledning härav och med hän -

Utskottets dt sid. 116 gjorda yttrande beträffande 42 § av förslaget till motordons
förordning.

21 § 10 mom. första stycket av förevarande förordningsförslag var så lydande: Förare

skall under färd medhava det för honom utfärdade körkort, så ock i
förekommande fall bevis örn godkännande, varom ovan i 3 mom. är stadgat, för
att på tillsägelse av besiktningsman eller polisman uppvisas.

I 42 § av förordningsförslaget stadgades, bland annat, att den, som åsidosatte
föreskrifterna i nyssnämnda moment, skulle straffas med böter från och med tio
till och med tvåhundra kronor.

Nr 36. 92

Onsdagen den 21 maj e. m.

Äng.

ansvar för
underlåtenhet
att medföra
körkort.
(Forts.)

syn till den ringa olägenhet tillvaron av bestämmelsen medför för den motorförande
allmänheten synes det utskottet, att motionärerna icke anfört tillräckliga
skäl för bestämmelsens borttagande.»

Herr Mollén: Herr talman! Jag är ensam reservant i denna punkt. Som
herrarna lia sig bekant, föreskriver motorfordonsförordningen, att varje motorförare
är skyldig att städse medföra körkort för att vid anfordan kunna
uppvisa det för polismyndighet, och i denna paragraf stadgas också straff,
därest körkortet icke medhaves, böter mellan 10 och 200 kronor.

Nu ha några herrar varit ute och åkt bil och glömt körkorten hemma, varefter
de instämts till domstol. Av denna anledning ha de väckt motion örn.
att Kungl. Majit och riksdagen måtte uppmjuka ifrågavarande bestämmelse,
och utskottet har på sid. 116 tillstyrkt motionärernas framställning så till
vida, att det föreslår antagande av en bestämmelse av följande innehåll:
»Visar den, som blivit angiven för förseelse mot 21 § 10 mom. första stycket
eller 29 § 7 morn., inom 24 timmar, efter det angivelsen blev honom kunnig,
hos vederbörande åklagare, att han vid tiden för förseelsen innehade gällande
körkort eller trafikkort eller sådant bevis, som i förstnämnda lagrum sågs,
och giva omständigheterna vid handen, att förseelsen haft sin grund i ursäktligt
förbiseende, vare från ansvar fri.»

Enligt mitt förmenande skulle antagandet av en sådan bestämmelse göra
föreskriften örn medhavande av körkort fullkomligt värdelös. Det säger sig
självt, att antalet av dem, som glömma sitt körkort hemma, skulle ökas i
högst betydande grad. En massa människor skulle, när polisen trädde fram
och ville se körkortet, säga: »Jag har det hemma, men jag skall visa det inom
24 timmar.» Föreskriften är given som en ordningsregel att följa och är polismyndigheterna
till stor nytta. Genom att motorföraren har skyldighet att
uppvisa körkort, kan polisen identifiera den man, som sitter vid ratten, och
denne kan inte lämna några vilseledande uppgifter örn sig själv.

Det är av denna anledning, jag reserverat mig. Ett bifall till motionen
skulle också medföra en massa besvär för polismyndigheter och motorförare
och komplicera saken betydligt. Jag vill även anmärka, att, såvitt av handlingarna
framgår, ha polismyndigheterna icke hörts om någon bestämmelse
av föreslagen art. Ordalagen i den föreslagna bestämmelsen äro också mycket
tvetydiga. Det står, att man inom 24 timmar skall visa körkortet för vederbörande
åklagare. Ja, vem är åklagare? Polisen, som stoppar en bil i
staden, är icke åklagare, fjärdingsmannen, som stoppar den på landet, är heller
icke åklagare. Där är det landsfiskalen, som motorföraren inom 24 timmar
skall vända sig till för att uppvisa sitt körkort, och då har han kanske
inte reda på landsfiskalens adress eller vad han heter. Vidare står det, att
han är från ansvar fri, »örn förseelsen haft sin grund i ursäktligt förbiseende».
Ja, vem skall avgöra det? Är det åklagaren, eller skall denne man,
som glömt körkortet hemma, i alla fall stämmas inför domstol? Då vinner
han ju ganska litet, ty inställelsen kostar kanske mycket mer än vad böterna
skulle uppgå till. En ordningsregel skall man foga sig efter utan vidare,
den är man skyldig att ställa sig till efterrättelse, antingen man har reda på
den eller icke. Glömska är ingen ursäkt.

Jag skulle gentemot den föreslagna lagbestämmelsen vilja säga — kanske
med lika stort skäl som i fråga om mitt förslag vid § 17 — att det saknas utredning
i ärendet. Man vet inte, hur denna bestämmelse kommer att verka
vare sig i ena eller andra avseendet. Jag har därför tillåtit mig, herr talman,
att yrka avslag på motionärernas förslag och bifall till Kungl. Maj :ts
förslag, d. v. s. till reservationen med den ändring, att i stället för sista ordet,
»borttagande», insättes ordet »uppmjukande».

Onsdagen den 21 maj e. m.

93 Nr 3(5.

Herr Westman: Herr talman! Den föregående ärade talaren tycktes i

sitt resonemang lia förbisett, att samma regel gäller både enligt utskottets
förslag och Kungl. Maj:ts förslag, nämligen att den, som är ute och åker bil,
är skyldig att medföra körkort. Vad utskottet föreslår är endast det, att
han under vissa omständigheter skall bli straffri.

Jag förstår inte, att detta förslag kunnat väcka sådana betänkligheter,
som den ärade talaren framställde.

Den ärade talaren sade, att örn man bifaller utskottets förslag, så blir det
svårt för polismyndigheterna att identifiera motorföraren. Men antag nu,
att det kommer en karl och kör bil utan att ha körkort med sig. Enligt
Kungl. Maj:ts förslag blir han ovillkorligt bötfälld, enligt utskottets förslag
får han en dag på sig att uppvisa körkortet, men naturligtvis är det, vilken
bestämmelse som än gäller, lika omöjligt att, när han hejdas, med hjälp av
körkort identifiera mannen. Jag kan inte förstå, att den ärade talarens invändning
ur den synpunkten har någon betydelse.

Vidare vill jag gentemot det resonemang, som den ärade talaren förde i
senare delen av sitt anförande, framhålla, att det ju inte är fråga örn någon
skyldighet för den man, som glömt sitt körkort under måhända ursäktliga
förhållanden, att begagna sig av den utväg, som utskottet anvisat. Finner
han det bekvämt för sig att betala böter, så står det honom fullkomligt fritt.
Det, som utskottet vill medge honom, är endast en rättighet, som han kan
begagna sig av, örn han finner det lämpligt.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Borell: Herr talman! Utskottets ärade ordförande fram höll,

att den bestämmelsen ju kvarstår, att motorförare är skyldig medföra körkort,
och detta är riktigt. I kvarståendet av denna bestämmelse ligger också
ett konstaterande, att det är av fördel för vägtrafikväsendet, att körkort medföres.
Detta är viktigt ur ordnings-, kontroll- och identifieringssynpunkt, och
dessa fördelar framträda mera i den mån som bilfärderna utsträckas till trakter,
där vederbörande tillsyningsman sakna personalkännedom om dem, som
framföra bilarna. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att den internationella
trafiken ju allt mer och mer börjar söka sig till Sverige. Det är således
av stort värde, att den regeln upprätthålles, att den, som kör bil, skall medföra
körkort.

Nu har man emellertid i vissa fall velat befria en person från böter, oaktat
han ej haft körkort med sig. Därom skulle ju i och för sig icke vara så mycket
att säga, om man inte kunde befara, att denna lättnad i ansvarsbestämmelserna
skulle medföra, att motorförama bli mindre ordentliga i fråga om att ta med
sig körkort. Är det så, att man, örn man händelsevis blir avfordrad körkort,
kan rädda sig från böter genom att visa upp det inom en viss tid, så är det
givet, att den ovanan lätt kan inrota sig, att man inte blir så noga med att
taga körkortet med sig. Det är denna fara, som ligger i ett uppmjukande av
bestämmelsen. I annat fall skulle man inte ha så mycket betänkligheter däremot.

Jag förstår väl, att det kan kännas hårt för en person, som av någon tillfällighet
glömt taga med körkort, att bli bötfälld därför, men jag undrar, örn
man inte hellre bör taga detta än att införa en uppmjukning, som kan komma
att leda till det av mig nyss omnämnda missförhållandet. Det är ju för resten
en mycket enkel sak att ordna så, att man alltid har körkortet med sig. Man
kan ju låta körkortet ligga i en ficka i bilen, som många pläga göra, så löper
man ingen risk i det hänseendet.

Det synes mig därför vara lyckligast, om kammaren bifölle herr Melléns reservation.

Äng.

ansvar för
underlåtenhet
att medföra
körkort.
(Forts.)

Nr 8<i. 94

Onsdagen den 21 maj e. m.

Ang.

ansvar för
underlåtenhet
att medföra
körkort.

(Fort».)

Äng.

belysningsanordningar

å förspänt
fordon.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
därunder yrkats dels att utskottets nu ifrågavarande yttrande skulle godkännas,
dels oek, av herr Mellén, att kammaren skulle godkänna den av honom därom
anförda reservationen med den ändring, att ordet »borttagande» utbyttes mot
»uppmjukande».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets yttrande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mellén begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner andra lagutskottets å sid. 116 i utlåtande nr 34 gjorda
yttrande beträffande 42 § av Kungl. Maj :ts förslag till motorfordonsförordning,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Melléns yrkande i frågan.

Utskottets å sid. 117, 118 och 119 gjorda yttranden beträffande 44 § 3 moni.
och 51 § av förslaget till motorfordonsförordning samt 4 § av förslaget till vägtrafikstadga.

Godkändes.

Utskottets å sid. 122 och följande gjorda yttrande beträffande 5 § av förslaget
till vägtrafikstadga.

Andra stycket av nämnda paragraf hade följande avfattning:

F ramföres å väg under mörker med dragare förspänt fordon, skall å fordonet
eller dragaren föras antingen tänd lykta så anbragt, att ljuset är synligt på
avstånd såväl framifrån som bakifrån, eller ock reflexanordningar, som vid belysning
återkasta sken såväl framåt som bakåt. Lykta och reflexanordningar
skola visa vitt ljus framåt och rött ljus bakåt.

I motionen 1:261 av herr Löfvander m. fl. hade yrkats, att riksdagen med
anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 121 måtte uttala sig för den förändringen
av Kungl. Maj:ts förslag till vägtrafikstadga, att 5 paragrafens andra
stycke utginge och ersattes med bestämmelser i enlighet med vad som stadgades
i 4 § av vägtrafikstadgan den 15 juni 1923 (nr 282).

I motionen 11:424 av herr Andersson i Rasjön m. fl. hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 121 med förslag
till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga måtte uttala, att bestämmelsen
i vägtrafikstadgans 5 § örn obligatoriskt förande av lykta eller annan belysningsanordning
å hästfordon måtte utgå.

Onsdagen den 21 maj e. m. 95

Utskottet hade i sitt nu föredragna yttrande anfört bland annat:

»Vad slutligen angår de motionsvis framförda yrkandena beträffande de föreslagna
bestämmelserna örn skjddighet att föra belysningsanordningar å hästfordon,
har utskottet icke kunnat undgå att taga hänsyn till de skäl, som i motionerna
anförts mot det i propositionen innefattade förslaget härom. Enligt
utskottets mening torde strängare bestämmelser än de nu gällande icke böra
ifrågakomma. Utskottet vill därför förorda, att andra stycket i förevarande
paragraf ersättes med en bestämmelse av i huvudsak följande innehåll:

’Därest sådant finnes av behovet uppenbarligen påkallat, må länsstyrelse
beträffande viss väg med livlig trafik förordna, att å med dragare förspänt fordon,
som under mörker framföres å vägen, eller å dess dragare skall föras antingen
tänd lykta så anbragt, att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån
som bakifrån, eller ock reflexanordningar, som vid belysning återkasta sken
såväl framåt som bakåt. Lykta och reflexanordningar skola visa vitt ljus
framåt och rött ljus bakåt. Sådant förordnande, vilket må innehålla de undantag,
länsstyrelsen finner erforderliga, skall kungöras samt, i den ordning länsstyrelsen
bestämmer, tillkännagivas medelst anslag å eller invid vägen’.»

Herrar Frändén och Gardell i Gans hade enligt avgiven reservation ansett,
att 5 § andra stycket i vägtrafikstadgan borde erhålla följande lydelse:

»Därest sådant finnes av behovet uppenbarligen påkallat, må länsstyrelse beträffande
viss väg med livlig trafik förordna, att å med dragare förspänt fordon,
som under mörker framföres å vägen, skall föras antingen tänd lykta så
anbragt, att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån som bakifrån, eller
ock reflexanordningar, som vid belysning återkastar sken såväl framåt som
bakåt. Lykta och reflexanordningar skola visa vitt ljus framåt och rött ljus
bakåt. Sådant förordnande, som ej må avse med dragare förspänt ofjädrat arbetsåkdon,
må innehålla de undantag, länsstyrelsen finner erforderliga, och skall
kungöras samt, i den ordning länsstyrelsen bestämmer, tillkännagivas medelst
anslag å eller invid vägen.»

Herr Frändén: Herr talman! På denna punkt har jag jämte en annan

reservant ansett, att man i praktiken inte kan på ett tillfredsställande sätt å
olika arbetsåkdon anbringa den lykta eller reflexanordningar, som föreslagits.
Jag har därför jämte denne medreservant hemställt örn sådant tillägg till utskottets
motivering beträffande vägtrafikstadgan, att dessa anordningar icke
skola behöva förekomma å ofjädrade arbetsåkdon. Jag skall därför i korthet
be att få yrka bifall till den av mig och herr Gardell i Gans avgivna reservationen.

Herr Westman: Herr talman! Jag ber att få påpeka, att den fråga, som
det här gäller, är bara, huruvida man skall förbjuda Kungl. Maj :ts befallningshavande
att under några som helst omständigheter föreskriva att lykta med
rött och vitt ljus och reflexanordningar uppsättas på arbetsåkdon av viss beskaffenhet.
För min del tror jag, att man kan lugnt ge Konungens befallningshavande
möjlighet att, såsom utskottet föreslagit, föreskriva sådana anordningar
även för dessa fordon. Ty en lång erfarenhet visar, att Konungens befallningshavande
långt ifrån missbrukat den befogenhet i avseende å rätten att
påbjuda dylika skyddsanordningar, som Konungens befallningshavande hittills
haft.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
utskottets nu föredragna yttrande yrkats dels att detsamma skulle godkännas,
dels ock, av herr Frändén, att kammaren skulle uttala sig för att 5 § andra

Nr 38.

Äng.

belysningsanordningar

å förspänt
fordon.
(Forts.)

Nr 86.

Äng.

belysningsanordningar

å förspänt
fordon.
(Forts.)

Ang.

övergång till
högertrafik.

96 Onsdagen den 21 maj e. m.

stycket i vägtrafikstadgan erhölle den lydelse, som förordats i den av honom
och herr Gardell i Gans därom avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets yttrande vara med övervägande ja
besvarad.

Utskottets å sid. 123 gjorda yttranden beträffande 6 § och 7 § 2 miam. av förslaget
till vägtrafikstadga.

Godkändes.

Utskottets å sid. 125 gjorda yttrande beträffande 9 § av förslaget till vägtrafikstadga
och motionen I: 264.

I nämnda paragraf innehöllos huvudsakligen bestämmelser, avsedda att reglera
riktningen för trafiken vid möte och omkörning. De föreslagna bestämmelserna
inneburo, att vänsterkörning alltjämt skulle gälla.

I motionen I: 264 av herr Nylander hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit ville anhålla om skyndsam utredning dels beträffande de kostnader
av olika slag, som vore förenade med övergång till högertrafik, dels beträffande
det ur trafiksäkerhetssynpunkt lämpligaste tillvägagångssättet vid
dylik omläggning till högertrafik.

Utskottet hade härom anfört, att jämväl utskottet funnit erforderligt uttala
önskvärdheten, att en utredning örn övergång till högertrafik i vårt land igångsattes.

Herr Holmgren: Herr talman! Utskottet uttalar på denna punkt önsk värdheten

av att en utredning om övergång till högertrafik i, vårt land igångsättes.
Då jag, herr talman, inte kan inse, att det finns någon anledning att
ifrågasätta en sådan utredning, skall jag be att få säga ett par ord i saken.

De skäl, som anföras för önskvärdheten av en övergång till högertrafik i
vårt land, äro huvudsakligen dels att snart hela den civiliserade världen tilllämpar
högertrafik, och dels, att ungefär 85 procent eller mera, av världens
alla automobiler äro byggda för högertrafik. Nu förefaller det mig något
dunkelt, vad som menas med att bilar äro byggda för högertrafik, men, såvitt
jag kan förstå, menas väl med detta, att förarplatsen är belägen på vänster
sida. I det land, som har den största bilproduktionen eller Amerikas förenta
stater är det emellertid så, att alla de bilar, som där produceras, ha förarplatsen
på vänster sida, och det är ju också så här i Sverige med flertalet av de
bilar som här användas. Men örn man går till Frankrike, som också är ett land
med högertrafik, finner man, att förarplatsen på de franska bilarna är placerad
på höger sida; deras bilindustri, som fabricerar bilar för deras eget behov, satler
alltså förarplatsen på höger sida. Då så är, tycker jag, att det är svårt att
komma till den uppfattningen, att det skulle vara något så särdeles starkt skäl
för att övergå till högertrafik i vårt land, att man på en del håll inom bilindustrien
sätter förarplatsen på vänster sida, eftersom vi se, att även i länder
med högertrafik vanorna äro alldeles olika. Det måste väl visa, att det inte
kan spela någon stor roll ur den synpunkten, på vilken sida förarplatsen är
belägen.

Det andra skälet, som anföres, är det, att snart sagt hela den civiliserade
världen tillämpar högertrafik, och det påståendet är ju riktigt. Det anföres,
att av de länder, som hittills haft vänstertrafik, kommer Österrike att nu snart
över gå till högertrafik. Det är ju mycket möjligt att det i Österrike finns

Oasdagen den 21 maj e. m.

97 Nr 36.

skal, som kunna, vara betydelsefulla för denna övergång. Österrike är ett helt Äng.
litet land till sin utsträckning, ofantligt mycket mindre än Sverige. Det lig- övergång till
ger omgivet av grannar runtomkring; det är ett land, som man far "igenom på hö''Jertmflkbil
pa några få timmar, och ett land till och genom vilket biltrafiken är oer- (Forts°
hörtmycket större än vad den är i Sverige. I Sverige föreligga alldeles andra
förhållanden. Vart land ligger skilt genom hav från den europeiska kontinenten,
och för oss skulle fördelen av att övergå till högertrafik väl inte vara någon
annan än den, att det lilla antalet svenska, bilägare, som taga med sig sina
bilar, när de resa utomlands och föra dem själva utomlands, skulle ha nytta
av att vara vana vid högertrafik, och att det lilla antalet utlänningar, som
taga med sig sina bilar till Sverige och själva köra dem här, inte skulle bli
förvirrade av en övergång till vänstertrafik. Dessa fördelar måste väl ändå
^agas vara ofantligt obetydliga i sig själva. Därtill kommer också, att alla,
som jag talat vid om den saken, d. v. s., svenskar, som kört sina bilar utomiands,
säga, att det vållar inte den minsta svårighet att övergå från vänstertratik
till högertrafik för dem, utan de komma genast över till detta system
och tinna inte några svårigheter därmed. Då förhållandena ligga till så, kan
jag inte inse annat än att fördelarna för oss att övergå till högertrafik äro mycket
små, varemot olägenheterna påtagligen äro stora. Den svenska allmänhecen
och var svenska allmoge har sedan hundratals år varit van vid vänstertrafik,
och det skulle också, såsom 1927 års motorfordonssakkunniga säga, vara
torenat med ansenliga utgifter för oss att övergå till högertrafik.

Herr talman! Jag är mycket livlig vän av att alla skrankor mellan folken
tågås Dort, och att man gör vad man kan för att underlätta samfärdseln. Men
uet mäste val vara något slags proportion mellan vad man vinner och vad man
uppolera1, i ett saciant fall. Och jag kan inte se att vare sig* vad Sverige eller
utlandet vinner genom att vi övergå till högertrafik, kan på något sätt uppväga
de stora olägenheter, som detta skulle för oss medföra. Jag kan därför
inte inse, att det finns någon anledning till att göra en utredning av den art
sorn dar it ragasättes, oell jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på
utskottets yttrande i denna del.

I_ detta anförande instämde herrar Lindgren, Edward Larson, Widell vern
(reijer och Karl Andersson, greve Lagerbielke samt herrar Örne och Löfvander.

Herr Nylander: Herr talman! Det är ganska märkvärdigt att få höra ett
sadant anförande som det den siste ärade talaren här kommit med. Han har ju
torst, kan man saga, tagit fram just det argument, som borde vara ganska tydligt
belysande för att vi här i landet måste taga ställning till detta problem
örn eventuell övergång till högertrafik, men han har bagatelliserat de omständigheter,
som skulle motivera denna övergång, men vilka jag för min del finner
vara synnerligen tungt vägande. Det är ju detta förhållande som förtjänar
understrykas, att ingenting har så brutit ned skrankorna länderna emellan
som just den moderna biltrafiken. Det är numera ingenting ovanligt att
bade européer och folk från andra världsdelar göra långa resor nied bil, både
altarsresor och turistresor, i andra länder, och därigenom ha också de olika
föreskrifter tor trafiken, som råda i olika länder, kommit att vida oftare bringas
i förgrunden mot vad förhållandena tidigare varit. Nu är det ju märkvärdigtatt
se; att vi här i Sverige snart äro ensamma kvar vid vår gamla vänstertrahk.
V ara grannländer här uppe i Skandinavien lia ju av ålder haft högertrahk,
och när vi nu äro i så ohjälplig minoritet, måste man ju säga, att vi
ta försöka att sa småningom rätta oss efter det allmänna läget i Europa och
i hela världen i övrigt på detta område. Jag vet, att det ena landet efter det
andra av Europas riken har gått över till denna högertrafik. För ungefär ett

Första kammarens protokoll 1930. Nr 36. • 7

Nr 36. 98

Onsdagen den 21 maj e. m.

Äng.

övergång till
högertrafik.
(Forts.)

och ett halvt år sedan gick Portugal över. Österrike har redan beslutat, att
dess övergång skall äga runi omkring nästa årsskifte. Sedan är det bara ett
par länder av mindre betydelse kvar, vilka ha den gamla vänstertrafiken.
Kostnaderna för övergång till högertrafik må nu vara stora eller^små. Det
är detta som skall utredas. Men varför jag motionerat örn att en sådan utredning
bör göras snarast möjligt, beror på, att jag har klart för mig, att ju längre
man dröjer med en sådan åtgärd, desto dyrare blir det. Ju större antal omnihusar
exempelvis, som vi få anordnade för pastigning fran vänster sida, ,]u
flera refuger och anordningar i olika städer för trafikens ledande och dylikt,
som vi få bygga för vänstertrafik, desto dyrare blir det givetvis att anordna
övergången, om man sedan vill göra det.

Jag för min del anser sålunda, att mycket starka skäl tala för, att man omedelbart,
eller med det allra snaraste, hör få till stånd en sådan utredning örn
kostnaderna för denna övergång och för övrigt en undersökning angående lämpligaste
sättet att anordna en sådan övergång^ till högertrafik. Det blir sedan
riksdagens sak att granska det förslag, som på grund av utredningen kan framkomma,
och fatta ställning till det förslaget. Jag menar emellertid, att vi
inte få låta tiden gå ifrån oss, utan ju förr vi gå in för en sådan undersökning,

desto bättre är det. ,

Med anledning därav ber jag, herr talman, att fa yrka Imali till utskottets

förslag.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag vill gentemot den siste ärade talaren
bara säga, att skrankorna i kommunikationshänseende mellan Sverige och Europas
kontinent utgöras inte av vänstertrafiken, utan av — Östersjön.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på^ godkännande av utskottets
yttrande i nu ifrågavarande del samt vidare därpå att nämnda yttrande
skulle utgå; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propo.
sitionen på godkännande av utskottets yttrande, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Holmgren begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner andra lagutskottets å sid. 125 i utlåtande nr 34 gjorda
yttrande beträffande 9 § av Kungl. Maj :ts förslag till vägtrafikstadga och
motionen I: 264, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, beslutar kammaren, att nämnda yttrande skall utgå.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig fran sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Härefter föredrogs
Utskottets hemställan.

Såsom förut angivits hade utskottet hemställt,

Onsdagen den 21 maj e. m.

Nr 36.

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att viel granskmng
av de vid ifrågavarande proposition fogade förslagen till motorfordonstörordmng
och vägtrafikstadga riksdagen ej funnit skäl att mot desamma göra
andra erinringar än utskottet i förevarande utlåtande upptagit, samt

B) att de i ämnet väckta motionerna, i den man de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

3 kap. 1 f®.™la?et^11 motorfordonsförordning, vilket kapitel omfattade 34 och Äng.
oo gg, innehöll särskilda bestämmelser om motorcyklar. motorcykels

förseende med

I fråga örn 34 § av förevarande förordningsförslag anförde nu backspegel.

Herr Nylander: Herr talman! Jag har här fäst mig vid en bestämmelse,
som jag tror har kommit in i denna förordning genom ett misstag. Det är
nämligen så att beträffande motorcyklar säges i § 34 motorfordonsförordningen
att för dessa motorcyklar gäller i tillämpliga delar, »vad ovan är stadgat
för automobil». Nu har emellertid för automobil föreskrivits, att backspegel
skall införas. Men jag tror varken, att det varit herr statsrådets mening eller
utskottets mening, att en bestämmelse skall intagas i förordningen, att backspegel
även måste finnas på motorcyklar. I övrigt säges här i § 34, att i fråga
örn motorcyklar erfordras endast ett bromssystem. Det är sålunda endast för
att ange skillnaden mellan motorcyklar och automobiler som stadgandet kommit
att föreslås.

Jag får i anledning härav, herr talman, yrka, att i denna paragraf
matte införas en bestämmelse om att för motorcyklar icke erfordras backspegel.

Herr TVestman: Jag ber bara att fa meddela den ärade talaren, att denna
fråga förekom till övervägande inom utskottet, i det att en av utskottets ledamöter
framställde samma yrkande, som den ärade talaren här har framställt,
men att utskottet efter diskussion i frågan kommit till det resultat, att det inte
finns någon anledning att undantaga motorcyklar i detta avseende, utan att det
tvärtom kan vara en fördel att hava backspegel pa dem, helst som backspegel
lär ingå i standardutrustningen på motorcyklarna.

Jag ber därför, herr talman, att fa hemställa, att det förslag, som den ärade
talaren framlagt, inte måtte bifallas.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder förekommit propositioner komme att framställas
först särskilt angående det av herr Nylander nu framställda yrkandet, att kammaren
skulle uttala sig för att i 34 § av förslaget till motorfordonsförordning
skulle näst efter orden »Å motorcykel erfordras endast ett bromssystem» tillläggas
orden »och erfordras icke backspegel», samt vidare särskilt beträffande
utskottets hemställan i vad den ej blivit genom kammarens föregående beslut
besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen till en början propositioner, först på bifall
till herr Nylanders berörda yrkande samt vidare på avslag därå; och förklarade
herr talmannen sig finna den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nylander begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Nr 36. 100

Onsdagen den 21 maj e. m.

Äng.

motorcykeln
förseende med
backspegel.
(Forts.)

Orri. upphävande
av
strafflagens
bestämmelser
om straff
för överdådig
framfart.

Den, sorn avslår herr Nylanders yrkande, att kammaren skall göra visst uttalande
i anledning av 34 § av Kungl. Maj:ts förslag till motorfordonsförordning,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannens först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

På därefter gjord proposition bifölls utskottets hemställan i vad den ej besvarats
genom kammarens föregående beslut.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 15 §
strafflagen.

Genom en den 22 mars 1930 till riksdagen avlämnad proposition, nr 217,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade
Kungl. Majit föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen.

Förslaget innebar, att första och andra momenten av 11 kap. 15 § strafflagen
skulle upphävas och därav föranledda ändringar i tredje momentet vidtagas.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande proposition matte av riksdagen bifallas.

Herr Schlyter: Herr talman! Den bestämmelse, som propositionen före slår

skola uteslutas ur den allmänna strafflagen, är den för alla jurister åtminstone
för alla domare, välbekanta gamla lagparagrafen, som lyder sa här.
»Får man överdådigt fram, sa att annan därav skadas kan, a väg, gata, torg
eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel eller eljest allmänneligen
befares, eller där marknad eller auktion hålles, straffes med böter, högst
100 riksdaler», samt andra momentet i samma paragraf, vilket innehåller en
straff skärpning för det fall att den överdådiga framfarten ägt rum med mo Dessa

lagbestämmelser ha redan genom den nu gällande motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan väsentligen satts ur praktisk tillämpning, i
det att de förseelser, som tidigare bestraffades enligt strafflagen, redan enligt
de gällande förordningarna överflyttats till de administrativa författningarna,
så att en dubblyr i straffbestämmelserna faktiskt förelegat, innebärande
en större specialisering med hänsyn till olika fall av vårdslös framfart.
Det karakteristiska för de nu gällande administrativa bestämmelserna är
emellertid, att de i huvudsak ha hållit sig inom samma gränser för straffen
som den allmänna strafflagen. I det nu framlagda och av riksdagen godkända
förslaget till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga ha, såsom jag
tidigare i dag haft tillfälle att nämna, väsentliga straffskärpningar införts, i

Onsdagen den 21 maj e. in.

101 Nr 86.

det att framdeles vid försvårande omständigheter straff skall kunna avdömas
av ända upp till ett års fängelse, medan för närvarande maximum för motsvarande
fall är 3 månaders fängelse.

Denna straffskärpning borde, synes det mig, lia gjort naturligt, att man inte
fortsatt på den vägen, att man intager straffbestämmelser av denna allmänna
vikt och betydelse i administrativa författningar, där riksdagen inte kan utöva
något definitivt inflytande på bestämmelsernas formulering. Och det
oegentliga häri har ju ytterligare framträtt i dag under behandlingen av den
viktiga frågan örn fylleriet vid ratten, där under stor meningsskiljaktighet
angående formuleringen för förutsättningarna för straffbarhet, kamrarna
lyckligtvis, må jag säga, ha stannat eller komma att stanna vid samma beslut.
Jag förutsätter nämligen, att saken varit före i andra kammaren, och har den
inte det, lär andra kammaren val komma att fatta samma beslut som den första.
När nu denna fråga örn upphävande av allmänna strafflagens bestämmelser
örn straff för överdådig framfart på allmän väg hänsköts till lagrådets
yttrande, gjorde sig inom lagrådet de betänkligheter gällande, som jag redan
förut här i dag har citerat. Två av lagrådets ledamöter slutade med följande
av den ene utav dem dikterade uttalande: »Med den uppfattning jag i nu angivna
hänseende hyser anser jag mig icke kunna tillstyrka det remitterade
förslaget under annan förutsättning än att de nu i motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan upptagna bestämmelser, som motsvara stadgandena i de
ur förevarande lagrum enligt förslaget uteslutna momenten, givas i form av
allmän lag.» De två övriga ledamöterna av lagrådet yttrade — efter att hava
erinrat om den väckta konstitutionella frågan, huruvida ej de höga frihetsstraffen
borde motivera, att bestämmelserna meddelades i form av allmän kriminallag—
följande: »Med avseende härå synes oss den nu ifrågasatta strafflagsandringen
böra anstå tills berörda konstitutionella spörsmål vunnit sin
lösning.» Det konstitutionella spörsmålet var just det, som jag förut talat
örn här i dag: frågan rörande riksdagens medverkan vid en så betydelsefull
lagstiftning som denna.

Jag har förut, herr talman, vid denna riksdag varit i tillfälle att ge uttryck
åt min personliga uppfattning om önskvärdheten av en stark regering. Men
detta innebär inte, att regeringen skall göra något intrång på riksdagens konstitutionella
rättigheter, och till dessa konstitutionella rättigheter räknar jag
riksdagens medverkan vid lagstiftning i sådana ämnen, som enligt grundlagens
mening höra under 87 § regeringsformen. På dessa grunder finner jag
inte rimligt, att denna paragraf i strafflagen nu utan vidare upphäves utan
att ersättas med en enda skriven råd av lags natur. Jag yrkar därför här avslag
å den kungl, propositionen. Och, såsom jag sagt, anser jag mig för detta
yrkande ha stöd av ett enhälligt lagråd.

Man skulle ^kunna säga, att frågan av lagutskottet och riksdagen skulle
hava bragts på riktig bog, i fall andra lagutskottet hade sagt: vi dela icke de
betänkligheter, som uttalats av lagrådet; vi anse, att riksdagen kan avstå
från att medverka pa det lagstiftningsområde som här är i fråga, och vi medge,
att för framtiden Kungl. Maj:t må lagstifta i dessa ting i administrativ
ordning, eventuellt efter riksdagens hörande över de bestämmelser Kungl.
Maj:t vill utfärda; men Kungl. Maj:t må gärna gå förbi lagrådet, och örn
kamrarna stanna i olika beslut och dessa inte kunna sammanjämkas, får
Kungl. Maj:t göra som han vill. — Så har emellertid lagutskottet inte uttalat
sig. utan lagutskottet har räckt ett finger åt den mening, som jag företräder
i min motion och som delas av lagrådet, i det utskottet i det ärende, som nyss
behandlades, gjort det uttalande, som utskottet citerar i detta utlåtande, och
som innehåller, att »utskottet anser det önskvärt att frågan i vilka fall straffbestämmelser,
vari urbota straff stadgas, böra meddelas av Kungl. Majit i

Örn upphävande
av
strafflagens
bestämmelser
arn straff
för överdådig
framfart.

(Forts.)

Nr 3G. 102

Onsdagen den 21 maj e. m.

Örn upphävande
av
strafflagens
bestämmelser
örn straff
för överdådig
framfart.

(Forts.)

administrativ väg eller i lagstiftningsväg av Kungl. Majit och riksdagen göres
till föremål för utredning.» Men då är det väl bra besynnerligt, herr talman,
och stridande mot all rimlig lagstiftningsteknik, att samtidigt som man ifrågasätter,
att vi skola utreda i vad mån dessa nu beslutade bestämmelser böra
meddelas i lags form eller ej, så upphäva vi den sista lilla rest, som kvarstår
i strafflagen av dessa bestämmelser. Annars brukar man ju inte, herr talman,
upphäva en lagbestämmelse, förrän man formulerat den nya som skall ersätta
den gamla. Ett upphävande av denna lagbestämmelse har dessutom inte någon
som helst praktisk betydelse ur den synpunkten att lagbestämmelsen
måste bort. Tvärtom finns det även en liten saklig betänklighet emot dess
upphävande, som jag visserligen inte vill åberopa som ett viktigt skäl, men
som lagtekniskt sett i alla fall torde böra beaktas. En del av innehållet i den
nuvarande 11:15 strafflagen täckes inte av de nu av riksdagen godkända bestämmelserna
i automobilförordningen och vägtrafikstadgan. Jag läste upp
ordalydelsen nyss örn den överdådiga framfarten på allmän väg, men som
herrarna hörde tillämpas den även vid överdådig framfart på ställe, där auktion
eller marknad hålles. Enligt vägtrafikstadgan avses med väg varje väg,
gata eller annan allmän plats, som iir upplåten för allmän samfärdsel eller
eljest allmänneligen befares. Det blir alltså en liten lucka, i det man enligt nuvarande
11:15 strafflagen blir straffad för överdådig framfart i vissa fall,
som inte finnas upptagna i vägtrafikstadgan. Detta är, som sagt, inte någon
stor sak och utgör inte i och för sig något skäl till avslag å den kungl, propositionen.
Jag anför den också bara som ett litet exempel på, att även ur andra
synpunkter än den konstitutionella det är förenat med betänkligheter att på
detta sätt upphäva en lagparagraf, utan att i dess ställe sätta andra bestämmelser
av lags natur.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka avslag på den kungl, propositionen.

Herr Westman: Herr talman! Den föregående ärade talaren har velat

i detta sammanhang uppta en stor konstitutionell fråga. Han anser nämligen,
att man bör anknyta vissa principiella betraktelser till den åtgärd vi
vidtagit, då vi för en stund sedan godkände Kungl. Maj:ts förslag rörande
motorfordonsförordningen med dess innehåll av straffbestämmelser, innebärande
frihetsstraff. I själva verket föreligger där emellertid ingenting principiellt
nytt. Redan 1923 slog man ju in på samma viig, och vad som nu har
skett är endast, att man i vissa enstaka paragrafer något skärpt straffsatserna,
dock utan att man i dessa skärpningar kan inlägga någon som helst
principiell betydelse.

Nu åberopar den ärade talaren, att det i lagrådet talats örn, att man kunde
betrakta den föreliggande frågan ur konstitutionell synpunkt. Det är alldeles
riktigt, det kan man naturligtvis göra, och jag vill visst inte förneka
att frågan har konstitutionell betydelse. Men vad jag vill säga och vad utskottet
gått in för, det är, att det inte finns någon nödvändighet att nu uppta
denna konstitutionella fråga till behandling. Det måste väl ändå anses
vara utan ringaste fara för riksdagens delaktighet i lagstiftningen, om riksdagen
förklarar, att den nu inte vill uppta frågan örn uppdragande av gränserna
mellan Kungl. Majit och riksdagen till prövning, utan hänskjuter denna
fråga till en blivande utredning. Detta har riksdagen redan beslutat
under föregående ärende på föredragningslistan. Den fråga, som då kom
upp, var således helt enkelt den, örn det ur praktisk synpunkt var lämpligt
att till herr Schlyten motion knyta upptagandet av en stor konstitutionell
fråga, eller om man kunde låta därmed bero, tills utredningen föreligger,
då man med stöd av denna kan överväga frågans konsekvenser.

Herr Schlyter yttrade, att det var mycket betänkligt, att ärendet handlades

Onsdagen den 21 maj e. m.

103 Nr 36.

på det sätt, som nu skedde, enär riksdagens medverkan i lagstiftningsväg
inte begärdes för den anordning, varom här är fråga. Men här föreligger ju
ett misstag från herr Schlyters sida. Riksdagens medverkan i lagstiftningsväg
förutsättes just genom den föreliggande kungl, propositionen, som begär
att riksdagen i lagstiftningsväg skall medverka till upphävande av en paragraf
i strafflagen. Härigenom har ju Kungl. Majit principiellt erkänt riksdagens
rätt att medverka vid ärenden, som äro av allmän strafflags natur.
Jag kan därför inte finna, att det kan vara någon fara för riksdagen att gå
den väg, som utskottet har föreslagit.

Herr Schlyter yttrade vidare, att det var orimligt att upphäva en lagbestämmelse
sådan som den som föreligger i strafflagen 11:15, utan att man
satte en annan lagbestämmelse i stället. Men naturligtvis kan man upphäva
en lagbestämmelse, örn man anser att den är föråldrad och utan betydelse,
och detta är ju förhållandet med denna paragraf. Det är ju så, att i motorfordonsförordningen
har Kungl. Majit med riksdagens medgivande fått införa
straffbestämmelser, som innefatta strängare straff än som stå i denna paragraf
i strafflagen. Under sådana förhållanden är det ju rent missledande
för allmänheten, att man låter paragrafen i strafflagen stå kvar, och det
finns alltså ett starkt praktiskt skäl för att upphäva densamma.

Jag är för min del övertygad örn, att det finns bättre utgångspunkter för
att ta upp den konstitutionella fråga till behandling, som herr Schlyter berörde.
Jag tror inte, att det för att trygga riksdagens rätt är nödvändigt
att bibehålla denna ruin i strafflagen, jag tror att riksdagens rätt att medverka
vid strafflagstiftningen är säkrare grundad än på denna lagruin. Utskottet
har ju i sin mån genom sitt principuttalande, varom i detta utlåtande
erinras, också värnat örn denna rätt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Bissmark: Herr talman! Jag skall först be att bara få

göra en erinran till herr Schlyters framställning. Herr Schlyter nämnde, att
man hittills, det vill säga med den nu gällande lagstiftningen, har hållit sig
inom ramen för de straffsatser, som strafflagens 11: 15 innehåller, medan
man nu gått upp till fängelse i ett år. Jag vill då erinra örn, att redan den
gällande motorfordonsförordningen har tre månaders fängelse, medan strafflagens
11:15 såsom maximum har 1,000 kronors böter. Följaktligen finns
redan nu en betydligt högre straffskala i den administrativa förordningen än
i strafflagen. ■

Vidare nämnde herr Schlyter, att propositionen helt och hållet förbisett,
att man slopat alla bestämmelser, som gälla överdådig framfart å platser,
då allmän marknad eller auktion hålles. Jag hoppas, att herr Schlyter inte
nedlagt alltför mycket skarpsinne för att upptäcka denna lilla inadvertens
eller detta lilla förbiseende i propositionen, ty han skulle i så fall ha kunnat
bespara sig detta genom att läsa propositionen, där det i departementschefens
yttrande på sidan 7 står: »Den omständigheten, att nämnda paragraf gäller

även å plats, där allmän marknad eller auktion hålles, torde vara utan betydelse.
» Jag har nämligen ansett, att detta lilla rudiment i lagen inte har
någon betydelse numera, då det inte gärna kan tänkas, att man rusar in med
en automobil i en samlad marknadshop, och man i varje fall inte behöver ha
kvar det för detta enstaka fall, som, örn det skulle inträffa, under alla omständigheter
faller under andra straffbestämmelser.

Vad som givit mig anledning att uppta frågan örn att få bort de bestämmelser
i 11:15, som helt och hållet täckas av numera gällande administrativa
förordningar, vilka innehålla betydligt högre straff än vad 11:15 gör, har
varit en framställning från flera domare, som sagt att det är dock en oegent -

Om upphävande
av
strafflagen#
bestämmelser
om straff
för överdådig
framfart.

(Forts.)

Nr 36. 104

Onsdagen den 21 maj e. m.

Om upphävande
av
strafflagens
bestämmelser
om straff
för överdådig
framfart.

(Forte.)

lighet, att vi ha dels en allmän lag, som sätter visst straff för ett brott, och
dels en administrativ förordning, som sätter för precis samma brott betydligt
högre straff. Man måste ju medge, att detta är en lagteknisk oegentlighet,
som är ägnad att verka förvillande på domaren. Domarna fråga nu: Skola

vi åberopa 11:15 eller den administrativa förordningen eller båda? Skola vi
åberopa som en försvårande omständighet att det går in under 11:15, eller
vad skall 11:15 spela för roll i det skick, som den nu har? Det är sådana
omständigheter som gjort, att jag ansett, att en utrensning av 11:15 varit
av behovet påkallad. Jag kan inte se annat, än att den utredning angående
Kungl. Maj:ts befogenhet att på administrativ väg meddela bestämmelser
örn till exempel frihetsstraff, som andra lagutskottet föreslagit och som kamrarna
godkänt, jämväl kommer att omfatta frågan örn att till allmän lag
överflytta alla sådana bestämmelser, som hittills utfärdats i administrativ
väg och som strida mot de principer, som föreslås skola läggas till grund
för ett blivande uppdragande av gränserna mellan Kungl. Maj:ts befogenhet
att utfärda administrativa lagar och lagstiftningen enligt § 87 regeringsformen.
Jag tror inte man har något som helst att vinna genom att denna
lagruin står kvar i det skick den gör. Att behålla den bara för marknader
kan jag för min del inte anse vara behövligt.

Herr Schlyter: Herr justitieministern gjorde tre erinringar mot mitt förra
yttrande. I den första erinringen påpekade han, att i ett visst fall redan den
nu gällande motorfordonsförordningen vid försvårande omständigheter innehåller
en straffbestämmelse skarpare än den i allmänna strafflagen intagna.
Detta strider inte, herr talman, mot vad jag yttrade nyss. Men även örn
Kungl. Maj:t vid tidigare tillfälle gått över gränserna för det lämpliga vid
överflyttande till administrativ författning av bestämmelser som rätteligen
höra till strafflagen, så är ju detta inte för oss något skill till att, när nu uppmärksamheten
fästes på saken av lagrådet, vilket inte hörts vid det tidigare
tillfället och alltså inte förut haft möjlighet att göra erinran på denna punkt,
låta udda vara jämnt.

Beträffande den andra erinringen av herr justitieministern att bestämmelsen
rörande marknader och auktioner inte har någon praktisk betydelse, så
vitsordar jag, att jag för ögonblicket inte erinrade mig, att saken stod omnämnd
i motiveringen. Jag konstaterade endast vid en jämförelse mellan
paragraferna, att denna lilla lucka uppstod, och det syntes mig inte finnas
tillräcklig anledning att stryka bort den detaljen.

För det tredje, herr talman, nämnde herr justitieministern, att flera domare
för honom påpekat det oegentliga i att i administrativa författningar innehållas
bestämmelser, till och med av strängare natur än dem den allmänna strafflagen
innehåller på alldeles samma område. Ja, herr talman, det är just
också min mening, fastän jag förmenar, att denna anmärkning borde leda,
inte till ett utplånande från strafflagen av vad som är kvar av detta lagstiftningsområde,
utan till ett tillbakaflyttande av de ifrågavarande straffbestämmelserna
till strafflagen eller annan enligt § 87 regeringsformen tillkommen
lag.

Nu förstår jag ju, herr talman, att det inte finns någon möjlighet att i
kammaren uppbringa tillräckligt intresse för en fråga örn värnande av riksdagens
andel i lagstiftningsmakten, och därför förutser jag, att mitt yrkande
om avslag å denna proposition, vilken ju har tillstyrkts av ett enhälligt
andra lagutskott, inte kommer att av kammaren bifallas. Men jag kan inte
neka mig att konstatera den disproportion, som synes mig ha förelegat mellan
intresset från herrar juristers sida i denna kammare för den lagfråga vi
behandlade i går, där det firades verkliga orgier i juridiska finesser, och in -

Onsdagen den 21 maj e. m.

105 Nr 36.

tresset för denna lagstiftningsfråga, i vilken icke någon enda av kammarens
jurister funnit anledning att biträda mitt yrkande.

Herr Westman: Jag vill endast säga, att jag tycker det är ett egendomligt
tal av herr Schlyter, att detta ärendes behandling vittnar örn bristande intresse
från kammarens sida för att uppta frågan örn gränserna för riksdagens
deltagande i lagstiftningsarbetet. Saken är ju den, att kammaren för en kort
stund sedan beslöt, att denna fråga skall upptagas i hela dess vidd till en principiell
undersökning.

Herr Linder: Jag är i viss mån förekommen, herr talman, av andra lag utskottets

ärade ordförande. Jag tycker inte, att denna fråga är så rysligt mycket
att blåsa upp, eller att den är en så stor fråga, som man vill göra den till.
Det är ju i alla fall ett faktum, att sedan riksdagen fattat beslut i motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan, det egentligen inte finns någonting kvar av
11:15 strafflagen. Här har ju också anförts ett uttalande, varigenom riksdagen
fäst uppmärksamheten på, att man för framtiden bör gå försiktigare
tillväga, när det gäller att införa urbota straff i administrativa förordningar.
Sedan bär herr Schlyter länge talat örn, hur viktigt detta är, så nog måtte
Kungl. Majit vara tillräckligt underrättad härom, utan att man behöver göra
det till någon så utomordentligt riksviktig sak. Jag instämmer helt och fullt
med herr Schlyter, att det förekommit ett olämpligt tillvägagångssätt i detta
fall, men jag tycker det nu kan vara nog talat örn saken. Kungl. Maj ris
uppmärksamhet är tillräckligt fäst på vad som förekommit, och vi ha ingen
anledning att antaga annat än att förhållandet blir bättre för framtiden.

Jag yrkar bifall till vad utskottet hemställt.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till samt vidare på
avslag å vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt: och
förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 161, i anledning av väckt motion om anslag till lindrande av inom Korpilombolo
socken genom smittsam höstsjukdom uppkommen nöd;

nr 162, i anledning av väckta motioner örn anslag till anordnande av en företagsräkning; nr

163, i anledning av väckt motion örn viss lönefyllnad till vissa statstjänstemän
i Malmslätts stationssamhälle; samt

nr 164. i anledning av väckt motion örn utgivande av visst belopp till Aktiebolaget
Ekensbergs varv.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 165, i anledning av Kungl. Maj ris
i statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln, punkt 271, gjorda framställning
angående anslag till bestridande av med landsmålsundersökningarna
i riket förenade kostnader jämte två i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ris förslag och med avslag å två likalydande av herr Almkvist
m. fl. samt herr Thomson m. fl. väckta motioner (I: 139 och II: 307), till be -

Om upphävande
av
strafflagens
bestämmelser
örn straff
för överdådig
framfart.

Anslag till
landsmålsundersökningama

i riket.

Nr 36. 106

Onsdagen den 21 maj e. m.

Anslag till
landsmålsundersökningarna

i riket.
(Forts.)

stridande av med landsmålsundersökningarna i riket förenade kostnader för
budgetåret 1930/1931 under åttonde huvudtiteln anvisa ett extra anslag av
58,940 kronor att utgå i enlighet med vad departementschefen under punkt 271
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 3 januari 1930 angivit oell
med den närmare fördelning och enligt de villkor, Kungl. Maj:t kunde finna
gott föreskriva.

I de av herr Almkvist m. fl. och herr Thomson m. fl. väckta motionerna hade
hemställts, att riksdagen måtte •— för beredande av möjlighet att anställa ytterligare
en medarbetare vid landsmålsarkivet i Uppsala — öka det av Kungl.
Majit föreslagna anslaget till bestridande av med landsmålsundersökningar i
riket förenade kostnader med 8,100 kronor till 67,040 kronor.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Kvarnzelius, Asplund,
Walles, Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Carlsson-FTosterud, Törnkvist
i Karlskrona, Wigforss, Olofsson i Digernäs och Sandivall ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
med bifall till berörda av herr Almkvist m. fl. samt herr Thomson m. fl. väckta
motioner (1:139 och 11:307), till bestridande av med landsmålsundersökningarna
i riket förenade kostnader för budgetåret 1930/1931 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett extra anslag av 67,040 kronor att utgå i enlighet med den närmare
fördelning och enligt de villkor, Kungl. Maj :t kunde finna gott föreskriva.

Herr Almkvist: Herr talman! Jämte herrar Westman och Per Gustafsson
har jag väckt en motion, vari hemställes, att det av Kungl. Maj :t begärda anslaget
för här ifrågavarande ändamål måtte ökas med 8,100 kronor för att
möjliggöra anställande av en andra vetenskaplig medarbetare vid landsmålsarkivet
i Uppsala. Det torde nämligen förhålla sig på det sättet, att därest
statsutskottets förslag här bifalles, kommer landsmålsarkivets framtida verksamhet
att i hög grad äventyras. Då Kungl. Majit i fjol framlade förslag till
ordnande av såväl ortnamns- och folkminnesforskningen som dialektforskningen,
skedde detta efter utförliga, vittfamnande linjer. Riksdagen ansåg sig
icke kunna godkänna det då framlagda förslaget, men beträffande denna punkt,
frågan örn antalet medarbetare vid landsmålsarkivet i Uppsala, liksom antalet
personer, som skulle vinna anställning i övrigt, förklarade riksdagen, att den
kunde ställas under debatt. Riksdagen intog alltså i fråga örn antalet personer
i fjol ingen definitiv ställning.

I den nu framlagda kungl, propositionen har departementschefen tagit hänsyn
till riksdagens i fjol uttalade direktiv och framlagt ett högst väsentligt
beskuret förslag. De personliga befattningar, som då föreslogos för de olika
grenarna av här ifrågavarande forskningar, vidhållas icke längre, utan ett
mindre antal på extra stat upprättade befattningar föreslås i stället.

Vad den sydsvenska dialektforskningen beträffar, torde man kunna säga,
att dess intressen genom det förslag, som statsutskottet har tillstyrkt, i väsentlig
mån bli tillgodosedda, men så är icke fallet beträffande landsmålsarkivet i
Uppsala. Till Uppsala är emellertid den centrala forskningen för hela landet
förlagd, och den omfattar inte bara med hänsyn till området ett mångdubbelt
större fält än vad det sydsvenska forskningsområdet upptar utan jämväl med
hänsyn till egendomligheterna hos de dialektområden, som skola utforskas, de
mest ålderdomliga och ur språkvetenskaplig synpunkt mest intressanta områden
i landet. Utskottet föreslår, att endast en vetenskaplig medarbetare skall
jämte ledaren deltaga i detta vittomfattande och svåra arbete. Det finns, om
detta förslag bifalles, inga möjligheter för landsmålsarkivet att bedriva sin

Onsdagen den 21 maj e. m.

107 Nr 36.

verksamhet på så sätt, att åt de mera speciella undersökningarna kan ägnas
erforderlig tid, den tid som är nödvändig för att man skall hinna komma till
ett någorlunda tillfredsställande resultat. Särskilt har det pekats därpå, att
det mest intressanta och mest ålderdomliga området för dialekterna, nämligen
Dalområdet, inte kan få tillräcklig tid för de specialundersökningar, som där
krävas.

De svenska dialekterna angivas av vetenskapen vara ganska differentierade,
och denna differentiering röjer på sina ställen mycket utpräglade, egendomliga
drag, som ur språkvetenskaplig synpunkt äro synnerligen intressanta, och
som äro värda att undersökas, bearbetas och bevaras för framtiden. Men med
dessa drag av differentiering och ålderdomlighet följer ingalunda någon större
stabilitet, utan tvärtom förhåller det sig på det sättet, att den starka differentieringen
åtföljes av en mycket stark nivellering, en nivellering, som för övrigt
gör sig gällande i allmänhet vad beträffar dialekterna också i andra länder, men
som inom Sverige har gått och fortfarande går mycket fort. Därför är det av
vikt, att det insamlingsarbete, som skall ske, kan äga rum i rätt så snabb takt,
och det blir icke möjligt, därest de ifrån landsmålsarkivet framställda yrkandena
beskäras på det sätt, som här har skett. Vi hava utan tvivel ett stort ansvar
inför kommande tider i detta avseende, och detta ansvar kan man inte,
synes det mig, vältra ifrån sig, därför att det kommer under en viss tid att medföra
relativt stora utgifter.

För övrigt kan man ju också säga, att dialektforskningarna numera omfattas
med mycket stort intresse av folket ute i bygderna. Det finns nämligen ett
starkt sammanhang emellan den allmänna hembygdsforskningen, den allmänna
kulturhistoriska forskningen och landsmålsforskningen, och detta är givetvis
å ena sidan folkets förtjänst, och å andra sidan är det vetenskapsmännens.
Folket har allt mer och mer erhållit eller skaffat sig förståelse för och inblick
i hithörande förhållanden och omfattar därför vetenskapsmännens arbete med
allt större och större intresse, och vetenskapsmännen å sin sida taga numera
sina uppgifter på annat sätt än tillförene och förmå fånga allmogens intresse
i rikare grad än tidigare skett.

Ja, herr talman, för att inte bli för mångordig ber jag nu kort och gott att
få tillstyrka bifall till den reservation, som är anförd av herr Kvarnzelius
och nio andra av statsutskottets ledamöter och som innebär ett bifall till motionärernas
framställning.

Herr Bergqvist: När riksdagen förra året anmälde sitt beslut i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag örn ordnande av landsmålsforskningen m. m., så
framhöll riksdagen i sin skrivelse, att flera förenklingar hade blivit gjorda i
det förslag, som den s. k. folkminneskommittén år 1923 hade framlagt. Men
så tilläde riksdagen följande: »Men det förefaller dock riksdagen, som om det
i vart fall borde göras till föremål för ytterligare prövning, huruvida icke
organisationen skulle kunna ytterligare förenklas.»

Nu har Kungl. Maj :t med anledning av dessa riksdagens direktiv bland annat
föreslagit en inskränkning vid landsmålsarkivet i Uppsala i så måtto, att
ledaren där skulle endast få en medarbetare. Statsrådet har emellertid självt
varit mycket tveksamt i detta förslag och sagt, att enligt hans uppfattning
behöves det två medarbetare. Utskottet har emellertid icke ansett sig kunna
gå emot det förslag, som Kungl. Maj:t kommit till, när riksdagen själv har
förordat en förenkling. Emellertid vill jag visst inte förneka, att behov kan
förefinnas av två medarbetare vid landsmålsarkivet i Uppsala, det tror jag
visst, men utskottet har förutsatt, att bidrag till lön för en andra medarbetare
skulle kunna beredas av lotterimedel, vilka ju årligen ställas till landsmålsar -

Anslag till
landsmåUundersökningama

i riket.
(Forts.)

Nr 36. 108

Onsdagen den 21 maj e. m.

Anslag till
landsmålsundersökningama

i riket.
(Forte.)

kivets förfogande. På grund därav har utskottet trott sig kunna stanna vid
förslaget om allenast en medarbetare, och jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Pauli: Herr talman! Jag tror, att denna fråga ligger så till, att man
kan fatta sig mycket kort. Det framgick av den ärade föregående talarens anförande,
att han såsom ordförande i den avdelning inom utskottet, där man behandlat
denna fråga, inte med någon större sorg skulle se, att kammaren toge reservationen
och att alltså den av motionärerna begärda andra medarbetaren i
Uppsala finge det därtill behövliga anslaget. Jag tror, att den motivering,
som utskottet har förebragt för att man skall inskränka sig till den ene medarbetaren,
är en smula vilseledande. Det är inte så, som utskottet tycks vilja
hävda, att denne medarbetare uteslutande eller alldeles särskilt skulle ha att behandla
en specialitet, nämligen dalmålet. Det framgår alldeles tydligt av
handlingarna, att örn det endast blir en vetenskaplig arbetare, så räcker inte
arbetskraften till för de allmänna uppgifter, som detta landsmålsarkiv har att
handlägga, och det är detta, som särskilt bör framhållas, att få vi inte dessa
tva medarbetare, kommer det hela att fördröjas och fördärvas. Detta är en
sak, soln också erkännes i den kungl propositionen.

Jag vill bara såsom ytterligare synpunkt påminna örn att vårt östra grannland
Finland, som har organiserat sitt landsmålsarbete efter svenskt mönster,
har nyligen genom sin riksdag beviljat stora anslag till en stort anlagd ordbok
över de finska landsmålen, ett anslag, som skall gå ut det ena året efter
det andra, och för denna ordbok kommer det att finnas en hel rad medarbetare.
Jag tycker, att när vi se, hur detta lilla land, som har ett betydligt mindre
nyanserat dialektmaterial än vi, så kraftigt går in för att stödja denna viktiga
vetenskap, så borde det vara en hederssak för Sverige att här bevilja den lilla
ökning, som skulle fordras för den andre medarbetaren.

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Herr Westman: Endast ett pär ord, herr talman! Det kan ju förefalla,

sorn om det här skulle vara fråga om en ökad statsutgift, men så är nog i verkligheten
inte förhållandet, ty det material, som man eftersträvar att här insamla,
kan med mycket mindre kostnad insamlas, örn arbetet får ske med större
snabbhet. Möjliggör man därför för denna institution att anställa två medarbetare,
kan man vara säker på, att arbetet kan slutföras för en mindre kostnad
än vad fallet blir, ifall man nu anställer endast en medarbetare, vilket
måste ha till följd, att arbetet drar ut på tiden. De gamla traditionskunniga
män och kvinnor, som det här gäller att uppsöka, bli för varje år allt mer sällsynta,
det möter allt mer svårigheter att komma i beröring med dem, som uppbära
minnena av äldre kulturskeden.

Inom riksdagen lia vi ju på mångfaldigt sätt visat, att vi intressera oss för
utvecklingen på andra områden än det mänskliga. Jag vill vädja till kammaren
att visa det intresse för den mänskliga utvecklingsliistorien i vårt land, att
kammaren gör det möjligt för denna institution att så fort som möjligt tillvarataga
det snabbt försvinnande material, varom här är fråga.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I herr Westmans yttrande instämde herrar Petrén, Thelin, Per Gustafsson,
Bergman, von Geijer, Rydén och Johan Peter Johansson.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den
senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 21 maj e. m.

109 Nr 36.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts ti^1^ns
under femte huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning an- sinnessjukhus.
gående anslag till statens sinnessjukhus jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottet hade i förevarande utlåtande hemställt,

I :o) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag
och herrar Karlssons i Vadstena och Blomquists motion II: 303 samt med aaslag
å herr Berlings samt herrar Karlssons i Vadstena och Blomquists motioner
1:37 och 11:84, i vad desamma avsåge ökning av personal utöver vad
Kungl. Maj :t föreslagit samt höjning av de i Kungl. Maj :ts förslag till avlöningsstat
ingående anslagsposterna,

a) förklara, att befattningshavare vid den av 1928 års riksdag beslutade
anstalten i örebro för kvinnliga asociala imbecilla skulle i anställnings-, avlönings-
och pensionshänseende anses tillhöra personalen vid statens sinnessjukhus; b)

bestämma antalet ordinarie befattningar vid statens sinnessjukhus på under
punkten angivet sätt;

c) föreskriva, att av riksdagen godkända särskilda bestämmelser beträffande
befattningshavare vid hospital och asyler skulle från och med den 1 juli 1930
i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande befattningar såsom närmaste biträden
till köksförestånderska, yttre nattvakter, närmaste biträden till bageriförestånderska,
närmaste biträden till tvättförestånderska, sömmerskor och väverskor; d)

godkänna under punkten införd stat för statens sinnessjukhus, att tilllämpas
från och med budgetåret 1930/1931;

e) med uteslutande ur riksstaten av det under femte huvudtiteln, avdelningen
sjukvårdsanstalterna, underavdelningen sinnessjukvårdsanstalterna,
uppförda ordinarie förslagsanslag till hospital och asyler, under samma avdelning
och underavdelning med rubriken statens sinnessjukhus uppföra ett ordinarie
förslagsanslag av 10,300,000 kronor;

f) medgiva, att till Fredrika-Bremer-förbundets Lundakrets finge, under i
statsrådsprotokollet över socialärenden för den 3 januari 1930 angivna villkor,
för tiden 1 juli—31 december 1930 av ifrågavarande anslag utgå ett belopp av
3,000 kronor såsom bidrag till utövande av social hjälpverksamhet för sinnessjuka;
samt

II :o) att riksdagen måtte, i anledning av herrar Berlings samt Karlssons
och Blomquists berörda motioner, I: 37 och II: 84, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa ytterligare utredning av frågan
örn inskränkning av tjänstgöringstiden för sjukvårdspersonalen vid statens sinnessjukhus.

Herr Petrén: Herr talman! Jag skulle gärna velat yrka bifall till den

motion, vari det hemställes örn något kortare arbetstid för sjukvårdspersonalen
vid våra sinnessjukhus, vilken motion ju överensstämmer med medicinalstyrelsens
förslag, nämligen att arbetstiden skulle bli 240 timmar på 30 dagar i stället
för 240 timmar på 28 dagar. Den, som har varit i tillfälle att taga närmare
kännedom örn denna sjukvårdspersonals arbete, kan inte underlåta att finna,
att detta förslag örn en dylik liten förkortning av arbetstiden är mycket befogat.
Då utskottet nu emellertid har enat sig örn att icke avvisa en utredning
örn någon minskning i arbetstiden, så skall jag i alla fall, herr talman, inte
tillåta mig att påyrka någon ändring i denna punkt.

Däremot ber jag att efter samråd med ordföranden på tredje avdelningen få
yrka på den ändringen i utskottets yttrande, att på sid. 23 efter den punkt, som

Nr 86. ilo

Onsdagen den 21 maj e. m.

b.örjar “ed >>antalet överläkartjänster av 2:a klass» och slutar så »ökas från 2
sinnessjukhus. ^ i^öres en sats av följande lydelse: »Det torde böra ankomma på Kungl.

(Forts.) Maj utfärda de övergångs- och tillämpningsbestämmelser, som i anled ning

härav må anses erforderliga.» I anslutning till detta ändringsförslag ber
jag att få yrka, att riksdagen ville besluta att utöver utskottets tvenne hemställanden
göra en tredje hemställan av följande lydelse: »lilio) att riksdagen
må bemyndiga Kungl. Majit att utfärda de övergångs- och tillämpningsbestämmelser,
som vid bifall till vad utskottet under I:o) hemställt må anses erforderliga.
»

Anledningen till detta yrkande är den, att det utan ett sådant bemyndigande
för Kungl. Majit skulle kunna bli icke önskvärda komplikationer vid övergången
till den nya ordningen.

Slutligen ber jag, herr talman, att också få yrka på en ändring i utskottets
tablå rörande antalet ordinarie befattningshavare. Jag yrkar på den ändringen,
att antalet hantverkare bestämmes till 88 i stället för 91. Det har nämligen
på den punkten råkat bli en felräkning.

Jag vill tillägga, att statsutskottets ordförande uttalat sitt gillande av dessa
ändringsyrkanden, som jag härmed framställt.

Herr statsrådet Lubeck: Herr talman! Det är ett par punkter, där de av

utskottet vidtagna ändringarna i Kungl. Maj :ts förslag bereda mig vissa bekymmer,
och det gäller dels vissa hospitalsläkare, nämligen de, som vid uppdelningen
av hospitalen skulle komma att intaga överläkares ställning vid sidan
av sjukhuschefen, dels tvättföreståndarinnorna vid anstalterna i Sala och örebro.
I fråga örn hospitalsöverläkarna har utskottet nu gått på att de skulle
placeras i lönegraden B 27 i stället för av Kungl. Majit föreslagna B 28, och
de skulle då jämte B 27 ha rätt till fri bostad. Detta kan emellertid enligt
min uppfattning medföra ganska stora svårigheter, när det gäller ett lämpligt
rekryterande av dessa befattningar. Det är en del av de under nuvarande förhållanden
s. k. hospitalsläkarna av första klass, som flyttas till dessa överläkarbefattningar
vid de delade sinnessjukhusen, och det är uppenbart, att
det ligger stor makt uppå att kunna få de skickligaste av dessa hospitalsläkare
av första klass^ till överläkartjänsterna i de delade sjukhusen. När man nu
sålunda skall gå till väga på det sättet, att dessa första hospitalsläkare, som nu
sitta i lönegraden B 28, skola flyttas ned till B 27 och visserligen samtidigt
få bostadsförmån, så är det väl i alla fall en rätt ovanlig åtgärd, man därmed
vidtar för dessa tjänster. Jag är för min del icke övertygad om, att utskottet
dömt rätt, när det gjort sin prutning på deras löneställning. Det kan som
sagt visa sig uppstå tämligen stora svårigheter, när det gäller rekryteringen.
Detta också med särskild hänsyn till att den praktikmöjlighet, som dessa överläkare
ha vid sidan av sjukhuschefen vid hospitalet, säkerligen blir mycket
begränsad. Man har jämfört tjänsterna med överläkarna av tredje klass vid
de nya anstalterna vid Sala och örebro, men där råder dock den skillnaden, att
dessa personer som ensamma överläkare ha större möjlighet till någon privatpraktik
än vad överläkarna vid de delade sjukhusen ha vid sidan av sjukhuschefen.

Den andra punkten, där olägenheter av ändringarna enligt min uppfattning
föreligga och detta i en alldeles påtaglig grad, är i fråga om tvättförestånderskorna
i Sala och örebro, där utskottet föreslagit, att de skola placeras som
sådana förestånderskor i andra klass i B 3 i stället för som enligt medicinalstyrelsens
och propositionens förslag i B 6. Det är så, att på dessa förestånderskor
i Sala och örebro måste ställas alldeles särskilda krav på den grund,
att man räknar med, att de skola som biträden väsentligen använda patienter
på dessa anstalter, och det torde inte behövas någon särskild förklaring till

Onsdagen den 21 maj e. m.

lil Nr 86.

att detta ställer alldeles speciella krav på föreståndarinnorna. Nu Ilar utskottet
samtidigt varit med örn att i B 3 placera 15 stycken s. k. närmaste biträden
till dessa tvättföreståndarinnor på olika hospital, och det är ju dessa, soln man
skall räkna med, när det gäller att rekrytera befattningarna som föreståndarinnor
i Sala och Örebro. Det kan då till och med komma att ligga så illa till,
beroende på hur man kan räkna med deras löneklasser, att dessa extra ordinarie
biträden vid befordran till föreståndarinnor i Sala och örebro rent av
kunna komma att få undergå en löneminskning, vilket inte precis talar för
möjligheterna att rekrytera, dessa platser på tillfredsställande sätt.

Jag har därför, som sagt, herr talman, ansett, att jag borde framhålla, att
enligt min uppfattning stora olägenheter vidlåda de prutningar, som utskottet
på de här båda nu berörda punkterna har vidtagit, och jag skulle mycket gärna
se, örn en ändring härutinnan skulle kunna åstadkommas.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder endast yrkats, av herr Petrén, att vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet yttrat och hemställt skulle godkännas med följande ändringar, nämligen att

i motiveringen näst efter den mening, som å sid. 23 rad 15 uppifrån i det
tryckta utlåtandet slutade med orden »ökas från 2 till 14», tillädes en så lydande
mening: »Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de övergångsoch
tillämpningsbestämmelser, som i anledning härav må anses erforderliga»;

att de i punkten I b) av den s. k. klämmen under rubriken »IV. Ekonomipersonal»
förekommande orden »91 hantverkare» utbyttes mot »88 hantverkare»;
samt

att efter punkten II i klämmen tillädes en ny punkt av följande lydelse:
»liim) att riksdagen må bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda de övergångsoch
tillämpningsbestämmelser, som vid bifall till vad utskottet under I:o) hemställt
må anses erforderliga.»

Därefter gjordes propositioner, först på godkännande av vad utskottet yttrat
och hemställt samt vidare enligt herr Petréns yrkande; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Anslag
till statens

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till hamnar och farleder
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Yad utskottet hemställt bifölls.

(Forts.)

Punkten 3. « ifhandels

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till handelshamnar och farleder hamnar
för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag av 300,000 kronor, och farleder.

Under nu förevarande punkt hade utskottet behandlat de av departementschefen
anmälda förslagen, som angingo dels inomskärsfarleder Ramsvikskilen—•
Alstenshamn samt vid Hus- och Grindholmarna i Göteborgs och Bohus län,
dels ock farleden förbi Långören till Torhamnsfjärden i Blekinge län, rörande
vilka förslag väckts följande motioner, nämligen:

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 46,
av herr A. Sundberg m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 97, av herr

Nr 36. 112

Onsdagen den 21 maj e. m.

Anslag
till handelshamnar

och farleder.
(Forts.)

Anslag
till uthamn
för Haparanda
och
Tornedalen.

J.W. Mårtensson m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen måtte till påbörjande
av inomskärsfarled mellan Ramsvikskilen och Ålstenshamn för budgetåret 1930/
1931 anvisa ett anslag av 500,000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av herr A. Törnkvist i Karlskrona och
herr E. Hällgren väckt motion, nr 63, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att för uppmuddring till ett djup av 3.6 meter och en bottenbredd av 20
meter av farleden förbi Långören till Torhamnsfjärden i Blekinge skärgård
samt uppförande därstädes av nödiga fyrar anvisa ett extra reservationanslag
av 95,000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen, nied bifall till Kungl. Maj:ts förevarande förslag, måtte
till handelshamnar och farleder för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag
av 300,000 kronor;

b) att de av herr Sundberg m. fl. och herr Mårtensson m. fl. väckta motionerna
(I: 46 och II: 97) rörande inomskärsfarled vid Sotef jorden måtte anses besvarade
med vad utskottet förut under punkten anfört;

c) att den av herr Törnkvist i Karlskrona och herr Hällgren väckta motionen
(11:63) rörande en farled förbi Långören likaledes måtte anses besvarad
med vad utskottet förut under punkten anfört.

Herr Leander: Jag har begärt ordet för att understryka vad utskottet har
yttrat rörande upprensningen av Långörenfarleden i Blekinge östra skärgård.
Utskottet framhåller nämligen, att »de ytterligare utredningar, som kunna erfordras
för frågans slutgiltiga bedömande, ej lära behöva bliva mera vidlyftiga
än att slutgiltigt beslut i frågan kan fattas vid nästkommande års riksdag».
Att upprensningen är i synnerligen hög grad av behovet påkallad ha ju
åtskilliga statsutskottsledamöter kunnat förvissa sig örn genom besök på ort
Och ställe. Detta är för övrigt också väl känt av herr kommunikationsministern,
som är väl förtrogen med förhållandena här nere både till lands och till
sjöss. Jag hoppas alltså, att denna fråga inte faller i glömska utan att proposition
i ärendet kommer att föreläggas nästa års riksdag. Jag förutsätter, att
ingenting sällsamt händer, utan att den nuvarande kommunikationsministern
kommer att få fullfölja och slutbehandla detta ärende, men om på grund av att
vi leva i växlingarnas värld det skulle bli ombyte av kommunikationsminister,
så gäller naturligtvis denna min vördsamma erinran även den nye innehavaren
av posten.

Härmed har jag nu som sagt endast velat understryka vad statsutskottet har
yttrat, och ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande punkt hemställt.

Punkterna 4 och 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till anläggande av uthamn för Haparanda och Tornedalen
vid Karl Johans stad jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 14 mars 1930 avlåten proposition, nr 222, vilken hänvisats
till statsutskottets förberedande behandling, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kom -

Onsdagen den 21 maj e. ni.

113

Nr 36.

munikationsärenden för samma dag föreslagit riksdagen att dels besluta, att
en uthamn för Haparanda och Tornedalen skulle för en beräknad kostnad av
885,000 kronor och under av departementschefen i statsrådsprotokollet förordade
villkor anläggas vid Karl Johans stad; dels ock till uthamn för Haparanda
och Tornedalen för budgetåret 1930/1931 under sjätte huvudtiteln anvisa
ett extra reservationsanslag av 200,000 kronor.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 47,
av herr D. Hansén m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 94, av herr
O. IT. Lövgren m. fl., i vilka motioner hemställts, att riksdagen måtte för påbörjande
av anläggning av hamn vid Karl Johans stad i enlighet med föreliggande
förslag för budgetåret 1930/1931 anslå ett belopp av 300,000 kronor,

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr
315, av herr O. Bergqvist m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 515,
av herr O. TT. Lövgren lii. fl., i vilka motioner hemställts, att riksdagen ville
besluta den ändringen uti Kungl. Maj:ts proposition nr 222, att ortsintressenterna,
Haparanda stad och landskommunerna i nedre Tornedalen, befriades från
skyldigheten att med 5 procent eller 40,500 kronor deltaga uti anläggningskostnaden
för hamnen vid Karl Johans stad.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet hemställt, att riksdagen, med
bifall till Kungl. Maj:ts förevarande förslag och med avslag å de i ämnet av
herr Bergqvist m. fl. och herr Lövgren i Nyborg m. fl. väckta motionerna (I: 315
och II: 515) samt med avslag jämväl å de av herr Hansén m. fl. och herr Lövgren
m. fl. väckta motionerna (I: 147 och II: 94), i vad desamma skilde sig från
Kungl. Maj:ts förslag, måtte

a) besluta, att en uthamn för Haparanda och Tornedalen skulle för en beräknad
kostnad av 885,000 kronor och under de i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
den 14 mars 1930 angivna villkor anläggas vid Karl Johans
stad;

b) till uthamn för Haparanda och Tornedalen för budgetåret 1930/1931 under
sjätte huvudtiteln anvisa ett extra reservationsanslag av 200,000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Bergqvist, som ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till de av herr O. Bergqvist m. fl. och herr O. W. Lövgren i
Nyborg m. fl. i ämnet väckta motionerna (I: 315 och II: 515).

Herr Bergqvist: Herr talman! Jag har vid detta utskottsutlåtande fogat
en reservation med yrkande örn bifall till de väckta motionerna, att Haparanda
med omnejd skulle befrias ifrån det bidrag av 5 procent till kostnaderna för
hamnanläggningen i Karl Johans stad, som enligt den kungl, propositionen är
förutsatt. Haparanda stad har en mycket dryg skattetunga, och de kringliggande
kommunerna äro i finansiellt hänseende också mycket svaga. För övrigt
finns här ingen utredning örn vad som menas med Haparanda stad med
omnejd, så att det framgår inte, vilka det är, som skola betala de 40,500 kronor,
som det här gäller. Det är fråga om en gränsbygd, och när man tar hänsyn
till befolkningens existensvillkor där, så tror jag, att det är klokt, att man
söker att tillmötesgå de önskemål, som framställas därifrån, så långt det är
möjligt.

Jag ber att få yrka bifall till motionerna.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Naturligtvis skulle man vara mycket

benägen för att gå herrar Bergqvists och Lövgrens önskningar till mötes i det Första

kammarens protokoll 1930. Nr 36. 8

Anslag
till uthamn
för Haparanda
och
Tornedalen.

(Fort*.)

Nr 36.

114

Onsdagen den 21 maj e. m.

Anslag
till uthamn
för Haparanda
och
Tornedalen.

(Forts.)

ta avseende. Jag inser mycket väl, att det belopp, som Haparanda stad här
skulle satsa för hamnanläggningen, är för den staden av betydligt större valör
än vad det kan vara för staten, men med hänsyn till vad som under hand har
meddelats mig av personer från dessa trakter, att det inte anses omöjligt, att
staden däruppe kan komma ut med det belopp, som det här är fråga örn,
har jag likväl inte kunnat gå in för något annat än vad Kungl. Maj:t
föreslagit.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Enhörning: Herr talman, mina herrar! Jag kan inte annat än på det
kraftigaste understryka herr Bergqvists yrkande.

Haparanda stad har under en lång följd av år, minst ett tjugutal år, varit i
saknad av hamn, och dess inbyggare ha därigenom givetvis blivit mycket kraftigt
kringskurna i kommersiellt avseende. Handeln och kommersen ha dragit
sig ifrån Haparanda och förlagts till Luleå, Kalix och en del av de stora stationerna
vid stambanan. Under sådana förhållanden synes det mig, att denna
stad borde befrias ifrån denna börda på cirka 40,500 kronor, så mycket mer
som man inte vet, vilka andra kommuner som skola deltaga i erläggandet av
detta belopp.

Jag hemställer därför, herr talman, örn bifall till reservationen.

Herr Asplund: Herr talman! Jag har inte reserverat mig till detta statsutskottets
utlåtande, ehuru jag är motionär i frågan, men jag har vid behandlingen
av ärendet i statsutskottet — och jag vill göra det även här — betonat,
att det icke torde vara möjligt för Haparanda stad och vederbörande landskommuner
att betala denna andel i kostnaderna för hamnanläggningen samt för
uppehållande av hamnen i framtiden, för såvitt icke statsmakterna gå in för
att möjliggöra för orten att förädla åtminstone en del av de stora naturtillgångar,
som finnas där och som äro åberopade i den kungl, propositionen örn hamnbyggnaden.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av bifall till de i ämnet väckta motionerna
I: 315 och II: 515; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo sammansatta stats- och jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Lunds stad; samt

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av den
under lantförsvarets förvaltning stående egendomen Arendala i Hardeberga
socken av Malmöhus län.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3, 6 och 18 §§ i förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
örn automobilskatt; och

Onsdagen den 21 maj e. m.

115

Nr 38.

nr 30, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag om ändring
i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
m. m. jämte en i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 31, i anledning av väckt
motion örn upphävande av kaffetullen.

I en inom andra kammaren av herr Öhman m. fl. väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 150, hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
upphäva tullsatserna för de varuslag, som folie under rubrikerna 73—74 i gällande
tulltaxa.

Orri upphävande
av
kaffetullen.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på anförda skäl hemställt,
att motionen II: 150 av herr Öhman m. fl., om upphävande av kaffetullen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag skall be att få göra några reflexioner
med anledning av utskottets motivering. Utskottet motiverar sitt avslagsyrkande
på motionen med att ett bifall till densamma skulle medföra en högst
avsevärd minskning i statsverkets inkomster. Nu har ju riksdagen under de
sista åren nedsatt kaffetullen med 20 öre, motsvarande, örn man räknar med
en import av 40,000,000 kilogram, en minskad statsinkomst av 8,000,000 kronor.
Den minskning i statsinkomsten, som ett bifall till motionen skulle medföra,
skulle bli ungefär 12,000,000 kronor. Det är ju visserligen mera, men
det är ändå principiellt icke något annat än vad riksdagen förut har gått in
för. För min del förefaller det, som örn det viktigaste här skulle vara, då man
skall taga ställning till motionen, att avgöra, ifall det är ett statsintresse av
vikt, att kaffetullen tages bort. Riksdagen tycks ju förut ha ansett det vara
ett viktigt intresse, att kaffetullen sänkes, och det också högst betydligt. För
min del ställde jag mig, då saken var före vid den sista riksdagen, emot denna
sänkning och ansåg, att det inte är något statsintresse, att tullen på kaffe sänkes.
Det har ju framhållits, att det är så viktigt att tullen på kaffe tages bort,
detta ur de fattigare befolkningslagrens synpunkt, därför att de äro så stora
kaffeförbrukare. Enligt min mening är det inte ett riktigt sätt att se på saken,
utan örn man skall se mera vidsynt på befolkningens intresse, är det väl
alldeles tydligt, att man bör göra vad man kan för att motarbeta kaffebruket
och således inte genom att göra det billigare verka i annan riktning, nämligen
så att förbrukningen ökas. Detta med anledning av de stora skador för folkhälsan,
som kaffet medför. Jag anser därför, att utskottets motivering är
otillfredsställande och att utskottets yrkande borde ha motiverats i den riktning,
som jag här anfört.

Jag har i fråga örn utskottets yrkande ingen annan mening utan ber att få
tillstyrka bifall därtill.

Herr Samuelson: Med den uppfattning, som herr Holmgren har, skulle

man ju komma till den ståndpunkten, att det vore bra och nyttigt för folkhälsan,
att man höjde tullen. Ju dyrare man kan göra kaffet, desto bättre folkhälsa.

Jag kan självfallet inte ingå på någon diskussion med herr Holmgren örn
det hälsovådliga i kaffebruket, men jag kan påminna örn att kaffebruket förekommer
så pass mycket och har förekommit så pass länge, att jag i varje fall
tror, att det inte blir så värst vådliga konsekvenser av detsamma. I varje fall

Nr 86.

116

Onsdagen den 21 maj e. m.

Om upp- det dock ett faktum, att kaffet användes i mycket hög grad av den brekaffetullen
dare fattigELre befolkningen, och med den syn vi ha på dessa saker —
(Forts) vilken har varit arbetarklassens syn under alla tider — att man inte skall fördyra
de livsmedel, som dessa befolkningslager använda, genom livsmedelstullar,
så ha vi gått in för att försöka i första hand i varje fall nedbringa tullen
till vad den en gång var. Den är ju i alla fall mycket högre nu än den en gång
var.

Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag .skulle inte ha någonting emot att

kaffet bleve dyrare än det är nu. Jag tycker inte, att det är önskvärt, att det
blir billigare, därför röstade jag, som jag sade, i fjol mot bifall till sänkning
av kaffetullen. Det är inte här fråga örn någon tull på ett födoämne eller näringsmedel,
som herr Samuelson tror, ty någon näring finns inte i kaffet. Man
säger, att det är nödvändigt för den fattigare befolkningen. Det är inte nödvändigt
alls på annat sätt än att kaffebruket är en vana, och det vore mycket
önskligt, att den vanan arbetades bort. Det kommer säkerligen att förr eller
senare bli nödvändigt att vidtaga åtgärder för att minska kaffeförbrukningen.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Jag skulle kunna instämma i vad

herr Holmgren sagt, och jag beklagar, att vi inte fått in detta resonemang i
utskottets motivering. Jag trodde inte, att det var nödvändigt, utan jag anser
det som en allmänt känd sats, så att vi tyckte inte det fanns anledning gå
närmare in därpå, när vi behandlade motionen. Denna tull är ju främst ''en
finanstull, och det belopp, som skulle frånhändas statskassan, ifall man skulle
gå på bifall till motionen, är högst betydande. Jag hoppas, att kammaren inser
detta till fullo och går med på utskottets förslag, och jag ber att få yrka
bifall till detta.

Herr Holmgren: Jag beklagar, att jag inte haft tillfälle att närvara i

utskottet, då denna fråga förevar, men jag tänker, att jag inte gör utskottet
någon oförrätt genom att jag här nu efteråt framfört dessa synpunkter.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om sänkning Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 32, i anledning av väckt
av tullen å te. motion örn sänkning av tullen å te.

I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 11, hade herr Leander hemställt, det riksdagen ville besluta, att rubriken
nr 75 i gällande tulltaxa måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Te........................................E för 100 kg. 50 kronor.

Utskottet hade i det nu förevarande betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen I: 11 av herr Leander, örn sänkning av tullen å te, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr Leander och herr Johansson i Östersund,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen.

Onsdagen den 21 maj e. m.

117 Nr 36.

Herr Leander: Herr talman! När riksdagen 1921 beslöt att införa finanstullar
på en fiel mängd artiklar, kom också teet att slinka med. I sin av riksdagen
godkända motivering till det betänkande, varigenom bevillningsutskottet
tillstyrkte dessa finanstullar, uttalade dock utskottet uttryckligen, att avsikten
med de ifrågavarande tullförhöjningarna uteslutande var att bereda förstärkning
åt statskassan under en tid med sinande statsinkomster. Meningen
var alltså, att de höjda tullsatserna endast skulle äga bestånd och tillämpas
så länge depressionstiden varade. Sedan skulle de återgå eller sänkas till sin
förutvarande storlek. Detta har också ägt rum beträffande en hel mängd artiklar,
t. ex. frukt och kryddor. Men tetullen, som 1921 höjdes ifrån 50 öre
per kilogram till 1 krona 50 öre, har nu i alla fall fått stå kvar. Det skäl för
den höjda tullsatsen, som förefanns 1921, nämligen att tillföra den sinande
statskassan förstärkning, kan nu inte längre åberopas. Visserligen påstår utskottet,
att ett bifall till motionen skulle frånhända statskassan större delen
av den inkomst, som genom tetullen tillföres densamma. Samtidigt nödgas
dock utskottet medge, att en sådan inkomstminskning torde visserligen i och
för sig hava jämförelsevis ringa betydelse för statsregleringen. Och när det
inte ens är fråga örn 400,000 kronor per år, så kan naturligtvis inte detta skäl
med någon fördel åberopas, nämligen att det skulle förorsaka rubbning i statsregleringen.
Till liknande motsägelser gör sig utskottet också skyldigt, när
det talar örn gagnet för konsumenterna av tullsänkningen. Det säger, att det
synes ovisst, huruvida den föreslagna tullsänkningen skulle, då ju te i regel
utförsäljes i små förpackningar, i nämnvärd grad påverka priset å dessa och
sålunda komma konsumenterna till godo. Men längre ned nödgas utskottet
vidgå, att åtgärden skulle komma de breda folklagren till godo åtminstone i
begränsad omfattning. Och det är väl klart, att sänker man tetullen med en
krona per kilogram, så skall varan bli billigare, det faller väl ändå av sig
självt. Således måste enligt allt sunt förnuft tullsänkningen komma konsumenterna
till godo.

I fjol skrev riksdagen till Kungl. Majit och begärde åtgärders vidtagande
för att motarbeta kaffemissbruket liksom tobaksbruket. Men jag tycker nu,
att riksdagen inte skulle överlämna hela omsorgen åt Kungl. Majit, som väl
har nog att sörja för ändå, utan riksdagen bör också själv vidtaga någon åtgärd
för att förverkliga detta syfte, och örn tullen på te sänkes, så har man
ju hopp örn att denna nyttiga och välsmakande dryck skulle i högre grad än
för närvarande kunna upptaga konkurrensen med kaffet.

Jag anser därför, att jag har kunnat åberopa ganska goda skäl för min motion,
och jag tillåter mig alltså, herr talman, att yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till motionen.

Häruti instämde herr Bergman.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Den siste ärade talaren är ju motionär
i detta ärende, och han har nu pliktskyldigast yrkat bifall till sin motion, och
jag skall anhålla att pliktskyldigast få yrka bifall till utskottets hemställan.
Han åberopade, att när vissa finanstullar infördes, så gavs det ett löfte om
att de skulle avskaffas igen, när statsfinanserna detta tilläto, men om man
skall komma till ett sådant läge, får man ställa något mindre anspråk på statskassan
än man i allmänhet gör, och det är ju klart, att man inte kan taga bort
alla inkomster, när man kräver ökade utgifter. Sist herr Leander hade ordet,
krävde han förhöjning av ett anslag, och när man handlar på det sättet, är det
ju klart, att man måste se till att inkomster flyta in också.

Utskottet har ju här påpekat, att det inte sätter mycken tro till att varan
skulle bli så avsevärt mycket billigare för konsumenterna, örn man skulle gå

Örn sänkning
av tullen ä te.
(Forte.)

Nr 86. 118

Onsdagen den 21 maj e. m.

Om sänkning in för ett slopande av tullsatsen. Teet minuteras ut i så små kvantiteter och
av tullen a te. förpackningar, att man har anledning att befara, att vinsten av en sänkning
(Forts.) ay tullgren kanske snarare skulle stanna i mellanhändernas fickor, och det
finns ju inte någon särskild anledning att speciellt ömma för dem i detta sammanhang.

Jag tror, att det finns all anledning att här intaga den ståndpunkt, som utskottet
har kommit till, och jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Holmgren: Det kan råda någon tvekan om ifall det är någon egent lig

fördel att utbyta kaffe emot te, ty teet innehåller ju samma gift, samma
koffein som kaffet. Emellertid kan man säga, att teet åtminstone inte har
kaffets skadegörande verkan på magen, och det skulle således kunna vara till
viss nytta att försöka motarbeta kaffebruket genom att ersätta det med förbrukning
av te. Eftersom man kanske kan vänta sig en viss nytta i den riktningen
och då, som utskottet säger, den minskning i statens inkomster, som
skulle följa av bifall till motionens förslag, inte har någon nämnvärd betydelse,
så skall jag, herr talman, för min del be att få yrka bifall till motionen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 48, i anledning av
Kungl. Maj:ts under punkten 9 av elfte huvudtiteln gjorda framställning angående
anslaget till allmänna indragningsstaten, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 4.7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och 12
—15 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna
hypoteksbank m. m.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn begränsning av rätten
att avverka skog å intecknad fastighet dels ock en i ämnet väckt motion,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Äng. Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 78, i anledning av väckta

vissa skogs- motioner rörande vissa skogsvårdsfrågor.
värdsfrågor.

Utskottet hade till behandling i ett sammanhang upptagit följande inom riksdagen
väckta, till jordbruksutskottet remitterade motioner, nämligen:

1) nr 38 i andra kammaren av herr Lindberg, vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning av frågan om intensivare
skogsvård å kronans och enskildas skogar i Norrland såsom ett medel att
planmässigt fylla befolkningens behov åv ökade arbetsmöjligheter och att

Onsdagen den 21 maj e. m.

119 Nr 36.

Kungl. Maj:t därefter måtte för riksdagen framlägga plan för skogsvårdens bedrivande
i angivna syfte jämte för dess genomförande erforderliga anslagskrav;
samt

2) nr 209 i första kammaren av herr Lindhagen, vari hemställts,

att riksdagen, för bevarande av landets skogskapital till gagn för samtliga
samhällsintressen och icke minst varaktig arbetsförtjänst i skogarna, ville hos
Kungl. Majit begära förslag till:

1) revision av 1923 års skogsvårdslag i syfte att förekomma olämplig totalavverkning
å större vidder av skog, som ej kunde anses såsom yngre;

2) lagstadgad skyldighet för ägare av större skogar att å dem införa uthållighetsbruk;
och

3) lagstiftning, vilken, på sätt 1904 års riksdag begärde, tryggade tillkomsten
av sockenallmänningar och andra dylika samfällda skogar.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med bifall i huvudsak till motionen II: 38 och i anledning
av motionen I: 209 måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning
rörande frågan örn åvägabringande av en intensivare skogsvård å kronans och
enskildas skogar i Norrland, åsyftande såväl ökad avkastning som ock beredandet
av större arbetsmöjligheter för befolkningen därstädes ävensom om
framläggande för riksdagen av de förslag, vartill en sådan utredning kunde
giva anledning.

Herr Lindhagen: Ja, herr talman, jag hann inte in till behandlingen av det
föregående betänkandet, annars skulle jag ha gjort några erinringar på grund
av detsamma.

Med anledning av det nu föredragna betänkandet får jag till min glädje
konstatera, att jordbruksutskottet äntligen har uttalat sig för och tillstyrkt,
att en ökad skogsvård lämpligen bör ifrågasättas på skogar av större omfattning,
och att man i övrigt bör kunna gå ett stycke längre än som fastställdes
genom 1923 års skogsvårdsförfattning.

Andra kammaren var vid sekelskiftet upprepade gånger för en sådan reform,
men det nuvarande jordbruksutskottet har flera gånger motsatt sig densamma.
Nu har slutligen motståndet givit vika. Dock har utskottet tills vidare
inskränkt sig till bara Norrland. Det är av betydelse, att detta åskådningssätt
utsträckes utöver hela landet, men all vår början blir ju långsam,
och jag får därför nöja mig med att utskottet medgivit, att man först går fram
över de norrländska skogarna med dessa förbättringar i lagstiftningen. Fortsättningen
kommer enligt naturlagarna efteråt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Äng.

vissa skogsvårdsfrägor.

(Forti.)

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar
jämte en i ämnet väckt motion. I

I en till riksdagen den 14 mars 1930 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 251, hade Kungl. Majit under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag föreslagit riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt i punkterna Ilo—34:o.

Nr 36. 120

Onsdagen den 21 maj e. m.

Äng.

försäljning
av kronoegendomen

Nyvarp nr 1
i Värmdö
socken.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet, med förmälan, att utskottet icke hade något
att erinra i fråga örn den i förevarande statsrådsprotokoll under punkten 1 :o)
upptagna framställningen, hemställt, att riksdagen måtte medgiva, att kronoegendomen
*/2 mantal Nyvarp nr 1 i Värmdö socken av Stockholms län finge
försäljas i enlighet med stadgandet i 15 § i förordningen den 6 juni 1929 (nr
176) angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m.

Reservation hade avgivits av herrar Johansson i Uppmälby, Dalberg, Uddenberg
och Andersson i Tungelsta, som ansett, att utskottets utlåtande bort
hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan, att
Kungl. Maj:ts under förevarande punkt gjorda framställning icke måtte vinna
riksdagens bifall.

Herr Dalberg: Som synes lia herr Johansson i Uppmälby och jag m. fl. reserverat
oss här. Vi ha inte kunnat finna skäl att försälja den ifrågavarande
egendomen som vanlig jordbruksegendom. Det största värdet måste ligga i
att den är belägen så nära Stockholm, så att det är av värde för staten att ha
den kvar, men även om inte så skulle vara fallet, skulle det vara mycket
bättre att företaga en utredning örn en försäljning av egendomen på annat
sätt. Annars kan man tänka sig, att den kommer i jobbarhänder, och det
är onödigt, att staten nu mister det verkliga värdet. Den kunde även användas
som nationalpark.

I punkt 2 härnedan har utskottet föreslagit, att vid viss egendomsförsäljning
skogen skulle undantagas. Det vore bra att få en utredning här, om det
inte vore skäl i att, ifall egendomen skulle säljas, åtminstone skogen undantoges
och förbleve i statens ägo. Det skulle nog vara ganska värdefullt.

På grund därav får jag yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson, Elof: Herr talman! Herr Dalberg slutade med att yrka

bifall till reservationen; detta ger mig anledning att säga några ord till försvar
för utskottets hemställan. Den egendom, som det här är fråga om, är
belägen ute på Värmdön, uthusbyggnaderna ha brunnit ned, och detta är
närmaste anledningen till att gården nu föreslås att säljas. Fastigheten är
inte av det bästa slaget; åkerjorden är ganska svag och inte heller skogsjorden
är av prima beskaffenhet.

Nu erbjudas 80,000 kronor för fastigheten i dess nuvarande skick. Domänstyrelsen
har fått 12,000 kronor i brandskadeersättning, det blir alltså
sammanlagt 92,000 kronor. Fastigheten har de senaste åren givit 1,400
kronor i arrende, d. v. s. I1/2 procent på köpeskillingen.

Reservanterna förmoda, att denna gård i framtiden skulle bli värdefull,
särskilt med hänsyn till dess belägenhet utmed havet. De räkna nämligen
med att strandområdet någon gång skall få ett större värde än det för närvarande
har. Ja, detta är ju att spekulera i framtiden; man vet ju inte, vad
framtiden bär i sitt sköte. Jag för min del anser, att det är bättre att taga
det säkra för det osäkra, och jag tror, att kronan gör en god affär, om den
säljer denna gård i stället för att åter bebygga densamma.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Dalberg: Örn det huvudsakligaste skälet till försäljningen är, att

byggnaderna brunnit ned, så kan det väl inte vara till någon skada för staten,
örn man använder ersättningen till att bygga upp det där stallet och de
övriga uthusen.

Onsdagen den 21 maj e. m.

121

Jag har en viss erfarenhet av sådana här försäljningar från min hemtrakt.
Där såldes en gång en av egendomarna i socknen, för 700 kronor. Den, som
köpte det, har på den affären förtjänat 20,000 kronor, och det vore väl märkvärdigt.
örn det inte skulle vara så, att egendomarna här omkring Stockholm
skulle i förhållande till storleken lia ett mycket större värde än det, de äro
upptagna till, i detta fall 80,000 kronor. Statskassan är väl inte så trängd,
att man ovillkorligen nu måste sälja denna egendom för 80,000 kronor för att
erhålla dessa penningar, innan man tagit reda på, om där inte även finnas
andra värden än jordbruksvärdet, och innan man släpper den i jobbarhänder.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på godkännande av
den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan
lian upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Dalho ff begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 79
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkterna 2—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 80, i anledning av väckta motioner örn befrielse för kronotorpare i de sex
nordligaste länen från återbetalningsskyldigheten för visst statsbidrag;

nr 81. i anledning av väckt motion om upprättande av en lånefond för beredande
av bostäder åt jordbruksarbetare; samt

nr 82. i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen,
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Nr »!.

Äng.

försäljning
av kronoegendomen

Nyvarp nr 1
i Värmdö
socken.
(Forts.)

Första kammarens protokoll 1930. Nr 36.

Nr .*l(i.

122

Onsdagen den 21 maj e. m.

Herr Pålsson väckte en motion, nr 343, i anledning av Kungl. Majits proposition
angående viss ändring i planen för nybyggnaden för Kungl. Majits
kansli.

Motionen hänvisades till statsutskottet.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 4, angående regleringen för budgetåret 1930/
1931 av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen
till försvarsdepartementet;

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition nr 154 med förslag till
lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) örn understödsföreningar
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 7, i anledning av Kungl. Majits proposition nr 160 med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal; ävensom jordbruksutskottets

utlåtanden:

nr 83, i anledning av väckt motion angående skyldighet för skogsvårdsstyrelserna
att lämna besvärshänvisning beträffande sina beslut;

nr 84, i anledning av väckta motioner örn ändringar i lagstiftning rörande
tillverkning av och handel med margarin;

nr 85, i anledning av väckt motion angående omedelbart igångsättande av
sågverksrörelse å Seskarö;

nr 86, i anledning av väckta motioner örn beredande av arbetstillfällen åt vissa
arbetslösa i Porjus;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj its proposition angående försäljning av vissa
statens järnvägar tillhöriga markområden m. m.; samt

nr 88, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning av en
kronan såsom danaarv efter änkan Erica Christina Josephina Fahlström, född
Dufwa, tillfallen fastighet.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.09 på natten.

In fidem

G. H. Berggren.

Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

3D1771