1930. Första kammaren. Nr 35

ProtokollRiksdagens protokoll 1930:35

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1930. Första kammaren. Nr 35.

Tisdagen den 20 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Justerades protokollen för den 14 oell den 15 innevarande månad.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att baron Israel Lagerfelt, Lagerlunda, lider av en infektion med temperaturstegring
(40°), sannolikt utgående från tarmen, vilket torde hindra honom
under några dagar besöka kammarens sammanträden, varder härmed på heder
och samvete intygat.

Linköping den 19 maj 1930.

Ernst Ståhlberg,
leg. läk.

Häradshövding Hjalmar von Sydow, lider av sjukdom i vänstra knäleden och
är på grund härav tills vidare hindrad att deltaga i riksdagsarbetet.

Stockholm den 17 maj 1930.

O. T. Hult,

med. d:r.

^ Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för beredande
av nya lokaler för naturhistoriska riksmuseets etnografiska avdelning
m. m.;

nr 262, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående utvidgning av
tvångsarbetsanstalten i Landskrona m. m.; samt

nr 263, i anledning av väckt motion örn rätt för eldaren vid Stockholms hospital
Frans Martin Svensson att för placering i löneklass tillgodoräkna sig viss
tjänstgöring.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 161—168.

Vid ^föredragning av sammansatta stats- och bankoutskottets memorial nr
5, angående ersättning åt utskottets sekreterare m. m., bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.

Första hammarens protokoll 1980. Nr 35.

1

Nr 35. 2

Tisdagen den 20 maj.

Lagförslag om
beräkning av
lagstadgad tid.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran sammansatta
stats- och jordbruksutskottets utlåtanden nr 3 och 4, bevillningsutskottets betänkanden
nr 29—32, bankoutskottets utlåtanden nr 47 och 48, första lagutskottets
utlåtande nr 27, andra lagutskottets utlåtanden nr 34 och 35, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 78—82, första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 8 och 9 samt kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 9 och 10.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag örn beräkning av lagstadgad tid.

Genom en den 21 mars 1930 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 216, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om beräkning av lagstadgad tid.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Då enligt lag eller särskild författning tid skall räknas efter vecka, månad
eller år, varde den dag för slutdag ansedd, som genom sitt namn i veckan eller
sitt tal i månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen börjas. Finnes ej
motsvarande dag i slutmånaden, varde den månadens sista dag ansedd för
slutdag.

2 §•

Infaller tid, då enligt lag eller särskild författning åtgärd sist skall företagas,
på söndag eller annan allmän helgdag, må åtgärden företagas å nästa
söckendag. _

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1930.

Genom denna lag upphävas punkt 42 i förklaringen den 23 mars 1807 över
allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum och vad i vissa ämnen, som därmed
äga gemenskap, blivit tid efter annan särskilt förordnat, lagen den 28 maj^l897
(nr 51) örn beräkning i vissa fall av tid, som avses i förordningen angående
patent och i lagen örn skydd för varumärken, lagen den 10 juli 1899 (nr 59 s. 7)
örn beräkning i vissa fall av tid, som avses i lagen om skydd för vissa mönster
och modeller, lagen den 14 juni 1901 (nr 38 s, 47) örn beräknande av fatalietid
i visst fall, så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stridande mot
denna lags bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits av, utom annan,

1) herr Åkerman, som på anförda skäl hemställt, att riksdagen, med förmälan
att Kungl. Maj:ts förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick
antagas, måtte för sin del antaga följande förslag till

Tisdagen den 20 maj.

3

Nr 35.

Lag

om beräkning ay lagstadgad tid.

Härigenom förordnas som följer:

Hå enligt lag eller särskild författning tid skall räknas efter vecka, månad
eller år, varde den dag för slutdag ansedd, som genom sitt namn i veckan
eller sitt tal i månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen börjas. .Finnes
ej motsvarande dag i slutmånaden, varde den månadens sista dag ansedd för
slutdag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1930.

Genom denna lag upphävas punkt 42 i förklaringen den 23 mars 1807 över
allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum och vad i vissa ämnen, som därmed
äga gemenskap, blivit tid efter annan särskilt förordnat, lagen den 28 maj
1897 (nr 51) örn beräkning i vissa fall av tid, som avses i förordningen angående
patent och i lagen om skydd för varumärken, lagen den 10 juli 1899 (nr
59 s. 7) örn beräkning i vissa fall av tid, som avses i lagen örn skydd för vissa
mönster och modeller, så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stridande
mot denna lags bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

2) greve Spens och herr Björkman, vilka förenat sig örn följande yttrande:

»Som vi i huvudsakliga delar omfatta de synpunkter med avseende å förslagets
2 §, varåt herr Åkerman i sin reservation givit uttryck, instämma vi i
den hemställan, vari herr Åkermans reservation utmynnar.»

3) herr Larson i Lerdala och herr Fehr, vilka anfört:

»Förslagets 2 § är av beskaffenhet att kunna inverka på tillämpningen av
en mångfald olika lagrum icke blott av processrättslig utan även av civil-,
stats-, administrativ- och straffrättslig art. I propositionen lämnas icke tillfredsställande
utredning angående dessa verkningar. Det har icke varit möjligt
att inom utskottet åstadkomma en sådan utredning, att konsekvenserna
av det föreslagna stadgandet kunnat med trygghet överblickas eller faran för
sakliga eller formella inadvertenser avlägsnas.

På grund härav instämma vi i herr Åkermans hemställan.»

Herr Åkerman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av mig

avgivna reservmtionen.

Herrarna finna, att det här är tre meningar, som tävla om herrarnas ynnest.
En av dessa är utskottsmajoritetens, vars hemställan går ut på bifall
till propositionen, således till båda paragraferna i det framlagda lagförslaget.
En annan mening, som omfattas av två utskottsledamöter från andra kammaren,
går ut på att hela lagen bör avslås. Slutligen finnes en tredje mening, som
representeras av fem ledamöter i utskottet, bland dem undertecknad. Vi äro
beredda att godkänna 1 §, men däremot kunna vi icke godtaga 2 §.

Det är ju att beklaga, att ett ärende av så pass juridisk art som detta skall
komma före vid en tid, när herrarna kanske äro trötta efter att ha suttit i
utskott hela dagen. Jag nödgas emellertid en liten smula taga herrarnas uppmärksamhet
i anspråk med, som herrarna kanske tycka, tråkiga juridiska frågor,
men jag lovar att försöka göra det så kort och så smärtfritt som möjligt.

Herrarna se ju på namnet, »lag örn beräkning av lagstadgad tid», vad det
är fråga örn. Det finnes som bekant en mängd ställen i lagen, där vissa tider
utsättas för den och den åtgärden. Då man i äldre tider hade att göra med
en sådan tidsberäkning som t. ex. ett visst antal månader, var det ingen tve -

LagförsUtg om
beräkning av
lagstadgad tid.
(Forts.)

Nr 85.

4

Tisdagen den 2U maj.

Lagförslag om kail, utan man räknade efter kalendern. Tre månader från den 1 januari blev
beräkning av alltså den 1 april, tre månader från den 1 april blev den 1 juli o. s. v. Men så
lagstadgad tid. utfärdades år 1807 en kungl, förklaring i detta stycke, där det proklamerades,
(Forts.) att när det gällde fatalier, skulle varje månad räknas till trettio dagar, så
att tre månader blevo nittio dagar.

Denna förklaring har vållat mycken förvirring, oell det har flera gånger
varit ifrågasatt att få en ändring till stånd, så att kalenderberäkning överallt
bleve genomförd. Denna fråga har i viss mån blivit akut genom vad som
inträffade under behandlingen av testamentslagen i år. Det framlagda lagförslaget
och den lag, som på grundval därav antogs, förkortade tiden för klander
av testamente från ett år till sex månader. Då man var angelägen om att
det skulle bliva samma tidsberäkning i testamentslagen som i giftermålsbalken,
där kalenderberäkning redan är fastställd genom ett klart lagrum, som intagits
i själva giftermålsbalken, förklarade justitieministern — och jag för

min del finner det mycket riktigt — att man icke behövde vara orolig för den

saken, ty det skulle han ordna under denna riksdag genom en särskild lag
angående allmän beräkning efter kalendermånad. Det är detta löfte, som justitieministern
nu har infriat, och för min del tycker jag, att även örn det
kan vara någon liten hake med 1 §, är den icke av sådan betydelse, att jag

vill fästa mig därvid. Då det är önskvärt, att denna fråga nu ordnas, vill

jag gärna godtaga 1 §.

Men det är vid 2 §, som jag däremot måste opponera mig. Nu skola herrarna
vara vänliga och ägna litet uppmärksamhet åt det historiska förloppet vid
denna paragrafs tillkomst. Här är det mycket, som det är av vikt att lägga
märke till. Då justitieministern, vilket ju var riktigt, tog upp den lagfråga,
som behandlas i 1 §, ansåg han, att det var skäl att på samma gång ordna
en helt annan sak. Den gäller för all del också en viss beräkning av tid, varför
det mycket väl kan förklaras, att han önskade klarera liven detta samtidigt
med 1 §. Vad det i 2 § gäller, är den s. k. söndagsregeln. Herrarna finna,
att det är något helt annat än vad man talar örn i 1 §, där det beskrives
hur man skall räkna tidsfrister, nämligen efter kalender. Söndagsregeln är
ju en gammal historia, som man känner igen redan från den ursprungliga
1734 års lag. Det kunde nämligen inträffa, att en i lagen stadgad fatalietid
utgick på en söndag, då domstolen icke var i funktion, och i ett sådant fall
ville man naturligt nog skänka vederbörande tillbaka den dag. som han sålunda
förlorade, genom att man lät honom komma på måndagen i stället. Denna
regel gällde alltså rena processfatalier och hade praktiserats länge. År 1901
blevo vissa lagrum i rättegångsbalken ändrade och däribland just det, vari
den nämnda söndagsregeln ingick. Då tyckte man det var lämpligare att införa
denna i en särskild lag, den s. k. 1901 års lag, som antagligen under den
kommande diskussionen flera gånger blir åberopad och som det därför kan
vara skäl att hålla i minnet. Då var det heller icke fråga om annat än en
processuell söndagsregel. Örn fatalietiden utgick på en söndag, fick klaganden
alltså igen den förlorade dagen genom att han fick komma på måndagen.
Nu i årets proposition blev i justitiedepartementet denna 1901 års lag
inarbetad i den förut omtalade 1 § som ett sista moment, varefter ärendet gick
på remiss. Jag vill tillägga, att 1901 års lag blev någon smula utvidgad, så
att det inte blott gällde domstolsfatalier utan även fatalier inför andra myndigheter,
men i varje fall var det endast rent processuella fatalietider.

I detta skick gick ärendet ut på remiss till en mängd myndigheter. Man
har antagligen varit angelägen örn att höra alla, som hade något med fatalietider
att göra — det blev ett mycket stort antal eller tillsammans 123 stycken
— men jag tillåter mig i reservationen uttala min förvåning över att man försummat
att i ett sådant ärende höra föreningar som Sveriges häradshövdingar,

Tisdagen den 20 maj.

Nr 35.

Sveriges advokatsamfund oell Sveriges stadsdomare liksom även representanter “''*

för köpmanna- oell bankvärlden, vilka jag för min del ansett det vara i sin lagstadgad tid.
ordning att höra. När nu emellertid dessa många yttranden avgåvos över lag- (Fort».)
förslaget, kom intresset hos vederbörande helt naturligt att knyta sig till 1 §,
d. v. s. den s. k. månadsberäkningen. Det var vad som sysselsatte alla och
som intresserade alla. Den lilla påhängda 1901 års lag, som ju inte innebar
någon egentlig nyhet i förhållande till vad som förut var gällande, var det
egentligen ingen som brydde sig om. De enda, som ägnade den någon uppmärksamhet,
voro, såvitt jag kan finna av propositionen, kammarrätten och
ytterligare en myndighet. Kammarrättens intresse beträffande söndagsregeln
knöt sig emellertid till dennas inverkan på preskriptionstider. Jag skall icke
trötta herrarna med att gå in på detta, men jag vill ha nämnt, att så var
förhållandet.

Men så var det en befallningshavande, nämligen i Älvsborgs län, som framkastade
den tanken, att man borde utvidga söndagsregeln till att omfatta alla
de fall, då tiden för en i lag eller särskild författning påbjuden åtgärds vidtagande
utgår på en söndag. Såvitt jag kan se, föreslogs detta endast av
Konungens befallningshavande i Älvsborgs län, och på,detta initiativ uppbyggdes
sedan 2 §, såsom den nu lyder. Men jag vågar påstå, att denna 2 §
med den oerhörda utvidgning, som regeln nu har fått, är någonting helt annat
än den bestämmelse, som i form av ett stycke i 1 § var utremitterad till alla
de 123 myndigheterna. Lagrådet är således den enda myndighet, som är hörd
över denna enligt min mening fullkomligt nya paragraf. Nu brukar annars
lagrådet, när det gäller att godkänna en så pass anmärkningsvärd nyhet som
denna, alltid kosta på sig åtminstone några korta uttalanden örn dess innebörd.
Men det är ganska egendomligt, att lagrådet icke spiller ett ord på denna
oerhört viktiga bestämmelse, utan det talar endast litet om en detalj beträffande
1 §, som jag nu icke skall trötta herrarna med; örn det icke blir någon
debatt örn 1 §, är det ju alldeles onödigt att ytterligare fresta de förut
hårt prövade hjärnorna här i kammaren med att tala om den. Lagrådet sysselsatte
sig, som sagt, med 1 §, och så heter det: »I övrigt ingen erinran.» Så
kort har det hela blivit avfärdat. Jag vill anmärka, att lagrådet har gått i
justitieministerns fotspår, då det yttrat sig så kort, ty när han bestämde sig
för införandet av den nya 2 §, hade han icke någon annan motivering därför
än: »I anslutning till vad vissa myndigheter uttalat.» Dessa myndigheter
äro, såvitt jag kan se, inga andra än kammarrätten — och där kan jag för
resten sätta ett frågetecken, ty kammarrätten talade bara om en bråkdel av
vad det nu gäller — och Konungens befallningshavande i Älvsborg län. I varje
fall har icke lagrådet på något sätt uttalat sig positivt eller vägledande beträffande
denna ytterst betydelsefulla utvidgning av 2 §.

Som herrarna förstå, kommer vid införandet av en allmän söndagsregel en
mängd lagrum i den gällande rätten att därigenom röna inverkan. Nästan
vart man ser, finner man ju någon bestämmelse om att den och den åtgärden
skall vidtagas inom den och den tiden. Utgår då tiden på en söndag, så skall,
om det föreliggande lagförslaget bifalles, åtgärden få vidtagas på måndagen.

Men i den proposition, som avlämnats till riksdagen, finnes icke ett ord om vilka
lagrum i gällande rätt, som härigenom bliva ändrade. Det är naturligtvis icke
alls min mening, att man inom justitiedepartementet bort göra en katalog över
dessa 1.003 lagrum eller hur många det kan vara. Något sådant hade det
varit orimligt att begära, men jag anser, att man alldeles ofrånkomligt borde
hava lagt de viktigaste av dem under lagrådets ögon. Så har emellertid icke
skett.

När nu propositionen kom till utskottet, blev man ju där, åtminstone på
den sida, som jag tillhörde, genast bekymrad över att det icke fanns någon

Nr 35. 6

Tisdagen den 20 maj.

Lagförslag om utredning härom. Vi ha, så gott vi lia kunnat, letat oss fram i lagen, men
kmtadaadtid c^et är inte ^et sättet utredningar skola göras. Våra undersökningar fram^(Forts)
träda utan pretention på att vara i minsta mån uttömmande. Men redan vid
'' °r '' en flyktig blick på lagen möter man en del lagrum av sådan beskaffenhet,
att man baxnar över att söndagsregeln är avsedd att införas för dem. Jag
skall taga ett exempel att börja med; det blir väl flera sedan.

Vi ha den viktiga 68 § köplagen. Det kommer icke i fråga, att vi här
skola närmare fördjupa oss i den, men jag vill påpeka, att paragrafen består
av två stycken. Paragrafen handlar om tiden för fullgörande av köp,
och i det ena stycket gäller söndagsregeln men icke i det andra. Den interskandinaviska
kommittén har med avsikt skrivit lagen så, att för visst slags
gods, nämligen värdepapper, söndagsregeln skall gälla, men icke eljest. Örn
nu den generella söndagsregeln införes, kommer enligt min mening denna
68 § köplagen att bliva ändrad. Jag har väl reda på att det i detta fall finnes
andra meningar än min. Sålunda anser man, att paragrafen endast gden
tolkningsregel och därför icke skulle ändras genom den generella söndagsregelns
införande. Man menar alltså på den sidan, att när lagen säger: »Då
och då skall godseg betalas», har lagen i detta sammanhang uttalat, att parterna
menat, att godset skall betalas då, men icke givit något påbud. Jag
förmodar, att de herrarna resonera på ett sådant sätt, men jag tror icke, anderas
resonemang håller streck. Det förefaller mig också, som om medlemmarna
av utskottsmajoriteten icke äro så säkra på sin sak. Örn herrarna läsa
utskottets motivering, se ni, hur man säger, att 68 § köplagen »torde» falla
utanför ramen för denna lagstiftning. Säkrare äro de inte.

Det får vara hur som helst med detta. Antingen har den ena rätt eller
också den andra; jag lämnar det åsido. Det är dock ett faktum, att det finnes
jurister på båda hållen, alltså med olika uppfattning om huru denna ytterst
viktiga paragraf i köplagen influeras av det föreliggande för.slaget eller
icke. Jag vill naturligtvis icke uppträda med några anspråk, men då jag
kan lia den meningen, att så är fallet, kan den väl icke vara mera felaktig än
att en mängd normalt begåvade jurister antagligen också lia samma uppfattning,
och det kommer bär att uppstå en förvirring. Det är antagligt, att
en mängd köpmän leva i den föreställningen, att min mening är den riktiga,
medan andra kunna vara av annan åsikt. Man har kastat in en brandfackla
på ett så känsligt område som köplagen, örn man går fram på detta sätt utan
någon närmare undersökning och utan att de personer och korporationer, som
äro inne i de praktiska förhållandena, lia blivit hörda. Jag tycker inte, att
det går an.

När man nu vidare besinnar, att ingen människa har begärt denna 2 § och
att det icke alls förhåller sig på samma sätt med den som med den första paragrafen,
som verkligen behöves, kan jag icke förstå, varför justitieministern
bär gjort sig den mödan att taga med detta ytterst svåra problem i det föreliggande
lagförslaget, som han annars med visshet hade kunnat bärga i hamn.
Nu hoppas jag, att han får 1 § i hamn, så att icke den reservation skall segra,
som vill slå ihjäl alltsammans, därför att icke 2 § håller. Men i alla fall
är det alldeles onödiga bekymmer, som justitieministern berett både sig själv
och oss. Det hade varit alldeles tillräckligt med 1 §, vilken reglerar vad som
nu är brådskande och angeläget att få ordnat, nämligen kalenderberäkningen,
men inte hade han behövt föra oss in på denna söndagsregel.

Jag yppar ingen hemlighet, örn jag säger, att det i utskottet hela tiden gått
till på så sätt, att när man under diskussionen pekat på en lagparagraf, beträffande
vilken man funnit söndagsregeln olämplig, har man fått till svar
antingen: »Här inverkar inte 2 §», eller också: »Det är bara bra att här få
söndagsregeln.»

Tisdagen den 20 maj.

7 Nr 35,

Anmärkningsvärt med 2 § i det föreliggande lagförslaget är, att den icke9
blott träffar de framåträknade maximifristerna utan även berör de tillbakaräknade
minimifristerna. Därvid är emellertid att märka, att minimifrister- (Fortä.)
na icke äro införda i den persons intresse, som skall vidtaga den åtgärd, varom
det är fråga i lagen, utan i motpartens intresse. Ett typiskt exempel är
stämningstiden. När man skrev rättegångsbalken, ansåg man, att den person,
som blev stämd, kunde göra anspråk på några dagars betänketid för att
överväga, vad han skulle svara inför domstolen och för att hinna inställa
sig. Därför infördes en stämningstid, som växlar efter olika förhållanden,
huvudsakligen efter svarandens bostad. Lagen tager hänsyn till avståndet
från hans mantalsskrivningsort till den plats, där domstolen är. Den kortaste
stämningstiden förekommer, när svaranden bor i stad, där rätten sammanträder:
det är åtta dagar. Den söndagsregel, som upptagits i propositionen,
gäller som sagt även för de tillbakaräknade minimifristerna. _ När en
svarande skall attackeras med en stämning, kan alltså motparten, ifall den
åttonde dagen skulle infalla på en söndag, delgiva honom stämningen på måndagen
i stället. Därigenom har tiden för svaranden förkortats med en dag.
ifan kan ju säga, att han inte behöver så lång tid och att han kunde reda sig
med endast två eller tre dagar. Det är ju möjligt, men jag kan inte finna
det riktigt att ändra rättegångsbalken genom att införa en lag av detta slag.

Det finns en annan bestämmelse, till sin karaktär helt olika den nyssnämnda,
som jag också skall nämna. Den lia kanske herrarna i minnet, ty det
är inte så länge sedan vi behandlade denna fråga i kammaren. Jag avser den
lag. som bestämmer, inom vilken tid en häktad person skall inställas inför
domstolen. Man har varit mån om att i humanitetens intresse göra den tid,

-örn han får sitta häktad före den första rannsakningen, så kort som möjligt.
Därför är det bestämt, att rannsakningen skall aga rum vid lantdomstolarna
inom fjorton dagar och vid stadsdomstolarna inom åtta dagar. Han
får inte hållas häktad längre, innan han blir ställd inför sina domare. Men
vad blir här följden av söndagsregeln? Jo, att rannsakningen kan utsättas
en dag senare än som nu får ske. Man svarar, att detta icke kommer att inträffa,
men man kan icke garantera det. Herrarna förstå väl, att jag inte vill
tänka illa örn mina kolleger, men örn en domhavande på landsbygden — särskilt
i en ort med långa avstånd och dåliga kommunikationer — begagnar söndagsregeln
för att få tillfälle att hålla en rannsakning samtidigt med en annan
förrättning, behöver han väl inte alls vara en dålig domare eller en hjärtlös
människa för att handla på det sättet. I ett sådant fall får alltså den
häktade vänta en dag längre på rannsakningen.

Nu skall man kanske säga, att det mår han inte illa av; isynnerhet^när det
är söndagsfriden, som sänker sig över honom, så går det ingen nöd på honom
för att han får bli sittande en dag till. Men det var ju inte meningen, att den- .
na väntetid skulle förlängas. Vi ha tvärtom bemödat oss här i riksdagen att
förkorta denna tid1 så mycket som möjligt just därför, att det är en vändpunkt
i en häktad persons tillvaro den dag, då han ställes inför sin domare.

Det är ju många andra lagrum, som man kanske här kunde taga upp till
behandling, men herrarna bli väl alldeles uttråkade. Jag anser mig dock böra
erinra, att det finns en paragraf i hyreslagen, vars innebörd ändras genom söndagsregeln.
Denna paragraf är visserligen given i hyresvärdens intresse, men
hyresvärdarna äro ju också folk, som kunna- ha pretention pa att lagstiftningen
lägges på ett sådant sätt, att de icke drabbas annat än då det är meningen att
träffa dem, vilket inte här tycks vara förhållandet. Denna paragraf blir som
sagt ändrad: den frist, som där stadgas och som är given till hyresvärdens
förmån, blir förkortad med en dag.

Det blir vidare alldeles odisputabelt en ändring i en annan interskandinavisk

Nr 35.

8

Tisdagen den 20 maj.

la.g’ nämligen lagen om avbetalningsköp. Där kommer naturligtvis samma inlagstadgad
tid. vändning att göras fran mångå, som säga: »Den man, som är skyddad genom

(Forts.) detta stadgande i lagen örn avbetalningsköp, ha vi ingen sympati för. Han må
gärna mista denna dag.» Ja, för ali del, men detta var ju inte avsett. Jag
tycker inte, att det går an att lagstifta så, att man genom en generell söndagsregel
ändrar interskandinaviska lagar, som äro tillkomna efter mogen besinning
och övervägande mellan de skandinaviska länderna. Jag tycker, att detta
fullkomligt strider mot bela den lagstiftningsmetod, som jag för min del anser
vara lämplig.

. När man nu besinna^allt detta oell vidare tänker på att intet av våra grannländer
har inlåtit sig på en sådan lagstiftning som den här föreslagna •— varken
Norge, Danmark eller Finland bär en så vidsträckt söndagsregel, medan
däremot Tyskland bär det — kan jag inte förstå, varför det skall vara så rasande
bråttom att^antaga denna lag. Jag vill tillägga, att Finlands lag är
tillkommen just i år, och nian har inte där tagit upp någon så vidsträckt bestämmelse.
När nu därtill kommer att, såsom jag vågar påstå, ingen annan
myndighet än lagrådet bär hörts över den betydelsefulla lagändring, som nu
bär föreslås, och att lagrådet icke har gjort något positivt uttalande, som det
annars brukar göra — lagrådet brukar ju tala om skälen för och emot — samt
att lagrådet icke har i det remitterade förslaget haft för sig upplagda alla de
viktigaste lagrummen, som nu skulle komma att ändras till sin innebörd, så
kan jag inte annat än avråda kammaren från att här — jag vågar säga rent
av i blindo — stifta en lag av den beskaffenhet, som här föreslås, och jag yrkar
därför avslag på 2 §.

Herr statsrådet Bissmark: Herr talman! Utskottets ärade ordförande har
först redogjort för detta ärendes historia, som han kallade det, och jag kan ju
vitsorda, att det i stort sett har gått till på det sättet, att man ursprungligen
remitterade ut ett förslag, som, såvitt angår 2 §, var av mindre omfattning än
det nu föreliggande förslaget, samt att denna paragrafs omfång betydligt vidgades
efter det yttrandena inkommit. Jag får emellertid för min del säga, att
jag inte delar den ärade utskottsordförandens mening, att här föreligger en oerhört^viktig
bestämmelse. Jag fattar detta mera såsom en bestämmelse, vilken
är påkallad av en klok omsorg örn reda och klarhet i gällande lagstiftning, och
de konsekvenser, som följa av en lagändring på denna punkt, äro icke på något
sätt av oroande beskaffenhet. Även örn jag hade haft någon tvekan, då lagförslaget
remitterades till lagrådet, kände jag mig ganska lugn för att inte
några äventyrligheter här kunde befaras, sedan ärendet hade passerat lagrådet
och föredraganden hade fått en särskild anvisning örn att för lagrådet tydligt
peka .på speciellt de korta fristerna. Ännu lugnare får jag säga, att jag
kanner mig, sedan ärendet passerat lagutskottet och jag hört reservanternas
åsikter. Jag tror, att de skäl, som äro anförda av utskottets ärade ordförande,
äro tämligen betydelselösa.

Den i 2 § intagna söndagsregeln innebär ju, att då i lag är föreskrivet, att
man skall vidtaga en åtgärd sist å en viss dag och denna infaller på sön- eller
helgdag, kan man uppskjuta den till nästa söckendag. För myndigheternas
vidkommande betyder detta, att de inte behöva undersöka, huruvida den post,
sorn ligger på deras bord på måndagsmorgonen, har kommit på söndagen eller
på måndagen, utan de behandla allting, sorn om det hade kommit på måndagen.
Likaså taga de på måndagen emot handlingar, som enligt lagens bestämmelser
skulle lia ingivits på söndagen. Detta är naturligtvis en förenkling
av arbetet, som är i högsta, grad önskvärd och som inte föranleder några olägenheter.
Denna söndagsregel förekommer, såsom här har påpekats, i en mängd
författningar. I andra författningar däremot förekommer den inte, och detta

Tisdagen den 20 maj.

0 Nr 35.

trots att författningarna äro av precis enahanda innebörd. I fråga om vissa Lagförslag om
tjänster stadgas t. ex., att de skola sökas inom 30 dagar från visst datum; i beräkning av
fråga örn andra stadgas, att de skola sökas senast å viss dag från ett datum, lagst 9, 1 ''
dock att örn denna dag infaller på sön- eller helgdag, tjänsten kan sökas sist °r ''
påföljande söckendag. Författningar av precis samma innebörd innehålla
olika bestämmelser. Det finns mängder av sådana författningar.

Skulle jag nu särskilt peka på några omständigheter, som ha gjort, att jag
ansett det önskvärt att få en allmän söndagsregel genomförd, skulle jag vilja
nämna exempelvis våra skattelagar. Enligt taxeringsförordningen § 36 mom. 1
-kall deklaration vara avlämnad senast den 15 februari. Om nu denna dag
råkar infalla på en söndag, så frågar sig folk: skall deklarationen senast avges
på lördagen, eller kan det också ske på måndagen? Juristen svarar härpå,
att den skall lämnas senast på söndagen, därför att i samma förordning finnas
vissa andra bestämmelser, där en särskild söndagsregel är uttryckligen angiven.
I fråga örn tid för fullföljd av talan mot beslut av myndighet eller beskattningsnänrnd,
står nämligen uttryckligen, att söndagsregeln skall gälla.
Allmänheten har mycket svårt att fatta detta, det vet jag av egen erfarenhet.

Det kommer en massa deklarationer före söndagen, men det kommer också en
massa deklarationer med posten på måndagsmorgonen, och det kommer under
måndagen en ständig ström av deklaranter, som inge sina deklarationer. Om
man nu har en mycket noggrann taxeringsnämndsordförande, stämplar han på
alla dessa deklarationer, att de inkommit på måndagen, och därigenom förlorar
vederbörande deklarant sin klagorätt hos kammarrätten och regeringsrätten.

Kan man begära, att allmänheten skall förstå detta? Nu finns det naturligtvis
många taxeringsnämndsordförande, som ha det goda förståndet, att de se genom
fingrarna med lagens bestämmelser och helt enkelt låtsas örn ingenting,
åtminstone beträffande de deklarationer, som inkommit med posten. Men det
finns också, andra, som äro så samvetsgranna, att de sitta och sortera upp deklarationerna
och se efter, när de äro avstämplade på postkontoren.

Detsamma är förhållandet med mönstringsskyldigheten. Mönstringsanmälan
skall ingivas före en viss dag. De som komma efteråt få böta den s. k.
mönstringsfemman. Infaller nu sista mönstringsdagen på en söndag, ligger
det en massa brev på mönstringsförrättarens bord på måndagen. Jag vet speciellt,
emedan jag har förhört mig örn saken, att även där företages en granskning
av vilka brev som kunna ha kommit på söndagen och vilka som kommit
på måndagen. Kommer någon personligen och avlämnar sin mönstringsanmälan
på måndagen, anses han Ira kommit för sent och får böta sin femma.

Detta är nu två författningar, som beröra den stora allmänheten, och däriör
omnämner jag dem här, men det finns en mängd författningar, där samma
oklarhet råder, även örn saken på grund av förståndig tillämpning från vederbörande
tjänstemäns sida inte alltför ofta leder till uppenbara trakasserier
eller obehag för allmänheten. Ur rättssäkerhetens synpunkt har jag emellertid
ansett, att det vore av högsta vikt, att man på detta område skapade klarhet
och reda, och det sker genom att man fastslår söndagsregeln. Man säger
alltså, att en person, som enligt lag eller författning skall ha att vidtaga en
viss åtgärd, icke behöver göra detta på sön- eller helgdag, om detta är den
sista dagen, utan får vänta till följande dag.

Vi ha naturligtvis inom justitiedepartementet undersökt, huruvida detta leder
till några betänkligheter. Jag får för min del säga, att jag icke har kunnat
finna, att de exempel, som ha anförts av utskottet eller som eljest hava kommit
fram under ärendets beredning, hava varit av den beskaffenhet, att de måste
avskräcka från att fullfölja tanken på att ge en gemensam söndagsregel. Jag
trodde, att man skulle kunna med ett Alexanderhugg lösa denna gordiska knut
— det gäller många hundratals lagrum, där det finns en sådan här tidsbestäm -

Nr 35. 10

Tisdagen dell 20 maj.

Lagförslag om
beräkning av
lagstadgad tid.
(Forts.)

melse, beträffande vilken en viss oklarhet föreligger. Särskild anledning att
taga upp frågan hade jag däri, att från kammarrättens sida med styrka påpekades,
att de nuvarande bestämmelserna och även de bestämmelser, som voro
föreslagna i det första utkastet, icke voro tillräckliga för att skapa klarhet
och reda. Jag skall anföra vad kammarrätten säger. Kammarrätten hänvisar
till några prejudikat, av vilka framgår, att 1901 års lag ansetts analogiskt
tillämplig i de fall, som avses i 61 § fattigvårdslagen, som stadgar, att om
fattigvårdsstyrelse vill erhålla gottgörelse av staten för fattigvård, skall ansökan
göras hos Konungens befallningsliavande för varje år inom februari månad
året efter det då fattigvården av fattigvårdssamhället utgivits. I ett fall,
när den sista februari var en söndag, ansågs enligt prejudikat framställningen
vara rätteligen gjord, när den inkom den 1 mars till Konungens befallningshavande;
där ansågs alltså söndagsregeln tillämplig. Men i ett annat fall, då
det gällde tillämpningen av 55 § i fattigvårdslagen, d. v. s. då det var fråga
örn den preskriptionstid om 120 dagar eller tidigare 60 dagar, som gäller i fråga
örn ersättningskrav mellan fattigvårdssamhällen, ansågs söndagsregeln icke tilllämplig.

Man frågar sig verkligen nu: kan nian begära av folk ute i bygderna, att de
skola förstå sig på dylika juridiska distinktioner, att när tiden utgår en viss
fix dag, så gäller söndagsregeln, men när tiden utgår på en dag, som räknas
från en viss annan tidpunkt, så gäller söndagsregeln icke. Måste inte sådant
för menige man framstå som juridiskt hårklyveri, och måste det inte vara ett
önskemål, att man får en klar, bestämd och generell regel, som säger, att, när
en tid, då en åtgärd enligt lag eller författning skall vidtagas, utgår på en
söndag eller helgdag, så får åtgärden vidtagas påföljande söckendag.

Ett område, där det har synts mig synnerligen angeläget, att klarhet vinnes
örn söndagsregelns tillämpning, är det, som avser preskriptionstiderna. Kammarrätten
har framhållit önskvärdheten av att ett bestämt besked i detta hänseende
ges, och kammarrätten har ansett något hinder icke böra möta mot att
låta söndagsregeln få gälla även för dessa tidsbestämningar. Detta synes mig
också så mycket hellre böra ske, som i den moderna lagstiftningen de korta preskriptionstiderna
ha vunnit användning i en allt ökad utsträckning, och söndagsregelns
tillämpning därför kan anses vara så mycket mera påkallad.

Just det som här har angripits, eller att man ger en allmän söndagsregel,
synes mig vara den största styrkan i förslaget. Ty det är klart, att skall en
söndagsregel ges, bör den inte vara behäftad med allehanda undantag och inskränkningar.
Då kommer just fördelen nied söndagsregeln att förflyktigas,
och allmänheten kommer att i alla fall vara i ovisshet och stå villrådig, då det
gäller att avgöra, huruvida den är tillämplig eller icke. Jag vill därför icke
bestrida, att det kan vara beklagligt, att man icke nu tagit upp frågan i hela
dess vidd och gjort söndagsregeln tillämplig även på avtal. Men uppenbart är,
att hade man velat utvidga regeln att gälla jämväl avtal, hade det erfordrats
en helt annan vidlyftighet vid avfattningen av förslaget. Då hade man måst
göra reservationer för parternas mening. Ty man kan ju inte säga, att i alla
fall, då det avtalats, att en prestation skall fullgöras inom viss tid, söndagsregeln
skall gälla. Örn det är bestämt t. ex., att en prestation skall fullgöras
senast söndagen den och den dagen, måste naturligtvis denna dag vara avsedd
att tillämpas utan någon söndagsregel. Men då således lagen i dess nuvarande
skick icke är avsedd att gälla för avtal, kan jag inte dela herr Åkermans mening
om att 68 § köplagen skulle falla inom ramen för denna lagstiftning. Det
sägs ju i denna paragraf bland annat, att med uttrycket »mitten» av en månad
skall förstås dess 11—20 :e dag. Det är alltså en tydlig tolkningsregel; örn
det står i avtalet, att leveransen skall ske i mitten av månaden, skall detta tolkas,
som örn i avtalet stöde, att leveransen skall ske från och med den 11 till

Tisdagen den 20 maj.

11 Nr 35.

och med den 20 i månaden. Jag blev något förvånad över att man inom utskottet
bland jurister hade ställt sig så tveksam på denna punkt, därför att jag för
min del hade rådgjort med flera mycket auktoritativa jurister i denna fråga och
fått bekräftelse på den uppfattning, som jag hyste, att det här endast skulle
vara fråga örn en tolkningsregel. I varje fall förmodar jag, att örn riksdagen
nu tar denna lag och i motiveringen tydligt har sagts ifrån, att lagen är icke
avsedd att gälla dylika stadganden, lär det väl icke vara någon större fara för
att någon villrådighet på denna punkt skall insmyga sig i den allmänna meningen
bland juristerna.

Av samma skäl kan jag naturligtvis inte tillmäta någon större bet5rdelse åt
de farhågor, som uttalats för att man skulle avvika från det skandinaviska
samarbetets regler genom att skapa en söndagsregel, då den icke alls rör de
förhållanden, som beröras av det gemensamma skandinaviska lagstiftningsarbetet.

Lagutskottets ärade ordförande anförde ytterligare en del exempel, där han
ansåg söndagsregelns tillämpning vara betänklig. Vad först beträffar stämningstiden
kunna vi väl vara ense om att söndagsregeln icke spelar någon som
helst roll i fråga örn stämningstiden på landet, som är 14 dagar. Om stämningstiden
är 14 eller 13 eller 12 dagar, lär väl icke ha någon som helst betydelse.
Däremot säges det nu, att i stad, där stämningstiden är 8 dagar, skulle
det vara av stor betydelse, att svaranden verkligen får åtminstone dessa 8 dagar,
som lagen tillförsäkrar honom. Min uppfattning är nu den, att när det gäller
några viktiga mål, bruka advokaterna i regel i eget intresse lämna mycket längre
stämningstider än 8 dagar. Då det gäller stämning i viktigare mål, bruka de
begära att få målet utsatt först örn två eller tre veckor för att ge motparten tid
att ingå i huvudsakligt svaromål. Stämningstiden på 8 dagar tillämpas däremot
beträffande alla dessa små kravmål, som strömma in och som utgöra huvudprocenten
av alla mål, som antingen göras upp eller som erkännas vid första
rättegångstillfället. Kan man nu verkligen påstå, att det innebär någon olägenhet,
att denna tid i enstaka undantagsfall något förkortas? Det är vid jultid
och vid påsk samt en och annan gång, då en helgdag infaller på en måndag.
Då förkortas denna stämningstid nied en dag eller möjligen i värsta fall med
två dagar. Det finns alltid tillräcklig tid för vederbörande att vidtaga sina
dispositioner. Han behöver ju oftast inte resa någon annanstans för att förbereda
målet. Är det ett sådant mål, där han behöver inhämta råd av en advokat
på en annan ort, får han i alla fall begära uppskov för utredning av frågan.
Med den erfarenhet jag har tror jag inte, att denna förkortning av stämningstiden
i stad, som en och annan gång kan inträffa, har någon som helst betydelse.
Jag vill erinra örn att t. ex. i alla brottmål, som ofta äro av mycket större
betydelse för en person än en vanlig stämning i ett civilt mål, är vederbörande
skyldig att svara utan stämningstid.

En fråga, som inte har nämnts men som förut under diskussionen varit på
tal, är, huruvida söndagsregeln skulle kunna påverka sådana bestämmelser som
föreskriften i ordningsstadgan för rikets städer, att man 24 timmar före början
av en offentlig tillställning skall ha gjort anmälan för polismyndigheten, eller
andra liknande föreskrifter. Det står t. ex. i utsökningslagen, att underrättelse
örn förestående utmätning i vissa fall skall delges sist dagen före förrättningen.
Dylika bestämmelser påverkas givetvis icke av denna söndagsregel,
ty det är ju icke bestämt, att utmätningen eller den offentliga nöjestillställningen,
som skall gå av stapeln, skall äga rum på en viss dag, och följaktligen
har inte heller lagen sagt, att anmälan skall göras viss dag. I dylika
fall får man ju låta bli att börja nöjestillställningen eller förrätta utmätningen,
innan anmälan har skett i laga ordning.

Lagutskottets ordförande åberopade visserligen icke här 158 § tullstadgan,

Lagförslag om
beräkning av
lag stadgad tid.
(Forts.)

Nr 35. 12

Tisdagen, den 20 maj.

Lagförslag orri
beräkning av
lagstadgad tid.
(Forts.)

men jag kan dock inte underlåta att omnämna den; den är nämligen behandlad
i reservationen. I denna yttrar herr Åkerman, att utredning saknas örn de ekonomiska
verkningar, som söndagsregeln kan lia på detta stadgande. Föreskriften
i fråga avser de s. k. anståndspenningarna. Enligt tullstadgan gäller, att
man icke äger utbekomma tullpliktigt gods från tullverket, förrän tullen har
erlagts eller deponerats. Varuägaren skall naturligen icke kunna uppskjuta
betalningen bur länge som helst. Därför är i 157 g sagt, att betalningen fälej
uppskjutas längre än i regel 30 dagar från det att godset mottogs av tullverket.
Detta är den s. k. anståndstiden. Men varuägaren får icke under hela
denna tid lia godset liggande gratis lius tullverket, utan örn betalningen av tullen
icke äger rum sist på femtonde dagen före den, då förpliktelsen att betala
tullen senast skulle fullgöras, så inträder en skyldighet för honom att för varje
dag, varunder uppskov förekommer, betala s. k. anståndspenningar. Detta är
158 S. Nu påpekar reservanten, vilka betänkliga konsekvenser det skulle kunna
ha. örn man utan utredning antoge det här föreliggande förslaget. Lagutskottets
ordförande är uppenbarligen av den meningen, att söndagsregeln inte
gäller på detta område. Enligt från tullverket inhämtade upplysningar tilllämpas
emellertid där söndagsregeln ex analogia utan stöd i lagen. På den
punkten kommer sålunda icke någon förändring att ske. Men det märkvärdiga
är ju — och jag menar att detta på det allra kraftigaste bestyrker behovet av
en generell regel — att lagutskottets reservanter gå in för den meningen, att
bestämmelsen i 158 § skulle kunna tolkas på det sättet, att söndagsregeln inte
gäller, men i praxis hava tulltjänstemännen tillämpat densamma. Detta visar,
vilken osäkerhet som råder på området. Herr Åkerman bestrider i sin reservation
behovet av en generell söndagsregel och anser, att 1901 års lags söndagsregel
torde äga analogisk tillämpning beträffande fatalietider jämväl i ärenden
hos andra myndigheter än domstolar. Detta är emellertid en sanning med
ganska stora modifikationer. Visserligen är det sant. att regeringsrätten år
1918 i ett pär fall ansett 1901 års lag ilga tillämpning på besvär över hyresnämnds
beslut. Men man behöver endast se på kammarrättens utlåtande, som
finnes avtryckt i propositionen, för att finna, att någon enhetlig praxis inte
kommit till stånd. Det är ju tvärtom så, att i en hel del fall, som jag förut har
berört, t. ex. i fråga örn vissa preskriptionstider enligt fattigvårdslagen, i fråga
om deklarationer o. s. v., anses söndagsregeln icke tillämplig, och kammarrätten,
som torde hava stor praktisk erfarenhet på detta område, delar inte
alls herr Åkermans uppfattning, att något behov av en klar söndagsregel icke
skulle föreligga, utan har tvärtom förordat en utvidgning av 1901 års lag.

Jag skall inte längre taga kammarens tid i anspråk. Men innan jag slutar,
kan jag inte underlåta att uttala min förvåning över att lagutskottets ordförande
har — såsom ägnat att väcka starka betänkligheter mot förslagets antagande
— åberopat den omständigheten, att lagrådet lämnat densamma utan anmärkning.
Det förefaller mig vara ett mycket starkt stöd för, att kammaren
kan godtaga det föreliggande lagförslaget och inte behöver ha någon anledning
att anse förslaget vara ett utslag av lättsinne på lagstiftningens område.
Jag fick nämligen av herr Åkermans anförande nästan det intrycket, att han
menade, att något sådant här skulle föreligga.

Herr Anderson, Erik: Herr talman! Det föredragna lagförslaget förefal ler

vid ett hastigt påseende ganska obetydligt, och detta på grund av den korta
avfattningen. Men vid en mera ingående granskning av detsamma finner man
snart, att det har en hel del beröringspunkter i våra lagar. Förslaget har i anledning
härav inom utskottet varit föremål flir en ingående och noggrann behandling,
som resulterat i att majoriteten för sin del godtagit förslaget i enlighet
med den kungl, propositionen.

Tisdagen deri 20 maj.

13 Nr 36.

Emellertid Ilar utskottets ärade ordförande jämte flera ledamöter mot den Lagförslag om
s. k. söndagsregeln anfört betänkligheter som utmynna i en hemställan örn avslag1
å § 2. Även örn reservanternas anmärkningar i vissa delar äro befogade, ^ *

böra de dock enligt mitt förmenande ej tillmätas någon avgörande betydelse '' °r 8''

vid beslutets fattande. De fördelar, som denna lag i sin helhet kommer att
medföra för allmänheten, äro av stor betydelse och utgöra en väsentlig förenkling
av fatalietids beräknande. De principer, som i lagförslaget följts, äro
desamma, som för närvarande gälla vid beräkning av förfallodag för växlar
och lån, och dessa principer äro av allmänheten val kända och alltså lätta att
följa. För dessa bestämmelser, som gälla för växlar och lån, tillämpas emellertid
i sin helhet söndagsregeln. Om nu riksdagen antager första paragrafen
men utesluter den andra, som fastslår söndagsregeln, så anser jag, att faran
för rättsförlust blir oändligt mycket större än vad den för närvarande är. Örn
man t. ex. beräknar, att det gäller samma principer som vid växlar och lån,
då är det klart, att man, när det är fråga örn söndagsregeln, tror sig veta, att
även där gälla samma principer. Men då blir följden den, att det ofta kan uppstå
felberäkningar med därav föranledda olyckliga följder.

De fall, i vilka betänkligheter med skäl kunna anföras, äro de korta minimifristerna.
Här gäller det emellertid åtgärder, som skola inom viss tid företagas
av myndigheter och alltså icke av allmänheten. När åtgärder såsom t. ex.
bevakning, delgivning eller klander av testamente skola inom viss tid företagas,
är lagen tydlig oell klar och kan inte ge anledning till feltolkning. Örn
sedan tiden för stämnings delgivande skulle förkortas med en dag, såsom här
har omnämnts, anser jag för min del, att det har ringa eller ingen betydelse.

Ty örn det skulle anses, att tiden bleve för kort att kunna rusta sig till sitt
försvar i en fråga, är det väl den enklaste sak i världen, att vederbörande domstol
beviljar uppskov i målet, och då är faran över. Såsom justitieministern
nämnde, är det vid delgivning av ett åtalsmål inte någon delgivningstid. Då
kan det ju hända, att åtalet saknar skäl men att vederbörande i alla fall får
ingå i svaromål på grund av åtalet utan att få någon tid till att bereda sig på.

Jag anser alltså, att lagen i sin helhet — såväl 1 § som 2 § — blir till oändligt
stor nytta för den stora allmänheten, enkel och lättöverskådlig som den är,
och jag ber för den skull, herr talman, att få yrka, att båda paragraferna antagas
i enlighet med utskottets förslag.

Herr statsrådet Bissmark: Herr talman! Jag skall endast göra ett litet

tillägg till mitt sista yttrande.

Jag nämnde däri något i den andan, att jag icke väntat, att den omständigheten,
att lagrådet lämnat förslaget utan erinringar, skulle kunna användas
såsom ett skäl för att göra kammaren osäker på, huruvida lagen verkligen var
av lämplig beskaffenhet. Jag ber lagutskottets ärade ordförande om ursäkt för
att jag lagt ut texten på det sättet. Jag förstår ju, att han inte menade detta.

Han menade endast, att den omständigheten, att lagrådet icke avgivit något
positivt yttrande i saken på denna punkt, var ägnad att lämna lagutskottet
utan ledning. Jag förstår, att han menade så; och jag hoppas, att efter denna
min förklaring, att jag inte menade något elakt, lagutskottets ordförande
skall ursäkta den lilla förlöpningen, örn vi kunna kalla den så.

Herr Klefbeck: Herr talman! Ehuru jag inte fullt behärskar detta ämne,

har jag likväl ansett mig pliktig att säga några ord i frågan. Anledningen härtill
är då den, att vi lekmän inom utskottet inte hade den ledning ifrån juristhåll,
som vi annars bruka hava. Det förhållandet rådde nämligen vid behandlingen
av denna fråga, att juristerna gingo på två olika linjer. Så hade vi t. ex. av
första kammarens ledamöter en framstående socialdemokratisk jurist på var -

Nr 36. 14

Tisdagen den 20 maj.

Lagförslag om dera sidan och från andra kammaren en framstående högerjurist på vardera
kLa*tadaad tid s^an- Vi lekman mäste därför lita till vårt bondförstånd allena. Det var
°?ksa viborn avgjorde frågan i utskottet. På grund härav anser jag mig skylor
'''' dig att något redogöra för, huru vi resonerat.

Jag hade tänkt göra ett uttalande örn de stora praktiska fördelar, som äro
förenade med ett antagande av både 1 § och 2 §. Men vad 1 § beträffar, har
utskottets ärade ordförande redan gjort en framställning i saken, och vad beträffar
2 §, har herr statsrådet gjort det. Jag skall sålunda inte besvära kammaren
med detta. För min del vill jag endast föra i kammarens erinran de
stora praktiska fördelar för gemene man av detta lagförslag, som av de föregående
talarna påvisats.

När vi lekmän i utskottet skulle börja behandlingen av förslaget, hade vi den
känslan att det var så enkelt, praktiskt och bra, att vi utan vidare skulle kunna
godtaga det. Men vi fingo snart erfara, att det rakt inte var enkelt. Vår ärade
ordförande förberedde oss på. att det skulle bli en orgie i juridik. Och det blev
också en sådan orgie — orgie då icke fattat på sätt man vanligen gör, såsom
någonting mycket måttligt vederhäftigt, men där passionerna äro så mycket
mera våldsamma och obehärskade. Lagutskottet är, såsom kammaren vet, ett
mycket fint utskott, där någonting sådant inte är tänkbart. Men det var så
mycket mera en orgie genom den väldiga bombardering med lagparagrafer,
varför vi utsattes, en bombardering, som blev ny för varje nytt sammanträde.
Det blev också en orgie genom alla de många juridiska finesser, i vilka vi inbjödos
att försöka intränga.

Jag tror, att det var inför känslan av att det var omöjligt att komma till
rätta med allt detta, som ett par ledamöter reserverade sig för avslag på alltsammans
och ville ha ett förslag ånyo framlagt ett annat år. Men vi andra
förhärdade våra hjärtan, först och främst mot alla paragraferna. Vi fingo
t. ex. från departementet en promemoria på 4—5 sidor, av paragrafer, på vilka
förslagets båda regler skulle äga tillämpning; och vi fingo sedan oupphörligt
nya sådana paragrafer genom ledamöter av utskottet. Men jag kan inte hjälpa,
att vi kände oss tvungna att resonera så här: örn Kungl. Majit föreslår en regel
för, huru lagstadgad tid skall beräknas, är det väl just meningen, att det skall
vara en regel, som skall vara bestämmande för såvitt möjligt alla olika förhållanden.
Det är just det kännetecknande för en regel, att så sker. Och långt
ifrån, att vi kände oss imponerade av att paragraferna, på vilka detta skulle
kunna tillämpas, voro så många, tyckte vi, att det var i sin ordning, att en sådan
regel fick ett så vidsträckt tillämpningsområde som möjligt.

Ett par av reservanterna ha gått ännu längre än vi. De vilja, att regeln inte
bara skall tillämpas så långt lagförslaget innebär, utan örn möjligt även på alla
andra i lag och författningar angivna tider, och därför vilja de hava en utredning
och ett nytt förslag. Men gentemot detta ansågo vi andra, att ett tillmötesgående
av en sådan önskan skulle nödvändiggöra ett oerhört arbete. Vi hörde
nyss, att den ärade ordföranden anförde, att regeln väl skulle komma att äga
tillämpning i 1,003 paragrafer. Skulle man nu göra en utredning om varje
sådan paragraf och kanske lika många till, i vilka det finns någon som helst
bestämmelse om lagstadgad tid för att få enhetlighet in i det allra yttersta,
måste ju detta vara förenat med ett alldeles oerhört arbete. Vidare tyckte vi,
att ett sådant arbete skulle vara onödigt. Ty väl kunde det hända, att vi, örn
lagförslaget antoges, finge olika tidsbestämmelser i olika lagar. Det skulle
t. ex stå i en lag, att tiden skall räknas i en månad och i en annan i 30 dagar
o. s. v. Men dessa olika tidsbestämmelser bliva, örn lagförslaget antages, dock
klara och tydliga. Jag vill belysa med ett exempel. Antag, att det står, att någonting
skall iakttagas sist en månad härefter. Om vi utgå från denna dag, den
20 maj, blir detta efter förslagets antagande den 20 juni. En tydlig och klar

Tisdagen den 20 maj.

15 Nr 35.

regel! Står det återigen, att åtgärden skall iakttagas inom 30 dagar, får man ju
det besväret att räkna till 30 dagar, och det blir i detta fall den 19 juni. Det är
visserligen olika bestämmelser, men tydligt i lag angivet, vad meningen är.
Som det nu är, äro bestämmelserna fullständigt vilseledande. Är det t. ex. enligt
gällande lag fråga örn en månad och jag utgår från samma datum, som jag
nyss anförde, så finns det ingen icke juridiskt bildad människa i hela Sveriges
rike, som icke tror, att den månaden slutar den 20 juni. Men efter den nu gällande
lagen utgår tiden den 19 juni. De olikheter, som således finnas kvar efter
förslagets antagande, synas mig icke vara så farliga, därför att det i lagtexten
tydligt angives, vad som menas.

Men vi lekmän läto inte heller övertyga oss av alla de fina juridiska distinktionerna.
Vid nödgades kanske medgiva, att med förslagets formulering lagtexten
icke kunde tillämpas alldeles strikt efter sin ordalydelse i varje särskilt
fall. Jag skall taga ett exempel härpå, som är ganska drastiskt. Det står ju
ibland, att vissa åtgärder skola äga rum inom några timmar. Det är ju alldeles
klart, att med en sådan bestämmelse kan ett räknande vare sig framåt eller
bakåt med en dag, som det skulle bliva enligt söndagsregeln, absolut icke äga
tillämpning. Det är sålunda absolut omöjligt att åstadkomma en formulering,
som i alla lägen strikt kan tillämpas efter ordalydelsen. Detta tror jag inte
är något enastående för just denna lag. Jag skulle nästan vilja påstå, att det
knappast finns en enda lag, som i varje punkt tydligt och klart anger, vad
som är rätt och inte rätt. Om det vore så, skulle jag vilja draga en slutsats
in absurdum och säga: om Sveriges rikes lag tydligt och klart på alla punkter
gåve tillkänna, vad som är rätt, skulle man icke behöva hava någon domarkår
i landet, utan endast en myndighet, som verkställde de åtgärder, som av lagen
fordrades. Det är en slutsats in absurdum, men det ligger ändå någonting i
den, tycker jag. Men just på den grund, att lagtexten aldrig ensam kan ge
bestämt svar på alla uppdykande frågor, måste övervägande och prövning av
dömande myndighet äga rum. Och vid ett sådant övervägande har domarmyndigheten
allt mer måst taga hänsyn till, huru lagtexten kompletterats genom
utbildad rättspraxis. Jag kan därför inte förstå, varför inte även i detta fall
vad som i formellt hänseende möjligen brister skulle kunna utfyllas genom
praxis. Så skarpsinniga domare, som vi hade inom utskottet och som det väl
finnes många inom vårt land, ha de väl mycket svårare frågor att knäcka än
den, som här föreligger. Då skulle man kunna invända: om man inte kan få
det allra bästa, skulle man väl åtminstone kunna få något som är bättre. Det
är ju naturligtvis inte otänkbart. Men av alla de svårigheter, som uppräknades

1 utskottet, funno vi lekmän ingen vara av den natur, att den inför lagens nuvarande
formulering tedde sig olöslig. En mängd exempel på, huru befarade
svårigheter löstes, gav herr statsrådet i det anförande han höll nyss.

Enligt vår mening tillgodoser förslaget praktiska behov av stor räckvidd.
Och de invändningar, som äro gjorda från juridisk-vetenskaplig synpunkt, ha
icke kunnat övertyga oss örn, att förslaget skulle förorsaka några svårigheter
vid tillämpningen. Vi tyckte blott, att alla de juridiska distinktionerna, huru
intressanta och värdefulla de än voro, mera hörde hemma i de juridiska seminarierna
vid universiteten än i det praktiska livet.

Nu skulle jag till sist vilja hemställa, örn herr talmannen skulle vilja vara av
den godheten att framställa proposition dels på 1 § och dels på 2 § och därvid
först proposition på 2 §. Det förhåller sig nämligen på det sättet, att vi äro
några medlemmar av kammaren som, för den händelse 2 § faller, icke heller
vilja gå med på 1 §. Detta göra vi av den anledningen, att örn 1 § antages och

2 § faller och den fråga, som där behandlas, kommer under förnyad utredning
med de stora krav, som för en sådan utredning nu äro satta, så vet man inte, när
den utredningen skall kunna bli färdig. Men såsom herr statsrådet senast fram -

Lagförslag om
beräkning av
lagstadgad tid.
(Forts.)

Nr %. 1 G

Tisdagen den 20 maj.

I

Lagförslag örn höll, är denna söndagsregels antagande också av utomordentligt stor praktisk
beräkning av betydelse. Oell hur skulle tillståndet bliva under utredningstiden? Jo, vi
^(Forts) 1 s^u^e hava tva lagar om beräkning av lagstadgad tid. Först den, som skulle
or '' bli lag, om 1 § antages, och sedan den gamla 1901 års lag, som alltjämt skulle
vara kvar. Yi skulle sålunda hava en lag för kalenderberäkning och en annan
lag för söndagsregeln, och därvid skulle lagen örn kalenderberäkning gälla generellt,
medan däremot lagen örn söndagsregeln skulle hava en ganska begränsad
räckvidd, nämligen lika begränsad som 1901 års lag.

Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till 2 §.

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr talman, mina herrar! Redan i ut skottets

utlåtande har konstaterats, att de båda paragraferna i utskottets förslag
äro fristående gentemot varandra. Det har också redan nämnts, att den
fråga, som behandlas i 1 §, är aktuell. Den har nämligen blivit aktuell genom
justitieministerns obenägenhet att göra en viss ändring i testamentslagen, under
det att däremot den fråga, som avhandlas i 2 §, icke var i avsevärdare mån
aktuell ens inom justitiedepartementet, förrän efter studiet av ett eller två utlåtanden,
som kommit in.

För min del tror jag, att det i fråga om första paragrafens innehåll knappast
finns några delade meningar inom första kammaren, och den föregående
ärade talaren kunde sålunda hava besparat sig argumenteringen till förmån
för denna paragrafs innehåll. Men när den föregående talaren lade så stor vikt
på 1 §, är det i någon mån — jag skall uttrycka mig helt beskedligt — ägnat
att väcka förvåning, att han vill skjuta upp första paragrafens trädande i
kraft såsom lag, till dess 2 §, som dock har mycket litet med 1 § att göra, blivit
antagen. Att göra sin hållning i en fråga beroende av utgången i en annan
fråga, som har mycket litet sammanhang med den förstnämnda, är ett förfarande,
som jag icke skall tillåta mig att karakterisera.

När den ärade talaren vidare frågade, hurudan! tillståndet skulle bliva med
två lagar, en örn månadsregeln och en örn söndagsregeln, så svarar jag: det är
just vad vi för närvarande ha. Vi lia en månadsregel i 1807 års förklaring och
en söndagsregel i 1901 års författning. Det blir sålunda i detta avseende inte
värre än nu.

Jag skall icke uppehålla mig med någon argumentering angående 1 §, vilken
jag mycket gärna accepterar, utan skall uteslutande tala örn 2 §. Vad då denna
senare paragraf angår, kan jag utan svårighet medgiva, ej blott att 1901
års författning är en god författning utan även att. 1901 års författnings söndagsregel
med fördel kan ansenligt utvidgas både genom specialbestämmelser,
vilket i stor utsträckning redan skett i särskilda författningar, och genom en
allmän bestämmelse, såsom var fallet i det förslag, som från justitiedepartementet
utremitterades till ett alldeles ovanligt stort antal myndigheter. Jag
skulle till och med vilja medgiva, att 1901 års författnings söndagsregel skulle
kunna utvidgas utöver vad som var fallet i det från justitiedepartementet remitterade
förslaget. Men vad jag icke kan vara med örn alt antaga är en söndagsregel
av fullkomligt allmän och obegränsad omfattning. Detta för nämligen
till resultat, vilka man icke kan förutse. Det medför förändringar, som
i åtskilliga fall äro onödiga, i andra fullkomligt orimliga och i några direkt
skadliga. Jag skall till en början tillåta mig att ur mina anteckningar anföra
endast några påtagliga exempel på vart den föreslagna söndagsregeln leder,
men jag förutskickar då den anmärkningen, att här användes ett så allmänt
uttryck som att »åtgärd sist skall företagas». Det är således inte bara fråga
om åtgärd av rättssökande eller annan enskild person utan även örn åtgärd av
myndighet, och det är även fråga örn en åtgärd, som bestar i ett beslut av en
korporativ församling. Även detta är en åtgärd. Da skall jag nämna, att i
vallagen och åtskilliga andra författningar finnas ju bestämmelser örn upp -

Tisdagen den 20 maj.

17 Nr 35.

rättande av vallängd före viss dag o. dyl. Där liksom i åtskilliga andra fall är Lagförslag om
fristen så rundligt tilltagen, att det är fullständigt omotiverat att utsträcka beräkning av
den, om också endast med en enda dag. lagstadgad tid.

I vallagen finns en bestämmelse örn att vallängd skall framläggas till gransk- (*orts-)
ning från och med den 6 till och med den 12 juli. Den skall alltså framläggas
senast den 6 juli. Örn den 6 juli är en söndag, kommer granskningstiden att
förkortas med en dag, ett åtminstone oförutsett resultat.

Så ha vi i kommunallagarna — jag skall bara ta några få fall -— bestämmelser
om de tider, inom vilka ordinarie stämma skall hållas, stadganden, som naturligtvis
innefatta bestämmelser örn inom vilka tider stämmorna sist skola
hållas. Vi ha de här bekanta månadsstämmoma, mars-, oktober- och decemberstämmor,
som finnas i de olika författningarna, men med söndagsregelns tillis
mpning komma dessa ordinarie kommunalstämmor att kunna hållas även den
första dagen eller senare i en följande månad, en annan månad sålunda än den,
efter vilken stämman har sitt namn. Detta blir särskilt underligt, när det är
fråga örn decemberstämman. Decemberstämman — liksom motsvarande sammanträden
av allmän rådstuga eller av kommunal- eller stadsfullmäktige ■—
kan ju med tillämpning av den föreslagna söndagsregeln hållas den 2 januari,
och inte nog med att detta är besynnerligt i sig självt, utan det är väl att observera,
att i de beslutande församlingar, som det är fråga örn, kan det lia inträffat
så stora förändringar, att den beslutande församlingen i själva verket är
en annan efter årsskiftet än den varit förut.

Det finns, som sagt, en hel hop fall i kommunalförfattningarna, där det inte
finns den minsta anledning att utsträcka en redan förut rundligt tilltagen tid.

Jag kan ju nämna som exempel tiden, inom vilken vissa val skola anställas,
från den 13 september till den 20 oktober, eller liknande dagar. Det kan ju
inte finnas någon rimlig anledning att utsträcka sådana tider.

ilen så finns det några speciella bestämmelser, som jag för övrigt kanske
får tillfälle att återkomma till, och det är bestämmelserna örn kallelse att inställa
sig inför kommunalnämnd och kyrkoråd. Där är man skyldig inställa
sig fyra dagar efter kallelse. Således skall kallelsen ske minst fyra dagar
före den utsatta inställelsedagen. Men efter söndagsregeln kan det bli bara en
dag, och det är böter på att inte inställa sig.

I landstingsförordningen finns det en hel del motsvarande exempel, där det
åtminstone är fullkomligt omotiverat att utsträcka tiden, emedan tidsfristen är
tillräckligt stor förut.

Jag nämnde, att regeln i vissa fall medför orimliga resultat, och det är väl
orimligt att utsträcka tiden för en åtgärd, därför att sista dagen för åtgärden
skulle infalla på en söndag, när denna åtgärd lika väl eller t. o. m. hellre kan
företagas på en söndag. Det är en ordtolkning, men en tolkning som med nödvändighet
ligger i lagen.

Så komma vi till stämningstiden. Herr justitieministern tog mycket lätt på
den saken och sade, att man kan få uppskov av domstolen, om det behövs. Nu
trodde jag verkligen inte, att det var någon modern tendens att uppmuntra
uppskovssystemet vid domstolarna, men i alla händelser skall jag fästa uppmärksamheten
på att stämningsreglerna avse inte bara, att den stämde skall
kunna bereda sig till försvar, utan också att han skall kunna bereda sig tillfälle
till personlig inställelse. Ingen människa bör kunna tvinga honom vare
sig att utebli och bli bötfalici eller att anlita ett ombud. Härmed kan jämföras
vad jag nyss nämnde om inställelse inför kommunalnämnd eller kyrkoråd.

I lagutskottets betänkande talas om dessa bestämmelser örn dagen före, och
det säges då, att det är orimligt att tillämpa bestämmelsen där. Det talas särskilt
örn utmätning, och det sägs, att utmätning kan ju hållas en senare dag.

Då vill jag nämna, att det är inte alltid så säkert., att utmätning kan hållas

Första hammarens protokoll 1980. Nr 35. 2

Jfr 35. 18

Tisdagen den 20 maj.

Lagförslag om en senare dag. Det finns en bestämmelse i utsökningslagen, som säkerligen är
beräkning av bekant för justitieministern, att om en utmätningsansökan ligger inne hos
ags a ga td. utmätningsman — då kan utmätningstiden vara utsatt oell gäldenären vara
'' or s ) underrättad — och det kommer in en ansökning från annan utmätningssökande,
böra utmätningarna ske på en gång. Därigenom kan det vara tvång att hålla
utmätning på viss dag. Dessutom får man inte heller alldeles glömma den personliga
ansvarighet, som åligger utmätningsman, ifall han skjuter upp utmätningen
utöver viss tid efter det papperen kommit in, en omständighet som kan
tvinga honom att hålla utmätningen på en måndag, som eljest skulle komma
att bli fri från utmätningar.

Det är i åtskilliga fall, som bestämmelsen blir orimlig, för att nu gå tillbaka
till lagutskottets motivering. För min del får jag säga, att jag fullständigt
delar den uppfattningen, att den föreslagna söndagsregeln kommer att
rubba även de citerade bestämmelserna i köplagen. Köplagen innehåller nämligen
en i lag given bestämmelse örn när en åtgärd sist skall företagas under
viss förutsättning, nämligen under förutsättning, att det finns ett avtal av den
och den lydelsen. Det står i den föreslagna paragrafen icke: »Infaller en i lag
eller särskild författning föreskriven tid etc.», utan: »Infaller tid, då enligt
lag eller särskild författning åtgärd sist skall företagas». . .. tonvikten ligger
på en föreskriven tid •— åtgärden må nu vara föreskriven i lag eller särskild
författning eller icke.

I en del administrativa ärenden är det jämförliga förhållanden som vid utmätning.

Nu tröstar sig utskottet, och jag tror även herr statsrådet därmed, att en
viss ordagrann tillämpning av söndagsregeln inte kan komma i fråga; söndagsregeln
kan inte rimligen komma att tillämpas på en sådan bestämmelse som
den och den. Då vill jag till en början säga, att det ju inte är riktigt vanligt,
att man motiverar en lagbestämmelse med att vad den innehåller i vissa delar
är ofarligt, emedan det är orimligt. Men så skall jag dessutom erinra örn ett
förhållande, som kanske ingen annan än jag kommer ihåg och som visar, att
man inte får känna sig för säker. Det fanns en gång en riksdagens justitieombudsman
och en justitieombudsman, som sedan blev chef för justitiedepartementet,
vilken yttrade med avseende å tryckfrihetsförordningen ungefär så
här: »Den omständigheten, att viss tolkning leder till orimliga konsekvenser,

Iean icke anses utgöra ett avgörande skäl mot denna tolknings riktighet.» Med
avseende på en del modem lagstiftning kan det falla en eller annan in att resonera
på samma sätt som denne justitieombudsman, som sedan blev justitieminister.

Herr talman! Jag förutsätter, att paragraferna komma att föredragas till
beslut i den ordning, som de stå i den föreslagna lagen, och jag kommer för
min del att rösta för 1 § och mot 2 §.

Häri instämde herr Reuterskiöld.

Herr statsrådet Bissmark: Herr Hammarskjöld vitsordade, att förslagets

§ 2 innebar en i princip väbehövlig och riktig förändring på en stor del av det
område, den avser, men han menade, att den går utöver detta område och inför
söndagsregeln på områden, där regeln inte behövs eller är orimlig. Jag skall
något upptaga till bemötande de synpunkter, han framställt här.

Jag får då säga beträffande vallagen, att vi mycket grundligt gått igenom
lagen och sett, att där inte kan vara någon olägenhet av de föreslagna tidenia.
Vad betyder det, att en vallängd ligger tillgänglig från och med den 6 juli,
örn detta är en söndag, i vanliga fall? Ämbetsmyndigheternas lokaler äro
stängda, åtminstone tror allmänheten det, och det är ingen, som tar del av val -

Tisdagen den 20 maj.

19 Nr

lagstadgad tid.
(Forts.)

längden. De lia ju fem dagar på sig sedan, och för övrigt får nian ju i detta Lagförslag om

fall som andra lita på det sunda förnuftet hos dem, som ha hand örn dylika av

angelägenheter.

Herr Hammarskjöld talade också örn att en oktoberstämma skulle kunna
förläggas till den 1 november. Jag förmodar att det inte på något sätt rubbar
samhällsordningen, om man håller oktoberstämman den första november, och
den omständigheten, att den kallas oktoberstämma, bör väl inte inverka så avskräckande.
Oktoberstämman måste ju hållas i november, ifall kommunalordföranden
försummat att utlysa den, och det kan ju inträffa. Likaså beträffande
decemberstämmoma. Jag tror inte man behöver befara, att en enda ordförande
i Sverige, kommer att utlysa stämman till den 2 januari, även
örn man tar denna lag. Jag medger visst, att det vore onödigt att utsträcka
lagen till dessa områden, men, som jag förut påpekat, är det
fördelaktigt, att man får en enhetlig regel. Man skall därför underlåta

att göra undantag, och när jag då bedömer dessa fall, säger jag: en utsträck ning

medför ingen risk ty örn någon utnyttjar dessa möjligheter, sker ingen
skada, därför måste jag anse, att ett undantag icke bör göras.

Beträffande de anmärkningar, som gjordes angående utmätning, måste jag
bestämt vidhålla, att det är utmätningsmannens skyldighet att sörja för att
delgivning av utmätningsansökningen sker dagen innan utmätningen företages.
Han får inte säga: »Jag beslutar att göra utmätningen i morgon måndag,
och därför behöver jag inte delge underrättelse förr än samma dag.» Det är
visserligen sant, att han kan ådraga sig ansvar, örn han uppskjuter utmätningen.
men han behöver inte vänta med den så länge som till måndagen och det
står honom ju fritt att delge underrättelsen på söndagen. Beträffande utmätning
finns det inte någon anledning att tillämpa denna regel, och det tror jag
inte någon utmätningsman kommer att göra. Och örn någon verkligen skulle
göra det, finns alltid justitieombudsmannen, som kan upplysa honom om att
det är en grov missuppfattning av gällande bestämmelser.

Vidare nämnde herr Hammarskjöld, att han beträffande köplagen hade den
bestämda uppfattningen, att 68 § skulle beröras av denna tolkningsregel, och
han ville lägga tonvikten på ordet »tid» i ingressen: »infaller tid, då enligt
lag eller särskild författning åtgärd sist skall företagas.» .. . Men då får jag
säga. att örn man bara läser rubriken på lagen: »Lag om beräkning av lagstadgad
tid», ger den väl direkt anvisning på att det inte kan vara befogat att
lägga en sådan tonvikt på ordet tid i lagen och därav draga slutsatser, som
inte i och för sig enligt min mening kunna vara berättigade.

Landshövding Hammarskjöld slutade sitt anförande med att säga, att, även
en orimlig lagtolkning kan under vissa förhållanden behöva godkännas som
den riktiga. Ja, det kan ju visserligen hända, men att man skulle behöva i
sitt lagstiftande ta hänsyn till att orimliga lagtolkningar skulle kunna göra
sig gällande i sådan utsträckning, att detta skulle kunna inverka på något sätt
förryckande på lagens tillämpning, det har jag mycket svårt att tro i detta
fall. Jag tror det sunda förnuftet hos vår befolkning befriar oss från alla farhågor.
att tillämpningen av den föreslagna lagen skall på något sätt vara
ägnad att framkalla några betänkligheter, och skulle det på någon enstaka
punkt visa sig, att det föreligger någon anledning att göra ett förtydligande
av något lagrum, är det väl i alla fall inte alldeles omöjligt att vidtaga en sådan
åtgärd. Jag tror för min del, att om vi antaga detta lagförslag, komma
vi inte att få höra annat än uttryck av belåtenhet över att det blivit på detta
radikala sätt avgjort, att söndagsregeln skall tillämpas.

Herr Klefbock: Herr Hammarskjöld anmärkte på den hemställan, som

jag gjorde till herr talmannen i fråga örn föredragningen, och sade, att han

Nr 35. 20

Tisdagen den 20 maj.

Lagförslag om inte förstod de motiv, sorn lågo bakom ett sådant yrkande. Jag sade ju, att
laqstadqad. lid motiv var, att jag ansåg betydelsen av söndagsregelns införande vara så
'' stor, att man hade fog för sin önskan, att ett införande av den snart kunde ske.

(Forts.)

För så vitt nu detta inte skedde i dag, men däremot 1 § gick igenom, då befarade
jag, att utredningen i fråga örn söndagsregeln skulle komma att taga en
sådan tid, att det skulle dröja mycket länge, innan denna regel bleve genomförd.
Jag anser mig fortfarande ha ett visst skäl för detta yrkande.

Nu har jag emellertid vid närmare övervägande funnit, att det är väl anspråksfullt
av mig att så här på rak arm framställa något krav i fråga örn
föredragningsordningen, varför jag härmed velat ge tillkänna, att jag frånfaller
mitt yrkande och ber att få ärendet föredraget på vanligt sätt.

Jag hade också tänkt svara herr Hammarskjöld i fråga örn ett av de exempel,
han anförde, det, som berör min egen tjänstgöring mycket nära, nämligen
rörande stämmors hållande, men det har herr statsrådet redan gjort, så att jag
skall inte trötta därmed.

Greve Spens: Herr talman! I detta sena skede av diskussionen skall jag
endast be att få i allra största korthet omnämna ett fall. där jag anser, att söndagsregelns
tillämpning skulle i det praktiska livet vålla en olägenhet. Det
gäller tillämpningen av lagen örn landsting.

Där är det stadgat i 17 §, att till landstinget inkomna förslag skola tryckas
och till landstingsmännen utdelas minst åtta dagar före landstingets början.
Det är att märka, att landstingen alltid skola börja på en måndag -—- den första
måndagen i september — och att åttonde dagen därförut sålunda infaller
på en söndag. Söndagsregeln blir alltså varje år tillämplig i detta fall. Nu
utskickas förslagen till landstingsmännen i allmänhet på den lördag, som utgör
nionde dagen före landstingets början, och det är svårt att utsända dem
förut, ty då motionerna till landstinget visserligen böra avlämnas till landstingets
sekreterare senast den 1 augusti men enligt uttryckligt medgivande i
1924 års lag örn landsting motionerna kunna upptagas till behandling, örn de
väckas senare, och det numera är nästan regel, att såväl motioner som kungliga
remisser, vilka senare äro helt obundna av nämnda tid, inkomma senare
och behandlas, samt då landstingets förvaltningsutskott skall yttra sig över
varje förslag, blir det svårt att få såväl förslagen som förvaltningsutskottets
yttranden tryckta och utsända förr än i allra sista stund. De av kammarens
ledamöter, som äro landstingsmän, särskilt på landsbygden, torde väl också
allmänt lia den meningen, att den tid, landstingets ledamöter nu lia för att läsa
de vidlyftiga tryckta handlingar, som komma dem till handa några dagar före
landstingets början, är så knapp, att en minskning därav med två dagar, vilket
säkerligen skulle ganska ofta ske — jag tror till och med jag kan säga mycket
ofta — örn den nu föreslagna söndagsregeln antages, skulle vålla en avsevärd
olägenhet.

Jag skall också be att få säga, att de paragrafer i vallagen, som äro omnämnda,
avse även så knapp tid, att det enligt min mening skulle innebära en
olägenhet, om söndagsregeln skulle komma att tillämpas därpå. Jag skall inte
närmare utveckla detta, men för allting, som valnämnderna skola göra, är
mycket kort tid i vallagen bestämd och den tid, inom vilken besvär över deras
beslut skola anföras är även så kort tilltagen, att örn det blir den minsta förminskning
därav, kommer det att lända till olägenhet.

Jag instämmer i det yrkande, som herr Åkerman gjort.

Herr Öhman: Herr talman! Jag har visserligen ej deltagit i detta ärendes
behandling i lagutskottet, men i egenskap av jurist har jag haft intresse för
ämnet och sökt sätta mig in i detsamma. Därvid har jag kommit till den upp -

Tisdagen den 20 maj.

21 Nr 35.

fattningen, att det skulle vara till given fördel, om den föreslagna söndagsregeln
kunde komma till genomförande. Detta ärende har ju nu blivit tämligen
grundligt genomdebatterat, så att jag kan inskränka mig till att vara
mycket kortfattad.

Såsom det här framhållits, finnas i en hel del författningar uttryckliga
bestämmelser, att ifall åtgärd, som enligt föreskrift i lag eller författning senast
skall vidtagas en viss dag, infaller på sön- eller helgdag, får den företagas
å nästa söckendag. Men i en mängd andra författningar saknas någon
motsvarande bestämmelse, utan de tiga helt och hållet på denna punkt. Det
är ju alldeles givet, att en sådan olikhet i författningarnas innehåll skall,
såsom justitieministern påpekade, kunna leda till allmänhetens förvillande
och åstadkomma ganska betänkliga konsekvenser. För övrigt är det väl i och
för sig tämligen oegentligt, principiellt sett, att i två fall, som kanske sins
emellan äro nästan likartade, skola gälla olika regler örn vad man har att
iakttaga.

Den kungl, propositionen bjuder nu i 2 § på en enhetlig regel, som avlägsnar
den nu rådande splittringen på ifrågavarande område och meddelar klart besked,
så att man vet, vad man har att rätta sig efter. Man kan därför säga,
att det föreliggande förslaget verkligen fyller ett praktiskt behov.

Nu har det anmärkts mot den föreslagna bestämmelsen att den skulle i en
hel del fall kunna medföra betänkliga konsekvenser. Denna kritik har enligt
mitt förmenande blivit tillfyllestgörande bemött av herr justitieministern. Enligt
min uppfattning skjuter kritiken högst betydligt över målet. De anmärkningar,
som framställts, äro väsentligen av rent teoretisk innebörd och ha ej
någon vidare betydelse i praktiskt hänseende, och dessutom äro de i och för
sig av så obetydlig beskaffenhet, att de icke borde föranleda någon tvekan
örn antagande av det föreliggande lagförslaget med dess obestridliga förtjänster.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till lagutskottets förslag.

Greve Lagerbjelke: Herr talman! Jag har begärt ordet för att yttra mig
angående § 2. Gärna vill jag medge den stora olägenhet, som ligger däri, att
det finns olika bestämmelser i fråga örn tillämpningen av söndagsregeln, men
min tveksamhet angående lämpligheten av att bifalla det kungliga förslaget i
§ 2 har under denna debatt högst väsentligt ökats. Man har först hört, hurusom
lagutskottets ordförande, som är en erfaren jurist, anser, att enligt den
kungl, propositionen skall lagen, örn den antages, tillämpas vid åtgärder, fallande
under lagen om köp och byte. Denna uppfattning delas av lagutskottets
majoritet, och sedermera har en av vårt lands mest framstående statsrättslärare
med en erfarenhet som få andra i tolkningen av lagar förklarat, att han
delade denna uppfattning. Men herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
har däremot uttalat en alldeles motsatt uppfattning. Han anser, att
denna lag icke skall tillämpas vid åtminstone en viss paragraf av köplagen. Men
det förefaller mig dock vara en mycket rimlig fordran, att när riksdagen skall
antaga en lag, man åtminstone har klart för sig lagens tillämplighetsområde,
och jag måste fråga mig: vem har rätt, herr Hammarskjöld och lagutskottets
ordförande å ena sidan, å den andra herr justitieministern? Vid denna ovisshet,
herr talman, kan jag icke ge min röst för § 2, när man kommer till voteringen
örn den paragrafen.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
den hemställan, som gjorts i den av herr Åkerman vid utlåtandet avgivna re -

Lagförslag om
beräkning av
lagstadgad tid.
(Forts.)

Nr 06. 22

Tisdagen den 20 maj.

Lagförslag örn
beräkning av
lagstadgad tid.
(Fort».)

Ang. Sveriges
utsädesförenings

avtal med
Allmänna
svenska
utsädesaktiebolaget.

servationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Åkerman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 26,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den hemställan, som gjorts i den av herr Åkerman vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag) m. m. dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 71, i anledning av Kungl.
Maj :ts skrivelse rörande nytt avtal mellan Sveriges utsädesförening och Allmänna
svenska utsädesaktiebolaget.

I en till riksdagen den 14 mars 1930 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
skrivelse, nr 271, hade Kungl. Majit för yttrande överlämnat utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag rörande njdt
avtal mellan Sveriges utsädesförening och Allmänna svenska utsädesaktiebolaget.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit

1) anmäla, att enligt riksdagens mening giltighetstiden för det för yttrande
överlämnade nya avtalet mellan Sveriges utsädesförening och Allmänna svenska
utsädesaktiebolaget borde begränsas till tre år räknat från den 1 luli 1930,

2) anhålla örn utredning rörande de statsunderstödda växtförädlingsanstalterna
med beaktande därvid av vad utskottet i utlåtandet anfört.

Beträffande punkten 1 av utskottets hemställan hade reservation avgivits
av herr Pehrsson i Bramstorp, som ansett giltighetstiden för ifrågavarande avtal
böra såsom i det för yttrande överlämnade avtalet angivits bestämmas till
fem år från och med den 1 juli 1930.

Tisdagen den 20 maj.

23 Nr 35.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Jag kan icke underlåta
att uttala min förvåning över att jordbruksutskottet kommit till det resultatet.
att det kontrakt, som avses i betänkandet, skall begränsas till så kort tid
som tre år. Upprepade förhandlingar mellan utsädesföreningen och bolaget
ha under de gångna åren ägt rum och anbefallda utredningar hava verkställts,
vilka förhandlingar och utredningar alltid resulterat däri, att avtal örn samarbete
mellan de bägge institutionerna kommit till stånd. Det nuvarande kontraktet
förbereddes genom grundliga underhandlingar, och anledningen till
sista uppsägningen var, att man rulle få förhållandena uppordnade med tredje
part, nämligen centrala frökontrollanstalten. Kontraktet har visserligen varit
begränsat till 5 år, men har fortlöpt, örn inte uppsägning skett inom viss tid.
Den överenskommelse, som nu skulle godkännas, är grundad på samma tid.
Nu vill utskottet begränsa tiden till tre år och icke, såvida man skall taga
hänsyn till utskottets motivering, med fortlöpande giltighet, om icke uppsägning
sker inom viss tid, utan utskottet förväntar nytt förslag till 1932 års riksdag,
och efter som det väl är meningen, att möjlighet till förändrad ordning
då skall finnas, och kontraktsbestämmelsen innehåller, att uppsägning skall
ske inom viss tid, så måste följden bliva förnyad uppsägning av kontraktet
efter ett år. Var och en, som har närmare kännedom örn kontraktets innebörd,
torde förstå, att detta bliver ett osäkerhetstillstånd, som ingalunda kan främja
de avsedda uppgifterna. Jag kommer därför, herr talman, att yrka bifall till
reservantens förslag, att giltighetstiden bestämmes till fem år.

I punkt 2 anhåller utskottet örn utredning rörande de statsunderstödda växtförädlingsanstalterna
med beaktande därvid av vad utskottet anfört i sin
motivering. Jag har därvid särskilt fäst mig vid uttalandet, att resultatet av
den med statsmedel understödda växtförädlingen skall resultera i att de nya
sorter och stammar, som framkomma, skola utföras i marknaden på ett så
ekonomiskt fördelaktigt sätt som möjligt för den växtodlande allmänheten. Om
nu utredning efter dessa direktiv skall åstadkommas, så torde lämpligen böra
övervägas, huruvida utvecklingen bör få fortgå i den riktning, som den kommit
in på under de senare åren och som vunnit kraftigt understöd i det förslag,
som av Kungl. Majit framlagts till detta årets riksdag. Till stor förvåning
har nämligen det anslag, som utsädsföreningen begärt, högst väsentlig nedprutats
samtidigt som enskild växtförädlare föreslagits fördubblat anslag. Det
är detta förhållande, som jag finner anledning fästa uppmärksamhet på för
den ifrågasatta blivande utredningen. Jag har nämligen den bestämda uppfattningen,
att det icke kan vara för den växtodlande allmänheten ekonomiskt
fördelaktigt, att växtförädlingen skall med statsmedel uppammas till affärsoch
självändamål, utan skall växtförädlingen få sin utveckling understödd av
statsmedel, så bör detta ske under fullt tillförlitlig kontroll och med den uppgiften
som mål, att den växtodlande allmänheten skall gagnas och ingenting
annat. Det är nämligen till intet gagn. att nya sorter utföras i marknaden,
som inte representera en förbättring i ett eller annat hänseende. Sveriges utsädesförening
har de bästa förutsättningar att med sin centralorganisation och
sina över skilda delar av landet förlagda filialer utföra det praktiskt vetenskapliga
arbete, som oavlåtet måste fullföljas. Inom denna organisation har
grunden lagts till det fruktbringande förädlingsarbete, som hittills utförts och
där bör det ock fullföljas. Om ökad intensitet i detta arbete skall av statsmedel
understödjas, kan detta ske inom samma organisation utan att man därmed
avstår från den sporre till tävlan, som är nyttig inom all verksamhet.
Man kan mycket väl låta mera än en vetenskaplig kraft arbeta inom samma
område fullt självständigt, örn så anses önskvärt, men de böra dock stå i kontakt
med varandra så att onödigt dubbelarbete inbesparas. Det kan frågas:
varför kan inte anslag utgå till enskilda med samma trygghet? Den enskilde

Äng. Sveriges
utsädesförenings

avtal med
Allmänna
svenska
utsädesaktiebolagel.

(Forts.)

Nr 85. 24

Tisdagen den 20 maj.

utsädesförenings

avtal nied
Allmänna
svenska
utsädesaktiebolaget.

(Forts.)

Äng. Sveriges måste vara hänvisad till att nya sorter föras ut för att få ekonomiskt resultat
av sina strävanden. Frestelsen bliver alltför stor att vara efterlåten i anspråk
på en ny sorts värde. Kontrollsiffror och uppgifter i övrigt kunna användas
på olika sätt utan att de därför kunna betecknas som oärliga.

Vårt lands jordbruk behöver i dessa bistra tider allt stöd, det kan få, och
många förslag komma fram i detta syfte. Av alla fackmän erkännes, att resultatet
av det arbete, vår växtförädling lämnat, är rent ekonomiskt sett av
ofantligt värde, och det. hade därför varit att förvänta, att detta skulle uppskattas
på ett bättre sätt än vad som blivit fallet i årets statsverksproposition.
Det bliver nämligen enligt mitt förmenande inte till gagn för jordbruket, att
det praktiskt-vetenskapliga arbetet överflyttas till någon, som icke kan bortse
ifrån att icke hava något annat intresse utav att släppa ut nya sorter i marknaden
än de, som bliva för den växtodlande allmänheten ekonomiskt fördelaktiga.
Att det sedan också är ett viktigt led i arbetet, huru nya sorter skola
utökas, odlas under kontroll, och komma allmänheten tillhanda, är en given
sak.

Utsädesbolaget i Svalöv har tillkommit i syfte att utföra den uppgiften, när
det gäller utsädesföreningens nya stammar och har under långa tider haft
detta förtroende. Jag vågar intyga, att den nuvarande ledningen för bolaget
är besjälad utav de redligaste uppsåt att fortsätta härmed, men måste givetvis
utgå ifrån, att detta förtroende får den stabilitet, som är nödvändig för fullgörandet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag med den ändring, som
föreslås i den vid betänkandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Örne.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Jag skall icke upptaga tiden med att

här ingå på någon längre motivering, varför jordbruksutskottet kommit till
det resultat, som det gjort beträffande giltighetstiden för avtalet med Svalöv.
Jag vill allenast hänvisa till utskottets referat av vad som tidigare förekommit
i frågan. När spörsmålet vid förra avtalstidens utgång behandlades, så
hade jordbruksutskottet och riksdagen förutsatt, att Kungl. Majit skulle »i
god tid före avtalstidens utgång taga i övervägande de möjligheter, som kunna
finnas för att förädlingsresultatet vid Svalöv må kunna på ett för staten ekonomiskt
förmånligare sätt komma allmänheten till godo». »Med skrivelse den
6 mars 1930», står det vidare, »har nu föreningen, under anhållan om Kungl.
Majits godkännande, till Kungl. Majit överlämnat ett den 3 mars 1930 dagtecknat,
under förutsättning av sådant godkännande, mellan föreningen och
bolaget träffat nytt avtal.»

Avtalet utgår, som bekant, den 1 juli i år, och först den 6 mars har det nya
avtalet kommit Kungl. Maj :t tillhanda. Detta var naturligtvis alldeles för
kort tid före avtalets utgång, för att Kungl. Majit skulle kunna göra någon
utredning i frågan. Jordbruksutskottet har därför i anslutning till den föreslagna
skrivelsen, mot vilken den föregående ärade talaren icke hade någonting
att erinra och vari hemställes om en ny undersökning och utredning i
frågan, ansett, att det vore lämpligt att sätta avtalstiden något kortare. Lantbruksstyrelsen
har också i sitt rrttalande i ärendet sagt, att med hänsyn till
vissa av styrelsen anförda skäl »skulle det emellertid möjligen kunna ifrågasättas,
huruvida icke avtalstiden borde något begränsas, exempelvis till tre år».

Jordbruksutskottet har kommit till det resultatet, att för att nu få till stånd
en undersökning av en hel del förhållanden mellan å ena sidan Sveriges utsädesförening,
Svalövsbolaget och staten och å andra sidan mellan Weibull -

Tisdagen dea 20 maj.

25 Nf 35.

holm och staten, bör riksdagen avlåta en skrivelse, och då får ju den, som tar Äng. Sveriges
utredningen örn hand, taga i övervägande vad som därvidlag bör göras. förenings

Jag har ingenting att erinra emot vad den föregående ärade talaren här i avtal med
övrigt framhållit, och vill gärna understryka, att jordbruket haft ofantligt stor Allmänna
nytta av Svalövsföreningen. Men jag vill heller icke underskatta den nytta
jordbruket haft av Weibullsholm, och då nu Kungl. Maj:t hade föreslagit en a]aieboUget.
höjning till 100,000 kronor av anslaget till Weibullsholm, har jordbruksutskot- (Forts.)
tet enats örn att föreslå ett statsbidrag till Weibullsholm på 75,000 kronor för
innevarande år, och så får man ju se resultatet av den blivande utredningen,
när riksdagen skall taga frågan under förnyad omprövning.

Under dessa förutsättningar ber jag, herr talman, att få hemställa örn bifall
till jordbruksutskottets förslag.

Herr statsrådet Johansson: Herr talman! Hen förste ärade talaren, landshövding
Nilsson, anmärkte på att Kungl. Maj:t i sin framställning icke upptagit
den av föreningen gjorda hemställan örn anslag för utvidgande av föreningens
verksamhet. Jag ber då endast att få erinra den ärade talaren därom,
att lantbruksstyrelsen i sitt yttrande icke ansett sig kunna upptaga denna
framställning. Bland andra skäl, som framhöllos för denna ståndpunkt, var
ju också det, att det pågick förhandlingar mellan staten och bolaget örn ett
nytt avtal, ett avtal, som man var angelägen örn att få till stånd, men som försenats
och fördröjts ganska mycket och som icke kommit in till departementet
förrän rätt sent och långt efter statsverkspropositionens avgivande.

Det är således i korthet detta skäl jämte det förhållandet att en grundligare
omprövning borde ske, varför lantbruksstyrelsen icke ansett sig kunna tillstyrka
framställningen, och som gjort att Kungl. Maj:t i sin tur icke kunnat
upptaga densamma.

Det behöver icke sägas, att alla lantbrukare och lantbrukets vänner till
fullo uppskatta den växtförädlingsverksamhet, som utövas på Svalöv. En
vägran att nu upptaga ett högst betydande nytt anslag för en utvidgning får
och bör icke tolkas som en kritik av föreningens verksamhet. Den är av alla
erkänd.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder yrkats dels att vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Nilsson, Johan, i Kristianstad,
att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring, att de i punkten 1
förekommande orden »begränsas till tre år» utbyttes mot »bestämmas till
fem år».

Därefter gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 72, i anledning av i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar dels örn anslag till uppehållande av Sveriges utsädesförenings
praktiskt vetenskapliga verksamhet, dels örn anslag till understödjande
av den praktiskt vetenskapliga verksamheten vid Weibullsholm jämte tre i
dessa ämnen väckta motioner;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för upphjälpande
av sötvattensfisket m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av ett
statens skogsodlingsanslag ävensom två i ämnet väckta motioner:

Första kammarens protokoll 1930. Nr 35.

3

Nr 35. 26

Tisdagen den 20 maj.

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
kommunskogslånefond; samt

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1930/1931 för viss personal inom den civila statsförvaltningen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Med avseende på föredragningslistan för morgondagen tillåter jag mig
hemställa, att kammaren ville besluta, att andra lagutskottets utlåtande nr 34,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till motorfordonsförordning
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner, samt samma utskotts utlåtande
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen, skall placeras främst bland två gånger
bordlagda ärenden, samt att bankoutskottets utlåtande nr 47, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av
§§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank m. m., skall placeras närmast efter samma utskotts
utlåtande nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts under punkten 9 av elfte
huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till allmänna indragningsstaten.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 264, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning till Pehr Fricks Fabrikers Aktiebolag och hos bolaget anställda vid
nedläggande av bolagets tillverkning av cigarrlådor jämte en i ämnet väckt
motion.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte
i ämnet väckta motioner, allt i vad rör pensions- och indragningsstaterna;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts under vissa punkter av elfte huvudtiteln
gjorda framställningar örn anslag till dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer och åt pensionsberättigade änkor och barn
efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

nr 51, angående vissa ändringar i bankoreglementet; och
nr 52, angående användande av riksbankens vinst för år 1929.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.24 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

301707