1930. Första kammaren. Nr 33

ProtokollRiksdagens protokoll 1930:33

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1930. Första kammaren. Nr 33.

Onsdagen den 14 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Hornborgasjöns sjösänkningsföretag;

nr 231. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till företag avseende reglering av Vingåkersån samt sjöarna Kolsnaren
och Viren;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undersökning rörande
vattenavledning från Emåns och Helgeåns vattenområden;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undersökning rörande
reglering av övre och Nedre (^landsån i Uppsala och Stockholms län;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av ett
kronan tillhörigt och av lotsverket disponerat markområde vid Oxelösund;

nr 235, i anledning av väckta motioner angående vissa föreskrifter beträffande
importerade lantmanna- och trädgårdsprodukter;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av allmänna
arvsfonden tillfallna lägenheten Åsumtorp 341 i Norra Åsums socken av
Kristianstads län;

nr 237,, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående försäljning av
visst område av kronoegendomen 1 mantal Spenshult nr 1 i Hallands län m. m.;

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
årliga s. k. representativa jordbruksräkningar m. m. jämte en i ämnet väckt
motion; samt

nr 239, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående åtgärder för utrotande
av nötbromsen m. m.

Herr statsrådet Borell avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 278, angående
viss ändring i planen för nybyggnaden för Kungl. Maj:ts kansli.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtande nr 143, bevillningsutskottets betänkande nr 28, sammansatta andra
lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 samt första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 8.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 29, med förslag till skrivelse
angående utredning rörande ändring av § 7 riksdagsordningen.

Vad utskottet i detta memorial hemställt bifölls.

Första kammarens protokoll 1930. Nr 33.

1

Nr 33.

2

Onsdagen den 14 maj.

Sammanjämkningsförslag
ang.

tobaks monopolet.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 25, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om fortsatt
tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättningsoch
utskänkningsskatt å spritdrycker, bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets memorial nr 26, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande nr 20 i anledning
av Kungl. Majits proposition angående utövandet av statens tobaksmonopol
jämte i ämnet väckta motioner.

I betänkande nr 20 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 195, angående
utövandet av statens tobaksmonopol jämte i ämnet väckta motioner, hade
bevillningsutskottet hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande, att Kungl. Maj:ts nämnda proposition
icke kunnat, såvitt anginge med propositionen framlagda förslag till avtal,
av riksdagen i oförändrat skick bifallas,

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att å statens vägnar med Aktiebolaget Svenska
Tobaksmonopolet träffa avtal angående utövandet av statens tobaksmonopol
i huvudsaklig överensstämmelse med ett i betänkandet infört, såsom utskottets
förslag betecknat förslag;

2) bemyndiga Kungl. Majit att å statens vägnar med blivande preferensaktieägare
i Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet träffa avtal angående preferensaktiekapitalet
i bolaget i huvudsaklig överensstämmelse med ett i betänkandet
infört, såsom utskottets förslag betecknat förslag;

3) medgiva, att Kungl. Majit finge för staten utfästa garanti för ett lån ur
pensionsförsäkringsfonden åt Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet å högst
sexton miljoner kronor till kapital och ränta, beräknad efter fem procent;

4) besluta, att fullmäktige i riksgäldskontoret skulle i fall av behov tillhandahålla
medel för såväl infriande av nämnda garantiförbindelse som ock inlösen
helt eller delvis av preferensaktiekapitalet i bolaget;

B) att de i anledning av propositionen väckta motionerna I: 312 samt II:
486, 498, 499, 500, 501, 502, 503, 505 och 507, i den mån de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A) hemställt samt i betänkandet anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt vad utskottet tillhandakomna protokollsutdrag utvisade, hade kamrarna
vid behandlingen av utskottets berörda betänkande stannat i olika beslut
beträffande vissa delar av förslagen till avtal ävensom av ett till avtalet
angående utövandet av statens tobaksmonopol anknutet förslag till ändringar
i bolagsordningen för Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet.

Med anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut hade utskottet till behandling
förehaft frågan örn sammanjämkning av besluten, och hade utskottet i det
nu föreliggande memorialet hemställt, att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Majit att å statens vägnar med Aktiebolaget Svenska
Tobaksmonopolet träffa avtal angående utövandet av statens tobaksmonopol i
huvudsaklig överensstämmelse med det i utskottets betänkande nr 20 intagna,
såsom utskottets förslag betecknade förslaget med vissa i memorialet närmare
angivna ändringar;

b) bemyndiga Kungl. Majit att å statens vägnar med blivande preferensaktieägare
i Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet träffa avtal angående preferensaktiekapitalet
i bolaget i huvudsaklig överensstämmelse med det i ut -

Onsdagen den 14 maj.

3 Nr 33.

skottets betänkande nr 20 intagna, såsom utskottets förslag betecknade förslaget,
dock med viss ändrad lydelse av § 2.

Vid memorialet fanns fogat ett särskilt yttrande av herrar Bergman, Leander
och Ander.

Herr statsrådet Dahl: Herr talman! Jag ber i fråga om det föreliggande
sammanjämkningsförslaget endast att få uttala, att vad beträffar grunderna
för utseende av revisorer enligt min mening sammanjämkningsförslaget innebär
en påtaglig förbättring i jämförelse med andra kammarens beslut.

Vad återigen beträffar den föreslagna räntesatsen på preferensaktiekapitalet
kan jag endast beklaga, att icke utskottet funnit det lämpligt att sammanjämka
på sätt, som enligt vad jag vet varit under övervägande inom utskottet,
nämligen så, att räntesatsen för preferensaktiekapitalet i tobaksmonopolet och
stamaktiekapitalet i Vin- och spritcentralen bestämdes till medeltalet av aktiebelåningsräntan.
Här har i stället föreslagits en räntesats på fem och en halv
procent. Jag kan icke underlåta att uttala den farhågan, att det kommer att
visa sig vara förknippat med svårigheter att organisera upp företaget vid denna
förutsättning.

Jag har emellertid, herr talman, i nuvarande situation intet att tillägga.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets memorial nr 27, med föranledande
av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande nr 21
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn vissa
ändringar i förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av
rusdrycker, m. m., ävensom i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 7, i anledning av väckt motion, II: 130, angående åtgärder till
förebyggande av eldsolyckor vid biografföreställningar, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 144, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående åtgärder för beredande av nya lokaler för naturhistoriska
riksmuseets etnografiska avdelning m. m. jämte en i ämnet väckt motion.

I detta utlåtande hade utskottet på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 244 framlagda förslag
och med avslag å en av herr Hydén i ämnet väckt motion (I: 321), i vad den
skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag,

a) medgiva, att ett å till ärendet hörande »relationsritningar över kasernetablissement
för kungl, livregementets dragoner, situationsplan» med rött utmärkt
område av i runt tal 25,200 kvadratmeter av förutvarande livregementets
dragoners kasernområde jämte därå befintliga byggningar finge reserveras för
naturhistoriska riksmuseets etnografiska avdelning,

b) för iordningställande för nämnda avdelnings och museums räkning av
vissa å berörda område befintliga byggnader i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av byggnadsstyrelsen i utlåtande den 23 januari 1930 framlagt förslag
ävensom för bestridande av kostnaderna för flyttning av museets samlin -

Sammanjämkningsf
tyrsing ang.

tobaks monopolet.

(Forts.)

Ang. nya
lokaler för
riksmuseets
etnografiska
avdelning.

Nr 33. 4

Onsdagen den 14 maj.

Ang. nya
lokaler för
riksmuseets
etnografiska
avdelning.
(Forts.)

gar till de nya lokalerna m. m. för budgetåret 1930/1931 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett extra reservationsanslag å 100,000 kronor.

I herr Rydéns berörda motion bade hemställts, att riksdagen måtte
dels medgiva, att ett å till ärendet hörande »relationsritningar över kasernetablissement
för kungl, livregementets dragoner, situationsplan» med rött utmärkt
område av i runt tal 25,200 kvadratmeter av förutvarande livregementets
dragoners kasernområde jämte därå befintliga byggnader finge reserveras
för naturhistoriska riksmuseets etnografiska avdelning,

dels ock för påbörjande av iordningställandet av lokaler för avdelningen enligt
i huvudsak det av byggnadsstyrelsen den 27 november 1929 framlagda
förslaget samt förflyttning till de nya lokalerna av avdelningens samlingar
m. m. för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag av 300,000
kronor.

Därest sistnämnda yrkande icke skulle vinna bifall, hade i motionen yrkats,
att riksdagen måtte för iordningställande av lokaler för avdelningen i fråga
m. m. i huvudsaklig anslutning till en av avdelningens föreståndare den 12 februari
1930 uppgjord plan bevilja ett anslag av 1,050,000 kronor samt därav
för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag av 100,000 kronor.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Bergqvist, Nilsson i
Malmö, Rydén, Asplund, Oscar Olsson, Anderson i Råstock,- Bengtsson i Norup.
Carlsson-F fosterud, Jonsson i Eskilstuna och Sandwall ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och herr
Rydéns berörda motion (I: 321),

a) medgiva, — — -— --avdelning,

b) för iordningställande av lokaler för avdelningen samt förflyttning till
de nya lokalerna av avdelningens samlingar m. m. anvisa för budgetåret 1930/
1931 ett extra reservationsanslag av 200,000 kronor.

Herr Berggvist: Herr talman! Vid detta utlåtande är fogad en reserva tion

av mig och några av mina utskottskamrater. Vi ha yrkat att kammaren
måtte i stället för av Kungl. Maj:t föreslagna 100,000 kronor bevilja 200,000
kronor för budgetåret 1930/1931 till överflyttning, magasinering och uppställning
av etnografiska museets samlingar i livdragonernas kaserner. Enligt
Kungl. Maj :ts förslag skulle det ju bli fråga allenast om en magasinering
av de föremål, som överflyttas, medan ingenting skulle kunna utställas. Enligt
reservanternas förslag skulle däremot någon del av samlingarna kunna utställas
redan från början. Det har beräknats, att nian skulle få cirka 500 kvadratmeter
disponibla för utställning av de mera ömtåliga och värdefulla föremålen,
och därmed skulle ju också vinnas, att de som vilja besöka museet skulle få
tillfälle att något litet taga kännedom örn de föremål, som där finnas. Byggnadsstyrelsen
har antytt, att denna utväg nog skulle vara att rekommendera,
men den säger, att om man skall nedlägga dessa ytterligare 100,000 kronor på
anordningar i kasernerna, skulle detta förutsätta, att etnografiska museet skulle
permanent dit förläggas. Reservanterna ha ansett att det icke kan bli fråga örn
endast en provisorisk överflyttning av etnografiska museet till nämnda kasern,
utan örn samlingarna överhud taget skola överflyttas, måste man utgå
ifrån den förutsättningen att de också sedermera skola förbliva där. Därför
ha reservanterna anslutit sig till byggnadsstyrelsens tanke att redan nu från
början bevilja ett något större belopp, så att museets föremål kunde till någon
del utställas.

För att sedan museet på ett tillfredsställande sätt skall bli ordnat, fordras

Onsdagen den 14 maj.

5 Nr 33.

det stora omändringar i kasernerna, som medföra avsevärda kostnader. Dessa
förändringar få ju anstå, till dess att man gjort ytterligare utredningar och
fått tillfälle att bevilja medel för ändamålet. Vad som nu från början är särdeles
önskvärt är, att man kan träffa en anordning, så att detta museum icke
bara skall vara ett magasin, utan att det även i någon mån skall kunna ha en
utställning. Museets styresman har också omnämnt detta förslag i sitt yttrande,
där han säger, att förutsättningen för museets överflyttande ju måste
vara, att det blir permanent förlagt dit, och därav synes framgå, att lian själv
gillar den tanke, som byggnadsstyrelsen på detta sätt uttalat.

Jag ber, herr talman, att med hänsyn till de ytterst värdefulla samlingar,
som finnas i etnografiska museet och med hänsyn till önskvärdheten av att
någon del av dem måtte kunna utställas redan från början, få yrka bifall till
reservationen.

Herr Rosén: Herr talman! Behandlingen av denna museifråga har förlupit

fullt normalt även i det avseendet, att vi sett pressen mobiliseras i övlig ordning
för att undervisa riksdagen om ovärdighet och värdighet i sådana avseenden
som det föreliggande.

Jag skall emellertid tillåta mig att med ett par ord beröra själva förläggningsfrågan.
Reservanterna anse, att det redan nu bör bestämmas, att etnografiska
museet skall definitivt förläggas till livregementets dragoners kasemetablissement.
Inledningsvis vill jag fästa uppmärksamheten på, att ett område
för detta museum sedan åtskilliga år tillbaka är reserverat vid Frescati,
där man avsåg, att.det skulle förläggas i samband med naturhistoriska riksmuseets
övriga avdelningar. Dessutom ha sju eller åtta olika andra områden varit
på tal. Nu i sista stund har man kommit med det föreliggande förslaget, och
nu vill man utan vidare utredning fatta beslut örn museets definitiva förläggning
dit. Meningen är att det värdefulla område, som livregementets dragoners
ka seni ju utgör, skulle uppdelas i tre delar, av vilka den mellersta skulle omfatta
de tre kasernbyggnaderna med sjukhusbyggnad, sjukstall samt köks- och
matsalsbyggnad, och denna mellersta del skulle avses för etnografiska museet.
Hur man skulle disponera den östra och västra delen vet man ännu icke. Det
har varit tal örn att till västra delen förlägga ett tekniskt-industriellt museum,
ehuru planerna i det avseendet icke ha tagit någon mera fast form. Men det
blir väl så småningom.

Jag måste för min del säga att jag verkligen anser, att försvarsväsendet
skulle kunna ha en viss rätt att få disponera åtminstone någon liten del av
de gamla försvarsetablissement, som blivit överflödiga. Jag har visst en gång
förut fäst uppmärksamheten på, att marinförvaltningen för närvarande har
ganska otillfredsställande lokaler, vilka äro förhyrda. Örn jag inte minns fel
uppgår hyran till 70.000 kronor örn året. För min del hade jag helst sett, att
marinförvaltningen hade kunnat inhysas i positionsartilleriets gamla kasern.
Men fjolårets riksdag beslöt, att den skulle användas för ett annat museum,
på vilket man skulle offra en betydande summa -— jag tror det var omkring
sju miljoner. Nu skulle det vara tänkbart att man använde någon byggnad
här ute för marinförvaltningen, men detta omöjliggöres ifall nu ett definitivt
beslut fattas. Jag tror emellertid för min del, att örn museet i alla fall kommer
dit — vilket det väl gör — lär det icke vara tänkbart att få det därifrån,
utan det blir då en definitiv förläggning. Men jag beklagar att man icke behagat
kosta på sig någon som helst utredning eller att riksdagen skulle avklippa
varje möjlighet till utredning av denna fråga, innan ett beslut örn definitiv
förläggning fattas. Den plan, som byggnadsstyrelsen har utarbetat, avser
iståndsättande av kasernbyggnaderna för museiändamål för en kostnad av
icke mindre än 2,300,000 kronor. Detta är ju mycket mer än vad hela kasernen

Äng. nya
lokaler för
riksmuseets
etnografiska
avdelning.
(Forts.)

Nr 33. 6

Onsdagen den 14 maj.

Ang. nya på sin tid kostade i anläggning. Det är sannerligen inte småsummor, som det
^museet'' ^är är fråga örn. Till och med reservanterna anse, att det är väl mycket att
^etnografiska lägga ned detta belopp, och de vilja ju åtminstone på den punkten ha en ny
avdelning, utredning. Att det icke blir några vidare resultat av den vet man ju på förkorts.
) hand.

Vad nu själva anslagsfrågan beträffar har Kungl. Maj :t begärt 100,000 kronor
som ett första anslag. Herr Rydén har begärt 300,000 kronor. Reservanterna
ha delat det mitt itu och föreslagit 200,000, medan utskottets majoritet
anser, att riksdagen bör bifalla Kungl. Maj:ts förslag på 100,000 kronor såsom
ett tillräckligt förstagångsanslag. Jag tror att det är så mycket starkare
skäl att gå på utskottets förslag, som ju museets föreståndare har begärt

100,000 kronor i ett första anslag. Visserligen uppger herr Rydén, att det är
i ren förtvivlan, som han framlagt förslaget örn denna summa, men det kan
man ju ha svårt att bedöma. Man får kanske ändå i första hand gå efter handlingarna
i detta avseende.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Rydén: Herr talman! Jag skall be att till en början få vända mig

emot den föregående ärade talaren för att korrigera några av de uppgifter,
som han här lämnade inför kammaren. Det är ju mänskligt örn statsutskottets
ledamöter i denna tid, då arbetet är så oerhört hopat, icke hinna att i grunden
tränga in i alla föreliggande frågor, och av de sakliga uppgifter, som av honom
lämnats, är det flera som tåla vid en korrigering.

Jag vill först och främst framhålla, att hans uppgift att det ligger ett område
reserverat vid Frescati för etnografiska museet icke är alldeles riktig.
Det förhåller sig på det sättet, att när den ursprungliga byggnadsplanen för
naturhistoriska riksmuseet gjordes upp, togs med i denna även den etnografiska
avdelningen, men den dåvarande ledaren för de etnografiska samlingarna,
professor Hjalmar Stolpe, motsatte sig på det bestämdaste en förflyttning
av dessa kulturhistoriska samlingar ut till Frescati. Han ansåg att de borde
vara belägna nära intill andra kulturhistoriska museisamlingar, och så har
det kommit att därvid förbliva.

Jag förvånar mig också något över att den ärade utskottsrepresentanten intar
den ställning som han här deklarerat i själva huvudfrågan, nämligen att
yrka bifall till utskottets hemställan, som ju dock i verkligheten innebär att
man definitivt skall fastslå, att museets avdelning skall bli förlagd till dragonregementets
gamla kasernetablissement. Härvidlag biträder han alltså utskottets
ståndpunkt, men i detta avseende skilja sig icke utskottet och reservationen
från varandra.

Jag måste också opponera mot hans utsaga, att detta ärende icke har föregåtts
av någon som helst utredning. Jag skall försöka att belysa detta uttalande
strax. Jag vill också påstå, att vad han yttrade beträffande anslagsfrågan,
nämligen att motionären begärt 300,000 kronor, Kungl. Majit 100,000
och reservanterna 200,000 kronor, och att de sistnämnda alltså endast slagit
det hela mitt itu, innehåller en sanning som endast är formell. I verkligheten
är det en mycket, mycket stor skillnad mellan utskottets förslag och Kungl.
Maj:ts förslag om 100,000 kronor och det förslag, som reservationen innehåller.

Emellertid skall jag tillåta mig, herr talman, att säga några ord i allmänhet
beträffande denna byggnadsfråga, och jag tror att jag skall kunna påräkna
någon större förståelse här, än vad det varit möjligt att vinna inom statsutskottets
majoritet. Det var en ledamot, som under diskussionen örn detta
ärende kastade tvärsöver bordet i statsutskottet den invändningen: »Skall

man bygga för så mycket pengar för att bevara lump?» Ett uttalande sådant

Onsdagen den 14 maj.

7 Nr 33.

som detta bevisar, att man på många håll här i Sverige icke är på det klara
med innebörden av och värdet i de samlingar, det här gäller. Kanske sammanhänger
detta därmed, att etnografien är en relativt ung vetenskap. Det
är ju naturligt, att den egentligen icke kunde få ett underlag förrän de stora
upptäckterna började i historien. Etnografien sysslar ju framför allt med
naturfolkens samfundsbildningar, med deras religion och kult och deras kultur
i övrigt, och före de stora upptäckterna, genom vilka den gamla civiliserade
världen trädde i förbindelse med naturfolken, kunde icke ett verkligt underlag
för denna vetenskap finnas. Det är, kan man säga, under slutet av
1800-talet och under detta århundrade, som etnografien vuxit upp till den mycket
betydelsefulla ställning i allt Arnd kulturhistorisk forskning heter, som
den i våra dagar har. Örn man vill se sig om ute i världen, skall man finna
att alla kulturfolk försöka att på detta område skaffa sig samlingar icke
bara såsom kuriosa, utan samlingar, som kunna tjänstgöra såsom jämförande
forskningsmaterial när det gäller bedömandet bland annat av den egna gamla
folkliga kulturen. Se vi oss omkring i Europa finna vi, att Tyskland under
1800-talet skapat en hel rad av väldiga museer för Völkerkunde. Där finns
det stora huvudmuseet i Berlin, men vi ha också stora etnografiska museer
i exempelvis Munchen, i Leipzig, i Dresden och i Hamburg. Och gå vi utanför
Tyskland, märka vi särskild museerna i London, Rom och Wien. Och på
andra sidan oceanen har Amerika på detta område gjort väldiga insatser; man
kan säga att i detta ögonblick intar Amerika en ledande ställning, främst
därigenom att det har så mycket pengar att anvisa till stöd för denna forskning.

Vårt land fick sina första etnografiska samlingar under sista hälften av
1800-talet. Den svenska etnografiens främste skapare är Hjalmar Stolpe, den
förste föreståndaren för den etnografiska avdelningen vid riksmuseet, en man
som dessvärre icke fick leva så länge som museets föreståndare, att han
kunde vara med och lösa dess byggnadsfråga. Han har gjort sig ett sådant
namn både i svensk och i internationell historia, att man med all rätt brukat
beteckna honom som »den svenska etnografiens fader».

De samlingar som finnas i naturhistoriska riksmuseets etnografiska avdelning
äro mycket litet kända för den stora allmänheten, beroende på det olycksöde,
som vilat över dessa samlingar under så långa tider. Men jag kan få
nämna för dem, som äro historiskt intresserade, att nedpackade i lärår i etnografiska
avdelningen ligga exempelvis de utomordentligt dyrbara och märkliga
från 1700-talet härstammande samlingar, som hopbragtes av Linnés lärjunge
Sparrman. Han hemförde dessa då han deltog i den store upptäcktsresanden
Cooks berömda andra världsomsegling. Dessa samlingar, som sålunda
finnas i vårt etnografiska museum nedpackade i lärår, lära icke många
av nu levande människor ha sett mycket av, men de betecknas såsom både
unika och utomordentligt dyrbara.

Yi lia vidare i dessa lärår samlingarna från den enda koloni, som Sverige försökt
anlägga, nämligen Nya Sverige. I dessa möter man bland annat vissa
grenar av den kultur, som de svenska utvandrarna hade att möta vid sina första
försök att bryta mark för svensk odling ute i Amerika, nämligen vissa indianstammars.

Vi ha Andare nedpackad i lärår den mängd etnografica, som sammanförts under
de berömda SATenska \''ärldsomseglingarna. Från Eugenies världsomsegling
medfördes till vårt land stora samlingar från naturfolks liv och förhållanden.
Under färden med Vanadis, då Hjalmar Stolpe var med som vetenskaplig expert,
hemfördes ofantligt dyrbara samlingar, som nu också ligga nedpackade.
Där ha An vidare Vegas för femtio år sedan hemförda samlingar, som beröra de
arktiska folk, med vilka Vega kom i beröring under seglingen runt omkring den

Äng. nya
lokaler för
riksmuseets
etnografiska
avdelning.
(Forts.)

Nr 33. 8

Onsdagen den 14 maj.

Ang. nya
lokaler för
riksmuseets
etnografiska
avdelning.
(Forts.)

gamla asiatiska kontinenten. Yi ha där massor av samlingar, sammanförda av
missionärer och av upptäcktsresande. Yi ha, efter vad det uppgivits för mig,
samlingar och rester av icke mindre än ungefär 100 afrikanska naturfolks kultur
sammanförda och nedpackade'' i lärår. Vi ha samlingarna från Brovallius.
Vi ha samlingarna från Eric von Rosen, dessa historiskt betydelsefulla samlingar,
genom vilka bland annat kastades ljus över vår egen stenålders kultur genom
upptäckten och beskrivningen av träskfolket. Vi ha där Kauderns samlingar,
vi ha vidare Bergmans, Lindbloms, Mjöbergs, Mobergs och andras. Och nu
skall föras dit kanske en av de märkligaste och största etnografiska samlingar,
som överhuvud taget stå mänskligheten till buds att hopbringa, nämligen den
som Sven Hedin för närvarande är i färd med att samla under sin stora asiatiska
resa. Där finns samlingar, vilkas rent materiella värden sträcka sig till
många, många miljoner. Vi lia den kände skepparen Anderssons berömda samlingar,
som betalades med nära 100,000 kronor och skänktes till etnografiska
museet. Vi ha de Nordenskiöldska samlingarna — det är tre stora namn Nordenskiöld
i olika släktled knutna till dessa — skänkta dit av enskilda personer,
inköpta för 40,000 kronor på sin tid, men nu uppskattade till värden, som
mångdubbelt överstiga detta belopp. Dit skola också komma de samlingar, som
skola föras hem till Sverige och för vilkas insamlande en medborgare i Chicago,
Vincent Bendix, ställt 250,000 kronor till Sven Hedins förfogande under hans
forskningsresor i Asien.

Sålunda kan nian val utan tvivel säga — jag kan ju inte annat än återge
de omdömen som jag hört både Sven Hedin och andra bland våra förnämsta
kännare på detta område fälla — att dessa samlingar äro av utomordentligt
stort värde, både ideellt och materiellt. Deras värde kan uppskattas, med de
priser som för närvarande äro gängse, till många, många miljoner kronor. Men
det är också samlingar, som på vissa områden äro fullständigt enastående, som
det icke finns någon motsvarighet till i något annat etnografiskt museum, och örn
vilka det gäller, att skall överhuvud taget på det området någon forskning bedrivas,
måste vetenskapsmännen komma till Stockholm, därför att de andra
länderna icke varit framme och förvärvat samlingar, som belysa dessa forskningsområden.

Hur Ilar då den svenska staten sörjt för dessa samlingar under tidernas lopp?
Jag har sagt förut, att det var en olycka för oss här i Sverige att Hjalmar Stolpe
dog, innan han fick lösa det etnografiska museets byggnadsfråga. Det kom
faktiskt en period i museets historia, när icke ens de starkast och varmast intresserade
för denna sak ansågo det lämpligt att försöka forcera byggnadsfrågan.
Men det har skett en ändring i detta. Etnografiska museet har fått en ny,
ung, duktig, berömd chef, Gerhard Lindblom, en av de upptäcktsresande och
forskningsresande, som hemfört betydande samlingar till museet. Han står
nu vid början av sin livsgärning som föreståndare för etnografiska museet, och
vad är det då för utsikter man bjuder honom? Jo, Kungl. Maj:t fattade det beslutet
för någon tid sedan, att etnografiska museet skall köras ut ur sina torftiga
och bristfälliga lokaler, där de icke kunnat visa mer än en liten bråkdel
av vad som finns, och där allt det övriga legat nedpackat. Det skall alltså köras
ut ur sina lokaler vid Wallingatan 1, där de haft ett ytterligt torftigt men
dock tak över huvudet, så att huset den första oktober i år skall kunna vara
borta från sin plats, ty man skall där börja mura grunden till riksförsäkringsanstaltens
nya hus. Det är i den situationen, som Kungl. Majit nu ingriper,
och den första åtgärden från Kungl. Majrts sida är att bjuda museet och dess
samlingar inpackning, d. v. s. lärår för att packa in samlingarna, och att dessa
skulle inhysas i dragonkasernerna. Efter ett 20-årigt olycksöde eller mer skulle
nu den nye chefen alltså få se dessa samlingar, vilka vänta på ytterligare utökning,
slås in i lärår och inpackas för obestämd tid framåt. Det är i den si -

Onsdagen den 14 maj.

9 Nr 33.

tuationen, herr Rosén, som jag har tillåtit mig att säga, att föreståndaren för
samlingarna i ett förtvivlat läge stannat för att begära att åtminstone få 100,000
kronor såsom en början för fullgörande och utförande av en byggnadsplan,
som i sin helhet slutar på 1,050,000 kronor. Det är den planen som min motion
avser och det är den planen som reservationen avser. Frågan är: skall man ge

100,000 kronor för att packa in samlingarna i lärår för obestämd tid framåt,
vilket utskottsförslaget i huvudsak innebär, eller skall man, såsom jag föreslagit,
gå till minimigränsen av vad professor Lindblom begärt och alltså ge

100,000 kronor även för att börja att reda in lokalerna för museet där ute?

I denna situation har jag tyckt, att det vore riktigt att väcka en motion om
att riksdagen måtte gå byggnadsstyrelsens linje, som räknade med 300,000
kronor för att kunna påbörja iordningställandet av byggnaderna. Sålunda,
skillnaden mellan herr Roséns och utskottets förslag å ena sidan och reservationen
å den andra är: skall man ge 100,000 kronor för inpackning av föremålen,
eller skall man ge en penning, genom vilken man visserligen först måste packa
in samlingarna provisoriskt, men också kan börja att reda in de nya lokalerna
och göra det möjligt för museet att till en del visa sina samlingar. I det fallet
förefaller det mig som örn man inte skulle behöva ha så synnerligen svårt att
fatta ståndpunkt.

Att jag personligen kommit att intressera mig så starkt för denna sak sammanhänger
med två ting. Det ena är att jag kommit att bli intresserad av
historien, och man ser, så snart man börjar läsa något vidare i historien i allmänhet,
vilken oerhörd betydelse för all historisk foskning naturfolkens historia
har. Det var, som jag sade, upptäckten av träskfolket av Eric von Rosen,
som gav nyckeln till att vi kunna förstå vår gamla stenålderskultur med boplatserna
nere i Östergötland vid Alvastra i trakten av Omberg. När man studerar
stenföremålen och de andra fynden från olika naturfolks liv och ser uttrycken
för deras religion och kult o. s. v., får man gång efter annan uppslag
och nycklar till vårt eget folks och de övriga europeiska folkens historia på
motsvarande stadier. Detta är det ena skälet varför jag lagt mig i denna sak.

Det andra är, att dessa etnografiska samlingar ha en mycket stor betydelse
från folkbildningssynpunkt. Man kan icke förneka, att folk intresserar sig
för sådant. Det visar sig i de stora utländska museerna, vilken vandring av
enkla människor som äger rum till de skådesamlingar, som äro knutna till de
etnografiska museerna. Och hur är det i Sverige? Hur många människor
besöka Stockholm utan att se Skansen och Nordiska museet, och hur många
skolklasser örn året vandra icke genom dessa? Och dock representerar Nordiska
museet endast en del av detta stora område, men det är i alla fall fråga
om olika grenar av samma intresse. Det är för äldre tiders och för mera primitiva
folks liv, förhållanden och åskådningar, som man intresserar sig, och
i de eländiga lokaler, som etnografiska museet för närvarande har, har det ändå
kommit människor så långt som det funnits någon möjlighet. Men ni kunna ju
tänka er hurudana förhållandena där ute äro, när Sven Hedin för någon tid
sedan i en uppsats skrev, att det var så trångt i museets packrum och källare,
att när han tillsammans med Hans majestät konungen skulle vandra igenom
dem med anledning av de gåvor, som från Konungen överlämnades, så kunde,
berättar Sven Hedin, Hans majestät konungen knappast komma fram mellan
lårama — han menade att det kunde då åtminstone vara ett bevis för att det
var trångt !

Det är ett folkbildningsintresse, som är knutet till denna verksamhet i allra
högsta grad. Och den dag vi få vårt etnografiska museum lyftat upp ur lärarna
och få det tillgängligt för forskning och tillgängligt för människors beskådande,
kommer det alldeles säkert att visa sig, att det finns ett så stort intresse
knutet till detta museum, att det kommer att bli uppenbart, att riksdagen

Äng. nya
lokaler för
riksmuseets
etnografiska
avdelning.
(Forts.)

Nr 33. 10

Onsdagen den 14 maj.

Ang. nya
lokaler för
riksmuseets
etnografiska
avdelning.
(Forts.)

icke förgäves lämnat det sitt understöd. Och Nordiska museet och Skansen,
de gamla rester jämväl av en primitiv folkkultur, som där äro bevarade i vårt
land, komma då att kunna ses i en jämförande belysning av kulturen hos andra
primitiva folk över hela jordens rund och yta.

Herr talman! Jag har tillåtit mig att säga några ord utöver vad som kan
anses utgöra ett direkt svar på herr Roséns anförande. Men jag tror att motionären
kan vara fullt försvarad för att han tagit upp denna fråga, och jag
tror att reservanterna —• jag har naturligtvis med stor glädje hälsat det understöd
som stått till buds inom utskottet -— ha gått en mycket varsam och även
mycket riktig linje, när de förordat ett större anslag. Detta anslag på 200,000
kronor skulle, örn det beviljas, innebära en lyftning av hela denna fråga. Det
skulle bli möjligt inte bara att verkställa den förflyttning av lärår och sådant,
som är nödvändig, utan det skulle också göra det möjligt att i någon mån börja
för forskningen öppna på de samlingar, som finnas, och öppna dem även för
det studieintresse, som icke har forskarens uppgift och forskarens rent vetenskapliga
intresse.

Herr talman! Det må tillåtas mig att sluta med en jämförande parallell.
Det är endast några veckor sedan vi under stora högtidligheter begingo Vegaminnet,
och man reste då ett monument ute vid Frescati över Nordenskiöld och
hans män. Skulle det icke vara rimligt att. sedan de samlingar, som han hemförde,
legat nedpackade i femtio år, de nu finge komma upp ur den kyrkogård,
där de legat, upp i ljuset igen?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I herr Rydéns yttrande instämde herrar Bergman, von Geijer och Asplund,
fröken Hesselgren samt herrar David Bergström, Thelin, Thulin och Löfgren.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Den vidlyftiga redogörelse, som herr

Rydén här har lämnat för våra museala samlingar, har ju i detta sammanhang
varit mycket intressant att höra, men onekligen varit något för vidlyftig i
förhållande till den ringa skiljaktighet, som föreligger mellan utskottet och
reservanterna. Under det att utskottet har gått på den linje, som Kungl. Majit
föreslagit, och velat anvisa 100,000 kronor, ha reservanterna velat bevilja

200,000 kronor. Det är hela skillnaden. Någon annan skiljaktighet kan icke
uppspåras mellan dessa två ståndpunkter, och det är ju en praktisk angelägenhet
att pröva, huruvida man vill ge 200,000 i första etappen eller om man vill
stanna för 100,000. Det är ju en sak som riksdagen får avgöra. Vi ha i
statsutskottet, som ju någon gång även under denna riksdag haft en känsla av,
att man måste handskas varsamt med statens medel, stannat vid vad Kungl.
Majit föreslagit, nämligen 100,000 kronor, under det att herr Rydén först
motionerade om 300,000 och sedan nöjde sig med 200,000. Och örn riksdagen
nu skulle stanna vid 100,000, så är ju frågan i alla fall löst. Det blir måhända
något tillfälle för dem att packa upp samlingarna där ute, men det är ingalunda
säkert, att de komma så långt, att de hinna få någon sådan användning
för dessa pengar, innan riksdagen får tillfälle att pröva frågan ännu en gång.
De få packa in samlingarna till att börja med, och sedan flytta dem. Konungen
har själv sagt, att det skall beviljas medel successivt — den ståndpunkt
Konungen intagit i sin proposition i ärendet är, att år från år skall anslag
beviljas successivt för lösningen av byggnadsfrågan. Utskottsmajoriteten har
i detta fall anslutit sig helt och hållet till den ståndpunkt som Konungen har
intagit.

Eftersom jag nu har ordet, skall jag be att i min tur i ett enda avseende få
korrigera herr Rydén. Han började ju själv sitt anförande med att korrigera
den föregående ärade talaren, då denne i sitt anförande yttrat, att det fanns

Onsdagen den 14 maj.

11 Nr 33.

en plats reserverad för den etnografiska avdelningen vid Frescati. _ Men det är
ju precis vad som står i den kungl, propositionen, och det finns ju ingen anledning,
varför man inte skall tro på vad Kungl. Maj:t själv har skrivit. Det är
återgivet av utskottet i dess recit på sid. 2, där det heter: »Under senare år

hava sålunda åtskilliga förslag varit uppe beträffande den lämpligaste platsen
för ett blivande etnografiskt museum, nämligen dels i samband med naturhistoriska
riksmuseets övriga avdelningar vid Frescati — varest för övrigt fortfarande
ett område finnes reserverat för den etnografiska avdelningen». Det är vad
Kungl. Maj :t själv säger, och jag förmodar, att även herr Rydén observerat det,
fast han sedermera icke kommit ihåg det.

Jag återkommer till vad jag tidigare har framhållit. Departementschefen
yttrar följande, som är återgivet på sid. 14 i statsutskottets utlåtande: »Då departementschefen
sålunda sett sig nödsakad att gå in för ett ordnande av etnografiska
museets lokalförhållanden på sätt nu angivits, har han slutligen framhållit
önskvärdheten av att genom successivt beviljade anslag under de närmaste
åren museets byggnadsfråga måtte bliva löst och att sålunda de betydande
kulturintressen, varom här vore fråga, bleve på ett tillfredsställande sätt
tillgodosedda.» Emot detta lia vi i utskottet icke haft någon invändning att
göra. I herr Rydéns ståtliga anförande var det tydligen underförstått, att vi
skulle ha föga eller intet intresse för denna sak, men vi ha i detta fall gott
sällskap, då vi ju endast ansluta oss till vad Kungl. Maj :t här har föreslagit.
Då vi ha en ecklesiastikminister, som är åtminstone lika lärdom. herr Rydén

— kanske inte i fråga örn museala föremål och dylikt, men på andra områden

— får man väl utgå från att han är så pass kulturintresserad, att han inte yxat
till detta anslagsbelopp på 100,000 kronor utan någon som helst tanke på huruvida
det hela skall gå ihop eller inte.

Jag tycker sålunda icke, att utskottet har någon anledning att skämmas för
den sparsamhet, som det här velat iakttaga, då det stannat vid att yrka bifall
till vad Kungl. Majit själv har föreslagit. Naturligtvis kan det hända, att jag
i detta fall under debattens gång får anledning att säga detsamma som vid ett
föregående tillfälle en annan talare sade, eller att Kungl. Maj :t kanske går
från den ena klarheten till den andra. När nu ecklesiastikministern finner,
att det är utsikter att få ytterligare 100,000 kronor till, så vore det endast naturligt,
örn han tackar och tar i hand. Jag för min del anser emellertid, att
vi fortfarande utan att åsidosätta museala och andra intressen kunna stanna
vid vad Kungl. Maj :t och utskottet föreslagit.

Herr statsrådet Lindskog: Herr talman! Jag är i den litet olyckliga be lägenheten,

att jag icke kunnat åhöra den föregående debatten här, då jag i
andra kammaren varit upptagen av debatten i samma fråga och den därefter
följande voteringen. Men jag tror inte ändå, att jag gör orätt, örn jag redan
nu vid denna tidpunkt i debatten framför de synpunkter, som varit vägledande
för regeringen och mig vid frågans framläggande.

Örn man ser varje sak isolerad för sig, kan man ju i allmänhet för varje
anslag framlägga de mest behjärtansvärda motiv. Man kan alltid finna mycket
starka skäl att gå fram för en viss sak, och dessa motiv kunna i och för
sig vara mycket berättigade, men en regering har ju skyldighet att se det hela
i stort, att° se de olika anslagen sammanställda med varandra och tillse, att
det blir en viss avvägning mellan de olika anslagen, dels under de olika departementschefernas
konton och dels inom ett departement mellan de olika anslagen.
I remissdebatten gjordes från ett ledande håll, nämligen från det frisinnade
partiets ledare, det påpekandet, att kulturbudgeten stigit högst betydligt
eller med icke mindre än omkring 3,200,000 kronor. Herr^ Ekman
medgav, att det kanske var motiverat, men han ställde det ändå i mot -

Ang. nya
lokaler för
riksmuseets
etnografiska
avdelning.
(Forts.)

Nr 33. 12

Onsdagen den 14 maj.

Ang. nya
lokaler för
riksmuseets
etnografiska
avdelning.
(Forts.)

sats mot vad hans egen regering gjort ett föregående år. Jag nämnde
i remissdebatten i denna kammare, att anledningen framför allt var att söka
på två håll. Dels hänförde den sig till verkningarna av 1927 års skolbeslut,
och dels till de stora anslagen till folkskoleväsendet. Därtill skulle jag nu
vilja lägga en tredje stor grupp, nämligen byggnadsanslagen.

Byggnadsanslagen under åttonde huvudtiteln gå redan nu till mycket stora
belopp. Jag har i min hand en förteckning, som omfattar icke mindre än sexton
olika punkter. Det är byggnadsanslag under den åttonde huvudtiteln i år,
dels fortsatta anslag och dels nya anslag, och de olika beloppen utgöra från

50,000 upp till närmare en halv miljon kronor. Bland dessa har den nuvarande
regeringen framlagt en hel del nya krav och även fått de flesta av dem beviljade.
Det är följande: åtgärder för beredande av nya lokaler för statens
historiska museum; nybyggnad för paleontologiska institutionen i Uppsala; inredning
och utrustning av lokaler för fysiska institutionen vid tekniska högskolan;
landsarkivet i Härnösand; svenska kyrkan i Helsingfors; ombyggnad
av anatomiska institutionen i Uppsala; ändringsarbeten i geologiska institutionen
i Lund; nytt kliniskt sjukhus i Stockholm, vilken fråga ännu icke är behandlad;
laboratorium i flygteknik vid tekniska högskolan; utvidgning av lokalerna
för instiutet och förskolan för blinda i Tomteboda. Detta är, som vi
höra, en hel serie byggnadsanslag, och därtill kommer det nu föreliggande till
etnografiska museet.

När en regering har att söka tillämpa största möjliga sparsamhet, måste den
naturligtvis pa varje punkt se till, örn icke besparingar kunna göras. Örn regeringen
anser sig böra gå fram i något långsammare takt än vad som från
museet äskats, ligger givetvis däri icke alls något underkännande av det utomordentliga
värdet av etnografiska museets samlingar. Men jag vill framhålla,
att framläggandet av förslaget har skett i fullt samförstånd med representanter
för den etnografiska vetenskapen och att det resultat, som framkommit i
propositionen, har mötts med ganska mycket gillande även ifrån framstående
representanter för denna vetenskap, som ha ansett, att om man verkligen går
fram efter de linjerna, kan resultatet anses bliva ganska betryggande.

_Man måste också betänka den omständigheten, att dessa byggnadsfrågor i
vår huvudstad just för museer och institutioner hopat sig under decennier. De
ha skjutits undan av den ena regeringen efter den andra och ha blivit mera
trängande för varje, år. Därför är det icke så alldeles lätt för en regering,
som finner denna mångfald av anslagskrav i huvudstaden, att på en gång föra
fram dem allesammans i den utsträckning, som i och för sig skulle vara nog
så önskvärd. Yi ha här, som jag påpekat förut i år, riksarkivet, vi ha livrustkammaren,
vi ha historiska museet och vi ha etnografiska museet. Det är fyra
stora byggnadskomplex, som vänta på sin lösning, och i fjol har riksdagen
bestämt gått in för lösningen av historiska museets byggnadsfråga. Här har
gjorts jämförelser mellan vikten av historiska museets byggnadsfråga och av
etnografiska museets byggnadsfråga. Utan att jag vill på något sätt underkänna
vikten av etnografiska museets byggnadsfråga måste jag ändå säga, att
det för mig icke kan finnas någon tvekan i det valet. Jag anser, att resterna
och minnena av vår egen forntid ändå ligga oss mera örn hjärtat och att det
för oss är angelägnare att föra den fragan ordentligt i hamn. Denna museifråga
får icke rubbas, men det blir faktiskt följden, örn vi alltför snabbt gå
in för andra anslagskrav. Nästa ar mäste vi enligt den plan, som vi tänkte oss
1 fjol, ga fram med ett anslag pa en halv miljon kronor till historiska museet.
Örn man kastar fram alltför stora anslagskrav för etnografiska museet, går detta
i vägen för det andra, och jag undrar, örn inte riksdagen borde betänka sig, innan
den går in för så väldiga belopp, särskilt som man från landsorten alldeles
ofrånkomligt har att motse anslagskrav, som helt enkelt icke kunna undan -

Onsdagen den 14 maj.

13 Nr 33.

skjutas. Jag lägger således kammaren på hjärtat, att vare sig kammaren
handlar på ena eller andra sättet, får icke detta anslag gå i vägen för de
mycket betydande anslagskrav, som nästa år måste komma fram från olika
ändar av vårt långsträckta land.

Det är således verkligen med tanke på dels de sammanställda anslagsbeloppen
samt dels och icke minst historiska museet, för vilket riksdagen gick in i fjol
och som ändå åtminstone för mig står som det angelägnaste •—- det är med
tanke härpå, som regeringen har ansett sig böra gå fram i en något saktare takt.
I princip stå ju reservanterna och regeringen och statsutskottets majoritet på
samma linje. Det gäller icke alls olika principer. Meningen är naturligtvis,
såsom uttryckligen säges i propositionen, att varje följande år gå fram
med anslagsbelopp, varmed man skall kunna tillgodose de behov, som förefinnas
i etnografiska museet. Jag tror som sagt inte, att det är någon fara för
etnografiska museets samlingar, om vi gå fram på den något långsammare
linje, som är förordad av statsutskottets majoritet.

Herr Ström, Fredrik: Jag har begärt ordet för att yttra några ord i denna
fråga, eftersom jag haft något att göra med en del av de unga arbetare, vilka
brukat besöka etnografiska museet och där idka studier. Samtidigt har jag
också kommit i förbindelse med den nuvarande chefen för detta museum, och
jag har i någon mån sökt bilda mig en uppfattning örn museets ställning och
behov.

Man kan naturligtvis i stort sett instämma med herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet i fråga örn de allmänna principer, som han här nyss
uttalat beträffande anslags utgående till kulturella ändamål, men det synes
mig. som örn man dessutom måste i alldeles särskilt hög grad beakta, att det
kan inträffa saker och ting, som nödvändiggöra, att man för att rädda oersättliga
värden vid ett givet tillfälle går utöver den fastställda ramen. Jag tror,
att detta är fallet i den nu föreliggande frågan. Yi ha faktiskt i etnografiska
museet en utomordentlig bildningskälla, och det skulle vara till en oerhörd
nackdel och skada, om den på något sätt komme att stoppas till.

Hela denna museifråga har blivit mycket illa behandlad av statsmakterna
under många år. Man har haft att dragas med de mest primitiva lokaler och
förhållanden, som man kan tänka sig. Skulle nu riksdagens beslut medföra,
att museet praktiskt taget fullständigt stoppades ner i lärår, tror jag, att
man även skulle förlora de sista möjligheterna att snart få till stånd ett verkligt
etnografiskt museum, ett museum för folkkunskapen. I detta museum
ligger ju, vad våra etnografiska forskare och upptäcksresande under århundraden
hava hopbragt. Här ligger samlat ett utomordentligt vetenskapligt material,
som på grund av otjänliga förhållanden hotar att alldeles gå till spillo;
samlingarna hota att förstöras till följd av de dåliga förhållanden, varunder
de förvaras. Det är många svenska forskare, som offrat liv och hälsa för att
samla detta forskningsmaterial, och det synes mig vara en ringa ära för den
svenska riksdagen att uppträda på ett så otacksamt sätt, som vi i själva verket
alla ha gjort, då vi ha försummat detta viktiga museum.

Örn man ser efter, skall man finna, att museet inte självt är orsak till, lätt
det nu råkat i ännu sämre förhållanden, än det tidigare verkat under. Museet
hade hoppats på bättre förhållanden, men genom att en annan statsinstitution
drivit ut museet ur dess nuvarande primitiva lokaler, hotas det med så gott
som fullständig förstöring, i varje fall förefinnes risken därför under lång tid
framåt. Under alla förhållanden kan museet inte tjäna det ändamål, vartill
det är avsett och för vilket man på alla håll i landet hyser mycket stort intresse.

Om man ser på reservationen, så skall man finna, att det i mycket, mycket

Äng. nya
lokaler för
rikamuseets
etnografiska
avdelning.
(Forte.!

Nr 83. 1 4

Onsdagen den 14 maj.

Äng. nya stor utsträckning är arbetarrepresentanter, som ha reserverat sig. Vad betylokalerför
[{er detta, att det är arbetarrepresentanter, som ha reserverat sig till förmån
etnografiska för lösningen av en stor kulturfråga? Jag tror, att det betyder, att insikten
avdelning, om vetenskapens betydelse har trängt djupt ned hos vårt folk och där slagit
(Forts.) rot, och det är något, som vi borde vara glada över. När nu de, som lia det
sämst ställt i samhället, känna med sig, att för en sådan kulturfråga ett offer
bör göras, då synes det mig vara ganska egendomligt, örn representanterna
för dem, som ha det bättre ställt, inför denna dock jämförelsevis ringa merutgift
skulle rygga tillbaka. Jag tror att det skulle vara en heder för riksdagen
att samla sig kring reservationen. Herr Hydén har ju så klart och utförligt
belyst hela denna frågas vikt och betydelse, att det synes mig, att vi här allesammans
borde dels visa vår erkänsla för alla de svenska forskare, vilkas
forskningsresultat det här gäller, dels visa vårt intresse för de viktiga spörsmål,
som sammanhänga med att denna fråga löses, icke minst med avseende
på folkbildningen och det allmänna vetenskapliga intressets främjande bland
breda lager av vårt folk.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr talmannen yttrade, att han finge fästa kammarledamöternas uppmärksamhet
därpå, att stenogra fernäs arbete i hög grad försvårades, örn sorl
i kammaren hindrade talarna att göra sig väl hörda.

Herr Lindhagen: Herr talman! Även vi, som vilja följa debatten, höra

dåligt under sådana förhållanden, inte blott stenograferna.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag är mycket tacksam för den hjälp

herr talmannen givit mig att söka göra mig hörd i denna fråga.

Herr statsrådet påstod, att principerna i Kungl. Maj:ts förslag och reservanternas
förslag äro desamma. Jag förstår inte, hur herr statsrådet kan
komma med ett sådant påstående, då Kungl. Majit föreslår en försämring av
de förhållanden, under vilka etnografiska museet arbetar, en inställning, mot
vilken reservanterna också opponerat sig. Herr statsrådet kan väl inte komma
ifrån, att det är en försämring, om etnografiska museet ställes inför det förhållandet,
att museet måste slå igen till och med den lilla utställning av föremål,
som det nu har?

Det framkom redan i herr Rydéns anförande en antydan örn det skandalösa
i att svenska staten på det sättet behandlar dessa samlingar, och det torde
vara ganska svårt att sakligt gendriva den antydningen. Men örn nu genom
Kungl. Maj :ts förslag förhållandena skola göras ännu sämre, så går det väl
ändå inte an att påstå, att reservanterna, som ha ett annat förslag, i det fallet
stå på Kungl. Maj:ts ståndpunkt!

Utskottets ärade ordförande sade, att hela skiljaktigheten är de hundratusen
kronorna. Jag har redan belyst, att skiljaktigheten visst inte är bara

100,000 kronor mer eller mindre. Skiljaktigheten kan uttryckas så: skall
etnografiska museet åtminstone under de närmaste åren kunna upprätthålla
den verksamhet det nu har, med utsikt att sedan komma i hyggliga förhållanden,
eller skall etnografiska museet i väntan på dessa bättre förhållanden tvingas
avbryta sin utställningsverksamhet? Utskottsordförandens försök att)
stämpla reservanterna som i någon mån ekonomiskt lättsinniga, därför att de
vilja gå på 200,000 kronors anslag, tror jag nu inte vinner någon djupare resonans
hos dem, som satt sig in i vad frågan här gäller, lika litet som hanis
antydan, att om vi i detta fall ginge på reservanternas förslag, så skulle ^vi
ta ett förslag, som inte hade någon som helst myndighet eller utredning att
stödja sig på. Det är på det sättet, att sedan Kungl. Majlis förslag kom fram,

Onsdagen den 14 maj.

15 Nr 83.

har styresmannen, på grundval av den mening Kungl. Majit uttalat, att etnografiska
museet skall ha stadigvarande bostad där borta i kasernerna, utarbetat
ett förslag till nybyggnad, vars kostnad endast uppgår till hälften av
den summa, som byggnadsstyrelsen kommit till. Sistnämnda belopp var ungefär
2.100,000 kronor. Styresmannens summa slutar på cirka 1,050,000 kronor.
Vidare har vetenskapsakademien, som kanske ändå får anses sitta inne med
sakkunskap på detta område, sagt ifrån, att den anser styresmannens förslag
vara det bästa, som under nuvarande förhållanden kan komma i fråga.
Så är det ställt med utredningen och med de! sakkunniga myndigheternas uttalanden.
Vad byggnadsstyrelsens ställning i föreliggande fråga beträffar,
är det kanske skäl, att jag något uppehåller mig vid vad den yttrar, eftersom
det är byggnadsstyrelsen, som i dag har så stora försänkningar hos herrarna.
Byggnadsstyrelsen säger, att örn man skall ta Kungl. Maj :ts förslag om flyttning
och magasinering av etnografiska museets samlingar, så kan det göras
för 100.000 kronor — det står refererat på sid. 6 i utlåtandet — men, säger
byggnadsstyrelsen, om man skall hålla utställningsverksamheten i gång i ungefär
nuvarande omfattning, så ökas kostnaderna med ungefär 100,000 kronor.
Reservanternas förslag örn 200,000 kronor är således så långt ifrån taget som
någon sorts kompromiss mellan motionen och propositionen, att vi i det fallet
stödja oss just på uttalanden av byggnadsstyrelsen, vars yttrande enligt utskottets
mening väl borde ha inhämtats för att saken skulle kunnat gå andra
vägar, än Kungl. Majit velat gå. I detta fall har byggnadsstyrelsen sagt
ifrån, hur summan skulle ordna sig, därest man ginge dessa vägar. Det är ju
sant, att det med det förslag, som reservanterna kommit med, inte är säkert, att
hela detta belopp på 100,000 kronor skulle komma att användas för utställningsändamål.

Det har emellertid varit mycket angeläget för utskottsreservanterna att ordna
det så med arbetsförhållandena för etnografiska museet, att museet kan
vara tryggt för, att utvecklingen inte alltför plötsligt avstannar." Herr statsrådets
starka tryckande på, att under alla förhållanden det historiska museet
inte får ställas så, att man kunde tänka sig, att dess utvecklingsplan hindrades,
tycker jag ger visst fog för elen oro, som förmärkts från etnografiska museets
sida, då det gäller dess berättigade krav. Jag har kanske lika stort intresse
som herr statsrådet för att det historiska museet skall få sitt, och jag tror,
att jag i lika hög grad som herr statsrådet uppskattar betydelsen av historiska
museet och utvecklingsmöjligheten för dess arbete, men jag kan under inga
förhållanden gå med på en politik, som, för att garantera det historiska museet.
skall skada det etnografiska museet och dess verksamhet. Det är mycket
möjligt, att herr statsrådet har skäl för misstankarna mot riksdagen i fråga
om dess förståelse för det ena eller det andra museala kravet, men riksdagen
kan väl inte själv ställa sig på den ståndpunkten, att riksdagen, på grund
av att den är litet oberäknelig, skall gå tillväga på fullkomligt oriktigt sätt
i den nu föreliggande frågan.

De 100.000 kronor, som det här är fråga om och som utskottsordföranden
fäste huvudvikten vid i sitt resonemang, måste utgå under alla förhållanden.
Riksdagen sparar inte dessa 100,000 kronor genom att besluta, att i år endast
ge 100,000 kronor. Vad riksdagen sparar genom att i år endast ge 100,000
kronor, det är räntan på de andra 100,000 kronorna, ty det faller väl inte statsutskottets
majoritet in. att etnografiska museets byggnadsfråga och frågan
om ordnandet av dess utställningar skulle vara lösta i och med beviljandet av
detta första belopp på 100,000 kronor?

Vid tidigare debatter örn museerna har det sagts just på det sättet, att om
inte de pengar, som alldeles säkert komma att gå åt — det var på tal om livrustkammaren
— beviljas genast, så måste de i alla fall ut ett följande år,

Äng. nya
lokaler för
riksmuseets
etnografiska
avdelning.
(Forts.)

Nr 83. 16

Onsdagen den 14 maj.

Ang. nya
lokaler för
riksmuseets
etnografiska
avdelning.
(Forts.)

och man kan förutsätta, att örn icke det begärda beloppet beviljas, stora värden
under tiden gå till spillo. Ja, riksdagen lyssnade på sin tid till dessa synpunkter.
Här äro dessa synpunkter ännu starkare motiverade. Jag skulle
tro, att alla människor här äro ense örn, att vi inte kunna komma ifrån att
ge dessa 200.000 kronor, även om vi besluta att i år endast 100,000 krono?
skola utgå. Statsfinansiella skäl torde man väl inte gärna kunna komma med
i detta sammanhang, då det gäller en sådan summa som endast 100,000
kronor.

Skillnaden mellan Kungl. Maj:ts och reservanternas förslag är således den,
att, som reservanterna yttra, i Kungl. Maj:ts proposition föreslås en anordning,
enligt vilken samlingarna tills vidare skola provisoriskt inhysas på sådant
sätt, att väsentligen allenast en magasinering av samlingarna skulle komma i
fråga under de närmaste åren, under det reservanterna påyrka, att förhållandena
under de närmaste åren inte få försämras. Jag kan följaktligen, herr talman,
inte finna, att sakliga skäl föreligga för att gå den av utskottet anvisade
vägen, och jag yrkar därför bifall till reservationen.

Herr Olsson, Olof: Jag har begärt ordet, herr talman, närmast för att rätta
ett misstag i utskottsutlåtandet. Det står nämligen på det kartongblad, som
delats ut nu efteråt, att bland de i utskottet närvarande undertecknad också
befunnit sig. Detta är ett misstag. Om jag hade varit närvarande, skulle
jag ha stått som reservant; jag kommer nämligen att rösta för reservationen.

Då jag nu i alla fall har ordet, herr talman, vill jag säga något om anledningen
till att jag kommer att rösta på det sättet. Jag har personligen
med. mycken tillfredsställelse hälsat propositionen, men eftersom herr ecklesiastikministern
nu kommer tillbaka, vill jag säga honom, att jag tyckte, att
det anförande, som han nyss höll här i kammaren, inte var riktigt lyckligt för
etnografiska museets närmaste framtid. De många stora anslagssummor, som
han radade upp, ha inte alla sin upprinnelse i årets åttonde huvudtitel. Ett
par stycken av de största anslagen har riksdagen med mycken iver begärt,
och man kan därför inte dra den slutsatsen ur dessa byggnadssummor, att
någon av dem skulle stå i vägen för det etnografiska museet. Jag tycker
ju annars, att herr ecklesiastikministerns proposition är det första allvarliga
försök, som på länge gjorts, att ge en fast bostad åt det etnografiska museet.
Detta museum är ju det mest vagabonderande av alla våra museer. Man
träffar det på Wallingatan under två husnummer, man träffar det på
Västra Trädgårdsgatan, på vindarna i kronprinsens stall och riksmuseet, och
man träffar det borta i Göteborg på museet där. Jag glömde för resten
bort Observatorielunden! Det namnet ger intrycket av ett liv ute i Guds fria
natur men är rätt vilseledande, när man tänker på etnografiska museet, som
måst föra ett veritabelt mullvadsliv under många Herrans år.

Nu kommer Kungl. Maj :t och försöker ge detta museum ett tillfälle att
samla sig och på samma gång också möjlighet att stanna kvar på denna
samlingsplats, och det tycker jag, som nämnt, för min del är något synnerligen
bra och vackert, som man inte bör förstöra genom att rada upp hinder
för den vackra tankens realiserande.

Jag anser således, att Kungl. Maj:ts förslag i det stora hela är ett gott
förslag. Men på en punkt finns det dock en anmärkning att göra, och det
är den anmärkningen, som man har spelat på här under anförandena, men
sorn kanske i koncentrerad form ännu en gång bör upprepas. Såsom det för
tillfället — den dag, som är — är ordnat för det etnografiska museet, har
det tillfälle att krypa fram ur sina packlårar, visserligen bara på ett litet
ställe, men i alla fall. Om Kungl. Maj:ts förslag, sådant det föreligger,

Onsdagen den 14 maj.

17 Nr 33.

nu skulle gå igenom, så är det detsamma som att säga till det etnografiska
museet: Nu måste du krypa ner i packlårarna igen! Det får inte tillfälle
vidare att visa sig i Stockholm. Det tycker jag är betänkligt. Ett museum
i packlårar är ett dött museum. Utställningslokaler äro livsvillkoret. Utan
utställningslokaler kan ett museum inte ge oss, vad det annars bör och kan
ge. Det kan inte stimulera vetenskapen, och dess främsta uppgift är väl
ändå att stå i tjänst hos vetenskapen. Och det kan inte intressera oss vanliga
människor och ge oss de kunskaper och de impulser, som vi så innerligt
väl behöva.

Jag menar därför, att när reservanternas förslag ger etnografiska museet
möjlighet att i fortsättningen som hittills —■ visserligen i mycket ringa mån
— göra det goda det kan göra, till dess att det en gång stiger fram i all sin
härlighet, då bör denna kammare bifalla reservanternas förslag. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall till detta.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Bergqvist m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 144, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Bergqvist m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning.anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—61;

Nej—59.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 7,
i anledning av väckt motion örn ändring i anvisningarna till folkskolans kursplaner
för ämnet kristendomskunskap.

Med föranledande av en av herr Rydén inom första kammaren väckt motion,
nr 223, hade utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt, att första kammaren
ville för sin del besluta, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att anvisningarna till kursplanerna för ämnet kristendomskunskap
i kungörelsen angående undervisningsplan för rikets folkskolor den
Första hammarens protokoll 1930. Nr 33. 2

Äng. nya
lokaler för
riksmuseets
etnografiska
avdelning.

(Forts.)

Ang. katekesläsningen
i
folkskolan.

Nr 33. 18

Onsdagen den 14 maj.

Äng. katekes- 31 oktober 1919 matte återställas till den lydelse, som de ägde före utfärdandet

läsmngen i av kungörelsen den 6 december 1929, nr 370.
folkskolan.

(Korts.) Reservationer hade anförts

dels av hrr Boberg, Tamm, och Andersson, Per, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort erhålla den lydelse, som i reservationen angivits, och avslutas
med en hemställan, att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda;

dels ock av herr Jonsson, som ansett, att utskottets utlåtande bort erhålla
följande lydelse:

»I likhet med motionären finner utskottet, att utfärdandet av kungörelsen
den 6 december 1929, nr 370, om ändrad lydelse av anvisningarna till kursplan
för ämnet kristendomskunskap måste anses synnerligen svagt motiverat och
därför i det hela opåkallat. Likaledes kan utskottet icke undgå att befara, att
de nya bestämmelserna, på grund av deras tvetydighet, på åtskilliga håll kunna
komma att framkalla ovisshet och stridiga meningar rörande tillämpningen.
Ur dessa synpunkter kunna därför, enligt utskottets mening, vissa skäl anses
tala för den av motionären föreslagna åtgärden.

Då det emellertid å andra sidan med styrka gjorts gällande, att ovannämnda
farhågor torde vara överdrivna, och då täta rubbningar, utan tvingande
skäl, på detta ömtåliga område icke kunna anses önskvärda, har utskottet funnit
sig böra förorda, att en mera omfattande erfarenhet rörande verkningarna
av den vidtagna åtgärden avvaktas. Först efter det en tid förflutit torde det
nämligen med större säkerhet kunna bedömas, huruvida en återgång till de tidigare
bestämmelserna måste anses oundgänglig eller vilken utväg, som eljest
lämpligen bör väljas. På denna grund finner sig alltså utskottet böra för närvarande
avstyrka motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet, att förevarande
motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.»

Herr Jonsson: Herr talman! Eftersom jag tillåtit mig att anteckna reservation
mot det föreliggande utskottsbetänkandet, ber jag att få säga några
ord, örn jag så får uttrycka mig, såsom förklaring till denna reservation.

Jag tycker, att det är beklagligt, att frågor av en art som denna skola
kunna sätta människorna i harnesk mot varandra, såsom verkligen sker. Till
och med i det annars så fredliga första tillfälliga utskottet däruppe under takåsen
i riksdagshuset slocknar fredspipan nästan fullständigt, så fort det blir
tal örn katekesen eller kristendomsundervisningen i allmänhet.

Beträffande herr Rydéns nu förevarande motion örn »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att anvisningarna till kursplanerna för
ämnet kristendomskunskap i kungörelsen angående undervisningsplan för rikets
folkskolor den 31 oktober 1919 måtte återställas till den lydelse, som
de ägde före utfärdandet av ovanberörda kungörelse (nr 370) den 6 december
1929», påstås från ett håll, att örn motionen icke skulle komma att av
riksdagen bifallas, så komine ute i landet att uppstå upprivande strider med
krav på den kungl, kungörelsens upphävande. Från en annan sida uttalas
däremot lika bestämt, att örn herr Rydéns motion vunne riksdagens gillande
och den ifrågavarande kungl, kungörelsen således sattes ur kraft, så skulle
en oppositionsstorm, häftigare än någonsin förut, uppkomma.

Emedan jag anser, att en diskussion här i kammaren lika litet som förut
i utskottet kommer att omvända en enda av kammarens ärade ledamöter,^ så
vill jag icke för min del länge uppta tiden därmed, i synnerhet som jag måste
bekänna, att jag icke kail förstå, att denna fråga i verkligheten, så som
den nu ligger till, jag upprepar det, såsom den nu ligger till, är så viktig,

Onsdagen den 14 maj.

1 9 Nr 33.

som mali på vissa håll tycks tro. Däremot är den, såvitt jag förstår, mycket
ömtålig och tål icke viel några rubbningar, vilka i alla händelser icke
äro önskvärda. Det är på dessa grunder jag ansett mig böra söka finna en
medelväg — en salomonisk uppgörelse — i förhoppning att denna möjligen
skulle kunna samla majoritet bär i kammaren, trots att jag, som herrarna
behagade finna, hittills befinner mig alldeles ensam på denna stråt. M.en det
händer ju ibland, att den ensamme ändå är starkast.

Min linje syftar först och främst till att man i lugn och ro bör avvakta
följderna av tillämpningen av kungl, kungörelsen den 6 december 1929, för
att efter någon tids erfarenhet, örn det då skulle bli nödvändigt, vidtaga lämpliga
åtgärder. Jag är således för min del övertygad om, att ett bifall till
min reservation med dess motivering är bäst ägnat att, åtminstone för tillfället,
förhindra ytterligare katekesstrider ute i landet, vilka strider alltid
måste vara till skada för kristendomsundervisningen i skolorna.

Jag anhåller därför, herr talman, att få yrka bifall till min vid utskottsbetänkandet
fogade reservation.

Häri instämde herrar Kvarnzelius, Carl Carlsson, Bjurström och Granström.

Friherre Lagerfelt: Herr talman! Då jag i kyrkomötet tillhörde den majoritet,
som enades om att hos Kungl. Maj :t begära, att läroplanen för folkskolan
skulle ändras i den ringa mån, att det skulle bli tillåtet att i folkskolan
inlära korta stycken i Luthers lilla katekes, sådana stycken, som kunde anses
vara fattbara och för barnens utvecklingsstadium lämpliga att inlära, ber
jag att få säga några ord angående min ställning här.

Jag tillåter mig säga, att jag började mitt anförande i kyrkomötet med
de orden, att efter min mening försummade icke 1919 års läroplan kristendomsundervisningen,
men att läroplanen gjorde denna undervisning svårare att
meddela därigenom, att någon erkänd, lämplig lärobok, något lämpligt kompendium
icke fanns. Det var den saken, som kyrkomötet avsåg att få avhjälpt,
och mötet anhöll därför, att lämpliga delar av Luthers lilla katekes
skulle få i skolorna inläras. Såsom undervisningen på somliga ställen bedrevs
före år 1919, gav den all anledning till det vanliga talet om det förkättrade
katekesplugget, och jag får säga, att ju mindre intresserad en lärare
var för kristendomsundervisningen och ju mindre förmåga han hade att
meddela sådan undervisning, desto mera blev katekesplugget för honom en
räddningsplanka. Ju sämre kristendomsundervisningen bedrevs, desto intensivare
blev katekesplugget. Jag anser i likhet med de allra flesta, att det
var en stor vinst, att en damm sattes för det överdrivna och i misskredit
komna katekesplugget, men riksdagens månhet om att avskaffa det har enligt
min tanke gått för långt. Inlärandet av lämpliga delar av Luthers lilla katekes
kan enligt mitt förmenande icke rubriceras såsom katekesplugg.

När man utgår ifrån, att det skall vara för barnen lämpliga delar, som
skola inläras, falla givetvis de 2 sista huvudstyckena bort, och således är det
fråga örn lämpliga delar av de 3 första huvudstyckena. Vi veta, huru korta
de äro, och de äro icke heller svåra att inlära. Örn vi tänka på utläggningen
av tio Guds bud i Luthers lilla katekes, så är första stycket i varje
utläggning detsamma. Örn barnen lära utläggningen till första budet, så kunna
de första delen av varje utläggning av buden, och sedan kommer i varje
utläggning — så när som på en — en negativ och vid alla en positiv del, alltsammans
redigt uppställt i klara och pregnanta ord.

Jag tillåter mig citera Luthers utläggning av åttonde budet, där det står:
»Vi skola frukta och älska Gud», lika för alla utläggningarna, »så att vi
icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa» •— den negativa

Äng. katekesläsningen
i
folkskolan.
(Forts.)

Nr 20

Onsdagen den 14 maj.

Ang. katekesläsningen
i
folkskolan.
(Korts.)

delen — »utan vi skola urskulda honom, tänka oell tala väl örn honom och
tyda allt till det bästa» — den positiva delen.

Nyttigare ting kan icke ett barn inlära, nyttigare ting kan man icke föra
med sig ut i livet, och svåra att inlära äro icke heller dessa ord. Jag tog
detta exempel för att visa, huru lättlärda och nyttiga katekesens ord äro.

Jag vågar påstå, att alla kyrkligt sinnade och de flesta religiöst intresserade
hålla på Luthers lilla katekes såsom en dyrbar skatt, en skatt, som
vi icke ha råd att undvara vid våra barns undervisning och fostran till goda
karaktärer.

Jag ber, herr talman, att få förena mig i den reservation, som är avgiven
av herrar Boberg, Tamm och Per Andersson, i vilken reservation yrkas, att
den i ämnet väckta motionen icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Herr Klefbeck: Herr talman, jag ber om ursäkt för, att jag yttrar mig i
denna fråga, då jag icke har tillhört det utskott, som har behandlat den, men
jag har helt naturligt ett varmt intresse för den sak, som det här gäller.

Nu är det i allmänhet ett beklagligt förhållande, att sinnena både bland
religionens vänner och bland dess fiender pläga råka i brand, så snart det blir
fråga om, vad till religionen hörer, och det har gjort sig märkbart även i
diskussionen örn kristendomsundervisningen i folkskolorna. Vi ha fått bevittna,
att i synnerhet i pressen och även på möten uttalanden gjorts, som innebära
gränslöst starka överord. Man har sagt, att det skulle vara fråga örn
hela vårt folks avkristnande och örn kristendomsundervisningens vara eller
icke vara. Jag tror, att åtminstone inom denna kammare sådana överord icke
skola finna något gensvar. Vi se alltför klart på frågan för att kunna instämma
i sådana påståenden.

Det gäller här, örn i vår kristendom sundervisning katekesen skall användas
som lärobok eller icke, och jag vill då i anslutning till, vad den föregående
ärade talaren yttrade, säga, att katekesen har mycket stora förtjänster,
särskilt om man tänker på katekesens betydelse för sin tid. Den tillkom på
en tid, då människorna icke hade tillgång till bibeln. Kort förut hade visserligen
Nya testamentet blivit översatt, men bland menige man förekom icke,
att människor kunde läsa. Även örn de lyckats komma över ett testamente,
kunde de sålunda icke tillgodogöra sig dess innehåll. För människor, som då
började tänka över de frågor, som reformationen väckte till liv, var katekesen
en synnerligen tacknämlig och kortfattad handledning i den protestantiska
uppfattningen örn kristendomen på den tiden. Ja, man kan säga ännu i dag,
så som den föregående ärade talaren sade, att katekesen betraktas som en
dyrbar skatt inom stora lager av vårt folk, och den har, det vill jag gärna
erkänna, en mycket stor betydelse som en kortfattad sammanfattning av den
gamla lutherska dogmatiken. Men då det blir fråga örn att använda den såsom
undervisningsbok för barn, allra helst för barn i de lägre klasserna, ställer
sig problemet på ett helt annat sätt för mig. Jag behöver därvid bara
vädja till eder egen erfarenhet, när ni såsom barn pluggade Luthers katekes,
och till eder erfarenhet från edra barns arbete med Luthers katekes för att ni
skola medgiva, att densamma icke är så lämplig som barnbok.

Redan i formellt hänseende vidlåda vissa brister Luthers katekes. Det blir redan
därigenom icke så lätt för barnen att kunna tillägna sig densamma, det behövs
förklaringar av mycket skickliga lärare och lärarinnor för att de skola
kunna göra barnen förtrogna med, vad katekesen innehåller. Jag vill anföra
såsom ett exempel, hurusom i de sista 2 huvudstyckena ganska långrandiga
stycken förekomma, som till sitt innehåll i icke ringa grad gå in i varandra,

Onsdagen (Ion 14 maj.

2i Nr 83.

de lägre klasserna att kunna uppfat- AnrJ- katekes läsningen

t

och jag trotsa!'' vilket barn som helst
ta dem.

Nu säger man, att det egentligen endast är fråga örn de första 3 huvudstyckena.
Men även där förekomma formella brister. Jag vill påminna om,
att i inledningen till andra trosartikeln den dogmatiska framställningen av
Kristi person är avfattad på sådant sätt, att densamma genom sin tunga,
tyska byggnad blir nästan oåtkomlig för barnens fattningsförmåga, frånsett
att de begreppsbestämningar, som där förekomma, i och för sig äro oåtkomliga
för barnens fattningsförmåga.

Men det är icke bara formella brister, som vidlåda denna lärobok, utan den
har också reella sådana, och dit räknar jag i första rummet den ohistoriska
framställning, som där förekommer. Det är genomgående t. ex. vid första
huvudstycket, att där dragés ett fullständigt likhetstecken mellan den gamla
mosaiska lagen och Kristi lära. Jag vill påminna om, att efter de 10 buden
förekommer ett stycke, i vilket det står: Herren är en stark hämnare, som hemsöker
fädernas missgärningar på barnen allt intill tredje och fjärde led. När
detta stycke sättes in som slutomdöme örn allt det, som läres i de föregående
buden och sättes in utan någon som helst hänvisning till det historiska sammanhang,
i vilket orden äro talade, få åtminstone 90 % av barnen den uppfattningen.
att det där är Kristi lära. Går jag däremot tillbaka till bibeln,
så finner jag, att det stycket är ett bihang till budet örn bilddyrkan, som Moses
velat genom denna skarpa formulering lära sina landsmän att upphöra
med. denna bilddyrkan, som de voro så benägna för. Men barnen bibringas
nu den uppfattningen, att detta mosaiska ord, sorn har ett speciellt syfte,
>kulle vara vad Kristus velat lära i sin församling.

I allmänhet har man genom detta ohistoriska sätt att gå till väga förlorat
all blick för den utveckling, som är kommen genom vår store mästare. Han
säde ju rent ut på tal örn dessa saker, att han icke var kommen för att upplösa
lagen, utan för att fullborda den. Men hela den utveckling av de heliga
sedebuden, som är given genom honom, kommer aldrig fram i katekesen.
I femte budet säger t. ex. Mose lag: Du skall icke dräpa, men genom utveck lingen

av detta bud förmedelst Jesu förkunnelse i bergspredikan fullkomnas
Mose bud till budet örn att vi skola älska våra medmänniskor, till och med
våra ovänner. Men detta kommer aldrig fram tydligt i katekesen. Och när
lagen framställes på det sättet, så föres man lätt tillbaka från den ståndpunkt,
dit Kristus fört utvecklingen, för att åter igen stanna vid den gamla mosaiska
förkunnelsen. Och härvid är det lärorikt att observera en sak. I andra artikeln
talas det t. ex. på ett utomordentligt varmt och vackert sätt örn, huru
vår store mästare gick i döden för den lära, som han förkunnade, och det verk
som han skulle utföra, men vad denna lära innehöll, det får man icke, såsom
jag redan påvisat, så klart reda på i den givna läroboken. Hans uppfattning,
den utveckling han givit, drunknar i allt det andra.

Nu har 1919 års undervisningsplan velat föra undervisningen över från den
läroboken in i själva bibeln, och, så vitt jag förstår, bör detta av våra protestantiskt
kristna hälsas med den allra största glädje och tillfredsställelse.
Och man har nu börjat att leva sig in i det. Lärare och lärarinnor hava kommit
underfund med, vad den nya planen giver människorna, och de ha börjat
anordna undervisningen efter denna plan. Jag vågar försäkra eder, kamrater,
att jag själv suttit och lyssnat till lektioner i kristendom efter den nya
planens genomförande av sådan innerlighet, värme och uppbyggelse, att jag
flera gånger önskat, att jag hade haft eder med, eder som ibland så strängt
kritisera de åtgärder, som företogos år 1919. Å andra sidan skulle jag kunna
anföra rätt många vittnesbörd från den bekantskapskrets, som jag vunnit under
årens lopp. Flera personer ha betygat, att de genom katekesplugget dri -

folkskolan.

(forts.)

Nr 33. 22

Onsdagen den 14 maj.

Ang. katekesläsningen
i
folkskolan.
(Forts.!

vits till den uppfattningen, att allt vad som hörde till kristendomen endast vore
mekaniskt inlärda, obegripliga trossatser, och därigenom lia de förts bort
från kristendomen i stället för, såsom meningen varit, att föras fram till den.

Men nu säger man: är icke denna katekes en bok av Martin Luther, huru
vågar du, stackars präst, kritisera den boken? — Jag har sagt, att den för sin
tid haft en utomordentligt stor betydelse, men gent emot ett överskattande av
densamma vill jag påminna örn en av de bärande grundsatserna i hela Luthers
reformation, och den var, att bibeln, Guds ord, skall vara det enda rättesnöret
för människornas tro och liv. Det hävdade han gent emot alla katolska dogmer,
och på mötet i Worms och överallt i hela sin gärning gick han tillbaka till
det, som i enlighet med bibelns lära är rätt och sant. Det skulle vara enda
normen för lära och liv.

Jag har .ibland i mitt stilla sinne tänkt: vad skulle den store lärofadern.
Luther, ha sagt, örn han hade varit vittne till, att man vill göra hans egen
lilla bok till någonting, som skulle stå över bibeln eller åtminstone utgöra nyckeln
till den?

Nu svarar man: den här kungörelsen av år 1929 har icke åsyftat att återinföra
katekesplugget med alla dess överdrifter, den har endast åsyftat att bereda
möjlighet för de skolråd, som vilja det, att medgiva, att korta kärnfulla
ord ur Luthers katekes få inläras. Jag kan säga, att jag, örn vår värderade
ecklesiastikminister vore ordförande i skolråden landet runt, icke skulle vara
det ringaste rädd för verkningarna av den kungörelse, som är utfärdad. Men
man har fått lära sig annat av verkligheten. Man har sett, huru redan 1919
års läroplan kunnat användas ute i bygderna. Och omedelbart efter det den
sista kungörelsen blivit utfärdad, fingo vi i tidningarna se en mängd uttalanden,
som gåvo vid handen, att nu skulle man på nytt börja läsa katekesen i
skolorna tämligen obehindrat. Det är därför som jag är rädd för den kommande
utvecklingen. Skola nu återigen nya hinder komma att resas mot meddelandet
av en varm och levande kristendomsundervisning, fotad på bibeln?
Och skall den ömtåliga frågan örn kristendomsundervisningens ordnande återigen
kastas ut i livet, i striderna, ja, kanske till och med i de politiska striderna? Innan

jag slutar, vill jag endast påminna örn att skolöverstyrelsen i sitt yttrande
kort före den senaste kungörelsens utfärdande uttalade som sin önskan,
att den gamla kursplanen måtte bibehållas. Styrelsen yttrar också, att den
vid eventuellt utformande av nya anvisningar »icke funnit det möjligt att
åstadkomma en formulering, som kunde garantera en begränsning till detta fåtal
stycken», som fyllde kravet på att vara korta, kärnfulla och tillgängliga
för barnen.

Herr talman! För kristendomsundervisningens egen skull skulle det vara
mig över måttan kärt, om kammaren ville bifalla utskottets hemställan.

I detta anförande instämde fröken Hesselgren och herr Lindley.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Då regeringen i december förra året
utfärdade kungörelse angående möjlighet till inlärande i folkskolan av några
korta stycken eller minnesord ur Luthers lilla katekes, tillmötesgick den därvid
en i skilda delar av landet ganska starkt utbredd opinion. Sedan denna kungörelses
innehåll blivit bekant, har också —■ särskilt på många trakter i landsorten
— allmän tillfredsställelse förmärkts över beslutet. Det skulle därför
enligt mitt förmenande vara olyckligt och verka upprivande, örn motionen och

Onsdagen den 14 maj.

23 Nr 33.

utskottets förslag nu komme att vinna riksdagens bifall. Jag anser elef vara Äng. katekeslyckligt,
att vår uppväxande ungdom erhåller ali den undervisning i kristendomens
grundsanningar, som den kan få. Enligt den utfärdade kungörelsen Forts;
är det inte fråga örn någon större utsträckning av katekesläsningen utan endast
fråga om inlärande av några korta minnesord ur Luthers lilla katekes. Då
så är förhållandet, anser jag de motiv, som reservanterna, herrar Boberg med
flera, anfört till stöd för sin ståndpunkt, vara fullt bärande. Jag instämmer
till fullo i de ord dessa reservanter yttra i sista stycket av reservationen, nämligen
att »kungörelsen av den (i december 1929 utmärkes av vidsynthet, humanitet
och tillmötesgåenden mot stora delar av Sveriges kristna folk utan att
i någon mån därmed kränka eller klavbinda andras frihet».

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herrar Boberg med flera
avgivna, vid utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr Boberg: Herr talman! I det anförande, som herr Klefbeck nyss höll

och vilket var mycket skickligt lagt — trots dess lugna ton var det inte utan
att däri förekom en agitatorisk underström —- påstod han, att denna förordning.
som den nuvarande regeringen utfärdade den G december förra året, skulle
öppna porten för nytt katekesplugg i folkskolorna. Detta skulle man alltså
få tillbaka. Det är väl ingen, som tänkt sig den saken eller ens drömt örn den,
varken av utskottets majoritet eller av de ledamöter, som reserverat sig mot
utskottets beslut. Här är visst inte fråga om att återinföra katekesplugget,
utan här är en enkel tillåtelse att jämte psalmverser och bibelspråk även få
låta barnen lära sig några korta minnesord ur Luthers lilla katekes. De, som
önska detta, få göra det, och de, som inte önska eller inte vilja göra det, slippa
att göra det. Jag förstår inte, att en sådan stilla tillåtelse, avsedd att gå en
stor och vitt utbredd opinion till mötes, skall behöva uppväcka sådan strid, som
det nu siats örn från många håll. Herr Klefbeck vet ju bättre än jag, att Luther
kämpade sig ut ur medeltidens mörker och ur den katolska kyrkans dogmväsende
för att bli en fri ande, en fri man. Hail hade översatt Nya testamentet.
och han hade tillsammans med andra också översatt Gamla testamentet, då
han skrev sin katekes till tyska folkets upplysning. Han ville där i sammanträngd
form ge sitt folk kontentan av den kristna religionen, såsom den framgår
ur nya testamentet, grundad på vad som fanns förut i lagen och profeterna.
lien denna sin bok skrev han med en sådan underbar inspiration och koncentration,
att trots det att århundraden gått sedan den författades, har man
inte lyckats skriva någon bättre, ehuru otaliga försök gjorts i den vägen.

I vårt land omfattades, såsom vi veta, den lutherska reformationen mycket
tidigt med förståelse och slog igenom. Luthers katekes blev själva den grundläggande
boken för kristendomsundervisningen i våra folkskolor. Sveriges
folk lärde att älska och värdera den och höjde sig därigenom ur medeltidens
mörker även det. Inte allenast den svenska kyrkan utan även alla frireligiösa
samfund, som finnas i vårt land, lia sin upprinnelse i den lutherska reformationen
och ha hämtat sin kraft och sin ledning därifrån, även örn, vad nu särskilt
de frireligiösa samfunden beträffar, utvecklingen bland dem rönt inflytande
av andra protestantiska länders kristendom, inte minst Englands. Men
jag tror mig veta, att i alla protestantiska länder läses ännu Luthers lilla katekes
i skolorna och anses som en grundläggande och ljusspridande bok vid undervisningen.

Herr Klefbeck talade örn, att den innehåller dogmatik. Ja, herr Klefbeck,
men innehåller inte kyrkans ritual också dogmatik? Herr Klefbeck läser ju
även han andra artikeln i kyrkan varje söndag, då han tjänstgör för altaret,
och jag förstår därför inte, att han skall tycka så illa vara, örn även barnen
få lära sig dess innehåll.

Nr 33. 24

Onsdagen den 14 maj.

A ng. katekesläsningen
i
folkskolan.
(Forts.)

Jag vill påpeka, att Luthers personlighet och verk äro av den betydelse, att
i och med hans framträdande och gärning ett nytt tidevarv rann upp, reformationstidevarvet.
Jag anser, att örn man inte ser frågan annat än från allmän
bildningssynpunkt, kan det inte skada svenska folket att få veta, vad Luther
lärde i det och det stycket. Det hör till den allmänna bildningen. Barnen
taga icke någon skada till sin själ därav. Jag kan omöjligen fatta och förstå,
att detta skulle innebära någon fara för dem.

Herr Klefbeck yttrade också, att det finns personer här i landet, som sätta
katekesen över bibeln. Jag har aldrig träffat någon sådan person, och jag tror
inte, att jag kommer att göra det under den återstående delen av mitt liv. Jag
tror, att sådana ord äro överord och äro sagda för att hos en del av kammarens
ledamöter väcka tankar och föreställningar, som inte stå i överensstämmelse
med verkligheten ute bland folket i landet.

Nu tror jag också, att motionären, herr Rydén, alldeles underskattar opinionen
mot hans kungörelse av den 31 oktober 1919. Han tror, att här råder frid i
landet, och att landet ligger som en blank sjö, där bara en och annan »oppositionsfisk»
slår i vattenytan. Så är det inte, utan här har rått en mycket stark
opposition mot 1919 års kungörelse. Den, som läser igenom skolöverstyrelsens
vidlyftiga utredning i det ärendet och dess redogörelse för förhållandena, finner,
att talrika skollärare, skoldistrikt och skolråd äro emot motionären i detta
avseende.

Nu anser jag också sannolikt, att herr Rydén menar väl och tror, att om de av
honom 1919 utfärdade bestämmelserna få stå orörda, skall därigenom enighet
komma att råda i landet beträffande den kristliga undervisningen i våra skolor.
Ja, det är en vacker förhoppning, och herr Rydén tror ju på den. Men
i denna fråga tror jag inte, det blir lätt att få fullständig enighet. Detta är
helt enkelt omöjligt, om man tänker på att å ena sidan stå en del föräldrar —
jag säger inte, att det är alla på den radikala sidan utan endast en del — som
skulle vilja ha bort all kristendom sundervisning eller också urvattna den, så
att där inte finnes något kristligt kvar i den. Och å andra sidan står det personer,
som ha kristligt intresse, kristligt sinne, äro bundna av Guds ord och
som hålla fast vid det i livet och i döden. Det är ju alldeles omöjligt att sammanföra
dessa olika meningsriktningar och sammanhålla dem på en punkt, som
är av så vital betydelse som den ifrågavarande.

Med avseende på inlärandet av dessa korta stycken och minnesord kan jag
inte förstå, att en hel del av herrarna äro så rädda för detta. Vad är det för
skillnad på att läsa en sak och lära sig en sak? Då man går i skolan, har
man läroböcker och läseböcker i allehanda ämnen, och man läser väl dessa böcker
för att lära dem och för att minnas, vad man läst. Ty den som inte minnes
något av vad han läst, han kan ju ingenting; det är ju som att slå vatten
i ett såll.

För något år sedan verkställde några professorer undersökningar på en del
skolbarn för att se, hur minnet var hos barnen, och de kommo då underfund
med att minnet hos de unga avtagit i betänklig grad, örn man jämförde förhållandena
med vad som förr varit fallet. Då framkom till och med tanken,
att den där utanläsningen av katekesen kanske inte var så dum för själva minnets
uppövande och stärkande. I varje fall talar jag inte för denna utanläsning;
men jag vänder mig mot påståendet, att detta oskyldiga medgivande att
lära barnen »några korta minnesord» ur Luthers lilla katekes skall åstadkomma
sådan strid och ha sådan verkan med sig, att hela den kursplan, som lades upp
1919, skall liksom brytas sönder.

Här har man nu målat upp en hel del faror, som hota undervisningen från
alla håll. Ja, nog kunna faror hota, ty denna fråga kan trots sin obetydlighet
i sig gömma frön till kommande strider av så allvarlig art, att många av her -

Onsdagen den 14 maj.

Sr 33.

25

raina lika litet som jag nu förmå att överblicka detta. Det kan hända, att motsättningarna
inom folket äro så stora, att den striden måste komma. Men nog
tycker jag, att regeringens kungörelse den 6 december 1929 och medgivandena
däri äro av alltför oskyldig beskaffenhet, att man på grund därav skall behöva
riva upp en sådan strid. Det är en »sökt» grund.

Jag vill här citera vad lektor Waldenström yttrar i sin självbiografi örn denna
sak. På den tiden han gick i skolan fick man läsa hela stora katekesen, och
det med stränghet och tukt. Jag hörde honom själv en gång, då han kommit
hem från Amerika, hurusom han i en föreläsning i Immanuelskyrkan redogjorde
för skillnaden mellan det fria undervisningsväsen, som hade införts i
Amerika, och vårt. Han ställde då vårt framför det amerikanska, därför att
barnen i Sverige fingo genom undervisningen i skolan en grundläggande kristendomskunskap.
Och den ansåg han vara av ofantligt stort värde för Sveriges
folk och Sveriges framtid. I denna sin självbiografi säger han örn de
mekaniskt inlärda ramsorna, att de »pluggades också in i minnet med oblidkelig
stränghet. De stannade i minnet och kommo inte längre, det är sant. Men
jag har sedan haft ofantlig välsignelse därav. De voro liksom bröd, som stoppas
i fickan på barn, som skola ut. Så länge de ligga i fickan, göra de intet
gagn, men när barnet blir hungrigt, då är det gott, att de finnas där. Många
gånger har jag med glädje tackat Gud för den andliga skatt, som jag fick i mig
genom denna s. k. ''döda utanläsning’. Den har varit en källa med alltjämt
rinnande vatten i mitt liv». Lektor Waldenström var medlem av riksdagen i
mångå år och gjorde inom riksdagen en kraftig insats. Det är väl ingen, som
vill underkänna en sådan mans vittnesbörd i detta avseende. Jag tror, att vi
gjorde klokt i att taga någon hänsyn till sådana vittnesbörd, ty det kan ju gå
därhän hos oss, som det gått i åtskilliga andra länder, i synnerhet i Holland,
att kristendomen kan bli så urvattnad vid undervisningen, att ingen kristendom
blir kvar. Sedan så skett, stunda andra tider än de, som nu råda.

Jag hade haft varjehanda annat att anföra, och jag hade också gjort mig redo
att göra det, men jag tjecker nu, att det är tämligen överflödigt; därför ber jag,
herr talman, att få 5’rka avslag på herr Rydéns motion och hemställa, såsom vi
reservanter gjort i båda reservationerna, att förevarande motion icke måtte till
någon första kammarens åtgärd föranleda.

I herr Bobergs yttrande instämde herrar Johan Johansson, Johan August
Larsson och Karl Gastafsson.

Herr Johansson, Johan Peter: Herr talman! Jag hade ursprungligen tänkt
mig, att man skulle kunnat enas örn en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan
att få en sådan begränsning av och ett sådant förtydligande i kungl,
kungörelsen den 6 december 1929, att därav klart skulle framgå, att den
avser endast, att första och tredje huvudstyckena i Luthers lilla katekes skulle
kunna föreläggas barnen till ordagrant inlärande i folkskolans högre klasser.
Men då det. visade sig, att det icke gick att samla majoritet kring det förslaget,
och då skolöverstyrelsen dessutom säger, att det är av tekniska skäl
svårt att realisera den tanken, har jag anslutit mig till utskottets förslag, som
jag anser bäst gagna skolan och undervisningen.

Före 1919 förekom det i skolorna, såsom här också framhållits, ett katekesplugg,
som verkligen var en svår plåga för barnen. Det tog mycken tid och
lämnade ingen behållning. Men det betänkligaste därmed var, att det bildades
en ständigt växande opinion, som krävde, att kristendomsundervisningen
skulle skiljas från skolan, därför att föräldrar till många av de barn, som
i skolan tvingades att läsa katekes, själva inte gillade katekesens ståndpunkt.
Det skulle lia varit beklagligt, om en sådan opinion fått fortsätta och utveckla

Äng. katekesläsningen
i
folkskolan.
(Forts.)

Nr 33. 26

Onsdagen den 14 maj.

Ang. kat ekes -läsningen i
folkskolan.
(Forts.)

sig-, därför att jag anser liksom många andra, att kristendomsämnet är ur
uppfostringssynpunkt det värdefullaste ämnet i folkskolan. Intet annat ämne
kan — jag kan säga detta med stöd av 30 års erfarenhet — jämföras med
kristendomsämnet, då det gäller att dana karaktären.

Andra kammaren hade redan så tidigt som 1915 enat sig örn vissa grundlinjer
för ämnet kristendom i en blivande ny normalplan, och 1918 begärde
också andra kammaren att få en ny undervisningsplan. Kungl. Maj:t utfärdade
då 1919 denna undervisningsplan och följde därvid beträffande kristendomsämnet
i huvudsak de linjer, som andra kammaren uppdragit; den följde
alltså i huvudsak andra kammarens direktiv. Undervisningsplanen medtog
de delar av kristendomen, som ha värde för uppfostran, den medtog alltså de
etiska och moraliska momenten, som alla äro eniga om att de böra bibehållas,
men den avskilde de dogmatiska momenten, som barnen inte kunna förstå.
Dessa moment ligga inte för deras röst i den där åldern, och det råder ju för
övrigt strid örn dem. Undervisningsplanen avkopplade som sagt dessa rent
dogmatiska moment genom att den avförde katekesen som lärobok i skolan.
Detta hade till följd, att en avspänning inträdde i den agitation, som ville
ha bort kristendomsämnet från skolans schema. Men i stället bröt det loss
en opinionsstorm på Västkusten lik den. som rasar där i dessa dagar och för
övrigt arrangerad från samma håll. Man ville på det hållet lia katekesen
tillbaka, men Kungl. Majit har under de gångna 10 åren konsekvent avvisat
alla sådana anspråk.

Sedan undervisningsplanen varit i bruk sä länge, att en hel omgång barn
i alla skolans klasser fått undervisning efter densamma, infordrade Kungl.
Majit yttrande från domkapitlen, från folkskolinspektörer, skolråd och skolstyrelser
över hela landet och från lärarkåren angående erfarenheterna örn
undervisningsplanen. Det är klart, såsom herr Boberg säde. att de svar,
som ingingo, inte voro enhälliga, och inte skulle man heller kunnat tänka
sig, att de skulle vara enhälliga. Men skolöverstyrelsen, som bearbetat detta
väldiga material, säger i sin sammanfattning därav, att undervisningsplanen
befunnits i allo motsvara sitt ändamål, och att den inte är i behov av någon
ändring. Detta omdöme gäller visserligen planen i sin helhet, men inbegriper
även kristendomsämnet. Då skolöverstyrelsen själv sedan går att avgiva yttrande
över inkomna petitioner örn katekesens införande i skolan, avstyrker
överstyrelsen på det allra bestämdaste en sådan åtgärd. Till och med i själva
kyrkomötet, som sammanträdde här något före jul, yttrades många erkännsamma
och vackra ord örn denna undervisningsplan, och man trodde då, att striden
nu var slut och menade, att man äntligen skulle få en tid av lugn och arbetsro
i folkskolan. Men så kom Kungl. Maj:ts kungörelse av den 6 december 1929
som en blixt från klar himmel och införde återigen katekesen i strid mot alla
sakkunniga uttalanden.

Undervisningsplanen av 1919 grundar sig således, i den del, sorn det här
är fråga örn, på andra kammarens beslut. Den tager fasta på det för uppfostran
värdefulla i kristendomen, kopplar av det, som skiljer, söndrar och
vållar strid. Den verkade avspännande och förlamande på agitationen mot
kristendomsundervisningen i skolan. Den banade över oländig mark en väg,
som var framkomlig utan att åstadkomma någon skada. Den har räddat
mycket värdefullt åt skolan och åt Sveriges folk genom sin vidsynthet i detta
fall. Så inträffade det, att Bolstad gav sig till att trampa upp en liten stig
i snåren till höger örn vägen, och herr Oscar Olsson har trampat upp en stig
i djungeln till vänster om samma väg. Men jag hoppas, att kammaren inte
skall följa några stigar vid sidan utan följa den väg, som nu är beprövad under
tio år, och som vunnit erkännande av allt sakkunnigt folk.

Det har också konsekvenser med sig, örn kammaren nu följer reservan -

Onsdagen den 14 maj.

27 Nr 38.

terna. Det går inte an, att ecklesiastikministrar av skilda färger ge sig till-4"?- .*“*«*“
att fingra på undervisningsplanen och ändra den efter sitt sinne. I nästa so- fokskolan.
cialdemokratiska ministär kanske herr Oscar Olsson sitter som ecklesiastik- (i.-orts.)
minister, och då tager han sig för med samma rätt och med samma skäl som
den nuvarande ecklesiastikministern att ändra undervisningsplanen i enlighet
med sin uppfattning. Även han har en opinion bakom sig, som han kan åberopa,
liksom den nuvarande ecklesiastikministern.

Båda reservationerna sammanfalla däri, att de säga, att det må nu vara hur
det vill med skälen för den här ändringen, men då den nu är gjord, så låt
oss vänta och se. hur den verkar, innan något göres åt saken. Men medan
nian väntar och ser, ha vi kanske fått en ny ecklasistikminister och en ny
ändring i undervisningsplanen, och reservanterna hinna aldrig mer än att vänta
och se. Men under tiden går striden härjande fram över skolan och undervisningen.

Det egedomliga med högerns reservanter — vilket också lyste fram ur herr
Bobergs anförande liksom ur herr Anderssons anförande — är, att de tyckas
anse, att nu är striden slut, då de fått det som de vilja ha det. Någon annan
opinion än sin egen räkna de inte med. Västkusten har hållit sig lugn, så
länge ärendet legat under riksdagens prövning, men det lider intet tvivel örn,
att örn kammaren här skulle följa reservationen, kommer det inte att dröja
länge, innan vederbörande på Västkusten kräva segerns frukter, och då är
striden åter i full gång. Jag skulle därför, herr talman, vilja för skolans
skull och för undervisningens skull och för den uppväxande ungdomens skull
hemställa, att kammaren här i dag ville följa utskottets förslag.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Thelin: Herr talman! 1919 års undervisningsplan har stora för tjänster,

därom tyckas alla vara ense. Dock skulle jag för min del önska, att
undervisningen enligt denna plan lämnade en något mera fast och säker kunskap
i ämnet kristendom. Under många år har jag som kristendomslärare haft
att undervisa i ett högre läroverks samtliga klasser från realskolans första
klass till gymnasiets fjärde ring, och jag har under cirka tio år varit ledamot
av en folkskolestyreise. Som lärare har jag haft att pröva ett stort antal barn
från såväl folkskolan som andra skolor, och i folkskolan har jag i likhet med
herr Klefbeck varit i tillfälle att åhöra många kristendomslektioner. Jag anser
mig därför 1m fått en viss erfarenhet även jag beträffande kristendomsundervisning.

Enligt min mening bör den kungl, kungörelsen av den 6 december 1929 hälsas
med tacksamhet, ty därigenom att »korta stycken och minnesord» ur Luthers
lilla katekes numera kunna få läsas utantill, utgör denna kungörelse ett värdefullt
komplement till 1919 års kursplan. Berättelser ur gamla och nya testamentet
med kärnfullt religiöst och sedligt innehåll, Jesu bergspredikan och i
anslutning därtill en efter barnens mottaglighet och behov lämpad sammanfattning
av den kristna tros- och livsåskådningen, bilder ur kyrkans historia och i
sjätte klassen läsning av Luthers lilla katekes som ett historiskt uttryck för
Luthers uppfattning om kristendomens huvudstycken, allt detta är synnerligen
värdefullt, särskilt som det är tillåtet, att minnesord ur bibeln samt psalmverser
få läras utantill. Men när man anställer ett förhör med barn, som inhämtat
dessa kurser, gör man den iakttagelsen, att deras kunskaper örn kristendomens
uppkomst, innehåll och utveckling ofta äro ganska vaga. Korta stycken och
minnesord ur Luthers lilla katekes komma enligt min mening barnen väl till
pass. Självklart är. att det härvid endast bör vara fråga om de tre första
huvudstyckena. Fjärde och femte huvudstyckena — sakramentsläran — böra
naturligtvis uppskjutas till konfirmandskolan.

Nr 33. 28

Onsdagen den 14 maj.

A ng. katekesläsningen
i
folkskolan.
(Forts.)

Man har tidigare oell med rätta klagat över »katekesplugg» i folkskolan.
Men dessa klagomål lia egentligen icke gällt Luthers lilla katekes, utan de lia
gällt förklaringarna till Luthers lilla katekes, närmast 1878 års katekesutveckling.
Och jag förstår väl motviljan mot denna katekesförklaring, även om den
nog också har vissa förtjänster. Mångå folkskollärare, som före 1919 nödgades
undervisa efter denna katekesförklaring, ha gjort detta synnerligen förträffligt.
Andra, kanske de flesta, lia gjort det motvilligt och därför med dåligt
resultat. I seminarierna, där dessa lärare fått sin utbildning, lia de måst lära
sig utantill från pärm till pärm denna katekesförklaring med därtill hörande
bibelord. Men inte nog därmed. De ha dessutom måst plugga besvärliga och
ledsamma luntor, dikterade eller utgivna av respektive kristendomslärare. Detta
har naturligtvis gjort ämnet motbjudande och resulterat i en stark ovilja och
därav föranledd agitation mot allt vad katekes heter, till och med mot en så
förträfflig bok som Luthers lilla katekes. Nu är det emellertid inte fråga örn
1878 års katekes. Ingen vill återinföra denna i folkskolan. Det är heller inte
fråga örn Luthers lilla katekes, fastän mången önskat den återbördad till barndomsskolan.
Utan det är fråga örn vissa »korta stycken och minnesord» ur
Luthers lilla katekes. Jag tror, att detta behöver starkt framhållas, eftersom
en stor del folk, som hör och läser örn det stora bullret i anledning av kungl,
kungörelsen den 6 december 1929, har fått den uppfattningen, att det här gäller
att återinföra 1878 års katekes med allt plugg, som denna bok förde med sig.
Örn människor här i landet finge klart för sig vad frågan här gäller, skulle
de antagligen förvåna sig över, att första kammaren kan ha lust att spilla så
många ord på denna fråga.

I anledning av herr Klefbecks uttalande för en stund sedan vill jag fästa
uppmärksamheten på följande förhållande. Det tillägg till buden, som Luther
tar upp under frågan: Vad säger nu Gud örn alla dessa bud? — det tillägget
har i den bibliska texten, 2 Mos. 20 och 5 Mos. 5, sin plats närmast efter bildförbudet,
alltså efter första budet, och hänför sig alltså egentligen till detta bud.
Tillägget lyder sålunda: »Jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som
hemsöker fädernas missgärningar på barn och efterkommande i tredje och fjärde
led. när man hatar mig, men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och
håller mina bud.» I sin ursprungliga betydelse äro dessa gammaltestamentliga
ord oförenliga med varje kristlig åskådning. Örn något straffande å Guds sida
kan det nämligen endast bli tal, där skuldI föreligger å människans sida. En
annan sak är däremot, att följderna av en människas gärningar, såväl de onda
som de goda, icke blott få uppbäras av människan själv utan sträcka sig vida
omkring, ja, över hela hennes både samtid och eftervärld. Att barnen på olika
sätt få lida för föräldrarnas missgärningar, liksom omvänt de välgörande verkningarna
av föräldrarnas sedliga vandel förspörjas på barnen, är en gammal
iakttagelse. Inte bara sjukliga utan även brottsliga anlag kunna gå i arv från
far till son, så ock de sunda och goda. Örn det ifrågavarande »tillägget» ursprungligen
avsåg att hävda en vedergällningsrätt med straffdomar »allt intill
tredje och fjärde led» och belöningar »uppå många tusenden», så kunde en sådan
åskådning icke i sin bokstavliga lydelse upprätthållas. Den rönte gensägelse
av flera av gamla förbundets män under senare tider. Jesu ställning
till hela detta spörsmål framgår av hans uttalande i berättelsen örn den blindföddes
botande, Joh. 9. Hans lärjungar hade frågat honom: »Rabbi, vilken
har syndat, denne eller hans föräldrar, så att han har blivit född blind?» Jesus
svarade: »Det är varken denne, som har syndat, eller hans föräldrar, utan så
har skett för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.» Detta Jesu
uttalande var riktat mot den på hans tid bland judarna utbredda föreställningen,
att varje olycka, som drabbade en människa, var ett Guds straff för
någon synd, begången vare sig av henne själv eller hennes föräldrar. I över -

Onsdagen den 14 maj.

2 9 »33.

ensstämmelse med elen åskådning, som finns i Nya testamentet, tyder Luther Äng. katekesdet
ifrågavarande tillägget till buden. Han ser däri dels en allvarlig varning
för synden, emedan Gud icke lämnar synden ostraffad, dels en trösterik lockelse ^,orts,
till lydnad för Guds bud, emedan Gud kröner denna lydnad med välsignelse.

Detta är meningen med Luthers förklaring, och hans ord få icke fattas så, som
om de innebure ett förordande av, att vi av fruktan för straff skola avhålla oss
från synd och av hopp örn belöning skola lyda Guds vilja. En sådan uppfattning
skulle införa orena bevekelsegrunder i det sedliga livet. Vad vi känna
som vår plikt, det skall av oss utföras utan någon hänsyn till vare sig belöning
eller straff, detta har Luther både i ord och gärning vittnat.

Herr Klefbeck rörde också vid Luthers förklaring till andra huvudstycket.

Den första fråga nian ställes inför i denna Luthers förklaring till andra artikeln
är denna: Yern är Jesus Kristus till sin person? Luther svarar: »Jag
tror att Jesus Kristus är sann Gud, född av Fadern i evighet, och tillika sann
människa, född av jungfrun Maria.» I alla fyra evangelierna, som enligt 1919
års kursplan få läsas, ha vi en mängd utsagor som belysa detta. För det första
lia vi utsagor av Jesu egen mun, ur vilka det tydligt framgår, att han själv
gjorde anspråk på att vara Guds son i alldeles särskild mening. Sådana utsagor
äro till exempel Matt. 10:32: »Därför, var och en som bekänner mig inför
människorna, honom skall ock jag bekänna inför min Fader, som är i himmelen»;
Matt. 11:27: »Allt har av min Fader blivit anförtrott åt mig. Och
ingen känner Sonen utom Fadern» etc.: Luk. 2:49: »Varför behövden I söka
efter mig? Vissten I icke, att jag bör vara där min Fader bor»; Joh. 10: 30:

»Jag och Fadern äro ett.» Dessa exempel, som enligt undervisningsplanen få
läras utantill, kunde mångdubblas. Men fastän Jesus på detta sätt betonar sin
enhet och samhörighet med Fadern, så ha vi dock även utsagor av honom, i
vilka han tydligt uttalar sin underordnade ställning i förhållande till Fadern.

Till exempel Mark. 10:18: »Varför kallar du mig god? Ingen är god utom
Gud allena»; Mark. 13:32: »Men om den dagen och den stunden vet ingen
något, icke ens änglarna i himmelen, icke ens Sonen — ingen utom Fadern.»

I evangeliets teckning av Jesus möta vi en människa, en personlighet, som levat
ett sant och rikt människoliv. Han var en sann och verklig människa. Han
kände hunger och törst, blev trött och kände behov av vila, han hade i både
inre och yttre avseenden en mänsklig utveckling att genomgå.

Även ur de apostoliska vittnesbörden i Nya testamentet framgår tydligt, att
Jesus under sin jordevandring med apostlarna på dessa gjort ett sådant intryck,
att de i honom sågo icke blott människan i sin fullkomlighet utan ock Guds
enfödde son. Jag vill hänvisa till Horn. 9: 5 och Kol. 2: 9.

Den kristna kyrkan vittnar örn Jesus Kristus, att i hans person, som är en,
finnas två naturer, en gudomlig och en mänsklig. Då dessa den gamla kyrkans
bestämningar lätt kunna misstydas, så undviker Luther i sin lilla katekes att
tala örn två naturer hos Jesus. Tvånatursläran finns icke i Luthers lilla katekes.
Luther säger i stället: »Jesus Kristus, sann Gud, född av Fadern i evighet,
och tillika sann människa, född av jungfrun Maria.» Han uttrycker sig
så för att betona, att Jesus Kristus icke var ett dubbelväsen utan en fullt enhetlig
person. Det gudomliga och mänskliga hos Jesus hade trätt i ett så nära
och innerligt förhållande till vartannat, att hans persons enhet icke försvagades
av de två sidorna i hans väsen.

Nu undrar jag, om det kan vara så farligt, att barnen, sedan de läst bibliska
berättelser örn Jesus, få lära sig utantill de orden i Luthers lilla katekes, som
utgöra Luthers svar på frågan, vem Jesus Kristus är till sin person: »sann
Gud, född av Fadern i evighet, och tillika sann människa, född av jungfrun
Maria.» Jag skall inte fortsätta att tala örn Luthers förklaring till andra artikeln.
Jag vill bara erinra om, att den nästa fråga, som där möter oss, är

Nr 33. 30

Onsdagen den 14 maj.

Äng. katekesläsningen
i
folkskolan.
(Forte.)

denna: Vilken betydelse hade Jesus Kristus för oss människor? Vad är syftet
med hans liv på jorden? Luther svarar på detta: »Jesus Kristus är min
herre», och han gör detta ord »min herre» till huvudord i den andra artikeln.

I Luthers lilla katekes finns inte läran örn övernaturlig avlelse, ej heller den
så kallade tvånatursläran, ej heller någon försoningslära, »som skiljer isär olika
människor». Nej, Luther undviker sorgfälligt alla uttryck, som kunna vålla svårigheter
och oklarhet och föra in i teologisk diskussion. Detta är det verkliga
förhållandet, vilket var och en skall finna, som läser Luthers lilla katekes.
I Luthers lilla katekes förekommer icke ordet »rättfärdiggörelse», detta besvärliga
ord. Saken finns omtalad både i artiklarna och Herrens bön. Men
Luther använder ordet »förlåtelse» i stället för »rättfärdiggörelse». Han undviker
allt vad teologiska och dogmatiska konsttermer heter, detta vågar jagpåstå.
Förgäves söka vi ordet »treenighet» i lilla katekesen. Och beträffande
särskilt andra artikeln har Luther resolut utelämnat teologiens mångfaldiga
synpunkter och schemata.

Jag skall tillåta mig citera vad den tyska historieskrivningens storman,
Leopold von Ranke, yttrar örn katekesen: »Den katekes som Luther utgav år
1529, om vilken han säger, att han beder den själv, ehuru hail är gammal doktor,
är lika barnslig som djupsinnig, lika lättfattlig som outgrundlig, enkel
och upphöjd. Lycklig den som därmed när sin själ och som fasthåller därvid.
Han besitter i varje stund en oförgätlig tröst. Endast bakom ett lätt hölje har
han en sanningens kärna, som är tillräcklig för den visaste bland de visa.»

Det är ur denna bok, som kungl, kungörelsen den 6 december 1929 under vissa
förhållanden tillåter att det i folkskolan får läsas »korta stycken och minnesord».
Och det är örn denna kungörelse, som herr Rydén i sin motion säger, att den
»är i sällsport hög grad ägnad att åstadkomma förvirring och giva anledningtill
tvister och strider på ett ytterst ömtåligt område». Jag frågar: Vem är
det som åstadkommer förvirringen och väcker tvisterna? Det är ingen, som på
allvar tror, att den ifrågavarande kungl, kungörelsen kommer att »kränka
religionsfrihetens grundsatser» eller att undervisningen genom den »förlorar
sin allmänkristliga karaktär» eller »växlas in på dogmatiska spår».

Fastän jag har den uppfattningen, att »Luthers lilla katekes är ett snilleverk
utan like i katekesernas historia», och fastän jag är övertygad örn, att denna
bok även i sin helhet är synnerligen användbar i barndomsskolan, så skall jag
passa på tillfället att här tala örn, att jag icke kommer att på grund av kungl,
kungörelsen av den 6 december 1929 inom den folkskolestyrelse jag tillhör påyrka
någon som helst förändring av den där gällande undervisningsplanen för
ämnet kristendom skunskap.

Herr talman! Med stöd av vad jag nu anfört hemställer jag, att förevarande
motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Leander: Herr talman! Då jag funnit riksdagens debatter rörande

religionsfrågor föga uppbyggliga, har jag i allmänhet avhållit mig från att
delta i dessa diskussioner. Jag har den kanske kätterska uppfattningen, att
riksdagen inte har nog lena händer att avhandla dessa spörsmål. I dag vilar
emellertid en lugn och fridfull stämning över diskussionen, och därför har jag
dristat mig till att begära ordet för ett kort anförande.

Man förstår, att herr Rydén såsom fader till 1919 års undervisningsplan är
mycket rädd om sitt verk och söker vaka över, att dess integritet bevaras. Det
skall villigt erkännas, och det är ingen, som bestrider det, att undervisningsplanens
stora förtjänst är, att den i fråga om kristendomsundervisningen i
folkskolan hänvisar till urkunden eller urkällan, från vilken både Luthers lilla
katekes och alla kristliga uppbyggelse- och läroböcker lia sitt utflöde. Trots
vad min vän herr Boberg nyss anförde, finns det nog ändå sådana, som så myc -

Onsdagen den 14 maj.

31 Nr 83.

ket beundra Luthers lilla katekes, att de vilja sätta den vid sidan av den heliga
skrift eller kanske rent av över denna. De äro mera lutherska, dessa, än vad folkskolan
Luther själv var. Man behöver inte läsa långt i hans skrifter, förrän man blir (Forts)
övertygad örn, att han skulle ha betraktat en dylik tanke rent av som en hädelse.
Herr Klefbeck har redan förut erinrat örn, att bibelns gudomliga auktoritet
och Guds ords överhöghet över alla människoord var en av de hörnpelare,
varpå han byggde sin förkunnelse och sin lära. Och allra minst kan man förstå
dem, som tro sig främja kristendomen och undervisningen i detta ämne genom
att överträda gällande lag och författning. För ett sådant tillvägagångssätt
finner man sannerligen icke stöd i katekesen, där Luther i stället säger,
att vi icke skola förakta eller förtörna våra föräldrar och herrar, det vill säga
vår överhet, utan i stället tjäna och lyda dem. Finner man en lag olämplig,
må man söka få den ändrad eller avskaffad, men så länge den är lag, så gäller
det i regel att ställa sig densamma till efterrättelse.

Man måste beklaga, att den strid rörande undervisningen i kristendomsämnet
i folkskolan, som en tid legat nere, åter blossat upp. I den mån den kungliga
kungörelsen av den 6 december 1929 må lia bidragit till att gjuta olja på
elden, kan man tycka, att det kanske varit bäst, att denna kungörelse aldrig
hade sett dagen. Men å andra sidan förefaller det, som om herr Rydén och de
med honom liktänkande ginge alltför långt i sin ängslan och omsorg örn 1919
års undervisningsplan. Man må ha vilken åsikt som helst om åtgärden att
utfärda kungörelsen i fråga, men icke kan den, som kallt ser på saken, finna
undervisningsplanen hotad genom kungörelsens tillblivelse. När man påstått,
att kungörelsen kan ge anledning till, att skolmyndigheter eller lärare ålägga
barnen att lära sig hela Luthers lilla katekes utantill, kan jag icke finna annat,
än att man här gör sig skyldig till en överdrift. Kungörelsen talar om
»ett mindre antal korta, till såväl innehåll som form för barnen lättillgängliga
stycken eller minnesord, hämtade ur Luthers lilla katekes eller annan den
kristna kyrkans klassiska litteratur». Mot citat från denna senare litteratur
har jag icke hört någon invändning göras, men så snart det gäller katekesen,
tyckes man hysa en panisk förskräckelse. Alltså å ena sidan en överdriven
beundran och å andra sidan en överdriven rädsla. Att i övrigt sätta likhetstecken
emellan ett mindre antal korta stycken eller minnesord och hela lillkatekesen
är väl ändå att överskrida sannolikhetens och det antagbaras gränser.
Något omdöme har man rätt att tillskriva Sveriges högt bildade folkskollärarekår,
som ju skall meddela undervisningen, något som allra minst herr
Rydén torde vilja bestrida. Att påstå, att lärarna och lärarinnorna inte skulle
kunna skilja på ett kort stycke och en hel bok, även örn den är liten, betraktar
jag nästan som ett slag i ansiktet på denna aktade kår. Märkas bör tillika, att
det icke är något åläggande för läraren att låta barnen lära sig ett ur katekesen
hämtat kortare stycke, utan det är blott ett medgivande för honom. Det är
onödigt, mina herrar, att måla ut detta som en farlig buse, som man kan skrämma
små och stora med.

Undervisningsplanen medgiver ju, att barnen få lära sig bibelspråk och
psalmverser, ävensom skaldestycken lii. m. utantill. Örn de också få lära sig
till exempel Luthers förklaring över åttonde hudet, som friherre Lagerfelt nyss
omnämnde, så kunna de omöjligen ta någon skada därav. Jag tänker väl, att
herrarna minnas den där förklaringen från den tid ni läste katekesen, men det
torde ursäktas mig, örn jag citerar den ånyo, ty sådana goda och praktiska ord
förtjäna, att man ofta citerar dem. Förklaringen lyder: »Vi skola frukta och
älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa,
utan vi skola urskulda honom, tänka och tala väl örn honom och tyda allt till
det bästa.» Detta är väl ändå inte någon svårfattlig dogm utan ren och klar
och enkel och praktisk kristendom, som skulle i betydlig grad förljuva samlivet

Nr 33.

32

Onsdagen den 14 maj.

Ang. katekes
läsningen i
folkskolan.
(Korts.)

oss människor emellan, om den på allvar övades. Vi äldre Hilgo lära oss icke
blott lillkatekesen utan hela långkatekesen utantill, och jag kan inte för min
del påstå, att jag haft någon skada därav, och jag undrar, örn någon av herrarna
kan driva ett sådant påstående. Skadan ligger väl i stället däri, att vi
ofta glömt att tillämpa vad vi lärde. Jag nämnde åttonde budet och Luthers
förklaring därtill. Många av våra medmänniskor haele mått väl av, örn de
haft dessa ord i minnet, och själva ha vi ingalunda mått illa därav. Härmed
vill jag naturligtvis icke påstå, att man, liksom man gjorde förr, skall ålägga
barnen att helt mekaniskt rabbla upp det ena stycket efter det andra utantill,
men den saken är ju inte heller nu ifrågasatt.

Tyvärr har nu detta blivit en prestigefråga, en strid om makten. Den högt
ärade motionären, som ju är en stor pedagog och inte bara en stor pedagog
utan även en stor psykolog, vet dock, att man inte kan göra anspråk på att alltid
driva sin vilja igenom, och det vore kanske inte heller nyttigt. Andra
viljor måste också ha rätt att göra sig gällande. Det ligger inte utom möjligheternas
gräns, att även en stor man kan taga fel och driva åsikter, som behöva
korrigeras. All visdom bor inte i ett enda huvud, och därför får man nu finna sig
i, att också andra ha en mening och att man själv emellanåt får se sina egna
meningar och planer överkorsade.

Utskottet säger, att dess förslag dikterats av omtanken örn folkskolans sanna
välfärd, och därpå har jag för min del inte tvivlat ett enda ögonblick. Men
åsikterna äro nu olika, huruvida kungörelsens upphävande, när den nu en gång
ändå har blivit utfärdad, verkligen skulle medföra det resultat, som utskottet
tror och tänker. Jag hör tvärtom till dem, som förmena, att kungörelsens
återkallande skulle på nytt aktualisera och skärpa striden. Utan att de
kunna beskyllas för någon benhård ortodox uppfattning, så är det ändå
många, många, som inte kunna tycka annat, än att det vittnar örn en viss ofördragsamhet
och skolastisk dogmatism att inte kunna medgiva, att ens en enda
rad får av barnen inläras ur en bok, som dock under långliga tider använts
såsom lärobok och som onekligen innehåller mycket av högt värde. Man bör
väl åtminstone, som den ene av reservanterna framhåller, nu vänta med kungörelsens
återkallande, tills man får se, om den kommer att medföra alla de
olägenheter och allt det ohägn, som man tillskriver den. Hittills har man just
inte kunnat åberopa några verkliga fakta, utan till grund för svartmålningarna
ha endast legat förmodanden och spådomar. Man kan viii ändå inte, mina herrar,
singla slant örn en förordning, och ändra den fram och tillbaka eller allt
för ofta göra rubbningar i densamma. Trots vad nu de, som fört utskottets
talan, här ha sagt, anser jag ändå, att man bör vänta och se.

Nu ha reservanterna inte kunnat ena sig om motiveringen för sina yrkanden
örn avslag. För min del är jag inte riktigt till freds med någon av dessa motiveringar,
men det betyder ju inte så mycket, hur en motivering för ett avslag
på en motion är formulerad. Då emellertid herr Jonssons reservation mest
överensstämmer med min uppfattning, även örn jag har åtskilligt att anmärka
mot den också, så ber jag att åtminstone tills vidare få 5^rka avslag på utskottets
hemställan och bifall till den av herr Jonsson vid betänkandet fogade
reservationen.

Herr Ekman: Herr talman, mina herrar! Det kärnord ur Luthers lilla

katekes, som herr Leander nyss åberopade, visar påtagligt, vilket gagn det
skulle vara för undervisningen, örn man åter finge lära några sådana korta
kärnord ur katekesen utantill. Det skäl, som utskottet har anfört för avslag,
är förnämligast, skulle jag tro, att en tillämpning av kungörelsen av den 6
december skulle på nytt framkalla strid. Det är ju dock ganska egendomligt,
att sedan, om jag inte misstar mig, kungörelsen den 1 januari har trätt i till -

Onsdagen den 14 maj.

33 Nr 33.

Knipning, någon sådan strid icke har avhörts, och den lugna och sakliga debatt, Äng. Icatelces som

i dag föres i denna kammare, visar ju, att icke heller här något stridshumör läsningen i

ligger i luften. Jag tror, att just kungörelsen av den 6 december har med fört

en avspänning, som det skulle vara riskabelt att röra vid. Det är ju så nu, (Forte-)

i motsats mot vad förut var förhållandet, att ingen tvingas. Där man vill, att

några kärnord ur Luthers lilla katekes, skola läras in, får man sin vilja

fram. och där nian inte vill veta av detta, slipper man.

Utskottets ärade ordförande ville göra gällande, att detta krav, som tillmötesgicks
genom kungörelsen av den 6 december, allenast var ett västkustkrav.
Det är ganska egendomligt, att ett sådant påstående kan göras, ty om
man läser handlingarna i målet, särskilt skolöverstyrelsens utlåtande, så finner
man, att där omtalas mycket betydande opinionsyttringar, som inte äro
hemma allenast på västkusten, utan som ha kommit ifrån landets alla delar.

Bland de många, som åberopas, vill jag endast nämna ett par. Sålunda har
kyrkomötet två gånger anhållit, att katekesen eller vissa delar därav måtte få
inläras i skolorna. Kyrkomötet är ju inte någon västkustinstitution utan omfattar
hela vår kyrka. Vidare 1927 års stora petition till förmån för användningen
av Luthers lilla katekes såsom lärobok i folkskolan. Denna petition
var undertecknad, om jag minns rätt, av över 340,000 personer från alla delar
av landet. Utskottets ärade ordförande talade örn den betydande opinion, som
står bakom herr Oscar Olssons motion. Det är omkring 400 personer, som undertecknat
uppropet till förmån för denna. Jag frågar, örn detta på något
sätt kan jämföras med 1927 års storartade opinionsyttring ifrån bortåt 350,000
personer från alla delar av landet. Vidare vill jag erinra om, vad också skolöverstyrelsen
förmäler, nämligen uttalandet i katekesfrågan från det femtonde
kyrkliga mötet i Stockholm år 1929. Dessa kyrkliga möten hållas under ärkebiskopens^
ordförandeskap med ombud ifrån församlingarna ute i hela landet.

Nämnda års kyrkliga möte beslöt att hos Kungl. Maj :t hemställa örn användning
av Luthers lilla katekes, åtminstone de tre första huvudstyckena, såsom
lärobok vid kristendomsundervisningen i folkskolan. Rörelsen är således långt
ifrån en separat västkuströrelse, den är en mäktig opinionsrörelse, utbredd över
hela landet.

Vidare vill jag erinra örn, att skolöverstyrelsen enligt Kungl. Maj:ts befallning
har infordrat yttranden i frågan ifrån skolråd, lärarkårer, folkskoleinspektörer
o. s. v. Skolöverstyrelsen refererar dessa inkomna utlåtanden inte
bara på det sättet, som utskottets ärade ordförande gjorde, att man i allmänhet
anser den nya undervisningsplanen tillfredsställande — det har ju bär betygats.
att i stort sett undervisningsplanen är god och tillfredsställande — utan
på den punkt, som det nu är fråga om, meddelar skolöverstyrelsen, att av skolråden
uttala sig mer än 1.400 — mer än 1,400 skolråd! — för att lilla katekesen
eller åtminstone dess tre första huvudstycken böra inläras. Lärarkårerna
i mer än 500 skoldistrikt göra samma uttalande. Ett tiotal folkskoleinspektörer
förordar, att katekesen eller dess viktigare delar skola inläras, respektive
må få inläras.

Det är litet svårt att förstå, var utskottets ärade ordförande har fått sin
föreställning ifrån, då han sade, att kungörelsen av den 6 december står i strid
nied alla sakkunnigas uttalanden. Detta var ett yttrande, som han upprepade
två gånger. Dessa 1,400 skolråd äro väl på nu förevarande område sakkunniga:
de ha förordat, att katekesen eller vissa delar av densamma böra inläras.

Och lärarkårerna i mer än 500 skoldistrikt få väl inte heller frånkännas sakkunskap.

överstyrelsen säger också: »överstyrelsen vill icke bestrida, att det i Luthers
lilla katekes finnes stycken, som kunna sägas vara korta och kärnfulla
samt till innehåll och form tillgängliga för barnen.» Ett sådant uttalande ifrån

Första kammarens protokoll 1030. Nr 33. 3

Sr 33. 34

Onsdagen den 14 maj.

folkskolan.
(Forts.)

Äng. katekes- skolöverstyrelsen kunna vi åberopa till förmån för vår ståndpunkt; och när man
läsningen i nu enligt undervisningsplanen får inlära korta kärnfulla stycken ur bibeln
och ur psalmboken, varför skall man inte då få inlära sådana ur katekesen,
helst som de äro av den beskaffenheten, att de på alldeles särskilt sätt låta sig
inpräglas i minnet, och tillika äro av det värdefulla innehåll som t. ex. de
kärnord, vilka herr Leander nyss uppläste.

Herr Klefbeck yttrade i sitt anförande, att Luthers lilla katekes utgör en
kortfattad handledning i elen protestantiska uppfattningen av kristendomen.
Det är just vad den gör. Den är en kortfattad handledning i den protestantiska,
speciellt den evangelisk-lutherska uppfattningen av kristendomen, och
då vårt land är ett protestantiskt evangeliskt-lutherskt land, är det väl rimligt
begärt, att i skolorna meddelas någon kunskap örn, hur beskaffad denna uppfattning
är, som vårt folk bekänner sig till. Förr var det stadgat, att alla
skulle lära katekesen utantill. Nu begäres endast, att på de orter, där man
så önskar, skall man få inlära vissa stycken ur katekesen. Då det nu faktiskt
är på det sättet, att delade meningar råda, så är det inte mer än ett rättvist
krav, att man inte tvingar folket på någon ort, utan att på de ställen, där man
önskar läsa dessa korta kärnord ur Luthers katekes, skall man ha rättighet att
göra det, under det att däremot på de ställen, där man inte vill veta av detta,
kan man underlåta att göra det. Det är ett rättvist krav, att man på det
sättet tillmötesgår de olika strömningar, som faktiskt förefinnas inom vårt
folk.

Av herrar Boberg och Thelin har yrkats, att man skulle allenast avslå motionen
utan någon särskild motivering, och till den ståndpunkten skall jag, herr
talman, ansluta mig. Jag yrkar sålunda avslag på motionen och därmed även
på utskottets hemställan.

Herr Johanson, Emil: Herr talman! Det är en omständighet här, som jag
förmodar, att kammarens ledamöter inte ha kunnat undgå att ge akt på, den
nämligen, att man på ömse sidor i denna strid anser sig föra religionsfrihetens
talan. Det är religionsfrihetens krav, som man på båda håll söker tillgodose.
Å ena sidan säger man, att den kungörelse, örn vilken striden här står, i sin
tillämpning kommer att kränka den religionsfrihet, som 1919 års undervisningsplan
avsåg att införa i vår religionsundervisning i folkskolan; å andra sidan
säger man, som reservanterna här göra, att den visar ett drag av frisinne och
humanitet, att den »utmärkes av vidsynthet, humanitet och tillmötesgående med
stora delar av Sveriges kristna folk utan att i någon mån därmed kränka eller
klavbinda andras frihet».

Det förefaller mig emellertid, som örn reservanterna och de, som stå på den
sidan, skulle vilja lia religionsfrihet endast för skoldistrikten. Det är inte
fråga örn en religionsfrihet för individerna. Den senaste ärade talaren sade,
att det är väl inte mer iin rimligt, att då det finns olika uppfattningar och olika
önskemål på skilda orter i vårt land, så bör var och en ha rättighet att tillämpa
den undervisning, man där vill lia, och välja ut vissa stycken, om man så vill.
ur Luthers lilla katekes i enlighet med den kungl, kungörelsen av den 6 decemmer.
Men, mina herrar, iir det inte så, att dessa olika uppfattningar göra sig
gällande inte bara inom olika delar av vårt land utan inom ett och samma skoldistrikt?
Denna religionsfrihet för skoldistrikten kan rimligtvis inte innebära
något annat, än att majoriteten i skoldistrikten, representerad av en majoritet
i skolråden, äger att uppgöra läroplanen och således kan bestämma, att alla
barn inom det skoldistriktet skola inlära ett visst mått av Luthers lilla katekes
— större eller mindre, det är i väsentlig grad beroende på skoldistriktens egen
inställning. Men inom varje skoldistrikt, det tror jag som sagt. att man vågar
förutsätta, finns det en minoritet, där man känner sig kränkt, och där man krä -

Onsdagen den 14 maj.

35 Nr 38.

ver. att i det stycket också få religionsfrihet, således att föräldrar med annan Äng. katekesinställning
än kyrkligt religiös skola äga att bestämma, huruvida deras barn Jäsningen i
skola tvingas att inlära exempelvis den kristna trosbekännelsen med Luthers fokskolan.
förklaring. (Fort*.)

Xu har det i varje fall sagts ett par gånger till mig, att en sådan minoritet
är man inte skyldig att taga någon hänsyn till, så länge Sverige är, som det
heter, ett kristet land och så länge vi ha en av staten erkänd religion. Den
synpunkten är klar. det vill jag inte bestrida, men jag kan inte finna, att den
har så mycket med religionsfrihet att skaffa. För övrigt, hur går det, om
denna minoritet örn ett par år, vilket ju mycket väl kan inträffa, har blivit en
majoritet? Då behöver den inte fråga efter, örn man tar hänsyn till dess uppfattningar,
utan då kan den förutvarande minoriteten helt enkelt fatta ett nytt
beslut och avskaffa katekesutanläsningen igen. Jag undrar, om herrarnas religionsfrihetskrav
är tillgodosett med ett sådant förhållande?

Det säges nu också, att detta är en liten fråga och inte motiverar så mycket
prat, en sadan stor strid, som här har blasts upp. Det gäller ju här bara, säger
man, att barnen skola få lära sig utantill ett fåtal kärnfulla minnesord ur katekesen,
och det är väl inte så mycket att invända däremot. Ja, bortsett ifrån,
att detta fatal kärnord kan svälla ut och bil ganska manga och ganska långa
kärnord. vilket jag tror jag^ skall kunna ge åtminstone sannolikhetsskäl för
längre fram, så är det väl sa, att det inte är så sällan en principdebatt synes
röra sig örn relativt små sakfrågor men har sin stora betydelse just på grund
av de konsekvenser, som den kan föra med sig på grund därav, att den gäller
en princip — här den principen, att man så långt som möjligt skall försöka få
bort ur skolans undervisning till ordagrant inlärande sådant dogmatiskt stoff,
som föräldrarna ute i bygderna icke kunna enas örn. Jag tror inte, och jag
är i varje fall inte övertygad om, att 1919 års undervisningsplan är den slutgiltiga
lösningen av religionsundervisningsproblemet i vårt land, men den var
ett stort steg framåt och ett betydelsefullt steg. Att då söka förhindra ett
steg tillbaka synes ling inte vara en så liten fråga utan en ganska beydelsefull
sådan.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta att göra en liten erinran gentemot
ett uttalande, som gjordes av herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
under remissdebatten, då han, så vitt jag inte missuppfattade honom,
gjorde gällande, att det ur synpunkten av lärarens religionsfrihet kunde vara
tämligen likgiltigt, huruvida han med barnen läste Luthers katekes enligt de
anvisningar som finnas i undervisningsplanen, d. v. s. i dess historiska sammanhang.
eller örn han föreläde den barnen till ordagrant inlärande. Jag kan
harvidlag endast avge en personlig förklaring: jag har inte på många år undervisat
i kristendom, men om jag skulle göra det, så tror jag, att det inte
skulle valla mig några som helst samvetsbetänkligheter att med barnen läsa
Luthers lilla katekes i dess historiska sammanhang och såsom ett uttryck för
Luthers tro och för övrigt att. så gott jag kunde göra det, objektivt försöka
hos barnen inplanta ali vördnad och aktning för densamma samt låta dem veta,
att vad sorn där kommer till uttryck fortfarande är en uppfattning, som hyses
av manga både av vårt lands och andra länders kristna. Men om jag skulle
förelägga dem t. ex. trosbekännelsen med Luthers förklaring till inlärande, så
blir det någonting helt annat, åtminstone för mig personligen, därför att barnens
uppfattning av dess innebörd, av visshetsgraden däri, när de skola lära
detta utantill och på beställning taga fram det, när läraren så önskar, blir en
annan, än örn man läser det i dess historiska sammanhang och sedan samtalar
°?1 f-, maste mm del säga, att det ur synpunkten av lärarnas reli gionslnhet

är en ganska väsentlig skillnad härvidlag.

Det har nu sagts, att det dock finnes en säker garanti mot missbruk i här

Nr 33. 36

Onsdagen den 14 maj.

Ang. katekesläsningen
i
folkskolan.

(Forts.)

förevarande avseende. Herr Leander senast spelade på den strängen, att det
rent av är en oförsynthet mot Sveriges folkskollärarkår att inte tilltro dess medlemmar
takt och omdömesförmåga nog att välja ut de stycken, som verkligen
liro lämpade för barnen. Ja. det kan inte vara lämpligt, att jag uttalar mig
örn Sveriges folkskollärarkår i det avseendet. I stort sett har man väl sannolik
rätt, då man tilltror våra lärare denna omdömesförmåga och denna urskillningsförmåga,
ehuruväl jag måste säga, att det även finns fall, då man skulle
önska, att valfriheten inte vore så synnerligen vidsträckt. Men det är inte det.
som är det viktiga härvidlag, utan det viktiga är, att det inte är läraren, som
väljer, utan i de allra flesta fall är det så, att skolråden — det är i varje fall
skolöverstyrelsens förutsättning — låta utarbeta sina egna läroplaner, sina
egna lärokurser och där taga in vad som skall inläras. Sedan är läraren bunden
av denna läroplan, och hans valfrihet är då inte så stor. Då är det således
skoldistrikten, som skola avgöra. Nå, men då finns det ju säkra och tillförlitliga
korrektiv emot skoldistrikt, som gå alltför långt i sitt katekesnit, i det
att läroplanen skall granskas av folkskolinspektören och sedan fastställas av
domkapitlet. Det måtte viii vara tillräcklig garanti för, att inte skoldistrikten
skola gå för långt i sin katekesiver, menar man. Ja, mina herrar, jag har här
i min hand en läroplan, som är tryckt 1921 i Uddevalla. Den läroplanen är.
efter vad det har försäkrats mig av lärare därifrån, antagen i ett flertal skoldistrikt,
och åtminstone ett sådant skoldistrikt har namngivits för mig. Läroplanen
är stadfäst av domkapitlet med vissa små ändringar och strykningar. I
denna läroplan står det som en anmärkning ovanför tredje till sjätte klassernas
kurs i kristendomskunskap: »Luthers förklaring till de tre första huvudstyckena
inläres vid lämpliga tillfällen.» Detta är således en läroplan, som sannolikt
har varit i bruk under flera år där borta.

Nu kan någon invända, att detta är något, som den Lindskogska kungörelsen
inte kan göras ansvarig för. Ja, det är ju naturligt, och det har jag heller
aldrig velat påstå, utan jag har endast dragit fram detta såsom en liten belysning
av den garanti mot missbruk, som man här har, och jag undrar, örn man
inte skulle här kunna tillämpa det gamla ordet: När sådant kan ske på det
friska trädet, vad skall då inte kunna ske på det torra! Ty det är väl ingen,
mina herrar, som inte tror och inte förstår, att örn man före denna kungörelses
utfärdande ansett sig ha rätt att förelägga barnen till inlärande i folkskolans
klasser de tre första huvudstyckena av Luthers lilla katekes, så skall man väl
anse sig lia så mycket större rätt därtill nu efter denna kungörelses utfärdande.
Före den 1 januari var denna läroplan, så vitt jag förstår, klart lagstridig, men
jag är inte lika säker på. att den är lagstridig efter den 1 januari. Detta visar
ju, att de där »korta kärnorden» mycket väl kunna svälla ut till att bli så långa
som Luthers förklaringar till den kristna trosbekännelsen.

Jag ber, herr talman, att få fullständigt instämma med herr Boberg, då han
säger, att Luthers liv är ett moment i utvecklingen, i historien, som barnen
böra göras bekanta med och som det hör till allmänbildningen att känna. Det
iir fullkomligt riktigt, och den ståndpunkt, vi intaga. Men det är inte därför
alls nödvändigt, att något av Luthers katekes skall inläras. Med vad jag har
sagt tror jag mig också ha visat, att det inte är riktigt att säga, att den, som
önskar lära sig — som jag tror, att herr Bobergs ord folio — några stycken
ur katekesen, får rätt till det, under det att den. som inte önskar, slipper. Detta
är nämligen beroende på skolrådet. Det kan finnas en hel mängd föräldrar,
såsom jag förut nämnde, i dessa skoldistrikt, som inte önska, att deras barn
skola lära sig någonting ur Luthers lilla katekes, men barnen få vackert göra
det ändå.

Jag ber, herr talman, till sist att få säga, att jag tycker, att den utläggning,
som herr Thelin gjorde här av vad som kallats slutorden till tio Guds bud. skulle

Onsdagen den 14 maj.

37 Nr 33.

vara tillräcklig för att övertyga kammarens ledamöter örn olämpligheten av Äng. katekuLuthers
lilla katekes som lärobok i folkskolan.

Det har talats örn strid här, och man har sagt, att denna kungörelse har '' ''

kommit till för att skapa frid och inte strid. Jag vill inte tvivla på, attusa
har varit avsikten, men resultatet har i varje fall inte blivit frid. Nu vill jag

säga. att jag personligen har en något avvikande mening från utskottet, sorn
låter påskina, att örn denna motion bifalles, så kommer friden igen. Jag tror
inte, att så är förhållandet. Jag tror, att så som saken nu ligger till, så kommer
striden, i vilken riktning beslutet här än kommer att gå, att fortfara, men
jag finner det i alla fall ur alla synpunkter riktigast att bifalla utskottets hemställan,
och jag ber därför att få yrka bifall till densamma.

Herr Bydén: Herr talman! Då debatten mera har hållit sig på katekisa tions-

och uppbyggelsestadiet, så har jag inte velat blanda mig i den, därför
att det inte har varit min mening att med motionen riva upp en debatt i dessa
hänseenden. Jag tror, att de debatter i denna fråga, som vi hade i januari, i
stort sett på ömse sidor klarlagt de olika meningarna här, och jag skall inte
heller nu gå in på att besvara vare sig den katekeslektion, som herr Thelin gav
här i kammaren, eller vad som yttrats från flera andra håll.

Min ställning till denna fråga har dikterats av samma känsla av ansvar för
hela denna sak, som besjälade mig vid utfärdandet av undervisningsplanen.
Meningen med undervisningsplanen var att försöka få bort ur folkskolan det
rena pluggläseriet, att få bort de dogmer och sådant, som skilja de olika kristna
konfessionerna åt. och att ge åt undervisningen i kristendom en biblisk och allmäntkristlig
karaktär, något som alla människor med någon tolerans kunde
vara med örn att låta barn läsa på själva barndomsstadiet. Och den tanke, som
låg under detta och som jag framhöll vid nämnda tillfälle, var, att örn jag
skulle på något sätt kunna främja min älsklingstanke om enhetsskolan, så att
vi skulle slippa se den svenska barndomsskolan bruten sönder i konfessionella
skolor, såsom skett i åtskilliga andra länder, så skulle det vara till en utomordentlig
väsignelse för den svenska folkskolan, och jag tänkte, att örn man
lägger fram en kristendomsundervisning, som får ett dylikt innehåll, skulle
både de, som lia den ena ytterlighetsståndpunkten, och de, som ha den andra,
kunna tåla den. Nu är det ju möjligt, att den drömmen inte går att realisera,
det är möjligt, att motsättningarna här bli så stora, att vi även här i Sverige
få se vad jag betraktar som ett sorgespel, örn det skulle komma att hända,
nämligen att vi skola få se vår barndomsskola sönderbruten mellan olika kämpande
sekter i religiöst hänseende.

När den senaste kungl, kungörelsen utfärdades, så var det min första tanke,
att man måste se till att få veta, vad denna kungörelse i verkligheten innebar,
och min interpellation vid riksdagens början och den debatt, som då fördes här,
avsågo från min sida, att man skulle från det ansvariga statsrådets håll få
belyst själva rättstolkningen av kungörelsen, så att man just skulle få veta,
vad denna i verkligheten innebar. Det såg också i början av katekesdebatten
under remissdebatten så ut, men statsrådet Lindskog rev fullständigt sönder
alla mina förhoppningar att kunna få någon fast ledning för tolkningen av
denna författning genom det anförande, som han höll i slutet av debatten och
där han hänvisade varje skoldistrikt att tolka denna författning efter sitt
huvud.

När denna utväg försvann, såg jag ingen annan möjlighet för att undvika,
att man skulle få ut hela denna fråga i ett allmänt stridsläge, än att man fick
yrka på återgång till den lydelse, som förut funnits och som ju dock åstadkommit.
örn jag undantar en grupp av verkligt oresonliga människor, en bestämd
avspänning i denna fråga.

Nr 33. 38

Onsdagen den 14 maj.

Ang. katekeslåsningen
i
folkskolan.

(Forts.)

Nu har det kommit att avlöpa på det sättet, att skoldistrikten, sedan min
motion väcktes, med mycket få undantag tills vidare låtit bli att taga upp frågan.
Jag har inte kännedom örn iner än inte fullt ett tiotal skoldistrikt i landet,
sorn tagit upp denna fråga till behandling. Dels på grund av att det Ilar
varit ett löpande läsår och man inte ville ändra sina kurser mitt i terminen,
dels därför att manille se utgången av denna fråga i riksdagen, så har man
Pa allra flesta hall kommit överens örn att uppskjuta behandlingen av den
fråga, som genom kungörelsen kommer att bli väckt i skoldistrikten, tills
detta ärende här behandlats.

Av ställningen i det knappa tiotal skoldistrikt, som behandlat denna sak och
vilka kommit till min kännedom, har den farhåga fullständigt bekräftats, som
jag hyste, att det blir strid. Nerifrån Halland Ilar t. ex. inrapporterats, hurusom
i ett skoldistrikt, där skolrådets ordförande tog upp frågan omedelbart
efter jul, man efter en dagslång debatt beslöt med en rösts övervikt, att man
skulle införa katekesens tre första huvudstycken till ordagrann utanläsning,
medan minoriteten reserverade sig. Det omtalades som sagt, att det var en
nästan dagslang debatt i detta lilla skolråd. Från andra håll komma meddelanden^
örn skolråd, där man har haft votering och där förslagen örn utanläsning
gått igenom med en rösts övervikt eller fallit med en rösts övervikt o. s. v.
Det skådespel, sorn de få församlingar, vilka behandlat denna fråga, erbjudit,
kommer nu, sedan detta ärende har debatterats i riksdagen, itali första kammaren
här inte följer utskottet, upp i en oändlig mängd skoldistrikt, och det
är lika säkert som allting i världen, att vi få en strid, kanske inte i alla församlingar,
ty det. är naturligtvis åtskilliga skoldistrikt, där det är så ställt,
att en klar majoritet säger från början, att den inte tar upp frågan, eller sådana
församlingar, där det är praktiskt taget enhälligt, att en ändring skall
göras, men så snart vi lia sådana församlingar, där olika meningar äro gällande
i religiösa ting i skolråden, ha vi denna strid uppe i vår eller sommar,
örn förordningen står kvar, och frågan skall sedan slitas och tröskas i hundrade
och åter hundrade svenska skoldistrikt.

Nu gick det väl an, örn det vore så, som herr Leander tycks föreställa sig,
att denna fråga vore varje enskild lärares angelägenhet. Han talade så vackra
ord om lärarna och deras skicklighet. Ja, jag vet inte örn det beror på, att
herr Leander läst så mycket katekes i sin barndom, att tankelättja inställt sig
på ålderdomen, men det är på det sättet, att lärarna ha inte avgörandet i sin
hand. Om herr Leander läst mindre katekes och mera i dessa papper, hade han
haft klart för sig, att don rättigheten tillkommer inte lärarna ostridigt, utan
det blir skolråden, som komma att bestämma detta, och där de fatta beslut
med en rösts majoritet exempelvis, så är detta beslut bindande för föräldrar och
barn, och det är bindande för lärarna. Nu är det ju så, att örn en lärare nekade
att undervisa efter skolrådets beslut och frågan droges inför rätta, så är det
inte säkert, att man skulle kunna straffa honom för det, ty så illa och oklart är
denna författning skriven, att det är mycket tvivelaktigt. Jag skulle för min
del, ifall ett sådan fall skulle komma att inträffa, vilket är sannolikt, vilja,
örn det är möjligt, medverka på något sätt till, att man verkligen fick den saken
prövad på laglig väg. Jag tror för min elei, att det inte är så utan vidare
klart, men den lärare, som vägrar att ställa sig skolrådets beslut till efterrättelse,
ådrager sig i värjo fall risk inte bara för ansvar utan även för disciplinär
påföljd.

Så ligger landet sålunda nu, ifall denna motion avslås, att örn någon månad
taga skoldistrikten upp denna sak. och då komma de att besluta; somliga avslå
tanken på utanläsning, somliga bifalla den, somliga göra det enhälligt, somliga
göra det med större eller mindre majoritet, men striden kommer upp i de allra
flosta skoldistrikt i landet, och det är det, som jag betraktar som en olycka.

Onsdagen den 14 maj.

39 Kr 33.

Sedan kommer striden ju också tydligen upp på annat håll, nämligen i den
rörelse, som nu är igångsatt för att få kristendomsundervisningen antingen folskolan.
helt ur skolan eller också omlagd på sådant sätt, att alla konfessionella ele- (Forts.)
ment i undervisningen komma att förvinna. Nog får jag säga, a.tt alla sannolikheter
tala för. att vad högerreservanterna här ha uttryckt. såsom Kungl.

Maj :ts nådiga vilja, nämligen att åstadkomma frid och inte strid, kommer att
visa sig inte bli nått genom denna kungörelse, utan det kommer att bli raka mot -

Xu svaras det kanske ifrån något håll, att man Ilar ju ändå ganska klart för
sig. vad författningen innebär. Jag säger ännu en gång, att det var mitt stora
hopp. såsom jag också sade till statsrådet personligen under januaridebatten,
att vi skulle kunna få en klar och auktoritativ tolkning, som man kunde ha
böjt sig för. men det fingo vi inte här på grund av de svävande uttalanden,
sorn kommo till slut. och för den saken bär jag intet ansvar, utan det får den
bära. som har det verkliga ansvaret. Emellertid är det ju alldeles uppenbart,
att den klarhet örn författningens innebörd, som man har fablat örn här, är
inte annat än en fabel. Det är åtskilliga människor, teologer och pedagoger,
som sedan författningen kom ut skrivit och försökt tolka den, och det är ganska
stor skillnad på vad de lägga in i den. Doktor Gierow, som är folkskolinspektör
i Hälsingborg, skrev ju för någon månad sedan i Stockholmstidningen
ett par mycket uppmärksammade och, så vitt jag kunde bedöma, också mycket
djupt allvarliga och ärliga artiklar, varl han försökte tolka författningen.
Han kom till det resultatet, att örn man skulle lojalt följa detta uttryck örn
korta minnesord, så skulle man taga med Luthers förklaring till första budet
och möjligen till tredje, men i vart fall alldeles givet till fjärde, femte,
sjunde och åttonde buden och Luthers förklaring till inledningen till Fader
vår. Beträffande allt det andra kom lian, som är både teolog och pedagog,
till det resultatet, att det måste falla för någon av restriktionerna, antingen
voro styckena långa eller också inte för barnen tillgängliga på grund av sin
innebörd. Jag skrev då i den tidning, som jag redigerar, att hade detta ostridigt
varit författningens innebörd, skulle jag för min del aldrig ett ögonblick
ha rest vidare strid mot den saken, ty så länge man rör sig pa det området och
endast tänker på Luthers förklaring till första, fjärde, femte, sjunde och åttonde
buden, som är ren och klar kristen etik eller örn man sa vill mosaisk, i
kristendomen införd etik. så kunna egentligen inte människor, även örn de ha
olika åskådningar i religiösa ting men dock tillhöra ett kristet samhälle,

tvista därom. .

Jag skulle aldrig i livet säga ett ord örn, att man läste Luthers förklaring till
åttonde budet eller någonting sådant, men det är inte så, och hade herr statsrådet
velat från statsrådsbänken säga, att hans mening var, att det skulle
vara något i den stilen, så skulle jag för mm del icke ha väckt min motion.
Men vi lia andra författare, vi lia en annan teolog, teologie licentiat eller doktor
— jag minns inte vilket — och lektor, som också på detta område har gjort ett
försök till utredning. Han fick ännu ett antal stycken ur Luthers lilla katekes
med såsom fallande under författningen. Jag har mig bekant, att folkskolinspektörerna
i Skåne ha haft ett sammanträde — förresten mer än ett —
där man har haft överläggningar och försökt tolka denna författning och kommit
någorlunda till samma ståndpunkt som doktor Gierow, men å andra sidan
ser man. att borta på västkusten förklara kyrkoherde den och kyrkoherde den
såsom skolrådsordförande. att denna författning innebär, att man kan taga
hela Luthers lilla katekes. Och jag frågar: Vad skall egentligen göras emot

ett sådant sätt att tolka författningen i fråga? Det är frånvaron av bestämda
föreskrifter örn vad författningen skall innebära, som efter min uppfattning
är ägnad att framkalla detta kaos och denna oreda. Det är inte min mening att

Nr 33. 40

Onsdagen deli 14 maj.

Arp. katekes- här väcka någon debatt, som skall gå i de fientliga känslornas tecken, ty jag
folkskolan. ^ar sådana på detta område, jag har inte företrätt någon fanatisk upp (Forts.

) fattning, så vitt jag förstår själv, utan jag har gjort ett försök att här jämka
emellan olika ståndpunkter, så att folkskolan, som dock har varit min kärlek i
livet, skulle komma att inte bli lidande på de vuxnas ofördragsamhet och de
vuxnas motsättningar pa detta område. Det är emellertid detta senare, sorn jag
tror, att vi få bevittna nu. Vi få bevittna det i våra skoldistrikt, och vi få bevittna
det ute i den offentliga diskussionen. Det är dock att märka, herr talman,
att på de elva år, som förflutit mellan 1919 och 1930, väcktes inte annat
än från kommunistiskt håll en enda motion i riksdagen beträffande det gamla
kravet på, att kristendomen skulle avskaffas i skolan eller att den skulle utbytas
mot en konfessionslös religionsundervisning o. s. v. Det har faktiskt
varit en avspänning, och hade herr Lindskog i det hänseendet stått lika rak
emot ytterlighetsstämmorna ifrån västra Sverige och andra håll, som han stod
nyss i en utnämningsfråga, där han ådragit sig samma människors oförsonliga
hat och vrede, är det min övertygelse, att vi hade sluppit ofantligt mycket
strid, och vi hade ganska snart vuxit in i detta nya.

Då jag alltjämt inte ser någon utväg ur detta annat än på ett av två sätt,
antingen att man tar bort ändringen i författningen, eller också att man får en
auktoriserad tolkning av författningens innebörd, som inskränker dennas räckvidd
till de strängt etiska partierna och utesluter de rent dogmatiska partierna
i Luthers lilla katekes, och då jag är övertygad örn, att den nuvarande ecklesiastikministern
icke är benägen, efter vad han yttrade i remissdebatten, att
medverka till det sista alternativet, nödgas jag, herr talman, vidhålla min motion
och följaktligen yrka bifall till utskottets hemställan.

o Herr statrådet Lindskog: Herr talman, mina herrar! Jag skall be att först
få ansluta till det yttrande, som herr Rydén slutade med, då han sade, att
han hade önskat, att jag skulle ha stått lika rak i denna fråga örn katekesen,
som jag stod i fråga örn en utnämning i Göteborg. Jag vill säga, att jag
har stått precis lika rak i den ena frågan som i den andra, jag har nämligen
icke frågat efter, från vilket håll det kom krav i den ena eller andra
riktningen, utan jag har endast ansett mig böra se till de sakliga argument,
som förelågo i den ena såväl som den andra frågan, och just den omständigheten,
att jag vid den sista frågan har ådragit mig så oerhört mycken ovilja,
är val det bästa beviset för, att anledningen till mitt ståndspunktstagande i
katekesfrågan ingalunda är, att jag har vikit undan för än så starka krav
ifrån personer, utan att jag har velat intaga en bestämd ståndpunkt i själva
saken.

Här har ju under remissdebatten i år denna fråga så utförligt debatterats,
att jag håller herr Rydén och även andra talare här räkning för, att de inte
utförligt gått in på saken, och jag skall inte heller ingå härpå annat än i
största korthet. Saken är ju den, att i viss mån kan man säga, att frågan nu
ligger i ett annat läge, än deli gjorde under årets remissdebatt, och det är
blott med hänsyn till det nya i läget, som jag har anledning att yttra mig.
I övrigt hänvisar jag till vad jag förra gången i flera anföranden yttrade.
Det nya läge, som ira föreligger, skulle jag vilja belysa genom de ord, som herr
Mosesson yttrade i ett slutanförande i andra kammaren. Han sade där följande:
»Jag vill sluta med att säga, att jag anser, att det nu är vår plikt att avvakta
och se resultatet, och det finns från min sida ingen annan önskan än
att resultatet av denna prövning måtte bliva sådant, att vi kunna säga, att de
farhågor, som vi hyste, voro överdrivna eller ogrundade.» Det är ett ord, för

Onsdagen den 14 maj.

41 Nr 33.

vilket jag ber, då jag ser talaren här närvarande, att få säga, att jag är tack- Äng. katekessam,
och jag tror, att kammaren verkligen gjorde klokt, om den ville lägga
detta hans ord på minnet, därför att jag tror, att nog vore det en uppseende- 0 n‘
väckande åtgärd, om en riksdag skrev och begärde upphävande av en nyss utfärdad
kungörelse, utan att nya omständigheter hade kommit i dagen.

Frågan har också efter interpellationen i så måtto kommit i ett nytt läge,
att vad som närmast var anledningen till herrar Rydéns och Hallens interpellationer
den gången, nämligen två av mig tillagda ord »stycken och», liksom
alldeles fallit bort. Det erkändes då, att dessa ord inneburo inte alls någon
ändring i sak i det förslag, som förelåg ifrån skolöverstyrelsens minoritet,
herrar Holmdahl, Wallin och Johansson, utan det var blott och bart en formell
justering. Således kan man säga, att om denna kungl, kungörelse gälla,
efter detta erkännande ifrån dåvarande interpellanters sida, precis de ord, som
herr Rydén i Svensk läraretidning skrev efter skolöverstyrelsens framställning.
där det står så här: »Det skall oförbehållsamt erkännas, att det av herrar
Holmdahl och Wallin avgivna yttrandet är det mest modesta förslag, som
hittills framkommit från teologiskt håll. Uppenbarligen ha de strävat efter
en förmedlande ståndpunkt i striden örn kristendomsundervisningen.»

Jag tror verkligen, att om man ärligt vill se på denna fråga, på denna kungörelse.
så måste man säga, att frågan har blåsts upp till orimliga proportioner.
Undervisningsplanen, sådan som herr Rydén framlade den år 1919, har
ju från alla håll i riksdagen vunnit allmänt erkännande, och den har icke rubbats
på någon enda punkt genom den nu framlagda kungörelsen. Det är blott
i anvisningarna, som det har skett en ändring, och den ändringen har skett
för att tillmötesgå ett utomordentligt allmänt och stort krav ifrån många håll
i vårt land. Jag tror inte, att örn man verkligen vill se på denna fråga sakligt,
den skulle behöva åstadkomma så mycken oro ifrån olika håll, som här
tycks ha varit fallet.

Här har herr Rydén i sitt sista anförande särskilt framhållit, hur oklar kungörelsen
är. och han har förklarat, att jag under remissdebatten vägrade att
klara upp den saken. Jag vill då säga, att vad jag vägrade var att giva ett
starkare uppklarande av denna kungörelse än vad som följer och bör följa
av en kungörelses allmänna natur i denna väg. Herr Rydéns egen undervisningsplan
vimlar ju, som jag visade i remissdebatten, av precis lika mycket
allmänna bestämmelser, herr Rydén tillåter utanläsning ur bibeln och ur psalmboken,
och det står icke någonting om, vilka sidor som skola läsas eller vilka
bibelord som skola läsas. Men herr Rydén tycks fordra, att jag skall peka ut
och säga: det stycket få ni läsa men inte det. Men det är detta, jag vägrar att
gå med på. Jag är icke teolog, jag har icke undervisat i kristendom, jag är inkompetent
att säga: det stycket duger, och det stycker duger inte. Jag säger: det
få de skolmyndigheter avgöra, som stå för undervisningen i kristendom i vårt
land. och jag vill säga, att bästa beviset på, att jag har rätt i att intaga en dylik
ståndpunkt, är ju, att de, som närmast representera kristendomsundervisningen
här i kammaren, redan ha stannat vid olika uppfattningar — en anser ett
stycke vara lämpligt och en ett annat. De folkskolinspektörer, som uttalat
sig — jag ber att få fästa uppmärksamheten på att dessa, som yttrat sig, Gierow,
Brandt och andra, ha gillat den kungl, kungörelsen — säga, att de anse
den vara befogad, men de komma med olika uppfattningar om, vilka stycken
som skola vara lämpliga, och jag finner inte något ont i detta heller. Herr
Rydén nämnde under remissdebatten, att en förtjänst i herr Rydéns egen undervisningsplan
var dess smidighet, och så säger herr Rydén, att ett fel i min
kungörelse är dess kautschukartade beskaffenhet. Men kautschukens egenskap
är väl just dess smidighet.

Sedan vill jag säga, att det gäller ju här egentligen inte alls frågan örn en

Nr 33. 42

Onsdagen den 14 maj.

Ang. katekesläsningen
i
folkskolan.
(Forts.)

dogmatisk undervisning eller inte. Jag får visserligen medge, att jag inte
kan klara upp skillnaden emellan en konfessionell undervisning, som bör finnas,
och en dogmatisk, som ej får finnas, ty den egentliga skillnaden emellan
konfession och dogm är viii, så vitt jag begriper det. att det ena är latin och
det andra grekiska. Man kan inte alldeles taga bort dogmen, örn man skall
ha en konfession. Jag vill emellertid inte alls lägga tonvikten härpå, ty enligt
min mening är undervisningsplanen fullkomligt riktig härutinnan, att den
just lägger tonvikten på det objektiva och historiska meddelandet av de religiösa
sanningarna, men där är ju frågan denna: då man enligt den fullkomligt
riktiga anvisningen i undervisningsplanen skall gå till källorna så äro
källorna här tre — bibeln, psalmboken och katekesen. Bibeln är ett uttryck
för den äldsta kristendomens lära och den gammaltestamentliga läran; psalmboken
och katekesen äro uttryck för den luthersk-evangeliska uppfattningen.
Alla tre skola läsas, katekesen som uttryck för Luthers uppfattning, således
för den uppfattning, som man egentligen kan säga, att den luthersk-evangeliska
kristendomen har, men skillnaden skulle blott vara, att ur bibeln och psalmboken
får läraren låta barnen lära sig utantill ett eller annat stycke, men ur
katekesen är det förbjudet. För det första får jag då säga, att det är rätt
egendomligt, att det här på denna enda punkt i hela undervisningsplanen finnes
ett förbud för utanläsning, och för det andra vill jag säga det, att jag icke
kan finna någon logisk eller rationell anledning till att göra skillnad mellan
psalmboken och katekesen, då det gäller rent konfessionellt eller dogmatiskt
innehåll; kan man missbruka det ena, så kan man missbruka det andra.

Herr Rydén svarade mig i remissdebatten, då denna fråga var uppe, genom
att uppläsa psalmen »Allena Gud i himmelrik». Ja, jag tror, att örn herr
Rydén får välja psalmer, kan han nog få fram psalmer, där det konfessionella
innehållet liksom endast skymtar fram och psalmen själv är utomordentligt
vacker, men örn herr Rydén läser andra psalmer i psalmboken, finner lian, att
det finns psalmer med utpräglad dogmatisk riktning. För att visa, vad herr
Rydén menade, läste han först upp ett stycke ur andra trosartikeln, och sedan
luste han psalmen. Nu skall jag be att få läsa upp just ur herr Rydéns egen
framställning i remissdebatten det stycke, som berör detta. Jag har icke kunnat
återfinna det riktigt i katekesen, men jag tager och läser upp hans stycke
såsom det finnes i hans anförande till protokollet, eftersom herr Rydén måtte
lia haft en annan katekes än jag att läsa ur. Han säger: »Luthers förklaring
till andra trosartikeln. Den lyder ju så: ’Jag tror på Jesus Kristus, Guds enfödde
son, min Herre, vilken förlossat mig, förtappade och fördömda människa,
ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld, icke med guld eller silver
utan nied sitt heliga och dyra blod och sitt oskyldiga lidande och död. Därför
skall jag vara hans egen, bliva och leva under honom i hans rike och tjäna honom
i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, såsom han är uppstånden ifrån
döden, lever och regerar i evighet.’» Örn jag nu tager psalmen 17, vers 2, lyder
den på följande sätt: »Vi tro också på Jesus Krist. Faderns Son, vår
Herre kära. Av evighet han är förvisst Jämlik Gud i makt och ära. Genom
Andens kraft allena. Honom rena jungfrun födde. Han att oss med Gud förena.
Bland oss levde, led och doddé. För oss han döden övervann Och sitter på
Guds högra hand».

Jag kan icke upptäcka någon skillnad i dogmatisk betoning mellan psalmen
och stycket i Luthers katekes. Den enda skillnaden är den, att luthersk prosaframställning
är så oändligt mycket vackrare än psalmen, i mina öron åtminstone.
och jag kan icke finna, varför man får lära sig utantill psalmen 17: 2
men icke lära sig detta stycke utantill, som herr Rydén betecknade såsom dogmatiskt.

Nu har det här gjorts en stor affär av denna sak. och man säger, att det

Onsdagen den 14 maj.

43 Nr 33.

skall bli strid i församlingarna. Man Ilar sagt, att hittills har det varit en^™?- kaidcesavspänning
i striden, men nu blir det strid igen. Ja, om herrarna hade suttit
som jag såsom ecklesiastikminister under halvtannat år, hade herrarna knap- fForta (
past gått med på den tanken, att det är en avspänning. Jag vågar säga, att
det har icke gått en dag, utan att jag fått mottaga brev på brev från olika håll
ute i landet med begäran att få införa åtminstone några stycken ur katekesen i
undervisningen till utanläsning. Det har icke gått en dag, utan att det kommit
resolutioner ifrån olika möten, som krävt detta. Jag ber att få säga, att jag skulle
ingalunda ha fallit undan för dylika krav, örn jag icke hade ansett, att det
verkligen låg något berättigat i detta, att det skulle finnas en viss frihet för
skoldistrikten att i någon utsträckning, i den mån det kan vara möjligt av pedagogiska
skäl. även medgiva inlärandet av vissa stycken ur katekesen.

Utskottets ärade ordförande menade, att jag har gått emot all sakkunskap.

Jag förstår icke. att utskottets ärade ordförande kan säga detta, då jag faktiskt
följt just de sakkunniga i skolöverstyrelsen, nämligen herrar Holmdahl och
Wallin, vartill även den tredje sakkunnige, .Johansson, ansluter sig, fastän han
vill gå längre. Jag förstår icke. hur man då kan säga, att jag skulle ha gått
emot de sakkunniga. Jag vill säga, att den kritik, som herr Johanson här framlägger,
riktar sig snarare emot herr Rydéns undervisningsplan år 1919, då han
faktiskt med avseende på katekesen gick emot hela skolöverstyrelsen. Jag kan
således icke riktigt förstå detta, att jag skall få förebråelse på den punkten.

Nu säger man också, att 400 personer nu kommit in med en petition örn att
få all konfessionell undervisning i kristendom avskaffad, och tidningarna ha
gjort en stor affär av detta. Tidningen Social-Demokraten talade i feta rubriker
örn »den stora petitionen». Men jag minns mycket väl, då det verkligen
var en stor petition med 342.000 namn, som kom in. Då förlöjligade man denna
petition. Jag menar, att det får väl ändå vara någon proportion emellan det
ena och det andra. Man kan icke förneka — det har vittnats från så många
håll. och under remissdebatten vittnades det därom av biskop Bergqvist — hurusom
det finns en mycket stark opinion i mycket vidsträckta delar av vårt land
för att man skall få tillåtelse att i skolorna låta barnen inlära några sådana
stycken ur katekesen.

Allting kan missbrukas, mina herrar! Det är ganska eget att här framföres
exempel från år 1921 på, hur lätt det går att missbruka denna min kungörelse.

Det skulle väl snarare vara ett exempel på, hur lätt det går att missbruka herr
Rydéns kungörelse och icke min, såvitt jag kan förstå, ty i kungörelsen står det
uttryckligen »ett mindretal korta, till såväl innehåll som form för barnen lätttillgängliga
stycken eller minnesord hämtade ur Luthers lilla katekes eller den
kristna kyrkans klassiska litteratur i övrigt». Detta kan icke missförstås därhän.
att man säger, att på grund därav skall man läsa hela katekesen utantill;
det är omöjligt, örn man skall tolka det riktigt. Jag har med dessa ord blott
velat framlägga, hur jag ser saken.

Jag har för min del den bestämda övertygelsen, att örn man nu låter denna
kungörelse i lugn och ro få bestå, skall det bli en avspänning i den verkliga
strid, som här har varit och som man fåfängt har sökt dölja, ty det har varit
ett dovt och jäsande missnöje på många, många ställen i vårt land, det går icke
att förneka. Jag har verkligen framlagt denna kungörelse just, såsom herr
Rydén i sin tidning riktigt säger, i förmedlande syfte. Det är det mest modesta
förslag, som hittills framkommit ifrån teologiskt håll, och jag tror icke, att
kammaren behöver hysa alltför stor ängslan för att verkligen låta denna kungörelse
bestå. Jag tror. att det verkligen är i toleransens, i vidsynthetens och
i den religiösa frihetens intresse bäst. att man låter de varma önskningar, som
finnas på så otroligt många håll att blott och bart få läsa några få stycken ur
denna katekes, bli tillfredsställda genom att låta denna kungörelse bestå.

Nr 33. 44

Onsdagen den 14 maj.

Ang. katekes -läsningen i
folkskolan.
(Forts.)

Herr Rydén: Jag ber att få vända mig emot ett uttalande i herr statsrådets
anförande med avseende på 1919 års undervisningsplan. Det är ingen människa,
som förmenat någon att läsa stycken ur katekesen. Tvärtom innehåller
den planen en bestämmelse örn att hela katekesen skall genomgås i sjätte klassen.
I samband med att man läser örn reformationen, går man också igenom
katekesen såsom ett uttryck för Luthers uppfattning av kristendomens huvudstycken.
Jag tycker, att man nu borde kunna få slippa höra vidare, att katekesen
på detta sätt varit utestängd ifrån skolorna. Det, som man har gått
emot ifrån den meningsriktning, som jag representerar — då talar jag icke
såsom partiman i politiskt hänseende utan såsom folkskolepedagog — det är,
att man skulle få lov att pluggläsa, att skolbarnen skulle tvingas att ordagrant
inlära större eller mindre delar av Luthers lilla katekes. Yi kunna tala
hur mycket vi vilja örn vad dogmatisk och konfessionslös betyder, men jag bär
också reagerat emot att ta med sådana lärosatser, örn vilka man kan säga, att
det råder strid mellan olika trosriktningar ibland de vuxna. Jag har till exempel
velat bespara folkskolan striden örn barndopet, därför att det finns en stor
kristen församling här i Sverige, som i fråga örn barndopet har en helt annan
uppfattning än den, som är den kyrkliga. Varför skall man i folkskolan draga
in ett sådant stridsämne som detta? Baptisterna, som representera nämnda
riktning, äro ju i intet hänseende sämre medborgare eller kristna än andra grupper,
antager jag. Örn man utesluter fjärde huvudstycket, faller det stridsäpplet
bort, men det är väl i så fall, skulle jag vilja säga i all ödmjukhet, ändå min
förtjänst, ty hade jag icke föreslagit Kungl. Maj :t vad som blev beslutat 1919,
hade hela katekesen med hela utvecklingen funnits kvar i folkskolan, och förmodligen
hade många av dem, som nu animerat statsrådet Lindskog till hans
åtgörande, slagit en lika god vakt omkring hela denna stora bok med alla dess
utläggningar som de senare slagit örn Luthers lilla katekes, ty det har varit en
strömning, som gjort sig gällande, för vilken faktiskt Luthers katekes och förklaringen
därtill av ärkebiskop Sundberg mången gång haft högre både trosvärde
och evighetsvärde än vad bibeln själv haft.

Emellertid begärde jag icke ordet för att säga detta, utan jag ville påvisa
den verkliga sofistik, som gick igenom herr ecklesiastikministerns yttrande, då
han jämställde min föreskrift örn att skolorna få frihet att välja kärnord ur
bibeln eller psalmboken med hans föreskrift beträffande katekesen. Bibeln är
ju större än katekesen, och det fanns verkligen, herr statsråd, en mycket framstående
folkskolepedagog, som föreslog mig, att man skulle fastställa till inlärande
ett visst antal utvalda bibelord såsom kurser i detta ämne. Då sade
jag emellertid, att det kan jag aldrig vara med örn att på detta sätt klavbinda
lärarna, utan då det gäller bibeln, måste man släppa lärarindividualiteten lös,
så att lärarna få läsa ur bibeln det, som de betrakta såsom viktigast. Var
människa vet — det synes av predikotexterna och annat — att man ur bibeln
kan välja en oändlig mängd ställen, som vart och ett för sig kan tjäna såsom
underlag för kristendomslektioner eller för undervisning i kristendom. Efter
min mening förbjuder det sig självt, att man i undervisningsplanen föreskriver,
att de och de partierna ur bibeln skola inläras ordagrant. Det kunde måhända
vara möjligt att göra så beträffande psalmboken, därför att den inte är en så
stor bok som bibeln, men även på den punkten skulle jag vilja säga, att jag
skulle lia tyckt, att det varit oriktigt att göra detta, därför att psalmerna behandlas
icke i folkskolan såsom dogmer, de göras icke till grundval för katekisa1
ioner eller för utläggningar av lärosatser. Jag vågar säga, att jag har sett
många hundra läroplaner för folkskolan, som innehållit exempelsamlingar av
psalmer, som borde kunna läsas inom den och den rayonen, och jag har frågat
en man, som sett mycket mer därav än jag, örn han någonsin i sitt liv sett, att
man haft psalmen nr 17 i psalmboken med bland de psalmer, som skulle läras

Onsdagen dea 14 maj.

45 Nr 33.

av barnen. Jag har för övrigt kunnat nästan hela psalmboken i min barndom Äng. kaleby—
så mycket fick jag lära mig — och det kanske har gjort, att jag bevarat en
stor kärlek till psalmboken genom hela livet, men aldrig har jag kunnat psal- j”''

men nr 17. och aldrig har jag hört talas örn att det funnits en lärare, som varit r
så dum, att han tagit med den som utanläxa. Nå, det är endast herr statsrådets
kompletta obekantskap med barnaundervisningen, som gör, att han dragit fram
en sådan sak som denna. Jag vet mig aldrig lia hört talas örn att man tagit en
psalm och lagt den till grund för exempelvis en utläggning av lärosatser och
sådant, utan då barnen läsa psalmer i skolan eller då en psalm sjunges i kyrkan.
sker det för psalmens stämningsvärde, men inte dissekerar man sönder
psalmen för att få fram det dogmatiska innehållet, såvida man icke är yrkespräst.
Psalmens värde ligger i dess allmänna stämningsvärde. Jag menar,
att när man sjunger t. ex. psalmen »Allena Gud i himmelrik», som jag citerade
och som är en treenighetspsalm, så är det inte många av dem, som sjunga den
psalmen i kyrkan, som tänka på att det är en treenighetspsalm. Det är en lovpsalm.
och har allmänt blivit brukad som sådan.

En helt annan sak är det med Luthers lilla katekes, denna i frågor och svar
utmejslade och sammanhängande bekännelsebok och lärobok i kristendomens
huvudstycken. Den är varken större eller konstigare, än att det skulle förefalla
helt naturligt, örn man ifrån dem, som lia ansvaret för utfärdandet av denna
undervisningsplan. ville ge en ledning för skoldistrikt och lärare om hur kungörelsen
skall tolkas. Att ett sådant behov föreligger, framgår väl allra bäst
därav att det icke dröjde många dagar efter kungörelsens utfärdande, förrän
alla folkskolinspektörerna i Imndastiftet och biskopen där och en med honom
samarbetande författare i kristendomsstycken sammanträdde för att försöka
klara ut vad denna kungörelse innehöll. Där trädde det fram ett konkret behov
av att få veta vad som menades och vad man borde eller icke borde lia med
i undervisningen.

Nu vill jag säga, att jag skall här icke medverka till att på detta område i
fortsättningen riva upp någon strid, men jag undrar, örn det icke ändå brakar
upp en strid. Den striden tror jag det icke är möjligt att undvika, och örn jag
icke blir sannspådd, och örn vi icke få strid i sommar och i höst, då skoldistrikten
skola göra upp sina kursplaner för nästa läsår, och örn det icke blir en mycket
stor rörelse utanför riksdagen och skolan, som ifrån den rena religionsfrihetens
synpunkt tar upp kampen örn kristendomsundervisningens uteslutande
ur skolplanen, skulle det även glädja mig mycket, men i så fall skulle jag vilja
säga. att det kan säkerligen icke skrivas herr Lindskog till förtjänst, utan det
kommer att i mycket hög grad bero på att undervisningsplanen har fått verka
så länge i skoldistrikten, att lärarna gjort sig förtrogna med den och värdera
den och att på många håll även skoldistrikten gjort det. Örn vissa intoleranta
präster, av den allra mest trångbröstade sorten, ville låta bli att driva på de
enkla lantmän och arbetare, som sitta i deras skolråd, tror jag icke, att det- skulle
bli någon strid, men när det finns en grupp präster, som nästan gör det till en
livsuppgift att försöka driva fram sin ensidiga uppfattning, då är det klart,
att däri ligger ett starkt orosmoment.

Jag kan icke, herr talman, göra annat än vidhålla mitt yrkande.

Herr Olsson, Osear: Jag känner inte något behov att gå djupare in i den

här föreliggande frågan och förlänga diskussionen. Det är endast ett par saker,
som jag skulle vilja stryka under.

Först och främst vill jag dock säga, att jag icke kan instämma i det klander,
för vilket herr ecklesiastikministern varit utsatt från dem, som anse, att
det är en stor olycka, att han genom utfärdandet av sin ukas i fjol höstas väckte
till liv en strid i denna fråga, med andra ord gjorde frågan örn religionsfri -

Nr 33. 4 G

Onsdagen den 14 maj.

Äng. katekes- lieden i skolorna aktuell. Jag tycker, att ecklesiastikministern snarare förtjä''rikskla1
n-ar tac‘k därför. Jag känner mig åtminstone djupt tacksam mot herr eckle°(Fortepa^stikministem,
som möjliggjort, att den verkliga frågan örn religionsfriheten
i skolorna åter blir aktuell. I det fallet ser jag till resultatet och bryr mig
icke örn den eventuella andemening, som kan lia legat bakom åtgärden.

Vidare vill jag visa hän på att den fråga, som i dag föreligger, har tydligt
och klart bragts till sina verkliga proportioner i ett par anföranden, som hållits
ifrån högerhåll, dels genom herr Thelius katekesutläggning för någon
stund sedan här i kammaren och dels genom herr ecklesiastikministerns senaste
uttalande.

Herr Thelin gav exempel på bibelspråk, som få inläras utantill enligt 1919
års undervisningsplan, bibelord, som voro av, för att använda teologie professor
Linderholms uttalande, rent förnuftsvidrigt dogmatiskt innehåll. Herr
ecklesiastikministern läste upp en psalmvers, som även får läras utantill, med
samma förnuftsvidriga innehåll. Följaktligen visa de exempel, som här framlagts,
att 1919 års undervisningsplan inte lämnar några garantier emot inlärande
av dogmer, vilka inte ens kyrkans ledande män ställa sig bakom i våra
dagar. Felet med 1919 års undervisningsplan i det fallet var, att herr Rydén
inte vågade taga steget fullt ut i överensstämmelse med 1915 års andrakammarbeslut.
Hade han det gjort, så hade vi fått en undervisningsplan i kristendom,
örn vilken man skulle kunna säga, att den åtminstone inte i nämnvärd mån
kunde vara kränkande för religionsfriheten här i landet. Emellertid kommer
jag i alla fall i dag att lägga min röst för den Rydénska linjen.

Herr ecklesiastikministern försökte göra troligt, att han hade sakkunskapen
på sin sida beträffande de företagna ändringarna i 1919 års undervisningsplan,
därför att han hade på sin sida — vem? Jo, teologerna i skolöverstyrelsen.
Jaså, är det teologerna, som sitta inne med sakkunskapen här i landet,
då det gäller religionsfrihetsfrågor? Det har historien aldrig visat mig. Jag
har aldrig hittat den svenska teologien på religionsfrihetens sida i detta land,
och denna fråga har dock även en sida. som rör religionsfriheten. Den i detta
fall sakkunnige, som här i dag yttrat sig i frågan, är icke teolog utan bara
folkskollärare, men då det gäller religionsfriheten i folkskolan och religionsfriheten
för lärarna där, håller jag på folkskolläraren gentemot såväl generaldirektören
sorn undervisningsrådet, som äro teologer. Jag tror, att han känner
den saken mycket bättre än de, och följaktligen skulle jag vilja säga, att
då herr ecklesiastikministern åberopar sig på sakkunskapen i detta fall, har
lian fått emot sig den sakkunskap, som är a.v betydelse, så långt den kommit
till uttryck här i dag. Om skollärarkåren ställer sig bakom den representant
för kåren, som här yttrat sig i denna debatt, betyder det, att skollärarkåren
anser sig ha större trygghet för sin religionsfrihet enligt. 1919 års undervisningsplan
sådan den var, innan den nuvarande ecklesiastikministern tummade
på den genom sin förordning förra hösten.

Då herr ecklesiastikministern säger, att han tar hänsyn till vanna önskningar
på många håll. har han otvivelaktigt rätt. men vad är det för önskningar
han tar hänsyn till? Han gör medgivanden åt den ofördragsamma sidan i denna
diskussion, åt den sida, som vill utöva större tryck i religionsundervisningen
i folkskolan än vad som förut varit möjligt eller åtminstone större än vad
den föregående formuleringen avsåg. Det är detta enkla faktum, som ligger
bakom denna diskussion om återförande till den gamla formuleringen eller ej.
Frågan är, örn första kammaren skall understödja nuvarande ecklesiastikministern
i detta hans medgivande till den ofördragsamma sidan eller ej. Jag
tvivlar icke alls på att det går. Herr ecklesiastikministern vände sig mycket
hjärtligt till den person, han nu privat ivrigt samtalar med under mitt bety -

Onsdagen den 14 maj.

47 Jir 33.

delselösa yttrande, och gav honom sin komplimang för det utmärkta stöd hail Äng. katekesgivit
honom i fråga örn detta medgivande till ofördragsamheten i diskussionen, läsningen i
och med det stora politiska inflytande, som denne andrakammarledamot har, fdtekoUm.
är det också naturligt, att hela det parti, som han representerar, som en man or ''
går med på det medgivandet åt ofördragsamheten i fråga örn religionsundervisningen
i våra skolor. Jag gör mig således, herr talman, icke några som helst
förhoppningar örn att denna kammare skall gå den vägen, som de sakliga synpunkterna
med hänsyn till religionsfriheten nödvändigtvis skulle föranleda den
att gå. Jag är tämligen övertygad örn att kammaren här skall gå herr ecklesiastikministerns
och herr Mosessons vägar, då det gäller fattandet av beslut
i denna fråga, men jag måste i alla fall, herr talman, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Boberg: Herr talman! Herr Rydén, som ju är en på detta område

mycket hemmastadd man och som har förmåga att lägga sina ord så väl, att
han om möjligt måtte kunna övertyga oss alla, slog nyss an den strängen, att
därest det blir någon ändring i den kursplan, som 1919 års kungörelse innehåller,
kommer det att bli en väldig strid. Han påminner också i sin motion
härom, då han pekar på de motioner, som i riksdagen väckts i denna fråga.

Örn man nu kommer ihåg sammanhanget, var det ju så, att här hölls en interpellationsdebatt,
vari herr Rydén framställde sina anmärkningar mot ecklesiastikministern
och ville få honom till att ge ett sig bindande löfte, vilket
denne icke kunde ge då, lika litet som han gett det i dag. När den debatten
var slut, väckte herr Oscar Olsson en motion, som gick mycket längre än herr
Rydéns. Jag antager, att herr Rydén avsåg denna motion, som väcktes samma
dag, men om han avser den, så vill jag säga, att man kan ju icke räkna
med att detina motion kom som en oppositionsvind ifrån landets skoldistrikt
och folkskollärare o. s. v., utan den kom ju härifrån, liksom örn den varit beställd
och skriven enkom för detta tillfälle för att väcka opinion i den riktningen.

_ Nu säger herr Rydén, att det i skolorna skall lämnas en kristlig undervisning.
som alla kunna vara nöjda med. Ja, herr Rydén, jag undrar, örn icke det
är något alldeles ogörligt, ty vi människor äro icke alla skapade på samma
sätt, vare sig i inre eller yttre måtto, och vad den ene är nöjd med är den andre
missnöjd med. Att icke alla kunna tyda den kungörelse, som utfärdades den
6 december 1929, på rätt sätt, innebär väl ej egentligen, att denna kungörelse
är oriktig, utan det innebär, att man har olika tankar om dess rätta betydelse,
såsom man har här i riksdagen i varje fråga, som kommer före. Sannerligen,
då lagfrågor komma före, uppträda juristerna och framlägga så olika meningar,
att vi, som icke äro hemma i juridiken, sitta och förvåna oss över, att de
icke kunna komma överens. Så är det i den ena frågan, och så är det i den
andra.

Herr Rydén sökte också uppvisa den skillnad, som förefinnes mellan baptisternas
uppfattning örn barndopet och den uppfattning, som i allmänhet råder
inom den luterska kyrkan. Ja. men herr Rydén, här är ej fråga örn annat
än de tre första huvudstyckena. Här är icke fråga örn dopets sakrament
eller altarets sakrament utan endast örn de tre första huvudstyckena, och således
behöver det ej bli någon strid på det området.

Jag tror, att de. som äro religiöst intresserade i detta land, fattat denna
kungörelse såsom ett tecken på; att regeringen vill gå de kristliga intressena
till mötes, och därför ha de varit rätt nöjda med den. Är det något missnöje,
kommer det från det andra, hållet, där många synas vilja ha bort allt vad
aristligt heter. Dit räknar jag icke motionären.

Nr 33. 48

Onsdagen den 14 maj.

Ang. katekesläsningen
i
folkskolan.
(Forts.)

Friherre Lagerfelt: Herr talman! I)et var med anledning av herr Klef beck^

anförande i början av debatten som jag nödgades begära ordet för ett
ögonblick.

Jag tillilt mig i mitt förra anförade hövligen ge mitt ärliga erkännande åt
1919 års läroplan, och det gjorda jag särskilt med tanke på huru denna läroplan
lade in den direkta bibelläsningen i skolschemat. Nu förefaller det mig,
sorn örn i herr Klefbecks anförande det stod att läsa mellan raderna, att vi,
som anse Luthers lilla katekes för god att helt lämnas å sido vid ungdomens
undervisning, skulle vilja minska bibelläsningen eller vöre emot, att läroplanen
hade hyllat bibelläsningen som den gör. Det är ett fullkomligt misstag,
vad mig beträffar och, som jag tror, för alla andras del också, som yttrat sig
i samma riktning som jag gjorde.

Medan jag nu har ordet'' i denna debatt, som, det måste jag säga, har varit
kännetecknad av förståelse och verklig helgd, tillåter jag mig säga ett ord till
förmån för den omstridda katekesen. Jag Ilar under min tid kommit i nära
förhållande till många gamla i olika ställningar i livet och av olika bildningsgrader.
Vi veta alla, att när åjdern blir högre, är det vanligt, att sinnets skärpa
något avtager. De gamla ha. svårt att sätta sig in i något nytt och allt
smälta det,, men hur många av dessa gamla, som jag säger att jag känt när-,
mare, ha icke med största tacksamhet, glädje och tröst kommit igen till sin
gamla katekes, som de kanske icke tänkt på under många år men ha haft i
sitt minne sedan barndomen. De, som sett detta, få en synnerligen hög uppskattning
av katekesens värde.

Herr talman! Jag ber än en gång att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Hellberg: Herr talman! Det var ett yttrande i statsrådets anförande,
som föranledde mig att begära ordet. Det var när han, inte utan en viss självtillfredsställelse,
konstaterade, att han hade intagit »en bestämd ståndpunkt
i själva saken» — så tror jag, hans ord folio; jag antecknade dem strax efteråt.
Örn jag inte missminner mig — det skulle vara underligt, örn jag gjorde
det, och om jag gör det, är jag säker på att statsrådet kommer att rätta mig —-yttrade statsrådet under remissdebatten, som också på samma gång, som bekant.
var en interpellationsdebatt i denna fråga, att han för sin del, när det
gällde tolkningen av hans nya kungörelse, ansåg, att ungefär första och andra
huvudstyckena i Luthers lilla katekes lämpa sig till utanläsning. Sedan fortsatte
han ungefär så: »Nu mena emellertid andra, att även tredje huvudstycket
skulle kunna vara tillåtet enligt kungörelsen. Ja», sade statsrådet — såvitt
jag inte för mycket missminner mig —• »jag vill inte upphäva mig till
någon auktoritet i detta fall, utan det blir skolmyndigheternas sak att tolka
detta». Men, herr statsråd, örn det förhåller sig så, tycker jag åtminstone
inte man kan säga, att man själv intagit någon synnerligen bestämd ståndpunkt
i själva saken. Ty gör man det, säger man självfallet: »Jag anser,
att det och det bör kunna läsas enligt denna kungörelse, men däremot lämpar
sig inte det andra.» Och jag tillåter mig uttala den övertygelsen, att örn statsrådet
hade nöjt sig med att bara antyda vad han själv menade, så hade — det
är redan angivet — herr Rydén aldrig kommit med sin motion, enär han då
hade ansett, att denna förklaring skulle ha den verkan, att någon vantolkning
inte behövde komma i fråga. Men jag är också säker på att då hade inte denna
börjande rörelse till en återgång, om vilken herr Rydén vittnat, uppkommit.

Nu råder det olika meningar, huruvida det kommer att bli oro eller inte på
detta område. Statsrådet förklarade, att farhågorna äro ogrundade. Herr
Rydén, som jag skulle tro i egenskap av redaktör för Svensk Läraretidning
är ganska väl inne i dessa förhållanden, avger ett helt annat vittnesmål, i det

Onsdagen den 14 maj.

49 Nr 33.

lian säger, att frågan är så att säga bordlagd, och när första kammarens beslut
fattats, kommer i en råd skoldistrikt att uppstå strid örn den saken.

Nu skall jag inte ge mig in på någon profetia örn hur det kommer att gå,
örn statsrådets optimism eller herr Rydéns pessimism i detta fall skall visa
sig mest sannspådd. Men jag får säga, och jag vädjar till var och en att själv
övertänka det, att när på sätt som sagts det har öppnats en möjlighet till återgång
till det gamla — ty det är ju en mer eller mindre fullständig, men dock
återgång till det gamla — när en sådan möjlighet har öppnats, har man då
inte all anledning att förmoda, att den rörelse, som jag skulle vilja beteckna
med namnet Bolstad, skall begagna sig av den möjligheten? Det vore ju rent
underligt, örn inte det skulle inträffa. Att det har varit strid även under de
tio år, som gått, sedan den Rydénska planen utfärdades, är ju givet, och det
vöre väl rent förunderligt, om en så pass uppseendeväckande händelse som att
denna Luthers katekes, som lästs i snart fyrahundra år i vårt land, plötsligt
avskaffas, inte skulle lämna efter sig en del verkningar av mer eller mindre
orolig form. Men det är dock ett faktum, som herr Rydén påpekade, att det
har aldrig i riksdagen framkommit något yrkande på återgång under alla
dessa tio år. Det. som gjorde ett avbrott i utvecklingen efter den nämnda
förändringen och efter den genomgångsoro, örn jag så får uttrycka mig, som
man så småningom kunde vänta sig se lugnad och avstannad, var just statsrådets
åtgärd av den 6 december i fjol. Och det visar, att det ibland kan ha
sina rätt betänkliga konsekvenser att få en högerregering till makten.

Herr statsrådet Lindskog: Då herr Hellberg till mig riktade en direkt

fråga, anser jag mig böra svara på densamma, fast jag annars ej hade tänkt
fortsätta debatten.

Han tyckes — jag ber om ursäkt, då jag säger det — ha använt ett yttrande
av mig. då jag talade örn en bestämd ståndpunkt, för att därifrån liksom
länka diskussionen över på ett annat område, som jag ej alls avsåg med
mitt yttrande örn en bestämd ståndpunkt. När jag talade om en bestämd ståndpunkt,
var det i förhållande till den rörelse, som uppstått på västkusten, och
jag sade. att jag intagit en bestämd ståndpunkt såväl i fråga örn utanläsningen
av katekesen, som i en viss utnämningsfråga. Jag ansåg mig böra göra
det med hänsyn till de sakliga skäl, som föreligga, utan hänsyn till örn det
var från det eller det hållet, som en dylik rörelse framkom.

Nu vill herr Hellberg länka in det på frågan, örn jag intagit en bestämd
ståndpunkt med avseende på lämpligheten av det ena eller andra stycket i
katekesen, vilket ju är något helt annat, och därvid nämnde herr Hellberg, att
jag skulle under remissdebatten ha gått in för första och andra huvudstyckena
men däremot icke för det tredje huvudstycket. Jag antur, att herr Hellberg
med detta menade något helt annat, nämligen att jag berörde närmast det första
och tredje huvudstycket, men däremot sade, att för min personliga del
skulle jag anse. att vissa delar av andra huvudstycket icke lämpade sig, ehuru
lag dock ansåg, att jag för min del icke var i den ställningen, att jag överhuvud
herde gå in för att här liksom dekretera: »Det få ni läsa och det få ni
icke läsa.» Det ansåg jag för min del icke hade varit riktigt av mig. Detta
innebär icke något slags obestämdhet från mia sida, utan jag är tvärtom mycket
bestämd på den punkten, att undervisningsplanen skall blott giva allmänna
direktiv men icke säga: »Det stycket få ni läsa och det få ni icke läsa»,
utan detta skall överlämnas åt de auktoritativa skolmyndigheterna,

Vidare säger herr Hellberg, att man får nog befara strid. Ja, jag har sagt,
att jag tror icke, man behöver befara det. Man kan i varje händelse vänta och
se, som jag nyss citerade ur herr Mosessons uttalande. Jag får säga, att det
finnes ju en mycket känslig registrator på de rörelser, som göra sig gällande

Första hammarens protokoll 1930. Nr 33. 4

Ang. katelcesldsningen
i
folkskolan.
(Fort».)

Nr 33. 50

Onsdagen den 14 maj.

Ang. katekesläsningen
i
folkskolan.
(Forte.)

i denna fråga. Den heter Svensk Läraretidning. Den har jag ganska noggrant
studerat och jag har där funnit ytterst få utslag av denna rörelse. Jag
citerar den första artikeln. Den lyder på följande sätt: »''Nu börjas det! Ur

Cimbrishamnsbladet (h) saxa vi följande:

Med kyrko- och skolråden i Gladsax församling har första sammanträdet
för året hållits under ordförandeskap av prosten Ohlsson.

På förslag av ordf. vid sammanträdet beslöt skolrådet att till lärjungarna i
församlingens skolor inköpa katekeser att gratis utdelas och användas vid
kristendomsundervisningen. Mot beslutet reserverade sig landstingsman Bergstrand.
Och», tillfogar tidningen», rapporter om katekesstrid ute i bygderna
bli säkerligen talrika i fortsättningen.»

Det vill säga, därför att det finns en reservant mot ett beslut om inköp av
katekeser, skall det bli, som det kallas här, begynnelsen till en katekesstrid.
Det är ju klart, att inte kan denna kungörelse åstadkomma, att det blir frid,
försoning och sämja i hela landet, utan det kommer fortfarande som hittills
att råda olika meningar, och om man vill registrera det som strid, att man har
olika meningar om huruvida det skall inköpas läroböcker eller ej, ja, då kommer
det också att bli mycken katekesstrid och mycken strid också på annat
håll, men det, menar jag, är ej en följd av den nu utfärdade kungörelsen.

Herr Hellberg: Jag beklagar, att jag kom att missäga mig! Jag menade

naturligtvis första och tredje huvudstyckena, fast jag sade första och andra.
Men i den punkten vidhåller jag i alla fall min uppfattning, att ecklesiastikministerns
uttalande inte betecknade någon bestämd ståndpunkt utan tvärtom gav
anledning just till den rörelse, vilken, såsom vi redan sett, har uppkommit och
som jag befarar kommer att fortgå vidare. Jag skulle — i det fallet instämmer
jag med herr Rydén — bli mycket glad, om den utvecklingen inte kom, men jag
befarar, att den kommer.

Herr Bergqvist: 1919 års undervisningsplan har fått mycket erkännande

från många håll och detta utan tvivel med all rätt, ty den innehåller stora förtjänster.
Men det är på en punkt, som den orsakat mycken oro i landet och
mycket missnöje, och det är just beträffande den ställning, kristendomsämnet i
densamma fått på skolschemat. Man har för det första varit otillfredsställd med
det timantal, som tillmätts kristendomsämnet. Vi veta ju, att en ganska livlig
strid stått örn detta. Men man har också känt sig besviken därav, att den för
stora delar av vårt folk så kära gamla Luthers lilla katekes icke fått något rum
såsom lärobok i kristendomsämnet, och det ser nästan ut, som örn på den punkten
missnöjet holle i sig längre och segare, än när det gäller tiden för kristendomsundervisningen
i skolan. Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har också här nyss vitsordat, att han fått mottaga många framställningar,
nästan dagligen, just från sådana, som varit missbelåtna med att
katekesen varit bannlyst från skolan. Det har icke blivit någon avspänning, och
det har icke heller varit stor utsikt, att det skulle bli avspänning under närmaste
tiden. Jag tror därför, att det steg, som Kungl. Maj:t tog, att visa dem,
som hålla på katekesen, ett litet tillmötesgående, var klokt, och jag tror, att örn
kungörelsen får verka någon tid framåt, den skall bidraga till en avspänning
på detta område.

Nu säger man emellertid från motionärernas håll: »Den vägen får icke prövas»,
och utskottsmajoriteten understryker, att denna väg icke får prövas. Ja,
men varför skall den inte få prövas? »Jo», säger man, »det kommer att medföra
mångå stridigheter inom skoldistrikten och inom skolråden, och man har
redan sett skymten av vad som skall komma i det avseendet.» Det är det ena,
och det andra, som man säger, är, att denna kungörelse kommer att leda därhän,

Onsdagen den 14 maj.

51 Nr 38.

att man inför hela Luthers lilla katekes till utanläsning i skolorna. Hur kan An9- Jmtekesman
veta allt detta på förhand? Jag förstår ej, hur man kan tänka sig, att bestämmelserna
i kungörelsen skola kunna tolkas så, att hela Luthers lilla kate- (ports)
kes skulle föreläggas barnen till utanläsning, när det står, att det skall vara
några få, kortare och för barnens uppfattning lämpade minnesord. Det kan ju
aldrig komma att bli annat än ett mindre urval ur katekesen.

Såvitt jag hörde rätt, har herr Rydén ganska stort förtroende till lärarpersonalen,
när det gäller att välja ur psalmboken. Varför skall han ej ha samma
förtroende till lärarpersonalen, när det gäller att välja ur katekesen? När de
välja psalmer med stämning, kunna de säkert också välja stycken i Luthers
katekes med både stämning och uppbyggelse. Detta kunna vi säkerligen hysa
tillit till.

Jag vill också, eftersom jag har herr Rydén framför mig här, tacka honom för
det försonliga sätt, varpå han i dag talat i denna sak, och för den goda ton, som
burit hans anförande. Även tror jag mig kunna säga, att icke förringas herr
Rydéns ära av den lilla ändring i 1919 års undervisningsplan som gjorts, även
örn den får bestå. Den förringar icke på något sätt den stora förtjänst, herr Rydén
inlagt örn folkskolundervisningen i vårt land. Med stor glädje konstaterar
jag. att denna debatt har förts med ömsesidig förståelse. Det är ju sant, att
man ibland kanske sökt driva motståndet in absurdum, men sådant tillhör stridens
natur, och det får man ej fästa sig vid. Jag hoppas, att örn kammaren
nu skulle avslå motionen, detta icke skall för dem, som slutit sig till motionärens
mening, innebära någon alltför stor missräkning. Jag är viss örn, att det
icke kommer att medföra någon andlig skada för vårt folk. Däremot tror jag,
som sagt, att det kommer att betydligt bidraga till avspänning och fred. Låtom
oss därför vänta och se vad det blir! Går det galet, må vi sedermera upphäva
denna kungörelse och återgå till det gamla!

Jag ber. herr talman, att få yrka avslag å såväl motionen som utskottets hemställan.

Häri instämde herr Enhörning.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt, vidare på godkännande
av den av herr Jonsson vid utlåtandet avgivna reservationen samt
slutligen därpå att utskottets hemställan skulle avslås; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad begärde votering, i anledning varav herr
talmannen upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till
kontraproposition antaga avslag å utskottets hemställan.

Jämväl örn kontrapropositionens innehåll äskades emellertid votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 7 antager avslag å utskottets hemställan,
röstar

Ja;

Den. det ej vill. röstar

Nej;

Nr 33.

52

Onsdagen den 14 maj.

Ang. katekesläsningen
i
folkskolan.
(Forte.)

Äng.

ombyggnad
av residensbyggnaden
i
Östersund.

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits godkännande
av herr Jonssons vid utlåtandet avgivna reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser, samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som Adile
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —o 1;

Nej—59.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Jonsson vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser, samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som
■ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för nej-propositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning av
tvångsarbetsanstalten i Landskrona m. m.; och

nr 146, i anledning av väckt motion örn rätt för eldaren vid Stockholms
hospital Frans Martin Svensson att för placering i löneklass tillgodoräkna sig
viss tjänstgöring.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 147, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående viss ändring i planen för örn- och tillbyggnad av residensbyggnaden
i Östersund jämte en i ämnet väckt motion.

I detta utlåtande hade utskottet av angivna orsaker hemställt, att riksdagen,
med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 276 framlagda förslag och med
avslag å en av herr Schlyter i ämnet väckt motion (1:342), måtte medgiva,
att om- och tillbyggnad av residensbyggnaden i Östersund finge utföras i huvudsaklig
överensstämmelse med ett i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
den 25 april 1930 angivet förslag.

I herr Schlyters berörda motion hade hemställts, att propositionen måtte utan
prövning av riksdagen avvisas.

Onsdagen den 14 maj.

53

Nr 33.

Viel utlåtandet hade reservation anmälts av herr Björck, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr Björck: Herr talman! Vid detta utlåtande har jag antecknat en blank
reservation, vars innebörd jag anser mig böra med ett par ord klarlägga.

Jag har för min del sympatiserat med de strävanden, som från motionärens
sida hava accentuerats i detta ärende, då motionären bär gjort gällande, att sådana
senkomna propositioner icke borde realbehandlas utan av riksdagen avvisas
utan prövning i ett sådant fall som det förevarande. Jag kan inte underlåta
att även här. liksom jag tidigare gjort i utskottet, deklarera såsom min
uppfattning, att örn det skall bli möjligt att få slut på riksdagarna i laga tid,
måste man hålla på att Kungl. Maj:ts initiativrätt icke missbrukas, så att
Kungl. Maj: utan tvingande skäl i riksdagens sista timme kommer med propositioner.
som kräva tid och som taga utskottets hårt anlitade arbetskrafter i anspråk.

Jag har som sagt endast haft ett behov av att här ge uttryck åt min sympati
för den uppfattning, som motionären framfört. Denna uppfattning har icke
vunnit någon resonans i utskottet, och under sådana förhållanden har jag givetvis
icke något yrkande att framställa. Men det är min förhoppning, att de kloka
synpunkter, åt vilka motionären har givit uttryck, för framtiden må bliva
bestämmande för Kungl. Majrts handlingssätt.

Äng.

ombyggnad
av residensbyggnaden
i
Östersund.
(Fort*.)

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Såväl motionären som herr Björck har

nog kommit att i en hastig vändning misstolka vad grundlagen i detta fall stadgar.
Det är inte utskottet eller kamrarna, som ha att avgöra, huruvida en
kungl, proposition skall upptagas till behandling eller icke. Sedan utskottet
fått en proposition till sig remitterad, har utskottet intet annat att göra än att
upptaga den till behandling i vanlig ordning. Är det så, att man vill råda bot
för att Kungl. Majit kommer med propositioner så sent som i detta fall har
förekommit, finns det ingen annan väg att gå än att konstitutionsutskottet får
i vanlig ordning upptaga denna sak till prövning, varefter riksdagen i sinom
tid får besluta i anledning av det resultat, vartill konstitutionsutskottet kan
komma. Kungl. Maj:ts handlingar kan inte vare sig riksdagen eller ännu mindre
statsutskottet sätta sig till doms över. När propositionen blivit remitterad
till statsutskottet, måste vi också taga upp den till handläggning, även om
jag för min del medger, att det inte är vidare trevligt att få propositioner så
sent som varit förhållandet i detta fall. Vi ha ju för övrigt i dag fått ytterligare
en proposition.

Vad detta fall angår, medför det ingen kostnad för statsverket, att man här
har gått in för vad Kungl. Majit har föreslagit. Avsevärda förbättringar i
den byggnad, som avses i propositionen, vinnas genom ett bifall till densamma.
Vi hade då att välja mellan att antingen låta ärendet vila till en kommande riksdag
och låta den byggnadsverksamhet där uppe i Östersund, som det gäller, under
tiden stå stilla eller också att bygga efter en plan, som var mindre väl förberedd.
Under sådana förhållanden kan jag inte se, att det finns någon annan
utväg för riksdagen än att bifalla vad som här föreslås, och jag yrkar fördenskull
bifall till utskottets förslag.

Herr Schlyter: Herr talman! Sedan den kungl, propositionen nu under gått

saklig behandling i utskottet och ärendet är färdigt till avgörande utan
att meningsskiljaktighet i själva sakfrågan föreligger, kan det naturligtvis
inte komma i fråga, att jag nu skulle yrka propositionens avvisande utan kammarens
prövning. Men jag hade inte trott, att statsutskottets ärade ordförande
skulle göra gällande, att riksdagen inte hade möjlighet att avvisa en kungl.

Nr 33. 54

Onsdagen den 14 maj.

Äng.

ombyggnad
av residensbyggnaden
i
Östersund.
(Fort».)

Ang.

övergångsbestämmelser

för vissa
kvinnliga
post tjänstemän.

proposition, och att utskottet alltså, sedan en kungl, proposition blivit avlämnad,
skulle vara nödsakat att upptaga den till prövning. För att vederlägga
denna sats behöver jag endast åberopa vad jag såg i tidningarna i dag men
ännu inte har sett bekräftat bland de utdelade utlåtandena, nämligen att andra
lagutskottet hemställt, att riksdagen icke måtte bifalla propositionen örn vanartslagen,
därför att tiden nu vore för kort för riksdagen att ingå i en saklig
prövning av denna proposition. Detta avslagsyrkande grundar sig visserligen
inte på den paragraf i grundlagen, som nu är i fråga, men det är alldeles tydligt,
att om Kungl. Maj:t så här sent på riksdagen hade kommit fram med ett
stort och svårt ärende, som statsutskottet inte utan verklig olägenhet hade
kunnat pröva i sak, utskottet skulle ha kunnat åberopa grunderna för det ifrågavarande
lagrummet i riksdagsordningen såsom ett skäl för att avvisa den
kungl, propositionen. Jag har visserligen läst innantill i denna paragraf,
att det är Kungl. Maj:t som prövar, huruvida en under riksdagen inträffad
händelse kan ge anledning till att taga upp saken eller huruvida rikets väl kräver
det — eller hur det nu är formulerat. Men sedan Kungl. Maj :t har verkställt
denna prövning, lär inte riksdagen vara förhindrad att påpeka, att de
grunder, som riksdagsordningen förutsätter för att en kungl, proposition skall
kunna avlämnas så här sent under riksdagen, icke föreligga.

Nu förmodar jag, herr talman, att syftet med min motion skall nås, även örn
vi inte avvisa den nu föreliggande kungl, propositionen, ty örn departementscheferna
veta, att det på detta vis blir litet anmärkningar i kamrarna, när ämbetsverken
alldeles i onödan inkomma för sent med sina förslag till Kungl.
Maj:t, så misstänker jag, att regeringen i framtiden kommer att hålla efter
ämbetsverken litet bättre, så att deras förslag komma in i tillräckligt god tid
för att Kungl. Maj:t skall i sin tur kunna avlämna sina förslag till riksdagen
före propositionstidens utgång.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Det är alldeles klart, att ett utskott kan
resonera alldeles som det utskott, varpå den siste ärade talaren syftade, har
gjort i fråga örn vanartslagen och avvisa en proposition med hänsyn till att det
gäller ett så vittomfattande ärende, att utskottet inte anser sig kunna ägna erforderlig
tid åt en granskning av detsamma. Men vad angår den proposition,
som nu föreligger till handläggning, vill jag försäkra, att vi i utskottet inte använde
på långt när så lång tid för att handlägga propositionen, som vi här i
kammaren ha använt för att debattera, huruvida den skall bifallas eller inte.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 148, i anledning av väckta motioner
angående övergångsbestämmelser för vissa kvinnliga posttjänsteman.

I två motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 118, av fröken
K. Hesselgren och den andra inom andra kammaren, nr 201, av fröken B.
Wellin m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte medgiva, att de kvinnliga
postexpeditörer och förste postexpeditörer, som före den 1 juli 1925 genomgått
av generalpoststyrelsen anordnad för manliga och kvinnliga tjänstemän
gemensam fackutbildning, måtte fr. o. m. den 1 januari 1930 räknat, i den mån
vederbörande uppnått eller uppnådde 40 levnadsår, å övergångsstat (i löneoch
pensionshänseende) uppflyttas i 15 :e resp. 16 :e lönegraden.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att fröken Hesselgrens och fröken Welbas m. fl. berörda motioner (1:118 och
II: 201) ej måtte av riksdagen bifallas.

Onsdagen den 14 maj.

55

Nr 33.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Då det finns en reservation till stats utskottets

utlåtande och reservanten inte finnes i denna kammare, skall jag
be att såsom motionär få säga några ord i frågan. Man skulle visserligen
kunna tycka, att denna fråga har varit så många gånger omdebatterad, att
det skulle kunna vara onödigt att vidare tala örn saken. Men då frågan fortfarande
står på samma punkt trots alla de gånger, den har varit uppe, och
saken i sig själv är absolut rättvis, anser jag mig hava rättighet att besvära
kammaren med att än en gång framlägga för kammaren vad som ligger under
denna fråga.

Det förhåller sig så, att en grupp av statstjänare, de kvinnliga postexpeditörerna.
genom behörighetslagen ha kommit att placeras i lönehänseende på ett
sådant sätt, att de ha all rätt att säga, att staten icke har varit rättvis mot
dem. När kvinnor på 1880-talet — jag vill minnas, att det var år 1884 —-fingo tillstånd att bli postexpeditörer och gå igenom de kurser, som staten
anordnade för utbildning på detta område, gjordes ingen annan skillnad mellan
manliga och kvinnliga postexpeditörer än att de senare icke kunde få ålderstillägg
och icke hade pensionsrätt. Efter några år visade det sig, att de
hade gjort så god tjänst och voro så likställda sina manliga kamrater i arbetet,
att skillnaden i rätten att erhålla ålderstillägg borttogs, och sedan de även
år 1892 fått rätt till pension, hade de följaktligen fullständigt samma ställning
som sina manliga kamrater i fråga örn såväl lön och tjänstgöring som utbildning.
Detta underströks ytterligare, när ett nytt avlöningsreglemente år
1902 tillkom, i vilket det hette: »Kvinna för vilken utfärdats förordnande att
tills vidare vara postmästare eller postexpeditör skall, så länge hon innehar sådan
befattning, vara i fråga örn avlöningsförhöjning och semester likställd med
man. som innehar ordinarie dylik befattning.»

Allt sedan 1892 hade de kvinnliga postexpeditörema sålunda fullständigt
samma ställning som sina manliga kamrater. Efter 17 år, nämligen år 1909,
vidtogs emellertid en omläggning. Jag har många gånger^undrat vad orsaken
härtill kunde vara. Jag kan inte förstå, att det var något annat än det
manliga ingeniets krav på likformighet och ordning. Det var nämligen så,. att
man fick för sig. att man måste ha likformiga bestämmelser för kommunikationsverken,
och eftersom de kvinnliga befattningshavarna i de andra kommunikationsverken
hade lägre löner än de manliga, borde de också i postverket
ha lägre löner, inte därför att det var någon skillnad i arbetet, utan därför
att det var en skillnad på kön. Det gjordes sålunda upp en särskild löneskala
för kvinnliga befattningshavare och där inplacerades de kvinnliga posttjänstemännen
tillsammans med de kvinnliga tjänstemännen i de övriga kommunikationsverken.
Att de kvinnliga posttjänstemännen inte vid denna tid protesterade
starkare häremot än vad de gjorde kan förklaras av det förhållandet, att
de icke riktigt fattade vad det gällde, därför att förändringen i alla fall innebar
en löneökning, men när det så småningom blev klart för dem vad förändringen
betydde, började de på alla håll protestera däremot. Då svarade man alltid:
»Ni behöva inte vara oroliga. Vänta bara, till dess behörighetslagen går
igenom. Då skola alla dessa orättvisor klaras upp.»

När sedan behörighetslagen kom, skulle man ha trott, att tiden varit inne
för att ordna denna sak, men hur gick det då till? Jo, då flyttades de kvinnliga
befattningshavarna bara utan vidare in på löneskalan för manliga tjänstemän
efter sin dåvarande lön och icke efter sina arbetsuppgifter. Att man
överhuvud taget kunde vara med om att rösta för en lag, som var så orättvis
som denna — jag protesterade naturligtvis, — att jag i den slutliga omröstningen
kunde gå med på en sådan lag för att, som det hette, »rädda behörighetslagen»,
berodde på det förhållandet, att det såväl från statsutskottet som
från regeringsbänken upprepade gånger sades, att detta bara vore en över -

Ang.

övergångsbestämmelser

för vissa
kvinnliga
posttjänsteman.

(Fort».)

Nr 88.

56

Onsdagen den 14 maj.

Äng.

övergångsbestämmelser

för vissa
kvinnliga
posttjänstemän.

(Forts.)

gångsanordning, som man vidtoge med avsikt att sedermera genom justeringar
undanröja de orättvisor, som detta system givetvis innebure. Dessa justeringar
är det, som vi nu ideligen kräva och som vi alltjämt vänta på; men ännu ha
de icke genomförts. Det gjordes ett litet försök år 1925, då de ifrågavarande
befattningshavarna flyttades upp en lönegrad. Vad som då skedde gällde
egentligen inte alls posten utan telegrafverket, men på grund av den gamla
uppfattningen, att avlöningsbestämmelserna för kommunikationsverken och i
synnerhet för kvinnorna skola vara likformiga, flyttade man upp de kvinnliga
posttjänstemännen tillsammans med de kvinnliga telegrafinspektörerna en lönegrad,
vilket naturligtvis inte alls löste deras svårigheter. De ha också
oupphörligt protesterat häremot. Frågan har varit uppe i riksdagen gång på
gång. År 1928 hade statsutskottet i alla fall vekna! så pass mycket, att utskottet
yttrade, att riksdagen inte kunde vidtaga någon förändring på grund
av en enskild motion, utan att Kungl. Majt finge pröva frågan, därest generalpoststyrelsen
ansåge en förändring vara för verket lämplig och ändamålsenlig.
Generalpoststyrelsen har ansett en förändring vara lämplig. Styrelsen har
skrivit till Kungl. Maj:t och uttalat, att någonting borde göras. Kungl. Majt
har skickat iväg ärendet till lönekommittén. Lönekommittén har förklarat,
att den inte kan åtaga sig denna sak; den har för mycket att göra med frågan
örn dyrtidstilläggens inarbetande i lönerna och detta vore en övergångshistoria,
som kommittén inte kunde syssla med, utan det är Kungl. Maj:ts sak. Kungl.
Majt! Ja, vad har Kungl. Majt gjort? Jag väntade och hoppades i det längsta.
Jag sade till postfolket: »Vi skola inte gå fram med någon motion. Jag
är säker på att Kungl. Majt kommer med ett förslag.» Kungl. Majt gjorde
ingenting, därför att Kungl. Majt tröstade sig med att Kungl. Majt gjort
en rättvis gärning gentemot befattningshavare i postverket. Set finns nämligen
en liten grupp av manliga posttjänsteman, som också hade fått sina förhållanden
tilltrasslade. För deras svårigheter var Kungl. Majt synnerligen
lyhörd. Kungl. Majt kom med en proposition i frågan. Statsutskottet har
behandlat den, och den har bifallits. Jag beklagar visst inte, att dessa manliga
posttjänsteman lia fått flen hjälp de borde få. Det är alldeles rätt. Men
jag kan inte hjälpa, att när jag jämför, hur Kungl. Majt känner för de kvinnliga
tjänstemännens svårigheter och hur Kungl. Majt känner för de manliga
tjänstemännens, så måste jag verkligen finna skillnaden påfallande. Det är ju
möjligt, att Kungl. Majt resonerar så, att Adam kom före Eva, och därför
skola vi nu först lösa frågan för de manliga befattningshavarna. Men jag litar
i detta fallet inte fullt på Kungl. Majrts goda vilja — det måste jag säga —
därför att det förefaller mig, som om Kungl. Majt hade haft mycket litet
intresse för saken. Det kan inte heller vara så, att Kungl. Majt har glömt
bort frågan, ty de kvinnliga posttjänstemännen ha oupphörligt gjort sig påminda
hos Kungl. Majt för att söka få Kungl. Majt att göra något åt saken.

Jag har därför kommit med denna motion. Statsutskottet har behandlat
den och har sagt precis på samma sätt som förra gången. Det ligger kanske
ett löfte i detta, det hoppas jag och tror jag. Det är samma uttalande, som
riksdagen en gång förut har gått in för d. v. s. frågan hänskjutes till Kungl.
Maj :t för lösning, såvida generalpoststyrelsen önskar en sådan. Chefen för
generalpoststyrelsen är inte här närvarande, därför att han blivit bortkallad
på ett sammanträde, men han har sagt mig, att örn han vore närvarande, skulle
han uttala sig för att Kungl. Majit verkligen toge upp saken. Hade statsutskottet
varit en liten smula välvilligare — utskottet bara citerar uttalandet
från förra gången — hade utskottet velat en liten smula stryka under, att
utskottet för sm del tycker, att Kungl. Maj :t verkligen borde göra någonting
för att försöka lösa denna fråga, som ligger såsom ett irritationsmoment inom
postverket och stör all frid och god grannsämja, skulle jag kunnat nöja mig

Onsdagen den 14 maj.

57 >r »X

med detta. Men såsom saken nu ligger — med den vansklighet, som råder,
att kunna bedöma, hur Kungl. Maj:t ställer sig till frågan, och då detta uttalande
i alla fall en gång har godtagits av riksdagen samt den skrivelse från
generalpoststyrelsen, som man begärt, föreligger, liksom även all behövlig utredning
— anser jag mig böra yrka bifall till min motion.

Häri instämde herr Lindhagen.

Herr Kvarnzelius: Det är ju alldeles riktigt, herr talman, som den sista
ärade talarinnan yttrade, att detta är ett ärende, som flera gånger har förelagts
riksdagen. År 1928 var ju också utskottet rätt välvilligt stämt emot
dessa befattningshavares krav. Det enda, som avhöll oss från att då hemställa
örn bifall till motionen, var, att de äro så välsignat många, att det kostar
staten så mycket pengar att gå motionärernas önskningar tillmötes. Det rörde
sig då örn en utgiftsökning av omkring 300,000 kronor per år eller något sådant,
tror jag, som ett bifall till motionen skulle innebära, och det tyckte vi
verkade litet avskräckande, varför vi i varje fall inte ville gå in på denna sak,
utan att den bleve prövad i vederbörlig ordning och eventuellt av Kungl. Maj :t
förelagd riksdagen. Nu ligger ärendet, såsom fröken Hesselgren meddelade,
hos den lönekommitté, som är tillsatt bland annat för att inarbeta dyrtidstillläggen
i statstjänstemännens löner. Kungl. Maj:t har remitterat ärendet dit,
sedan generalpoststyrelsen kommit in med ett förslag. Jag tror också, att det
är riktigt, att lönekommittén har uttalat, att den inte kan göra någonting åt
denna fråga. Det beror på att kommitténs direktiv är något för snäva; det få
vi väl anledning att återkomma till örn några dagar, när vi få frågan örn dyrtidstilläggen
till behandling. Men ärendet är, såvitt jag har mig bekant, fortfarande
hos lönekommittén, och när det kommer tillbaka till Kungl. Maj :t, får
väl Kungl. Majit vara så god att pröva ärendet i vanlig ordning och taga ställning
till det. Det lärer nog vara ofrånkomligt. Hur Kungl. Majit kommer
att göra, kan jag inte yttra mig om. Det finns ju ett sätt att i någon mån förbättra
dessa befattningshavares ställning, och det är, att de åtminstone finge
sin pension ordnad efter samma grunder som avlöningen. De blevo ju för
några år sedan uppflyttade en lönegrad, men frågan örn deras ställning i pensionshänseende
avgjordes inte i detta sammanhang. De erhöllo, såvitt jag är
riktigt underrättad, endast uppfattning i lönehänseende, under det att de, när
de bli pensionsmässiga, få pension efter närmast lägre lönegrad. Jag vill inte
med säkerhet påstå, att det förhåller sig så, men jag tror, att det är så. På
den vägen finns således något litet att vinna. Genom generalpoststyrelsens
förslag lär det väl kunna bli någon ytterligare förbättring härutöver. Och är
det så, att Kungl. Majit går på det förslag, som generalpoststyrelsen framlagt,
lär man väl få anse. att frågan blir slutgiltigt löst. Kommer Kungl. Majit
med ett förslag, skall jag. det vill jag försäkra, så långt jag får något att göra
med ärendet, söka infria vad vi tidigare uttalat oss för, då vi förra gången avgåvo
utlåtande i denna fråga. Hur de andra ledamöterna i utskottet komma
att ställa sig, kan jag inte svara för, ty på den punkten ha vi inte haft frågan
uppe i år.

Jag ber under dessa förhållanden att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Julin, Teodor: Herr talman! Fröken Hesselgren tog upp denna fråga huvudsakligen
ur kvinnosakssynpunkt, och det ligger ju nära till hands att göra det
i ett fall, där behörighetslagen för kvinnorna fått en sådan egendomlig effekt,
att en stor grupp kvinnliga tjänstemän i stället för att flytta upp, dit de skulle

Äng.

övergängsbestämmelser

för vissa
kvinnliga
post tjänstemän.

(Forts.)

Nr 33.

58

Onsdagen den 14 maj.

Ang.

övergångsbestämmelser

för vissa
kvinnliga
posttjänstemän.

(Forts.)

komma enligt behörighetslagen, d. v. s. i jämbredd med sina kamrater, tvärtom
fallit tillbaka ett gott stycke i tjänsteställning. Men jag skall inte se på frågan
ur den synpunkten utan helt och hållet behandla den ur postverkets synpunkt.
Jag beklagar, att icke postverkets chef är närvarande; det skulle ha
besparat mig den mödan. Jag anser emellertid, att man vid detta tillfälle icke
bör underlåta att säga, att denna fråga, som den kommit att utveckla sig, blivit
en synnerligen besvärlig historia för postverket. Statsmakterna ha sagt
ifrån, att postverket måste nedbringa storleken på sin rekryteringsgrad, den
femtonde, så pass, att tjänstemännen i denna grad kunna ha några rimliga utsikter
till befordran. Vi sträva i postverket att komma därhän, och i stället
för de åttahundra, som olyckligtvis kommit in i denna grad, försöka vi få ned
antalet till fyrahundra. Men ifrågavarande kvinnliga tjänstemän, som icke
fått sin lönefråga ordnad, anse sig med full rätt kunna pretendera på att också
tillhöra denna befordringsgrad. Vad man inom postverket önskar och vad
som åsyftas med de gjorda framställningarna, vilka fröken Hesselgren så noggrant
genomgått, är just att lyfta undan detta kvinnliga block från nämnda
grad, där man egentligen icke anser dem höra hemma, men dit de nu i realiteten
höra. Statsutskottet har också mycket riktigt sagt, att örn generalpoststyrelsen
anser, att det bör röras i denna fråga, bör generalpoststyrelsen gå in till Kungl.
Maj :t, och vi böra få in frågan till riksdagen på den vägen och icke motionsvis,
som nu skett under ett antal år. Detta ha vi tagit fasta på. Generalpoststyrelsen
har varit i högsta grad välvillig mot dem, som en gång i tiden skola
bevilja anslag, ty den har framlagt två olika förslag, vilka båda kunna försvaras
med goda skäl. Det är alldeles onödigt, att jag går in på deras innebörd.
Det är två möjligheter till en lösning, som skulle kunna tillfredsställa
ifrågavarande tjänstemän och som för postverket skulle medföra den fördelen,
att detta block av kvinnor, som vi icke önska, och icke heller rimligtvis kunna
önska, ha kvar i rekryteringsgraden, från vilken man försöker lyfta bort så
många tjänstemän, ej längre skulle stå i vägen och hindra en sund utveckling,
en utveckling för vilken också riksdagen själv uttalat sig.

När frågan på det sätt, som statsutskottet begärt, blivit utredd av generalpoststyrelsen
och en framställning av generalpoststyrelsen gjorts till Kungl.
Majit, tycker jag, att det icke hade varit för mycket, örn statsutskottet i sitt
yttrande i år hade påpekat, att det vore rimligt, att Kungl. Majit tillmötesgår
riksdagens önskningar.

Nu säger visserligen utskottets ärade ordförande, att örn Kungl. Majit icke
får något svar från lönekommittén, tar väl Kungl. Majit till sist itu med frågan.
Men vad betyder det för alla dessa kvinnor, som vänta på frågans lösning?
Riksdagen har tjänat en ganska vacker slant, genom att man på detta
sätt uppskjutit frågan år efter år. Lägga vi ihop alltsammans, ha vi, örn inte
miljonen så i alla fall bra nära, som vi ha tagit från dessa kvinnliga tjänstemän.
Det är inte rimligt, och det hade varit önskviirt, att statsutskottet här
gått fram med ett mera bestämt uttalande.

Emellertid har ju riksdagens tidigare uttalande nu upprepats och understrukits,
och man får vara tacksam för vad man fått. Jag ansluter mig dock
livligt till fröken Hesselgrens ståndpunkt och kommer för min del att rösta
för bifall till motionen, örn det blir votering.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den
av fröken Hesselgren i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 14 maj.

59

Nr 38.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets memorial, nr 149, örn anvisande
av de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor. bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning angående
tryckning av det under arbete varande historiska och statsvetenskapliga
verket örn den svenska riksdagen m. m.; samt

nr 42, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning förande inköp
av byggnadstomt för riksbankens avdelningskontor i Norrköping.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning av väckt
motion om reformering av hyreslagstiftningen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 259,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Hage m. fl. hemställt, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl Maj:t hemställa, att Kungl. Majit måtte
låta utreda, huruvida och på vilket sätt gällande bestämmelser, som reglerade
förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst — hithörande delar av lagen av år
1907 örn nyttjanderätt till fast egendom samt lagen av den 10 mars 1923 med
vissa bestämmelser rörande hyra m. m. — måtte sammanföras i en modern
hyreslag, som samtidigt utformades under hänsynstagande till nutida förhållanden
inom detta område samt i en social och humanitär anda efter ungefärligen
de grundsatser, som i motionen antytts.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Hage och Hedvall, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort
hava den lydelse, reservationen visade, slutande med en hemställan, att riksdagen
måtte med anledning av motionen nr 259 i andra kammaren i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida, i
vilken utsträckning och på vilket sätt gällande lagbestämmelser, som reglerade
förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst, borde och kunde omformas under
hänsynstagande till nutida förhållanden samt i en social och humanitär anda
efter ungefärligen de grundsatser, som i reservationen antytts;

2) av herrar Sigfrid Hansson, Hagman, Norman och Magnusson i Kalmar,
vilka förenat sig med herrar Hage och Hedvall i deras reservationsvis framställda
yrkande.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Motionärerna i det nu föreliggande

ärendet ha utan tvivel gjort sig till tolk för mycket stora medborgargruppers
synpunkter och önskemål i fråga örn förhållandena på hyresmarknaden. I och
för sig är det inga nya spörsmål, som här upptagits till skärskådande. Riksdagen
har upprepade gånger sysselsatt sig med dem och även i visst avseende
hävdat samma meningar som dem motionärerna framfört.

I motionen yrkas, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
örn en utredning »huruvida och på vilket sätt gällande bestämmelser, som reglera
förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst — hithörande delar av lagen
av år 1907 om nyttjanderätt till fast egendom samt lagen av den 10 mars 1923

Örn reformering
av
hyreslagstiftningen.

Nr 33.

60

Onsdagen den 14 maj.

Orri reformering
av
hyre^lagstiftningen.

(Forts.)

med vissa bestämmelser rörande hyra m. m. — måtte sammanföras i en modern
hyreslag, som samtidigt utformas under hänsynstagande till nutida förhållanden
inom detta område samt i en social och humanitär anda efter ungefär de
grundsatser, som i motionen antytts».

Så sent som år 1925 uttalade sig riksdagen för behovet av en snar och omfattande
revision av gällande hyreslagstiftning. trots att denna två år tidigare
hade undergått en del förbättringar ur social synpunkt. Även i det nu föreliggande
utlåtandet från andra lagutskottet, som går ut på ett avstyrkande av
motionen, erkännes, att de av motionärerna påtalade förhållandena i vissa avseenden
icke äro tillfredsställande. Särskilt i fråga om de önskemål, som framförts
beträffande innebörden i 3 kap. 10 och 12 §§ i nyttjanderättslagen och
rörande dessa bestämmelsers tillämpning, har utskottet framhållit, att en utredning
vore väl motiverad, ehuru utskottet anser, att en sådan borde ske »i
ett större sammanhang». I vilket sammanhang utskottet avser, har jag inte
fått riktigt klart för mig.

Motionärerna ha i sin till utskottets utlåtande fogade reservation uttalat, att
mycket starka skäl kunna anföras därför, att en utredning igångsattes rörande
de spörsmål, varom här är fråga, samt att utredningen särskilt bör taga sikte
på, huruvida ej ifrågavarande bestämmelser böra givas tvingande karaktär, så
att husägare ej skulle kunna genom kontraktsformuleringar sätta dessa för
hyresgästerna synnerligen viktiga stadganden ur funktion. Utskottet har nödgats
medgiva, att tvekan lärer kunna råda om lämpligheten av full avtalsfrihet
härvidlag, men dess betänkligheter mot att genom regler av tvingande natur
ytterligare inskränka avtalsfriheten på hyresrättens område ha förkvävt omtanken
örn hyresgästernas väl i ifrågavarande hänseende. För min del har jag
funnit motionärernas framställning i denna punkt vara synnerligen berättigad.
Det är nämligen ett faktum, att under de senaste åren hyresvärdarna oskäligt
och ofta synnerligen hänsynlöst utnyttjat avtalsfriheten till hyresgästernas
nackdel. Under behandlingen av motionen i utskottet påvisades detta med åtskilliga
exempel, av vilka vissa skulle ha förefallit hart när otroliga, därest
de icke hade dokumenterats. De av fastighetsägarföreningarna hittills använda
hyreskontrakten giva i allmänhet ett intryck av, att man alltför ensidigt tagit
sikte på tillvaratagandet av den ena partens, d. v. s. hyresvärdens, intressen.
Men därtill kommer, att det förefaller, som om enskilda hyresvärdar i rätt stor
utsträckning varit angelägna om att ytterligare giva kontrakten en ensidig
prägel. Under rubriken »Särskilda bestämmelser» har man pålagt hyresgästerna
skyldigheter, som icke gärna kunna anses åligga dem, utan självklart måste
betraktas som ensamt hyresvärdarnas. Trots att hyresvärdarna på grund av
knappheten pa bostäder i allmänhet tillgodogjort sig en ur deras synpunkt synnerligen
gynnsam konjunktur på ett sätt, som nära nog saknar sin motsvarighet,
ha de, åtminstone i vissa fall och kanske framför allt beträffande mindre lägenheter,
lagt i dagen en anmärkningsvärd benägenhet att övervältra underhållskostnaderna
för lägenheterna direkt på hyresgästerna. Jag ber att få belysa
detta förhållande med ett exempel, som måhända måste betraktas som ganska
extremt men som likväl tydligen anger en tendens, som knappast kan anses
vara försvarlig, i varje fall icke önskvärd.

Jag har framför mig ett faksimil av ett hyreskontrakt, som är utfärdat av
ett av de större byggnadsaktiebolagen i Stockholm. Här förekommer under
rubriken »Särskilda bestämmelser» följande, som enligt min mening är synnerligen
anmärkningsvärt, för att inte säga uppseendeväckande: »1) Lägenheten
inottages i det skick den nu befinner sig, och bekostas genom hyresvärden inga
målnings- eller tapetseringsarbeten. 2) Skulle vid inflyttning i lägenheten
hyresvärden anse, att målnings- eller tapetseringsarbeten äro behövliga, förbinder
sig hyresvärden att tillsläppa tapeter, olja, zinkvitt och krita, men skola

Onsdagen den 14 maj.

61 Nr 33.

arbetskostnaderna för eventuella reparationer samt återstående behövlig materiel
betalas av hyresgästen. 3) Hyresvärden frånkänner sig allt ansvar, därest
hyresgäst viel inflyttning i lägenheten finner densamma bemängd med ohyra,
och äger icke hyresgästen för å möbler m. m. genom ohyra och desinfektion
åstadkommen skada härför fordra skadestånd eller ersättning genom avdrag
å hyra m. m.»

Jag har också ett annat litet exempel, som visserligen inte är så uppseendeväckande
men som även bör i detta sammanhang inregistreras. I ett hyreskontrakt,
som jag har framför mig, har hyresvärden gjort vissa förbehåll under
»Särskilda bestämmelser», där det heter bland annat: »Det åligger hyresgästen
att på egen bekostnad låta försäkra alla glasrutor, som tillhöra våningen. —
Hyresgästen åtager sig att på egen bekostnad låta reparera, måla och tapetsera
våningen under hyrestiden.»

Det är naturligtvis överflödigt att kommentera dylika bestämmelser. Det
torde vara uppenbart, att de icke stå i samklang med innebörden i de stadganden
i vår hyreslagstiftning, som avse att rättvist avväga hyresgästernas och
hyresvärdarnas skyldigheter. Enbart ett sådant förhållande som det, vilket
återspeglas i de av mig anförda exemplen, utgör enligt min mening tillräckligt
skäl för kravet på en utredning i syfte att åstadkomma en lagstiftning, som
bättre än den hittillsvarande tillgodoser hyresgästernas berättigade intressen,
utan att motpartens därmed skola behöva trädas för nära.

Utskottet har heller icke kunnat bestrida, att vissa bestämmelser i gängse
hyresavtal äro alltför ensidigt avfattade. Det inskränker sig emellertid till att
uttala sin anslutning till en av socialstyrelsen redan 1922 framförd tanke, att
genom det allmännas försorg borde utarbetas lämpliga, opartiskt hållna kontraktsformulär
att ställas till allmänhetens fria disposition. Detta är utan tvivel
en utväg, som kan leda bort från här berörda missförhållanden, och man kan
endast förvåna sig över. att socialstyrelsens goda tanke under dessa många år
icke blivit förverkligad. En from önskan är av allt att döma icke tillräcklig
härvidlag, utan det kräves helt visst ett kraftigare grepp på problemet, örn detta
skall kunna bringas till sin lösning. Det förefaller mig, som om riksdagen har
skyldighet att sörja för ett bättre förhållande härutinnan och att den åtminstone
borde kunna i en skrivelse till Kungl. Majit framhålla lämpligheten av att de
värsta missförhållandena bliva undanröjda.

Utskottet har även i ett annat avseende faktiskt lämnat goda skäl för ett ingripande
i syfte att få till stånd strängare bestämmelser på detta område. Utskottet
meddelar sålunda, att det kommit till dess kännedom, att hyresvärdar
genom speciella avtalsbestämmelser sökt kringgå gällande lag. Sålunda har
utskottet sig bekant, att hyresvärd i ett och samma hyresavtal örn smålägenhet
betingat sig visst hyresbelopp i fall av kvartalsbetalning och alternativt ett
annat väsentligt högre belopp i händelse av månadsbetalning. Att här föreligger
ett försök att åsidosätta de tvingande bestämmelserna i 6 § i 1923 års hyreslag,
som i socialt syfte medgiva hyresbetalning månadsvis i fråga om förskottshyra
för smålägenheter, lärer vara uppenbart, säger utskottet, som emellertid
nöjer sig med att konstatera faktum i stället för att uppmana riksdagen och
regeringen att ingripa mot ett sådant missförhållande.

Motionärerna ha framfört en del andra önskemål, vilka tvivelaktigt förtjäna
uppmärksamhet och kanske också tillmötesgående, ehuru å andra sidan det
måhända icke kan förnekas, att lösningen av de här åsyftade problemen måste
stöta på mycket stora svårigheter. Jag åsyftar härvidlag närmast kravet på
införande av options- eller prioritetsrätt i syfte att bereda hyresgäst och särskilt
sådan, som på grund av att han äger en barnrik familj, icke är betraktad
som önskvärd, rätt att under vissa förhållanden även efter kontraktstidens utgång
bo kvar i av honom innehavd lägenhet. Det bör likväl erinras örn, att

Örn reformering
av
hyreslagstiftning
en.
(Forts.)

Nr 33. g2

Onsdagen den 14 maj.

Örn reformering
av
hyreslagstiftningen.

(Forte.)

riksdagen år 1922 uttalade sig till förmån för en sådan reform. Riksdagen
godkände nämligen då ett av första lagutskottet avgivet utlåtande, vari yttrades:
»Även den av motionären omnämnda frågan örn rätt för hyresgäst att

under vissa förhållanden få kvarbo i av honom förhyrd lägenhet jämväl efter
den avtalade hyrestidens utgång synes utskottet böra göras till föremål för utredning.
Det torde för såväl de enskilda som samhället vara ett viktigt intresse,
att hemmen så vitt möjligt skyddas och onödiga flyttningar undvikas.»

Sedan dess har ju emellertid denna fråga varit föremål för utredning, och utskottet
har fog för sitt påpekande, att denna utredning icke fört frågan i riktning
mot en positiv lösning. Man kan inte heller blunda för det faktum, att
utredningen varit ägnad att, som utskottet säger, »ytterligare kasta ljus över
betydande vanskligheter. som skulle vara förknippade med ett dylikt rättsinstitut».
Jag måste erkänna, att jag ställt mig tveksam inför motionärernas
hemställan i denna punkt, men för den händelse en utredning rörande mera självklara
saker kunde komma till stånd, borde väl det icke vara ur vägen att taga
upp även detta spörsmål till nytt skärskådande. Detsamma torde kunna sägas
om motionärernas krav på en hyresockerlagstiftning.

I den av herrar Hage och Hedvall avgivna och till utskottets utlåtande fogade
reservationen understrykes, att den av dessa reservanter förordade utredningen
bör vara förutsättningslös. Jag och mina medreservanter i utskottet ha tagit
fasta på detta uttalande särskilt beträffande frågan örn options- eller prioritetsrätt
samt ockerlagstiftning, då vi förenat oss med herrar Hage och Hedvall i
deras hemställan om en skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan örn utredning,
huruvida, i vilken utsträckning och på vilket sätt gällande lagbestämmelser,
som reglera förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst, böra och kunna omformas
under hänsynstagande till de önskemål, som framförts i motionen.

Jag skall icke uppehålla mig längre vid denna fråga, utan jag ber nu, herr
talman, att få yrka bifall till ifrågavarande hemställan. Jag är emellertid
fullt medveten om, att jag — i varje fall vid denna tid på dagen — icke kan
påräkna något större intresse för ärendet och följaktligen naturligtvis icke
heller bifall till mitt yrkande.

Herr Westman: Herr talman! Med den föregående ärade talaren är jag

fullt ense därom, att hyresfrågan är en av våra mest betydelsefulla sociala
frågor. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten vid att icke lagstiftningen
som ensam faktor spelar in, när det gäller att skaffa goda bostäder åt vårt
folk. Läget på hyresmarknaden bestämmes ju av flera olika faktorer. En av
dem är naturligtvis bostadstillgången. Denna faktor befinner sig ju för närvarande
i en synnerligen gynnsam utveckling. Det pågår nu en mycket livlig
verksamhet i syfte att öka tillgången av goda bostäder i vårt land, samtidigt
som man kasserar bostäder, som icke ha varit fullt tillfredsställande.
Detta beror naturligtvis därpå, att anspråken på goda bostäder ha stigit, liksom
även därpå, att det ekonomiska läget i breda lager av vårt folk är sådant,
att man har möjlighet att tillgodose sina krav på bättre bostadsförhållanden.

Man kan under sådana förhållanden säga, att det icke nu är rätta tiden att
tillgripa en skärpt lagstiftning. Man kan befara, att en sådan skulle ogynnsamt
påverka den utveckling, om vilken jag nyss har talat. Men det finnes också
andra skäl, som göra, att man måste ställa sig betänksam mot förslaget att
nu upptaga frågan om att ingripa lagstiftningsvägen på detta ömtåliga område.
Örn kammarens ledamöter betrakta det yrkande, som är framställt i reservationen,
finna kammarens ledamöter, att det är mycket vittutseende. Reservanterna
yrka — jag talar nu örn den första reservationen; jag skall sedan
tala om den andra reservationens innehåll — att man skall upptaga ett mycket
omfattande lagstiftningsarbete. Man kan ifrågasätta, huruvida det skulle

Onsdagen den 14 maj.

63 Nr 83.

vara klokt att taga upp en så stor och mödosam uppgift, örn det inte har utkristalliserat
sig någon större enighet om de riktlinjer, efter vilka lagstiftningsarbetet
skulle bedrivas. Emellertid föreligger icke någon sådan enighet. Motionären
lyckades icke åstadkomma någon större uppslutning kring alla de
önskemål, som han framfört i sin motion. I sin reservation har han verkställt
ett urval, men icke heller om detta urval har han lyckats få någon större enighet.
Majoriteten i utskottet ställer sig, som herrarna se, avvisande. Det beror
naturligtvis därpå, att bland de riktlinjer, som anges i reservationen, också
ingår, att utredningen skulle upptaga frågan om optionsrätt för hyresgästerna
och örn lagstiftning mot hyresocker.

Vi se också, att de. som vanligen i andra frågor äro meningsfränder till de
båda herrar, som avgivit den första reservationen, icke helt och hållet anslutit
sig till den. Herrar Sigfrid Hansson, Hagman, Norman och Magnusson i Kalmar
ha gått fram med en särskild reservation. Anledningen därtill ha vi fått
höra i herr Sigfrid Hanssons anförande. Det framgick därav, att herr Sigfrid
Hansson ställde sig ganska tveksam, huruvida det skulle vara lämpligt att lagstifta
just i fråga om optionsrätt och hyresocker. Nu ha emellertid dessa herrar,
som vi hörde av herr Hansson, förmenat, att de genom att gå fram med
en särskild reservation skulle komma att stå litet friare i förhållande till den
första reservationen. Så är nog icke förhållandet. Om vi se på dennas kläm,
finna vi, att herr Hage oell hans medreservant ha sagt, att lagstiftningen skulle
reformeras ungefärligen efter de grundsatser, som de angivit i det föregående.
Herr Sigfrid Hansson kommer sålunda, när han yrkar bifall till herr
Hages reservation, i den belägenheten, att han uttalar sig till förmån för utredningar
om reformer, beträffande vilkas lämplighet han hyser ganska stor
tvekan.

När utskottet har ställt sig avvisande till det yrkande, som framförts, att
hyreslagen på nytt skall tagas upp till omarbetning, har emellertid utskottet
därmed icke velat säga. att utskottet funnit allt väl beställt, som det nu är.
Utskottet har i stället framhållit, att man t. ex. kan ifrågasätta, huruvida det
inte kunde vara lämpligt att utvidga området för de tvingande bestämmelserna
i hyreslagstiftningen, men utskottet har icke ansett, att behovet av en lagstiftning
på detta område är så väl styrkt, att det föreligger tvingande skäl
att nu taga upp denna fråga. En sådan fråga som den om de tvingande
bestämmelserna kan för övrigt endast med största svårighet isoleras. Tager
man upp denna fråga, kommer man lätt in på mycket vidlyftiga och stora
lagstiftningsämnen. Under sådana förhållanden har det förefallit oss, som örn
tiden för närvarande icke vore mogen för att överhuvud taget röra vid detta
lagstiftningsproblem.

Herr Sigfrid Hansson berörde i sitt anförande vissa missförhållanden, men
jag måste säga, att dessa knappast kunna anses vara av den betydelse, att de
kunna anföras som motiv för ett så vittutseende yrkande, som framförts i
reservationen. De gällde mera detaljer. Ett av de missförhållanden, som herr
Sigfrid Hansson påpekade, bestod däri, att en del hyresvärdar gjort försök att
kringgå vissa lagbestämmelser på sätt utskottet påpekar i slutet av sitt utlåtande.
Herr Sigfrid Hansson riktade den anmärkningen mot utskottet, att
utskottet icke föreslagit riksdagen att tillgripa lagstiftningsåtgärder med afledning
av dessa försök från hyresvärdarnas sida. Utskottet har ju redan i sitt
betänkande framhållit, att de bestämmelser, som hyresvärdarna försöka att
sätta i kraft, äro av tvingande natur. Därav följer, att de avtalsbestämmelser,
som hyresvärdarna ha infört i kontrakten, äro utan verkan. Under sådana omständigheter
behöver man icke vidtaga några lagstiftningsåtgärder med anledning
härav. Vad man kunde behöva göra, vore möjligen att föranstalta någon
upplysningsverksamhet bland hyresgästerna, så att de bleve bättre under -

Örn reformering
av
hyreslagstiftningen.

(Fort».;

Nr 88. 64

Onsdagen den 14 maj.

Otti reformering
av
hyreslagstiftningen.

(Forts.)

kunniga om vilka oförytterliga rättigheter lagen tillerkänner dem. Det har
också ifrågasatts, huruvida icke socialstyrelsen skulle kunna taga ett steg i
den riktningen genom att utarbeta formulär, som vore fria från de ofta mot
lagens tvingande bestämmelser stridande klausuler, som hyresvärdarna insatt
i sina kontrakt, och kanske rent av borde innehålla meddelanden om vilka bestämmelser
i hyresavtalslagstiftningen, som äro av tvingande natur. Men man
kan mycket väl antaga, att ämbetsverket skall kunna gå i författning om en
sådan sak, utan att riksdagen behöver ingripa i det syftet.

Av vad jag sagt framgår, att utskottet alltså för närvarande funnit anledning
icke föreligga till att upptaga en så stor och vittomfattande fråga som den,
som framförts i herr Hages reservation. Jag ber därför, herr talman, att få
yrka avslag på motionen och reservationerna och bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den hemställan,
som gjorts i den av herrar Hage och Hedvall vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

1»?- arrende- Föredrogs ånyo sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande
vill eddelia nr * ^ledning av väckt motion angående lindring i arrendevillkoren för vissa
mstilljJnT'' arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 163, hade herr Rosén gjort
hemställan av den innebörd, att riksdagen skulle besluta sådan ändring av
lagen den 21 maj 1926 angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord, att nedsättning av den
fastställda arrendeavgiften beviljades med högst två tredjedelar av de i § 2
i lagen omförmälda avgifterna.

Motionen, vilken hänvisats till lagutskott och överlämnats till andra lagutskottet,
hade sedermera enligt överenskommelse mellan sistnämnda utskott
och jordbruksutskottet hänskjutits till behandling i sammansatt andra lag- och
jordbruksutskott, vilket utskott i det nu föreliggande utlåtandet av angivna
orsaker hemställt, att motionen 1:163 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anförts av herr Almkvist, som ansett, att utskottet bort
föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning,
huruvida och i vilken omfattning lindring utöver den, som vore medgiven i § 2
i lagen den 21 maj 1926 angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord, vore av behovet påkallad,
samt om framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Herr Almkvist: Herr talman! Till detta utskottsbetänkande har jag an fört

en reservation, i anledning av vilken jag ber att få säga några ord.

Jag avser med reservationen att påkalla intresse för en grupp av arrendatorer,
vilkas förhållanden jag anser vara värda, att riksdagen ägnar dem uppmärksamhet.
Enligt lagen den 21 maj 1926 angående lindring i arrendevillkoren
för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord, kan,
därest vissa förutsättningar äro uppfyllda, lindring med en tredjedel av den

Onsdagen den 14 maj.

65 Jfr 33.

föreskrivna arrendesumman erhållas. Det är kammarkollegium, som prövar Äng. arrende
och avgör dylika ärenden. Villkoret för att en sådan nedsättning skall kunna villkoren får
erhållas är, att arrendeavtalen träffats under åren 1917—1921 och att de avtal,
som då stipulerades, enligt myndigheternas intyg ha visat sig vara så tyngande, (1,,oru ''
att det kan befaras, att arrendatorerna skola bliva urståndsätta att fullgöra,
vad som enligt kontrakt åligger dem. I en motion av herr Rosén har det med
exempel från Sävars församling i Västerbottens län visats, att även örn en sådan
nedsättning beviljas, kunna dock arrendeavgifterna vara så stora, att det
vore i högsta grad önskvärt och rimligt, att en ytterligare nedsättning kunde
medgivas. I motionen anföres, att man har anledning att antaga, att förhållandena
i andra delar av landet kunna vara av enahanda art, och därför har motionären
föreslagit en sådan ändring i lagen, att ytterligare lindring utöver den nu
medgivna tredjedelen skall kunna ske. Utskottet har emellertid förklarat, att
de av motionären anförda exemplen icke synas vara varken så talrika eller i
övrigt så betydande, att utskottet fördenskull funnit skäl föreligga att tillstyrka
en med hansjon till konsekvenserna svåröverskådlig ändring av gällande lagstiftning.
Jag har för min del funnit, att denna invändning från utskottets
sida är bärande, därför att det icke varit möjligt att med konkreta exempel bevisa,
att krav på ytterligare nedsättning utöver den i lagen medgivna i någon
större utsträckning framställas av arrendatorer å ecklesiastik jord. Men jag
har dock en ganska lång erfarenhet av att Kungl. Maj:t många gånger på grund
av gällande lagbestämmelser finner sig förhindrad att medgiva ytterligare lindring
i arrendevillkoren, även då ömmande omständigheter av den mest påtagliga
art föreligga. Jag har därför ansett, att utskottet hade bort tillstyrka en skrivelse
i anledning av motionen med begäran örn utredning, huruvida och i vilken
omfattning en ytterligare lindring i nu förevarande arrendevillkor utöver den i
lagen medgivna är av behovet påkallad. Jag har så mycket hellre ansett mig
kunna tillstyrka en sådan åtgärd, som utredningen sannolikt icke behövde bliva
vare sig kostsam eller långvarig. Den kunde tvivelsutan i sin helhet verkställas
av kammarkollegium, och då antalet fall säkerligen av detta ämbetsverk
lätt kan överblickas, skulle utredningen med säkerhet kunna föreligga till nästkommande
riksdag.

Utskottet har i så måtto beaktat det i motionen skildrade förhållandet, att utskottet
säger, att Kungl. Majit efter prövning av de fall, som kunna förekomma,
kan framlägga förslag till riksdagen och kyrkomötet örn ytterligare nedsättningar.
Detta är givetvis en utväg, men om denna anvisning skall bliva av någon
betydelse, måste man förutsätta, att vad utskottet nu skrivit, blir känt för de
arrendatorer, som alltjämt dragas med sedan kristiden kvarstående tunga villkor
samt att ansökningar från dem inkomma till Kungl. Maj :t i så god tid, att
samtliga fall kunna komma under nästa kyrkomötes prövning. Kyrkomötet
sammanträder nämligen med relativt långa mellanrum, och skulle icke vid nästa
kyrkomöte denna fråga kunna ordnas, bleve det för sent. I varje fall är
den anvisade utvägen otymplig och svårframkomlig. * Vida enklare vore det att
nå resultat med en lagändring, örn en sådan visar sig av behovet påkallad.

Jag ber därför, herr talman, att få tillstyrka bifall till reservationen.

Herr Westman: Herr talman! De faktiska förhållanden, som motionären

åberopat till stöd för sitt yrkande, röra endast och allenast fyra personer, som
ha arrenderat några ängslotter från Sävars prästgård. Den högsta arrendeavgiften
är 115 kronor örn året, och den lägsta är 60 kronor, vartill komma några
naturaprestationer. Utskottet har ansett, att det icke föreligger tillräckligt material
för att utskottet skulle bliva övertygat om nödvändigheten av att sätta i
gång en stor utredning angående de ecklesiastika arrendatorernas ställning i
hela landet. Utskottet har i stället anvisat en väg, som dessa arrendatorer kun FÖrsta

kammarens protokoll 1980. Nr 33. 5

Nr 33. 66

Onsdagen den 14 maj.

Äng. arrende- na anlita för att bliva hjälpta, såsom den föregående talaren mycket riktigt
villkoren för framhöll.

"EST Ett annat skäl för att utskottet icke har velat taga upp denna fråga i generell
* (Forts)'' omfattning och således icke velat bifalla det förslag, som framförts i herr Almkvists
reservation, är, att man förut alltid har på samma gång behandlat kronoanendatorerna
och de ecklesiastika arrendatorerna. Motionären och den ärade
reservanten fästa endast avseende vid de ecklesiastika arrendatorerna, men det
torde ligga i öppen dag, att om man skulle igångsätta en utredning i syfte att
eventuellt ändra villkoren för arrendatorerna, skulle denna omfatta icke blott
de ecklesiastika arrendatorerna utan även kronoarrendatorerna. Örn förhållandena
inom jordbruket utveckla sig i en ogynnsam riktning, så att de bliva sämre,
än de nu äro, kan det mycket väl hända, att man får anledning att upptaga
frågan om att bereda lindring i arrendatorernas villkor. Men i så fall bör denna
fråga upptagas på en bredare bas än som nyss angavs, så att såväl kronosom
de ecklesiastika arrendatorerna komme under beaktande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekommna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande av
herr Almkvists vid utlåtandet avgivna reservation; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
proposition nr 278. _

Upplästes och godkändes ett uppsatt förslag till skrivelse till Konungen med
anmälan örn de ledigheter inom kammaren, som skulle fyllas innan nästa lagtima
riksdag. _

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till utgifter
för gammalsvenskbyborna jämte i ämnet väckta motioner;

nr 151, i anledning av väckta motioner angående utökning och effektivisering
av yrkesinspektionens verksamhet;

nr 152, i anledning av*Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till statistiska centralbyrån
och dess verksamhet;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag till täckande av den å Sverige
belöpande delen av kostnaderna för en internationell byrå i Paris för utställningar; nr

154, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning angående verkställande av undersökmngsoch
försvarsarbeten å områden, som genom Sveriges geologiska undersöknings
försorg äro eller kunna varda för kronans räkning inmutade, jämte en i ämnet
väckt motion;

Onsdagen den 14 maj.

67 Nr 33.

nr 155, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag för bedrivande av
tekniskt-vetenskaplig forskningsverksamhet inom kraft- och bränsleområdet
samt för anskaffande av en anläggning för oljeutvinning ur trä, dels ock väckta
motioner örn anslag till vissa arbeten beträffande torvkolningsmetoden;

nr 156, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning, dels ock i särskild proposition framlagda
förslag angående anslag för budgetåret 1930/1931 till lots- och fyrinrättningen
;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bildande av en
fond hos Aktiebolaget Jordbrukarbanken, avsedd att möjliggöra avveckling av
vissa krediter åt Svenska lantmännens riksförbund och därtill anslutna föreningar
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 158, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 159, i anledning av väckta motioner örn avsättande av medel till en hjälpfond
för Norrbottens län;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förtidspension och
avskedsersättning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 44, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn inrättande
inom riksgäldskontoret av en riksdagens ekonomiska förvaltningsbyrå
m. m.;

nr 45, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn vissa
ändringar i den vid avlöningsreglementet för befattningshavare vid riksdagens
verk fogade tjänsteförteckningen m. m.; samt

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga
befattningshavare, i vad angår flottans pensionskassa;

första lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn beräkning av lagstadgad tid;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag) m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse rörande nytt avtal mellan Sveriges
utsädesförening och Allmänna svenska utsädesaktiebolaget;

nr 72, i anledning av i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar dels örn anslag till uppehållande av Sveriges utsädesförenings
praktiskt vetenskapliga verksamhet, dels örn anslag till understödjande
av den praktiskt vetenskapliga verksamheten vid Weibullsholm jämte tre
i dessa ämnen väckta motioner;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för upphjälpande
av sötvattensfisket m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 74. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av ett
statens skogsodlingsanslag ävensom två i ämnet väckta motioner;

Nr 83. 68

Onsdagen den 14 maj.

nr 75, i anledning av Kungl. Marits proposition angående inrättande av en
kommunskogslånefond;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1930/1931 för viss personal inom den civila statsförvaltningen;
samt

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphävande av
villkor i skatteköpebrev rörande hemmanet V2 mantal Köpinge nr 4 inom Hälsingborgs
stad.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.17 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 15 maj.

69 Nr 83.

Torsdagen den 15 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.

Justerades protokollet för den 9 innevarande månad.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 150—159, bankoutskottets utlåtanden nr 43—46, första lagutskottets
utlåtande nr 26, andra lagutskottets utlåtanden nr 36 och 37 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 71—77.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag hemställer,
att kammaren ville besluta, att på föredragningslistan för lördagens
plenum närmast efter bevillningsutskottets betänkande nr 28, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till Pehr Fricks Fabrikers Aktiebolag
och hos bolaget anställda vid nedläggande av bolagets tillverkning av
cigarrlådor, måtte uppföras statsutskottets utlåtande nr 152, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjunde huvudtiteln gjorda framställningar
angående anslag till statistiska centralbyrån och dess verksamhet,
samma utskotts utlåtande nr 157, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
bildande av en fond hos Aktiebolaget Jordbrukarbanken, avsedd att möjliggöra
avveckling av vissa krediter åt Svenska lantmännens riksförbund och
därtill anslutna föreningar, samma utskotts utlåtande nr 158, i anledning av
vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda framställningar om
dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl., samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upphävande av villkor i skatteköpebrev rörande hemmanet V2 mantal Köpinge
nr 4 inom Hälsingborgs stad, i nu nämnd ordning.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 248, till Konungen i anledning av konstitutionsutskottets memorial
med förslag till skrivelse angående utredning rörande ändring av 7 § riksdagsordningen.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.40 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.