1930. Första kammaren. Nr 19

ProtokollRiksdagens protokoll 1930:19

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1930. Första kammaren. Nr 19.

Lördagen den 22 mars f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Borell avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 222, angående anslag till anläggande av uthamn för Haparanda och
Tornedalen vid Karl Johans stad;

nr 240, med förslag till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag)
m. m.;

nr 241, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober
1900 örn straffregister;

nr 255, angående anslag till bekämpande av arbetslösheten;
nr 260, angående anslag till socialstyrelsen m. m.; samt
nr 261, angående anslag till Överståthållarämbetet.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl'' Majrts proposition
nr 245, örn godkännande av en konvention angående internationella utställningar.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 247, angående försäljning av ett kronan tillhörigt och av lotsverket disponerat
markområde vid Oxelösund.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 252, angående exploatering av Ladugårdsgärdet m. m.; och
nr 253, angående åtgärder i anledning av Markaryd—-Veinge järnvägsaktiebolags
skuldförhållande till staten.

Föredrogs herr Möllers anhållan örn utsträckning av tiden för väckande av
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 242, med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 398) örn arbetstiden
å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen).

Herr Möller: Herr talman! Jag skall be att få återtaga den anhållan, jag
gjort örn motionstidens utsträckning i detta fall, då jag hoppas att inom den
ordinarie motionstiden hinna väcka den motion, som jag genom min anhållan
avsåg att bereda tid för. Det visar sig, att tiden i alla fall blir omkring 13
dagar och att en utsträckning därav till 15 dagar inte skulle spela någon större
roll.

Första kammarens protokoll 1930. Nr 19.

1

Nr 19. 2

Lördagen deli 22 mars f. m.

Ang. konduktörsgöromålens

bestridande å
masa trafiksvaga
bandelar.

På gjord proposition medgav kammaren, att herr Möller finge återtaga sin
nu ifrågavarande anhållan.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 17 ävensom sammansatta banko- och första lagutskottets
utlåtande nr 1.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 44, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående förändring i avseende å löneställning och antal
av vissa ordinarie befattningar vid postverket, telegrafverket och statens
järnvägar m. m.

I en till riksdagen den 7 februari 1930 avlåten proposition, nr 83, vilken
hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att, utom annat,

dels besluta, med tillämpning från och med den 1 juli 1930,

att i den vid avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för tjänstemän vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk fogade
tjänsteförteckningen skulle upptagas följande nya befattningar, nämligen

vid postverket:
i 27:e lönegraden: kamrer;

vid telegrafverket:
i 26:e lönegraden: trafikinspektör,
i 15 :e » : verkstadsmästare,

i 7:e » : förrådsförman;

samt att ur nämnda förteckning skulle vid postverket i 26 :e lönegraden, utgå
befattningen kamrer;

dels fastställa antalet av vissa i propositionen angivna befattningar vid
postverket, telegrafverket och statens järnvägar från och med den 1 juli 1930
på sätt propositionen närmare utvisade.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

att riksdagen måtte, utom annat,

a) med avslag å Kungl. Maj:ts förslag örn uppfattning av en kamreraretjänst
vid postverket i 27 :e lönegraden besluta, med tillämpning från och med
den 1 juli 1930,

att i den vid avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för tjänstemän vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk fogade
tjänsteförteckningen skulle upptagas följande nya befattningar, nämligen

vid telegrafverket:
i 26:e lönegraden: trafikinspektör,
i 15 :e » : verkstadsmästare,

i 7:e » : förrådsförman;

b) fastställa antalet av vissa i utlåtandet angivna befattningar vid ^postverket,
telegrafverket och statens järnvägar från och med den 1 juli 1930 på
sätt utlåtandet närmare utvisade.

Vid behandlingen i statsrådet av ifrågavarande ärende hade föredragande
departementschefen anmält uppkommen fråga om användning av billigare

Lördagen den 22 mars f. m.

3 Nr 19.

arbetskraft än för närvarande för utförande av konduktörsgöromål å trafiksvaga
bandelar av statens järnvägar, och hade departementschefen i detta hänseende
anfört:

»Till en början vill jag erinra, att Kungl. Majit under senare tid meddelat
årliga ^ beslut, innefattande bemyndigande för järnvägsstyrelsen att, i den
mån så prövas lämpligt, dels vid uppkommande ledighet å befattning inom
högst 20 :e lönegraden utbyta den lediga befattningen mot tjänst inom lägre
lönegrad, dels ock inom berörda lönegrader utbyta viss befattning mot annan
av samma lönegrad.

\ ad den föreliggande frågan angår, finner även jag angeläget, att åtgärder
vidtagas för att i möjligaste mån nedbringa driftkostnaderna för trafiksvaga
bandelar. Järnvägsstyrelsens i sådant syfte framställda förslag att å dylika
bandelar för konduktörsgöromål använda trafikbiträden (6:e lönegraden) i
stället för konduktörer (8:e lönegraden) finner jag vara lämpligt. Därest
riksdagen ej har något att erinra mot det framlagda förslaget, vars genomförande
ej synes påkalla ändringar i gällande avlöningsförfattningar, har jag
därför för avsikt att föreslå Kungl. Majit att låta utfärda bestämmelser i
huvudsaklig enlighet med vad järnvägsstyrelsen ifrågasatt.

Enligt vad jag inhämtat avses den ifrågasatta anordningen att i första hand
komma till användning å delar av inlandsbanan samt vissa norrländska tvärbanor.
Å redan beslutade men ännu ej färdigställda bandelar i Norrland skulle
tågbemanningen framdeles ordnas på samma sätt. Enligt verkställda beräkningar
skulle för konduktörstjänsten å dessa linjer erfordras sammanlagt 16
tjänstemän. Den årliga besparing, som skulle vinnas genom tjänstens bestridande
av trafikbiträden i stället för av konduktörer, skulle vid nämnda antal
befattningshavare uppgå till omkring 6,700 kronor årligen.»

Utskottet hade i motiveringen i det nu föredragna utlåtandet yttrat, att den
föreslagna anordningen beträffande konduktörsgöromålens bestridande å vissa
trafiksvaga bandelar ej givit utskottet anledning till erinran.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Olof Olsson, Rosén,
Rydén, Bergström, Björck, Anderson i Råstock, Carlsson-F Tosterud, Wigforss,
Eriksson i Stockholm och Andersson i Höör ansett, att utskottets yttrande
•bort hava den ändrade lydelse, reservationen visade. I det av reservanterna
förordade yttrandet hade utskottets nyss anförda uttalande utbytts mot följande
:

»I fråga örn den föreslagna anordningen beträffande konduktörsgöromålens
bestridande å vissa trafiksvaga bandelar, anser utskottet emellertid att med
frågans avgörande bör anstå, intill dess efter tillkomsten av ett nytt avlöningsreglemente
säkrare möjlighet finnes att bedöma, huruvida den ifrågasatta
anordningen må prövas skälig och lämplig. Utskottet finner en sådan
ståndpunkt påkallad jämväl på grund därav, att formuleringen rörande den
ifrågasatta anordningens omfattning synes allt för svävande för att kunna
av riksdagen godtagas.»

Herr Rosén: Herr talman! I detta förslag ingår en liten reform vid statens
järnvägar. Man avser att vid så kallade trafiksvaga bandelar överlåta tjänsten
som konduktör, vilken är placerad i åttonde lönegraden, på trafikbiträden,
vilka stå i sjätte lönegraden. Denna anordning skulle tillämpas på vissa delar
av inlandsbanan och på vissa norrländska tvärbanor. Man kan säga, att den
nedflyttning, som den ifrågasatta anordningen i verkligheten gäller, omfattar
16 tjänstemän och hela besparingen beräknas uppgå till 6,700 kronor om året.

Nu är det så, att de ifrågavarande tjänsterna kräva mycket kunniga och

Äng. konditktörsgöromålens

bestridande å
cissa trafiksvaga
bandelar.

(Forts.)

Nr 19. 4

Lördagen den 22 mars f. m.

Ang. konduktärsgöromålens

bestridande å
vissa trafiksvaga
handelar.

(forts.)

dugliga innehavare. Av förslaget får man nog den uppfattningen, att då det
är så långt mellan stationerna, sorn ju händelsen är på de åsyftade bansträckorna,
skulle konduktörerna å dessa sträckor lia mycket litet att uträtta. Men
det förhåller sig knappast på det sättet. Det är visserligen så, att vid inlandsbanan
och de åsyftade tvärbanorna förekomma ganska få stationer men desto
flera håll- och lastplatser. Vid en del stationer liksom vid dessa håll- och lastplatser
finnes i regel ingen personal, som kan hjälpa till vid tågens betjänande.
Åtskilliga håll- och lasl platser förestås av kvinnor. Vid alla dessa stationer
är det konduktören ensam, som skall sköta utom tågtjänsten även stationstjänsten.
Han skall ensam av- och tillkoppla vagnar, utföra växling, lossa
och lasta gods, inköra gods i magasinet, hämta gods i magasinet och lasta det
på tåget, av- och tillkoppla vagnar på linjen för lastning eller lossning, han
skall vid tågförseningar på order av tågledaren omlägga tågs möten till annan
station, sälja biljetter till de olika stationerna och så vidare. _ Nu vill man.
att dessa befattningshavare skola sättas i en lägre löneställning än de konduktörer,
av vilka det kräves mindre omfattande och mindre mångsidigt arbete.

Vill man göra besparingar här, förefaller det mig, att det vore riktigare att
i första hand börja med ledningen för dessa trafiksvaga bandelar, ty på denna
ledning ställas inga sådana extra krav som beträffande tågpersonalen. Men
i fråga om distrikts- och sektionsledningen föreslår man ingen nedflyttning
i löneställning.

Vad menas för övrigt med »trafiksvaga» bandelar? Ja, allmänna meningen
är ju den, att därmed avses norra inlandsbanan och tvärbanorna mellan norra
stambanan och denna del av inlandsbanan. Även järnvägsstyrelsen och statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet omfatta denna allmänna
mening. Men är den också riktig? På den frågan svarar jag obetingat: nej.
Får man döma av statens järnvägars egen årsberättelse, som i vissa avseenden
är mycket intressant, och tager del av driftresultatet vid de olika bandelarna.
så får man klart för sig, att järnvägsstyrelsens och statsrådets uppfattning inte
stämmer med verkliga förhållandet. Man måste ju bedöma resultatet av en
järnvägs drift efter avkastningen å det i företaget nedlagda kapitalet. Resultatet
framgår av förhållandet mellan inkomster och utgifter efter avdrag av
avsättning till förnyelsefonden, en avsättning, som äger rum även vid inlandsbanan.
Av den uppgjorda statistiken i detta sammanhang framgår, att den
trafiksvagaste bandel, som vi år 1928 hade här i landet — och detsamma^ gäller
flera föregående år — var inte inlandsbanan, utan det var bandelen Skövde—Karlsborg,
vilken det året gav ett underskott pa 4.04 procent. Därnäst
kom bandelen Boden—Haparanda med sidolinjer samt Gällivare—Jokkmokk
med minus 3.38 procent. I tredje rummet kom södra inlandsbanan Kristinehamn—Brunflo
med sidolinjer, där resultatet var minus 3.18 procent. Därefter
kom bandelen Bräcke—Storlien och Östersund—Hoting med minus 2.20
procent och i femte rummet kom bandelen Bräcke—Boden med sidolinjer samt
Hoting—Blattnicksele, där resultatet utgjorde minus 2.11 procent. ^ För att
laga ännu en bandel, som ger underskott, kan jag nämna Göteborg—Strömstad
med minus 0.83 procent. Nu är det ju en högst egendomlig hopblandning av
bandelar, som förekommer i denna årsberättelse. I statistiken avbrytes norra
inlandsbanan helt enkelt vid Hoting. Den södra delen Östersund—Hoting
hänföres till linjen Bräcke—Storlien och den norra delen från Hoting till Blattnicksele,
eller, som ändpunkten nu heter. Sorsele, hänföres till linjen Bräcke
—Boden med sidolinjer. Det är en fullkomligt obegriplig förändring, järnvägsstyrelsen
här genomfört fran och med 1925. Varför bröt man av inlandsbanan
i räkenskaperna, då det kunde varit av så stort intresse att veta, vilket
ekonomiskt resultat, den i sin helhet komme att ge? Före 1925 hade man den

Lördagen deli 22 mars f. m.

5 Nr 19.

förnuftiga ordningen, att man räknade ut driftresultatet på linjen Östersund—Äng. kondukStoruman.
det vill säga på hela norra inlandsbanan för sig. Denna bandel
då ett underskott av allenast 2.77 procent, det vill säga den var ur ekonomisk trafik_
synpunkt betydligt bättre än linjen Bräcke—Boden med sidolinjer. Det är svaga bans
alun da fullkomligt felaktigt att framställa denna bana, inlandsbanan, som delar.
alldeles särskilt trafiksvag. _ (Forts.)

Enligt min uppfattning ha vi en så utomordentligt förträfflig konduktörer -sonal, att man borde vara aktsam beträffande varje åtgärd, som avser att försätta
denna personal i en sämre löneställning, låt vara att åtgärden för ögonblicket
blott gäller ett fåtal.

Ur den nu angivna synpunkten kan jag, herr talman, inte vara med om
järnvägsstyrelsens av utskottet förordade förslag, utan jag yrkar bifall till
den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr statsrådet Borell: Herr talman, mina herrar! Den föreliggande frågan

är icke av någon stor innebörd sakligt sett, men den har viss principiell betydelse.

Sedan överrevisorerna vid statens järnvägar i sin år 1927 avgivna berättelse
rörande granskning av statens järnvägars räkenskaper och förvaltning yttrat
sig örn inrättandet av konduktörsbefattningar med lägre kompetensfordringar
och lägre avlöningsförmåner, således befattningar, vilka skulle bättre kunna
anpassas efter arbetet vid de trafiksvagare järnvägslinjerna, upptog Kungl.

Majit denna fråga efter ett utlåtande från järnvägsstyrelsen och beslöt den 18
maj 1928 att uppdraga åt järnvägsstyrelsen att verkställa utredning angående
de åtgärder, som kunde vidtagas i fråga örn användande av billigare arbetskraft
för trafikarbetet vid trafiksvaga bandelar samt att inkomma med yttrande
i ämnet. Den nu av järnvägsstyrelsen gjorda framställningen härleder sig
av denna order från Kungl. Majit. Det är således fråga örn att se till, att
man i största möjliga utsträckning anpassar personalbeståndet efter det föreliggande
arbetets kvantitativa och kvalitativa beskaffenhet eller, med andra
ord, att i största möjliga omfattning undvika att använda överkvalificerad arbetskraft.
Det uppdrag till järnvägsstyrelsen, som jag omnämnde, gavs av
den regering, av vilken den föregående ärade talaren var medlem. Jag förmodar
således, att han har samma uppfattning som jag i princip eller att man
vid statens affärsdrivande verk i allmänhet och ej minst vid statens järnvägar
bör se till, att man för varje slag av arbete använder personal, som ager de
kvalifikationer, vilka erfordras för detta arbete, men ingenting mera. Detta
är en ekonomisk princip, som väl i allmänhet är klok och riktig, och den står
naturligtvis i överensstämmelse med den fordran, riksdagen många gånger uttalat
i avseende å de affärsdrivande verken, nämligen att dessa örn möjligt skola
förränta det i dem investerade kapitalet. För att nå det målet är det givetvis
nödvändigt att iakttaga ett ekonomiskt förfarande och nödig sparsamhet
även i detaljer, ty av mångå bäckar små blir en stor å.

Jag förmodar således, att herr Rosén och jag i princip icke äro oense i denna
sak. Han har uttalat den där förståndiga uppfattningen för inte så läuge
sedan. När det nu gäller att i detalj sätta den i verket, är han emellertid icke
längre överens med regeringen och järnvägsstyrelsen. Han säger nu, att denna
i och för sig riktiga princip i det föreliggande fallet fått en mindre lämplig
tillämpning. I detta fall är det ej fråga om många banor eller örn mångå
platser. Det blir efter den plan, som nu är upplagd, inalles 16 befattningar,
där konduktörsgöromålen skulle bestridas av sfi kallade trafikbiträden, vilka
tillhöra lönegrad 6. Det är således inte alls fråga om att skapa någon n,y lönegrad
eller att flytta ned konduktörerna i lägre lönegrad, utan meningen är
endast att vid de bandelar, där konduktörsgöromålen äro mindre påfrestande

\r I». 6

Lördagen den 22 mars f. in.

Äng. Ifonduk- än de äro vid de mera trafikerade bandelarna, ersätta, dem med annan arbetst^estHdand^å
^ra^- ^ stället för att tillskapa en ny sorts konduktörer, bär man då valt
vissa trafik- den utvägen att använda trafikbiträden, vilka i stället för sin tjänst på stasvaga
bart- tionerna få tjänstgöra på banorna med oförändrad avlöning. En liknande utdeJar.
väg har man vidtagit i stationstjänsten. Man har i de fall, då stationstjän (Korts.

) sten inte varit av mera krävande beskaffenhet, i ganska stor omfattning ersatt
högre tjänstemän med lägre, och det är naturligtvis i princip riktigt att
följa samma system även i tågtjänsten.

Nu säger herr Rosén, att de bandelar, där det är fråga örn att ersätta konduktörer
med trafikbiträden, inte äro de trafiksvagaste, om nian bedömer trafiksvagheten
efter järnvägens avkastning. Men det är inte denna synpunkt,
som allena får vara avgörande, då man söker utröna, örn man kan ersätta konduktörer
med andra tjänstemän av lägre grad, utan den bestämmnade synpunkten
är göromålens beskaffenhet. Och det är ur den synpunkten, som järnvägsstyrelsen
ansett sig på de nu angivna bandelarna kunna ersätta konduktörer
nied trafikbiträden. Detta beror naturligtvis närmast på den ringa resandefrekvensen
och de långa avstånden mellan stationerna. På en trafiksvag
bana med tätare avstånd mellan stationerna låter sig en sådan anordning inte
lika bra genomföras som på en bana med långa avstånd mellan stationerna, där
göromålen på tågen sålunda äro mindre intensiva, uppehållen förekomma mera
sällan och så vidare. Jag tror, att man väl får säga, att järnvägsstyrelsen och
järnvägsbefälet äga bästa möjligheten att bedöma, när det är möjligt att vidtaga
en besparingsåtgärd sådan som denna. Det är väl dock alldeles givet, att
man måste anpassa behovet av arbetskraft efter de för handen varande förhållandena.

Jag betonar, att den föreliggnade frågan inte är en lönefråga, utan det är
en ren organisationsfråga. När nu järnvägsstyrelsen gjort denna framställning
och styrelsen således anser, att det går för sig att i praktiken genomföra
denna omorganisation, tror jag, att det är välbetänkt, örn riksdagen medger,
att så må ske, och jag tillåter, mig därför hemställa, att kammaren måtte bifalla
utskottets förslag i denna del.

Herr Bärg: Herr talman! Jag fäste mig vid, att herr statsrådet sade, som
ju riktigt är, att detta spörsmål egentligen är en fråga av mindre ekonomisk
betydelse, men att den är av principiell betydelse. Det är nog också därför,
sorn det här spörsmålet, såvitt jag kunnat finna, förts fram, ty den egentliga
vinst, som statsverket skulle göra på den här — örn man nu kan kalla den
så — reformen, är så pass obetydlig, att man måste säga, att den inte spelar
någon som helst roll.

Jag kanske får lov, herr talman, att säga, att jag under senare åren konsekvent
avstått från att yttra mig i frågor, som gällt järnvägspersonalen, och det
har jag gjort därför, att ingen skall kunna med rätta mot mig använda det gamla
uttrycket: Han talar för sin sjuka mor! Jag skulle inte heller ha tagit till

orda här, om jag inte visste, att den här frågan väckt stor oro ute bland järnvägspersonalen,
och att det kan vara riktigt, att kammarens ledamöter få sin
uppmärksamhet fästad på den här saken. Jag tillåter mig i detta sammanhang
också säga, att det kan ifrågasättas, om det är klokt att i denna tid, då
missnöje börjar spira ute bland statstjänarna — något som tager sig uttryck
på många olika sätt — irritera dem med en fråga, som är av så ringa ekonomisk
betydelse som denna är.

Jag tillåter mig fästa kammarens uppmärksamhet på, vilka tjänstinnehavare
det här gäller. Det är inte några högt avlönade sådana, som man genom denna
ändring i avlöningsreglementet tänker sig kunna på rimligt sätt reducera avlöningen
för, ty ytterst är det ändå en sådan åtgärd, som åsyftas med denna

Lördagen ilen 22 mars f. m.

7 Nr 19.

anordning. Jag skall närmare förklara den saken senare, i fall mitt yttrande Äng. hmdukförefaller
något dunkelt i den punkten. t^stHcUmdl^ä

Förhållandet är ju, att i tågtjänst skola i allmänhet tågmästare och konduk- vissa trafitc.
törer tjänstgöra, men i stor utsträckning förekommer det, att i stället för kon- svaga hav
duktörer användas trafikbiträden eller stationskarlar. Jag kan säga, att hela delar.

tågreserven består av sådana icke ordinarie konduktörer, det vill säga stations- (Forts.)

karlar och trafikbiträden. Dessa personer åtnjuta vid sin tjänstgöring förmånen
att uppbära en liten vikariatsersättning. Då ett trafikbiträde tjänstgör för
en konduktör eller upprätthåller hans befattning, liksom då en stationskarl gör
det, åtnjuta dessa en vikariatsersättning av 50 öre per dag. Det är ingenting,
som hindrar, att järnvägsstyrelsen, örn den nu föreslagna anordningen icke vinner
gillande — låt vara mot personalens protest — i stor utsträckning använder
sig av stationskarlar och trafikbiträden för att upprätthålla konduktörstjänst.
Men då få statens järnvägar punga ut med 50 öre per person och dag.

Jag sade, att det gäller icke några tjänstinnehavare med högre löneställning.

Herrarna kunna inte ha löneskalan i huvudet, därför skall jag här nämna
några siffror. Om jag frånser det rätt obetydliga dyrtidstillägg, som utgår, är
en stationskarls avlöning följande: Lägsta lön på billigaste ort utgör 1,980 kronor
och högsta lön på billigaste ort 2,460 kronor. Lägsta lön på dyraste ort
uppgår till 2,520 kronor och högsta lön på dyraste ort utgör 3,144 kronor. De
trafikbiträden, det här gäller, eller de, som i regel uppehålla här omtalade konduktörstjänst,
åtnjuta följande löner: Lägsta lön på billigaste ort uppgår till
2,100 kronor och högsta lön på billigaste ort till 2,580 kronor. Lägsta lön å
dyraste ort utgör 2,676 kronor, och högsta lön å dyraste ort uppgår till 3,300
kronor.

Det är nu dessa tjänsteinnehavare det gäller. När de tjänstgöra som konduktörer
och på grund härav få förmånen att åtnjuta en vikariatsersättning
av 50 öre per dag, får jag lov att säga, att det förvånar mig, att det kan vara
så angeläget att åstadkomma denna förändring just nu, när en utredning pågår
och en kommitté sitter och arbetar för att granska lönebestämmelserna. Denna
kommitté lär väl också, som jag förmodar, komma fram med åtskilliga ändringsförslag.
Det är ju en gammal god regel i riksdagen, att när utredning pågår
bör man inte i onödan vidtaga förändringar på det område, utredningen
avser. Och så angeläget förefaller det mig icke vara att åstadkomma den här
reformen, att man inte bör kunna avvakta det förslag, som kommer att föreläggas
riksdagen i anledning av den pågående utredningen.

Herr statsrådet nämnde, och det framgår av propositionen, att den vinst,
man skulle göra genom att nedflytta 16 konduktörer till trafikbiträden, skulle
uppgå till mellan 7- och 8,000 kronor örn året, eller till cirka 400 kronor per
person och år. Detta är ju för dessa löntagare den summa, det egentligen gäller.
Nu säger statsrådet, att det är inte meningen att reducera konduktörernas
lön. Nej, tacka för det, det lär väl knappast gå för sig utan riksdagens medgivande.
Men det gäller här, som jag sade, att få riksdagens godkännande av,
att man kan nedflytta graderna på detta sätt. Herrarna förstå att det är inte
underligt, om denna till synes rätt obetydliga fråga irriterar personalen. Redan
nu har järnvägsstyrelsen visat mycken stor håg att i befattningar, som
hava högre avlöning på löneskalan, använda lägre och billigare arbetskraft.

Skall nu riksdagen genom att fastslå detta som en erkänd princip ge stöd åt detta
tiilvägagående, så antager personalen och detta med rätta, att gärdet är upprivet,
utan att man har prövat frågan i dess helhet, vilket bör ske vid en lönereglering.
Och så kommer den här ordningen att tillämpas i fortsättningen till
slör nackdel givetvis för personalen, men jag fruktar också till skada för verket.

Herr Rosén var även inne på detta och vidrörde den sidan av saken. Visser -

Nr 1?).

Äng. konduktör
sgör omålens
bestridande å
vissa trafiksvaga
bandelar.

(Forts.)

8 Lördagen den 22 mars f. m.

ligen kan man rycka på axlarna och säga: Det betyder ingenting, om man skulle
införa en ordning, där kraven på plikttrohet och duglighet vid rekryteringen
till här omtalade befattningar eftersättas. Men det kan med tiden visa sig, att
det var oklokt, att man företagit sådana arrangemang, där personalkvalifikationerna
eftersättas och där man inte beflitar sig örn att upprätthålla den högre
standard, som jag tror, att man kan säga, att personalen i detta hänseende intager.

Jag tillåter mig, herr talman, att hemställa, att kammaren vid detta tillfälle
inte hlåser under den missnöjesstämning, som råder bland personalen, detta endast
för att göra den bagatellartade ekonomiska vinst, som det här är fråga
örn, en årsvinst, som man här beräknar utgöra 7,000 kronor eller något därutöver.

Jag anhåller, herr talman, att få ansluta mig till den reservation, som är fogad
till detta betänkande.

Häri instämde herr Strömberg.

Herr Widell: Herr talman! Efter den redogörelse, som från statsrådsbänken
lämnats angående innebörden av det föreliggande förslaget, kan jag inskränka
mig till endast några ord med anledning av den föregående ärade talarens
anförande.

Huvudpunkten i hans yttrande torde vara, att han ansåg det vara olämpligt
att nu taga upp denna sak till behandling, då en kommitté sitter för att utreda
lönespörsmålen för personalen vid statens järnvägar och man därigenom kommer
i tillfälle att i sinom tid få taga ståndpunkt till denna fråga. Nu vill jag
gentemot detta argument till en början erinra om, att, såsom herr statsrådet
omnämnde, är ju denna fråga inte ett lönespörsmål utan en ren organisationsfråga.
Och även örn den vore ett lönespörsmål, torde det inte finnas ringaste
anledning att antaga, att 1928 års lönekoinmitté skulle komma i tillfälle att gå
in på en sådan detalj, som här är fråga om. Den kommittén har tillräckligt
svåra och tillräckligt många ärenden ändå, utan att den också skulle ingå på
behandlingen av en detalj sådan som denna. Jag tror därför alldeles bestämt,
att, om man nu vägrar godkänna detta förslag med den motiveringen, att man
framdeles får pröva saken, när 1928 års lönekommitté avgivit sitt betänkande,
är ett sådant yttrande ett slag i luften. Det innebär bara definitivt avslag på
förslaget. Då det emellertid bär gäller genomförandet av en reform, som riksdagen
så många gånger uttalat sig för, nämligen att man inte vid arbete i statens
tjänst skall använda mera kvalificerad arbetskraft än i varje fall för arbetet
kräves, skulle det väl vara ganska egendomligt, örn kammaren nu skulle
gå emot vad Kungl. Maj :t föreslagit. Statsutskottets uttalande har också redan
bifallits av andra kammaren, och jag anhåller, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Rydén: Denna fråga har ett principiellt och ett praktiskt underlag.

Det är nämligen efter min uppfattning alldeles obestridligt, såsom herr statsrådet
nyss yttrade, att denna fråga är en principfråga och i mindre omfattning
en ekonomisk fråga. Vad som gör, att jag anser det ytterligt betänkligt
och oriktigt av riksdagen liksom också av Kungl. Maj:t att utan att på något
sätt ha sökt kontakt med personalen lägga fram frågan, är, att den berör en
av de grunder, på vilka kommunikationsverkens avlöningsreglemente är uppbyggt.

Vi ha ju här i Sverige i motsats till åtskilliga andra länder inte en lagstadgad
förhandlingsordning mellan staten och befattningshavarna. Den kommer
alldeles säkert, den har kommit i Danmark och den är införd på åtskilliga andra

Lördagen ilon 22 mars f. m.

9 Nr 19.

håll. Men fastän vi inte ha formulerat en förhandlingsordning, kan man inte -!«»• korulukvara
blind för, att faktiskt lia de stora lönereformerna, i vad de avse kommunikationsverkens
personal, föregåtts av sådana förarbeten, genom att personalen v}ssa trafUc.
varit representerad i kommittéerna, genom att personalen blivit hörd o. s. v., svaga bandit
inför mitt medvetande framstår i viss mån ett avlöningsreglemente som det
nu gällande såsom den form, under vilken vi för närvarande lösa frågan om ett (lforts.)
avtal mellan staten-arbetsgivaren och tjänstemännen-arbetstagarna. Örn jag
har rätt i denna uppfattning, och det tror jag man inte kan komma ifrån, även
örn man som sagt inte formellt fastslagit en förhandlingsordning, så anser jag
det vara principiellt oriktigt, att staten här går in för att rubba grunderna för
det fastställda avlöningsreglementet utan att låta en sådan ändring föregås av
förhandlingar i den ordning, som för närvarande gäller, d. v. s. att personalen
blir i tillfälle att höras. Här har personalen inte fått säga ett enda ord, och
jag vet, att man har inlämnat en protestskrivelse till järnvägsstyrelsen på
grund av detta. Det är så mycket egendomligare, som man i allmänhet kunnat
konstatera, att- etet under den nuvarande järnvägschefens regim har utvecklat
sig ett i många hänseenden bättre förhållande mellan personalen och järnvägsledningen
än vad det varit under åtskilliga av hans företrädare.

Efter min uppfattning föreligger här inte bara, som herr Widell sade, ett
organisationsspörsmål, utan det föreligger verkligen ett lönespörsmål. Jag
drar denna slutsats av vad som yttrades av den stora Ekmanska kommittén,
kommunikationsverkens lönekommitté, då denna trafikbiträdesbefattning inrättades.
Det finns i dess betänkande nederst på sidan 167, och där yttrar kommittén:
»Med anledning av att från visst håll inom kommittén yppats betänklighet
mot inrättandet av ifrågavarande nya tjänst på grund därav, att härigenom
kunde befaras, att den obef ord rade gruppens löneförmåner skulle komma
att nedtryckas och jämväl försämrade befordringsmöjligheter för densamma
uppkomma, vill kommittén framhålla, att förslaget örn inrättande av trafikbiträdestjänsterna
icke i någon mån påverkat kommitténs åsikt i fråga om den
lön stationskarlsgruppen bör tillerkännas, ävensom ytterligare betona, att
nämnda omständighet icke synes böra verka hämmande på befordringarna till
de i kommitténs fjärde lönegrad upptagna befattningarna.» Detta uttalande
av kommittén i samband med denna tjänstegrads inrättande ger efter mitt sätt
att läsa ett alldeles klart belägg för den uppfattningen, att det inrymmer ett
löfte från dem, som i detta fall företräda staten, att inrättandet av trafikbiträdestjänsterna
inte skulle försämra befordringsmöjlighetema till konduktörsgraden
och icke få verka nedtryckande på lönerna. Örn jag har rätt i denna
min uppfattning, så måste jag se saken på det sättet, att staten bör inte och
kan inte heller, från de utgångspunkter jag företräder, genomföra en förändring,
som medför, de facto en försämring i lönemöjligheter och befordringsmöjligheter.
Detta kan göras i samband med att ett nytt avlöningsreglemente
införes och efter sådana förhandlingar, som då böra gå före, men att ensidigt,
genomföra detta, medan avlöningsreglementet i övrigt består, anser jag vara
ett brott mot en riktig grundsats för avtalsuppgörelser mellan järnvägen och
tjänstemännen.

Detta örn den praktiska sidan.

Om man i statsutskottet fått veta i tid, att saken verkligen åstadkommit
så mycken oro i järnvägsmannakretsar, som den gjort — det är inte tal örn
annat, än att den kan komma att svälla ut till en sak, som vållar mycken
strid och många svårigheter — så undrar jag, om man kommit till detta uttalande.
Men jag förstår verkligen, att man kan utan att ha talat med någon
människa från personalhåll göra den reflexionen, att det inte är korrekt
av staten att i ett avlöningsspörsmål förfara på det sätt, som man här vill
göra. Det har naturligtvis aldrig varit avsikten, vare sig från statsrådets

Nr 19.

10

Lördagen elen 22 mars f. m.

Ang. konduktörsgöromälens

bestridande å
vissa trafiksvaga
bondedtr.

(Korts.)

sida eller från överrevisorerna eiler från järnvägsstyrelsen — det utgår jag
ifrån som en självfallen sak — men när det nu på goda grunder av personalen
betraktas på detta sätt, så ställer jag upp den frågan, örn det är skäl att i
saken handla.

Jag får ett stöd i denna min tveksamhet eller rättare sagt min obenägenhet
att biträda Kungl. Maj:ts förslag i ett annat förhållande också, och det
är att själva ordet »trafiksvaga bandelar» kan inte av mig till sin betydelse
fastställas. Antingen är det så, att det kan tolkas inom den snäva ram, som
statsrådet gjorde, att det betyder 16 befattningar. I så fall skulle jag vilja
säga, att statens besparing är alldeles för ringa för att man skall åstadkomma
missämja och svårigheter och oenighet och bitterhet bland personalen. Det är
mycket större värden, som här stå på spel, när det gäller vår utmärkta statsbanepersonal,
än vad vi ha att vinna med en åtgärd, som sätter den i harnesk
mot ledningen och mot statsmakterna. Ger man saken denna begränsade
tolkning, så är det, menar jag, för litet att vinna, för att man skulle skapa
ett stridsläge. Är det däremot så, att man vill tillmäta den en större ekonomisk
innebörd, vilket dock inte kan göras, så vagt och otydligt som detta
uttryck är formulerat, så är det klart, att det i allra högsta grad blir en
rubbning av grunderna för det gällande avlöningsreglementet. Jag skall ta
ett exempel, som herr statsrådet måste erkänna är fullkomligt analogt. Örn
vi tänka oss, att järnvägsstyrelsen går in för den linjen, att på de trafiksvaga
statsbanedelarna inte vilja ha lokförare att föra loken utan ersätta
dem med lokeldare, vilka som bekant skola vara kompetenta att kunna träda
i lokförarnas ställe, kan man säga, att införandet av en sådan ordning på
vissa delar av statsbanenätet inte skulle innebära en verklig rubbning? Det
vore inte en organisationsfråga utan en fråga om rubbning av grunderna för
hela lönesystemet.

Jag har, herr talman, måst komma till det resultatet, att antingen är den
ekonomiska vinsten så obetydlig, att man inte för den skull bör ställa till bitterhet
och stridigheter med personalen, eller också är det en fråga av så stor
innebörd, att den betyder något i pengar, och då måste personalen ha rätt i
sin uppfattning, att en sådan rubbning inte får vidtagas, utan att frågan undergått
de förarbeten, som äro vedertagna i vårt nutida samhälle. Det har utgjort
skälet för mitt ståndpunktstagande.

Jag slutar med att ännu en gång säga, att jag tycker det ligger så stora
rent ideella tillgångar i en personal, som till den grad som järnvägarnas har
med den svenska allmänheten och den utländska allmänheten också att göra
i det dagliga arbetet, att man bör hålla den personalen uppe och ha anspråk
på, att det verkligen är prydligt och bra folk i alla hänseenden. Dessa fördelar
äro för mig så stora, att jag inte tycker det är riktigt att gå in för
att åstadkomma en konflikt med personalen, vilket av allt att döma skulle
komma som en följd av detta beslut. Jag hemställer för min del, örn inte
även de, som inte precis gilla min uppfattning om den rättsliga innebörden,
av rena klokhetsskäl borde låta saken förfalla genom att biträda reservationen.

Herr statsrådet Borell: Örn jag förstår herr Hydén rätt, så menar han, att

ett avlöningsreglemente sådant som det, som nu gäller för kommunikationsverken
och alltså även för statens järnvägar, som vi nu närmast ha att göra med,
inte bara bestämmer, hur stor avlöning tjänstemännen i de olika klasserna och
graderna skola äga att uppbära, utan också arten av det arbete, som skall utföras
av varje tjänsteman inom de särskilda klasserna och graderna. Jag måste
för min del bestrida, att avlöningsreglementet har eller kan ges en sådan innebörd.
Detta står också helt oell hållet i strid mot riksdagens och regeringens

mars f. m.

11 Nr Ii).

Lördagen ilen 22

ställningstagande under de år, som följt efter avlöningsreglementets fastställande.
Regeringen Ilar år 1925 — det var med statsrådet Viktor Larsson såsom
kommunikationsminister — gjort ett uttalande, som i princip innebär, att
man skall se till, att man icke använder överkvalificerad arbetskraft. Däråt
har ju också såsom jag redan tidigare sagt den regering, av vilken herr Rosén
var medlem, givit ett alldeles bestämt uttryck. I fråga om det nu föreliggande
förslaget har även kommunikationsverkens lönenämnd, den högsta auktoritet
vi ha i kommunikationsverkens lönefrågor, uttalat sig, oell dess majoritet
har framhållit »att man vid ett följdriktigt tillämpande av de utav Kungl.
Maj :t angivna riktlinjerna för personalbesparing inom statens järnvägars förvaltning
framför allt bör se till, att vid nybesättande av befattningar å nya
linjer personalbeståndet anpassas efter arbetskvantiteterna och arbetets kvalitetsgrad.
Alldeles särskilt synes», heter det, »omsorgen böra ägnas åt detta
förhållande, då, såsom här är fallet, det gäller att ordna driften å barfdelar,
vilka på långt när icke kunna förränta det i dem nedlagda kapitalet. Det
synes nämnden uppenbart, att, liksom man exempelvis inom stationstjänsten i
stor utsträckning utbytt tjänster i högre lönegrad mot befattningar i lägre,
motsvarande åtgärder böra kunna vidtagas i fråga örn tågbemanningen medelst
personal i lägre grad än konduktör.» Detta strider ju alldeles bestämt
mot den principiella uppfattning, som herr Rydén framförde rörande avlöningsreglementets
innebörd. Med hans tolkning skulle järnvägsstyrelsen överhuvud
taget vara förhindrad att använda en person i en viss lönegrad eller löneklass
till något annat arbete än det, som vid det tillfälle, då avlöningsreglementet
fastställdes, i regel utfördes av personal i denna lönegrad eller löneklass. Detta,
jag upprepar det, strider alldeles bestämt mot riksdagens och regeringens
hållning i dessa frågor.

Beträffande herr Bärgs anförande är det ju alldeles riktigt, som han sade,
att konduktörsklassen rekryteras från stationskarlsklassen och från trafikbiträdesklassen,
och att de stationskarlar eller trafikbiträden, som få tjänstgöra
som vikarier för konduktörer, få vikariatsersättning för denna sin tjänstgöring.
Men så blir ju förhållandet även hädanefter. Här är endast frågan om,
huruvida ett företag, här statens järnvägar, för visst arbete, som kräver mindre
kvalificerad arbetskraft, men som Ilar en viss yttre likhet med det, som utföres
av konduktörer, skall vara nödsakad att uppehålla, de mindre krävande befattningarna
med konduktörer, endast därför att konduktörsklassen blivit inrättad
för att i allmänhet utföra konduktörstjänst. Det är dock en mycket
stor skillnad mellan å ena sidan de starkt trafikerade järnvägarna, de stora
linjerna överhuvud taget med relativt små avstånd mellan stationerna och tågen
fyllda med passagerare, och å andra sidan en avlägsen ödebygdslinje med många,
många mil mellan stationerna. Vilja herrarna verkligen påstå, att det är en
riktig affärsprincip att på det sättet tvinga en förvaltning till slöseri med
arbetskraft? Det är ingenting annat det är fråga örn. Det är ju givet, att
personalen och särskilt konduktörerna kunna resonera som så, att det är ju
mycket bra för oss. att staten bygger ödebygdsbanor eller kulturbanor eller inköper
banor med liten trafik, ty då blir det nya konduktörsplatser, och följaktligen
bättre befordringsmöjligheter. Det förstår jag mycket väl, att de
kunna säga. Men är det ekonomiskt riktigt och rimligt att göra på det sättet?
Ar det överhuvud taget ekonomiskt riktigt och rimligt i ett enda affärsföretag
att göra på det sättet. Är det inte en av huvudreglerna i all affärsdrift,
att personalbeståndet skall anpassas efter arbetets art och inte överkvalificerad
arbetskraft användas?

•Jag upprepar mitt bestridande av riktigheten av herr Rydéns tolkning av
avlöningsreglementets innebörd. Naturligtvis kan man, när man tar upp avlöningsreglementet
till ny prövning, ifrågasätta, huruvida trafikbiträdena, örn

Äng. leonda ktörsgöromälen
s
bestridande å
vissa trafiksvaga
bandelar.

^Forts.)

Nr 10.

12

Lördagen deli 22 mars f. rri.

Ant/, hmdub de få mera krävande arbete än hittills, skola ha högre lön, men det kan väl
bindande*71! ^^rig bli fråga om att ta ifrån järnvägsförvaltningen möjligheten att anpassa
''nissa trafik- personalbeståndet efter arbetets beskaffenhet. Lönefrågan och organisationssvaga
Ian- frågan äro således enligt min mening bestämt skilda, de böra och måste alldekir.
tid vara skilda, och jag tillåter mig därför att upprepa min hemställan, att

(Forts.) kammaren måtte biträda utskottets förslag, som jag tror är klokt och välbe tänkt

och en fullkomligt följdriktig tillämpning av det ställningstagande i
denna och liknande frågor, som regeringen och riksdagen alltid har haft.

Herr Larson, Edward: Herr talman! Efter vad här är anfört från stats lådsbänken

kan det kanske vara överflödigt av mig att säga något, men med
den ställning jag intar till denna fråga anser jag mig skyldig att säga några

ord.

Jag ber då först att få fästa uppmärksamheten på, hur denna fråga kom
till. Orsaken sammanhängde ju, som här förut anförts, med de trafiksvaga
linjerna uppe i Norrland, där distriktschef en tillsatte trafikbiträden att sköta
konduktörstjänsterna. Personalen klagade över detta, och järnvägsstyrelsen
gav personalen rätt. Det var då överrevisorerna togo upp frågan. Det ingår
ju i överrevisorernas skyldigheter att följa med järnvägarnas ekonomiska drift.
Sedan har frågan kommit fram på sätt här är relaterat. Det är ju inte alls
frågan örn att på något sätt sänka lönestandarden eller lönegraden för konduktörerna,
utan det gäller ju bara dessa trafiksvaga bandelar. Jag förmodar också,
att i den mån dessa bandelar komma att lämna högre avkastning och bli
mera bärkraftiga, så kommer man att frångå trafikbiträdena och återgå till
konduktörer. Det tycker jag är en given sak. Det är ju endast ett ekonomiskt
spörsmål det gäller, en besparingsåtgärd, något som vi väl alla ändå
få räkna med, då det gäller statens affärer. Ingen torde väl kunna bestrida,
att vår järnvägspersonal är duglig och plikttrogen i mycket hög grad. Vi lia
en högklassig järnvägspersonal, det måste vi säga, men jag kan inte förstå, att
det på något sätt bör såra dess känslor, örn järnvägsstyrelsen vidtar besparingsåtgärder,
som visserligen innebära användande av en billigare personal,
men inte i något avseende inkräkta på konduktörernas rättigheter och skyldigheter.
Hur är det nu med arbetet däruppe? Det konduktörsarbete, som vi
äro vana att se här i Syd-Sverige, innebär ju bara, att konduktörerna gå igenom
vagnarna och ta upp biljetter och se till de resande. Men däruppe är det huvudsakliga
arbetet att biträda vid stationerna med inlastning och omlastning av
gods. Man kan inte säga, att det är samma slags arbete, som det är här nere
på de mera bärkraftiga linjerna. Det är något helt annat där uppe än det är
här nere.

Så vill jag säga ett par ord gentemot herr Roséns kritik av järnvägsstyrelsen.
Den som haft tillfälle att på närmare håll följa järnvägsstyrelsens arbete,
måste ge styrelsen det vitsordet, att den sköter sina uppgifter på ett
mycket förtjänstfullt sätt. Det är ju klart att ingen människa är ofelbar,
och det kan ju finnas vissa saker, där man tvistar om, vilket som är rätt eller
orätt. Men i stort sett måste man ge järnvägsstyrelsen det bästa vitsord, och
,jag anser därför herr Roséns kritik i detta fall obefogad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets utlåtande.

Herr Winberg: Herr talman! Såväl herr kommunationsministern som

herr Widell ha särskilt tryckt på, att det inte här är någon fråga av större
innebörd, sakligt sett, men de ha erkänt, att den har en viss principiell betydelse.
Jag är fullkomligt överens med dem örn det senare, och just därför, att
den har så stor principiell betydelse och är så viktig till sina konsekvenser och
verkningar, men är rätt liten, örn man för ögonblicket ser på dess ekonomiska

Lördagen den 22 mars f. m.

13 Nr 11).

innebörd, måste jag ställa mig på samma sida som dem, vilka anse, att det Äng. kondukskulle
vara synnerligen oklokt, om riksdagen nu går att besluta på sätt, somtestrid^d^å
bär föreslagits av utskottet. _ . vissa trafik Vad

beträffar frågans principiella innebörd, så utgör den ingenting mer och svaga bartingenting
mindre, än att man försöker i hast, då riksdagen kanske inte he- delar.
räknat, vilka konsekvenser det kan medföra, genomföra en åtgärd, som (Forts.)
fullkomligt bryter sönder den grund, man tidigare byggt upp i fråga örn personalens
inrangerande i vissa löneklasser och i fråga örn dess uppgifter. För
den, som i likhet med mig haft tillfälle att studera denna personalfråga vid
statens järnvägar, speciellt då det gällt inrättande av dessa trafikbiträdesbefattningar.
är det mycket intressant att se, vart vi nu kommit. Redan när
dessa trafikbiträdesbefattningar inrättades, var det en mycket allmänt utbredd
uppfattning bland personalen, att detta var en olycka, därför att denna anordning
rev sönder stationskarlsgruppen. Gentemot de farhågor, man då uttalade
för att denna grupp skulle komma att betraktas som en befordrad grupp
och sålunda bryta sönder och hindra de befordringsmöjligheter, som stationskarlsgruppen
tidigare haft. gjorde man bestämt gällande, vilket också framgick
av vad herr Rydén i dag anförde ur kommittéutlåtandet av 1919, att det inte
alls var fråga om den saken. Det var från början fråga örn att till dessa trafikbiträden
skulle befordras personal, som hade alldeles särskilt ansvarsfullt
arbete inom stationskarlsgruppen. Dessa skulle inte bli någon kategori, som
skulle ersätta de befordrade grupperna. Sålunda försökte man på detta sätt
lugna de farhågor, som personalen hyste. Nu i dag ha vi fått direkt belägg
på, och det är inte det första förresten, att nu vill man, att riksdagen skall ge
stöd för. att man får handla precis stick i stäv mot de försäkringar, man då
avgav.

Det är inte tu tal om, att man är inne på en väg att låta den där gruppen
bilda någonting, som man kan använda till allting, för att taga bort en del av
de befordrade gruppernas tjänstgöringsförhållanden. När man här särskilt från
kommunikationsministerns och även herr Widells sida talar så vackert örn, att
det är en princip, som vi alla varit eniga om, att man inte skall använda högre
kvalificerad arbetskraft, än som behöves för ifrågavarande tjänst, så låter det
så ofantligt vackert, men jag skulle till herr kommunikationsministern och herr
Widell vilja säga, att så länge det förekommer en sådan massa enligt min mening
överkvalificerad arbetskraft för att fullgöra en del andra uppgifter vid
statens järnvägar; så länge det förekommer, att i den ena biljettluckan står en
kontorist, eller ett trafikbiträde, och i den andra en stationsskrivare eller en
kontorsskrivare — vilket är någonting, som förekommer varenda dag på kontor
och expeditioner överallt — så länge detta förekommer, har man också bättre
möjligheter att tillämpa den där principen att inte använda överkvalificerad
arbetskraft, och det förefaller mig, som om det vore en mera förnuftig anordning
att se till, att man på det området drar in den överkvalificerade arbetskraften,
än att här stick i stäv mot vad som tidigare uttalats föra in någonting alldeles
nytt med konsekvenser, som man i dag inte kan beräkna.

Jag skulle också vilja säga, när man här talar örn, örn det bara är fråga om
några trafiksvaga linjer uppe i Norrland, att det är en något egendomlig synpunkt,
man anlägger för bedömandet av personalens tjänsteställning, när man
talar örn trafiksvaga järnvägar. Man vill sålunda här börja praktisera ungefär
samma metod, som man har tillämpat vid en del enskilda järnvägar, nämligen
att om en järnväg har något svagare ekonomi, skall personalen därstädes
ha lägre lön. Detta är enligt min mening en alldeles oriktig utgångspunkt för
bedömande av personalens löneställning. Det avgörande är väl, vilket arbete
man kräver och vilka fordringar man ställer på personalen i fråga. Då har
erfarenheten verkligen lärt mig, att i många fall är det så, att de s. k. trafik -

Nr 19. 14

Lördagen den 22 mars f. m.

Äng. konduk- svaga järnvägarna, d. v. s. de ekonomiskt svaga järnvägarna, utnyttja persoTeltrifomde^å
nålens arbetskraft i betydligt starkare tempo och betydligt större utsträckning
Utså trafik? än de järnvägar, som ha god ekonomi. Den omständigheten kan sålunda inte
svaga bart- vara något skäl för, att denna personal skall sättas i en lägre löneställning.
delar. Det skulle åtminstone ibland snarare finnas skäl för ett alldeles motsatt förport».
) faringssätt.

Jag är inte av den uppfattningen, att det överhuvud taget föreligger skäl
att gå in på denna väg, men örn man nu från andra sidan ovillkorligen håller
på, att här måste göras någonting för att nedbringa kostnaderna, så får man
väl ändå se sig för. Jag får säga, att det är väl att sila mygg och svälja kameler,
örn man vidtar en principiellt så viktig åtgärd som denna bara för att
spara mellan 7,000 och 8,000 kronor per år. Men örn man håller på det, så
måste det ske på annat sätt. Då kan man taga upp hela frågan beträffande
utnyttjandet av personalen vid statens affärsdrivande verk, speciellt statens
järnvägar, och grundligt undersöka, på vilka platser man kan utnyttja personer
i lägre befordringsställning för utförande av det praktiska arbete, som
behöves. Sedan man gjort det och samtidigt till bedömande upptagit lönefrågan
och dess inrangerande i den allmänna planen, kan man lägga fram
frågan i dess helhet, men man kan, såvitt jag förstår, inte med bibehållen
heder på detta sätt kringgå förut i princip fastställda bestämmelser bara för
att åstadkomma ett så futtigt resultat som att här spara 7,000 å 8,000 kronor.
Jag befarar visserligen, att riksdagen i dag kommer att göra det, men huruvida
detta kommer att gagna statens järnvägar och huruvida det är ägnat att
uppmuntra den personal, som där tjänstgör, det är någonting, som herrarna
litet längre fram få tillfälle att bedöma.

_ Då jag, herr talman, inte finner några som helst vare sig praktiska eller principiella
skäl tala för, att riksdagen i en fråga som denna utan att grundligt satt
sig in i det spörsmål, det gäller, går att fatta ett beslut, som har dessa verkningar,
hemställer jag örn avslag på utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Bärg: Jag föranledes, herr talman, av herr Widells anförande att be
att få säga några ord. Herr Widell tycktes med tämligen stor säkerhet kunna
säga, att den lönekommitté, som nu arbetar, icke kommer att upptaga detta eller
liknande spörsmål till behandling. Jag vet inte, vilken fullmakt herr Widell
har att tala å den lönekommitténs vägnar, men jag tillåter mig med lika stor
visshet säga, att denna lönekommitté nog kommer att få syssla med en rad liknande
spörsmål, och då vet jag inte, varför inte även denna fråga skulle kunna
inrangeras bland den mängd dylika frågor, som äro bragta inför kommittén.
På det att kammarens ledamöter icke skola odelat få den uppfattningen, att
om detta spörsmål inte avgöres nu, kommer det att helt och hållet »sumpås»,
vill jag ha sagt som min uppfattning, att detta herr Widells uttalande inte
bör tillmätas alltför stort vitsord.

Jag vill säga herr statsrådet, att det är alldeles klart, att det förevarande
förslaget inte innebär, att man skall taga bort vikariatsersättningarna för alla
trafikbiträden eller alla dem, som sedan i den ena eller andra graden komma att
tjänstgöra i högre grad. Men i alla de fall, där man degraderar konduktörsbefattningar
till trafikbiträdesbefattningar, kommer vikariatsersättningen att falla
bort, och det är ju det vi tala örn nu.

Jag förmodar, att herr Rydén själv kommer att svara på de anmärkningar,
som framställdes mot resonemanget, att avlöningsreglementets bestämmelser
inte dirigerade tjänsternas beskaffenhet. I avlöningsbestämmelserna har man
tjänstetitlarna angivna, men man har icke för varje tjänstetitel uppräknat vad

Lördagen den 22 mars f. m.

15 Nr lil

var och en skall göra. Detta regleras genom andra bestämmelser. Men nog är Äng. kondukdet
väl ändå på det sättet, att när man vid avlöningsreglementets tillkomst törsgöromålens
resonerade örn konduktörer, tågmästare och traiikbitraden, sa avsag man med vissa traiikbestämmandet
av lönerna i varje fall, att dessa befattningshavare skulle upp- svaga Ianrätthålla
en viss sorts tjänst, även om man inte i det sammanhanget i samband delar.
med avlöningsbestämmelserna hade preciserat respektive tjänsts uppgift. Nog (Forts.)
må man väl säga, att dessa saker hänga samman — det skulle väl annars bli
tämligen tröstlöst att ge sig in på löneregleringar, örn man inte i samband med
fastställandet av lönerna även tänkte på de arbetsuppgifter, som äro pålagda
resp. personalgrupper. Och så har det ju ändå varit här.

Jag skulle, när det är fråga om dessa tjänster, vilja säga några ord. Herr
Larson i Lerdala sökte ge en bild av, hur det ter sig med dessa konduktörstjänster,
som man här vill degradera. När man reser utefter dessa ödebygdslinjer,
ser man, att den, som tjänstgör som konduktör, får gå av vid stationerna
och sköta växlingarna, göra växlarna rena, när det kräves för att verkställa
denna växling, sköta in- och uttagning av gods, sköta säkerhetstjänsten, sälja
biljetter o. s. v. Han kan inte vara så snyggt klädd som våra konduktörer här
nere, han får smutsa ned sig och göra grovarbete. Det är klart, att det då
ligger nära till hands att tänka, att detta simpla arbete skall skötas av en befattningshavare
i lägre lönegrad. Men om herr Larson skulle vilja fråga, om
våra konduktörer här nere på de mera trafikerade bandelarna med bibehållande
av sin konduktörslön ville byta till sig dessa tjänsteplatser där uppe, skulle han
få klart för sig, att det bland personalen icke betraktas som en sinekur att få
en konduktörstjänst däruppe utan tvärtom som ett tjänsteåliggande, som man
skulle vilja betinga sig högre ersättning för än den s. k. mera betungande tjänstgöringen
här nere. Jag tror, att detta är en synpunkt, som man har rättighet att
lägga på detta spörsmål, när man bedömer det.

Herr Larson kan inte förstå, att det här irriterar personalen. Jag vill inte
säga någon elakhet åt min vän herr Larson, men om inte herr Larson förstår
det, tvivlar jag på, att han förstår innebörden av det förslag, han talar för.

Ibland personalen, och det må ju vara förklarligt, betraktas detta försök som
inledningen till en degradering över lag. Vi veta ju, att på lokomotiven tjänstgöra
nu rätt ofta i stället för eldare vagn- och stallkarlar i flera dylika befattningar.
Det gnyr ibland personalen, järnvägsstyrelsen har vidtagit den åtgärden
just i det syfte, som här är påpekat av revisorerna, och när nu riksdagen
skall sätta sitt sigill under att så bör man gå till väga, bör nog herr Larson
förstå, att det blir en liten smula oro i lägret.

Jag vill, herr talman, också säga, att när man klandrande talar om järnvägsstyrelsens
handlande i allmänhet, så är dock icke det nu föreliggande uppslaget
järnvägsstyrelsens egen uppfinning, fastän den har gått med därpå. Den har
fått tryck på sig — jag skulle nästan vilja säga, att nog vet järnvägsstyrelsen,
att den kan spara 7,000 kronor åt statsverket genom arrangemang på denna
linje, men på andra tjänster, där en sådan vinst åt statsverket kan åstadkommas
genom en förändring på en ä två platser. Jag tror knappast, att det
skulle ha fallit järnvägsstyrelsen in att oombedd komma fram härmed. När
den pekar på dessa 16 befattningar, förefaller det mig, som om järnvägsstyrelsen
ville visa. huru litet detta egentligen betyder. I varje fall är det fråga om
att gå till mötes en påtryckning från herrar revisorer, och alla ämbetsverksstyrelser
äro ju känsliga för erinringar från det hållet. Detta känner jag behov
av att säga, då man bedömer järnvägsstyrelsens handlande.

Jag vill, i likhet med vad herr Rydén yttrade, säga, att det förefaller mig
icke klokt och i varje fall icke lämpligt att med detta och andra dylika nålstygn
underblåsa en missnöjesstämning, som man sedan har mycket litet glädje
av och varav behållningen är synnerligen liten.

Nr 10. 1G

Lördagen den 22 mars f. m.

Ang. konduktöragoromålens

bestridande å
vissa trafiksvaga
bandelar.

(Forts.)

Herr Rosén: Herr talman! Det tycks råda full överensstämmelse mellan

herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet och herr Edward
Larson i Lerdala därom, att det kräves mindre kvalifikationer att sköta ett
mera mångsidigt arbete — varpå jag tillät mig lämna en liten specifikation,
som jag dock naturligtvis inte gör anspråk på att få i någon mån beaktad —
än att sköta det arbete, som utföres exempelvis av en konduktör på en trafikstark
linje, där hans göromål begränsas till det enda att klippa biljetter. Jag
har emellertid en annan uppfattning, och jag är övertygad om, att örn de båda
herrarna ville närmare studera förhållandena, skulle de få anledning justera
sin mening. Även jag har den uppfattningen, att man icke skall använda överkvalificerad
personal, men jag tycker, att man då skulle ha börjat reformera
vid de trafiksvaga bandelarna med att taga bort exempelvis en eller ett par
baningenjörer, ty att lia ingenjörer vid nyöppnade trafiksvaga bandelar, där
något ingenjörsarbete sällan förekommer, det förstår jag inte, vad det skall
tjäna till. Den kvalifikationen kan betydligt sänkas. Man bör också kunna
draga in en eller annan trafikinspektör, vilkens arbete kan skötas av lägre personal
med lika stor fördel.

Jag har den uppfattningen beträffande kvalificerad och överkvalificerad
personal, att det fordras större kvalifikation, herr statsråd, att föra ett snälltåg,
d. v. s. sköta lokomotivet, än att sälja biljetter, men den person, som innehar
den förra befattningen, tillhör en lägre grad än den senare. Här gäller det
i själva verket frågan om befordringsmöjligheterna för en mycket stor grupp.
Det är inte många av stationskarlarna, som kunna bli trafikbiträden, och det
är inte alla trafikbiträden, som kunna bli konduktörer. Ännu färre konduktörer
kunna bli tågmästare — där sluta de och komma inte längre. Nu är det
dock meningen att begränsa dessa befordringsmöjligheter i första hand genom
att beskära 16 sådana platser, men i fortsättningen kommer det att bli flera,
det ser man i propositionen. Jag undrar, örn det är riktigt att utan vidare göra
detta, då här alltjämt förekomma klagomål, t. ex. från militärt håll för att
inte tala om alla andra håll, innebärande, att befordringsmöjligheterna blivit
alltför kraftigt beskurna på sista tiden. Skulle man inte kunna tänka eli liten
smula på konsekvenserna här. Börjar man här och säger a, skola vi, herr
statsråd, också i fortsättningen komma att säga b.

Beträffande herr Larsons uttalande örn vad jag sagt har jag litet svårt, att
förstå, vad han menade. Hans yttrande kan endast förklaras av, att han inte
hört vad jag i mitt första anförande uttalat.

Slutligen vill jag tillåta mig göra ett vördsamt påpekande till herr statsrådet.
Det förekommer så ofta, att herr statsrådet åberopar, att jag varit med i
regeringen örn att besluta och vidtaga det och det. Ja, men jag var inte kommunikationsminister,
utan jag hade en annan post i regeringen. Örn det någon
gång i fortsättningen skulle falla mig in att börja examinera herr statsrådet
beträffande vissa åtgärder inom t. ex. försvarsdepartementet eller dylikt, så
kanske det inte bleve så trevligt för honom.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Rydén: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av herr kom munikationsministerns

yttrande. Han försökte pressa uttrycken och i deni inlägga
andra meningar än den haft, som fällt uttrycken i fråga. Jag skall inte
inlåta mig i diskussion örn den saken, om en statsbaneledning eller ett affärsverk
skall ha rätt att vidtaga sådana jämkningar i fråga örn organisation och
dylikt under en löpande avtalsperiod, jämkningar, som betingas av en affärsmässig
skötsel och dylikt, och jag skulle, i den mån man kan följa järnvägsmannaförbundets
egen framställning, vilja säga, att detta förbund har sett,
som jag tror, betydligt över 10,000 människor klavbindas, utan att det ifrån

Lördagen den 22 mars f. m.

17 Nr 19.

detta förbunds sida gjorts en sådan erinran, som man nu gör i denna ekonomiskt Ang- Jcondukså
obetydliga fråga. Men vad jag menar är, att när detta avtal gjordes upp
och när avlöningsreglementet fastställdes, då funnos redan dessa trafiksvaga CT-SÄO irat^.
bandelar i Sverige. Då inrättades trafikbiträdesbefattningarna under uttryck- svaga bartligt
uttalande och förutsättning, att inrättandet av dessa platser icke skulle delar.
medföra försämrade befordringsutsikter för den personal, som fanns. Här är (lorta.)
sålunda inte någonting nytt, som under den löpande avtalsperioden har inkommit,
utan detta läge fanns redan från början, och då menar jag, att när
avlöningsreglementet utfärdades från dessa faktiska förutsättningar, så bör
inte staten använda sin makt till att genom ett ensidigt beslut rubba dessa.

Jag kan inte förstå, varför herr statsrådet lagt fram denna sak för riksdagen,
ifall inte herr statsrådet självt haft en känsla av, att det här är fråga om en saklig
rubbning i avlöningsreglementet. Jag frågar bara. Jag tror inte, att det
är möjligt att komma till annat resultat, än att jag har rätt i den uppfattningen,
att det i verkligheten är fråga om en rubbning av grunderna, och jag menar, att
då bör personalen i detta hänseende åtminstone bli i tillfälle att göra sig hörd,
innan man går in för en ändring av avlöningsreglementets bestämmelser i denna
punkt.

Slutligen vill jag säga — jag har det inte aktuellt för mig, men det förhåller
sig så, örn mitt minne inte sviker mig, och jag kan kanske bli rättad, om det
skulle vara fel — att någon av de myndigheter, som blivit hörda i denna sak,
antingen det är järnvägsstyrelsen eller kommunikationsverkens lönenämnd eller
någon annan, uttryckligen betecknar det antal, som det här är fråga örn, endast
såsom en början, och det är klart, att just detta skärper de farhågor, som
personalen i detta hänseende hyser.

Jag ber sålunda, herr talman, att få vidhålla mitt här förut gjorda yrkande.

Herr statsrådet Borell: Med anledning av vad herr Rosén yttrade ber jag

att få säga några ord. Herr Rosén säger, att enligt hans uppfattning konduktörstjänstgöringen
på de trafiksvaga banorna är mera prövande och krävande
än på de livligt trafikerade banorna, där det bara gäller att klippa biljetter.

På de trafiksvaga banorna skola konduktörerna nämligen både sälja och klippa
biljetterna samt hjälpa till med in- och avlastningen av godset. Herr Rosén
vet liksom jag, att för att bli konduktör fordras genomgåendet av en viss utbildningskurs.
Örn man tror, att konduktörerna på t. ex. nattågen Stockholm—Göteborg
eller Stockholm—Malmö endast ha att klippa biljetter, är
det en rätt så egendomlig uppfattning örn vad konduktörstjänsten innebär. Konduktören
har att vaka över hela ordningen på tåget. Han skall anvisa platser
till folk, han skall lämna råd och upplysningar, han skall ha sådana kvalifikationer,
att han i situationer, som ofta äro ganska omdömesprövande, kan finna
de rätta metoderna att jämna ut eventuella misshälligheter mellan passagerarna,
tvister örn placeringar och dylikt. Hans göromål äro naturligtvis i mycket
hög grad mera kvalificerade än de göromål, som förekomma på de enkla och
trafiksvaga banor, som det här är fråga örn. Med trafiksvaga banor i detta
sammanhang, jag ber att få upprepa det, menas naturligtvis sådana banor, där
arbetet är av ringa omfattning på grund av ringa antal resande och långa avstånd
mellan stationer.

Gentemot herr Rydén skall jag be att få säga, att örn inte innebörden av
herr Rydéns yttrande är den av mig nyss anförda, så förstår jag inte, att herr
Rydéns resonemang kan föras. Herr Rydéns yttrande måste i sina konsekvenser
leda till den uppfattning, som jag gjorde gällande, annars förstår jag inte,
som sagt, att det överhuvud taget är hållbart.

Första kammarens protokoll 1930. Nr 19.

2

Nr 19.

Äng. konduktör
sgöromålens
bestridande å
vissa trafiksvaga
bandelar.

(Forts.)

jg Lördagen den 22 mars f. m.

Beträffande herr Rydéns fråga, varför man låtit denna sak gå till riksdagen,
kan jag svara honom, att detta har man naturligtvis gjort därför, att man egentligen
skulle ha infört en ny lönegrad. Man skulle ha infört en lägre tjänst
av konduktörer, en personalgrupp, vars villkor vore avpassade i förhållande till
det mindre kvalificerade arbetet på dessa hanor. Med den försiktighet man
från Kungl. Maj:ts sida alltid visar gentemot riksdagen, ville man inte, då man
nu av praktiska skäl inte använde utvägen att skapa en ny lönegrupp, utan i
stället använder en personalgrupp, som redan finns, göra detta utan att låta
riksdagen veta örn det. Det är helt enkelt förklaringen till, att frågan här
kommit före.

Frågan är ju nu egentligen, som väl alla herrarna ha förstått: skall man, därför
att man har en lönegrupp, som heter konduktörer, använda dem under alla
förhållanden? Skall man använda dem, örn staten börjar driva en bana, där
arbetet är synnerligen litet påkostande och icke av kvalificerad art? Örn staten
t. ex. anlägger en ny bana, eller får övertaga en sådan, i vilken finnes endast
ett fåtal stationer och få passagerare, och där det således är mycket ringa arbete
för konduktören, skall man då använda personer i den ursprungliga konduktörsgruppen
för ett sådant arbete? Jag vidhåller, att det inte kan vara
ekonomiskt och klokt.

Herr Olsson, Olof: Den reservation, herr talman, som finnes vid detta utlåtande
och som jag anslutit mig till, anger mycket kort men också mycket
tydligt de betänkligheter, som man har, då det gäller att ta ståndpunkt i
det här ärendet. Det finnes ingen, som motsätter sig vad som står i propositionen
och vad departementschefen strukit under, nämligen att man bör »avveckla
överkvalificerad arbetskraft» och att man bör »anpassa personalbeståndet
efter arbetskvantiteterna och efter arbetets kvalitetsgrad». Det finnes
ingen, som motsätter sig detta. Men när det som i detta fall inte gäller några
teoretiska betraktelser, som ska läggas om, utan det gäller människor, i vilkas
levnadsförhållanden det gripes in, då tycker jag för min del, att man skall
veta precis vad man gör — i varje fall skall man inte lösa en sådan här
fråga genom ett penndrag — och den diskussion, som nu har ägt rum, har
givit mig ytterligare belägg på, att saken är rätt tvivelaktig.

Herr Rosén frågade i sitt första anförande vad som menas med trafiksvaga
bandelar. Man kan naturligtvis säga, att varje bandel är svagare än
den, som är starkare. Men någonstans måste ju gränsen ligga, och det är
nog på detta område, som det flyter. Ty inte kan jag av det jag hört i
dag, få den uppfattningen, att de 16 platserna skulle vara den fasta klippa, som
aldrig kommer att någonsin röra sig.

Herr Widell sökte göra gällande, att det här inte var något löneregleringsärende,
utan att det var en organisationsfråga. Men också i den punkten har
uppfattningen suddats bort. Departementschefen var inne på saken, när han
talade om, att för den händelse det skulle vara på det viset, att dessa trafikbiträden
finge för mycket att göra, om man således belastade dem med för
mycket arbete, då finge man väl på något vis taga hänsyn därtill, när det gällde
att bestämma lönerna.

Herr Rydén pekade i sitt första anförande på de befordringsförhållanden,
som äro tangerade av det här ärendet, nämligen stationskarlarnas, och herr
Rosén var sedan i sitt anförande inne på samma sak, när han förde fram
de båda grupperna konduktörer och tågmästare. Hur förhåller det sig i
de avseenden, som dessa båda ha pekat på? Fästa vi oss vid det sista, herr
Roséns framdragande av konduktörer och tågmästare, så veta vi, att det
står skrivet, att detta är två tjänster, som besättas efter sin olika vikt och
olika ansvar. Men det kan också omskrivas så, att man säger, att tågmästare -

Lördagen den 22 mars f. m. 19

tjänsten är någonting:, som våra konduktörer ha att sträva efter. De ha därigenom
tillfälle att bemöda sig och lägga i dagen skicklighet och duglighet
och ha således utsikter att få en bättre ställning. Detta är inte någon oväsentlig
sak. Men örn vi nu tänka oss trafikbiträdena utvidgade till antalet
— och jag tror som sagt inte, att de komma att i evighet begränsas till 16 —
då betyder ju detta, att befordringsmöjligheterna för konduktörer bli sämre;
de måste flyttas över till de andra bandelarna, de trafikstarka, och således
belasta befordringsutsikterna på dessa bandelar. Men detta berör i sin tur
1 hög grad löneförhållandena. Ty en personals löner bestämmas i viss mån
efter de befordringsmöjligheter, som finnas på det område, där personalen har
sina platser.

Jag menar således, att när vi stå inför en angelägenhet, som inte bara
lagger örn arbetsområdena, utan också tangerar löneförhållandena, då är det
val inte mer än rimligt, att detta kommer att återspeglas i det nya lönereglementet.
Och när det nu är så, att vi ha en kommitté, som har att sysselsätta
sig med dessa ting, så är det väl också rimligt, att vi vänta, till dess
denna kommitté har gjort det arbete, som den skall göra. Och när dess arbetsresultat
ligger inom räckhåll — det är ju utlovat att vara färdigt nästa år -—-kan jag inte förstå, att vi i denna sak ska ha brådare än vi ha i andra saker,
som röra enahanda förhållanden.

Jag ber således att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lindblad:^ Herr talman! Det förefaller mig, som örn man hade gjort
mer av den bär frågan, än som kan synas vara av behovet påkallat. När man
diskuterade frågan på avdelningen inom statsutskottet, fäste man sig vid, att
kommunikationsverkens lönenämnd hade uttalat sig för denna omläggning för
att fa en bättre organisation av verkets arbete, och det står 1 full överensstämmelse
med vad riksdagen så ofta beslutat.

Nu uttalas det farhågor för, att detta skall bli inledningen till en lönesänknmg,
som kan bil äventyrlig för personalen. Jag vill knappast tro, att
järnvägsstyrelsen kommer att vidtaga några åtgärder av större räckvidd, utan
man kommer nog att inskränka sig till att där det är möjligt att hava något
lägre kvalificerad arbetskraft insätta sådan i överensstämmelse med vad riksdagen
har givit anvisning örn mer än en gång. Jag tror således ej, att det
någon sa stor fara, som här har profeterats örn, därest man går med
pa Kungl. Maj:ts förslag.

s^e arade talaren yttrade, att ingen motsatt sig en sådan ändring, som
det här är fråga örn, nämligen att ha lägre kvalificerad arbetskraft där en
högre ej behöves. Men när det kommer till kritan så motsätter man sig ju
saken 1 alla fall. Då reses det alla möjliga hinder, och man ser perspektiv111*01''
sig, som man anser omöjliggöra, att man kan gå med på en aldrig
sa liten ändring.

..När fores också fram, att man ej har specificerat alla de trafiksvaga banor,
där åtgärden skulle vidtagas, så att man ej precis visste, var den lägre personalen
skulle insättas och den högre tagas bort. Jag skulle tro, att det bleve
svart för första kammaren att dirigera detta. Det bör bli järnvägsstyrelsens
sak att se till, var det kan vara lämpligt att en högre eller lägre kvalificerad
arbetskraft blir använd.

Jag har sätt med pa jletta förslag därför, att jag ej däri sett någon så stor
tara, son1 det här påstås komma att bli. När kommunikationsverkens lönenämnd
har kunnat gå med på detta förslag och ej ansett, att man borde ha
uppskov, sa ha vi ansett, att det var en enkel organisationsfråga, som stöde
1 överensstämmelse med riksdagens uppfattning om att man bör söka rationalisera
de affärsdrivande verken pa samma sätt, som man överhuvud taget

Nr 19.

Äng. lconduklörsgöromålens

bestridande ä
vissa trafiksvaga
bandelar.

(Forts.)

Nr 19.

Äng. lamduktörsgöromalens

bestridande å
vissa trafiksvaga
bandelar.

(Forts.)

20 Lördagen den 22 mars £. m.

gör det i den privata industrien, om också ej kanske i samma utsträckning.
Man har i alla fall ansett, att det ej föreligger någon anledning att icke gå
med på vissa små ändringar, som kunde vara förestavade av behovet av en
mera rationell skötsel. Nu ha invändningarna blivit starkare, än vad man
tänkt sig, men jag har för min del inte kunnat finna, att dessa invändningar
äro befogade, utan jag tror, att man i viss mån överdriver farhågan för följderna
av denna lilla förändring.

Därför får jag, herr talman, yrka bifall till utskottet.

Herr Rosén: Den siste ärade talarens anförande styrkte mig i den farhågan,
att behandlingen av detta ärende på fjärde avdelningen har varit allt för lättvindig.
Det finnes nämligen här angivet, vilka bandelar som åsyftas, så att
det är ju egentligen ej den saken, som första kammaren skall taga ställning
till. Vad striden här egentligen till en början stått om var frågan örn vad
som menas med trafiksvaga bandelar. I det avseendet har jag gått in för en
helt annan uppfattning än den, som omfattas av järnvägsstyrelsen och kommunikationsministern.
Att deras mening är felaktig, har jag visat med siffror.
Jag kan i det sammanhanget tillägga, att medan trafiken på Inlandsbanan
och andra s. k. trafiksvaga bandelar oavbrutet ökas, så synes den gå
tillbaka vid sådana linjer som Göteborg—Strömstad m. fl.

Herr Winberg: Så vitt jag fattat herr Lindblad rätt, bär det för honom

varit utslagsgivande, att kommunikationsverkens lönenämnd gått med på detta
förslag. Men då förefaller det mig, som örn det vore naturligare av herr Lindblad
att titta efter, huruvida det var några reservationer vid lönenämndens utlåtande,
och örn han det hade gjort, så hade han funnit, att personalens båda
representanter reserverat sig, och det förefaller mig, som det skulle ha förelegat
en viss skyldighet för herr Lindblad att taga någon hänsyn till, vilken
personalrepresentanternas ställning varit. Men herr Lindblad har under senare
tiden allt mer och mer glömt bort att titta efter vad personalrepresentanternas
uppfattning är i sådan här frågor, så det är inte sa märkvärdigt.

Vidare får jag också säga, att när herr Lindblad säde, att han hade den förhoppningen,
att järnvägsstyrelsen ej komme att utvidga den här rätten på sådant
sätt, att det innebure några som helst faror, så är det ju gott och väl att
herr Lindblad har en så god tanke örn järnvägsstyrelsen, men det kan aldrig
ett ögonblick avskaffa det faktum, att både personalen och en hel del andra,
som se och — märk väl — förstå den här frågan något så när, ej kunna vara
så övertygande örn, att det är så ofarligt, som herr Lindblad nu vill göra gällande.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas
särskilt angående utskottets i det nu ifrågavarande utlåtandet gjorda hemställan
och särskilt beträffande motiveringen.

På gjord proposition bifölls utskottets hemställan.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets yttrande skulle godkännas, dels ock att kammaren skulle godkänna
den motivering, som förordats i herr Olof Olssons m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservation; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på godkännande av utskottets motivering, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Lördagen den 22 mars f. m.

21 Nr 19.

Herr Olsson, Olof, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter Äng. kondukgiven
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: ^Xidandt^å

Den, som i avseende å motiveringen i statsutskottets utlåtande nr 44 god- «**«* trafikkänner
utskottets yttrande, röstar sva''%*iaran~

Ja,; (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering, som förordats i herr Olof Olssons
m. fl. reservation.

Sedan kammaTens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 9 e. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
viss del av statslån till Varberg—Ätrans och Eksjö—Österbymo järnvägsaktiebolag;
samt

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärvande för
telegrafverkets räkning av vissa tomter i Göteborg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 48, i anledning av Kungl. Örn nedlägga)
:ts proposition angående anslag till vissa ^''byggnadsarbeten vid centralfängelset
å Långholmen jämte en i ämnet väckt motion. Långholmen.

I en till riksdagen avlåten, den 14 februari 1980 dagtecknad proposition,
nr 120, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade
Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden samma dag, föreslagit riksdagen att till bestridande
av kostnaderna för vissa nybyggnadsarbeten vid centralfängelset å
Långholmen i huvudsaklig överensstämmelse med av fångvårdsstyrelsen framlagt
förslag för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag å

210,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition hade utskottet till
behandling förehaft en inom första kammaren av herr F. Ström väckt motion,
nr 76, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta

att avslå Kungl. Maj:ts proposition örn anslag å 210,000 kronor till nybyggnader
inom centralfängelset å Långholmen;

att, därest detta förslag icke vunne bifall, besluta uttala, att beviljandet av
dessa medel icke i något avseende skulle innebära, att centralfängelset skulle
kvarbliva för längre tid å Långholmen;

att riksdagen måtte besluta hemställa till Kungl. Maj :t att upptaga förhandlingar
med Stockholms stad avseende stadens förvärv av centralfängelsets
markområden;

Nr 1». 22

Lördagen den 22 mars f. m.

Om nedläggande.
av centralfängelset
å
Långholmen.
(Forts.)

att riksdagen likaledes genom skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla örn en
utredning rörande fångvårds- och fängelseförhållandena i vårt land avseende
modernisering och ernående av bättre förhållanden för såväl fångarna som för
statsverket; och slutligen

att riksdagen i denna skrivelse till Kungl. Majit måtte begära undersökning
om nedläggandet av centralfängelset på Långholmen och fångvårdsverksamhetens
å Långholmen överflyttande till statens övriga fängelser eller interneringsanstalter.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

_ l:o) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
och med avslag å herr Ströms berörda motion, 1:76, i vad densamma
avsåge anslag till nu ifrågavarande ändamål, till bestridande av kostnaderna
för vissa nybyggnadsarbeten vid centralfängelset å Långholmen i huvudsaklig
överensstämmelse med av fångvårdsstyrelsen framlagt förslag bevilja
ett anslag å 380,000 kronor samt därav för budgetåret 1930/1931 såsom
extra reservationsanslag anvisa 210,000 kronor; ävensom

2:o) att herr Ströms motion i övrigt icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag har i denna fråga väckt en mo tion,

som går ut på, att man skulle låta anstå med de utvidgningar, som föreslås
beträffande centralfängelset. Det är två omständigheter, som föranlett mig
att väcka denna motion. Dels är det den omständigheten, att fångvårdsstyrelsen
vid förutvarande tillfällen ansett det påkallat, att man bygger ett nytt
centralfängelse, dels är det den omständigheten, att byggnadsstyrelsen har varit
synnerligen skeptisk gentemot att nu med ytterligare bebyggelse fastlåsa
centralfängelset på den plats där det nu ligger. Det finnes dessutom ett tredje
skäl, och detta tredje skäl är det, att centralfängelset får ett för Stockholms
stad allt mer olämpligt läge ju mer bebyggelsen fortskrider, och jag tror, att
denna^ bebyggelse runt omkring fängelset även måste anses vara olämplig ur
fångvårdens synpunkter.

Det är klart, att när stadens bebyggelse endast sträckte sig till de centrala
delarna av Södermalm och de främre delarna av Kungsholmen, så låg fängelset
bakom staden och nästan isolerat. Nu har bebyggelsen nått så långt, att
Bergsund alldeles mitt för fängelset på södra sidan reser sig med sina väldiga
husmassor alldeles inpå fängelsets portar. Vi veta också, att Stockholms
stad har förvärvat och exploaterar de stora områdena i kvarteret Göken och
Körsbärsträdet, och att även de stora områdena på södra sidan av Kristineberg
inemot Mälaren också skola bli exploaterade, och här komma hela nya
städer att växa upp. När då också, som vi veta, Essingeöama snart komma
att exploateras för byggnadsändamål, så kommer praktiskt taget Långholmen
att ligga mitt inne i huvudstaden, och jag ifrågasätter, örn det kan vara rimligt
och lämpligt att ha ett stort centralfängelse liggande mitt inne i staden
endast några stenkast ifrån ett väldigt komplex av bostäder på den södra sidan.
_ Det har tidigare alltid ansetts vara olämpligt att ha fängelser alldeles
inne i de centrala och bebyggda delarna, framför allt i närheten av bostadskvarter,
men nu vill man bevara detta centralfängelse mitt inne i staden. Vi
veta, att man har flyttat åtskilliga fängelser både här i Stockholm tidigare och
även i landsorten, därför att det ej har ansetts lämpligt, att de ligga alldeles
intill den centrala bebyggelsen.

Dessutom måste man ju säga sig, att det ej kan vara lämpligt, att man har
ett centralfängelse liggande, sedan huvudstaden har vuxit så, som den har

Lördagen den 22 mars f. m.

23 Nr 19.

gjort, mitt i själva inloppet till staden. Och det måste därför vara ett även
stadens intresse att kunna medverka till, att här vidtagas åtgärder, som möjliggöra
ett annat användande av denna plats än vad för närvarande är fallet.

Härtill kommer, att genom stadens växt och genom de nya trafikledernas
framdragande trafiken ökas allt mer och mer alldeles inpå porterna av fängelset.
Vi veta, att det endast kommer att dröja ett par tre år, innan vi ha Västerbron
färdig, som kommer att gå över Långholmen alldeles intill fängelset
med endast ett litet utrymme emellan. Västerbron kommer att bli en av de
mest trafikerade broar vi ha. Det kan väl ändå ej vara rimligt, att man har
ett fängelse alldeles intill en stor trafikpulsåder. Det kan i varje fall jag ej
för min del finna.

Vidare må påpekas, att Långholmen allt mer och mer har blivit en särskilt
sommartid livligt besökt naturpark med avseende på de icke bebyggda delarna,
och den, som känner, hur det är, vet, att sommartiden har numera här utbrett
sig ett idrotts-, bad- och friluftsliv av mycket stor omfattning, och det är
ingen hemlighet, att det strävas efter, att denna i och för sig synnerligen natursköna
och vackra holme skall i allt större utsträckning få användas som en
naturpark och komma allmänheten till godo.

Under sådana förhållanden måste det i ännu högre grad sägas vara olämpligt,
att man har kvar centralfängelset på denna plats. Nu har också byggnadsstyrelsen
framhållit detta och ställt sig skeptisk emot att kosta på ytterligare
mycket stora summor med risk att därigenom fastlåsa fängelsets
kvarblivande på denna plats. Statsutskottet har i sitt utlåtande omtalat, att
statsmakterna redan nedlagt en miljon kronor på förbättringar av detta gamla
centralfängelse. Nu skall ytterligare nära 400,000 läggas ned. Det är klart,
att på det sättet fastlåser man undan för undan fängelset vid denna holme,
och det blir allt svårare och svårare att kunna få bort det. Det blir vidare
allt dyrare och dyrare att kunna få ett nytt fängelse till stånd. Jag tror
ej, att detta är den riktiga vägen, och det strider i själva verket mot vad
fångvårdsstyrelser och fångvårdsmän tidigare ansett vara riktigt. Man måste
ju bli ganska förvånad, när man i betänkandet ser, att fängelset anses ha ett
alldeles särskilt gott läge, och att läget alltjämt är ur flera synpunkter fördelaktigt.
Det kan väl ändå ej med allvar påstås, att, sådana förhållandena
äro, detta är riktigt. Men det är klart, att örn man har en sådan uppfattning
och sedan dessutom lägger ned betydande summor på att reparera fängelset
och vidmakthålla det, så blir det till slut förenat med mycket stora svårigheter
att få det loss och bort från platsen. Det är tydligen ej heller meningen,
örn man får tro statsutskottet, ty statsutskottet säger, att man bör
kunna under avsevärd tid disponera fängelset, d. v. s. platsen, för sitt nuvarande
ändamål. Därmed skulle det då vara fastslaget, att fängelset icke
bör förfljJtas ännu. Det måste vara synnerligen olyckligt att på det sättet
fastslå en sådan sak.

Statsutskottet säger också, att trafiken på bron icke kommer att inverka
störande på fängelset. Det kan jag ej heller förstå, att utskottet kan säga.
Det synes mig, att trafiken på denna bro måste i allra högsta grad inverka
störande på fångarna, ävensom att närheten till fängelset måste bliva mindre
tilltalande för allmänheten.

Det synes mig även ur fångvårdens synpunkt finnas åtskilliga skäl, som
tala emot, att fängelset fastlåses på detta sätt vid den nuvarande platsen.
Lör det första är ju fängelset gammalt och omodernt och motsvarar ingalunda
de krav man har rätt att ställa på ett nutida fängelse. Man torde också
vid en försäljning av denna mark, där fängelset ligger, och statens övriga
innehav av mark på holmen kunna få in så pass stora summor, att den fyllnadssumma,
som erfordras för att kunna bygga ett nytt fängelse, ingalunda blir

Örn nedläggande
av centralfängelset
å
Långholmen.
(Forts.)

Nr 19. 24

Lördagen den 22 mars f. m.

Om nedläggande
av centralfängelset
å
Långholmen.
(Forts.)

så stor, att den bör verka avskräckande. Och framför allt bör det kunna
motiveras, att man gör en undersökning, om det ej är möjligt att på en annan
väg än den man nu är inne på lösa frågan om ett centralfängelse här i landet.
Frågan är också, örn ej fara är för handen, att örn man nu går in på denna
linje, det kommer att under den närmaste framtiden läggas ned ytterligare
kostnader, som ännu mera komma att låsa fast fängelset vid den nuvarande
platsen. Det har talats om, att det skall göras en stor uppfartsväg till
fängelset, och att detta ej kommer att kosta så litet. Det har vidare sagts,
att åtskilliga andra tämligen omfattande nybyggnads- och reparationsarbeten
äro påkallade. Det är möjligt, att man avser att kunna med de tillgängliga
reparationsmedlen åstadkomma detta, men det anser jag skulle vara en oriktig
väg, och dessutom måste det vara rätt oförenligt med ett konstitutionellt rätt
handhavande av detta spörsmål.

Vidare kan man ju fråga sig, örn det är så riktigt och lämpligt att nu, när
det gäller sinnessjukhusvården inom fängelset, lägga ned dessa rätt betydande
summor och icke i stället gå på den linjen, att man försöker få till stånd ett
nytt centralfängelse och därmed också få frågan örn sinnessjukvården inom
fängelset löst på ett vida lämpligare och bättre sätt, än vad som hittills varit
fallet och som komme att bli fallet med den utväg, som här föreslås.

Det har också vid många tillfällen framhållits, att fängelsets nuvarande
belägenhet och byggnadernas karaktär utgöra ett mycket stort men, när det
gäller för bevakningsmanskapet att kunna ha den uppsikt, som är nödvändig;
det är också en fråga, som inte är alldeles likgiltig. Man måste även härvidlag
se till, att man möjliggör genom själva fängelsets och byggnadens
karaktär för bevakningspersonalen en större överskådlighet och bereder en
starkare möjlighet att kunna hindra flyktförsök o. dyl. Jag tycker därför,
att ur fångvårdens egen synpunkt borde det kunna finnas rätt så starka
skäl, som tala för, att man nu icke fastlåser fängelset vid den plats, där det
nu ligger.

Det är beklagligt, att statsutskottet ej har kunnat finna en utväg, som
åtminstone i någon mån skulle tillgodose de synpunkter, som dock omfattas
av en ganska stark opinion och som äro särskilt angelägna för dem, som bo
i Stockholm, och framför allt för alla dem, som bo i närheten av fängelset.
Jag måste för min del beklaga, att statsutskottet har sett så ensidigt på
denna sak, som det gjort, och att det låtit sig av ekonomiska synpunkter fullkomligt
föras bakom ljuset i det avseendet, att det här dock skulle ha varit
möjligt att komma till ett bättre resultat, därest man hade kombinerat de
ekonomiska synpunkterna med även andra synpunkter. Och jag tror, att även
de ekonomiska synpunkterna skulle bättre kommit till sin rätt, örn man hade
närmare gått in på hela detta problem och sökt nå fram till en lösning, som
även tagit sikte på det moderna fångvårdsproblemet och hela den svenska fångvårdens
reformering. Såvitt jag kunnat förstå av tidningsnotiser, har ju
Kungl. Maj:t uppdragit åt justitieministern att företaga vissa utredningar och
undersökningar på hithörande områden, och då talar detta i ännu högre grad
för, att man borde kunna vänta och se, om icke någon bättre lösning skulle
kunna stå till buds än den, som statsutskottet nu framlägger.

Herr talman! Jag yrkar bifall till min motion.

Herr Petrén: Herr talman! Motionären har i sin molion vältaligt skildrat

vilka stora fördelar det skulle vara för Stockholm, att Långholmens fängelse
flyttades, och man har i sitt anförande här också understrukit dessa synpunkter.
Som gammal stockholmare — jag har i tjugufem år varit bosatt i denna
stad — kan jag till fullo sentera dessa synpunkter. Men när jag såsom riksdagsman
skall taga ståndpunkt till denna fråga, anser jag mig skyldig att helt

Lördagen den 22 mars f. m.

25 Xr 19.

och hållet se bort från Stockholm ssynpunkterna och uteslutande fästa avseende Om nedlägvid
vad som i detta fall kan vara riktigast, från statens sida sett. gande av ceri on

har ju motionären velat göra gällande, att det skulle vara olämpligt även tralfångeUd å
från fångvårdens synpunkt, att detta fängelse är kvar. Han säger, att det är ”JT™
gammalt, omodernt och olämpligt, och han ger i sin motion en mörk skildring ort8'')
av det svenska fångvårdsväsendet. När man läser motionen, skulle man kunna
få det intrycket, att det vore önskligt, att alla våra fängelser raserades och att
det byggdes upp nya fängelser. Han gör också det påståendet, att fångvården
i vårt land är mera inhuman och sämre än i utlandet. Jag har besökt ett stort
antal svenska fängelser och även studerat fångvårdsväsendet i andra länder,
och jag vill säga, att jag kan icke skriva under det påstående motionären gjort,
att vår fångvård skulle vara sämre än andra länders. Naturligtvis kunna i vissa
hänseenden anmärkningar göras mot en del av de nuvarande fängelserna, att
de äro mindre hygieniska. Jag syftar särskilt på alla dessa äldre fängelser,
vilkas celler endast ha små fönstergluggar. Sådana fångceller äro naturligtvis
icke lämpliga ur hygienisk synpunkt. Det verkar å mången deprimerande
på sinnet att sitta i en halvmörk cell, och det är icke heller lämpligt för fångarnas
arbete. Men den synpunkten har också beaktats av fångvårdsstyrelsen.

Nyare fängelser ha fått större fönster. Så är t. ex. fallet med kvinnofängelset
i Växjö. Jag har varit där och sett det. Där är det fullt dagsljus i alla fångcellerna.
Det har varit en strävan att undan för undan i det hänseendet förbättra
fängelserna, och årligen hugges det ned fönstergluggar, så att det blir
större fönster. Jag vill erinra örn, att i nästa ärende begäres det pengar för att
i stor utsträckning hugga ned dessa cellgluggar på Långholmen, och jag hoppas,
att man även i fortsättningein kommer att begära anslag härför, så att vi
kunna få bort alla de små gluggarna och få större fönster i fångcellerna. Därmed
är en betydande förbättring åstadkommen inom fängelserna.

Vad nu fängelset på Långholmen beträffar, är också skildringen av dess
omodernitet och gammalmodighet alltför mörk. Det har dock sedan 1913 i
väsentlig mån moderniserats. Genom ombyggnadsarbeten och anordnandet av
nya verkstäder har man fått mycket goda arbetslokaler. Det kräves emellertid
än mera arbetslokaler, men det vinner man bland annat genom att flytta ut sinnessjukavdelningen.
Får man sedan vissa ändringar i gemensamhetsavdelningarna,
torde man icke med fog kunna klaga på fängelsets inredning.

Vad så frågan örn platsen för fängelset angår, betonade motionären i sitt
anförande, hur olämpligt det är att ha ett stort centralfängelse mitt i en storstad,
och han erinrade örn att Östermalmsfängelset av denna anledning nedlagts.
Naturligtvis är det olämpligt att lia ett stort fängelse inne i en storstad,
därest det ligger på en sådan plats, att det står i direkt förbindelse med de
kringliggande stadsdelarna, men förhållandet är ju det, att detta fängelse ligger
på en ö, som endast med en brygga är förbunden med södra landet och vid
sidan örn detsamma ligger en folkpark. Från den synpunkten att fängelsets
område till stor del är omgivet av vatten är dess läge, trots att det ligger i
en storstad, enligt mitt förmenande lämpligare, än örn fängelset läge ute på
landet utanför Stockholm, varför jag ej kan dela den uppfattningen, att läget
är olämpligt, även örn det på öarna omkring blir mera bebyggelse.

Det har också talats mycket örn att läget blir omöjligt på grund av den nya
bro, som skall gå över Långholmen. Nu vill jag emellertid fästa uppmärksamheten
på att det broförslag, som nu tyckes vara aktuellt, icke är Smedsuddsförslaget,
enligt vilket bron skulle något skära fängelseområdet, utan ett annat
förslag, enligt vilket bron icke går över fängelsets område utan i genomsnitt
på 85 meters avstånd därifrån. Vidare ligger fängelsegården nedsprängd i
berget till 4x/2 meters djup. Detta gör, att det ej kan uppstå någon olägenhet
vare sig ur fångvårds- eller trafiksynpunkt. Och när det så mycket talats

Nr 19. 26

Lördagen den 22 mars f. m.

Orri nedläggande
av centralfängelset
å
Långholmen.
(Forts.)

om byggnadsstyrelsens avvisande hållning i denna fråga, vill jag säga, att jag
har mig bekant, att innan fångvårdsstyrelsen avgav sitt första utlåtande i ärendet,
hade fångvårdsstyrelsens undersökning varit synnerligen ytlig.

Nu nämnde talaren även, att man borde uppskjuta denna frågas avgörande,
därför att det icke vore skäl att nu lägga ned ytterligare kostnader på att fastlåsa
fängelset å denna plats. I sin motion föreslår han, att sinnessjukavdelningen
måtte flyttas till Norrköpings centralfängelse, där det enligt uppgift skulle
finnas betydande utrymmen att tillgå. Det nämndes icke vem som lämnat
den uppgiften, men den är lika ovederhäftig som de i motionen förekommande
uppgifterna, vilka lämnats av namngivna personer. Det är nämligen så, som
riksdagens ledamöter veta — motionären är ny för denna riksdag, så att han
har ej varit med örn besluten — att Norrköpings fängelse numera är förvaringsanstalt
för psykiskt abnorma fångar, och hela fängelset, frånsett det lilla
häktet, behöves för det ändamålet. Det har tidigare vid denna riksdag beslutats
att anordna nya lokaler där, därför att det är behov av sådana för ändamålet.
Där finnes det således icke någon möjlighet att mottaga sinnessjuka
fångar. Ett uppskov med sinnessjukfrågans lösning är icke möjligt, ty det
behöves nu ett ökat antal platser för sinnessjuka inom fångvården på grund
av den nya sinnessjuklagen, som träder i kraft den 1 januari 1931. Enligt denna
skall det i vissa fall bli obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning, och sådan
undersökning kommer alltså att ske i större utsträckning än hittills. Det föreskrives
vidare, att den skall verkställas av personer, som äro kompetenta härför,
som hava samma kvalifikationer som överläkarna på sinnessjukhusen. Undersökningarna
måste alltså förläggas till sådana platser, där man har tillgång
till läkare, som fylla dessa kompentensvillkor. Vad sinnessjukläkaren vid
Långholmens centralfängelse beträffar, är han särskilt högt kvalificerad, i det
denna tjänst är förenad med lärarbefattningen i rättspsykiatri vid Karolinska
institutet. Därför böra rättspsykiatriska undersökningar just här ske i största
utsträckning. Därtill kommer, att ett stort centralfängelse har behov av en
sinnessjukavdelning, till vilken man kan föra över dem, som insjukna under
straffets avtjänande. Av alla dessa skäl kan det icke ske uppskov med ordnandet
av denna nya sinnessjukavdelning. Härtill kommer, att den nuvarande
sinnessjukavdelningen ligger synnerligen olämpligt, mitt i ett stort byggnadskomplex.
Dess lokaler behövas också för arbetsdriften, i det verkstäderna och
arbetssalarna, som ligga i samma byggnad i dess övriga våningar, behöva utvidgas.
Det läge, som föreslagits för den nya sinnessjukavdelningen på den
nuvarande tomten är synnerligen lämpligt, och det kan alltså från fångvårdssynpunkt
icke anföras något skäl emot detta förslag.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Stendahl: Med anledning av den näst föregående ärade talarens an förande

skall jag be att få upplysa dels kammaren, dels honom, att just från
en del av de utgångspunkter, han anförde, i vad det avsåg ett speciellt stockholmsintresse,
har statens fastighetskommission vid upprepade tillfällen gjort
förfrågan hos Stockholms stads förhandlingsdelegater, huruvida icke dessa å
sin stads vägnar skulle ha intresse av att med staten inleda förhandlingar örn
Stockholms stads övertagande från staten av större eller mindre delar av Långholmen.
Men vid alla de tillfällen, då vi sökt få Stockholms stads förhandlingsdelegater
att ge sig in på en sådan förhandling — låt vara utan fixerande av
villkor och utan fixerande av förutsättningar — således bara undersökt,
örn man icke skulle kunna träffas och komma till ett för Stockholms
stad och staten gemensamt fördelaktigt avtal i denna fråga, ha
Stockholms stads delegater genast vinkat av alla förhandlingar och sagt blankt
nej till att överhuvud diskutera frågan. Det förefaller mig således, som örn

Lördagen den 22 mars f. m.

27 Nr 19.

man på detta håll icke hade samma uppfattning som den ärade talaren. Jag
delar den ärade talarens uppfattning, och det vore alldeles förtjusande, örn
han, som sitter i Stockholms stadsfullmäktige och sitter i Stockholms stadskollegium,
på dessa tvenne platser ville lägga in en liten smula av sin energi på
att få Stockholms stads förhandlare att på denna punkt intaga en enligt min
mening någon resonligare ståndpunkt än de hittills intagit.

Herr Leander: Jag har icke kunnat underlåta att begära ordet för att in lägga

en gensaga mot de mindre fördelaktiga omdömen, som den ärade motionären
fällt rörande vår fångvård. Jag skall nu icke mycket syssla med Långholmen.
Herr Petrén har ju redan tagit Långholmen i försvar, och jag antager,
att denna ö ej svävar i någon fara.

Nu säger motionären: »På grund av en trettioårig tidningsmannabana har
jag varit i tillfälle att taga del av fängelseförhållanden inom skilda delar av
landet och under olika tidsperioder. Alltid har det slagit mig, att fångvårdsförhållandena
äro olämpliga, mera inhumana än de äro i utlandet och än de
skulle behöva vara i vårt land nied en modernare syn på tingen.» Jag undrar,
örn herr Ström under sina resor i utlandet har studerat fångvårdsförhållandena,
så att han på grund av egna iakttagelser kunnat anställa jämförelser.
Det vill förefalla mig, som örn han ej hade gjort det, ty i så fall hade han
säkerligen ej kunnat uttala sig så som han här gjort. Det är rätt många utlänningar,
fackmän på det penitentiära området, som gästa vårt land för att
idka studier här, och dessa besöka i främsta rummet Långholmen. Såvitt jag
vet, ha alla dessa förklarat, att den svenska fångvården enligt deras uppfattning
står mycket högt. Det är ej så många dagar sedan en engelsman var på
Långholmen, och han fann allting gott där. Ifall nu herr Ström mera fäster
sig vid vad en dam säger, kan jag också omnämna, att det var en fransk
dam, som i studiesyfte besökte Långholmen i början av året. Det kan ju hända,
att franska damer ha lätt för att uttala sig i superlativa ordalag, men enligt
vad jag hört och enligt vad direktören där ute omnämnde blev hon alldeles
stormförtjust i Långholmen och tyckte, att förhållandena där voro i allo
prisvärda. 1927 hade vi här i Stockholm en nordisk fångvårdskongress, då
fångvårdsmän från de övriga nordiska länderna i ganska stor mängd besökte
oss och mötte upp till denna kongress. Det var deltagare från Danmark, Norge
och Finland. Mötesdeltagarna voro då bland annat även ute på Långholmen
för att se, hur det var där. Då de ringö den upplysningen vid detta tillfälle,
att det var fråga örn att slopa Långholmen, menade dessa utlänningar, att
Sverige måste ha mycket gott örn pengar, som ansåg sig kunna slopa ett dylikt
fängelse. I synnerhet finnarna uttalade i de officiella tal, som förekommo,
gång på gång, att Sverige var ett lyckligt land och att Sverige också hade
lyckliga fångar.

Vi svenskar äro ju kända för att underskatta vårt eget och beundra allt utländskt,
och jag undrar, örn icke den ärade motionären, åtminstone när det
gäller fångvårdsförhållanden, fått en släng med av denna sjukdom. Det är
ju åtskilliga redaktörer, som för längre eller kortare tid sökt inackordering
på våra fängelser, särskilt i Ystad, som vi veta, och ifall nu också herr Ström
hade skaffat sig en sådan sejour på något av våra fängelser, är jag säker på,
att han skulle ha blivit belåten och att han skulle ha fällt helt andra omdömen
rörande våra fångvårdsförhållanden än han nu gjort.

Man kan tvista örn, huruvida enrumsstraffet bör tillämpas i en sådan omfattning
som hos oss. Jag vill dock erinra örn, att detta straff är så betydligt
mildrat på sista tiden, att närhelst det visar sig, att en fånge lider av cellen
psykiskt eller fysiskt, tages han genast ut och överföres till gemensamhetsav -

Om nedläggande
av centralfängelset
å
Långholmen.
(Forts.)

Nr 19. 28

Lördagen den 22 mars f. m.

Örn nedläggande
av centralfängelset
ä
Långholmen.
(Forts.)

delningen. Det finns ju många andra länder, där detta straff, enrumsstraffet,
tillämpas mycket strängare än hos oss.

Herr Petrén har redan erinrat om, att åtskilliga av våra fängelser visserserligen
äro gamla och kanske icke fullt ändamålsenliga, men man söker ju
modernisera dem allt vad man hinner. Detta är emellertid en kostnadsfråga.
Allt kan ej ske på en gång, men man söker genom vissa omändringar förbättra
fängelserna och särskilt genom upphuggning av fönstren så ordna det, att cellerna
skola bli försedda med- mer ljus än de hittills varit.

En riksdagskamrat — en statsutskottsledamot, som har rest omkring mycket
och sett sig om i våra fängelser, enär han varit statsrevisor och haft andra
uppdrag — har förklarat för ett par dagar sedan, att överallt var han kom i
de svenska fängelserna, hade han funnit renlighet, snygghet och god ordning.
Jag hörde, att en av de statsutskottsledamöter, som besökte Långholmen med
anledning av herr Ströms motion, yttrat, att hellre ville han vara med om
att rasera riksdagshuset än fängelset på Långholmen. Man kan väl icke vänta,
att ett fängelse skall inredas som ett fint hotell. Det är naturligtvis ej meningen.

Nu föreslås också av motionären, att långholmsfångarna skulle flyttas bort
till andra fängelser. Ja, det blir ganska kinkigt att göra det, åtminstone för
närvarande. Jag ringde upp kanslibyråchefen i fångvårdsstyrelsen för ett par
dagar sedan och frågade, örn det fanns många tomma celler i landet, och han
förklarade, att överhuvud finns intet cellöverflöd nu. På de små kronohäktena
kan det ju finnas en och annan tom cell, men dit kan man icke skicka
några långtidsfångar. För närvaradne finns det 550 fångar på Långholmen, och
även örn femtio av dem skulle kunna skickas till andra fängelser, så har man
femhundra kvar. Fångarna äro ju också människor, så att man får icke
ställa dem på bar backe utan se till, att även de ha tak över huvudet. Ett
sätt vore att släppa dem, förstås, men en sådan fångvård vill väl varken herr
Ström eller någon annan vara med örn. Herr Ström lär icke själv ha besökt
Långholmen, enligt vad jag hört, utan fått upplysningar av andra. Han namnger
dessa personer i sin motion. Ja, jag skall icke draga dessa personers sakkunskap
i tvivelsmål. Jag yttrar mig ej därom, men jag tror knappast, jag
misstager mig, örn jag påstår, att dessa i sin ordning blivit informerade av
en annan herre, vars verksamhet man emellanåt skönjer även här i riksdagen.

Man brukar ju säga om dem, som icke själva ha barn, att de allra bäst förstå
barnuppfostringskonsten, och jag har, herr talman, verkligen funnit, att
de, som knappast sett en fånge, mycket väl veta, hur fångar skola skötas och
hur fångvården skall inrättas. Jag tror dock, att örn dessa reformatorer finge omdana
våra fångvårdsförhållanden efter sitt sinne, det icke alls skulle bli bättre
för fångarna och icke heller bättre med hänsyn till arbetsdriften inom fängelserna.
Sveriges fångvård är väl icke felfri, långt därifrån, men jag tror, att
den är inväxlad på rätt spår och verkligen ärligt strävar efter att fylla sin
uppgift och på grund därav även gör sig förtjänt av det namn den bär: svensk
fångvård.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ström, Fredrik: Den siste ärade talaren tyckes ha den uppfattningen,
att jag skulle anse den nuvarande fångvården vara på något sätt inriktad på
att göra livet olidligt för fångarna. Det är ej fallet. Jag har endast den uppfattningen
— och jag tror, att åtskilliga ha den — att fångvården, kanske på
grund av att statsmakterna ställt för litet penningar till dess förfogande och
visat sig alltför ogina mot förslag, som fångvårdens representanter själva framlagt,
har kommit i en sådan situation, att vi på många områden icke befinna
oss på höjden av modern fångvård. Det gäller — och det är det jag pekat på

Lördagen den 22 mars f. m.

29 Nr lit.

— icke minst de förhållanden, som råda i landet i sin helhet med avseende på 0m nedrigantalet
fängelser och antalet fångvårdsmän. ... . \rMärZhTä

Jag har sökt taga reda på saken och har kommit till följande resultat. Yi Långholmen.
ha 6 centralfängelser i landet, 12 straffängelser, 17 kronohäkten, 2 arbetskolo- (Forts.)
nier, 1 rannsakningsfängelse, 59 stadshäkten och 118 häradshäkten, eller tillsammans
215 anstalter. Antalet fångar var 1929 omkring 2,300, fördelade på
dessa anstalter. Det finnes en tjänstemannastab på icke mindre än 795 personer,
som skola handha dessa olika häkten och dessa fångar, och av dessa
tjänstemän äro 33 stationerade inom fångvårdsstyrelsen. Räknar man med
dem, så blir det en fångvårdsmän på tre fångar. Det kan man ju icke
säga. herr Leander, är något egentligt praktiskt sätt att sköta fångvården.

Jag kan icke tro, att man kan vara nöjd med förhållandena sådana de i det
avseendet äro, och det ha ju icke heller statsmakternas organ varit. Både besparingskommitterade
och statsrevisorerna ha ju upprepade gånger gjort anmärkningar
på dessa förhållanden. Och nu har ju, som jag nämnde — örn icke
jag har missförstått en notis i tidningarna -— Kungl. Maj:ts regering gått
in för att i någon mån undersöka och utreda dessa förhållanden eller rättare
dessa missförhållanden.

Vad sedan angår herr Leanders tal örn att vi stå på så hög nivå med avseende
å våra fängelser, att finnarna icke kunna förstå, att vi ha råd till så dyrbara
anordningar, får jag verkligen säga, att jag icke tror, att vi skola taga
just finska förhållanden som jämförelsematerial. De finska fängelserna ha icke
det bästa rykte, det torde nog herr Leander känna till, och vi måste be Gud
bevara oss från att i något avseende komma in på samma linjer som den finska
fångvården är inne på. Jag tror sålunda, att det är ett ganska olyckligt val
av jämförelseobjekt. Jag tror för min del, att det kan ligga mycken sanning i
vad herr Leander här sagt örn att vi med avseende på behandlingen av fångarna
inom fängelserna icke äro sämre än andra. Det finns emellertid annat, som
man kan anmärka emot, t. ex. däremot, att man behåller kvar gamla omoderna.
otjänliga häkten och fängelser. Det är ju ändå icke något bevis för att
vi följa med vår tid och att det inte finns behov av reformer på detta område.

Vi böra ju dock komma ihåg, att även fångarna äro människor och att vad
som var modernt med avseende på fängelserna för många tiotal, ja, hundratal
år sedan, kan man säga, ju icke kan vara modernt, riktigt och lämpligt nu.

Detta var vad jag hade att säga med anledning av herr Leanders anförande.

Jag skulle vilja till min ärade vän herr Petrén säga det, att det ena goda
behöver ju icke förskjuta det andra. Man kan naturligtvis tillse, att sinnessjukvården
bland fångarna förbättras utan att därför ovillkorligen behöva
säga, att ur statsnyttans synpunkt måste vi ha detta centralfängelse på Långholmen
och bevara det. Jag kan icke finna, att detta strider emot en god sinnessjukvård
inom fångvården, och jag har för min del inte bestridit ett ögonblick,
att de, som ha hand örn denna speciella del av fångvården, vilja göra och
göra sitt allra bästa för att komma till ett gott resultat.

Vad sedan angår herr Stendahl yttrande nyss, så finns det ju här i kammaren
en medlem av Stockholms stads fastighetsnämnd. Jag hörde, att han begärde
ordet och antager därför, att han kommer att lämna herr Stendahl svar
på den fråga han framställt. I övrigt vill jag säga det, att kunde vi enas örn
att upptaga dessa förhandlingar, som även herr Stendahl finner vara riktiga,
så vore det ju lämpligt att upptaga dem först och att först därefter vidtaga
åtgärder, som ytterligare fastlåsa centralfängelset på den nuvarande platsen.

Herr Thorberg: Jag skall icke ingå på diskussion örn fångvården och icke

heller yttra mig örn frågan, huruvida de nuvarande lokalerna på Långholmen
kunna anses tjänliga för sitt ändamål eller icke, men nog är det väl otvivelaktigt,

Nr 19. 30

Lördagen den 22 mars f. m.

Om nedläggande
av centralfängelset
å
Långholmen.
(Forts.)

att, om detta fängelse icke låg på sin nuvarande plats och fråga vore om att
skaffa ett nytt centralfängelse, icke någon människa skulle komma på den idén
att då vilja föreslå dess förläggning till Långholmen. Jag har den bestämda
uppfattningen, att försvararna av ett bibehållande ur fångvårdssynpunkt av
fängelset på Långholmen nog lida av den konservatismen, att de icke vilja
ändra på gamla och förutvarande förhållanden.

Det är ju ändock så, att man inom fångvårdskretsar diskuterat tanken på
att man skall taga ut fångarna till arbete på landet, och då är det väl icke
lämpligt, att fängelset ligger här mitt inne i Stockholms stad. Det torde väl
i övrigt också finnas flera skäl för att det åtminstone icke kan vara något livsbehov
för fångvårdsstyrelsen att ha fängelset kvar på Långholmen.

Ur Stockholms stads synpunkt är det däremot mycket önskligt, att fängelset
flyttas ifrån Långholmen. Jag vill därför i anledning av herr Stendahl uttalande
uttrycka min glädje över att man ifrån statens förhandlingsdelegations
sida varit villig och är villig att upptaga förhandlingar med Stockholms stad
angående ordnandet av Långholmen. När herr Stendahl här yttrade, att man
ifrån statens byggnadsdelegations sida skulle ha erbjudit Stockholms stad förhandlingar
men att dessa blivit avböjda, så satte jag mig i förbindelse med borgarrådet
Sandberg, som är Stockholms stads underhandlare, och frågade
honom vad som kunde lia föranlett honom att ha avvisat de gjorda
erbjudandena. Han svarade på denna min fråga, att han inte hade något
som helst minne av att sådan framställning eller sådant förslag
gjorts ifrån statens underhandlares sida, men, säger han, är det så, att
man ifrån statens sida vill upptaga underhandlingar angående överlåtande till
Stockholms stad av Långholmen, är han såsom Stockholms stads underhandlare
för sin del redo att upptaga sådana förhandlingar. Till detta uttalande
av borgarrådet vill jag lägga, att även jag såsom medlem av fastighetsnämnden,
som har stadens uppdrag att föra underhandlingar med statens underhandlare,
är intresserad av att sådana förhandlingar bleve upptagna, och jag vill
uttrycka såsom ett personligt önskemål, att sådana förhandlingar måtte komma
till stånd och jag vill hoppas att de skulle kunna leda till en för såväl staten
som staden lämplig och tillfredsställande överenskommelse.

Med hänsyn sålunda till vad jag här anfört vill jag för min del, herr talman,
hemställa örn bifall till den av herr Ström väckta motionen.

Herr Petrén: Herr Ström började sitt anförande med att framhålla olägenheterna
av det nuvarande fångvårdsväsendet, i det hänseendet, att det finnes en
mängd smärre fängelser och små häkten landet runt. Jag kan ge honom
rätt i att detta är en olägenhet, och därför går reformerandet också i den riktningen,
att man efter hand drar in en del av de mindre häktena. Kanske herr
Ström sett i pressen, att nyligen en sådan indragning ägt rum och att sådana
också skett tidigare, och den utredning, som nu igångsatts, skall ju örn jag icke
är oriktigt underrättad, också gå i centraliserande riktning. Men vad det här
gäller, är ett yrkande på att vårt största centralfängelse skall läggas ned,
elef fängelse, i vilket de bästa möjligheter för sysselsättning i olika yrken kan
beredas fångarna.

Det talades här om att fångarna framför allt borde ha jordbruksarbete. Jag
vill därtill säga, att en stor del av fångarna just komma från storstäderna,
och ofta äro yrkesarbetare, och jag kan försäkra den siste ärade talaren, att de
trivas mycket bättre med att arbeta i sitt yrke än i jordbruk. Därtill kommer
även en annan sak, nämligen att endast en mindre del av detta klientel —
det gäller ju fångar som äro dömda till längre tids straffarbete — är av
den art, att man med hänsyn till personalens säkerhet kan låta dem komma
under mera fria förhållanden. Alla, som kunna gallras ut, skickas emellertid

Lördagen den 22 mars f. m.

31

Nr 19.

till jordbruksfängelser. Yi lia ett sådant i Mariestad och så ha vi fångvårdskolonien
i Singeshult, så att nog ser nian till att de, som kunna handhavas under
friare förhållanden, också komma i åtnjutande därav.

Det är klart, att jag icke gjort mig till talesman för att centralfängelset å
Långholmen nödvändigt skall ligga kvar där i eviga tider. Jag har bara
velat bestrida, att läget är så olämpligt, att det här behöver göras ett uttalande
av riksdagen örn att fängelset av den anledningen hux flux måste
flyttas. Örn det är så, att Stockholms stad och staten kunna komma överens
örn rimliga villkor, är det icke något hinder att framdeles kunna besluta örn
uppförandet av ett nytt fängelse å annan plats i stället för det nu ifrågavarande.

Jag vill emellertid säga, att vi behöva alltid ett fängelse i närheten av Stockholm,
dels därför att det, såsom fångvårdsstyrelsen framhållit, är en fördel
med nära kontakt mellan fångvårdsstyrelsen och det stora centralfängelsets
ledning, och dels därför att det i Stockholm behövs en undervisningsanstalt, där
befattningshavare kunna utbildas och undervisas. Vidare är det så, att undervisningen
för läkare i rättspsykiatri är förlagd till sinnessjukavdelningen
vid centralfängelset å Långholmen. Det är nödvändigt med denna undervisning
i rättspsykiatri, ty enligt den nya kungörelsen är det skärpta behörighetsvillkor
för den, som skall bli fängelseläkare. Det fordras efter denna kungörelse
av den, som skall bli läkare även vid det minsta kronohäkte eller
stadshäkte, att han skall ha genomgått kursen i rättspsykiatri. Det är nämligen
av vikt, att han är väl förtrogen med de psykiska abnormiteter, som
ibland förekomma hos fångar, så att han märker dem och anmäler, örn det är
fråga om en häktad med tvivelaktig sinnesbeskaffenhet, på det att icke sjuka
och psykiskt defekta människor bli dömda, vilket alltför ofta händer. Därför
måste man ha rättspsykiatrisk undervisning för medicinare förlagd till sinnessjukavdelningen
vid vårt största centralfängelse, och därför bör detta ligga i
Stockholms närhet.

Men, som sagt, ett bifall till utskottets hemställan behöver icke betyda, att
centralfängelset skall ligga på Långholmen i evig tid. Det är en summa av

380,000 kronor, som nu absolut behövs, därför att denna sinnssjukvårdsfråga
måste lösas, men beviljandet av detta belopp behöver icke hindra, att man örn
det blir förhandingar mellan Stockholms stad och staten, kan uppföra ett nytt
fängelse i närheten av Stockholm om en tio års tid. Men nu är den av Kungl.
Majit begärda byggnaden behövlig, och därför ber jag att få vidhålla mitt
yrkande örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Svensson, Martin: Jag skall icke upptaga tiden länge. Jag vill en dast

meddela, att statsutskottets tredje avdelning varit därute på Långholmen
för att se på förhållandena. Såvitt jag kunde uppfatta, voro samtliga ledamöter,
som voro därute, övertygade örn att fängelset där var i gott skick och
väl underhållet och att det fanns fullgiltiga skäl att göra den utvidgning, för
vilken medel här begärts av Kungl. Maj :t.

När det här i dag har talats om, att förhandlingar skulle inledas mellan staten
och Stockholms stad, får jag säga, att jag icke vet, vad staten kan ha för
intresse att under nuvarande förhållanden taga initiativet till dessa förhandlingars
upptagande. Jag har här i min hand en utredning, av vilken framgår,
att man åtminstone approximativt beräknat vad det skulle kosta staten att
uppföra en fångvårdsanstalt av samma omfattning som den nuvarande ute
på Långholmen, och dessa kostnadsberäkningar tyda på att uppförandet av
ett sådant fängelse skulle kosta 10 miljoner kronor och att kostnaden för uppförande
av personalbostäder skulle bliva 2V2 miljoner kronor. Det tillkommer
därjämte en del kostnader för vägar, hägnader, ledningar och dessutom för

Örn nedläggande
av centralfängelse!
å
Långholmen.
(Forts.)

Nr 19.

32

Lördagen den 22 mars f. m.

Om nedläggande
av centralfängelset
å
Långholmen.
(Forts.)

tomtvärdet. Om man räknar på det tomtvärde, som kan vinnas därute på
Långholmen, kan detta tomtvärde, efter dessa beräkningar, icke överstiga 6
miljoner kronor. Under sådana förhållanden är det ju icke så synnerligen stora
utsikter, att Stockholms stad, när dess skickliga finansledning förhandlar med
staten, skall kunna vara villig att lämna staten ett sådant erbjudande, att det
skulle vara för staten av finansiell fördel eller av andra skäl lockande för
staten att nu gå in på att förflytta fängelset från Långholmen till annan plats.

Jag ber därför att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av vad under överläggningen yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vardera punkten av utskottets i det nu
föredragna utlåtandet gjorda hemställan.

I avseende å punkten 1, fortsatte herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan, dels ock att utskottets hemställan skulle
avslås.

Vid sedermera enligt dessa yrkanden gjorda propositioner bifölls utskottets
hemställan.

Därefter gjordes i enlighet med de rörande punkten 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på bifall
till den i ämnet väckta motionen i nu ifrågavarande delar; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Eöredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för upphuggning av cellfönster
vid centralfängelset å Långholmen;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bestridande
av arvoden och ersättningar åt befattningshavare vid vattendomstolarna
m. m.;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande i
vissa fall av kronans rätt till danaarv;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
förefintlig behållning å anslag till undervattensbåtmateriel;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldandet av staten
åliggande kommunala och andra utskylder för vissa försvarsväsendets fastigheter; nr

54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för förre
löjtnanten i Norrbottens regementes reserv O. G. W. Lindh från viss ersättningsskyldighet; nr

55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för kaptenen
O. P. B. Dahlström och fanjunkaren K. K. Juhlin från viss ersättningsskyldighet;
samt

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för förre
volontären A. E. Nordin från viss betalningsskyldighet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Lördagen den 22 mars f. m.

33 Nr 19.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 15, i anledning
av väckt motion om avskaffande av de personliga sjukvårds- och folkskoleavgifterna,
bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 47, i anledning
av väckt motion örn avskaffande av mantalspenningarna, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bevillningsutskottets
betänkande nr 16, i anledning av vissa motioner, avseende ändringar i gällande
tulltaxeförordning och tulltaxa.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 149, hade herr Weibull hemställt,
att riksdagen måtte besluta sådana ändringar i gällande tulltaxa,

att vid tulltaxenummer 546 och 547, snören och andra snörmakararbeten,
hänvisningen till tulltaxenummer 1042 utginge,

att anm. 2 vid rubrik 657, arbeten av sten, andra arbeten, ävenledes utginge
samt

att tulltaxenummer 1042 erhölle följande lydelse: »på annat sätt isolerad
100 kr. Tull för 100 kg. kronor 10:—».

Äng. tullen å
vissa snörmakararbeten.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av motionen II: 149 av herr Weibull, besluta,

a) att tulltaxan, i vad avsåge numren 546 och 547, skulle hava följande ändrade
lydelse:

Tull

för 100 kg
kronor

546 a

546 b

547

Snören och andra snörmakararbeten, ej hänförliga till annat
nummer:

innehållande silke:

för ampelskålar och dylika belysningsartiklar avsedda
upphängningsanordningar, även försedda

med ledningstråd .......................... E 900: —

andra ...................................... E 3 000: —

andra slag .................................... E 300: —

Anni. 1. Till nr 546 a och 547 hänföras även vid ampelskålar
och dylika belysningsartiklar fastsittande
upphängningsanordningar av snörmakararbete.

Anni. 2. Till nr 546 b och 547 hänföras besättnings-
och garneringsartiklar, ej särskilt nämnda,
medelst sömnad, klistring eller på liknande sätt
tillverkade av band eller av snören eller av band
jämte snören, även i förening med andra ämnen.

b) att, beträffande nummer 657 i tulltaxan, den med 2 betecknade anmärkningen
skulle utgå och ur den med 1 betecknade anmärkningen numret skulle
uteslutas;

Första kammarens protokoll 1930. Nr 19.

3

Nr 19. 34

Lördagen den 22 mars f. m.

Ang. tullen å
vissa snörmalcararbeten.

(Korts.)

c) att nummer 1042 i tulltaxan skulle hava följande ändrade lydelse:
Tråd, isolerad, av oädel metall; ävensom elektriska ledningskablar,
linor och snören:

1042 på annat sätt isolerad

100 kr. 10: —

Reservation hade avgivits av herrar Bärg, Bergman, Kristensson, Johansson
i Arkösund, Hamrin, Lövgren i Nyborg, Björklund, Wahlmark, Åström och
Werner, vilka ansett, att någon ändring i fråga örn tullbeskattningen av de i
motionen II: 149 åsyftade artiklarna icke borde ske, innan utredning verkställts
av 1928 års tullkommitté, samt att utskottet förty bort hemställa, att motionen
II: 149 av herr Weibull icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Kristensson: Herr talman! Som denna kammare säkerligen mycket

väl erinrar sig, beslöt riksdagen i fjol på hemställan av Kungl. Maj:t att vidtaga
en teknisk tulltaxerevision, vilken omfattade cirka 1,200 nummer i gällande
tulltaxa. Nu har i år, tio dagar efter det att detta beslut trätt i verkställighet,
vissa motionärer här i riksdagen yrkat upphävande på flera punkter
— fyra äro medtagna i detta betänkande ■— av föregående riksdags beslut.
I det här föreliggande betänkandet har man en provkarta på hur invecklade
dessa förhållanden verkligen äro.

Om herrarna se på hur utskottet ställt sig till de motioner, som gälla ändringar
i tulltaxan — jag bortser nämligen från den i första punkten behandlade,
av denna kammare nu tillstyrkta motionen om ändring i tulltaxeförordningen,
en rent praktisk åtgärd vid tullhandläggningen som icke innebär någon
ändring i tulltaxan och icke har någon ekonomisk innebörd — finna herrarna,
att bevillningsutskottet i två av dessa punkter gått på rent avslag och
hänvisat till den nu sittande 1928 års tullkommitté, vilken ju har i uppdrag
att revidera tulltaxan och inkomma med förslag till sådana ändringar, som
kunna finnas nödiga och behövliga. I två andra punkter åter har bevillningsutskottet
gått helt eller delvis på bifall till vad motionärerna åsyftat.

Beträffande den artikel, varom det är fråga i punkten 2), gäller för närvarande
en tull av 70 öre per kilogram, och motionären har önskat, att den
skulle höjas med något mer än fyradubbla värdet till 3 kronor per kilogram.
Där har utskottet yrkat avslag och hänskjutit frågan till 1928 års tullkommitté.
I punkt 3) åter, vilken gäller en artikel, på vilken vi för närvarande ha
en tull av en krona per kilogram och varpå vi förut haft en finanstull av 30 kronor
per kilogram, återgår utskottet icke till vad som gällde förra året, utan
går tillbaka till vad som gällde, örn jag icke missminner mig, någon gång
före år 1921 och föreslår en tull på 9 kronor per kilogram. Var och en, som
läser igenom den väckta motionen, skall finna, att motionären själv medger,
att fabriksvärdet växlar från 12 till 18 kronor per kilogram. Jag kan för
min del icke finna det vara riktigt, att i ett fall, då varan kostar 12 kronor
per kilogram, bevillningsutskottet på rak arm åsätter en tull på ända till 9
kronor per kilogram, d. v. s. en tull, som uppgår till tre fjärdedelar av varans
värde.

I nästa punkt, som också gäller upphängningsanordningar — skillnaden
är den, att i den punkten hänger man upp ett par byxor, under det att man i
den förra hänger upp en ampel eller en lampa — och där man nu har en tull
på 4 kronor och förut hade den fyrdubbla eller 15 kronor, där går utskottet
på avslag, och där säger utskottet, att saken bör utredas av 1928 års tullkommitté.

I den sista punkten, herr talman, av denna översikt ha vi nu en tull av 6 öre
per kilogram. Där har utskottet hemställt om en tull av 50 öre eller 1 krona

Lördagen den 22 mars f. m.

35 Nr 19’

20 öre per kilogram, d. v. s. i ena fallet en fördubbling åtta gånger oell i Äng. tullen d
andra fallet en fördubbling tjugu gånger av den tull förra årets riksdag be- karanboleri.
slutade. {ForU,

Inom utskottet har det, som kammaren kan utläsa, berott på lotten, huruvida
i tredje punkten utskottet skulle tillstyrka en tull på 9 kronor eller gå
på avslag för ögonblicket och hänvisa motionärerna och vederbörande till
1928 års tullkommitté. Rent principiellt kan jag för min del icke finna annat
än att det bör vara mera lämpligt, då vi ha en tullkommitté, som nu sitter
och behandlar dessa saker, att sådana frågor, som kunna påkalla ändringar
måhända i något snabbare tempo än vad kommittén kan komma fram till med
liela sitt betänkande, i varje fall hänskjutas dit. I denna kommittés instruktion
står det, att örn det är några tullfrågor, som äro särskilt brådskande, är
det kommitténs skyldighet och rättighet att ingå till Kungl. Majit med förslag
i ämnet. I dessa frågor, som röra ekonomiska värden och i en situation
som den nu föreliggande, då det gäller så invecklade saker som frågan örn
huruvida silke ingår till någon liten del i en viss vara eller icke, och dylika
rena petitessaker, synes det mig i alla fall, att en utredningskommitté bör få
lov att ordentligt och sakkunnigt granska frågorna först och att sedan de ansvariga
myndigheterna, generaltullstyrelsen och kommerskollegium, böra få yttra
sig. I båda de punkter, där utskottet nu gått in för ändring av gällande tulltaxa,
har varken generaltullstyrelsen eller kommerskollegium fått yttra sig,
och än mindre ha dessa tulländringar utställts till beaktande av de fabrikanter.
som saken gäller. Det synes mig emellertid vara behövligt, att sådant
tillfälle bör givas dem, som kunna vara berörda av en ändring av gällande
tulltaxa. Berörda av en sådan ändring äro icke blott fabrikanterna av den
ifrågavarande varan utan även åtskilliga andra, som bedriva fabrikation på
gränsområden. Jag är alldeles övertygad örn, herr talman, att om riksdagen
i år följer bevillningsutskottet i punkterna 3) och 5) av detta utlåtande, komma
vi nästa år att få en hel rad av motioner i riksdagen, i vilka man begär,
att man likaledes skall, utan att avvakta 1928 års tullkommittés utredning,
vidtaga ändringar i tulltaxan. Jag kan inte finna, att det blir möjligt för
bevillningsutskottet att kunna intränga så noggrant i dessa saker under en
kort riksdagssejour, som vore nödvändigt för undvikande av misstag, och jag
anser, att det i varje fall överensstämmer med den praxis, som i allmänhet
tillämpas i riksdagens utskott, att man avvaktar, vad vederbörande utredningskommitté
har att säga i frågorna och vad vederbörande myndigheter
kunna ha att anföra, innan riksdagen går in för ändringar.

Nu har det visserligen här påståtts, att i detta fall ett misstag i fjol begicks
av vederbörande utredningsmän. Härvidlag har utskottet egentligen
inte haft något annat att stödja sig på än just samma utredningsmäns uttalande.
Jag är emellertid så skeptisk, att jag säger, att örn de ha begått ett
misstag i fjol, har man ingen som helst garanti för att de inte kunna begå
ett misstag även i år. I varje fall har utskottet icke riktigt följt de intentioner,
som stuckits i händerna på motionären, då utskottet icke föreslagit en
ändring i full överensstämmelse med dennes förslag utan självt mer eller
mindre godtyckligt har gripit till vissa tullbelopp.

Samtliga här föreliggande frågor äro under alla förhållanden av den beskaffenhet,
att man nära nog kan singla slant örn vilka som böra bifallas och
vilka som böra avslås. Enligt mitt förmenande äro skälen ungefär lika starka
för bifall till alla förslagen som för avslag å allesammans. Men rent principiellt
sett förefaller det, som örn man kunde ha rätt att fordra, att förslagen
översåges litet grundligare, i all synnerhet som utskottet självt delar denna
uppfattning. Ty utskottet säger här ifrån att 1928 års tulltaxekommitté bör
slutgiltigt pröva frågan. Då det icke har visats, att någon nämnvärd olä -

Nr 19. 36

Lördagen den 22 mars f. m.

Ang. tullen å
nissa snörmalcararbeten.

(Forts.)

genhet uppstår genom det uppskov, som blir följden, örn riksdagen skulle
bifalla reservationen, kan jag, herr talman, inte annat än yrka bifall till densamma.
Jag vill meddela kammaren, att andra kammaren med stor majoritet
bar tagit reservationen i tredje punkten och i fråga örn femte punkten till och
med har bifallit reservationen utan votering. En så sakkunnig ledamot som
den nuvarande generaltulldirektören ställde sig i medkammaren på reservanternas
sida.

Jag ber alltså att få yrka bifall till reservationen.

Herr Boman: Herr talman, mina herrar! Det må vara rätt, som den förre
talaren anförde, att det är egendomligt, att man redan nu skall vidtaga ändring
i tullsatser, som bestämdes av den senaste riksdagen och som trädde i tillämpning
först den 1 januari innevarande år, men jag tror inte, att han har rätt,
då han säger, att ett bifall till utskottets föreliggande framställning skulle
komma att leda till att vi skulle få en hel rad av motsvarande ärenden till en
kommande riksdag.

De delegerade, som hade att utföra den tekniska tulltaxerevision, vilken antogs
vid förra årets riksdag, hade till uppdrag att söka i tekniskt avseende förbättra
uppställningen av tulltaxan och minska det ofantligt stora antalet rubriker
i den gällande tulltaxan. De försökte då sammanföra positioner av
snarlik innebörd och lyckades på så sätt pressa ned antalet rubriker högst betydligt.
De ändringar, som vidtogos, grundade sig på uppgifter, infordrade
från intresserade inom de branscher, som berördes av de olika tullsatserna.
Men förhållandet var, att man icke överallt iakttog, vad innebörden skulle bli
av de föreslagna ändringarna, trots att tillfälle var berett att inkomma med
yttrande. Det har inom bevillningsutskottet av den på området sakkunnige
föredraganden, vilken var en av medlemmarna i tulltaxerevisionen, meddelats,
att det förslag, som låg till grund för det förra året fattade riksdagsbeslutet,
byggde på ofullständiga och delvis felaktiga upplysningar, som hade lämnats
revisionen, och den andre ledamoten av revisionen har under hand både till mig
och flera andra lämnat samma upplysning. Enligt vederbörandes eget uttalande
beror det således på förbiseende eller bristfälliga upplysningar^ att dessa
rubriker i tulltaxan fingo den avfattning, som de i fjol erhöllo. Då nu motionären
påvisat, att en fortsatt tillämpning av de förra året bestämda tullsatserna
skulle på ett sätt, som ingalunda var avsett, komma att inverka på en
industri, som förut fanns i landet, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
bevillningsutskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice^ talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare
på godkännande av den av herr Bärg m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kristensson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr IG
punkten 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Lördagen den 22 mars f. m.

37

Nr 19.

Vinner Nej, godkännes den av herr Bärg m. fl. vid punkten avgivna reser- tvj^ a
vationen. malcararbeten.

. . . , . . . (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5. Äng. tullen ä

vissa ackwmu I

denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med bifall till latorselemeru.
motionen II: 147 av herr Nylander, besluta, att nummer 1010 i tulltaxan skulle
hava följande ändrade lydelse:

Tull

för 100 kg
kronor

Ackumulatorer:

1010 omonterade element samt delar därtill, ej hänförliga till nr
1009 och bestående av annat ämne än kautschuk; ävensom
träställningar, gångbanor, isolationsmateriel och dylika tillbehör
............................................ N 6: —

Anm. Den till Avd. XVI A fogade allmänna anmärkningen
skall gälla även med avseende å omonterade element,
hänförliga till detta nummer.

Reservation hade anförts av herrar Bergman, Kristensson, Johansson i
Arkösund, Hamrin, Biörklund, Wahlmark, Åström, Ericson i Boxholm och
Werner, vilka ansett, att någon ändring i fråga örn tullbeskattningen av de i
motionen 11:147 åsyftade artiklarna icke borde ske, innan utredning verkställts
av 1928 års tullkommitté, samt att utskottet förty bort hemställa, att
motionen II: 147 av herr Nylander icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr Kristensson: Herr talman! Jag skall även i denna punkt be att få

5rrka bifall till den vid betänkandet fogade reservationen. Med anledning av
det i motionen gjorda påståendet, att det skulle högst avsevärt försvåra den inhemska
produktionen och skapa en betydande arbetslöshet, därest riksdagen
icke ginge med på det här framställda förslaget, vill jag lämna det meddelandet,
att det i detta fall gäller en högt tullskyddad industri, gummiindustrien,
att det gäller en viss fabrik inom densamma och att det gäller en mycket liten
gren av tillverkningen vid denna fabrik -— kanske 5 procent av den totala fabrikationen.
Det spelar alltså för gummiindustrien ingen roll ur ekonomisk
synpunkt, örn riksdagen skulle följa den enligt mitt förmenande principiellt
riktigaste linjen, nämligen att först låta vederbörande myndigheter komma
med ett väl avvägt förslag, innan riksdagen fattar beslut, så att riksdagen inte
bestämmer mer eller mindre godtyckligt fixerade tullsatser.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Nr 19. 38

Lördagen den 22 mars f. m.

Ang. tullen å
vissa ackumulator
sdement.
(Forts.)

Herr Bärg: Herr talman! Som kammaren finner, har jag i detta ärende

hamnat på utskottsmajoritetens sida och tillstyrkt motionen. Det kan måhända
förefalla litet underligt, när jag i det nästföregående ärendet stod bland
reservanterna.

Jag ber nu kammarens ledamöter fästa uppmärksamheten viel att herr Kristensson
ju här uttalade sig så, att man tydligt förstod, att han erkände, att ett
uppenbart fel här är begånget, men det gäller, menade han, en industri, för
vilken detta inte spelar någon roll, och frågan är i och för sig obetydlig. Det
är alldeles riktigt. Men när jag har fått klart för mig, att det beslut, som fattades
i fjol, icke alls avsåg att åstadkomma en sådan ordning, som följde därmed,
och jag har blivit tvungen att taga ståndpunkt till frågan, kan jag inte
hjälpa, att jag måste säga mig, att rättvisan kräver, att man återgår till den
ordning, som rådde, innan fjolårets beslut fattades. Den tullsänkning, som i
fjol vidtogs, avsåg ju helt andra artiklar än de i motionen berörda, men vilka
till följd av formuleringen kommo att inbegripas inom denna rubrik utan att
detta avsågs. Visserligen kan man, örn man vill hålla fast vid den av herr
Kristensson deklarerade principen, säga, att örn vi ha gjort en aldrig så uppenbar
dårskap, skola vi inte vidtaga någon rättelse, bara därför att denna
dårskap en gång är gjord. Jag kan inte så envist hålla fast vid en princip;
jag tror inte, att vi i längden orka med det. När jag har fått klart för mig,
att det föreligger sådana omständigheter, som det här gör, vill jag vara med
om att rätta det begångna misstaget. Örn utskottet i fjol hade haft kännedom
om det verkliga förhållandet, skulle riksdagen inte lia fattat det beslut, som i
fjol fattades, och om de sakkunniga hade haft inblick i vad deras förslag innebar,
skulle de icke ha framlagt det och Kungl. Majit skulle ej heller hava
föreslagit riksdagen att fatta ett dylikt beslut. Det är alldeles tydligt.

Genom den formulering bestämmelserna i fjol erhöllo har man bland grövre
artiklar, som avse stationära ackumulatorer, inrangerat jämväl reservdelar
till icke stationära ackumulatorer — en massa småsaker, som icke alls äro
jämförliga med de artiklar, beträffande vilka man då avsåg att få en tullsänkning.
Jag är alldeles övertygad om att Trallebergs gummifabrik kommer att
bestå, även örn denna ändring icke göres. Men när det är så påtagligt, att ett
fel har begåtts — det har påpekats av de experter, som utskottet i år anlitat,
och av de experter, som i fjol framlade förslaget, att man av förbiseende begått
detta misstag och man har vädjat till utskottet att skapa rättvisa, även
om det gäller en liten detalj — har jag ansett tillräckliga skäl icke föreligga
att gå emot denna motion.

Detta är den förklaring jag vill ge till att jag denna gång befinner mig bland
majoriteten, och jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergman: Det har här gjorts gällande, att man borde återgå till de

förutvarande bestämmelserna, därför att det i fjol skulle ha begåtts ett misstag
som följd av de tekniska förändringar, vilka då ägde rum med avseende å
tulltaxan. Jag ber då att få erinra örn att representanterna för det parti, jag
har äran tillhöra, i fjol motsatte sig, att man överhuvud taget skulle vidtaga
någon förändring, förrän den nu sittande tullkommittén hade hunnit behandla
saken. Vi ansågo, att det ej var någon så överhängande nödvändighet att vidtaga
denna rent tekniska förändring, då man ändå snart nog skulle pröva saken
i ett större sammanhang. Och vi erinrade just därom, att sådana komplikationer
som den nu överklagade kunde bli en följd av ett beslut i enlighet med
den då föreliggande propositionen om teknisk revision av tulltaxan. Här visar
det sig nu redan, hur rätt vi hade i detta avseende. Här anser man ju på
denna punkt, att det begicks ett misstag, och man önskar en återgång till det
gamla. Denna olägenhet hade kunnat undvikas, om man i enlighet med det

Lördagen den 22 mars f. m.

39 Nr 19.

yrkande, som vi framställde i fjol, då hade låtit anstå med den tekniska revisionen
av tulltaxan till dess tullkommittén fått behandla den i sitt hela sammanhang.
Det är onekligen i många frågor som det förhåller sig så, att det
rent tulltekniskt formella också mer eller mindre måste inverka på den reella
sidan av saken.

Emellertid kan jag inte finna, att det föreligger någon väsentlig skillnad
mellan den nu föreliggande frågan och den som vi nyss behandlade. Principiellt
åtminstone äro de alldeles likartade. När därtill kommer vad herr Kristensson
redan framhållit, att den ifrågavarande industrien säkerligen icke
står inför någon katastrof genom ett dröjsmål till dess 1928 års tullkommitté
hunnit pröva saken, synes det mig så mycket obestridligare, att reservanterna
haft rätt i sin fordran, att man skulle behandla punkten 5) på samma sätt som
punkten 3). Jag ber alltså att få instämma i det yrkande örn bifall till reservationen,
som redan framställts av herr Kristensson.

Herr Leander: Herr talman! I likhet med herr Bergman tillhörde jag i

fjol dem, som ansågo, att man kunde vänta med den tekniska revisionen av tulltaxan,
till dess 1928 års tulltaxekommitté vore färdig med sitt arbete, så att
frågan skulle kunna lösas i ett sammanhang, d. v. s. både den sakliga och den
tekniska revisionen äga rum på en gång. Men detta kan dock inte hindra mig
att nu vara med örn att rätta till påtagliga misstag och oegentligheter. Jag
förstår inte, hur de, som i fjol ivrade för att få en ny tulltaxa, nu i år kunna
motsätta sig att man ändrar sådant, som påtagligen var ett missgrepp. De småartiklar,
som det här gäller, drogo förut en tull på 50 öre upp till 1 krona 20 öre
per kilogram, och tullen är nu nedsatt till 6 öre per kilogram. Man förstår ju,
att detta ändock är ett väldigt språng. Den fabrik, det är fråga örn — låt
vara, att det är en mäktig fabrik — skall ändock behandlas hederligt och rättvist.
Den har skaffat sig en del maskiner för att förfärdiga dessa småartiklar,
och örn nu reservanterna skulle få sin vilja igenom och motionen i enlighet
därmed avslås, kan fabriken kanske inte fortsätta med tillverkningen, utan
maskinerna få stå där oanvända. Detta tilltalar icke ett ärligt sinne, och därför
har jag nu inte kunnat vära med örn att avslå motionen.

Herr Bärg har redan upplyst örn att de sakkunniga själva erkänna, att de
här gjorde sig skyldiga till en fullständig blunder. Det är ju inte så gott för
någon att ha reda på alla små detaljer, även om han är väl inne i tullförhållandena.
En av de sakkunniga har säkerligen talat med flera av herrarna, föreställer
jag mig, och han har rent av med tårar i ögonen bett, att vi skola ändra
detta. Han anses ändå vara den mest fanatiska frihandlare, som finnes i detta
land, och var känd för detta, så länge han tillhörde riksdagen. När en sådan
person inte är rädd för att gå med på den motion, som här har blivit väckt, utan
i stället ivrigt förordar den, tror jag inte, att vi behöva befara, att här föreligger
något protektionistiskt försåt, utan att även frihandlare kunna vara med
örn vad utskottet här har föreslagit.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kristensson: Herr talman! Vi kunna ju reducera denna fråga till
måttliga proportioner. Det blir inte alls fråga örn vare sig någon större arbetslöshet
eller någon större fabrikation eller någon ekonomisk misär för den
fabrik, det här gäller. Den har haft ett så orimligt högt tullskydd i många år.
Vi känna alla till att tullsatserna på gummiindustriens område varit allt annat
än väl avvägda. Nu föreslår utskottet vissa tullsatser här, örn vilka utskottet
inte självt med säkerhet vet, att de äro väl avvägda. Utskottet nödgas nämligen
förklara, att utskottet förutsätter, att 1928 års tullkommitté kommer att ägna
uppmärksamhet åt frågan örn den slutliga avvägningen av tullsatserna för

Äng. tullen å
vissa ackumulator
selement.
(Forts.)

Kr 19.

40

Lördagen den 22 mars f. m.

Ang. tullen ä
vissa ackumulatorselement.

(Forts.)

ifrågavarande artiklar. Vid sådant förhållande har det synts oss reservanter
rimligt, att man inte gör någon ändring i det beslut, som har varit i kraft bara
ett par månader ännu, innan 1928 års tullkommitté har yttrat sig.

Jag vill därefter verkligen säga, att jag tycker inte riktigt örn denna agitation
under hand, som har bedrivits här i riksdagen, ty det står i tullkommitténs
instruktioner, att örn det gäller en tullfråga av brådskande art, är det kommitténs
skyldighet att ingå till Kungl. Majit med förslag om ändring. Då bör
man gå den vägen, så att generaltullstyrelsen och kommerskollegium samt handelskamrarna
och de näringsidkare, som äro berörda av tulländringarna, få
tillfälle att yttra sig. Örn det skall bli kutym, att vi bifalla än den ena, än den
andra motionen örn ändringar i tullsatsema, komma vi, utan att vi veta örn det,
in på tredje mans rätt alldeles som det visat sig, att även de mest sakkunniga
kunna göra det. I varje fall böra åtminstone de, som äro berörda av tulländringarna,
ha rätt att yttra sig om de förslag, som här läggas fram. Det är därför,
herr talman, jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i den
nu förevarande punkten hemställt samt vidare på godkännande av den av herr
Bergman m. fl. vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 16
punkten 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Bergman m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstning på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 17, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen örn skogsaccis;
och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tullfri införsel
av två telefonkablar.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Lördagen den 22 mars f. m.

41

Nr 19.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.

Punkten 1.

Kungl. Majit bade föreslagit riksdagen att

a) från och med den 1 juli 1930 å jordbruksdepartementets ordinarie avlöningsstat
uppföra en byråchef för lagärenden med arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet
för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk,
tillhörande den civila statsförvaltningen;

b) godkänna det av departementschefen i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för den 3 januari 1930 förordade förslaget till avlöningsstater för
jordbruksdepartementet, att tillämpas från och med budgetåret 1930/1931;

c) vid bifall härtill höja ordinarie förslagsanslaget till jordbruksdepartementets
avdelning av Kungl. Maj:ts kansli, nu 188,700 kronor, med 12,800
kronor till 201,500 kronor.

Utskottet bade i den nu föredragna punkten anfört, att utskottet icke ansett
sig böra tillstyrka Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag, i den del det
avsåge inrättande av en lagbyråchefsbefattning i jordbruksdepartementet, men
att Kungl. Maj:ts förslag i övrigt icke givit utskottet anledning till erinran. I
enlighet härmed hade utskottet hemställt, att riksdagen ville i så måtto bifalla
Kungl. Maj :ts förevarande framställning, att riksdagen

a) godkände under punkten intaget förslag till avlöningsstater för jordbruksdepartementet,
att tillämpas från och med budgetåret 1930/1931;

b) vid bifall härtill höjde ordinarie förslagsanslaget till jordbruksdepartementets
avdelning av Kungl. Maj :ts kansli, nu 188,700 kronor, med 800 kronor
till 189,500 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar Sederholm, Elof B. Andersson, von Stochenström,
friherre Lagerfelt, Pettersson i Bjälbo och Johansson i Väby, som
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr statsrådet Johansson: Herr talman! Jordbruksutskottet har nied stor
välvilja behandlat nionde huvudtiteln, för vilket jag är mycket tacksam, men
jag beklagar, att den förstärkning av arbetskrafterna i jordbruksdepartementets
avdelning av Kungl. Maj:ts kansli, som begärts i statsverkspropositionen, inte
har av utskottet tillstyrkts. Jag ber att med några få ord få framhålla det
utomordentliga behov, som föreligger, av att få arbetskrafter till förfogande
för det omfattande författningsarbete, som pågår inom jordbruksdepartementet.
Jag ber att få för de kammarens ledamöter, som inte ha hunnit läsa statsverkspropositionen,
återgiva några uppgifter ur den redogörelse för detta arbete, som
jag där har lämnat.

Utom de lagstiftningsärenden, som angå skogar och skogsvård, naturminnesmärken
och nationalparker, märkas åtskilliga lagar av ekonomisk natur. Det
är en mängd författningar och författningsföreskrifter, bland vilka märkas sådana,
som röra nötkreatursaveln o. dyl., föreskrifter avseende smittsamma husdjurssjukdomar,
köttbesiktning och slakthus, kontrollföreskrifter beträffande
smör, ost, margarin och ägg, föreskrifter angående bekämpande av växtsjukdomar,
bestämmelser avseende främjande av egnahems- och kolonisationsverksamheten,
grundförbättringar, nyodling och betesförbättring, grunder för förvaltningen
av kronans jordbruksdomäner, bestämmelser avseende skogsvård (bland
annat lappmarkslagen), jaktstadga och fiskeristadga — för att nu inte nämna

Äng. inrättande
av en
lagbyråchefsbefattning
i
jordbruksdepartementet.

Nr 19. 42

Lördagen den 22 mars f. m.

Ang. inrättande
av en
lagbyråchefsbefattning
i
jordbruksdepartementet.

(Forts.)

åtskilligt annat. Det är således inte bara ett mycket omfattande lagskrivnings-
och författningsarbete, som pågår inom departementet, utan detta arbete
omspänner också från varanrra vitt skilda områden av olika slag och natur.

Under en tid av icke mindre än sju år ha vi nu haft en revisionssekreterare,
som biträtt med detta arbete. Hans avlöning har utgått från anslaget till extra
utgifter. Jag har inte kunnat finna, att en sådan anordning är lämplig utan
att det är riktigare att det, såsom förhållandet är i vissa andra departement —
finansdepartementet och socialdepartementet -—- där man har sådana skiftande
frågor, som kräva mycket författnings- och lagskrivningsarbete, anställes en
laghyråchef, som svarar för detta arbete. Utskottet har också i sitt utlåtande
vitsordat, att ett behov »uppenbarligen föreligger», såsom utskottet säger, och
utskottet yttrar också, att »vissa skäl tala emot ett bibehållande på längre sikt
av den nuvarande anordningen». Emellertid synes utskottet, att döma av utlåtandet,
av principiella skäl och på grund av farhågor för konvekvenserna, icke
vilja gå in för ett bifall till Kungl. Maj:ts framställning.

Medan jag är inne på frågan om behovet, vill jag ytterligare understryka,
att det är synnerligen viktigt, att vi i detta mycket tunga departement få en
man, som inom departementet har den samlade överblicken över och ledningen
av det författningsarbete, som där pågår, en man som är föredragande i dessa
frågor och närmast under statssekreteraren och expeditionschefen ansvarig för
de författningar, som därifrån utfärdas.

Ur principiell synpunkt säger man nu visserligen, att lagbyråchefen i de
andra departementen tillkommit med hänsyn till civillagstiftningen. Jag har
emellertid gjort mig underrättad om att lagbyråchefen till exempel i socialdepartementet
handlägger författningar av många olika slag och även sådana författningar,
som icke äro beroende av riksdagens medverkan, samt att det endast
är mindre författningsfrågor, som inte gå till lagbyråchefen. Så är det ju
också meningen, att det skall bli här.

Det kan, som jag sade, inte vara tillfredsställande att fortfarande ha det på
det sätt, som vi nu ha det ordnat, utan det är nödvändigt, att man får en tjänsteman,
på vilken man har rätt att ställa det kravet, att han vederbörligen och i
första hand bär ansvaret för departementets författningsarbete, och vilken innehar
de därför erforderliga kvalifikationerna.

Jag vill också tillägga, att ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag innebär en
besparing i jämförelse med nuvarande förhållanden. Enligt det avlöningssystem,
som tillämpas, när det gäller dylika tillfälliga arbetskrafter —• här kan
man ju egentligen inte tala örn en tillfällig arbetskraft, då han varit anställd i
sju år — utgår ersättningen med 13,380 kronor, under det att lagbyråchefen
skulle ha en avlöning av 12,000 kronor. Detta innebär således en besparing
på 1,380 kronor för statsverket, samtidigt som det för departementet vore av
utomordentligt värde att få en sådan ordning, som Kungl. Maj:t har föreslagit,
så att man vunne den förstärkning och den stadga i hela arbetet, som därmed
avses. Jag tillåter mig därför vördsamt hemställa, att första kammaren ville
bifalla Kungl. Maj:ts förslag och giva departementet denna behövliga förstärkning.

Herr Sederholm: Efter det utredande anförande, som herr statsrådet och

chefen för jordbruksdepartementet nyss hållit, har jag ju icke många skäl att
tillägga utöver dem, som i reservationen finnas anförda, för ett bifall till denna.
Jag vill emellertid säga, att det verkligen synts oss reservanter inom jordbruksdepartementet
föreligga ett bestående behov av en person med de kvalifikationer,
som en lagbyråchef bör och måste besitta. Detta vitsordas ju icke minst
av det förhållandet, att en sådan arbetskraft nu har varit behövlig i sju år och
har varit fullt sysselsatt med sådant arbete. Under sådana förhållanden är

Lördagen den 22 mars f. m.

43 Nr 19.

det väl också rimligt, att man går in för ett mera permanent ordnande av denna
sak.

Det Ilar anförts, att örn man går in för den föreslagna ordningen inom jordbruksdepartementet,
då är fältet uppgivet. Då måste man göra detsamma i
kommunikationsdepartementet och flera andra departement. Jag kan icke draga
en sådan slutsats. Yi lia ju nu lagbyråchefer i ett par departement, medan
sådana icke finnas i de andra. Vad är det, som har föranlett, att sådana anställts
i vissa departement? Jo, det är, att arbetsuppgifter, för vilka det kräves
sådana kvalifikationer, som en lagbyråchef bör besitta, förekomma i tillräcklig
omfattning för att motivera inrättandet av en dylik tjänst. Örn det, såsom
enligt min uppfattning här har skett, påvisas, att samma behov och samma förutsättningar
föreligga inom jordbruksdepartementet, synes det mig vara naturligt
och riktigt, att man tager detta steg med avseende på nämnda departement.
Därigenom föregripes ju icke på något sätt en motsvarande rent saklig prövning
från fall till fall av behovet inom vart och ett av de övriga departementen.
Så har det skett förut. De lagbyråchefer, som finnas, ha ju icke kommit på
en gång, utan de ha kommit efter hand, där behovet framträtt. Under sådana
förhållanden föregriper man enligt min mening ingenting genom att gå in för
en sådan anordning, utan man söker endast på ett praktiskt sätt inrätta sig
efter de föreliggande behoven inom just detta departement.

Det har vidare sagts, att det ju kan hända, att icke allt arbete, som skulle
läggas på den föreslagna lagbyråchefen och som har lagts på den nuvarande
innehavaren av motsvarande befattning inom jordbruksdepartementet, kräver
den höga juridiska utbildning, som en lagbyråchef bör ha. Det är möjligt, att
så kan vara fallet; det vet man icke. Men faktum är i allt fall, att i många
sådana frågor just dessa förutsättningar krävas, och därför är det väl lämpligt,
för att icke säga angeläget och nödvändigt, att ställa det så, att jordbruksdepartementet
får till sitt förfogande en man med den fastare och tryggare
ställning, som en lagbyråchef har.

Denna åtgärd medför för övrigt, som herr statsrådet anförde, icke något fördyrande
utan ett förbilligande av kostnaderna för ifrågavarande arbetes utförande.
Allt detta tillsammans gör, att vi reservanter ha ansett oss böra biträda,
vad Kungl. Majit sålunda föreslagit, och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr förste vice talmannen: När utskottets just på detta område osak kunniga

ledamöter, av vilka jag är en, sutto i plenum och lyssnade på våra
sakkunniga utskottskamrater, två förutvarande statsråd och chefer för jordbruksdepartementet
och en förutvarande statssekreterare i samma departement,
och hörde, huru de två förutvarande jordbruksministrarna livligt tillstyrkte
bifall till Kungl. Maj:ts proposition, d. v. s. förordade anställandet av
den lagbyråchef, varom vi här tala, medan den förutvarande statssekreteraren
lika livligt eller rättare sagt många gånger livligare avstyrkte samme lagbyråchef,
kunde vi osakkunniga ledamöter självklart icke undgå att känna oss
gripna av ganska stor villrådighet och tveksamhet. När sakkunskapen på en
sådan enkel och begränsad punkt söndrar sig och slåss inbördes, vad skall
man då begära av oss andra? Men utskottet måste fatta beslut, och här ha vi
nu, sedan utskottets första avdelning till en början enhälligt men lamt tillstyrkt
bifall, fått ett majoritetsbeslut på avslag mot sex reservanter.

Jag tror inte, att jag tar stort fel, om jag säger, att det för så gott som hela
utskottet framgick som ett resultat av debatten, att ett bifall till propositionen
på denna punkt, d. v. s. anställandet av en lagbyråchef i jordbruksdepartementet,
betydde en principiell oformlighet, ett avsteg från hittills följd grundsats
för det departementala arbetets organisation. Lagbyråchefer har man

Äng. inrättande
av en
lagbyråche/sbefattning
i
jordbruksdepartementet.

(Forts.)

Nr 19. 44

Lördagen den 22 mars f. m.

Ang. inrättande
av en
tagbyråchef sbefattning
i
jordbruksdepartementet.

hittills avsett för arbete med lagstiftning av förnämligare art, civillag och
dylikt. Sådant lagarbete förekommer även i jordbruksdepartementet. Skogslagstiftningen
är det mest betydande exemplet härpå, men detta lagstiftningsarbete,
som har tagit en följd av år i anspråk och som föranlett anställandet av
en lagexpert såsom särskilt biträde, är nu väsentligen slutfört. Den lagbyråchef,
som här äskas för jordbruksdepartementet, lär icke få full sysselsättning
med uppgifter av denna art, utan det framgår av propositionen, att han
i väsentlig mån skulle tagas i anspråk för enklare författningsärenden, sådana
som röra Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftning, administrativa föreskrifter
och dylikt arbete, som ävenledes handlägges av t. ex. kanslisekreterare. Detta
är, har man ansett i utskottet, en nyhet, som utskottet icke utan vidare har velat
gå med på, och majoriteten har sagt sig, att placerar man en lagbyråchef i jordbruksdepartementet,
kan det vara ungefär lika skäligt att placera en lagbyråchef
i ecklesiastikdepartementet, kommunikationsdepartementet eller handelsdepartementet.
Detta är det främsta skälet, varför utskottets majoritet har
avstyrkt bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Reservanterna ha, som vi hört, fäst mindre vikt vid den principiella betänkligheten.
För dem räcker det, att arbetet inte tryter. Och skulle det visa sig,
att det uppstår konsekvenser beträffande de övriga departementen i detta hänseende,
är man bland reservanterna beredd att taga konsekvensen. Det får
prövas efter hand som sådana frågor dyka upp.

För kuriositetens skull örn inte för annat tillåter jag mig anföra, att det
inte endast är bland de sakkunniga inom jordbruksutskottet, som meningarna
differera på det sätt, som jag nyss har anfört, utan även utanför utskottet.
Det har roat mig att fråga några andra personer, som i betrodd ställning
haft arbete antingen i jordbruksdepartementet eller i andra departement,
beträffande deras uppfattning rörande denna sak, och jag har fått de mest
stridiga svar. Från den ena sidan har det sagts: »Ja, det förefinnes nog ett
sådant behov inom jordbruksdepartementet, Kungl. Maj:ts proposition bör bifallas.
» Å andra sidan har det föregivna behovet blivit bestritt eller också har
det sagts, att örn och när ett sådant behov möjligen yppar sig, vore det bättre,
att man anlitade en kvalificerad jurist som tillfälligt biträde, än att man anställde
en ordinarie lagbyråchef.

Med hänsyn till dessa omständigheter, med hänsyn till de principiella betänkligheter
utskottet hyser och med hänsyn till den tveksamhet, som förefinnes
just bland de personer, som haft de allra bästa tillfällena att bilda sig
en riktig uppfattning i denna sak, och följande den gamla regeln, att man i
tvivelaktiga fall icke bör handla, tillåter jag mig, herr talman, att yrka avslag
på Kungl. Maj:ts framställning om anställande av en lagbyråchef och bifall
till utskottets förslag.

Herr von Stockenström: Herr talman! Den föregående ärade talaren framhöll,
att han hade blivit litet förbryllad av att de, som i jordbruksutskottet representerade,
vad han kallade sakkunskapen, där hade företrätt så pass olika
meningar. Jag vet knappast, örn det i detta fall kräves särdeles mycken sakkunskap.
Jag uppfattar det mer som en lämplighetsfråga, vilken väg man
skall gå. Det har nu framhållits av departementschefen och även från annat
håll, att det i jordbruksdepartementet sedan många år tillbaka har förefunnits
ett faktiskt behov av en tränad jurist för att handlägga vissa speciella
lagfrågor, och en sådan har också anlitats för en del författningsarbete. Jag
kan betyga, att det redan för ett par år sedan var på tal i departementet, att
man borde göra något för att få andra förhållanden till stånd, då man ansåg,
att det icke var lyckligt att i längden behålla den provisoriska anordning, som
då tillämpades. Dessutom tillkommer ju det skäl, som här framhållits, att ett

Lördagen den 22 mars f. m.

45 Nr 19.

ordnande av denna fråga efter mera fasta linjer skulle bliva för statsverket billigare.
Efter vad jag har erfarit torde, såvitt man kan överblicka saken, även
för framtiden ett behov av speciell juridisk sakkunskap komma att föreligga Det

synes egentligen vara principiella betänkligheter, som kommit till uttryck
bland utskottsmajoriteten och även i den föregående ärade talarens anförande.
Den föregående talaren sade, att detta är en principiell oformlighet.
Jag lägger för min del tyngdpunkten på behovet. Behövs det en dylik
person, som det här är fråga örn, böra vi gå in för att ordna saken definitivt,
även örn lagbyråchefen icke skulle komma att syssla uteslutande med lagstiftningsfrågor
utan även med vissa författningsärenden. Det ligger i sakens
natur, att de ärenden, som en sådan tjänsteman kan komma att handlägga i
jordbruksdepartementet, icke bliva av alldeles samma art som de frågor, vilka
gå till motsvarande tjänsteman i t. ex. justitiedepartementet.

Jag kan icke finna, att det är någon principiell oformlighet att gå in för
denna anordning, när ett faktiskt behov föreligger. Jag har därför ansett, att
även örn någon till äventyrs kan ha vissa principiella betänkligheter, böra i
detta fall de rena lämplighetssynpunkterna få överväga. Jag har av detta
skäl anslutit mig till reservanterna och yrkar bifall till deras hemställan.

Herr Reuterskiöld: Av den förda debatten synes framgå, att vad nian egentligen
behöver, är en mer eller mindre tränad jurist, men något behov av en
fast anställd lagbyråchef, vars anställande ingriper i organisationen, är icke
av någon av talarna ådagalagt. Om man lämpligen bör anställa en jurist, kan
detta naturligtvis ske på olika sätt, men att man nödvändigtvis skulle behöva
ordna detta nu ett tu tre genom inrättandet av en lagbyråchefsbefattning, har
jag litet svårt att förstå. För några år sedan —• jag vill minnas, att det var
under den regering, som den siste ärade talaren tillhörde -— förelåg ett förslag
örn begränsning av personalantalet i departementen. Nu förefaller det,
som örn denna begränsning av personalen i departementen egentligen skulle gå
ut över den lägre personalen, medan man däremot skulle öka antalet huvuden,
som stå i spetsen. Jag är icke alldeles säker på att den vägen är så riktig. Vi
lia nyss sett ett förslag örn att chefen för justitiedepartementets lagavdelning
skulle göras till statssekreterare. Det var också av lämplighetssynpunkter. Jag
är rädd för att det var mycket personliga synpunkter, som lågo bakom. Och
nu skola vi införa en lagbyråchef; jag är icke alls säker på att det icke även
här äro personliga synpunkter bakom.

Men om man ser frågan ur andra synpunkter, bör man nu jämföra med de lagbyråchefer,
som finnas i finansdepartementet och socialdepartementet, och fråga,
örn det funnits några särskilda skäl för inrättandet av dessa befattningar
eller örn skälen därför också äro tillämpliga med hänsyn till andra departement.
Vad beträffar finansdepartementet, ha vi där hela vår skattelagstiftning, som
visserligen från statsrättslig synpunkt icke alls är någon lagstiftning utan har
formen av förordningar, men vars innehåll likväl utgöres av rättsnormer, som
skola sättas i ett visst sammanhang och form, varför man i allmän och vidsträckt
bemärkelse kan beteckna den som en lagstiftning. Den är alldeles unik
för finansdepartementet, och där är det genomgående sådana skatte- och finansiella
författningar, som skola utarbetas. Det är ett genomgående, konstant
behov av sådana. Hela arbetet där är fast, och jag kan icke se, hur det skulle
vara möjligt att få det utfört, utan att man hade en fast anställd kraft därför.
Därjämte finnes viss annan lagstiftning, som åligger lagbyråchefen, men
den är helt obetydlig i jämförelse med denna egentliga s. k. »skattelagstiftning».
Och går jag till socialdepartementet, ha vi där hela den grupp av lagstiftningsärenden,
som man kallar kommunallagar och sociallagstiftning. Det

Äng. inrättande
av en
lagbyråchefsbefattning
i
jordbruksdepartementet.

(Forts.

Nr 19.

46

Lördagen den 22 mars f. m.

Ang. inrättande
av en
lagbyrächejsbefattning
i
jordbruksdepartementet.

(Forts.)

är ett så ingripande moment i det moderna rättslivet, att man knappast kan
undgå att även där av hänsyn till det oavbrutna lagstiftningsbehovet införa en
fast anställd kraft redan i organisationen.

I intet annat departement föreligger något liknande förhållande som i .justitiedepartementet,
finansdepartementet och socialdepartementet. Örn riksdagen
nu skulle gå in för en lagbyråchefsbefattning i jordbruksdepartementet, där
inga speciella skäl tala därför och där situationen är fullkomligt likartad med
den i alla övriga departement, blir konsekvensen den, som utskottet pekar på,
att vi komma att få samma överorganisation också i övriga departement. Jag
kan icke finna, att man, samtidigt med att man försöker begränsa utgifterna
genom att begränsa personalen, bör, som jag i begynnelsen sade, öka på antalet
ledande krafter. Det är ungefär, som när man inom vår arméorganisation
beskär truppen men skapar nya generalsplatser. Jag tror icke, att det är
den rätta vägen att gå fram, och därför, herr talman, tillåter jag mig yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Sederholm: Den siste ärade talaren lämnade här en redogörelse för

skälen till att lagbyråchefer förut finnas i tre departement. Det var särskilda
skäl för inrättandet av denna befattning i justitiedepartementet, det var skäl
av ett helt annat slag för anställandet av en lagbyråchef i finansdepartementet
och slutligen av ett i viss mån tredje slag i socialdepartementet. Men gemensamt
för alla var, att arbete av ifrågavarande art förekom i sådan omfattning,
att det för skötseln av ärendena krävdes, att en sådan person anställdes.

Nu har erfarenheten under sju års tid visat, att det inom jordbruksdepartementet
föreligger behov av en sådan kvalificerad jurist för. skötseln av vissa
ärenden inom detta departement. I likhet med ett par föregående talare menar
jag, att man då får pröva detta fall och sedan handla därefter. Jag kan
icke i likhet med herr Reuterskiöld finna, att man därigenom på något sätt
beskär sin prövningsrätt, om det framdeles kommer förslag om anställande
av en lagbyråchef i låt mig säga kommunikationsdepartementet. Man får då
pröva, huruvida arbete av denna kvalitet där har den omfattning och betydelse,
att man bör gå in för anställandet av en sådan person.

Jag kan icke heller följa herr Reuterskiöld i det resonemanget, att man icke
bör anställa en lagbyråchef i jordbruksdepartementet, emedan platsen då skulle
besättas med en person med kvalifikationer, som kanske egentligen icke behövdes,
och att detta skulle innebära en viss överorganisation. Även därvidlag får
man se efter, vad erfarenheten givit vid handen. Vad herr statsrådet anfört,
vitsordar enligt min mening, att här föreligger ett såvitt man kan se permanent
behov eller ett behov för en längre tid framåt av en sådan person. Då bör man
inrätta sig efter detta permanenta behov och giva platsen en mera varaktig
natur.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Reuterskiöld: Jag tillåter mig påpeka, att det föreligger olika grunder
i olika departement. Den siste ärade talaren tycktes lägga tonvikten på att
det var ett permanent behov. Såvitt jag förstår, är detta behovs permanens i
jordbruksdepartementet ganska omtvistad. Det är uttryckligen sagt, att vederbörande
kanske icke skulle få full sysselsättning med lagstiftningsfrågor utan
stundom även skulle få handlägga andra ärenden. Men det är dessutom icke
bara kvantiteten det gäller, utan också kvaliteten av det arbete, som förekommer.
Och det är icke blott kvantiteten och kvaliteten det gäller utan även kontinuiteten
i arbetet — att detta är av ett och samma slag. Detta gäller örn finanslagstiftningen,
det gäller örn kommunallagstiftningen och sociallagstift -

Lördagen den 22 mars f. m.

47 Nr 19.

ningen, det gäller om den allmänna lagstiftningen i justitiedepartementet, men
det gäller icke orri något annat departement.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare därpå
att kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan, såvitt den skilde
sig från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, bifalla denna framställning
oförändrad; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sederholm begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
punkten 1, röstar

Ja;

1

Den, det ej vill, röstar

Nej;

\ inner Nej, avslås utskottets hemställan, såvitt den skiljer sig från Kungl.
Haj :ts i ämnet gjorda framställning, och bifalles denna framställning oförändrad.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstning på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid att flertalet röstade
för nej-propositionen.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3 och 4.

Kades till handlingarna.

Punkterna 5—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Kades till handlingarna.

Punkterna 11—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Kades till handlingarna.
Punkterna 18—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. inrättande
av en
lagbyrächefsbefattning
i
jordbruksdepartementet.

(Forts.)

Nr 19. 48

Lördagen den 22 mars i. m.

Punkterna 25—29.

Lades till handlingarna.

Punkterna 30—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 35—37.

Lades till handlingarna.

Punkterna 38 och 39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 40—42.

Lades till handlingarna.

Punkterna 43—51.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 52—61.

Lades till handlingarna.

Punkterna 62—66.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 67 och 68.

Lades till handlingarna.

Punkterna 69 och 70.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 71 och 72.

Lades till handlingarna.

Punkterna 73 och 74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 75—81.

Lades till handlingarna.

Punkten 82.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 83 och 84.

Lades till handlingarna.

Punkten 85.

Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 22 mars f. m.

49

Nr 19.

Punkten 86.

Lades till handlingarna.

Punkten 87.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 88 och 89.

Lades till handlingarna.

Punkten 90.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 91—96.

Lades till handlingarna.

Punkterna 97—105.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 106.

Lades till handlingarna.

Punkten 107. Anslag till ny Kungl.

Majit hade föreslagit riksdagen att för utlämnande under 1931 av ^å^fullatä™
statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk anvisa diga jordbruk.
för budgetåret 1930/1931 ett extra reservationsanslag av 1,000,000 kronor, därav
intill 250,000 kronor finge användas till utlämnande av statsbidrag till betesförbättringar,
med rätt dock för Kungl. Majit att, därest förhållandena
skulle därtill giva anledning, för sistnämnda ändamål taga i anspråk större
belopp av ifrågavarande anslag.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande inom
andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner nämligen

1) nr 40 av herrar Sandberg och Näslund, vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att för utlämnande under 1931 av statsbidrag till nyodling och betesförbättring
å ofullständiga jordbruk anvisa för budgetåret 1930/1931 ett extra
reservationsanslag av 1,400,000 kronor, därav intill 350,000 kronor finge användas
till utlämnande av statsbidrag till betesförbättringar,

2) nr 354 av herr Bergström i Bäckland, vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att för utlämnande under 1931 av statsbidrag till nyodling och betesförbättring
å ofullständiga jordbruk anvisa för budgetåret 1930/1931 ett extra
reservationsanslag av 1,500,000 kronor, därav intill 400,000 kronor finge användas
till utlämnande av statsbidrag till betesförbättringar, med rätt dock
för Kungl. Majit att, därest förhållandena skulle därtill giva anledning, för
sistnämnda ändamål taga i anspråk större belopp av ifrågavarande anslag.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med anledning av Kungl. Maj :ts förevarande framställning
och de i ämnet väckta motionerna lii 40 och 354, för utlämnande
under 1931 av statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga
jordbruk anvisa för budgetåret 1930/1931 ett extra reservationsanslag av

1,100,000 kronor, därav intill 250,000 kronor finge användas till utlämnande av

Första kammarens protokoll 1980. Nr 19.

4

Nr 19. 50

Lördagen den 22 mars f. m.

Anslag till nyodling
m. m.

ä ofullständiga
jordbruk.
(Forts.)

statsbidrag till betesförbättringar, med rätt dock för Kungl. Maj:t att, därest
förhållandena skulle därtill giva anledning, för sistnämnda ändamål taga i anspråk
större belopp av ifrågavarande anslag.

Reservation hade anförts av herrar Sederholm, Carl E. Eriksson, Kropp,
Pettersson i Bjälbo och Sköld, som ansett, att utskottets motivering bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen angivits.

Herr Sederholm: I fråga örn denna punkt föreligger ingen skillnad i klämmen
för utskottsmajoriteten och reservanterna, av vilka jag utgör en. Skillnaden
hänför sig till ett stycke i motiveringen och rör frågan, huruvida riksdagen
nu skall anslå medel jämväl för stenröjning. Detta anslag är som bekant
avsett dels till understöd av nyodling, dels till betesförbättring, och nu är det
även föreslaget, att det skall avse ett understöd till stenröjning. Därom äro
alla ense, att det under dessa tider är synnerligen önskvärt, att betesförbättring,
som utgör ett förbilligande av produktionen av betesgräs, främjas och
stödjes från statens sida. Det blir redan mera tveksamt, huruvida man under
dessa för jordbrukets ekonomi så brydsamma tider verkligen skall gå in för nyodling.
Nyodling är ju redan nu en i förhållande till jordens ekonomiska avkastningsförmåga
mycket oviss och —• för att inte säga — i de flesta fall förlustbringande
affär, och under sådana förhållanden måste man åtminstone vara
ganska tveksam.

Emellertid förhåller det sig ju ofta på det sättet, att man för utvidgning
av ett jordbruk gör vissa smärre odlingar och tillodlingar av sådan mark, som
är relativt lättodlad, och att man under sådana förhållanden från statens sida
också understödjer dessa odlingar. Men vad vi reservanter egentligen vänt oss
emot är det understödjande av stenbrytning, som här är ifrågasatt. Det utgör
kanske det dyrbaraste sättet, som finnes för att odla jord, och man misstar sig
nog inte alltför mycket, när man säger, att själva odlingskostnaden per ytenhet
av sådan jord, som odlas på detta sätt, blir många gånger högre, än att
detta arbete skall kunna förränta sig. Samma är förhållandet med den röjning
av redan befintliga åkrar, som nu ifrågasättes. Även denna ställer sig
i förhållande till den däremot svarande nyttan mycket dyrbar och föga räntabel
eller också absolut oräntabel. Vi hava därför ansett, att det anslag, som
här ställes till Kungl. Maj:ts förfogande, skulle koncentreras på betesförbättring
och sådan nyodling, som kan anses vara någorlunda räntabel, medan däremot,
särskilt under dessa tider, stenbrytningen inte bör uppmuntras.

Pä grund av det anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den avgivna
reservationen.

Herr Gustafsson, Per: Herr talman! Jag kan inte dela den uppfattning,

för vilken landshövding Sederholm nyss gjorde sig till tolk, nämligen att det
inte skulle vara lönande eller lämpligt för staten att understödja brytning av
sten på redan odlad jord. För dem, som bo i sådana trakter, i vilka steniga
åkrar ^finnas, är det en mycket liten tröst att veta, att det på andra ställen
kan gå betydligt lättare och billigare att odla jord. För alla dem, som alltfort
måste hava sin inkomst av denna åkerjord, måste det därför vara av ett ofantligt
stort intresse, örn de kunde få just denna jord förbättrad och om de skulle
kunna få understöd från staten till det stora arbete, som nu pågår i vissa bygder.
Det kan icke vara annat än av den största betydelse. Jag vågar säga,
att ganska få av de anslag, som riksdagen beviljar, komma till större och mera
verklig nytta, än örn det kommer till hjälp för brytande av sten på åkrar, från
vilka en del av Sveriges jordbrukare alltjämt måste hava sin utkomst.

När nu utskottet också beaktat denna sak, skall jag endast be att få tillstyrka
bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 22 mars f. m.

51

Nr 19.

Herr statsrådet Johansson: Jag skall be att få komplettera de av herr Sederholm
lämnade uppgifterna örn detta statsanslags användning med det tilllägget.
. att bidrag för stenröjning av odlad jord enligt förslaget visserligen
skulle utgå från detta anslag, men att jag i propositionen begränsat den del,
från vilken detta bidrag skulle utgå, till 50,000 kronor — således ett relativt
obetydligt belopp i förhållande till det stora anslaget, som är 1,100,000 kronor.
Jag har föreslagit, att högst 50.000 kronor skulle få användas för detta
ändamål, och jag har förutsatt och även sagt ifrån i propositionen, att man
vid provning av inkomna ansökningar bör tillse, att dessa bidrag särskilt
böra koncentreras till sådana trakter av landet, där det verkligen visar sig
vara ett behov. Och det har verkligen visat sig vara ett behov. I propositionen
omtalas en framställning från Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, vilken framställning har varit på remiss hos samtliga
landets hushållningssällskap. De inkomna yttrandena äro redovisade i propositionen.
Jönköpings läns hushållningssällskap säger t. ex. i sitt utlåtande,
varl mycket kraftigt understrukits behovet av detta anslag, att det är på
mindre hemman många gånger så, att det inte finns tillräckligt med god
mark för nyodling, men väl hava de mycket steniga åkrar redan under kultur
och skötsel, och dessa åkrar kräva ett oerhört arbete. Det är mycket svårt —
som var och en vet. som är jordbrukare — att förhindra ogräsets spridning i
stenbunden åker, samtidigt ^som jordfasta stenar i vissa fall omöjliggöra och
i andra fall oerhört försvåra användningen av jordbruksmaskiner för jordens
bearbetande och skötsel. Liknande synpunkter hava framförts från de
andra förvaltningsutskotten. I Östergötlands län har hushållningssällskapets
förvaltningsutskott — jag nämner särskilt detta, då jag sett, att herr Pettersson
i Bjälbo också står bland reservanterna — i ett mycket starkt hållet yttrande
livligt tillstyrkt en omläggning av grunderna; och jag har, såsom jag
nyss nämnde, på ett sådant försiktigt sätt begränsat anslaget till 50,000 kronor.
Utöver de starka skäl, som tala för anslaget, har Östergötlands läns hushållningssällskap
framhållit, att kostnaden för stenröjning för sådana jordbruk.
som hava mycket sten på sina åkrar, är väl värd att understödjas, då
det kräves ett relativt större bidrag av dem själva än vid nyodling av stenbunden
mark.

Sedan vill jag säga, att det ju egentligen icke är någonting nytt. Redan nu
utgår ju anslag till stenröjning, fastän på ännu icke odlad mark. När det
gäller nyodling, få dessa kostnader inräknas i den kostnad, som belöper på
brytning av befintlig sten i jorden. Detta är således ingen nyhet, utan här
vill man hjälpa till med stenröjning på redan under kultur varande jord, och
det sj-nes mig. jsom om det står i överensstämmelse med hela detta anslag och
den princip, på vilket detta anslag vilar, nämligen upphjälpande eller förbättrande
av ofullständiga jordbruk.

Jag ber sålunda att med dessa upplysningar få förorda, att kammaren ville
biträda Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag.

Herr Bengtsson: Herr talman, mina herrar! Då ifrågavarande förslag

utgått från det hushållningssällskap, som jag här i någon mån företräder,
skall jag be att få göra några erinringar i ärendet.

Här är det ju endast fråga om, att det beviljade anslaget till nyodling och
betesförbättring jämväl skulle få användas till hjälp vid stenröjning av redan
odlad jord. I det läge, vari det svenska jordbruket för tillfället befinner sig,
och med de stora överskott av livsmedel, som för närvarande finnas inne, torde
man rent av böra vara något betänksam mot nyodlingars forcerande. Däremot
borde stenröjning av åkerjord vara en synnerligen viktig fråga. Här
talas i dessa dagar så mycket örn jordbrukets rationalisering; ifrågavarande

Anslag till nyodling
m. m.

å ofullständiga
jordbruk.
(Forts.)

Nr lil. 52

Lördagen den 22 mars £. m.

Anslag till nyodling
m. m.

å ofullständiga
jordbruk.
(Forts.)

åtgärder torde kunna utgöra det första enkla budet för att lättare och billigare
kunna bruka och skörda nuvarande odlade åkerjord.

Av samtliga våra hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava omkring
två tredjedelar anslutit sig till förslaget. De övriga hava haft mer eller
mindre starka erinringar att göra, beroende mestadels därpå, att vissa län i
stort sett hava förmånen att sakna stenig åkerjord, såsom t. ex. Södermanlands
län och Norrbottens län. Förvaltningsutskotten i dessa län anföra, att
frågan i de flesta fall icke vore av någon betydelse. Det är ju ganska lyckligt
för sådana hushållningssällskap att kunna yttra sig på det sättet. Jag
skulle med glädje hava varit med, örn samma förhållande förefunnits beträffande
mitt eget län. Härav framgår ju tydligt, att de steniga åkrarna inte
äro kända för lantmän i bygder med mera slättlandsjord.

Vad beträffar den första delen av reservationen skulle svårighet uppsta
vid upprättandet av kostnadsförslag. Med den kännedom, jag har örn våra
i stort sett duktiga jordbrukskonsulenter, kan jag inte finna annat än att de
med lätthet skulle lösa denna uppgift. Jag kan inte förstå, att det skall vara
värre att bedöma stenbrytningen i redan befintliga åkrar än i oodlad mark,
som ofta är dold under moras och buskar och dylikh Jag kan sålunda inte
finna, att det skulle vara värre att bedöma detta, då det gäller den odlade
niärk6ii •

I den andra delen av reservationen framhålles svårigheten av att kontrollera
arbetet. Detta är ägnat att i viss mån väcka förvåning. Med den erfarenhet,
jag har såsom sextonårig medlem i vårt läns premieringsnämnd, är jag säker
på att de jordbrukare, som få dessa anslag, på ett utomordentligt sätt utföra
de dem ålagda arbetena. Man skulle kunna tänka sig, förmodar jag, att dessa
jordstenar skulle bortskjutas endast till den del de ligga över marken, och
att resten skulle finnas kvar i jorden. Men detta skulle bli alltför dyra experiment
för jordbruksredskapens konto. Det skulle vara otänkbart. Jag kan
inte på något sätt förstå, att kontrollen skulle vara så svår utan tvärtom myc -

Då dessutom dessa anslag utgå med ett maximibelopp av 250 kronor per
hektar och endast hälften av arbetskostnaden får utbetalas i statsbidrag, torde
mycket liten fara finnas för något slöseri med pengar. Förresten är det
anslag som skulle gå till dessa stenröjningar på åkrarna, endast 5 procent
av hela anslaget. Genom detta förslag vinnes lika mycket mark som genom
nyodling. Dessutom torde ingen, som deltar i behandlingen av riksdagens
olika anslag, kunna finna annat, än att det här är ^fråga örn ett synnerligen
blygsamt anslag. Jag försäkrar, herr talman, att få anslag äro sa berättigade
som de, vilka utgå till den stenbundna markens odlare, ty även han, örn
än i små mått, bidrager till att vidga Sveriges land.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Henriksson: Även örn jag är av den uppfattningen, att det svåraste

i hela frågan blir ätt fördela detta jämförelsevis lilla belopp, kan jag inte
annat än anse, att ett sådant försök bör göras. Ehuru en småbrukare själv kan
uträtta arbetet, förstår jag så väl, att det kommer att taga hans tid under en
ganska stor del av året. Han får därför inte rad att verkställa detta arbete,

örn han inte får något bidrag till sin hjälp. .,.,11

Det har av motståndarna till detta förslag sagts att man skall hellre ge
sig på nyodlingar. Jag är av en rakt motsatt åsikt. I dessa tider ar det nämligen
det riktigaste att försöka ordna det, som redan är paborjat,1 sådana
fall då man har kostat på ganska stora summor på ett område, utan att det tiar
fått den ans och blivit iordningställt så, som man skulle önska.

Lördagen den 22 mars f. m.

53 Nr 19.

Jag vill därför på det livligaste tillstyrka utskottets förslag och ber att få n£

till alla delar instämma i vad herr Gustafsson i Benestad anförde. åtfullstän diga

jordbruk.

Efter det överläggningen förklarats härmed, slutad, yttrade herr talmannen, (Forts.)
att med anledning av val därunder förekommit propositioner komme att framställas
särskilt beträffande utskottets i den nu föredragna punkten gjorda hemställan
och särskilt beträffande motiveringen.

På gjord proposition bifölls utskottets hemställan.

Sedermera gjordes enligt de yrkanden, som förekommit i avseende å motiveringen,
propositioner, först på godkännande av utskottets yttrande samt vidare
på godkännande av den motivering, som förordats i herr Sederholms m. fl. vid
punkten avgivna reservation; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 108 och 109.

Lades till handlingarna.

Punkterna 110—113.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 114—116.

Lades till handlingarna.

Punkterna 117—121.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 122 och 123.

Lades till handlingarna.

Punkterna 124—126.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 127—131.

Lades till handlingarna.

Punkterna 132 och 133.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 134 och 135.

Lades till handlingarna.

Punkterna 136—145.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 146—148.

Lades till handlingarna.

Punkterna 149 och 150.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 19. 54

Lördagen den 22 mars f. m.

Ang. av vägstämma
utsedda
lekmäns
deltagande i
vägstakning.

Punkterna 151—156.

Lades till handlingarna.

Punkterna 157—160.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 161-—165.

Lades till handlingarna.

Punkten 166.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående visst ägoutbyte
mellan kronan och Nitroglycerinaktiebolaget;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av tullverkets
andel av en till Råå fiskeläges skifteslag hörande samfällighet;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av kronan
tillhöriga 3/32 mantal Långforssel nr 1 i Överkalix socken samt efterskänkande
i samband med försäljningen av visst räntekrav;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa- eftergifter
för S. E. Carlströmer i fråga örn betalning av köpeskilling för en inköpt kronoegendom
;

nr 22, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående försäljningspriset
för en fastighet inom Malmköpings köping;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättande till
nationalpark av visst område av kronoparken Idre i Kopparbergs län m. m.;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för B.
Larsson med flera från vissa dem enligt kontrakt åliggande förpliktelser;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande för
Kungl. Majit att i vissa fall försälja kronoegendom;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande av
en kronans fordran mot landskamreraren C. F. Johanson;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående från
visst ersättningskrav mot jägmästaren i Halmstads revir C. E. L. von Sydow;
samt

nr 28, i anledning av väckt motion örn viss ändring av gällande bestämmelse
angående prissättningen å tjärved inom Västerbottens och Norrbottens läns
kronoparken.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 29, i anledning av motion
angående av vägstämma utsedda lekmäns deltagande i vägstakning.

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 132, av herr Olofsson i Digernäs, hade föreslagits, att riksdagen ville besluta,
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning och förslag om av
vägstämma utsedda lekmäns deltagande i vägstakning.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 132 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Lördagen den 22 mars f. m.

55 Nr 19.

Herr Henriksson: Herr talman! Motionären Ilar på grund av de erfaren heter,

som han har från sin hemort, fått den uppfattningen, att en eller två lekmän.
som skulle utses av vägstämman, borde deltaga i planerandet och utstakandet
av vägar, då nyanläggningar eller ombyggnader av sådana skulle göras.
Han har därför önskat, att en utredning och förslag i nämnda syfte komme till
stånd. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som yttrat sig i saken, har emellertid
ansett, att framställningen icke är av behovet påkallad, enär vägstämman
redan nu äger möjlighet att vid dylika förrättningar bliva representerad. Med
hänsyn härtill avstyrker jordbruksutskottet bifall till motionen.

Jag kan för min del icke biträda denna utskottets uppfattning. Om jag
icke varit borta från riksdagen vid utskottsbehandlingen av denna motion,
hade jag åtminstone gjort vad jag kunnat för att förmå utskottet att intaga en
annan ståndpunkt. Jag har sålunda från min hemort ett ganska färskt exempel
på att den förbättring, som kommer att vinnas genom uträtning av en väg,
icke ens tillnärmelsevis står i rimligt förhållande till de kostnader och den
jordförstörelse, som vägrätningen medför. Den väg och det jordområde, på
vilket jag här syftar, äro belägna strax intill Lomma kyrka. Detta jordstycke
har långa tider varit påtänkt för en blivande utvidgning av begravningsplatsen
eller kyrkogården. Då nu detta jordstycke skulle behöva tagas i anspråk för
sagda ändamål, inträffade emellertid, att hela denna tanke omöjliggjordes,
därigenom att vägen skar snett igenom sagda jordbit. Kyrkogårdsfrågans lösning
på det för församlingen lämpligaste och bästa sättet har därigenom omöjliggjorts
och måste nu lösas på ett under alla omständigheter mindre tillfredsställande
sätt. Denna enligt min mening mycket olyckliga följd av sagda vägrätning
hade, det vill jag tro, aldrig inträffat, om ett par praktiskt förfarna
ledamöter fått biträda vid uppgörandet av förslaget örn vägens uträtning. Här
föreligger alltså ett typiskt fall, då möjligheten att utse ett ombud icke är detsamma
som tillfredsställande av behovet. Jag sökte för egen del få den olyckliga
vägrätningen förhindrad genom hänvändelse till vederbörande statsråd,
men varken denna hänvändelse eller styrelsens för Alnarps lantbruksinstitut
enhälliga avstyrkande av vägförslaget hjälpte.

Det må vara riktigt, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påpekar, att det
redan nu icke finns hinder för en vägstämma att utse ett par sådana ombud,
som motionären talar örn, men ett ombud, som blivit utsett enligt riksdagens
bestämmelser, kommer att känna sitt ansvar på helt annat sätt. Han har då
icke blott skyldighet att tillvarataga lantbrukets intresse, utan i lika hög grad
att se efter, att inte statens pengar kastas bort i onödan. Hade sådana bestämmelser
funnits, som det här antydda, är jag förvissad örn att sådana förstörelser
avstyrts, som de, vilka inträffat i min hemort.

På grund av jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
motionen.

Herr Sederholm: Herr talman, mina herrar! Den siste ärade talarens anförande
avsåg ett fall, som enligt min mening ligger alldeles vid sidan av vad
motionen avser. Motionen avser, att det skall beredas rätt för vägstämman att
utse ledamöter, som skola vara närvarande vid utstakningen. I de allra flesta
fall, d. v, s. när det är fråga örn bidrag av autoinobilskattemedel, är det vägstämman
eller vägstyrelsen, som ombestyr stallning och uppgörande av förslaget
på det sätt som den finner lämpligt. De böra ju anlita en sakkunnig
man, och de ha tillfälle att välja så många de vilja, som skola följa med honom
och göra sin mening gällande vid utredningen. Först sedan utredningen är
fullbordad, göres ansökan till Kungl. Maj:t örn bidrag av statsmedel, och då
prövas naturligtvis även från statens sida, huruvida det föreliggande förslaket
är lämpligt. En sådan prövningsrätt och möjlighet till ett sådant infly -

Äng. av vägstämma
utsedda
lekmäns
deltagande i
väg stähling.

(Forts.)

Nr 19. 56

Lördagen den 22 mars f. m.

Äng. av vägstämma
utsedda
lekmäns
deltagande i
vägstakning.

(Forts.)

Anslag till
svenska ddbegängelseföreningen.

tande på utredningen, som den siste ärade talaren här åsyftade, finns alltså
redan, men om de väghållningsskyldige vid utredningen inte begagna sig av
den möjligheten och det kanske på den grund blir ett förslag, som inte är lämpligt,
är ju detta inte lagstiftningens eller myndigheternas fel, utan det är en
försummelse av de väghållningsskyldiga att se upp och vara vaksamma på att
förslaget blir klokt och riktigt.

Då motionen enligt min mening går alldeles vid sidan av det syfte, som
den siste ärade talaren här anfört, och för övrigt ingenting blivit framfört, som
visar behovet av en ändring i motionens syfte, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med därunder
förekomna yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av motion angående fullständigt frigivande av sälfångst med sax, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående brandskyddsanordningar
i operabyggnaden och dramatiska teaterns byggnad;

nr 60, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ändrings- och reparationsarbeten
i universitetshuset i Lund;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning och
förbättring av lokalerna för institutet och förskolan för blinda å Tomteboda;

nr 62, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående överlåtelse på
Östersunds stad av den Kungl. Majit och kronan tillkommande rätten till högre
allmänna läroverkets i Östersund byggnader;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till vissa
kassor vid de högre läroverken för flickor i Stockholm, Göteborg, Malmö och
Hälsingborg;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för lektorn
C. G. Bondeson till viss tjänstårsberäkning;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
uppförande av två arbetsstugor inom Nedertorneå och Gällivare församlingar;
samt

nr 66, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående disposition av lappskolbordet
i Gällivare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 67, i anledning av väckta motioner
om anslag till svenska eldbegängelseföreningen.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
K. Schlyter m. fl. (I: 77) och den andra inom andra kammaren av herr H.
Schött m. fl. (11:220), vilka motioner hänvisats till statsutskottet för förberedande
behandling, hade hemställts, att riksdagen måtte besluta örn ett anslag
å 25,000 kronor till svenska eldbegängelseföreningen i och för det svenska
krematorieväsendets befrämjande.

Lördagen den 22 mars f. m.

57 Nr 19.

Utskottet kade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
herrar Schlyters m. fl. och Schotts m. fl. berörda motioner (I: 77 och II: 220)
icke måtte vinna riksdagens bifall.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Olof Olsson, Nilsson i Malmö, Rosén, Rydén, Bergström, Thelin,
Anderson i Råstock och Norsell, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av herrar Schlyters m. fl. och Schotts m. fl.
motioner, 1:77 och 11:220, till svenska eldbegängelseföreningen på extra stat
för budgetåret 1930/1931 bevilja ett anslag å 5,000 kronor;

2) av herr Holmgren, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Schlyter: Herr talman! Om denna motion skulle man kunna säga

detsamma som förr sades örn politiken, nämligen att dess tyngdpunkt ligger
i andra kammaren. I den andra kammaren har motionen väckts av en
ledamot, som är praktiskt verksam i eldbegängelserörelsen, och motionen har
där fullständigt tryckts med sina bilagor. Det är mig emellertid ett nöje
att försvara motionens syfte även i denna kammare, trots den omilda behandling
den fått i statsutskottet.

Utskottet har avstyrkt motionen på två skäl. Först och främst säger utskottet,
att varken i de väckta motionerna eller i de åberopade bilagorna uppgifter
föreligga, som göra det möjligt att bedöma, om och i vad män svenska
eldbegängelseföreningen kan vara i behov av ekonomiskt stöd. Jag har nu
inte, herr talman, utgått ifrån att vid en motion skulle behöva fogas all
tänkbar utredning för att befordras till trycket på statens bekostnad, då en
stor del utredning ju brukar förebringas i utskotten med anledning av väckta
motioner. Jag tycker nog också, att det hade varit kamratligt av den avdelning
i utskottet, som fick detta ärende till behandling, om den velat påpeka för
någon av alla de många motionärerna, att här kunde vara anledning att ifrån
eldbegängelseföreningen införskaffa ytterligare material till belysande av yTkandena
i motionen. Jag har nu anskaffat detta och har här i min hand dels
ett sammandrag av svenska eldbegängelseföreningens räkenskaper för 1929,
dels ett av föreningens styrelse uppgjort förslag till budget för 1930 under
förutsättning av det begärda anslagets beviljande. Av räkenskaperna för 1929
finner man, att föreningens verksamhet under det året huvudsakligen möjliggjorts
genom en donation på 10,000 kronor. Härutöver hava medlemsavgifter
influtit till något över 7,000 kronor, och budgeten slutar på ett belopp av
18,162 kronor 46 öre. Utgifterna ha varit avlöningar, något över 4,000 kronor,
publikationer och tryck m. m. 7,337 kronor och propaganda 5,298 kronor.
Till belysande av kostnaderna för publikationer och tryck har jag här
anskaffat en del av trycksakerna. Den digraste och dyrbaraste utgöres av
anvisningar för uppgörande av förslag till krematorieanläggningar. De ledamöter
av kammaren, som äro intresserade av att taga del av dessa saker, kunna
ju göra det här vid min bänk.

Den viktigaste utgiftsposten för föreningen har emellertid avsett propaganda
och upplysningsverksamhet, och när jag skrev under denna motion, utgick jag
ifrån att anslaget just skulle gå till denna upplysningsverksamhet, som är
alldeles nödvändig för befrämjande av krematorierörelsens utbredande, varemot
styrelsens senkomna budgetförslag varit mig främmande. Då det nu
ju inte kan vara fråga örn att yrka bifall till motionen med det anslagsbelopp,
som där begäres och vilket uppenbarligen var tilltaget med prutmån, utan
jag naturligtvis kommer att inskränka mig till att yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen, i vilken det begäres ett anslag på allenast
5,000 kronor, kan jag, herr talman, fatta mig betydligt kortare och

Anslag till
svenska eldbegängelseföreningen.

(Forte.)

Nr 19. 58

Lördagen den 22 mars f. m.

Anslag till
svenska eldbegängelseIöreningen.

(Ports.)

behöver inte styrka behovet av mer än dessa 5,000 kronor. Då förefaller det
mig, som örn man endast behövde äga kännedom örn arten av föreningens
verksamhet för att inse, att denna förening omöjligt kan bygga sin tillvaro
och sin verksamhet allenast på medlemsavgifter, utan är i hög grad hänvisad
till att begära understöd i form av donationer av enskilda eller i form av
statsanslag, liksom ett så otaligt antal andra jämförliga intressen äro hänvisade
till att göra och också med framgång göra. Uti räkenskaperna för
1929 upptogs, som jag nämnde, propagandaverksamhet till över 5,000 kronor,
och publikationerna, som äro ett led i samma propagandaverksamhet, till över

7,000 kronor. Det förefaller mig alltså, att behov av ett anslag från allmänna
medel av 5,000 kronor är fulltyga!, och det är alldeles tydligt, att skall föreningen
kunna upprätthålla sin verksamhet på sätt som den gjort under de
sista åren, tarvas härutöver ytterligare understöd från mecenater.

Jag skall inte taga upp kammarens tid med att utförligt redogöra för vad
föreningen åstadkommit under den allra sista tiden. Jag skall endast i allra
största korthet nämna, att tack vare föreningens propagandaverksamhet har
initiativ till nya krematorier tagits i ett stort antal orter. Sålunda ha nya
krematorier utöver de fyra förut befintliga beslutats i Vänersborg och Luleå.
Karlstad, Sundsvall, Nyköping och Malmö ha anslagit medel för uppförande
av krematorier eller för utredning i frågan. I Eskilstuna, Uppsala, Kalmar
och Kiruna har beslut om utredning av krematoriefrågan på platsen fattats,
och i Göteborg pågår utredning örn nytt tidsenligt krematorium. I följande
städer är frågan aktuell genom initiativ av eldbegängelseföreningens avdelning
på platsen, nämligen Norrköping, Linköping, Motala, Ystad, Halmstad, Trollhättan
och Lidköping. I åtskilliga andra städer och samhällen har beslutats
anlägga urnlund eller kolumbarium, nämligen i Skara, Strängnäs, Torshälla,
Lidingö, Åmål, Eslöv, Flen, Tranås, Vallentuna landskommun etc. Allt detta
har åstadkommits genom föreningens upplysnings- och propagandaverksamhet
och sedan i sin -ordning genom initiativ av lokalavdelningen på platsen.
Verksamheten bedrives så, att föreningen först söker få till stånd en lokalavdelning
och sedan genom denna få fram frågan örn krematorium. Målet
är att få till stånd krematorier över allt i landet på så många platser, som
anses behövligt. Till dessa krematorier bör så transport per likbil kunna
ordnas, så att även landsbygden kan komma i åtnjutande av eldbegängelsens
fördelar.

Utskottets andra skäl till avstyrkande utgör det, att utskottet ej kan finna
annat än att det ändamål, varför anslag här äskats, icke egentligen är ett statsintresse
utan närmast har beskaffenhet att böra, om så prövas behövligt, från
kommunalt håll understödjas. Naturligtvis måste man medge, att städerna
ha ett större intresse än landsbygden av krematoriers inrättande, men det faller
dock inom vår erfarenhet, att ilven rena landsbygdsintressen inte sällan äro
föremål för statens understöd. Och att det i detta fall är fråga örn ett statsintresse
bestyrkes inte minst av att staten under de senaste årtiondena upprepade
gånger tillhandahållit medel till krematorieväsendets främjande, även
örn frågan inte underställts riksdagens prövning. Hygieniskt, sanitärt, estetiskt
och ekonomiskt ha landet och dess invånare nytta av krematorieväsendets
främjande. Eldbegängelseföreningens mål är, som jag nämnde, inrättandet
av krematorier landet runt till erforderligt antal och att om möjligt
göra slut på de sammanlagt miljonslukande kyrkogårdsutvidgningarna. Det
är omöjligt att förneka, att staten har intresse av att främja en sådan rörelse,
låt vara att sedan respektive kommuner ha den lokala nyttan av jordens sparande
för produktiva ändamål. Föreningen går också in för ett förbilligande
av begravningskostnaderna i allmänhet. I och för sig bli kostnaderna vid
eldbegängelse mindre än vid jordbegravning, och föreningen avser att i gör -

Lördagen den 22 mars f. m.

59 Nr 19.

ligaste mån åstadkomma så låga kostnader som möjligt. Även för den avlidnes
efterlevande, ofta änkor och barn i behövande ställning, kommer
eldbegängelsesystemet, när det allmänt genomföres, att innebära besparing av
utgifter i jämförelse med äldre gravskick.

För att nu örn möjligt undanröja de betänkligheter, som utskottet uttalat
emot ett understöd av motionen, skall jag, när jag yrkar bifall till reservationen,
be att få specificera den användning, som de begärda medlen skulle
komma att få, på det sättet att jag föreslår, att de skola användas för upplysningsverksamhet.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den
av herr Olof Olsson m. fl. avgivna reservationen på det sätt, att jag hemställer,
att riksdagen i anledning av motionerna måtte till svenska eldbegängelseföreningen
för upplysningsverksamhet på extra stat för budgetåret
1930/1931 bevilja ett anslag av 5,000 kronor.

Greve Lagerbjelke: Herr talman! Jag har begärt ordet omedelbart efter

motionären herr Schlyter av den anledningen, att jag visserligen själv instämt
i motionen, men endast gjort det i dess syfte. Anledningen till denna skiljaktighet
ifrån min sida var den, att jag inte kunde gilla, att i motiveringen till
motionen tyngdpunkten lagts på den ekonomiska sidan, på de ekonomiska fördelar,
som ett allmännare användande av eldbegängelse skulle medföra för
kommunerna. Det framhölls särskilt, att begravningsplatserna skulle bli billigare
och omkostnaderna för begravningar likaså. Vad som för mig var avgörande,
när jag undertecknade motionen, voro de etiska och hygieniska fördelar,
som eldbegängelsen medför, även om givetvis den ekonomiska sidan har sin
stora betydelse.

För ett pär år sedan beslöt riksdagen efter livliga debatter i bägge kamrarna
att bifalla ett föreliggande förslag angående utvidgade möjligheter för användandet
av eldbegängelse. Jag anser, att riksdagen i och med detta har intagit
sin principiella ställning till frågan örn eldbegängelsen. Vid detta förhållande
kan jag inte finna annat än att ett bifall till motionen är en konsekvens
av detta riksdagens för ett par år sedan intagna ställningstagande.

Nu har utskottet helt naturligt, när det inte ville tillstyrka motionen, gått på
att i motionen de ekonomiska fördelarna så starkt understrukits. Med den synpunkt,
jag har, bortfaller detta motiv från utskottets sida. Beträffande slutligen
den av utskottet här framhållna anledningen till avslag på motionen,
att det icke visats, att eldbegängelseföreningen skulle vara i behov av ekonomiskt
stöd, har detta skäl tillräckligt bemötts av den föregående talaren, och
det har också i väsentlig mån förminskats i betydelse, genom att reservanterna
nedsatt anspråken på statshjälp från 25,000 till 5,000 kronor.

Jag föreställer mig att kammaren inte skall neka att bevilja detta ganska anspråkslösa
belopp, och får då, herr talman, sluta med att yrka bifall till den
avgivna reservationen med den ändring, som föreslagits av herr Schlyter.

Herr Bergqvist: Herr talman! Det lät nästan farligt, när herr Schlyter

började sitt anförande. Han uttalade för det första, att utskottet behandlat
motionen mycket omilt, och för det andra förebrådde han den avdelning i utskottet,
som först behandlat ärendet, för bristande kamratlighet. Man skulle
nämligen från avdelningen ha bort tillsäga motionärerna att de skulle vara
goda att komma in med det ytterligare material, som behövdes för bedömande
av frågan. Jag undrar emellertid örn det ändå inte är att begära väl mycket
av ett utskott, att det skall tillhandagå motionärer med råd och dåd för att
de skola få de bästa förutsättningarna att få sina motioner bifallna.

Emellertid försvann i fortsättningen den känsla av bävan, som eventuellt inställde
sig från början. Jag vill nu säga, att det inom utskottet icke på nå -

Anslag till
svenska eldbegängelseföreningen.

(Forts.)

Nr 19. 60

Lördagen den 22 mars f. m.

Anslag till
svenska eldbegängelsef
öreningen.

(Forts.)

got sätt kommit till synes någon fördom emot det begravningssätt, som bär är i
fråga. Det har erkänts från alla. att eldbegängelsen i många avseenden t. o. m.
kan vara att föredra framför det hittills brukade begravningssättet. Men vad
som gjort, att utskottet icke kunnat tillstyrka motionen eller reservationen, det
är de skäl, som anföras i utskottets utlåtande. Det har icke förelegat någon
som helst tablå över eldbegängelseföreningens ekonomiska ställning, ej heller
någon plan över huru de begärda medlen skola komma att användas. Fiirst i
allra sista stund, när frågan behandlades i statsutskottets plenum, företeddes
ett förslag till budget för svenska eldbegängelseföreningen för 1930. Därav
fick man se, bur föreningens ekonomi ställer sig. Bland utgifterna lägger man
först och främst märke till 6,000 kronor såsom arvode till en sekreterare. Detta
belopp föreföll onekligen utskottet ganska högt — det är ju inte allmänt, att
sekreterare i dylika föreningar få uppbära så stora arvoden. Vidare upptagas
till föredrag och propaganda 8,000 kronor. Det var detta som herr Schlyter
uppgav vara den väsentligaste utgiften, och det kan man ju möjligen förstå,
Det är dock ett högt belopp, 8,000 kronor, allra helst därtill komma vissa resekostnader.
Så är det trycksaker 4,000 kronor, utgifter för Stockholmsutställningen
4,000 kronor, styrelsesammanträden 1,500 kronor, diverse utgifter 2,700
kronor och slutligen en del andra smärre utgifter. Utom det. att denna tablå
kommit in i sista stund, har den icke heller med hänsyn till sitt innehåll kunnat
läggas till grund för ett tillstyrkande av bifall till motionen.

Även örn man inom utskottet tämligen undantagslöst ställt sig förstående
till eldbegängelsen, finns det dock stora lager av vårt folk, som icke kunnat frigöra
sig från den fördom, som från fordom har gjort sig gällande mot denna
begravningsform. Jag har själv haft brev fran landsbygden med begäran att
jag skulle försöka motarbeta den rörelse, som går ut på att införa eldbegängelse.
När man sålunda vet, att en stor del av befolkningen och särskilt allmogen
på landet ställer sig mycket oförstående gent emot detta begravningssätt,
så kan man sätta i fråga, huruvida det är rätt att lägga skatter på denna del
av befolkningen för att utöva en ''propaganda för saken. Denna synpunkt har
gjort ett visst intryck åtminstone på mig. Jag anser icke, att tiden ännu är
mogen för staten att engagera sig för en dylik, propaganda. Och gäller det
själva anläggandet och inrättandet av krematorier, är detta, såsom utskottet
sagt, framför allt en kommunal angelägenhet. Det visar sig även att städerna
mer och mer börja övergå till eldbegängelseformen, och då detta säkerligen
kommer att ha med sig stora fördelar i ekonomiskt avseende och dessutom,
som greve Lagerbjelke framhöll, även från etiska och sanitära synpunkter har
sina företräden, kommer denna sak att tala för sig själv. Jag tror knappast att
det kommer att behövas så mycket propaganda för att främja den.

Nu tycker jag nog icke heller, att motionärerna riktigt väl ^behandlat sin
motion, det måste jag tillstå. Utom det att ett och annat har mast komma till
i sista stund inom utskottet, så kommer till och med nu, när vi skola slutbehandla
ärendet i kammaren, motionären med en förändring i reservanternas
kläm. Vill man ha fram en sak, får man ändå försöka bereda den litet i förväg,
så att man icke behöver komma med några improviserade utredningar och
ändringar i sina förslag. Jag kan, herr talman, icke annat än yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Thelin: Herr talman! Enligt min mening tala många och starka

hygieniska, ekonomiska och estetiska skäl för den nya begravningsform, som
eldbegängelseföreningen vill främja. Det är alldeles uppenbart, att denna förening
är i behov av understöd, det är bevisat av herr Schlyter i det anförande
han nyss hade. Det är visserligen sant att det kan bjuda emot att beskatta den
delen av svenska folket, som ogillar denna rörelse, för att göra propaganda

Lördagen den 22 mars f. m.

61 Nr 19.

för den, såsom herr Bergqvist här påpekat. Men örn man alltid skall vara så
samvetsöm mot svenska folket, blir det nog många gånger, som man får ställa
sig tveksam till än det ena och än det andra förslaget.

Då jag för min del har tecknat mitt namn under reservationen, har det skett
med en viss tvekan. Jag anser nämligen att den upplysningsverksamhet, som
skall sättas i gång — och kanske kraftigare än hittills — bör gå mycket försiktigt
och mycket hänsynsfullt fram. Det har den gjort hitintills, och jag vill
uttala förhoppningen, att detta måtte ske även framgent, så att just den stora
massan av den svenska allmogen inom alla politiska läger icke stötes alltför
starkt för huvudet när det gäller denna sak. Det är alldeles särskilt de religiöst
ömtåliga, som jag anser att man bör vara synnerligen skonsam emot, när det
gäller denna nya form för begravning. Man skall vara försiktig, och jag vill
uttala den förhoppningen, att eldbegängelseföreningen i sin upplysningsverksamhet
tar största möjliga hänsyn till de betänkligheter, som svenska allmogen
i allmänhet hyser mot denna form. Under uttalande av detta ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen med den ändring, som här föreslagits
av herr Schlyter.

Anslag till
svenska, eldbegängelseföreningen.

(Forts.)

Herr Holmgren: Herr talman! Jag tror nog, att man inte kan fästa stor

vikt vid den hygieniska synpunkten, när man tager ståndpunkt till denna sak.
Man kan inte säga, att det brukliga begravningssättet ur hygieniska synpunkter
är otillfredsställande eller medför några olägenheter — åtminstone äro de obetydliga.

De synpunkter, som man har att anlägga, äro nog de andra: de estetiska och
de praktiskt ekonomiska. Den upplysningsverksamhet, som skulle finansieras
med det här bidraget, skulle väl då vara en upplysningsverksamhet örn de praktiskt
ekonomiska fördelarna för samhället och individerna av likbränningen.
Jag tycker nu inte, att så stora summor kunna vara lämpliga att av statsmedel
utgå för ett sådant ändamål, men då det här inte är fråga örn en större summa
än 5,000 kronor, kommer jag för min del att rösta för reservationen med det
tillägg, som herr Schlyter har föreslagit.

Greve Lagerbjelke: Endast ett par ord till replik mot herr Bergqvist.

Den första och väsentligaste delen av herr Bergqvists anförande innehöll uttalanden
gentemot det i motionen begärda beloppet av 25,000 kronor, och jag vill
gärna erkänna, att hans uttalanden därvidlag hade betydelse. Hans uttalanden
ha dock ingen inverkan, såvitt jag förstår, på det belopp, som nu begäres
i reservationen.

Vidare vill jag anmärka på att herr Bergqvist framhöll, att eldbegängelsen
inte gillas av hela det svenska folket. Det är vissa grupper, särskilt bland allmogen,
som inte gilla den. Men då vill jag säga herr Bergqvist: är det så,
att anslag av skattemedel endast skola beviljas för ändamål, som gillas och
godkännas av hela det svenska folket, tror jag inte, att många anslag skulle
beviljas av svenska riksdagen.

Slutligen förklarade herr Bergqvist, att han inte kunde gilla stora delar av
motiveringen till motionen. Ja, jag får säga, att jag har själv här förut uttalat,
att även jag gör detta och på den grunden endast instämt i dess syfte.
Jag har dock, det oaktat, kommit till det slutet, att jag yrkat bifall till
reservationen, vilket jag fortfarande gör.

Herr Widell: Herr talman! Jag skall inte gå in på frågan örn eldbegän gelsens

eventuella fördelar. Jag tror, att de fördelarna ha i det väsentligaste
reducerats genom herr Holmgrens anförande. Efter det anförandet kunna
inte annat än rent ekonomiska fördelar återstå. De hygieniska existera inte.

Nr 19.

62

Lördagen den 22 mars f. m.

Anslag till
svenska eldbegängelseföreningen.

(Forts.)

Däremot måste jag i likhet med herr Bergqvist konstatera, att på många håll
i landet råder rätt stor motvilja mot detta begravningssätt. Jag skall emellertid
inte gå in på den saken vidare, utan inskränka mig till den nu föreliggande
frågan, huruvida föreningen skall ha ett statsanslag eller inte. Greve Lagerbjelke
ansåg, att, då riksdagen har gått med på lagstiftningsåtgärder, som
avse att underlätta användandet av eldbegängelse, hade riksdagen härmed i
verkligheten bundit sig för ett ekonomiskt stöd för denna begravningsform.
Jag får säga, att det är ett våldsamt språng i tankegången, som här föreligger.
Därför att man går med på att undanröja det hinder, som lagstiftningen tidigare
lagt i vägen för en viss anordning, har man väl därmed icke givit på hand,
att man skall ekonomiskt understödja den. Anordnandet av begravningsplatser
och allt vad därtill hör har av ålder varit en rent kommunal angelägenhet,
som staten icke tagit någon befattning med. Det har varit kommunernas
sak, och jag tror, att det även för framtiden bör förbli så.

Eldbegängelsen kan aldrig någonsin, såvitt jag förstår, få någon betydelse
för den stora mängden av Sveriges folk. För hela landsbygden och alla små
samhällen spelar eldbegängelsen ingen roll, utan det är i de stora städerna den
har någon betydelse. Men att för de stora städernas skull ge understöd åt en
särskild propagandaförening måste jag för min del finna fullkomligt obehövligt.
De städerna inse nog själva, örn det är fördelaktigt för dem eller inte att
bygga krematorier och främja eldbegängelsen. Att staten skulle understödja
en sådan propaganda anser jag obehövligt och olämpligt, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock, av herr Schlyter, att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av herr Olof Olsson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
dock med den ändring, att näst efter orden »svenska eldbegängelseföreningen»
tillädes orden »för upplysningsverksamhet».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Schlyter begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 67, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Schlyters under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

J a — 33;
Nej — 37.

Lördagen den 22 mars f. m.

63 Nr 19.

Herr statsrådet Johansson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 251, angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar;

nr 264, angående åtgärder för upphjälpande av sötvattensfisket m. m.;
nr 265, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och
12—15 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna
hypoteksbank m. m.;

nr 269. angående försäljning av visst område av kronoegendomen 1 mantal
Spenshult nr 1 i Hallands län m. m.; samt

nr 271, rörande nytt avtal mellan Sveriges utsädesförening och Allmänna
svenska utsädesaktiebolaget.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

\id föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
hänvisades dessa, nr 222, 255, 260 och 261 till statsutskottet, nr 240 och 241
till behandling av lagutskott, nr 251, 264, 269 och 271 till jordbruksutskottet
samt nr 265 till bankoutskottet.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 77, till Konungen i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet
väckta motioner.

Herr Gustafsson, Per, avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn förbud
mot plockning av lingon före viss dag.

Motionen hänvisades till jordbruksutskottet.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Löfgren för tiden från och
med den 26 innevarande månad till den 10 nästkommande april för resa till
England i offentligt uppdrag.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av bifogade läkarintyg får jag härmed vördsamt anhålla
örn ledighet från riksdagsgöromålen under tiden 23 mars—9 april.

Stockholm den 22 mars 1930.

C. E. Svensson.

Att överdirektör C. E. Svensson till följd av diffus bronchitis är under 14
dagars tid förhindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, intygas

Stockholm den 20 mars 1930.

Den begärda ledigheten beviljades.

Gunnar Didrikson,
Leg. läkare.

Nr 19. 64

Lördagen den 22 mars £. m.

Herr Ström, Fredrik, erhöll på begäran ordet och yttrade: Med anledning av
ärendets synnerliga omfattning och vikt får jag hemställa örn utsträckt motionstid
till tjugonde dagen efter avlämnandet av propositionen nr 232 angående
uppförande av ett nytt kliniskt sjukhus i Stockholm m. m.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
till statens järnvägars torvpulverfabrik vid Hästhagens mosse hörande mark
m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av de
ett dotterbolag till Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 tillhöriga aktierna
i Aktiebolaget Göteborgs Handelsbank;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående kapitalökning för
industrilånefonden;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
avtal mellan kronan och Jönköpings stad örn byte av viss mark i nämnda

stad; „ .

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa andnngar
beträffande personalorganisationen för statens vattenfallsverk m. m. jämte en
i ämnet väckt motion; . . , ,

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av återbetalningsskyldighet beträffande till viss personal vid statens fiskehamnsbyggnader
utbetalta dyrtidstillägg m. m.;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bestridande
av kronans andel i vissa kostnader för reglering av sjön Balungen;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för kronans
räkning av vissa fastigheter m. m. vid Indalsälven;

bankoutskottets utlåtande nr 27, i anledning av väckta motioner rörande
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer; samt

jordbruksutskottets memorial:

nr 31, angående kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslaget till försöksgård
å myrjord i Jämtlands län; och

nr 32, med överlämnande till riksdagen av förteckning över av vattenfallsstyrelsen
under år 1929 försålda tomter.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.40 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 22 mars e. rn.

65 Nr 1».

Lördagen den 22 mars e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 9 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Herr statsrådet Johansson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 216, med förslag till lag örn beräkning av lagstadgad tid;
nr 217, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen;
nr 218, med förslag till lag örn begränsning av rätten att avverka skog å
intecknad fastighet;

nr 266, angående vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens
befrämjande;

nr 267, angående inrättande av en kommunskogslånef ond;
nr 268, angående åtgärder för befrämjande av jordbrukets kreditkasserörelse; nr

270, angående anslag till fraktlindring å jord!örbättringsmedél; samt
nr 272, angående befrielse för Anna Jonsson från erläggande av viss arrendeavgäld.

De kungl, propositionerna föredrogos var för sig och blevo därvid på begäran
bordlagda.

Herr Asplund erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! På grund
av den synnerligen invecklade frågan örn sågverksdriften på Baskarö, som är
förbunden med Kungl. Maj :ts proposition nr 255, angående anslag till bekämpande
av arbetslösheten, anhåller jag, att tiden för avgivande av motioner med
anledning av denna proposition måtte utsträckas till idet plenum, som infaller
näst efter 20 dagar efter propositionens avlämnande.

Denna anhållan bifölls.

Herr Reuterskiöld väckte nedannämnda motioner:

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utövandet av
statens tobaksmonopol; och

nr 313, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) .angående
försäljning av rusdrycker, m. m.

Motionerna hänvisades till bevillningsutskottet.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial nr 69, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslag under riksstatens för
budgetåret 1930/1931 åttonde huvudtitel.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 9.05 e. m.

In fidem

Lode Wilstrand.

Första kammarens protokoll 1930. Nr 19.

5

Nr 19. 66

Måndagen den 24 mars.

Måndagen den 24 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 216, med förslag till lag örn berakpositionstiden.
mn£ av lagstadgad tid.

Herr Schlyter: Herr talman! Varken inom eller utom riksdagen lärer

någon bestrida önskvärdheten av, att icke blott riksdagstiden förkortas utan
även arbetet inom riksdagen så tidigt som möjligt kommer i full gång, så
att icke viktiga ärenden alltför mycket må hopas under de sista riksdagsveckorna.
Till de medel, som hittills anlitats i syfte att främja dessa önskemål,
hör först och främst den grundlagsstadgade begränsningen av motionsoch
propositionstiden. Ehuru propositionstiden så sent som 1918 bestämdes till
70 dagar från riksdagens öppnande, sedan den kommitté, som haft frågan under
utredning, föreslagit 60 dagar, torde den uppfattning vara allmän inom riksdagen,
att propositionstiden utan olägenhet borde kunna ytterligare förkortas.
Den Sandlerska regeringen, som delade denna uppfattning, underkastade sig
frivilligt en begränsning av propositionstiden till 50 dagar i stället för 70.
Resultatet av dessa regeringens strävanden framgår därav, att medan den
bryggerska regeringen till 1924 års riksdag framlade 53 propositioner under
januari och februari månader och 162 propositioner under mars månad före
den legala propositionstidens utgång och den socialdemokratiska regeringen
till 1925 ars riksdag framlade 64 propositioner under januari och februari och
157 propositioner under mars månad före den legala propositionstidens utgång,
så framlade den Sandlerska regeringen till 1926 års riksdag under januari
och februari 206 propositioner och 14 propositioner under mars månad före
den legala propositionstidens utgång. Efter denna gynnsamma erfarenhet
av en frivilligt åtagen begränsning av propositionstiden framlade herr Nothin
och jag vid 1927 års riksdag en motion, däri vi hemställde örn grundlagsfästande
av° denna regel, så att kungl, propositioner skulle avlämnas inom
50 dagar från riksdagens öppnande och senare ej skulle få avlåtas, utom för
det fall, »att Konungen finner någon under riksdagen inträffad händelse därtill
föranleda, eller prövar uppskov med framställningen lända riket till men».

I konstitutionsutskottets utlåtande över denna motion yttrade utskottet, att
»den praxis i fråga örn utarbetande och avlämnande av propositioner, som sålunda
pabörjats, är enligt utskottets mening av stort värde. —- -— — Någon
anledning att nu genom grundlagsändring fastslå en kortare propositionstid
än den gällande synes emellertid icke föreligga. Det torde kunna förväntas»,
säger utskottet, »att den praxis, som sålunda inletts, kommer att tillämpas
även i framtiden, oberoende av uttryckligt grundlagsstadgande.» Utskottet
hade liksom motionärerna en grundad anledning för denna förväntan i uttalanden,
som gjorts av dåvarande regeringschefen. Trots de föresatser, som
den då sittande regeringen sålunda hade att följa den föregående regeringens
examPe^) gick det emellertid inte bättre, än att ar 1927 under januari och februari
mannder avlämnades 163 propositioner, men under mars månad före den legala
propositionstidens utgång 81 propositioner emot de 14, som hade avlämnats
föregående år. Nästa år, 1928, blev det ändå värre, fastän regeringen då ju hade

Måndagen den 24 mars.

67 >r 1!).

haft längre tiel att förbereda riksdagsarbetet. Då avlämnades endast 136 propositioner
under januari och februari månader och under mars månad ända till 109.

Härefter kom den Lindmanska regeringen, som vid sin första riksdag, till
vilken den ju icke hade haft längre tid att förbereda arbetet än från valen
på hösten, avlämnade 147 propositioner under januari och februari månader
och alldeles samma antal propositioner som företrädaren under dennes första
riksdag, d. v. s. 81, under mars månad före den legala propositionstidens utgång.
Men även den nu sittande regeringen har fått en försämrad statistik
linder sitt andra år. I år har nämligen under januari och februari månader
avlämnats 172 propositioner och hittills under mars månad 100 propositioner.

Jag kan, herr talman, icke framställa någon på gjorda undersökningar grundad
vederhäftig kritik av att riksdagen så sent fått mottaga ett så stort antal
propositioner, och det är inte heller min mening att mot regeringen framställa
någon anmärkning i det avseendet; allra minst är det min mening att
rikta någon anmärkning emot den förevarande propositionen med förslag till
lag örn beräkning av lagstadgad tid. Den lagstadgade tid, som jag förordar,
har för övrigt ingenting att göra med denna proposition, och justitiedepartementet
har i god tid försett lagutskotten med alldeles tillräckligt arbetsmaterial
för deras behov. Vad som har kommit till under innevarande månad är
icke mer, än att åtminstone första lagutskottet i mycket god tid bör hinna
bli färdigt med sina utlåtanden till riksdagen.

Det är alltså ingen anmärkning vare sig mot justitiedepartementet eller mot
regeringen i allmänhet, som jag här framställer, men jag har begärt ordet, herr
talman, för att fästa uppmärksamheten på att det tydligen icke går att genom
goda föresatser utan yttre tvång begränsa propositionstiden på ett sådant sätt,
att riksdagen inom rimlig tid kan bli färdig med sitt arbete. Mitt anförande
nu riktar sig alltså mindre till regeringen än till konstitutionsutskottet, till
vars övervägande jag skulle vilja hemställa, örn utskottet inte ville begagna
sin grundlagsenliga rättighet att inkomma till riksdagen med förslag till grundlagsbestämmelser,
som för framtiden kunde undanröja de olägenheter, under
vilka vi nu lida. Utskottet bör ju med lätthet kunna konstatera, hur dess
avslagsmotiv i utlåtandet nr 13 vid 1927 års riksdag ha visat sig vara oriktiga.

En särskild anledning att göra denna hemställan till utskottet kan ju ligga
däri, att för den händelse det, såsom det har varit tal om, skulle bli riksdagsupplösning
i år, vi redan nästa år skulle kunna få grundlagsändringen genomförd,
ifall den blir antagen som vilande detta år.

Hans excellens herr statsministern Lindman: Herr talman! Den siste ärade
talaren förklarade, att det icke var hans mening att göra någon anmärkning
direkt emot den nuvarande regeringen på dess sätt att framlämna propositioner,
och jag tror, att det var mycket klokt av honom, att han icke gjorde en sådan
anmärkning. Ty den statistik, som jag använde gårdagen till att utarbeta,
visar oförtydbart, att ett sådant påstående skulle Ira varit oriktigt. Herr
Schlyter har här anfört siffror för antalet propositioner. Jag har också siffrorna
för antalet propositioner, men jag har även begagnat tillfället under
gårdagen att utarbeta siffror i procent av det antal propositioner, som äro avlämnade
till den dagen, då propositionstiden utgår. Och då vill jag säga,
att denna regerings avlämnande av propositioner både i fjol och i år enligt den
kurva, som här uppgjorts, visar en mycket jämn tillströmning av propositioner
till riksdagen.

Efter min uppfattning, herr talman, ligger icke saken precis på det plan,
som herr Schlyter talar om. Det är icke det allra viktigaste att göra så, som
ilen socialdemokratiska regeringen, nämligen att, efter det att den under sitt

Orri förkortning
av propositionstid
en.
(Forts.)

Nr 19. 68

Måndagen den 24 mars.

Örn förkortning
av jyropositionstiden.

(Forts.)

första år, år 1925, blivit den obetingat sämsta i min kurva, bli den bästa, örn
man jämför de sex närmast föregående åren, under sitt andra år. Att man
t. ex. den 1 mars eller de två sista dagarna i februari kommer och lägger på
kamrarnas bord en väldig trave med propositioner, är ju egentligen icke av så
stor betydelse för riksdagens arbete. Huvudsaken är ju, att man får en jämnt
flytande ström av propositioner, så att utskotten ha arbete.

Nu vet jag icke precis, hur mycket jag skall upptaga kammarens tid med
detta ärende, men jag är förberedd på att kunna ge en fullständigt utformad
statistik över, hur propositionsavlämnandet har skett. Örn jag t. ex. tager en
sådan dag som den 20 februari och ser efter, hur mycket som avlämnats under
de sista sex åren till denna datum, så får jag siffrorna 54, lil, 97, 72, 98 — i
fjol — och 101 i år. I procent betyda siffrorna: 23, 50, 39, 29, 41 och 37
procent. Tager jag den första mars — rekordåret, då den stora socialdemokratiska
reformen genomfördes, framlades för kamrarna väldiga buntar just
till den 1 mars — så får man procenttalen för antalet propositioner avlämnade
före denna dag under de ifrågavarande sex åren till respektive 27.5 och 94
— det var den siffran, som herr Schlyter berömde den andra socialdemokratiska
regeringen för — 76, 55, 62.5 och 63 procent.

Under de båda år, som denna regering har suttit, kan den ingalunda klandras
med rättvisa för det sätt, på vilket propositionerna blivit avlämnade. Statistiken
kommer naturligtvis att visa, att den socialdemokratiska regeringen under
sitt andra år var en överdängare genom att framlägga alla dessa propositioner
den 1 mars, men de visa också, att den var mycket svag beträffande avlämnandet
av propositioner under sitt första år, under det att denna regering har
en mycket jämnt förlöpande kurva för båda åren, och däri ligger, menar jag,
den allra största betydelsen i detta hänseende.

Nu skall jag naturligtvis, herr talman, icke här taga någon befattning med
vad herr Schlyter uppmanade konstitutionsutskottet att göra. Jag vill blott
säga, att örn man vill binda propositionsavlämnandet starkare och ändra tiden
ifrån 70 dagar till 60 dagar, så kan man göra det, och ingen förnekar önskvärdheten
av att få in propositionerna så tidigt som möjligt. Jag vill emellertid
påpeka, hur förhållandet varit med två stora propositioner innevarande år.
Yi ha detta stora komplex, som vi kalla jordbrukspropositionen och som avser
åtgärder till vete- och rågmarknadens stödjande. Jordbruksutredningens betänkande
erhöll regeringen den 22 januari, och detta skulle sedan remitteras
ut för yttranden. Den sista remissen inkom den 5 februari. Propositionen
avlämnades den 25 februari. Ser jag på den proposition, som avlämnades i lördags
om vissa åtgärder för mejerihanteringen otc., så kom jordbruksutredningens
betänkande härom in till regeringen den 11 februari, och lantbruksstyrelsen
kom med sitt 100 maskinskrivna sidor starka utlåtande den 8 mars.
Och en regering behöver val också någon tid för att skriva proposition örn en
sådan sak.

Skulle man nu haft en absolut bindande bestämmelse av den art, herr Schlyter
förordar, så skulle detta absolut ha förhindrat framlämnandet av en sådan
proposition som den örn mejerihanteringen — det hade resultatet blivit. Denna
regerings bemödanden, liksom jag fiirmodar också de föregående regeringarnas,
lia gått ut på att söka hålla utskotten med fullt och jämnt arbete.
Efter min mening, jag upprepar det, är det mycket viktigare, att propositionerna
flyta in i en jämnt löpande ström, än att man braverar, såsom man
gjorde 1926, med att på en viss dag kasta in till kamrarna en stor mängd
propositioner.

Herr Schlyter: Herr talman! Då jag inte hade för avsikt att framställa

någon anmärkning mot den nu sittande regeringen, har jag inte gjort så grund -

Måndagen den 24 mars.

69 Nr 19.

liga statistiska undersökningar, som annars kanske kunde ha ifrågakomma. Om jörkortNär
hans excellens statsministern gjorde erinringar mot mina siffror, så trodde mn9 avt£°''
jag, att han skulle komma in på en annan synpunkt, nämligen den, att man skall ^yorts j
inte allenast räkna propositionerna, utan man skall även väga dem. Och då tror
jag, att ifall vi gåvo oss till att väga de propositioner, som avlämnats under innevarande
mars månad, vilket lämpligen kan ske genom att man räknar sidoantalet,
skulle statistiken bli i icke oväsentlig mån förändrad till nackdel för
det nu innevarande året.

Men, som sagt, herr talman, jag åberopar inte heller det som något skäl till
en anmärkning. Jag vidhåller endast vad som låg till grund för motionen vid
1927 års riksdag, nämligen att en regering kan, örn den är tvungen till det genom
ett grundlagsstadgande, som utsätter en viss slutpunkt för propositionernas
avlämnande, i god tid förbereda ärendena, så att det blir möjligt att avlämna
dem tidigare till riksdagen. Örn hela utredningsapparaten sättes i gång tidigare,
kunna också de slutliga yttrandena inkomma till regeringen på ett tidigare
stadium. Men framför allt veta alla inom Kungl. Maj:ts kansli, att det finns
en slutdag, då arbetet skall vara färdigt, och kunskapen örn tillvaron av en sådan
slutdag verkar månader, ja, år i förväg för att sätta arbetet i gång.

Jag tror alltså, herr talman, fortfarande, att det finns goda skäl för ganska
stränga bestämmelser i grundlagarna i det här hänseendet.

Hans excellens herr statsministern Lindman: Herr talman! Jag har ju

inte uttryckligen sagt, att herr Schlyter framställt någon anmärkning mot den
nuvarande regeringen. Det gjorde ju inte herr Schlyter. Vad jag emellertid
reagerade litet emot, var det lilla braverande med vad den socialdemokratiska
regeringen medhann år 1926. I det avseendet fick jag lov att taga bort en liten
fjäder ur hatten på den regeringen, vilket jag också tror, att man kan våga göra.

Jag påvisade därvid, att man framlade ett stort antal propositioner till den 1
mars.

Nu har jag, herr talman, inte haft tid att också väga propositionerna. Jag
var sysselsatt med dessa beräkningar i går, och jag hade då inte tid att väga
dem, det vill säga räkna sidorna. Jag vet emellertid, att en talare 1928 — jag
tror det var ordföranden i det frisinnade partiet, herr Ekman — i ett föredrag
talade örn antalet propositioner. Jag vet också, att propositioner äro vitt artskilda,
och då tror jag, att det mycket väl kan hända, att örn herr Schlyter nu
sätter sig och räknar sidorna, herr Schlyter kan komma till ett annat resultat
än det, som jag kommit till vid mina beräkningar. Men även denna metod att
räkna sidorna tror jag inte i och för sig är tillfredsställande. Jag tror inte,
att man kommer så långt med den, ty en stor, tjock proposition kan innehålla
mycket av redogörelser och reciter och sådant, att det förrycker beräkningen.

Men vad jag vill säga, herr talman, är, att oaktat jag ingalunda ogillar de synpunkter,
herr Schlyter framfört, nämligen att det är önskvärt, att man får fram
propositionerna så fort som möjligt, så bör man bemärka, att örn den bestämmelsen
skulle lia tillämpats i år, att de hade måst vara avgivna exempelvis 10, 15
eller 20 dagar tidigare, så hade riksdagen varken fått jordbrukspropositionen
eller propositionen örn åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens befrämjande.
Dessa hade under nämnda förutsättning uteblivit, och detta hade
inte berott på bristande forcering av arbetet inom Kungl. Maj:ts kansli. Nej,
det hade berott på den föregående utredningen, låt mig säga därpå, att den kommitté,
som varit sysselsatt med utredningsarbetet, inte hunnit tidigare avlämna
propositionsmaterialet till oss, oaktat vi naturligtvis gjort allt vad vi kunnat
för att för kommittén framhålla nödvändigheten av att just av denna anledning
få fram utredningen så snart som möjligt. Men det gäller ju mycket
omfattande frågor, och jag klandrar inte kommittén, ty den har varit fullt sys -

Sr lil. 70

Måndagen den 24 mars.

Om för/Mri- selsatt. Jag vill också säga herr Schlyter, att under de hittills gångna månap''ositionstiden
denia av detta år har det varit ett fullständigt slavarbete för regeringen för att
(Forts) fram de propositioner, som den ville ha framlagda, och jag tror även, att det
varit ett särdeles strängt arbete för jordbruksutredningen.

Herr statsrådet Lindskog: Herr talman! Då herr Schlyter inte egentligen

framställde någon anmärkning mot regeringen utan blott och bart framkom med
dessa allmänna principuttalanden, skulle jag inte heller ha någon direkt anledning
att i försvarande syfte söka nämna något örn ett par propositioner, som
jag själv framlagt. Men då från vissa håll inom pressen gjorts anmärkning
särskilt mot att ecklesiastikministern inte framlagt propositionerna angående
etnografiska museet och angående karolinska sjukhuset förrän alldeles vid slutet
av propositionstiden, så skall jag be att till de exempel, som hans excellens
statsministern framdrog, få lägga dessa två exempel för att visa, med vilka
svårigheter man kan laborera och hur omöjligt det ibland är att lägga fram propositioner
tidigare än vad fallet blir.

Vad då beträffar propositionen örn etnografiska museet, örn vars framläggande
man gjort anmärkning, vill jag nämna, att riksmarskalksämbetet inkom
med sitt slutliga yttrande i detta ärende den 6 mars i år. Ärendet föredrogs i
konselj den 14 mars och propositionen framlades den 21 mars. Man kan inte
säga, att ärendet onödigtvis fördröjts inom ecklesiastikdepartementet. Klart är,
att skilda omständigheter bidragit till att riksmarskalksämbetet här kommit att
dröja, men vi ha inom ecklesiastikdepartementet försökt att på allt sätt påskynda
ärendet. I någon mån beror dröjsmålet på excellensen Printzskölds frånfälle.

Angående propositionen örn karolinska sjukhuset vill jag säga, att Överståthållarämbetet
inkom med sitt utlåtande, vari då också ingick yttrande från
Stockholms stads stadsfullmäktige, så sent som den 13 mars och dagen därpå,
den 14 mars föredrog jag ärenxlet i konselj. Den 21 mars framlades proposition
för riksdagen. Man måste väl säga, att det inte är rimligt att i dessa fall
lägga någon skuld på ecklesiastikministern eller ecklesiastikdepartementet, därför
att man trots alla försök att påskynda ärendena hos vederbörande myndigheter
inte lyckats få fram dem tidigare. Man får ju också tänka på, att det
varit mycket stora och vidlyftiga ärenden, som krävt mycket stora förberedelser
och mycket grundliga utredningar.

Jag vill också tillägga, att örn man skulle till statsutskottets andra avdelning
rikta en förfrågan härom, skulle man säkerligen få veta, att denna avdelning
verkligen haft så mycket arbetsmateriel sig förelagt, att någon risk rakt inte
förelegat för att där skulle uppstå någon paus i arbetet. Jag tror också, att
man med fullt fog kan säga, att därest arbetet på andra punkter nu skulle vara
slutfört, kunna inte dessa två propositioner föranleda någon risk för riksdagsarbetets
försenande.

Herr Schlyter: Herr talman! Då hans excellens yttrade något örn, att

man inte kunde ha begärt mera arbete ifrån Kungl. Maj :ts kansli, örn man inte
ville att de skulle arbeta ihjäl sig, skall jag här gärna upprepa, vad jag i den
delen yttrade den 23 mars 1927. Jag framhöll då bland annat följande: »Var
och en, som har den allra minsta erfarenhet av arbetstakten på södra sidan av
strömfåran och på denna sida örn samma fåra, måste med beundran konstatera
den utomordentliga arbetsflit, som visas av tjänstemännen i Kungl. Maj :ts
kansli. Man vet inte, om man skall mest uppskatta den fysiska och psykiska
uthålligheten hos dem, som syssla med propositionsarbetet, eller deras lojalitet
och plikttrohet.» Den uppfattningen vidhåller jag fortfarande.

Måndagen den 24 mars.

71 Nr 1».

Jag begärde egentligen ordet med anledning av ett mycket intressant utta- Örn förkortlande
från statsministern. Hans excellens yttrade, att ifall vi hade haft den ning av prolegala
propositionstiden begränsad till den 1 mars i stället för som nu till den v°^tionstiitn.
22 mars, skulle vi i år inte ha fått de stora jordbrukspropositionerna. Nu gäl- (,''or,s’)
ler ju som undantag från den legala propositionstiden, att regeringen har rätt
att framlägga vissa propositioner senare. Det heter nämligen: »och må proposition
ej senare avlåtas, utan så är, att Konungen — — — — -—• prövar uppskov
med framställningen lända riket till men». Om vi i händelse av en förkortad
legal propositionstid inte skulle ha fått jordbrukspropositionerna, måste
det alltså betyda, att ett uppskov med dem inte skulle ha länt riket till men,
och den saken är av stort intresse att konstatera. Men i så fall tycker jag, att
de gärna kunnat få vara till nästa år.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl, proposition
till behandling av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

217, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen;
samt

nr 218, med förslag till lag om begränsning av rätten att avverka skog å
intecknad fastighet.

Föredrogs och hänvisades till särskilda utskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 266, angående vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens
befrämjande.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 267, angående inrättande av en kommunskogslånefond.

Föredrogos och hänvisades till särskilda utskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

268, angående åtgärder för befrämjande av jordbrukets kreditkasserörelse;
samt

nr 270, angående anslag till fraktlindring å jordförbättringsmedel.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 272, angående befrielse för Anna Jonsson från erläggande av viss arrendeavgäld.

Vid punktvis skedd föredragning av statsutskottets memorial nr 69, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslag under
riksstatens för budgetåret 1930/1931 åttonde huvudtitel, godkändes de i detta
memorial föreslagna voteringspropositionerna.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 70—77 samt bankoutskottets utlåtande nr 27.

Sr 19. 72

Måndagen den 24 mars.

Föredrogos jordbruksutskottets memorial:

nr 31, angående kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslaget till försöksgård
å myrjord i Jämtlands län.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

nr 32, med överlämnande till riksdagen av förteckning över av vattenfallsstyrelsen
under år 1929 försålda tomter.

Lades till handlingarna.

Herr Möller erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag till låter

mig hemställa, att kammaren måtte medgiva, att motionstiden för propositionen
nr 240 rörande förslag till vanartslag och propositionen nr 266 örn vissa
åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens befrämjande matte utsträckas
till det plenum, som infaller näst efter sjuttonde dagen från propositionernas
avlämnande.

Denna hemställan hifölls.

Justerades protokollsutdrag
träde avslutades kl. 4.08 e. m.

för denna dag, varefter kammarens sammarin
fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

301097