1930. Andra kammaren. Nr 47 (Riksdagens protokoll 1930:47)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1930. Andra kammaren. Nr 47.

Onsdagen den 4 juni.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

de vid kammarens sammanträde den 28 nästlidna maj förda
protokollen.

§ 2.

Sedan riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de uti jordbruksutskottets
memorial nr 70, bankoutskottets memorial nr 40 samt statsutskottets memorial
nr 160 och nr 196 punkterna 1—4 föreslagna voteringspropositioner
rörande frågor, i vilka kamrarna fattat stridiga beslut, samt bestämt blivit,
att vederbörliga omröstningar över de olika besluten skulle denna dag äga rum,
så anställdes nu omröstningar enligt nedan intagna voteringspropositioner i följande
ordning, nämligen:

Första omröstningen:

(enligt jordbruksutskottets memorial nr 70)

»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen i så måtto ville
biträda motionerna I: 201 och II: 353, att ett belopp av 50,000 kronor anvisas
och ställes till G. E. Broms’ Egnahemsstiftelses styrelses förfogande för att
på sätt styrelsen föreslagit fullfölja dikningsarbetet å stiftelsens ägor vid
Keräsjoki inom Karl Gustavs socken, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet med andra kammaren beslutat, att förevarande
motioner icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, företogs omröstningen medelst namnupprop,
och utföll densamma med 133 Ja och 80 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ................................ 97 Ja och 24 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens

röster eller .................................... 133 Ja och 80 Nej,

sammanräkningen visade ........................ 230 Ja och 104 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Andra kammarens protokoll 1930. Nr 47.

Kr 47. 2

Onsdagen den 4 juni.

Andra omröstningen:

(enligt bankoutskottets memorial nr 40)

»Den, som i likhet med första kammaren vill bifalla den vid punkten 76 av
bankoutskottets utlåtande nr 30 fogade reservationen eller att riksdagen i anledning
av förevarande motioner I: 95 och II: 156 må medgiva, att järnvägsläkaren
Henrik Johan Emanuel Larsson må från och med månaden näst efter
den, vari han lämnar sina anställningar såsom verksläkare, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 2,400
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet med andra kammaren, bifallit vad utskottet
under ifrågavarande punkt hemställt eller att förevarande motioner
I: 95 och II: 156 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, företogs omröstningen medelst namnupprop,
och utföll densamma med 68 Ja och 127 Nej, varjämte 13 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ................................ 88 Ja och 37 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens

röster eller .................................... 68 Ja och 127 Nej,

sammanräkningen visade .......................... 156 Ja och 164 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Tredje omröstningen;

(enligt statsutskottets memorial nr 160)

»Den, som i likhet med första kammaren vill, att herrar Bergqvists m. fl.
och Hages m. fl. förevarande motioner (I: 43 och II: 92) ej ma av riksdagen
bifallas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet med andra kammaren, i anledning av de
av herrar Bergqvist m. fl. och Hage m. fl. i ämnet väckta motionerna (1: 43
och II: 92), för tillfälliga hjälpåtgärder för lindrande av nöd m. m. bland befolkningen
i Norrbottens län anvisat för budgetaret 1980/1931 under nksstatens
femte huvudtitel ett extra reservationsanslag av 100,000 kronor.»

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, företogs omröstningen medelst^ namnupprop,
och utföll densamma med 77 Ja och 131 Nej, varjamte. 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

Onsdagen den 4 juni.

3 Nr 47.

hade utfallit med ................................ 66 Ja och 62 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens

röster eller .................................... 77 Ja och 131 Nej,

sammanräkningen visade .......................... 143 Ja och 193 Nej,

och hade alitsa beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Fjärde omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 196, l:o)

»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må i riksstaten
för budgetåret 1930/1931 upptaga ordinarie förslagsanslaget till arméns reservstater
med oförändrat belopp, 715,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat minska

ordnnnT försl^sansla«et tili arméns reservstater, nu 715,000 kronor, med
25,000 kronor till 690,000 kronor.»

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
votenngspropositionen blivit uppläst, företogs omröstningen medelst namnupprop
och utföll densamma med 90 Ja och 122 Nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ..... ...................... 65 Ja och 59 Neji

vadan, da därtill lades andra kammarens

röster eller .................................... 90 Ja och 122 Nej,

sammanräkningen visade .......................... 155 Ja och 181 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Femte omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 196, 2:o)

»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må

a) med anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till herr E. Jonssons
motion (I: 42) samt med avslag å herr J. P. Johanssons motion (I: 73),
i vad den avser anslag till det frivilliga skytteväsendet, till det frivilliga
skyttevasendets befrämjande för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag
av 470,000 kronor;

b) medgiva, att av kronans äldre ammunitionspartier må till de frivilliga
skytteföreningarna under budgetåret 1930/1931 försäljas högst 5,000,000 skarpa
patroner m/94 till ett pris av 5 öre för patron, inklusive hylsa; röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren
a) med bifall till herr J. P. Johanssons motion (I: 73), i vad den avser det
i rivilhga skytteväsendet, avslagit såväl Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till
det trivilliga skytteväsendet som herr E. Jonssons förevarande motion (I- 42) •

Nr 47. 4

Onsdagen den 4 juni.

b) avslagit Kungl. Maj:ts förslag om försäljning till de frivilliga skytteföreningarna
av skarpa patroner m/94.»

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, företogs omröstningen medelst namnupprop,
och utföll densamma med 107 J a och 102 Nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ................................ 81 Ja och 47 Nej,

vadan, då därtill Indes andra kammarens .

röster eller.................................... 107 Ja och 102 Nej,

sammanräkningen visade .......................... 188 Ja och 149 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Sjätte omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 196, 3:o)

»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må för försök
med infanterikanoner för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag
av 80,000 kronor, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren avslagit Kungl.
Maj :ts förslag örn anvisande av medel för försök med infanterikanoner.»

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, företogs omröstningen medelst namnupprop,
och utföll densamma med 96 Ja och 116 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ................................ 67 Ja och _61 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens , ... w .

röster eller .................................... 96 Ja och 116 .Ngj,

sammanräkningen visade .......................... 163 Ja och 177 Nej,

och hade alltså beslut ! denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Sjunde omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 196, 4:o)

»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må för modernisering
av den fasta bestyckningen i Bodens fästning för budgetåret 1930/1931
anvisa ett extra reservationsanslag av 40,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren avslagit Kungl.
Maj :ts förslag örn anvisande av medel för modernisering av den fasta bestyckningen
i Bodens fästning.»

Onsdagen den 4 juni. 5

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, företogs omröstningen medelst namnupprop,
och utföll densamma med 93 Ja och 114 Nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ................................ 64 Ja och 51 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens

röster eller .................................... 93 Ja och 114 Nej,

sammanräkningen visade .......................... 157 Ja och 165 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 3.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 37, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående godkännande av en i Genéve den 24 mars 1930 undertecknad
handelskonvention. Därvid yttrade:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Jag skall vid detta tillfälle
icke ingå på någon djupare behandling av den föreliggande konventionen utan
blott som min mening örn densamma uttala, att jag anser den icke vara på
något sätt gagnelig för vårt land. Vid sådant förhållande ber jag, herr talman,
att få yrka avslag å utskottets hemställan.

Herr Björklund: Herr talman! Jag skall inskränka mig till att endast
yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan, dels ock på avslag därå; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 4.

Vid härpå skedd föredragning av bevillningsutskottets memorial, nr 38, angående
ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden anlitade biträden
biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 5.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 200, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bekämpande av arbetslösheten
jämte i ämnet väckta motioner.

Uti en till riksdagen avlåten, den 14 mars 1930 dagtecknad proposition, nr
255, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1930/1931 anvisa ett
extra reservationsanslag av 2,000,000 kronor;

dels ock medgiva, att av nämnda anslag finge bestridas utgifter för avveckling
enligt av departementschefen i sagda statsrådsprotokoll förordade grunder
av arbetslösheten å Seskarö.

I samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen:

Nr 47.

Äng.

godkännande
av en handelskonvention.

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

Nr 47.

Onsdagen den 4 juni.

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

dels de lika lydande motionerna:

nr 108 inom första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 186 inom andra
kammaren av herr Hansson i Stockholm to. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte för nästkommande budgetår ställa till Kungl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag
av 20 miljoner kronor att användas för utförande enligt i huvudsak
i motionerna angivna grunder av produktiva offentliga arbeten; samt

nr 331 inom första kammaren av herr Möller to. fl. och nr 544 inom andra
kammaren av herr Hansson i Stockholm, vari hemställts, ej mindre, att riksdagen
måtte för kontantunderstöd åt arbetslösa och för understödjande av för
motverkande av arbetslösheten anordnade kommunala arbeten ■— i båda fallen
enligt av Kungl. Majit fastställda grunder — för budgetåret 1930/1931 anvisa
ett extra reservationsanslag av 2,000,000 kronor, än även, därest detta
yrkande och de i de förstnämnda motionerna framställda yrkandena icke
vunne riksdagens bifall, att riksdagen måtte till bekämpande av arbetslösheten,
i huvudsaklig överensstämmelse med av motionärerna i sju punkter angivna
grunder, för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag
å 8,000,000 kronor;

dels motionerna inom första kammaren:

nr 339 av herrar Asplund och Hansén, vari hemställts, att riksdagen ville
i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition, i vad den avsåge särskilda
åtgärder beträffande arbetslösheten å Seskarö, dels i skrivelser till
Kungl. Maj :t anhålla örn upptagande genom domänverkets försorg av sågverksdrift
å Seskarö med avtalsenliga löner under förutsättning, att de arbetare
som anställdes avstode viss procent, förslagsvis under första driftsåret 5
och under följande år 10 procent av sin avlöning till en fond, som jämte ränta
skulle användas till inlösen av sågverket, därest staten efter viss tid, förslagsvis
fyra år, funne sig böra nedlägga statsdriften och i stället lämna garanti
för en viss timmerleverans i händelse driften fortsattes av arbetarna, eventuellt
jämte andra enskilda företagare, dels ock för sin del medgiva, att av
arbetslöshetsanslag finge bestridas utgifter för inköp av Sandviks sågverk å''
Seskarö med tillhörig mark, byggnader och inventarier ävensom för nödig modernisering
för en årstillverkning av 9,000 standards, för ett beräknat sammanlagt
belopp av 295,000 kronor; samt

nr 340 av herr Bergqvist, som yrkat, att riksdagen ville med avslag av den
i Kungl. Maj:ts proposition föreslagna avvecklingen å Seskarö bemyndiga
Kungl. Majit att genom domänstyrelsen låta upptaga provisorisk drift vid
Sandviks sågverk för beredande av arbetstillfällen åt de arbetslösa å Seskarö
så långt detta kunde ske ävensom att vidtaga åtgärder för förflyttning till
annat arbete av dem, som ej kunna beredas anställning vid nämnda sågverk;
dels ock motionerna inom andra kammaren:

nr 323 av herr Lövgren to. fl., vari hemställts, att riksdagen ville besluta
att för igångsättandet av arbetet på banbyggnaden Morjärv—Kalix—Karlsborg
anslå 1,000,000 kronor för budgetåret 1930/1931 samt vidare i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära skyndsam komplettering av de redan gjorda tekniska
och ekonomiska utredningarna i den mån så vore av behovet påkallat för att
arbetet på bandelen skulle kunna igångsättas;

^nr 521 av herr Dahlén m. fl., vari hemställts, att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition måtte bevilja ett förslagsanslag å 30 miljoner kronor
att användas för understödjande av kommunala och anordnande av statliga
produktiva arbeten för de arbetslösa, att riksdagen måtte som villkor för
anslagets användande föreskriva, att arbetslöshetskommissionen avskaffades
samt att hjälpverksamheten för de arbetslösa organiserades så, att ledningen
därav lades direkt under socialdepartementet och under socialdepartementet

Onsdagen den 4 juni.

Nr 47.

sorterande organ samt att kommunerna erhölle rätt att mot avtalsenliga löner
driva en självständig arbetslöshetspolitik, samt att riksdagen vid beviljande
av ovannämnda anslag måtte fastställa sådana direktiv för hjälpverksamheten,
att alla oförvållat arbetslösa skulle i möjligaste mån beredas arbete vid
av kommuner eller stat anordnade produktiva arbeten och att, därest i något
fall arbete ej kunde beredas de arbetslösa, dessa alltid beviljades tillräckligt
kontant understöd; samt

nr 555 av herr Lövgren m. fl., vari föreslagits, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition ville dels bifalla Kungl. Maj:ts proposition för
att myndigheterna skulle hava medel för att låta en partiell avveckling av
Seskarö-historien ske enligt det i Kungl. Maj:ts proposition angivna programmet,
dels också anvisa ett belopp av upp till 1,000,000 kronor för att därigenom
ge Kungl. Maj:t möjlighet att antingen genom domänverket eller också
genom bildandet av ett aktiebolag igångsätta driften vid Seskarö.

Utskottet hemställde,

I:o) att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition samt motionerna
I: 331 och II: 544 till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1930/1931
anvisa ett extra reservationsanslag av 2,500,000 kronor; samt

b) i anledning av motionerna I: 108 och II: 186 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla örn. skyndsam utredning, huruvida och under vilka villkor ett
reservationsanslag borde beviljas för att efter Kungl. Maj:ts beprövande tagas
i anspråk vid tillfällen av ökad arbetslöshet av mera betydande omfattning; II

:o) att motionerna I: 108, II: 186 och 521, i vad de skilde sig från utskottets
hemställan under I), icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda
:

III:o) att riksdagen måtte, i anledning av sagda proposition samt motionerna
1:339 och 340 samt 11:555 medgiva, att Kungl. Maj:t finge — under
beaktande av de synpunkter utskottet anfört —- av arbetslöshetsanslag föf
nästkommande budgetår bestrida utgifter för inköp av Sandviks sågverk å
Seskarö med tillhörig mark, byggnader och inventarier ävensom för nödiga
kompletteringsarbeten för en årstillverkning av 9,000 standards till ett sammanlagt
belopp av högst 300,000 kronor; och

IV:o) att motionen II: 323 örn anslag till en järnväg Morjärv—Kalix1—
Karlsborg icke måtte vinna riksdagens bifall.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

I:o) av herrar Widell, Bergqvist, Karl E. Andersson, Ernfors, Nylander,,
andre vice talmannen Nilsson i Bonarp, Olsson i Blädinge, Holmgren, Järte
oell Andersson i Ovanmyra, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av förevarande proposition och med avslag å motionerna
I: 108 och 331 samt II: 186, 521 och 544, i vad de skilde sig från
Kungl. Maj:ts förslag, till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret
1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag av 2,500,000 kronor;

II :o) av herrar Walles, Oscar Olsson, Johan Nilsson i Malmö, Bydén, Asplund,
Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Carlsson-Frosterud, Törnkvist
i Karlskrona och Wigforss, vilka, med instämmande i utskottets hemställan i
övrigt, ansett, att utskottet därutöver bort föreslå, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 108 och II: 186, för anläggande av skenfria vägkorsningar
mellan landsväg och järnväg, för avarbetande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
balans i fråga örn vägarbeten samt för skogsarbeten av olika

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten,

thoris.)

Nr 47.

Onsdagen den 4 juni.

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Punkterna I) och II) föredrogos i ett sammanhang. Därvid anförde:

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lubeck: Herr talman! Den
fråga, som kammaren nu går att debattera, har ju många gånger varit föremål
för kammarens behandling, och däri, jämte i andra tillstötande omständigheter,
ligger väl förklaringen till att kammarens intresse för frågan för närvarande
synes vara så utomordentligt ringa. För min personliga del har jag
haft anledning att vid så många olika tillfällen framlägga min ståndpunkt
i saken, att den torde vara för kammaren klar. Och jag har också haft tillfälle
att vidtaga en del åtgärder, som ytterligare klarlagt, hur jag ser på arbetslöshetsproblemet
och på de åtgärder mot arbetslösheten, som lämpligen
kunna vidtagas. Man har väl nu kommit så långt, att man allmänt i alla länder
börjat komma till klarhet över att det icke finns någon annan verklig, varaktig
bot mot arbetslöshetssvårigheterna än att söka få en naturlig stegring av
en solid produktion, som kan bereda varaktiga arbetstillfällen, och att allt
annat, som man vidtager, mer eller mindre får karaktären av nödhjälpsåtgärder
av många gånger mycket omtvistlig karaktär. Jag skall nu inte här ge
mig in på någon vidlyftig utläggning av frågan. Det är endast ett par spörsmål
som jag i föreliggande sammanhang vill beröra.

Ett problem, som man ofta ser ventilerat, är att det föreligger så olika
uppgifter angående arbetslöshetens verkliga omfattning, sådan den framgår
av å ena sidan fackföreningarnas siffror och å andra sidan de ansökningar örn
hjälp mot arbetslöshet, som redovisas genom arbetsförmedlingen och på annat
sätt. Förklaringen till detta förhållande ligger självfallet, åtminstone till mycket
stor del, däri, att många av de hos fackföreningarna registrerade arbetslösa
äro mycket kortvarigt arbetslösa, att de icke önska någon hjälp genom
det allmännas försorg, att de få hjälp genom de av fackföreningarna anordnade
arbetslöshetskassorna eller att de äro yrkesarbetare av sådan art, som icke
vilja söka sig till av staten anordnade nödhjälpsarbeten, vilka ju enligt sakens
natur väsentligen ha betydelse för de stora grupper av arbetslösa, som tillhöra
grovarbetarna och liknande kategorier.

Den nu avgående regeringen har vid upprepade tillfällen framhållit sin bestämda
mening vara, att man borde söka ett botemedel mot svårigheterna genom
att försöka, i den mån det kunde ske på ett naturligt sätt, överflytta arbeten
till den öppna marknaden. Därmed skulle man lösa åtskilliga svårigheter,
som jag här inte behöver närmare tala örn. Regeringen har för sin del
också målmedvetet handlat efter sin sålunda uttalade avsikt. Jag behöver
inte i detalj påminna örn alla de åtgärder, som i sådant syfte föreslagits och
till större delen också genomförts. Jag kan erinra örn vad som står angivet
i propositionen i ärendet till detta års riksdag, att jämfört med 1929 har vid
denna riksdag föreslagits ökningar i anslag för allmänna arbeten i den öppna
marknaden på omkring 8 miljoner kronor. Enligt andra beräkningar har man,
efter vad jag hört, kommit till att ökningen i denna stund utgör 10 ä 12 mil -

slag å allmänna och enskilda skogar, anvisa ett extra reservationsanslag å
10,000,000 kronor; samt

lilio) av herrar Kvarnzelius, Widell, Karl E. Andersson, Ernfors, Niflander,
Olsseni i Blädinge, Holmgren, Olofsson i Digernäs, Järte, Sandwall och
‘Andersson i Ovanmyra, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till förevarande proposition och med avslag å motionerna
I: 339, 340 och II: 555, i vad de skilde sig från Kungl. Majlis förslag,
medgiva, att av anslaget till bekämpande av arbetslösheten finge bestridas
utgifter för avveckling enligt i statsrådsprotokollet över socialärenden den
14 mars 1930 förordade grunder av arbetslösheten å Seskarö.

Onsdagen den 4 juni.

Kr 47.

joner kronor. Ser man detta i sammanhang med de arbetslöshetsanslag, som
föreslagits från skilda håll, så torde det kunna sågas ha varit en verkligt målmedveten
strävan att nu i rimlig omfattning öka de allmänna arbetena i den
öppna marknaden, så att en naturlig överflyttning, i den mån den verkligen
är naturlig, också skulle kunna komma till stånd.

Nu har emellertid utskottet vid sin behandling av frågan föreslagit en jämkning
i det av Kungl. Majit äskade beloppet från 2 miljoner kronor till 2''/2 miljoner
kronor. Örn detta vill jag säga, att jag inte kan tillmäta den höjningen
någon avgörande betydelse. Jag beklagar den med hänsyn till den
tendens, som Kungl. Maj :t velat införa, att söka överflytta arbeten till den
öppna marknaden med motsvarande minskning i de kostnader, som skola
utgå genom arbetslöshetskommissionen, bland annat till fyllande av den uppgift
såsom regulator, som arbetslöshetskommissionen enligt allas mening, vågar
jag väl säga, alltjämt bär, jämväl när det gäller att pröva arbetsviljan.
Det står i motsats till den tendens, som man från den nuvarande regeringens
sida velat följa, att utskottet sålunda — samtidigt som arbetslösheten fortfarande
faktiskt visar relativ nedgång, vilket även framgår av rapporterna för
den senaste månaden — höjer det av Kungl. Maj :t föreslagna anslagsbeloppet
från 2 miljoner kronor till 21/2 miljoner kronor. Emellertid, det gäller ju här
ett förslagsanslag, och jag kan icke tillmäta denna sak någon avgörande vikt
annat än ur den synpunkt, jag här framhållit. Jag kan självfallet gärna acceptera
utskottets förslag på denna punkt, om det enbart avgörande skälet
får vara den synpunkt, som utskottet såsom motivering framfört, nämligen
att, örn man också för närvarande räknar nied en fortfarande avtagande arbetslöshet,
man dock icke kan vara viss örn vad konjunkturerna kunna bära i
sitt sköte samt att vissa tecken därvidlag tala för att man kan behöva iakttaga
försiktighet vid beräkningarna och sålunda i någon män avrunda uppåt
det av Kungl. Majit föreslagna beloppet. Jag har följaktligen på denna
punkt icke anledning att uttala några mera bestämda önskemål.

Vad jag däremot måste bestämt vända mig mot, det är den passus, som utskottet
inskjutit i sin motivering på sidan 28, där man föreslår en viss ny utredning.
Detta har tillkommit, efter vad jag kan förstå, i syfte att på något
sätt tillmötesgå de från socialdemokratiskt håll väckta förslagen örn ett så
rundligt belopp som 10 miljoner kronor för att sätta i gång arbeten i den öppna
marknaden på ett sätt, sorn, såvitt jag förstår, skulle leda till en onaturlig
ökning av dessa arbeten. Nu säger utskottet på sidan 27 till att börja
med följande: »Olämpligheten av att under pågående utredningar om arbetslöshetens
karaktär och orsaker samt medlen för dess bekämpande ävensom angående
arbetslöshetsförsäkring vidtaga ändringar i de på förevarande område
gällande bestämmelserna ansåg sistlidet års riksdag ligga i öppen dag.»
Man blir då något överraskad av att finna, att här sedan inskjutits, att man i
alla fall genom skrivelse till Kungl. Maj :t skulle begära en utredning, huruvida
man skulle kunna ställa ett reservationsanslag till vissa allmänna arbeten
till Kungl. Majlis förfogande att tagas i anspråk i den mån påtaglig arbetslöshet
uppstår. »Ett sådant anslag», säger man, »skulle kunna vara av betydande
värde vid arbetslöshetsfrågornas handläggning. Härigenom komme, åtminstone
till viss del, de offentliga arbetena att kunna mer smidigt anpassas
efter konjunkturerna, så att en större anpart av dessa arbeten igångsattes under
depressionstider jin eljest blir fallet.» Örn detta vill man nu lia en utredning
så skyndsamt som möjligt. Jag ber att få erinra dem av kammarens
ledamöter, som följt denna frågas utveckling, att, en sådan utredning föreligger
redan färdig i 192T* års utredning på hithörande område, vilken just klargjorde,
hur man skulle på detta sätt skapa en beredskapsorganisation, som
skulle kunna växa ut i mån av behov. En utredning i det syftet finnes sålunda

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Nr 47. 10

Onsdagen den 4 juni.

Ang.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

redan genomförd. Därtill pågå för närvarande, såsom utskottet självt erinrar,
utredningar i liknande syfte. Den ena är den, som Ilar åberopats, nämligen
utredningen örn arbetslöshetens orsaker etc., där man självfallet måste
komma in just på den fråga, varom utskottet begär en skrivelse till Kungl.
Maj :t. Och man vet ju, att denna utredning är så planlagd, att den skall kunna
i huvudsak avslutas under loppet av innevarande år. Vidare har regeringen
i ett uppdrag till socialstyrelsen i sammanhang med frågan örn arbetslöshetsförsäkringen
och den ytterligare utredning, som regeringen ansåg den
frågan ovillkorligen kräva, innan riksdagen över huvud kunde taga ställning
till själva detta principiella problem, framhållit, att jämte de arbetslöshetskassor,
som redan finnas och kunna påbyggas, man borde räkna med en systematisk
komplettering med samhälleliga anordningar av mera permanent karaktär
än de nuvarande. Och det sades, till yttermera visso, i detta uppdrag
till socialstyrelsen, att vad »angår massarbetslöshet av mera krisartad karaktär,
synes samhället ej böra eller kunna undandraga sig uppgiften att i mån
av behov träda hjälpande emellan. Det allmännas hjälpverksamhet synes därvid
i forsta hand böra avse tilllhandahållande av arbete vid reservarbeten och
administreras genom offentliga organ.»

Man torde icke, herr talman, kunna säga, att man har uraktlåtit att uppmärksamma
det problem, varom utskottet nu har ansett att man skulle skriva till
Kungl. Maj :t och begära utredning utöver den, som redan är gjord, och de två
utredningar som pågå, med syfte att få dem avslutade i huvudsak under loppet
av innevarande år. Jag skulle icke vända mig med sådan skärpa mot detta
utredningsförslag, örn det inte tillkommit i dimmighetens tecken, på ett sätt
som måste, ur min synpunkt sett, anses synnerligen beklagligt. Här framgår
icke alls, hur utskottet har tänkt sig, att denna påbyggnad av allmänna arbeten
skulle ske, örn det skall bli i anslutning till arbetslöshetskommissionens verksamhet,
örn det skall ske därigenom, att Kungl. Maj:t skall efter gottfinnande
ett, tu, tre börja öka på vissa arbeten i den öppna marknaden, eller örn det
skall ske genom ett tredje organ, stående mitt emellan dessa båda och av en karaktär,
som riksdagen följaktligen är ur stånd att bedöma, örn riksdagen följer
förslaget att skriva till Kungl. Maj :t i frågan.

Med den önskan, herr talman, som jag alltid hyst, att man i berörda avseende
skall försöka vidhålla den större klarhet, som nu råder över sättet för
bekämpandet av arbetslösheten, och icke ge sig in på några dimmiga förslag
och framställningar av den art, som här i sista stund kommit in i utskottets
förslag, uttalar jag den bestämda förhoppningen, att kammaren ville följa reservanterna
på ifrågavarande punkt.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Om jag får börja där herr statsrådet
slutade, skall jag be att kort och gott få deklarera, att även jag och
de, som tänka i huvudsak som jag, skulle ansett det önskvärt, att direktiven
hade formulerats litet klarare. Vi ha dock icke kunnat komma ifrån, att det
ändå skulle vara av visst värde att få frågan upptagen till prövning. Den
omständigheten att, såsom herr statsrådet framhöll, en fråga i viss utsträckning
redan är föremål för prövning, brukar inte hindra riksdagen att göra påtryckningar
för att få ett ärende klarlagt, som ur riksdagens synpunkt kan
vara av behovet påkallat. Jag tror, att man gör en vinst i det fallet, hur
man än ser på saken. Därför ha vi också gått med på denna sak, som fått -—•
hur skall jag uttrycka det — en något mindre klar formulering i motiveringen.

Jag har inte så mycket nytt att säga örn denna sak, men jag kan med till -

Onsdagen den 4 juni.

Nr 47.

fredsställelse taga vara på herr statsrådets uttalande om vikten av att försöka
följa med och stegra statens arbetstakt på de områden, där staten behöver bygga.
Jag får kanske tillåta mig konstatera, att det är just detta som åsyftats
i denna motion från socialdemokraterna, vilken vållat så mycket tidningsskriveri
och debatt man och man emellan. Vi våga stödja oss på inte bara det
faktum, att det är fråga örn ett lämpligt arbete, utan också det faktum, att det
slag av arbeten, vi i motionen framhållit som önskvärt, behöver påskyndas. Det
är i högsta grad nyttigt, och nödvändigt att få dem till stånd. Jag vill erinra
örn att de senaste dagarna i tidningarna förekommit debatter, vari framhållits
behovet av att de arbeten, som här ifrågasatts, bli utförda så snabbt som möjligt.
I går kväll läste jag i en tidning örn en olycksplats förhållanden, att vederbörande
landshövding förklarat, att därest han inte kunde få emotse nödigt
tillmötesgående av järnvägsstyrelsen i fråga örn åtgärder, så skulle han vända
sig direkt till Kungl. Maj :t. Han hade därvid bakom sig en vidsträckt folkmening,
som med rätta — enligt mitt sätt att se — kräver, att man sätter in
sina krafter på att i snabbare takt fullgöres vad alla äro överens örn att det
måste fullgöras förr eller senare. Det kan sägas, och det har sagts, att en sådan
sak kan man inte framlägga till lösning på förslag av enskilda motioner.
Jag vågar framhålla, att behoven i detta fall äro konstaterade av statens egna
myndigheter, och den omständigheten, att vi i motionen hava begärt, att dessa
statens egna myndigheter skola vara verkställande organ, ha vi ansett tala
för motionens genomförande i större utsträckning än vad t. o. m. vi i vår reservation
lia påyrkat. Vi få väl ändå utgå från, att örn alla äro sams om att
man måste anlita de nödvändiga bidragen från statens sida för att få högst
nödvändiga och högst nyttiga åtgärder vidtagna och därigenom på samma
gång kan på ett utmärkt sätt lättas på arbetslöshetens tryckande börda, så
vore det val klokt att gå in för detta, även örn själva uppslaget denna gång
Ilar kommit från enskilda motionärer.

_ Jag skall be att i detta sammanhang få slå fast, att arbetslöshetskommissionen
mycket sympatiskt uttalat sig för ett slag av arbeten. Jag lovar att
inte bli alltför långrandig; jag skall bara citera en passus ur kommissionens
yttrande, så att ledamöterna få — i den mån herrarna inte läst det -— höra
hur arbetslöshetskommissionen uppfattar uppslaget att bygga skenfria korsningar
mellan allmän väg och järnväg. Det heter på sidan 41 i detta utlåtande
på följande sätt:

»Äad först beträffar byggandet av skenfria korsningar mellan allmän väg och
järnväg synas dessa arbeten väl lämpa sig för det avsedda ändamålet och även
ur den synpunkten vara av värde, att de kunna i viss utsträckning komma arbetslösa
även i en hel del större samhällen tillgodo. Av samtliga ifrågasatta
företag torde för övrigt dessa mest av alla svara mot ett på många orter förefintligt,
trängande behov och därtill, på grund av att de erfordra kvalificerad
arbetskraft, särskilt vara ägnade att utföras såsom arbeten på den öppna marknaden,
ehuru det väl kan sättas i fråga, örn de äro att hänföra till kategorien
''produktiva arbeten’ i egentlig mening.»

Ja, jag vet egentligen inte varför kommissionen kostat på sig att säga det
sista av det upplästa. Man kan ju inte säga att landsvägsbyggande i allmänhet
direkt ger avkastning och i den meningen är något produktivt arbete, men
nog får man väl säga, att det är produktivt på det sättet, att det bereder möjligheter
för befolkningen i landets olika delar att sköta sina olika näringar. Anledningen
till att jag citerat detta stycke är, att jag därmed anser mig kunna
visa, att t. o. m. arbetslöshetskommissionen, som annars hittills varit — hur
skall jag nu uttrycka mig för att det inte skall bli farligt — litet ogynnsamt
stämd mot detta slag av arbeten, dock numera synes kunna vara med om saken.
Även örn inte kommissionen fått utföra arbetet i egen regi, så innebär dock grep -

Ang.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Nr 47. 12

Oasdagen den 4 juni.

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

pet ett framsteg. Det är dock något som rör sig i rätt riktning, enligt mitt
sätt att se. Det laar sagts från arbetslöshetskommissionen och från socialstyrelsen,
att det måste skapas ett särskilt organ, örn det skall bli något av detta.
Ja, hur är det med den saken? Skola verkligen statens järnvägar eller vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och de under densamma i teknisk mening sorterande
vägstyrelserna och Kungl. Maj:ts befallningshavande behöva ett särskilt
organ över sig för att sätta i gång dessa arbeten, som av alla nu påvisats som
nödvändiga och nyttiga och som — därom äro ju alla överens — måste med det
snaraste utföras? Jag bara frågar. Jag tror man kan säga, att svaret på den
punkten ger sig självt.

För att man nu skall kunna möta en annan invändning, som göres, skulle
det kanske vara på sin plats, att jag säger för min del några ord örn, hur man
kan gå till väga för att få reda på vilka arbeten, som ur arbetslösheten synpunkt
äro mest trängande och i vilken nummerföljd de skola komma med hänsyn
till redan upptagna arbetsuppgifter. Som kammaren vet, ha vi alldeles
nyligen fått en ny vägorganisation, och den skall träda i funktion fullt effektivt.
Vad ligger då närmare till hands — så har jag frågat mig — än att
man på hösten ■— jag vet att herr statsrådet Lubeck har begagnat den metoden
— låter vederbörande landshövdingar komma till Stockholm och under överläggning
med dem klargör dels i vilken utsträckning särskilda åtgärder behöva
vidtagas, dels i vilken utsträckning det finns arbeten av sådan art, att de omedelbart
eller så gott som omedelbart kunna sättas i gång.

Jag tror, att dessa möten ha varit ganska nyttiga redan förut. Det refereras
visserligen intet från dem till allmänheten, men så många kanaler ha vi
litet till mans även till våra landshövdingar, att vi kunna få en föreställning örn
vad samtalen rört sig örn. Och jag antar, att det skulle bli mycket givande
upplysningar, som vederbörande statsråd skulle få på dessa möten. Och hade
man samtidigt cheferna för de olika verken närvarande, som finge framlägga
sina synpunkter på frågorna, hoppas jag för min del, att det skulle bli gott resultat.
Man skulle få en fullständig överblick över arbetsmarknadens läge i olika
avseenden beträffande de olika länen, och det betraktar jag som en mycket stor
vinst.

Går man sedan vidare och ser närmare på vad som händer i dessa dagar, är
det ganska mycket att säga i olika avseenden. Av den glest besatta kammarens
utseende att döma är det dock kanske klokt att begränsa sig, ty naturligtvis
går det ej att övertyga dem, som äro ute, och jag har mycket små förhoppningar
att övertyga dem, som äro inne och som tänka olika. Men jag skall framhålla,
att jag har i min hand ett nummer av »Svensk Vägtrafiktidning», som i
sista numret har en rubrik, som lyder på följande sätt: »Vägväsendet behöver
hundratals miljoner. Enorma penningkrav framställas i flerårsplanen.» Och
så talas på samma sida om, att i Kronobergs län, som dock är så litet, räknar
man med, att de viktigaste vägföretag, som borde komma till utförande i länet,
torde draga en kostnad av tolv miljoner kronor. Och vägkonsulenten i Uppsala
län meddelar, att länets båda största stråkvägar upp till Västerås och till
Gävle med nuvarande arbetstakt ej kunna omläggas på 15 år. Örn man sedan
vet, att förhållandena äro ungefär likartade i landets övriga län, förstår man,
att den rubrik är riktig, som »Svensk Vägtrafiktidning» satt. Och man förstår,
såvitt jag kan draga några slutsatser, att det finnes ett ofantligt stort arbetsområde
här, som ligger färdigt att utnyttjas och som måste påbörjas så
snabbt som möjligt och till och med i vissa fall forceras en smula. Örn vi då
anse, att detta ligger så klart, att man kan börja redan i år, följer därav, ^att
reservationen under punkt 2 med begäran örn tio miljoner kronor för ändamålet
fö{ nästa år får anses synnerligen väl motiverad.

Herr talman, jag ber att få beträffande utskottets hemställan yrka bifall till

Onsdagen den 4 juni.

13 Nr 47.

punkt I. ehuru jag ej är fullt tillfreds med en del av motiveringens formulering,
och beträffande punkt II. som också är föredragen nu, yrka bifall till
herrar Walles’ och Oscar Olssons med fleras reservation.

Herr Järte: Herr förste vice talman! Herr socialministern förklarade i sitt
första anförande i dag, att han kunde acceptera den höjning av en halv miljon
kronor, som statsutskottet nu tillstyrker, utöver de två miljoner, som han på sin
tid äskade i propositionen. Denna ökning av en halv miljon kronor var resultatet
av en kompromiss inom statsutskottets tredje och fjärde avdelningar,
som länge och grundligt ventilerat frågan. När statsutskottet sammanträdde
in pleno för att taga ställning till tredje och fjärde avdelningarnas förslag,
förelågo två alternativ, ett borgerligt och ett socialdemokratiskt. De borgerliga
voro eniga örn att tillstyrka ett belopp av 2.5 miljoner kronor, den enda
ändring, som vidtagits i den kungl, propositionen. Men döm örn vår förvåning,
då i sista stund det inom utskottet framhalades ett tillägg från folkfrisinnat
håll, som gick ut på den skrivelse örn utredning, som herr socialministern
omnämnde, och som finnes berörd på sidan 28 i utlåtandet, där det
kräves en utredning, som skulle avse att ställa till Kungl. Maj :ts förfogande
ett reservationsanslag i syfte att möjliggöra för de affärsdrivande verken att
vid mera omfattande arbetslöshet igångsätta extra arbeten. Det finnes förnärvarande
ingen inne i kammaren, som kan svara på den frågan, vad som
egentligen menas med detta. Och det finnes inga andra, som stå för skrivelsen,
än två ledamöter av utskottet, nämligen herr Bengtsson i Norup, som lade fram
förslaget — rösten var herr Bengtssons men handen var en högre
providentiell makts — samt herr Bosén i första kammaren. Allena
de två stå bakom statsutskottets förslag i förevarande hänseende. Att
tillägget utkläckts i sista stund, röjer den famlande och fumliga
formuleringen. Det påpekades även av herr socialministern, att vederbörande
tydligen icke ha reda på det utredningsläge, vari dessa
frågor befinna sig. Den gamla tanken att anpassa de allmänna arbetena
efter konjunkturerna ingår sålunda i det utredningsuppdrag, vilket socialstyrelsen
fick i höstas av Kungl. Ma,j:t och som styrelsen nu är sysselsatt med.
Om själva idén skrev riksdagen till Kungl. Majit redan 1912, och många års
utredningar resulterade i det förslag, som också socialministern omnämnde,
nämligen 1925 års sakkunnigförslag, där man tänkte sig, att arbetslöshetskommissionen
skulle bli det organ, som i händelse av en mera omfattande arbetslöshet
skulle kunna elastiskt svälla ut, så att den kunde anpassa sina arbeten
efter arbetsmarknadens skiftande lägen. Det nya skulle nu vara, att
man här tänkt sig, att de affärsdrivande verken skulle i egen regi svara för
dessa utsvällningsarbeten. Men det är oklart, hur det skall gå med uttagandet
av de arbetslösa och fastställandet av lönevillkoren. Därom säges ingenting
i förslaget, men därom skall viii utredningen ge besked. Men det pågår
ju redan en utredning! Hur man än vrider och vänder på saken, förefaller
tillägget fullkomligt opåkallat, så framt det ej har några politiska biavsikter
just nu i en särskilt intressant situation. Men därpå skall jag ej ingå för tillfället.
Om kammarens majoritet i övrigt står på statsutskottets ståndpunkt,
gillar den reservation, som avgivits av herr Widell med flera, och röstar för
den reservationen, så vore det klokt och klarast. Den utredning, som bitr kräves,
är redan i gång på annat håll, och de synpunkter, som framförts, äro beaktade
och kända. Jag vädjar alltså till kammaren att reda upp situationen
genom att bifalla den av herr Widell med flera avgivna reservationen. Detta
beträffande första punkten.

Sedan har herr Anderson i Båstock gått in på den särmening, som framlagts
av socialdemokraterna, där de yrka på, att tio miljoner kronor skola anvisas

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Nr 47. 14

Onsdagen den 4 juni.

Äng. med anledning av motion från ledande socialdemokratiskt håll i början av riksanslag
ull dagen. Man yrkade där på tjugu miljoner kronor. »Mycket prutades ej, men
^avarbtis- hälften prutades genast.» Och de radikala fordringar, som voro förknippade
lösheten, med motionen, nämligen att man skulle avskaffa arbetslöshetskommissionen,
(Forte.) och att dessa reservarbeten skulle utföras med tillämpning av den öppna arbetsmarknadens
löner, de återfinnas ej i den socialdemokratiska reservationen!
Det gäller alltså ett anslag av tio miljoner kronor att förstärka de många
andra tiotals miljoner, som under senare år utgått för offentliga arbeten. Man
skall komma ihåg, vilken revolution vi upplevat på detta område under 1920-talet. När bilismen bröt in på allvar i decenniets början, baxnade man inför
de svåra problem, som det här rörde sig örn, hur man skulle finansiera hela
det svenska vägväsendets modernisering, en uppgift som kunde finansiellt jämställas
med den föregående generationens stora arbete att bygga järnvägar i
Sveriges vidsträckta land. Och man frågade sig, var man skulle taga
medel för detta jättearbete. Pengar har man fått genom automobilskatten. Bilismen
själv har finansierat vägväsendets utveckling. Detta har gjort, att på
sista åren ha anslagen till vägbyggnader vuxit språngvis, så att enligt en inom
statsutskottet uppgjord tablå kan man räkna med, att under innevarande
budgetår äro vi uppe i 80 miljoner mot 14 miljoner år 1913. Det är sant, att
då pågingo ännu vissa järnvägsbyggnader i landet, som sedermera i huvudsak
torkat in. Men nettoökningen är i alla fall kolossal i förhållande till våra resurser
i övrigt. Detta innebär, att en massa arbetstillfällen öppnats vid de
offentliga arbetena för arbetslösa och för arbetare i allmänhet. Det är klart,
att i och för sig är det önskvärt, att vägarna bli så bra och så mångå som
möjligt, och vad som därvidlag anföres i den tidskrift herr Anderson i Rå-|
stock nämnde, är nog riktigt. Varje specialorgan har sina önskemål och krav
på statskassan. Behoven äro mångfaldiga, men medlen äro begränsade och
knappa. Och låter man utgifterna svälla ut för mycket på ett håll, minskas
möjligheterna att tillgodose behoven på annat håll. Det glömmer man så lätt.

Vad särskilt gäller de skenfria järnvägsövergångarna, vid vilka reservanterna
och herr Anderson i Råstock uppehållit sig, är det visserligen sant, att det
vore önskvärt, att de kunde åstadkommas i större omfattning. Men jag undrar,
örn ej många olyckor kunnat förekommas, örn ej järnvägsstyrelsen varit
alltför radikal i sitt nit att draga in grindvaktema vid dessa övergångar. Hade
icke så skett, hade flera av de olyckor, som förekommit, kunnat undvikas. Och
säkert är, att det blir billigare att ha en eller två grindvakter dygnet runt än
att bygga en dyrbar, skenfri järnvägsövergång för hundra tusen kronor. Varför
skola vi för övrigt i Sverige, som ej kommit så långt i automobilhänseende
som Förenta staterna, ha skenfria järnvägsövergångar, som ej finnas på de
stora amerikanska pacificbanorna? Där får tåget blåsa var tredje minut för
vägar, som skära banan på lika plan. Men vi skola alltid i tekniskt hänseende
ha det mest förstklassiga man kan önska sig med ty åtföljande kostnader för
det allmänna. Därtill kommer, att frågan örn kkenfria järnvägsövergångar
uppmärksammats av Kungl. Majit vid årets riksdag. Jag hänvisar till vad
som skrivits under »utgifter för kapitalökning» i statsverkspropositionen, där
kommunikationsministern framhåller, att det pågår ett systematiskt arbete för
att åstadkomma dessa övergångar. Där är ett system uppgjort, som kommer
att fullföljas, och att forcera detta synes ändamålslöst. Det kräver specialarbeten
i hög grad och då kan det bli fallet, som det ofta blir, när man forcerar
ett arbete, att det blir sådan efterfrågan på specialarbetare, att lönerna måste
stiga för dessa. Då är det oekonomiskt att så påskynda en viss gren av de
offentliga arbetena.

Herr talman, som landet ligger till, så vore det klokast av kammarens majoritet
att bifalla den av herr Widell med flera avgivna reservationen. Det är

Onsdagen den 4 juni.

Nr 47.

den, som från början samlat borgerlig majoritet inom vederbörande avdelningar
av statsutskottet. Och alla sakliga skäl tala för bifall därtill.

Häruti instämde herr Olsson i Blädinge.

Herr Andersson i Stockholm: Herr förste vice talman! Jag skall taga kammarens
tid i anspråk några ögonblick för att säga några ord i frågan.

Vid förra årets riksdag var arbetslöshetsfrågan under debatt, bland annat i
samband med ett utlåtande fran utskottet, men också i samband med en av
mig framställd interpellation. Det ställdes då i utsikt från arbetslöshetskommissionen,
åtminstone enligt dess teoretiska beräkningar, att arbetslösheten
skulle komma att inskränkas här i landet rätt betydligt. Man drog den slutsatsen
med hänsyn till de konjunkturer, som då voro rådande, bland annat för
industrien i landet. Men örn man ser på förhållandena i detta avseende, ligger
det så till, att industrien väl för närvarande Ilar sådana konjunkturer, att vi
icke under åtskilliga år haft att räkna med så goda konjunkturer. Men trots
detta är det tiotusen och åter tiotusen arbetslösa i landet. Statistiken visar,
att medan fackförbunden i landet år 1913 hade ungefär 4.4 % av sitt medlemsantal
arbetslösa, hade de år 1927 12, år 1928 10.6 och år 1929 15 av medlemsantalet
arbetslösa. En utveckling i den riktningen blir dock icke fullt belyst
med de siffror jag nämnt, ty skall man få en verklig bild av läget, får man
taga hänsyn till, att fackorganisationernas medlemsantal väsentligt ökats under
den tid, varom jag talat. Det visar, att utvecklingen ingalunda går hän
mot en minskning av antalet arbetslösa, utan att man i stället har, beklagligt
nog, att räkna nied en utveckling i motsatt riktning. Varpå beror detta? Ja,
i samma tidning, som jag citerade, återgivas statistiska uppgifter. Det är en
tidskrift för ett av de större fackförbunden, där man behandlat frågan i samband
med rationaliseringsproblemet. Och otvivelaktigt lär det vara så, att det
sätt, varpå rationaliseringen genomföres inom det svenska näringslivet, medför,
att tusen och åter tusen arbetare ställas utanför arbetsplatserna. En erinran
därom innebär ej i och för sig, att man på arbetarhåll är motståndare till
själva rationaliseringen eller en modernisering av arbetsprocessen men väl mot
det sätt, varpå den genomföres, när den medför, att alla dess skadliga verkningfar
gå ut över arbetarna. Det är uppenbart, att mot detta måste man på
det bestämdaste reagera. Det ligger alltså så till, att i den mån de nu rådande
konjunkturerna i landet vika, ha vi att räkna med en ytterligare och
snabb ökning av de arbetslösas antal. Man har icke anledning att tala om och
skulle ha en fullkomligt felaktig föreställning örn läget, örn man talar örn, att
vi här ha att räkna med en minskning av antalet arbetslösa under den närmaste
tiden. Allt tyder på en utveckling i motsatt riktning.

Vid det utlåtande, som här föreligger från utskottet, har fogats dels en
P. M. av arbetslöshetskommissionen och dels en P. M., uppgjord av socialstyrelsen,
vilken närmast utgör ett yttrande över de motioner, som vid årets riksdag
väckts i frågan. På sid. 35 talar arbetslöshetskommissionen i sin P. M.
örn svårigheten att få någon fullständig statistik över de arbetslösas antal.
Och man säger, att skälet därtill är, att någon skyldighet för de arbetslösa att
anmäla förekomsten av hjälpbehov ej förelegat. Ja, vöre det så, att arbetslöshetskommissionen
bedrev sin hjälpverksamhet sfi, att denna vore till någon
hjälp för de fattiga människor, som råka ut för arbetslöshet, tror jag ej, att
man behövde en lagstiftning, för att den hjälpbehövande skall anmäla sig, ty
folk, som befinner sig i sådana svårigheter, som en arbetslös av naturliga skäl
gör, behöver man ej tvinga till att gå till den h.jälpgivande myndigheten, örn
jag får använda det uttrycket, och anmäla, att lian är i behov av hjälp. Detta,
uttalande från arbetslöshet.skommissionens sida vittnar örn, att den verksamhet

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Nr 47. 16

Onsdagen den 4 juni.

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Förta.1)

deri bedriver sannerligen ej är någon verksamhet, som hjälper de arbetslösa.
Ben omständigheten, att man har anledning att tala om, att det ej finnes något
tvång för de arbetslösa att anmäla sig hos arbetslöshetskommissionen, redan
den omständigheten ger besked om det slag av verksamhet, som arbetslöshetskommissionen
bedriver. Yi lia tidigare tillåtit oss karakterisera denna arbetslöshetskommissions
verksamhet såsom bedriven icke i syfte att hjälpa de arbetslösa
utan i syfte att pressa ned lönevillkoren och taga bort en hel del arbeten,
som eljest skulle förekomma i den allmänna arbetsmarknaden. Jag har
fått mig tillställd en redogörelse, som kommissionen utarbetat, där det bl. a.
omnämnes, vilka arbeten kommissionen utfört, och där man redogör för, huruvida
dessa skulle komma till utförande i den allmänna arbetsmarknaden, örn
de icke foges i anspråk som nödhjälpsarbeten. De som varit i tillfälle att
kasta en blick på denna redogörelse och den tabell som där är uppgjord, innefattande
svaret från kommunerna, får klart för sig, att en betydande del av
nödhjälpsarbetena eljest skulle ha förekommit i den öppna marknaden. Uppenbart
är även, att man på detta område icke överdrivit utan så mycket som möjligt
velat göra gällande, att man följt de föreskrifter som på detta område
lämnats.

Kommissionen har tagit upp i sin promemoria flera olika problem. Den talar
bl. a. örn att när det gäller återförande av arbetarna till den öppna arbetsmarknaden,
den mindre kvalificerade arbetskraften tränges undan.. När jag läste
detta, kom jag att tänka på vissa uttalanden, som gjordes här i kammaren, då
man talade om fackföreningsmonopolismen. Då man gjort gällande, att denna
skulle vara något slags orsak till arbetslösheten, vill jag erinra örn ett par synpunkter,
som det är skäl att beakta i detta sammanhang. _ Man har velat påstå,
att grovarbetarna t. ex. inom byggnadsindustrien vilja monopolisera arbetstillfällena
för sig och söka förhindra, att andra grupper tränga in på deras
speciella verksamhetsområde. Yad kan orsaken vara till detta? Jo, mina
herrar, om ni lägga märke till de förhållanden, under vilka grovarbetarna
måste utöva sin näring, skall ni finna, att den som är utrustad med normala
kroppskrafter kan söka grovarbete, örn han icke har arbete inom det yrke, där
han är utbildad. En metallarbetare kan salunda, örn det bill brist pa arbete
inom hans yrkesgren, gå åstad som grovarbetare, och detsamma gäller^en urmakare,
en typograf, en bagare o. s. v. Men motsvarande möjlighet står icke
öppen för grovarbetarna — att vid behov skaffa sig arbete^inom de speciella
yrkesgrenarna. Den omständigheten alitsa, att grovarbetarkaren bär att räkna
med konkurrens örn arbetstillfällena, under arbetslöshetstider^fran alla olika
grupper, nödvändiggör för dem att söka behålla sitt arbetsområde för egen del
i viss utsträckning, för att det icke alltid skall bli de. som hårdast drabbas av
arbetslösheten. Detta är förklaringen till vad som förekommer på detta område
och till vad många av herrarna ondgjort sig över. _

Arbetslöshetskommissionen säger i fortsättningen av sitt utlåtande, att den
långa tid, under vilken stat och kommuner oavbrutet utöva sin hjälpverksamhet
har hos de arbetslösa framammat anspråk på det allmännas bistånd. Jag
tror, att detta sätt att se på frågan icke har värst mycket med verkligheten
att göra. Kommissionens verksamhet har sannerligen icke iramammat den
uppfattningen, att samhället har skyldighet att biträda dem, som komma i nöd
på grund av arbetslöshet — den uppfattningen härstammar givetvis tran andra
omständigheter. Snarare har kommissionens verksamhet ^kunnat medföra motsatta
verkningar. Den har tyvärr varit ägnad att söka åstadkomma den uppfattningen,
att samhället har så små skyldigheter som möjligt i detta avsggikIg.

Jag skall icke upptaga tiden med att granska vad kommissionen sagt i fråga
örn ackordssättningen och alltså den lönepolitik, som kommissionen bedriver.

Onsdagen den 4 juni.

17 Jir 47.

Jag var i tillfälle att tillkännage några synpunkter i denna fråga vid föregående
års riksdag. Men när kommissionen säger bl. a., att den syftar till
att göra lönerna för reservarbetena sådana, att man icke skall avhända den
öppna arbetsmarknaden den tillgängliga arbetskraften, måste jag säga, att detta
är väl ett tämligen överflödigt uttalande. Jag tror icke, att det finns någon
av dem, som lia möjlighet att få sysselsättning i den öppna marknaden, som
ger sig ut på de arbetsplatser, som kommissionen har arrangerat — detta även
om man skulle, när det gäller ackordssättningen, bedriva en något förnuftigare
lönepolitik, än den som för närvarande förekommer. Då jag använder detta
uttryck »förnuftigare lönepolitik», gör jag det med tanke på vilka arbetsprestationer
som böra åstadkommas för de löner som utgå, ty den lönepolitik, som
bedrives av kommissionen, måste obestridligen medföra en motsatt verkan.

Socialstyrelsen har också i sin promemoria sagt en del örn denna lönepolitik,
och man har velat på sidan 43 göra gällande, att de ändringar i ackordspriserna
som företagits skulle vara förorsakade endast av sådana omständigheter,
som att man satt ett ackord under vintertiden t. ex. för jordschaktning
och sedan vid tjällossningen måst ändra ackordspriset. Jag vet icke i vilken
utsträckning man inom socialstyrelsen är sakkunnig på detta område, men
örn man kommit närmare i kontakt och granskat vad som förekommit på kommissionens
förläggningar i detta sammanhang, tror jag icke, att man skulle
lia ansett det lämpligt att skriva en sådan förklaring.

Vad de föreliggande förslagen beträffar, talade statsrådet örn att det nu
råder klarhet örn den verksamhet, som bedrives för bekämpande av arbetslösheten.
Ja, under alla de år, som kommissionen bedrivit sin verksamhet, är det
uppenbart, att man kommit till klarhet så småningom. Men ingen som intresserat
sig för saken, åtminstone ur arbetarsynpunkt, kan väl göra gällande, att
en förändring icke måste åstadkommas, ju förr dess hellre. Vi ha från den
kommunistiska gruppens sida under flera år hävdat den uppfattningen, att
kommissionen borde avskaffas, därför att dess verksamhet medför sådana resultat
som dem jag tillåtit mig erinra örn. Vi lia också i år väckt en motion,
vari vi föreslagit anvisande av 30 miljoner kronor till bekämpande av arbetslösheten
på det sätt motionen närmare angiver, men vi ha också som villkor
föreslagit kommissionens avskaffande. Vi hävda nämligen den uppfattningen,
att örn man utan vidare anvisade 30 miljoner kronor, skulle detta innebära en
utvidgning av kommissionens verksamhet, och då vi anse att kommissionens
arbete icke medför annan verkan än ett nedpressande av lönerna för arbetarna
och ett borttagande av arbeten från den öppna arbetsmarknaden, måste vi säga
oss att ett ökat belopp åt kommissionen innebär ökade möjligheter i denna riktning,
och med utgångspunkt därifrån ha vi alltså framställt detta krav. Den
reservation, som från socialdemokratiskt håll är fogad vid utskottsutlåtandet,
upptager anvisandet av ett belopp av 10 miljoner kronor. Jag har icke kunnat
ur denna reservation med bestämdhet utläsa, huruvida det förhåller sig så
som herr Järte förklarat, nämligen att beloppet skulle ställas till kommissionens
förfogande. Är detta meningen, kunna vi icke, med den uppfattning jag
här tillkännagivit, i sista hand biträda detta yrkande. Är det däremot meningen,
att medlen skola användas på annat sätt och icke disponeras av kommissionen,
kommer denna fråga i ett annat läge. Jag skulle därför vara synnerligen
tacksam att erhålla en förklaring örn vad som avses med reservationen
i detta hänseende.

Jag ber med stöd av vad jag hiir anfört att på de föredragna punkterna få
yrka bifall till motionen nr 521, alltså den motion, som framförts av vår grupp
vid årets riksdag.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Andra hammarens protoholl V.).’,O. Nr

Ang.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Nr 47. 18

Onsdagen den 4 juni.

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forte.)

Herr Norling: Herr talman: Jag begärde ordet i anledning av herr socialministerns
inlägg och hans uttalande, att en stegring av den solida produktionen
väl numera i alla industriella länder anses vara nödvändig för att klara
arbetslöshetsproblemet. Jag tror att man från alla parters sida i det politiska
spelet örn de arbetslösa kan underskriva detta uttalande, men jag tänker
då närmast på det sätt, varpå denna solida produktion åstadkommes för närvarande
här i landet.

Detsamma gäller rationaliseringsprocessen. Så länge denna syftar till och
har till följd ett höjande av det arbetande folkets ekonomiska och kulturella
standard, kan rationaliseringstanken påräkna förståelse och bistånd från arbetarnas
sida. Men när man blir vittne till, hur storbolagen genomföra ^rationaliseringen,
blir man betänksam, och då förstår man också, att dessa åtgärder
åstadkomma ett motsatsförhållande eller en viss _ dubbelhet. Rationaliseringens
följder synas diametralt motsatta. Det är givet, att på lång sikt måste
rationaliseringen betyda arbetslöshetens minskande, kanske dess avskaffande,
men på kortare sikt betyder den en utökning av de arbetslösas skara. Jag har
under de senaste åren sett, hur ett storbolags rationalisering eller driftskoncentration
gått till, och jag må säga, att man där icke gatt in för de stolta löften
man avgav inom arbesfredsdelegationen och i dess rapport, då man uttryckligen
förband sig att mildra den övergång, som följer av driftsinskränkningarna.
Jag känner arbetargrupper, som i åtta månader väntat på denna mildring i
förhållandena och denna förståelse från de ekonomiskt ansvarigas sida. °Men
den institution, som fått mildra övergången, har varit kommunens fattigvårdsstyrelse,
som med sina små resurser måst åstadkomma detta. Och för en fattig
kommun är det ju otänkbart att lämna den nödvändiga hjälpen. Ja, det
invändes mot detta att man kan vända sig till arbetslöshetskommissionen. Men
det har också sina avigsidor att skicka ut dessa människor till olika platser i
landets skilda delar, när de dag ut och dag in vänta, att bolagsledningen skall
förverkliga sina löften. Det är givet, att de känna sig i och med detsamma
ställda utanför produktionen, och i varje fall mister bolagsledningen det moraliska
ansvar, som enligt arbetarnas uppfattning åvilar dem. Jag menar att
de ansvariga institutionerna givetvis få följa denna sak med spänd uppmärksamhet.
Arbetslöshetskommissionen har något snuddat vid den, och det kan
tänkas, att även denna sak behandlas vid de permanenta utredningar, som synas
pågå i massa, rent av i kommissionens egen regi.

Men det är även en annan sak av problemet, som jag med några ord skall
beröra, nämligen den självhjälpsrörelse, som förekommer inom den fackligt
organiserade arbetarvärlden, och som jag anser motiverar ett kraftigare handtag
och tillmötesgående från statsmakternas sida. Jag har här i min hand
fackbladet för landets största fackförbund, nämligen metallindustriarbetarförbundet.
Det framgår där — vilket för övrigt omnämnes i en skrivelse, som
i oktober översändes till socialministern — att fran ar 1921 och fram till den
31 augusti 1929 har förbundet i arbetslöshetsunderstöd till sina medlemmar
utbetalat 15,075,317 kronor — och därav för de sista åren 1928 och 1929 närmare
en miljon kronor för vartdera året. Orsaken till att utbetalningarna för
dessa båda sista år icke äro ännu högre än den, att förbundet på grund av ekonomiska
förhållanden måste väsentligt utsträcka karenstiden för understöd.
Dessa år representera en mycket livlig verksamhet inom förbundets samtliga
verksamhetsgrenar. Verkstadsindustrien och järnbruksindustrien ha haft relativt
goda konjunkturer, men trots detta har förbundet i arbetslöshetsunderstöd
fått utbetala närmare en miljon kronor vartdera året. Detta visar givetvis,
att vi här ha en permanent arbetslöshet att räkna med, och det bor kraftigt
motivera en forcering av utredningen örn arbetslöshetsförsäkringens införande
här i landet.

Onsdagen den 4 juni.

Nr 47.

Jag vet, att det är lönlöst att plädera vidare härom i dag. Jag endast beklagar
att det är otillräckliga åtgärder, som riksdagsmajoriteten här genomför
till hjälp för de arbetslösa, och jag skall sluta med att under punkten II)
få yrka bifall till den av herr Walles m. fl. avgivna reservationen.

Herr Carlström: Herr talman! Jag skall icke uppehålla mig vid punkten
a) utantill med några ord vidröra vad som begärts under punkten b), nämligen
frågan örn skrivelse angående utredning, huruvida och under vilka villkor
ett reservationsanslag må beviljas för att efter Kungl. Maj:ts beprövande
tagas i anspråk vid tillfällen av ökad arbetslöshet av mera betydande omfattning.

Jag har någon tid nödgats syssla med arbetslöshetsproblemen, och jag förstår,
att mångå ha den uppfattningen, att jag i denna sak är ganska hård.
Jag har icke kunnat gå med på arbetslöshetsförsäkring, därför att jag anser,
att den kan göra så liten nytta för den långsiktiga arbetslösheten liksom även
med hänsyn till vissa bestämmelser, som man från visst håll fordrar i detta
sammanhang och som skulle medföra, att man klippte av möjligheterna till
arbetskraftens rörlighet pa den fria marknaden. Jag frågar nu: vart vill man
komma genom att gå in för ett reservationsanslag av denna karaktär, ett anslag
som skiljer sig från de övriga anslagen till statens verksamhet, då det
gäller t. ex. att bygga skenfria järnvägsövergångar eller till ökade vägbyggnader
eller skogshanteringens _ rationellare bedrivande? Jag vill förutskicka,
att om det gällt att på ordinarie väg öka de 80 miljoner kronor, som i år anslagits
för att genom statens indirekta medverkan främja arbeten, som väl i någon
mån avlasta arbetslösheten, har jag ingenting däremot. Men då det här gäller
att gå in för en särskild anordning och då man åberopar, att man med denna
anordning vill lätta arbetslösheten genom att tillgripa ett anslag, som skulle
användas till arbeten, betalade med arbetsmarknadens fria löner — jag förmodar
att detta är meningen — kan jag icke riktigt förstå vart man vill komma.
Herr Anderson i Råstock yttrade, att utskottets utlåtande var lite dimmigt —
och det kan jag gå med på — men han tilläde att man här kan få nödiga och
nyttiga arbeten »på ett utmärkt sätt». Då vill jag fråga herr Anderson i
Råstock: huru skall man ga till väga, när man skall gallra ut de människor,
som äro arbetslösa, för att de skola få nytta av detta reservationsanslag? Jag
frågar således: örn det skall överbyggas eller underbyggas en järnvägsövergång
t. ex. vid Sävsjö, vem får då anmäla sig till det arbetet? Det finns bondpojkar
i socknen, som icke ha så mycket att göra hemma hos sina föräldrar.
Få även de anmäla sig till detta arbete? Det är klart, att örn man betalar »avtalsenliga
löner», som utgå med låt oss säga 10 kronor örn dagen, välja de ett
sådant arbete hellre än att gå hemma och i varje fall välja de det arbetet framför
att taga annat arbete i hemorten för 5 kronor örn dagen. Här frågar jag
alltså: vem bestämmer vilka som skola få dessa arbeten? Är det vederbörande
arbetsgivare, järnvägsstyrelsen, då måste den lia vissa normer att gå efter:
Per t. ex. somjir arbetslös sedan så och så lång tid vid industrien, han får detta
arbete, men Pål han får det icke, ty han är en bondpojke och han bör hålla sig
heinum hos sina föräldrar. Eller skall någon fackförening bestämma, vem som
skall få vara med örn detta arbete? I skrivelsen här har man icke gått in på
frågan, örn man i fortsättningen skall ha arbetslöshetskommissionen kvar, och
detta skall bli ett mellanting för arbetslöshetens bekämpande, men läser ''man
motionerna, finner man, att där går man mera direkt på saken och säger: skaffa
hort arbetslöshetskommissionen och låt oss skapa arbeten med statens hjälp till
den fria marknadens löner. Och detta säger man skall avhjälpa arbetslösheten!
Vad menar man? Det är ganska klart, att örn staten tillhandahåller
arbete till löner, som icke den fria marknaden bestämmer utan f ackf öreni ngar -

Anq.

anslag Ull
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Nr 47.

Onsdagen den 4 juni.

Ang.

anslag till
bekämpande,
av arbetslösheten.

(Forts.)

na, så blir det sådana löner, att litet var vill gå dit. Ty varför skall befolkningen
ute på landsbygden eller inom vissa industrier arbeta för mindre löner,
för 5 kronor örn dagen, då utsikt finnes, att staten skaffar arbete för 10 kronor
om dagen? Om det är någon, som tror, att en sådan anordning skulle medverka
till minskning av arbetslösheten, måste jag säga, att det visar den alira grövsta
okunnighet. Ty det är givet, att arbetslösheten kommer att ökas väsentligt
på grund därav att man här kan få genom statens försorg arbete till en
högre betalning än den en företagare i den fria marknaden kan ge.

Örn jag läser motionen nr 108 i första kammaren, finner jag på. sidan 12 följande:
»Sedan det visat sig, att icke ens under lysande högkonjunkturer den
enskilda företagsamheten kan uppsluka den lediga arbetskraften, är enligt vår
mening tiden inne för att radikalt slopa hela nödhjälpsarbetsväsendet och ersätta
detta med produktiva statsarbeten.» Ja, här säger man tydligt och klart
ifrån, att i den mån det icke finns någon möjlighet för den enskilde att företaga
sig något, skall staten i stället göra det. Men då kommer den stora frågan:
varför är det under goda konjunkturer omöjligt för den enskilde att sätta
igång med nya arbetsföretag? Ja, det måste väl bero därpå att han resonerar
som så: om jag sätter igång ett arbetsföretag och betalar löner, som jag anser
mig kunna göra för att åstadkomma en produkt, som kan säljas i marknaden,
så riskerar jag, att när företagets arbetare någon tid arbetat, komma de och
säga: »De här lönerna kunna vi icke arbeta för. De äro för låga. Vi måste
ha den och den lönen.» Denna kan då bli sa hög, att arbetsgivaren måste sia
igen. Är icke detta den skugga, som kastas över företagarens framtid, och som
avskräcker honom ifrån att sätta igång nied nya företag. Jag fragar, örn verkligen
någon i detta land på allvar kan tänka sig, att, i den man som den enskilda
verksamheten lamslås, staten vid varje tillfälle skall träda in och åstadkomma
arbeten, som icke de enskilda på grund av ekonomiska synpunkter kunna igångsätta?
Jag finner det vara tämligen uteslutet. Jag tror, att intet land i världen
hittills vågar sig på sådana vägar. Nu förmodar jag, att utskottet icke
alls har tänkt sig att utredningen skulle leda till ett sådant resultat. Men även
örn utskottet har en annan mening — en mening, som jag måste säga, att jag
icke kan begripa — finner jag det vara tämligen djärvt av riksdagen att nu
gå in för ens en utredning i detta syfte. Man kan säga, att Boutredning icke
är så farlig. Nej, det kan ju hända, att den icke är det, och vi veta ju att vi
haft åtskilliga utredningar, som ännu icke lett till något resultat. Men da
heter det alltid örn dem, »som ingenting vilja»: »Se här har riksdagen begärt
det och det, men dessa herrar vilja ingenting.» Jag menar sålunda, att även
örn det endast gäller att sätta igång en utredning, bör man ändå ha Mart för
sig vart det kan leda, och det tror jag ärligt sagt, att herr Anderson i Råstock
icke tänkt sig riktigt in i. Ty skulle vi sia in pa sådana vägar, att, örn den
enskilda företagsamheten trots gynnsamma konjunkturer icke vågar något, staten
skall våga och att det är statens skyldighet att våga, då är det bättre, att
staten täger hand örn det hela, ty då kan det i varje fall icke bli så många som
bli utestängda från arbete.

Det kan hända, att jag på grund av någon lucka i mitt intellekt icke begriper
vare sig den socialdemokratiska motionen eller utskottets hemställan, men jag
måste säga, att får jag använda det bondförnuft, jag tror mig besitta, säger jag,
att dessa vägar äro omöjliga, de äro farliga, och dem bör riksdagen icke be Herr

talman, jag yrkar bifall till reservationen.

Med herr Carlström förenade sig herr Gustafson i Vimmerby.

Herr Wigforss: Herr talman! Jag hade trott, att jag skulle kunna svara
på herr Järtes fråga örn innebörden av det tillägg, som utskottet gjort i mo -

Onsdagen den 4 juni.

21 Nr 47.

tiveringen till sitt betänkande, men jag får säga, att jag efter det yttrande,
som hållits av herr Carlström och det sista instämmandet däri, skulle helst
vilja överlämna den tolkningen till herr Bengtsson i Norup, som i utskottet
framlade detta yrkande. Örn man icke hade hört den kommentar till detta
utlåtande, som givits av herr Carlström med instämmande av en annan ledamot
förefaller det mig alldeles självklart vad detta tillägg bör anses innebära.
Det är nämligen så, att detta tillägg har föranletts av den socialdemokratiska
motionen om offentligt produktivt arbete. Om det skall vara meningen med
ett utlåtande, som begär en utredning i anledning av en motion och med hänvisning
till den motionens innehåll, är det uppenbart, att utskottet menat att
hos Kungl. Maj :t begära skyndsammast utredning örn huru man skall sätta
i gång med sådana offentliga arbeten utan nödhjälpskaraktär. Det är, så
vitt jag förstår, fortfarande den enda rimliga tolkning, man kan lägga in i
denna statsutskottets motivering, men jag väntar med stort intresse en bekräftelse
på denna min tolkning från den sidan, där man inom utskottet lagt
fram denna motivering. Det, som vi socialdemokrater i denna motivering ha
anledning att vara missnöjda med, är, att man i utskottets motivering icke
sagt ifrån, att man anser sådana arbeten böra anordnas, utan man har begärt
en utredning huruvida och på vad sätt, vilket alltså lämnar en möjlighet för
dem, som har biträtt detta yrkande, att efter det utredningen kommit fram
säga: vi finna att det icke går för sig. Vad som gör, att vi socialdemokrater
i utskottet ändock röstat för denna motivering, kan var och en i kammaren
förstå.

Efter de långvariga strider, som förts örn vår arbetslöshetspolitik, så förefaller
det, som örn man på den borgerliga sidan hade Dusit fast i vissa orimliga
föreställningar om att samhället gärna kan sätta i gång arbeten för de
arbetslösa såsom s. k. nödhjälpsarbete med lägre löner än i öppna marknaden
och förbundna med vissa villkor, vilka jag här icke behöver upprepa, och
som vi fört stora strider i riksdagen örn. När det är klart att om man ifrån
de borgerliga partierna får, jag skulle icke vilja säga ett anbud, men i alla
händelser en upplysning örn att man på det hållet finner det kanske icke i
längden vara klokast att fortsätta med den gamla arbetslöshetspolitiken utan
man kan överväga, huruvida icke en annan väg är lämplig ■—• då innebär
detta i viss mening en islossning, som vi socialdemokrater med den kontakt
med arbetarna här i landet, som vi hava. icke utan vidare kunna avvisa, även
om, såsom herr socialministern erkände, det icke är så mycket som man fått på
hand. Örn jag sålunda tills vidare åtminstone tolkar utskottets utredningskrav
på det sättet —- jag tror att herr Edoff Andersson i Stockholm, som på
den punkten ställt en fråga, icke gärna kan ha missuppfattat reservationen -—
och när det med anledning av den socialdemokratiska motionen fogats en reservation
vid utlåtandet, där man kräver ett anslag på 10,000,000 kronor för
avarbetande av vägbalansen, för att göra skenfria vägkorsningar, för att göra
kulturarbeten å skogarna, så är det alldeles uppenbart, eftersom detta anslag
är skilt från arbetslöshetskommissionen, att detta anslag måste ställas
till Kungl. Maj :ts förfogande på samma sätt, som andra anslag för sådana
arbeten ställas till Kungl. Maj:ts förfogande, alltså utan något som helst sammanhang
med vanliga nödhjälpsarbeten. Från den sidan sett tror jag icke det
finns någon anledning, varför herr Andersson icke skulle kunna förstå den
socialdemokratiska reservationen.

Jag har emellertid egentligen icke begärt ordet för att säga detta utan för
att trots det, som det tyckes, ringa intresse, som förefunnits i kammaren för
denna arbetslöshetsfråga, säga några ord örn hela läget i arbetslöshetsfrågan.
Jag tror för övrigt, att det icke är bristande intresse, som föranlett, att kammaren
är så fåtaligt representerad, utan det är viii närmast en känsla av ali

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Nr 47. 22

Onsdagen den 4 juni.

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

denna fråga redan är avgjord. Det är naturligtvis ganska beklagligt det
också, och jag kan icke underlåta att jämföra det relativt ringa intresse, som
kammaren visar gentemot de arbetslösa, med det mycket stora intresse, som
från kammarens sida visades i går för lättande av den fattiga landsbygdens
skattebörda, och det utomordentliga intresse, som kammaren visade en annan
grupp av landets medborgare, nämligen de spannmålsodlande jordbrukarna.
Det är alldeles uppenbart, att när man går över till denna grupp av människor,
som icke representerar en viss klass, utan som rekryteras ur alla samhällsklasser,
som kanske därför icke spelar så stor roll i partipolitiken, som
både de spannmålsodlande jordbrukarna som ock de skattetyngda landskommunerna
gjorde, blir icke intresset detsamma. Men kammaren kan vara övertygad
örn att frågan örn behandlingen av dessa arbetslösa och frågan örn vad
som kan göras för att förebygga arbetslöshet i våra samhällen, äro frågor,
som riksdagen icke kan komma ifrån, därför att det svenska folket liksom
andra folk icke kommit ifrån detta problem. Till sist kanske det skall visa
sig för dem, som här representera den borgerliga majoriteten, att hela deras
eget samhällssystems framtid kan hänga på örn man inom detta borgerliga
samhällssystems gränser kan göra något för att motverka eller avgöra detta
onda, som heter arbetslöshet. Jag vill på samma sätt, som den föregående
talaren erinrade örn, säga, att vi hava haft vad vi kalla en högkonjunktur
under de sista åren, men ett samhälle, som under högkonjunkturen finner sig
ha arbetslösa till ett antal av åtminstone 8 % av industriens arbetare och som,
så fort dessa tider bli sämre, får en arbetslöshet, som går upp till 10, 12, 15,
ja, örn icke 20 %, det samhällssystemet må man prisa på alla möjliga sätt, men
det sunda förnuftet säger, att det måste finnas ett fel i hela dess konstruktion,
örn man skall anse, att en sådan arbetslöshet är ofrånkomlig.

Herr Carlströms anförande väckte min allra största förvåning. När herr
Carlström började sitt anförande, trodde jag, att jag skulle få anledning att
instämma med honom. Jag har nämligen alltid trott, att herr Carlström med
sin bitterhet gentemot samhället, skulle jag vilja säga -— örn icke hela så åtminstone
mot vissa delar av samhället — och med sin böjelse för att se huru
bra andra ha det och huru illa man själv och ens närmaste grupp har det -—-att herr Carlström, säger jag, som ständigt och jämt talar om den fattiga
lantbruksbefolkningen och såsom jag tror upprepade gånger talat örn dessa
hemmasöner, som icke kunna få något arbete utan bo hemma hos sina föräldrar,
borde vara den första, som med glädje tog emot ett förslag, som innebär,
att man skall sätta i gång arbeten, som även kan bereda denna, låt mig säga,
arbetslösa bondebefolkning arbete. Men örn jag icke misstagit mig, herr
Carlström, vände han till sist örn hela saken och sade, att örn det skall vara
meningen, att man skall taga dessa hälftenarbetare, dessa bondsöner från deras
hem och ge dem tillfälle att gå och konkurrera med de arbetslösa örn dessa
olika arbeten, kunde han icke vara med örn den saken. Jag hoppas, att ja^
missförstått honom. Jag har sökt följa honom, och det förefaller mig, som
örn detta varit hans tankegång. Huru detta överhuvud taget skall kunna rimma
med att han icke har något att invända mot att allmänna arbeten av vanligt
slag, skenfria vägövergångar, vägarbeten o. s. v. skola bedrivas genom
arbetslöshetskommissionen, kan jag icke förstå. Örn vi på de vanliga vägarna,
alltså med vanliga metoder kunde öka ut våra vägarbeten, och örn det finns
någon risk av det slag, som herr Carlström talade om, att till dessa arbeten
skulle strömma folk, som genom sina fackföreningar begärt i hans tycke alldeles
för höga löner och örn staten på det viset medverkar till att arbetarna
dragas från jordbruket, ja, örn allt detta skulle vara fallet med de arbeten,
som här föreslås i den socialdemokratiska motionen, är det naturligtvis på
samma sätt fallet med den sortens arbeten, som staten redan satt i gång. Vi

Onsdagen den 4 juni.

23 Nr 47.

skulle med en sådan motivering kunna avslå varje anslag till nya järnvägsbyggnader,
varje anslag, som syftar till några kulturåtgärder på skogarna.
Örn vi överhuvud taget äro rädda för att staten skall sätta i gång med arbeten,
därför att detta drager arbetskraft från landsbygden, ja, då skall man
överhuvud taget vara ytterst försiktig med dessa arbeten och med allra största
misstänksamhet betrakta varje företag, som industriidkare och varje företagsam
människa på dessa områden sätta i gång och genom att kunna betala
högre löner locka bort arbetskraften, såsom det heter, från den allmänna
marknaden.

Jag hade verkligen trott, att en fördel med dessa av socialdemokraterna
föreslagna arbeten just skulle vara, att man försökte att låta dem komma
även landsbygdens folk tillgodo, så att man icke, såsom fallet är beträffande
våra nödhjälpsarbeten, väljer ut vissa bestämda kategorier från städerna och
industrisamhällena och säger: Ni skola ha absolut företrädesrätt, utan man
säger, att dessa arbeten skola placeras på sådana håll, att folk av alla slag,
som icke ha möjlighet att få fullt arbete, skola kunna taga det. Jag tror
icke, att det är lyckligt att på denna punkt gå på den linje, som herr Carlström
fört in här. Örn herr Carlström har rätt i vad han säger, huru skall man
då kunna fortsätta med detta, huru skall staten kunna på det viset taga upp
alla de arbetslösa arbetarnas krav? Detta kan icke vara rimligt, ty i längden
skulle det betyda, att alla möjliga människor gingo över till dessa arbeten.

Ja, jag tror, att herr Carlström icke riktigt har tänkt igenom, för att nu säga
som han själv älskar att göra till sina motståndare, sitt eget ekonomiska system
och försökt fråga sig, hur det överhuvud taget kan komma sig, att det går i
lås, när enskilda företagare sätta i gång sådana arbeten på mycket lång sikt.
Herr Carlström kan ju svara med den gamla frasen, som spelar en så stor roll,
att enskilda sätta bara i gång arbeten, som äro räntabla. Örn emellertid icke
enskilda skulle sätta i gång arbeten, om vilka det kunde vara tvivelaktigt,
huruvida de voro räntabla eller ej, då skulle massor av de arbeten, som sättas
i gång i vårt samhälle, aldrig komma till stånd, sådana arbeten nämligen, som
kanske under en följd av år icke äro räntabla, men där de, som äro kapitalplacerare,
räkna med att de till sist skola bli räntabla. I vissa fall räkna de
rätt, i vissa fall räkna de galet. Örn vi skulle taga bort alla de företag, som ha
dragit arbetskraft till sig, och där dessa arbetare ha bildat fackföreningar och
fått som det heter avtalsenliga löner, ja, då skulle vi få ta bort en ganska stor
del av de arbeten, som överhuvud taget under de förflutna årtiondena ha möjliggjort
för den oavbrutet växande befolkningen på landsbygden att icke stanna
hemma i ren fattigdom för att icke säga i fullständig misär. Dessa arbeten
ha dock satt dem i stånd att komma in i industrien och där få sin försörjning.
Den skillnad, som kan förefinnas mellan de arbeten, som det allmänna sätter
i gång, och de företag, som på det sättet enskilda sätta i gång, är icke av
den betydelse, att örn herr Carlström accepterar den enskilda företagsamheten
såsom ett medel att mildra arbetslösheten, han då skall kunna vägra det allmännas
företagsamhet precis samma effekt.

Jag skulle i detta sammanhang vilja säga ett par ord till herr socialministern.
Tyvärr är han nu icke inne i kammaren, men när man hörde hans inledningsanförande,
fick man av detta precis samma intryck som av herr Carlström.
Jag måste säga, att hans släktskap med herr Carlström i fråga örn
den allmänna ekonomiska uppfattningen är fullständigt slående. Även herr
socialministern rörde sig med detta gamla ärevördiga och fullständigt meningslösa
uttryck örn »naturliga arbetstillfällen». Allesammans, sade han, vilja vi
avhjälpa arbetslösheten. Det voro vi alla eniga örn, men det måste ske på sådant
sätt, att man skapar naturliga arbetstillfällen. Ja, vad menar man med

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forte.)

fir 47.

Onsdagen den 4 juni.

Ang.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forti.)

naturliga arbetstillfällen till skillnad från konstlade? Är det verkligen ett
mera naturligt arbetstillfälle, att det startas en fabrik för att göra kosmetik,
därför att det finns ett behov hos människor att köpa kosmetik? Det skulle
bli ett naturligt arbetstillfälle, därför att det finns ett behov, som är naturligt
för människorna. Om staten däremot sätter i gång, låt mig säga, skogskulturåtgärder
för att åt våra efterkommande skapa bättre skogstillgångar,
då är det icke ett naturligt arbetstillfälle, därför att det finns icke varken damer
eller herrar, som för ögonblicket vilja betala för en produkt, som kommer
fram så långt bort i framtiden. Jag trodde, att man så småningom skulle
komma bort från denna fullständigt, kan man säga, vulgärmässiga ekonomiska
föreställning, att det är bättre, att det är klokare och riktigare med
den sortens företagsamhet, som fyller dessa låt mig säga kanske ganska viktiga
men för mångå människor ganska tvivelaktiga behov, som den privata
industrien fyller, till motsats mot de ofta fullständigt grundläggande behov
för hela samhället, som staten kan fylla, vare sig det gäller att bygga järnvägar
eller vägar eller sjukhus eller skolhus eller något annat.

Jag tror. att det kanske ändå icke dröjer så många decennier, innan vi även
i vårt land komma bort från den vulgärliberala föreställningen örn att det,
som enskilda för ögonblicket vilja köpa. är något utomordentligt värdefullt,
att den företagare, som vill tillfredsställa dessa behov, fyller en nödvändig och
nyttig samhällsuppgift, och att det är riktigt, att arbetarna gå till sådana företag,
vare sig det gäller att göra kanoner, silkesstrumpor eller kosmetik, under
det att de företag, som samhället kan sätta i gång för att lägga grundvalarna
fastare för hela folkets kultur, skulle vara onaturliga och icke räntabla,
och till vilka man därför icke får låta arbetskraften strömma.

Såvitt jag kan förstå, kunna vi vara eniga därom, att arbetslösheten är en
oerhört invecklad företeelse. Det är ingen, som föreställer sig, och jag kan
försäkra, att när de socialdemokratiska motionärerna ha motionerat om dessa
20 miljoner kronor, ha vi icke alls föreställt oss, att detta är någon slags
kungsväg att klara upp arbetslöshetens problem. Arbetslösheten har säkerligen
en sådan rad av olika källor. Den framspringer ju ur så många olika
förhållanden, att det är omöjligt att sammanfatta dess orsaker i någon slags
formel. Det enda, samhället kan göra, är att praktiskt försöka pröva sig fram
på olika vägar och att hålla fast vid vissa, jag skulle vilja säga, enkla och
ofrånkomliga ekonomiska sanningar. Jag skall icke tala örn ekonomiska sanningar,
som utgöra någon slags teori, vare sig det gäller liberala eller socialistiska
teorier, utan jag skall tala om sådana ekonomiska sanningar, som varje
förnuftig människa, så snart han överhuvud taget tänker över ekonomiska ting,
måste erkänna såsom ofrånkomliga, och det är, att det kan icke vara rimligt
att ett samhälle skall säga, att här ha vi arbetare, som gå arbetslösa, här ha vi
tillgång på kapital, här ha vi råvaror, så mycket vi behöva, men vi kunna icke
skapa några former, genom vilka vi kunna sätta denna arbetskraft i arbete för
att använda dessa råvaror, för att med hjälp av det tillgängliga kapitalet
åstadkomma nyttiga produkter. Åtminstone vi socialdemokrater vägra att
godkänna den uppfattningen, att det skall vara ett ofrånkomligt system, att
under alla tider, även de bästa, skall kanske upp mot 10 % av lönarbetarklassen
gå arbetslös, och under svårare tider skall detta ske med en större del av
arbetarklassen. Vi vägra att erkänna, att detta är något nödvändigt och naturligt,
hur mycket man sedan må komma med teorier däremot. Vi säga, att
det kan icke överstiga människomas förmåga att sätta folk i arbete att göra
nyttiga ting, när de vilja arbeta och kunna arbeta, och när vi ha tillgång till
det material, som de behöva. Örn detta icke kan ske genom att enskilda utföra
det, ja, då finns det icke någon annan råd än att människorna gemensamt komma
överens örn att försöka göra det.

Onsdagen den 4 juni.

25 Nr 47.

Det är kanske icke ur vägen att i denna kammare, som helt nyligen med stor
majoritet har beslutat att genomföra ett s. k. inmalningstvång, erinra örn vad
det är för grundsatser, som man därvid gått ut ifrån. Jo, man har helt enkelt
sagt: Ha vi marken, ha vi människor på jorden, så skola de få lov att avbeta,

och om det ändå skulle leda till att vi måste tvinga konsumenterna att förtära
produkterna av deras arbete, så är huvudsaken ändå, att vi ha dem i arbete,
som kunna arbeta, och att vi utnyttja de naturtillgångar vi ha. Jag har redan
under den ifrågavarande debatten sagt. att jag tror. att det är en oriktig väg
att på det sättet utan vidare sätta producenternas intressen över konsumenternas,
och att jag anser, att man måste försöka sig fram på en väg, där man söker
sammanjämka de olika intressena. Örn emellertid alla de, som finna det
självklart, att vi för att få jorden använd, för att få arbetskraften vid jorden
använd, icke tveka att tvinga konsumenterna att förtära det som produceras,
så förefaller det mig ganska besynnerligt, hur de till sist skola kunna vägra
att erkänna, att man bör söka utvägar, genom vilka man kan sätta låt oss
säga även den industriella befolkningen i arbete för att tillfredsställa samhällets
behov, särskilt i det fall att man kan peka på sådana behov, där man
icke behöver tvinga folk egentligen utan där man ganska lätt kan övertyga
människorna örn att de i längden ha intresse av det, vare sig det gäller, för
att taga de tre klassiska exemplen, skenfria vägkorsningar, vägarbeten eller
kulturarbeten på skogarna.

Jag har med dessa ord endast velat understryka, att trots det åtminstone
till en början ringa intresse, som visats för denna debatt, så äro vi socialdemokrater
övertygade om att här är ett, jag säger icke det stora, men ett av de
stora ekonomiska problem, som samhället har att lösa, och som samhället icke
kommer undan, hur mycket man än tills vidare må ställa sig avvisande.

Herr Norling sade ett mycket sant ord, då han i detta sammanhang talade
om rationaliseringen. Jag skall säga ett par ord örn denna sak bara därför
att också herr Carlström var inne på frågan om industriens expansion. Då
herr Carlström talade örn att arbetskraften skulle sugas upp av sådana arbeten,
som industrien själv vill sätta i gång, så lever herr Carlström liksom många
andra i en förgången tid. Man kan säga, att ända fram till tiden för världskrigets
utbrott eller kanske ända fram till världskrigets slut har den svenska
industriella expansionen gått till på det sättet, att den bestått i en utvidgning
av företagen och en uppsugning av allt större mängder av arbetskraft, men ser
ni, den tiden, då landet liksom blev fullbyggt av industrier, den tiden håller
tydligen på att lida mot sitt slut. Örn icke alla auktoriteter hjälpa, skulle jag
vilja hänvisa till den icke alldeles okände herr Ivar Kreuger, som visserligen
icke hemma hos oss men i Amerika i ett föredrag just påpekat detta faktum,
som jag nied stor glädje accepterade, eftersom jag som socialdemokrat i åtminstone
25 års tid har brukat förkunna, att det finns en period i landets utvecklingshistoria,
då expansionen består däri, att det skapas flera och flera
företag och då nya mängder av människor komma till, men så småningom stoppas
detta. Det blir i stället en koncentrationstendens. Nya företag skapas
icke utan det blir en konsolidering av de gamla. Vi äro redan framme vid den
punkten och dessutom framme vid en annan punkt, nämligen att produktionsökningen
inom industrien bär icke under de sista åren skett på det viset, att
man har ökat ut mängden, örn jag så får säga. av maskiner och mängden av
de arbetare, som arbeta vid dessa maskiner, utan man har gjort det genom alt
ersätta människorna med maskiner. Rationaliseringsprocessen har åstadkommit
en mycket, mycket stark produktionsökning i vårt land liksom i andra hinder,
men denna produktionsökning har icke varit åtföljd av en ökning av arbetarantalet,
i alla händelser icke av en ökning av arbetarantalet, som på Hilgot
vis svarat mot den ökning av antalet arbetare, som vi tidigare vant oss

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Nr 47. 26

Onsdagen den 4 juni.

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

vid att finna under en industriell uppgångsperiod. Samtidigt med denna starkt
ökade produktion Ilar nämligen arbetarantalet stått stilla. Jordbrukarna kunna
kanske dra en parallell för sig. Det är på samma sätt i jordbruket. Produktionsökningen
åtföljes icke av ett ökat behov av arbetskraft utan i stället
av ett minskat behov av arbetskraft, därför att expansionen av konsumtionen
på detta område liksom sackat av. Det förefaller, som om man inom stora delar
av industrien nu har nått fram till samma stadium. Produktionsökningen
fortgår men icke på det sätt, att arbetarantalet ökas, utan i stället så, att man
stöter bort arbetskraft.

Jag erkänner liksom herr Norling, och jag fann till min tillfredsställelse, att
även herr Edoff Andersson erkände det, att det är uppenbart, att rationaliseringen
i längden icke kan vara till skada. Det är uppenbart, att kan man tillverka
varorna billigare, d. v. s. med mindre arbetskraft, så blir samhället såtillvida
mera välmående, att man kan göra vad man behöver med ett mindre
uppbåd av mänsklig kraft. Uppenbart är emellertid, att om icke samhället
kan finna några utvägar att ta vara på den arbetskraft, som blir arbetslös genom
denna rationalisering, så uppstår en arbetslöshet, som kan bli högst betydande.
Alla länder lida också för närvarande under denna form av arbetslöshet.

Under sådana förhållanden bör samhället träda till. Det bör säga, att vi
tvivla icke i längden på rationaliseringens fördelar, vi tro att sedan vi kunna
producera billigare, komma vi så småningom att bli mera välmående, men övergångsperioden
kan bli mycket lång, och under denna övergångsperiod är det
ett rent slöseri med de tillgångar vi ha att låta denna arbetskraft gå arbetslös.
Örn då icke enskilda omedelbart äro beredda att sätta denna arbetskraft i arbete,
ja, då har samhället skyldighet att göra det.

Det är ett uttryck för denna tankegång, som vi här ha givit uttryck åt i den
socialdemokratiska reservationen. Den socialdemokratiska reservationen är
såtillvida, skulle jag vilja säga, något nytt, att den liksom bestämdare än tidigare
bygger på den meningen, att de människor, som vilja arbeta och kunna
arbeta och som icke hos enskilda företagare kunna få arbete, ha rätt att av
samhället kräva, att samhället bereder dem arbete. Herr Carlström må finna
denna tankegång hur upprörande antiliberal som helst. Det är ett faktum,
och jag tror, att man i det fallet kan vädja till de allra djupaste intryckena
hos människorna. Örn vi ha ett samhällssystem, som försvaras på det sättet,
att man säger, att det är det bästa systemet för att bereda folk arbete och utkomst,
ja, då skall det samhällssystemet bevisa sin överlägsenhet genom att
verkligen skaffa folk arbete. I det ögonblick, som den privata företagsamheten
sviker, i det ögonblicket har såtillvida detta samhälle visat, att det icke
är i stånd att bemästra sin ekonomiska uppgift, och då föreligger problemet
för oss alla gemensamt att i de organisationsformer, vi kunna skapa, d. v. s.
med hjälp av samhällets olika organ, försöka att tillhandahålla den företagsamhet,
som icke längre enskilda kunna tillhandahålla. När denna tankegång
har trängt igenom hos folket — och ni, mina herrar, kunna vara övertygade
örn att det är en tankegång, som folk förstår, vare sig de sedan hittills ha
röstat med högern, bondeförbundet eller de frisinnade — när folk har förstått
denna tankegång och förstår, att det socialdemokratiska partiet verkligen vill
driva fram människornas rätt att på det sättet ärligt försörja sig, ja, då kommer
intresset för denna arbetslöshetsfråga att bli ett annat än det, som finns
i dag. Jag skulle tro, att då kommer man från alla håll att skynda sig att erkänna,
att man nog också har förståelse för detta och att man nog också skall
vara villig att vara med i den utsträckning det är möjligt att sätta i gång
dylika arbeten. I väntan på att den stunden skall komma ber jag att få yrka
bifall till reservationen.

Onsdagen den 4 juni.

Nr 47.

I detta anförande instämde herrar Lindqvist i Stockholm, Eriksson i Stockholm,
Hansson i Stockholm och Enaberg, fru Östlund, herrar Höglund i Stockholm,
Källman, Andersson i Tungelsta, Ahl, Jostsson i Eskilstuna, Siögren, Johansson
i Arkösund, Karlsson i Vadstena, Ericson i Boxholm, Johnsson i Norrahammar,
Blomquist, Rosander, Magnusson i Kalmar, Werner, Björklund,
Hällgren, Björk i Tryde, Bergström i Hälsingborg, Andersson i Malmö, Thomson,
Andersson i Höör och Paulsen, fru Nordgren samt herrar Lindqvist i Halmstad,
Andersson i Falkenberg, Sjöström, Hedvall, Höglund i Göteborg, Mårtensson,
Karlsson i Munkedal, Olsson i Mellerud, Hansson i Trollhättan, Vahlstedt,
Carlsson-Fnösteröd, Uddenberg, Persson i Tidaholm, Olovson i Västerås, Eklund,
Jansson i Falun, Ericsson i Sörsjön, Sävström, Lindley, Nilsson i örfebro,
Johansson i Sollefteå, Molander, Berg, Lindberg, Wiklund i Byske och
Hage.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Jag kan icke underlåta att
uttala min förvåning över vissa saker. Det första är, att när jag läser detta
utskottsutlåtande, finner jag bland reservanterna antecknad en person, som
jag återigen icke finner bland de närvarande i utskottet. Det måtte ha varit
ett egendomligt sammanträde den gången, när detta utlåtande fabricerades.

För min del deltog jag i de förberedande arbetena för detta utskottsutlåtande
på den sammansatta tredje och fjärde avdelningen i statsutskottet. Vid åtskilliga
sammanträden gingo vi grundligt igenom dessa saker, och vi fingo
naturligtvis ställa oss på olika linjer. När vi till sist, efter det vi haft fyra
eller fem sammanträden, skulle justera det hela, så var man på borgerligt håll
fullständigt ense örn ett kompromissförslag, som vi alla antogo. När detta
skulle behandlas i utskottet, var jag till följd av vissa sviter från det särskilda
utskottet förhindrad att närvara. När jag sedan fick utskottsutlåtandet i min
hand, var det emellertid det förslag, som den borgerliga delen hade samlat sig
örn, totalt borta, och man finner i stället något helt annat. Jag hoppas, att
min ärade kamrat, herr Olofsson i Digernäs, kan ge litet klarare besked om
vad som inträffat, eftersom han själv ju var generalkompromissarie, men när
förslaget skulle behandlas in pleno i utskottet gått ifrån sitt förslag, liksom
även utskottets ordförande. Vad har varit anledningen till denna förändring,
när vi förut alla voro ense? Det är synnerligen märkvärdigt. Sådant brukar
ju icke inträffa i statsutskottet.

Den siste ärade talaren påtalade verkligen också en sak, som mycket har
förvånat mig, nämligen det ringa intresse för diskussionen, som synbarligen förefinnes
här i kammaren. Det har verkligen förvånat mig, när jag jämför det
med någorlunda liknande förhållande, när det för fyra år sedan gällde Stripa.
Det var ju ungefär samma sak då och man kan väl också vänta ungefär samma
följder. Då var ju kammaren så fullsatt, att det var rent av svårt att komma
in, och läktarna voro alldeles överbelastade. Nu ser det däremot ut, som
örn ämnet icke intresserade. De personer, som nyss instämde i herr Wigforss’
anförande, voro ju icke så imponerande många.

Den siste ärade talaren gjorde ju en mängd djärva påståenden. De voro alldeles
oangripliga, örn man tar hälften av dem var för sig, d. v. s. första delen
av anförandet för sig och den sista delen flir sig, men tar man dem tillsammans,
när han fullföljde sin mening, voro de alldeles omöjliga. Jag tänkte
verkligen i mitt .stilla sinne, att det skulle vara ett särskilt stort nöje att vidare
penetrera en sådan sak, som när herr Wigforss säger, att niir folk icke har arbete
i den nuvarande samhällsorganisationen och man icke kan på enskild väg
skaffa dem arbete, då skall staten ge dem arbete, och niir jag hörde, hur hans
politiska meningsfrände herr Örne i särskilda utskottet utkastade sina bannstrålar
över all statsverksamhet, över att slaten skulle bedriva byggnadsverk -

Ang.

anslag lill
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Nr 47. 28

Onsdagen den 4 juni.

Ang.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

samhet och dylikt. Det skulle enskilda driva och enskilda organisera, och han
ansåg det synnerligen av ondo, att staten befattade sig med något, som hade
med det produktiva livet att göra. Jag tycker, att dessa herrar kunde konfronteras
med varandra, så att de kommo till litet mera överensstämmelse. Jag
tror, att örn de verkligen ville göra några uttalanden, skulle de få en mycket
stor publik, som hade ett utomordentligt intresse av att höra på en duell mellan
dessa herrar med deras olika uppfattning. Då kanske vi kunde få klart för
oss en gång, vad socialisterna verkligen vilja på den punkten, där staten skall
gripa in i arbetsförhållandena. Ju flera jag hör av herrarna, ju oklarare billdén
saken för mig. Det skall jag säga rent ut.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet beklagade ökningen av
anslaget för arbetslöshetens bekämpande. Ja, det var följden av en kompromiss,
att vi ökade med en halv miljon kronor mot vad Kungl. Maj :t föreslagit,
då vi ansågo oss kunna motivera det med att vissa tecken tydde på, att den
uppgångsperiod, som industrien hade i fjol, knappast syntes skola fortsätta.
Det var det hela, och vi ville åtminstone gardera oss mot att det skulle heta,
att vi alltid vilja pressa ned på detta område. Men otack är världens lön. Vi
ha nu fått besked av herr Wigforss, att vi äro förskräckliga. Det var det värsta,
vi gjort på många år. Åtminstone har jag icke fått så grundligt påpälsat
som denna gång. Det yttrades också, att vi bara fundera på, vad som skall
vara bra för oss själva, och sedan bry vi oss icke om, hur det är för andra. Ja,
men kan man verkligen påstå den saken? Jag vågar säga, att jag har åtminstone
aldrig ställt mig omöjlig, när det gällt, att staten skulle ge anslag för
att lätta arbetslösheten.

Här uttalades också av herr Wigforss till en annan ärad talare här, att han
icke genomtänkt sitt förslag ordentligt, och det kan ju så hända. Men jag kan
icke hjälpa, att jag fick precis samma intryck av herr Wigforss, att han måtte
icke ha tänkt igenom sitt ekonomiska problem synnerligen noga, ty där tar det
sannerligen emot på så många punkter. Han uttalade nämligen, att när vi ha
råmaterial, kapital och arbetare, som ingenting lia att göra, så skola vi producera.
Men vad skola vi göra av produkterna? Det talade han icke det minsta
om. Och till vilka priser skola vi egentligen producera? Det var en obetydlig
sak, det bevärdigade han icke med ett ord. Jag är alldeles av samma mening
som herr Wigforss, att vi verkligen böra kunna skaffa arbete åt hela vårt folk,
men om fordringarna äro så stora på alla områden, att produktpriserna icke
kunna betala dessa fordringar, kunna vi på längden icke producera. Herr Wigforss
kan icke åstadkomma en sådan trollkonst. Det kan icke ens en socialdemokratisk
ministär göra. Till syvende og sidst gäller det: kunna produkterna
avsättas, kunna de verkligen frambringas till priser, så att avsättning kan ske
och att konsumenterna verkligen ha råd att köpa dem? Det går icke att på alla
ställen göra, som när man trissar upp hyrorna i Stockholm. Där har det visat
sig gå åtminstone hittills, men det går icke på alla områden, framför
allt icke, där man kan importera motsvarande varor. Där är det alldeles omöjligt Så

yttrades också av herr Wigforss, att vi, som gingo mot förslaget, levde i
en förgången tid. Jag förmodar, att herr Wigforss menade, att vi levde i en
förgången tids åskådning, ty att vi leva i den närvarande tiden, det är solklart,
och herr Wigforss kan icke bestrida, att vi stå och gå här. Det är den gamla
åskådningen, menade han, som sitter i oss. Ja, det är svårt för människor att
riktigt frigöra sig från vad erfarenheten i deras liv visat är möjligt och vad
erfarenheten visat icke är möjligt. Men herr Wigforss älskar bestämt betydligt
mera att dväljas i det blå, och där kunna icke alla följa honom, det är skillnaden.
Vi vilja ha fast mark under fotterna, vi vilja ha något ekonomiskt säkert
att hålla oss till. Det bryr icke herr Wigforss sig örn. Han proklamerar

Onsdageu den 4 juni.

>r 47.

bara, att vi skola skaffa arbete, det är allt, och naturligtvis skaffa löner, som
herr Wigforss kan acceptera.

Nu skulle här vara mycket att säga i själva saken. Det förvånar mig verkligen,
när jag ser detta uttalande angående punkten I b), som avser, att riksdagen
skulle i skrivelse anhålla örn en utredning örn ett reservationsanslag,
som skulle ställas till Kungl. Maj:ts förfogande och tagas i anspråk vid ökad
arbetslöshet. Herr Carlström var inne på den frågan, örn, då man anordnar
dessa arbeten, de skulle vara tillgängliga endast för dem, som dokumenterat
sig som arbetslösa inom industrien, eller örn de skulle vara tillgängliga för
alla, som vilja arbeta vid dessa arbeten. Det är en mycket viktig sak att. lia
reda på. Yi ha i utlåtandet pekat på att på blott ett enda område, nämligen
omkostnaderna för vägdistrikten och underhållet av vägar, har man kommit
upp till en sådan summa som minst 80 miljoner kronor, och denna beräkning
gäller förresten icke nästa budgetår utan det nuvarande budgetåret. Den summan
skulle för 20 år sedan ansetts så svindlande och orimlig, att man icke
kunnat ifrågasätta något dylikt. Då måste man ju ha skaffat en så orimlig
massa arbete, som förut icke fanns. Vad gör då i detta fall ett sådant här
anslag, om icke herr Wigforss och de andra reservanterna vilja sätta det till
oerhört högt belopp? Skall det vara något, som motsvarar lilla kreditivet eller
dylikt? Hur ha herrarna tänkt sig det? Innan man ger sig in på så obanade
vägar, borde man ha litet reda på, vad man avser. Skall man anordna arbeten,
så att arbetslösa i visst yrke få arbeta inom motsvarande yrke? Skall staten
ställa örn det, eller hur ha herrarna tänkt sig det? Det talas om, att vissa arbetare
icke kunna få lov att arbeta inom sitt yrke. Det är t. ex. stora svårigheter
för staten att skaffa arbete åt arbetslösa guldsmedsarbetare. Staten kan
väl icke sätta upp en guldsmedsfabrik? Det får väl vara någon rim och reson i
detta. Hur vill ni då göra skillnaden, när ni gå med på anslaget till arbetslöshetskommissionen?
Hur skall en gallring ske av dem, som arbetslöshetskommissionen
skall taga hand örn, och dem, som ni vilja sätta in på andra arbeten?
Hela denna sak, som herrarna kommit med, tycks vara så oklar, att jag förvånar
mig mycket över att man i utskottet gått med på att taga en utredning
efter den linjen. Utskottet har likväl den motivering, som man ser på sid. 27,
att man finner, att arbetslöshetskommissionen på det hela taget arbetat på ett
tillfredsställande sätt. Jag kan icke se, att detta verkligen rimmar sig, det få
herrarna förlåta. Är det verkligen meningen att slå in på en ny väg, då tycker
jag, att det hade varit mera i sin ordning, att herrarna hade talat om det,
när vi gjorde kompromissen och samlade oss om ett uttalande. Jag beklagar
verkligen, örn man skall gå fram på det här sättet, ty då lärer det väl icke
vara möjligt att i utskottet eller på utskottsavdelningen göra upp något, så att
man kan lita på, att när man sagt det, man står vid detsamma.

Jag skall icke för ögonblicket yttra mig mera i föreliggande fråga. Jag finner,
att det, som vi kommit överens örn på avdelningen, det duger, och därför,
herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan i punkt I a)
men avslag på utskottets hemställan i punkt I b), vilket är precis samma yrkande
som det, vilket göres i den av herr Widell m. fl. avgivna reservationen.

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Det uttalades såväl av herr Järte
sorn av socialministern, att yttrandet på s. 28 skulle vara dunkelt och svårt att
tolka. Jag kan icke fatta, att det kan vara så. Det är tydligt vad som sagts,
och det skall tolkas, som det står. Det förvånade mig så mycket mera, som
när frågan var uppe och diskuterades i statsutskottet, det. nästan föreföll,
som örn herr Järte skulle kunna gå med på denna skrivelse, dä,rest icke någon
prickning gjordes mot arbetslöshet skommissionen. Vad den saken angår, yttrade
jag i statsutskottet, och det står jag vid, att det aldrig varit avsett att

Nr 47. 30

Onsdagen den 4 juni.

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

på något sätt uttala något misstroendevotum mot arbetslöshetskommissionen
eller göra någon prickning mot denna, utan jag är av den meningen, att denna
kommission har fyllt sin uppgift väl och, som förhållandena varit i vårt
land, på det för landet mest gagneliga sättet. Andra kunna ha en annan mening,
var och en får bilda sig sitt omdöme själv. Men det är få länder, där
arbetslöshetsunderstödet och -hjälpen har kunnat ordnas på ett sådant sätt som
här, vilket, även örn det kunnat gnissla ibland, dock i stort sett varit för landet
lyckligaste.

Man är emellertid knappast belåten på något håll. Å ena sidan säger man, att
det blir bara att fortsätta med det gamla och att det hela frusit fast, som herr
Wigforss uttryckte sig. Å andra sidan är man så tillfredsställd och belåten,
att man anser sig icke böra göra någonting mera utan bara låta låta det gå.
Nåväl, jag har givit mitt erkännande åt arbetslöshetskommissionen.

Nu står man emellertid inför utsikter för att vissa svårigheter kunna uppstå,
och det har från visst håll yttrats, att det kan för somliga storindustrier
komma sådana svårigheter, att det för dem rent av kan bli en krasch. En större
arbetsnedläggelse skulle i detta fall vara mycket svår att reda ut, örn icke särskilda
åtgärder kunde vidtagas och särskilda möjligheter funnes att tillgå. För
att möta detta begära nu socialdemokraterna och kommunisterna i motioner
stora summor. När vi i utskottet diskuterade detta spörsmål, sades det från
industrihåll, från högerhåll av en man, som sitter inne med ganska stor industrierfarenhet,
att det icke torde vara någon så stor risk för kommande större
arbetsnedläggelser, och han framlade också skäl för denna sin mening. Men
det hindrar ju icke, att även örn den ene ser ljust på förhållandena och den
andre ser mörkt på framtiden, man i tid ser sig örn efter möjligheter att hjälpa,
örn dessa faror skulle uppstå. Då menar jag, att man gärna kan gå med på ett
skrivelseförslag, som avser en utredning av dessa förhållanden och som tar
sikte på att ett reservationsanslag skall ställas till Kungl. Maj ris förfogande
för att möjliggöra ett hastigt ingripande, örn det inom någon industri skulle bli
någon större arbetsnedläggelse.

Nu ha vi emellertid olika meningar, och jag beklagar, att denna arbetslöshet
dock i många fall har förgiftat samarbetet partierna emellan. Jag undrar ändå,
örn det icke är skäl i att vi ändå från de olika partierna, även om det icke går
med lätt hand och vilja, söka närma oss varandra för att lösa denna så svåra
fråga örn arbetslösheten, ja, jag tänkte nästan säga, detta spöke, som kommit
så många svårigheter å stad i vårt folk och i familjelivet, och som gör, att de,
som vilja arbeta och kunna arbeta, icke få göra det. Det är tvunget, att vi söka
ordna det på allra bästa sätt. Ja, säger man, det är ordnat genom arbetslöshetskommissionen,
och det är ju sant.

I fråga örn lantbruket vill jag tillägga, och det gjorde jag även i utskottet,
att det är en stor fara i att sätta arbetslönerna hos kommissionen så höga,
att de rent av locka över arbetare, som nu hä jämförelsevis låg avlöning inom
lantbruket gent emot industrien. Lantbruket kan under nuvarande förhållanden
icke bära större arbetsomkostnader, än vad för närvarande är fallet. Det
ligger fara i att det kommer att erbjudas sådana avlöningar från arbetslöshetskommissionens
sida vid nödhjälpsarbeten, att de locka de vid jordbruket fast
anställda och även andra arbetare ut i det ovissa, då de räkna på att dock få
mera betalt av staten, än de kunna få av bönderna. Den faran skall man icke
blunda för och icke förringa, ty det är verkligen en fara. Men därför tror
jag dock icke, att man bara kan sluta ögonen till och bara låta det gå, utan
därvidlag måste man göra något för att, örn den krasch, jag nyss talade örn,
inträffar, det skall finnas medel till förfogande och en utredning vara gjord,
som visar, vilka vägar man skall gå för att slippa skicka dessa människor, i
hundratal, som på en plats bli arbetslösa, ut i landet till olika trakter. Man

Onsdagen den 4 juni.

Nr 47.

bör då i stället tänka sig att tillgripa dessa stora arbeten, som krävas vid
järnvägarna med avseende å skenfria övergångar och även på andra områden,
och i skog och mark, så att man bringar hjälp för tillfället.

Nu tyckte icke herr Wigforss, att det var något vidare man gav på hand
med skrivelseförslaget, och det måste jag giva honom rätt i. Det är icke alls
att giva något, som motsvarar vad motionärerna krävt, men det är dock ett
försök att genom en utredning få fram en linje, som riksdagen sedan får pröva
och se, örn den är framkomlig. Jag menar, att det går icke bara att lägga armarna
i kors, utan man måste försöka från olika håll närma sig varandra till
gemensam lösning av denna fråga.

Det är på grund av denna min ställning till saken, som jag vågat göra detta
yrkande, som upptagits av statsutskottet, och jag ber därför att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Järte: Herr talman! Den föregående ärade talaren är i detta fall

vågmästaren i statsutskottet; han var den starke man, som påtvang utskottet
uppslaget med den föreslagna skrivelsen. När jag i mitt första anförande efterlyste,
vad meningen egentligen var med denna skrivelse, så har herr Bengtsson
i Norup nu sökt att närmare förklara dess avsikt. Jag frågar kammaren,
örn han såsom förslagsställare lyckats bringa större klarhet över vad skrivelsen
egentligen åsyftar. För min del svävar jag ännu i ovisshet därom. Det har
emellertid upplysts att för den händelse skrivelsen åsyftar en utredning om att
det allmänna bättre skall kunna anpassa sina arbeten med hänsyn till konjunkturerna
frågan i så fall redan är föremål för utredning. Följaktligen är skrivelse
obehövlig.

Emellertid vill jag taga fasta på vad herr Bengtsson i Norup vidare yttrade,
nämligen, att meningen icke skall vara att på något sätt spränga sönder
enhetligheten inom den svenska statens arbetslöshetsverksamhet eller att skjuta
kommissionen åt sidan. Han betonade därjämte, att med hänsyn till jordbruket
arbetet borde också avlönas så, att ingen risk förelåge för att man droge
över arbetskraft från jordbruket. Dessa två synpunkter — alltså erkännande
åt arbetslöshetskommissionen och betoningen av den nuvarande principen för
nödhjälpslönernas utmätning — är det detta, som föranlett herrar socialdemokrater
att gå med på skrivelseförslaget? Det innebär då en verkligt stor självövervinnelse
från deras sida och banar väg till det samförstånd, som herr
Bengtsson i Norup så vackert talade örn i sista delen av sitt anförande.

Herr Wigforss beklagade, att kammaren icke ägnade den fråga, som i dag
är föremål för behandling, någon större uppmärksamhet. Han trodde, att det
berodde på något slags likgiltighet från de borgerliga partiernas sida. Men
hur vet herr Wigforss, i vilken proportion de olika partierna äro tillstädes i
kammaren? Vidare vet herr Wigforss liksom vi alla, att denna dag är särskilt
kritisk, därför att kammaren längtar själv att bliva arbetslös och har kanske
ledsnat under årens lopp både på herr Wigforss’ och på mina något stereotypa
anföranden i arbetslöshetsfrågan. I varje fall går det för långt, när man utnyttjar
denna tillfälliga stämning för att utdela ett slags underbetyg åt de
borgerliga partiernas intresse för arbetslöshetsf rågan i jämförelse med jordbruksfrågan
och att infläta en motsvarande komplimang åt socialdemokratiskt

håll.

Herr Wigforss’ eget tal, som var en blandning av mycket populärvetenskaplig
föreläsning och radikalt valtal, kulminerade i, att han fann, »att arbetslösheten
var en mycket invecklad företeelse». Kunna vi icke för dagen stanna
inför denna upptäckt och begrunda dess nyhet?

Vad som nu skall avgöras är icke att på något sätt taga någon avgörande
ståndpunkt till den svenska arbetslöshetspolitiken i framtiden. Det gäller den

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Nr 47.

Onsdagen den 4 juni.

Ang.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Herr Öhman: Herr talman! När man Ilar tagit del av föreliggande ut skottsutlåtande

och den kungl, proposition, som ligger till grund för detsamma,
och när man finner, att det säges, att den av staten bedrivna hjälpverksamheten
för att bringa de arbetslösa hjälp skall fortgå efter ungefär nuvarande grunder,
måste man ovillkorligen därur draga den slutsatsen, att vederbörande under
alla de år, som gått, sedan arbetslöshetskommissionen började med sin verksamhet,
icke hava lärt något. De verkningar, som statens arbetslöshetspolitik
har åstadkommit, och de erfarenheter, som man därvid borde hava samlat, skulle
enligt mitt förmenande resulterat i, att man dragit helt andra slutsatser. Jag
tror icke, att det finnes någon, som på allvar vill göra gällande.^ att den arbetslöshetspolitik,
som signerats av arbetslöshetskommissionen, på något sätt
varit ägnad att bibringa de arbetslösa hjälp. Men den har varit verksam i det
avseendet, att den avskräckt de arbetslösa från att överhuvud taget anmäla sin
arbetslöshet och begära hjälp från de statliga mjmdigheterna, och på det sättet
har man genom officiella siffror fått ned antalet arbetslösa onormalt, sa att
det ingalunda står i proportion till det verkliga läget.

Jag skall icke ingå på den svältpolitik, som de arbetare, som äro anställda i
statens nödhjälpsarbeten, äro utsatta för, och icke heller på den behandling i
fråga örn bostäder och annat, som de hava drabbats utav, därför att den saken
har tillräckligt många gånger omvittnats. Jag vill endast i det sammanhanget
säga, att örn man överhuvud taget menar från de statliga myndigheternas sida,
att man skall vidtaga åtgärder, som skola vara till gagn och nytta för de arbetslösa,
så måste hela arbetslöshetspolitiken från grunden läggas, örn. Och det
är med utgångspunkt från ett sådant betraktelsesätt, grundat på den erfarenhet,
som den förda arbetslöshetspolitiken lämnat, som den kommunistiska gruppen
väckt sin motion med krav på, att arbetslöshetskommissionen skalig avskaffas
och att de kommunala myndigheterna genom statsmedel, skola erhålla tillfälle
att ordna arbeten och där sysselsätta de arbetare, som icke kunna få sysselsättning
på den öppna marknaden.

Men det är självklart, att man då också måste gå in för att från statens sida
lämna ett sådant anslag, att det kan bliva möjligt för de kommunala myndigheterna
att i tillräcklig utsträckning bedriva dessa arbeten, liksom det är nödvändigt
att se till, att de direktiv, som ligga till grund för arbetslöshetspolitikens
bedrivande, ändras därhän, att de arbetare, som bliva sysselsatta vid dessa
av kommunerna och staten anordnade arbeten, erhålla en sådan ersättning för
sitt arbete, att de därpå kunna försörja sig och sina familjer.

Herr Wigforss förklarade i sitt anförande för en stund sedan, att det stått
stora strider här i kammaren beträffande den lönepolitik, som arbetslöshetskommissionen
bedrivit, och de löner, som man betalat, samt de allmänna direktiven
i övrigt. Jag skall icke på den punkten upptaga någon tvist med herr Wigforss.
Jag skall endast erinra därom, att när det har gällt frågan örn de löner,
som skulle betalas genom arbetslöshetskommissionen, så tror jag, att såväl
borgare som socialdemokrater här i riksdagen hava varit principiellt eniga om,
att de skulle ligga under de löner, som gällt i den öppna marknaden, och att
det endast är från kommunistiskt håll, som man påpekat, hur oriktigt det är
att tillämpa en sådan princip med hänsyn till både de arbetslösa och de arbetare,
som äro sysselsatta i de privata industrierna. Jag tror, att örn man gran -

praktiska frågan, om vi skola bevilja ett anslag, som ansetts behövligt av sakkunniga
myndigheter och Kungl. Maj :t för att bekämpa arbetslösheten, och örn
vi skola förknippa det med en ganska oklar begäran örn utredning. Det är det,
som vi skola besluta om.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till den Widellska reservationen.

Onsdagen den 4 juni.

33 Nr 47.

skar handlingarna under årens lopp, skall man finna, att detta mitt påstående
är riktigt. Jag vill för att belysa detta endast hänvisa till ett uttalande av
socialminister Möller vid 1925 års riksdag, när han här i kammaren förklarade,
att förhållandet är faktiskt, att någon verklig strid örn de allmänna direktiven
för arbetslöshetspolitiken icke förekommit här i riksdagen. Detta Möllers uttalande
står i fullständig strid med den uppgift, som herr Wigforss lämnade.
Vid samma tillfälle anfördes från en annan socialdemokratisk talare, som
talade å statsutskottets vägnar, att de vanliga direktiven för reglerandet
av arbetslösheten och lönerna hade han aldrig ansett orättvisa i egentlig mening.

Så har det i verkligheten förelegat. Örn man nu från socialdemokratiskt
håll har kommit underfund med, att den inställningen var oriktig, är ju bara
detta att anteckna med tillfredsställelse. Men örn man då undersöker det föreliggande
utskottsutlåtandet, hur långt man på det hållet har velat fullfölja den
signerade förändringen i arbetslöshetspolitiken, sådan som den finnes angiven
i de av herrar Möller m. fl. i första kammaren och Per Albin Hansson m. fl. i
denna kammare väckta motionerna, så kommer man sannerligen fram till rätt
så egendomliga resultat. Man talar bär i motiveringen till motionerna örn,
vilka konsekvenser de principer, som man har använt beträffande nödhjälpslönerna,
lett till. Och man säger på grundval härav, att det är nödvändigt, att
hela nödhjälpsarbetssystemet ersättes med produktiva arbeten och att som en
följd härav arbetslöshetskommissionen bör avvecklas och att de sedan genom
andra statliga organ igångsatta arbetena böra betalas med vanliga löner och
bedrivas under vanliga arbetsvillkor, alltså de löner och villkor, som gälla i den
öppna marknaden.

Men, mina herrar, vad finner man nu kvar av hela denna ståndpunkt i det
föreliggande utskottsutlåtandet? Jag har sannerligen icke för min del kunnat
finna något. Man finner i stället, att man här gått in för att avstyrka den av den
kommunistiska gruppen väckta motionen med krav på arbetslöshetskommissionens
avskaffande. Ja, man har gått in för i realiteten att avstyrka sina egna
motioner med krav på att arbetslöshetskommissionen skall avvecklas och att de
av andra statliga myndigheter anordnade arbetena skola betalas med avtalsenliga
löner. Kvar finnes intet annat än ett tillstyrkande av 2,500,000 kronor
till den nuvarande svältkommissionen. Som allmän regel säger man, att denna
skall bedriva sitt arbete och sin politik under samma former som hittills. Jag
tror, att det är viktigt, att man vid detta tillfälle slår fast och konstaterar detta
faktum, liksom jag ber att få konstatera, att hittills har icke ens någon försökt
eller vågat yrka bifall till motionerna, utan man har nöjt sig med att stanna
inför den reservation, som här i utskottets utlåtande är bifogad, av herr Walles
m. fl. och där man har prutat ned den begärda summan till halva beloppet,
d. v. s. 10,000,000 kronor men i övrigt gått in för en skrivelse örn utredning för
att kunna på det här området, liksom när det gäller arbetslöshetsförsäkringsfrågan,
se till, att man kan skylla på, att nu håller problemet på att utredas
och vi kunna ingenting göra.

Jag tror emellertid, att det är en mycket farlig politik, som här bedrives från
riksdagens sida mot de arbetslösa i landet. Det är en politik, som i realiteten
innebär, att de arbe!slösa ställas utanför möjligheterna att erhålla försörjning.
Den politiken kommer att till sist draga med sig sådana konsekvenser, som
herrarna i dag icke hava möjligheter att sätta sig in i och förstå.

Herr Wigforss slutade med att säga, att de av den socialdemokratiska gruppen
väckta motionerna icke innebure och icke vore något försök till en kungsväg
för arbetslöshetens avhjälpande och arbetslöshetens avskaffande. Nej, det
är nog riktigt. Jag skall i alla delar understryka just den synpunkten. Och

Andra hammarens protokoll Iddo. Nr hl. a

Ang.

anslag till
bekämpande
av arbelslösheien.

(Forts.)

Nr 47. 34

Onsdagen den 4 juni.

Äng. jag kunde frestas tillägga, att med hänsyn till det sätt, varpå herr Wigforss
anslag till och hang partivänner i utskottet behandlat motionerna, kan man ifrågasätta,
Marteir kuru vida de ens voro allvarligt menade.

lösheten. Jag ber, herr talman, att i anslutning till det anförda få yrka bifall till det
(Forts.) yrkande, som här tidigare framställts av herr Andersson i Stockholm, alltså be träffande

punkten I). Och jag förbehåller mig att kanske vid punkten lil
komma med ett annat yrkande, i händelse vår motion där avslås, nämligen ett
yrkande örn bifall till de socialdemokratiska motionerna. Men därtill återkommer
jag.

Herr Carlström: Herr talman! Herr Wigforss uttalade sin förvåning över
att jag kommit fram till det resultat, jag gjort, ty han väntade, att jag skulle
bliva glad över, att man beredde arbete, och att landsbygdens folk, även bondsönerna,
skulle få tillfälle att få del av det arbete, som kunde beredas på detta
sätt. Jag blev något förvånad, då jag hörde herr Wigforss i fortsättningen
utveckla den tanken. Jag vill då först säga beträffande just påståendet att
landsbygden också skulle se en sådan anordning med glädje: hur skall det
vara möjligt, att örn man som herr Wigforss och hans medmotionärer vill taga
bort arbetslöshetskommissionen och ersätta nödhjälpsarbetet med arbete i fria
marknaden och dess löner, hur skall det vara möjligt att skaffa så mycket
arbete, att icke blott de, som nu äro arbetslösa och eventuellt bliva arbetslösa
i en framtid inom industrien, kunna få arbete, utan även folk i allmänhet, som
kanske icke har så svårt som de, det främst är fråga om? När arbetet med1
skenfria järnvägsövergångar blivit färdigt och man utfört de skogsarbeten
och övriga arbeten, som man här skisserat — och jag tror icke, att det räcker
så många år — då får man slå in på andra vägar. Vad skall man då göra
från statens sida? Skall man bruka jorden i statens regim för att människor
skola få möjlighet att få någon sysselsättning? Jag ställer den frågan: Hur
skall det vara möjligt för staten att åstadkomma arbete åt alla dem, som troligen
bliva »arbetslösa», om man går in på dessa vägar? Jag tror, att det är
omöjligt att tänka sig, hur man då skall gå till väga.

Herr Wigforss sade vidare, att det är ingen skillnad mellan den enskilda
och den allmänna företagsamheten i detta avseende. Han menade, att örn industrien
droge till sig arbetskraften med högre arbetslöner, vore det lika farligt
för jordbruket, som örn staten skulle göra det. Ja, vi önska på landsbygden
intet bättre nu, än att det måtte vara möjligt för industrien att draga
till sig den arbetskraft, som vi icke kunna sysselsätta i jordbruket. Jag har
förut uttalat mig därom, att strävandena icke borde inriktas på att hålla kvar
vid jordbruket folk, som icke behöves. utan att man bör öppna dörrarna på
andra områden, där det kan givas produktivt arbete.

Nu säges det från socialdemokratiskt håll, att det finnes intet produktivt
arbete att tillgå. Det blir kanske ännu svårare, örn det, som herr Wigforss
uttryckte sig, blir fullbyggt för industrien. Men örn det finnes livsmedel tillräckligt
för människorna, så borde de ha möjlighet att leva, blott de hade möjlighet
att framställa varor som kunde utbytas mot livsmedel. Vi kunna utöka
våra behov av nyttigheter i oändlighet. Men detta förutsätter en fri arbetsmarknad,
där ett visst jämviktsläge i lönehänseende är rådande. Då skola vi
alla få det bättre och bättre. Men vart leder det hän, om man inom vissa organisationer
säger: »Få vi icke bättre betalt, göra vi ingenting!»? Skall staten
då taga hand örn dem, som icke kunna gå in i organisationerna och få denna
bättre lön, då är man inne på att skära av livsnerven för den enskilda företagsamheten.
Äro herrarna beredda att göra detta? Jag förstår väl, att socialdemokraterna
i kammaren kunde instämma i herr Wigforss yttrande, det förundrar
mig icke så mycket, om jag tänker på, att deras slutmål är socialise -

Onsdagen den 4 juni.

35 Nr 47.

ring. Men jag förstår det icke, om man tänker sig att en något längre tid framåt
hava ett samhälle, där den enskilda företagsamheten skall kunna trivas
bredvid statsverksamheten. Ty det är alldeles uppenbart, som jag förut
säde, att örn man anordnar arbeten, som man hallar reservarbeten, med statens
hjälp och till en lön, som är högre än den, andra människor i fria marknade
kunna hava möjlighet att förtjäna, skola naturligtvis människorna i
den fria marknaden göra sig arbetslösa för att bliva i tillfälle att få högre
-Pen saken tror jag ingen människa här skall våga förneka, ty, jag
höll pa att säga, dummare äro icke människorna, än att de förstå, att är
staten skyldig skaffa arbete för en högre lön, än som kan ges i fria marknaden,
varför skola de icke kräva, att staten skaffar detta arbete åt alla, som
vilja hava det i Idet ar med detta för ögonen, som jag icke gärna kan första,
att det är skäl i att sia in på de här vägarna.

Nu talar man örn de arbetslösas behandling här i landet under gångna
tider, och man har mycket fula saker att säga örn arbetslöshetskommissionen.
J ag säger, att den kanske har tagit fel och kanske varit litet hård i!
vissa fall. Men hur är det ställt i de länder, där man har försäkring och
andra åtgärder och där man icke har en så hårdhjärtad kommmission? I
ngland, erny jag icke misstar mig, råder f. n. en arbetarpartiets regering
men det pastas, att denna regering icke lyckats göra på långt när allt, knappt
något alls av vad den tänkt. Vad bevisar det? Jo, det bevisar, att problemet
ar sa oerhört svårlöst, att det icke går ens med den bästa vilja att komma
tili botten med det örn man nämligen går in på vägar, där man i fortsattnmgen
okar arbetslösheten i stället för att minska den. Ty dit har det
lett i ingland.

Jag skall icke längre uppehålla debatten. Jag har för min del känt det
nödvändigt att saga ut detta. Vilja vi gå in för att säga ifrån, att tiden börjar
pa att narma sig, da staten måste taga hand örn allt arbete och den enskilde
icke skall företaga något, då är det klart, att då skola vi gå in för dessa
vagar. Men skola vi våga hoppas på att arbetsmarknaden på grund av enden
Vätta^v S^a ^ kunna hållas vid liv, då är den nu föreslagna vägen iche

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Jag delar icke herr
gforss uppfattning att intresset för arbetslöshetsfrågan är ringa utanför
det socialdemokratiska arbetarpartiet. Den uppfattningen är icke riktig.

btr°r’ riatt angK iUianw partiet önskar man vidtaga åtgärder för
hal ''P denna arbetslos|let- Redan några gånger förut under debatterna
har i kammaren har jag framhälls, att jag håller före, att vägarbetena böra
bestridas pa statens bekostnad, och det synes mig, att den tanke som har
framkommit såväl i utskottets utlåtande som i ten sociaLmo£’atX reservationen,
ar synnerligen sund.

“i6*5 ?-et nli''Tarande arbetslöshetsarbetet har varit, att man förlagt
betet, icke dar arbetslösheten huvudsakligen funnits, utan man har transporterat
arbetare fran sodra Sverige till Norrland och från Norrland till
sodra Sverge. Men genom att vägarbeten kunna åstadkommas över hela
lösad finnas™11 kuMa forlagffa arbetslöshetsarbeten på orter, där de arbets •

JaJwerinr£\r m,*g’ .aR ^ör ett Par ar sedan inom det hushållningssällskan

bob™ h°ri ink°Ptc m °mraSen och ön.skade’ att de arbetslösa skull? odla och
bebygga dessa områden och genom denna hjälp få tillfälle skaffa sig egna
hem. Kontrakt var redan uppgjort mellan oss och arbet.slöshotskomm issie
nen, men det strandade därpå, att kommissionen ville sända arbetare från
norra Sverige ned till Skane, och då förklarade vi. att det fanns så mångå

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Pörte.)

Onsdagen den 4 juni.

Nr 47.

Ang.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

arbetslösa i denna ort, att detta skulle väcka en mycket stor misstämning.
På grund därav blev avtalet brutet.

Man borde, synes det mig, söka åstadkomma medel för att utföra arbetslöshetsarbeten
i de olika delarna av landet och förlägga dem, där arbetslösa
verkligen finnas. Jag håller därför före, att den tanke, som nu är
framkastad örn ett anslag, som står till regeringens förfogande för att åstadkomma
arbeten i fria marknaden, som hindra arbetslöshet, är en fullkomligt
riktig tanke. .

Med den uppfattningen borde jag måhända ansluta mig till herr Walles
m. fl. reservation, men jag står likväl betänksam i det fallet. Beloppet är
kanske rätt sä stort, och några riktlinjer äro icke alls angivna för huru det
skall användas. Av denna anledning och da utskottet. också har kommit
med ett förslag örn anslag för kommande år i den riktning, som herr Walles
reservation anger, så synes mig det riktigaste vara, att jag ansluter mig till
utskottets förslag, med begäran örn utredning i fragan till nästkommande
riksdag, då antagligen även regeringen kan begära. nödiga anslag.

Jag ber därför att, med den syn på tingen som jag har, fa ansluta mig
till utskottets förslag.

Herr Sköld: Herr talman! Herr Carlström undrade, om det fanns någon
lucka i hans intellekt, och det föreföll, som örn han icke själv satte tro till det.
Jag skall icke här fälla något omdöme örn den saken, men nog föreföll det mig,
som örn det åtminstone fanns någon oreda i herr Carlströms sätt att resonera.
Det föreföll, och det bestyrktes även av herr Carlströms sista anförande, som
örn herr Carlström icke önskade, att man genom några särskilda åtgärder gjorde
det möjligt för de arbetslösa pa landsbygden att fa del av statens hjälpverksamhet
för arbetslöshetens bekämpande. Men örn vi då erinra oss att herr
Carlström är anhängare och förfäktare av den liberala teorien, att fackföreningarna
genom sin lönepolitik resa hinder för en ansvällning av industrien och
på grund därav förhindra utökande av industriarbetarnas antal och följaktligen
även förhindra lantarbetarna att få det bättre, då kan jag för min del icke
begripa huru dessa hans bada teorier ga ihop. Ty såsom herr Carlströms lärofader
professor Heckscher, har utvecklat det, innebär den principen, den teorien
följande: Örn fackföreningarna hade medgivit lägre löner, skulle det bliva
mera industriarbete i landet, da skulle lantarbetarna och andra arbetaare pa
landsbygden kunna komma över till industrien i bättre betalt arbete. Nu kunna
de icke det, och därför få lantarbetarna det sämre, menar teoriens förespråkare,
och, säger man, fackföreningar och ^arbetsgivare äro i grund och botten
bundsförvanter och stå emot lantarbetarnas intressen „

Nu ha vi här å ena sidan ett förslag från socialdemokratien, som gar ut därpå
att lägga örn arbetslöshetspolitiken, så att även de arbetslösa pa landsbygden
skulle kunna få del av statens lijälpåtgärder och man salunda hjälpte
upp den gruppen, å andra sidan hava vi herr Carlström, som säger: det vi11
jag icke vara med om, och så har han denna teori, att fackföreningarna hindra
lantarbetarna att få det bättre. Då måste man saga, antingen ar det oreda i
herr Carlströms tankevärld, eller också har han icke något intresse tor lantarbetarna
och landsbygdsbefolkningen i övrigt, då avser icke hans kritik av
fackföreningspolitiken, att han vill åstadkomma något bättre för lantarbetarna.
Det kan icke vara någon tvekan örn, att det förhåller sig antingen pa det ena

sättet eller på det andra. „ , , , . ,

Nu är det emellertid ett faktum, att under alla dessa ar har det ute pa landsbygden
funnits en arbetslöshet, som icke visat sig i den vanliga arbetslöshetsstatistiken,
en arbetslöshet, som man hittills icke har kunnat gora något för.
Jag föreställer mig, att det nya uppslag, som har kommit fram, bor kunna leda

Onsdagen den 4 juni.

37 Nr 47.

till, att vi få en arbetslöshetspolitik, som även hjälper de arbetslösa ute på
landsbygden i alla de kommuner, där man hittills icke kunnat göra något för
arbetslöshetens bekämpande, och då måste jag säga, att det är ett stort intresse,
att man kommer in på denna nya politik.

Nu har det här förts fram en massa olika synpunkter, särskilt har herr Carlström
undrat, vad vi skola ta oss till med alla dessa människor, när vi icke
hava några flera skenfria vägkorsningar att göra. Men, herr Carlström, som
är så insatt i ekonomiskt tänkande, måste ändock veta, att vi för närvarande
befinna oss i en övergångsperiod, där å ena sidan rationaliseringen leder till en
tillfällig avmattning i arbetstillgången vid industrien och, å andra sidan, på
grund av folkökningen i början av detta sekel, den arbetsföra befolkningen är
särskilt stor. Det är väl allmänt erkänt, att den tiden måste komma, då industrien
har genomlöpt sin rationaliseringsperiod, och då man kan räkna på en
större möjlighet från industriens sida att draga till sig arbetskraft, å ena sidan,
och, å andra sidan, att den arbetsföra delen av befolkningen minskas. Det
verkar på mig fullt rationellt, om man under denna övergångsperiod vidtar
åtgärder för att skaffa arbete, som är i verklig mening ^produktivt,. om vi då
göra saker och ting, som vi vilja hava gjorda, som vi måste hava gjorda, som
finnas tillgängliga, för att därmed suga upp arbetslösheten. Om vi särskilt
göra det i en tid, då det är ovanligt gott örn kapital, så att man icke^kan räkna
med, att det blir menliga återverkningar på kapitalmarknaden, då må jag säga,
att det bör vara en verklig framtidspolitik, som man bör gå in för.; och jag kan
icke förstå, att herr Carlström, som har den uppfattningen, att vi.kunna göra
obegränsat med nyttigheter, behöver hesitera för frågan örn vad vi skola taga
oss till, när man icke längre har något arbete med skenfri.a vägkorsningar etc.

Jag skall icke förlänga debatten, herr talman, utan tillåter mig att yrka
bifall till den av herr Walles m. fl. avgivna reservationen.

Äng..
anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Då herr Olsson i Kullenbergs torp

hade åtskilliga hårda ord att säga om majoriteten i statsutskottet och tycktes
rikta sina straffdomar nästan hårdast mot mig, vill jag tala örn, huru läget
var i statsutskottet på denna punkt.

Det kom ju i sista stund ett kompromissförslag, som. jag vill kalla det, och
som man också måste förstå, att det var, från herr Bengtsson i Norup. Jag
trodde då, att detta kompromissförslag skulle föranleda en verklig kompromiss,
d. v. s. att också socialdemokraterna skulle giva efter en smula. Men då jag
sedan hörde, att de icke alls gåvo efter på sina anspråk, utan att de ville ha
sina tio miljoner och följa sina förut utstakade vägar, så säde jag i statsutskottet,
att då blev det ingen kompromiss, varför jag yrkade avslag på den
framställning, som herr Bengtsson i Norup gjort, vilken inrymmes i det här
skrivelseförslaget. Därför tycker jag, att herr Olsson i Kullenbergstorp icke
skulle rikta sig allt för hårt emot mig. Jag var ju då den medgörligaste, kan
jag säga, av de frisinnade. Men jag har den egenskapen, att jag vill försöka
enas med andra, och därför ansåg jag, att jag icke skulle anmäla någon blank
reservation i frågan, utan jag tänkte, att jag fick viii då gå med på detta skrivelseförslag.
Men herr Olsson i Kullenbergstorp, lian är ju mera sig själv.
Han går sällan med någon annan, utan han reserverar sig nästan på varenda
punkt. Han är icke av den meningen, att man skall söka förlika åsikterna på
något sätt, utan han går sin raka väg fram. Men så självständig som han kan
jag icke vara, så att därvidlag skilja vi oss något från varandra.

Med den motivering, som herr Bengtsson i Norup lade in i detta skrivelseförslag,
tror jag icke alls, att det är så farligt att gå på utskottets förslag.
Och när nu första kammaren med stor majoritet har beslutat i enlighet med
utskottets förslag både i första och andra punkterna, tycker jag, att vi icke

Nr 47. 38

Onsdagen den 4 juni.

Ang.

analog tili
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

behöva hålla på att gräla här så värst länge, utan att vi kunna avkorta denna
debatt så mycket som möjligt.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för

att förlänga debatten utan endast för att rätta ett missförstånd, som jag tror,
att herr Carlström gjorde sig skyldig till.

Han försökte bibringa kammarens ledamöter den uppfattningen, att en tiokronors
dagavlöning för detta arbete var mycket vanlig. Jag bär här siffror,
som gälla avtal, som äro slutna i år mellan å ena sidan två enskilda järnvägar
och deras banarbetare, samt å andra sidan statens järnvägar och deras motsvarande
personal. Och vad beträffar Bergslagsbanan, den förmögnaste av de
enskilda järnvägarna i detta land, så börja lönerna där med 78 öre i timmen på
rena landsbygden och sluta i Göteborg med kronor 1:15. Det gör i förra fallet
icke alls den dagspenning, som herr Carlström här trodde i allmänhet vara
gällande. Jag har också avtalet för en annan järnväg, Borås—Herrljunga, där
banarbetarlönen börjar med 72 öre i timmen på rena landsbygden och slutar
med 75 öre. Det avtalet är också slutet i år, så att det bör vara färskt. Vad
statens järnvägar beträffar, så är begynnelselönen där 76 öre i timmen på rena
landsbygden, d. v. s. på A-ort, alltså t. o. m. något lägre än vid Bergslagsbanan,
och den slutar med kronor 1: 30 i Stockholm, undantagsvis endast för
Stockholm, där ingen kan bestrida, att den timlönen, i synnerhet när det gäller
säsongarbetare, är mer än väl behövlig. Statens järnvägars avtal är upprättat
så sent som den 9 april 1930. Jag förmodar, att detta kan vara tillräckligt
för att tillrättalägga den uppfattning, som man skulle kunna tro höll på
att sprida sig här.

Men jag ber att få säga en sak till. Örn herr Carlström tilläventyrs skulle
hämtat sitt exempel från den ordinarie personalen vid banavdelningen vid statens
järnvägar, så har herr Eriksson i Stockholm, som är expert på detta område,
visat mig, att på B-ort, d. v. s. exempelvis i Sävsjö, utgör daglönen för
banvakt eller stationskarl, örn man räknar med 28 dagar i månaden, som de
faktiskt få tjänstgöra, i lägsta löneklassen 7 kronor. Och högsta lönen, efter
15—16 års tjänst, är kronor 8: 70.

Jag har endast velat tillrättalägga detta för att icke kammarens ledamöter
skulle tro, att det är kungsord allt vad som sägs av herr Carlström.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde till en
början propositioner beträffande punkten I) mom. a), nämligen på l:o) bifall
till utskottets hemställan i nämnda del, 2 :o) bifall till den av herr Widell
m. fl. vid utlåtandet fogade, under I) upptagna reservationen, såvitt densamma
avsåge nämnda del samt 3:o) bifall till motionen II: 521; och biföll kammaren
utskottets i berörda del gjorda hemställan.

Vidare gav herr talmannen beträffande punkten I) mom. b) propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i sagda del, dels ock på avslag därå;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Järte begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
mom. b) av utskottets förevarande utlåtande nr 200, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Onsdagen den 4 juni.

Nr 47.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Järte, vadan namnupprop
verkställdes. Därvid avgåvos 107 ja och 91 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande del.

Slutligen framställde herr talmannen propositioner i fråga örn punkten II),
nämligen dels på bifall till utskottets hemställan i berörda punkt, dels ock på
bifall till den av herr Walles m. fl. vid utlåtandet fogade, under II) upptagna
reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Anderson i Råstock, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes samt anslogs:

Den, sorn1 vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten II
av utskottets förevarande utlåtande nr 200, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Walles m. fl. vid utlåtandet
fogade, under II) upptagna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Härpå föredrogs punkten III); och yttrade därvid:

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Lubeck: Herr talman! Det
norrländska arbetslöshetsproblemet har ju sin säregna karaktär. Jag skall
icke gå in på några detaljer härvidlag utan endast framhålla, att man torde
kunna enas om den uppfattningen, att det blir framför allt på skogsvårdens
område och därmed förbunden industri, som den norrländska arbetslösheten
bör definitivt bekämpas. Man kommer härvidlag efter hand fram till en
intensivare skogsvård av skilda slag, strävan kommer även att gå ut pä
att under årets lopp mera regelbundet kunna bereda arbete, än vad man
hittills haft att räkna med, genom de nya metoder, som man håller på att
införa i skogsvården. Man får emellertid icke räkna med, att detta skall
gå med några stormsteg. Det är åtskilligt, som kräver ett successivt framgående
på denna linje, icke minst den omständigheten, att man måste ordna
bostadsfrågan på ett bättre sätt, än nu är förhållandet, örn man kommer
fram till detta mera varaktiga arbete i skogen. Och vidare, och framför allt
kanske, är det nödvändigt att anpassa sig efter marknadsförhållandena, att
icke på en gång kasta ut i marknaden avverkningskvantiteter, som icke på
ett naturligt sätt kunna upptagas.

Ett problem, som hand i hand med vad jag nu berört kommer att behöva
ägnas en mycket ingående uppmärksamhet, en målmedveten uppmärksamhet
i högre grad än hittills, är den jämvikt, som man måste skapa mellan
skogsvården, respektive avverkningspolitiken, å ena sidan, och industriens

Sr 47.

Onsdagen den 4 juni.

Ang.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forte.)

utveckling efter Norrlandskusten, å andra sidan. Det är min bestämda mening,
att man därvid måste framgå på det sättet, att man tillser, att industrien
kan bedrivas utefter hela Norrlandskusten, även i översta Norrland, och
icke i onödan koncentreras ned mot mellersta eller nedre Norrland, såsom
somliga synas anse, att man bör göra. Det har ju varit vissa tendenser i
den riktningen; man har dragit vissa slutsatser av koncentrationsåtgärder i
de industriella företagen, som kunna synas tyda på, att man hade planer i
den vägen. Men det är, som sagt, min bestämda mening, att det vore oklokt,
och detta både av ekonomiska och nationella skäl, örn man därvid gick fram
hårdare, än vad som kan vara nödvändigt. När jag säger, att man av ekonomiska
skäl bör följa en sådan politik, är det därför att det för staten som
skogsägare, liksom även med hänsyn till de enskilda skogsägarnas tillgångar,
är angeläget, att industrien kan bedrivas uppe vid översta Norrlandskusten.
Det blir alltid en viss samverkan, som man måste räkna med, mellan
skogsvård och industri. Och man måste dessutom räkna med, att örn
man icke skulle ha varaktiga timmerköpare i de industriella företagen uppe
vid översta Norrlandskusten, kunde man säkerligen icke i längden räkna
med att ha samma konkurrens örn virket, som man för närvarande har. Möjligheten
att genom sammanslutningar nedöver lättare kunna behärska timmermarknaden
i övre Norrland och särskilt statens timmertillgångar, örn man
icke söker att varaktigt driva industri där uppe, ligger i öppen dag.

Örn man emellertid skall driva industri upp efter översta Norrlandskusten,
gäller det desto mera i det ganska tvivelaktiga ekonomiska läge, frågan för
närvarande intager, att tillse, att den kan drivas under sådana former, att
man kan hoppas, att den blir ekonomiskt bärkraftig fram igenom tiderna.
Jag behöver icke närmare förklara för kammaren, att detta i vår tid kräver
en viss koncentration i den industriella driften. En sådan koncentrationsrörelse
har ju också pågått. Man ser, huru sågverk efter
sågverg av de mindre och medelstora läggas ned, och huru man samlar
sågverksdriften på vissa punkter. Vad översta Norrland angår, har koncentrationen
utvecklat sig därhän, att det blivit till Pite- och Kalixälvarnas mynningar
samt i viss mån till Luleälvens mynning, som man förlagt industridriften,
och där har det kunnat ske i naturlig samverkan emellan sågverksindustrien
och cellulosaindustrien, som här är nödvändig förutsättning för att
man skall kunna hoppas på ett varaktigt bestånd av driften för framtiden.

Särskilt har ju uppe i Kalix, i det största av våra nordliga distrikt, staten
gjort betydande uppoffringar för att få till stånd en trävaruindustri, sorn, i
den kombination jag nyss omnämnde, borde kunna ha förutsättningar för sitt
bestånd, örn den också, med de tider, som nu råda, kanske icke ter sig så värst
lysande.

Det är, herr talman, emot bakgrunden av vad jag nu har framhållit, som
man, enligt min och regeringens mening, mäste se den s. k. Seskaröfrågan.

Jag torde icke behöva för kammaren förklara, att jag har med det allra
största intresse ägnat uppmärksamhet åt beredningen av denna fråga, att
jag själv besökt platsen och att jag fått samma intryck som de många kammarledamöter,
som varit där, nämligen att det var ett gripande skådespel,
man stod inför, en relativt betydande bofast befolkning med egna hem, ett
flertal familjer, som riskerade att få flytta ifrån dessa sina hem till andra
trakter. Men jag har icke kunnat blunda för det faktum, att med den koncentrationsrörelse,
som pågår och måste pågå, örn det skall bliva något bestående,
man icke kan räkna med, att det på Seskarö kan drivas en sågverksindustri
av föreslagen beskaffenhet med ekonomisk förtjänst.

Här ha gjorts många kalkyler, och utskottet har vågat sig på att komplettera
vissa kalkyler, som avse att styrka, att man på Seskarö skall kunna

Onsdagen den 4 juni. i

Sr 47.

bedriva en sågverksindustri, ehuru man där, på en ö, utan samband med fastlandet,
icke kan räkna med att få den rationella komplettering, som för sågverksindustrien
är nödvändig i våra dagar.

Jag skall icke gå in på att diskutera bärkraften av denna sågverksindustri,
därför att jag tror icke att kammaren har möjligheter att bedöma, vem som
har rätt i det fallet. Jag skall endast hänvisa till det faktum, jag^berörde,
att liknande sågverksindustrier ha lagts ned, att det icke funnits någon enskild,
som ansett det möjligt att driva dem under nuvarande förhållanden,
och att man kunde vara tacksam, örn man kunde på fastlandet under de gynnsammare
förhållanden, som där råda, och i samband med en cellulosaindustri
upprätthålla sågverksindustri i den omfattning, som med hänsyn bl. a. till
skogstillgångarna där uppe är önskvärd.

Det skulle förvåna mig, örn en man som herr Lövgren i Nyborg, som haft
anledning sätta sig in i frågan, skulle av full övertygelse kunna bestrida
riktigheten av vad jag sagt; och att herr Lövgren i Nyborg i själva verket
delar min uppfattning, vågar jag säga, på grund av det förhållandet, att han
såsom styrelseledamot i Kalixbolaget uttalat sig i ungefär samma anda, som
jag här har gjort.

Nu har på regeringens föranstaltande arbetat en särskild beredning för denna
Seskaröfråga, och den har kommit fram med ett omfattande förslag. Det
är länsstyrelsen i Norrbottens län, tillsammans med särskilt tillkallade sakkunniga,
som stått för den utredningen, och resultatet var ju det, att man
föreslog ett nedläggande av denna sågverksdrift. För att lätta svårigheterna
i skarven, ha de sakkunniga föreslagit byggandet av en uthamn åt Haparanda
vid Karl Johans stad. Vidare ha de föreslagit en effektiv arbetsförmedling,
särskilt med tanke på att bereda skogsarbete och därmed öka arbetsmöjligheterna
för sågverksarbetarna.

Vidare har man, med hänsyn till vad jag nyss anfört, föreslagit en exceptionell
åtgärd i detta fall. På grund av de små förhållanden, under vilka
befolkningen lever, har man föreslagit en särskild flyttningshjälp samt inlösning
av de egna hemmen där uppe.

Riksdagen har redan beslutat, att en uthamn skall byggas vid Karl Johans
stad, en uthamn för Haparanda, för en kostnad av 885,000 kronor, varav ett
par hundra tusen kronor anvisats på nästa budgetår. Med det ställningstagande,
som därmed skett, kan man säga, att länsstj^relsen och de sakkunniga
ha varit eniga örn att det vore oklokt att upprätthålla sågverksdriften på
Seskarö. Det är länsstyrelsens mening i varje fall, att man handlar klokt
med hänsyn till framtiden, örn man nu icke längre uppehåller hoppet hos
Seskaröbefolkningen, att där skall drivas sågverksrörelse, utan träffar sådana
åtgärder, som göra, att man kan få en definitiv lösning av Seskaröfrågan
i överensstämmelse med det förslag, som Kungl. Majit i år har framlagt.

Det är, herr talman, icke med något lätt hjärta, som jag hemställer, att
kammaren ville bifalla Kungl. Majlis förslag, d. v. s. reservationen, på denna
punkt. Jag har, såsom jag nyss berörde, själv varit i tillfälle att se. under
vilka förhållanden man lever däruppe. Men jag kan icke komma ifrån, att
örn man på grund av ett känslotänkande skulle gå in för en lösning i överensstämmelse
med utskottsförslaget, skulle detta snart hämna sig. Man
skulle då med öppna ögon ha slagit in på att ordna ett industriellt nödhjälpsarbete
av den art, att man ingenstädes i landet velat giva sig in därpå. Och
det kan näppeligen för den befolkning, som lever där uppe, vara någon tillfredsställelse
att veta, att nian för densamma ordnat en verksamhet med industriell
nödhjälp, där man i själva verket, örn man icke sticker huvudet i
busken, snart måste få klart för sig, att detta leder till ett parasiterande på

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Fort».)

Nr 47. 42

Onsdagen den 4 juni.

Ang.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

samhället, som man i längden sannerligen icke själv kan vara tillfreds
med.

Jag ber därför, herr talman, att få hemställa, att kammaren måtte på denna
punkt ansluta sig till reservationen, som motsvarar Kungl. Maj:ts förslag
i ämnet.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen ånyo övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Lövgren: Herr talman! När jag i fjol hade väckt min motion, som
gick ut på driftens återupptagande vid Seskarö genom bildandet av ett aktiebolag,
som till en början skulle få stöd av statsmakterna, så var det min bestämda
förhoppning, att man skulle få ett bifall av riksdagen. När det gick
den motsatta vägen, så tyckte jag, att det var en felbedömning ifrån riksdagens
sida. Och jag vill säga till herr socialministern, att jag icke har ändrat
åsikt på den punkten. Även örn vi i Kalixholagets styrelse vid ställningstagandet
till propån, att Kalixbolaget skulle övertaga driften vid Sandvik eller
föra över Seskaröborna till Kalix, ha avvisat den tanken, så är väl den saken
lätt förklarlig. I Kalix har befolkningen tecknat aktier för sammanlagt

1,600,000 kronor. Dessa penningar äro sammanskrapade bland praktiskt taget
varenda familj i socknen. Att under sådana förhållanden ett företag, som
är nybildat, som icke hunnit mer än nätt och jämnt köra i gång, skulle gå in
för en utvidgning på sätt, som här var proponerat, det är väl nästan för mycket
begärt. Det får väl förlåtas oss, örn vi i Kalixbolaget voro tveksamma på
den punkten. Vi böra väl först och främst ro vår egen båt i land och se till
att erhålla förräntning på de penningar, som äro insatta i det företaget. Man
får väl konsolidera ställningen där först, innan man går in för några utvidgningar.

Men örn vi voro försiktiga och hade anledning att vara försiktiga inom Kalixbolagets
styrelse, menar jag, att det icke föreligger samma skäl för Kungl.
Maj :t. Ty Kungl. Maj :t har att välja mellan två sätt att använda penningarna:
antingen till att avfolka Seskarö eller också till att konsolidera ställningen
och ge samhället liv igen. Jag har tillåtit mig att göra en liten promemoria,
i vilken jag försökt att få fram konsekvenserna av ett beslut i endera
riktningen, och skickat den till samtliga riksdagens ledamöter. Det är kanske
litet ovanligt, men jag har gjort det, därför att så här i riksdagens elfte
timma, då det lätt blir manfall och man är i uppbrottsstämning, är det icke
lätt att samla intresset kring en sak, vilket också märkes på de tomma bänkarna.

Nu vill jag säga herr socialministern — han gick visst sin väg, men jag
kan ju rikta mig till hans excellens statsministern i stället — att örn man går
in för att använda 355,000 kronor för avfolkning av ön, så är därmed icke
saken klar, utan därav följer en hel del andra konsekvenser. I propositionen
har man uttalat sig på ett sätt, som gör, att krav sedermera komma att resas
även från andra — d. v. s. handlare och andra personer, som äro bosatta på ön
— med begäran att få sina fastigheter inlösta. Vad det kravet kommer att
kosta staten, vet jag icke, men man kan ju förutsätta, att det kommer att
kosta några tiotusentals kronor. Men härtill kommer, att Neder-Torneå kommun
har ett alldeles nytt skolhus däruppe, som kostat 70,000 kronor, och en
nybyggd kyrka, som kostat 60,000 ä 70,000 kronor. När Neder-Torneå kommun
en gång kommer och begär, att staten skall lösa in dessa lokaler, eftersom
de icke längre tjäna något ändamål och Neder-Torneå en gång blivit ålagt att
uppföra dessa byggnader, kan staten svårligen neka därtill. Och jag kan icke
uppskatta lösenbeloppet till lägre än 150,000 kronor. Och sedan: under de

Onsdagen den 4 juni.

43 Nr 47.

tre år, som man räknar med att avfolkningen pågår och skall genomföras,
måste ju denna befolkning leva. Såvitt jag förstår, kan man icke räkna med
ett lägre belopp än 300,000 kronor i omkostnader för uppehållande av livet på
befolkningen under den tid, som evakueringen sker.

Allt som allt kommer jag då till att regeringsförslaget i bästa fall kostar

800,000 kronor. Men det sannolika är, att det kommer upp till 1,000,0000
kronor, peli vad har man då vunnit genom att offra dessa kronor? Jo, man
bär vunnit en ny Svenskbyhistoria. Var finnes det plats att placera Seskaröborna?
Finnes det möjlighet att bereda dem arbete någonstans?

Det är ju möjligt, att man med hjälp av arbetsförmedlingarna och genom
press från myndigheternas sida kan pressa in någon här och någon där, men det
'' är ju fullkomligt i vida fältet, var de skola taga vägen.

Örn vi så se på vad det kostar att gå den andra vägen och konsolidera ställningen
och söka få sågverket vid Sandvik i gång, finna vi i de sakkunnigas
förslag en del alternativ, enligt vilka man skulle kunna återupptaga driften på
Seskarö.

Örn jag bara fäster mig vid det första alternativet, finner jag, att enligt
den kalkyl, som är upprättad av trävaruexportföreningens chef, direktör Ekman,
skulle man få en förlust på 18,970 kronor per år. Men då skall jag be att
få göra några randanmärkningar till den kalkyl, som därvidlag föreligger.

Excellensen Lindman vet likaväl som jag, att det är diskutabelt, hur mycket
virke, som åtgår till en standard. Kalkylen här räknar med 250 cylinderkubikfot.
Örn jag i stället räknar med 245, vilket jag föreställer mig också
räcker — och i de förhandlingar, som äro förda med domänstyrelsen, har domänstyrelsen
ställt sig på den linjen, att över 245 cylinderkubikfot borde det
icke åtgå -— blir kalkylen annorlunda. Fem cylinderkubikfot ä 55 öre gör
efter en produktion av 9,000 standard ungefär 24,500 kronor.

Det är ju för all del ganska förståndigt att göra en kalkyl, så att det är
säkert, att den håller, men man får ej vara för försiktig.

Vidare har man i kalkylen räknat med 6V2 % ränta på penningarna. Örn
emellertid domänstyrelsen skulle köra i gång med detta, betalar ju domänstyrelsen
bara 4% % i riksgäldskontoret. De 2 procentens skillnad göra en förbättring
på 39,469 kronor, och förvandlar ett minus enligt kalkylen på 18,970
kronor till ett plus på 15,500 kronor.

Men vidare har man i kalkylen räknat med ett pris på 55 öre per cylinderkubikfot
barkad vara. Då det emellertid under hela vinterhalvåret är omöjligt
att avsätta barken som kokflis, är det uppenbart onödigt attt gå in för en
barkningskostnad för hela timmerfångsten. Egentligen har jag även där någonting
att räkna med i förtjänst.

Än vidare: örn vi lia en konjunktur där sulfatmassan ligger någonting på
120 kronor, örn den nu överhuvud taget har något pris alls, skulle jajg vilja
fråga excellensen Lindman: hur mycket kan man betala för avfallet ifrån sågverken
vid ett pris på sulfatmassan, som ligger under 140 kronor per ton?
Jag föreställer mig, att det blir så lågt, att det icke bär sig att barka timret i
skogen, d. v. s. i nuvarande prisläge för sulfatmassan spelar det mindre roll,
om jag kör i kombination med en sulfatfabrik eller ej. Det är sannolikt mycket
bättre förtjänst att göra träkol, som man gjorde tidigare.

Jag skall icke upptaga tiden med detta, eftersom jag förstår, att riksdagens
ledamöter äro angelägna att få denna debatt slutförd före middagen, utan jag
skall sluta mod att sii,ga, att det finns en princip, sorn bör vara vägledande för
statsmakterna, när det gäller det industriella livet i Norrland, och det är den,
att det för varje större floddalsområde skall råda en rimlig proportion mellan
industrien och råvarutillgången.

Den kultur, som är däruppe, har i mycket hög grad vuxit upp på grundval

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Jfr 47. 44

Onsdagen den 4 juni.

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

av de råvarutillgångar, vi haft. Om man går in för nedläggande av Sandviks
sågverk på Seskarö,. innebär det icke bara, att man för en kostnad av 700,000
å 800,000 kronor flyttar befolkningen därifrån, utan även att man fördärvar
avsättningsområdet för de stora bondbyarna Säivits, Nikkala och kanske delvis
även Vuopio.

Det innebär, att medan de nu sälja mjölken färsk för 25 öre per Uter, de
då få göra smör av densamma, vilken icke ger dem mer än 16 öre per liter.
Då har man sålunda också underminerat ställningen för landsbefolkningen.
Örn jag vill konsolidera ställningen inom Neder-Torneå, om jag går att sätta
liv i Sandviks sågverk på Seskarö, kostar det staten mindre penningar, men
jag gör befolkningen en större tjänst, än örn jag bidrager till öns avfolkning.
Arbetslösheten har medfört, att kommunens skatt är 41 öre per bevillningskrona.
Då börjar det icke bli så solljust och trevligt att vara medborgare i den
kommunen.

När vi behandlade frågan örn Kalixbolaget, säde excellensen Trygger i
första kammaren, att han under andra förhållanden icke skulle velat vara med
om ett sådant experiment som i Kalix. Men när det gäller en gränsbygd, ansåg
han, att man finge lägga andra synpunkter på frågan. Örn Kalix var en
gränsbygd, var det icke en gränsbygd i så hög grad, som Neder-Torneå är.
I så fäll förefaller det mig, som det, som var bestämmande för de högermän,
som 1927 röstade för Kalix, också borde vara bestämmande i dag. Det är av
vikt och betydelse att konsolidera ställningen inom den bygden. Går man regeringsförslagets
väg, innebär det kostnader för statsverket, som uppgå till
1,000,000 kronor, innan allt är färdigt, och sedan vet man icke, huru det utvecklar
sig på fastlandet, hur Neder-Torneå socken klarar sin ekonomi och
vilka konsekvenser det kan bli i fortsättningen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Med herr Lövgren förenade sig herrar Hage och Selberg.

Hans excellens herr statsministern Lindman: Herr talman! Jag ber att få
säga kammarens ärade ledamöter, att när regeringen behandlat denna /råga,
som ju uppenbarligen är en mycket besvärlig och svår fråga, har man gått till
verket med den allra bestämdaste uppfattning örn att det här föreligger ett
nödläge för en stor befolkning, som man naturligtvis på något sätt måste söka
hjälpa. Detta har varit ledmotivet till det hela^ och herr Lövgren i Nyborg
vet själv, hur omsorgsfullt och noggrant man gått till väga. Man har varit
med örn att skärskåda och granska alla de kalkyler av olika slag som framlagts
av de sakkunniga, och man har sökt sätta sig in i problemet på bästa
möjliga sätt.

Men detta är en sak. Vi ha likväl efter det vi bedömt frågan kommit att
framlägga den proposition, som kammaren nu har att behandla, och jag menar,
att man därvid handlat på det förnuftigaste och klokaste sättet. Naturligtvis
kan man, såsom herr Lövgren, stå upp och säga, att örn man följer den vägen,
är det icke nog med vad man nu begärt utan att det kommer att begäras mera
och mera. Han började med att tala om somliga saker, som skulle kosta några
tiotusental kronor, och han var ett tu tre uppe i åttahundratusen kronor, för
att strax därpå vara framme vid en miljon. Då räknade han för övrigt in en
kyrka, som huvudsakligen är byggd för nödhjälpsmedel -— menade han, att vi
skola betala den omigen! Men herr Lövgren har ingen grund för dessa siffror.
Var god och tåg fram dem, så få vi se på dem! Jag kan icke tänka mig,
att ett så seriöst och ekonomiskt förståndigt utskott som statsutskottet skulle
framlägga ett förslag, som bygger på sådana kalkyler som dem herr Lövgren
antydde, utan att verkligen veta vad som ligger till grund för dessa. Om icke

Onsdagen den 4 juni.

45 Nr 47.

utskottet kunnat säga vad det kostar härvidlag, skall icke herr Lövgren stå här
och söka intala kammaren, att det måste bli en väldig kostnad. Detta ha vi inga
tillförlitliga kalkyler på — åtminstone har herr Lövgren icke framlagt sådana.

Yad som föranlett mig att taga till ordet i denna fråga är, att jag måste
lägga in ett varningens ord för att kammaren och riksdagen skola ge sig in på
något efter min mening så oförnuftigt som att upptaga sågverksdrift på Seskarö.
Redan från första stund, när jag hade med denna fråga att göra°— och
jag är icke alldeles oförfaren i dessa saker — ruskade jag på huvudet åt detta
förslag, och allt efter som kalkylerna kommo fram och man undersökte och
granskade saken, har jag blivit mer och mer befästad i den uppfattningen, att
staten icke bör upptaga sågverksdrift på Seskarö — och allra^ minst bör göra
det på ett annat än rent provisoriskt sätt. Det är nämligen så, att om man i
våra dagar skall upptaga sågverksdrift, bör man aldrig göra det så, som här
föreslås. Örn jag vore i mina yngre dagar och hade intresse för ett sådant företag
och skulle vilja taga upp en sågverksrörelse, skulle det minst av allt hända
mig, att jag gjorde det på Seskarö. Jag skulle upptaga den på fastlandet,
där jag har tillgång till järnvägar och annat som erfordras. Och dessutom
skulle jag icke upptaga sågverksdrift utan att helst förbinda den med vad jag
anser rationellt och riktigt, nämligen anläggningen av en sulfatfabrik. Många
ha numera gått in för den uppfattningen. Det är en ^felaktig ståndpunkt, som
herr Lövgren i Nyborg och likaledes statsutskottet står på, när de vilja ålägga
svenska staten att upptaga sågverksdrift örn 9,000 standards på Seskarö. Örn
överhuvud taget svenska staten skulle inlåta sig på att upptaga en rörelse för
träförädling i Norrbotten, skulle den först bestämma var sågverket skulle
ligga; den bästa platsen skulle utses, och därefter skulle staten uppföra ett
sågverk av det mest moderna slag, så modernt att icke maken skulle kunna
uppvisas. Och bredvid sågverket skulle man överväga anläggandet av en sulfatfabrik.
likaså inrättad efter modernaste principer. Detta är den enda möjligheten
för staten att kunna konkurrera med enskilda. Örn man icke gör så,
får staten släppa till pengar, antingen i form av subvention till sågverket eller
också i form av billigare virke.

Ingen enskild vill heller gå in för denna sak. Man kan icke förmå någon enda
att taga upp ett sågverk på Seskarö. Herr Lövgren säger, att Kalixbolaget
icke vill göra det, och detta motiverar han med att detta företag är så nytt. Ja;
men med så fina kalkyler kunde man väl göra det i alla fall! Varför vill ni
icke göra det i Kalixbolaget, herr Lövgren i Nyborg? Ja, jag vill icke alls rekommendera
det — det vill jag visst icke — jag bara konstaterar, att bolaget
icke gör det och ingen annan heller. Men svenska staten kan naturligtvis göra
det, därför att den har pengar och skog, och örn den inlåter sig på ett företag,
som kommer att medföra äventyrliga konsekvenser i ekonomiskt avseende, spelar
det icke så stor roll, ty dessa konsekvenser får man lov att bära, när man
kommit dit en gång. Det är mycket bättre, herr talman, örn den svenska staten
låter bli denna sak och i stället beviljar ett större anslag till att flytta arbetarna
och hjälper dessa t. o. m. mer än Kungl. Maj :t föreslagit. Det vore mycket
bättre att hjälpa på det sättet och att sälja sitt timmer däruppe än att inlåta
sig på de äventyr utskottet är inne på. Jag måste på det bestämdaste avråda
diirifrån.

Här kommer man nu nied en massa siffror; statsutskottet sätter sig att kritisera
siffror och skapa fram nya. Statsutskottet säger t. ex. — det är bara
en räknefråga — att man kan räkna med lägre ränta. Man behöver icke räkna
med 6V2 /i, utan endast med etet som gäller för domänstyrelsen i förhållande
till staten, nämligen 4‘/2 %, och då sparar man alltid en hel (lid. Och så säger
man, att avfallet lönar det sig icke att kalkylera med; det är bättre att låta
bli att sälja flis och göra träkol i stället. Tänk. herr talman, när alla sågverk

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Nr 47. 46

Onsdagen den 4 juni.

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

långs liela den norrländska kusten lägga ned kolningen och använda träflis
för pappersmassa, då skulle det vara utomordentligt fint, att staten tager upp
träkolstillverkning! Jag vågar säga, att örn statsutskottet haft sakkunniga
till hjälp vid dessa kalkyler — jag vet icke vilka det varit — vågar jag likväl
hysa en annan mening. Ett sågverk och en pappersmassefabrik måste som
sagt vara av det allra modernaste slag i dessa tider, när rationaliseringen går
fram över hela Norrland, ja över hela vårt land. Alla människor föra ju på
sina läppar talet örn att man skall rationalisera, att man skall skaffa de bästa
maskiner man kan åstadkomma o. s. v. Och på varenda anläggning får man
lägga ned hundratusentals kronor för att spara en krona eller två eller tre per
standard eller ton. Arbetslönerna stå så gott som orubbade, men man måste
få ned priserna, och detta sker genom rationalisering. Skall detta sågverk
rationaliseras, kan man ju i vart fall icke där också bygga en sulfatfabrik.
Jag förmodar, att varken herr Lövgren eller någon annan vill vara med örn
att bygga en sådan på den platsen, och då blir det nödvändigt att välja ett annat
ställe

Ingen myndighet har tillstyrkt detta förslag, och alla de sakkunniga ha avstyrkt
det. Två stycken ha reserverat sig alldeles bestämt, och dessa äro i eminent
grad sakkunniga. Förslaget har upptagits såsom ett sista alternativ,
men enligt vad jag erfarit har åtminstone den landshövding, som var ordförande
i vederbörande kommitté, nu förklarat, att sedan man fått skrida till en
anläggning vid Karl Johans hamn och därmed lätta en del av arbetslösheten,
anser han, att detta alternativ örn sågverket icke heller bör komma i
fråga.

Jag skall verkligen, herr talman, icke ingå på någon diskussion med herr
Lövgren inför denna kammare — där säkerligen de allra flesta icke kunna
vara sakkunniga på detta område — örn hur mycket timmer, hur många cylinderkubikfot
det går åt per standard. Det tjänar absolut ingenting till, att vi
stå här och jonglera med siffror, därför att kalkyler kan man alltid göra upp,
men fråga är, örn de äro hållbara. Jag har sett kalkyler, enligt vilka man
kan få 30 ä 40 % på ett företag, men de ha i regel icke hållit, och när man
gör upp kalkyler, skall man taga till ordentligt med felräkningspengar, så
att man kan vara säker på att det icke går galna vägen. Hur det går med
Kalixföretaget, får framtiden utvisa •— det skall jag icke uttala mig örn —
men att man beträffande detta företag, örn man följer utskottet, kommer att
framdeles få stora missräkningar, det är min bestämda och livliga övertygelse.
Detta bär jag ansett mig vara pliktig att uttala, oaktat att jag, som själv är
norrlänning — ehuru icke norrbottning —• gärna vill vara med om att hjälpa
Norrbotten och Norrland på alla möjliga sätt. Men jag vill icke vara med örn
att förleda arbetarbefolkningen däruppe att med hjälp av sina besparingar
ekonomiskt engagera sig i detta företag, ty sådant kommer att sluta med antingen
att de förlora sina penningar, eller också att svenska staten får vara så
generös att betala dem tillbaka. Herr Lövgren gör icke den befolkningen
någon tjänst på detta sätt. Han tror naturligtvis att han gör det, och han är
i mycket god tro, men jag anser, att han icke bereder dem någon nytta. Jag
tror snarare, att han gör befolkningen skada genom att förleda dem till något
sådant. Det vore mycket bättre att taga upp frågan på de vägar regeringen
föreslagit.

_ Jag vill tillägga, att man skall icke därför att man har ett visst fall framför
sig_— ett fall, som man tycker är mycket ömmande och där man vill hjälpa
■— inlåta sig på ekonomiska äventyrligheter av en räckvidd, som man icke kan
bedöma i denna stund. Sådant skall man icke göra, utan man bör då i stället
hjälpa provisoriskt, tills man fått saken ordentligt utredd. Jag ömmar lika
mycket som någon annan för denna befolkning, och jag vill hjälpa den, men

Onsdagen den 4 juni.

Nr 47.

jag ömmar också för svenska statens medel, och jag är rädd för de konsekvenser,
som detta projekt helt visst skulle komma att föra med sig.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag tycker nästan, att vi skulle
kunna inskränka på denna debatt ytterligare. Frågan var ju före i fjol, och
jag vet icke, att man någonsin sysslat med en fråga så grundligt sorni denna,
särskilt på fjärde avdelningen i statsutskottet. Ingenting nytt har tillkommit,
som nu kan göra förhoppningarna större beträffande igångsättande av
Seskarösågen än tidigare, utan snarare tvärtom. Man har lagt ned flera sågar
efter kusten i fjol, och jag menar, att det är rätt riskabla konsekvenser, som
Seskarösågen kan få. I så fall får man nog gå samma väg beträffande en
del andra sågar, som. ligga på fastlandssidan. Att staten skall träda in och
sätta i gång sågverksrörelser, som de enskilda fått lägga ned, kan aldrig vara
någon mening i. Jag har själv sysslat med sågverksrörelse, och jag är övertygad
örn att denna affär aldrig kan gå på annat sätt, än att antingen staten
årligen satsar rena pengar eller också domänstyrelsen lämnar sin skog till
billigare pris än i den öppna marknaden. Och den vägen kan jag rakt icke
förstå; detta skulle ju förlama dess verksamhet högst väsentligt. Ett af färsdrivande
verk måste så mycket som möjligt sköta sina affärer, så att det blir
den mesta och bästa behållningen. Man bör icke gå till väga så, som man beslöt
i går afton rörande vattenfallsstyrelsens taxor för elektrisk energi. Det
var ett beslut, som vi icke sett maken till: man avslog saken först, och så
gick den till första kammaren, och sedan denna bifallit förslaget, fattade
andra kammaren ett annat beslut än tidigare. Det är ju rent orimligt, att
de olika verken skola handla på det sättet. Ha de icke intresse längre att
sköta sina affärer på ett ekonomiskt fullt tillfredsställande sätt, går det rakt
utför. Avskär man detta intresse, vet jag icke, vart det bär hän.

Jag skall icke längre uppehålla debatten. Min bestämda övertygelse var
redan i fjol — och den är ännu bestämdare i år — att Seskarösågen omöjligen
kan sättas i gång, med mindre staten satsar pengar.

Jag ber att få yrka bifall till herr Kvarnzelius m. fl. reservation.

Herr Lövgren i Nyborg: Herr talman! Hans excellens herr statsministern
yttrade, att Seskarö var ett olyckligt läge för ett sågverk. Skall man ha ett
sådant, bör man ha det på fastlandet, sade han. Yarför det, uppriktigt sagt?
Det har varit ett sågverk på Seskarö sedan år 1893, och rörelsen har klarat
sig bra.. Om herrarna slå upp aktieägarens uppslagsbok, skall ni finna, att
för de sista 9 åren har genomsnittsvinsten varit 13 % på kapitalet eller omkring
38,000 kronor per år. Och vi kunna vara övertygade om, att det finska
Kemibolaget icke debiterat så låga priser, att det skulle blivit någon ohemult
stor vinst på den svenska sidan för verksamheten.

Sedan talade herr statsministern om att det var av en viss betydelse att ha
en järnväg i sammanhang med driften. Jag skall be att redan på förhand få
framföra mitt tack, ty jag föreställer mig då, att vi kunna få hjälp av hans
excellens att förbinda Kalixbygden med järnväg, d. v. s. genom att draga en
järnväg^ från Morjärv ned till industriområdet vid kusten. Detta ha vi arbetat
på i 25 år och rönt mycket motstånd, och det skulle glädja mig, om
det motståndet övervunnes, tack vare litet hjälp av hans excellens herr statsministern.

Vidare vill jag säga, att den som förfäktar en förlegad åskådning härvidlag,
är herr statsministern, ty i samma ögonblick, som det blir överproduktion av
sulfatmassa och priset går ned, i samma mån minskas också värdet av avfal -

A ng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Nr 47. 48

Onsdagen den 4 juni.

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

let. Det är ju uppenbart, att man icke kan betala lika mycket för avfallet,
när massan kostar 100 eller 140 kronor, som när den kostar 170 eller 180
eller 200 kronor. Örn jag får betala 55,000 kronor för år för att barka timret
och får tillbaka 61,000 kronor i form av betalning för sulfatflis, såsom kalkylen
utvisar, så är detta en affär, som icke spelar så stor roll. Det är en
skillnad på 6,000 kronor sammanlagt, och detta kan man säkert utvinna genom
att sälja avfallet som bränsle eller göra småvirke av det.

Jag känner också till litet örn sågverk, och jag känner till denna bygd
bättre än någon annan här i riksdagen —• det vågar jag påstå — möjligen
med undantag av biskop Bergqvist i första kammaren. Jag vet vilka kostnader
Kungl. Maj:ts ståndpunkt skulle medföra innan det bleve färdigt. Herrarna
som gjort utredningen ha icke tänkt långt nog i framtiden. Örn man
är tvungen att använda pengar för ett visst ändamål, måste man dock fråga
efter konsekvenserna. Jag kan icke säga på kronan, vad det skulle kosta,
men jag vet att örn vi vilja gå in för att offra 355,000 kronor för avfolkning
av Seskarö, kommer ett krav från Nedertorneå kommun, sedan avfolkningen
skett, att riktas mot staten på att staten skall inlösa de skollokaler, som kommunen
uppfört och som den häftar i skuld för. Den saken kan hans excellens
Lindman vara fullkomligt säker på. Lika säker kan han vara på, att när
det gäller dessa 250 arbetslösa arbetare, som i en befolkning örn drygt 1,000
personer, måste leva under tre år, som genomförandet av programmet beräknas
taga i anspråk, kommer detta icke att kosta mindre än 300,000 kronor.
Jag tror, att jag har goda grunder för mina kalkyler, och jag anser, att det
är av utomordentligt intresse för den gränsbygd, som det här är fråga örn,
att återigen få en grundval för sin livsföring. Tager man bort industrien,
förlora bönderna sitt avsättningsområde. Nu få visserligen några sågverk
söderut fördel av råvaran från Norrbotten, men icke gagnar man på detta
sätt statens intressen.

Sedan säger herr statsministern: Varför vill Kalixbolaget icke taga hand

örn denna sak? Jag har förklarat orsaken i mitt förra anförande. För övrigt
är ju Kalixbolaget ingen underavdelning av socialdepartementet, så att
det skall taga hand örn sociala spörsmål. Det är väl staten, sorni skall göra
den saken.

Jag är alldeles säker om, att den linje, som jag här förfäktar, ligger i
fråga örn sundhet och styrka över den som förfäktas av regeringen.

Herr Sandström: Herr talman! Jag skall icke bli långrandig, det vill jag
på förhand säga ifrån, och jag skall icke alls göra mig skyldig till någga
upprepningar.

Det är i synnerhet några tekniska detaljer rörande den kalkyl, som förefinnes
i statsutskottets utlåtande, som jag skulle vilja säga några ord örn. Jag
förutskickar, att statsutskottet naturligtvis icke haft kännedom örn de förhållanden,
som kunna giva mig anledning till dessa erinringar mot kalkylen
-—- detta kan man ju icke begära. Jag antager, att statsutskottet varit i
fullkomligt god tro, när det gjort sin rosenmålning över, huru utmärkt det
skulle bli örn man gjorde Sandviks sågverk på Seskarö till en statlig anläggning.
De sakkunniga, som verkställt utredningen i ärendet, ha varit fyra
personer, nämligen över jägmästaren Wallmark, disponenten Ekman, direktör
i Svenska trävaruexportföreningen, kanslichefen Hagman i statens arbetslöshetskommission
samt ombudsmannen Lindberg från Svenska sågverksindustriarbetarförbundet.
Som förut nämnts, ha de för sin del avstyrkt ifrågavarande
anläggning. Det uppstod emellertid en divergens i meningarna så
till vida, som herrar Hagman och Lindberg i likhet ‘med länsstyrelsen gingo
in för att man i yttersta nödfall och såsom en sista åtgärd skulle kunna till -

Onsdagen den 4 juni.

49 Nr 47.

gripa en dylik anordning. Så ligger saken till. Av de sakkunniga äro Överjägmästare
Wallmark och disponent Ekman tekniskt sakkunniga, medan
kanslichefen Hagman oell ombudsmannen Lindberg äro sakkunniga på helt
andra områden, den ene på arbetslöshetsomTådet, den andre på fackföreningsområdet.
Emellertid lia de låtit uppgöra en kalkyl, vilken finnes intagen i
den motion, som jag har här framför mig. Det är denna kalkyl, som ligger
till grund för hela statsutskottets utlåtande och förslag i ärendet.

Man må först skriva sig till minnes, att de pris, som stå angivna i kalkylen,
gällde vid uppgörandet av densamma, men efter vad jag erfarit från Svenska
trävaruexportföreningen, är priset nu 8 k 9 kronor lägre per standard, örn
man beräknar det i genomsnitt. Nu är förhållandet det, att man här räknat
med ett leveranskontrakt av virke med glidande priser. Sålunda skulle råvarupriset
sjunka, då priset per standard sjunker. Det är alldeles riktigt, att
det planerats på detta sätt. Men även om så sker, kunna icke de övriga utgifterna
minskas. Man kan lätt räkna ut de andra kostnaderna, de kvarstå oförändrade,
huru trävaruprisen än falla. Detta gör med nuvarande priser en differens
på bortåt 30,000 kronor, och härigenom blir hela kalkylen oriktig. Siffrorna
passade vid en tidigare tidpunkt, men de passa icke nu, och alla beräkningar
angående de vinster, som skulle uppstå, hänga helt och hållet i luften.

Det är även andra erinringar, som man skulle kunna framställa mot kalkylen.
Jag skall emellertid icke ingå på den saken nu, utan vill blott som ett
allmänt omdöme säga, att kalkylen förefaller vara ganska välvilligt uppgjord
gentemot projektet.

Jag skall icke heller taga upp flera detaljer utan i stället ägna mig åt ett
par andra saker, som utskottet framlagt i sitt utlåtande och i sina beräkningar.
Man har, som alldeles riktigt är, ansett, att örn det skulle anläggas ett
sågverk, skulle man avstå ifrån flistillverkningen. Ja, detta är nödvändigt.
Det går nämligen icke bra att frakta flis från Seska rön tilli Kalix •— detta
möter alltför stora svårigheter — och Karlsborg kan icke heller taga emot
någon sådan flis för närvarande. Den saken är sålunda självklar. Men på
denna grund har det beräknats, att sågverken icke skulle behöva ha barkat
timmer. Nu är det emellertid på det sättet, att man vid älvarna i Norrland
med början söderifrån undan för undan går in för barkning av virke,
såväl furu som gran, och detta synnerligast av det skälet, att man vill förhindra
sjunkning i flottlederna. Man har börjat anse sig tvungen verkställa
denna avbarkning av timret då det annars skulle bli för mycket kvar i älvarna.
Detta kommer säkerligen också förr eller senare att bli fallet vid Kalix
och Tome älvar, då alla sakkunniga äro fullt ense därom, att detta är nödvändigt
jämväl av flera andra skäl. Därigenom torde emellertid den omtalade
skillnaden på 2V2 öre i inköpspris pr kubikfot så småningom försvinna,
även örn den för närvarande möjligen kan vara att i viss mån räkna med. Örn
man nu går in för kolning i stället för filhuggning, misstänker jag emellertid,
att det ekonomiska utfallet av denna procedur skulle bli ganska klent.
Jag har i dag tagit reda på, att det kan beräknas, att en läst kol i tillverkning
med alla omkostnader inberäknade skall kosta c:a 12 kronor vid sågverket.
Priset för närvarande pr läst är 16 kronor levererad fritt vid bruket och
det är, mina herrar, endast lia- bruk, som nu kunna köpa sågverkskol, nämligen
Sandvik, Herräng och Ljusne. Förr, när det närbelägna Lule järnverk
köpte kolen från Seskarö, var det en annan sak, men vi förstå, att örn man nu
från Seskarö skall frakta kol ända lill Ljusne och Herräng, går det bort 3
kronor å 3:50 per hist i frakt. Därigenom lindrås också kalkylen. Det kan
möjligen bli någon vinst med nuvarande kolpris, men den blir icke stor.

1 kalkylen har icke heller räknats mod eventuella driftsavbrott. Dylikt

Andra hammarens protokoll 1030. Nr h7. 4

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslo
helen.
(Forts.)

Sr 47. 50

Onsdagen den 4 juni.

Äng. får man ju taga med i beräkningen vid vilket sågverk som helst. En orsak
anslag till till driftsavbrott är ju, som alla veta, arbetsinställelser. Seskarö är i det fal''aTarbeis-
^ bättre situerat än andra arbetsplatser, och man kan tänka sig att det

lösheten. kan bli en arbetsnedläggelse även där. Med en sådan eventualitet har kal(Forts.
) kylen icke räknat. Vad som särskilt predisponerar till arbetsnedläggelser vid
denna arbetsplats är de 7 %, som arbetarna enligt åtagande skulle avstå av
sin lön. De komma naturligtvis med tiden att anse, att det icke är riktigt,
att de skola släppa till 7 % av sin förtjänst. De få ju sålunda 7 % mindre i
inkomst än Kalixarbetarna. Vidare lia ju arbetarna såsom förbehåll uppställt,
att de skola få överlåta de andelsbevis i företaget, som de erhålla för dessa 7
procent. Vad kommer att bli följden härav? Jo, andelsbevisen komma att bli
en marknadsvara däruppe, och en mycket billig marknadsvara. Så komma
förhållandena säkert att gestalta sig, och arbetarna måste då givetvis förr
eller senare komma till det resultatet, att anordningen icke är till deras fördel,
då staten visserligen givit dem andelsbevisen, men dessa äro värdelösa. De
komma att fordra att få full betalning för sitt arbete, och avlöningarna stiga
då med 7 %. Herrarna kunna vara fullt övertygade örn, att det kommer att gå
på detta sätt.

Jag skall icke upptaga kammarens tid längre utan vill blott tillägga, att
jag gärna ser, att läget i Norrbotten förbättras, och är med örn alla nyttiga
projekt i avseende å den landsändan. Jag är t. o. m. beredd att gå in för järnväg
till Kalix. Jag har själv bott där i sex år, och jag anser det vara ett rättfärdighetskrav
från nämnda bygd, vilket man bör göra allt för att fylla. I
det fallet har man blivit efter däruppe. Även örn det kostar ansenligt med
pengar och icke är ekonomiskt riktigt att bygga järnväg ditupp, anser jag,
att man bör tillgodose Kalixbomas berättigade krav i det hänseendet. Men
det projekt angående Seskarö, som vi nu behandla vill jag icke vara med
om. Det skulle vara att taga ett steg ut i det okända, och det skulle komma att
medföra absolut säkra förluster för företagaren — staten. Sedan man hållit
på med driften ett par år, skulle man nödgas sluta därmed, och då ha vi hela
evakueringsproblemet kvar alldeles som nu. Vi vunne, herr talman, ingenting
med den föreslagna åtgärden, utan skulle blott komplicera hela saken och
ådraga oss onödigt stora utgifter. Jag yrkar sålunda bifall till reservationen
och avslag å motionerna rörande Seskarö.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det är ju icke så trevligt att taga
till orda i denna fråga, då de föregående talarna till stor del rört sig med detaljer.
Särskilt den siste ärade talaren gjorde allt för att förringa de beräkningar,
som uppgjorts framför allt av statsutskottet men även av trävaruexportföreningens
man, herr Ekman. Jag får säga, att vi kunna med jämnmod
finna oss i att våra kalkyler bli underskattade. När det emellertid gäller att
jämföra herr Sandströms sätt att räkna med disponent Ekmans, måste jag
obetingat giva företräde åt den senares. Jag tror, att det är lugnast för oss
alla, att ställa oss på den ståndpunkten i detta speciella fall åtminstone.

Så skall jag be att få giva uttryck åt en annan sak. Jag giver herr Olofsson
i Digernäs rätt i att vi behandlat förevarande ärende ytterst ingående på avdelningarna
och låtit vederbörande komma till tals med varandra. Med vederbörande
menar jag då herr Lövgren och försäljningschefen vid domänstyrelsen.
Jag fick det intrycket, att domänstyrelsens motstånd huvudsakligen
var baserat därpå, att den icke ansåg sig ha tillgång till råvara för med än

4,000 standards. Då det sedan åberopades, att riksskogstaxeringen numera
bevisat, att man lugnt kunde räkna med råvara för 9,000 standards, var det
icke så alldeles lätt för vederbörande att hålla stånd mot det resonemanget. Jag
skall nu icke beröra vad herr Lövgren talade om utan i stället peka på ett

Onsdagen den 4 juni.

Nr 47.

moment som lämnats alldeles för långt åt sido, nämligen frågan örn människorna
däruppe, dessa människor som nian nu säger sig skola placera ut på andra
arbetsställen i landet. Man glömmer att tala om, att man i ett helt års tid arbetat
med det problemet, utan att man lyckats placera ut en enda person. Var
vilja reservanterna göra av människorna däruppe? Hur vilja ni skaffa dem
något som helst fotfäste? Jag bara frågar. Är det meningen, att denna
Seskaröbefolkning skall bli någon sorts industrinomader, som skall skickas än
hit än dit? Det är en sida av saken. En annan sida är, att man icke gjort ett
försök, om det överhuvud taget finns någon hållbarhet i de kalkyler, som äro
gjorda. På den punkten vill jag säga, att utskottet med flit skrivit klämmen
så, att den innebär ett medgivande för Kungl. Majit att vidtaga de och de åtgärderna.
Det vill med andra ord säga, att man icke tar på sitt ansvar att förorda
det ena eller det andra men dock anser saken värd så mycken uppmärksamhet,
att man verkligen kan lägga i Kungl. Maj :ts hand att se till vad som
går att göra i detta avseende.

Sedan talas här örn äventyrliga konsekvenser. Ja, ers excellens, jag skall
be att få fråga: Med vad rätt kan riksdagen — om propositionen bifalles -—

sätta sig emot inlösen av egna hem, skolhus m. m. på andra orter? Jag känner
åtminstone till en ort, där det inte kan komma att dröja så värst länge, innan
man kommer och gör anspråk på en sådan inlösen med statsmedel. Nu säger
man, att det skulle innebära ett prejudikat att gå med på detta. Den ena saken
är lika farlig som den andra. Jag vill dessutom säga, att då det här till på
köpet gäller en gränsbygd, där man ju har dubbel anledning att fara varsamt
fram med människorna, tror jag, att det är klokast att inlåta sig på de försök,
som det här gäller.

Sedan en liten sak till. Det talas örn, att sågverken måste hava sulfat- eller
sulfitfabriker. Ja, det är det vanliga svenska tillvägagångssättet, att örn det
visar sig att en fabrikation är lönande och går ihop, skall du och jag och
allihop inrätta oss därefter med det resultatet, att man kommer till en överproduktion,
och att man trycker ned priset för varandra. Är det så nödvändigt
att förfara på det viset på varenda fläck, därför att alla sågverk av större
dimensioner inrättat sig så? Det torde vara så, att nian även i Nordamerika
och Kanada inrättat sig efter samma principer. Härigenom kastar man ut
alldeles för mycket av denna vara i världsmarknaden, så att till sist ingen
klarar sig. Sådana här saker kanske vi icke bort tala örn i detta sammanhang,
men jag har ansett nödvändigt påpeka, att så har det gått till i svensk
industri, och så ser det ut att gå till allt fortfarande.

Ja, herr talman, jag lovade att icke vara långrandig. Jag skall sluta nied
att säga, att ger nian sig icke in på värre äventyr med statsmedel än detta,
kan man ganska lugnt gå in för utskottets förslag, till vilket jag ber att
få yrka bifall.

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Forti.)

Herr Sandström: Herr talman! Bara några ord! Jag vill säga herr Anderson
i Råstock, att jag under de senaste dagarna konfererat just med direktör
Ekman i denna sak, och att vi äro fullt ense örn vad jag här framhållit,
och litet till också, som jag dock ej på grund av den begränsade tiden kom
fram med.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till
den av herr Kvarnzelius m. fl. vid utlåtandet fogade, under III) upptagna reservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förra propositionen. Herr Sandström begärde emellertid

Nr 47. 52

Onsdagen den 4 juni.

Äng.

anslag till
bekämpande
av arbetslösheten.

(Fort».)

Ang.

möjligheterna
att utnyttja
statens gruvegendom

i Västerbotten.

votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes saint anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten III
av utskottets förevarande utlåtande nr 200, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Kvarnzelius m. fl. vid utlåtandet
fogade, under III) upptagna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 99 ja och
81 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Slutligen föredrogs punkten IV); och biföll kammaren därvid utskottets
hemställan.

§ 6.

Härpå upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 201, i anledning
av väckta motioner angående möjligheterna att utnyttja statens gruvegendom
i Västerbotten.

Uti två lika lydande motioner, nämligen nr 28 inom första kammaren av
herr Möller m. fl. och nr 73 inom andra kammaren av herr Hansson i Stockholm
m. fl. hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn utredning angående möjligheterna att utnyttja statens gruvegendom
i Västerbotten samt örn framläggande för riksdagen av förslag i
ärendet.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av ovanberörda motioner
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående brytningsvärdet
av statens gruvegendom i Västerbotten, ävensom rörande förutsättningarna
och formen för utnyttjandet av denna egendom, samt örn framläggande
för riksdagen av förslag i ärendet.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Johan Nilsson i Malmö, Rydén,
Asplund, Oscar Olsson, Walles, Anderson i Råstock, Jansson i Falun,
Carlsson-FTosterud, Wigforss och Andersson i Höör, beträffande motiveringen.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hamrin: Herr talman! Jag skulle naturligtvis icke besvärat kamkamaren
med något anförande, då vi nu befinna oss i uppbrottets timme, örn
jag icke hade ett yrkande att framställa dels beträffande motiveringen till
detta utskottsbetänkande och dels med avseende å klämmen.

Jag ber att få erinra om, att denna fråga var föremål för behandling vid
1927 års riksdag, då en proposition framlades, som emellertid blev enhälligt
avstyrkt av statsutskottet och också sedan enhälligt avslagen av kamrarna.
Nu har frågan återigen framförts, denna gång motionsvis, och nu har man
såtillvida vunnit majoritet i statsutskottet, som man föreslagit anhållan hos

Onsdagen den 4 juni.

53 Nr 47.

Kungl. Majit om utredning beträffande användningen eller utnyttjandet av
mineralfyndigheterna i Västerbottens län.

Men det förekommer i utskottsutlåtandets kläm ett uttryck, som enligt min
uppfattning icke bör där förekomma, då man nämligen hemställt, att Kungl.
Majit skulle utreda brytning svärdet utav statens gruvegendom i Västerbotten.
Den kännedom jag har om detta ärende och de konsekvenser det skulle
medföra, om man läte detta uttryck stå kvar i statsutskottets utlåtande, ger1
mig anledning att yrka, herr talman, att orden »brytningsvärdet av» i klämmen
måtte utgå, och att meningen sålunda blir, att »riksdagen i anledning
av----—- •— må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning an gående

statens gruvegendom i Västerbotten» o. s. v.

Jag ber att som motivering till detta mitt yrkande endast få nämna, att
under behandlingen av detta ärende år 1927, då propositionen bereddes i handelsdepartementet,
gjordes det vissa utredningar om vad det skulle kosta att
undersöka brytningsvärdet på ett enda område, nämligen Bjurfors malmfält,
och den utredningen visade, att enbart undersökningen av detta malmfält
skulle uppgå till ett belopp av ungefär 1ji miljon kronor. Jag anser därför,
att det är omöjligt att i frågans nuvarande läge gå in för sådana åtgärder,
eller att med andra ord hos Kungl. Majit begära vidtagande av åtgärder, som
skulle få sådana följder i ekonomiskt avseende. Man kan ju vinna samma
resultat på enklare sätt i frågans nuvarande läge, och det är därför, herr
talman, jag ber att få hemställa, att detta uttryck måtte utgå.

Vidare ber jag att få beröra en punkt i motiveringen på sidan 3, som jag1
förmodar, att de ärade reservanterna vända sig emot. Det är ju så, att man
kan exploatera våra mineralfyndigheter antingen genom statens direkta försorg
eller också genom enskilda. Men det finns också en tredje linje, som
är en kombination av båda dessa. De stora malmtillgångar vi ha i vårt land
och som för närvarande exploateras, utnyttjas just under denna tredje form.
Jag ber därför, herr talman, beträffande motiveringen på sid. 3 få hemställa,
att orden »på vilka gruvdriften lämpligast kunde överlämnas åt enskilda»
strykas och jämväl fortsättningen på samma sida, och att det sålunda kommer
att heta »I detta sammanhang böra olika vägar undersökas och framför allt
det sätt och de villkor utredas, genom vilka landets behov av koppar och andra
i fyndigheterna förefintliga mineral kunde i första hand tillgodoses». Därmed
slipper man striden, huruvida fyndigheterna skola exploateras genom
statens försorg, genom enskildas försorg eller genom en kombination av bådadera.

Jag ber till sist få meddela denna kammare, att detta mitt yrkande framställes
efter samråd med en socialdemokratisk representant i statsutskottet,
som i första kammaren gjort samma yrkande.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag vill endast kort och gott

meddela, att jag för min del går med på herr Hamrins förslag, och att jag
har talat med ett par kamrater i utskottet, som göra sammaledes.

Jag hemställer alltså örn bifall till det av herr Hamrin framställda förslaget.

Herr Bengtsson i Norup instämde häruti.

Herr Järte: Herr talman! Herr Hamrins specimenföreläsning kunde varit
kortare. Den var också onödig, ty utan hans inlägg skulle enighet rått örn
utskottets yttrande. Jag tror heller icke, att någon utredningsmyndighet är
så opraktisk, att den skulle nedlägga alltför stora kostnader för att uppskattningsvis
få en föreställning om värdet av kronans gruvegendom i Väster -

Ang.

möjligheterna
att utnyttja
statens gruvegendom

i Västerbotten.
(Forts.)

Nr 47. 54

Onsdagen den 4 juni.

Ang.

möjligheterna
att utnyttja
statens gruvegendom

i Västerbotten.
(Forts.)

botten. Vidare vill jag tillägga, att just den del av motiveringen, som här
föreslås struken, nämligen punkten angående de former och villkor, under
vilka gruvdriften lämpligen kunde överlämnas till enskilda, är av principiell
betydelse. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de därunder förekomna yrkandena, biföll kammaren det av
herr Hamrin under överläggningen gjorda yrkandet.

§ 7.

Föredrogos vart för sig statsutskottets

utlåtande, nr 202, i anledning av väckta motioner örn anslag till fraktlindring
för möjliggörande av inhemsk jämtillverkning av Norrbottensmalm m. m.;
och

memorial, nr 203, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
statsutskottets utlåtande nr 177 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa i samband med 1927 års skolreform stående frågor m. m. jämte
åtskilliga i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtande och memorial hemställt.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet, nr 346, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående
viss ändring i planen för nybyggnaden för Kungl. Majlis kansli jämte
en i ämnet väckt motion;

från sammansatta stats- och andra lagutskottet:

nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 154 med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar
m. m.; och

nr 358, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 160 med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal;

från andra lagutskottet:

nr 359, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till motorfordonsförordning
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; och

nr 360, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 2 § 4:o) och 14:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:t,s
regeringsrätt; samt

från bankoutskottet:

nr 369, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln, innefattande
anslagen till pensions- och indragningsstatema;

nr 370, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd
m. m., att utgå av affärsdrivande verks medel;

nr 371, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller understöd
till vissa i statens tjänst anställda personer; och

nr 372, med reglemente för riksgäldskontoret.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse
till fullmäktige i riksgäldskontoret, nr 373, med överlämnande av reglementet
för riksgäldskontoret.

Onsdagen den 4 juni.

55 Nr 47.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes särskilda utskottets memorial, nr 6, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder för befrämjande av jordbrukets kreditkasserö reise.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ IL

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Lithander under den 5
innevarande juni.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.50 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 47. 56

Torsdagen den 5 juni.

Kl. 8 e. m.

§ I Justerades

de vid kammarens sammanträde den 30 nästlidna maj förda
protokollen.

§ 2.

Föredrogs och Indes till handlingarna särskilda utskottets menKyial, nr 6,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn Kungl. Maj :ts proposition
angående åtgärder för befrämjande av jordbrukets kreditkasserörelse.

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:
från statsutskottet:

nr 3 B, angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna under
riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet;

nr 4 angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna under
riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartemen t6nr

347, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnads,
i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkt 49, gjorda framställning angående dyrtidstillagg at
de för religiös och social verksamhet bland svenskar i vissa utländska hamnstäder
anställda präster; ... , „

nr 349, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder
för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1930/1931 at dels kyrkoherdar och
komministrar i nyreglerade pastorat samt kontraktsprostar och vissa extra
ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga ementilöner,

nr 350, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkt 245, gjorda framställning angående dyrtidstillagg
åt befattningshavare vid vissa statsunderstödda anstalter for yrkesundervis n7r;

351, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkt 294, gjorda framställning angående dyrtidstillagg
åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter;

nr 352, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkt 292, gjorda framställning angående tillfälligt lönetillägg
åt vissa vaktmästare m. fl.;

Torsdagen den 5 juni.

57 Nr 47.

nr 353, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om dels nedskrivning av statens utlåningsfonders låriekapital, dels
ock täckande av förluster å lånemedelskapital;

nr 354, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till nya byggnader för Stockkolms tygstation m. m.;

nr 355, i anledning av Kungl. Majit» i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till lån för anordnande av skyddshem för flickor
m. nr.;

nr 356, i anledning av Kungl, Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden;

nr 362, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
kostnaderna för framlidna Henne» Majit Drottning Victorias begravning;

. nr 363, i anledning av Kungl. Majits proposition angående omorganisation
av väg- och vattenbyggnadskåren jämte en i ämnet väckt motion; och
nr 364, i anledning av väckt motion onK rätt för tyghantverkaren O. E.
Gunnarsson att för placering i löneklass tillgodoräkna sig viss tjänstetid;

från bevillningsutskottet i

nr 398, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av en i Genéve den 24 mars 1930'' undertecknad handelskonvention;

från jordbruksutskottet:

nr 374, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen, nionde huvudtiteln,
gjorda framställning om anslag till tryckningskostnader;

nr 375, i anledning av Kungl. Majits proposition angående åtgärder till
förhindrande av plockning av lingon före viss dag;

nr 393, i anledning av väckta motioner om anslag till vissa föranstaltanden
för ortsbefolkningen i östra Norrbotten;

nr 394, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag till
fraktlindring å jordförbättringsmedel ävensom i ämnet väckta motioner;

nr 395, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn, dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.,
allt i vad rör jordbruksärenden;

nr 396, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 59 och 63 §§ lagen den 23 oktober 1891 (nr 68 sid. 1) angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet; och

nr 397, i anledning av väckta motioner angående bestämmelser örn märkning
av importerad havre medelst färgning; samt

från särskilda utskottet:

i anledning av Kungl. Majits proposition angående vissa åtgärder till det
svenska jordbrukets stödjande jämte i ämnet väckta motioner; och

i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag till befrämjande
av lantmännens andelsrörelse jämte i ämnet väckta motioner.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial, nr 204, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga örn väckta motioner örn, möjligheterna att utnyttja statens gruvegendom
i Västerbotten;

bevillningsutskottets betänkande, nr 39, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1930/1931, m. m1.; och

Andra hammarens protokoll 1930. Nr 47.

Xr 47. 58

Torsdagen den 5 juni.

särskilda utskottets memorial, ur 7, angående arvode åt dess sekreterare
m. fl.

% 5.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 8.10 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & SödeT;

302072