1930 Andra kammaren. Nr 35

ProtokollRiksdagens protokoll 1930:35

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1930 Andra kammaren. Nr 35.

Torsdagen den 15 maj.

Kl. 3.30 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 9 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till^ statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens bord
vilande proposition, nr 278, angående viss ändring i planen för nybyggnaden för
Kungl. Maj :ts kansli.

§ 3.

Vidare föredrogos, men blevo ånyo bordlagda statsutskottets utlåtanden nr
150—159, bankoutskottets utlåtanden nr 43—46, första lagutskottets utlåtande
nr 26, andra lagutskottets utlåtanden nr 36 och 37, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 71—77 samt andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 7 och 8.

§4.

Ordet lämnades härefter till herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr
talman! Jag hemställer, att kammaren måtte besluta, att på föredragningslistan
för lördagens plenum bland två gånger bordlagda ärenden måtte uppföras
först

statsutskottets utlåtande, nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bildande av en fond hos Aktiebolaget Jordbrukarbanken, avsedd att
möjliggöra avveckling av vissa krediter åt Svenska lantmännens riksförbund
och därtill anslutna föreningar jämte i ämnet väckta motioner;

därefter

statsutskottets utlåtande, nr 158, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i
statsverkspropositionen gjorda framställningar örn dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner;

därefter

statsutskottets utlåtande, nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställning om anslag
till täckande ^av den å Sverige belöpande delen av kostnaderna för en internationell
byrå i Paris för utställningar;

därefter

bevillningsutskottets betänkande, nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ersättning till Pehr Fricks Fabrikers Aktiebolag och hos
bolaget anställda vid nedläggande av bolagets tillverkning av cigarrlådor jämte
en i ämnet väckt motion;

Andra kammarens protokoll 1930. Nr 35. 1

Nr 35. 2

Torsdagen den 15 maj.

därefter

statsutskottets utlåtande, nr 143, i anledning av vissa utav Kungl. Majit
i statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar
angående dels anslag till privatläroverken, dels ock understöd åt kommunala
gymnasier;

och därefter övriga ärenden i den ordning, som de förekomma på dagens
föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 5.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 248, till Konungen, i anledning av konstitutionsutskottets memorial
med förslag till skrivelse angående utredning rörande ändring av § 7 riksdagsordningen.

§ 6.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.48 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 17 maj f. m.

3 Nr 35.

Lördagen den 17 maj.

Kl. 11 f. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ I Justerades

de vid hammarens sammanträde den 10 innevarande maj förda
protokollen.

§ 2.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 157, i anledning av Äng.
Kungl. Maj:ts proposition angående bildande av en fond hos Aktiebolaget Jord- statshjälp åt
brukarbanken, avsedd att möjliggöra avveckling av vissa krediter åt Svenska Svenska lant lantmännens

riksförbund och därtill anslutna föreningar jämte i ämnet väckta ”länmns

i* ° ° riksförbund.

motioner. J

I en till riksdagen den 7 april 1930 avlåten, till statsutskottet hänvisad
proposition, nr 275, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen dels medgiva,
att Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 finge tillhandahålla Aktiebolaget
Jordbrukarbanken ett belopp av 3,000,000 kronor för bildande av en fond, avsedd
att möjliggöra beviljande åt Svenska lantmännens riksförbund och därtill
anslutna föreningar av ackord eller eftergift å förbundets och föreningarnas
skulder till banken i enlighet med de av departementschefen angivna riktlinjerna,
dels ock besluta, att till beredande av medel härför från fonden för mötande
av förluster å Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 ett belopp av
3,000,000 kronor skulle överföras till Kreditkassans kreditiv i riksgäldskontoret.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom andra kammaren
väckta motioner, nämligen:

nr 556 av herr Lilliecreutz, som hemställt, att riksdagen måtte besluta dels
att utöver de av Kungl. Majrt i förevarande proposition äskade 3,000,000 kronorna
ställa ytterligare 1,500,000 kronor till Jordbrukarbankens förfogande för
ändamålet ifråga, dels att från i propositionen angiven fond jämväl ifrågavarande
belopp skulle överföras till Kreditkassans kreditiv i riksgäldskontoret;
och

nr 557 av herr Lithander, som föreslagit, att riksdagen ville besluta att med
avslag å Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition bemyndiga Kungl. Maj :t att
med minsta möjliga förlust för statsverket avyttra aktieinnehavet i Aktiebolaget
Jordbrukarbanken.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å motionerna
II: 557 och II: 556, den sistnämnda motionen i vad den skilde sig från
Kungl. Maj :ts förslag, bifalla Kungl. Maj :ts framställning i ämnet.

Nr 3ä. 4

Lördagen den 17 maj f. m.

Äng.

statshjälp åt
Svenska lantmännens

riksförbund.

(Forte.)

Reservation hade likväl avgivits av herrar Bengtsson i Norup, Holmgren och
Olofsson i Digernäs, vilka ansett, att utskottet bort hemställa örn avslag å
Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Det ärende, vi nu skola behandla,
gäller ett statsanslag på 3 millioner kronor. Såsom reservant måste jag ju helt
naturligt — med den kännedom jag har örn ärendet — beklaga, att, då detta
samarbete mellan staten och Jordbrukarbanken 1923 kom till stånd, man icke
genast innan beslut av riksdagen fattades grundligt gick till botten med undersökningarna
för att först därefter taga ställning till saken. Hade man
gjort det 1923, hade säkerligen mycket både riksdagsarbete och andra arbeten,
bekymmer och förluster för staten kunnat sparas.

Nu har man efter blott ett års vila sedan 1929 kommit in på saken igen. Man
har 1923 sagt a, sedan har man 1929 sagt b, och nu skall man säga c, och jag
vet icke, huru många bokstäver, man får räkna upp, innan dessa anslagskrav
taga slut, med den utveckling, som Jordbrukarbankens verksamhet har fått.

Den organisation, som här skjutas fram i förgrunden, är behäftad med svåra
brister, såsom även herr statsrådet i propositionen omnämner och bestyrker.
Det föreligger finansiella trångmål för både lantmannaorganisationen och för
banken. Dessa ha funnits alltsedan 1923, och det är med starka betänkligheter,
som herr statsrådet går in för anslag. Även utskottet säger att det med
stor tvekan går in för anslaget. Dessa två uttalanden torde tydligt visa, att
det icke är en bagatellsak utan en allvarlig sådan. Det behövs statlig hjälp
undan för undan.

Det är ganska betecknande för anslagskravet, att man skjuter lantmannaorganisationerna
och t. o. m. de enskilda lantmännens ställning i förgrunden.
Det är så tacksamt att göra detta i den jordbrukskris vi äro inne i. Det är så
tacksamt att skjuta fram dessa synpunkter för att kanske lättare och säkrare
få riksdagen att gå med på de stora anslagskraven. Det är många, som frågat
mig, huru jag kan gå emot lantbrukarnas intressen, såsom jag här har
gjort genom min reservation. Jag får då säga, att jag icke utan vidare går
med på anslag, t. o. m. såsom det här framställes att det är lantmännen som
skola få hjälp. Men det är det icke, i varje fall icke direkt.

Det är icke så liten skillnad på vad herr statsrådet uttalar i propositionen
och vad utskottet säger. Herr statsrådet är betydligt mjukare i sin ställning
till saken och vill, att man skall gå fram med mycket stor varsamhet. Han
säger också, att det var med en för stor optimism, som 1929 års riksdag bedömde
gäldenärens verkliga ekonomiska bärkraft, och att dessutom utvecklingen
ytterligare visat, att affärerna äro mer och mer ohållbara, och han
pekar också på att det icke kan bortses från att det här gäller ett statens
stödjande av en affärsverksamhet, som tävlar med enskilda näringsutövare.
Detta är en sida, som herr statsrådet med sin praktiska blick icke kunnat
blunda för. Ty det är klart, att de många, som ha liknande affärer som
dessa organisationer, få själva stå ansvar för sina förbindelser. Men då det
gäller lantmannaorganisationema och Jordbrukarbanken har man det så bra,
att man bara går till staten och riksdagen och begär hjälp. När man närmare
ser efter, är det i varje fall icke — såsom utskottet skriver — i huvudsak
av omtanke örn lantmännen och lantmannanäringen utan av omtanke örn
banken och bankens intressen, som finansministern för fram detta förslag.
När herr statsrådet talar om varsamhet, och säger, att banken skall skötas
väl och icke gå hårt fram bland föreningens medlemmar, men att dessa böra
»i skälig omfattning medverka» vid engagemangens avvecklande, så säger

Lördagen den 17 maj f. m.

Nr 35.

5

däremot utskottet något annat oell skärper tonen betydligt, i det det uttalar, ^
att det »erfordras en ingående undersökning från bankens sida av de olika ^VJS^a
sammanslutningarnas finansiella ställning med hänsyn tagen bland annat till männens
de ekonomiska prestationer, som hos de särskilda föreningsmedlemmarna kun- riksförbund,
na utkrävas på grund av lämnade reversförbindelser av olika slag». . . (Forts.!

Jag ställer nu dessa båda yttranden emot varandra: statsrådet: »i skälig
omfattning», och utskottet: »utkrävas på grund av lämnade reversförbindelser».
Och på sid. 9 slutar utskottet med att säga: »Med hänsyn tagen till
att föreningsmedlemmarnas direkta ansvarighet i första hand bör tågås i anspråk
för förlusternas täckande, anser sig utskottet ej böra föreslå någon
utökning av beloppet», d. v. s. man är på det klara med att beloppet icke
räcker, och det finnes ju en motionär, som ansett, att det bör ytterligare beviljas
1,500,000 kronor. Och även banken anser, att man genom ett överskott
av vinsten skulle kunna öka ut understödsbeloppet. Ja, det är vinstgivandet,
som framtiden får utvisa, jag skall icke yttra mig därom. Väl vore, örn det
kunde gå så, men uttalandet tyder i alla fall på att det icke här är meningen,
att banken skall, såsom statsrådet sagt, gå varsamt fram och i skälig omfattning
kräva ut fordringarna, utan meningen är att man skall, såsom utskottet
säger, på grund av reversförbindelserna utkräva penningarna av medlemmarna.

När detta påtalades i utskottet, svarades det, att man hade förtroende för
bankledningen, och trodde, att den skulle gå varsamt fram. Ja, men bankledningen
kan icke bestämma tidslängden för sin verksamhet, utan den ene går
och den andre kommer till. Jag har ingen invändning att göra mot den nuvarande
bankledningen, men det skulle kunna komma en ny ledning efter denna,
som kanske komme att ha en annan mening än den nuvarande, och genast går
i författning, som utskottet skriver, att utkräva de förbindelser, som medlemmarna
iklätt sig. I varje fall kan jag icke utläsa ur detta utskottsbetänkande
att varken lantmannaorganisationerna eller deras enskilda medlemmar såsom
sådana skulle få en enda krona efterskänkt på grund av detta 3 miljoners
anslag, utan det är Jordbrukarbanken som täger detta belopp och reparerar
sina förluster därmed. Jag kan icke tänka mig, att .Jordbrukarbanken
uteslutande har affärer med jordbrukarna och deras organisationer utan den
har väl även affärer med bolag, verkstäder och med andra icke jordbrukare.

Deras skulder böra naturligtvis lika gärna utkrävas av dem, som att det utkräves
gäld av lantmannaorganisationerna. De enskilda lantmännen och deras
organisationer få indirekt en hjälp — det skall jag icke neka till därigenom
att de genast slippa betala samma summor, som örn det bleve konkurs.

Men de få ingen lindring med hänsyn till ansvarsförbindelserna och skyldigheten
att betala.

Så står saken, och det är detta, som för mig varit anledningen att reservera
mig. Jag tycker, att man bör ställa den frågan för sig: örn nu icke dessa 3
miljoner räcka till utan man örn några år kommer med samma krav igen, vad
skall man då göra? Det har visat sig, att efter hand sorn bankens affärer gå
dåligt och kraven komma, blir riksdagen mera medgörlig än förr, men då
tycker jag att det är bättre stämma i bäcken än i ån. Örn nu detta anslag
icke räcker till, utan det blir en brist, som icke kan fyllas av den beräknade
vinsten, då frågar man sig: skola vi hålla på med nya hur länge som helst?

Det finns dessutom andra sammanslutningar, som icke lia affärer med Jordbrukarbanken,
sorn också behöva hjälp. Vi kunna tänka på dc andelsslakterier
och torvupptag, med förm (igna jordbrukare såsom delägare, vilka tvingats
gå i konkurs för att betala sina skulder. Men därför att de icke haft
sina affärer i Jordbrukarbanken, komma dc icke med i räkningen och få icke
någon lindring. Man kan ju på allvar fråga sig, örn sadant år rättvist. Skall

Nr 35. 0

Lördagen elen 17 maj f. m.

statfhjäipåt nman bevilja llJälPo till sammanslutningar, kan det komma lika berättigade
Svenska lant- fran andra håll att få lindring av skuldbördor.

mannens _ Till just vill jag säga, att jag måste göra ett avslagsyrkande, därest jag
riksförbund, icke från herr statsrådet och chefen för finansdepartementet får ett mera tryg(Forts.
) gande uttalande med avseende på utkrävandet av de förbindelser, som lantmännen
ha gjort, än det, som utskottet här lämnat. Det är sannerligen icke
sådana tider, vi leva i. att jordbrukarna tåla få detta lasset att dra till allt
annat och att hävas, såsom utskottet säger, »på grund av lämnade reversförbindelser
av olika slag». Jag hoppas att herr statsrådet är villig att
göra ett klart uttalande, så att man kan lita på, att det icke framställes några
utkrävningar av lantmännen och deras organisationer, som ställer dem i svårigheter
blott därför att banken skall räddas.

Herr Lithander: Herr förste vice talman! Den förste ärade talaren hade
nog fullkomligt rätt i sin mening, att detta icke i första hand är en jordbruksfråga.
Man har viftat med denna jordbrukarflagg, men i grund och botten
gäller nog saken någonting helt annat, och jag tror icke. man i verkligheten gör
det svenska jordbruket en tjänst, örn man söker att hjälpa det på sätt, som här
föreslås. Det finnes utan tvivel andra och mera effektiva vägar att göra det
På, vägar, som man icke en gång behöver ångra, att man gått in på. Det är
icke något tvivel om, mina herrar, att det en gång kommer att bliva en ruelsens
dag för riksdagen, örn den bifaller det föreliggande förslaget. Statsutskottet
har, utan att ägna saken ett enda ord, avböjt det enda förslag, som praktiskt
kunnat lösa denna fråga på nöjaktigt sätt, nämligen förslaget att avveckla
Jordbrukarbanken och låta en sådan avveckling lia sin naturliga gång, utan
att detta skulle ske i för jordbruket skadligt tempo. Jag undrar, örn det är
frånvaron på verkliga skäl, som gjort, att statsutskottet icke med ett ord berört
den möjligheten, utan endast sagt, att det avstyrker.

Jag skall då be att till riksdagens andra kammare och till de närvarande
ledamöterna av statsutskottet få rikta en erinran. Jag skall he att få erinra
vederbörande örn att det förra året, i samband med den da föreliggande propositionen,
väcktes ett yrkande örn att Jordbrukarbanken skulle avvecklas. Efter
en mycket kort. motivering — det var en motion med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 238 — vari framhölls önskvärdheten i att förebygga
framtida förluster, hemställdes i klämmen, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att med minsta möjliga förlust för statsverket avveckla statens
innehav av aktier i Aktiebolaget Jordbrukarbanken med iakttagande av, att
statens eventuella förlust begränsades att röra sig inom den ungefärliga ram,

som ifrågasattes i Kungl Maj :ts proposition nr 238.

Jag skulle nu vilja fråga var och en som är hemma och inne i ekonomiska
frågor, örn det icke hade varit den riktiga vägen att låta en avveckling äga
runi vid en tidpunkt, innan ytterligare förluster hade inträffat. Och den hade
då kunnat ske på så sätt, att riksdagen sannerligen icke hade behövt att i dag
taga upp denna fråga. Nu är det ytterligare 3 miljoner, som man vill ha för
detta ändamål.

Jag skall bevisa, vad jag nyss sade, nied framläggande av siffror.

Det står här i utskottets utlåtande på sid. 7 i sista stycket, att trångmål
»dock till stor del härleder sig redan från tiden före Jordbrukarbankens tillr-01?”]?''
skäll be att fa erinra statsutskottets ärade ledamöter örn detta

förhållande, ty jagjvet, att de siffrorna varit tillgängliga i statsutskottet. Den
satsen, att trangmalet hänför sig redan till tiden för Jordbrukarbankens tillkomst,
är en sanning med mycket stor modifikation. Jag ber att få erinra örn
att våren 1929 gjordes ett approximativt bokslut rörande alla föreningar, och

Lördagen den 17 maj f. m.

7 Nr 3'').

männens
riksförbund.
(Forts.)

detta visade ela ett minus på 700,000 kronor Det var vid den tidpunkten man
föreslog, att Jordbrukarbanken skulle avvecklas, och vi veta alla, att regena- « tanttren
allvarligt övervägde att gå på den linjen, fastän man sedan vande örn och
f stället gick på subventionslinjen utan att det förelåg en verklig utredning pa
området. Örn statsutskottet då bifallit den motion jag vackt, hade vi i dag ic e
haft några omsorger om en uttaxering på skattebetalarna i hela riket tor att
täcka dessa förluster, varmed man ju kommer in på en väg, som nian omöjligt
kan fortgå på och som kommer att föranleda oerhört stort klander i vida kretsar
i Sveriges land, i den man saker och ting bli kända.

Hade man då anslutit sig till motionen,_ skulle förlusten som sagt vant begränsad
till det belopp, som den vid det tillfället uppgick till. Sedan inträffade
prisfall, och den, 30 juni 1929, då ett nytt bokslut för föreningarna uppgjordes,
visade det sig. att förlusten ökat sig till 1,100,000 kronor Den 31
december 1929 var förlusten 2,428,000 och den 28 februari i ar icke mindre
än 3,830,000. Är det verkligen förenligt med ett klokt och riktigt handhavande
av det förtroende, som man från skattebetalarnas sida inom olika läger i
riket hyser för riksdagen, att utan vidare på de skattskyldiga överfora följderna
av sådana förluster? Det finns knappast någon verksamhet, för vilken
icke samma skäl skulle kunna åberopas för att staten bör träda in och kratsa
kastanjerna ur elden, när av den ena eller andra anledningen aifarerna ga över
styr Detta direkt frammanar likgiltighet för de ekonomiska konsekvenserna.
,/ag’förstår icke. hur det är möjligt att i längden söka driva en sadan politik.

Redan år 1923 påpekades det i denna kammare vådan harav. Alan framhöll,
att statsutskottet efter en anmärkningsvärt kort provning föreslog riksdagen
att använda 15 miljoner kronor för ett visst ändamål, och att det visserligen
kunde sägas, att man skulle ta lånemedel i anspråk, men att dessa medel mäste
låckås av skattemedel. Det är där vi nu äro framme Vi lia icke kommit dit
i blindo. Riksdagen har icke varit ouppmärksammad pa dessa förhållanden.

Jag skulle bryta mot vad jag anser vara rätt, örn jag icke även gentemot ett sa
mäktigt utskott som statsutskottet sade min ärliga mening och försökte länka
in utvecklingen på linjer, som i alla fall i längden äro hallbara.

Man förstår, att statsrådet känt sig mycket betänksam och det torde val hora
lill sällsyntheterna, att man i en kungl, proposition får ett så starkt belägg tor
de tvivel, som man här måst hysa. Örn man handlat logiskt och riktigt, skulle
uttalandena i propositionen lia lett till, att man icke lagt fram en sadan proposition.
Det heter: »Då jag haft att taga ställning till frågan örn deli betydande
statsutgift, som sålunda begäres, har jag, i likhet med bank- och fondinspektionen,
ej kunnat undgå att hysa starka betänkligheter. Det kan ej
bortses därifrån, att det här gäller ett statens stödjande av en affärsverksamhet,
sorn tävlar med enskilda näringsutövare, vilka — utan det stod som den kooperativa
anslutningen borde innefatta — äro hänvisade att stikå med egen kraft
övervinna konjunkturernas vanskligheter. Och ej heller kan man undkomma
det intrycket, att frånvaro av omtanke och insikt medverkat till skärpning av
svårigheterna för den kooperativa verksamhet, varom hår år fråga.»

Det är som nämnt ytterligt sällan man i en kungl, proposition finnér tveksamheten
så skarpt markerad. Utsikten till att riksdagen skulle ta av skattemedel
och bevilja 3 miljoner kronor för ifrågavarande ändamål har också pa
manga håll i landet väckt berättigat klander och ogillande. När man kanner
den noggrannhet, som eljest alltid präglar utskottets och riksdagens handlande,
då det gäller att anslå skattemedel för det ena eller andra ändamalet, mäste
män förvåna sig (iver att så stora krav ställas på statskassan som här skeft.

Jag tror icke, att man skulle förlora på, örn man nu uvsloge kravet och läte
saken ha sin gång i avvaktan på den utredning, som mäste föreligga, innan
man fager ett sådant steg.

>'' r 35. 8

Lördagen den 17 maj f. m.

CKl skott!utlåtandet.f0rSte ^ ^ få ^ avslag på det föreligeande ut männens

riksförbund.

(Forts.)

detta yttrande instämde herr Jansson i Edsbäcken.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Dahl: Herr talman! Föreiggande
utskottsutlåtande ger mig icke någon direkt anledning att taga till

nutkt M^1! f « °?6V alJtiVäSentHetr StäUt Slg På Pr°POsitionens Hand Slan“rTetSnSrde

““ *»»“** *« *»»•

Särskilt kanner jag mig föranlåten att i anledning av herr Lithanders yttrande
taga upp till skärskådande de invändningar, som framkommit i den

tL?!ikuSn10Ilen ,?chrSTh,err I1jithander nu med skärpa framförts.
Herr Lithander har understrukit de betänkligheter, åt vilka jag givit uttryck

yttrandetrd^dhtt”1 ®t^ts,radsProtokollet, och han har läst upp den passus i detta
yttrande, dar betänkligheterna sammanfattas. Han förmenar därjämte, att en
person, som med utgångspunkt från dessa betänkligheter dock framlägger
denna proposition, skulle brista i logik.

fl däremot till en början erinra mot att herr Lithander brast i fullständighet
i sitt referat Han gjorde sig skyldig till den art av referat, sorn
sjalva verket ratt mycket närmar sig en förvanskning. Ty han uteslöt just
den del av mitt yttrande sorn ligger till grund för mitt positiva framträdande
i denna sak. Jag yttrade nämligen i fortsättningen av det stycke, som herr
liliander tåste upp: »Da jag likväl är beredd att förorda ett statligt in gripande,

ar det endast med hänsyn till de verkningar, som en likvidation
V st°rre. omfattning^ av förevarande affärsverksamhet skulle medföra för
Jo r d bruka Hank en såsom kreditgivare. Jag erinrar örn att statsmakterna på
sin tid beslutat en betydande insats för vidmakthållande av en kreditanstalt
med verksamhet särskilt inriktad på kredit åt jordbruket och förlidet år bekräftat
sitt fortvarande intresse för enahanda syfte genom avsevärd uppoffring
av statsmedel.»

Har har jag alltså, mina herrar, med ofrånkomlig tydlighet betonat vad som
tor mig varit avgörande och därmed har jag också tagit udden av både de av
err Lithander och i tidningspressen ofta nog framförda anmärkningar att
glVjy S+lg ln att lan?na fortsatt stöd åt jordbrukskooperationen som
sadan. Det ar alldeles självfallet, att når jordbrukskooperationen framträder
såsom kund hos banken och man vill hjälpa banken att komma ifrån de svårigheter,
som skulle inträda därest det krävdes en snabb avveckling, hjälper
man också indirekt kunden, jordbrukskooperationen. Meli den närmaste avsikten
har for mig varit att hjälpa banken.

-if? Vl11 också säga herr Lithander att örn jag förlidet år haft att i ansvarig
sta Ining behandla denna fråga, skulle jag intagit precis samma ståndpunkt
som jag gjorde som ledamot av riksdagen. Jag skulle ha velat gå herr Li TnrdhVav

lMeil nä i n¥agen Så som 1 fJo1 uttryckligen förklarade,
att Jordbrukarbanken bor bestå — och bestå som kreditgivare åt jordbrukskooperationen
— har jag vant pliktig att taga konsekvensen av denna av riksdagen
sa uttryckligen uttalade önskan. Det är endast detta jag har gjort.
Jag anser nämligen, att även örn man personligen bär en annan uppfattning än
vad riksdagen hade i fjol, skulle det icke lia varit försvarligt att nu kasta örn
foto11 noa“v fjo1 sa1 uttryckligt fullföljt den politik, som fortsatt ända sedan
192J. oa ligger således saken. Det är icke direkt för att stödja jordbrukskooperationen
utan för att stödja den bank, som riksdagen velat fortfarande

— la,STkrefr åt Jordbrukskooperationen, som jag ansett mig
bora tillstyrka Kungl. Majit att framlägga denna proposition.

Lördagen den 17 maj f. m.

9 Nr 35.

Herr Lithander vidrörde ytterligare en synpunkt, som också i den allmänna
diskussionen framkommit, nämligen en bristande utredning, som man här
tror sig kunna anmärka på. Ja men, mina herrar, det gäller ju här ett förhållande
mellan en bank och bankens kunder. Icke kan väl någon människa, som
har sinne för affärsverksamhet och affärsförhållanden, begära, att man här
skulle inför riksdagen och inför hela landet i detalj framställa dessa affärsförhållanden.
Det är helt enkelt icke görligt. Och vidare är det icke möjligt,
även om man skulle vilja göra det. därför att den utredning, som man här
förutsätter, skall gå till grunden. Det gäller ju här dessa oklara förhållanden
mellan riksförbundet och centralföreningarna, mellan centralföreningarna och
lokalföreningarna och slutligen mellan lokalföreningarna och lantmännen.
Det är ytterst lantmännen, som bära upp föreningarnas verksamhet, och man
mäste undersöka i vad mån deras insatser kunna effektueras för att se, i vilken
omfattning ett verkligt stödbehov föreligger.

Och därmed är jag inne på herr Bengtssons i Norup fråga till mig. Jag kan
icke neka till, att när jag ser herr Sven Bengtsson som reservant vid detta
betänkande med yrkande örn avslag på Kungl. Maj:ts förevarande proposition
och mot detta ställer den mycket hjärtliga omtanke örn jordbrukarna,
som framkom i hans yttrande, har jag verkligen svårt att finna logiken i hans
ståndpunktstagande. Örn man avslår denna proposition, kan herr Sven Bengtsson
då föreställa sig att jordbrukarna i sitt förhållande som kredittagare hos
Jordbrukarbanken skulle bli bättre ställda? Herr Sven Bengtsson frågade,
huruvida man kunde vara säker på att dessa tre miljoner kronor komma jordbrukarna
till del; Jordbrukarbanken har ju även andra kunder och man kunde
använda beloppet för att täcka förluster på andra engagemang. Nej, det
kan man icke göra, ty här är direktivet alldeles klart. Det är just för att möjliggöra
ackord med jordbrukarkunderna, som detta anslag beviljats, och man
får hysa den förhoppningen, att bankens styrelse kommer att fullgöra sitt uppdrag
i enlighet med lämnade direktiv. Att närmare gå in på detaljer rörande
detta anslags användande, kan varken Kungl. Maj :t eller riksdagen göra. Det
har nyligen i andra frågor framkommit mycket starka uttryck i båda kamrarna
för den meningen, att riksdagen icke bör gå in på förvaltningen. Ja, här
föreligger ett område, där det är ännu ts^dligare, att riksdagen bör vara mycket
varsam. Här har riksdagen satt till ett särskilt organ för detta speciella
område, för denna bank, som skall framträda som affärsdrivande verk. Det
är icke görligt annat än att lämna mycket allmänna direktiv; sedan blir
det bankstjrrelsens sak att handhava tillämpningen.

Herr Sven Bengtsson i Norup förmenade för övrigt, att det skulle föreligga
en motsättning mellan min och utskottets uppfattning. Detta torde bottna i en
mycket hårdragen tolkning av ordalagen. Jag har talat örn att man naturligtvis
skall taga jordbrukarnas medverkan i form av infriande av reverser i
anspråk i skälig omfattning, och utskottet säger intet annat än att vederbörande
förbindelser skola drivas in. Ja, jag menar också att de skola drivas in
i skälig omfattning, så långt som betalningsförmågan räcker. Jag tror således,
att herr Sven Bengtsson mycket viii kan trösta sig med den förutsättningen,
att Jordbrukarbankens styrelse kommer att gå fram med försiktighet,
något som den just genom detta anslag erhållit möjlighet till. Får man däremot
icke anslaget, måste nian gå konkursvägen för att klara ut, i vad mån
konkursförbindelserna verkligen äro indrivbara eller icke. Jag tror sålunda.
ali herr Sven Bengtssons i Norup hela resonemang står i fullkomlig motsättning
till hans slutsats. Från hans förutsättning att vilja hjälpa jordbrukarna
borde han snarast lia kommit till ett klart bifall till propositionen.

Jag kan gott förena mig med herr Lithander därutinnan, att det överhuvud
taget förefaller mig beklagligt att statens direkta medverkan måste tagas i

Äng.

statshjälp åt
Svenska lantmännens

riksförbund.

/ Forts.)

Nr 35. 10

Lördagen den 17 maj f. in.

Ang.

statshjälp åt
Svenska lantmännens

riksförbund.
(Forts.)

anspråk för särskilda affärsområden, som dock äro utflöden av enskild företagarverksamhet.
Såsom förhållandena utvecklat sig — med den ställning
riksdagen tidigare intagit till Jordbrukarbanken — kan jag dock icke se något
annat, än att det varit min plikt att framlägga saken så som jag gjort för
riksdagen, och det är därför min förhoppning, att propositionen må av riksdagen
bifallas.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Efter herr statsrådets utomor dentligt

klarläggande anförande kan jag fatta mig mycket kort. Jag skall
bara nämna något örn hur utskottet kommit till sitt resultat och vilka metoder
vi använt. Yi ha på statsutskottets fjärde avdelning, som haft att förbereda
denna fråga, hört såväl riksförbundets ledning i form av dess ordförande som
ock bankledningen i form av dess verkställande direktör. Yi ha låtit dessa
bägge vid ett tillfälle byta meningar örn det föreliggande läget, och vi ha försökt
att vinna den största möjliga klarhet i saken.

Jag kan försäkra herrarna, att det icke, såsom det gjorts gällande, är möjligt
att lägga fram detaljerna i deras helhet. Jag anser att redan banklagen
lägger hinder i vägen i det avseendet. Men vi ha kommit till klarhet örn att
bankledningen å sin sida icke kommer att underlåta något för att uppnå klarhet.
Vi ha också fått visshet örn att det både från bankledningens och riksförbundets
sida föreligger önskemål om att, utan att spoliera den nuvarande
organisationen så bristfällig den nu är, så vitt möjligt reorganisera densamma
från grunden för att få fram en hållbar och stabil organisation. Går man in
för det programmet, kan man icke annat göra än att såsom statsutskottet stryka
under vad departementschefen sagt i sin proposition, vilket nyss relaterades
från denna plats av herr statsrådet själv. Om herrarna läsa på sidan 12 i den
kungl, propositionen nr 275 och jämföra uttalandena där med statsutskottets
yttrande, skola ni komma underfund med, att skillnaden därvidlag är praktiskt
tagen ingen. Vi ha möjligen tryckt litet hårdare på vad statsrådet sagt
med några ord i tredje stycket nedifrån på sidan 12, där det framhålles, att
»de förändringar i organisatoriskt avseende, som befinnas önskvärda i syfte
att befrämja en ändamålsenlig förvaltning, böra ovägerligen av bankstyrelsen
krävas och deras genomförande kontrolleras».

När herr Bengtsson i Norup nyss förklarade, att herr statsrådet uttryckt
sig på ett ur lantmännens synpunkt försiktigare sätt, vill jag påpeka, att herr
statsrådet själv vederläde detta tal, och jag ber er ännu en gång läsa igenom,
vad statsutskottet i det hänseendet skrivit.

Så ett ord örn en sak, som herrarna tyckas ämna blanda bort i debatten,
när man skjuter fram dessa ansvarsförbindelser till vederbörande organisationer.
Ja, mina herrar, vore det icke något annat det gällde, skulle denna sak
ganska lätt vara ur världen. Men det som tynger allra värst och det som är
farligast för denna rörelse är de enskilda delägarnas, föreningarnas och riksförbundets
växlar. Det är icke den lilla summan per hektar i andelsteckning,
som det rör sig örn, utan det gäller vida större saker. Och i det fallet vågar
jag säga, att det icke blir blott en indirekt hjälp för lantmännen utan även
en direkt.

I dessa dagar hör man från alla håll, och icke minst från de håll jag har
äran att representera, talet örn att man bör få fram dugliga organisationer.
Här ges det möjlighet att på en mjuk väg skapa örn den organisation, som
redan finnes, så att en mera bankmässig behandling av kreditgivningen kommer
till stånd.

Jag skall också be att få säga till herr Bengtsson i Norup, att då han väntar,
att staten skall behöva lämna ett verksamt stöd även i fortsättningen, kommer
jag för min del, örn jag får leva och ha förmånen att sitta i statsutskottet och

Lördagesii deli 17 maj f. m.

11

Nr 35.

pröva dylika spörsmål, att icke vilja vara med i fortsättningen — om nu hjälp statsf^ip åt
skulle behöva begäras efter den upprensning, som här skall företagas. Om Svenska lanticke
det tillfälle att stöpa örn det hela till en stark och livsduglig organisation, männens
som här gives, blir begagnat, anser jag för min del, att det är lönlöst att hjälpa ^förbund.
— detta vill jag lia deklarerat utan att därmed lia uttalat något å mina parti- T°rts''!
vänners vägnar.

Till slut ett par ord till herr Lithander. Herr Lithander hänvisade till denna
frågas behandling åren 1923 och 1929. Detta är mycket förståeligt med
den ståndpunkt herr Lithander intager, men då han försöker skrämma med att
dessa pengar skola tagas av skattebetalarnas medel, har han rätt endast så till
vida, som att de tagas av medel, som eljest kunna användas på annat sätt. De
pengar, som det här är fråga örn, finnas dock i verkligheten redan.

Jag lovade i början av mitt anförande att icke länge upptaga kammarens
tid. Jag skall inskränka mig till det nu sagda såsom motivering för att jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Holmgren: Herr talman! När den första stödaktionen år 1923 igångsattes
av statsmakterna, biträdde jag denna aktion, icke därför att jag ömmade
för Jordbrukarbanken, som jag då betraktade och allt fortfarande ser som en
kristidsföreteelse, utan på grund av den prekära allmänna ekonomiska situation,
som vid tillfället i fråga var rådande. Mina betänkligheter gentemot en
sådan stödaktion förminskades vid tillfället betydligt av de uttalanden, som
gjordes av åtskilliga vederhäftiga personer i kamrarna därom, att avsikten icke
var att utveckla Jordbrukarbanken till att bli en statens affärsbank. Men
erfarenheten har ju visat, att denna bank har utvecklats just till en affärsbank,
som konkurrerar med övriga banker. Det är självklart, att konkurrens är
hälsosam även inom bankväsendet, men den konkurrens, som utövas från Jordbrukarbankens
sida, anser jag icke ha varit lycklig för det hela. Bankerna
lia icke haft någon nytta av den, allmänheten knappast heller, men staten har
direkt fått göra förluster.

Icke dess mindre skulle jag kunnat vara med örn en ytterligare stödaktion
sådan som den nu föreligger till riksdagens prövning, örn jag varit förvissad
därom, att en sådan aktion verkligen skulle kunnat gagna det svenska jordbruket,
Men, så vitt jag kan finna, är det ju här fråga örn icke blott att först
renplocka, de stackars lantmän, som råkat in i denna härva, utan även att skänka
tre miljoner kronor av statsmedel för att låta alltsammans hamna i Jordbrukarbankens
kassavalv. Yi hörde nyss av herr finansministern, att hans
ståndpunkt till denna fråga var dikterad av den ståndpunkt, som riksdagen
tidigare intog, när den beslöt sig för att upprätthålla denna bank. Jag respekterar
statsrådets lojalitet mot riksdagsbeslutet, men jag kan icke finna, att
samma lojalitet skall kunna krävas av den enskilde riksdagsmannen. Och när
jag nu har den uppfattningen, att Jordbrukarbanken är en kristidsföreteelse,
som snarast bör avvecklas, kan jag naturligtvis icke gå med på det förslag, som
här föreligger till omprövning. Jag vill dock vid detta tillfälle bestämt hävda,
att jag för min del är beredd att votera både tre och fyra miljoner kronor till
landets jordbrukare, för så vitt man skulle kunna få fram hjälpen i en annan
form iln den som här föreslås. Men gentemot det nu föreliggande förslaget är
min ståndpunkt den, herr talman, att jag yrkar avslag på såväl den kungl,
propositionen som ock på utskottets hemställan.

Med herr Holmgren förenade sig herr Schött.

Herr Jonsson i Risinge: Herr talman! Då jag varit med allt sedan dessa
centralföreningar, som det hill’ närmast giiller, började, skall jag be att få uttala
mina synpunkter i den föreliggande frågan.

Jir 35. 12

Lördagen den 17 maj f. m.

Ang.

statshjälp åt
Svenska lantmännens

riksförbund.

Jag frågar då först: Är det värt att stödja centralföreningarna och riksförbundet?
Härpå vill jag svara ett bestämt ja. Jag känner till förhållandena,
sådana de voro för jordbrukarna innan dessa organisationer tillkommo; jag
skulle kunna berätta drastiska exempel på jordbrukarnas behandling tidigare.
Nu lia de många och stora motståndarna till centralföreningarna åberopat sig
på herr finansministerns uttalande örn att frånvaron av omtanke, nit och insikt
å styrelsens sida medverkat till skärpning av svårigheterna. Detta är ett uttryck,
som jag skulle vilja beteckna som överdrivet. Jag kan försäkra herrarna,
att många personer, som det här gäller och som varit med alltsedan år
1905, ägnat denna rörelse den bästa omtanke och det största nit i syfte att
rörelsen skulle kunna bära sig.

Jag nämnde, att rörelsen varit till stort gagn för Sveriges jordbrukare. Jag
avser härmed alla jordbrukare i gemen, därför att de, som icke äro anslutna
till dessa föreningar, haft samma förmåner som de anslutna, örn icke större.
De som äro föreningsmedlemmar lia ju fått lämna insatser, förbindelser och
ytterligare ansvarsförbindelser i händelse av konkurs. De utomstående ha
icke behövt göra detta, men därför att privathandlama ha gjort allt för att
hålla jordbrukarna splittrade och för att förebygga, att dessa skulle gå in i
föreningarna, ha vederbörande fått minst lika goda priser som de anslutna föreningsmedlemmarna,
örn icke ännu förmånligare.

Örn man nu ser på föreliggande utlåtande, uttalas det på sidan 4, att »organisationen
har genom sin prisreglerande och kvalitetskontrollerande verksamhet
tillfört sina medlemmar betydande fördelar». Ja, detta talar ju för sig självt,
och jag vill understryka att detta är riktigt. Litet längre ned står det. att
»tack vare organisationen med dess goda internationella förbindelser lia jordbrukarnas
intressen kunnat hävdas vid prissättningen av för jordbruket viktiga
förnödenheter». Att det varit möjligt för denna organisation att lämna
förmånliga priser för jordbrukarna, är just den huvudsakliga fördelen med densamma.
Jag betvivlar icke, att jordbrukarna kunnat betjänas av privata- affärsmän
i lika hög grad, men huvudvillkoret har varit, att man skulle uppnå
så låga priser som möjligt. Detta är något som icke vanliga affärsmän inlåta
sig på; för dem är det ju icke av betydelse, om de ha högre eller lägre priser i
och för sig, då de ha sin utkomst av mellanhandsvinsten. Men en stark organisation
kan göra stora uppköp och pressa fram lägre priser, som bli förmånliga
för jordbrukarna.

På sidan 5 står det sedan — det är visserligen riksförbundets organisation
själv, som uttalar det — att örn icke organisationen stödes utan den slås sönder
och man får gå i konkurs, så är det alldeles klart, att jordbrukarnas sammanhållning
i detta avseende blir tillspillogiven. Är det då icke värt att göra
ett offer från statens sida, när staten själv har det största intresset i Jordbrukarbanken? Man

kan klandra dessa föreningar därför att de varit grundade på för svag
ekonomi. Ja det är sant, men då det icke varit möjligt för jordbrukarna att
tillskjuta större kapital, har man varit hänvisad till att lämna förbindelser
och genom dessa i den kreditgivande banken få det erforderliga rörelsekapitalet.
Det gick bra på detta sätt ända från år 1905 till 1923. Men då kom en
depressionstid, som i alla avseenden förlamade affärslivet, och det blev en naturlig
följd härav, att svårigheter uppkommo för dessa föreningar, lika naturligt
som det var att svårigheter uppstodo 1929. I den förening jag tillhör har
det också uppkommit ett annat irritationsmoment. Jordbrukarbanken och centralföreningama,
som haft en dålig ekonomi ända sedan 1923, ha gärna velat
skjuta skulden på varandra, och det är svårt att avgöra, vem som blivit illa
behandlad. Jag vill dock påstå, att vår förening icke behandlats väl av Jordbrukarbanken,
då denna tagit mj^cket höga räntor dels för reversförbindelser

Lördagen den 17 maj f. m.

13 Nr 35.

och dels för de löpande växlarna. Sådant har undergrävt förtroendet för Jord- Äng.
brukarbanken hos lantbrukarna i Östergötland. När man tänker på hur vi bli- statshjälp åt
vit behandlade — vår gamla styrelse blev på order från bankledningens sida
utsparkad och fick gå som en hund från ett ben och man avvisade varje försök riksförbund.
till samförstånd mellan den kreditgivande banken och föreningen — är det icke (Forts.)
underligt, att det blivit en viss förstämning för att icke säga förbittring. Min
personliga tanke var den, att så fort jag kunde lösa mina förbindelser med centralföreningen,
borde jag ställa mig utanför. Men ju mera jag tänkt på saken,

Ilar jag funnit att jag bär ändå har en uppgift att fylla, nämligen att se till,
hur Jordbrukarbankens styrelse utför sitt uppdrag gentemot centralföreningarna.
Jag föreställer mig, att dessa föreningar skola bli »fosterbarnet», och
det är då av stort behov att övervaka, att icke detta fosterbarn blir illa behandlat.

Herr Lithander var inne på de synpunkter, som han alltid förfäktat, och
jag förstår så väl desamma. Han tyckte det var upprörande att någonting
från statens sida skulle göras för att hjälpa jordbruket. Men kreditkassan av
år 1922 har så många gånger fått göra avskrivningar på tyngande engagemang
av orsaker, som de flesta av kammarens ledamöter icke ha någon aning örn.

När det gäller jordbruket däremot, blir det verkligt skri. Jag vill med dessa
ord. herr talman, lia uttryckt min tanke, att goda skäl tala för ett bifall till
förevarande proposition och utskottets hemställan.

Herr Kilbom: Herr talman! Man behöver inte vara vare sig fiende till

jordbrukskooperationen eller jordbrukarna och ej heller till Jordbrukarbanken
för att gå på avslag på det föreliggande förslaget. Det ligger verkligen så
pass solklart, att jag tycker, att riksdagens eller åtminstone andra kammarens
majoritet borde lia anledning att enbart med hänsyn härtill säga ifrån, att
det här vilja vi icke vara nied örn. Riksdagens ledamöter äro ingen samling
nickedockor, som bara lia att följa utskottets formuleringar i ena eller andra
avseendet, hur otillräckliga dessa än äro.

Yar och en, som erinrar sig den behandling, som tidigare skett av detta
ärende, måste kunna säga sig, att ifrån början intill detta utskottsutlåtande har
lief varit —■ jag ber örn ursäkt för uttrycket, men jag kan icke finna något
annat, som så klart anger vad jag menar — endast kvarts- och halvsanningar,
försök att få riksdagen nied på beslut, som man inte velat lämna tillräckliga
motiv för. Det var också därför, som den grupp, som jag tillhör, redan 1922
och 1923 gick emot att skattebetalarnas medel skulle användas till sådana
här historier. Och jag kan inte underlåta att säga till herr Lithander ungefär
vad det varit anledning att säga honom en gång tidigare, nämligen
att hans och hans meningsfränders motstånd i dag mot att skattebetalarnas
medel skola användas till stöd i ena eller andra avseendet skulle varit betydligt
starkare, för den händelse herrarna inte tegat, då förslag första gången
förelåg om att Kreditkassan skulle få flera, tiotal miljoner kronor till storfinansiella
företag, och först börjat opinera, då det exempelvis i fjol gällde
hjälp till offren för sparbankssvindeln, offren för de offentliga
ombuden, som myndigheterna ju inom parentes sagt inte bara låtit
resa ur landet, trots att de äro ansvariga, utan till och med uppvaktat
med blommor, när de avreste härifrån. Det kan således inte tillmätas herr
Lithanders och hans meningsfränders ståndpunkt på denna punkt så värst
stort avseende, det måste här i dag klart och tydligt sägas ut. Ty antingen,
herr Lithander, skola skattebetalarnas medel inte alls användas i sådana här
fall eller också skall den motsatta vägen användas. Herr Lithanders ståndpunkt
att gå in för skattebetalarhjälp till misskötta storindustrier och storlina))
si rila företag och misskötta banker, men gå emot skattebetalarhjälp till

Nr 35. 1 4

Lördagen den 17 maj f. m.

Ang.

statshjälp åt
Svenska lantmännens

riksförbund.
(Forts.)

verkligt små och behövande, är verkligen alldeles för uppenbart klasspolitisk,
för att den härvidlag skulle, antar jag, kunna fånga någon av riksdagens leda -'' möter.

Redan 1923, och det bekräftas nu — jag kan inte neka mig nöjet att anföra
det i detta sammanhang — anförde undertecknad, att detta icke bleve
sista ordet, örn riksdagen ginge in för hjälp. Jag anförde vidare, att Lantmännens
riksförbund och dess politik i mycket stor utsträckning var anledningen
till den krasch, som då kom för Lantmannabanken. Jag anförde för
det tredje, att det icke var en ordentlig upprensning, som då skedde. Här
föreligger statsrådets bekräftelse i den punkten. Här föreligger utskottets
bekräftelse på att vi den gången hade rätt o. s. v., och herrarna må förlåta,
att jag då finner anledning att till protokollet understryka förhållandet. Också
föregående gång det var fråga örn sådan här hjälp, åberopades Svenska
lantmännens riksförbund. Vi fingo dock icke en ordentlig och klar uppställning
över, vad Lantmännens riksförbund är för någonting, vilka engagemang
det har iklätt sig och hur de åstadkommits. Och i det årets proposition vidfogade
memorialet från riksförbundet talas blott om att det är det oerhörda
prisfallet, som ägt rum o. s. v., som är orsaken till de nuvarande svårigheterna.
Nu vet emellertid var och en, som en liten smula följt denna historia under
årens lopp, att detta är endast till mycket ringa del förhållandet. Sanningen
är, för det första, att det icke härvidlag är någon kooperativ organisation
med kontantinsatser, med ett ordentligt grundkapital, för det andra att det
inte heller i den meningen är någon kooperativ organisation, att försäljningen
skett mot kontant betalning och att det drivits en mycket försiktig politik
både viel inköp och försäljning, utan det har varit en affär, som både i det
förstnämnda och andra, avseendet baserats på växlar och vars ledning har sysslat
med affärer på ett sätt, som tydligt visar, att den inte varit vuxen sin
uppgift, affärer, som inte ens med den mest välvilliga tolkning kunna anses
ha haft med kooperation att göra. Detta tiger man fullständigt med. Örn
herrarna emellertid titta litet grand på den punkt, som sysslar med Svenska
lantmännens riksförbunds bildande och omslutning, skola ni få klart för er,
att här ligger egentligen grundfelet. Detta är emellertid ingen upptäckt av
i dag. Redan 1923 förklarades dock, att förutsättningen för att. hjälpen till
Jordbrukarbanken nu skulle bli till verklig nytta var, att man rensade upp
också Lantmännens riksförbund, att man byggde örn det ordentligt o. s. v.
Nu ha sju år gått, och på nytt äro vi inne i samma historia igen. Ingenting
har gjorts för att rensa upp det hela, men man kommer på nytt med fraser
och löften om att nu skall det ske. om vi blott ånyo lämna hjälp och ha förtroende
för bankledningen. Jag har ingen anledning att uttala något misstroende
för Jordbrukarbankens ledning. Jag måste emellertid inom parentes ifrågasätta,
huruvida det är klokt att denna ledning på sätt som skett — jag ser. att
hans excellens herr statsministern är närvarande — så att säga politiserats.
Det är inte sagt, herr statsråd, att man är duglig bankledare och lämplig att
sitta i en bankstyrelse därför att man är högerman eller högerbonde.

Ett annat kapitel, som inte heller tagits upp ordentligt, är frågan om vilken
prispolitik, som riksförbundet bedrivit. Lika ofullständig är utredningen
i fråga örn riksförbundets respektive länsföreningars hittillsvarande förluster.
Man balanserar med tre olika siffror i alla de handlingar, som förelagts riksdagen.
Ett högst underligt sätt, synes det mig, att tränga in i saken och
söka skaffa förtroende. Först talas om en förlust på 2,400,000 kronor, senare
örn en förlust på 3,800,000, och så kommer ytterligare ett pålägg av
700,000, d. v. s. man är uppe i 4V2 miljoner kronor. Nu vill jag fråga herrarna
i statsutskottet, som förklarat, att de verkligen undersökt denna, sak:
Vilja ni stiga fram här inför kammaren och säga, att 41A miljoner, det är den

Lördagen den 17 maj f. m.

15

Nr 35.

förlustrisk, som Svenska lantmännens riksförbund'' för närvarande utan avveck- Äng.
ling — observera — eller Jordbrukarbanken, hur man nu ser det, skulle komma s^fnf^lplaa^t.
att lida på sina hittills ingångna engagemang? Vilja statsutskottets ledamö- le^nwtns
ter stiga fram och försäkra detta? Eller vill herr statsrådet månne göra det? riksförbund.
Jag skulle kunna hålla vad om tämligen mycket, att det kommer att bli tyst (Forts.)
på den punkten, ty sanningen är, mina herrar, att härvidlag inskränker sig
inte förlustrisken till 4Vst miljoner kronor. I tämligen initierade kretsar talar
man örn förluster på dubbla beloppet, för den händelse man skall gå affärsmässigt
tillväga vid undersökningen av Svenska lantmännens riksförbunds affärer
och engagemang. Är det då ett sätt att komma till riksdagen med dessa
ofullständiga siffror? Kan kammaren finna sig i en dylik behandling? Den
lilla grupp, som jag representerar, kan inte finna sig i det, och kommer inte
heller — det är tydligen det enda möjliga, om man vill ha rättelse — att låta
debatten örn saken stanna inom riksdagen. Herrarna måste uppenbarligen
ställas inför edra valmäns, skattebetalarnas, ansikte, innan ni verkligen med
allvar gå in för en ordentlig upprensning av denna härva.

Se på hur oriktiga uppgifter, som från början till slut lämnats._ Örn man
littar på propositionen exempelvis, bekräftas detta på sidan 7, på sidan 9 och
på sidan 11; tittar man på utskottets betänkande, bekräftas det där likaledes,
ser man på bank- och fondinspektionens avgivna yttrande, ^ sidan 8 och 9 i
propositionen, bekräftas saken också därstädes. Tittar man på statsrådets yttrande
på sidan 11 och 12, skall man finna precis detsamma. Således, hela
vägen en bekräftelse av, hurusom oriktiga uppgifter lämnats för att man undan
för undan skall kunna leda riksdagen in från fall till fall på en understödspolitik,
som riksdagens majoritet alldeles otvivelaktigt är motståndare till.

Skall det fortsätta i evighet, eller har man inte rätt att begära att en gång för
alla få papperen på bordet, så att riksdagen vet, på vilken grundval den beslutar
och vilka konsekvenser den ikläder sig.

Herr Anderson i Råstock avgav nyss ett Bragelöfte — han ä,r lyckligtvis
inne ser jag — i det han sade, att »örn jag får leva och vara med i statsutskottet,
vill jag och mina partivänner inte för framtiden vara med örn mera hjälp
åt detta företag». Ack, herr Anderson i Råstock, jag minns en annan av edra
partikamrater — också däruppe på en av de där bänkarna, jag tror det var
västgötabänken för övrigt — som 1923, då vi diskuterade denna sak, förklarade,
att han visst inte — han ställde sig då på. vår ståndpunkt — för framtiden
skulle komma att gå med på sådan här politik. Men örn herrarna erinra
sig, huru vederbörande röstat sedan 1923, skola ni också få en belysning av
vad herr Andersons i Råstock löfte i denna punkt är värt. För övrigt, herr
Anderson i Råstock, en annan liten historia. Jag har varit med så många år,
att jag minns Spetsbergen, svenska kolfälten däruppe och det svenska bolaget.

Också detta har kostat staten några miljoner. Även på den tiden talades det
om, att det gällde blott att en gång gå in för understöd. Först sedan skandalen
blev så uppenbar, att man inte kunde komma ifrån den, och först sedan man
från annat håll sagt ifrån, att man inte ville vara med örn vidare anslag, funno
herrar socialdemokrater det klokt att gå emot vidare underhåll till bolaget.

Örn jag inte minns fel, lämnade man dock i sista stund en halv miljon (dier
400,000 kronor, för att avveckla bolaget. Herr Anderson i Råstock far salunda
verkligen förlåta mig, örn jag inte fäster så stort avseende vid det liifte.
som han avgav.

Nu kommer jag emellertid lill problemet örn vem som skall få hjälpen. Här
framträder en underlig motsägelse mellan å ena sidan utskottets förste talesman
herr Anderson i Råstock, och andra sidan herr statsrådet. Herr Anderson
i Råstock förklarar klart och tydligt, att det är fråga örn hjälp till jordbrukskooperationcn.
Herr statsrådet förklarade återigen, örn jag hörde rätt,

Nr 35.

16

Lördagen den 17 maj f. m.

statshjälp åt ordagrant följande: »Icke direkt för att stödja jordbrukskooperationen utan

Svenska lant- föi- ätt stödja banken är det, som vi skola lämna dessa pengar.» Borde inte
mannens herrarna bli eniga om vad ni säga kammarens ledamöter, som inte varit med i
tiksförbund. utskottet, vad det egentligen år, som skall hjälpas. Är det jordbrukskoopera(i
örn,, i tionen eller är det banken. Innan jag går vidare, måste jag emellertid rikta en
replik till herr statsrådet. Han säger, att inte skall väl någon begära, att vi i
detalj skola lägga fram förhållandena mellan banken och jordbrukskooperationen.
Det har ingen begärt. Men vad man kan begära, herr statsråd, det skulle
jag tro är att riksdagen, som skall anslå 3 miljoner kronor, bör få reda på, hur
lantmannakooperationen för närvarande ligger till ekonomiskt. Åtminstone
borde vi kunna få en balansräkning från Svenska lantmännens riksförbund nied
i de handlingar, som^här föreligga. Det hade t. o. m. varit rimligt, att vi fått
en balansräkning från 1929 från de skilda länsföreningarna. Hade vi haft
dessa balansräkningar, är det visserligen sant, att det varit svårt att leta oss
fram i deni, men möjlighet skulle likvisst funnits att få ett bättre grepp örn
lantbrukskooperationens ställning. Som det nu är veta vi faktiskt inte, örn
dessa tre miljoner, som sannolikt komma att anslås, komma att bli till hjälp
vare sig för Jordbrukarbanken eller jordbrukskooperationen. Att döma av,
att det under hela tiden lämnats oriktiga uppgifter på punkt efter punkt, tror
jag, att vi ha anledning säga, som vi förut gjort, att det inte heller denna gång
är sista ordet. Yi få sannolikt återkomma ännu en gång.

Det talas nu^om, att det gäller att hjälpa de små, och i riksförbundets skrivelse
till statsrådet har man talat om för oss att vi ha att göra med ett mycket
stort antal små jordbrukare, nära 62 % ha 1—10 har. dag undrar ändå, örn detta
är så riktigt, om det belyser hela förhållandet rättare sagt. Jag tvivlar naturligtvis
inte pa att i runt tal 62 % av Svenska lantmännens riksförbunds medlemsantal
äro sådana jordbrukare, men detta bevisar ingenting örn hjälpbehovet.
För det första måste jag konstatera, att dessa 62 % sannolikt inte ha 1 % del
inledningen vare sig av länsföreningarna eller av riksförbundet. Är det inte
så, örn herrarna var och en i sitt hemlän titta efter, vilka det är, som lett denna
utmärkta jordbrukskooperation och vidare titta efter, vilka affärer de gjort,
att de små jordbrukarna varit skylten för vissa godsägares, friherrars och direktörers
affärsmanipulationer på skilda områden.

Sedan en annan sak, som också nämndes av herr Anderson i Råstock, och
som var synnerligen intressant. Han riktade en replik till någon av de talare,
sorn var uppe före honom, och sade därvid, att det är meningen att först inkräva
de garantibelopp, som tecknats av de skilda medlemmarna. Nu äro garantibeloppen,
såsom framgar av handlingarna och diskussionen i pressen, mycket
sina, men, sade sedan herr Anderson i Råstock, sedan är det de, som skrivit på
växlar åt de olika länsföreningarna och åt riksförbundet, som »skola hjälpas
och därigenom får ju indirekt jordbruket hjälp». Vilka ha då skrivit på växof’
o ,a ^ en ^ank med en växel av en arbetare eller en vanlig småbrukare,
så få vi se, om den tager den. Men kommer en godsägare eller storbonde, rekommenderad
av ledningen för länsföreningarna och av riksförbundet, kunna
lii vara.tämligen övertygade örn, att växeln tages emot, Jag undrar, herr Anerson
i Råstock, örn den hjälp, som, när vi således deducerat fram sanningen,
skall komma jordbruket till del, blir en hjälp annat än för storgodsägarna i
Lantmännens riksförbund, d. v. s. blir en hjälp till dem, som utgöra 3.4 % av
lantmannaföreningarnas och riksförbundets medlemmar. Så ser hjälpen till
lantmannakooperationen i själva verket ut.

Från vår sida gingo vi, som jag tidigare erinrat om, redan 1923 mot hela
denna politik, men riksdagen beslöt dock, att staten skulle lämna ett rundligt
belopp,^ 15 miljoner kronor, till hjälp åt Jordbrukarbanken. Händelserna
under aren efter 1923 och icke minst den senare tiden, den stora koncentra -

Lördagen den 17 maj f. m.

17 5r 35.

Ilonen inom finansvärlden, upphörandet eller uppslukandet av provinsbankerna
och de små bankerna, allt detta visar nödvändigheten, åtminstone efter vår
uppfattning, att man skapar en kreditmöjlighet för de små jordbrukarna, så
att dessa kunna undgå att bli helt beroende av storfinansen.

Med utgångspunkt huvudsakligen från dessa skäl gingo vi förra året in
för hjälp åt Jordbrukarbanken. Vi äro också under nuvarande förhållanden
beredda, i motsats till högern, att gå in för Jordbrukarbankens bevarande.
Vi tro, att den banken har en uppgift att fylla för jordbruket och jordbrukskooperationen,
d. v. s. den verkliga jordb rukskooperationen. Men örn
en sådan hjälp skall lämnas, då vore det väl riktigt att göra
klart för sig, att Jordbrukarbanken har för litet kapital. Den är beroende
och det talas örn att den har svårigheter på grund därav ■—• något som
jag icke varit i tillfälle att kontrollera. Men detta beror på, att den upprensning,
som skedde 1923 och icke företagits så grundligt, som varje sunt affärsföretag
bör anse nödvändigt oell ofrånkomligt, för den händelse företaget vill
lia en gynnsam framtid. Det är således bättre att på en gång få papperen på
bordet. Jag betonar emellertid ännu en gång, att vi äro på vårt håll beredda
att öka Jordbrukarbankens aktiekapital, ställa den på en sund, naturlig och
konkurrenskraftig basis och öka dess möjligheter att tillvarataga de verkliga
jordbrukarnas intressen, för att sedan låta en ny, verklig jordbrukskooperation
växa fram från grunden och på kooperativ grundval.

Herr talman! Det ligger här mycket nära till hands att erinra örn Kooperativa
Förbundet. Var och en vet, att innan den nuvarande ledningen fick
hand örn detta, så hade förbundet, som nu bedriver en sedan flera år pågående
och på stark frammarsch varande verksamhet för konsument- och producentkooperation,
icke heller någon så förfärligt stark ställning. Också där
fanns det svårigheter, men icke föll det ledarna för den verkliga kooperationen
ett ögonblick in att för den skull komma till riksdagen och begära, att
denna skulle bära alla de följder, som till äventyrs uppkommit på grund av
bristande klarhet örn kooperationens mål och om de affärsprinciper, som
borde tillämpas. Nej, nian bet ihop tänderna och redde upp situationen, och
jag skulle tro, att den svenska konsument- och producentkooperationen i denna
stund står på sådan basis, att icke bara arbetarklassen utan också alla de
jordbrukare och andra, som äro anslutna till rörelsen, ja hela landet, kunna
känna sig stolta över denna organisation och kunna säga, att den verksamheten
utgör ett plus för Sveriges ekonomiska ställning gentemot utlandet.
Men genom ett sådant förfaringssätt, som nu är föreslaget med avseende på
Svenska lantmännens riksförbund, är det uppenbart, att det aldrig kan bli
någon verklig styrka.

Herr Anderson i Råstock förklarade mot alla dem, som kritiserade detta
förslag och som påpekat att det icke föreligger några ordentliga rekonstruktionsplaner,
att »vi lia fått klarhet om att bankledningen icke kommer att
lämna någon möda ospard för att gå till botten med saken och undersöka, hur
det ligger till». Herr Lithander yttrade i sitt inlägg, att vi lärt oss betrakta
statsutskottet såsom synnerligen samvetsgrant, men uppenbarligen få vi
skriva av åtskilligt på det omdömet. Här har dock utskottets vice ordförande
förklarat för oss, att först skall riksdagen besluta 3 miljoner till denna
sak och sedan skall man överlämna till bankstyrelsen att undersöka läget hos
vederbörande, som skola lia dessa 3 miljoner. Jag kan icke hjälpa, att jag
finner detta synnerligen märkligt, och jag kan icke förstå annat än att det
bland folk, som begriper affärer och som intet högre önska än att komma
riksdagen och icke minst beslut, sådana sorn det som här kommer att fattas,
till livs, måste verka långt ifrån förtroendeingivande.

Herr Anderson yttrade också, att »här fiireligger en möjlighet att på en

Andra kammarens protokoll 1930. Nr 35. 2

Äng.

statshjälp ät
Svenska lantmännens

riksförbund.
(Forts.)

Nr 35. 18

Lördagen den 17 maj f. m.

Äng.

statshjälp åt
Svenska lantmännens

riksförbund.
(Forts.)

mjuk väg få fram en bättre organisation». Vad har riksdagen för garantier
för att vi få den bättre organisationen? Erfarenheten visar ju, att hittills
ingen bättre organisation åstadkommits, trots att vederbörande haft sju år
på sig. Alltjämt tillämpar man samma affärsmetoder som tidigare, och alltjämt
saknas den kooperativa basen.

Litar man nu på Jordbrukarbankens styrelse, så må ju det i och för sig
vara gott och väl — jag vill icke bestrida styrelsens kompetens, ty det kan
jag icke — men jag undrar ändå, örn icke riksdagen kunde ha rätt att begära
av sitt statsutskott, att, då det tillstyrker utbetalande av 3 miljoner av skattebetalarnas
medel, också hade dragit upp några riktlinjer för hur rekonstruktionen
av jordbrukarkooperationen borde ske. Kunde icke herrarna
exempelvis ha sagt ifrån, att för framtiden måste verksamheten byggas på
ordentliga kontantinsatser, för framtiden måste man bygga på kontantaffärer,
för framtiden måste det bli slut på växelrytteriet, och det måste skaffas
en ledning, som duger något till. Inom parentes vill jag nämna, herr talman,
att redan 1923 visste vi tämligen väl, vem som främst var ansvarig
för de svårigheter, som då rådde i lantmannakooperationen. Jag drar mig
icke för att säga namnet, det är ledaren för riksförbundet, herr Wettergren.

Här avbröts talaren av

Herr förste vice talmannen, som yttrade: Jag får be den ärade talaren

uttrycka sig i mera allmänna ordalag.

Herr Kilbom fortsatte: Såvitt jag förstår har jag använt allmänna orda lag.

Jag talade örn att mannen är ledare för riksförbundet, och man kan då
icke gärna komma ifrån att nämna namnet. Jag kunde visserligen ha underlåtit
att nämna det, ty kammarens ledamöter kände det redan förut, men jag
gjorde det därför, att det är en sak, som icke bara kammarens ledamöter böra
ha reda på, utan även de, som betala skatt, alltså betala dessa 3 miljoner. Detta
synnerligast som vederbörande själv går omkring i staden och förklarar, att
få vi dessa 3 miljoner kronor, så finns det ingen anledning att avgå.

Herr talman! Varken jag själv eller den grupp jag tillhör ha således kunnat
komma till någon annan uppfattning än den, att riksdagen måste avslå
det föreliggande förslaget. För vårt vidkommande inlägga vi såsom jag
redan anfört, men nu vill ånyo understryka, däri ingen ovilja mot att hjälpa
en verklig, sund jordbrukskooperation på benen, ej heller ligger däri någon
ovilja mot Jordbrukarbanken. Men den hjälp, som skall lämnas till jordbrukarkooperationen
och till en del jordbrukare, som kommit i svårigheter,
den hjälpen skola vi ha garanti för att den lämnas till dem, som verkligen behöva
den. Genom att man nu fullständigt underlåter att lämna några direktiv
utan lägger det hela i händerna på bankledningen, föreligger, i varje fall teoretiskt,
den risken, att största delen av pengarna kommer att gå till dem bland
jordbrukarna, som äro bäst situerade, medan de små jordbrukarna, som äro verkligt
behövande, få nöja sig med den minsta delen, kanske ingenting.

Herr Lithander: Herr förste vice talman! Jag begärde ordet, när herr

statsrådet och chefen för finansdepartementet sade, att jag icke fullständigt
citerat honom. Jag citerade dock de motiv, som borde ha varit avgörande
för honom att icke framlägga en proposition i detta ämne. Jag ansåg icke, att
jag undanhöll för kammaren någonting, som kunde betraktas som en hemlighet,
nämligen att herr statsrådet kommit fram till det resultatet, att han trots allt
ville hjälpa Jordbrukarbanken. Det framgår nämligen tydligt och klart av
handlingarna och även av propositionen, att han dock varit inne på den
linjen.

Lördagen den 17 maj f. m.

19 Nr 35.

Vad som vägt tyngst för mig, det har varit just det, som både kraftigt,
tydligt och klart uttalades i fjol och som logiskt sett borde ha föranlett herr
statsrådet att nu icke göra något i denna sak. Det gladde mig emellertid att
höra, att herr statsrådet omedelbart därefter gav sitt erkännande åt, att den
linje, som jag i fjol förordade, nämligen inlösen av Jordbrukarbanken, hade
varit den riktiga att välja, och jag kan icke förstå, varför icke herr statsrådet
i fortsättningen stod kvar på den linjen. Ty även örn man blir statsråd, har
man ju rättighet att alltjämt tänka självständigt, och detta innebär givetvis,
att om man har en mening, så skall man icke frånträda denna bara därför, att
man tillträder den eller den posten. Ett statsråd har ju rätt att reservera sig
och kan få till protokollet antecknat, att han i ena eller andra avseendet har en
avvikande mening. Den vägen förefaller mig vara den enda riktiga att gå
vid ett sådant tillfälle. Örn nu herr statsrådet, såsom han själv nämnde, hade
den uppfattningen, att en inlösen av Jordbrukarbanken i fjol hade varit det
riktiga, så borde väl ingenting ha hindrat honom från att i år företaga en
utredning på den punkten, för att se, örn det icke kunde gå för sig att även
i år hysa en lika förståndig uppfattning. Det vill förefalla mig, som örn det
riktigaste hade varit att undersöka den möjligheten i stället för att framlägga
för riksdagen det förslag, som vi i år fått mottaga.

Herr statsrådet sade vidare, att han tagit konsekvenserna av riksdagens beslut
i fjol att Jordbrukarbanken skulle bestå. Nåväl, men även örn herr statsrådet
tagit de konsekvenserna och han förelägger riksdagen en proposition, där man
dock tycker sig förmärka, att han smugit in en biskop Brask-lapp, ett »härtill
är jag nödd och tvungen», så är det väl i all rimlighets namn ingenting som
hindrat, att herr statsrådet hade förebragt en utförlig motivering, en klargörande
tablå, som visat sakernas läge sådant detta i verkligheten är. Jag kan icke
se, att den förut antydda omständigheten bort kunna hindra honom från att så
förfara,^ och jag är säker på, att örn herr finansministern för riksdagen framlagt
en tablå över hur dessa saker i verkligheten ligga till, så hade varken statsutskottet
förordat och ej heller riksdagen — såsom jag förmodar den kommer
att göra — beviljat 3 miljoner kronor för detta ändamål.

Vidare nämnde herr statsrådet, att en utredning varit efterlyst, men att det
varit omöjligt att företaga densamma. För min del är jag överygad om, att
det visst icke varit omöjligt att åstadkomma denna utredning, och icke heller
hade det varit olämpligt att framlägga den; det hade tvärtom, såsom jag nyss
sade, varit det enda rätta sättet att gå tillväga.

Herr statsrådet framhöll också, att hjälpen till riksförbundet var nödvändig
för att möjliggöra för Jordbrukarbanken att ge ackord på de förluster den
gjort på lantmannakooperationen. Jag skulle då vilja ställa den frågan till
herr statsrådet och även till statsutskottet: Varför har då ingenting blivit åtgjort
i syfte att bereda de enskilda näringsutövare, som hava precis samma
verksamhet, möjligheten att få bidrag till de ackord, som de tagit och måst taga
och som naturligtvis skulle inneburit en lättnad för jordbruket? Detta innebär
en olikhet inför lagen, som jag för min del icke kan förstå och som jag hoppas,
att kammaren icke vill godtaga.

Jag skulle också vilja ställa en annan fråga: Vilka garantier lia vi, örn

riksdagen nu bifaller Kungl. Maj:ts proposition, för att icke de krav, som i ett
allt sedan 1923 ständigt ökat crescendo ställts på riksdagen, komma att framställas
även i fortsättningen, och med den maktställning, som råder i riksdagen,
framför allt i andra kammaren, också komma att drivas igenom? Vi ha icke
någon som helst garanti för att icke något dylikt kommer att äga rum. Vi ha
redan fått se en stormsvala ute i form av en motion av en ärad ledamot av
denna kammare, sorn hemställt, att de av Kungl. Maj :t föreslagna 3 miljonerna
måtte ökas till 4a/2 miljoner. Detta tyder på, att denna fråga icke är så

Äng.

statshjälp åt
Svenska lantmännens

riksförbund.
(Forts.)

Jfr 35. 20

Lördagen den 17 maj £. m.

Äng.

statshjälp åt
Svenska lantmännens

riksförbund.
(Forts.)

utredd och att riksdagen icke gärna kan vara färdig att nu fatta beslut i
densamma.

När statsutskottets ärade vice ordförande höll sitt anförande, lovade han, att
nu skulle det bli bot och bättring, och örn det var något, som vore på tok, så
skulle detta rättas till. Riksdagen skulle icke få någon anledning till anmärkning
i det hänseendet. Skulle det framkomma några ytterligare framställningar
eller krav, då ville han taga avstånd och icke vara med längre. Jag ber emellertid
att få fästa den högt ärade vice ordförandens i statsutskottet uppmärksamhet
på en sak, och det är det, att en person, som på sin tid tillhörde samma
parti som han, nämligen den ävenledes av hela kammaren aktade finansministern
Thorsson, när denna fråga var före år 1923, yttrade i debatten, att örn
det förut begåtts något fel i ledningen för banken, så skulle man se till, att
något sådant icke vidare skulle förekomma. Detta var år 1923, men nu ha
vi undan för undan sett, att det icke varit möjligt att få dessa angelägenheter
handlagda på det sättet, att icke upprepade gånger krav kommit på riksdagen
att den måtte träda hjälpande emellan. Och nu ha vi denna begäran örn ytterligare
3 miljoner kronor. Då säger den ärade vice ordföranden i utskottet:
Låt oss nu bevilja dessa 3 miljoner kronor, sedan blir det bättre, och vi lova
att inte komma med några vidare anspråk. Men samma löfte ha vi ju fått år
1923 och sedan vidare undan för undan. Jag menar, att det icke kan vara rimligt
att begära av kammaren, att den alltjämt skall fortsätta på så lösa boliner
och träda hjälpande emellan på samma sätt som hittills.

Herr vice ordföranden i statsutskottet sade också, att det icke endast var
fråga örn dessa små ansvarsförbindelser. Vad dessa förbindelser beträffar
lia vi hört, att de, som avgivit dem, kanske icke skulle komma att drabbas
så hårt, utan nu gällde det, som han sade, riksförbundets växlar. Och han tilllade:
Jag behöver icke säga mera. Jo, det är just vad den ärade vice ordföranden
behöver göra. Han behöver tala om för kammaren, hur mycket det
hela rör sig om. Var slutar det? Var befinna vi oss nu och var komma vi att
befinna oss örn någon tid? Örn vi nu hjälpa riksförbundet med dessa 3 miljoner,
ha vi därmed klarat ut alltsammans eller icke? Har herr statsrådet rätt eller
har den ärade representanten på jönköpingsbänken rätt? Är det 3 miljoner, som
krävas, eller är det R/2 miljoner? Kammaren vet icke någonting, men vi kunna
vara ganska förvissade örn, att örn kammaren fattar detta beslut att bevilja
dessa 3 miljoner kronor, så komma här ytterligare krav att ställas på riksdagen.
Vi ha icke fått det, som vi framför allt behöva, vi icke ha fått papperen
på bordet.

Vidare sade statsutskottets ärade vice ordförande, att tillfälle gives nu
att stöpa örn denna organisation. Jag är icke alldeles utan erfarenhet inom
den merkantila världen, men det vill jag säga, att sannerligen det skapas några
företag, som ha utsikt att i längden vinna enskilt och allmänt förtroende, örn de
skola baseras på det sätt som hittills skett på detta område, där vi för närvarande
befinna oss. Nej, låt hela saken lia sin gång, och låt gärna en livskraftig
lantmannasammanslutning som en ny fågel Fenix komma fram, men
sannerligen det sker på detta viset. Här har man gjort det ena missgreppet
efter det andra, men då har det bara varit att gå till riksdagen och så har man
fått pengarna utanordnade av skattemedel. Jag måste säga, att jag har en
alldeles motsatt uppfattning mot statsutskottets ärade vice ordförande. Jag har
gjort gällande, att det är skattemedel. Ja, det är det, men herr Anderson i
Råstock säger, att pengar finnas. Ja, jag vet mycket väl att pengar finnas,
men varifrån ha dessa kommit? Jo, ur landets skattebetalares fickor. Skattebetalarna
lia rätt att fordra, att de skattemedel, som de fått bidraga med, också användas
på ett sätt, som håller vid kritik, men så blir icke fallet med dessa medel,
som man nu tänker bevilja. Det är icke vissa grupper av skattebetalarna vilkas

Lördagen den 17 maj f. m.

21 Nr 36.

intressen jag här talar för och förfäktar, utan det intresse, som förefinnes hos å(

var och en här i landet, som i olika former får bidraga till det allmänna. De kun- gvens^ ^nina,
ställa det kravet, att när riksdagen disponerar över deras medel, skall detta mannens
ske med större grundlighet och ansvarskänsla, än som i förevarande fall kommit riksförbund.
till uttryck. _ (Forts.)

Herr Jonsson i Risinge fällde ett yttrande i slutet av sitt anförande om att
herr Lithander anser det upprörande att något göres för att hjälpa jordbrukarna.

Jag ber att få hänvisa den ärade talaren till bevillningsutskottets protokoll för
samtliga de år, då jag haft äran att tillhöra detta utskott. Jag tror icke, att
det på någon punkt kan visas att icke även lantbrukets intressen blivit både
beaktade och understödda även av stadsbor. Men det är en sak. En annan
sak är, örn man vill giva jordbruket hjälp under former, som man ogillar. Då
är man icke med på den form under vilket detta skall ske. Men vi stadsbor
äro med örn att vilja hjälpa jordbruket. Yi vilja bara, att det sker på ett sätt,
som vi i fortsättningen kunna vara med örn, men det kan man, herr talman,
icke med gott samvete vara härvidlag.

Jag ber att med dessa ord få vidhålla mitt yrkande om avslag å propositionen
och å utskottets yrkande.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Man förlorar ju aldrig på att man
bekänner ett misstag, som man gjort sig skyldig till, och det är detta, sorn jag
vill göra. Jag skulle naturligtvis ha avgivit en blank reservation, men när
jag anmälde min reservation, så glömde jag att säga ordet blank. Jag tycker
emellertid att det icke bör göras ett så stort nummer av detta, som herr statsrådet
tyckes göra, ty jag har så val i statsutskottet som här, förfäktat de synpunkter,
som jag anser vara bärande, och jag slutade mitt anförande, herr talman,
med att icke göra något yrkande.

Däremot har jag svårt att förstå hur herr statsrådet kan finna en tolkning
av sitt yttrande och statsutskottets uttalande vara lika eller som kan förenas.

Herr statsrådet säger i sin motivering att medlemmarna skola i skälig omfattning
medverka, medan statsutskottet säger att medlemmarna skola krävas pål
grund av lämnade förbindelser. Det är mycket svårt för mig, som icke är jurist
— men det är ju herr statsrådet — att kunna sätta likhetstecken mellan
båda dessa uttalanden, men kan han det. så är det i varje fall för mig obegripligt.
I varje fall erkände herr statsrådet, att det icke var för lantmannaorganisationernas
skull, som han framlade propositionen, utan för att hjälpa Jordbrukarbanken,
och det är huvudsaken.

För övrigt vill jag säga, att det var mycket värdefullt för mig att få inkassera
det uttalande, som herr Anderson i Råstock fällde, och som redan är påtalat,
att han för sin del icke hädanefter skulle vara med örn att hjälpa^ Jordbrukarbanken
med anslag. Hjälper icke detta, sade herr Anderson i Råstock,
så skulle det bli slut med hans bistånd i denna sak. Det skall tacksamt antecknas
och minnas till nästa gång, när det blir fråga om statshjälp.

Örn herr statsrådet hade varit inne här, skulle jag frågat honom om en sak.

Hur skall det gå för alla andelsföretagen, soln icke nu kunna räknas med
bland dem det här gäller, såsom andelsmejeri föreningar, andelsslakterier o. s. v.,
som visserligen icke finnas i stora mängder men dock i rätt stort antal? Där
ha ju både herr statsrådet och jag själv varit intresserade och fått betala åtskilliga
tusentals kronor för att Wiva kvitt de förbindelser, som vi iklätt oss.

Men inte är det värt att vi komma till riksdagen och säga: hjälp oss också,
när ni hjälper andra andelsföreningar, som hava affärer med Jordbrukarbanken.

Sedan vill jag endast nämna, att jag är tacksam för att både herr statsrådets
och herr Andersons i Råstock tolkning av vad utskottet velat säga kommer in
i protokollet, den tolkningen nämligen att bankstyrelsen icke får gå hårt fram

Hr 36. 22

Lördagen den 17 maj f. m.

statshjälp åt 7ld drivningen av de förbindelser, som föreningarna och de enskilda medSvenska
lant- lemmarna ingått. Efter denna förklaring torde rätt mycket av betänklighemänmn-s
terna ha fallit.
riksförbund.

(Forts.) Herr andre vice talmannen Nilsson i Bonarp: Herr talman! Det är ju helt
naturligt att då. en fråga av denna ekonomiska räckvidd föreligger till behandling,
olika meningar örn densamma göra sig gällande. Det vore märkvärdigt
eljest. De, som närmare känna förhållandena på jordbruksområdet torde vara
emga om att den av regeringen föreslagna stödåtgärden är i hög grad påkallad.
Det klander, som riktats mot herr finansministern därför att han framlagt denna
proposition, finner jag icke befogat. Efter det beslut, som fattades förlidet
ar av riksdagen i närliggande ärende, är den av regeringen föreslagna åtgärden
en naturlig konsekvens.

^in °^a U11der den förda överläggningen sagts, att man icke
tillräckligt undersökt frågan och icke gjort någon tillfredsställande utredning
örn, huruvida de belopp, som nu äskas, äro tillräckliga för den ifrågasatta saneringen.
Nu vill jag emellertid framhålla att även örn det till äventyrs kan
linnas något fog för en dylik farhåga tror jag dock, att alla äro eniga därom,
att ledningen av Jordbrukarbanken vilar i goda händer och att riksdagen förtroendefullt
kan lita pa dess omdöme rörande bankens ekonomiska ställning.
Det Ilar fran bankens sida ifragasatts att ett belopp av 3 miljoner kronor skulle
möjliggöra en tillfredsställande sanering. Vid sådant förhållande synes det,
som örn statsutskottet haft gott belägg för att anse att banken skulle vara betryggad
för framtiden, men därom vet man naturligtvis ingenting bestämt.
Man har, som sagt, anledning tro att saken skulle vara så tillrättalagd, att
riksdagen icke behöver befara, att ytterligare stödåtgärder i framtiden påfordras.

Nu bär det från jordbrukaren till och med sagts att denna hjälp av 3 miljoner
kronor icke kommer i någon mån bankens gäldenärer till gagn utan endast
bliva till nytta för bankinrättningen. Men det torde väl ändå vara uppenbart,
att om banken erhåller detta belopp kan den förfara med större mildhet,
när det gäller att utkräva de fordringar, som den till äventyrs kan ha av lantmän
i svag ekonomisk ställning, så att de icke behöva drivas till konkurs. Således
kan banken skona skuldsatta jordbrukare.

Örn icke nu något göres och detta förslag faller, kunna vi vara övertygade
örn att jordbrukarnas sammanslutningar för lång tid komma att lamslås." Det
ökar missmodet och medför i sin tur att depressionen ytterligare förvärras.

ar högeligen önskvärt, att den åtgärd, som från regeringens sida är
ifragasatt, vinner riksdagens gillande. Ja, man har sagt, att det skulle råda
brist pa ansvarskänsla hos riksdagen om den godtoge detta förslag. Jag tror,
att man med större skäl kan säga, att riksdagen icke känner sitt ansvar inför
den svåra kris, som råder, örn den fäller regeringsförslaget. Jag håller före,
herr talman, att kammaren icke har annat att göra än att bifalla den föreliggande
propositionen.

Herr Forssell: Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet yttrade
bl. a., att han för sin personliga del i denna fråga vid 1929 års riksdag intog
samma ståndpunkt som herr Lithander. Såsom minister i år måste han emellertid
respektera ett beslut, som riksdagen förlidet år hade fattat, ett beslut,
som ju gar ut därpa, att det skall finnas en statsägd bank, Jordbrukarbanken,
med huvudsyfte att vara ett kreditorgan för den kooperativa jordbruksrörelsen.
Med anledning av detta finansministerns uttalande ville jag säga, att jag ju
kan förstå, örn en departementschef intager denna mycket lojala hållning gentemot
ett beslut av riksdagen. En enskild ledamot av riksdagen synes mig

Lördagen den 17 maj £. m.

23 Nr 35.

dock icke behöva känna sig på det sättet bunden, i synnerhet som man ju vet, Äng
att man på många håll inom högern med ytterlig självövervinnelse accepte- ^aenafä,
rade den lösning av Jordbrukarbankskrisen, som gavs^ på senvåren 1929. Jag männens
tror också att en enskild riksdagsman kan känna sig så mycket friare gentemot riksförbund.
detta 1929 års beslut, som ju åtskilligt nytt kommit i dagen sedan förlidet år. (Forts.)

Man kan ju icke påstå utan vidare att de kalkyler, som lades fram för 12
månader sedan inför kammaren, hållit streck pa ett sätt, som borde kunna övervinna
betänkligheterna. Jag vill i korthet erinra örn att man då räknade med
att Kreditkassan skulle få betala Jordbrukarbanken 10 ä 11 miljoner kronor
för vissa engagemang, som skulle överföras till Kreditkassan från Jordbrukarbanken.
Det har visat sig, att det icke har stannat därvid, utan den förelig:
gande propositionen nr 275 upplyser örn, att — jag citerar här ordagrant — »i
anledning av (förra årets riksdags beslut) har sedermera under år 1929, på sätt
framgår av den i statsverkspropositionen lämnade redogörelsen för Kreditkassans
verksamhet, en sådan överflyttning av engagemang ägt rum till belopp av
inemot 13 miljoner kronor» etc. Därtill kommer ytterligare, att man har förlidet
år på intet sätt ifrågasatte någon särskild hjälp till Jordbrukarbanken just för
att klara förlusterna på den kooperativa jordbruksrörelsen.^Nu reses i år kravet
i detta syfte på 3 miljoner kronor, örn vilka vi dessutom fa veta, att dessa miljoner
icke äro tillräckliga, med all sannolikhet, utan att det behöves mera därutöver.
Nog vill det förefalla, som örn man vid sådant förhållande skulle ha
god rätt att intaga en mycket fri ställning gentemot beslutet av 1929, som ju
på det viset, inom otroligt kort tid, har avslöjats i sin sakliga, haltlöshet.

Nu vill jag framhålla, att den, som intar en kritisk ställning till 1929 års
beslut, är bragt i en ganska bekymmersam situation. Örn jag här skulle ga
med på ett avslagsyrkande på statsutskottets utlåtande, så ligger det ju nära
till hands, att man får det skenet över sig. att man icke behjärtar de svårigheter,
som vidsträckta delar av vårt jordbruk råkat i genom den utveckling som agt
rum. Jag tror att herr Kilbom bedömt saken alldeles för klassbetonat, när
han ville göra gällande, att det här är fråga örn ett storgodsägare- eller storbondeintresse.
Den, som genom sin verksamhet har förbindelser med svenska
landsbygden, kan vittna örn, att dessa bekymmer gripa djupt ner till de i små
omständigheter befintliga samhällskretsarna. Alltnog, den sorn går in för en
avslagslinje får lätt skenet över sig att icke behjärta yletta i mångå hänseenden
så viktiga agrarsociala intresse. Å andra sidan måste man säga sig att ett
beträdande av den här föreslagna linjen med detta anslag innebär allvarliga
betänkligheter ur rent principiell synpunkt. Ty det vill verkligen synas, som
om man skulle vilja anförtro åt detta bankinstitut att vid sitt handhavande
av dessa angelägenheter taga hänsyn till socialekonomiska spörsmål av denna
intrikata beskaffenhet. Jag kan för min del icke acceptera en sådan uppfattning
av bankens syften, utan jag menar, att de socialekonomiska problemen
höra hemma i politiken, höra hemma i riksdagen, dess kamrar och utskott.

Skall man gå in för den linjen, att det skall läggas i Jordbrukarbankens hand
att göra sådana överväganden, då komma vi rakt in i den situation, som många
besinningsfulla män ha varnat för, nämligen en statsägd bank, som under banksekretessens
skydd driver en s. k. socialpolitik. Det förefaller mig att vara
ett synnerligen litet lockande perspektiv. _ __

Sammanhanget och förklaringen till detta dilemma äro ju, att hår äro tva
frågor sammankopplade på ett synnerligen olyckligt sätt, å ena, sidan denna
jordbrukskooperativa fråga och a andra sidan denna fråga örn den statsägda
banken. Jag beklagar, att man icke har kunnat genom en rationell klyvning
idler genom ett Alexanderhugg skilja dessa spörsmål från varandra. Det borde
skeft förlidet år. Såvitt jag rätt fattade den dåvarande finansministern
Wohlins anförande, som han höll från regeringsbänken, då denna sak

Nr 85. 24

Lördagen den 17 maj f. m.

Ang.

statshjälp åt
Svenska lantmännens

riksförbund.

(Forts.)

var före, jag vill minnas den 31 maj 1929, var han inne på den linjen att vilja
åstadkomma denna rationella klyvning. Det fick emellertid icke ske då på
grand av den upprörda och enligt min mening besinningslösa stämning som då
tordunkiade sakfragan. I år har icke ett sådant försök till uppdelning kunnat
göras, och nu står man som sagt inför denna penibla situation.

dag skall, herr talman, med detta mitt yttrande icke komma fram till något
uran''ii’ 111611 ''*a®’ ^ar velat förbehålla mig fria händer för framtiden, och jag
vill deklarera att jag för min del, och jag tror många med mig, på intet sätt
komma att för framtiden känna sig bundna av 1929 års beslut och icke heller
skänka mer an én mycket begränsad tilltro till den framtida hållfastheten i alla
de siiieruppgifter, som i denna sak lämnats oss.

Herr Hamrin: Herr talman, mina herrar! Sedan jag begärde ordet lia stolparna
pa mitt antecknmgsblock avverkats i betydlig omfattning, och jag kan
därför inskränka mig till ett kort anförande.

Jag vill till att börja med, förutskicka en anmärkning, den nämligen att
riksdagen här i dag uppenbarligen kommer att fatta ett beslut, som icke står
i överensstämmelse med en ganska utbredd mening rörande den sak, som det
bär galler. Jag föreställer mig nämligen, att vi här befinna oss i ett tvångsläge,
dar nian skul e vilja göra ett, men tvingas att göra ett annat. Jag vill
vidare, med avseende å innehållet i den diskussion, som förts, ytterligare i förbigående
stryka under, att det föreligger en uppenbar motsägelse mellan den
uppläggning, som ägt rum inom finansdepartementet och den, som statsutskottets
behandling giver vid handen. Finansministern utgick uppenbarligen ifrån,
att det gäller att rädda och skydda Jordbrukarbanken, en uppfattning till
vilken jag för mm del ansluter mig. Det framgår bl. a, av att finansministern
sager att Jordbrukarbanken har lidit och kommer att lida förluster genom
de engagemang som den övertagit från riksförbundet och dess underavdelningar,
och han konstaterar vidare,, att banken icke tål dessa förluster. Detta
ar huvudmotivet, varför han gått in till riksdagen och begärt ett beslut, som
gar ut pa att sätta banken i stånd att avveckla, i viss utsträckning i varje
tall, små engagemang med ifrågavarande organisation. Statsutskottet däremot
säger, att huvudsyftet med den avsedda stödaktionen är. enligt utskottets
mening att åstadkomma en nyorganisation av den till riksförbundet anslutna
jordbrukskooperationen under så betryggande former, att en fullt bankmässig
kreditgivning hädanefter möjliggöres. Vari bestå dessa betryggande åtgärder
enligt statsutskottets uppfattning? Jo. de bestå för det första däri
att man skall i den utsträckning, som kan finnas rimligt och möjligt, indriva
de ansvarsförbindelser, som vederbörande jordbrukare iklätt sig till organisaionerna
i fråga och för det andra däri, att. icke en ny organisation, men en
tonsättning av organisationens verksamhet skall stödjas av lantmännens egna,
ontanta insatser. Jag skulle vilja tillägga, eller sätta såsom den första åtgärden.
som blir nödvändigt för banken, eller, örn man så vill. för rikstörbundet,
att vidtaga, det är, att söka indriva sina fordringar dvs
att lorina växelacceptanter och andra, som lia förbindelser, att betala
dessa. Detta är viii den första åtgärden och den är fullkomligt naturlig
och rimlig, icke minst därför att vederbörande ju för dessa växlar har
tätt motsvarande värden i varor. När dessa åtgärder, d. v. s. indrivandet
av fordringarna, såsom växlar och andra, — jag förutsätter att detta
i viss utsträckning kan ske pa lång sikt — vidtagits, frågar jag: Vilka sociala
skal sta sedan kvar i hjälpande syfte? Såvitt jag förstår inga. När skulderna
aro betalda, ansvarsförbindelserna i viss utsträckning utkrävda, och när
man har kontant satsat pengar för att bygga upp en ny organisation eller för
att fortsatta den gamla, då förstår jag inte, vad herr andre vice talmannen

Lördagen den 17 maj f. m.

25 Nr 35.

syftar på, vad man skulle vinna, om man följde statsutskottets uppfattning, i
socialt hänseende och i hjälpande syfte. Jag kan inte tänka mig, att det är
meningen att i detta fall frångå sunda principer och efterskänka belopp åt
personer, som förmå betala, eller bevilja ackord åt personer, som icke kunna
uppvisa ohållbar ekonomisk ställning. Jag skulle vidare vilja påpeka och ytterligare
understryka att, när det gäller detta uppbyggande av en ny verksamhet
eller fortsättande av den gamla verksamheten, man verkligen går till
grunden av det onda. Ty det är, herr talman, alldeles riktigt vad som här
blivit påpekat, låt vara kanske icke under fullt lämpliga former och med icke
fullt lämpliga uttryckssätt, att riksdagen tidigare kunnat konstatera, att det
brustit åtskilligt beträffande ledningen och handhavandet av dessa angelägenheter.
Det kan icke vara något olämpligt, parlamentariskt oriktigt, att jag
erinrar örn en tidningsartikel, som för någon tid sedan fanns i en hel del av
stockholmspressen, där vederbörande gjorde gällande, att han vilken dag som
helst kunde uppvisa ett bokslut, utvisande vinst i stället för förlust. Ja,
hur går det med en affärsman eller ett bolag, när denne affärsman eller bolaget
uppvisar ett bokslut, utvisande vinst, samtidigt som lian har konstaterat,
att en hel del av kunderna äro insolventa och icke förmå fullgöra sin
betalningsskyldighet? Det hade man konstaterat i ganska stor utsträckning
på olika håll i landet, att så var fallet, när man från den ansvariga ledningens
sida förklarade, att man kunde när som helst uppvisa ett bokslut, utvisande
vinst. Strafflagens paragrafer ha åtskilligt att säga beträffande de affärsmän,
som göra upp ett bokslut i den riktningen. Jag fortsätter vidare med
att taga ett exempel från en centralorganisation, som jag inte här skall namnge,
där man bedrivit en verksamhet, som förra året omfattade en omsättning på
16—17 hundratusen kronor och där man gör ett bokslut, där omslutningssiffran
är någonting mellan 400,000 och 500,000 kronor. När man ser det
kontanta belopp, som finns insatt i den affären, vad tror ni det är? Jo, 4,000
kronor. Jag undrar om vi inte litet var låta tankarna gå till vissa andra slags
affärer, som vi hade att syssla med förra året, när vi se en så driven affärsverksamhet
anno 1929. Att affärer inte kunna drivas på det sättet med en
omsättning bortåt ett pär miljoner kronor med kontantinsats på 4,000 kronor
och därvid höga räntor på belopp, som behövas för att driva en sådan
omfattande affär, det är alldeles uppenbart. Jag vill säga till de närvarande
lantmännen, att det förvånar mig inte det ringaste, om! man lämnar sådana
organisationer. De kunna nämligen icke konkurrera med enskilda affärsföretag,
som ha till sitt förfogande det kapital, som är nödvändigt, utan att
behöva räkna med 6—7 % ränta för att fylla behovet av kapital.

Jag vill sluta med, att det förefaller mig som om man här sticker huvudet
i busken, för att använda det gamla talesättet, örn man förmenar, att man
genom någon slags kringgående rörelse skall komma ifrån att anslå de 3 miljoner
kronor, som i första hand äro erforderliga. Det hade varit mycket bättre
om statsutskottet helt enkelt tillstyrkt ett anslag av 3 miljoner kronor. Statsutskottet
stiger självt, att beloppet lär få anses knappt tilltaget och förutsätter
t. o. m. att det kan bli brist. Då skall Jordbrukarbankens vinstmedel
släppa lill de penningarna. Jag tycker, att det är icke sund ekonomi att gå
ilen virgen. Jag vill därför sluta med att uttala den förhoppningen, att före
riksdagens slut riksdagen anvisar detta belopp, örn det blir möjligt inom den
budgettekniska ramen. Jag finner detta, naturligt, sedan riksdagen konstaterat
en förlust, sorn enligt min uppfattning ii.r betydligt större än 3 miljoner
kronor, med den kännedom jag har örn hela omslutningen av de transaktioner,
sorn finnas mellan riksförbundet och Jordbrukarbanken och mellan centralföreningarna
och Jordbrukarbankens avdelningskontor. Det vore mera rent

Äng.

statshjälp åt
Svenska lantmännens

riksförbund.
(Forts.)

Kr 35.

26

Lördagen deu 17 maj f. m.

Ang.

statshjälp ät
Svenska lantmännens

riksförbund.

(Forts.)

spel att anslå de tre miljonerna i stället för att söka bringa ned den direkta
skatten.

Herrar Fast och Björnberg instämde häruti.

Herr Herou: Herr talman, mina herrar! Det förefaller mig som om, fastän
allmänna meningen här i kammaren går emot detta anslag, i alla fall flertalet
av kammarens ledamöter skulle vara beredda för att gå in för detsamma
under en känsla som gör sig gällande här och som kan uttryckas så: härtill är
jag nödd och tvungen. När nu utskottet säger, att det nied stor tvekan gått
in för att uttala sig för lämpligheten av ytterligare anslag till en rörelse, som
ekonomiskt och organiskt visat sig så oerhört svag, skulle jag vilja vända på
den satsen och säga, att vi för vår del skulle icke ett enda ögonblick ha tvekat
för att gå in för anslagssumman 3 miljoner kronor eller mera, därest det verkligen
gällt ett anslag som på bredaste vis hade varit till gagn för den verkligt
sunda jordbrukskooperationen. Men därom är det icke alls fråga. Det är icke
fråga örn en verkligt sund jordbrukskooperation. Man kan ge en karakteristik
av dessa lantmannasammanslutningar genom rätt drastiska exempel. På visst
håll har talats örn nödvändigheten av att genomföra fyra öres tull på havre.
Samma män, som politiskt slåss för en fyra öres tull på havre, ha som representanter
för denna s. k. lantmannakooperation som ledare för vissa länsförbund
av dessa lantmannasammanslutningar importerat utländsk havre. Jag
har här bestyrkt avskrift på, att i en viss kuststad här i landet inte en
enda privat importör importerat havre, men lantmannaförbundets avdelning
har varit ensam importör av havre och, enligt denna uppgift, importerat 190
ton. Officiellt har vederbörande medgivit att de ha importerat 77 ton havre.
Nu vill jag inte alls säga, att det inte skulle ligga i de små jordbrukarnas intresse
att få billiga fodermedel och fodervaror, men jag vill ställa i rätt belysning
den sorts lantmannakooperation, det här är fråga örn, när vi kunna konstatera,
att vi ha folk, som på det viset bedriva dubbelspel, att de i politiken
kräva tull å havre men i lantmannaförbundet äro de enda importörerna av
havre. Jag kan också karakterisera denna s. k. lantmannakooperation genom
att omnämna en episod, som jag var med örn för ett tiotal år sedan, när en av
lantmannaförbundets underhuggare och korpraler i en socken, då det var
fråga örn att bilda en kooperativ konsumtionsförening, framhöll, att han alls
icke kunde vara med om kooperationen därför att den var liktydig med socialism.
En annan av dessa underhuggare förklarade, på ett offentligt diskussionsmöte,
att han alls inte hade förtroende för kooperationen, därför att
u. p. a. betydde enligt hans mening »utan pengar allihopa». När man har så
pass dyster erfarenhet örn folk, som på visst håll här i landet stått i spetsen
för denna s. k. lantmannakooperation, dessa lantmannaförbund, då måste jag
säga, att vi alls inte kunna inlägga den betydelsen i detta, som man här gör
från visst håll, när man här ånyo skjuter småbönderna framför sig och söker
genom detta utlåtande visa, att det här gäller en småböndernas sak, visa upp
att det är 61—62 procent bland dessa 70,000 medlemmar som ha en åkerareal
av 1—20 hektar. Där har man ju ett absolut tal för flertalet av denna kategori
av jordbrukare. Undersöker man emellertid fördelningen proportionellt mellan
olika grupper, då måste man finna, att denna grupp, som har 1—20 hektar,
utgör inte mindre än 77 procent av hela antalet jordbrukare i landet. Denna
grupp av jordbrukare omfattade enligt dessa siffror 61 procent av medlemmarna.
Den andra gruppen, utgörande endast 39 procent av medlemmarna i
denna organisation, uppgår till blott 28 procent av jordbrukarna i landet. Det
visar sig alltså, om man räknar proportionellt vid sammanställandet av de
officiella siffrorna med uppgifterna i detta utlåtande, att storagrarerna ha ett

Lördagen den 17 maj f. m.

27 Nr 35.

mycket större inflytande. Dessutom är det emellertid alls inte fråga om att
dessa 61 procent jordbrukare, alltså 42,000 av de 70,000 medlemmarna, skulle
slippa ifrån att betala ut vad som de ha iklätt sig ansvarsförbindelse för. Utskottet
säger nämligen i detta utlåtande, att i första hand dessa förbindelser
böra tagas i anspråk. Jag måste därför gent emot herr Forssell säga, att
det var riktigt klassbetonat, när min kamrat Kilbom drog upp klassgränserna
på det sätt han gjorde. Det är ju en invändning alldeles vid sidan,
när herr Forssell säger, att dessa småbrukare också ha sina svårigheter. Det
lia vi alltid framhållit. Dessa 42,000 jordbrukare, således den grupp varom
herr Forssell talade, som har särskilda svårigheter, dem avkräver man ju deras
förbindelser enligt utskottets förslag. Ser jag på den utredning, som i övrigt
förebringats här, finner jag, att dessa ansvarsförbindelser variera mellan 50
öre och 5 kronor per hektar. Örn man skulle sätta ett medelvärde på ansvarsförbindelserna
av 2 kronor per hektar, så skulle det, då saken berör något över

600.000 hektar, kanske kunna bli tal örn en eller två miljoner kronor,
som man på grund av ansvarsförbindelser skulle kunna avkräva de 70,000
medlemmar, som det här är fråga örn. Statsutskottets vice ordförande lämnade
i det sammanhanget den intressanta upplysningen och som han trodde
mycket kraftiga argumentet, att det är icke de, som tecknat andelar, som komma
att drabbas hårdast. Den summan vore ingenting att fästa sig vid, det
funnes betydligt allvarligare saker, de växlar och ansvarsförbindelser vid sidan
därom, som på olika sätt tecknats, sade han. Alltså här är enligt utskottets
förslag fråga örn, att vi skola avkräva alla dessa 70,000 medlemmar, som på
ett organisationsmässigt sätt iklätt sig förbindelser, vad man kan taga av dem
men man skall gå med på att lämna 3 miljoner kronor för att skydda dem,
som fullkomligt organisationsvidrigt ha iklätt sig förbindelser. Statsutskottets
vice ordförande skall aldrig lyckas göra gällande för oss, att detta är
lantbrukskooperation. Kan man kalla det för kooperation och sund organisationsprincip,
då förstår jag verkligen inte, vad man kan tillåta sig. När man
här sedan säger i utlåtandet, att stor tvekan måste hysas rörande lämpligheten
av ytterligare statliga uppoffringar för bibehållandet av en rörelse, som visat
sig så ekonomiskt och organisatoriskt svag, så vill jag säga, att det här dock
skulle bli ett premierande av ett låtgåsystem, där de, som haft hand örn denna
organisation, varit vissa typer av herrebönder och teaterbönder och allt möjligt
sorts folk, en del dagdrivarebönder, en del sådana där bönder, som äro snikna
efter en hel del förtroendeuppdrag, vilka äro avlönade. Det skulle här bli,
säger jag, ett premierande av det system, de ha gått in för, där de under alla
dessa år mera tänkt på, att de själva skulle hålla trådarna i sin hand i fortsättningen
än på att göra rörelsen kooperativ i ordets enda riktiga bemärkelse.

Ur dessa synpunkter måste jag instämma i det yrkande, som tidigare framförts
av min partivän Kilbom. Jag yrkar således bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Bengtsson i Norup m. fl.

Under detta anförande hade herr talmannen inträtt och övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr Paulson: Herr talman! I utskol 1 sutlålandet framhalles, att av de

70.000 lantmän, som äro anslutna till riksförbundet, de flesta skulle vara
småbrukare, och att en utebliven hjälp för mången skulle betyda, att han måste
gå från hus och hem. Det har intresserat mig att undersöka, hur det skulle
ställa sig för sådana småbrukare, i den händelse riksförbundet gick i konkurs.
Jag har verkställt en uträkning, hur mycket en sådan jordbrukare i händelse
av konkurs för riksförbundet skulle fä betala. Därvid bär jag tagit hänsyn
till de uppgifter, som lämnats i utskottets utlåtande, att, varje medlem har

Äng.

statshjälp ät
Svenska lantmännens

riksförbund.
(Forts.)

Nr 35. 28

Lördagen den 17 maj f. m.

Äng.

statshjälp ät
Svenika lantmännens

riksförbund.
(Forts.)

lämnat en förbindelse på 5—9 kronor per hektar och i händelse av konkurs ny
förbindelse på 3—5 kronor. Då en småbrukare väl ändå har högst 10 hektar
åker, skulle han således i händelse av konkurs för riksförbundet få betala i
lyckligaste fall 80 kronor, i värsta fall 140 kronor. Jag anser, att den jordbrukare
med en egendom med 10 hektar åker, som inte kan anskaffa 80—140
kronor utan att gå i konkurs, den jordbrukaren är icke mycket hulpen med en
hjälp, som här skulle ges; han kommer att gå i konkurs under alla förhållanden.
Jag vill dessutom säga, att jag inte tror, att jordbrukaren får egentlig
nytta av denna hjälp. Skall man nämligen hålla på att driva verksamheten
huvudlöst och förhåller det sig så, som man säger i bygderna, att balansen i
själva verket är någonting annat och mycket större än vad som här uppges,
då kommer det inte att dröja länge, förrän man är i samma predikament igen
och kommer att behöva ny statshjälp. Jag tror därför, att saken gagnas bäst
med, att människorna få lära sig förstå, att om man skriver sitt namn på en
skuldförbindelse, man måste vara beredd att betala den, och, om man går in i
en förening, man får se till, att den föreningen skötes så, att den kan bära sig
och att, örn den inte bär sig, man får vara beredd på att betala vad det kostar.
Hade hjälpaktionen varit så lagd, att det utgått direkt hjälp till varje jordbrukare,
som fått satsa pengar, därför att föreningen gjorde konkurs, skulle
jag vara med på att lämna hjälp, men såsom denna hjälp är lagd, vill jag icke
vara med därom. Hade man givit anvisning på ett sätt att ordna saken, i den
händelse staten satsat 3 miljoner kronor, kunde det ha varit något att tänka
på. Örn man exempelvis hade sagt ut, att då staten ger dessa 3 miljoner kronor,
så bör riksförbundet träda i förbindelse med konsumentkooperationen,
varigenom man kunde ha fått avsättning för sina produkter, så hade man fått
en fast punkt att hålla sig till, då hade ställningen varit annorlunda, men något
sådant talar man inte om. Att lantmännens kooperation och konsumentkooperationen
samarbeta är visst inte bara en tanke, som är mer eller mindre omöjlig
att genomföra. Sammanslagningen av Malmöortens mejeriförening och kooperativa
föreningen Solidar i Malmö, i syfte att gemensamt försälja smör och
mjölk, är ett talande bevis för att sådant mycket väl går för sig.

Herr talman! Som saken ligger till, och då jag inte tror, att den föreslagna
åtgärden kommer att hjälpa jordbrukarna, i varje fall icke kommer att leda
till det resultat, man tänkt sig, ber jag att få yrka avslag både på Kungl.
Maj:ts proposition och utskottets hemställan.

Herr Månsson i Furuvik: Herr talman! Efter klargörande anföranden,

som här hållits av herr Paulsen i Arlöv och herr Kilbom, har jag för min del
min ställning alldeles klar, örn jag inte hade det förut. Jag tillhörde på sin
tid, år 1923, dem, som ivrigt agiterade för denna anordning med Jordbrukarbanken
och Lantmännens riksförbund. Men när man nu ser, att sedan, den tiden
ingenting har gjorts, och när man ser, att vi på det ekonomiska livets olika
områden haft att göra med så många osunda och otrevliga företeelser, att det
inte kan vara försvarligt att låta det gå längre på det sättet, så kan jag för
min del icke gå med på utskottets hemställan och kommer således icke att rösta
för denna. Huruvida jag kommer att rösta mot, har jag ännu inte bestämt mig
för. Jag hade ursprungligen bestämt mig för att nedlägga min röst. Jag vet
inte, hur det blir.

Jag har fäst mig vid en punkt i utskottets betänkande, där man som skäl
för bifall till utskottets förslag anför, att erfarenheterna från främmande länder
utgöra övertygande vittnesbörd om vikten för den enskilde lantmannen att
ha dylika inköps- och försäljningssammanslutningar att lita till. Jag tror
inte, att man kan få exempel på sådant från främmande länder. Ty en sådan
förening som Lantmännens riksförbund existerar knappast i något annat land.

Lördagen den 17 maj f. m.

29 Nr 35.

Den är nog- ensam i sitt slag. Visserligen har det varit trassligt med raffeleisenkassorna
i Tyskland på våren. Men det har inte varit jämställt på något
sätt med det spektakel, som här uppförts nu under sju års tid. Jag tror, att
riksdagen här en gång bör säga ett bestämt nej. Jag vill också säga, att även
jag har liksom många andra lidit förluster på jordbruk. Men dessa förluster
får jag själv betala. Jag har tillräckligt med att klara mina egna skulder,
andras har jag inte råd att betala. Jag vill vidare säga, att den politik, som
förts här i många år, har skapat och skapar en allmän uppfattning i landet,
att statskassan är en mjölkko för alla misslyckade affärsmän, bara de arrangera
sina företag under namn av andelsföreningar eller dylikt. Det får inte ske,
att andelsföreningar och kooperativa affärer skötas på annat vis än affärer i
allmänhet böra skötas. Jag skulle vilja säga ledarna för Lantmännens riksförbund,
att jag tror, att det skulle varit nyttigt, örn de i tid vänt sig till en
framstående ledamot av denna kammare, som har erfarenhet på detta område.
Jag syftar på herr Ander på västmanlandsbänken. Han har skapat från botten
en grundmurad organisation av så gott som intet. Om herrarna vilja läsa balansräkningarna
och årsberättelserna för hans kooperativa affärer, ty de äro
många, så skola ni finna, vad som kan skapas av nära nog ingenting. Vilja
herrarna därtill också vända sig till herr Örne i första kammaren, som också
har rik erfarenhet på hithörande område, så tror jag, att en eventuellt ny affär
såsom efterträdare till Lantmännens riksförbund, örn den kan få herrar Anders
och Örnes välvilliga stöd. nog inte behöver riskera att gå sönder.

Det är nämligen så, att man måste bygga från botten det som skall byggas.
Allt som har hållit, har byggts från botten. Jag minns en gång jag satt med
några stycken på ett järnbruk i Sverige och vi resonerade örn hithörande förhållanden.
Där var då en man, som räknade upp alla stora affärsföretag i vårt
land. De hade alla byggts upp från intet, med undantag för Kullager, som ju
var en betydlig kapitalsammanslutning, då det bildades. Men alla andra, som
haft framgång, hade byggts från intet. De hade utvecklat sig millimeter för
millimeter, bit för bit genom eget arbete och omtänksamhet, de hade byggt
verkstäder, köpt nya maskiner, avsatt fonder, skaffat ännu bättre maskiner,
uppfostrat arbetare och köpmannakrafter och slutligen från den enorma slagkraft
på världsmarknaden, som nu några av våra storindustrier ha och som vi
på det högsta beundra och äro dem tacksamma för. Däremot kunde man visa,
att de miljonföretag och mångmiljonföretag, som startats ovanifrån, alla voro
bortsopade som agnar för vinden — med det enda undantag, som jag här nämnde.
Och det är klart, att även där inte kapitalet är det avgörande, utan det
avgörande är allvaret, energien, disciplinen, omtanken, kunskaperna. Det är
det enda, som kan ge framgång åt industrien och då även åt jordbrukskooperationen.
Man får inte bygga sådana rörelser uppifrån med direktörer. Samhället
byggdes icke med direktörer, utan samhället byggdes med bönder. Sedan
kommo direktörerna till, och ibland fördärvade de bönderna, ibland inte.
Kooperationen måste också byggas på bönderna. Sedan får man se. örn man
har råd att lia några direktörer.

Herr Prytz: När man här uppträder i opposition mot utskottet, så är det
ju ganska angenämt att finna, att det är så mångå av lantmännen själva, som
hysa tveksamhet inför den föreslagna hjälpen. Jag måste i likhet med herr
Bengtsson i Norup finna, att hjälpen åt jordbrukarna här kommit att spela en
sekundär roll. Vad här synes föreligga är, att de farhågor, som förra året, då
det var fråga örn Jordbrukarbankens försäljning, från sakkunnigt håll uttalades
men då kraftigt tillbakavisades av dem, som motsatte sig bankens försäljning,
tyvärr visat sig berättigade och till fullo besannats. Statsutskottet
föreslår, att dessa bankens förluster skola täckas genom nya allmänna medel.

Äng.

statshjälp åt
Svenska lantmännens

riksförbund.
(Forts.)

Nr 85. 30

Lördagen den 17 maj f. m.

Äng.

statshjälp åi
Svenska lantmännens

riksförbund.
(Forts.)

Nu kan man ju säga, att ela Jordbrukarbanken i varje fall tillhör staten, så är
det en fråga av tämligen underordnad betydelse, huruvida dessa förluster formellt
täckas på det ena eller andra sättet. Men enligt mitt sätt att se förtjänar
frågan dock med hänsyn till sina konsekvenser att något närmare belysas.

Ty vad är det som sker? Riksförbundet kan icke klara sina förbindelser
till banken och anhåller hos banken örn hjälp. Bankledningen anser sig med
hänsyn till kundens kreditvärdighet icke kunna gå längre i tillmötesgående,
och detta säkerligen på mycket goda grunder, utan vänder sig till Kungl. Maj :t
och riksdagen med förfrågan, huruvida det vore med allmännyttan förenligt
att låta ifrågavarande kund gå i konkurs eller på annat sätt råka i svårigheter.
Och örn så icke anses vara fallet, frågar Jordbrukarbanken, huruvida det allmänna
vill ställa erforderliga medel till förfogande för att tillåta banken att
behandla denna speciella kund på ett frikostigare sätt, än annars vore bankmässigt
försvarligt. Det behövs icke mycken fantasi för att tänka sig, att
om riksdagen beviljar denna kund hjälp, även andra av bankens kunder, när
de råka i svårigheter, skulle kunna åberopa tillräcklig allmännytta för att
göra anspråk på motsvarande tillmötesgående. Man skulle åtminstone i detta
fall kunnat vänta sig en den mest ingående prövning från Kungl. Maj:ts sida,
huruvida den kund, det här gäller att med en så extraordinär åtgärd hjälpa,
verkligen driver en allmännyttig verksamhet. Man behöver icke vara motståndare
till en sund kooperativ rörelse för att sätta ett frågetecken för huruvida
riksförbundets historia lämnar något som helst belägg för att dess verksamhet
varit till gagn, ens för dess egna medlemmar. I varje fall lämnas
ingen uppgift därom i utskottets motivering. Vi få höra, att riksförbundet har
en omsättning av så och så många miljoner i foderämnen och spannmål, och
det är ungefär allt. Däremot framgår det tydligt, att riksförbundet driver en
ganska spekulativ rörelse på ett oskickligt sätt och med otillräckliga medel.
Jag gör således i första hand gällande, att örn en dylik hjälp skall lämnas,
så måste det först och främst otvetydigt ha konstaterats, att den rörelse, som
skall hjälpas, är av allmännyttig natur. Och ett sådant konstaterande anser
jag i detta fall icke hava skett.

Men även om man skulle kunna göra det antagandet, att riksförbundet är
en allmännyttig institution, så återstår det att skaffa sig ingående kännedom
örn dess nuvarande finansiella ställning. Och någon utredning därom har inte
heller vare sig statsrådet eller utskottet ansett sig kunnat lämna, utan de komma
med ungefärliga sifferuppgifter, och på basis av dessa, vilka de själva säga
vara mycket lösa och mycket otillfredsställande, begära de ett anslag å 3 miljoner
kronor. Ja, ingen vanlig affär skulle kunna få kapital på lika
lättvindigt sätt. Det enda försvaret skulle väl vara, örn här förelåg något
tvångsläge, så att något för det allmänna synnerligen ofördelaktigt skulle ske,
ifall man inte ögonblickligen ingrep. Till en början är det väl oriktigt att
försätta riksdagen i ett sådant tvångsläge. Men jag tillåter mig verkligen
ifrågasätta, huruvida ett tvångsläge föreligger, som skulle göra det omöjligt
för antingen Jordbrukarbanken eller riksförbundet att komma fram med en
fullt tillfredsställande och uttömmande redogörelse för ställningen, innan riksdagen
behöver taga frågan under behandling. Vore detta en vanlig bank och
ett vanligt affärsföretag, så är det alldeles givet, att banken skulle upprätthålla
rörelsen i viss begränsad form, tills en sådan redogörelse förelåg och man
kunde taga ställning till problemet, sedan man hade siffrorna på bordet. Jag
tror även i detta fall, att Jordbrukarbanken skulle kunna göra det möjligt
för riksförbundet att fortsätta sin verksamhet, tills en sådan redogörelse förelåg.

Även örn man gör en annan jämförelse med vad som sker inom en vanlig
affärsbank och mellan en sådan bank och dess kund, synes det mig, att det

Lördag»!! den 17 maj f. m.

31 Nr 85.

föreliggande förslaget är behäftat med en mycket betänklig svaghet, i det att
förslaget tagit vara på just det, som kanske är det minst tillfredsställande i
en affärsbanks förhållande till en svag kund. Det är ju utsagt i utskottets
utlåtande, att det blir banken som skall uppgöra de förslag, som skola ligga
till grund för omorganisationen av riksförbundet. Ja, det har inom det vanliga
affärslivet just varit en av de största svårigheterna, att när ett företag
råkat på obestånd, så har banken måst ingripa. Men då har i allmänhet inom
banken icke funnits någon verklig sakkunskap inom den speciella bransch,
som det gällt, och man har då gått fram med pappersförslag, som icke tagit
hänsyn till det verkliga livet och dess behov. Här är ju precis samma förhållande.
Man har ju här, såvitt jag kan finna, uppdragit åt styrelsen och direktören
i Jordbrukarbanken att föreslå, hur denna stora kund lämpligen skall omorganisera
sin verksamhet, d. v. s. man vill pådyvla den arme direktören en
sakkunskap, som han väl knappast torde besitta. Det är alltså en kritik även
beträffande formen för hjälpens lämnande. Det vill nästan synas mig, som
om man a priori gått ut ifrån att riksförbundet måste komma att fortsätta sin
verksamhet, utan någon som helst undersökning, huruvida detta är vare sig
lämpligt eller möjligt. Man kan inte värja sig från den tanken, att detta möjligen
har skett genom ett ställande av saker och ting på huvudet på så sätt att
man sagt sig, att riksförbundet skulle vara en nödvändig förutsättning för
Jordbrukarbankens fortsatta existens. Och det är väl kanske inte så långt
ifrån, att den tankegången även legat under de här halvbakade förslagen.

Då jag således, herr talman, icke anser det konstaterat, att riksförbundets
verksamhet är allmängagnelig, då det vidare icke finns någon utredning örn
att den nu föreslagna hjälpen räcker, och då slutligen den fonn, som har valts
för att lämna hjälp, ifall sådan skall lämnas, är synnerligen olämplig för en
lycklig fortsättning av verksamheten, ifall denna skall fortsättas, ber jag att
på alla dessa tre skäl få yrka avslag på det föreliggande förslaget.

Häruti instämde herr Carleson.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag skall bara tillägga några få
ord.

Till en början vill jag säga, att jag befinner mig i ett bra mycket trevligare
sällskap här i kammaren, än jag gjorde på statsutskottets fjärde avdelning.
Där fick jag stå ensam örn min avvikande mening, tills frågan kom till statsutskottet.
I statsutskottet lyckades jag verkligen få två andra med mig.
Men här i kammaren tycks jag ha ganska många med mig, och det är ju bara
glädjande för mig.

Det är ju så mycket sagt i denna fråga, att jag näppeligen kan komma med
något särskilt nytt. Jag vill dock säga, att jag tycker, att det är en märkvärdig
väg att med statsmedel hjälpa de föreningar, som ha skött sig
dåligt, men icke ha några premier att ge åt dem, som skött sig bra inom
denna kooperation. Man borde väl rättvisligen ge också dem, som skött sig
bra inom jordbrukskooperationen, en liten belöning, när man skall hjälpa dem,
som skött sig dåligt.

Vad beträffar Jordbrukarbanken har jag för övrigt aldrig kunnat få klart
för mig, att den egentligen haft något existensberättigande. Den är helt
olika riksbanken och har helt andra saker att sköta. Här skall denna centralbank
i Stockholm sköta kreditgivningen i så gott som hela landet. Detta
skulle kanske vara möjligt, örn den hade lika många avdelningskontor som
handelsbanken och genom avdelningskontoren kunde följa med och lära känna
folk och deras affärer. Men med de få kontor, som denna bank har, lär det
näppeligen vara tänkbart att kunna sköta en sådan kreditgivning på sund

Äng.

statshjälp åt
Svenska lantmännens

riksförbund.
(Forts.)

Nr 35. 32

Lördagen den 17 maj f. m.

Ang.

statshjälp åt
Svenska lantmännens

riksförbund.
(Forts.)

basis och på riktiga vägar. Det fordras, att man känner den befolkning, som
har med banken att göra. Att här ifrån Stockholm dirigera och sköta affärerna.
tror jag är så gott som omöjligt. Först var det ju en lantmännens bank,
som de enskilda i landet fingo teckna aktier i. Det tecknades också inte så
litet, men de pengarna gingo fullständigt upp i rök. Sedan är det staten som
tagit hand örn Jordbrukarbanken, och den skall i sin mån hjälpa jordbrukarrörelsen.
Men jag tror inte, att det är rätta vägen. Det går inte att konkurrera
med de andra bankerna. Jag är alldeles övertygad, att det finns många
föreningar i landet, som äro intresserade för att hjälpa jordbrukarna, föreningar,
som inte alls haft med denna rörelse att skaffa och som reda sig någorlunda
bra. Men här har man sett exempel på hur föreningar uppstått här
och där utan att man satsat något kapital att röra sig med utan endast lämnat
förbindelser och sedan drivit affärerna med växlar och delat ut vinsten,
när det blivit någon. En sådan rörelse kan omöjligen gå, utan det måste vara
någon grund för rörelsen och något kapital insatt i verksamheten, för att
affärerna skola kunna komma på rätt bog. Jag har för min del från första
början, när jag började förstå saken en smula, inte kunnat vara med om detta
utan gått på avslagslinjen. Jag tror, att det är bättre att först som sist gå
till botten med det hela.

Nu säger man, att man skall bättra upp dessa lantmannaföreningars organisation.
Ja, det är nog lättare sagt än gjort efter min mening. Chefen för
detta företag har 42,000 kronor i inkomst, och denna inkomst är till stor del
baserad på royalty, som inte utgå på nettoförtjänsten utan på bruttoförtjänsten.
Det är ju en fullkomligt osund väg att gå, när det gäller att ge lön
åt den som sköter affären. När han har en sådan inkomst, så menar jag, att
det blir ganska svårt att få bort honom, och kommer inte den mannen bort,
så tror jag inte, att någon nyorganisation kommer till stånd, som egentligen
förbättrar det hela, utan vi få undan för undan sätta till nya pengar. Det är
min uppfattning. Jag anser, att Jordbrukarbanken bör avvecklas. Herr
Kilbom sade, att när man störtat detta företag (den kooperativa rörelsen),
så skall man sedan hjälpa Jordbrukarbanken på fötter. Nej, jag tror, att
även Jordbrukarbanken bör avvecklas fortast möjligt, så att man kommer
ifrån hela denna ruttna historia.

Jag yrkar bifall till reservationen, d. v. s. avslag å Kungl. Maj:ts förslag
och utskottets hemställan.

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Örn reservationen skulle bifallas,
ligger det nära till hands, att hela riksförbundet och dess organisation ramlar
sönder. Den största lantmannasammanslutning vi haft i landet är riksförbundet
med underlydande. Må vi då tänka på, att det jämnt, när det gäller
lantbrukets vara eller icke vara, heter: organisera er! Det råder man lantmännen
till. Skulle denna organisation dö, vore det också ett slag för många,
som arbetat sig in i saken och satt in sin kraft och sina medel i rörelsen. Då
få alla våra motståndare vapen i sina händer, och det dröjer länge, innan man
får en organisation, som är likvärdig med denna.

Nu säges det, att det är orätt att lämna understöd, ty när andra affärer
icke bära sig, få de enskilda icke något understöd av staten. Jo, herr Lithander,
det få de, och det har tidigare erinrats örn i dag, när Kreditkassan lämnade
anslag till flerdubbla beloppet till vissa banker, så att dessa kunde göra
ackord med sina kunder. Men det vill man icke höra talas örn. När det nu
gäller 3 miljoner kronor, så är det ett förfärligt skrik, men när Kreditkassan
ingrep utan riksdagens hörande, gick det hela smärtfritt. Det är stora banker,
som fått understöd av Kreditkassan, och jag skulle kunna återge en hel
del om den saken, örn så skulle behövas.

Lördagen den 17 maj f. m.

33 Nr 36.

Det har vidare talats om kooperationen. Det är icke riktigt att jämföra Äng.
lantmannakooperationen med den nya kooperativa rörelsen. Den har kun- statshjälp åt
der, som lia givna inkomster varje vecka eller månad, som ha kontanter att ^männens*
betala med. Affären drives enbart med kontanter, därför bär den sig. Men riksförbund.
det är icke så med lantmännen, de ha inga pengar att röra sig med. Det blir (Forts.)
lätt ett bakslag för dem. Centralföreningen får taga vad bönderna ha att sälja.

Den får taga den spannmål, bönderna ha att lämna, och centralföreningen
får bära förlusterna på denna spannmål. Och därför blir det som det är.

Det säges, att de skött sig illa. Herr Prytz sade, att riksförbundet skötes
oskickligt och att inom riksförbundet och centralföreningen missgrepp blivit
gjorda. Det må erkännas fullt och helt, att en del missgrepp gjorts, men jag
ser saken så, att det må räknas som barnsjukdomar hos rörelsen. Bränt barn
skyr elden. När de komma underfund med de missgrepp, som begåtts, akta
de sig och bli mera mogna och sköta sig bättre.

Riksförbundet har skötts affärsmässigt och har sin mission att fylla. Jag
vill erinra örn att vi leva i trusternas tidevarv och att det är av största vikt
att kunna till billigt pris skaffa gödningsämnen såsom fosfat, kali och kvävegödning.
Sveriges lantmän ha icke något språkrör mera än riksförbundet,
och ingen har gjort gällande, att detta icke gjort nytta för lantmännen. Riksförbundet
har varit så köpkraftigt, att det kunnat underhandla med de stora
trusterna och åstadkomma åtskilligt till förmån för jordbruket. Det ha andra
fått fördel av också. Men örn vi icke haft riksförbundet, hade jordbruket fått
betala större summor än det gjort. Örn herrarna säga, att det icke gjort
nytta, så veta icke herrarna hur det förhåller sig, det är saken. I tidningsartiklar
har man rackat ner på riksförbundet. Men om riksförbundet skött
sig så dåligt, så hade icke herrar konkurrenter behövt anstränga sig så mycket,
ty då hade det avsomnat i alla fall.

Det var också något annat, som herr Prytz var inne på. Jag har också
uppmärksammat det i utskottets utlåtande. Det heter där på sid. 8 på följande
sätt: »Som ett oeftergivligt krav för bankens medverkan till nuvarande
skuldbördas lättande lärer därför böra uppställas en genomgripande konsolidering
av den nuvarande föreningsverksamheten. Därvid lärer banken
ej° underlåta att anlita den sakkunskap, som kan stå till förfogande.» Och
pa sid. 9 i utskottets utlåtande heter det: »De förändringar i organisatoriskt
avseende, som befinnas önskvärda i syfte att befrämja en ändamålsenlig förvaltning,
böra, såsom departementschefen anfört, ovägerligen av bankstyrelsen
krävas och deras genomförande kontrolleras.» Då kommer jag och gör
samma fråga som herr Prytz: Är det riktigt, att banken är rätte mannen att
knäcka denna fråga och skapa en ny organisation, när den gamla gått sönder?
Det säges, att banken skall anlita sakkunniga, och enligt förslaget skulle
banken få fullmakt in blanco att handla efter gottfinnande. Jag vill icke på
något sätt misstänkliggöra någon, men när det gäller sakkunskapen, så frågar
jag, örn det är lämpligt att skjuta undan de gamla erfarna män, som varit
med i rörelsen. Jag undrar, örn det är riktigt och klokt. Med sakkunskapen
i banken är det också kanske litet så och så, örn man ser saken utifrån. Det
är icke min mening att klandra sammansättningen av styrelsen, men ingen
av styrelsen har haft med organisationen att göra. Däremot sitter en person
i styrelsen, nämligen vice ordföranden, som har en egendom på landet, som
han själv brukar, och för den egendomen har han gått in i den förening, sorn
är en hård konkurrent till riksförbundet. Det är givet, att när han köper
varor av föreningen och är med i styrelsen för föreningen och samtidigt sitter
med i styrelsen för banken, som har till uppgift att hjälpa riksförbundet
och dess underavdelningar, så måste han lia svårt att tjäna två herrar. Kan

Andra kammarens protokoll 1980. Nr 35. 3

Nr 85. 34

Lördagen den 17 maj f. m.

Äng.

statshjälp åt
Svenska lantmännens

riksförbund.
(Forts.)

man icke säga, att det är att sätta bocken till trädgårdsmästare? Man skall
ha sakkunskap i bankens styrelse också.

Jag vill icke klandra vederbörande person för dylikt, men jag vill säga,
att riksdagen bör se sig för, när det kommer att gälla fördelningen av medlen.
Ty det ligger nära till hands att befara, att det då kommer att skära
sig. I styrelsen böra sitta sådana personer, att man icke kan ha skäl att
säga sig, att de äro partiska. När en person har intressen på två båll, blir det
lätt slitningar och misstro, husfriden blir störd, och det uppstår lätt tråkigheter.
I hopp om att det kan bli rättelse vill jag i all välmening ha erinrat
om detta.

Jag skall icke längre uppehålla tiden utan inskränka mig till att instämma
med deni, som yrkat bifall till de tre miljonerna för tillfället. Det är icke
trevligt att be örn nådegåvor eller vad herrarna vilja kalla det, men pengarna
behövas och komma nog till nytta, där de komma. Örn det blir pengar och
de komma till jordbruket, så blir det den mesta nyttan av deni, och då kunna
de åstadkomma mera än på andra områden sorn anslag lämnats.

I detta yttrande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna, instämde herr Nilsson i Hörby.

Herr Sköld! Herr talman! Då jag kommer att i voteringen ge min röst för
avslagsyrkandet, tillåter jag mig säga några ord för att motivera detta mitt
ståndpunktstagande. Det bär i debatten här diskuterats fram och åter, vem
det egentligen är, som skall få fördel av det anslag, som här är föreslaget. Man
har sagt från visst håll, att det är för Jordbrukarbankens skull detta anslag
beviljas. Jag måste för min del säga, att det kan icke vara riktigt, att riksdagen
beslutar att på förhand, innan några förluster ha. klart konstaterats för
banken, göra en ny kapitalinsats i detta statsägda företag. Det ina i stället
bli så, att, sedan dessa förluster blivit konstaterade, statsmakterna kunna taga
ståndpunkt till den frågan. Jag kan icke anse, att vi i nuvarande tidsläge ha
att taga alltför allvarligt på det argumentet.

Det har vidare under debatten yttrats, att nian måste göra detta för att icke
enskilda jordbrukare skola komma i ekonomiskt betryck. Det argumentet har
jag icke riktigt kunnat fatta. Såvitt jag kan förstå, skulle även enligt utskottets
förslag följden bliva, att de personer, som ha växlar med riksförbundet,
skola inlösa dessa växlar, och att medlemmarna i lokalföreningarna
skola inlösa sina ansvarsförbindelser, naturligtvis så långt det går. Jag kan
inte förstå, att enskilda jordbrukare skola komma i ett fördelaktigare läge
genom ett bifall till utskottets hemställan. Man kan säga, att genom detta
kommer man kanske att avveckla långsammare. Växlarna drivas icke in i
så hastigt tempo, ansvarsförbindelserna drivas icke in i så hastigt tempo, men
såvitt jag kan fatta ligger det i Jordbrukarbankens eget intresse, att även om
medlen icke beviljas, låta avvecklingen gå i så smidiga former som möjligt, ty
endast därigenom har banken möjlighet att taga ut största möjliga del av det
tillgodohavande banken har. Jag kan icke finna några reella skäl för ett annat
förfaringssätt i vad gäller de enskilda jordbrukarna.

Sedan är det klart, att det föreslagna anslaget skulle bli till fördel för
Svenska lantmännens riksförbund, men jag måste säga, att det kan icke utan
vidare vara ett riksintresse, att staten skall hjälpa Svenska lantmännens riksförbund.
Endast under förutsättning att detta riksförbund representerar en
god form för jordsbrukskooperation, endast under förutsättning att det är ett
allmänt intresse, att denna organisation bevaras, endast för det fallet kan jag
anse, att det har något värde, att staten vidtager åtgärder för att bevara denna
organisation. Nu äro alla eniga örn att riksförbundet icke representerar en

Lördagen den 17 maj f. m.

35 Nr 35.

god och sund form för jordbrukskooperationen. Och då kan det icke vara tal
om att staten skall bevara riksförbundet i dess nuvarande skepnad.

Man skulle kunna komma och säga, att anslagets uppgift är att ge staten
möjlighet att genomföra en sådan rekonstruktion av riksförbundet, att det kan
bli en god och sund organisation för jordbrukskooperationen i landet. Jag
måste säga, att örn jag vore starkt övertygad örn att det föreslagna anslaget
skulle komma detta ändamål till godo, skulle jag icke draga mig för att giva
min röst för anslaget, men jag måste erkänna, att jag icke har någon tro alls
till att ett bifall till statsutskottets hemställan kommer att leda till ett dylikt
resultat.

Kungl. Maj:t kunde givetvis ha gjort en sådan utredning med hjälp av den
förvaltningsapparat, som står till Kungl. Maj:ts förfogande, att i det föreliggande
förslaget klara linjer uppdragits för reorganisationsarbetet. Men det
har Kungl. Maj:t icke gjort. Statsutskottet hade också, ehuru det givetvis
har mindre förutsättningar därför, kunnat göra vissa, uttalanden i det avseendet,
så att det blivit till detta anslag fogade villkor, som tagit sikte på
genomförandet av en önskvärd reorganisation av riksförbundet. Men det har
statsutskottet icke gjort. Utan såväl Kungl. Majit som statsutskottet lia den
uppfattningen, att detta skall genomföras av bankens styrelse. Det har redan
från herr Prytz’ sida riktats en kritik mot bankens styrelses möjligheter att
i detta avseende vidtaga några lämpliga åtgärder. Jag skall icke fördjupa
mig i detta vidare, men jag måste uttala, att det kan vara sannolikt, att bankens
styrelse skall kunna hava förmåga att genomföra en sådan ekonomisk
rekonstruktion, som gagnar bankens intressen, som gör, att bandren får sitt
på det torra, men jag hyser icke stor tro till att den skall kunna genomföra
en sådan rekonstruktion, som gagnar kooperationen i landet och gör det nyuppståndna
riksförbundet ägnat att breda ut den kooperativa tanken bland Sveriges
lantmän. Jag kan icke förstå, hur jordbrukarbankens styrelse skall
kunna ha intresse för eller förmåga att giva. sig i kast med den uppgiften.

Men därtill kommer ytterligare en betänklighet. Även om bankens styrelse
förklarat sig villig att nied stor stränghet gå fram för att genomdriva rekonstruktionen,
har svenska riksdagen någon trygghet för att banken får förverkliga
sin åstundan? Örn vi icke under förra riksdagen fått uppleva, att
Kungl. Majit inblandat sig i denna banks verksamhet på ett rätt så uppseendeväckande
sätt, så skulle icke mina betänkligheter ha varit så stora, Men då
vi ha ett sådant prejudikat och vi icke kunna veta, vilka påtryckningsmedel
kunna komma uppifrån på bankstyrelsen, och då de ledande männen i riksförbundet
äro socialt uppsatta män, har jag icke garanti för att riksdagens
beslut kommer att leda till den grundliga upprensning, som är nödvändig.
Hade statsutskottet i överensstämmelse med de önskemål, som uttalades i den
debatt, som föregick remissen av den kungl, propositionen till utskottet, sökt
utforma några klara riktlinjer för reorganisationsarbetet, skulle jag ha röstat
för utskottets förslag. Men då icke så skett, ber jag, herr talman, att få instämma
i yrkandet örn avslag på såväl Kungl. Majlis förslag som utskottets
hemställan.

Med herr Sköld förenade sig herr Pettersson i Hällbacken.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Först ber jag att få yttra ett ord
för egen del. Då jag sökt så opartiskt som möjligt klarlägga vad statsutskottet
menat och hur det burit sig åt flir att komma till den uppfattning, vartill
det kommit, har jag råkat ut för den mest våldsamma kanonad. Jag ber
att få säga, att jag icke handlat efter någon annan ledstjärna än den jag an -

Ang.

statshjälp åt
Svenska lantmännens

riksförbund.
(Forts.)

Jfr 35. 36

Lördagen den 17 maj f. m.

Äng. nars brukar följa. Jag har sökt leta ut, vad som är det riktiga för Jord1-siatshjälp åt brukarbanken och lantmannakooperationen. Det är min synpunkt, och är den
^männens1'' riktig, så kan jag icke göra något åt saken.

riksförbund. Sif vill jag rätta ett missförstånd, som herr Forssell gjort sig skyldig
(Forts.) till» då han talat örn att det vore nog med vad som beviljades i fjol av riksdagen,
utan att det kräves en större summa. Örn herr Forssell och andra vilja
göra sig besvär med att läsa i häftet »Utgifter för kapitalökning», så skola
ni finna, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet klarat upp,
hur det förhåller sig med den saken. Ni skola finna det på sidan 7 i bil. 4 i
slutet av häftet, där det står, att Jordbrukarbanken under år 1929 övertagit
engagemanger om sammanlagt 12,927,053 kronor 44 öre, varefter å engagemangen
under året genom kontanta avbetalningar influtit 1.797,262 kronor
50 öre, vilket betyder, att man icke tagit åt sig mera utan helst velat taga
större engagemang i taget. Men det betyder icke något, därför att man får
tillbaka ett så avsevärt belopp. Så ligger saken till. Vidare kan jag, då
jag väl är tvungen att för utskottets del lia ordet ännu någon gång, få hänvisa
till Kungl. Maj:ts proposition nr 275, sidan 7, däri det omtalas, vilka upplysningar
ett utskott då hade fått. Det var konstitutionsutskottet i fjol, som
fick dessa upplysningar av bankinspektören. Det heter där i ett citat ur en
skrivelse från Jordbrukarbanken på följande sätt: »Det må i detta sammanhang
erinras, att i den promemoria av bankinspektören av den 27 april 1929,
som finnes intagen i konstitutionsutskottets utlåtande vid samma års riksdag
nr 22, någon förlustrisk å riksförbundet med underlydande för gymnsamt fall
icke ansåges föreligga för banken, medan för ogynnsamt fall förlustrisken angavs
till närmare 1.9 miljoner kronor.» Nu frågar jag i anständighetens namn,
vad ett riksdagens utskott skall ha för möjligheter. I fjol var det konstitutionsutskottet
och bankutskottet, som fingo upplysningarna. Örn man kommer
ihåg, att till alla övriga prisfall har i år, när det gäller saker, som riksförbundet
och centralföreningen gjort affärer med, priset fallit med cirka 30 %
på kort tid, är det lättförklarligt, om man ej kunde se de förlustrisker, som
finnas nu, i fjol vid denna tid.

Sedan vill jag så gott först som sist klara ut de dunkla begrepp, man här
rör sig med. Herrarna tro, att dessa 3 miljoner kronor gå att få igen på
något konstigt sätt. Det är misstag. Dessa 3 miljoner kronor äro och förbli
borta, därför att det är en redan konstaterad förlust, som föreligger. Om
vi ej bevilja anslaget, inträffar intet annat, än att vi få vänta så mycket längre.
Den som vill ha Jordbrukarbanken kvar och att lantmännens föreningsrörelse
ej skall slås ihjäl i onödan, kan så gott först som sist rösta för utskottets
förslag, ty medan gräset växer, dör kon.

Så har man här talat om andelskapitalet. Jag måtte uttryckt _ mig rysligt
illa förra gången, då jag förde det ämnet på tal, och jag skall återigen försöka
klargöra vad jag menade. Det kapital, som det är meningen att driva in från
andelstecknande medlemmar, är för den enskilde en bagatell. Men växlarna för
köpta varor uppgå till större belopp. Slår man ihop dessa saker, växlarna
och andelsförbindelserna och driver in detta på en gång, trotsar jag herr Paulsen
— han är kanske icke medlem, och örn han är det, så klarar han sig nog
ändå — att visa, att det är så lättvindigt att reda upp härvan för dessa småbönder.
Örn jag trott det, hade herrarna ej funnit mig på denna sida.

Vidare har man sagt, att det är ett vågstycke att lämna i bankledningens
händer att rekonstruera detta. Jag var ledsen att höra herr Prytz säga, att
bankerna äro så renons på medel att reorganisera företag. Jag kan på rak
arm, om det gäller, räkna upp en rad industriföretag, där banker med sitt
»pekfinger» sagt ifrån, att organisationen skall läggas så och så. De ha pekat
på det och det, menar jag, herr Kilbom. De lia gått längre och satt till de le -

Lördagen den 17 maj f. m.

37

Nr 35.

ilande männen i styrelserna oell verkställande direktörer. Kan någon neka statlhjäip
till, att så går till, må lian träda fram. Jag har reda pa att det gar till Svenska lantsz,
och därför kan man ej säga, att Jordbrukarbanken följer dåliga exempel, mannens
ty den gör blott som andra, då den handlar så i detta fall. Då frågar jag, vad riksförbund.
statsutskottet skulle ha skrivit. Här säges från den ena sidan, som företrädes (*ortD
av herr Bengtsson i Norup, att detta aktstycke är för strängt skrivet mot delägarna
i lantmannaorganisationerna. Från andra sidan ^säges, att det icke
innehåller något, utan är så dunkelt, att ingen kan göra något av det. Vilken
åsikt har rätt? Jag tillåter mig hysa den förmodan, att då det gäller en så
pass delikat sak som denna, där man ej kan lägga fram allt för allmänheten
redan med hänsyn till banklagens föreskrifter, det kan räcka, örn jag citerar
vad utskottet skrivit. Det tyckes vara så, att vi antingen skrivit dålig svenska
eller läsarna ej kunna förstå, vad utskottet skrivit, Örn herrarna slå upp sidan
8 i utlåtandet nr 157 — ni kunna gärna läsa hela sidan, men jag skall nöja
mig med att läsa upp en del — så står det ungefär på mitten av sidan: »Huvudsyftet
med här avsedda stödaktion får enligt utskottets mening anses vara att
åstadkomma en nyorganisation av den till riksförbundet anslutna jordbrukskooperationen
under så betryggande former, att en fullt hankmåssig kreditgivning
hädanefter möjliggöres.»

Örn ej det där är ganska klara verba, vet ej jag, men för att vara säkra ha
vi tillagt: »Härför lärer emellertid erfordras en ingående undersökning från

bankens sida av de olika sammanslutningarnas finansiella ställning med hänsyn
tagen bland annat till de ekonomiska prestationer, som hos de särskilda föreningsmedlemmarna
kunna utkrävas på grund av lämnade reversförbindelser
av olika slag. Från riksförbundsledningen har inför utskottet vitsordats att
nuvarande organisation är behäftad med svara brister.» Det ha vi ej fatt veta
förut från riksförbundsledningens sida. Det här är första tillfället, när det
sagts inför riksdagen. Man har gjort försök att ^-organisera, men det har ej
förut erkänts, att det varit så illa organiserat, som här nämnes. Vidare
säger utskottet: »Som ett oeftergivligt krav för bankens medverken till nu varande

skuldbördas lättande lärer därför höra uppställas en genomgripande
konsolidering av den nuvarande föreningsverksamheten.» Nu ber jag särskilt
herr Sköld och andra att höra på vad som kommer härnäst. Det heter sedan:

»Därvid lärer banken ej underlåta att anlita den sakkunskap, som kan stå till
förfogande.» Jag skulle tro, att den omständigheten, att ingen i första kammaren
haft behov att säga ett enda ord i denna sak, tyder i sin mån på, att utskottet
lyckats träffa den gyllene medelvägen och peka ut de vägar, banken
har att gå vid en rekonstruktion och vid den undersökning av de ekonomiska
mellanhavandena, som skall äga rum. Men det är ej slut med det. Jag vill
läsa upp ännu ett stycke ur utlåtandet. Det heter sedan: »Ett viktigt pro blem

är härvidlag möjligheten till rörelsens framtida förseende med erforderligt
driftkapital. Skall en sund framtida utveckling av verksamheten kunna tryggas,
lärer man härvid i första hand böra bygga på egna kontantinsatser från
de enskilda medlemmarnas sida.» Vi ha enligt mitt förmenande icke kunnat
skriva strängare, men ej heller kunnat underlåta att skriva så strängt, som vi
gjort, ty vår mening liksom även bankledningens är att komma fram till en
organisation, som skall behandlas på samma sätt som andra stora kunder fullt
bankmässigt i fortsättningen. Och att bankledningen menar allvar därmed,
kan jag konstatera. Som ett bevis därför kan jag till protokollet anföra, att
det är två föreningar, som redan vid överläggningarna i statsutskottets fjärde
avdelning betecknats som varande av den beskaffenheten, att det ej går att
rädda (lern. Och de ha också trätt i likvidation. Men det är ej nödvändigt att
bruka större våld än nöden kräver. Örn man ej vill slå ner dessa organisationer.
kan jag ej se någon anledning alf ej räcka dem en hjälpande hand lör att

Ifr 35. 38

Lördagen den 17 maj f. m.

etatMäivåt Ve?,a UPP en sund rörelse. Och det framgår av utlåtandet, att detta är vad
Svenska lant- V1 ™lja. ...

männens Jag vill sammanfatta vad jag sagt sålunda: Jag vet, att penningarna äro
riksförbund, borta. Det är klarlagt, att de ej finnas längre. De, som vilja hjälpa riksför(Forts.
; bundet och föreningarna, och de, som vilja hjälpa Jordbrukarbanken, böra

självfallet följa utskottet, till vars förslag jag, herr talman, yrkar bifall.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Lithander: Herr talman! Det var med stort intresse jag åhörde herr
Andersson i Grimbo. Han har sedan år 1923 tillhört styrelsen för Jordbrukarbanken
i Göteborg och även varit dess vice direktör. Och vilken bankdirektör
skulle ej vilja taga emot 3 miljoner kronor? Det vore mot naturen, om herr
Andersson säde: »Nej, det vill jag ej ha.» Men jag vill säga till herr Andersson
i Grimbo, att- när han talade örn, att det är svårt att tjäna två herrar, och
att det då ej går bra, så koni jag att tänka på, att det icke går bra att tjäna
bade Jordbrukarbanken och även dem, som man i alla fall representerar i bygderna,
nämligen skattebetalare av olika slag, icke blott av ett slag. Jag förutsätter
nu, att var och en, som är hårt intresserad i denna bank, avstår att
deltaga i voteringen. Men till alla övriga av kammarens ledamöter, som icke
ha någon anställning där, vill jag rikta en allvarlig vädjan att betänka, innan
ett vo turn avges, vilka de yttersta konsekvenserna äro. Här ha vi från auktoritativt
håll hört, att vad Jordbrukarbanken beträffar, så torde den då icke vara
sa alldeles utan resurser, att icke där kan försiggå en lugn avveckling av en
del av dessa engagemang, så att man ej på den grund behöver tillgripa denna
synnerligen anmärkningsvärda åtgärd att av skattemedel överföra ett sådant
belopp till Jordbrukarbanken från Kreditkassan, vilken jag för övrigt satte
mig lika mycket emot som herr Andersson i Grimbo. Riksdagen går in på
vägar, varpå den ej kan fortsätta, därom kan ej råda tvivel. Herr Andersson
i Grimbo sade själv — det kan hända att det var något litet oöverlagt, men
det koni rakt ur hjärtat — att de 3 miljonerna skulle vara »för tillfället». Så
är det. Vi veta ej, var detta bottnar framdeles. Herr Andersson i Grimbo
sade, att det skulle bli ett dråpslag för många, örn förslaget skulle avslås. Jag
tror ej,. att dråpslaget blir så stort för jordbrukarna. Det skulle gå emot
många intressen, som äro knutna vid Jordbrukarbanken. Men det är intet intresse
för riksdagen och för deni, som vi i allmänhet representera, att här träda
in med skattemedel på 3 miljoner kronor.

Så sade herr Andersson i Grimbo, att det, som varit, har varit en barnsjukdom.
Ja, barnet är ganska gammalt nu, och det tyckes, som örn sjukdomen
ej avtagit med åldern utan snarare tilltagit. Och jag fruktar, att ett barn
som är så där predisponera^ för vissa, sjukdomar, nog icke kan komma ifrån
dem för framtiden. I varje fall tror jag, att den medicin, som här räckes, ej
är den rätta. .Det är en kvacksalvarmedicin. Den botar ej patienten till kropp
och själ, i varje fall ej till själen.

Sa sade herr Andersson i Grimbo, att det pa sm tid icke fanns något enhetligt
organ, när det.gällde att från utlandet få in viktiga förnödenheter för
jordbruket. Jag är ej säker på den saken, men det är i varje fall ej nödvändigt
att endast en enda sköter örn en sak. Det visar sig i allmänna livet, att
när det är flera, som sträva efter en sak. blir det konkurrens. Och det’var
sannerligen ingen fara för att ej den enskilda handeln skulle kunnat klara ut
det.

När herr Andersson i Grimbo jämförde detta stöd åt lantmännens riksförbund
med .det, som förut var lämnat åt en del banker — jag säger ännu en
gång, att jag är lika stor motståndare därtill som herr Andersson själv_ så

Lördagen den 17 maj £. m.

39 Nr 35.

haltar den jämförelsen. Jag har i mitt förra anförande yttrat att när staten
träder in för att möjliggöra för riksförbundet att lämna ersättning till vissa ^ventjea lantan
de till förbundet anslutna föreningarna i bygderna, är det ej jämnspelt, när männens
enskilda importörer och köpmän själva få bära förlusterna dag herde aven ”IcsforUnd.
lantman, att i hans hembygd hade enskilda kreditgivare fatt taga förluster (loris.,
på 50—60 tusen kronor. Men där träder ej staten in och stöder. Det ar en
olikhet inför lagen, som man har svart att finna sig i. _ ,, ,

Hur emellertid riksförbundet och föreningarna och genom dem Jordbrukarbanken
kommit till detta läge, är ganska tydligt belyst genom ett meddelande,
som stod i Svenska Dagbladet för den 27 april i ar och som rörde ett lantmannaförbund
norr över. Jag behöver ju ej peka ut särskilt, vilket det var.

Men den, som är intresserad, kan få veta det av mig. Det sta,r om det förbundet
att det bildades 1923, och att redan året därpa fanns en förlust pa 90,000
kronor Riksförbundet ställde sig redan från början skeptiskt till företaget,
enär andelskapitalet utgjorde endast 23,000 kronor, och lörsta aret lamnades
därför inga varor utan garanti av Jordbrukarbanken, som även under arens
lopp lämnat betvdande räntelindringar och andra förmåner till förbundet Walen
bank skötes så, att man på så lösa boliner lämnar ut en sadan kredit tiU ett
företag, vars andelskapital utgjorde endast 23,000 kronor och som forsta året
haft en förlust på 90,000 kronor, så anser jag, att den bedrivit sm verksamhet
så att den ej bör fortsätta och uppmuntras med en present på 3 miljoner kronor.
Man skall se efter, hur företaget är skött från början, hur elef skotes nu
och vad vi ha för garantier för den framtida skötseln. Rörande nämnda förbund
säger här: »Alla framställningar från riksförbundet örn ökning av ak tiekapitalet

och minskning av affärsomkostnaderna lämnades utan ay.S^fn<j ±

År 1927 hade den balanserade förlusten stigit till 196,000 kronor. Riksförbundet
ville då stoppa krediten, men till följd av ingripande från annat hall lick det
hela löpa tillsvidare. Förlusten har sedermera ökat, så att den, inbegripet
1929 års förlust på 146,000 kronor, vilken i huvudsak far tillskrivas prisfallet
nu utgör icke mindre än 334,000 kronor. Andelsägare i förbundet äro ett
flertal lantmannaföreningar men inga privatpersoner. Det är alitsa inga av
dessa små, som man ömmar för. Detta visar, att man är inne pa vägar, soniman
ej kan försvara, och jag ber, herr talman, att än en gang fa yrka bifall
till avslagsyrkandet. Och jag vill allvarligen vädja till kammaren att- tolja
detta nu från så många håll, oberoende av partiställningen i övrigt, gjorda yrkande.
Det är det enda beslut, som andra kammaren i längden kan sta tor.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Då jag kommer att

lägga min röst till förmån för utskottets förslag, ber jag att med några ord ta

angiva motiven därför. . o , , ,

Jag vill först uttala ett beklagande av, att man ej ar 1923 tick veta liela
sanningen örn Jordbrukarbankens ställning och icke heller år 1929 tick veta
den, samt att den utredning, som föreligger i dag, icke heller giver oss tuli
klarhet i frågan. Jag skall icke ingå på sakfrågan, om staten bor eller ej bor
upprätthålla en statlig af färsdrivande bank. Jag vågar emellertid icke rösta
emot utskottets förslag, därför att jag fruktar, att det kommer att medföra
ekonomisk ruin för stora grupper av vårt folk. Det vore önskligt, att en utredning
snarast möjligt komme till stånd, så att vi finge se Hagan i hela dess
vidd, men såsom frågan nu ligger och efter det beslut, som riksdagen tömt
fattat i denna sak, synes mig det försiktigaste vara att bitalia utskottets hemställan,
lill vilken jag alltså ber att få ansluta mig.

Herr Andersson i drimbo: Herr talman! Jag skall be att fa rätta en fel aktig

uppgift, som lämnades av herr Lithander. Han sade nämligen, att jag

Nr 35. 40

Lördagen den 17 maj f. m.

statshjälp åt ?rK?V styrels®n för Jordbrukarbanken i Göteborg i

Svenska lant- , ar- 1J^.ar alldeles felaktigt, ty jag har icke varit mer än vanlig styrelsemännens
ledamot, för övrigt är det ju en lokalstyrelse, så att den betyder icke så
myck;''t ,varkeTn daf nere eller annorstädes och allra minst i riksdagen. Det är

01 h£YÄ^0rdbrUkir5anl?eiS frelse den s- k- stora styrelsen, som sitter
Ä S°m k''der heIa bankrörelsen. Herr Lithander borde ju kunna

betytt 2 hrnftS "y°tet'' h“ *“ id“ h*

Hail anmarkte vidare på att jag hade sagt, att det här endast gällde 3 000 000
kronor Ja, herr Lithander har nu yttrat sig tre gånger och för varje gång
£ S:Vltt °°b brett och skrämt folk med att det skulle bli mångå, mfngf
miljoner till. Jag ville bara söka begränsa diskussionen till vad det närmast
ror sig örn, och för tillfället gäller det 3,000,000 kronor. Det finns därför enligt
min asikt icke någon anledning att på det sättet prata örn allt möjligt an mt“»U!rL2p

uSé “ ,ord'' Det Tai b“a det''med rain “•

Sedan hade jag påpekat, att jordbrukarna icke längre skulle ha något språk sedänT

n\sf1°1rbund1et funaeS'' Vad skulle vi egentligen kunna få för något
i i rf s„ku^e V1 kunna fa ett språkrör för de svenska lantbrukarna i

ff*or\om "ksförbundet folie bort? Då bleve det nog Lustenia,
som toge hand örn de artificiella gödningsämnena och hela affären. Småhandel11^-
som sälja direkt till lantbrukarna, anstränga sig naturligtvis icke för
mella3, ned pnse.r?la’ to, de/u Ju i alla fall bara provisionen, d. v. s. skillnaden
melian vad de sjalva fa betala och vad de få igen. De äro icke intresserade av
!for,e+ slf>. det.ena eller det andra Hade vi icke haft riksförbundet, hade vi icke
statt, dar vi nu sta. Skulle riksförbundet falla sönder, skulle vi bli brand WL

l aV trnStre/°ick av bandi andona. Om man alltså icke kan peka på, att
lantbrukarna halt direkt nytta av denna rörelse, så ha de i alla fall haft indirekt
sadan Det kan ju vara en jämförelse att tala örn en person, som yttrade
sig örn nyttan av mjölkningsmaskiner och därvid sade, att dessa maskiner göra
mest nytta bara de hanga pa ladugårdsväggen, ty då äro fruntimmerna lättare
att komma till tåls med. Det är likadant här med denna rörelse
■ ka uppmanade herr Lithander dem, som ha intresse i Jordbrukarbanken, att

on nno iP 1 Ringen. ;Ta« vet icke, vad han då tänkte sig. Det är ju
JU,UDO aktier och av dessa bär riksdagen, d. v. s. staten. 19,946 stycken örn
jag icke missminner mig. Vem är det då, som representerar? Jo det göra vi
ju alla såsom riksdagsmän. Det skulle i så fall icke bli några kvar, som kunde
L /I anvanda »adana argument, skulle jag ju lika gärna kunna
saga till herr Lithander att han bör då hålla sig borta lika väl som jag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å såväl berörda
hemställan som Kungl. Maj:ts 1 ämnet avlåtna proposition; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Lithander begärde emellertid votering, i anledning varav efter
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt an Den,

som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 157, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
ivungl. Maj:ts 1 amnet avlatna proposition.

Lördagen den 17 maj f. m.

41 Nr 35.

Sedan kammarens ledamöter härefter intaget sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 3.

Herr statsrådet Lundvik avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 279, angående
godkännande av en i Genéve den 24 mars 1930 undertecknad handelskon
vention.

Denna proposition bordlädes.

§4.

Å föredragningslistan var härefter upptaget statsutskottets utlåtande, nr
158, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
i ämnet väckta motioner.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t — jämte det i
propositionen förutsatts, att gällande bestämmelser örn dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst m. fl. skulle bibehållas oförändrade även under
budgetåret 1930/1931 — under åberopande av det vid propositionen under rubrik:
»Utgifterna. Kör flera huvudtitlar gemensamma frågor; 4. Dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.», fogade statsrådsprotokollet
över finansärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen besluta, att dyrtidstillägg
åt vissa grupper av befattningshavare m. fl. skulle utgå av vissa under
särskilda titlar anvisade medel.

I enlighet med grunderna för kamrarnas remiss av statsverkspropositionen
hade utskottet behandlat denna framställning med undantag av de delar, som
berörde befattningshavarna under jordbruksdepartementet och pensions- och
indragningsstaterna.

Vidare hade Kungl. Majit i förutnämnda proposition under de huvudtitlar,
vilka vore föremål för statsutskottets behandling, föreslagit riksdagen att till
bestridande av kostnader för dyrtidstillägg för budgetåret 1930/1931 såsom
extra förslagsanslag anvisa vissa anslag.

I samband med Kungl. Majits förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren,
nr 178, av herr Bärg m. fl., och den andra inom andra kammaren, nr
215, av herr Hage m. fl., i vilka motioner hade föreslagits, att riksdagen måtte
med anledning av Kungl. Maj :ts förslag till dyrtidstilläggens utgående till
befattningshavare i statens tjänst besluta, att nämnda dyrtidstillägg skulle
utgå för budgetåret 1930/1931 efter samma grunder, som gällde för budgetåret
1929/1930, dock med vissa i motionerna angivna ändringar.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) beträffande befattningshavare, hörande under andra—åttonde samt tionde
huvudtitlarna, med bifall till Kungl. Majits förevarande förslag och med avslag
å motionerna I: 178 samt 11:215, besluta, att gällande allmänna grunder
för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst skulle fortfarande äga
tillämpning;

b) besluta, att dyrtidstillägg åt befattningshavare och pensionärer vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk eller vid av

Äng.

statshjälp åt
Svenska lantmännens

riksförbund.
(Forts.)

Äng.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.

Nr 35. 42

Lördagen den 17 maj f. m.

Äng.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Torts.;

nämnda verk övertagna företag eller inrättningar samt dyrtidstillägg åt befattningshavare
vid bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, patent-
och registreringsverket samt försäkringsinspektionen skulle utgå av de
medel, av vilka verkets eller institutionens omkostnader i övrigt bestredes, så
ock att dyrtidstillägg åt vägingenjörer, biträdande vägingenjörer och vägingenjörsassistenter
skulle utgå av automobilskattemedel; och

att, där arbetslönerna vid arméns och marinens verkstäder och fabriker m. fl.
anläggningar vore uppdelade i grundlöner och dyrtidstillägg, kostnaderna för
dyrtidstilläggen skulle bestridas från vederbörande underhålls- eller anskaffningsanslag;
samt

c^ till bestridande av kostnaderna för dyrtidstillägg för budgetåret 1930/1931
såsom extra förslagsanslag anvisa

under andra huvudtiteln
» tredje »

» fjärde »

» femte »

» sjätte »

» sjunde >

» åttonde »

» tionde »

departementet .	. kronor 35,000
lantförsvaret	4,300,000
sjöförsvaret . .	» 1,700,000
flygvapnet . .	» 140,000

kronor 1,400,000

» 220,000

» 6,175,000

» 4,600.000

> 150,000

» 2,550,000

» 5,700,000

* 820,000.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Johan Nilsson i Malmö,
Rydén, Asplund, Walles, Bergström, Anderson i Råstock, Jansson i Falun,
Carlsson-Ffosterud, Törnkvist i Karlskrona och Wigforss, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) beträffande befattningshavare under andra, tredje, femte—åttonde samt
tionde huvudtitlarna, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande förslag, och
med bifall till motionerna 1:178 och 11:215, besluta, att gällande allmänna
grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst skulle fortfarande
äga tillämpning, dock med nedanstående ändringar, som skulle äga
tillämpning från och med den 1 juli 1930:

»1) stadgandet örn minskning av dyrtidstillägget för icke barnförsörjningspliktig
befattningshavare, som är under 25 år, utgår,

2) utöver barntillägget och det procentuella dyrtidstillägget utgår ett tilllägg
enligt nedanstående grunder:

Tillägg till befattningshavare i reglerade verk.

Löneklass	Tilläggens belopp i	kronor pr år
A-ort	B-ort	C-ort	D-ort	E-ort	F-ort	G-ort
1-8...........	168	180	192	204	216	228	240
9-10...........	132	144	156	168	180	192	204
11—12...........	96	108	120	132	144	156	168
13—14...........	72	84	96	108	120	132	144
15—16...........	60	72	84	96	108	120	132

Lördagen den 17 maj f. m.

43

Nr 85.

Tillägg till övriga befattningshavare.

Till icke-ordinarie befattningshavare, vilka åtnjuta avlöning efter andra
grunder, än vad i löneplanen för ordinarie befattningshavare vid de reglerade
verken är stadgat, samt till befattningshavare vid oreglerade verk, ävensom
till i statens tjänst anställda arbetare, vilka åtjnuta dyrtidstillägg, skall tilllägg
utgå å respektive dyrorter med samma belopp, som enligt ovanstående
tabell utgår till befattningshavare i reglerat verk, vilka åtnjuta motsvarande
avlöning, med iakttagande dock, att befattningshavare, vars avlöning är större
än enligt löneklasserna 8, respektive 10, 12 eller 14, men mindre än nästföljande
löneklass, alltid skall hänföras till den löneklassgrupp, där tillägget är
mindre»;

Äng.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.

(Forts.)

b) besluta -—• — -— anskaffningsanslag;

c) till bestridande av kostnaderna för dyrtidstillägg för budgetåret 1930/
1931 såsom extra förslagsanslag anvisa

under andra huvudtiteln

> tredje »

» femte »

» sjätte »

» sjunde »

» åttonde »

> tionde »

kronor 1,570,000
» 225,000

> 5,450,000

* 160,000

* 3,150,000

» 6,000,000

» 1,050,000

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Anderson i Råstock: Herr talman, ärade kammarledamöter! Nu ha
ni väl fått för er, att jag ovillkorligen skall stå här i talarstolen hela dagen,
men det är ingalunda meningen. Jag får erkänna, att jag denna gång tar till
orda med lättare hjärta än vad jag gjorde förra gången. Var den förra saken
rättvis i förhandenvarande situation, är denna ännu rättvisare.

Vi skola komma ihåg, att under krisåren gick det flera år, innan statstjänarna
fingo någon som helst kompensation för dyrtiden. Ett år försökte man
från det håll, jag företräder, jämte några andra få fram ett tillfälligt tillägg.
Blankt avslag! Varför jag påminner om den situationen nu, det är därför,
att jag redan från början vill säga, att den konsekvens, som den gången uppkom,
var av sådant slag, att jag tror, att herrarna gjorde klokt i att ta den med
i räkningen. Det befanns nämligen, att när sedan riksdagen äntligen kom sig
för att bevilja något, så fick det tas till bra mycket större summor än vad det
först var fråga örn, och samma kan förhållandet bliva nu.

När man sedan kom fram till att försöka få vad man då ansåg vara en rationell
ordning i dessa ting, så tillsattes en kommitté, som fick i uppdrag att
utreda på vilket sätt dyrtidstilläggen borde anordnas för att verka så rättvist
som möjligt och på samma gång ge det bäst avvägda resultatet i förhållande
till rådande prisläge. Därifrån har man nu den glidande skalan, som den har
kallats, och jag vill skynda mig att säga, att om den hade fått stå orubbad,
hade det varit något svårare i dag för statstjänargrupperna att komma fram
och propagera för sina kravs genomförande, därför att då hade man kunnat
tala åtminstone örn bibehållen reallön. Det kan man icke göra i dag, ty man
skar med ett djupt snitt ned dyrtidstilläggen år 1923. Utan några som helst
utredningar satte man bara av finansiella skäl ned den lön, som man faktiskt
utlovat åt statstjänare av olika kategorier. Man skyllde på finansiella svårigheter.
Det är ju möjligt, att de vore större den gången än i dag. Jag tror
jag kan säga, att de vore mycket större, men ett system, som i och för sig är
tillkommet med anspråk att verka rättvist, kan rimligen icke få läggas örn på

Hr 35.

44

Lördagen den 17 maj f. m.

Äng.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forts.)

det sättet, att man fyller en brist i statskassan genom minskning på de löner,
som man faktiskt utlovat åt vederbörande. Det sade jag då, och det säger jag
i dag.

I den situation, som nu föreligger, är det faktiskt på det sättet, att statstjänarna
få utföra ett mera ansträngande och mera krävande arbete än tidigare,
och de få.utföra det mot lägre lön. Det har sagts i reservanternas motivering,
och jag vill passa på att vitsorda, att den uppfattning är riktig, som kommer
fram i reservanternas motivering. Vid statens järnvägar är det så, att örn nian
ser efter hur mycket folk som var anställt i förhållande till banlängden år
1913, finner man, att det nu, alltså bara vid statens järnvägar, skulle behövas
åtminstone 8,000 personer mera än då för att man skall få samma relation.
Så pass mycket har det dragits in. När man därtill kan konstarera, att trafikrörelsen
nu är mycket större än vad den var år 1913, så tror jag, att man med
fog kan säga, att det, som reservanterna ha skrivit i sin motivering, är riktigt.

Örn jag vidare ser efter hur det står till på den privata arbetsmarknaden,
måste jag säga mig, att medan statstjänarna fått finna sig uti, att deras kontanta
lön fallit undan för undan i och med att indextalet förändrats nedåt, så
har på den övriga arbetsmarknaden inträffat raka motsatsen. Där har index
också fallit, d. v. s. varorna ha blivit i någon man billigare, men där har man
samtidigt fått en förbättring av reallönen, därför att man har beviljat större
eller mindre tillägg per timme. Jag tror, att det skall vara svårt att motsäga
mina uppgifter därvidlag. Jag ber endast att till protokollet få konstatera, att
t. o. m. vid de avtalsförhandlingar, som pågått så sent som under detta år, har
man måst göra justeringar uppåt. Jag kanske kan våga mig på att tillägga,
att i de fall, då affärsverken haft möjlighet att utan riksdagens hörande gå in
för justeringar av löneläget i förhållande till vad arbetsmarknaden i sin
helhet efter regeln om tillgång och efterfrågan ger vid handen, så kan man konstatera,
att det även här skett en förskjutning uppåt. Jag vill bara, att herrarna
skola hålla dessa saker i minnet och icke försöka göra gällande, att statstjänarnas
krav äro oresonliga.

Det har sagts från något håll, att man kan erkänna, att på den högsta dyrorten
är det svårt, men att detta icke är fallet på rena landsbygden eller på
B-orter, som ju ligga närmast över. Jag vill i det fallet icke inveckla mig i
några långa sifferbataljoner. Jag vill endast konstatera, att en utredning, som
jag har i min ficka och som jag kail ta till, ifall det behövs, för en stationskarl
på B-ort med hustru och två barn visar, att sedan han betalat alla nödvändiga
utgifter, som han rättvisligen icke kan komma ifrån, är det 79 öre per dag över
per person att existera på. Nu vill jag fråga: Vem är i stånd att administrera
en budget med ett så litet belopp för de egentliga livsmedelskostnadema? Jag
har haft tillfälle i statsutskottet att se stater från olika håll, där det varit
fråga om, jag höll på att säga, massutfodring, d. v. s. där det varit fråga om
att få fram för en stor skara människor billigast möjliga mathållning, och jag
kan icke erinra mig, att man någonstädes lyckats komma under dessa 79 öre
i fråga om livsmedelsinköp. Här, i den lilla skala, som ett arbetarhushåll representerar
i förhållande till låt mig säga ett regementes stat, begär man, att
hustrun skall kunna trolla. Man begär, att hon skall kunna, trots att hon i de
allra flesta fall på grund av förhållandenas makt måste göra inköp för dagen,
administrera sitt hushållskonto för ett billigare pris än man kan, då man köper
in så stora mängder matvaror, som åtgå till ett helt regemente. Man får taga
hänsyn till sådana saker, då man går att bedöma statstjänamas krav.

Går jag sedan över till att se, huruvida de krav, som reservanterna här ha
framställt, äro omöjliga att finansiellt genomföra, så vill jag till att börja med
konstatera, att finansministern själv har räknat med ett indextal av 171. Förhållandena
nu peka på att detta index kommer att bli cirka 165. Detta fall

Lördagen den 17 maj f. m.

45 Nr 85.

från 171 till 165 representerar i runt tal enligt de beräkningar, som lia gjorts Äng.
för statsutskottets fjärde avdelning, icke mindre än 11,500,000 kronor. Örn dyrtidstillägg
herrarna läsa igenom de olika förslagen, utskottets och reservanternas, skola .at ■

ni finna, att det i jämförelse med Kungl. Maj:ts förslag icke ens rör sig
så stor merutgift som den utgift, vi nyss beslutade här i andra kammaren. m. m.

Jag tror sålunda, att man mycket lugnt kan gå in för reservanternas förslag. (Forts.)
För att hålla vad jag lovade tidigare att icke i onödan besvära kammaren skall
jag, herr talman, be att få sluta med ett yrkande om avslag å utskottets hemställan
och bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Carlsson-F tosterud och Nilsson i örebro.

Herr Persson i Fritorp: Herr talman! Jag förutsätter, att kammarens ledamöter
ha sin bestämda uppfattning i denna fråga, och även om det finnes
mycket att i densamma andraga, skall jag fatta mig så kort som möjligt.

Jag skall på denna fråga anlägga, kan jag säga, helt allmänna synpunkter.

Jag kan nämna, att i utskottet var det en mycket kort debatt örn detta
ärende. Det förekom egentligen bara yrkande örn bifall till utskottets förslag
och bifall till reservationen utan någon egentlig sakdebatt. Jag skall,
herr talman, icke heller upptaga någon sådan här i kammaren. Det är ju
för övrigt ingen överdrift att säga, att under de senast förflutna åren har
det icke varit någon debatt att tala örn i kamrarna örn denna sak. Jag kan
som ett belägg för detta mitt påstående andraga det anförande -— det är bara
tre, fyra rader — som hölls i fjol av den föregående ärade talaren i denna
fråga. Herr Anderson i Råstock yttrade då i sitt huvudanförande:

»Alla känna här, hurudan ställningen är. Det är av Kungl. Maj:t under
fjolåret tillsatt en lönekommitté, som håller på att arbeta in dyrtidstillägg i
de fasta lönerna och som dessutom har andra löneutredningar sig förelagda.

Och det är min bestämda förvissning, att den kommittén icke kan underlåta
att, i den mån det är möjligt och i den mån de från de olika organisationerna
framförda kraven äro berättigade, taga hänsyn till dessa, särskilt i vad det
gäller de lägst avlönade befattningshavarna.»

Jag vill säga, att det hade varit angenämt, örn min ärade vän herr Anderson
i Råstock hade hållit samma anförande i dag som i fjol. Jag håller före
att ärendet ligger ungefär enahanda till. Jag nödgas därför fråga, varför
det i år blivit en sådan storm i denna fråga. Det är ju så, som herrarna
finna, att såväl Kungl. Maj:t som utskottet vilja bevara de principer och de
grunder, som gällt för dyrtidstilläggens utgående nu under en lång följd av
år. Jag kan icke finna någon annan orsak än den, att det s. k. index fallit
och att lönerna därigenom blivit något reducerade. Det är ju självfallet, när
man har baserat dessa tillägg på detta s. k. index.

Yad reservanterna här vilja är först, att det stadgande, som nu finns om
minskning av tillägget till icke barnförsörjningspliktig befattningshavare under
25 år, skall utgå, samt vidare att det skall införas särskilda tillägg efter
i reservationen angivna grunder utöver det vanliga procentuella dyrtidstilllägget.
örn den ekonomiska innebörden av detta yrkande upplysa reservanterna,
att det för den civila statsförvaltningen och de affärsdrivande verken
skulle medföra en utgift av 9 ä 10 miljoner kronor. I annat sammanhang siiga
reservanterna, att man sedermera under riksdagen skall inkomma med förslag
örn dyrtidstillägg till andra personalgrupper, främst inom försvarsväsendet
och vid statsunderstödda läroanstalter. Vidare erinra reservanterna örn att man
jämväl måste upptaga till prövning frågan om dyrtidstilläggen för pensionärer
samt änkor och barn. Man vet sålunda i detta ögonblick icke något
örn storleksordningen av dyrtidstilläggen, i händelse riksdagen nu skulle bifalla
vad reservanterna bär föreslå.

Nr 35. 46

Lördagen den 17 maj f. m.

Äng.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
1
statens tjänst
m. m.
(Forte.)

Jag vill för min del ingalunda kategoriskt uttala, att de lägre befattningshavarna
i statens tjänst ha det så bra. Det är mycket möjligt, att deras
löner behöva någon avvägning, och även att dyrortsgrupperingen jämväl behöver
undergå en justering, men jag förmenar, att herrar reservanter på denna
fråga mera anlägga stockholmssynpunkter än rikssynpunkter. Den föregående
ärade talaren nämnde visst också något örn hyrorna, och de äro, som vi alla
veta, här i Stockholm alldeles olidliga. Vad detta beror på skall jag i detta
sammanhang icke alls gå in på. Den frågan var ju föremål för en lång
debatt i onsdags, när kammaren debatterade hyreslagstiftningen. Jag vill bara
säga det, att det förefaller mig, som örn det icke behövdes någon särskild yrkesskicklighet
att uppbygga dessa ladugårdsliknande komplex, som äro så moderna
här i huvudstaden. Jag vill dock vördsamt fråga herrar reservanter,
om herrarna äro villiga att medverka till, att byggnadsarbetarnas löner här i
Stockholm sänkas. De ha det mycket bättre än statstjänarna. Därom är
jag för min del helt och fullt övertygad.

Emellertid — och detta är ändå det för mig mest avgörande — anser jag tidpunkten
vara synnerligen illa vald för att på sätt, som här framhållits, på
yrkande av enskilda motionärer höja dyrtidstilläggen. Jag vill blott säga:
Vad skola jordbrukarna säga, örn riksdagen i år går in för att höja statstjänstemännens
löner? Det är dock så, mina herrar, att kronans kaka är i
många fall kanhända liten, men den är säker. Men såsom vi alla veta få
jordbrukarna numera sälja sina produkter till priser, som i många fall liggaunder
de före kriget gällande, trots att arbetslönerna för dem flerdubblats
och kostnaderna för de för deras drift nödvändiga redskapen m. m. mångdubblats.
Jag skall, herr talman, icke alls gå in på denna fråga örn jordbrukets
nödläge. Den frågan kommer nog att örn några dagar säkerligen
bli föremål för långa debatter. Tror någon vidare, att industriens högkonjunktur
kommer att fortsätta, örn jordbrukskrisen blir latent? Tyvärr tyda
alla tecken på att så blir fallet. Den föregående ärade talaren nämnde också
något örn vad reservanterna anfört, nämligen att det statsfinansiella läget för
närvarande är sådant, att staten icke gärna kan undandraga sig att lämna den
erforderliga hjälpen till förbättring av de sämst ställda statstjänstemannens
löneförhållanden. Jag vill härtill blott säga, att allting här i världen är underkastat
förvandlingens lag och vad som är bra i år kan vara raka motsatsen
ett annat år. Ingen kan garantera, att statens finanser äro lika goda
nästa år som i år.

Jag lovade, herr talman, att fatta mig kort, och jag skall därför icke längre
taga kammarens uppmärksamhet i anspråk för denna gång, utan ber att med
dessa korta ord få yrka bifall till statsutskottets hemställan. ''

Herr Hage: Herr talman! Jag skall be att i motsats till den föregående
talaren få säga. att jag tror, att man med mycket stor bestämdhet kan påstå,
att just i år föreligga vissa bestämda motiv, som kunna anföras för att taga
upp denna fråga till en längre och ingående debatt, samt att just i år föreligga
i högre grad än under förra året vissa skäl. som tala för att tillmötesgå statstjänstemännens
framställningar örn ökade dyrtidstillägg.

Jag vill då först och främst naturligtvis säga, att motiven för en sådan löneförhöjning
med hänsyn till dyrtidstilläggen ha varit starka även föregående år,
men örn man skall tala om skillnaden i styrka mellan motiven från detta år
och från föregående år, så vill jag bestämt hävda, att i år ha anförts särskilt
vägande skäl, som kanske icke kunde med fullt så stor styrka anföras under
föregående år.

Ett sådant vägande skäl är bland annat, att när detta förslag om ökade dyrtidstillägg
fördes fram föregående år, hade man ändå den känslan, när utskotts -

Lördagen den 17 maj f. m.

47 Nr 35.

majoriteten avvisade förslaget, att den lönereglering, som den föregående talaren
nämnde örn, skulle komma tämligen snart. Nu föreligga emellertid i år
meddelanden, som visa, att man kan lia anledning tro, att denna lönereglering
icke kommer så hastigt som man från början väntat.

Det är nämligen på det sättet, att när den kommitté, som är sysselsatt med
denna fråga, tillsattes, hade man ju väntat, att frågan skulle tagas upp vid 1930
års riksdag. Nu får man av de föreliggande handlingarna bestämd klarhet i,
att frågan antagligen icke kommer upp förrän 1931 eller 1932. Då menar jag,
att detta måste vara en omständighet, som gör, att man kan resonera ungefär
på följande sätt: När statstjänstemännen icke nu kunna få en lönereglering

vid den tidpunkt, som man ställt i utsikt, då är det mycket rimligt, att man
vid utmätande av dyrtidstillägget söker att i någon mån kompensera den förlust,
som inträffat för statstjänstemännen genom att löneregleringen icke kommit
till vid den tidpunkt, som förut ställts i utsikt. Detta är alltså i första hand,
såsom jag nu ser saken, en omständighet, som talar för att vi nu borde kunna
taga upp denna fråga till verklig granskning och icke avvisa den på sådana
skäl, på vilka man avvisat förslaget föregående år.

För min del vill jag fästa uppmärksamheten på, att när man i år från statstjänstemännens
sida opinierat för att redan i år få bättre dyrtidstillägg, så är
denna opinion i år starkare och kraftigare än den varit förut. Den är icke
uppagiterad utan den grundar sig på starka fakta, och vilka äro då dessa
fakta? Ja, de berördes i någon mån av herr Anderson i Råstock, och jag skall
också be att få något beröra dem.

Det är nämligen på det sättet, att det aldrig någonsin tillförene framträtt för
statstjänstemännen så öppet och tydligt, huru klyftan mellan kommunalarbetarnas
och de kommunalanställdas löner och industriarbetarnas löner, å ena sidan,
samt statstjänstemännens löner, å andra sidan, vidgats allt mer och mer.
Ja, det kan verkligen konstateras, att, när man jämför statstjänstemännen, särskilt
de lägre, med kommunalarbetarna, med de kommunalanställda samt med
personer i enskild tjänst över hela linjen, skillnaden håller på att bli så stor,
att detta missgynnande av särskilt de lägre statstjänstemännen framträder för
dessa just nu på ett alldeles särskilt sätt. Och det är ganska naturligt, att detta
är en av orsakerna till att opinionen från statstjänstemännen för någon förbättring
av dyrtidstillägget blivit starkare.

Orsakerna till att denna klyfta blivit allt större och större är, bland annat,
att dyrtidsindexet för statstjänarna gått ned. Nu säger någon, att det är helt
naturligt — när vi nu gått in för ett sådant stadgande med en index, som går
upp och ned, och efter vilken lönerna skola bestämmas — att, när indexen går
ned, så få även statstjänstemännen lägre löner, och det få de väl finna sig
uti. Ja. örn det nu vore på det sättet först och främst, att statstjänstemännen
erhölle ett dyrtidstillägg, som vore direkt anpassat efter dyrtidsindex, då kunde
man kanske säga, att det vore något rimligt uti det motpåstående, som här göres.
Men nu veta vi var och en i första hand, att statstjänstemännen erhålla ett
dyrtidstillägg, som är lagt långt nedanför den kompensation, som de med hänsyn
till dyrtidsindexens storlek skulle äga utfå.

Det är först och främst detta, som man har anfört i detta avseende, men
härtill kommer också en annan omständighet. Nu uträknas denna index
med hänsyn till och på grund av priserna från en massa samhällen i landet. På
grundvalen av dessa siffror har man kommit fram till denna genom snittsindex.
Det kan ju hända, att i vissa samhällen inträffat en viss förskjutning nedåt
med hänsyn till kostnaderna för livsförnödenheterna, och där finna väl statstjänstemännen,
att det icke är så orimligt, om de få en nedsättning i dyrtidstillägget.
Men på sådana platser — och deras antal är mycket stort — där i
verkligheten indexen för ett flertal livsförnödenheter alltjämt går uppåt, såsom

Äng.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forts.)

Nr 3o. 48

Lördagen den 17 maj f. m.

, rfw?r77 - ex- * Stockholm och en elei andra platser, eller kanske står kvar på samma
åt befatt- Punkt sorn förut, framträder detta förhållande, att inkomsten går ned, men
ninqshavare i samtidigt priserna gå upp eller äro oförändrade, för dessa tjänstemän såsom
statens tjänst någonting alldeles orimligt. Detta är givetvis en av orsakerna till, att nu i vår
m. m tid på en massa platser denna agitation framträtt på ett alldeles särskilt sätt

(lorta., och åstadkommit denna opinion, som tagit sig uttryck i massmöten av olika

slag.

Ja, detta är några av de omständigheter, som jag velat peka på såsom
motiv för att på ett ännu kraftigare sätt i år taga upp denna fråga till en ingående
behandling och tillmötesgå de framställningar, som gjorts. Dessa framställningar
äro alltså särskilt grundade på uppskjutandet av den väntade löneregleringen.
I detta sammanhang, när det gäller denna lönereglering, skall jag
be att fa säga några ord örn den saken, därför att frågan örn en lönereglering
har ett mycket intimt samband med den fråga, som vi behandla i dag. Jag
skall nämligen be att få säga, att de direktiv, som åstadkommits för en lönereglering
för statstjänstemännen, och som kommit till synes i pressen, dessa
direktiv anse statstjänstemännen nu vara mycket egendomliga. Man har på
en del håll förklarat, att dessa direktiv, som skulle gälla för en blivande lönereglering,
_ skulle tolkas så, att det egentligen endast skulle åstadkommas en
lönereglering, som i huvudsak skulle bestå däri, att man lade ihop dyrtidstilllägget
och lönen och på grundvalen därav åstadkomme en samlad fast lön.
Nu finnas, så vitt jag förstår, olika meningar örn hur dessa direktiv skola uttolkas.
Men för min del måste jag säga, att skola dessa direktiv tolkas -—
såsom man sagt från en del håll — på detta orimliga sätt, då tycker jag, att
man har anledning att särskilt här i debatten taga upp den saken till något
närmare begrundande och granskning. Jag har aldrig någonsin varit med örn,
så vitt jag vet, åtminstone, att när man skulle åstadkomma en lönereglering,
man givit så krångliga direktiv, som i detta fall givits. Jag hade annars
tänkt mig, att när man skall åstadkomma en lönereglering, även i det fall
när det är fråga örn att slå ihop dyrtidstillägget och lönen, så bör man väl till
elen kommitté, som skall behandla den frågan, ge de direktiven, att man visserligen
skall åstadkomma en sammanslagning av lönen och dyrtidstillägget, men
att man därutöver även tager upp frågan, örn var man bör placera den eller
den befattningshavaregruppen med hänsyn till nu gällande förhållanden och
med hänsyn till det arbete, som den eller de tjänstemannagrupperna ha- att
prestera.

I detta fall vill jag säga, att utvecklingen i statens verk, eller åtminstone i
en hel del av statens verk, under de senaste åren gått i den riktningen, att en
hel del befattningshavare, som man förr i världen icke ansåg vara kvalificerade
och därför icke anförtrott något mera kvalificerat arbete, åt dem har
man sedermera undan för undan anförtrott mera kvalificerat arbete. Det är
ett känt förhållande, och då måste man säga sig, att när det är fallet, är en
sådan tolkning av direktiven för att åstadkomma en lönereglering, som uteslutande
består i att man lägger ihop dyrtidstilläggen och lönerna, synnerligen
orimlig.

Denna tolkning skulle ju kanske kunna resultera i att man nu skulle åstadkomma
ett sådant sammanslående av lön och dyrtidstillägg och därefter åstadkomma
en ny lönereglering, där man tager hänsyn till var man skall placera
den eller den befattningshavaren. Men skall man förfara på det sättet, får
jag verkligen säga, att det skulle vara synnerligen orimligt att åstadkomma
ett sådant dubbelarbete. Och, såvitt jag vet, har man icke förfarit på det sättet
förut, när det varit fråga örn löneregleringar.

Jag vill i detta sammanhang säga, att just den omständigheten, att det är
nödvändigt att nu åstadkomma en viss upplacering av de lägre befattningshavarna
-— på grund därav att man av dem utkräver ett mera kvalificerat ar -

Lördagen den 17 maj f. m.

49 Nr 3å.

bete, fordrar genomgående av kurser m. m. sådant — just den omständigheten
motiverar, enligt mitt sätt att se, en lönereglering, för att uppnå att detta mål
åstadkommes så fort som möjligt. Men när detta icke kan ske vid denna riksdag,
då har man från den utgångspunkten motiverat, att vederbörande, särskilt
när det gäller de lägre befattningshavarna, nu i år i alla fall borde kunna få
åtminstone någon förbättring i dyrtidstillägget. Och det är ifrån den utgångspunkten,
som motioner väckts dels i första kammaren av herr Berg jämte några
av kammarens ledamöter samt i andra kammaren av mig jämte ett flertal
av kammarens ledamöter.

Jag vill för övrigt säga, att detta uppflyttande av dessa lägre befattningshavare
genom att åstadkomma något bättre dyrtidstillägg, även motiveras med
hänsyn därtill, att man år 1923 åstadkom en nedplacering av dem i löneskalan,
trots det att dessa befattningshavare vid denna tidpunkt hade börjat att
allt mer få bättre och högre arbetsuppgifter. Då nu utvecklingen gått i den
riktningen, att dessa befattningshavare anförtrotts mera kvalificerat arbete,
samt då dessutom det åstadkommits en omläggning i arbetet, en rationalisering,
genom vilket dessa befattningshavare tvingats att prestera mera arbete, när
allt detta är ett faktum, då menar jag, att det finns oerhört starka synpunkter,
som kunna anföras till förmån för att man — trots det pågående löneregleringsarbetet
— nu under mellantiden, till dess löneregleringen blir färdig, ger
dessa lägre befattningshavare någon förbättring i dyrtidstillägget.

Nu säger den föregående talaren: Vad skola de i jordbruket anställda säga
örn detta? Jag skall icke ingå i några detaljer på den saken, men så mycket
vill jag säga, att för jordbrukets avsättningsmöjligheter kan det icke vara till
någon nackdel, att det finns en del löntagare, som kunna köpa varor av bönderna.
Jag har haft tillfälle att konstatera detta, särskilt i Norrland vid den
där inträffade storstrejken vid Luossavaara-Kiirunavaara A.-B. Under mellantiden,
då strejken pågick, fingo arbetarna leva på en mycket låg levnadsnivå
och hade små inkomster, och därigenom kom jordbruket där uppe i mycket
stora svårigheter. Det är förresten ett axiom, som knappast behöver diskuteras,
att det är till fördel för jordbruket, att det finns löntagare, som ha något
så när skaplig inkomst. Särskilt nu i vår tid, då skatter och hyror taga
ett synnerligen stort grepp i löntagarens portmonnä, blir följden den, att, örn
denna lön är orimligt liten, löntagaren måste på alla möjliga sätt söka inskränka
sina inköp av livsförnödenheter från jordbruket. Jag tror alltså, att
denna synpunkt bör kunna anföras såsom ett svar till den föregående talaren,
som anser, att det skulle vara så farligt att ge en rimlig lön till de befattningshavare,
som det här är fråga om.

Jag skall inskränka mig till detta såsom motivering för det yrkande, som
jag. kommer att göra. Jag kommer naturligtvis att yrka bifall till den reservation,
som är avgiven vid utskottets utlåtande och som grundar sig på de i
ämnet väckta motionerna. Men jag vill, utöver vad jag nu sagt, tillägga, att
det, man här begär, är små saker. Den högsta löneförhöjning, som det skulle
bliva fråga örn på den dyraste orten för vissa befattningshavare, skulle bliva
cirka 20 kronor i månaden. Och för en stor del befattningshavare blir summan
betydligt mindre. Det är visserligen sant, att (let är fråga örn ganska
stora utgifter för staten. Men så måste det bliva i fråga om det hundratusental
av statstjänare, som det ju här gäller.

I det sammanhanget vill jag även peka på en annan sak, nämligen (Ion, att
för en stor del av befattningshavarna har det i verkligheten under dessa år
inträffat en försämring av löneregleringsbestämmelserna. Lönereglementet,
som antagits, står visserligen kvar. Men på grund av att befordringsmö.jligheterna
nu äro mindre och på grund av att befattningshavarna få gå mångå
år på prov, så att en befattningshavare får en fast och ordinarie anställning

Andra kammarens ■protokoll 1930. Nr .35.

Ang.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forte.)

4

Nr 35. 50

Lördagen den 17 maj f. m.

Äng.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forti.)

först ganska sent, då han kanske kommer över 30—35-årsåldern, blir följden,
att i verkligheten har utvecklingen korrigerat lönereglementet för stora delar
: av statstjänarna i försämrande riktning. Jag menar, att den omständigheten
är också av vikt att betona i detta sammanhang.

När man samtidigt ser, hurusom man t. ex. i fråga örn banarbetare, som
också äro anställda vid statens järnvägar, genomdrivit förhandlingar, som resulterat
i förhöjning av lönerna, och att deras krav därmed understötts och gillats
av statsmakterna, så tycker man, att hela denna utveckling inom statens
löneregleringsverksamhet är sådan, att den påminner om det gamla ordspråket,
att »den vänstra handen vet icke, vad den högra gör». Man tycker alltså, att
när statsmakterna på detta och många andra sätt sagt ifrån, att förhållandena
i allmänhet äro sådana, att de motivera en förhöjning för särskilt de lägre befattningshavarna,
så borde den allmänna uppfattning, som konfirmerats och
gillats av staten och enskilda företagare på många sätt, även gälla med avseende
på de befattningshavare, vars lönefråga vi här behandla.

Det är från den utgångspunkten, herr talman, och med anförande av dessa
skäl, som jag för min del ber att få sluta mitt anförande med att yrka bifall
till den här föreliggande reservationen.

Med herr Hage förenade sig herrar Eriksson i Stockholm, Höglund i Stockholm,
Höglund i Göteborg och Ström.

Herr Lovén: Herr talman, mina damer och herrar! När herr Persson i Fritorp
anförde, att tidpunkten för en ökning av statstjänarnas dyrtidstillägg nu
vore mycket illa vald, skulle jag vilja fråga herr Persson i Fritorp och övriga
majoritetare i utskottet, när denna tidpunkt blir väl vald? Den har, ända
sedan jag kom in i riksdagen 1917, icke varit »väl vald» för statstjänarna någon
gång. Det skulle intressera mig mycket att veta, hur världen skall se
ut, när man från högerns och herr Perssons i Fritorp sida säger, att nu ar
rätta tidpunkten inne för statstjänarna att göra sina anspråk gällande.

Herr Persson i Fritorp säger vidare: Vad skulle jordbrukarna säga, örn vi
i år höjde statstjänarnas dyrtidstillägg? De sade väl som nyss, när efter jordbrukarkrisen
centralkassan fått 3 miljoner kronor: »Nu hava vi fått vårt; vi

bry oss icke nu om statstjänarnas dyrtidstillägg.» Man sade väl på landet
bland jordbrukarna: »Få vi bara våra månghundrade krav tillfredsställda,

intresserar det oss icke ett spår, hur det går med statstjänarnas löner.»

När regeringen på sin tid gav 1928 års lönekommitté i uppdrag att inarbeta
kristidstilläggen i de fasta lönerna, gjorde regeringen det experimentet att
sticka huvudet i busken. Ty det rätta, nödvändiga och oundvikliga hade varit,
att kommittén fått i uppdrag att göra en verklig och bestående lönereglering
för alla statstjänare, en lönereglering, som hade förhindrat, att »mönsterarbetsgivaren»
sjunkit ned till att kanske snart bliva den sämste arbetsgivaren i landet.

När år 1918 statsmakterna sågo sig nödsakade att räcka statstjänarna en
hjälpande hand, var redan det stora flertalets av statstjänarna ekonomi så undergrävd.
att den knappast sedan dess hunnit repa sig. 1920 fick man sedan
en månadslön, som något så när svarade mot levnadskostnaderna. Men detta
varade tyvärr icke så länge. Ur statstjänarnas löner skulle statens dåliga finanser
repareras. Och så skars deras kristidstillägg ner, tills det var nere vid
eller under existensminimum.

Nu säger socialstyrelsen, att under åren 1920 till 1928 hava levnadskostnaderna
i landet sjunkit med 36 procent. Men dyrtidstillägget för statstjänarna
vid nyreglerade verk har under samma tid sjunkit med 88 procent. Räknar
man lön och dyrtidstillägg tillsammans, hava deras inkomster sjunkit med 42.3

Lindagull den 17 maj f. m.

51 Nr 35.

procent, detta då uträknat för en elfte gradens tjänsteman, placerad på C-ort. Äng.

Om man räknar, hur det är för arbetarna i genomsnitt i vårt land, så haval

deras löner under samma tid i genomsnitt sjunkit med endast 25 procent, medan ningsha^g ,•

den, som sagt, för statstjänarna i genomsnitt sjunkit med 42.3 procent. statens tjänst

Vad är det för skäl, som åberopas i år för avslag på statstjänarnas billiga »». «*•
begäran? Det kan i år icke vara statens dåliga finanser, som äro skulden till (Forts.)
detta avslag.

För att taga ett exempel från min egen hemstad, så har en stationskarl i
Malmö i lägsta lönegraden en lön plus dyrtidstillägg av 212 kronor 75 Öre i
månaden och i högsta lönegraden 267 kronor 75 öre. Vi skola komma ihåg och
icke glömma, vilken dyr stad Malmö är med sina höga hyror.

Men spårvägspersonalen, som är kommunalanställd i samma stad, har lägst 246
kronor och högst 312 kronor plus fria kläder, mössa och stövlar, alltså 34 respektive
45 kronor mer per månad plus fria kläder m. m. Mot denna lönesättning
för de kommunalanställda har jag icke hort, att någon i staden, vilket parti
han än tillhört, opponerat sig och sagt, att den icke skulle vara skälig. Tvärtom
har den ansetts nödvändig för att vederbörande skola kunna existera. Och
varför anses det rättvist, att en stationskarl i Stockholm skall hava 1,000 kronor
om året mindre än en befattningshavare i Stockholm i motsvarande grad
i kommunal tjänst? Man kunde fråga sig: Gå då dessa statens affärsdrivan de

verk med förlust, efter som man betalar statstjänarna så litet? Nej, det
göra de icke. Under år 1929 lämnade de affärsdri.vande verken, postverket,
telegrafverket, vattenfallsverket, statens järnvägar, domänverket och statens
reproduktionsanstalt sammanlagt ett överskott på 116,243,954 kronor, som
hamnade i statens kassa. Dessa 116 miljoner kronor utgöra 5.37 procent i medeltal
på det under året disponerade kapitalet. Denna procentsiffra för de
affärsdrivande verken är den högsta, som uppvisats under perioden 1924—-1928. Statens järnvägar leda med ett överskott på 49.26 miljoner kronor. I
andra rummet kommer telegrafverket med ett överskott på 22.9 miljoner, medan
statens vattenfallsverk intager tredje rummet med 16.18 miljoner kronor. Postverket
bidrager med ett överskott på 14.61 miljoner kronor, statens domäner
med 13.25 miljoner samt statens reproduktionsanstalt med 26,730 kronor. I
fråga om procentuell avkastning leder postverket med 37.32 procent.

Man kan hava rätt att ställa frågan, om icke av dessa 116 miljoner kronor
det kunde hava blivit en skärv över till de lägsta statstjänarna.

Men i enlighet med utskottsmajoritetens mening får icke den minsta smula
från den rike mannens bord falla till dessa så dåligt avlönade statstjänare.

Dessa penningar gå till statskassan, och av dessa penningar delas ut miljoner
och åter miljoner till jordbruket, som man anser så väl behöver desamma. För
dessa penningar bygger man dyra palats för att förvara gamla krukskärvor i.

För dessa penningar ger man dryga underhåll åt överflödiga officerare. För
dessa penningar finansierar man Svenskbyspektaklet, där man lockat hit människor,
varav somliga nu vilja tillbaka till Ryssland igen. Ja, man har tusentals
hål att stoppa penningarna i. Men statstjänarna få intet med; de av dem,
som gå i livsfarlig växling, kanske på en regnig, snöig och isig bangård, som
stå på lokomotivet och svara för tågets säkerhet i mörkaste natten, de få intet
med av dessa 116 miljoner kronor. De. som bära tunga packar brev och tidningar
trappa upp och trappa ned, få heller intet med. De, som handskas med
isiga pålar och trådar örn vintern för telegrafverkets räkning, få ingenting
med. Och de, som vid kusterna vakta, att staten får sina tullinkomster, de
få heller ingenting med av dessa intjänade penningar. Alla dessa hava varit
med örn att knoga ihop de 116 miljonerna kronor. Men när det kommer till
kritan, få de själva icke ett öre.

Men de få någonting annat. De bliva ålagda av statsverket att köpa och

Nr 35. 6 2

Lördagen den 17 maj f. m.

Äng.

dyrtidstillågg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forts.)

bära en prålig uniform, kosta vad det kosta vill. Örn de hava aldrig så uselt,
skola de köpa och bära den. Det är därför icke säkert, att dessa människor
hava en hel överrock att taga på sig, när de äro fria och vilja resa bort.

En av årets statsrevisorer har sagt mig, att vid Dramatiska teatern är anställd
en kassörska med 7,500 kronor i årslön, och att man vid denna teater utdelar
30,000 fribiljetter årligen. Jag vet icke örn denna 7,500 kronors kassörska
sysslar uteslutande med utdelande av dessa fribiljetter eller örn hon har
något annat att göra. Jag skall icke yttra mig örn de dyra fruntimmerskläderna,
som staten kanske får betala vid teatern. Dessa saker höra väl till de
»sköna konsterna».

Men vad jag vet, är, att många av statens penningar gå till att finansiera
dessa »sköna konster» och dessa fribiljetter och dyra kassörskor, medan statens
trogna tjänare både i de affärsdrivande verkan och eljest få leva på löner
under existensminimum.

Jag vill till sist, herr talman, endast anföra några få ord. Jag vill tillägga,
att från det håll, där man icke vill giva statstjänarna drägliga löner, vill man
samtidigt driva igenom ökade priser på livsförnödenheter för att ännu mer
pressa ner dessa statstjänares löner.

Till sist vill jag endast konstatera ett faktum. Det är, att statstjänarna
komma icke i längden att låta sig nöja med en sådan behandling, som de under
de senaste åren blivit utsatta för.

I Nya Dagligt Allehanda stod i onsdags kväll en liten notis, så lydande:
»Paris, onsdag. Tjänstemännen vid post- och telegrafverken höllö natten till
onsdagen ett viktigt sammanträde, varvid man framförde krav på löneförhöjningar.
Mötet antog så gott som enhälligt en resolution, i vilken förklaras,
att tjänstemännen med alla till buds stående medel skola veta att göra sina berättigade
krav respekterade.»

De av herrarna i denna kammare, som icke äro alltför gamla, komma helt
säkert också att få uppleva den dag, då statstjänarna taga sin sak i sina egna
händer. Den dagen kommer helt säkert, då statstjänarna tröttnat på att år
efter år tigga om rätt att få leva som människor och som människor, som utföra
ett samhällsnyttigt arbete.

Med stöd av vad jag här sagt, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Borggren instämde häruti.

§ 5.

Herr statsrådet Dahl avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 280, angående
bestridande av kostnaderna för framlidna Hennes Maj:t Drottning Victorias
begravning.

Nämnda proposition bordlädes.

§ 6.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 158; och lämnades
därvid ordet till

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Dahl, som yttrade: Herr

talman! Jag skall åtminstone icke i förevarande ordning ingå på de reella
synpunkter, som kunna anföras för ett biträdande av reservationen. Jag
skall inskränka mig till att här framställa några erinringar, som hänföra sig
till frågans formella läge och till frågans finansiella innebörd. Jag ber då —

Lördagen den 17 maj f. m.

53 Nr 35.

och jag känner mig därtill särskilt föranledd av vissa erinringar som gjorts
— att få meddela, att 1928 års lönekommitté har med bestämdhet ställt i ut- ^ befatt-™
sikt, att så snart som under loppet av juli manad skall kommittén vara beredd ningshavare i
att framlägga sitt betänkande. statens tjänst

Det lär hava anmärkts, att denna kommittés direktiv äro för snäva och m.m

att de icke innefatta befogenhet för kommittén att föreslå en förbättring av (Forts->

reallönerna. Denna erinran är riktig, såvitt gäller statstjänare i allmänhet.

Men man får göra undantag såväl för lärare som för befattningshavare vid
landsstaten. Dessa direktiv hänföra sig emellertid till det statsrådsuttalande,
som föregick kommitténs tillsättande 1928. Sedermera Ilar, sedan jag
koni till ämbetet, icke förelegat någon anledning att taga en ändring av dessa
direktiv i övervägande förrän under de senaste månaderna, då. upprepade
framställningar kommit från sammanslutningar av löntagare i riktning, att
kommitténs befogenheter måtte utvidgas. Jag tror emellertid, att herrarna
skola giva mig rätt därutinnan, att då man beaktar, att kommittén står så
nära ett avslutande av sin arbetsuppgift samt den arbetat med utgångspunkt
från de givna direktiven och arbetat under två år, så skulle ur arbetsteknisk
synpunkt det icke vara välbetänkt att rucka på dessa direktiv. Efter min
tanke — som torde hava delats av vilken finansminister som helst —o måste
man, när tidpunkten för framläggandet av kommitténs förslag är så nära
förestående, lämpligen först böra taga emot denna arbetsprestation och sedan
taga under övervägande, vilka åtgärder böra ifrågakomma, antingen de skola
företagas av denna kommitté eller av en annan med utvidgad befogenhet.

Beträffande reservationen vill jag säga, att vilken ståndpunkt man än intager
till själva saken, kan man väl svårligen undgå att ställa sig betänksam
ur budgetteknisk synpunkt till reservanternas grepp på frågan. Reservanterna
föreslå här en ändring i dyrtidstilläggen, som enligt dems egen beräkning,
som visserligen angives vara endast en överslagsberäkning av approximativ
beskaffenhet, utvisar, att kostnaderna skulle, vad angår den civila
statsförvaltningen och de affärsdrivande verken, belöpa sig till 9—10 miljoner
kronor. Men denna avfattning är tämligen försåtlig. Reservanterna nämna
icke vare sig de militära befattningshavarna eller skollärarna. Tager man
med dessa tjänstemannagrupper, kommer man till en helt annan slutsiffra
än reservanterna räknat med. Enligt en uträkning, som jag låtit göra inom
departementet, går kostnadsökningen för de civila befattningshavarna till

9,570,000 kronor. Det stämmer tämligen noga med reservanternas siffra.

Men så komma utgifter för armén och marinen 2,830,000 kronor och för lärarna
vid folk- och småskolor 4,820,000 kronor. Det blir 17,220,000 kronor.

Nu hava reservanterna pekat på, att ökningen i dyrtidstilläggen i väsentlig
mån kompenseras genom att indextalet sjunkit. Det är riktigt. Den besparingen
kan man också återfinna till siffran fastställd i utskottets utlåtande.
Den uppgår till omkring 11.5 miljoner kronor. Vi hava sålunda omkring
6 miljoners nettoökning i varje fall att räkna med.

Jag ber att få erinra kammaren om — vilket kammarens ärade ledamöter
för övrigt ha i minne — att riksdagen redan beslutat anslagsökningar på
sammanlagt omkring 6 miljoner kronor, att täckas av skattemedel. Och när
man under hand samtalat med statsutskottets ledamöter och uttryckt sin förvåning
över den rundhänthet, som gjort sig gällande, har man hänvisat till
att det blir så mycket pengar över på dyrtidstilläggen tack vare indexfallet.

Man har redan, när man godkänt dessa anslagsökningar, åtminstone tyst för
sig själv i väsentlig mån diskonterat denna besparing på dyrtidstilläggen.

Det vore verkligen en betänklig finanspolitik, om man skulle på detta sätt
dubblera de växlar, som man dragit på besparingar genom indextalets nedgång.

Jag kan för övrigt icke underlåta att redan i detta sammanhang delgiva

Nr 35. 54

Lördagen den 17 maj f. m.

dvrtidslilläaa kammare„n- att vid den överslagsberäkning av inkomsterna, som brukar föreåt
befatt- ^gas i finansdepartementet i maj månad för att tillhandahållas respektive
ningshavare i statsutskottet och bevillningsutskottet, ställes man inför bekymmersamma
statens tjänst uppgifter. Det visar sig, att man nu tack vare den redan inträdande depresm.
m. siemen får vidtaga vissa reduktioner i inkomstberäkningarna. Skulle sådana
(lorta.) belastningar, som här ifrågasatts, komma till stånd, får jag säga, att bevillningsutskottet
kommer att vid riksdagens slut ställas inför mycket svåra uppgifter.
Jag skulle salunda illa fullgöra mm plikt, örn jag undanhålla kammaren
dessa fakta och örn jag icke lade kammarens ärade ledamöter på hjärtat
att iakttaga den finansiella försiktighet, som jag tror, att man, vilken
ställning nian än intar till själva sakfrågan, är pliktig att söka iakttaga.

Vidare anförde:

Herr Lundquist i Rotebro: Herr talman! De anföranden, som hållits här
tidigare, ha givit vid handen, att den diskussion, som föres i denna fråga,
måste ses mot bakgrunden av de mångå olika framställningar ifrån alla läger
ay statstjänstemän, de högsta likaväl som de lägsta, som under senare tid
gjorts i skrivelser och resolutioner, alla utmynnande i en hemställan om en
omedelbar verklig lönereglering och ett bättre avvägande av statens löner
efter nuvarande förhållanden. Jag omfattar helt naturligt själv denna mening
och anser, att det icke blott ligger i tjänstemännens intresse utan att det
även och icke minst ur det allmännas egen synpunkt är angeläget, att något
göres för att snarast möjligt få till stånd en förbättring av nu rådande förhållanden
på detta område. Jag skall tillåta mig att i korthet utveckla skälen
för denna mm uppfattning och att sedermera också ställa ett särskilt
yrkande.

Jag ber då först få erinra örn, att den första statliga löneregleringen efter
kriget gällde kommumkationsverken, som fingo nytt avlöningsreglemente år
1919. Det reglementet har varit normerande för de löneregleringar, som sedan
skett. Reglementet äger fortfarande giltighet. Den kommitté, som hade i
uppdrag att utarbeta förslag till detta avlöningsreglemente, uttalade i sitt
betänkande bl. a., att det enligt kommitténs mening borde tillses, att tjänstemännen
icke blott lämnades möjlighet att återfå sin förutvarande ställning i
samhället utan även sattes i tillfälle att än vidare förbättra sina levnadsvillkor.
Mot detta lönekommitténs programuttalande är givetvis intet att invända,
det är blott att konstatera och beklaga, att detta i och för sig sunda och
riktiga programuttalande i praktiken sedan aldrig varken genomförts eller
upprätthållits. Redan vid sitt ikraftträdande uppfyllde 1919 års lönereglering
ganska dåligt det krav, som enligt lönekommitténs eget uttalande borde
ställas på statens lönepolitik. Därtill kommer, att, sedan, som förut under
diskussionen har nämnts, vid 1923 års riksdag grunderna för dyrtidstilläggen
av statsfinansiella skäl ändrades i för de statsanställda ofördelaktig
riktning, dessas löneställning blivit ytterligare försämrad. Hur ogynnsam
1919 års lönereglering med nu utgående dyrtidstillägg blivit, tror jag med all
önskvärd tydlighet framgår av det enkla faktum, att många därav berörda
befattningshavare i mellangraderna för närvarande faktiskt ha en inkomst,
som är åtskilligt hundra kronor lägre, än vad de skulle haft. örn den sist verkställda
löneregleringen aldrig kommit till stånd, denna lönereglering som
dock enligt kommitténs eget uttalande skulle ha till ändamål att förbättra
de förut utgående lönerna.

. Beträffande de nu utgående reallönerna för statens befattningshavare ber
jag vidare att få erinra örn de av sekreterare Heyman i sociaJstyrelsen verkställda
utredningarna rörande levnadskostnadernas utveckling samt löneutvecklingen
för såväl i privat tjänst som i statstjänst anställda. Jag skall

Lördagen den 17 maj f. m.

55 Nr 35.

(Forts.)

icke alls trötta kammaren med många siffror ur dessa synnerligen intressanta
utredningar. Jag skall till en början nöja mig med att konstatera och erinra
om att enligt vad dessa undersökningar giva vid handen levnadskostnaderna Kingshamn i
sedan tiden omkring 1905 fram till våra dagar praktiskt taget fördubblats, statens tjänst
Jag gör avsiktligt jämförelse med år 1905 och tiden däromkring därför att m.m.
det var prisförhållandena vid den tidpunkten som voro avgörande for de sista
löneregleringar, som verkställdes före världskriget.

De Heymanska utredningarna visa vidare, att medan levnadskostnaderna
alltså ökats med jämnt 100 procent avlöningsförbättringen för flertalet tjänstemän
i mellan- och högre graderna stannat vid 40 ä 70 procent. — Några siffror
för de lägre befattningshavarna har jag icke tillgängliga. Jag mijer
mig alltså med att tala örn de högre tjänstemännen. Underkompensationen
är alltså här påtaglig liksom också försämringen av levnadsstandarden, församlingen
av de statsanställdas lönestandard blir så mycket mera iögonfallande,
örn man ser den mot bakgrunden av det faktiska förhållandet, att,
medan på antytt sätt statens reallöner så avsevärt sjunkit sedan lorkngstiden
hava reallönerna å den privata marknaden, enligt vad Hedmans utredningar
ge vid handen, företett en alldeles motsatt utveckling, och for närvarande
befinna sig dessa på en nivå betydligt över den fulin kompensationen
för dvrtiden. Jag ber som exempel endast få nämna, att om index för 190
betecknas med 100, utgjorde löneindex för 1928, det sista ar, utredningen omfattat.
för manlig teknisk personal i privat tjänst 213 för kontorspersonal
216. för butikspersonal 267 och för manliga industriarbetare och jamstaltda
255. Dessa indextal svara alltså mot en levnadskostnadsindex av 200 och ett
löneindex för statstjänstemännen av 145 å 170. Karakteristiskt för loneutvec -lingen under senare år är alltså, att kurvan för den privata marknadens reallöner
icke blott beträffande industriarbetare utan också beträffande butiksoch
kontorspersonal samt teknisk personal icke oväsentligt stigit under det att
motsvarande kurva för statstjänstemännen fallit och alltjämt taller. .

Redan det nu sagda torde tydligt visa, att de nuvarande avlöningsförmånerna
för statens befattningshavare icke torde kunna anses rättvist och lämpligt
avvägda vare sig nied hänsyn till tidigare löner eller med tanke pa löneutvecklingen
på den privata marknaden. Därtill kommer, att forhallandena
under senare tid väsentligt ändrats och att kraven på tjänstemannen numera
efter den långt drivna rationaliseringen och de omfattande personalindragningama.
äro vida större än förr. icke minst gällande detta tjänstemännen i
de högre lönegraderna. Jag skulle i detta avseende kunna anföra en mångfald
belysande exempel, närmast från kommunikationsverken, men jag skall
icke trötta kammarens ledamöter med en dylik uppräkning. _

Mot nuvarande löner kan vidare anmärkas, att den avvägning av lönerna
otter dyrort. vilken avser att giva tjänstemännen i samma tjänsteställning
lika reallöner oberoende av levnadskostnadernas olika storlek i olika delar av
landet, den avvägningen är gjord efter grunder, vilka, åtminstone icke for närvarande
kunna sägas ens tillnärmelsevis motsvara verkligheten Mot en taktisk
skillnad i levnadskostnaderna på billigaste och dyraste ort av minst 5U
procent svarar nämligen en löneskillnad, som växlar mellan iogs , procén ,
för de lägsta lönegraderna, och lägst 11 procent, för de högre lönegraderna.

Syftet med ortstilläggen har förfuskats, och tjänstemännen pa de dyraste orterna
ha uppenbarligen missgynnats i avlömngshän seende o

Av vad jag i korthet framhållit, torde med tydlighet framgå att de nuvarande
lönerna icke äro avvägda efter nu rådande förila landen utan utmätta
efter grunder och förhållanden, vilka för närvarande icke aga gi ig e .

Att på grund därav en för tjänstemännens vidkommande oförtjänt och tor
det allmänna olycklig deklassering av statstjänstemannakaren hotar, torde icke

Nr 35. 56

Lördagen den 17 maj f. m.

m. m.
(Forts.)

dyrt^uhägg *7 nag?n k™na-bestridas. Det är under sådana förhållanden helt naturligt,
åi be fatt- °m statens befattningshavare under senare år gått och väntat på en ny löne ningshavare

i °ch °m d;e togo alldeles för givet, att när Kungl. Mai-t tillsatte

staten, tjänst 1928 ars lonekommitté denna också skulle komma att i samband nied dyria
dstillaggens inarbetande i lönerna upptaga till realprövning de för olika beattningshavare
faststallda lönebeloppen. Så lär emellertid ännu icke ha skett
Av upplysningar, som lämnats under debatten i första kammaren, synes framgå,
att nar lonekommitténs förslag, som herr statsrådet sade vara att vänta
inom den narmaste tiden, en gang blir offentligt, kommer det att visa sig, att
kommittén icke har verkställt någon realprövning av de utgående lönerna. Jag
ber i detta sammanhang att aven få erinra örn ett uttalande, som också gjordes
i forsta kammaren av en framstående kammarledamot, herr Kvarnzelius
som tor sin del förklarade sig icke kunna tro, att så vore fallet. Han tilliade
att örn det verkligen så vore och förslaget skulle komma fram, utan
att kommittén tagit någon hänsyn till sådana förhållanden, som här påtalats,
mäste följden bil. att forslaget återremitterades till kommittén. Med de upplysningar,
som lämnats tror jag emellertid, att det är konstaterat, att lönekommitten
icke bär vidtagit en sadan realprövning av lönerna, och såvitt jag
kan forsta, mäste det ur alla synpunkter betecknas som synnerligen beklaglgt,
att de direktiv, som lamnats till denna kommitté av föregående regering,
varit sådana, att kommittén, trots att den har suttit i nära två hela år
icke ansett sig kunna ga in på en dylik realprövning av de utgående lönerna!
-tjänstemännens påfrestningar ha under de senaste åren varit oerhörda och
aro uppenbarligen alltjämt stora, och särskilt på de dyraste orterna torde de

D7iaLa!mn” 0n0 - Jfr m7Sa rha ¥tande nära närmat sig bristningsgränsen.
Det ar alitsa, såvitt jag kan forsta, hög tid, att en verklig lönereglering och
en omprovmng av nu utgående löner kommer till stånd.

oom skäl mot en lönereglering för statens befattningshavare har det från
vissa hail i forsta kammaren liksom även under den förda debatten här i

hlTt uTi wan någ0t kål1 pekats på i^dbrukets för närvarande
betryckta lage. Det faktum, att vart svenska jordbruk för närvarande arbetar

nder exceptionellt svara förhållanden, kan väl emellertid icke rimligen i och
tor sig vara, tillräckligt skäl, varför statstjänstemannens löner skulle hållas
nere lägre, an vad som efter en opartisk och rättvis uppskattning av arbete
och ansvar kan anses skäligt i förhållande till levnadskostnadernas storlek och
lönelaget i allmänhet för i enskild tjänst anställda. Jag vill för övrigt gärna för
min ringa del vara med örn att hjälpa jordbruket, och jag vill också vara
med örn att skipa rättvisa för jordbrukets folk, men ingen må under sådana förhallanden
förmena mig, örn jag också vill en smula rättvisa även åt en så pass
stor samhällsgrupp som statens egna befattningshavare. Vad som enligt min
ange!ag;e1t erfordras, är^alltså en lönereglering, som åt statens befattnmgshavare
i alla lönegrader pa olika dyrorter bereder en efter arbetets grad
och art skalig ersättning och möjliggör upprätthållande av en levnadsstandard,
som svarar mot den ställning, som de svenska tjänstemännen sedan gammalt
ansetts bora intaga i vart hind. Enligt mitt förmenande skulle det vara utomor
entligt lämpligt, örn pa grund av det läge, vari lönefrågan för närvarande
befinner sig, riksdagen vid behandlingen av det nu föreliggande ärendet ville
gora något uttalande örn önskvärdheten av en sådan verklig lönereglering i
samband med dyrtidstilläggens förestående inarbetande i lönerna. Det är visserligen
sant, att tiden nu är långt framskriden, örn man får döma av det
u talande, som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet gjorde, men
med god vilja tror jag, att saken ännu bör kunna ordnas.

ag delar för min del i mycket, vad reservanterna anfört i sin reservation
men jag kan icke godtaga allt. Jag tror för min del icke heller, att den väg’

Lördagen den 17 ma .i f. m.

57 Nr So.

som reservanterna rekommendera, är den riktigaste eller att den leder till målet.
Reservationen lärer väl för övrigt, sådan ställningen varit inom statsutskottet,
icke lia någon utsikt, såvitt jag förstår, att vinna majoritet varken
i denna kammare eller i första kammaren. Under sådana förhållanden skulle
jag för min ringa del vilja vädja till alla, tjänstemän och andra ledamöter
av kammaren, som äro intresserade av att statstjänstemannens lönefråga snarast
möjligt kommer på rätt bog och att således en verklig lönereglering kommer
till stånd, att samla sig kring ett uttalande, sådant som jag nyss antytt.
Något mera i positiv riktning torde icke, som ärendet ligger till, stå att ernå
vid denna riksdag.

Jag tillåter mig därför, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan
med den ändring av utskottets motivering, att efter den meningen högst upp
på s. 5, som börjar med orden »I avvaktan på resultaten», och som slutar
med orden »för nästkommande budgetår», göres följande tillägg: »Utskottet
vill emellertid i detta sammanhang uttala, att det enligt utskottets förmenande
är önskvärt, att i samband med nämnda utredning en realprövning av de nuvarande
lönebeloppen verkställes också beträffande de s. k. nyreglerade verken
och att alltså en fullständig lönereglering för samtliga statens befattningshavare
nu kommer till stånd.»

Häruti instämde herrar Laurén, Björkman, Christenson, Holmdahl, Järte,
Pehrsson i Göteborg och Schött, fröken Wellin samt herrar Holmström och
Sandwall.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Det har ju bland statstjänarna
varit en ganska stark rörelse under den sista tiden, närmast med anledning
därav att man har försport, att i vissa riksdagskretsar skulle även i år råda
den uppfattningen, att man icke skulle tillmötesgå statstjänarnas anspråk på
en reglering av deras löner. Jag skulle tro, att det är rätt många av herrarna,
som från sina hemorter fått påstötningar och förfrågningar, hur ni ställa eder
till denna för statstjänarna ytterst viktiga fråga.

Jag förmodar att de flesta hava lämnat tämligen välvilliga svar på de framställningar
som gjorts från statstjänarna. De rena arbetsköparerepresentanterna
i riksdagen hava lovat, att de skulle vara så välvilliga som möjligt, när det
gällde att taga ställning till denna fråga för statstjänarnas vidkommande. Det
har ju tydligen skett en liten omsvängning här i kammaren från föregående
år, och icke heller en så liten, då ju vi idag till statsutskottets förslag hava en
reservation, undertecknad av ett betydande antal av utskottets ledamöter. Det
måste ju betecknas som en framgång detta, och en framgång som väl statstjänarna
alltid hava anledning att notera. När det emellertid gäller det anspråk
som man från statstjänarhåll för fram, så måste man fråga sig: ligger det
då verkliga skäl bakom detta statstjänarnas anspråk? Jag skall icke upptaga
kammarens tid med att gå igenom allt det siffermaterial, som skulle kunna
anföras till stöd för det anspråk statstjänarna framställa i sin lönefråga, men
var och en av kammarens ledamöter, som gör anspråk på att bli ansedd såsom
en riksdagsman, vilken med ansvar och på grund av sakskäl tar ståndpunkt till
föreliggande frågor, måste väl hava försökt sätta sig in i, huru statstjänarnas
löner stämma överens med de fordringar, som staten ställer på befattningshavarna
i statens tjänst. Var och en som försökt överväga detta har väl också
försökt sätta sig in i det siffermaterial, som står till förfogande, och det skulle
alltså icke vara erforderligt att här anföra så särdeles många siffror. Men med
kännedom örn att det bland riksdagens ledamöter finnas de, som resonera på det
sättet, att örn det gäller att tala örn statstjänarnas löner, griper man den lönesiffra
sorn gäller för den högre befattningshavaren eller befattningshavaren i

Äng.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forts.)

Sr 85. 58

Lördagen den 17 maj £. m.

Äng.

dyrtidstillagg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forte.)

mellanklassen och säger, det där är väl en avlöning sorn1 icke är så dålig —
med kännedom därom skall jag be att få rikta kammarens ledamöters uppmärksamhet
på, att det tar en betydlig tid för de statsanställda att nå fram ens
till de lägsta ordinarie lönerna. Jag har här i min hand en förteckning från
tullverket över befattningshavare till ett antal av tretton stycken, i vilken förteckning
är angivet, vilken tid dessa hava fått gå som extra tullvakter, vilken
tid de fått gå som extra ordinarie tullvakter, innan de blivit ordinarie, och det
visar sig att för dessa tretton befattningshavare, sorn'' hava befordrats till ordinarie
under tiden mellan den 13 dec. 1928 och den 26 febr. 1930 — den tid som
dessa uppgifter omfatta —, för dessa är den kortaste tiden såsom extra åtta år
och nio månader, och den längsta tid som förekommer är 10 år och två månader.
Det är alltså den tid, som vederbörande få gå som extra tullvakt och som extra
ordinarie, innan han kommit upp till den lägsta lön sorn'' betalas till dessa tullvakter,
en lön som då utgör sammanlagt 260 kronor per månad. Under den tid
som de gå som extra tullvakter komma de upp till en månadslön av 184 kronor
i månaden, och det är alltså en lön, på vilken de skola försörja sig i Stockholm.
Jag skulle tro, att man har anledning att om dessa lönevillkor säga, att de äro
sådana att det är icke möjligt att försörja sig på en sådan lön här i staden. Örn
jag tittar på förhållandena vid postverket, ett verk som ju, enligt uppgifter
som varit tillgängliga för kammarens ledamöter här och uppgifter som tidigare
omnämnts i debatten, lämnar över 37 % i överskott på det i verket disponerade
kapitalet, där betalar man befattningshavarna med belopp sorn: äro ungefär
följande. Ett brevbärarebiträde får gå i den tjänsteanställningen i tre år, han
får därefter gå som elev i ett år och som aspirant i ett år och sedan som extra
ordinarie brevbärare i fem år. Det tar alltså för honom i medeltal tio år,
innan han uppnår lägsta ordinarie lön, en grundlön i Stockholm som går upp till
2,520 kronor. De daglöner, som dessa brevbärarebiträden, elever och aspiranter
uppbära, utgöra för dem som fyllt aderton år 4 kr. 90 öre jämte 61 öre i
dyrtidstillägg. Då säger man: då uppnå de ju i alla fall en lön, som något
överstiger 100 kronor i månaden. Det är icke så säkert att de göra det, därför
att den där lönen utgår endast för de dagar som verket lämnar dem arbete. Men
då de äro antagna vid verket, måste de stå till förfogande och anmäla sig varje
morgon och fråga, örn det finns någon tjänstgöring. De kunna alltså icke hava
annan sysselsättning. Örn. såsom antagligt är, verket lämnar endast 18 eller 20
dagars arbete i månaden, blir givetvis deras lön endast 18 eller 20 gånger den
dagsersättning jag talade örn. Jag skulle tro, att ingen av herrarna skulle vilja
påstå och allvarligt göra gällande, att det är rimligt att avlöna arbetare i statstjänst
på det sättet. Ty varpå skola dessa unga män försörja sig? Ja, är deras
far anställd i postverket, låt mig säga som brevbärare, är det uppenbart att
han av den lågt tillmätta betalning, han har för sin syssla, måste försörja den
där unge mannen, som får arbeta åt postverket för 80 ä 100 kronor i månaden.
Det innebär en ytterligare försämring i de villkor, som gälla för dessa äldre i
statens tjänst anställda befattningshavare. Jag skulle tro, mina herrar, att
ingen har möjlighet att här på allvar göra gällande, att de löner som betalas
till de i statens tjänst anställda befattningshavarna — jag talar nu örn de lägre
— äro sådana att man har möjlighet att säga, att det finnes skäl att uppskjuta
frågan örn en förbättring av de villkor, örn vilka jag här talat.

Men huru ha då statstjänarna kunnat komma i detta oerhört svåra läge? Herr
Persson i Fritorp talade här örn, att tidpunkten var dåligt vald, och att det fanns
inga skäl i år som talade för en reglering av lönerna, i varje fall icke flera skäl
än vad som kunde finnas föregående år. Jag skall icke omedelbart gå in på den
frågan, men jag ber att få erinra örn, att det läge. vari statstjänarna ekonomiskt
hava brag!, det läget infördes med riksdagens beslut år 1923. Det är ostridigt
för var och en som vill närmare sätta sig in i verkningarna av detta riks -

Lördagen den 17 maj f. m.

59 Nr 35.

dagsbeslut, som fattades år 1923, att då företog riksdagen en sänkning av de
lägre avlönade befattningshavarnas inkomster med i runt tal 15 %. Det var
alltså en förändring i grunderna för beräkning av dyrtidstillägg, som medförde
detta resultat. När detta genomfördes år 1923, anförde man statsfinansiella
skäl såsom orsaker till denna lönesänkning. Jag tittade här om dagen igenom
de riksdagshandlingar, som lågo till grund för beslutet år 1923, jag såg igenom
protokollen från riksdagsdebatten då, och märkte visserligen att det fanns ett
par tre röster här i riksdagen som icke satte de statsfinansiella skälen framför
allt annat, men de voro också tämligen ensamma. Det var sålunda ett par tre
stycken av kammarens ledamöter, som då hävdade, att man icke kunde beskära
statstjänarnas lönevillkor på det sättet, att man bragte dem ned i ett sådant
ekonomiskt läge som det vari de nu befinna sig. När man talade då örn de
statsfinansiella skälen, sades det här, att det var icke rimligt, att då det rådde
ett finansiellt nödläge i landet, statstjänarna skulle påräkna att ställas oberoende
av detta; någon talade om att man kunde icke lämna statstjänarna oberörda
av de ekonomiska svårigheterna och endast avhjälpa dem genom att taga
ut nya skatter. Statstjänarna hava, såvitt jag vet, aldrig undgått att lämna sin
tribut till statskassan i form av skatter. De ekonomiska pålagor, sorn'' pålagts
medborgarna här i landet över huvud, hava i mycket stor utsträckning pålagts
även statstjänarna, men år 1923 hävdade man de samhällsekonomiska principerna
från förslagställarens sida, att utöver det att statstjänarna fingo bära sin
del i form av direkta och indirekta skatter skulle man för en statstjänare, som
hade ungefär 200 kronor i månaden, också per år göra en lönesänkning av 300
kronor och tillföra detta till statskassan. Man beskattade alltså dessa statstjänare
med över 30 miljoner kronor utöver de skatter sorn'' man lade på dem
som samhällsmedborgare i allmänhet. En sådan politik emot i statens tjänst
anstälda befattningshavare kan väl åtminstone icke sägas vara rimlig. Den kan
genomföras endast därför att staten har att bestämma över dessa befattningshavares
löner. När sålunda förslagsställaren av år 1923, alltså den socialdemokratiska
regeringen, då förde fram dessa förslag, dessa synpunkter, och det från
denna regerings finansministers sida deklarerades, att han tog ansvaret för den
åtgärd som då genomfördes, så måste jag säga, att det ansvaret faller på detta
partis representanter här i riksdagen även denna dag. Det är de gamla synderna
från 1923, som man idag som reservanter från statsutskottet har att kämpa
emot, det finns anledning att påminna därom i detta sammanhang; det är
dessa gamla synder, detta brott möt stat.stjänarekåren, som det gäller att i någon
män i detta sammanhang sona. Ty hävdar man de statsfinansiella synpunkterna
framför andra, hävdar man att om statskassan kommer i ekonomiska
svårigheter, skola dessa avhjälpas genom att göra avdrag från de i statens
tjänst anställda befattningshavarnas löner, då har man beträtt vägar, mina herrar,
som åtminstone icke innebära skipande av rättvisa. Och vill man avhjälpa
svårigheter på sådana vägar, att man tar 15 % från de lägst avlönade och 2 ä 3
% från dem som befinna sig i de högre lönegraderna, då, mina herrar, har man
även när det gäller att genomföra orättvisa, genomfört den på ett sådant siitt,
att det är oerhört anmärkningsvärt ur arbetaresynpunkt.

Jag har ansett mig icke kunna underlåta att erinra örn detta i detta sammanhang.
därför att det är just dessa beslut som hava medfört de svårigheter,
jag understryker detta, medfört de svårigheter som i dag råda för de lägst
avlönade statstjänarna. Då säger man: det har ju varit möjligt för de statsanställda
att under de år som förflutit sedan år 1923 ändock draga sig fram
på dessa lönevillkor. Ja, det har väl varit möjligt detta, men hur det varit
möjligt, det lärer sannolikt ingen av herrarna hava satt sig allvarligt in i. Det
var någon av kammarens ledamöter som sade här i onsdags, vill jag minnas, att
jag icke förstod mig så särdeles mycket på matematik. Det är möjligt alt hans

Äng.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forts.)

Nr 35. 60

Lördagen den 17 maj f. m.

Äng.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forts.)

uppgift är riktig. Jag skall dock använda mig av ett enkelt matematiskt
problem. Det är möjligt att herrarna också förstå vad jag menar, örn jag säger:
gör er den föreställningen, att den man, som kommer här i klubbrummen
två gånger i månaden och delar ut avlöning till kammarens ledamöter, skulle
komma bara en gång i månaden i stället och den gången dela ut bara hälften
av det belopp som lämnas ut för närvarande, då skulle herrarna få kvittera
ungefär lika mycket som en lägre ordinarie befattningshavare får uppbära.
Jag skulle tro att det är ingen som här vill förbinda sig att försörja sig i
Stockholm på det belopp, som han sålunda kvitterade ut, men betänk detta,
det är nödvändigt för de lägst avlönade statstjänama att göra det, men när de
få försörja sig på ett sådant belopp, kan det visserligen vara möjligt att släpa
sig fram under någon tid. Men den tid som förflutit sedan 1923 har medfört,
att de tillgodohavanden, som de hade, ha gått åt, de bohag, som de hade, ha
slitits ut, ingenting har kunnat förnyas på grund av det ekonomiska läge, vari
statstjänama ställdes år 1923, och allt efter som de gamla tillgångarna i
möbler och annat förslitits har läget blivit oerhört mycket sämre för varje år.
Det är omständigheter, som man här i riksdagen har anledning att taga hänsyn
till, då det gäller att bedöma det läge vari statstjänama för närvarande
befinna sig.

När man då år 1923 genomförde dessa anordningar, så gjorde man det ju,
därför att man ville åstadkomma ett »tillskott till statskassan». I år föreligger
väl icke samma skäl, då det ju icke nu kan talas om sådana statsfinansiella
svårigheter, som man gjorde vid den tiden, och alla de som här i annat
sammanhang hava ställt anspråk på statskassan borde ju också göra klart för
sig, huruvida de kunna anses hava förpliktelser att medverka till att de statsanställda
få sådana villkor för sitt arbete, som för dem skulle vara någorlunda
drägliga. De av herrarna, som i sin privata näring någon gång företräda
arbetsköparparten, borde väl göra klart för sig, huruvida ni då hava
möjlighet att handla precis på samma sätt, som när ni stänga in er i denna
kammare och betrakta er som suveräna och besluta över andra människors väl
och ve. Jag skulle tro att det finns anledning att göra detta klart för sig
med den utgångspunkten, huruvida statstjänama skola behandlas på ett annat
sätt av dem som representera företagarna, i de företag där de äro anställda,
än vad som kan förekomma på den enskilda arbetsmarknaden. Här är
det ändock på det sättet, att här räknar man med lojalitet från statstjänarnas
sida. Här räknar man med, att det genom lagparagrafer är förbjudet för
statstjänama att vidtaga sådana utomordentliga åtgärder, som förekomma på
den enskilda arbetsmarknaden, när en arbetsköpare där är oresonlig. Med stöd
av dessa förutsättningar sätter man sig här bara och voterar, och voterar på
ett sätt, som medför, att tusentals familjer här i landet få leva under svältgränsen
ännu i åratal framåt. Det lär finnas anledning att påminna om detta,
då man ju icke har velat taga någon särskild hänsyn till detta vid den behandling
av frågan som tidigare har förekommit. Nu måste jag säga, att den behandling
av frågan som tidigare förekommit, om den lämnade herr Persson i
Fritorp åtminstone en för mig ganska intressant upplysning, då han sade, att
man har egentligen icke diskuterat frågan i statsutskottet, utan där har man
bara voterat örn det föreliggande förslaget. Det förklarar för mig en hel del
av vad som förekommit och vad meningen kan vara med det som förekommit i
detta sammanhang. (Herr Anderson i Råstock säger nu till mig, att jag skall
få förklaring sedan, och jag skall givetvis avvakta den med allra största intresse.
)

När det gäller den föreliggande motionen, så är den enligt mitt förmenande
behäftad med ett enda fel: den är behäftad med det felet, att ■— och det säger
jag även örn jag själv står som motionär — den ger för litet åt de

Lördagen den 17 maj f. m.

61 Nr 35.

statsanställda. Ty en befattningshavare, som här i Stockholm lever på en lön Äng.
av, låt mig säga 180 till 230 ä 250 kronor i månarlen, skulle, om denna mo- dy%j<f^f£gg
tion ginge igenom, därigenom få 20 kronor i månaden i förhöjning. Var och ningsl%vare ;
en, som experimenterat med att försöka försörja sig på 200—250 kronor i må- statens tjänst
naden här i staden, vet, att denna lön för att bli tillräcklig behöver höjas med m. m.
betydligt mer än 20 kronor i månaden. Det är emellertid ett anspråk, som har (Forts.)
framställts från statstjänarnas sida, och ett anspråk, som måste betecknas som
så pass rimligt, att jag tillåter mig säga, att det skulle vara oerhört, om man
från riksdagens sida skulle avvisa detta rimliga anspråk.

Det har nu från herr statsrådets sida sagts, att man icke skulle kunna åstadkomma
en förändring här nu, då frågan ligger under utredning. Det är väl i
och för sig icke något skäl, varför man icke skulle kunna åstadkomma en ändring.
Ty har man konstaterat t. ex., att en byråchef eller någon annan högre
statstjänsteman har haft för litet betalt för det arbete, som pålagts honom, då
har regeringen, trots att lönekommittén håller på att arbeta, ansett sig oförhindrad
komma till riksdagen med en kunglig proposition örn uppflyttning
av denna tjänst i högre lönegrad. När man kan göra sådant, under det att
lönekommitténs arbete pågår, och detta för befattningshavare, örn vilka det
icke finns något skäl att säga, att de måste ha denna förhöjning för att kunna
försörja sig, då är det väl uppenbart, att den omständigheten, att man här håller
på med en utredning, icke kan utgöra något skäl, varför man icke skulle
hjälpa statstjänarna ur det svåra ekonomiska läge, vari de nu befinna sig.

Det har här särskilt från herr Lundquist i Rotebro talats örn — och herr
statsrådet talade också om den saken — att lönekommittén har, såvitt man vet,
själv eller genom sin majoritet tolkat sina. direktiv på det sättet i sista skedet
av sitt arbete, att den icke skulle hava rätt att göra något annat än en i stort
sett matematisk sammanräkning av grundlön och dyrtidstillägg. Den skulle
med andra ord icke hava rätt att gå utanför den nuvarande kostnadsramen,
som det har uttryckts. Ja, stannar detta såsom den slutliga meningen örn innebörden
i kommitténs direktiv, då måste jag säga, att det är underbart, att
kommittén har behövt hålla på från 1928, och att den håller på allt fortfarande.
Ty en sammanräkning av grundlöner och dyrtidstillägg skulle t. o. m. jag
kunna åtaga mig att göra på betydligt kortare tid och t. o. m. för betydligt
mindre kostnad än den, som redan lagts ned på 1928 års lönekommitté. Man
har emellertid i denna kommitté hållit på att omarbeta lönereglementet, och
enligt vad jag erfarit, även om man är mycket sparsam med upplysningar
från kommitténs verksamhet, kommit med förslag på vissa punkter, som innehålla
försämringar av de villkor, som nu gälla för statstjänarna. Allt detta
sysslar man med, men när det gäller den viktiga lönefrågan för statstjänarna,
då kryper man bakom detta skäl och säger: våra direktiv medge oss icke att
göra en verklig lönereglering för statstjänarna. Man skulle alltså här hava
tillsatt denna stora apparat för att verkställa en utredning, man skulle hava
inkallat dessa s. k. sakkunniga, som sitta i flera år, men när det gäller det
slutliga resultatet av deras arbete, skulle de säga: vi hava fått sådana direktiv,
att vi icke kunna gå in i någon realprövning av denna fråga, utan vi kunna
bara försöka räkna ihop löner och dyrtidstillägg inom den gamla kostnadsramen.
Sådan sakkunskap skulle man ju, tycker jag, kunna åstadkomma på
enklare sätt, och det har man viii knappast möjlighet att beteckna såsom sakkunskap
i denna fråga, i och för sig.

När det emellertid gäller — och jag skall då icke uttrycka mig med avsikt
att vara personlig emot någon av kommitténs ledamöter — när det gäller deras
ståndpunkt och deras sakkunskap i statstjänarnas lönefråga, då råder det inom
statstjänarkåren en ganska bestämd mening därom och detta på grund av
gamla erfarenheter. T den opinionsrörelse, som pågått inom statstjänarlägret

Nr 35. 62

Lördagen den 17 maj f. m.

Ang.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forts.)

under innevarande vinter hava namnen Nilsson i Kabbarp och Carlström i
Helgagård kommit att nämnas ganska ofta. Jag vågar alltså draga den slut■
satsen, att Kabbarp och Helgagård väl komma att bliva namn, som ristas in i
historien, men sannerligen av skäl, som jag icke har någon anledning att avundas
dem. Statstjänarna komma — därom har jag vissa erfarenheter redan
nu — att minnas dem och tala om dem, icke precis som folk talar örn Egyptens
gräshoppor men i alla fall som örn något liknande. Man kommer med andra ord
att beteckna det såsom en olycka, att mot statstjänarna ådagalagd fientlighet betraktas
som skäl för att anses som sakkunnig, när det gäller att handlägga
frågor av hithörande slag. Det är den mening, som råder inom statstjänarnas
läger, det är den mening, som jag anser, det finns skäl att tillkännage för kammarens
ledamöter, därför att det kanske kunde vara oriktigt att icke tala örn
den uppfattning, som statstjänarna hava i hithörande frågor.

När det gäller kommitténs direktiv, yttrade herr statsrådet här, att det har
enligt hans mening icke tidigare funnits något skäl att överväga en ändring
av dessa direktiv; de skälen hava kommit fram först under den sista månaden
på grund av upprepade framställningar från statstjänarna. Ja, men statstjänarna
lämnade ju redan vid kommitténs tillsättande sina förslag till lönekommittén.
Och det var förslag, som gingo väsentligt utöver den gamla kostnadsramen,
förslag, som syftade till att hjälpa upp alla de lägst avlönade i lönehänseende.
Detta borde ju hava varit skäl både för kommittén, örn den ansåg
sig hava fått så snäva direktiv, och även för herr statsrådet att taga under
övervägande, vilken ändring, som skulle göras i sådana direktiv, som icke medförde
en realbehandling av den föreliggande och rätt viktiga frågan. Nu säger
emellertid herr statsrådet, att nu, då kommittén ställt i utsikt att redan i juni
hava sitt förslag färdigt, finns det icke något skäl att ändra direktiven. Det
är bättre att låta den göra färdigt sitt förslag och sedan antingen skicka tillbaka
förslaget eller också tillsätta en ny kommitté. Jag måste säga, att med
hänsyn till den kännedom, jag har örn det förslag, som för närvarande är under
omprövning inom kommittén, och med hänsyn till de meningar, som inom kommittén
äro företrädda, skulle jag för min del och statstjänarkåren i sin helhet
säkerligen icke hava någonting att invända emot tillsättandet av en ny kommitté.
Men det måste enligt statsrådets mening föregås av utformandet av ett
förslag, om vilket man på förhand vet, att det icke skett på grund av realprövning
av denna fråga. Det tycker jag är en ganska meningslös procedur,
som icke kan leda till något annat än att ytterligare fördröja den lönereglering,
varav statstjänarna äro i så oerhört stort behov. Det finns två vägar att gå. Antingen
bör man ge kommittén i uppdrag att verkställa en realprövning av frågan
av lönereglering åt statstjänarna med hänsyn till att lönevillkoren för de
lägst avlönade måste förbättras, eller också, örn den nuvarande kommittén icke
anses vara lämplig för det ändamålet, tillsätta en annan kommitté med ett sådant
uppdrag.

När det gäller själva förhöjningen, sade herr statsrådet även några ord örn
den saken och tillkännagav den uppfattningen, att det skulle kosta 17,000,000
kronor att tillmötesgå de krav. som motionärerna framställt. Det är möjligt,
att så är fallet. Men den omständigheten, att det skulle kosta 17,000,000
kronor att tillmötesgå rimliga anspråk från statstjänarhåll — och jag skulle
tro, att ingen vill göra gällande, att anspråken i och för sig äro orimliga, icke
ens herr Persson i Fritorp hade möjlighet att tillkännage en sådan uppfattning
— den omständigheten kan väl i och för sig icke utgöra något skäl, varför
man icke skulle tillmötesgå rimliga anspråk. Ty då dessa affärsdrivande
statsverk lämna en vinst på över 100.000,000 kronor, då är det väl ändå uppenbart,
att om man konstaterar, att de i dessa verk anställda, de som där utföra
arbete, äro underbetalda, så bör man taga en del av överskottet och höja av -

Lördagen den 17 maj f. m.

G3 Nr 35.

löningen till dessa på sådant sätt, att man kan bli ense om, att lönen är någor- AInj.

lunda skälig. Det hävdar man på alla områden, att så skall ske, och det finns (

väl icke något skäl, varför riksdagen, även om den anser sig suverän att själv nillgsh^vare i
bestämma över statens befattningshavare, icke skulle beträda den vägen. statens tjänst

När emellertid herr statsrådet hävdade, att det där icke var möjligt, så fun- m.m.
derade jag på, vad det kunde vara för intressen, som lågo bakom ett sådant (Forte.)
resonemang. Örn man emellertid vet, att en betydande del av statstjänarkåren
är anställd vid statens järnvägar, och örn man vet, att de löner, som betalas vid
statens järnvägar, naturligtvis på ett eller annat sätt kunna tänkas öva inflytande
på lönerna även vid enskilda järnvägar, så är det naturligt, att jag kom
att tänka på, att det fanns anledning titta efter, vad det var för en bolagsstyrelse,
som statsrådet Dahl var ledamot i. Och när jag slog upp konstitutionsutskottets
memorial nr 26, fann jag, att statsrådet Dahl, som alltså här förklarade.
att det icke kunde genomföras en höjning av statstjänarnas löner, han var
styrelseledamot i Kristianstad—Hässleholms järnvägsaktiebolag. Det kan
han ju vara, bäst han behagar, för min del; jag har icke precis det intrycket,
att, örn han avsade sig det uppdraget, han icke skulle lämna sin själ kvar i bolagsstyrelsen
ändå. Men jag ber att här få konstatera, att den, som företräder
de enskilda järnvägarnas intressen i regeringställning, den har naturligtvis
litet svårt att vara med om att understödja det berättigade kravet på, att man
skall företaga en sådan reglering av statstjänarnas löner, att de vid statens
järnvägar anställda skola få litet bättre betalt.

När det gäller de förslag, som här föreligga, skall jag be att för kammarens
ledamöter få tillkännage, att representantskapet för statstjänarnas centralorganisation
är i dag församlat till årsmöte. Och där har man som första ärende
även tittat på denna fråga örn dyrtidstilläggen, såsom den ligger till. Representantskapet
beslöt därvid göra ett uttalande, vilket överlämnats till mig för
att tillkännages för denna kammares ledamöter. Detta representantskap, som
representerar icke mindre än 18,000 av de lägre statstjänarna vid postverket,
telegrafverket, tullverket, fångvården, hospitalen och försvarsväsendet samt
statens expeditionsvakter, har, efter att hava tagit del av det förslag, statsutskottet
här avgivit, beslutat uttala följande:

»Allt sedan riksdagen år 1923 beslöt den avsevärda och oriktiga sänkningen
av statstjänarnas löner, ha de lägst avlönade befattningshavarna haft att kämpa
mot stora ekonomiska svårigheter. Vi hava årligen och senast innevarande år
ställt krav på statsmakterna, att de skola besluta sådana höjningar av lönerna,
att det skulle förhjälpa de lägre statstjänarna ur det bekymmersamma läge,
vari de befinna sig. Godtyckligt ha kraven blivit avvisade. Så även i statsutskottets
föreliggande förslag. Skulle riksdagen godkänna förslaget, blir läget
allvarligt, då statstjänarna i år hoppats, att hänsyn skulle tagas till de
obestridliga skyldigheter, staten har mot de i dess tjänst anställda, och att lönerna
skulle bringas i nivå med de fordringar, staten ställer på befattningshavarna.

T förevarande situation uttala vi vår bestämda protest mot det godtycke, som
kommit till uttryck vid behandlingen av denna fråga, och kräva, att riksdagen
tager hänsyn till de statsanställdas krav.»

Herr talman! Som frågan nu ligger till, skall jag åtnöja mig med att här
få understryka, vad detta statstjänarnas centralorganisations representantskap
uttalat. Man har all anledning alf av kammarens ledamöter, oavsett vilka
grupper ni representera i samhället, ändå begära, att ni taga så pass mycken
hänsyn, att, då ni uppträda här som representanter för staten som arbetsköpare,
ni också äro villiga medverka till. att de i statens tjänst anställda befattningshavarna
skola få en sådan betalning för sitt arbete, att de kunna draga sig fram
utan svält och umbäranden, sorn hittills i en del fall förekommit.

Nr 85. 64

Lördagen den 17 maj f. m.

Äng. Jag skall, herr talman, sluta med att yrka bifall till den vid utskottets utlådyrtidstillägg
tande fogade reservationen.

at befatt ®0m

t-iclen nU var lå,ngt framskriden och flera talare anmält sig för yttrana<rn.
mans des avgivande, beslöt kammaren på hemställan av herr talmannen att uppnora.
) skjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtande ävensom handläggningen
av övriga å föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då
enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 7.

Interpellation. Ordet lämnades härefter på begäran till herr Osberg, som anförde: Herr

talman! Med anledning av motion vid 1925 års riksdag hemställdes hos Kungl.
Maj :t, att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande, vilka åtgärder, som
kunde vidtagas i syfte att bereda de värnpliktiga större trygghet till liv och
hälsa. Vederbörande utskott hade i anledning av motionen uttalat, att det
emellanåt inträffade händelser, som gåve vid handen, att de värnpliktiga under
övningarna understundom utsattes för obehörigt starka påfrestningar samt att
vid förläggning utomhus tillbörlig hänsyn icke foges till väderleksförhållanden
och dylikt. (Se sid. 7 i betänkandet.)

Kungl. Maj :t lät myndigheterna verkställa utredning i frågan, men med anledning
av ytterligare framställningar i ärendet från riksdagen och enär den av
myndigheterna gjorda utredningen icke ansågs tillfredsställande, uppdrogs åt
särskilda sakkunniga att utreda frågan.

Dessa tillkallade utredningsmän avgåvo den 24 september 1928 sitt betänkande,
kallat »Betänkande med förslag avgivet av kommittén rörande vissa
trygghetsåtgärder för värnpliktiga». Av det i detta betänkande framkomna
förtjänar påpekas:

Att definiera, vad som kan vara »meningslösa påfrestningar», säges vara
svårt (sid. 9).

Å sid. 53 uttalas önskvärdheten av, att två omgångar livplagg och byxor
tilldelas varje man jämte en del övriga persedlar.

Å sid. 58 förordas individuell utspisning.

Å sid. 68 heter det bl. a., att man måste sörja för, att personalen under
militär tjänstgöring i fredstid beredes behörigt skydd mot väderleksinflytanden,
så att hälsan icke tager skada. Kommittén anför emellertid i detta sammanhang
också, att man kan finna skydd mot dessa förhållanden i åtminstone
viss mån genom lämplig förläggning och förplägnad.

Å sid. 69 heter det: »Det tillhör det enklaste omdöme att undvika sådant

förfarande som att under regnig eller kall väderlek låta truppen, svettig och
varm efter övning, stillastående åhöra långa kritiker.»

Å sid. 77 förordas vikten av att lämpliga utbildningsföreskrifter m. m. utfärdas.

A sid. 102—103 förordas militärpedagogiska kurser för officerare.

Vad kommittén föreslagit beträffande bättre beklädnad, individuell utspisning
och anordnande av militärpedagogisk kurs är på väg att realiseras, ty
Kungl. Maj:t har —- såsom av notiser i militära fackpressen framgått — uppdragit
åt vederbörande myndigheter att se till, att varje man utrustas med två
uniformer också under regementsövningarna, och i fråga örn individuell utspisning
har Kungl. Maj :t i årets statsverksproposition, IV. huvudtiteln, framlagt
förslag till ökad användning av detta utspisningssystem. En militärpedagogisk
kurs för officerare lär ha pågått under vinterns lopp.

Däremot lärer ännu ingenting ha åtgjorts i fråga örn kommitténs förslag
i vad avser övningarnas planläggande och utförande på sådant sätt, som kom -

Lördagen den 17 maj f. m.

65 Nr 85.

mitten förordat, d. v. s. sa att truppen icke blir utsatt för risker på grund av Interpellation.
väderleksförhållandena. Då kommittén ansett det mindre lämpligt, att man (Forts.)
håller långa, kritiker för en svettig och varm trupp, kan man taga för givet,
att kommittén också ansett det ännu mera olämpligt att låta en trupp ligga ute
i vad väder som helst blott för att senare få tillfälle paradera. Man kan möjligen
tro, att man ansett, att den militärpedagogiska kursen skall lära eleverna
att aktgiva också pa dylika förhallanden, men det bör då erinras, att elever i
denna kurs endast äro äldre kompaniofficerare, alltså inga regementschefer och
högre. Man har alltså anledning efterlysa åtgärder i anledning av kommitténs
förslag i denna del, och riksdagen borde väl också när som helst ha rätt vänta
utförligt svar på sin en gång gjorda hemställan att dessa frågor skola tagas
i ^ övervägande. Riksdagen påpekade ju bland annat, att truppen mången
gång utsattes för obehörigt starka fysiska påfrestningar och att hänsyn icke
tages till väderleksförhållanden och dylikt.

Fälttjänstövningarna torde förorsaka de flesta svåra sjukdomarna och dessas
följder för de värnpliktiga. Det torde inte vara av nöden påkallat att
utsätta de värnpliktiga för sådana påfrestningar i fredstid, att förhoppningsfulla
ynglingars hälsa för all framtid äventyras och samtidigt anhöriga
och det allmänna tillskyndas oerhörda tråkigheter och kostnader.

En åtgärd, som synes för lekmannen vara den naturliga, vore att företaga
fälttjänstövningarna tidigare på hösten, än vad nu är fallet. För min del
vågar jag påstå, att en sådan åtgärd skulle även inom militära kretsar hälsas
med tillfredsställelse. Den egentliga orsaken till att övningarna hållas så
sent torde vara, att man önskar skörden undanstökad i görligaste mån och
därav mindre skadestånd. Med god vilja torde dessa hänsyn i stor utsträckning
kunna bortelimineras, örn övningarna förlädes till sådana trakter, där
åkerbruk i ringa omfattning förekom, t. ex. mindervärdiga områden eller
skogstrakter.

På grund av det anförda anhåller jag härmed om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få framställa följande
frågor:

o 1) Kan riksdagen förvänta, att herr statsrådet snarast möjligt vidtager
sådana åtgärder, att de värnpliktiga icke onödigtvis utsättas för sådan påfrestning
— genom överansträngning och otillräcklig omvårdnad under
ogynnsamma väderleksförhållanden — som kan äventyra deras hälsa?

2) Vill herr statsrådet undersöka, huruvida det låter sig göra att företaga
fälttjänstövningarna t. ex. ett par veckor tidigare på hösten, än vad nu
är fallet, örn detta kan ske utan att försämra resultatet av dessa övningar?

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

§ 8.

Herr talmannen, meddelade, att herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
tillkännagivit, att han vid kammarens sammanträde nästkommande
tisdag ämnade besvara herr Anderssons i Stockholm interpellation angående på
senare tid förekomna polisövergrepp.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.57 e. m.

In fidem
Ver Cronwall.

Andra kammarens protokoll 1980. Nr 35.

Nr 3o* 66

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng.

dyrtidstillågg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.

Lördagen den 17 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets utlåtande,
nr 158, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om dyrtidstillågg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner; och lämnades därvid, enligt förut skedd anteckning,
ordet till

Herr Strindlund, som yttrade: Herr talman! Jag måste, säga, att jag är
något förvånad över denna våldsamma debatt och den kraftiga framstöt, som
här gjorts från statstjänarehåll i anledning av den fråga, som vi nu diskutera,
och det utskottsutlåtande, som här föreligger.

Vad har då egentligen utskottet sagt i anledning av motionen, som nu närmast
debatteras? Jo, det har intet annat sagt, än att det erinrar örn den utredning,
som igångsatts rörande ifrågavarande dyrtidstilläggs inarbetande i lönerna,
och förklarat sig anse, att man i avvaktan på vad som skall komma icke
bör göra någon ändring i de principer, varefter dyrtidstilläggen nu utgå. Man
måste väl också säga sig, att det under förhandenvarande omständigheter, då
man inom kort har att vänta ett förslag till lönereglering, det icke kan vara
lämpligt att nu företaga ändring i dyrtidstilläggsberäkningen.

Jag medgiver, att vissa omständigheter skulle ha kunnat inträffa, varigenom
det blivit nödvändigt att vidtaga ändringar. Örn det t. ex. för dessa statstjänstemän
förelegat ett krisläge, hade man naturligtvis måst taga under omprövning,
huruvida icke detta genom vissa åtgärder borde avhjälpas. Men, mina
herrar, det är icke påvisat av någon talare, att krisläge för statstjänarna föreligger.
Det kari ej heller vara lämpligt att nu, kanske endast ett år innan
förslag föreligger från kommittén, företaga någon som helst lönereglering,
eller företaga någonting, varigenom utredningen skulle på ett eller annat sätt
bindas, eller varigenom man gåve direktiv åt samma utredning, vilket också
var utskottsmajoritetens mening. Det har icke varit meningen att nu intaga
någon förhandsställning, och redan detta har varit tillräckligt för att motivera
min ståndpunkt här.

I anledning av vad som inträffat och en del uttalanden, som här gjorts, anser
jag mig i alla fall böra göra några påpekanden. Vad är det då, som nu
har inträffat? Jo, det märkvärdiga är, att just i år har det framställts krav
på ökade löneförmåner från statstjänarehåll. Vi ha ju märkt, hurusom det från
de högre statstjänarna gjorts kraftiga ansatser att få upp lönerna. Och varmed
har den föreslagna höjningen då motiverats? Jo därmed, att de högre
statstjänarnas löner, i förhållande till huru sådana tjänstemän avlönas i det
privata livet, äro för lågt beräknade. Nu göres det återigen en kraftig framstöt
för att få upp lönerna, denna gång för de lägre statstjänarna, och vad
är det för motiv, som ligger bakom denna framställning? Jo, det är, skulle

Lördagen den 17 maj e. m.

G7 Nr 85.

man kunna säga, det förhållandet, att en inkomstminskning har drabbat veder- ^“0-börande genom indexfallet. ^åtbefatt?9

Man tycker överhuvudtaget, att det är ganska märkvärdigt med denna fram- ningshavare
stöt nu ifrån detta håll, då något krisläge för vederbörande icke föreligger, statens tjänst
samtidigt som nära halva svenska nationen faktiskt vrider sig under krisartade m■m förhållanden

och under svår ekonomisk tunga. Jag syftar på de svåra tider, (F°rts0
som vår jordbruksnäring och dess utövare för närvarande har. Jag undrar
verkligen, om man icke först borde samla sina krafter för att avhjälpa de värsta
missförhållandena på detta område. Men det är jag icke säker på att de herrar
— åtminstone icke alla —, som här i dag talat för tillägg till statstjänstemännens
löner, vilja vara med om, åtminstone ha icke de yttranden, som vid
andra tillfällen ifrån en del av dem fällts, givit vittnesbörd därom. Åtskilliga
av deras talesmän ha redan visat, att de ingalunda vilja vara med örn något
som helst stöd, då det gäller jordbruket.

Herr Anderson i Råstock räknade ut, att en stationskarlsfamilj på B-ort
icke hade mer än 79 öre per dag och person, som finge anses disponibla för att
bestrida livsmedelskostnaderna, sedan (ivriga nödiga utgifter vörö gäldade.

Han tilläde, att han icke hade sett någonstans i de stater, som vi ha att behandla,
någon budget, där man hade så låga omkostnader för ifrågavarande utgifter.
Jag vill inom parentes hänvisa till att vi nog ha stater, bland annat
på femte huvudtiteln, där det är upptaget betydligt lägre kostnader för mathållningen.
Men det har kanske icke så mycket att göra med denna diskussion.

,Vad jag vill säga är, att jag tror ingalunda det går att reglera löner på så sätt,
att man försöker skapa fram ett utgångsläge för bedömande av behoven genom
att från den inkomst, som vederbörande har, draga vissa utgifter för att sedan
se, vad som återstår till livsmedel. Då herr Anderson i Råstock tager en tjänsteman
vid våra järnvägar och gör dessa beräkningar, får han i alla fall ett
litet netto, men jag är säker på, att örn han tager en vanlig arbetare på landsbygden,
som kanske är granne med tjänstemannen, och gör samma räkneoperation,
skall han finna, att vederbörande i detta fall kommer på ett ganska
stort minus.

Det är för övrigt ganska märkligt, då man talar örn löneregleringar för våra
statstjänstemän och gör jämförelser med löner, som utgå i privat tjänst, att
man nödvändigt alltid fäster sig vid deni, som ha avlöningar, som ligga högre,
med bortseende från att en stor del ha avlöningar, som äro lägre. Jag tror
verkligen, att om man skulle göra en genomsnittsberäkning, skulle man finna,
att det kanske när allt kommer omkring icke är så fel avvägt, och att statstjänarnas
löner ligga något så när i medelläge i förhållande till lönerna i den
privata marknaden t. o. m. med bortseende från den större trygghet, som statsanställningen
medför.

Jag skulle också vilja säga ett par ord i anledning av herr Hages anförande.

Herr Hage yttrade bl. a., att det icke kan vara annat än till fördel för jordbrukarna,
örn löntagarna ha skapliga inkomster. Ja, det borde kanske vara rikligt
detta uttalande, men så är likväl icke alltid fallet, och i synnerhet icke,
örn jag scr saken så där klassegoistiskt, ty det märkvärdiga är, att en högre
inkomst med ty åtföljande högre levnadsstandard icke alltid medför större
efterfrågan på de livsmedel, som vi jordbrukare ha att försälja, utan snarare
gör man därvid en hel del utgifter för mera lyxartade varor jin vid en lägre
löneinkomst. Herr Hage skakar på huvudet, men jag kan tala örn, att vid
vissa stora strejker uppe i Norrland har man lagt märke till, att efterfrågan
på ortens lantmannaprodukter blivit märkbart större. Ja, det har t. o. m. gått
så långt, att man frågat efter vårt kornmjöl för att så billigt som möjligt
kunna draga sig fram under strejken. Jag vill icke taga detta som motiv för
att icke tjänstemännen må ha en något så när god löneställning. Men jag gör

Nr 35. 63

Lördagen den 17 maj e. m.

Ang.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forts.)

anmärkning emot att man vill inbilla oss, att bara de få högre lön, så blir det
större efterfrågan på de produkter, som vi lantmän ha att utbjuda.

Då man säger i motionen, att man vill lia ett tillägg till tjänstemannalönerna
på grund av den reducering, som statstjänarna fått vidkännas på grund av att
indexet fallit, tycker jag verkligen att detta är att gå bra långt. För det första
bör man ihågkomma, att i samma mån, som index faller och därmed jämväl
dyrtidstilläggen sjunka i samma mån ökas den del av den samfällda avlöningen
som grundavlöningen utgör. Och därmed erhålles faktiskt i förhållande till
utgifterna en större inkomst. Men vöre det så, att man skulle kräva att få ett
tillägg, allt eftersom index faller, skulle jag vilja fråga herrarna: huru stort
skall det tillägg vara, som herrarna anse sig behöva, därest index kommer ned
till 100 enheter och hela dyrtidstillägget sålunda går bort, därför att förutsättningarna
för dyrtidstillägg icke längre förefinnas? Och huru skall det bliva,
därest — vilket ingalunda teoretiskt kan anses omöjligt —• index faller till 90
enheter? Skola herrarna då ha ännu större tillägg till sina löner?

Herr Lovén var inne på frågan örn de inkomster, varmed våra affärsdrivande
verk bidraga i statens budget, och han sade, att det icke skulle vara riktigt,
därest dessa statstjänstemän, som medverkat till dessa verks stora vinster, icke
bleve i högre grad, än vad nu är fallet, delaktiga i dessa miljoner, som ay de
affärsdrivande verken lämnas staten.

Bland de verk, han uppräknade, nämnde han domänverket, som han uppgav
lämnade cirka 131/* miljoner kronor i netto. Ja, då jag hörde herr Lovén
nämna detta ■—■ jag har alltid inbillat mig, att han var demokrat — må jag
säga, att det skorrade i mina öron. Det finns nämligen även andra än statstjänare,
som bidragit till domänverkets inkomster. Som norrländsk småbrukare
vet jag, att läget däruppe bland exempelvis småbrukarna är sådant, att
de nödvändigt måste ha biinkomster av skogskörsler, och att de konkurrera örn
priserna, så att de icke ens komma upp till så pass hög dagsinkomst — med
både häst och karl — som t. o. m. en ganska lågt avlönad statstjänsteman har
för sig ensam. Jag tycker, att örn man är demokratiskt sinnad, borde man ha
börjat, där nöden är som störst, och icke enbart lia börjat med dessa statstjänare.

Vad herr Lundquists i Rotebro anförande beträffar, tycker jag närmast, att
det böra vi taga upp och debattera, sedan vi sett vad löneregleringskommittén
kommer med. Men knappast tror jag det är lämpligt att behandla det i förskott,
innan vi veta, huru kommitténs förslag ser ut. Och det skulle väl vara
föga lämpligt för riksdagen att göra ett uttalande i den riktning, som han föreslog,
utan varje fråga får väl först framläggas, innan vi vare sig diskutera
eller fatta beslut i densamma.

Jag fäste mig också vid en del saker, som av herr Andersson i Stockholm
uttalades. Han klagade ju jämmerligen, och han påpekade, att man understundom
tyckes från riksdagens sida vilja använda statstjänarnas dyrtidstillägg
till reglering av budgeten. Men han sade, att nu hade vi inga svåra tider, utan
goda statsfinansiella förhållanden, och då borde man åtminstone kunna vara
med örn någon förhöjning av statstjänarnas löner. Jag vill påpeka, att så
har nog egentligen icke varit förhållandet. Nej, tvärtom har det varit så —
örn jag icke missminner mig — att vi vid ett tillfälle fingo taga en ganska obehaglig
konsumtionsbeskattning för att få pengarna att räcka till för dyrtidstilläggens
beräkning. Eller hur var det 1922, då vi måste företaga en höjning
av kaffetullen? Var det icke därför, att det behövdes penningar för att tillgodose
de krav, som ställdes på ett högt dyrtidstillägg?

Ja, herr talman! Jag kan icke finna, att något som helst skäl föreligger
att nu gå ifrån statsutskottets utlåtande, och jag ber därför att få yrka bifall
till detsamma.

Lördagen den 17 maj e. m.

69 Nr 36.

Vidare anförde:

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag står egentligen på utskottets
sida i denna fråga, men jag förbehöll mig i statsutskottet att säga några ord i
densamma. Jag var från början och är alltjämnt av den meningen, att man
kunde ha gått en medelväg och hjälpt de mest nödställda statstjänarna. Jag
är nämligen övertygad örn att en del av de lägst avlönade ha det ganska svårt.
Men så fort man kommer upp till de högre graderna, skulle det, såsom framhölls
på avdelningen, kosta så mycket pengar — ända upp till 20 miljoner
kronor — örn man bifölle motionärernas yrkande. Nu har summan prutats
ned något, och jag vet icke vilka belopp som äro exakta, men i alla händelser
skulle det hela gå till sådana belopp, att man icke kan vara med om saken. Jag
hyser icke någon större medömkan för statstjänare med 5,000 ä 6,000 kronor
i inkomst; dessa få väl vänta så länge, tills vi få se vad jordbrukarna kunna få
i dessa tider. Många jordbrukare skulle helt säkert vilja byta mot dessa tjänstemän.
Men hade det funnits någon utväg att tillfredsställa de lägst avlönade
statstjänarna, skulle jag som sagt velat gå den vägen. Detta framhöll
jag i avdelningen, men jag fick icke något understöd för min mening, och därför
måste jag stanna för utskottets hemställan, till vilken jag härmed yrkar
bifall.

Äng.

dyrtidstillägg
åt befatt -

statens tjänst
m. m.
(Forts.)

Herr Andersson i Katrineholm: Herr talman! Jag har icke begärt ordet
för att söka bevisa, att det föreligger ett sådant skriande behov av förhöjning
av dyrtidstilläggen, som herr Strindlund efterlyste, utan jag har begärt ordet
för att säga, att jag tycker riksdagsmajoriteten i år handlar ^en smula inkonsekvent,
när den ställer sig* på avslagslinjen i föreliggande fråga, örn jag därmed
jämför samma majoritets ställningstagande i fjol beträffande löneförhöjliing
åt en annan kår. Här förklarar statsutskottet, att just den omständigbeten,
att utredningen rörande inarbetande av dyrtidstilläggen i de fasta lönerna
ännu icke är klar, utgör huvudskälet till att man icke vill göra någonting.
Ja-, ungefär det resonemanget använde jag i fjol _— fastän det då icke gällde
dyrtidstillägg — när jag yrkade avslag på den tillfälliga löneförhöjning, som
det då gällde att ge åt folkskollärarna. Då ansåg majoriteten, trots att en° utredning
låg inom nära räckhåll att bli fullbordad, att man likväl skulle ga in
för en viss förhöjning. X år står man pa den motsatta sidan. Jag är ingen
löneexpert, som många av kammarens ledamöter äro eller kanske ge sig ut för
att vara. Men nog förefaller det mig, som örn den kår, som jag nyss nämnde
och som i fjol fick en provisorisk löneförhöjning, har det bra mycket bättre
ställt ekonomiskt än de lägre grupper av statstjänare, som det här gäller.

Ur den synpunkten, herr talman, ansluter jag mig till reservationen. Jag
skulle ha önskat, att denna icke gått så långt som nu är fallet^ och att man
kunnat draga upp en sådan linje, som jag hörde att den föregående talaren
varit inne på. Detta har nu icke, efter vad jag kunnat läsa mig till, varit möjligt.
Men med hänsyn till att dessa lägre statstjänare, som sagt, i manga fall
lia det väsentligt sämre ekonomiskt än de grupper, åt vilka riksdagen beviljade
provisorisk löneförhöjning i fjol. hemställer jag, herr talman, örn bifall
till reservationen.

Häruti instämde herrar Werner, Björk i Tryde och Tersson i Tidaholm.

Herr Spångberg: Herr talman! Det bär här under debatten från flera

håll, bl. a. senast av herr Strindlund, framhållits, att den föreliggande motionen
skulle innebära en ökning av statstjänarnas löner. Herr Strindlund gjorde
ju gällande, att det t. o. m. gjorts en våldsam framstöt för att få dessa

Nr 35. 70

Lördagen den 17 maj e. m.

, ^"j?: löner höjda. Den föreliggande motionen innebär ju dock ingen ökning av stats ätbefatlm

tjänarnas löner utan blott en återgång till vad dessa skulle haft, örn icke på
ningshavare i *®nare tiden en försämring ägt rum rörande grunderna för dyrtidstillägget.
statens tjänst Det tycks emellertid vara av behovet påkallat, att det göres en verkligt våldm-m.
sam framstöt för att man skall bli på det klara med, bl. a. på de håll som

(Forts'') lierr Strindlund representerar, att det vidtagits en löneförsämring för statstjä narna

under dessa år. Då lönerna sänkas för andra grupper, brukar det i regel
komma till allmänhetens kännedom, men så har icke varit fallet med statstjänarna.
Dessa lia i stor utsträckning stillatigande funnit sig i löneförsämringarna.
Systemet med den glidande skalan har ju visat, att statstjänarnas
löner sänkts oupphörligt, utan att allmänheten egentligen vetat, att det blivit
någon sänkning. I stället har man ju nästan gjort gällande, att statstjänarna
skulle vara mycket gynnade i förhållande till andra grupper inom samhället
eller att de rent av, såsom herr Carlström föregående år betecknade det, skulle
vara ett »guds egendomsfolk». Faktum är dock, att statstjänarna aldrig varit
kompenserade för den prisförhöjning, som världskriget år 1914 förde med sig.
Icke ens år 1920, då kompensationen var som störst, erhöllo de full ersättning
för prisstegringen. Däremot framhöll utskottet, som behandlade grunderna
för dyrtidstillägget år 1920, att statstjänarna borde kompenseras. Det heter
bland annat i detta utlåtande, »att det för utskottet framstått som en angelägenhet
av synnerligen stor betydelse, att statstjänarna snarast möjligt erhålla
en tillfredsställande kompensation för den på grund av världskriget inträdda
prisstegringen».

Det var år 1920, alltså för tio år sedan, som detta löfte gavs, och statstjänarna
läto förleda sig att tro på utskottets och riksdagens löfte den gången.
De blevo — det har en tioårig erfarenhet lärt — grundligt lurade, icke bara
så till vida,o att kompensation icke lämnats, utan även på det sättet, att under
de gångna åren vid flera tillfällen ytterligare försämringar vidtagits. Redan
året därefter, alltså år 1921, vidtogos vissa försämringar. Så kom den stora
socialdemokratiska aktionen mot statstjänarna ar 1923, då på förslag av den
dåvarande, socialdemokratiska regeringen de nu gällande bestämmelserna antogos
av riksdagen. Den sänkning av reallönerna, som statstjänarna då fingo,
var framför allt framdriven genom den socialdemokratiska regering-en. Det
lovades emellertid även den gången, att bara läget bleve bättre, skulle statstjänarna
få igen, vad de då fingo lämna i tribut för att skapa ett vad man
kallade »normalt läge» i landet. Men trots att det sedan dess under flera år
suttit socialdemokratiska regeringar, ha icke ens dessa regeringar begagnat
sin ställning för att söka infria det löfte, som gavs, då de nuvarande grunderna
för dyrtidstillägget fastställdes.

Det har emellertid sedan år 1923 vid varje år väckts motioner här i kamrarna,
bl. a. av socialdemokrater, örn förhöjningar av dyrtidstillägget, men de
ha regelbundet avslagits t. o. m. av socialdemokraterna själva — ett förfarande,
som ju upprepades senast föregående år. Jag är ganska övertygad om,
att hade socialdemokraterna enligt sina löften gjort sin plikt mot statstjänarna,
hade frågan i närvarande stund legat bättre till. Icke minst socialdemokraterna
ha under denna tioårsperiod varit med om att bibringa allmänheten
den uppfattningen, att statstjänarna stå kvar vid ungefär samma löner, som
rådde under kristiden. Tack vare den uppmarsch, som gjorts från statstjänarnas
sida och varigenom de visat, att de börjat bli en smula otåliga och att de
kräva att få tillbaka vad som under alla dessa, år undanhållits dem, har man
i år, så vitt man kan döma av läget i dag, lyckats bibringa socialdemokraterna
den uppfattningen, att frågan icke längre kan förhalas, och att även en
statstjänare kan förlora tålamodet.

I den motion, som här föreligger och som underskrivits av både socialdemo -

Lördagen den 17 maj e. m.

71 Nr 35.

krater och kommunister, har emellertid icke föreslagits någon ökning av lönerna
utan enbart en återföring till de reallöner, som statst jänarria skulle ha
haft, därest ej de senaste försämringarna i grunderna för dyrtidstillagget vidtagits.
Utskottets majoritet har avstyrkt motionen, och som stod kartor har
utskottet bl. a. anfört ett uttalande av departementschefen, sorn i ar tagit upp
det gamla socialdemokratiska argumentet, »att man bör vänta tills lonekommittén
är färdig», d. v. s. att man icke bör störa kommittén i dess verksamhet, Det
var ju med synnerligen stor tillfredsställelse, som herr Persson i Fritorp^ citerade
herr Andersons i Råstock uttalande i den riktningen under föregående
år och jag måste medge, att departementschefens uttalande har en förvånansvärd
likhet med detsamma. Men det innebär i intet avseende, att departementschefen
har rätt. Departementschefen i år liksom herr Anderson i Råstock i
fjol ha absolut fel i dessa stycken. Statstjänarna kunna längden icke leva
på dessa utredningar. Om man åstadkommer aldrig så manga hyllmeter utredningar,
ger detta icke bröd åt statstjänarna, därest man icke vidtager några
praktiska åtgärder i anledning av utredningarna. Det kan icke hjalpas, att
det förefaller, som örn denna utredning skulle bra mycket påminna örn vad
som realiter ligger till grund bakom ordet sabotage. Det är sabotage som bedin
ves men det utgör intet som helst skäl för statstjänarna att nöja sig med
den sortens lönepolitik. För övrigt: vad är det för skäl som tala för att darför
att denna kommitté arbetar med att få dyrtidstilläggen inarbetade i de
fasta lönerna, man skall vidhålla det onormala förhållande, som räder tor statstjänarna,
när man vid varje avlöningstillfälle knappar in på en stor del av vad
de rättmätigt skulle ha enligt förut gällande bestämmelser. Mig loreta er
det tvärtom, att det borde vara angeläget för dem, som icke vilja sänka lönerna
för statstjänarna härvidlag, att återgå till normala förhallanden, helst innan
kommittén kommer med sitt förslag. Man har då riktigare utgångspunkter,
än vad som nu är fallet. -Lii i.

Jag skall icke upptaga tiden med att skildra hur statstjanarna ha det, och
hur stora deras löner äro. Den som har aldrig, så litet intresse av den saken
kan taga del av förhållandena bl. a. i den skrivelse, som i dag utsänts fran
järnvägsmannaförbundet till varje ledamot av kammaren. Det är ett faktum
att läget är sådant som det där skildras, ett faktum som icke kan förnekas och
som i sanning talar ett mycket tydligt språk. Detta borde kunna för var och
en klargöra nödvändigheten av ett bifall till den motion, som härvidlag väckts.
Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forts.)

Herr Anderson i Råstock: Herr talman: Det kanske är pa sin plats, att,
när jag nu vill ta en stund i anspråk för att framhålla min syn på denna fråga,
jag börjar med att säga, att det vore klokt, örn herr Spångberg ville läsa igenom
redogörelsen för vad som passerade 1923. Jag vet, att en talare, sorn'' yttrar
sig efter mig, kommer att med citat direkt ur riksdagsprotokollet bestyrka,
att det icke förhåller sig så som herr Spångberg sagt. Men med dennes kanda
sanningskärlek är det klart, att man kan få ut vad man vill ur den föreliggande

situationen. „ . , c „

Min vän herr Persson i Fritorp citerade vad jag tidigare yttrat i denna fråga.,
och jag skall komma tillbaka till detta senare. Han lår också ha yttrat mera i
förbigående, att vi icke i utskottet debatterat saken något vidare. Vi resonerade
dock örn denna sak vid flera tillfällen i avdelningen, bl. a. under ficlen tor
herr Perssons i Fritorp hemresa. Det är därför förklarligt, att häri. icke har
intryck av att debatten varit så ingående. Den var i alla håndeJser sa ingående,
att den gav herr Olofsson i Digernäs tillfälle att redan pa avdelningen förklara,
att han skulle kunnat biträda eif yrkande, som gick något lägre ari det i reser -

Nr 35. 72

Lördagen den 17 maj e. m.

dyrtfdZl^g Zf.j?,?''i,B“1 *ur an¥nin® att sondera terrängen
åt befatta satlU Vida, att jag Dagade, huruvida det fanns någon som ville reflektera på
ningshavare i att man skulle genom att höja den beräknade indexen med ett visst antal enheter
statens tjänst åstadkomma ungefär detsamma som motionen skulle ge i kronor räknat På
b“? ,iA,« emellertid genast det sva,et, att det icke Var Bni aå reflektera
( •) pa den saken! Jag nämlner dessa detaljer därför att det skall bli klart, att vi

verkligen icke gatt sa lättvindigt till väga. Diskussionen i avdelningen liksom
senare i utskottets plenum var alldeles tillräcklig att förmå statsutskottets ordförande
aft — i avdelningen först och i plenum sedan — säga ifrån, att han
yckte det var dumt av vederbörande att sticka huvudet i busken gentemot de
n-oi.u rl ?-a lffer^lenng, som rests från statstjänarna i gemen. Jag framuoll
da, att för den händelse ordföranden i statsutskottet hade för avsikt att
lagga tyngd i slaget, borde han kunna vara med örn att skriva ett par rader i
motivenngen för att åtminstone visa, att den tiden vore förbi, då man helt och
ballet kunde bortse fran det berättigade i kraven. Jag skulle icke ha blottat
dessa inte Hörer, örn nian icke här givit saken sken av att frågan behandlats
lättvindigt i utskottet. I utskottets plenum blev nu förloppet enahanda. Herr
Olofsson i Digernäs avgav samma deklaration som nyss här i kammaren, och
statsutskottets ordförande kom likaledes med sin deklaration. Jag har icke
natt tillfälle att åhöra vad som sagts i första kammaren, men jag är övertygad
örn att han där uttryckt sig på samilia sätt. Det hade varit högst önskvärt, örn
några fler slutit upp kring detta uttalande, så att man kunde lia fått kål på
elen formeln att ingenting bör göras, därför att det pågår en utredning Jag
har ingen anledning att taga tillbaka vad jag säde i fjol därom, att utredningskommittén
icke kan undgå att sätta sig in i vad frågan egentligen rör sig örn.

. enna uppfattning har jag än i dag, och det skulle förvåna mig, örn icke några
i kommittén tagit sm uppgift på detta sätt, i trots av de snäva direktiv, som
famnats fran början.

Här har talats örn'' att det icke fordras någon yrkesskicklighet av vissa arbetare.
Jag ar icke säker på, örn därmed avsetts att säga, att det icke fordras yrkesskicklighet
av vissa av statstjänarna. Men i så fall ber jag herrarna tänka en
smula pa vad det betyder att ha en med sin tjänst väl förtrogen, plikttrogen och
samvetsgrann tjänsteman låt oss säga vid de affärsdrivande verken. En såc
an kar bör icke fa vara underbetald. Jag skall såsom exempel taga de ringaste
av de ringa — järnvägarnas tjänstemän, den kår jag själv har äran tillJa.
g kan försäkra att om icke dessa tjänstemän med största noggrannhet
utförde sitt arbete och sage efter, att allt vore i sin ordning, åkte ni allt annat
an tryggt pa landets järnvägar, vare sig statens eller de enskilda. Det behövdes
bara ett litet förbiseende av en banvakt eller en stationskarl vid växelstället
tor att det skulle ga galet. Och vad det betyder — örn jag nu hoppar över
mellangraderna — att en lokförare sköter sin tjänst rätt, är lätt att inse. Detta
ar sannerligen ingen sinekur. Han får knappt numera sin befattning förrän han
natt femtio ar, d. v. s. da en stor del av den borgerliga världen ansett sig ha
gjort ett tillräckligt^ dagsverke för att kunna med behållen förmögenhet träda
at sulan, idet gar åtskilliga år, innan han ens får förtroendet att börja som
eldare pa loket och sedan kräves det en lång tid, innan han slappes fram till att
ora tåg. Det kraves ansvar för samtliga järnvägsmannagrupper; de stå på ett
Särskilt satt under strafflagen och Långholmen hägrar för dem mycket mer
an tor andra, som äro i arbetarställning. Det är därför verkligen en högst allvarlig
fråga vi i dag behandla.

De beräkningar herr finansministern framlade på förmiddagen stämma till
punkt och pricka med dem som fjärde avdelningen av utskottet låtit verkställa.
I1 tagit med folkskollärarna, därför att dessa i fjol Engö ett särskilt

lönetillägg. Dyrtidstillagg enligt reservationen skulle ha rört sig om ett belopp

Lördagen den 17 maj e. m.

73 Nr 35.

av omkring 4.800,000 kronor utöver vad nu gäller. Totalsiffran rör sig om
ungefär 17,220,000 kronor. Om jag därifrån drager de nära 5 miljoner kronor,
som vi alltså icke räknat med, förstå herrarna, att jag var på den säkra sidan,
när jag yttrade förra gången, att reservationen icke representerar större kostnader
utöver vad Kungl. Majit beräknat än vi förut idag anslagit i ett annat
ärende. Det går icke till mera, om1 beräkningarna hålla. Jag vågar icke säga
att de hålla, därför att den tjänsteman, som verkställt desamma, förklarat, att
det är svårt att göra exakta beräkningar; dessa siffror måste alltså betecknas
såsom approximativa. Det är alltså icke någon så synnerligen vidlyftig affär
vi här skulle gå in på, i betraktande av att man skulle ge åt så många personer en
liten slant. Jag kan också nämna, att antalet befattningshavare i den tablå,
som jag har här beträffande ordinarie lönereglerade befattningshavare inom
civilstatens förvaltning, lönegrad 1—12 exklusive domänverket, utgör 34,649
stycken och att hela kostnaden enligt denna motion blir 6,129,624 kronor.
Detta är inga avskräckande siffror. Totalbeloppet rör sig, som jag nyss sade,
kring 13 ä 14 miljoner kronor, och detta gör ju icke synnerligen mycket per
individ.

Jag tillät mig förra gången säga, att jag icke upptäckt i någon av de stater,
som riksdagen behandlat, att man haft så låga kostnadsbelopp per dag och
individ, som dem jag nämnde •—- fastän nian där haft förmånen att göra mässuppköp
och central tillagning av maten o. s. v. Jag pekade särskilt på vissa
regementen, men herr Strindlund har nu gjort gällande, att det finns vissa stater,
där betydligt lägre siffror skulle kunna anföras än dem jag anförde. Jag
uppgav, att för en järnvägstjänsteman i de lägsta graderna har man, örn familjen
består av man, hustru och två barn, att räkna med 79 öre per individ;
emellertid såg jag fel i kalkylerna; det skall vara 77 öre. Jag har här framför
mig fjärde huvudtiteln för i år, och där säger försvarsministern, att vidkommande
^medelsbehovet under ordinarie mathållningsanslaget för nästkommande
budgetår har arméförvaltningen föreslagit att till grund för uppskattandet
därav skulle läggas ett belopp av 92 öre per man och dag; sedan kommer man
fram till vad detta ger, i kronor uttryckt. Jag har icke sagt något annat än att
man vid de stora stater, som det här är fråga örn, har större möjlighet att få
debet och kredit gå ihop än då man måste köpa matvarorna i små partier, varigenom
man icke kan uppnå samma fördelar, som då man ingår leveranskontrakt
med stora firmor beträffande leveranser till regementen etc. Jag tror icke, att vad
sorn här förekommit varit ägnat att visa, att jag farit med felaktiga siffror,
då jag rört mig med Kungl. Majlis egna siffror. Och ifall herr Strindlund
skulle vilja åberopa de mindre belopp, som man kan anföra beträffande tvångsarbetsanstalten
i Karlskrona, så måste detta bero på något särskilt i beräkningsgrunderna
— vad har jag icke lyckats taga reda på — helt enkelt därför att
både vid Yenngarn och Svartsjö och liknande anstalter har man icke lyckats
komma lägre ned än vad man räknat med beträffande militärerna och i
vissa fall icke ens så lågt. Nu får det vara nog med vad jag sagt örn den
saken.

Jag skulle emellertid ytterligare vilja ge herr Strindlund och andra, som resonera
på samma sätt, ett råd. Han säger, att statstjänstemännen icke befinna
sig i något krisläge, och att det är många som ha det sämre. Han syftar naturligtvis
på, att man i många lantmannahem får leva mycket enklare och för
en mindre penning per dag och individ. Ja, skulle icke herr Strindlund vilja
göra oss den tjänsten att under en kortare tid taga och skriva upp vad som går
åt till förbrukning i hushållet av jordbruksprodukter och att räkna om1 värdet
enligt minutpris i närmaste butik. Jag tror icke, att jag skall komma att
blekna inför det resultatet. Men det är så, att man ofta icke räknar med att
sådana produkter lia något värde, och anser man att det till äventyrs är värt

Äng.

dyrtidstillägg
dt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forts.)

Nr 85. 74

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
ra. ra.
(Forts.)

något, utgår man från det som man får, när man säljer varan till den närmaste
man, som skall avyttra den. Detta är icke riktigt, Hilan skall mäta med samma
mått. Man måste fråga sig vad löntagaren får för sin slant, när han köper direkt
i butiken; vad är förbrukningen i lantmannahushållet värd, när man anlägger
samma synpunkter? Örn herr Strindlund vill göra ett sådant experiment,
tror jag han skall konstatera, att lantbrukarens levnadsstandard ligger åtskilligt
högre än dessa 77 öre.

Jag ber också att få erinra örn det som jag yttrade förut, örn vad de af färsdrivande
verken nödgats gå med på i de fall, då de haft att fritt underhandla
mted sin personal och alltså själva haft rätt att bestämma lönerna. Jag skulle
vara den siste att missunna dessa grupper den lilla löneförhöjning de fått, men
jag vill i alla fall konstatera, att särskilt vad banavdelningen angår får en
person, som efter att ha varit årsanställd banarbetare blir ordinarie banvakt,
en sämre löneställning än örn han går som extra. Jag skall icke trötta med siffror
härvidlag, jag har dokumentariska belägg för den saken.

Jag förstår icke herr Lundquists i Rotebro resonemang, och jag inser icke,
hur de tjänstemän, som han här representerar, anse sig kunna få en säkrare
utgångsställning för erhållande av högre löner, om de icke vilja vara med örn
att lägga en grund i form av bättre löner åt de lägst avlönade tjänstemännen.
Man måste väl erkänna, att det är skillnad att hushålla med de löner, som det
här är fråga örn, och att hushålla med de löner som de högre tjänstemännen _ha.
Men om det är rättvist, att även de högre tjänstemännen få en lönereglering,
måste det vara ur deras synpunkt fördelaktigare, att man placerar bottenläget
litet högre, och jag väntade att herr Lundquist skulle vara med härom. Han
kunde mycket väl ha passat in de rader, som han här föreslagit, även i reservationen.
I så fall kunde jag med mycket stor tillfredsställelse röstat för hans
förslag, ty jag förstår, att eftersom de högre tjänstemännen icke äro så många,
spelar det icke så stor roll, om de komma med i svepen. Tack vare att de lägre
tjänstemännens löneförbättring kostar så många miljoner, måste man i denna
opraktiska löneregleringsförsamling associera sig med andra för att över huvud
nå ett resultat.

Så till slut, herr talman, måste jag ge uttryck åt en tanke, som jag burit på
i snart femton år, nämligen att detta sätt att reglera löner är det mest bakvända,
som överhuvud kan tänkas. De affärsdrivande verken böra, örn de verkligen
skola vara affärsdrivande, själva få reglera lönerna för sina tjänstemän.
Då först tror jag, att man kan få en smidig anpassning efter den allmänna arbetsmarknaden;
då först erhåller man lönevillkor så beskaffade, att icke den
lösast anställda gruppens inkomster komma att skjuta över deras, som ha större
utbildning, längre tjänstgöringstid, större ansvar o. s. v. Jag vet, att^ denna
sak ligger utanför förevarande fråga, men jag har icke kunnat underlåta att
peka på den i detta sammanhang. Ty skall det vara en dragkamp mellan olika
intressen och en oförståelse gentemot tjänstemännen hos åtskilliga grupper,^som
själva icke äro vana att leva på matsäck eller på en liten lön, kan icke någon
rättvis lönereglering tillskapas. Jag skall sluta, herr talman, med att vädja
till kammaren, att — då det här rör sig örn en finansiellt lätt överkomlig
sak, och då det dessutom gäller ett rättvist krav med hänsyn till den långa tid,
som vederbörande fått gå och vänta på att förhållandena _ före år 1923 skola
återställas — för en gångs skull visa litet storsinne och bifalla reservationen.

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Det skulle vara att missbruka
yttranderätten, örn jag toge mig för att återupprepa alla argument, som anförts
för bifall till reservationen. Debatten har ju blivit uttänjd, och ämnet är^uttömt.
Jag skulle emellertid som min mening vilja uttala, att riksdagen måste
göra sig förtrogen med den tanken, att en lönereglering för statens befattnings -

Lördagen den 17 maj e. m.

75 Nr 35.

havare är ofrånkomlig. Vi lia ingen rätt att fresta dessa medborgargruppers
tålamod och lojalitet över förmågan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Carlström: Herr talman! Jag hade knappast tänkt begära ordet i
denna debatt, då jag, såsom herr Andersson i Stockholm anförde, redan är tillräckligt
känd förut. Vi ha ju blivit landsberyktade herr Nilsson i Kabbarp
och jag enligt hans påstående, och vi kanske bli det ännu mera, örn jag tager
till orda här i dag, men det kan inte hjälpas, då så många på motsidan ha vittnat
örn vår ovilja och vår oresonlighet, eftersom vi inte kunna gå nied på vad
reservanterna föreslagit. Därför kan det ju anses skäligt, att även vi få klargöra
vår mening i delina fråga något så när. Jag tror nämligen, att det inte
är endast herr Nilsson i Kabbarp och herr Carlström i Helgagård, som herr
Andersson har att frukta för, ty det vore väl ömkligt, om riksdagen skulle taga
ställning endast med hänsyn till vad vi vilja, utan det är så, att när man på
den kanten är så förbittrad över vad vi vilja, måste det vara av den anledningen,
att vi lia åtskilliga bakom oss, som ha samma uppfattning som vi.

Jag begärde emellertid ordet, då herr Lundquist i Rotebro talade örn, att om
man nu ville gå in för rättvisa åt statstjänarna, ville han gärna vara med örn
att hjälpa jordbruket. Tack så mycket, herr Lundquist i Rotebro!

Herr Lovén har redan förut i åtskilliga omgångar, tror jag, talat örn de
»miljoner och åter miljoner», som man nu var i färd med att ge Sveriges lantbrukare,
men ändå ställde sig dessa nu enligt hans förmenande avvisande mot
dessa rättvisa och billiga krav. Ja, herr Lovén, då man talar örn dessa miljoner
och åter miljoner, tycker jag man borde vänta med att sälja skinnet, tills
man skjutit björnen. Det var en debatt för några dagar sedan här i kammaren,
då man också från visst håll talade örn, vad man nu var i färd med att
göra för att hjälpa Sveriges jordbrukare, och man ville där ha fram att då böra
lantbrukarna hjälpa oss, när de själva få så utomordentligt bra hjälp. Ja, herr
Lovén, jag har vågat säga det förut vid åtskilliga tillfällen i Sveriges bygder,
och jag vågar säga det i dag, att den hjälp, som Sveriges jordbrukare få, den
kategori av dessa, som jag tillhör, nämligen småbrukarna, ha vi inte så synnerligen
stor anledning att sätta några större förhoppningar till. Ty även örn
vi nu här i riksdagen i år besluta, att svensk spannmål skall ätas här i landet,
är detta väl inte så förfärligt märkvärdigt, då vi ha klart för oss, att brödet
knappast kommer att bli dyrare för det. De andra åtgärderna, som vidtagas för
att hjälpa Sveriges jordbrukare, äro väl de, som gå ut på att vi skola få låna
pengar, och därigenom ådraga oss större skulder. Pengarna lära inte komma
oss direkt till handa såsom en löneförbättring. I själva verket är det ju så, att
Sveriges jordbrukare lia att emotse ganska hårda tider åtskilliga år framåt,
och det kan inte bli tal om miljoner och åter miljoner, som statskassan skall
kasta ut. Jag för min del tigger inte om detta, och jag vill inte på något sätt
lia detta såsom något bytesmedel med herrarna.

Jag tänkte, att man skulle slippa i denna debatt gå närmare in på frågan,
men då jag förstår av herr Hages första anförande — jag tror för övrigt, att
lian inte hållit mer lin ett, ännu så länge — att man utförligare skall ingå på
denna sak, kan jag inte undgå att uppehålla mig en liten smula vid de olika
talarna och deras argumentering.

Det har sagts förut, att tidpunkten för att begära en lönereglering nu inte
är vidare lyckligt vald, och jag måste säga mig, att så är förhållandet. Det
är väl en händelse, som ser ut som en tanke, att här längre fram i natt kommer
att debatteras en fråga, där det gäller att se till. att flera människor i Sveriges
land kunna få jord och kunna bli småbrukare. Det bär begärts från åtskilliga
motionärer i kammaren, afl vi skola vidtaga ytterligare åtgärder för att hjälpa

Äng.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Förta.)

Nr 35. 76

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng. hemmansägaresöner och lantarbetare med flera att bilda egna hem. Jag skall
''åtbffatt39 uppehålla mig vid detta, men vi måste i alla fall en liten smula

ningshavare i tänka på, vad detta innebär. Vad innebär det att gå till jordbruket och bli
statens tjänst egnahemsbrukare eller att gå till statens järnvägar och bli stationskarl eller
m. m. konduktör eller något mer eller mindre högt på löneskalan? Jag träffade under
(Fort*.'' påskferierna en liten småbrukare i Värnamo som varit industriarbetare
förut, men gått över till jordbruket och blivit jordbrukare. Han och
hans hustru hade hört ett föredrag, som jag hållit, och efteråt konimo
vi att resonera örn möjligheterna att hålla folk kvar vid jorden. Då
sade han och hans hustru, att det inte gått för dem att få något av sina
barn att stanna kvar på den torva, de hade. Barnen hade givit sig iväg, det
ena efter det andra, så snart de känt vingarna bära. Och man skall taga i betraktande,
att här har inte bara mannen satt in hela sin arbetskraft utan även
hustrun dag efter dag fått hjälpa till för att få ihop den inkomst, som familjen
skulle leva av. Örn man blickar in i ett småbrukarhem eller ett stationskarlshem
och ser vad hustrun där har att uträtta, skall man finna, att skillnaden är
ganska stor. Det är inte svårt att förstå, att det kan vara mycket arbete i
hemmet även hos en stationskarl. Men det är en väsentlig skillnad mot i ett
jordbrukarhem, där hustrun måste deltaga i förvärvsarbetet. Det är inga lysande
utsikter för de människor, som skola träda till vid jordbruket, först med
statens hjälp och sedan subventioneras för att hålla sig kvar; och jag undrar,
om detta är rätta vägen.

Men varför är det då så svårt för dessa småbönder och jordbrukare att kunna
klara sig? Jo, det är så, att deras reallön börjat gå ned i nivå med förkrigstidens.
Det är många av våra produkter, som inte betalas bättre än 1914 och
1915. Men skola vi fara till Stockholm på järnväg, örn vi ha råd till det, och
i fall vi icke äro riksdagsmän, kostar det dubbelt så mycket som förut. Frakterna
kosta dubbelt så mycket, frimärken kosta en halv gång till så mycket, allt vad
vi skola benytta oss av kostar dubbelt eller en halv gång till så mycket som
förr. Hur skall det då vara möjligt att få folk att hålla sig kvar vid jorden,
när utbytet av nyttigheter är så omöjliggjort, som det nu verkligen är. Jag
kan emellertid förstå, att herrarna på den socialdemokratiska sidan i utskottet
gått in så starkt för en lönereglering, och att det i den skrivelse, som vi fått
i dag, pekas på, att arbetarna i den fria marknaden stå framför statstjänstemannen,
ty hela taktiken är ju denna: ett steg framåt för oss i dag, och så få
ni taga nästa steg i morgon, och i övermorgon taga vi ännu ett steg. Vart
leder detta? Jo, att den del av Sveriges befolkning, som inte har möjlighet
att taga några sådana steg, kläms hårdare och hårdare mellan sköldarna och
deras existensmöjligheter äro snart omintetgjorda. Jag kan inte se dessa frågor
isolerade, jag kan inte se jordbruksfrågan isolerad, lika litet som jag kan
göra det beträffande en lönereglering för statstjänarna eller fackföreningspolitiken
på den allmänna marknaden. Örn man dag för dag kan påvisa missförhållanden
och försvårar möjligheterna för 40 % av svenska folket att existera,
kan jag inte finna, att det är rätta vägen att på sätt reservanterna föreslå ännu
mer förvärra läget. Jag ber om ursäkt, herr talman, om jag kommit att uppehålla
mig vid dessa saker, men de höra verkligen till problemet.

Man talar örn åtgärder för att söka få bättre bostäder på landsbygden. Hur
är det med avseende på förhållandena där? Nu börja fackföreningarna tränga
sig in även där och bestämma, att en byggnadsarbetare skall ha så och så
mycket i timmen, om han skall få arbeta. Örn det är en liten byggmästare,
som har två eller tre arbetare och som förut fört upp ett par villor om året, så
säga nu bestämmelserna, att örn han är byggmästare, skall han leda arbetet
och se till ritningarna, men han får inte arbeta, och därför är han tvingad att
antingen gå in i fackföreningarna såsom ren arbetare eller också bli bygg -

Lördagen den 17 maj e. m.

77 Nr 35.

mästare »utan arbete». Då man på den-sidan bär den meningen, att det går Äng.
an att oupphörligt i det oändliga bara pressa på, under det att det finns en dy^fjat^9g
kategori, som inte har möjlighet till detta, kan jag inte förstå annat än att hela ningshavare i
samhällsmaskineriet måste gå ur lås. statens tjänst

Det är även en annan omständighet, som jag måste fästa uppmärksamheten m-mpå.
Herr finansministern vidrörde den, då han talade örn fallande konjunk- (Forts.)
turer. Vad skulle det betyda, örn man på detta område utökar lönerna -—
som för närvarande kunna sägas i mångå fall vara små •— och vi gå emot
en fallande konjunktur för till exempel industrien, så att industriarbetarnas
löner gå ned med 25 %, och vi så få arbetslöshet och annat elände här i lanlet.
Är det någon då, som vill komma med motion om att sänka statstjänstemannens
löner? Jag skulle vilja se den i ansiktet. Han skulle nog i så fall
bli mera beryktad än både Carlström i Helgagård och Nilsson i Kabbarp.

Nu har det pratats så mycket — jag höll på att säga —• bredvid munnen
i denna debatt, och jag skall inte försöka vederlägga det. Jag skall inte syssla
med herr Andersons i Råstock »77 och 79 ören». Jag vill bara hänvisa till, att
det finns folk, som ha det sämre ställt än dessa. Hur många ören få de till
varje familjemedlem örn dagen? Det är en fråga, sorn'' vi ha skäl att göra
oss. Då man i denna skrivelse, som vi fått i dag, talar örn, att statstjänarna
äro närapå de sämst ställda, örn man jämför dem med den fria marknadens
lönearbetare i Stockholm; och då man åberopar, att vid textilindustrin, där
lönerna äro mycket små, har man ändå en så hög lön som 1.11 kronor i timmen,
under det man här har 1.20, har man visligen aktat sig för att tala örn, vad
årslönen är för en textilarbetare enligt samma statistik i kolumnen bredvid.

Den är 2,665 kronor, under det att man här har 3,584 kronor. Det vore bra,
om man läte alla kolumner i denna statistik tala, ty då skulle man inte lyckas
slå så mycket blå dunster i ögonen på folk, som man tror sig kunna göra här
i dag. De ogifta statstjänstemännen, som ha sitt dyrtidstillägg reducerat,
lia en ganska liten begynnelselön, men huru många hem i denna stad är det
inte, där unga män och kvinnor gå i förvärvsverksamhet i den fria marknaden
med mycket sämre lön än en postbrevbärare. De kunde inte taga plats, örn de
inte hade hem, far och mor, som hjälpte dem. Men är det inte ändå bra att de
kunna få komma ut och få arbete? De få det ju bättre så småningom, och det
får även brevbäraren, men han får ett säkrare levebröd i det långa loppet.

Då man klagar över hur uselt det är ställt för statstjänarna i jämförelse med
den fria marknadens folk, har man inte talat örn semester, sjukhjälp, fria
resor — om man är anställd vid järnvägen — pension, begravningshjälp o. s. v.,
ganska många förmåner, som inte den fria marknadens arbetare ha med undantag
av ett ringa fåtal. Och örn det är en industriarbetare, som har jämförelsevis
bra betalt, men industrien efter några år går tillbaka, så kanske
han blir arbetslös, och staten får då ge honom en mycket liten »svälthjälp»
under den tid, som han inte kan få sysselsättning. Statstjänaren däremot har
sitt på det torra, så länge han lever, så snart han blivit ordinarie, ty han har
sin säkra lön, och örn han blir sjuk, ett bra tilltaget sjukunderstöd i jämförelse
med andra, och när han blir utsliten, har han sin pension, som jämfört med den
allmänna folkpensioneringen är, kan man säga, tiodubbelt större. Men detta
omnämner man inte, då man talar om, hur förfärligt dåligt statstjänarna ha
det. Jag skall för all del gå med på, att en statstjänsteman i G-ort, t. ex. Slockholm,
i femte eller sjätte lönegraden Ilar det inte så synnerligen bra ställt.

Men, mina herrar, jag vill inte vara med örn att kompensera lönerna åt murarna
och jobberiherrarna här i Stockholm på statens bekostnad. Ty först måste
det vara nöd till, så att säga, för att man på detta område skall få bättre och
billigare bostäder, och var säker örn, att i det ögonblick vi höja lönerna för
statstjänarna, skola dessa herrar passa på taga ut även detta, och det skall

Nr 85. 78

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forts.)

bil ännu dyrare levnadskostnader. Jag förundrar mig över, att inte industriarbetare
av skilda kategorier och statstjänare vända sig till det håll, som är
rätt forum, där man klår dem in på bara benen, och där begär löneförbättring
i form av billigare bostäder. Men det är för besvärligt, och man är väl för
all del »fackföreningsmänniska».

Herr Lovén hade ett mycket temperamentsfullt anförande, som vanligt. Han
talade örn att lokomotivförarna nödgades köra i mörka natten. Det är ett beklagligt
faktum, men det är ju så, att så länge de hålla sig på spåret, går det
rätt bra ändå. Då herr Anderson i Råstock med sådan utomordentlig
skärpa poängterade just dessa kategoriers dåliga löneställning, måste jag säga,
att då tolvte lönegradens slutlön i Stockholm med 17 % dyrtidstillägg är
5,377 kronor, tycker jag, att det är egentligen inte någon svältlön. Det kan
hända, att herr Anderson i Råstock tycker det, han som liksom jag har en del
andra inkomster till sitt förfogande, men för människor, som ända från början
fått lära sig att räkna med inkomster och utgifter, tycker jag, att den lönen
inte är så fruktansvärt ringa.

Herr Lundquist i Rotebro talade örn dyrortsgrupperingen och sade, att
den var förfelad. Jag har redan sagt, att då det gäller Stockholm, erkänner
jag, att i de lägre lönegraderna är det nog så, att det tack vare de höga hyrorna
är svårt att klara sig här, men jag upprepar vad jag sade, att jag vill inte kompensera
dessa herrar, som förorsaka de höga hyrorna. I fråga om de högre
statstjänstemännen, herr Lundquist i Rotebro, vill jag omtala, i fall jag inte
gjort det för herr Lundquist förut, att jag råkade komma i sällskap med en
statens befattningshavare vid en resa på »statens järnvägar», och vi började
resonera örn dyrorter och sådan saker. Personen i fråga bodde i Halmstad,
som jag vill minnas är E-ort. Han längtade i alla fall tillbaka till Stockholm.
Jag sade, att det är väl betydligt dyrare att bo i Stockholm på grund
av de dyra levnadskostnaderna, men han svarade, att han ville hellre bo i
Stockholm för samma lön, som han hade i Halmstad. Detta tyckte jag var
ett märkvärdigt resonemang. Men han förklarade, att då han bodde i Stockholm,
hyrde han en våning på 5 rum och kök för omkring 3,600 kronor örn
året och hyrde ut ett rum till en studerande för 75 kronor i månaden, och
barnen kunde bo hemma och gå i nästan vilken skola som helst, ty det fanns
ju så många högre skolor där mot i Halmstad. Och bortsett från hyran är
det inte stort dyrare i Stockholm än i Halmstad.

Beträffande de högre tjänstemännen i Stockholm skall man inte tala så
mycket örn att dyrortsgrupperingen inte håller. Däremot är det svårare för
en befattningshavare, som bor t. ex. i Sävsjö — som är B-ort •— och har barn,
som skola utbildas. Vad kostar det att hålla dem i Jönköping t. ex. i realskola
eller högre allmänt läroverk och sedan i Uppsala eller Lund? Det
kostar ofantligt mycket mera än att ha dem i Stockholm innanför sina dörrar,
till dess de bli färdigutbildade. Denna sak skall man inte blunda för
vid ortsgrupperingen, ty man måste se på livet, sådant det är.

Sedan sade herr Andersson i Stockholm — jag har ju redan förut berört
det •—- att 1928 års lönekommitté, i vilken de landsberyktade personligheterna
Nilsson i Kabbarp och Carlström i Helgagård voro ledamöter, haft förfärligt
mycket besvär med att inarbeta dyrtidstilläggen i den ordinarie avlöningen.
Ja, herr Andersson i Stockholm, det är inte bara detta, som denna kommitté
har fått sig uppdraget, vi ha fått åtskilligt annat också. Vi skola inte
bara inarbeta dyrtidstilläggen utan också omarbeta avlöningsreglementet, och
det är en hel liten vetenskap, när man börjar syssla med det. Det är ett besvärligt
och omständligt arbete, och det tar sin tid. Dessutom skola vi lönereglera
för statsanställda lärare vid läroverken och för kommunalanställda
lärare i folk- och småskolor och för landsstaten. När herr Andersson i

Lördagen den 17 maj e. m.

79 Nr 35.

Stockholm reser till Boden och talar om, hur litet Nilsson i Kabbarp och ^ng.:...
Carlström i Helgagård göra, kan han taga med sig de direktiv, som gälla be- dyr^fj^g
träffande kommitténs arbete, varav framgår, att vi ha åtskilliga saker ^ ningsh^vare ;
syssla med. Men örn man såsom herr Andersson i Stockholm och hans me- statens tjänst
ningsfränder endast har till uppgift att söka göra folk missnöjda, är det bra m- matt
förenkla problemet på det sättet. Man räknar inte med var man skall »ta’ (Forte.)
det», utan söker endast göra folk missnöjda, så att man får deras röster, ty
folk reflektera ju inte så mycket.

Då herr Andersson i Stockholm såväl som herr Lundquist i Rotebro m. fl.
varit inne på att kritisera de direktiv, som kommittén fått, och sagt att vi
misstolkat dem, är jag glad över att kunna konstatera, att finansministern
bär i dag sagt, att vi icke misstolkat direktiven. Vi lia icke fått i uppdrag
att göra lönereglering för alla svenska statstjänstemän, utan vi ha fatt i uppdrag
att inarbeta dyrtidstilläggen i lönerna och göra de jämkningar, som därav
kunna föranledas. Dessutom ha vi fått till uppgift att söka reglera lönerna
för småskollärare, folkskollärare, landstatstjänstemän m. fl.

Jag måste säga till herr Andersson i Katrineholm, att då han har dragit
upp vissa konsekvenser av vad som skedde i fjol och säger, att han nu måste
gå med på reservanternas förslag, eftersom riksdagen i fjol gick in. på att
bevilja folkskollärarna tillfällig löneförbättring, ändå att den ordinarie löneregleringen
stod så nära för dörren, har han tydligen icke följt med^ riktigt.

Han har visst alltid här i riksdagen sagt nej, när det gällt att göra något för
folkskollärarna. Statsutskottet har sagt något annat. Statsutskottet har sagt
vid flera tillfällen, att lönereglering borde ske för dem, och regeringen utarbetade
en proposition, som framlades i fjol. Det är väl ändå någon skillnad
mot att väcka en motion och begära att en lönereglering skall ske på grund
av denna. Jag tycker att skillnaden är betydlig; och jag måste, då herr Andersson
tycks ha kvar den uppfattningen, att folkskollärarna fingo för mycket
i fjol, och tycks mena, att de få för mycket, huru litet de än få, erinra örn,
att med större styrka och med mera rätt, än den löneaktion, som nu satts i
gång från statstjänarna i allmänhet, har skolfolket många, många ar hävdat,
att riksdagen frånhänt dem 30—40 miljoner kronor årligen, som varit deras
så att säga rättmätiga krav att få, för att de skulle bli jämställda med de
andra statstjänarna. Men innan 1928 års lönekommitté lyckats komma fram
med ett förslag, som i någon mån jämställer dem med andra statstjänare, komma
dessa och kräva en ny lönereglering. Herr Andersson i Katrineholm tycks
mena, att kunde man i fjol gå med på en ökning av lärarlönerna, som vörö
lägre, jämförda med statstjänstemannens, kan man nu gå med på detta också.

Det är enligt min mening en icke konsekvent uppfattning. Nu är det naturligtvis
så, att man kan få sina privata meningar tämligen mycket påverkade
av vad man ser i ett visst samhälle, såsom t. ex. Katrineholm. Jag förstår,
att skollärarna där ha lyckats skära för sig åtskilligt av vad som ligger utanför
den vanliga skoltjänsten. Men det finnes ju biförtjänster här i landet,
som åtskilliga statstjänare kunna tillgripa vid sidan av sin ordinarie tjänst.

Men sådant kan man givetvis icke räkna med, när det gäller en lönereglering,
utan då har man att räkna med den verkliga lön, som utgår för det faktiska
arbetet å en viss tjänst. Jag anser sålunda att herr Anderssons motivering
icke är hållbar.

Nu slutade herr Anderson i Råstock sitt anförande med att uppmana herr
Strindlund att ha landsbygdens folk och småbrukare till att räkna örn och
upp inkomsterna, för att man skulle kunna se, örn icke de kanske komma upp
lika. högt som .stationskarlar och andra lägre tjänstemän. Ja, jag kan
gå med på, att när man skall räkna endast med penninginkomster, kan det
hända, att de äro odrygare än inkomster in natura. Men jag skulle vilja re -

Jfr Bo. 80

Lördagen den 1" maj e. m.

Äng. kommendera herr Anderson i Råstock att gå omkring i Sveriges land och
dyrtidshllägg titta in i banvakternas och stationskarlarnas stugor och se efter, hur de ha
ningshavare i det * avseende å möblering och mat och dryck, och se efter, huru mannens,
statens tjänst hustruns och barnens kläder se ut, och sedan göra samma rundvandring hos
m. m. Sveriges småbrukare, särskilt dem, som kommit till jorden sedan krisåren,

(Forts.) och se efter, hur deras kläder äro och vilken mat de ha på bordet och vilka

möbler som dessa ha i sina hem. Jag tror, att den jämförelsen, herr Anderson
i Råstock, skulle bli nyttig för uppfattningen örn de verkliga inkomsterna
på dessa olika håll. Det går, mina herrar, att dra sig fram genom att försaka,
och det dör icke människorna av. Men i vår tid talar man ju örn de mokrati

och att alla människor skola lia samma rättigheter. Det går icke att
inbilla en ung man eller kvinna i Sveriges bygder, att man skall stiga upp

klocken 6 på morgonen och arbeta, till klockan 7 på kvällen med vissa små

mellanraster, arbeta tungt och hårt med glatt mod mot hälften så mycket i
lön, som andra få. Dessa unga människor äro icke rädda för att arbeta,
men de ha rätt att fråga: Vad få vi för detta? Det går icke att förvända
synen för människorna och säga, att sådant arbete är lika bra, som att arbeta
åtta timmar vid post, järnväg eller telegraf och vara snyggt klädd hela dagen
och efter slutat arbete, örn man bor på landet, gå ned till sjön och ängarna
och se på naturen, då de andra få hålla på och arbeta. Det går icke att få
folk att älska jorden och bli kvar vid densamma under sådana förhållanden.

Herr Anderson i Råstock slutade med att säga, att det är fel med det system,
som vi ha, att riksdagen skall gräla med statstjänama örn lönema. Man bär
redan förut här i dag från flera talare skymtat ett visst hot mot dem, som
icke vilja gå med på detta förslag, och särskilt får väl jag och Nilsson i
Kabbarp på något sätt undsticka oss för att undgå de glödande blickar, som
man från visst håll kastar efter oss. Men jag vill säga, mina herrar, att det
där talet skola ni icke alltför ofta komma fram med. Det är icke så synnerligen
nyttigt. Jag förstår ju, att herr Anderson i Råstock menar, att örn vi
lägga örn det så, att vi slippa dessa debatter i riksdagen, skall det gå mycket
smidigare, som han sade, att anpassa lönerna efter de verkliga behoven. Ja,
herr Anderson i Råstock, det går bra, när vi få en fri marknad i detta land,
då verkligen en människa, som vill arbeta, får göra det, och icke en viss förening
bestämmer lönen. Men det går icke att få en smidig anpassning, så länge
som det finnes »bestämmelser», som säga, att på detta område får folk arbeta,
som vilja tjäna t. ex. 10 kronor örn dagen, men här får icke någon människa
komma in, som vill nöja sig med 8 kronor örn dagen. Honom skola vi ställa
utanför. På det sättet särskiljer man samhället i skikt, och det blir en klass,
som har det jämförelsevis bra betalt, och en klass, som endast skall leva på
»sol och luft», eller helst på arbetslöshetsförsäkring. Örn vi skola lämna ifrån
oss t. ex. statsjärnvägarna och övriga affärsdrivande verk, så är det bäst att
sälja alltsammans till de privata, så kan ju herrarna slåss bäst ni vilja sedan,
bara det icke blir något samröre med staten. Ty i senare fallet få vi, som
äro från landsorten, troligen gå till Stockholm eller ock på annat sätt än med
järnvägarna sörja för trafiken, ty då blir det taxor och avgifter, som bli orimliga.

Jag känner mig icke vidare glad över att behöva säga detta i kväll, därför
att det finns ju alla möjligheter och utsikter att jag skall bli, icke missförstådd,
men misstolkad. Man kommer kanske att påstå, att den där bonden
begriper ingenting. Han ser allting ur bondesynpunkt och förstår eller frågar
icke efter andra. Men det är icke sant. Jag har sökt se till, hur vi alla ha
det, och jag vill, att vi alla skola få det så drägligt som möjligt i detta land,
men den ena parten skall då icke ha möjlighet eller lov att lamslå den andra

Lördagen den 17 maj e. m.

81 Nr 35.

parten, ilen det är detta, sorn sker nu i fråga örn industrien oell i fråga
om andra arbetsmöjligheter här i landet. Vad Sveriges jordbruk beträffar,
skola vi tala vackert om detta icke bara i valtider, och vi skola, när det gäller
våra egna intressen, söka handla så, att det blir möjligt för Sveriges folk
att bli kvar här i landet. Jag tycker, att det vore en uppgift för kommunister,
socialister och bönder att ägna sig åt, men på de vägar, som vi nu
äro inne på, går det icke. ifan säger att dessa kategorier skola ha det så
och så, annars kunna de icke klara sig. Men sedan tror man, att det finnes
människor, som vilja försaka alla förmåner såsom åttatimmarsdagen, semester,
pensioner och sådant, och bli kvar och arbeta och känna sig lyckliga och nöjda
ändå. Det göra de icke. De ha ögon att se med och öron att höra med, därför
gå de ifrån sina sysselsättningar och — öppna bara dörrarna för dem så
att de kunna komma in på andra områden! Ty det är galet att ställa till
så, att folk inte får arbeta. Öppna dörrarna, så få vi arbete allihop, då blir
det större produktion och flera nyttigheter!

Jag har ingen anledning att se på statstjänama med avundsjuka. Jag kan
tala örn för herrarna, att jag har resonerat med dessa statstjänares förtroendemän
av högre och lägre grad i en trängre krets, där jag framförde mina synpunkter
och de sina. Vi förstodo varandra rätt bra. Men det var också folk,
som icke var uppagiterat, utan där kunde man taga skäl. Men när man sätter
i gång en rörelse, som nu skett under de senaste veckorna, precis som när
det gäller att agitera upp oss bönder för tullar och andra »konsthistorier»,
mister man sansen och skriker i oändlighet bara: hjälp oss. Frågar man den
enskilde lantbrukaren, skall man finna, att han tar det lugnare, och det är
samma förhållande här. Jag tycker att även örn »Kabbarp» heter Kabbarp
och jag heter »Helgagård», så skola vi icke fördenskull personligen »utmärka»
varandra. Det finnes ingen anledning därtill. Ty om det sitter 12 personer
i 1928 års lönekommitté, varav 8 äro statstjänstemän och 4 representanter för
det allmänna, så kan man fråga sig, varför äro ni så förskrämda, när det
gäller den kommittén? Det är väl ingen farlig kommitté, när statstjänstemännens
representanter äro i majoritet och det allmännas representanter i minoritet?
Icke lära väl min och Kabbarps röster vara så oerhört mäktiga, att
de kunna, så att säga, tysta ned alla andra röster här i landet. Då ha ni
överskattat oss alldeles för mycket, tror jag.

Jag vill sluta med att säga vad jag sade i början av mitt anförande, att tiden
nu sannerligen är illa vald, vare sig man skall gå reservanternas väg eller
herr Lundquists i Rotebro väg. Någon sämre vald tid för en sådan aktion
kan icke gärna tänkas, med ett sådant läge för jordbruket och sådana utsikter
för industrien, som vi nu lia för ögonen. Jag tror, att även örn det är
svårt, det kan jag ju erkänna, ibland för de små löntagarna att draga sig
fram med de löner, som nu utgå. får man ändå försöka att se tiden an i
någon mån. Tidsläget för närvarande är alldeles för oroligt, för att man här
skall kunna våga sig på att gå in för reservanternas linje. Man vet f. ö.
inte, hur mycket det skulle gå. till. antingen 10 eller 20 miljoner kronor. Följde
man herr Lundquists i Rotebro linjo, skulle man få ökade utgifter på 50—00,
ja. kanske 100 miljoner kronor: då rullas hela kartan upp, oell då komma
alla och vilja lia mera, och så få vi klättra från första upp till trettiotredje
löneklassen. En sådan politik tror jag icke, att andra kammaren, trots instämmanden
från visst högerhåll i herr Lundquists i Rotebro anförande, är
sinnad att gå in för.

Jag måste därför, även örn jag kan erkänna, att det föreligger vissa svårigheter
för dessa lägst avlönade statstjänare, säga, att det icke är riktigt att
gå in för någonting sådant, som man här föreslagit, och därför ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Andra kammarens protokoll 1030. Nr 35. 6

Äng.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forts.)

Nr 35. 82

Lördagen den 17 maj e. m.

Ang.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forts.)

Under detta yttrande hade Ijerr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Vi lia här i dag på nytt fått

uppleva vad vi många gånger tidigare upplevat, nämligen att en viss liten
grupp använder varje tillfälle till politisk agitation utan hänsyn till, hur
detta kommer att verka för den sak, som föreligger och som man säger sig
vilja gynna. Det skulle vara ganska märkvärdigt, om icke de svenska statstjänarna
lade märke till. att för andra kammarens kommunister har frågan
örn statstjänarnas nödläge och deras ekonomiska ställning ingenting betytt
i jämförelse med den möjlighet, som kommunisterna trott sig finna att här
söka sak med socialdemokraterna.

Det har här talats örn det förslag, som framlades av herr Thorsson 1923
och som innebar en viss nedsättning i statstjänarnas löner. När man åberopar
denna omständighet, borde man ju kunna i sanningens intresse också
tala om, under vilka förhållanden som det Thorssonska förslaget framlades.
Egentligen skulle det ju icke behövas. Jag misstänker, att alla, som kände
honom, redan i den omständigheten, att han framlade förslaget, se en tillräcklig
motivering för den uppfattningen, att icke detta förslag tillkom för
att bringa människor i svårigheter. Om Thorsson ansåg sig böra framlägga
ett sådant förslag, var det därför, att han icke kunde finna någon annan utväg
i en svår situation. Örn man läser igenom det anförande till statsrådsprotokollet,
som han hade vid framläggandet av statsverkspropositionen 1923,
skall man också finna, att det endast var med ovilja, som han framlade sitt
förslag i detta avseende. Han säger bl. a.: »Ehuruväl en sänkning av dyrtidstillägget
må anses beklaglig, kan det dock, då ett stort antal extra befattningshavare
måst avstå från sin anställning, ej anses alltför obilligt, att .de
tjänstemän, som få bibehålla sina platser, i någon mån få sina inkomster minskade
utöver vad som följer av indexsänkningen. I ett dylikt läge befinner
sig det stora flertalet medborgare. Och utan en beskärning av dyrtidstillläggen
och därmed av förvaltningskostnaderna skulle avskedande behöva ske
i ökad omfattning.» Det var icke bara så att finansministern befann sig
vid detta tillfälle i det läget, att statsfinanserna voro hårt ansträngda, att
han hade svårt att få inkomster och utgifter att väga jämnt och måste tillgripa
vissa drastiska åtgärder. Landet befann sig också i det läget, att det
under ett pär år rått en svår tid, som betytt särskilt för industriarbetarna
arbetslöshet i mycket stor omfattning, en svår tid, som också återverkat på
statsverksamheten och som haft till följd, att man måste begränsa antalet
anställda och inskränka så mycket som möjligt. Då stod den socialdemokratiske
finansministern i det läget, att antingen framdeles vara njuggare
mot de arbetslösa, att befordra en utveckling, som gjorde^ en del av statstjänarna
arbetslösa, eller att i den situationen gå in för att låta alla, som dock
hade arbete, vidkännas någon minskning i sina inkomster. Det förefaller
mig som örn han, när han valde den senare utvägen såsom en nödfallsutväg
i ett tvångsläge, handlade fullkomligt ansvarigt och så, som vem som helst
skulle ha handlat i en liknande situation. En annan sak är att sju år efteråt
komma och kritisera. Det är för övrigt alltid en annan sak att befinna sig i
den utomordentligt goda ställningen, att man kan göra vad man vill, därför
att det betyder ingenting och man inte har något ansvar.

Jag har bara velat göra detta påpekande angående vad som hände 1923
och vill nu ytterligare understryka det egendomliga i, att just de herrar,
som här säga sig ömma allra mest för de lägre statstjänarna, begagna detta tillfälle,
när socialdemokraterna göra allt vad de kunna för att hjälpa dessa
lägre statstjänare, till att söka tvist med socialdemokraterna och försvåra,

Lördagen den 17 maj e. m. 83

att den uppgift, som detta parti satt sig före, kan vinnas. Jag tror icke att
våra statstjänstemän äro så enfaldiga, att de icke genomskåda ett sådant
spel.

Därmed kan jag lämna herrar kommunister och gå över att tala något om
kammarens reaktionäraste karl, örn jag så får uttrycka mig, nämligen den
siste ärade talaren.

När vi här ha att taga ställning till frågan, om vi skola ge ett mindre
eller ett högre anslag till statstjänstemannen, så måste det ju såsom den
naturligaste utgångspunkten uppställas följande fråga: I vilket läge be finna

sig de människor det här är fråga om? Finnes det bland dem, som
åtnjuta lön från staten, folk som leva i sådana omständigheter, att det med
skäl kan sägas, att de bragts till armod och äro i betryck? Jag skall icke
åberopa vad Svenska järnvägsmannaförbundet sagt i sin inlaga, men örn jag
icke hörde fel, så använde t. o. m. en så försiktig man som herr Olofsson i
Digernäs ordet »nödläge», när han talade om vissa av de kategorier, som det
här gäller. Och även herr Carlström måste ju gå därhän, att han medgav,
att det bland dessa lägre statstjänstemän möjligen kunde finnas en del, åtminstone
på vissa dyrorter, som hade förfärligt svårt att reda sig på de inkomster,
som de Ira. Örn detta är förhållandet, förefaller det mig också, att
svaret skulle vara klart. Om vissa statstjänare befinna sig i nödläge, då har
staten också en ovillkorlig skyldighet att söka hjälpa dem ur detta läge.
Staten bör vara en mönsterarbetsgivare. Staten bör förvisso ha omsorg örn
alla medborgare, men det är naturligt örn arbetsgivaren-staten i främsta rummet
fullgör sina skyldigheter mot dem, som äro direkt beroende av statsmakterna.

Har man den utgångspunkten, kan man ju sedan diskutera vilka och huru
många, som skola hjälpas. För egen del bekänner jag öppet, att mitt hjärta
är ganska kallt, när det gäller folk, som lia en relativt god avlöning. Jag
blir inte så värst hjärtnupen, när de gott betalda komma och klaga över, att
deras lön dock något minskats; ty människor, som ha det så pass, att de kunna
leva ordentlig utan försakelser, de kunna dock icke göra samma anspråk
på omsorg som människor, vilka faktiskt leva i brist på det nödvändiga. Jag
proklamerar — för övrigt i likhet med herr Carlström, fastän i annan mening
och i annan anda — att de sämst ställda böra i första hand vara föremål för
vår omsorg. Jag tycker det är ganska rimligt, om staten i sin lönepolitik
tillämpar denna regel. Örn vi överhuvud skola komma in i en mera demokratisk
ordning även på det ekonomiska området, så kan det icke hjälpas, att
man så att säga får pressa samman löneskalan. Det är icke rimligt, att några
i samhället skola sitta med fantastiskt höga inkomster i jämförelse med de
många, som äro avlönade i det knappaste laget. Det är en riktig politik, om
man hjälper fram de sämst ställda, även om detta skulle ske, i viss mån, på
bekostnad av dem, som dock ha det ofantligt mycket bättre.

En annan sak är, att vi, när det gäller de högre betalda statstjänstemännen,
kunna, ur synpunkten av statens intresse att få duktigt folk, befinna oss i
det läget, att vi måste se till, att icke staten behandlar sina högre tjänstemän
på sådant sätt i lönehänseende, att allt duktigt folk söker sig till annan verksamhet
än statens. Men detta är, som sagt, en sak för sig. Principen bör
dock vara att pressa samman löneskalan och icke vidga avståndet mellan de
fattigaste och de rika.

Örn jag nu tar upp herr Carlströms resonemang och försöker draga några
slutsatser av detsamma, så måste jag säga — jag ber örn ursäkt, att det
blir en upprepning ■— att något reaktionärare har jag icke på länge hört.
Jag kan icke hjälpa, att jag hade en känsla av att, när herr Carlström talade
så oändligt länge, så berodde detta på att det onda samvetet pressade honom.

Nr 35.

Ang.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
stadens tjänst
m. m.
(Torts.)

Nr 85. 8 4

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng. Denna min känsla stärktes, åtminstone i någon mån, när jag hörde, hur herr
<***«* Carlström nämnde sig själv vid namn ett tiotal gånger. När en man gör så
ningskavare i ar ^an antingen något högfärdstokig — och det är väl icke fallet här — eller
statens tjänst också mäste han känna, att han talar för en sjuk sak.

m. m. Det Carlströmska resonemanget var, att visserligen lia människorna det
(Forts.) dåligt, men att det måste nöd till för att tvinga andra, som ha det bättre,

nedåt. Den principen måste innebära, inte att man skall eftersträva ett allmänt
höjande av medborgarnas levnadsstandard, utan att man skall avundsjukt
draga ned alla, som händelsevis ha det litet bättre. Hade industriarbetarna
varit fångna i sådana synpunkter, när de, såsom den fattigaste
klassen i landet, började sitt arbete för en högre levnadsstandard, så skulle
de icke bildat organisationer i akt och mening att höja sina egna löner, utan
i stället eftersträvat att söka upp alla grupper, som hade det bättre, för att
örn möjligt få ned deras löner till sin egen nivå. Bönderna skulle i det avseendet
blivit föremål för samma avundsjuka, som nu presterats av herr
Carlström å böndernas vägnar gentemot industriarbetarna. Sedan skulle
man väl ha gått vidare till tjänstemännen och sålunda försökt att på detta
sätt nivellera över hela linjen. Hur skulle egentligen vårt samhälle då ha
sett ut? Ja, vi skulle lia levat kvar på primitiva stadier. Ingen kan förneka,
att en kraft i vår utveckling har varit lönearbetarnas strid för en bättre
ekonomisk levnadsstandard. Den har framtvingat på industriens område en
företagsamhet av helt annan art än tidigare, och den har framtvingat försök
att ordna produktionen så, att människor, som arbeta, få det bättre. Den
har skapat nya möjligheter till avsättning för andra producenter, och kanske
skulle också jordbruket ha befunnit sig i mycket värre nöd, än det nu gör,
örn vi haft en fattigare industriarbetarklass, ty det är dock den, som i hög
grad är avnämare till jordbrukets produktion.

Den utvecklingslinje, som vi böra följa, är naturligtvis icke att avundsjukt
betrakta den, som närmast över en själv har det litet bättre. Det är ett fenomen,
som kanske borde särskilt uppmärksammas, att herr Carlström såsom
representant för de fattiga på landsbygden avundas, icke dessa, som leva ett
liv i lyx och överflöd, utan han avundas dem, som näst dem, han själv tror
vara de allra fattigaste, äro de fattigaste. Den granne, som har litet mera
smör på bordet, det är den, som är det första föremålet för hans avund. Örn
han däremot anlagt den synpunkt, som industriarbetarna haft, så skulle han
kanske kunna komma till den uppfattningen, att det finnes möjlighet i detta
samhälle att skapa en god levnadsstandard för flertalet medborgare. Men för
att taga ut dessa möjligheter måste man göra vissa förändringar i den ekonomiska
ordningen, där särskilt de, som ha det bäst och mest och ha den största
ekonomiska makten, få dela med sig både av pengar och makt och gå med på
att möjliggöra en ekonomisk demokratisering.

Det är rätt egendomligt, att det just från jordbrukarhåll skall resas motstånd,
när statstjänama begära, icke att få löneförhöjningar, utan att få behålla
den levnadsstandard de en gång haft. Det är märkvärdigt, att detta
skall ske vid samma riksdag, där högerns jordbruksminister högtidligen har
proklamerat satsen, att det är statsmakternas skyldighet att förhjälpa den
jordbrukande befolkningen till en god levnadsstandard. Det är alltså icke bara
vi socialister, som proklamera satsen att i statens omsorger också måste ingå,
att man hjälper upp medborgarna i en god ställning, även högerns jordbruksminister
har högtidligen proklamerat detta. Läsa vi igenom alla de resolutioner
från jordbrukarmöten, som vi fått mottaga, så skola vi finna, att även de
andas samma mening, nämligen att staten skall hjälpa alla jordbrukare, icke
bara ur nödläget, utan till en god levnadsstandard. Jag säger öppet, att jag
har ingenting emot den saken. Kunna vi från statsmakternas sida göra någon -

Lönlagen den 17 maj e. m.

85 Nr 35.

ting för den jordbrukande befolkningen, så att dea lyftes upp till en högre
levnadsstandard, och kan detta förenas nied landets intressen i . ekonomiskt av- åtbefattseende
och i övrigt så har jag för min del ingen anledning att icke med glädje ningshavare i
deltaga i detta arbete. Hela vårt arbete att skapa en bättre tingens ordning statens tjänst
måste vara ett arbete på att göra det bättre för människorna att leva i landet, '' ‘
och varhelst det finnes en grupp, som lever i svåra omständigheter, i armod och
nöd, där ha statsmakterna en uppgift, och finnes det hela klasser, som ha det
så illa ställt, så är statsmakternas ansvar och uppgift så mycket väldigare.

Det har icke från socialdemokratiskt håll någonsin^fällts något yttrande eller
företagits någon handling, som berättigar motståndarna att tala om att
vi icke vilja göra något för jordbruket. Alla, som kunnat följa arbetet inom
det särskilda utskottet, veta, att så långt rimliga förslag kommit, fram i utskottet
så ha de blivit stödda av socialdemokraterna och av en majoritet inom
utskottet. Det har, såvitt jag känner till, icke framlagts något förslag i utskottet,
där socialdemokraterna vägrat sin medverkan med den motiveringen,
att bönderna skola hjälpa sig själva. Vi ha motsatt oss vissa förslag, därför
att vi icke kunna tro, att de skola hjälpa bönderna, vi ha motsatt oss dessa
förslag, därför att vi lia den uppfattningen, att de skulle ha en. sådan ofördelaktig
inverkan på hela vår ekonomiska politik, att det till sist icke bara b eve
bönderna, utan landet i sin helhet, som skulle bliva lidande, örn förslagen genomfördes.
Men så långt det gällt praktiska förslag, om vilka man haft anledning
tro, att de kunde gagna den jordbrukande befolkningen och särskilt om
dessa förslag ansetts kunna i längden förbättra den jordbrukande befolkningens
ställning, så ha de vunnit socialdemokraternas understöd. Vi ha gjort
detta just ur den synpunkten, att vi hålla på statsmakternas skyldighet att sa
långt möjligt giva grupper och samhällsklasser, som lida betryck, en bättre

ställning inom samhället. o . „

Om jag nu från detta allmänna resonemang skulle återkomma, tili Dagan
örn statstjänstemännen, så är det ju uppenbart, och det har ju liven erkänts
från borgerligt håll. att här finnes det anledning att hjälpa. Men da skall
man icke säga, som herr Carlström gör,, att statstjänarna må lida, för att murarna
skola få mindre betalt. Jag vet inte, hur jag skall karakterisera denna
monomani kring murarna. Örn man skulle undersöka, vad murarna spela för
roll i Sveriges ekonomiska liv och i allmänhet för lönerna här i .landet eller
överhuvud för hela den ekonomiska situationen, så skall man säkerligen komma
till det resultatet, att de överhuvud icke spela någon roll. Det är möjligt, att
de i en stad som Stockholm medverkat till att hyrorna blivit höga, fast dej
finnes ju även byggmästare, som lia den meningen, att även om. murarnas löner
varit mindre, detta icke skulle ha medfört att. hyrorna blivit lägre. Det
finnes även andra, som taga för sig och taga för sig mycket mer än murarna,
det finnes sådana, som ha större ansvar för de höga hyrorna än vad murarna
ha. En undersökning skall säkert visa, att murarnas löner spela en mycket
underordnad roll i vart ekonomiska liv, och att arbetargrupper, som ha liknande
tendenser som murarna, överhuvud utgöra en så liten minoritet, att de
icke kunna nämnvärt påverka läget. Men då skall man icke heller komma
nied detta argument, att ni få ha det uselt för att vi äntligen skall kunna fa
bukt med murarna. Jag tror vi måste gå fram pa andra vägar, och jag kan
överhuvud icke acceptera denna brutala synpunkt att man skall likgiltigt se
på, lior människor lida, bara därför att man anser, att andra ha det loit bra.

Är det ett faktum, att här finnas statstjänare, som leva på en nivå, som är
ovärdig, då följer därav också som en klar skyldighet för arbetsgivaren, d. v. s.
staten, att sörja för. ali. deras ställning blir förbättrad.

Det förslag, som här föreligger från reservanternas sida, är ett ganska blygsamt
förslag; det är (dt provisorium, och vi måste småningom komma fram till

Nr 35. gg

Lördagen den 17 maj e. m.

dyrtidstuiägg ^a*^are förhållande!! i detta hänseende. Jag hoppas dock, att utvecklingen på
åtbefau- detta område skall påskyndas, och jag upprepar vad jag förut sagt, nämligen
ningshavare i att jag icke har någonting emot att, när man övergår till en slutlig reglering
sidens tjänst, man också ser till, att i första rummet de bliva hjälpta, som lia det sämst ställt!

(Forte!) 7tven ,omdet.ta måste s^e genom ett sammanpressande av löneskalan, skall jag
tor mm del icke resa något motstånd pa den punkten, men jag håller bestämt
pa, att så länge staten består som direkt arbetsgivare, så bär den skyldighet
att vara en mönsterarbetsgivare oell framför allt skyldighet att se till, att inga
hos staten anställda leva under nödställda förhållanden.

Häruti instämde herrar Lundstedt, Fast, Johnsson i Norrahammar, TörnFmst
i Karlskrona, Björklund, Björk i Tryde, Bergström i Hälsingborg, Vougt,
Ihomson, Andersson i Malmö, Hålig ren, Paulsen och Andersson i Höör, fru
Nordgren, herrar Sjöström, Hansson i Trollhättan, Olsson i Mellerud, W cigne,
Eklund, Persson i Falla, Uddenberg, Lindley, Högström, Johansson i Sollefteå,
Pettersson i Hällbacken, Ericsson i Sörsjön, Sävström, Molander, Olsson i
Ködmngsberg, Berg, Wiklund i Byske och Lövgren, fru Östlund samt herrar
Källman, Andersson i Tungelsta och Bäcklund.

Herr Hage: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av ett yttrande
av herr Strindlund, som direkt riktade sig mot mig oell påstod, att åstadkommandet
av en god lönenivå för statstjänare och särskilt för lägre sådana
icke hade någon betydelse för jordbrukarnas avsättningsmöjligheter. I det
avseendet skulle jag emellertid vilja säga, att det finnes så goda exempel, som
visa, att herr Strindlunds påstående är oriktigt, att jag tror, att man inte mycket
behöver resonera om den saken. Sålunda tiar jag från mina bygder exempel
på, hur det har verkat, när de små löntagarna inom sågverksindustrien fått
minskade inkomster. Detta har nämligen verkat på ett synnerligen deprimerande
sätt för jordbrukarna,. Jag behöver bara peka på en sådan bygd som
Nedertorneåtrakten, där följderna av nedläggandet av sågverksdriften resulterat
i stora nackdelar för jordbrukarna. Och jag erinrar mig särskilt, att jag
under den gruvstrejk, som gick av stapeln i Norrbotten för någon tid sedan,’
bär i Stockholm träffade en person, som förklarade för mig, att han måste
Vidtaga särskilda åtgärder för avsättning pa annat håll av vissa mejeriprodukter,
just därför att gruvarbetarna i Norrbotten fått minskade inkomster. Jag
tror, att vad man kunnat konstatera i det avseendet är så övertygande, att det
skall bli mycket svårt för herr Strindlund att försöka bevisa någonting annat.
För ögonblicket skall jag emellertid inskränka mig till vad jag nu yttrat med
anledning av herr Strindlunds anförande för att övergå till att säga" några ord
i anledning av herr Carlströms anförande.

Herr Carlström var inne på den linjen, att det var rimligt och riktigt, att
det gjordes något för att motverka de höga hyror, som konstaterats i de stora
städerna. I det avseendet ansåg han, att man icke borde gå fram på den vägen,
att man ökade statstjänarnas löner och kastade dessa höjda löner eller så
stor del därav, som svarade mot hyresstegringen, i halsen på dessa människor,
som enligt hans mening utgjorde orsaken till att hyrorna äro för höga. Men
då vill jag i det avseendet erinra herr Carlström örn, att vi diskuterade den
saken häromdagen, men icke förnam jag då från hans sida någon benägenhet
eller något intresse för att söka komma fram på den vägen. d. v. s. genom
några lagstiftningsåtgärder eller dylikt. Men det är det märkliga med personer
av hans typ — jag har observerat det många gånger — att örn man kommer
till dem med förslag till någon reform på ett område, så förklaras det,
att den saken kunna vi inte vara med örn, men kom med ett annat förslag! Nå’
så gör man det, men då heter det: Nej, det vill vi inte heller vara med örn!

Lördagen den 17 maj e. m.

87 Nr 35.

Detta sätt att komma ifrån viktiga spörsmål är ju bekvämt, men det ligger dyrtid£llägg
synnerligen litet konsekvens i detta sätt att intaga ståndpunkt. åtbefatt Sedan

skall jag också be att få säga några ord med anledning av herr Larl-ningshavare j
ström” yttrande om den faste ställning, som statstjimarna ha. Nar ,an > de **-.»-*
avseendet skulle redogöra för ställningen för dessa statstjänare, sa tilläde han
mycket försiktigt, att när det är fråga örn ordinarie befattningshavare, sa fia
de en fast ställning och bli i allmänhet ej ställda utan försörjning, och det ar
ju riktigt. Men statstjänarna bestå också till mycket stor elei av lcke-ordinarie
befattningshavare. Särskilt i vår tid och såsom utvecklingen fortskridit, ai
det ju så, att det förlöper ett mycket stort antal ar. innan vederbörande uppgår
ordinarie anställning. Alltså, den tidpunkt, när en statstjänsteman genomsnittligt
blir ordinarie, flyttas allt längre fram för varje ar som gar. Under
hela denna väntetid stå dessa extra statstjänstemän i samma stallning och
löpa samma risk att råka ut för, arbetslöshet och elände, sorn föreligger beträffande
dem, som äro anställda i enskild tjänst Detta ar dock en synpun .
sorn bör beaktas i detta fall. Därtill är att marka, att i en del statsföretag ar
det så ordnat, att vederbörande till en början far tjänstgöra endast några mannder
på sommaren och sedan få de gå arbetslösa en stor del av året, innan te
kunna få någon stadigvarande sysselsättning. Under denna tid eller kanske
något längre fram, då de i alla fall ej fått fast anställning hander det kanske
emellanåt, att de, trots den tråkiga, ställning de intaga, satta bo Och da ar
det helt naturligt, att det ekonomiska utgångsläget för dem blir i hogsta
grad försvårat, så att de. när de äntligen vinna ordinarie anställning, asamkat
sig en hel del skulder, sorn gör, att deras ställning blir annu sämre, an vad
som var fallet under gångna tider, då vederbörande i allmänhet kunde påräkna
att bli ordinarie någorlunda tidigt. Detta är en synpunkt, som jag tycker
också bör beaktas och som borde något närmare ha belysts av herr Carlström,
som givetvis mycket val känner dessa förhållanden, eftersom han sysslar med

^Mecf avseende ^>å den där lokomotivföraren i högsta lönegraden, som herr
Carlström talade om och som hade det ganska bra, vill jag slutligen saga, att
innan han med nuvarande befordringsmöjligheter nar den lönen, narmar sig
den tid, då pensionen vinkar och då alltså ställningen blir mycket dålig i m k0s\uSigennteiade

herr Carlström örn pensionen, niell beträffande deli saken
vill jag säga, att det är ju ändå. såsom alla veta, pa det sattet, att befattningshavarna
själva betala stora avgifter för sin pensionering För egen del betalar
jag 30 kronor i månaden för min pensionering. Det ar ju också en sak,

som bör belysas i detta sammanhang. , .

Sedan ber jag att få säga några ord med anledning av herr Carlströms jämförelse
mellan jordbrukarbefolkningen och lägre löntagare Jag vill inte påstå,
att jag i detalj känner till. hur bondeklassen lever. Men om jag kommer
in i en bondefamilj och i en lägre statstjänarfamilj, inte har jag åtminstone
då funnit, att bondefamiljen i allmänhet lever sämre än den lägre statstjanarfamiljen,
när det gäller matvaror och sådant Jag känner exempelvis en del
posttjänsteman och även tulltjänsteman i de allra lägsta graderna, De fa forst
gå på försök flera år. De lia anställning några mannder örn året, och slutligen
få de fast anställning med mycket ringa lön. Dessa människor lia sill ekonomiska
ställning fördärvad redan från början, och nar de gifta sig vid den tidpunkt,
då man i arbetarklassen i allmänhet bildar bo, sa blir manga gånger
den ekonomiska ställningen för deni oerhört svår. Örn herr Carlström gar lii
i en sådan lägre tull- eller postbefattningshavarfamilj och jamfor den levnadsstandard
nied avseende på livsmedel och sådant, som finns dar, och den levnadsstandard,
som finns hos de mindre jordbrukarna i landet, sa vagar jag

Kr 3o.

88

Lördagen den 17 maj e. m.

dyrtidstiilägg alldeles bestämt påstå, att nog skulle herr Carlström kunna konstatera, att
åtbefatt- dieten ofta i en sadan där lägre befattningshavarfamilj är mycket sämre än
ningshavare i aven hos en jordbrukare, som inte har det så bra. Med avseende på kläder tror
l%mte fh6ller att s.klI]naden är så stor. Det kan ju hända, att det i stadssam(Forts.
) allena tinus en viss oen agen het särskilt hos kvinnorna att använda kläder,
som aro mera utstofferade eller dylikt. Men jag har dock konstaterat, att
systemet att använda sedana kläder spritt sig och sprider sig även på landsbygden,
åtminstone bland kvinnorna, så jag tror inte, att skillnaden i det av«eendet
ar sa stor, som herr Carlström försökte göra gällande.

-Nar herr Carlström vidare jämförde bondeklassen och statstjänarna och syntes
vilja antyda, att medan man kostar på statstjänarna den ena miljonen efter
den andra, sagor man ingenting med avseende på bondeklassen, så får ja g
saga att jag tycker likväl, att här ha under de gångna åren givits stora anslag
for bondeklassens elei. Jag har för min del ytterst sällan motsatt mig
dessa anslag, och aven det anslag på 3 miljoner kronor, som vi för en stund
sedan besloto, rostade jag för Örn vi särskilt tänka på årets anslag, föreIwe
som1om kar skulle bil en utökning utöver vad regeringen före slagit

för detta ändamål, en utökning, som, såvitt jag nu kan räkna ut, med

vpfl^tMh-fTgnT01- °vey?tlSer den anslagsökning på 17 miljoner kronor.
Inolof i i tl ,.deSSa motioner skulle resultera. Jag räknar därvid med de
a siagsyrkanden för jordbrukarklassens vidkommande, som nu ligga inne och
som efter allt att dorna komma att bifallas. Man kan alltså, tycker jag, inte
framställa saken pa det sattet, att här missgynnar man den ena parten och
Qi *1- aijdra Porten i en synnerligen lycklig ställning.

™ Sku le Jag ''vllJa säga några ord också med anledning därav, att

“ T V denna nW Japr ska11 därvidlag inte ingå på

agra, detaljer örn hur saken utvecklade sig vid det tillfälle, då vid 1923 års

Men iferTillen aedsättn.och 1 nedplacering av vissa statstjänare åstadkoms.
M n jag vill dock, för att ratt skall vara rätt, med avseende på herr Thorsson

såSl^rnd^^ d? ‘''''i 0’ då d®nnasak diskuterades vid 1923 års riksdag,
sa förklarade sig herr Thorsson redan då vara övertygad därom, att denna löne Sn»ttl!0mL1

1 dan ia a„0m’ b?rde ske danska snart. Han förklarade nämmänna
velkannfr-sin-ffe- VlHe TV avseende på statens befattningshavare i allmänna
verk och inrättningar havda den uppfattningen och den principen att

han/0befaraTle?Z?itt SkU^He. försöka få en lönereglering över hela linjen, därför att
befarade, att man inte skulle kunna fortsätta dyrtidstilläggspolitiken på
samma satt som dittills. Redan då. år 1923, förklarade alltså herr Thorsson

del bäinn °nerilg ering’ T1 V1 fortfarande diskutera och som man från en hel
ha . 1 te JaTr med om ens nu> borde ske så fort som möjligt. Jag tycker
att den omständigheten att en man med den läggningen redan då hade den

W«!atKni"genr °m di!nna Saik’ att den borde klaras fortast möjligt, är ett ytterligare
belägg för att, när det nu inte kan ske vid denna riksdag, så är det rimligl,
att man dock, såsom någon slags kompensation för den ännu ej åstadkom "

dyrti<istilIiieeel- - här
tilflesneidvaStTonUenSangSPUnkter bei ^8’ ^ talman> att alltJämt få yrka bifall

Herr Carleson: Herr talman! Det förefaller mig. som om en del uppgifter
oc upp ysnmgau, som här lämnats, tala för att verkligen en jämkning på en
eller annan punkt, och kanske på många, borde äga rum. Trots detta kommer
jag för mm del att rösta för bifall till utskottets förslag. Men det beror
inte pa det förhållande, som herr Carlström talade så mycket om, nämligen
skillnaden i loner inom a ena sidan jordbruket och å andra sidan industrien och

Lördagen den 17 maj e. m.

89 Nr 35.

nu särskilt statsförvaltningen. Den skillnaden borde icke vara avgörande. Jag
medger visst, att lönenivån i sin helhet naturligtvis spelar en roll för jordbruket
över huvud, så att en hög lönenivå inom andra näringsgrenar med därav
följande verkningar av prisnivån kan verka tryckande för jordbrukarna. Herr
Carlström delade emellertid upp sin omgivning i jordbruksvänliga och icke
jordbruksvänliga, och han syntes vilja definiera de senare så, att de ville försvåra
jordbrukets ställning. Det förefaller mig, som om herr Carlström därvidlag
något för Hacket förbiser de verkliga orsakerna till jordbrukets betryck.
Jag känner inte till, att man inom riksdagen eller eljest, låt mig säga,
efter kristiden vidtagit några mot jordbrukets intressen stridande åtgärder.
Örn jordbruket har det svårt, så beror väl det på förhållanden, som varken vi
industriidkare eller jordbrukarna i landet rå för. Det beror helt enkelt på den
allmänna prisnivån för jordbruksprodukter.

För min del känner jag mig icke särskilt imponerad av den motivering, utskottet
anfört för sitt avvisande av motionerna., nämligen att 1928 års kommitté
ännu icke slutfört sitt arbete. Det har ju framhållits mer än en gång, att
denna kommitté har ett mera tekniskt problem att lösa, nämligen att sammanföra
löner och dyrtidstillägg utan att ge sig in på någon saklig rubbning. Jag
är alltså, som sagt, inte mycket imponerad av det skälet. Men jag skulle sakna
fast mark under fotterna, om jag gick med på det förslag, som reservanterna
här framfört. Det kan ju inte förnekas, att detta förslag avser en verklig
lönereglering. Om ett sådant förslag kommit från ett enhälligt utskott eller
en stor majoritet inom utskottet, så skulle det ju kunnat vara någon tanke på
att riksdagen kunnat antaga det. Men hur vederhäftiga minoritetens män än
kunna vara, är det väl ändå för mycket begärt, att vi andra, som inte sitta inne
med alla de kunskaper, som de måhända ha, skulle vara med om att besluta på
rak arn en dylik lönereglering. Man är ju ändå van, att ett sådant beslut skall
föregås av utredning och förslag från Kungl. Maj :ts sida. Detta gör, att jag
som sagt anser mig böra rösta för bifall till utskottets förslag.

Jag kan inte heller finna, att reservanterna skulle, eventuellt åtminstone,
behöva förlora så mycket på ett beslut i enlighet med utskottets hemställan.
Det finns ju många tecken som tyda på ett förestående regeringsskifte, och det
vore väl inte alldeles otänkbart, att de personer, som här stå såsom reservanter,
möjligen skulle tillhöra det parti, som skulle komma att bilda regering.
Och då finns det ju alla utsikter för att de skulle kunna, utan att avvakta en
ny kommittés arbete eller ett fortsatt arbete av 1928 års kommitté efter nya
direktiv, framlägga förslag örn en lönereglering till 1931 års riksdag. I så
fall är jag övertygad, att det förslaget komme att underkastas en långt sakligare
granskning, än nu kunnat bliva förhållandet beträffande reservanternas
förslag, och likaledes komme att åtnjuta en långt större auktoritet än det förslaget.

Herr Lovén: Herr talman! Då herr finansministern tidigare i dag hade
ordet, omnämnde lian. att han på ett ganska tidigt stadium höjt ett varnande
finger mot de borgerliga ledamöterna i statsutskottet för deras rundhänthet
och deras överskridanden av budgeten. Men man hade då från det hållet svarat
honom, att man väntade sig så stora besparingar på dyrtidstillägget, att
det nog inte var någon fara med budgeten. Det är ju en ganska intressant upplysning,
man sålunda fått; att man rätt tidigt i vår inställt sig på att låta
pengarna, rulla på andra båll, då man var viss om att man kunde göra besparingar
på statstjänarnas dyrtidstillägg.

Herr Strindlund anmärkte på mig för att jag omnämnt vad domänverket inlevererat
till statsverket. Han menade, att detta domänverkets stora överskott
berodde därpå, att man underbetalade timmerkörare och småfolk och arbetare

Äng.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forts.)

Nr 35. 90

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng. 1 skogarna. Nu vill jag fråga herr Strindlund: bli dessa timmerkörare och
dytidstiMgg ar)3ejare Uppe i skogarna mindre utsugna av domänverket, om statstjänarna
ningshavare i skulle få ett blygsamt tillägg? Vidare vill jag fråga honom, vem som mest
statens tjänst vill hjälpa dessa fattiga a rbetare i Norrland. Är det vi eller är det utskottsm.
m. majoriteten? Herr Strindlund kunde ju roa sig med att undersöka den saken.
(Forts.) Så ber jag, herr talman, att få säga några ord även till herr Carlström. Hail
varnade gång på gång för att anse honom och herr Nilsson i Kabbarp för så
rysligt märkvärdiga. Ja, även jag tycker, att det är dumt att anse herr Carlström
märkvärdig. Ty det är han inte. Han är en mycket enkel, finurlig
smålandsbonde — eller rättare: han har varit bonde, ty under lång tid har han
nu sysslat med annat, samt försöker bli beryktad som löneexpert, därför att
han är en frenetisk motståndare till allt vad statstjänare och löntagare heter
beträffande deras löner. Jag tror inte alls herr Carlström är märkvärdig. Jagtror,
att den, som satte in herr Carlström i lönekommittén, har tänkt på det
gamla, ordet, att den vår herre ger ett ämbete, ger han också förstånd att sköta
det. Herr Carlström vände sig mot mig för att jag hade sagt, att miljoner och
åter miljoner utgivits för jordbruket, och frågade, örn jag menade, att lantmännen
fått några miljoner genom beslutet i dag, som gick ut på att de kunde
ytterligare skuldsätta sig. Jag skall inte uppräkna de miljoner, sorn redan
lämnats åt jordbruket eller som kunna komma att lämnas. Men jag vill fråga
herr Carlström: hjälpen till sockerbetsodlingen var väl i alla fall inte något
lån. Jag undrar, örn det är riktigt att uttala sig så ringaktande örn den hjälp,
som i år redan lämnats jordbruket. Herr Carlström bad emellertid att få slippa
bytesmedel med oss på den punkten. Ja, han kan nog vara morsk, sedan hjälpen
åt jordbruket redan i ena eller andra formen är säkrad. Jag vill inte heller
ha några bytesmedel med herr Carlström på den punkten. Men jag vill också
hjälpa jordbruket, där jag anser det rättvist och där hjälpen verkligen kommer
de jordbrukare till godo, som själva bruka och sköta sin jord.

Herr Carlström talade om att han träffat en industriarbetare, som blivit
jordbruksarbetare och som beklagade sig över, hur svårt han hade. Han ville
gärna byta med nästan vem som helst. Ja, där kan jag göra ett byte med herr
Carlström. Ty jag känner flera stationskarlar och banvakter, som blivit småbrukare,
visserligen i Skåne, och de vilja inte alls tillbaka och bliva stationskarlar
eller banvakter igen. Så där kan jag byta herr Carlströms industriarbetare,
som blivit jordbruksarbetare och fått det så svårt, mot mina banvakter
och stationskarlar, som blivit småbrukare oell inte alls vilja tillbaka i järnvägstjänst.

Så hade herr Carlström ett temperamentsfullt uttalande örn hur kvinnorna
i jordbrukarhemmen fingo slita och arbeta för att hålla det hela ihop. Jag
kan tala om för herr Carlström, att i de lägre statstjänarehemmen är det otaliga
kvinnor, som få arbeta hela dagen och stora delar av natten för att hålla
ihop hemmet. De få sköta barnen, medan dessa äro uppe, och när barnen lagt
sig, få de arbeta med hemarbete, vilket jag anser oriktigt och skadligt inte bara
för kvinnorna själva och familjerna utan även för dem, som behöva arbete ute
på arbetsmarknaden. Men så dåligt betalt lia statstjänarna, att kvinnorna
måste arbeta och slita på detta sätt. och de äro sannerligen lika mycken honnör
värda som de kvinnor i jordbrukarhemmen, som få lov att arbeta hårt. Att
kvinnorna i småbrukarhemmen på landet få arbeta och sträva, det behöver
inte herr Carlström tala örn för den. som själv är uppfödd i en dylik barnrik
familj, där modern kanske arbetade hårdare än någon annan.

Så uttalade herr Carlström, att det i städerna finns många unga män och
unga kvinnor, som arbeta, för undermålig lön och som därför måste ha hjälp från
sina föräldrar. Men även bland de lägsta statstjänarna, både brevbärare, som

Lördagen den 17 maj e. m.

91 Nr 35.

herr Carlström nämnde, och stationskarlar, Ilar man barn, som måste ut i förvärvsarbete
fortast möjligt. Örn då lönen, som de förtjäna, är för liten, måste
ju de också ha hjälp av sina föräldrar. Men om dessa icke kunna hjälpa, så
få vi väl i stället se till, att de unga männen och de unga kvinnorna få löner,
så att de själva kunna draga sig fram utan bistånd från föräldrarna. Kanske
herr Carlström på den punkten vill försöka hjälpa oss till rätta?

Herr Carlström var även inne på den gamla historien om murarna. Emellertid
talade ju herr Per Albin Hansson i Stockholm om hur det är ställt med
den saken, hur mycket murarlönerna inverka på hyrorna i storstäderna. Även
örn murarna arbetade för bara födan, är jag alldeles övertygad om att hyrorna
inte skulle komma att sänkas. Det ställa nog husjobbarna örn. Jag har varit
med örn att lägenheter i rad efter rad fått stå tomma, därför att man inte velat
sänka hyrorna. Eör övrigt bemöttes ju det där talet örn murarna häromdagen
mycket utförligt av herr Andersson i Stockholm, som med siffror visade, hur
mycket murarlönerna. inverkade på hyrespriserna.

Herr Carlström var också inne på vad jag sagt örn lokomotivföraren, som
kör ut i den regniga och disiga natten, och det var en del, som skrattade och
hade rysligt roligt. Jag menade, att en lokomotivförare, som kör ett stort tåg,
fullt besatt — och för övrigt även alla andra i järnvägsdriften — måste vara
plikttrogen och påpasslig på alla sätt och därför icke bör tyngas av ekonomiska
bekymmer. Det var vad jag menade, och det är sannerligen ingenting att
.skratta åt. Jag menade, att om lokomotivföraren och andra järnvägsmän
inte äro plikttrogna och påpassliga, så kan det, örn herr Carlström är med på
tåget, gå illa för honom och hans något konstiga nationalekonomiska huvud.

Slutligen vände sig herr Carlström mot dem, som, enligt vad han sade, vilja
göra statstjänarna missnöjda för att få deras röster. Hur är det med herr
Carlström själv? Vill han inte genom att ständigt hugga på statstjänarna och
deras löner göra bönderna och småbrukarna så missnöjda som möjligt? Och
varför gör han det? Är det kanske inte för att få deras röster? Jag bara
frågar. Den anmärkningen kan nog vändas med större skäl mot herr Carlström
än åt något annat håll.

Jag ber örn ursäkt, herr talman, att jag tagit till orda för andra gången,
men jag har gjort det, därför att jag ansett mig skyldig att bemöta de två
talare, som här angripit mig.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet
under herr Carlströms yttrande. Innan jag emellertid bemöter honom, skall
jag tillåta mig säga några ord med anledning av vad herr Hansson i Stockholm
uttalade.

Herr Hansson i Stockholm förfäktade den meningen, att vi kommunister
skulle ha sökt gräl med socialdemokraterna i denna och även i andra frågor.
Beträffande den saken vill jag till honom och hans partivänner säga, att vi
sannerligen icke sökt något gräl i denna fråga utan endast konstaterat orsakerna
till att statstjänstemannen befinna sig i sitt nuvarande ekonomiska
läge. Jag skulle icke tro, ntt man har skäl att här komma att förklara, att
detta är att söka gräl noed det parti, som var förslagsställare, när sänkningen
av statstjänstemännens löner år 1923 genomfördes. Jag var inne i första
kammaren på förmiddagen och hörde det socialdemokratiska partiets sekreterare,
herr Möller, läsa upp en resolution, i vilken förklarades, att sänkningen
år 1923 var både oriktig och orättvis; det var samma resolution, som jag läste
upp bär i kammaren på förmiddagen. Jag förmodar, att herr Möller också

Amf).

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
ra. ra.
(Forts.''

Nr 35. 92

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng.

dyrtidstiUägg
ål befattTt
ingshavare i
statens tjänst
m. m.
(Forts.)

delar den uppfattning, som kom till uttryck i den resolution han föredrog.
Under sådana förhållanden lär det icke bara vara vi, som konstatera, att
orsaken ligger i vad som hände år 1923, och örn jag ansett det nödvändigt
att påvisa detta, innebär det icke, att jag sökt gräl med socialdemokraterna.
-Tåg skulle förresten, om herr Hansson vore närvarande, vilja säga honom, att
jag känner till så mycket av förbehandlingen av denna motion, att det icke
finns någon anledning att söka gräl med mig heller i denna fråga. Om vi
skola diskutera detta vidare, skola vi nog reda ut, vilka det är som bedrivit
politisk agitation i detta fall.

Herr Hansson förklarade, att orsaken till vad sorn skedde år 1923 var,
att man icke kunde finna någon utväg ur de svårigheter, som då rådde, och
han ville göra gällande, att ifrågavarande avdrag på statstjänstemannens löner
— vilket skulle göra, om jag icke missminner mig, något över 30 miljoner
kronor per år — genomförde man för att hjälpa de arbetslösa. Jag
vet icke precis vad man använde pengarna till, men jag har dragit den slutsatsen,
att de 50 miljoner kronor som man gav bankerna år 1923, togos delvis
av statstjänstemannens löner. Örn jag icke minns fel, fick också Jordbrukarbanken
15 miljoner kronor samma år — detta alltså utöver de 50 miljoner,
som jag nyss nämnde. Under sådana förhållanden finns det anledning
att undra, om icke dessa medel härstammade från avdraget å statstjänstemännens
löner. I andra kammarens protokoll från behandlingen av frågan
år 1923 återgives ett uttalande av den dåvarande finansministern vid en replik
till en representant för vår partigrupp, vari han förklarar, att han aldrig
någonsin vare sig offentligen eller eljest förnekat sin medverkan beträffande
anslagen till bankerna. Det var alltså ett erkännande från Thorssons sida på
denna punkt.

•Tåg hade icke tänkt säga så särdeles mycket om den socialdemokratiska
ståndpunkten år 1923, men då den i allt fall förts på tal, anser jag mig ha
anledning taga ett pär ögonblick i anspråk för att visa, att det icke bara
var de ekonomiska svårigheterna, som man åberopade från det socialdemokratiska
partiets sida vid det tillfället. Jag erinrar örn vad som i första kammaren
från en ledamots sida anfördes. Han yttrade därvid: »Jag vill nu
emellertid här avgiva den förklaringen, att jag har samma uppfattning nu som
för ett par år sedan och naturligtvis starkare nu än då. Jag anser alltjämt,
att dessa dyrtidstillägg i stort sett äro onödiga och obehövliga för befattningshavarna.
» Den som uttalade detta säger i slutet av sitt anförande följande:
»Jag vet mycket väl, att när jag på detta sätt uttalar mig, bryter jag halsen
av mig själv, d. v. s. min parlamentariska eller politiska hals.» — Såvitt
jag vet, är den halsen hel ännu, och vederbörande tillhör allt fortfarande
det socialdemokratiska partiet. Det förefaller alltså, som om de farhågor herr
Nilsson i Kabbarp uttalade år 1923 beträffande sin politiska hals icke gått
i uppfyllelse. Jag skulle icke ha tagit upp dessa saker, för den händelse man
icke här velat göra gällande, att vi använt detta tillfälle för att driva politisk
agitation.

Beträffande den argumentering, som förts i frågan, tillåter jag mig hävda
den uppfattningen •— och jag gjorde det redan då motiveringen till motionen
skrevs — att man icke kan resonera på det sättet, att därför att levnadskostnadsindex
faller, måste dyrtidstillägget höjas. Det är ju ett bakvänt resonemang.
Det skulle medföra, att när vi komma ned till 1914 års levnadskostnader
skulle vi få lov att ur statstjänstemännens synpunkt kräva särskilt
stora dyrtidstillägg. Ingen kan väl mena, att en sådan argumentering är hållbar.
Vad statstjänstemännen ha rätt att kräva är att få tillbaka lönenivån
från år 1923, innan sänkningen genomfördes. Det är en argumentering, som

Lördagren den 17 maj e. ni.

93 Nr 35.

jag anser riktig, och ett krav, som ur statstjänstemannens synpunkter och ur Anfalla
synpunkter är befogat. ''^åttefau^

Herr Hage anförde, att Thorsson år 1923 förklarade, att ifrågavarande löne- ningsfJvar''e
reglering snarast möjligt borde genomföras. Jag har icke gått igenom proto- statens tjänst
bollet så noga, att jag sett uttalandet, men jag förutsätter, att det är riktigt m.m.

relaterat. Men jag måste då fråga mig: Varför Ilar ingen socialdemokratisk (Forts.)

regering sedan dess föreslagit någon höjning av dyrtidstillägget eller lönerna
åt de statsanställda? Detta om den saken.

Nu sades det ju här ■— och jag förstod, att herr Hansson syftade på vår
grupp -— att det är ingen svårighet att göra ungefär vad som helst, när man
icke har något ansvar. Jag måste säga, att jag hoppas, att jag aldrig behöver
komma i den ansvarsställningen, att jag skall se till att rädda statsfinanserna
i det kapitalistiska samhället och måste göra det genom att taga
15 % av inkomsterna hos de lägst avlönade statstjänstemannen och ungefär 2 %
av deras inkomster, som befinna sig i de högre graderna eller mellangraderna.

Jag hoppas verkligen, att jag aldrig skall behöva bära det ansvaret.

Jag vill nu säga ett par ord till herr Carlström. Han talade här örn statstjänstemännen
och jordbrukarna och ville sätta dem i motsatsförhållande till
varandra. Jag vet icke, men jag tror att den slutliga konsekvensen av hans
resonemang skulle bli att statstjänstemännen skulle avstå ytterligare av sina
löner för att hjälpa jordbrukarna, då ju herr Carlström hävdar den uppfattningen,
att de sistnämnda lia det betydligt svårare än t. o. m. de lägst avlönade
statstjänama. Nå, den klagovisan örn jordbrukarna ha vi hört från
många av kammarens ledamöter. Det är många, som, så vitt jag kan se, icke
representera det nödlidande jordbrukarsläktet precis, som tala örn jordbrukets
nödläge, och de äro ändå jordbrukare själva. Herr Carlström talade om, huru
svårt man har det i småbrukar- och lantarbetarhem, men vad har herr Carlström
velat göra för att hjälpa dessa fattiga människor på landsbygden? När
det var fråga om den motion, som avgivits från vår grupps sida örn att man
skulle avlyfta skuldbördan från småbrukarna, var ju herr Carlström med bland
den skara, som röstade för avslag. Jag har överhuvud taget icke märkt något
annat från det hållet än fagra talesätt. Man talar om, att jordbrukarna och
lantarbetarna ha det så oerhört dåligt ställt, när man gör jämförelser med
andra arbetargrupper. Herr Carlström pekade på en klassindelning i samhället,
när det gäller de i samhället befintliga arbetarna, men han glömde
absolut, att det finns en annan klass, som man kail säga har det gott ställt
och i jämförelse med vilken man kail ha anledning att tala örn att arbetarna
äro dömda att leva på luft. Jag har aldrig hört herr Carlström här i kammaren
framhålla bolagens vinster såsom anmärkningsvärda. Jag har överhuvud
taget aldrig hört honom göra anmärkning på de klasser i samhället,
som verkligen föra en ekonomisk utsugningspolitik, och så länge han icke halli
ågot att säga örn dessa, Ilar han ingen anledning eller rättighet att tala örn
några höga murarlöner eller stora arbetarlöner i övrigt.

Herr Carlström förklarade, att de lägre statstjänstemännen ändå icke ha
det så svårt ställt, därför att de ha pension, de lia en ganska hyggligt tillmätt
sjukersättning och de lia semester o. s. v. Ja, herr Carlström, även örn
det nu är ordnat på detta sätt, finns det väl dock ingeli möjlighet för en
frisk statstjänsteman att leva på det belopp, lian kommer att uppbära i sjuka.
vlöning; han måste ha lönen så tillmätt, att den räcker att försörja honom
och hans familj, medan han arbetar. Han kan heller icke i förskott använda
de pengar han får i pension, örn han lever tills han blir 65 ar. Det tjänar
mycket litet till att tala örn dessa förmåner såsom några slags lönetillskott.

Örn herr Carlström ser på den stat socialstyrelsen uppgjort för en normalfamilj
i Stockholm, skall han finna, att man där konstaterar, att även örn

Nr 35. 94

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng. man icke räknar med kläder, skolavgifter o. s. v., det åtgår ett belopp av
dVT^b''m99 3,200 kronor per år i runt tal för en familj bestående av man, hustru och
ningshavare i ^ karn. Man räknar med, att en normalfamilj skall ha en inkomst på 4,000
statens tjänst kronor, och att det då skall bli ett belopp av 800 kronor över till särskilda
m.rn. utgifter. Men en statstjänsteman, som icke kommer upp till 4,000 kronors
(Forte.) inkomst, menar herr Carlström, att han skall taga ut pensionen i förskott,
medan han utför sin tjänst? Något annat kan man icke få fram av det resonemang,
som förts från herr Carlströms sida.

Herr Carlström kastade fram frågan om murarlönerna och frågade: Varför
gå ni icke till dessa, som klå er in på bara benen, och begära, att ni skola
få löneförhöjning? Ja, herr Carlström, vi behandlade i onsdags spörsmålet
om vilka åtgärder, som skulle kunna vidtagas för att pressa ned hyrorna. Jag
såg icke. om herr Carlström var inne i kammaren under voteringen, men hade
han varit det, är jag säker på, att han tillsammans med sina partivänner
röstat för avslag, när det gällde åtgärder till skydd för fattiga hyresgäster.
Jag tillät mig i debatten då konstatera, att det sannerligen icke är arbetslönerna,
som förorsaka de höga hyrorna, och jag visade med siffror, vad som
var orsaken till desamma här i Stockholm. Men sådant lägger naturligtvis
herr Carlström icke märke till.

Herr Carlström talade om en statstjänare, som hellre ville leva i Stockholm
än i Halmstad, trots att det skulle vara dyrare att leva här enligt de utredningar,
som verkställts rörande levnadskostnaderna på olika orter. Han nämnde
samtidigt, att statstjänaren hyrde en våning för 3,600 kronor. Men herr
Carlström, när vi tala örn de lägre statstjänstemännen, röra vi oss ju ändå
icke med folk, som har råd att hyra våningar för 3,600 kronor: de lägre statstjänstemännen
få försöka klara sig med en lägenhet örn ett rum med kokvrå
eller ett runi och kök och i en del fall kanske med två rum och kök. Skulle
man räkna med en hyra av 3,600 kronor, skulle icke de lägst avlönade statstjänamas
lön ens räcka till att betala hyran, och vad skulle de då ha att
leva av? Den man, herr Carlström omtalade, befann sig alltså bland de högt
avlönade statstjänstemännen, örn vilka det icke, tror jag, är skäl att tala i
detta sammanhang, då det ju nu gäller de lägst avlönade.

Herr Carlström sade i slutet av sitt anförande, att det icke var någon konst
för mig och mina partivänner, att tala i denna sak, ty vi hade ingen annan
uppgift här i kammaren än att försöka göra folk missnöjda. Jag vet icke förresten,
varför herr Carlström är missbelåten med det. Är det för att han
i oss ser svåra konkurrenter eller vad kan det bero på? Ty icke vill han väl
på allvar göra gällande, att han med den verksamhet lian bedriver i avseende
å statstjänstemannens lönefråga gör någon glad, som är berörd av saken. Jag
skulle icke tro, att så är fallet. Och skulle vi icke ha någon annan uppgift
än att göra folk missnöjda, skulle vi lia anledning att vara särskilt tacksamma
mot herr Carlström för den hjälp, han ger oss i det hänseendet.

Herr talman! Jag skall icke upptaga kammarens tid ytterligare, utan ber
att få vidhålla det yrkande jag tidigare framställt.

Herr Lundquist i Rotebro: Herr talman! Jag begärde ordet under herr

Carlströms anförande i anledning av ett par uttalanden, som han gjorde. Innan
jag emellertid går in härpå, skall jag be att i anledning av vad herr Hansson
i Stockholm yttrade få säga ett par ord.

Herr Hansson anmärkte gentemot kommunisterna, att de försökte göra denna
lönefråga till en partipolitisk fråga. Jag beklagar i likhet med herr Hansson,
att så är fallet. Men handen på hjärtat, herr Hansson: voro de uttalanden,
herr Hansson själv gjorde, riktigt fria från partipolitisk anstrykning? Jag

Lördagen den 17 maj e. m.

95 Nr 35.

för min del har litet svårt att finna annat än att herr Hansson, i någon mån Äng.

åtminstone, gjorde sig skyldig till samma fel, som han klandrade kommunister- dyrtidstillägg
na för, och jag beklagar, att behandlingen även av denna statstjänstemannens ni£gShavare
lönefråga skall röna inflytande av den motsättning och den inbördes tävlan, som smens tjänst
förefinnes mellan socialdemokrater och kommunister. Det vore lyckligt, örn m. m.
denna frågan finge behandlas alldeles utan dylika sidoinflytelser. (Forts.)

De principer, som herr Hansson här från talarstolen ville rekommendera såsom
lämpliga, då det gällde att utmäta lönerna till de högre statstjänstemännen,
kan jag för min del icke finna överensstämmande med vad som är rättvist.
Jag ber att få understryka, att när jag i mitt förra anförande gick in
för en lönereglerings genomförande så fort som möjligt, åsyftade jag, såsom
jag uttryckligen sade, en lönereglering, som gav åt var och en en lön, som var
skäligt avvägd och så vitt möjligt överensstämmande med vad rättvisan kräver.

Den ytterligare försämring av de högre tjänstemännens ställning, som man
tyckte sig i herr Hanssons anförande skymta såsom ett framtidsperspektiv, i
den mån han skulle vara i tillfälle öva inflytande på saken, måste jag taga
bestämt avstånd ifrån. Jag finner den ståndpunkten, som sagt, icke stämma
väl överens med vad rättvisa och billighet kräva.

Herr Hansson talade också i detta sammanhang örn »fantastiskt höga löner».

Ja, örn det vore så, att några av statens högre tjänstemän hade några fantastiskt
höga löner, skulle jag kunna förstå hans uttalande, men åtminstone med
den erfarenhet jag har, måste jag säga, att jag har svårt att upptäcka dem.

Måhända herr Hansson bättre än jag vet var de finnas? Jag tror eljest, att
det råder en ganska allmän mening örn att lönerna i statstjänst även till högre
tjänstemän icke äro av den art, att de kunna rubriceras såsom »fantastiskt
höga».

När herr Strindlund hade ordet, gjorde han gentemot mitt förslag gällande,
att det skulle vara synnerligen olämpligt att nu komma fram med förslag om
direktiv för en verklig lönereglering; vi borde avvakta och se, vilket förslag
1928 års lönekommitté lägger på riksdagens bord. Jag vet icke, örn herr
Strindlund har något särskilt recept att rekommendera, huru man sedan skall
gå till väga för att få någon prövning av dessa löner. Det har ju upplysts örn,
att 1928 års lönekommitté icke ansett sig kunna gå in på någon realprövning
av lönerna. Skola vi då låta saken ha sin gång och alltså låta förslaget komma
till 1931 års riksdag, utan att lönerna äro prövade? Det skulle vara av ett
visst intresse att höra, vad herr Strindlund anser, att riksdagen skall göra och
vad de skola göra, som hålla före, att lönerna böra prövas. Jag för min del
tycker, att det är en onödig omgång att vänta ett helt år, då vi nu veta, att
någon realprövning icke äger rum inom den nu sittande kommittén. Det är
därför bättre och står i bättre överensstämmelse med en god arbetsordning, att
man så snart som möjligt söker få frågan lagd på rätt bog.

Gentemot herr Carlström, som beklagade sig över den uppagiterade stämning.
som enligt hans mening skulle ha karakteriserat denna debatt — något
som jag för min del icke kan finna — skulle jag vilja säga, att är det någon,
som bidragit till en eventuellt uppagiterad stämning, så är det väl han. Jag
kan nämligen icke finna, att någon annan här i kammaren gjort sig skyldig till
sådana överdrifter, som herr Carlström gjort, och icke bara överdrifter, utan
t. o. m. ogenerade förvanskningar av tidigare gjorda uttalanden. Herr Carlström
betackade sig t. ex. hånfullt för det byle, som jag på något sätt skulle
lia ställt i utsikt tjänstemän och jordbrukare emellan, och påstod, att jag skulle
ha sagt. att, örn bönderna äro med örn att hjälpa oss tjänstemän att få bättre
löner, så skulle vi sedan vara med örn ali, hjälpa jordbrukarna. Jag tyckte, att
herr Carlström satt inne i kammaren hela tiden, jag höll mitt anförande. Jag

Jfr 35. 96

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng. hade då ej väntat, att från det hållet mitt uttalande skulle förvanskas, såsom
dy^tillägg skett. Jag ber få upprepa vad jag sagt. Orden folio ungefär på följande sätt:
ningshavare i >>JaS vill gärna vara med om att hjälpa jordbrukarna och skapa rättvisa åt
statens tjänst jordbrukets folk. Men ingen kan då förmena mig, örn jag också vill en smula
m. m. rättvisa åt en så stor samhällsgrupp som statens egna befattningshavare.»

(Forts.) Jag vill alltså säga herr Carlström, att jag förbehållslöst har gått in för hjälp

åt jordbruket. Alldeles oavsett om herr Carlström och majoriteten i kammaren
uttala sig mot en lönereglering för statens befattningshavare, är jag alltså
beredd att rösta för hjälp åt jordbruket. Jag anser, att det ej är i överensstämmelse
med god ton att så förvanska mitt uttalande, som här är gjort.

Vidare vill jag konstatera, att när herr Carlström gick emot kravet på lönereglering,
uttalade herr Carlström också den meningen, att levandskostnadema
i Stockholm ej vore så utomordentligt stora, som gjorts gällande. Jag vill
konstatera, att det är den enda talare i båda kamrarna, som förnekat, att åtminstone
stockholmsförhållandena motivera en löneförbättring. Men jag vill
dessutom fastslå såsom något synnerligen intressant, att det enda stöd för
denna uppfattning, som herr Carlström anförde, var ett uttalande av en tjänsteman
från Halmstad, vilken herr Carlström träffat på en resa, och som förklarat
sig hellre vilja bo i Stockholm med den lön lian hade i Halmstad, än bo
i Halmstad. Behöves det ej mera, för att en person i den ställning herr Carlström
innehar, skall taga ståndpunkt i en sådan fråga som denna, ja, då blir
man verkligen betänksam. Jag tillåter mig erinra örn, att alla utredningar,
alla statistiska uppgifter, som man överhuvud taget kan få fram, alla de framställningar,
som kommit från hela tjänstemannakåren, från de lägsta till de
högsta, alla visa, att det är med rättvisa och billighet överensstämmande, örn
man erkänner, att Stockholm är en av de allra dyraste orterna och att det är
motiverat att lämna en bättre kompensation åt tjänstemännen där, än vad fallet
nu är. Örn det sedan finnes en enstaka individ, som hellre vill bo i Stockholm
och svälta där än bo på en billigare ort, bör detta väl ej vara utslagsgivande
för frågans behandling.

Vidare sade herr Carlström, att 1928 års lönekommitté består av åtta tjänstemän
och fyra andra. Varför äro ni då så rädda? frågade herr Carlström. Jag
vet ej, örn tjänstemännen äro så rädda för denna kommitté, men jag är rädd
för de direktiv, som givits kommittén och vilka enligt kommitténs mening omöjliggöra
för densamma att upptaga lönefrågan till realprövning. I övrigt är jag
ej rädd för kommittén. Jag vill nämligen gärna förutsätta, att hur den än är
sammansatt, man kommer att försöka skipa rättvisa.

Till slut varnade herr Carlström för att godtaga det av mig föreslagna tilllägget
till motiveringen, därför att, om man det gjorde, skulle man åsamka
staten ökade utgifter på 50, 60, 100 miljoner kronor. Jag ber herr Carlström
vara vänlig upplysa mig örn, på vilka grunder herr Carlström stöder sitt uttalande.
Jag vill f. ö. fästa uppmärksamheten på, att herr Carlströms uppgift
är tilltagen med en ganska vid marginal, mellan 50 och 100 miljoner kronor.
Jag tror, att den, som åhörde det anförande, jag höll i början av överläggningen.
örn han vill vara uppriktig och rättvis, knappast kan säga, att ett bifall
till mitt förslag örn tillägg till motiveringen kan lia sådana konsekvenser.
I varje fall vill jag själv taga avstånd från dylika konsekvenser. Jag har pekat
på de uppenbara orättvisor, som förefinnas i nuvarande avlöningsreglemente,
och jag tror, att det är sådana orättvisor, som man i allmänhet anser vara för
handen. Men jag kan ej på något sätt förstå, att ett tillrättaläggande av dessa
skulle draga med sig konsekvenser av den art, som herr Carlström gjorde gällande.
Och jag vill tillägga till sist, att när man för en diskussion på det
sättet och tar frågorna så lätt och ogenerat, som herr Carlström gjort, bör man

Lördagen den 17 maj e. m.

07 Nr 35.

åtminstone ej, såsom herr Carlström, klandra andra för att de ej föra diskussionen
på det sakliga sätt, varpå den bör föras. Jag får säga, herr talman,
att när man vrider till andras uttalande så som herr Carlström gjort, har man
fört in diskussionen på ett plan, som ej synes mig riksdagen värdigt.

Herr Carlström: Herr talman! Jag skall börja med den siste talaren. Jagmåste
säga, att det förvånar mig, att herr Lundquist blev sa sårad in i själen
av mitt »ogenerade» sätt att citera honom. Jag har anfört, att herr Lundquist
satt hjälpen åt statstjänare i visst samband med hjälpen åt jordbruket. Nu
är det min mening, att hjälpen till jordbruket ej kan ha någon vidare betydelse
för de mindre jordbrukarna. Jag är övertygad om, att det ej går att på statlig
väg hjälpa jordbruket, så att det har någon betydelse för oss, som ej lia
någon spannmål att sälja och därför har att kämpa med på världsmarknaden
med produkter, som framställas över landets behov. Det vet herr Lundqvist,
och han har ingen anledning att säga, att det är oblygt av mig att föra ett
sådant språk. Jag tror, att man ej skall vara så känslig, då man varit inne på
att avväga hjälpen mellan de olika kategorierna. Jag tigger ingen hjälp av
staten. Att jag gick med på subventionen åt betodlarna i Skåne, berodde ej på
att jag har någon nytta därav. Det gjorde jag liksom herr Lovén därför
att jag var rädd örn arbetarna därnere.

Herr Lundquist fäste sig vid mitt yttrande, att det blir en ökad kostnad av
50, 60, 100 miljoner kronor. Ja, herr Lundquist, jag är övertygad, att örn
här i kväll ges direktiv, att vi skola taga upp en lönereglering över hela linjen
och taga med alla statstjänarna, så få vi tänka på konsekvenserna beträffande
folkskollärare och småskollärare, och då skola vi nog komma upp till
50 miljoner kronor. Försök ej blåsa upp den saken till någon ovederhäftighet.
Det är det ej.

Jag vill sedan säga, när jag talade örn ortsgrupperingen, att jag underströk
att det är svårt i Stockholm för de små, för befattningshavare i lägre lönegrader.
Här verkar naturligtvis dyrheten så, att det är svårare för de mindre bemedlade
än på en liten ort. Men jag talade örn de högre befattningshavarna,
eftersom herr Lundquist tar deras parti. Det är ej endast från en statstjänare
jag hört det jag nämnde utan från många. Och jag får kanske draga fram
det där momentet, att i fråga örn barnuppfostran är man bättre ställd, örn man
bor i Stockholm, än om man bor i en avkrok.

Sedan har herr Hansson i Stockholm taxerat mig som andra kammarens
störste reaktionär. Jag har sedan blivit taxerad för min intelligens av herr
Lovén, då han kallade mig för en knipslug smålandsbonde, som förut varit
jordbrukare. Ja, jag skall inte taxera herr Lovéns intelligens, men han får
ursäkta att jag lever och andas ännu som jordbrukare. Herr Lovén kail vara
.sliker örn, att jag har känning med jordfolket. Men för den skull har jag
aldrig försökt skapa missnöje genom att säga till mina egna, att staten skall
hjälpa. Staten är ju herr Lovén och jag, strängt taget. Om herr Lovén är en
duktig karl, och jag gör så gott jag kan, går det bäst utan statens hjälp. Jag
har ej delat upp folket i en jordbruksvänlig del och en icke jordbruksvänlig
del som herr Carleson tyckes mena. Jag kan taga med ro, örn herrarna säga
ja eller nej till frågan örn jordbrukshjälpen. Jag vill poängtera, att jag är av
den uppfattningen, att man ej skall låta staten taga hand örn allt. Men jag
vill, att det skall finnas fri konkurrens även beträffande arbetskraften. Då
blir det rörlighet på arbetsmarknaden, så att människor dragas dit, där det
finnes möjligheter till utkomst. Men vi skola ej, herr Carleson, ha ett visst område
- - jordbruket — där vi hjälpa in folk, därför att de bli utestängda med
monopolåtgärder på annat håll. Det är det jag reagerat emot.

Då herr Hansson talar örn reaktionära människor och säger, att jag är den

Andra kammarens protokoll 10:10. Nr 35. 7

Äng.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forn.)

Nr 35. 98

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
rn. m.
(Forts.)

störste reaktionären här, tar jag det mycket lugnt. Men jag vill efterlysa någon
demokrat på herr Hanssons sida här i kammaren. Vad jag kallar för demokrati,
är ej endast att ropa till folk »kom upp till oss» utan att hjälpa människor
genom att stiga ned och lyfta dem uppåt. Men det går ej genom att
på vissa områden jaga fram med lönehöjningar, så att vissa klasser få god inkomst,
vilket de andra få betala. Det är riktigt, vad herr Engberg en gång
anförde, då han bemötte något, som jag skrivit i »Mellersta Skåne». Han
citerade Kautsky, som väl av herr Engberg anses för en vis och förståndig
man, och han säger att det finnes endast två möjligheter att förbättra lönerna,
att taga av kapitalet eller taga av jorden. Det var dessa två saker, som kunde
frambringa löneförbättringar.

Då herrarna säga, att jag aldrig faller över kapitalet och de bättre situerade,
så vill jag säga, att jag i fjol röstade för, att kammaren ej skulle höja en generaldirektörslön
med 5,000 kronor. Då fick jag alla socialdemokraterna här
i kammaren mot mig. Jag tycker, att herrarna ej äro konsekventa. Man pratar
i dag, som örn man ingenting sagt i går. Jag måste säga, att om det gäller
demokrati, så kan jag nog vara med, om den verkligen får gå till botten. Men
då skola ej herrarna stanna vid en viss punkt, utan löpa hela linan ut. Det
är ingen fara, herr Lundquist i Rotebro, att herr Hansson skall nivelera löneskalan.
Han kommer ej att göra stora ansträngningar för att få lönerna utjämnade.
Demokratien i vår tid har vuxit sig bra in i det gamla »tjuvsamhällets»
löneskala och trives ej illa där. Man behöver ej befara mycket i det
fallet.

Herr Hansson talade örn avundsjuka och sade, att jag åberopat mitt namn så
många gånger. Han ville låta påskina, att jag vill göra mig särskilt märkvärdig.
Jag förstår att uppskatta mig själv och förstår, att jag ej är så märkvärdig.
Men då herrarna fara land och rike omkring och tala örn mig, få herrarna
förlåta, att jag talar örn mig någon gång här i kammaren. Jag skaij
gärna upprepa herr Hanssons namn, tio gånger här örn det kan göra honom
glad. Det är ej avundsjuka, utan då jag kämpar om denna sak, så är det demokratiens
synpunkter jag lägger på hela problemet.

Vad är det, som gör, att vi få det svårare på landsbygden och ej kunna
skaffa bättre bostäder åt våra arbetare och oss själva? Ja, när man driver
en lönerörelse, som gör, att byggnadsarbetarna måste höja sina löner, så medför
det, att de, som vilja utföra reparationer och byggnader på landet, ej kunna
göra det. Det medför arbetslöshet för arbetarna själva. Jag erkänner, att
arbetarna ej ha hela skulden. Men hela utvecklingen har drivit på så, att man
inom vissa kategorier får högre löner, utan att de, som skola betala dessa löner,
ha möjlighet att göra det utan att bli så att säga skämda på affären. Det är
så, som Adam Smith på sin tid sade, då man på den tiden på vissa områden
genom skråväsendet lyckades samla rikedomar i ladorna, att det var landsbygden,
som fick släppa till, eftersom den ej hade samma möjligheter att gardera
sig på samma sätt som skräna.

Nu säde herr Hage och herr Andersson i Stockholm, att jag häromdagen
ej ville vara med örn åtgärder för att förbilliga hyrorna. Men om herrarna
vänt sig till mig och sagt, att nu skola vi sätta igång en rörelse i våra föreningar,
där vi vilja hålla ett jämviktsläge i fråga om lönen, skulle jag ha
givit herrarna ett erkännande, även örn jag ej fått vara med i föreningarna.
Men herrarna vilja draga in staten och säga, att här skola vi ha möjlighet att
reglera detta med statshjälp. Skall staten sona alla brott mot den fria marknaden,
får staten en tung uppgift.

Nu sade herr Andersson i Stockholm, att örn man ville räkna på, hur en frisk
människa skall få lönen att räcka, skulle man ej tala örn sjuka och pensionärer.

Lördagen den 17 maj e. m.

99 Nr 35.

Nej, det är sant, men jag gör samma fråga som förut: Är det verkligen så,

att alla i Stockholm och i Sveriges land ha bättre möjlighet att räkna ut det,
så att det går ihop, än dessa statstjänare ha. Örn man ser efter medellönen
här i landet, som socialstyrelsen räknat ut i den statistik, som herrarna åberopat,
så finner man, att medellönen för dessa industriarbetare i fria marknaden
är minelle än statstjänarnas.

Det var en illa avlönad postassistent och en dito tulltjänsteman, som herr
Hage talade örn. Men varför skall man som herr Hage generalisera de svåraste
fallen och säga: Hur skall det gå? Man kan på andra områden, både

när det gäller lantarbetare, industriarbetare och småbrukare, taga fram liknande
exempel och fråga: Hur skall det gå ihop? Jag får i det fallet tala örn
en liten historia. Det var vid ett tillfälle, som jag övertog en gård på arrende,
och då jag frågade den föregående arrendatorn — jag skulle nämligen betala
samma arrende som han — om han trodde, att det ginge att få det att gå ihop,
sade han: »Ja, räknar man på det, så går det icke, men si annars så går det.»
Det är mycket man räknar på, som är omöjligt, men som går i alla fall. Den
regeln få vi tillämpa litet var, då vi ej få inkomsterna att räcka till.

Jag känner mig, mina herrar, icke alls förkrossad av den kritik som från
motsidan framförts mot mig. Jag måste säga, att hela den inställning jag har
till de ekonomiska problemen syftar till huru vi skola få det bättre i detta land
alla. Jag menar då främst småfolket, som jag räknar mig till, och ej kapitalisterna
och bolagen, vilka herr Andersson i Stockholm så mycket talade örn. Jag
vill gärna vara med och ordna så, att de ej skära för sig för mycket, men jag
vill ej vara med örn att försvåra kapitalbildningen. Den behöver både herr Åndersson
och jag. Annars stannar det hela. Men skall den stora massan av
folket, även de 40 %, som räknas till landsbygden, få det drägligare och bättre,
skall det ske så, att ej den ena parten tillätes att beskära den andras möjligheter
till bärgning. Murarna ha ej åstadkommit allt, när det gäller hyrorna, men
räkna ihop alla de områden, där man drivit fram högre löner, som fördyra
varorna. När en fattig lantarbetare i bygden skall köpa skor, kläder och husgeråd,
så får han det svårare genom den orättmätiga fördyringen på de skilda
varorna. Realiter bör ej levnadsstandarden i landet sjunka genom att det sker
en utjämning, men den utjämningen vilja ej herrarna ha. Därför försöker man
tala om, att man vill föra fram alla. Men då håller man tillbaka den del av
folket, som ej kan gardera sig med de vapen, som på vissa områden så flitigt
användas.

Det är det skälet, som gör, att jag, vare sig jag är större reaktionär eller
demokrat än herr Per Albin Hansson, måste fasthålla vid mina synpunkter på
problemet.

Herr Herou: Herr talman! Jag begärde ordet närmast för att inlägga en
protest mot att man från jordbrukarhåll söker i en debatt som denna spela
ut landsbygdens fattiga folk mot lågt avlönade arbetar- och tjänstemannagrupper.

Innan jag emellertid går in på denna sak, vill jag göra en liten randanmärkning
till den anklagelse, som av det socialdemokratiska partiets ordförande
riktades mot vårt parti. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att han
i sitt försvarstal för lönenedpressningen år 1923 framhöll, att man den gången
hade att välja på att antingen sänka statstjänstemännens löner eller också
icke giva de arbetslösa den hjälp de skulle behöva. Kammarens ledamöter
fattade säkerligen, att det icke angavs något tredje alternativ, det alternativet
som nämligen också stod till buds att höja skatteprocenten för de direkta
skatterna. Man brukar ju annars i de socialdemokratiska valbrosehy -

Ang.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare

statens tjänst
m. m.
(Forte.)

Nr 35. 100

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng.

dyrtid.stilläqg
ål befattningshavare
i
stålens tjänst
m. m.
(Kort*.)

Terna angiva en sådan åtgärd såsom en socialpolitik, vilken det socialdemokratiska
partiet borde arbeta för. I övrigt företedde den motivering, sorn
angavs i det citat herr Hansson anförde från den, som ledde de socialdemokratiska
lönenedpressningarna år 1923, en viss likhet med den motivering,
som vi hört här i dag från den, som herr Hansson kallade kammarens reaktionäraste
ledamot. Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på, att i den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen talas om den försämring, som
inträdde för statstjänstemännen år 1923, och det står ordagrant: »Kvar står
dock den försämring i reallönen, som härrör från den år 1923 vidtagna nedsättningen
i dyrtidstilläggen.» Reservationen är, som herrarna se, avgiven
av en hel rad av denna kammares och första kammarens socialdemokrater.

Det är, som jag yttrade i början av mitt anförande, anmärkningsvärt, att
man i en debatt som denna försöker spela ut den fattiga landsbygdsbefolkningen
mot lågt betalade arbetargrupper och tjänstemannagrupper. Jag
tror icke, att man skall vinna något härmed. Jag är övertygad örn, att bönderna
icke äro så dumma, att de med herr Carlström tro, att de få det bättre,
därest de reaktionära krafterna lyckas pressa ned arbetarnas löner. Om de
herrar, som driva en sådan propaganda, med all sin lärdom ville undersöka
förhållandena och se efter i olika länder världen runt, var reallönerna, så långt
de kunna statistiskt belysas, närma sig varandra för olika arbetargrupper,
för landsbygdens arbetare och för arbetargrupper i städer och industriorter,
skulle de finna, att de närma sig varandra endast i de stater, där man pressat
ned alla befolkningsgruppers lönenivå till den rena svältgränsen. De skulle
sålunda se, att denna variation i fråga örn lönerna är mindre i sådana länder
som Tyskland och Finland, d. v. s. i stater, där såväl lantarbetares som industriarbetares
villkor äro nedpressade till det allra yttersta. Men det är
väl ingen, som märkt, att bondebefolkningens förhållanden äro ett enda dugg
bättre där. Italiens bönder ha nog nu anledning att ångra, att de lyssnade
till röster av det slag vi hört i dagens debatt, vilka söka väcka misstänksamhet
mellan arbetar- och bondebefolkningen. Italiens lantbefolkning, i den
mån som den hjälpte till att slå ned arbetarrörelsen, har all orsak att beklaga,
att de följa de fascistiska linjerna, och de ha i dag mångårig erfarenhet
örn att de endast i förbund med arbetarna kunna tillkämpa sig bättre
förhållanden.

Det är vidare anmärkningsvärt, att när man med så stor ansträngning driver
denna propaganda och söker påvisa klyftan i löneavseende mellan olika
grupper av befolkningen, man icke alls nämnt något örn de grupper i samhället
som gemensamt utsuga arbetare och bönder. Så t. ex. har det icke
talats om vissa truster, som ha en årsinkomst av 50 ä 60 miljoner kronor,
eller vissa industriers chefer, som ensamma ha en årsinkomst av 2 å 3 miljoner
kronor, och det har icke sagts något örn den oerhört ojämna inkomstfördelningen
i övrigt. Det finns en liten avdelning på Stockholmsutställningen,
som visst kallas Svea rike, clar man tabellariskt visar inkomstfördelningen i
våra dagars Sverige och angiver huru många procent av befolkningen, som
tillhöra den ena eller andra inkomstgruppen. Om jag omräknar procentsiffrorna
i antal personer med stöd av denna statistik, finner jag vid en hastig
sammanräkning, att det finns 2,000 personer, som ha över 100,000 kronors
årsinkomst, likaså 2,000 personer, som ha mellan 50,000 och 99,000 kronor i
årlig inkomst. Det finns 4,000 personer, som ha mellan 30,000 och 49,000
kronor, 8,000, som lia mellan 20,000 och 29,000 kronor, 35,000 som ha mellan

10,000 och 19,000 kronor, 23,000 som ha mellan 8,000 och 9,900 kronor, och
slutligen 56,000 personer, som ha mellan 6,000 och 7,990 kronor. Antalet
personer i olika inkomstgrupper anges här i avrundade tal.

Lördagen den 17 maj e. m.

101 Nr 36.

Men om dessa grupper tala fascisternas apostlar i denna kammare ingenting,
mot dem vänder sig icke avundsjukan, utan man talar om de lägre ^tbefa^
statstjänarna, som sannerligen alls icke befinna sig i några sådana levnads- ningshavare i
villkor, att det är anledning för vare sig herr Carlström eller herr Strindlund statens tjäna
att avundas dem, Vi finna, att först efter sju års oavbruten anställning en m- mstationskarl
på dyraste ort får 239 kronor i månaden, d. v. s. icke fullt 8 kro- (Forfa0

nar örn dagen. Detta är en sådan siffra för de lägst avlönade statstjänstemannagrupperna,
att man måste förvåna sig över att de kunna uppehålla
sig på så små inkomster; och inkomsterna omräknade i reallöner äro icke så
mycket högre än lönerna för vissa lantarbetargrupper. Man har också talat
örn murarnas »höga löner», trots att man borde vara medveten örn att under
de kapitalistiska förhållanden, varunder vi leva, den omständigheten, att ett
sänkande av ifrågavarande arbetslöner icke skulle betyda annat än att vissa
husjobbare och kapitalisters vinst bleve större.

Vår grupp har efter förmåga under alla dessa år kämpat för de lägst avlönade
statstjänarnas rättvisa krav, och jag måste därför säga, att det ändå
är en löjeväckande överdrift, när det här av det socialdemokratiska partiets
ordförande sades, att vi utgjorde en grupp, som ingenting betydde. _ Vår
mångåriga kamp sedan år 1923 har ändå medfört det resultatet, att vi i dag
se att hans större parti tvingats in på den ståndpunkt det i dag intagit. Vårt
parti har alltså betytt en hel del.

Jag ber att med det sagda få yrka bifall till den reservation, som är avgiven
av herr Nilsson i Malmö m. fl.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det är säkerligen så, att framlidne
Thorssons minne är alltför ärat och aktat i denna kammare, för att jag
skall behöva taga honom i försvar. Men då herr Andersson i Stockholm
icke dragit sig för att lämna medvetet oriktiga uppgifter, har jag formligen
tvingats att begära ordet ännu en gång för att med stöd av tillgängliga handlingar
i årets statsverksproposition justera den missuppfattning han var på
väg att sprida här bland kammarens ledamöter och övriga åhörare.

För det första bildades Kreditkassan år 1922. För det andra lämnades
det icke någonting av skattemedel den gången, utan kredit öppnades genom
att man ställde obligationer som säkerhet. För det tredje var det på det
sättet, att år 1923 utökades denna kredit, och man har under årens lopp gjort
avsättningar för att möta förluster, som skulle komma.

Så ligger saken till. Var och en, som är intresserad av att taga reda på
förhållandena, kan slå upp bilagan till 1930 års statsverksproposition, utgifter
för kapitalökning, bilaga 4, sidorna 2, 3 och 4, där det hela står.

I själva sakfrågan vill jag konstatera, att »ändock rör det sig». I år har
man att anteckna, först och främst, att en framstående industriledare som
herr Carleson finner, att starka skäl anförts för en förbättring i enlighet med
reservationen, fastän han av skäl, som han angivit, icke anser sig kunna
rösta för densamma, såsom frågan nu ligger till, och dessutom, att herr Olofsson
i Digernäs och t. o. m. herr Carlström nödgats erkänna, att det finns
åtskilligt i denna sak som bör avhjälpas.

Det kan vara tillräckligt att konstatera detta, och det giver mig ytterligare
stöd, då jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Kilbom: Herr talman! Då här till protokollet lämnats en uppgift,

som är fullständigt oriktig, finner jag mig föranlåten att beriktiga densamma.
Det var herr Hanssons i Stockholm påstående örn att år 1923 den ifrågavarande

Nr 35. 102

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare

statens tjänst
m. m.
(Forts.)

lönesänkningen för statstjänarna genomfördes, för att man skulle bli i tillfälle
lämna anslag åt de arbetslösa. Jag antager, att herr Hansson härvidlag gör sig
i skyldig till ett minnesfel. Herrarna veta, att den 17 maj 1923 avlämnades en
proposition till riksdagen med tillkännagivande av att i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln bebådad framställning om anslag för budgetåret
1923/1924 för bekämpande av arbetslösheten icke bomme att föreläggas riksdagen.
På sidan 14 i propositionen anför vederbörande statsråd, att enligt de beräkningar,
som gjorts och som påstodos vara uppgjorda med tillbörlig försiktighet,
komme vid utgången av budgetåret 1923/1924 eller den 30 juni 1924 att
av redan beviljade medel inklusive tillgodohavanden finnas ett överskott av 6
miljoner kronor. Till följd härav komme Kungl. Majit icke att till då pågående
riksdag avlåta proposition i det under punkt 20 i femte huvudtiteln av
statsverkspropositionen omförmälda ärendet angående anslag för budgetåret
1923/1924 för bekämpande av arbetslösheten, varför medel för berörda ändamål
ej vidare behövde beräknas i staten för nämnda budgetår. — Det är alltså
ett rätt allvarligt minnesfel, herr Hansson gör sig skyldig till. Med hänsyn till
den agitation, som väl kommer att föras under årets valrörelse, är det anledning
att till protokollet korrigera hans uttalande.

Nu säger man måhända, att det ju härvidlag var på det sättet, att det var en
annan regering, som avgav nämnda proposition, än den som avgav statsverkspropositionen.
Ja, det är sant. Men, mina herrar, se vi efter i statsutskottets
anmälan örn saken till riksdagen, finner man, att utskottet var fullständigt
enhälligt. Ingen socialdemokrat anförde sålunda därvid avvikande mening. Och
tittar man pa riksdagens protokoll över behandlingen av anmälan, finner man.
att den lades till handlingarna utan någon som helst debatt. Socialdemokraterna
anförde icke ett ord till gensaga mot detta förfaringssätt. Det enda anslag,
som lämnades utöver ifrågavarande 6 miljoner kronor, var, som de herrar säkert
erinra sig, som voro med på den tiden, ett belopp av 70,000 kronor till
järnbruksarbetarna. Det skedde på förslag av den Tryggerska regeringen och
var en följd av en manipulation bakom kulisserna. Jag tror, herr Hansson,
att man skall vara en liten smula försiktig, innan man går att tillrättalägga saker
och ting.

Blott ännu ett ord, herr talman. Herr Anderson i Eåstock — ja, jag skall
i övrigt icke upptaga någon debatt med honom — talade örn, att Kredikassan
bildades år 1922, liksom att år 1922 lämnades 50 miljoners kredit, vilken kredit
år 1923 utökades med ytterligare 50 miljoner, och han tilläde, att under årens
lopp gjorts avbetalningar härå. Jag undrar då, örn man icke från Thorssons
sida skulle ha kunnat se tiden an litet, när det gällde de fattiga statstjänarnas
löner. Men det gjorde man icke; 1923 skulle de nödvändigt sänkas. Och i enlighet
därmed beslöt också riksdagen.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! En sak blir icke riktig, därför
att den sågs med tvärsäkerhet. Jag råder herr Kilbom till att titta efter, vad
jag verkligen sagt. Jag mäste konstatera, att herr Kilbom tydligen har svårare
att minnas vad som sades för en timma sedan, än jag att minnas vad som hände
för sju år sedan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
först propositioner beträffande utskottets hemställan, nämligen dels på bifall
till berörda hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Anderson i Råstock, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes samt anslogs:

Lördagen den 17 maj e. m.

103 Nr 35.

Den. som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 158, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Vinner Nej, har kammaren

Nej;

bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Äng.

dyrtidstillägg
cU befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forts.)

Herr talmannen meddelade, att herr Höglund i Göteborg jämte 2o av kammarens
ledamöter framställt skriftlig begäran örn voteringens verkställande
medelst namnupprop, vadan, sedan kammarens ledamöter intagit sina platser
samt voteringspropositionen blivit ännu en gång ^uppläst, omröstning medelst
namnupprop nu omedelbart företogs. Därvid avgåvos 105 ja och 78 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade sig avsta fran att rösta.

Kammaren hade alitsa bifallit utskottets hemställan.

över omröstningen fördes anteckningar å voteringslista, som här nedan in -

		Ja	Nej	Av- står
Herr	Förste Vice Talmannen......	1
»	Andre Vice Talmannen......
	Stockholms stad.
Herr	Lindman............		1
»	Lindqvist i Stockholm.......	1
»	Ekman.............
»	Eriksson i Stockholm.......		1
»	Hansson i Stockholm .......		1
»	Nylander............
»	Engberg.............		1
»	Johanson i Stockholm.......		1
Fru	Östlund.............		1
Frk.	Wellin..............	1
Herr	Forssell.............	1
»	Holmdahl............	1
»	Järte..............	1
»	Höglund i Stockholm.......		1
»	Kilbom.............	1	1
»	Carleson.............	1
»	Andersson i Stockholm......	1 ,
»	Nygren.............	1		!
	Stockholms län
Herr	Andersson i Igelboda.......		1	i
	Källman.............
»	Andersson i Tungelsta. . . . . • .	1
»	Eurén..............
»	Christenson...........	1
»	Laurin......... . . . .	1	.
»	Mosesson............
»	Ahl..............

Nr 35. 104

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forts.)

I -	Ja	Nej	Av- står
Herr Lundquist i Rotebro ....	1
» Flyg..............		1
Uppsala län.
Herr Borg ....
» Olsson i Golvvasta . . .	1
» Björnberg..... » Wohlin..... »> Lundstedt......	1	1
Södermanlands län.
Herr Johansson i Uppmälby .		1
» Olsson i Ramsta . . . »> Laurén...... » Andersson i Katrineholm. . . .	1 1	1
» Jonsson i Eskilstuna . .		1
» Lundkvist i Eskilstuna...... » Andersson i Dunker . . .	1	1
Östergötlands län.
Herr Pettersson i Bjälbo ....
» Sjögren........ » Johansson i Arkösund ....		1
» Karlsson i Vadstena...... » Olsson i Rimforsa......	1	1
» Björkman..... » Ericson i Boxholm . . .	1	1	1
» Ward......... » Anderson i Linköping ....	1	1
» Jonsson i Risinge.....	1
» Hollertz.........	1
» Skoglund........	1
Jönköpings län.
Herr Johanson i Huskvarna . . .	1
» Hamrin......	1
» Carlström...... *> Fast.........	1	1 |
» Petersson i Broaryd ....	1
» Svensson i Högsjöhult.... » Lilliecreutz......	1 1
» Andersson i Löbbo . . .		1
» Johnsson i Norrahammar . .		1
Kronobergs län.
Herr Magnusson i Tumhult ....	1
» Olsson i Blädinge..... » Svensson i Betingetorp . .	1
» Blomquist........	1	|

Lördagen den 17 maj e. m.

105

	Ja	Nej	Av- står
Herr Svensson i Grönvik........	1
» Rosander............		1
Kalmar län.
Herr Magnusson i Kalmar.......
» Carlsson i Solberga........ » Werner.............		1
» Gustafson i Vimmerby.......	1
» Johansson i Krogstorp....... » Heiding.............	1
» Wirsell.............	1
» Schött.............	1
» Waldem.............	1
Gotlands län.
Herr Gardell i Gans..........	1
» Svedman.............	1
» Gardell i Stenstu.........	1
Blekinge län.
Herr Jönsson i Boa..........	1
» Törnkvist i Karlskrona...... » Jeppsson.............	1	1
» Holmgren............	1
» Wachtmeister.......... » Hällgren.............	1	1
Kristianstads län.
Herr Bengtsson i Norup........	1		i
» Borggren............. » Persson i Fritorp.........
» Björklund............		1
» Björk i Tryde.......... » Hammarlund..........	1	1
» Björck i Kristianstad.......	1
Malmö m. fl. städer.
Herr Winkler.............
» Lovén .............. » Lindskog.............	1	1
» Weibull............. » Bergström i Hälsingborg......	1	1
» Andersson i Malmö........		1
» Thomson.............		1
» Vougt ..............		1
Malmöhus län.
Herr Jönsson i Revinge.........	1
» Olsson i Kullenbergstorp.....	1

Äng.

dyrtid stillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forts.)

Kr 35.

106

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng.

dyrtidstillägg
åi befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forts.)

	Ja	Nej	Av- står
Herr Sköld.............■ . 1		1
» Andersson i Höör......... » Törnkvist i Bjuv.........		1
» Paulsen............. » Månsson i Erlandsro........		1
» Nilsson i Hörby.......... » Pehrsson i Bramstorp.......	1
Fru Nordgren............. Herr Ljung..............	1	1
Hallands län.
Herr Lindqvist i Halmstad.......			i
» Johansson i Brånalt........ » Andersson i Falkenberg...... » Larson i Tönnersa......... » Eriksson i Toftered........ » Andersson i Lindome.......	■ 1	1
Göteborgs stad.
Herr Lithander............	1
» Sjöström............ » Pehrsson i Göteborg.......	1	1
» Hedvall.............	■''J	1
» Wigforss.............		1
» Höglund i Göteborg........ » Olson i Göteborg.........	1	1
» Prytz.............. » Ström..............	1	1
Göteborgs och, Bohus lån
Herr Andersson i Grimbo........	1
» Olsson i Broberg.........	1
» Olsson i Berg.......... » Osberg..............	1
» Wallerius............ » Brännberg............	1	1
» Mårtensson...........		1
d Karlsson i Munkedal.......		1
Älvsborgs län
Herr Danielsson............	1
» Gustafson i Kasenberg....... » Lindgren.............	1		i
» Hansson i Trollhättan....... » Olsson i Mellerud......... » Alströmer............	1	1
» Johansson i Fårekulla .......	1
» Ryberg............. » Leffler..............	1

Lördagen den 17 maj e. m.

107 Nr 85.

	Ja	Nej	Av- står
Herr Johansson i Väby.........	1
» Petersson i Lerbäcksbyn...... » Weijne.............	1		i
Skaraborgs län.
Herr Bengtsson i Kullen........	1
» Magnusson i Skövde. ........	1
» Bäcklund............ » Johanson i Hallagården......	1	1
» Vahlstedt............ » Lundén .............	1	1
» Anderson i Storegården...... » Persson i Tidaholm........	1	1
» Nordkvist............	1
Värmlands län.
Herr Jansson i Edsbäcken.......	1
» Carlsson-Frosterud........ » Hallén............. » Ros...............		1
» Norling............. » Norsell.............		1
» Spångberg ............ » olson i Torsby.......... » Persson i Grytterud........	1	1
Örebro län.
Herr Uddenberg............		1
» Anderson i Råstock........		1
» Nilsson i örebro......... » Ljunggren............	1	1
» Lundgren............ » Persson i Falla.......... » Mogård.............	1		i
» Sandwall.............	1
Västmanlands län.
Herr Larsson i Västerås........
» Eklund............. » Olovson i Västerås........ » Ander..............	1	1
» Johansson i Bro.........	1
»> Olsson i Österbo.........	1
Kopparbergs län.
Herr Jansson i Falun..........		1
» Olsson i Mora........... » Andersson i Rasjön........	1

Äng.

dyrtidatillägg
ål befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forts.)

Nr 3o. 108

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
m. m.
(Forts.)

	Ja	Nej	Av- står
Herr Pettersson i Hällbacken......		1
» Andersson i Ovanmyra...... » Karlsson i Grängesberg......	1	1
» Aronson............. » Ericsson i Sörsjön........	1	1
Gävleborgs län.
Herr Månsson i Furuvik........		1
» Sävström............		1
» Lindley............. » Johansson i Edsbyn........		1
» Olsson i Gävle.......... » Holmström............ » Herou..............	1	1
» Svedberg............. » Högström............	1	1
» Hilding.............	1
» Hultman.............	1
Västernorrlands län.	f
Herr Johansson i Sollefteå.......		1
» Bergström i Bäckland.......	1
» Strindlund............ » Västberg.............	1	1
» Molander............ » Edberg.............	1	1
» Rudén..............	1
» Sandström............ » Öhman.............	1	1
» Berg..............		1
Jämtlands län.
Herr Olofsson i Digernäs........	1
» Hedlund i Östersund....... » Hedlund i Häste.........		1
» Persson i Trången......... » Olsson i Rödningsberg.......	1	1
Västerbottens län.
Herr Wiklund i Brattfors........	1
» Wikström............	1
» Lindmark............	1
» Lindberg............. » Sandberg ............	1	1
d Näslund............. » Wiklund i Byske.........	1	1

Lördagen den 17 maj e. m.

109 Nr 35.

			Ja	Nej	Av- står
	Norrbottens län.
Herr	Hage.........			1
»	Nilsson i Antnäs . . . .
»	Lövgren ........ Dahlén........			1
»				i
»	Grapenson .......		1
»	Selberg........		1
»	Lundström......		1
''		Summa	105	78	7

Äng.

dyrtidstillägg
åt befattningshavare
i
statens tjänst
to. to.
(Korta.)

Vidare gav herr talmannen beträffande motiveringen propositioner dels på
godkännande av utskottets motivering oförändrad, dels ock på godkännande av
.samma motivering med det tillägg, som under överläggningen föreslagits av
herr Lundquist i Rotebro; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den senare propositionen. Herr Carlström
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren godkänner statsutskottets motivering i dess
förevarande utlåtande nr 158 med det tillägg, som under överläggningen föreslagits
av herr Lundquist i Rotebro, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets motivering oförändrad.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
.ia-propositionen, vadan kammaren godkänt utskottets motivering med det tillin
gg, som under överläggningen föreslagits av herr Lundquist i Rotebro.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts i
.statsverkspropositionen under tionde huvudtiteln gjorda framställning örn anslag
till täckande av den å Sverige belöpande delen av kostnaderna för en internationell
byrå i Paris för utställningar; och blev utskottets i detta utlåtande
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 3.

Härpå upptogs till behandling bevillningsutskottets betänkande, nr 28, i an- Äng. viss
ledning av Kungl. Majits proposition angående ersättning till Pehr Fricks Fa- e:''P^lr^Fricks1
brikers Aktiebolag och hos bolaget anställda vid nedläggande av bolagets till- Fabrikers*
verkning av cigarrlådor jämte en i ämnet väckt motion. Aktiebolag.

I en den 7 mars 1930 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 205, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit riks -

Nr 35. ilo

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng. viss [lagen medgiva, att Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet finge till Pehr
e* Peto Fricke Frioks Fabrikers Aktiebolag och hos bolaget anställda vid nedläggande av boFabrikers
lagets tillverkning av cigarrlådor utbetala ersättning i enlighet med grunder,
Aktiebolag, sorn föredragande departementschefen angivit i sitt anförande till ovannämnda
(Korts.) statsrådsprotokoll.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en i anledning av
propositionen inom andra kammaren av herr Lovén m. fl. väckt motion, nr 512,
vari föreslagits, att riksdagen måtte besluta, att Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet
finge till hos Pehr Fricks Fabrikers Aktiebolag anställda vid nedläggande
av bolagets tillverkning av cigarrlådor utbetala ersättning enligt 9 §
4 morn. i förordningen den 15 december 1914 (nr 437) örn vad iakttagas skall
i avseende å införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket (ersättningsförordningen)
till disponent, verkmästare och yrkesutbildad cigarrlådsmaskinsnickare,
samt enligt 9 § 6 mom. med tillägg av understöd med hänsyn
till ålder och anställningstid till icke yrkesutbildad personal,

eller alternativt till hela bolagets personal utbetala ersättning enligt 9 §
6 mom. i samma förordning i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition, dock med
det högre understöd med hänsyn till ålder och anställningstid, som i motiveringen
till motionen föreslagits.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition samt ovanberörda motion, medgiva, att Aktiebolaget
------— lika med Kungl. Maj :t-----i enlighet med av utskottet
angivna grunder.

Vid betänkandet var fogad reservation av herrar Johan Nilsson i Kristianstad,
Boman, K. Oscar Ericson, Jönsson i Boa, Bengtsson i Kullen, Nylander,
Forssberg och Heiding, vilka ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition och med avslag å

ovanberörda motion, medgiva, att Aktiebolaget-----i enlighet med

av departementschefen angivna grunder.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Jönsson i Boa: Herr talman! Skillnaden mellan utskottets förslag
och reservationen är, att utskottsmajoriteten ansett sig böra förorda, att understöd
till personalen med hänsyn till ålder och anställningstid bör utgå med 50
kronor per år i stället för såsom Kungl. Maj:t föreslagit 25 kronor, varigenom
understödsbeloppet höjes med 11,200 kronor och sammanlagda ersättningsbeloppet
till 46,883 kronor 46 öre. Någon annan motivering härför än att utskottet
ansett det skäligt anföres ej. Av de i ärendet avgivna yttrandena framgår,
att såväl tobaksmonopolets styrelse som de hörda myndigheterna anse, att såväl
sökandebolaget som den vid detsamma sysselsatta personalen icke kan
anses ha något rättsanspråk gent emot staten på gottgörelse men att på grund
därav, att tobaksmonopolet är den enda avnämaren inom landet av cigarrlådor,
och då monopolet nu av affärsmässiga skäl anser sig endast böra utnyttja
sin egen fabriks tillverkning för hela behovet av lådor, och därigenom Pehr
Fricks Fabrikers Aktiebolag, måste nedlägga sin tillverkning av lådämnen, det
av billighetsskäl synes skäligt tillerkänna bolaget och samtliga före 1920 anställda
arbetare ersättning, de senare enligt 9 § 6 mom. ersättningsförordningen
och understöd enligt bestämmelserna i 12 § samma förordning. Som ett lämpligt
och väl avvägt understöd vid sidan av ersättningen föreslår tobaksmonopolets
styrelse att vederbörande erhålla 25 kronor för varje levnadsår utöver uppnådda
30 år samt 25 kronor för varje år anställning innehafts hos bolaget ut -

Lördagen deri 17 maj e. m.

lil Nr 37>.

över en anställningstid av tio år. I enlighet härmed har Kungl. Maj :t fram- viss

lågt sitt förslag, och vi reservanter ha icke ansett skäl föreligga till ändring härutinnan.
. . Fabrikers

På grund härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den vid betän- Aktiebolag.
kandet fogade reservationen. (Forts.)

Herr Bengtsson i Kullen instämde häruti.

Herr Lovén: När denna fråga behandlades år 1916, sändes den på remiss
till styrelsen för tobaksmonopolet, som då yttrade: »Under förutsättning att sökandebolaget
jämväl för framtiden visar sig leverans- och konkurrenskraftigt
bör sålunda avsättning för dess tillverkning alltjämt kunna påräknas.» Samtidigt
var frågan på remiss till kommerskollegium, som yttrade: »Därest situationen
skulle utveckla sig på sådant sätt, att monopolbolaget självt upptoge
tillverkning av cigarrlådor och det skulle visa sig omöjligt för Pehr Fricks
Fabriker att fortsätta sin tillverkning genom att monopolbolaget ej ville tillförsäkra
bolaget tillräcklig avsättning mot skäligt vederlag, kommerskollegium
ansåge bolaget berättigat till gottgörelse.»

När nu propositionen förmenar, att denna personal, det här är fråga om, icke
skulle räknas som yrkesutbildad, är det ägnat, menar jag, att väcka förundan.

Dessa arbetare ha varit anställda hos bolaget, lägst 19, högst 53 år. De kunna
icke något annat än detta yrke. Men staten säger nu ifrån, att de icke längre
få utöva sitt yrke, ty ingen människa i detta land har bruk för cigarrlådor utan
endast staten, och alltså är fabriken utan arbete och arbetarna arbetslösa. Ersättningen
skulle, den gången monopolet trädde i kraft, enligt den förordning,
som då utkom, tillkomma: »Disponent, verkmästare och arbetare, vilken är i
tobakshanteringen yrkesutbildad och inom samma näring stadigvarande sysselsatt.
» Här talas sålunda icke örn vare sig cigarrarbetare eller tobaksarbetare,
utan här talas endast örn arbetare, som varit stadigvarande sysselsatt, och nog
anser jag, herr talman, att denna arbetarstam har varit »stadigvarande sysselsatt»,
när den äldste varit i yrket i 53 år. Beträffande yrkesutbildningen ha
både arbetsgivare- och arbetarorganisationerna enats om, att lärotiden för oiga
rrlådsmaskinsnickare skulle vara fyra ar, för att arbetarna skulle kunna
anses yrkesutbildade i sitt fack. Det är väl ungefär lika lång lärotid som för
vilken tobaksarbetare som helst. På grund av det av mig förut anförda remissutlåtandet
av monopolstyrelsen ha arbetarna helt naturligt levat i den
tron, att de skulle ha sitt levebröd i yrket till döddagar. Hade det ordnats
för dessa arbetare samtidigt som monopolet infördes och samtidigt som det ordnades
för de andra, som då blevo arbetslösa och som varit anställda i denna
rörelse, hade säkerligen ersättningen åt dessa människor utmätts på ett helt
annat sätt än nu är fallet, och personalen hade då varit 15 år yngre och enligt
min mening haft mycket lättare att skaffa sig sysselsättning inom andra yrken.
Därtill kommer, vilket man icke kan underlåta påpeka, att en handelsresande
i tobaksbranschen, som blev arbetslös, ansetts .så pass yrkesutbildad,
att han tillerkänts en ersättning fyra gånger den årsinkomst, han hade, då
han skildes från sin plats.

Till sist vill jag endast beklaga, herr talman, att de två arbeterskor, som
anställts efter 1920, varken av utskottet eller av reservanter tillerkänts eli
enda öre, när de nu skola sluta sin anställning. Dessa kvinnor äro visserligen
unga, men nu ha de förnött sju år av sitt liv att lära detta yrke, och sa skickas
de hem arbetslösa till sina föräldrar. Nog kunde, menar jag, utskottet gjort
ett uttalande, som bidroge till, att monopolet gåve dem åtminstone ett halvt års
lön. Trots att så icke är fallet, vill jag ändock här uttala den förhoppningen,
att monopolstyrelsen, som tidigare sett till, att kvinnor fatt lära sig ett annat

Nr 35.

lii}

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng. viss yrke, måtte tillerkänna dessa flickor så mycket, att de kunna lära sig ett annat
erpeh?I%icks yrke0 0ch sålecles icke behöva ligga sina föräldrar till last.

Fabrikers$ Då nu första kammaren utan votering tagit utskottets förslag skall jag.

Aktiebolag, herr talman, icke göra annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

(Forts.)

Med herr Lovén förenade sig herrar Andersson i Malmö, Vougt och Weibull.

_ Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till
den vid betänkandet fogade reservationen, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 4.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 143, i anledning av vissa
utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln gjorda
framställningar angående dels anslag till privatläroverken, dels ock understöd
åt kommunala gymnasier.

Äng. resen-a- Punkten 1, angående reservationsanslaget till privatläroverk.

tltiUprireU-J Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit under punkten
läroverk. 173 av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att dels besluta, att statsunderstöd
från anslaget till privatläroverk skulle till högre flickskola, som befunne
sig under avveckling, utgå även örn skolan omfattade mindre än fyra årsklasser
utöver den egentliga folkskolan och oavsett huruvida skolan med avseende
å lärjungeantal under de senaste tre åren uppfyllde i sådant hänseende
eljest gällande villkor, samt att statsunderstöd till dylik skola, som omfattade
mindre än fyra årsklasser utöver den egentliga folkskola»), skulle utgå med
högst 1,100 kronor för varje sådan klass; dels ock minska det ordinarie reservationsanslaget
till privatläroverk, nu 740,100 kronor, med 4,500 kronor till
735,600 kronor samt i riksstaten för budgetåret 1930/1931 uppföra de i nämnda
anslag ingående anslagsposterna med följande belopp, nämligen! enskilda mellanskolor
20,000 kronor, högre flickskolor 466,600 kronor, högre goss- och
samskolor 235,500 kronor, enskilda lärarinneseminarier 13,500 kronor att utgå
såsom ett gemensamt reservationsanslag å sammanlagt 735,600 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) besluta, att statsunderstöd från anslaget till privatläroverk skulle till
högre flickskola, som befunne sig under avveckling, utgå även örn skolan omfattade
mindre än fyra årsklasser utöver den egentliga folkskolan och oavsett
huruvida skolan med avseende å lärjungantal under de senaste tre åren uppfyllde
i sådant hänseende eljest gällande villkor, samt att statsunderstöd till
dylik skola, som omfattade mindre än fyra årsklasser utöver den egentliga
folkskolan, skulle utgå med högst 1,100 kronor för varje sådan klass; samt

b) minska det ordinarie reservationsanslaget till privatläroverk, nu 740,100
kronor, med 19,500 kronor till 720,600 kronor samt i riksstaten för budgetåret
1930/1931 uppföra de i nämnda anslag ingående anslagsposterna med följande
belopp, nämligen:

enskilda mellanskolor ..............................

högre flickskolor ..................................

högre goss- och samskolor ..........................

enskilda lärarinneseminarier .........................

att utgå såsom ett gemensamt reservationsanslag å sammanlagt
........................................

kronor	20,000: —
»	466,100: —
»	221,000: •—
»	13,500: —
»	720,600: —

Lördagen den 17 maj e. m.

113 Nr 35.

som ansett att Äng. reservationsanslaget -

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herr Rude)
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) besluta, att statsunderstöd — •—■ — varje sådan klass;

b) minska det ordinarie reservationsanslaget till privatläroverk, nu 740,100
kronor, med 12,000 kronor till 728,100 kronor samt i riksstaten för budgetåret
1930/1931 uppföra de i nämnda anslag ingående anslagsposterna med följande
belopp, nämligen:

enskilda mellanskolor .............................. kronor 20,000

högre flickskolor .................................. » 466,100

högre goss- och samskolor .......................... » 228,500

enskilda lärarinneseminarier ......................... » 13,500

att utgå såsom ett gemensamt reservationsanslag å sammanlagt
.................................. kronor 728,100;.—; samt

c) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte verkställa
utredning huruvida och på vad sätt grunderna för tilldelande av statsunderstöd
åt kommunala gymnasier borde revideras.

till ‘privatläroverk.

(Forts.)

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Holmdahl: Herr talman, mina herrar! Det kan synas egendomligt,
att jag, som icke har äran tillhöra statsutskottet, ändock vid denna punkt först
begär ordet. Men det förhåller sig så, att ingen från denna kammare har anmält
någon reservation vid denna punkt, och då jag för min del inte kan ansluta
mig till det yrkande, som utskottet här gör i detta utlåtande under punkt
1, har jag måst uppta kammarens tid med att yttra några ord som motivering
för min ståndpunkt. Denna punkt i utlåtandet handlar bland annat örn reservationsanslaget
till privatläroverken, och en av anslagsposterna under detta
reservationsanslag, som har rubriken »anslag till högre goss- och samskolor»,
har enligt Kungl. Maj :ts förslag höjts framför allt på den grund, att
Kungl. Majit ansett, att ett nytt kommunalt gymnasium är förtjänt av understöd
av statsmedel. Det gäller det kommunala gymnasiet i Motala. Detta
Kungl. Majits förslag har utskottet i denna punkt ansett sig böra godtaga
så till vida som utskottet här i princip gått in för, att detta kommunala gymnasium
i Motala bör anses vara förtjänt utav att vinna statligt understöd.
Det är ju med tillfredsställelse man kan konstatera detta, och jag för min del
har i likhet med skolöverstyrelsen den bestämda uppfattningen att detta kommunala
gymnasium är väl förtjänt av ett understöd icke minst på grund av
de mycket stora omkostnader, som under en följd av år Motala stad måst
ikläda sig för upprätthållandet av detta gymnasium. Men utskottet har däremot
i ett annat avseende icke ansett sig kunna följa Kungl. Maj :ts förslag,
i det utskottet ansett, att detta anslag icke bör utgå av anslaget till gossoch
samskolor utan av det anslag, som av utskottet behandlats under punkt
3, nämligen anslaget till kommunala gymnasier.

Nu ger utskottet en redogörelse i betänkandet för tillkomsten av detta senare
anslag, anslaget till kommunala gymnasier. Utskottet erinrar därom,
att detta anslag kom till genom förslag från Kungl. Majits sida vid 1925 års
riksdag, och utskottet erinrar även därom, att detta anslag avsåg att för en
viss grupp av skolor begränsa det statsunderstöd, som dittills utgått åt enskilda
och kommunala gymnasier. Det förhåller sig nämligen så, att när
detta anslag upptogs i budgeten av 1925 års riksdag, fastställdes, att ur detta
anslag icke skulle utgå mer än ett grundanslag till de kommunala gymnasier,
som voro byggda på en statlig realskola, under det att de enskilda eller kommunala
gymnasier, som voro byggda på enskilda realskolor, skulle liksom

Andra kammarens protokoll 1930. Nr .35. 8

N r 85. 114

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng. reserva- under föregående år erhålla sitt anslag ur anslaget till goss- oell samskolor.
honsanslaget ])e fingo ur detta anslag ett grundanslag, men de skulle dessutom erhålla biU''läroverk"
drag till tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg å lärarnas löner. Denna
(Forts)'' post i bidraget belöpte sig i själva verket till i allmänhet mer än dubbelt så
mycket som grundanslaget, vilket utgick ur anslaget till goss- och samskolor.
Anledningen till tillkomsten viel 1925 års riksdag av anslaget till kommunala
gymnasier, som bygga på statliga realskolor, var uteslutande de statsfinansiella
skälen. Man stod inför utsikten att behöva ge statsunderstöd till
en ny grupp av enskilda eller kommunala anstalter, och vid den tidpunkten
var, som vi alla erinra oss, det statsfinansiella läget sådant, att vilken ministär
som än satt måste iakttaga elen största sparsamhet. Det hade också till
följd, att när Kungl. Majt föreslog upptagandet av ett anslag för bidrag till
kommunala gymnasier, som byggde på statliga realskolor, föreslog man, att
anslaget skulle utgå efter en njuggare metod, d. v. s. dessa kommunala gymnasier
skulle endast få ett grundanslag, men de skulle icke få något bidrag
till tillfälliga löneförbättringar och dyrtidstillägg åt lärarna.

Det är alltså rent statsfinansiella och man kan också säga tillfälliga skäl,
som gjort, att åt dessa kommunala gymnasier beretts ett betydligt njuggare
understöd än åt andra kommunala gymnasier, som bygga på enskilda underskolor.
Det ligger i sakens natur, att man i själva verket icke kan anföra
några sakliga skäl, varför ett icke statligt gymnasium, förenat med en statens
realskola, skall ha ett mindre understöd än ett icke statligt gymnasium, förenat
med en enskild underskola. Det finns icke några sådana skäl att uppbringa,
och det skedde icke heller år 1925, utan det berodde helt enkelt på
det statsfinansiella läget. Då skolöverstyrelsen yttrade sig över det förslag,
som förelåg vid 1925 års riksdag, utgick den också helt naturligt ifrån, att
understödet också till de kommunala gymnasier, som byggde på statliga realskolor,
skulle utgå ur anslaget till goss- och samläroverk. Dessa gymnasier
skulle alltså, vilket är det avgörande för mig, få samma bidrag som enskilda
läroverk till sina lärarlöner.

Nu har detta anslag till de kommunala gymnasierna, som inrättades år 1925,
fått en jämförelsevis kort historia. Ur anslaget har gått ett anslag till sammanlagt
8 kommunala gymnasier, som byggde på statliga realskolor, men genom
1927 års skolbeslut beslöt riksdagen att i ett penndrag förvandla 7 av
dessa 8 till statsläroverk och statliga gymnasier. Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på det egendomliga i detta utmätande av statsunderstöd. De
kommunala gymnasier, som hade ansetts böra få ett njuggare understöd, ansågos
dock spela en sådan roll för den allmänna skolorganisationen i riket, att
icke mindre än 7 av dessa 8 gymnasier gjordes till statliga gymnasier år 1927.
Härigenom har i själva verket detta anslag ställts på avskrivning. Endast ett
litet gymnasium skulle i fortsättningen åtnjuta understöd ur detta anslag, nämligen
Söderhamns kommunala gymnasium. Detta gymnasium kan man dock
säga står i en särställning, ty det har icke mer än 25 lärjungar, alltså ett så
pass lågt lärjungeantal, att det kan te sig synnerligen ovisst, örn det framgent
överhuvud taget kan upprätthållas.

Jag har velat erinra örn detta läge för att de ärade närvarande ledamöterna
av kammaren skola kunna bedöma utskottets ståndpunkt i denna fråga. När
det här gäller förslag om statsunderstöd till Motala kommunala gymnasium,
har statsutskottet gått in för att detta skall få ett mindre rikligt tillmätt understöd
än övriga enskilda gymnasier. Statsutskottet har alltså enbart på den
grund, att detta anslag till kommunala gymnasier förefinnes i budgeten, som
möjliggör ett begränsat understöd, gått emot Kungl. Maj:ts förslag och föreslagit,
att Motala gymnasium i stället för att, som Kungl. Maj :t föreslagit,
erhålla dels grundanslag, dels bidrag till sina lärarlöner, endast skulle erhålla

Lördagen den 17 maj e. m.

115 Nr 35.

grundanslaget, utgående ur anslaget till kommunala gymnasier. UtskottetsAng. reservaskäl
för denna ståndpunkt skall jag be att i allra största korthet få beröra.
Huvudskälet är helt enkelt det, att detta kommunala gymnasium i Motala ''läroverk. 1
fr. o. nr. den 1 juli 1930, alltså fr. o. m. nästa budgetårs ingång, också kommer (Forte.)
att bygga på en statlig realskola beroende på 1927 års beslut om att den kommunala
mellanskola!! i Motala skall förstatligas. Detta förhållande alltså,
att det kommunala gymnasiet i Motala genom 1927 års beslut fr. o. m. den 1
juli 1930 kommer att bygga på en statlig realskola, har varit huvudskälet till att
utskottet sagt: Ja, då slippa vi ge åt detta gymnasium större bidrag än det, som
skall utgå, ifall man tar av anslaget till kommunala gymnasier. Nu menar jag,
att det finns verkligen inga skäl att så formalistiskt behandla denna fråga, därför
att den sakligt betydelsefulla frågan är ju här, örn det finns något bärande
skäl för att ett kommunalt gymnasium, som bygger på en statlig realskola, skall
lia mindre understöd än ett kommunalt gymnasium, som bygger på en enskild
underskola. Jag har redan tidigare, då jag berörde 1925 års riksdagsbeslut,
sagt, att man icke kan förebringa något sakligt skäl för att det ena gymnasiet
skall ha mindre anslag från statens sida än det andra. Denna fråga är ju
ovillkorligen den sakligt sett avgörande, men tyvärr saknar man varje spår i
utskottets utlåtande örn att utskottet överhuvud taget har ställt sig inför denna
fråga eller velat bedöma frågan från sakliga synpunkter. Det måste framstå
— jag ber herrarna observera det — såsom en ganska egendomlig inkonsekvens
från statsmakternas sida, ifall ett kommunalt gymnasium i Motala,
som visat sig förtjänt av statligt understöd, skall få ett väsentligt mindre sådant
understöd än t. ex. ett enskilt gymnasium i Djursholm eller i Stockholm,
blott därför att dessa senare gymnasier bygga på enskilda underskolor. Det är
icke gärna möjligt att på sakliga grunder motivera den ståndpunkt, som utskottet
i motsats till Kungl. Majit har intagit.

Dessutom anför utskottet även ett annat skäl, som jag också skall i korthet
beröra, och ett skäl, som enligt min mening vittnar örn, att utskottet icke haft
tillräcklig kännedom örn de verkliga förhållandena. Utskottet säger på sid. 7
i sitt utlåtande: »Härtill kommer att nämnda läroanstalt», d. v. s. Motala gymnasium.
»icke torde tillhöra den kategori av skolor, som enligt av riksdagen
fastställda grunder kunna komma i åtnjutande av understöd från berörda anslagspost,
nämligen sådana skolor, som genom värdefulla pedagogiska försök
eller eljest genom framgångsrik verksamhet på uppfostrans och undervisningens
område befunnits i särskild grad gagna skolväsendet i det hela». Härom
vill jag blott säga, att gymnasiet i Motala fyller detta villkor precis på lika
gott sätt som många av de enskilda skolor, som få det högre anslaget. Jag
tillåter mig verkligen att framhålla, att örn man jämför gymnasiet i Motala
med vissa andra skolor, som åtnjuta det högre understödet, står detta gymnasium
icke på något sätt tillbaka varken i fråga örn värdefulla pedagogiska försök
eller i fråga örn framgångsrik verksamhet på uppfostrans och undervisningens
område. Då synes det mig vara ganska egendomligt, att man från utskottets
sida kan ge ett sådant betyg åt Motala gymnasium, örn vilket de personer.
som tagit närmare kännedom örn detsamma, kunna ge det vitsord, som
jag här angav. Det är ett synnerligen gott gymnasium. Det har en god lärarkår,
som lia visat eli levande pedagogiskt intresse. De lia kommit till goda
resultat, och man kan för visso säga, att detta gymnasium säkerligen i vissa
avseenden står framom gymnasier, som erhålla rikligare understöd.

Jag kan alltså icke finna, att de skäl, som utskottet här har anfört, äro
bärande flir ett frångående av Kungl. Majlis förslag, och jag vill ytterligare
understryka, att jag icke kan finna, att det är rimligt, att man efter 1927 års
skolbeslut låter den tillfälliga omständighet, som föranledde upptagandet av
dt särskilt begränsat anslag för de kommunala gymnasier, som bygga på

Nr 35.

Ang. reservationsanslaget

till privatläroverk.

(Fort*.)

11G Lördagen den 17 maj e. m.

statliga realskolor, alltjämt vara bestämmande viel utmätandet av understöd
åt privata eller kommunalt underhållna gymnasier. Efter 1927 års beslut, genom
vilket riksdagen med ett slag förstatligade en så stor mängd kommunala
anstalter, borde man val kunna begära, att ansökningar om anslag åt dylika
gymnasier skola prövas efter sakliga grunder.

Härtill kommer, herr talman, att den begränsning av anslaget till Motala
kommunala gymnasium, som utskottet här gått in för, har med sig konsekvenser
av den natur, att de borde ha föranlett utskottet att verkställa en omprövning
beträffande sin ståndpunkt till anslaget till Motala gymnasium.

Det förhåller sig nämligen så. att den situation, som Motala gymnasium
står i, att nämligen från den 1. juli 1930 bygga på en statlig realskola, den
uppstår också för ett par andra kommunala gymnasier. Redan detta år inträffar
det för Lidingö gymnasium. Lidingö gymnasium har hittills åtnjutit underen
följd av år understöd från anslaget till högre goss- och samskolor och bär
dessutom erhållit årliga bidrag till lärarlönerna. Nu observerar utskottet detta.
Utskottet säger, att eftersom Lidingö gymnasium från och med nästa
budgetårs ingång bygger på en statlig realskola, bör det också vidkännas en
minskning av statsbidraget, och detta bör överföras från anslaget till goss- och
samskolor till anslaget för kommunala gymnasier. Utskottet Ilar icke dragit
sig för att draga konsekvensen av sin ståndpunkt i fråga örn Motala gymnasium.
Utskottets förslag innebär, efter en övergångstid av nästa år, att från
det att Lidingö gymnasium har uppburit ett anslag av sammanlagt omkring

35,000 kronor av statsmedel, skulle det enligt utskottets förslag efter ett år
icke komma att uppbära mer än 10,000 kronor. Det är en högst väsentligt
ändrad ekonomisk situation för detta kommunala gymnasium. Jag kan icke
underlåta att fästa uppmärksamheten vid, att det är ett ganska ovanligt förfaringssätt
dess bättre, ifall riksdagen bifaller statsutskottets hemställan, att
man på detta sätt utan varsel och utan utredning, utan att förslag från Kungl.
Majit framlagts, plötsligt föreslå riksdagen att så väsentligt begränsa anslaget,
så att detta skulle utgå nied endast en bråkdel av vad gymnasiet hittills
fått av statsmedel. Det kan icke anses billigt och riktigt. Som jag förut
påpekat, kunna icke några sakliga skäl anföras för att anslaget begränsas, beroende
på den omständigheten, att underskolan förstatligats.

Men jag vill åter erinra örn 1927 års skolbeslut i detta hänseende. Det förhåller
sig så, mina herrar, att när riksdagen beslöt att förstatliga de kommunala
mellanskolorna, gjorde riksdagen icke något som helst förbehåll beträffande
anslagen till vissa gymnasier, som voro knutna till dessa kommunala
mellanskolor förut. Tvärtom, riksdagen räknade fortfarande uppenbarligen —
det ser man av de uppgjorda kostnadsberäkningarna — med att samma anslag
skulle utgå till dessa kommunala gymnasier vid dessa förstatligade kommunala
mellanskolor som hittills. Jag kan icke underlåta att finna, att den
utformning, som riksdagsbeslutet 1927 fick, måste anses innebära ett förhandsiöfte
till dessa kommuner, att dessa kommuner trots de förstatligade mellanskoloma
skulle i fortsättningen uppbära statsunderstöd till sina gymnasier av
i stort sett samma storlek som tidigare. Det är möjligt, att ifall riksdagen
1927 utsagt, att villkoret för förstatligandet av kommunala mellanskolor i de
fall, där det fanns på dem uppbyggda gymnasier, vore. att sedan förstatligandet
blivit fullständigt, så skulle bidraget till gymnasierna så väsentligt minskas,
man hade på sina håll betackat sig för den gåva, man fick genom den
kommunala mellanskolans förstatligande.

Jag har tillåtit mig, herr talman, att så kort som möjligt — frågan är rätt
invecklad — framlägga skälen till att jag icke kan ansluta mig till statsutskottets
föreliggande förslag. Jag måste finna det i hög grad beklagligt, örn
riksdagen skulle gå in för att ställa vissa kommunala gymnasier i sämre ställ -

Lördagen den 17 maj e. m.

117 Sr 35.

ning än de haft under en lång följd av år. Jag finner det fullkomligt obefo- Äng. reserv*-gat, att anslaget till det kommunala gymnasiet i Motala skall utgå efter grunder,
som göra, att anslaget blir betydligt mindre än t. ex. till de kommunala läroverk.
gymnasierna i Saltsjöbaden och Djursholm samt de enskilda gymnasier i Stock- (Forts.)
holm, som bygga på enskild underskola.

Herr talman! Från dessa utgångspunkter kan jag icke finna annat än att
det varit riktigare, örn utskottet biträtt Kungl. Maj:ts förslag oförändrat i
denna punkt. Och jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till Kungl.

Maj ds förslag oförändrat i denna punkt. Men jag vill giva utskottet rätt i,
att det kan förtjäna övervägas och utredas, örn det icke kan ske vissa jämkningar
och viss revision beträffande de grunder, efter mika anslaget utgår
till de enskilda och kommunala gymnasierna. Jag skall till detta yrkande be
att få lägga det yrkandet, att riksdagen måtte ingå till Kungl. Majjt med
en skrivelse av det innehåll, som återfinnes i herr Rydéns reservation på sidan
17, nämligen en skrivelse till Kungl. Majd, i vilken riksdagen anhåller, att
Kungl. Majd måtte verkställa utredning, huruvida oell på vad sätt grunderna
för tilldelande av statsunderstöd åt kommunala gymnasier böra revideras.

Med herr Holmdahl förenade sig herr Björkman.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag hade tänkt, att det icke

skulle behöva föras någon diskussion i afton i den här saken. För min elei hade
jag tänkt avstå från att yttra något eller yrka någonting annat än vid punkten
3) i detta utlåtande, där jag står som reservant.

Men då denna goda avsikt icke kunnat fullföljas på grund av den föregående
talarens långa anförande, är jag tvungen att säga^ett par ord.

Åtskilligt av vad herr Holmdahl anförde kan kanske låta säga sig. Felet är
bara det, att detta anförande kommer fem år för sent. Det skulle hava hållits
för fem år sedan, när riksdagen intog principiell ståndpunkt^ denna sak.^ Jagskulle
tro, att riksdagen gör klokast i att vidhålla denna ståndpunkt. Då var
det förslag örn, att alla kommunala gymnasier skulle få understöd ur anslaget
till privata goss- och samskolor. Men riksdagen sade nej och förkkrade^,
att det funne den icke lämpligt, utan den ansåge riktigt, som Kungl. Majit då
föreslagit, att bilda ett särskilt anslag för de kommunala gymnasierna, ur
vilket understöd skulle utgå till de kommunala gymnasier, som äro byggda
på statens realskolor. Det beslöt riksdagen. Den princip, som utskottet nu
går inför, är den, som fastslogs 1925.

Det är icke lämpligt, att när det nu kommer och anmäler sig ett nytt kommunalt
gymnasium, detta föres åt sidan och föres in under en understödsform,
som riksdagen förut underkänt, utan det är lämpligast att, i den mån
det anmäler sig kommunala gymnasier i fortsättningen, som bygga på statens
realskolor, desamma få understöd ur det särskilda anslag, som riksdagen be\iljat
för ändamålet. Örn Kungl. Majit icke sett upp, när Kungl. Majit skrev
sin proposition, så är det ingen anledning för riksdagen att nu ändra ståndpunkt.

Det talas örn konsekvenser. Hur vill herr Holmdahl bete sig, ifall under
årens lopp kommer att uppstå en rad kommunala gymnasier runt örn i landet,
sorn bygga på statlig realskola? Är han med örn att i konsekvensens namn
•riva dessa understöd ur anslaget till privata goss- och samskolor? Det kanske
lian är. Men riksdagen bör vara- betänksam, innan den går in för den linjen. Ty
den kan leda till ganska stora kostnader, som man i sparsamhetens intresse
bär akta sig för. Lägg märke till, att, när saken prövats i statsutskottet, har
ingen ledamot kunnat gå på Kungl. Majlis förslag. Det är något ganska an -

Nr 35. 118

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng. resina- märkningsvärt. Det tyder på, att man vid närmare prövning funnit, att logi^en
ta''ar ^ör att fullfölja principen från 1925 och icke nu bryta elen.
läroverk anser fullständigt överflödigt att vidare orda i saken utan yrkar på

(Forts.) ‘lenna punkt bifall till utskottets hemställan.

Herr Christenson: Herr talman! Herr Holmdahl har redan framhållit, att
vad beträffar läroverket i Lidingö har det blivit behandlat på ett mycket
underligt sätt, då nian nu går att från ett anslag till det kommunala gymsiet
pa i runt tal 35,000 kronor så gott som omedelbart göra en nedskärning
med 25,000 kronor till 10,000 kronor. Det förefaller, som om detta utskottets
förslag föga överensstämmer med utskottets egen motivering, då nämligen
utskottet, efter framhållande av, att i detta fall vissa skälighetshänsyn borde
tågås, yttrar: »Man får nämligen komma i håg, att det kommunala gymnasiet
i Lidingö i åtskilliga år åtnjutit understöd från privatläroverksanslaget
med därmed förbundna förmåner i form av tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg
och givetvis räknat med att detta skulle bliva förhållandet även
under budgetåret 1930/1931 samt inrättat sina ekonomiska förhållanden därefter.
»

Emellertid sträcker sig utskottets hänsyn icke längre än att medgiva en
övergångstid av endast ett år. Efter min uppfattning kan en så kort övergångstid,
när man så avsevärt, med över 70 procent, minskar detta anslag,
som utgått under många år, icke anses vare sig skäligt eller rimligt,

Jag vill även framhålla, att Lidingö stad till sitt högre läroverksväsen
utgivit mycket stora belopp, som för de senaste åren uppgått till betydligt
över 100,000 kronor årligen. Det kan ej vara rätt att behandla ett'' samhälle,
som gjort så stora uppoffringar för den högre undervisningen på sätt
här skett.

Jag skall i övrigt ej gå in på frågan angående omläggning av detta anslag,
då den utförligt behandlats av herr Holmdahl, och ber jag, herr talman,
att få instämma i herr Holmdahls yrkande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Lindskog: Herr talman!
Det är icke tacksamt att inför denna ringa krets här i kammaren yttra
sig i frågan. Jag mäste dock skänka mitt livliga instämmande i de synpunkter,
herr Holmdahl här framförde.

Herr Jonsson i Eskilstuna säger, att i statsutskottets andra avdelning har
ingen gått på Kungl. Maj:ts förslag. Jag skall till detta nämna, att i första
kammaren samlade Kungl. Maj:ts förslag en mycket stor minoritet. Det var
icke så ofantligt många röster utan blott ett tjugutal, som skilde mellan Kungl.
Maj ris förslag och utskottets. De synpunkter, som herr Rydén anförde och
sorn även jag tillät mig framföra, torde hava gjort ett sådant intryck på kammaren,
att, om kammaren varit mera talrikt församlad, misstänker jag, att
Kungl. Majit förslag hade gått igenom.

Det enda skäl, som herr Jonsson i Eskilstuna framställde mot Kungl.
Maj :ts förslag eller rättare mot herr Holmdahls resonemang, är, att det kommer
fem år för sent. Men örn herr Holmdahls argumentering är riktig, kan
väl icke den omständigheten vara avgörande, att riksdagen för fem år sedan
under trycket av en viss ekonomisk situation fattade en viss ståndpunkt. Därtill
kommer emellertid — och det är för mig avgörande -—- att 1927 fattade
riksdagen sitt stora beslut i skolfrågan, som verkligen förändrade situationen
ganska radikalt, Det ändrades därutinnan, att då beslöt ju riksdagen förstatligande
av en hel mängd kommunala mellanskolor. Det vore väl orimligt, om
icke riksdagen därmed avsag att verkligen och i väsentlig mån gagna oell
gynna dessa skolor och samhällen. Att riksdagen då skulle lia tänkt sig. att

Lördagen den 17 maj e. m.

119 Nr 33.

den skulle giva med den ena handen oell taga med den andra, det tror jag icke Ationsanslaget

var förhållandet. . ,0 ,, till privat hem

herr Holmdahl riktigt påpekade, visa kostnadsberäkningarna ela, att läroverk.
riksdagen icke hade tänkt på detta. Sålunda, jag kan icke förstå något annat (Forts.)
än att 1927 års skolbeslut drog ett ganska starkt streck över det resonemang,
som fördes 1925. Därför menar jag. att Kungl. Majit verkligen hatt mycket
stärka skäl, när Kungl. Majit framlagt detta förslag. Jag kan icke linna
annat än att det är en mycket stor obillighet mot Lidingö samhälle och i
konsekvens därmed också mot Motala samhälle, örn verkligen man pa detta
sätt skulle minska detta anslag, som är avsett för dessa gymnasier.

Herr Thomson: Herr talman! Herr Jonsson i Eskilstuna har framhållit,
att det uttalande, som statsutskottet här gjort, blott är en konsekvens av
1925 års beslut. Men saken ligger, enligt mitt förmenande, icke till riktigt
så. Det är i själva verket så, att de kommunala gymnasier, som linnas, åtnjuta-
statsunderstöd på två olika sätt. Då har man, när ett nytt kommunalt
gymnasium begär statsanslag, upptäckt, att det finnes ett pär andra kommunala
gymnasier, förenade med statliga realskolor, som också borde drabbas
av bestämmelserna örn anslag enligt den lägre principen, örn jag sa lar
uttrycka mig. Man har upptäckt en konsekvens av 1927 ars beslut, som man
förut icke observerat, nämligen att de kommunala gymnasierna i Lidingö
och Eslöv också borde flyttas över att få anslag efter den lägre principen,
alltså understöd ur anslaget till kommunala gymnasier. De borde icke, som
förhållandet förut varit, få understöd ur anslaget till högre goss- och samskolor
— Man har resonerat så. att det nya gymnasiet i Motala naturligtvis
bör få anslag enligt 1925 års beslut. Följaktligen få vi göra likadant
med de andra. Man har icke, såsom herr Holmdahl påpekat, i stället undersökt
örn principerna för lämnandet av anslag till alla kommunala gymnasier
nu böra revideras, detta på grund av att situationen är en helt annan än
1925. Man har av dylika gymnasier nu bara det i Söderhamn kvar, sedan
Landskrona kommunala gymnasium avvecklats och det i Eksjö snart också
är avvecklat. Man borde val då i stället tagit upp till diskussion Dagan örn
vi skola behålla det som förut skapats i en annan situation eller örn vi skola
gå in för en allsidig prövning av frågan.

Man har vidare förmenat sig kunna utan någon som helst utredning, utan
att Kungl. Majit eller några myndigheter fått pröva saken och utan att de
kommunala myndigheterna fått yttra sig därom fastsla, att de kommunala
gymnasier, som förut fått bidrag ur anslaget till privatläroverken, skola, när
de äro förenade med statliga läroverk, överföras till anslaget tor kommunala
gymnasier. Visserligen ger man en liten kort respittid, viol Lidingö
beträffar — visserligen ej formellt men reellt ett halvt år och i fråga örn
Eslöv ett år. Men sedan skall det vara slut. Det förefaller mig, att det
icke stärker vare sig statsutskottets eller riksdagens auktoritet att ga fränn
mot kommunerna på det sättet. Vad skola kommunerna överhuvud taget lia
att rätta sig efter? De vänta att få anslag på det gamla sättet. . Det linnés
inga uttalanden från riksdagen, i varje fall icke från 1927, som lägga hinder
i vägen härför. Så föreslår statsutskottet, att riksdagen skall sänka anslagen,
utan att vederbörande få tillfälle att taga ställning därtill. Detta förhållande
anser jag vara fullständigt oefterrättligt. Det är för att framhålla detta, som

jag begärt ordet. Tr , , «

Jag vill understryka de synpunkter, som herr Holmdahl särskilt tryckt pa.
Huvudskälet i utskottets betänkande, efter vad jag kan förstå, är, att de anstalter.
som skola få understöd från anslaget till högre goss- och sämsholm-,
skola vara sådana, »som genom värdefulla pedagogiska försök eller eljest ge -

Nr 35.

120

Lördagen den 17 maj e. m.

Ang. reserva- noin framgångsrik verksamhet, befunnits på uppfostringens område gagna skol»
väsendet i det hela». En talare i första kammaren betonade starkt, att denna
läroverk, synpunkt var av särskilt stor vikt. Såsom herr Holmdahl sagt är det inte
(Forts.) riktigt, att denna princip nu tillämpas generellt. Jag skulle vilja fråga, örn
t. ex. Beskowska skolan eller Palmgrenska samskolan i Stockholm med ''skäl
kunna sagås ge värdefullare pedagogiska uppslag eller göra värdefullare pedagogiska
försök, än vad Motala läroverk gör. Jag har mig bekant, att vid
den inspektion, som förrättades av ett undervisningsråd, som är särskilt intresserat
för nya pedagogiska försök, undervisningsrådet Rönninger, konstaterades,
att sistnämnda skola icke stod efter men i vissa avseenden framom
andra, skolor, som åtnjuta sadant anslag, som det här är fråga örn.

. Jag har ansett mig böra påpeka detta, och jag har gjort det därför, att
jag vill ansluta mig till det yrkande, som här av herr Holmdahl förts fram
nämligen om bifall till Kungl. Maj :ts förslag jämte ett tillägg med begäran
om utredning. Att de grunder, som bestämdes av 1925 års riksdag och som
av utskottet åberopas, icke kunna vara så heliga, att de icke kunna rubbas,
visar sig bland annat av utskottets eget utlåtande, och det visar sig också
av den reservation, som herr Rydén avgivit, där han tänker sig, att Motala
skulle fa ett anslag pa 12,000 kronor. Det kan vara skäl att undersöka örn
icke situationen nu är en annan än förut.

Jag vill slutligen gentemot herr Jonsson i Eskilstuna framhålla, att här
galler clet enligt herr Holmdahls yrkande att utreda frågan, och därmed har
man icke bundit sig för att varje nytt kommunalt gymnasium, som bygger
pa en statens realskola, _ skall kunna få hur höga anslag som helst, såsom herr
Jonsson i Eskilstuna ville göra gällande.

Jag- ber att få instämma i herr Holmdahls yrkande.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag ger herr Jonsson i Eskilstuna rätt i
att det är relativt meningslöst att inför en så glest besatt kammare ingående
diskutera denna fråga. Men herr Jonsson ger säkert också mig rätt i, att det
är sådana meningslösheter, sorn vi blivit rätt vana vid med de förhållanden och
de former, under vilka den svenska riksdagen arbetar. Man kan därför icke
underlåta att, när en viktig fråga, kommer före vid mindre lämplig tidpunkt,
inför kammarens ledamöter framföra sina skäl för eller emot ett föreliggande
utskottsförslag. Jag skall alltså här tillåta mig att i alla fall giva herr Jonsson
i Esklistuna en kort replik med anledning av vad han hade att invända mot
mitt första anförande.

Jonsson i Eskilstuna sade, att logiken talar helt oell fullt för utskottets
förslag i fråga örn anslag till de kommunala gymnasium, som bygga på statliga
realskolor. Här kommer en begäran örn ett anslag till ett kommunalt gymnasram,
som från den 1 juli 1930 bygger på en statlig underskola. Det är
självklart, att detta anslag då bör utgå från anslaget till kommunala gymnast-
Herr Jonsson i Eskilstuna har. rätt i, att logiken talar för utskottets
hemställan, men min huvudanmärkning mot utskottets resonemang är just
den, att utskottet nöjt sig med att anlägga logiska och formella synpunkter vid
fragans bedömande. Utskottet har icke gatt in på den enligt min mening avgörande
frågan här, nämligen en saklig prövning av förhållandena i fråga
örn anslag till dessa kommunala gymnasier. Men en dylik skulle först och
framst givit vid handen, att det var uteslutande statsfinansiella skäl, som moliverade
anslagets bestämmande ar 1925. Den skulle vidare givit vid handen,
att det saknades möjligheter att anföra sakliga grunder, varför ett kommunalt
gymnasium, byggt på statlig underskola, skall lia mindre anslag än ett
kommunalt gymnasium, byggt på enskild underskola. Det finnes icke ett ord
i utskottets utlåtande, som ts''der på att utskottet på detta sätt tagit upp frå -

Lördagen den 17 maj e. m.

121 Nr 35.

gun lill saklig behandling. Utskottet har blott ansett, att då det finns ett an- reserrnslag
för kommunala gymnasier, då skall Motala gymnasium gå in under detta
anslag, helst som understödet då blir mindre. Utskottet drar också konsekven- läroverk.
serna härav beträffande kommunala gymnasier, som under en följd av år haft (Forts.)

rikliga anslag. Då en del kommuner haft den oturen att få under mellantiden
sina kommunala mellanskolor förstatligade, drar utskottet oförfärat den
konsekvensen, att t. ex. gymnasiet vid Lidingö skall få sitt anslag sänkt från

35,000 till 10,000 kronor. Det är mot detta logiska och formalistiska resonemang,
jag vänt mig. Det förvånar mig, att en man, som så livligt medverkat
till den stora skolreformen 1927, intar den ställning som han gör i detta
fall. Jag har vid samtal med skolutskottets ordförande 1927 fått bekräftat,
vad som låg i detta beslut beträffande de kommunala gymnasierna 1927. Hade
det varit riksdagens mening, att örn man förstatligade t. ex. de kommunala mellanskolorna
i Lidingö och Eslöv, som följd därav anslaget till kommunala gymnasier
skulle så väsentligt begränsas, hade det verkligen varit riksdagens
skyldighet att utsäga detta i beslutet. Framför allt hade icke skolutskottet och
riksdagen underlåtit att i de kostnadsberäkningar, som framlades i skrivelsen
262 vid 1927 års riksdag taga med dessa belopp, som varit utomordentligt tacknämliga
att taga med, när det gällt att få ihop budgeten för den nya skolreformen.
Men därom har man icke sagt ett ord vid 1927'' års skolreform i samband
med frågan örn förstatligandet av dessa kommunala mellanskolor i
Lidingö och Eslöv. Man räknade där icke med denna beskärning av anslaget
till de kommunala gymnasierna. Efter min mening måste man säga, att
dessa gymnasier fått på hand av riksdagen, att skolreformen icke skulle ha
några sådana följder för dem. Nu drar riksdagen tre år efteråt, utan att dessa
städer fått något varsel, denna konsekvens av sitt beslut och säger, att detta
beslut bör hava till följd, att anslaget till Lidingö gymnasium skall minskas på
detta sätt. Det är efter min mening icke ett handlingssätt, som riksdagen bör
använda, och det är icke ett tillvägagångssätt, som överhuvud taget är rekommendabelt.

Sedan nämnde herr Jonsson i Eskilstuna såsom något egendomligt, att utskottet
stått enigt. Jag vill erinra herr Jonsson örn, vilket herr Jonsson nog vet,
att det vid plenibehandlingen förelåg tryckta alternativ från andra avdelningen,
varav ett gick ut på ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag — jag har sett
trycket. Detta tyder på, att enigheten inom andra avdelningen från början
icke varit så stor. Jag föreställer mig, att de personer, som stött Kungl.

Maj:ts förslag, frånfallit detta, beroende på att de velat vinna det mesta möjliga,
varför de gått med på utskottets förslag och icke på den reservation, som
herr Jonsson bl. a. avgivit under mom. 3 i detta utlåtande.

Med dessa ord Ilar jag endast velat avgiva en kort replik till herr Jonsson i
Eskilstuna.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag tycker, det är något egendomligt
att höra så mycken lärdom utvecklas för tomma bänkar, när frågan är
så grundligt debatterad i såväl utskottet som i första kammaren, och i denna
Ilar utskottets förslag antagits efter lång debatt. Herr Holmdahl säger, att
Kungl. Maj :ts förslag förelåg som alternativ från avdelningen jämte det, som
statsutskottet gått in för. Men när statsutskottet ej ville godkänna något
av dessa förslag utan återremitterade dem till avdelningen, så kan väl icke
utan vidare ett sådant förslag åberopas. Det är så mycket mer förvånande, att
herrarna driva denna sak. som vi ha ställt oss på 1925 års beslut. När författningen
är tydlig och vi följa den, kan det väl icke vara riktigt att förebrå
utskottet, som herrarna göra, utan man kan väl snarare säga, att Landskrona
och Lidingö allt för länge haft detta anslag tvärtemot vad författningen stad -

Nr 35. 122

Lördagen den 17 maj e. m.

Ang. reservationsanslaget

till privatläroverk.

(Forts.)

Ang. vissa
sociala
jordfrågor.

gar. Därför att nian en lång tid missbrukat författningens bestämmelser,
skall man väl icke alltjämt få fortsätta därmed. Herr talman, jag ber att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr Bengtsson i Horup bär redan anfört

en del av vad jag tänkte säga örn behandlingen av ärendet i statsutskottet. Jag
skall då i största korthet replikera på det argument, som anfördes av herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet, då han i dag ville skjuta
sparsamhetsintresset åt sidan. Det brukar han icke göra alla dagar som
bekant.

Han säger, att 1925 var situationen en annan. Då var det under pressen av
det statsfinansiella läget, som riksdagen gick in för anslag, som gav gymnasierna
mindre. Därmed vill han säga, att nu är det statsfinansiella läget så
mycket bättre, att vi kunna kosta på oss en annan princip. Det är riktigt, att
det statsfinansiella läget blivit bättre, men jag undrar, örn det icke ändå är klokt
av riksdagen att icke vara vid sådant hopplustigt humör, att den utan vidare går
in för alldeles nya principer, som för framtiden, det vidhåller jag, föra med sig
ganska betydande kostnader för understöd åt de kommunala gymnasier, som
komma att uppstå.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till det av herr Holmdahl
under överläggningen framställda yrkandet: och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Å föredragningslistan var härefter upptaget sammansatta andra lag- och
jordbruksutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av väckta motioner rörande
vissa sociala jordfrågor.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet hade till behandling i ett
sammanhang förehaft följande sexton inom riksdagen väckta motioner, nämligen: de

likalydande motionerna nr 167 inom första, kamilla ren av herr Sandén samt
nr 261 inom andra kammaren av herr Sköld m. fl., vari hemställts, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa
dels undersökning rörande tillämpningen av den 1927 beslutade arrendelagstiftningen
framför allt vad gällde Värmlands län och Örebro läns bergslag
och dels utredning rörande de åtgärder, som kunde anses lämpade för ett genomförande
i praktiken av arrendelagstiftningen, varvid i samband med denna
utredning även måtte tagas i övervägande, i vad mån och på vilket sätt arrendator
skulle kunna tillerkännas förköpsrätt till av honom brukat ställe;

de ävenledes likalydande motionerna nr 168 inom första kammaren och nr
262 inom andra kammaren av nyssnämnda motionärer, vari hemställts, att
riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte utfärda sådana
föreskrifter, att under den tid, som den i motionerna I: 167 och II: 261
påkallade utredning påginge, återhållsamhet iakttoges vid utlämnande av statliga
egnahemslån i samband med försäljning av arrendegårdar, för vilka norrländska
arrendelagen eller allmänna arrendelagens bestämmelser örn jordbruksarrenden
under bolag m. m. gällde;

Lördagen den 17 maj e. m.

123 Nr 33.

Ang. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

motionerna inom första kammaren:

nr 205 av herr Lindhagen, vari hemställts, att riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t anhålla:

1) att övervägandet av den sociala jordfrågan, som av regeringsmakten
väsentligen nedlagts från år 1923, måtte återupptagas i hela dessa vidd;

2) att de av regeringsmakten i instruktionerna för norrlandskommittén, jordundersökningen
och senast jordkommissionen antydda problemställningarna
därvid måtte åter beaktas med stöd av erfarenheterna:

3) att jordkommissionens synpunkter och förslag i syfte att bereda de jordlösa
en flik av ett fädernesland måtte diskuteras och övervägas, vilket hitintills
gemenligen icke skett;

4) att särskilt de gamla frågorna örn rikets kolonisation, frilösning av arrendatorshemmen,
skyddande av dessa jordbrukarhem under övergångstiden,
förbättring av ofullständiga jordbruk och anskaffande av tomtmark för bostäder
m. m. dylikt, allt genom lagstiftning, upplysning, kredit och organisation,
måtte omsider någorlunda lösas från grunden:

5) att sålunda även det gamla programmet, att sistnämnda sociala jordfrågor
borde läggas i samhällets hand och icke, såsom fortfarande skett, väsentligen
anförtros åt den tekniska jordbruksvärdens målsmän, hushållningssällskapen,
måtte någon gång vinna tillbörligt erkännande;

6) att vid övervägandet icke måtte förglömmas, att skogen i vårt land skulle
tjäna icke blott industrien utan även försörjningsmöjligheterna genom jordbruk; 7)

att den tid, som, till ofärd för många människor, på senare tider förspillts,
icke måtte i ytterligare åratal uttänjas genom s. k. utredningar i dessa
klara och redan tillräckligt upplagda frågor;

8) att de beredningar, som tilläventyrs anförtroddes att fullfölja resultaten
av regeringsmaktens tidigare initiativ i den sociala jordfrågan, erhölle såsom
förut en allsidig sammansättning och ej såsom på senare tider ägt rum en
ensidigt konservativt betonad besättning;

nr 206 av densamme, vari hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
anhålla:

1) örn undersökning av de stridiga förhållandena i Värmland och tilläventyrs
även annorstädes mellan skogsbolagen och deras arrendatorer;

2) om undersökning särskilt av dessa konflikters förorsakande av bolagsbemödanden
att med hot örn ekonomiska repressalier tvinga arrendatorerna
till att avstå från tillämpning av den sociala arrendelagen i ett eller flera
avseenden;

3) örn undersökning av dessa konflikters utmynnande tvångsvis i gemensamma
bemödanden från jordägare och arrendatorer att sätta ur spelet eller
förekomma en rätt fördelning av landets jord till olika ändamål och skydd
bland annat för landets försörjningsmöjligheter även genom jordbruk;

4) om övervägande och förslag till åtgärder genom social lagstiftning,

de jämväl likalydande motionerna nr 177 inom första kammaren av herr
Möller m. fl., och nr 272 inom andra kammaren av herr Hansson i Stockholm
m. fl., vari hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla örn förnyad
utredning och förslag rörande beredande av ökade möjligheter dels för lantarbetare,
skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner
samt andra mindre bemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk,
dels för arrendatorer under bolag och därmed jämförliga jordägare att
på ekonomiskt överkomliga villkor frilösa sina ställen, när så komme på fråga,
varvid frågan borde upptagas i hela sin vidd och alla tänkbara utvägar till
en god lösning prövas;

Kr 35.

124

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng. vissa
sociala
jordfrågor.

(Forts.)

begränsningar i aktiebolagslagen av de juridiska personligheternas befogenheter,
medling eller annorledes — för undanröjande av dessa missförhållanden; 5)

om övervägande av jordundersökningens erinringar beträffande kronans
äganderätt till stora skogstrakter i Värmland, varav kunde hämtas ytterligare
stöd för erforderligt ingripande mot det uppgivna trotset mot lagarna;

nr 207 av densamme, vari hemställts, att riksdagen ville — efter samarbete
mellan lagutskottet och justitiedepartementet för förslags upprättande
— omedelbart antaga ett lagförslag, som berättigade statsmakten att efter
avtal eller med stöd ytterst av expropriationsrätt komplettera med erforderlig
odlings- och skogsmark sådana gamla bondejordbruk eller huvudgårdar
till hemmansdelar, som försålts eller framdeles försåldes av skogsbolag eller
enskilda spekulanter eller ock av vissa sådana jordägare särskilt i Värmland;
eller, örn detta ej bifölles, hemställa örn förslag till denna eller senast
nästa riksdag;

nr 208 av densamme, vari — i den mån yrkandena i motionen 1:205
örn den sociala jordfrågans återupptagande icke tillstyrktes av lagutskottet
eller bifölles av riksdagen -— hemställts, att riksdagen ville bifalla de av motionären
gjorda yrkandena vid 1929 års riksdag i

1) motionen nr 178 örn en ny effektiv rättsorganisation av egnahemsrörelsen,
byggd på samhällets ledning och frigörelse från hushållningssällskapen
;

_ (Häri hade hemställts, att riksdagen, beträffande egnahemsrörelsens organisation,
ville hos Kungl. Maj:t anhålla örn förslag till en ny organisation,
tryggad av lag och ledd av samhället utan sammanblandning med den tekniska
.jordbruksvärden samt byggd på rätt till effektivare individuell hjälp åt alla
behövande.)

2) motionen nr 179 örn förbud i vissa fall för enskilda jordspekulanter att
med äganderätt besitta fast egendom;

(Häri hade hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära övervägande
och förslag till lagstiftning om förbud i vissa fall för så kallade enskilda
spekulanter att utan särskilt tillstånd (koncession) med äganderätt besitta
fast egendom.)

3) motionen nr 183 örn en effektiv rättsordning för bildandet av nya jordbruk
;

(Häri hade hemställts, att riksdagen beträffande bildande av nya jordbruk
(rikets kolonisation) ville hos Kungl. Majit begära förslag till ändamålets
vinnande genom en effektiv rättsordning, tryggad genom lag, ledd av samhället
och stödd av expropriationsrätt.)

4) motionen nr 184 örn en effektiv rättsordning för frilösning av sociala arrén
de j o r db ruk;

(Häri hade hemställts, att riksdagen beträffande frilösning av sociala arrendejordbruk
ville hos Kungl. Maj :t begära förslag till ändamålets vinnande
genom en effektiv rättsordning, tryggad genom lag, ledd av samhället och
stödd av expropriationsrätt.)

5) motionen nr 185 om vissa ändringar i de sociala arrendelagbestämmelserna; (Häri

hade hemställts, att riksdagen ville besluta sådana ändringar och tilllägg
till gällande sociala arrendebestämmelser, att a) minimiarealen för arrenden,
som skulle falla under lagen, sänktes effektivt, b) arrendetiden för arrenden
under fideikommiss och för arrenden under sådana gods, för vilka tidsbestämmelse
saknades, bestämdes till 15 år, c) rätt till förnyelse av arrende (optionsrätt)
medgåves arrendator vid utgången av den stadgade minimitiden,

Lördagen den 17 maj e. m.

125

Nr 35.

d) kontroll vunnes på lagens tillämpning. Eventuellt yrkades framställning till
Kungl. Majit i ett eller flera av ovannämnda syften.)

6) motionen nr 186 om en effektiv rättsordning för förbättring av ofullständiga
jordbruk och förekommande av sådana jordbruk;

(Häri hade hemställts, att riksdagen beträffande förbättring av ofullständiga
jordbruk samt förekommande av sådana jordbruk ville hos Kungl. Majit begära
a) förslag till ändamålets vinnande genom en effektiv rättsordning, tryggad
genom lag, ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt, b) låta
verkställa en, såvitt möjligt, oväldig undersökning, i vad mån nya ofullständiga
eller alldeles missbildade jordbruk utstyckades under sken av laga förrättning.
)

7) motionen nr 187 örn en effektiv rättsordning för anskaffande av tomtmark
till bostäder och andra skäliga behov:

(Häri hade hemställts, att riksdagen beträffande anskaffande av tomtmark
för nya bostäder och andra skäliga behov ville hos Kungl. Maj :t begära förslag
till ändamålets vinnande genom en effektiv rättsordning, tryggad genom lag,
ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt.)

motionerna inom andra kammaren:

nr 84 av herr Herou m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till regeringen begära förslag till sådan expropriationslagstiftning, som medförde,
att 1) stoTgodsens och bolagens jordbruksfastigheter skulle kunna överlåtas
för en jordreglering, som åstadkomme tilldelning av jord och i vissa fall
skog åt sådana jordbruk, som behövde kompletteringsareal för att deras ägare
och brukare kunde bliva besuttna, samt 2) större möjligheter måtte beredas för
jordbruksnybildning, upplåtelse av jordbruk åt obemedlade eller mindre bemedlade
lantarbetare och skogsarbetare;

nr 35 av desamma, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, dels att vad
som innefattades i 2 kap. i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, dels att
vad som innefattades i lagen örn arrende i Norrland och vissa delar av Svealand
måtte tillämpas retroaktivt för arrendeavtal ingångna före och gällande
den 1 januari 1929;

nr 36 av desamma, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att i 2 kap.
i lagen om nyttjanderätt till viss fastighet och i lagen om arrende i Norrland
och vissa delar av Svealand vidtaga sådan lagändring, som medförde, att arbetsavtal
sammankopplat med eller infört i arrendeavtal icke hade laga verkan;

nr 37 av desamma, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av nu gällande sociala arrendelagar, att bestämmelser örn att arrenderad
jord till viss minimiareal skulle undantagas lagens bestämmelser skulle utgå
ur lagtexten;

nr 69 av desamma, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta sådana ändringar
och tillägg till nu gällande sociala arrendelagar, att optionsrätt tillförsäkrades
arrendatorerna vid utgången av den för sociala arrenden stadgade minimitiden;
samt

nr 70 av desamma, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta hos regeringen
begära utredning och förslag angående bestämmelser, som borde utfärdas
för att vid de arrendeavtal, där sociala arrendelagarna skulle lända till efterrättelse,
viss maximitaxa skulle kunna fastställas för de arrendeavgifter, som
erlades till jordägarna, så att icke betungande arrendeavgifter avkrävdes arrendatorn.

Av''motionerna hade I: 167. I: 177, I: 205, I: 206. I: 207, I: 208. li i 34.
11:35, 11:36, 11:37, 11:69, 11:70 och 11:261 hänvisats lill lagutskott och

Äng. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

Nr 85. 126

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

för behandling överlämnats till andra lagutskottet; de övriga motionerna (I: 168,
II: 262 och II: 272) hade hänvisats till jordbruksutskottet.

Enligt överenskommelse mellan andra lagutskottet och jordbruksutskottet hade
förenämnda motioner hänskjutits till behandling i sammansatt andra lag- och
jordbruksutskott.

Utskottet hemställde,

I) beträffande frågan om förbud i vissa fall för enskild person att besitta fast
egendom:

att motionerna

I: 205, i vad den avsåge denna fråga, samt

1: 208 punkten 2

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

II) beträffande frågor rörande den sociala arrendelagstiftningen:

1) att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 167, I: 205, I: 206 och
II: 261 i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande erfarenheterna
vid tillämpningen av nu gällande arrendelag i vad avsåge arrenden, som
folie under den sociala arrendelagstiftningen, med särskild hänsyn till de delar
av riket, till vilka den norrländska arrendelagen utsträcktes genom lag den
27 juni 1927, ävensom örn framläggande för riksdagen av de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda;

2) att motionerna

I: 167 och II: 261, i vad de berörde den sociala arrendelagstiftningen, samt

1:206

måtte anses besvarade genom utskottets hemställan under II. 1;

3) att följande motioner, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
utskottets hemställan under II. 1, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,
nämligen

a) motionen II: 36 (frågan örn förbud mot sammankoppling av arrende- och
arbetsavtal);

b) motionen I: 208 punkten 5, i vad avsåge frågan om minimiarealen vid
sociala arrenden, samt motionen II: 37;

c) motionen I: 208 punkten 5, i vad avsåge frågan om arrendetiden vid fideikommissarrenden
m. fl.;

d) motionen I: 208 punkten 5 i vad avsåge frågan''örn optionsrätt vid sociala
arrenden, samt motionen II: 69;

e) motionen II: 70 (frågan örn maximitaxa för sociala arrenden);

f) motionen II: 35 (frågan om arrendelagstiftningens retroaktivitet);

g) motionen I: 208 punkten 5, i vad avsåge kontroll över den sociala arrendelagstiftningens
tillämpning;

4) att motionen I: 205, i vad den avsåge här under II avhandlade frågor och
i den mån den härutinnan icke kunde anses besvarad genom utskottets hemställan
under II. 1 och 3, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

III) beträffande frågan örn återhållsamhet i egnahemslånegivningen vid vissa
arrendefrilösningar:

att motionerna I: 168 och II: 262 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV) beträffande frågan om bildandet av nya jordbruk och örn jordbruk åt
lantarbetare rn. fl.:

1) att riksdagen måtte i anledning av motionerna 1:177, 1:205, 1:208,
11:34 och 11:272 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville verkställa fortsatt utredning rörande de ekonomiska förutsättningarna

Lördagen den 17 maj e. m.

127 Jfr 35.

för bärighet av mindre jordbruk och rörande ökade möjligheter för lantarbetare,
skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner samt andra
mindre bemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk samt
för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

2) att motionerna
I: 177 och 11:272,

I: 205,

1:208 punkten 3 samt
II: 34 punkten 2,

i vad de avsåge under IV avhandlad fråga samt i den mån de härutinnan
icke kunde anses besvarade genom utskottets hemställan under IV. 1, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

V) beträffande frågan om frilösning av arrendejordbruk:

1) att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 167, I: 177, I: 205,
I: 208, II: 261 och II: 272 i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit — i anslutning till den ovan under IV. 1 nämnda utredning — ville
verkställa utredning rörande de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade
att ekonomiskt underlätta frilösning av mindre arrendejordbruk, samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

2) att motionerna
I: 167 och 11:261,

1:177 och 11:272,

1: 205 samt

1: 208 punkten 4,

i vad de avsåge under V avhandlad fråga samt i den män de härutinnan
icke kunde anses besvarade genom utskottets hemställan under V. 1, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

VI) beträffande frågan om förbättring av ofullständiga jordbruk:

1) att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 205, I: 207, I: 208
och II: 34 i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit — i anslutning
till den ovan under IV. 1 nämnda utredning — ville verkställa utredning
rörande de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att främja utökandet
av ofullständiga jordbruk, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda;

2) att motionerna
1:205,

I:207,

I: 208 punkten 6 samt
11:34 punkten 1,

i vad de avsåge under VI avhandlad fråga samt i den mån de härutinnan
icke kunde anses besvarade genom utskottets hemställan under VI. 1, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

VII) beträffande frågan örn anskaffandet av tomtmark för bostäder m. m.:

1) att riksdagen måtte i anledning av motionerna 1:205 och 1:208 i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning angående lämpligheten och behovet
av ökade anslag för att bereda ökade möjligheter att erhålla lån för
bostadsegnahem på landsbygden;

2) _ att motionerna
I:205 och

1: 208 punkten 7,

i vad de avsåge under VII avhandlad fråga samt i den mån de härutinnan
icke kunde anses besvarade genom utskottets hemställan under VII. 1, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

Äng. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

Nr 35.

128

Lördagen den 17 maj e. m.

Ang. vissa
sociala
jordfrågor.

(Forts.)

VIII) beträffande frågan om egnahemsorganisationen:

att motionerna

I: 205, i vad den avsåge denna fråga, samt

I: 208 punkten 1

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

IX) beträffande frågan om återupptagande av den sociala jordfrågan i hela
dess vidd;

1) att motionen 1:205, i den nian den icke kunde anses besvarad genom
vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

X) att förevarande motioner, i den mån de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

beträffande utlåtandet i dess helhet av herr Lindhagen, som hemställt, att
riksdagen, med anledning av samtliga av utskottet behandlade motioner, ville
hos Kungl. Maj:t begära, att den sociala jordfrågan av regeringen ånyo upptoges
till allsidigt övervägande i hela dess vidd;

beträffande punkten I:

av herrar Carl E. Eriksson, Granath, Sköld, Magnusson i Kalmar och Hage;
samt

av herr Lindhagen, som hemställt, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära 1

:o) övervägande och förslag till förbud i vissa fall för s. k. enskilda spekulanter
att utan särskilt tillstånd (koncession) med äganderätt besitta fast
egendom; och

2:o) skyndsam undersökning örn, såsom uppgivits, trots bulvanlagen bulvanköp
av bolagsfunktionärer fortginge ävensom förslag i syfte att genom
tillägg till bulvanlagen eller annorledes förekomma en sådan lagöverträdelse; beträffande

punkten II mom. 1 och 2:

av herrar Almkvist, friherre Lagerfelt, Magnusson i Skövde, Andersson
i Rasjön och Hedlund i Häste, vilka ansett att utskottet bort hemställa, att
motionerna 1:167, 1:205, 1:206 och 11:261, i vad de avsåge den sociala
arrendelagstiftningens tillämpning och verkningar, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

av herr Lindhagen, som yrka!, att den av utskottet begärda utredningen
skulle avse hela landet och icke blott vissa delar av detsamma samt att således
ur utskottets hemställan utgå orden »med särskild hänsyn till de delar
av riket, till vilka den norrländska arrendelagen utsträcktes genom lag den
27 juni 1927»;

beträffande punkten II mom. 3 a—g samt mom. I av herr Lindhagen, som
yrkat bifall till de under punkten II mom. 3 b—g upptagna motionerna;

beträffande punkten III:

av herr Lindhagen, som hemställt, att motionerna 1:168 och 11:262 måtte
av riksdagen bifallas; och

av herr Sköld;

beträffande punkten IV:

av herr Lindhagen, som hemställt, att riksdagen beträffande bildandet av

Lördagen den 17 maj e. m.

129 Nr 85.

nya jordbruk (rikets kolonisation) ville hos Kungl. Majit begära förnyat
övervägande och förslag till en rättvis och effektiv reform; och

av herr Carlström, som ansett att utskottet bort hemställa, att motionerna
I: 177, I: 205, I: 208, II: 34 och II: 272, i vad de avsåge frågan örn bildandet
av nya jordbruk och örn jordbruk åt lantarbetare m. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

beträffande punkten V:

av herrar Carl E. Eriksson, Granath, Sköld, Magnusson i Kalmar och Hage,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte i anledning av motionerna 1:167, 1:177, 1:205,
1:208, 11:261 och 11:272 i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit -—■ i anslutning till den under IV. 1 nämnda utredning — ville verkställa
utredning rörande de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att
ekonomiskt underlätta frilösning av mindre arrendejordbruk, samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

2) att riksdagen måtte i anledning av motionerna 1:167, I: 205, I: 208 och
II: 261 i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa
utredning angående behovet av och möjligheterna för en lagstiftning, som
syftade till att trygga åt arrendatorer, vilka brukade under den sociala arrendelagstiftningen
hörande ställen, rätt att under vissa omständigheter med
äganderätt tillösa sig av dem brukade ställen, samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

3) att motionerna 1:167 och II: 261, I: 177 och 11:272, I: 205 samt I: 208
punkten 4, i vad de avsåge under V avhandlad fråga samt i den mån de härutinnan
icke kunde anses besvarade genom reservanternas hemställan under
V. 1 och 2, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

av herr Lindhagen, som hemställt, att riksdagen beträffande frilösning av
arrendejordbruk ville hos Kungl. Majit begära:

l:o) förnyat övervägande och förslag till en rättvis och effektiv reform;
och

2:o) övervägande och förslag till förköpsrätt för arrendator vid arrendejordbrukets
försäljning till främmande; samt
av herr Carlström;
beträffande punkten VI:

av herr Lindhagen, som hemställt, att riksdagen beträffande fulländning av
ofullständiga jordbruk ville hos Kungl. Majit begära:

l:o) förnyat övervägande och förslag till en rättvis och effektiv reform;
2:o) övervägande och förslag till nästa riksdag örn komplettering med erforderlig
odlings- och skogsmark av sådana gamla bondejordbruk eller huvudgårdar
till hemmansdelar, som försålts eller framdeles försåldes av skogsbolag
eller enskilda spekulanter;

av herrar Carl E. Eriksson, Granath, Sköld, Magnusson i Kalmar och Hage,
vilka ansett, att utskottets motivering i förevarande del bort hava annan i
reservationen angiven lydelse; samt
av herr Carlström;
beträffande punkten VII:

av herrar Carl E. Eriksson, Granath, Sköld, Magnusson i Kalmar och Hage,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte i anledning av motionerna T: 205 och I: 208 i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn övervägande av frågan örn anskaffandet i erfor Första

kammarens protokoll 1930. Nr 35. 9

Äng. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

Nr 35.

130

Lördagen den 17 maj e. m.

Ang. vissa
sociala
ordfrågor.
(Forts.)

derliga fall av tomtmark för bostäder samt örn framläggande för riksdagen av
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

2) att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 205 och I: 208 i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning angående lämpligheten och behovet
av ökade anslag för att bereda ökade möjligheter att erhålla lån för
bostadsegnahem på landsbygden :

3) att motionerna

I: 205 och

I: 208 punkten 7,

i vad de avsåge under YII avhandlad fråga samt i den mån de härutinnan
icke kunde anses besvarade genom reservanternas hemställan under VII. 1 och
2 ipke måtte föranledda någon riksdagens åtgärd;

av herr Lindhagen, som med visst förbehåll instämt i de av herr Carl E.
Eriksson m. fl. vid punkten reservationsvis framställda yrkanden; samt

av herr Carlström;

beträffande punkten VIII av herr Lindhagen, som hemställt, att riksdagen
ville beträffande egnahemsrörelsens organisation hos Kungl. Majit anhålla örn
övervägande och förslag till en ny organisation, byggd på grundsatsen, att
egnahemsrörelsen borde läggas helt i samhällets hand; samt

beträffande punkten IX av herr Lindhagen, som hänvisat till sin reservation
emot betänkandet i dess helhet.

Eörutom ovannämnda reservationer var vid utlåtandet jämväl fogat ett särskilt
yttrande av herrar Carl E. Eriksson, Granath, Sköld, Magnusson i Kalmar
och Hage rörande de delar av utskottets förevarande utlåtande, som vore
betecknade med II) 3) a)—g) samt VIII.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Sköld, som yttrade: Beträffande föredragningen av sammansatta andra
lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 tillåter jag mig föreslå, att utlåtandet
föredrages punktvis, varvid början göres med punkt I, att vid föredragningen
av punkt II överläggningen även må gälla punkt III och att vid föredragningen
av punkt IV överläggningen må avse även punkterna V—VIII.

Denna hemställan bifölls.

Punkten I.

Utskottets hemställan bifölls.

Härefter föredrogs punkten II. Därvid anförde:

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag har jämte åtskilliga av utskottets
ledamöter vid denna punkt fogat en reservation, vari vi yrka, att
ifrågavarande motioner, i vad de avse den sociala arrendelagstiftningens tilllämpning
och verkningar, icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

När riksdagen för några år sedan antog en social arrendelag, var det åtskilliga,
bland dem jag, som uttalade betänkligheter för att man gick så långt
i fråga örn omsorg om arrendatorerna, att lagens verkningar kanske icke bleve
enbart gynnsamma för ifrågavarande personer. Jag tror, att de motioner, som
här föreligga till riksdagens behandling, i viss mån utgöra ett belägg för riktigheten
av våra då framförda betänkligheter. Motionärerna påpeka ju här,
att det skurit sig åtskilligt på en del håll i landet vid tillämpningen av dessa
rätt stränga arrendebestämmelser, och det har föranlett klagomål och hemstäl -

Lördagen den 17 maj e. m.

131 Nr 36.

landen från en hel del håll, särskilt i Värmland och Bergslagen, där åtskilliga
förhållanden kommit till synes, vilka motionärerna tagit om hand och fört
fram till riksdagen. Nu är det så, att vederbörande arrendegivare, d. v. s. de
stora bolagen i Värmland och Bergslagen, i utlåtanden, som finnas återgivna i
bilaga till utskottsutlåtandet, förklara att de icke ha något emot, att det göres
en undersökning av det slag, som motionärerna påyrka. Enligt reservanternas
mening föreligga knappast skäl till att nu göra en sådan undersökning och
eventuellt med anledning därav ändra den gällande lagen. De svårigheter, man
talat om, komma naturligtvis främst till synes, när lagen är ny, och vid dess
första tillämpning, alltså under övergångstiden, och man har anledning förutsätta,
att en del av dessa missförhållanden redan avverkats och att förhållandena
hålla på att ordna sig, så att undersökningen sålunda komme att röra
förhållanden, som tidigare varit, men icke komme att föra till resultat, som
kunna bringa hjälp för kommande tider. Även örn arrendelagen icke blivit avfattad
på allra bästa sätt, och det är min mening, att den icke blivit det, så är
den i alla fall av den art, att den icke bör ändras ofta. En lagstiftning av
denna art bör örn någon göras permanent. Detta är ett ytterligare skäl till att
man nu icke icke bör ge sig in på en undersökning angående eventuella ändringar.

Då man vidare har anledning att tro, att de missförhållanden, förmenta eller
verkliga, som påpekats, nu äro till stor del undanröjda eller starkt förminskade,
torde det icke vara påkallat att vidtaga en så vidlyftig åtgärd, som en undersökning
i detta fall innebär. Vi kunna icke heller anse det lämpligt att gå in
för en ytterligare särlagstiftning för det område, som det här är fråga om. Vi
lia tillräckligt stor förvirring och tillräckligt många arrendelagar inom landet
utan att ytterligare skapa en särlagstiftning för ifrågavarande geografiskt
starkt begränsade område.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall
till reservationen, d. v. s. avslag på motionerna.

Herr Sköld: Herr talman! Det är icke anledning att fördjupa sig så mycket
i föreliggande ärende, då den ärade reservanten icke gjort det.

Vid de undersökningar utskottet företagit, har det visat sig, att en av bestämmelserna
i 1927 års arrendelag blivit satt ur funktion i Värmland och
örebro läns bergslag. Jag tänker då på den femtonåriga arrendetiden. Det har
t. ex. av utskottets undersökningar framgått, att av 354 arrenden under Uddeholms
aktiebolag, vilka falla under den sociala arrendelagen, dispens från den
femtonåriga arrendetiden medgivits i 186 fall och medgivande örn femtonårig
arrendetid endast lämnats i 146 fall. Det är påtagligt, att under sådana omständigheter,
när alltså en av lagens bestämmelser dispensvägen satts ur kraft
i det större antalet fall, denna lagstiftning icke kan vara riktig. Då är det påtagligt,
att det är något fel. En dispensrätt kan aldrig vara avsedd att gälla
för flertalet fall utan måste avse undantagsfall. Utskottet har konstaterat, att
det verkligen finns anledning för statsmakterna att undersöka, hur härmed
förhåller sig, och undersöka, på vilka vägar man skall gå fram för att få arrendelagen
tillämpad även i denna del av landet.

Jag vill fästa uppmärksamheten därpå, att man icke skall tro, att det endast
är övergångssvårigheter. Det är påtagligt, att förhållandena komma att
bestå även i fortsättningen, såvida icke från statsmakternas sida någon åtgärd
vidtages. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Carlström: Herr talman! Bland de många yrkanden, som framställts
i de motioner, som detta utskottsbetänkande avser, anser jag, att de, som be -

Ang. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

Nr 35.

132

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forte.)

handlats i här föreliggande punkt, äro de, som bäst förtjäna avseende, därför
att de gå ut på att tillrättalägga förhållanden, som uppenbarligen genom arrendelagstiftningens
antagande i dessa delar av landet vållat vissa svårigheter
för såväl jordägarna-bolagen som arrendatorerna.

Det är ju så, att då det gäller jordfrågor, ha vi här i landet sedan många år
tillbaka på alla sätt sökt hjälpa de mindre jordbrukarna, dels genom möjligheter
för dem att bliva egnahemstagare, dels genom att arrendatorerna skulle få
bättre och mera tryggade villkor. Den femtonåriga tiden för dessa arrenden
har ju syftat i den riktningen. Emellertid har det visat sig, såsom herr Sköld
alldeles riktigt nyss påvisat, att det uppstått ganska stora svårigheter för arrendatorerna
där uppe i Värmland att taga dessa femtonåriga arrenden, därför
att bolagen hava icke kunnat ge dem möjlighet till den arbetsförtjänst i skogarna,
som de ansett sig behöva, under så lång tid som femton år framåt. Ni
förstå nog litet var, att örn man skall göra upp ett arrendekontrakt på femton
år och i detta skall stipuleras vissa rättigheter för arrendatorn att utföra arbeten
i skogarna, så är det icke lätt för jordägaren att för så lång tidsföljd binda
sig för, att sådana arbeten skola kunna finnas. Nu har detta lett till, att såväl
arrendatorer som jordägare vilja hava dispens utverkad i ett väldigt stort
antal fall. Och detta har ju kommit att betyda, att lagen örn femtonåriga
arrenden på sätt och vis satts ur funktion. Jag kan icke finna annat än att
det kan vara riktigt att undersöka detta förhållande och försöka utreda, örn
någon ny bestämmelse i detta fall kunde införas, som ger arrendatorer och
jordägare möjlighet att komma överens på ett bättre sätt.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Herou: Herr talman! I punkten II av utskottets förevarande hemställan
föreslås en utredning rörande erfarenheterna vid tillämpningen av gällande
social arrendelag med hänsyn till de områden, till vilka denna lag utsträckts
att gälla genom lagen den 27 juni 1927, under det att, som bekant,
en ensam reservant, herr Lindhagen, önskar, att denna undersökning skall
omfatta och avse hela landet.

Jag skulle i korthet vilja säga, att mled hänsyn till läget och kända fakta,
så innebär det utlåtande, som vi nu ha att taga ställning till, en rätt uppseendeväckande
beskedlighet, om man ser det emot bakgrunden av, att vissa stora
partier tidigare föregivit sig vilja kämpa och slåss för den fattiga arrendebefolkningens
intressen. Och jag skulle även vilja säga, att hela behandlingen
av denna fråga mot bakgrunden av fakta i densamma verkligen berättigar den
ensamme reservanten att säga, att man befinner sig såsom i en trampkvarn,
när det gäller arbetet med detta problem:. Och den man. som fällt detta omdöme,
herr Lindhagen, en man, som ju, som bekant, varit en fana för socialdemokratien,
då det gällt jordfrågan och propagandan utåt, han har ju en rätt
lång och dyster erfarenhet, tycks det, åtminstone på detta område, örn den borgerliga
demokratiens oförmåga att göra någonting, att ens uppfylla sina löften,
ja, att ens vilja slåss på allvar för de valmän, som blint förtrösta på dessa s. k.
folkliga partier. Han utbrister också med den erfarenhet han har på detta
område: »Man glömmer dem, det gäller; man är icke rädd för detta oorganiserade
folk.» Och i den satsen har denne reservant snuddat vid en marxistisk
grundsyn. Och jag skulle verkligen kunna anbefalla dem, det gäller, att beakta
detta och verkligen se till, att man får en sådan ordning, att detta folk,
organiserat, kan ge uttryck åt sin vilja och sina önskningar, så att icke dess
krav bli behandlade på samma beskedliga sätt som hittills.

Jag antager, att herr Lindhagen är alldeles vittnesgill, han torde väl ändå
känna, vad som rör sig bakom kulisserna. Och jag har en personlig uppfattning
av, att vad han säger är riktigt, då han säger, att den betydelsefullaste

Lördagen den 17 maj e. m.

133 fir 35.

omständigheten i jordfrågan vid denna riksdag är, att den socialdemokratiska
ledningen inom riksdagen drar sin grupp väsentligt bort från de gamla linjerna
liksom tidigare även den socialdemokratiska regeringen. Det är ju också
intressant att se, hurusom! denne gamle förkämpe för jordfrågan och för jordbrukets
folk här försöker analysera orsakerna till jordbruksfrågans förolyckande
eller, för att använda ett tidigare uttryck av denne socialdemokrat, sammanbrott
i jordfrågan. Han säger nämligen i sin reservation, att det uppgives
dock inom riksdagen ganska allmänt av socialdemokraterna, att det är meningen
att övergiva de gamla fronterna, och endast ett fatal medlemmar synas
benägna att förlika sig med dem, som sålunda nu skola uppgiva de gamla
fronterna. Han har i övrigt en fundering, som går därpå ut, att man tycks
nu vilja falla undan för att sedermera kunna uträtta så mycket mera. Och
enligt en annan version, säger samma socialdemokratiska vittne, så mtenar man,
att man nu skulle vila på hanen något; det gällde icke att slå så mycket på
sköldarna. Jag vet icke. örn herr Lindhagen därmed menar herr Sköld och
hans anhängare; jag skulle nästan ha anledning förmoda det, eftersom det är
herr Sköld, som varit på en konferens i Karlstad under trettondagshelgen 1930
och lagt till rätta för denna nya socialdemokratiska orientering i jordfrågan.

Det finns en annan reflexion också av denne reservant, som inbjuder till
vissa funderingar. Han säger nämligen, att arrendatorsgruppen och de, som
det här gäller, icke hava någon representation i riksdagen. Om de hade någon
man här, skulle det gå bättre för dem. Jag tror icke, att det beror enbart
på det förhållandet, utan det beror nog mera på det av reservanten angivna,
då han påvisar, att de äro en oorganiserad grupp. Och kärnan i det hela är
väl det, att den makt, som tidningspressen är, ju icke tar sig an denna grupp
på samma sätt. som det, varpå andra grupper få sina intressen bevakade och
företrädda bland den allmänna opinionens tillverkare eller hos det, som är
uttryck för den allmänna opinionen.

Jag skall icke, när vi kanske senare få bättre tillfälle att taga upp en verklig
debatt i jordfrågan, vid det här tillfället citera de socialdemokrater, som
i interpellationsdebatten 1929 förklarade, att de voro fullt övertygade örn nödvändigheten
av att snara åtgärder vidtogos till skydd för arrendatorerna, och
där det från flera olika partiers förespråkare gavs ett klart uttryck för den
uppfattningen, att det rådde fruktansvärda och miserabla förhållanden på
detta område. Det gavs uttryck för riksdagens allmänna uppfattning, att bolagen
saboterade den lag. som nian från vissa håll skrutit så mycket över att
man kämpat sig fram till. Det är kanske onödigt att med dessa citat visa, att
en hel del av dem, som i dag nöja sig nied den beskedliga fordran, som här
finnes under punkt 2 i utskottets hemställan,. verkligen ändå voro så pass inne
i denna fråga, att man borde hava väntat sig någonting annat, än att de nu
bara skulle komma och begära ett förslag örn ytterligare undersökning angående
erfarenheterna och örn tillämpningen av denna av riksdagen beslutade
arrendelag, som utsträckts till Värmland o. s. v.

Vi hava i detta betänkande sex olika motioner, där vi hava tagit upp en del
krav, som vi ansett vara fullkomligt ofrånkomliga, därest man skulle se till
att kräva respekt för lagstiftningen i enlighet med de gamla linjer, . varom
herr Lindhagen talar, och ett program och några yrkanden, som viii icke. så
särskilt mycket skilja sig ifrån det rätt långt gående program, som socialdemokraterna
hade i denna fråga så sent som 1921, när de till de svenska lantarbetarnas
och Sveriges jordbrukande folks uppbyggelse och upplysning örn
sin ståndpunkt skickade ut denna lilla broschyr örn sitt jordprogram!. Vi kunna
ju också spara denna sak till senare. Jag vill sålunda endast erinra örn, att
när vi trodde, att riksdagen menade allvar, när den vid interpellationsdebatten
om missförhållandena i Värmland gav uttryck åt den uppfattningen, att nå -

Ang. visea
sociala
jordfrågor.
(Forte.)

Nr 35. 134

Lördagen den 17 maj e. m.

Ang. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

gelting borde göras i arrendatorsbefolkningens intresse, då hade vi ansett,
att för att lagstiftningen skulle få avsedd verkan det logiskt ofrånkomliga därvidlag
vöre, att riksdagen allra först gick in för retroaktivitet i denna arrendelagstiftning,
att man vidare gick in för optionsrätt, och att man vidare strök
ut bestämmelsen örn minimiareal. Jag vill påminna örn, att det är sådana förhållanden,
att t. o. m. en socialdemokrat för några år sedan, när det gällde
minimiarealen, framhöll, att största felet med den lagstiftning, vi nu hava.
är den, att den icke kommit att omfatta just de jordbrukare, som; den egentligen
borde skydda. Man var ju litet radikalare för två år sedan än nu. Vi hava
vidare i detta komplex av motioner fört fram tanken på en maximitaxa för
arrendeavgifter. Vi hava vidare yrkat på, att man icke bör sammankoppla
arrendeavtal och arbetsavtal. Vi ha vidare noggrant poängterat, att när
det gäller jordbrukets expropriationslagstiftning o. s. v., bör frågan örn
att ge besuttenhet åt de många små .jordbrukarna i vårt land ställas i
första planet, och först i andra planet bör ställas frågan örn nybildning av
jordbruk. Ty situationen är dock sådan, att nybildning av jordbruk icke bör
ställas i första, planet, utan att man i första hand bör se till, att de jordbruk,
som finnas, bliva bärkraftiga. Det är sålunda en hel råd krav, som vi framställt
i olika motioner. Och örn våra motståndare nu icke anse sig kunna taga
upp en ingående diskussion av alla dessa problem i det läge, vari frågan nu
kommit fram, så är det ett förhållande, i vilket vi kommunister icke alls ha
någon skuld, ty på oss beror ej den omständigheten, att ärendena hopat sig på
detta sätt i riksdagens sista stund.

När det emellertid är ofrånkomligt, att vad vi kräva måste genomföras,
därest det skall vara möjligt att få arrendelagen att verka på avsett sätt i den
fattiga arrendebefolkningens intressen, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till våra motioner i andra kammaren nr 36, 37, 69, 70 och 35, varvid de frågor,
som beröras i motionen nr 35, torde vara av det allra största intresse, då
det gäller att få åtgärder vidtagna, som skola ha avgörande betydelse.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen ånyo övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Den av riksdagen år 1927

beslutade utsträckningen av den norrländska arrendelagen genomfördes bl. a.
dels för att få längre arrendeperioder för arrendatorerna och dels att för att därigenom
för dessa skapa tryggare förhållanden. Lagen har nu varit i kraft något
mer än ett pär år, och avtal i enlighet med den nya lagens bestämmelser
torde i det stora hela hava träffats i det utökade giltighetsområdet. Från arrendatorernas
sida ställdes förväntansfulla förhoppningar på lagen, medan däremot
den andra parten, bolagen, i många fall varit avogt stämda mot denna
lagstiftning. Att under sådana förhållanden vissa svårigheter skola uppstå vid
tillämpningen av lagens bokstav är självfallet. Så var även förhållandet i
vissa trakter av Norrland, då norrlandslagen första åren tillämpades. Det förhållandet,
att en del bolag vid arrendenas bortsättande icke velat förbinda sig
att hålla arrendatorerna med arbete under arrendetiden vid bruken eller i skogarna
i den utsträckning, arrendatorerna vore lediga att utföra sådana arbeten,
beror i själva verket på, att på grund av den rikliga tillgången på arbetskraft
vederbörande bolagsledningar icke vilja binda sig. Den tid, det var
grott örn arbetstillfällen, ansågo t. o. m. arrendatorerna det förmånligast att
få betala arrendet ined kontanter i stället för med arbetsprestationer.

Den på de sista åren ökade tendensen att sälja den odlade jorden beror också
i vissman på att vederbörande bolagsförvaltningar räkna med, att under lång tid
framåt ingen brist på arbetare kommer att råda, och de, som förvärva den avsöndrade
inägojorden, äro, även örn de äro självägande, i behov av biförtjän -

Lördagen den 17 maj e. m.

135 Nr 35.

stor, då som regel jordbruken äro allt för små att lämna full utkomst at de
å dem bosatta familjerna. Det torde under dessa förhållanden även ur ekonomisk
synpunkt från bolagshåll räknats med, att det är en fördel för bolagen
att få avyttra den icke skogbärande inägojorden till skäligt pris och darmed
även komma ifrån underhållet av åbyggnadema. lii

Det är icke bara i de delar av landet, där den utsträckta norrlandslagen
gäller, som man kan påvisa sådana tendenser. Förhållandena på detta område
äro enahanda utöver nämnda lags tillämplighetsområde.

Ehuru jag anser, att för liten erfarenhet vunnits för att redan nu begära
förnyad utredning angående verkan av den utsträckta norrlandslagen, skall
jag icke motsätta mig utskottets hemställan i denna del. Men jag anhaller
att i anslutning till vad jag anfört i protokollet få uttala den förhoppningen,
att, därest utredningen blir beslutad, denna måtte _ sträva efter att utarbeta
förslag, som taga sikte på att genom denna lagstiftning skapa bättre och tryggare
förhållanden för de av lagen berörda arrendatorerna.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Sköld: Herr talman! Jag beklagar verkligen, att vi befinna oss vid
en så sen timma. Det skulle annars varit mig den allra största glädje att
här lia fått gå in på en ingående debatt med herr Herou. Det fanns sa manga
intressanta synpunkter i hans anförande, som jag skulle vilja taga UPP
litet närmare skärskådande. Jag kan nu icke göra detta utan fai inskränka
mig till att endast taga fram ett par av synpunkterna.

Herr Herou tog sig här för att referera herr Lindhagens.reservation. Jag
skulle för min del tro, att herr Lindhagen icke skulle känt sig så vidare trakterad
av sin referent, ifall han hört honom. Men jag vill säga, att det yrkande,
som framställts av herr Lindhagen, kan ju icke vara det i och lör sig mest
ändamålsenliga här. Vi lia sedan 1909 en arrendelag för Norrland, som enligt
alla vittnens utsago varit uteslutande förmånlig. Det har icke uppstått natron
svårighet i samband med 1927 års arrendelag där uppe. 1927 har man
genomfört vissa sociala arrendebestämmelser för övriga delar av landet, och
med undantag för Värmlands län och Örebro läns bergslag samt sodra Dalarna
d v s. de områden, dit den norrländska arrendelagstiftningen 1927 utsträcktes
att gälla, har nian icke hört omtalas, att 1927 års arrendelag visat
sig gnissla i tillämpningen. Men vad som är ett faktum är, att inom de av
mig åberopade områdena har mycket starkt gnissel förmärkts. Arrende _agstiftningen
har där icke kunnat genomföras, och missförhållandena hava. visat
sig vara så stora, att man ansett det nödvändigt, att statsmakterna gripa in.
Vad är då mera naturligt, än att man nu i första hand inriktar sig pa att ia
elen del av landet, där den sociala arrendelagstiftningen icke kunnat genomföras,
i jämnbredd med övriga delar av landet? Man bör koncentrera sina ansträngningar
på att få dessa svårigheter ur världen, innan man gar över att
resonera ytterligare örn arrendelagstiftningens utveckling, och jag mäste tor
min del säga, att detta far betraktas som det mest naturliga.

Nu har herr Herou här kåserat en smula över vissa stora folkpartiers beskedlighet.
och han yttrade något örn, att man glömmer dem som det gäller.
Jag skulle vilja fråga: är det någon människa som tror, att arrendatorerna i
Värmland och Örebro läns bergslag, som för närvarande leva l ett ovisshetstill,
stånd, att de människorna skulle vara hjälpta med att vi här i dag framkastade
en råd ytterligt radikala förslag, som bil av riksdagen avslagna — är det någon
som tror, att dessa människor bli hjälpta med att vi ställa, till en smula
demonstrationer, som kommunisterna här göra? Den enda framkomliga vägen
har varit att få i gång statsmaskineriet för att på auktoritativ väg göra de
undersökningar, som äro nödvändiga, och för att på den vägen få fram det tör -

ing. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

Nr 35. 136

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

slag till ändringar, som kunna vara påkallade. Endast genom att välja denna
taktik kan man bringa dessa arrendatorer en snar hjälp och reda ut deras
tilltrasslade förhållanden. Då må jag hava rätt att säga: vem är det som
glömmer bort dem det gäller? Jo. det är de som tro, att man kan hjälpa
människorna genom att framställa radikala förslag, trots att man har den
fullkomligt klara vissheten att dessa förslag icke leda till något resultat, utan
att tillståndet fortsätter som det är. Jag ser icke bort från nödvändigheten
att man för fram sina åsikter och hamrar in dem från tid till tid, men jag menar
också, att det finns vissa akuta situationer, då det framför allt är nödvändigt
att gripa in och bringa en praktisk hjälp, och då så att säga detta flaggande
med principer får stå en liten smula i andra rummet.

Nu säger herr Herou att han och hans parti kräva, att en hel rad yrkanden.

j11 ,R framställt i sin motion, skola genomföras, ty det är det enda sättet
att hjälpa dessa arrendatorer. Jag vågar för min del bestrida, att man genom
alla dessa yrkanden skulle kunna bringa Värmlands arrendatorer någon hjälp.
Herr Herou säger t. ex.: Vi kräva retroaktivitet i arrendelagstiftningen! Det
är precis som örn herr Herou icke visste vad som menas med retroaktivitet.
Det kravet har ställts från det socialdemokratiska partiets sida i samband med
genomförandet av 1927°års lagstiftning, och vad menas därmed? Jo, därmed
menas, att avtal, som då gällde, skulle automatiskt kopplas in i den nya lagstiftningen,
men jag frågar, vad skulle en sådan bestämmelse hava för betydelse
för de arrendatorer, vilkas arrendeavtal hava utlupit efter det 1927 års

it-a1dde -1 kratt? ^Rt är nonsens att komma och tala om detta som medel
att hjälpa i en akut situation.

Jag skall icke taga upp mer än ytterligare ett av de yrkanden, som kommunisterna
här framställt. Man har i deras motion begärt, att en maximitaxa
skulle genomföras för sociala arrenden. Det bär citerats i detta sammanhang
fran herr Herous sida ett uttryck hos herr Lindhagen, att det gäller här en
oorganiserad massa. Det är ett fullkomligt misstag. I Värmland och Örebro
läns bergslag äro icke arrendatorerna en oorganiserad massa, utan de äro en
i svenska sågverksindustriarbetarförbundet ganska väl organiserad medborgargrupp,
oell det märkvärdiga är, tycka kanske kommunisterna, att denna arrendatorsgrupp
sätter ett värde på att i förhandlingar med jordägarna-arbetsgivarna
få hava ett ord med i laget i fråga örn arrendevillkorens bestämmande.
Men, ärade kammarledamöter, vad innebär bestämmelsen örn en
maximitaxa för sociala arrenden? Jo, det innebär, att en statlig skiljenämnd
skulle bestämma arrendebeloppens höjd. Det är märkvärdigt, att samma människor
som anse, att Sveriges industriarbetare icke äro betjänta med en avtalslagstiftning,
som lägger bestämmandet av lönerna i händerna på en statlig institution,
att samma människor skola komma och framställa samma institution,
samma avtalslagstiftning som särskilt eftersträvansvärd för andra, Faktum
är, att arrendatorerna i de delar av landet, varom fråga är, anse sig icke
betjänta av en sådan anordning, ehuru så kan vara fallet i övriga delar av
landet, där arrendatorerna icke äro organiserade eller organiserade på ett annat
sätt. Jag har bara fört fram den frågan för att göra klart, att dessa yrkanden,
som bär framställts av kommunisterna, äro icke så självklara som medel
att hjälpa i ett akut läge. Tvärtom, de skola icke leda till någon antaglig förbättring.
Jag tror, att örn man ser saken på det sättet, man kommer underfund
med, att de, som glömma arrendatorerna och i stället lägga tyngdpunkten
på att flagga med programpunkter, äro kommunisterna, och de skola i det avseendet
icke komma° och rikta några förebråelser mot andra.

Eftersom jag ändå har ordet, skulle jag vilja något beröra den under punkt
lil upptagna frågan. Jag har i en motion fört fram den tanken, att staten borde
iakttaga en viss återhållsamhet med utlämnande av statliga egnahemslån i

Lördagen den 17 maj e. m.

137

Nr 35.

de delar av landet, som denna utredning framför allt skulle omfatta, för att
icke bolagen skulle med hjälp från statens sida kunna pådriva försäljningen
av arrendegårdar och därigenom få ett tvångsmedel gentemot arrendatorerna.
Det Ilar här i riksdagen yppats ytterligt delade meningar örn den saken,
och det har från en övervägande majoritet i utskottet ansetts, att arrendatorema
kanske skulle sätta större värde på att få behålla denna möjlighet kvar,
än att man skulle göra restriktioner här, och jag har alltså icke kunnat länna
understöd för denna tanke. Ehuru jag fortfarande anser, att det skulle vara
nyttigt att under den tid, som denna begärda utredning pågår, man
visade en viss återhållsamhet från statens sida vid utlämnande av egnahemslån,
anser jag dock icke, att det finnes någon utsikt att få en sådan tanke
genomförd, och jag bryr mig därför icke örn att yrka bifall till motionen i
elen punkten, men, herr talman, jag vidhåller här mitt yrkande örn bifall till
utskottets hemställan i punkten II.

Herr Norling: Herr talman! Jag begärde ordet närmast med anledning

av herr Magnussons i Skövde påstående, att misshälligheter i fråga örn lagens
tillämplighet icke äro påvisade i delar av Värmland och Örebro läns skogsbygd.
Herr Magnusson är dåligt underrättad. Saken är den att vi efter arrendelagens
antagande för dessa områden hava kommit in i ett avtalslöst tillstånd mellan
arrendatorerna och bolagen. Jag kan för övrigt i fråga om principerna och resonemanget
be att få understödja och instämma i den uppläggning, som gjordes
här av herr Sköld. Inte heller jag kan uraktlåta att påstå, att örn vi i kväll
antaga herr Herous förslag till åtgärder, så skulle detta i nuvarande situation
icke hjälpa arrendatorerna. Förslaget örn retroaktiv verkan av tillämpningen
av lagen saknar betydelse. Det förslaget är endast ett viftande med gamla
fanor. Herr Lindhagen synes inte endast ha varit en fana för det socialdemokratiska
partiet. Herr Herou har tydligare beslagtagit herr Lindhagens synpunkter
på jord- och arrendeproblemen.

Jag skall med några siffror få visa riktigheten av vad jag sade, att misshälligheterna
äro långt ifrån avverkade i skogsbygden. Hälleforsbolaget är
det enda bolag av de större, som träffat kollektiv uppgörelse med sina arrendatorer.
De andra hava nekat att ingå på sådan uppgörelse och ställa krav
på personliga kontrakt, när det gäller arrendena. Men ett villkor för denna
kollektiva uppgörelse och de arrendebelopp, som sattes på grund av den, är,
att arrendatorerna och bolaget skola gemensamt söka dispens för samtliga 411
arrendeboställen, som Hällefors bolag har och som falla under den norrländska
arrendelagens tillämpning. Jag frågar: Är det över huvud någon mening
med en dylik lagstiftning, när den kommer att se ut på det sättet i verkliga livet?
Varför hava arrendatorerna gått med på en sådan uppgörelse? Jo, därför
att de anse rätten till arbete som det väsentliga. Jag tillåter mig framhålla,
liksom jag gjort det flera gånger förut, att jag, efter de studier jag gjort -—
jag Ilar även deltagit i egnahemsstyrelsens undersökningar av dessa förhållanden
och därvid fått ytterligare belägg härför — att det primära för arrendatorerna
är och förblir tillgången och rätten till arbete, och det sekundära är
äganderätten eller arrenderätten. Därför är det helt naturligt att både bolagen
och arrendatorerna sedan lagen kom i tillämpning hava svängt i sin uppfattning.
För att få tillgång till arbete — vi skulle alla handla precis på samma
sätt i samma situation — har man gått med på dispensförfarandet. Dispensen
är emellertid ännu icke beviljad, avtalen hava ännu icke trätt i kraft; det är
ett avtalslöst tillstånd för hela Hälleforsbolagets område. Samma är förhållandel
med Billeruds och Katrineforsbolagen. Såvitt jag känner till, finns det
inga ordnade avtalsförhållanden där heller. Jag menar därför, att talet örn att
vi snart skulle komma ur nu rådande situation är alldeles oriktigt, ty det är

Äng. vissa
sociala
ordfrågor.
(Forts.)

Nr 35.

138

Lördagen den 17 maj e. m.

Ang. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

ett önskemål även från arrendatorernas sida, att riksdagen effektivt skall ingripa
och hjälpa dem till rätta. Jag har förut tillåtit mig påstå, att den utveckling,
som skogsbygden där hemma går till mötes, är socialt vådlig, beroende
på konsekvenserna av det som skett. Ingen kan förhindra försäljningen
av arrendegårdarna. Principiellt hava arrendatorerna ingenting emot en frilösning,
men en frilösning, som går till väga på sätt som sker, kan icke samhället
stå likgiltigt inför. Jag kari nämna, att det är rätt väsentliga försäljningar som
skett under 1929. De siffror jag har äro hämtade ur Uddeholmsbolagets styrelseberättelse
för nämnda år. Man har under det år berättelsen avser försålt
181 egendomar för 525,824 kronor, och sedan försäljningarna av arrendegårdarna
började hava 886 egendomar försålts för en sammanlagd summa av
2,740,852 kronor. När man sedan får uppgift på medelarealen hos dessa försålda
egendomar, så framträder den sociala vådan i bjärta färger, ty medelarealen
uppgår endast till 3.84 hektar. Alltså, 886 egendomar endast under
Uddeholmsbolaget hava försålts med en genomsnittsareal av c:a 7^2 tunnland.
Huru skola människorna kunna försörja sig nu på dessa jordbruk? Arealen
är icke åkerareal, utan sammanlagt skogs- och ängs- och åkerareal. Det förefaller
som örn lagstiftningen utgått från felaktiga förutsättningar. Arrendatorerna
äro icke jordbrukare till sin huvudsakliga näring, de vilja icke vara
det, de äro skogsarbetare, och varje utredning, som går ut ifrån att här skall
skapas självständiga jordbruk, blir snedvriden till sina resultat. Vederbörande
kunna icke försörja sig på jordbruket. Det har sagts, att det är omöjligt för
jordbrukarna att klara sig i Sveriges bästa jordbruksbygd. Hur skall det då gå
för dessa, som bo kanske flera mil från närmaste järnvägsstation eller allmän
landsväg och som ha dålig jord? Vi måste i kommande utredning hålla i minnet,
att det är skogsarbete, som är det väsentliga för dessa människor, och att
jordbruket endast är ett komplement i deras försörjningsfråga.

Hälleforsbolaget har nu avstyckat och begärt dispens men senare återtagit
sin ansökan, då det visade sig att arrendatorernas undertecknande var nödvändigt
för 156 egendomar, som de nu skola föra ut i marknaden och förresten
hålla på att sälja. Dessa äro sådana, som ligga över norrländska arrendelagens
arealgräns. För att ytterligare bevisa det socialt oriktiga i hela jordpolitiken
och huru detta gäller samtliga bolag kan jag nämna, att av dessa 411 egendomar,
som falla under norrlandslagen, för Hällefors bolags räkning det endast
är 6 egendomar, som innehålla över 6 hektar åkerjord. Det är precis samma
förhållande över hela Bergslagen. Så är det under Billerudsbolaget,
så är det även under Katrineforsbolaget. Det enda undantaget är
nere på slättbygden i Sunnemo och delvis i Ekshärad och Norra Håda
socknar. Där finnas egendomar av annan typ. Att människorna även
där hava det svårt är beroende på det allmänna läget inom jordbruket, dåliga
avsättningsmöjligheter och dylikt, men egendomarna hava dock den storleken,
att de kanske skulle kunna försörja brukarens familj. Det är dock ett
försvinnande fåtal av egendomarna i allmänhet. Motsättningarna ha orsakat olika
uppfattningar bland arrendatorerna. Där det är arrendatorer nied jordbruk,
är det givet att de sätta som det viktigaste ett långfristigt arrende. Den saken
är klar. Vederbörande hava för sin del gått fram mycket intensivt efter den
linjen. De hava dock icke fått några sådana arrenden, utan hava i stället fått
köpa. De komma i fortsättningen i ett sämre ekonomiskt läge, ty kapitaliseras
arrendebeloppet och jämföres det med köpesumman, visar det sig, att de få en
väsentligt sämre ekonomisk standard i fortsättningen. De få även underhåll
av byggnader och dylikt. Det är för övrigt klart, att bolagen avhända sig
sina ställen, därför att dessa blivit mindre räntabla.

Jag skall till sist endast framhålla, att den utredning, som jag livligt hoppas
att även denna kammare skall gå in för, bör, som det är skrivet och även förut

Lördagen den 17 maj e. m.

139 Nr 35.

Äng. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

Herr Herou: Herr talman! Jag vill först ge några korta repliker gentemot
det, herr Sköld hade att invända mot mig. Herr Sköld ställer först en
fråga: Tror ni att arrendatorerna skulle varit hjälpta, därest vi — han menar
socialdemokraterna ■— gått in för demonstrationspolitik för långt gående
krav? Det tror jag ingalunda, men jag skulle tro, att man då åtminstone icke
kunde lägga något ansvar för att intet göres på de partier, som hade gått in
för att slåss för så långt gående fordringar, som man ansåg situationen i varje
fall kräva. En sådan politik leder dock till målet, men med uppgivelse kommer
man icke framåt. Och man skall nu icke komma och blanda bort korten. Man
vet nog, att när det gäller frågor, som ligga ert parti närmare örn hjärtat,
kunna också ni föra demonstrationspolitik. Och man har visst någon gång från
ert håll här i kammaren förklarat, att man ansåg sig pliktig föra även demonstrationspolitik.
Sedan vill jag, att herr Sköld ändå skall komma ihåg ■—■ när
han talar örn de kåserier, jag skulle ha fört här — att örn dessa i någon mån
berörde honom illa, var det ju ändå så, att jag i dessa kåserier byggde på uttalanden
från en man, som inom det socialdemokratiska partiet varit en sorts
fana för socialdemokratien i jordfrågan, och som väl ändå har stor erfarenhet
örn vad som försiggår inom partiet och i riksdagens utskott, och som säkert mer
ingående än jag har reda på dessa förhållanden.

Vad det sedan gäller frågan om retroaktivitet, är jag villig att medgiva, att
ju längre herrarna dröja med att genomföra detta krav, som man även från ert
håll tidigare slagits för, ju mindre utsikt är det naturligtvis att taga upp saken.
Det skall ej lyckas er att frammana den meningen, att vi komma fram med
de »flugmässiga» idéer i riksdagen, som lyckligen avvärjas av herr Sköld och
andra jordbruksexperter. Jag vill framhålla, att det icke är längre sedan än
år 1926, som det höll ti en konferens i Bräcke — det var i Bräcke då, i år var
det i Karlstad — en konferens för jordbruksfolk, arrangerad av socialdemokrater.
Och där förmådde man arrendatorerna att uttala sig för retroaktivt arrende
och vidare emot sammankopplingen av arrendeavtal och arbetsavtal. Och
ni skrev i en resolution, att ni icke kunde godkänna den av juristerna utformade
dogmatiken, som med hänsyn till juristeriet avfärdade så rimliga krav.

Men tiderna förändras, och jag ser, att herr Lindhagen nog icke hade så
orätt, när han skildrade, vad som försiggår, och den s. k. orienteringen, som
under herr Skölds ledning skett vid konferensen i år i Karlstad, där man lade
upp saken på annat sätt och förmådde arrendatorerna att uttala sig därefter.

När det sedan gäller arrendatorerna och fackorganisationerna, så äro enligt
den Sköldska meningen arrendatorerna mest hjälpta genom att de ha starka
fackorganisationer. Därest detta är herr Skölds mening, får jag säga, att vi
verkligen i denna viktiga och centrala punkt Ira en gemensam uppfattning. Så
länge arrendatorerna — och det är ju flerstädes förhållandet i vårt land —
äro dåligt fackligt organiserade, vilja vi pröva allvaret i den åskådning, som
edra parlamentariskt troende partier gärna vilja ge, att man bör söka genom
lagstiftning ge skydd åt svaga grupper. Om vi kämpa med denna av er många
gånger predikade logik, så säga vi dock med skärpa till arrendatorerna, att de
skydda sig bäst genom starka organisationer. Och jag är icke alldeles okunnig

sagts, se till att skyddslagstiftningen tar riktiga utgångspunkter och tar hänsyn
till just att det är skogsarbetare och icke jordbrukare, som det huvudsakligen
gäller. Gör utredningen det, måste den även medföra ett skydd för den svagare
parten, något som vi alla förut hava deklarerat, att vi avse med vår arrendelagstiftning.
Jag skulle även vilja framställa ett önskemål, och det är, att
vid denna eventuella utredning arrendatoremas organisation finge tillfälle att
aktivt deltaga. Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Nr 35.

140

Lördagen den 17 maj e. m.

Ang. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

örn vad dessa betyda. Jag bär haft en konferens, jag också, med klassmedvetna
arrendatorer under Gimo-Österby bruk, som härom dagen gåvo exempel på
sina fackliga avtal. Och vi koir.mo bra överens örn att den vägen är den, som
man fortast möjligt bör slå in på. Och kan man bara kollektivt och fackligt
sluta avtal, så är man icke så beroende av den lagstiftning, som socialdemokraterna
lovat genomföra.

Örn vi alltså ha lagt upp detta program för att pröva herrarna, bortse vi icke
ett enda ögonblick från nödvändigheten av att fackligt organisera arrendatorerna.
Jag vill minnas, att utskottet någonstans säger i sitt utlåtande, att det
är intet, som har förekommit, varför man borde gå in för så långt gående krav.
som vi ha ställt, då vi tala om åtgärder för att förhindra att jordägaren, med
stöd av förhållandena på arbetsmarknaden, på grund av arbetslösheten o. s. v.
och på grund av de förhållanden, som herr Norling sökt skildra, kan påtvinga
arrendatorerna svåra avtalsvillkor. När utskottet vågar säga, att ingenting
har inträffat, må jag säga, att det ändå är en smula märkvärdigt. En officiell
kommitté, vilken kallades »jordsakkunniga», avgav för ett par år sedan ett
mycket tjockt betänkande på statens bekostnad. I detta betänkande få vi veta,
att i en kommun i Uppsala län arrendatorerna i vanliga fall ge 18—20 till 40
kronor per hektar, medan de arrendatorer, vilkas arrenden helt och hållet utgöras
genom arbetsprestationer, få sä många dagsverkan, att värdet därav efter
i orten gällande arbetspriser motsvarar 140 kronor per hektar. Och samma
»jordsakkunniga» säga. att särskilt de talrika arrendatorerna linder industribolagen
och de enskilda industriidkarna äro avsevärt underbetalda. Och det
säges på samma ställe — detta är ju officiella uppgifter, som icke borde vara
utskottet främmande — att de i bolagens prislistor angivna priserna med 50—
100 procent understego de gällande fria arbetspriserna. Det finnes sålunda ur
de av de makthavande här i landet själva föranstaltade officella undersökningarna
material att hämta, som ger vid handen, att det föreligger ett sådant
läge, att rätt så långt gående krav till skydd för dessa grupper äro berättigade.

Sedan sade herr Norling, att vårt program var alldeles odugligt. Jag vet
icke, vad herr Norling fått det ifrån. Han har, sade han, skaffat sig kunskap
och erfarenheter på det området under de senaste åren i Värmland. Det är möjligt,
att han har influerats av den socialdemokratiska konferensen i Karlstad
trettondagshelgen 1930 —- vad vet jag. Men jag kan icke gå med på att saken
är så betydelselös, som herr Norrling vill göra gällande, och jag tror, att om
han går till sitt anförande 1929, så rimmar det nog icke riktigt mot hans uttalande
nu. Det är ju ändå icke så, herr Norling, att alla kontrakt utlupit.
Saken finnes utredd här i utskottsbetänkandet, och socialdemokraterna ha ju
ledamöter i utskottet och ha inom detta större möjlighet än vi att följa med vad
som händer och sker. Jag har observerat att i det utskottsbetänkande, som vi
nu behandla, har Uddeholmsbolaget självt på sidan 173 gett ett erkännande åt
vissa förhållanden, och säger slutligen, att antalet arrendekontrakt att reglera
äro under 1930 621 stycken, under 1931 230 stycken, under 1932 118 stycken,
under 1933 90 stycken, och under 1934, herr Norling, 224 stycken. Det
brister alltså något i herr Norlings kunskaper på detta område, trots vad han
försökt att forska i dessa saker. Det står en slutsumma av 1,283 stycken arrendekontrakt,
som Uddeholmsaktiebolaget alltså självt medgivit, att det gäller
att reglera under dessa kommande år. Och jag kan icke tro, att man kunde förutse,
hur många kontrakt det vore att reglera fram till 1933 eller 1934, därest
det vore sant, vad herr Norling försökte göra gällande, att alla kontrakt utlupit.

Alltså, det är väl icke riktigt, herr Norling, att vårt program är alldeles
odugligt. Tag vidare till exempel minimiarealen. Jag erinrar mig, vid en debatt
för tre år sedan, att icke herr Norling, men en socialdemokrat, som sitter

Lördagen den 17 maj e. m.

141

Nr 85.

honom ganska nära, framhöll — något som jag tror jag sade i mitt förra anförande
— att felet med den nuvarande arrendelagen vore, att det är så många
arrendatorer, som utelämnas på grund av minimiarealerna. »Lagen gäller icke
det folk, som den borde avse.»

Jag tror, att örn ni tänka närmare efter, skola ni förstå, att de, saken gäller,
nog skola finna, att vårt program icke är så odugligt, som herr Norling vill
göra gällande.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skall även med risk att

yttra mig något ofullständigt men med hänsyn till den sena timmen i görligaste
mån begränsa mitt yttrande. Jag kan icke underlåta att uttala, att jag
tycker det varit mycket bättre, att de herrar, som nu tala örn svårigheter för
arrendatorerna och peka på arrendelagsbestämmelser, vari dessa svårigheter
skulle bottna, hade tänkt allvarligare på den saken, när den nya arrendelagen
genomfördes 1927, då såväl undertecknad som andra ganska kraftigt framhävde,
att en del av de föreslagna lagbestämmelserna kunde bli allt annat än
gagneliga för arrendatorerna. Örn man då lyssnat härtill, hade lagen icke behövt
att få den olämpliga utformning, som nu otvivelaktigt förorsakar, att det
»gnisslar» på åtskilliga håll. Jag skall, med utgångspunkt från vad herr Norling
yttrade, att det för Yärmlandsarrendatorerna mera gäller arbets- än arrendeavtal,
och med utgångspunkt från att det rör sig örn skogsarbetare och
mindre jordbrukare samt den statistik, som han anförde från Hällefors, där
411 arrendegårdar endast lia från 4—6 hektar åker, be att få påpeka, att just
däri ligger ett av de särförhållanden, som gjort, att arrendelagen är olämplig.
Det är nämligen så, att gränsen för arrendeperiodens längd är satt från 4
hektar. Vad som ligger härovanför av inägojord faller ju ovillkorligen under
den 15-åriga arrendetiden. Men det är uppenbart, att man icke rimligen kan
ingå arbetsavtal för 15 års tid, utan böra sådana ingås på kortare tid. Men å
andra sidan lär väl ingen kunna förneka, att innehavet av arrende och av skogsarbetarbostad
i någon måll bör och måste sammankopplas med den tid, under
vilken ett arbetsavtal ingås. Det är väl på denna punkt, förmodar jag, herr
Norling, där det mött stora svårigheter att träffa överenskommelser, och det
var väl anledningen till — örn jag icke är fel underrättad —- att, när Hälleforsarrendatorerna
skulle göra ett avtal, och den socialdemokratiska ombudsmannen
biträdde, han tillstyrkte en avtalsform, som inkluderade även dispensansökan
för arrendatorerna. Det var sannolikt den enda möjligheten att komma
förbi de svårigheter, som arrendelagen skapat.

Jag vill påpeka, att detta dispensförfarande ingalunda, som nian vill göra
gällande, är en olaglighet eller ett försök att sätta lagen ur funktion, utan bestämmelsen
örn, dispens är en av lagen godtagen form, även örn densamma icke
avser att vara normerande för alla fall. Jag har emellertid velat uttala, att
påpekade svårigheter säkerligen skulle kunnat undgås, örn man icke gått för
långt i sin iver att hjälpa arrendatorerna, när 1927 års arrendelag antogs.

Samtidigt ber jag att få erinra, att när herr Pettersson i Hällbacken uttalade,
att det visserligen varit ovillighet från bolagets sida att tillämpa lagen, men
att man måste tänka på att det tidigare hade mött samma svårigheter att
tillämpa Norrlandslagen uppe i Norrland, men att klagomålen där numera
tystnat och förhållandena ordnat sig, så innebär vill detta ett belägg, såvitt
jag kan förstå, för den av mig uttalade meningen, att förhållandena i Värmland
och Bergslagen så småningom komma att ordna sig.

Jag ber ytterligare gentemot herr Norling få påpeka, att även örn vi gå in
för en undersökning, så tager den sin tid, och därmed äro sålunda icke förhållandena
ordnade på en gång, utan en viss ej allt för kort tid kommer att
krävas, innan resultatet av undersökningen kan framläggas och föranleda åt -

Äng. vissa
sociala
jordfrågor.
fForts.)

Nr 35.

142

Lördagen den 17 maj e. m.

Ang. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

Herr Hage: Jag har suttit i det sammansatta utskott, som har behandlat
detta ärende, och jag skall därför be att få säga några få ord angående detsamma.

Jag skall då först nied anledning av herr Magnussons i Skövde anförande
be att få säga, att jag tror icke, man kan draga sådana konklusioner, som han
gjorde, av den omständigheten, att vi socialdemokrater nu eventuellt tänka oss
en liten justering med avseende på den lagstiftning, som det här är fråga örn.
Såvitt man kunde höra av hans anförande, var han inne på den tankegången,
att han ville visa, att vi förut gått för långt, då det gällt den sociala arrendelagstiftningen.
Vi hade fattat oriktiga beslut m. m. sådant, och just detta, att
vi nu eventuellt skulle vilja en justering, skulle bevisa detta.

Mot detta vill jag bara säga, att man mycket väl kan vara med örn en sådan
justering, som denna utredning kan leda till, utan att man därmed behöver erkänna,
att hela den allmänna syn på arrendelagstiftningen, som vi gått in för
under gångna tider, varit oriktig. Man kan med andra ord sagt i princip vidhålla
sin uppfattning i denna fråga, och likväl säga, att örn det nu förekommit
i ett särskilt fall en viss anledning att upptaga till behandling frågan örn justering,
så innebär det icke, att man kan ur detta faktum draga sådana konklusioner,
som herr Magnusson i Skövde gjorde, både i utskottet och här i sitt anförande
i kammaren.

Sedan skall jag be att också få säga några ord med anledning av herr Herous
anförande. Han omnämnde, att socialdemokraterna i utskottet gingo in för ett
mycket beskedligt yrkande, då de endast begärde en utredning i denna fråga.
Samtidigt nämnde han någonting örn och berömde herr Lindhagens ståndpunkt
och hans yrkande i frågan. (Herr Herou: Nej!) Jo, jag fattade saken på det
sättet. Överhuvud taget yttrade sig herr Herou på det sättet, att han ställde
herr Lindhagens ståndpunkt i denna fråga mot vår ståndpunkt. Och då vill
jag helt enkelt påpeka, att herr Lindhagen också går in för en utredning.
Skillnaden är bara den, att han vill, att utredningen skall omfatta hela landet,
under det att vi inskränka vårt utredningsyrkande till de bygder, som beröras
i de väckta motionerna.

I detta avseende skall jag be att få säga, att när dessa motioner, som nu här
behandlas, kommo fram., ställde jag mig mycket tveksam till den utredning,
som man här förordade. Men under den mycket långa behandling, frågan undergått
i utskottet, har jag försökt så grundligt som möjligt sätta mig in i
dessa saker och hört mig för örn de olika uppfattningar, man har på olika håll.
Jag får för min del säga, att det är ett faktum, som man icke kan komma
ifrån, att det bestämt sagts ifrån utav ett mycket stort antal arrendatorer i
Värmland, att den lagstiftning, som skapats, åstadkommer för dem vissa nackdelar.
Då tyckte jag, att det ifrån mina utgångspunkter icke kunde vara riktigt
korrekt att säga till dessa människor, som det här gäller: Det där bry vi
oss icke örn. örn ni kommer fram med yrkande örn, att det skall ske en justering
i detta avseende, så måste vi avvisa den saken. Jag har tvärtom funnit,
att det rimligaste skulle vara, att man åtminstone svarade dessa människor:

gärder. Jag har icke intagit någon starkare betonad position i denna fråga
om undersökning eller lagt ner något större intresse i att motarbeta densamma.
Men varför jag nu gått emot, beror därpå, att jag anser det onödigt och oriktigt
att gå in för en undersökning angående ändring av en så nyss antagen lag.
Men beslutar kammaren en sådan undersökning, har jag visst ingen anledning
att frukta densamma ifrån mina utgångspunkter, utan är jag viss om att den
måste leda till resultatet, att bekräfta, att de farhågor och betänkligheter, som
vi uttalade mot den 1927 antagna lagen, till fullo ha besannats av erfarenheten.

Lördagen den 17 maj e. m.

143

Nr SJÖ.

När ni påstå, att denna lagstiftning är sådan, att den skadar er, vilja vi åtminstone
vara med om en förutsättningslös utredning örn hur hela denna sak
utvecklat sig för att se efter, örn det finns möjlighet att göra något för att
tillgodose edra intressen.

Det är vår allmänna ståndpunkt, och därför ha vi sagt ifrån, att den utredning,
som skall ske, skall vara förutsättningslös. Den skall grundas både på
de synpunkter, som framförts i herr Lindhagens motion, och på de synpunkter,
som framförts i de övriga motionerna. Vi utgå alltså ifrån, att det skall
ske en förutsättningslös utredning, och att man skall undersöka vilka möjligheter,
som finnas för att rätta till denna sak.

I detta sammanhang vill jag säga, att jag icke kan vara med örn herr Lindhagens
ståndpunkt, när han yrkar, att denna undersökning skall utsträckas att
gälla även Norrland, ty om utredningen möjligen skulle resultera i justering i
avseende å arrendetiden, så vill jag icke vara med örn att ge ett finger däråt,
när det gäller andra delar än dem, som direkt berörts i motionerna. Ty vi äro
överens örn, att den gamla lagstiftningen skall bestå på alla andra orter av
landet, och från denna utgångspunkt har jag uppställt såsom ett krav, som jag
hävdade inom utskottet, för att gå med på detta yrkande om utredning, att man
bestämt skulle skriva ut, att utredningen endast skulle få en mycket begränsad
lokal utsträckning.

Jag har velat deklarera denna ståndpunkt, och när jag har gjort det, har jag
alltså därmed velat säga, att jag, från dessa allmänna utgångspunkter, med
särskild hänsyn till dessa människors intressen, har velat vara med örn en utredning
i denna fråga. Och då har jag också resonerat som så, att när nu denna
utredning kommer att omfatta en del detaljfrågor på arrendelagstiftningens
område, bör det vara lämpligt, att man icke gör några bestämda yrkanden i
dessa saker, som herr Herou var inne på. För min del vill jag emellertid bestämt
säga, att på dessa detaljpunkter, när det t. ex. gäller minimitiden för arrendet,
och när det gäller arealen m. m., så har jag icke kommit till någon ny
uppfattning. Men man kan det oaktat vara med örn, att en sådan sak får vila
under någon tid, örn en utredning, som berör just dessa frågor, pågår.

Det är från den utgångspunkten jag intagit min ställning, och jag ber i anslutning
därtill, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Spångberg: Herr talman! Herr Sköld menade i sitt anförande, att

man icke skall ställa sådana krav som kommunisterna här gjort. De voro
för långtgående, de skulle icke hjälpa arrendatorerna, det var bara demonstrationspolitik
o. s. v. bara för att ta ett plock ur herr Skölds motivering för
sin ståndpunkt. Jag vill i anledning av detta säga, att när man undersöker
de problem, som äro förknippade med den sociala arrendelagen, med försäljningspolitiken
— icke minst i Värmland — då det gäller arrendegårdar, med
egnahemslånen och det sätt, varpå man går till väga vid bestämmandet av
dessa, finner man mycket snart, att de åtgärder, som statsmakterna vidtagit
under senare tid, knappast inneburit några som helst fördelar för arrendatorerna,
utan snarare motsatsen. Det är ju ganska betecknande, att mitt under
en tid, då det allmänt talas om kris inom jordbruket, höja bolagen arrendeavgifterna
med 50, 100, 200 och över 200 procent såsom skett på en mängd
platser i Värmland. Örn herr Norling, som sade att han börjat intressera
sig litet för dessa saker, vid sina undersökningar även riktade några frågor
till arrendatorerna rörande deras läge, skulle han mycket snart märka, att
mitt påstående här är riktigt och att våra förslag äro berättigade. Det är
dessa förhållanden, bland annat den godtyckliga höjningen av arrendesummorna,
som göra, herr Sköld, att vi kommunister anse, att lika berättigat
som det är med en hyreslagstiftning, lika berättigat är det med en arrende -

Ang. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

Nr 35.

144

Lördagen den 17 maj e. m.

Ang. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

lagstiftning, som bestämmer maximipris på arrenden. På detta område har
det emellertid icke vidtagits några som helst åtgärder till skydd för arrendatorerna.
Sakligt sett måste jag säga, att man torde väl kunna utav talet
om jordkrisen dra den slutsatsen, att om det råder kris på jordbrukets område
— vilket det otvivelaktigt gör — så ter det sig litet underligt med
denna stora höjning av arrendena, som här har vidtagits under de senare
åren. Det skulle framför allt vara intressant att höra högerns motivering
eller varför inte rentav herr Carlströms motivering — herr Carlström, som
ju vill ha demokrati, han, som vill stiga ner till massorna för att lyfta dem
upp såsom han yttrade, då det var fråga örn statstjänarnas dyrtidstillägg —
för vad som ligger till grund för denna höjning av arrendena, och vad det
är, som ligger till grund för bolagens princip härvidlag. Till detta kommer
ju, som vi veta, det förhållandet, att bolagen vägrat tillämpa lagen örn femtonåriga
arrendekontrakt. Saken har ju i denna debatt varit påtalad, och jag
skall därför icke uppehålla mig vid densamma. Det är dock ett faktum,
att de arrenden, som utlöpt under de senare åren, icke ha förnyats, såsom
meningen var, då Norrlandslagen skulle tillämpas för Värmlands vidkommande.
Bolagen ha i stället fått någon juridisk rätt, en visserligen godtycklig
men ändå rätt att behandla arrendatorerna såsom nu sker i Värmland.

Av de motioner, som här föreligga, har ju utskottet i stort sett yrkat bifall
till herr Skölds motion angående undersökning rörande tillämpningen av den
1927 beslutade arrendelagstiftningen, framför allt i vad angår Värmlands län
och Örebro läns bergslag, och det finns ju där dessutom ett förslag örn förköpsrätt
åt arrendatorer. Jag har läst motiveringen ganska grundligt, och
jag måste säga, att det av denna inte går att få någon uppfattning örn vad herr
Sköld egentligen åsyftar. Det är ganska dunkelt utsagt i den 14 sidor omfattande
motionen, men när man samtidigt läser herr Lindhagens motioner, finner
man där på s. 63 en tydligare förklaring på några få rader till vad herr Sköld
egentligen menar. Vi finna nämligen detta i en bilaga till herr Lindhagens
motion, ett referat ifrån en utav Värmlands socialdemokratiska partidistrikt
anordnad konferens i jord- och arrendefrågorna under trettondagen i år. Denna
konferens skulle väl utgöra den närmaste grunden till herr Skölds motion, mer
dikterad av hänsyn till socialdemokratiska partidistriktets styrelse än av behovet
att få riktlinjer för vad som egentligen skulle behöva göras för arrendatorema.
Det heter i detta referat: »Herr Sköld framlade som sin åsikt att
man borde ena sig örn en kompromiss, som innebure bland annat ett upphävande
av arrendelagen i Bergslagen och södra Värmland och återgång till
vad som före 1927 gällde örn utsträckningen.» Det var bland annat det som
skulle vidtagas. Vidare finnas krav på införande av rätt till husbehovsved
och att arrendetiden skulle gälla i feni år med rätt till förnyelse under två
femårsperioder jämte skärpning av dispensrätten. När jag läser herr Skölds
motion, finner jag emellertid beträffande det senare, att herr Sköld själv
i motiveringen framhåller, att »en åtstramning av dispensförfarandet just nu
synes leda till sådana förvecklingar, att tillgripandet därav icke är rådligt».
Nu vet man ju inte, i händelse riksdagen beslutar örn utredning, när denna
blir färdig. Vi lia ju mycket sorgliga erfarenheter utav. hur det brukar
gå vid dylika tillfällen. Under den tid jag bar varit i riksdagen, har jag
på skilda områden blivit i tillfälle att studera just dessa saker, varför jag
är synnerligen misstänksam, då det gäller dylika utredningar. Särskilt giver
det anledning till misstänksamhet, då den vilar på sådana grunder, som de
herr Sköld här rekommenderat, och nied den motivering, herr Sköld här
presterat. Nu må tankegången hos herr Sköld vara hurudan som helst. Jag
tror, att sådan den refererats i Värmlands Folkblad, nämligen slopande av
Norrlandslagen för Värmlands vidkommande, vilket där ju tydligt säges ifrån,

Lördagen den 17 maj e. m.

145 Nr 35.

mycket tydligare än herr Sköld själv gjort i sin motion, denna tankegång näppeligen
torde delas av arrendatorerna i Värmland. Men jag måste ju säga,
att eftersom det icke är arrendatorerna i Värmland, som väckt motionen, utan
herr Sköld, torde det vara herr Skölds mening som vilar över ifrågavarande
förslag och icke arrendatorernas. Det var väl ingen tillfällighet detta, som
refereras i Värmlands Folkblad utan herr Skölds mening i arrendefrågan
sådan den upplades under konferensen på trettondagen. Det skulle då betyda,
att nu är man i färd med att slopa norrlandslagen för Värmlands vidkommande,
och jag förmodar, att det också skulle vara det delkrav, som för
dagen skulle lia så synnerligen stor betydelse gentemot kommunisternas enligt
herr Skölds mening för arrendatorernas i Värmland vidkommande betydelselösa
motioner.

Jag kan inför detta icke låta bli att erinra om, att det dock är bara två
år sedan socialdemokraterna basunerade ut, att det var synnerligen stora segrar,
som hade uppnåtts i arrendelagstiftningen, då norrlandslagen utsträcktes till
att omfatta även Värmland. Nu ligger ju saken i verkligheten till på det
sättet, att det aldrig blev några segrar för arrendatorerna, och herr Skölds
egen motion torde utgöra ett bevis därpå, att även han är medveten om, att
det icke var några segrar för arrendatorerna i Värmland. Det var icke några
segrar som genomfördes i och med det beslut som fattades beträffande norrlandslagens
utsträckande även till Värmland, framför allt därför, att man
gick förbi det viktigaste, nämligen frågan örn retroaktiv tillämpning av arrendelagstiftningen.
Det hade bort vara en förutsättning för eller i varje
fall en så viktig del, att man icke förbigått densamma, då denna lagändring
genomfördes. Jag påminner örn, att det icke är första gången, som vi från
kommunistiskt håll ha motionerat örn retroaktiv tillämpning av arrendelagstiftningen.
Det är icke första gången socialdemokraterna gå emot våra motioner
i dessa frågor. De ha gjort det förut vid olika tillfällen, och jag förstår,
att det nu kommer att upprepas. Herr Sköld säger, att förslaget örn
retroaktiv tillämpning av arrendelagen icke har någon betydelse längre. Herr
Herou har visat, att det Ilar mycket stor betydelse, därför att många arrenden
icke utlupit, och att en hel del avtal komma att utlöpa även nästa år
och året därpå. Örn vi däremot vänta tills utredningen blir färdig, herr Sköld,
tror jag, att det kommer att sakna betydelse att längre tala örn retroaktiv
tillämpning av den arrendelagstiftning det här är fråga om. Beträffande förslaget
örn utredning vill jag säga, att riksdagen behöver i sanning icke sakna kännedom
örn hur. lagen tillämpas. Jag anser icke, att vad man just nu behöver
göra är att tillsätta en utredningskommitté för att skaffa sig kunskap om den
saken, ty så invecklat är det ingalunda. Det är ganska lätt för var och en
att göra det. Jag har, visserligen icke på statens eller på någon institutions
bekostnad, studerat arrendeförhållandena och hur arrendatorerna har det i
Värmland, och jag tror, att det skall vara ganska lätt för dem, som vilja
skaffa sig kunskap örn hur arrendelagen tillämpas och vilka följder den har
för arrendatorerna, att sätta sig in i detta. Vi ha från kommunistiskt håll anfört
åtskilliga exempel därpå under de sista åren här i riksdagen. Vi ha visat
upp, hur bolagen göra ettåriga arrendekontrakt i stället för femtonåriga. Vi
lia visat upp huru de tvinga arrendatorerna att begära dispens från arrendetiden,
huru arrendatorerna tvingas att mot sin vilja köpa arrendegårdar och
huru de, då de icke vilja eller kunna köpa, vräkas från sina gårdar. Jag har
mångå gånger påvisat allt detta. Det är kända fakta. Man behöver ingen
utredning för att ytterligare förstå den saken. Det är en för arrendatorerna
synnerligen brydsam situation, och man behöver sannerligen vidtaga andra åtgärder
i stället för att uppskjuta det hela för åtskilliga år framåt genom att
begrava hela frågan i en utredningskommitté.

Andra kammarens protokoll 1930. Nr 35.

Äng. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

10

Nr 3o.

146

Lördagen den 17 maj e. m.

Ang. vissa
sociala
jordfrågor.

(Forts.)

Speciellt då det gäller Värmland, vill jag erinra om interpellationsdebatten
år 1928. Då jag detta år interpellerade dåvarande statsministern, herr Ekman,
rörande Uddeholmsbolagets jordförsäljningar i Värmland, yttrade herr
Ekman i egenskap av regeringschef, att han var övertygad örn, att arrendatorernas
ställning skulle komma att följas av myndigheterna och att deras rätt
då skulle komma att skyddas. Detta var bl. a. innebörden av det svar, som
herr Ekman gav på interpellationen. Till och med bolaget lovade ju en hel del
i den skrivelse som då utav herr Ekman refererades. I varje fall hade dåvarande
regeringschefen fattat bolagets uttalande så, att det skulle komma
att för framtiden ha stor betydelse för utvecklingen till det bättre av arrendatorernas
förhållanden. Och säkert gick det att av bolagets skrivelse i anledning
av interpellationen draga sådan slutsats. Men bolaget fortsatte sin
hänsynslösa politik mot arrendatorerna. Det blev visserligen ett litet stillestånd
i förföljelserna mot arrendatorerna omedelbart efter och i samband med
interpellationen, det är sant, men sedan har det fortsatt för fullt. Till följd
härav riktade jag förra året till statsrådet Lindman en interpellation. Herr
Lindman gav därvid det löftet, att egnahemsstyrelsen skulle på ort och
ställe företaga en undersökning. Jag skall villigt erkänna, jag tror jag också
sade det då, att jag väntade icke så synnerligen mycket av den undersökningen.
Vi ha nämligen sorgliga erfarenheter på detta område för småfolkets
vidkommande. Det fanns anledning att icke ställa alltför högt spända förväntningar
på vederbörande, men socialdemokraterna väntade ju så mycket
mer, liksom man i dag väntar så oerhört mycket av den Sköldska utredningsmotionen.
Man uttalade då, bland andra herr Norling, sin stora tillfredsställelse
med åtgärden i fråga. Sedan företogs även denna utlovade undersökning.
Det blev en resa arrangerad utav egnahemsstyrelsen. Det var på
den resan förmodligen som herr Norling var med. Jag tror visst, att det
var åtminstone två socialdemokrater med vid ifrågavarande undersökning,
men resultatet utav undersökningen, mina herrar, vart tog det vägen? Jo,
i skrivelsen från Uddeholmsbolaget finns det angivet någonting om, att det
blev ett uttalande ifrån egnahemsstyrelsen, att det icke har funnits anledning
till anmärkning mot bolaget. »Det har icke funnits anledning till anmärkning
mot bolaget». Det var resultatet utav den undersökning, som verkställdes
och som herr Norling var med i. Jag måste säga, att efter sådana undersökningar
och med den betygssättning som bolaget erhållit genom desamma,
kan man icke förorda, att de återupprepas. Sedan egnahemsstyrelsen på
detta sätt försvarat bolagsintressena, kan man icke förvåna sig över att
finna bolagets skrivelse, sådan den har bifogats nu föreliggande utskottsutlåtande,
faktiskt späckad med hån mot statsmakterna, samtidigt som bolaget
söker vältra ansvaret på statsmakterna för det hänsynslösa tillvägagångssätt,
som bolaget tillåtit och fortfarande tillåter sig mot arrendatorerna.
Många, som läst ifrågavarande utskottsutlåtande, kanske tycka, att
det är en stor fräckhet av bolaget att visa ett dylikt hån. Det är emellertid
icke så underligt efter den erfarenhet utredningen hittillsdags har givit, att
bolaget tar sig dylik ton. Det är inte heller underligt, att bolaget genom sin
skogschef, herr Wesslén, tar sig den ton, som genomandas dess uttalande, då
det slutar sin skrivelse med att håna ned den utav herr Sköld nu påtänkta
utredningen. Om herr Sköld läser bolagets uttalande, skall han finna, hur
man där säger, att man icke väntar några andra resultat av ifrågavarande
utredning än att det kommer att öka antalet hyllmeter av dylika betänkanden,
»nu nära 4 meter», tillägger man.

Utskottet har ju för sin del gått in för en utredning avseende förändringar
i norrlandslagen uti ifrågavarande fall. Jag skall icke mera orda om, vad jag
väntar av denna utredning. Jag har icke kunnat underlåta att med anled -

Lönlagen den 17 maj e. m.

147

Nr 85.

ning av herr Skölds anförande säga, att jag i sanning icke väntar mig
mycket utav densamma, och att arrendatorerna i Värmland göra klokt i att
icke låta lura sig den här gången också. Ty lurade komma de säkerligen att
bli av herr Skölds påtänkta utredning. Bolaget känner sig mycket säkert.
Det vet, hur det brukar gå i dylika fall. Det vet, att där viljan saknas, där
saknas också kraften.

Ja, herr talman, det kommer väl att bli på det sättet, att småfolket självt
en dag, efter kanske både denna utredning och möjligen ännu flera, finner,
att det måste lita på sin egen kraft, finner, att det kanske är främst småfolket
självt som får lära bolagsvälde och statsmakt, att det icke går att
handskas med arrendatorerna på det sätt som för närvarande sker.

Jag ber, herr talman, att få instämma i det förslag som ställts av min
partikamrat Herou.

Herr Sköld: Herr talman! Endast några ord med anledning dels av herr
Herous och dels herr Magnussons i Skövde anförande. Jag skall kanske
först litet ytterligare klarlägga min syn på demonstrationspolitik. Jag menaivisst,
att man skall föra demonstrationspolitik. _ Det kan vara mycket nödvändigt,
när det gäller att på lång sikt hamra in i folkmedvetandet en sak.
Men när det är fråga om ett akut läge, då det är fråga om, att någonting
bör göras snarast, och det är självklart, att man icke kan genomföra de förslag
man helst skulle vilja ha genomförda, ja, då tvingas man att driva den
praktiska politiken, att man försöker att få genomfört vad som kan genomföras
för att hjälpa de människor, som befinna sig i nödläge. Det är detta
förhållande, som gäller här i dag, och det är det vi lia att ta hänsyn till. Det
låter ju litet motsägande, när herr Herou utbrister att ju längre tid ni dröja
—■ han menar då socialdemokraterna — att genomföra dessa ting, ju. värre
blir det. Herr Herou vet likaväl som vi, att det icke finns någon möjlighet
att i dag få denna kammare att besluta omedelbara åtgärder i denna sak. Vad
är det då för mening nied att här stå och tala örn alla dessa stora ting, som
skola uträttas, då man ändå vet att de icke kunna genomföras? Jag vill också
säga, att jag fördömer visst icke alla de yrkanden, som framkommit i de
kommunistiska motionerna. Jag menar för min del — och det säger jag till
herr Magnusson i Skövde — att örn riksdagen 1927 hade beslutat att förbjuda
sammankoppling av .arbetsavtal med arrendeavtal, är det mycket sannolikt,
att en del av de svårigheter, som nu föreligga, icke hade förefunnits. Men
en annan sak blir frågan, huruvida det i dag skulle vara till någon nytta °att
införa detta förbud i lagstiftningen, sedan man i Värmland har fått till stånd
en sådan ställning bland arrendatorerna, att dessa faktiskt anse det vara
fördelaktigt att få arbetsskyldighet inskriven i arrendeavtalet. Det är en
situation, som icke förelåg 1927, men som nu föreligger och som man har att
taga hänsyn till. Vad jag emellertid riktade mig emot i den kommunistiska
motionen var, att där framförts yrkanden, likt och olikt, där förslag, som
skulle vara av betydelse, utan urskilning vörö sammankopplade^ med förslag,
som saknade betydelse. Herr Herou tick ju erkänna, att i fråga örn retroaktivitet
var det si och så med värdet av den saken.

Herr Spångberg får väl förgäves anstränga sin hjärna för att uttänka, hulman
genom retroaktivitet i arrendelagstiftningen åtminstone skall kunna hjälpa
dem, vilkas kontrakt redan utlupit, och det är ju ganska många. Jag
vill också fästa uppmärksamheten vid, att man måste göra en skillnad mellan
vad som förekom i Bräcke 1926, då man uttalade sig om retroaktivitet i
en lagstiftning, som ännu icke var genomförd, och vad som nu förekommer
tre år efter det denna lag trätt i kraft. Jag kan icke förstå, hur herrarna

Äng. vissa
sociala
jordfrågor.
(Korts.)

Nr 35. 148

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

kunna sammankoppla dessa ting. Vidare talade herr Spångberg örn nyttan
av att införa maximipris på arrenden, det vill säga en statlig reglering av
arrendebeloppet. Det är klart, att herr Spångberg kan gå ut i Värmlands
urskogar och säga, att vi kommunister vilja att staten skall bestämma arrendeavgifter
som äro mycket, mycket låga. Men dessa arrendatorer äro
dock icke enfaldigare än att de inse, att örn staten skall genomföra en lagstiftning
örn reglering av avgälderna. komma dessa avgälder att grundas på
vad- priset är på jorden i dag och de arrendeavgifter, som gälla för olika
slags jord. Efter de undersökningar jag har vidtagit, är jag icke för min del
övertygad örn att en sådan statlig reglering skulle vara till arrendatorernas
fördel, och jag vill försäkra, att Hälleforsbolagets arrendatorer skola med en
mun förkasta tanken på att staten skall reglera deras arrendeavgälder. De
ha nämligen erfarenhet av att det genom kollektivt avtal lyckats dem åstadkomma
en prutning av arrendeavgälderna, som de annars icke skulle åstadkommit.
Saken är icke så där enkel och onyanserad.

Herr Spångberg! Tillåt mig till sist med anledning av hans yttrande här,
att han icke hade fått något intryck utav en av mig väckt motion, turnera detta
med att förklara, att jag fick ett något förvirrat intryck av herr Spångbergs
tal nyss, och det gör, att jag icke kan närmare ingå på detta anförande. Det är
egentligen endast en sak som jag skulle vilja upptaga till förklaring. Herr
Spångberg omtalar ett förslag, som jag enligt Värmlands Folkblad skulle ställt
på en arrendekonferens i Karlstad. Jag erkänner, att Värmlands Folkblads
referat var synnerligen olyckligt avfattat, men jag vill förklara, att jag ställde
detta förslag. Men jag ställde också fem, sex andra förslag, av vilka en del
gånge i den strängare riktningen, d. v. s. jag föreslog åtgärder, som skulle leda
till skärpning i arrendelagstiftningen, men jag framställde också andra förslag,
som skulle leda till lindring. Och varför ställde jag en hel rad förslag
undan för undan? Jo därför att arrendatorerna skulle få några konkreta ting
att diskutera för att därigenom komma fram till en konkret ståndpunkt, men
jag kan försäkra herr Spångberg, att arrendatorerna förkastade det förslag, som
finns refererat i motionen, men de förkastade också de förslag till skärpning
i lagen, som jag framlade. Vad visar detta? Jo det visar intet annat än att
frågan är ytterst svår att lösa. Situationen är inkrånglad, och det fanns icke
någon möjlighet att på denna konferens komma med konkreta förslag, örn vilka
man kunde ena sig. Därför blev också det fullkomligt naturliga resultatet, att
man fick stanna vid begäran örn en utredning. Så pass svår är denna fråga, och
det är fullkomligt ändamålslöst, när man nu kommer och säger, att jag för min
del har satt i fråga, att här skall lagen tas bort eller försämras eller förstöras.
Jag har överhuvud taget icke försökt påtrycka några arrendatorer några åsikter.
Den enda befattning, jag har haft med denna fråga, är att jag sökt utröna,
vilken uppfattning arrendatorerna själva haft i denna fråga, och jag vill säga,
att deras uppfattningar varit divergerande, och att man icke hade kommit till
klarhet örn, hur frågorna skola lösas. Och det har icke heller utskottet gjort. Det
är därför som en utredning är nödvändig. Och det kan icke hjälpas, att denna
sak uppskjutes något. Det är ingenting att göra åt den saken. Man kan icke
komma frågan in på livet på annat sätt.

Sedan säger herr Spångberg, att jag väntar så oerhört mycket av detta, och
att socialdemokraterna år 1927 basunerade ut sina segrar. Jag föreställer mig
att han menar, att nu skola de också basunera. Jag tillhör icke det slags folk
som blåser i basun. Jag tror icke, att Jerikos murar falla för sådant. Basunstötarna
överlämnar jag med givmild hand åt herr Spångberg. Herr Spångberg
förklarar, att bolagen ta socialdemokraternas ansträngningar med lugn
därför att de veta, att där viljan saknas, där saknas också kraften. Jag tror,
att bolagen ta herr Spångberg med mycket, mycket större nonchalans. Jag

Lördagen den 17 maj e. m.

149

Nr 35.

tror, att de erinra sig ett gammalt latinskt ordspråk, som i översättning lyder,
att ehuru kraften saknas, är viljan likväl berömvärd.

Herr Herou: Herr talman! Det är ju icke vårt fel, att detta stora utskottsbetänkande,
som behandlar så oerhört många motioner, nu behandlas allt för
lättvindigt. Nu gäller det ju ändå frågor, som beröra en grupp av 99,600 personer
som enligt vad vi kunnat visa, lever betydligt under den inkomst som
refererades i en föregående debatt. Vi lia visat, att en arrendatorsfamilj får
leva på 30 ä 40 öre per dag och familjemedlem. När det rör en grupp medborgare
på i runt tal 100,000 personer, som lever under sådana förhållanden, borde
man erkänna frågans betydelse.

Emellertid vill jag, när herr Hage nu upplyste örn skillnaden mellan bans
ståndpunkt och herr Lindhagen, säga, att det var en fullkomlig överloppsgärning,
därför att jag ju började mitt anförande med att påpeka denna skillnad.
Vidare har jag alls icke hemfallit åt någon speciell beundran för den ståndpunkt
herr Lindhagen intog just i den punkt, vi nu diskutera. Jag vill endast
framhäva att i allmänhet var ju herr Lindhagen en smula framför de andra
socialdemokraterna, och att han ju ända till på sistone haft en följeslagare i
herr Hage. Sedan sade herr Hage, och det var mycket intressant, att arrendatorerna
nu komma att säga, att man måste ge upp denna lagstiftning, som vi
genomförde här i riksdagen för några år sedan. Den har blivit till olägenhet
för arrendatorerna. Herr talman! Vi befinna oss sålunda i ett läge vari herr
Magnusson i Skövde och andra högermän med all anledning kunna triumfera,
och det är riktigt vad min kamrat Spångberg sade, att de segrar herrarna basunerade
ut år 1927 bli rätt så besvärliga för er nu. På grund av den vilja till
eftergifter, som tar sig uttryck i herrarnas framträdande, segra i dag de som
varnade för arrendelagstiftningens utsträckande. Det bliver dessa herrar, som
komma att få triumfera. Sedan fick jag verkligen höra, att herr Sköld var
anhängare av demonstrationspolitik, och han lämnade en intressant förklaring
över vad han för sin del menade med berättigad demonstrationspolitik. Jag
finnér emellertid till min glädje, att det är en skillnad mellan herr Skölds uppfattning
och min. Med demonstrationspolitik mena vi icke bara, att frågan
skall mogna till avgörande i parlamentet. Vi använda ju denna talarstol till
agitationstribun, som herr Sköld vet, för att på det sättet, väcka folks klassmedvetande.
Antingen bifallas våra förslag, och då är det ju mycket bra, eller
avslås det, under förklaring, som man gör i denna debatt, att dylika förslag
icke alls kunna antagas eller genomföras av den borgerliga demokratien. Och
det lär dessa grupper, som den här saken gäller, åtskilligt. Vi vilja hamra in
i deras medvetande, att de skola lita på sin egen kraft, att de skola bli organiserade
grupper och få liksom andra grupper politiskt inflytande, vilket de nu
tyvärr i alltför hög grad sakna. När sedan herr Sköld i alla fall säger örn
arbetsavtalen, att man i Värmland nu är på det klara med att de ha ingen betydelse,
ty där har man kommit så långt, när det gäller fackliga organisationer,
att man anser denna sak inte ha så stor betydelse. Det vore val om det så vöre
fallet. Jag vill dock fästa herr Skölds uppmärksamhet därpå, att vi lia ingalunda
ställt detta krav enbart för Värmlands vidkommande. Örn herr Sköld
haft vänligheten läsa vår motion, skall han finna, att vi yrkat, att riksdagen
måtte besluta att i 2 kap. i lagen örn nyttjanderätt till viss fastighet och i
lagen örn arrende i Norrland och vissa delar av Svealand vidtaga sådan lagändring,
som medför o. s. v. Alltså, herr Sköld, vi ha inte begränsat oss till Värmland
i detta avseende, och herr Sköld måste vidgå, att i andra delar av Sverige
äro inte arrendatorerna så fackligt organiserade, att de inte skulle önska sig en
sådan lagstiftning.

Vidare säger herr Sköld, och är då icke särskilt älskvärd, att vi lia i vår

Äng. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

Nr 35.

150

Lördagen deli 17 maj e. m.

Ang. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forte.)

motion sammanblandat likt och olikt. Jag vet inte, om herr Sköld läst vår
motion. Vi ha ställt en motion för varje särskilt yrkande, och det är herr Sköld
och hans utskott, som sammanblandat alla dessa motioner i ett enda betänkande
till avgörande i ett enda sammanhang, så jag får verkligen säga, att detta hans
yttrande var synnerligen misslyckat.

Herr talman, jag skall i anledning av vad som hittills passerat inte gå in
på ytterligare realbehandling, annars hade det varit synnerligen intressant att
erinra herrarna örn, vad herrarna sade förlidet år i interpellationsdebatten i
detta ämne.

Herr Hage: Herr talman! Jag vill bara helt kort säga till herr Herou,

att vi ha inte på denna punkt varit med örn en enda eftergift. Vi ha endast,
och det framgår tydligt av ut skottsutlåtandet, sagt ifrån, att när vi kunna
konstatera, att dessa arrendatorer, som det här är fråga örn, ha klagat över den
utveckling, som hela denna fråga tagit i Värmland,, ha vi sagt till dem genom
detta ståndpunktstagande, som framkommer i utlåtandet, att vi vilja inte avvisa
deras krav på, en utredning av frågan. Det är allt, som hittills har inträffat,
och vad vi hittills gjort i denna fråga. Vi ha sagt till dem, att Vi
kunna inte sätta oss över det faktum, som de framfört, att den här saken inte
har utvecklat sig på tillfredsställande sätt för deras vidkommande, och från
den utgångspunkten ha vi deklarerat, att vi vilja medverka genom vårt votum
till en förutsättningslös utredning örn, hur det skall bli möjligt att bemästra
denna sak på ett sätt, som blir till fördel för arrendatorerna. Detta är vår
ståndpunkt i denna sak, och det är en ståndpunkt, som håller.

Härmed var överläggningen slutad. Efter av herr talmannen dels beträffande
morn. 1) och 2), dels ock särskilt beträffande vart och ett av mom. 3) a)—g)
givna propositioner å de yrkanden, som under överläggningen förekommit i
fråga örn var och en av nämnda delar utav utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan, biföll kammaren vad utskottet föreslagit.

Vidare framställde herr talmannen vidkommande mom. 4) proposition på
bifall till utskottets däri gjorda hemställan; och fattade kammaren beslut i enlighet
härmed.

Punkten III.

Utskottets hemställan bifölls.

Härpå föredrogs punkten IV; och yttrade därvid:

Herr Carlström: Herr talman! Efter den långa diskussion, som pågått

mellan socialdemokrater och kommunister med avseende å den föregående punkten,
är det givet, att jag inte skall trötta kammaren med många ord på denna
punkt, där jag anfört en reservation. Jag står här ensam mot ett i övrigt
enigt utskott, och jag har endast med min reservation velat deklarera min personliga
uppfattning i denna sak. Det är ju ett ganska egendomligt förhållande,
att samma år, som man här 1 riksdagen i det särskilda utskottet sitter dag
efter dag för att rådslå örn, huru man skall gå tillväga för att söka rädda
Sveriges jordbrukare från undergång, som man säger på visst håll, så har man
i ett annat utskott, nämligen detta, inte dragit sig för att föreslå, att man med
statens medverkan skall skaffa allt flera av Sveriges invånare egna hem,
som alltså skulle erhålla sin näring från jordbruket. Jag tycker, att det ligger
en viss inkonsekvens i detta, att man å ena sidan nödgas tillgripa statsåtgärder
för att hjälpa de människor, som ha jordbruket till sin näring, och å anllra

Lördagen den 17 maj e. m.

151 Nr 35-

sidan samtidigt går in för åtgärder för att skaffa annu flera av Sveriges invånare
jord och eget hem. Örn man en smula studerar de motioner, som framkommit
från skilda motionärer, skall man finna, att man vill egentligen^
jordegan vad som är omöjligt. Man vill på lagstiftningsväg ordna det sa,
att det skall bli möjligt för Sveriges lantbrukare eller småbrukare att klara
sig vid jorden, men å andra sidan är det andra omständigheter i samhället sorn
man inte räknar med, men som göra, att det inte finns någon utsikt egentligen
för en medellös person att kunna skaffa sig ett eget hein och pa detsamma la
en dräglig utkomst. Jag har för övrigt i min reservation sökt motivera mili
mening i detta avseende och föra fram så att säga konsekvensen av att man i
ena fallet vill skaffa hjälp vid denna tid åt det redan vid jordbruket varande
svenska folket och å andra sidan skaffa nya adepter dit med statens hjälp.
Det är ju tydligt, att örn det finns förutsättningar för en näring, dragés iolket
av sig självt till denna näring, men finns det inga förutsättningar, gar iolket
därifrån. Det hjälper inte gärna vad man gör för att hålla dem kvar. Da nu
utskottet i sin motivering framkastat den synpunkten, att man inte alittor mycket
skall fästa sig vid de konjunkturer, som för närvarande rada, och sagt, att
under en lågkonjunktur är det lämpligt att inte låta egnahemsfragan stanna
av utan taga nya tag, ty det är bättre förutsättningar under en lågkonjunktur
att skaffa egnahem, måste jag säga, att örn man gör klart för sig, vad jorden
kostar, och vad det kostar att bygga nya hus pa ett nytt eget område skall
man lia en ganska besynnerlig uppfattning, örn man tror att detta skall kunna
bära sig med de konjunkturer, som nu råda. Även örn konjunkturerna framdeles
skulle bli betydligt bättre är det för mig otänkbart, hur en medellös ägare
av ett sådant ställe skall kunna i fortsättningen förränta de stora skulder, som

han ådragit sig. ..... i °

Det är på dessa grunder, herr talman, som jag inte gärna nu kan ga mixt
på att man ytterligare skall utöka denna verksamhet. Vi ha ju for närvarande
en egnahemsverksamhet, som årligen skaffar ett par tusental personer egna
hem här i landet, men nu vill man fortsätta ytterligare och skapa egna hem
på förut obebyggd mark. Jag måste säga, att jag kail inte tinna, att det ar
riktigt konsekvent att gå in för en sådan anordning med de utsikter, som jordbruket
för närvarande har. och med de svårigheter, som det säkerligen under
många år framåt har att kämpa med. _ Jag ber därför att fa yrka avslag pa
utskottets hemställan och bifall till min reservation.

Ang. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

Herr Herou: Herr talman! Det var en och annan synpunkt i den föregående
talarens anförande, som inte är så alldeles oriktig. Vi ha givit uttryck at
den uppfattningen i motiveringen till vår motion nr 34, att det huvudsakliga i
dagens situation inte är nybildning av .jordbruk, utan att man ser till, att de,
sorn finnas, kunna hållas uppe. Därför ha vi också, da det jäller expropnationslagstiftningen
och vad därmed sammanhänger, yrkat pa det torsta yrkandet
såsom det huvudsakliga. Där kräves en jordreglering, som kan möjliggöra
en jordtilldelning till de många ofullständiga jordbruk, sorn för närvarande
finnas i landet, varigenom man kan skapa fram besuttna jordbruk, och vi lia
först i andra hand ställt yrkandet örn att större möjligheter skola ges tor nybildning
och upplåtelse av jordbruk åt obemedlade eller mindre bemedlade.
Men man måste också se saken på längre sikt än herr Garlström, ty^även örn
på grund av produktionskriserna i den kapitalistiska världen det år sa, att det
flir närvarande är synnerligen svårt tor de jordbruk, som finnas, att kunna
existera och få avsättning för sina produkter ute på marknaderna, kommer det
on tid — halva mänskligheten skall väl inte svälta i evighet — ilar man skapar
fram en bättre förmedling, genom vilken arbetarna och bönderna runtom i
världen kunna förse sig med sina nyttigheter. Da blir det säkerligen en elter -

Nr 3ä. 152

Lördagen den 17 maj e. m.

Äng. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

fragan, sorn gor, att alla de jordbruk vi nu lia, inte kanske skulle kunna ge de
\aror
lägga jordbruket eller minska produktionen, får man väl gå den väg, som tilllampas
i vissa lander, nämligen att sätta åkrarna under vatten och odla fisk.
Da har man ju den möjligheten, att när krig utbryter, eller eljest då varuhunger
upptrader, tappa ur dammarna och taga vara på fisken och få det som livs ni

61/1,? det behövs, och sedan åter sätta åkrarna i stånd
igen, tor att tillfredsställa efterfrågan pa livsmedel.

dag hinner inte närmare ingå på denna sak och anser det ej heller nödvän li+uig°^a

det,.vid behandlingen av denna fråga utan slutar med att yrka
bifall till var motion nr 34.

Lpr^p1" w°I<1: Herr tf.lmanL Det ,finns otvivelaktigt åtskilligt tänkvärt i
ströms reservation. Det är ju bara med denna reservation såsom med
mycket av vad herr Carlström gor, nämligen att han driver det gärna över alla
gränser. „ Jag för ram del har samma uppfattning som han däruti, att det alls
inte ar någon olycka, om den svenska industrien kan suga till sig allt flera av
de sämst stålblå vid jordbruket och därigenom bereda dem en bättre bärgning

1 agltK°ru a’ a-t ?et ä-r en utveckling till det bättre för de sämst ställda på
landsbygden om industrien förmår att försörja allt flera av dem. I detta avseende
ar det ingen skiljaktig mening mellan mig och herr Carlström, men jag
ve ju av egen erfarenhet, att det finns många människor, som inte anse, att
det ar enbart den större inkomsten, som är avgörande. Vi känna ju till att
let hnnsmanga människor som ha kommit från jordbruket och till industrien.

•44 + 0^ ganska drägligt ställt där, men hela deras diktan och traktan har
gatt ut pa, att komma tillbaka till jorden igen. De veta, vad det vill säga och
de hysa ingen förhoppning örn att de skola få något överflöd, men det finns
något, som anda driver dem ut till jordbruket igen

De förslag som varit upptagna i den socialdemokratiska motionen, och som
nu av utskottet i allt väsentligt förordats, gå ju inte ut på att man nu skall ge
sig m pa någon, genomgripande reformering av den svenska jordpolitiken, utan
dessa förslag ga ut pa att man skall komplettera 1928 års beslut i egnahemsfragan,
komplettera det i den riktningen, som riksdagen 1928 själv ansåg vara
nödvändigt Det ar darfor, som utskottet nu förordat, att man skall pådriva
och genomfora en utredning rörande ökade möjligheter för mindre bemedlade,
framfor allt lantarbetare och skogsarbetare, att bli i tillfälle att skaffa sig
jordbruk av det ena eller andra slaget. Vi resonera som så: det finns t, ex.

.^“bruksarbetare, som inte kunna med egen kraft bli något annat än
jordbruksarbetare De önska bil i tillfälle att kliva upp till den kanske inte
särskilt ekonomiskt bättre men friare ställning, som den mindre jordbrukaren
intar. Vi veta också, att på grund av hela den omvandling, som sker i vårt
lands skogsbruk, halla de stora skogsbolagen på att försälja arrendegårdar i
: Följ mångå arrendatorer finns det ingen annan möj iigfiet

att inett fortsatt uppehälle än att inköpa arrendegårdarna. Det ställde
sig också självklart för utskottet, att man söker se till vad som från statens
sida_ nan göras för att dessa människor verkligen få övertaga sina arrendegardar.
Slutligen finns det många omständigheter, som peka på, att framför
af ,.e uorra delarna av landet för ägarna av en mängd jordbruk, som nu äro
ofullständiga, och där man tar sitt uppehälle till stor del ifrån skogen, kanske
ratt snart stundar den tid, da skogsarbetet tryter, då skogsarbetet blir en förvärvskälla
för en fast skogsarbetarstam och dessa jordbrukare få större svårhet
att skaffa sig uppehälle. Då har det framstått såsom en ganska naturSarf
a ° iman - V! statsmakternas sida observerar, vad som kan göras för
att satta sådana jordbrukare i stånd att livnära sig även den dag, då kanske

Lördagen den 17 maj e. m.

153

Nr 35.

skogsarbetet tryter. Dessutom är det av alla vitsordat, att en nybildning av
självständiga jordbruk, som sker därigenom att ofullständiga jordbruk fullständigas,
är den nationalekonomiskt mest lämpade formen för en jordbruksnybildning.
Utskottets utredningsförslag syftar alltså i väsentlig mån att
skapa ökade betingelser för dessa tre slag av jordförvärv. Dessa förslag innebära
ingenting annat än att riksdagen vidhåller sin uppfattning från 1928, att
egnahemsreformen skall fullständigas. På en mycket väsentlig punkt ha vi
socialdemokrater inom utskottet fått avgiva avvikande mening. Yi mena, att
det finns åtskilliga fall, där man inte kan på ett tillfredsställande sätt genomföra
dessa uppgifter med mindre än att det lägges i statens hand en makt att
disponera över enskild jord för ifrågavarande ändamål. Vi kunna visserligen
erkänna, att i nuvarande tid med det stora utbud, som finnes av självständiga
egendomar, det kanske inte finns så stor anledning att kräva en expropriationsrätt
för närvarande i vad det gäller anskaffning av jordbruk för egnahemsändamål
i egentlig bemärkelse. Men vi måste ju allesammans känna till, att
när det t. ex. gäller försäljning av arrendegårdar, så förekommer det mången
gång, att ett bolag inte försäljer arrendegården till arrendatorn, även om denne
vill köpa och har suttit mycket länge på arrendestället. Arrendatorn kan t. ex.
vara en fri och självständig natur med oppositionell läggning och kan ha stött
bolagets tjänstemän för bröstet, och därför skall han straffas och köras bort.
Det är klart, att från statens synpunkt kan det icke vara riktigt, att ett bolag
på det sättet skall kunna köra bort gamla arrendatorer från deras hem, utan
örn det är så, att bolagen vilja sälja dessa arrendejordbruk, så bör en dylik
arrendator ha företrädesrätt. Detta innebär i grund och botten ingenting annat
än att man skall tillämpa ungefär samma princip, när det gäller de stora
bolagen, som staten själv tillämpar, när den säljer sina utarrenderade jordegendomar,
ty därvid tillerkännes arrendatorn, som vi veta, hembudsrätt under vissa
omständigheter och får företrädesrätt att köpa. Vi miena för vår del, att något
liknande borde övervägas åtminstone när det gäller de stora bolagen.

Nu kan man visserligen säga, att de stora bolagens jord är enskild jord, medan
kronans jord är allmän jord, och att det således föreligger en skillnad, men jag
vill i alla fall påstå, att likheten mellan kronans och bolagens jord å ena sidan
är större än mellan en enskild jordägares jord och bolagens jord å andra sidan
Vad som bjuder emot och vad som väckt det största motståndet mot den tanken
att staten skulle få rätt att för sociala ändamål disponera över enskild jord, ur
framför allt att den enskilde fäst sig vid jorden, det är hans jord, han kunner
äganderätten till den och vill ej att denna rätt skall kränkas. Men vem äger
bolaget? Jo, bolaget äges av kanske tusentals aktieägare, som kanske aldrig ha
sett den mark det här gäller, som icke ha något begrepp örn dessa människors
förhållanden eller ha någon känsla för den saken. Vems äganderätt är det där,
som man skall värna? Om man skapar en ordning i syfte att beträffande sådana
jordegendomar arrendator skall få rätt att inköpa sina arrendejordar mot att bolaget
får fullgod ersättning därför, icke kan man då påstå, att några aktieägares
rätt på detta sätt skulle kränkas? Vi skola observera, att i detta fall kan det
inträffa, att familjer och shikler, som kanske suttit många år på en arrendegård,
ja, som kanske suttit där i generationer, på grund av ett rent tjänstemannagodtycke
drivas bort från den torva de fäst sig vid. De betrakta denna plats som
sitt hem, där lia barnen vuxit upp, där känna de sig hemma, men därifrån skola
de kastas ut av rena godtycket. Det borde vara en uppgift för staten att skydda
hemmen, och därför mena vi, alf när utbudet av arrendegårdar är så stort, som
det för närvarande är, då lia vi här ett akut fall, där nian inte gärna kan komma
ifrån att taga under prövning, huruvida icke det allmänna skall ha rätt att skydda
arrendatorn från att drivas bort från sitt jordbruk, då bolaget försäljer detsamma.

Äng. vissa
sociala
jordfrågor.

(Forts.)

Nr 35.

154

Lördagen den 17 maj e. m.

Ang. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

Ur en annan synpunkt kan nian ställa samma krav, ela det gäller fullständigandet
av ofullständiga jordbruk. Det vittnas från olika delar av landet därom,
att de anordningar, som staten vidtagit för att underlätta köp av tilläggsjord till
alltför små jordbruk, icke alls kunnat tagas i anspråk bara därför, att t. ex.
grannen, som bär den lämpliga marken för detta fullständigande, en mark, som
för honom kanske icke är till någon väsentlig nytta, bestämt vägrar att avhända
sig marken. Vi mena, att här finnes också ett fall, då man borde överväga, örn
icke staten av sociala och nationalekonomiska skäl borde tillerkännas rätt att
företaga en annan fördelning av jorden än den för närvarande rådande. Vi förutsätta
icke, att man skall taga från en och lämna till en annan, utan vi förutsätta,
att ersättning skall utgå till fulla värdet.

Yi ha icke för vår del krävt, att svenska riksdagen skulle gå in med en skrivelse
till Kungl. Maj :t och anhålla, att ett förslag till lagstiftning av denna innebörd
måtte framläggas. Vi ha icke ställt våra pretentioner så högt. Vi ha
icke gått längre än till att framställa ett krav på, att när staten nu enligt utskottets
förslag skall gå i författning örn utredningar i jordfrågan, det även må tilllåtas
riksdagens största parti att få sina synpunkter på detta spörsmål prövade
i full utsträckning. Vi mena, att riksdagens största parti likaväl som alla andra
partier kan ha rätt att när staten ställer till med en utredning i en viktig fråga
få sina synpunkter på den frågan prövade. Vi mena, att det är icke riktigt
rent spel, när riksdagens borgerliga majoritet helt enkelt förklarar, att den och
den synpunkten icke får upptagas till prövning. Det är ingenting annat än
skuggrädsla och intolerans, som är anledningen till att man reagerar mot vår
ståndpunkt. Jag tycker det borde vara svårt för riksdagens borgerliga majoritet
att intaga en sådan ståndpunkt som den gjort, men det förefaller, som örn
man med lätt hjärta ställt sig där man står. Det skulle dock kunna tänkas, att
ett sådant sätt att behandla olika meningsriktningar skall komma att få obehagliga
konsekvenser, men det hoppas man kanske att man skall kunna undgå.

I alla händelser måste vi vidhålla vårt krav på att våra synpunkter på dessa
frågor bli liksom andra partiers synpunkter prövade vid de officiella utredningar,
som skola verkställas av statsmakterna. Jag kommer därför att vid de
följande punkterna yrka bifall till vår reservation, men vid denna punkt ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Blott några ord. När den
siste ärade talaren framhöll, att en del synpunkter, som han lade på frågan örn
möjligheten att bilda egna smärre jordbruk, icke blivit prövade, så vet jag icke
vad den ärade talaren kan ha för fog för att vilja påkalla en sådan prövning.
Vi prövade denna saken i tre år i jordkommissionen och undersökte noga alla
möjliga uppslagsändar vid denna prövning. Jag kan inte begripa att detta
skall kunna ske bättre genom att underkasta frågan granskning i en kommitté.
Då jordkommissionen behandlade denna fråga, blev slutet på visan att vi kommo
till alldeles olika uppfattning, och så kommer det att bli nu också. Jag
tycker, att det är märkvärdigt, att det nu, då jordbruk lönar sig ännu sämre
än det gjorde då, skall vara någon svårighet att erhålla jord för att bilda dessa
egna jordbruk. Här ha avgivits försäkringar från många håll, både från bolag
och enskilda, att de voro beredda att upplåta jord'' i så stor utsträckning man
vill ha för ändamålet. Svårigheten att erhålla jord tror jag alltså icke existerar.
Men under sådana förhållanden förstår jag heller icke vad gagn man
skall ha av att i detta sammanhang hålla på expropriationsrätten. Man bör
icke taga en sådan rätt i anspråk, utan att man visat, att man verkligen behöver
den. Det är denna synpunkt jag lagt på frågan.

Det synes verkligen, som om utskottets majoritet icke riktigt reflekterat på.
hurudana förhållandena äro för tillfället, inom jordbruket. Lika svår ekono -

Lördagen den 17 maj e. m.

155

Jfr 35.

misk ställning som de ha, som under kristidens värsta skede bildade egna jordbruk,
lika svårt föreställer jag mig att de stackars människor få det, som nu
förutsättas skola börja mindre jordbruk utan att äga det minsta själva. Hur
skola de kunna slå sig; fram och få en människovärdig tillvaro och göra var och
en rätt? Det förstår jag icke. Det ser ut, som örn herrarna, icke tänkt på huru
ekonomiskt svårt det är redan för dem som ha färdiga jordbruk. Jag kan
gärna instämma i vad herr Sköld sade, då han framhöll, att det vore^ riktigt
att staten hjälpte till vid inlösen av ett arrende eller dylikt och i den mån jordbruk
äro bildade. Men jag får verkligen säga, att jag i stort sett delar herr
Carlströms uppfattning, att skall man i detta ögonblick inlåta sig på att bilda
nya jordbruk och bygga upp allting från början måste man vara en ekonomisk
trollkarl; annars är man dömd till ekonomiskt slaveri i hela sin livstid. I varje
fall ligger saken så till, örn det är fråga örn så stort jordbruk, att det skall
giva den huvudsakliga utkomsten åt familjen. En annan sak är det ju, örn
man kallar det för jordbruk att sköta örn ett par tunnland jord och låta arbetet
på annat håll utgöra huvudinkomsten. Men att nu bilda nya jordbruk, som
skola så att säga bära upp hela familjen, tror jag för min del är omöjligt. Att
regeringen härvidlag vilat på hanen och väntat med denna sak tror jag den har
haft sina giltiga, skäl för. Man bör se på frågan från alla sidor, innan man rusar
iväg och lockar in en massa okunnig;a människor i ekonomiskt fördärv. Det
tål att allvarligt tänka på den saken, innan vi gå in på en ny linje i statens
egnahemsrörelse.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Blott ett pär ord!. Utskottet har
icke tagit lättsinnigt på denna sak och har icke heller tänkt sig någon tornering
av egnahemsbildningen. Därom vittnar väl, att utskottet i förgrunden satt
den ekonomiska utredningen av frågan rörande jordbruks och småbruks bärighet.
Därmed har väl ändå tydligt utsagts, att vi icke lättsinnigt behandlat
saken utan tänkt på de svårigheter, som för närvarande föreligga.

Jag har behjärtat svårigheterna och inser jordbrukets nuvarande nödläge
lika väl som någon annan, men jag ser icke saken så svart i svart, att jag icke
kan tänka på någon framtid för jordbruket. Sålunda har jag heller icke vare
sig kunnat eller velat släppa tanken på nybildning av jordbruk. Ty den som
gör det, han har verkligen förlorat hoppet örn jordbruket. Det är detta som
gjort, att jag för min del gått på utskottets förslag.

Jag vill tillägga, att den parallell, som drogs av herr Olsson i Kullenbergstorp
mellan jordbruksnybildning under kristiden och en eventuell jordbruksnybildning
nu, icke är hållbar. Det kan nämligen ifragasättas, huruvida icke
den som nybildade jordbruk under den värsta kristiden sitter i ett läge som
är väl så vanskligt som den persons, som gör det under nu rådande bottenläge
för jordbruket med därav följande billigare jordvärden.

I varje fall ligger i utskottets uttalande en framtidstanke, en tro på.jordbrukets
framtid i vårt land. Jag tror, att det är skäl i att ännu någon tid åtminstone
söka upprätthålla den tron.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav särskilt
beträffande vart och ett av mom. 1) och 2) propositioner å de yrkanden, som
under överläggningen förekommit i fråga örn vartdera av dessa moment; och
biföll kammaren vad utskottet i nämnda moment föreslagit.

Punkten V föredrogs. Därvid anförde:

Herr Sköld: Herr talman! Jag tillåter mig att vid denna punkt yrka bifall
lill den av herr Eriksson i Ljusdal avgivna reservationen.

Äng. vissa
sociala
jordfrågor.

(Forte.)

Jfr 35.

156

Lördagen den 17 maj e. m.

Ang. vissa
sociala
jordfrågor.
(Forts.)

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

[Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner på de under överläggningen
framkomna yrkandena; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Sedan punkten VI nu föredragits, yttrade:

Herr Sköld: Herr talman! Jag tillåter mig att vid denna punkt yrka bifall
till den av herr Eriksson i Ljusdal avgivna reservationen.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Herou: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till punkt 1) av
motionen nr 34 i andra kammaren.

Härmed var överläggningen slutad. Efter av herr talmannen först framställd
proposition beträffande mom. 1) biföll kammaren utskottets hemställan
i detta moment.

Vidare gav herr talmannen beträffande mom. 2) propositioner på de yrkanden,
som i fråga om berörda moment under överläggningen framställts; och
blev utskottets hemställan i nämnda moment jämväl av kammaren bifallen.

Slutligen framställde herr talmannen beträffande motiveringen till utskottets
hemställan i förevarande punkt propositioner å de yrkanden, som i avseende
härå under överläggningen förekommit; och godkände kammaren utskottets
motivering.

Härpå föredrogs punkten VII. Därvid anförde:

^ Herr Sköld: Herr talman! Jag tillåter mig att yrka bifall till den av herr
Eriksson i Ljusdal avgivna reservationen.

o Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag ber att även vid denna punkt
få yrka bifall till utskottets hemställan, trots att jag vid behandlingen inom
utskottet var synnerligen ljum för denna sak.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen framställt
propositioner på de yrkanden, som därunder förekommit, blev utskottets
i punkten gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna VIII—X.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Ordet lämnades härefter till herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr
talman! Jag hemställer, att å föredragningslistan för nästkommande plenum
näst sist bland två gånger bordlagda ärenden sättes statsutskottets utlåtande,
nr 150, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till utgifter
för gammalsvenskbyborna jämte i ämnet väckta motioner, därefter första lagutskottets
utlåtande, nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn beräkning av lagstadgad tid, samt i övrigt ärendena i den ordning
de förekomma å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

Lördagen den 17 maj e. m.

157 Nr 35.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts under femte huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till statens byggnadsbyrå;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lån till främjande
av bostadsproduktionen;

nr 255, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående befrielse från
återbetalning av vissa för kronan tillhöriga fastigheter erlagda kommunalutskylder
m. m.;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts under tionde huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga; och

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter; samt

från bevillningsutskottet:

nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utövandet av
statens tobaksmonopol jämte i ämnet väckta motioner;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning
av rusdrycker, m. m., ävensom i ämnet väckta motioner; och

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker.

§ 8.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragrafer i
riksdagsbeslutet:

nr 45, rörande förslag till ändrad lydelse av § 60 riksdagsordningen;

nr 46, rörande förslag örn rätt för suppleant i utrikesnämnden att vid förfall
för ledamot inträda i nämnden ;

nr 47, rörande lag örn ändrad lydelse av 13 § i lagen den 4 juni 1920 (nr 254)
angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk m. m.;

nr 48, rörande lag om vägrätt m. m.;

nr 49, angående ordnande av vissa lagfarts- och äganderättsförhållanden beträffande
fast egendom;

nr 50, rörande lag angående upphävande av vissa särskilda bestämmelser om
rätt domstol i mål angående tjänstefel av postförvaltare, postiljon eller postförare; nr

51, rörande utredning örn ändringar i gällande lagstiftning angående allmänna
vägar;

nr 52, rörande förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 14
juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar;

nr 53, rörande lag angående ändring i 1 och 12 §§ lagen den 5 juli 1884 om
skydd för varumärken;

Nr 35. 158

Lördagen den 17 maj e. m.

nr 54, rörande lag om ändrad lydelse av 18 § lagen den 4 juni 1913 angående
förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning m. m.;
nr 55, rörande utredning angående riksdagens arbetsformer; och
nr 56, rörande ändringar i gällande tulltaxeförordning och tulltaxa.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 161, i anledning av väckt motion örn anslag till lindrande av inom Korpilombolo
socken genom smittsam höstsjukdom uppkommen nöd;

nr 162, i anledning av väckta motioner om anslag till anordnande av en företagsräkning; nr

163, i anledning av väckt motion örn viss lönefyllnad till vissa statstjänstemän
i Malmslätts stationssamhälle;

nr 164, i anledning av väckt motion örn utgivande av visst belopp till Aktiebolaget
Ekensbergs varv;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkt 271, gjorda framställning angående anslag till bestridande
av med landsmålsundersökningarna i riket förenade kostnader jämte två i ämnet
väckta motioner;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts under femte huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till statens sinnessjukhus
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till hamnar och farleder
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till anläggande
av uthamn för Haparanda och Tornedalen vid Karl Johans stad jämte i
ämnet väckta motioner;

sammansatta stats- och bankoutskottets memorial, nr 5, angående ersättning
åt utskottets sekreterare m. m.;

sammansatta stats- och jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Lunds stad; och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av den
under lantförsvarets förvaltning stående egendomen Arendala i Hardeberga socken
av Malmöhus län;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3, 6 och 18 §§ i förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
örn automobilskatt;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 31, i anledning av väckt motion om upphävande av kaffetullen; och
nr 32, i anledning av väckt motion örn sänkning av tullen å te.

bankoutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen den 16 maj 1890
(nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank m. m.; och

Lördagen den 17 maj e. m.

159 Nr 35.

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkten 9 av elfte huvudtiteln
gjorda framställning angående anslaget till allmänna indragningsstaten;

första lagutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad
fastighet dels ock en i ämnet väckt motion;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till motorfordonsförordning
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 78, i anledning av väckta motioner rörande vissa skogsvårdsfrågor;
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar jämte en
i ämnet väckt motion;

nr 80, i anledning av väckta motioner örn befrielse för kronotorpare i de sex
nordligaste länen från återbetalningsskyldigheten för visst statsbidrag;

nr 81, i anledning av väckt motion örn upprättande av en lånefond för beredande
av bostäder åt jordbruksarbetare; och

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning av
väckt motion (I: 224) örn beredande åt sökande till folkskollärartjänst av gottgörelse
för resekostnader i samband med avläggande av undervisningsprov; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, med anledning
av väckt motion angående permanentbeläggning av landets vägnät,

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Ros	under	2	dagar fr. o. m. den	18	maj,
» Persson i Grytterud	»	2	» » »	19
» Heiding	»	3	i> > 2>	19
» Osberg		4	3> 2> 2>	19
» Lilliecreutz	2>	6	» » $	19	2>
» Mänsson i Erlandsro	»	2		19	2>
» Johansson i Brånalt	7>	2	> » »	19	>
s Olsson i Golvvasta	2>	2	* » 2>	19	» och
» Olsson i Rödningsberg » 3 Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl.	» » V 3.10 på natten.	18	»

Tn fidem
Per Cronvall.