1930. Andra kammaren. Nr 34

ProtokollRiksdagens protokoll 1930:34

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1930. Andra kammaren. Nr 34.

Tisdagen den 13 maj.

Kl. 3.30 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.

§ I Justerades

protokollen för den 6 och 7 innevarande maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att riksdagsman Gustaf Olsson i Ramsta till följd av magsjukdom under
de närmaste dagarna är förhindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, intygas
Stockholm den 13 maj 1930.

Gunnar Didrikson,
leg. läkare.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden och memorial nr
144—U9.

§ 1.

Vidare föredrogs bankoutskottets memorial, nr 40, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande punkten 76 av bankoutskottets utlåtande nr 30,
angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln, innefattande anslagen
till pensions- och indragningsstatema.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Härefter föredrogos, men blevo ånyo bordlagda bankoutskottets utlåtanden
nr 41 och 42, andra lagutskottets utlåtande nr 29, sammansatta andra lag- och
jordbruksutskottets utlåtande nr 2 samt andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande nr 6.

§ G.

Ordet lämnades nu till herr andre vice talmannen, som yttrade: Herr tal man!

Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att å föredragningslistan
för morgondagens plenum skall bland två gånger bordlagda ärenden
först uppföras statsutskottets utlåtande, nr 144, i anledning av Kungl.

Andra kammarens ■protokoll 19-30. Nr 8-k.

1

Nr SL

9

Tisdagen den 1(3 maj.

Interpellation.

Maj:ts proposition angående åtgärder för beredande av nya lokaler för naturhistoriska
riksmuseets etnografiska avdelning m. m. jämte en i ämnet väckt
motion, samt därefter ärendena uppföras i den ordning, vari de äro upptagna
å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Herr förste vice talmannen gav på begäran ordet till herr Olsson i Mellerud,
som anförde: Herr talman! Vid 1927 års riksdag framlade den då sittande regeringen
i proposition nr 85 ett förslag till »Lag angående slakt av husdjur»,
vilket förslag enligt departementschefens mening skulle mildra eller bringa ur
världen vissa inhumana metoder, som emellanåt förekomma vid ovannämnd
slakt.

Första lagutskottet, som behandlade propositionen i fråga, ställde sig bl. a.
kritiskt till den dispensmöjlighet i fråga örn bedövningstvång vid slakt, som
Kungl. Maj:t i det framlagda förslaget förbehållit sig och avstyrkte propositionen,
men föreslog i stället en utvidgning av 18 kap. 16 § strafflagen,
vilken utvidgning enligt utskottet skulle förekomma sådant förfarande vid
slakt, att onödig grymhet mot slaktdjuren kunde försiggå.

Andra kammaren, som delade Kungl. Majlis mening angående behovet av en
slaktlag, ville dock icke medgiva den begärda dispensmöjligheten, utan följde
en reservation av herr Dahl, vilken reservation strök dispensbestämmelsema,
men i övrigt godkände den kungl, propositionen.

Nuvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet, vilken som ledamot
av lagutskottet deltog i debatten, anslöt sig till samma ståndpunkt.

Första kammaren godkände med knapp majoritet propositionen. Kamrarna
hade sålunda stannat i olika beslut och då någon sammanjämkning icke ansågs
möjlig, förföll ärendet i fråga, sedan dock flera talare i debatten uttalat sin
förhoppning örn, att Kungl. Majit skulle företaga förnyad prövning av den i
hög grad aktuella frågan.

En angelägenhet, som vid behandlingen av angivna lagförslag tilldrog sig
särskild uppmärksamhet — och vilken även tidigare varit förmål för framställningar
— det var frågan, huruvida bedövningstvång skulle stadgas vid
den judiska, rituella slakten (schäktningen). Andra kammaren har, som ovan
anförts, sagt sin mening i denna sak, men vissa nytillkomna omständigheter
ha gjort, att det finnes grundade skäl för att nu på detta sätt fästa herr statsrådets
uppmärksamhet på vad som å detta område försiggår.

Från och med innevarande år har nämligen schäktningen blivit förbjuden i
vårt grannland Norge, vilket förbud fått till följd, att även norska judeförsamlingars
ritualenliga slakt förlagts till vårt land, där denna barbariska slaktmetod
i den religiösa toleransens namn ännu tillåtes.

Enligt uppgift schäktas för de norska judeförsamlingamas köttbehov en
viss del vid Göteborgs slakthus (och möjligen även vid annan offentlig slaktinrättning
här i landet), men dessvärre har även landsbygden i de svenska
gränstrakterna blivit hemsökt av denna verksamhet. I Dals-Högen i Töftedals
socken i Dalsland har sedan den 6 januari innevarande år bedrivits schäktning
för en norsk judeförsamlings räkning. En svensk kreaturshandlande sköter
örn uppköp av slaktdjur och ombesörjer den icke rituella delen av slakten, under
det att en judisk rabbin från Oslo inträffar å platsen och förrättar schäktningen.
I genomsnitt schäktas cirka 1,500 ä 1,600 kg. per vecka.

Formerna för slakten i fråga ha varit sådana, att landsfiskalen ansett sig
nödsakad att ingripa och åtal är anhängiggjort vid häradsrätten, vilken dock,
såvitt undertecknad känner, ännu inte avkunnat utslag i saken.

Tisdagen den 10 maj.

3 Nr 34.

Även för den, som är villig att göra avsevärda koncessioner åt den religiösa Interpellation.
toleransen, innebär det dock en många gånger alltför krävande uppoffring att (Forts.)
iakttaga passivitet till ovannämnda inhumana och råa slaktmetod och denna
passivitet blir än mera omöjlig, när schäktningen, som nu blivit fallet, inte
enbart här utföres för att förse de mosaiska trosbekännarna i vårt land med
kött, som slaktas på ritualenligt sätt, utan schäktning dessutom utföres här i
landet för att förse judeförsamlingar utanför landets gränser — där schäktning
blivit av landets myndigheter förbjuden — med kött, slaktat enligt ovannämnd
ritus.

Ett ytterligare skäl till allvarlig betänksamhet är den omständigheten, att
schäktningen, som tidigare, såvitt bekant är, enbart utförts vid de offentliga
slakthusen, nu flyttats ut i landsbygden, där den kontroll, som möjligen vid
de offentliga slakthusen kan förekomma, av naturliga skäl ej finnes eller i vart.
fall aldrig kan bli effektiv.

En mera tillfällig tillsyn kan aldrig skapa någon som helst garanti för att
ens de mest elementära, krav på humana metoder i detta fall bli tillgodosedda.

Bland befolkningen i Dals-Högen har schäktningen väckt mycken förargelse
och mången vägrar trots relativt fördelaktiga priser att sälja sina djur till
köpare, om vilka det är känt att de furnera judisk ritualslakt.

För flertalet svenska medborgare torde schäktningen framstå som inhuman
och ovärdig vår kultur och det kan starkt ifrågasättas, om det är för vårt land
smickrande, att på humanitetens bekostnad väja för en mosaisk vidskepelse av
detta slag och detta så mycket mera som vårt ställningstagande härvidlag möjliggjort,
att norska folkets beslut att göra rent hus med en barbarisk gammaltestamentlig
kvarleva endast lett till, att åsyftade barbari flyttat in över våra
gränser.

Med hänvisning till vad ovan anförts, hemställer jag sålunda örn kammarens
tillstånd ^att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet framställa följande
frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat de följder det norska schäktningsförbudet
medfört för vårt land?

2) Örn så är fallet, anser herr statsrådet dessa missförhållanden vara av säden
art, att de påkalla initiativ från herr statsrådets sida i syfte att i likhet
med våra grannländer Finland och Norge åstadkomma förbud mot schäktning? Ifrågavarande

anhållan bordlädes.

§ 8.

Härpå erhölls på begäran ordet av herr Hage, som yttrade: Herr talman!Interpellation.

Under den förberedande behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till motorfordonsförordning m. m. har bl. a. påpekats, att de straffbestämmelser,
som föreslås _ i nämnda förordning, komma att få mindre effekt, så
länge inom vår lagstiftning saknas bestämda föreskrifter, varigenom stadgas,
att ådömda böter skola avvägas med hänsyn till den dömdes ekonomiska ställning
och förmögenhetsförhållanden.

Ingen torde kunna förneka., att detta påpekande är fullt riktigt. Konsekvensen
av vår nu gällande lagstiftning rörande böter torde nämligen många gånger
bli den, att bötesstraff, som ådömes en person i goda ekonomiska omständigheter,
ej kommer att få den verkan, som avses med detsamma, under det
att ett bötesstraff, bestämt till samma belopp, när det gäller en mindre inkomsttagare
eller en obemedlad person, kommer att för denne vara av helt
annan innebörd och betydelse.

Detta missförhållande kan givetvis konstateras såväl då bötesstraff ådömts

Nr 34.

4

Tisdagen den 1(3 maj.

Interpellation, med anledning av ovannämnda stadganden som även då nämnda .straff ut(Forts.
) mätts på grund av brott eller förseelser av annan art.

Detta förhållande har också sedan långa tider tillbaka varit ett inom riksdagen
beaktat faktum. Redan år 1908 avlät nämligen riksdagen en skrivelse,
i vilken begärdes, att Kungl. Maj :t måtte taga i övervägande, huruvida icke
gällande stadganden rörande såväl själva bötesstraffet som bötesfövandlingsstraffet
borde ändras, varvid främst borde bestämmas, att bötesbeloppen skulle
avvägas med hänsyn till den dömdes ekonomiska ställning. Vid föredragning
den 19 februari 1909 av nämnda skrivelse anmärkte dåvarande chefen för
justitiedepartementet, att skrivelsen snarast torde böra föranleda en fullständig
revision av bestämmelserna, rörande botes- och förvandlingsstraffen.

Som bekant framlade också regeringen vid 1927 års riksdag en proposition,
som syftade till en reform i ovan antydd riktning. Propositionen avslogs emellertid
av riksdagen, beroende därpå, att riksdagsmajoriteten ej ansåg sig kunna
på vissa punkter godkänna det framlagda förslaget.

Däremot torde man kunna påstå, att avvisandet av nämnda proposition —
åtminstone vad majoriteten inom riksdagen beträffar — icke grundade sig på
ett principiellt avståndstagande från tanken att bötesstraff borde utmätas med
hänsyn till den dömdes ekonomiska ställning.

Ett understrykande av detta åstadkoms särskilt inom andra kammaren, vilken
kammare biföll ett av herr Per Allbin Hansson framfört förslag, vari det
utsädes, att kammaren »ansluter sig till det kungl, förslagets bärande princip
cm bötesstraffets avpassande efter de sakfälldas olika ekonomiska ställning».

Det framgick också av debatten i riksdagen vid nämnda tillfälle, att man.
åtminstone bland dem, som röstade för sistnämnda uttalande, var av den uppfattningen,
att denna lagstiftningsfråga åter utan tidsutdräkt borde upptagas
till behandling inom regeringen och att man alltså icke var inställd på att
hela frågans avgörande skulle uppskjutas till den kanske avlägsna tidpunkt,
då ett helt nytt strafflagsstiftningsförslag kan komma att framläggas för riksdagen.

Emellertid har det senare — riktigt eller oriktigt — ryktats, att utredningen
av hela denna dagsbotsfråga kommit att nedläggas. Man torde därför möjligen
kunna befara, att bela frågan ej kommer fram inför riksdagen förrän i
samband med hela sträfflagsförslagets framläggande. En sådan behandling
av detta spörsmål kan, örn den större strafflagsreformen fördröjes, icke vara
önskvärd, särskilt med hänsyn därtill, att under nuvarande tid existerar ett
flertal förordningar (exempelvis den här nämnda motorförordningen m. fl.),
som äro av den art, att det är önskligt, att de bötesstraff, som utmätas, kunna,
även då det gäller personer i bättre ekonomisk ställning, avvägas så, att
de verka effektivt avskräckande och i förebyggande riktning mot överträdelser.

Under hänvisning till vad här anförts, vilket giver en antydan örn, att denna
fråga på ett alldeles särskilt sätt akutaliserats under den senaste tiden, och
icke minst med hänsyn därtill, att det nu förflutit 22 år sedan riksdagen avlät
en skrivelse i detta spörsmål, tillåter jag mig härmed att hemställa om
kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet få
framställa följande frågor:

1) Är det herr statsrådets uppfattning, att det skulle vara önskligt och väl
motiverat, att en reformering av bötesstraffet i här antydd riktning fortast
komrne till stånd även utan avvaktande av den planerade omläggningen av
strafflagstiftningen i sin helhet?

2) Kommer herr statsrådet att vidtaga åtgärder för att möjliggöra en sådan
reformering inom den närmaste tiden?

Jämväl denna anhållan bordlädes.

Tisdagen den 13 maj.

5

Nr 34.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet, nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvardsanstalter
m. m.;

från bevillningsutskottet:

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 56 § förordningen den 19 november 19l4 (nr 381) örn
arvsskatt och skatt för gåva; _

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316);

nr 223, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående särskilda bestämmelser rörande mantalsskrivningen för år 1931 samt
örn uppgifter för den allmänna folkräkningen den 31 december 1930;

från andra lagutskottet:

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 2 juli 1915 (nr 261) angående anskaffande
av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot (hästutskrivningslagen);
• ............

nr 225, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
vissa ändringar i den internationella luftfartskonventionen;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr
566); och

nr 227, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 398) örn arbetstiden å
svenska fartyg (sjöarbetstidslagen) dels ock i ämnet väckta motioner;

från sammansatta stats- och bankoutskottet:

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkt 271, gjorda framställning angående anslag till bestridande
av med ortnamnsundersökningarna i riket förenade kostnader jämte tre
i ämnet väckta motioner; och

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 137, angående vissa pensioner,
understöd och anslag från allmänna indragningsstaten, under punkt 6 :o
gjorda framställning angående anslag till materiel för det fysikaliskt-kemiska
laboratoriet vid universitetet i Uppsala; samt

från riksdagens kansli:

nr 186, angående åtgärder för nedbringande av kostnaderna för skolmateriel;
nr 187, rörande vissa ändringar i förordningen den 29 november 1867 angående
forntida minnesmärkens fredande och bevarande; och

nr 188, rörande undersökning angående lantarbetarnas bostadsförhållanden.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande, nr 143, i anledning av vissa utav Kungl. Majdal
statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående
dels anslag till privatläroverken, dels ock understöd åt kommunala gymnasier; -

»r 34. 6

Tisdagen den Ii3 maj.

bevillningsutskottets betänkande, nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ersättning till Pehr Fricks Fabrikers Aktiebolag och hos bolaget
anställda vid nedläggande av bolagets tillverkning av cigarrlådor jämte en
i ämnet väckt motion;

sammansätta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande, nr 1, i anledning
av väckta motioner rörande vissa sociala jordfrågor; samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning av
herr Backlunds m. fl. motion, nr 298, angående begränsning av tjänstgöringstiden
för indelt manskap.

§ 11.

Justerades ett protokollsutdrag.

Ledighet från riksdagsgöromålen

§ 12.

beviljades:

herr Olson i Göteborg
* Andersson i Grimbo
» Björklund
röken Wellin

under 2 dagar fr. o. m. den

2 » » »

5 » > »

den 14 maj.

14 maj,

14 » och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.55 e. m.

In fidem
Ber Cronvall.

Onsdagen den 14 maj;

Nr 34.

i

Onsdagen den 14 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet Borell avlämnade Kungl. Marits proposition, nr 278, angående
viss ändring i planen för nybyggnaden för Kungl. Maj:ts kansli.

§ 2.

Föredrogs herr Olssons i Mellerud vid kammarens nästföregående sammanträde
framställda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framställa spörsmål i anledning av vid slakt
medelst schäktning förekommande missförhållanden; och blev berörda anhållan
av kammaren bifallen.

§ 3.

Vid härpå skedd föredragning av herr Hages likaledes på kammarens bord
liggande anhållan att till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa spörsmål angående reformering av bötesstraffet i viss riktning
blev denna anhållan jämväl av kammaren bifallen.

§4.

Föredrogos, men bordlädes ater statsutskottets utlåtande nr 143, bevillningsutskottets
betänkande nr 28, sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 samt andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.

§ 5.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 144, i anledning av Äng. nya
Kungl Maj -ts proposition angående åtgärder för beredande av nya lokaler för lokaler för nanaturhistoriska
riksmuseets etnografiska avdelning m. m. jämte en i ämnet
väckt motion. etnografiska

I en till riksdagen avlåten, den 14 mars 1930 dagtecknad proposition, nr 244, avMnmg
vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling, hade Kungl.

Majit, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för sistnämnda dag, föreslagit riksdagen att

dels medgiva, att ett å till ärendet hörande »relationsritningar över kasernetablissement
för livregementets dragoner, situationsplan» med rött utmärkt örnråde
av i runt tal 25,200 kvadratmeter av förutvarande livregementets dragoners
kasernområde jämte därå befintliga byggnader finge reserveras för naturhistoriska
riksmuseets etnografiska avdelning,

dels ock för iordningställande för nämnda avdelnings och museums räkning
av vissa å berörda område befintliga byggnader i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av byggnadsstyrelsen i utlåtande den 23 januari 1930 framlagt tor -

Nr 34. 8

Onsdagen den 14 maj.

louE''teFna slag ävensom för bestridande av kostnaderna för flyttning av museets samlinturhistoriska
Sar tili de nya lokalerna m. m. för budgetåret 1930/1931 under åttonde huvudriksmuseets
titeln anvisa ett extra reservationsanslag å 100,000 kronor.

avdelning samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första

m.m. kammaren av herr Rydén väckt motion, nr 321, vari hemställts, att riksdagen
(Forts.j matte

dels medgiva, att lika med Kungl. Maj :1--— etnografiska av delning,

dels ock för påbörjande av iordningställandet av lokaler för avdelningen enligt
i huvudsak det av byggnadsstyrelsen den 27 november 1929 framlagda förslaget
samt förflyttning till de nya lokalerna av avdelningens samlingar m. m.
för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag av 300,000 kronor!

Därest sistnämnda yrkande icke skulle vinna bifall, hade i motionen yrkats,
att riksdagen matte för iordningställande av lokaler för avdelningen i fråga
m. m. i huvudsaklig anslutning till den av avdelningens föreståndare den 12
februari 1930 uppgjorda planen bevilja ett anslag av 1.050,000 kronor samt
därav för budgetåret 1930/1931 anvisa extra reservationsanslag av 100 000
kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å ovanberörda
motion, i vad den skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, bifalla Kungl.
Maj ris framställning i ämnet.

"Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar Bergqvist, Johan
Nilsson i Malmö, Rydén, Asplund, Oscar Olsson, Anderson i Råstock, Bengtsson
i Norup, Carlsson-Frosterud, Jonsson i Eskilstuna och Sandwall, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj ris förslag och ovanberörda motion

a) medgiva,---- avdelning,

b) för iordningställande av lokaler för avdelningen samt förflyttning till
de nya lokalerna av avdelningens samlingar m. m. anvisa för budgetåret 1930/
1931 ett extra reservationsanslag av 200,000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Då jag jämte en del andra av

kammarens ledamöter avgivit reservation vid denna punkt, ber jag att med
några ord få redogöra för vår ställning till detta ärende.

Det är ett gammalt behov och erkänt krav, som här har förelagts riksdagen,
men eftersett genomgående studium av ärendet och på de skäl, som förebragts!
hava vi på statsutskottets andra avdelning icke kunnat finna den lösning, som
Kungl. Maj ri har tänkt sig, vara tillfredsställande. Det är helt naturligt, att
ett nutida ämbetsverk kräver goda lokaler, och örn icke detta behov hade förelegat,
hade säkerligen det etnografiska museets lokalfråga fått vila ännu en
lia, men nu mäste det hus, i vilket en del av dessa föremål nu äro inhys ta-, rivas,
och då behövas nya lokaler. Kungl. Majri har föreslagit som ett provisorium,
att dessa föremål skulle förflyttas till dragonkasernen, som står ledig
och tom, och därom vore ingenting att säga, örn man blott hade fått litet klarare
linjer för hur det skall ordnas i fortsättningen. Det förhåller sig nämligen
så, att nuvarande lokaler lämna möjlighet för utställningar, men med
den lösning för närmaste tiden, Kungl. Maj :t tänkt sig, försämras möjligheten
att utställa föremålen till allmänhetens studerande och betraktande. Den möjligheten
försvinner, och det är icke den rätta vägen, när det rör sig örn dylika
vardén. Man har ju hoppats och väntat, att det skulle ske en förbättring i

Onsdagen den 14 maj.

9 Nr 34.

stället för en försämring. Man skulle komma att flytta från utställningslokaler,
som kunnat uppvärmas under vintertiden, till lokaler som sakna dylik möjlighet,
och man föreslår icke riksdagen att bevilja anslag i sådan utsträckning,
att förhållandena kunna ordnas åtminstone lika bra som nu. Helst borde det
naturligtvis blivit bättre. Tänk på, vilka svenska vetenskapsmän, som stå bakom
dessa arbeten! Jag behöver bara erinra örn de nu levande, en professor
Erland Nordenskiöld, professor Gunnar Andersson, doktor Sven Hedin, greve
Eric von Rosen m. fl. för att icke också nämna missionärer, en dr Laman
med flera, som blivit intresserade för insamling till detta museum. De hava
levat och studerat naturfolkens liv och därifrån hemfört betydelsefulla, värdefulla
föremål, som nu jämte alla de övriga, som kommit hem, ligga nedpackade
i lådor och förvaras i källare och magasiner och där i stor utsträckning förstöras
av mal och mögel. Man har icke försummat att skaffa, tidsenliga lokaler
och uppfört palats för att tillvarataga forskningsföremål tillhörande stenriket,
växtriket och djurriket, men när det gäller människans utveckling eller
de föremål, som visa denna utveckling från naturstadiet i'' folkens liv till nuvarande
kultur, då lägger man ner det i lådor och där får det ligga med risk att
delvis förstöras. Då gömmas föremålen undan både för vetenskapsmännens
blickar, vår skolungdom, Amra studerande och vår stora intresserade allmänhet.
Många utländska vetenskapsmän besöka vårt land och fråga efter dessa föremål,
som de veta finnas i svenska museer, men de få då det svaret: Vi kunna
icke visa deni. vi hava inga lokaler, som räcka till för uppvisning, utan de ligga
nedpackade i lådor och förvaras i källare och magasin. Lägger man så härtill
dessa många både svenska och utländska donatorers omsorger om att tillvarataga
dessa värden, så verkar det icke mycket uppmuntrande för donatorer i nutid
och framtid att för sådana ändamål offra summor. Museets chef, professor
Lindblom, är orolig — undrar man på det! Han vill ägna sitt liv åt att bringa
fram detta museum till dess rätta ställning, så att det kan visa vad vi äga och
vad vi hava på detta område. Från vetenskapernas väktare på olika håll, ja.
från doktor Sven Hedin borta i Mongoliet hava höjts så gott som nödrop med
tanke på vad som nu försiggår här hemma för tillvaratagandet av dessa föremål.
Dagspressen av olika färger instämmer livligt och hoppas på en god utgång.
Jag skulle vilja fråga: Var finns det ett land, en stat, ett folk, som så

litet tar vara på dylika värden och rikedomar?

Utskottet instämmer i Kungl. Maj:ts förslag att betrakta detta som en provisorisk
lösning av den etnografiska avdelningens lokalfråga som dock länge
kan bliva beståndande. Reservanterna kunna omöjligen skriva under en sådan
motivering utan anse. att man måste få ett bestämt uttalande huru det i närmaste
framtiden skall ordnas. Jag ser herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
här närvarande, och jag förmodar att kammaren skall kunna
få svar på denna fråga: Ar det herr statsrådets mening att ordnandet blott

är en tillfällighet, och att. det är meningen att oförtövat efter hand draga försorg
örn årliga anslag, så att man icke bara får lokalfrågan ordnad för tillfället
utan museets utveckling också blir tillgodosedd i ilen omfattning som bör ske
i en snar framtid? Det är alldeles nödvändigt, för den händelse att reservationen
icke skulle bifallas, att man får ett uttalande från stat srå d sini lik en, huru
Kungl. Maj:!, ser på denna sak. Museets chef har tänkt sig ett årligt anslag
av 210,000 kronor under fem år för att ordna, så långt ske kan, med byggnadsfrågan
och sedan successivt fortsätta-. Byggnadsstyrelsen har ställt sig
välvillig till saken, och på alla håll tyckes vara, intresse för, att här skall oförtövat
något, göras. Hade statens affärer icke tillåtit en utgift sådan som denna,
som reservanterna nu föreslå, en fördubbling av vad Kungl. Maj:t begärt,
då skulle jag icke gjort yrkande tini någon höjning, men det 1orde icke vara
överdrivet att påstå, att det knappast finnes någon stal i Europa, som i nuva -

Äng. nya
lokaler för naturhistoriska

riksmuseets
etnografiska
avdelning
m. m.

(Forts.)

Nr 34. 10

Onsdagen den 14 maj.

Ang. nya
lokaler för naturhistoriska

riksmuseets
etnografiska
avdelning
m. m.

(Forts.)

rande tider lättare än Sverige är i tillfälle att taga vara på sådana värden,
som det här gäller. Jag är övertygad om. att om statsutskottet i sin helhet i
varje detalj inträngt i ärendet, så som andra avdelningen gjort, skulle tvivelsutan
statsutskottets förslag varit ett annat. Andra avdelningen gick enhälligt
fram. Vi veta ju, att i vår materialistiska tid — förlåt uttrycket, men det
kanske icke ligger så litet i det — man hellre tillgodoser sådant, som producerar
värden, som kunna ge något och sådant som vi hava hopp örn att snart
få igen; här är däremot ett område, där man så att säga ger åt de tider ''sorn
varit och åt tiders barn som komma. Men jag skulle misstaga mig på riksdagens
andra kammare, om denna skulle slå dövörat till för kravet att även taga
sådant till vara, som givmilda donatorer och intresserade uppoffrande vetenskapsmän
hava skaffat landet, men som ligger, som jag nyss sade, mera utsatt
att förstöras än att bliva vad det är ämnat till.

Herr talman! Jag vädjar till riksdagens andra kammare att gå med på reservanternas
förslag och därmed taga ett första steg på den väg, som skall i
ett slutgiltigt skick visa, att svenska folket, svenska staten har intresse av att
taga vara på sina kulturvärden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Lindskog: Herr tal man!

Jag skall be att med anledning av det anförande, som herr Bengtsson
i Norup nyss höll, få säga några ord om denna fråga. Det är ju alldeles givet,
att örn man ser varje anslagskrav för sig, så kan man i regel för varje anslag
anföra de allra mest bevekande skäl och grunder. Ser man isolerat på en fråga,
på ett museum, på en institution, så kan man alltid gå fram och säga, att
de allra största skäl tala för beviljande av en mycket stor summa till detta
så behjärtansvärda ändamål. Men det är ju klart, att en regering måste se
sakerna litet mera i stort, måste se på det budgetära läget och måste se till, att
de olika departementen få i någon mån väl avvägda anslag åt sig beviljade.
Jag erinrar örn, hurusom det frisinnade partiets ledare, herr Ekman, vid årets
remissdebatt påpekade, att anslagen i år under åttonde huvudtiteln hade stigit
med en summa av 3,200,000 kronor och något mera. Han nämnde, att han
icke ville rikta några förebråelser mot årets regering, en sak för vilken jag är
honom tacksam, men man märkte, att han liksom höjde ett varningens finger
mot att gå fram på utgiftsvägen på denna åttonde huvudtitel, och han framhöll,
hurusom under hans egen regeringstid denna huvudtitel hade stannat på
betydligt lägre belopp. Och det är alldeles riktigt. Nu är det ju så, jag
nämnde det i remissdebatten i första kammaren, att anledningen till den stora
anslagsökningen beror ju framför allt på två stora huvudposter: dels är det
följderna av 1927 års skolbeslut, och dels är det folkundervisningsväsendets
väldiga utveckling, två saker som man icke kan komma ifrån, men den tredje
anledningen, mina herrar, den ligger just i de stora byggnadsanslagen på åttonde
huvudtiteln. Jag har här i min hand en förteckning på de byggnadsföretag,
som nu fortgå under åttonde huvudtiteln. Det är, om jag tar de större summorna
— över 50,000 kronor och upp till en halv miljon kronor —- icke mindre
än 16 olika punkter, där det under åttonde huvudtiteln förekommer anslag
för byggnader. En stor del av dessa äro visserligen blott fortsättning av vad
som under föregående regering begärts, men den nu sittande regeringen har
dock, jag ber att få påpeka det, begärt för nybyggnader eller tillbyggnader
följande anslag, nämligen: åtgärder för beredande av nya lokaler för statens
historiska museum, nybyggnad för paleontologiska institutionen i Uppsala, inredning
och utrustning av lokaler för fysiska institutionen vid tekniska högskolan,
byggnad för landsarkiv i Härnösand, bidrag till uppförande av svensk
kyrka i Helsingfors, ombyggnad av anatomiska institutionen i Uppsala, aud -

Onsdagen den 14 maj.

11 Nr 31.

ringsarbeten i geologiska institutionens i Lund nuvarande byggnad, ändringsarbeten
å universitetshuset i Lund, uppförande av nytt kliniskt sjukhus i
Stockholm, uppförande av laboratorium i flygteknik vid tekniska högskolan,
samt utvidgning av lokalerna för institutet och förskolan för blinda å Tomteboda.
Jag ber att få säga, mina herrar, att när dessa väldiga anslag läggas
fram och när en departementschef begär, att regering och riksdag skola gå
med på dem, så är det naturligt, att en regering ändock söker att på varje
punkt iakttaga så stor sparsamhet och försiktighet, som det över huvud är
möjligt, och jag tror icke, att man, när man hör denna min redogörelse, kan
ge herr Bengtsson i Norup rätt, då han säger, att i vår materialistiska tid vill
man endast ge till det, som omedelbart betalar sig. Jag tror, att den anmärkningen
mot regeringen och riksdagen är orättvis och orättfärdig, därför att
här har väl av detta framgått, att vi förvisso också äro villiga både inom
regering och riksdag att lämna anslag även för rent ideella ändamål eller för
sådana ändamål, som absolut icke betala sig omedelbart utan som betala sig i,
örn jag så får säga, ideella räntor.

Nu- gäller det det etnografiska museets byggnadsfråga, och den måste också
ses i sammanhang med byggnadsfrågorna överhuvud för museerna och institutionerna
i Stockholm. Jag har haft tillfälle här att redan förut nämna,
att där har så småningom under årens lopp liksom samlat sig och ackumulerats
en hel del krav, beroende på att andra regeringar och riksdagar den ena efter
den andra liksom skjutit ifrån sig detta. Jag säger icke det som något klander
alls utan som ett faktum, ty här ha år efter år gått och behoven blivit mer och
mer trängande, men det är därför icke så alldeles lätt för en regering att då
samtidigt kasta fram alltsammans. Just den ärade reservant, som nyss hade
ordet, herr Bengtsson i Norup, har i ett föregående yttrande en gång vid årets
riksdag sagt, att han hoppades, att livrustkammaren skulle få sin byggnadsfråga
ordnad vid nästa års riksdag. Vid nästa års riksdag är det ofrånkomligt
att också taga upp ett anslag på en halv miljon kronor till historiska museet.
Då har det synts regeringen, att det verkligen är nödvändigt, att man går
fram åtminstone i sakta tempo även med anslag till detta etnografiska museum,
hur behjärtansvärt det i och för sig än kan vara. Här har byggnadsstyrelsen
framlagt en plan, som enligt dess förmenande är fullt tillfredsställande för
det, som kan anses vara ett oavvisligt behov, och jag vill säga det, att när jag
har framlagt denna proposition, så bär jag gjort det efter samråd med och i viss
man i samförstånd med flera framstående representanter för den etnografiska
vetenskapen, som ansett, att så som den kungl, propositionen är lagd är den
tillfredsställande.

Det är ju klart, att ju mer pengar man betalar, desto snabbare går det,
och desto bättre går det också. Men jag har ansett, och regeringen likaså, att
man får gå fram en smula sakta och icke bara kasta fram en massa anslagskrav.
Vi få. mina herrar, nästa år alldeles oavvisliga anslagskrav från åtskilliga
håll i landsorten, vilka icke kunna avvisas. Örn vi då hava bundit oss i allt
för stor omfattning vid dessa stockholmsmuseer, huru behjärtansvärda de än
äro. så kan jag icke finna annat, än att det blir en konkurrens, som blir ogynnsam
för landsortens krav.

Här har sagts, att etnografiska museet borde gå före det historiska museet på
grund av det ogynnsamma läge, i vilket frågan kommit. Jag kan för min del,
mina herrar, icke gå med på ilen uppfattningen. Det historiska museet, där
det gäller att förvara och för allmänheten utställa resterna av vår egen forntid.
ligger oss dock närmare örn hjärtat och är viktigare för oss än dessa i oell
för sig själva så utomordentligt värdefulla ting ifrån de exotiska folkens kultur.
Det är sålunda icke för all på något sätt underkänna de sistnämnda,
men det är därför att jag tror, alt man får lov att göra en avvägning mellan

Äng. nya
lokaler för na
turhistoriska
riksmuseets
etnografiska
avdelning
m. m.

(Forts.)

>r 84.

12

Onsdagen den 14 maj.

Ang. nya
lokaler för naturhistoriska

riksmuseets
etnografiska
avdelning
m. m.

(Forts.)

det ena och det andra, som jag- och regeringen ansett oss böra lägga fram detta
förslag i det mera försiktiga tempo, som vi här gjort.

Jag vill som svar på herr Bengtssons i Norup fråga säga, att naturligtvis
är min och regeringens mening den. att denna byggnadsfråga sedan år efter år
successivt skall gå fram. Det finns ju principiellt icke någon olikhet mellan
herr Bengtssons i Norup förslag och mitt; det är uteslutande fråga örn, huruvida
man skall gå fram i långsammare eller snabbare takt. Jag är för min del
övertygad örn, att det är tillfredsställande för etnografiska museets samlingar,
om man väljer den mera långsamma takt, som regeringen här föreslagit. Men
jag vill bestämt säga — och det är utsagt i propositionen — att man naturligtvis
år efter år skall gå in för dylika anslag för att därmed bereda allt bättre
och bättre möjligheter för det etnografiska museet.

Herr Holmgren: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har här närmare utvecklat de skäl, som för Kungl. Majit varit
avgörande, när Kungl. Majit intagit den ståndpunkt, som här kommit till synes
i propositionen och i utskottets betänkande. Statsutskottets majoritet har
icke kunnat finna annat,, än att dessa skäl varit fullkomligt övertygande, så
att majoriteten saknat anledning att intaga en annan ståndpunkt än den. som
intagits av Kungl. Majit.

Under sådana förhållanden, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Med herr Holmgren förenade sig herr Olsson i Blädinge.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Endast några ord. Jag är icke

en av dem, som anse, att åttonde huvudtitelns anslagskrav varit för stora. Det
är ju så, att en hel del av dessa krav automatiskt måste höjas, då de röra skolor
och dylikt. Däremot vill jag uttala den bestämda meningen, att örn man
här följer reservanternas förslag, skall detta icke i någon mån verka hindrande
på övriga byggnadsfrågor såsom t. ex. riksmuseets byggnadsfråga.

Vidare får jag erinra herr statsrådet om, att det måste vara en missuppfattning
av honom, att jag uttalat mig för, att livrustkammarens byggnadsfråga
borde komma fram nästa år. Jag vet mig icke hava sagt någonting sådant.
Jag har tvärtom menat, att först sedan etnografiska museets byggnadsfråga
är löst bör livrustkammaren komma.

Herr statsrådets och min mening äro i så fall lika, att vi syfta till samma
mål. Men skall det gå med 100,000 kronor örn året, såsom regeringen tyckes
vilja, så kommer man att genom flyttningen försämra förhållandena, i varje
fall under ett år. Man kommer att försämra möjligheterna för den stora allmänheten
och intresserade, för att icke tala örn skolor och studenter, att få studera
föremålen, genom att man icke får några utställningslokaler för desamma.
Det vore beklagligt, örn riksdagen skulle vara så njugg med anslag i ett sådant
fall, att det skulle leda till en försämring i stället för en förbättring.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Det är roligt att höra, att herr

statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet talar för sparsamhet, men
det kan ifrågasättas, örn det är så alldeles lämpligt att sätta in sparsamhetsintresset
just på denna punkt. Det är också roligt att höra herr Holmgren tala
för sparsamhet, då det gäller museala ändamål. Sådan sparsamhet brukar han
icke ådagalägga, då det gäller anslag till naturvetenskapliga museer.

Alla torde vara ense örn, att ifall man har etnografiska samlingar, så skola
de icke ligga i lådor. Det är nog herr statsrådets mening, det är även statsutskottets
mening, och det torde väl också vara riksdagens. Vad striden gäller
är frågan örn, huru länge de etnografiska samlingarna skola ligga i lådor.

Onsdagen den 14 maj.

13 Nr 34.

Vi ifrån minoriteten inom statsutskottet tycka, att man nied det snaraste bör Äng. nya
se till, att samlingarna komma att ställas upp. så att de kunna bli till någon
glädje och nytta för den stora allmänheten, örn den vill komma upp och titta riksmuseets
på dem. Nu måste etnografiska museet flytta, det är nödvändigt, och då tyc- etnografiska
ker herr statsrådet, liksom statsutskottet i sin helhet, att man bör passa på att avdelning
avgöra frågan, var etnografiska museet för framtiden skall vara beläget. Och “•mman
är ense om, att det skall förläggas till dragonkasernen. Men herr stats- (Fort8-''
rådet vill icke bevilja mera pengar för ändamålet, än att man kan flytta samlingarna
dit och magasinera dem. Det blir ingenting mera; de kunna alltså icke
ställas upp. Statsutskottets minoritet, d. v. s. reservanterna, anser, att man
bör kunna ge så pass mycket, att en nödtorftig utställning skall kunna anordnas,
som åtminstone icke blir sämre än den utställning, som etnografiska museet
nu har. Det gäller sålunda strängt taget ingenting annat, än att man icke
vill försämra etnografiska museets utställningsmöjligheter. Den sparsamhet,
som man nu talar örn i så höga tonarter, gäller 100,000 kronor, och det är ju
en ganska skaplig summa. Men i år tycker jag icke, att riksdagen förut ådagalagt
någon särskild sparsamhet, så att det skulle förvåna mig, örn man skulle
börja just nu. Örn man icke ger dessa 100,000 kronor i år, får man i varje
fall, såvitt jag förstår, ge dem nästa år, och då kan man lika gärna göra det nu.

Det är därför, herr talman, som jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Anderson i Råstock instämde häruti.

Herr andre vice talmannen Nilsson: Herr talman! Som kammaren behaga de

finna, är det ingen principiell skiljaktighet mellan utskottsmajoritetens och
reservanternas förslag. Alla anse, att det etnografiska museets byggnadsfråga
bör ordnas snarast möjligt. Det är bara fråga om den takt, i vilken denna
tanke skall realiseras.

Nu är det ju mycket lätt, då det föreligger en byggnadsfråga, att säga, att
här bör man gå raskt fram. Det är lätt, när man ser saken isolerad. Men ser
man den i sammanhang med alla andra byggnadsfrågor, som föreligga, särskilt
på åttonde huvudtiteln, och väger den ena mot den andra, ter sig saken annorlunda,
mera komplicerad. Man finner att en viss försiktighet bör iakttagas. Man
kan icke gärna skilja ut en fråga, vilken som helst, och säga, att här bör man gå
snabbare fram. Det är i sitt sammanhang den bör inställas, och det är så den bör
ses. Den kan icke betraktas och lösas såsom en sak för sig utan något sammanhang
med övriga byggnadsfrågor. Jag tror, att örn man nöjer sig med, vad
Kungl. Majit föreslagit, så är denna fråga i alla fall kommen på god väg.
Och då är det utsikter för, att den skall komma till en lösning på det sätt, som
vi alla åstunda.

Jag tror sålunda, att kammaren gör klokt i att härvidlag följa utskottets
förslag, till vilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Bengtsson
i Norup begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition uppplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill. att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 144, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej:

l inner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Nr 34.

14

Onsdagen den 14 maj.

Ang. nya
lokaler för na
turhistoriska
riksmuseets
etnografiska
avdelning
m. m.
(Forts.)

Ang.
utredning
rörande
ändring av
§ 7 riksdagsordningen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspro-
positionen blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

. ^ föredragningslistan var härefter upptaget konstitutionsutskottets memorial,
nr 29, med förslag till skrivelse angående utredning rörande ändring av
§ 7 riksdagsordningen.

Uti förevarande memorial hemställde konstitutionsutskottet, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning
angående sådan ändring av § 7 riksdagsordningen, att i valkrets, som
tillfördes plats genom tioårsreglering, platsen skulle, därest så vore möjligt,
tillsättas genom röstsammanräkning, icke genom nyval, samt för riksdagen
framlägga av utredningen föranledda förslag.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Strömberg, Hallén, Olsson i
Mora, Fast och Källman, som icke ansett sig böra biträda utskottets hemställan.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Fast: Herr talman, mina herrar! Det brukar vara en gammal god

regel, att då det gäller grundlagen, skall man icke föreslå andra ändringar, än
som äro högst nödiga och nyttiga. Det förefaller mig, som om det grundlagsvårdande
utskottet skulle göra klokt i att också för egen del använda sig av
denna regel. Jag erinrar om, att under detta år har initiativ från utskottet
tagits till grundlagsändringar i flera frågor, och åtminstone rörande en av
dessa kan man säga, att grunden för densamma var högst tvivelaktig.

Jag tror också, att beträffande det initiativ, som man här tagit, kan nian
icke säga, att denna grundlagsändring vare sig är högst nödig eller nyttig. Jag
vill erinra örn, att i riksdagsordningens 7 § finnes stadgat i fråga örn val till
första kammaren, att örn i en valkrets en riksdagsman avgår under mandattiden
och valkretsen till följd av tioårsreglering har blivit utsatt för en mandatminskning,
så skall givetvis mandatet då överflyttas på den valkrets, som
erhållit det nya mandatet. Då skall där förrättas val av en ledamot till riksdagens
första kammare. Nu föreslår utskottet en skrivelse till Kungl. Maj:t
med förslag, att det måtte företagas en sådan grundlagsändring, att när på
detta sätt en valkrets under perioden blir tilldelad ett nytt mandat, så skulle
de gamla valsedlarna, som gällde vid förra förstakammarvalet i valkretsen,
tagas fram, och så skulle man göra en ny röstsammanräkning för det nya mandatet,
och det parti, som då har det största röstöverskottet, skulle tilldelas detta
mandat. Detta, säger man, är i konsekvens med den proportionalism, som
finnes genomförd här i landet. Och det skall väl också vara proportionell rättvisa.

Nu vill jag framhålla, att denna proportionella rättvisa sträcker sig icke
längre, än att det blir proportionell rättvisa i denna krets. Men det kan bli
den största proportionella orättvisa mellan de olika partierna i landet. Ty
det förhållandet kan inträffa och kommer sannolikt också att inträffa, att det
parti, som förlorat mandatet i den ena kretsen, redan är underrepresenterat,
medan det parti, som får mandatet i den andra kretsen, förut är överrepresenterat.
Den proportionella orättvisan blir därmed större, än vad den redan var

Onsdagen den 14 maj.

Nr 34.

15

förut. Det är den »proportionella rättvisa», som skapas genom en sådan grundlagsändring.

Men därtill kommer den omständigheten, att i den valkrets, som får mandatet
sig tilldelat, kan landstingsmannaval hava ägt rum under pågående period
och partiställningen därvid varit helt och hållet annorlunda. På så sätt skulle
det parti, som lidit ett klart nederlag vid landstingsmannavalet och kanske
icke är berättigat till något mandat vid förstakammarval, kunna erhålla detta
nya mandat liksom till skänks. Man måste säga, att det är mycket små anspråk
på proportionell rättvisa man har, när man vill använda den proportionella
rättvisan på detta sätt.

Ytterligare tillkommer en annan omständighet, och det är, att denna regel,
som man nu vill hava tillämpad, den lämpar sig icke med hänsyn till bestämmelserna
om sammanräkning för efterträdare. Jag erinrar kammaren örn, att
det har vidtagits sådana åtgärder, att man vid val av förstakammarledamot har
medgivit, att den spaltade valsedeln må användas med efterträdarens namn på
högra sidan mitt för varje namn, som valsedeln upptar. Antag nu, att man i
en sådan valkrets, som blir tilldelad ett nytt mandat, icke har några namn
kvar där nere på vänstra sidan. Då skall man gå över till högra sidan. Jag
frågar: hur har man tänkt teoretiskt klara ut denna historia? Jag medger, att
naturligtvis kan det gå, men sannolikt blir den lagen så pass krånglig, att det
kommer att bli mycket få människor i detta land, som icke ha professorstitel,
som kunna klara upp saken. Då vill man föreskriva skyldighet för varje valkrets
att i varje fall se till, att det blir flera namn, som upptagas på vänstersidan,
än vad man tror, att man är berättigad till att erhålla vid valet. Ty då
det gäller förstakammarvalet, har man klart för sig, hur många mandat varje
parti får, och det finnes ingen som helst anledning vid ett sådant val att upptaga
flera namn, än vad man har anledning tro, att man kan erhålla mandat.
Det finnes sålunda även praktiska svårigheter med sammanräkningen. De nya
bestämmelser, som här måste föreskrivas, komma, såvitt jag kan förstå, att
bliva så krångliga, att denna sak sannerligen icke är värd en sådan tillkrångling.
Det enda verkliga skäl, som utskottet här anfört, det är det, att en ändring,
sådan som den, som här har varit tänkt, den gör det onödigt, att man
håller sammanträden med elektorer och landsting för utseende av en sådan här
ledamot i första kammaren.

Jag vill då fästa uppmärksamheten på, att i de flesta fall sammanträda ju
landstingen på vanligt sätt, och då har man ju icke någon olägenhet av förevarande
förhållande, utan det är endast i det fall, där flera landsting samverka
för att välja ledamöter av riksdagens första kammare, eller i det fall
där elektorsförsamlingarna skola sammankallas för en sådan valhandling, som
de här omnämnda svårigheterna uppkomma, och det blir extra besvär.

Men jag vill också fästa uppmärksamheten på, att det får vara rätt egendomliga
omständigheter, som skola sammanträffa, för att man skall behöva en
sådan här extra valprocedur. För det första är ju ställningen sådan, att valkretsarnas
befolkningsantal i allmänhet minskas ute i landet men ökas i Stockholm.
Det kan således på sin högsta höjd bliva fråga örn att elektorsförsamlingen
där sammanträder. Men dessutom måste det inträffa följande: för det
första skall en ledamot avgå i en krets under mandattiden, för det andra skall
det ha inträffat tioårsreglering i valkretsarna, och sålunda ha uppstått en sådan
omreglering, att en ny krets är berättigad att ertalia ett mandat från den
krets, som den, som har avsagt sig, tillhörde. Jag måste säga, att detta är
dock fakta, som icke tala för att det kommer att bliva så värst många gånger
sådana förhållanden inträda, alt man måste lia nyval. Didi därmed liro praktiskt
taget de olägenheter av praktisk natur, som utskottet talar örn, fullständigt
röjda ur vägen.

Äng.
utredning
rörande
ändring av
§ 7 riksdagsordningen.

(Forts.)

Nr 34.

16

Onsdagen den 14 maj.

Äng.
utredning
rörande
ändring av
§ 7 riksdagsordningen
.
(Forts.)

Jag vill sluta, herr talman, med att säga, att jag tycker man skall lia starkare
skäl, när man kommer till riksdagen från ett utskott, och tager initiativ
till en grundlagsändring. Örn man fortsätter på det sättet att plocka fram en
liten detalj här och en liten detalj där, som icke har någon större betydelse,
blir det en ganska lovvärd utveckling, man kommer in på, ty våra nuvarande
grundlagar äro ju med hänsyn till det levande livets förhållanden så föråldrade,
att man nog kan plocka fram både tio och tjugu initiativ till ändringar.
örn man slår in på den vägen.

Jag tror icke, det föreligger tillräckliga skäl att företaga de åtgärder, som
föreslagits från utskottet, och jag anser icke ens, att jag vill vara med örn saken
som sådan.

Under sådana förhållanden yrkar jag, herr talman, avslag på utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr Olsson i Mora.

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! För visso är den fråga, som

konstitutionsutskottet genom detta memorial bragt inför riksdagens prövning,
av ringa betydelse. Däri vill jag ge den föregående talaren alldeles rätt. Men
att som han göra gällande att bestämmelserna i ifrågavarande paragraf praktiskt
taget aldrig skulle komma i tillämpning, vill jag dock icke vara med om,
och jag måste säga, att om herr Fast har den uppfattningen, så förvånar mig
något hans skarpa inlägg gentemot denna lilla ändring, som från utskottets
sida föreslagits, då han ju själv utgår ifrån, att saken icke har någon praktisk
betydelse.

Jag vill emellertid gentemot herr Fasts resonemang i fråga örn åstadkommande
av proportionell rättvisa vid här ifrågavarande val endast säga, att
man naturligtvis icke gärna kan gå så långt, som han vill, så att man vid sådana
nyval även skall taga hänsyn till den ändrade partiställning, som inom
landstingen uppstått på grund av nyval till desamma. Ty då skulle man med
samma rätt kunna kräva nyval i varje valkrets för val av ledamöter i första
kammaren, där genom landstingsvalen partiställningen förändrats. Det resonemanget
går icke gärna att föra i detta sammanhang.

Emellertid är det icke alls för att åstadkomma proportionell rättvisa, som
jag gått med på detta initiativ. Nej, det har varit uteslutande praktiska hänsyn,
som gjort, att jag förenat mig med utskottsmajoriteten. Jag vill nämligen
säga, att det är orimligt att, om denna sällsynta tilldragelse inträffar — nämligen
att efter en tioårsreglering en riksdagsman avgår i en sådan krets, som
fått sina mandat minskade, och följaktligen i en annan krets skall utses efterträdare
— då sammankalla de landstingsmän och elektorer, som ha att förrätta
val för att utse denne efterträdare, kanske bara för ett enda år. Det är ju<
nämligen så, att det hör till undantagsfallen, att endast ett landsting har att
sammanträda för att förrätta detta val. Örn detta vore regel, hade saken nog
icke större betydelse. Men regeln är ju, att två eller flera landsting, jämte i
vissa fall elektorer från städer, som icke deltaga i landsting, ha att sammanträda.
Och var och en, som varit med örn ett sådant val. vet att det vållas både
besvär och kostnader genom dessa valförrättningar, som enligt min mening
icke ha någon som helst betydelse. Och jag måste samtidigt säga, att det icke
heller går riktigt i stil med vår nuvarande proportionella valmetod att endast
utse ett mandat till riksdagen.

Ja, herr talman, den enda reservant, som finnes ifrån första kammaren, nämligen
herr Strömberg, har tydligen nu kommit underfund med, att de skäl, reservanterna
framföra, icke äro bärande. Han har icke upptagit någon debatt i
första kammaren, utan där har man utan debatt bifallit utskottets hemställan.

Onsdagen den 14 maj.

17

Nr 34.

Jag hemställer, herr talman, att också denna kammare måtte följa utskottsförslaget,
till vilket jag alltså yrkar bifall.

Herr Forssell instämde häruti.

Herr Hallén: Herr talman! Jag är tyvärr tvungen att något grumla den

glädje, som herr Andersson i Igelboda trodde sig kunna få hysa med tanke på,
att förstakammarreservanterna fått herr Strömberg att resignera inför det förevarande
läget. Det är icke så fallet, herr Andersson i Igelboda. Det är tvärtom
så, att han överlåtit till mig en statistisk utredning, som tyvärr blivit en
smula för sent iordningställd, vilken visar, att denna fråga icke är så liten,
som man skulle kunna förmoda. Det är alltså så att säga med andras kalvar
jag plöjer, då jag ber att här få referera några uppgifter.

Det visar sig, att med den sista befolkningssiffran av 6,105,190 invånare,
delad med 150, får men en riksvalkvot på 40,649 personer. Det visar sig därför,
att man behöver omräkna den nuvarande mandatfördelningen på de olika
länen. Det visar sig även, att den justering, som på grund av folkmängdsstegringen
skall äga rum, kommer att verka på följande sätt: En ökning av mandaten
kommer att äga rum för Stockholms stad, för Göteborgs stad samt för
Västerbottens och Norrbottens län. Och så får i stället en minskning äga
rum i Östergötlands län, Kronobergs och Hallands län samt i Göteborgs och
Bohus län. Det är alltså kan man säga på sex platser, som en förändring äger
rum, och det är tre olika län eller valkretsar, som få nytta av en förändring.
Jag måste då också, liksom förut reservanten herr Fast, framhålla, att nog
verkar det bra besynnerligt med denna ömma omvårdnad örn proportionalismen,
som man är rädd icke skall få fungera i full frihet, enär, som det påpekas i
utskottsutlåtandet, endast ett mandat i sänder skall besättas genom dessa
nyval.

Först och främst skulle jag vilja säga, att den, som har kommit upp med
det här förslaget i utskottet, nämligen herr Stendahl, som man kan kan säga
är överste valbas inom sitt parti, är nog i regel icke närmast driven av intresse
att städa i grundlagstexterna, utan han brukar med sådana, intressen kunna förena
även andra för honom mera närliggande synpunkter. Och det skulle väl
icke vara så osannolikt, att han också har i tankarna, att när det härnäst blir
en sådan extra tilldelning till Stockholms stad, det kan hända, att det just är
högern, som är närmast av partierna att på detta sätt få saken ordnad och få
sig ett extra mandat. Vare därmed hur som helst, får man väl säga, att genom
den här föreslagna metoden gör man ju den proportionella valmetoden ännu
stelbentare, örn jag så får säga.

Ibland brukar man ju tala om England såsom ett land, där den politiska vidsyntheten
och livaktigheten är större. Men tänk t. ex. på vad de extra fyllnadsvalen
i England tillmätas stor betydelse såsom en mätare på den skiftande
politiska vindstyrkan i landet. För 8—14 dagar sedan ägde det rum ett sådant
fyllnadsval till engelska parlamentet, som kommenterades synnerligen
livligt, snart sagt i hela världspressen. Just denna möjlighet, att detta valsystem
får vara kvar precis så stenhårt och sterilt, som det är, bör ju vara ett
intresse för vissa personer att slå vakt örn, men genom den utbyggnad av
proportionalismen, som man nu vill företaga, blir systemet ännu stelare och
stenhårdare. De landstingsval eller elektorsval, som kunna ha skett efter det att
förstakammarval lia ägt rum, dem tager man icke den ringaste hänsyn till, utan
det är det politiska läget i det landsting eller den elektorsförsamling, som
fanns för låt oss säga sex eller sju år tillbaka, som skall vara det konstitutiva
och grundläggande för det s. k. fyllnadsvalet. Man kan likna denna utbygg Andra

kammarens protokoll 1030. Nr 3-k. 2

Ang.
utredning
rörande
ändring av
§ 7 riksdagsordningen.

(Forts.)

Nr 34. 18

Onsdagen den 14 maj.

Äng.
utredning
rörande
ändring av
§ 7 riksdagsordningen.

(Forts.)

nåd av proportionalismen vid ett slags tibetansk bönekvarn, som mal oell mal
i det oändliga, lyckligt oberörd av det levande livet och dess verklighet.

Ingen kan val påstå, att detta är ett smidigt system. Varför skola vi icke
låta den förskjutning i den politiska opinionen, som ägt rum under så många
år, få komma till synes vid valet, utan betrakta den partiställning, som kanske
för sex eller sju år sedan ägde rum, såsom tabu och oangriplig. Det är detta,
vi velat opponera emot, och jag tycker, såsom övriga reservanter, att hela denna
apparat för att ändra grundlagen för en sådan liten detalj, den är fullständigt
obefogad. Och jag ber också, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Med herr Hallén förenade sig herr Källman.

Herr Forssell: Herr talman, mina herrar! Den senaste ärade talaren har

understundom ådagalagt en viss benägenhet att rannsaka hjärtan och njurar
och bakom de principiella diskussionsinlägg, som göras i en fråga, söka finna
de personliga motiv, som kunna ligga under. Och jag vill, med all respekt för
den ärade talaren, säga, att jag också trott mig finna, att det händer, att han
vid dessa utläggningar sorgfälligt underlåter att följa budet att tyda allt till
det bästa, och att han fastmera kan visa en viss benägenhet att låta skuggorna
falla mycket svarta, vilket ju förefaller mig stå i dålig samklang med kärlekens
bud.

Jag skall icke mera fördjupa mig i dessa herr Halléns spekulationer i förevarande
fall utan hålla mig till saken. Saken är helt enkelt den, att alldeles
samma utskott, som tidigare har haft hand örn denna fråga, när vi nu stå inför
en ny tioårsperiod, har observerat, att här föreligger ett missförhållande, ett
oförnekligt och obestridligt och klart avsteg ifrån den princip, på vilken hela
vårt valsätt är grundat, och då har utskottet, medan tid är, gått in för att få
bort denna så att säga skönhetsfläck på det rådande systemet. Det hela gäller
som sagt en korrigering i god tid av en inadvertens i rådande system.

Herr Fast gjorde nu gällande, att när det gäller saker av denna valör, skall
man icke få ändra grundlagen; grundlagen får efter hans tanke ändras, blott
då fråga är örn »högst nödiga och nyttiga» ändringar. Nu är det ju en gång så,
att våra grundlagar innehålla en brokig mélange av stort och smått. Skulle det
nu vara på det sättet, att man endast skulle ha rätt att angripa missförhållandena
i de stora frågorna och lämna de små orörda? Örn man följde herr Fast, skulle
man vara tvungen att låta praktiska olägenheter, som kunde vara nog så irriterande,
stå kvar. Jag tror, att det är ett opraktiskt sätt att taga på saken.
För övrigt vill jag invända, att herr Fast, sedan han på detta sätt sökt bagatellisera
denna fråga, snart sagt rev upp himmel och jord och lade upp saken,
såsom örn det gällt att omstörta den bestående samhällsordningen. Herr Fast
visade sig för en gång skull konservativ. Ja rent av en smula reaktionär, vilket
icke stämmer med hans övriga politiska uppträdande, som skiftar en smula
i rosa. Jag tror, som sagt, att det här är en praktisk olägenhet, som man genom
en enkel åtgärd kan få bort.

Slutligen vill jag bara säga något beträffande en synpunkt, som herr Fast
framförde, då han påpekade, att om under löpande period ett mandat skulle
gå bort från en valkrets, t. ex. genom dödsfall, så kunde förlusten drabba ett
parti, som är eller bleve underrepresenterat i det hela betraktat. Det vore en
upprörande sak, menar han. Ja, men herr Fast, det är väl icke möjligt att
genom en lagstiftning reglera dödsfall. Vi få väl finna oss i, om det därigenom
skulle bliva en underrepresentation på sätt som antytts. Jag vill påpeka
för herr Fast, att hans resonemang pekar mot riksvalkretsen eller mot systemet
med tilläggsmandat, ty först där får man den sorts »rättvisa», som herr

Onsdagen den 14 maj.

19

Nr 34.

Fast efterlyser. Men det äro vi val, lian och jag, ense om att vi icke vilja gå in
för att släppa valkretstanken. Vi vilja ju knyta valet till lokala valkorporationer.

Ja, herr talman, jag har sökt belysa sakens innebörd, och jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Fast: Herr talman! Herr Forssell sökte göra gällande, att den anordning,
som här föreslås, är betingad av det proportionella valsättet, men samtidigt
förnekade han, att det var proportionell rättvisa man ville åstadkomma.
Och på denna senare punkt äro herr Forssell och jag fullkomligt överens; jag
vill icke vara med örn något slags »millimeterrättvisa», och därför tycker jag
att det kan vara som det är. Men när man här företräder båda ståndpunkterna,
går det icke ihop.

Sedan talade herr Forssell om att man nog kan ändra beträffande sådana
småsaker i grundlagarna som det här är fråga om, och han beskyllde mig för
konservatism. Ja, jag tror att man har råd att hålla sig med litet konservatism,
då det gäller att rubba grundlagarna i dessa detaljer och när det icke
gäller att höja sig till stora frågor, där starka skäl för en förändring föreligga.

Herr Forssell: Herr talman! Jag vill påpeka för kammaren, att det här

blott är fråga örn en praktisk angelägenhet. Örn man går in för det system,
som utskottet föreslår, behöves det icke några stora anstalter med sammankallande
av valkorporationerna, utan det räcker, att valsedlarna från ett föregående
valtillfälle tagas fram och räknas på nytt. Därmed slipper man en tidsödande
och kostsam procedur. Man kan kort och gott använda det hittills gällande
systemet på detta område, jag menar, att man med detta arrangemang
faktiskt bara vidtagit en åtgärd, som är praktisk och billig.

Herr Hallén: Herr talman! Jag vill bara säga till herr Forssell, att när

han slår sig till riddare för en extrem och fullständig proportionalism, tycks
han icke tänka på, vart denna egentligen kan bära hän. Jag kan taga ett
exempel — det är icke stort men stort är icke heller det parti, som det gäller -—
nämligen det liberala partiet. Det finns vissa landsting, där antalet liberala
landstingsman kryper ihop ganska fort, men man kan tänka sig, att ett sådant
landsting får sig ett mandat tilldelat genom folkökning, och då skulle det lilla
bortdöende liberala partiet kunna vara i tur till mandatet enligt denna proportionalism.
Det kan nog gå så, som jag tror att det gått i mitt förra landsting,
Älvsborgs län, att det icke finns några liberala landstingsman kvar, men att
vid det tillfälle, då man sist valde riksdagsmän till första kammaren, det fanns
så många, att örn det funnits ett mandat till, skulle liberalerna ha fått detsamma.
Att, sedan liberalismen blivit utplånad ur ett landstingsområde, liberalerna
en vacker dag få ett mandat i första kammaren, det är en sorts mikroskopiskt
verkande proportionalism, som jag tycker herr Forssell kan få vara
ensam om.

Herr Forssell: Herr talman! Jag tycker det vore synd om det liberala

partiet, örn dess existens skall vara beroende på förhandenvaron av nu gällande
bestämmelser örn proportionellt valsätt. Det är emellertid alldeles klart, att,
om det går så som herr Hallén antydde, måste i alla fall vid nästa ordinarie
omgång det liberala mandatet falla bort.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå; och
fann herr talmannen den senare propositionen vara med övervägande ja be -

Ang.
utredning
rörande
ändring av
§ 7 riksdagsordningen.

(Forts.)

Nr 34. 20

Onsdagen den 14 maj.

Äng.
utredning
rörande
ändring av
§ 7 riksdagsordningen.

(Forts.)

svarad. Votering begärdes likväl av herr Andersson i Igelboda, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren avslår konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande memorial nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 25, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning om fortsatt tillämpning av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

§ 8.

Äng. Vid härpå skedd föredragning av bevillningsutskottets memorial, nr 26,
utövandet av med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets betänSMm^rwml
tande nr 20 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utövandet av
statens tobaksmonopol jämte i ämnet väckta motioner begärdes ordet av

Herr Olsson i Kullenbergstorp, som anförde: Herr talman! När jag läste

utskottets föreliggande sammanjämkningsförslag, rann mig i minnet vad en
gammal riksdagskamrat en gång yttrade till mig under mina första år i riksdagen.
Han sade: Skall det vara en riktig idealisk sammanjämkning, måste
det vara en sådan, som egentligen ingen människa vill ha! Efter den riktlinjen
har verkligen utskottet i detta fall lyckats tämligen bra. Jag har förut uttalat,
att jag aldrig kunnat förstå den meningen hos riksdagens majoritet, att de
respektive monopolen skola hållas så mycket i skymundan för riksdagen som
möjligt. Naturligtvis är detta sammanjämkningsförslag en viss reflex av
denna mening, låt vara att densamma är något utspädd och icke fullt så kraftig
som förr. Jag förstår mycket väl, att som saken nu ligger till, tjänar det icke
mycket till att yttra något. Men jag vill uttala den stilla förhoppningen, att
de som örn fem eller sex år skola på nytt taga itu med dessa monopol icke må
vara fullt så skuggrädda som majoriteten av riksdagen tycks vara i dag.:

Herr talman, jag har intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Vidare föredrogos vart för sig:

bevillningsutskottets memorial, nr 27, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande nr 21 i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den

Onsdagen den 14 maj.

21 Nr 34.

14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker m. m., ävensom
i ämnet väckta motioner; och

statsutskottets utlåtande, nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utvidgning av tvångsarbetsanstalten i Landskrona m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 10.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 146, i anledning av väckt Äng. rätt för
motion örn rätt för eldaren vid Stockholms hospital Frans Martin Svensson eldaren F. M.
att för placering i löneklass tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. Därvid ytt- ^''™V™ring
rade: i lönetdass

Herr Strindlund: Herr talman! Då vi behandlade förevarande motion på
avdelningen i utskottet, hade jag tillfälle att deltaga, och jag antecknade där- tjänstgöring.
vid en avvikande mening från avdelningsmajoritetens beslut. Men tyvärr hade
jag icke möjlighet att vara med om motionens behandling i utskottets plenum,
och jag fick därför icke tillfälle att avgiva någon reservation.

Motionen gäller, huruvida en eldare vid Stockholms hospital Frans Martin
Svensson skall få tillgodoräkna sig viss tjänstgöring före sin anställning
som ordinarie eldare i och för uppflyttning i viss löneklass. Han anställdes
år 1913 såsom gårdsdräng och fick biträda med en hel del sysslor — såsom att
hämta post, tjänstgöra såsom stadsbud o. s. v. — varjämte han såsom biträde
var behjälplig i trädgården. År 1927 erhöll han extra ordinarie befattning
som eldare, och 1928 anställdes han som ordinarie eldare vid Stockholms hospital.
Vid tillträdandet av denna befattning kom vederbörande på grund av
bestämmelserna i lönereglementet att drabbas av en viss löneminskning. Hospitalsdirektionen
hemställde i anledning härav hos medicinalstyrelsen redan
1927, att Svensson måtte få tillgodoräknas »en tid av 8 år och 6 månader, varunder
han efter fyllda 18 år i en följd innehaft sådan anställning i statens
tjänst, som i avseende på tjänstgöringens art och omfattning svarade mot eller
vore jämförbar med befattning som eldare av 2:a klass». Medicinalstyrelsen
avslog denna framställning, och kammarrätten har likaledes ställt sig avvisande.
I motionen begäres nu, att riksdagen skall mot medicinalstyrelsens och
kammarrättens tolkning av bestämmelserna i vårt avlöningsreglemente medgiva
ett sådant tillgodoräknande som jag nämnt.

Jag har icke kunnat vara med om detta förslag, ty därigenom skapas ett
prejudikat, som hotar att sönderbryta vårt avlöningssystem, och dessutom vet
man icke heller, vilka konsekvenser i övrigt som skulle bliva följden. Denne
tjänsteman är nog icke den ende som fått vidkännas någon lönereducering, då
han erhållit ordinarie befattning. Utskottet hemställer att Svensson utan hinder
av bestämmelserna i avlöningsreglementet skall beviljas ifrågavarande
förmån. Såsom stöd härför åberopar man billighetsskäl. Jag anser dock, att
dessa icke äro överväldigande. Enligt motionen hade Svensson den 1 januari
1928 en avlöning, dyrtidstilläggen inräknade, av 2,940 kronor. En tjänsteman
med denna lön är jämförelsevis så pass avlönad, att några starkare billighetsskäl
icke torde kunna anföras för hans uppflyttning i högre löneklass.

Då ett beslut i enlighet nied statsutskottets förslag skulle kunna få, såsom
förut framhållits, stora och svåröverskådliga konsekvenser, ber jag, herr talman,
att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Vid den utredning vi verkställt an gående

ifrågavarande befattningshavare, lia vi icke kunnat komma till någon
annan uppfattning än att hospitalsdirektionen å Konradsberg haft fullkorn -

Nr 34. 22

Oasdagen den 14 maj.

Ang. rätt för
eldaren F. M
Svensson att
för ''placering
i löneklass
tillgodoräkna
sig viss
tjänstgöring.
(Forts.)

Ang.

övergångsbestämmelser

för vissa
kvinnliga
posttjänstemän.

ligt rätt i sitt uttalande om arten av det arbete vederbörande befattningshavare
haft att utföra. Det är därför vi ansett oss kunna gå med på ett tillstyrkande
av motionen. Det förefaller ganska besynnerligt, att då en person haft
en extra anställning, som berett honom högre avlöning än den befattning han
fått som ordinarie, denna anställning icke skulle kunna jämställas och vara
likvärdig med den ordinarie befattningen. Att såväl medicinalstyrelsen som
kammarrätten avstyrkt, är jag icke så förvånad över, ty de ha strikt hållit
sig till ordalydelsen i gällande bestämmelser men icke så mycket tagit hänsyn
till andan i desamma. Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall
till utskottets utlåtande, vilket som synes är enhälligt.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 11.

Statsutskottets utlåtande, nr 147, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående viss ändring i planen för örn- och tillbyggnad av residensbyggnaden
i Ostersund jämte en i ämnet väckt motion föredrogs; och biföll kammaren därvid
utskottets hemställan.

§ 12.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 148, i anledning
av väckta motioner angående övergångsbestämmelser för vissa kvinnliga
posttjänstemän anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! På senaste tiden har jag varit i tillfälle att
något följa de statsanställda kvinnornas strävanden, och i den mån jag satt
mig in i dessa frågor, har jag alltmera börjat luta åt den uppfattningen, att
de statsanställda kvinnorna i mångt och mycket ha rätt i den kritik, som de
riktat gentemot statsmakterna för det sätt, på vilka dessa behandlat dem. I
all synnerhet har jag för min del fått intryck av orättvisa i en lönelagstiftning,
som är av sådan art, att man utan vidare placerar kvinnorna lägre än männen
i avlöningshänseende, oavsett vad de presterat i arbete. Jag är ingen vän
av den nuvarande lönelagstiftningen och de principer, som ligga till grund för
densamma och som ha skapat denna jakobsstege, på vilken ämbets- och tjänstemän
klättra, sedan de blivit inrutade på sådant sätt, att det blir möjligt för
dem att jämföra sig med andra kategorier av statstjänare. För mig står det
klart, att den enda riktiga princip, som bör ligga till grund för avlöningen,
naturligtvis ^är den, att det är arbetet som betalas oavsett vem som utför detsamma
—■ sålunda lika lön för lika arbete. Det är ju den principen, som väl
ändå i de allra flesta fall ligger till grund åtminstone för tjänstemannalönerna
ute i den allmänna marknaden, och som, tillämpad i statsförvaltningen,
icke skulle behöva medföra ett öres ökade utgifter för statsverket.

Den motion, som här är föremål för behandling, avser att lägga till rätta
en del förhållanden inom postverket, som nog tarva rättelse. Såsom kammarens
ledamöter erinra sig, antogo vi år 1923 den s. k. behörighetslagen, som
avsåg att kvinnan i fråga örn behörighet att inneha statstjänst skulle jämställas
med mannen —- med vissa undantag, som icke beröra den nu förevarande
frågan. I anledning av denna behörighetslag genomfördes år 1925 en
lönereglering, i samband med vilken man uppdelade den dåvarande tjänstegraden
postexpeditör i två olika klasser. I den lägre skulle tjänstemännen

Onsdagen den 14 maj.

23 Nr 34.

kallas postexpeditörer och åtnjuta en mot den dåvarande kvinnliga postexpeditörslönen
svarande lön. I den högre graden skulle posttjänstemännen kallas
postassistenter och åtnjuta den dåvarande manliga postexpeditörsavlöningen.

I anledning av detta beslöt generalpoststyrelsen, att den kurs, som skulle ioregå
anställningen i den lägre graden, skulle göras enklare an den kurs, som
skulle föregå anställningen som postassistent, och att de kvalilika-tioner, som
skulle erfordras för anställning i den lägre graden, skulle vara mindre an de
kvalifikationer, som skulle erfordras för anställning i den högre. Ar IWO
fastställdes vidare, att dåvarande manliga postexpeditörs- och förste postexpeditörstjänster
skulle namnförändras till postassistenter och förste postassistenter,
under det att de dåvarande kvinnliga postexpeditörerna och förste postexpeditörema
allt fortfarande skulle benämnas på samma sätt som förut. Detta
innebar emellertid icke bara en namnförändring, utan det medförde även att
dåvarande kvinnliga postexpeditörer och förste postexpeditörer med fullständigt
samma utbildning och med samma arbetsuppgifter som sina manliga
kamrater skulle i löne- och tjänstehänseende skiljas från dessa och likstailas
med tjänstemän, av vilka postverket fordrar lägre kvalifikationer.

Vid genomförande av en lag, som ju faktiskt avsåg att skänka kvinnan samma
behörighet som en med henne jämbördigt fackutbildad man, nedtlyttade
man de kvinnliga tjänstemännen fyra grader under deras manliga kamrater.
En kvinnlig förste postexpeditör blev sålunda placerad tre grader nedanför den
manlige tjänsteman, vilken hon dessförinnan varit överordnad. Man mäste val
ändå säga, att detta är en egendomlig tolkning av en lag och ett nksdagsbeslut,
som ju avsåg att åt kvinnan ge full likställighet med mannen.

Jag skall nu icke här fortsätta redogörelsen för hur denna fråga utvecklats
inom postverket. Detta skulle ju kunna ha sitt intresse, och mahanda kommer
någon följande talare att gå in på den saken. Men jag vill i stallet Iran
denna plats via protokollet rikta en vädjan till regeringen att noggrant undersöka
denna fråga icke blott ur juridisk och kameral synpunkt —^ jag ar nämligen
fullkomligt övertygad örn att alla slags paragrafer och författningar
bokstavligen följts, när man handlat på sätt som man gjort — utan även ur
den materiella rättens synpunkt, och att därefter, helst till nästa ars riksdag,
komma med en proposition, som innebär att man ger full bade moralisk oell
ekonomisk rättvisa åt denna kategori av statstjänstemän vilkas stämma mahanda
varit litet för svag att kunna tränga igenom det sorl, som i regel brukar

Äng.

övergångsbestämmelser

för vissa
kvinnliga
posttjänsteman.

(Forts.)

råda här i kammaren.

Häruti instämde fru Nordgren.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Då den siste ärade talaren icke

framställt något yrkande, kunde det kanske vara överflödigt att säga något.
Men jag tillåter mig framhålla, att en stor del av de synpunkter, som herr
Holmgren gjort sig till tolk för, även i mig ha en anhängare. Jag erinrar örn
vad jag yttrade vid det tillfälle då frågan örn de kvinnliga tjänstemannens
placering i lönehänseende var före, nämligen att jag icke trodde, att det 1 iaIJS''
den ginge att upprätthålla denna metod, utan att det enda ratta vöre att bestämma
lönerna med hänsyn till arbetets art och omfattning oavsett kon. Jag
tilläde också något örn att detta visserligen kanhända icke i längden vöre det
mest önskvärda ur kvinnornas egen synpunkt, men att jag i alia tall ansag,
att denna utvecklingslinje borde följas. I det föreliggande fallet skall jag
icke ge mig in på petitesserna. Skall det göras någonting pa detta område,
bör det ske på den väg, sorn herr Holmgren Ilar anvisat. Jag bär, herr talman,
endast velat motivera mitt yrkande örn bifall till utskottets hemställan.

Nr 34. 24

Onsdagen den 14 maj

Äng.

övergångsbestämmelser

förvissa
kvinnliga
posttjänstemän.

(Forts.)

Fru Östlund: Herr talman! Endast några ord! Jag skall först be att få
understryka de synpunkter, som framhållits av herr Holmgren, och skall icke
upprepa vad som redan sagts i detta ärende. Då jag i år instämt i den motion,
som i rambunts av fröken Hesselgren i första kammaren och fröken Wellin
i denna kammare, har det varit därför, att jag anser att det bör kunna letas
upp en utväg att lösa förevarande spörsmål.

Jag vill särskilt pointera vad herr Holmgren nyss nämnde, att de kvinnliga
postexpeditörerna icke i sin strävan att erhålla en riktig placering mötts med
påstående örn att de ha orätt i sak. Riksdagen har tidigare, redan år
1928, hemställt, att Kungl. Majit bör taga upp frågan. Kungl. Majit har
emellertid skickat detta ärende till 1928 års lönekommitté, och denna kommitté
har i sin tur förklarat, att den icke kunde taga upp detsamma. Och nu
tiar denna fråga förts inför riksdagen igen. Men denna rundvandring förefaler
™ riktigt övertygande. Statsutskottet upprepar i år vad som redan år
1928 uttalades av utskottet, nämligen att »därest generalpoststyrelsen med
hänsyn till befordringsförhållandena inom verket funne några särskilda anordningar
i organisatoriskt hänseende eller i lönehänseende erforderliga, frågan
härom i första hand borde prövas av Kungl. Majit». Nu har generalposten
en sådan framställning till Kungl. Majit, men den har icke lett
till något annat resultat, än att Kungl. Maj :t stöder sig på riksdagens avslagsbeslut
för att icke vidtaga någon åtgärd. Det borde i alla händelser vara riksdagen,
sorn här sade sista ordet och äntligen anvisar, hur frågan bör lösas.

,.. ^^ 1, e vara alldeles omöjligt att finna en väg till rättelse, när

olämpliga placeringar i lönehänseende förekommit, visar ett ärende, som riksdagen
behandlat tidigare i år nämligen statsutskottets utlåtande nr 44. Där
var det fråga örn manliga postassistenter, som tjänstgjort som postexpeditör
och därmed kommit i en sämre löneställning, än örn de varit extra ordinarie
postassistenter. I nämnda utlåtande andas t. o. m. statsutskottet idel välvilja
och förståelse, för att nu icke tala örn Kungl. Majit, som i detta fall avlämnade
proposition för att åstadkomma rättelse. Det var kanhända av den anledningen,
som utskottet var sa välvilligt, eller kanhända på grund av att det
gällde manliga _ befattningshavare. Men här har det icke begärts någon välvilja
för de kvinnliga befattningshavarnas del, utan det har endast påyrkats,
att dessa skola erhålla i lön vad de på grund av sin kompetens torde vara berättigade
till. Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Föredrogos vart för sig:

memorial, nr 149, örn anvisande av de i regeringsformens
63 § föreskrivna kreditivsummor; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning angående
tryckning av det under arbete varande historiska och statsvetenskapliga
verket örn den svenska riksdagen m. m.; och

nr 42, i anledning av. fullmäktiges i riksbanken framställning rörande inköp
av byggnadstomt för riksbankens avdelningskontor i Norrköping.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 14 maj.

25

Nr 34.

§ 14.

Vidare upptogs till behandling andra lagutskottets utlåtande, nr 29, i anledning
av väckt motion om reformering av hyreslagstiftningen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 259,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Hage ni. fl. föreslagit, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte
låta utreda, huruvida och på vilket sätt gällande bestämmelser, som reglerade
förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst — hithörande delar av lagen av
år 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom samt lagen av den 10 mars 1923
med vissa bestämmelser rörande hyra m. m. — skulle kunna sammanföras
i en modern hyreslag, som samtidigt utformades under hänsynstagande till
nutida förhållanden inom detta område samt i en social och humanitär anda efter
ungefärligen de grundsatser, som i motionen antytts.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herrar Hage och Hedvall, som ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen ville med anledning av ovanberörda motion i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida, i vilken utsträckning
och på vilket sätt gällande lagbestämmelser, som reglerade förhållandet
mellan hyresvärd och hyresgäst, skulle kunna omformas under hänsynstagande
till nutida förhållanden samt i en social och humanitär anda efter
ungefärligen de grundsatser, som i reservationen antytts; samt

av herrar Sigfrid Hansson, Hagman, Norman och Magnusson i Kalmar,
vilka förenat sig med herrar Hages och Hedvalls i deras reservation framställda
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Hage: Herr talman! Föreliggande motion åsyftar en utredning, hu ruvida

en mera modern och socialt betonad hyreslagstiftning till skydd för hyresgästerna
skall kunna åstadkommas. Motionen har, som synes, avstyrkts av
utskottets majoritet, trots att man på en hel del punkter erkänner, att de synpunkter,
som framförts i motionen, äro riktiga. Från utskottsutlåtandet ha
emellertid sex socialdemokrater tagit avstånd och yrkat igångsättande av en
förutsättningslös utredning i frågan.

När man har att fatta ståndpunkt till detta spörsmål, som flera gånger tidigare
varit föremål för riksdagens behandling, har man att särskilt taga upp
frågan, örn det är riktigt att på hyreslagstiftningens område ordna det så, att
»makternas fria spel» får vara avgörande, eller örn bestämmelserna rörande hyresgäster
och husägare böra omformas så, att det skapas en lagstiftning, där
avtalsfriheten beskäres på något sätt genom sociala bestämmelser till skydd
för ena parten, hyresgästerna. Man har alltså att taga hänsyn till detta, när
man behandlar denna fråga, och när man gör det, vill jag för min del peka på,
att till detta principspörsmål har riksdagen och lagstiftningen redan tagit
ståndpunkt därigenom, att 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom är
så formulerad, att man på vissa punkter infört bestämmelser av social innebörd
till skydd för den ena parten. På samma sätt som man beträffande arrendelagstiftningen
gjort vissa ansatser till skydd för arrendatorerna, har man också i
denna nyttjanderättslag sökt utforma bestämmelserna på sådant sätt, att det
skulle beredas visst skydd för den part, som man ansåg vara den svagare i detta
fall, nämligen hyresgästen.

Äng.
ifrågasatt
reformering av
hyreslagstiftningen.

Nr 04. 26

Onsdagen den 14 maj.

Äng.
ifrågasatt
reformering av
hyreslagstiftningen.

(Forts.)

Den principen fullföljdes också som man vet, under kristiden, då det sociala
och hyresgästen skyddande momentet i hyreslagstiftningen omformulerades och
förstärktes. Vi fingo sålunda en hyreslagstiftning, som avsåg att skydda hyresgästerna
med hänsyn till hyrespriserna, och vi fingo därjämte en del andra
bestämmelser, som inneburo en social betoning av lagstiftningen i övrigt. När
vi senare kommo förbi kristiden och mera normala förhållanden började inträda
på bostadsfrågans område, framfördes emellertid i motion i riksdagen
den synpunkten, att de socialt betonade bestämmelserna i denna lagstiftning
skulle bliva permanenta och bestående och icke upphävas. Denna motion, som
väcktes vid 1922 års riksdag, avslogs visserligen, men detta skedde på grund
därav, att den dåvarande regeringen redan vidtagit åtgärder för att utreda denna
fråga, och det hade överlämnats åt socialstyrelsen att utreda densamma
och framlägga förslag till en socialt betonad hyreslagstiftning. Vid detta tillfälle,
vid 1922 års riksdag, framhöll också riksdagen, att den instämde i motionens
syfte. Följden blev också, att 1923 års riksdag fattade ett beslut, som
innebar, att man erhöll vissa socialt betonade stadganden till skydd för hyresgästerna,
varvid bestämdes att, när det gällde innehavare av mindre lägenheter,
dessa skulle ha rätt att betala hyran månadsvis, vilket givetvis var en fördel
för hyresgästen, varjämte en viss bestämmelse fastställdes örn hyresocker, en
bestämmelse, som dock endast existerade en tid.

En av orsakerna till den principiella inställning, som riksdagen intagit på
detta område, är naturligtvis att söka uti, att hyreslagstiftningen särskilt berör
hemmet. Den berör sålunda ett område, vars skyddande utgör ett viktigt
samhällsintresse. Men en annan orsak är givetvis, att, särskilt i storstäder och
större samhällen i allmänhet, förhållandena utvecklats på sådant sätt, att på
grund av jobberier — uppjobbade tomt- och husvärden m. m. — den siste innehavaren
av ett hus ofta tvingas eller frestas att ■— för fullgörande av sina
ekonomiska prestanda till banker och andra långivare m. fl. — och för att kunna
ekonomisera det dyrt köpta huset ■— pressa hyresgästerna genom höga hyror
och orimliga kontraktsbestämmelser.

Detta samt en del andra förhållanden motiverar en skyddslagstiftning för
hyresgästerna.

Här i Stockholm företogs för en kort tid sedan en utredning, som visade,
att värdet av fastigheterna i Stockholm har från 1862, då det var 125 miljoner,
till 1928 stigit till nära 4 miljarder kronor, varav ungefär 2 miljarder kan anses
som oförtjänt värdestegring. Det är då helt naturligt, att när husvärdena i en
sådan utsträckning trissas upp genom ständiga överlåtelser och ständigt höjda
köpesummor, uppstår för den siste husägaren en mycket stor frestelse att lasta
över sina ökade bördor på hyresgästerna, ett förhållande som också påvisats under
den långa behandling, som utskottet ägnat detta ämne.

Vi ha diskuterat denna fråga under tre dagars sammanträden, och det har
därvid särskilt konstaterats, att hyresvärdarna i många fall sökt att åstadkomma
kontraktsbestämmelser, som måste betecknas som synnerligen orimliga.
Man har vidare konstaterat, att hyrespriserna i de stora samhällena äro så
höga, att ungefär 30 till 40 procent av en liten inkomsttagares inkomster slukas
av hyresbetalningen. Dessa orimliga hyresförhållanden inverka givetvis på
landet i dess helhet och även på jordbrukarna och deras ekonomiska ställning.
En liten inkomsttagare måste under sådana förhållanden inskränka sina köp
av jordbruksprodukter så mycket som möjligt, då ju hyran i första hand måste
betalas. Saken berör därför den kris på jordbruksområdet, som man i vår tid
talar så mycket örn. Tillvaron av denna höga hyresindex nödvändiggör också
löneökningar, som gå ut över alla medborgare -—- jag tänker särskilt på statstjänarnas
och de kommunala befattningshavarnas löner. Och i övrigt belastas
naturligtvis hela nationens produktion av de höga hyresutgifterna.

Onsdagen den 14 maj.

27 Nr 34.

Men det är särskilt en sak, som har kommit fram och särskilt väckt upp- Äng.
märksamhet inom utskottet. Och det är, att på grund av de förhållanden, som »/råslätt ^
jag nämnt, pressas även husägarna till att försöka på allt sätt minska sina re <h^Zlag- ^
utgifter t. ex. genom att inskränka reparationer av lägenheterna. Denna om- sunningen.
ständighet frestar även till att utnyttja gamla hälsofarliga lägenheter så länge (Forts.)
som möjligt. Detta är något, som berör hela vår hälsovårdslagstiftning. Ty
resultatet av ett sådant förhållande som det, att hälsofarliga lägenheter utnyttjas
allt för länge, måste bli, att staten och det allmänna få på sig lagda betydande
kostnader för sjukvård och dylikt.

Det var bl. a. från sådana utgångspunkter, som 1922 års riksdag uttalade
sig för en mera socialt betonad hyreslagstiftning till skydd för hyresgästerna,
varigenom det allmänna skulle kunna kraftigare ingripa i här nämnda hänseenden.
Då sade man i ett enhälligt utlåtande från första lagutskottet, att de
föreskrifter, som funnos angående hyra, voro behäftade med vissa brister, och
att en reformering av dessa föreskrifter därför enligt utskottets mening vore i
hög grad önskvärd. Detta är ett enhälligt uttalande från lagutskottet och från
riksdagen.

Denna sak har sedermera ytterligare framförts. Frågan har nämligen varit
före vid 1923, 1924 och 1925 års riksdagar, och vid alla dessa riksdagar har
riksdagen anslutit sig till samma princip. År 1925 exempelvis sade riksdagen,
att den delade motionärernas uppfattning örn behovet av en snar och omfattande
revision av gällande hyreslagstiftning och förväntade förslag örn en sådan revision,
en revision, som skulle gå fram efter linjer, som framförts i motionerna,
och som skulle syfta till åstadkommande av en mera socialt betonad hyreslagstiftning.

Nu finner man emellertid vid genomseende av detta utlåtande, att utskottet
har gått in för nya linjer och avvisat de synpunkter, som riksdagen
tidigare anslutit sig till. Även örn man inte direkt tagit avstånd från
riksdagens förut uttalade uppfattning, har man alltså nu avstyrkt föreliggande
motion.

För min del vill jag med anledning därav säga, att de förhållanden, som nu
råda på bostads- och hyresmarknadens område, inte äro så olika kristidens förhållanden,
att de skulle kunna motivera en ny ståndpunkt från utskottets sida.

Det är nämligen alltjämt på det sätt — som det meddelats i Sociala meddelanden
— att det existerar en viss bostadsknapphet i en mängd städer. Vidare är
det på det sättet, att rikets hyresindex håller på att gå upp alltjämt. Socialstyrelsen
meddelar nämligen i sitt senaste häfte, att denna genomsnittsindex
ytterligare ökats med 5 %. Vi ha alltså kommit fram till hyrespriser, som äro
ännu orimligare än de, som existerade under den tid, då vi hade kristidens mera
socialt betonade hyreslagstiftning. Visserligen kail man invända, att bostadsproduktionen
och bostadstillgången ökats. Men härvidlag vill jag säga, att
man inte bör taga alltför stor hänsyn till det förhållandet, att det byggs mycket
i vår tid, ty vad man i detta fall har att fästa sig vid är den ncttoökning
av bostäder, som uppstår, sedan en del gamla hus nedrivits, varigenom en del
hälsofarliga och omoderna lägenheter avlägsnats. Det är nämligen på det sättet,
att i de stora städerna finner man ofta, att på samma tomt, där man uppfört
ett modernt hus, har man dessförinnan nedrivit ett gammalt. Nettoökningen
blir därför icke så synnerligen stor. Detta är en omständighet, som särskilt
bör beaktas, då man från andra sidan framhåller, att byggnadsverksamheten
för närvarande är så livlig, att det måste bli andra förhållanden på detta
område.

Genom att det alltjämt existerar ett sådant förhållande som jag förut berört
med avseende på bastadsknappheten, lia hyresvärdarna kommit i ett någorlunda
gynnsamt maktläge i förhållande till hyresgäst erna. Och det är icke minst

Nr 34.

28

Onsdagen den 14 maj.

. Äng. detta, som konstituerar rätten och motiven för att framföra kravet på en
ifrågasatt skyddslagstiftning för hyresgästerna.

^hyr ellag-aV . Det har också konstaterats inom utskottet, att hyresvärdarna i stor utsträckstiftningen.
ning använda sig av denna gynnade ställning för att avkräva hyresgästerna
(Forts.) vissa kontraktshestämmelser, som i många fall äro synnerligen orimliga. Det
har exempelvis i utskottet visats på en hel del kontrakt, och jag skulle i detta
avseende kunna prestera en mycket stor bevisning, men jag skall inskränka
mig till endast några få fall. Bland annat har inom utskottet företetts ett kontrakt
•— och det lär finnas ett icke ringa antal sådana ■— där det är stipulerat,
att om hyresgästen vill betala hyran månadsvis, får han betala en hyra, sorn
är 10 % eller till och med ett par hundra kronor högre än om han betalar hyran
kvartalsvis. Nu veta alla, att när riksdagen 1923 gick in för den tvingande
bestämmelsen örn rätt för hyresgäst att betala hyra månadsvis, så var det
aldrig meningen, att man skulle på en omväg sätta sig över riksdagens beslut
på detta sätt.

Men det finns även en hel del andra kontrakt, som bringats till utskottets
kännedom. Ett av dem gäller t. ex. en lägenhet här i Stockholm med ganska
hög hyra. °Där stipuleras i kontraktet bland annat följande: »Det åligger hyresgäst
att på egen bekostnad låta försäkra alla glasrutor, som tillhöra våningen.
Hyresgästen åtager sig att på egen bekostnad låta reparera, måla och tapetsera
våningen under hyrestiden.» Men inte nog med detta. Örn han då och då
förbrukar en slick vanligt bondvatten — eller stadsvatten får man väl kalla
''det —- får han betala särskilt härför. Vidare finns det bestämmelser uti detta
märkliga kontrakt, som gå ut på, att husägaren fordrar två personers borgen
för kontraktet, och. på kontraktet finns det en påskrift av två personer, som
förklara, att de gå i full borgen för kontraktets fullgörande. Man må ju säga,
att detta är ett synnerligen egendomligt kontrakt, och detta visar, att husägarna
i ett flertal fall använda sig av sin ställning för att genomdriva orimliga
kontrakt.

I ett annat kontrakt, som gäller ett mycket stort byggnadsaktiebolag här i
Stockholm, har hyresgästen tvingats att underskriva följande ganska rigorösa
bestämmelser: »Lägenheten mottages i det skick den nu befinner sig, och bekostas
genom hyresvärden inga målnings- eller tapetseringsarbeten. Skulle vid
inflyttning i lägenheten hyresvärden anse, att målnings- eller tapetseringsarbeten
äro behövliga, förbinder sig hyresvärden att tillsläppa tapeter, olja, zinkvitt
och krita, men skola arbetskostnaderna för eventuella reparationer samt
återstående behövlig materiel betalas av hyresgästen. Hyresvärden frånkänner
sig allt ansvar, därest hyresgäst vid inflyttning i lägenheten finner densamma
bemängd med ohyra, och äger icke hyresgästen för å möbler m. m. genom
ohyra och desinfektion åstadkommen skada härför fordra skadestånd eller
ersättning genom avdrag å hyra m. m.» Örn det är en lägenhet, som är bemängd
med sådana där trevliga saker, får hyresgästen alltså taga konsekvenserna,
örn hans möbler därigenom bli fördärvade.

Helt generellt skulle jag vilja säga, att dylika kontrakt, där husägaren tvingar
hyresgästen att godkänna sådana orimliga bestämmelser, förekomma i
mycket stor utsträckning. Här finns t. ex. i ett kontrakt en bestämmelse örn att
hyresgäst måste underkasta sig reparation av sin lägenhet, vilket, särskilt då
det gäller den minsta typens lägenheter, kan resultera i, att hela eller nästan
hela lägenheten blir obeboelig under omkring 14 dagar, utan att hyresgästen
har rättighet att fordra ersättning eller minskning i hyran härför.

Jag vill i detta sammanhang även nämna, att det existerar olika slag av
hyreskontrakt i marknaden, bland annat finnes ett kontrakt, uppgjort av en
jurist, fröken Stael von Holstein, vilket kontrakt är skrivet på ett ganska förnuftigt
och för hyresgästerna fördelaktigt sätt, men detta kontrakt gillas icke

Onsdagen den 14 maj.

29 Nr 34.

av hyresvärdarna. Oftast är kontraktet uppgjort av husägarna och påprackas
i allmänhet hyresgästerna, men detta kontrakt är emellertid ganska orimligt i
många avseenden. Det förevisades i utskottet, och dess innehåll diskuterades,
varvid det ganska egendomliga förhållandet inträffade, att man under diskussionen
i utskottet helt plötsligt i pressen får se, att husägarna och deras
organisation beslutat ändra detta kontrakt, och mitt under det förhandlingarna
örn kontraktets utseende försiggick i utskottet, ställde man till med en revision.
I det nya kontrakt, som härefter kommit till, har i en eller annan punkt
från husägarnas sida vidtagits en och annan ändring till fördel för hyresgästerna,
men man påstår i alla fall från hyresgästernas sida, vilket också torde vara
riktigt, att det nya kontraktet i en mängd avseenden blivit sämre än det tidigare.

Man har t. ex. infört en bestämmelse i den nya kontraktsformuleringen, som
innebär, att även när det gäller en liten lägenhet, som uppsagts av hyresgästen,
skall denne utan någon ersättning finna sig i att lägenheten under 14 dagar
repareras, vilket ju kan resultera i att lägenheten i stort sett blir obeboelig
under denna tid.

Detta är några saker, som kunna anföras med avseende å hyreskontraktets
ordalydelse, vilket i utskottet tilldragit sig mycket stor uppmärksamhet. Kontrakten
diskuterades i detalj, och över huvud taget kan man säga, att utskottet
i sin helhet så småningom bibringades den uppfattningen, att kontrakten i
många fall voro orimliga till sin formulering. Uppfattningen i utskottet gav
sig i detta avseende tillkänna på det sättet, att utskottet i motiveringen gick
in för att tillstyrka, att man eventuellt skulle taga upp den tanke, som framförts
av socialstyrelsen, nämligen att socialstyrelsen skulle utgiva ett slags
normalkontrakt, som skulle vara rådgivande vid utformandet av hyreskontrakt.
Det var alltså från utskottsmajoritetens sida ett erkännande av att motionärerna
voro inne på rätt väg, men det gavs även ett annat erkännande från
utskottsmajoritetens sida. Den erkände nämligen, såsom det också står på ett
ställe i utlåtandet, att man funnit, att de kontrakt, som existera, i stor utsträckning
alltför ensidigt taga sikte på tillvaratagandet av hyresvärdarnas intresse.
Särskilt har utskottet sagt, att när det nu kunnat konstateras, att det
existerar kontrakt, som frigöra husägarna från att hålla en lägenhet i beboeligt
skick genom att vidtaga reparationer, är detta ett synnerligen orimligt
förhållande. Och utskottet har från den utgångspunkten kommit in på utformningen
av vår hyreslagstiftning och sagt, att det finns en hel del bestämmelser
i våra nu gällande hyreslagar, vilka borde lia men icke erhållit vad man
kallar tvingande karaktär. Detta gäller särskilt §§ 10 och 12 i nyttjanderättslagen
av 1907, där det stadgas, att husägaren skall hålla lägenheten i gott
skick. Då dessa bestämmelser icke äro tvingande, kari hyresvärden genom kontraktsbestämmelser
upphäva dessa stadganden i lagen. Husägaren kan alltså
■''frigöra sig från skyldigheten att reparera och hålla cn lägenhet i gott skick,
blott han i kontraktet intager cn bestämmelse härom. Utskottsmajoriteten Ilar
i detta avsende uttalat, att den finner det vara rimligt, att lagstiftningen på
dessa punkter åtminstone finge tvingande verkan, så att hyresvärdarna beträffande
dylika bestämmelser icke kunna frigöra sig från att följa lagens föreskrifter.

Egendomligt är emellertid, att utskottet, trots att utskottsmajoriteten alltså
på flera punkter erkänner detsamma som minoriteten, nämligen att en lagändring
bör ske, när utskottet tager slutlig ståndpunkt till de olika frågorna och
den framlagda motionen, likväl kommer till den slutsatsen, att det avstyrker
motionerna och anser, att ingenting behöver göras. I detta sammanhang säger
utskottet i något svävande ordalag, att frågan kanske bör upptagas i ett större
sammanhang. Vi socialdemokrater ha icke kunnat finna oss tillrätta med detta

Äng.
ifrågasatt
reformering av
hyreslagstiftning
en.
(Forts.)

Nr 34. 30

Onsdagen den 14 maj.

4*5- ganska egendomliga ståndpunktstagande från utskottsmajoritetens sida. Vi
relormerinq av anse^’ alf när man i alla fall inom utskottet varit överens örn att det förehyreslag-
kommer en hel del kontrakt, som i hög grad äro till nackdel för hyresgästerna,
stiftningen. och när man även inom utskottet erkänt, att det skulle vara rimligt, att hyres(Forts.
) ''lagstiftningen i större utsträckning vore av tvingande art, så att husägarna
inte kunna frigöra sig från lagens stadganden genom kontraktsbestämmelser,
och när man dessutom sagt. att exempelvis socialstyrelsen skulle kunna utgiva
vissa normalkontrakt, som i någon mån kunde verka direktivgivande på detta
område, så borde man även finna, att rimligheten krävde, att man begärde en
utredning i dessa frågor.

Vi lia, som sagt, från dessa utgångspunkter kommit fram med ett yrkande
örn en förutsättningslös utredning på det område, som jag nu varit inne på.

Örn nu en utredning snart skall komma till stånd, ha vi ansett, att det borde
vara rimligt att då även taga upp till behandling en del andra frågor i detta
sammanhang. Vi ha alltså framhållit önskvärdheten av att frågan örn den
s. k. optionsrätten också togs upp till behandling. Det har varit ett krav, som
ofta framförts i riksdagen, att det inom hyreslagstiftningen skulle finnas, liksom
det finnes inom jordlagstiftningens område, ett slags optionsrätt för hyresgäster,
som under längre tid innehaft en lägenhet. Det är i avseende å hyresgäster,
som ha många barn, särskilt konstaterat, att det är många gånger svårt
för dessa att få behålla sina lägenheter, som de gärna vilja ha kvar. Man betraktar
icke dessa människor såsom särskilt önskvärda hyresgäster, och följden
blir många gånger, att de få stryka på foten för andra, även örn de innehaft
sina lägenheter under lång tid. Man har framfört den synpunkten från
hyresgästföreningarna, som många gånger ha behandlat denna fråga •— det
finnes t. o. m. en petition avgiven i denna fråga, underskriven av 80,000 medborgare
i landet — i den petitionen har det påyrkats, att det i vår hyreslagstiftning
skulle införas en bestämmelse, som skulle innebära, att man i vissa fall
skulle kunna medgiva optionsrätt, d. v. s. en rätt för hyresgäster att även efter
utgången av kontraktstiden få sitta kvar i innehavd lägenhet. Om den saken
yttrar sig även 1922 års riksdags utskott. Utskottet skrev då bl. a. att »även
den av motionären omnämnda frågan örn rätten för hyresgäst att under vissa
förhållanden få kvarbo i av honom förhyrd lägenhet jämväl efter den avtalade
hyrestidens utgång, synes utskottet böra göras till föremål för utredning. Det
torde för såväl den enskilde som för samhället vara ett viktigt intresse att hemmen
såvitt möjligt skyddas och onödiga flyttningar undvikas». Till den uppfattningen
anslöt sig också riksdagen utan något undantag och utan att det
åstadkoms någon debatt i den speciella frågan. Sedan har också den saken
ytterligare understrukits 1925 av riksdagen. Riksdagen förklarade då, att
man borde undersöka möjligheterna att åstadkomma en sådan optionsrätt. Sedan
har det visserligen skett en utredning i denna fråga genom professor Lundstedts
försorg, men den utredningen har egentligen aldrig gått till botten med
frågan utan har endast stannat inför att åstadkomma en s. k. principutredning.
Man har nämligen sagt, att det icke fanns någon anledning att gå in att i detalj
utforma ett förslag i frågan. Därför ha vi från våra utgångspunkter ansett
det vara ganska rimligt, om även denna fråga nu fick upptagas och fullföljas
i sammanhang med åstadkommandet av en utredning av den sociala hyreslagstiftningen.

Det invändes ju nu visserligen att skall man lia en sådan optionsrätt, måste
den leda till, att det i vissa fall borde för optionsrättsinnehavaren åstadkommas
en slags reglering av hyrans storlek. Detta är riktigt, men optionsrättens
utövande blir ju endast något, som sker i undantagsfall och blir också denna
hyresreglering något, som kommer att ske i rena undantagsfall. Det skulle
alltså icke bli fråga örn att gå tillbaka till den gamla liyrestegringslagen med

Onedagen den 14 maj.

31 Nr 34.

allmän hyresreglering. Jag vill för övrigt för min del säga, att ett sådant för- . Äng.
farande att offentlig myndighet reglerar hyran, har riksdagen redan förut i år
gått in för i ett speciellt fall. Ty vi gingo in för en sådan lagstiftning, när det hyreslaggällde
bostadsrättsföreningar. För dessa finnes det nämligen på en plats i la- stiftningen.
gen infört en sådan bestämmelse örn rätt att tvångsvis, i vissa undantagsfall, (Korts.)
reglera hyran.

Det är en sak till, som vi också ansett böra undersökas. Vi ha nämligen
framfört krav på, att i den sociala hyreslagstiftningen även skulle finnas en
bestämmelse mot hyresocker. En sådan bestämmelse fanns ju i den gamla hyresstegringslagen
under kristiden och den existerade sedan under några år framåt.
I avseende å dessa hyresockerbestämmelser gjorde man gällande, att den
icke kom till användning i så särskilt många fall. Men jag vill i varje fall
tämligen bestämt påstå, att tillvaron av denna bestämmelse verkade i förebyggande
riktning, alltså till förhindrande av hyresocker, och ur den synpunkten
skulle säkerligen en sådan lagstiftning ha en viss betydelse. Principiellt
tycker jag, att det icke finnes någon invändning att göra mot att införa en sådan
bestämmelse i vår hyreslagstiftning, därför att vi, när det gäller penningtörst)
(lehning, ha en bestämmelse mot ocker. Man kan också gott påstå — i
detta sammanhang vill jag nämna att 1928 års riksdag gick in för en skärpning
av denna lagstiftning om ocker vid penningförsträckning — att det icke är
mindre samhällsskadligt att exempelvis taga för hög hyra och ockra därpå, än
att göra sig skyldig till ocker, när man försträcker penningar. När man nu i
en mängd fall kan påvisa, att man tar orimliga hyror, alltså utöver vad som kan
kallas rimligt med hänsyn till byggnadskostnader och sådant, så vore det väl
motiverat, om det funnes en bestämmelse, som kunde tillåta myndigheterna att
till förhindrande av dylikt inskrida i vissa fall.

Detta är några av de synpunkter, som vi reservanter ha framfört i vår reservation.
Vi utgå ifrån, att denna fråga, som jag nu talar om, borde förutsättningslöst
upptagas till behandling vid en blivande utredning. Och vi lia också
i det sammanhanget sagt, att det skulle vara rimligt och önskligt att sammanslå
de skilda bestämmelser, som finnas i hyreslagstiftningens olika lagar, till
en enda lättfattlig lag. Det förhåller sig nämligen så, att de bestämmelser,
som nu förekomma rörande hyra, finnas dels i en lag av år 1923 samt dels i
1907 års lag örn nyttjanderätt till fast egendom, där det finnes ett kapitel som
reglerar örn förhållandet mellan hyresgäster och husägare. Men i sistnämnda
lag finnas vissa kapitel, som beröra arrendelagstiftningen på landsbygden. Nu
kan man säkerligen med stor bestämdhet säga, att, även örn det förr i världen
var rimligt att ha en sådan lagstiftning, som gäller speciellt i stora samhällen,
i en allmän lagstiftning örn fastigheter och dylikt, så är det dock mera
önskligt i vår tid att ha en speciell hyreslagstiftning för sig och lia bestämmelserna
rörande hyror i en särskild lag. Och det vore också synnerligen önskvärt,
örn man kunde göra en sådan lag så lättfattlig, som möjligt. Ty jag vill
nämna, att det i denna hyreslag, som man nu har, finnes en del hänvisningar
lill vissa kapitel i jordarrendelagstiftningen, och jag vill för min del säga, att
när man skall följa hänvisningarna från hyreslagen till denna jordarrendelag,
går man verkligen många gånger bet, när man skall försöka förstå, vad lagstiftaren
verkligen har menat. Jag vill alltså säga, att denna lagstiftning, som
gäller hyresförhållandena i vårt moderna samhälle, sådan denna lag nu är utformad,
till hela sin läggning icke fyller de krav på modernitet och lättförståelighet,
som man har rätt att ställa på en lagstiftning sådan som denna, som
dock skall tillämpas dagligen av personer ofta i små förhållanden och omständigheter
och som ha svårt att leta sig fram bland alla dessa bestämmelser av
alla olika slag, som finnas på olika ställen i dessa lagar. Jag menar alltså,
att det skulle vara rimligt, örn den utredning, sorn skall ske, även tar upp detta

Nr 34. 32

Onsdagen den 14 maj.

Äng. kapitel om att åstadkomma en lagteknisk omarbetning av hyreslagstiftningen,
reformering av oc^ v* a^tsa ve^at framföra, att detta krav också borde få förutsättningshyreslag-
löst utredas.

stiftningen. Det är ur dessa synpunkter, som vi gått in för vårt yrkande i den avgivna
(Forts.) reservationen. Vi ha visserligen, när det gäller detta yrkande, från en del håll
mötts av det påståendet, att örn vi få till stånd några restriktiva bestämmelser,
när det gäller hyreslagstiftningen, vilka inskränka husägarnas rätt att taga
hur mycket som helst betalt eller tillämpa hur långt gående och hur ofördelaktiga
kontrakt som helst, så blir hela bostadsmarknaden irriterad. Man säger,
att det kan bli så, att en del folk, som gärna sätta till kapital för bostadsbyggande,
av den omständigheten att lagstiftningen griper in och åstadkommer restriktioner
på området, bli irriterade och upphöra att satsa kapital för byggnadsverksamheten,
något som skulle föranleda att denna byggnadsverksamhet
kunde avstanna och leda till bostadsbrist, som till slut icke skulle bli till fördel
för hyresgästerna. Det är på detta sätt, man resonerar från den sidan, där
man sätter sig emot vårt förslag. Jag vill emellertid härmed säga, att det icke
här är fråga örn några revolutionerande saker. För det första gäller det att
få till stånd en förutsättningslös utredning örn möjligheterna att kunna göra
något på detta område, och örn hur man skall gå till väga på ena eller andra
sättet. För det andra är det icke fråga örn alls att gå tillbaka till kristidsförhållandena
och den mycket restriktiva lagstiftning, som då fanns, utan det är
endast fråga örn att åstadkomma ett slags mindre retuscheringar i den nu existerande
lagstiftningen. Jag är av den bestämda uppfattningen, att sådana
små retuscheringar icke kunna åstadkomma, att det kapital, som nu satsas för
byggandet av fastigheter, skulle dra sig tillbaka från denna mycket lovvärda
verksamhet, örn det åstadkommes en lagstiftning av den art, som vi föreslå. Jag
tror alltså, att denna motivering för avslag icke är så bärande, att man av detta
har anledning att gå ifrån det yrkande, som vi framfört.

Med hänsyn till allt detta skall jag, herr talman, tillåta mig att yrka bifall
till det utredningsyrkande, som här framförts av några reservanter, och som
går ut på att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte låta utreda huruvida, i vilken utsträckning och på vilket sätt gällande
lagbestämmelser, som reglera förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst,
böra och kunna omformas under hänsynstagande till nutida förhållande
samt i en social och humanitär anda efter ungefärligen de grundsatser, som
vi antytt i vår motion. Jag ber alltså att få yrka bifall till denna reservation.

I detta anförande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Ilo alund i Göteborg och
Höglund i Stockholm.

Herr Björnberg: Herr talman! Jag skall nu icke följa den föregående

talarens exempel och taga alltför mycken tid i anspråk, när det gäller den föreliggande
frågan, men jag skall be att få peka på några synpunkter och giva
några få erinringar, utöver vad utskottet har givit utryck åt i sitt betänkande.

För det första måste jag säga, att herr Hage, såsom motionär, icke borde vara
så missnöjd åtminstone, som det nyss här framskymtade, när det gäller utskottets
intresse för motionen och den behandling, som denna motion varit
föremål för. Att utskottet intresserat sig för denna sak vittnar det mycket
omfattande och ingående betänkande på icke mindre än 25 sidor, som utskottet
presterat. Därtill kommer fem å sex sidor, där reservanterna uttryckt sin
mening.

Jag skulle kunna börja detta lilla anförande med att citera första stycket,

Onsdagen den 11 maj.

33 Nr 34.

som står på sidan 15 i betänkandet: »Bostadsfrågan är och lärer städse komma Äng.
att förbliva ett av de centrala samhälleliga spörsmålen. Goda bostadsförhål- ifrågasatt
landen äro en grundväsentlig betingelse för samhällelig trivsel och allmänt
framåtskridande. En slutgiltig lösning av en dylik fråga lärer väl enligt sa- sunningen.
kens natur knappast någonsin kunna uppnås, men en lycklig utveckling av (Forts.)
densamma bör betraktas såsom ett vitalt samhällsintresse, förtjänt av det allmännas
oavlåtliga uppmärksamhet.» Nu ha vi ju under de senare åren kunnat
konstatera, och jag förmodar att vi alla göra det med tillfredsställelse, att bostadsproduktionen
så gott som oavlåtligt stegrats sedan den tid, då denna fråga
var verkligt brännande och aktuell, nämligen åren 1922 och 1923, då vi ledo
i hög grad brist på bostäder. Den lag, som då gällde under några år, alltså
kristidslagen, upphävdes 1923, och då var bostadsproduktionen mycket ringa.

På sidan 17 i utskottets betänkande finnes det i utdrag en statistik ur Sociala
Meddelanden och de, som äro intresserade, kunna ju se närmare på dessa siffror.

Där konstateras att bostadsproduktionen sedan kristiden är stadd i sådan utveckling
och har ökat så att produktionen nu är mer än 150 procent högre än
då. År 1929 tillkom det ju 210 lägenheter och 187 eldstäder, örn man sätter
indextalet, som man räknar efter, till siffran 100. Denna siffra hänför sig då
till förhållandena år 1913. Vi, som 1922—1923 ansågo det riktigt och lyckligt
att icke fortsätta med hyresregleringens ingripande och tvingande bestämmelser,
när det gällde att fastställa hyresbeloppen o. s. v. gjorde gällande, att
det är ganska liten utsikt att kunna få någon bostadsproduktion i gång i större
omfattning, om vederbörande icke ha möjligheter att här, såväl som överallt
annorstädes i samhället, få bestämma över sitt och förfoga över det, som de äga,
så länge vi nu överhuvud taget lia kvar äganderätten i det här samhället. Nu
har ju fortfarande, och senast i det långa anförande, som herr Hage hållit,
åter och åter antytts, att det skulle vara rimligt och tillrådligt att tvingande
bestämmelser beträffande priserna på lägenheter kunde införas och tillämpas i
samhället. Det är nu överhuvud taget, skulle jag tro, icke precis så lyckligt
på något område, även där man kanske ur andra synpunkter skulle kunna önska
det, att, när det gäller avtal, genom lagbestämmelser giva sig in på detaljer.

Skulle man göra det. vill jag uttrycka en stilla undran, örn det icke då kunde
vara skäl i att, när det gäller avtal örn arbetspriser, exempelvis här i Stockholm,
tillämpa samma förfarande. Allt detta tal örn hyresläget och svårigheterna
på detta område koncentrera sig i mycket hög grad till förhållandena
i huvudstaden och i viss mån i några andra av landets större städer. Jag har
därmed ingalunda sagt, att det icke på en del andra håll också, åtminstone tidigare,
har varit stora svårigheter härvidlag, men numera och i den mån situationen
på detta område kan betraktas såsom svår, torde man egentligen endast
böra räkna med huvudstaden. Yi lia icke så långt härifrån priser på lägenheter,
som icke kunna räknas såsom ockerpriser eller ens oskäliga. För min del
vill jag säga, att jag äger en kåk i en stad en timmes väg härifrån. Jag uthyr
fem rum och kök med moderna bekvämligheter, med vatten och avlopp
o. s. v. för 1.200 kronor. Förhållandena i Stockholm kunna emellertid icke i
så hög grad bli normerande och avgörande för lagstiftningsåtgärder, att sådana
absolut måste vidtagas med hänsyn till förhållandena därstädes. Lagstiftningsåtgärder
reira ju hela landet, vi lia ju icke kommit hit till riksdagen
för att, även om vi kunde och ville det, endast bestämma och ordna efter förhållandena
i denna stad, utan våra åtgärder och de paragrafer, som vi skriva i
hagarna, skola ju skrivas för liela det svenska samhället. Skulle man tänka sig
att gå in för lagbestämmelser för olika detaljer och bestämma priserna, kunde
det ju luinda, att man i första hand borde — men det tillåter jag mig tvivla på
möjligheten av - ingripa på ett tidigare stadium. Man borde då ingripa
Andra hammarens pr of (tholl 1930. Nr ?,h.

3

Nr 84. 34

Onsdagen den 14 maj.

Äng. när det galler,, som herr Hage nyss uttryckte det, jobbare i tomter och hus.
retormeriUtav ^^ana manipulationer äro synnerligen olyckliga och medföra obehagliga konh^Zl^-aV
sekvenser, men även där är det ju fråga örn åtgärder och förhållanden som
stiftningen. lika fullt i sin män bidraga till de oerhörda priser, som betingas för lägenheter
(Forts.) i denna stad. Då skulle man också, som jag nyss antydde, i lagstiftningsväg
säga ifrån att så och så mycket skall man giva till murare och övriga byggnadsarbetare
per dag och per timme och icke mera. Men det har jag icke hört
herr Hage eller någon annan föreslå. Men på detta område, när det gäller en
viss grupp av medborgare, som jag på intet sätt vill säga är felfri eller utan
skuld till de förhållanden, som vi nu lia, är man färdig med uppslag och att
göra alla möjliga utredningar och tänkbara åtgärder. Nu svaras det såväl
från myndigheterna, exempelvis från socialstyrelsen och från officiella utredningar
såsom exempelvis herr Lundstedts, att det skulle vara synnerligen
riskabelt och helt enkelt vara äventyrligt för de bostadssökande själva i högsta
grad, örn man gick in för åtgärder, som återigen skulle strama till hyresmarknaden.
Det skulle bli slut på bostadsproduktionen eller örn det icke bleve alldeles
slut därpå skulle det åtminstone icke bli med någon större hänförelse eller
intresse som någon ägnade sig åt att bygga hus. Örn man bygger ett hus, så
skulle man ingenting ha att säga till om, då det gäller användningen därav,
utan andra skulle komma fram och säga, att så och så skola vi ha det, och så
och så mycket skola vi betala, och ingenting mera och här skall jag bo, inte
bara under den tid, som kontraktet giver vid handen, utan även med viss optionsrätt
för den tid, som följer efter det kontraktet är till ända.

Herr Hage har stått här länge och givit en del exempel på orimliga kontraktsbestämmelser
som utskottet också givetvis har reagerat emot och icke har
något annat att säga örn än att de nog äro ganska olyckliga och olämpliga.
Men det finnes givetvis på många andra områden i livet avtal och överenskommelser
mellan olika intressen och olika parter, och skulle man syna dessa avtal
litet närmare i sömmarna, skulle det säkert visa sig att många av dessa äro
osympatiska och orimliga. Men ha vi icke ansett oss kunna gå in för dirigerande
och reglerande bestämmelser på skilda områden, så kunna vi ju inte heller, såvitt
jag kan förstå, enbart på detta speciella, isolerade område förklara, att här
måste vi se till att vi få drägliga förhållanden och bestämmelser, som innebära
»skydd och trygghet för hemmet», bestämmelser, som garantera skydd åt dem,
som bo i andras hus och lägenheter. Ja, vi ha väl egentligen ingen högre
önskan än att åstadkomma drägliga förhållanden i detta avseende, om jag får
lov att säga det. Jag sade det redan för åtta år sedan i denna kammare och
blev den gången föremål för åtskillig uppmärksamhet just av den anledningen,
särskilt i vissa pressorgan. Men det var icke alls någon hjärtlöshet från min
sida eller någon som helst likgiltighet och ännu mindre någon önskan om hänsynslöst
vräkande av människor, som dikterade mina ord den gången. Jag
säde: Varför skall man tränga ihop sig och tvinga sig till att bo här i stenöknen,
då det ju finnes bättre plats utanför murarna? Ja, i Stockholm har
man ju nu för tiden inga stadsmurar, men saken kan gott uttryckas så. Det är
vissa räjonger, där man till varje pris skall tränga ihop sig och där man säger:
Här skola vi bo, och här skola vi skapa oss drägliga förhållanden. Men dessa
drägliga förhållanden tror jag skulle i hög grad äventyras, om man ginge in
för de bestämmelser, som äro antydda i motionen och reservationen och som
framkommit i herr Hages anförande här i dag.

Jag menar alltså, som jag nyss antydde, att örn man här skulle komma med
lagbestämmelser örn åtgärder, som skulle fråntaga vederbörande deras fria
förfoganderätt, så skulle man givetvis i första hand och i högsta grad äventyra
just bostadsproduktionen. Men första villkoret för att människor skola
kunna bo, är ju att det finnes tillräckligt med bostäder. Jag är icke blind

Onsdagen den 14 maj.

35 Nr 34.

för att det kan vara skäl att taga vissa hänsyn till bostädernas beskaffenhet
och att till en viss grad hålla på den saken. Bostäderna måste vara sunda
och rymliga och måste naturligtvis uppfylla elementära krav på beboelighet
och användbarhet, men för att tillse den saken ha vi ju särskilda organ, såsom
utskottet också erinrar örn. Sålunda yttrar utskottet på s. 22 i sitt
betänkande följande: »Vidare må erinras, att parterna självfallet ej förmå

att genom bestämmelser i avtalet försätta ur kraft hälsovårdsstadgans — ---

---offentligrättsliga bestämmelser rörande hälsovådliga bostäder.» Det är

ju givet att man kan tänka sig att hälsovådliga bostäder även i framtiden
i någon mån kunna komma till användning, men låt mig fråga: Var skola då
dessa fattiga människor, som dock ännu icke äro alldeles obefintliga i detta
samhälle, trots att det icke är så illa ställt som för femtio år sedan; var
skola de bo, om man inte skulle tillåta annat än moderna och förstklassiga
bostäder? Det är ju alldeles klart, att lägenheternas tillstånd och beskaffenhet
står i en mycket naturlig relation till priset. Skola vi då göra det omöjligt
för dem, som icke ha råd att betala 2,000 kronor för att få tak över
huvudet i en lägenhet om ett rum och kök, skola vi då göra det omöjligt för
dem att få en bostad, som de kanske kunde erhålla för 700 kronor? Jag känner
icke närmare till hyrorna här i Stockholm, men jag förmodar, att en sådan
hyra hör till de billiga här i staden. Nej, de föreslagna åtgärderna syfta
för långt, och genom att föreskriva dylika skulle man riskera, att man, i
stället för att tillmötesgå och hjälpa dem, som närmast äro i behov av hjälp
och eftersikt, åstadkommer ett alldeles motsatt resultat.

Jag skall nu icke upptaga tiden med att upprepa vad utskottet anfört i
sitt utlåtande, där utskottet sammanfattat sin ståndpunkt till motionen och
dess fem olika punkter samt lämnat en av citat uppfylld redogörelse för vad
som tidigare förekommit på detta område. De som äro intresserade av saken
må själva taga del av vad i utlåtandet anförts. Jag är emellertid övertygad
örn, att det finnes mycket goda skäl för vad jag här har sagt. De av utskottets
ledamöter, som stå för detta betänkande, äro ingalunda blinda för
att det råder en hel del mycket olyckliga, ja rentav vidriga förhållanden just
på detta område. Men att vi, på de vägar, som motionärerna tänkt sig, d. v. s.
med tvångsbestämmelser och med åtgärder i syfte att reglera hyresbeloppet,
med allehanda bestämmelser örn huru bostäderna skola vara beskaffade och
överhuvud genom att lägga allt detta under en särskild lagstiftning — att
man på detta sätt skulle kunna uppnå bättre förhållanden, det tror jag, såsom
jag här antytt, ingalunda låter sig göra, utan allt detta skulle snarare
och i mycket hög grad komma att verka i motsatt riktning.

Kanske kommer det en tid — det är icke alldeles otänkbart och den är
måhända icke så långt avlägsen — då det bryter ut en storm över den part,
som man nu anser vara favoriserad och till ytterlighet omgärdad med alla
möjliga bestämmelser i syfte att skydda dess existens, en tid, då dessa, vilka,
såsom herr Hage sade, »i sista hand äro gårdsägare», få gå ifrån allt vad
de arbetat och strävat för — ty det är väl icke alla, som »jobbat» till sig
de slantar de ha? Men då blir det kanske tillfälle att betrakta dessa, som
man nu anser vara särskilt favoriserade av samhället, med något blidare ögon.
Jag skall icke profetera, men den utveckling, som just nu pågår, detta ständiga
stigande i våldsam takt, där man har möjlighet att pressa upp priserna
till det orimliga, denna utveckling kan ju icke gärna fortgå hur länge som
helst. Det finnes ju många, jag medger det, hänsynslösa hyresvärdar, som
kunna tillskansa sig en ränta på nedlagt kapital av icke bara 10, 1 o %, utan
det dubbla. Detta är ingalunda förhållanden, som vi sympatisera med eller
vilja värna örn. Jag vill säga detta därför, att man brukar betrakta oss
borgerliga som »husjobbarnas speciella talesmän». Själv har jag den stora lyc -

Ang.
ifrågasatt
reformering av
hyreslagstiftningen.

(Forts.)

Nr 5».

36

Onsdagen den 14 maj.

Ang.
ifrågasatt
reformering av
hyreslagstiftningen.

(Forts.)

kail och förmånen att kunna se även den saken fullt objektivt, och jag ilar visst
ingen anledning att lasta dessa, som vilja göra sitt bästa för att främja de
fattigas och i viss män hemlösas intressen eller tala med ringaktning om
dem. Jag har tvärtom den största aktning för dem, som vilja värna örn dessa
intressen, och räknar mig själv bland dem, som vilja söka se till, att det i
fortsättningen kan bli möjligt både att producera bostäder och att komma
över sådana till priser, som kunna tänkas vara åtminstone litet mera rimliga
och överkomliga för vederbörande än vad för närvarande är fallet.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hedvall: Herr talman! Då jag är både motionär och reservant i förevarande
ärende, skall jag be att få säga några ord. Jag kunde visserligen lia
nöjt mig med att instämma i herr Hages klarläggande anförande, men som
kammarens ledamöter nu börjat återkomma från lunchen och elvakaffet, så tar
jag mig friheten att taga kammarens tid i anspråk en liten stund.

Som kammarens ärade ledamöter torde känna till, avser motionen att få till
stånd ett sammanförande av de bestämmelser, som reglera förhållandena mellan
hyresgäst och husvärd till en enda lag, en hyreslag alltså, som vi vilja ha
socialt och humanitärt betonad. En sådan hyreslag skulle enligt min uppfattning
i första rummet taga sikte på de fem punkter, som motionärerna ha upptagit
i sin motion, och som ju utskottet i betänkandet punkt för punkt går in
för att bemöta. Den första punkten gäller bostadsinnehavets tryggande, alltså
den mycket omstridda prioritetsrätten, d. v. s. rätten att bo kvar i en innehavd
lägenhet. Den andra punkten går ut på att åstadkomma sundare bostäder,
och detta syfte vill man nå genom en effektivare bostadsinspektion.
Den tredje punkten gäller bostädernas hållande i tillfredsställande skick,
d. v. s. man vill ha rätt för en hyresgäst att göra avdrag på hyran för att
kunna betala sådana reparationer på lägenheten, som äro oundgängligen nödvändiga
för att hyresgästen överhuvud skall kunna bo kvar. Enligt den fjärde
punkten vill man lia in en lagbestämmelse mot ocker, och den femte punkten
syftar till att få en sådan bestämmelse i denna hyreslag, som gör det
omöjligt för en hyresvärd att vid kontraktets underskrivande få en eventuell
hyreslag satt ur funktion redan från början.

Vad säger nu utskottet örn dessa motionärernas krav? Ja, herr Björnberg
läste upp det första stycket på sid. 15 i utskottets utlåtande. Jag skall ta mig
friheten att citera det andra stycket. Herr Björnberg förbigick det stycket,
och det förstår jag mycket väl, ty där trycker utskottet enligt min mening på,
att det föreligger ett verkligt behov av en sådan lagstiftning som vi önska.
Utskottet säger nämligen att »bostadsfrågan omspänner ett ansenligt komplex
av spörsmål, av vilka åtskilliga enligt sakens natur äro föremål för lagstiftning.
Vad denna angår, intager hyreslagstiftningen tvivelsutan en mycket
framskjuten plats. Hithörande rättsregler beröra mycket stora befolkningsgrupper
i en för dem viktig angelägenhet.»

Jag tycker, att sedan utskottet har sagt detta, hade man kunnat vänta sig
någonting annat än vad utskottet slutligen kommer till, men utskottet vill inte
vara med örn någon ändring. Det vill icke vara med om att sammanföra bestämmelser
i förut angivna syfte till en särskild hyreslag, utan tycker, att det
är bra som det är. Man hänvisar till 1907 års nyttjanderättslag, där det finnes
en del bestämmelser, som ju, i viss utsträckning åtminstone, skulle skydda
hyresgästen. Visserligen Ira vi också 1923 års hyreslag, men den är ju, menar
utskottet, lagtekniskt en anordning av tillfällig art. Däremot upplyser
icke utskottet, örn det anser, att 1923 års hyreslag borde inarbetas i 1907 års
nyttjanderättslag. Är det så, att 1923 års lag är att anse som en tillfällig

J

Onsdagen den 14 maj. 37 Nr 34.

anordning, då borde det väl, tycker nian, vara ett lagutskott angeläget att få
saken ändrad oell lagd på den bog, den bör ligga. Utskottet säger emellertid ref''Jj%££gav
intet om, hur det vill ha saken ordnad, men att »avsteget» av år 1923 är en hyreslagtillfällig
anordning, det tycks utskottet vara på det klara med. stiftningen.

Yad prioritetsrätten angår så vill jag gärna medge, att det är en mycket (Forts.)
svår sak och att man icke kan i en handvändning säga ifrån, att så och så bör
den frågan lösas. Men även om frågan är svår, torde den dock icke vara omöjlig
att ordna, om det funnes litet god vilja, men det är denna goda vilja, som
jag icke tror finnes vare sig i utskottet eller inom riksdagen i tillräckligt hög
grad för att vi skola kunna komma någon vart med frågan under den närmaste
tiden. Detta är, från mina utgångspunkter, att beklaga. Jag medger visserligen,
att få vi en tillräckligt kraftig bostadsproduktion, och finnes det så
tillräckligt med bostäder, att ett överskott ständigt är tillfinnandes, då är
saken icke längre så viktig, men för många familjer är den nog av åtskillig
vikt ändå.

Jag ser kanske saken ur litet för mycket personligt betonade synpunkter,
men jag måste ändå säga min uppfattning. Herr Björnberg säger, att man
bör få rå över sig och sin egendom. Ja, det låter ju både acceptabelt och vackert.
Men vad skall man säga örn ett sådant fall som detta från Göteborg:*

Det är en familj, som bott i en fastighet i Göteborg i 47 år. Mannen flyttade
in i fastigheten, innan han var gift, och sedan har han och hans familj bott där
hela tiden. Nog tycker nian då, att den hyresvärd, som äger detta hus, icke
utan vidare bör få »råda över sig och sitt» utan att även hyresgästen borde
lia någon rätt till sin lägenhet. Jag hoppas verkligen^ att herr Björnberg icke
menade, att en sådan hyresvärd som denna skall få rå över sig och sitt ända
därhän, att denna familj göres bostadslös och tvingas att flytta från denna lägenhet,
som den bebott i nära ett halvt sekel. Sådana exempel finnas, och med
sådana exempel för ögonen, menar jag, att man också bör kunna se frågan ur
hemmets och de boendes egen synpunkt. Det tycker jag utskottet också bort
kunna göra.

Svårigheterna äro sannerligen icke bara lokaliserade till Stockholm, som herr
Björnberg gjort gällande. Jag skall icke läsa upp de papper jag har här och
som beröra förhållandena i Göteborg, ty det skulle taga för lång tid, uppi är
herr Björnberg intresserad av hyrorna på femrumslägenheter i Göteborg, så
kan jag stå till tjänst med uppgifter; jag har här de hyresbelopp, som Göteborgs
bostadsförmedling offentliggjort i en stor annons. Även örn man alltså
kan tvista örn prioritetsrätten, så tror jag ändå, att ärendet är av den vikt,
att det är förtjänt av en allvarlig och verklig utredning.

Vad sedan beträffar den andra punkten i våra krav, en punkt, som utskottet
behandlar på sid. 19, så säger utskottet där, att »motionärerna vidröra här enligt
utskottets mening ett viktigt samhälleligt önskemål, vars tillgodoseende
är förtjänt av det allmännas uppmärksamhet och omvårdnad.» Ja, så heter
det så gott som hela vägen, men resultatet blir dock. att man ingenting vill
göra. Man går med på att det viktiga spörsmålet är förtjänt av allvarlig uppmärksamhet.
men när det gäller att sätta kraft bakom och söka få till stånd
en lag, som på ett tillfredsställande sätt löser spörsmålet, da vill utskottet lika
litet vara med örn den andra punkten som örn den första.

Vid den tredje punkten i motionen är utskottet rätt tveksamt, ja sa tveksamt,
att utskottet nästan är med på en utredning, och då förstå vi, att tveksamheten
varit stor. Men utskottet »anser likväl det sålunda väckta spörsmålet vara
av den beskaffenhet att det bör upptagas till utredning endast i ett större
sammanhang». Utredningen är man alltså med på, men endast i ett större
sammanhang. Örn u1 skottet sträckt sin välvilja sa långt, att det talat örn, i
vilket sammanhang utskottet överhuvud vill vara med örn en utredning, så

Nr 34.

38

Onsdagen den 14 maj.

Äng. hade det ju varit sa mycket trevligare. Jag föreställer mig dock, att det
reformering av 15ike kari vara i samband med utredningen örn lantarbetarnas bostadsfråga, ty
hyreslag- “en möjligheten hade utskottet kunnat begagna sig av, örn utskottet så hade
sunningen. velat. Nej, det är ^förmodligen fråga om ett sammanhang, som man i detta nu

(Forts.) sannerligen har svårt att ana. Alltså, negativt även på den punkten, även örn

man måste medge, att utskottet på denna punkt gått längre i sitt tillmötesgående
än på de föregående.

Pa den fjärde punkten, som berör ockerlagen, var det ju alldeles klart, att
det skulle bli strid, och klart var det också, att utskottet skulle avvisa detta
krav. Den saken var uppenbar, när man exempelvis från föredraganden i utskottet
fick höra, att »ocker är en fiktion» och att »det icke är något ekonomiskt
abnormt nied de nuvarande höga hyrorna». Man förstår, att sedan en
auktoritet uttalat sig på detta sätt, så var frågan snart avklarad. Jag tror

dock för min del, att det vore möjligt att åstadkomma en ockerlag, om nian

verkligen ville. Det säges visserligen, att detta skulle betyda införandet ovett
kristidsmoment i lagstiftningen och detta i stor omfattning, men jag tror
man skulle kunna ordna saken, om man ginge fram efter en linje, som jag här
tar mig friheten antyda. Mitt förslag är naturligtvis av många från början
dödsdömt, det tar jag för givet, men jag för fram det här ändå: Skulle det verkligen
vara otänkbart, att man såsom största inkomst av en fastighet bestämde
en viss procent av fastighetens taxeringsvärde? Redan nu är det ju en allmän
norm vid köp av fastigheter, att man säger, att exempelvis en stenfastighet bör
lämna 10 ä 11 % på taxeringsvärdet. Vore det då omöjligt att tänka sig, att
man från samhällets sida sade ifrån, att så länge en fastighetsägare icke har
mer än en viss procent i avkastning på fastigheten — en procent, som naturligtvis
kan vara en annan än dessa 10 ä 11 % —• så länge han således icke har
större inkomst än denna, har samhället ingenting med saken att göra, och då
är det icke fråga örn ocker?

Det må vara husägarens egen sak att inom fastigheten fördela på de olika
lägenheterna det hyresbelopp han anser vara skäligt. Då säger naturligtvis
någon: Men om saken ordnas på det sättet, upphör självfallet all byggnadsverksamhet.
Jag. tror, att man kunde råda bot på den saken genom att ordna
det så, att när fastigheten är nybyggd och säljes, ägaren får betinga sig, precis
såsom nu, vilket pris som helst. Först sedan hyrorna äro satta och taxeringsvärdet
fastställt, först då skulle lagen börja verka. Därigenom skulle
man, tror jag, kunna, i viss utsträckning åtminstone, råda bot på det fastighetsjobberi,
som nu äger rum. Det finns väl ingen människa, som vill motsätta
sig att fastigheter byggas eller säljas. Vad man vill komma åt är de
upprepade försäljningarna av fastigheter, sedan de en gång äro färdiga. Jag
vågar kasta fram denna tanke i debatten, fast jag redan på förhand har klart
för mig att ingen i det borgerliga lägret vill vara med om detta. Jag tycker
emellertid,. att åtminstone herr Björnberg, som sade att han ville ingripa
mot jobberiet, kunde fundera på saken ett tåg. Herr Björnberg är ju fastighetsägare,
och såsom sakkunnig skulle han kanske kunna finna detta vara en
framkomlig väg.

Den sista av de fem punkterna avser, som jag sade, bestämmelser av tvingande
natur. Utskottet anför, att i 1923 års hyreslag gruppen av sådana
bestämmelser eller regler ytterligare utvidgats. Utskottet behandlar den saken
på sidorna 22 och 23. Jag tar mig friheten citera utskottet även här,
detta därför att jag tycker, att utskottet överskattar värdet av de tvingande
bestämmelserna i 1923 års hyreslag. Man pekar på de tvingande bestämmelser,
som finnas i^ 1907 års nytt.janderättslag, men så heter det i fortsättningen:
»Härvid rnå bortses från 1—5 §§, vilka numera i det stora hela
torde sakna praktisk betydelse, från 9 §, som rör kommunal bostadsförmed -

Onsdagen den 14 maj.

39 Nr 34.

ling, 10 § (om liyresocker), som trätt ur kraft, samt från 12 §, vilken rör Äng.
åtals anställande och som alltså till sin natur ej kan vara dispositiv. Be- av

stämmelserna i de övriga paragraferna i lagen (6, 7, 8 och 11 §§) åter hyreslagäro
— örn nian undantager medgivandet i 11 § andra stycket sista punkten — stiftningen.
sådana att de ej kunna eluderas genom de avtalande parternas egna disposi- (Forts.)
tioner.» — Som kammaren finner, är det, efter de undantag jag här läst upp,

3V2 paragrafer kvar i 1923 års lag. Det är på dem utskottet bygger, sitt
hopp.

Jag har gjort denna korta repetition över vad ärendet gäller, därför att jag
tror, att saken är viktigare än många av oss föreställa sig. Det är självfallet,
att de som bo i mindre tätt bebyggda samhällen eller längre ut på
landsbygden icke ha samma känning av detta som vi, som bo i städerna. Men
så är det för oss så mycket kännbarare. Därför hade vi hoppats, att den
motion, som väckts av herr Hage m. fl., skulle leda till en utredning av
dessa spörsmål och att vi genom denna sedermera skulle komma en verklig hit
fram på vägen mot en ordentlig hyreslag. Jag Auli ännu inte ge upp hoppet
utan vädjar till kammaren att bifalla reservationen. Jag ber därför, herr
talman, att få hemställa örn bifall till densamma.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Då jag deltagit i behandlingen

inom utskottet men var förhindrad närvara vid fattandet av det definitiva beslutet
och därför inte blivit antecknad som närvarande, har jag viss anledning
att deltaga i debatten, när ärendet nu föreligger i kammaren. Jag skall
inte, såsom herr Hage gjorde, upptaga kammarens tid med att redogöra för
vad som försiggick vid frågans behandling inom utskottet. Jag finner det
knappast vara riktigt grannlaga att i den utsträckning, som han fann lämpligt,
relatera händelseförloppet inom utskottet. Jag finner hans åtgärd _ så
mycket mindre grannlaga, som jag icke kan vitsorda, att den framställning
herr Hage lämnade, var objektiv. Ingen, som deltagit i behandlingen inom
utskottet, lär kunna förneka, att de skäl, som framfördes mot herr Hages
och de övriga motionärernas framställning, voro så starka och uttömmande,
att det ingalunda var någon enhetsfront inom utskottet bland ledamöterna i
det parti, som herr Hage tillhör, utan att tvärtom meningarna vörö på den
kanten betydligt delade, vilket ju också framgår därav, att man icke kunnat
förena sig örn en gemensam motivering för reservationen utan blott har
själva yrkandet gemensamt. Jag vitsordar, att det var på grund av de mycket
vägande skäl, som framfördes gentemot motionärernas framställning, som uppfattningarna
på socialdemokratiskt håll voro så pass delade. Jag tror, att,
ifall man nu skall gå in för en relatering av ställningen inom utskottet, man
icke skall kunna bestrida riktigheten av min framställning på denna punkt.

När riksdagen 1923 gick in för ett upphävande av den då gällande särskilda
kristidshyreslagstiftningen, var det ofantligt många, både inom och
utom riksdagen, som ansågo detta vara ett synnerligen vågat steg. Jag hörde
för min del till dem, som med mycken tvekan röstade för upphävandet och
som med en viss bävan sago hän på, vad som skulle bli följden av detta upphävande
av hyresstegringslagen. Jag tror, att de, som då yrkade på ett upphävande
under motivering, att först genom ett frigivande av hyresmarknaden
vi kunna få en fullt effektiv produktion av bostäder, vilket är alldeles nödvändigt
icke blott för ett tillgodoseende av behovet av bostäder utan också
för möjligheten att i någon mån kunna bemästra hyrorna, att de, säger jag,
som ansågo att utsikterna till en ökad bostadsproduktion skulle bli större,
om den hämmande lagen undanröjdes, blevo mera sannspådda än man trodde.

De farhågor, mer eller mindre starka, som vi andra hyste, lia dess bättre
icke besannats. Då måste man draga den alldeles givna slutsatsen, att härn -

flir 34. 40

Onsdagen den 14 maj

Ang.
ifrågasatt
reformering a
hyreslagstiftningen.

( Forts.)

mande och inskränkande bestämmelser av den art, som motionärerna här föreyslå,
kunna vara mjälet betänkliga och motverka deras eget syfte: åstadkommande
av tillräckliga, sunda bostäder saint billigare hyrespriser. Vad
beträffar frågan örn billigare hyrespriser, skall ingen förneka, att det skulle
vara synnerligen önskvärt — örn det vore möjligt — att få en sänkning. Vi
fa dock icke glömma detta har papekats förut, men må understrykas -— att
så länge, arbetslöner och övriga omkostnader för bostadsproduktionen befinna
sig på sm nuvarande höjd både här i Stockholm och en del andra städer, lär
det höra till de fromma önskningarna att åstadkomma billigare hyror. Det
kan nu inte heller undvikas, att dessa höga kostnader för nybyggande också
inverka på hyrorna i äldre fastigheter.

Jag skall emellertid inte längre uppehålla 111ig vid detta. Jag vill endast
understryka, att den verkligt stora angelägenheten i föreliggande fråga väl
ända är den, att bostadsproduktionen uppehälles i normal omfattning. När
man vet — något som inte kan bestridas — att det förhåller sig så, att ett
alltför^ starkt reglerande ingripande från statsmakternas sida verkar i hög
grad återhållande på bostadsproduktionen, så måste man säga sig, att det
gäller att vara försiktig, innan man går in för reglerande bestämmelser sådana
som från motionärernas sida här föreslagits.

Jag skall emellertid begagna tillfället att här med några ord vidröra de
" det skall jag gärna erkänna — välmenta förslag, som motionärer och talare
här framställt, och litet undersöka, huruvida de skulle leda till åsyftat
resultat — bättre och billigare bostäder. Jag skall endast vidröra ett par
punkter i deras förslag. Motionären var inne på frågan örn optionsrätt för
hyresgäster och talade i det sammanhanget örn de barnrika familjerna och
önskvärdheten av att optionsrätt bereddes för dessa. Jag hyser medkänsla
för bamrika familjer, då. jag icke är alldeles obekant med deras förhållanden,
men jag vill säga, att jag beklagar dessa, örn herrar motionärer skulle få
igenom sitt önskemål om optionsrätt för barnrika familjer. Då skulle nämligen
utan allt tvivel förhållandet bli det, att det skulle bli fullkomligt omöjligt
för dessa att erhålla bostad. Människan är en gang sådan, vi få räkna
med det ä,ven i framtiden, att den, som har en lägenhet att hyra ut, helst
ser,. att lägenheten inte blir alltför illa behandlad av hyresgästen. Även
örn i den barnrika familjen barnen inte äro särskilt besvärliga eller det icke
är något att anmärka mot familjens sätt att hantera bostaden, så är det i alla
fall alldeles givet, att man mäste räkna nied en starkare nötning av bostaden,
örn man hyr ut den till en barnrik familj, och sålunda hyresvärden mera obenägen
att hyra ut. Men man kan ju hysa medkänsla med familjen och hyra
ut för något år i medvetande att sedan, örn det visade sig, att lägenheten bleve
illa hanterad, lata familjen flytta efter arets utgång. Hyresvärden har med
rådande lagstiftning möjligheten att bli av med familjen, därest den vanvårdar
lägenheten, men tror verkligen någon, att en hyresvärd skulle vara
vidare villig att hyra ut en lägenhet till en barnrik familj, därest han visste
med sig, att när den familjen en gång flyttat in, den skulle ha optionsrätt
och kunna bo kvar? Jag tror inte, att man hjälper de barnrika familjerna
örn man inför sådana bestämmelser, som här i god men förfelad avsikt föreslagits.
Man kommer att ställa dem inför det förhållandet, att det blir omöjligt
för dem att skaffa sig bostad, hamiljen finge lita till, att kommunen ingrepe
och skaffade densamma bostad i de tillfälliga, vanligen ej så goda bostadsmöjligheter
kommunen kan åstadkomma. Något sådant är väl icke eftersträvansvärt.

o sedan beträffar frågan örn liyresocker och orimligt upptrissade hyror,
sa fäste jag mig vid det av herr Hedvall framförda förslaget av innebörd, att
man skulle kunna sätta taxeringsvärdet såsom normerande för hyran och före -

Onsdagen den 14 maj.

41 Sr 34.

skriva en viss procent därpå såsom skälig hyra. Om någon hyresvärd ginge
utöver det procenttalet, skulle man kunna fastställa, att han hade bedrivit
hyresocker, och sålunda komma åt de oskäliga hyrorna. Ja, det låter rätt
plausibel!, men det förefaller mig ändå, att vägen icke är framkomlig. Jag
tänker på det förhållandet, att ett visst taxeringsvärde på fastigheten är fastställt,
och att man vidare fastställt en hyra av exempelvis 10 % på fastighetens
taxeringsvärde. Det räknas såsom varande en normal hyra, en hyra
som icke kan betecknas som ocker. Kan det emellertid då icke befaras, att
en sådan anordning kommer att verka såsom maximiprisbestämmelser bruka
verka, nämligen i detta fall, att alla hyror komma att sättas i denna ställning,
10 % på fastighetens taxeringsvärde. Möjligheten att få hyra billigare, som
kanske annars varit tillfinnandes, skulle man gå miste om. Men jag tänker
på ett annat förhållande. Ett fastställt taxeringsvärde är ju inte vidare rörligt.
Örn jag minns rätt, är det vart femte år fastighetstaxeringsvärdena
skola tagas under omprövning. Fastigheten kan emellertid vara av den beskaffenhet,
att den tarvar en rätt genomgripande förändring under taxeringsperioden.
För den händelse att hyrorna äro på något sätt maximerade i förhållande
till taxeringsvärdet, vilket är mindre rörligt, är det då någon som
tror, att vederbörande hyresvärd vore villig att under taxeringsperioden nedlägga
de kostnader, som äro förenade med fastighetens försättande, i ett sunt
och bostadsvärdigt skick? Fastigheten finge stå där oreparerad, emedan kostnaden
ej kunde slås ut i ökad hyra. Jag tror, att alla sådana bestämmelser
skulle verka ofördelaktigt ur många synpunkter och till de hyressökandes
skada.

Jag skall icke upptaga kammarens tid med att ingå på ett ytterligare skärskådande
av denna säkerligen mycket omfattande fråga, men jag tror, att det
är skäl i att tänka sig för, så att man inte inför bestämmelser, som komma
att motverka det med dem avsedda syftet. Jag ber att få erinra ännu en
gång därom, att frågan örn billiga bostäder så intimt sammanhänger med frågan
örn kostnaderna för bostadsproduktionen, att vi inte kunna komma till
rätta med denna sak förrän vi kommit till rätta med problemet att åstadkomma
billigare hus. Problemet sammanhänger därjämte mycket intimt med
tillgången på bostäder. Blir tillgången på bostäder god, så bli inte enbart
byggnadskostnaderna normerande för hyrorna, utan då blir det tillgång och
efterfrågan, som reglera hyresprisen. En ohämmad produktion å bostäder kan
sålunda verka sänkande av hyrorna, även örn byggnadskostnaderna äro stora.
Jag tror därför också, att man vågar på mycket goda grunder hävda och
försvara den uppfattningen, att när vi inom utskottsmajoriteten gått in för
att avstyrka de av herr Hage och övriga motionärer föreslagna bestämmelserna,
detta inte har skett därför, att vi på något sätt förringa värdet och
Betydelsen av goda och tillräckliga bostäder. Det har skett därför, alf vi
verkligen inte våga nu gå in för bestämmelser, vilka tilläventyrs skulle verka
hämmande på bostadsproduktionen och därmed motverka det avsedda syftet,
nämligen åstadkommandet av tillräckligt med bostäder för vår befolkning.

Jag ber därför, herr talman, att för min del få yrka bifall till utskottets
hemställan. .

Herr Ström: Herr förste vice talman! Utskottet har i början av sitt ut låtande

pekat på, att bostadsfrågan är ett av de centrala samhällsspörsmålen.
Det har vidare sagts, att goda bostadsförhållanden äro en grundväsentlig betingelse
för samhällelig trivsel och allmänt framåtskridande. En slutgiltig lösning
av denna fråga — säger utskottet — lärer väl enligt sakens natur knappast
någonsin kunna uppnås. — Det är väl ingen som har begärt det. En
lycklig utveckling av frågan — anför utskottet — bör betraktas såsom ett

Ally.
ifrågasatt
reformering av
hyreslagsti
ftningen.
(Korta.)

Nr 34.

42

Onsdagen den 14 maj.

Äng. vitalt samhällsintresse, förtjänt av det allmännas oavlåtliga uppmärksamhet.
r formerin^av Utskottet påpekar vidare, hurusom bostadsfrågan omspänner ett ansenligt
re <hyredag-ai komplex, av spörsmål, av vilka åtskilliga enligt sakens natur äro föremål för
sunningen, lagstiftning, samt att därav hyreslagstiftningen intager en dominerande plats.

(Forts.) Utskottet framhåller slutligen, att hithörande rättsregler beröra mycket stora
befolkningsgrupper i en för dem viktig angelägenhet.

Detta är sådana uttalanden, som man ord för ord kan skriva under, men
det förvånande är, att efter ett sådant konstaterande av allt detta från utskottets
sida man kommer fram med ett sådant yrkande som återfinnes i slutklämmen,
nämligen »att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda». Jag tycker, att det är en hemställan, som står i bestämd
strid emot den uppläggning av frågan, som utskottet har i början av sin motivering.
Denna borde, konsekvent leda till, att man i stället yrkade på en utredning
av frågan. Är det på det sättet, att man har några tvivelsmål angående
vissa punkter i den föreliggande motionen, tvivlar på att det kan leda till
åsyyftat resultat, då borde ändå en begärd utredning kunna visa, om det är
möjligt att komma fram på dessa vägar, eller örn det finns hinder i vägen som
omöjliggöra detta.

Örn således det som säges i början av utskottets motivering är bra., så är
icke fortsättningen något att berömma. Längre fram i utlåtandet försöker
utskottet giva en bild av förhållandena på bostadsmarknaden. Man kan ju
säga, att utskottet där ger en bild, som följer metoden, enligt vilken varje fågel
sjunger efter sin egen näbb. Jag vill inte påstå, att det är någon objektiv
bild av det föreliggande förhållandet, som här gives. På sidan 17 i utlåtandet
påpekas att den egentliga krisperioden på bostadsmarknaden sträcker sig från
1917 till 1923. Den perioden kännetecknades, heter det, av stark tillbakagång
inom byggnadsindustrien med ty åtföljande bostadsbrist. Men det talas sedan
örn, att denna period är över och att man nu befinner sig i en helt annan
period. Herr Björnberg försökte med en statistik, som återfinnes i utskottets
utlåtande, bevisa, att så är förhållandet. Den statistik, som här återfinnes, utvisar
nyproduktionen av bostadslägenheter och eldstäder i 39 större städer under
vissa år. Man utgår från indextalet 100 för år 1913, och man kommer då
fram till, att man år 1929 är uppe i 210. Men örn man tager det överskott över
100, som finns från 1923 fram tili 1929, och lägger det i den nedgångskurva,
som kännetecknar perioden 1913—23, skall man finna att det icke räcker till
för att fylla upp här utan att det ändå blir åtskillig brist. Dessutom är det
ju på det sättet, att man vid denna beräkning icke tagit hänsyn till den folkökning,
som inträffat från 1913 till 1929. Man har heller icke tagit hänsyn
till, att en stor del av förutvarande bostäder använts till affärsändamål, framför
allt i de större städerna, där det pågår en kraftig city-bildning och där
det ju är så, att årligen hundratals för att icke säga tusentals bostadslägenheter
förvandlas till affärslokaler o. s. v. Alltså, detta har man icke tagit
med i beräkningen, men man försöker ändå med dessa siffror ge en bild av
läget på bostadsmarknaden, som skall vara så gynnsam som möjligt. Det förvånar
mig verkligen, att utskottet ansett sig behöva anföra dessa siffror, när
det legat nära till hands för utskottet att få tag i siffror, som verkligen på ett
helt annat sätt belysa förhållandena på bostadsmarknaden. Det är ju så, att socialstyrelsen
hos vederbörande myndigheter varje år gör förfrågan angående
tillgången på lägenheter, och man använder för att beteckna ställningen fyra
olika grupper, nämligen grupp 1, motsvarande otillräcklig, grupp 2, motsvarande
knapp, grupp 3, motsvarande tillräcklig, och grupp 4, motsvarande god
tillgång på bostadslägenheter. Medelst dessa siffror har man nu uppgjort en
tablå, som jag skall ta mig friheten att referera. Den avser den genomsnittliga
tillgången på smålägenheter örn högst två rum och kök vid tiden strax efter

Onsdagen den 14 maj.

43 Nr 34.

elen 1 oktober varl och ett av åren 1923—1929 i å ena sidan de 36 största städerna
och å andra sidan de övriga, mindre städerna. Genom denna statistik
kan man få en fullständigt klar bild av läget på bostadsmarknaden och utvecklingstendensen
på densamma. Det framgår av tablån, att medan man år
1923 betecknade tillgången i de större städerna med siffran 1.47, d. v. s. mitt
emellan otillräcklig och knapp, hade man år 1928 kommit upp i 2.47, d. v. s.
mitt emellan knapp och tillräcklig. Men från 1928 till 1929 har inträtt ett
betydande återfall. Medan man år 1928, som nämnt, hade siffran 2.47, hade
man år 1929 kommit ned till siffran 2.17, d. v. s. tillbaka till knapp. Detta
gäller de större städerna. I fråga örn de mindre städerna är utvecklingskurvan
liknande, ehuru återgången från 1928 till 1929 där icke är så starkt framträdande.
Här har man således siffror, som visa, att det icke förhåller sig så,
att en oavbruten förbättring på bostadsmarknaden ägt rum utan att de sista
åren kännetecknats av ett återfall och att detta speciellt är förhållandet under
tiden från 1928 till 1929.

Går man vidare i utskottets utlåtande, skall man finna, att utskottets invändning
mot första punkten motiveras — såsom också framkommit här i debatten
— därmed, att en sådan reglering, som optionsrätten skulle innebära,
skulle försvåra det nuvarande läget på hyresmarknaden genom att verka hämmande
på bostadsproduktionen. Utskottet säger vidare: »För övrigt vill ut skottet

erinra, att en tillfredsställande allmän tillgång på bostäder erbjuder
hyresgästen den bästa betingelsen ej blott att överhuvud taget erhålla en efter
hans förhållanden lämplig bostad utan i regel även att kunna bevara innehavet
av en viss individuell bostadslägenhet, vid vilken han av ett eller annat skäl
känner sig speciellt fästad.» Är nu detta så alldeles säkert, som man påstår
här i utskottets utlåtande? Nej, så är icke förhållandet, utan det är tvärtom
så, att, även om det skedde en utveckling på bostadsmarknaden därhän, att man
finge tillräckligt med bostäder, den i första punkten förordnade options- eller
prioritetsrätten skulle vara till stort gagn för hyresgästerna. Något överskott
på bostäder uppstår ju i varje fall icke. De som äro intresserade av den saken,
kunna ju följa de statistiska uppgifterna från de större städerna i vårt land
sedan ett 50-tal år tillbaka. De skola då finna, att det sällan varit något överskott.
Men, som sagt, örn det skulle uppstå ett sådant läge på bostadsmarknaden,
att tillgången kunde betecknas såsom god enligt socialstyrelsens beteckningar,
är det då på det sättet, att en sådan hyreslagstiftning med optionseller
prioritetsrätt skulle vara överflödig, icke skulle komma till användning
eller icke skulle vara till någon nytta för hyresgästerna? Nej, det är tvärtom
på det sättet, att hyresgästerna i vissa delar av de större städerna, där det är
största efterfrågan på lägenheter, ändock skulle lia rätt stor nytta av en sådan
lagstiftning. Låt mig taga ett exempel. En hyresgäst har skaffat sig ett hem
i en lägenhet, som han hyr sedan 30 eller 40 år tillbaka. Han har bott. där
liela sitt liv och önskar fortfarande bo där. Men så köps huset av en husjobbare,
och denne säger av någon anledning upp hyresgästen. Man måste väl
ändå erkänna, att under sådana förhållanden hyresgästen har större rätt att
stanna kvar i lägenheten än husägaren att köra ut honom därifrån. Moraliskt
sett borde det vara obestridligt, att så är förhållandet. Och godkänner nian
den saken, så bör man väl ändå vidtaga några åtgärder för att främja en sådan
utveckling. Nu kan man säga, att hyresgästerna själva kunna genom sina
organ främja en sådan utveckling och sålunda göra det omöjligt för en husägare
att uppträda på dylikt sätt. Men det är väl ändå rimligt begärt, att
man också från statsmakternas sida ser till att man på detta viktiga område
får en lagstiftning, som skyddar hemmens intressen.

När det gäller de andra punkterna i motionen, speciellt punkterna 2 och 3,
har det pekats på att det är ett mycket stort intresse för det allmänna, att man

Äng.
ifrågasatt
reformering av
hyreslagstiftningen.

(Forts.)

Nr 84.

44

Onsdagen den 14 maj.

Äng.
ifrågasatt
reformering a
hyreslagstiftningen.

(Forts.)

har sunda och goda bostäder. Men man föreslår icke vidtagande av några åtgärder
utan hänvisar endast till hälsovårdsstadgans bestämmelser. Man anser
att den är tillfyllest i det avseendet. Nå, vad innehåller då hälsovårdsstadgan
för bestämmelser, som kunna skydda hyresgästerna för osunda bostäder? Den
innehåller beträffande stad, i första momentet av den omskrivna 8 §, att sanitära
olägenheter ej få uppstå för den som uppehåller sig i bostaden. Moment
2 innehåller bestämmelse, att ett rum skall tillgodose minst en persons
luftbehov. Det är ju på det viset, att rummen i de större städerna i regel bebos
av tre till fyra personer i stället för av en, men det finns inga andra bestämmelser,
än att rummet skall tillgodose minst en persons luftbehov. Det
skall vidare vara tillräckligt varmt och erbjuda erforderligt skydd mot fuktighet,
det skall vara försett med fönster, som är tillräckligt stort och lämpligt
anbragt, så att rummet kan erhålla god dager samt nödig luftväxling genom
fönstrets öppnande. Punkt och slut. Det är det hela garatin som hyresgästen
har i det fallet. Det borde väl ändå vara så, att en person, som hyr en lägenhet,
skulle ha en viss garanti för, att denna hålles i något så när ordentligt
skick. Hälsovårdsstadgans bestämmelser äro därvidlag ingenting att hålla
sig till. Det tillätes, att rummen äro omålade, att tapeterna äro förstörda, att
fönsterna äro dragiga, att putsen faller av väggarna, att golven äro utslitna
o. s. v. Hälsovårdsnämnden och bostadsinspektionen kunna icke inskrida i ett
sådant fall. Det kan tillåtas ännu värre saker. Jag vill återgiva ett fall, som
är ett riktigt skolexempel. Det gjordes ett försök att ingripa mot en fastighetsägare,
som icke underhöll de vattenledningar, som redan funnos indragna i
lägenheten. Inte ens medicinalstyrelsen medgav, att en förrostning av vattenledningsrören
med ty åtföljande svårighet att erhålla tillräckligt med vatten
var en sådan bristfällighet, mot vilken hälsovårdsnämnden ägde rätt at.t inskrida.
Som skäl anfördes, att särskilt på landet saknas ofta vattenledning
helt och hållet, vilket ju är ännu värre. Med samma rätt skulle man ju kunna
säga, att därför att en mängd familjer i Sverige nödgas bo i spisrum, så är
kravet på ett, två eller tre rum och kök oberättigat, Icke ens på en sådan
punkt kan emellertid som sagt hälsovårdsnämnden inskrida och påfordra en
förändring, därför att man icke kan säga, att förhållandena medföra hygieniska
och sanitära vådor. Är det då icke nödvändigt, att man i hyreslagstiftningen
tar in bestämmelser, som skydda hyresgästerna mot sådana saker och
lämna garanti för att lägenheten åtminstone hålles i sådant stånd, som den
var i vid uthyrningen? Det finns inga bestämmelser därom, utan en lägenhet
kan förfalla snart sagt hur mycket som helst, utan att hälsovårdsnämnden med
nuvarande bestämmelser i hälsovårdsstadgan kan inskrida.

Till sist gör utskottet här några slutanmärkningar, som jag tar mig friheten
att något beröra. Utskottet framhåller på sidan 24, att en hyresgäst, »medan
han ännu står såsom hyressökande spekulant till en lägenhet, just då ur åtskilliga
synpunkter befinner sig i en relativt stark position gentemot hyresvärden,
som under normala förhållanden givetvis önskar uthyra den lediga lägenheten
och alltså är beredd till vissa eftergifter». Jag tycker, att de, som skridt
detta, verkligen borde pröva på att uppträda som hyressökande någon gång.
Ty för dem, som måste uppträda såsom hyressökande, låter det som en saga
ur Tusen och en natt, att de, som skola hyra en lägenhet, intaga en sådana stark
ställning. I regel är det ju så, att hyresvärden bestämmer överhuvud taget
alla villkor vid en sådan förhyrning. De som icke tro detta, kunna ju skaffa
sig tillfälle att studera de hyreskontrakt, som göras upp och som hyresgästerna
få skriva under, där alla skyldigheter äro på hyresgästens sida men som
icke innehålla några som helst bestämmelser örn rättigheter för denne. Har
man studerat ett sådant kontrakt, tycker jag, att det skulle vara egendomligt,
om man kan komma och påstå, som utskottet här gör, att hyresgästen befinner

Onsdagen den 14 maj.

45 Nr 34.

sig i en så stark ställning. Det enda utskottet kunnat komma fram till att re- . Atty.
kommendera är att utskottet i anslutning till en av socialstyrelsen framförd''
tanke finner det kunna ifrågasättas, »huruvida icke lämpliga, opartiskt hållna hyreslagavtalsformulär
åtminstone försöksvis kunde utarbetas genom det allmännas stijtningen.
försorg att ställas till allmänhetens fria disposition». Ja, det är det enda man (Foru.)
kunnat komma fram med. Jag antar emellertid, att hyresgästföreningarna
själva kunna åstadkomma detta. Örn man kunde åstadkomma, att någon hyresvärd
också vore villig att skriva under ett sådant kontrakt, då hade man
verkligen gjort något på detta område. Men att utarbeta ett sådant hyreskontraktsformulär,
som överhuvud taget ingen hyresvärd sedan skriver under, det
tycker jag är tämligen värdelöst.

Med hänsyn till att de skäl, utskottet här i sin motivering anfört enligt mitt
förmenande äro synnerligen svaga, och med hänsyn till att det gäller en så
viktig fråga, att det för storstädernas befolkning kan betecknas som en livsfråga
att få dessa förhållanden reglerade, samt med hänsyn därtill, att det är
nödvändigt att åstadkomma detta ju förr desto hellre, även örn utvecklingen
på bostadsmarknaden skulle gå i en gynnsammare riktning, med hänsyn till
allt detta ber jag för min del, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag hade inte tänkt säga något
i denna debatt, men i anledning av några uttalanden dels av herr Björnberg
och dels av herr Magnusson i Skövde känner jag mig pliktig att något taga
kammarens tid i anspråk, även örn många av kammarens ledamöter skulle anse,
att jag icke borde fullgöra denna plikt.

När man läser de borgerliga tidningarna, så ser man ju rätt ofta, att de borgerliga
partierna förklara sig vara de som försvara hemmets skydd o. s. v.

Ganska ofta får man ju också här i kammaren höra t. ex. herr Pehrsson i Göteborg
och även andra av de borgerliga partiernas representanter göra anspråk på
att de äro de enda, som tala för och försvara hemmets hägn och skydd. När
det emellertid verkligen gäller ett spörsmål sådant som detta, där det är fråga
örn hemmets skydd, då finna vi, att representanterna för de borgerliga partierna
uppträda i sak på ett sådant sätt, att det verkligen finns skäl för det
omdöme, som herr Björnberg antydde att man brukar ge dessa borgerliga
partier, nämligen att de äro husjobbarnas och aktieägarnas partier. Ty det lär
väl inte kunna utläsas något annat av det tal, som här föres från dessa representanter
för de borgerliga partierna. När herr Björnberg — och likaså
herr Magnusson i Skövde — talar örn att man nog inte kan åstadkomma en
reglering nedåt av hyrespriserna, så länge man inte kan åstadkomma en sänkning
av produktionskostnaderna på byggnadsmarknaden, då är det ju skäl att
titta efter, vad byggnadskostnaderna utgöra i procent av fastighetsvärdena
för närvarande och vad arbetslönerna utgöra i procent av byggnadskostnaderna.
Herr Björnberg säger, att man skulle gå till att lagstifta om att murarna
exempelvis skola lia så eller så mycket betalt, och först när man gjort detta,
hade man angripit det onda från roten, tror jag han menade. Det är, säger
han, vad man bör ta i tu med i första hand. En utredning, som verkställts på
detta område, visar, att arbetslönerna utgöra ungefär 30 procent av byggnadskostnaderna.
Jag vet icke, hur mycket herr Björnberg vill sänka arbetslönerna,
men han kan ju göra det tankeexperimentet, att de skulle sänkas med 10
procent — jag skall .senare återkomma till, huruvida detta är motiverat eller
icke. Örn man alltså utgår därifrån, att arbetslönerna siinkas med 10 procent,
då skulle detta leda till, att det skulle kunna ske en sänkning av hyran för en

Nr 34. 40

Onsdagen den 14 maj.

ilr^asatt Renhet i Stockholm med 3 procent. Det är i realiteten vad en sänkning av
reformering av arbetslönerna skulle innebära för hyresmarknaden. När herr Magnusson i
hyreslag- Skövde gör gällande, att så länge vi icke kunna åstadkomma en sänkning av
sunningen, arbetslönerna, så får det nog anses tillhöra de fromma önskningarna att kunna
(Forte.) åstadkomma en reglering nedåt av hyrespriserna, så är det uppenbart, att herr
Magnusson i Skövde antingen talar mot bättre vetande eller också icke gjort
sig orienterad om vilken andel arbetslönerna utgöra av byggnadskostnaderna.
Herr Björnberg förklarade, i olikhet mot herr Magnusson i Skövde, att han var
anhängare av att man skulle vidtaga en eller annan åtgärd för förhindrande
av jobberiet. Jag skall återkomma till den saken senare. Jag vill emellertid
rikta uppmärksamheten därpå, att, såsom en ganska ingående utredning visar,
hyresvärdarna i allmänhet betinga sig en ränta på sitt insatta kapital av 10,
12, 14 procent eller ännu mera. Låt oss emellertid räkna med ett medeltal
av 10 procent. Skulle man kunna åstadkomma en sänkning häri till i medeltal
exempelvis 8 procent, så skulle det uppenbarligen medföra en sänkning av hyrespriserna
med i runt tal 20 procent. Örn herr Björnberg verkligen vill åstadkomma
någonting, som kan medföra en sänkning av hyrespriserna, så borde
han alltså, tycker jag, angripa den oskäligt höga vinst, som hyresvärdarna betinga
sig, då de fastställa sina hyror. Ty inte kan det väl sägas vara precis
någonting normalt med 10—15 procents ränta på i hus insatt kapital. Jag
vet inte, var man så där alldeles säkert kan hämta en sådan vinst på andra
områden. Där har man alltså möjlighet att göra någonting. Jag skulle tro,
att en lagstiftning på detta område skulle kunna vara ägnad att genom åtgärder
i just detta speciella avseende bringa ned hyrespriserna från den nivå,
där de nu befinna sig. Det visar sig sålunda, om man tittar på siffrorna från
den nämnda utredningen, att det inte är arbetslönerna, inte murarlönerna, som
äro orsaken till de oskäligt höga hyrorna, utan att det är helt andra omständigheter,
och detta även när det gäller nybyggda hus.

Vad så gäller jobberiet, tror jag, att åtminstone var och en, som någon tid
vistats i någon av de större städerna, har gjort följande erfarenhet. Här
byggs ett hus. Någon månad efter det huset blivit färdigt, byter det ägare. På
den transaktionen förtjänar byggmästaren, låt mig säga, minst 50 å 60 tusen
kronor. Den som köper huset, laar det några månader eller något år, och så
säljer han det och förtjänar 50,000, 60,000 eller 100.000 kronor. Ni säga, att
detta naturligtvis är bara fantasier. Men det förhåller sig verkligen så. Jag
bodde själv bär i Stockholm i ett hus, som uppfördes 1925. Jag bodde därtill
1929. Under den tiden bytte huset ägare icke mindre än fyra gånger.
När ett hus på det sättet byter ägare, så är det inte därför att den, som har
huset, inte tycker att det är intressant att ha det kvar längre, utan han säljer
det för att förtjäna 50,000 ä 60,000 kronor på affären. När ett hus bytt ägare
fyra eller fem gånger på det sättet, så har det i huset nedlagda kapitalet
trissats upp med ett par, tre, fyra hundra tusen kronor. Och dessa pengar,
som alltså jobbats upp, skola hyresgästerna förränta. Örn man tittar på den
delen av frågan, skulle jag tro, att man får sin uppmärksamhet riktad på vad
som verkligen är oskäligt på detta område. När det talas om murarlöner, så
vill jag säga, att man har i tidningarna propagerat mot dessa murarlöner under
åtskilliga år och slutligen fått det att gripa omkring sig på det sättet, att var och
en tror, att man löser hela bostadsproblemet och allt möjligt annat i samhället
bara genom att peka på dessa murarlöner. Är det fråga om svårigheter för
jordbruket, så talar man om dessa murarlöner, är det fråga om svårigheter på
bostadsmarknaden, så talas det örn murarlönerna. Överhuvud taget när det
gäller några svårigheter som uppkomma, så ligger det för en hel del människornärmast
till hands att tala om dessa murarlöner. Det finnes till och med i arbetarkretsar
folk, som låtit sig gripas och ryckas med av det oskäliga talet örn

Onsdagen den 14 maj.

47 Nr 34.

dessa murarlöner. Om en murare tjänar 7,000 eller 8,000 om året, det talar
man om såsom något förfärligt, men örn en affärsman — och det finnes många
flera än murarna — tjänar 30,000 kronor på en mycket lindrigare sysselsättning,
gå alla förbi detta och tycka, att det är den naturligaste sak i världen.
Det är att icke hava det minsta sinne för proportioner, att tala örn murarlönerna,
då man vet, hur andra i det kapitalistiska samhället tjäna sina pengar. Jag
tror, att örn någon av herrarna skulle fylla det värv, som en murare har att fylla,
så skulle ni betinga er den inkomst han har och sannerligen litet till. Statistiken
visar, att den arbetsprestation, som fullgöres den dag i dag är av
dessa arbetare här i landet, är sådan, att det saknas någon jämförelse därtill i
närliggande länder i Europa. Det är de faktiska förhållandena på området, och
det tycker jag, att herrarna, som ha sådana begrepp örn ekonomiska ting, skulle
taga hänsyn till. Jag har icke kunnat underlåta att påpeka dessa saker, då
man från de borgerliga gruppernas sida i kammaren vid varje tillfälle kommer
och talar örn dessa löner såsom orsaken till allt ont, som man överhuvud taget
har någon möjlighet att peka på.

Det frågades här av herr Björnberg: var skola de fattiga bo, om man strävar
efter att få ett så prima bostadsbestånd, som det man eftersträvar? Ja, den
omständigheten, att man strävar efter bättre lägenheter, i alla avseenden bättre
lägenheter än dem som finnas i de gamla husen, är icke en omständighet, som
gör, att man har anledning att fråga, var de fattiga skola bo. Är man omtänksam
om folkhälsan, så är det ett särskilt intresse att eftersträva, att bostäderna
bli de bästa möjliga även för de fattiga. De bli dyra, säger herr
Björnberg. Ja, det bli de, men vore det så, att herr Björnberg ville vara med örn
att verkligen sträva emot bostadsjobbandet, ville vara med örn att bringa ned
räntorna på det i fastigheterna nedlagda kapitalet till det normala, så skulle
det underlätta för de fattiga att få bo i hyggliga lägenheter. Det är den åtgärd,
som man rekommenderar på detta område.

Herr Magnusson i Skövde förklarade, att en lagstiftning på detta område
skulle endast vara ägnad att försvåra förhållandena, att den skulle vara ägnad
att medföra den verkan, att barnrika familjer icke skulle finna möjlighet att bo
någonstans, ty örn hyresvärdarna vore förvissade örn att de icke kunde göra
sig av med en barnrik familj, skulle de icke låta den flytta in i husen. Ja, herr
Magnusson i Skövde, det måtte icke vara någon angenäm lott att vara förespråkare
för folk med det sinnelaget. Det vittnar örn att man i det lägret — det
agde vi visserligen kännedom om förut, men jag är förvånad över att se, att
herr Magnusson i Skövde vill vittna örn detsamma — icke bryr sig örn annat
än att få den största möjliga utdelning på det nedlagda kapitalet. Om de borgerliga
grupperna vilja göra gällande, att de ha intresse för att man skall
skydda de fattiga barnrika familjerna, att de ta den allra minsta sociala hänsyn,
så tycker jag icke att man skulle vittna om att man i det lägret uteslutande
anlägger krämarsynpunkter på en sådan fråga som denna fråga, om de
fattiga barnrika familjerna skola få någonstans att bo. Dessa grupper finna
de största svårigheter föreligga för att för de ekonomiskt svagares del ordna bostadsfrågan.
Var och en som delar den meningen, att det är samhällets skyldighet
att med lagstiftningen hjälpa de ekonomiskt svagast ställda, var och en
som har den uppfattningen kan icke bestrida behovet av att genomföra en lagstiftning
på det område, varom nu är fråga.

Det har här talats om att, om man lagstiftar på detta område, skulle det
icke medföra någon större tillgång på bostäder, utan det skulle i stället minska
tillgången därpå, därför att intresset .skulle upphöra att nedlägga kapital i
byggandet av fastigheter. Jag skall icke säga något därom utan blott erinra
om att med de samanslutningar fastighetsägarna lia reglera de redan på sätt
och vis trugan därigenom, att fastighetsägarnas sammanslutningar ha ofta en

Äng.
ifrågasatt
reformering av
hyreslagstiftningen.

(Korte.)

Nr 34 48

Onsdagen den 14 maj.

Ang.
ifrågasatt
ref omer ing av
hryreslagstiftningen.

(Forts.)

bestämmelse, att i stället för att en fastighetsägare hyr ut en lägenhet för underpris
låter han elen stå tom och erhåller under viss tiel understöd från fastiglietsägareföreningen.
Detta sker för att man skall kunna uppehålla priserna
på lägenheterna. Det är oriktigt att göra gällande, att det är tillgång och
efterfrågan, som äro avgörande för prissättningen, ty genom sammanslutningen
lia husägarna skapat sig ett medel att hålla priserna uppe till fattiga människors
skada.

När det gäller utskottets utlåtande, skall jag icke syssla med det vidare,
utan blott säga, att herr Magnusson i Skövde gjort gällande, att i utskottet ha
meningarna varit delade socialdemokraterna emellan. Jag är icke i tillfälle att
överblicka, om herr Magnussons i Skövde vittnesbörd är riktigt, men då jag tittar
på reservationerna, så finner jag, att det är två av utskottets socialdemokrater,
som stå för en reservation, och fyra, som lia förklarat, att de instämma i
reservanternas yrkande. Meningarna äro alltså delade dem emellan. Och
varför? Visst icke om vad som skulle yrkas, men örn reservationens motivering,
kan jag förstå. Jag måste ur hyresgästernas och alla de fattiga människornas
synpunkt, som äro beroende av en lösning som denna, beklaga, att man icke
har kunnat ena sig örn på vilket sätt man skulle hävda människornas intressen
mot husjobbarna. Frågan är så pass viktig, att det borde lia varit möjligt, och
jag håller före, att då så icke skett, är det uteslutande till skada för de intressen
man avsett att gagna.

Det har talats örn hyreskontrakten, och man har återgivit vissa detaljer ur
sådana. Jag har i mina händer ett exemplar av fastighetsägareföreningens
»normalkontrakt», som det heter. Och ur fastighetsägareföreningens synpunkt
sett torde kontraktet säkerligen vara »normalt», ty kontraktet innehåller icke
en enda bestämmelse, som ger hyresgästerna några rättigheter. Varje punkt i
kontraktet börjar: »Hyresgästen förbinder sig» eller »Hyresgästen är skyldig»
o. s. v. Man får, då man läser detta, det bestämda intrycket, att det är den
ekonomiskt starkare, som dikterat villkoren i kontraktet. Den fattiga bostadssökanden
måste skriva under de villkor hyresvärden föreskriver, och dessa
villkor äro uttryck för hyresvärdens intresse att få största möjliga utdelning
på det i fastigheten nedlagda kapitalet. Efter läsningen därav kan ingen bestrida
det berättigade i det påståendet, att det är samhällets skyldighet att genomföra
lagstiftningsåtgärder på området. Herr Magnusson Ilar t. ex. motionerat
örn målning av morötter eller märkning av trädgårdsprodukter, som han
kallar det. Angående sådant kan man lagstifta. Man kan lagstifta örn vad
som helst, så snart det därigenom avses att tillgodose något borgerligt kapitalistintresse,
men så snart det är fråga örn åtgärder, som avse att skydda de ekonomiskt
svaga mot de ekonomiskt starka, då äro dessa åtgärder olämpliga, ela
kunna de icke genomföras eller äro de till skada. Ett sådant resonemang framstår
snarast såsom ett de obotfärdigas förhinder och ingenting annat. Örn icke
den lagstiftande församlingen vill vara med örn att genomföra vad som erfordras,
då måste den vägen beträdas av hyresgästerna, som redan måst beträdas
för att ordna förhållandet parterna emellan på andra områden i samhället.
Hyresgästerna få organisera sig och på den vägen pressa fram bättre
förhållanden än det som råder. Örn den lagstiftande församlingen slår dövörat
till och endast lagstiftar örn det, som rör de ekonomiskt starkas intressen,
då är det klart, att man måste utan den lagstiftande församlingens medverkan
se till, hur man skall kunna pressa sig fram, men då få herrarna taga konsekvenserna
av vad som kommer att följa.

Herr Hage: Herr talman! Endast några få repliker till herr Björnberg

och herr Magnusson i Skövde.

Herr Björnbergs anförande innehöll icke några vidare ljuspunkter, och när

Onsdagen den 14 maj.

49 Nr 34.

jag hörde, att herr Björnberg icke ville vara med om det, som framförts i mo- . 4n3‘
tionen, kom jag att tänka på, när jag var ute på en resa för att hålla ett föredrag rej^^^g av
i hyreslagstiftningsfrågan på en plats ute i landet. Där sade man till mig: hyreslag här

i samhället är det så, att det finnes en del folk, som på förmiddagarna gå stiftningen.
i kyrkan och sedan gå de hem och sätta upp hyrorna på ett orimligt sätt för (Forts.)
hyresgästerna i sina fastigheter. Det var den uppfattningen, som folket på
den platsen hade örn en del husägare i det samhället. Jag må säga, att herr
Björnbergs anförande underströk något litet, att det kan existera sådana förhållanden
på en del platser här i landet.

Men herr Björnberg var med om, att man skulle kunna åstadkomma ett visst
förhindrande av husjobberier. Jag vet inte, örn jag missuppfattade herr Björnberg,
men örn herr Björnberg vill vara med örn att åstadkomma något i den
vägen, vill jag mana herr Björnberg att förena sig med mig nästa år i en motion
i den riktningen. Men jag vill säga, att den motionen blir mycket radikalare
än den jag framfört i år. Ty jag har i år icke vågat gå så långt, och
denna motion, som vi nu behandla, är icke så radikal, som herr Björnberg velat
göra gällande. Alltså motionen är icke lagd så, som herr Björnberg ville måla
ut den, då han sade, att här skulle man förhindra husägarna att råda över sin
egendom.. Nej, motionen syftar endast till, att man i vissa fall skulle kunna
åstadkomma restriktiva inskränkningar i husägarens rätt att bestämma med
avseende å utformandet av kontrakten samt när det gäller ockerhyror exempelvis.
Kunde man åstadkomma en sådan lagstiftning, skulle man icke komma
längre, än man gjort på en del andra områden såsom inom jordlagstiftningen,
där man fortfarande förbehåller ägaren förfoganderätten över sin egendom men
likväl för vissa undantagsfall åstadkommer inskränkningar till skydd för vissa
sociala intressen. Det är grundvalen för den sociala lagstiftningen, att vi för
vissa fall ha rätt att vidtaga vissa inskränkningar, som äro till fördel för det
allmänna och vissa vitala intressen. Och det kan mycket väl förenas med den
princip, som råder i det privatkapitalistiska samhället, att vederbörande skola
ilga sin egendom, även om ägarens rätt i någon mån skall inskränkas ur allmänna
och sociala synpunkter. Detta vilja vi. Vi vilja alltså icke åstadkomma
en lagstiftning av den art herr Björnberg antydde. Jag vågar också säga,
att en lagstiftning, som ginge i den riktningen, som vi föreslagit, skulle säkerligen
varken på detta område eller på andra områden åstadkomma, att kapitalet
flydde sin kos.

Sedan sade herr Björnberg något örn, att detta endast är ett storstadsproblem.

Ja, det är det i viss mån. Men jag vill säga, att denna lagstiftning är aktuell
även i andra samhällen. Av den erfarenhet jag har vet jag, att även på mindre
platser har det bildats hyresgästföreningar, och det är bevis för, att även på
mindre platser ha dessa spörsmål blivit aktuella. Även där diskuterar juan
dessa bestämmelser, som böra existera mellan husägare och hyresgäster. Även
där är det konflikter mellan husägare och hyresgäster, som man strävar efter
att få lösta. Man kan alltså icke säga, att denna lagstiftning uteslutande är
en storstadslagstiftning, utan den har även betydelse för andra samhällen än
de större städerna. Och om det åstadkommes en lagstiftning på detta område,
kan det bliva så, att där man icke behöver tillgripa, restriktiva bestämmelser,
där behöver lagen ej tillämpas, ja, man kan t. o. m. låta lagstiftningen bli
fakultativ, så att den kan bli tillämplig i de större städerna, i den mån man
fattar beslut örn att den där skall äga gällande kraft.

Sedan ett ord till herr Magnusson i Skövde. Han påstod, att jag icke på
rätt sätt uppfattat den stämning, som fanns på den borgerliga sidan bland utskottsmajoriteten
och att jag icke skildrat på rätt sätt behandlingen av saken
i utskottet. Jag vill då säga, att jag kunnat peka på, att även den utskotts Andra

hammarens protokoll 1930. Nr 3h.

4

Nr 84. 50

Onsdagen den 14 maj.

Äng. majoritet, som gått emot utredningen, på flera punkter givit oss rätt. Man har
reformering av ex- fran utskottsmajoriteten erkänt, att det skulle vara rimligt, örn det åstadhyredag-
kommes en undersökning, om icke det normalkontrakt, som socialstyrelsen förseningen.
ordat, komme till användning. Det kunna vi också vara med örn. Majoriteten
(Forts.) inom utskottet har vidare sagt, att man vid genomläsandet av de kontrakt,
som företetts inför utskottet, kunnat konstatera, att i de flesta fallen kontraktens
bestämmelser uteslutande äro till fördel för hyresvärdarna. Det är
detsamma, som i min motion framhållits. Slutligen har man sagt. att det är
rimligt, att hyreslagstiftningen i större utsträckning finge tvingande karaktär,
så att man i §§ 10 och 12 i 1907 års lag finge tvingande bestämmelser, varigenom
husägaren icke kunde fritaga sig från skyldighet att hålla lägenhet i
gott skick. Däri ha vi instämt. Alltså har jag skildrat ställningen i utskottet
på ett fullt riktigt sätt, då jag sagt vad jag sagt.

Sedan skall jag be att få säga några ord med anledning av att herr Magnusson
i Skövde talat örn de profetior, som man gjorde, när hyresregleringslagstiftningen
upphävdes. Hans anförande var så lagt, att man skulle få den uppfattningen,
att den sida, som förordade upphävandet av hyresregleringslagstiftningen
— jag vill inom parentes säga, att vårt land var den första stat i Europa, där
det skedde — hade rätt. Men det är icke sant. Visserligen blevo dessa profetior
riktiga i det avseendet, att efter upphävandet av hyresregleringslagstiftningen
det blev ett mera omfattande bostadsbyggande. Men å andra sidan har
nedrivandet av en hel del bostäder, som skedde samtidigt därmed, åstadkommit,
att bostadsbyggandet icke har resulterat i så stor ökning av nettotillgången av
bostäder.

Det är ännu en sak att beakta. Man gjorde vid det tillfället gällande, att
upphävandet av hyreslagen skulle resultera i minskning av hyrorna. Det visade
sig. att detta ej var riktigt. I det fallet lia herrarna tagit fullständigt
fel. Tvärtom ha vi fått rätt i, att priserna gått uppåt och alltjämt gå uppåt.
Och det är ej minst den omständigheten, som alltjämt motiverar, att man går
in för en lagstiftning i restriktiv riktning.

Slutligen vill jag säga några ord till herr Andersson i Stockholm. Han hade
ett anförande, i vilket jag till alla delar kunde instämma, utom när han kom till
slutet. Det var naturligt, att han skulle som vanligt söka få tag i något i
utlåtandet för att konstatera, att det finnes olika meningar bland socialdemokraterna.
Jag vill med anledning därav säga till herr Andersson i Stockholm,
att det är naturligt, att man i en sådan fråga som denna, när det gäller vissa
detaljer, möjligen kan ha olika meningar och vara olika trosviss på särskilda
punkter, hur den eller den reformen skulle verka. Men å andra sidan vill jag
peka på, att här ha dock alla socialdemokrater i utskottet förenat sig örn .ett
yrkande, att alla dessa frågor skola tagas upp till utredning och undersökning.
Det väsentliga är väl då. att alla socialdemokraterna i utskottet gått in för en
sådan utredning. Det är endast detta, jag velat säga till herr Andersson i
Stockholm med anledning av hans anförande.

I övrigt skall jag ej utsträcka mitt anförande längre utan inskränka mig till
att allt jämnt yrka bifall till reservationen.

Herr Carleson: Herr talman! Att Stockholm är en dyr stad i fråga örn

hyror, känna vi alla. Att anledningarna härtill äro flera än som här nämnts,
är väl också troligt. Jag skall be att få påpeka något, som allt emellanåt framhålles
i denna fråga som en medverkande orsak. Det är Stockholms stads tomtpolitik.
Men dessutom spela arbetslönerna och kanske i någon mån även räntan
en roll. Den ständiga försäljningen av fastigheterna kan måhända ävenledes
medverka till höjning av fastighetsprisen och därmed hyrorna. Men man
förbiser, att byggnadsverksamheten i Stockholm egentligen är ett yrke, en

Onsdagen den 14 maj.

51 Nr 34.

hantverksrörelse. De personer, som bygga, äro i flertalet fall sådana, som ej
bygga med eget kapital och ej ha för avsikt att behålla utan endast producera
fastigheterna för att sedan sälja dem.

Vad vidare beträffar avkastningen av det i fastigheterna nedlagda kapitalet,
förefaller det, som örn min bänkkamrat herr Andersson i Stockholm något
missuppfattat vad det betyder. Han räknade med, att det kapital, som är
nedlagt i en fastighet, lämnar 10—15 %. Han gick i sitt resonemang ut från
en räntesats av 10 %. Om man nedbringade den siffran till 8, skulle det betyda,
enligt hans förmenande, en hyressänkning av 20 %. Det är en enkel räkning,
om man utgår från, att 10 % äro att räkna på hela fastighetens värde. Men
ägaren nedlägger ej i fastigheten hela det kapital, som fastigheten är värd.
Han upplånar i stället kanske som regel så mycket han kan mot något så när
måttlig ränta, ofta upptill två tredjedelar eller mer, och på den överskjutande
delen räknar han sin inkomst. Örn en inkomst på 10 % förefinnes, betyder det
alltså i många fall 10 % allenast på en tredjedel av fastighetens värde eller
ännu mindre. Detta sagt med avseende på herr Anderssons mening om vinstens
betydelse ur hyressynpunkt. Jag tror, med den erfarenhet jag har av saken,
att man för övrigt ej kan räkna med sådan avkastning ens på tredjedelen av
fastighetens värde.

Nu är det självfallet, som jag sade i början av mitt anförande, att hyrorna
i Stockholm äro ovanligt dyra, och mycket talar för, att man försöker nedbringa
dessa hyror, vilka äro särskilt pressande för de mindre lägenheterna.
Men jag tror ej, att man kan vinna målet genom restriktioner. Och det är
sådana, som påyrkas i reservationen. Det är riktigt, att man kan räkna med
en stadig stegring eller en stadig onaturlig höjd på hyrorna, om man kan monopolisera
fastighetsbyggandet. Men ingen har väl tänkt sig möjligheten därav,
och ingen kan påstå, att det finnes monopol på detta område. Om man överhuvud
skall kunna nedbringa hyrorna i denna stad, skulle det vara genom att
bygga så mycket som möjligt, och att man i viss mån — det måste väl kanske
var och en medge — motverkar ett sådant byggande genom restriktiva bestämmelser,
är för mig självfallet. Jag tycker för övrigt för min del, att man
nästan kan spåra, att en kanske ej så långt avlägsen framtid kommer att medföra
sjunkande hyror, ej minst beroende på, att byggnadsverksamheten varit så
stor de senare åren.

Jag är av de skäl jag anfört av den meningen, att man motverkar vad man
vill vinna genom en restriktiv politik, och ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Lovén: Herr talman! De talare, som haft ordet, ha omtalat, vilka

besvärligheter hyresgästerna i Stockholm och Göteborg ha. Det kan jag instämma
i och konstatera, att samma höga hyror råda liven i den stad jag representerar.
När herr Björnberg började med att läsa upp vackra ord av utskottet
och slutade med några högstämda ord till tröst för hyresgästerna, får jag säga,
att örn hyresgästerna kunde betala sina höga hyror med vackra ord, så tror
jag, att herr Björnberg skulle beredvilligt ställa sådana till förfogande i obegränsad
mängd. Men därutöver har jag ej sett något spår av att herr Björnberg
vill göra en verklig insats för att få ner hyrorna.

Herr Björnberg sade, att detta gäller huvudsakligen Stockholm, och att vi
ej äro här för att lagstifta örn hyrorna endast för Stockholm utan för hela landet.
Det är riktigt. Men örn det är så, att i Enkiiping och Uppsala och andra
små vackra städer hyrorna äro billiga och husvärdarna där äro som änglar,
är det dock vår skyldighet, örn det så vore blott en enda plats, för vilken det
behöves lagstiftning för att åstadkomma rättelse, att också se till. att sådan
kommer till stånd. En man, som jag tror, att herr Björnberg satte stort värde

Äng.
ifrågasatt
reformering av
hyreslagstiftningen.

(Forts.)

Nr 34. 52

Onsdagen den 14 maj.

Ang.
ifrågasatt
reformering av
hyreslagstiftningen.

(Forts.)

på, nämligen herr P. P. Waldenström, sade, då man mot honom invände, att
man ej borde lagstifta endast för en person: »Örn man kan förutse, att åskan
slår ner i mitt lockiga huvud, och det kan hindras genom lagstiftningsåtgärder,
så är det herrarnas skyldighet att åstadkomma sådana lagstiftningsåtgärder.
» Vi äro ej här för att lagstifta endast när det gäller hela klasser eller
alla platser i landet. Vi få lagstifta, även örn lagstiftningen endast behöves
för att avhjälpa missförhållanden, som trycka blott en enda eller några få.

Vad herr Björnberg sade om murarna, hade jag tänkt säga något örn, men
det har herr Andersson i Stockholm lagt upp så klart, att jag ej vill säga något
mera därom. Det är ej någon fråga man kan komma in på, utan att murarna
komma på tapeten. Herr Andersson talade om, hur den saken ligger till.
Jag träffar ofta en byggmästare, som är medlem av Svenska arbetsgivareföreningen
och som för övrigt är en benhård arbetsgivarerepresentant men en
skicklig och duktig man. Han hade varit i Spanien och offrat en hel eftermiddag
på att se, hur murarna där arbetade. Jag frågade honom, vad han tyckte
om deras sätt att arbeta, och örn det ej vore skäl att importera några spanska
murare hit till Sverige, där murarna ju äro så illa beryktade. Men han sade,
att dessa murare med deras oerhörda arbetsdag och mycket ringa betalning
skulle han ej vilja byta ut mot Malmö- eller Stockholmsmurarna med deras
åttatimmars arbetsdag och stora förtjänst. Det kan herr Björnberg anteckna
sig till minnes, när han talar örn murarnas stora inkomster. Han menade, att
alla dessa höga hyror bottna i de höga byggnadskostnaderna. Det har här visats,
hur mycket arbetslönerna egentligen inverka på hyrorna.

Men, herr Björnberg, vad är det, som gjort, att hyrorna i de gamla husen,
som ej kostat så mycket i uppförande, som byggts långt före kristiden, skulle
gå upp med i samma tempo som hyrorna i de nya husen med alla deras bekvämligheter?
Jag bodde år 1914 i ett hus, där, medan jag bodde där, hyrorna
höjdes med över 100 %, utan att det slogs en spik i väggen, utan att en tapet
sattes upp i rummen. Husvärden kostade ej på något på huset. Huset var
dragigt och dåligt, men man passade på att höja hyrorna i samma tempo som
i de nya husen. Örn herr Björnberg gjorde det tankeexperimentet, att de hyror,
som då funnos och kanske gåvo 15—20 % på de nedlagda pengarna, ej hade
höjts, så hade dessa låga hyror i de gamla husen tvingat fram, att man ej kunnat
stegra hyrorna i de nya husen. Ty genom att hyrorna höjdes lika mycket
i de gamla husen, blev det en rasning efter att få lägenheter i de nybyggdä
husen, och så stego hyrorna.

Så var herr Björnberg inne på sin gamla idé, att folk icke behöver bo mitt i
centrum. De behöva ej bita sig fast där. Nej. de skola utom murarna, och
han menade, såsom han sagt en gång förut, att man skulle ut till skogen och
fåglarna. Det är rätt, herr Björnberg, jag går med därpå. Men hur skall det
kunna ske? En person, som arbetar vid järnvägen eller vid hamnen, han börjar
sitt arbete så tidigt, att han ej kan hinna in med buss eller spårvagn, och.
slutar så sent, att buss och spårvagn slutat gå. Men han har väl en Rolls
Royce eller Packard. Nej, det är ej så. Han får ha ett kyffe i gamla staden
för att hinna till sitt arbete. Det är lätt att säga. att han skall flytta utanför
murarna, ut till skogen och fåglarna. Men hur skall han kunna göra det? I den
mån han kan göra det, är det bra, och örn herr Björnberg vill hjälpa till att så
kan ske. kunna vi kanske komma överens en gång, och ordna det så, att människor
kunna komma ut till skogen och fåglarna. Jag kan säga herr Björnberg,
att just genom att hyresvärden i det gamla hus. där jag bodde, höjde
hyrorna år från år, tvingade han mig att flytta ut till skogen och fåglarna.
Jag lyckades verkligen komma utanför murarna.

Herr Magnusson i Skövde talade örn barnrika familjer och sade, att den. som
har en fastighet, ej vill ha den illa åtgången genom att få dit familjer med

Onsdagen den 14 maj.

53 Nr 31.

många barn. Vad spelar det för roll. när hyresgästerna enligt kontrakten äro . 4”^''
skyldiga göra i ordning lägenheterna? Vad betyder det, när hyresgästen själv av

får tapetsera lägenheten och värden ej kostar på den något? För övrigt skall hyreslagdet
bli intressant att höra, vad herr Magnusson skall svara på den fråga, som utijtningen.
herr Andersson i Stockholm gjorde, örn det ej är besvärligt att tala för dem, (Forts.)
som endast tänka på profiten, även om det går ut över hemmen med många
barn.

Herr Carleson ville ej medge, att de ofta skeende fastighetsförsäljningarna
kunde inverka på hyresbeloppen. Men jag vill fästa uppmärksamheten på, att
om en fastighetsägare, en byggmästare, som byggt ett hus, säljer fastigheten
med skälig vinst och köparen å sin sida vill sälja så fort som möjligt, säger denne
upp hyreskontrakten och höjer hyrorna, och så är det lätt att sälja. Nästa
ägare gör på samma sätt och så nästa omigen. Alla skola göra förtjänst och
hyrorna höjas. Hur vill herr Carleson påstå, att icke detta bidrager till att
höja hyrorna? Och när herr Carleson säger, att den, som har en fastighet, ej
räknar med den höga procenten på hela kapitalet, är det nog ej riktigt. Han
räknar med avkastning även på de lån mot inteckningar, som han placerat mot
6 ä 7 % ränta. Även därpå räknar han den högre avkastningen av fastigheten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Björnberg: Herr talman!

Det är så många, som försökt brodera på den »stramalj» jag kom med i mitt
senaste anförande, att jag vill säga några ord till dessa.

Jag börjar, såsom ju är vanligt, med den senaste ärade talaren. Men jag
vet ej, örn jag skall taga honom på allvar. Han citerade lektor Waldenström
och gjorde gällande hans uppfattning, då han sagt, att örn det vore
risk för, att ett åskslag skulle träffa hans lockiga huvud, så vore det riksdagens
plikt att ingripa. Han nämnde ej, örn riksdagen gick till mötes därvidlag
och skaffade en åskledare. Men jag tror, att riksdagen drog sig ifrån
den åtgärden. Nu är det så, att vi ej kunna lagstifta för en person men för
alla. Sedan träffar det olika personer på olika sätt. Här har sagts, att vi
ha olika kontrakt och andra olikheter på skilda platser. Jag vill säga, att
det också finnes i hög grad olika värdar och olika hyresgäster.

Herr Andersson i Stockholm frågade, vad det skulle göra att pruta på lönerna
till arbetarna. Ja, jag tror, att herr Andersson är bättre talare än
matematiker, det visade herr Carleson nyss.

Herr Hage började sitt anförande på ett ovanligt älskvärt sätt. Han
nämnde, att på en plats, där han talat med personer i denna fråga, hade man
sagt, att det finnes folk, som gå till kyrkan på förmiddagen och sedan gå
hem och höja hyrorna för sina hyresgäster. Jag undrar, om han syftade på
Enköping eller Uppsala. Jag får bekänna, att jag ibland går i kyrkan eller
någon annan lokal på förmiddagen, men det har aldrig hänt, att jag sedan
gått hem och höjt hyrorna. Herr Hage måtte ej ha varit inne, när jag höll
mitt första anförande, där jag vittnade örn, att jag hyr ut lägenheter i ett väl
ordnat hus om 5 rum och kök för 1,200 kronor på en plats belägen en timmes
resa härifrån.

Herr Lovén gav mig det vackra erkännandet, att han för någon tid sedan
följt mitt råd, när jag citerade sången »ut till landet, ut till fåglarna», och
att han själv dragit nytta därav. Det ha också tusenden andra gjort.

När herr Hage sade, att vi här i landet tidigare än våra grannar ha upphävt
hyresregleringslagen, är det sant. Jag känner det som en stolthet och
en ära att ha varit med såsom motionär år 1923. Våra grannliinder ha sannerligen
ingen anledning att rosa marknaden. Jag skulle vilja rekommendera
herrarna att resa till Köpenhamn och Oslo och iindersöka, vilket resultat

Nr 34. 54

Onsdagen den 14 maj.

itr^1åsatt bostadspolitiken där har medfört. Man har helt enkelt slutat upp att prorefonruiriZg
av t\ucera bostäder, och respektive städer ha fått engagera sig. så att de äro
hyreslag- s_å gott sorn utfattiga. Det är icke precis så mycket att skryta med. I verkstifiningen.
ligheten har det^ändå visat sig, att den sida vi representera är icke så illa
(Forts.) underrättad i frågan. Då jag har sagt, att det skulle motverka produktionen
av hyreshus, om man ginge in för sådana allvarliga och ingripande lagbestämmelser,
som här äro föreslagna, så är det ett uttalande, som jag sannerligen
står för, och det tror jag också, att flertalet här i landet göra.

Jag skall icke gå tillbaka och rekapitulera vad som försiggick i utskottet,
ty det är tillräckligt och mer än nog redan av det herr Hage presterat i det
avseendet, men jag må dock säga, att det starka intryck, som t. o. m. herr
Hage fick av den uppläggning av ärendet, som gavs i utskottet, vittnade tydligt
om att det icke var så alldeles över hövan fullfärdiga och förstklassiga
förslag och spekulationer, som man här gett sig in på. Herr Hage var då
synneligen anspråkslös, sedan vi hållit på att arbeta med detta ett par dar,
och han önskade bara, att utskottet skulle säga något litet och uttala sin
sympati för detta. Mera hoppades han icke. Han kan dock icke förebrå
oss något i detta avseende, ty det finns en hel del hyggliga och erkännansvärda
ord i utlåtandet.

Herr Lovén gick så långt, att han ville rekommendera mina ord som medel
och hjälp att betala hyran. Det är dock att alldeles överskatta min ringhet,
herr Lovén. Det är klart, att ord, vackra eller fula, icke hjälpa en att
lösa växlar och betala hyror. Jag har för min del verkligen icke velat
underkänna den goda viljan i motionärernas framställning, och jag har också
velat göra gällande, att vi ingalunda ha ställt oss så där hjärtlösa och
hänsynslösa och omöjliga, när det gäller verkligt vitala intressen för hemmen
och vårt folks välfärdsfrågor, som vad ni här sökt måla ut. Det är
detta jag velat reagera emot, och till det har jag intet att tillägga.

Herr Ström hade en hel del statistik, som var ganska virrig, om jag så
får säga, och jag kunde ur densamma icke utläsa något annat än ett belägg
överhuvud taget för de synpunkter, som jag här har företrätt. Han talade
örn tillgången på bostäder under de senaste åren, och jag får säga, att skulle
det, som herrarna vittnade örn och röstade för år 1923, ha genomförts, så
hade det varit betydligt sämre med tillgången på bostäder i detta land, enkannerligen
i storstäderna, så att jag tror icke, att vi ha någon anledning
att förebrå oss vad som den gången blev gjort. Det vore lyckligt för samhället,
örn det icke bleve sämre i fortsättningen. Vi behöva samverka en liten
smula. Vi behöva samarbete, men det är så svårt att tänka sig. Här ha
visserligen så gott som alla talare något ironiskt inbjudit mig att hjälpa till.
men, mina herrar, det är också vår mening att göra, liksom vi hittills hava
gjort, fastän kanske inte precis efter edra uppslag och edert program. När
det gäller verkliga samhällsfrågor och välfärdsspörsmål för det stora flertalet
i detta land, då tror jag, att ni kunna räkna med oss. Även mot er
vilja måste ni göra det. Det ha våra åtgärder och insatser på olika områden
i samhället mera tillräckligt vittnat örn. Kanske det är detta, som
besvärar åtskilliga, och att det är därför, som ni uppehålla detta ständiga,
jag höll på att säga, skall, för att tala med Kipling. Skallet är dock kraftigare
än bettet, låt mig säga det till slut.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Herr Hage talade i sitt andra

anförande örn den borgerliga majoritetens ställningstagande till frågan och
ställde detta i motsättning till mitt anförande. Jag har dock aldrig talat örn
den borgerliga majoritetens ställning, utan jag talade örn den tveksamhet inom
utskottet, som röjde sig även hos socialdemokraterna. Det måste väl herr

Onsdagen den 14 mtij.

55 Nr 34.

Hage hålla med mig om, att denna tveksamhet var så pass stor, alfr filema ■AngLt(
socialdemokrater verkligen tvekade örn huruvida de kunde gå med på, de ay reformering av
motionärerna framställda förslagen och yrkandena. Detta säger jag icke pa hyreslagnågot
vis för att klandra utan för att visa vilka övertygande skäl som inom stiftningen.
utskottet anfördes emot framställningen, skäl som man icke kunde undgå att (Forts.)
röna en viss inverkan av även på socialdemokratiskt håll.

Det var ganska svårt att följa med herr Hage i hans resonemang. A ena
sidan erkände han, att upphävandet av hyreslagen år 1923 hade medfört en
ökad bostadsproduktion här i landet, men å andra sidan anförde han, att det
rivits mycket gamla byggnader, vilket medfört en minskning av° bostadstillgången.
Jag förstår verkligen icke, hur herr Hage kan lösa frågan att på
en gammal tomt uppföra en ny och större byggnad utan att riva ned det gamla
huset. Kan herr Hage lösa den saken, löser han utan tvivel med ett slag lätt
och ledigt hela bostadsfrågan.

Vad sedan herr Lovens anförande beträffar och hans omnämnande av herr
Waldenströms lockiga huvud och skyldigheten att lagstifta, itali man därigenom
hindrade åskan att hota hans lockiga huvud, så skulle man ju kunna säga,
att det med samma röst skulle föreligga viss skyldighet för riksdagen att lagstifta
för de huvuden, ganska talrika i denna kammare för resten, som äro motsatsen
till lockiga, men jag är rädd för att man med den lagstiftningen kunde riskera,
att det minimum av hår. som finns kvar, på de skalliga hjässorna försvinner,
lika väl som den hyreslagstiftning, som herrarna med så friskt mod vilja gå in
för, ganska lätt, som har visats av oss under debatten, kunde medföra, att den
ökning av bostadsproduktionen, som har ägt rum tack vare friheten från
restriktiv lagstiftning, komme att minskas och stanna av. Då hade man sannerligen
icke med lagstiftningen nått det mål, som man hade åsyftat. Det är
också, detta, som varit det bestämmande för den borgerliga majoritetens ställningstagande
i utskottet, icke att vi på något vis skulle förbise frågans vikt och
betydelse, icke att vi önska, att det icke skall bli så bra och billiga bostäder som
möjligt, utan att vi måst böja oss för de starka skäl, som framförts, att .en
restriktiv lagstiftning på detta område endast komme att verka hämmande på
bostadsproduktionen och följaktligen motverka det avsedda ändamalet billiga
och goda hyresförhållanden. Jag tror också, att det verkligen är anledning
att taga hänsyn till dessa skäl.

Såväl herr Andersson i Malmö som herr Lovén sökte spela ut mot mig det
exempel, jag anförde, då jag talade om de svårigheter, som skulle uppstå för en
fattig och barnrik familj att erhålla bostad, därest man införde optionsrätt för
sådana familjer, och man har frågat, hur jag egentligen kan försvara, profithungern
hos de hyresvärdar, som skulle vilja förhindra dylika familjer att
få bostad. Ja, mina herrar, människan är nu en gång sådan hon är, och jag
är icke alldeles säker på att det bara är en person nied förment borgerlig
åskådning, som detta .skulle gälla örn, utan det kan nog hända, att även en
person med avancerad vänsteråskådning, som råkade vara husägare, skulle draga
sig för att hyra ut en lägenhet under vissa förhållanden till vissa personer,
därest, han visste, att i och med att bostaden uthyrdes till familjen i fråga, vore
hyresrätten fastlåst. Jag tror, att därvidlag en tendens till självskydd gör
sig gällande hos litet var, och att man måst© räkna med detta, oavsett örn man
anser det riktigt eller ej. Det går nog icke att komma ifrån, att det blir synd
om barnrika familjer, därest man genomför ett förslag örn optionsrätt. Säkerligen
komma de därigenom att få vida svårare att erhålla bostad än förut
var fallet.

Enligt mitt sätt att se ligger hela kärnpunkten i denna fråga så: Kan man

med en lagstiftning av det slag, som motionärerna här lia föreslagit, erna en
ökad tillgång på bostäder och billigare hyror? Det är herrarnas, höll jag på

Nr 34. 56

Onsdagen den 14 maj.

ifrågasatt att säga> något naiva tro, att så skulle bli förhållandet, men däremot ställa vi
reformering av 611 annan uppfattning, sorn i viss män har bestyrkts av erfarenheten, nämligen
hyreslag- den erfarenhet, som har vunnits, att genom ett upphävande av hyresstegringsstiftningen.
lagen och därmed större rörelsefrihet för företagarna har man nått en större
(Forts.) bostadsproduktion. Att den sedan icke blivit tillräckligt billig, är en annan

fråga. Jag skall icke alltför mycket stanna vid arbetskostnaderna och arbetslönernas
inverkan på bostadskostnaderna, men att denna inverkan är betydande,
går väl knappast att resonera bort. Herr Lovén säde, att den omständigheten,
att det nu är höga byggnadskostnader, visserligen medför, att de
nyuppförda husen bli dyra och att följaktligen också hyrorna bli höga, men det
borde icke inverka på redan förut befintliga bostäder och hyreskostnaden där,
så. att de, som äga sådana hus, taga de höga byggnadskostnaderna till intäkt
för att höja hyrorna. Ja, men herr Lovén torde väl ändå medge, att det i längden
måste bli ohållbart att hålla två hyrespris, å ena sidan ett högre hyrespris
för en nyuppförd fastighet, baserat på de kostnader, som äro investerade i denna
fastighet, och å andra sidan en lägre hyra i en äldre fastighet, baserad på
de kostnader, som voro förenade med byggandet av fastigheten vid en tidigare
tidpunkt. Förr eller senare utjämnar sig hyresläget mellan fastigheterna, oberoende
av om det finns någon utpräglad profithunger hos husägaren eller icke,
för att nu icke nämna den omständigheten, att strävandet att erhålla mera
moderna och tidsenliga bostäder ju har medfört, att dessa äldre bostäder i
mycket stor utsträckning ha fått göras örn för att bli mer tidsenliga och därigenom
kommit upp i högre kostnader, vilket ju även det bidragit till och betingat
en högre hyresnivå.

Det är ju mycket ofta förekommande, att man å ena sidan med stark och,
jag skall gärna erkänna, uppriktig känsla ser på de missförhållanden, som finnas
i samhället, och vill ha dessa undanröjda — så långt är det ju lovvärt —
men att man å andra sidan ser möjligheten att få bort dessa missförhållanden
enbart i en restriktiv lagstiftning. Jag tror, att åtskillig erfarenhet vittnar
därom, att det icke alltid är sagt, att man på den vägen når det åsyftade resultatet.
Min uppfattning är, att man icke på denna väg kan nå det resultat, som
vi säkerligen alla eftersträva, nämligen en god och tillfredsställande och tillräckligt
billig bostadstillgång för vårt folk.

Herr Hage: Herr talman! Jag skulle icke ånyo ha begärt ordet, örn icke

herr Björnberg hade lämnat en upplysning från utskottet, som var alldeles
ny för mig. Han sade nämligen, att när diskussionen fortsatt några dagar i
utskottet, så nöjde sig herr Hage med att förklara, att han var belåten, örn
utskottet uttalade sm sympati för motionen. Jag uppfattade åtminstone hans
yttrande på det sättet. Detta påstående är emellertid fullständigt oriktigt. Jag
förvånar mig verkligen över, att herr Björnberg kan göra ett sådant uttalande
här i kammaren. Ty jag vidhöll hela tiden yrkandet på en utredning i denna
fråga, och jag höll icke något anförande, där jag ens gjorde en sådan antydan,
som herr Björnberg påstod.

Sedan skall jag också be att få säga några ord med anledning av att herr
Björnberg också var inne på förhållandena i Köpenhamn och Oslo. Det är riktigt,
att det där existerar bostadsbrist i viss utsträckning, men det är också
att märka, att man där har lägre hyror. Deras hyresindex har icke gått upp
på det sätt, som skett i vårt land. Det är ju en mycket viktig omständighet
att taga hänsyn till, ty de människor, som ha sina bostäder, bo för en billigare
penning.

Sedan tyckte herr Björnberg, att det var litet ledsamt, att jag hade talat om
att det fanns folk, som först gick i kyrkan och sedan gick hem och satte upp

Onsdagen den 14 maj.

57 Nr 34.

hyrorna. Jag vill lugna herr Björnberg med, att det exemplet tog jag varken
från Uppsala eller Enköping, utan det härrörde från en annan stad.

Sedan sade herr Björnberg också, att han och hans anhängare äro gärna med
på välfärdsanordningar och ha i riksdagen varit med örn att genomföra en hel
del reformer av social innebörd. Det är riktigt, men i de allra flesta fall har
följden av herrarnas insatser på detta område varit det, att de förslag, som
framkommit från vårt håll, ha genom er medverkan försämrats och avtrubbats
och icke resulterat i en så god lösning, som annars skulle ha kunnat åstadkommas.
Så förhåller det sig med den saken. Men i detta fall, som det nu är
fråga örn, vilja ni emellertid icke göra något alls.

Sedan vill jag ytterligare säga några ord till herr Magnusson i Skövde. Jag
vet ju, att han har den uppfattningen, att varje inskridande i restriktiv riktning
mot privatkapitalet är av ondo. Det är naturligtvis på det sättet med herr
Magnussons uppfattning och hela hans partis, att detta är en principuppfattning
på det hållet. Men å andra sidan kan man ju påvisa, att, när det gällt
en hel del socialt betonad lagstiftning, ha vi icke tagit hänsyn till herrarnas
avrådanden, utan vi ha genomfört en hel del restriktiva åtgärder emot kapitalet,
på skattelagstiftningens område, på arbetarskyddslagstiftningens område
etc., etc. Trots detta ha alla herrarnas profetior, örn hur dåligt det skulle gå,
icke blivit sanning. Vi ha i alla fall klarat oss. Ty trots det att vi på en hel
del områden ha genomfört en del socialt restriktiv lagstiftning mot kapitalet,
tillhöra vi dock en nation, som står sig ganska bra i jämförelse med en hel del
andra nationer.

Jag tror, att jag överhuvud taget kan säga, att den lagstiftning, som det
här är fråga örn, är icke så djupgående, som herrarna velat göra gällande. Det
är ju här mera fråga örn vissa justeringar i lagstiftningen, justeringar som
icke gå längre än vi ha vågat gå på en hel del andra områden, utan att landet
har tagit skada av det. Det är så, jag ser saken, och det är från den utgångspunkten,
som jag alltjämt vidhåller mitt yrkande.

Jag är för min del övertygad om, att därest dessa saker genomfördes —
det är dock inga stora saker — så skulle det icke resultera i att kapitalet, som
sysslar med bostadsbyggande, komme att sluta upp eller minska sin bostadsproduktion.
Örn t. ex. en sådan lagstiftning som mot hyresocker komme att
genomföras, skulle det verkligen innebära — jag gör den frågan — att den,
som eventuellt vill satsa kapital i bostadsbyggande, skulle avskräckas från
detta? Vad skulle det då innebära? Jo, det skulle innebära, att alla de människor
här i detta land, som äro byggmästare, och alla, som vilja satsa kapital
i bostadsbyggande, äro inriktade på att åstadkomma ockerhyror. Det är väl
ändå icke riktigt. Så långt vill jag icke gå i mina påståenden. De vilja naturligtvis
ha en någorlunda rimlig avkastning på sitt kapital, men ej äro de väl
eo ipso inriktade på att taga ockerhyror. En lagstiftning, som förhindrade
hyresocker, skulle alltså icke vara något att beklaga sig över. Överhuvud taget
kan man väl säga, att de människor, som taga ockerhyror, anses åtminstone
från menige mans synpunkt begå något kriminellt. Det kan därför icke sägas,
att det är ett orimligt krav, att man skall hindra folk från att ta ockerhyror.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Äng.
ifrågasatt
reformering av
hyreslagstiftningen.

(Forts.)

Herr Ström: Herr talman! Jag vill endast rikta några repliker till herr

Björnberg och herr Magnusson i Skövde.

Herr Björnberg sade, att han kände det som en stolthet och en ära att ha
varit motionär och medverkat till hyresregleringslagens avskaffande. Jag
tror, att det är en stolthet och tira, som endast kan göra sig i fastighetsägarföreningarna.
I övrigt torde det nog vara på det sättet, att man ser det på ett
helt annat sätt ute bland allmänheten. Donna åtgärd Ilar medfört en förhöj -

Nr 34. 58

Onsdagen den 14 maj.

Ang.
ifrågasatt
reformering av
hyreslagstiftningen.

(Forts.)

liing av hyrorna, som pressat på städernas inbyggare med åtskilliga hundratal
miljoner, och den har medfört, att hyrorna i vissa fall mer än fördubblats.
Jag tycker ändå, att man icke skall betrakta det med någon stolthet och ära,
åtminstone icke som representant för det allmänna. Om herr Björnberg talar
som representant för fastighetsägarföreningarna, då kan han kanske lia anledning
att säga, att han med stor energi har tillvaratagit deras intressen.

Herr Björnberg påpekade vidare, att den statistik, som jag framlade, var
virrig. Jag kan icke hjälpa, örn så är förhållandet. Det är den statistik, som
socialstyrelsen utarbetat, och sorn framlagts av regeringen i en kungl, proposition;
och är den virrig, är det icke min skuld, utan då torde skulden ligga
hos socialstyrelsen och regeringen, som utarbetat och använt sig av sådan
statistik. Jag tror emellertid icke, att det är något fel på statistiken, utan
det är fel i uppfattningsförmågan hos deni, som icke fattat denna statistik
på det sätt, som den återgavs. Det kan överhuvud taget ingen hjälpa. Åtminstone
fritager jag mig från varje ansvar.

När emellertid herr Björnberg vidare försöker att göra en jämförelse mellan
bostadsförhållandena i vårt land samt i Norge och Danmark och påpekar
de dåliga förhållandena i Oslo och Köpenhamn, gjorde han sig ändå skyldig
till ett påstående, som jag med annan statistik skall söka vederlägga. Det är
nämligen på det sättet, att Göteborg, som har en folkmängd på 235,000 invånare,
har 27,491 enrumslägenheter och endast 10,717 tvårumslägenheter,
under det att Oslo, vars folkmängd uppgår till 255,000, således 20,000 mera
än i Göteborg, enrumslägenheterna uppgå till 16,114 och tvårumslägenheterna
till 18,315, d. v. s. de ligga betydligt högre än enrumslägenheterna i Oslo, medan
i Göteborg tvårumslägenheterna utgöra något mer än en tredjedel av enrumslägenheterna.
Örn vi göra en jämförelse mellan Stockholm och Köpenhamn,
skola vi finna, att i Stockholm med en folkmängd på 475,000 invånare har
man 35,592 enrumslägenheter och 28,199 tvårumslägenheter, i Köpenhamn inkl.
Fredriksberg och Gjentofte med en folkmängd av i runt tal 745.000 invånare
har man 15,957 enrumslägenheter, medan man har 81.025 tvårumslägenheter.
Denna statistik borde väl visa herr Björnberg, att han är inne på farliga
vägar, när han gör en jämförelse mellan bostadsförhållandena i Stockholm
och Göteborg, å ena sidan, samt Oslo och Köpenhamn, å andra sidan. Det visar
ju, att de bostadsförhållanden, som vi ha i våra större städer, äro betydligt
underlägsna de, som återfinnas i grannländernas huvudstäder.

Herr Magnusson i Skövde anförde i sitt föregående inlägg, att örn vi genomförde
en sådan lag som denna för att skydda de barnrika familjerna, såsom
det hette, skulle det i stället innebära, att vi utsatte dem för en förföljelse
från husägarnas sida, därför att ingen ville ha sådana familjer. Jag undrar
verkligen, örn herr Magnusson har tänkt sig in i denna sak, innan han gjorde
ett sådant uttalande. Det är ju på det sättet, att dessa familjer ha icke varit
barnrika i alla tider utan barnen ha kommit med åren, såsom man brukar säga.
Örn nian här genomför en lagstiftning, som ger dessa barnrika familjer eller
familjer, som utveckla sig i denna riktning, skydd mot att en fastighetsägare
skall kunna kasta ut dem, när de få ett visst antal barn, så kan det väl icke
vara till skada för dessa familjer. Visserligen kan man förstå, att de, som
komma utanför på detta sät, kunna ha vissa svårigheter, men dessa svårigheter
äro väl försvinnande gentemot att en husägare skall ha rätt att. utan vidare
kasta ut en familj blott därför att den har fått mångå barn och den
därför anses vara en hyresgäst, som icke är lämplig.

Det har här vidare talats örn att bostadsproduktionen måste ökas. Ja, det
är icke nog med detta, utan skall bostadsproduktionen ökas, bör man också
skaffa bostäder till rimliga priser, och då måste man gå in för en spekulationsfri
byggnadsverksamhet. Detta är just den ömma punkten. Hyresgästernas

Oasdagen den 14 maj.

59

Nr 34.

kooperativa sammanslutningar ha genom denna spekulationsfria byggnadsverksamhet
kunnat hålla hyrorna i ett sådant läge, att t. o. m. fattiga familjer
kunna hyra moderna lägenheter. Men dessa, som man särskilt ömmar för,
nämligen de spekulativa byggmästarna, ha icke kunnat åstadkomma det resultatet.
Vill man göra något på denna punkt, gäller det sålunda för det allmänna
att understödja den spekulationsfria byggnadsverksamheten och på det
sättet se till att man kan få moderna lägenheter till rimliga hyror åt befolkningen.
Jag kan meddela, att i hus, som uppförts på 1890-talet i Göteborg,
när arbetslönerna voro omkring 25 öre i timmen, betalas högre hyror än i de
hus, som H. S. B. uppfört med fullt moderna lägenheter med en arbetslön av
omkring 1: 75 å 2: — kronor i timmen. Det är således på det sättet, att vill man
åstadkomma en utfyllning här, har man att gå in för ett understöd från det allmännas
sida just för en sådan byggnadsverksamhet. Men när vi komma till den
punkten, är jag övertygad om att både herr Björnberg och herr Magnusson i
Skövde skola uppträda såsom lika bestämda motståndare däremot, ty de ha
framkastat detta blott därför att det passar för tillfället. När man emellertid
ställes inför valet att göra något, då drager man sig undan och då vill man
icke göra något, som kan åstadkomma ett resultat.

Äng.
ifrågasatt
reformering av
hyreslagstiftningen.

(Forts.)

Herr Lovén: Herr talman! Ett par ord till herr Björnberg. Han ville

icke fatta eller icke förstå, vad herr Waldenström menade med sitt yttrande.
Då herr Björnberg frågade mig, örn riksdagen gick herr Waldenström till
mötes i en lagstiftning i denna riktning, nödgas jag förklara för herr Björnberg,
när han icke antages kunna förstå det, att herr Waldenström menade,
att örn en olycka eller en orättvisa kan undvikas genom en lagstiftning, så är
det riksdagens skyldighet att göra det. Nu hoppas jag, att herr Björnberg
förstår vad herr Waldenström menade, utan att jag skall behöva skicka efter
en liten extra förklaring till detta.

Sedan vill jag säga, när herr Björnberg fortfarande påstår, att man icke kan
lagstifta för en person, att vi lia ju här beslutat en lag för Frans Martin
Svensson enligt ett här behandlat statsutskottsutlåtande. Detta visar ju. att
det går att lagstifta för en person, och det var förresten herr Björnberg själv
med örn.

När herr Björnberg sedan säger, att han varit nied om en hel del reformer
och förbättringar, som påtagligen besvärat oss, vill jag säga herr Björnberg,
att dessa reformer besvära oss icke, ty reformerna komma blott den gången,
när vinden blåser från det hållet. För övrigt äro icke herrarna så reformvänliga,
att det är besvärande för oss socialdemokrater.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr

Björnberg sade, att jag kanske kunde tala något, men att jag icke alls begrep
mig på matematik. Jag skulle då vilja säga herr Björnberg, att jag är icke så
skicklig i matematik, att jag vill taga upp en diskussion örn riktigheten av
multiplikationstabellen. Det tycks emellertid herr Björnberg vilja göra, när
han gjorde gällande, ali de av mig lämnade uppgifterna äro oriktiga. Jag har
här erinrat örn att arbetslönerna i Stockholm beräknas till 30 procent av byggnadskostnaderna,
och att örn man räknar med att b.yggnadskostnaderna uppgå
till ungefär 5,000 kronor per eldstad för en lägenhet på 2 rum och kök och
alltså för tre eldstäder utgöra 15.000 kronor, utgöra arbetslönerna 4,500 kronor.
Reducerar man detta med 10 procent eller med 450 kronor och drager
detta ifrån byggnadskostnaderna, skulle vi alltså komma till ett belopp av
14,550 kronor. När hyresvärdarna nu betinga sig 10 procent i ränta på deras i
fastigheten nedlagda kapital, är det givet, att en hyresvärd, örn man räknar
med ett belopp av 15,000 kronor, har i hyror 1,500 kronor, och örn han räknar

Nr 34. 6o

Onsdagen den 14 maj.

ifråqasatt mec^ ^ belopp, sorn jag angav efter reduktion av arbetslönerna, kommer

reformering av hyresavkastningen att uppgå till 1,450 kronor. Jag skulle tro, att herr Björnhyreslag-
berg icke kan bestrida, att skillnaden utgör 3 procent av hyresavkastningen.
stiftningen. Detta är alltså, vad jag påstått. Om det är något fel med den matematiken,
(Fort».) lärer det vara fel i multiplikationstabellen, ty man kan använda sig av den,
nä.r man räknar procenträkning. Detta är således vad jag velat göra herr
Björnberg uppmärksam på i detta sammanhang.

Herr Björnberg talade mycket indignerat örn att vi framställde honom
och även en del andra, som ha samma uppfattning som han, såsom människor,
som icke vilja vara med örn att hjälpa den grupp, för vilken vi här i denna
debatt talat. Ja, herr Björnberg, det smärtar mig också, att herr Björnberg
uppträtt och talat på det sätt, som han här gjort, i en fråga som denna, men
man får finna sig i att bli bedömd efter den politik, man bedriver. Detta
är det enda som förekommit i vårt uttalande beträffande den ståndpunkt,
som herr Björnberg och hans meningsfränder uttala.

Herr Magnusson i Skövde talade i dessa frågor och använde sig då av uttrycket
att »efter mitt sätt att se» kommer det att bli det resultatet. Jag förstår,
att av fastighetsägarnas sätt att se på denna fråga kommer man till
samma resultat som herrar Magnusson i Skövde och Björnberg gjort, men de,
som göra det, kunna icke göra anspråk på att anses såsom människor, vilka
vilja företräda de fattiga och svaga i samhället.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Herr Andersson i Stockholm

sade, att jag icke ömmade för eller kunde företräda de fattiga och svaga i
samhället. Jag har icke något behov av att diskutera med herr Andersson
om den saken, men det kan nog hända, att undertecknad prövat dessa människors
lott mer än de flesta i denna kammare, och att jag också har ett hjärta,
som klappar för dem.

Vad beträffar herr Ströms citerande av mina uttalanden, kan jag endast
be att få uppmana herr Ström att, om han citerar, bör han göra detta riktigt
och icke förvanska mina uttalanden. Jag har icke alls å ena sidan talat om
att man skulle skydda de barnrika familjerna eller å andra sidan om förföljelser
mot sådana familjer. Det sistnämnda örn förföljelse var ett uttryck,
som herr Ström själv fabricerade. Herr Ström sade, att familjerna icke på
en gång bli barnrika utan det inträder så småningom, och örn man då har optionsrätt,
kunna de icke drivas ifrån den bostad, de en gång ha. Ja, jag skall
ge herr Ström rätt i det förstnämnda, men det kan nog hända, att de det oaktat
måste, flytta. Det kan hända, att huset är av den ålder, att det måste
rivas, i vilket fall familjerna nödgas flytta, och då vill jag verkligen fråga,
huruvida de familjerna gjorts någon tjänst genom att det varit stadgat optionsrätt.
Jag tror nämligen icke, att det skulle bli herr Ström eller annan
så lätt att då skaffa dessa familjer tak över huvudet. Man får nog tänka
mera ingående på det problem, innan man fastslår en sanning såsom allenarådande
och ^ riktig. ^ Detta problem har sannerligen så många sidor, att det
bör skärskådas ifrån olika synpunkter.

Vad sedan den av herr Ström åtrådda spekulationsfria byggnadsverksamheten
beträffar, skall jag ge honom rätt i att det kan vara önskvärt, örn tillräcklig
sådan kunde åstadkommas, men jag vill då fråga herr Ström: Finns

det någon som helst utsikt att med den spekulationsfria byggnadsverksamheten
under den närmaste framtiden eller en mycket avsevärd tid framåt
åstadkomma en bostadsproduktion, som verkligen står tillnärmelsevis i proportion
till det behov av nya bostäder, som finns? Är det så, att herr Ström
tilltror sig att knäcka det spörsmålet, tilltror sig att på denna punkt kunna
garantera och ställa i bestämd utsikt, att om vi avlysa den spekulativa bygg -

Onsdagen den 14 maj.

61 Bfr 34.

nadsverksamheten oell i stället införa spekulationsfri byggnadsverksamhet, , 4”^''
skulle det räcka till för att fylla behovet av bostäder, då skall jag genast gå rJ^^^av
med på hans mening; men jag ställer mig mycket tvivlande inför frågan, hyreslaghuruvida
genom en sådan spekulationsfri byggnadsverksamhet under den när- atiftningen.
mäste tiden eller för en avsevärd tid framåt vi skulle ernå en tillräcklig pro- (Forts.)
duktion av bostäder.

Under sådana förhållanden måste det innebära en viss grad av lättsinne
att gå fram för åtgöranden, som kunna verka därhän, att det blir en väsentlig
inskränkning i tillgången och i produktionen av bostäder.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Jag har med uppmärksamhet
följt debatten, då jag varit intresserad av att höra, hur representanterna
för städerna, framför allt för storstäderna, påvisat de stora svårigheter, som
finnas för befolkningen att få hyra lägenheter till drägliga priser i de stora
städerna. Men här följes väl den vanliga regeln örn tillgång och efterfrågan.

Det har varit bestämmande för att höja hyrorna. Jag har emellertid icke direkt
hört någon beröra huvudorsaken till denna starka efterfrågan på bostäder
framför allt i storstäderna. Denna starka efterfrågan beror på den stora invandringen
från landsbygden till städerna. Till huvudstaden invandrar årligen
en befolkning, som till antal motsvarar befolkningen i en medelstor svensk
stad. Jag tror, att den mest effektiva åtgärden för att åstadkomma en nedsättning
i hyrorna är att stadsborna borde hjälpa oss landsbor att få det bättre på
landsbygden och att få landsbygden att blomstra upp. Det sker genom att
stadsborna icke trängas med folket på landsbygden för att erhålla bostäder.

Vad särskilt Stockholm beträffar, antager jag att örn ingen invandring äger
rum, hyrorna komma att gå ned till ett minimum. Jag är alldeles för litet inne
i detta spörsmål för att kunna göra något yrkande, men jag anser att det är
beklagligt, att så höga hyror få betalas i de stora städerna.

Jag har, herr talman, icke något yrkande att göra.

Herr Ström: Herr talman! Herr Magnusson i Skövde ansåg, att när jag
citerade hans uttalanden, skulle jag göra det riktigt. Jag vill påpeka, att jag
icke ordagrant citerat något av hans uttalanden, men är det så, att husägarna
på något sätt bidraga till att barnrika familjer icke böra få bostäder i städerna,
betraktar jag detta såsom en förföljelse mot dessa familjer. Det var hela den
uppläggning av frågan, som herr Magnusson i Skövde gjorde, som jag ansåg
vara fullkomligt felaktig, ty även om det i vissa fall, nämligen i det fall, som
herr Magnusson i Skövde nu senast påpekade, skulle innebära större svårigheter,
innebär det dock i 90 fall av 100 lättnader för dessa barnrika familjer att
få bibehålla sina lägenheter, örn man infört denna optionsrätt. Det var just
detta jag önskade påpeka att proportion mellan de barnrika familjer som
skulle ha nytta av denna lagstiftning och de som skulle skadas av denna var
fullkomligt felaktig i det resonemang, som herr Magnusson i Skövde hade.

Herr Magnusson i Skövde frågade mig vidare, örn jag tror, att det är möjligt
att bedriva en spekulationsfri byggnadsverksamhet i en sådan omfattning,
att den fyller behovet. Jag både tror och påstår, att det är möjligt att när som
helst ordna det, under den förutsättningen, att denna spekulationsfria byggnadsverksamhet
kan få det stöd ifrån det allmänna, som innefattas däri, att den
får de lån, som förvägras den på annat håll. Kan den icke få de lån, som
andra byggmästare få, kan den givetvis icke göra detta. När den icke får lån
av enskilda, borde det allmänna träda till och bevilja dessa lån. Men jag har
den erfarenheten, att herr Magnussons i Skövde politiska trosfränder, åtminstone
de i Göteborgs stadsfullmäktige, och jag tror även inom andra institutioner,
icke vilja vara med örn att bevilja de kommunala lån, som erfordras. Och

Nr 34. 62

Onsdagen den 14 maj.

Äng.
ifrågasatt
reformering i
hyreslagstiftningen.

(Forts.)

vi ha ju klart för oss, att när det gäller de överst liggande lånen, är det också
mycket svårt att erhålla dessa. Är det emellertid, så att man kan åstadkomma
’ detta, och det kan icke åstadkommas annat än från det allmännas sida, då kan
denna byggnadsverksamhet när som helst träda fram och bygga bostäder till
sådana priser, att även de fattiga kunna få möjlighet att hyra en modern lägenhet.

Herr Björnberg: Blott ett par ord, herr talman, angående herr Hages allvarliga
förebråelse för att jag fällt yttranden angående utskottsbehandlingen
av denna fråga, som äro grundlösa. Det är ett faktum, att herr Hage var jämförelsevis
anspråkslös i sina krav inom utskottet, men det kan vara möjligt, att
han själv icke precis sade, att han icke krävde något mera, men han undrade,
»örn icke utskottets utlåtande kunde gå i den riktningen, att det visade litet
smula sympati för det förslag, som här förelåg».

Den analysering i fråga om matematiken, som herr Edoff Andersson gav,
är ganska överflödig. Jag har icke på något sätt underkänt multiplikationstabellen,
och jag kan också för all del ge ett visst erkännande även åt herr Andersson,
men icke åt hans ekonomiska kalkyler. Jag yttrade mig i anslutning
till den uppläggning, som herr Carleson gav. Örn det under alla förhållanden
skulle begränsas t. ex. till 10 procents avkastning på det i fastigheten investerade
kapitalet, och därutöver skulle det bli andra villkor och expropriation för
dem som icke nöjde sig med denna avkastning, så menar jag, att om man bestämmer
på det sättet, skulle det beträffande reparationskostnader och andra
dylika kostnader, som väl ändock icke staten vill ikläda sig, bli helt enkelt
ogenomförbart i verkligeten. Det var blott detta, jag ville säga.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den av herrar Hage och Hedvall avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Hage begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 29, Töstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den av herrar Hage och Hedvall avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 15.

Slutligen föredrogos vart för sig:

sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande, nr 2, i anledning
av väckt motion angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord; samt

Onsdagen den 14 maj.

63 Nr 84.

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av
väckt motion, I: 230, angående intressekontorsrörelsen bland statens befattningshavare.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Hornborgasjöns sjösänkningsföretag;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till företag avseende reglering av Vingåkersån samt sjöarna Kolsnaren
och Viren;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående undersökning rörande
vattenavledning från Emans och Helgeåns vattenområden;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undersökning rörande
reglering av övre och Nedre Olandsån i Uppsala och Stockholms län;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
ett kronan tillhörigt och av lotsverket disponerat markområde vid Oxelösund;

nr 235, i anledning av väckta motioner angående vissa föreskrifter beträffande
importerade lantmanna- och trädgårdsprodukter;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
allmänna arvsfonden tillfallna lägenheten Åsumtorp 341 i Norra Åsums socken
av Kristianstads län;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
visst område av kronoegendomen 1 mantal Spenshult nr 1 i Hallands län m. m.;

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
årliga s. k. representativa jordbruksräkningar m. m. jämte en i ämnet väckt
motion; och

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för utrotande
av nötbromsen m. m.

§ 17.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till utgifter
för gammalsvenskbyborna jämte i ämnet väckta motioner;

nr 151, i anledning av väckta motioner angående utökning och effektivisering
av yrkesinspektionens verksamhet;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till statistiska centralbyrån
och dess verksamhet;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till täckande av den å Sverige belöpande
delen av kostnaderna för en internationell byrå i Paris för utställningar; nr

154, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning angående verkställande av undersökningsoch
försvarsarbeten å områden, som genom Sveriges geologiska undersöknings
försorg äro eller kunna varda för kronans räkning inmutade jämte en i ämnet
väckt motion;

Nr 34. 64

Onsdagen den 14 maj.

nr 155, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag för bedrivande av
tekniskt-vetenskaplig forskningsverksamhet inom kraft- och bränsleområdet
samt för anskaffande av en anläggning för oljeutvinning ur trä, dels ock väckta
motioner örn anslag till vissa arbeten beträffande torvkolningsmetoden;

nr 156, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning dels ock i särskild proposition framlagda
förslag angående anslag för budgetåret 1930/1931 till lots- och fyrinrättningen
;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bildande av en
fond hos Aktiebolaget Jordbrukarbanken, avsedd att möjliggöra avveckling
av vissa krediter åt Svenska lantmännens riksförbund och därtill anslutna föreningar
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 158, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 159, i anledning av väckta motioner örn avsättande av medel till en hjälpfond
för Norrbottens län;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förtidspension och
avskedsersättning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 44, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning om inrättande
inom riksgäldskontoret av en riksdagens ekonomiska förvaltningsbyrå
m. m.;

nr 45, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn
vissa ändringar i den vid avlöningsreglementet för befattningshavare vid riksdagens
verk fogade tjänsteförteckningen m. m.;

nr 46, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare, i vad angår flottans pensionskassa;

första lagutskottets utlåtande, nr 26, i anledning av Kungl. Majits proposition
med förslag till lag örn beräkning av lagstadgad tid;

andra lagutskottets utlåtanden i

nr 36, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag till lag örn
åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag) m. m. dels ock i ämnet väckta
motioner; och

nr 37, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 om straffregister;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 71, i anledning av Kungl. Majits skrivelse rörande nytt avtal mellan Sveriges
utsädesförening och Allmänna svenska utsädesaktiebolaget;

nr 72, i anledning av i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda
framställningar dels om anslag till uppehållande av Sveriges utsädesförenings
praktiskt vetenskapliga verksamhet dels örn anslag till understödjande
av den praktiskt vetenskapliga verksamheten vid Weibullsholm jämte tre i dessa
ämnen väckta motioner;

nr 73, i anledning av Kungl. Majits proposition angående åtgärder för upphjälpande
av sötvattensfisket m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 74, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anvisande av ett
statens skogsodlingsanslag ävensom två i ämnet väckta motioner;

Onsdagen den 14 maj.

65 Nr 84.

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
kommunskogslånefond; .

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1930/1931 för viss personal inom den civila statsförvaltningen;
och

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphävande av
villkor i skatteköpebrev rörande hemmanet 1/2 mantal Köpinge nr 4 inom Hälsingborgs
stad; samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion angående reducering och reglering av vattenfallsstyrelsens
taxor för elektrisk kraft åt landsbygden m. m.; och

nr 8, i anledning av väckt motion angående de elektriska krafttaxornas avvägning.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

§ 19.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Svensson i Betingetorp	under	6 dagar fr. o. m.	den	15	maj
	Larson i Tönnersa		6 >	>	15	»
	Olson i Torsby	>	den 17 maj,
>	Leffler	2>	4 dagar fr. o. m.	den	17	maj
>	Borg		den 17 maj och
	Blomquist		» 17 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.25 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Andra kammarens protokoll 1930.

Nr S-4.

6