1930. Andra kammaren. Nr 33
ProtokollRiksdagens protokoll 1930:33
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1930. Andra kammaren. Nr 33.
Fredagen den 9 maj.
Kl. 3.30 e. m.
Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.
§ I
Justerades
protokollen för den 2 och den 3 innevarande maj.
§ 2.
Föredrogos, men blevo ånyo bordlagda konstitutionsutskottets utlåtande nr
28, statsutskottets utlåtanden nr 136—142, sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtanden nr 1 och 2, bevillningsutskottets betänkanden nr 22—24,
andra lagutskottets utlåtanden nr 32 och 33 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 64—69.
§ 3.
Vid härpå skedd föredragning av jordbruksutskottets memorial, nr 70, angående
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag för vissa föranstaltanden
för ortsbefolkningen i östra Norrbotten blev den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen av kammaren godkänd.
§ 4.
Härefter föredrogos, men bordlädes åter andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 9 samt andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 4 och 5.
§ 5.
Ordet lämnades nu till herr andre vice talmannen, som yttrade: Herr tal
man!
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att å föredragningslistan
till morgondagens plenum må sist uppföras jordbruksutskottets utlåtande
nr 56.
Denna hemställan bifölls.
§ 6.
Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:
från konstitutionsutskottet, nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen om godkännande av en konvention angående internationella utställningar;
Andra
hammarens protokoll 1930. Nr 33.
1
Nr 33. 2
Fredagen den 9 maj.
från statsutskottet:
nr 190, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till kraftstation
vid Malfors;
nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa med reglering
av vattenavrinningen i Motala ström mellan Vättern oell Roxen sammanhängande
frågor m. m.;
nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kronans deltagande
i regleringen av sjön Torrön;
nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering av
statsbanan Järna—Norrköping—Malmö jämte vissa till densamma anslutande
statsbanelinjer;
nr 194, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till statens järnvägar för skenfria vägkorsningar m. m.;
nr 195, på grund av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i anledning
av Markaryd—Veinge järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten;
nr
196, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkt 118, gjorda framställning angående ökade medel för
uppehållande av serafimerlasarettets verksamhet;
nr 197, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående om- och tillbyggnad
av anatomiska institutionen vid universitetet i Uppsala;
nr 198, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående överflyttande av
en parallellavdelning i realskolan vid högre allmänna läroverket å Södermalm
i Stockholm till Katarina realskola därstädes;
nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för medikolegal
besiktningar;
nr 200, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till utbildningskurs
för rättsobducenter ;
nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
medel till återuppförande av en nedbrunnen gymnastikbyggnad vid statens uppfostringsanstalt
å Bona m. m.;
nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bidrag
till resor för patienter vid vissa anstalter för radiumbehandling jämte en
i ämnet väckt motion;
nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Överståthållarämbetet
;
nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till särskild
polisverksamhet för uppdagande av olovlig införsel av spritdrycker m. m.
jämte en i ämnet väckt motion;
nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till arbetsrådet;
nr 206, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till fögderiförvaltningama
m. m.;
nr 207, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående viss årlig ledighet
för bäradsskrivarna;
nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande att
med Danmark träffa överenskommelse beträffande isbrytningen i Öresund samt
vissa angränsande farvatten; och
nr 209, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anskaffande av
ytterligare ett statens isbrytarfartyg; samt
från bankoutskottet:
nr 216, i anledning av väckt motion örn ändring av viss bestämmelse rörande
tilläggsersättning å livränta av statsmedel till följd av olycksfall i arbete
;
Fredagen den 9 maj.
3 Nr 83.
nr 217, i anledning av väckt motion om ersättning åt Knut Sigurd Bexelius
för olycksfall vid ett av arbetslöshetskommissionen anordnat arbetsföretag;
nr
218, i anledning av väckta motioner örn årliga understöd åt fyra genom
misstag under tjänstutövning av barnmorska skadade barn;
nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension; och
nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1930/1931 för viss personal inom den civila statsförvaltningen,
i vad avser pensions- och indragningsstaterna.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets memorial, nr 29, med förslag till skrivelse angående
utredning rörande ändring av § 7 riksdagsordningen; och
bevillningsutskottets
betänkande, nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr
155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker; samt
memorial,
nr 26, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 20 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utövandet
av statens tobaksmonopol jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 27, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 21 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående
försäljning av rusdrycker, m. m., ävensom i ämnet väckta motioner.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag.
§ 9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Johansson i Bro under 3 dagar fr. o. m. den 10 maj och
» Johansson i Väby » 4 » » » 12 »
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.42 e. m.
In fidem
Ter Cronvall.
Är 33. 4
Lördagen den 10 maj f. m.
1 fråga orri
importerade
lantmannaoch
trädgårdsprodukter.
Lördagen den 10 maj.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial nr 29 och
bevillningsutskottets betänkande nr 25 samt memorial nr 26 och 27.
§ 2.
Vidare föredrogos vart för sig:
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av lagen den 2 juli 1915 (nr 261) angående anskaffande
av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot (hästutskrivningslagen);
och
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
vissa ändringar i den internationella luftfartskonventionen; samt
jordbruksutskottets utlåtande, nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående försäljning av ett kronan tillhörigt och av lotsverket disponerat
markområde vid Oxelösund.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.
§ 3-
Till avgörande företogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 58, i anledning avväckta
motioner angående vissa föreskrifter beträffande importerade lantmanna-
och trädgårdsprodukter.
I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen nr 3 i första kammaren av herr andre vice talmannen
C. Petrus V. Nilsson m. fl. samt nr 5 i andra kammaren av herr Olsson i
Kullenbergstorp m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla örn utfärdande av bestämmelser örn märkningstvång för
importerade lantbruksprodukter och därmed jämförliga varor.
I samband härmed hade utskottet till behandling upptagit en inom andra
kammaren väckt, likaledes till jordbruksutskottet hänvisad motion, nr 127,
av herrar Magnusson i Skövde och Aronson, vari föreslagits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande av en förordning,
i vilken bestämdes, att, då följande från utländsk ort importerade varuslag,
nämligen: äpplen, färsk potatis, tomater, gurkor, meloner, blomkål och sallat,
salubjödes, varupartiet i fråga skulle vara försett med iögonenfallande skylt,
varpå funnes utsatt: »Utländsk vara», samt att i förordningen måtte bestämmas,
att vid all parti försäljning av utländska trädgårdsprodukter av ovannämnda
varuslag å fakturan skulle angivas, att den vara, som vore föremål
för överlåtelse, vore utländsk.
Lördagen den 10 maj f. m.
5 Nr 83.
Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av ovanberörda motioner 1 fra9a
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte verkställa
utredning rörande införande — utöver vad som redan nu gällde • • av före- oc^ trädgårdsskrifter
örn ursprungsbeteckning av importerade lantmanna- och trädgårds- produkter.
produkter samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill en dylik utredning kunde (Forts.)
giva anledning.
Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Johansson i Uppmälby, Carl
E. Eriksson, Granath, Dalberg, Sköld och Uddenberg, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning av ovanberörda motioner måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit vid verkställande av
den begärda utredningen rörande åtgärder för angivande av trädgårdsprodukters
ursprung i samband med saluförandet inom riket även matte taga under
övervägande huruvida och i vilken omfattning dylika åtgärder jämväl borde
vidtagas med avseende på lantmannaprodukter.
Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:
Herr Sköld: Herr talman! Föreliggande motioner äro ju av två slag.
Dels yrkas det i ett par av dem, att utöver vad som nu gäller nian skall
skrida till märkning av lantmannaprodukter vid deras införsel hit till riket. I
en annan motion yrkas det, att man vid en utredning, som för närvarande är beroende
på Kungl. Maj :ts prövning, skall överväga, huruvida icke skyldigheten
att vid varan ha uppsatt en skylt, som anger en varas utländska ursprung, bör
utsträckas utöver vad hittills varit ifrågasatt. Utskottets förslag går ut på ett
bifall till båda slagen av motioner, under det att den reservation, som finnes
fogad vid utlåtandet av herr Johansson i Uppmälby, endast avser bifall till den
av herr Magnusson i Skövde väckta motionen rörande ursprungsbeteckning vid
försäljning av utländska trädgårdsprodukter. I reservationen har emellertid
gjorts en utvidgning, så att yrkandet även kan omfatta vissa slag av lantmannaprodukter.
Anledningen till att reservanterna icke kunnat ansluta sig till utskottets
hemställan är först och främst en rent praktisk. För närvarande gälla bestämmelser
örn märkning av en hel mängd produkter, framför allt animaliska. Det
finns emellertid en mängd vegetabiliska produkter, som icke äro stämplade, och
örn man nu skulle genomföra en utsträckning av märkningsskyldigheten, måste
densamma komma att omfatta även dessa senare. Vi ha då frågat oss, huru
nian skulle kunna effektuera ett sådant önskemål. Vi ha undrat, huru man
skulle kunna bära sig åt för att märka t. ex. råg och vete. Man har ju skridit
till färgning av havre, men jag antager, att så långt sträcker sig icke riksdagens
fördomsfrihet, att den skulle vilja gå med på färgning av råg och vete
för människoföda. Och hur skall man bära sig åt för att märka potatis, spenat,
holländsk lök, australiska äpplen o. s. v.? Var och en förstår, att detta är fullkomligt
ogenomförbart. Det har väl från vissa håll framkommit den meningen,
att man skulle märka emballaget, d. v. s. de korgar och lådor, vari frukt
och olika produkter importeras. Men när man vet, att detta emballage aldrig
finnes tillgängligt i de butiker, där minuthandeln sker,. är det självklart, att
en sådan märkning saknar varje som helst betydelse. Vi ha alltså icke kunnat
upptäcka, vilka produkter det skulle kunna vara, för vilka man på ett ändamålsenligt,
lämpligt och genomförbart sätt skulle kunna utsträcka det märkningstvång,
som i vissa avseenden redan föreligger. När man kan konstatera
sådana praktiska svårigheter och när man måste säga sig, att det i själva verket
icke finns någon grupp produkter, som skulle kunna falla under ett dylikt
utsträckt märkningsförfarande, anse vi, att det är fullkomligt ändamålslöst att
påkalla Kungl. Majlis uppmärksamhet på detta spörsmål.
Nr 33. @
Lördagen den 10 maj £. m.
1 fråga om
importerade
lantmannaoch
trädgårdsprodukter.
(Forts.)
Därtill kommer, att man måste av principiella skäl ställa sig avvisande gentemot
den handelspolitik, som går ut därpå, att man vill hindra handelsutbytet
länderna emellan genom att fördärva till människoföda avsedda varor. Det är
klart, att stämplings- och märkningsförfarandet framför allt tager sikte på att
man skall få det svenska folket att avstå från att använda utländska varor oell
förmå det att i stället använda svenska. Men detta kan man icke göra, så vida
icke den svenska varan i sig själv är bättre, förutsatt att man icke genom direkta
ingripanden fördärvar utländska varor. Om jag t. ex. sprutar över spenat
med någon rödfärg, kan jag naturligtvis upphäva konkurrensen med utländsk
spenat, och örn jag färgar råg och vete, kan jag också förhindra, att
den användes till människoföda. Ett sådant tillvägagångssätt är emellertid
orimligt. Det får väl ändå vara någon anständighet även i de handelspolitiska
mellanhavandena folken emellan. Man kan -—• örn man har makt därtill -—
höja tullar eller införa importförbud, men jag tycker, att man icke bör sträcka
sig så långt, att man direkt förstör en vara.
Vi ha som nämnt ansett, att det icke finns någon anledning att motsätta oss
det yrkande, som framställts i herr Magnussons i Skövde motion. Han har yrkat,
att vid försäljning av trädgårdsprodukter skulle det finnas angivet, att
varan är av.utländskt ursprung. Jag kan tänka mig vissa fall, där detta skulle
kunna ha sin betydelse. Det kunde tänkas, att på försommaren, när handeln
på färsk potatis börjar, det finnes några samvetslösa mellanhänder, som vilja
lura på folk t. ex. italiensk eller holländsk potatis under förespegling, att den
är svensk. Ett sådant bedrägeri kan ju icke vara någonting att hålla örn ryggen.
Vi ha därför icke velat motsätta oss, att man antager sådana bestämmelser,
varigenom en dylik ursprungsbeteckning vid försäljning av utländska
produkter måste förekomma. Men vi vilja bestämt säga ifrån, att vi icke tro,
att därmed följer någon lättnad i konkurrensen. Om jag sätter upp en skylt,
som säger ifrån, att det är sydafrikanska päron, är det väl ingen som tror, att
dessa päron därför säljas mindre. Tvärtom tror jag, att skylten snarare skulle
bli en reklam för den saluförda varan. Men när man från producenternas sida
sätter värde på en sådan anordning och då vi icke kunna finna, att den skulle
leda till några praktiska svårigheter, ha vi som sagt icke velat motsätta oss
förslaget.
Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till den av herr Johansson
i Uppmälby avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.
Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Herr Sköld anförde som skäl
mot förevarande förslag, att märkningen av en del tilltänkta varor skulle medföra
en varuförstöring. Nu vet jag icke, om herr Sköld tror, att själva utredningen
. skulle medföra en sådan varuförstöring, ty vad utskottet hemställer
örn är ju endast en utredning, vars resultat man får se framdeles. Såväl utredningsmännen
som Kungl. Majit få ju då tillfälle att diskutera, i vilken omfattning
märkningen kan utföras. Det finns ju många möjligheter att genomföra
en märkning, många möjligheter att i de affärer, där varorna skola säljas,
angiva, att desamma äro av utländskt ursprung. Nu säger herr Sköld,
att man genom sådana åtgärder, förhindrar det fria handelsutbytet. Ja, det
är möjligt, men då det är en otalig massa länder, som förfara så, kunna vi naturligtvis
icke i oändlighet befrämja det fria handelsutbytet på ett sätt, som
uteslutande tjänar andra länder, då dessa tillämpa metoder, som icke äro ur
vår synpunkt legitima. Jag kan icke finna annat än att det är oriktigt att,
då nu blott en utredning föreslås, måla ut svårigheterna såsom bär skett. Jag
hemställer därför örn bifall till utskottets förslag.
Herr Sköld: Herr talman! Herr Pehrssons i Bramstorp replik till mig
var så till vida belysande, att den framställning han kom med var alldeles
Lördagen den 10 maj f. m.
7
Nr 33.
missvisande. Mitt huvudargument låg ju på den rent praktiska sidan. Jag / fråga om
frågade, vilka produkter man ville ha märkta och^ vad det skulle finnas för
utsikter att få dem märkta. Så länge vi icke lia fått svar på den frågan, lia oc^ trädgårdsvi
väl anledning att säga, att det är oriktigt att anmoda Kungl. Maj :t att göra produkter.
en utredning, som icke kan leda till något resultat. . . (Ports.)
Men för det andra säger herr Pehrsson i Bramstorp, att här ingenting annat
begäres än en utredning och att det kan vara tids nog att tala örn de svårigheter
som kunna uppkomma, när utredningsresultatet skall behandlas. Herr
Pehrsson har tydligen icke observerat, att de åtgärder, som här skulle genomföras,
falla inom Kungl. Maj :ts ekonomiska lagstiftningsområde och. att denna
fråga icke vidare skulle komma att underställas riksdagens prövning. Utskottets
majoritet förklarar, att det är angeläget, att åtgärder av ifrågavarande
slag vidtagas, och så ger man Kungl. Maj :t en anmodan i detta ^avseende.
Detta innebär, att riksdagen härmed intagit sin ställning och att frågan icke
kommer tillbaka. Det finns därför anledning att se en smula pa de faror och
olägenheter, som följa av detta förfarande.
Herr Carlström: Herr talman! Jag föreställer mig att många av kammarens
ledamöter vid studiet av de olika förslagen i detta betänkande ha frågat
sig, vad som egentligen skiljer utskottets förslag från reservanternas. För min
del anser jag, att det icke är så synnerligen stor skillnad. Även reservanterna
ha funnit, att man i samband med frågan om ursprungsbeteckningen för trädgårdsprodukter
bör taga under övervägande, huruvida och i vilken omfattning
dylika åtgärder jämväl må företagas med andra lantmannaprodukter.
Nu har herr Sköld sökt framkonstruera en avsevärd skillnad, och han anför
två skäl till att han icke kan gå med på utskottets förslag. Han talar först
örn den rent praktiska möjligheten att märka t. ex. potatis eller spenat utan
att förstöra varan, och han håller vidare på den rent principiella synpunkten,
att man icke bör fördärva varorna genom märkning. Jag tror icke, att utskottet
med sitt förslag syftar till vare sig det ena eller andra. Man har icke velat
märka varje potatis eller överspruta, spenat med rödfärg o. s. v., och man bär
också insett svårigheten med märkning. Men utskottet anser i likhet med de
hörda myndigheterna, att en undersökning bör äga rum därom, huruvida det
är praktiskt utförbart att tillgripa s. k. märkning. Jag har också samma uppfattning
som herr Sköld, att man icke bör förstöra varorna, och. jag tror icke,
att sådana åtgärder komma att tillgripas. Emellertid får man ju ofta i présseri
se stora rubriker om att man. skall köpa svenska varor och man vädjar till
allmänheten att köpa produkter, som här i landet kunna framställas. Jag tycker
att detta är en riktig princip, men då är det också nödvändigt, att man kail
skilja på de svenska och de utländska varorna. Det är dit utskottet syftar med
de åtgärder, som möjligtvis kunna komma till stand, och jag tror därför icke,
att utskottets förslag kommer att medföra några farliga praktiska eller principiella
konsekvenser. Jag ber att fa yrka bifall till utskottets hemställan.
Her Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Blott ett par ord! Då jag
är motionär i frågan, vill jag framhålla, att jag verkligen icke avsett att man
skulle märka varje importerad potatis eller varje kålhuvud. Men vad jag tycker,
att t. o. m. herr Sköld skulle kunna gå med på är, att köparna få klart för
sig, att det är en importerad vara de köpa. Den som nödvändigt vill köpa utländska
varor och konsumera dessa, kan ju icke lia någon olägenhet av en
sådan anordning. Det går viii icke sämre att svälja sådana varor, örn de få
klart för sig, att de äro importerade. Vi hade samma debatt när det gällde köttet
och märkningen av detta, och jag trodde, att frågan i stort sett var utage
-
5r 83. 8
Lördagen den 10 maj f. m.
1 fråga om
importerade
lantmannaoch
trädgårdsprodukter.
(Forts.)
råd därmed. Här importeras ju kött ännu, och det har ju icke blivit så, som
herrarna förutsade, att kött skulle komma att förstöras genom märkningen.
Jag vill särskilt framhålla, att i nästan alla andra länder finns det bestämmelser
örn att ursprungsbeteckning å importerad vara skall angivas. Så t. ex.
beträffande smör; det går icke att sälja smör i England, om det icke står på
dritteln, att det är svensk produkt, Varför skola vi vara ett sådant unicum i
hela Europa, att vi icke skola klargöra, när varan är importerad? Jag förstår
som sagt icke, att detta kan skada konsumenterna. Däremot kan det hända,
att mellanhänderna icke tycka det är trevligt. Men vi lagstifta icke bara för
mellanhänderna utan för konsumenterna och producenterna, och mellanhänderna
få rätta^sig efter förhållandena så som vi bestämma att de skola vara, Man
kan icke påstå, att det är några extrema saker vi begära, då vi hemställa örn
att det skall angivas, att varan är importerad. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Med anledning av herr Skölds
replik till mig skulle jag. vilja säga, att man i första hand under själva utredningen
får undersöka, vilken möjlighet sorni finnes att vidtaga åtgärder på
detta område, och att det sedan i andra hand blir Kungl. Maj :t, som får pröva
''förslaget och se till, örn man kan förverkliga detsamma. Även örn frågan icke
kommer tillbaka till riksdagen, skall den alltså prövas i två instanser, innan
åtgärder vidtagas.
Herr Carleson: Herr talman! Skillnaden mellan utskottets förslag och reservationen
är väl alldeles klar. Utskottets förslag går ju ut på, vilket framgår
av motiveringen, att man ävenledes skulle kunna tänka sig möjligheten
att genom märkning markera ursprungsbeteckning beträffande jordbruksprodukter
i allmänhet, Det är på den punkten, som striden står. Både reservanterna
och utskottsmajoriteten äro nämligen ense örn, att varan vid salubjudandet
skall ha en ursprungsbeteckning. Beträffande märkningsförfarandet skulle
man då kunna bagatellisera det genom att säga, att bär är det inte fråga örn
något annat än en märkning, som inte på något sätt skall kunna skada varan.
Jag fäster uppmärksamheten på, att under märkningsförfarandet faller färgning
av havre, som redan är beslutad av Kungl. Maj:t. Det föreligger ju en
motion — som icke i detta sammanhang behandlas — örn att utsträcka denna
färgning av havre från att nu vara begränsad till principiellt utsädeshavre
till att avse även havre, som skall komma till användning vid grynkvarnarna.
Sålunda, om man överhuvud taget resonerar såsom utskottet gjort örn möjlighet
för Kungl. Maj:t att utsträcka märkningsförfarandet — såsom i en motion,
vilken bl. a, legat till grund för utskottets förevarande utlåtande, angivits
— till bestämmande av ursprungsbeteckning för lantbruksprodukter i
allmänhet och inte tager avstånd från märkningsförfarandet beträffande spannmål,
har man faktiskt från riksdagens sida skilt sig från denna fråga i detta
nu och överlämnat den helt och hållet åt Kungl. Majit. Ty jag vill med herr
Sköld säga, att när denna fråga faller under Kungl. Majds ekonomiska lagstiftning
och riksdagen, örn den skulle antaga utskottets förslag, inte har begärt
att Kungl. Majit efter verkställd utredning skulle för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, har riksdagen överlämnat till
Kungl. Majlis avgörande de åtgärder, sittande regering kan anse påkallade av
utredningen.
Under sådana förhållanden och då jag för min del av flera skäl icke finner
märkning av spannmål, som nu stadgats och föreslagits beträffande havre,
lämplig, får jag, herr talman, yrka bifall till reservationen.
Med herr Carleson förenade sig herr Pryts.
Lördagen den 10 maj f. m.
9 Nr 33.
Herr Sköld: Herr talman! Jag kan icke uraktlåta att ge en replik till herr
Olsson i Kullenbergstorp och herr Carlström.
Herr Olsson i Kullenbergstorp anslår en sentimental ton och säger, att det
kunde icke vara för mycket begärt att köparna få veta, varifrån varan kommer.
Men reservanterna ha ju gått med på en skrivelse till Kungl. Majit om
att köparna skola få veta, när varan är av utländskt ursprung. Vi föreslå, att
Kungl. Majit skall undersöka, huruvida det inte är möjligt att påbjuda, att
vid försäljning av trädgårds- och lantmannaprodukter det vid varan skall finnas
så att säga en skylt, som angiver, att det är utländsk vara. Hur herr Olsson
i Kullenbergstorp därför kan argumentera på det sättet, som han gjort, emot
reservanterna, begriper jag inte. Herr Olsson i Kullenbergstorp liksom herr
Carlström säger, att det är inte meningen att varje potatis skall märkas. Skall
man då märka var tionde potatis? Herr Olsson i Kullenbergstorp har tydligen
glömt, att han motionerat om märkningstvång på importerade lantmannaprodukter
utan någon som helst begränsning. Det som skiljer reservanterna från
utskottsmajoriteten är, att vi säga, att både av praktiska och principiella skäl
finns det ingen anledning att gå med på denna märkning. Så länge man från
förespråkarna för utskottets ståndpunkt inte kan peka på, vilken vara det är
fråga örn och hur märkningsförfarandet skall tillgå, finns det icke något skäl
att antaga förslaget. Vad spelar det för roll för handlarna, örn man bestämmer,
att på smördrittlarna skall finnas en stämpel, som säger, att det är t. ex.
finskt smör. Denna drittel få kunderna inte se. Vad tjänar det till att på en
korg med importerade äpplen finnes angivet, att de äro från Australien? Den
korgen få kunderna inte se. Emballagefrågan kunna vi därför lämna ur sikte.
Skall det bli något av, så fram med annilinstämpeln och stämpla spenatbladen.
Hur man skall stämpla rödlöken, har jag emellertid inte klart för mig, och
värre blir det, när man kommer till märkning av vetekornen. Så länge man
inte kan komma med ett enda praktiskt förslag i fråga om märkning och säga
att det är det vi vilja, så länge tycker jag, att kammaren kan säga nej till
detta principiellt vidriga förfarande, att man skall märka och stämpla allting.
Vi motsätta oss inte, att folk få veta, vad det är för vara, som man koper, men
vi motsätta oss, att man under skylten av omtanke för köparna skola tillgripa
åtgärder, vilkas innersta syfte ingenting annat är än att fördärva produkterna.
1 fråga orri
importerade
lantmannaoch
trädgårdsprodukter.
(Forts.)
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Örn den siste ärade talaren
ville göra ett uttalande in absurdum, kan jag förstå, att han kommit till det
resultat, vartill han kommit. Örn vi emellertid hålla oss till märkning av
exportsmör, så sker ju denna märkning på drittlarna, på omslaget, och när
smöret säljes i England kan var och en se, att det är utländskt smör. Ivan
inte detta uppfylla allan rättfärdighet, när omslaget märkes och detta tillkännagivande
sålunda sker, att det är utländsk vara? Herr Sköld tycktes
emellertid visst tro, att man skulle märka varenda knivsudd smör, örn man
överhuvud taget skulle ha märkning av smör. Så ser inte jag saken, och vad
det hela innebär förstår nog herr Sköld också precis lika bra som jag, nämligen
att man blott och bart skall ha klart flir sig, att det är importerad vara.
Herr Sköld: Herr talman! Jag måste säga, att jag inte kan förstå huru
herr Olssons i Kullenbergstorp resonemang kan gå i lås. Å ena sidan säger
han, att det skall vara för köparnas räkning och inte för mellanhändernas,
som vi. skola märka, och å andra sidan, att det räcker med att stämpla emballaget.
Vilken köpare av smör i England vet, örn han köper runmärkt smör?
Vi veta allesammans, att det praktiskt taget icke säljes något smör i England
i minuthandeln under beteckningen svenskt smör. Runmärket är ett märke
för de engelska mellanhänderna och inte för den engelska smörkunden och
Nr 33. 10
Lördagen den 10 maj f. m.
I fråga om
importerade
lantmannaoch
trädgårdsprodukter.
(Forts.)
kail under sådana förhållanden inte alls vara någon argumentation att komma
med, herr Olsson i Kullenbergstorp.
Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Herr Sköld utgår
från den förutsättningen, att varan genom anbringande av ursprungsbeteckning
blir delvis förstörd. När man begär en utredning bör man väl i stället
hålla på den förutsättningen, att ursprungsbeteckningen kan åstadkommas
utan en försämring av varan. Först när utredningen är avslutad,
kan man taga ställning till frågan, huruvida en ursprungsbteckning
kan vara liktydig med ett importförbud. Jag kan heller inte förstå herr Skölds
tankegång, då han säger, att trädgårdspotatis bör märkas. Ursprungsbeteckning
bör angivas, yttrade han, därför att man kan tänka sig, att folk inte
vill ha utländsk potatis därför att den svenska är bättre. Men herr Sköld,
man odlar även tidig potatis på småbrukarnas åkrar. Skall det då vara skillnad
mellan trädgårdsodlarnas och småbrukarnas potatis? Jag förstår inte
riktigt denna tankegång.
Jag kan inte heller följa herr Carleson. Jag väntade, att herr Carleson
efter sitt anförande skulle yrka rent avslag på såväl utskottets hemställan
som reservationen, ty det vore, synes mig, den riktiga följden av hans anförande.
Såväl utskottet som reservationen gå vad klämmen beträffar någorlunda
i samma riktning. I tidningar av alla färger, socialdemokratiska och
högertidningar, finner man uppmaningar, att köpa svensk vara. Nåväl, när
man framställer den uppmaningen från alla håll, bör man väl också se till,
att folk, som vill ha svensk vara, skall ha någon garanti för att varan inte
är av utländskt ursprung. Skillnaden mellan reservationens kläm och utskottets
kläm synes mig icke vara stor- Om man får en utredning, kan man få
klarhet i denna sak, och då synes mig det riktigaste vara, att man begär en allsidig
utredning och alltså biträder utskottets förslag.
Herr talman! Jag ansluter mig till dem, som yrkat bifall till utskottets
hemställan.
Herr Nygren: Herr talman! Det var närmast ett yttrande av herr Olsson
i Kullenbergstorp, som föranledde mig att begära ordet. Han yttrade, att
det kanske inte är så trevligt för mellanhänderna att få till stånd denna lagstiftning,
men att detta spelar mindre roll. Om herr Olsson i Kullenbergstorp
med mellanhänder menar minuthandlarna, har från det hållet inget motstånd
rests mot förslaget. Tvärtom ha minuthandlarnas organisation mycket livligt
tillstyrkt förslaget. Vi ha inte yttrat oss i samband med utskottsbehandlingen
av ärendet, men det förslag, som på sin tid framförts av Stockholms Gartnersällskap
är i stort sett detsamma som det, som framkommit i motionen, och
över detta förslag ha såväl Svenska köpmannaförbundet som Stockholms specerihandlareförening
och flera andra detaljhandlaresammanslutningar yttrat
sig och funnit sig böra tillstyrka förslaget. Det är helt naturligt, att köpmannakåren
gjort det, ty vi ha under hela den tid, vår organisation arbetat,
sökt komma till rätta med allt slag av illojal eller ohederlig konkurrens. Herr
Sköld nämnde någonting om, att det kan finnas ohederliga och samvetslösa
mellanhänder, som gärna skulle vilja ha frihet på området för att kunna lura
på folk italiensk potatis såsom svensk o. s. v. Ja, herr Sköld, det kan finnas
sådana, och det finns det också liksom det finns ohederliga människor inom
alla samhällsgrupper, men jag tror, att man inte får -—- och det gjorde ju inte
herr Sköld heller -— generalisera. Jag är övertygad om att från detaljhandlarnas
sida möter detta förslag ingen opposition, även örn det kan vara ägnat
att vålla dem vissa svårigheter. Då de nämligen äro på det klara med, att
Lördagen den 10 maj f. m.
11 Nr 33.
lantbruks- och trädgårdsodlingen behöver skyddas, äro de också beredda att f fra9®om
. i , t o »» i r i importerade
tor sm del gora de små otter, som bartor eriordras. lantmanna
Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag. och trädgårds
''produkter.
Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Herr Sköld påstår, att det i (Forts.)
England icke säljes något smör med svensk ursprungsbeteckning utan endast
runmärkt. Detta är felaktigt, ty det inte blott säljes såsom svenskt utan till
och med varje svenskt mejeri har sitt märke. Det mejeri, som jag tillhör, har sålt
smör till samma kund i England under de sista tio åren, och cirka tredjedelen
av mejerierna i landet har sitt speciella smörmärke och exporterar smör till
bestämda kunder i England. Herr Skölds uppgift i detta avseende är således
helt och hållet felaktig.
Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Det är ju såsom här fram
hållits,
mycket liten skillnad mellan utskottets förslag och reservationen. Vi
lia inte motsatt oss, att allmänheten, när den köper en vara, skall få reda på,
örn varan är svensk. Den saken äro vi ense om. Jag förstod inte herr förste
vice talmannen, när han sade, att man inte får reda på, om det är utländsk
potatis, om man bifaller reservanternas förslag, ty det finns ju även småbrukare,
som odla tidig potatis. Vad är det vi föreslagit? Vi ha föreslagit, att
örn en minuthandlare för utländsk vara, skall han vara pliktig att vid den varan
lia en skylt, som visar, att varan är av utländskt ursprung. Har han inte det,
får han böta. Vi ha nämligen ansett, att det inte hjälper med att endast angiva
ursprungsbeteckningen på emballaget. Om det t. ex. kommer en skuta
med potatis, och man på varje säck sätter en skylt, har detta ingen betydelse,
ty när minuthandlaren forslat hem säcken, tömmer han den. Det är därför,
som vi kräva, att det vid potatisens försäljning skall stå på en skylt, att potatisen
är utländsk. Jag tror, det är ett enklare förfarande än att märka varje
säck. Skillnaden är emellertid inte stor. Jag vill gentemot herr förste vice
talmannen säga, att vi icke motsätta oss, att allmänheten får reda på, om det
är svensk eller utländsk potatis, men den får det även örn man bifaller reservationen.
Herr Aronson: Herr talman! Då jag tillsammans med herr Magnusson i
Skövde undertecknade motionen nr 127 i andra kammaren, har jag ett visst
intresse av att tendensen i densamma inte blir missförstådd. Jag har fått
den uppfattningen, att herr Skölds anförande lätt skulle kunna leda till det
missförståndet, att man med denna motion även avsett att fördärva de importerade
varorna och på så sätt göra sig oberoende av konkurrensen från främmande
länder. Jag ber emellertid de herrar, som äro intresserade av saken,
läsa igenom motionen, och jag är övertygad om, att man då skall finna, att
detta inte är meningen. Vi ha i motionen påpekat och poängterat, att det i
många fall förekommer, att utländska varor utbjudas under den falska beteckningen,
att de äro svenska varor. Vi ha därför i motionen sagt, att det
då inte är mer än rimligt, att köparen verkligen skall veta, att det inte är
svensk vara utan utländsk. Vi ha nog också insett svårigheterna att komma
till rätta med det problem, som föreligger, men oaktat svårigheter onekligen
föreligga, ha vi ändå ansett, att det kan vara skäl att på allvar taga itu med
problemet. Fördenskull ha vi begärt den ifrågasatta utredningen.
För övrigt är ju motionen av såväl utskottsmajoriteten som reservanterna så
välvilligt behandlad, att vi vad detta beträffar inte lia någon anledning att
vara missnöjda utan tvärtom. Vi lia också intresse av skydd åt jordbruksnäringen
och sålunda lia vi även intresse av den motion, som är behandlad i
sammanhang nied denna, och till vilken vår motion avser att vara supplement.
Nr 33. 12
Lördagen den 10 maj f. m.
1 fråga orri
importerade
lantmannaoch
trädgårdsprodukter.
(Forts.)
Vi ha även intresse av att den förra motionen blir så välvilligt behandlad som
möjligt och i anledning därav har jag de största sympatierna för utskottsmajoritetens
yrkande och ber därför, herr talman, att få ansluta, mig till dem, som
yrkat bifall till utskottets förslag
-
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Jag erkänner befogenheten
av herr Nygrens anmärkning mot mig, ty jag avsåg inte precis att säga, såsom
orden i hastigheten folio. Jag erkänner och anser mig skyldig att uttala, att
det stora flertalet av mellanhänderna, d. v. s. minuthandlarkåren, utgöres av
mycket hederligt och respektabelt folk, som visst inte vilja dra sina kunder
vid näsan. Men herr Nygren var ju själv också inne på, att det fanns rötägg
i kullen, och det var dem jag avsåg. Jag har ansett mig skyldig att uttala
detta för att icke mina ord skola missförstås och tydas så, som jag icke avsåg
att de skola tydas. Detta gäller blott dem, som icke äro så precis nogräknade
i handel och vandel och som, örn de kunna förtjäna något, göra geschäft utan
att vara så kinkiga med hur det går till. Men det stora flertalet minuthandlare
äro icke, det erkänner och vet jag, av den sorten.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr
Sköld begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:
Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 58, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.
§ 4.
Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av allmänna
arvsfonden tillfallna lägenheten Åsumtorp 341 i Norra Åsums socken
av Kristianstads län;
nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
visst område av kronoegendomen 1 mantal Spenshult nr 1 i Hallands län
m. m.;
nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för Anna
Jonsson från erläggande av viss arrendeavgäld; och
nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse till
staten av viss fastighet för anordnande av trädgårdsskola för norra Sverige
m. m.
Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt.
Lördagen den 10 maj f. m.
13 Nr 33.
0.
Härefter föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskottets utlåtande, Äng.ifrågasatt
nr 7, med anledning av väckt motion angående användning inom statens verk användning
av generatorgasdrivna vagnar.
Därvid anförde:
inom statens
verk av
generatorgasdrivna
vagnar.
Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman, mina herrar! Jag och några av mina
kamrater i denna kammare lia vid denna riksdag väckt tvenne motioner, som
till sin syftning i stort sett sammanfalla. Den ena rörde vidtagande av åtgärder
till användning i större utsträckning än som hittills skett av inhemskt
bränsle för uppvärmning av rum och bostäder i stället för importerat bränsle.
Denna motion är redan behandlad av riksdagen, som också bifallit de däri
gjorda yrkandena. Den andra motionen rör nu föreliggande spörsmål. Däri
ha vi yrkat, att statens verk, där så befinnes lämpligt, vid behov av lastbilar
och omnibusar, skulle gå in för att anskaffa ett antal generatorgasdrivna, driftsäkra
och driftekonomiska dylika fordon. Den sistnämnda motionen är av
utskottet avstyrkt.
Jag förstår, att större delen av kammarledamöterna anse, att detta är smådetaljer,
som ha ringa betydelse, och som man icke behöver fästa så stort avseende
vid. Så är emellertid icke fallet. Om vi på allvar och målmedvetet
inriktade oss på att omsätta motionärernas förslag i handling i det praktiska
livet, så skulle vi sannolikt kunna spara miljoner. Vad som gjort att jag intresserat
mig för dessa spörsmål är ursprungligen de ekonomiska synpunkterna.
Men därtill kommer också säkerhetssynpunkterna, d. v. s. självförsörjning, så
långt som görligt är, även på ifrågavarande område.
De välgörande verkningar, som en övergång till generatorgasdrift i så stor
utsträckning som möjligt skulle ha, stannar ej endast vid den besparing, man
gör genom minskad import av brännoljor och bensin. De sträcka sina verkningar
mycket längre än så. Tänk om vi i vårt skogrika land finge den här
saken väl ordnad och praktiskt genomförd. Det skulle betyda, först och främst
arbete åt månghundrade, ja tusende armar och bröd åt många fler munnar,
och det vore väl ändå bra i dessa arbetslöshetens tider. Skogsägaren skulle
få en slant för sitt gallrings- och avfallsvirke, vilket han nu i många fall ej
har någon avsättning för. Skogarna skulle därigenom bli bättre gallrade
och skötta vilket i sin tur innebär snabbare tillväxt och en ökning av skogskapitalet.
Därtill kommer, att driftkostnaden för en generatorgasdriven bil
icke går upp till ens tredjedelen av kostnaden för en bensindriven sådan.
Ja, herr talman, det är huvudsakligen och ursprungligen dessa, såväl för den
enskilde, som för det allmänna, betydelsefulla ekonomiska synpunkterna, som
gjort, att jag har intresserat mig för dessa spörsmål: vedbränsle och träkolsgas.
Jag vill framhålla, att det icke alls är några egoistiska synpunkter, som här
spela in. Jag är icke i den ställningen, att jag kan ha någon direkt nytta av
detta. Jag skall emellertid icke i detta sammanhang närmare ingå på vilken
betydelse ett planmässigt ordnande av hithörande angelägenheter i god tid
skulle lia ifall vi, av en eller annan anledning, bleve avstängda från tillförsel
av utländskt bränsle. Jag har verkligen, det må jag säga, gått och
väntat, att den här saken skulle ta fart av sin egen inneboende kraft, men då
jag tyckte, att det gick viii sakta, tänkte jag, att det var bäst att giva den
en stöt framåt. Nu har ju utskottet avstyrkt motionen och anser att de åtgärder,
som äro vidtagna, äro tillfyllest. Men det må jag säga, att det tycker
icke jag. Dessa åtgärder äro alltför vidlyftiga, omständliga och tidsödande.
Ett bifall till motionen skulle säkerligen mycket snart ha öppnat ögonen på
det praktiska livets män och troligen gjort en hel del s. k. vetenskapliga rön
Nr 33. 14
Lördagen den 10 maj £. m.
Äng.ifrågasatt och experiment överflödiga. Ty, mina herrar, denna sak är utexperimenterad,
inomstatens ar ^ara acceptera den och inrätta sig därefter. Örn vederbörande verk
verk av och myndigheter hade handlagt den här saken med den snabbhet, som hade
generatorgas- varit önskvärd, så hade denna motion och detta yrkande icke behövt framkomdrivna
vägnar. ma. Jag vill påpeka att redan den 27 mars förra året var denna fråga ute på
(Forts.) remiss bland olika myndigheter. Sveriges kemiska industrikontor, som haft
att yttra sig, säger bland annat: »Vad införandet av träkolsgasgeneratorer
och motorer i den allmänna marknaden beträffar, äro försök med dylika redan
i gång. Deras införande är en fråga av stort intresse för vårt land och bör för
den skull på allt sätt stödjas av statsmakter och myndigheter. Kontoret får
därför på det livligaste tillstyrka den gjorda framställningen.» Kommerskollegium
har också yttrat sig och säger bland annat: »Det framgår av den
översikt Ingenjörsvetenskapsakademien i sitt bifogade yttrande lämnat rörande
de inhemska resurserna i fråga örn bränsle för framdrivande av motorfordon,
att uppmärksamheten länge varit riktad på de möjligheter generatorgas
erbjuder såsom ersättning för flytande bränslen, särskilt bensin. Råmaterial
för framställning av dylik gas finnes inom landet, bl. a. okolad eller kolad
ved från våra skogar.» Ingenjörsvetenskapsakademin yttrar bland annat:
»Lika med chefen för generalstaben är Ingenjörsvetenskapsakademien av den
uppfattningen, att åtgärder böra vidtagas från det allmännas sida för undersökning
av de generatorgasdrivna motorfordonens användning i vårt land och
därmed i samband stående problem avseende bl. a. ändamålsenliga bränslen
samt lämpliga åtgärder för befrämjande av användningen av dylika motorer.»
Det slutar sitt yttrande nied följande: »Som en första åtgärd därvidlag synes
lämpligt att ett antal generatorgasdrivna automobiler bleve inköpta från Frankrike
och satta i drift här hemma under effektiv driftskontroll.» Det är just,
vad vi i vår motion påyrkat. Det är ingenting annat, som vårt yrkande går
ut på. Men detta har utskottet avstyrkt. Utskottet citerar ett yttrande, där
det säges bland annat att »generatorgasen utan tvivel måste framställas på
sådant sätt, att den lätt kan anbringas som kraftkälla vid vanlig bensinmotor».
Ja, mina herrar, jag tror icke på dessa experiment, som man nu försöker
här i landet med att konstruera sådana där påhängsgeneratorer varmed
man skulle kunna driva en vanlig bensinbil. Det går aldrig att på sådant
sätt få full kraft ur motorn. Man måste bygga särskilda maskiner härför.
Vidare säger utskottet, att »det förefaller dock, som örn en generator, i vilken
även kan användas vanligt virke (träflis, trätugg o. d.) borde vara lika lämplig
som en generator, i vilken endast kan användas träkol». Jag må säga att
detta också är någonting, som man ännu icke har lyckats framkonstruera och
de försök, som gjorts, ha i vanliga fall varit så vidlyftiga och konstlade att
jag icke tror på dessa experiment. Tro icke herrarna, att det skulle bli något
liknande bränslekommissionens trätuggare, örn vi skulle giva oss in på detta.
Jag tror, att det vore klokast, örn vi finge gå direkt på saken, såsom vi i motionen
föreslå, och läte införskriva några bilar att sätta i praktisk drift. Då
skulle frågan taga fart, och det är av vikt att vi få saken ordnad så fort som
möjligt.
Nu vågar jag naturligtvis icke framställa något yrkande örn bifall till min
motion, men jag vågar uttala den förhoppningen att motionen ändå har fört
frågan ett litet stycke på väg, ty först sedan motionen framkommit, ha vederbörande
börjat intressera sig för saken.
Med, dessa ord, herr talman, skall jag sluta mitt anförande och har alltså
icke något yrkande att framställa.
Herr Källman: Herr talman! Jag skall blott säga några ord för att icke
vad motionären nyss yttrat skall stå alldeles oemotsagt.
Lördagen den 10 maj f. in.
15 Nr 33.
Vi äro ense med honom därom att det är ett nationalekonomiskt intresse att Äng.ifrågasatt
få den väckta frågan löst, i syfte att undvika import av alltför stora mängder
utländskt bränsle. I princip föreligger det alltså icke någon oenighet mellan verk av
motionären och utskottet, annat än i så måtto att utskottet funnit att ett svenskt generatorgasföretag,
som tillverkar generatorer, bör få tillfälle att konkurrera med en fransk drivna vägnar.
företagare på området, vars generatorer motionären vill påtvinga våra svenska J''ort9-)
statsinstitutioner. Vi anse att dessa tvenne enskilda intressen, det franska och
det svenska, som nu slåss om var sin speciella generator, skola få tillfälle att
tillsvidare kämpa utan statens inblandning. Utskottet giver emellertid företräde
åt de svenska generatorerna särskilt därför att bränslefrågan då lättare
skulle kunna lösas. Den franska generatorn förutsätter för sin drift uteslutande
träkol och i stora delar av landet kan man icke utan stora kostnader
åstadkomma sådant. Följaktligen har utskottet större intresse för en generator,
för vars drift man kan använda trätugg och vilket slags trä som helst som
halvfabrikat, utan förädling alltså. Det är således endast i dessa avseenden,
sorn utskottets mening skiljer sig från motionärens. Vi företräda då emellertid
i detta avseende ett betydligt större svenskt intresse än vad motionären gör.
Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman, mina herrar! Jag vill visst icke
påtvinga oss några franska bilar, örn vi kunna få fram lika bra bilar här hemma
i Sverige. Men man har ju hållit på i flera år med detta här och misslyckats
därmed. Man har icke kommit dithän, att man kunnat få ut den kraft
av motorn, som behöves och som man måste ha för att kunna hålla den i normal
drift. Jag undrar, örn man icke — men det är kanske en sak, som jag
icke förstår mig på att bedöma — skulle kunna skaffa sig licens och bygga
likadana bilar hemma i vårt eget land. Jag bara frågar. Jag misstänker, att
man kunde göra det.
Utskottets ärade ordförande sade, att det icke var så lätt att överallt åstadkomma
träkol. Men det är väl ändå ett misstag. Man har väl lättare att
åstadkomma sådant och utportionera det, som man nu utportionerar bensin vid
bensinstationerna än att skaffa trätugg, som icke alls är så lätt att torka och
hantera, som kanske många av herrarna tro. Det är tungt att handskas med
i alla avseenden. Däremot är träkol lättare och torrare om den är riktigt och
väl skött. Det finnes god tillgång därpå, ty det finnes i varenda smedja lite
var stans. Det är mycket lättare att ordna med träkol än med trätugg.
Jag har fått det intrycket att armén svärmar för dessa påhängsgeneratorer
på vanliga bensinbilar. Jag undrar dock, hur det skulle komma att se ut i
kolonnerna örn man skulle giva sig in i dem med dessa påhängsgeneratorer
till de vanliga bensinmotorerna. Det skulle nog bli åtskilliga missräkningar
och stagnationer och svårigheter. Man har ju ännu icke, som jag nyss nämnde,
kunnat konstruera^ en generator, som har varit till belåtenhet, när det gällt
att anbringa den på vanliga bensinmotorer.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ G.
Vid nu skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande, nr 28, i
anledning av väckt motion angående ändrad arbetsfördelning mellan riksdagens
justitieombudsman och dess militieombudsman begärdes ordet av
Herr Forssell, sam anförde: Herr talman! I det förevarande utlåtandet
har jag bitriitt utskottets yrkande, men jag har bifogat en blank reservation
mot motiveringen, varför jag i st (irsla korthet skall redogöra för mina skäl till
denna reservation.
Äng. ändrad
arbetsfördelning
mellan
riksdagens
justitieombudsman
och dess
militieombudsman.
Nr 33.
16
Lördagen den 10 maj f. m.
Ang. ändrad
arbetsfördelning
mellan
riksdagens
justitieombudsman
och dess
militieombudsman.
(Forta.)
Jag anser nämligen att den enda sunda och riktiga slutsatsen av den utveckling,
som har ägt rum på förevarande område, är den, att militieombudsmannens
ämbete sammanslås med justitiekanslerns ämbete. Vill man därvidlag bevara
de folkpsykologiska värden, som man anser vara förknippade med militieombudsmannens
ämbete och taga vara på den tradition, som kan ha vuxit upp
kring detsamma, vill jag nu, liksom jag gjorde för några år sedan, förorda
att detta nya förenade ämbetet benämnes justitiekanslers- och militieombudsmannaämbetet.
Den arbetsbörda, som åvilar militieombudsmannen har minskats år från år.
Likvisst har han till sitt förfogande en militär sakkunnig. Denne skulle ju
givetvis överflyttas till det förenade ämbetet och så skulle denna fråga få en
praktisk och ekonomiskt riktig lösning. Detta har varit min tankegång,
då jag för några år sedan motionerade för denna sammanslagning, liksom nu i
år, när jag har instämt i utskottets slutsats att icke tillstyrka den Schlyterska
motionen.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 7.
Äng. tillfälliga A föredragningslistan var härefter upptaget statsutskottets utlåtande, nr
l°rissalvaktat i anledning av Kungl. Maj ris i statsverkspropositionen gjorda framställmästar^m.
''fl. ning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga
befattningshavare jämte en i ämnet väckt motion.
Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majri under åberopande
av statsrådsprotokollet över finansärenden samma dag, under rubrik
»För flera huvudtitlar gemensamma frågor» (punkten 3) föreslagit riksdagen
att
dels besluta, att till ordinarie vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare
vid vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte, tekniska
läroverken i Örebro, Malmö och Härnösand, tekniska elementarskolorna
i Norrköping och Borås, elektrotekniska fackskolan i Västerås, lantbruksinstitutet
vid Ultuna, lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp samt flottans
pensionskassa skulle under budgetåret 1930/1931 utgå tillfälliga lönetillägg
enligt enahanda bestämmelser som för budgetåret 1929/1930;
dels förklara, att i fråga örn tillerkännande av tillfälliga lönetillägg åt ickeordinarie
befattningshavare skulle för budgetåret 1930/1931 gälla vad i sådant
hänseende blivit för budgetåret 1929/1930 beslutat;
dels ock besluta, att nu ifrågavarande tillfälliga lönetillägg skulle bestridas,
vad anginge flottans pensionskassa, av pensionskassans medel och i övrigt
av under vederbörande huvudtitlar för ändamålet uppförde extra förslagsanslag.
Statsutskottet hade till behandling förehaft ifrågavarande framställning, i
vad den avsåge de delar av statsverkspropositionen, vilka blivit till utskottet
remitterade.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Andersson i Stockholm väckt motion, nr 312, vari föreslagits,
att riksdagen måtte för beredande av tillfälligt lönetillägg åt två vaktmästare
vid Tekniska skolan i Stockholm bevilja det härför erforderliga anslagsbeloppet.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj ris förslag
i nu behandlade delar och med avslag å ovanberörda motion,
Lördagen den 10 maj £. m.
17 Nr 33.
a) besluta, att till ordinarie vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare
vid vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte, tekniska
läroverken i Örebro, Malmö och Härnösand, tekniska elementarskolorna
i Norrköping och Borås samt elektrotekniska fackskolan i Västerås skulle under
budgetåret 1930/1931 utgå tillfälliga lönetillägg enligt enahanda bestämmelser
som för budgetåret 1929/1930; samt
b) förklara, att ifråga örn tillerkännande av tillfälliga lönetillägg åt ickeordinarie
befattningshavare skulle för budgetåret 1930/1931 gälla vad i sådant
hänseende blivit för budgetåret 1929/1930 beslutat.
Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:
Herr Andersson i Stockholm: Jag har på hemställan av vederbörande
personal framfört en motion örn tillfälligt lönetillägg åt några vaktmästare vid
Tekniska skolan i Stockholm. Nu har utskottet i sitt utlåtande yrkat avslag
på motionen och gjort det med den motiveringen att en utredning, som länge har
stått på dagordningen, skulle slutföras, innan man kunde göra någonting åt den
här saken. Med den utredningen, som det här är fråga örn, förhåller det sig ju
så, såvitt till mig lämnade uppgifter äro riktiga, och jag har ingen anledning
att tro att så icke är fallet, att man här för Stockholms stads vidkommande har
tillsatt en kommitté, som skall ordna med den fråga, som det här gäller, alltså
Stockholms samhörighet eller beröring med Tekniska skolan. Denna kommitté
har emellertid så nyligen tillsatts, att den ännu icke haft något sammanträde,
och denna utredning kan väl alltså sägas icke vara påbörjad ännu. Ledande
män inom staden ha emellertid den uppfattningen att vad Stockholms stad kan
komma att göra i fortsättningen på sin höjd kan vara att lämna medel till lokaler
för skolans räkning. Men när det gäller personalen har man ansett det vara
statens skyldighet att svara för vad som bör förekomma i det avseendet. När
det då gäller den utredning, som staten skulle verkställa på detta område, ligger
det, enligt vad jag inhämtat, till så, att skolöverstyrelsen redan för 2 år sedan
skrev till Kungl. Maj :t och begärde att få igångsätta en sådan här utredning.
Men skolöverstyrelsen har ännu icke fått svar på denna sin skrivelse. Det förefaller
alltså, som örn man skulle avvakta den där utredningen, innan man giver
vaktmästarna vid Tekniska skolan ett tillfälligt lönetillägg, så att de skulle bli
ungefär likställda med övriga liknande befattningshavare. De skulle få vänta
länge, därest denna utredning skall vara avgörande för, när detta lönetillägg
skall bifallas. Utredningen skall, enligt vad jag inhämtat, avses att omfatta undervisningsplaner
för Tekniska skolan och kan väl i och för sig icke ha någon
som helst inverkan på i vilken utsträckning vaktmästare skola finnas därstädes.
Sådana lär man väl i allt fall ha behov av och utredningen kan, när det gäller
personalen vid skolan, lia inflytande endast på de lärarkrafter, som skola finnas
vid skolan, men beträffande vaktmästarna lär viii utredningen som sagt vara
tämligen utan betydelse. Men även om denna utredning skulle lia något inflytande
över antalet vaktmästare, som skola finnas vid skolan, förefaller det mig
i alla fall, att man borde, utan hänsyn till utredningen, kunna bifalla förslaget
örn tillfälligt lönetillägg till dessa liksom man bär kunnat göra det när det
gällt befattningshavare på andra områden. Vi lia här i riksdagen i år behandlat
frågan om en lantbrukshögskola, och den frågan sammanhänger givetvis med
frågan örn lantbruksskolornas organisation överhuvud. Den omständigheten har
emellertid i och flir sig icke utgjort något hinder för beviljande av tillfälliga,
lönetillägg åt vaktmästare vid lantbruksskolorna, ehuruväl denna omständighet
medfört, att en definitiv lönereglering för denna personal icke genomförts. Det
Andra kammarens protokoll 1030. Nr 33. 2
Ang. tillfälliga
lönetillägg åt
vissa vaktmästare
m. fl.
(Forts.)
Nr 33. 18
Lördagen den 10 maj f. m.
Ang. tillfälliga
lönetillägg åt
vissa vaktmästare
m. fl.
(Forts.)
förefaller mig innebära ett undanskjutande utan något verkligt skäl, när man i
utskottets utlåtande visar på utredningen angående omorganisationen av Tekniska
skolan.
Yad sedan angår utskottets utlåtande i övrigt, så har utskottet sagt, att det
är fyra vaktmästare vid skolan och icke två, som det har uppgivits i motionen.
Yad den saken beträffar vill jag rikta utskottets uppmärksamhet på, att det
lär förhålla sig så, att två av dessa vaktmästare ha ständig sysselsättning vid
skolan och sålunda kunna betraktas såsom ordinarie vaktmästare, under det att
de båda andra, som utskottet väl också räknat med, äro anställda vid skolan
allenast nio månader av året. Beträffande den senare kategorien har det icke
ansetts, att dessa vaktmästare kunde betraktas såsom ordniarie, och för den
skull har jag, sedan jag närmare sett efter vad riksdagen på förslag av Kungl.
Majit beslöt år 1923, kommit till den slutsatsen, att när det gäller dessa mera
tillfälligt anställda vaktmästare, så är det Kungl. Maj :t och icke riksdagen,
som har att bestämma örn avlöningsvillkoren. Jag har därför icke ansett, att
frågan om deras löneförmåner i och för sig borde bli föremål för riksdagens
prövning.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 138 vid 1923 års riksdag heter det nämligen:
»Såsom redan nämnts avser nu angivna lönetillägg endast ordinarie befattningshavare.
Emellertid torde vid någon eller några av omförmälda institutioner
finnas anställda icke-ordinarie befattningshavare, vilka med avseende å
avlöning och tjänstgöring likställts och fortfarande böra likställas med motsvarande
ordinarie befattningshavare. Det vill synas mig», anför statsrådet
vidare, »som örn billigheten krävde, att jämväl dessa befattningshavare komma
i åtnjutande av nu berörda lönetillägg. Det torde emellertid lämpligen kunna
överlåtas åt Kungl. Majit att tilldela dylika befattningshavare ett lönetillägg,
som med tillämpning av för motsvarande ordinarie befattningshavare gällande
beräkningsgrunder må kunna dem tillerkännas.»
Det var sålunda vad Kungl. Maj :t anförde vid det tillfället, och jag har med
stöd därav haft den uppfattningen, att dessa tillfälligt anställdas lönefråga
måste få ordnas på annat sätt och att man alltså, när det gäller för riksdagen
att bestämma om likställigheten mellan dessa och de övriga vaktmästarna, skulle
inskränka sig till dem, som ha ständig sysselsättning vid skolan. — Detta om
den saken.
I samma proposition vid 1923 års riksdag anfördes också beträffande dylika
lönetillägg till vaktmästare följande: »Detta», d. v. s. det tillfälliga lönetilllägget,
»skulle så avpassas, att det sammanlagda beloppet av begynnelseavlöningen
å ordinarie stat och lönetillägget med därå belöpande dyrtidstillägg enligt
för icke nyreglerade verk bestämda grunder skulle stå i viss relation till
den för en befattningshavare i den nya lönegraden B 1 (expeditionsvakt) å vederbörande
ort fastställda begynnelselöner jämte därå belöpande dyrtidstillägg
enligt de för nyreglerade verk gällande grunder.»
Detta var alltså vad Kungl. Maj :t förklarade med avseende på dessa tillfälliga
lönetillägg. Vidare heter det i fråga om det skäliga i att bevilja dylika
lönetillägg: »En särskild anledning att taga upp denna fråga föreligger däri,
att genom den omläggning av dyrtidstillägget, som Kungl. Majit beslutat föreslå
1923 års riksdag, gruppen av icke lönereglerade vaktmästare skulle komma
att träffas särskilt hårt.»
Detta var sålunda vad som anförts i det sammanhanget. Nu ligger det ju
till på det sättet, att vaktmästare vid sådana statens verk, där lönereglering
icke genomförts, i allmänhet ha fått tillfälligt lönetillägg i avvaktan på den
blivande löneregleringen. Detta gäller kanske även en del andra vaktmästare.
Vaktmästarna vid Tekniska skolan hava däremot icke tilldelats dylika lönetilllägg,
och under sådana förhållanden tycker jag, att rättvisa och billighet borde
Lördagen den 10 maj f. m.
19 Nr 33.
fordra, att riksdagen beslöte, att dessa vaktmästare skulle tilldelas ett sådant Äng. tillfälliga
tillfälligt lönetillägg i avvaktan på den utredning, som här ställdes i utsikt, S?1
i avvaktan sålunda på möjligheten att genomföra en definitiv lönereglering för mästare m. fl.
dessa befattningshavare. _ _ (Forts.)
Jag har naturligtvis den uppfattningen, att en sådan lönereglering slutligen
skall omfatta hela den med dessa befattningshavare likställda personalen vid
sådana institutioner, där lönereglering ännu icke genomförts, men jag har ansett,
att saken lämpligen borde aktualiseras i speciellt det här sammanhanget.
Slutligen vill jag säga, att den omständigheten att man här väntar på en utredning,
som är ställd i utsikt, och för den skull avstyrker beviljandet av tillfälliga
lönetillägg åt här ifrågavarande personal, beträffande vilken alla skäl
tala för att de borde ha ett sådant tillägg, den omständigheten förefaller mig
litet egendomlig, då jag ju vet, att riksdagen här i år har, trots att utredning
pågår angående lönerna för statens befattningshavare i allmänhet, beslutat vissa
uppflyttningar i löneklasser för högre tjänstemän vid olika statens verk, åtgärder,
som jag tycker — det har jag tidigare tillkännagivit — att man borde
lia kunnat skjuta på, tills den definitiva regleringen var klar. Men då jag nu
har visat på en liten grupp av befattningshavare i statens tjänst, som helt enkelt
har blivit bortglömd, och det gäller en tillfällig löneförbättring, då tycker
jag rättvisan borde kräva, att man beviljar dem denna lilla löneförbättring, tills
tiden är inne för den slutliga löneregleringen.
Då definitiva kostnadsberäkningar icke framlagts i motionen, går det väl
icke att yrka bifall till densamma, och följaktligen låter det sig förmodligen
icke göra att få ett definitivt beslut vid denna riksdag, men då jag anser, att
utskottet förbisett en del viktiga punkter, bl. a. vad som beslöts vid 1923 års
riksdag, ber jag att på den föreliggande punkten, i vad gäller den motion jag
väckt, få yrka återremiss till utskottet.
Herr Jansson i Falun: Herr talman! När vi i utskottet talat örn en utredning,
så är det icke någon speciell löneutredning vi syftat på, utan vi syfta på
den utredning, som skall verkställas angående själva organisationen av skolan.
Vi anse det nämligen nödvändigt, att man får klart besked örn på vad sätt utgifterna
för de löner, som skola tilldelas befattningshavarna vid Tekniska skolan,
skola fördelas mellan staten och Stockholms stad. Det är den utredningen
vi ha syftat på, och vi ha ansett, att så länge den saken icke är klar, så fanns
det ingen möjlighet för oss att kunna tillstyrka ett tillfälligt lönetillägg efter
samma principer, som utgå till dessa befattningshavare vid andra skolor, där
denna organisationsfråga redan är löst.
I fråga örn antalet vaktmästare vid skolan vidhåller jag bestämt den uppfattningen,
att det icke funnits någon möjlighet för oss inom utskottet att
kunna avgöra, vilka av dessa vaktmästare, som motionären syftar på. De äro
samtliga anställda på precis samma villkor, alla ha de rätt till ålderstillägg
och alla ha de viss tjänstgöring. Allesammans ha vidare bostadsförmån, lyse
och värme. Vi ha icke kunnat upptäcka någon skillnad i fråga örn deras anställningsvillkor,
annat än att det iir två av dem, som ha tjänstgöring under
hela året, medan de andra endast tjänstgöra under nio månader, men detta beror
ju på att undervisningen icke pågår mer än nio månader örn året. Vid tillfrågan
hos skolans styresmän lia vi icke heller kunnat erhålla någon upplysning
örn vilka två vaktmästare, som motionären syftar på. Jag menar därför,
att vi lia fullt fog för den erinran, som vi på denna punkt framfört i vår motivering.
Vad nu själva saken angår vill jag för mitt vidkommande understryka vad
motionären här har framhållit, nämligen att det är både önskvärt, lämpligt
och nödvändigt, att denna utredning kommer till stånd, så att saken blir
Nr 33. 20
Lördagen, den 10 maj f. m.
Äng-tillfälliga ordnad. Det är naturligtvis icke alls meningen, att riksdagen, därest omvi^savaktat
organisationen går i den riktningen, att statsverket skall vidkännas det ena
mästare m. fl. eller andra beloppet att utgå till befattningshavarnas löner, skall hesitera för
(Forts.) den saken. För att undvika ytterligare motionerande i frågan menar jag, att
det torde vara lämpligt, att en organisationsplan fortast möjligt blir framlagd
för riksdagen, så att vi sedan få fatta beslut.
Jag ber, som frågan nu ligger, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav först
propositioner beträffande det av herr Andersson i Stockholm framställda yrkandet
i fråga örn återremitterande till utskottet av förevarande ärende i vad
detsamma ^avsåge hans motion, nämligen dels på bifall till berörda yrkande,
dels ock på avslag därå; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den senare propositionen.
Härefter blev på herr talmannens däri framställda proposition utskottets hemställan
av kammaren bifallen.
§ 8.
Vidare föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts under femte huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till statens byggnadsbyrå;
nr
138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till främjande
av bostadsproduktionen jämte en i ämnet väckt motion;
nr 139, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse från
återbetalning av vissa för kronan tillhöriga fastigheter erlagda kommunalutskylder
m. m.;
nr 140, i anledning av Kungl. Maj :ts under tionde huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till kommittéer och
utredningar genom sakkunniga; och
nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§ 9.
Äng.ifrågasatt Till behandling upptogs härpå statsutskottets utlåtande, nr 142, i anled
restitution
till ning av väckta motioner örn restitution till Svegs kommun av erlagd stämpelrSX™skatt
för en tiU kornmunnen gjord donation.
SdonJtTonn k två likalydande motioner, väckta den ena, nr 145, inom första kammaren
wn’ av herr Frändén m. fl. och den andra, nr 176, inom andra kammaren av herr
Hedlund i Häste m. fl., vilka motioner hänvisats till statsutskottets förberedande
behandling, hade föreslagits, att riksdagen ville besluta, att det stämpelbelopp,
85,240 kronor, som av Svegs kommun såsom mottagare av viss i motionerna
omförmäld donation till jordbrukets främjande blivit erlagt, måtte
till kommunen restitueras för att tillföras donationsfondens kapital.
Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Asplund och Olofsson i
Digernäs förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa om bifall till de i ämnet
väckta motionerna.
Lördagen den 10 maj f. m.
21 Nr 33.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde: Äng.ifrågasatt
restitution till
Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Som herrarna finna, har jag Svegs kommun
jämte herr Asplund reserverat mig mot utskottets beslut. Jag ber att få relatera
något örn hur den här frågan ligger till och skall då först påpeka, huru- 6donation.
dana förhållandena egentligen äro i Härjedalen. ^ (Forts.)
Härjedalen är en fattig provins, där befolkningen till stor del består av
fattiga arrendatorer. Härjedalen har en gång varit en rik provins i fråga örn
skog, men bolagen lia lagt sig till med skogarna i gemen, och stora pengar ha
statskassan och enskilda personer fått från dessa skogar. Jag skall taga
mig friheten att bara peka på Hallwylska palatset här i Stockholm, som
troligen är tillkommet genom skogspengar från Härjedalen. För övrigt finnes
det nog åtskilliga större byggnader i Stockholm, som blivit uppbyggda med
samma slags medel. Det är som sagt knalt ställt över allt i Härjedalen, och
det är fattigt och klent på mångahanda sätt.
Nu var det en person, som arbetat och sparat under hela sitt liv, kan man
säga, och samlat en ganska stor förmögenhet, som han donerade till Svegs
kommun, icke till Svegs municipalsamhälle, jag vill särskilt framhålla det,
utan till Svegs kommun, där man är i stort behov av hjälp för att kunna driva
det lilla jordbruk, som finnes där uppe, på ett något så när rationellt sätt..
Jordmånen är karg, så karg att man nästan skulle kunna säga, att det finnes
skäl att avfolka Härjedalen, och den meningen har förresten också framställts
någon gång. Sedan skogen gått till bolagen och vandrat utför älvarna till
sågverken, ha förhållandena naturligtvis blivit ännu svårare för dem, som
skola driva jordbruk. Svegs kommun ligger i södra delen av Härjedalen, och
där är det, som jag redan påpekat, klent med jordbruket. Hur det är i de
västra och norra delarna av Härjedalen skall jag visa med några ord.
För två och ett halvt år sedan var jag uppe i en by, som heter Ljungdalen i
en socken, som heter Storsjö, ja, det är egentligen bara en kapellförsamling.
Där frågade jag gästgivaren i kyrkbyn, örn han visste hur stora värden, som
bolagen årligen fingo ur skogen i denna socken. Han svarade, att under de
många år han bott där uppe, och med den kännedom han hade, var det säkert
40 ä 50 år, som ett stort Sundsvallsbolag årligen tagit värden ur skogen för
ungefär 200,000 kronor per år. Virket hade flottats ned till Sundsvallskusten.
»Hur har kommunen det för övrigt?» frågade jag. »Ja, det är ganska uselt»,
svarade han. Nu ha de en liten träkyrka där uppe. och den var ganska miserabel.
Jag sade honom, att jag hade varit uppe och sett på den lilla kyrkan,
och frågade, om de icke vänt sig till det stora Sundsvallsbolaget och bett örn
litet hjälp för att restaurera denna kyrka. »Jo, det ha vi gjort», sade han,
»men vi ha inte fått någon hjälp. Det har kommit nya aktieägare i bolaget
och de känna icke något ansvar för kyrkan eller kommunen utan kommunen
får reda sig själv så gott den kari.» Sådant är förhållandet. Jag vill tillägga,
att denna by för några år sedan fått landsväg upp från Åsarnes station vid
Inlandsbanan; den är cirka tio mil lång. Förut saknade man alldeles väg till
dessa trakter. Det är alltjämt knalt för Härjedalen. När så en man, som
sparar ihop pengar och vill hjälpa jordbruket i Sveg och det efter hans död
föreligger en donation, då kommer staten emellan och tager över 80,000 kr. i
stämpelskatt från den donerade förmögenheten. Det kommer att kilnnas mycket
underligt för denna kommun liksom för Härjedalen i sin helhet, om inte
riksdagen nu villfar testators i testamentet uttalade önskan, att man skulle
ingå till riksdagen med anhållan att arvsskatten för denna fond skulle efterskänkas.
Man bör ju såvitt möjligt följa en testators önskan, och i det förevarande
fallet borde stämpelskatten efterskänkas.
Utskottet har avstyrkt motionen nied hänvisning till de svåra konsekvenserna.
Det har i utlåtandet anförts, att statskontoret har påvisat, att en liknande fråga
Nr 3S. 22
Lördagen den 10 maj f. m.
wSrfiwMhar framställts av Hälsingsborgs stad. Jag kail inte se, att detta skulle
Svegs kommun innebära ett tecken på farliga konsekvenser. Något motstycke till det nu föreav
stämpel- varande fallet kan nog inte uppletas i Sveriges rike. Då nu en duktig karl
skatt för en efterlämnat pengar oell testamenterat dessa till denna fattiga provins, så tycker
donation. jag verkligen, att riksdagen inte så hårt skulle hålla på principerna utan bevilja
(torts.) clenna avskrivning, varigenom Svegs kommun skulle få vad som rätteligen tillkommer
kommunen.
Jag skall inte längre uppehålla tiden utan ber att få yrka bifall till min
och herr Asplunds reservation, således bifall till den motion, som är avgiven
av herr Frändén i första kammaren och herr Hedlund i Häste m. fl. i denna
kammare.
Herr Jansson i Falun: Herr talman! Jag har intet att erinra mot den
skildring som herr Olofsson i Digernäs lämnat av förhållandena uppe i Härjedalen,
men jag vill framhålla, att riksdagen dock har beaktat den svåra ställning
ifrågavarande landsända intager. När vi för några år sedan behandlade
den nya fattigvårdslagstiftningen med särskilda bestämmelser angående lappar
m. m., visade sig riksdagen synnerligen tillmötesgående. Vi gingo då mycket
längre än vad jämtlänningarnas förre hövding i sin utredning hade kommit till.
Jag vill säga, att riksdagen vid det tillfället lade i dagen, att den behjärtar de
förhållanden, som däruppe göra sig gällande. Riksdagen har vidare för icke
längre tid tillbaka än för några dagar sedan varit med örn att bereda ekonomiska
förmåner för Jämtlands län, av vilket ju Härjedalen blott är en del, men
vilken del också kommer i åtnjutande av dessa förmåner, som intet annat län
hittills fått. Ja, ett undantag utgör Norrbottens län, vilket län, när det fick
sitt anslag, också befann sig i mycket brydsamma omständigheter. Riksdagen
har således beaktat provinsens svåra läge.
Det förslag, som bär föreligger, befinner sig ju på ett helt annat plan än en
fråga om ett anslag. Då riksdagen gått in för och då riksdagen medvetet
sagt ifrån att arvsskatt skall utgå på sådana donationer som denna — däremot
äro dessa ju fria från kommunalskatt — ha vi i utskottet icke funnit det rådligt
att föreslå ett brytande av principen. Skall det lämnas möjligheter för
denna skattebefrielse, då bör riksdagen lägga örn denna lagstiftning, som tillkom
för inte så synnerligen länge sedan.
Det är de skäl som för oss varit avgörande, när vi tagit ståndpunkt i frågan.
Jag tror, att man inte gör klokt i att den ena gången på ett område och den
andra gången på ett annat, bryta fastställda regler och bestämmelser, utan vill
man visa tillmötesgående, ja, då får man lägga örn gällande bestämmelser.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Olofsson i Digernäs: Jag passar på tillfället att framföra mitt tack
för den hjälp, sorn ordföranden på tredje avdelningen nu påpekade, att statsutskottet
och riksdagen lämnat Jämtlands län. Jag vill på samma gång säga,
att Härjedalen väl inte torde få så synnerligen mycket av den nämnda gåvan,
ty bevillningskronorna hos de fattiga bönderna där äro ganska få. Jag vill
säga, att örn det av formella skäl är omöjligt att komma fram till en befrielse
från arvsskatten i fråga, jag vill förbereda riksdagen på, att vi komma igen
till nästa år. Vi kunna inte lämna detta utan vidare. Vi tycka, att Härjedalen
blivit utsatt för en orättfärdighet, och då få vi, när intet annat hjälper, lov
att gå den vägen att föreslå riksdagen att bevilja ett anslag motsvarande stämpelsumman
eller i någon annan form.
Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall, till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i
stället till de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.
Lördagen den 10 maj f. m.
23 Nr 33.
§ 10.
Vidare företogs till avgörande sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande,
nr 1, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under ortnamnstonde’
huvudtiteln, punkt 271, gjorda framställning angående anslag till be- undersolcninstridande
av med’ortnamnsundersökningarna i riket förenade kostnader jämte »arna * riket.
tre i ämnet väckta motioner.
Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit under punkten
271 av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att, bland annat, till bestridande
av med ortnamnsundersökningarna i riket förenade kostnader för budgetaret
1930/1931 anvisa ett extra anslag av 19,560 kronor att utgå i enlighet med vad
departementschefen i statsrådsprotokollet angivit och med den närmare fördelning
och enligt de villkor, Kungl. Majit kunde finna gott föreskriva.
Kungl. Maj :ts ifrågavarande framställning, vilken hänvisats till statsutskottet
för förberedande behandling, hade efter överenskommelse mellan statsutskottet
och bankoutskottet behandlats av sammansatt utskott.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft
ej mindre två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr Westman m. fl., nr 194, och den andra inom andra kammaren av herr
Wigforss m. fl., nr 216, i vilka motioner föreslagits, att riksdagen, med avslag
å Kungl. Maj :ts framställning i vad den rörde organiserandet av ortnamns
undersökningen,
måtte besluta att _ „
dels uttala, att ledningen av undersökningarna av svenska ortnamn matte
organiseras i huvudsaklig överensstämmelse med vad i motionerna förordats,
dels medgiva inrättandet åt professor Gustav Fredrik Jöran sahlgren av en
personlig professur i nordisk ortnamnsforskning vid Uppsala universitet, med
rätt att åtnjuta avlöning enligt bestämmelserna i kungörelsen den 6 juni 1925,
nr 211, angående villkor och bestämmelser beträffande avlöningsförhållanden
för professorer m. fl. vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska
mediko-kirurgiska institutet samt med uppdrag för Sahlgren att leda ortnamnsundersökningar
och förestå ortnamnsarkivet samt vara ledamot av ortnamnskommittén
och sekreteraren för ortnamnsärenden,
än även en inom första kammaren av herr Westman m. fl. väckt motion, nr
195, vari föreslagits, att riksdagen måtte under åttonde huvudtiteln till bestridande
av med ortnamnsundersökningarna i riket förenade kostnader för budgetåret
1930/1931 bevilja ett extra anslag av 6,500 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl Majits förslag
och med avslag å motionerna I: 194 och 195 samt lii 216, motionen 1: 195
i vad densamma skilde sig från Kungl. Majits förslag till bestridande av
med ortnamnsundersökningarna i riket förenade kostnader för budgetaret
1930/1931 anvisa ett extra anslag av 19,560 kronor att utgå i enlighet med vad
departementschefen under punkten 271 i statsrådsprotokollet över ecklesiasti -ärenden den 3 januari 1930 angivit och med den närmare fördelning och enligt
de villkor, Kungl. Maj :t kunde finna gott föreskriva.
Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar Olof Olsson andre
vice talmannen C. Petrus V. Nilsson, Wigforss, Danielsson och O. Pettersson,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Majits förslag samt med bifall till motionerna 1:194 och 195 samt
11:216,
I. medgiva, att ledningen av undersökningarna av svenska ortnamn matte
organiseras i huvudsaklig överensstämmelse med vad i Kungl. Majits förslag
och ovannämnda motioner förordats;
Jfr 33. 24
Lördagen den 10 maj f. m.
kostnader för *''r medgiva att för professorn i nordiska sprak vid universitetet i Lund,
ortnamns- v5,S<1 „ doktorn Gustav Fredrik Jöran Sahlgren finge vid universitetet i Upp
undersöknin-
sala fran och med den 1 juli 1930 inrättas en personlig professur i nordisk ortgarna
i riket, naums! önskning, med uppdrag för Sahlgren att leda ortnamnsundersökningar
(Foris.) och toresta ortnamnsarkivet samt vara ledamot av ortnamnsnämnden och sekreterare
tor ortnamn särén den ävensom med de åligganden i övrigt för Sahlgren
som av Kungl Majit bestämdes, ’
b) föreskriva att Sahlgren skulle vara skyldig såväl att i tillämpliga delar
underkasta sig de för universitetsprofessurer i allmänhet för åtnjutande av nu
galiande avlöningsförmåner stadgade villkoren och bestämmelserna som ock
att vid den^ alder, da annan universitetsprofessor vore skyldig avgå från sin
r m°t åtnjutande av pension, beräknad efter samma grunder, som stadgats
beträdande övriga umversitetsprofessorer, frånträda sin ifrågavarande professur;
och
c) bestämma, att Sahlgren skulle såsom innehavare av den föreslagna professuren
tran allmänna indragningsstaten åtnjuta en avlöning av 12,000 krouor,
därav ° 8,000 kronor lön och 4,000 kronor tjänstgöringspenningar, jämte
etter tern ars tjänstgöring ett ålderstillägg å lönen å 1,000 kronor, ävensom
™ * pensionshänseende likställd med ordinarie universitetsprofessor och
följaktligen vara underkastad bestämmelserna i 1907 års lag angående civila
tjanstmnehavares rätt till pension; samt
lil. till bestridande av med ortnamnsundersökningarna i riket förenade kostnader
tor budgetaret 1930/1931 anvisa ett extra anslag av 6,500 kronor att
utgå i enlighet med vad i reservationen angivits och med den närmare fördelning
och enligt de villkor, Kungl. Maj:t kunde finna gott föreskriva.
Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:
Herr Wigforss: Herr talman! Här är en fråga, som andra kammaren hade
som allra hastigast till behandling redan föregående år, då Kungl. Maj :t hade
lågt fram ett förslag till ordnande av fornminnesforskningen överhuvud taget.
I ar har Kungl. Majit kommit tillbaka med en del av denna fråga, och utav
den kungl, propositionen är det återigen endast en del som behandlats i förevarande
betänkande, nämligen den del som handlar om ortnamnsforskningen
Marn skulle väl kunna säga, att det är den del om vilket det redan förra året
radhe minsta meningskiljaktighet.
Det är i grund och botten mycket, mycket litet som skiljer de olika uppfattningarna
i denna fråga fran varandra. Att den gamla ortnamnskommittén
behöver ersättas nied en fastare organisation äro alla ense om, och Kungl. Majit
föreslår att det för dessa ortnamnsforskningar skall upprättas en tjänst i lönegraden
Jp 28. Dessutom skola till kostnaderna utgå 6,500 kronor jämte 4,000
kronor till särskilda vetenskapliga undersökningar. Kungl. Maj:ts förslag innebar
alitsa en sammanlagd kostnad av något över 19,000 kronor. När det nu
föreligger en reservation mot den ståndpunkt, där det sammansatta utskottet
bitratt Kungl. Maj:ts förslag, innebär denna reservation endast i en punkt en
avvikelse från Kungl. Maj:ts proposition. I denna reservation föreslås visserligen
inrättande av personlig professur åt nuvarande professor Jöran Sahlgren
men det ligger dess bättre inte så till, att reservanterna här föreslå riksdagen
att inrätta en personlig professur på samma sätt som då det många gånger
tidigare vant tal örn inrättande av personlig professur. Då har det ju varit så,
att tjänsten^ icke har existerat, och meningen har varit att övertyga riksdagen
om att en sadan befattning borde inrättas.
Nu föreligger här fullständig enighet mellan Kungl. Majit, utskottet och
reservanterna örn behovet av en tjänst för att leda dessa ortnamnsundersöknin
-
Lördagen den 10 maj f. m.
25 Nr 83.
gar. På elen punkten råder alltså ingen skillnad. Kungl. Maj:t och utskottet
föreslå inrättandet av en dylik tjänst, alltså med fast anställning. Man är vidare
praktiskt taget ense om att den mest kompetente för att sköta denna tjänst
är nuvarande professorn vid Lunds universitet Jöran Sahlgren. Såvitt jag kan
förstå är det endast en anledning, som kan ha förmått Kungl. Maj:t att icke
gå på den linje, som ortnamnskommittén själv med understöd av de akademiska
myndigheterna gått in för, nämligen att professor Sahlgren skulle sättas till
att sköta denna befattning, och jag förmodar, att det är den ståndpunkten som
riksdagen förra året intog, då den avvisade förslaget örn upprättandet av en
råd av personliga befattningar för skötande av vår folkminnesforskning. Såvitt
jag kan förstå torde detta skäl icke ha tyngt så särskilt mycket för Kungl.
Maj :t. När riksdagen avvisade dessa ganska många befattningar var det uppenbarligen
därför, att de kommo i sådan samlad trupp. Hade Kungl. Majk
vid förra årets riksdag endast kommit fram med förslag örn ortnamnsforskningens
ordnande på detta sätt med en personlig befattning åt Jöran Sahlgren, så
är jag alldeles övertygad att däremot icke hade rests någon opposition i riksdagen.
Nu ligger saken i alla händelser så till, att Kungl. Maj:t har föredragit
att föreslå en befattning i lönegraden B 28, och att reservanterna i stället
föreslå, att till denna befattning, som under alla förhållanden skall upprättas,
skall förflyttas nuvarande professorn Jöran Sahlgren, då naturligtvis med bibehållande
av hans löneförmåner och hans titel som professor. Det är helt enkelt
en rent praktisk angelägenhet som denna kammare, lika väl som andra,
som sysslat med saken, mycket väl kan bedöma. Man är allmänt enig om att
professor Sahlgren är den ojämförligt mest lämplige för att sköta denna befattning.
Man är mycket oviss om, huruvida det överhuvud är möjligt att få
någon annan, som ens tillnärmelsevis skulle kunna utföra arbetet på samma
sätt. Under sådana förhållanden förefaller det ju som örn alla praktiska skäl
talade för denna anordning. Då därtill kommer, att detta förslag från reservanternas
sida icke kostar mera än den kungl, propositionen utan snarare är
en smula billigare, bortfaller, tycker jag, den sista anledningen till att man i
detta fall skulle föredraga utskottets förslag framför reservationen.
Med framhållande av dessa synpunkter och till dess jag har fått höra några
verkligt vägande argument, som kunna framföras mot reservationen, hemställer
jag örn bifall till reservationen.
I detta anförande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Nylander, Forssell, Lundstedt,
Mosesson, Sköld och Anderson i Linköping.
Herr Winkler: Herr talman, mina herrar! Jag har såsom representant
för bankoutskottet deltagit i det sammansatta utskottets behandling av denna
fråga. Jag vill dock säga, att det här gäller ett ämne, som jag mycket litet
behärskar. Det är därför mycket sannolikt, att. jag i mitt anförande icke
kan klämna det försvar som önskligt vore för utskottets förslag. Jag ber
att få erinra om Kungl. Maj :ts mycket vidlyftiga förslag i denna fråga vid föregående
års riksdag. Av denna frågas utveckling sedan lång tid tillbaka finns
en sammanfattning i årets statsverksproposition under åttonde huvudtiteln
s._ 073—702. Jag torde inte behöva uppehålla tiden med att genomgå en
historik över denna frågas utveckling, för vilken redogjorts i utskottet, vilket
låtit sig angeläget vara att på bästa möjliga sätt sätta sig in i frågan.
I fjol förelädes riksdagen ett mycket betydande förslag i ämnet. Då önskade
regeringen, att man skulle tillsätta filosofie doktorn Anders Herman Geijer
som ledare av folkmålsundersökningen och giva, honom en befattning i lönegraden
B 30, vidare nu ifrågavarande person, dåvarande docenten Gustav
Äng. vissa
kostnader för
ortnamnsundersökningarna
i riket.
(Forts.)
Jir 33.
26
Lördagen den 10 maj £. m.
Ang. vissa Fredrik Jöran Sahlgren såsom ledare av ortnar.msforskningen, och folkminneskostnader
för undersökningen skulle ledas av filosofie doktorn von Sydow. Riksdagen ville
Undersöknin- emellertid inte gå med på detta förslag, som den ansåg vara för vidlyftigt
gärna i riket, och dyrbart, och hemställde till Kungl. Maj :t att, örn det vore möjligt, låta
(Forts.) utarbeta ett mindre, billigare förslag till detta års riksdag. Så har nu skett.
Jag erkänner riktigheten av vad herr Wigforss här yttrade, att meningsskiljaktigheten
mellan utskottet och reservanterna är ganska obetydlig. Det
hela har hakat upp sig därpå att reservanterna fortfarande vilja detsamma
som Kungl. Maj :t i fjol, nämligen att Sahlgren, numera professor i nordiska
språk i Lund, skulle få en personlig professur. Detta hade emellertid redan
framförts till regeringen, innan den framkom med sitt förslag i år, av den
vetenskapliga nämnd i Uppsala, som har hand örn ifrågavarande forskning.
Det har alltså prövats av Kungl. Majit och Kungl. Majit har icke. funnit
sig böra framföra förslag därom. Det skulle vara ganska egendomligt, örn
riksdagen, då den i fjol bestämt avböjde den proposition, som då framlades,
nu skulle vägra att gå in för vad den då begärde i fråga örn befattningen
för ortnamnsundersökningen. Örn jag inte missminner mig, var .det ju i
fjol fråga även örn personlig professur för både von Sydow och Geijer. Jag
vet inte, vad det kan föreligga för anledning för riksdagen, att, då den fått
av regeringen till punkt och pricka det förslag, som den i fjol anhöll örn,
genom att bifalla en avgiven reservation frångå sin tidigare uttalade önskan.
Jag ber också att få säga, att det väl hör till det ovanliga eller aldrig förekommer,
att man inrättar en personlig professur på enskild motion. Förslag
i den riktningen ha flera gånger avslagits, senast år 1928. Riksdagen
ansåg i det fallet, att ett sådant förslag borde komma från Kungl.. Maj :t;
såvitt jag vet förekommer endast ett undantag från den regeln, nämligen då
professor Nilsson i Lund fick personlig professur. Han blev ju senare ordinarie
professor i sitt ämne.
Som jag nämnde förut, är det icke någon stor skillnad mellan de båda förslagen.
Jag kan dock inte finna någon anledning, varför riksdagen inte skulle
bifalla det sammansatta utskottets förslag. Nu har herr Wigforss påpekat,
att det blir 1,000 kronor billigare enligt reservanternas förslag. Det bör väl
inte vara av avgörande betydelse, örn det blir 18,500 kronor eller 19,500 kronor,
i synnerhet örn vi taga i betraktande, att till dessa undersökningar, ortnamns-,
folkmåls- och folkminnesundersökningar, skulle utgå av lotterimedel
inte mindre än 342,000 kronor. Minskningen skulle vara att hänföra därtill,
att professor Sahlgren själv skulle kunna utföra en del av det. arbete han
annars skulle anförtro åt en sekreterare. Men detta blir väl möjligt endast i
början av hans tjänstgöring som ledare för denna avdelning inom forskningen.
Inom kort torde enligt min mening behov av medhjälpare komma att uppstå.
Då är besparingen slut. Vad det här gäller är väl, örn man vill bereda herr
Sahlgren personlig professur, ehuru han redan förut är utnämnd till professor
i nordiska språk. Det kan ju hända, att .det tidigare inträffat, men
jag känner icke till att en ordinarie professor tidigare blivit tilldelad personlig
professur. Det är väl blott vid sådana tillfällen man plägar inrätta
personlig professur, då uppgiften för densamma är så att säga av mera. övergående
art. Nu har visserligen professor Sahlgren förklarat sig villig att
flytta från Lund till Uppsala. Skäl äro dock enligt min mening anförda för
att riksdagen icke bör inrätta personlig professur på förslag av enskild motionär
utan blott på förslag av Kungl. Majit. Då regeringen följt de direktiv,
som lämnades av riksdagen i fjol, finns det ingen anledning för riksdagen
att icke acceptera det nu föreliggande sammansatta stats- och bankoutskottets
förslag.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Lördagen den 10 maj f. m.
27 Nr 33.
9 Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Lindskog: Herr för
ste
vice talman, mina herrar! Jag står egentligen i ett ganska egendomligt
läge här, då det i realiteten gäller en strid mellan det förslag, som jag i fjol
framlade på denna punkt, men som då av riksdagen förkastades, och det förslag,
sora jag på grund därav i år ansett mig böra framlägga. Herrarna
kunna nog förstå, att jag under sådana förhållanden inte bara med jämnmod
utan till och med med ganska stor tillfredsställelse skulle se, att reservationen
segrade. Men saken är ju den, att jag för att få ett positivt resultat
i denna fråga, som i högsta grad intresserat mig, verkligen ansett det
vara den naturliga vägen att följa de uppenbara och klara direktiv, som riksdagen
givit. Det är visserligen sant, att vissa erfarenheter under de gångna
åren gjort, att jag nästan måst kasta över bord min gamla barnatro, att
det skall finnas ett visst logiskt sammanhang mellan ett riksdagens beslut det
ena året och det andra. Men jag har ändå ansett, att jag i egenskap av departementschef
varit skyldig att åtminstone söka upprätthålla en fiktion örn
ett sådant sammanhang.
Med avseende på den punkt, som här är i fråga, kan man ju säga, att det
föreligger i år ett annat läge, i så måtto nämligen, att dåvarande docenten
Sahlgren nu blivit professor. Men jag vill säga, mina herrar, att den omständigheten
var riksdagen i fjol icke oförberedd på. Jag påpekade den uttryckligen
i de uttalanden, som jag hade i fjol. Jag sade så här i första kammaren,
och jag sade detsamma i andra kammaren: »Jag vill ge kammaren den
upplysningen, att en av de personer, som här äro föreslagna som ledare, är
fullt säker örn att nästa år erhålla ordinarie professur vid ett statsuniversitet.
Han har förklarat för mig, att han av intresse för saken går med på en dylik
anställning som den föreslagna men som ger honom över 1,000 kronor mindre
i årlig inkomst än han skulle få, örn han får denna säkra ordinarie professur.
Han gör det av intresse för frågan.» Nu ber jag att få vädja
till herrarna och fråga, vad herrarna skulle sagt, örn jag, sedan riksdagen
i fjol förkastat detta av mig då framlagda förslag örn att ge en fast anställning
åt dåvarande docenten Sahlgren, i år återkommit med förslag örn att
fortfarande ge honom denna fasta anställning men som i år kostar 1,000 kronor
mera än i fjol. Herrarna skulle antagligen ha erinrat mig örn den gamla
klassiska berättelsen örn de sibyllinska böckerna, enligt vilken efter varje förkastat
köp det nya köpet blev dyrare. Emellertid, en dylik frontförändring
kan ju riksdagen göra. Och, som sagt, jag skall med största glädje acceptera
reservanternas förslag. Men jag vill framlägga motiven till att jag inte
ansett mig kunna lägga fram detta förslag.
Örn man säger, att riksdagen i fjol inte tänkte speciellt på Sahlgren utan
på alla de andra, så vill jag säga, att en person, som nu står bland reservanterna,
nämligen herr Olof Olsson, i fjol särskilt framdrog ortnamnen och
sade, att om det är någon gren av alla dessa, som kan skiljas ut och stå
över, så är det inte folkminnena utan just ortnamnen. Att herr Olof Olsson
nu i år står bland reservanterna, har ju icke kunnat inverka på min ställning.
Nu säger man, att den kungl, propositionen blir 1,000 kronor dyrare
än förslaget om personlig professur för professor Sahlgren. På den punkten
vill jag emellertid inlägga en viss gensaga. Skillnaden beror därpå, att jag
jämte en plats på extra ordinarie stat även föreslagit 4,000 kronor i extra expenser.
Men detta har inte för mig stått i något nödvändigt sammanhang
med frågan, huruvida den ane eller den andre skulle bli innehavare av denna
plats. Jag tror, att de 4,000 kronorna expenser kunna nog behövas, vare sig
vi få professor Sahlgren eller inte.
Jag skall nu sluta med att säga, att jag fullständigt instämmer i vad herr
Wigforss här yttrade. Det finns för mig ingen tvekan därom, att professor
Äng. trissa
kostnader för
ortnamnsundersökningarna
i riket.
(Forts.)
Nr 38. 28
Lördagen den 10 maj f. m.
Ang. vissa Sahlgren är den för platsen mest lämpade av alla deni, som kunna komma i,
^ortnamns- fra§a- Vill man se till själva saken, så gör man otvivelaktigt saken det största
undersöknin- gagnet, örn man bifaller reservationen och därmed alltså ställer sig i denna
gärna i riket, punkt på samma linje, där jag tillät mig ställa mig i fjol. Men jag vill säga,
(Forts.) att jag icke ansåg mig kunna särskilt plocka ut denne man, därför att han
under mellantiden råkat bli professor. Det hade knappast varit riktigt förenligt
med vare sig Kungl. Maj :ts eller riksdagens värdighet att taga hänsyn
till den omständigheten. Ty det kan inte nekas, att samma skäl, som
tala för en fast befattning på indragningsstaten för professor Sahlgren, samma
skäl tala också i varje fall för docenten Geijers och docenten von Sydows uppfattning
i samma läge.
Jag har således för min del blott och bart velat framlägga skälen till
Kungl. Maj:ts förändrade ståndpunkt i år samt framhålla, att ifall reservationen
går igenom i riksdagen, så är detta för mig ingalunda en källa till
missnöje utan snarare raka motsatsen.
Herr Paulsen: Herr förste vice talman! Då jag deltagit i utskottets be
handling
av föreliggande fråga, vill jag säga, att saken ställer sig för mig helt
enkelt så: skola vi inrätta en personlig professur i detta ämne eller en tjänst
i lönegraden B 28? Nu vill jag säga, att själva insamlingsarbetet redan fortskridit
så långt, att, örn vi inrätta en tjänst i B 28, vederbörande befattningshavare
inom ett 15-tal år beräknas vara färdig med arbetet. Frågan blir då,
örn vi då skola avskeda honom. Nej, det kan givetvis inte komma i fråga, utan
man måste söka efter något annat arbete för mannen att syssla med, tills han
inträder i pensionsåldern. Då nu insamlingen hunnit så långt, är det egentligen
den vetenskapliga bearbetningen man vill lägga största vikten vid. Men
för detta har en tjänsteman i B 28 inga eller mycket små kvalifikationer. Däremot
är den man, professor Sahlgren, som man här vill ge en personlig professur,
högst kvalificerad för uppgiften. Då det inte blir dyrare med en personlig
professur än med en tjänsteman i B 28 men all utsikt finnes, att arbetet
kommer att skötas på ett vida bättre sätt, däTest den personliga professuren
kommer till stånd, så har jag för min del kommit till det resultatet, att man bör
inrätta denna personliga professur. Och på grund därav ber jag, herr förste
vice talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr Sandwall: Herr förste vice talman! Det var i början av herr Wigforss’
anförande jag begärde ordet. Sedermera lia både han och statsrådet
Lindskog kommit fram med sådana upplysningar och sådana skäl, att mitt yttrande
numera kanske inte behövde ifrågakomma. Jag ber emellertid att få
yrka bifall till reservationen.
Jag har följt detta ärendes behandling i utskottet både i fjol och i år. Huvudanmärkningen
mot motionen, sådan den föreligger i år, och därmed också mot
reservationen, är att man inte bör inrätta en personlig professur på förslag av
enskilda motionärer, utan att en dylik fråga bör gå genom Kungl. Majit. Detta
är emellertid också motionärernas och reservanternas ståndpunkt. För frågans
bedömande i detta avseende ber jag att få hänvisa till ett par omständigheter.
I sin proposition i fjol hemställde Kungl. Majit, för övrigt i enlighet
med ortnamnskommitténs förslag, örn en personlig tjänst åt Jöran Sahlgren
i lönegraden B 30 med titeln professor och med uppdrag att leda och ordna våra
ortnamnsundersökningar. Sahlgren var då ännu docent, och Kungl. Maj :ts förslag
innebar sålunda för honom en befordran. Det gällde då inrättande av en
personlig professur i vanlig mening, och Kungl. Maj :t har alltså tagit ställning
till spörsmålet. Nu är emellertid Sahlgren professor i nordiska språk vid
Lunds universitet. Det är alltså blott fråga om att förflytta honom från en
Lördagen den 10 maj f. m.
29 Nr 33.
professur till en annan. Då lian nu under stark konkurrens fått sin professur Äng. vissa
i Lund, så var det förnämligast på grund av sina språkvetenskapliga förtjänster
på just det område, som nu skulle bli hans verkliga arbetsfält, nämligen ort- undersökninnamnsforskningen,
där han kan göra större nytta än som professor i Lund och gärna i riket.
där han får tillfälle att fullfölja den verksamhet, som redan tagit måttet av (Forts.)
ett stort livsverk, där han enligt inländska och utländska sakkunnigas utsago
är hart när oersättlig.
För mig är det obegripligt, varför riksdagen skulle neka att sätta honom
på den rätta platsen, att ge honom tillfälle att fullfölja den verksamhet, som
han i 25 år bedrivit med sådant nit och sådan framgång, och därigenom också
rädda undan försening och undan försumpning den föreliggande frågan, vilken
ju dock riksdagen så sent som i fjol betecknat såsom en nationell angelägenhet
av stora mått och beträffande vilken i eminent mening också gäller, att det
är fara i dröjsmål.
Utskottets tvekan är så mycket märkligare, som åtgärden inte skulle bli dyrare
utan, i varje fall enligt de föreliggande handlingarna, skulle bli billigare
för staten, skulle innebära en besparing. Det är annars inte ofta man får uppleva
ett sådant förhållande, att det bättre också är det billigare. Denna lilla,
för resten av herr Winkler apostroferade direkta besparing i statsutgifterna,
spelar dock för mig en synnerligen liten roll. Den indirekta besparingen skulle
däremot under årens lopp bli synnerligen stor. Ty det är naturligtvis alldeles
otänkbart, att en ny ledare, hur skicklig han än vore, skulle kunna genomföra
arbetet på så kort tid och nied sådant resultat som Sahlgren. Sedan decennier
är ju Sahlgren förtrogen med arbetets alla detaljer. Ingen levande svensk
man behärskar som han det stora och mäktiga materialet. Han har själv utarbetat
de normer och metoder, efter vilka materialet skall avvinnas sina vittnesmål.
Att bereda en sådan forskare tillfälle att på sin rätta plats få fullfölja
sitt livsverk måste betecknas såsom synnerligen god nationalekonomi.
Vi vilja ju alla här i riksdagen befordra saken. Vi äro också på det klara
med att det föreligger fara i dröjsmål. Vi veta också, att här föreligger en betydelsefull
kulturfråga, ett räddningsarbete, ett räddningsarbete i sista stund,
av kulturvärden, som var dag hålla på att försvinna. Sakkunniga i in- och utlandet
äro eniga örn att Sahlgren är den ledande vetenskapsmannen på den
svenska ortnamnsforskningens område. Han är fullt inne inte bara i denna vetenskap
såsom sådan utan också i dess nödvändiga hjälpvetenskaper: fornkunskap,
folklivs- och folkminnesforskning, kulturhistoria, topografi och han har ävenså
en vidsträckt kameralkunskap. Han har ådagalagt nit och skicklighet inte
minst som organisatör och arbetsledare på området, och han har dessutom visat
gott och klart ekonomiskt förstånd.
Ur alla synpunkter, ur nationell synpunkt, ur vetenskaplig synpunkt och ur
ekonomisk synpunkt, ber jag, herr förste vice talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag har varit förhindrad att dellaga
i utskottets behandling av detta ärende, och i stället har min suppleant
deltagit däri. Men då han icke är närvarande, vill jag yttra några ord för att
ge till känna hur jag ser detta ärende, som mycket intresserar även mig, ehuru
det kanske kan vara onödigt efter herr statsrådets yttrande. Det gjorde mig
glad alt höra hans uttalande, att saken otvivelaktigt bäst gagnas genom att
en personlig professur inrättas åt professor Sahlgren och att han därför skulle
hälsa med största tillfredsställelse, örn reservationen bifallos av kammaren. Efter
ett sådant yttrande från stal srål Isbänken skulle jag förmoda, att reservationen
här kommer afl tagas med slör majoritet. Därtill kommer, ali de två
motionärerna ju böra silla inne med god erfarenhet på detta område. Del är
Nr 33. 30
Lördagen, den 10 maj f. m.
kostnadeHör llatnrligtvis inte för att göra en tjänst åt ett visst håll, som de kommit med sin
ortnamns-'' m°tion, utan för att den stora och viktiga saken, ortnamnsforskningen, skall
undersöknin- bli på bästa sätt tillgodosedd. Professor Sahlgrens uppgift i Lund skulle väl,
gärna i riket, förmodar jag, kunna skötas lika bra av någon annan, som kommer på den plattorts.
) sen. Men däremot vågar jag fastslå -— vilket ingen förnekat — att professor
Sahlgrens uppgift på detta område icke kan skötas tillnärmelsevis lika bra
av någon annan man. Vi veta ju av erfarenheten i livet, hur viktigt det är,
att den rätte mannen kommer på den rätta platsen, och jag skulle vilja göra
det bestämda uttalandet, att hela denna gärning skulle komma att förvanskas
och arbetet icke att leda till ett tillfredsställande resultat, örn man satte en
annan man än professor Sahlgren att leda denna verksamhet. Jag behöver inte
säga mer. Jag förmodar, att kammaren är på det klara med att vi böra gå på
bifall till reservationen. Och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till densamma.
Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.
Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Jag har haft tillfälle att på
ganska nära håll se detta arbete, och jag har därvid vunnit den övertygelsen
att för såvitt den man, som startat det och som är den främste på området, icke
får tillfälle att fullfölja denna uppgift, så kommer hela denna betydelsefulla
gren av vetenskaplig forskning att lida ett mycket starkt bakslag. Ty det
finns nog i själva verket ingen, som kan taga upp hans mantel. Jag vill därför,
utan att förlänga debatten, mycket varmt förena mig med dem, som här
ha yrkat bifall till reservationen.
överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den senare propositionen.
§ IL
Pöredrogos vart efter annat:
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 137, angående vissa pensioner, understöd och anslag
från allmänna indragningsstaten, under punkt 6:o gjorda framställning
angående anslag till materiel för det fysikalisk-kemiska laboratoriet vid universitetet
i Uppsala;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 56 § förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn
arvsskatt och skatt för gåva;
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316);
och
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående särskilda bestämmelser rörande mantalsskrivningen för år 1931 samt
om uppgifter för den allmänna folkräkningen den 31 december 1930; samt
andra lagutskottets utlåtande, nr 32, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående förslag till förordning örn ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan
den 19 juni 1919 (nr 566).
Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden och betänkanden hemställt.
Lördagen den 10 maj f. m.
31
Nr 33.
§ 12.
Därnäst i ordningen var å föredragningslistan upptaget andra lagutskottets
utlåtande, nr 33, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 398) om arbetstiden
å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen) dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 19 mars 1930 till riksdagen avlämnad proposition, nr 242,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 398)
örn arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen).
I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma väckta, likalydande motioner, nämligen nr 319 i
första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 527 i andra kammaren av herr
Hansson i Stockholm m. fl., i vilka motioner hemställts, att riksdagen måtte
l:o) för sin del antaga av motionärerna framlagt förslag till lag örn arbetstiden
å svenska fartyg (sjöarbetstidslag); och
2:o) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att de enligt förordningen den 13
juli 1926 med närmare föreskrifter rörande tillämpningen av lagen örn arbetstiden
å svenska fartyg åt kommerskollegium givna uppgifterna måtte uppdragas
åt arbetsrådet.
Utskottet hemställde,
A) att förevarande proposition måtte av riksdagen godkännas; och
B) att ovanberörda motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar Linder, Sigfrid
Hansson, Hagman, Magnusson i Kalmar, Hage och Johanssan i Stockholm, vilka
ansett, att det i motionerna innefattade lagförslaget borde av riksdagen antagas
med visst tillägg.
Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:
Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Detta ärende har under de
senaste tio åren icke fått den behandling, som det borde ha fått. Våra sjömän
voro glömda i lagstiftningen intill världskriget, då vi uppskakades av de
speciella svårigheter, som denna yrkeskår då fick att dragas med under sin
gärning. När u-båtskriget visade för en värld, vad denna yrkeskår kunde utsättas
för, igångsattes en förut begärd utredning örn den svenska sjölagens beskaffenhet,
och den ledde till ganska ingående formella ändringar i vår sjölagstiftning.
När senare frågan örn reglering av arbetstiden för skilda yrkesgrupper
blev aktuell, kom också sjömännens arbetstidsfråga under riksdagens
behandling. År 1919 fingo vi en lag om arbetstiden ombord på svenska
fartyg. Den lag, som då provisoriskt antogs, var visserligen icke i sin utformning
sådan, att sjömännen hade anledning att vara alldeles särskilt belåtna
med densamma. Emellertid kan man säga, att dess innehåll dock var av
tämligen hygglig beskaffenhet, och klagomålen över 1919 års sjöarbetstidslag
voro icke heller så allmänna, att de väckte någon särskild uppmärksamhet.
Emellertid, praxis i fråga örn tillämpningen av en lag kan utveckla sig på
olika sätt. Inom sjömansyrket lär det nog med hänsyn till arbetets art finnas
mycket större utsikter än på andra arbetsområden att krypa förbi i övrigt
Äng. fortsatt
giltighet av
sjöarbetstidslagen.
Nr 38. 32
Lördagen den 10 maj f. m.
Ang. fortsatt
giltighet av
sjöarbetstidslagen.
(Forts.)
mycket klara bestämmelser och få en tillämpning, som förvisso skulle, örn elen
meddelades lagstiftarna, väcka deras häpnad. Också i fråga örn 1919 års sjöarbetstidslag
kunde visas på en.tolkning, som uppenbarligen icke varit lagstiftarnas
mening. Emellertid, vi nådde fram till 1925 och 1926, då det var fråga
om att ånyo till behandling upptaga de gällande arbetstidslagarna och då även
sjöarbetstidslagen. Vid den utredning, som då verkställdes, framkommo sådana
uttalanden från de myndigheter, som hade nied ärendet att syssla, att de ingåvo
sjöfolket den tron, vilken dock sedermera visade sig oberättigad, att även
örn 1919 års lag kunde betraktas som otillfredsställande med hänsyn till den
tillämpning av lagen, som praktiserats, skulle de få behålla själva lagens utbyggnad,
som de redan fått den. Det uttalades då i det sammanhanget, att
såsom allmän slutsats syntes det »kunna sägas, att här i landet gällande lagstiftning
icke innebure något större tvång för vår i utrikes trafik arbetande
sjöfart i jämförelse med den konkurrerande utländska».
Uttalandets kärna är, att lagen ej inneburit något större tvång för vår yrkessjöfart
i jämförelse med den konkurrerande utländska. Icke förty vidtog
1926 års riksdag vissa faktiska och mycket betänkliga försämringar av 1919
års lag. Det uttalades visserligen i de då framlagda akterna, att det ej var
fråga örn annat än rent formella ändringar av de skilda paragraferna. Dessa
ändringar visade sig emellertid i praktiken verka synnerligen ödesdigert för
arbetarna och gjorde i många stycken sjöarbetstidslagen till en fullständig
illusion. ''Jag skall ej längre upptaga tiden med den saken, men jag vill erinra
örn en. ändring, som gjordes 1926 och som av de riksdagens ledamöter, vilka
hade tillfälle att syssla med dessa saker, betraktades som synnerligen oskyldig,
men som likväl kom att verka förryckande på andemeningen i det hela. I
paragraf 16 hette det i 1919 års lag följande: »Har sjöman någon dag mera
än två timmar använts till övertidsarbete, bestående av lastning eller lossning»,
etc. År 1926 erhöll paragrafen följande ändrade lydelse: »Har sjöman någon
dag mera än två timmar använts till övertidsarbete bestående uti hanterande av
last vid lastning eller lossning etc.» Medan sålunda sjöman, som deltog i fästningsarbete,
tidigare fick den förmån, som lagen tillerkänt, har nu denna inskränkts
till att gälla dem, som utföra hanterande av last, d. v. s. endast dem,
sorn med händerna taga i godset, ej dem, som sköta vinschar och dylikt. Men
även dessa borde enligt lagen vara berättigade till denna förmån. Åven andra
delar av beslutet 1926 kunna påpekas, som göra det befogat att begära, att de
försämringar, som skedde i sjöarbetstidslagen år 1926, avskaffas och att lagen
i huvudsak åter erhåller sin gamla lydelse av år 1919.
Nu har motionärerna utgått från just detta att söka återföra lagen i huvuddragen
till 1919 års bestämmelser. Emellertid har utskottet avstyrkt, byggande
på kommerskollegii och socialstyrelsens erinringar, att det pågår ett
visst förberedande arbete i Genéve för att söka få denna lagstiftning internationellt
reglerad. Utan vidare föreslås i huvudsak ett prolongerande för ytterligare
några år framåt av nu gällande sjöarbetstidslag. Där göres visserligen
en ändring i lagens § 9 i form av förslag från regeringen. Detta förslag är ju
ganska betecknande i det stora hela för lagens allmänna ställning. Det är ej
riktigt, som det heter i ett utlåtande från en av myndigheterna, att några klagomål
av allvarlig art icke framförts. Det är tvärtom på det sättet, att klagomålen
varit så allmänna och slagit så djup rot, att det allmänt talas så inom
sjömansvärlden, att sådan lagen nu är vore det bättre, att sjömännen hade sin
frihet att reda ut arbetstidsförhållandena genom sina organisationer. Det
är klart, att motionärerna ej kunna gå in för en sådan synpunkt som att man
skall .göra tillståndet fritt, då vi en gång tagit upp denna del av sociallagstiftningen.
och. sökt reglera den. Vi ha tvistefrågor nog ändå. Emellertid,
denna ändring i § 9, som föreslås, har man ej kunnat komma förbi. Den är av
Lördagen den 10 maj f. m.
33 Nr 33.
den beskaffenheten, att kommerskollegiet nödgas säga, att det nu råder sämre
förhållanden för sjömännen än innan denna lagstiftning kom till. Sålunda har
det ej varit möjligt att blunda för det faktum, att vid lagparagrafens formulering
ha myndigheterna understött så långt gående krav från redarnas sida,
att man nu måste säga, att förhållanena för sjöfolket nu äro sämre, än innan
någon lagstiftning på området koni till. Men § 9, som den av Kungl. Maj :t
föreslås ändrad, säkerställer icke, herr talman, ett bättre tillstånd än som nu
råder i kraft av lagens nuvarande formulering, ty den springande punkten i
paragrafen är bestämmelsen örn vad slags arbete man har rätt att uttaga
inom den nämnda tiden. Här är ej fråga örn arbetstiden som sådan utan örn
vad slags arbete som avses i paragrafen. I den socialdemokratiska riksdagsgruppens
motion, framburen av herrar Möller och P. A. Hansson, ha motionärerna
begränsat arbetet så att det icke får omfatta »annan skeppstjänst än dels
vad som erfordras för fartygets framdrivande, manövrering eller navigering
eller klargöring i anledning av ankomsten eller avgången, dels lastning eller
lossning av passagerarnas effekter eller post eller gods, vars lastning eller
lossning ej kan utan fara för godset uppskjutas, dels ock där det ,kan anses1
ingå i sjömannens åliggande, lättare rengöring eller sådant arbete, som, enligt
vad i 6 § stadgas, kan å helgdag åläggas i nämnda paragraf avsedd personal.
»
Kungl. Maj:ts förslag till ändring är, sådant det är formulerat, en ren och
klar fiktion och träffar ej de missförhållanden, som utvecklat sig under lagens
tillämpning och som Kungl. Maj :t ansett sig böra söka komma till rätta med.
. Det skulle, herr talman, vara intressant att föredraga en provkarta på tolkningen
av lagens bestämmelser. Det skulle vara intressant att föredraga aktstycken,
. där man får se, hur vederböarnde redare tolka lagen. Jag skall
emellertid, da mitt yttrande snarast är en opinionsyttring, icke föredraga några
speciella aktstycken. Jag vill endast understryka så kraftigt jag förmår,
att lagen Ilar behov a.v.omsikt och förändring, och att vad motionärerna föreslagit
är. det lägsta minimum, som man kan tänka sig.
Jag vill slutligen, herr talman, påpeka, att innan utskottet kommit till sitt
beslut, sa borde utskottet ha tittat litet på motionärernas yrkande att riksdagen
matte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla »att de enligt kungl, förordningen den
^ med n®,rmare föreskrifter rörande tillämpningen av lagen örn
arbetstiden a svenska fartyg åt kungl, kommerskollegium givna uppgifterna
ma uppdragas åt arbetsrådet».
Utskottet har. behandlat ärendet väl snabbt. Oavsett örn lagen underkastas
ändring eller ej, hade det bort vara angeläget för utskottet att undersöka,
hur lagen tillampas eller hur den rådgivande myndigheten i fråga örn tillämpningen
av lagen ryktar sitt värv. Det finnes intet uttalande därom, vare sig
i motiveringen eller pa något annat ställe. Det är dock så, att det inträffar,
att nar ett rederi eller någon av organisationerna hos kommerskollegiet begär
uppgift, hur man lämpligen bör förfara i det eller det fallet, svarar en tjänsteIjlan
1 kommerskollegiet, . Oell det synes ej framgå av något, att svaren Understallas
kommerskollegn granskning. En tjänsteman svarar vederbörande
redare eller organisation oell när svaret givits, blir det grundläggande för tolkDnd?wklirwt-den
i fa ’ *°™Jansos likvärdiga. Det är att sätta löslighet och
ftemnnk! V ^ 1 . Det, bor f»ras slut på detta att en underordnad tjän
omTtVnnf
merfk° leglT har Sådana befogenheter. Det hade varit rimligt,
örn utskottet sagt, att vad motionärerna här påyrkat står i överensstämmelse
med vad sorn ansetts, riktigt i fråga örn övriga arbetstidslagar, och atT tolklänij)ats''aV
SJ°arbetstlds agen b,,r skc På annat sätt än det som hittills till
-
en?. fortsatt
giltighet av
sjöarbetstidslagen.
''Forts.)
Andra kammarens protokoll 1930. Nr 33.
Nr 38. 34
Lördagen den 10 maj f. m.
Äng. fortsatt
giltighet av
(Forts.)
Ja, herr talman, det skulle vara en gärd av rättvisa, om riksdagen redan i
år utan hänsyn till den väntade internationella överenskommelsen rörande sjölagsstiftningen
hade gått in för att återställa lagen till 1919 års lydelse i dess
huvuddrag. Det är detta motionärerna påyrkat. Hoppet må vara ganska
ringa, men jag vill, herr talman, ge mitt bidrag därtill genom att i fråga örn
punkt 1 A) yrka bifall till det förslag i fråga örn arbetstidslag, som reservationen
innehåller, och i fråga om punkten B, att riksdagen måtte besluta
den skrivelse i fråga örn tolkningen av lagens bestämmelser, som motionärena
föreslagit.
Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Jag förstår mycket väl, att
det vid detta tillfälle icke är möjligt att vinna beaktande för sjöfolkets önskemål.
Dessa ha framförts i den socialdemokratiska motionen, så långt som
sjöfolket tror sig för närvarande kunna påkalla uppmärksamhet för desamma.
Det går dock icke för sig att behandla sjöfolket i allmänhet såsom en pariasklass,
såsom en grupp av arbetare, vilka kunna ställas på en sämre standard än
arbetarna i allmänhet. Sjöfolket kräver, att det skall bli jämställt med vanliga
transportarbetare beträffande löneförmåner och beträffande fri- och rättigheter
överhuvud. Sjöfolket har ju länge ansetts stå i en klass för sig och
vara en grupp arbetare, som man kunde behandla på ett sätt, som icke står i
relation till andra arbetargruppers behandling.
Man har klagat över tillståndet i hamnarna och de levnadsförhållanden, som
utvecklat sig där. Men jag tror, att det hela hänger samman med den grundsyn,
som man haft på sjöfolkets standard i allmänhet. Det är ju alltid så, att
ju lägre standard ett befolkningslager har, dess större anledning är det till
missnöje och ju större tillfälle blir det för vederbörande att komma i ett
sådant läge, att det föreligger orsak till erinran mot deras sätt att sköta sig
och sitt. Men när nu sjöfolket tagit sina angelägenheter örn hand och verkligen
med allvar sökt höja sig ur detta tillstånd, som säkerligen icke varit
tillfredsställande vare sig ur samhällets eller ur dess egna synpunkter, borde
man kunna få påräkna hjälp av samhället. Vad sjömännen i första hand
önska samhällets medverkan till är att åstadkomma en sådan reglering av
arbetstiden — dock naturligtvis med hänsyn till de säregna omständigheter,
som råda för sjöfolket i dess arbete — att arbetstiden kommer att stå i överensstämmelse
med vad som gäller för andra arbetargrupper. Det går icke i längden
att hålla sjöfolket i en särklass, ty sådant kommer utan tvivel att utlösa
arbetskonflikter av den omfattning, som vi hittills varit alldeles främmande
för inom detta arbetsområde.
Vad sjöfolket litar till, är nu närmast de internationella konferenser, som
förberedas. Sådana lia hållits tidigare, men de ha icke lett till något resultat..
Sjöfolket lever alltjämt i den föreställningen, att det skall vara möjligt att på
internationell väg reglera dess arbetstid och arbetsförhållanden i allmänhet.
Skulle detta bli en besvikelse för sjöfolket, är det all anledning att räkna
med, att besvikelsen kommer att utlösa arbetskonflikter, som vi tidigare
icke sett maken till. Det är därför i högsta grad oklokt, örn
man icke i tid beaktar den allvarliga fara, som uppstår när man icke rättar sig
efter den tvingande nödvändigheten att gå sjöfolkets krav till mötes. Det gäller
reglering icke blott av arbetstiden utan även av arbetsvillkoren och bostadsförhållandena.
Sjöfolket anser, att när det är möjligt att reglera arbetstiden
för andra transportarbetare, när det är möjligt att reglera den beträffande de
stora transportmaskiner, som heta tåg och gå på landbacken, varför skulle det
då icke vara möjligt att reglera arbetstiden beträffande de stora maskiner,
som framflyttas i sjön? Sjömännen hålla före, att rättvisa och billighet kräva,
att deras intressen bli beaktade i lika hög grad som andra arbetargruppers.
Lördagen den 10 maj f. m.
35 Nr 33.
När jag nu tagit till orda i samband med prolongeringen av arbetstidslagen,
skulle jag vilja understryka nödvändigheten av att vårt land vid de förestående
internationella konferenserna tillgodoser sjöfolkets intressen i sådan
omfattning, att denna arbetargrupp blir jämställd med andra. Det går icke
i längden att hålla sjöfolket på en lägre standard än andra arbetargrupper.
Detta vore säkert icke nyttigt för rederinäringen, och det vore till skada för
samhället, därför att samhällets intressen måste vara förenliga med sjömännens.
Sjömännen vilja som sagt socialt höja sig, och för att kunna göra detta hemställa
de örn samhällets medverkan.
Herr talman, jag har ingen anledning att ingå på den socialdemokratiska
motionen efter det anförande, som herr Törnkvist här hållit. Jag ber att få
yrka bifall till herr Linders m. fl. reservation.
Herr Sandström: Herr talman! Då andra lagutskottet i år haft att be
handla
Kungl. Maj :ts proposition angående sjöarbetstidslagen, ha i samband
därmed behandlats de motioner, som av herr Möller m. fl. i första kammaren
och herr Hansson i Stockholm m. fl. i andra kammaren väckts örn betydelsefulla
ändringar i gällande arbetstidslag; motionerna avse även, att lagstiftningen
numera skulle erhålla permanent karaktär och icke som förut en provisorisk.
Då utskottet haft att taga ståndpunkt till dessa motioner, har man måst
ägna den allra största hänsyn till det läge, vari denna arbetstidslagstiftning
för närvarande befinner sig. Från båda parternas sida, såväl arbetsgivarnas
eller i detta fall redarnas som från arbetstagarnas, har det tid efter annan
gjorts framställningar om ändringar i gällande sjöarbetstidslag, och vardera
parten har naturligtvis yrkat på ändringar till sin förmån. De myndigheter,
som tillfrågats härom, nämligen socialstyrelsen och kommerskollegium, ha då
samstämmigt förklarat, att det icke kan dröja länge, förrän frågan om en förändrad
lagstiftning pi detta område och alltså frågan örn en modifiering av
bestämmelserna i den ena eller andra riktningen kommer att upptagas till
behandling. Vid sådant förhållande går det icke an att föregripa utredningen
genom att på grundval av motioner och enskilda framställningar besluta nya
lagbestämmelser utan att dessa varit föremål för utredning. Motionärerna
ha i år i själva verket kommit med en fix och färdig nyskriven lag, som innehåller
rätt avsevärda förändringar i den hittills gällande provisoriska lagen.
Jag kan icke finna annat än att det är rätt anspråksfullt av motionärerna att
på så vis komma fram till riksdagen och vilja driva igenom en lag, som icke
varit föremål för utredning och som — det anser jag vara det allra viktigaste
— icke den andra parten, arbetsgivarna, haft tillfälle att yttra sig över. Det
går icke an för riksdagen att på så lösa boliner besluta en ny lag, utan frågan
härom måste nog behandlas i vanlig ordning och enligt gällande praxis, så
att det icke blir bakslag efteråt.
Nu förehåller det sig så med en sjöarbetstidslagstiftning, att den mer än
annan arbetstidslagstiftning är beroende av de internationella förhållandena.
Detta har också lett till, att man inom internationella sjöfartskretsar numera
är betänkt på att inom den allra närmaste tiden sammankalla konferenser för
att lösa denna fråga internationellt. Det går nu icke gärna för sig, att i synnerhet
ett så litet land med en så relativt obetydlig sjöfart som Sverige går fram
sin egen väg och tillskapar arbetstidsförhållanden för sjömännen, som skulle
komma att på det mest ekonomiskt ödesdigra sätt drabba den svenska sjöfarten
och göra den mindre konkurrensduglig med den utländska. Man får nog i
detta fall ställa sig synnerligen försiktig och avvaktande, i det man söker att i
samförstånd med utlandet, örn det på konventionsvägen kan ske, förbättra arbetstidsförhållandena
och sjömännens ställning så långt möjligt är. Om alla
Äng. fortsatt
giltighet av
sjöarbetstidslagen.
(Forts.)
Är 36
Lördagen den 10 maj f. m.
Ang. fortsatt
giltighet av
sjöarbetstidslagen.
(Forts.)
andra sjöfarande länder förfara på samma sätt, uppkomma icke heller några
farliga ekonomiska konsekvenser för oss.
I vårt land har nu av de myndigheter, som haft med denna sak att skaffa,
ställts i utsikt initiativ till ändrade bestämmelser i den gällande provisoriska
sjöarbetstidslagen, och då därtill frågan kommer att bli föremål för internationell
prövning och behandling, har icke andra lagutskottet ansett sig kunna i
samband med behandlingen av denna kungl, proposition upptaga till realbehandling
det av de ärade motionärerna framlagda lagförslaget, utan man
har hemställt, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Samtidigt har utskottet funnit det riktigt, att den hittills gällande
lagen prolongeras för en ytterligare treårsperiod och att den således bibehåller
sin provisoriska karaktär. Utskottet har därför beslutat tillstyrka bifall
till den kungl, propositionen och detta även i fråga örn § 9, vilken dock i sin
nya lydelse icke innebär någon som helst försämring för sjömännen.
Jag vill till slut säga, att vi värdera nog våra sjömän, att vi värdesätta
deras utmärkta egenskaper och att vi äro stolta över vår handelsflotta och dess
goda bemanning, men att vi icke därför kunna gå fram ensamma och bereda
sjömännen förmåner, som skulle försämra vår sjöfartskonkurrens med utlandet.
Men så snart det kan ske, skola vi ej sätta oss emot att förbättra
våra sjömäns arbetstidsförhållanden och skola städse söka tillse, att de svenska
sjömännen ej komma i sämre ställning än deras kamrater i utlandet.
Herr talman, jag skall med denna korta motivering be att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr Lövgren: Herr talman! De två av mina partivänner, som varit uppe
i debatten tidigare, ha ju i sak sagt ungefär allt vad man från vår sida behöver
säga i denna fråga. När jag emellertid begärt ordet är det därför, att jag vill
litet mera konkret visa, vad sjöarbetstidslagen innebär? Med hänsyn till vad
den siste ärade talaren underströk, nämligen den utländska konkurrensen, skulle
jag vilja ställa den frågan till honom: ha de stora kustfartlinjerna här i landet
en så fruktansvärd utländsk konkurrens att kämpa med, att man icke kan gå
in för en revision av sjöarbetstidslagen, så att man får ett något rimligare resultat
än enligt den nuvarande lagen?
Jag har i min hand ett dokument, som är utfärdat av det största kustfartsrederiet;
det är en instruktion till befälhavarna. Man summerar i slutet av
detta cirkulär ihop de resultat vartill man kommit vid lagtolkningen, när man
har utnyttjat lagen så långt det går an. Hur lång arbetstid tro då kammarens
ledamöter, att sjöfolket i vår kustfart kan få? Tro ni det räcker med 60 timmar
i veckan eller med 70 eller 80? Nej, man kan i lagen tolka in i vissa fall
en arbetstid av 102 timmar i veckan. Man resonerar på följande sätt: beträffande
övertidens längd skall denna under ankomst- och avgångsdygn beräknas
till 6 timmar per 2 dygn och 18 timmar per vecka. Härav följer, att högsta
totalarbetstiden per 2 dygn kan uppgå till högst 30 timmar. Men räknar man
tre stycken sådana dygnpar med 30 timmar, ha vi 90 timmar, och för den
sjunde dagen kan man taga ut i lägsta fall 8 timmar och i annat fall 12 timmar;
följaktligen kan det bli 102 timmar. Nu är det uppenbart, att så långt
går man icke i alla fall, dels därför att sjöfolket har en del avtal, som begränsa
denna möjlighet — de ha fått dessa under det sista årtiondet — och dels
därför att båtarna själva på grund av sina turer icke alltid kunna taga ut så
mycket. Men man talar i alla fall i detta cirkulär örn 63 timmar per vecka
såsom det rimliga och normala. Jag undrar, om icke den föregående talaren
kunde vara överens med mig örn att arbetstiden är tillräckligt lång och att som
sagt det icke för kustfartslinjerna föreligger någon sådan utländsk konkurrens,
Lördagen den 10 maj f. m.
37 Nr 83.
att man av den anledningen ej skulle kunna ga till en reduktion av arbetstiden, ^heunf
som gåve större möjlighet för sjöfolket att känna sig ^som människor. ° sjöarbetstids
Sedan
är det bara en sak till, som jag skall be att få beröra. Jag vill fråga lagen.
herr handelsministern, om en upplysning, som jag erhållit i dag, är riktig. Det (Fort».)
står på sidan 8 i propositionen, att man vid den internationella konferensens
trettonde session i Genéve behandlade frågan örn genomförande av en internationell
lagstiftning på området, och så säges det, att detta beslöts med 76 röster
— 50 regeringsrepresentanter, 3 redare och 23 arbetarrepresentanter — mot 17:
en regeringsrepresentant och 16 redarerepresentanter. Örn det är riktigt, att
den regeringsrepresentant, som röstade med redarna, var den svenske, beklagar
jag, att Sverige i det internationella lagstiftningsområdet och samarbetet på
detta mycket viktiga sociala område kommer att få den prick på sig, som detta
förhållande innebär.
Herr talman, jag har intet annat yrkande än örn bifall till reservationen.
Herr Björnberg: Herr talman! Då jag deltagit i utskottsbehandlingen av
denna fråga och då det här av tre olika talare med mycket stor kraft pointerats
nödvändigheten och rimligheten av att lyssna till motionärernas förslag, skall
jag be att med ett pär ord få motivera, varför utskottet icke kunnat gå med på
ifrågavarande förslag.
Det har ju för ett par veckor sedan behandlats ett förslag, som var mycket
nära besläktat med det förevarande, nämligen^ förslaget om en definitiv åttatimmarslag
för arbetare inom industrien och på land överhuvud. Förevarande
lag gäller däremot sjöfolket. Då vi inom utskottet togo del av de handlingar,
som stodo oss till buds, och de upplysningar, som lämnades oss, fingo vi reda
på att arbetet på en reformering av sjöarbetstidslagen är nära förestående, och
givetvis måste vi taga hänsyn till denna omständighet. Jag tror icke, att man
kan hos utskottet konstatera någon utpräglad ovilja gentemot de framställda
förslagen, likgiltighet, eller rent av upprörande hårdhjärtenhet, då man intagit
den ståndpunkt som man gjort. Vi ha helt enkelt anslutit oss till en praktisk
och självfallen motivering.
Herr Johanson i Stockholm har i sitt nyss hållna anförande _— det första,
efter sin befordran inom arbetarrörelsen -— på ett rätt betänkligt sätt framkommit
med vissa varningar — jag skall icke använda ordet hot — örn att
utskottets ståndpunkt skulle kunna resultera i oerhörda konsekvenser i form av
konflikter på området; man skulle nämligen från den grupp det här gäller
anse sig ha skäl att genom arbetsnedläggelse framskapa stora svårigheter. Jag
för min del tror, att läget icke är så ömtåligt och spännande, som man velat
göra gällande. Både utskottet och riksdagen uppskatta tvärtom sjömännens
värde och deras insatser i det gemensamma arbetet, och det är nog ingen som
med fog kan göra gällande, att vi betrakta sjömännen som en pariasklass, som
man icke vill taga någon hänsyn till. För min del har jag ingalunda en sådan
uppfattning. Jag har rätt mycket haft beröring med sjöfolket under tidigare
skeden av mitt liv, och jag har också i utlandet vid många tillfällen sökt, i den
mån det varit mig möjligt, personligen och i de konkreta fallen taga ställning
till sjömännens såväl gemensamma som individuella krav.
Jag skall för övrigt icke nu förlänga debatten, da jag icke anser det nödvändigt.
Då det gällde den tidigare behandlade arbetstidslagen, gingo vi och
de våra med om en permanent lag, men här anse vi att så goda skäl stödja dem,
som i enlighet med propositionen anse det riktigast att lagen må gälla som provisorisk
ytterligare under en treårsperiod, och jämväl ha vi gått med på vissa
ändringar av § 9. Jag ber att med dessa få ord, herr talman, få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Nr 83. 38
Lördagen den 10 maj f. m.
Ang. fortsatt
giltighet av
sjöarbetstidslagen.
(Forts.)
Herr Sandström: Herr talman! Jag skall endast ge ett svar till herr
Lövgren. Han frågade mig, om jag trodde, att den svenska sjöfarten och enkannerligen
kustfartygen för närvarande kunde ha råd till att tillmötesgå kravet
på en ändring i denna lag och sålunda förkorta arbetstiden för sjömännen
enligt motionärernas förslag. På detta vill jag svara, att jag tror icke, att
de kunna göra det för närvarande. Har icke herr Lövgren sett i tidningarna,
vad som under den senast hållna sjöfartsriksdagen så mycket talats örn, nämligen
det betryckta läge, vari fraktmarknaden för närvarande befinner sig, och
med vilka ekonomiska svårigheter rederierna för närvarande verkligen kämpa.
Det kan ju hända, att det framdeles blir ljusare, men för närvarande kan jag
svara herr Lövgren på det sättet, att den svenska sjöfarten icke tål vid en sådan
påfrestning. Det är så, att om arbetstiden skall på detta sätt förkortas,
mäste man öka besättningarna i motsvarande grad och detta inverkar även på
besättningsrummen. På vissa fartyg kan man icke öka besättningen, förrän
man byggt örn dem, medan nya fartyg återigen kunna göras rymliga, så att de
kunna hysa ett större antal sjömän. Jag har blott velat svara herr Lövgren
detta.
Herr Öhman: Herr talman! När man tager del av den ställning, som utskottsmajoriteten
intagit i denna fråga, och när man hör uttalandena från utskottsledamötema
i debatten, kan man icke undertrycka ett pär reflexioner.
Jag erinrar örn, att man i denna kammare från samma håll vid olika tillfällen
talat så vackra och ■— jag höll på att säga — så stora ord örn sin omtanke för
sjömännens sociala omvårdnad. Man har framförallt talat örn nödvändigheten
att skapa .social trevnad för sjömännen, när det varit fråga örn att ge ett
större eller mindre anslag till uppförande av kyrkor eller andra religiösa samlingslokaler
för sjöman i de stora utländska hamnstäderna. Det Ilar tidigare
vid sådana tillfällen i kammaren varit möjligt för oss kommunister att värdera
just detta sätt att slå vakt örn sjömännens intressen. Och nu, när det verkligen
skulle kunna göras någonting för att realisera det omvittnade intresset
för sjömännens sociala omvårdnad genom införandet av en något mänskligare
arbetstid, då finner man att de vackra deklarationerna örn intresse och omtanke
för sjömännen varit ren bluff och ingenting annat. Herr Björnberg,
som alltid talat så vackert om nödvändigheten att omvårda sjömännen, vad säger
han i dag? Jo, kammarens ledamöter ha sett, att han uppträtt på deras
sida, som anse det riktigt, att sjömännen skola tvingas till en arbetstid av ända
upp till 100 timmar i veckan. Jag frågar herr Björnberg och hans meningsfränder:
Anse ni, att den inställning till den arbetarkår som det här gäller
— det är ändå en stor kår och en kår, vars medlemmar ha rätt att bli betraktade
som människor — sorn ni intagit, är ett uttryck för en känsla av socialt
ansvar för denna stora arbetarkår? Hur lång arbetsvecka anse ni att man
kan utkräva av en arbetare?
Jag vill också härtill säga, att den nuvarande arbetstidslagen för sjömän
faktiskt vid många tillfällen utgör ett hinder för dem att få någon dräglig
arbetstid, reglerad genom avtal. Jag har haft tillfälle att taga del av arbetsavtalen
för sjömännen, vid kustflottan, där man tack vare de nuvarande bestämmelserna
i arbetstidslagen tvingat arbetarna att t. o. m. efter långa konflikter
godtaga ett arbetsavtal, vari stadgas, märk detta, att arbetstiden icke
får överstiga^ 96 timmar i veckan. Så står det till i verkligheten. Och jag
tycker, att på det håll, där man talar och vittnar om sitt intresse för sjömännens
sociala trevnad, skulle man också vilja visa, att nian verkligen vill något.
Men det förhåller sig icke på det sättet, utan man är redo att slå fast, att
sjömännen.även i fortsättningen skola arbeta under samma olidliga förhållanden
som hittills. Det finns ingen rimlig anledning att kräva längre arbetstid
Lördagen den 10 maj f. m.
39 Nr 88.
av sjöfolket än av arbetare anställda vid transportväsendet i övrigt Redan
vid tiden för behandlingen av arbetstidslagen framfördes fran den kommunistiska
gruppen ett sådant yrkande. Jag tror för min del, att den ståndpunkt, %en.
som här intagits i fråga om sjömännens arbetstid, ^är ohållbar, och att sjö- (Forts.)
männen själva genom sina organisationer skola förstå att utan herrarnas medverkan
skapa just den sociala trevnad i form av en drägligare arbetstid, som
för dem är nödvändig.
Herr Törnkvist i Karlskrona: Endast några ord, herr talman! Herr Sandström
sökte skydda andra lagutskottet genom att säga ungefär det, ^ att utskottet
kunde ju icke på grundval av enskilda motionärers yrkanden ga m för
en helt ny lagtext. Detta resonemang hade varit alldeles riktigt, örn förutsättningen
varit en annan än den, som nu föreligger. Det är uppenbart, att en
enskild riksdagsman icke utan vidare kan göra upp en lagtext, ä,ven örn han
har juridiskt biträde, och begära, att riksdagen skall godkänna nen. Här lia
vi dock en omständighet, som utskottet borde beakta, och även herr Sandström,
att vad som nu föreslås är i huvudsak en återgång till den lag, som gällde
åren 1919—1926, örn vars konsekvenser det finns större erfarenhet än örn det
gällde en aldrig så utredd och undersökt lagtext. Så ligger den^saken till.
Följaktligen är det här icke fråga örn något nytt utan det är fråga örn att
återställa en sönderbruten lagtext i det ursprungliga skick, varom vi hatt en
lång tids erfarenhet.
Jag tror icke, att herr Björnberg är så hårdhjärtad i grund och botten, som
hans uttalanden synas vilja ge oss en föreställning örn. Det kan naturligtvis
icke gärna tänkas, att herr Björnberg kan mena, att denna sak icke är aktuell
och icke så upprörande, som det nu är. Hans uttalanden, måste uppenbarligen
vila på god tro, därför att örn vi överhuvud taget ha någon mening med att
lagstifta örn en reglering av arbetstiden mäste det vara aktuellt, att man söker
förebygga en sådan utvidgning av arbetstiden, som man här lämnat exempel
på. Man bör betänka, att sjömännen under den tid, de äro anställda på ett
fartyg, äro bundna till sin person enligt gällande bestämmelser och ha faktiskt
icke ens utanför arbetstiden den frihet, som arbetarna i land hava. Det är detta,
som man skall komma ihåg. Men när man samtidigt kan peka på att t. o. m.
å kustfartygen kan man enligt gällande sjöarbetstidslag komma upp till en
arbetstid av 90 timmar på 6 dagar, borde väl herr Björnberg inse,, att ett sadant
uttalande av honom kan sägas ha tillkommit i god tro eller i varje tall
icke varit tillräckligt grundat på faktiska förhållanden.. Det måste sägas, att
när vi anse att en 48-timmars arbetsvecka, kan anses rimlig i fråga örn arbetare
i allmänhet, kan man icke anse det rimligt med en över 100 timmars arbetsvecka,
reglerad genom lag, för en arbetargrupp som sjöfolket, vars svårigheter
i övrigt i yrkets utövande är av den art, att det icke kan jämföras med
något annat yrkes. . r „
Ja, herr talman, slutligen vill jag säga, att sjömännen ha under 15 ars
tid haft fackliga organisationer. De ha strävat till att söka höja sig upp tran
den ställning, de haft tidigare, och som icke varit avundsvärd, en ställning
sorn ekonomiskt, socialt, ja, varför icke, även moraliskt varit sadan, att
de, som verkligen visste, hur det var, hälsade med tillfredsställelse deras
försök att komma i ett bättre läge. Jag har talat, herr talman här örn den
chock vi fingo under u-båtskriget, då våra sjömän, trotsande farorna, ioro
över havet för att skaffa föda hit. Den chocken gay åren 1917—18 en stöt
åt initiativet till att få en humanare sjölag. Jag vill varna för att vi ater
låta oss föras in i den slentrian i vart förhållande till sjöfolket, som vi levde
i under den av mig angivna tiden. Faktum är, att därest risker verkligen
skulle föreligga för oss att återkomma i en sådan slentrian, då vill jag, herr
Nr 83. 40
Lördagen den 10 maj f. m.
AgiuiJ“ vlmtni bl0tt n få1Un!]e1r3tr?1ka vad herr Johanson i Stockholm talade om.
sjöarbetstids- '' 1 s emellertid icke behandla sjöarbetstidslagens omgestaltning från den
lagen. synpunkten. Alen vi måste göra oss förtrogna med, att sjöfolket kan finna en
(Forte.) avvisande hällning fran riksdagens sida nödvändiggöra att andra möjliga utvagar
sökas för att få lagd en rimlig grundval för arbetstiden.
Herr Osberg: Herr talman! Eftersom jag varit med om behandlingen av
denna Hagu i utskottet, vill jag för mitt vidkommande tillkännagiva, att hade
det vant fråga örn ett lagförslag, som varit definitivt utarbetat, och där alla
parter vant horda, skulle jag gärna ställt mig på deras sida, som vilja gå så
långt som möjligt för sjömännen. Jag vill säga, att i utskottet fanns ingen
ovillig stamning mot detta, utan det var endast den förestående internationella
utredningen, som man har att påräkna, som gjorde, att man gick in för en proongermg
av den nu gällande lagen. Det var icke något annat på tal.
Det yttrande, som fälldes av herr Sandström, avsåg naturligtvis hans egen
personliga uppfattning. Det var icke i utskottet tal örn att icke vår sjöfartsnäring
kunde tala en begränsad arbetstid. Det var icke utskottets ståndpunkt
utan endast att vi hade att vänta den internationella utredningen örn detta,
o synnerhet när det gäller sjöfarten, är det väl icke några arbetare, som äro
sa beroende av de internationella förhållandena som just dessa, och då tycker
man att man skulle avvakta en kommande lagstiftning och se det resultat,
vartill denna utredning kunde komma. Då är jag säker på, att de, som på
lk t b" fattning med detta ärende, komma att välvilligt ställa sig på
. Perr Hallén: Endast några få ord, herr talman! Yarför jag tagit till orda
i denna fråga beror därpå, att jag haft tillfälle att såsom vikarierande sjömanspräst
bade se, under vilka förhållanden en stor del av vårt sjöfolk arbetar
och aven höra deras egna omdömen örn den arbetstidslag, som för närvarande
galler för dem. Jag kan av egen erfarenhet vitsorda, att de uppgilter,
som lämnades, särskilt av herr Lövgren i Nyborg, örn denna så att
saga automatiska utsträckning av deras arbetstid, äro alldeles riktiga. Bland
sjömännen är det enständigt klander, hurusom den ledighet, som i hamnarna
Lii ejet7as em pan SÖIU oc^ helgdagar, mer och mer berövas dem genom
ett till det yttersta forcerat arbete för att förebygga, att fartygen bli liggande
i namn under söndagen. Jag minns exempelvis från i fjol i Amsterdam,
da midsommarhelgen och en söndag sammanföllo, huru man över hela
linjen forcerade arbetet för att få ut fartygen och på det sättet med hänsyu.
till redarnas intressen minska på ledigheten och alltså verkställa en utökning
av sjömännens arbetstid.
Det ar visserligen sant, att det kan vara vanskligt att antaga en sådan lag
som. hen föreliggande med dessa ändringar, men jag skulle vilja hemställa,
örn icke andra kammaren såsom en sympatidemonstration för vårt sjöfolk då
ju reservationen i alla fall icke har några utsikter att gå igenom i första
kammaren, skulle kunna bifalla densamma. Det är verkligen, som här har
yttrats av en annan talare, på det viset, att det icke finns någon svensk arbetargrupp,
som får arbeta under så utomordentligt dåliga, ja, i vissa fall
rentav skandalösa förhållanden som Sveriges sjöfolk. Utan överdrift kan man
saga, att otillräckligheten i 1927 års lag angående bostäder ombord för sjölolket
ar sadan, att det icke finns några andra arbetare, som skulle vilja utlora
sitt arbete under så svåra förhållanden, som sjöfolket får göra. Svårigfietema
att fa denna lag tillämpad på alla dessa äldre fartyg äro val vitsordade
Jag menar alltså, att det minsta man vid detta tillfälle kan göra
tor att deklarera sin sympati för dessa de sämst ställda av våra arbetare i
Lördagen den 10 maj f. m.
41 Nr 33.
dessa avseenden, är att vid detta tillfälle rösta för den socialdemokratiska
reservationen, till vilken jag också ber att få yrka bifall.
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
först propositioner beträffande mom. A), nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande moment, dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Törnkvist i
Karlskrona, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:
Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i mom.
A) av utskottets förevarande utlåtande nr 33, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande moment.
Vidare gav herr talmannen beträffande mom. B) av utskottets hemställan, i
vad den ej besvarats genom kammarens beslut över utskottets hemställan i mom.
A) , propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i berörda del, dels
ock på bifall till det förslag, som innefattades i mom. 2) av de i ämnet väckta
motionerna; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes likväl av herr
Törnkvist i Karlskrona, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:
Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i mom.
B) av utskottets förevarande utlåtande nr 33, i vad den ej besvarats genom
kammarens beslut över utskottets hemställan i mom. A), röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit det förslag, som innefattas i mom. 2) av
de i ämnet väckta motionerna.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren fattat beslut i enlighet med innehållet i ja-propositionen.
§ 13.
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag till meteorologiska och hydrografiska undersökningar; och blev utskottets
däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.
Äng. fortsatt
giltighet av
sjöarbetstidslagen.
(Forts.)
Nr 33. 42
Lördagen den 10 maj £. m.
Ang.
årliga s. k.
representativa
jordbrukar åkningar
m. m.
§ 14.
Vid härpå skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr 65, i
anledning av Kungl. Maj :ts propositon angående anordnande av årliga s. k.
representativa jordbruksräkningar m. m. jämte två i ämnet väckta motioner
lämnades på begäran ordet till
Herr Grapenson, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag har begärt
ordet vid detta ärende för att helt kort be att få stryka under ett uttalande
i jordbruksutskottets utlåtande. Detta uttalande återfinnes ungefär mitt på
s. 6 och lyder på följande sätt: »Utskottet, som därför anser sig böra biträda
förslaget, har emellertid beträffande de erforderliga uppgifternas insamlande,
vilket enligt förslaget skulle ske kostnadsfritt genom hushållningssällskapen,
icke kunnat undgå hysa en viss tveksamhet, huruvida man i längden kan förutsätta,
att hushållningssällskapen skola med den utveckling, vari sällskapens
egentliga verksamhet alltjämt är stadd, utan ersättning påtaga sig uppgifter
av ifrågavarande slag.»
Denna erinran är enligt min uppfattning synnerligen befogad. Jag har själv
under några år arbetat i min hemorts hushållsgille, och jag kom särskilt under
den senaste kreatursräkningen och arealinventeringen underfund med vilka oerhörda
svårigheter en sådan sak vållade i en socken, som har en areal av 169
kvadratmil. För att få in föreskrivna uppgifter fann man sig i sista hand
nödsakad att sätta både landsfiskaler och fjärdingsman i verksamhet för att
erhålla uppgifter, särskilt från de mest avlägsna delarna av socknen.
När hushållningssällskapen skola verkställa en kreatursräkning, är det givet,
att de betjäna sig av sina underlydande organ i vederbörande socknar, hushållsgillena.
Se vi nu på de norrländska socknarnas areal, finna vi, att exempelvis
Arjeplog omfattar 146 kvadratmil, Jukkasjärvi 147 kvadratmil, Jokkmokk
194 kvadratmil, Karesuando 59 kvadratmil och Gällivare, som jag nyss
nämnde, inemot 170 kvadratmil. En del byar i sådana socknar kunna ligga
på 10, 12, ja, ända till 15 mils avstånd från kyrkbyn. Kommunikationerna till
dylika byar äro i allmänhet dåliga och telefonförbindelserna sparsamt förekommande.
En invecklad blankett för arealinventering och kreatursräkning
—■ dylika blanketter äro ofta svårbegripliga för menige man — är befolkningen
vanligen icke i stånd att själv ifylla. I de finsktalande trakterna begriper
man icke ens språket. Dessa människor nödgas därför anlita skrivhjälp,
innan de kunna besvara dylika uppgifter. Detta föranleder ofta, att
en lämplig, skrivkunnig person måste skickas till sådana trakter för att samla
ihop och upprätta föreskrivna uppgifter av denna art. Hushållsgillena äro
emellertid sammanslutningar, som i allmänhet hava mycket begränsade penningmedel
till sitt förfogande. Utan kostnad kan ett dylikt arbete dock icke
utföras i de stora Norrlandssocknarna, där sockenarealer på 50 kvadratmil
och mera icke alls äro någon sällsynthet.
Det kan alltså icke förutsättas, att dessa numera årligen återkommande
uppgifter skola kunna införskaffas utan kostnad, och det är därför, som jag
på denna punkt, där utskottet tydligen varit på rätt väg, velat understryka
vad utskottet sagt till välvilligt beaktande, när de slutliga bestämmelserna i
ärendet utformas.
I övrigt kan jag, herr talman, helt instämma i utskottets yrkande.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 15.
Jordbruksutskottets utlåtande, nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anordnande vid Offers gård i Västernorrlands län av en fast för
-
Lördagen den 10 maj £. ro
43
Nr 83.
söksgård för jordbruket föredrogs; och biföll kammaren därvid utskottets hemställan.
§ 16.
Härefter upptogs till behandling jordbruksutskottets utlåtande, nr 67, i an- _ ^”inledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse r^r]ut
av 3 § i lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske m. m. jämte i ämnet väckta till fiske m. m.
motioner.
I en till riksdagen den 7 februari 1930 dagtecknad, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 70, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga följande förslag till
1) Lag
angående ändring i 3 § lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske.
Härigenom förordnas, att i 3 § lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske, vilken
paragraf förut ändrats genom lagen den 22 juni 1928 (nr 183), skall mellan
tredje och fjärde styckena införas ett nytt stycke av följande lydelse:
Vid Skånes västra kust må varje svensk undersåte utöva fiske eller agntäkt
vid annans strand, ändå att fall ej föreligger som i andra stycket sägs; dock
vare vid strand inom Barkåkra socken, Ängelholms stad eller Strövelstorps
socken fiske efter lax med fast redskap strandägaren förbehållet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.
2) Lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184) om ersättning
till strandägare för wistad fiskerätt.
Härigenom förordnas som följer:
Vad i lagen den 22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt
är stadgat för det fall att fiske med rörlig redskap vid strand inom Göteborgs
och Bohus eller Hallands län blivit fritt skall jämväl äga tillämpning
såvitt den ändring i lagen örn rätt till fiske, som träder i kraft den 1 juli 1930,
medför att varje svensk undersåte erhåller rätt att utöva fiske eller agntäkt vid
strand inom Skåne, där sådan rätt enligt äldre lag var förbehållen strandens
ägare. I avseende å fiske med fast redskap skall dock ersättning utgå allenast
där strandägaren, med uteslutande av andra fiskande, efter den 1 januari 1897
men före den 1 januari 1930 själv eller genom annan tillgodogjort sig sådant
fiske.
Framställning örn ersättning enligt denna lag vare ansedd såsom i rätt tid
gjord, där den skett före den 1 juli 1935.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två i anledning av
förevarande proposition inom andra kammaren av herr Olsson i Kullenbergstorp
väckta motioner, nämligen:
nr 400, vari hemställts, att riksdagen, med avslag å berörda proposition,
måtte för sin del antaga i motionen intaget förslag till lag angående ändring i
3 § 3 st. lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske; och
nr 401, vari föreslagits, att riksdagen måtte för sin del antaga i motionen intaget
förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928
(nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.
Nr 33. 44
Lördagen den 10 maj f. m.
Äng.
ändringar i
lagen om rätt
titt fiske m. m.
(Forts.)
Utskottet hemställde, att riksdagen med avslag å ovanberörda motioner måtte
bifalla förevarande proposition.
Reservation hade likväl avgivits av herrar Svensson i Grönvik och Pehrsson
i Bramstorp, vilka ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen, med avslag
å Kungl. Haj:ts förevarande proposition och med bifall till de i ämnet
väckta motionerna, måtte antaga följande
Förslag
till
Lag
angående ändring i 3 § 3 st. lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till
fiske.
Härigenom förordnas, att 3 § 3 st. lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske
skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:
I Göteborgs och Bohus samt Hallands län ävensom vid Skånes västra kust
åge varje svensk undersåte även eljest rätt att med rörlig redskap, vartill i förevarande
fall hänföres jämväl mindre ålryssja, utöva fiske eller agntäkt vid
annans strand; dock gälle härvid i avseende å det vatten, som finnes till och med
ethundraåttio meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter
vidtager, följande undantag:
fiske efter ■— -—• — Finsbolandet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.
samt följande
Förslag
till
Lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184) örn ersättning
till strandägare för mistad fiskerätt.
Härigenom förordnas som följer:
Vad i lagen den 22 juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad
fiskerätt är stadgat för det fall att fiske med rörlig redskap vid strand inom
Göteborgs och Bohus eller Hallands län blivit fritt skall jämväl äga tillämpning,
såvitt dea ändring i lagen örn rätt till fiske, som träder i kraft den 1
juli 1930, medför att varje svensk undersåte erhåller rätt att utöva fiske med
rörlig redskap, vartill i förevarande fall hänföres jämväl mindre ålryssja, vid
strand inom Skåne, där sådan rätt enligt äldre lag var förbehållen strandens
ägare.
Framställning örn ersättning enligt denna lag vare ansedd såsom i rätt tid
gjord, där den skett före den 1 juli 1935.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.
Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman, mina herrar! Då förelig
gande
lagförslag nu skall avgöras, så kan jag icke undgå — liksom jag icke
heller kunde undgå det när propositionen framlades -— att finna det synnerligen
anmärkningsvärt, att andra bestämmelser skola råda beträffande fiskerätten
vid kusten av Bohuslän och Halland än vid Skånes västra kust. Jag får
uppriktigt bekänna, att jag aldrig har kunnat begripa, vad skillnaden är mellan
dessa olika kuststräckor. Utskottet tycks också ha haft all möjlig svå
-
Lördagen den 10 maj f. m.
45 Nr 33.
låghet att kunna leta upp något plausibel skäl för att man skulle förfara på
detta olikartade sätt. Det säger överst på sid. 8, att fisket å Skånes västkust
»i regel betraktas såsom och utövas fritt, vilken sedvana utan tvivel har sin
grund i kvarstående dansk rättsuppfattning». Ja, men utskottet har väl reda
på att båda de andra provinserna också varit danska provinser, och då skulle
det val finnas samma ursprungliga rättsuppfattning i dessa båda provinser
som i Skåne. De höra alla tre till de erövrade provinserna. Om alltså det danska
inflytandet ännu skulle göra sig gällande i Skåne, över ett kvarts årtusende
sedan Skåne övergick till Sverige, så tycker jag det skulle ha satt lika starka
spår efter sig i rättsuppfattningen även i de andra provinserna.
Längre ned säger utskottet: »Förslaget följer ock samma linjer, som redan
tillämpats vid lagändringen 1928 för den övriga västkusten.» Var och en,
som läser detta, och icke närmare har trängt in i de olika förslagen, kan icke
få någon annan uppfattning än att detta förslag är precis likadant som det förslag,
som förelåg 1928 för den övriga delen av Sveriges västkust. Jag begriper
icke detta utskottets uttalande, men det kanske jag sedan kan få förklarat, när
utskottet skall försvara sin ställning.
Sedan kommer utskottet med den där om och om igen idisslade sedvanerätten
beträffande fiske med fasta redskap. Det skulle föreligga en särskild sedvanerätt
i vad gäller Malmöhus län och det lilla stycke av Kristianstads län, som
ligger ovanför Malmöhus län till Hallandsgränsen. Det förefaller mig också,
som örn man på flera ställen ville framställa saken så, som örn ålbottengarn
skulle vara detsamma som och täcka hela begreppet fasta fiskeredskap. I
norra delen av länet, som jag representerar och bäst känner till tack vare en
60-årig erfarenhet, har det aldrig funnits utsatt ett ålbottengarn vid kusten.
På sista tiden ha emellertid vissa geschäftsmän sökt sätta ut fasta redskap för
annat slags fiske än efter ål. men det har aldrig varit tal om ålbottengarn.
Det var särskilt en sådan person, som började uppe i nordvästra hörnet av Skelderviken,
och när han kördes bort därifrån av strandägarna, fortsatte han på
den sydöstra delen och sedan i väster. Det var en ren geschäftsmän. Han
var icke fiskare det allra minsta, absolut icke. Nu kunde dock strandägarna
verkligen rista honom ifrån sig, därför att, och det var det jag ville framhålla,
de hade stöd hos de verkliga fiskarena. Dessa senare ville icke, att man skulle
få fiska på det sättet. Det är också helt naturligt, ty de fasta fiskeredskapen
gå ut 300 ä 400 och i vissa fall till och med över 400 meter ut i havet, och
fiskarena med rörliga redskap kunna då icke använda dessa, där fasta redskap
utsatts. De kunna icke sätta ut sina nät. Varken Kungl. Maj:t eller utskottet
tycks emellertid det minsta ha fäst sig vid, att de fasta redskapen inskränka
möjligheterna för de verkliga fiskarena till fiske. Det är verkligen det mest
tråkiga i denna sak.
Den där sedvanerätten, som Kungl. Majit och utskottet tala om, har bestått
däri, att när fiskarena lia satt ut rörliga redskap från båt, har ingen varit ute
och mätt, örn de befunnit sig 180 meter från tvåmetersdjupet, utan de lia fått
göra det opåtalt. Har man fasta redskap, gör man icke så, utan man börjar
vid land. Man ockuperar stranden för att ha den som utgångspunkt och sätter
ut sitt redskap i rak linje med pålar i botten. Man använder därvid så småmaskiga
nät, att man kan säga, att de äro absolut täta, och tar med sig all slags
fisk. Idén är, att fiskarna skola följa den raka slingan och gå in i de stora
fållor, som finnas en på var sida örn den stående slingan, där den slutar.
Det är verkligen egendomligt, att man här kan tala oupphörligt örn denna
sedvanerätt, då jag, som är kustbo, bara för 10 å 12 år sedan såg det första
fasta redskapet, och som sagt några ålbottengarn lia aldrig funnits på den kusten.
Vad är det då för sedvanerätt? Var lia herrarna letat upp deri? Den består
bara däri, att man bara ideligen och ideligen talar örn den.
Äng.
ändringar i
lagen om rätt
till fiske m. m.
(Forts.)
Nr 33. 46
Lördagen den 10 maj f. m.
Äng.
ändringar i
lagen om rätt
till fiske m. m.
(Forts.)
Jag har också i min motion framhållit, att i Skelderviken drog man vad först
inne i den sydöstra delen, och att därvid de, som drogo vad, kommo i strid med
de egentliga fiskarena. Fiskarena påstodo, att de andra förstörde fisket, och
de andra påstodo, att eftersom Skelderviken stod i förbindelse med Nordsjön
genom Kattegatt och Skagerack, betydde det rakt ingenting. Efter mycken
strid och split fick man emellertid ett tillfälligt förbud mot vadfiske för 10 år.
Det visade sig då under denna tioårsperiod, att fisket högst betydligt tilltog
och framför allt kvaliteten på fisken, särskilt i vad anginge flundrefiskar. I
anledning härav blev förbudet mot vadfiske förlängt, och det uppstod ett fiskbestånd
av så hög kvalitet, som man förut icke sett ett spår av.
Hur är det nu med de fasta redskapen, som Kungl. Maj :t och utskottet kämpa
för? Jo, man fångar massor med småfisk med dessa redskap. Då säger
utskottet, att det har icke med denna sak att göra, utan det får man klara av
på annat sätt. Det är emellertid icke något annat redskap än de fasta redskapen,
som på detta sätt skadar fisket. Den fiskeritjänsteman i Lund, som Ilar
stritt så förtvivlat, varför har han icke observerat detta? Det är betecknande,
att ett slags fisk, som man fångar i dessa fasta redskap, kallas av vederbörande
för foreller, och vad är det i verkligheten? Jo, det är smålax. Det göres dock
stora ansträngningar med laxodling o. dyl. för att laxfisket skall förbättras,
men här skall man tillåta, att man använder redskap, som tar laxen, när den
är litet större än en sill. Kan det vara klokt? Är det verkligen att gagna fisket
att förfara så?
Då det är alldeles ostridigt, och jag vet detta genom så många fiskare, som
jag varit i förbindelse med, att de verkliga gamla fiskarena anse de fasta redskapens
införande vara ett oerhört stort intrång i deras yrke, så tycker jag, att
åtminstone någon skulle göra sig till tolk för dem här i riksdagen. Det förefaller
mig också en liten smula egendomligt, utöver den olikformiga behandlingen
av de olika kuststräckorna, som det icke finns något rimligt skäl till, att
Kungl. Maj :t kunnat föreslå en sådan sak, då en sådan institution som Malmöhus
läns landsting har avstyrkt förslaget i det nu föreliggande skicket. De
ha endast tillstyrkt fritt fiske med rörliga redskap men avstyrkt det för de
fasta redskapens vidkommande. Kammarkollegium har ju också stått något
så när på samma linje, framför allt när det gällt den s. k. lösenhistorien, som
jag nu skall komma till.
Nu har det givetvis varit så, att på ett par ställen, där man uppträtt med
dessa fasta redskap, har man fått medgivande från de kustbor, som ägt marken
ute vid havskanten, att sätta ut redskapen. Då ligger det enligt det kungl,
förslaget till synes till så, att vissa strandägare skulle få ersättning just därigenom,
att de betingat sig ersättning för sådant medgivande. Men på den övriga
delen av kusten har aldrig ifrågakomma, att någon strandägare har begärt
ett öre av någon fiskare, som bott inom kommunen, för att denne skulle
få bedriva sitt fiske, detta oaktat lagen givit strandägaren uteslutande rätt
att fiska på detta område. Det har icke förekommit. Då måste man säga,
att man brukar icke i Sverige göra lagar, förrän det visat sig behövligt. Eller
tror verkligen herr statsrådet, att jordbruksbefolkningen, som är strandägare
vid Skånes västkust, är ett svårare och oresonligare folk än till exempel hallänningarna?
Det kvarstår samma rätt för dem. Där får man icke sätta ut
fasta redskap. Jag förstår icke, vad som särskilt har varit anledningen till
att presumera, att de skånska strandägarna äro något fasligt folk, så att där
får man skynda att göra en lag, ty eljest kunde de komma på uppfinningen, att
de kanske kunde vilja taga betalt av fiskarena för att de fiskade på områden,
där de icke hava full fiskerätt. Det visas emellertid, att de icke gjort det.
Vad skäl har man då att gå fram på detta sätt?
Så kommer jag till lösensförfarandet. Det är klart, att där man icke begärt
Lördagen den 10 maj f. m.
47
Nr 33.
något, där säger den kungl, propositionen, att man icke skall hava något. Ja,
jag tycker, att det är orimligt att göra så. Jag vill naturligtvis icke, att det
skall ifrågakomma, ty jag vill icke gå med på saken. Men örn man skall göra
det, så är detta detsamma, som om en person har en tomt, som han icke bebygger,
och man då säger, att när han icke begagnar sig av sin tomt, så skall
han lämna den gratis till den, som vill bygga där. Så skall staten icke gå
fram. Det är ett märkvärdigt sätt, och det har kammarkollegium icke heller
godkänt för sin del. Det är väl ändå något nytt i svensk lag.
Ja, men då talar man örn, att man gjort detsamma i fråga om det rörliga
fisket i Halland och Bohuslän. Men detta är en sak, som nästan ingen kunde
värdera, örn en not stod där några timmar på strandägarens vatten. Men detta
är helt andra ting. Här ligga redskapen helt och hållet fast på stranden. Det
är sannerligen en sak, som är mycket kinkig att klara upp. Man proklamerar,
att fisket skall ligga öppet och fritt för envar svensk medborgare. Den
förste, som kommer, får ockupera det. Det är nästan något liknande som i
nävrättens dagar, då den förste, som kom, tog.
Jag förmodar, att det är underförstått. Det skymtade visserligen fram, att
man skulle kunna tänka sig, att länsstyrelsen skulle klara upp, hur det skulle
vara mellan de olika fiskarena. Jag förmodar, att den, som kommer först
och snärjer till sig det, skall väl hava det i alla fall. Men det är något ovanligt
för svensk rättsuppfattning.
Detta gäller även och framför allt det, att man skall taga hort vad som ostridigt
är en laglig rätt, även örn ägaren till denna lagliga rätt icke tagit ut den
till dess yttersta konsekvenser. När han icke gjort det, säger man, att han
skall icke hava något, när denna rätt tages ifrån honom. Det är, herr statsråd,
en kommunistisk åtgärd. Jag kan icke se det på annat sätt. Jag tycker, att
då skulle det hava varit lämpligare, örn ett sådant förslag framkommit från
en kommunistisk eller socialistisk regering. Det kund» hava varit i enlighet
med deras allmänna uppfattning, som de propagerat så mycket för. Men jag
finner det oförklarligt från en högerministär, när man från högerns sida så ofta
får höra talas örn, att man skall värna äganderätten på alla områden. Det
får jag nog höra i sommar också under valstriden.
Jag tycker, att handlingar och uttalanden för övrigt skulle passa litet bättre
ihop helt enkelt, ty skola vi slå oss in på en kommunistisk bog, då skall man
säga ifrån, att man ämnar gå den vägen. Jag vet icke, hur långt den nuvarande
regeringen ämnar gå på den vägen. Men detta är en entré, liksom arvslagen
var det för ett par år sedan. Överhuvud förstår jag icke, att strandägarna hava
gjort sig förtjänta av en dylik behandling, som här är ifrågasatt och som naturligtvis
med högerns och socialdemokraternas förenade hjälp går igenom.
Därför, herr talman, skall jag be att få yrka avslag på utskottets hemställan
och bifall till den av herrar Svensson i Grönvik och Pehrsson i Bramstorp avgivna
reservationen. Vilket absolut är detsamma som nu gäller rörande rätten
till fisket i Halland och Bohuslän.
Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen ånyo övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.
Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Bissmark: Herr talman!
Den föregående ärade talaren har mycket kraftigt angripit den ståndpunkt,
som den kungl, propositionen innebär, och han har påyrkat, att man skulle i
fråga om Skånes västkust tillämpa enahanda regler som beträffande Halland
och Bohuslän. Men han har därvid alldeles bortsett ifrån den grundväsentliga
olikhet, som föreligger i ett visst avseende. När (hit säges av utskottet, att det
är samma princip, som tillämpas beträffande Skåne som i fråga om Halland
Äng.
ändringar i
lagen om rätt
''ill fiske m. m.
(Forts.)
Nr 83. 48
Lördagen den 10 maj f. m.
Äng.
ändringar i
lagen om rätt
till fiske m. m.
(Forts.)
och Bohuslän, är detta riktigt. Man har nämligen tillämpat den principen, att
när det föreligger en sedvanerätt av viss styrka, så skall i enlighet med densamma
fisket göras fritt. Men sedvanerätten sträcker sig i Skåne betydligt längre
än i Halland och Bohuslän. Denna utgångspunkt för propositionen har herr
Olsson i Kullenbergstorp ignorerat, ty han säger, att det finnes ingen skillnad
mellan Halland och Bohuslän, å ena, samt Skånes västkust, å andra sidan. Nu
föreligger en ytterst stark utredning, som visar, att sedan åldriga tider har till
fiske med fast redskap förelegat sedvanerätt vid den skånska kusten vid Öresund.
Att denna sedvanerätt står i samband med den gamla danska uppfattningen
örn fiskerätten, är för mig tämligen klart. Det har visserligen bestritts av kammarkollegium.
Men när man vet, att Skåne och Danmark under århundraden
lytt under samma lag, och när man ser, att utvecklingen varit precis densamma
och att på båda hållen en sedvanerätt utbildat sig, som ger vem som helst
rätt att fiska med fast redskap på strandägarens område; när man vidare vet,
att detta ingått så. i allmänna rättsmedvetandet, att det var fritt för danskar att
fiska på svensk sida och för svenskar att fiska på dansk sida ända till långt
in på 1800-talet, då har man svårt att tvivla på, att denna sedvanerätt har sina
rötter i en gemensam lagstiftning under 1600-talet och föregående åhundraden.
Herr Olsson nämnde, att det var ett årtusende sedan, som Danmark kom under
Sverige. (Inpass av herr Olsson: »Jag sade ett kvarts årtusende.») Jag ber örn
ursäkt, jag fattade det dock endast som en liten oratorisk överdrift.
Sålunda, man har utvecklingen klar och ser, att sedvanerätten består fortfarande,
enligt vad föreliggande utredning ger vid handen. Här äro hörda
strandägare, fiskare och vederbörande tjänstemän, som hava med saken att
göra; och av alla får man den uppgiften, att soto regel har det förelegat en bestämd
sedvanerätt, som givit rätt åt alla till fiske även med fast redskap, fastän
på vissa punkter har detta brutits.
Nu^ kommer jag till en omständighet, som man må beakta, nämligen, att i
1896 års fiskelag gavs den bestämmelsen, att sedvanerätt beträffande fiske med
lös redskap skulle respekteras. Den kungl, propositionen hade upptagit en
allmän reservation för sedvanerätt i fråga örn fiske. Sedvanerätten till fiske
med fast redskap förlorade sitt stöd i den skrivna lagen genom att man på sätt
nämnts begränsade förbehållet att gälla endast i fråga örn fiske med lös redskap.
Detta innebar, att man i en hastig vändning strök ett streck över den gamla
sedvanerätten, som ända dittills existerat för vem som helst att idka fiske med
fast redskap.
Emellertid inverkade denna lagstiftning icke någon nämnvärd mån på utvecklingen.
Liksom förut har sedan 1896 samma sedvanerätt bestått, trots att
jordägarna sedan 1896 med ett visst fog kunna göra gällande en rätt att avhålla
folk från att fiska med fast redskap utan deras medgivande.
Det gäller nu att ordna dessa förhållanden. Frågan örn fisket vid Skånes
västkust uteslöts i 1928 års proposition, då man ordnade för Halland och Bohuslän,
just med anledning av att utredningen pekade direkt på, att även fiske
med fast redskap^inbegrepes under sedvanerätten vid denna kuststräcka. Den
utredning, som då förelåg, har bestyrkts genom senare utredningar. Man kan
nu med stor visshet säga att denna sedvanerätt funnits sedan urminnes tider
och fortfarande kvarlever.
Jag vill säga herr Olsson i Kullenbergstorp, att det är icke svårt att förklara,
att det föreligger skillnad mellan Skånes västkust, å ena, samt Halland och
Bohuslän, å andra sidan. För det första hörde Bohuslän till Norge; och de
norska lagarna hade andra bestämmelser i fråga örn fiske med fast redskap än
de danska. Beträffande det norska området är det alltså fullt förklarligt, att
där en annan rättssed gjort sig gällande, än beträffande Skåne. Beträffande
Lördagen den 10 maj f. m.
49 Nr S3.
Halland är det också förklarligt. Det ligger mitt emellan Skåne och Bohuslän. .
En rättsuppfattning kan lätt påverkas av det lands lagar, till vilket landskapet iagenomrätt
hör. När detta landskap överflyttades till Sverige, var det ganska naturligt, till fiske m. m.
att den svenska rättsuppfattningen påverkade de landskap, som lågo längre (Forts.)
bort från det gamla moderlandet. Men beträffande landet vid Öresund hade man
grannarna mitt emot sig. Där kvarlevde den gamla rättssedvänjan. I Halland
utplånades den, och i Bohuslän hade den aldrig funnits.
Nu har herr Olsson sagt, att fasta redskap funnos icke förrän för några
år sedan. Han har icke sett sådana tidigare än för 12 ä 15 år sedan. Då
tror jag, att herr Olsson missuppfattat, vad som allmänt menas med fasta
redskap. Dit räknas de stora ålryssjorna, som äro och varit mycket vanliga
vid Skånes västkust. De ha mycket tidigt omnämnts som ett vanligt fångstredskap
vid Skånes kuster, och intet antyder, att icke vem som helst fått
fritt använda dessa stora ålryssjor. De förekomma fortfarande. Där ha vi
ett fast redskap, som icke inbegripes i det medgivande örn fritt fiske, som
lämnats beträffande Halland och Bohuslän, där man endast undantagit de små
ryssjorna och icke de fasta. Det är en skillnad, som man måste ägna uppmärksamhet
åt. Därtill kommer, att fisket med dessa ålbottengarn innebär
en teknisk utbyggnad av fisket med ryssja. Skulle man säga, att endast det
fiske med fasta redskap, som varit gängse vid viss tid, skulle omfattas av
sedvanerätten, så skulle det leda till, att fiskerätten från att vara fri
skulle genom den tekniska utvecklingen övergå till att bli en strandägarens
rätt. En sådan lagstiftning finner jag för min del vara l hög
grad irrationell. Jag har fått det intrycket av herr Olssons motion
och även av hans yttrande i dag, att han i mångt och mycket riktar
sig med sina anmärkningar här mot de nackdelar, som kunna uppkomma
genom fiske med fast redskap. Men jag förstår icke, att dessa nackdelar
bli mindre, därför att strandägarnas tillstånd erfordras för sådant fiske.
Under alla omständigheter behövs det administrativa föreskrifter, som förebygga
skada genom fiske, som icke drives rationellt. Man får då alltså gå
den vägen att söka hindra detta fiske genom administrativa åtgärder. Den
vägen måste man gå, ty annars blir det endast på det sättet, att man hindrar
vissa personer från att utöva detta fiske, medan andra tillåtas att göra det.
Herr Olsson har nämnt, att Malmöhus läns landsting har avstyrkt förslaget,
och han lägger mycket stor vikt vid detta. Det borde kanske då
nämnas, att landstinget i Kristianstads län har tillstyrkt och att hushållningssällskapet
i Malmöhus län också tillstyrkt. De ha vitsordat denna sedvanerätt.
När det nu gäller att välja mellan dessa bägge myndigheter, landstingen
och hushållningssällskapen, kan man vara tveksam örn, vilken som är
den största auktoriteten i fråga om den allmänna hushållningens angelägenheter.
Då hushållningssällskapet i Kristianstads län avstyrkt förslaget, väger
det ganska jämnt. Men bägge länsstyrelserna ha varit ense örn en sådan anordning,
som här är föreslagen.
Beträffande herr Olssons erinringar mot sättet för ersättningens bestämmande
får jag hänvisa till vad som i propositionen påpekats, nämligen att
här tillämpas precis samma princip som i fråga om Bohuslän och Halland.
Endast den omständigheten, att 1896 års lag icke gjort någon reservation för
sedvanerätten, för såvitt det gäller fiske med fast redskap, gör, att man måst
stadga något olika villkor, men någon skillnad i princip är det icke. I bägge
fallen får vederbörande, som vill lia, ersättning, styrka, att han har hävdat
sin fiskerätt. Det finns ingen anledning att göra någon skillnad därvidlag,
örn man nämligen som jag har den uppfattningen, att sedvanerätt existerar
i bägge fallen, såväl i Skåne som i de båda andra provinserna, och att det
endast är den skillnaden, att denna sedvanerätt har starkare innebörd i Skåne,
Andra kammarens protokoll 1930. Nr 33. 4
Nr 38. 50
Lördagen den 10 maj f. m.
Äng.
ändringar i
lagen om rätt
till fiske m. m.
(Forts.)
så Hilvida, att den innesluter även fiske med fast redskap. Man måste tilllämpa
samma princip i bägge fallen.
Även örn detta förslag betraktas som i hög grad kommunistiskt, så får
jag för min del säga, att jag i denna fråga ställt mig på en fast rättsståndpunkt
och sett på Skånefiskarenas intressen och beaktat deras bekymmer. De
ha sagt, att de, örn denna lag icke framlades eller örn man tog en lag av
samma innehåll som den, som gäller för de bägge andra provinserna, skulle
komma i ett sämre läge än förut, därför att uppmärksamheten väckts på förhållandena.
Skulle strandägarna börja utnyttja den rätt. som de enligt 1896
års lag möjligen kunde anses ha, så skulle fiskarenas ställning bli i hög grad
prekär. Detta har framhållits från många håll. Jag tycker, att våra självägande
bönder, som sätta så starkt värde på att vara herrar på sin torva,
kunde se litet mindre ensidigt på denna fråga. Jag menar naturligtvis icke
det stora flertalet i utskottet utan motionären och reservanterna. De skulle
väl också kunna se, vad det betyder för dessa Skånefiskare att icke kunna
säga, att de här ha rätt att fiska utan att vara beroende på tillstånd av
strandägaren, och att vara beredda att bli bortjagade eller få böta, örn de
komma in på områden, där de av ålder fritt utövat sin verksamhet. Jag tror
icke, att de skånska jordägarna ha någon anledning att anse sig lida intrång
genom detta. Hela utvecklingen visar, att det för provinsens jordbrukare icke
ansetts spela någon större roll, att denna frihet i fråga om fiske fått fortfara.
Icke tror jag heller att denna lag, örn den antages, kommer att giva
någon annan prägel åt fisket i Skåne än den, som det haft sedan urminnes
tider. Det kommer att fortgå på samma sätt som hittills. Att några långväga
fiskare resa dit och taga bort fisken, tror jag icke man behöver befara.
Herr talman, jag har ingenting vidare att tillägga, och jag emotser, att
kammaren vill godkänna denna kungl, proposition, som är av mycket stor
betydelse för den befolkning, som det här närmast gäller.
Herr Sköld: Herr talman! Efter herr statsrådets anförande kan jag fatta
mig kort, ty jag föreställer mig, att herr Olsson i Kullenbergstorp fått ganska
ordentligt svar på sina frågor. Emellertid skall jag tillåta mig några få
randanmärkningar.
Herr Olsson i Kullenbergstorp betraktade den föreslagna lagen som en kommunistisk
åtgärd. Jag föreställer mig. att han därmed menade, att denna
åtgärd innebär, att man tar egendom från den som har och ger till den, som
icke förut har haft sådan egendom. Men örn det är så, undrar jag, örn det icke
vore rätt att vända på steken och fråga, om det icke är herr Olsson i Kullenbergstorp
som är kommunist. Ty strandägarna vid Öresundskusten ha hittills
icke haft någon annan rätt till fiske, än den som tillkommit varje annan
svensk medborgare. Det har icke ingått i deras äganderätt. Man kan möjligtvis
säga, att de genom ett förbiseende 1896 fingo en liten smula rätt i
fråga örn fiske med fast redskap; men då det är klart uppvisat, att detta
var ett förbiseende och en feltolkning av de sakkunnigas yttrande, så måste
man slå fast, att strandägarna vid Öresundskusten icke ägt fiskerätt mer
än andra svenska medborgare. Nu är herr Olsson i Kullenbergstorp emot
att detta faktum slås fast i lag. Han vill i stället, att lagen skall komma
att stadga, att strandägarna skola få den fiskerätt, som de hittills aldrig haft.
Jag frågar då, vem det är, som vill taga från dem som ha och giva till dem
som icke ha. Det tycks vara herr Olsson i Kullenbergstorp. Det är också
påtagligt, att strandägarna vid Öresundskusten icke dela herr Olssons mening,
ty de ha icke på något sätt protesterat mot det lagförslag, som här
föreligger. När man observerat, att en av herr Olssons i Kullenbergstorp
Lördagen den 10 maj f. m.
51 Nr 83.
partivänner här i riksdagen, som bor lika nära Öresundskusten sorn herr Olsson,
i utskottet kunnat vara med örn den kungl, propositionen, så har man
däri ett belägg för att herr Olssons i Kullenbergstorp uppfattning icke är så ;
starkt grundad.
Herr Olsson i Kullenbergstorp påstår, att han här talar för yrkesfiskarenas
rätt. Sanningen är, att den stora opinionen bland yrkesfiskarena krävt och i
årtionden arbetat för att få denna sedan urminnes tider gällande rätt fastslagen
i svensk lagstiftning. Herr Olsson i Kullenbergstorp har ju här sagt,
att det beträffande ålbottengarnen icke kan finnas någon sedvanerätt. Herr
statsrådet har redan svarat på den saken. Jag ber att få tillägga, att herr
Olssons i Kullenbergstorp hela argumentering egentligen går ut på att ålbottengarnen
äro skadliga för fisket överhuvud taget. Men då bli de ju, som
statsrådet sade, lika skadliga, örn de sättas ut med strandägarens medgivande
eller utan detta. När nu i en riksdagsskrivelse till Kungl. Maj:t begärts en
särskild utredning rörande de fiskevårdssynpunkter, som kunna anläggas i
fråga örn fiske med bottengarn, kunna vi ju förutse, att denna fråga kommer
att lösas i rätt ordning.
När herr Olsson vidare säger, att det strider mot svensk rättsuppfattning,
att myndigheterna skulle så att säga skipa rätt mellan olika yrkesutövare,
vill jag blott påpeka fiskeristadgans bestämmelser, att örn någon vill sätta
ut fast redskap utanför 180-metersgränsen i allmänt fiskevatten, så skall han,
såvida han är strandägare, begära tillstånd av länsstyrelsen och örn han icke
är strandägare, begära tillstånd av Kungl. Maj:t. Det är alltså ett institut,
som redan finnes i svensk rättsordning och som i mycket stor utsträckning
begagnats vid den skånska sydkusten i fråga örn ålfiske med bottengarn.
Dessutom vill jag påstå, att när herr Olsson i Kullenbergstorp här uppträder
som den. som vill slå vakt örn äganderätten, så gör han det dåligt,
när han samtidigt yrkar bifall till reservationen. Tv denna reservation innebär
enligt hans utgångspunkter en kränkning av ägenderätten, ehuru i någon
mindre mån än det kungl, förslaget. Jag förstår icke, hur han kan komma
och anlägga principiella synpunkter på denna sak.
Efter det beslut, som riksdagen fattade 1928, då man inledde den ordningen
att försöka klart och bestämt i fiskerilagen fixera fiskerättsförhållandena
vid rikets kuster, är det förslag, som nu föreligger, icke någonting annat
än en klar konsekvens därav.
Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets hemställan.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Det var rätt mycket, som
jag fick reda på i den här debatten. Hade herr Sköld hållit på litet till, så
hade han nog sagt, att strandägarna aldrig haft rätt till stranden, men han
stannade vid, att det endast var i sundet, som det var på det sättet. Så yttrade
han något örn hur det var utanför 180-metersgränsen. Var icke herr Sköld för
långt ute i vattnet? Där har jag åtminstone icke varit med min motion eller
på något annat sätt. Det är då herr Sköld, som är ute och fiskar på sitt speciella
gebit. Utanför denna gräns har ju jordägaren icke något att säga till
örn. Örn det är någon, som i det fallet skall se till förhållandena, så är det
väl myndigheterna.
Även herr Sköld kom in på ålbottengarnen. De äro icke av samma konstruktion
och verkningsgrad som de fasta redskap, som sättas ut i norra delen
av Skånes västkust.
Herr statsrådet talade örn den där sedvanerätten. Men örn det finns en
sedvanerätt, skall det viii i all rimlighets namn finnas något, som visas ha
utövat denna rätt. Därvidlag har det absolut icke funnits något i norra delen,
åtminstone icke så långt som från Hallandsgränsen till Kullens fyr. Hur har
Äng.
ändringar i
lagen om rätt
ill fiske m. ni.
(Forts.)
Nr 33.
52
Lördagen den 10 maj f. m.
Ang.
ändringar i
lagen om rätt
ill fiske m. m.
(Forts.)
det då kunnat skapas sedvanerätt i Skälderviken? Den Ilar aldrig funnits
där. När jag nu är 70 år gammal oell Ilar vandrat vid kusten många tusen
gånger, så skulle jag väl någon gång lia sett den där märkvärdigheten, den
där sedvanehistorien. Däremot Ilar man fiskat från båt, och man har satt
sina nät så långt in, att man kommit innanför 180-metersgränsen. Det har förekommit
och opåtalt förekommit, det vill jag gå med på. Det är ingenting att
säga om, att fiske bedrives ifrån sjön, från båt med rörliga redskap. Att detta
får äga rum, ha vi aldrig det minsta bestritt. Det är den enda sedvanerätt,
som finnes vid kusten, åtminstone från Kullen till Hallandsgränsen.
Så sökte herr statsrådet draga fram Skånefiskarena och deras intressen.
Men har icke herr statsrådet något intresse för de fiskare, som fiska med rörliga
redskap? Äro de icke fiskare? De ha diametralt motsatta intressen. Ett
icke så litet antal fiskare ha just framhållit den saken, men de lia icke haft
målsmän, som varit så högröstade som de, som härjat för fiske med fast redskap
och vilja ha det legaliserat.
Herr statsrådet talade om ett årtusende. Jag sade, att det var ett kvarts
årtusende. Jag har så pass reda på historien, att jag vet, när Skåne blev
svenskt. Halland blev det litet tidigare. Under 13 år var det satt på övergångsstat.
Det skulle återgå till Danmark, men det kom aldrig att ske.
Bohuslän viftade herr statsrådet lätt bort, det var norskt. Men Halland har
aldrig varit norskt landskap. Hur skulle då den norska sedvanerätten
lia kommit in i Halland? Skulle någon sedvanerätt utbildat sig där iffrån
äldre tider, så skulle det väl varit från elef land, vilket Halland förut tillhörde.
Herr Sköld sade, att mot den kompakta majoritet, som här finnes, är det hopplöst
att strida. Det förstår jag, men det kan ändå icke falla mig in att säga,
att detta tillvägagångssätt är klokt, och framför allt vill jag protestera mot
den beskyllningen, att mitt yrkande strider mot de verkliga fiskarenas intressen.
De verkliga fiskarena äro de, som fiska med rörliga redskap, och
deras fiske betyder oändligt många gånger mer än det fiske, som bedrives av
de andra, som på senare år försökt komma fram med fasta redskap av helt
annan typ än ålbottengarn.
Herr statsrådet sade, att örn det skulle bli så ställt, att nya uppfinningar
icke skulle få tillämpas på samma sätt, som när det var fråga örn gamla redskap,
så skulle fiskerätten krympa i samband med uppfinningarna. Jag kan
förstå, att det var meningen, men på så sätt kan man komma till nästan vad
som helst och säga, att det är utvecklingen, och den skall man utan vidare
följa. Hur herr statsrådet än sedan vill förklara saken, så kan herr statsrådet
icke komma förbi, att de fiskare, som fiska med rörliga redskap, aldrig haft
minsta olägenhet av 1896 års lag på grund av några fordringar från jordägarnas
sida. Herr statsrådet säger, att han tycker, att det kunde få fortgå,
såsom det varit sedan urminnes tider. Men det är ingenting annat, som jag
har velat, herr statsråd, absolut ingenting annat, än att det skall få fortgå på
det sättet, ty det har helt enkelt gått till så, att man fiskat med rörliga redskap
från båt och satt ut redskapen var som helst, utan att någon har påtalat
det.
Så talade herr statsrådet vidare örn, att danska och svenska fiskare fiskat
vid varandras stränder och att detta ingått i sedvanerätten. Det är riktigt, i
mina yngre dagar gick det till så, men man fiskade med rörliga redskap och
icke med fasta. De svenska fiskarena ha med danskt medgivande fiskat i
Isefjorden med rörliga redskap, men det har icke varit tal örn fasta redskap
utan endast rörliga. Sedan har man från dansk sida icke längre velat vara
med örn att ha gemensamt fiske vid sunden. Vill nu herr statsrådet åberopa
denna utveckling i fråga örn det svenska och danska gemensamhetsfisket, vill
Lördagen den 10 maj f. m.
53 Nr 33.
jag framhålla, att det gäller endast fiske med rörliga redskap och ingenting Äng.
annat. Så gammal är jag, att jag till och med varit med örn den saken. Ugtn walätt
Jag vågar påstå, att den, som verkligen vill hålla på den sedvanerätt, som tm fiske m.m:
hittills varit gällande, den skall följa de två reservanterna och icke herr stats- (Forts.)
rådet.
Herr Hällgren: Herr talman! Efter de sakliga inlägg, som gjorts i frågan
av herr statsrådet och herr Sköld, finnes knappast något att tillägga.
Herr Olssons i Kullenbergstorp resonemang fann jag icke hållbart. I sin
motion erkänner han exempelvis, att en sedvanerätt förefunnits, men han anser,
att denna sedvanerätt endast gäller de rörliga redskapen, och säger, att ålbottengarnen
äro tillkomna på senare tid. Han vill tillämpa samma bestämmelser
här som dem, som gälla för Bohuslän. Men det är dock skillnad på de
redskap, som användas i de olika landskapen. Överallt i landet användas
icke samma redskap, och följaktligen kunna heller icke samma bestämmelser
tillämpas.
Beträffande sedvanerätten där nere är det faktiskt så, att någon strandägarrätt
icke tillämpats annat än i ett fåtal fall. I dessa fall är det ju meningen,
att staten skulle ersätta vederbörande strandägare för mistad fiskerätt och
att en del av fiskerätten skulle undantagas från lagens bestämmelser. I denna
sak är det icke fråga örn något annat än att bevara den gamla sedvana, som
respekterats såväl av fiskarbefolkningen som av strandägarna under de gångna
tiderna, och att förebygga, att utvecklingen går den vägen, att fiskarbefolkningen
förlorar de rättigheter, som den hittills haft.
Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det kan ju kanske vara litet
svårt för den, som icke är fiskare, att yttra sig i denna fråga, men jag vill
framhålla, att då jag varit med örn reservationen, har det varit därför, att jag
icke kunnat gå med på att stifta landskapslagar eller att lagarna icke skola
vara lika i det ena landskapet som i det andra. Det är icke så, som herr statsrådet
sade, att vi lagt för trång synvinkel på den här saken. Det är icke det,
som varit motiveringen till vårt ställningstagande.
Utskottet skriver någonting örn dansk rättsuppfattning. Skola vi stödja vår
lagstiftning på dansk rättsuppfattning, då är det fråga, örn det borde givas
möjligheter icke blott för svenska undersåtar utan även för danska undersåtar
att fiska på den svenska kusten. När herr Sköld talade örn, att strandägarrätt
icke funnits, så vill jag framhålla, att kammarkollegium ganska tydligt
pekat på, att en sådan rätt funnits, och kammarkollegium har också avstyrkt
detta lagförslag, örn man läser kammarkollegii utlåtande, som är fogat till
propositionen, så får man en annan uppfattning om detta lagförslags rättvisa,
än vad här från herr statsrådets och herr Skölds sida gjorts gällande.
Jag har icke under debatten fått någon annan uppfattning, än att det här
gäller en lagstiftning, som skall vara olika i Halland och i Skåne, men jag anser
icke, att de skäl, som anförts härför, äro tillräckligt bärande.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr förste vice talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Olsson i Kullenbergstorp begärde emellertid votering, i an
-
Nr 83. 54
Lördagen den 10 maj f. m.
ti rullJUnn r ; kilning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
birätt godkändes samt anslogs:
till fiske m. m. Ben, sorn vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i uter
orts.) skottets förevarande utlåtande nr 67, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionenj
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.
§ 17.
avnMrom^n, avgörande förelåg nu jordbruksutskottets utlåtande, nr 68, i anledning
m. m. av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder för utrotande av nötbromsen
m. m.
I en till riksdagen den 21 februari 1930 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 189, hade Kungl. Majit under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att
a) antaga ett såsom bilaga A till berörda statsrådsprotokoll fogat förslag
till förordning örn utrotande av nötbromsen,
b) medgiva, att från det i riksstaten under nionde huvudtiteln uppförda ordinarie
förslagsanslaget till övriga utgifter till förekommande och hämmande
av smittsamma sjukdomar bland husdjuren finge enligt i statsrådsprotokollet
angivna grunder bestridas dels ersättning, som enligt 5 § i nämnda förordning
utginge för kreatur, som dött till följd av i samma förordning åsyftad
behandling, dels ock hushållningssällskap tillkommande statsbidrag till kostnaderna
för handhavandet av tillsyn, varom förmäldes i 3 § av förordningen.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj :ts förevarande
proposition.
Reservation hade likväl avgivits av herr Johansson i Uppmälby.
Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:
Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Som kammarens ledamöter
torde finna, har jag vid detta utlåtande fogat en blank reservation. Jag är
mycket tveksam, örn man överhuvud taget skall lagstifta på alla möjliga områden.
Man har ju en gång fällt ett yttrande, att man skall hava få lagar men
goda lagar, men det tyckes i stället, åtminstone vid innevarande riksdag, komma
fram mycket små lagar, som till sitt innehåll äro sådana, att utskotten icke
gärna vilja motsätta sig dem, ehuru det icke är någon, som tror, att de få någon
verkan. För min personliga del tycker jag icke, att man skall i detta fall
gå in för lagstiftning, trots att den är lagd på så försiktig grund, att den icke
träder i kraft, förrän hushållningssällskap och landsting besluta, att den skall
träda i kraft inom deras område.
Den insekt sondman vill utrota har, enligt vad som upplysts i utskottet, i
stora trakter av vårt land utrotats av jordbrukarna själva, och jag tycker man
Lördagen den 10 maj f. m.
55 Nr 33.
kunde försöka använda sig av upplysningsvägen. Nu gar det nästan väl långt,
det ser ut, som om man hade ett allt för stort misstroende till bönderna och m m
deras förstånd överhuvud att tillvarataga sina egna intressen, när man på alla (forts.)
olika sätt skall gå in för att lagstifta. _
Nu är jag också övertygad örn att ifall denna förordning antages av riksdagen,
kommer den icke att tillämpas i sa manga fall, ty det är att märka, att
de hushållningssällskap, som skola gå in för detta, skola betala tre^fjärdedelar
av kostnaden; och denna kostnad kommer naturligtvis icke att bli så obetydlig,
örn man skall uppsöka alla de jordägare och backstugusittare, som hava en ko,
och dessa, vad jag skall kalla dem, nötbromsbesiktningsmän skola syna kreaturen
för att se till, att de icke äro angripna av denna nötbroms. Fria från
besök äro endast de jordägare som kunna visa genom veterinärintyg, att deras
kreatursbesättningar äro fria. Men det blir väl icke manga jordbrukare, som
begagna sig av denna utväg, annat än de stora godsägarna, som hava kontrakt
med veterinärer; och för jordägaren blir det ju ingen kostnad, örn han låter besiktningsmännen
göra detta besök.
Vidare finnes det icke i propositionen en enda råd örn vad kostnaden tor
statsverket kommer att gå till. Man begär endast att få taga av anslaget för
hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren. Det är ett anslag, som
ju kan överskridas huru mycket som helst. Örn jag trodde, att det verkligen
skulle hava någon effekt, så kunde jag ju vara med därom, men nu tror jag
dock icke, att det blir många landsting och hushållningssällskap, som komma
att gå in för detta. Det märkvärdigaste tycker jag dock är, att man säger, att
om man går in för denna lag, vädjar man till hushållningssällskapen att sprida
upplysning örn dessa insekters skadliga härjningar bland nötboskapen. Varför
kan man icke göra detta förut? Inom åtskilliga län hava hushållningssällskapen
och deras tjänstemän för många år sedan — så i det län, jag tillhör i
varje tidning med stora rubriker haft inne meddelanden, att man skulle utrota
nötbromsen; och utrotandet är mycket lätt, det är bara att klämma ut larven
eller också att med något fett tilltäppa hålet, då larven dör. I fall man från
hushållningssällskapens sida lade an härpå, tycker jag, att lantbrukarna kunde
lära sig att själva utföra denna enkla procedur, utan att behöva införa en lag
och anställa personer, som fjorton dagar före vallsläppningen skola besöka alla
djurägare inom det område, som antagit lagen. .
Jag är. som sagt, mycket tveksam, och inom utskottet yrkade jag avslag
men blev ensam örn detta yrkande. I alla fall har jag, sedan utskottet behandlat
frågan, icke blivit övertygad örn att man bör gå denna väg, och därför ber
jag, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.
Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.
Herr Lilliecreutz: Herr talman! Denna fråga kan icke anses höra till de
större, men att frågan dock har en viss betydelse, därom vittna de upprepade
framställningar, som under en lång följd av år hava gjorts. Jag har under c:a
15 års tid tillhört hushållningssällskapens ombud, och gång efter annan hava
förnyade framställningar i detta syfte lagts fram för ombuden.
Nu är det ju så, som utskottets ärade ordförande framhöll, att vissa delar
av vårt land tiar icke ont av denna nötbroms, under det att vissa andra delar,
särskilt då de skogrika delarna, vissa år äro ganska besvärade därav. Ofta
upptäcker ju icke jordägaren den skada, som nötbromsen har gjort, förrän han
kommer och skall sälja hudarna, då han får ett betydligt nedsatt pris för sin
Vi*Nu har ju i Danmark under flera års tid vidtagits mycket kraftiga åtgärder,
Nr 33. 56
Lördagen den 10 maj f. m.
(Forts.)
av^nötbrotmen u-^ dä,r tidiPre varit mycket besvärad av nötbromsen, har man nu lyckats
hilva befriad från den, och det väsentliga av detta arbete utfördes under endast
två år. Detta visar, att om man tar itu med saken, bör det vara till gagn
för de bygder, för vilka frågan har betydelse.
_Jag undrar,° örn icke utskottets ärade ordförande gjorde sig skyldig till en
missägning, då han framhöll, att hushållningssällskapen skulle bestrida tre
fjärdedelar av kostnaden. Det torde vara så, att hushållningssällskapen hava
att bekosta en fjärdedel av själva kontrollkostnaderna. Då det ju finnes en
hel massa jordbrukare, som naturligtvis av medkänsla för djuren och inseende
betydelsen av utrotningen, verkligen föra ett utrotningskrig mot nötbromsen,
sa gäller^tillämpningen av lagen icke dem, men det finnes en del, som icke bry
sig örn några åtgärder, och det är uppenbart, att deras grannar bliva lidande av
denna, örn jag så får säga, slapphet.
På de skäl, som av herr statsrådet anförts i propositionen, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan, vilken sammanfaller med Kungl. Maj:ts
förslag.
Herr Carlström: Herr talman! Jag har icke inom avdelningen deltagit i
omröstningen då det gällde denna fråga, därför att jag satt och funderade på,
örn det icke^kunde vara bra att hava en sådan förordning, som visar, hur långt
man kan gå i att åstadkomma förordningar i detta land Örn jag vetat, att
herr^ Johansson i Uppmälby reserverat sig, så hade jag nog låtit mitt namn
också stå under hans reservation. Jag måste säga, att jag har funderat, om
det verkligen kan vara rätta sättet att tillgripa en sådan omständlig historia
som detta ändock är, örn man vill vinna något effektivt resultat för att komma
åt detta skadedjur.
Jag har den uppfattningen, att det hade varit bättre, örn man hade sökt att
göra något på upplysningens väg från statsmakternas sida. Det är i själva
verket så, att denna broms håller på att försvinna mer och mer i de trakter,
där man sköter sina° djur. Förr i tiden var det tyvärr så, att djuren ofta voro
magra och dåligt hållna, och då uppträdde denna larv i betydligt större utsträckning,
men numera är det bara ett och annat nötdjur, som man finner
utsatt för densamma, och jag tror att, som utskottets ärade ordförande sade.
den. lantbrukare, som är intresserad för saken och rädd örn sina djur, självvilligt
försöker vidtaga åtgärder för att utrota larven.
Jag måste vidare säga, att någon förordning mera på papperet, än denna
blir, itali den antages, kunna vi aldrig få i detta land. Ty att dess bestämmelser
skola kunna effektivt efterlevas i landet, är det väl ingen människa,
som vågar förutsätta. Då jag emellertid som sagt anser, att det i dessa lagstiftningsraseriets
dagar kan vara nyttigt att ha något skolexempel på befängdhet
i lagstiftningsväg, har jag intet yrkande. Om kammaren anser, att
man bör taga denna förordning, skall jag med lugn vara med därom, ty jag
hoppas, att den icke kommer att göra vare sig gott eller ont, eftersom troligen
inget län kommer att antaga den.
Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Johansson: Herr talman!
Jag begärde ordet med anledning av det anförande, som herr Johansson
i Uppmälby höll. Han antydde, att den fråga, som det här gällde, var så obetydlig,
att den icke var värd att fästa sig vid. Så är icke förhållandet. Det
har legat framställningar inne ända sedan 1925, då Svenska djurskyddsföreningarnas
centralförbund med åberopande av professor Stålfors, vid veterinärinstitutet
skrivelse kom in med sin första framställning, och sedermera har
garveriidkarföreningen gjort en framställning; och det har framhållits från
olika håll — samtliga hushållningssällskap hava hörts i ärendet — att den
skada, som nötbromsen åstadkommer, representerar betydande värde. Den före
-
Lördagen den 10 maj f. m.
57 Nr 3a.
kommer icke i hela landet, som bekant. Den förekommer icke så mycket i Sörmland
eller mellersta och norra Sverige, utan den förekommer mest i Småland och
i alldeles särskild grad på Öland.
Det har framhållits i inkomna framställningar, att de djur, som bli angripna
av nötbromsen, få nedsatt värde, mjölkavkastningen nedsättes, ungdjurens växt
hämmas, och djuren förorsakas mycket stora obehag. I andra länder har man
försökt uppskatta de förluster, som lantbrukarna lida genom nötbromsen, och
det rör sig, som också framgår av redogörelsen i propositionen, örn betydande
värden. T. ex. i Frankrike beräknas dessa förluster årligen till 10 miljoner
francs, och för att taga ett näraliggande land, Danmark, efter vilket land
den nu föreliggande propositionen har tagits som mönster, så hade vid en
uppskattning där 1916 skadorna beräknats till 7 miljoner kronor årligen, innan
det danska systemet sattes i funktion. Sedermera vidtog man i Danmark
åtgärder för utrotandet i ungefärlig överensstämmelse med vad som här föreslås
i.propositionen, och det visade sig vara så pass verkningsfullt, att man praktiskt
taget, med undantag för en mycket låg procent, utrotade nötbromsen.
Vi ha sålunda erfarenhet från Danmark, att det verkligen går att utrota nötbromsen.
Och med denna erfarenhet för ögonen ansåg jag mig icke kunna avvisa
de inkomna framställningarna, i synnerhet som de voro tillstyrkta av
samtliga hushållningssällskap med undantag av två, de senare voro hushållningssällskapen
i Södermanlands län och Västmanlands län, där nötbromsen
icke förekommer. Hushållningssällskapen i de trakter där nötbromsen icke förekommer
hava i sina yttranden framhållit, att då nötbromsen icke förekommer
där, de därför sakna anledning att närmare ingå på frågan om vilka åtgärder,
sorn'' äro lämpliga. Åtgärden har emellertid prövats och befunnits lämplig i
Danmark och där lett till åsyftat resultat. Och de kostnader, som äro förbundna
med ett genomförande av denna åtgärd, äro så obetydliga, att ett försök
bör göras.
Jag vill vidare framhålla, att förslaget upptager fakultativa bestämmelser;
de skola icke träda i tillämpning förrän efter beslut av Kungl. Majit på framställning
av hushållningssällskap och landsting. Det är sålunda möjligt för
de delar av landet, som så önska, att slippa använda sig av dessa bestämmelser.
Såsom jag nämnde, har från garveriidkarhåll med mycken styrka betonats, vilken
fördel lagens antagande skulle innebära genom att skydda lantbrukarna
från de förluster, som nu drabba dem genom de lägre hudpriser, de erhålla på
grund av de skador, som nötbromsen åstadkommer på hudarna. De vinster
man gör uppväger mer än väl de obehag och kostnader, som härmed äro förbundna.
Jag vill därför liksom utskottet rekommendera, att denna förordning måtte
antagas.
Herr Andersson i Grimbo: Herr laiman! Inom utskottets avdelning framhöll
jag att denna lag var skäligen onödig. Det var då en ledamot, som bemötte
detta genom att säga: »Lagen gör väl ändå ingen skada.» Nej, det
tror jag icke heller, den fyller ut lagboken. Det är den enda nytta, den kommer
att göra. Lagboken blir litet tyngre och kanske litet dyrare också.
Det är emellertid så, att denna nötbroms tidigare har funnits i ganska stor
utsträckning, men den försvinner mer och mer och blir i vissa trakter sällsynt.
I en del län iir den numera försvunnen. Vid upprepade tillfällen har jag
talat med folk just örn detta och därvid fått bekräftat, att nötbromsen blir
mindre och mindre allmän och till slut ofta alldeles försvinner. Vi veta, att
larven i regel förekommer i ryggen på djuren och kanske någon gång på halsen.
Men det går lätt att krama ut dessa larver på vårsidan. Då försvinna
de, och det blir icke någon fortplantning, utan de kunna fullständigt utrotas
Äng. utrotande
av nötbromsen
m. m.
(Fort*.;
Nr 33. 58
Lördagen den 10 maj £. m.
Ang.utrotande från en hel trakt. Och detta lära bönderna varandra, när de väl hava börjat,
av nötbromsen så att om det är någon,.som har nötbroms på sina djur och icke kramar ut lar>»•
m. verna, så komma de övriga bönderna icke att finna sig däri, utan de tvinga
(torts.) }j0nom att taga itu med utrotandet. Ja detta gör man av självbevarelsedrift.
Örn lagen träder i kraft, skall den bliva fakultativ, och sedan skola hushållningssällskapen
i olika socknar utse personer, som skola gå omkring och syna,
om bönderna hava gjort, vad de skola, eller örn deras djur hava någonting i
ryggen. Det tycker jag, att hushållningssällskapen kunna göra redan nu i de
trakter, där det möjligen kan finnas nötbroms. De hava ju vandringsrättare
och andra tjänstemän, som äro ute i bygderna, och då kunna dessa även göra
detta, såsom herr Johansson i Uppmälby säde. Man kan också sätta in annonser
i tidningarna och laga så, att det blir något bestrykningsmedel att dela ut,
örn man icke vill ha besvär med att krama ut larverna.
Örn vi skulle få denna lag, så tror jag icke, att något hushållningssällskap i
län. där det möjligen kan finnas nötbroms kvar, komme att tillämpa lagen, utan
de komme att sköta denna sak ändå.
Nu talade visserligen herr jordbruksministern om, vilka skador denna nötbroms
gör, och att det i miljoner blev så och så mycket. Han har samlat in
material och börjat med det redan 1905. När han sålunda samlat på hög under
tjugofem år, så är det givet, att det blivit en mycket hög siffra. Men det
är förvisso mycket mindre av nöt-broms nu än i gångna tider, för tjugofem år
sedan.
Det är ju givet,, att det är i all välmening, som denna proposition är framlagd,
och för att hjälpa bönderna. Och mången kan tycka, att det är egendomligt,
att jag står här och talar emot ett lagförslag, som skulle hjälpa bönderna
att komma åt sina fiender. Men det går väl an med sådana »fiender»,
örn vilka man vet, var man har dem, och vilka man kan komma åt att »klämma»
i dubbel bemärkelse och bli kvitt för all framtid. Men jag tycker liksom
herr Johansson i Uppmälby, att bönderna icke äro dummare, än att de kunna
räkna ut detta utan att få några lagbestämmelser. Jag instämmer med dem,
som säga, att detta blir en papperslag, som kommer att hänga i luften. Och
det har ju tidigare sagts, att regeringarna komma fram med så många lagförslag,
som de kunna hitta på, bara för att genomföra många reformer. Jag har
ingen misstanke, att detta är fallet här, men denna lag är helt och hållet onödig,
såsom jag ser saken. Herr jordbruksministern är främmande för förhållandena
ute i livet, åtminstone när det gäller denna nötbroms.
Jag skall därför, herr talman, be att få instämma med herr Johansson i
Uppmälby, som yrkade avslag på hela lagförslaget.
Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å såväl berörda
hemställan som Kungl. Maj:ts i ämnet avlåtna proposition; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Olsson i Mora, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:
Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 68, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj:ts i ämnet avlåtna proposition.
Lördagen den 10 maj f. m.
59 Nr 33.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 82 ja och
65 nej, varjämte 26 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 18.
Å föredragningslistan var härefter uppfört jordbruksutskottets utlåtande,
nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn tjurbesiktningstvång
jämte i ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen den 21 februari 1930 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 188, hade Kungl. Maj :t under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn tjurbesiktningstvång.
L samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom andra
kammaren väckta motioner, nämligen nr 494 av herr Johanson i Hallagården
m. fl. och nr 510 av herr Lilliecreutz m. fl.
Utskottet hemställde, att riksdagen med avslag å ovanberörda motioner måtte
bifalla förevarande proposition.
Reservation hade likväl avgivits av herrar Johansson i Uppmälby, Carlström
och Pehrsson i Bramstorp.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:
Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Även vid detta utskottsutlåtande
har jag fogat en reservation. Det är ju så, att riksdagen'' för några får
tillbaka beslutat införande av hingstbesiktningstvång och galtbesiktningstvång,
vilka ju infördes, efter det att vederbörande hushållningssällskap och
landsting hade gjort framställning därom. Nu är det fråga örn att utsträcka
dessa bestämmelser även till tjurbesiktningstvång. Jag har den uppfattningen,
att man inte helt kan likställa hingstbesiktningstvång och galtbesiktningstvång
med tjurbesiktningstvång, därför att i de förra fallen är det ju fråga
om, att all avkomma skall gå till avel, under det att i detta fall är det en stor
procent, som slaktas ned efter kalvning. Jag har fått den uppfattningen, och
jag tror, den är riktig, att införandet av den här föreslagna lagen komme att
medföra stora svårigheter.
Lagens tillämpning kommer ju till mycket stor del att bliva beroende på,
huru stränga premieringsnämnderna och deras ordförande äro eller huru stora
fordringar den konsulent, som deltar i premieringsnämnderna, kommer att
uppställa. Det står, att de skola taga hänsyn till förhållandena på orten och
följaktligen icke uppställa allt för stränga fordringar. Men det är klart, att
det kommer att bli stora svårigheter för mindre jordbrukare och backstugusittare
att få sina hondjur gott betäckta. För närvarande är det så, ätt Ide
.större eller medelstora jordbrukarna, även örn de äro med i kontrollföreningar,
icke gå med för mer än ett visst antal kor, nämligen det antal, som de anse,
Äng. utrotande
av nötbromsen
m. m.
(Forts.;
Äng.
lag örn tjurbesiktningstvång.
Nr 33.
60
Lördagen den 10 maj f. m.
Äng.
lag om tjur
besiktnings
tvång.
(Forts.)
Häruti instämde herr Johanson i Hallagården.
Herr Lilliecreutz: Herr talman! Tillsammans med ett par kamrater i
denna kammare har jag tillåtit mig väcka en motion i detta ärende. Då såväl
jag som mina medmotionärer representera bygder, där jordbrukarna av naturen
äro hänvisade att söka sin utkomst företrädesvis genom den animaliska
produktionen, har det givetvis icke kunnat falla oss in att med vår motion försöka
lägga något hinder i vägen för tillkomsten av denna lag. Vi hava tvärtom
för vår del försökt underlätta lagens ikraftträdande. Sålunda hava vi föreslagit
en sådan ändring av lagens § 1 i det föreliggande förslaget, att Kungl.
Maj :ts beslut om lagens ikraftträdande må kunna grundas endast på framställning
av hushållningssällskap, icke, såsom i propositionen föreslås, efter ansökan
av såväl hushållningssällskap som landsting. Utskottsmajoriteten har
förordat bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Då jag vid detta ärendes behandling inom utskottet icke kommit att anmäla
en reservation, finner jag mig helt naturligt förhindrad att här i kammaren
yrka bifall till motionen. Jag har, herr talman, begärt ordet endast för att till
kammarens protokoll få antecknade ett par av de motiv, som legat till grund
för motionen. Jag anser mig hava så mycket större anledning härtill, som jag
därigenom hoppas att även få tillfälle att på förhand bemöta den från vissa
håll framkastade förebråelsen, att motionen skulle innebära ett försök att, som
orden folio, sätta landstingen ur spelet.
Kungl. Maj:ts förslag står i överensstämmelse med bestämmelserna i lagarna
om hingstbesiktnings- och galtbesiktningstvång. Av dessa lagar tillkom
den förra år 1914 och den senare, örn jag icke missminner mig, år 1927. Jämför
man nu de förhållanden, som voro rådande vid tillkomsten av 1914 års lag,
med dem, som nu råda, så skall man finna, att så avsevärda förändringar ägt
rum. att de skäl, som då på goda grunder kunde göras gällande, för att såväl
hushållningssällskapen som landstingen borde höras, numera i avsevärd grad
förlorat sitt värde. Landstingen representerade då på grund av sin organisation
alla delar av ett län, vilket långt ifrån alltid var fallet med hushållningssällskapen.
Genom 1923 års omorganisation av hushållningssällskapen har
att de skola låta betäcka med tanke på aveln. För övrigt hålla de sig med
en tjur i ett byalag, med vilken de låta de övriga koma betäckas. Nu blir
följden den, att mindre och medelstora jordbrukare ävensom större bondgårdar
komma att skaffa sig en tjur. Men de, som bo omkring, få icke använda
denna tjur, ifall den icke blivit besiktigad och godkänd. Man får icke ens låna
ut den utan ersättning, och örn två personer gemensamt äro ägare till samma
tjur, får den icke användas till betäckning av den enes hondjur. Och i Norrland,
där det, efter vad man upplyst mig örn, brukar gå i tur bland jordägarna
att hålla tjur, blir detta efter lagens införande absolut omöjliggjort.
Det kommer därför att uppstå stora svårigheter, om man går in för detta förslag.
Det har gjort, att jag och ett par kamrater i utskottet hava ställt oss
tveksamma, huruvida man över huvud skall gå in för detta. Jag tror icke,
att man kommer att vinna någonting med det. För många, som hava långa avstånd
till en tjur, som på detta sätt är godkänd, kommer detta endast att medföra
svårigheter att komma till denna tjur med sina djur. Vi skola komma
ihåg, att det finns glest bebyggda trakter i vårt land.
Detta har gjort, att jag och mina medreservanter icke kunnat följa utskottet
utan gått på avslag. Att det blivit en blank reservation, kanske beror på
en tillfällighet. Vi yrkade avslag på utskottets hemställan i plenum.
Jag skall nu icke längre uppehålla kammarens tid, utan jag ber, herr talman,
att få yrka avslag på utskottets hemställan.
Lördagen den 10 maj f. m.
61
Nr 33.
emellertid detta förhållande i högst avsevärd grad blivit ändrat dithän, att
sällskapen nu i detta hänseende torde kunna fullt jämföras med landstingen.
Då det är sju år sedan denna omorganisation ägt rum, kanske det kan vara
skäl i att något erinra örn dess innebörd. Jag ber då att få erinra örn att hushållningssällskapens
angelägenheter numera, liksom landstingens, handhas av
ombud, valda från länets alla delar. Vidare bör det bemärkas, att varje jordbrukare,
mot erläggande av en mycket billig årsavgift, äger rätt att efter anmälan
bliva medlem av sällskapet, samt att dessutom för jordbruket intresserade
personer kunna inväljas. Visserligen äga endast ombuden rösträtt vid
sällskapens sammanträden, men varje medlem äger icke blott motionsrätt utan
även rätt att närvara och att yttra sig. Icke minst detta sistnämnda torde innebära
en stark garanti för att sällskapen icke komma att fatta beslut, som
stå i strid mot den allmänna jordbrukaropinionen inom området. Grundmeningen
med hela 1923 års omorganisation torde väl ändå varit att av hushållningssällskapen
skapa ett inför statsmakterna ansvarigt organ för bevakande
av jordbrukets intressen. Genom att riksdagen beviljat statsbidrag till anställande
av jordbrukskonsulenter och andra sakkunniga hos hushållningssällskapen,
synes denna statsmakternas mening ytterligare ha blivit understruken.
Då hushållningssällskapen således numera i själva verket torde kunna anses
vara väl rustade att bära hela ansvaret för alla åtgärder, som avse jordbruket,
synes den uppdelning av detta ansvar, som nu förordas av utskottet, icke blott
obehövlig utan i så måtto mindre önskvärd, som deni lätt kan föranleda till ett
divisionsansvar.
När utskottet som motiv för sitt avstyrkande av vår motion gör gällande,
att samfälld framställning bör innebära en stark garanti för att lagens tillämpning
uppbäres av en allmän opinion, måste jag med stöd av ett par exempel
påvisa, hur osäkert det är, att en dylik garanti verkligen skapas. Efter framställning
inom^ Jönköpings läns hushållningssällskap såväl från häradsavdelnmgar
som ifrån sockenavdelningar och galtföreningar beslöt sällskapet på ett
sammanträde 1928 enhälligt dels att till Kungl. Majit göra framställning om
ikraftträdandet av lagen örn galtbesiktningstvång och dels att hos landstinget
göra hemställan örn liknande framställning. Förslaget avstyrktes av landstingets
förvaltningsutskott med ett pär rösters majoritet men tillstyrktes av
landstingets första utskott. Det föll emellertid i landstinget med 26 röster
emot23. Det antal ombud, som hade denna fråga till prövning, utgjorde inom
hushållningssällskapet 59 och inom landstinget 49, alltså sammanlagt 108 Av
dessa 108 ombud röstade 82 för förslaget, under det att 26, alltså icke fullt
fjärdedelen av liela antalet, röstade mot förslaget och föranledde därmed, att
Kungl Majit icke kunde bifalla framställningen. Månne man nu verkligen
kan tala, örn att Kungl. Maj:ts beslut i detta fall byggts på en allmän opinion?
-Liknande tall har förekommit inom Gävleborgs län, där ett enhälligt hushållningssällskap
med, om jag ej är fel underrättad, 72 röstande ombud föreslog
införande av galtbesiktningstvång, under det att landstinget utan votering
avslog framställningen.
,-Pt1 r talmaiG På förut anförda skäl anser jag mig vara förhindrad yrka
imali till motionen, men då jag för min del är fullt övertygad örn att denna
Anställning är av allra största betydelse för vårt jordbruk, hemställer jag om
bifall till utskottets förslag.
Äng.
lag om tjurbesiktningstvång.
(Forts.)
Herr Hedlund i Häste: Herr talman! Frågan om införande av tjurbesiktningstvang
Ilar ju varit föremål för uppmärksamhet på många håll under lång
tid. Inom hushållningssällskapens ombud har denna fråga vid upprepade tillfällen
behandlats, och därvid lia också framställningar inlämnats till Kungl.
Maj:t. Vidare lia även avelsföreningar inkommit med dylika framställningar.
Nr 33.
Äng.
lag orri tjurbesiktningstvång.
(Forts.)
62 Lördagen den 10 maj f. m.
Det är då helt naturligt, att Kungl. Maj :t. efter hörande av de olika hushållningssällskapen,
framlagt förslag till lag om tjurbesiktningstvång. Vi känna
ju allesammans till, vilka betydande summor det är, som ifrån statens och hushållningssällskapens
sida offras för husdjursskötseln inom de olika delarna
av vårt land. Ett av de viktigaste medlen för upphjälpande av husdjursskötseln
anses ju med rätta vara just tjurföreningsrörelsen. Genom att inrätta
tjurföreningar och hålla utmärkta tjurar, utvuxna, kraftiga, väl utvecklade
och med en god härstamning har man ju på många håll inom ganska kort tid
lyckats avsevärt höja nötkreatursavelns ståndpunkt.
Det förslag, som nu föreligger, är ju också så lagt, att man ingalunda kan
säga, att det medför ett alltför starkt ingrepp i den enskildes rätt. Tjurbesiktningstvång
kan ju införas icke blott för ett hushållningssällskaps hela område
utan även för en del därav. Enligt Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag
skola hushållningssällskap och landsting vara ense, för att tjurbesiktningstvång
skall komma till stånd. Vidare betonas, att man skall taga hänsyn
till den ståndpunkt, som djuravel har inom det område, där lagen skall
införas. Det kan t. ex. icke gärna komma i fråga att införa tjurbesiktningstvång
i Norrlands skogsbygder eller i fjälltrakterna. Man måste naturligtvis
begränsa införandet av tjurbesiktningstvång till sådana områden, där man har
tillgång på tjurar av någorlunda hygglig beskaffenhet. Det är ju också meningen,
att tillstånd till användande av tjurar för betäckningsändamål skall
meddelas icke bara beträffande sådana tjurar, vilka enligt gällande premieringsreglemente
kunna premieras. I undantagsfall skola även andra tjurar
kunna godtagas, blott de icke kunna anses medföra skada för aveln, men däremot
är det meningen att förhindra, att mindervärdiga, illa utvecklade tjurar
komma till användning. Detta måste ur jordbrukets synpunkt vara till
stor fördel.
För att verkligen de medel, som användas för djuravel^ skola komma till
god användning, är det nödvändigt tillse, att inom område, där en tjurförförening
bildats och man med stora uppoffringar anskaffat ett värdefullt
avelsdjur, djuret också kommer till användning. Man måste hindra illojal
konkurrens ifrån underhaltiga och mindervärdiga tjurar, hållna av djurägare,
som icke kommit till insikt om, vilken betydelse avelsarbetet, bedrivet på rätt
sätt, verkligen har för jordbrukets ekonomi. Huvudsaken är, att en lag av
denna beskaffenhet, handhavd på ett smidigt sätt, kommer att medföra mycket
stor nytta; och jag är alldeles övertygad örn att Kungl. Majit — vilken regering
som än sitter — kommer att utfärda smidiga bestämmelser om den
prövning, som skall företagas till bestämmande av vilka tjurar, som skola
få användas, trots att de icke äro premieringsbara.
Herr ordförandens i jordbruksutskottet farhågor för att premieringsnämnderna
eller de husdjurskonsulenter, som eventuellt skola komma att handha
denna prövning, skola gå fram för strängt, måste jag beteckna som överdrivna.
Man kan icke gärna tänka sig, att en premieringsnämnd eller en konsulent
skulle gå fram på ett sådant sätt, att lantmännens intressen skadades. Det
finns all anledning antaga, att man, särskilt i början, kommer att gå smidigt
tillväga och göra klart för jordbrukarna, att det är till deras egen fördel att
icke använda andra tjurar än sådana, vilka verkligen äro av värde för djuraveln.
Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.
I detta yttrande instämde herr Lindmark.
Herr Carlström: Herr talman! Här möter ett lagförslag, som är betydelsefullare
än den kungl, proposition, som nyss behandlades.
Lördagen den 10 maj f. m. 63
Jag erinrar mig, att jag någonstans sett ett uttryck: »få lagar men goda.»
Man kanske kan utsträcka det och säga: »få förordningar men nyttiga.» Det
kan ju icke resoneras bort, att det är nödvändigt att se till, att de medel, som
riksdagen beviljar till främjande av nötboskapsaveln här i landet, användas på
ett nyttigt sätt. Därom är ingenting att säga, men frågan är: är det nödvändigt
att införa denna tvångs]agstiftnin,g på ett område, där den frivilliga utvecklingen
gjort så pass goda framsteg, som i det här fallet?
Man har gjort vissa jämförelser mellan å ena sidan hingstbesiktnings- och
galtbesiktningstvång, som redan införts, och å andra sidan tjurbesiktningstvång
och sagt, att tjurbesiktningstvång är något alldeles analogt, samt att
införandet av tjurbesiktningstvång innebär ett steg vidare på den väg, som
man redan slagit in på. Det är icke alldeles på det viset. Införande av tjurbesiktningstvång
har en helt annan betydelse. Högst 20 procent av de kalvar,
som föds här i landet, få leva någon längre tid, resten slaktas som spädkalvar,
under det att alla föl och grisar födas upp som produktionsdjur. Detta gör givetvis,
att det icke är alldeles nödvändigt, att alla kor, som en lantbrukare har,
betäckas av en förstklassig tjur. Det finns t. ex. trakter, där man icke har
lyckats att få mer än en tjurförening till stånd. Det är så mycket intressenter i
föreningen, att örn alla korna skulle föras till den tjuren, bleve den snart
oduglig. Det kan vara bra att lia en i reserv till de sämre djur, som man icke
vill ha pålägg efter. Jag har själv i många år varit medlem i en tjurförening
hemma. Vi ha gjort den erfarenheten, att tjurarna blivit förslappade på
grund av att de haft för många kor, och vi lia fått slå ut ett par stycken av
elen anledningen på senare åren. Den ena blev oanvändbar ganska snart,
och då måste vi naturligtvis vända oss åt andra håll för att få korna betäckta,
under den tid vi laborerade med att få honom frisk igen.
Man har sagt, att den besiktning, som det här är fråga om. icke skulle innebära,
att bara premieringsbara tjurar skulle få användas. Även tjurar, som
icke vore så vidare bra, skulle få användas blott de hade ett visst utseende.
Men vad leder det till, mina herrar? Jo, det leder just till att man resonerar
som så: jaså, var det inte märkvärdigare med avelsarbetet, än att man kan få
använda tjurar, som icke äro prima, då är det väl ingen idé att hålla prisbelönta
djur.
Nu säger man, bestämmelserna äro fakultativa; det ligger ju i hushållningssällskapens
och landstingens händer att införa tjurbesiktningstvång eller icke.
Ja, vi hörde herr Lilliecreutz nyss tala örn den saken. Han var mycket ledsen
över att hushållningssällskapen icke ensamma skulle få bestämma. Han ansåg,
att sällskapen efter omorganisationen år 1923 blivit så förstklassiga instrument
för jordbrukarnas vilja, att de ensamma kunde taga den här saken i
sina händer, så att landstingen icke längre skulle behöva befatta sig med dem.
Jag skall icke säga något örn 1923 års reform i allmänhet, örn huru den
verkar för jordbrukarna i länen, men det vill jag säga herr Lilliecreutz, att
örn man säger att denna representation är en så utomordentligt väl utvald och
utslagsgivande representation, måste jag inlägga min bestämda gensaga häremot.
Ty det händer nog, att i en socken här och var samlas några gubbar
en kväll och välja ombud, men alf de stå i kontakt med den allmänna meningen
inom orten, det vill jag icke gå i borgen för. Vi skola ej påstå, att denna
organisation är så utomordentligt väl ihopkommen. att den därför skall vara
bestämmande över huru lantbrukarna skola få ha det i så pass viktiga saker,
som det här gäller.
Jag menar sålunda, att när arbetet på att förädla vår kreatursstam ändå
gått framåt steg för steg, och då stort intresse är tillfinnandes bland lantbrukarna
för detta arbete, man egentligen icke har behov av att då ingripa på ett
område som detta nied en tvångslag.
Nr 33.
Äng.
lag om t jurbesiktningstvång.
(Forts.)
Nr 33.
64
Lördagen den 10 mai f. m.
Ang.
lag om tjur
besiktnings
tvång.
(Forts.:
Med herr Carlström förenade sig herr Olsson i Rimforsa.
Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Johansson: Herr tal
man!
Jag har begärt ordet för att fästa uppmärksamheten på ett par saker i
föreliggande förslag, även örn detta, som jag skall säga, är sagt förut.
Det ena, jag ville påpeka, är det, att förslaget är fakultativt. Det kommer i
praktiken att gå till på det sättet, att Kungl. Majit i sista hand skall avgöra,
huruvida denna författning skall tillämpas eller icke, efter framställning av
hushållningssällskap och landsting. Det är heller icke nödvändigt, att denna
författning skall tillämpas inom ett helt hushållningssällskaps område, utan
den kan lika väl tillämpas inom en »del därav», som det heter i författningen.
Alltså kan framställning göras örn att en del av ett hushållningssällskaps
område skall underkastas denna bestämmelse. Vid ett sådant övervägande är
det ju givet, att vederbörande hushållningssällskap torde undantaga den del av
området, där det anser, att olägenheterna av ett genomförande av detta förslag
skulle vara så pass stora, att de fördelar, nian ville vinna, icke uppvägde olägenheterna.
Ett sådant område kan undantagas från bestämmelserna.
Vidare vill jag framhålla, att av § 2 i lagförslaget framgår, att inom det område,
där sålunda denna författning skulle tillämpas, behöver det icke nödvändigt
vara premierade tjurar, som användas. Detta får prövas i varje särskilt
fall, och örn så befinnes lämpligt, tages det hänsyn till den ståndpunkt, som
nötboskapsaveln har inom området. Det kan icke vara riktigt, som det nu tillgår,
att staten med stora belopp understödjer nötkreatursaveln och genom omfattande
premieringsbestämmelser och premieringsanordningar och premieringsnämnder
utövar kontroll och tillsyn över premieringsverksamheten och understödjer
densamma med statsanslag och genom bildandet av tjurföreningar för
nötboskapsavelns höjande, och det samtidigt tillåtes fullkomligt illojala kreatursägare
att konkurrera ihjäl dessa tjurföreningar. Jag har erfarenhet från
min egen bygd, där tjurföreningar uppstått med understöd av statsanslag, men
sedan måst upphöra med sin verksamhet efter några år på grund av sådan illojal
konkurrens med mindrevärdiga tjurar. Det är sådant man vill förebygga, och,
som jag nämnde, behöver någon fara för missbruk icke föreligga, vid det förhållandet
att man kan undantaga de delar av ett hushållningssällskaps område,
där olägenheter väntas kunna uppstå. Lagförslaget är sålunda utformat med
hänsyn till att man bör framgå med försiktighet på detta område och icke göra
Det vill synas, som örn området för den enskilde jordbrukarens rätt att
handla och vandla blir allt smalare. Det är hushållningssällskap, konsulenter
och vissa andra herrar, som skola bestämma allt vad vi få göra. Vi taga gärna
emot hjälp, jämsides med vårt eget sunda bondförnuft, men låt oss få behålla
detta bondförnuft. Jag tror det räcker till att bedöma, örn vi skola hålla
dåliga tjurar eller ej. Jag tror, att det här finnes goda skäl för kammarens
lantmän att göra sig den frågan, om det är oundgängligen nödvändigt med
denna lag. Kommer den verkligen att verka på ett sätt, som icke åstadkommer
ovilja hos stora delar av landsbygdens befolkning?
Det är icke lönt, att någon kommer och påstår, att jag vill motarbeta en
god utveckling på detta område. Jag har, som sagt, åtskilliga gånger varit
med om att åstadkomma tjurföreningar på de platser, där jag varit verksam,
men det är ändå så, att min erfarenhet säger, att det kan finnas områden, där
det utan olägenhet bör kunna ges möjlighet för en lantbrukare att ha en »tjurpalt»,
som man säger, utan att man genast skall säga, att denna får han icke
ha eller låta sina granne föra sina kor till.
Jag ber, herr talman, med dessa ord, att få yrka avslag på utskottets hemställan.
Lördagen den 10 maj f. m.
65
Nr 33.
Äng.
lag om tjur
besiktnings
tvång.
(Förta.)
Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Jag har visserligen här un
dertecknat
en reservation, men jag har dock anslutit mig till utskottets yrkande,
fast med stor tvekan.
Då jag hörde herr Hedlund i Häste här anföra sina synpunkter, fick jag den
uppfattningen, att herr Hedlund ansåg, att detta var ett led i den stödaktion för
jordbrukets upphjälpande, som vi resonerat om. Men när jag hörde herr statsrådet,
fick jag en annan uppfattning. Hans uppfattning tycks vara den, att
man, om man icke genomför detta förslag, skall använda penningarna till en
del av premieringen, och använda dem på ett slösaktigt sätt. Vad beträffar de
synpunkter, som herr Hedlund och herr Lilliecreutz anfört beträffande fördelen
av denna lag, då de jämförde den med lagen örn hingstbesiktningstvång och lagen
om galtbesiktningstvång, äro de oriktiga. Ty dessa saker skilja sig från varandra
i hög grad. Avkomman efter hästar, som alla bliva antingen avels- eller
bruksdjur, måste man alltid ställa högre fordringar på. Liknande synpunkter
ligga till grund för galtbesiktningstvånget och kontrollen över parningen därvidlag,
detta på grund av fläskproduktionen. Som denna utvecklat sig, är det
säkerligen tili fördel att få bästa möjliga avkomma. Men beträffande förevarande
sak ligger det faktiskt på många håll till på det sättet, att det finnes
många, som lia dessa handjur endast för mjölkproduktionens skull och mycket
litet för avelns skull. Vi skola således icke jämföra betydelsen av dessa
saker.
Sedan är det en sak, som jag är mycket betänksam emot, och det är bestämmelsen
i 2 §, att inom område, där tjurbesiktningstvång införts, må icke tjur,
med mindre den med hänsyn till nötboskapsavelns ståndpunkt inom orten fyller
vissa krav, användas till betäckning. Det är mot den bestämmelsen, som jag är
betänksam, och inom Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ha vi redan bestämt angivit, att vi ansågo, att denna bestämmelse borde ändras.
Ty vi kunna väl alla vara överens om, huru viktig nötkreatursaveln såsom
sådan varit för svenska jordbruket, lia villkoren för premiering drivits dithän,
att det i många fall tagits för stor hänsyn till färg på bekostnad av andra
djurens egenskaper, åtminstone beträffande låglandsaveln, som jag representerar.
Jag har bedrivit avelsarbete ända sedan jag blev självständig jordbrukare.
Vi få väl vara ense om, att man i många fall tagit hänsyn till rena
skönhetssynpunkter beträffande färg och annat iner än man gjort det beträffande
avkastningssiffror och alla de egenskaper, varpå avkastningen grundar
sig, och som i högre grad borde ligga till grund för ett sådant avelsarbete.
Mycket kommer här att bero på denna lags tillämpning, huru vederbörande,
som skola bedöma djuren, komma att fatta sin uppgift. Jag menar, att örn det
i första hand tages hänsyn till avkastningsegenskaperna och i övrigt till den
Andra kammarens protokoll 1030. Nr 83.
övergången för brysk. Det önskemål, som härigenom skulle förverkligas, är
gammalt. Hedan 1920 inkommo hushållningssällskapens ombud med begäran
örn utredning av här berörda fråga. Och bland de samtliga hushållningssällskap,
som hörts i ärendet, ha —- av 26 hushållningssällskap •— endast 7 ställt
sig avvisande, under det att 19 uttalade sig till förmån för saken, eller förklara
sig ej hava något att erinra däremot.
Jag föreställer mig, att det finnes hushållningssällskap, som kanske icke
anse sig behöva använda sig av denna utväg, men det bör ju kunna finnas en
möjlighet att, när det visat sig vara ett behov att genom åtgärder, sådana som
de föreslagna, bringa ordning och reda i de förhållanden, varom här är fråga,
verkligen kunna vidtaga sådana åtgärder.
Jag tror därför icke, att de farhågor, som här uttalats, äro berättigade, utan
jag tror, att dessa åtgärder, anpassade efter varje orts förhållanden, skola
främja och ytterligare utveckla nötkreatursaveln i vårt land.
f>
Nr 33.
Äng.
lag om tjurbesiktningstvång.
tForts.)
66 Lördagen den 10 maj f. m.
kraft och utveckling, som ett sådant avelsdjur bör ha, tror jag, att den ifrågasatta
lagen har en viss betydelse. Men skall man taga för mycket hänsyn till
vissa skönhetsegenskaper, som premieringsnämnderna på grund av myndigheternas
mångskiftande ändrade bestämmelser många gånger taga för stor hänsyn
till, då blir lagen till förfång för en stor del av de djuruppfödare, som
kunna klara sig den förutan. Och det är av den anledningen, som jag har antecknat
en reservation och har velat uttala betänkligheter emot lagen.
Nu säger visserligen herr Hedlund i Häste, att om en konsulent skall besiktiga
ett djur, får man antaga, att han använder sitt vanliga förstånd. Men
ibland kan det hända, att dessa personer — som naturligtvis i allmänhet äro
mycket förståndiga män — kunna tappa sitt vanliga förstånd. Och då ha de
för stora pretentioner på djuren. Nu är ju detta en fakultativ lag, så att man
får väl antaga, att hushållningssällskapen försöka att rätta till dessa saker.
Jag har, herr talman, inget yrkande.
_ Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositiga
ett djur, får man antaga, att han använder sitt vanliga förstånd. Men
rörda hemställan som Kungl. Maj:ts i ämnet avlåtna proposition; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den
förra propositionen. Herr Johansson i Uppmälby begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes samt anslogs:
Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 69, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
^ Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj:ts i ämnet avlåtna proposition.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren avslagit såväl utskottets hemställan som Kungl.
Maj:ts i ämnet avlåtna proposition.
Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på hemställan av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga å föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.52 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Lördagen den 10 maj e. m.
07
Nr 33.
Lördagen den 10 maj.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Till avgörande företogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 9, i anledning av väckta motioner, II: 370, angående det akademiska befordringsväsendet,
och 11:373, angående ändring av grunderna för det akademiska
befordringsväsendet.
I förevarande utlåtande, avgivet i anledning av två inom andra kammaren
väckta motioner rörande det akademiska befordringsväsendet, nämligen nr 370
av herr Lundstedt och nr 373 av herr Mosesson, hemställde andra kammarens
första tillfälliga utskott, till vars behandling ifrågavarande motioner hänvisats,
att andra kammaren ville för sin del besluta, att riksdagen skulle i skrivelse tili
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning angående
vissa reformer inom det akademiska befordringsväsendet med beaktande av
vad utskottet anfört samt i den mån så erfordrades för riksdagen framlägga förslag
i ämnet.
Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:
Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Lindskog: Herr talman!
Det strider måhända mot vanlig etikett, som tillämpas i riksdagen, att
jag vågar taga till orda först i en fråga, som gäller en enskild motion, men
det beror på att jag måste avlägsna mig örn en kort stund, och jag vill gärna
åtminstone med några ord lia uttalat min uppfattning i denna fråga.
Jag skall då först för min egen privata del be att få uttala ett tack till utskottet
för den klokhet, som man låtit komma till synes i utlåtandet, vilket synes
mig vara ett mycket väl avvägt betänkande i denna fråga. De synpunkter,
som kunna framföras med avseende på de akademiska befordringsfrågorna,
äro dels att rättvisan skall tillgodoses och dels att man skall söka i möjligaste
måtto avvärja ■—• jag skulle nästan vilja säga — det oväsen och buller,
som nu så ofta tyvärr förekommer i samband med befordringsfrågor.
Med hänsyn till rättvisan i befordringsfrågor vill jag citera vad jag anförde,
då en annan fråga var före för några veckor sedan, nämligen ett uttalande av
en kommitté, som för några år sedan avgav ett utlåtande. Det säges där, att
man torde nog få leta efter maken till en rättvisare behandling av befordringsfrågor
över hela världen. Örn de närvarande bara anade, huru lättvindigt
man i de allra flesta länder tager på dessa befordringsfrågor! På åtskilliga
ställen i Frankrike voteras det med slutna sedlar i fakulteten om vem
som skall bli professor i en viss fråga, och voteringsresultatet inberättas till
regeringen. Och jag har själv varit i tillfälle att deltaga i befordringsfrågor
Äng. det
akademiska
befordringsväsendet.
Nr 88. 68
Lördagen den 10 maj e. m.
Ang. det
akademiska
befordringsväsendet.
(Forts.)
i våra grannländer, och jag kan säga, att det finnes icke där någon motsvarighet
till den nästan pinsamma noggrannhet, varmed vi här i Sverige gå till
väga.
Den andra frågan gäller det oväsen, som står i samband med de akademiska
befordringsfrågorna. Och där skulle jag vilja säga, att det finns icke någon
motsvarighet till detta oväsen i något annat land i världen. Dessa båda saker
stå onekligen i visst samband med varandra. Det är just vårt öppna tillvägagångssätt,
vår ständigt återkommande kontroll i olika instanser, som gör att
vägen är öppen för allehanda klagomål, berättigade eller icke berättigade.
Och framför allt är vägen öppen för att pressen deltager i detta buller.
Jag skulle vilja till protokollet ha sagt, att jag livligt instämmer
i vad en framstående journalist här i Stockholm för en helt kort tid sedan
yttrade till mig -— en journalist, som jag skulle vilja kalla Stockholmspressens
Aristides; det är så pass ont örn dem, att jag antager, att man icke
kan hysa någon tvekan örn vem jag menar. Denne man yttrade, att enligt
hans mening borde pressens män endast i utomordentliga undantagsfall lägga
sig i akademiska befordringsfrågor, därför att detta vore saker, som de i regel
icke kunna omspänna.
Nu är emellertid förhållandet det, att här föreligger ett utlåtande, som söker
råda bot på båda dessa punkter. Jag vill för min del säga, att ehuruväl
jag i viss mån tagit i försvar rättfärdigheten av behandlingen av ett stort antal
befordringsfrågor, så hyser jag icke någon tvekan örn att icke systemet kan
och enligt min mening också bör ytterligare utbyggas och förbättras. Och den
punkt, där förbättringen bör sättas in och där den egentliga svagheten för närvarande
finnes, är själva sakkunnigvalet. I sakkunnigvalet finnes nu ett fel,
som jag för resten sedan åtskilliga år tillbaka öppet talat örn, nämligen att
blott det egna universitetet har hand örn detta val. Och därvid stå universitetsmyndigheterna
ofta rätt främmande för sakkunnigvalet i så måtto, att det
blott är ett mycket ringa antal, som verkligen känner de utnämnda sakkunniga.
Där skulle man kunna tänka sig den kontrollen, att bägge universiteten och
måhända även högskolorna få hand örn denna angelägenhet. Det är på denna
punkt, som jag tror, att den viktigaste ändringen skulle kunna äga rum, alltså
vid själva sakkunnigtillsättningen.
Däremot anser jag, att det av den ene motionären, herr Lundstedt, föreslagna
tillvägagångssättet —- att man skulle låta några justitieråd i sista hand
avgöra frågan -— är ett dödfött förslag, ett förslag, som icke egentligen skulle
medföra någon förbättring. Jag tror icke, att man skulle komma någon vart
på detta sätt. Enligt min erfarenhet lia de befordringsfrågor, där den juridiska
fakulteten närmast haft hand örn saken, icke alls varit bättre handlagda
eller utsatts för mindre klander än andra befordringsfrågor. Det har även
funnits åtskilliga befordringsärenden, där justititeråd varit sakkunniga, men
även dessa ha uttalat olika meningar. Något slags större borgen för rättfärdighet
härvidlag tror jag icke mycket på. Och i varje händelse är det klart,
att när en domare sitter till doms, måste han för att kunna fälla en rättvis
dom tränga in i själva sakfrågan. Att liksom skala ut formerna från själva
innehållet förefaller vara ett tämligen ofruktbart betraktelsesätt.
Den andra frågan gällde som nämnt det oväsende, som följer så många befordringsfrågor
åt. Där menar jag, att det vore till högskolornas och universitetens
gagn, örn man kunde så mycket som möjligt söka avhjälpa denna verkliga
olycka. _ Och jag tror, att det där finns en punkt, som bör framhållas och
som, så vitt jag kan se, icke är nämnd i utskottets utlåtande, nämligen att man
bör söka så mycket som möjligt redan i första instans vinna enighet i frågan.
. Man har t. ex. i Danmark och Norge med mycket stor framgång — jag
har själv varit med som sakkunnig — tillämpat det förfaringssättet, att de sak
-
B
Lördagen den 10 maj e. m.
69
Nr 33.
kunniga sammanträda och debattera frågan själva inbördes, varigenom de i
vissa fall komma till ett fullkomligt enigt resultat. Nu kan man säga, att
då sätter den starkare sakkunnige sin prägel på de svagare. Jag svarar, att
detta icke är en så stor olycka. Kan det under en dylik förberedande behandling
bli så, att den starkare sakkunnigindividualiteten, den starkare viljan
övertygar sina kolleger örn att det ena eller andra är det rätta, ser^ jag ingen
olycka i detta, och då undviker man allt bullret vid befordringsfrågorna. I
alla händelser är detta en sak, som jag anser skulle förtjäna att tagas upp till
beaktande vid en eventuellt kommande utredning’. .
Sedan är det till sist en fråga, som jag skulle vilja beröra och som omnämnts
i utskottsutlåtandet, nämligen att man skulle undersöka även jävsfrågan för
de sakkunniga. Ja, det är klart, att det kan finnas fall, da en person, är jävig
och då han icke bör utses till sakkunnig av denna anledning. Men jag ber
å andra sidan, därför att det särskilt i herr Lundstedts motion omtalas ett par
fall, där jävighet skulle ha förekommit, att få till protokollet antecknat, att
man bör vara mycket försiktig, då det gäller jävsanmärkningar. Herr Lundstedt
har på tal örn sanskritprofessuren i Lund sagt, att en av de sökande hade
i förväg för flera år tillbaka skarpt kritiserat den ifrågavarande sakkunnige.,
något som bort vara anledning till att jäv ansetts föreligga. Jag kan icke på
villkor följa herr Lundstedt i detta avseende. Det skulle bara fattas, att man
därför att man kritiserar en person skulle bli diskvalificerad såsom sakkunnig.
Med andra ord: örn jag misstänker, att en person som sakkunnig skall bli
ogynnsam mot mig, behöver jag bara i en artikel överhölja honom med ovett
för att få honom jävig för framtiden. Det kan icke få förekomma något dylikt.
Vidare säger herr Lundstedt, att vederbörande tidigare konkurrerade med
Charpentier örn den professur denne nu innebar. Detta är också ett betraktelsesätt,
som jag sedan 30 år med bestämdhet protesterat mot. Att örn två personer
konkurrera örn en professur, den som får professuren sedan skall vara
jävig i förhållande till sin konkurrent, är icke rimligt. Jag har också konkurerat,
och det har aldrig fallit mig in den tanken, att jag skulle vara på
något sätt jävig beträffande den person, som jag råkat övervinna i konkurrensen;
det kan aldrig vara tal örn den saken. I vårt lilla land, där man måste
hålla på att i enlighet med sakkunnigstatuternas riktiga föreskrift de sakkunniga
helst skola vara svenska män, är det så pass ont örn personer, att det snarast
är en tillfällighet, örn vederbörande icke legat i luven på varandra någon
gång under sin vetenskapliga verksamhet. Man kan icke göra dem jäviga därför,
att de konkurrerat örn en professur. Även de övriga anledningar, som
herr Lundstedt anser innefatta jäv mot denne sakkunnige, finner jag fullkomligt
omotiverade. Jag har blott velat säga detta för att visa, att man även
får vara mycket försiktig med avseende på jävsanmärkningar mot de sakkunniga,
såsom förhållandena nu äro.
Jag skall, herr talman, icke upptaga kammarens tid längre. Jag vill sluta
med att säga, att jag för min del i stort sett ansluter mig till utskottets utlåtande,
som synes mig i sin försiktiga och väl avvägda form ge ett gott uttryck
för vad som här kan krävas.
Herr Lundstedt: Herr talman, mina herrar! Jag skall uppskjuta ett be
mötande
av vad herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet just
nu anfört till slutet av mitt anförande. Jag övergår omedelbart till det föreliggande
utskottsutlåtandet.
Ett enhälligt riksdagens utskott för en reformering av det akademiska befordringsväsendet
— det är ju någonting synnerligen uppseendeväckande!
Man måste nog också säga, att det tyder på en djärvhet, som i sin tur förtjänar
Äng. det
akademiska
befordringsväsendet.
(Forte.)
Nr 33.
70
Lördagen den 10 maj e. m.
Ang. det
akademiska
befordringsvåsendet.
(Forts.)
att komplimenteras. Den elogen riktar ,jag visserligen personligen till utskottet,
men jag gör det i egenskap, av riksdagsman eller medborgare och alldeles
icke såsom motionär i den föreliggande frågan. Som sådan har jag verkligen
icke någon större anledning att förklara mig nöjd med utskottets framställning.
Utskottet har nämligen i det väsentliga åsidosatt just det, som jag i min framställning
betecknat såsom en huvudsak, nämligen frågan örn ändring i det tillstånd
av rättslig oansvarighet, som råder över hela linjen, i alla instanser av
det akademiska befordringsväsendet.
Vad som därvid varit bestämmande för utskottet är ju icke lätt att säga. Vi
lia nyss hort, huru utskottet har på sin sida en till synes mycket stor auktoritet.
Men jag får lov att säga, att redan den omständigheten, att herr statsrådet
och chef en. för ecklesiastikdepartementet på detta sätt gått in för utskottets
utlåtande, i mina ögon — och kanske i andras också — gör hela utlåtandet
litet misstänkt. Dock måste sägas, att utskottet även kan åberopa en mängd
andra mycket stora auktoriteter för sin hållning.
Bland dessa auktoriteter reser sig dominerande över alla de andra den juridiska
fakulteten i Lund. Den har verkligen, denna juridiska fakultet, satt in
sin auktoritet; men så har den icke heller satt in något annat, ty det finns i
dess yttrande icke ett spår av argumentation. Fakulteten har emellertid gentemot
mig framhållit, att den icke kunnat förbise de i min motion förekommande
»beklagliga avvikelserna från den sunda granulagenhetsgrundsatsen enligt
§ 90 regeringsformen». Jag begriper icke, att detta har någon annan mening,
än att det så att säga ofrivilligt ger nyckeln till själva motivläget hos fakulteten.
Detta uttalande torde i själva verket visa, att den juridiska fakulteten
med sitt inlägg endast riktat en långt dessförinnan gjord och ofta upprepad erfarenhet,
nämligen att det anses synnerligen opassande att i offentliga aktstycken
kalla en katt för en katt. Det är emellertid just detta, som jag gjort i min
motion. Sådant plägar emellertid stöta auktoriteters och byråkraters skönhetssinne.
För den juridiska fakulteten i Lund framstår ur min motion icke
något annat såsom anmärkningsvärt, än att jag kommit med föga smickrande,
ja, kanske rent av frånstötande uttalanden angående vissa hithörande ting. Att
jag framlagt faktiska grunder för att tingen verkligen voro sådana, som
jag karakteriserade dem, är någonting, som fakulteten synes ha varit alldeles
likgiltig för.
Denna utomordentliga finkänslighet, som reagerar mot själva påtalandet,
därför att det berör högst osympatiska förhållanden, men icke fäster alls något
avseende vid, att dessa osympatiska förhållanden faktiskt existera, har onekligen
sitt estetiska värde — det vill jag visst icke bestrida. Men en sådan finkänslighet
torde vara fullkomligt malplacerad inom statsförvaltningen. Och
jag vågar beteckna det som något politiskt oefterrättligt, om kammarens ärade
ledamöter skulle^ gripas av sina känslor för det harmoniska och sköna, att de
icke kunde förmås att inrikta sin uppmärksamhet också på den mest frånstötande
bilden i hela det bisarra komplex, som kallas det akademiska befordringsväsendet.
Denna frånstötande bild, vilken de rättslärde i Lund visat ifrån sig och vilken
utskottet självt synes med tystnad ha förbigått, utgöres, såsom jag nyss
antydde, därav,, att ett uttryckligt och oförtydbart lagbud örn den .större vetenskapliga
skicklighetens.avgörande betydelse för utnämningar — trots inrättande
av sakkunniginstitutionen, en dyrbar extraordinär apparat just för lagbudets
tillämpning sjunkit ned till en död bokstav; ett nedsjunkande som skett, ingalunda
därför, att det tarvades av hänsyn till samhällsnyttiga synpunkter,
utan allenast därför, att de handhavande myndigheterna, från den lägsta till
den högsta, praktiskt taget äro befriade från allt rättsligt ansvar. Detta påstående
fäller jag icke, efter mönster av den juridiska fakultetens i Lund, så
-
Lördagen den 10 maj e. m.
71 Nr 33.
som en juridisk auktoritet, utan jag fäller det på grund av en hittills obestridlig
erfarenhet, att professorer och prokanslerer kunna förfara faktiskt hur
godtyckligt som helst, d. v. s. hur mycket som helst i öppen strid med detta
lagrum, utan att riskera något som helst rättsligt efterspel. Men sådan risk är
just själva innebörden av den rättsliga ansvarigheten. Om man talar örn rättslig
ansvarighet i trots av att det faktiskt aldrig blir något rättsligt efterspel,
då måste man med rättslig ansvarighet åsyfta ansvaret på domedagen,
den yttersta domen. Men här borde det väl vara fråga om ett ansvar i
jordelivet. Och sådant ansvar, jag vågar upprepa det, saknas alldeles; det har
hittills icke kunnat upptäckas med våra sinnen.
Detta örn professorer och prokanslerer.
Yad ecklesiastikministrarna angår— jag tänker inte på den specielle dem,
som i sista hand ha avgörandet och som borde bära ansvaret, är saken elen, att
de kunna känna sig fullkomligt ansvarsfria, så snart de ställt sig på universitetsmyndigheternas
ståndpunkt. Detta hetyder, såsom jag så ofta tillåtit
mig uttrycka det, att högsta instansen kastar ansvaret^över. på oansvariga
underordnade myndigheter. Saken kan också uttryckas pa följande sätt. Sa
snart universitetsmyndighetema i en befordringsfråga, slagit in på en olaglig
väg, kan ecklesiastikministern utan någon risk fullfölja och knäsätta olagliglieten.
Den som verkligen — och allvarligt .vill jag tillägga — har tagit del
av min motion i ämnet, tror jag mäste medgiva, att dessa påståenden icke innebära
några överdrifter. Jag skall inte här ånyo andraga det material, som
jag framfört i motionen. Visserligen räknar jag inte nied annat, än att en
mycket, mycket liten procent av mina ärade kammarkolleger tagit del av denna
motion — detta inte sagt på något sätt för att insinuera utan helt enkelt
därför, att det överväldigande trycket i riksdagen är av sådant omfång, att
man inte kan grundligt taga del av mer än en mycket liten del. När jag likväl
avstår från ett upprepande av utredningen i min motion beror det därpa,
att efter densamma tillkommit nya och särskilt intressanta dokument, som bekräfta
hållfastheten i den uppfattning, som jag tillåtit mig hävda.
Bland dessa nytillkomna dokument är att främst nämna det försvar, som
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet avgav i dechargedebatten
söndagsmorgonen den 27 april. Här fingo vi ju ur högsta auktoritetens
egen mun höra. hur det verkligen går till på detta område i den högsta instansen.
Här ha vi klara och tydliga bevis för att ingenting i allmänhet kan vara
en ecklesiastikminister mera likgiltigt än tillämpandet av lagens bud örn den
vetenskapliga skicklighetens företräde. Varje herr statsrådets synpunkt var i
verkligheten ägnad att omöjliggöra ett följande av lagens bud.. Herr talman!
Jag befinner mig på sätt och vis i en ganska prekär situation. Örn herr
ecklesiastikministern hade varit här närvarande jag vet att han fått ett
särskilt förhinder, och jag beklagar därför, att detta ärende uppskjutits till
i kväll — skulle jag hemställt till honom, huruvida han ville bestrida, vad .lag
nu sagt. Och blott i jakande fall skulle jag ha framlagt argumentationen. Nu
är han inte här, och örn jag nu skulle underlåta att framlägga argumentation
nen riskerade jag — låt vara att jag noga taget endast behövde hänvisa till
vad jag sade under dechargedebatten, varigenom han faktiskt torde få anses
vederlagd — att den anmärkningen kunde framställas emot mig, att jag kommit
med påståenden, som jag inte kunde bevisa.. — Herr talman! Når jag därför
nu går att visa upp riktigheten i mitt påstående angående arten av det
försvar, som herr ecklesiastikministern presterade i dechargedebatten, skor
detta ingalunda, emedan jag vill söka komma herr ecklesiastikministern till
livs och inte heller därför, att jag nu vill draga upp en ny dechargedebatt.
Det’sker framför allt därför, att denna bevisföring samtidigt innebär ett styrkande
av, att de faktiskt rådande förhallandena ådagalägga ett ytterst känn
-
Ang. det
akademiska
befordringsväsendet.
(Forts.)
Kr 33.
Äng. det
akademiska
befordringsväsendet.
(Forte.)
72 Lördagen den 10 maj e. m
bart behov av reformering just i den riktning, som framför allt betonas i min
motion. Det skulle vara att åsidosätta sakliga hänsyn, om jag här inte begagnade
detta material,. bestående i av högsta instansen själv såsom giltiga angivna
principer. Örn jag härvid kommer att använda skarpa ord, vill jag särskilt
framhålla, något som egentligen dock inte borde behöva framhållas, men
sorn det likväl är praktiskt nödvändigt att framhålla, nämligen att dessa skarpa
ord endast rikta sig mot den ståndpunkt, som herr ecklesiastikministern intager
och till stöd för vilken han ju kan åberopa en på det hela taget gängse
praxis. Sålunda är det inte alls fråga örn något angrepp på honom personligen
utan endast ett uppvisande av att själva systemet är absolut ohållbart. Jag
kail sålunda, trots min kritik pa detta område, lia den allra största personliga
veneration för herr statsrådet både såsom statsråd och människa.
Det rörde sig som bekant om den beryktade utnämningen av herr Nyman till
filosofie professor i Lund. Mot Nyman hade emellertid en sakkunnig, professor
Hägerström, på grunder, som framställts till offentlig granskning, men
likväl icke kunnat på något sätt vederläggas, meddelat anmärkningar, gående
ut pa att Nymans produktion i huvudpunkter utmärkte sig genom tankeslarv
och falska litterära upplysningar, med ett ord genom allmän vetenskaplig
ovederhäftighet. Till stor del överensstämde dessa professor Hägerströms anmärkningar
med en annan sakkunnigs, professor Phaléns, utlåtande, som därtill
också framställt andra anmärkningar av liknande art. Särskilt hade emellertid
professor Hägerström. påvisat, att herr Nyman kommit med oriktiga
översättningar av grekiska filosofer, samt att han därvid också kritiklöst begagnat
sig av andras översättningar på sådant sätt, att det såg ut, som örn
han själv gjort översättningarna. De tre sakkunniga, som förordat Nyman till
professuren, hade inte lagt märke till dessa gravamina, som av professor Hägerström
utretts. Lättfattlig logik tvingade alltså till den uppfattningen, att
dessa sakkunnigas fördelaktiga slutomdömen örn Nyman sakligt sett måste betraktas
såsom falska omdömen. Detta tycks också herr ecklesiastikministern
lia insett, ty hans försvar går ut på ett misskrediterande av professor Hägerströms
sakkunnigutredning, varvid han går tillväga på följande sätt.
Han förklarar alldeles öppet, att han tager på sitt ansvar — jag ber er, mina
herrar, att också örn det kan förefalla långtråkigt likväl följa med detta,
så kanske ni vilja medgiva den alltigenom sakliga karaktären i den ståndpunkt,
jag intager — att, såvitt fråga är örn Nymans falska grekiska översättningar,
Nymans felande pa denna punkt inte »haft avgörande för frågan örn
Nymans kompetens i teoretisk filosofi och om Nymans vetenskapliga moral
och vetenskapliga, förmåga». Nu bör man först märka, att herr statsrådet
ingalunda vågat sig på att bestrida, att Nyman verkligen förfarit på det sätt,
som Hägerström utrett. Men i avseende å vad annat än detta skulle han ha
kunnat använda sina kunskaper i grekiska? Därmed måste ju betydelsen av
herr Lindskogs kunskaper.i grekiska för detta ärende vara helt och hållet uttömd.
Men vad är det i själva verket, som herr statsrådet tagit sig för? Jo,
han har åberopat sina grekiska språkkunskaper för att egenmäktigt upphöja
sig till.översakkunnig över professor Hägerström i avseende å Nymans kompetens
i teoretisk filosofi och Nymans moral och förmåga såsom filosofisk vetenskapsman.
Herr statsrådet har begagnat sig av ett visst sken av sakkunskap,
för att i verkligheten söka trolla bort utav sakkunnigutredningen framgående
fakta, och därpå fotat utnämningen! Även antaget emellertid, att herr
statsrådet.vetenskapligt inträngt i den grekiska filosofiens kunskapsteoretiska
förutsättningar, i dess tankebanor och i dessas betydelse för nutida tänkande,
så hade det likväl varit, oförsvarligt av honom att utnyttja sin sakkunskap till
desavouering av en officiellt fungerande sakkunnig, utan att herr statsrådet
offentligen till kritik framställt de grunder, på vilka han ansåg sig kunna
Lördagen den 10 maj e. m.
73
Nr 33.
desavouera denne sakkunnige. Motsatsen skulle ju innebära, att en ecklesiastikminister
kunde förfara hur godtyckligt som helst, och, när han så anklagades,
dolde angreppspunkterna under masken av hemligt öv er sakkunnig skap. Det
bakvända i hela metoden framstår i blixtbelysning, när herr ecklesiastikministern
förebrår mig för att jag vågat röra i denna sak, fastän jag — inte kunde
grekiska!
Nu återstå ju emellertid likväl alla sådana gravamina mot herr Nyman, med
avseende å vilka icke ens skenbart ett översakkunnigskap kunde konstitueras i
kraft av herr statsrådets språkvetenskapliga skicklighet. Men alla svårigheter
äro här uppenbarligen till blott för att med största lätthet övervinnas. I sådant
avseende synes det, som om en ecklesiastikminister hade helt enkelt obegränsade
resurser. I det föreliggande fallet har följande blivit använt. Herr statsrådet
åberopar sig på att samtliga de tre sakkunniga, vilka förbisett de av professorerna
Hägerström och Phalén utredda gravamina, förklarat, att upptäckten
av dessa inte förändrat deras fördelaktiga omdömen örn Nyman. Det är nödvändigt
att här lägga mycket noga märke till, att de tre sakkunniga icke anfört
något som helst sakligt skäl för denna sin ståndaktighet. Den, som verkligen
med allvar reflekterar över värdet av dylika deklarationer, måste dock
kunna begripa, att de stå i paritet t. ex. med att en part, oaktat fullständig
överbevisning om faktum, likväl tar sig för att helt enkelt bondneka till detta
faktum. Dessa deklarationer kunna förnuftigtvis inte betraktas såsom avgivna
av opartiska sakkunniga. De äro intet annat än personers försök att rentvå
sig från beskyllningen att inte nöjaktigt ha utfört sina offentliga uppdrag.
Men framgången av sådana försök bör helt och hållet vara beroende av den
argumentation, som vederbörande kunnat framföra. I detta fall saknas varje
spår av argumentation, och därför måste också dessa deklarationer betraktas
blott och bart såsom jäviga parters argumentationslösa försök att fria sig. Det
ligger intet ont i sådana försök i och för sig. Likväl har det varit föga angenämnt
att framställa dessa slutledningar angående i och för sig aktningsvärda
och högt förtjänta män. Men man måste också kunna förstå, att jag pressats
härtill av den genom sin osaklighet utmanande behandling, som vederfarits mina
framställningar i ämnet vid upprepade tillfällen i detta ämne.
Örn möjligt ännu mera anmärkningsvärt är det, att chefen för ecklesiastikdepartementet
tror sig till stöd för sin utnämning kunna åberopa ett privat brev
mot professor Hägerströms utredning från sakkunnigen professor Hans Larsson
under förebärande, att professor Larsson vore alltför försynt till sin natur för
att vilja framträda i offentlig polemik. Förstår man då inte, att sådana hemliga
dokument ställa idén örn hela sakkunnigeinstitutionen direkt på huvudet? Varför
infordrades inte från professorerna Phalén och Hägerström i all hemlighet
deras förklaringar angående värdet av professor Larssons och de övrigas gentemot
docenten Tegen riktade kritik? Vem kan påstå, att professorerna Phalén
och Hägerström ha en mindre försynt natur än professor Larsson? Det finns
alls ingen utredning örn den saken. Jag tror inte man behöver vara vetenskapsman
eller överhuvud fackligt utbildad för att kunna begripa, vilka oskickliga
vägar, som här beträtts, virgar, som göra lagstadgandena om den vetenskapliga
skicklighetens företräde och om sakkunniginstitutionen fullständigt illusoriska.
De upplysningar, som herr ecklesiastikministern givit oss örn rätta behandlingen
av ett befordringsäronde, visa oss emellertid också, huru man skall kunna,
misskreditera en sakkunnig utan hjälp vare sig av statsrådets översakkunnigskap
eller av de sakkunnigas hemliga eller i allt fall argumentationslösa deklarationer.
Här finnas nu olika möjligheter. Man slår t. ex. mynt därav, att den
misshaglige sakkunnigen är motståndare till den av en viss sökande representerade
filosofiska skolan och får dymedelst över den sakkunniga, i detta fall pro
-
Ang. det
akademiska
befordringsvåsendet.
(Forte.)
Nr 38.
74
Lördagen den 10 maj e. m.
Ang. del
akademiska
befordringsväsendet.
(Forts.)
fessor Hägerström, en air av odium teologicum, som skulle göra hans objektivitet
högeligen misstänkt. Nu förhåller det .sig emellertid så, att just de professor
Hägerströms anmärkningar, som man framför allt varit angelägen att bortförklara,
gå ut därpå, att Nymans produktion utmärker sig för tankeslarv, för
falska citat, för byggande av viktiga resonemang på sådana falska citat samt
för användande av andras översättningar på sådant sätt, att man tror, att lian
själv gjort översättningarna. Finns det nu verkligen i Lund en filosofisk skola,
vars princip skulle utgöras av denna allmänna vetenskapliga ovederhäftighet,
då är det väl ganska egendomligt, att en kultusminister ger sig till att misskreditera
den person, som utförde den allmännyttiga gärningen att avslöja ett
sådant monstrum till filosofskola.
Till sist erinrar jag endast helt kortfattat örn, hur ecklesiastikministern ytterligare
sökt nedsätta professor Hägerströms auktoritet genom att fullkomligt
oreflekterat åberopa sig på Nymans och en annan av Hägerström skarpt kritiserad
sökandes egna angrepp på Hägerström, under det att herr ecklesiastikministern
fullständigt lämnat ur sikte de invändningar, som docenten Tegen å
sin sida gjort t. ex. mot professor Hans Larssons vederhäftighet. Särskilt herr
statsrådets sätt att utnyttja en av dessa anmärkningar är belysande för metodens
ohållbarhet. Herr Lindskog tog för kontant ett till sin innebörd högst
oklart påstående, riktat mot professor Hägerströms kritik, av en snart 78-årig
tysk filosof, vilken utan att prestera någon som helst argumentation gjort detta
påstående såsom svar på en direkt hänvändelse av den sökande själv. Professor
Hägerström har i punkten ifråga framlagt utförliga grunder, hittills ovederlagda,
för sin kritik. Vad skall det överhuvud taget tjäna till med officiella
sakkunniga, om deras yttranden, när det så passar sig, anses vederlagda genom
nakna deklarationer av en sökandes speciella vänner eller beskyddare?
Vad jag nu har berört torde vara av den beskaffenhet, att det ger starkt belägg
för riktigheten av vad jag i min motion framfört örn nödvändigheten av
en sådan anordning, att själva utnämningen bindes vid ett med lagens både
anda och bokstav överensstämmande förfaringssätt. Samtliga de grunder, som
av ecklesiastikministern anförts till stöd för nyssberörda utnämning, äro faktiskt
så orimliga, att det i verkligheten måste Ira legat något helt annat bakom
denna utnämning. Och detta andra kan väl näppeligen lia varit något annat
än detta rent formella, i sak fullständigt betydelselösa, att universitetsmyndigheterna
ha röstat eller eljest utan stöd i sakskäl blott uttalat sig för en viss
sökande. Hade prokanslern i Lund förordat Tegen, så hade denne sannolikt
också blivit utnämnd. Nu gick prokanslern in för Nyman, och därför utnämndes
denne. Detta betyder, att de lagligt relevanta skälen icke kunna ha spelat
någon roll för denna utnämning. Ty det torde väl ingen på allvar våga bestrida,
att prokanslerns argumentation, hans s. k. skäl, blivit bokstavligen sönderriven.
Och vad betyda val förnuftigtvis professorernas röster såsom sådana, alltså
utan hänsyn till den grund, varpå dessa röster stödja sig? En av vårt lands
allra främsta litterära kritiker — tyvärr numera avliden, eljest hade han säkert
ryckt in till stöd för min aktion i denna sak — förklarade i en liknande
situation, att detta blotta åberopande av universitetsmyndigheterna och professorernas
röster i och för sig icke kunde lia någon som helst större betydelse än
det utlåtande man skulle få, örn man rådfrågade t. ex. ett skomakarkollegium.
Det låter hemskt, det låter som en oerhörd överdrift, men det är exakt sant.
Det kan var och en fatta, örn han bara vill reflektera över saken. Ja, jag skulle
för övrigt vilja säga, att vore man hänvisad blott till röster, oberoende av saklig
motivering, då vore det mindre ödesdigert med ett skomakarkollegium än
ett akademiskt konsistorium. Ty det finns ingenting så ovederhäftigt och så
fördärvligt ur allmän synpunkt som halv sakkunnig skap. Jag föredrar den rena
Lördagen den 10 maj e. m.
75 Nr 33.
osakkunnigheten, ty då vet man åtminstone klart, att man intet har att rätta
sig efter.
Emellertid tycker jag, att de, som vilja bagatellisera eller undanskjuta just
denna fråga, vilken jag i min motion sökt visa vara den avgjort väsentliga i
detta ämne, jag tycker, att dessa personer skulle dock komma att tvivla på
hållbarheten i sin ståndpunkt, när de taga del av det dokument, som jag här
håller i min hand och som i dessa dagar har utkommit. Sannerligen, jag säger
det, man måste vara stenblind, örn man icke begriper, att jag har sakliga skäl
för min kritik och för mitt yrkande i motionen på en allsidig och förutsättningslös
utredning. Jag är ingen optimist, men vore jag det, så skulle jag icke ens
i min allra livligaste fantasi kunnat föreställa mig att få ett sådant så att
säga levande bevis för styrkan i min sak, som detta aktstycke, vilket plötsligt
dyker upp mitt under riksdagens behandling av denna fråga.
Det rör sig om en professur i zoologi vid Lunds universitet. Aktstycket är
dagtecknat den 28 april 1930. De sakkunniga voro tre till antalet, och två av
dem satte en sökande, som hette Hanström — jag använder namnen i de offentliga
handlingarna i stället för att kalla dem X, Y och Z, vilket kunde verka
litet förvirrande — i första rummet, men den tredje sakkunnigen, professor
Holmgren, satte sökanden Runnström i första rummet. Professor Holmgren
hade emellertid i sitt utlåtande riktat synnerligen graverande anmärkningar
mot docenten Hanström, och det intressanta är, att dessa anmärkningar äro av
nästan samma art som de, vilka professor Hägerström riktat mot Nyman. Dessa
professor Holmgrens anmärkningar kunna sammanfattas så, »att i Hanströms
arbeten ofta förekomma slutledningar på otillräcklig grund, bristande
logik och i allmänhet ytlighet i diskussionen, elementära feltydningar av preparat,
slarv i ämnets behandling samt ovederhäftighet och oriktigheter i primäruppgifter.
Slutresultatet av granskningen blev, att docenten Hanströms
meriter syntes vara övervägande kvantitativa, varvid gedigenheten och kvaliteten
i övrigt fått stå beklagligt tillbaka. Det borde särskilt observeras, att
dessa betänkliga fel påvisats vidlåda skrifter, som docenten Hanström författat
inom sitt huvudsakliga specialområde.» — Till väsentlig del hade de båda
andra sakkunniga förbisett dessa gravamina. Hur gjorde nu fakulteten (sektionen),
när ärendet kom till den? Jo, två sakkunniga stodo ju mot en. Och
två är mera än en, det kan en åsna begripa. Saken var alltså klar. Hanström
sattes i första rummet av åtta röstande, medan tre voro djärva nog att sätta
Runnström, som bara hade en sakkunnig på sin sida, i första rummet. Det är
ju uppenbart, att det är fullständigt meningslöst, örn man här vill förfara sakligt,
att överhuvud fästa sig vid de båda sakkunnigas utlåtande, som förordat
Hanström, utan att komplettera deras utlåtanden med de av professor Holmgren
upptäckta gravamina. Men å andra sidan, kan överhuvud något värde
tillmätas deras utlåtanden efter en sådan justering? Är det icke så, som jag
säger, att dessa båda sakkunnigas utlåtanden innebära sakligt falska omdömen?
Men på basis av dessa falska omdömen har sökanden Hanström uppförts på
första förslagsrummet med åtta röster mot tre.
I det aktstycke, jag nyss höll i min hand, lia icke mindre än sju professorer
i zoologi och besläktade ämnen i Uppsala och Stockholm inlagt sin gensaga
mot detta förfaringssätt och framfört sina farhågor till konsistorium. I deras
av stark rättskänsla präglade skrivelse betonas just vikten av att en speciellt
utsedd sakkunnigs grava anmärkningar mot en sökande vinna tillbörligt beaktande,
till dess att de blivit vederlagda eller modererade med stöd — understruket
med svart och många gånger — av från annat håll framförda motskäl.
Dessa behjärtado mäns framträdande talar sitt eget tydliga språk. Hade de
icke framträtt, så kan man vara förvissad därom, att fakultetens majoritet
skulle ha följts av konsistoriets majoritet och att denna i sin tur skulle lia
Ang. det
akademiska
befordringsväsendet.
(Forts.)
Nr 33.
76
Lördagen den 10 maj e. m.
Ang. det
akademiska
bejordringsväsendet.
(Forts.)
följts av prokansler!!, samt att ecklesiastikministern, örn han suttit kvar vid
styret, skulle ha följt universitetsmyndigheterna och till ämbetet utnämnt den
uppenbart mindre skicklige sökanden, och alltså företagit en utnämning i öppen
strid med klara och tydliga lagbud.
Ett annat aktuellt fall, där utnämningen ännu är svävande, bildar kanske
kulmen på dessa dystra, rättskänslan stötande förhållanden. Jag syftar på
tillsättande av professuren i botanik vid Uppsala universitet, en sak, som finnes
berörd i min motion. Trogen min princip att icke här taga upp något material
från min motion, skulle jag icke nu beröra saken. Men jag har dock ansett
mig böra göra det av den anledning, att nya, starkare talande aktstycken ha
■tillkommit. Publiceringen av konsistoriets protokoll torde dock ha gjort dessa
aktstycken bekanta för en stor del av denna kammares ledamöter, och jag skall
därför icke uppehålla mig vid några detaljer.
Saken ligger, kortfattat, så till, att en fakultetsmedlem, som rätteligen måste
betraktas såsom konkurrent till en av de sökande och således klart jävig, har
utövat ett avgörande inflytande på ärendets handläggning till uppenbart förfång
för denna sökande, vars namn är Skottsberg. Detta jävsförhållande har
icke beaktats av vare sig fakultetssektionen, konsistoriet eller prokanslern. På
en utredning, som sålunda iscensatts av partisk person och därigenom från
början blivit så lagd, att en viss sökandes meriter icke kunde komma till heders,
på en sådan utredning ha dessa myndigheter fotat sina beslut. Jag frågar:
Ha sådana beslut någon som helst överensstämmelse med lagbudet om
den större vetenskapliga skicklighetens ensamt avgörande betydelse? Och om
en ecklesiastikminister i överensstämmelse med gängse praxis här skulle följa
myndigheternas förslag, kan en förnuftig, och inte bara förnuftig utan också
hederlig, människa då våga påstå något annat, än att en sådan ecklesiastikminister
hänsynslöst trampat sagda lagbud under fotterna?
Här avbröts talaren av
Herr talmannen, som yttrade:
Jag får be den ärade talaren uttrycka sig något mildare.
Herr Lundstedt fortsatte därefter:
Herr talman! Jag beklagar klubbslaget, och jag kan absolut icke finna det
motiverat. Det gäller för mig här att framlägga grunder för en motion, som
jag framför^ Att jag har ali anledning att framlägga dessa grunder, måste
man ju förstå därav, att utskottet i sitt utlåtande förbisett just det, som jag
vill hävda. Herr talman! Trots klubbslaget vågar jag likväl hävda vad jag
sagt. Vi behöva icke tala om något särskilt fall, och jag har på denna punkt
hela tiden talat hypotetiskt. Jag måste val till motivering och demonstration
av vad jag vill föra fram, få framställa en exemplifierande argumentation. Antag
att den angivna situationen förelegat, antag att en ecklesiastikminister
verkligen förfarit på detta sätt! Kunde detta då innebära något annat än att
det fungerande statsrådet — det behöver ju icke vara den ifrågavarande, och
fallet är ju dessutom fingerat — det statsråd, som så förfarit, har kastat sitt
eget ansvar och skjutit det över på underordnade oansvariga myndigheter?
Med andra ord, kan man komma ifrån, under det antagande, som jag nu framställt,
att det är ansvarslöshetens princip, som dominerat? Det är mot en sådan
ansvarslöshet, herr talman, som min motion riktar sig. Huruvida denna
ansvarslöshet överhuvud är möjlig att till väsentlig del övervinna, det är en
fråga, varom jag icke vågat uttala mig bestämt i min motion. Men att i en
utredning, som syftar till förbättring av det akademiska befordringsväsendet,
förbigå denna fråga, det är dock något, som svårligen kan motiveras. Det är
Lördagen den 10 maj e. m.
77 Nr 33.
visserligen sant, att ett effektuerande av det rättsliga ansvaret för professorer,
prokanslerer oell kansler icke torde kunna på ett tillfredsställande sätt genomföras.
Icke heller torde det vara möjligt att med lagliga medel binda ecklesiastikministern
till en objektiv granskning av handlingarna i ett sådant ärende.
Men det är faktiskt möjligt — det behöver jag icke närmare utveckla, ty det
säger sig självt — att överhuvud åstadkomma en lika saklig och opartisk prövning
av dessa aktstycken som den, vilken sker i en civil rättegång. Bleve ecklesiastikministern
sedan bunden genom resultatet av en sådan prövning, då vore
denna fråga löst, såvitt den överhuvud kan lösas. Och med sådana garantier för
att det slutliga avgörandet bomme att vila på objektiva grunder skulle det godtyckliga
intressespelet vid våra universitet småningom visa sig föga givande,
föga ändamålsenligt, och detta skulle i sin tur leda till att det snart sett sina
bästa dagar.
Ja, herr talman, nu kan man ju likväl förfäkta, att myndigheterna dock ha
gått emot min ståndpunkt. Jag har ju redan helt öppet betonat, att juridiska
fakulteten i Lund varit min motståndare i detta ämne. Jag framhöll dock,
att fakulteten här endast satt in sin auktoritet, men underlåtit att på något
som helst sätt stödja denna med argument. Det heter endast: »Enligt fakultetens
bestämda mening innehåller dessutom motionen oriktiga och vilseledande
uppgifter.» Det är dock, mina herrar, ett oerhört påstående man här kommer
med, utan att lägga fram någon grund för detsamma. Eller skall motiveringen
kanske ligga i följande: »Gentemot motionärens påståenden i annan riktning
vill fakulteten göra gällande, att de akademiska befordringsärendenas handläggning
i vårt land genomgående kännetecknas av strävan efter objektivitet
och av bortseende från personliga hänsyn.»? Jag har inte bestritt, att man
strävar efter objektivitet. Hade juridiska fakulteten studerat min motion, så
skulle den ha funnit, att jag ur fullständigt övertygad örn att man strävar mycket
starkt efter objektivitet, men också att jag framhållit, att den nödiga hållhaken
saknas för att dessa strävanden verkligen skola ha någon framgång.
Jag har närmare utvecklat denna sak, och jag anser det oförsvarligt, att en
juridisk fakultet på en framställning till densamma att yttra sig i egenskap av
sakkunnig, utslungar sådana här beskyllningar utan att kunna stödja dem på
något sätt. Fakulteten tillägger: »Att ofta olika meningar uttalas av dem,
som hava att handlägga akademiska befordringsärenden, ligger i sakens natur;
för bedömande av vetenskaplig skicklighet gives icke någon exakt måttstock.»
Nej, det har jag aldrig påstått. Men negativt finnes det något mycket viktigt
att taga hänsyn till, nämligen att förvrängning, uppenbar partiskhet och falska
grunder icke få upphöjas till den ledande principen. Och det är ingenting annat
än undanröjande av sådant, som jag har syftat till med min motion.
Det har vidare sagts, att min ståndpunkt innebär en inskränkning i den
vetenskapliga friheten. Kan det verkligen förhålla sig så? Finnes det någon
frihet, som icke är lagbunden frihet? En frihet, tänkt som icke lagbunden,
slår icke den fullkomligt över i sin motsats? Är det någon, som i ett samhälle
kan tänka sig en frihet, som icke är förenad med trygghetskänsla? Den
absoluta otryggheten, är den överhuvud taget möjlig att förena med friheten?
Vad jag har hävdat är ingenting annat, än att det bör åstadkommas en sådan
situation, att icke yngre vetenskapsidkare på goda grunder skola kunna känna,
att de, i vissa fall åtminstone, stå fullkomligt rättslösa mot sina professorer.
Jag tror icke att ett motarbetande av rättslösheten är detsamma som ett motarbetande
av den vetenskapliga friheten. Jag ber här, för att icke mitt anförande
skall bli alltför långt, att få hänvisa till vad jag i denna punkt anförde
i dechargedebatten örn vikten av att en sådan trygghetskänsla allmänt råder,
att en person ulan risk i sådant avseende skulle kunna, örn lian känner sig
kapabel, våga giva sig in i en konkurrens om ett vetenskapligt ämbete. Detta
Ang. det
akademiska
befordringsväs
endel.
(Forts.)
Jfr 33.
78
Lördagen den 10 maj e. m.
Ang. det
akademiska
befordringsväsendet.
(Forts.)
är dock något för vår kulturella utveckling helt enkelt av avgörande betydelse.
Man ser härav, vilka argument man kommer med emot mig. Man säger,
att jag vill hämma den vetenskapliga friheten. Hör det till den vetenskapliga
friheten, att man får framställa vilka falska grunder som helst för sina påståenden?
När den ena grunden passar, så tar man den, och när en annan
grund passar, så tar man den; och så: hurra för den vetenskapliga friheten!
Jag vågar hävda, att sådana manipulationer stå i bestämd strid med den vetenskapliga
friheten. Det är lindrigt sagt tanklöst att komma med detta slags
invändningar mot den ståndpunkt, som jag har förfäktat.
Emellertid har jag icke endast motståndare. Jag kan åberopa åtskilliga
stöd för min åsikt i detta ämne. Jag kan hänvisa t. ex. till docentföreningen
i Uppsala, som säger, att min motion går djupt och angriper det onda i dess
rot. . Jag kan också hänvisa till vissa uttalanden inom Lunds docentförening
så till vida, som dessa visa en rätt stor överensstämmelse med min tankegång.
Jag kan vidare åberopa de sju professorer, som jag nyss hänvisade till. och
som underskrivit det remarkabla aktstycket. Ty hurudan är situationen i det
fallet? Jo, nästan fullkomligt analog med den, som jag angripit vis ä vis filosofiprofessuren
i Lund. Jag kan också till stöd för min ståndpunkt åberopa
en del pressuttalanden. Och jag tror, att det kan ha ett särskilt intresse att
nämna, att en tidning — som eljest just i dessa frågor varit mig långt ifrån
bevågen, ja städse varit, kan jag säga, kanske min argaste motståndare —
nämligen Aftonbladet, under rubriken: »Nya tankar örn akademiskt befordringsväsen»,
avslutar sin artikel örn min motion på följande sätt: »Något slags
högsta befordringskollegium utanför universiteten i riktning åt den Lundstedtska
tanken vore åtminstone värd att överväga.» — Jag ber här att få inskjuta
det observandum, att jag aldrig anhållit, att den ärade kammaren skulle följa
någon av mig utstakad positiv linje utan blott att man skulle reflektera över
mina synpunkter och icke oreflekterat kasta dem i papperskorgen. Är detta
för mycket begärt? — Vidare heter det i den anförda tidningen: »Likaså
borde begrundas behövligheten av fakultets- och konsistoriemedlemmars recenserande
av personer, om vilkas personliga insatser de, som oftast, sakna
även elementär kännedom. Något inskränkande genom en högre myndighet
av den. akademiska. friheten skulle vara hälsosam. En del självsvåld, godtycke,
intriglusta, självgodhet och universitetsprovinsiell högfärd ha innästlat
sig i dessa små republiker.»
Till sist skall jag endast helt kort beröra ecklesiastikministerns i dag hållna
anförande. Han ansåg, att det här var fråga örn två varandra motsatta saker,
som det gällde att giva en, örn jag så får säga, om möjligt harmonisk
reglering. Å ena sidan borde man tillgodose rättvisan och å andra sidan avvisa
buller. Han menade nu, att i vårt land var dock rättvisan på detta område
särdeles, framstående, ty örn man gick till utlandet, visade det sig, sade
ecklesiastikministern, att utnämningarna tillgingo så, att den utnämnande
myndigheten helt enkelt åberopade resultatet av slutna voteringar i fakulteten.
Jag undrar dock, om icke detta likväl är bättre än det hyckleri, som här är
rådande. Ty då framställas åtminstone icke under sken av saklighet och under
sken av sakkunskap falska grunder, som hos oss stundom kunna bli fullkomligt
förödande för det utsedda offret. För min del ställer jag faktiskt högre
den regim, som räder i utlandet, enligt herr statsrådets anförande, än det nuvarande
godtyckliga systemet hos oss.
Oväsendet, ja, det har ju sin förklaring. Det följer helt enkelt av den allmänt
bristande respekten för det hela, den allmänna insikten örn att detta är
något fullkomligt ovederhäftigt. Oväsendet blir så mycket större, just därför
att denna ovederhäftighet bemantlar sig med skenet av högsta sakkunskap och
objektivitet.
Lördagen den 10 maj e. m.
79 Nr 33.
Ecklesiastikministern nämnde vidare något om svagheten i fråga örn sakkunnigevalet,
och han menade, att det vore någonting att beakta. Men då frågar
jag — jag säger icke, att det icke kan vara skäl i brist på bättre att också
inrikta sig på den frågan örn möjligheten att vid själva sakkunnigevalet förfara
på annat sätt, än man nu gör —- väger icke det sätt, varpå de sakkunnigas
grunder i fortsättningen numera kunna bli föremål för en, man
kan säga, regelrätt jonglering, väger icke detta tyngre i vågskålen för en reformering?
För övrigt, det ena goda behöver ju icke nödvändigt utesluta
det andra.
Vidare fann herr statsrådet, att mitt förslag var från början dödfött. Därtill
kan då först sägas, att vad docentföreningen i Uppsala föreslagit i sitt yttrande
följaktligen också skulle vara tämligen dödfött. Ja, överhuvud taget
allt, som jag kan åberopa från utomstående till förmån för min ståndpunkt,
måste då också falla under denna dödsdom. Är icke detta väl starkt? Men
dessutom vill jag likväl tillägga, att jag aldrig någonsin framställt något visst
förslag, utan tvärtom uttryckligen sagt, att jag icke ville framställa något sådant.
Jag har icke kunnat ensam tränga igenom detta ämne på ett sådant
sätt, att jag vågat framställa ett positivt förslag. Jag har blott hemställt att
man ville beakta de grunder för behovet av reformering, som jag framställt.
Jag har därvid framkastat såsom något möjligt och något värt att reflektera
på, att man kunde skapa ett särskilt kollegium av domare. Men jag har icke
på något sätt sagt, att detta vore den enda lösningen. Jag undrar, om det icke
är något vilseledande att på detta sätt tala örn mitt dödfödda förslag, när det
dock å ena sidan icke föreligger något mitt förslag och jag å andra sidan
endast har begärt, att man beaktar de grunder, som jag framhållit, och som
icke hittills ha kunnat vederläggas. Så länge man icke lyckats visa upp, att
dessa grunder äro falska, så länge frågar jag: är det för mycket begärt, att
man tager hänsyn till mina synpunkter och närmare undersöker deras beskaffenhet,
när nu ändå en utredning skall ske?
Vad beträffar möjligheten att anföra jävsskäl mot de sakkunniga, ansåg herr
statsrådet, att jag därutinnan gått till betydliga överdrifter. Han syftade
särskilt på mina uttalanden i motionen angående professor Charpentiers jävighet
gent emot docenten Sköld såsom sökande till professuren i sanskrit i Lund.
Han ansåg icke den omständigheten, att Charpentier och Sköld hade varit i
litterär konflikt, icke heller den omständigheten, att Charpentier blivit skarpt
kritiserad av Sköld, såsom någon jävsanledning, lika litet som den omständigheten
att de varit konkurrenter. Nej, jag kan ju medgiva, att det och det
och det och det ensamt för sig kanske icke är någon jävsanledning. Men jag har
plockat ihop en mängd jävsgrunder, och jag bestrider, att något liknande fall
har förekommit, där man utsett en person till sakkunnig trots en på sådana
grunder indicerad partiskhet. Härtill kommer att det finns ytterligare en
sak i denna punkt i min motion, som det är nödvändigt att framhäva, örn man
vill vara saklig, nämligen att det kan visas, att just Charpentier sannolikt
var den ende i världen, som kunde förmås att förklara Sköld inkompetent. Åtminstone
finns det papper på att 7 eller 8 mer eller mindre världsberömda fackmän
äro beredda att förklara docenten Sköld professorskompetent. Lägger
man det ena till det andra, tror jag nog att det är ofrånkomligt att verklig
jävsanledning här förelåg. Jag tycker just icke, att det där sättet att plocka
ut ett moment och säga: det duger icke, och därefter plocka ut ett annat och
säga: det duger heller icke — jag tycker icke, att en sådan metod är så särdeles
lyckad, när det gäller att sakligt pröva min ståndpunkt. Man måste
komma ihåg, att hithörande situationer höra till dem, som icke kunna sakligt
bedömas genom en dylik sönderdelning utan ovillkorligen måste ses i sin
helhet.
Äng. det
akademiska
befordringsväsendet.
(Fort*.)
Nr 83.
80
Lördagen den 10 maj e. m.
Ang. det
akademiska
befordringsväsendet.
(Forts.)
Herr talman, jag har redan kommit att bliva betydligt utförligare i mitt anförande,
än jag från början hade tänkt mig. Det är ju klart, att av vad jag
har anfört egentligen skulle följa, att jag framställde ett yrkande, att kammaren
ville gå nied på en allsidig och förutsättningslös utredning i detta ämne.
Jag kunde också framställa ett yrkande på bifall till utskottets utlåtande med
sådan ändring, att beaktande skänktes jämväl åt min motion. Men, herr talman,
av grunder, som jag tror, att jag icke behöver här särskilt utveckla —-det står ett enhälligt utskott emot mig — framställer jag icke något yrkande.
Herr Thomson: Herr talman! Herr Lundstedt har uppfattat saken alldeles
riktigt, när han har framhållit att utskottet icke har kunnat ansluta sig till den
synpunkt, som är huvudsaken i hans motion. Inom utskottet har man beträffande
herr Lundstedts förslag i allmänhet snarast haft den uppfattningen, som
kommit till uttryck i en hel rad av de avgivna yttrandena från de akademiska
myndigheterna och som i filosofiska fakultetens i Lund yttrande formulerats
så att det är absurt att vilja »kriminalisera vetenskapliga värdeomdömen».
Personligen har jag funnit två andra invändningar särskilt
vägande. Den ena återfinnes i Lunds juridiska fakultets utlåtande. Herr
Lundstedt har visserligen örn detta nyss sagt, att fakulteten i det blott
satt in sin auktoritet men ingenting annat och att i detsamma ej finns
ett spår av argumentation. Jag tillåter mig lia en annan mening. Den
invändning mot herr Lundstedts förslag jag här åsyftar går ut på, att det kan
»betvivlas att domare med sin strängt judiciella inriktning böra anses särskilt
lämpliga för en verksamhet, där det i hög grad kommer an på värdeomdömen»
och att även »de administrativa ämbetsmännens verksamhet både i stor utsträckning
innebär ett avgörande efter rättssynpunkter och liksom domarens kräver
objektivitet och bortseende från ovidkommande intressen». Det andra och för
mig viktigaste skälet att ansluta mig till vad som enligt herr Lundstedt är huvudsaken,
laar varit bl. a. vad teologiska fakulteten i Lund givit uttryck åt,
då den framhållit att den väsentligaste bristen i det nuvarande befordringssystemet
icke skulle bliva avhjälpt genom herr Lundstedts förslag att införa en
ny instans av domare på ett så sent stadium i befordringsärendet. Personligen
skulle jag gärna ha sett att utskottet hade gått med på en fullständigare och
allsidigare utredning än vad utskottet stannat inför, men då jag anslutit mig
till utskottets utlåtande, har jag gjort det därför, att jag menar, att åminstone
de viktigaste frågorna då komma fram. Jag skulle i stort sett för resten kunna
säga, att utskottet har haft samma uppfattning, som herr statsrådet Lindskog
nyss gav uttryck åt i sitt anförande, då lian framhöll att huvudsaken är frågan
örn sakkunnigeinstitutionen.
Utskottet har, som sagt, visserligen icke kunnat gå med på herr Lundstedts
förslag, men det betyder icke, att utskottet ansett det nuvarande befordringssystemet
i allo bra. Ty det synes också mycket klart för utskottet, att de hetsiga
akademiska befordringsstrider, som nu nästan höra till ordningen för dagen,
i viss mån bottna i brister i själva systemet. Jag vill genast tillägga och
starkt understryka, att utskottet givetvis varit på det klara med ■—- utskottet
har ju också tydligt sagt det — att inga reformer i systemet kunna avskaffa
alla dylika strider. Men då dessa strider säkerligen — jag skulle vilja tilllägga
i regel med orätt —- kunna hos allmänheten rubba »tilltron till den vetenskapliga
fackkunskapen och det vetenskapligt skolade omdömets objektivitet»
— jag citerar ett yttrande av professor Wicksell — så är detta ett skäl för
att undersöka, örn icke något kan göras för att åstadkomma en bättre sakernas
ordning. Jag vågar säga att denna uppfattning lyser fram i flera universitetsprofessorers
yttranden, och det förefaller mig också, som om herr statsrådet, när
Lördagen den 10 maj e. m.
81
Nr 33.
han nyss förde fram sin synpunkt på frågan, åtminstone i viss mån var inne på
samma tankegång.
Den viktigaste garantin för att vetenskapliga och objektivitetens krav skola
iakttagas är, som jag nyss framhållit, enligt utskottets mening sakkunniginstitutionen.
Utskottet har därför ansett, att en reform beträffande det akademiska
befordringsväsendet framför allt bör gå ut på att så vitt möjligt borttaga
de brister, sakkunniginstitutionen nu kan anses lida av, för att sedan giva
åt sakkunniginstitutionen ett dominerande inflytande i befordringsproceduren,
lii. a. o. utskottet Ilar velat giva åt sakkunniginstitutionen en starkare ställning
än den nu har.
Det är framför allt två anmärkningar, som riktats mot den nuvarande sakkunniginstitutionen.
Den ena gäller sättet att utse sakkunniga. Den andra gäller,
för att begagna ett vårdslöst uttryckssätt, sättet att begagna de sakkunuLgas
utlåtande i den fortsatta proceduren. Den sistnämnda frågan sammanhänger
med den, om vilka myndigheter, som överhuvud skola handlägga befordringsärendet,
innan Kungl. Maj :t utnämner.
Den första frågan, örn sättet att utse sakkunniga, kan jag nu i stort sett förbigå,
sedan herr statsrådet nyss särskilt tagit upp den saken. Jag erinrar blott
örn vad herr Wigforss anförde i dechargedebatten. Jag tillät mig då att instämma
i hans synpunkt att det ärendet, som då var uppe, var av intresse mest
därför att det rullade upp problemet örn behovet av samverkan mellan universiteten.
Nu vill jag här också understryka, att detta är en sak, som varit på
tal många gånger förut. År 1926 förklarade ecklesiastikministern i ett i de
föreliggande handlingarna omnämnt yttrande, att han ansåg, att det var tid
att taga upp den frågan, och sedermera Ilar ju också från de akademiska myndigheterna
den frågan förts fram. Man kan också säga att det i de avgivna yttrandena
är en punkt, där alla akademiska myndigheter varit ense, och det är
just att samverkan mellan universiteten, när det gäller att utse sakkunniga, bör
komma till stånd. Jag kan emellertid, som sagt, här egentligen nöja mig med
att hänvisa till herr statsrådets nyss hållna anförande och skall därför icke
närmare ingå på frågan.
Den andra saken, den nuvarande proceduren vid behandlingen av de akademiska
befordringsärendena, är i stort sett en kvarleva från den tid, ela den vetenskapliga
specialiseringen icke hade drivits längre än så, att alla professorer
kunde anses vara sakkunniga vid tillsättningen av alla professurer. Då var
det naturligt, att det akademiska konsistoriet yttrade sig i befordringsfrågor.
Så småningom drev specialiseringen till att man måste lägga större vikt vid
fakultetens eller sektionens yttrande, och på 1870-talet hade man nått så långt,
att icke ens professorerna i fakulteterna kunde anses vara sakkunniga vid tillsättningen
av varje professur inom fakulteten, respektive sektionen. Då infördes
sakkunniginstitutionen. Detta skedde för resten efter bevär av en sökande,
som klagade över att han icke hade kommit i första rummet. Jag tror man
skulle kunna våga säga, att flertalet konsistoriales i Lund den gången ansågo den
sökandes tilltag att överhuvud hos Kungl. Maj:t begära tillsättande av sakkunniga
lika obefogat som våra dagars konsistoriales skulle anse det vara. örn en
sökande begärde hos Kungl. Maj:t att få nya sakkunniga utsedda. Kungl. Majit
följde den gången den sökande och icke konsistorium, och detta ledde till en av
de betydelsefullaste reformerna inom det akademiska befordringsväsendet överhuvud.
Så småningom lia också de sakkunnigas yttrande fått allt större betydelse, och
det kan nu ifrågasättas, örn det finnes någon anledning att längre behålla de
en gång sakkunniga, men numera endast skenbart sakkunniga instanser, som
fakultet (respektive sektion) och konsistorium äro. Numera innebär denna
ordning för handläggning av ett sådant här ärende, att detta först skall beundra
kammarens protokoll WHO. Nr 83. 6
Ang. det
akademiska
befordringsväsendet.
(Forti.)
Sr 33.
82
Lördagen den 10 maj e. m.
Ang. det
akademiska
befordringsväsendet.
(Forts.)
handlas av de sakkunniga, därefter genomgå fakulteten, respektive sektionen,
vidare konsistorium och slutligen kanslern, innan Kungl. Maj :t utnämner. Detta
medför bara, att proceduren onödigt drager ut på tiden. Man behöver, om
man hyser denna uppfattning, därför icke gå så långt som professor Heckscher
gjorde härom dagen i en uppsats om det akademiska befordringssystemet, där
han yttrade följande: »Vårt nuvarande system — ger ett avgörande ord åt grupper
och personer, som icke kunna väntas ha mer av oförvillat omdöme och allmänmänsklig
erfarenhet än de särskilt utsedda sakkunniga, men samtidigt
sakna den specifika ansvarskänsla, som följer av livslång förtrogenhet med ämnet
och ett anseende att förlora på dess område.» Professor Heckscher fortsätter:
»Något mera opraktiskt än att anförtro avgörandet i en vetenskaplig
fråga åt osakkunniga vetenskapsmän kan svårligen tänkas.» För min del skulle
jag icke ansett lämpligt att ge min uppfattning en så tillspetsad formulering
som professor Heckscher gjort. Men det är en professors uppfattning jag
här redogör för. Den utvecklas vidare så här: »Professorer ha en olycklig svaghet
att tro sig förstå allting, men det är mindre ofta fallet med andra människor.
» Och professor Heckschers slutsats blir: »Ju mindre man kan lia av detta
slags instanser, desto bättre vore det.»
Man behöver, som sagt, naturligtvis inte precis instämma med professor Heckscher
i alla avseenden. Det finnes nog andra, som med rätta kunna ha anledning
att känna sig träffade av en beskyllning att tro sig förstå allting. Man behöver
som sagt icke känna sig solidarisk med professor Heckscher i alla avseenden
för att kunna hävda den uppfattningen, att resultatet av en förenkling av
proceduren genom att minska de akademiska instansernas antal icke skulle medföra
några nackdelar utan egentligen bara fördelar. Det skulle endast betyda,
att sakkunniginstitutionen komme mer till sin rätt.
Det har emot det nuvarande systemet, särskilt under den sista tiden, riktats
den anmärkningen, att de sakkunnigas utlåtanden, som enligt statuterna endast
ha till uppgift att tjäna till vägledning vid de akademiska myndigheternas
handläggning av befordringsärendena, att dessa sakkunnigutlåtanden ibland utnyttjas
på ett oriktigt sätt. För lekmannen ter det sig ibland, som örn man läste
ut vad man ville ur de sakkunnigas utlåtanden. Det var kanske även det, som
professor Heckscher åsyftade, när han tillspetsade sin uppfattning på sätt jag
förut anfört. — Saken kan säkert riktigare uttryckas på det sätt som professor
Wicksell gjort i sitt utlåtande, då han säger »att vissa, av en sakkunnig upptäckta
fel — eller eventuellt förtjänster — i en sökandes produktion, kunna av
de övriga sakkunniga ha förbisetts eller endast otillräckligt uppmärksammats.»
Men örn det nu är så, då vore väl det naturligaste att en sakkunnig bleve i tillfälle
att klargöra, om han verkligen förbisett något, och att överhuvud förtydliga
sitt utlåtande, om detta kan vara oklart i det ena eller andra avseendet.
Men detta kan inte ske inom det nuvarande systemet.
Jag skall tillåta mig såsom exempel erinra örn ett ganska känt fall, som för
övrigt nu berörts av herr statsrådet i debatten och sedan berörts av professor
Lundstedt. Då jag erinrar örn detta fall, gör jag det utan att på något sätt
rikta någon anmärkning eller beskyllning mot de akademiska myndigheter, som
handlagt ärendet. Jag anför det endast som exempel på vad som är fullt lagligt
inom det nuvarande systemet och för att antyda vilka reformer som kunna
anses behövliga.
För cirka tre år sedan ledigförklarades en professur i sanskrit med jämförande
indoeuropeisk språkforskning i Lund. En enda sökande anmälde sig. Endast
en svensk sakkunnig fanns att erhålla. Dessutom utsåg man en utlänning
till sakkunnig. Enligt statuterna skulle det emellertid finnas minst tre sakkunniga.
Då sökanden även idkat vetenskapligt författarskap inom ett annat
språkområde, utsågs en fackman på detta område till tredje sakkunnig. Denne
Lördagen den 10 maj e. m.
83
Nr 33.
åtog sig uppdraget på villkor att lian blott behövde yttra sig över denna specialitet.
Då med tiden sakkunnigutlåtandena blevo färdiga, befanns det, att de
två inom ämnet för den ledigförklarade professuren sakkunniga förklarat sökanden
utan tvekan kompetent. Den tredje sakkunnige förklarade, att vad
sökanden presterat inom hans ämnesområde, ej var något bidrag till hans kompetens
inom det ämne den sökta professuren omfattade. I övrigt yttrade han sig
ej örn sökandens kompetens. Då ärendet behandlades i vederbörande sektion,
förklarade några av ledamöterna sökanden med tvekan kompetent. Ett par ansågo
honom till och med ej ha styrkt sin kompetens. — Att man, sedan de två
i egentlig mening sakkunniga förklarat den sökande kompetent, kunde komma
till det resultatet, berodde därpå, att man ansåg, att dessa sakkunniga förbisett
vissa faktorer, som för den tredje, den specialsakkunnige, varit motiveringen
till hans kritik av sökandens produktion. Större akademiska konsistoriets majoritet
ansåg av samma orsak, att sökanden ej styrkt sin kompetens, trots att det
förelåg uttalanden från en hel rad av de mest framstående utländska sakkunniga
rörande sökandens kompetens — om jag inte missminner mig bland dem en
person, som varit tillfrågad, örn han ville bli sakkunnig vid tillsättandet av
professuren men vid den tidpunkten avböjt.
Kungl. Maj :t återförvisade emellertid ärendet. Statsrådet har för några dagar
sedan erinrat örn den saken i dechargedebatten. Orsaken till att ärendet
återförvisades av Kungl. Maj :t var, att man ej utsett det antal sakkunniga (tre)
som universitetsstatuterna föreskrevo som minimum. Akademiska konsistoriet
ålades alltså att utse ytterligare en sakkunnig. Till sakkunnig utsågs nu en
person, som inte var professor utan var sökande till motsvarande professur vid
det andra universitetet, då här ifrågavarande professur blev ledig och som på
grund härav icke skulle kunnat bli sakkunnig, om lagligt antal sakkunniga
från början utsetts. Denne sakkunnige hade dessutom förut varit medkonkurrent
till den sökande. Jag för min del åtminstone anser detta vara en allvarlig
anmärkning mot en sakkunnig, i motsats mot vad herr statsrådet förut anförde.
(Jag vill emellertid tillägga, att det är en sak, som man har mycket olika meningar
örn i akademiska kretsar.) Vederbörande sakkunnige hade själv haft
de två andra sakkunniga, varom ovan talats, till sakkunniga vid ett tidigare
tillfälle, och dessa hade då utsatt hans produktion för en skarp kritik. Jag
skall nu inte yttra mig närmare örn det sakkunnigutlåtande, som blev resultatet
denna gång, men jag skulle vilja säga, att jag mycket väl förstod herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet, då han häromdagen talade örn
risken att efteråt utse sakkunniga av lägre kompetens för att bedöma vad förutvarande
sagt och gjort. Örn man inte har någon annan utväg än att få sakkunniga
av lägre kompetens — det var dock i detta fall ej nödvändigt — så tror
jag man bör akta sig för en sådan åtgärd. Örn därtill denne »översakkunnige»
skulle anse lämpligt inkompetentförklara den förre innehavaren av ämbetet,
angripa sina medsakkunniga och förklara en av de mest framstående europeiska
vetenskapsmännens verksamhet som en fara för vetenskapens fortbestående ärlighet
och självrannsakan och det åtminstone till synes därför att denna uttalat
sig berömmande örn den sökande, så blir man betänksam.
Att jag nu berört denna fråga beror framför allt därpå, att den enligt min
mening belyser en av de största svagheterna i det nuvarande systemet. Det
skall gärna medges, att saken i detta fall tillspetsats därigenom, att den sist
utsedde sakkunnige fått eller tagit sig rollen av att vara översakkunnig. Det förefaller
ju, som mn det vore en självklar sak, att de tidigare utsmida sakkunniga
borde lämnats tillfälle att avgiva förklaring, sedan allt detta nya kommit till.
De borde viii åtminstone fått försvara sig mot de angrepp för o vederhäftighet.,
som faktiskt riktats mot dem, de mest sakkunniga på området i Norden. Men
systemet medgiver icke detta. Saken skulle naturligtvis också kunnat ordnas
Äng. det
akademiska
befordringsväsendet.
(Foris.)
Ni 33.
84
Lördagen den 10 maj e. m.
Ang. det
akademiska
befordringsväsendet.
(Forts.)
på det sätt, som utskottet antytt, då det anknutit till vad den sista akademiska
befordringskommittén föreslog, nämligen, att de sakkunniga böra få vara närvarande,
när ärendet handlägges i fakultet (sektion) eller konsistorium.
Nu kan man genast invända, att Kungl. Majit kan vidtaga en sådan åtgärd
som att infordra förtydligande yttranden från dessa ursprungliga sakkunniga.
Det är givet. Jag förstår knappt, hur Kungl. Majit skulle kunna undgå det,
såsom ärendet kommit att ligga till. I varje fall förefaller det mig otänkbart,
att Kungl. Maj :t nu skulle kunna avgöra saken utan vidare och i negativ riktning.
Men därmed äro givetvis dylika missförhållanden icke i princip avhjälpta.
Det kan ske endast genom reform i själva systemet. Jag erinrade nyss
om att redan i 1922 års sakkunnigutlåtande örn det akademiska befordringsvä.
sendet föreslogs, att de sakkunniga skulle vara närvarande vid handläggningen
inom fakultet (sektion). Utskottet har också antytt det som en tänkbar
lösning av problemet, örn det nuvarande systemet, att fakultet och konsistorium
handlägga befordringsärendena, bibehålies. De sakkunniga böra åtminstone
få vara närvarande vid en diskussion av saken, innan ledamöterna avge
sina vota. Det befordringsärende, som vi härom dagen behandlade, är ytterligare
ett exempel på vad det nuvarande systemet i detta avseende kan medföra.
Jag skall inte närmare gå in på det; jag har redan uttalat vad min uppfattning
är örn den saken. Jag vill blott framhålla, att sagda befordringsärende är ett
exempel på vad utskottet framhållit, när utskottet talat örn möjligheten för en
till sakkunnig utsedd professor att tjänstgöra ej blott som sakkunnig utan även
som sektions- och konsistorieledamot. En av de sakkunniga hade här tillfälle
— och nied juridiskt klar rätt — att vara med både i sektion och konsistorium,
då befordringsärendet handlades där, och att därvid kritisera sina medsakkunniga,
som ej Engö vara med.
Jag kommer tillbaka till vad jag sagt förut, att utskottet stannat vid en viss
begränsad utredning. Hela utlåtandet går ut på att tillerkänna sakkunniginstitutionen
ett avgörande inflytande och därför tillse att de sakkunniga utses
på ett sådant sätt att man har största möjliga garanti för att objektivitetens och
rättvisans krav bli tillgodosedda. I samband därmed har utskottet gjort några
antydningar örn ett par andra detaljer. Jag skall emellertid ej nu ingå därpå.
Jag nöjer mig med att y^rka bifall till utskottets förslag.
Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag förstår, att det för en lekman
är förenat med en viss risk att uppträda i denna debatt, där så många akademien
nu redan tre, uppträtt. Men inför de betyg, som akademici av andra akademie
fått i debatten, blir man ju litet mera frimodig.
För egen del får jag uttala min glädje över att detta ärende kommit fram.
Det har hos många rått en undran, hur länge det skulle dröja, innan frågan om
en närmare undersökning av det akademiska befordringsväsendet och utnämningarna
skulle komma på tal. Nu har detta skett, och det gläder mig. Och
vad som ännu mera gläder mig är, att utskottet enhälligt tillstyrkt en undersökning.
Behovet av en sådan Ilar också här i debatten understrukits, till och
nied av en ledamot av regeringen.
Jag skulle ju kunnat nöja mig med att instämma med den föregående ärade
talaren beträffande en viss del av hans anförande. Men då jag under en följd
av år noga följt med de akademiska befordringarna och utnämningarna, vill jag
tillägga några ord. Man har ju bland de många nästan dagliga företeelserna
inom tidningspressen också ständigt och jämt fått läsa örn dessa överklaganden,
och örn inte för annat så för att få slut på dem måste här göras något för att få
en ändring till stånd. Jag skall endast beröra ett fall, som för övrigt redan
omnämnts. Vad skall den stora allmänheten, som icke tillhör de akademiska
kretsarna men likväl försöker bilda sig en uppfattning i utnämningsfrågor,
Lördagen den 10 maj e. m.
85 Nr 38.
egentligen säga om det sätt, på vilket dylika utnämnings- och befordringsfrågor
skötas. Det gäller den redan förut omtalade professuren i sanskrit i Lund.
Den man, som sist satt på den professorsstolen, kom dit, ehuru endast en av
de sakkunniga hade ansett honom vara kompetent. Då professuren på grund
av dödsfall åter blev ledig, förklarade två av de sakkunniga den nye sökanden
kompetent, och den tredje sakkunnige förklarade honom också kompetent, så
långt det inom hans område stod att pröva. Men då kunde denne sökande icke
utnämnas, ehuru professurens förre innehavare utnämnts, då blott en sakkunnig
förklarat honom kompetent. Jag skall inte närmare relatera gången av detta
ärende, men jag måste säga, att man inte kan värja sig för den tanken, att det
varit något annat än kompetensförklaringen, som utgjort hinder för hans utnämning.
Jag beklagar, att förtroendet och respekten för sakkunniginstitutionen
och dess arbetsresultat på detta sätt kommer i vanrykte hos den del av
allmänheten, som försöker sätta sig in i de akademiska befordrings- och utnämningsfrågorna.
Det är därför nödvändigt, att en undersökning om någon
systemförändring som möjligen kan avhjälpa bristerna kommer till stånd.
Då jag är övertygad, att kammaren bär kommer att så gott som enhälligt
besluta i enlighet med utskottets förslag, skall jag, herr talman, till sist endast
uttala den förhoppningen, att den undersökning, som skall göras, måtte gå till
botten med förhållandena och se till. om det inte finns möjlighet att komma
fram till ett resultat, som på ett bättre sätt än hittills löser dessa utnämningsoch
befordringsfrågor.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Engberg: Herr talman! Jag ber för min del att först få uttala ett
tack till herr Lundstedt för en sak. Han är ju en av landets professorer, som,
såvitt jag vet, vann sin ordinarie anställning som professor rekordartat snabbt
efter en lysande studiebana. Och han har i motsats till den stora massan av
professorer i detta land, sedan han själv blivit välbeställd, tänkt inte bara på
sig själv utan tänkt på de yngre vetenskapsidkarna, som icke äro befordrade.
När man sett hela raden av svenska professorer, som, sedan de väl fått sina
ämbeten, alldeles struntat i örn rätt eller orätt härskar i befordringsväsendet
och inte trätt in för de obefordrades synpunkter, anser jag den mannen honnör
värd, som, sedan han vid 28 års ålder själv blivit installerad som professor, har
år efter år legat i selen för de obefordrades sak och fullkomligt oegennyttigt
sökt få fram rättvisa riktlinjer för dessa ärenden. Det ligger naturligtvis icke
däri utsagt, att man i allo delar hans synpunkter. Men när en man i hans
ställning träder fram och tar allt obehag, som han icke behövde taga, och måste
säga saker, som reta människor, därför att han vill ha fram en sak som är
riktig, då lyfter jag på hatten för honom, även örn han skulle ibland taga så
hårda ord i munnen, att talmannens klubba behöver falla.
Jag vill, mina herrar, erinra, att det finns en sida av denna sak, som icke berörts
men som är ofantligt viktig, och det är, att när man utlyser en professur
ledig, så skall det vara klart, att det skall anges, vad professurens ämnesområde
egentligen omfattar. Jag säger det därför att jag har ett verkligt klassiskt
fall, som belyser, hur man kan jonglera. År 1898, då professuren i sanskrit
med jämförande indoeuropeisk språkforskning i Lund återbesattes, yttrade
professor Thyrén, att han ansåg sig rättsligen tvungen att förorda sanskritspecialisten
Flensburg, ehuru denne vetenskapligt vore sin medtävlare
docenten Lidén underlägsen, till professurens innehavare, därför att
enligt författningen professuren omfattade i första rummet sanskrit och
i andra rummet jämförande indoeuropeisk språkforskning. När samma
professur blev ledig nästa gång, då förklarade samme herr Thyrén följande,
som jag ber att få läsa upp ordagrant: »Under det jag, därest
Äng. det
akademiska
befordringsväsendet.
(Korts.)
Nr 33. 86
Lördagen den 10 maj e. m.
Ang. det
akademiska
befordringsväsendet.
i Forts.)
det gällt en professur i enbart indologi, skulle förklara Charpentier ensam
kompetent och,^ därest det gällt en professur omfattande sanskrit och komparativ
lingvistik såsom självständiga och likvärdiga ämnen, i varje fäll skulle
givit honom försteget, anser jag mig nu, i det jag uppfattar ämbetet såsom
väsentligen en professur i jämförande indoeuropeisk lingvistik, böra, nied förklaring
att jag finner båda sökandena fullt kompetenta, i första rummet föreslå
docenten Petersson och i andra rummet docenten Charpentier». Alltså,
nnna herrar, samme professor Thyrén, som 1898 förklarade sig rättsligt tvungen
att lägga huvudvikten pa sanskrit och betrakta detta som huvudämnet, han
förklarade sig bortåt ett kvartsekel senare, ehuru författningen alltjämt var
densamma, vara rättsligt tvungen att lägga huvudvikten på det, som förra gången
i hans ögon var biämnet, nämligen den komparativa lingvistiken. Örn det
nu finns en person, sorn, när en professur utlyses ledig, har inriktat hela sin
vetenskapliga produktion med tanke på att den ordning ämnena emellan, som
gällde förra gången professuren var ledig, alltjämt skall bestå, men som, när
saken skall avgöras, helt plötsligt ställes inför det hokus pokus, att ämnens
inbördes ordning omkastas, da mäste jag säga, att svensk mans rättssäkerhet är
pa ett synnerligen allvarligt sätt trädd för nära. Bekostar man sina studier
genom Ian och kanske star med en skuldbörda pa 25,000 å 30,000 kronor och
helt plötsligt går miste örn ett ämbete, därför att man litat på, att rangordningen
mellan ämnena fortfarande är densamma, som gällde förra gången, och
inrättat^sig därefter, men denna rangordning godtyckligt omkastas, då råder
ett förhållande, herr talman, som är så. pass allvarligt, att det måste påtalas.
Jag säger detta därför att, när utredningen kommer till stånd, så är det av
allra största vikt, att bland de ting, som utredas, man tar med kravet på att det
vid utlysandet av en professur bestämt och distinkt klargöres, vad som är
lärostolens, huvudämne och vad som är dess biämne, så att folk vet, vad man har
att rätta sig efter.
Men så var det även en annan sak jag ville framhålla. Jag har ingen annan
erfarenhet av detta än varje intresserad lekman. Som tidningsman har jag dock
haft tillfälle att deltaga i åtskilliga diskussioner om dessa ting. Då är det en
sak, som slagit mig, och det är det oerhörda frimureri, som har utvecklats och
enligt författningen mäste utvecklas pa detta område. Det är ungefär som
när man skall välja påve, att man stänger in kardinalerna var för sig för att
begrunda i stillhet, vem de skola välja. Men här borde dock råda det förhållandet,
att de sakkunniga, i stället för att skicka in förseglade omdömen som slutomdömen,
som de medsakkunniga inte känna till, skulle, innan sakkunniguppdraget
är slutfört, inte bara en gang utan kanske åtskilliga gånger konfrontera,
sina synpunkter med varandra. Pa den punkten kan jag således fullt instämma
i vad herr Lindskog — jag säger herr Lindskog, ty han uppträdde ju inte såsom
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet — anförde i sitt tal. Jag
anser det vara en mycket, mycket viktig synpunkt, som han snuddade vid, nämligen
att utredningen tar sikte på detta, att de sakkunniga, innan de definitivt
utformat sin ^mening, skola konfrontera sina synpunkter. Ty det kan hända,
såsom i de bada fall, herr Lundstedt pekade på, att en av de sakkunniga kan
göra upptäckter, som de andra inte gjort, såsom nu senast varit fallet i striden
örn zoologiprofessuren, där sju professorer mast ingripa och säga sin oförgripliga
mening örn det uppseendeväckande faktum, att man negligerat de grave.
rande anmärkningar, som en av de sakkunniga framställt. Det är alldeles säkert,
att ett brytande av den gamla slentrianen med isolering av de sakkunniga,
så att de i stället komma tillsammans och diskutera igenom saken och kanske i
regel kunna enas på en gemensam linje, det är alldeles säkert, att en sådan utväg
är mycket praktisk. Jag vill också spörja: varför kan man inte ta och
Lördagen den 10 maj e. m.
87
Nr 33.
kalla in både i sektion och fakultet och konsistorium de sakkunniga själva? Om
herrarna ta och läsa igenom exempelvis striden örn filosofiprofessuren eller en
rad andra liknande strider, så kunna ni nästan inte undgå att le däråt, att där
sitta herrar professorer och spela rollen av något slags vetenskapliga detektiver.
Det skall utforskas, vad den ene eller den andre kan ha menat med sitt
uttalande. Vad har Hans Larsson menat, vad har Hägerström menat, vad har
Phalén menat? o. s. v. Ja, tänk, denna opraktiska svenska byråkrati, som inte
i stället kallar in herrarna och frågar dem själva vid bordet: vad ha ni menat?
Det är klart, att den, som skrivit sakkunnigutlåtandet, själv skall vara vittnesgill
örn vad han menat. Nu får man bevittna, att det skrivs langa, langa lärda
avhandlingar örn vad den ene eller andre sakkunnige med ett dunkelt uttryck
måhända menar, då han själv, örn han vore närvarande, med ett Alexanderhugg
skulle kunna genomskära den gordiska knuten och tala om kanske en
enklare sanning, än någon tänkt sig. Jag skulle därför önska, att utredningen
tar klart sikte på att utan hänsyn till byråkratiska formalia de sakkunniga
kallas in för att direkt höras örn vad som varit deras mening på punkten, där
klarhet begäres. .
Slutligen förefaller det mig, som örn det är alldeles nödvändigt i dessa ting,
att man blir kvitt denna oerhörda offentliga personliga smutskastning, som förekommer
här i Sverige. Jag har inte sett i något annat land ett motstycke till de
svenska befordringstvisterna vid universiteten. Det är ju en produktion av avhandlingar
i syfte att ställa varandra i så dålig dager som möjligt. Den ene
söker nedgöra den andre på ett sätt, som är ganska oerhört. Därför gladde
det åtminstone mig, när jag för inte länge sedan vid historieprofessurens tillsättning
i Uppsala såg, hurusom den ena av sökandena, doktor Boethius, när
han skrev sin inlaga, uttryckligen förklarade, att lian inte hade minsta erinran
att göra mot sin medtävlares vetenskapliga skicklighet utan gav honom det
största erkännande. Det var verkligen ett undantag, som bekräftade regeln.
Jag har bevittnar, hur man, när det gällt en professur i slaviska språk, skrivit
klagoskrifter på hexameter och tagit heder och ära av varandra, hur man undersökt,
huruvida järnvägsbiljett var köpt för resa till andra sidan Östersjön
vid ett visst klockslag en viss dag, hur rent policiära undersökningar igångsatts
o. s. v. Allt detta är, tycker jag, på sätt och vis neddragande och vanhedrande
för de svenska universitetens anseende både inåt och utåt. Jag är
övertygad, att roten till det onda ligger väsentligen i det nuvarande systemet,
att de sakkunniga fullständigt isoleras från varandra. Jag återkommer därför
till detta såsom huvudfrågan. Jag tror också, att samverkan mellan högskolorna
är absolut nödvändig på detta område. Att alltså både Göteborg och
Stockholm tas med liksom de båda statsuniversiteten, finner jag alldeles självklart.
Såvitt jag förstår, bör man nu äntligen kunna komma till ett resultat pa
detta område, ett resultat, som jag tror i väsentlig mån blir beroende på den
goda viljan hos dem, som skola utreda, och på de närmare direktiv, som de få
preciserade för sin utredning. Jag anser, att herr Lundstedts motion innehåller
mycket, mycket beaktansvärda saker, liksom också herr Mosessons. Jag tycker,
att utskottet varit väl njuggt, när det inte kunnat hänvisa även till motionärernas
uppslag såsom beaktansvärda. Men jag förstår, att utskottet har
velat vinna enighet, och på enighetens altare har man fått offra den förnuftiga
åtgärden att hänvisa även till motionerna. Inte heller jag skall försöka störa
enigheten och ber därför att få yrka bifall till utskottets framställning.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls, vilket beslut skulle, jämlikt
§ 63 riksdagsordningen, genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.
Äng. det
akademiska
bejordringsväsendet.
(Forts.)
Nr 33. 88
Lördagen dem 10 maj e. m.
§2.
ÄÄ Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, med
för jordbruks- antedmng av väckt motion angående åtgärder till jordbruksnäringens skydd och
näringen i stöd i vissa trakter av Norrbottens län. Ordet begärdes därvid av motionären
vissa trakter av
Norrbottens Herr Grapenson, som yttrade: Herr talman! En person som i likhet med
undertecknad har fått det ingalunda alltid angenäma uppdraget att representera
rikets avlägsnaste och mest okända trakter, känner tyvärr ofta en stark
frestelse, att vid behandlingen av de frågor, som beröra dessa trakter, bli litet
lang i sina uttalanden. Man känner, att man behöver sprida upplysning och
kunskap örn dessa bygder. Man vill därför inte gärna vara kortfattad. Med
hänsyn tiH den. sena timmen skall jag emellertid betydligt reducera vad jag
tänkt säga och inskränka mig till det allra nödvändigaste.
I den föreliggande motionen beröras tva av översta Norrlands näringsgrenar
renskötseln och jordbruket. Jag vet mycket väl, att det i allmänhet här i landet
inte räder så värst höga tankar örn vare sig den ena eller andra av dessa i
norr förekommande näringsgrenars, betydelse, men det är dock så, att de människor,
som bo där uppe, äro för sin utkomst hänvisade till dessa två näringskailor.
Mycket av det, som här nere i landet anses hart nära betydelselöst, är
emellertid av oerhörd betydelse för människorna i dessa ogästvänliga och avlägsna
trakter. Vad nu renskötseln beträffar så har den ofta råkat bliva
betraktad som en kuriositet utan större betydelse för landet, en intressant
kvarleva från en .gången tid, ett minne, som bör bevaras. Men ''jenskiötseln
är mera än en kuriositet.
Enligt den senast verkställda officiella renräkningen av år 1928 fanns
det enbart i Norrbottens län — jag har fått uppgiften under behandlingen av
ett liknande ärende i första lagutskottet — 240,000 renar. Värdet av en ren
torde i närvarande stund fa beräknas till 30 a 40 kronor. Den norrbottniska
renstammen representerar sålunda en egendom på inemot 8 miljoner kronor.
Årsavkastningen härå kan beräknas till 20 procent av kapitalvärdet, eller i
runt tal till omkring 1V2 miljon kronor örn året; sålunda en betydande inkomst
för dessa karga bygder. Eenstammen innebär även en ingalunda föraktlig
köttreserv för landet särskilt i tider, då en allmän knapphet på livsmedel
kan tänkas råda. Skulle man tänka sig renskötselns försvinnande som
näringsgren i Norrbottens län, sa skulle den uteblivna inkomsten på 1 1/o
miljon kronor resultera i en sådan fattigdom i norra Lappland, att den knappast
skulle kunna skildras. Därför är det för mig såsom representant för
dessa bygder synnerligen angeläget, att bästa möjliga förutsättningar skapas
för nu ifrågavarande näringsgren, i all synnerhet som landet därigenom i
stor utsträckning bereder sig inkomst från ödemarker, vilka i annat fall intet
avkasta.
Den andra näringsgrenen, som beröres i motionen, jordbruksnäringen, ä.r
för dessa nordliga bygder lika viktig och lämnar en ännu större inkomst än
den förra. Jordbruksnäringens avkastning däruppe i de renskötande trakterna
representerar ett vida större belopp än inkomsten från renskötseln. När
jag å,r 1925 såsom nyvald ledamot i denna kammare framhöll, att den lapplagstiftmng,
som nian hade slagit in pa ar 1917, skulle leda till stridigheter
mellan lappar ock bofasta, d. v. s. mellan renskötseln och jordbruket, så blev
jag mera sannspådd än jag da vagade tänka mig. Mina ord lia besannats på
ett häpnadsväckande sätt. Det har under hela denna tid varit tvistigt mellan
de två befolkningsgrupperna. Särskilt framträdande voro stridigheterna under
åren 1926 och 1928. och år 1929 hav det gått så långt att skottlossning
förekommit. Länsstyrelsen i Norrbottens län anslår visserligen en förhopp
-
Lördagen den 10 maj e. m.
89 Nr 33.
ningsfull syn på dessa företeelser oell säger bl. a., att det förekommit stridigheter
förut, vilka dock utjämnats. Enligt min uppfattning bottnar icke ett
dylikt betraktelsesätt nu i en riktig kännedom örn det Norrbottniska kynnet.
Jag håller tvärtom före att, när missnöjet, hatet och oviljan en gång börjat
glöda i den sega folknaturen däruppe, är det icke så lätt att släcka den glöden.
Jag kan medgiva, att stridigheterna icke alltid komma till ett så skarpt
uttryck som under innevarande vinter, men därmed är ingalunda allt väl beställt.
Den renvårdslagstiftning, som inleddes år 1917 och konfirmerades år
1928, har nogsamt sörjt för att elden under askan inte kommer att slockna.
Bliva icke en del olämpliga bestämmelser i gällande lapplag snart justerade,
kan det gå så långt, att dessa två näringsgrenar i de renskötande trakterna
komma att väsentligen fördärva varandra.
Det är med tanke på allt detta som jag då och då har besvärat herrarna
med motioner, som berört näringslivet i översta Norrland. Jag har emellertid
funnit, att det icke är så lätt att vinna gehör för dylika motioner. Felet härtill
är emellertid icke att söka hos herrar riksdagsledamöter, ty jag har ofta
här i riksdagen — såväl under enskilda samtal som i avgivna utlåtanden ■—
konstaterat en glädjande förståelse och ett berömvärt intresse för frågor, som
röra våra nordliga bygder. Nej, det är systemet, som klickar.
När jag under innevarande år motionerade om stöd för den jordbrukande befolkningen
i Karesuando medelst ändrade bestämmelser för ripfångsten, så
kunde framställningen icke bifallas, innerst inne — så har det uppgivits
mig — av det skälet, att örn bestämmelserna hade ändrats i enlighet med
motionens syfte, så skulle en inbringande jakt på ripa för stående hund företrädesvis
i Jämtland blivit omintetgjord. Jämtland blev sammankopplat
med Karesuando. Man skulle lika gärna kunna sammankoppla Jämtland med
Skåne, ty avståndet dit från Jämtland är ungefär lika stort som till Karesuando.
Man kunde väl då också utfärda likadana jaktbestämmelser för
Jämtland och för Skåne? Men vi hava här i landet en alltför stor benägenhet
att pressa in landsdelar, särskilt i Norrland, vilka borde hava sin egen sörlag,
under gemensamma bestämmelser. Man förbiser så lätt de olikartade
förhållandena där uppe och beaktar icke tillräckligt, med vilka svårigheter
de människor kämpa, som bygga och bo längst upp i norr. Alltså, särlagstiftning,
mina herrar, för dessa nordliga trakter i högre grad än vad nu är fallet.
Vidare vill jag i detta sammanhang påpeka, att tjänstemannakåren där uppe
i stor utsträckning rekryterats med unga krafter. Dessa äro visserligen starka,
friska och arbetskraftiga, men det ungdomliga tjänstenitet och ålderns
mognade erfarenhet följas lika litet åt, när det gäller tjänstemännen som när
det i allmänhet är fråga örn andra människor. När så dessa unga krafter
— vi ha haft många duktiga sådana där uppe — mognat i erfarenhetens skola
och lärt sig att förstå traktens säregna behov, så har tiden ofta varit inne för
dessa personer att vinna transport till sydligare delar av landet för att efterträdas
av nya med våra avlägsna trakter mindre förfarna tjänstemän. Jag
säger detta med tanke på att en del av de yttranden, som våra myndigheter
där uppe avgiva, icke alltid äro sådana, som de skulle hava varit, örn de blivit
avgivna av i ortens förhållanden väl förfarna oell i tjänsten mognade personer.
Detta säges icke i syfte att klandra någon; endast i avsikt att belysa varför
det ofta Hr så svårt att vinna gehör för de mest berättigade krav från dessa
avlägsna bygder. Vederbörande tjänstemän handla säkerligen efter bästa förstånd;
felet ligger i systemet och icke hos den enskilde tjänstemannen.
Norrbottens län är slutligen ett stort län. Det upptager en areal, som utgör
cirka en fjärdedel av Sveriges rike. Inom detta län råda också mycket
olikartadi'' förhållanden. Jag förstår, att den sak, jag nu tänker på icke är
möjlig att snart genomföra, men den tiden kommer, då alla parter finna
A ng. ifrågasatt
skydd och stöd
för jordbruksnäringen
i
vissa trakter av
Norrbottens
län.
(Forts.)
Nr 33. 90
Lördagen den 10 maj e. m.
Ang.ifrågasatt sig bäst betjänta med tanken att dela detta oerhörda län, som är så stort, att
skydd °ch$t°d det inrymmer 6—7 av de sydliga länen i vårt land. Det synes mig icke i
näringen i a^° lyckligt, att länets centrala myndigheter äro förlagda till länets sydligaste
vissa trakter av del, den bördigaste och lyckligaste delen. Hur samvetsgranna och nitiska
Norrbottens där boende ämbets- och tjänstemän än äro, de äro dessutom mycket arbetslän-
tyngda, så kan det inte undvikas, att de i sina utlåtanden ledas av synpunk(Forts.
) ter, gom • första hand kunna anläggas på dessa lyckligare lottade delar av
länet. De giva sig icke tid, och de kunna icke se på de avlägsna trakterna
där borta, 30—40 mil i periferien, med de ögon dessa trakters intressen
skulle kräva. Jag påpekar detta i avsikt, att de herrar riksdagsmän, som
i en framtid komma att ställas inför Norrbottensfrågor, måtte välvilligt och
tillbörligt beakta nu anförda omständigheter, vilka på ett så dominerande
sätt gripa in i våra nordligaste landsdelars liv och utveckling.
Den behandling, som detta ärende rönt i utskottet, är ur många synpunkter
berömvärd, och det synes mig troligt, att utskottet skulle hava kommit
att tillstyrka motionen, därest icke riksdagen tidigare i år bifallit en motion,
behandlad i första lagutskottet, vilken delvis omfattar min nu föreliggande
motion. Jag erkänner också villigt, att den av riksdagen redan beslutade
skrivelsen till Kungl. Majit i viss mån synes vara ägnad att lösa den fråga,
som nu behandlas. Men min motion omfattar mera än vad riksdagen skrivit
örn. Ty i motionen inrymmas icke blott de frågor, som blivit berörda i dess
motivering. Dit hör också ärendet om ripfångsten i Karesuando. Även
frågan om fraktlindring å hö för jordbruket i övre Norrbotten, behandlad
sistlidna lördag, är att räkna som en stödåtgärd för jordbruket i renskötande
trakter. Det hade varit önskvärt, att alla dessa förslag till förbättrande
av befolkningens ställning i översta Norrbotten, där kampen för tillvaron
är så hård, hade blivit föremål för utredning. Men då riksdagen tidigare
sålunda delvis bifallit min motion och då utskottet på denna grund ej
kunnat biträda densamma, förstår jag, att det icke nu lönar sig att begära mera
''och skall jag därför, herr talman, i förhoppning örn att såväl Kungl. Maj :t
som den blivande utredningen beaktar, vad utskottet i nu föreliggande utlåtande
anfört, avstå från att yrka bifall till min motion.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 3.
Äng. Härefter upptogs till behandling andra kammarens andra tillfälliga utskotts
införande av utlåtande, nr 5, med anledning av väckt motion angående åtgärder för införanfolkregister
de av folkregister m. m.
m. m.
I anledning av en utav herr Molander inom andra kammaren väckt och till
dess andra tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 381, angående åtgärder för
införande av folkregister m. m., hemställde utskottet, att andra kammaren måtte
för sin del besluta, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn
en allsidig utredning rörande åtgärder för införande av folkregister och därmed
i samband stående frågor.
Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:
Herr Hallén: Herr talman! Jag skall be att med några ord få rekapitulera
något av denna frågas behandling i riksdagen. Som de flesta av oss torde erinra
sig, väcktes av herr Månsson i Erlandsro år 1925 en motion, däri begärdes
utredning, huru vi skulle kunna få s. k. kyrkoskrivningsböcker. Vi veta,
att utskottet avstyrkte motionen och att den avslogs av andra kammaren. Frå
-
Lördagen den 10 maj e m.
91 Nr 33.
gan kom ej längre. Nästa år koni herr Månsson med en likartad motion, där
han begärde en allsidig utredning rörande åtgärder i syfte att ernå effektivare
personalbokföring i riket. Den gången visade sig vederbörande utskott, det
fjärde tillfälliga, mera välvilligt och tillstyrkte en skrivelse, ett förslag, som
andra kammaren för sin del biträdde. Utskottet uttalade då, att det funnes
exempel på brister i det moderna samhällsmaskineret, bottnande i den osäkerhet,
som vidlåder nuvarande system för registrering av vårt lands befolkning.
Det är märkligt att i motsats till detta läsa, vad första kammarens andra tillfälliga
utskott yttrat. Det framhöll, som vi se på sid. 4, att den svenska folkbokföringen
fyllde i allmänhet otvivelaktigt högt ställda krav på tillförlitlighet
och ordning. Och det kunde ifrågasättas, örn något land i världen hade
en folkregistrering, som vore överlägsen den svenska. Därmed vöre ej sagt, att
ej brister funnes i vår, men den står i främsta rummet. Detta framgår av
första kammarens tillfälliga utskotts utlåtande, och sedan framhåller samma
utskott, att därest det skulle visa sig, att en effektivare personalbokföring vore
av nöden — och det ämbetsverk, som därvidlag skulle kunna göra de bästa
erfarenheterna, vore ju pensionsstyrelsen — så finge det ankomma på detta
ämbetsverk att gå i författning örn att ändringsförslag, som tillgodosåge ämbetsverkets
krav, underställdes Kungl. Maj:ts prövning.
Herr talman, jag är härmed framme vid huvudskälet för att yrka avslag på
utskottets hemställan. Jag anser, att en så pass komplicerad fråga ej skall
upptagas enbart på grund av en enskild motion, utan att det skall vara de erfarenheter,
som de av personbokföringen berörda ämbetsverken göra, som skola
ligga till grund. Det är därifrån, som dessa åtgärder eller en dylik utredning,
som kan vara påkallad, bör igångsättas. Emellertid vill jag framhålla, huru
från första kammarens andra tillfälliga utskott det redan år 1926 sades, att
därest en fullständig omläggning av nu gällande bokföringssystem med anledning
av utredning möjligen skulle komma till stånd, denna omläggning torde i
sin tur åsamka stat och kommun betydande utgifter. Jag skall återkomma till
detta om ett ögonblick.
År 1928 rönte en liknande motion, framförd av herr Sjöblom i första kammaren
och av samma motionär som förut i andra kammaren, samma oblida öde.
Då hänvisade man till formella skäl, till de uppbördssakkunnigas utredning,
och därför avslogos motionerna av kamrarna.
Sedan kom, som vi känna till, den 30 juni i fjol de uppbördssakkunnigas förslag,
och utskottet refererar på sid. 5, 6, 7 och 8 detta. Det torde kunna anses
onödigt att kritisera förslaget som sådant, då det ej rönt någon vidare gynnsam
press. Men då man onekligen, som utskottet också skriver, ej kail undvika
att taga hänsyn till de riktlinjer, som uppbördssakkunniga framlagt, vill
jag erinra örn ett och annat, som där säges. Det säges på sid. 6. att »tiden
synes vara inne för upprättande av en civilbokföring, förlagd till ett fåtal platser
och inrymmande alla de uppgifter, som ur förvaltningssynpunkt äro erforderliga».
Vad är det för platser? Jo, det heter i slutet på sid. 7, att de sakkunniga
föreslå, att »registreringen centraliseras länsvis och förlägges till
länsstyrelserna. Göteborg och Malmö böra däremot med hänsyn till sin storlek
utgöra självständiga registreringsområden.» Jag understryker denna erinran
för att visa. hur befogat det var, när första kammaren varnade för denna
oerhörda utgift, ty nian måste förstå, att icke lära våra länsstyrelser med
nuvarande personaluppsättning få tid och till fälle att sköta denna nya folkregistrering.
Det måste föranleda en utsviillning av länsstyrelsernas personal,
och vi skulle alltså få räkna med en betänklig utvidgning av vår ämbets- och
tjänstemannakår. Frågan är alltså: kompenseras denna dryga och stegrade utgift
av de vinster man hoppas på? Det är detta, som är knuten i det hela och
som ger mig anledning att ytterligare nugot se på vad de sakkunniga säga. De
Äng.
införande av
folbregister
m. m.
(Forts.)
Nr 33.
92
Lördagen den 10 maj e. m.
Äng.
införande av
folkregister
m. m.
(Forts.)
säga, att reformarbetet kommer att inriktas på åstadkommande av noggranna
och i rätt tid angivna uppgifter från allmänheten. Det är det viktiga att få
riktiga och i rätt tid avgivna noggranna uppgifter från allmänheten. Men
jag kan ej begripa, hur man genom en sådan stor apparat, liksom utspänd över
hela riket, skall kunna tillförsäkra sig bättre och i rättare tid avgivna uppgifter
från allmänheten. Ty på vilken punkt är det. som det hakat sig i folkregistreringen?
Jo, min erfarenhet under 20 eller 21 års verksamhet är den,
att en del personer, när de flytta från en församling, uraktlåta att taga ut sina
flyttningsbetyg. Flyttar man in i en mindre kommun, kan det snart bli känt,
och försummelsen kan bli rättad. Men flyttar man till Göteborg eller Stockholm
eller någon annan storstad och det kanske ej finnes någon i den gamla
hemkommunen, som vet den flyttandes adress, och om så det sker en försummelse
från fastighetsägaren i den nya kommunen, blir det visserligen ett fel,
och detta påtalar pensionsstyrelsen. Folk blir mantalsskrivet på felaktig plats.
Men jag trotsar vilket system som helst att råda bot på sådant. Den bot man
skall råda tror jag, att man kan få på ett helt annat och billigare sätt. Nu för
tiden lia vi i våra kommuner fått en betydligt skärptare och noggrannare ordning
i fråga örn folkbokföringen än förr. Det är beroende på kända sociala
och ekonomiska förhållanden. Tänk blott på, hur det råder — det kunna många
kommunalmän intyga — en sorts kommunalprotektionism. Man skyddar sina
gränser, så att det ej får flytta in någon olämplig person. Det finnes ej många
svenska socknar, där det ej etablerats ett mycket gott och fruktbärande samarbete
mellan fattigvårdsstyrelsen och pastorsexpeditionen, där man med hjälp
från restlängder och stadsvaktmästares eller fjärdingsmäns uppgifter om var
den flyttandes adress är att finna söker få vederbörande skriven på rätt ort.
Det är ej minst med tanke på hemortsrätten, som man är noga att få vederbörande
skriven i rätt socken. Man är kvick och påpasslig i detta stycke, och
detta har under de senaste åren åstadkommit en verklig storstädning i kommunerna,
som man ej tyckes ha observerat i utlåtandet. Min erfarenhet är,
att sättet att avhjälpa de brister, som finnas, särskilt i större städer — det är
märkligt att man talar om att det är så goda förhållanden i Stockholm med
dess mantalskontor, och ändå finnes ingen kommun i landet, där procenten av
obefintliga är så stor, även relativt sett, som i Stockholm — det är att få skärpta
och strängare bestämmelser för försummelse att i rätt tid uttaga och i rätt
kommun lämna dessa flyttningsbetyg. Nu råda mycket anspråkslösa förhållanden.
En fjärdingsman kan t. ex. på prästens anmodan med 3 kronor bötftilla
den försumlige, som icke hamnar in sitt betyg. I stad är det 5 kronor.
Detta tillämpas ofta icke och allra minst i fall det i en stor kommun vistas en
person, som icke blir mantalsskriven där. Örn ej en fastighetsägare följer lagens
föreskrifter och vid den s. k. förskrivningen, d. v. s. en förrättning motsvarande
det gamla husförhöret, uppger deni, som äro boende i hans fastighet,
kan ingen veta, att t. ex. i Stockholm på den och den gatan i det och det huset
bor en person, som egentligen är kyrkoskriven i Gränna men som skulle vara
skriven i Matteus eller vad för församling det nu är i Stockholm. Om sådana
fäll av uraktlåtenhet oell försummelse bestraffades på ett effektivt sätt — ty
då kunna de civila myndigheterna bötfälla en sådan person nog så kännbart —
så skulle det på de försumliga verka ofantliga effektivt. Detta i förening med
den kontroll, som fattigvårdsstyrelsen i samarbete med pastorsämbetet utövar,
är enligt min erfarenhet det billigaste och effektivaste sättet att hålla reda på
dessa vagabonderande människor, som det närmast är fråga om.
Jag skulle också vilja säga, att uppbördssakkunnigas förslag har också föranlett
yttranden såväl från pensionsstyrelsen som från statistiska centralbyrån.
Statistiska centralbyrån säger något ganska besynnerligt, som refereras på
sid. 9. Man vitsordar de av de sakkunniga framförda bristerna i folkbokfö
-
Lördagen den 10 maj e. m.
93
Nr 33.
ringens effektivitet och säger, att flyttningarna inom en och samma församling
icke anmälas mer än en gång örn året. Jag vädjar till här närvarande kommunalmän,
av vilket värde skulle vara att få anmälan oftare? De flesta människor
flytta icke årligen och de, som flytta, flytta ej mer än en gång under året. Om
en person flyttar mer än en gång, kan jag icke begripa, att det skall tjäna något
rimligt ändamål, att det ögonblickligen skall rapporteras till något ämbetsverk.
Örn man nu i regel flyttar den 1 oktober eller däromkring, så måste enligt
lagen denna flyttning inregistreras med stöd av de uppgifter, som fastighetsägarna
i stad lämna vid förskrivningen, vilken i sin tur ligger till grund
för den blivande mantalsskrivningen. Kan man få dessa uppgifter en gång örn
året, är det väl det allra viktigaste. Om det finnes människor, som hålla på
att flytta tre, fyra gånger örn året, att det allmänna då skall registrera dessa
sällsynta fall, det vet jag, som sagt, ej vad det fyller för ändamål. Jag förstår
ej vad socialstyrelsen eller något annat ämbetsverk skall ha för intresse
av detta. Socialstyrelsen säger verkligen något om den saken, då man talar
örn betydelsen av en närmare belysning av arbetsmarknadens och bostadsmarknadens
temporära och lokala växlingar. Jag undrar, örn det icke är att driva
den statistiska exaktheten nästan in absurdum i ett fall sådant som detta. Nu
säger visserligen utskottet självt, att det erkänner, att den svenska folkbokföringen
uppfyller högt ställda krav på tillförlitlighet och ordning. Men man
menar, att förhållandena nu så ändrats, att det icke längre är praktiskt möjligt
att med tillhjälp av gällande förordningar få till stånd en tillförlitlig registrering
av befolkningen. Jag vågar helt vanvördigt fråga: hur vet utskottet
detta? På vad sätt kari utskottet veta, att det klickar här? Jag vågar absolut
hävda, att det klickar icke i annat fall, än när det gäller den vagabonderande
delen av befolkningen, som är så pass liten. Och om man har dessa människor
inregistrerade, låt oss säga, för Värmlands del i Karlstad, i ett slags
länsregister, och på motsvarande sätt i övriga län, och dessa personer försumma
att anmäla de förändringar i deras så att säga civilt registrerade leverne,
som behöva anmälas, så äro bristerna fortfarande desamma ändå. Jag kan
icke förstå annat, än att om man skall få någon större effektivitet, får
man tillgripa mera fiskaliska åtgärder mot denna försumliga grupp av medborgare.
Utskottet säger också, att svårigheterna synas ha uppkommit genom befolkningens
under senaste årtionden oerhört ökade rörlighet, som man anser komma
att tilltaga i omfattning och vålla ökade svårigheter. Jag menar, att detta
är ett något generellt påstående, som man ej alls kan styrka. Utskottet säger,
att enbart denna omständighet kunde utgöra tillräcklig motivering för en utredning
av den föreliggande frågan. Jag tycker, herr talman, att det är ett
ganska lättvindigt sätt att så där generellt påstå, att därför att den allmänna
rörligheten i vårt land blivit större, kan man förmoda, att svårigheterna med
folkregistreringen bli så stora, att de komma att bli vederbörande övermäktiga,
och att redan den omständigheten är motiv nog att sätta igång en utredning.
Jag tycker, att på så lättvindiga grunder skall man ej ge sig i bast
med en sådan historia som denna.
Så säger utskottet, att riksdagen varje gång förevarande ämne varit under
behandling uttalat önskvärdheten av en utredning i motionens syfte. Det är
kanske litet för välvilligt talat örn vad riksdagen gjort för varje gång. Ty
åtminstone har första kammaren varje gång avslagit hela detta projekt, och
jag håller alltjämt på första kammarens principiella uttalande år 1926, att det
bär tillkomma vissa centrala ämbetsverk, som närmast äro berörda av folkbokföringen,
att göra de framställningar till Kungl. Majit, som deras erfarenhet
motiverar, och vidare, att detta förslag i vart fall måste både för stat och kommuner
medföra en dryg och betungande utgift.
Äng.
införande av
folkregister
m. m.
(Forts.)
Nr 33. 94
Lördagen den 10 maj e. m.
Äng.
införande av
folkregister
m. m.
(Forts.)
Så väg och diffus, så allmän och så svävande, som utskottets kläm är, finner
jag det synnerligen betänkligt, örn andra kammaren skulle godtaga detta.
Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka avslag på utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Holmström och Jansson i Edsbäcken.
Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Jag kan icke underlåta att ut
trycka
en viss förvåning över det livliga motstånd, som tagit sig uttryck i den
föregående ärade talarens anförande. Vi lia inom utskottet, när denna fråga
behandlades, infordrat yttranden över densamma, alla välvilligt stämda mot utredningsförslaget,
och vi ansågo, att frågans uppläggning inom riksdagen var
sådan, att det var naturligt, att en utredning nu kommer till stånd.
Villia, nu icke intagit en sådan ståndpunkt till själva sakfrågan, att en kritik
av vår inställning kan anses befogad. Jag vill dock understryka, att andra
kammaren en gång beslutat utredning i ämnet. Första kammaren gick då emot
utredningen under hänvisning till de uppbördssakkunnigas påbörjade arbete.
Utöver åberopande av den sittande utredningen såsom skäl för ett uppskov
tillfogade första kammaren som ytterligare skäl hänsynen till de kostnader,
som skulle följa såväl av utredningen som av delta system överhuvud. Frågan
föll då. Nästa gång den kom upp böjde sig andra kammaren för det skäl för
uppskov, som första kammaren ansåg den pågående utredningen från de uppbördssakkunnigas
sida utgöra, men vidhöll i övrigt sin uppfattning om behövligheten
av en utredning och delade sålunda ej första kammarens betänkligheter
rörande kostnadsfrågan. När uppbördssakkunniga blevo färdiga med
sin utredning, låg det väl nära till hands att anse tiden nu vara mogen för att
taga upp saken, i synnerhet som det från olika håll — det bär utskottsutlåtandet
vittne om — inkommit yttranden som utvisa, att brister finnas i det nuvarande
systemet.
För oss i. utskottet har det också varit rätt lätt att sätta oss in i denna uppfattning.
^Även örn vår folkbokföring grundar sig på tvåhundraårig hävd, ha
dock förhållandena under de sista decennierna blivit väsentligt förändrade på
grund av skäl som ofta påpekats, nämligen den betydande flyttningen till städerna
och den ökade rörligheten hos befolkningen. Andra omständigheter, som
i modern tid tala för att en utredning bör komma till stånd, är den förändrade
inställning staten tagit till individen i åtskilliga sociala avseenden. Sålunda
har pensionsstyrelsen föranletts att lägga upp ett stort register år 1912. Även
socialstyrelsen har haft anledning att syssla med dessa saker. Men viktigast
och mest behövligt förefaller ett register vara från uppbördsmyndigheternas
synpunkt. De uppbördssakkunniga ha också givit uttryck åt den uppfattningen,
att reformer äro ofrånkomliga, därest ett förbättrat uppbördssystem skall
kunna uppnås, och de yttra vidare, att »tiden synes vara inne för upprättande
av en civil folkbokföring, förlagd till ett fåtal platser och inrymmande alla de
uppgifter,^ som ur förvaltningssynpunkt äro erforderliga». De sakkunniga äro
salunda på det klara med att en folkbokföring efter moderna principer bör inrättas.
Nu bekräftas detta de uppbördssakkunnigas uttalande beträffande bristema
i det nuvarande systemet och nödvändigheten av ett nytt system av samtliga
hörda myndigheter: pensionsstyrelsen, statistiska centralbyrån och socialstyrelsen,
men ingen av dessa myndigheter vill å andra sidan bygga på det förslag,
som de uppbördssakkunniga uppgjort. Socialstyrelsen anser, efter att ha
pavisat, att det finns luckor i de uppbördssakkunnigas förslag, att man bör
verkställa en till grunden gående utredning i frågan. Utskottet har gått denna
hemställan till mötes genom det uttalande, som återfinnes i slutet av utskot
-
Lördagen den 10 maj e. m.
95
Sr 33.
tets motivering, att det är önskvärt och angeläget, att utredningen kommer att
fatta ståndpunkt till alla de frågor, som sammanhänga med ordnandet av en
modern folkbokföring jämväl ur kostnads- och organisationssynpunkt. Därmed
ha vi velat ge uttryck åt detsamma som pensionsstyrelsen uttalat, nämligen
att det bör verkställas en till grunden gående utredning.
Statistiska centralbyrån förordar också en förutsättningslös utredning. Detta
har utskottet tagit fasta på genom att icke följa motionären ända därhän,
att man säger ifrån, att under alla förhållanden ett nytt system bör komma
till stånd, utan uttryckt saken så, att den blivande utredningen får klarlägga,
huruvida det är möjligt att nå det åsyftade målet genom att med bibehållande
av det nuvarande systemet vidtaga förbättringar i syfte att öka effektiviteten
eller örn man blir nödsakad att övergå till ett nytt system. Därmed har hela
frågan tagits upp till allsidig prövning, och det kan väl icke vara annat än
riktigt att saken, som upprepade gånger varit före i kammaren med resultat,
att kammaren uttalat en bestämd önskan örn utredning, nu blir föremål för en
dylik undersökning. Jag har mycket svårt att förstå den föregående talarens
tankegång, att frågan är av den betydenhet, att beslut icke bör fattas på
grundval av en enskild motionärs framställning. Alla de myndigheter, som
jag är övertygad örn att herr Hallén anser böra vara avgörande på detta område,
ha ju med anledning av denna enskilda motion enstämmigt och enhälligt
tillstyrkt densamma. Jag finner sålunda övervägande starka skäl tala för att
på detta viktiga område en utredning kommer till stånd. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Då jag begärt ordet i denna
fråga, ligger^det nära till hands att framhålla, att jag har en viss erfarenhet
på detta område. Jag har i ett 20-tal år varit pastor i en storstadsförsamling
och har en pastorsexpedition, omfattande ungefär 36,000 personer. Detta gör,
att jag icke kan underlåta att yttra mig i ärendet.
Jag beklagar, att de uppbördssakkunnigas betänkande fått så litet kontakt
med det verkliga arbetet med civilregistrets förande i vårt land. Jag tror, att,
örn denna kontakt varit större, förslaget överhuvud icke skulle ha framlagts.
Nu yttrade den siste ärade talaren, min bänkkamrat, att det icke är de uppbördssakkunnigas
betänkande, som skulle ligga till grund för utredningen. Jag
ber dock att få erinra om att det var till detta väntade betänkande man förra
gången hänvisade i kammaren, och att det är därpå utskottet i år i stort sett
byggt sitt utlåtande. Jag anser, att det skulle vara ganska olyckligt, örn de
uppbördssakkunnigas förslag på något sätt bleve grundval för denna utredning.
Man kan ju icke gärna undgå att vid utredningen taga hänsyn till det
som utskottet skrivit i sitt betänkande. För att visa herrarna, vad detta betyder,
skall jag be att få lämna några detaljer till de stora linjer, som herr
Hallén nyss drog upp.
Jag vill dock genast säga, att jag är övertygad örn, att medborgarboken, för
vilken jag talat redan förut här i kammaren vid ett eller två tillfällen, skulle
vara synnerligen viktig för vår befolkning att kunna ha till hands, ehuru jag
icke riktigt sätter tilltro till den tanke, som man därmed förbundit, nämligen
att de s. k. åldersbetygen i så fall skulle i mycket hög grad minskas. Om herrarna
anade, hur man skall ha åldersbetyg till allting — för syften som en
medborgarbok icke gärna kan utnyttjas till. Man behöver dem för hart när
alla livets förhållanden. Skall man lia extra tilldelning på en motbok, så nog
måste det skrivas ett åldersbetyg, och skall man söka tjänst eller börja en
affär, så är det på samma sätt. Jag skulle kunna nämna en massa liknande
saker, och jag tror icke, att man skulle vinna någon synnerligen stor lättnad,
som kunde kompensera det mycket ökade arbetet med utskrivande av dessa
Äng.
införande av
folkregister
m. ra.
(Forts.)
Nr 33. 96
Lördagen den 10 maj e. m.
Äng.
införande av
jolkregister
m. m.
(Forts.)
medborgarböcker och förandet av deni. Men som sagt : medborgarboken skulle
ha så stor betydelse för den enskilde, att jag i det hänseendet icke har något
att invända.
Om jag däremot går till andra delar av de sakkunnigas förslag, vill jag
erinra örn, att de föreslagna mantalskontoren skulle få en mycket omfattande
uppgift — jag menar mantalskontoren i länsstäderna. De skulle föra ett folkregister,
som skulle praktiskt taget innehålla samma uppgifter som församlingsböckerna,
vidare ett adressregister, som endast omfattade själva adresserna,
ordnade efter bokstavsordning med män och kvinnor i skilda serier, vidare
ett register över obefintliga, ytterligare ett arkivregister, som innehölle
alla från länet avflyttade, och slutligen står det en ganska skrämmande rubrik:
»i övrigt erforderliga register». Detta sista uttryck öppnar en ganska vidsträckt
utsikt över denna registrering!
Ser jag sedan efter, huru det hela är lagt, finner jag. att det är så overkligt
och opraktiskt ordnat, att jag misstänker, att det skulle vålla hart när uppror,
örn det genomfördes på vissa områden. Jag skall bara redogöra för, huru
en flyttningshistoria skulle tillgå. Jag vill då först nämna, att örn en person
för närvarande skall flytta från t. ex. Ystad till Haparanda, går han endast
in på pastorsämbetet i Ystad, begär och får flyttningsbetyg och lämnar
in detta i Haparanda, varefter det kommer ett meddelande till pastorsämbetet
i Ystad. Nu skola herrarna höra, huru man föreslår, att det skall gå till — jag
får läsa upp det, ty jag kan icke hålla det i huvudet. Det kommer en som
begär flyttningsbetyg till pastorsexpeditionen i låt oss säga Ystad. Han skall
då avlämna utflyttningsanmälan i tre exemplar jämte sin medborgarbok. Pastor i
Ystad förser medborgarboken med anteckning örn att utflyttningsanmälan
gjorts, återställer den omedelbart till ägaren samt utskriver och överlämnar
till honom hans flyttningsbetyg. Därefter aviserar han dels pastorsämbetet i
Haparanda,. dels mantalskontoret i det egna länet, som å sitt folkregisterkort
gör anteckning om att anmälan örn utflyttningen inkommit men i övrigt tillsvidare
icke vidtager någon åtgärd. När den flyttande anlänt till Haparanda,
skall han inom fjorton resp. åtta dagar till pastor i Haparanda inlämna, i tre
exemplar, inflyttningsanmälan, flyttningsbetyget och medborgarboken. Pastor
i Haparanda inskriver hans flyttningsbetyg i sina böcker, gör i medborgarboken
anteckning om inflyttning samt insänder två exemplar av inflyttningsanmälningen
jämte medborgarboken till mantalskontoret i sitt län. Mantalskontoret
i Norrbottens län utskriver med ledning av medborgarboken nytt folkregisterkort
och adressregisterkort, översänder medborgarboken i rekommenderat
brev till ägaren, aviserar dels pastorsämbetet i Ystad, som nu stryker den
utflyttade ur sina böcker, och dels mantalskontoret i Malmöhus län, som nu
överför den utflyttades kort till arkivregistret. — Sedan var det inte mera! Men
tänk nu, mina herrar, örn det händer att, sedan allt är utskrivet för en resa
till Haparanda, vederbörande kommer och lämnar in sitt flyttningsbetyg i
t. ex. Södertälje. Då törs jag icke åtaga mig att tala om, vilket oerhört omfattande
skriveri detta komme att medföra.
Jag har velat nämna detta för att visa, huru opraktiskt det hela i själva
verket är lågt, och jag upprepar, att jag är rädd för att förslaget kommer
att läggas till grund för en sådan utredning. Jag tror icke, att hela denna
dubbla bokföring kommer att tjäna mycket till. Vad är det alltihop hänger
på? Jo, det är naturligtvis att få folk att anmäla sina flyttningar. Men detta
kan man göra, vare sig det är ett eller två register. De bestämmelser örn böter
eller vitén, som nu gälla, äro fullkomligt ineffektiva, och det är sålunda
tillämpningen på det området, vare sig man har registren på det ena eller andra
sättet, som är det huvudsakliga, örn det nu skall vara absolut nödvändigt att
följa en person, som flyttar kanske fem, sex gånger under årets lopp inom
Lördagen den 10 maj e. m.
97
Nr 33.
samma församling, något som åtminstone i storstäderna händer ganska
ofta.
Jag försäkrar också, att detta kommer att bli en mycket dyrbar historia.
En länsstyrelse gjorde en utredning om, huru mycket folk man behövde för att
sköta saken enligt det nya förslaget. Utgående därifrån gjorde en mycket
vederhäftig och erfaren man en utredning — jag har icke själv kontrollerat
den, men jag har tilltro till vederbörandes förmåga och erfarenhet ■—- som visade,
att det skulle komma att behövas åtminstone ett par tusen personer för
att sköta denna stora centralregistrering. Sedan erinrar jag örn, att det även
skulle bli en, mycket stor belastning av postverket liksom en betydande ökning
av arbetet på pastorsexpeditionerna.
Här har nämnts pensionsstyrelsen. Jag är övertygad örn att pensionsstyrelsen
icke skulle ha den nytta av förslaget som man antagit. Jag tänker, att
de som ha erfarenhet av pensionsstyrelsens arbete tycka, att det är en mycket
underlig styrelse med dess till synes småaktiga skriverier med begäran örn
undersökningar angående rätt oväsentliga saker. Örn det är en gammal pensionär,
som skrivit på sin begäran örn pension, att han är född den 20 september
ett visst år, och pensionsstyrelsen sedan får uppgift i prästbetyget örn att
han skulle vara född den 19 september, blir det en stor rannsakan, tills man
kommer tillbaka till födelseboken och kan konstatera, vilken uppgift som är
den riktiga. Detta kan synas vara underligt, men det beror på att pensionsstyrelsen
har sitt register upplagt efter födelsedag, varför denna noggrannhet
är nödig.. Allteftersom tiden lider, komma emellertid dessa saker att klaras
upp av sig självt. Pensionsstyrelsen kommer snart nog att få sina krav tillgodosedda.
Nu rör det sig örn gamla födda för 60—70 år tillbaka. Nu för
tiden har folk bättre reda på födelsedagarna än förr och pastorsexpeditionerna
ordna med synnerlig noggrannhet alla sådana saker. Fel komma naturligtvis
under alla förhållanden att inträffa, ty sådant kan man aldrig undgå.
Denna föreslagna dubbelbokföring kommer inte att avsevärt förbättra det
nuvarande systemet, men kommer att medföra betydande kostnader. Det är
skäligen onödigt, och jag tror icke, att man genom denna oerhört utvecklade
byrakratiska apparat kommer till något bättre resultat. Det önskade resultatet
nas. endast genom att halla efter folk. Da vill jag erinra örn huru hart
när omöjligt detta är, örn man icke tillgriper effektiva böter. Vilket måste
ske på helt annat sätt än nu, men det är väl en åtgärd, som man drar sig för
i de allra flesta fall. Skall folkregistreringen läggas efter de linjer, varefter
uppbördssakkunniga upplagt frågan, tror jag alltså, att det blir dyrbart och
ineffektivt. Det finns icke något skäl att gå den vägen. Nu svaras det av
utskottets ärade ordförande: Det är icke meningen att följa uppbördssak
kunniga,
Vid riksdagsskrivelse örn utredning blir det i regel det föreliggande
åberopade betänkandet, som man kommer att falla tillbaka på vid utredningen.
Jag vill också instämma med en föregående talare, att på många
år icke framlagts ett betänkande, som mötts av så skarp kritik som detta uppbördssakkunnigas
förslag. Det får nog. göras, örn, när yttrandena från alla
hall komma in. Det är intet skäl att binda sig vid detta betänkande, vilket
vi nog i realiteten komma att göra med ett bifall till utskottets hemställan.
Man gör enligt mm mening klokast att, såsom läget nu är, förena sig med herr
Hallén i hans avslagsyrkande.
Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.
Herr Molander: Herr talman! Om jag hänvisar till motionen, till de hörda
myndigheterna och det utskott, som har handlagt detta ärende, samt till det
Andra kammarens protokoll 1930. Nr 33. 7
Ant}.
införande av
folkregister
m. m.
(Forts.)
Nr 83. 98
Lördagen den 10 maj e. m.
Ang.
införande av
folkregister
m. m.
(Forte.)
anförande, som utskottets ordförande, herr Olson, nyss höll, har jag föga att
tillägga. Det har emellertid ifrån två talare, båda präster och på sätt och vis
därför parter i saken, framförts en hel del betänkligheter mot den här frågan.
Jag torde kunna med skäl säga, att det icke är fråga om att komma själva
prästerskapet eller dess ämbetsuppgifter till livs i något som helst hänseende,
i annat avseende än i vad det gäller själva folkregistreringen. När också herr
Hallén och, efter vad jag kan förstå, även den siste ärade talaren förmenade,
att utskottet på mycket lättvindiga grunder tillstyrkt bifall till motionen och
vad den innebär, måste jag säga, att sällan har väl ett ärende legat på kammarens
bord så väl motiverat och tillstyrkt som detta. Jag förmodar, att herr
Hallén väl ändå icke kan förbise vad pensionsstyrelsen, statistiska centralbyrån
samt socialstyrelsen här anfört. Pensionsstyrelsen har i sitt utlåtande,
som finns refererat i utskottsutlåtandet, framhållit, »att det torde numera med
hänsyn till den betydande utveckling, som vårt samhällsliv särskilt^ under de
senaste årtiondena undergått, med fog» — märk väl — »kunna ifrågasättas,
huruvida landets folkbokföring fortfarande nöjaktigt motsvarar de alltjämt
ökade krav, som måste ställas på densamma i fråga örn tillförlitlighet, användbarhet
och effektivitet». Jag tänker mig, att detta pensionsstyrelsens
utlåtande icke kan betecknas såsom varande lättvindigt. Den säger vidare, att
det är ingalunda en ovanlig företeelse »att personer samtidigt bliva mantalsskrivna
på två håll, och att personer bliva överhoppade vid utskrivandet av
kyrkoböcker och mantalslängder. I vartdera av dessa hänseenden», heter
det vidare, »torde felaktigheterna avse åtminstone ett tiotusental personer årligen.
» Det är väl ändå icke så litet, att man kan säga, att det är lättvindigt,
när tiotusentals personer årligen fullständigt försvinna ur kyrkobokföringen
eller också dubbelskrivas. Vidare har pensionsstyrelsen tillstyrkt bifall till
detta förslag med hänvisning till att ett folkregister med fördel kunde komma
till användning vid en mångfald olika förvaltningsuppgifter.
Statistiska centralbyrån har också uttalat sig för en förutsättningslös utredning
angående folkregistreringen, och socialstyrelsen har i likhet med pensionsstyrelsen
och statistiska centralbyrån framhållit, »att befolkningens, alltmer
tilltagande rörlighet och växande försumlighet beträffande anmälningar
om flyttning medfört, att kyrkoböckernas uppgifter örn befolkningens faktiska
vistelseort blivit mindre tillförlitliga än förut varit fallet, och att i detta avseende
rättelse i blott ringa utsträckning kunde ernås genom de årligen förekommande
mantalsskrivningarna». Möjligen är det detta, som uppkallat herrar
Hallén och den siste ärade talaren, men detta är ju intet klander mot
prästernas sätt att sköta folkregistreringen utan det är desto mera ett klander,
som riktar sig mot befolkningens faktiska och växande försumlighet att
göra anmälningar örn sin vistelseort. Och detta har väl varit vägledande för
socialstyrelsens uppfattning att man genom en utredning åtminstone borde
försöka få fram ett förslag till en bättre folkregistrering. Socialstyrelsen har
sålunda anfört, att det funnes fog för en hemställan örn bifall till .motionen och
framhåller vidare, att styrelsen ävenledes har »understrukit, att tillkomsten av
en förbättrad registrering av befolkningen är av betydelse på flera olika sätt,
enär densamma utgör grundval för befolkningsstatistiken, .vilken i sin ordning
tjänar som bakgrund och stöd för styrelsens socialstatistiska undersökningar
o. s. v.»
Herr Hallén framförde, såvitt jag kunde fatta honom, att detta skulle bli en
rätt så dyrbar historia tillfölje dubbelbokföring o. s. v. Jag tycker emellertid,
att då så pass vägande omständigheter föreligga som ett tillstyrkande av samtliga
dessa hörda myndigheter samt enhälligheten hos ett utskott, det väl. icke
borde vara så förfärligt ekonomiskt äventyrligt att företaga en förutsättningslös
utredning. När en sådan utredning föreligger, är det ju möjligt att såväl
Lördagen dein 10 maj e. m.
99
Nr 33.
kyrkoherde Hallén som kyrkoherde Pehrsson ha större skäl än nu att komma
fram med kritik av vad som då föreligger.
Jag skall, herr talman, icke för närvarande säga mera. Jag hoppas emellertid,
att, när andra kammaren tidigare har bifallit liknande framställningar,
och när det skäl, som förut förefunnits för avslag från första kammaren, icke
längre finnes, andra kammaren nu skall gå med på detta utredningskrav och
ävenledes första kammaren. Jag skall därför be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Olson i Göteborg: Herr förste vice talman! Jag skall endast med
några ord vända mig mot det anförande, som nyss hölls av herr Pehrsson i
Göteborg.
För min del finner jag det anmärkningsvärt, att man fäster så stor vikt vid
uppbördssakkunnigas resultat. Jag försökte i mitt förra anförande framhålla,
och utskottet har också i sitt utlåtande klart sagt ifrån, att uppbördssakkunnigas
förslag icke med nödvändighet skall läggas till grund för denna sak.
Detta kan anses understruket med all önskvärd skärpa genom vad jag redan
yttrat, nämligen att samtliga myndigheter ha tagit avstånd från uppbördssakkunnigas
förslag, men att de i alla fall ha tillstyrkt en förutsättningslös
utredning. Det finns sålunda ett djupt rotat önskemål hos alla myndigheter,
som här ha yttrat sig, att en utredning skall komma till stånd samtidigt som
uppbördssakkunnigas förslag icke skall läggas till grund härför. Jag förstår
då icke riktigt, varför man här skall med åtskilliga exempel visa, hur oformligt
uppbördssakkunnigas förslag skulle komma att verka, då den saken i
detta samband tydligen icke kan ha något alltför stort intresse. Jag menar
sålunda, att detta hör icke till saken, därför att det knappast torde vara meningen
att uppbördssakkunnigas förslag skall läggas till grund för den föreslagna
utredningen. Att utskottet har kommit att citera rätt stora delar av
uppbördssakkunnigas betänkande beror ju, som omedelbart framgår vid genomläsningen,
därpå, att utskottet använt den historiska delen av deras utredning.
Det har ju icke funnits någon anledning att besvära utskottet och dess sekreterare
med att med egna ord skriva om en sak, som förut blivit utredd. Den
ifrågavarande delen av argumenteringen mot utskottets ståndpunkt måste jag
sålunda beteckna såsom icke hörande till saken.
Man har också talat örn den dubbelbokföring, som skulle bli en följd. Jag
fattar emellertid icke denna invändning, då jag har uppfattat saken så, att
ett av skälen till att man vill ha denna utredning just är att därigenom möjligen
finna en ny form för folkbokföringen utan de dubbelföringar, som nu bliva
nödvändiga. Man har ju varit tvungen att lägga upp olika register. Pensionsstyrelsen
har lagt upp ett, skatteuppbördsväsendet använder sig på sina
ställen av register och det kan också tänkas bli nödvändigt på andra områden.
Man har vidare, först kyrkoherde Hallén och sedan kyrkoherde Pehrsson,
talat örn kostnaderna. Det är ju en omständighet, som det givetvis är svårt för
mig och utskottet att kunna taga ståndpunkt till, ty det blir ju utredningens
sak att klara upp. Skulle kostnaderna och det hela visa sig bli otympliga i
något avseende, torde väl systemet icke komma att genomföras. Det är dock
att märka, att sådant folkregister är redan infört såväl i Danmark som Norge
och Finland. Det visar ju, att det är icke alldeles omöjligt att genomföra detta,
och det visar också, att det varit ett ganska stort önskemål att få en sådan sak
genomförd, örn det icke rent av visar, att vi i Sverige iiro efterblivna på området.
Beträffande kostnaderna vill jag i alla fall nämna några uppgifter,
som stå att läsa i Nordisk statistisk tidskrift. T Köpenhamn belöpa sig kostnaderna
för registerkort, kartotekskåp, folkräkning och avlöningar, alla dessa
poster tillsammans, till 87,000 kronor, vilket motsvarar 15 öre per invånare.
Äng.
införande av
folkregister
m. m.
(Forts.)
Kr 33. 100
Lördagen den 10 maj e. m.
infAlnd vet icke, om. dessa siffror äro riktiga, men jag finner i varje fall icke den
foUcregister sa^en så väsentlig, då ju utredningen kommer att klarlägga detta. Jag anser
m. m. emellertid denna uppgift lika mycket vägande som den obestyrkta oro, som
(Forts.) bär tagit sig uttryck hos de föregående talarna beträffande kostnadsfrågan.
Det synes mig emellertid, att det här i alla fall gäller en reform, som man
icke kan från början a priori avvisa såsom oriktig och såsom något, som icke
bör komma i fråga. Detta att få en uppgift på befolkningsförhållandena en
gång örn året,^ fyller ju mångahanda önskemål, men nog finns det i modern tid
andra krav på kunskap örn befolkningsförhållandena, som faktiskt icke kunna
fyllas av det nuvarande systemet. Det är möjligt, att dessa önskemål icke
äro stora nog för att man för den skull bör gå över till något nytt, men nog
kan man utan att vara fullt inne i dessa sakers alla detaljer väl förstå, att det
är mångå statistiska önskemål, som kunna vara av stort värde och som kunna
nås därigenom, att man får fortlöpande uppgifter örn befolkningsförhållandena,
och det medger det nuvarande systemet icke.
Jag ber att få vidhålla mitt föregående yrkande.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannan, som under herr Olsons
i Göteborg sista anförande återtagit ledningen av förhandlingarna, framställde
propositioner dels pa bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å såväl
utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Hallén begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs
:
Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottes berörda hemställan som
den i ämnet väckta motionen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Järte, vadan namnupprop
verkställdes. Därvid avgåvos 49 ja och 38 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.
Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.
§4.
Äng. åter- Slutligen föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 56, i anledning av väckremMerande
ta motioner angående bestämmelser örn märkning av importerad havre medelst
av e are . färgning; och lämnades därvid på begäran ordet till
Herr Johansson i Uppmälby, som yttrade: Herr talman! Sedan första
kammaren har beslutat återremittera detta ärende till utskottet, hemställer jag,
Lördagen den 10 maj e. m.
101 Nr 33.
att denna kammare också måtte besluta att
utskottet.
återremittera detta utlåtande till
Äng. återremitterande
av ett ärende.
Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositoner dels på bifall till ut- (Forts.)
skottets hemställan, dels ock på bifall till yrkandet örn ärendets återremitterande
till utskottet för ny behandling; och fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den senare propositionen.
§ 5.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln, punkt 27, gjorda framställning ifråga om anslaget till arméns
mathållning;
nr 213, i anledning av väckt motion angående utbetalande till förre detektivkonstapeln
E. A. Clements av viss ersättning; och
nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till förnyelse
av kustfästningarnas båtmateriel.
§ 6.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:
nr 144, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder för beredande
av nya lokaler för naturhistoriska riksmuseets etnografiska avdelning
m. m. jämte en i ämnet väckt motion;
nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning av
tvångsarbetsanstalten i Landskrona m. m.;
nr 146, i anledning av väckt motion örn rätt för eldaren vid Stockholms hospital
Erans Martin Svensson att för placering i löneklass tillgodoräkna sig viss
tjänstgöring;
nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i
planen för örn- och tillbyggnad av residensbyggnaden i Östersund jämte en i
ämnet väckt motion;
nr 148, i anledning av väckta motioner angående övergångsbestämmelser för
vissa kvinnliga posttjänstemän; och
nr 149, örn anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor;
bankoutskottets
memorial och utlåtanden:
nr 40, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punkten 76
av bankoutskottets utlåtande nr 30, angående vissa framställningar rörande elfte
huvudtiteln, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna;
nr 41, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning angående
tryckning av det under arbete varande historiska och statsvetenskapliga verket
om den svenska riksdagen m. m.; och
nr 42, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning rörande inköp
av byggnadstomt för riksbankens avdelningskontor i Norrköping;
andra lagatskottets utlåtande, nr 29, i anledning av väckt motion om reformering
av hyreslagstiftningen;
sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande, nr 2, i anledning
av väckt motion angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av
till ecklesiastikt ändamål anslagen jord; samt
Nr 33. 102
Lördagen den 10 maj e. m.
andra kammarens f järde^ tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av
väckt motion, 1:230, angående intressekontorsrörelsen bland statens befattningshavare.
§ 7.
Justerades protokollsutdrag.
§ 8.
Ledighet från riksdagsgöromålen
herr Carlström
* Petersson i Lerbäcksbyn
> Andersson i Lindome
* Nilsson i Hörby
» Johansson i Fårekulla
» Anderson i Storegården
* Pehrsson i Bramstorp
» Olsson i Österbo
» Andersson i Dunker
beviljades:
under 2 dagar fr. o. m. den
» 2 » » »
» 4 » » »
» 6 » » >
» 4 » » »
» 4 » > »
» 8 » » »
» 5 » » »
5 3 » » >
12 maj,
11 »
12 »
11 >
12 >
11 »
13 »
11 » och
11 » .
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.37 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
301654