1930. Andra kammaren. Nr 29 (Riksdagens protokoll 1930:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1930. Andra kammaren. Nr 29.

Tisdagen den 29 april.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen:

herr statsrådet Borell, nr 276, angående viss ändring i planen för örn- och
tillbyggnad av residensbyggnaden i Östersund; och

av herr statsrådet Dahl, nr 277, angående försäljning av en kronan såsom danaarv
efter änkan Erica Christina Josephina Fahlström, född Dufwa, tillfallen
fastighet.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 111—122 samt
första lagutskottets utlåtanden nr 24 och 25.

§ 3.

o förslag av herr talmannen, som förmälde sig hava om tiden för valen saruratt
med första kammarens talman, beslöt kammaren att onsdagen den 7 nästkommande
maj företaga val av sex revisorer för granskning av statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning jämte sex
suppleanter för samma revisorer.

§4.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 7, angående regleringen
av utgifterna under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till
finansdepartementet.

Pa förslag av herr talmannen beslöt kammaren att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast kantrubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 5 och 6.

Kades till handlingarna.

Punkterna 7 och 8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Andra kammarens protokoll 1930. Nr 29.

Sr 29.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Tisdagen den 29 april.

Ang. tullverket.

Punkterna 10—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18, angående tullverket.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under punkten
21 av sjunde huvudtiteln föreslagit riksdagen att godkänna av Kungl. Majit
framlagda förslag till stater för tullverket för budgetåret 1930—1931 ävensom
att fatta vissa därmed sammanhängande beslut.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen:

inom första kammaren nr 120 av herr Fehr; samt

inom andra kammaren:

nr 206 av herrar Lovén och Höglund i Göteborg;

nr 302 av herr Forssell; och

nr 316 av herr Olovson i Västerås m. fl.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å ovanberörda
motioner, i vad de skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, bitalia Kungl.
Maj:ts framställning i ämnet.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Rosén och Bengtsson i
Norup utan angivet yrkande.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Lovén: Herr talman! Vid denna punkt, som omfattar personalbe ståndet

vid tullverket, hade Kungl. Majit i statsverkspropositionen föreslagit
en betydande ökning av det ordinarie personalbeståndet. Det var dock icke
fråga örn någon ökning av hela personalantalet, utan örn en ökning av antalet
ordinarie befattningshavare med icke mindre än 131 dylika tjänster.

Emellertid hade generaltullstyrelsen föreslagit en avsevärt mycket större
ökning än vad Kungl. Maj:t gått fram med till riksdagen. Tullstyrelsen hade
nämligen föreslagit, att antalet ordinarie tjänster skulle ökas med icke mindre
än 231 således 100 tjänster mer än vad Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen.
När man nu vet, att den dåvarande chefen för generaltullstyrelsen i Daga örn
sådana här saker nog är en av de sparsammaste männen i statsförvaltningen, sa
är det verkligen förvånansvärt, att Kungl. Maj :t har prutat av icke mindre an
100 av de platser, som generaltullstyrelsen begärt. Man borde val ända kunna
förutsätta, att generaltullstyrelsen bäst av alla skall känna till behovet av den
personal som erfordras för att verket nöjaktigt skall kunna sköta de uppdrag,
som det åligger generaltullstyrelsen att genom tullverket ombesörja.

Vid riksdagsbehandlingen av frågan om tullverkets stater för. budgetaret
1928/1929 angavs såväl av utskottets flertal som av reservanterna såsom förutsättning
för beviljande av nya tjänster, att någon utvidgning av de faststailda
personalstaterna icke skulle komma i fråga under den närmaste framtiden. Ja,
det sade man vid behandlingen av tullstaterna för budgetaret 1928/1929 men
nu måste ändå statsutskottet medgiva, att »utredningen i ärendet synts utskottet
giva vid handen, att med hänsyn till den under senare tider alltjamt okade
trafiken samt de nya arbetsuppgifter, tullverket fatt sig palagda ytterligare
personal måste anses erforderlig samt, såvitt förutses kan, behovet harav synes

Tisdagen den 29 april.

3 Nr ‘29.

vara konstant.» Ja, detta säger utskottet nu i år, men likväl har utskottet icke
kunnat ga med på en enda plats utöver vad Kungl. Majit föreslagit. Utskottet
har således icke tagit med någon av de av generaltullstyrelsen föreslagna ytterligare
platserna, och långt mindre har utskottet kunnat gå med på den motion
som framförts av mig jämte en kamrat här i kammaren, i vilken vi föreslå att
utoka antalet befattningar ännu mera än vad generaltullstyrelsen föreslagit.

Nu förhåller det sig emellertid så, att handelskamrarna i våra större städer år
ettel ar ha klagat över^bristande personal vid de lokala tullförvaltningarna. Man
bär klagat över den långsamhet vid tullhehandlingen, som råder åtminstone i
dessa större städer och som åsamkar trafikanterna och köpmännen en oerhörd
tidsspillan både för dem själva och för deras personal. Handelskammaren i
Istockholm yttrar sålunda i en framställning till vederbörande statsråd, »att åtskilligt
aterstode innan det svenska tullverket i dess förhållande till varusamiärdseln
fullt motsvarade rättmätiga krav på smidighet, säkerhet och
raskhet i behandlingen.»

„0m ledamöterna av riksdagen i gemen vore nödsakade att år efter år besöka
någon av tullkamrarna i Stockholm, Göteborg eller Malmö, för att nu taga de
tre storsta staderna, och sålunda kunde få en liten inblick i vad det vill säga att
satta till tid, när man skall tullbehandla en sak, så skulle det verkligen vara
intressant att få höra vad de hade att säga om denna tulbehandling. För egen del
har jag endast en eller två gånger i mitt liv behövt tullbehandla en vara, det
har gällt några småsaker, som ankommit med posten till min hemstad. Jag gick
i alla lall bet på att vänta till min tur kom, och även jag i min ringa ställning
mäste overlamna at en dragare eller stadsbud att uträtta ärendet, och ändå var
det den gången bara fråga örn en sak, som kostade omkring 15 öre i tull Örn trafikanterna
vid post, järnväg^eller telegraf skulle bli så behandlade, när de hade
ett ärende att uträtta hos någon av dessa myndigheter och skulle få sätta till
tiel pa det sattet, så skulle det bli ett gny, så starkt, att det hördes ända hit, och
da skulle det nog snart bli ändring på området. Men vid tullen kan man år
elter ar ga pa med samma otillräckliga personal. Trafikanterna måste vara
underligt iuntade, nar de alltjämt kunna vara nöjda med att få sätta till sin
personals eller sina ombuds tid för att sköta tullbehandlingsärendena Man
mäste anlita främmande personer eller också den billigaste delen av sin egen arbetskraft
tor att kunna sköta dessa ärenden.

Om nu arbetet vid tullen växer — och det är konstaterat på många ställen, att
arbetet växer oavbrutet — då måste det väl också personal till för att sköta
detta och fullgöra de uppgifter, som staten ålagt tullverket. Ty staten får väl
anda icke vara en arbetsgivare av den sorten, som nog vill, att arbetet uträttas
men som icke vill släppa till folk.

Det förekommer gång på gång utsagor, där man vill göra gällande att det på
vissa platser användes överkvalificerad arbetskraft, Härtill vill jag säga att
det möjligen är så, att det vid de allra största tullförvaltningarna kan vara brist
pa kammarskrivare, alltså på fullt utbildad kvalificerad personal, men så är
ingalunda tallet ute i landsorten, där det nu vid många tullstationer sitter t. o. m.
kammarskrivare, fast en tullkontorist mycket väl skulle kunna sköta saken.
Man bär gang pa gang uttalat, att det icke behövs överkvalificerad arbetskraft
tor detta arbete, och utskottet har även i år snuddat vid den saken, då det uttalat,
att i den man det är möjligt denna synpunkt borde vinna beaktande. Jag
a£ii AdeTS s,aker, orn'' alt man mångå ställen kan använda tullkontorister i
stallet ior den högre kvalificerade arbetskraft, som kallas kammarskrivare.

1 varje lall kan man göra ett utbyte och placera kammarskrivare, där sådana
verkligen behövas och sedan använda tullkontorister på de andra ställena.

Om nu tullens arbete på detta sätt växer år efter år, men man icke vill släppa
till personal, sa är det icke underligt, örn man ute i landet på något sätt börjar

Äng. tullverket.

(Forte.)

Nr 29. 4

Tisdagen den 29 april.

Ang. tullverket.

(Forts.)

visa sitt intresse för de statsinkomster, som inflyta genom tullverket. Vi fa
komma ihåg att dessa människor, som skola betala sina dryga tullavgifter, bil
extra beskattade genom att nödgas använda alltför lång tid för att fa dessa
ärenden uträttade.

Det har föreslagits från generaltullstyrelsen, och även motionsvägen att man
vid detta verk liksom vid andra verk skulle anslå ett mindre belopp till stipendier
åt tjänstemän av högre och lägre grad för att bereda dem tillfälle att i
andra länder och på andra platser studera tullväsendets organisation. Utskottet
har med fullkomlig tystnad förbigått detta och icke sagt något örn den saken.
Detta beror kanske därpå, att man hyser samma uppfattning som en av statsutskottets
ledamöter hade, då han yttrade till mig, att den saken »kan man val
förstå utan att ha sett hur det går till på andra håll». Men det är har som pa
andra områden, rationaliseringen tränger sig fram, och då är det nyttigt för tullpersonalen
att ha fått se mer än sin egen mammas gata. Jag tror det vöre till
gagn för tullverket, örn personalen någon gång finge tillfälle att se hur arbetet
bedrives i andra länder och vid andra tullstationer. Saken är icke här omnämnd
och det är väl inte mycket att göra åt den i år. men den bör väl komma

fram på ett eller annat sätt. . . ......

Då nu, herr talman, utskottet icke gjort vad jag i ram motion i ali blygsamhet
begärde, nämligen räknat ut, vad ett bifall till min motion, helt eller delvis,
skulle komma att kosta, så kan jag av den anledningen inte göra något yrkande
om bifall till min motion. Jag vill emellertid uttala den förväntan att man till
nästa år icke blott ser till att ordinarie befattningar inrättas för den personal
som alltför länge fått gå som extra — i tullen ha tjänstemännen nämligen fatt.
gå extra så länge, att det blivit en visa i hela landet, att man icke gjort rättvisa
åt dessa extra och gjort dem till ordinarie — utan även att man utökar personalen
i sin helhet i den utsträckning, som verkligen behövs för att skota detta
verk. Jag skall icke göra något yrkande, och jag avstår därifrån sa mycket
hellre, som både jag och personalen vid tullen ha den förhoppningen, att den
chef som tullverket nu fått, nog kommer att driva igenom att detta verk får en
tillräcklig personal även örn det skulle sitta en regering och en finansminister,
som icke tager någon hänsyn till vad chefen för tullförvaltningen begärt. Jag
har således, herr talman, icke något yrkande.

I detta yttrande instämde herr Höglund i Göteborg.

Herr Schött: Herr talman! Ser nian på Kungl. Majlis proposition och ut skottets

förslag till nya ordinarie tjänster inom tullverket, så finnér man, såsom
den föregående ärade talaren har framhållit, att Kungl. Majit och utskottet
företagit en högst avsevärd nedprutning i fråga örn vad generaltullstyrelsen
föreslagit. Sålunda ha de av tullstyrelsen begärda 20 nya kammarskrivartjänsterna
strukits, av föreslagna 12 tullkontrollörtjänster har halva antalet
fallit bort, av 50 tulluppsyningsmansdotter hava upptagits endast 25,
av 89 tillsyningsmanstjänster endast 50, o. s. v.

Den som icke är vidare insatt i tullförhållandena, kan latt la den upplattningen
att generaltullstyrelsen skurit till i växten, men så är ingalunda förhållandet.
Som bevis härpå och på hur arbetsbördan inom verket okats under
de senare åren, ber jag få nämna, att fartygstonnaget for direkt fran utrikes
ort inkommande fartyg ökats sedan 1925 med 34^, att tulltaxerade varuposter,
som år 1925 utgjorde 1,584,599, uppgmgo 1929 till 2,097,161, d. v. s.

visade en ökning av 32 %. , ino, ■ •, ,-ii

Under samma tid har den ordinarie personalen, som ar 1925 uppgick tili
2,272 man, ökats till 2,814 man, d. v. s. med 42 man, men samtidigt har den
icke ordinarie personalen nedgått från 1,025 man till 993 man, d. v .s. mins ats

Tisdagen den 29 april.

Nr 29.

med 32 man, så att hela personalantalet alltså sedan 1925 ökats med allenast
10 man, d. v. s. med 1U %, som synes en högst obetydlig personalförstärkning
i förhållande till det med över 30 % ökade arbetet.

Vad angår Kungl. Maj:ts och utskottets föreliggande förslag till nya ordinarie
tjänster, så innebär detta visserligen en ökning med 189 dylika tjänster,
motsvarande ej fullt 7 % av det nuvarande antalet, men å andra sidan har förslagsanslaget
till avlöningar åt icke ordinarie befattningshavare minskats med

300.000 kronor, ett belopp, som skulle täcka kostnaderna för avlöningar till
omkring 130 icke ordinarie befattningshavare. Det personaltillskott, som vid
bifall till Kungl. Maj :ts och utskottets förslag skulle tillföras tullverket, torde
därför kunna uppskattas till endast omkring 60 man, motsvarande knappt 2 %
av hela personalantalet för år 1929.

Att tullstyrelsens förslag undertecknats av en chef, som av Kungl. Maj:t
tillsatts såsom besparingssakkunnig, borde, såsom i herrar Lovéns och Höglunds
motion framhalles, ha varit en god borgen för att nödig sparsamhet
iakttagits vid uppgörande av tullstyrelsens förslag. Kammarens ledamöter
kunna också vara fullt förvissade örn, att nämnda förslag så grundligt blötts
och stötts, att det endast innefattade vad behovet oundgängligen krävde, d. v. s.
varit ett minimiförslag, som icke tålde vid några prutningar.

Helt naturligt skulle jag för min del därför helst velat yrka bifall till tullstyrelsens
förslag, men i det läge frågan kommit, anser jag detta lönlöst och
har nu endast velat fästa uppmärksamheten på saken, för att det möjligtvis
ina tågås hänsyn till detta förhållande vid vederbörandes framtida behandling
av tullstaten.

Det är dock till sist en liten och från budgetsynpunkt mycket obetydlig
fråga, som jag ber att fa beröra, i förhoppning att härutinnan möjligen må
kunna åstadkommas en välbehövlig ändring. I herr Forssells motion nr 302
vid årets riksdag heter det bl. a.:

»I ovanberörda proposition redogöres å s. 118 för ett generaltullstyrelsens
förslag örn visst anslag till stipendier åt tulltjänsteman för studieresor i utlandet.
Detta förslag har emellertid icke förordats av departementschefen.

Utöver vad generaltullstyrelsen anfört såsom stöd för det ifrågavarande förslg''6}''
vill jag framhålla, att de i organisatoriskt hänseende med tullverket
jämförbara kommunikationsverken samtliga disponera över anslag för här berörda
ändamål, nämligen postverket 20,000 kronor, telegrafverket 10,000 kronor
och statens järnvägar 9,400 kronor. Med hänsyn härtill torde det vara
skäligt, att även åt tullverkets tjänstemän beredes någon förmån. Beträffande
anslagets storlek torde detta böra för tullverkets vidkommande sättas till minst

3.000 kronor.»

Ett dylikt anslag förordades också på sin tid mycket varmt av 1914 års
tullkommission. Jag ber att få erinra örn, att i denna kommission sutto sådana
insiktsfulla och för stor organisationsförmåga kända män som förutvarande
generaldirektören vid statens järnvägar Pegelow och den här i kammaren
högt skattade bankofullmäktigen Erik Agabus Nilson, för att nu icke
tala örn herrar Röing och Hamrin, vilka båda på grund av sitt yrke ofta
komma i kontakt med tullverket och vilka förskaffat sig en ingående kännedom
om tullförhållanden. Jag tycker, att deras uttalande bort väga mycket
tungt vid avgörandet av denna fråga.

För min egen del anser jag, att anslaget har sin stora betydelse, ty studierna
i utlandet komma att at tullverket skänka nya uppslag, som komma
att bli till gagn icke minst för den trafikerande allmänheten.

Nu kan man visserligen i herr finansministerns strykande av detta anslag
se ett slags förtroendevotum åt tullkåren, ett erkännande av att den fungerar
sa val, att vad som behövs för post-, järnvägs- och telegraftjänstemännen

Äng. tullverket.

(Forts.1

Nr 20. 6

Tisdagen den 29 april.

Äng. tullverket.

(Korta.)

är överflödigt när det gäller tulltjänstemännen. Men den mer eller mindre
berättigade kritik, som man allt emellanåt får läsa i pressen, pekar åt ett helt
annat håll. Och tulltjänstemännen själva anse som en man, att det skulle
bli till stor nytta för tjänsten, om lämpliga tjänstemän av olika grader finge
i utlandet studera tullförhållanden. Det skulle säkert skänka en frisk
fläkt åt tullverket, örn dylika studieresor kunde komma till stånd.

Då jag för ett tiotal år sedan tillhörde 1914 års tullkommission, samtalade
jag vid ett tillfälle med en ledamot av denna kammare, som särskilt representerade
sjöfarten. Jag nämnde då för honom, att man inom kommissionen
tänkte på att modernisera här och var inom tullverket. Han yttrade då till
mig: »Nej, för ingen del, tullverket bör icke moderniseras, det skall vara gammalmodigt.
Jag har seglat på de flesta länder, och nästan överallt där jag
farit fram, har tullväsendet varit gammalmodigt ordnat.».

I förhoppning att kammarens ledamöter icke dela den åsikten, utan i stället
vilja ha ett modernt, tidsenligt tullverk, ber jag få yrka bifall till den del
av herr Forssells motion, som avser det av generaltullstyrelsen begärda anslaget
på 3,000 kronor till stipendier åt tulltjänstemännen för studieresor i
utlandet.

Herr Nygren: Herr talman! Båda de föregående talarna ha uttalat den

åsikten, att tullverket har behov av utökad personal för att rätt kunna betjäna
trafikanterna. Jag vågar för min del icke uttala någon bestämd åsikt härutinnan,
men jag vill erinra därom, att samma synpunkt vid olika tillfällen
kommit till uttryck från näringsidkarhåll. Hur det nu må förhålla sig med
den saken, ett torde väl vara säkert, nämligen att tullverkspersonalens arbetsbörda
är mycket tryckande; och under sådana förhållanden borde det ju vara
en angelägen uppgift att tillse, att de författningar och stadganden, som denna
personal har att rätta sig efter vid utförandet av sitt arbete, icke äro sådana,
att de vålla onödigt besvär och därmed olägenheter för trafikanterna. Örn man
litet närmare studerar den tullstadga, som antogs av riksdagen 1927, så måste
man, när man kommer till vissa paragrafer i den stadgan, säga sig, att de
bestämmelser, som där återfinnas, te sig, minst sagt, en smula underliga. Jag
skall be att för kammarens ledamöter få föredraga två av dessa paragrafer,
nämligen §§ 157 och 158, i vilka det stadgas örn anståndstid, respektive anståndspenningar.
I § 157 heter det på följande sätt: »Betalning av tull

och annan införselavgift eller bortförande från allmänt upplagsställe av gods,
som finnes under tullverkets tillsyn ävensom i förekommande fall av intagning
av gods i tullagerlokal eller transportmedel, må icke uppskjutas längre
tid än 30 dagar från dag, som i 168 och 169 §§ sågs.

Uppskov må dock förekomma under högst en tid av 75 dagar i fråga örn
betalningen vid betalning från tullnederlag, såvida tullen för det gods, som
upptagits i den för förtullningen angivna varuanmälan, uppgår till sammanlagt
minst 400 kronor.» Här medgives alltså en kredittid av 75 dagar. Men
i följande 158 § låter det på detta sätt: »Därest betalning av tull och annan
införselavgift eller bortförande från allmänt upplagsställe av gods, som finnes
under tullverkets tillsyn eller intagning av gods i tullagerlokal eller transportmedel
icke äger rum sist å femtonde dagen före den dag, då förpliktelsen
senast skall fullgöras, skola för varje dag efter förstnämnda dag, varunder
uppskov förekommer, anståndspenningar erläggas motsvarande» o. s. v. Här
stadgas sålunda, herr talman, först i 157 § att anståndstiden . är 75. dagar;
men i den följande paragrafen få vi klart för oss, att betalning måste ske
senast femtonde dagen före den dag, då förpliktelsen senast skall fullgöras och
att man i annat fall får erlägga anståndspenningar för varje överskjutande
dag. Jag måste bekänna, att jag har rätt svårt att förstå det fina i den kråk -

''isdagen den 29 april.

Nr 2».

sången. Jag kan icke förstå, varför det icke likaväl skulle kunna stadgas 60
dagar eller helst två månader på en gång. Varför först giva 75 dagar och
sedan ta tillbaka femton dagar? Att dessa stadganden vålla åtskilliga svårigheter
förstår man därav, att en hel del importörer haft mycket svårt att tyda
förordningen. Jag har mig också bekant, att gamla tränade tulltjänstemän
gått bet på den uppgiften.

Örn man t. ex. skall räkna ut huru lång anståndstid, som skall beviljas och
när anståndspenningar skola börja beräknas, måste man först räkna 75 dagar
framåt. Skulle det då slumpa sig så, att den 75 :e dagen infaller på en söndag
eller helgdag, utgår fristen först nästa söckendag. Sedan skall man gå
tillbaka femton dagar, och under ogynnsamma förhållanden kan det ju då inträffa
att den dag man då får fram också är en helgdag. I så fall får man
gå till den föregående söckendagen, vilket är i strid med all affärskutym.

Var och en förstår ju att tulltjänstemännen sålunda måste sitta med almanackan
i handen för varje gång en sådan räkneoperation skall göras, under det
att, örn en bestämd anståndstid vore fastställd, sådant skulle kunna undvikas.

Jag har hört berättas, att en kinesisk ämbetsman på sin tid avlade besök i
vårt land och där studerade bl. a. våra olika ämbetsverk. När han kom hem
till sitt land igen, lär han emellertid lia förklarat, att det egentligen endast
var ett verk han fann riktigt trevligt, och det var tullverket. Jag är övertygad
örn att. örn den gode kinesen finga läsa vissa §§ i 1927 års tullstadga,
skulle han bli mycket belåten. Men lika övertygad är jag, herr talman, att
dessa bestämmelser och stadganden icke passa ett praktiskt västerland och
modernt svenskt affärsliv.

Jag har tillåtit mig att i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på dessa
förhållanden, och jag vågar vädja till herr finansministern att han ägnar
dessa synpunkter en välvillig uppmärksamhet.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Dahl: Den siste ärade talaren
väntar väl knappast något direkt svar på de erinringar, som han här nyss
framförde, men jag kan försäkra att vad på mig kan ankomma skola dessa
synpunkter föras vidare och ägnas uppmärksamhet.

Då de föregående talarna icke framställt yrkanden på annat än bifall till
utskottets förslag kan jag givetvis fatta mig kort. Med anledning av herr Lovéns
förmenande, att jag icke skulle ägnat tillräckligt beaktande åt generaltullstyrelsens
krav, vill jag försäkra honom och kammaren, att jag har ägnat
denna anslagsfråga det mest sorgfälliga övervägande. Det är riktigt, som
den ärade talaren erinrade, att generaltullstyrelsen krävde för den lokala tullförvaltningen
icke mindre än 231 nya platser. När jag fick denna katalog över
nya platser och summerade ihop de anslagskrav, som därav skulle följa, så
kunde jag givetvis icke ställa mig annat än ytterligt tveksam, isynnerhet mot
bakgrunden av riksdagens uttalande 1928, då man underströk, att man förväntade
att inom närmaste tiden ingen ytterligare personalökning inom tullverket
skulle förekomma.

Då jag är i avsaknad av personlig erfarenhet angående behovet av denna
utökning av personalen, måste jag lita till de överväganden, som vid samråd
med sakkunniga kunde framkomma. Självfallet var den förste man, som jag
vände mig till, chefen för tullverket, och det var först sedan jag efter ingående
samråd med honom kommit till den uppfattningen, att man icke genom
en sådan nedprutning, som jag avsåg, skulle avvisa det närmaste oundgängliga
behovet av arbetskraftens utökande, som jag beslöt mig flir att på detta
sätt beskära anslagskravet. Det är alldeles givet att, hur man än ordnar med
uppsättningen av tulltjänstemän kan det alltid inträffa att några varuemottagare
komma att bli utsatta för ett visst dröjsmål vid tullbehandlingen, som

Äng. tullverket.

(Fort».)

Nr 29. 8

Tisdagen den 29 april.

Ang. tullverket.

(Forts.''''

för vederbörande verkar irriterande. Men jag tror icke, att det går för sig att
tillmäta denna personalorganisation så, att man alltid tillgodoser toppbelastningen.
Det måste finnas ett visst utrymme där, och man måste tolerera en
viss risk, att vid enstaka tillfällen betjäningen icke blir fullt så snabb, som
önskat skulle vara. När jag ställer emot generaltullstyrelsens förslag på utökning
av 231 nya tjänstemän motionärens och hans medmotionärs yrkande
på en utökning med 378 tjänster, så ser man ju, hur ytterst svävande och olika
anspråken ställa sig på denna punkt. Jag förmodar, att herr Lovén anser att
hans motion syftar till tillgodoseendet av det verkliga och riktigt bedömda behovet,
och att han således är ganska otillfredsställd med generaltullstyrelsens
förslag. Jag tror, att man får söka sig fram på den vägen, som Kungl. Maj :t
har föreslagit och utskottet för sin del godtagit.

Vad beträffar det lilla anslag, som herr Schött särskilt berörde, så är det
ju av ytterst ringa ekonomisk betydelse. Det var närmast av principiella
skäl, som jag för min del kom till det slutet, att man icke borde taga upp beloppet.
Jag kan icke medgiva att tull tjänstemännen stå i analog ställning
med befattningshavarna vid kommunikationsverken. Skulle emellertid kammaren
på denna punkt intaga en annan ståndpunkt, så inte vill jag för min
personliga del missunna tulltjänstemännen detta anslag, som för budgeten är
av ytterst ringa betydelse. Jag hoppas emellertid att kammaren vill godtaga
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Jansson i Falun: Jag skall säga ett pär ord med anledning av det

yrkande, som framställts av herr Lovén i fråga örn stipendier till tulltjänstemän.

Vi ha inom statsutskottet och speciellt inom dess tredje avdelning icke kunnat
vara med om att tillstyrka motionen i det avseendet just därför att de stipendier,
som tidigare ha utgått till vetenskapsmän och en hel del andra personer
inom statsförvaltningen vid vissa tillfällen indragits och ännu icke utgå
i den utsträckning, som de tidigare ha utgått med. Följaktligen ansågo vi, att
det icke var försvarbart att nu införa nya grupper av befattningshavare till
erhållande av stipendier. Detta är orsaken till, varför vi avstyrkt ifrågavarande
motion.

Jag ber således, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Wohlin: Jag skall endast säga några ord i anledning av vad som

yttrats angående det lilla anslag, som här är föreslaget såsom reseunderstöd
till befattningshavare i detta verk. Jag fattade herr finansministern så, att
han av skäl — som jag icke närmare hörde —- ansåge en skillnad föreligga
mellan å ena sidan vissa andra verks befattningshavares behov av upplysning
och erfarenhet i utlandet samt detta verks befattningshavares motsvarande behov.
Jag tror knappt att, så som den moderna tiden är gestaltad, den skillnaden
låter sig uppehålla. Det finnes på tullväsendets område icke blott många
organisationsspörsmål, som skulle kunna med fördel studeras i utlandet. De lärdomar,
som därav skulle kunna dragas, skulle komma oss tillgodo i form av
nedbringande av kostnaderna för organisationen inom tullverket, ifråga om förenklingar
av skilda slag och i fråga örn begränsningen av det mycket omfattande
skrivarbete, som förekommer. Även på andra områden, såsom t. ex. på
tullbehandlingsområdet, skulle nog många värdefulla erfarenheter kunna vinnas
genom att man utskickade lämpliga personer bland befattningshavarna på
sådana studieresor. Kammaren har ju vid mångfaldiga tillfällen beviljat sådana
anslag åt olika kårer och olika grupper med, som jag tror, i stort sett
gynnsamt resultat. Jag ber att få på det livligaste vädja till kammaren, örn

Tisdagen den 29 april.

Nr 2».

Äng. tullverket.

(Forts.)

Herr Lovén: Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet sade, att
°i ifn ^u^overket vid förhandlingarna skulle ha medgivit, att han kanske
• kunna låta sig nöjas med det antal tjänstemän som statsrådet ville föreslå
inför riksdagen. Jag får säga, att örn den mannen prutar av 100 tjänstemän
med detsamma, så är det naturligtvis svårt för statsrådet och riksdagen
att taga honom på allvar. Jag tror, att den, som känner till den generaldirektör,
som då satt, och ha/ns sparsamhet i statsförvaltningen, vet, att han nog
icke gick in för flera tjänster än som behövas i tullverket. Hur det sedan
skall komma att gå är icke gott att veta, men han stod kanske redan i begrepp
att lämna tullverket och tänkte kanske: efter mig syndafloden — det blir väl
nästa generaldirektörs uppgift att söka reda sig med ett mindre antal tjänstemän
än den föregående generaldirektören föreslagit. Herr statsrådet fick
emellertid sin vilja fram och kom med detta förslag till riksdagen.

Sedan nämnde herr statsrådet, att jag föreslagit flera nya tulltjänstemän än
generaltullstyrelsen gjort. Ja, det är riktigt, men jag har till utskottet lämnat
motivering för varje ny föreslagen plats, och denna motivering har lämnats
av tjänstemän, som äro inne i inte bara tullverkets mysterier utan i dess praktiska
arbete. Jag vill fortfarande uttala den förhoppningen att den nuvarande
generaltulldirektören till nästa ar icke skall låta pruta med sig redan på förhand
utan vidhålla det förslag, som han kommer med ända fram till riksdagen,
om jag så får säga.

Beträffande detta lilla stipendiebelopp å 3,000 kronor så är det rätt underligt
att höra de skilda ^meningarna örn, varför inte frågan kommit fram till
riksdagen. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet säger, att han
inte anser att tulltjänstemännen stå i samma ställning i fråga örn behovet av
studier för^ sin tjänst som kommunikationsverkens tjänstemän. Det kan ju
vara statsrådets mening. Den meningen har dock till fullo gendrivits av herr
Wohlin. Intressantare är den mening som herr Jansson i Falun företräder:
därför att inte alla vetenskapsmän ha fått alla de stipendier de vilja lia, kan
man inte ge stipendier at tullverkets tjänstemän. Den dag herr Jansson i Falun
är beredd att tillstyrka alla de stipendier för vetenskapsmän, och även vetenskapsmän
inom citationstecken, den dagen randas nog ej. Då skulle det
nog bli fråga örn ett anslag så stort, att herr Jansson i Falun skulle baxna för
ett mindre. Jag tror, att så mångå stipendier utdelas till vetenskapsmän i
vart land, att vetenskapen kan något så när hålla sig ä jour med vad som sker
i utlandet. Nu vill jag inte säga, att tullverket skötes kinesiskt, men örn en
kines komme till tullen här och finge springa tre kvarts dag för att få ut ett
litet paket, dragande en avgift av 12 eller 15 öre, då undrar jag om han inte
skulle finna det lättare att resa till Köpenhamn och få med sig paketet därifrån
i fickan än att springa hela dagen i tullverket för att göra sin skyldighet
till staten. Jag tror, att det skulle gagna tullverkets tjänstemän av såväl
högre som lägre grad, om några av dem linge komma ut oell se hur arbetet
skötes i andra länder och komma hem med lärdomar och impulser, så att
sedan proceduren i tullverket kunde göras i någon mån lättare för såväl tullverkets
tjänstemän som trafikanterna.

Jag yrkar, herr talman, bifall till förslaget beträffande de 3,000 kronorna.

icke kammaren med bortseende i övrigt från vad som här förekommer och om
vilket jag icke nu vill yttra mig, skulle vilja behjärta denna sak. Finansministern
förklarade, att han personligen — örn jag fattade honom rätt — icke
skulle erfara någon som helst känsla av otillfredsställelse, om denna lilla summa
beviljades. Jag ber således att få tillstyrka bifall till herr Lovéns motion,
i vad denna avser detta anslag på 3,000 kr., som här är före.

Nr ‘2*J. 10

Tisdagen den 29 april.

Ang. tullverket.

(Forts.)

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Det låter som om statsutskottets tredje
avdelning icke alls skulle ha beaktat att även tullverkets personal skulle behöva
komma ut och lufta på sig en smula. Så är det icke, men vi ha trott, att^vi
skulle bida tiden och se, vad som komme att ske i tullverket efter det verket fått
en ny generaldirektör. Vi ansågo inte, att det var så förfärligt bråttom. Den nye
generaldirektören är en man, som är berest och vet vilken nytta man har av att
på resande fot studera åtskilliga saker och ting. Jag tror, att vi kunna med
mycket god ro bifalla utskottets förslag och Kungl. Maj:ts framställning. Det
lär icke gå någon nöd på tullverket, ifall det icke kan få dessa stipendier
just nu.

Örn jag här skulle taga upp en debatt med herr Lovén örn vilka det skulle
vara mest nödvändigt att lämna stipendier åt, skulle det draga ut ganska långt
på tiden. För övrigt saknar jag kompetens att sakligt föra den debatten. Jag
Ilar emellertid hört av personer inom statsutskottet, vilka sitta på den avdelning,
som behandlar sådana saker, som ligga vetenskapen nära, att det nog är
av mycket stor vikt, att t. ex. en språklärare får resa ut till det land, där det
språk talas, i vilket han undervisar, så att han kan få höra det talas av det landets
folk. Det inser jag, fastän jag icke har egen erfarenhet på området. Jag
stöder mig därvid på auktoriteter; det kan man få göra i vissa fall. Jag tror
dock, att generaldirektören för tullverket kan lugna sig till nästa år, då vi fa
titta på saken, ifall vi leva och träffas.

Herr Lovén: Herr talman! Jag vill bara konstatera, att herr Jansson i
Falun å tredje avdelningens vägnar nu hittat på ett nytt skäl, som icke kom
fram förra gången: att han vill känna hur den nye generaldirektören ställer
sig nästa år. Jag tror, att tredje avdelningens ärade ordförande haft tillfälle
att här i kammaren mycket väl inhämta den nya generaldirektörens åsikt, då
denne ju varit här i kammaren varje plenum ända sedan han blev utnämnd.

Herr Schött: Herr talman! När jag hörde herr Janssons i Falun ytt rande,

erinrade jag mig, vad en gammal lantmannarepresentant i denna kammare,
’ hemma i Småland, en mycket framstående riksdagsman förresten, _som
varit ledamot av både konstitutionsutskottet och statsutskottet och som några
år därefter blev statsråd, sade till mig, då jag talade med honom örn ett betänkande,
som 1900 års tullkommission framlagt. »Ja», säde han, »jag skall
säga kammarskrivaren en sak, och det är, att det är fa frågor som vi sta sa
främmande för i allmänhet inom riksdagen som just frågor örn tullverket.
Posten, järnvägen och telegrafen ha vi beröring med, men se tullverket, det
känna högst få av oss till, så här behövs ett mycket kraftigt upplysningsarbete.
» Det var i början på 1900-talet han yttrade detta till mig, och jag
har haft otaliga tillfällen sedan dess att få belägg för sanningen av hans påstående.
Jag skall dock endast nämna etti

Då 1910 års lönereglering förekom i riksdagen, var Olof Jonsson i Hof
ordförande på tredje avdelningen. Han hade lovat mig, att avdelningen skulle
göra ett besök i tullpackhuset här i staden för att där något studera förhållandena.
Av en ren tillfällighet kom jag att vara hemma hos den% som ordföranden
hade nämnt som den mest inflytelserika pa avdelningen, da det kom
meddelande i telefon, att avdelningens medlemmar skulle samlas nere i tullpackhuset.
Han frågade, örn jag ville göra sällskap och det ville jag naturligtvis
gärna. Då vi inträffat i packhuset, fick jag pa min lott. att följa den nämnde
statsutskottsledamoten. När vi då kommo fram till — jag minns det mycket
livligt, fastän det ju är många år sedan — den expedition som kallades för
Värdet’, höll en packhuskarl på att slå uppmen låda. Då säger den inflytelserike
statsutskottsledamoten: behöver man sia upp en lada för att förtulla den.

Tisdagen den 29 april.

11 Nr 29.

Ja, vi får val se, svarade jag. Nu fogade slumpen, att det var en mycket givande
låda, det var nämligen en s. k. HP-låda från Köpenhamn, innehållande
till ungefär 50 olika rubriker hänförliga varor. Lådan plockades upp, och det
visade sig, att det fanns bl. a. knappar, glas-, metall-, sammansatta och av silke,
snören andra slag och silkessnören, planschetter, bijouterier, nålar o. s. v. Det
blev omkring 50 rubriker. Innan vi skildes hade nämnde riksdagsman fått en
helt annan uppfattning av vad egentligen tulltaxering, som det numera heter,
innehar än den han hade förut.

Jag har nämnt detta endast för att påvisa hur främmande i allmänhet riksdagens
ledamöter stå till förtullningsarbetet och tulltjänsten i allmänhet. Det
kan naturligtvis inte vara mer än en åsikt om den saken, att det skulle göra
gott, i fall några tulltjänsteman, lämpliga tulltjänstemän av olika kategorier,
kunde få se sig örn och komma hem med litet friska fläktar utifrån.

Det° heter nu från avdelningsordförandens sida, att man kan vänta. Ja,
1914 års tullkommission föreslog det. Nu ha vi väntat och väntat. Jag vill
dessutom med anledning av herr Janssons yttrande påpeka att det här icke är
fråga örn att göra tulltjänstemännen en tjänst genom att bevilja det omdebatterade
anslaget till studiestipendier, ty det bleve ju både först och sist till
gagn för trafiken. Det är med anledning därav jag yrkar bifall till detta
anslag på 3,000 kronor.

Herr Wohlin: Endast ett par ord! Jag är övertygad om att örn utskottsavdelmngens
ärade ordförande närmare tagit kännedom örn det kvalificerade
arbete som tulltaxeringen innebär och örn den kolossalt ökade arbetsbörda, som
icke minst i ar till följd av den nya tulltaxan vilar på tullbehandlingsavdelningen^
inom generaltullstyrelsen och dess tjänstemän och örn det stora arbete,
som pågår i tullverkets centrallaboratorium för klassificering av allehanda
svårbedömbara artiklar, han skulle erkänna, att utrikes studieresor — lämpligt
anordnade och uppdragna åt lämpliga befattningshavare — redan nu och
i synnerhet nu äro synnerligen^ behövliga. Vi ha ju från den 1 januari i år
fatt den nya tulltaxan, som pafordrat mycket ökat arbete för tullstyrelsen.
Det sitter en kommitté — 1928 års tulltaxekommitté — som, efter vad jag
hort, säges komma att inom de närmaste åren framlägga förslag till en ytterligare
reviderad svensk tulltaxa och det blir ett förslag som med säkerhet kommer
att bereda tullstyrelsen ett mycket stort arbete vid granskningen av alla
dess detaljer. Jag tror, att det är god sparsamhet att utrusta tullverket med
befattningshavare, som även i utlandet inhämta erfarenheter och insikter örn
dessa och andra frågor. Jag tror, att örn kammarens ledamöter skulle närmare
sätta sig in i vad detta lilla anslag på 3,000 kronor betyder, kammaren
nog skulle finna, att det vore med god sparsamhet förenligt att bevilja detta
lilla anslag. Jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till begäran om detta
anslag.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Jag kan icke uraktlåta att säga ett
pär ord i anledning av generaltulldirektörens uttalande, att arbetet i tullverket
blivit komplicerat genom den nya tulltaxan. Hur var det när förslaget
till ny tulltaxa förelåg till behandling? Det var ju meningen, att tulltaxan
skulle förenklas för att arbetet därigenom skulle bli lättare för dem som skulle
utföra det. Jag vet icke hur detta kan rimma. Jag har den uppfattningen
och det har sagts mig, att tulltaxan blivit förenklad, men jag tror, att man kan
titta på tulltaxan en gång till, undersöka, örn man inte genom ytterligare förenkling
skulle kunna nedbringa kostnaderna högst väsentligt för förtullningen
av vissa varor. Det har sagts mig, och det har en av talarna framhållit nu
också, örn jag inte hörde fel, att det i fråga om vissa varuslag fordras en

Ang. tullverket.

(Fort..)

Är 29.

Tisdagen den 29 april.

Ang. tullverket.

(Forts.)

Ang. hattnoder
för arli
taxering.

stor varukännedom vid tulltaxeringen, därför att tullen i vissa fall utgår efter
varans vikt och kvalité och icke efter dess värde. Jag skulle vilja vädja till
generaltulldirektören att titta på sådana saker. Det finns kanske möjlighet
att få fram bestämmelser för fastställande av tullavgifter, som göra- att arbetet
blir enklare och att personalminskning kan vidtagas i stället för att man nu
år från år finner, att personalökning måste ske i tullverket.

Herr Wohlin: Herr talman! Jag har icke yttrat mig örn personalökningsfrågan
utan endast örn anslaget för studieresor. Den nya tulltaxan har i hög
grad underlättat tulltaxeringsarbetet för tullförvaltningarna, men det är givet,
att vid övergången till en ny tulltaxa tulltaxeringsärendena inom generaltullstyrelsen
måste svälla under en viss tid. Det är icke minst da viktigt, att
vid avgörandet av dessa frågor — d. v. s. till vilken rubrik i den nya tulltaxan
man skall hänföra en viss artikel — hava erfarenheter även från utlandet.
Mitt anförande inskränkte sig — ehuru jag kunde ha mycket att säga
även örn personalfrågorna — till frågan örn detta stipendieanslag å 3,000 kronor,
som jag fortfarande tror, att det vore synnerligen välbetänkt att acceptera.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
bifall till samma hemställan med det tillägg, som under överläggningen föreslagits
av herr Schött; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den senare propositionen. Herr Jansson i Falun
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 18
av utskottets förevarande utlåtande nr 7 med det tillägg, som under överläggningen
föreslagits av herr Schött, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

.Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan oförändrad.

Punkten 19.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 20.

Lades till handlingarna.

Punkten 21.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid härpå skedd föredragning av punkten 22, angående anslaget till kostnader
för årlig taxering, begärdes ordet av

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Dahl, som anförde: Herr

talman! Statsutskottet har ju genomgående med mycken välvilja behandlat

Tisdagen den 29 april.

13 Nr 29.

finansdepartementets huvudtitel. Det är egentligen endast vid denna punkt Ang. kostsam.
en jämkning har vidtagits. Jag skall be att få yttra några ord i frågan, noder för årlig

Som kammaren har funnit, har propositionen upptagit en ökning av detta taxerinSanslag
från 3,200,000 till 3,500,000 kronor. Utskottet har stannat vid en ök- (rort8'')
ning på 200,000, alltså 3,400,000. Något egentligt skäl har utskottet icke anfört
utan endast anmärkt, att utskottet finnér en ökning under två budgetår
på 700,000 kronor vara alltför hög. Jag nekar inte till, att så kan tyckas
vara förhållandet,. men örn man undersöker anledningen till detta ökade krav
fran Kungl. Maj :t, torde man enligt min mening finna, att det föreligger skäl
för det förhöjda anslaget.

Som var och en av herrarna, som ha sysslat med taxeringsarbete, säkerligen
av egen erfarenhet känner, har arbetet både kvantitativt och kvalitativt alldeles
ofantligt ökats. Det föreligger inom departementet framställningar från
17 länsstyrelser, inkomna under sommaren förlidet år, där dessa myndigheter
bevekligen anhålla örn väsentlig ökning av arvodena för taxeringsnämndsordförandena.
De försäkra, att det blir inte möjligt att få kvalificerade personer
att i fortsättningen^ åtaga sig detta uppdrag med mindre arvodena väsentligt
höjas. Man framhåller där, hur inom vissa distrikt arbetet ökats med över
oO procent. Det är också klart, när man beaktar den utvidgning av taxeringsnämndsordförandenas
arbetsområde som skett genom den nya skattelagstiftningen,
att en ökning av deras arbetsbörda måste uppkomma. Här har tillkommit,
som^ herrarna veta, hela det tidsödande sysslandet med skogsbeskattningen,
likaså har uppgiftsskyldigheten i flera avseenden väsentligt ökats, och
skyldigheten att utsända anmaningar har också vidgats.

När propositionen avfattades, kunde man ännu icke överblicka hur anslaget
för innevarande ar i själva verket skulle ställa sig. Nu, sedan ifrån länsstyrelserna
ha inkommit uppgifter angående de s. k. »övriga kostnaderna»,
kan man fastställa, att detta ars anslag kommer att överskridas med nära
300,000 kronor. Anslaget är, som herrarna erinra sig, 3,200,000 kronor. Kostnaderna
uppgå enligt nu vunnen upplysning till 3,490,000 kronor. Det är sålunda
ett överskridande på detta område på omkring 300,000 kronor, och kostnaderna
uppgingo nästan jämnt till det belopp som begärts för nästa år. Då
bär här i alla fall ej kunnat fullt tillgodoses den ytterligare ökning av er-<
sättningen för den kvalitativa utökningen i arbetet, som länsstyrelserna i fjol
begärt.

Således, även örn man håller sig till samma grunder för tilldelning av kostnadsersättning^
som tillämpades förlidet år, behövas verkligen de 3,500,000
•m^n’ som. Maj:t här Ilar äskat. Då nu riksdagen vid upprepade

tillfällen erinrat örn den synnerliga önskvärdheten av att räkna upp förslagsanslagen
till deras verkliga belastning, sa hoppas jag, att kammaren skall
tinna, att det är skäl för att bevilja det högre beloppet, 3,500,000 kronor.

För tredje, avdelningen, som behandlat denna proposition förberedelsevis, ha
ju dessa, siffror, som jag nämnt, icke kunnat vara bekanta, eftersom de inte
ens varit kända för departementet förrän under de senaste dagarna, men
jag hoppas tredje avdelningens ärade ledamöter, då de nu få kunskap örn att
belastningen av detta års anslag går till vad här begäres för nästa år, nämligen
3,o00,000 kronor, icke finna annat än att det är fog för att Kungl. Maj:ts
förslag på denna punkt vinner bifall.

Jag tillåter mig, herr talman, uttala den förhoppningen, att kammaren vill
godkänna Kungl. Majlis förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 23—37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 29.

Tisdagen den 29 april.

Ang. kommittéer
och
utredningar
genom sakkunniga.

Härpå föredrogs punkten 38, angående anslaget till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. Därvid yttrade:

Herr Ekman: Herr talman! Det statliga besparingsarbetet har med stort
skäl tilldragit sig riksdagens uppmärksamhet. Åtgärder lia vidtagits vid olika
tillfällen, dels av riksdagen genom självständiga initiativ, dels av olika
regeringar för att söka få ett effektivt besparingsarbete i gång. År 1926
tillsattes i det avseendet en särskild kommitté, kallad 1926 års besparingssakkunniga.
Som direktiv vid kommitténs tillsättning uttalades, att allvarliga
försök borde göras att över hela linjen nedbringa kostnaderna för administrationen
till vad som kunde anses vara oundgängligen erforderligt. I
den mån så utan äventyrande av arbetets effektivitet läte sig göra, borde
tjänster indragas samt dyrare arbetskraft utbytas mot billigare. Praktiska
uppslag till arbetets förenkling borde tillvaratagas i all den utsträckning,
som kunde visa sig lämplig och möjlig. Denna kommitté utförde under tiden
närmast därefter ett sådant besparingsarbete beträffande en hel del verk och
inrättningar. Generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket, medicinalstyrelsen,
statens provningsanstalt, lantbruksstyrelsen, kammarkollegium, socialstyrelsen,
statistiska centralbyrån m. fl. undergingo på den tiden granskning, ibland
med mera betydande, ibland med mindre resultat men i regel likväl med åtskilliga
besparingar till följd. År 1927 tillsattes ytterligare en besparingskommitté,
som skulle ha sin uppmärksamhet särskilt inriktad på verkstadsoch
byggnadsfrågor. I det avseendet underkastades telegrafverkets verkstad
samt mynt- och justeringsverket en granskning, varjämte_ också i fråga örn
en hel del byggnadsfrågor en revision försiggick, en revision, som på åtskilliga
punkter medförde betydande besparingar. Den 31 december 1928 blev
emellertid denna organisation såsom icke fullt lämplig och effektiv avlöst av
en annan, i det att Kungl. Majit då tillkallade ett antal sakkunniga, betecknade
såsom ekonomisakkunniga, vilka skulle fortsätta detta statliga besparingsarbete.
Jag uttalade vid den omedelbart därefter sammanträdande riksdagen
den meningen, att det vore tvivelaktigt, huruvida därigenom någon fördel
skulle vinnas, huruvida en större effektivitet skulle erhållas genom den
nya form, som valts, och de nya personer, som tillsatts, än genom de båda
tidigare kommittéerna. Emellertid var man på den tiden mycket förhoppningsfull,
att ett effektivt besparingsarbete skulle följa.

När jag läste årets berättelse örn vad i riket sig tilldragit, fann jag, att
den verksamhet, som utförts, ingalunda ägde någon större omfattning och
framför allt ur besparingssynpunkt måste anses vara skäligen värdelös. I
denna berättelse angavs emellertid, att med ett enda undantag denna besparingsverksamhet
skulle fortsättas. Sedermera har man genom meddelanden i
tidningarna förnummit, att förutom de redan förut avgångna ytterligare ett
par av de tillkallade ekonomisakkunniga avsagt sig sina uppdrag. Och nu
kvarstå, såvitt jag känner, endast ett par, som haft sin verksamhet särskilt
inriktad på marinförvaltningen och vad därmed sammanhänger. Eljest kan
jag icke finna annat än att det i december 1928 igångsatta granskningsarbetet
egentligen förolyckats, och jag vet inte, huruvida någon motsvarande verksamhet
för närvarande pågår.

När vi emellertid nu kommit till det anslag, som väl skall omfatta^ kostnaderna
för detta besparingsarbete och möjliggöra ett mera effektivt sådant,
så tillåter jag mig fråga herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
hur härmed sig förhåller. Pågår ett effektivt, intresserat dylikt besparingsarbete
i överensstämmelse med riksdagens flera gånger uttalade önskan? Eller
förhåller det sig så, att den år 1928 den sista december tillskapad^e organisationen
fallit sönder utan att ersättas med någon annan? Örn så är fallet,
har då herr finansministern för avsikt att igångsätta någon motsvarande verk -

Tisdagen den 29 april.

15 Nr 29.

samhet? Jag har hört talas örn att det skulle pågå vissa föranstaltningar
för att ett dylikt arbete skulle under nya former komma i gång. Men jag
vet icke alls, hur därmed sig förhaller. Jag hoppas, att jag härom kan erhålla
upplysning, och skall för ögonblicket inskränka mig till att göra det
uttalandet, att jag tror, att man icke bör ge upp denna strävan att söka på
olika punkter nedbringa statens kostnader därhän, att de icke överskrida vad
som är strängt nödvändigt.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Dahl: Därest den närmast
föregående talaren visat mig den vänligheten att på förhand göra mig underrättad
örn, att han skulle vilja ha sitt intresse i dag tillgodosett med närmare
upplysningar i dessa spörsmål, skulle jag givetvis varit lika beredd som jag
är villig att i detalj lämna honom svar pa hans frågor. Men jag hoppas,
att herr Ekman inte lägger mig till last, att jag inte så här på rak arm finner
mig vara i tillfälle att i detalj svara honom i alla avseenden. Jag vill
emellertid nämna, att flera av dessa av honom avsedda sakkunniga under vårens
lopp avgivit betänkanden i särskilda avseenden rörande den granskning,
som av dem verkställts. Jag tror, att det är ett något för starkt uttryck att
hävda, att den i december 1928 anordnade granskningsverksamheten förolyckats.
Därest en sakkunnig, som betrotts med ett visst uppdrag, av andra
sysselsättningar finner sig föranlåten att draga sig tillbaka, så att man får
se sig örn efter en ersättare för honom, sa kan detta näppeligen betecknas såett
förolyckande av själva tanken. Jag kan upplysningsvis nämna, att
beträffande ett verk har helt nyligen igångsatts ett gransknings- och bespanngsarbete,
nämligen beträffande patent- och registreringsverket. I den mån
det kan förunnas mig att handlägga de ärenden, som av herr Ekman avses,
sa kan jag försäkra honom och denna kammare, att varken i fråga örn effektivitet
eller en intresserad inriktning av detta arbete någonting skall saknas.

Herr Ekman: Vidkommande herr finansministerns erinran, att jag inte på
förhand underrättat honom, kunde den kanske varit befogad, därest jag begärt
av honom en detaljerad, ingående redogörelse för vilka resultat som uppnåtts i
fråga örn besparingsarbetet och vad därmed sammanhänger. Men då jag förmulerat
min fråga sa allmänt som huruvida ett dylikt arbete pågår eller, därest
det avbrutits, huruvida man vore betänkt på att ånyo upptaga och fortsätta detsamma,
sa förefaller det mig, som örn ett svar på den frågan skulle kunnat lämnas
utan att någon särskild förberedelse varit erforderlig. Jag tackar för
meddelandet, att herr finansministern intresserar sig för att uppgiften alltjämt
fylles. Det förefaller mig dock, som örn detta vore en angelägenhet, som bort
pa ett tidigare stadium föranleda åtgärder. Detta år kommer väl, såvitt jag
förstår, att i detta avseende fa betraktas såsom ett år utan några egentliga
arbetsresultat.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 39.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 40.

Kades till handlingarna.

Punkterna 41 och 42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. kommittéer
och
utredningar
genom sakkunniga.

(Forts.)

Nr 29.

Tisdagen den 29 april.

Äng. ökade
medel för
uppehållande
av serafimerlasarettets

verksamhet.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 104, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga örn beräknandet av särskilda förmåner förenade med vissa
lärartjänster; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 105., i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln, punkt 118, gjorda
framställning angående ökade medel för uppehållande av serafimerlasarettets
verksamhet; och yttrade därvid:

Herr Strindlund: Herr talman! Jag har vid detta utlåtande fogat en re servation,

och jag vill ange, vari jag skiljer mig från utskottsmajoriteten.

Det rör sig här örn en höjning av anslaget till serafimerlasarettets verksamhet.
Kostnadsökningen är beroende dels därpå, att man velat bereda personalen vid
ifrågavarande lasarett en förbättrad avlöning, men dels jämväl därpå, att man
velat lämna såväl sjukvårdspersonalen som ekonomipersonalen en dags ledighet
i veckan utöver semester. På sidan 3 i utlåtandet kunna vi finna, att personalökningen
för budgetåret 1930/1931 uppgår till icke mindre än^61 personer.
Denna personalökning beror till ungefär hälften, 29 av 61, därpå att direktionen
ansett sig skyldig att söka ordna det så, att här ifrågavarande personal kan
erhålla en helt ledig dag i veckan.

Jag anser, att detta förslag, därest det vinner riksdagens bifall, ovillkorligen
måste medföra ganska stora och kanske understundom svåröverkomliga konsekvenser
för landsorten. Jag skulle lia varit med örn detta, därest utskottet hade
nöjt sig med att tillstyrka förslaget i vad det rör sjukvårdspersonalen. Men
då man går därutöver och begär, att även ekonomipersonalen jämte semester
skall erhålla en dags ledighet i veckan, så vill jag verkligen fråga, huruvida
inte utskottsmajoriteten sträcker sig val långt i sin välvilja. Man kan väl ändå
inte sätta likhetstecken helt och hållet mellan sjukvårdspersonalen och ekonomipersonalen.
Nog äro väl ändå möjligheterna för litet fritid större för ekonomipersonalen
än för sjukvårdspersonalen på t. ex. lasaretten. Då utskottet dessutom
säger, att man vill företaga denna förbättring i personalens villkor därför
att de anställda därigenom skulle bli mera likställda med personalen vid Stockholms
stads sjukhus, så skulle jag vilja fråga, huruvida det kan vara lämpligt
att lägga stockholmsförhållandena såsom norm för avlöningsförmåner och arbetsförhållanden
vid de statliga anstalterna, varigenom man ju kommer att skapa
ett prejudikat, som kommer att leda till konsekvenser jämväl för landsorten.

Jag har därför, herr talman, inte velat vara med om att järnväg ekonomipersonalen
skulle få denna förmån och anhåller därför att få påyrka sådan ändring
i utskottets utlåtande, att i sista raden orden »även i denna del» strykas och utbytas
mot orden »dock allenast vad sjukvårdspersonalen vidkommer».

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Kungl. Majit, som ju har möj lighet

att låta på vederbörande lasarett noga undersöka behovet av vila och ledighet
för personalen, har tagit upp ett förslag av det innehåll, propositionen
utvisar. Att herr Strindlund nu anser, att det är för mycket begärt, att sjukhuspersonalen
får en dags ledighet i veckan, kan jag inte förstå. När det gäller
8-timmarslagen har ju sjukhuspersonalen undantaghj, av skäl som vi alla känna.
Men att man vill förmena den någon ledighet efter kanske de mest ansträngande
göromål som någon anställd har, det är ägnat att förvåna. Nu säger
visserligen herr Strindlund, att när det gäller sjuksköterskorna har han ingenting
emot förslaget, medan däremot ekonomipersonalen inte skulle fa denna

Tisdagen den 29 april.

17 Nr 29.

ledighet. Jag ma säga, att även denna personal har ett mycket ansträngande Äng. ökade
arbete. De ha sin långa arbetstid, de få börja tidigt och hålla ut sent. De få medef tör
ständigt vara i verksamhet fran avdelning till avdelning och vara i rörelse uPPe^^n^e
från morgon till kväll. Dessutom ha de städning och bäddning och allt vad Ä"''
som kräves. Och för kökspersonalen är det på samma sätt. Det är ändå en verksamhet.
gammal erkänd sanning, att sex dagar skall man arbeta, och en dag bör man ha (Forts.)
vita Den bör kunna tillämpas även på sjukhuspersonalen. Herr Strindlund
framhöll särskilt, därför att Stockholms stad redan medgivit sådana här förhallanden,
skall man akta sig att följa detta exempel. Men goda exempel böra
val följas, varifrån de än må komma. Jag tycker också, att det inte är staten
värdigt att komma i sista hand och lata länen gå före i fråga örn reformer, utan
staten bör vara en mönsterarbetsgivare och inte vara den som kommer sist

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken Wellin: Herr talman! Blott några ord. När det gällde 8-timmarslagen
motsatte jag mig, att den skulle tillämpas på sjukvårdspersonalen i allmänhet.
Men därmed, såsom jag också tydligt tillkännagav, avsåg jag icke att
motsätta mig en begränsning och reglering av denna personals arbetstid, där
sa visade sig behövligt. Nu i detta fall föreligger förslag örn en lättnad för
personalen, en utökning av personalen på en annan väg än genom 8-timmarslagen,
och därför skall jag för min del be att med tacksamhet få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels pa bitaR till utskottets hemställan med godkännande av dess motivering,
dels ock pa bifall till samma hemställan med den ändring beträffande motiveringen,
som under överläggningen föreslagits av herr Strindlund; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till kraftstation
vid Malfors;

nr 107, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa med reglering
av vattenavrinningen i Motala ström mellan Vättern och Eoxen sammanhängande
frågor m. m.;

nr 108, i anledning ay Kungl. Maj:ts proposition angående kronans deltagande
i reglering av sjön Torrön ;

nr iOO, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering av
statsbanan Jama Norrkoping—Malmö jämte vissa till densamma anslutande
statsbanelinjer ävensom en i ämnet väckt motion; och

...^y * anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda fram ställning

örn anslag till statens järnvägar för skenfria vägkorsningar m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 7.

§ 8.

yttrade: Herr talman! Det klagas ständigt från militärt håll över att de an slag,

som minnas för olika militära ändamål, äro otillräckliga. Det göres också
ga lande, att det ar arbetarna, som bära ansvaret därför, då dessa i riksdagen

invn t ronrocrnifunfor oom _______1.. __ _ ° i , *ii • i. . .. , _ _

Odet lämnades härefter på begäran till herr Andersson i Stockholm
yttrade: Herr talman! Det klagas ständigt från militärt håll över att d

SOU! Interpellation.

invalt representanter, som yrka avslag på anslag till militära ändamål eller
representanter, som något pruta på de militära anslagskraven. På arbetarna

Andra hammarens protokoll 1930. Nr 29.

Tisdagen den 29 april.

Nr 29.

Interpellation, i allmänhet hava de militära myndigheterna ieke möjlighet att öva särskild

(Torta.)

påtryckning, men de försöka i det stället på. arbetsplatserna inom militärväsendet
att inbilla arbetarna, att anslagen begäras för att hålla de där anställda
arbetarna med arbete. För att giva eftertryck åt den meningen arrangera
vederbörande militärer tidvis arbetslöshet vid de arbetsplatser, över vilka de
bestämma, och då det framföres klagomål från arbetarna, få de det beskedet,
att »det har ni att tacka edra representanter i riksdagen för». För några ar
sedan var det vanligt, att man arrangerade arbetsbrist på flottans, varv och inställde
driften en och två dagar i veckan under vissa tider, i brist pa medel,
som militärerna förklarade det. En dåvarande chef för ingenjördepartementet
förklarade emellertid, att det mycket väl gick att halla arbetet igång nied
tillgängliga medel. Frågan drogs då inför regeringen, och efter detta har det
varit möjligt att hålla arbetet igång hela året, men vederbörande ha trots detta
gjort vad som varit möjligt för att experimentera. Ben taktik, som nu höljes,
är att avskeda arbetarna och utlämna arbeten på entreprenad, thil''tili
kommer att anslagna medel ofta användas för andra ändamål än dem, tor
vilka de beviljats, vilket även medför avskedande av arbetare, hor arbetarna
anföres även i dessa fall anslagsbrist som skäl för avskedandena.

Oavsett vilken principiell uppfattning man hyser örn militärväsendet, torde
man vid en saklig prövning komma till den uppfattningen, att avsked elier hot
örn avsked mot de anställda arbetarna med de ovan angivna motiven är försök
att driva politik, som borde vara fjärran från statsförvaltningen, därest
de officiellt omtalade rättsbegreppen existerade i verkligheten.

Så långt jag kunnat filina har riksdagen vid beviljande av anslagen under
de olika punkterna i försvarshuvudtiteln angivit vartill anslagen skola anyan -das. Detta synes mig innebära, att anslag som beviljats för viss tiliveiknmg,
icke skola användas för annat ändamål än det vartill de beviljats.

Jag skall här med några exempel belysa huru de av riksdagen beviljade anslagen
användas på detta område.

Vid Stockholms tygstation har uppförts en särskild verkstad för reparation
av motorfordon. För tygstationen i Karlsborg har anslag beviljats tor
samma ändamål, och de ifrågavarande verkstäderna aro redan nu bättre rustade
för arbetets utförande än de flesta privata verkstäder. Trots att sådana
specialverkstäder finnas, lämnas kronans bilar pa de bada orterna ut till privata,
under det att arbetarna vid tygstationerna avskedas Medan arbetarstyrkan
på tygstationerna genom avskedanden drivits ned till omkring hälften
av vad den var 1926, lämnas, förutom de ovan nämnda reparationerna, en hel
del experiment och nytillverkningar ut på entreprenad Sadelmakeriarbete
från artilleriregementet i Karlsborg, sorn naturligen borde utföras pa tygstationen,
lämnas ut till privata med påföljd, att arbetarna pa tygstationen a\-

SkEttbelysande exempel på »förnuftigt» sätt att ordna arbetet vid dessa företag
kan givas från Uppsala. Där har en tyghantverkare inom sadelmakenyrket
förts på övergångsstat nied de löneförmåner, som därav följa. Denne
bär så inrättat en privat verkstad, varom intet torde vara att saga, men deu
huvudsakliga arbete, som förekommer vid denna privata verkstad ar sadant,
som utlämnas från arméns olika institutioner i Uppsala. Det skulle sakerli
gen vara för mången lärorikt med en redogörelse för de motiv som kunna
finnas för att sätta en nian på övergångsstat nied därav följande Ion, och att
arbetet därefter lämnas honom att utföras och betalas pa rakning. Därtill
kommer att arbetare, som tidigare sysselsatts nied samma arbete, avskedats
med avskedsersättning. Vid Stockholms tygstation, under vilken en del av
ifrågavarande arbete lyder, skola i dagarna ytterligare avskedande!! företagas
Från en hel del av truppförbanden utlämnas arbetena till enskilda samt till

Tisdagen den 29 april.

19 Nr 29.

fångvården, under det att arbetare med lång och väl vitsordad tjänst avskedas Interpellation.
med ersättning eller förtidspension. En redogörelse från statsrådet över vilka (Forts.)
intressen, som bliva tillgodosedda genom detta tillvägagångssätt, skulle säkerligen
för många vara synnerligen intressant.

I samband med ombyggnad av ammunitionsfabnken i Karlsborg inträffade
vissa transaktioner, som av dåvarande förvaltaren framfördes i en skrivelse
till M. O. Skrivelsen föranledde ingen åtgärd, men av densamma synes framgå
att en del av entreprenörens arbetare avlönades på fabrikens avlöningslistor.

I samband med dessa tilldragelser har jag bekommit några nu icke tillfullo bekräftade
uppgifter örn att anslaget för fabrikens ombyggnad högst väsentligt
överskridits och att detta, kunnat ske därigenom, att arbetet avlönats på sätt
nyssnämnde förvaltare låtit antyda i skrivelsen till M. O.

Vid fabrikens avdelning på Marieberg har under innevarande budgetår upplörts
—— jag använder detta uttryck, emedan det bäst överensstämmer med vad
som förekommit — en villa, vilken är avsedd som bostad för den löjtnant, som
tjänstgör som besiktningsofficer vid fabriken. Villan kommer, enligt vad
inhämtat, att innehålla fem rum med alla bekvämligheter. Förutom de
kostnader, som gått på .fabrikens avlöningskonto, torde de direkta utgifterna
för närvarande belöpa sig på omkring 35,000 kronor. Jag har i annat sammanhang
sagt, att villan.byggts omkring en gammal skorstensstock, men senare
har jag inhämtat, att icke ens den gamla skorstensstocken dugde. Vem som
anvisat medel för detta bygge har jag mig e.j närmare bekant, men jag har
icke i riksdagens handlingar kunnat finna sådan medelsanvisning.

En granskning av tillverkningsresultatet vid fabriken — d. v. s. bland annät
antalet tillverkade patroner — jämfört med de antal som finnas uppgivna
i anslagsberäkningarna torde i någon mån belysa denna fråga och även belysa
anledningen till de omfattande avskedanden, som förekommit under den senaste
tiden.

Jag har vidare erhållit uppgift om att medel disponeras av flottans underhallsanslag
för införande av värmeledning i officersbostäderna på Skeppsholmen
i Stockholm. Däremot vore väl. i och för sig intet att anföra, därest
medel anvisats för ändamalet samt örn icke de lägenheter vari arbetet nu utföres
under förra året genomgått en genomgripande reparation. Därtill kommer
att detta liksom en hel del annat arbete vid varvet utlämnas på entreprenad,
medan .arbetare avskedas eller ha ytterst ringa tillgång på arbete.

Vad jag i kär berörda sammanhang anser mig hava anledning eftersträva
är att de medel riksdagen beviljar komma till sådan användning, att det blir
största möjliga arbetstillfälle för de vid respektive platser anställda arbetarna
men det torde vara uppenbart., att detta icke sker med den medelsförbrukning
som nu förekommer och örn vilken jag här endast gjort några korta utdrag ur
vad som vore att anföra.

Med hänvisning till det ovan anförda anhåller jag att till statsrådet oell chöler,
för försvarsdepartementet få framställa följande frågor:

i• Vad är anledningen till att arbeten, vilka kunna utföras på kronans egna
verkstäder, utlämnas till enskilda?

2. Anser statsrådet det vara överensstämmande med god ordning, att förekommande
arbeten utlämnas till enskilda företagare med påföljd, alt de vid
kronans verkstäder, anställda arbetarna avskedas?

, ■ Anser statsrådet det vara i sin ordning att befattningshavare överföres
pa övergångsstat och därefter bliver entreprenör åt kronan inom sitt yrke?

V Anser, statsrådet, att av riksdagen beviljade anslag utan riksdagens särskilda
medgivande kunna disponeras för sådana ändamål som byggande av en
ny officersbostad vid Marieberg.med dit hörande anläggningar?

5. överensstämmer tillverkningsresultatet för lil. a. statens ammunitions -

Nr 29. 20

Tisdagen den 29 april.

Interpellation, fabrik med de beräkningar, som legat till grund för hos riksdagen gjorda an(Forts.
) slagsäskanden, och örn så ej är fallet, vartill ha övriga medel blivit använda.

6. Anser statsrådet skäl föreligga för åstadkommande av ändring i de avseenden,
som beröras i frågorna 1—5, och, om så är fallet, vilka åtgärder kommer
statsrådet att vidtaga?

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.41 e. m. för att ater sammanträda
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

In fidem
Per Cronvall.

Tisdagen den 29 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på middagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid av herr förste vice talmannen.

§ I Föredrogs

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 16, i anledning av väckt motion
örn åtgärder mot vår tids politiska maktlöshet, såvitt pa grundlagarna
ankommer; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

Äng. ifrågasatt
utredning
rörande
grundlagsändring
för
åstadkommande
av en
stark regeringsmakt.

§ 2.

Till behandling upptogs nu konstitutionsutskottets utlåtande, nr20, i anledning
av väckt motion örn utredning rörande grundlagsändring för åstadkommande
av en på folkets och representationens förtroende grundad stark regeringsmakt.

1 en inom första kammaren väckt motion, nr 239, hade herr Möller m. fl.
föreslagit, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit annalia örn utredning
rörande den ändring i grundlag, som erfordrades för att åstadkomma en
på folkets och representationens förtroende grundad stark regeringsmakt, varvid
särskilt måtte beaktas

1) att statsråden finge rätt att deltaga i riksdagsutskottens överläggningar;

2) att statssekreterarna finge rätt att i utskottens och kamrarnas överläggningar
företräda statsråden;

3) att dagördningsinstitutet infördes i riksdagens andra kammare,

4) att andra kammarens 4-årsperiod räknades från nyval, även örn nyvalen
skedde i följd av kammarens upplösning;

5) att det nuvarande valsättet ersattes med majoritetsval i enmansvalkret -

6) att bostadsbandet vid val till riksdagens andra kammare avskaffades;
samt

Tisdagen den 29 april.

21 Nr 29.

7) att Kungl. Maj:t erhölle frihet att bestämma regeringsledamöternas och
statsdepartementens antal, dock med den begränsning att ett visst minimum
föreskreves i lag, liksom att fördela ärendena mellan regeringsledamöter och
statsdepartement.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herr Reuterskiöld;

av herrar Sävström, Larsén, Karlsson i Vadstena och Fast, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning rörande
den ändring i grundlag, som erfordrades för att åstadkomma en på folkets
och representationens förtroende grundad stark regeringsmakt, varvid särskilt
måtte beaktas

1) att statsråden finge rätt att deltaga i riksdagsutskottens överläggningar;
. 2) att statssekreterarna finge rätt att i utskottens och kamrarnas överläggningar
företräda statsråden;

3) att dagordningsinstitutet infördes i riksdagens andra kammare;

4) att bostadsbandet vid val till riksdagens andra kammare avskaffades;
och

5) att Kungl. Maj :t erhölle frihet att bestämma regeringsledamöternas och
statsdepartementens antal, dock med den begränsning, att ett visst minimum
föreskreves i lag, liksom att fördela ärendena mellan regeringsledamöter och
statsdepartement; samt

att i de delar förevarande motion icke kunde anses besvarad genom vad reservanterna
hemställt motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

av herr Thulin, som hemställt örn tillstyrkande av skrivelse i motionens
syfte;

av herr Gustav W. Hansson;

av herr Vennerström;

. av herr Engberg, som ansett, att utskottet bort förorda bifall till vad motionärerna
under punkterna 1), 3), 4), 5), 6) och 7) hemställt; samt

av herr Björck i Kristianstad mot vissa delar av motiveringen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Sävström: Herr förste vice talman! Den av herr Möller m. fl. väckta
mfotionen örn åtgärders vidtagande i syfte att stärka regeringsmakten är väl en
fråga, som egentligen borde vara av stor aktualitet. De minoritetsregeringar,
som vi haft under senare tid, ha haft mycket stora svårigheter att kunna på
ett mera effektivt sätt utnyttja den makt, som egentligen ligger hos en regering''-
Jag vill erinra örn hurusom t. ex. viktiga förslag, som framkomma
från en regering genom en proposition till riksdagen, många gånger behandlas
av vederbörande utskott pa ett sådant sätt, att regeringen nära nog saknar
inflytande över utgången av dessa viktiga spörsmål. Då är det klart, att
man söker botemedel däremot. Vad i första hand skulle erfordras vore att
åstadkomma en regering, som kunde stödja sig på en majoritet inom riksdagen.
I sådant fall är det klart, att arbetet skulle gå betydligt bättre för en
sådan regering. Det är emellertid ganska länge, sedan vi hade en sådan s. k.
stark regering, och frågan är, huru länge det kommer att dröja, innan vi få
en stark regering ånyo.

Äng. ifrågasatt
utredning
rörande
grundlagsändring
för
åstadkommande
av en
stark regeringsmakt.

(Forts.)

Är 29.

Tisdagen den 29 april.

Ang. ifrågasatt
läredning
rörande
grundlagsändring
för
åstadkom
mande av en
stark regeringsmakt.

(Forts.)

Emellertid lia nu herr Möller oell hans medmotionärer ändå sökt att utforma
vissa förslag, som i sin mån skulle bidraga till att stärka regeringsmakten.
Utskottet, som behandlat denna motion, har emellertid gått på avslag på de
framställda förslagen. Utskottet anser, att de föreslagna åtgärderna icke skulle
verka gagnande i det syfte, som motionärerna avse, och i vissa fall anser
utskottet, att de skulle direkt vara till skada. När man nu läser utlåtandet
och de reservationer, som äro bifogade, finner man, att det råder en ganska
stark splittring inom utskottet. Att här föreligga flera reservationer, beror på
att motionen omfattar en hel rad punkter, där man framställt yrkanden. Nu
vill jag för min del säga, att det är ganska svårt att göra något bestämt uttalande
örn huruvida de föreslagna åtgärderna åtminstone på vissa punkter skulle
komma att i praktiken verka så gagnande. Det är svårt att på förhand
kunna ge något bestämt besked därom. Emellertid hava vi reservanter ändå
ansett oss böra tillstyrka en del av de föreslagna åtgärderna.

Det framhålles av motionärerna, att 1909 års grundlagstiftare icke vid
utformningen av grundlagarna tänkt på parlamentarismen, vilken såsom vi
veta i princip godtagits av riksdagspartierna. Då menar man, att parlamentarismen,
sådan vi ha den. kräver samverkan mellan regering och riksdag,
och därför anse då motionärerna, att en av de åtgärder, som här skulle vara
till fördel, vore, att vederbörande statsråd skulle få tillfälle att närvara i utskotten
vid behandlingen av regeringspropositionerna, och det framhålles, att
det förhållandet råder i ett flertal stater i Europa. När den frågan förelåg
till behandling i konstitutionsutskottet, uttalades det vissa tvivel, huruvida en
sådan åtgärd skulle vara till fördel för riksdagsarbetet. Jag förstår den
saken mycket väl, särskilt när det är fråga örn konstitutionsutskottet, men när
det gäller förslag i praktisk riktning, som en regering framlägger, och utskottet
skall behandla dylika förslag, saknar regeringen möjligheten att få
kontakt med utskottet annorledes än genom mellanhänder. Och i varje fall
kan någon regeringsmedlem icke under ärendets förberedning närvara och
meddela de upplysningar eller i övrigt inverka på frågans utgång i den riktning,
som regeringen kan anse vara nödvändig. Först när utskottet är klart
med sitt förslag och ärendet behandlas i kammaren, först då kan statsrådet
ingripa, men i de flesta fall är det då redan för sent. Utskottet har redan tagit
ställning till frågan.

I fråga örn rätt för statssekreterarna att, såsom motionärerna föreslagit, få
företräda statsråden såväl i utskottet som i kamrarna, mena motionärerna, att
riksdagen borde i sådant fall tillgodogöra sig den sakkunskap, som statssekreterarna
besitta, och att detta skulle vara till fördel för frågornas behandling.

En annan punkt, som däremot är niera omstridd, är frågan örn införande av
dagordningsinstitutet, vilket, såsom motionärerna föreslagit, skulle införas enbart
i andra kammaren. På den punkten uttalar emellertid utskottet sin bestämda
mening. Det säger, att vad man därmed åsyftar kan uppnås på andra
vägar än genom dagordningsinstitutets införande. Den ena vägen är, framhåller
utskottet, massinstämmande, som sker, då en talare går upp och håller
ett anförande, och den andra vägen skulle vara, att man i kamrarna framställde
anmärkningar mot ett statsråd. Emellertid är det klart, att genom massinstämmanden.
som kunna göras t. ex. när det är fråga örn att framställa en
interpellation, kan dock icke något direkt besked utvinnas och i varje fall ingen
omröstning verkställas, och beträffande den andra vägen, som utskottet rekommenderar,
heter det i utskottets utlåtande följande: »Utvägen att fram ställa

anmärkningsanmälan har väl på senare tid föga utnyttjats, men en
vidsträcktare användning av institutet i politiskt syfte skulle stå i full överensstämmelse
med grundlagens mening.» För min del får jag, fastän jag tillhör
konstitutionsutskottet, säga, att jag anser, att det icke vore en lycklig väg,

Tisdagen den 29 april.

23 ■Vr -:''-

om man framställde anmärkningar mot ett statsråd och, sedan utskottet behandlat
denna anmärkning och förslaget komme att framställas för kamma-4 rörande. -ren och här beslutades, att anmärkningen skulle med gillande eller ogillande grundlag*-läggas till handlingarna. Jag tycker, uppriktigt sagt, att detta sätt icke är till- ändring för
talande. Vi måste såsom ledamöter av konstitutionsutskottet på grund av den
plikt, vi ha att granska en regerings handlingar, därför framlägga ett sär- äark rege.
skilt memorial, och så uppstår det en strid mot statsrådet, men att ytterligare ringamåla.
utveckla detta vill jag sannerligen inte vara med örn. Jag tycker, att det är (Forts.)

tillräckligt såsom det är redan nu. I varje fall kan man på det sättet icke
heller uppnå något bestämt resultat, ty örn en anmärkning riktas mot ett statsråd,
så blir, även örn andra kammaren för sin del lägger anmärkningen med
gillande till handlingarna, i alla fall det ändå en bedömningsfråga för vederbörande
statsråd och för regeringen, örn statsrådsledamoten skall avträda eller
hela regeringen skall gå. Men, säger man, införande av dagordningsinstitutet
medför också stora vanskligheter, och jag erkänner, att det är ganska svårt
att på förhand kunna säga, huru det skall komma att bli. De exempel, som
utskottet ger på dagordningsinstitutet, sådant det praktiseras i Frankrike, verka
närmast avskräckande, men man får väl hoppas, att på grund av att vi
lia ett annat folklynne och andra vanor skall åtminstone, i varje fall efter en
tid, uppnås en viss stadga i fråga örn institutets användning. Ty jag tror
dock, att även om det i början skulle komma att användas i onödan, skulle den
känsla av ansvar, som ändå finns hos flertalet av oss, åtminstone på längre
sikt hindra, att dagordningsinstitutet skulle komma att användas av rent okynne.
Jag hoppas livligt, att det så småningom skulle uppstå en ganska stark
ansvarskänsla, så att institutet skulle i det fallet komma att verka uppfostrande
på oss allesamman.

Så ha vi en annan punkt, som jag för min del icke kan biträda, och det är
frågan örn rätten att upplösa första kammaren, d. v. s. det gäller en rubbning
i den fyraårsperiod, som vi nu ha beträffande de allmänna valen. Jag
tror, att i praktiken är det ganska fördelaktigt, att vi lia dessa fyraårsperioder,
d. v. s. val vartannat år, den ena gången landstingsval oell kommunala
och den andra gången val till riksdagens andra kammare. Örn en upplösning
av första kammaren skulle ske vid ett tillfälle, som i det avseendet skulle anses
ogynnsamt, skulle det bli en förskjutning för hela tiden framåt och på det
sättet inträffa, att valen skulle komma att sammanföras kanske på ett enda
år över hela linjen. Det är, som sagt, en praktisk olägenhet att räkna med, och
därför håller jag för min del före, att det är lyckligare att ha det såsom vi nu
ha det, d. v. s. bestämda tider då valen skulle äga rum.

Nästa punkt, nämligen frågan örn majoritetsvalen, behöver jag säkerligen
icke yttra många ord örn. I det fallet instämmer jag helt och fullt i vad utskottet
i sin motivering anfört. Jag kan icke inse, att majoritetsvalen skulle
kunna åstadkomma någon starkare regeringsmakt, och vill icke vara med örn
att i det fallet göra experiment för att få det bevisat.

Sedan ha vi ett par punkter varom jag kan yttra mig mycket kort, d. v. s.
bostadsbandets upphävande för andra kammaren och rätt för en regering att
utse de ledamöter, som en regering anser erforderliga vid regeringsbildningen.
I fråga om bostadsbandets upphävande kan man förvänta, att det nog
är så gott som omöjligt att på denna punkt få bifall i andra kammaren. Det
tar jag för givet. Jag har emellertid ansett, att det ej vore så farligt att taga
upp den punkten i en kommande utredning. Det är visserligen sant, att den
punkten nära sammanhänger med majoritetsvalen, men det skulle ju kunna
tänkas att det kunde vara bra att ha den punkten för den händelse att en
ledamot skulle genom förflyttning råka komma lill en annan plats men sorn
kanhända redan då visste, att hans vistelse där icke skulle räcka länge, och

Nr 29. 24

Tisdagen den 29 april.

.4,(0. idraga- i varje fall en person, som Ilar känning med sin valkrets och i fortsättningen
iUtrörande Kg skulle komma att ha det, även örn han händelsevis någon kortare tid komma på
grundlags- en annan plats. I varje fall har jag icke ansett, att det vare sig beträffande
ändring för denna punkt örn bostadsbandets upphävande för andra kammaren eller punka^^kom''
ten örn rätt för en regering att utse ledamöter egentligen skulle vara stridande
m<stark vege-71 m°t det ena e^er det andra, örn även båda dessa frågor skulle upptagas i en
ringsmatd. eventuell kommande utredning.

(Forts.) Emellertid förstår jag, herr talman, mycket väl, att något resultat av den
föreliggande motionen kan säkerligen icke förväntas vid denna riksdag. Och,
''för övrigt, när det ligger till på det sättet, att i reservationerna sammanförts
olika punkter, varom'' meningarna äro starkt delade, är det självfallet, att örn
talmannen framställer proposition t. ex. på en reservation, som upptager flera
olika punkter, skulle det vara synnerligen svårt att få något större antal anhängare
för denna reservation lika litet som för motionen i dess helhet. Men
även örn det, som sagt, icke är möjligt att i år kunna vinna något som helst
resultat av denna motion, anser jag mig dock i varje fall såsom reservant pliktig
att yrka bifall till den av mig med flera vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Björck i Kristianstad: Herr förste vice talman! Örn man blickar ut
över kammaren och ser de många tomma bänkarna vid detta kvällsplenum,
får man det intrycket, att den motion, som här föreligger, och den fråga, som
däri behandlas, skulle vara något för andra kammaren mycket oviktigt, som
man icke behöver fästa någon uppmärksamhet vid eller ha något intresse för.
Jag befinner mig emellertid i det läge, att jag kan oförbehållsamt instämma
med motionärerna, när de säga, att de ha för avsikt att bringa hela frågan under
debatt. Jag instämmer med dem därutinnan, att frågan örn införandet avett
parlamentariskt styrelsesätt och dess tillämpning i vårt land är en så viktig
fråga, att den måste tränga sig fram, och jag tror också, att kammaren
framdeles blir nödsakad att ägna densamma något större intresse än som är
fallet just nu.

Jag har anmält mig såsom reservant beträffande motiveringen. Jag har
instämt i utskottets slutyrkande, men jag kan icke instämma i motiveringen, och
jag har därför begärt ordet för att utveckla min avvikande uppfattning från
den, som framkommit i utskottsbetänkandet. Emellertid är jag ense med utskottet,
när det framhåller angående syftet med denna motion, att syftet att
genom lämpliga medel åstadkomma en på folkets och på representationens förtroende
grundad stark regeringsmakt är ett mycket behjärtansvärt syfte. Alldeles
särskilt framhålla motionärerna, att den parlamentariska ordning, som
vi hittills lyckats åstadkomma här i landet, har kunnat genomföras utan att
någon ändring av grundlagarna företagits, och jag instämmer fullt och helt
med motionärerna då de säga, att detta vittnar örn en ofantlig styrka hos Sveriges
grundlagar. Det är en lyckosam utveckling, såsom motionärerna framhålla,
därför att man lättare och säkrare kan skapa ett för vårt lands speciella
förhållanden avpassat parlamentariskt system, då det växer fram genom traditionen,
än på lagstiftningsvägen. Denna författning, som man avsåg med 1809
års grundlagar, var icke ett parlamentariskt system. Dessa grundlagsstiftare
försökte åstadkomma ett slags balans mellan de båda statsmakterna, mellan
första och andra statsmakten, mellan Kungl. Majit och riksdagen. Man hade
erfarenheter att hålla sig till, erfarenheter från enväldestiden och erfarenheter
från frihetstiden örn de olägenheter, som man ville undvika. Man ville icke lia
ett kungaenvälde, icke heller ett riksdagsenvälde, utan man gick då en medelväg
och skapade denna maktbalans, som åsyftades med 1809 års grundlagar.
Konstitutionsutskottets nuvarande ordförande, herr Reuterskiöld, har i sin kom -

Tisdagen den 29 april.

25 Sr 29.

mentor till grundlagarna givit en enligt min mening mycket träffande karakteristik
av denna författning, som gick fram ur 1809 års grundlagar. Han säger,
att den innebär »en maktfördelning mellan konung och riksdag, byggd på
en negativ balans- och kontrollprincip, d. v. s. den grundsatsen, att de olika
faktorerna inom de högsta organen skola ömsesidigt hindra varandra från ett
ensidigt maktmissbruk», och han tillägger »positiva drivkrafter må konstitutionellt
vilken som helst av dessa faktorer vara».

Den uppfattningen är alldeles riktig. Man ville åstadkomma en balans, och
följden av detta blev, att man icke hade någon avgörande drivkraft. De båda
statsmakterna endast uppvägde varandra.

När det parlamentariska systemet börjat tränga igenom och utvecklat sig så
långt, att man icke längre kan åtnöja sig med ett negativt balanssystem, och
när detta ^medför allvarliga och stora olägenheter, är det klart, att man måste
utfinna något annat system. Det har man också gjort i alla de länder, som ha
infört ett demokratiskt styrelsesätt, och resultatet har i allmänhet blivit det
demokratiska parlamentariska systemet ungefär i överensstämmelse med den
tillämpning och den utformning, som detta system fått i parlamentarismens
moderland, England. Det väsentliga i detta system är just vad motionärerna
sträva efter att komma fram till, nämligen en stark regeringsmakt. Regeringen
skall vara ledande och ha sin auktoritet på grundval av det förtroende, som
den åtnjuter inom riksdagen och, i det demokratiska systemet, därmed även hos
folket.

oDet är riktigt,, som motionärerna framhålla, att denna utveckling bör helst
gå utan lagstiftningsåtgärder, men det är också riktigt, när motionärerna framhålla,
att det kan vara lämpligt, att riksdagen genom ändamålsenliga åtgärder
försöker att befrämja den parlamentariska utvecklingen. Motionärerna ha för
detta syfte pekat på en del medel, som de i detta avseende anse skulle vara ändamålsenliga.
Jag skall nu syssla med dessa olika punkter för att ange den
uppfattning, som jag har örn dem.

Den första punkten avser, att statsråd skulle få rätt att deltaga i riksdagsutskottens
överläggningar. Det parlamentariska systemet är i motsats till det
gamla svenska systemet ett enhetssystem. Det gamla systemet var ett dualistiskt
system, där de två statsmakterna stodo emot varandra. Det parlamentariska
.systemet är däremot ett enhetssystem, där regeringen intar den ledande
ställningen. Det är då alldeles klart, att regeringen skall utöva sin ledning i
samband med riksdagen, och jag ger motionärerna rätt i att örn ett sådant samarbete
skall komma till stånd, örn regeringen skall kunna bevara ledningen,
bör regeringen kunna anknyta till ett samarbete vid det tillfälle, då frågorna
praktiskt och faktiskt avgöras, och därför anser jag, att det ligger reson uti
detta förslag. Jag anser, att örn man överhuvud taget skall överväga medel
och åtgärder för det parlamentariska systemets införande, förtjänar denna tanke
att tagas under övervägande.

Jag vill tillfoga, att när utskottet säger, att det tror. att en sådan rätt för
statsråden skulle snarare ställa dem i beroende av utskott och riksdag än skaffa
dem en självständig ställning, så kail jag icke dela denna mening. Förutsättningen
för denna anordning skulle naturligtvis vara att ge regeringen en
stark ställning, att ge regeringen tillfälle att behålla ledningen. Utskotten
skulle icke få rätt att kalla statsråden. Statsråden skulle endast anmäla sig
lör att komma till utskotten och där lämna de upplysningar, som statsråden
anse sig i ett visst, läge böra ge utskotten örn vad det betyder att fatta ett beslut
i en viss riktning, vilka praktiska och parlamentariska konsekvenser detta
kan komma att medföra. Detta kan i frågor av större vikt givetvis vara av
stor betydelse.

I den andra punkten föreslå motionärerna, att statssekreterare skulle få rätt

Äng. ifrågasatt
utredning
rörande
grundlagsändring
föi
åstadkommande
av en
stark regeringsmakt.

(Forts.)

Nr -!•.

Tisdagen den 29 april.

Ant), iinga- att i utskottens och kamrarnas förhandlingar företräda statsråden. I denna
^rörande ^ PUQkt instämmer jag- däremot helt och fullt med utskottet. Jag är nämligen
grundlag^- av samma mening som utskottet, att rätten att vinna tillträde till riksdag och
ändring för utskott, sorn motionärerna lia tänkt sig, bör tilldelas allenast de konstitutioåstadkom-
]aellt ansvariga.

''"star* "vem Jag kommer så till den tredje punkten, den om dagordningsinstitutet. På
ringsmakt. denna punkt hyser jag en avvikande mening från motionärerna såtillvida, att
(Forts.) jag anser, att örn man skall införa ett dagordningsinstitut, skall det icke hänföra
sig allenast till den ena kammaren utan till båda kamrarna. Att som motionärerna
föreslagit införa dagordningsinstitutet endast i andra kammaren
skulle, som utskottet med all rätt framhåller, stå i strid med vårt tvåkammarsystem,
stå i strid med grundlagens stadgande örn kamrarnas lika behörighet
och myndighet. Det finns efter min mening ingen anledning, örn man nu skall
införa dagordningsinstitutet, att endast tillämpa det i den ena kammaren, och
jag får säga. att det förvånade mig, att motionärerna framfört ett sådant förslag.
då vi dock ha det exemplet att hålla oss till, att en socialdemokratisk
regering här i landet avgått efter ett misstroendevotum i första kammaren.

När man talar örn dagordningsinstitutet, är det att erinra örn, att det visserligen
är sant, att vi icke ha infört det genom lagstiftningen här i landet,
men vi ha dock sett vissa tillfällen, då det praktiskt tillämpats så, att en regering
ställt kabinettsfråga och avgått, liksom vi också hos riksdagen sett
vissa tendenser, såsom också motionärerna framhålla, att praktiskt tillämpa
ett dagordningsinstitut.

Det förhåller sig i verkligheten så, att exempelvis i Frankrike har dagordningsinstitutet
tillämpats både i deputeradekammaren och i senaten, och det
har flera gånger inträffat, att en regering nödgats avgå efter ett misstroendevotum
i senaten.

Motionärerna hysa den farhågan, att det skulle skapa förvirring, örn man
hade dagordningsinstitutet i båda kamrarna. Ifall exempelvis den ena kammaren
beslöte ett misstroendevotum och den andra ett förtroendevotum, skulle
dessa beslut bli betydelselösa. Det är dock under alla förhållanden klart, att
det blir regeringen, som får avgöra innebörden, betydelsen och konsekvenserna
av det beslut, som kamrarna i sådana ärenden fatta.

Såsom ett avskräckande exempel mot dagordningsinstitutet har man anfört
Frankrike, och jag skall gärna medge, att Frankrike är i det fallet ett avskräckande
exempel. Man får dock icke se bort från det särskilda förhållandet, som
efter min mening på ett avgörande sätt medverkat till de täta regeringsbytena i
Frankrike, förutom den stora partisplittringen, nämligen att man i Frankrike
praktiskt taget icke räknar med en upplösning. Man Ilar upplösningsinstitutet i
den franska författningen. Man har dock bifogat det villkoret, att senaten
skall ge sitt samtycke. Vid början av den tredje republiken gjorde man ett
experiment och upplöste deputeradekammaren, men det ledde till ett så kraftigt
bakslag, att man sedan aldrig vågat upprepa det.

När man talar örn Frankrike, får man icke heller förbise, att dagordningsinstitutet
där har spelat en ganska stor roll under de senare åren. Man skall
icke tro, att dagordningsinstitutet vanligast tillämpas på det sättet, att det inom
representationen inom de olika kamrarna framkommer förslag örn misstroendevotum,
utan det tillämpas vanligast på det sättet, att regeringen använder det
för att stärka sin ställning i representationen. Särskilt har sedan 1926 Poincaré
i de regeringar, som han varit chef för, lyckats genomföra en mycket betydelsefull
finansiell och ekonomisk sanering i Frankrike tack vare att han
ständigt har ställt kabinettsfrågor.

Såvitt jag förstår, blir det alldeles nödvändigt, om en regering skall kunna fa
ett verkligt grepp över och kunna genomföra den politiska ledningen, att den

Tisdagen den 29 april.

27 Nr 29.

mot en ovillig kammare ställer kabinettsfrågor. Det bär vid många tillfällen Arty. ifrågavisat
sig vara mycket betydelsefullt. Det bände för icke så länge sedan, att det 3011 hedning
blev en kabinettskris i Frankrike. Den nuvarande regeringschefen Tardieu
kom hem från flottkonferensen i London till Paris för att deltaga i ett samman- ändring%
träde i deputeradekammaren. Hail råkade emellertid få snuva, så att han icke åstadkomkunde
komma dit, och hans finansminister, (Hieron, ställde kabinetts fråga. Det en

bley ett misstroendevotum, och regeringen måste avgå. Det uppstod en ganska rhwstmli
tilltrasslad kris, men den löstes på det sättet, att Tardieu kom tillbaka med en ,Forts , ''
rekonstruerad ministär. Det framhölls då i den franska pressen och även i de
parlamentariska kretsarna i Frankrike, att det var mycket oklokt att så ofta
ställa kabinettsfrågor. Man borde icke göra det annat än vid större frågor.

Da beslöt sig Tardieu för att icke ställa kabinettsfrågor under den närmaste
tiden. Han höll på med det under en vecka. När veckan var slut, räknade man
ut, att den metoden hade kostat staten över 4 miljarder francs. Han ändrade då
taktik. Erfarenheten har visat, att det endast genom en fast och bestämd regeringsledning
i en representation med stor partisplittring är möjligt att genomföra
en förnuftig och sund budget.

Jag vill vidare säga, när det talas örn införandet av ett dagordningsinstitut
i vår författning, att, det också bör bemärkas, att tillämpningen av ett sådant
institut beror i ofantligt hög grad på hur det anordnas. Det är dock icke uteslutet.
att nian skulle kunna ställa sådana garantier, att man i hög grad begränsade
möjligheten till överraskningar. Man skulle mycket väl kunna tänka
sig, att ett förslag från. riksdagens sida till misstroendevotum hänskötes till
ett utskott, jag tänker mig exempelvis konstitutionsutskottet. Örn man då tilllika
hade den ordningen, att i detta utskott sutte partiledarna, skulle man där få
frågan övervägd och därigenom kanske också få en möjlighet att befästa det,
som är det allra viktigaste i det parlamentariska systemet, nämligen det parlamentariska
ansvaret.

Efter min uppfattning finns det något i vår politik, som alldeles särskilt talar
för genomförandet av ett dagordningsinstitut, och det är tillämpningen av
107 § regeringsformen. Den föregående ärade talaren var inne på det kapitlet.

Det behandlas också av motionärerna, och dessa ge örn tillämpningen av denna
107 § det betyget, att den innebär en mycket oformlig metod att framställa
misstroendevotum mot en regering. Vi lia sett, hur skiftande tillämpningen är
a,v detta anmärkningsinstitut. En del anmärkningar komma fram under den
iörklaringen, att de ha egentligen ingen större politisk betydelse. När en sådan
anmärkning sedan behandlas av kammaren och där lägges med gillande till
handlingarna, sedan det uttryckligen förklarats, att ett sådant beslut har
endast praktisk men icke parlamentarisk syftning, hindrar detta icke tidningarna
att sedan göra gällande, att regeringen borde gå, enär ett misstroendevotum
beslutats av riksdagen. Det bar sagts av en erfaren politiker, redaktör
von Zweigbergk, att; den 107 § är ett muskedunder, som man borde överflytta till
det politiska museet, och däri instämmer jag med honom. Jag tror, att det
skulle vara ägnat att skapa mycket bättre politiska förhållanden, örn vi överginge^
till ett dagordningsinstitut, i varje fall om det skall vara meningen, som
det på en del håll påyrkas, att man skall använda den 107 § som ett maskerat
dagordningsinstitut. I så fall måste jag för min del säga, att jag avgjort och
obetingat föredrar det öppna dagordningsinstilutet.

Hur förhåller det sig nu, när man skall granska en regeringshandling och finner,
att den är anmärkningsvärd enligt 107 §? Man kan dock icke se bort ifrån,
att denna paragraf innehåller, att anmärkningen skall rikta sig emot en regeringsledamot
eller emot vissa regeringsledamöter, och att den skall grundas på
att dessa regeringsledamöter antingen varit oskickliga eller icke iakttagit rikets
sannskyldiga nytta. Örn jag nu tänker mig, att jag sitter i konstitutionsutskot -

Nr 25». 28

Tisdagen den 29 april.

Ang. ifråga- tet och skall granska en regeringshandling av exempelvis en regering Per Albin
mb'' rörande*9 Hansson eller en regering Ekman, så, kan det tänkas, att när jag granskar beslut,
grundlags- som dessa herrar äro ansvariga för, jag finner dem anmärkningsvärda. Jag
ändring för finnér dem anmärkningsvärda otvivelaktigt därför, att jag icke har samma
åstadkom- politiska principåskådning som dessa herrar, men är det alldeles säkert, att de
''"''''dark re e-U därför äro oskickliga? Jag kan mycket väl lia den uppfattningen, att de äro
ringamåla. mycket skickliga, att de icke alls gjort sig skyldiga till någon oskicklighet, och
(Forts.! att de ingalunda från sina utgångspunkter velat äventyra rikets sannskyldiga
nytta. Om man emellertid likväl anmärker enligt 107 § får anmärkningen faktiskt
en personligen nedsättande innebörd, även örn vederbörande statsråd personligen
åtnjuter anmärkarens allra största högaktning.

Man måste medge, att, såsom motionärerna framhålla efter min mening i en
mycket mild form, detta är ett oformligt system. Det vore ofantligt mycket
bättre, att man genom ett dagordningsinstitut finge fram vad som är det naturliga
i det parlamentariska systemet, nämligen en kamp mellan idéerna, en
kamp mellan principerna, en kamp mellan de olika partiernas principiella
åskådningar och uppfattningar.

Jag kan sålunda icke dela de betänkligheter, som konstitutionsutskottet anför
på denna punkt, men jag kan icke heller instämma med motionärerna, eftersom
de velat ge dagordningsinstitutet den utformningen, att det endast skulle
tillämpas i den ena kammaren. Jag anser, att örn dagordningsinstitutet skall
införas, skall det införas i båda kamrarna.

Jag ber att få tillägga, att jag är bestämt övertygad därom, att även om
en utredning nu icke igångsättes, så kommer det icke att dröja länge, förrän
riksdagen måste reflektera på saken ändå. Örn ingenting annat kommer att
medverka till en sådan utveckling, är jag säker på att en fortsatt tillämpning
av 107 § regeringsformen på det sätt, som den tillämpats under de senare åren,
skall främja utvecklingen i den riktning, som jag här talat om.

Jag kommer så till nästa punkt, som avser, att andra kammarens fyraårsperioder
skola räknas från nyval, även om nyval skett efter en kammarupplösning.
Jag kan här instämma i de betänkligheter, som den föregående ärade
talaren anförde. Jag erkänner gärna, att när vi nu ha infört fasta valperioder
med valfria år, så medföra dessa fördelar, som jag ingalunda underskattar,
men jag förstår också själva tankegången i motionärernas framställning.
Motionärerna ha såtillvida rätt, att upplösningsinstitutet är och bör alltid
vara ett viktigt medel för att skapa parlamentarisk ordning och för att få
fram det parlamentariska ansvaret, särskilt med hänsyn till detta parlamentariska
ansvars sammanhang med den uppfattning och den mening, som uttalats
av väljarna vid valen. Man kan exempelvis tänka sig, att det har skett en
viss uppställning vid ett val, en viss samverkan mellan olika partier, men att
det sedan visar sig, när man kommer till riksdagen, att där finns en annan
uppställning, som icke motsvarar uppställningen vid valet. I ett sådant läge
måste regeringen ha anledning överväga, huruvida icke riksdagsmännen böra
skickas ut till väljarna igen, så att dessa få tillfälle att ge ett tydligare besked
om hur de anse, att riksledningen skall vara beskaffad.

Jag vill erinra örn att i den praktiska tillämpningen av det parlamentariska
systemet har upplösningshotet spelat en ganska stor roll. Så är exempelvis
förhållandet för närvarande i England, där det sitter en minoritetsregering.
Den har som alla minoritetsregeringar stora svårigheter att dras med. men de
minoritetspartier, som tillsammans bilda majoritet, måste gå fram med en viss
försiktighet och ta vissa hänsyn, därför att eljest riskera de en upplösning av
parlamentet och den anse de för närvarande icke vara önskvärd.

Vi lia ett ganska färskt exemnel på vad upplösningshotet betyder i det parlamentariska
systemet från Tyskland, ett exempel så färskt, att det endast är

Tisdagen den 29 april.

29 >r 29.

några veckor gammalt. Där bildades en regering, som icke hade fast majoritet
i riksdagen. Det stadgas i Weimarförf attingen, att regeringen skall ha majoritetens
förtroende, men det har visat sig ganska svårt att genomföra denna
Weimarförfattningens bestämmelse, och man har i detta senaste fall löst problemet
på det sättet, att man har röstat ned ett misstroendevotum, men däremot
röstade man icke ett förtroendevotum för regeringen. Regeringens ställning
var mycket osäker, och ställningen förvärrades också därigenom, att man
hade ett mycket svårt finansiellt läge och att man hade att genomföra ett skatteprogram,
som var ganska vittgående. Dessutom hade nian också ett jordbruksprogram
att genomföra, som stötte på motstånd. Det lyckades regeringen
att få dessa program igenom. Det framhölls i pressen, att detta icke lyckats,
örn icke regeringschefen Bruning öppet hotat med, att örn riksdagen avsloge
förslagen, skulle han upplösa riksdagen.

Jag anser sålunda, att denna punkt i motionärernas framställning förtjänar
övervägande, även örn jag förstår de invändningar, som reservanterna göra
och som även den förre ärade talaren instämt i.

yi komma så till nästa punkt, som går ut på, att det nuvarande valsättet
ersättes med majoritetsval i enmansvalkretsar. Det är ett krav, som alltid
kommer fram, när man diskuterar parlamentarismen. Det är lika säkert som
amen i kyrkan. Man anför alltid samma skäl. Det är galten Särimner, som
alltid uppenbarar sig, även örn han slaktas aldrig så mycket. Jag antager, att
min ärade vän herr Engberg, som torde komma att följa efter mig, också kommer
att här i debatten framföra detta politiska husdjur.

Jag förstår icke, varför man skall så hårt hålla på majoritetsvalen, eftersom
man dock vill hava en stark regering, grundad icke blott på representationens
utan också på folkets förtroende. Erfarenheten har visat, att majoritetsvalen
kunna giva i hög grad missvisande utslag. Det gjorde valen i England
härom året, då en minoritet inom folket fick en ganska stark majoritet i
parlamentet.

Men det förefaller också, som örn motionärerna och deras liktänkande mycket
litet följa med, vad som sker i världen. De förorda majoritetsvalsystem
med omval eller det system, som tillämpades i Tyskland före den nya författningen.
Det är samma system, som tillämpas i Frankrike. Våren 1928 voro
detta, valsätts verkningar där .— såsom jag i ett anförande här i kammaren
lörlidet år hade tillfälle att erinra — icke sådana, att de kunde anses främja
en sund, god och förnuftig parlamentarism. De erfarenheter, som framgingo
av vätan i Frankrike 1928, hava alldeles nyss bekräftats vid en råd fyllnads\al
och denna bekräftelse har under de senaste veckorna framkallat en synnerligen
livlig diskussion. I denna ha hörts många röster, som begärt det- proportionella
valsättet. Förslag därom har även framförts i deputeradekammaren.
Det vann visserligen icke bifall. Men man kan vara viss om, att frågan
kommer igen. I en artikel i Le Temps för den 11 april heter det, att Louis
Marin, som .är ledare för det största högerpartiet »La federation républicaine
et democratique», liksom Paul Faure, som, ledande nian i det socialdemokratiska
partiel, fordra införande av det proportionella valsättet. Le Temps tilllägger:
»Vi smickra oss att hava varit bland de mest ivriga förespråkarna

och mest trofasta försvararne av detta valsätt.»

Jag skall icke närmare ingå på saken. Jag vill blot! framhålla, att rict går
lil na det sattet, alt när de olika partierna i första valutgången röstat på sina
kandidater och inte fatt majoritet, skola omval äga rum. Det sker med en
veckas mellanrum, och under denna tid lia kandidaterna avgörandet i sin hand.
Det uppstår ett auktionerande, en kohandel mellan dem. De lova varandra det
ena oell det andra. Så träder den ene efter den andre tillbaka. Det blir två
eller Ire kvar. Den kohandel, som då bedrives, har gjort ett mycket dåligt in -

Äng. ifrågasatt
utredning
rörande
grundlagsändring
för
åstadkommande
av en
stark regeringsmakt.

(Forts.)

Nr 29.

Tisdagen den 29 april.

Äng. ifråga■ tryck och blivit föremål för en mycket skarp kritik. Följden av systemet blir,
tott utredning ay- de små bygdesynpunkterna komma att spela en stor roll i Frankrikes poligrundlags-
riska liv. Valsättet är icke ägnat att lyfta upp politiken på ett högre plan.
ändring för Jag undrar, örn det icke skulle vara ändamålsenligt för alla dem, som intresåstadkom-
sera sig för genomförandet av ett parlamentariskt styrelseskick, att avskriva
""lJ!ark ree^ ^enna Pun^t. Jag tror icke, att den gagnar den strävan, som motionärerna och
ringsmakt. likasinnade vilja främja och som jag tror, att de vilja främja i ärligt och gott
(Hort».) uppsåt. Jag tror, att strävan att skapa en stark regeringsmakt skulle -sunna på,
att denna punkt definitivt avskreves från programmet.

Sjätte punkten skall jag icke så länge uppehålla mig vid. Bostadsbandet
har samband med kravet på majoritetssystemets återinförande. Jag anser det
icke vara av avgörande betydelse för det parlamentariska styrelsesättets genomförande.
Jag går förbi punkten. Jag tror, att det är klokt att stryka
även den från programmet för de medel, som man anser ägnade att främja genomförandet
av det parlamentariska styrelsesättet.

Jag skall icke länge uppehålla mig vid sjunde punkten, där man föreslår,
att Kungl. Maj :t erhåller frihet att bestämma regeringsledamöternas och statsdepartementens
antal, dock med den begränsning, att ett visst minimum föreskrives
i lag, liksom ock att fördela ärendena mellan regeringsledamöter och
statsdepartement.

Jag medger gärna, att det kan ligga något i kravet. Men jag måste säga,
att tendensen i detta krav och tendensen i den anmärkning, som konstitutionsutskottets
majoritet framställt mot regeringen för att den innehar en del privata
uppdrag, äro icke riktigt sammanfallande. Vad är då innebörden i det parlamentariska
systemet? Naturligtvis, att de partier, som hava tillfälle att
utöva regeringsmakten, skola framskicka till dessa ledande poster sina bästa
män. Då förefaller det mig, att det från partiernas egen synpunkt är önskvärt,
att det icke fastställes alltför puritanska renlevnadsvillkor för dem, som skola
komma fram till dylika poster. Den tanke, som motionärerna velat förverkliga,
är, att man skulle få större frihet att taga med i en regering personer, som
kunna utöva inflytande som betydande politiker utan att de nödvändigtvis
skola vara chefer för departement. Jag är av den meningen, att även den
tanken kan förtjäna att tagas i övervägande.

Jag har nu, herr förste vice talman, redogjort för de avvikelser, som förefinnas
mellan mig och motionärerna, å ena sidan, och mellan mig och reservanterna,
å den andra. Jag har icke kunnat biträda detta förslag till utredning
efter de av motionärerna föreslagna riktlinjerna. Detta betyder ingalunda,
att jag .skulle underskatta sjritet, som här ligger bakom. Det har jag
förut sagt, att det är mycket behjärtansvärt. Men jag tror, att man får taga
upp utredningen i en annan ordning.

Resultatet av behandlingen inom utskottet av denna motion och andra motioner,
som mera sysselsatt sig med arbetsformerna, blev, att konstitutionsutskottet
beslöt att taga initiativ till en utredning, som visserligen närmast inriktar
sig på utskottsarbetet men som fått den formulering, att den skall beröra
allt, som har samband med riksdagsarbetet. Jag har för min del svårt att förstå,
hur utredningen skall kunna genomföras, örn man icke tar hänsyn till det
system, i vilket dessa arbetsformer skola tillämpas. Därför finner jag naturligt,
att denna utredning, som icke bör läggas snävt, också kan taga hand örn
åtskilliga av de problem, som motionärerna berört.

Jag skall, herr förste vice talman, när vi komma till detta memorial, rösta för
bifall till detsamma. Jag gör det i den förhoppningen, att utredningsarbetet
skall läggas ganska vitt och läggas så, att man tager hänsyn till, att vi hålla
på att växa oss in i ett parlamentariskt styrelsesätt. Jag skulle därvidlag
endast vilja tillägga, att jag tror det vara ganska välbetänkt, när man till -

Tisdagen den 29 april.

31 Nr 29.

sätter dessa utredningsmän, att man icke låter den svenska utskottskonservatismen
få alltför avgörande inflytande i denna utredning, därför att, om man
skall genomföra en parlamentarisk styrelse och örn regeringen skall få den
ledande ställning, som den bör hava i ett parlamentariskt styrelsesätt, kanhända
utskottsmakten i riksdagen något litet får jämka på sina anspråk.

Jag skall icke längre uppehålla kammarens tid, herr förste vice talman,
utan sluta med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Järte: Herr förste vice talman! Att döma av den förströdda upp märksamhet,

som kammaren ägnar denna fråga, kan man tro, att önskningarna
att stärka regeringsmaktens ställning icke ligga kammaren så vidare
varmt örn hjärtat. Men det är också möjligt, att denna brist på intresse heror
därpå, att kammaren förmodar, att sakens utgång är klar — som ju också
konstitutionsutskottets ärade vice ordförande pessimistiskt lät förmoda i sitt
inledningsanförande. Vidare torde denna brist på intresse bero därpå, att
samma frågor diskuterades ganska grundligt för två år sedan, då en motion av
av liknande art väcktes — enligt min mening på lämpligare tidpunkt. Ty det
är självfallet sista riksdagen under en period, som grundlagsfrågor av denna
art böra komma till avgörande.

Vad nu själva saken beträffar, skall jag instämma med den ärade föregående
talaren i hans yrkande örn bifall till utskottets hemställan. Men jag kan ingalunda
instämma i hans motivering. Jag skall emellertid icke ingå på ett bemötande
av alla dessa punkter eller avlägga någon parlamentarisk politisk
trosbekännelse^ utan begränsa mitt inlägg till en enda punkt, där jag för två
år sedan också tog^ till orda, nämligen frågan, om det kan anses riktigt och
lämpligt, att statsråden fa rätt att deltaga i utskottens överläggningar.

Det är varken riktigt eller praktiskt. Icke riktigt, överensstämmer ej
med den grundtanke i vart statsskick, som avser särskiljande av den dömande,
förvaltande och lagstiftande makten och som trots all s. k. parlamentarisk
utveckling måste förbliva normbildande för ett sunt statsliv. Jag tror
icke heller^ att det är praktiskt lämpligt, därför att det skulle överhopa
våra statsråd, som också äro chefer för departement med stor förvaltningsbörda,
med arbetsuppgifter, som i hög grad skulle försvåra just deras egenskaper
av administrativa chefer i särdeles betydelsefull ställning. När man
dessutom hör, vilket onus, som detta system pålägger ministrarna i utlandet,
och i år sett, att Poincaré själv för svensk publik klagat över det franska
systemet, som tvingar ministrarna att sätta till tid och krafter på ändlösa debatter
i utskotten, som sedan skola upprepas inför kammaren; då man vidare
vet, hur i Tyskland dessa debatter i utskotten refereras i tidningarna och att
fragorna omtuggas och idisslas inför publiken till leda, så tillkommer att
detta medgivande för statsråden skulle minska det publika intresset för riksdagsförhandlingarna.
Ty då vore allt på förhand överspelat. Efter de inlägg,
som nu.förekomma från utskottshåll, kan man i regel på förhand räkna ut,
hur varje fråga kommer att utfalla. Det enda spännande moment, som våra
läktare kunna avnjuta, är, när statsråden tvingas möta utskotten öga mot
öga. Även det skulle man gå miste örn.

Härtill kommer en annan sak, som försätter vårt land i ett annat läge än
de stater, där man har denna rätt för statsråden. I intet annat land framlägger
som bekant regeringen sina propositioner i så omsorgsfullt utarbetat skick
som här. I t. ex. Danmark och Tyskland äro de några få trycksidor. Det hildart,
att det då föreligger behov för vederbörande utskott att inkalla ministrarna
för att närmare höra deras intentioner. De komma då i spetsen för
en skara sakkunniga ämbetsmän. Då sker den behandling av propositionerna,
som i vårt land kan undvaras, därför att utskotten få propositionerna i detal -

Äng. ifrågasatt
utredning
rörande
grundlagsändring
för
åstadkommande
av en
stark regeringsmakt.

(lori* i

Nr 29.

Tisdagen den 29 april.

Ang. ifråga- jerat och utarbetat skick; och sedan komma i en bilaga de vidlyftiga utlåtande
läredning ciell) som infordrats från de centrala ämbetsverken. Därför kan man icke
rörande åberopa utlandets exempel som bevis för behövligheten av statsrådens när grundlags-

V . ,

ändring för varö i utskotten hos OSS.

åstadkom- I Förenta staterna förekommer också detta medgivande för vederbörande
mande av en statssekreterare. Men där få de icke vara med i plenarförbandlingarna. Skall
framuti man fföra ett byte, tror jag, att det är bättre bibehålla vårt svenska system.
"(POTtT) Alltså, på den punkten tror jag icke, att vi behöva inhämta erfarenheter
'' "r '' från utlandet, utan jag tror, att vi kunna tryggt bygga vidare på vår inhemska
grund. Därför, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Engberg: Herr förste vice talman! Det har redan av de båda föregående
talarna betygats — och jag tror med all rätt — att intresset i andra
kammaren för dessa spörsmål icke är särdeles stort. Jag beklagar för min del,
att så är fallet, därför att jag är övertygad, att vad man än må tänka örn särskilda
punkter i den här föreliggande motionen, så innesluter den här och var
problem, som riksdagen icke kommer förbi, problem, som den en vacker dag
måste lösa, örn landet över huvud skall bibehålla det representativa systemet.

I motsats emellertid till den ärade talaren på kristianstadsbänken har jag
den uppfattningen, att de svårigheter, med vilka vi för ögonblicket arbeta, sammanhänga
med den princip, som tog sig uttryck den gång, man skapade 106
och 107 §§. Ty därom finnes icke det minsta tvivel, att grundtanken i vår nuvarande
författning, sådan den kommit till uttryck i dessa paragrafer, är den,
att riksdagen gentemot regeringen skall vara en kontrollerande makt, som i detalj
följer och synar genom sina organ det arbete, som regeringen utför. Det
är en föråldrad form. Men det är ett faktum, att det är grundtanken i 1809 års
författning i detta avseende. Det är det, som gör, att vi slitas mellan å ena
sidan den åskådning, som säger, att riksdagen skall vara en kontrollapparat
över Kungl. Maj :t och å andra sidan den åskådning, som säger, att regeringen
skall hava ledningen över det arbete, som riksdagen utför. Den svenska principen
med riksdagen som en kontrollapparat över regeringens arbete tror jag
för min del sitter så pass djupt och konservativt rotad i det allmänna föreställningssättet
inom alla partier, att jag förtvivlar om möjligheterna av en övergång
till den sistnämnda linjen, som dock är linjen i alla de länder, där man
kari tala örn ett i anda och sanning genomfört parlamentariskt system.

Det var det ena. Det andra är, att ingen av herrarna skall inbilla sig, att
nian lagstiftar fram en stark regeringsmakt. Men väl kan man genom lagstiftning
finna ändamålsenliga former för samverkan mellan regeringen och riksdagen,
och man kan också enligt min tanke finna genom lagstiftning en övergång
till ett bättre system än det, som är uttryckt i §§ 106 och 107. Med den
konservatism, som utmärker oss alla i fråga örn riksdagens arbetsformer, är jag
rädd, att vår generation får stiga i graven utan att hava sett dessa paragrafer
försvinna. Och det skådespel, som upprepas varje år och som vi hade i lördags,
lär också bliva ett framtida skådespel. Men jag undrar ändå, örn vi
icke litet till mans inom riksdagen — ty utanför riksdagen börjar det bliva en
mera stadgad uppfattning — lia känslan av att de former, med vilka vi arbeta
i vårt dechargeförfarande, äro mogna för avskrivning. Ty skola vi fortsätta
med dessa så, som vi gjort hittills, lära vi icke undkomma att hava dem som ett
slags maskerat dagordningsinstitut.

Den ärade talaren på kristianstadsbänken erinrade örn lördagens debatt. ^ Ja,
den stod på det sättet i särklass, att det icke var fråga örn att utnyttja någon
av punkterna politiskt. Men vi hade i fjol en anmälan enligt 57 § i riksdagsordningen
till behandling. I sin votering voterade kammaren faktiskt en dag -

Tisdagen den 29 april.

33 >''r £9.

ordning mot den minister, det gällde. Detta utnyttjande av 107 § som en hatt. Äng. ifrågaunder
vilken man kan samla alla sina sakliga anmärkningar som ett politiskt satt utredning
vapen mot regeringarna, är ett vittnesbörd örn att utvecklingen håller på alt
bryta^sig fram igenom de former, som grundlagsstiftarna på sin tid skapat i ändriZ%
1809 års författning. Vi få komma ihåg vissa saker, som ägt rum. När dessa ustadkomparagrafer
kommo till, sammanträdde riksdagen vart femte år. Det var först m

långt senare, som den sammanträdde vart tredje år, och först efter representa- stark
tionsreformen blev det varje år. När riksdagen sammanträdde vart femte år, n^sma , •
kände den behov av att grundligt titta efter, hur Kungl. Maj:ts regering skött
sig under den tid, då riksdagen icke varit samlad. Det var en ordentlig revision,
som var avsedd med 106 och 107 §§. Men vad har skett sedan dess? Vi ha
fått interpellationsinstitutet, vi lia fått årliga riksdagar, och vi lia fått, vad
som är viktigast, den dagliga stora tidningspressen, som dag ut och dag in sörjer
för att regeringens göranden och låtanden bli kalfatrade både på det ena och
andra sättet. Med andra ord, vi ha fått högst effektiva organ vid sidan av 106
och 107 §§ för att i vissa avseenden hålla eftersyn och öva kontroll över regeringen.
Men i det centrala, i möjligheten att ställa klart och bestämt en regering
inför en förtroendefråga eller beträffande möjligheten för regeringen att
ställa kammarens ledamöter mot väggen och begära förtroende eller misstroende,
så sakna vi alltjämt några rimliga former. Det är därför, som enligt min tanke
kravet på dagordningsinstitutet är och förblir det centrala i denna motion. Ur
de synpunkter, som jag åtminstone lägger på frågan, blir allt annat mer eller
mindre nödvändiga, örn man så vill, bihang till kravet i fråga. Jag skall då
uttala mig örn några av dessa punkter.

Vad frågan örn statsrådens tillträde till utskotten beträffar, blir det enligt
mm tanke på det sättet, att under en minoritetsregering ökas riksdagens inflytande
över regeringen men under en majoritetsregring ökas regeringens möjlighet
att leda riksdagen. Jag menar därför, att man skall akta sig för att under
alla föihallander! tro, att statsrådens tillträde till utskotten betyder ett starkande
av regeringens ställning. Är det en minoritetsregering, betyder det ett
stärkande av riksdagens grepp över regeringen, är det en majoritetsregering,
da först betyder det ett stärkande av regeringens grepp över riksdagen. Vidare
vill fästa uppmärksamheten på en annan sak, som gör, att jag under alla
förhållanden tror, att detta krav är riktigt, och det är det, att
jag är övertygad örn att, i den mån statsråden veta med sig'', att
de kunna bli satta under korsförhör i riksdagens utskott, i samma mån
torde de fa vara rustade pa ett alldeles särskilt sätt. J a g skulle inom parentes
vilja säga, att jag föreställer mig, att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i ett korsförhör, lett av herr Ekman, skulle haft det lagom trevligt
med hänsyn till beskaffenheten av den proposition, som han lagt på riksdagens
bord. ^ Exemplen kunna mångfaldigas. Men jag tror, att vad man först
och främst^maste göra klart för sig i denna punkt är, att är det en minoritetsregering,
sa betyder den ett stärkande av riksdagens välde över regeringen och,
är det en majoritetsregering, betyder den ett stärkande av regeringens välde
över riksdagen.

Jag skall taga upp en annan punkt, dår jag för min del är bestämd motståndare
tili motionen. Det gäller statssekreterarna. För min del vill jag säga, att
statssekreterannstitutionen totalt misslyckats, örn man ser den mot bakgrunden
av vad som avsågs med densamma. När statssekreterareinstitutionen Inrättades,
val det från riksdagens sida meningen, att den skulle vara en politisk institution.
Statssekreterarna skulle vara ett slags politiska hjälpredor åt departementscheferna.
Hur har det blivit? Jo, den svenska byråkratien, som lägger
under sig allt i det svenska samhället, har också annekterat dessa poster
och begagnat dem soia trampoliner för språnget upp pa landshövdingestolar elAndra
kammaren a protokoll 1030. Nr 20. •>

Nr 29. 3 4

Tisdagen den 29 april.

Äng. ifrågasatt
xäredning
rörande
grundlagsändring
för
åstadkommande
av e\
stark regeringsmakt.

(Forts.)

ler på andra poster. När man nu begär, att statssekreterarna skola komma att
£å den ställningen, att de skola uppträda i utskotten och i kamrarna i statsrådens
stad och ställe, då säger jag för min del ett bestämt nej. Ty i kamrarna
skall från regeringsbänken endast den ha rätt att uppträda, som bär det konstitutionella
ansvaret. Så länge man enligt grundlagen utkräver ett konstitutionellt
ansvar, är det uppenbart, att det är orimligt att låta å regeringens vägnar
dem uttala sig, som icke ha ett sådant ansvar. Jag erinrar herrarna örn att
en av konstitutionsutskottets anmärkningar i år gällde statsrådet och chefen
för handelsdepartementet och var inriktad på den punkten, att han utfärdat en
instruktion, som stod i strid mot vad han uttalat under debatten i kammaren,
vilket ju visar, att när det gäller att utreda det. konstitutionella ansvaret, sa
blir ett uttalande från ett konstitutionellt ansvarigt statsråd något helt annat
än ett uttalande av sådana, som enligt grundlagen icke bära dylikt ansvar.

Vad tillträdet till utskotten för statssekreterarna beträffar, så är det intet
hinder att nu kalla in dem, när man vill. I konstitutionsutskottet ha vi praktiserat
detta. Vilket utskott som helst kan redan nu kalla in statssekreterarna.
Men lägg märke till, att det är icke i statsrådens stad och ställe som de inkallas.

Går jag då till övriga punkter, må jag säga, att de invändningar, som gjorts
mot att räkna riksdagsperioden från det faktiska valet, alltså även fran
ett val efter riksdagsupplösning, synas mig uppriktigt sagt högst byråkratiska.
Det är en rädsla för att få de en gång uppdragna cirklarna rubbade. Ja, vilken
riksolycka skulle väl inträffa, örn icke landstingsvalen, de kommunala valen
och andrakammarvalen infalla i den ordning, som man tänkt sig? För min del
vill jag säga, att det tillhör det enklaste civili satoriska krav inom den parlamentariska
politiken, att när man haft en upplösning av kammaren, skall kammarperioden
räknas rätt och slätt från upplösningen fyra år framåt _

övriga krav skulle jag kanske kunna glida förbi. Särskilt skall jag underlåta
att taga upp någon större strid örn valsättet, ty jag vet, att jag är en av de
få ropande rösterna i den öken, som proportionalismen behärskar. Sa mycket
vill jag ha sagt, att vi må plåstra hur mycket som helst, men behålla vi det
proportionella valsättet, då få vi dragas med en hel rad av de olägenheter, pa
vilka denna motion vill råda bot.

Jag skall icke särskilt fästa mig vid de övriga punkterna, dag vill ge uttryck
åt den uppfattningen, att här är det en rad spörsmål, soni förtjäna benktande.
Då är frågan för mig, hur vi lämpligen skola få detta på en riktig bog.
Vi ha allesammans en känsla av, att nog kunde det på vissa punkter tarvas_ en
undersökning. Det kunde vara nyttigt att få en utredning, som med ledning
av motioner, av riksdagsdebatter och av i olika former och på olika vägar framställda
önskemål lade detta under en ordentlig granskning för att utfinna några

ändamålsenliga former. . .

Nu vet jag, herr förste vice talman, att om man för fram vissa preciserade
punkter, så lärer det väl icke bli någon möjlighet att samla majoritet om någon
enda av dessa punkter isolerad. Jag har därför för^min del kommit till den
slutsatsen, att jag bör avstå från att hemställa örn bifall till några preciserade
punkter, såsom jag tänkte mig, när jag antecknade reservationsvis, att jag förordade
bifall till vad under punkterna 1, 3, 4, 5, 6 och 7 i motionen hemställts.
Jag skall helt enkelt nöja mig med ett allmänt yrkande, att riksdagen matte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande den ändring i grundlag,
som erfordras för att åstadkomma en på folkets och representationens förtroende
grundad stark regeringsmakt. Det är ordagrant, vad motionärerna själva
i sitt ingressyrkande hemställt örn. Skillnaden ligger däri, att detta yrkando
icke tager upp de särskilda punkter, som motionärerna vilja föra fram till beaktande
och som varit närmast avsedda som exempel på och en illustration av
vad som bör utredas. Vetskapen örn den förbistring, som råder i dessa enskilda

Tisdagen den 29 april.

35 Nr 29.

punkter har förmått mig att göra detta allmänt hållna yrkande, på vilket jag
anhåller att få proposition ställd.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag begärde icke ordet för att taga
upp en debatt örn valmetoden. Den har herr Engberg och jag diskuterat så
många gånger, att jag tror att vi kunna vila oss en tid framåt. Jag skulle
emellertid endast vilja säga, att jag tror, att det är en klok ståndpunkt, örn
man säger, att det är bättre att ha en majoritet i riksdagen, som motsvarar
en majoritet bland folket, än att ha en majoritet i riksdagen utan att ha majoritet
bland folket.

Jag begärde emellertid närmast ordet för att göra några reflexioner i fråga
om ett par av de förslag, som äro upptagna i herr Sävströms reservation. Det
är säkert bland mina partikamrater många med mig, som äro en smula fundersamma
i dessa spörsmål, och herr Sävström framhöll själv i sitt anförande,
att han näppeligen trodde, att man skulle kunna samla så många örn alla
bär i reservationen angivna krav. Jag undrar, om det är någon mening att,
när man bibehåller det proportionella valsystemet, taga bort bostadsbandet.
Jag kan icke förstå, att det finns några som helst skäl att med bibehållande
av nuvarande valsätt göra någon ändring på den punkten.

Men det, som hos mig väckt de största betänkligheterna, det är frågan örn
statsrådens inmarsch vid alla tillfällen i de olika utskotten. Det är mycket
möjligt, att det blir en stark regeringsmakt, och en mycket stark regeringsmakt,
men det kan också bli så, att riksdagen inte blir i tillfälle att gå in i en så allvarlig^
prövning av problemen, som önskligt skulle vara. Jag är mycket tveksam
på den punkten. Jag tror, att regeringen redan nu har möjlighet att genom
sin partipresentation i utskottet framföra sina synpunkter på frågorna. Jag
bär suttit i ett utskott under tva socialdemokratiska regeringar, två högerregeringar
och en frisinnad^regering och örn jag undantar den frisinnade regeringen,
därför att den var så fataligt representerad i utskottet, sannerligen ha de andra
regeringarna haft makt och möjlighet att genom sin partirepresentation göra
sina synpunkter gällande. Jag är alltså på den punkten synnerligen betänksam,
därför att jag tror, att det skulle leda till konsekvenser, som man i detta
ögonblick icke kan överblicka.

X sitt betänkande nr 21 har konstitutionsutskottet föreslagit en utredning
örn hur man skall ordna de lagtima riksdagarnas arbete och vad därmed sammanhänger.
När jag funderat på denna sak, har jag kommit till det resultatet,
att det skulle vara bäst, örn man först finge utföra denna undersökning
och företaga den utredning, som föreslås i betänkandet nr 21. Sedan
den är slutförd, kunde man, örn något återstod, som behövde avhjälpas, taga
upp de olika krav, som framförts i den Möllerska motionen. När jag resonerat
på detta sätt, har jag kommit till det resultatet, att jag i detta fall
yrkar bifall till utskottets avslagsyrkande, under det att jag i fråga om betänkandet
nr 21 kommer att rösta för utskottets utredningsförslag.

Häruti instämde herrar 11 cijna och Olsson i Mellerud.

Herr Fast: Herr talman! Det kan ju låta bra, vad herr Olsson i Gävle

nu sade, nämligen att vi skulle först utreda frågan om riksdagens arbetsformer
och sedan något taga upp denna fråga om skapandet åt landet av en
stark regeringsmakt. Jag är emellertid icke så säker på att vi lia råd med
denna, tagordning. _ Det har dock inträffat under de år som gått, att ropen
blivit allt starkare icke blott i den svenska tidningspressen utan i mycket betydande
utsträckning bland gemene man. Jag tror, att det är farligt för
demokratien att icke i tid se, vad klockan är slagen, och söka i möjligaste

Äng. ifrågasatt
utredning
rörande
grundlagsändring
flir
åstadkommande
av en
stark regeringsmakt.

(Forte.)

Jfr •>!). 36

Tisdagen den 29 april.

Äng. ifråga- mån skapa de lämpligaste formerna för ett förtroendefullt samarbete ^mellan
satt utredning riksdag och regering. Den utredning, som omförmäles i utskottsutlatandet
rörande nr 21, tar kanske fem ä sex år i anspråk, och sedan går det åt dubbla riksändrinq%r
dagsperioden, innan man får resultatet grundlagsfäst. Jag är som sagt icke
åstadkom- säker på att vi ha råd att vänta den tiden. Därtill kommer, att det må anses
mande av en ganska rimligt, örn riksdagen skulle finna, att detta är ett ärende av den
stark Tege- aHvarliga karaktär, att man bör överväga, huruvida man icke kan låta denna
nngsmakt. utrec]ning ske samtidigt, sorn utredningen angående förbättrade arbetsformer
( °rts0 £qp riksdagen pågår. Ty det har dock härvidlag inträffat saker, som göra,
att man icke kan komma ifrån att röra vid dessa frågor i samband med de
frågor, som omnämnas i utskottsutlåtandet nr 21.

Jag är, herr förste vice talman, medveten om, att tiden nu icke är inne,
då det icke hänt tillräckligt många olyckor, för att man skall vara beredd
att gå på en utredning härvidlag. Jag skall gärna erkänna, att i den reservation,
som jag undertecknat, står jag på några punkter ganska tveksam.
Men även örn jag är kyligt stämd mot några punkter, så anser jag dock,^ att
denna reservation omspänner så allvarliga problem, att det, är skäl att gå in
för en utredning. Riksdagen är icke bunden, förrän den fatt pröva lämpligheten
av de anordningar, som efter omsorgsfull utredning föreslås. Jag skall
gärna erkänna, att det icke för mig varit någon särskild samvetsangelägenhet
att t. ex. få statsråden in i utskotten. Jag har tidigare ställt mig på avslagslinjen
på denna punkt. Men jag anser, att om man ändå skall ha en utredning,
så kan man också låta utredningen omfatta även detta spörsmål. Jag
vill säga, att man icke skall inbilla sig, att man utestänger regeringen från
riksdagsutskotten. Det finns promemorior i utskotten, det finns kanaler mellan
dem och statsråden, och jag ifrågasätter, örn det, icke är bättre att få
statsråden direkt in i utskotten, i den mån det synes pakallat, än, att man anlitar
de vägar, som nu anlitas. De äro enligt mitt förmenande icke så värst
tilltalande ibland. . o

Vad gäller statssekreterarna, var herr Engberg inne på den Hagan, att
de icke blivit, vad som avsetts från riksdagens sida. Men det är självklart,
att örn man skulle låta statssekreterarna få denna rätt. som i motionen och
reservationen angives, sa följer därav som en naturlig konsekvens, att statssekreterarna
måste bli politiska sekreterare, d. v. s,. statsrådens speciella förtroendemän,
ty i annat fall vore detta alldeles orimligt.

Vi kunna gå förbi valsättet, ty därom blir det icke något, slagsmål i detta
sammanhang. Jag vill bara säga herr Engberg, att da han vill göra gällande,
att det är en mycket naturlig sak, att man efter, en upplösning av riksdagen
skall räkna valperioden från riksdagens upplösning, så undrar jag ändå, örn
herr Engberg tänkt på konsekvenserna av detta. Det är ingen likgiltig sak.
Här har dock riksdagen lagt ned ganska stor omsorg för att få in valen,
så att de passa in i fyraårsperioden med vartannat år frihet från val och vartannat
år kommunalval eller andrakammarval. Örn det blir riksdagsupplösning,
skulle det t. ex. kunna tänkas, att vi finge behålla den ganska orimliga
ordning, som då uppstode, i trettio ar, ty sa länge kan det„ dröja, finnån
en ny riksdagsupplösning sker. Det vore ganska besvärligt många gånger.
Dessutom kan jag icke se, att det har någon större politisk effekt, örn valet
gäller för längre eller kortare tid. Vad bostadsbandet angar, tror jag, att
herr Adolv Olsson nog ändå själv kan ange ganska praktiska exempel ,pa behovet
av att bostadsbandet upphäves. Jag kan mycket väl tänka mig, att
en person t. ex. får ett uppdrag, varigenom han kommer att vistas i Stockholm
några år. Han skall då skiljas från sin valkrets, bara därför att han
tvingas bosätta sig i Stockholm och salunda kommer bort fran sin gamla valkrets.
Han kanske därigenom kommer över till första kammaren, under det

Tisdagen den 29 april.

37 Kr 2».

hans gamla valkrets gärna hade velat behålla honom. Bostadsbandets upphävande
kan väl endast komma att betyda en reglering i mycket sällsynta
undantagsfall. Jag menar därför, att det under sådana förhållanden finns
så mycket mindre anledning att motsätta sig bostadsbandets upphävande. Jag
är för mitt vidkommande övertygad örn, att icke kommer man i onödan att
hoppa över ett område för en valkrets, det kan man vara tämligen övertygad
örn, och det vittnar erfarenheten örn från förstakammarvalen, i den mån man
verkligen haft tillräcklig tillgång på lämpliga personer inom valkretsen. Jag
tror därför, att det kan angivas verkligt goda skäl även för den uppfattningen.

_ Jag måste säga, att vad jag för mitt vidkommande fäster den största vikten
vid är punkten angående införande av ett dagordningsinstitut. Jag skulle
anse, att om icke denna kammare toge någonting mer än den punkten, hade
det dock därmed vunnits ett betydande framsteg för skapande av en stark
regeringsmakt i detta land. Om nämligen riksdagen efter införandet av ett
dagordningsinstitut ställdes inför ett avgörande, där regeringen krävde ett förtroendevotum,
eller där t. ex. en viss grupp medlemmar av riksdagen ställde
ett misstroendevotum, så ginge det helt enkelt icke an att sticka huvudet i
busken, utan man finge vara på det klara med att också bära det politiska
ansvaret.. Det skulle lända icke bara till politisk renlighet utan också till
att man icke störtade regeringar i onödan. Och intill dess riksdagen uttalat
ett misstroendevotum, finge det sägas, att regeringen åtnjöte riksdagens förtroende.
Med etet nuvarande tillståndet, med de arbetsformer, vi nu ha, är
det ingen människa, som vet, när en regering har riksdagens förtroende eller
icke. Därför hava vi denna vacklande ställning för regeringarna under nuvarande
förhållanden, som vi säkerligen få behålla en mycket lång tid, då
det. kanske ännu dröjer, innan det blir möjligt att skapa ett tillräckligt starkt
politiskt parti, för att det skall utgöra majoritet.

Jag vet icke, huru herr förste vice talmannen kommer att ställa propositionerna,
_ men då jag förmodar, att de måste ställas punktvis, beroende på reservationernas
och^ motionens uppställning, kommer jag för min del att1 begära
votering angående punkten örn dagordningsinstitutet. Och jag vill till
herr Björck säga, att jag tror icke, det är någon risk att bifalla reservationen
på denna punkt. Jag vill fästa uppmärksamheten på den motivering,
som åtföljer detta yrkande. I reservationen står det nämligen så här: »Utskottet
anser, att dagordningsinstitutets införande i vårt land skulle vara ägnat
att i viss mån stärka regeringsmakten. Den motivering, som i förevarande motion
förebragts till stöd för yrkandet i dessa punkter, finner utskottet bärande,
varför en utredning av berörda spörsmål av utskottet tillstyrkes.» Och
så kommer följande mening: »Givetvis bör en utredning av detta spörsmål
taga. sikte på icke blott de erfarenheter, som vunnits i de länder, där dagordningsinstitutet
införts, utan jämväl en utveckling av det på praxis vilande
interpellationsinstitutet i vårt land.» Här är sålunda en anknytning till rent
svenska förhållanden, och det följer av denna motivering, att även de synpunkter,
somjierr Björck lägger på frågan örn dagordningsinstitutet, få utrymme
vid en sådan undersökning. Därför förefaller det mig, som örn den, som verkligen
vill någonting i denna fråga, nu bör passa på att förena sig i en begäran
örn utredning angående dagordningsinstitutet. Så försiktig och så rimlig,
som denna motivering är, förefaller det mig, som örn den skulle kunna
rymma även den grupp ledamöter, som har den uppfattningen, som herr Björck
gjorde sig till tolk för, de som verkligen vilja saken men som anse, att utformandet
icke är sådant, att det tillräckligt inrymmer deras synpunkter.

Jag ber i nuvarande läge, herr förste vice talman, att få yrka bifa.ll till
den av herr Sävström m. fl. avgivna reservationen, och jag kommer, som sagt.

Äng. ifrågasatt
utredning
rörande,
grundlagsändring
för
åstadkommande
av en
stark regeringsmakt.

(Forts.)

Nr 29.

Tisdagen den 29 april.

Äng. inäga- att begära votering, då vi komma till punkten om dagordningsinstitutet. Jag
satt yhedning tror nämligen, att det icke är möjligt att tänka sig, att riksdagen och andra
kammaren skulle gå med på det konturlösa yrkande, ^som herr Engberg ställändring
för de — jag skulle kunna göra det — av det skälet, att åtskilliga av ledamöterna
åstadkom- skulle tro, att det inrymmer även en undersökning angående valsättet. Den
m"stark <r°« n omständigheten är tillräcklig, såvitt jag förstår, för att göra det omöjligt att
ringsmakt. få andra kammaren med på ett sådant yrkande.

(Forts.)

Herr Andersson i Stockholm: Herr förste vice talman! Jag^ skall icke

taga kammarens tid i anspråk länge, men jag skall be att få säga några ord örn
detta förslag örn införande av en stark regeringsmakt.

Örn jag tittar på problemet med de utgångspunkter, som för mig äro naturliga,
måste jag säga mig, att regeringsmakten i detta samhälle utgör ett organ
för befästande och hävdande av detta samhälles och detta samhällssystems
intressen gent emot den stora samhällsklass, som står i motsättning till detta
samhällssystem, nämligen arbetarklassen. Då jag har den uppfattningen, måste
jag ställa mig den frågan, om det ur arbetarklassens synpunkt kan vara förenat
med någon som helst fördel att göra denna regeringsmakt stark. Ur dessa
synpunkter kommer jag ovillkorligen till det resultatet, att den nu sittande
regeringen är utomordentligt idealisk, örn jag bara skall tala om dess styrka,
en styrka, som jag åtminstone för närvarande icke kan finna består i någonting
annat än en möjlighet att hålla sig kvar, där den sitter, en styrka, som
i och för sig icke betyder något avgörande. När det emellertid gäller en regering
sådan som denna, alltså en bolagsregering, måste jag fråga mig: vad ha
vi ur arbetarsynpunkt för anledning eftersträva att göra den regeringsmakten
stark, skapa former för att den regeringsmakten skall få större inflytande över
riksdagen, än den för närvarande har? Jag tror icke, att det ur arbetarsynpunkt
finns möjlighet att visa upp något verkligt skäl, som talar för några
förslag i den riktningen. Och med hänsyn till detta är det givet, att jag här
kommer till den slutsatsen, att var och en, som vill hävda ^arbetarklassens intressen
i det samhällssystem, vari vi för närvarande leva, måste eftersträva, att
den regeringsmakt, som företräder det kapitalistiska samhället, skall vara så
svag som möjligt. Ty även med den nuvarande regeringsmakten är det ytterst
sällsynt, att man kan genomföra någonting, som överensstämmer med arbetarklassens
intressen. Och till stöd för den uppfattningen tillåter jag mig, herr
Engberg, citera en uppfattning, som herr Engberg tillkännagav 1928, nämligen
att »intet av vad riksdagen beslutat sedan 1918, har beslutats sa, att det
kan sägas vara överensstämmande med arbetarklassens intressen», och det har
ju ändå varit regeringsmakten i det kapitalistiska samhället, som fört fram
förslagen, regeringsmakter med olika politisk färg visserligen men en regeringsmakt,
som ändå icke med hänsyn till samhällssystemet — jag skall icke
uttala mig om regeringens vilja — har kunnat åstadkomma någonting, som
har tillgodosett de intressen, som kunna sägas vara arbetarnas. Detta sålunda
örn förslaget angående stärkande av regeringsmakten i det kapitalistiska samhället.

När det så gäller statsrådens och statssekreterarnas deltagande i utskottens
överläggningar och statssekreterarnas deltagande i kamrarnas överläggningar,
så förefaller det mig, som om detta statssekreterarnas deltagande i utskottens
och kamrarnas överläggningar endast skulle vara åtgärder medförande ett stärkande
av den ämbetsmannabyråkrati, som åtminstone jag tycker vara tillräckligt
stark och tillräckligt bred i det nuvarande samhället, utan att man ger ytterligare
finger åt densamma. Jag har sålunda den uppfattningen, att det
med hänsyn till de intressen, som man anser sig företräda ur arbetarsynpunkt,

Tisdagen den 29 april.

39 Nr 29.

icke finns några skäl att beträda de vägar, som på dessa punkter äro föreslagna.

När det gäller införande av dagordningsinstitutet, skall jag heller icke upptaga
tiden nied att här särskilt motivera min ståndpunkt i den frågan. Jag
kan i korthet säga, att beträffande verkningarna av dagordningsinstitutets införande
kan jag dela deras uppfattning, som här talat för en sådan anordning,
och jag kommer alltså att på den punkten biträda yrkandet örn åtgärder för
dagordningsinstitutets införande.

Jag delar också deras uppfattning, som här tala örn, att man skall upphäva
bostadsbandet, när det gäller val till riksdagens andra kammare. Ty den omständigheten,
att det kan finnas ett par, tre duktiga karlar, som bo på ena sidan
örn en länsgräns, bör ju icke i och för sig motivera, att man icke skall
kunna välja dem till ledamöter av denna kammare även som representanter för
ett angränsande län. Jag håller sålunda före, att ett upphävande av bostadsbandet
skulle göra det möjligt att åstadkomma en bättre sammansättning i flera
avseenden av riksdagen, än vad ett bibehållande av bostadsbandet möjliggör.

När det emellertid gäller majoritetsvalet i enmansvalkretsar, som ju här
föreslagits och talats för, så måste jag ställa mig frågande, örn det kan vara en
åtgärd, som skulle vara ägnad att stärka demokratin, eller en åtgärd i demokratiskt
syfte över huvud. Såvitt jag förstått demokrati, skulle ju däri ligga,
att även minoritetens mening skall komma till uttryck. Men majoritetsval i
enmansvalkretsar lära ju icke kunna ge någon sådan möjlighet. Vad de skulle
medföra vore, såvitt jag förstår, ingenting annat än en ytterligare överrepresentation
för de större partierna utöver den, som redan föreligger. Och det
kan ju icke i och för sig vara någon demokratisk åtgärd att genomföra ett sådant
arrangemang.

Herr talman! Jag skall med dessa synpunkter be att få ställa ett yrkande,
och jag ställer detta yrkande så, som nu sker, därför att jag liksom herr Fast
icke närmare känner, huru propositionerna komma att ställas vid det slutliga
avgörandet i denna fråga. Då jag emellertid icke kan vara med om att rösta för
det på sätt och vis blanka utredningsyrkande, som herr Engberg ställde, då det
väl skulle medföra även ett biträdande av yrkandet örn utredning angående vissa
förslag, till vilka jag för min del icke kan ge min anslutning, ber jag, herr
förste vice talman, få föreslå, att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa örn utredning och förslag angående avskaffande av bostadsbandet
vid val till riksdagens andra kammare, samt att dagordningsinstitutet
införes i riksdagens andra kammare.

Herr Månsson i Furuvik: Man ser så ofta i tidningarna nu för tiden och

märker även i de föredrag, som partiledarna hålla, att det talas om en stark regeringsmakt.
Men jag har länge funderat på, vad man har menat med detta.
Det har icke kommit någon, som förklarat, vad man menar med en stark regeringsmakt,
och det har jag fattat som ett tecken på, att de över huvud icke äro
angelägna örn att vare sig i tidnigar eller föredrag tala örn, vad de mena med
en stark regeringsmakt.

Emellertid framlyser det ju här litet, att det framgår, att cn stark regeringsmakt
skulle vara en regering, vars medlemmar kunde gå in i riksdagens utskott
och där utöva personlig pressning på medlemmarna och föra fram sina synpunkter.
Vidare skulle de, när de själva icke hade tid eller icke vöre talföra nog och
färdiga nog, kunna sända sina statssekreterare dit för att göra det. Dessutom
skulle regogringsmakten ytterligare förstärkas genom att statssekreterarna
kunde deltaga i debatten och naturligtvis leverera kalabaliker med de, som man
förmodar, svagare kammarledamöterna. Allt det där är ingenting annat än ett

Ang. ifrågasatt
utredning
rörande
grundlagsändring
för
åstadkommande
av en
stark regeringsmakt.

(Korts.)

>''•20. 40

Tisdagen den 29 april.

Ang. ifråga■
Jt utredning
rörande
grundlagsändring
för
åstadkommande
av en
stark regeringsmakt.

(Forts.)

otydligt uttryck för den bonapartism, som alla folkliga rörelser i sin ungdom
lida av, innan de komma till mognad. Jag vet icke en enda folklig revolutionär
rörelse i historien, som icke av mycket nära liggande skäl — brist på formell
kompetens m. m. hos de breda lagren — inom kort omhändertagits av bonapartismens
klickar och blivit offer för sådana strömningar, som fört den till undergången
— man har tagit bort det demokratiska elementet och satt dit bonapartiska
härskare i stället. Jag tror emellertid, att den svenska bonde- och
arbetarklassen övertagit ett så gammalt demokratiskt arv, att man är alltför
mogen att gå med på sådant. Om man ute i landet håller föredrag och talar
med de unga som växa upp, märker man också, att ingenting är dessa mera
fjärran än att slumra och vegetera i bonapartismens skugga. De vilja härska
själva — det kan ni vara säkra på — och de komma nog att sörja för att de
göra det också.

I den nya folkliga rörelse, som fört fram den allmänna rösträtten och kommit
till makt och inflytande, har man icke heller varit fri från denna bonapartism.
Den märks i frikyrkorörelsen, den märks alldeles särskilt i nykterhetsrörelsen,
och den har ingalunda saknats på de socialdemokratiska kongresserna,
där man varit van vid att genom subkommittéer och underutskott draga ut med
behandling av frågorna till den sista kongresstimman, så att man faktiskt har
ställt kongressen på resefot inför fullbordat faktum. Yi ha icke heller varit
främmande för liknande tendenser, när det gällt regeringsbildningar jag
skall nu icke gå vidare in på den saken; var kammarledamot känner ju till
den ändå.

Nu var det under medeltiden ett gammat ordstäv som lydde: när tiggaren
kommer till häst, kan icke fan rida fatt honom. Och så är det också med de
politiska rörelserna: när de som icke äro vana vid att härska och icke blivit
uppfostrade till att leda och kommendera, få en maktställning, så veta de icke
av att det finns några gränser för denna makt eller vad som är maktens rot.
Det är en alldeles felaktig uppfattning, att en regering kan bli stark av bonapartism.
Den kan bli självsvåldig, den kan bli tillfälligt härskande, den kan bli
landsförödande, men den kan icke bli någon stark regering. Yad som felas
oss överhuvud taget är nog, att vi äro alldeles för besatta av bonapartismens
anda. Örn vi se på bönderna i det gamla samhället, veta vi, hur skarpt de
skilde mellan härskare och tjänare, mellan dem som rådde på tinget och dem
som fullbordade besluten. Vi ha en berättelse från bondeväldets förfallsperiod,
att bönderna på tinget förebrådde en bonde, att han sjunkit så djupt, att han
antagit jarlabefattning. Den gamle bonden tog endast förtroendeposter, aldrig
tjänarposter. Han tog häradshövdingbefattningar och kungabefattningar, men
sedan var det slut. Han härskade, men han tjänade ej. Han sörjde nog för att
hans tjänare gjorde vad de skulle — det var icke farligt med den saken. Och
örn vi se på det gamla lantmannapartiet, hade dess medlemmar onekligen vissa
rötter i denna gamla bondejord. När det gällde Posses regeringsbildande, sade
en av partiets mest framskjutna medlemmar ifrån: vi följa er till konseljsalsdörren,
och sedan säga vi adjö. Detta var den gamle bondens uppfattning örn
att allmogen härskar och inte tjänar. Den andan måste vi ha in under den nya
rösträtten. Menige man härskar, men han tjänar icke. En är den som härskar
och ser till, att det som skall göras blir gjort, en annan som tjänar och utför
befallningarna.

Nu har man emellertid i den nya demokratien •— omogen och huvudyr som
den är —- fått för sig, att regera är detsamma som att härska. Man har icke
tagit arv från allmogens bästa dagar utan man har tagit arv från allmogens
förfallsdagar, när det var några stycken, som kommo med knep och list eller som
via hovintriger eller kabbaler — för att icke säga skökosystemet — huserade
hur de behagade. Men detta är icke den form av herravälde, som den allmänna

Tisdagen den 29 april.

41 Nr 2i>.

rösträttens män vilja ha, och det är icke den form av herravälde, som de unga
bönderna och de unga män, som äro fostrade i den socialdemokratiska arbetarrörelsen,
godkänna.

En regering blir stark, i den mån den är kunnig, hederlig och hänsynslöst
öppen och uppriktig gentemot kammare och valmän. En regering som behöver
smussla i vråarna och komma med tvetydiga slingringar och sno sig undan —
det är en svag regering, örn den än har aldrig så många valmän bakom sig. Men
bonapartismen har i alla tider velat ställa det lurade folket inför fullbordat
faktum, i det den säger: ja, nu är det gjort, och vem av er har fräckheten att
stiga upp och bli förrädare, intrigmakare, splittringsmakare, krångelmakare?
Det är gjort, säger man, det är gjort i folkets intresse och med folkets bifall
— öppet och klart, utan några intriger. En stark regering av den sorten är
prövad, och vi undanbe oss fortsättningen: den är prövad av den allmänna sparbanken,
där nian beviljade halvmiljonerslån utan att höra styrelsen och ställde
densamma inför ett fullbordat faktum. Jag tror icke, att man bör draga in allmänna
sparbankens metoder i riksdagens vare sig första eller andra kammare.

Nu märker man, att marken gungar. Man märker på det missnöje, som finnes
bland vida kretsar av valmanskåren, speciellt bland de jmgre elementen, att
allt icke är bra som det är. Och så skyller man på att man icke har en stark
regeringsmakt, att statsråden icke få sitta i utskotten och statssekreterarna icke
få tala i kamrarna. Å nej, det beror icke på riksdagens arbetssätt. Man kan
ha det mest primitiva arbetssätt och det mest invecklade — därpå hänger ofantligt
litet. Avgörande är, att hela riksdagen är för gammal. Partierna äro föråldrade,
programmen uttömda, och de unga, som växa upp, känna därför, att
riksdagen är föråldrad; de morra och knorra, och en dag göra de revolt mot
systemet. Om vi nu gå till en förändring, så skola vi icke inbilla oss, att knotet
tystnar ute i bygderna, därför att vi t. ex. släppa in statsråden i utskottet. Det
sker endast genom att vi öppet och hederligt, inför Gud och människor, pröva
våra program, organisera örn våra partier, i den mån detta behövs, så att programmen
bli uttryck för tidens krav och partierna bli lämpliga organ för programmens
realiserande. Det är detta, som behöves.

Jag skall icke nu gå in på frågan örn de utdömda partiprogrammen. Var och
en av er kan räkna ut hur mycket det återstår av t. ex. högerns program,
när högerns män tumla örn i halvkommunism ute i det praktiska livet vid fabrikerna.
Hur mycket är kvar av liberalernas program, när den allmänna rösträtten
ar genomförd? Hur mycket är kvar av — ja, har det någonsin varit
något i bondeförbundets program? Och jag frågar: vad är kvar av socialdemokratiens
program? Ja, örn vi slå oss ned och syna. skola vi finna, att det
blir icke mycket kärna kvar, örn alla agnarna tågås bort. Vad som behöves är
en ny inställning,_ en^grundlig prövning av vad vi böra göra för landet, av vad
folket kräver.. Vi måste fylla våra program med den nya tidens krav.

Sedan kan jag medge, att även riksdagens arbetsformer i någon mån borde
kunna —- i samband med att man undersöker dessa saker — föriindras. Vad
jag i det parlamentariska livet främst skulle vilja ha genomfört, är en förändring
av det värsta i hela det system vi kommit in i, nämligen att riksdagsmännen
kunna bli ministrar eller partiledare. Detta anser jag vara ali förgiftnings
källa och roten till bonapartism inom partierna. Hur vi bära oss åt.
vilka nya program vi än antaga, kunna vi aldrig komma ur bonapartismen och
slippa knepen och intrigerna, förrän vi accepterat den gamle bondens program:
menige man härskar men han tjänar icke; de som tjäna och utföra det verkställande
arbetet äro andra än de som befalla oell avgöra, hur det skall vara. Och
formerna måste vara sådana, att den som befaller kan se till, att han blir åtlydd
—- eljest adjö med de gamla krafterna!

Äng. ifråga -satt utredning
rörande
grundlagsändring
för
åstadkommande
av en
stark regeringsmakt.

(Fort*.1

Nr 29. 42

Tisdagen den 29 april.

Äng. ifråga- Rn annan önskan är, att valmännen kunna vara i omedelbar kontakt med sina
S<ltt Jär^ing ombud i riksdagen. Dit hör då en sådan förändring av riksdagens arbetssätt,
grundlags- att medlemmarna av riksdagen icke rösta efter huvud utan efter hur många
ändring för röster de erhållit i valet. Genom detta system kan man uppnå, att valmännen
åstadkom- efter exempelvis en tvåårig riksdagsperiod kunna överflytta sina röster på annat
m<stark re e™ omkud- efter anmälan till en riksdagsbyrå eller en liknande institution. En
ringsmakt. anordning, varigenom ett ombud, som icke motsvarar valmännens^ förtroende,
(Forts.) skulle kunna sjunka ned till att ha så få röster bakom sig, att han måste avträda
från kammaren, är något som man diskuterar mycket både i Danmark och på
andra håll. Jag menar, att vi måste gå in för att folket verkligen kommer att
råda. Riksdagsmännen måste vara folkets tjänare och regeringen och ämbetsmännen
riksdagsmännens tjänare —- åtminstone i vissa saker. Klart är — det
behöver jag icke resonera örn — att då också skulle behövas ett dagordningsinstitut,
så att kammaren ögonblickligen kunde ge eftertryck och kraft åt sin
mening.

Jag vill, då jag anser frågan böra utredas så mycket som möjligt, ansluta
mig till herr Engbergs förslag.

Herr Fast: Herr talman! Herr Fabian Månssons anförande föranleder mig
icke att ingå på något bemötande. Hans förslag var mycket intressant och
kanske det enda experiment i regeringshänseende, som vi icke försökt, men jag
tror icke, att demokratien skulle stå emot den hästkur, som herr Månsson rekommenderade.

Jag begärde emellertid ordet för att säga, att jag blivit underrättad av herr
förste vice talmannen, att han kommer att ställa proposition icke punktvis
utan å de olika yrkanden, som framkommit reservationsvis eller gjorts här
under överläggningen. Då jag anser det mycket angeläget, att dagordningsinstitutet
genomföres, ber jag att få återtaga mitt förut framställda yrkande
samt i stället yrka, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn
utredning rörande den ändring i grundlagen, som erfordras för åstadkommande
av en på folkets och representationens förtroende grundad stark regeringsmakt,
varvid särskilt må beaktas, att dagordningsinstitutet införes i andra
kammaren. Därmed följer också den motivering, som avgivits beträffande
denna punkt och som torde tillfredsställa även den sida, som herr Björck företräder.
Jag ber alltså, herr förste vice talman, att få framställa detta yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till den av herr
Sävström m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen. 3:o) bifall till
det av herr Engberg under överläggningen gjorda yrkandet, 4:o) bifall till
det yrkande, som framställts av herr Andersson i Stockholm och 5 :o) bifall
till herr Fästs senaste yrkande; och förklarade herr förste vice talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen.
Herr East begärde emellertid votering, i följd varav herr förste vice
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de återstående
propositionerna, av vilka herr förste vice talmannen ansåg den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen äskade
likväl herr Andersson i Stockholm votering, varför herr förste vice talmannen
för bestämmande av kontraproposition i denna votering ånyo upptog de
övriga propositionerna; och fann herr förste vice talmannen den under 4:o) angivna
nu vara med övervägande ja godkänd. Votering begärdes likväl av herr
Fast, i anledning varav herr förste vice talmannen för bestämmande av kontraproposition
i den sålunda begärda voteringen upptog de båda återstående pro -

Tisdagen den 29 april.

43 Nr 2».

positionerna, därvid herr förste vice talmannen såsom sin mening uttalade, att
den under 5:o) angivna vore med övervägande ja besvarad. Då emellertid
denna herr förste vice talmannens uppfattning bestreds av herr Hallén genom
begäran örn votering, blev nu efter given varsel först uppläst och godkänd samt
anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som till kontraproposition i voteringen örn kontraproposition i den votering,
som avser att bestämma kontraproposition i huvudvoteringen angående
konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 antager det av herr Fast under överläggningen
senast framställda yrkandet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej:

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda föreberedande
votering antagit herr Engbergs yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren till kontraproposition i voteringen örn kontraproposition
i den votering, som avsåge att bestämma kontraproposition i huvudvoteringen,
antagit det av herr Engberg under överläggningen framställda yrkandet.
I överensstämmelse härmed blev, efter given varsel, följande voteringsproposition
nu uppläst och godkänd samt anslagen:

Den, som till kontraproposition i voteringen angående kontraproposition i
huvudvoteringen angående konstitutionsutskottets utlåtande nr 20 antager det
av herr Andersson i Stockholm under överläggningen framställda yrkandet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i denna förberedande votering
antagit herr Engbergs yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser samt ifrågavarande
voteringsproposition, blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet
hava röstat för nej-propositionen, vid vilken utgång kammaren till kontraproposition
i voteringen angående kontraproposition i huvudvoteringen antagit
herr Engbergs yrkande. Till följd härav blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd samt anslagen:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20 antager den av herr Sävström m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
herr Engbergs under överläggningen framställda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter åter intagit sina platser samt nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för nej-propositionen.

Äng. ifråga -salt utredning
rörande
grundlagsändring
för
åstadkommande
av en
stark regeringsmakt.

(Forts.)

Sr 29. 44

Tisdagen den 29 april.

Ang. ifrågasatt
utredning
rörande
grundlagsändring
för
åstadkommande
av en
stark regeringsmakt.

(Forts.)

Kammaren hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen antagit herr
Engbergs yrkande.

I enlighet härmed erhöll propositionen i huvudvoteringen, som efter given
varsel nu upplästes och godkändes samt anslogs, följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Engberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Efter det kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser samt sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående tillbyggnadsoch
ändringsarbeten för skeppsgossekårens i Marstrand förläggning i Karlstens
fästning;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldandet av
kronan ådömt skadestånd m. fl. kostnader i anledning av skogsbrand vid Kviberg; nr

172, i anledning av väckta motioner örn anskaffande av nya lokaler till
Gotlands artillerikårs tygförråd och verkstäder m. m.; och

nr 173, i anledning av väckta motioner angående användningen av vissa delar
av de till fjärde flygkåren upplåtna egendomarna å Frösön; samt

från jordbruksutskottet:

nr 9 A, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar dels ock åtskilliga beträffande
samma huvudtitel väckta motioner;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kapitalökning
för budgetåret 1930/1931 till hemslöjdslånefonden;

nr 177, i anledning av väckt motion angående anslag till reseunderstöd åt
arbetare och förmän inom jordbruk och trädgårdsskötsel för besök vid lantbruksmötet
och trädgårdsutställningen i Stockholm 1930; och

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för K.
J. Alm från viss betalningsskyldighet.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i anledning
av Markaryd—Veinge järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten
jämte i ämnet väckta motioner;

Tisdagen den 29 april.

45 Nr 29.

nr 124, i anledning av väckt motion örn uppförande av ett badhus med samlingslokal
vid Åkers krutbruk;

nr 125, i anledning av väckt motion örn efterskänkande av viss del utav
byggmästaren K. Hj. Harlings stärbhusdelägare åliggande betalningsskyldighet
till kronan;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till arbetsrådet;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till fögderiförvaltningarna
m. m.;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss årlig ledighet
för häradsskrivarna;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande av
ytterligare ett statens isbrytarf artyg;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående medgivande att
nied Danmark träffa överenskommelse beträffande isbrytning i Öresund samt
vissa angränsande farvatten jämte en i ämnet väckt motion; och

nr 131, i anledning av väckta motioner örn bidrag till anordnande av bostad
åt provinsialläkaren i Gysinge distrikt; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, med anledning
av väckta motioner, dels angående åtgärder till främjande av eldning med ved,
särskilt i statens fastigheter, och dels angående beredande av ökad avsättning
för inhemskt bränsle.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Ledighet från riksdagsgöromålen
herr Höglund i Göteborg

» Lindgren
» Hällgren
» Borggren
* Källman
» Björkman

§ 6.

beviljades :
under 2 dagar

fr. o. m.

den 1
» 30

maj,

april,

* 6 »

3 »

2 »

» 30 »

» 1 m{

» 1 »

» 3 »

maj,

» 3 »

» 4 »

s och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 9.30 e. m.

In fidem
Per Cronvall.