1930. Andra kammaren. Nr 24

ProtokollRiksdagens protokoll 1930:24

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1930. Andra kammaren. Nr 24.

Fredagen den 4 april.

Kl. 3.30 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 29 nästlidna mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Härmed får jag på begäran intyga att riksdagsman Johan Rikard Olsson från
Runhällen f. n. vårdas å Sala lasarett, där han skall undergå operation för
ljumskbråck.

A. Melander,

lasarettaunderläkare.

§3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens bord
vilande proposition, nr 273, angående inköp och iordningställande av beskickningshus
i Haag.

§4.

Vidare föredrogos var för sig och remitterades till jordbruksutskottet de på
kammarens bord liggande motionerna nr 529 av herr Lilliecreutz samt nr 530
av herrar Pehrsson i Bramstorp och Hammarlund.

§ 5.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 86—96,
andra lagutskottets utlåtanden nr 23 och 24 samt andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 5.

§ 6.

Ordet lämnades nu till herr andre vice talmannen, som yttrade: Herr förste
vice talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att å
föredragningslistan för morgondagens plenum bland två gånger bordlagda ärenden
måtte uppföras först statsutskottets utlå,tande nr 89, därefter samma utskotts
utlåtande nr 90 samt sedan ärendena i den ordning, vari de äro upptagna
å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

Andra kammarens protokoll 1930. Nr #4.

1

Nr 24. 2

Fredagen den 4 april.

§ 7.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Andersson i Dunker m. fl., nr 531, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 266, angående vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens
befrämjande;

herr Pehrsson i Bramstorp m. fl., nr 532, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 270, angående anslag till fraktlindring å jordförbättringsmedel; samt

herrar Mosesson och Hallén, nr 533, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 240, med förslag till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag)

m. m.

Nämnda motioner bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet, nr 8 A, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i
statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner; samt

från andra lagutskottet:

nr 137, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1926 (nr 162) örn arbetstidens
begränsning, dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 138, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1926 (nr 163) örn vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete, dels
ock i ämnet väckta motioner;

nr 139, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med anhållan örn riksdagens
yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens
år 1929 fattade beslut, dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn delning
av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera och därav påkallade
lagförslag; och

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 37 § 5 mom. förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom och lag om ändrad lydelse av 121 § utsökningslagen.

§ 9.

Vid härpå skedd föredragning av ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 420, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över
dess andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4 i anledning av väckt motion, I: 230,
angående intressekontorsrörelsen bland statens befattningshavare, beslöt andra
kammaren hänvisa detta ärende till sitt fjärde tillfälliga utskott.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 6, i anledning av väckt motion, II: 130, angående åtgärder till förebyggande
av eldsolyckor vid biografföreställningar.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Lördagen den 5 april f. m.

3 Nr 24.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Eriksson i Toftered under
5 dagar från och nied den 5 innevarande april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.45 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 5 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna Kungl. Maj:ts öppna brev:

GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung. Vår ynnest
och nådiga benägenhet med Gud Allsmäktig! Som Gud den Högste, efter
Sitt allvisa råd, behagat denna dag klockan 7 eftermiddagen från det jordiska
hädankalla Vår Högtälskade Fru Gemål, Hennes Majestät Sveriges Drottning
Sophie Maria Victoria, född Prinsessa av Baden, så vilja Vi denna för
Oss och hela landet högst smärtsamma förlust riksdagens andra kammare härmed
tillkännagiva.

Förvissade att Ni och alla Våra undersåtar varmt och innerligt deltaga i
den djupa sorg, som drabbat Oss, Konungahuset och Riket, befalla Vi Eder
härmed Gud Allsmäktig nådeligen.

Vi förbliva Eder med all Kungl, nåd och ynnest städse välbevågen.

Stockholms slott den 4 april 1930.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Härefter yttrade herr talmannen: Mina damer och herrar! Som kammarens
ledamöter erfarit av det nu upplästa budskapet, har från det främmande land,
där Hennes Majestät Drottningen sökte vila och lindring i sina plågor, ingått
meddelande, att sjukdomen ändats med döden.

Icke anade den nittonåriga, glada kronprinsessan Victoria, då hon 1881 landsteg
på Sveriges jord, att framför henne låg en lång lidandets, en tung sjukdomens
och prövningens tid. Drottning Victoria bar sitt svåra lidande med
föredömligt tålamod, som icke visste av någon klagan, och den själsstyrka, som
på ett så underbart sätt uppehållit de svaga krafterna, återspeglar hennes karaktärsfasthet
och viljestarka personlighet. Hemma i Sverige eller borta i
främmande land glömde hon icke de lidande. Hennes omtanke örn sjuka och
fattiga medmänniskor kom till synes vid olika tillfällen och på mångahanda
sätt.

Nr 24. 4

Lördagen den 5 april f. m.

Dödsängeln är en ovälkommen gäst i Konungens slott som i envar medborgares
boning. Smärtsam sorg och saknad följa honom. Vid detta dödsbud gå
våra tankar och vårt djupaste deltagande i sorgen till den efterlevande maken
Hans Majestät Konungen, barnen och övriga anhöriga.

Uppläsandet av Kungl. Maj:ts brev och herr talmannens anförande åhördes
av kammarens ledamöter stående.

Ordet begärdes härpå av herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr

talman! Jag ber med anledning av det smärtsamma dödsbud som nått oss att
få hemställa, att kammaren måtte uppdraga åt talmannen att till Konungen och
Kronprinsen-Regenten frambära vårt djupt kända deltagande i den svåra sorg,
som drabbat dem vid makans och moderns frånfälle.

Denna hemställan bifölls.

Kungl. Majlis ovannämnda brev lades till handlingarna.

§ 2.

Herr talmannen yttrade härpå: Med anledning av att kammaren den 20

mars 1929 beslutit antaga en från isländska altingets president och talmän till
kammaren inkommen inbjudning att skicka en representant att närvara vid altingets
1000-års jubileum, och då det torde få anses önskvärt att den person,
som skall representera kammaren, i god tid erhåller kännedom därom, får jag
hemställa, att kammaren nu måtte besluta att vid sammanträde nästkommande
onsdag utse en deputerad att företräda kammaren vid ifrågavarande högtidligheter
ävensom suppleant för honom.

Ifrågavarande förslag blev av kammaren bifallet.

§ 3.

Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
tillkännagivet, att han vid kammarens sammanträde tisdagen
den 8 innevarande april ämnade besvara dels herr Lovens interpellation
i anledning därav att vissa arbeten, avseende revision av järnvägsvagnar, blivit
av statens järnvägar överlämnade till utländska verkstäder, dels herr Sävströms
interpellation angående beredande åt icke ordinarie personal vid statens
järnvägar av vissa pensionsförmåner.

§ 4.

Föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna; och
remitterades därvid

till särskilda utskottet motionerna:

nr 531 av herr Andersson i Dunker m. fl.; och

nr 532 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 533 av herrar Mosesson och Hallén.

§ 5.

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 6, som nu föredrogs,
bordlädes åter.

Lördagen den 5 april f. m.

5

Nr 24.

Ang. utredning
rörande
försvarsväsendet.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av ovanberörda motioner ville
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa
en allsidig utredning av vårt lands försvarsfråga i enlighet med av utskottet
angivna riktlinjer.

Uti särskilda vid utlåtandet fogade reservationer hade dels herr Kvarnzelius,
dels ock herrar Widell, Bergqvist, Lundell, Hammarskiöld, andre vice talmannen
Nilsson i Bonarp, Olsson i Blädinge, Holmgren och Persson i Fritorp förklarat
sig anse, att utskottet bort, på olika i respektive reservationer angivna grunder,
hemställa, att riksdagen i anledning av ovanberörda motioner ville i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta ^verkställa en
allsidig och förutsättningslös utredning av vårt lands försvarsfråga.

Reservation hade jämväl avgivits av herrar C. Petrus V. Nilsson och Andersson
i Ovanmyra utan angivet yrkande.

Vidare hade uti en inom första kammaren väckt motion, nr 213, herr Lindhagen
föreslagit, att riksdagen i anledning av försvarsbudgeten ville hos Kungl.
Majit begära förslag om en omedelbar och fullständig svensk avrustning med
bibehållande allenast av en ordningsmakt.

Uti sitt över sistberörda motion avgivna, likaledes å dagens föredragningslista
upptagna utlåtande, nr 90, hemställde utskottet, att motionen icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet nr 90 hade reservation avgivits av herrar Johan Nilsson i
Malmö och Pauli, vilka ansett, att utskottets motivering bort hava annan i reservationen
angiven lydelse.

Sedan herr talmannen anmält utskottets utlåtande nr 89 till handläggning,
begärdes ordet av

Herr Höglund i Stockholm, som yttrade: Herr talman! Det förefaller mig
rimligt och riktigt, om kammaren skulle behandla statsutskottets utlåtande
nr 90 i samband med det föreliggande utlåtandet. Ty den fråga, som behandlas
i statsutskottets utlåtande nr 90, nämligen herr Lindhagens motion om en
omedelbar och fullständig svensk avrustning, har ett ovillkorligt sammanhang
med det spörsmål, som nu föreligger till behandling i kammaren genom utskottets
utlåtande nr 89, som jämväl innefattar frågan örn en eventuell svensk avrustning.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att framställa yrkande om att bada
dessa utlåtanden behandlas i ett sammanhang.

Detta yrkande bifölls.

§ 6.

Å föredragningslistan var härefter uppfört statsutskottets utlåtande, nr 89,
i anledning av väckta motioner om förnyad utredning rörande det svenska försvarsväsendets
ändamålsenlighet m. m.

Uti de likalydande motionerna nr 100 inom första kammaren av herr Möller
m. fl. och nr 187 inom andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl.
hade föreslagits, att riksdagen måtte dels vidtaga de nedsättningar av vissa
anslag under fjärde huvudtiteln, som vid granskning befunnes möjliga, och
dels hos Kungl. Majit anhålla om föranstaltande av en snar förnyad omprövning
av hela vårt försvarsväsendes ändamålsenlighet.

Nr 24. 6

Lördagen den 5 april f. m.

Ang. utredning
rörande
jörsvarsväsendet.

(Forts.)

I anledning härav upplästes nu utskottets hemställanden i håda utlåtandena.
Därefter anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Som synes av utskottets betänkande nr 89,
hava de olika politiska meningsriktningar, som äro företrädda inom statsutskottet,
enhälligt kommit till den uppfattningen, att en förnyad utredning örn
vårt försvar är av behovet påkallad, men som vi kommit till detta i det närmaste
samstämmiga resultat från olika utgångspunkter, hava också motiveringarna
blivit i viss mån olika för olika meningsriktningar.

_ Allt sedan riksdagen år 1925 beslöt den enligt vår mening olyckliga nedrustningen
av vårt försvarsväsen, har det för Sveriges höger varit en av de främsta
strävandena att söka upplysa allmänheten örn det okloka i detta beslut för
att sedermera i sinom tid påkalla en revision av försvarsfrågan. Vi hava haft
så mycket större anledning till att komma med ett yrkande örn revision, som det
försvar, vilket vi fingo år 1925, icke har lyckats tillvinna sig det förtroende,
som är önskvärt, bland de personer, vilka just med denna organisation som bakgrund
vid kritiska . tillf hilen äger att leda vårt försvar. Vådan av en sådan
inställning från krigsmaktens sida gentemot försvarets organisation, vare sig
denna inställning är riktig eller oriktig, är ju uppenbar.

Vi gåvo redan 1925 till känna, att det från vår synvinkel sett otillfredsställande
försvar som vi fingo icke kan upprätthållas med de medel, som vid samma
tillfälle beräknades böra bliva för Kungl. Majit tillgängliga för ändamålet.
Vi hava också på den punkten blivit sannspådda. Utskottet erkänner det också,
då det säger, att »innan den nya organisationen blivit fullt genomförd, visade
det sig, att utgifterna komme att överskrida den år 1925 åsyftade kostnadsramen».
En militär organisation är ju alldeles som ett levande väsen, den
utvecklas och rör sig, och sådana rörelser kunna icke undgå att påverka även
ekonomien. Man kan icke fixera ett belopp för ett försvarsväsen utan att ständigt
behöva rubba organisationen.

Enligt vår mening måste en utredning av försvarsväsendets behov inledas
därmed, °att den utrikespolitiska och den militära sakkunskapen tillsammans
utreda vårt lands försvarspolitiska läge och framlägga ett förslag. Detta förslag
bör överlämnas till parlamentariskt sakkunniga, vilka i samråd med den
militära sakkunskapen nedskär, örn behövligt, det framlagda förslaget, till dess
det kan inrymmas inom den kostnadsram, som de parlamentariskt sakkunniga
anse sig böra förorda. En på så sätt tillkommen organisation har en högst betydande
mycket större fördel än den nuvarande, därutinnan att den får ett logiskt
militärt sammanhang och sålunda kan mötas med förtroende från militärt
håll. Visserligen blir ju en försvarsorganisation, tillkommen på så sätt, icke
kvantitativt så god, som man från militärt håll skulle önska, men den blir av
sådan beskaffenhet, att man för de tillgängliga medlen får det bästa möjliga
försvaret.

I full ^överensstämmelse med den tankegång, som jag nu här har skisserat,
har också den nu sittande regeringen igångsatt den första akten av utredningsarbetet,
och såsom framhålles i den vid utskottsbetänkandet fogade högerreservationen,
finnes all anledning att förmoda, att Kungl. Majit, riksdagens bön
förutan, kommer att förordna om en parlamentarisk beredning av denna fråga,
och det skulle sålunda från vår synvinkel sett egentligen vara obehövligt, att
riksdagen kommer med en skrivelse till Kungl. Majit i frågan. Vi hava emellertid
icke velat motsätta oss en sådan skrivelse, när den har påfordrats.

I den. motivering, som åtföljer utskottets hemställan., erinras örn de krav på
utvidgningar och tillägg, som hava framförts av de militära myndigheterna och
som vunnit understöd från deras sida, som varit motståndare till 1925 års beslut.
Det är liksom en liten fläkt av missnöje med det förhållandet, som tyckes

Lördagen den 5 april f. m.

7

Sr 24.

mig framgå av utskottets utlåtande. Men det är väl ändock sa, att det är de
militära myndigheternas solklara ämbetsmannaplikt att, när de finna det behövligt,
framlägga förslag örn förbättringar inom försvarsväsendet. En underlåtenhet
på den punkten skulle ju helt enkelt vara straffvärd. Lika naturligt
är det väl, att vi, som motsatte oss 1925 års beslut, hava en solklar rätt att
stödja sådana strävanden. När utskottet framhåller, att den nuvarande regeringen
också har verkat i samma riktning, tycker jag att. utskottet från sin synvinkel
sett gör regeringen orätt. Ty jag måste som min åsikt framhålla, att
försvarsministern har varit anmärkningsvärt lojal mot 1925 ars beslut. Len
tendens till stegring av utgifterna under fjärde huvudtiteln, som man från
statsutskottsmajoritetens sida anser sig kunna konstatera, har icke minst berott
på regeringens strävan att räkna upp förslagsanslagen för att därigenom

Äng. utredning
rörande,
försvarsväsendet.

(Forts.)

Banera budgeten. _ o .

Vi hava icke velat tillmötesgå kravet på utredning av frågan örn en isolerad''
avrustning i vårt land. När vi a priori bestämt motsätta oss varje tanke pa
avrustning, sakna vi naturligtvis anledning att påkalla diskussion i en sadan
fråga. I detta sammanhang kan jag, eftersom kammaren nu har beslutat att
även taga statsutskottets utlåtande nr 90 under omprövning, icke underlåta, att
fästa kammarens uppmärksamhet på den ståndpunkt i fråga örn avrustning,
som åtminstone år 1921 intogs av det socialdemokratiska partiets dåvarande
chef, herr Branting. Vid en nordisk interparlamentarisk konferens i Köpenhamn
sommaren 1921 varnade herr Branting, just återkommen fran en seans i
Nationernas förbunds råd, på det allra bestämdaste de tre nordiska länderna
för en separat avrustning. En sådan avrustning, förmenade herr Branting,
skulle snarare bli till skada än till gagn för fredstanken. Avrustning borde
enligt hans mening äga rum samtidigt över hela linjen, stora och små stater
på en gång. När vi nu dela den mening, till vilken även herr Branting da anslöt
sig, är det ju alldeles naturligt, att vi icke hava någon som helst anledning
att vilja bidraga till realisera g av kravet på en diskussion på den punkten.

När jag dessutom, herr talman, i övrigt delar den uppfattning,, som har kommit
till synes i den reservation, som här framburits av. herr Widell m. fl-, så
yrkar jag för min del avslag på utskottets saväl motivering som hemställan
och bifall till den motivering och hemställan, som ligger i nyssnämnda reservation.

I detta anförande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Olson i Torsby, Sandwall,
Persson i Falla, Anderson i Storegården, Gustafson i Kasenberg, Wirsell,
Olsson i Blädinge, Persson i Fritorp, andre vice talmannen Nilsson, Nilsson
i Antnäs, Wiklund i Brattfors, Christenson, Juthander, Larson i Tönnersa,
Bengtsson i Kullen, Lilliecreutz, Nygren, Lundquist i Rotebro, Björck i Kristianstad,
Pehrsson i Göteborg, Olson i Göteborg, W al dem, Nordkvist, Lundström
och Sandström.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Det är ju riktigt, som den
föregående ärade talaren uttalade, att utskottet är alldeles enigt örn att begära
en allsidig utredning av vårt försvarsväsen. Det är väl så, att den enigheten
i verkligheten icke är av idag, fragan örn en förnyad utredning av försvarsväsendet
har väl löpt pa olika linjer hittills, vilket förhindrat, att enigheten
kommit tidigare. Örn man granskar motiveringarna till de båda. förslagen,
utskottets å ena och reservanternas å andra sidan, och örn man vill se
bort från det oväsentliga som jag vill uttrycka det, och se till det väsentliga,
är det väl i det stora hela ungefär detsamma. Skillnaden synes fastmera
ligga däri, att utskottet har i sin motivering pekat på vissa saker, som utskot -

Nr 24. 8

Lördagen den 5 april f. m.

Äng. utred- tet anser vara självfallna att iakttaga under en utredning, medan däremot utni1förmar8-
s^ottets reservanter hava underlåtit att peka på något sådant och allenast beväsendet.
S^ra en allsidig’ och förutsättningslös utredning av vårt lands försvarsfråga.
(forts.) Pet väl anses ganska självfallet, att en utredningskommission näppeligen
kan underlåta att granska alla de med försvarsväsendet sammanhängande frågorna
av större eller mindre omfattning, som kunna föreligga och göra sig
gällande under arbetets gång. I det stora hela blir sålunda resultatet praktiskt
taget detsamma.

När utskottet i sin motivering först konstaterar, att 1925 års försvarsbeslut
icke har lett fram till någon avspänning i kampen om försvarsfrågan, så
konstaterar ju utskottet detta för visso under allmänt beklagande. Ty nog
hade det varit önskvärt, örn en sådan avspänning hade kunnat åstadkommas
och om de olika krafter, som här^ hava arbetat, kunnat på ett annat sätt förenas
i det stora, syftet att se till å ena sidan att intet äventyras, och å andrå
sidan att man icke går in för vad som med fog kan sägas vara onödiga kostnader.
Man har i stället fått uppleva, vad som tidigare var fallet, att motsättningarna
praktiskt taget förblivit oförändrade, ja, delvis skärpta. Ty
det lärer icke högern kunna fritaga sig från, att den har sökt att hålla fast
vid sm gamla upprustningslinje. Den har allenast fått ett nytt argument i
sitt arbete, det nämligen, att 1925 års försvarsbeslut skulle vara detsamma
som en radering av vårt försvarsväsen och våra försvarsanstalter. Lojalitet
mot 1925 års beslut har man fått söka efter. Den omständigheten att i ett
senare skede, för ett år sedan kanske, man kunde säga, att högern inriktade
sig på att söka bygga ut 1925 års försvarsbeslut och göra det enligt högerns
mening effektivare är ungefär detsamma som det gamla argumentet på sin
höjd uttryckte det, ett försök att vinna en starkare position att peka på vad
högern förmenade vara bristfälligheter. Såväl motionsvägen som i de två
senaste huvudtitlarna Ilar man ju icke kunnat undgå att spåra just denna högerns.
inställning, och det är självfallet, att detta icke lett till någon avmjukning
i hållningen på den andra sidan.

. Det var uppenbart, att majoriteten omkring 1925 års beslut hade för avsikt
att nå den kostnad, som då fixerades i siffror. Den kostnaden har emellertid
icke nåtts. Vi hålla oss fortfarande med utgifter på budgeten, som
ga icke oväsentligt upp över 130 miljoner kronor, d. v. s. de ligga ungefär 25
miljoner kronor över vad sorn var tänkt 1925.
o det viktigt att 1925 söka komma till en sådan kostnad för försvaret,
så ar det minst lika viktigt nu. Sedan år 1925 har en hel del inträffat, som
enligt vår åsikt minst lika starkt motiverar, att man i varje fall icke överskrider
den sifferberäkning, som 1925 ansågs vara lämplig att utpeka. Här
ger i detta fall utskottet ett direktiv. Det säger, att man i första hand bör
sikta på att komma ned till 1925 års försvarskostnader. Detta direktiv kan
från flera synpunkter vara motiverat. Jag vill nämna ett par sådana synpunkter;
de kunna vara diametralt motsatta. Det kan vara viktigt för regeringen
att få klar kännedom örn riksdagsmajoritetens mening, och det kan
vara viktigt å andra sidan, med hänsyn till det parlamentariska läget, att få
känna samma mening, så att man icke ger sig ut på allt för vidlyftiga spekulationer
örn vad som är möjligt eller icke möjligt att uppnå på nedrustningens
väg. Jag tror, det är klokt, att utskottet här intar den ståndpunkten, att det
pekar ut, vad som i ekonomiskt avseende bör vara den närmaste uppgiften för
en utredningskommission att undersöka.

I fortsättningen av sin motivering går utskottet in på frågan örn den förutsättningslösa
utredningen. Det är väl ganska omöjligt att i denna motivering
få fram något^ annat, än vad utskottet har avsett, nämligen att de förändrade
tekniska förhållandena på försvarsgrenarnas områden nödvändiggöra, att

Lördagen den 5 april f. m.

9 Nr 24.

man diskuterar, överväger och granskar, vad som för ett land som Sverige
bör vara lämpligt att iakttaga. Sålunda — och det utpekas här — har en
försvarsgrens vapen under de senare åren tagit en utveckling, som varit uppseendeväckande.
Om man överhuvud vill undersöka detta vapenslags förutsättningar
i ett eller annat avseende och man icke a priori anser, att allt det
gamla skall finnas i full utsträckning, att man icke skall lia rätt att rubba på
gamla förlegade vanor, invanda föreställningar och icke ändamålsenliga organisationer,
så leder ju detta med nödvändighet till, att man får taga upp
en granskning av försvarsfrågan i hela dess vidd.

Om man sålunda anser detta ofrånkomligt, skall då en kommission vara
rädd för att diskutera frågan om t. ex. den isolerade avrustningen? Jag har
sökt vara så verklig som möjligt i detta som i andra avseenden, och jag frågar:
Skulle en försvarskommission överhuvud kunna taga skada till sin

själ, örn den diskuterar frågan örn den isolerade nationella avrustningen? Yad
säger utskottet på den punkten? Jo, utskottet säger: »Utredningen synes sålunda
icke kunna underlåta» — detta är ju en formulering, som för en del
verkar avskräckande och för en annan del åter bör anses vara ganska intetsägande
— »att pröva de skäl. som åberopas dels för starka militära försvarsanstalter»
-—- utskottet har sålunda icke ansett, det vara någon fara att diskutera
ens i detta läge den sidan av saken, ehuru jag måste säga mig, att med
hänsyn till uttalandet tidigare rörande kostnaderna efter 1925 års riksdagsbesluts
utfixering, så är ju detta tal örn att vi skulle diskutera en utökning
av kostnaderna egentligen ganska verklighetsfrämmande — »dels för avrustning
av förefintligt försvar på grundval av internationella överenskommelser
och dels för isolerad nationell avrustning.» Det är sålunda icke några direktiv
i detta stycke, utan det är helt enkelt fråga om, att man icke kan underlåta
att diskutera dessa saker. Jag förmodar, att herr statsrådet icke för sin del
finner det vara så förfärligt äventyrligt, örn något slikt förekommer i ett motiverat
uttalande från utskottet, men däremot kan det vara bra, att det säges,
så att icke en blivande kommission skall känna sig skyldig förbruka ett större
eller mindre antal dagar med att diskutera den frågan, huruvida dessa saker
skola eller icke skola diskuteras.

I fråga om den isolerade avrustningen synes det, som örn också den frågan
bör gås inpå livet. Vi ha icke någon anledning i nuvarande världsläge anse,
att om vi medge, att en isolerad avrustning kan diskuteras, vi därmed stimulera
en blivande kommission att gå in för en sådan linje. Vi äro icke skyldiga
att ha en sådan uppfattning. Tvärtom äro vi skyldiga att iakttaga den
diskussion omkring hela försvarsproblemet, som föres ute i världen. Det blir
ju en senare sak att granska akterna och förslagen, då de komma fram, utifrån
det läge, som då bjudes oss att granska.

Herr talman! Utskottet begär en allsidig och förutsättningslös utredning
av försvarsfrågan. Utskottet hesiterar icke inför att diskutera hela försvarsfrågan
i alla dess delar under olika synvinklar, nationellt och internationellt.
Det är en frigjordhet över utlåtandet i det stycket, som jag tror är hälsosam
i nuvarande tid. Jag är för min del alldeles övertygad om, att vi alla med full
tillförsikt kunna motse resultatet av ett beslut i överensstämmelse med utskottets
utlåtande och resultatet av det arbete, som en kommission på grundval
av detta kan komma att förelägga landet och dess folk.

Jag skall, herr talman, fullt avsiktligt icke ingå i någon polemik emot reservanterna.
Jag har allenast sökt motivera utskottets ståndpunktstagande,
och jag nöjer mig med detta. Jag tror mig därmed också hava så långt, som
jag anser vara nödigt från utskottets synpunkt, givit ett svar på herr Lindhagens
motion. Ty hava vi icke i betänkandet nr 89 givit oss in på att, söka
omedelbart och i ett sammanhang liisa försvarsfrågan, så är det viii ganska

Äng. utredning
rörande
jörsvarsväsendet.

(Forts.)

Nr 24. 10

Lördagen den 5 april f. m.

Äng. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forte.)

otänkbart, att den i utskottets utlåtande nr 90 behandlade motionen av herr
Lindhagen kan ge anledning till annat än, också den, en diskussion. Och det
ena täcker det andra.

Jag hemställer sålunda, herr talman, örn bifall till utskottets förslag i båda
dessa ärenden.

Herr Hallén: Herr talman! Den siste ärade talaren nämnde någonting

om att man icke kan frånkänna statsutskottet en ovanlig frigjordhet i det
sätt, varpå det har resonerat om olika alternativ. Och på den punkten kan
man förvisso till alla delar instämma med herr Törnkvist. Däremot kan man
väl kanske ifrågasätta, örn icke frigjordheten går något väl långt, när man
så där radar upp de mest olika försvarsproblem men egentligen undviker att
närmare motivera, varför det ena eller det andra skall utredas. Och man kan
väl ifrågasätta, om icke utskottet har ganska klart för sig, att åtminstone
ett avsnitt av en eventuell utredning är av sådan art, att det kan tänkas slå
ihjäl eller åtminstone onödiggöra ett annat avsnitt inom samma utredning.

Det är särskilt två punkter i utskottets utlåtande, som jag har velat fästa
uppmärksamheten på. De stå ganska diametralt emot varandra. Den ena är
det resonemanget, att man bland mycket annat också skall se efter, i vad mån
man kan återställa 1925 års kostnadsram. Jag har vid några andra tillfällen
här i kammaren tillåtit mig beteckna denna s. k. kostnadsram med ett
stort K för att därmed framhålla den stora symboliska innebörd, som den
tycks äga på en del håll. Jag skulle nästan vilja säga, att i detta uttryck,
1925 års kostnadsram, lever det kvar som en döende symbol, rent ut sagt, över
riksdagsvänsterns principlöshet, enligt min mening, i denna fråga. Ty vilken
innebörd har egentligen detta tal om kostnadsramen, som nu skall återställas?
Man kan fråga: avsåg den att utstaka gränsen, icke för ett effektivt försvar,
utan gränsen eller omfattningen av den tribut, den premie till den nationella
självkänslan, som man anser anständigheten kräva. Ja, då kan jag förstå och
även uppskatta intresset av att återställa denna ekonomiska gräns, som är
överskriden icke blott av herr Lindmans regering utan — det erkännes också
— av den ständigt växande militära teknikens mycket naturliga krav och
fordringar. Vi veta, att man på många håll driver den satsen, att ett kulturfolk
skall åtminstone för sin nationella självkänslas skull betala en aktningsvärd
premie för sitt militära försvar. Det är alltså att tillmäta militära kostnader
mera ett affektionsvärde än ett verkligt reellt sådant.

Nu tror jag emellertid icke, att man vid tillskapandet av 1925 års beslut
liksom vid bestämmandet av den kostnadsram, som är det väsentliga att bibehålla,
har1 haft någonting sådant i tankarna. Utan då man talar örn 1925 års
kostnadsram, har man säkerligen uppfattat den som den ekonomiska ram,
som skulle täcka ett försvarsväsen av en viss avsedd effektivitet. Och det må,
herr talman, ursäktas mig och många andra lekmän i dessa frågor, örn vi icke
riktigt kunna förstå detta resonemang. Vi tro i stället, att den ramen måste
enligt sakens natur förr eller senare sprängas sönder. Vi ha åtminstone hört
av de militära sakkunniga, att örn icke annat så komma flygteknikens krav
att göra detta. Ty om man, för att taga ett exempel, har beräknat i 1925 års
kostnadsplan, att vi såsom ingående del av vårt försvar skulle ha en flygstyrka,
en flygeskader av en viss storlek, som fyller en viss år 1925 avsedd uppgift
i det militära skyddet, och det sedan genom maskinteknikens och övriga
tekniska områdens utveckling visar sig, att man för denna summa får, låt oss
säga, bara hälften av den flygstyrka, som avsetts, skulle man då stå kvar och
stampa på den ståndpunkten och säga, att i stället för att ha exempelvis en
eskader på sex maskiner skola vi inte kunna få mer än tre maskiner, ty den
beräknade ramen medger icke någonting därutöver. Ett sådant resonemang

Lördagen den 5 april f. m.

11 Nr 24.

måste väl bliva alldeles ohållbart. Och man kan vara ganska utpräglad pacifist
och ändå visa mycken mänsklig förståelse för speciellt våra militärers
oförmåga att fatta detta resonemang.

Jag anser därför, att det grundläggande måste vara att få utredd frågan
örn vilken storlek, som bör tillerkännas vår militära beredskap, för att den
skall bli fullt effektiv både som neutralitetsvakt och självständighetsförsvar.
Och det är min och mångas övertygelse, att när vi då efter en sådan undersökning
få se bristerna i ansiktet, det vill med andra ord säga, när vi få se de
oerhörda kostnader, som ett verkligt effektivt försvar, vilket ändå aldrig någonsin
blir fullt effektivt, medför, så skall en sådan utredning visa, att både
den väg är oframkomlig, som högern ivrar för, och att likaledes den linjen är
oframkomlig, som menar, att man skall gå tillbaka till gränsen för 1925 års
beslut och den kostnadsram, som man då trodde på. Jag är fullt övertygad
örn att i denna utredning, där man icke, som herr Törnkvist sade, bara skall
diskutera den isolerade avrustningen, utan där det skall ges likvärdigt rum
för alla andra omprövningar av militära frågor, jag är övertygad örn, säger
jag, att det i den utredningen skall visa sig, att den enda väg, som i det långa
loppet skall bära till målet, är just den av många så fruktade och förkättrade
isolerade avrustningens väg. Jag vet visserligen, att den i mångas ögon är
en styggelse, men jag undrar, örn icke åtminstone —■ det kan låta paradoxalt
— våra militärer skulle kunna finna en viss förståelse för detta. Ty de böra
förstå, att komma vi fram till den positionen, blir det äntligen slut här i riksdagen
nied den åderlåtnings- och nedprutningspolitik, som utgår ifrån att ju
billigare försvaret blir, desto effektivare blir det. Får man icke slå fast en
viss princip för vilken begränsad uppgift våra militära maktmedel skola ha,
så rör man sig på ett tvivelaktigt fält. Om man efter en sådan utredning blir
klar på att hela vår militära beredskap icke bör få tjäna annat syfte än att
vara en neutralitetsvakt vid rikets gränser, blir därigenom gränsen tydligt
uppdragen, och jag skulle vilja se den riksdag, som skulle vilja snåla in på
de anslag, som för en sådan begränsad uppgifts fyllande visade sig vara erforderliga.

Som jag nyss nämnde, väcker detta växande krav på en utredning om den
isolerade avrustningen oro på en hel del håll, och ute i landet Ilar det, som vi
veta, fällts mycket olika domar örn dessa åsikter. Det är många, som anse,
att den växande pacifiströrelsen, som numera öppet inriktar sig på den isolerade
avrustningen, innebär ett uttryck för en växande likgiltighet för vårt
lands såväl bestånd som självständighet. Det behöver val knappast, åtminstone
icke i denna församling, inläggas en allvarlig och ärlig gensaga mot detta.
Jag är övertygad, att flertalet av vårt lands pacifistiskt tänkande medborgare
äro lika varmt besjälade av nitälskan för vårt gamla rikes integritet och
självständighet som någonsin de aktade meningsmotståndare, som alltjämt
tilltro de militära skyddsmedlen avgörande betydelse. Men den åsiktsförskjutning,
som i dessa dagar pågår, lär icke kunna hindras. Vi ha såningsmän i
detta land sådana som Remarque, Renn, Aldington och Grabes, som dagligen
utföra ett såningsverk i svenska sinnen, vilket ingalunda blir utan betydelse.
De skapa visst icke, mina herrar, någon slags okritisk antikrigspsykos och
panikstämning utan väcka hos den moderna kulturmänniskan en djup och
varaktig känsla av äckel och ovilja icke blott inför krigets ryslighet — det
kan finnas det som är rysligare — utan ock inför dess oförnuft samt en bitter
kiinsla för den absoluta maktlöshet, som i denna mänsklighetens stora fråga
visat sig på samhällets höjder. Tidningarnas rapporter från Londonkonferensen
liro ett helt naturligt belägg därpå, tycker jag.

Då i statsutskottets utlåtande intagits en passus örn alt utredning förutsattes
skola ske örn den isolerade avrustningen, är det faktiskt en milstolpe av

Äng. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

Nr 24. 12

Lördagen den 5 april I. m.

Ang. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

synnerligen betydelsefull art, som vi i dag hålla på att passera. Ty man kan
säga, att det är första gången, som genom det mäktiga statsutskottets medverkan
statsmakterna i sinom tid komma att stå i begrepp att fatta beslut örn
en utredning av detta krav, som en gång har varit en dröm och en kanske
ganska verklighetsfrämmande utopi, men som faktiskt blivit allt mer och mer
realitetsbetonat.

Jag har, herr talman, velat understryka vikten och betydelsen av att vi
inse, att det är en ytterst betydelsefull milstolpe på vägen fram emot krigets
avskaffande, som vi passera i och med det att vi i princip erkänna, att detta
är ett realitetsspörsmål, som statsmakterna förr eller senare bliva tvungna att
fatta ställning till.

Herr Andersson i Ovanmyra: Endast en kort deklaration! Det utredningskrav,
som statsutskottets samtliga ledamöter här, låt vara med olika motiveringar,
gått in för, delas och omfattas även av mig och medlemmar av den
grupp, jag tillhör. Men i fråga örn skälen härför har jag ej kunnat ansluta
mig vare sig till utskottsmajoritetens eller högerreservanternas formuleringar
i utlåtandet, sådana de förelågo, när utskottet härom gick att fatta
beslut.

Vad först högerreservationen beträffar, är det väl ägnat att förvåna, att
inga som helst motiv för en dylik, dock så viktig utredning föreburits, annat
än den kategoriska förklaringen, att det är »önskvärt», att så sker. Och reservanterna
ifrågasätta t. o. m., örn det ens kan vara påkallat att utsäga detta,
under hänvisning till ett uttalande, som hans excellens herr statsministern i
ett offentligt föredrag nyligen gjort. Ja, mina herrar, jag är ju ej så synnerligen
gammal i gäle i detta hus. Åtskilligt har jag dock varit med om, men
maken till motivering, och det till på köpet i ett förslag till ett statsutskottsutlåtande,
har jag sannerligen ej varit med örn. Det kommer i sin enkla troskyldighet
att minna örn en av den nu i dagarna firade H. C. Anderséns sagor,
som bär rubriken: »Vad far gör är alltid det bästa.» Och trons makt
här i världen är ju ganska stor, även örn den i politiken kanske inte är så
värst mycket att räkna med.

Är nu högerreservationen skäligen enkel och torftig till sitt innehåll, så är
utskottsmajoritetens utlåtande i stället desto rikare och framför allt brokigare.
På uppslagsrikedom råder där åtminstone ingen brist. När utskottet upprullar
alla perspektiven som inrikta sig, »dels för starka militära försvarsanstalter,
dels för avrustning av förefintligt försvar på grundval av internationella
överenskommelser och dels för isolerad nationell avrustning», så får man väl
en provkarta, som i färgrikedom och ämnenas mångfald ej lämnar något övrigt
att önska. Herrarna må förlåta mig, örn jag även här griper en liknelse,
som ligger nära till hands. Å Göteborgsutställningen för åtskilliga år sedan —
jag vill minnas, att det var år 1923 — fanns bl. a. utställd en tavla av en modernistisk
målare, en väldig duk med skrikande, frodiga färger i en enda röra
av bisarrerier, utan reda och utan sammanhang, åtminstone inte så, att en vanlig
enkel människa blev klok på dess mening och syftemål. Vid en titt i katalogen
befanns den bära beteckningen: »Komposition.» Inom parentes sagt:
själv tyckte jag det bort stå »kompost» i stället. Ungefär en liknande komposition
förefaller mig utskottsmajoritetens här avlämnade konstverk av i dag
vara. »Vad månde varda av detta barnet?» har man all anledning fråga sig,
ty även örn pappan och mamman i fruktbärande samverkan här menat någonting
annat, så är det fråga- örn det ändå inte till slutet blir någonting av ett vidunder,
när det en gång blir färdigt. Jag tycker nästan synd örn de herrar sakkunniga,
som bli dömda att taga i håll med denna uppgift.

Då förefaller mig den reservation, som avlämnats av herr Kvarnzelius —

Lördagen den 5 april f. m.

13 Nr 24.

och vilken reservation ej fanns utformad, då utskottet fattade sitt beslut, och Äng. utredom
vars förekomst jag då således saknade kännedom ■—- vara av helt annan rörande
kaliber i fråga örn motiveringens halt och innehåll. När däri förutsattes, att [‘äsendet.
»vid en förnyad försvarsutredning bör i första hand undersökas vårt försvars- (Forts.)
politiska läge med hänsyn såväl till de internationella förhållanden, vilka inträtt
genom tillkomsten och utvecklingen av nationernas förbund till en bestående
fredsfaktor, som till krigsteknikens omvandling icke minst genom flygteknikens
fulländning», så synes en hållbar och klart given grund för ett utredningsdirektiv
vara lagd, varpå det sedan går att bygga vidare. Här finnas
åtminstone de klara linjer uppdragna, efter vilka man senare konsekvent kan
åstadkomma ett någorlunda hållbart resultat. Jag kan, herr talman, inte
finna annat, än att detta blir den bästa vägvisaren för de män, som en gång
skola göra’t.

På anförda skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
som av herr Kvarnzelius fogats vid utskottets utlåtande.

Herr Petersson i Broaryd instämde häruti.

Herr Höglund i Stockholm: Herr vice talman! Jag vill visserligen icke

använda en så drastisk karakteristik av statsutskottets utlåtande, som den siste
ärade talaren, men det må i alla fall ursäktas en gammal antimilitarist, ifall
han anser, att detta utlåtande gör ett något matt och motvilligt intryck, när
det gäller vad som för många av oss står som det centrala i det föreliggande
ärendet, nämligen frågan örn en isolerad svensk avrustning. Utskottsutlåtandet
verkar och är ju också en kompromiss, en kompromiss mellan dem, som
vilja något, dem som vilja litet och dem som vilja ingenting alls, och det skulle
nog kunna ges den stämpeln: »härtill är jag nödd och tvungen».

Jag kan visserligen erkänna, att det är ett framsteg i så måtto, att man nu
i alla fall, låt vara mycket obestämt, förordar, att spörsmålet om den isolerade
avrustningen skall komma med i den blivande utredningen. Det ligger kanske
något litet i vad min partivän Hallén nyss sade, åtminstone skulle man
kunna säga, att utlåtandet låt vara mycket svagt markerar en milstolpe i utvecklingen.
Men det måste understrykas, att det är på det svagaste tänkbara
sätt.

Herr Hallén hade ett anförande förra året, när vi behandlade denna fråga,
och sade då några ironiska ord örn kostnadsramen med stort K från år 1925
som det centrum, varom allting kretsar i denna diskussion. Ja, det måste ju
erkännas, att kan man realisera en nedrustning till den där berömda ramen
från år 1925 med omkring 20 miljoner kronor örn året. så är det ju »mycket att
få, det är synd att försmå, det vore syndigt att låta det gå», för att tala med
Fröding. Men frågan örn denna kostnadsram bör icke få undanskymma det,
sorn för många av oss är mera väsentligt, nämligen att frågan örn försvarsväsendets
ändamålsenlighet överhuvud taget kommer under en noggrann omprövning
med sikte taget just på möjligheten av en isolerad svensk avrustning.

För att icke saken skall kunna fuskas bort, när denna utredning kommer till
stånd, hade det nog varit önksvärt med en klarare och starkare betoning på detta
krav i det föreliggande förslaget till skrivelse till regeringen eller »Kungl.

Maj:t», som det alltjämt heter med ett förhistoriskt språkbruk. Jag skulle
önskat en starkare markering, men jag skall i alla fall icke göra det annorlunda
än i den ytterst moderata formen av en hemställan, herr vice talman, att i utskottets
slutyrkande ef i er orden »att riksdagen i anledning av herrar Möllers
m. fl. och Hanssons i Stockholm m. fl. förevarande motioner (I: 100 och
11:187)» infogas orden »samt herr Lindhagens motion (I: 213)».

Jag ber att få framlägga några allmänna synpunkter till stöd för min stånd -

Nr 24. 14

Lördagen den 5 april £. m.

Ang. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

punkt. Den är känd, skulle jag tro, av kammarens ledamöter, men då det i
alla fall är 14 eller 15 år sedan jag hade äran att yttra någonting i denna fråga
i kammaren, torde det vara mig tillåtet att med några ord klargöra min ståndpunkt.

Den uppfattningen att Sverige bör avrusta, oavsett örn en allmän internationell
avrustning kan komma till stånd eller icke, är ju ganska gammal i vårt
land. Den är icke av i dag. Många av denna kammares ledamöter erinra sig
alldeles säkert en 25 år tillbaka i tiden, när en ung bildstormare, som numera
är en aktad ledamot av denna kammare, allas vår vän Fabian Månsson,
kastade ut en liten broschyr betitlad: »Kan Sverige försvara sig?», en skrift,
som den gången väckte ganska mycken diskussion till livs i detta spörsmål.
Även örn Fabian Månsson, som jag tror, närmast var påverkad av den danska
radikalismen och dess ledare Horup och hans berömda fråga: »Vad kan det
nytte?», så är det ju dock faktiskt, att sådana frågor och strömningar gå mycket
långt tillbaka i tiden i vår historia. Jag erinrar i förbigående örn att redan
år 1818 framställde Carl Henrik Anckarsvärd ett yrkande örn indragning
av 10,000 man av Sveriges indelta här, emedan, sade han, vi i alla fall med
våra begränsade tillgångar ej kunna frambringa och på ständig fredsfot underhålla
stridskrafter, som med något sken av matematisk sannolikhet kunna
trygga oss mot ett i tidens längd möjligt anfall från vår mäktiga granne.

Alltså, redan för mer än hundra år sedan diskuterades också det här spörsmålet:
Kan Sverige försvara sig, vad kan det nytte? Jag erinrar örn att den
tidens mest framstående bondeledare Anders Danielsson i den svenska riksdagen
gav uttryck åt samma synpunkt. Jag erinrar örn hurusom 1880-talets
bondehövdingar, en Carl Ifvarsson och andra, stodo på en motsvarande ståndpunkt
och vägrade att kapitulera för de militära anspråken, och även deras
uppfattning var nog i det väsentliga baserad på samma inställning: vad kan
det nytte?

Samma strömningar förefinnas i rätt stor utsträckning inom det liberala borgardömet.
Det första svenska arbetarmötet i vårt land år 1879, som dock mindre
bestod av arbetare än av borgare, diskuterade denna fråga, och där var det
en känd borgerlig tidningsman, som talade för avrustning med den motiveringen:
»Även örn vi rusta oss till tänderna, kunna vi icke försvara oss, och ej
heller kunna vi lita på några allianser.»

Alltså, mina herrar, låt oss erinra oss, att avrustningskravet, fordran på en
isolerad svensk avrustning icke uppkommit först med den socialistiska rörelsen,
utan det är djupt rotat både i vår borgarklass’ och vår bondeklass’ hittillsvarande
historia, och det förklarar kanske också den ganska starka anslutning,
som denna mening här i dag långt utanför den socialistiska rörelsens leder vunnit.
Men för visso föreligger det långt starkare skäl nu än för 25, 50 eller
100 år tillbaka att ställa sig på nu nämnda ståndpunkt. Det moderna krigets
skepnad omöjliggör faktiskt ett självständighets- eller neutralitetsförsvar för
vårt lands vidkommande. Det har gjort själva begreppet försvar oanvändbart.
Det finns icke längre ett försvar i egentlig mening, utan det gäller massmord
på civilbefolkningen, på kvinnor och barn, det gäller att ställa anfall mot anfall
men ingalunda försvar mot anfall, och ett effektivt försvar betraktas även
av sakkunniga militärer i allt större utsträckning som en omöjlighet. Jag erinrar
örn det experiment, som år 1928 företogs av den engelska arméledningen
med flygangreppet mot London, ett experiment, som ju utföll så ■— jag minns
mycket livligt Svenska Dagbladets framställning av denna sak — att, örn det
gällt ett verkligt angrepp över Englands huvudstad med flygvapen och med
bomber och alla moderna tekniska medel, så skulle hela London på några få
timmar varit förvandlat till en enda grushög. Visserligen sade den citerade
tidningen den gången, att Stockholm befinner sig i ett betydligt gynnsammare

Lördagen den 5 april f. in.

15 Nr 24.

läge än London, men det torde inte vara många, som dela en sådan uppfattning.

På högerhåll, där man envist fasthåller vid försvarstankens illusion, pekar
man på att det försvarspolitiska läget skönmålades alltför mycket 1924—1925,
när nedrustningen beslöts. Då var det också relativt ljust i världen; åtminstone
framställdes saken så av dem, som voro anhängare av denna nedrustning, medan
det nu har mörknat över vägen. Hela världsläget är, säger man, på ett förunderligt
sätt försämrat. Ja, alla måste ju erkänna, att situationen är mörkare
nu, än den var den gången. Rustningarna ha ökat på många håll. Folkförbundet
har icke infriat vad man väntade av detsamma. Många skäl föreligga
för att vi nu icke se så optimistiskt på utvecklingen, som skedde den gången och
som exempelvis Hjalmar Branting under åren 1923—1924 vid åtskilliga tillfällen
gjorde. Men å andra sidan: nog finns det fortfarande ljuspunkter och mycket
betydande sådana. Jag erinrar blott örn det engelska arbetarpartiets väldiga
frammarsch med ty åtföljande tillkomst av en engelsk arbetarregering,
något som i alla fall är en av de märkligaste händelserna under senare år med
hänsyn till möjligheterna till världsfredens stabilisering.

Men må så vara, att läget är sämre nu än för fyra eller fem åj tillbaka.
Det kan icke inverka på frågan; vår ståndpunkt fluktuerar icke med hänsyn
till det yttre militärpolitiska läget. För oss, som äro fiender till själva rustningssystemet,
är det icke avgörande, örn det tillfälligt är ljusare eller mörkare
beträffande det allmänna läget i världen. Örn det är ljust, som det var för ungefär
fem år tillbaka, ja, då är det bra, och sådant kan befrämja våra strävanden
i väsentlig mån. Men örn det är mörkt, innebär det från våra utgångspunkter
endast en ytterligare anledning att skärpa kampen mot militarismen och
kriget. Vi utgå från den satsen, att fred utan avrustning är en ständig fara
för nya krig och att just i själva avrustningssystemet ligger den största faran.
Icke minst därför, att vi erkänna svårigheterna att inom en rimlig framtid kunna
hoppas på en internationell överenskommelse i avrustningens tecken, önska vi,
att frågan örn den isolerade avrustningen på allvar må ställas på dagordningen
i vårt land.

Man kan också säga, såsom herr Lindhagen mycket riktigt gör, att begreppet
isolerad avrustning egentligen är oriktigt. Tyskland är avrustat, Danmark
är i det närmaste avrustat, och Norge torde ganska snart slå in på samma väg.
Det finns alltså en stämning ute i världen i denna riktning. Det gäller här icke
en isolerad aktion utan en aktion, för vilken många krafter äro i verksamhet
överallt i hela världen. Alla äro ense om, att ett nytt världskrig skulle betyda
civilisationens undergång. Ett nytt världskrig kommer också att betyda medborgarkrig,
sannolikt i hela Europa. Ett nytt världskrig betyder Europas fortsatta
bolsjevisering. Intet folk kommer att kunna uthärda eller vilja uthärda
de fasor, som ett nytt krig för med sig. Man kommer att resa sig överallt. Det
kan icke hjälpas, att detta blir det oundvikliga resultatet: medborgarkriget.
»Häng kejsaren», var den berömda engelska lösen under kriget — »Kaisern»,
som man betraktade som den ansvarige för världskrigets omätliga förbrytelse;
— jag ingår icke på frågan, om han var det i högre grad än andra eller icke.
Denna paroll gav uttryck åt stämningarna inom ententens folkmassor. Ja, en sådan
symbolisk paroll skulle nog bli allmän inom Europa och hela världen, för den
händelse ett nytt världskrig komme att utbryta. Kelloggpakten har förklarat
kriget brottsligt och de många regeringar och parlament, som undertecknat densamma,
lia därmed högtidligt förklarat, att de avstå från utvägen att kasta sina
stater i krig. Konsekvensen av detta måste väl vara, att folken själva vägra
att gå ut i krig och vägra fortsätta rustningar; konsekvensen måste bli, att de
ställa krigshetsarna helt enkelt utom lagen.

På tal örn omöjligheten ali skilja på anfalls- och försvarskrig i våra dagar

Äng. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

Nr 24. 16

Lördagen den 5 april f. m.

Ang. utredning
rörande
jörsvarsväsendet.

(Forts.)

—• och ännu tvista alla om vilka som voro anfallande och vilka som voro försvarande
i världskriget — ber jag att få erinra örn, vad den tyske socialistiske
partiledaren vid världskrigets utbrott Philip Scheidemann uttalat i sina för ett
par år sedan utkomna synnerligen intressanta memoarer. Det står verkligen
som en varning icke blott för arbetarpartierna utan även för folken i alla länder,
att den tyska socialdemokratien i augusti 1914 lät narra sig av sin regerings
sagor och lögner om att Tyskland var överfallet i öster och väster och att det
gällde ett försvarskrig, när Tyskland gick ut i världskriget. Scheidemann
skriver på följande sätt: »Den gången trodde vi alla på överfallet mot Tyskland,
på de av fransmännen förgiftade tyska, brunnarna och på de franska flygbomberna,
som redan skulle ha nedkastats över Nurnberg och Munchen. Det rörde
sig örn tidningsmeddelanden, vilka sedermera undantagslöst ha avslöjats som
svindel. Likaså voro vi övertygade örn, att alla i betraktande kommande tyska
instanser gjort vad som stått i människomakt för att undgå kriget.»

Vi ha här, mina herrar, ett klassiskt exempel på den förljugenhet, som naturligt
hör samman med krigets väsen. Kriget bygger på våld men också på lögn.
Det har våldet till fader och lögnen till moder. Men örn lögnen är oskiljaktig
från själva kriget, så är den också oskiljaktig från militärsystemet över huvud.
Detta kan endast upprätthållas genom ett system av de mest raffinerade lögner
örn överfall, örn fientliga planer mot det eller det landet, om fiendens skurkaktighet,
örn den egna oskulden o. s. v.; allt detta skall bringa folket att tro
på krigets nödvändighet. Men gäller det då icke detsamma örn rustningarna
som örn kriget, gäller det icke att vi lia anledning med samma skärpa fördöma
själva rustningssystemet som vi gå emot kriget såsom ett barbari? Och är icke
grundvalen för hela försvarsväsendet precis samma erbarmliga lögner, som
Philip Scheidemann karakteriserade såsom undantagslöst avslöjade som svindel?

Det finns vissa dogmatici på yttersta vänsterkanten, som hävda, att kriget
är en absolut oundviklighet på grund av motsättningarna inom kapitalismen,
på grund av kampen örn marknaderna o. s. v. De påstå, att vi leva i en period,
som oundvikligen leder till nya imperialistiska krig. Det blir krig mot sovjetregeringen,
det blir uppror i kolonierna, det måste uppkomma nationella befrielsekrig
o. s. v. i den stilen. Även vi som frukta kriget, även vi som tro, att oavbrutet
stegrade rustningar måste på nytt leda fram till krigiska förvecklingar,
även vi vilka som socialister erkänna och klart se, att det finns ett sammanhang
mellan det kapitalistiska systemet och våra dagars krig, måste dock reagera mot
en sådan ödestro på krigets absoluta oundviklighet. Att förkunna en sådan
åskådning är att förlama kampen mot kriget. Ty örn kriget är oundvikligt, vad
skulle det då tjäna till att försöka organisera motstånd mot detsamma? Att
predika krigets oundviklighet, som denna åskådning gör, är i själva verket att
upphöra att tro på förnuftet, på utvecklingens krafter och framför allt på
arbetarklassens egen fredsvilja och dess förmåga att kunna omsätta denna fredsvilja
uti aktion. Det är att hängiva sig åt en svart pessimism och att tro, att
det är det onda rentav, som regerar världen, gentemot vilket det icke skulle
existera någon som helst appell. Vi påstå, att kriget är oundvikligt endast under
den förutsättningen, att vi icke själva göra allt för att undvika det. Och
detta »allt» —- eller det väsentliga i det — ligger just i avrustningen.

Det vore, inom parentes sagt, ganska intressant att veta, var nu nämnda
riktning står i avrustningsfrågan. Man har från det hållet karakteriserat
avrustningen såsom en dimbildning, såsom ett försök att slå blå dunster i ögonen
på folk, varunder man förbereder ett nytt krig mot Sovjetryssland. Jag
erinrar örn att när den kommunistiska riksdagsgruppen förra året hade väckt
ett förslag örn en fullständig svensk avrustning inom loppet av tre år, stämplades
denna aktion av den kommunistiska internationella ledningen såsom »ett
fel av allvarlig art». Herrar kommunister försökte då visserligen betäcka sin

Lördagen den 5 april f. m.

17 Nr 24,

ståndpunkt med att de icke alls avsett någon verklig avrustning utan att det
blott var en manöver för att avslöja det socialdemokratiska partiet! Detta
hjälpte nu icke; deras riksdagsgrupp fick en prickning i alla fall. Numera
tillhöra dessa anhängare av den yttersta vänstern icke den kommunistiska internationalen.
och det kunde därför i dag vara intressant att veta, huruvida de
mena allvar med sin avrustningsaktion eller icke.

Jag skall nu med ett par ord beröra frågan om den isolerade avrustningen
för Sveriges vidkommande. Det är knappast någon, som gör gällande, att
Sverige skulle komma att föra ett isolerat krig mot en stormakt och ännu mindre
mot en liten stat. Men man menar, att den övervägande sannolikheten talar för
att vi en gång skulle kunna invecklas i ett krig »i ett större sammanhang», som
den ryktbara frasen lyder. Javäl, det är tänkbart — allting är tänkbart. Och
örn vi föreställa oss, att det kan komma till ett nytt världskrig, så är det icke
otroligt, att man från det ena eller andra hållet skulle göra ett försök att indraga
Sverige i ett krig i ett stort sammanhang. Men just en sådan uppfattning bevisar
ju, att rustningarna icke utgöra något värn för vår neutralitet utan tvärtom
kunna leda till att vi i ett dylikt läge mot vår vilja kunna indragas i ett eventuellt
krig mellan stormakterna. Skulle vi då i en dylik situation försvara vår
neutralitet med militära maktmedel, så vore detta liktydigt med landets ödeläggelse.
Skulle vi åter uppge neutraliteten och kanske kasta oss in i kriget
på den ena eller andra sidan, därför att vi icke eljest ha någon utsikt att värna
om vår neutralitet, så vore vi i alla fall i precis samma fördömelse.

Detta resonemang måste leda till att för oss ligger den enda och verkliga
neutraliteten just i den isolerade avrustningen utan avvaktande på stormakternas
avrustning. Men argumentet om »det stora sammanhanget», i vilket vi
sannolikt komma ut i ett krig, leder fram till även en annan slutsats, än våra
motståndare förmena. Ty det är så, att vissa stormaktsgrupperingar räkna
med att vid ett eventuellt kommande krig tvinga de neutrala staterna till medverkan,
så utgöra dessa rustningar för de neutrala staterna, som dock vilja
värna örn sin neutralitet, en ökad krigsrisk — det kan icke bestridas — precis
som rustningarna i allmänhet, som sägas skola garantera vår självständighet.
Det gäller på samma sätt örn neutralitetsförsvaret, att det leder till en skärpt
risk just för brytandet av freden och neutraliteten. Det ges alltså ingen annan
lösning, enligt vår uppfattning, ur en sådan ödesdiger cirkel än att beslutsamt
taga steget ut och låta som neutralitetens nödvändigaste konsekvens följa avrustningen
— den och intet annat.

Det är ett gammalt militärt argument, att en avrustad stat ger sig själv
frivilligt till byte åt första bästa, som behagar fylla ut det »vacuum», det
tomrum, som skulle uppstå där en avrustad stat är placerad. Man hör samma
argument upprepas alltjämt, oberoende av hela den förskjutning i problemet,
som skett genom krigets nya skepnad liksom genom uppkomsten av folkförbundet,
som omöjligen skulle kunna utan vidare låta en kränkning av Sveriges
neutralitet eller självständighet passera. Folkförbundet säger självt uti sina
grundsatser, att det eftersträvar avrustning, och det är väl då fullkomligt ofattbart.
att det skulle kunna utlämna en självständig nation, som tager förbundets
egna statuter på allvar, till en stormakts övergrepp, när denna nation skrider
till förverkligande av folkförbundets eget program. Detta är så mycket mera
otänkbart, som folkförbundet självt, närmast i anledning av den grekisk-bulgariska
konflikten 1925, uppställt den satsen, att en stat, vars existens är hotad,
bör avstå från militära åtgärder och i stället vädja till folkförbundet. Ja, man
har hävdat, att ingen stat har rätt afl börja försvarskrig utan att först ha
underställt frågan folkförbundets prövning. Ty genom att utan vidare tillgripa
vapen för sitt försvar, kommer staten att försvåra eller omöjliggöra folkförbundets
ingripande och försök att genom icke-militära åtgärder återställa

Andra, kammarens protokoll 1930. Nr Hb. 2

Äng. -utredning
rörande
f örsvarsväsendet.

(Forts.)

Nr 24. 18

Lördagen den 5 april f. m.

Ang. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

rättstillståndet och trygga världsfreden, vilket är det väsentliga. Men örn sålunda
enligt denna folkförbundets sats staternas rätt till självvärn i själva verket
betraktas som avskaffad — såsom det också måste vara, ifall kriget skall
kunna avskaffas — så kan omöjligen den som avrustar därmed begå ett brott
mot folkförbundet och icke heller därmed öka risken för att landets självständighet
eller dess neutralitet kränkes av andra länder.

Det ifrågasattes från vissa håll, att en ensam stat icke skulle ha någon rätt
att isolerat genomföra avrustning — att detta skulle stå i strid mot folkförbundets
principer. Det finns ingenting i folkförbundets statuter, som strider mot
ett sådant förfarande, och förfarandet kan ej heller strida mot förbundets intressen.
Detta är också bekräftat av folkförbundets ledande män själva. Jag
erinrar örn att när frågan örn de neutrala staternas ställning till folkförbundet
var särskilt aktuell — när det gällde deras inträde i folkförbundet — tillskrev
dåvarande norska statsrådet Gastberg den engelske statsman, soto var den ledande
vid dessa förhandlingar mellan folkförbundet och de neutrala staterna,
lord Robert Cecil, alltså den konservative förutvarande engelske ministern och
kände folkförbundspolitikern. Han fick följande svar: »Det har alldeles givet
icke varit avsikten att ålägga någon medlem av förbundet en förpliktelse att
upprätthålla en militär styrka.» Behöves det något mera vittnesbörd örn den
saken, kan man hänvisa till ett liknande uttalande av den engelske ministerpresidenten
Mac Donald, vilken ju också har en betydande auktoritet som folkförbundspolitiker,
en auktoritet som torde vara lika oomstridd som lord
Cecils.

Men man säger slutligen — och det är kanske detta argument som numera
oftast går igen mot den isolerade avrustningen, åtminstone när det gäller argumentationen
inom arbetarvärlden —: kan demokratien ställa sig värnlös gentemot
diktaturerna? Antag, att Sverige avrustade och att denna avrustning
finge gensvar i övriga demokratiska stater, medan de existerande diktaturstaterna
— de fascistiska och bolsjevikiska diktaturstaterna — förbli i vapen!
Detta skulle alltså betyda, att demokratien i Europa stöde avrustad och att alla
Europas maktmedel koncentreras på diktaturstaterna. Det är väl också denna
argumentation, som ligger till grund för det projekt örn det s. k. solidaritetsförsvaret,
som nu företrädes med sådan styrka i major Bratts senaste skrift i
detta ämne. Men jag vågar hävda, att det är ett helt annat problem, som
därmed ställes på dagordningen, åtminstone när det gäller vårt lands ställning
i denna sak. Detta problem har sammanhang — det må erkännas — med den
allmänna internationella avrustningen och med folkförbundets politik, men det
har icke något omedelbart sammanhang med frågan örn en isolerad svensk avrustning
eller småstaternas avrustning. Naturligtvis är det riktigt — det vill
jag icke för ett ögonblick bestrida — att den europeiska demokratien, som helhet
betraktad, icke kan göra sig vapenlös, så länge det finns diktaturer, vilka
äro beväpnade till tänderna och vilka skulle vägra att deltaga i en sådan allmän
internationell avrustning. Ingen har ifrågasatt något annat — ja, det kanske
finns sådana ytterliga pacifister, men jag vill icke göra det för egen del. Och
självfallet förutsätter även genomförandet av den internationella avrustningen,
att i folkförbundets tjänst vidmakthålles en internationell ordningsmakt, tillräckligt
stark för att kunna hålla eventuella diktaturer eller andra eventuella
— jag betonar eventuella — fredsstörare i schack. Men vad de stater beträffar,
som här närmast åsyftas, tillhör ju den ena redan nu folkförbundet och har sålunda
därför också förklarat sig villig att underkasta sig och tillämpa dessa
principer. Och vad den andra beträffar, torde det väl vara en tidsfråga, när
även den kommer att bli medlem av folkförbundet. Men bortsett från detta är
det ett historiskt sakförhållande, många gånger bekräftat, att icke heller diktaturer
må särdeles gott av övergrepp på främmande folk. Detta fick både

Lördagen den 5 april f. m.

19

Sr 24.

kassern i Tyskland och tsaren i Ryssland erfara, och säkerligen skulle de nya
diktaturerna komma att röna samma erfarenhet, ifall de skulle söka efterhärma
dessa föregångares exempel och alltför ivrigt följa i sådana världsfamnande
andars spår. Jag tror för min del, att inbördeskriget kommer just i diktaturstaterna
mycket säkrare — som en oundviklig följd av diktaturen — än vad fallet
är i de demokratiska länderna.

Jag anser sålunda, herr vice talman, att vi mycket väl skulle i vårt land kunna
följa det danska exemplet och skrida till en omedelbar svensk avrustning. Danmarks
militärväsende kommer praktiskt taget att avskaffas. Man behåller en
liten neutralitetsvakt vid gränserna — det blir allt — och denna är avsedd endast
iör att konstatera örn neutralitetsbrott skulle förekomma, men den har
ingen som helst krigisk uppgift längre. Danmarks folk har sålunda icke ryggat
tillbaka för att taga steget fullt ut. Jag tror, att man gör klokt däri, att
det kommer att stärka landets ställning både ekonomiskt och kulturellt, något
som nog framtiden kommer att visa. Och den förbittring, som man kan finna i av
rustningsindustrien ägda tidningar, i de stora kapitalistiska organen i länder,
där man räknar nied de neutrala småstaternas befolkningar som kanonföda i blivande
nya krig, den förbittringen och den indignationen ha vi all anledning att
lämna utan avseende.

Det kan i detta sammanhang ha sitt värde att citera ett uttalande rörande
småstaternas avrustning, som gjordes förra året av den engelske premiärministern
Mac Donald till en korrespondent i den norska tidningen Arbeiderbladet,
vilken frågade honom om hans uppfattning rörande den danska avrustningen.
Mac Donald svarade följande: »Jag önskar icke uttala mig örn Danmark.
Det är detta lands egen sak. Men jag menar i allmänhet, att ingen liten
stat kan skapa en armé stark nog för sin säkerhet, och det sista som skall hjälpa
den är att sända beväpnade fartyg till sjöss. Det bästa skyddet för de små
staterna är enligt min mening, som jag ofta uttalat, avväpning omedelbart. Jag
skulle icke spendera 50 öre på rustningar.» Så långt Mac Donald.

Jag vill till sist erinra örn, att norska arbetarpartiet, i vars huvudorgan denria
intervju lästes, intager i delina fråga samma ståndpunkt som den danska
socialdemokratien, och den kommer att kämpa för denna uppfattning vid de
kommande stortingsvalen i Norge i höst. För övrigt kan det här anmärkas, att
även den holländska socialdemokratien trätt in för den isolerade nationella avrustningens
princip. Sålunda vinner denna tanke oavbrutet terräng i de små
staterna, och jag iir övertygad därom, att den tid skall icke vara alltför långt
avlägsen, då även det svenska folkets flertal i fredens och kulturens intresse
skall besluta sig för att gå samma väg.

Denna ståndpunkt har ingenting — det vill jag tillägga till sist — att skaffa
med den gammaldags »försvarsnihilismen», som byggde på helt andra förutsättningar
och som delvis var antipatriotiskt inställd. Den ståndpunkt jag här
företräder innebär visst icke likgiltighet till det nationella oberoendet. Jag har
anledning, att understryka detta, liksom min partivän herr Hallén nyss gjorde
det. Det är en sak, som kan förefalla överflödig att deklarera men som i alla fall
måste jsägas gång på gång med hänsyn till de argument, som framställts mot
oss i sådan riktning. Vi vilja leva som nation, men vi äro övertygade om att vi
kunna göra det bättre, sundare och riskfriare utan de militära rustningarna än
med desamma. Utan en varaktig fred och utan att slippa anslå de väldiga ekonomiska
medel, som förbrukas för rustningar i vårt land liksom hos andra folk,
är det icke möjligt ali uppbygga den samhällsordning, som tiden ropar på, med
människovärdiga villkor för alla medborgare i landet.

Herr vice talman! Med hänvisning till dessa allmänna synpunkter på problemet
ber jag alltså att få yrka bifall till statsutskottets utlåtande med den
mindre ändring, sorn jag här föreslagit.

Äng. utredning
rörande
färsvarsväsendet.

(Forts.)

Nr 24. 20

Lördagen den 5 april f. m.

Ang. utredning
rörande
försvaraväsendet.

(Forts.)

I detta yttrande instämde herrar Höglund i Göteborg, Molander. Johansson
i Sollefteå, Lindberg och Wihlund i Byske.

Herr Wohlin: Herr förste vice talman! Den föregående ärade talaren

anförde bl. a., att alla äro ense om att ett nytt världskrig skulle betyda civilisationens
undergång. Jag tror, att alla medborgare i detta land kunna ansluta
sig till denna uppfattning. Den som bara ett ögonblick reflekterar över
vad det stora världskriget innebar i förluster av människoliv, av begåvningar
och av unga generationer, vad det medförde i fråga örn förstörelse aV
materiella värden och hur det faktiskt bragt vår gamla världsdel i ett depressionstillstånd,
som ännu icke kan sägas vara övervunnet, måste instämma i att
perspektivet av ett nytt världskrig är förfärande. Med den utveckling, som
krigstekniken tagit, icke minst på de tekniska hjälpmedelns område, bleve säkerligen
ett sådant krig en fruktansvärd förstörelse även av stora delar av
civilbefolkningen och skulle, som den föregående talaren riktigt anmärkte,
innebära åtminstone den europeiska civilisationens undergång.

Med hänsyn till denna känsla, som lever djupt i de flesta folks sinnen, kan
man också förstå den fredsrörelse, som i manga länder otvivelaktigt under
senare år bryter fram med ökad styrka. Jag gjorde under förra årets sommar
en rundresa genom åtskilliga västeuropeiska länder .— visserligen för
helt andra syften — och sammanträffade naturligtvis därvid, som varje resenär,
med många, personer ur skilda samhällsklasser. Jag fick ett levande intryck
av att avskyn för kriget växer sig allt starkare, icke minst inom de
stora anglosaxiska nationerna, som på grund av sin lynnesnatur och andra
omständigheter måhända äro kallade att gå i spetsen för det stora internationella
fredsarbete, till vilket vi alla här i landet livligt ansluta oss. Man
måste ju också erkänna, att de som äro benägna att se något ljust pa världsläget
otvivelaktigt kunna hänvisa till vissa händelser under de sista åren.
vilka för dem kunna utgöra en anledning till ökade förhoppningar örn ett
lyckligt avvärjande av ett nytt världskrig. Jag behöver ju icke erinra örn.
huru samförståndet mellan de båda stora kontinentala nationerna Tyskland
och Frankrike, där den nationella motsatsställningen varit så stark, är på
frammarsch och huru icke endast namnet Locarno utan även andra djupare
folkliga rörelser tyda på en strävan att slå en brygga över det förgångna och
närma dessa nationer till varandra. Jag behöver icke heller erinra örn det
storartade initiativ, som utgått från världens största maktfaktor i innevarande
tid och som bär det ifrågavarande landets förre utrikesministers namn.
Detta stora komplex av avtal innebär åtminstone ett allvarligt försök till en
internationell reglering i syfte att undvika en ny krigisk katastrof. Därtill
komma ytterligare andra tecken runt örn i världen, som företrädarna av en
mera ljus uppfattning av världsläget med skäl kunna se tillbaka på som stöd
för sin tro på fredssträvandenas lyckliga framtid.

Men jag tillåter mig samtidigt härmed erinra om att man även med erkännande
av dessa ljuspunkter likväl måste säga sig, att icke minst under de år
som gått sedan 1925 års försvarsrevision beslutades den rent praktiska effekten
av dessa ideella strävanden blivit vida mindre, än man då hoppades och
alltjämt skulle önska. Trots dessa strävanden hos statsmän och andra och
trots dessa strömningar hos folken förspörjes, såsom den nästföregående talaren
också med rätta påpekade — fastän han därav ville draga helt andra
slutsatser — en tydligt framträdande svårighet att i verkligheten realisera
dessa fredsidéer i form av minskning av rustningarna. Det rustningssystem.
som hail med sådan skärpa vände sig mot. har dock ännu i den stund som är
icke förändrats i så hög grad, som man skulle önska och som skulle göra en
svensk nedrustningsaktion berättigad. Herr Höglund i Stockholm anförde

Lördagen ilen 5 april i. m.

21 Nr 24.

t. o. m. själv bl. a., att situationen i närvarande stund är mörkare än för några
år sedan, att rustningarna icke avtagit så, som man hoppats, att Nationernas
förbund icke infriat de förhoppningar, man ställt på detsamma, och att många
skäl finnas att icke se så optimistiskt på läget nu som fallet var 1923—1924.
Dessa uttalanden, som jag finner fullt riktiga, kunna naturligtvis icke för oss,
som i den isolerade avrustningen ingalunda se en ökad trygghet för vare sig
större eller mindre länder, tagas till intäkt för någon annan uppfattning än
att fråga örn den isolerade avrustningen är för tidigt väckt här i Sverige.
Herr Höglund förklarade vidare att strävandena fram mot den isolerade avrustningen
— som det här gäller •— redan allt starkare skulle ha framträtt i
världen och som exempel på länder, som enligt hans mening vore ett uttryck
för ett realiserat sådant strävande förekom även Tyskland. Jag tillåter mig
härtill endast anmärka, att det dock icke varit någon i detta land förhärskande
folkuppfattning, som lett till det ifrågavarande landets avskrivning av
dess förutvarande militäranstalter, utan det rör sig ju örn ett genom Versaillesfreden
landet påtvingat förhållande, vars karaktär således är av ganska annan
natur än den ärade talaren ville göra gällande. Och då samme talare ytterligare
till belysning av den stora rörelse, som han med skäl ansåg det pågående
internationella fredsarbetet vara, anförde ett uttalande av den nuvarande
engelske premiärministern, så tillåter jag mig gentemot detta citera vad
krigsministern i samma arbetarregering, den socialdemokratiske ministern
Shaw, vid ett annat tillfälle uttalade i samma ämne. Med anledning av att
vissa medlemmar av arbetarpartiet såsom anhängare av den isolerade nedrustningen
bragt denna fråga på tal inom partiet, framhöll han att regeringens
program — den engelska arbetarregeringens program nämligen — vore nedrustningens
på grundval av internationella uppgörelser. »Nu gjorde», fortsatte
denne ledamot av Mac Donalds kabinett, »några teoretiska och spekulaliva
filosofer gällande, att örn vi nedrustade mera avsevärt och konstant utan
hänsyn till några andra nationer, skulle vi främja nedrustningen». Ministern
ville uppmana dessa förslagsställare, som yrkade på arméns avskaffande, att
noga undersöka, »örn de icke vore lidande av ett sjukligt anfall av bakvänd
nationalism». Så starkt och drastiskt skulle måhända ingen på vår sida vilja
uttrycka sig om sina motståndare här i kammaren. »Det förefaller mig», fortsatte
mr Shaw vidare, »att ingenting blivit mera klart efter kriget, än att
vi, vare sig vi vilja det eller icke, både ekonomiskt och politiskt äro bundna
av ett internationellt system. Förslaget att vi skola handla utan hänsyn till
andra är enligt min mening den sämsta metoden att handlägga dessa problem.
Den bästa är att komma överens med andra om de nödvändiga förbättringarna.
»

Ja, vad denne socialdemokratiske minister i den Mac Donaldska regeringen
sålunda sagt är väl egentligen på pricken ett uttryck för vad åtminstone jag
och många med mig liktänkande anse örn det sätt. på vilket man bör främja
fredsidéerna i våra dagar. Jag har ytterligt svårt att förstå hela den tankegång,
som kommer till uttryck hos pacifisterna i ett litet land som vårt, att
den isolerat vidtagna avrustningen skulle innebära en minskad risk för detta
lilla land. Herr Höglund utvecklade som sin uppfattning, att existensen till
och med av ett mycket reducerat försvarsväsen för ett sådant lands vidkommande
innebure en stor risk. Landet kunde antingen bli tvunget att begagna
n entra 1 i t ets försvå rot. i ett främmande stormaktsimperiums intresse eller motsätta
sig detta och i båda fallen bli offer för krigets olyckor inom sina landamären.
Men är det icke så. att världen ännu icke på långa vägar kommit så
långt i idealism, som herr Höglund föreställer sig? Är det icke så. att ,ett
litet land med högvärdiga tillgångar och beläget i en av de mest utsatta delarna
av gamla världen i händelse av konflikt mellan stormakter vid en isn -

ing. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

Nr 24. 22

Lördagen deri 5 april f. m.

Ang. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

lerat vidtagen avrustning har vida större utsikter att bli indraget i krig än
om det uppehållit en efter sina förhållanden avpassad försvarsordning, som
ger uttryck för — och det är ju varje försvarsordnings djupaste natur —
detta folks livsvilja, denna livsvilja, som är det mest konstitutiva såväl hos
den enskilda människan som hos en nation och som i den ofullkomliga och
onda värld, i vilken vi leva, just kommer till uttryck i viljan att försvara sig
mot angrepp på sin självständighet och integritet? Jag kan omöjligen dela
de svenska pacifisternas uppfattning, att ett från ett litet land utgående initiativ
kan få någon nämnvärd betydelse för en avrustningsaktion i större stil,
att en sådan isolerad svensk avrustning kan, såsom herr Höglund uttryckte
det, få »ett gensvar» hos de stora nationerna. Är det likväl icke så, att initiativet
på detta område skall komma från d^m, som ha makten i sina händer,
och det är med tacksamhet och glädje, som de mindre staterna sedermera giva
gensvar på de störres handlingar genom att ge sin anslutning till en sådan
internationell nedrustning. Denna de svenska pacifisternas uppfattning kan nog
vara idealistiskt respektabel, och jag vill gärna tro, att herr Hallén på Värmlandsbänken
har rätt, när han i den svenska fredsrörelsen inlägger en stark
fosterlandskärlek. Säkert är den svenska fredsrörelsen, när den är som bäst,
djupt förbunden med en sådan fosterlandskärlek och troligen har den även
känsla för vikten av vårt lands oberoende. Men ligger det icke vid sådant
förhållande någonting av kammarteori och kammarspekulationer i hela denna
föreställningsvärld, att man kan nå sitt mål på en väg. som så mycket avviker
från den som det allmänna världsläget utpekar såsom lämplig och nödvändig?
Jag kan sålunda icke förstå annat än att frågan om en utredning av
en isolerad svensk avrustning nu blivit för tidigt väckt. De internationella
förutsättningarna för en sådan utredning föreligga icke, och det statsutskottsutlåtande.
som här föreligger till behandling, innebär på denna punkt en anledning
till allvarlig oro hos oss, som endast i en nedrustning efter internationella
överenskommelser se den rätta vägen för krigsfarans successiva avskaffande.

För att övergå till detta statsutskottsutlåtande finner man däri, såsom redan
anförts under debatten i drastiska ordalag, en samling av olika synpunkter
på sådant sätt sammanställda med varandra, att hela betänkandet logiskt sett
är ett ganska bedrövligt aktstycke. Oavsett vilken ståndpunkt man har —
vare sig min eller mina partimotståndares i denna fråga — hänger detta utskottsutlåtande
icke väl ihop. Den parlamentariska försvarskommissionen
skall å ena sidan icke underlåta att pröva de skäl. som åberopas för starka militära
försvarsanstalter, och å andra sidan skall den pröva frågan om en »isolerad
nationell avrustning». Jag får säga, att bara sammanställningen av orden
»isolerad nationell avrustning» för mina öron är en mycket främmande
sammanställning av ord. Jag kan icke förstå annat — vilket också lär vara
händelsen — än att detta statsutskottets aktstycke är resultatet av en kompromiss,
där väsentligt skilda uppfattningar örn hela försvarsproblemet försökt
komma överens, och resultatet har blivit utredningsdirektiv, som jag, utan att
återgiva herr Anderssons i Ovanmyra uttalande, för min del finner vara av sådan
natur, att de icke med fördel kunna läggas till grund för en allmän omprövning
av våra försvarsanstalter, en allmän omprövning, som ju även högerregeringen
och högerpartiet i dess helhet, därest utredningen icke omsluter denna
s. k. isolerade avrustning, ansluta sig till.

När jag vidare ser, huru man i direktiven erinrar om. att 1925 års härordning
i kostnadsavseende kommit att ställa sig avsevärt dyrare, än man trodde
vid dess genomförande, kan jag icke underlåta att erinra örn, hurusom just
dessa beräkningars bristfällighet och otillfredsställande natur i många anföranden
här i riksdagens kamrar vid det tillfället underströks och påpekades

Lördagen den 5 april f. m.

23 Nr 24.

och huru starkt det från vårt håll varnades för de kalkyler, sorn man på nedrustningsivrarnas
sida lade till grund för sitt beslut. Jag vill även framhålla,
att vad som i fortsättningen förekommit ingalunda varit av den natur, att det.
kan karakteriseras på det sätt, som sker här i utskottsutlåtandet. Där står
bland annat: »Krav på utvidgningar och tillägg framfördes omedelbart av de

militära myndigheterna» — ja. det är ju möjligt, att detta är riktigt — »och
vunno understöd från deras sida, som varit motståndare till 1925 års beslut.
Den nuvarande regeringen har också på olika sätt verkat i samma riktning.
De framlagda försvarsbudgeterna ha icke inneburit väntade begränsningar i
utgifterna utan i stället avsett stegrade kostnader.» Vad är det då, som förekommit?
Det har icke förekommit, såvitt jag vet, från högerregeringens sida
något enda förslag, som inneburit en utökning i organisatoriskt avseende av
den år 1925 av riksdagen beslutade försvarsordningen, utan högerregeringen
har vid de senaste två riksdagarna, då den framlagt fjärde huvudtiteln lojalt
ställt sig 1925 års försvarsbeslut till efterrättelse. De önskemål och de förslag,
som på fjärde huvudtiteln framlagts såväl under fjolåret som i år, lia visserligen
på enstaka punkter inneburit kostnadsstegringar, men det har i åtskilliga
fall skett därför att det gällt förslagsanslag, som man i den budgetära redbarhetens
intresse räknat upp, sedan man funnit att de under en följd av år
överskridits. Sedan har riksdagen, i tro att den därigenom gjort en verklig besparing
eller för att bibringa allmänheten uppfattningen att en sådan skett,
nedskurit samma förslagsanslag, utan att detta naturligtvis haft den ringaste
statsfinansiella effekt. Så skedde exempelvis i fjol. när försvarsministern för
att något minska överskridandena på avlöningsanslagen, som länge varit betydande,
vidtog åtgärden att uppräkna avlöningsanslaget för armén med 500,000
kronor och avlöningsanslaget för marinen med 400,000 kronor — detta icke på
grund av något som helst militärt intresse utan allenast för att försöka redovisa
en budget, som på detta område bleve riktigare. Vad gjorde riksdagen?
Jo, den strök bort dessa uppräkningar, i motsats till mångå andra fall, då riksdagen
förstått, att ett förslagsanslag, som överskridits, rimligen bör räknas
upp. Sedan har försvarsministern, utan att gå utöver 1925 års organisatoriska
ram, presenterat riksdagen några anspråkslösa anslag — somliga av herrarna
kanske anse dem anspråksfulla — men likväl några jämförelsevis mindre
anslag till material och annat, avsedda att höja effektiviteten av vår försvarsordning.
Att sådana anslagsbegäranden skulle vara uteslutna eller stå i strid
med 1925 års härordning kan så mycket mindre göras gällande, som ju riksdagen
själv i fråga örn vissa materialanslag, exempelvis på flygväsendets område.
måst räkna med högre kostnader, än som skedde 1925. Jag finner sålunda,
att dessa uttalanden icke överensstämma med vad som är riktigt. När
man därefter tillfogar, att något stillestånd i striden örn våra militära försvarsanstalter
och deras omfattning sålunda icke ernålts. och då det av den föregående
meningen liksom antydes, att orsaken härtill skulle vara högerregeringens
anslagsäskanden, så innebär detta en fullkomligt grundlös anklagelse mot denna
regering. Att något stillestånd i striden icke uppstått, är sannerligen icke
högerns eller dess regerings fel, utan det beror väl på dem, som nu ha kommit
lill den uppfattningen, att 1925 års härordning är för omfattande och icke motsvarar
deras nya krav på en mera reducerad sådan.

Man finner sedermera i fortsättningen av utskottsbetänkandet ett uttalande
örn att man främst skall pröva möjligheten att återgå till den år 1925 tänkta
ekonomiska ramen. Detta kan icke innebära annat, än att man själv stryker
ett brett streck över sina egna kalkyler av år 1925, och syftar till en härordning.
sorn i organisatoriskt avseende, med hänsyn till regementen och kadrer
etc., kommer att innebära en ytterligare kraftig beskärning av de reducerade
och bristfälliga försvarsanstalter, som vi lia genom 1925 års beslut. Då man

Äng. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

Nr 24. 24

Lördagen den 5 april f. m.

Ally. utredning
rörande
jörsvarsvåsendet.

(Forts.)

sätter detta såsom ett direktiv för utredning, men underlåter att beröra den
andra sidan av kostnadsfrågan, så skapar man ju ingen fri prövningsrätt
för utredningsmännen. Ifall dessa exempelvis skulle finna, att något nytt försvarsvapen
har fått det värde och den effektivitet, att det bör rekommenderas,
även om det kostar något, så får det tydligen icke ske, såvida icke det hela
kan inpassas i den gamla, som vi alla veta, oriktigt beräknade ramen av år
1925. Det har dock skett ändringar i å-priserna på många militärartiklar och
andra förändringar i den ekonomiska grunden för kalkylerna på detta område,
så att det är ganska antikverat och ofruktbart att här hålla fast vid en för fem
år tillbaka kalkylerad ram.

Så till sist heter det, att utredningen bör omfatta de skäl, som åberopas dels
för starka militära försvarsanstalter dels för avrustning av förefintligt försvar
på grundval av internationella överenskommelser och dels för isolerad nationell
avrustning. Vad är det sista, mina herrar, om icke en verklig positionsförändring,
åtminstone hos det folkfrisinnade partiet, som måhända bär det största
ansvaret eller i varje fall ett huvudansvar för 1925 års härordning? Och det
innebär än mera, det innebär en positionsförändring hos detta parti icke endast
sedan 1925, utan till och med sedan så kort tid tillbaka som 1929. Herr Ekman
anförde under behandlingen av försvarsfrågan föregående år, bland annat,
gentemot en socialdemokratisk talare, herr Engberg: »Ja, mina herrar, när

jag försöker förena denna partiets allmänna principdeklaration»--det var herr

Sandlers principdeklaration 1925 — »med det anförande, som herr Engberg
höll här i dag, och som representerade kravet på att man nu skulle lämna 1925
års försvarsståndpunkt i det stora hela, så måste jag fråga mig: är det möjligt
för ett politiskt parti, är det möjligt för politiska ledare att med bibehållen
auktoritet i försvarsfrågan på det sätt skifta mening, som här obestridligen
skett?» Jag uppläser dessa ord ännu en gång och riktar dem direkt till herr
Ekman: Är det möjligt för ett politiskt parti, är det möjligt för politiska

ledare att med bibehållen auktoritet i försvarsfrågan på det sätt skifta mening,
som här obestridligen skett? Jag kan icke finna annat än att det inträffat något,
som icke står i sammanhang med händelserna ute i världen, som icke betingas
av de internationella strävandenas resultat, som icke har sin grund i några
nya sakliga omständigheter av betydelse att inverka på vårt lands försvarsfråga,
utan som måste ha sin förklaringsgrund liggande på helt andra områden
än dem, som måste vara de avgörande vid behandlingen av Sveriges
största livsfråga, nämligen försvarsfrågan.

Med denna uppfattning måste jag med sorg och ledsnad bemärka den passus
i utskottets motivering, där utskottet likställer frågan örn en isolerad nationell
avrustning i utredningshänseende med övriga spörsmål, och jag kan —
frånsett det mindre logiska i hela motiveringen — icke heller se, att det finns
möjlighet för den, som — ehuruväl han är fredsvän i övertygad grad och har
på känn, att ett nytt världskrig är civilisationens undergång — anser den isolerade
avrustningen vara en oacceptabel och farlig linje, att ansluta sig till utskottets
utredningsdirektiv. Man bör enligt min mening begränsa den nya
omprövningen av vårt försvarsväsende på sådant sätt, att den isolerade avrustningen
uteslutes från denna utredning. Jag är gärna med örn allt det övriga,
både prövningen av kostnadsramen, undersökningen av de nya tekniska
hjälpmedlen, samt i vad mån det är möjligt med en avrustning av förefintligt
försvar på grundval av internationella överenskommelser — självfallet även
det — men dock icke den speciella fråga, som en isolerad avrustning utgör.

Med dessa utgångspunkter ber jag för min del att få förklara, att jag icke
kan godtaga utskottets motivering för den nya stora försvarsutredning, örn vilken
vi i övrigt äro eniga. När jag ser på de reservationer, som äro fogade till
utskottets utlåtande, finner jag icke den karakteristik, som herr Andersson i

Lördagen den 5 april f. m.

25 Nr 24.

Ovanmyra gav högerreservationen, fullt rättvis oell träffande, ty denna reservation
bygger ju på vad som är allmänt känt, nämligen att sakkunniga personer
för närvarande utreda och göra ett gott förarbete till den fortsatta utredningen.
Men naturligtvis är herr Kvarnzelius reservation i så måtto fullständigare, att
den innehåller positiva uttalanden — direktiv som jag kan ansluta mig till —
och jag kan med nöje rösta för denna reservation, för den händelse den har
utsikt att samla större anslutning än den förstnämnda, vilket jag också tror
att samtliga anhängare av högerreservationen i sådant fall likaledes gärna
skulle vilja göra.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till den av herr
Kvarnzelius vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr talmannen, som under herr Wohlins anförande återkommit, yttrade nu:
Sedan jag i dag till Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-regenten enligt kammarens
uppdrag framfört uttrycket för kammarens deltagande i sorgen vid
Hennes Majestät Drottningens bortgång, har Kronprinsen-regenten anmodat
mig att till kammaren framföra hans och hans familjs hjärtliga tack härför.

Kronprinsen har därjämte uppdragit åt mig att inbjuda kammarens ledamöter
att närvara vid den minnesgudstjänst, som i anledning av Hennes Majestäts
frånfälle kommer att äga rum i Slottskapellet i dag kl. 4 e. m. Kammarens
förhandlingar komma i anledning härav att avbrytas kort efter kl. 3
för att åter upptagas kl. 7 i afton, då enligt utfärdat anslag detta plenum
kommer att fortsättas.

Vidare anförde:

Herr Ekman: Herr talman! Då kommendör Holmgren inledde debatten
här i dag, kom han, som de närvarande hörde, till ett yrkande, fullkomligt
motsatt det, som han framställde föregående år, då han på statsutskottshögerns
vägnar gjorde sin hemställan i samma ämne. Då yrkade han nämligen,
liksom utskottets majoritet, att de väckta motionerna om en allsidig och förutsättningslös
utredning icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda.
I dag däremot ansluter han sig till ett yrkande, som går ut på, att en dylik
utredning måtte komma till stånd.

Innan jag ingår på frågan om den förändrade hållning, som den siste ärade
talaren ansåg föreligga ifrån min och mina meningsfränders sida, har jag
alltså anledning att spörja: Vad är det, som förändrat den hållning, som

högerpartiet, alltså även herr Wohlin och övriga här närvarande högermän,
intogo i fjol, i förhållande till den ställning de intaga i år? Har i fråga om
det militärpolitiska läget någon sådan ändring skett, att däri kan ligga en
saklig motivering för denna förändrade ståndpunkt? Eller har i fråga örn de
militära hjälpmedlens utveckling en sådan omvälvning sedan dess kommit till
stånd, att den omständigheten kan förklara den förändrade ställningen? Såvitt
jag förstår, är så icke fallet. Man har att söka högerns ombyte av ståndpunkt
på annat håll.

Varpå beror då denna förändrade hållning från högerns sida? Såvitt jag
förstår, beror den enbart och uteslutande därpå att man sedan den tiden ifrån
regeringens sida förklarat, att den komme att, oberoende av meningsyttringar
från riksdagen, sätta i gång en allmän utredning, byggd på den mera fackmässiga
beredning, som hittills ägt rum inom departementet. Läget är följaktligen
det, herr Wohlin, att det parti, som utgör regeringens eget underlag,
har, i stället för den ståndpunkt det intog i fjol både i statsutskottet och i övrigt,
funnit sig böra gå in för en utredning — jag återkommer närmare till
den saken senare —- som .jag, särskilt efter herr Wohlins senaste yttrande,

Äng. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

Nr 24. 26

Lördagen den 5 april f. m.

Ang. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

har svårt att karakterisera med orden »allsidig och förutsättningslös», men
sorn dock avser att taga upp försvarsproblemet i ett större sammanhang.

Herr Holmgren inledde sitt anförande med att säga, att den nuvarande regeringen
och särskilt försvarsministern varit »utomordentligt lojal» gentemot
1925 års försvarsorganisation. Och den siste ärade talaren ansträngde
sig att visa, att de förslag, som i sådana avseenden förts fram, icke kunde
motivera ett sådan omdöme örn detsamma, som förekommer i statsutskottets
hemställan.

Emellertid förhåller det sig ju härmed så, att herr försvarsministern för en
tid sedan i ett offentligt föredrag tillkännagivit både sin — och därmed väl
också regeringens nuvarande — ställning till försvarsproblemet, liksom också
skälen till denna förändrade ställning. Enligt ett referat, som jag förmodar
är riktigt, enär det är återgivet i en tidning, som tillhör regeringens politiska
meningsfränder, yttrade han i detta föredrag bl. a. följande: »Resultatet av

1925 års försvarsbeslut har beträffande armén blivit ett organisatoriskt lappverk
med en otillräcklig tilldelning av modern krigsmateriel. För dess del
är därför en revision av 1925 års beslut oavvisligen nödvändig.»

Jag skall icke ingå på frågan huruvida detta, rent formellt, är ett omdöme,
som visar, att regeringen funnit sig kunna stödja, utveckla och stärka 1925
års försvarsbeslut. Jag konstaterar endast, att omdömet från regeringens
sida om 1925 års försvarsordning äger den innebörd, jag nu angivit. Det var
väl för övrigt icke något nytt vittnesbörd, utan en mening, som på det hela
taget färgat regeringens uppfattning av försvarsfrågans läge under hela den
tid. regeringen suttit.

Vad den revision, som sålunda ställdes i utsikt, skulle lia till syfte, utvecklas
närmare i fortsättningen av föredraget, där försvarsministern yttrat följande:
»Ett bland de svåraste problemen är säkert en för våra svenska för hållanden

lämplig avvägning mellan organisationens omfattning och tillgodoseendet
av materielbehovet. För att fatta lämpliga beslut i dessa frågor
fordras grundliga överväganden av en mångfald militära och även politiska
frågor av delvis ganska ömtålig natur. Utan tvivel är det av stor betydelse
att redan i fred äga tillgång till en tillfredsställande materiel. Men örn man
står inför valet att giva efter i endera hänseendet, bör man minnas, att skapandet
av en duglig organisation är ofantligt mycket svårare och mer tidsödande
än komplettering av materielen. En överdriven föreställning örn teknikens
möjligheter får icke leda till att vi förbise den viktigare grundsatsen,
att ett land skall vid kamp för sin existens kunna på lämpligaste sätt sätta in
alla sina kraftresurser.»

Här tillkännagavs sålunda i klara ord. att man inom regeringen var i färd
med en revision, sorn. vad armén beträffar, skulle möjliggöra för landet att
sätta in alla sina kraftresurser, d. v. s. taga i anspråk hela vårt människomaterial
i den mån detta är användbart för kriget, och förse detta folkmaterial
med den utrustning, som kan anses erforderlig i detta avseende. Då frågar
jag i korthet: När socialdemokratien redan i fjol ställde sig på den ståndpunkten,
att en utredning borde komma till stånd och när i år regeringen, och
därmed också högerpartiet, för sin del deklarerat, att den skulle komma att
gå in för en utredning, som, vad armén beträffar, hade det syfte, jag förut
refererat, när det således låg fullkomligt klart, att majoritet fanns i riksdagen
för att utredning skyndsammast borde vidtagas, även örn de olika partiernas
syften med utredningen voro från varandra skiljaktiga, var det då icke rimligt,
att även vi frisinnade inriktat oss på att söka få ett ord med örn beskaffenheten
av de utredningar, som man sålunda kunde förutse oundgängligen
skulle komma till stånd? Detta vårt betraktelsesätt förefaller mig vara fullständigt
klart och oangripligt. Men däremot kvarstår alltjämt såsom oför -

Lördagen den 5 april f. m.

27

Nr 24.

klarligt, varför herr Wohlin och hans meningsfränder i fjol röstade mot en allsidig
och förutsättningslös utredning, under det de i år biträda ett sådant
krav? Då herr Wohlin nu gentemot mig talar örn partier och örn partiledare,
som bytt mening, så returnerar jag detta direkt och omedelbart till herr Wohlin
och hans meningsfränder, vilka just genom sin hållning skapat den förändrade
situation, jämfört med i fjol, i vilken vi nu befinna oss. Det är farligt, herr
Wohlin — framför allt när man har så stor delaktighet i exempelvis 192-1 års
försvarsförslag, som herr Wohlin har, det är riskabelt, säger jag — både ur
taktisk och allmänt principen synpunkt, att under sådana förhållanden gå till
anfall på detta område.

Av vad som framkommit på olika håll och på olika sätt var det, som sagt,
således klart, att en utredning skulle komma till stånd, vare sig riksdagen nu
fattade något beslut därom eller icke. Lika klart var det, att örn en utredning
skulle verkställas av regeringen, utan att riksdagen gjorde sin mening därom
gällande, skulle denna utredning — vad jag nyss läst upp är i det fallet alldels
obestridligt — komma att avse en utvidgning i stor omfattning av våra
försvarsanordningar. T ett sådant läge återstod, såvitt jag kan förstå, för en
riksdag, som icke vill, att en minoritetsmening skall på det sättet forceras
fram mot en allmän folkmening på detta område, utan som vill förhindra en
sådan utveckling — vilken för övrigt i det stora hela tillfogar sig själv de största
skadorna — intet annat än att söka få fram normer och direktiv för utredningsfrågans
fortsatta behandling, direktiv, som stå i överensstämmelse med
folkflertalets mening. Det borde väl vara påtagligt för var och en, synes det
mig, att motiven till det utskottsutlåtande, som här föreligger från riksdagsmajoritetens
sida, äro av denna beskaffenhet. Det framgår klart av utskottsutlåtandets
innehåll. Jag menar alltså, att den förklaringen över vårt votum
i år är fullständigt tillräcklig. Och ingen, som studerar denna fråga, skall
något ögonblick behöva vara i tvivelsmål om, huruvida det varit något annat
än giltiga och sakliga skäl. som motiverat det förslag, som herr Wohlin för sin
del betecknade som ologiskt och beklagligt.

Jag övergår därefter till frågan örn vilka anmärkningar, som med skäl kunna
göras mot detta utskottsutlåtande.

Herr Jones Andersson och flera med honom, bl. a. herr Wohlin, tyckte att
det var något alldeles orimligt, att i en allmän utredning skulle beaktas såväl
kraven på ett starkt försvar som tanken på en internationell ömsesidighet i
strävandena för allmän nedrustning liksom också den på vissa håll omfattade
planen på isolerad avrustning. Nu tillåter jag mig fråga och då närmast herr
Jones E. Andersson: Ingå icke sistnämnda spörsmål i den »allsidiga och förutsättningslösa»
utredning, till vilken herr Andersson yrkade bifall? Ty örn så
är fallet och alltså samtliga dessa riktlinjer ingå i hans förslag, måste de väl
också komma upp till prövning. Örn det är uppenbart, att dessa olika strävanden
och åskådningar, som taga sig uttryck i dessa tre olika alternativ, äro
åsyftade i båda de reservationer, vartill man här yrkar bifall, vad mena då herrarna
med att utskottets betänkande skulle vara så oerhört mångsidigt och vidlyftigt
och innebära en sådan rikedom på uppslag? Skillnaden, mina herrar,
blir endast den, att medan reservanterna leka kattens lek med råttan och icke
våga nämna vad som skall förekomma, fastän de mycket väl veta vad som måste
komma under omprövning, så innehåller utskottsförslaget anvisning på, de tre
stora huvudlinjer, med vilka man får tänka sig, att den fortsatta utvecklingen
har att räkna. Örn åter herrarna på ömse sidor örn utskottsmajoriteten härtill
svara: Nej, i denna »förutsättningslösa utredning» skall icke det sista alternativet
komma med, då frågar jag: hur kunna herrarna då för sina förslag använda
orden »allsidig och förutsättningslös?» Ty så mycket lia vi viii redan
hört av dagens debatt, att nog är även den linjen en sådan, som hommer att

Äng. utredning
rörande,
försvarsväsendet.

(Forts.)

Nr 24.

28

Lördagen den 5 april f. ni.

Anfj. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forte.)

anmäla sig såsom aktiv i vår fortsatta försvå ^diskussion. Vill man bestrida
den saken, må man ju göra det, men det. är. såvitt jag förstår, blindbockens
fullkomligt ohållbara ståndpunkt. Jag ber samtidigt att herr Wohlin förklarar
för oss, huruvida icke i det yrkande, som han framställde, även ingår som
förutsättning, att samtliga dessa tre alternativ skola komma upp till prövning
och undersökning? Jag kan spara mina reflexioner rörande hans omdömen,
tills jag erhåller ett klart svar. fritt från undanflykter, på detta spörsmål.

H är har man klandrat — det gjorde också herr Wohlin — att bland direktiven
i utskottsbetänkandet förekommer en hänvisning till 1925 års kostnadsram
samt ett uttalande av innebörd att denna ram borde beaktas vid utredningen.
Jag har då anledning fråga: Är det orimligt, är det något nytt eller olämpligt,
att vid en utredning, som avser att på lång sikt lösa frågan om våra försvarsanordningar,
man anlägger, såsom en grundläggande, för utredningens resultat
bestämmande synpunkt, de ekonomiska hänsynen? Jag skall till herr
Wohlins begrundande citera något av vad som förekom i Kungl. Maj:ts proposition
nr 20 vid 1924 års riksdag, en proposition, under vilken man finner bl. a.
herr Wohlins namn. I inledningen till den propositionen upptogs frågan först
av den dåvarande statsministern, som i »det förslag till omorganisation av vårt
försvarsväsen», som då förelädes riksdagen, bl. a. åberopade den regeringsförklaring,
som avgavs, när regeringen ifråga tillträdde. Statsministern hr Trygger
yttrade därvid: »Regeringens avsikt är att inom de gränser, som bestämmas
av landets ekonomiska och finansiella förmåga, söka få fram en försvarsorganisation.
som i rent militärt avseende innebär det mest fullständiga utnyttjande
av de för ändamålet till buds stående medlen och samtidigt ger landet största
möjlighet att i farans stund utveckla den försvarskraft, som rikets säkerhet
kan kräva.» Jag stryker under orden »inom de gränser, som bestämmas avlandets
ekonomiska och finansiella förmåga». I fortsättningen upprepade statsministern,
att dessa gränser efter hans förmenande icke kunde sammanfalla med
gränserna för den då rådande, år 1914 beslutade försvarsorganisationen, om
vars kostnadssiffra han gör följande uttalande: »Utan att behöva taga min tillflykt
till några särskilda, mer eller mindre tillförlitliga beräkningar kan jag
såsom nästan obestridligt beteckna, att en dylik försvarsbudget skulle av vårt
folk betraktas och vid tillämpningen kännas såsom en överbelastning.» Herr
Trygger kom i fortsättningen fram till, att de utgifter, som förekommo i den
»begränsade finansiella ram, som de i 1924—1925 års budget upptagna förslagsanslagen
innebära», vore vad situationen anvisade, och »följaktligen tarvas»,
säger han vidare, »ingen särskild undersökning örn landets förmåga att
bära kostnaderna för denna försvarsorganisation». När den regeringens försvarsminister
sedermera utvecklade sin synpunkt på frågan, kom han beträffande
det belopp, som enligt huvudtiteln borde uppställas som norm, fram till i
runt tal 138.000,000 kronor såsom den lämpliga siffran. Han avslöt sitt principyttrande
till det förslaget med följande ord: »För mig har den avgörande
synpunkten uteslutande varit att inom förut angiven kostnadsram så organisera
de olika försvarsgrenarna, att försvaret erhåller den största möjliga effektivitet.
» Detta yttrande avsåg ett nytt förslag till härordning, som skulle gälla för
långa tider framåt, en försvarsomorganisation sålunda, lika grundlig som den,
som sedermera kom till stånd 1925. Men, mina herrar, en principmotivering,
som mera klart och samtidigt mera trångt fixerat, att försvarets omfattning
måste bestämmas av den ekonomiska ramen, än som skedde i det förslag, som
framlades år 1924, har aldrig förut anförts i en kungl, proposition. Och för
denna begränsning stod herr Wohlin medansvarig. Kom sedan och säg att det
är orimligt, när vi i fortsättningen för vårt förslag nu vilja som riktlinje för det
fortsatta arbetet på detta område hänvisa till en given kostnadsram. Något
slags sammanhang måste det väl ändå vara i uppträdandet, även örn man allt

Lördagen dea 5 april f. ni.

29 Jfr 24.

emellanåt byter om ställning oell parti och intager olika ståndpunkt vid olika
tillfällen. Jag vill dessutom erinra den nuvarande regeringens medlemmar
därom, att visserligen anfördes inom det då tillsatta utskottet på vissa punkter
av 1924 års förslag reservationer från statsminister Lindman och åtskilliga
andra av de här närvarande högermännen. Men dessa reservationer upptogo
icke på någon punkt avvikande mening i fråga örn det sätt, varpå i 1924 års
förslag den ekonomiska ramen upplades, beräknades och fastställdes. I det
avseendet anslöto sig utskottsreservanterna år 1924 till det då framlagda förslaget
utan någon som helst erinran mot detsamma.

Ja, sålunda ser, mina damer och herrar, verkligheten ut, när man kommer in
på detta område. Skillnaden mellan år 1924 och nu är blott den, att under det
att den dåvarande regeringen ville bestämma ramen till cirka 138 miljoner kronor
och ansåg förhållandena i allmänhet motivera den ståndpunkten, så pekar
man nu i utskottets hemställan på en ram, som ligger åtskilliga miljoner under
nämnda belopp. Men icke kan den omständigheten i någon mån influera på ett
rättvist bedömande av frågan, huruvida det i båda dessa fall gemensamma direktivet
över huvud är användbart eller ej eller örn den både då och nu valda
utgångspunkten är riktig. I det avseendet äro de båda här förekommande
fallen varandra fullständigt likvärdiga.

Nu vill jag för min del erkänna, att det varit lyckligt, om man icke på förhand
behövt söka åstadkomma en anvisning på sätt som här skett. Men kan
någon anvisa något annat sätt, varpå riksdagen skulle kunnat giva ett konkret
uttryck åt sin vilja att den ekonomiska planläggningen för 1925 års försvarsbeslut
icke finge frångås, därest man icke hade föreslagit ett uttalande av sådan
innebörd, som här föreligger från statsutskottet? Såvitt jag förstår, kan på
andra vägar intet sådant direktiv givas. Under sådana förhållanden är det
oundviklig, att en dylik anvisning blivit intagen i utskottets hemställan. Endast
därigenom kan man undgå, att en minoritetsregering söker driva fram en lösning
i strid mot folkmajoritetens vilja. Ty därom äro vi nog alla ense, att landet
icke bytt ståndpunkt i försvarsfrågan, sedan man undersökte folkopinionen
i denna fråga genom 1924 års val, grundat, kan man säga, i första hand på detta
spörsmål. Endast genom att riksdagen följer utskottet kan man undgå, att
minoritetsregeringen med all makt söker forcera frågans handläggning inom
departementet i annan riktning. Och detta, såvitt jag förstår, utan annat resultat
än att den därmed underlättar, stärker och utvidgar en agitation, som betraktar
vidhållandet av neutralitetsförsvaret, eller vad man helst vill kalla det,
som en dels överflödig, dels ur militär synpunkt ohållbar ståndpunkt. Det är
detta, som till syvende och sidst blir resultatet av den agitation, som icke minst
de två senaste årens »utredningsarbete på försvarsområdet» framkallar.

Nu yttrade herr Wohlin bl. a., att i de båda försvarshuvudtitlar, som blivit
framlagda av den nuvarande regeringen, icke något förekommit, som icke läte
sig förena med 1925 års försvarsbeslut. Jag skall härtill blott erinra om en sådan
sak, som att det redan för 1924 års försvarsorganisation förelåg en så betydelsefull
fråga som den, huruvida man då skulle gå till nyanskaffning eller
modernisering av vårt fältartilleri. Den regering, som herr Wohlin tillhörde,
kom då till det resultatet, att den frågan av ekonomiska skäl icke kunde upptagas,
åtminstone icke under den tioårsperiod, som man då närmast räknade
med och för vilken man gjort upp ett fullständigt program i fråga om materielanskaffning.
Till och med högerregeringen 1924 ansåg alltså, att den saken
icke kunde inrymmas i dess egen försvarsplan. Vi ställde oss år 1925 inom
försvarsutskottet och i riksdagen på denna 1924 års högerregerings plattform.
Den nuvarande regeringen upptog emellertid i fjol just vad man av ekonomiska
skäl förut ansett oundgängligt att utesluta. Herr Wohlin, som ävenledes intog
nämnda ståndpunkt år 1924, tänker nu icke på, litt han i fjol på den punkten

Äng. utredning
rörande
jörsvarsväsendet.

(Forts.)

Nr 24.

30

Lördagen den 5 april f. ni.

nina rörande tillstyrkte ,ett mot 1924 oell 1925 års propositioner stridande förslag. Hur kan
försvars- kerr Wohlin, »hur kan ett politiskt parti och dess ledare» på detta sätt glömma
väsendet, sina förut intagna ståndpunkter och gå fram med yrkanden och förslag, som på
(Kort*.; dylikt sätt äro oförenliga med vad man förut gått in för? Den frågan — först
framställd av herr Wohlin — lia vi anledning att begrunda här i kammaren.

Jag skall icke nu upptaga tiden så mycket längre. Jag tror, att jag givit
tillräcklig förklaring på att ett utskottsutlåtande av denna beskaffenhet nu föreligger
och till att vi frisinnade under den nuvarande situationen funnit oss nödgade
att biträda riktlinjer av den art, som utlåtandet i fråga upptager.

Jag skall icke giva mig in på herr Höglunds långa resonemang. Jag vill
blott till honom säga, att jag tycker det förefaller något underligt, att en så
skicklig taktiker som han »börjar» sin nya riksdagsmannagärning med att i ett
fall som detta, när man begär utredning, hålla ett långt föredrag örn en av de
ståndpunkter, som utredningen avser att undersöka. Det synes mig som örn hela
den delen av diskussionen kommit upp vid ett tillfälle, då den icke lämpligen
kan med någon större behållning föras. Den anbefallda utredningen skall ju
avse att för alla tre alternativen få fram alla de motiv, som kunna åberopas för
de olika ståndpunkterna. Jag skall därför som sagt icke ingå på herr Höglunds
yttranden, utan vill endast tillägga, att det förefaller mig, som örn kammaren
icke hade anledning att gå med på hans ändringsyrkanden. De båda
saker, som statsutskottet fullständigt enhälligt ansett sig böra hålla isär, nämligen
å ena sidan det föreliggande utredningsförslaget, å andra sidan förslag
till ett beslut om en omedelbar lösning i viss riktning, böra givetvis — åtminstone
vid beslutens fattande — behandlas var för sig och avgöras av kammaren
efter dess inställning till de båda förslagens särskilda innehåll. Jag tilllåter
mig sålunda uttala den förmodan, att kammaren på denna punkt icke
kommer att följa herr Höglunds ändringsyrkande.

Jag kunde för ögonblicket nöja mig med vad jag sålunda anfört. Jag vili
emellertid ytterligare påpeka för herr Wohlin — som talade om, att 1925 års
beslut var särskilt angripligt därför att de då gjorda beräkningarna visat sig
ohållbara — att i de punkter, där det varit fråga om beräkningarnas hållbarhet,
1925 års beslut innebar en accept av de grunder för beräkningarna, som 1924
års regeringsproposition vilade på, en proposition sålunda, för vars sakliga och
tekniska innehåll ju bland andra herr Wohlin bar ansvaret. Att de som sålunda
stodo ansvariga för de beräkningsgrunder, som användes i 1924 års förslag,
sedermera beklaga sig över, att 1925 års beslut godtog dessa beräkningsgrunder
det förefaller mig höra till den underliga lapsus i tankegången som
man ibland kan finna hos eljest insiktsfulla män. Det är nämligen fullkomligt
oförklarligt, att ett angrepp på den punkten kunnat göras av herr Wohlin. Det
skulle till och med finnas större anledning för mig och mina meningsfränder
att beklaga oss över, att vi på vissa punkter godtogo de beräkningsgrunder, som
förordades av 1924 års regering.

Jag skall icke upptaga tiden längre. Jag tror, att jag givit goda skäl för
att de frisinnade kunnat biträda det förslag, som föreligger. Det anförda torde
också förklara vad som föranlett, att frågan lagts upp på sätt som skett, ävensom
innebörden av de direktiv, som lämnas i statsutskottets hemställan, till vilken
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

^Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Malmberg: Herr talman!
Då här behandlas en inom riksdagens båda kamrar väckt motion, skulle jag
icke på nuvarande stadium lia begärt ordet, därest icke vissa uttalanden av herr
Ekman direkt uppkallat mig. Behovet av mitt yttrande över frågan i dess helhet
är så mycket mindre, som herr Wohlin i sitt anförande nyss på ett synnerligen
klargörande sätt lagt fram, hur med denna fråga verkligen förhåller sig.

Lördagen den o april f. ra.

31 Nr 24.

Herr Ekman försökte komma ifrån det påstående örn de frisinnades förändrade
ståndpunkt, som herr Wohlin med stöd av riksdagsprotokollen gjorde,
och framkastade en motbeskyllning. Den motbeskyllningen är fullkomligt
gripen ur luften. Herr Ekman yttrade att man från regeringsbänken först nu
kommit fram med talet om en parlamentarisk utredning. Jag vill då i detta
sammanhang läsa upp vad herr statsministern redan vid behandlingen av den
s. k. utredningsmotionen förra året sade: »Nej, herr talman, en mer eller mindre
parlamentarisk beredning kommer naturligtvis att förr eller senare följa
på denna utredning» — det var den då igångsatta utredningen — »och då
undrar jag ju mycket, varför man är så rädd för denna kommitté — om man är
rädd för att se sakförhållanden i ögonen, sådana som de här komma fram, eller
örn det är för att man icke vill ha någon utredning alls.» Läget 1929 var det,
att socialdemokraterna krävde ett avbrytande av den av regeringen igångsatta
fackamannautredningen och dess omedelbara ersättande med en parlamentarisk
kommitté. Mot detta måste högern reagera. Högerns ståndpunkt liksom
den regerings, som jag företräder, har alltid varit, att man önskat en fackmannautredning
först och därefter en parlamentarisk beredning av det av fackmännen
framlagda materialet. Såväl av mitt anförande utanför riksdagen som
av statsministerns framgår, att tidpunkten för fackmannautredningens avslutande
nu närmar sig, och att det därför från regeringens sida icke längre är
något hinder för att man igångsätter den parlamentariska utredningen. Detta
är tvärtom i full överensstämmelse med regeringens åsikt och den programförklaring.
som i detta avseende lades fram i fråga örn arbetsordningen för försvarsberedningen.

Jag kommer så till de mot mig mera personligt riktade delarna av herr Ekmans
anförande. Herr Ekman fann, att vad jag framhållit örn att resultatet
av 1925 års försvarsbeslut blivit ett organisatoriskt lappverk med otillräcklig
materiel var ett mot riksdagsmajoritetens åsikt stridande uttalande. Detta
uttalande anser jag icke vara berättigat. 1925 års försvarsordning var ju
frukten av en i ganska stor hast tillkommen kompromiss, och den har många
mycket allvarliga brister. Dessa kunna på mångahanda sätt avhjälpas. Det
kan till en viss grad ske inom ramen av 1925 års försvarsordning, och det kan
ske genom ökningar av större eller mindre grad. Regeringen har icke i sina
hittills utfärdade direktiv för utredningen anfört något annat än att utredningen
skall taga sikte på, huruvida ur våra nuvarande försvarsanstalter större
effektivitet kan utvinnas. Från det frisinnade partiets ledning har tidigare
uttalats, att de frisinnade naturligtvis icke ha någon som helst anledning att
sätta sig emot sådana smärre förbättringar i organisatoriskt och andra avseenden,
sorn kunna hållas inom 1925 års ram.

Vad tillgång å materielen beträffar, så behövs knappast mer än ett ganska
ytligt studium av olika framställningar för att man skall förstå, att den icke
är tillfredsställande. I detta sammanhang vill jag också komma in på frågan
örn fältartilleriet. Herr Ekman yttrade, att vid de utredningar, som under
en följd av år föregingo 1925 års beslut, man kom överens örn att icke gå in
på ombeväpningsfrågan vid fältartilleriet, utan att därmed skulle anstå åtminstone
10 år framåt. Regeringen har icke heller gått in på ombeväpningsfrågan
— det är en sak, som skulle kräva en mångfald miljoner — men regeringen
har med stöd av vad sakkunskapen säger örn den tid det tager att
framställa en ny pjästyp framhållit, att det redan nu behövs medel dels för
att pröva framkomna förslag till ändringar i den nuvarande materielen, dels
också f/jr att konstruera fram en lämplig typ för den tillverkning av krigsmateriel,
som i händelse av krig kan vara nödvändig. Regeringen bär därför
begärt ett mycket blygsamt anslag för att med två pjäser utföra vissa för -

Äng. utredning
rörande
jörsvarsväsendet.

(Forts.)

Nr 24. 32

Lördagen den 5 april f. ra.

Äng. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

sök. Förra året begärdes för detta ändamål ett belopp av 380,000 kronor —
då skulle försök anställas med både kanoner och haubitser — men i år har
man med tanke på det motstånd, som nämnda anslag mötte i fjol, inskränkt
sig till mest nödvändiga och begärt endast 250,000 kronor för att utröna en
ny fältkanontyp. Skola dessa 250,000 kronor vara det mest glänsande belägget
på, att regeringen gått utanför 1925 års beslut, och skall regeringen genom
att begära ett dylikt anslag anses ha ådagalagt sin onda vilja att komma
1925 års försvarsordning till livs, då frågar jag verkligen, hurudan den
försvarsordning skall se ut, som bättre håller sig inom ramen för 1925 års
försvarsbeslut. I detta sammanhang vill jag också nämna, att vid framläggande
av 1929 års statsverksproposition Svenska Morgonbladet, som ju icke
torde vara herr Ekmans parti främmande, försökte måla ut regeringens oerhörda
rustningsiver. Bl. a. läste man en rubrik att »Regeringen begär 60 miljoner
kronor till ny fältartillerimateriel». Detta påstående torde ha haft sin
grund i att i generalfälttygmästarens framställning stod omtalat, att en fullständig
ombeväpning av fältartilleriet skulle i en framtid kosta 60 miljoner
kronor. Något sådant har jag ingalunda ansett möjligt att nu gå in för, men
jag önskade göra vissa försök för att undslippa en dylik stor utgift och begärde
därför en mindre summa för försöken i fråga. Om det sålunda är dessa
60 miljoner, som föresväva herr Ekman, så äro de tagna ur Svenska Morgonbladet
och icke ur regeringens framställning.

Vidare skulle jag i Göteborg ha nämnt, att vår försvarsorganisation måste
vid krigstillfalle kunna uttaga alla landets resurser. Ja, sådant måste förhållandet
vara och detta är en sats, som icke inom något land torde vara ställd
uti tvivelsmål. Vad jag har sagt i mitt föredrag är emellertid endast och allenast,
att den organisation vi gå in för, bör vara på ett lämpligt sätt avpassad
så att vi på närmaste väg kunna komma till ett sådant uttagande av resurserna,
därest trots alla försök på diplomatisk väg att undslippa ett krig vi icke
kunna undgå dess fasor. Att vi vid uppgörandet av vår försvarsordning därför
måste hålla denna synpunkt i sikte, anser jag vara ett axiom, som vi icke
kunna komma ifrån. I det uttalande jag gjorde låg endast en varning mot
ett underskattande av organisationen till förmån för en materiel, som är underkastad
en mer eller mindre hastig förändring.

De yttranden örn regeringens förändrade ståndpunkt, som herr Ekman fällde,
anser jag icke vara med verkliga förhållandet överensstämmande. Till det
citat, som av herr Wohlin lämnades örn det frisinnade partiets ställning, skulle
jag kunna lämna ett citat beträffande socialdemokraternas och dess ledares
ståndpunkt så sent som 1927. I broschyren »Fakta 1927» förekommer en passus,
som lyder på följande sätt: »Bestämmande för partiets politik har varit
den uppfattningen, för vilken särskilt Branting trädde in, och som hävdar såväl
rätten till försvar mot angrepp som plikten att värna nationens oberoende
och frihet. På denna punkt ha meningsbrytningarna numera praktiskt taget
upphört.» Denna ståndpunkt förefaller mig numera vara förlegad ur socialdemokraternas
synpunkt sett.

Slutligen vill jag i detta sammanhang påpeka en sak, som jag såsom försvarsminister
anser mig böra hava sagt, nämligen att en utredning av den
omfattning, som här tydligen åsyftas, med krav på biträde av personer från
många olika åsiktsgrupper, icke kan hållas inom ramen för de kostnader, som
i årets statsverksproposition under fjärde huvudtiteln äro upptagna för anslag
till kommittéer och utredningar. Siffrorna från försvarsutredningen visa i
det fallet hän på att det behövs väsentligt mer. Under år 1921 utgick t. ex.
för detta ändamål ett belopp av 137.000 kronor, år 1922 ett belopp av 123,000
kronor, år 1923, då utredningen avslutades, 66,000 kronor. Summan av kost -

Lördagen den 5 april f. m.

33 Nr 24.

naderna för revisionen, inberäknat tiden före 1921, belöpte sig till nära V2 miljon
kronor, sålunda ett belopp, som med nuvarande kommittéanslag av 90,000
kronor icke kan av fjärde huvudtitelns kommittéanslag täckas.

Herr Wallerius: Herr talman! Det är talet om isolerad avkastning i

utskottsbetänkande! och även i denna debatt, som uppkallat mig att säga några
ord. Den som erkänner de fria staternas rätt att existera såsom fria måste, synes
det mig, såsom en oumbärlig tillgång räkna viljan inom vårt folk att leva,
viljan att ha en plats i solen, viljan att värna det som vi innesluta i begreppet
den svenska friheten, viljan att i den yttersta nödens stund offra sig självt. En
sådan vilja att leva och att försvara sig finnes inom vårt folks djupa led, oavsett
olika politiska åskådningar, en känsla av plikten att hellre offra sig än taga
fångens länkar och bära en träldom, som för det svenska sinnet är i sanning
motbjudande. Jag har oförgätliga minnen av huru de, som stått långt till
vänster örn mig i politisk uppfattning, när det verkligen gällt, ha ådagalagt
denna vilja på det tydligaste sätt. Men därför att detta är en så dyrbar tillgång
för oss, måste vi se till, att vi icke sarga den eller motverka den, så att
om kriget och faran komma, vilket vi önska aldrig måtte ske — och för att avvänja
detta är jag för min del villig gå in för de gemensamma strävandena
nationerna emellan — denna vilja icke måtte vara försvagad. Vi måste undvika
allt sådant, som går stick i stäv mot tillvaratagandet av denna vilja, ty
vad sker annars, mina herrar? Jo denna vilja — som finnes icke minst bland
ungdomen i vårt land — råkar i en kritisk situation: var finnas resurserna,
när det gäller att värna landet, vem hjälper oss, örn det svåra provet kommer?

Härmed vill jag i detta sammanhang ha framhållit nödvändigheten av att
värna denna vilja, som är den dyrbaraste och oumbärligaste tillgång för ett
fritt samhälle.

Jag hemställer örn bifall till den av herr Widell m. fl. vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr Hallsson i Stockholm: Herr talman! En debatt som denna kan inte
bli något annat än ett återupprepande av synpunkter och argument, som kommit
fram manga gånger tidigare. Jag vill emellertid uttala motionärernas tillfredsställelse
över att statsutskottet har tillstyrkt den väckta motionen. Denna
tillfredsställelse gäller icke bara det yrkande utskottet gör utan även utskottets
motivering.

I de motioner, som de två senaste åren framburits på den socialdemokratiska
gruppens vägnar, ha vi begärt en ny försvarsrevision, väsentligen för att undersöka
tre saker, dels möjligheten att uppnå de besparingar, som beräknades
1925, dels möjligheterna till nya reduceringar och dels ändamålsenligheten av
hela vårt försvarsväsen. När jag läser igenom motiveringen till statsutskottets
yrkande, finner jag att alla dessa tre önskemål där äro tillgodosedda. Utskottet
täger främst sikte, helt naturligt, på att uppnå effektivitet i kostnadsavseende
i fråga om 1925 års beslut. Man pekar vidare på möjligheten av nya reduceringar,
^ och man framlägger direktiv för en fullkomligt allsidig utredning av
hela vårt försvarsproblem. Denna läggning av utredningen stämmer också
överens med det uttalande som gjordes av 1928 års socialdemokratiska partikongress.
Jag tror alltså, att när jag uttalar min tillfredsställelse över statsutskottets
förslag, så behöver jag icke begränsa detta till att vara en personlig
tillfredsställelse, utan jag kan göra detta uttalande på partiets vägnar.

Det har här gjorts vissa anmärkningar, som kanske något böra bemötas. Min
partivän herr Hallén försökte vara ganska elak mot talet om 1925 års kostnadsramv
Han fällde ett så starkt uttryck, som att denna kostnadsram icke syntes
representera någonting annat än riksdagsvänsterns principlöshet, då det gäller

Andra kammarens protokoll 1030. Nr Zh. 3

Ang. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

Nr 24. 34

Lördagen den 5 april f. m.

Ang. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

behandling av försvarsfrågor. Han menade också, att om denna kostnadsram
skulle representera en effektivitetsram, den ganska snart skulle sprängas på
grund av en ständigt pågående utveckling. Han förenklade problemet genom
exemplet, att om man 1925 hade räknat med tre flygmaskiner av ett visst slag,
så skulle ju redan behovet av fem flygmaskiner spränga 1925 års ram. Jag
måste säga, att när jag hör ett sådant resonemang, får jag närmast intrycket
av, att den som för det icke har bekymrat sig örn att göra klart för sig, varför
han själv var med örn 1925 års beslut, och ännu mindre att göra klart för sig
innebörden av de tankegångar, vilka bestämde dem, som i högre grad än herr
Hallén hava ansvar för detta beslut. När vi gingo till 1925 års försvarsrevision.
spelade kostnadssynpunkten, som jag en gång tidigare påpekat, en ganska
avsevärd roll. Vi ville komma ned från de alltför höga kostnaderna för
våra militära anstalter. Vi ville samtidigt försöka att inom en begränsad kostnadsram
skapa en försvarsorganisation, som fyllde de anspråk i militärt avseende,
som man kunde finna rimliga på grund av vår uppfattning av läget i
världen. Vi utgingo icke ifrån att den försvarsorganisation, som skapades år
1925, skulle kunna utgöra ett självständighetsförsvar i den meningen, att vårt
land skulle militärt kunna värja sig mot vilken angripare som helst. Överhuvud
taget föreligger naturligtvis för en småstat ingen möjlighet att skapa ett sådant
militärt försvar, att detta i alla skiften och under alla omständigheter skulle
kunna fylla uppgiften att värna örn självständigheten. Vi utgingo tvärtom
ifrån, att de uppgifter, som kunde ställas på våra militära anstalter, voro av
begränsad art, och särskilt pekade vi på de erfarenheter, som världskriget hade
givit oss rörande de anspråk, som kunna ställas särskilt på våra sjömilitära
försvarsmedel. Vi trodde, att den situation, vi då hade att göra med, möjligen
skulle bli en situation att räkna med i framtiden, och det sades i den socialdemokratiska
regeringens förslag ganska tydligt ifrån, att vi icke ansågo
Sveriges läge vara det, att någon risk för ett direkt krigiskt angrepp förelåg.
Alltså begränsade man försvarsorganisationen låt oss säga till att vara ett
neutralitetsförsvar. Men det gjordes också det uttalandet, att man kunde vara
med örn en så pass omfattande organisation för att däri ha garanti för, att.
därest läget förändrades och större uppgifter skulle komma att ställas på våra
militära anstalter, det skulle finnas möjligheter till en utvidgning, så atthen
de större anspråken skulle kunna fyllas, örn man har haft sådana_ utgångspunkter,
är det alldeles klart, att det kan bli föremål för mycken diskussion,
vilket mått av militära anstalter och vilken kostnadsram som är det riktiga.
Jag erkänner för min del gärna att 1925 års kostnadsram representerar en
kompromiss mellan olika uppfattningar om vad som är nödvändigt. Från socialdemokratiskt
håll stacko vi aldrig under stol med då, att vi ansågo situationen
kunna motivera en betydligt längre gående reducering av våra militära anstalter
och följaktligen också av våra kostnader för dessa militära anstalter.
När vi nu yrka. att man skall gå ned till 1925 års kostnader, så kan detta
ske antingen genom att man verkligen genomför 1925 i olika avseenden, eller
också på det sättet, att man undersöker, huruvida icke sedan 1925 det har
skett, sådana förskjutningar i fråga örn tekniken, att man kanske bör bygga på
på ett område för att, göra motsvarande reduktion på ett annat. Örn herr Hallén
bara ett ögonblick tänker på den synpunkten, skall han finna, hur barnsligt
det där exemplet med de tre och fem flygmaskinerna i själva verket är.
Om det förhåller sig på det viset, att genom flygteknikens utveckling man
finner sig böra lägga en större del av vad man offrar för militära utgifter
just på flygvapnets område, så kan det också hända, att under tiden de andra
försvarsgrenarnas betydelse reducerats på sådant sätt, att det är fullkomligt
rimligt, att man tager de kostnader, som man lägger på flygväsendet, genom
motsvarande inskränkning på t. ex. armén, en utväg som jag tidigare rekom -

Lördagen den 5 april f. m.

35 Nr 24.

menderat. 1925 års ram behöver alltså icke sprängas, utan man måste räkna
med, att även inom den en förändring kan äga rum, där man byter ut sådant,
som icke är av större betydelse, för att kunna offra mera på sådant, som betyder
mera ur militär synpunkt.

Det har också gjorts den gamla vanliga anmärkningen mot 1925 års kostnadsram,
att den är felaktigt beräknad. Jag är faktiskt ganska trött på att
— jag vet inte för vilken gång i ordningen — visa, att denna anmärkning är
oriktig. Jag ber de herrar av högern, som icke fästa något avseende vid vad
vi från vänstern säga på denna punkt, att studera en artikel av överste Söderbom
i »Vårt Försvars» andra häfte 1929. Där gör han, som ju var en av dem
som beräknade kostnaderna för 1925 års försvarsorganisation, en fullständig
utredning örn dessa beräkningar, och jag är ganska övertygad, att när herrarna
hava läst igenom hans artikel, så skola ni inte längre, om ni över huvud
bry er örn fakta, upprepa dessa påståenden örn att 1925 års organisation var
kapitalt felräknad. Jag skall nu endast presentera en liten sammanställning,
som jag plockat ut under pågående debatt. Man beräknade kostnaden för
1925 års organisation fullt genomförd till 102 miljoner kronor örn året. Man
hade dock uttryckligen angivit, att i dessa kostnader vissa ting ieke Amro inräknade,
bl. a. dyrtidstillägg och övergångskostnader. För närvarande måste
till de°102 miljonerna läggas: anslaget till skytteväsendet, som icke upptagits i
1925 års beräkningar. 470,000 kronor; rustning och rotering, ett anslag på
den nuvarande budgeten som kommer att försvinna, 340,000 kronor; ökat anslag
till flottbyggnader 4,198,000 kronor •— som bekant beräknades 1925 5
miljoner, efter beslutet 1927 är kostnaden 9,198,000 kronor; sjökarteverket,
som icke ingår i 1925 års beräkningar, 584,000 kronor; dyrtidstillägg 7,595,000
kronor och övergångskostnader 9,050,000 kronor. Örn jag lägger tillsammans
alla dessa summor, kommer jag till en kostnad för militärorganisationen nu
på 124,237,000 kronor. Detta belopp skiljer sig från slutsumman för fjärde
huvudtiteln för nu löpande budgetår med 10 miljoner kronor. Det är mycket
lätt för mig att i den nuvarande budgeten leta fram dessa 10 miljoner. Jag
upptäcker genast, att flygvapnet kostat 2,400,000 mera än vad vi beräknade
1925, och jag vet. att denna ökade kostnad huvudsakligen sammanhänger med
den faktiska tekniska utvecklingen. Man räknade t. ex. med enmotoriga plan;
man använder nu i allmänhet tremotoriga plan. Jag vet vidare, att en stor
del av kostnadsskillnaden, ungefär 3.5 miljoner kronor, beror på, att vid beräkningen
av öresanslagen det icke räknades med dagens pris, utan med ett
enhetspris, som tillämpats både av försvarsrevisionen och vid uppgörandet av
försvarspropositionen 1924. Att detta pris var för lågt sades uttryckligen
ifrån och man bör alltså vid jämförelserna taga hänsyn till detta. Alltså:
ensamt på flyget och arméns öresanslag kan jag redovisa 6 miljoner av de 10.
Återstå 4 miljoner. Även örn man hade räknat fel på dessa 4 miljoner, så
vore därom inte så mycket att säga, då det gäller en budget på 100 miljoner.
Men det är icke felräkning. Till stor del förklaras dessa 4 miljoner därav,
att 1925 års organisation icke hunnit i allt genomföras. Jag fäster endast
uppmärksamheten därpå, att artilleriet alltjämt har mycket mer hästar än
som beräknades i den nya organisationen. När det förhåller sig så som jag
här visat, förstår jag icke, varför man skall fortsätta med att tala örn felräkningar
1925. Det är verkligen inga mysterier förknippade med 1925.
Vem som helst, som intresserar sig för frågan, kan taga reda på hur det förhåller
sig. Men tyvärr finnas så få ledamöter av svenska riksdagen, som verkligen
göra sig något besvär med att taga reda på vad som sammanhänger med
1925 års beslut.

Det har här också talats om statsutskottets fördomsfrihet. Det har i några
fall kommit som anmärkningar från ett par av mina partivänners sida. Jag

Äng. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

Ifr 24. 36

Lördagen den 5 april f. m.

Ang. utredning
rörande
försvarsväseniet.

''Forte.)

förstår uppriktigt sagt inte, hur man kan i det avseendet klandra statsutskottet.
Vad vi hela tiden från vårt håll begärt är en allsidig utredning, under
vilken även frågan om en isolerad svensk avrustning skulle undersökas,
men vi ha aldrig ställt oss på den ståndpunkten, att den motsatta sidans synpunkter
icke skulle få komma till tals och också bli undersökta. Vad vi krävt
är en verklig, allsidig utredning. Jag vet icke bättre sätt att tillmötesgå detta
krav än att, som statsutskottet här gör, ställa i utsikt en utredning, där alla
olika meningar i försvarsfrågan skola på ett vederhäftigt sätt prövas.

Vi kunna icke ställa kravet att för en sådan ny försvarsutredning skall ges
det direktivet, att utredningen prompt skall ge oss som resultat ett förslag
hur man skall genomföra en isolerad avrustning. Icke ens det socialdemokratiska
partiet har ännu tagit slutlig ståndpunkt i denna fråga. Vi ha begärt
en undersökning, men partiet som sådant har ännu inte försvurit sig vare sig
för eller emot den isolerade avrustningen. Vi stå ännu här undersökande och
vi gå till en prövning utan förutfattade meningar för att se, huruvida en sådan
linje för svensk försvarspolitik kan vara acceptabel. Det finns även inom
det socialdemokratiska partiet många, som mena att den internationella avrustningen
är som socialdemokratisk programpunkt mycket mera bärande än
ett krav på isolerad avrustning. Vi stå ju med hela vår åskådning på den
ståndpunkten att tiggandet av världens fred måste ske genom internationellt
samarbete. Örn jag inte hörde fel, var t. o. m. herr Z. Höglund inne på den
synpunkten, att alla länder hade en viss skyldighet att bidraga på sitt sätt för
att upprätthålla freden i världen och för att näpsa fredsstörare. Naturligtvis
kan man ha den meningen, att de små länderna icke behöva ens under sådana
omständigheter medverka till upprätthållande av en internationell väpnad
makt. Man kan anse, att det får bli en uppgift för vissa stormakter, och
man kan också gå så långt, att nian förtroendefullt överlåter åt några stater
att på det viset organisera den internationella ordningsmakten. Men det är
helt i linje med vår socialdemokratiska syn, att även ett land som Sverige har
förpliktelse, när det gäller att trygga freden, och att vi alltså ha en viss skyldighet
att fördomsfritt undersöka, hur vi bäst skola fullgöra dessa förpliktelser.
Jag menar, att man också bör undersöka, huruvida en liten nation som
Sverige kan bidraga till att upprätthålla den internationella väpnade makt,
som även den mest långt gående pacifist fortfarande anser nödvändig för att
trygga världen mot fredsstörare. Då vi ha sådana utgångspunkter, då kunna
vi icke bättre önska än att den utredning, som nu begäres, blir fullkomligt
förutsättningslös och fullkomligt allsidig. Jag tycker, att det är en förtjänst
hos statsutskottets motivering, att den icke binder fast sig vid en viss ensidig
synpunkt utan verkligen utgår ifrån, att när man gör en ny undersökning,
man skall så allsidigt och förutsättningslöst som möjligt utreda hela spörsmålet.

Det är ur dessa synpunkter jag varmt rekommenderar det förslag, som föreligger.
Jag tycker det finns ingen anledning att sätta in ett par rader även
örn herr Lindhagens motion. Herr Lindhagen kan det väl kvitta, om vi expediera
hans motion i detta sammanhang eller om vi expediera den särskilt. Det
senare skulle val rent av vara en större ära.

Här kunde jag sluta, men jag fick anledning av försvarsministerns åberopande
av min broschyr »Fakta», som jag skrev för ett par år sedan, att även
säga ett par ord till honom. Det anförda citatet innehöll, att den socialdemokratiska
försvarspolitiken hade som utgångspunkt haft hävdandet av rätten
till självständigt liv för en nation och plikten att hävda denna rätt. Herr
försvarsministern tillät sig den kommentaren, att sedan ha ståndpunkterna
tydligen förändrats. Herr statsråd, icke ett dugg för mitt vidkommande, och
jag tror jag kan säga, icke ett dugg för de flesta av mina partivänner! Vi

Lördagen den 5 april f. m. 37 Nr 24.

stå fortfarande på den ståndpunkten, att vi anse, att en liten nation har rätt Äng. utredatt
leva sin eget fria liv, och vi vidhålla fortfarande plikten för en nation att
hävda dessa sina rättigheter. Sedan kunna vi diskutera hur en nation häst väsendet.
hävdar sin självständighet. Det är icke alldeles säkert att man gör det bäst (Forts.)
med militära maktmedel. Det är möjligt, att man kan komma till det resultatet,
att en liten nation bäst skyddar sig rent av genom avrustning. Jag
förstår, att på den punkten kunna ju icke så oliktänkande som jag och försvarsministern
komma överens. Hur mycket försvarsministern än letar i min
broschyr, så tror jag inte han skall kunna finna ett enda citat, varmed han
skall kunna göra gällande, att jag hävdat att en nation kan skydda sig endast
genom militära maktmedel. Däremot skall jag be att fa sta till tjänst, örn det
behövs för föredrag under kommande valrörelse eller för en ny försvarsdiskussion,
med att göra utdrag ur mina anföranden, som vittna om, att jag många
gånger sagt, att det inte alls är säkert, att militära maktmedel äro det
säkraste skyddet för en liten nation, utan att det tvärtom ligger mycket i den
åsikt, som anser att upprätthållandet av en militärorganisation kan vara en
fara för fred och självständighet. Men i fråga örn nationens rätt att leva och
i fråga örn plikten för oss att göra vad vi kunna för att hävda denna rätt har
jag icke ändrat mening, och jag tror, att jag vid denna alder kan säga, att
jag kommer icke att ändra mening.

Herr Carleson: Herr talman! Vid förra arets riksdag var jag för min del
bland dem, som biträdde yrkandet örn en utredning i försvarsfrågan. I år anser
jag, att det är ännu angelägnare att en utredning kommer till stånd. Efter de
beslut, som fattats i år och förra året, blir det allt tydligare, att det försvar,
som vi i alla fall bekosta, blir allt mindre effektivt. Vi få ju komma ihåg, att
försvarsvännerna i landet måste bli mer betänksamma, i den mån pengarna uppenbarligen
inte komma till den för försvarets effektivitet bästa användningen.

Och vi få väl räkna med, att de mera ljumma försvarsvännernas antal okas, i
den mån man fortgår på den viig, man slagit in på. Jag kommer sålunda för min
del att biträda yrkandet örn en utredning, som ju för övrigt i princip är gemensamt
för alla utskottets ledamöter.

Här har framhållits, hurusom man naturligtvis bör kunna utan åsidosättande
av det rationella vid ett visst tillfälle fastslå en viss ekonomisk summa för en
försvarsorganisation. Det är otvivelaktigt, att så kan och bör ske. Men man
drar säkerligen fullständigt felaktiga slutsatser, om man menar, att man Iean,
under det organisationen lever, alltjämt stanna vid den krona eller den miljon,
vid vilken man stannade vid de ursprungliga beräkningarna. Kostnaderna för
en försvarsorganisation äro ju bl. a, beroende av priserna på livsförnödenheter
och materiel etc., vilka naturligtvis växla alldeles oberoende av försvarsdepartementets
åtgärder, för att icke tala örn den tekniska utvecklingen. Det är därför
som det också är väl snävt att såsom utskottet vilja draga en bestämd ekonomisk
kostnadsram för organisationen. Detta bör man naturligtvis göra vid det
tillfälle, då organisationen bestämmes. Men örn man överhuvud taget vill ha
organisationen i verksamhet, bör man naturligtvis också vara beredd^ på att i
fortsättningen tåla vid en eller annan påfrestning. I den mån man da med tiden
tycker, att kostnaderna bli för stora, har man ,;u att tänka på en sadan reduktion,
som landels ekonomiska förhållanden kunna kräva.

Nu kommer jag för min del att rösta för bifall till herr Kvarnzelius’ reservation.
Den täcker enligt mitt förmenande vad som kan i detta sammanhang anses
vara en kort och lämplig motivering för en försvarsutredning. Emellertid
tror jag, att man här i kammaren allmänt har på känn, att herr Kvarnzelius’
reservation inte kommer fram till slutvoteringen. Klämmen i herr Kvarnzelius’
reservation är ju densamma som i högerreservationen. Och jag kommer för min

Nr 24.

Lördagen den 5 april f. m.

niny''räntie i¥’ för den händelse herr Kvarnzelius’ reservation blir utslagen, att rösta för
försvars- högerreservationen. Men jag vill säga några orcl med avseende på detta. Det
väsendet. sker nämligen med viss reservation. Här har tidigare från dalabänken framförts.
) hållits bl. a. det egendomliga i att riksdagen, örn högerreservationen blir grundvalen
för riksdagens skrivelse, skulle skriva till Kungl. Majit örn någonting,
som hans excellens statsministern yttrat i ett privat föredrag. Den saken är ju
dock av mindre betydelse. Av större betydelse är den politiska sidan. Det har
ju örn försvarsfrågan, liksom beträffande andra viktiga frågor, ofta sagts, att
den bör lyftas över partierna och avgöras oberoende av partigränserna. Sådana
förhållandena äro, kommer emellertid uppenbarligen försvarsfrågan att i vårt
land förbli, åtminstone i åtskillig tid, en fråga av politisk natur. Och därför
blir ju även frågan örn anslutning till högerreservationen av viss politisk betydelse.
För min del anser jag, att en så betydelsefull fråga som den förevarande
skulle ha bättre utsikter att få en enligt min mening gynnsam utgång, örn vi
hade en regering, som bättre motsvarade utfallet av de val, sorn ägde rum
1928. Jag vill inte alls ingå på frågan örn skulden till att det blev som det
blev. _ Men i varje fall anser jag det beklagligt, att i denna stund icke sitter en
regering, som med större auktoritet skulle kunna taga upp försvarsfrågan till
ny utredning.

Med den reservation, som ligger i detta anförande, kommer jag sålunda eventuellt
att rösta för bifall till högerreservationen. Men jag slutar med att yrka
bifall till herr Kvarnzelius’ reservation.

Med herr Carleson förenade sig herr Prytz.

Herr Månsson i Furuvik: Herr talman, ärade kammarledamöter! Man

skulle kunnat vänta, när man nu går till att yrka på en allsidig och förutsättningslös
utredning, att denna även skulle omfatta de sociala förhållandena. Så
är det emellertid inte, och det är närmast i anledning därav jag begärt ordet.

Men innan jag går in på det, skall jag bara säga några ord i anledning av att
jag här citerats av en ärad vän och kammarledamot, herr Höglund i Stockholm,
beträffande lrågan, örn ett litet land kan försvara sig, vilken fråga jag för
några år sedan förde fram till diskussion och besvarade med nej i den så mycket
omdiskuterade broschyren: Kan Sverige försvara sig? Jag vill då här förklara,
att jag i.daggtår på alldeles samma ståndpunkt som jag gjorde den gången!
Denna min ståndpunkt är i dag genom händelsernas utveckling så avancerad,
att jag i dag är beredd att, örn det behövs, i en broschyr visa och framdraga skäl
för att inte ens en stormakt numera kan försvara sig gentemot en jämnstark
angripare. Ty världskriget och den tekniska utveckling, som ägt rum sedan
dess, ha ju visat, att kriget numera har upphört att vara krig i den gamla vanliga
meningen och i stället blivit en serie storartade nidingsdåd mot hemmabefolkningen.
Det träffar i minst lika hög grad hemmavarande barn, kvinnor och
ålderstigna som de mobiliserade grupperna och åldersklasserna. Varenda månad
som går bringar oss ytterligare nyheter därvidlag. I dag kunde vi t. ex.
i tidningarna se, hur en bombflygeskader på åtta maskiner i England startat,
flugit 400 kilometer och gått ned i god ordning utan medverkan av en enda
mänsklig hand vid ratten, endast förd medelst trådlösa apparater. Den dag
torde inte vara mer avlägsen än något år eller halvår, när man med trådlös sänder
en tändande gnista, som kommer vilket ammunitionslager man vill att explädera.
. Därmed har då, kan man säga, den moderna krigstekniken upphört.
och militarismen är tvungen att börja från början med hötjugor, spadar, yxor
och hjälmkrosare såsom förr i världen. Tekniken ödelägger hela det nuvarande
krigssystemet. ^Beträffande möjligheten av försvar mot yttre anfall anser jag,
att de militära åtgärderna i dag* äro ännu mera värdelösa än de voro den gång

Lördagen den 5 april f. m.

39 Nr 24.

jag skrev delina broschyr. Jag kan i det fallet instämma i MacDonalds uttryck,

att det inte är värt att offra 50 öre därpa. Därmed har militärväsendet avkiåtts jarsvars hela

sin gamla motivering, och det är nu återigen vid begynnelsepunkten. _ väsendet.

Om jag bortser från bondedömets militärmakt en gång i världen, varom jag (Forts.)

skall säga några ord senare i anslutning till frågan örn den sociala roll, som
jag anser att det militärväsende bör ha, som vi böra lämna kvar, örn jag bortser
dänfrån, så har ju det nya militärväsendet växt fram ur de s. k. ministerialierna.
Men vad voro dessa ministerialier? De voro ingenting annat än i
början en tjänst åt det murknande bondeväldets hövdingar och sedermera en
organisation för deras störtande på revolutionär väg, som ju också skedde..

Med de större staternas skapande och uppehållande indrogs därtill, i början i
liten skala, legoknektadömet. Med det sedermera tilltagande kungas j älvs väldet,
den tillspetsade envåldsmakten hos kungar av frälse ursprung utökades
legoknektadömet därhän, att det utövade ett sadant tryck pa bondebefolkningen,
att en utskrivning av bondeungdomen kunde ske. Det var inte som när
de gamla vårdkasarna brunno en gång i världen ett demokratiskt bondedöme
som kallade. Utan det var ett över bondeväldet uppväxt fåtalssystem, som
hade organiserat en ram av legoknektar, tillräckligt stark för att tvinga bondens
söner att mer eller mindre gratis gå in i systemet. Ni veta alla, att härifrån
gick man sedan under förra århundradet över till den verkliga allmänna värnplikten
alldeles som under bondesystemets dagar. Men i den allmänna värnpliktshären
blev legoknektadömet fortfarande ramen, och ledningen kom fran
de priviligierade samhällsgrupper, vilka nu betraktade hären som ett instrument
för att hålla bönderna och den nyfödda arbetarklassen nere i vanära och
slaveri. Det var det egentliga målet. Det systemet ledde till världskriget, och
världskriget har ju fött av sig en reaktion mot hela detta värnpliktssystem
och de stora masshärarna. Men när denna reaktion nu pågår, så förvånar det
mig, att man, när man diskuterar en förändring av systemet eller en större eller
mindre rustning, inte försöker göra detta ur social synvinkel.^ Örn man varit
med örn debatterna i liknande frågor här i riksdagen de sista åren, så vet man
väl, att ehuru vi här skola föreställas ha ett socialdemokratiskt parti och
dessutom ett parti, som kallar sig kommunistiskt.— ehuru jag för min del
anser mig vara kammarens enda verkliga kommunist — så kommer här icke
fram en aning, icke en andning till ett förslag örn att värnpliktshärarna skola
inordnas till att bli en uppfostringsanstalt åt näringslivet och samhället. Vi
äro så rentvättade från varje gnista av socialism här i kammaren och riksdagen,
att det är, som örn vi diskuterade över huvudet på nationen. Och dock skola vi
besinna, att det är inte bara det gamla systemet med värnpliktshärar och masshärar,
det är inte bara det gamla militaristiska systemet soln är dömt, utan sa
är även fallet med själva det kapitalistiska systemet. Kapitalismen ar omodern.
Bondeklassen i en mängd länder, i Danmark, Irland, Finland, Holland
och inånga andra, gå allt mera in för en kollektivistisk inställning, en antikapitalistisk
hållning. Denna antikapitalistiska hållning och inställning är ju den
enda segerbärande för bondeklassens vidkommande i dag, vilket det nog blir
tillfälle att vittna örn, när det blir tal örn tullfrågorna, och som jag därför inte
nu skall gå in på. Även den offentliga rätten har, såsom jag så ofta sagt i
kammaren, under de sista. 30 aren förvandlats, väl inte i rent antikapitalistisk,
men dock i klart kollektivistisk . riktning. Vidare är det
ju så, att storindustrien, i den mån den blir slagkraftig på världsmarknaden,
nödgas gå (iver mer eller mindre från en kapitalistiskt
till ett kollektivi sfi skt system, dag kunde ju bär räkna upp länder, där det
sannerligen inte fattas rationalisering, där det inte fattas arbetsmaskiner av
allra modernaste slag men där den gamla kapitalistiska andan råder, med en
kapitalistisk inställning mellan industriens olika grenar, sa att man åter upp

Nr 24. 40

Lördagen den 5 april f. m.

ning rörande va£andra levande genom höga priser, med en kapitalistisk inställning mellan
försvara- arbetare och arbetsgivare med därav följande misstämning, tvister, strejker
väsendet. och lockouter, som omöjliggöra all verklig arbetsglädje, omöjliggöra en sådan
(Forte.) utveckling, att industrien kan bli slagkraftig på världsmarknaden, ilen medan
det ar sa pa jordbrukets område i de mera framskridna staterna, som jag nyss
nämnde medan det är så, att storindustrien i vårt land väl inte i stort sett
men dock pa de bästa arbetsplatserna visar en alltmera kollektivistisk inställning,
medan det är så, att även den offentliga rätten utvecklas i den riktning
jag antydde, sa ser man, att inte den allra minsta hänsyn härtill tages, när
vi ha att gora med en förändring av en så viktig gren av statslivet som det
militära systemet. När vi tala om att folkets massor äro antimilitaristiskt
sinnade, sa ma yi komma ihåg, att de, även om de icke ha alltför stor historisk
kunskap, dock känna på sig, att hela det nuvarande militärsystemet är något
mot iolket fientligt att det håres upp av en feodal grundval och är genompyrt
av en numera föråldrad folkfientlig kapitalistisk anda. De veta mycket
val, att värnphktshären ledes av ättlingarna till dem, som en gång i blodig
kamp stulo bondens jord. De känna sig förolämpade, det går deras ära och
heder tor nar att kommenderas av ättlingarna till dem, som tillhörde den gamla
ieodaladeln, och aven av dem, som äro rent kapitalistiskt inställda. Allmogen
kanner det innerst inne vara oförenligt med sin ära och värdighet att vara
underordnad ett befäl, som rekryteras ur sådana samhällsgrupper.

Jag nämnde nyss bondesamhällets försvarsapparat. Av den finns ju numera
bara det schweiziska systemet kvar i världen. Det systemet avsåg inte
folkets undertryckande, utan det avsåg folkets uppfostran till lydnad och
kraftutveckling i den gamla bondekommunismens anda. Systemet föddes ju
aven tor att vara ett emigrationsinstrument under de stora folkvandringstiderna,
vilket jag nu inte skall inlåta mig på. I det systemet var allmogen allenaradande.
Bonden var häradshövding, och såsom häradshövding var han automatiskt
befälhavare över häradets 300 man starka värnpliktshär. Han
kunde som militär befälhavare och som häradshövding väljas och vräkas av
allmogen. Rätten satt i spjutstangs ände och vilade inte på några invecklade
lagparagrafer och advokatknep. Det var så, att häradets samlade fysiska kraft
avgjorde i tvistiga fall vad som var rätt. Det är till den gamla andan jag menar
att vi skola återvända, örn vi vilja tänka på att i någon mån få det militära
system, som vi förmodligen inte kunna alldeles undvara, populärt. Därför att
det var demokrati, fattades det, som den schweiziska härens historia utvisar
ingalunda disciplin och slagkraft. De största segrar och de mest underbara
segrar i världen har den schweiziska värnpliktshären under sin gamla formenng
vunnit.

Min uppfattning i militärfrågan är nu den, att jag vill ha denna indragen ej
endast under kostnadssynvinkeln eller effektsynvinkeln utan även under social
synvinkel. Ett socialistiskt parti bör anlägga sociala synpunkter på frågan
och man kan ej prata örn, att det är en allsidig och förutsättningslös utredning,
_ nar man står kvar på grundvalen av kapitalismen och feodalynglingar
leda härar. Jag tror nu icke på, att vi komma att avskaffa
militärsystemet, men jag tror på, att vi komma att så småningom reformera
det, när vi bli en smula mindre efterblivna, än vi i allmänhet äro i det
avseendet. Det militära system, som vi skola ha kvar, skall vara, som det
var i den gamla bondetiden, ett medel till ungdomens uppfostran, lydnad kraft^spänning
och utveckling, underordnande under det helas val och med uppfostran
till att kämpa för allmogens ära och värdighet. Men då kan naturligtvis
icke ett sadant befälssystem tolereras, som det vi nu lia. När i alla fall
vara nuvarande militära föranstaltningar icke kunna göra det ringaste från eller

Lördagen den 5 april f. m.

41 Nr 24.

till vid ett angrepp från en stormakt, måste vi gå ifrån det militärsystemet, som
endast är en chimär, och anlägga den sociala synpunkten även på militärfrågan.
Min mening är, att vi då knappt behöva några yrkesofficerare, knappt
något yrkesbefäl alls, utan att befälet skall utvecklas undan för undan i fri
tävlan mellan värnpliktshärens medlemmar. Dem, som där finnas skolade,
skall man använda till det.

Örn vi se på 1925 års nedskrivning, veta vi, och det är en allmän klagan, att
den därigenom vunna minskningen i de ekonomiska bördorna icke motsvarar
vad man skulle kunna kalla effektminskningen, örn nu någon effekt fanns, vilket
jag absolut bestrider. Detta beror på den orimliga mängd pengar man
kastar till de på grund av nedskrivningen avskedade officerarna och andra.
Systemet visar, att riksdagen står på rent feodal grund, på 1600-tals eller 1700-tals grund vad beträffar officerare, vilka, som Per Brahe sade en gång vid ett
sammanträde i konseljsalen, måste betraktas som rikets prydnader och måste
behandlas på ett annat sätt än andra, ty eljest fara de sin väg från oss. Hur
är det med andra, med näringslivets tjänstemän, med ingenjörer? Tusentals
ingenjörer fingo avsked under krisen för några år sedan. De bekommo icke
ens 100 kronor var i genomsnitt utan fingo klara sig själva. När jag väljer
en yrkesbana, väljer jag den på egen risk under nuvarande samhällssystem.
Örn vi hade ett annat samhällssystem, kommenderades jag från den plats, som
jag nu avskedas från, till en annan med en viss begränsad valfrihet. Men med
nuvarande samhällssystem väljer jag mitt yrke på egen risk, och kan jag ej
få anställning och arbete i det, har jag, som ni veta, mycket litet anspråk på
samhället att finna en ny anställning.

Vid, den utredning, som kommer, anser jag, att det militärsystem, som därur
hör gå fram, skall anses som en gren, och en rätt betydlig gren, inom statslivet
och underordnas näringslivets synpunkter och intressen. Den allmänna
värnplikten kan man efter min mening tumma på, när det gäller frågan, örn
antalet dagar skall något minskas eller ökas, men när det återigen gäller den
principen, att alla vapenföra, alla arbetsföra skola vara medlemmar i den allmänna
vämpliktshären, anser jag, att man ej kan tumma en millimeter på det.
Jag har lärt mig av historien, att den allmänna värnplikten är demokratiens
ryggrad. När den allmänna värnplikten går, går demokratien. När den allmänna
värnplikten återkommer, återkommer demokratien. De två kunna nu
en gång för alla icke skiljas åt. Utövande av en politisk befogenhet, av rätten
att bestämma och styra i landet måste till sist bottna i den gamla bondeuppfattningen,
att rätten sitter i spjutstångs ände, och att allmogens fysiska kraft
skall i tvistiga fall avgöra vad som är rätt. T varje fall, örn värnpliktstiden
blir längre eller kortare, ett anser jag vara huvudsaken, att minst tre fjärdedelar
av denna framtida värnplikt skola ha formen av civil värnplikt. Jag
anser, att värnpliktsåldern bör betydligt skjutas över till yngre årsklasser, till
17- och 18-åringar. Deras första utbildning bör bestå i skogsdikning, skogsplantering,
nyodlingar, broslagning och annat, så att det framskapas en arbetskar.
Alla. som vilja bli något i samhället — från kronprinsen till elen sista
statarsonen i landet — skola lia varit kroppsarbetare i sin ungdom. Den, som
icke varit det, ina betraktas som en sekunda herre, som icke har något att säga
till örn i samhället och icke bör komma fram inom detsamma. Detta är innebörden
i den gamla allmänna bondevärnplikten, och dit böra vi återvända, örn
vi vilja lia en samhällsordning lika god som den våra fäder hade. Naturligtvis
bör icke detta civila arbete utföras gratis. Det bör betalas i svagt räntebärande,
ouppsägbara statsobligationer, förfallande när vederbörande nått en viss bosättningsålder
eller en ålder av cirka 25 år. Givet är emellertid — och detta
bör man även komma fram till genom ifrågavarande utredning — att värn -

Äng. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

Nr 24. 42

Lördagen den 5 april f. m.

Ang. utredning
rörande
jörsvarsväsendet.

(Forts.)

plikten bör underordnas näringslivet såsom en skola för näringslivet och en
tjänare åt detta.

Jag skall nu återvända till vad jag började med, nämligen frågan örn militärmaterielens
användbarhet för försvar mot yttre angrepp. Jag vill än en
gång erinra om, att vi ha en ännu kraftigare auktoritet att hålla oss till än den
herr Höglund citerade från 1918. Yi ha svenska officerskåren av 1809, som
säger ifrån klart och tydligt, att ett svenskt försvarssystem behövs ej. Sverige
har, säger officerskåren i sin bekanta proklamation, som värmlandstrupperna
strödde ut över landet, när de tågade till Stockholm, sitt skydd i naturen
; det ligger skyddat bakom havet, och vi ha icke någon anledning att blanda
oss i grälet mellan makterna på Europas fastland. Het var människor, som
hade erfarenhet från de stora Napoleonska krigen, som varit med om ryska
kriget i Finland och som sålunda voro sakkunniga och hade överblick av läget.
Kraftigare auktoritet än denna officerskårens proklamation kunna vi nog icke
uppbringa. Frånsett detta veta vi av egen erfarenhet från världskriget, i huru
stor fara vi voro att indragas i detta. Varför gingo vi fria från att dragas in
i världskriget? Jo, därför att de officerare, som voro utsända för att rapportera,
huru det stod till i de olika länderna, kommo hem med hårresande rapporter
örn materielförbrukningen i kriget, en materielförbrukning som vi icke
voro inställda på. Hade vi haft dubbelt så mycket militärmateriel, så hade
vi så säkert som amen i kyrkan varit indragna i kriget, och då hade Sverige
nu varit Bulgariens like. Bulgarien har en gång varit ett jordbrukarland med
en enormt idog och hederlig befolkning, men det har blivit ruinerat genom
det spel, som bedrevs över dess huvud, och dess öde hade vi som sagt säkerligen
i dag delat, om vi haft bara dubbelt så mycket militärmateriel, som vi
hade. För mig framstå lärdomarna från världskriget så klara och bestämda,
att jag icke tvekar ett ögonblick örn vad jag skall anse i detta avseende. Vad
som under världskriget dock gjorde det allra djupaste intrycket på mig var
den svenska militärpressens hållning när det gällde de belgiska franctireurema.
Jag upprördes den tiden så, att jag icke kunde sova örn nätterna, över
de skändliga skriverier, som förekommo i den svenska högerpressen, därför
att belgiska arbetare och bönder med vapen i hand mötte inkräktare, som bröto
landets beseglade neutralitet. Mitt enkla gamla bondförstånd säger mig, att
skall man försvara sig, så skall man göra det ordentligt. Det säger mig, att
örn någon bryter in här i landet och hotar oss, -vare sig det gäller att hota
vårt nationella oberoende eller vår visserligen avbrutna, men i grunden urgamla
demokrati, då skola inkräktarna behandlas med alla tjänliga medel, tills
var och en av dem är utrotad från jorden — utan varje förskoning, utan varje
hänsyn till medlen. Detta är urgammal bondeståndpunkt. De gamla bönderna
förbundo sig vid ära, gods och salighet att aldrig lämna något levande under
sina yxor och hjälmkrossare, att aldrig lämna slagfälten utan att rensa dem
från alla levande, alla sårade, att genast slå ihjäl sidokamraten, när han tröttnade
eller sjuknade och icke orkade mer. Skall man försvara sig, då skall
man också försvara sig. Då bör man ha rätt att rikta alla sina vapen mot
vem det vara månde. Och som sagt: militärpressens skriverier rörande franctireursystemet
vittna örn vars andas barn den är. Militärväsendet har tillkommit
icke till försvar utan för att tjäna en liten klicks förmåga att undertrycka
andra.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren nu att till dagens aftonplenum
uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtanden ävensom
handläggningen av övriga å föredragningslistan upptagna ärenden.

Lördagen den 5 april f. m.

43 Nr 24.

§ 7.

Herr talmannen yttrade: Hans Maj:t Konungen, som känt sig djupt rörd
av kammarens deltagande i hans stora sorg, har genom Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen bett mig till kammaren framföra sitt varmaste tack.

§ 8.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Hansson i Stockholm rrv. fl., nr 534, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 240, med förslag till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt
(vanartslag) m. m.;

herr Gardell i Gans m. fl., nr 535, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 266, angående vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens
befrämjande; och

herr Aronson m. fl., nr 536, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
266, angående vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens befrämjande.

Nämnda motioner bordlädes.

§ 9-

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 131, till Konungen, angående reglering av vissa utgifter för kapitalökning
för budgetåret 1930/1931, i vad angår jordbruksärenden.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.2 e. m. för att åter sammanträda
kl. 7 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 24.

44

Lördagen den 5 april e. m.

Aiig. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Ports.)

Lördagen den 5 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets utlåtanden:
nr 89, i anledning av väckta motioner örn förnyad utredning rörande det svenska
försvarsväsendets ändamålsenlighet m. m.; och

nr 90, i anledning av väckt motion örn en omedelbar och fullständig svensk
avrustning med bibehållande allenast av en ordningsmakt; och lämnades därvid
enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Herou, som yttrade: Herr talman! När man efter fjolårets debatt i samma
fråga som nu och efter genomläsningen av protokollet över förhandlingarna
då och med avlyssnande av vad som förevarit i dag söker bilda sig en uppfattning
örn den politiska linje, som ligger bakom dem, som samlats kring det föreliggande
statsutskottsbetänkandet, får jag säga, att uttalandena i debatten nu
och uttalandena under fjolårets debatt i samma fråga röja en oerhörd förvirring
och en brist på enhetlighet i uppfattningen även hos dem, som äro fylkade
i ett och samma parti. Försvarsfrågan skall emellertid ordnas — vilken gång
i ordningen är icke gott att säga. Försvarsordningarna, de militära organisationsplanerna
leva icke så länge. De gruppera sig kring årtalen 1890, 1901,
1914 års härordning, som aldrig kom att bli färdig, aldrig kom i användning,
och den omgestaltning, som skulle ske genom 1925 års försvarsordning. Och
nu äro vi i det läget, att det är en allmän mening här i kammaren, att man
måste ånyo taga denna fråga under omprövande. Det kan vara en viss naturlighet
i att det går så fort som det gör. Att blott 5 år förflutit, sedan man
sist »löste» denna fråga, tills vederbörande finner sig nödsakad att ånyo taga
upp den till omprövning. Örn det är något, som påskyndat vissa mellanpartiers
vilja att därvidlag göra en gest ut åt landet, så är det väl den omständigheten,
att man länge inom de militära kretsarna sett uttalanden örn huru omöjligt
det är för en nation, för en stat att försvara sig mot luftanfall o. s. v. När
detta berör en fråga, som för dem, det här gäller, är en fråga av vital betydelse,
är det alldeles givet, att bakom denna vilja att nu ånyo göra något ligger det
förhållandet, att man anser det nödvändigt att på detta område rationalisera,
modernisera samt följa med sin tid, så att försvaret skall vara tillräckligt
effektivt. Alltså skall här utredas igen, och de partier, som i fjol bestämt
motsatte sig en sådan utredning, ha nu blivit förvånansvärt villiga. I fjol
den 6 april sade en talesman för det folkfrisinnade partiet här i kammaren,
att tiden ännu icke är inne för vidtagande av en ny försvarsutredning, utan
att man »lugnt och kallblodigt kan vänta någon tid och se, vart utvecklingen
pekar hän». Det är påfallande att den kallblodighet, som man skröt örn i fjol,
gett vika synnerligen snabbt för skröplig eftertanke och återtågslusta eftersom
de frisinnade nu anse, att »tiden vore inne» för begärd omprövning. När
jag ser på den föreliggande motionens uttalanden, hänvisar man där bl. a. till

Lördagen den 5 april e. m.

45 Nr 24.

att en utredning om möjligheterna att uppehålla kostnaderna inom 1925 års
ram skulle vara motiverad och önskvärd. Jag finner av det utskottsbetänkande,
som behandlat denna motion, hurusom man har all anledning att därur
utläsa, att man på det hållet är på det klara med, att de av er genomdrivna
försvarsanstalterna vid 1925 års riksdag och det flottprogram, som genomfördes
år 1926, samt de av er framförda F-båtarna icke längre äro ändamålsenliga,
och att denna båttyp, som var synnerligen oändamålsenlig ur era
egna utgångspunkter år 1914, var synnerligen omodern, när ni framtvingade
ett anslag av 106,000,000 kronor för, bl. a., anskaffande av en F-båt. Ni
ha den åsikten, även örn ni ej klart våga utsäga den, att det är på hög tid,
att alla omoderna försvarsanstalter läggas på hyllan och att en rationalisering,
en fulländning och en ytterligare mekanisering av masslaktsapparaten genomföres,
som skall göra det möjligt för er stat att med minsta kostnader åstadkomma
flera lik, flera invalider för fienderna.

För dem, som i dagens debatt från det socialdemokratiska partiet sagt, att
de i enlighet med Mac Donalds ord icke ville offra femtio öre på detta elände
och framhäva sin klarhet på den punkten nu, till dem vill jag säga, att vi icke
hava sett något av denna er självsäkerhet vid de tillfällen då den kommunistiska
riksdagsgruppen, i enlighet med arbetarrörelsens gamla traditioner och i
enlighet med internationalens taktik för arbetarerepresentantema i de olika
parlamenten, vägrat gå med på några anslag till borgardömets militarism.
När vi yrkat avslag på den punkten, då ha de herrar, som i dag talat örn att
de icke vilja offra »femtio öre på detta elände», varit borta, varit tysta och icke
röstat med oss utan hånskrattat med dem, som glatt sig över att en sådan
ståndpunkt vid olika tillfällen fått så få röster som den fått. Ja, ni ha icke
heller understött oss ens då vi på fjärde huvudtiteln yrkat avslag på vissa anslag
på hundratusentals eller några miljoner kronor, anslag av ur er egen synpunkt
synnerligen ringa betydelse. Vi lia icke heller då fått något som helst
understöd från dem, som nu skrytsamt talat örn att de icke vilja offra femtio
öre »på det militära eländet».

Jag erinrar örn vad som skedde 1925. När försvarsfrågan, d. v. s. frågan
örn maktmedel för upprätthållande av den kapitalistiska ordningen, löstes genom
samarbete mellan socialdemokrater och de frisinnade, föregicks detta av
en oerhörd agitation från socialdemokratiskt håll, en agitation, där den socialdemokratiska
ledningen sökte trubba av arbetarnas sunda självbevarelseinstinkt.
Vi minnas, hurusom arbetarna och bönderna reagerade mot
»107,000,000 kronors militarismen». Vi erinra oss hurusom den socialdemokratiska
ledningen lyckades taga hem det politiska spelet på sitt löfte om att
man skulle göra besparingar på 30 ä 50 miljoner kronor, därest deras linje i
försvarsfrågan segrade. Jag har här i min hand från valrörelsen 1924 ett
litet uttalande av tidningen Socialdemokraten, där det säges, att man gick till
ett avgörande, därför att det var så viktigt »att spara 40 ä 50,000,000 kronor
för att därigenom möjliggöra genomförandet av vissa sociala reformer». I
dag kunna vi konstatera, såsom vi tidigare konstaterat, att detta löfte varit
rena bluffen, alf socialdemokraterna kedjat sig fast vid borgarstatens försvarsanstalter
samt trubbat av arbetarnas sunda självbevarelseinstinkt, allt
under det att arbetareklassens livsfrågor äro lika olösta. Borgardömets militarism
kostar icke 107 eller 109 miljoner kronor, utan kostnaderna pendla
mellan siffrorna 134 och 138 miljoner kronor. Jag erinrar också örn hurusom
man år 1926 medverkade till moderniseringen av flottan enligt ett kostnadsförslag
på 106 miljoner kronor. Jag erinrar om den utredning, den flottkommitté,
som behandlade denna fråga och som genom ett enhälligt samarbete
i denna kommitté mellan socialdemokraterna och de mest reaktionära element
kom fram till ett förslag, som hjälpte F-båtsontusia sterna att få den vind i

Äng. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

Nr 24. 46

Lördagen den ö april e. m.

Ang. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

seglen, som behövdes för att föra till seger den F-båtspolitik, som utdömdes
av folket år 1914. Jag vill inför detta säga, att huru man än nu försöker
konstra och växla ståndpunkt inför den växande opinionen, finns det vissa
grupper inom denna kammare, som aldrig komma ifrån ansvaret för den situation,
vi nu äro inne i.

Jag vill nu vidare, i en debatt som denna, där man från visst håll nu försöket
göra det troligt, att man inom deras läger nu skulle vara färdig med att.
gå in för en fullständig avrustning, påminna örn att från socialdemokraternas
ledare uttalades så tydligt vid denna frågas behandling år 1925 den meningen,
att man borde inskränka på lantarmén för att ge möjlighet åt en utökning
av försvarsanstalterna på de områden, där erfarenheterna från världskriget
givit vid handen, att försvarsanstalterna numera hade den största effektiviteten.
Jag vill till detta tal och allt det pacifistiska tal, som från visst håll
tagit sig utryc.k här i dag, erinra örn, hurusom en sådan man som herr Engberg
i den debatten skröt över att man inom det socialdemokratiska partiet
icke längre hade delade meningar örn »fosterlandets försvar», och han uttryckte
detta så: »Inom det socialdemokratiska partiet diskutera vi nu icke

längre frågan örn försvar eller icke försvar, såsom vi gjorde förr i världen.»
Lika ostridigt är det att flera redaktörer av det socialdemokratiska partiet
kunnat ge belägg för huru man tolkar detta partis senaste kongressuttalanden
i fråga örn arbetarklassens ställning till försvarsfrågan så, att den i själva
verket innebär principiellt samma inställning, som intagits av de borgerliga
partierna. Likaså kan jag anföra en socialdemokratisk redaktör, som på tal
örn den omskrutna nedrustningen 1925 kunnat visa oss, hurusom Norges på sin
tid försvarsvänlige försvarsminister just åberopade Sverige efter den s. k.
nedrustningen såsom ett föredöme, när det gällde att tillgodose de militära
anspråken.

Det var en talare här, som i sitt anförande alluderade på den kommunistiska
ståndpunkten i denna fråga och gjorde en liten interpellation. Jag skall i
det rätta sammanhanget svara interpellanten. Jag vill emellertid erinra därom,
att när han talade örn att kriget hade lögnen såsom fader och våldet såsom
moder, lärer det icke saknas material, som gör det möjligt för oss att visa,
att socialdemokratien i den oerhörda hets, som pågått såsom ett led i förberedandet
av väpnat anfall mot Sovjetunionen, flitigt umgåtts med lögnens
gudinna.

De ha idkat umgänge med lögnen. Jag kan också ge material, som visar,
att socialdemokratien i regeringsställning i andra länder har utövat våld mot
koloniala folk, mot nationella minoriteter o. s. v. Man skulle således kunna
säga, att därest kriget har lögnen till fader och våldet till moder eller örn man
så vill vice versa, så kan man skåda det förhållandet, att socialdemokratien
under det senaste årtiondet varit både fader och moder för den fruktansvärda
födelseprodukt, kriget, som herr Höglund i Stockholm så drastiskt skildrade.
Jag behöver icke alls trötta kammaren med de exempel, vi ha i den
polemik, som från en socialdemokratisk redaktör i Göteborg har förts mot hetsen
i tidningen Socialdemokraten i detta sammanhang, en hets, som av denne
redaktör har karakteriserats så, att vi få gå till den sämre boulevardpressen
i utlandet för att finna ett motstycke, och där man har sagt, att det är »en
hets, som blir dubbelt farlig i det ögonblick ett nytt världskrig möjligen tornar
upp ganska mörka moln på vårt lands horisont».

Jag skulle också, till belysning av den bluff som odlas och omhuldas, vilja
fråga var den så kallade vänstern i riksdagen stod den gången, när man på
ett annat område genomförde effektiva åtgärder för att förstärka försvarsanstalterna,
vid det tillfälle nämligen, då man gick in för en ekonomisk krigsberedskaps-
eller försvarsberedskapskommission, som den också kallas, och

Lördagen den 5 april e. m.

47

Nr 24.

tillsatte ett nytt ämbetsverk, som skulle få 78,000 kronor om året att röra sig
med. Denna organisation arbetar i detta nu, och den har bland annat som sin
närmaste uppgift också att organisera arbetsmarknaden i Sverige vid ett kommande
krig. Vid det tillfället röstade flertalet socialdemokrater och undantagslöst
de folkfrisinnade, även alla dessa pacifistiska element inom det folkfrisinnade
partiet, som förklara, att de vilja riva sönder hela denna ordning,
för denna ekonomiska förvarsberedskapskommission, för detta arbete, som
går ut på att organisera bland annat arbetsmarknaden vid ett kommande krig.
Var detta också fredsarbete, var detta bevis på ert pacifistiska sinnelag. Så
mycket äro edra ord värda, när man undersöker handlingarna bakom orden.

Det är alldeles klart, att man icke kan blunda för en sådan rörelse som pacifismen.
Det är alldeles klart, att man kan göra anknytningar till de pacifister
och fredsvänner av olika kulörer, som med synnerligen stor styrka framhäva,
hurusom avrustningen skulle vara den säkraste vägen att komma bort
från kriget, framför allt då de framhålla, att militarismen och rustningarna
göra kriget oundvikligt. Många av dem utmåla också på ett förträffligt sätt
det kommande krigets fruktansvärda fasor och lidanden för mänskligheten,
och de uttrycka bestämt, att vi undgå icke ett kommande krig med mindre än
att avrustning genomföres i världen. Man måste dock i detta sammanhang
ställa den frågan, huruvida det icke i denna förkunnelse möter en oerhörd
lucka i tankegången. Man har på det hållet alls icke tänkt sig in i saken så,
att man är beredd att möta det kommande kriget, förhindra det i det längsta
och, när kriget ändå utbryter, av denna sammanstötning, i detta sammanbrott,
för arbetare- och bondeklassen utvinna de bästa möjliga maktpositioner, som
sedermera skola göra det möjligt för oss att avskaffa en ordning, som oundvikligen
leder till nya krig. Den, som har den uppfattningen, att kriget är
oundvikligt, så länge kapprustningarna pågå, måste ställa sig den frågan: Vad
skola vi göra, när bevisligen kapprustningarna fortsätta, trots allt pacifistiskt
svammel? Ni äro skyldiga att ge svar på den frågan: Vad ämna ni göra i
det ögonblick kriget med en naturlags nödvändighet bryter ut, på grund av
att världen icke blivit avrustad? Det är på denna punkt, som det kommunistiska
programmet, de kommunistiska linjerna för krigets bekämpande och
för militarismens förintande möta oss i sin oemotsägliga styrka. Det är ert
fel, att ni å andra sidan förtiga rustningarnas och militarismens oupplösliga
samband med den kapitalistiska produktionsordningen, d. v. s. söka i arbetarnas
och böndernas medvetanden invagga den föreställningen, att det skulle
låta sig göra att avrusta med bibehållen kapitalistisk produktionsordning!

Vi kunna ju gå tillbaka till arbetarrörelsens gamla urkund, det kommunistiska
manifestet, där detta problem på ett tidigt stadium ordentligt analyserades.
Det heter där: Varigenom övervinner bourgeoisien kriserna? Jo,

å ena sidan genom en tvångstillintetgörelse av en mängd produktionskrafter,
å andra sidan genom erövring av nya marknader och en grundlig utplundring
av de gamla, varigenom man förbereder mera omfattande och våldsamma kriser
och minskar medlen till krisernas avhjälpande.

Det förefaller mig, som örn då man före världskriget med stor framgång
kunde giva skäl för denna uppfattning, så har man efter detta krig än större
möjligheter att påvisa riktigheten av denna analys. Vi utgå från den förutsättningen,
att rustningarna bottna just i denna motsättning mellan makterna
i kampen örn marknaderna. Just därför kunna vi också konstatera, hurusom
rustningarna växa i kapp med förträngningen av marknaderna, växa med de
stigande motsättningarna i kapitalismens värld.

Jag behöver icke i dag ge några siffror på dessa stigande rustningar runt
örn i världen efter det senaste världskriget. Vi kunna t. o. m. från ledande
politie! runt örn i världen finna uttalanden, som ge belägg för denna kommu -

Äng. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Fort*,,''

Nr 24. 48

Lördagen den 5 april e. m.

Ang, utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

nistiska uppfattning. Marinminister Wilbour förklarade sålunda i sin motivering
av flottbyggnadsprogrammet: »Våra köpmän och fabrikanter måste

ha möjlighet att vinna utländska marknader. Vi måste också uppsöka nya
marknader för våra varor. Framgången av denna kamp beror i hög grad på
regeringens prestige, som de moderna kryssarna skapa.» En annan amiral,
Plunkett, yttrade i ett offentligt tal i New York år 1928: »U. S. A. står närmare
ett krig än någonsin. Innan vi komma att våga göra andra makter
kontrollen över oceanerna stridig, komma vi bestämt att få ännu ett krig, lika
säkert som att vi nu befinna oss i detta rum.» Han uttalade också synnerligen
öppet, att därest Amerikas intressen skulle kollidera med Englands, så
skulle man icke kunna hindra, att ett nytt krig utbröte.

Vi ha j''u också fått se, hurusom major Bratt, som i fjol hos mer eller mindre
oklara pacifistiska element runt örn i landet tände ljusa förhoppningar genom
sina uttalanden örn omöjligheten för ett land att med framgång försvara
sig på grund av teknikens framsteg, framför allt då det gällde luftangreppen,
vi ha fått se, hurusom denne »pacifist» nu har berett många av eder en sårande
missräkning, när han nu har kastat masken och i en ny bok bland annat gjort
det uttalandet, att den fara, som egentligen existerar, kommer från arbetareoch
bondestaten i öster. Han har genom sin nya inställning till försvarsfrågan
visat, att man icke har möjlighet att knyta några som helst förhoppningar
kring de uttalanden, som man under fjolårets diskussioner tillmätte så stor
betydelse. Man ansåg sig i avrustningssvindlerierna kunna utnyttja dessa uttalanden
i sitt dimbildningsprogram, men nu för denne man och hans vederlikar
sina pacifistiska proselyter till kampställning mot arbetare- och bondestaten
och nu bliva de ett led i den gruppering, som i imperialismens intressen
söker störa arbetare- och bondestaten. Pacifister som verktyg för kriget.
Kan man tänka sig något äckligare?

Vi måste bevittna hurusom man förstår att utnyttja pacifister såsom verktyg
i svenska och internationella kapitalistgruppers rivalitet mot Sovjetunionen.
Det är alldeles tydligt, att det ligger realiteter bakom denna propaganda.
De realiteterna äro den ekonomiska utveckling, som Sverige sedan år
1914 har undergått, realiteter sådana som att den svenska tändstickstrusten
på världsmarknaden kolliderar med Sovjetunionens tändsticksexport, och att
Sovjetunionens trävaruexport också kolliderar med och stör »svenska» intressen,
framför allt på den engelska marknaden.

Det är intressant att konstatera, hurusom samtidigt med att de objektiva
förhållandena på detta sätt ha under det senaste årtiondet i Sverige undergått
sin omvandling, så ha vi nu imperialistiska krafter, som utgöra en förstärkning
av den krigsfara, som tidigare enbart medlemskapet i Nationernas förbund
medförde. Det är intressant att uppvisa, hurusom jämsides härmed detta
också får sin ideologiska överbyggnad i vissa uttalanden från de »storsvenska»
och fascistiska elementen. En högertidning, Lunds Dagblad, uttryckte
sålunda för någon tid sedan som ett önskemål för Sverige en återgång
till vårt lands sedan urminnes tider geografiskt givna utrikespolitik, en
svensk östersjöpolitik. Det finns således, såsom vi ha kunnat visa också tidigare,
krafter, som göra Sverige till en ledande makt i Östersjöblockets kamp
mot Sovjetunionen.

Allt som blivit anfört och händelserna i övrigt visa, att en krigsfara verkligen
existerar, och det tjänar ingenting till för vissa element att som strutsen
sticka huvudet i busken och tro, att man på det sättet undkommer vad en kommande
tid bär i sitt sköte av fruktansvärda perspektiv för arbetarna och bönderna
runt hela världen. Vi måste i en sådan situation mer än någonsin tidigare
förstå vikten och betydelsen just av att arbetarna och bönderna icke bibringas
den uppfattningen, att krigsfaran avlägsnas och att vi undgå dessa perspektiv

Lördagen den 5 april e. m.

49 Jir 24.

därigenom, att socialdemokrater och borgare samla sig i en ny utredningskommitté,
som under några år sysslar med utredning örn ändamålsenligheten
av Sveriges försvar. Vi måste tvärtom bibringa dem den uppfattningen, att
kampen mot kriget är liktydigt med kampen mot kapitalismen, och att de
grupper, som önska fred vinna denna endast därigenom, att de i alla länder
föra krig mot de regeringar, som driva dem mot deras önskningar ut i kriget.
Alltså uppror mot dem som fösa dem ut. I talen från socialdemokratiskt håll
återfinnas i dag intet av dessa synpunkter, ja icke ens en genklang av vad som
tog sig uttryck i ett yttrande av herr Hansson i Stockholm från år 1905, då han
framhöll, att militären skulle ha känning med den klass, från vilken den utgått,
att soldaterna skulle minnas, att de voro blod av vårt blod och kött av vårt
kött, och att under sådana förhållanden de maktägande gärna finge kommendera
ut militären, men att de ej heller skulle glömma, vilka det är, som rikta
gevären. I detta yttrande låg mera av socialistisk uppfattning än i det tal,
som från en socialdemokratisk talare i dag skulle markera en radikal artskillnad
från den uppfattning, som herr Per Albin Hansson i dag förde fram. Herr
Hansson av 1905 var mera socialist än herr Höglund av år 1930 visat sig
vara.

Herr Höglund i Stockholm skildrade i ett avsnitt av sitt tal för kammarens
ledamöter vad som skulle inträffa, därest kriget bröte ut, och sade, att då skulle
vi komma till en situation, där man ropade »häng kejsaren», och där bolsjevismen
skulle gå fram över världen, därför att människorna icke skulle tolerera
kriget utan skulle kämpa mot detsamma. Det bör också i detta sammanhang
påminnas därom, att även örn det är sant, att Mac Donald sagt, att för dle
små staterna de militära resurserna, där det gäller att bevara ett lands oberoende
och självständighet, hava så liten betydelse, att det icke är värt en tolvskilling,
är det väl ändå en bekant sak, att Mac Donald och andra, när det
gäller stormakterna, lika bestämt förklarat, att för dem öppnar sig intet avrustningsperspektiv
utan de äro bundna vid systemet med ödets tyngd. Sålunda,
dessa stormakter, oberoende av örn det sitter en socialdemokratisk regering
eller icke, fortsätta sin kapprustning på sådant sätt, att nyss kunde i
anledning av den misslyckade flottkonferensen en av ministrarna säga till Mac
Donald: »En sådan konferens till, och vi hava krig.»

Ser man på förhållandena ur dessa synpunkter, måste man säga sig, att,
örn man nu hemfaller åt att propagera denna lättsinniga uppfattning,
man kan komma förbi problemet örn avrustningen i de kapitalistiska staterna,
och örn man sålunda icke klargör för befolkningsgrupperna och de stora massorna
just rustningarnas oundgängliga sammanhang med kapitalismen själv,
då gör man sig skyldig till ett bedrägeri av jättemått. Det är med hänsyn till
de objektiva förhållandena falskspel att tala om möjligheter till avrustning.
Det är falskt spel, säger jag, att ni som skildra krigets rysligheter icke visa
på detta oundvikliga samband mellan rustningarna och kapitalismens produktionsordning.
Det är tydligt, att krigets organisatörer måste hava till sitt
förfogande massor av propagandistiska pratmakare, som söka skyla över detta
.samband när dc eljest skildra ett kommande krigs fruktansvärda hemsökelser
för människorna.

. Vi finna, hurusom samtidigt som man runt örn i staterna haft detta avrustningstal
på läpparna, hava rustningarna ständigt stegrats samt skärpts på särskilt
sätt genom blockbildningar, genom massmilitarisering av folket. T. ex.
dessa lagar örn arbetsmarknadens organisation i Amerika och Frankrike och
delvis även i Sverige. Vi se också detta förhållande i vad som nu är synnerligen
påtagligt, nämligen industriens anpassning för krigsändamål, ett förhållande,
som gör, att en sådan industri som konstsilkesindustrien som bekant
kan inom loppet av 48 timmar omvandlas till en krigsindustri, där man kan

Andra kammarens protokoll 1030. Nr 3h. 4

Äng. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)-

Nr 24. 50

Lördagen den 5 april e. m.

Amj. utredning
rörande
försvarsväsendet.

.''Forti».)

använda konstsilkesindustriens råprodukter och i hastig takt, sålunda utan
nämnvärd omläggning av fabrikationen, frambringa sprängämnen.

Jag måste också reducera detta tal om, att Danmark är på väg mot avrustning,
men framför allt, att Tyskland skulle vara en avrustad stat. Man
må nämligen besinna, att Tyskland har en synnerligen högt utvecklad kemisk
industri, att Tyskland också har en starkt utvecklad industri för byggande
av flygmaskiner och att Tyskland sålunda synnerligen lätt kan använda sin
industri för krigsändamål och synnerligen lätt kan få militära anstaltningar,
som på ett alldeles förträffligt sätt med hänsyn till vad som är behövligt i
dag kan utgöra militära försvars- och anfallsåtgärder.

Vi hava litet var kanske observerat ett litet upprop, utskickat av 146 svenska
statskyrkopräster, i vilket dessa 146 präster göra gällande, att de andra 2,628
prästerna predika en lära, som står i absolut motsättning till kristendomens
grundtanke. Dessa 146 prästmän, som hava skickat ut detta upprop, påstå,
att var nittonde prästman i Sverige hyllar pacifismen, och de påstå, »att allt,
vad krig heter, står i absolut motsats till kristendomens grundtanke». Man
kan ju därav således icke utläsa annat än att det råder också på det området
inom denna idévärld synnerligen delade meningar och att man där således har
en synnerligen splittrad uppfattning om sin läras mest fundamentala grundsatser.

Det är ju intressant i det sammanhanget att erinra sig, att en prästman i
denna kammare i fjol gav uttryck för en åskådning, som står i absolut motsättning
till den förkunnelse, som herr Hallén i dag uppbyggt oss med. Det
var nämligen herr Pehrsson i Göteborg, som sannerligen icke vid något tillfälle
uraktlåter att framhäva sig såsom en verklig representant för kristendomen.
Han uttryckte sig på det viset, att det är så, »att till en kristlig
åskådning hör också rättssamhällets upprätthållande. Men rättssamhället
måste många gånger upprätthållas med våldsmedel. I detta, sade han, ligger
ingen brist på kärlek, utan det är tvärtom att taga för lätt på saken, när nian
icke har sinne för att tron på den eviga freden, som man redan ser stå för våra
dörrar, enligt kristen åskådning står i oupplösligt samband med tron på släktets
omskapning i anda och sanning.» Han hänvisade till och med till Luther,
som har uttalat, att »därest samvetet är frimodigt och glatt, är det den skönaste
gudstjänst, när drängen arbetar på åkern eller pigan sopar golvet eller
krigaren offrar sitt liv på slagfältet». Jag skulle sålunda med stöd av vad
som föreligger kunna säga, att inom den kristliga tankevärlden råda så starka
motsättningar, så stor begreppsförvirring och så många mot varandra skiftande
uppfattningar, att jag knappast vet, vart man skall gå för att finna
något motsvarande. Jag tror icke, att det överträffas av annat än den oerhörda
mångfald av uppfattningar, som finnas inom det socialdemokratiska partiet
och som de socialdemokratiska talarna själva hava givit så utomordentligt
.starkt uttryck åt här i dagens debatt.

Ja, för ått sedan komma till det, som tydligtvis var av ett visst intresse
för våra socialdemokratiska vedersakare att få uppklarat till dagens debatt,
kan jag i anknytning till det yrkande, som ställts från visst håll med begäran
örn svensk avrustning med bibehållande av endast en ordningsmakt, säga
ifrån för vårt vidkommande, att vi kommunister hava många gånger givit uttryck
åt den uppfattningen, att vi vilja ersätta borgardömets militarism med
en anordning, som på ett säkert sätt kan trygga avgörandet över dessa anstaltningar
för försvar av arbetar- och bondeklassens intressen just åt arbetarna
och bönderna. Vi äro sålunda principiellt för nedrustning av den borgerliga
militarismen och dess ersättande med en ordningsmakt, ett arbetarklassens
ordningsväm. Men när det är fråga om, att herr Lindmans regering
eller en regering, som är uttryck för de borgerliga grupperna inom landet,

Lördagen den 5 april e. m.

51 Nr 24.

som nu hava deli ekonomiska och politiska makten ograverad, skall genomföra
denna förändring och uppbygga denna ordningsmakt, då måste jag säga, som
herr Månsson i Furuvik säde, att i det fallet föredraga vi den allmänna värnplikten.
I enlighet med den åskådning, som tidigare Engels gav uttryck åt,
och den uppfattning, som herr Månsson i Furuvik från sina utgångspunkter
i dag var inne på, skulle genomförandet av en s. k. maskinarmé och vid sidan
därav en s. k. ordningsmakt i en situation, där borgarna hava makten, leda
till större faror för arbetar- och bondeklassen än någonsin den ordning, som nu
är med den allmänna värnplikten.

När sedan herr Höglund i Stockholm frågade oss, örn vi menade allvar med
vår avrustningsaktion, skulle jag med hänsyn till vad som har förekommit
i denna kammare vid mångå olika tillfällen kunna säga, att lian hellre skulle
kunna ställa denna fråga: Är det allvar i avrustningsaktionen hos de grupper,
som stå honom betydligt närmare? Örn man tilläventyrs skulle efter den
debatt, som förts här i dag med dess skiftande uppfattningar från socialdemokratiskt
håll, i denna fråga vilja göra gällande, att det socialdemokratiska
partiet är ett avrustningsparti, då måste jag ju säga, att vi hava rätt att återkasta
denna fråga: Änse verkligen de inom det socialdemokratiska partiet, som
i dag söka att inbilla oss, att de trodde på talet örn avrustning, att denna
aktion är allvarligt menad? Men varför skall man icke kunna få ställa herrarna
på prov ytterligare? Jag försäkrar, att vi kommunister komma att
härefter som hittills allvarligt och med energi ställa krav på, att inga anslag
skola givas åt den borgerliga militarismen. Vi få tillfälle att prova allvaret
genom omröstningarna, som visa, att inom den kommunistiska riksdagsgruppen
råda därvidlag inga som helst delade meningar, utan där sluter var
och en upp kring just dessa aktioner. Man skulle sålunda kunna vänta, att
den, som i dag ställer dessa frågor till oss, också allvarligt går in för att
biträda oss vid dessa omröstningar.

Sedan är det också en viss skillnad, örn en stat, där arbetarna och bönderna
hava tagit makten, i det diplomatiska umgänget med andra stater ställer avrustningsförslag,
som ju som bekant av dessa avvisats. När nämligen den grupp, som
då ställer detta yrkande, icke alls därigenom har avrustat dem, för vilka de äro
talesmän. Örn däremot en arbetarrepresentant i ett borgerligt parlament ställer
krav på avskaffande av t. ex. värnplikten, så vore det i vissa situationer liktydigt
med att ställa förslag om att avrusta den egna klassen, under det att
borgarklassen alls icke vore avrustad.

Jag måste, även örn man tycker mitt tal bliver långt, när jag nu kommit
till detta avsnitt av principiella frågor, där man från visst håll interpellerat
oss, säga något ord ytterligare.

Vi stå på denna gamla revolutionära ståndpunkt, den ståndpunkt, som andra
internationalens kongresser formulerade, nämligen att vägra anslag till borgardömets
militarism.

Men det var en annan intressant passus i herr Höglunds anförande, när han
talade örn Scheidemann, som i en bekännelsens stund hade erkänt, att de egentligen
blevo lurade att gå in i ett krig, som de trodde var ett försvarskrig. Jag
Ilar i min hand material, som visar, att den tyska socialdemokratien var synnerligen
på det klara med nio dagar före världskrigets utbrott, vilket krig
man egentligen skulle möta i det ögonblicket, och hurusom den tyska socialdemokratien
nio dagar före världskrigets utbrott verkligen gav uttryck för
kampen mot kriget, men hurusom Scheidemann och andra sedan gingo in för
fosterlandsförsvaret och ställde frågan på samma felaktiga sätt, som socialdemokratiens
förespråkare gjort här i dagens debatt. Jag har malerial. som
visar, att socialdemokrater till och med i den tyska riksdagen gick in för annektering
av andra länders områden.

Äng. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

Nr 24. 52

Lördagen den 5 april e. m.

Ang. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

Det hade varit mera på siri plats, om man från herr Höglunds sida i dag
hört något av Liebknechts och Rosa Luxemburgs kampanda mot kriget och av
viljan att ställa de militära rustningarna i samband med den kapitalistiska
ordningen. Sålunda, den, som säger, att kriget kommer med oundviklig naturnödvändighet
på grund av rustningarna, och den, som i en sådan situation är
villig medgiva, att när kriget bryter ut, då bryter också bolsjevismen ut och
då resa sig massorna i de olika länderna, den, som, säger jag, gjort dessa
medgivanden, borde också kunna erkänna Liebknechts och Lenkis förklaring
av dessa rustningars oupplösliga samband med den kapitalistiska ordningen
själv.

När det här från olika håll i de olika partierna, oberoende av inställning
till militära försvaret, talats örn viljan att hävda den nationella självbestämningsrätten,
då vill jag därtill säga, att denna sak, nationell självbestämningsrätt
i dess yttersta konsekvens, har förverkligats endast i Sovjetunionen. Men
denna nationella självbestämningsrätt har man på det grjmamaste trampat under
fotterna med biträde av socialdemokratiska regeringar och partier, i stormakterna,
t. ex. England och Frankrike, alltså från samma politiska läger, som
i dag hycklande talat om den nationella självbestämnings rätten.

När herr Månsson i Furuvik slutligen talar örn, att det borde vara oundgängligen
av vikt, att man finge en sådan ordning inom värnpliktsarmén, att
de värnpliktiga finge tillfälle att förkovra sig i det, som har med det ekonomiska
och politiska livet att göra, då hävdar jag lika bestämt, att den saken
har förverkligats inom Sovjetunionens arbetar- och bondearmé och att man där
på olika områden bevisligen går fram för en sådan ordning, som herr Månsson
i Furuvik här ville kämpa för. Det är ett förverkligande av Lenius ord,
att man skall göra till och med var köksa till politiker.

Som slutomdöme måste jag sålunda för vårt vidkommande säga, att när
det är en angelägenhet av allra största vikt att krossa borgardömets militarism,
att bekämpa kriget och de hemsökelser, som med det följa bland människorna,
så hava vi att gå den väg, som andra internationalen tidigare utpekat och som
följts av de ryska bolsjevikerna.

Vidare anförde:

Herr Lindberg: Herr talman! Jag skall börja med att lova kammaren,

att jag icke i likhet med den föregående talaren skall taga hämnd på kammaren
för min eventuella oförmåga till koncentration.

Det är rätt naturligt, att jag känner en mycket stor tillfredsställelse över
att vi i riksdagen i dag med utsikt till framgång sysselsätta oss med frågan
om en ny försvarsutredning av den omfattning, som statsutskottet angivit.
För i dessa dagar två år sedan ställde jag till dåvarande försvarsministern,
herr Rosén, en interpellation, örn han var villig att igångsätta en dylik utredning
och örn han var beredd att därvid låta frågan örn vårt lands avrustning
prövas jämsides med de militärtekniska problemen. I sitt svar i juni
1928 avböjde försvarsminister Rosén att på detta sätt taga upp försvarsfrågan.
Beträffande den svenska avrustningen yttrade statsrådet: »Därest det

— såsom formuleringen ger anledning antaga — skulle vara interpellantens
mening, att jag nu skulle giva de tillkallade utredningsmännen i uppdrag ^att
jämväl ägna sig åt frågan, huruvida de tekniska framstegen på detta område
böra föranleda vårt land att företaga en allmän avrustning, vill jag svara,^ att
varje sådan avsikt varit och alltjämt är mig främmande. Sistberörda fråga,
vars behandling ju utgör ett viktigt moment i Nationernas förbunds arbete,
torde icke, såsom ett fristående spörsmål beträffande vårt land, lämpligen
kunna göras aktuellt på en dylik väg. Örn och när krav i sådan riktning på

Lördagen den 5 april e. m.

53 Nr 24.

allvar komma att resas, sker det förvisso genom initiativ i helt annan ordning,
än interpellanten synes vilja ifrågasätta.» För den uppfattning, statsrådet
Rosén gav uttryck åt, torde han vid denna tidpunkt ha haft stöd av en
majoritet i riksdagen, och ännu så sent som i fjol hade härutinnan ingen förändring
inträtt, såsom behandlingen av den då föreliggande socialdemokratiska
utredningsmotionen visade.

Det uppges, att innehållet i det nu föreliggande utskottsutlåtandet skulle
ha dikterats av personer, som 1928 tillhörde den då sittande regeringen, vilka
alltså skulle lia ändrat mening. Påtagligen föreligger — örn man håller sig
till formuleringarna — en åsiktsförändring. Jag skall här inte närmare gå
in på vad som kan lia föranlett, att läget så radikalt förändrats, men det är
mig angeläget att betona, att man vid bedömande av denna sak kanske icke
helt bör lämna ur räkningen den opinionsbildande verksamhet, som den pacifistiska
fredsrörelsen utövat under sista åren. Vi bevittna just nu ett verkligt
massuppbåd under pacifismens fälttecken. Avrustningskravet vinner allt
större utbredning i folkmeningen och är redan nu en faktor att politiskt räkna
med. Jag skulle tro, att detta haft åtskilligt mera att betyda än meningsskiljaktigheterna
här i riksdagen örn innebörden i 1925 års försvarsbeslut,
när det gäller det förändrade ställningstagande, varom jag nyss ordade.

Pacifismens stora utbredning försiggår, som alla känna till, under ett mycket
kraftigt motstånd från den andra sidan. Man kan alltså inte säga, att pacifismen
har fältet alldeles fritt för sin propaganda, men ändå äro framgångarna
påtagliga. Orsaken härtill är utan tvivel den, att man på håll, där det
militära systemets upprätthållande är en hjärtesak, får det allt svårare att
övertyga folkmeningen örn att militärväsendet är en verklig fredsgaranti. De
argument, som anföras, verka ofullgångna och svaga. Vi ha i debatten här
i dag mött de militära försvarsvännernas huvudargument, och jag må säga,
att de här icke gjort sig bättre än på folkmötena. Jag lyssnade särskilt uppmärksamt
till professor Wohlin, då han på förmiddagen höll sitt anförande,
enär jag väntade, att en man med hans kapacitet måhända skulle kunna rikta
diskussionen med något skäl, som kunde göra en avrustningskrävare tveksam,
men inte heller han hade något nytt att komma med. Jag fäste mig dock särskilt
vid två saker i lians anförande. Han framhöll, att det måste vara dje
stora staternas uppgift att öva ledningen, när det gäller nedrustning och avrustning,
och att de små staterna följaktligen ha att vänta på de storas initiativ
och gärningar. Men, egendomligt nog, hyser man i de stora staterna ''en
alldeles motsatt uppfattning, såsom bl. a. framgick av herr Höglunds i
Stockholm yttrade, när han citerade, vad den engelske premiärministern
sagt angående de små staternas möjligheter att gå till avrustning. Alltså
: de små skulle vänta på de stora och de stora skulle vänta på de

små, och vi skulle följaktligen icke komma någonstans. Jag tillåter mig
ge min anslutning till den åsikten, att det är de små staterna, som böra börja,
och de böra börja främst av det skälet, att de alltid riskera mera, om de rusta,
än örn de avrusta. Herr Wohlin framhöll vidare, att ett militärväsen är ett
uttryck för en nations livsvilja. Jag vill härom som ett allmänt omdöme säga,
att det är ett underligt sätt att demonstrera livsvilja genom att bereda sig
för döden. Men dessutom vill jag påpeka, att herr Wohlins skäl är romantik
av samma slag. som pacifisterna lastas för. Pacifisternas tro på att ett land,
som har avväpningens mod, icke löper risk att bli överfallet, stämplas inom
vissa kretsar som verklighetsfrämmande, men man kan icke säga, att det är
mera realistiskt att förmoda, att ett lands vilja att försvara sig är tillräckligt,
örn man uttrycker denna vilja genom att hålla ett militärväsen, som måste
bliva otillräckligt för att fylla en försvarsuppgift. Den som tror något så -

Äng. utredning
rörande
för svar 8-väsendet.

(Forts.)

Nr 24. 54

Lördagen den 5 april e. m.

Awj. utredning
rörande
jörsvarsväsendet.

(Forts.)

dant måste liksom pacifisterna sätta grannarnas rovdjursinstinkter i tvivelsmål.
Han måste med andra ord tro på existensen av rent moraliska fredsfaktorcr,
vilka icke lia något samband med tillvaron av en militärorganisation.
Frågan blir då, hur starka de rent moraliska fredsfaktorerna äro, och pacifisterna
tillåta sig taxera dem ganska högt för vårt lands vidkommande. De
anse vidare, att dessa fredsfaktorer av moralisk natur växa med militärorganisationens
förminskande, och de kunna alltså icke godkänna den uppfattningen,
att militärorganisationen fyller uppgiften som moralisk tillgång för
vårt land.

Major K. A. Bratt, vilken i mycket hög grad Ilar förtjänsten av att försvarsfrågan
nu är aktuell — ett sådant omdöme anser jag böra komma till
kammarens protokoll — framhåller i sin senaste bok, att ett svenskt militärväsen,
även örn det bygges upp efter moderna principer, icke kan väntas fylla
de krav, som det strategiska läget kommer att uppställa. Han nödgas därför,
för att åt militärförsvaret kunna få någon mening, ställa in det i ett större
sammanhang, och han kommer så fram till något, som han kallar solidaritetsförsvaret.
Sverige skulle visa solidaritet med en internationell organisation
för freden genom att bidraga till upprätthållandet av en sådan organisations
väpnade makt. Enligt min mening är denna linje den farligaste av alla, ty
ett realiserande av den betyder ett totalt förintande av de moraliska fredsfaktorer,
som vi dock på alla håll tro på. I det nuvarande läget, då man
måste räkna med att en eller flera militära stormakter komma att stå utanför
solidariteten, är solidaritetsförsvaret detsamma som allianssystemet. Man må
ge detta försvar vilken motivering som helst, det kommer i alla fall att göra
oss misstänkta.

Det är naturligtvis en plikt för Sverige att i sin mån bidraga till uppbyggande
av en effektiv internationell rättsordning och till skapande av garantier
för dess skydd, men det är en felsyn, att detta skulle betinga militära rustningar
i småstaterna. Örn vi hade för litet rustningar i världen, skulle man till
nöds kunna förstå major Bratt och liktänkande, men oron i världen vållas ju
därav, att staterna ha alldeles för stora rustningar. De rustningar, som finnas,
böra, även örn de avsevärt förminskas, räcka till ett solidaritetsförsvar,
utan att vi, enligt major Bratts linje, skola vara hänvisade till att bygga upp
en militärorganisation efter moderna principer. I de stora länderna känner
man sig otrygg och osäker på grund av de ömsesidiga rustningarna, men även
därför att man räknar med att rustningarna kunna öka i länder med ringa militärorganisation.
Vi behöva nog icke tvivla på att även vårt lands militärväsen
räknas med i de militära kalkylerna. Vilja de stora staterna komma ut
ur det nuvarande tillståndet, så ha de medlen därtill i sin egen hand. De små
staternas uppgift bör vara att låta de stora förstå detta, och det kan effektivast
ske genom att småstaterna helt enkelt vägra att lämna något bidrag till
en vapenmakt för de storas räkning och i deras intresse. De små länderna få
icke glömma, att de tvångsavrustade staterna kunna vara i behov av något
solidaritetsbevis. När betydande stater i hjärtat av Europa få finna sig i
att bygga sin säkerhet på uteslutande moraliska faktorer, då böra dessa kunna
räcka även för småstaterna utan något militärt påhäng.

Ja, herr talman, detta var, vad jag nu ville säga. De övriga synpunkter,
jag lägger på denna fråga, har jag vid 1928 års riksdag utförligt utvecklat.
Jag vill sluta med att uttala den förhoppningen, att frågan om den svenska
avväpningen måtte, såsom major Bratt uttryckt det, uppställas som första
diskussionspunkt i en kommande utredning. Svaret på denna fråga blir ju
avgörande för försvarsproblemet i sin helhet. Men det kanske också bör sägas,
att därest man skulle försöka, att komma ifrån ett svar till avväpningens förmån
på bekostnad av objektiviteten — och det ligger nära till hands att

Lördagen den 5 april e. m.

55 >''r •_*!.

frukta, att lust därtill kan finnas •—- så inte kommer militärförsvarets sak
att tjäna på ett sådant tillvägagångssätt.

Med den uppfattning, jag har i denna fråga, kan jag icke ansluta mig till
den ståndpunkt som statsutskottet intagit till herr Lindhagens motion, behandlad
i utskottets betänkande nr 90. När man i utlåtandet nr 89 angivit,
att de skäl, som avväpningens anhängare anföra, böra prövas i en kommande
försvarsutredning, då har man ju genom detta uttalande besvarat herr Lindhagens
motion. Jag tillåter mig därför hemställa, att klämmen i statsutskottets
utlåtande nr 90 måtte få följande lydelse: att herr Lindhagens förevarande
motion 1:213 må anses besvarad genom vad utskottet anfört i sitt
utlåtande nr 89.

Herr Flyg: Herr talman! Anledningen till att jag begärde ordet var det
anförande, som hölls här på förmiddagen av herr Höglund i Stockholm. Örn
jag från början skulle angiva karaktären av mitt anförande, så vill jag säga,
att man som rubrik över det kan sätta det ord, som i Strindbergs Mäster Olof
tonar ut från scenen, då ridån går ned: avfälling.

Herr Höglund i Stockholm sade, att ett krig i nuvarande moment för det
första skulle leda till, för att använda hans egna ord, Europas fullständiga
bolsjevikisering och för det andra skulle medföra, vad han kallade medborgarkrig.
Herr Höglund har i bägge fallen alldeles rätt. Men örn man då går till
att avgöra, huruvida den ena eller andra av dessa två följder är någonting,
som är av ondo, då måste man ställa problemet så: vad menas med bolsjevikisering,
vad faller under begreppet Europas bolsjevikisering? Ser man på
denna sak på det sätt, som de borgerliga i allmänhet ser på problemet, på det
sätt, på vilket man exempelvis i nuvarande moment ser på förhållandena i Sovjetunionen
i den pågående presspropagandan med avseende på de s. k. religionsförföljelserna
i Sovjetunionen, ser man på det sättet, så är det klart, att
man med detta ord »bolsjevikisering» får en synnerligen ruskig bild, ett mycket
obehagligt förhållande som en följd av kriget. Men vad mena vi med
bolsjevikisering, och vad är den verkliga innebörden av detta ord, herr Höglund?
Vi mena därmed en regim, rakt motsatt elen som består i detta land, den
kapitalistiska regimen, en regim och en samhällsordning, som håres upp av
de arbetande klasserna och som sammanfaller med vad vi bruka kalla proletariatets
diktatur, en samhällsordning, där det arbetande folket har krossat
elen kapitalistiska ordningen och sedan tagit den avgörande och bestämmande
ledningen i egen hand. Jag måste säga, att det förvånade mig att höra, att
herr Höglund hunnit så långt på sin vandring under de senaste åren, att
han i dag nämner en sådan regim som något ruskigt och obehagligt, som
skulle följa efter kriget.

Jag vet, att herr Höglund för endast några år sedan och t. o. m. på ett så
sent stadium som i det moment, då han ånyo anslöt sig till det socialdemokratiska
partiet, mycket klart förklarat sig fortfarande vara anhängare av proletariatets
diktatur. Och herr Höglund har dessutom vid ett pär tillfällen
även ganska klart sagt, att han tror, att man icke skall kunna komma fram
till en avgörande förändring i fråga örn maktförhållandena i detta land enbart
på parlamentarisk väg, utan att man även måste räkna med vad herr Höglund
i dag kallade medborgarkriget. Det är alltså icke så länge sedan herr Höglund
gav uttryck åt en dylik uppfattning. Jag ställer då en fråga nr 1: har herr
Höglund i dessa två avseenden alldeles ändrat mening? Då skulle jag kunna
förstå, att man måste uppfatta Europas bolsjevikisering som någonting obehagligt.
Men ur min synpunkt måste jag säga, att örn det är så, att kriget
leder fram till sådana konsekvenser — och jag är övertygad örn att herr Höglund
gav uttryck åt en riktig uppfattning — då kan man här, utan att på

Äng. utredning
rörande,
försvarsväsendet.

(Forte.;

Nr 24.

56

Lördagen den 5 april e. m.

Antf. utredning
rörande
försvar 8-cäsendft.

; Korts.)

något sätt använda en oriktig formulering, erinra om den gamla satsen: »Intet,
ont utan att även något gott följer med detsamma».

Sedan skulle jag vilja säga. att när herr Höglund i sitt anförande talade
örn, att vi från vår sida skulle förfäkta krigets oundviklighet, så kan man
gentemot detta påstående säga både ja och nej. Vi hava förfäktat, och även
herr Höglund har gjort det, kriget såsom en oundviklig del av, en oundviklig
företeelse i den kapitalistiska produktionsordningen, såsom en oundviklig följd
av den samhällsordning, som består i detta land och i andra länder. Men
vi hava icke tidigare någonsin gått dithän och komma icke heller att göra
det, att vi samtidigt anamma vad herr Höglund fortsatte med, nämligen att
detta, att räkna med kriget såsom en oundviklig beståndsdel av den kapitalistiska
ordningen, förutsätter, att man icke räknar med arbetarklassens fredsvig.
Jag tror, att vi tidigare i den debatt, som hölls här föregående år,
vid två olika tillfällen i varje fall mycket klart betonade och i all vår offentliga
propaganda också mycket klart betonat, att vi räkna med arbetarklassen,
och framför allt dess fackligt organiserade del, såsom den enda reella kraften
till att förhindra krig. Vi räkna med det arbetande folkets massa såsom den
enda fredskraften överhuvud att tala örn.

Men var voro arbetarna före 1914? Jag ställde den frågan föregående år,
och med anledning av herr Höglunds anförande ställer jag den även i år. Var
stodo arbetarmassorna en vecka före 1914 års krigsutbrott? Voro de vid det
tillfället besjälade av någon krigsvilja? Ånej. Det hölls stora kraftiga manifestationer
såväl i Berlin som i Paris och alla andra stora huvudstäder, som
hotades av kriget. Där hållos massmöten, varest man antog flammande protester
emot det hotande kriget, och man förklarade i sina resolutioner, att man
icke skulle resa vapen emot det arbetande folket i andra länder. En vecka senare
gick samma folk, som vid det tillfället var besjälat av den starkaste
antikrigsvilja, ut i kriget, och tyvärr icke blott på kommando, utan dessa människor
gingo ut i kriget även som goda patrioter, sjungande patriotiska sånger,
d. v. s. med en helt annan vilja än man kan kalla fredsvilja, gripna av denna
krigets anda, som man skapar fram i sådana ögonblick.

Jag vill ställa den frågan till herr Höglund här i dag, örn han verkligen
tror på detta, som han här kallar fredsvilja, örn han tror, att man genom att
visa filmer från kriget eller genom en verkningsfull propaganda skall kunna
hos folket skapa en »fredsvilja», som håller i det ögonblick, då det gäller att
gå ut i ett »försvarskrig.» Ty det säger man alltid i alla länder, att det är;
det är aldrig anfallskrig. Ånej, jag skulle tro, att en hel del av de ledande
pacifisterna i det kritiska momentet i stället komma att uppträda, icke såsom
fredspropagandister utan som anhängare av detta krig och som patrioter proklamera
kriget i stället för freden i det ögonblick, då det bäst skulle behövas
en gärning i fredens tecken emot kriget. Herr Höglund i Stockholm är i dag
inne på precis samma linje som herr Per Albin Hansson från föregående år,
som stod där framme och så vackert citerade den store norske diktarens ord,
att örn krigstanken försvinner ur folkens hjärnor, då försvinner också kriget.
Det är att vända upp och ned på verkligheten och ingenting annat. Det är att
lita på någonting, som icke håller, och det är att draga för stora växlar på en
dylik propaganda, som icke någonsin kan bli ett verksamt medel att förhindra
ett krig i det moment, då det bryter ut.

Örn man räknar med kriget som en oundviklig följd av den kapitalistiska produktionsordningen,
om man räknar med de arbetande massorna som den enda
verksamma makten emot kriget, då måste man på alla områden se till, att man
får dessa massor samlade i kamp emot denna produktionsordning och dess
samhällsordning. Och det, herr Höglund, gör man icke den dag, som i dag är,
genom att gå tillbaka till socialdemokratien. Det gör man genom att gå ifrån

Lördagen den 5 april e. m.

57 Nr 24.

socialdemokratien, det gör man genom att bedriva en propaganda, som samlar
de arbetande massorna till kamp emot den samverkans politik, som i dag proklameras
på det ekonomiska området och som slutligen leder till, att den nationella
andan i arbetarleden starkes, och att arbetarna sluter upp kring »sitt» lands
industri i alla länder, i stället för att man i det dåvarande momentet borde än
mera än tidigare understryka en rakt motsatt inställning bland arbetarna.
Man vinner icke det målet, arbetarklassens samling, i dag genom att gå ifrån
den kommunistiska rörelsen till socialdemokraterna och därmed söka vinna de
radikala elementen inom arbetarklassen till samling kring det socialdemokratiska
partiet, som i sin praktiska gärning på olika områden är inne på vägar,
som leda till de arbetande massornas uppslutning kring den kapitalistiska produktionsordningen
och icke till kamp emot densamma, vilket är nödvändigt,
örn man vill resa en kamp emot kapitalismen som krigsorsak.

Jag skulle vidare till sist vilja göra ett tankeexperiment, ett tankeexperiment
ställt till herr Höglund i Stockholm men även till alla hans meningsfränder,
de som hava reserverat sig på hans linje i dag, och hans meningsfränder av
pacifistisk karaktär ute i landet, Låt oss förutsätta, att man genom energisk
propaganda vid ett val vinner majoritet i denna kammare för en isolerad svensk
avrustning. Låt oss än mer förutsätta, att man vinner en liknande majoritet
även i kammaren här intill, alltså en säker majoritet i riksdagen för isolerad
svensk avrustning. Låt oss förutsätta, att bägge kamrarna få en majoritet,
som icke bara är pacifistisk på folkmötena utan även här, och som går in för
ett sådant beslut. Tro ni, som i dag reservera er vid herr Höglunds sida, att
man då skall ha möjlighet att genomföra denna isolerade avrustning? Jag vill
erinra herrarna örn ett möte, som för endast några veckor sedan hölls i musikaliska
akademin här i Stockholm av en mycket livskraftig organisation, som
heter Nationella ungdomsförbundet, bland vars ledamöter det finns en hel del
unga officerare och högerns allra yngsta och starkaste krafter i detta land.
På detta möte uttalades att man ej längre betraktar riksdagen som bestämmande
församling. Tro ni, att dessa personer skulle lämna ut vapnen efter
ett riksdagsbeslut i den riktningen och säga: man har beslutat det, vi kasta
vapnen på skrothögen, vi göra en isolerad avrustning. Ånej, herr Höglund
i Stockholm, i det momentet skulle det visa sig, att även denna pacifistiska
linje, ifall den ledde så långt, vilket den aldrig kommer att göra, också
skulle leda till, att pacifisterna skulle nödgas inse och förstå, att vilja de förverkliga
en isolerad avrustning i ett kapitalistiskt land, så måste det ske genom
att de själva hava maktmedel i sina händer för att kunna vrida vapnen ur
deras händer, som icke vilja avrusta och som öppet trotsa beslut.

Jag tror, att vi måste se läget kallt i ögonen och icke längre lita oss till
dylika vackra fraser, som jag förstår äro synnerligen tacksamma på folkmötena,
men som man sannerligen icke kan bygga på i framtiden. Man vinner
möjligen anslutning från element, som hata militarismen. Man skall icke
hålla sådana där tal, och man skall icke heller hålla sådana där små vackra
anföranden, som herr Lindberg nyss höll. Jag tror, att herr Lindberg är en av
de få verkligt ärliga pacifisterna. Han har en konsekvent linje, det vet jag,
från många år tillbaka. Men jag vill säga till honom, i den särställning han
står, liksom till alla dem, som av fraktions- oell opportunitetsskäl gå på pacifismen:
vilja ni verkligen någonting ärligt med detta, vilja ni nå ert syftemål,
då lia ni också att se till att ni i de avgörande momenten lia de medel, som
därför liro nödvändiga. Endast genom kamp skapa vi den ordning, som omöjliggör
krig mellan folken, skapar en ordning, där den arbetande massan har
ledningen i de olika länderna, och därmed röjer undan alla motsättningar mellan
folken och förverkligar en internationell samhörighet, som består, och där
vapnen sedan en gång kunna kastas på skrothögen.

Äng. utredning
rörande
försvarsväsend
et:
(Korts.)

Nr 24. 58

Lördagen den 5 april e. m.

Ang. utredning
rörande
försvar sväsendet.

(Forts.)

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då man nu en hel dag åhört
en del mer eller mindre pacifistiska tal, så skulle man kunna tro, att vi här i
vårt land nu äro beredda att kasta bort allt vad försvar heter och är. Örn man
emellertid lägger märke till tonen i dessa tal, som hållas, och hör och begrundar
åtskilliga avsnitt av dessa tal, t. ex. den siste ärade talarens anförande,
så kan man omöjligen få någon annan tanke än den, att morgonrodnaden
till det tusenåriga riket icke måtte hava gått upp ännu. Tvärtom tycker
jag, att det låter mycket krigiskt här i diskussionen. Det ser verkligen ut,
som om de, som diskutera örn fred, hade mycket lätt för att bliva krigiska
mot varandra, nästan lättare än de, som tala örn försvar. Jag tycker, att det
är någonting mycket oegentligt det där. Jag tycker, att de framför allt skulle
bli så eniga och sams och över huvud vara som en själ, ett hjärta och en tanke.
Men så är det visst icke, de ligga nästan allra värst i håret på varandra. Herrarna
få försöka rikta in sig så, att lära och leverne passa litet bättre ihop,
innan åtminstone vi gamla bönder skola kunna tro er. Nu säger den ene, att
så och så är det verkligen, det andra, säger han, är spegelfäkteri; och motparten
säger precis detsamma. Ja, man har svårt att tro annat, än att det
är spegelfäkteri på båda sidor. Men, som sagt, gören först upp innebörden
av era åsikter, så att ni bli fredliga mot varandra. Sedan kemna vi möjligen
börja resonera om, huru vi skola kunna avväpna något mera här i landet, än
vi gjort.

Nu skall jag övergå till dem, som mer eller mindre hava deklarerat, att det
egentligen behövs en liten smula försvar här i landet ännu. Då är det egendomligt,
att man i år kommer på den linjen, att man skall företaga en försvarsutredning.
Stor och grundlig skall den vara naturligtvis, som allt vad
utredningar heter och är här i landet. Jag har gjort mig den frågan: vad
har inträffat nu, som icke fanns under åren 1928 och 1929? Då avslogo vi
utredningshistorien, men nu säger man: nu skola vi ta den, nu skola vi utreda
allting grundligt. Ja, man kan knappt tro, att det är blott fem år, sedan
vi här beslutade örn, huru vårt försvar skulle se ut under den närmaste
tiden. Och då förklarade de, som utgjorde den segrande parten, att då, när
verkligen folket självt fick bestämma om försvaret, skulle det samlas med en
helt annan känsla och uppriktighet örn detsamma och hålla det uppe. Jag
ser åtskilliga av dem, som yttrade sig i den riktningen, kvar här nu.

Nåja, jag förstår, att de, som voro misslynta med 1925 års försvarsordning,
äro sådana optimister, att de inbilla sig, att örn man bara gör en stor utredning,
skall det kunna bli någonting bättre. Det sista, som släpper människan,
är ju hoppet örn att få det bättre. Jag kan icke tillägna mig den åskådningen,
och det skall jag strax ange skäl för. Det fattades väl icke utredningar,
innan 1925 års försvarsordning antogs. Man hade hållit på i tre eller
fyra år med utredningar. Två olika regeringar framlade förslag, och de särskilda
utskotten arbetade i sitt anletes svett för att göra det riktigt grundligt.
Jag kan icke komma bort ifrån den åskådningen, att vi måste hava fått
utredningar nog, åtminstone för ett halvt tjog år, i försvarsfrågan. Ty det
är val ändå icke herrarnas mening, att vi skola försvara landet med bara utredningar,
utan där skall väl vara någonting som följd av dessa utredningar.
Jag finner det heller icke mycket tilltalande av riksdagen att handla på det
sättet, att man det ena året totalt kastar örn och säger raka motsatsen till vad
man sagt året förut.

De, som nu ange modellen till utredningen här, vilja ju, å den ena sidan,
ha den förutsättningslös och omfattande det hela utan några bestämda rikt -

Lördagen den 5 april e. m.

59 Nr 24.

linjer. En annan del föreslår den riktlinjen, att det skall vara 1925 års ram,
som man skall hålla sig till. Vad beträffar den senare delen, så begriper jag
icke, vad de herrarna egentligen behöva utredningen till. Ty 1925 års ram
hava vi ju, och vad den innehåller veta ni allt för väl. Jag begriper icke då,
vad ni skola utreda vidare i den ramen. Det tänkte jag var klart, att vi skulle
lia så och så många regementen, så och så ordnade och förlagda etc. När
man sålunda säger, att försvaret tvunget skall anpassas inom den ramen, så
begriper jag alls icke, varför man då behöver en ny utredning. Då skulle väl
herrarna säga, att vi skola kasta denna ram. Och sannolikt är det meningen
att göra en mycket, mycket trängre ram, d. v. s. skära ned högst betydligt på
detta område. Men vad var det då för mening med det, som herrarna yttrade
1925; var det blott fraser, som kommo för ögonblicket? Jag tycker, att herrarna
skulle inse, att frågan ändå är så pass viktig, att den icke hör till de
alldeles vanliga dussinfrågorna, utan att det är en allvarlig sak, som man handskas
med. Jag skall icke uttala mig så, att jag betraktar det som självmord
för en stat, örn den vill avväpna. Det tror jag icke är meningen. Men jag
tror däremot, att de, som £ullt hava genomskådat och riktigt trängt igenom,
vad följderna eventuellt kunna bli, måste inse, att det sannerligen icke ser ut,
som örn en allmän fred vore kommande.

Vidare gör jag mig den frågan: finns det verkligen något hopp örn, att någon
efter en sådan ny jätteutredning, som vi skola ha, låter övertyga sig av
denna utredning? Herr Fabian Månsson lät ju sin idealtänkta armé passera
revy för oss för någon timme sedan. Tro herrarna, att han ändrar sig vid en
ny utredning? Tro herrarna, att herr Höglund eller herr Hallén förändra
sig? De ha sin mening fullständigt klar; icke biter någon utredning på de
herrarna. Vem skulle egentligen utredningen inverka på? Skola herrarna
göra en utredning för att inverka på er själva? Jag kan sannerligen icke förstå
meningen med detta, vad det hela skall tjäna till. Herr Ekman angav
ett skäl. Han sade, att när det ändå kommer till utredning, vill man vara
med för att inverka på, huru utredningen skall bli. På så sätt kan man ju
komma med på alla slags utredningar. Jag trodde ändå, att man skulle ha
något annat skäl, att man själv hade någonting, som man ville bli på det klara
med.

Jag skulle verkligen vilja rikta en öppen fråga till såväl herr Ekman som
herr Engberg: var det ändock icke ert allvar vad ni yttrade 1925? Vad har
inträffat sedan dess, som gör, att man eventuellt nu vill kasta både uttalandena
och beslutet från 1925 över bord? Jag tror, att man har rätt att ställa
den frågan och goda skäl att göra det.

När denna stora utredning en gång kommer igen — jag antar, att jag icke
då är ledamot av kammaren — föreställer jag mig, att det blir som sist, ett
allas krig mot alla, och vad hava då herrarna egentligen vunnit med er utredning?
Jag förstår, att det icke är opportunt att yttra detta nu, när partierna
samlats örn utredningen. Men jag tror, att det kan vara skäl även för
framtiden, att en röst gör sig hörd, som icke tror, att Sveriges, lycka och välgång
ligger blott och bart i utredningar.

Herr Engberg: Herr förste vice talman, mina herrar! Jag skall tillåta

mig att först göra ett par konstateranden, som kanske icke sakna sitt intresse
vid årets behandling av denna fråga.

Jag skulle vilja först ställa upp en fixeringsbild. För ett ögonblick sedan
hade jag haft anledning fråga, var finns hans excellens herr statsministern i
dag. Nu ser jag, att han sitter, väl icke på regeringsbänken men vid väggen,
och jag erinrar mig, när jag nu ser honom sätta sig på sin plats, huru han fran

Arty. utredning
rörande
för svar sväsendet.

(Forts.)

Nr 21. 60

Lördagen den 5 april e. m.

Äng. utredning
rörande
försvar-sräsendft.

Forts.)

samma plats i fjol, när denna fråga behandlades, hade anledning uttala sin
och regeringens uppfattning i denna fråga. I år förefaller det mig, som om
den siste ärade talaren och hans politiska konst hade stått som föredöme för
regeringen, ilan trycker sig i rågåkern, som det heter, och såväl i första kammaren
som i andra kammaren sakna vi ännu varje som helst aning örn huru
regeringen uppfattar och bedömer den passus i statsutskottets utlåtanden, där
det ju obestridligen har riktats en lans emot regeringsbänken. Det är möjligt,
jag skall därom icke uttala någon profetia, jag säger endast, det är möjligt,
att regeringen resonerar som så: det är privata enskilda motioner, ett mellanhavande
mellan statsutskottet och motionärerna, regeringen lägger sig icke
i detta mellanhavande, och har man icke lågt sig i det, så har man heller ingenting
att ro i land, man har intet ansvar tagit.

Det andra konstaterandet är det. som knyter sig till ett pär anföranden här
från det kommunistiska lägret. När jag lyssnade till de herouiska ansträngningarna
från gävleborgsbänken att få andra kammaren att uppmärksamma
vad som sades, så föreföll det mig, som örn det är skäl att fråga sig, vad är det
för slags svenska medborgare, som sedan de lysts ^ bann av Moskva och sedan
knutpiskan andligen talat vint över deras ryggar, nu helt plötsligt bocka sig
och kyssa stöveln på den gamle husbonden, som om ingenting hänt. Ty när
herr Herou här förklarar för oss med diverse utfall mot »herr Luther» och
andra, att Sovjetunionens militära ordning är för oss förebildlig i alla avseenden,
då måste jag säga, att fortfarande tyckes navelsträngen mellan våra hemmakommunister
och Kreml vara oavklippt, och fortfarande så tänka de i de
gamla cirklarna. Men vi fingo en värdefull upplysning. Herr Herou förklarade,
att han i likhet med en föregående talare var anhängare av den allmänna
värnplikten. Jag tar fasta på detta, att i ett kapitalistiskt samhälle, en kapitalistisk
stat äro herrar kommunister med herr Herou i spetsen anhängare av
den allmänna värnplikten, alltså anhängare av att militär utbildning av det kapitalistiska
samhällets krafter skall äga rum. Jag misstänker, att om ett sådant
yttrande förekommit, innan revolutionen bröt ut vid Luntmakaregatan
och Torsgatan, hade herrarna kallats till Moskva för att stå till svars, icke
bara för den där inställda demonstrationen, då regnet skrämde de stolta revolutionärerna,
icke bara för den underbara tesen, att Sverige är en imperialistisk
stat, icke hara för den i fjol väckta avrustningsmotionen, utan också för denna
ur bolsjeviksynpunkt häpnadsväckande förkunnelse, att i en kapitalistisk stat
kommunisterna skola vara anhängare av den allmänna värnplikten.

Jag måste taga fasta på ännu en sak i dessa kommunistiska anföranden.
Där har spökat nu i två vändor den falska föreställningen, att kapitalismen
nödvändigt leder till krig och behöver kriget. Det var en gång i tiden, då också
jag trodde på den där dogmen. Jag tror icke längre på den. Den är fullkomligt
grundfalsk. En närmare eftertanke har sagt mig, att kapitalismen
i sin rationaliseringssträvan måste betrakta ett krig, som med nödvändighet
blir ett världskrig, såsom ett hinder, en spärr i sin egen väg. Eftertanken har
lärt mig, att under de nya organisationsformer, som den kapitalistiska produktionen
uppvisar, det är fullkomligt oriktigt att tro, att kapitalismen har behov
av kriget. Det har funnits skeden, då den behövt det. Nu åter stå vi inför
ett skede, där kapitalismen själv bäst förstår, att kriget icke är en god affär,
och att det lönar sig att söka övervinna den krigiska anarkien. Jag måste
därför säga, att predikan av denna dogm, att så länge ett kapitalistiskt samhälle
består, det är meningslöst att kämpa mot kriget, den predikan är en oriktig
och falsk framställning av det verkliga läget.

I det anförande, som hölls av herr Wohlin, framfört med hans vanliga skicklighet,
var det en sak, som genast från början frapperade mig. Det var den
underton av allvarligt erkännande, som han hela tiden gav åt fredsrörelsen.

Lördagen den 5 april e. m.

61 Nr 24.

Det fanns icke något av ironi, icke något av översitteri gent emot denna rörelse,
och det skilde sig fördelaktigt från det, som den press, som står honom
nära, dag ut och dag in förkunnar. När jag lyssnade till den ärade talaren,
var det särskilt en tankegång, som jag fäste mig vid, det var den som han formulerade
som tankegången örn livsviljan. Jag vill säga honom, att det finnes
två typer av anhängare av en isolerad avrustning. Den ena typen tar i sin
hand nya testamentet, bergspredikan, och säger: örn någon slår dig på det
högra kindbenet, så vänd honom också det vänstra till. Den typen gillar jag
icke. Jag anser den vara ett uttryck för en världsåskådning, som jag icke
kari omfatta, som strider emot hela min natur. Det är en pacifism, byggd alltså
på religiösa, kristliga utgångspunkter. Den har sitt relativa berättigande,
men hela dess åskådningsvärld är mig främmande. Den pacifism åter, som
jag omfattar, har en helt annan utgångspunkt. Den innebär en rationalisering
av problemställningen, en hyvsning av försvarsekvationen. Den bygger icke
på nya testamentets, på bergspredikans utgångspunkter, utan den söker att se
verkligheten precis sådan den är. Därmed är jag framme vid det problem,
som gäller den s. k. livsviljan.

Herr Wohlin skulle konsekvent enligt min tanke, örn han överförde sitt betraktelsesätt
på det individuella området, säga att strängt taget är det endast
boxare och brottare, som ge det riktiga uttrycket åt den individuella livsviljan.
Men den individuella livsviljan kan uppenbara sig i många, många former -—- i
affärsmannens verksamhet, i vetenskapsmannens verksamhet, i all andlig aktivitet
över huvud. Det behöver icke vara boxarens och brottarens aktivitet.
Så ock med nationerna. Det vore enligt min tanke en vrångbild av läget att
frånkänna de nationer, som ginge den isolerade avrustningens väg, vilja till
livet. Herr Wohlin ger mig säkert rätt i mitt omdöme, örn jag säger, att bland
europeiska nationer finnes det högst få, som äro präglade av en starkare livsvilja
och starkare förmåga att göra sig gällande i världen, än exempelvis den
holländska nationen. Holland är en ekonomisk stormakt, en stormakt, som
satt sig i respekt åt alla håll. Men hur är det med den statens ställning till
sitt försvar? Ja, redan är det tre partier i Holland, som trätt in för den isolerade
avrustningen: det socialdemokratiska partiet och två av de borgerliga
demokratiska partierna. Men hela nationen är för övrigt i försvarsfrågan inställd
på en linje, som med herr Wohlins bedömande skulle stämplas soln en
försvarsljumhet på gränsen till försvarsfientlighet och såsom riktad mot livsviljan,
med andra ord ett slags självuppgivelse. Och varför?_Jo, därför att holländaren
med sin praktiska uppfattning, sitt nyktra ekonomiska förstånd gör ett
överslag av läget, ser sin nations belägenhet, emellan stormakterna å ömse sidor
och säger sig: det tjänar icke mycket till att investera kapital i ett holländskt
försvarsväsen utöver en viss blygsam gräns; det lönar sig bättre att investera
kapital i den holländska handelsflottan och ytterligare befästa Nederländernas
positioner på handelsmarknaderna ute i världen. Det är här alltså ett rationellt
uttryck för livsviljan. Den tar sig icke uttryck bara som en slagsmålslusta.
Den tar sig uttryck i ett förnuftigt avvägande, vars praktiska resultat
blir en expansion på det ekonomiska området.

Tag Danmark! Är det någon av herrarna, som tror att det är med utgångspunkt
i bergspredikans självuppgivelselära, som den danska liberalismen och
den danska socialdemokratien trätt in för landets avrustning? Visst icke!
Jag har noga följt debatten i Danmark i denna fråga, och jag har särskilt läst
igenom Folketingets förhandlingar i ärendet. Jag har till dags dato icke kunnat
skymta en argumentering av det slaget, som gripit tillbaka på självuppgivelsetanken,
utan det har i stället varit en argumentering, som anknutits
till den gamla traditionen i dansk radikal politik från Viggo Hörups dagar:
»A7ad kan det nytte?» Man Ilar rationaliserat problemet. Den som känner

Ang. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

Nr 24. 62

Lördagen den 5 april e. m.

Ang. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

Danmark bör icke tvivla på Danmarks livsvilja. Jag vädjar till lantmännen
i denna kammare, örn de icke med något som är i släkt med avundsjuka se över
sundet och aktgiva på den ofantliga energi, som detta lilla folk, som har bara
hälften av vår folkmängd, nedlägger för att vara en formlig stormakt på det
ekonomiska området genom sin väldiga export av ladugårdsprodukter. Jag
bestrider därför, herr Wohlin, på det allra bestämdaste rättfärdigheten i det
omdöme, som går därpå ut, att stater, som äv de skäl, som nu Danmarks avrustningspartier
omfatta, gå på avrustningsvägen, därmed skulle ge uttr5-ck åt
bristande livsvilja. Det är alldeles tvärtom. Det är ett förnuftigt övervägande
av fördelar och nackdelar, av mål och medel och ett handlande i enlighet
med detta.

Herr Wohlin gjorde nu emellertid i sitt anförande gällande, att frågan är för
tidigt väckt. Det var egentligen huvudtemat i vad han sade. Herr talman, jag vågar
säga för min del, att den är så långt ifrån för tidigt väckt, att den är tyvärr
något för sent väckt. Avrustningens väg var anbefalld redan i Versailles-traktatens
femte kapitel, i löftet att låta Tysklands tvångsavrustning beteckna inledningen
till segermakternas egen avrustning. Den var utstakad, örn man
så vill, i åttonde artikeln i pakten örn Nationernas förbund. Men löftet har
icke infriats. Vi ha ett avrustat Tyskland, örn vilket herr Wohlin fällde omdömet,
att där motsvaras icke avrustningen av nationens vilja. Det är riktigt, att
Tyskland tvångsavrustats, men jag tror icke det är befogat att som herr Wohlin
söka göra troligt, att det skulle i Tyskland finnas en majoritet, som önskar det
gamla militärväsendet och rustningarna tillbaka. Jag har tvärtom den bestämda
övertygelsen, att det i Tyskland — ännu åtminstone — finnes en klar
majoritet, som önskar, att det nedrustade läget skall fortbestå, och som med bekymmer
frågar sig, huru länge de krafter skola kunna hållas tillbaka, som
kräva en upprustning, huru länge avrustningens vänner, kunna hålla stånd mot
dem, som än en gång vilja förvandla Tyskland till en stor militariststat. Oell
då står problemet för mig så här: gäller det då icke att denna nedrustnings- och
avrustningstanke får gripa allt flera stater, på det att det må bildas en kärna av
avrustade stater inom Nationernas förbund?

Och därmed, herr talman, är jag inne på det tredje tankemotivet i herr Wohlins
anförande. Jag anser, att freden predikas icke fram, den måste organiseras
fram. Den sanningen tror jag, att varje reflekterande medborgare skall understryka:
den predikas icke fram, den måste organiseras fram! Men för att organisera
fram freden tarvas elef, att man skapat vissa förutsättningar, varpå organisationsverket
kan vila. Och därmed frågar jag herr Wohlin: hur tänker han
sig egentligen, att denna internationella ordning skall kunna uppbyggas, om
icke avrustningen för enskilda nationer måste inleda det stora organisationsverket?
Det talas örn solidaritetsförsvar, men jag måste säga mig, att här föregriper
man en solidaritet, som ännu icke finnes. Det är en fiktion. Den solidaritet
man vill försvara är en konstruktion och ingenting annat i detta nu, så
länge man icke har överantvardat åt en gemensam kollektivitet uppgiften att
träda in och svara för skyddet av den enskilda nationen. Men, herr Wohlin,
huru komma fram till denna kollektivitet, hur komma fram till denna
solidaritet, som han i sitt resonemang föregripit? Jag vill ställa frågan
så här: Antåg att du har att välja mellan två världar. Den ena
världen har ett mycket utvecklat och förträffligt skiljedomsväsen, men
har på samma gång topprustade stater, den andra världen har ett klent
utvecklat skiljedomsväsen, men har avrustade stater. I vilken av de båda
världarna, herr Wohlin, skulle vi känna oss tryggare? Ja, både han och jag
skulle säkert nödgas svara, vi skulle känna oss tryggare i den värld, som hade
det sämre skiljedomsväsendet, men där staterna vore avrustade, än i den värld,
där man tekniskt utformat ett förträffligt skiljedomsväsen, men där staterna

Lördagen den 5 april e. m.

G 3

Nr 24.

vöre rustade till tänderna. Vad innebär ett dylikt erkännande? Det ger enligt
min tanke en bekräftelse på sunt, förnuftigt, vanligt omdöme av människans
vanliga erfarenhet på detta område, och det är den, att rustningarna själva utgöra
ett hinder för att skapa den solidaritetsordning, som vi eftersträva och för vilken
vi vilja en gång göra den internationella ordningsmakten till ett uttryck.
Jag tror icke för min del, att några andra än fantaster och drömmare kunna
inbilla sig, att man fotar ett effektivt skiljedomsväsen på ett underlag av stater
så rustade, att de i vilket ögonblick som helst kunna draga svärdet och slå
hela spelet i stycken. Det är nödvändigt, att man går genom avrustningens port
in i den solidaritetsordning, som man vill hävda.

Herr Wohlin anmärkte emellertid, att detta icke gäller för de små staterna,
utan det gäller för de stora staterna. Vi skola vänta, tills de stora staterna taga
initiativet. Detta initiativ är deras skyldighet och icke vår. Nej, jag vänder
upp och ned på den satsen och kommer då till de två citat, som här figurerat i
kammaren. Herr Höglund åberopade Mac Donalds uttalande och herr Wohlin
sökte vederlägga detta genom att åberopa Shaws uttalande, den engelske försvarsministerns.
Men som kammarledamöterna observerade, gällde Shaws uttalande
den grupp i England, det stora imperiet England, som krävde, att imperiet
skulle gå den isolerade avrustningens väg, medan Mac Donalds omdöme
gällde de små staterna och deras ställning till avrustningen. Herr Wohlin
behagade därför spela ut mot Mac Donalds omdöme ett omdöme, som gällde en
helt annan sak. Mac Donald uttalade sig om småstaterna, Shaw örn England,
örn Storbritannien som det världshärskande imperiet. Jag kommer, herr talman,
här till den uppfattningen, att vad som gäller örn den stora staten gäller icke örn
den lilla. Den lilla staten har en särställning: den har inga kolonier, inga dominions,
som den skall styra och befalla över, den har intet imperium. Det är bara
herrar Flyg och konsortes, som fara till Moskva för att bekräfta, att Sverige är
en imperialistisk stat. Vi andra, som tänka förnuftigt, ha icke ett ögonblick
kommit på en så rosenrasande idé. Småstaterna äro inga imperier, och därför
gäller också örn dem, att de icke ha i dessa avseenden samma intressen som
de stora .staterna, varför jämförelsen dem emellan enligt min tanke blir alldeles
oriktig.

Vad som bör ske är därför, att gruppen av avrustande stater ökar i Europa
och att i samma mån inflytandet ökas för en politik, som gör avrustningen till
inkörsport och därmed röjer tomten för den byggnad, som skall uppföras. I
ett tal under den engelska valrörelsen uttalade den liberale ledaren Lloyd
George, att fredens tempel ännu är byggt av papper, medan krigets tempel är
byggt av stål med pelare av guld. Det är tyvärr så, herr talman: fredens tempel
är ännu i hög grad ett pappers- och resolutionstempel, medan krigets är
ett stål- och guldtempel. Men det är å andra sidan lika uppenbart., att örn vi av
detta papperstempel vilja göra en levande verklighet, duger det icke med allas
väntan på alla, som är den politik, som herr Wohlin förordar, utan då måste det
till en politik, där man också tager risker för freden, liksom länder kunna
laga risker för kriget. Och då är det min bestämda övertygelse, att den väg
som Danmarks liberala och socialdemokrater lia beträtt är naturlig även för

OKS.

dag vill gärna ge herr Wohlin ett erkännande. Jag förstår till fullo, att en
man med hans åskådning, djupt rotad som den iir i svensk traditionalism och i
.svensk landsbygskonservatism, måste rygga tillbaka inför tanken, att man nu
med ens skulle bryta den historiska linjen och höra upp att sätta sin lit till de
militära anstalter, som vi lia. Jag förstår detta och vill icke ett ögonblick underkänna
de motiv, som föreligga frun hans och hans meningsfränders sida, liksom
han icke heller på något sätt velat underkänna våra motiv. Erkännande bör
mötas med erkännande ömsesidigt. Men å andra sidan tror jag, att hela denna

Äng. utredning
rörande
försvar,sväsendet.

(Forts.)

Nr 24. 64

Lördagen den 5 april e. m.

Äng. utredning
rörande
jörsvarsväsendet.

(Forts.)

traditionalism är färdig för avskrivning. Det är icke vi, som äro romantikerna,
det är icke vi, som äro känslotänkarna, det är vi som — såsom mycket riktigt
en intelligent författare i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings ledarespalt
för icke länge sedan upptäckte — »rationaliserat» problemet. Han anklagade oss
för att vi med vår intellektualism på detta sätt anfräta den svenska nationens
livstågor. Ja, det ligger så till vida en liten skymt av sanning i anklagelsen,
som det förnuftiga betraktelsesättet alltid upplöser känslorna. Det verkar ofta
som en frätande syra, vilken kan misstänkas anfräta viljan till liv. Men jag
undrar, herr talman: vad är det som hjälpt mänskligheten framåt i alla tider,
vad är det som gjort att den kunnat gå framåt och höja sig tekniskt och kulturellt?
Är det de spelande känslorna, är det den blinda viljan till liv. som
Nietzsches gamle lärjunge, Nils Wohlin, mycket väl känner till? Nej, det är
förnuftet, det är förståndsmässigheten, som måste taga ledningen, örn det skall
bli något av med mänsklighetens framsteg. Jag tror därför, att det är en rättvis
gärd åt förnuftet självt, örn vi också här hemma se problemet örn den isolerade
avrustningen som ett aktuellt problem.

Med vad jag sagt, herr talman, kommer jag till det resultatet, att jag anser
mig böra hemställa örn bifall till vad statsutskottet yrkat i sitt betänkande nr
89 liksom till det yrkande, som beträffande statsutskottets hemställan i dess
betänkande nr 90 framställts av herr Lindberg.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Höglund i Stockholm: Herr talman! Jag ber att av formella skäl

få återtaga det yrkande, som jag framställde örn att ett omnämnande av herr
Lindhagens motion nr 213 skulle inarbetas i statsutskottets utlåtande nr 89 i
klämmen. Jag ber i stället att få förena mig i herr Lindbergs yrkande beträffande
statsutskottets utlåtande nr 90.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Jag tillåter mig att
med ett par ord anlägga en mera praktisk syn på frågan. Alla borde väl vara
eniga örn att en revision av försvarsväsendet är av behovet påkallad, ty inom
åtskilliga områden är försvaret fullkomligt föråldrat och ineffektivt.

De av kammarens ledamöter, vilka yrkat bifall till herrar Kvarnzelius’ eller
Widells reservationer, hysa nu den uppfattningen, att en avrustning är omöjlig
att genomföra. Men tro dessa herrar, att om blott en ensidig utredning åstadkommes
och frågan örn avrustning därvid icke kommer under omprövning, man
skulle kunna vinna något resultat genom utredningen, så att denna skulle kunna
läggas till grund för något beslut inom riksdagen? Icke allenast i vårt land
utan i ett stort antal länder blåser i närvarande stund en pacifistisk vind. Ännu
har den icke nått upp till topparna, till de ledande statsmännen, men bland befolkningens
breda lager stärkes opinionen därvidlag dag för dag. Därför torde
en utredning, som icke upptager avrustningsfrågan till behandling, aldrig kunna
läggas till grund för något nytt förslag med avseende på vårt försvarsväsende.

Av den anledningen ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag skulle icke ha begärt ordet, för den händelse
icke herr Engberg nyss hållit sitt anförande. Detta uppkallade mig, och
jag skall för den skull på ett par punkter vända mig mot herr Engberg.

Till en början tror jag icke, att han behöver lia så stort bekymmer för oss
kommunister. Det förhållandet, att vi organisatoriskt blivit skilda ifrån den
kommunistiska internationalen, betyder, herr Engberg, icke detsamma för oss
som för många andra i liknande situationer, nämligen att vi skulle ta avstånd

Lördagen den 5 april e. m.

65 Nr 24.

från de åsikter vi tidigare haft. Vi tillåta oss ha kvar den gamla uppfattningen,
som för övrigt icke är något kommunistiskt påfund, rörande kriget,
dess orsaker och medlen däremot. Denna uppfattning är tvärtom så gammal
som den åskådning, som herr Engberg i vanliga fall brukar framställa sig som
stormästare för här i landet, nämligen marxismens åskådning. Det är nog så
typiskt vad herr Engberg exempelvis anför örn den allmänna värnplikten. Han
försöker brösta upp sig alldeles oerhört till någon sorts bevisföring örn att varje
motstånd mot den allmänna värnplikten kontra en värvad armé skulle vara den
rena reaktionen. Låt mig konstatera, herr talman, att i detta fall är det herr
Engberg, som representerar den rena reaktionen, och vi, som äro anhängare av
värnpliktsarmén i valet mellan denna och den värvade armén, som representera
den revolutionära socialistiska uppfattningen. Denna ståndpunkt ha för övrigt
icke ensamt vi, utan t. o. m. andra internationalen, som herr Engberg braverar
med ibland, har uttalat sig för densamma. Vi konstatera följaktligen, att
herr Engberg nu också hunnit springa ifrån andra internationalens ståndpunkt
i denna fråga, och skall man döma efter hans devota blombuketter till herr
Wohlin nyss, vet man sannerligen icke, örn han kommer att stanna vid detta •—
han kommer måhända att hamna ute på högerkanten.

I fråga örn kapitalismen såsom den yttersta orsak till krigen vet varenda
socialist, att denna uppfattning står i fullständig, jag skulle vilja säga bokstavlig
samklang med marxismen, den vetenskapliga socialismen. Herr Engberg
har haft denna uppfattning en gång, men han har — och han erkänner
det också — lämnat den. Nu genomgår kapitalismen enligt hans mening en
rationalisering : den övervinner kriserna, och resultatet blir, att den kommer att
kunna klara upp svårigheterna. Var och en som det minsta sysslat med marxistisk
ideologi vet, att när herr Engberg förklarar detta, är han också i denna
punkt borta från den socialistiska åskådningen, han företräder den åskådning,
som predikats av mondisterna. Anhängarna av denna uppfattning förklara, att
kapitalismen själv klarar upp sina svårigheter och att några kriser som leda
till krig icke numera komma att äga rum. I tidningen Socialdemokraten eller
på dess löpsedlar stod emellertid häromdagen med mycket stora bokstäver, att
det förestod en ny världskris. Jag undrar, örn det är riktigt, vad som där stod,
eller örn det är riktigt, vad herr Engberg här säger, nämligen att vi icke få
någon ny kris? Vad herr Engberg anför på denna punkt är ju ingenting annat
än att ställa tingen på huvudet, icke ett dugg annat.

Herr Engberg påbördar oss kommunister den uppfattningen, att vi skulle
anse det meningslöst att bekämpa kriget, så länge kapitalismen består. Var
och av vem har detta förfäktats? Ingen kommunist har hävdat den uppfattningen.
Bara för tio månader sedan hävdade vi i en rad av artiklar i Folkets
Dagblad, den gången mot sillénarna, att detta vore den rena ödesteorien. Det är
nu intressant att. höra. att herr Engberg i sin jakt efter nya originaliteter och
ståndpunkter hunnit till samma uppfattning. Engels har sagt ett mycket träffande
ord örn denna åskådning. Det är ingenting annat än täckmantel för den
egna oviljan att göra något, säger han, att icke tro på och icke verka för arbetarklassens
makt att förhindra kriget genom den revolutionära kampen. Det omdömet
tror jag kan vara nog så träffande för herr Engberg.

Ytterligare var det det sista argumentet å herr Engbergs sida — det kanske
intressantaste av alla för dem som följa med dessa saker. Småstaterna äro
enligt herr Engberg till sin storlek inga imperier, och följaktligen kunna de
icke bedriva imperialistisk politik. Jag konstaterar, att detta fullständigt
slår ihjäl den Kautskianska uppfattningen om begreppet imperialism,
enligt vilken denna karakteriseras genom den politik vederbörande
stater bedriva, och ingalunda genom den storlek, som staterna ha. Herr Engberg
har alltså lämnat t. o. m. Kautsky i denna fråga. Jag har velat lia dessa

Andra kammarens protokoll 1930. Nr 23.

Ang. utredning
rörande
försvaraväsendet.

(Forts.)

5

Nr 24. 66

Lördagen den 5 april e. m.

Ang. viredning
rörande
jörsvarsväsendet.

(Forts.)

saker till protokollet, herr talman. Jag tror att det kan vara anledning att i
framtiden komma ihåg herr Engbergs i dag uttalade meningar, herr Engberg
som ständigt braverar med, att han är marxisten före andra. Herr Engberg
företräder i dessa liksom i många andra frågor den andliga cirkusen och ingenting
annat.

Då jag, herr talman, sett på det föreliggande utskottsutlåtandet liksom på
herr Kvarnzelius’ och högerns reservationer, får jag tillstå, att jag haft svårt
att finna någon skillnad i den kardinalpunkt det är fråga örn. I utskottsutlåtandet
förklaras, att utredningen synes icke kunna underlåta pröva de skäl.
som åberopas dels för starka militära försvarsanstalter, dels för avrustning av
förefintligt försvar på grundval av internationella överenskommelser och dels
för en isolerad avrustning, och det säges, att utredningen bör syssla med frågorna
om effektiviteten och ändamålsenligheten av försvaret — icke bara det
senare utan även det förra. Antag nu, att denna utredning kommer till ett
resultat som säger vederbörande (ty utredningen skall ju vara förutsättningslös
även enligt utskottets mening!) att effektiviteten är för svag, vilket förslag
skall man då komma till? Örn man finner, att det är oklokt att lia kvar de
kavalleriregementen, som ännu existera — närmast, synes det, som en eftergift
åt dumma bördsfördomar i Skåne — och att det är lämpligt att utbygga flygvapnet,
bör man väl också, enligt utskottets mening, framlägga ett förslag till
utbyggt flygvapen? Läser jag högerns reservation, talas det där örn att det
skall komma till stånd en allsidig och förutsättningslös utredning. En allsidig
utredning skall väl även enligt högerns mening omfatta, så vitt jag förstår,
även frågan örn vårt fredsläge med hänsyn till de internationella överenskommelserna,
frågan om vi äro säkra beträffande nationell självständighet, för den
händelse vi företaga en isolerad avrustning, frågan örn effektiviteten är tillräcklig
o. s. v. Men vad är det då för skillnad mellan högerns och utskottets
ståndpunkt? Går jag sedan till herr Kvarnzelius’ reservation, säges det där på
följande sätt: »Vid en förnyad försvarsutredning bör i första hand undersökas
vårt försvarspolitiska läge med hänsyn såväl till de internationella förhållanden,
vilka inträtt genom tillkomsten och utvecklingen av Nationernas förbund
till en bestående fredsfaktor, som till krigsteknikens omvandling icke minst genom
flygteknikens fulländning.» Alltså även det kapitlet hänför sig till effektiviteten
i det militärväsende som finns. Också här således en »förutsättningslös»
utredning.

Det finnes emellertid i utskottets utlåtande en punkt, som talar örn att man i
varje fall bör försöka nedbringa det hela inom ramen av 1925 års militärbeslut.
Då denna punkt saknas hos såväl högerreservanterna som hos herr Kvarnzelius,
består på denna punkt en skillnad. Frågan uppstår emellertid örn det verkligen
är nödvändigt att företaga en stor försvarspolitisk utredning för den sakens
skull? Ar icke statsutskottet så pass mäktigt och har så stora arbetsmöjligheter
till sitt förfogande, att det utan sådan utredning kan föreslå militärutgifternas
nedbringande inom ramen för 1925 års försvarsbeslut, allra helst
som de som voro bärare av detta beslut ju ha majoritet i riksdagen och utskottet
och följaktligen icke löpa någon som helst risk att få ett sådant yrkande avslaget?
Jag kan under sådana förhållanden icke fatta detta yrkande örn utredning
på annat sätt än för det första såsom ett bevis för att 1925 års försvarsbeslut
och de löften, som utställdes i samband med detsamma, voro medvetet
eller omedvetet bluff och för det andra såsom bevis för att det nu är meningen
att försöka åstadkomma en ny dylik politisk historia, i det att man väljer
formen utredning för att lura massorna.

Under sådana förhållanden tror jag icke, att det finnes någon som helst anledning
för vår grupp att deltaga i ett beslut i vare sig den ena eller andra riktningen.
Vilja herrarna, som ha majoritet i kammaren, ha ner utgifterna inom

Lördagen den 5 april e. m.

67 IW 24.

ramen för 1925 års försvarsbeslut, så var så god framarbeta ett förslag därom,
så att vi kunna behandla det. Genomför det sedan i kamrarna; ni ha då visat,
att ni menat allvar med talet örn genomförande av 1925 års beslut. Örn icke,
så är det uppenbart för hela landet, att det icke var något allvar alls bakom ert
tal; det var bara ett försök att förhala frågan genom nya utredningar ideligen
för att uppehålla den uppfattningen hos allmänheten att ni äro vänner av nedrustning.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde först propositioner
beträffande statsutskottets utlåtande nr 89, nämligen på l:o) bifall
till utskottets hemställan, 2:o) bifall till den av herr Widell m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen samt 3:o) bifall till den reservation, som avgivits
av herr Kvarnzelius; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Herr Holmgren
begärde emellertid votering, varför herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka
den under 2 :o) angivna nu antogs till kontraproposition. I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd
samt anslagen:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 89, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Widell m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförf aran det; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Vidare gav herr talmannen beträffande statsutskottets utlåtande nr 90 propositioner
dels på bifall till utskottets däri gjorda hemställan, dels ock på bifall
till det av herr Lindberg under överläggningen framställda yrkandet; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Lindberg, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 90, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Lindberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Äng. utredning
rörande
försvarsväsendet.

(Forts.)

Nr 84.

68

Lördagen den 5 april e. m.

Ang. yrkesinspektionen.

§ 2.

Till avgörande företogs nu statsutskottets utlåtande, nr 5, angående regleringen
för budgetåret 1930/1931 av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel,
innefattande anslagen till socialdepartementet.

På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
allenast dessas nummer skulle uppropas, dock att jämväl kantrubrikerna
skulle uppläsas i de fall, där utskottet avvikit från Kungl. Maj :ts förslag eller
motion blivit väckt eller reservation avgiven.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Kades till handlingarna.

Punkterna 4—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 8 och 9.

Kades till handlingarna.

Punkten 10, angående yrkesinspektionen.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under punkten
10 av femte huvudtiteln föreslagit riksdagen att

dels besluta, att antalet ordinarie befattningar vid yrkesinspektionen skulle

från och med den 1 juli 1930 vara bestämt på följande sätt: Lönegrad

9 yrkesinspektörer . .. ................... B 28

1 skogs- och flottledsinspektör................................ B 27

1 yrkesinspektris ........................................... B 26

9 yrkesinspektörsassistenter .................................. B 21

2 yrkesinspektrisassistenter .................................. B 18

18 underinspektörer .......................................... B 16;

dels föreskriva, att av riksdagen i samband med lönereglering godkända särskilda
bestämmelser beträffande yrkesinspektör skulle från och med den 1 juli
1930 i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande befattningen såsom skogsoch
flottledsinspektör;

dels godkänna följande stat för yrkesinspektionen, att tillämpas från och

med budgetåret 1930/1931:

Stät. Kronor.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag .............. 282,400

Vikariatsersättningar, förslagsanslag............................ 2,000

Kontorskostnader m. m........................................ 17,100

Summa kronor 301,500;

dels ock höja det ordinarie förslagsanslaget till yrkesinspektionen, nu
291,500 kronor, med 10,000 kronor till 301,500 kronor.

Utöver det ordinarie anslaget till yrkesinspektionen hade alltsedan den nuvarande
yrkesinspektionens tillkomst eller från och med år 1913 för varje budgetperiod
varit anvisat ett extra anslag till upprätthållande av inspektionens

Lördagen den 5 april e. m.

69 Nr 24.

verksamhet. Från detta anslag, som från och med budgetperioden 1927/1928
varit upptaget med 74,800 kronor, hade från och med år 1920 utgått bland
annat avlöning till en specialinspektör, vilkens huvudsakliga uppgift vore att
öva tillsyn över skogsarbetarnas m. fl. bostadsförhållanden.

Kungl. Maj:ts nu framlagda förslag innebar dels uppförande å ordinarie
stat i lönegraden B 27 av omförmälda specialinspektör under benämningen
skogs- och flottledsinspektör -— nu tillhörande lönegraden B 24 ■— dels ock
anställande såsom biträde åt inspektören av en extra assistent med avlöning enligt
20 :e lönegraden för extra ordinarie tjänstemän.

I samband med Kungl. Maurts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herrar Ericsson i Sörsjön och
Olsson i Rödningsberg väckt motion, nr 315, vari föreslagits, att riksdagen
måtte besluta att till yrkesinspektionens verksamhet för budgetåret 1930/1931
anvisa ett extra anslag av 75,400 kronor.

Med förmälan att utskottet i punkten 11 av föreliggande utlåtande avgåve
förslag i fråga örn anslaget till yrkesinspektionens verksamhet, hemställde utskottet,
som beträffande skogs- och flottledsinspektören ansett en lön enligt lönegraden
B 26 vara tillfyllest, i nu förevarande punkt, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förevarande förslag

a) besluta, att antalet ordinarie befattningar vid yrkesinspektionen skulle

från och med den 1 juli 1930 vara bestämt på följande sätt: Lönegrad

9 yrkesinspektörer .......................................... B 28

1 skogs- och flottledsinspektör................................ B 26

1 yrkesinspektris ........................................... B 26

9 yrkesinspektörsassistenter .................................. B 21

2 yrkesinspektrisassistenter .................................. B 18

18 underinspektörer .......................................... B 16;

b) föreskriva, att av riksdagen i samband med lönereglering godkända särskilda
bestämmelser beträffande yrkesinspektör skulle från och med den 1 juli
1930 i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande befattning såsom skogs- och
flottledsinspektör;

c) godkänna följande stat för yrkesinspektionen, att tillämpas från och med
budgetåret 1930/1931:

Stat. Kronor.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag .............. 281,900

Vikariatsersättningar, förslagsanslag............................ 2,000

Kontorskostnader m. m............................. 17,100

Summa kronor 301,000

samt

d) höja det ordinarie förslagsanslaget till yrkesinspektionen, nu 291,500 kronor,
med 9,500 kronor till 301,000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Bergqvist, N. J. Martin
Svensson, Ernfors, Anderson i Råstock, Holmgren och Järte, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande
förslag

a) besluta, att antalet ordinarie befattningar vid yrkesinspektionen skulle
från och med den 1 juli 1930 vara bestämt på följande sätt: Lönegrad

Äng. yrkesinspektionen.

fPorts.)

1 skogs- och flottledsinspektör

B 27

Nr 24. 70

Lördagen den 5 april e. m.

Äng. yrkesinspektionen.

(Forts.)

b) föreskriva, att —- — —----- —• — skogs- och flottledsinspektör;

c) godkänna följande stat för yrkesinspektionen, att tillämpas från och med
budgetåret 1930/1931:

Stat.

Kronor.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag .............. 282,400

Vikariatsersättningar, förslagsanslag............................ 2,000

Kontorskostnader m. m.......................................17,100

Summa kronor 301,500

samt

d) höja det ordinarie förslagsanslaget till yrkesinspektionen, nu 291,500 kronor,
med 10,000 kronor till 301,500 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Som jag väckt en motion i denna

fråga, ber jag få säga några ord.

Den befattning, som det nu är fråga örn, tillsattes under år 1919. Verksamheten
var då icke så omfattande som den senare blivit, utan avsåg från
år 1919—1925 endast tillsyn i enlighet med skogs- och flottledshärbärgeslagen.
Under år 1925 utökades verksamheten så till vida, att den även kom
att omfatta tillsyn enligt lagen om arbetarskydd över kolnings- och skogsarbete
samt flottnings- och flottledsbyggningsärbete. Den ifrågavarande
skogs- och flottledsinspektörens arbetsuppgifter ha sålunda varit både ansvarstyngda
och krävande, men icke desto mindre har denne man ej åtnjutit den
ställning och trygghet i lönehä.nseende, som kommit övriga yrkesinspektör''
inom landet till del. Han har nämligen hela tiden endast varit placerad på
extra stat i lönegraden B 24. Jag förutsätter givetvis, att skogs- och flottledshärbärgesinspektionen
icke kan anses vara av tillfällig natur utan i fortsättningen
måste upprätthållas.

Vid fjolårets riksdag väcktes nu en motion i syfte att tillrättalägga missförhållandet,
att denne inspektör befann sig i så otrygg ställning i lönehänseende.
Tågordningen här i kammaren är dock vanligtvis den, att man icke

går in för att placera någon befattning på ordinarie stat blott på grund av

enskild motionärs förslag. Emellertid har nu Kungl. Maj :t vid detta års riksdag
föreslagit, att inspektören skall placeras på ordinarie stat samt i lönegraden
B 27. Men utskottets majoritet har tyvärr vidtagit en försämring i
detta förslag, då man velat placera vederbörande i B 26. Detta kan icke
enligt min mening vara väl motiverat. Majoriteten har icke heller anfört något
annat skäl för sitt ståndpunktstagande, än att man beaktat vad lönenämnden
anfört i ärendet. På sina håll inbillar man sig tydligen, att man icke

behöver en så kvalificerad kraft och en man med så hög utbildning som hän delsen

är beträffande denne skogs- och flottledsinspektör. Ja, örn det endast
gällde att se till hur många kubikmeter utrymme per man, som skogsarbetarna
i härbärgena behöva, eller att undersöka, örn det finns några bekvämlighetsinrättningar
byggda någonstans i närheten av härbärgena, skulle jag givetvis
instämma i denna synpunkt. Men jag anser, att skogs- och flottledsinspektören
måste vara på sitt sätt lika väl kvalificerad som de övriga yrkesinspektörerna
i landet. Han behöver visserligen icke ha någon ingenjörsutbildning,
men han bör ha såsom underlag en hög skogsteknisk utbildning, och därjämte
måste han besitta praktisk erfarenhet beträffande de arbeten, som inspektionen
berör; eljest skulle han icke ha lika goda förutsättningar att utöva sin
inspektionsverksamhet. Inspektören måste också under sina inspektionsresor
och även i övrigt komma i personlig beröring med arbetsgivarna, t. ex. när

Lördagen den 5 april e. m.

71 Nr 24.

arbetarna ha anmält att en del härbärgen äro otjänliga. Det är då ganska
vanligt, att en del arbetsgivare slå ifrån sig ganska energiskt, när det blir
fråga om att vidtaga några förändringar, oell man påstår, att det skulle verka
ruinerande på dem och deras rörelse, örn de skulle tvingas att nedlägga några
kostnader i detta hänseende. Det är under sådana förhållanden nödvändigt
att ha en inspektör, som äger ingående kännedom om trävaruhanteringen. Det
har också visat sig mycket värdefullt, att han kunnat vara i stånd att med sakskäl
gendriva argument, som anförts från arbetsgivarnas sida. Han har, enligt
vad jag erfarit, i många fall genom underhandlingar lyckats uppnå goda
resultat, utan att strängare åtgärder behövt tillgripas. Flera arbetsgivare
lia frivilligt erkänt, att den ståndpunkt, som de tidigare intagit, icke varit
den riktiga.

Skogs- och flottledsinspektören utövar därjämte den närmaste tillsynen över
de lokala biträdande organen på ifrågavarande område, d. v. s. jägmästarnas
och länsjägmästarnas inspektionsverksamhet. Han har sålunda gentemot dessa
tilldelats en överordnad ställning, och han bör icke vara sämre utbildad än
dem som han skall utöva chefsskapet över. Det är då icke heller riktigt, att
han ställes sämre i lönehänseende än dessa. Under den senaste tiden har
han också fått en annan uppgift sig förelagd. Under fjolårets riksdag beslöts
på grund av en motion här i kammaren utredning angående skogsarbetarnas
provianterings- och matlagningsförhållaiiden i skogarna, vilket är ett
i och för sig mycket viktigt problem. Även den saken har han fått sig ålagd
att tillse, och innebär också detta en utökning av hans arbetsuppgifter. De
resultat, som hittills ernåtts genom skogs- och flottledshärbärgeslagstiftningen,
kunna i hög grad tillskrivas det synnerligen förtjänstfulla arbete, som inspektören
personligen utfört. Han har sålunda ingalunda saknat arbetsuppgifter,
och dessa bli säkerligen i fortsättningen än mera betungande. Jag kail icke
finna annat än att hans arbete är minst lika krävande som övriga inspektörers.
Man är nästan frestad att tro, att utskottet menar, att eftersom skogsarbetarna
äro de sämst avlönade arbetarna i landet, bör också inspektören över
dessa arbetares bostäder avlönas dåligt.

Det kanske vore en del att ytterligare tillägga i denna fråga, men då tiden
är långt framskriden och måhända en del andra talare vilja yttra sig i frågan,
skall jag nöja mig med vad jag nu sagt. Första kammaren har med mycket
stor majoritet biträtt den vid utlåtandet fogade reservationen, och jag vill hemställa
till dem här i kammaren — jag hoppas de kunna samla majoritet —; som
vilja åstadkomma rättvisa i denna sak, att följa första kammarens beslut.

Jag ber att få john bifall till reservationen.

Äng. yrkesinspektionen.

(Korts.)

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Det föreföll, som den föregående

ärade talaren velat säga. att utskottet åsidosatt rättvisans synpunkter i denna
fråga. Så är visst icke fallet: vi lia följt ungefär den lönesättning, som lönenämnden
föreslagit. Nämnden har förordat, att ifrågavarande befattning
skulle hänföras till paragraf 5 i avlöningsreglementet för befattningshavare
vid statsdepartementen med en lön av 8,500 kronor; den föreslagna löneplaceringen
är också en mycket god löneplacering för en tjänsteman i den ställning,
varom nu är fråga. Man kan icke jämföra skogs- och flottledsinspektören
med yrkesinspektörerna, som ha högskolebildning och som måste lia stora
kvalifikationer för att kunna inspektera de stora industrierna i landet. Det
är väl också cn rätt stor förhöjning, som det här gäller, då han tidigare varit
anställd på extra stat i lönegrad B 24 och man nu enligt utskottets förslag
flyttar upp honom å ordinarie slät till B 26. Man kan naturligtvis diskutera,
örn man bör gå ett trappsteg till. oell detta vore ju icke så halsbrytande, eftersom:
det gäller blott 400 ä 500 kronor örn året, men vi. lia ansett att löne -

Nr 24. 72

Lördagen den 5 april e. m.

Ang. yrkesinspektionen.

(Forts.)

nämndens placering har goda skäl för sig. Jag tror, att jag med mycket gott
samvete kan yrka bifall till utskottets framställning, och jag ber att helt
fa fritaga utskottet från att ha velat begå en orättvisa mot denne befattningshavare.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lubeck: Herr talman! Jagber
att få taga kammarens uppmärksamhet i anspråk några ögonblick för
denna fråga, vid vilken jag fäster viss vikt.

Socialstyrelsen hade föreslagit, att man skulle utom skogs- och flottledsinspektören
och det av Kungl. Maj :t föreslagna biträdet anställa ytterligare
ett tillfälligt biträde, ett halvårsbiträde, för att det skulle bli möjligt att fullgöra
inspektionerna i den omfattning, som ansågs önsklig. Kungl. Maj:t ansåg.
emellertid, att när man nu satte skogs- och flottledsinspektören på ordinarie
stat och samtidigt gav honom ett biträde, man skulle tills vidare nöja
sig med detta och se, hur det verkade; man skulle låta honom växa in i
arbetet i dessa nya former, innan man anställde biträdet nummer två. Nu
har det funnits sympatier inom utskottet för att han redan från början skulle
få ett ytterligare biträde, och denna tanke har man fullföljt på det sättet, att
man prutat på den av Kungl. Maj :t föreslagna ställningen för chefen för
detta inspektionsområde, nämligen skogs- och flottledshärbärgesinspektören.
Jag kan för. min del icke annat än beklaga, att man på detta sätt vill tillgodose
kvantiteten på bekostnad av kvaliteten. Ty det är detta man i längden
gör, örn man handlar så, som utskottet föreslagit.

Den man det här är fråga örn har under de tio år han som extra ordinarie
skött detta arbete, verkligen visat sig posten vuxen. Det är en svår befattning,
men han har tillvunnit sig förtroende från båda parternas sida, vilket
icke vill säga så litet, när det gäller att starta ett så ytterst ömtåligt arbete,
som det här är fråga örn. Det har sagts här av herr Jansson i Falun, att
man icke finge jämföra denne man med yrkesinspektörerna, som stå i B 28.
Detta anser jag för min del att man har rätt att göra. För det första har
han hela riket till arbetsområde, och för det andra veta vi alla, att tekniken
växer in mer och mer på skogs- och flottledsarbetenas område. Denne man
får därför, förutom att han skall vara en fullt kompetent jägmästare, skaffa
sig så mycket tekniska insikter, att han kan fullgöra sitt arbete. Han skall
nämligen utom sin ursprungliga uppgift rörande skogs- och flottledshärbärgena
även utöva en yrkesinspektörs åligganden inom sitt arbetsområde.

När då Kungl. Majit föreslagit att han skall sättas i B 27, tror jag icke,
att man har övervärderat hans ställning. Man kan naturligtvis säga, som
utskottsavdelningens ärade ordförande gjorde, att det icke är någon orättvisa
mot honom att placera honom i B 26 i stället för B 27, när han så länge
varit såsom extra i B 24. Nej, man kan icke tala här örn rättvisa eller orättvisa
utan örn vad som är lämpligt eller olämpligt. Jag vill också påpeka,
att det visserligen låter ganska mycket, när man säger att man flyttar upp
honom, från B 24 till B 26, men det förhåller sig så, att han redan nu i B 24
sitter i den 26 löneklassen, där han fortfarande kommer att sitta, varför övergången
icke för honom betyder någon förbättring i lönehänseende utan kanske
snarare en försämring på grund av pensionsbestämmelserna. Det enda han vinner
vid en för honom välvillig tolkning av avlöningsbestämmelserna är, att
han fr. o. m. den 1 januari 1928 får tillgodoräkna sig tjänstetid för uppflyttning
i en ny löneklass. Det är alltså icke så märkvärdigt mycket man honorerar
honom med för den tjänst han fullgjort med den äran under de 10
år som gått. Konsekvenserna av ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag äro

Lördagen den 5 april e. m.

73

Nr 24.

icke heller riskabla. Vi ha dock, som jag nämnde, yrkesinspektörerna i B 28,
vi ha den elektriska inspektören i B 27, sprängämnesinspektören i B 28 och
inspektören för köttkontrollen i B 29. Risken att sätta denna enstaka tjänst i
B 27 kan icke var så stor, att den kan spela någon roll.

Skälet till att jag tagit så allvarligt på denna fråga är det, att jag anser,
att det här föreligger ett typiskt fall, där man icke gör klokt, ur statsnyttans
synpunkt, i att placera en tjänsteman i underkant i lönehänseende. Det är
angeläget för statsverket att tillse, att man på ledande poster i låt oss säga
mellanläge — och dit får man räkna denna — betalar arbetskrafterna så,
att de icke i onödan dragas till en konkurrerande verksamhet inom det enskilda
näringslivet.^ Det har med viss rätt gjorts gällande, att det föreligger en för
staten nog så besvärande tendens i den riktningen, och den tendensen är just
nu ganska utpräglad. Jag har haft tillfälle att på nära håll se de svårigheter,
som staten för närvarande har att kämpa med, när det gäller att besätta
befattningar. av olika slag. Man kan såsom exempel nämna medicinalråden.
Där har medicinalstyrelsen kommit med framställningar som visa, att man står
tämligen rådlös inför svårigheten att få stadigvarande befattningshavare och
slippa korta förordnanden, som kanske avlösa varandra flera gånger om året,
beträffande tjänstemän, som skola fullgöra viktiga åligganden — svårigheter,
som uppkomma därigenom, att man icke kan bjuda vederbörande en lön, som
svarar mot det arbete de ha att fullgöra. Vi ha ett exempel också från ett
denna tjänst närliggande område, nämligen chefen för yrkesinspektionen. Denna
tjänst har sedan byråchefen Fursts frånfälle icke kunnat med ordinarie
befattningshavare besättas, av skäl jag nu anfört.

Jag tillåter mig alltså vädja till kammaren att bifalla Kungl. Maj:ts förslag,
d. v. s. att ansluta sig till reservationen.

Herr Strindlund: Herr talman! Skillnaden mellan utskottets förslag och
reservationen inskränker sig egentligen till frågan örn vilken lönegrad, som
denne skogs- och flottledsinspektör skall sättas i. Under det att utskottsmajoriteten
velat placera honom i B 26. ha 6 reservanter — 5 högermän och en socialdemokrat
— velat få upp denne tjänsteman i B 27. Såsom försvarare av reservationen
har socialministern ryckt in, och han ville göra gällande, att utskottsmajoriteten
har mera sett till kvantiteten än till kvaliteten. Jag har svårt att förstå
detta resonemang. Jag har icke hört talas örn att något utbyte av befattningshavare
här skulle ske, och varför denne man skulle försämras genom att
man nu placerar honom på ordinarie stat och i 26 lönegraden, kan jag icke inse.

För egen del var jag knappast med på att gå ens så långt som utskottsmajoriteten,
eftersom hela frågan örn arbetarskyddslagstiftningen i sin helhet skall
komma före inom en icke alltför avlägsen framtid, och jag tyckte, att vederbörande
kunde få stå på extra stat till dess. Jag gav emellertid med mig, då jag
måste medge att det fanns skäl att efter en tioårig tjänstgöring låta denne man
komma upp på ordinarie stat.

Det har sagts, att denne inspektör bör ha en utbildning jämförbar med jägmästare.
Jägmästarna i domänverket arn emellertid placerade just i B 26. Det
har vidare anförts, att genom denne inspektörs verksamhet betydande förbättringar
åstadkommits. Ja, men varför skulle icke den utvecklingen kunna fortsätta,
därest vederbörande flyttas från B 24 (extra stat) till B 26? Dessutom
ger man ju honom enligt utskottets förslag en assistent i B 20 och ett biträde
under fem månader av året. Man bör också komma ihåg, att vi lia ganska god
kontroll över bostäderna genom arbetarna själva, vilkas krav givetvis understödjas
av arbetarnas organisationer. Man kan väl ändå icke ifråga örn kompetens
jämställa denna befattning med yrkesinspektörerna; vad denna inspektör har

Äng. yrkesinspektionen.

(Forts

Nr 24. 74

Lördagen den 5 april e. m.

Äng. yrkesinspektionen
.
(Forts.!

sig förelagt kail ju icke vara så synnerligen konstigt. Den praktiska utbildningen
är nog i detta fall viktigare än den teoretiska.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Järte: Herr talman! Herr Strindlund, som nyss förde utskotts majoritetens

talan, gjorde gällande, att ifrågavarande inspektör kunde jämställas
med jägmästarna och därför icke borde placeras i högre lönegrad än dessa,
d. v. s. B 26. Nu är han dock fullt jämförbar med jägmästarna med hänsyn
till de kvalifikationer, som gällande kungörelse stadgar för befattningen i fråga,
men, såsom också framhållits i socialstyrelsens utlåtande, intager han gentemot
jägmästarna en viss överordnad ställning, därför att han i viss mån inspekterar
dem som sina organ. Följaktligen finnes det fog för att placera honom något
högre än dessa vederbörande inom skogsstaten.

Jag vill också passa på att meddela, att det gjorts gällande i utskottet, att
flottledsinspektören vid domänverket icke stod i högre lönestat än B 26. Vi ha
dock sedan fått veta, att den löneställning han intager, C 10 i skogsstaten, gör
honom jämförlig med befattningshavarna i B 28. Man kan alltså icke åberopa
den saken såsom något exempel eller prejudikat.

Vidare säger herr Strindlund, att då denne man, som tjänstgjort under tio
år såsom extra, låtit sig nöja så länge, finns det ingen risk för att låta honom
stanna på B 26 i fortsättningen. Ja, men han kan sluta och en ny man komma
i stället. Och då är det, såsom herr statsrådet framhöll, aV stor vikt, att befattningen
kan vara så lockande i lönehänseende, att man får en fullt kompetent
person. Detta är en synpunkt, som man icke får glömma. Rättvisan kan
också fordra, att yrkesinspektören för det stora område, som det här gäller, där
det sysselsattes 150,000 arbetare, borde jämställas med yrkesinspektörerna, som
stå i B 28, enär han tillsättes i samma ordning och det fordras skogsteknisk
utbildning för tjänsten.

Nu har Kungl. Maj:t föreslagit, att han skall placeras i B 27, och reservanterna
finna, att det är skäligt att tilldela honom denna ställning. När härtill
kommer att första kammaren på förmiddagen med mycket stor majoritet anslutit
sig till reservationen, hemställer jag, herr talman, örn bifall till densamma.

Med herr Järte förenade sig herr Anderson i Råstock.

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Jag kan icke underlåta att

säga några ord i samband med denna frågas behandling. Jag har under min
verksamhet vunnit erfarenhet om, vad denne skogs- och flottledsinspektör betyder
för det mycket stora arbetsområde, som skogsavverkningen och flottningsarbetena
utgöra i vårt land. Jag tror. att vi alla känna till, att detta är ett område,
där förekomsten av olycksfall i arbete är synnerligen stor. Och det är
uppenbart, att denne man har ett arbete, som är förenat med stort ansvar. Han
skall vidtaga åtgärder i syfte att förhindra olycksfall, och jag tror, att den som
följt med arbetet på ifrågavarande område funnit, att det trots allt förekommit
olycksfall i tämligen hög grad, varför det är ett högst betydelsefullt åliggande,
som han har att utföra. Jag är säker på att såväl arbetare som arbetsgivare
i hög grad uppskatta hans verksamhet. Det vore orättvist att placera honom
i den löneställning statsutskottet föreslagit; enligt min mening borde han jämställas
med yrkesinspektör och placeras i 28 löneklassen. Örn kammaren biträder
reservationen, är det uppenbart, att han i varje fall beredes större rättvisa
än vad statsutskottet velat medge. Det är också all anledning att fästa
avseende vid, vad medkammaren besluta. Jag tror att andra kammaren gör en
god gärning örn den följer första kammarens exempel.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Lördagen den 5 april e. m.

75 Nr 24.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då jag deltagit i den för beredande

behandlingen av denna fråga, är jag något insatt i densamma, och
jag tycker, att de skäl, som anförts för reservationen, verkligen äro rätt egendomliga.
För det första är det ostridigt, att denne man som extra stått i B 24
nu flyttas ända upp till B 26. Vi ha tidigare haft mycket strid om lönegraderna
B 24 och B 26, och det har bestämt fastslagits, att de som skola tillhöra
B 26, skola inneha tjänster av större betydenhet. Det skall icke vara jämnstrukna
tjänster — den gamla tidens andragradstjänster — och utskottet har velat
tillämpa denna princip här. Man vill väl icke på allvar driva den satsen, att denne
mans utbildning och underbyggnad i och för sitt verksamhetsfält bör jämföras
med de vanliga yrkesinspektörernas! När den siste ärade talaren nämnde, att
olycksfall förekomma, som inspektören bör söka förhindra, så är ju detta något
som gäller även i fråga om vanliga yrkesinspektörer; ingen yrkesinspektör kan
ändå få bort alla olycksfall. Det synes som örn arten av denne tjänstemans och
yrkesinspektörernas verksamhet motiverade en skillnad i lönehänseende, motsvarande
skillnaden mellan B 26 och B 28.

Så griper man till det vanliga skälet -— det har vi hört så ofta, att vi snart
äro immuna emot det — att för denne tjänsteman, som det nu gäller, uppställas
utomordentliga fordringar på kvalifikationer. Så heter det alltid utan minsta
tanke på sammanhang i lönesystemet. Och när någon klättrat upp på detta
sätt, börja andra tjänster klättra efter, och detta blir troligtvis följden här
också. Jag tror, att man bör ha avgörande skäl för att här lämna B 26 och gå
upp i B 27. Och när man talar om, att man skulle enligt utskottets förslag
handla orätt mot denne man, så vill jag säga, att då måtte man ha gjort honom
oerhört mycket orätt under de tio år han som extra stått i B 24. Jag tror att
staten skipar full rättvisa, om man sätter honom i B 26, när andra yrkesinspektörer
stå i B 28.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lubeck: Herr talman! Jag
har naturligtvis mycket stor respekt för de löneregleringssynpunkter, som herr
Olsson i Kullenbergstorp anlägger på denna fråga, och för hans farhågor för
jämförelser med andra tjänstemän. Men jag trodde, att jag med uppräkning
av tjänster av liknande natur, som jag nyss gjorde, visat, att några risker i
detta fall icke behöva föreligga. Vi ha dock yrkesinspektörerna i B 28, och vi
ställa denne man ett pinnhål under dessa inspektörer, ehuru man kan tvista om.
huruvida detta är berättigat, eftersom han har en yrkesinspektörs funktioner
inom sitt arbetsområde och kraven på insikter i och förståelse för vad tekniken
kräver inom skogs- och flottledsarbetet med varje år växa. Det är alltså icke så,
att han under de tio åren stått och stampat med ungefär samma arbetsuppgifter.
Man bör väl då icke placera honom i samma löneklass som hittills, något som
blir följden av statsutskottets förslag.

Herr Strindlund vände sig mot mig. och det lät, som örn han tyckte, att det
var orätt av mig att rycka in till försvar för en så dålig sak. Herr Strindlund
får ursäkta, att jag såsom förslagsställare försvarar mitt eget förslag. Icke
heller imponerar det på mig, att det här icke finns mer än fem socialdemokrater
och en högerman, som liro reservanter. Trots denna enligt herr Strindlunds
mening svaga reservantgrupp har i alla fall första kammaren med mycket stor
majoritet bifallit Kungl. Maj :ts förslag. Skillnaden är bara den, att man där
var mycket mera mangrant församlad, när denna fråga diskuterades, än fallet
nu är här i kammaren.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Herr statsrådet oell chefen för socialdepartementet
nämnde, att skogs- och flottledningsinspektören, som tidigare

Äng. yrkesinspektionen
.
(Forts.)

Nr 24. 76

Lördagen den 5 april e. m.

Arty. yrkesinspektionen.

(Forts.)

varit placerad i så hög löneklass som B 24, genom ifrågavarande förslag inte
skulle få så stor förbättring i lönehänseende. Det måste vara ett misstag
från herr statsrådets sida, örn herr statsrådet tror, att skogs- och flottledsinspektören
blir placerad i samma löneklass som tidigare, ty om jag inte är
fel underrättad, har han rätt att vinna uppflyttning till den högsta löneklass_en
i 26 lönegraden, där avlöningen är 9,500 kronor, vartill kommer dyrtidstillägg
efter de grunder, som gälla för reglerade verk.

Att inte vi från statsutskottets majoritets sida vilja förvägra herr statsrådet
att försvara sin ställning och sina förslag, den saken är ju klar, och jag
förmodar, att med den förmåga, som herr statsrådet har att kunna måla, lär
han väl också vinna kammarens öra, men jag vidhåller dock mitt yrkande.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lubeck: Herr talman! Jag
ber att få rätta en uppgift, som jag lämnade i mitt förra anförande. Reservationen
omfattas av fem högermän och en socialdemokrat i stället för tvärtom,
som jag nämnde, och jag får hoppas, att högern under intryck av, att det
finns så många högerreservanter och socialdemokraterna under intryck av vad
som förekommit här i kammaren komma att förena sig i yrkande örn bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag vill bara fästa kammarens
uppmärksamhet på herr Janssons i Ralun förhoppning om att herr socialministern
kommer att vinna kammarens öra. Jag tager fasta på detta och ber
att liksom flera föregående talare få vädja till kammaren att biträda Kungl.
Maj :ts förslag, till vilket jag yrkar bifall.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den senare propositionen.
Herr Strindlund begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt
anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller den vid punkten 10 av statsutskottets
förevarande utlåtande nr 5 fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i berörda punkt.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 11 och 12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Lördagen den 5 april e. m.

77 Nr 24.

Punkten 14, angående anslag till upplysningsverksamhet i emigrationsfrågor.

Kungl. Maj:t hade uti punkten 14 av förevarande huvudtitel föreslagit riksdagen
att till uplysningsverksamhet i emigrations frågor för budgetåret 1930/
1931 anvisa ett extra anslag av 10,000 kronor.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke
måtte vinna riksdagens bifall.

Efter föredragning äv punkten yttrade:

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lubeck: Herr talman! Jag
nödgas ännu en gång besvära kammaren på en punkt, där till synes framgång
icke kan vara att påräkna, men då första kammaren med stor majoritet biträtt
Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt, ber jag ändå kammaren lyssna
på vad jag har att säga i denna fråga. Jag skall sedan icke besvära kammaren
mycket i fråga örn femte huvudtiteln i kväll.

Det har sedan flera år tillbaka pågått undersökningar örn att förstärka möjligheterna
att lämna sakliga, opartiska och vederhäftiga upplysningar till
personer, som önska att utvandra för längre eller kortare tid och skaffa sig
hem i utlandet. Det har varit åtskilliga år, som övervägandet av hur detta
skulle kunna ske, pågått, och man har slutligen, jag tror man kan säga under
ganska stor enstämmighet från intresserade kretsar, anslutit sig till den tanken,
att det borde ske på det sätt, som Kungl. Maj :t föreslagit, nämligen så, att
inan lät det s. k. institutet för svensk utlandstjänst, som arbetar sedan några
år tillbaka, upptaga jämväl denna vidgade verksamhet. Denna skulle bestå i
att lämna upplysningar icke blott till högre utbildade aspiranter på utlandstjänst
utan även till yrkesarbetare och andra, som icke besitta någon högre utbildning.
Institutet har redan skaffat sig ett mycket betydande upplysningsmaterial
och goda förbindelser, som gör det möjligt för det att vidga sin kännedom
om förhållandena inom de ytterligare områden, som av institutet skulle
upptagas till behandling. Jag vill särskilt betona, att de upplysningar, som
här avses att lämnas, skola vara fullkomligt neutrala. De skola lika väl kunna
leda till, att en person, som funderar på att emigrera, skall avstå från denna
avsikt på grund av de upplysningar han får, som att han anser dem vara
så tillfredsställande, att han bär fullfölja sin avsikt.

Nu. har utskottet gjort vissa invändningar gentemot Kungl. Maj :ts förslag,
men jag kanske vågar säga, att utskottet inte har några starka principiella
betänkligheter mot detsamma utan endast anser, att man borde se tiden an
litet. Det framgår nämligen av utskottets utlåtande, att utskottet ställt sig
tveksamt, särskilt under nuvarande konjunkturer. Jag tillåter mig emellertid
att gentemot detta framhålla, att det väl är med klok företagsamhet förenligt,
att man organiserar en verksamhet sådan som denna under en tid, då
konjunkturerna äro goda — ty att så är får man väl anse vara avsikten med
utskottets uttalande på denna punkt — för att man sålunda under tider, då
det kan vara ett kanske verkligt trängande behov att kunna utnyttja en vederhäftig
upplysningstjänst, skall kunna draga vederbörlig nytta av densamma.

Utskottet har vidare varit inne på den tanken, att man skulle uppdraga denna
verksamhet åt något statligt organ. Utskottet säger, att innan man slår
in på den av Kungl. Majit anvisade vägen för upplysningsarbetets bedrivande,
ytterligare undersökning borde verkställas, huruvida det icke vore möjligt
att genom en ändamålsenlig organisation av arbetet hos vederbörande statsorgan
åstadkomma, att denna verksamhet bedrives inom något av statens äm -

Äng. upplysningsverksamhet
i
emigrationsfrågor.

Nr 24. 78

Lördagen den 5 april e. m.

Äng. upplys- betsverk. Såsom utskottet säkerligen funnit av Kungl. Maj:ts förslag, har
mngsverk- (Jenna tanke varit föremål för mycket, noggrant övervägande av Kungl. Maj :t,
, ““”Lil *men man har stannat vid att inte gå in på den linjen, därför att de råd och

'' # lil i «i .. i o * .1

frågor. upplysningar, som lamnas, skola kunna vara lika val, såsom jag nyss nämnde,

(Forts.) avrådande som tillrådande eller verka i sådan riktning i varje fall. Då har

jag inte ansett det lämpligt, att det genom statens egna organ direkt lämnas
upplysningar i fråga örn länder, med vilka Sverige står i vänskaplig förbindelse.
Det är emellertid icke så, att detta institut för utlandstjänst står främmande
för ett vederbörligt inflytande från de statliga organen. Styrelsen är
nämligen på sådant sätt sammansatt av ledamöter, som väljas av statliga organ,
att man i detta fall har full trygghet för att institutet kommer att verka
i den anda, som man från statens sida har rättighet att begära, således framför
allt vederhäftigt och opartiskt i alla avseenden.

Jag kan på denna punkt också tillägga, att socialstyrelsen, som närmast
kommit i fråga att övertaga denna verksamhet, eller rättare sagt, vidga densamma,
har tillstyrkt det av Kungl. Majit framlagda förslaget och ansett, att
institutet för svensk utlandstjänst genom det arbete, det redan uträttat, genom
de förbindelser, det redan knutit, och genom den kontroll, som man har över
dess verksamhet, är lämpat att taga hand örn dessa uppgifter på sätt, som
Kungl. Majit föreslagit. Socialstyrelsen har för sin del ansett, att man skulle
ställa ett belopp av 25,000 kronor till förfogande för detta ändamål. Kungl.
Majit har emellertid funnit, att man borde minska detta till 10,000 kronor på
den grund, att man tills vidare skulle begränsa verksamheten till att omfatta
endast sådana länder, som i första hand vore av intresse från eventuella svenska
emigranters sida. Visar det sig, att denna verksamhet omfattas med förtroende,
från vederbörandes och från statens sida, kan det självfallet komma
i fråga, att man finner anledning att göra någon utvidgning, men detta får
riksdagen tillfälle att taga ställning till någon gång i framtiden, liksom den
får tillfälle att år från år följa verksamhetens utveckling och se, vilken nytta
institutet gör. Jag säger detta därför, att utskottet i slutet av sitt yttrande
talat örn de konsekvenser i kostnadshänseende, som ett bifall till Kungl. Maj :ts
förslag kunde innebära. Jag anser för min del, att det är inga andra konsekvenser
än man har tillfälle att draga på grund av den erfarenhet, som man
gör i fråga örn nyttan av institutets arbete.

Det är, som sagt, herr talman, ett gammalt krav, som Kungl. Majit ansett
sig böra tillmötesgå, och det sätt, på vilket Kungl. Majit föreslagit detta, är
sådant, att riksdagen med fullt förtroende kan bifalla Kungl. Majits förslag
i denna punkt och därmed ansluta sig till den mening, som första kammaren
med stor majoritet biträtt.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Det är så, som departementschefen

säger, att vi inte ha uttalat någon bestämd uppfattning om, huruvida man skall
understödja en dylik verksamhet eller inte, men vi ha ställt oss tveksamma,
huruvida det kan vara lämpligt att nu omedelbart gå in för en sådan verksamhet
och understödja en organisation av den art, varom det här är fråga.

När man läser Kungl. Majits förslag, finner man, att det är inte alldeles
utan skäl, som statsutskottet talar om konsekvenser. Vi ha en förening, som
heter föreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, vid sidan av denna
organisation. Båda dessa föreningar komma naturligtvis att tävla om att få
sin del av ett eventuellt statsbidrag för att kunna bedriva sin verksamhet på
ifrågavarande område. Det framgår tydligt och klart av propositionen, att
föreningen för svenskhetens bevarande vill ha 12,000 kronor för att stå den nu
ifrågavarande föreningen till tjänst med vissa upplysningar på olika områden,

Lördagen den 5 april e. m.

79 Nr 24.

d. v. s. man skall till institutet för svensk utlandstjänst lämna sådana uppgifter,
som denna förening i sin tur inhämtar från olika länder, och det är klart,
att föreningen vill ha ersättning för den tjänst, som den gör institutet. Jag anser,
att det är inte alldeles utan, att man här kan tala om konsekvenser, och
att vi ha rätt så goda skäl för att vi äro något tveksamma på denna punkt.

Vidare ha vi i motiveringen framhållit, att när det nu bara är fråga om information,
torde ändå de skäl, som framförts emot att ett statsorgan skall
handhava denna sak, inte vara så alldeles avgörande och övertygande. Det
står i departementschefens yttrande, att denna förening inte skall giva några
råd i ena eller andra riktningen och bör inte heller lämna några speciella anvisningar
och uttalanden i fråga örn huruvida en person skall emigrera eller
icke. Det är sålunda inte en förening, som skall stå sökandena till tjänst genom
att hjälpa dem till rätta i fråga örn att kunna få anställning eller dylikt,
utan den skulle endast ha till uppgift att meddela, huru förhållandena gestalta
sig t olika länder, varom nu är fråga, och vi ha då trott, att det skulle vara
möjligt för det organ, som vi redan ha, nämligen socialstyrelsen, att handhava
denna sak. Jag tror, att det även i utrikesdepartementen finns informationsanordningar
i vissa avseenden. Vi ha därför ansett, att det borde ytterligare
undersökas, huruvida det inte är möjligt att ordna denna information utan att
engagera sig för denna privata förening.

Den förening, varom det nu är fråga, har verkat sedan 1927. Den tillkom
närmast i anledning av den stora arbetsbrist, som förefanns för högskolebildade
personer och med dem jämställda. Nu var det meningen, att den skulle
söka utvidga sin verksamhet att gälla, såsom departementschefen sade, även
yrkesarbetare och med dem jämställda. Jag skulle emellertid vilja fråga, vartill
detta kan gagna. Det emigrationsland, som kroppsarbetarna i allmänhet
riktat sina blickar mot, är ju förnämligast Nordamerika, och där är ju emigrationen
ransonerad, och det lär väl inte finnas brist på sådana, som anmäla sig
att utvandra dit, när möjlighet därtill inträder. Nu säger man, att man skall
försöka med de sydamerikanska staterna. Jag vet inte, om man från yrkesarbetarnas
sida eller — om jag skall använda det uttrycket — från den rena
arbetarklassens sida, i så stor utsträckning spekulerar på emigration dit. Det
återstår följaktligen Kanada, men de, som emigrera till Kanada, ha i regel där
bekanta, varigenom de kunna få rätt goda uppgifter och upplysningar om inte
allenast arbetsförhållandena utan också örn möjligheten att vinna anställning.
Jag tror sålunda, att förslaget inte i någon större utsträckning kommer att
gagna de medborgargrupper, i vilkas intresse det tillkommit. Däremot är det
självklart, att en informationsbyrå, som kan upprätthålla kännedomen örn förhållandena
i olika länder, bör vara till stor nytta, men vi vilja att det skall
undersökas, huruvida det inte kan ske genom redan befintliga statsorgan.

Detta ar i korthet den motivering, som vi haft. då vi gått in för avslag på
Kungl. Maj:ts förslag, och jag ber. herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ekman: Herr talman! Beträffande det nyss avgjorda ärendet ansåg
jag, att kammaren bort följa utskottets förslag och icke bifalla Kungl. Maj:ts
hemställan. Men på den nu föredragna punkten kan jag inte finna annat än
att Kungl. Maj:! bjudit goda skäl för sitt förslag. Jag har tidigare haft anledning
att taga befattning med förhållandena på det område, som det ifrågasatta
anslaget berör, och jag har kommit till det resultatet, att ett statligt
understöd av ungefär den omfattning och användning, som föreslås i den
kungl, propositionen, skulle vara ett lämpligt sätt att tillhandagå våra egna
av emigrationsplaner besjälade medborgare. De stå ofta ganska hjälplösa,
när det gäller, huruvida de skola utbyta sitt gamla land mot ett annat.

Äng. upplysningsverksamhet
i
emigrationsjrågor.

(Forts.)

Nr 24. 80

Lördagen den 5 april e. m.

Äng. upplys^
ningsverksamhet
i
emigrationsfrågor.

(Forts.)

Jag tror sålunda, att det ges goda skäl — jag skall inte upptaga kammarens
tid längre — för ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag, till vilket jag sålunda
ansluter mig.

Häruti instämde herr Johanson i Stockholm.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lubeck: Jag skall endast be
att få tillägga några få ord.

Herr Jansson i Falun frågade: vad nyttar det till? Det är till ingen nytta,
menade han. I anledning härav ber jag endast att få påminna örn att till landsorganisationen
anslutna fackföreningar i mycket talrika utlåtanden hemställt,
att man skulle göra någonting just i det syfte Kungl. Hajd velat tillmötesgå.
Det är riktigt, som herr Jansson i Falun anmärkte — möjligen uttryckte jag
mig oklart i mitt förra anförande — att några direkta råd icke skola givas.
Men jag tror, att jag uttryckte mig så, att de upplysningar, som vederbörande
lämna, givetvis komma att verka avrådande eller tillrådande. När de begära
upplysningar, är det viktigt, att de få veta, hur det är på det ena eller andra
hållet, så att de icke endast rätta sig efter agenternas löften. Det är detta,
som är kontentan i förslaget.

Herr Strindlund: I den föreliggande punkten har det begärts ett nytt

anslag, och det är givet, att man granskar ett nytt anslag mer kritiskt än
ett, som brukat vara uppfört på huvudtiteln, alltså sådana anslag, som återkomma
år från år. Man får icke undra över, örn vi på avdelningen i utskottet
ställa oss synnerligen kritiska, när det gäller att taga ståndpunkt till nya anslag,
icke minst under denna huvudtitel.

Det är ju ändå så, att just femte huvudtiteln har svällt ut kanske mer än
någon av de andra. Vi hade på denna huvudtitel i nettoutgifter för budgetåret
1923—1924 77 miljoner kronor, medan vi under föregående år beviljade över
107 miljoner kronor. I år begäras över lil miljoner kronor. Av föregående
års statsverksproposition framgick att ökningen i anslagen på femte huvudtiteln
sedan budgetåret 1924—25 var icke mindre än 38 %, under det att ökningen
på riksstaten i sin helhet inskränkte sig till 19 %. Enligt departementschefens
eget uttalande är ölmingen i verkligheten ännu större, beroende därpå,
att bilskattemedlen kommit in på riksstaten under tiden. Det är visserligen
sant att ökningen huvudsakligen kan bero på s. k. helautomatiska ändringar,
vilka givetvis icke få stå hindrande i vägen för nya uppslag, som framkomma
och behöva realiseras, i synnerhet örn det man begär är ett anslag av tillfällig
natur.

Jag kan emellertid icke finna, att det anslag, som vi nu äro inne på och
dryfta, är ett anslag av tillfällig natur. Jag tror ingalunda, att det är ett engångsanslag,
utan troligen är det ett permanent sådant; och jag vill dessutom
påpeka, vilket var och en lätteligen torde inse, att skall detta anslag få någon
betydelse, kan det knappast begränsas till tio tusen kronor. För övrigt har
det också sagts i huvudtiteln, att vad som begäres egentligen bara är medel för
ett slags försöksverksamhet. Vi ha sålunda här också att emotse ett anslag,
som troligen kommer att höjas automatiskt. Det är icke underligt om statsutskottet.
som i alla fall har att taga hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna
vid förberedandet av riksdagens beslut, då det gäller utgiftsposter, här har
ställt sig tvekande och till sist kommit att avstyrka detta förslag.

Jag kan i stort ansluta mig till vad tredje avdelningens ärade ordförande
här har anfört, men jag skulle dessutom vilja till de sparsamhetsvänner, som
finnas i denna kammare, och framför allt då till dem, som eventuellt ännu
finnas kvar inom högerpartiet, säga, att örn man vill bedriva sparsamhetspoli -

I.ördagen den 5 april e. m.

81 Nr 24.

tik, bör man nu slå vakt om statsutskottets hemställan, till vilket jag ber att Äng. upplysfå
yrka bifall. ningsverk samhet

i

, emigrations Chefen

för socialdepartementet herr statsrådet Lubeck: De siffror, som frågor.

herr Strindlund åberopade i fråga örn stegringen av kostnaderna på 5:e hu- (Fort».)
vudtiteln, har jag själv varit mycket angelägen om att lägga fram och redovisa
ärligt och ordentligt. Det har också utgjort motiv för mig att ställa mig
återhållsam på åtskilliga punkter, där både jag och åtskilliga i kammaren
kunnat önska ökningar i anslagen. Men då jag det oaktat föreslagit riksdagen
att bevilja detta anslag, så har det varit därför, att man, trots behovet av
sparsamhet, nu borde söka få fram en lösning av denna fråga.

Herr Holmgren: Jag har deltagit i behandlingen av detta ärende i statsutskottet,
som avgjorde frågan utan diskussion. Efter det anförande, som
hållits av socialministern här, anser jag mig böra för kammaren tillkännagiva,
att jag kommer att ställa mig på den ståndpunkten, som herr Ekman nyss1
var inne på.

Herr Jansson i Falun: Jag har ingalunda velat klandra departements chefen

för att 5:e huvudtitelns utgiftssumma sväller, men därför vill jag
särskilt understryka, att det är av yttersta vikt att se till, att utgifter, som
icke äro oundgängligen nödvändiga, icke införas på huvudtiteln, förrän det
blir alldeles oundgängligen nödvändigt, att de föras dit.

Den här föreningen har tillgång till kapital, så att den kan sköta sin verksamhet,
som den gått in för, ända fram till 1932 års slut. Jag menar sålunda,
att det icke alls är någon fara å färde. Det är alla skäl att man först får se
en liten smula av konturerna till den nya verksamhetsgren, som det är fråga
örn att införa, så att man kan se vad det kommer att kosta för de personer,
som komma att anlita dessa informationsbyråer. Jag menar, att det också
är en sak att ta i betraktande, när man resonerar örn den här frågan.

Ilin kritik, riktar sig alltså ingalunda gent emot departementschefen för att
utgifterna pa 5 :e huvudtiteln ha stigit. Många av de sociala ändamål, som
ingå i denna huvudtitel, äro absolut oundvikliga och sådana, att man måste
gå in för dem. Men därför är det av vikt, som jag nyss nämnde, att man ser
till, att man utmönstrar sådant, som icke är absolut nödvändigt.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lubeck: Förlåt att jag

kämpar en gang till, men herr Jansson i Falun giver mig anledning därtill.

Kammaren skall icke tro, att detta anslag kommit till för att finansiera institutet
för svensk utlandstjänst. Det reder sig med det anslag det erhållit
fran andra hall för den verksamhet det nu utövar. Men här är det fråga örn
en ny verksamhet med sina särskilda kostnader, sin personal och sin apparat
för att hålla kontakt med och skapa goda förbindelser med i utlandet bosatta
personer, som arbeta på de områden, som det här gäller att bevaka. Att vänta
med att bevilja detta anslag är icke klokt av det skäl, som jag tidigare tilllatit
mig framhålla, nämligen att man skall organisera en sådan verksamhet
under tider, då man har relativt goda konjunkturer.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
pa avslag dära samt bifall i stället till Kungl. Maj:ts framställning i ämnet;
och fann herr talmannen den senare propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Votering begärdes likväl av herr Strindlund, i anledning varav

Andra kammarens protokoll 1930. Nr S4. <*

Nr 34. 82

Lördagen den 5 april e. m.

efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt
anslogs:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å statsutskottets hemställan i punkten
14 av utskottets förevarande utlåtande nr 5, bifaller Kungl. Marits framställning
i ämnet, röstar

Ja i

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren med avslag å utskottets hemställan bifallit
Kungl. Maj :ts framställning i ämnet.

Punkten 15.

Lades till handlingarna.

Punkten 16.

Utskottets hemställan bifölls.

Äng. försälc- Vid härpå skedd föredragning av punkten 17, angående anslag till försäkringsrådets
ringsrådets verksamhet, begärdes ordet av

VST lcSCLTTlhst

Herr Lövgren, som yttrade: Herr talman, mina damer och herrar! Jag

har icke något ändringsyrkande att göra i fråga örn det förslag, som statsutskottet
gjort på denna punkt, men jag vill till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet framföra en synpunkt, som jag har på detta ärende.

När en gång riksdagen gick in för att flytta över dessa måls handläggning
från de allmänna domstolarna och till försäkringsrådet, skedde detta med den
motiveringen, att man, när man skapade denna enda instans för ^ dessa mål,
därigenom skulle åstadkomma en synnerligen snabb rättskipning på detta område.
Nu dragés försäkringsrådet med en mycket stor balans och av utskottets
uttalande här finner man, att man har sin uppmärksamhet_ fäst på den
saken. Man vill emellertid avvakta resultatet av den ökning i personalen,
som man fick häromåret. Emellertid är det en sida till av saken, som bör
beaktas, nämligen den att försäkringsrådet vid sidan av prövningen av de
besvär, som komma in i anledning av riksförsäkringsanstaltens eller de privata
olycksfallsförsäkringsbolagens prövning av ärendena också har till uppgift
att kontrollera den verksamhet, som dessa försäkringsanstalter utöva. Men
av de många tusen mål, som icke föranleda besvär, utan som avgjorts av försäkringsanstalterna
själva, infordrades under förlidet år icke mer än 159 till
prövning. Alla de andra passerade utan någon granskning av en högre myndighet.

Nu är jag medveten om att riksförsäkringsanstalten, arbetsgivarnas ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolag och alla andra, som syssla i den här branschen,
äro måna örn att tolka lagens bestämmelser till fördel för sig själva
så långt det är möjligt. Skall man alltså här få den kontrollerande verksamhet,
som riksdagen avsåg, när den antog lagen år 1918, måste man ga in för
att giva försäkringsrådet en arbetspersonal, som gör det möjligt att dels avarbeta
den balans, som det nu har, så att man kommer till en snabbare pröv -

Ang. upplysningsverksamhet
i
emigrationsjrågor.

(Forts.)

Lördagen den 5 april e. m.

83 Nr 24.

ning av ärendena, dels också möjliggör att infordra och granska
antal av de ärenden, som passera utan att föranleda några besvär.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 18—20. •

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21.

Lades till handlingarna.

Punkterna 22—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Lades till handlingarna.

Punkterna 30—38.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39.

Lades till handlingarna.

Punkterna 40—48. *

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 49—51.

Lades till handlingarna.

Punkterna 52—57.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58.

Lades till handlingarna.

Punkterna 59—63.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 64.

Lades till handlingarna.

Punkterna 65—86.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 87.

Lades till handlingarna.

ett Större Äng. försäkringsrådets

verksamhet.
(Forts.)

Nr 20.

Ang. stater
för befattningshavare

vid länsstyrelserna.

84

Lördagen den 5 april e. m.

Punkten 88.

Utskottets hemställan bifölls.

Härpå föredrogs punkten 89, angående stater för befattningshavare vid
länsstyrelserna. Därvid anförde:

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Då jag vet vad första kammaren
har beslutat i den här punkten och då jag tror mig kunna draga den slutsatsen
att resultatet blir enahanda här i denna kammare, skall jag på förhand
lova att icke göra något yrkande.

Jag begärde emellertid ordet för att säga några ord i alla fall, och då vill
jag stryka under det beslut, som fattades för ett par år sedan här i andra
kammaren. Det börjar nämligen att bli något litet eller kanske ganska mycket
av fars över det besparingsarbete, som här pågår. För min del vet jag
icke, örn det göres något åt den saken, men vad jag vet det är att deni omständigheten
att besparingsarbetet icke definitivt förklarats avslutat är till
hinder, när det gäller att få en rationell ordning genomförd i de olika verken.
Nu vill jag för min del verkligen säga, att reservationen här bara innebär att
en anordning, sådan som Kungl. Majit har föreslagit, endast skall ske på sådana
punkter, där man är fullkomligt säker på att den är alldeles behövlig.
Det är den omständigheten, som gjort att en så försiktig man, som herr Jansson
i Falun och även jag — örn jag icke anses vara lika försiktig som han,
befinner jag mig dock i hans sällskap — ansett oss böra framhålla att Kungl.
Maj:ts förslag är riktigt.

Jag skall som sagt icke göra något yrkande. Jag vill endast vädja till
socialministern att i den mån det ankommer på honom söka få besparingsarbetet
genomfört eller också resolut säga ifrån att den metoden icke är gångbar,
när det gäller sådant som vi nu äro inne på.

Herr Bengtsson i Norup: Jag vet icke riktigt vad som har föranlett herr
Anderson i Råstock till att påstå, att vi visat oss för mycket sparsamma. Det
är här konsekvenserna av beslut i enlighet med reservationen som är avgörande.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Anderson i Råstock: Jag trodde icke att herr Bengtsson i Norup

behövde draga en sådan slutsats, som han gjorde. Jag vill endast ha ordning
på det hela här någon gång, så att vi icke längre år från år ständigt skola
åberopa samma fraser.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lubeck: Jag uppfattade

icke riktigt herr Bengtssons i Norup yttrande, men örn det var fråga örn någon
admonition till mig för bristande sparsamhet, så vet jag icke, örn det är rätt
att draga den slutsatsen av detta förslaget. Jag vill snarare draga en annan
slutsats och det är den, att statsutskottet kanske uttryckt sig något oförsiktigt,
och därmed nästan provocerat länsstyrelserna att begära anslag till nya
tjänster. Utskottet tycks mena, att man icke bör inrätta enstaka tjänster utan
att, som utskottet säger, »frågan örn inrättande av nya ordinarie befattningar
bör på en gång upptagas till prövning beträffande samtliga länsstyrelser». Jag
har eljest ansett, att det vore med klok sparsamhetspolitik förenligt att pröva
de, för övrigt ganska ofta återkommande, framställningarna i detta avseende
från länsstyrelserna fall till fall och först efter sträng prövning taga upp förslagen
och begära anslag till nya tjänster. Örn herr Bengtsson i Norup studerar,
hur dessa ärenden behandlats under senare år, så skall han finna, att
det icke är många krav i detta hänseende från länsstyrelsernas sida, som ta -

Lördagen den 5 april e. m.

85 Nr 24.

gits upp, men mångå, som avvisats. Jag tror som sagt, att det är klokast att
pröva dessa framställningar från fall till fall.

Herr Bengtsson i Norup Ilar säkerligen också fått den uppfattningen att den
ena länsstyrelsen icke är den andra lik i fråga om arbetsbörda, och det är
olikheterna i detta avseende, som göra, att det icke är möjligt att schablonisera
i fråga örn inrättande av nya tjänster hos länsstyrelserna på sätt statsutskottet
här synes ifrågasätta.

Ja, jag antar, att jag redan dragit så stora växlar på kammarens välvilja,
att det icke är värt, att jag nu anstränger mig ytterligare.

Herr Bengtsson i Norup: Herr statsrådet tycks ha missuppfattat diskussionen
mellan mig och herr Anderson i Råstock. Herr Anderson anser att det
blott är fraser att tala örn sparsamhet. Jag vill utöver vad jag yttrat säga,
att denna riksdag icke kan klandras för att den icke givit vad den kunnat.

Jag vill erinra herr statsrådet örn, att följderna av ett bifall till Kungl.
Maj:ts förslag alldeles säkert icke komme att utebli. Örn nu Stockholms län
får en förste länsnotarie, så kommer det icke att dröja länge, förrän också
andra länsstyrelser begära anslag till sådana befattningar, och det är denna
synpunkt, som för utskottet varit avgörande, då utskottet icke kunnat tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Anderson i Råstock: Det tycks vara lönlöst för mig att söka göra
mig förstådd av herr Bengtsson i Norup i kväll, så att jag skall inte försöka
med det vidare. Jag vill bara ha sagt, att det kommer en dag i nästa vecka,
då vi få ett stort arbetsplenum, och där skall det väl spörjas vem det är som
försökt att, åtminstone i någon mån, hålla igen.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 90.

Lades till handlingarna.

Punkterna 91—95.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 96.

Lades till handlingarna.

Punkten 97.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 98.

4

Lades till handlingarna.

Punkterna 99—101.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 102 och 103.

Lades till handlingarna.

Punkterna 103 och 105.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. stater
lör befattningshavare

vid länsstyrelserna.

(Forts.)

Nr 24.

86

Lördagen den 5 april e. m.

§ 3.

Föredrogos vart för sig första lagutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Majits proposition nied förslag till lag om bostadsrättsföreningar
m. m.; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924 angående förverkande i visst fall av
spritdrycker och vin.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 4.

Å föredragningslistan var härefter uppfört andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 5, med anledning av väckt motion angående beredande
av bidrag till i utlandet varande värnpliktiga för resa till och från lagstadgad
värnpliktstjänstgöring.

I en inom andra kammaren väckt och till dess tredje tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 44, hade herr Lithander föreslagit, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla örn verkställande av utredning örn vilka åtgärder,
som kunde vidtagas för beredande av bidrag till i utlandet varande värnpliktiga
för resa till och från lagstadgad värnpliktstjänstgöring.

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Lithander: Herr talman! I den motion, som behandlas i det nu föreliggande
utlåtandet, har det yrkats, att riksdagen måtte hemställa örn en utredning,
huruvida icke i de fall, då värnpliktiga vistas i utlandet och icke
ha medel att komma hem för att fullgöra sin värnplikt, deras hemresa skulle
kunna möjliggöras genom ett visst bidrag från statens sida.

Det förhåller sig ju så, att våra industrier till följd av utländsk lagstiftning
allt mer och mer tvingas att förlägga en viss del av sin verksamhet utom
landets gränser. Härigenom kommer svensk ungdom i allt mer ökad utsträckning
att få vistas utomlands, och många gånger är deras ekonomiska ställning
sådan, att de ha svårt att resa hem. Denna motion avser således icke
andra än sådana, som icke själva ha råd att bekosta sin hemresa.

Framställningar ha gjorts till Kungl. Majit vid flera tillfällen, men på
grund av att det icke funnits någon bestämmelse, enligt vilken Kungl. Majit
varit berättigad att bevilja resebidrag, ha dessa framställningar av principiella
skäl måst avslås. Nu har utskottet hänvisat till vad rullföringsbefälhavaren
i Stockholm har anfört, nämligen att ett förslag sådant som detta skulle,
därest det realiserades, kunna föranleda avsevärda kostnader. Men i motionen
har ju icke begärts annat än att saken skall utredas, och då får givetvis Kungl.
Majit sedan komma fram med förslag angående hur detta skall ordnas och
vilken begränsning, som bör äga rum. Jag tror för min del icke, att kostnaderna
behöva bli så förfärligt överväldigande. Det säges här i utlåtandet, att
det skulle komma att röra sig örn ett sjuttiotal personer årligen inom de sju
rullföringsområden, från vilka utskottet inhämtat upplysningar, därav omkring
30 i Stockholms och omkring 20 i Göteborgs rullföringsområde. Denna
sak bör ses rent principiellt, och eftersom det måste anses önskvärt, att den
svenska ungdomen fullgör sin militärtjänst här i landet, så bör den väl också
få tillfälle att utan särskilda kostnader för resa också få göra detta.

Äng. ifrågasatt
resebidrag
till
i utlandet
varande
värnpliktiga.

Lördagen den 5 april e. m.

87 Nr 24.

Utskottet har emellertid avstyrkt motionen under uppgift att frågan varit Al^fe^a''
föremål för Kungl. Maj :ts prövning utan att föranleda någon åtgärd. Såvitt bidrag till
jag kunnat finna, förhåller det sig härmed på det sättet, att Kungl. Maj :t » utlandet
icke har särskilt utrett själva sakfrågan, utan endast prövat vissa fall, och vareinde

Kungl. Maj :t har, som jag nyss antydde, på grund av att det inte finnes na- * *
gon bestämmelse i ämnet — och att icke heller några medel för ändamalet sta
till Kungl. Maj :ts förfogande —< måst avböja de gjorda framställningarna örn
resebidrag. Det är denna olägenhet, som motionären velat avhjälpa. Riksdagen
får ju under alla omständigheter tillfälle att taga ställning till frågan, när
denna efter utredning kommer tillbaka, och det är som sagt endast denna utredning,
som här begäres. .

Jag vill också peka på, att medan de nyssnämnda sju rullförmgsbeiälhayarna
visat mindre förståelse för denna fråga, sa har befälhavaren över Hälsingborgs
rullföringsområde liksom även Göteborgs däremot förklarat, att syftet
är mycket behjärtansvärt. Även utskottet säger ju för sin del, att det framförda
önskemålet är i vissa fall behjärtansvärt. Med den motiveringen synes
det mig nästan, att utskottet bort kunna komma fram till ett tillstyrkande av
bifall till motionen. Det är detta bifall, som jag nu vill hemställa att kammaren
lämnar, och jag ber alltså att få yrka bifall till motionen.

Herr Eklund: Herr talman! Utskottet har inhämtat yttranden över för hållandena

på detta område från sju rullföringsområden. Av dessa yttranden
framgår, att det åtminstone inte föreligger något större behov av en skrivelse
i detta ärende. Visserligen har det anförts en del skäl för motionen, men utskottet
har dock icke ansett, att så pass starka skäl anförts, att utskottet velat
tillstyrka avlåtandet av en skrivelse i ämnet till Kungl. Maj :t. Det är vidare
så, att Kungl. Maj :t för icke så länge sedan haft dessa ärenden under prövning,
men icke funnit desamma böra föranleda till någon åtgärd.

Under sådana förhållanden har icke heller utskottet ansett tillräckliga skäl
föreligga att begära utredning i spörsmålet. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Lithander begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs
:

Den, som vill, att kammaren bifaller tredje tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Nr 24. 88

Lördagen den 5 april e. m.

§ 5.

Äng godkän- Vidare upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 86, i anledning
^överenskom-8 av -Kungl. Maj :ts Proposition angående godkännande av viss överenskommelmelse
mellan se mellan kronan och staden Kristianstad.

h''C2denCh 1 enighet; med vad Kungl. Maj :t föreslagit uti en till riksdagen avlåten, den
Kristianstad. .bruan 1930 dagtecknad och till statsutskottets förberedande behandling
hänvisad proposition, nr 89, hemställde utskottet, att riksdagen måtte

a) godkänna i statsrådsprotokollet över försvarsärenden den 14 februari
1930 omförmälda den 6 och den 19 november 1929 mellan Kungl. Majit och
kronan genom kasernkommittén, å ena sidan, samt staden Kristianstad, å andra
sidan, ingångna preliminära överenskommelse; och

b) medgiva, att den rätt, kronan kunde äga till den mark, som enligt Kungl.
Maj :ts beslut den 4 maj 1833 av Kristianstads stads- och garnisonsförsamlingar
tagits i bruk för begravningsplats, finge utan vederlag överlåtas å Kristianstads
stadsförsamling ävensom att kronan finge avsäga sig anspråk på
vederlag, i den man sadant ej kunde hava utgått, för den genom nämnda beslut
gjorda upplåtelsen av samma mark.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Widell, Rosén, Lundell,
Hammarskjöld, Olsson i Blädinge, Holmgren och Andersson i Ovanmyra, villia
ansett, att utskottet bort hemställa, att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
icke måtte av riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Holmgren: Herr talman! I det förslag till uppgörelse mellan å ena
sidan kronan och a andra sidan Kristianstads stad, som här förelägges kammaren
till omprövning, finnes intagen den bestämmelsen, att den s. k. laboratorietomten,
varå byggnader för Vendes artilleriregementes ammunitionsförråd
äro belägna, skulle överlatas till staden. På grund av denna bestämmelse i
överenskommelsen är det uppenbart, att det förr eller senare blir nödvändigt
för kronan att på annan plats uppföra nya förrådsbyggnader. Kungl. Majit
har haft före ett förslag till uppförande av sådana byggnader, men icke kunnat
godtaga detsamma, och under sådana förhållanden finner jag för min del
rimligt, att denna fråga uppskjutes, så att den kan avgöras vid nästa riksdag,
da Kungl. Majit säkert hunnit taga ståndpunkt till frågan örn uppförande av
nya byggnader. Härigenom blir riksdagen satt i tillfälle att pröva denna
fråga i hela dess omfattning, så att riksdagen, då den har att fatta beslut
örn överenskommelse mellan kronan och Kristianstads stad, kan överblicka i
detalj de ekonomiska följder, som därigenom uppkomma.

På grund av vad jag nu i korthet anfört, ber jag att få yrka avslag på
utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Persson i Fritorp: Herr talman! Det vore ganska frestande att få

inga i ett detaljerat bemötande av den reservation, som är fogad till detta utlåtande.
. För mig personligen vore det så mycket mera frestande att göra detta
som jag har god kännedom örn de lokala förhållandena nere i Kristianstad.
Jag skall emellertid icke falla för den frestelsen, utan endast be att i allra
största korthet fa så att säga kasta en blixtbelysning över hur detta ärende
ligger till.

Den föregående arade talaren yrkade bifall till reservationen, men jag måste
säga, att på mig verkade hans anförande mera som örn han talade å tjänstens
och ämbetets vägnar och icke med den övertygelsens värme, som brukar

Lördagen den 5 april e. m.

89 Nr 24.

utmärka hans anföranden. Herr Holmgren var inne på det väsentliga skälet,
som reservanterna anfört, nämligen frågan örn den s. k. Laboratorietomten.
Örn herrarna icke tagit del av propositionen, så skall jag be att få nämna, att
denna tomt är belägen på stadens nya begravningsplats, som legat där den nu
ligger i nära ett århundrade, och när staden för några år tillbaka utvidgade
kyrkogården, kom tomten att bli belägen så att den ligger alldeles inne på
begravningsplatsen. Jag vill verkligen fråga, örn det kan vara lämpligt att
på ett sådant ställe ha byggnader, uppförda för att inrymma ammunitionsförråd.

Härtill kommer, att Kungl. Majit sedan några år tillbaka har fastställt
stadsplan för området alldeles intill, vilket har haft till följd, att under de
senare åren därstädes uppförts ett stort antal nya och mycket förnäma byggnader.
Redan den omständigheten borde, tycker jag, tala för att dessa, jag
vågar säga, ruckel, som nu finnas på denna vackra kyrkogård och som tillhöra
kronan, snarast möjligt borde föras bort. Jag vill också säga till herr
Holmgren, att kronan bär ju på sig fem år, innan staden skall tillträda denna
tomt, och på den tiden kan väl kronan hinna få nya hus uppförda för det
ändamål de äro avsedda att tjäna. Jag säger därför som jag sade i utskottet,
att det är kronan ovärdigt att längre bibehålla dessa byggnader, där de nu
ligga.

Ja skall be att få säga ännu ett ord örn reservationen. Det var en sak,
som herr Holmgren icke alls var inne på, såvitt jag kunde höra, nämligen
frågan örn de^ i _ reservationen omförmälda 60,000 kronorna. Jag måste uttala
min förvåning över att reservanterna ha bibehållit denna passus i reservationen,
som fanns, då reservationen framfördes från avdelningen och som
sedan kom med, då ärendet slutbehandlades i utskottet. Då lämnade emellertid
. en ledamot av första kammaren, som jämväl är ledamot av kasernkommittén,
upplysning om i vad mån dessa 60,000 kronor inverka på det nu
föreliggande avtalet.

Som vi alla veta ha vi i Kristianstad två regementen, nämligen Vendes artilleriregemente
och Norra skånska infanteriregementet. Jag har sedermera
av denna ledamot i första kammaren, det var professor Petrén, fått ett sammandrag
av de beräkningar, som kasernkommittén har gjort, och därav framgår,
att den väsentliga delen av detta belopp kommer på artilleriregementet,
medan den obetydliga återstoden kommer på infanteriregementet. Med den saken
förhåller det sig så, att för artilleriregementet utgör beräkningsprocenten
22.6 %, men för infanteriet erhålles endast 1 % av värdet vid det utbyte,
som framdeles kommer att äga rum. Detta innebär korteligen sagt, att värdet
av dessa 60,000 kronor kommer att reduceras till 600 kronor vid dessa
här föreslagna markbyten mellan staden och kronan. Den summan är alltså
icke mycket att taga hänsyn till.

Jag vill för övrigt säga det, mina herrar, att jag tror, att kasernkommittén
har, åtminstone vid uppgörandet av avtalet med Kristianstad, fått en
för kronan synnerligen förmånlig uppgörelse till stånd, och kommittén är värd
en eloge för den saken. I kasernkommittén sitta, som herrarna veta, riksdagsmännen
Jönsson i Revinge och Jansson i Falun, vilka böra ha en alldeles
särskild eloge av sin uppdragsgivare för sin duglighet att förhandla, och dessa
herrar ha säkerligen tillvaratagit kronans intressen. Jag vågar nästan säga,
att kasernnämnden varit hård mot Kristianstad.

. Man har också gjort den invändningen att man satt i fråga statens juridiska
skyldighet att träffa överenskommelse mellan kronan och staden angående
regementena. Nu är det så, mina herrar, alt riksdagen har godkänt
avtal efter avtal, som kasernkommittén träffat med vederbörande samhälle,
och då det numera knappast torde vara något enda regemente, där avtal åter -

Ang. godkännande
av viss
överenskommelse
mellan
kronan och
staden

Kristianstad.

(Forts.)

Nr 24. 90

Lördagen den 5 april e. m.

Äng. godean- stå, så vöre det ju förvånande, om staten här skulle vägra en uppgörelse, nej
minde av viss tydlig och klar konsekvens bjuder att avtal i detta fall träffas.
meUemeUan dag vill också säga, att om denna kammare avslår utskottets förslag, så
kronan och tror jag mig veta, att detta kommer att ha den direkta påföljden, att staden
staden kommer att begära, att kronan omedelbart skall taga bort dessa ammunitionsKnstianstad.
förrgi(jj som ligga på kyrkogården.

(Forts.) jjet Jiar gagtS) att örn det hade gällt en enskild person, så hade saken varit
klar, men nu gäller det kronan, och den kan man icke köra bort. dag vill
härtill genmäla, att örn så är fallet, så hör väl kronan också ha såväl moralisk
som juridisk skyldighet att ersätta de värden, som kunna spolieras i
händelse explosionsolycka skulle uppstå genom att ammunition förvaras på
detta, för denna uppgift synnerligen olämpliga ställe.

Ja, herr talman, jag skall för närvarande icke uppehålla tiden längre, utan
för min del endast vädja till kammaren att följa utskottets hemställan, till
vilken jag ber att få yrka bifall.

I detta anförande instämde herr Bengtsson i Norup.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Statsutskottets utlåtande, nr 87, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående försäljning av vissa delar av övningsplatsen Backamo jämte i ämnet
väckta motioner föredrogs härpå; och biföll kammaren därvid utskottets
hemställan.

§ 7.

Äng. åter- Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 88, i anledremitterande
n''ng av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till förnyelse av kustfästuttåtande.
ningarnas båtmateriel begärdes ordet av

Herr Törnkvist i Karlskrona, som anförde: Herr talman! På grund av

inträffade omständigheter hemställer jag, att detta ärende måtte återremitteras
till statsutskottet. Samma yrkande har framställts i första kammaren
och där bifallits.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan, dels ock på bifall till yrkandet örn ärendets återremitterande
till utskottet för ny behandling; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den senare propositionen.

§ 8.

Äng ifråga- Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört statsutskottets utläsa^’
utöda- tande nr 91, i anledning av väckt motion örn utbetalande av visst belopp till
tande av visst sergeanten C. H. Carlssons efterlevande.

sergeanten C. Uti en av herr Bäcklund m. fl. inom andra kammaren väckt motion, nr 86,
H. Carlssons vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade föreslaefterlevande.
riksdagen måtte medgiva, att till framlidne sergeanten i förutvaran de

Kungl. Västgöta regementes reserv Charles Hilmer Carlssons efterlevande
anhöriga finge utbetalas det belopp, som skulle tillkommit dem, därest kungl.

Lördagen den 5 april e. m.

91 Nr 24.

förordningen den 23 september 1927 (nr 364) angående befäl och civilmilitär
personal i arméns reserver varit tillämplig å dem.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte av riksdagen bifallas.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herr Holmgren förklarat sig
anse, att utskottet bort tillstyrka bifall till den i ämnet väckta motionen.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Bäcklund: Herr talman! Jag har tillsammans med fyra andra ledamöter
av kammaren väckt en motion, vari hemställts att riksdagen må medgiva,
att till framlidne sergeanten i förutvarande Kungl. Västgöta regementes
reserv Charles Hilmer Carlssons efterlevande anhöriga ina utbetalas det belopp,
som skulle tillkommit dem, därest kungl, förordningen den 23 september
1927 (nr 364) angående befäl och civilmilitär personal i arméns reserver varit
tillämplig å dem. Statsutskottet har nu ansett sig böra avstyrka bifall till
motionen. Trots att jag förstår, att jag har mycket små utsikter att välta ett
statsutskott, som är enhälligt så när som på en enda reservant, anser jag mig
dock, herr talman, böra säga några ord, då de bestämmelser, som gillia fös
denna reservstatspersonal, både officerare och underofficerare, äro av den
natur, att de torde behöva synas en smula i sömmarna.

En del av de officerare och underofficerare på reservstat, som äro födda
åren 1886 och 1887, ha blivit berättigade att för sina anhöriga få pensionsrätt
enligt förordningen den 23 september 1927 (nr 364), då däremot andra,
som äro födda under dessa år, inte få den pensionsrätten. Därest denne sergeant
Carlsson, vars efterlevande det i motionen är fråga om, blivit befordrad
ett år senare, alltså 1918 i stället för 1917, så hade han blivit berättigad att
för sina efterlevande erhålla pension, örn han avlidit i åldern 42—54 år. Änkan
Carlsson blir alltså berövad rätt till pension, därför att hennes man fick befordran
allaredan 1917. Hade han däremot fått befordran först 1918, så hade
hon varit berättigad att få det belopp, varom motionen gäller. Dessa konstigheter
äro en följd av att Carlsson enligt 1912 års befälsförordning gjorde
sitt sista repetitionsmöte år 1924, som en följd av att han befordrats 1917.
Hade han däremot fått sin befordran ett år senare, så skulle han hava fullgjort
sitt sista repetitionsmöte 1928, och hans efterlämnade hade då enligt
1927 års reservbefälsförordning ägt uppbära reservunderofficerspensionens kapitalvärde
av cirka 3,670 kronor.

Såsom skäl för avslag å motionen har arméförvaltningens civila departement
bl. a. åberopat ett fall, där departementets beslut blev överklagat men
av kammarrätten fastställt. Jag vill naturligtvis inte klandra besluten såsom
sådana, men nog inbjuda de bestämmelser, varefter sådana beslut bliva fattade,
till ett övervägande, om icke bestämmelserna äro alltför stränga. De
stöta i varje fall mitt rättsbegrepp, och jag tror säkert, att så skulle bliva fallet
med det allmänna rättsbegreppet, därest det vore möjligt för en bredare allmänhet
att få en inblick i sådana fall. Emellertid är det åberopade fallet icke
likt det, varom nu motionerats. I det åberopade fallet Thärnesjöö var denne
också i likhet med . Carlsson född 1886, men han hade fått sin sergeantsbefordran
1918, alltså ett år senare än Carlsson, och var skyldig att fullgöra
repetitionsövningar åren 1919, 1922 och 1925. Dessa voro1 av Thärnesjöö fullgjorda,
då 1927 års förordning tillkom, men han blev därigenom skyldig att
fullgöra ytterligare en repetitionsövning år 1928. Emellertid led han då av
en svårartad hjärtsjukdom, som enligt läkarintyg omöjliggjorde hans inställelse
till tjänstgöring. Han erhöll på den grund av vederbörande regements -

Ang. ifrågasatt
utbetalande
av visst
belopp till
sergeanten C.
//. Carlssons
efterlevande.
(Forts.)

Nr 24. 92

Lördagen den 5 april e. m.

Äng. ifråga- chef uppskov med tjänstgöringen intill repetitionsövningarna 1929. Före dense^
utbeta- na repetitionsövning hade emellertid den angivna sjukdomen förorsakat
^”belopp T Thärnesjöös död. Han hade alltså på grund av sjukdom befriats från repetisergeemten
C. tionsövningen 1928 i vederbörlig ordning, och på grund därav hava arméförH.
Carlssons valtningens civila departement och kammarrätten kommit till det resultatet
efterlevande. enJigt bestämmelserna, att hans efterlämnade hustru inte är berättigad till
(Forts.) pension. Enligt nämnda ämbetsverks tolkning av förordningen synes framgå,
att inga hinder för pensionens utbetalande förelegat, örn Thärnesjöö avlidit
före 1928 års repetitionsövnings början, alltså den repetitionsövning, som
han vederbörligen hade befriats ifrån. Är det inte orimligt, frågar jag, att
ha bestämmelser, som ge sådana resultat vid tillämpningen?

Av vad jag anfört framgår, att bestämmelserna i 1927, års förordning i tilllämpningen
äro alltför hårda och ge märkvärdiga resultat. Jag kan inte
tro, att detta var avsikten vid förordningens tillkomst. Därför vågar jag begära,
att Kungl. Majit måtte uppmärksamma detta förhållande och möjligen
se till, att nödiga förändringar bliva vidtagna.

Statsutskottet har sin vana troget sagt så litet som möjligt och helt stött
sig på det infordrade yttrandet. Vad som förefaller mig märkvärdigt är, att
inte ett ord yttrats om frågan ur billighetshänsyn och i betraktande av de ömmande
omständigheterna i det enstaka fallet. Då motion väcktes 1927, gällde
det samtliga i de angivna åldersklasserna, men nu gäller det ett enstaka fall,
där det föreligger vederbörligen avgivit medellöshetsintyg, vilket åtföljt motionen.
Att utskottet i det hänseendet inte sagt ett ord förefaller anmärkningsvärt.
Det borde väl gjort någon skillnad, så att inte den principiella
frågan för samtliga ifrågavarande personer fått vara avgörande även nu.

Skulle det emellertid gå så, att utskottets förslag här bifalles, så hemställer
jag till regeringen, huruvida inte vid eventuell ansökan den änka, det här är
fråga om, kunde få sin pension ur det belopp av 30,000 kronor, som riksdagen
beslutat ställa till Kungl. Maj :ts förfogande för understöd åt efterlevande
efter befattningshavare i statens tjänst.

Emellertid anser jag mig, herr talman, ha fullt skäl att yrka bifall till motionen.
Ty jag anser att denna personal och dess efterlevande blivit så missgynnade,
att ett bifall till denna motion, som tar sikte på ett enstaka fall ur
billighetshänsyn, är väl motiverat. Det gäller här en människa, som lever under
fattiga omständigheter, och jag tror inte, att alla dessa principiella betänkligheter
bort få vara avgörande i detta fall, när det är fråga örn en enda änka
och alltså inte alla dessa befattningshavares efterlevande.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till motionen.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen ånyo övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Holmgren: Herr talman! Utskottets utlåtande i denna fråga är

åtföljt av ett längre yttrande, avgivet av arméförvaltningens civila departement
och undertecknat av dess chef, generalkrigskommissarien Widell, som
också deltagit i frågans behandling i utskottet och där varit i tillfälle att
klart och övertygande visa, såsom även står i detta utlåtande, att denna änkaalls
icke har någon rätt att få någon som helst hjälp eller understöd från
statens sida. Utskottets beslut har i enlighet därmed också blivit ett blankt
avslag på den föreliggande motionen.

Jag har emellertid tillåtit mig att anteckna mig såsom reservant. Det är
alldeles uppenbart, att hade denna änka haft någon som helst rätt till pension,
så hade varken herr Bäcklund eller någon annan behövt vända sig till
riksdagen. Ty då hade hon fått det på annat sätt. Då hade hon kunnat

Lördagen den 5 april e. m.

93 Nr 24.

gå deri vanliga administrativa vägen. Sålunda, att arméförvaltningens civila Äng. ifrägadepartement
styrker, att hon inte har någon rätt till pension, det är som ett äelSsi
goddag-yxskaft. Något annat är det inte. Vad som gjort, att jag ansett belopp till
mig böra ställa mig som reservant och jämväl underteckna motionen är det sergeanten C.
förhållande^ att örn denna änkas man, avlidne sergeanten Carlsson, inte varitCarlssons
fullt så skicklig och duglig, som han var, utan så pass mycket svagare, att efterUvan^ehan
blivit utnämnd till sergeant först ett år senare, än han nu faktiskt blev, (Fort8-)
så hade hans änka varit fullt berättigad att få understöd enligt av riksdagen
antagna bestämmelser. Sålunda har den omständigheten, att denne man varit
alltför skicklig, gjort, att hans änka icke kan komma i åtnjutande av lagenligt
understöd. Då synes mig detta vara ett typiskt gränsfall vid övergången
till nya bestämmelser, där riksdagen bör ha moralisk skyldighet att
följa den gamla goda domarregeln: hellre fria än fälla.

Jag tillåter mig därför instämma i det yrkande, som nyss gjorts av herr
Bäcklund, örn bifall till motionen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Det är två saker, som jag

först vill erinra om. Den första är, att jag ju i denna kammare har ett
stadgat rykte, höll jag på att säga, att taga hand örn änkor och faderlösa
barn, särskilt örn de äro från Karlskrona. Nu anser jag visserligen inte,
att det är berättigat att påstå, att detta tagit några orimliga proportioner.

Men det bör väl åtminstone kunna anses innebära en garanti för att jag i
sådana här fall inte vill gå alltför strängt och hårdhjärtat fram. Den andra
saken är, att jag inte haft tillfälle deltaga i detta ärendes behandling på avdelningen,
och jag står alltså så tillvida icke ansvarig för avdelningens beslut.
Dock har jag ju varit med vid behandlingen i utskottsplenum, men
där förekom icke någon diskussion. Jag har alltså satt mitt namn under utskottets
betänkande, och ber att få säga några ord.

Arméförvaltningens civila departement har i sitt avgivna utlåtande över
denna motion framhållit sådana betänkligheter mot att gå den väg, motionärerna
föreslagit, att jag tar för givet, att jag, därest jag suttit med vid
detta ärendes behandling i första avdelningen, inte hade vågat gå emot de
synpunkter, som civila departementet framfört. Det är uppenbart, att det
här inte kan vara nog med att föra fram blott de humanitära synpunkterna.

De skola föras fram och verka avgörande i sådana fall, som kunna sägas
vara isolerade och stå utan samband med gällande författningsbestämmelser
och som alltså icke föra med sig omedelbara konsekvenser av sådan beskaffenhet,
att de icke kunna överblickas. Nu omtalar emellertid civila departementet
i sitt utlåtande, att örn riksdagen skulle gå in för ett bifall till
motionen, så skulle automatiskt i kraft av gällande bestämmelser en hel mängd
personer komma att bli berättigade till liknande understöd, och vi skulle sålunda
komma att fatta ett beslut, örn vars ekonomiska konsekvenser vi i dag
icke ha en aning. Även om jag vill vara aldrig så human mot dessa fattiga
människor och skulle vilja ge understöd, när det gäller isolerade fall,
så måste jag därför, åtminstone för ögonblicket, säga, att skall man gå in
för yrkandet i motionen, så måste motionären eller någon annan här i kammaren
kunna stiga upp och säga, att de uppgifter, som civila departementet
här lämnat, icke äro riktiga. Men då icke någon gjort detta utan dessa uppgifter
stå oemotsagda, så anser jag, herr förste vice talman, det vara ganska
äventyrligt att i detta sammanhang gå in för motionärernas förslag.

Däremot skall jag gärna för min del understödja den vädjan, som här ställdes
till departementschefen och regeringen. Denna vädjan anser jag vara berättigad
med hänsyn till innebörden i riksdagens beslut rörande änkepensione -

Nr 24. 94

Lördagen den 5 april e. m.

Ang. ifrågasatt
utbetalande
av visst
belopp till
sergeanten C.
H. Carlssons
efterlevande.
(Forts.)

ring. Det synes berättigat att i det sammanhanget denna änkas intressen tagas
under omprövning hos regeringen. Och det skulle kanske vara rimligt
och riktigt, att motionären gör en formlig framställning därom till regeringen
eller ställer örn, att änkan själv gör det. Jag tror, att det med hänsyn
till frågans beskaffenhet är fördelaktigast, att motionären koncentrerar
sig på att gå den vägen.

Jag anhåller, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bäcklund: Herr talman! Den sista ärade talaren trodde, att ett

bifall till motionen skulle draga med sig farliga konsekvenser. Han meddelade
strax förut, att han icke suttit på avdelningen, när detta ärende där
behandlades. Och det kan jag förstå. Ty jag antar väl ändå, att man där
måste ha fått uppgift örn vad frågan här egentligen gäller. Jag har här
uppgift på hur många befattningshavare, officerare och underofficerare på
reservstat, som det här är fråga örn. År 1927 gällde det samtliga, men nu
ha vi ju tagit fram bara ett enda isolerat fall, där billighetshänsynen borde
kunna få fälla utslaget. Men örn jag tar med alla, som här kunna komma
i fråga, så äro siffrorna följande. Av dem, som äro födda 1886, finnas 33
officerare och 46 underofficerare, summa 79, av årsklassen 1887 14 officerare
och 39 underofficerare, summa 53, samt av årsklassen 1888 27 officerare
och 22 underofficerare, summa 49. Det är alltså lätt att räkna ut,
att det här icke kan bli tal om många fall. Det är ju nämligen fråga örn
endast dem av dessa befattningshavare, som avlida i åldern 42—54 år, alltså
i en ålder, där inte så värst stor dödlighet förekommer i allmänhet och
i synnerhet inte bland detta slags befattningshavare. Det kan sålunda knappast
bli annat än något enstaka fall, även örn det nu gällde alla, som härvidlag
kunna komma i fråga. Men här är det som sagt bara fråga örn en enda
fattig änka. Jag vet inte, örn det finns någon enda mer, som har det ställt
på samma sätt som denna änka, utom det fall givetvis, som omtalas i civila
departementets skrivelse. Så ligger saken i verkligheten till.

Jag tackar den siste ärade talaren för att han instämde med mig derutinnan,
att Kungl. Maj :t borde tillse, huruvida icke i annat sammanhang någon hjälp
kunde lämnas. När jag fått sådant understöd från statsutskottshåll, så hoppas
jag, därest det nu inte lyckas här i kammaren i dag att få igenom ett
beslut örn pension åt denna änka, att Kungl. Maj:t åtminstone ser till, vad
som kan göras i saken. Ty de gällande bestämmelserna äro enligt mitt sätt
att se absolut otillfredsställande, och den tolkning, de fått, är hård och obarmhärtig
mot fattiga människor.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag trodde, att herr Bäcklund

skulle lia kunnat nöja sig med ett instämmande i hans synpunkter beträffande
möjligheten för Kungl. Maj :t att inom ramen av det anslag, som nyligen ställts
till Kungl. Maj :ts förfogande, lämna skäligt belopp till ifrågavarande änka.
Om det kan göra någon nytta, skall jag be att få instämma med herr Törnkvist
i Karlskrona, och då får herr Bäcklund inregistrera ännu en av oss, som anser
att man bör undersöka denna sak litet noggrannare.

Det var emellertid icke för att säga detta, som jag^begärde ordet, utan för att
konstatera att herr Bäcklund icke kunde komma ifrån, att det finns en hel rad
fall. som skulle kunna tänkas bli behandlade efter samma norm. Det är detta
jag velat påpeka, och jag finner att kammaren gör Hokt i att icke utan vidare
gå emot arméförvaltningens civila departement, som påpekat konsekvenserna av
att fatta ett till äventyrs förhastat beslut i denna fråga. Herr talman, jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Lördagen den 5 april e. m.

95 Nr 24.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr förste vice Äng. ifrågatalmannen
givit propositioner å de därunder förekomna yrkandena, blev ut- s(Ut utbeta,-skottets hemställan av kammaren bifallen. ^6dopp

sergeanten C.

e q H. Carlssons

" '' efterlevande.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts (Forts.)
proposition angående tillfällig löneförbättring under budgetåret 1930/1931
för viss personal inom den civila statsförvaltningen; och biföll kammaren utskottets
däri gjorda hemställan.

§ 10.

Till avgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande, nr 93, i anledning Äng. avskrivav
Kungl. Maj :ts proposition angående avskrivning av viss del av statslån för nin9 av en del
anläggning av järnvägar från Oskarshamn till Huda och från Ruda till Ål g. ^ statslån för
hult jämte i ämnet väckta motioner. ™ägsanlägg I

en till riksdagen den 14 februari 1930 avlåten, till statsutskottet hänvi- xalmar^n
säd proposition, nr 162, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositio- r
nen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att statens den 31 december 1929
beräknade kapital- och räntefordran på grund av statslån för anläggning av
järnvägar från Oskarshamn till Ruda och från Ruda till Älghult finge till
den del, densamma överstege 525,000 kronor, avskrivas under i statsrådsprotokollet
angivna villkor.

I anledning av förevarande proposition hade väckts de likalydande motionerna
nr 302 inom första kammaren av herr Wagnsson m. fl. och nr 476 inom
andra kammaren av herr Werner m. fl., i vilka motioner föreslagits, att propositionen
måtte av riksdagen avslås.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen med avslag å ovanberörda
motioner måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Johan Nilsson i Malmö, andre vice talmannen C. Petrus V. Nilsson,
Rydén, Oscar Olsson, Bengtsson i Norup, Carlsson-Frosterud och Olsson
i Blädinge, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till ovanberörda motioner avslå Kungl. Majlis förevarande proposition;
samt

av herr Törnkvist i Karlskrona.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Här föreligger ett ärende,

i vilket ett antal reservanter funnit anledning att gå in för en avvikande mening
och yrka avslag på utskottets hemställan. Frågan berör huvudsakligen en fejd
mellan två samhällen om ett järnvägsintresse. Det gäller städerna Oskarshamn
och Kalmar. De båda järnvägar det bär är fråga om, vilka varit knutna till
Oskarshamn, ha i ekonomiskt avseende icke burit sig, och framställning har
gjorts till vederbörande, i detta fall riksgäldsfullmäktige, örn att åtgärder skulle
vidtagas för affärernas.sanering genom en reglering av statslånet. Riksgäldsfullmäktige
ha ställt sig välvilliga till framställningen, och man har gått in
för att från järnvägsbolagen avlyfta en ganska avsevärd del av deras skuld.

Det förslag till uppgörelse, sorn uppgjorts, innebar, att statens fordran i Ruda
—Oskarshamns och Ruda—Älghults järnvägar skulle nedskrivas till 525,000

Nr 24. 96

Lördagen den 5 april e. m.

Äng. avskriv- kronor, varjämte i samband därmed reglerades åtkomsten av dessa 525,000
ning av en del kronor. Innan riksgäldsfullmäktige insände förslaget till regeringen för viar
statslån för <jare åtgärder, framträdde ett intresse nere i Kalmar omkring Kalmarjärnvävägsanlägg-
gärna. Ett erbjudande därifrån gjordes, förhandlingar kommo till stånd med
ningar inom Kalmar läns östra järnvägsaktiebolag, och slutligen har på grundval av detta
Kalmar län. anbud det nu föreliggande förslaget kommit fram till riksdagen. Nu är det att
(Forts.) märka, att den nyss nämnda uppgörelsen med Oskarshamn innehöll alldeles
samma villkor för staten som den uppgörelse med Kalmar läns östra järnvägsaktiebolag,
vilken presenterats riksdagen. Yad som givit det senare alternativet
övertaget vid riksgäldsfullmäktiges överväganden har varit, att man med
hänsyn till att Kalmarjärnvägarnas ekonomi är bättre än ovannämnda båda
järnvägars funnit, att vid en dylik uppgörelse dessas framtida ekonomiska
ställning skulle komma i ett gynnsamt läge, ja att garantier skulle vinnas för
deras fortsatta trafikering under ekonomiskt betryggande former. Riksdagen
har nu den delikata uppgiften att vara ett slags skiljedomare mellan två lokaliteter,
mellan två städer. Nu kunna visserligen riksgäldsfullmäktige från sina
synpunkter — och kanske också regeringen, här närmast kommunikationsministern
— säga, att uppgörelsen är fördelaktig för Oskarshamns stad, och detta
har man också sagt. Jag tror emellertid icke, att detta är så obestridligt, att
man bör låta det stå oemotsagt. Befolkningen i Oskarshamn hävdar bestämt,
att uppgörelsen icke är fördelaktig. De protestera emot, att förvaltningen över
dessa järnvägar utövas från Kalmar, och de äro beredda att göra de uppoffringar,
som behöva göras, i avvaktan på en framtida väntad och, som de hoppas,
gynnsam utveckling av järnvägarnas trafik och ekonomi. De vilja icke vara
med örn att frågan löses på ett sådant sätt som riksgäldsfullmäktige här föreslagit.
Det är inga platoniska protester, som invånarna i detta samhälle gjort,
utan deras protester äro bestämda och ganska allvarliga, och man får vid läsningen
därav det bestämda intrycket, att det gäller en hjärtesak för dem att
icke bliva behandlade på det sätt, som i propositionen föreslås. Det är att
märka, att länsstyrelsen i Kalmar län gått emot den lösning av frågan, som riksgäldsfullmäktige
förordat. På sidan 18 i propositionen återfinnes länsstyrelsens
uttalande. Man framhåller där, att man bör utreda frågan örn en sammanslagning
av alla de i södra delen av Kalmar län och angränsande delar av närliggande
län befintliga smalspåriga järnvägarnas förvaltning, och det heter:
»Särskilt synes det länsstyrelsen, som om en sådan utredning i det nu föreliggande
fallet åtminstone bort omfatta en sammanslagning av Oskarshamnsjärnvägarna
jämväl med Östra Värends järnväg, som trafikerar fortsättningen av
järnvägslinjen från Älghult åt Växjö, genom vilken järnvägslinje en rak förbindelse
erhållits från sistnämnda stad till kusten. Länsstyrelsen är därför
av den uppfattningen, att, innan den föreliggande frågan slutligen prövas, en
dylik utredning bör äga rum.» Och vidare: »Beträffande det av Kalmar läns
östra järnvägsaktiebolag senare avgivna anbud att genom ett för ändamålet
bildat dotterbolag övertaga järnvägarna synas några vägande skäl för en sådan
anordning ej förebragts. Enligt vad länsstyrelsen under hand inhämtat föreligger
från sistnämnda järnvägsbolags sida ej heller något större intresse för
ett dylikt övertagande, utan lärer huvudskälet vara, att likformighet i frakttarifferna
härigenom lättare skulle åvägabringas, en fråga som emellertid torde
kunna utan större svårigheter på annat sätt ordnas.» Och vidare heter det:
»Då, såsom riksgäldskontoret anfört, de avgivna anbuden äro från statens synpunkt
i ekonomiskt avseende likvärdiga och i betraktande av de enhälliga
protester mot det av Kalmar läns östra järnväg saktiebolag framförda förslag,
som från ortsbefolkningens sida till länsstyrelsen ingivits, anser länsstyrelsen
för den skull, att en sammanslagning av järnvägarna icke, åtminstone för närvarande,
bör mot Oskarshamnsbolagens bestridande genomföras.-»

Lördagen den 5 april e. m.

97

Nr 24.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför: »Då borgen för statslånet i varje
fall skulle erhållas, bar staten i egenskap av långivare icke någon anledning
att föredraga trafikfusionen med Kalmar—Berga järnväg framför en reglering
av Oskarshamnsbanornas ekonomiska ställning utan dylik fusion. Det kan därför
ifrågasättas, huruvida staten bör vidtaga en sådan åtgärd som tvångsfusion
för att tillgodose det av förslagsställaren angivna ändamålet att borttaga en
trafikbarriär, vilket tyckes vara ett staten som långivare ovidkommande intresse.
Hela det enskilda järnvägsnätet har ju i övrigt sin frihet i dylikt avseende,
utan att staten därmed tager befattning; och därför torde också staten
hava anledning att därutinnan iakttaga försiktighet i ett enstaka fall och sålunda
ej begagna sin genom statslånet givna makt på här föreslaget sätt annat
än örn synnerligt skäl därtill finnes.»

Det förefaller, som örn dessa uttalanden, framför allt uttalandet från länsstyrelsen,
vars kvalifikation att bedöma ärendet torde vara odisputabel, väl
överensstämma med de synpunkter jag här lagt på frågan, och som örn riksdagen
borde vara mycket försiktig när det gäller att uppträda som skiljedomare i
en strid mellan två städers intressen. Mig synes det riktiga vara, att om riksdagen
skall nödgas fatta en positiv ståndpunkt till förmån för den ena av parterna,
den andra parten icke med fog skall kunna föra fram anklagelsen, att
icke alla utvägar att lösa frågan opartiskt försökts. Vi ha alla en tillräcklig erfarenhet
från olika delar av landet av de synpunkter städerna lägga på förvaltningen
av järnvägarna och inflytandet på ledningen av dem för att kunna bilda
oss^ en uppfattning örn det befogade i Oskarshamns stads protester mot den
ifrågasatta åtgärden, särskilt som man där tror, att det likväl finns en möjlighet
att lösa spörsmålet utan nu föreslagna fusion av järnvägsföretagen och på
ett sätt, som tillförsäkrar staden ett avgörande inflytande över de värden man
lagt ned och de företag man gjort så stora ekonomiska uppoffringar för. Jag
har funnit det vara angeläget att rikta riksdagens uppmärksamhet på frågans
verkliga innebörd. Jag förstår mycket väl riksgäldsfullmäktiges och regeringens
synpunkter, att det är rationellt ur statsfinansiell synpunkt att på detta
sätt söka reda upp ekonomien för järnvägarna i fråga, och det är klart, att såväl
herr kommunikationsministern som riksgäldskontoret kan säga, att järnvägarnas
ekonomiska framtid sannolikt bättre säkras genom ifrågavarande fusion.
Det ligger emellertid betydande värden i ett samhälles missnöje eller belåtenhet
i en fråga som denna, och man bör icke utan vidare giva sig in på en sådan skiljedomaregärning,
som man nu vill inbjuda riksdagen till. Jag tror, herr talman,
att det skulle vara klokt, örn riksdagen nu avsloge framställningen och i
avvaktan på en ny framställning ett kommande år föranstaltade undersökningar
i ärendet, så att Oskarshamns stad eller något annat samhälle icke skall
kunna säga, att man icke undersökt alla utvägar att lösa spörsmålet med bibehållande
av ledningen över järnvägarna hos Oskarshamn. Ty, herr talman, till
slut: det är icke tillräckliga garantier för staden, att den har ett par ledamöter
i en järnvägsstyrelse placerad på en annan ort, då styrelsen består kanske av
7 å 8 eller flera personer. Det medför en rätt att yttra sig, som många gånger
är mycket platonisk.

Herr talman, jag hemställer om bifall till den reservation, som finnes fogad
vid utlåtandet, och vilken innebär avslag på Kungl. Maj :ts proposition och bifall
till motionerna.

I detta yttrande, under vilket herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Wirsell, Carlsson-Frostnud och Västberg.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Då herr Törnkvist i Karlskrona
lade upp frågan så vidlyftigt, som han gjorde, kanske det är skäl i att erinra

Andra kammarens protokoll 1930. Nr ilh. 7

Ang. avskrivning
av en del
av statslån för
vissa järnvägsanläggningar
inom
Kalmar län.

(Forts.)

Nr 24.

98

Lördagen den 5 april e. m.

Äng. avskriv- litet om riksdagens inställning till frågan om sammanslagning av de enskilda
ning av en dd järnvägarna. Det har varit en allmän känsla här i riksdagen — och förresten
"t^nom olika regeringar också — att det kaos, som hittills rått på de enskilda
vägsanlägg- järnvägarnas område, måste på ett eller annat sätt avhjälpas. Jag är icke alls
ningar inom blind för, att de synpunkter, som herr Törnkvist framförde, ha mycket stor
Kalmar län. resonans i Oskarshamn. Jag är så mycket mindre blind för det, sorni jag har
(Forts.) direkt och personlig erfarenhet ifrån sammanträden med representanter från
olika samhällen i andra delar av landet än Småland, vilka hysa samma ovilja
mot att man försöker få rationalisering till stånd. Förhållandet är likadant
överallt. Anledningarna kunna vara olika: än är man rädd för att man icke
skall kunna åt en ort trygga inkomsterna av befraktningen från några stora industrier,
än äro vederbörande ängsliga för att de icke skola få behålla sina styrelsemandat
med ty åtföljande fribiljetter. Det är en hel färgskala av olika
synpunkter, som gör sig gällande, örn man undersöker saken närmare. Emellertid
skall jag icke ingå på detta utan vill endast anföra ett enda exempel från
åren 1899 och 1900, som jag själv har erfarenhet av. Då slogos de tre järnvägar
ihop, som kommo att drivas av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund.
Det gick helt enkelt till på det sättet, att vederbörande köpte in aktiemajoriteten
i de olika bolagen, och det föll ingen in att fråga de orter, som berördes
av sammanslagningen, örn vad de tyckte örn transaktionen. Den genomfördes
utan vidare, och man hade icke möjlighet att. från den ena eller andra
orten göra några invändningar. Men när staten vill i sammanhang med en betydande
nedskrivning av pengar, som staten lånat ut till respektive företag,
verkligen försöka få en sammanslagning till stånd, då passar nian på att protestera.
Då kommer man fram nied alla möjliga synpunkter och stryker särskilt
under enhälligheten i protesterna.

Jag ber att få framhålla ett pär saker. Båda dessa banor sammanlagda utgöra
ej mer än 79 km., under det den järnväg de skulle bli sammanslutna med
redan nu omfattar 206 km. Varje människa förstår, att det genom en sammanslagning
blir större stabilitet över det hela, och att man på. samma gång
blir i stånd att på ett för den trafikerande allmänheten fördelaktigt sätt ordna
med frakttaxor och dylikt.

I detta sammanhang måste jag säga ifrån, att osämjan mellan Oskarshamn
och Kalmar har varit till den grad stor, att ingendera parten har velat höra på
det örat att försöka reglera taxorna på ett förnuftigt sätt. Nu kan jag ej neka
mig nöjet att påpeka en sak, som visserligen ej förekommit vid dessa båda järnvägar,
men vid en annan småländsk järnväg, där man exempelvis ej generat sig
för att, då ett sällskap kommit åkande i bil, stanna utanför vederbörande trafikchefs
expedition, gå in där och säga: »Fa vi aka i andra klass till den och
den orten för så och så nedsatt avgift? I annat fall fortsätta vi i bil dit.» Och
det lär lia inträffat, enligt trovärdiga utsagor, att vederbörande låtit auktionera
med sig på det sättet. Nu frågar jag, om någon tror, att ett så kaotiskt tillstånd
i längden kan vara till nytta vare sig för den ena eller den andra parten.
Jag ställer den frågan, men jag tänker, att det ej kan bli mer än ett svar.

Emellertid tycktes herr Törnkvist lägga största vikten vid ett av länsstyrelsen
i Kalmar län åberopat argument. Han sade, att det borde undersökas,
örn det ej vore fördelaktigt att slå ihop järnvägarna med Östra Värends järnväg.
Jag kan trösta herr Törnkvist och deni, som instämt med honom, med att ett
sammanträde, där denna fråga var uppe, hölls redan den 1 december 1927, varvid
det konstaterades, att alla dessa tre järnvägar, d. v. s. de båda, varom nu är
fråga, och Östra Värends järnväg, voro så fattiga, att det ej lönade sig att
tänka på en dylik sammanslagning. Som herrarna torde finna, har riksgäldskontoret
icke förhastat sig, utan man har försökt lirka med vederbörande för
att få fram en förnuftig lösning av det delikata spörsmålet. Men det har till

Lördagen den 5 april e. m.

99 Nr 24.

dags dato misslyckats. Om jag således nu kan avföra projektet beträffande
Ostra Värends järnväg i detta sammanhang, kan jag ej neka mig nöjet att påpeka,
vad utskottet i försiktiga ordalag framhållit, nämligen att örn, trots allt,
det blir fråga örn att sammanslå Östra Värends järnväg med Oskarshamnsbanorna,
skulle detta förslag genomfört komma att medföra en direkt trafikavledning
från statens järnvägar, som kan beräknas omfatta 5,000 ton gods örn
året, som skulle direkt ledas ner till Kalmar eller annan ostkusthamn. Nu
frågar jag: är det någon i kammaren, som anser, att riksgäldsfullmäktige med
öppna ögon skulle kunna gå med på en sådan eventualitet, där man skulle avleda
en godstrafik på omkring 5,000 ton från statens järnvägar till förmån exempelvis
för Kalmar? Jag tycker mig i andanom se, hur Oskarshamnsborna skulle
draga en besvikelsens suck, om de skulle finna, att deras energiska åtgärder
skulle resultera i, att Oskarshamn ej finge något med av en trafik, som de med
så mycket intresse försökt draga ifrån statsbanorna.

Sedan bär man gjort gällande, att den där transporten på järnvägarna är av
den omfattning och så värdefull för Oskarshamn, att man ej kan reflektera på
att släppa efter. Mina herrar, hur förhåller det sig med den saken? Jo så,
mina herrar, att när järnvägsfusionssakkunniga gjorde en undersökning, hur
stor roll denna järnväg spelar för Oskarshamn ekonomiskt, befanns det, att hela
den trafik, som för hamnen där av dylikt gods kunde påräknas, belöpte sig till
cirka 7 %. Nu är det dessutom så, att även om man går ut från — vilket Oskarshamnsborna
göra gällande, men som icke riksgäldsfullmäktige kunna göra på
något sätt — att Kalmar skulle draga till sig mera trafik, så kan, örn man tar
med allt, som har med hamnen att göra, det ej som sagt bli iner än 7 % av det
gods hamnen i Oskarshamn har att göra med. Men jag vågar bestämt påstå, att
eftersom det nya bolaget här måste ikläda sig att underhålla och trafikera de
nya järnvägarna, man måste räkna med, att där måste också någon trafik gå
fram. Annars förverkar man koncessionen. Då är det tid, herr Wagnsson i
första kammaren, att få den för billigare pris ändå än nu, örn Kalmarintresset
missköter sig så, som här antydes.

Emellertid fäste herr Törnkvist i Karlskrona uppmärksamheten på en viktig
sak,, nämligen örn Oskarshamn skulle få tillräckligt inflytande på ledningen av
trafiken på järnvägarna, och han sade, att två styrelseledamöter voro för litet,
men herr .Törnkvist glömde vad som dessutom här är intaget i överenskommelsen,
nämligen att örn det befinnes, att Oskarshamns intressen ej iakttagas på ett
tillfredsställande sätt, träda skiljemän till, av vilka Kalmar och Oskarshamn
sätta till engvar, under det att den tredje tillsättes av ett riksdagens eget organ.
Det är alltså en fullt opartisk man, sorn helt och hållet får avgörandet i sin hand.
Det ansåg tydligen herr Törnkvist icke vara av större betydelse.

Jag tror mig med det anförda lia visat, dels att Kalmar länsstyrelses invändning
beträffande undersökningen av möjligheterna att slå samman järnvägarna
med östra Värends järnväg ej är att reflektera på. Vidare har jag visat, att de
fraktbelopp, sorn. i vidrigaste fall dragas ifrån Oskarshamn, d. v. s. att ej något
gods fraktades till hamnen där, skulle uppgå till cirka 7 %. Denna förutsättning
är. dock ej möjlig, ty i så fall skulle koncessionen vara förverkad. Jag tror
mig dessutom ha påvisat, att det finnes garantier för att bevara åt Oskarhamn
ett stort inflytande härvidlag.

Jag skall .inskränka mig till att ytterligare understryka, att den ena av dessa
järnvägar ej är stort mera än 6 år gammal, varför man hittills ej haft några
underhållskostnader att tala om för densamma. Det är först nu, när man börjar
få lov att sköta örn överbyggnaden ordentligt, som det kostar pengar. Jag vågar
från denna plats säga, att örn denna uppgörelse antages, kommer den att bli
till större fördel för Oskarshamn, än örn staden får fullfölja sitt program att
offra, som jag hört uppgivas, omkring 20,000 kronor årligen för nöjet att få ha

Äng. avskrivning
av en del
av statslån för
vissa järnvägsanläggningar
inom
Kalmar län.

(Forts.)

Nr 24.

Ang. avskrivning
av en del
av statslån för
vissa järnvägsanläggningar
inom
Kalmar län.

(Forts.)

100 Lördagen den 5 april e. m.

järnvägarna under egen regi och lia så tilltrasslade fraktförhållanden, som hittills
rått. Det enda sättet, som jag och mina kamrater bland riksgäldsfullmäktige
kunnat upptäcka, är att låta ett så pass stabilt företag som det föreslagna
taga hand örn trafiken och på så sätt få alla framtida bekymmer för Oskarshamn
beträffande underhåll av järnvägarna ifråga och ekonomiska svårigheter
för dem definitivt avlyftade.

Då jag har den uppfattningen och då det i detta speciella fall icke rått någon
oenighet bland riksgäldsfullmäktige, samt vidare vår uppfattning biträtts av chefen
för kommunikationsdepartementet, ber jag att få hemställa, att kammaren
måtte biträda utskottets förslag.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag skall ej bli mångordig. Det
som herr Törnkvist först anförde kan jag instämma i, men jag vill rätta ett
misstag, som kommit in i debatten, nämligen att striden skulle stå mellan
städerna Kalmar och Oskarshamn. Så är ej förhållandet. Det är mellan det
järnvägsbolag, vars styrelse har sitt säte i Kalmar, och stadsfullmäktige i
Oskarshamn, som striden står. Varför jag, då frågan kommit upp till behandling
i utskottet, har ställt mig på Oskarshamnsintresset är därför att det
tyckes gå här som det så ofta går här i världen, att de svagaste bli lidande.
Man känner de kraftiga ekonomiska intressen, som finnas i Kalmar, och
Oskarshamn med omnejd har offrat omkring 2,000,000 kronor på järnvägsföretaget.
Oskarshamn har därtill anlagt en dyrbar hamn. Skulderna på
järnvägen ha i varje fall nedbringats år efter år. Kalmar har icke lämnat
större garantier, än som Oskarshamn har gjort. Jag har därtill i motsats
till herr Anderson i Råstock den uppfattningen, att det ej bara är riksgäldsfullmäktige,
som begripa saken, utan även Oskarshamns stadsfullmäktige
torde ha litet förstånd. Jag tycker, att man ej skall utöva ett statsförmynderskap
från en sådan institution som riksgäldsfullmäktige. Här bör riksdagen
värna örn ett samhälles intressen, som offrat 2,000,000 kronor på en
järnväg, vilken de enligt utskottets förslag skulle gå miste örn, därigenom
att trafiken dirigerades från Kalmar. Jag må säga, att det är smärtsamt att
behöva tala så, men man måste göra det och understryka förhållandet när en
myndighet sådan som länsstyrelsen, vilken representerar opartiskheten, har
avstyrkt, att ett särskilt bolag skulle övertaga järnvägarna för 525,000 kronor,
men ansett, att det är bättre, att Oskarshamn med omnejd, då det ställes
garantier för samma belopp och de först hava erbjudit summan, skall få behålla
sin järnväg.

Därtill kommer, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen säger, att då borgen
för statslånet i varje fall skulle erhållas, har staten i egenskap av långivare
icke någon anledning att föredraga trafikfusionen med Kalmar—Berga järnväg
framför en reglering av Oskarshamnsbanornas ekonomiska ställning utan
dylik fusion. När myndigheterna, som ställa sig opartiska, tillstyrka att
Oskarshamn och hela nejden däromkring skall få behålla sin järnväg, då de
har fått betala så mycket pengar och äro intresserade av saken, tycker jag,
att det är hårt, om riksdagens andra kammare liksom första kammaren skulle
gå med på detta förslag. _

Jag anser, att kammaren handlar rätt, om den bifaller reservationen, till
vilken jag yrkar bifall.

Herr Gustafson i Vimmerby instämde häruti.

Herr Werner: Herr talman! Det är ej mycket ovanligt, att vi få ärenden
av liknande art, där det gäller avskrivning av statslån, men mera ovanligt
är det, att det blir motioner med yrkanden sådana som här framställts. Det

Lördagen den 5 april e. m.

101 Nr 24.

mäste ses mot bakgrunden av att jag, som är motionär, finner det fullstän- Äng. avskrivdigt
upprörande att handskas nied en orts intressen så, som här skett. För ning av en dd
att man ma torsta denna truga bättre, skall jag namna några ord örn jarn- vissa
vägarnas belägenhet där nere. Redan när Kalmar—Berga järnväg, den stör- vägsaidäggsta
i den fusion, varom herr Anderson i Råstock talade, kom till, blev Oskars- ningar inom
hamn varse, att det handehsområde, som var för staden naturligt, togs bort kalmar län.
från den. Det var helt enkelt en försvarsåtgärd från Oskarshamns sida, att (torts.)
man byggde järnvägen Oskarshamn—Ruda. Denna järnvägsförbindelse kom
till, oell orsaken därtill var, att vid den förutvarande järnvägen rådde sådana
absurda förhållanden, som herr Anderson i Råstock påpekat angående den
resande, som kom med bil. Jag avser emellertid särskilt de s. k. fraktavtalen,
varigenom medelst enskilda nedsättningar Kalmar—Berga järnväg lyckades
draga till sig frakterna till Kalmar, vilka, örn lojalitet iakttagits, skulle ha
kommit till Oskarshamn.

Utskottet uttalar sig här mycket försiktigt i fråga örn de skäl, som herr
Anderson i Råstock ansåg avgörande. Utskottet säger, att det med all sannolikhet
skulle uppstå någon trafikavledning från södra stambanan. Örn jag
fattat herr Anderson i Råstock rätt. menar han, att det skulle innebära en
trafikavledning, som skulle gå upp till 5,000 ton till förmån för Kalmar genom
en fusion mellan Östra Värends järnväg och Oskarshamns järnväg, en
naturlig och rak förbindelseled, som redan finnes mellan Oskarshamn och
Växjö och Alvesta. Hur den skall åstadkomma en trafikavledning till förmån
för Kalmar är ofattbart. Jag tror ej heller, att den kan åstadkomma någon
större trafikavledning från östra stambanan av det skälet, att den trafik det
gäller framförallt är persontrafik, och den är redan med nuvarande förhållanden
så ordnad, att den går över Växjö och nedåt, då man från Oskarshamn
skall söder ut. Det blir nämligen en tidsskillnad på 4 timmar, örn man skall
åka den andra vägen över Nässjö. Jag tror, att den naturliga lösningen är, om
man skall tänka sig en sammanslagning av järnvägarna, att sammanslå dessa
järnvägar, så att man förbinder de två städerna, en stad på Smålands högland
med en stad, som har en av de bästa hamnarna vid ostkusten. Jag tror, att en
sådan fusion skulle vara förmånlig. Men örn den ej går att åstadkomma, har
Oskarshamns stad iklätt sig offer på 2,000,000 kronor för att få dessa järnvägar
i gång. Man Ilar tecknat borgen för denna summa 525,000 kronor, som det här
skall gälla, och förklarat sig villig att taga de ekonomiska risker, som ett
bifall till det erbjudande, man tidigare fick från riksgäldsfullmäktige, skulle
innebära. Det är att märka, att balansräkningen för järnvägsbolaget för de ^
senaste åren visserligen visat underskott, men ett år efter år minskat underskott.
Och Oskarshamn tror, att den dag ej är långt avlägsen, när järnvägen
med de inskränkningar, som nu gjorts, skall komma att bära sig. De uppoffringar,
som man från Oskarshamns sida får göra — jag kan försäkra, att
det är en enhällig uppfattning jag här uttalar — äro av den art, att man anser,
att man hellre gör dessa uppoffringar än utsätter sig för risken, att det
företag, som skapats med dessa uppoffringar, skulle överlämnas åt ett konkurrerande
bolag, som helt säkert ej skulle draga sig för att utnyttja den
monopolställning det skulle erhålla genom att leda trafiken på sina järnvägar,
utan hänsyn till. örn de under alla förhållanden utgjorde den naturliga
trafikvägen.

Med hänsyn till den enhälliga önskan, som finnes där nere, och de, som jag
tror, realistiska synpunkter, som anlagts från intressenternas sida, ber jag att
få yrka bifall till motionen, vilket är detsamma som bifall till reservationen.

Med herr Werner förenade sig herr Johansson i Krogstorp.

Nr 24. 102

Lördagen den 5 april e. m.

Ang. avskrivning
av en del
av statslån för
vissa järnvägsanläggningar
inom
Kalmar län.

(Forts.)

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Ingen i kammaren tar val illa

upp, om jag säger, att jag och övriga riksgäldsfullmäktige gjort vår skyldighet.
Jag kanske får sträcka mina anspråk så långt, att jag läser upp några
rader örn vad sakkunskapen säger om Oskarshamnsbolagets finanser efter
den nedskrivning, som här är fråga örn. Det finnes på sid. 19 i propositionen.
Jag kan få hänvisa till en sida i propositionen även jag, det har herr Törnkvist
gjort förut. Det heter där: »Utgår man från 1928 års ekonomiska resultat,
sådant detta angivits i byråchefen Norrmans skrivelse den 6 november
1929, ställer sig framtiden för Oskarshamnsbanorna sålunda: Driftöverskott
i runt tal 6,500 kronor, annuitet efter föreslagen avskrivning av statsskulden,
5 % å 350,000 kronor — 17,500 kronor, avsättning till förnyelsefond, beräknad
enligt i statens järnvägar använd genomsnittsberäkning till 0.75 % å bana
med byggnader, 4,300,000 kronor — 32,500 kronor, 3 % å rullande materiel.

650.000 kronor — 19,500 kronor, summa årlig förlust 63,000 kronor.» Och
på sid. 20 heter det: »Örn 5 % ränta skulle räknas å 525,000 kronor statslån,
komme det årliga förlustbeloppet att ökas med 8,750 kronor eller till 71,750
kronor.» Där ha herrarna perspektivet för framtiden. Nu vill jag genast
erkänna, att man givetvis ej kan räkna med fullt så höga belopp till avsättning
för förnyelsefond, som de sakkunniga gjort, utan att man får gå ut från
det tekniska värde, som järnvägarna nu måste anses ha i fullt trafikdugligt
skick. Men redan det blir en så stor summa, att det kommer att ställa sig i
stort sett så, som järnvägsfusionssakkunniga ha angivit.

Sedan vill jag säga några ord till herr Werner. När även han talade örn de

5.000 ton gods, så vill jag framhålla att jag har min uppgift från en trafikman
i Växjö, som till stor del svarar för den stadens järnvägsdrift. Hail har
beräknat siffran till 5,000 ton, huvudsakligen trävaror, som skulle komma
att avledas från statens järnvägar via Växjö—Alvesta och ner till Oskarshamn
eller Kalmar. Det spelar ingen roll. Faktum är, att dessa 5,000 ton
dragas från statsbanorna. Det är det jag tillåtit mig påpeka.

Till slut ytterligare ett ord. När man åberopar väg- och vattenbyggnad:: -styrelsen, vill jag säga, att hade vissa andra myndigheter tidigare fått yttra
sig om järnvägarnas tillkomst än väg- och vattenbyggnadsstyrclsen som på
den tiden endast såg på dessa ting rent tekniskt, då hade den sämsta av dessa
järnvägar icke byggts. Jag tror, att det kan räcka med den ants^dan jag gjort
i det fallet.

Jag har ej anledning att frångå mitt yrkande.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Borell: Herr talman,
mina herrar! Jag skall tillåta mig att säga några få ord i denna fråga.
Det är uppenbart, att det för Oskarshamn kan befinnas smärtsamt, att på
detta sätt resultatet av det arbete staden nedlagt försvinner och förintas. Men
detta är i föreliggande fall nödvändighetens hårda lag, det är den ekonomiska
utvecklingens egen lag. Jag är för min del övertygad örn att representanterna
för Oskarshamn taga fel, då de tro, att en sammanslagning med Kalmarjärnvägarna
är sämre för Oskarshamn än ett bibehållande av ifrågavarande banor
under Oskarshamns egen regi. Oskarshamn skulle i så fall ikläda sig borgen
för ytterligare 350,000 kronor. Efter allt att döma och med den hänsynslösa
konkurrens, som säkerligen alltjämt skulle råda mellan de skilda banorna, kan
man icke tänka sig annat än att en ny katastrof snart skulle inträffa. Oskarshamn
skulle få offra ytterligare betydande belopp på att hålla ifrågavarande
järnvägar vid liv. Örn sammanslagningen sker, får orten enhetliga, billiga
taxor. Till Oskarshamns förmån ha åtskilliga villkor stipulerats, som göra,
att frakterna i vissa fall bli billigare till Oskarshamn än till Kalmar, och för
Oskarshamn bibehålies sålunda ett naturligt handelsområde. För den stora

Lördagen den 5 april e. in.

103 »r 24.

trafikerande allmänheten, för industrien och näringslivet i orten blir genomfö- 4^-randet av enhetliga och billiga taxor givetvis av betydelse. Det är heller icke, av statslån för
såsom herr Törnkvist i Karlskrona säger, alldeles utan betydelse för staten, vissa jämom
det ena eller andra förslaget antages. I intetdera fallet får staten av sina vägsanläggstora
fordringar mer än 525,000 kronor; i båda fallen lämnas borgen för de
första 350,000 kronorna, för de återstående 175,000 kronorna erhåller ingen p ,
borgen; men säkerligen äro förutsättningarna för staten att få något igen av
sistnämnda belopp större, örn nu ifrågasatta sammanslagning sker, än örn så
icke blir fallet. Ur synpunkten av statens intresse och ur den trafikerande
allmänhetens synpunkt är det riktigt och förnuftigt, att det föreliggande förslaget
genomföres och — jag vågar säga det — för Oskarshamns stad är det
det bästa tänkbara. Skall Oskarshamn fortfarande konkurrera med Kalmar
på sätt som hittills skett, kommer det att ställa sig besvärligare för staden än
örn förslaget antages, och jag tror mig också veta, att åtskilliga av dem, som
stå på Oskarshamns sida i denna sak, medgiva detta. Farhågorna gå nog huvudsakligen
ut på att det avtal, som skulle komma att träffas i samband med
övertagandet, och de utfästelser man från det blivande Östra Smålands Järnvägsaktiebolags
sida skulle göra, icke komme att följas utan kringgås till
Oskarshamns nackdel, och att sålunda genom tillfälliga nedsättningar och avvikelser
från de bestämda taxorna Kalmar skulle gynnas på Oskarshamns bekostnad.
Emellertid tror jag, att farhågorna i detta avseende icke. lia någon
verklig grund. Oskarshamnsintresset bevakas genom att staden får i styrelsen
för järnvägarna sätta in två ledamöter. Man framhåller, att detta icke betyder
så mycket. Men därtill kommer, såsom herr Anderson i Råstock påpekat,
att alla tvistefrågor skola slitas av en skiljedomstol, i vilken Oskarshamn
får utse en representant, och denne har rättighet att undersöka varenda
affär, som gjorts på nämnda banor, och att granska varje uppgörelse, örn han
så vill. Någon avvikelse från avtalet torde näppeligen sålunda kunna befaras.

Vill man icke bedöma denna sak ur lokala synpunkter, mer eller mindre präglade
av biintressen och bisynpunkter, utan se frågan som den verkligen ligger
till och ställa sig på saklig och förnuftig ståndpunkt,.tror jag, att man gör rätt
och förståndigt i att taga föreliggande förslag till uppordnande av dessa
trassliga järnvägsförhållanden i östra Småland. Skulle så icke ske, måste
jag beklaga det, ty då är ett försök att få en förnuftig ordning mellan ett par
konkurrerande järnvägsaktiebolag förspillt. En dylik strävan bör riksdagen
på allt sätt understödja, och liknande sammanslagningar borde säkerligen göras
i mycket större omfattning än som hittills på grund av motstånd från
lokala intressen varit möjligt. Det skulle vara att beklaga, örn riksdagen trots
den fullständiga utredning och de kloka beräkningar, som nu föreligga, icke
skulle godkänna detta förslag.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Endast några ord såsom slutreplik.
Det hävdas såväl av utskottets talesman som herr statsrådet, att förslaget
är till Oskarshamns bästa. Men så är det väl ändå icke? Oskarshamnsbefolkningen
och representanterna för denna hysa en motsatt uppfattning.

Kan man verkligen med fog göra gällande, att deras mening örn nyttan för
Oskarshamns stad i detta fall är oriktig. Jag vågar icke intaga en sådan
hållning. Såsom belägg för deras ståndpunkt vill jag läsa upp ett par rader
av det yttrande, som av handels- och sjöfartsnämnden i Oskarshamn avgavs
den 16 december 1929. Det heter där: »Ruda—Oskarshamns järnvägar, Ruda
—Älghults järnvägar samt östra Yärends järnvägar äro byggda för
ernående av trafik Oskarshamn västerut och vice versa, och böra de
åtgärder, som vidtagas beträffande järnvägarna i första hand avse att
föra dessa avsikter till verkligt resultat,» Och man slutar på föl -

Nr 24. 104

Lördagen den 5 april e. m.

Äng. avskriv- ja lide sätt: »Därför protestera vi på det kraftigaste mot ett överförande

™vitåtdån /är av järnvägarnas äganderätt och trafik till annat samhälle och andra intressen
vissa järn- än de, av vilka och för vilka de äro byggda, och hoppas livligt att vedervägsanlägg-
hörande statsmakter beakta denna vår önskan». Det är val ganska orimligt,
ningarinom att man utan vidare underkänner denna invånarnas egen uppfattning om vad
Kalmar lan. som kari vara fördelaktigt för samhället. Jag vill tillägga, att jag förutsätter,
''Korts'') att långivaren, staten, genom riksgäldskontoret har sådana möjligheter att
öva påtryckningar på Oskarshamnsborna i fråga om taxepolitiken, att den
frågan borde kunna lösas utan att man går så alltför rationellt till väga, örn
jag så får säga, att man tager ifrån dem inflytandet för framtiden över järnvägarna.
Ha Oskarshamnsborna intresse av att bibehålla detta, böra de vara
medgörliga på den punkten så långt som deras intresse kan förenas med den
taxepolitik som herr Anderson i Råstock och herr statsrådet ansett vara nödvändig.
Jag anser sålunda, att svårigheterna därvidlag icke böra lösas på
det bryska sätt, som föreslås i utskottsbetänkandet.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Borell: Herr talman!
I anledning av den siste ärade talarens yttrande vill jag endast påpeka,
att han, om han läst handlingarna, borde ha funnit, att upprepade försök till
fraktöverenskommelser gjorts men strandat på grund av parternas motstånd.

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Jag hade icke tänkt begära

ordet i denna fråga, men då det här gäller ett ärende, som berör min hemort,
är det kanske förståeligt, att jag säger några ord.

Jag delar herr statsrådets uppfattning, när han framhåller, att man bör
sträva efter att få de enskilda järnvägarna ekonomiskt bäriga genom att sammanslå
deni till större enheter. Det är obestridligt, att en sådan strävan bör
uppmuntras från statsmakternas sida, men örn ett dylikt syftemål skulle nås på
bekostnad av stora områdens livsintresse, såsom här är fallet, får man väl
taga sig en funderare på, huruvida rätta sättet är att föreslå en sammanslagning.
Jag vill icke bestrida, att det rått en mycket hård konkurrens mellan
- å ena sidan Kalmar-—Berga järnvägsföretag, som till största delen äges av ett
enskilt bolag, samt å andra sidan Ruda—Oskarshamns järnvägsföretag. Det
skulle vara önskvärt, om denna konkurrens kunde jämnas ut till gagn för båda
företagen, men jag tror icke, att det kan ernås genom en tvångssammanslagning.
De garantier man skapat enligt förslaget äro enligt min uppfattning
icke tillräckliga för att tillgodose båda parternas berättigade intressen. Jag
förstår mycket väl den fruktan, som kommit till uttryck i motionen från representanten
för Oskarshamn och som tillkännagivits av befolkningen därnere.
Tänker man på de ekonomiska uppoffringar, som staden gjort, en stad som hör
till dem som ha de högsta kommunalskatterna i vårt land, och på vad följden
skall bli genom en avledning av trafiken från staden, är det ju klart för envar,
att ökade svårigheter måste uppstå för staden. Det kan icke vara ett statsintresse
att på detta sätt försvåra förhållandena för ett stort samhälle. Visserligen
bereder man större möjligheter för en annan ort genom ett sådant förfaringssätt,
men enligt min uppfattning uppväger förmånen med en sammanslagning
icke de. svårigheter, man åstadkommer för det andra samhället. Jag måste öppet
och ärligt bekänna, att jag icke gillat en dylik järnvägspolitik från någon kommuns
sida, som går ut på att slå under sig trafikområden från angränsande kommuner.
. Det kan icke vara gagneligt för sämjan och en sund irtveckling, att
man driver en sådan järnvägspolitik. Herr Anderson gjorde en del erinringar
bl. a. örn att nian genom sammanslagningen skulle få en större längd på järnvägen
och att den därigenom skulle bära sig bättre. Jag vill då påpeka för honom,
aft vi ha en järnväg i Småland, som icke är längre än 18 kilometer, om

Lördagen den 5 april e. m.

105 Nr 24.

jag icke missminner mig, oell alltså betydligt kortare än järnvägen Oskars- Äng. avskrivhamn—Ruda,
men denna hör till de järnvägar, som bära sig bäst i vårt land. nin9 av äd
Det är sålunda icke längden på järnvägen, som är avgörande för bärigheten, och avv^^^Jör
i det hänseendet torde sålunda icke sammanslagningen ha någon betydelse. Jag vägsanlöggvill
icke förneka, att principen i det stora hela är riktig, men här föreligger ett ningarinom
fall, där man ändå kan påvisa, att det kan ha sina nackdelar i rent ekonomiskt Kalmar län.
avseende för ett så svårt betryckt samhälle som Oskarshamn. Det är med hän- ir°rts-)
syn härtill som jag måste ställa mig avvisande till Kungl. Maj:ts förslag, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som avgivits.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Borell: Herr talman!
Det är naturligtvis ganska lönlöst att gentemot ett lokalintresse söka
påvisa de verkliga förhållandena för dem, som av en eller annan anledning understödja
nämnda intressen. Jag skulle dock vilja rekommendera dem av herrarna,
som vilja ha en objektiv bild av denna fråga, att studera den tabell, som
står intagen å sidan 15 i propositionen. Såsom förhållandena äro för närvarande,
försöker den ena järnvägen motarbeta den andra genom att sätta trafikspärrar,
höga övergångsavgifter vid de olika övergångsstationerna. Detta
hinder kringgås bland annat på det sätt, att den ena järnvägen skickar lastautomobiler,
som samla upp gods från den andra järnvägens trafikområde och
föra det runt övergångsstationen intill det egna trafikområdet. Det bedrives
sålunda en mycket osund konkurrens. Säkert är, att örn denna konkurrens skall
fortsätta Oskarshamnsborna i längden komma att ligga under i densamma —
det är en sak, som jag tror att dessa banors intressenter själva förstå. Man
må säga om konkurrensen vad man vill, men visst är, att den finns och säkerligen
icke kommer att minskas.

Genom den ifrågasatta uppgörelsen vinner man dessutom, att taxorna bli lägre.
Även den förmånen karr Oskarshamn få stor nytta av. Jag skall icke
trötta herrarna med några långa utläggningar om taxeberäkningarna — ni kunna
läsa själva om den saken — utan bara taga ett par små exempel. Örn vagnsgods,
som beräknas efter tariff nr 7 — det är vagnsgodstrafiken som här är
av den största betydelse — skall skickas från Långemåla till Kalmar, ökas
frakten i förhållande till den nuvarande med 16 öre, under det att örn godset
skickas från Långemåla till Oskarshamn frakten minskas med 33 öre. I nästa
exempel se vi, att på sträckan Kråksmåla—Oskarshamn minskas frakten med
55 öre till Oskarshamn, under det att den ökas med 11 öre, örn gods sändes från
Kråksmåla till Kalmar. Och på samma sätt är det hela vägen. Det föreligger
synnerligen förmånliga bestämmelser för Oskarshamn, och jag vågar påstå,
att om avtalet kommer att hållas Oskarshamn får en vida fördelaktigare
ställning än om staden fortfarande skall driva den hårda konkurrensen med
Kalmar. Jag har visserligen hört, att Oskarshamnsborna gärna vilja göra fortsatta
uppoffringar för sina järnvägar, men jag tror, att dessa uppoffringar
snart bli flir tunga för dem att bära och att, örn frågan nu faller, den dag nog
kommer, då de själva skola inse, att denna uppgörelse för dem skulle varit den
fördelaktigaste. Oskarshamn har redan offrat mycket stora belopp och säkerligen
finnas inga utsikter att i fortsatt konkurrens ernå förbättrat driftsresultat.
Ruda—Älghults järnväg har hittills gått med stor förlust. Linjen Ruda

Oskarshamn har visserligen lämnat driftsöverskott några år, örn man ej räknar
med annuitet och ränta på lånen. På ingendera av järnvägarna har man
emellertid ännu kunnat göra några avskrivningar, och man kommer snart till
en tid, då stora underhållsarbeten bliva nödvändiga. Utsikterna för Oskarshamn
att kunna draga fram detta lass äro utomordentligt små. Jag vidhåller
därför, att även för Oskarshamn denna uppgörelse är den förnuftiga och förståndiga,
Man får icke. när det galler att sanera en orts järnvägsförbindel -

Nr 24. 106

Lördagen den 5 april e. m.

Äng. avskriv- ser, sorn liksom nu ifrågavarande äro abderistiska och oförnuftiga, taga för mycning
av en dd ken hänsyn till de känsloskäl, som framföras från det ena eller andra samhälaVvissa
järn" ^ inom trafikområdet. Det har på sätt och vis blivit en äresak detta för
vägsanlägg- Oskarshamn, och jag tror, att detta till stor del förklarar det motstånd, som
ningar inom nu framföres mot den föreslagna åtgärden från Oskarshamnsintresset. RiksKalmar
län. flagen hör väl emellertid se saken kallt och klokt och ekonomiskt, och gör man
(Forts.) kan jag icke tänka mig att kammaren kan komma till annan uppfattning

än att det förslag, som fusionssakkunniga och riksgäldsfullmäktige tillstyrka,
är ett klokt och fullt acceptabelt förslag.

Herr Törnkvist i Karlskrona : Herr talman! Skall man behandla en fråga
som denna med kallt blod, kräver det obetingat, att man också tar hänsyn
till de berörda samhällenas synpunkter och nackdelen av att framkalla en
känsla av att man utför en skarprättargärning mot ett samhälle genom att
vidtaga en åtgärd, som är ekonomiskt fördelaktig för andra samhällen. Jag
tycker, som jag framhöll tidigare, att skall man utföra en sådan åtgärd, då
skall man kunna visa, att alla utvägar att kunna lösa frågan tillsammans
med Oskarshamn äro uteslutna. Det har man i detta fall emellertid icke
visat, utan det finns luckor på den punkten, där man med god vilja kanske
skulle kunna finna en annan lösning. Det verkar fastmera, som örn sedan,
jag vill icke säga Kalmar stad, men sedan kalmarintresset framträtt med
ett nytt bolagsprojekt, har saken genast varit klar för vederbörande och för
riksgäldsfullmäktige.

Jag vill vidare, herr talman, som jag förut påpekade, erinra om att länsstyrelsen
i Kalmar län har också fört fram frågan örn en sammanslagning
av dessa järnvägar med Östra Yärends järnväg, som trafikerar fortsättningen
av linjen, och länsstyrelsen säger sig vara av den uppfattningen, att innan
den föreliggande frågan slutligt prövas, bör en utredning härom äga rum.
Det är icke klarlagt, att en sådan lösning av frågan är omöjlig, utan utskottet
säger för sin del endast, att »några möjligheter till en dylik sammanslagnings
praktiska genomförande knappast synas föreligga». Uttryckssättet förråder
ju, att detta ord »synas» bör kunna ersättas med ett mera positivt uttryck,
med ett konstaterande av hur det faktiskt skulle ställa sig.

Till slut vill jag säga, herr talman, att med den behandling ärendet nu
fått, sedan förslaget har kommit fram inför riksdagen och sedan riksdagen
har granskat det och Oskarshamn utsatts för faran, att, om den för en oklok
politik i detta avseende, helt förlora greppet över järnvägen, så är det min
fulla förvissning — i annat fall skulle ju Oskarshamnsborna handla synnerligen
oklokt mot sig själva — att de vid nya förhandlingar skola visa sig
mera tillmötesgående i fråga örn ordnandet av taxepolitiken än vad de hittills
gjort, enligt vad som framgår av propositionens uppgifter, vilka jag
har observerat. Om de icke visa detta tillmötesgående, så kommer jag naturligtvis,
herr statsråd, därest frågan kommer tillbaka till riksdagen ett
annat år, att anse, att Oskarshamnsborna visat en sådan oresonlighet i detta
ärende, att de därmed själva ha stängt möjligheten att få frågan löst på
ett sätt, så att de få inflytande över ledningen. De få då själva stå sitt
kast, och då skulle jag vara beredd att taga samma konsekvenser, som här
nu ha blivit föreslagna. Innan man emellertid kunnat uppvisa, att en sådan
oresonlighet föreligger, skall man icke gå den nu föreslagna vägen.

Herr Werner: Herr talman! Endast några få ord. Till herr kommunikationsministern
vill jag säga, att jag är fullt överens nied honom om att man
icke skall låta endast känsloskäl vara avgörande. Men för Oskarshamn gäller
det reala värden. Jag tror, att det finns erfarenheter i den vägen från de järn -

Lördagen den 5 april e. m.

107 »24.

vägar, som tidigare övergått till den fusion, som det här är fråga örn, exempelvis
Mönsterås—Fagerhults och Kalmar—Torsås järnvägar. De ha helt
säkert gjort erfarenheter i den vägen.

Vad beträffar den trafikspärr, som herr kommunikationsministern talade
om, skall jag endast be att få läsa upp fem rader ur den motion, som jag
har väckt, och som jag tror lämnar autentiska uppgifter örn denna sak. Det
står där:

»Huru Kalmar—Berga järnväg själv ämnar tillämpa dessa banavgifter
framgår därav, att den från och med den 1 juli d. å. med Kungl. Maj:ts
medgivande ökar desamma, medan Oskarshamnsbanorna sänka sina. Siffervärdena
i tablån å sidan 15 i kungl, propositionen få därför i verkligheten ett
annat utseende fr. o. m. nämnda dag. För övrigt uttagas extra banavgifter
särskilt för varje av Kalmar förvaltad järnväg.»

Jag skulle tro, att det är ett faktum, och jag är icke övertygad örn att
icke trafikspärren kommer att stå kvar, även om den överenskommelse, som
här är ifrågasatt, skulle bli verklighet.

Jag har fortfarande icke kunnat bli övertygad örn att det skulle vara ett
realpolitiskt misstag av Oskarshamn att värna om sina intressen, och jag yrkar
därför fortfarande bifall till reservationen.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag skall först be att få inkassera
herr Törnkvists i Karlskrona medgivande, att om Oskarshamnsborna fortfarande
skulle visa sig oresonliga, skulle han nästa gång vara att finna på den sida.
som vill försöka få en rätsida på denna sak. Jag skulle bara vilja veta, hur
länge man egentligen från myndigheternas sida skall behöva göra försök för
att överhuvud taget få någon reson på Kalmar- och Oskarshamnsbanorna i detta
fall. Det har ju gjorts en hel rad av sådana försök. Mig behöva ni rakt icke
tro och jag misstänker, att herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
kail säga detsamma, att ingen behöver tro honom, men vad är det för
folk, som från statens sida har sysslat med dessa saker? Jo, det har varit folk.
som kunna järnvägsfrågorna i grund, och särskilt tror jag, jag vågar göra det
påståendet beträffande såväl riksgäldsfullmäktiges förhandlare som järnvägsstyrelsens
och järnvägsfusionssakkunnigas experter. Ingen har kommit någonstans
med detta. Så är det enkla förhållandet.

När herr Törnkvist sedan ånyo talade örn Östra Värends järnväg, så är jag
ledsen, att han icke förmådde fatta vad jag upplyste örn i mitt första anförande,
att redan den 1 december 1927 hölls ett sammanträde mellan de olika intressenterna
för att om möjligt försöka få fram någon linje, som skulle vara ekonomiskt
framkomlig beträffande en sammanslagning av Oskarshamnsbanorna med östra
Värends järnväg, vilket dock befanns ogörligt. Så ligger den saken.

Sedan skall jag be att få säga till herr Magnusson i Kalmar, när han talade
om den 18 kilometer långa järnvägen, som bar sig så bra, att denna järnväg —•
det skulle föra för långt att närmare gå in på den saken — lever på Karlskrona
—Växjö järnväg och på statsbanan. Kunde emellertid herr Magnusson placera
en 18 kilometersstump på Oskarshamnsbanorna eller mellan dem och Kalmarbanorna,
bleve nog resultatet, örn den finge någon befraktning att tala om,
att sannolikt den minsta biten komme att bära sig bäst.

Då herr Magnusson säger, att det här gäller ett livsintresse, kan jag verkligen
icke vara med längre. Jag har liksom herr statsrådet tillåtit mig påvisa, att
detta är icke något livsintresse utan alldeles tvärtom. Det förhåller sig ju på
det sättet, att det .skulle bli billigare frakter i stort sett även efter den 1 juli
i år för bägge banornas trafikanter. Det är den nakna sanningen, och den kan
man i alla fall icke komma förbi.

Sedan skall jag ber att få säga en enda liten sak till. och det är, att jag tror,

Äng. avskrivning
av en del
av statslån för
vissa järnvägsanläggningar
inom
Kalmar län.

(Forts.)

Nr 24. 108

Lördagen den 5 april e. m.

Äng. avskriv- att vi böra vara litet försiktiga med att låta de lokala synpunkterna där nere
nm''Jtåt lin altför starkt framträda.

aVJssa järn™ dag kail även till kammarens protokoll säga, att Växjö stad är så pass invägsanlägg-
tresserad av att verkligen få en uppgörelse med staten till stånd beträffande
ningar inom Östra Värends järnväg, att det redan finns ett anbud därifrån, som visar, att
Kalmar Ian. man j^r absolut icke vill släppa banan i några andra händer, därför att man
(Forts.) redan nu har trafiken och hav behov av att ha den i fortsättningen också över
Växjö. Så förhåller det sig med den saken.

Beträffande faran av att låta de lokala synpunkterna tala i alltför stor utsträckning
skall jag dessutom bara anföra ett enda exempel. Härom året föreslogo
riksgäldsfullmäktige — jag var icke syndare i det fallet, ty jag var icke
där då — att man skulle sälja järnvägarna Skara—Timmersdala och Trollhättan—Nossebro.
Jag skall bara erinra herrarna örn att avslaget den gången
kostade svenska staten över 60,000 kronor. Den här gången misstänker jag, att
det utom den förlust staten gör blir Oskarshamn, som kommer att få betala
kanske 20,000 eller 30,000 kronor per år för det uppskov, som åtskilliga här
talat för, och det tror jag icke vore tacknämligt.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Borell: Herr talman!
Endast ett par ord till. Ett av Oskarshamnsintressets huvudmotiv är
ju, att man drömmer örn en fusion med östra Värends järnväg. Det har talats
örn den saken redan förut. Jag skulle bara vilja framställa en fråga till herr
Törnkvist: Hur kommer herr Törnkvist att ställa sig inför de utomordentligt
starka protester, som vid ett sådant förslags framställande säkert skulle komma
att göras från Växjö stad och övriga lokalintressen i Växjöorten för att värna
örn dessa intressen?

Herr Heiding: Herr talman! Då jag är från södra delen av Kalmar län,

borde jag kanske inte tala för att Oskarshamnsborna skola få behålla sin järnväg,
men då jag vet hur Kalmarintresset gått tillväga, när det gällde inköpet av
aktiemajoriteten i Kalmar—Torsås järnväg, som även omnämnes i den kungl,
propositionen, kan jag inte underlåta att säga några ord.

Kalmarintresset, icke Kalmar stad, som förut i debatten framhållits, köpte
aktierna från vissa kommuner till 70 ä 75 % för att få aktiemajoriteten i Kalmar—Torsås
järnväg. Sedan man väl fått aktiemajoriteten, ville man inte
veta av de andra aktierna, utan dessa beräknas nu vara i det närmaste värdelösa
för de kommuner, som ha dem kvar. I min hemkommun hade vi aktier för
90,700 kronor, och dessa aktier beslöto kommunalfullmäktige den 24 mars nedskriva
till 100 kronor, ty vi räknade aldrig med någon utdelning på dem. Kalmar—Torsås
järnväg har i alla fall inte gått så dåligt. Den hade år 1928 en
vinst på 91,537 kronor. Käntorna uppgingo till 44,573 kronor, och till avsättning
har sålunda använts c:a 47,000 kronor. Men inte delade man ut något!
Jag är säker på, att det kommer att gå på samma sätt för Oskarshamns vidkommande.
Kalmarintresset kommer att ta vinsten av det hela. Och hur har
man inte — såsom herr Werner nämnde — gjort med Mönsteråsjärnvägen. Den
järnvägen har ju Kalmarbolaget haft rätt många år, men man har dock inte
satt dit några nya vagnar, utan en del gamla vagnar, som funnos på Kalmar—
Berga järnväg, få gå på linjen Mönsterås och uppåt. Jag menar, att Oskarshamnsborna
äro rädda för att få den behandling, som Mönsteråsborna fått i
detta fall.

Det är endast detta jag velat säga, herr talman, och jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Schött: Herr talman! Vid denna sena timme förstår jag nog, att
kammarens ledamöter inte vilja höra mer prat utan anse, att det är tillräck -

Lördagen den 5 april e. m.

109 Nr 24.

ligt talat i denna fråga. Jag anser dock, att vad den siste ärade talaren ytt- Äng. avskrivrade
bör bemötas. Han talade om, att Kalmarintresset beträffande en helt S

annan järnväg än den det här är fråga örn skulle på något sätt lia obehörigen aVvism järn™
utnyttjat sin ställning. Jag vill bestrida vad han här påstått, och jag tror vägsaniäggirtte,
att det är med verkligheten överensstämmande. Ännu har inte Kalmar- »ingar inom
intresset majoriteten i den järnvägen och kan således inte bestämma över den- Kalnfar länsamma.
Men det hör ju inte till den här saken. (F°rt».i

Medan jag har ordet vill jag framhålla, att efter vad statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet anfort, synes mig denna fråga vara så tydligt
och klart utredd, att var och en, som här i kammaren vill bedöma den fullt
objektivt, obetingat måste biträda utskottets förslag. Jag går t. o. m. så långt
att jag påstår, att Oskarshamnsintresset i stället för att vara den svage som
blir lidande är det intresse, som bäst tillgodoses genom, att utskottets förslag
följes. Jag tror nämligen, att, ifall det skulle gå som hitintills, Bergajärnvägen,
som här betecknats som Kalmarintresset, har så stora resurser, att den
kan förskaffa sig det handelsområde — som herr Magnusson i Kalmar talade
om — i betydligt större omfattning än om denna sammanslagning kommer till
stånd. Ty bleve sammanslagningen av, bleve följden en noggrannare kontroll,
och sådana sänkningar i taxan, som den nuvarande konkurrensen medför, kunde
då inte gärna komma i fråga. Jag tror för övrigt, att denna fråga har så
grundligt klargjorts även av herr Anderson i Råstock, att någon vidare utläggning
av densamma inte behövs.

Då jag uttalar mig här i denna fråga, gör jag det inte för att bevaka några
som helst Kalmarintressen. Kalmar stad har icke majoriteten i detta bolag,
och jag tror, att det bolag, som det här är fråga om, inte kommer att vinna
något som helst på denna sammanslagning. Jag tror tvärtom, att det är
orterna där uppe, vilka beröras av denna järnväg, som komma att dra den
största fördelen därav. Framför allt sluppe Oskarshamns stad ifrån en hel
del utgifter, som den annars komme att betungas med till ingen som helst
nytta.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Heiding: Herr talman! Jag skall be den siste ärade talaren, att han
tar bättre reda på detta, när han kommer hem till påsken, ty jag vet med
säkerhet, att Kalmarintresset äger aktiemajoriteten i Kalmar—Torsås järnväg.
De kommuner, som ha sina aktier kvar, äro förargade på de kommuner,
som sålt sina aktier till Kalmarbolaget, ty de resonera som så: Hade ni haft
aktierna kvar. hade vi haft någon bestämmanderätt över järnvägen, vilket vi
nu inte ha. Till följd härav äro våra aktier värdelösa. Ni fingo 70 ä 75
kronor, men vi fingo ingenting.

Jag vet hur det verkliga förhållandet är. och jag har också upplyst örn
detta.

Herr Schött: Herr talman! Vill endast påpeka den märkvärdiga slut ledning,

som den föregående talaren gjorde. Därför att aktierna i hans hemkommun
blivit värdelösa, skulle Kalmar stad äga aktiemajoriteten. En sådan
bevisföring kan jag ej godkänna.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å
såväl berörda hemställan som Kungl. Maj:ts proposition i ämnet; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes likväl av herr Törnkvist i Karlskrona, i anledning varav

Nr 24. 110

Lördagen den 5 april e. m.

Äng. avskriv- efter given varsel följande voteringsproposition upplästes oell godkändes samt
ning av en del anslogs :
av statslån för

vissa järn- Den, sorn vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets

vägsanlägg- förevarande utlåtande nr 93, röstar
mngar mom

Kalmar län. Ja;

(lorn,.! Den) det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj:ts proposition i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
nej-propositionen, vadan kammaren avslagit såväl utskottets hemställan som
Kungl. Maj:ts proposition i ämnet.

§ 11.

I fråga om Härpå föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 94, i anledning av Kungl.
säkerheten för Maj :ts proposition angående viss ändring beträffande säkerheten för statslån
StaAmål—l till Åmål—Årjängs järnvägsaktiebolag; och yttrade därvid

Ärjangs Herr Carlsson-Frosterud: Herr talman! Jag har vid detta betänkande låtit
aktiebolag, anteckna en blank reservation, och jag skall nu anhålla, att med endast ett par
ord få angiva vad jag har avsett med denna reservation.

Det förhåller sig nämligen så, att det erfordras ytterligare kapital till Åmål
—Årjängs järnväg för att den skall kunna färdigställas. Nu har Kungl.
Maj :t föreslagit den utvägen för anskaffning av nya medel för detta ändamål,
att man skulle frigöra den botteninteckning, som staten är innehavare av, och
låta bolaget söka sig ett lån, med denna som säkerhet, på enskilt håll. Jag
för min del har inte kunnat anse, att det är staten fullt värdigt att skaffa
pengar på detta sätt till en järnväg, som staten i stort sett har släppt till hela
byggnadskapitalet åt; naturligtvis med undantag för det i och för sig ringa
aktiekapitalet. Staten har förut släppt till 7 miljoner kronor, och nu gäller det
endast 200,000 kronor. Statens risk för denna järnvägs ekonomi blir inte
mindre därigenom att man frigör botteninteckningen och låter den få bättre
förmånsrätt än andra inteckningar.

Herr statsrådet har medgivit, att det är första gången som staten ifråga örn
järnvägslån använt sig av denna metod. Ja, det tror jag också, och för min
del beklagar jag, att herr statsrådet ansett landets finanser och årets budget
så klena, att man behövt tillgripa denna enastående utväg för att skaffa
200,000 kronor till fyllnadskapital för att få järnvägen färdig.

Jag kan inte minnas från min rätt långa riksdagstid, att denna taktik föreslagits
från Kungl. Maj:ts sida mer än i ett enda fall. Jag tror, att det var
vid 1928 års riksdag, då Kungl. Majit under femte huvudtiteln föreslog, att
man skulle frigöra en botteninteckning, som staten ägde i uppfostringsanstalten
Hall, enär det erfordrades ytterligare 100,000 kronor utöver statens inteckningar
på 350,000 kronor i denna egendom. Men i det fallet lade statsutskottet
örn saken så, att dessa 100,000 kronor uppfördes i budgeten och staten behöll
sin botteninteckning. Jag för min del anser, att det skulle ha varit den
lämpligaste taktiken även i detta fall. Nu ligger ju emellertid frågan så^ till,
att jag icke kan göra något yrkande, alldenstund det icke föreligger någon

Lördagen den 5 april e. m.

lil Nr 24.

motion örn att anskaffa medlen på annat sätt än Kungl. Majit föreslagit, vilket
förslag statsutskottet tillstyrkt.

Jag har emellertid ansett mig böra klargöra, att jag inte kan gilla denna
taktik, och jag hoppas, att den inte skall upprepas, då ju herr statsrådet framhåller,
att det inte torde behöva befaras, att detta prejudicerar, då byggande
av enskilda järnvägar i landet synes vara praktiskt taget avslutat. Men det
förhåller sig dock så, att staten är engagerad i så många andra företag, där
staten har inteckning i fast egendom. Och blir det en princip från riksdagens
sida att godkänna detta förfaringssätt, får väl staten endast toppkrediterna
och de högst liggande inteckningarna till säkerhet för sina statslån. Det är
min reservation mot detta som jag velat framföra.

Herr talman! Jag kan sålunda inte göra något yrkande.

Herr Eriksson i Stockholm instämde häruti.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

12.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 95, i anledning av Kungl. Majits proposition angående upplåtelse av
vissa områden å Kungl. Djurgården till Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag
och till Stockholms stad; och

nr 96, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande av
avtal mellan kronan och Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag samt kronan
och Stockholms stad rörande marköverlåtelser m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 40 § lagen örn fattigvården;
och

nr 24, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse av 17 § lagen om
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 13.

Slutligen föredrogos i ett sammanhang dels andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av väckt motion, lii 372, angående
upprättande av ett svenskt institut för högspänningsforskning, dels ock ett från
första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 421, innefattande delgivning
av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5,
i anledning av väckt motion, 1:221, likaledes angående upprättande av ett
svenskt institut för högspänningsforskning.

Kammaren biföll sitt första tillfälliga utskotts hemställan i dess ovan berörda
utlåtande; och enär detta beslut sammanfölle med det av första kammaren fattade
beslut, som blivit kammaren genom protokollsutdraget delgivet, fann kammaren,
att delgivningen icke skulle föranleda någon kammarens åtgärd.

I fråga om
säkerheten för
statslån till
Åmål—
Årjäng8
jämvägsaktiebolag.

(Forts.)

Nr 24. 112

Lördagen deri 5 april e. m.

§ M.

Avgåvos två motioner, nämligen av:

herr Hamrin m. fl., nr 537. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
266, angående vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens befrämjande;
och

herr Persson i Trången m. fl., nr 538, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 268, angående åtgärder för befrämjande av jordbrukets kreditkasserörelse.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 132, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående uppförande och inredning
av ett laboratorium i flygteknik vid tekniska högskolan;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskilt understöd
till skolväsendet i skoldistrikt inom Norrland och Dalarna på grund av kronoparkskolonisation
m. m.;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kammarrätten
för budgetåret 1930/1931 m. m.;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
tionde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga;
samt

nr 136, i anledning av Kungl. Maj :ts under andra huvudtitelns av statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till vissa bidrag till kostnaderna
för domsagornas förvaltning.

§ 16.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial, nr 19, angående arvode åt t. f. revisionssekreteraren
J. I. F. Hessius, vilken inom utskottet biträtt vid behandlingen av
viss fråga;

statsutskottets utlåtanden:

nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående tillbyggnads- och
ändringsarbeten för skeppsgossekårens i Marstrand förläggning i Karlstens
fästning jämte en i ämnet väckt motion;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldandet av kronan
ådömt skadestånd m. fl. kostnader i anledning av skogsbrand vid Kviberg;

nr 99, i anledning av väckta motioner örn anskaffande av nya lokaler till
Gotlands artillerikårs tygförråd och verkstäder m. m.;

nr 100, i anledning av väckta motioner angående användningen av vissa delar
av de till fjärde flygkåren upplåtna egendomarna å Frösön;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkt 241, gjorda framställning angående understöd till obemedlade
och mindre bemedlade elever vid statsunderstödda skolor för husmodersutbildning
jämte fyra i ämnet väckta motioner;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
byggnader för folkskoleväsendet inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, dock ej rikets nordligaste gränsorter, jämte två i ämnet väckta motioner;
och

Lördagen den 5 april e. m.

113 Sr 24.

nr 103, i anledning av väckt motion örn ett personligt arvode åt byråchefen
J. Döss;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
vågrätt m. m. dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 21, i anledning av väckt motion angående ordnande av vissa lagfarts- och
äganderättsförhållanden beträffande fast egendom; och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
upphävande av vissa särskilda bestämmelser om rätt domstol i mål angående
tjänstefel av postförvaltare, postiljon eller postförare;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förlängd giltighetstid
för avlöningsreglementet för tjänstemän vid domänverket;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt för förste statsmeteorologen
V. K. V. Lindholm att för uppflyttning i löneklass tillgodoräkna
viss tjänstgöring;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för skogstaxatorn
B. Påhlson att uppbära avlöning enligt viss löneklass m. m.;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående kapitalökning för
budgetåret 1930/1931 till hemslöjdslånefonden;

nr 39, med anledning av väckta motioner angående anslag för premiering av
smärre frukt- och köksväxtodlingsföretag;

nr 40, i anledning av väckt motion angående anslag till reseunderstöd åt arbetare
och förmän inom jordbruk och trädgårdsskötsel för besök vid lantbruksmötet
och trädgårdsutställningen i Stockholm 1930;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning till
Landskrona—Eslövs järnvägsaktiebolag av ett kronan tillhörigt område i
Landskrona;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av allmänna,
arvsfonden tillfallna fastigheten V32 mantal Vedby nr 54 i Vedby socken
av Kristianstads län;

nr 43, i anledning av väckta motioner om viss utsträckning av tiden för jakt å
alfågel vid Gotlands kuster;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för K. J.
Alm från viss betalningsskyldighet;

nr 45, i anledning av väckt motion angående den lägre skogsundervisningens
förläggande under skolöverstyrelsen;

nr 46, i anledning av väckt motion angående förbud mot utläggande av annat
förgiftat lockbete än fosformos;

nr 47, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i villkoren beträffande
statslån till förbättring av betesmarker;

nr 48, i anledning av väckt motion angående reglerande bestämmelser till
skydd för renbetet i lappmarkerna; och

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller
servitutsrätt till sådan mark; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av
väckt motion, II: 81, angående överförande av rundradion i statens händer.
Andra hammarens protolcoll 1930. Nr Zh.

8

Nr 24. 114

Lördagen den 5 april e. m.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

§ 17.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Lundstedt under 3 dagar
från och med den 24 innevarande april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.36 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

301362