1929. Första kammaren. Nr 34
ProtokollRiksdagens protokoll 1929:34
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1929. Första kammaren. Nr 34.
Torsdagen den 30 maj f. in.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 148—151.
Vid föredragning av statsutskottets memorial nr 152, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om Kungl. Maj:ts proposition angående viss
omorganisation av vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 153 och 154, sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande nr
2 samt bankoutskottets utlåtanden nr 58—60.
Vid föredragning av bankoutskottets memorial nr 61, angående viss gratifikation
åt de hos riksdagens kamrar och utskott samt i riksdagens kansli anställda
vaktmästarna in. m., bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.
Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bankoutskottets
utlåtande nr 62.
Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 70, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående överlåtelse till staten av viss fastighet för anordnande
av trädgårdsskola för norra Sverige m. m.
I en till riksdagen den 15 mars 1929 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 203, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen förklara att riksdagen icke funne anledning till erinran
mot emottagandet av en i statsrådsprotokollet omförmäld donation av
138,500 kronor för förvärvande av en i samma protokoll angiven fastighet samt
anordnande därstädes av en trädgårdsskola för norra Sverige.
Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas.
Herr Granström: Herr talman, mina herrar! Jag får börja med det vanliga
beklagandet, att det knappast lönar sig att uppträda gentemot ett enhälligt
utskott. Men då jag besitter en smula lokalkännedom i denna fråga och
Första kammarens protokoll 1989. Nr Sb. 1
Ang. förläggningen
av en
trädgårdsskola
för
norra Sverige.
Nr 34. 2
Torsdagen den 30 maj f. m.
Ang. förlägg- på grund av denna min lokalkännedom fått en något annan uppfattning däri,
irädgåråsskda Jag åtminstone söka se till, att denna min avvikande mening blir antecknad
för till protokollet. Det är ju också ett rätt stort värde, det här rör sig om. Det
norra Sverige, anslag, som nu utgår till den ifrågavarande skolan, motsvarar ett kapitaliserat
(Forts.) värde av 350,000 kronor, och därtill kommer värdet av den fastighet, som här
erbjudes. Denna fastighet måste anses vara värd 70,000 kronor. Jag menar
därför, att saken borde ha erhållit en något allvarligare prövning än den utskottet
synes ha ägnat densamma. Förlåt, att jag uttrycker mig så vanvördigt
om ett så sakkunnigt utskott.
Den trädgårdsskola, som här är i fråga, är knuten till ett enskilt företag,
som för cirka 40 år sedan grundades. Då bildades nämligen Västernorr lands
läns trädgårdsförening, en förening, som väl närmast avsåg att vara ett rent
affärsföretag, men som också ville befrämja trädgårdsodlingen. Detta företag
fick åt sig upplåtet ett jordområde i Härnösand, eller samma jordområde, som
företaget nu disponerar. I början drevs företaget för föreningens räkning, men
sedermera har det, åtminstone någon tid. varit utarrenderat till enskild person,
nämligen föreståndaren själv. Huru med detta arrende förhåller sig i närvarande
stund vet jag inte. Om man nu vill bedöma den insats, trädgårdsföreningen
gjort i traktens trädgårdsodlareliv och i vad mån den på denna grund
skulle vara förtjänt av understöd, så att säga, ber jag att få bemärka, att jämväl
vid vart och ett av de stora industriella verken däruppe finns det trädgårdsanläggningar,
som på ett ganska effektivt sätt bidraga till att öka intresset för
trädgårdsodling i den omgivande trakten och som även bistå trädgårdsodlare
med frön och plantor jämte sakkunnig vägledning.
Genom beslut 1909 anvisade riksdagen medel för uppehållande vid företaget
i fråga av en för Norrland avsedd trädgårdsskola. Att denna anordning
emellertid inte kunde betraktas annat än som ett provisorium, och att den inte
innebar någon slutgiltig lösning av detta spörsmål, framgår med all tydlighet
av den omständigheten, att kontraktet ingicks för endast fem år och sedan för
varje femårsperiod _ förnyats. Kontraktet utgår nu med 1930, och fråga är.
huruvida det är möjligt att kunna förnya det, åtminstone med utsikt att någon
längre tid få behålla trädgårdsskolan på samma plats. Byggnadsverksamheten
inom Härnösands stad har nämligen trängt alltmer in på trädgårdsskolans område;
och har även tagit i anspråk åtskilligt av den från början åt skolan
upplåtna marken. Det är också all anledning att antaga, att byggnadsverksamheten
undan för undan måste tränga allt längre österut
och därmed kommer också trädgårdsskolan att trängas undan till ett
ännu ouppodlat område. Det har visserligen ställts i utsikt, att någon svårighet
inte skulle förefinnas för skolan att få mark längre österut, men jag tror
inte, att den marken är vidare tjänlig för ändamålet. Jag skulle tvärtom ha
anledning antaga, att den är ganska vattensjuk att döma av tillståndet på den
kyrkogård, som ligger strax ovanför, och som måste övergivas på grund av att
den inte kunde torrläggas.
Under sådana förhållanden fanns det inte stor utsikt för att åtminstone för
framtiden kunna behålla trädgårdsskolan på platsen. I stället var all anledning
att antaga, att trädgårdsföreningen skulle nödgas avstå det jordområde,
skolan nu innehar. Då framträdde bruksägaren Set Kempe och gjorde det
generösa erbjudandet till en början att inköpa Söråkers herrgård, omfattande
cirka 32 tunnland jord, och vidare erbjöd han sig villig att ställa den till skolans
förfogande samt sedan också att ställa medel till förfogande för bestridande av
kostnaderna för skolans anordnande på den nya platsen. Man måste säga. att
detta var ett ganska enastående och för givaren hedrande anbud, om också i
full samklang med den Kempeska släktens handlingssätt vid andra tillfällen.
Vad som förmådde givaren till erbjudandet torde dels vara pietetsskäl — den
Torsdagen den do maj f. in.
•j Nr !M.
Kompeska familjen liar blivit lierad med den familj, som från början ägde
ifrågavarande herrgård— dels ock verkligt intresse för det allmänna bästa.
Sakens vidare utveckling skall jag icke upptaga tiden med att närmare rekapitulera.
Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet ansåg emellertid
riksdagens medgivande vara nödvändigt för donationens mottagande, men
tillstyrkte efter lantbruksstyrelsens hörande i frågan och på dess förord på det
livligaste bifall till gåvans mottagande. Lantbruksstyrelsen yttrar också i
sitt utlåtande åtskilligt, som jag skall be att få citera. Den säger nämligen:
»Lantbruksstyrelsen hade icke funnit någon bättre möjlighet föreligga för lösandet
av frågan rörande upprätthållandet av en trädgårdsskola för Norrland
än den, som erbjöde sig genom mottagandet av nu föreliggande frikostiga anbud.
» Var och en, som något närmare känner förhållandena, måste, även om
man bortser från lokalpatriotiska hänsyn, instämma i detta yttrande. Även
Härnösands stads ledande män, hur intresserade de än må vara för skolans bibehållande
på platsen, synas ha funnit sakskälen för eu förflyttning så starka,
att stadsfullmäktige inställde alla åtgärder för skolans kvarhållande, något
som framgår av de vid utlåtandet fogade uppgifterna. Huru de sedan kommit
på andra tankar är ett kapitel för sig.
Jag vill nu slå fast, att här å den erbjudna platsen har denna trädgårdsskola
de bästa möjligheter för en fast tryggad tillvaro och för vidare lycklig utveckling.
Här föreligger riklig tillgång till god jord i det allra bästa läge. Platsen
har en jämn plan yta i sakta sluttande söderläge, ganska väl skyddad för
skarpa vindar och har för övrigt sådana möjligheter, som äro av vikt för trädgårdsodling.
Att området för närvarande inte är i trädgårdskultur, bör ju inte
egentligen avhålla från, att man mottager erbjudandet. Så god jord som det här
är fråga om — det är ju i alla fall odlad jord — skulle snart nog kunna bringas
i full trädgårdskultur och således bli fullt lämplig för ändamålet. Och skulle
området i Härnösand komma att tagas i besittning för byggnadsändamål, så
förutsätta även stadsfullmäktige i staden, att trädgårdsföreningens område
skall förläggas längre österut. Därigenom skulle trädgårdsskolan också där
komma att förläggas till ett okultiverat område. På Söråker finnas vidare
stora bostadsutrymmen. Jag tror, att jag vågar säga, att den erbjudna gården
— den är byggd i ren herrgårdsstil — har, såvitt jag känner saken, det största
corps de logis, som finnes i hela Medelpad. Detta är en stor tvåvåningsbyggnad,
och dessutom finnas vindsrum. Än ytterligare finnas två flyglar en på
vardera sidan. Såvitt jag kan förstå, finns det alltså rikligt bostadsutrymme
för såväl föreståndaren som biträdande trädgårdsmästaren, och det synes mig
också att det, går för sig att bereda skolans elever bostad på platsen, om man
tager vara på de möjligheter att verkställa erforderliga ändringsarbeten som
föreligga. ^ Att det på denna gård finns goda ekonomibyggnader ligger i öppen
dag, då det är en gammal präktig gård.
Sedan vill jag också påvisa, att man genom denna anordning inte skulle gå
in för en alldeles ny anläggning, ty vid Söråker finns redan en liten trädgårdsanläggning,
en mindre handelsträdgård, som hittills försett omkringliggande
trakt med dess behov av trädgårdsalster. Dessutom finnas de allra bästa avsättningsmöjligheter.
När Härnösands stadsfullmäktige tillåta sig att tala om
denna trakt som »rama landsbygden», kan detta yttrande visserligen i visst avseende
vara sanning, men med hänsyn till platsens starka industriella liv, kan
den inte betecknas som rama landsbygdan. Där finns en talrik och jag vill
även säga en köpstark befolkning i närheten, som behöver trädgårdsalster och
dessutom ligger Söråkers järnvägsstation lika nära platsen för den ifrågasatta
trädgårdsskolan som Härnösands järnvägsstation ligger i förhållande till den
nuvarande skolan. Det skiljer inte många meter, det vågar jag bestämt påstå.
Då järnvägen går förbi Söråker, finnas också de allra bästa möjligheter att
Ang. förläggningen
av en
trädgårdsskola
för
norra Sverige.
(Korts.)
Nr 34, 4
Torsdagen den 30 maj f. in.
iinalnaj?™ sklcka trädgårdsalster till mera avlägset liggande trakter. Regelbunden busstraträdgårdsslcola
flk mecl flera turer om dagen till och från Sundsvall pågår å den förbi Sörför
åker ledande vägen, och nämnda stad är otvivelaktigt betydligt mera köpstark
norra Sverige, än Härnösand — Härnösand i alla ära som lärdomsstad — vilken egenskap
(Forts.) åberopats i anbudet såsom ett skäl för trädgårdsskolans bibehållande där.
Slutligen och det allra viktigaste enligt min mening är, att man tillförsäkrar
denna, trädgårdsskola en fast tillvaro för framtiden. Nu har man invänt, att
man inte vet, vilka kostnader man ikläder sig för denna sak. Lantbruksstyrelsen,
som väl får anses sakkunnig, har emellertid förmodat, att utgående anslag
skall visa sig tillräckligt, och det är också min enkla mening. Jag menar,
att denna trädgårdsskola skall på den nu föreslagna platsen Söråker kunna
bedrivas fullt affärsmässigt, vilket kommer att i det allra närmaste täcka kostnaderna
för dess verksamhet.
Med avseende på nyttan för trakten ber jag få betona, att här föreligger en
synnerligen stark egnahemsverksamhet. Jag har rest åtskilligt i Sveriges
land, men jag har inte under de sista åren sett någon trakt, där egnahemsverksamheten,
egnahemsrörelsen är så starkt utvecklad som i denna trakt. Där råder
formlig hunger efter småställen. Varenda arbetare, som möjligen kan, söker
skaffa sig egen bostad. Men det är dessutom ett annat synnerligen vackert
drag, man kan iakttaga: han söker också åstadkomma en liten plantering, en
liten trädgård runt omkring sitt lilla hus. Och jag föreställer mig att just tillvaron
av en sådan trädgårdsskola i närheten av detta starkt bebyggda egnahemsområde
skulle vara till mycken hjälp och ledning för dessa, som äro intresserade
för trädgårdsodling. Egnahemsinnehavarna skulle därifrån kunna
erhålla hjälp och anvisningar och likaså skulle de kunna erhålla behövliga
träd, buskar, plantor, frösorter med mera. På Norrlands lämplighet för trädgårdsodling
behöver icke spillas många ord. Det har förresten i utskottets utlåtande
erkänts, att Norrland ger kvantitativt och kvalitativt bättre skörd åtminstone
av rotfrukter och därmed jämförliga alster än många andra av Sveriges
landskap.
Vilka skäl anföras nu för trädgårdsskolans fortsatta förläggning till Härnösand?
Det anföres först, att jorden där skulle vara i högre kultur. Jag tilllåter
mig då framhålla, att hög jordkultur kan åstadkommas var som helst
inom mycket kort tid. _ Det skälet kan således inte vara bärande. Det har också
anförts, att den blivande vanföreanstaltens skyddslingar skulle, om trädgårdsskolan
får kvarbliva i Härnösand, kunna beredas tillfälle till undervisning
i trädgårdsskötsel. Jag måste säga, att detta yttrande förråder stor brist
på verklighetssinne. Jag har sett åtskilliga vanföra, men av vad jag sett har
.lag inte kunnat finna, att de äro synnerligen lämpliga att sköta trädgårdsodling.
Det är så mycket mera förvånande, att ett sådant yttrande förekommer
i stadsfullmäktiges skrivelse som den, vilken undertecknat denna skrivelse, borde
ha haft bättre insikt i saken. Att bygga på detta yttrande är således att
bygga i det blå.
Man åberopar vidare »dyrköpta och tidsödande erfarenheter». Dessa dyrköpta
och tidsödande erfarenheter äro väl i alla fall inte andra än vilken trädgårdsmästare
som helst i Norrland gjort, om han bedrivit trädgårdsodling någon
tid. Påståendet, att den plats, där trädgårdsskolan förut varit förlagd,
skulle bereda bättre försäljningsmöjligheter har jag redan bemött. Trädgårdsskolan
hinner ju ganska snart även i Söråker komma till den utveckling, att
den kan lämna samma alster till avsalu som på den gamla platsen. Vad sedan
möjligheten att erhålla lärarkrafter beträffar, tror jag, att fullt tillfredsställande
möjligheter att erhålla sådana finnas även på den nya platsen. Här finnas
många unga lärare i folkskolan, vilka säkerligen kunna stå till tjänst med
att undervisa i vanliga skolämnen. Här finnas ingenjörer i den närliggande
Tors(luK«u <l<-n 30 maj (. in.
5 Nr 34.
fabriken, vilka säkerligen inom vissa undervisningsområden kunna vara fullt
kvalificerade. Här måste dessutom också förutsättas, att föreståndaren skall
kunna ge den specialundervisning i vissa ämnen, som anses nödvändig. Det
skälet är sålunda icke på ringaste sätt avgörande.
Hur kom emellertid Härnösand på sistone att bli mellankommande part i
den här frågan? Ja, man kan tydligen utläsa ur utskottets utlåtande, att detta
beror på att ifrån den av utskottet utsända delegationen framställdes direkt
uppmaning till Härnösands stadsfullmäktige att inkomma med ett erbjudande.
Men om så är, förefaller också utskottets skäl om bristande utredning i frågan
vara väl svaga. Om icke detta erbjudande från Härnösands stadsfullmäktige
kommit emellan, föreställer jag mig, att utskottet utan alltför stor tvekan
skulle ha tillstyrkt riksdagen att mottaga den Kempeska donationen. Vad är
det för övrigt, som behöver utredas? Jo, endast vissa frågor angående bostäderna,
angående kostnaden för nödiga växthus varjämte erforderliga kalkyler
måste göras över inkomster och utgifter. Detta är emellertid, menar jag, inte
en mera omfattande utredning än att utskottet med sakkunnig hjälp lätt skulle
ha kunnat åstadkomma den under den tid, som nu förflutit från mitten av mars
månad.
När nu utskottet i sitt utlåtande i allt väsentligt instämt i Kungl. Maj ds förslag
och i de yttranden, som äro därvid fogade, synes det mig, som om den
riktiga slutledningen skulle ha blivit ett tillstyrkande av Kungl. Maj ds proposition.
Men nu hemställer utskottet i stället om avslag och ställer i utsikt ny
utredning. Jag tillåter mig då fråga: kan utskottet garantera, att inte detta
i realiteten också innebär skolans kvarstannande, där den nu är? Och hur ställer
det sig då för framtiden? Är det då inte bättre att nu på en gång besluta,
att skolan får en fast tillvaro, åtminstone för ganska lång tid framåt. Det är
ganska ringa utsikt, eller åtminstone mycket ovisst, om Söråkers herrgård
nästa år står till förfogande. Och även om bruksägare Kempes anbud står
fast, måste jag på grund av den personliga kännedom, jag har i saken, understryka,
att det kan inträffa att gården när som helst av den nuvarande ägaren
säljes åt annat håll. Något bindande avtal i den vägen har ännu, såvitt jag
vet, inte träffats. Då det nu är så lyckligt, att det finns en och annan, som
känner, att rikedom förpliktar, och vill göra så pass stora uppoffringar för att
gagna det allmänna, synes det mig, som om det vore mera tilltalande, att riksdagen
tager sin andel och beslutsamt slår till i stället för att bemöta erbjudandet
med en tvekan, som närmar sig kallsinnighet.
Jag vet inte, om det är konstitutionellt riktigt, men jag tillåter mig ändå,
herr talman, vördsamt framställa det yrkandet, att kammaren med avslag å
utskottets hemställan ville på det sättet bifalla Kungl. Maj ds proposition, att,
därest vid den ytterligare utredning, som kan befinnas nödig, skolans förflyttning
kan anses önskvärd och förmånlig, riksdagen uppdrager åt regeringen att
mottaga donationen och vidtaga åtgärder för skolans förflyttning.
Skulle icke proposition kunna ställas på detta yrkande, så yrkar jag, herr
talman, rent bifall till Kungl. Maj ds proposition, då jag anser, att det inte
föreligger den ringaste risk för ett sådant beslut utan tvärtom håller före, att
det skulle vara till fördel. Den omständigheten, att andra kammaren redan avslagit
propositionen behöver inte avhålla första kammaren från att fatta ett
sådant beslut, ty detta skulle kunna bidraga till att en beslutsam jordbruksminister
under detta år kunde inleda underhandlingar, så att skolans förläggande
till Söråkers herrgård bleve tryggad.
Herr talman! Jag hemställer sålunda om bifall till det av mig framställda
yrkandet.
I herr Granströms yttrande instämde herr Enhörning.
Ang. lörläggningen
av en
trädgårdsskola
lör
norra Sverige.
(Forts.)
Nr 34. 6
Torsdagen den 30 maj f. m.
Ang. förlägg- Herr Andersson, Elof: Herr talman! Att den föregående ärade talaren reSårdsskL^
n„u var färdig att fatta beslut i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition är
/*• mte så underligt, då han har sitt hem i den ort, där den fastighet är belägen, som
norra Sverige, man nu ifrågasatt skulle doneras till staten. Man kan icke i och för sig
(Korto.) invända något mot att han, på sätt han gjort, ger uttryck åt sina lokalpatriotiska
känslor. Men då den ärade talaren framställer ganska grava anmärkningar
mot jordbruksutskottets behandling av detta ärende — han säger, att det
skulle ha varit önskvärt, att ärendet blivit föremål för grundligare prövning
— måste jag i egenskap av ledamot av jordbruksutskottet häremot inlägga en
gensaga. Jag vill i motsats till vad herr Granström yttrade bestämt påstå,
att det åtminstone icke är alltid ärendena få en så pass grundlig utskottsbehandling
som detta ärende erhållit i jordbruksutskottet. Därmed syftar jag
på, att utskotten inte alltid äro i tillfälle att som här skett avsända en dele
gation till ort och ställe för att studera föremålet för det beslut, riksdagen
går att fatta.
Jag vill nu till en början redogöra för behandlingen av detta ärende på
jordbruksutskottets andra avdelning. Då ärendet första gången förekom
till behandling, framställdes från olika håll inom avdelningen frågor, som
ingen kunde nöjaktigt besvara. Exempelvis frågan om huvudmannaskapet för
skolan, en fråga, som är mycket viktig och som från början bort vara klarlagd.
Att propositionen är mycket knapphändig i fråga om utredningen är i
och för sig ej så anmärkningsvärt, då skrivelsen om donationen inkom till
Kungl. Maj :t någon dag i början av mars och propositionen är dagtecknad
endast några få dagar därefter. Det gällde ju att få in propositionen till
riksdagen i vederbörlig tid, och torde detta varit anledningen till att utredningen
blivit mycket knapphändig.
. Det är således ^inte någon anmärkning i och för sig, jag i detta uttalande
riktar mot statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet. För att avdelningen
på nöjaktigt sätt skulle kunna behandla detta ärende, krävdes härför
en något bättre utredning, och då beslöt avdelningen att på vederbörligt sätt
göra en hemställan, att en delegation skulle få avresa till platsen för den tilltänkta
skolan för att taga den i närmare skärskådande. Då jag hade äran vara
med i denna delegation, skall jag tillåta mig att i korta drag redogöra för vad
vi iakttogo under denna resa.
Vid vårt besök på gården Söråker funno vi, att den låg mycket vackert;
att jorden var lämplig för trädgårdsbruk hade vi ingen anledning att betvivla,
fastän vi ju inte kunde undersöka detta, då marken var snöbetäckt och tillfrusen.
Men läget var onekligen gott, området eller åtminstone den övervägande
delen därav hade sydläge, och egendomen gjorde på oss ett gott intryck.
Efter besöket på Söråker foro vi till Härnösand för att bese marken
och lokaliteterna i övrigt för den trädgårdsskola, som sedan 1909, efter vad
jag vill minnas, har åtnjutit statsanslag, nämligen Härnösands trädgårdsskola.
Då vi
fingo vi ett intryck av att detta område var ännu lämpligare för ändamålet än
Söråker. Det är ju klart, att även i Härnösand var marken tjälad, men åtskilligt
gav en viss antydan om områdets lämplighet för trädgårdsskötsel. Det
fanns många fruktträd, det fanns buskar, plantskola och mycket annat, som
antydde att växtligheten där var synnerligen god. Marken hade sydläge, den var
mycket väl skyddad från olika håll —• ja, det är alldeles riktigt, som herr
Enhörning nu antyder, att det även är förhållandet i Söråker, men vindskyddet
var fullt ut lika bra, herr Enhörning, i Härnösand.
Nu kan det invändas, och den invändningen kommer nog att göras, att av
detta område, som onekligen är ett av de bästa, som kan sökas upp i Norrland,
har man redan tagit någon del i anspråk för byggnadsändamål. Att så skett
Torsdagen den 30 maj £. in.
7 Nr :U.
är ju att beklaga. Där bär byggts något hus, och det skall visst byggas ett till Ang. förlägg
inom
den närmaste tiden. Trädgårdsområdet kommer ju därigenom att i någon
män minskas, men i ersättning för den del, som på så sätt kommer att anvån- ^
(las för annat ändamål, kommer nu enligt Härnösands stadsfullmäktiges skri- norra Sverige.
velse — som kammaren torde taga del av och som återfinnes i utskottets utlå- (Forts.)
tande — Härnösands stad att lämna annan jord i kompensation, därest skolan i
fortsättningen kommer att bli förlagd till staden. Jord i tillräcklig mängd
finnes således att få även i Härnösand, så att i det avseendet kan man väl säga.
att Härnösand inte står efter Söråkcr utan kanske snarare ligger före.
Vidare måste man ju fästa sig vid den omständigheten, att avsättningsförhållandena
i Härnösand äro bättre än ute på landsbygden vid Söråker, och dessa
förhållanden kunna även i någon mån inverka på skolans bärighet. Dessutom
lar man väl inte alldeles bagatellisera den stora möjlighet, som i Härnösand
finnes att skaffa extralärare till skolan, s. k. timlärare •—■ sådana ha hittills i
mycket stor utsträckning använts i Härnösandsskolan. En sådan tillgång finnes
inte ute på landet, vid Söråker åtminstone inte i . tillnärmelsevis samma
omfattning som i Härnösand, vilken stad ju, som vi veta, är en speciell
skolstad.
Det var således på åtskilliga punkter, som delegationen fann, att Härnösandsförläggningen
otvivelaktigt måste anses innebära ett företräde framför Söråkersförläggningen.
Då delegationen alltså icke var beredd att förorda Söråker framför Härnösand
utan snarare var böjd för att förorda Härnösandsskolans bibehållande, så
sökte vi att få ett samtal i ämnet med ordföranden i stadsfullmäktige i
Härnösand, doktor Kaijser. Det visade sig då, att han var mycket intresserad
för att skolan skulle få bli kvar i staden. Nu undrar herr Granström,
om vi å utskottets vägnar uppmanat Härnösands stad att inkomma med
någon skrivelse. Därpå kan jag svara herr Granström, att någon sådan uppmaning
ha vi inte gjort, men vi ha samtalat med doktor Kaijser och några
andra ledamöter av Härnösands stadsfullmäktige om möjligheterna för skolans
kvarblivande i staden utan att vi på något sätt gjort några uttalanden eller utfästelser.
Detta anse vi oss ha haft full rätt till såsom representanter för jordbruksutskottet
och riksdagen.
Sedan undrar herr Granström, huruvida utskottet kan garantera, att donationen
även står till buds nästa år. En sådan garanti kan utskottet icke lämna,
det är ju inte möjligt. Det är väl mycket troligt, kanske sannolikt, att donationen
även under nästa år står till riksdagens förfogande, men något löfte har
icke av vederbörande kunnat givas. Så mycket vet man dock i varje fall,
att donatorerna äro mycket intresserade för att Söråkers herrgård skall bli trädgårdsskola,
och därför får man väl också antaga, att de icke i otid kasta yxan
i sjön utan invänta, att den utredning blir färdig, som vi inom jordbruksutskottet
anse vara både nyttig och nödvändig för frågans lösning. Om denna utredning
kommer att giva vid handen, att Söråkersförläggningen måste ha företräde
framför Härnösandsförläggningen, då har jag för min del inte någonting att
erinra mot en sådan anordning. Jag anser, att båda dessa platser äro godtagbara,
vilken av dem som helst. Men vad man ifrån utskottets sida velat få
klarlagt är, att man vid valet skall taga det bästa av de två alternativen, när
man nu har två alternativ att välja på.
Det är riktigt, som herr Granström säger, att om man inte hade haft Härnösandsförslaget
att tillgå, hade man utan vidare godtagit Söråker. Då hade det
inte funnits något val. Nu finns det två goda ting att välja på. Av dessa två
goda ting skall man taga det bästa, såvitt möjligt är.
Jag vill därför sluta med att uttala en livlig förhoppning, att den utredning,
som jordbruksutskottet i sitt utlåtande ansett behövlig, ja rent av nödvändig,
Sr 34. 8
Torsdagen den 30 maj f. m.
Ang. förlägg, måtte komma till stånd snarast möjligt, så att förslag i ämnet kan inkomma til)
rangen av en nägta års riks(Jag.
tradan.rajisb.nui
Jag ber att fa yrka bifall till utskottets förslag.
I detta anförande instämde herr Tjällgren.
Herr Rosén: Herr talman! Det brukar rätt ofta klagas över att statens
institutioner i allmänhet förläggas till städerna och inte till landsbygden. Inte
minst^av denna anledning förvånar det mig, att man, när det är fråga om en
trädgårdsskola och denna fråga behandlats av så praktiska män som de herrar,
som sitta i jordbruksutskottet, har kunnat sväva på målet, då det gällde förläggningen
av denna skola. Den har nämligen en mycket osäker förläggning
för närvarande. Man blir av handlingarna i målet icke övertygad om att regeringen
och jordbruksutskottet fullt tagit reda på hur saken ligger till. Jag
har vid flera tillfällen besökt trädgårdsskolan i Härnösand, och jag har försökt
sätta mig in i dess förhållanden. Jag skall tillåta mig att med några ord
belysa, hur oerhört osäker denna skolas förläggning är.
Det kan inte vara tal om annat, än att läget är utmärkt. Men då statsrevisorerna
1925 besökte skolan, befanns det, att man hade byggt en villa inne på
trädgårdsskolans område. Man hade där upplåtit en tomt på över 3,000 kvadratmeter
av skolans bästa jord och därpå uppfört en villa. Statsrevisorerna
uttalade därom, att detta måste anses vara »mindre lämpligt». I den förklaring,
som avgavs av skolans styrelse, kunde man peka på att Kungl. Maj:t
1923 hade medgivit, att denna tomt finge avsöndras. Men det är att märka,
att när stadsfullmäktige i Härnösand ingingo till Kungl. Maj:t med denna*
framställning, sa nämndes inte ett ord om att denna jord var upplåten till trädgårdsskola,
vilken delvis underhålles av staten. Man var tvungen att gå in
med framställningen uteslutande därför att jorden är av donationsjords natur.
Kungl. Maj :t medgav också denna försäljning av en bit donationsjord.
Vid närmare undersökning har jag funnit, att i det kontrakt, som Härnösands
stad tecknat om upplåtelse med nyttjanderätt av denna jord till trädgårdsskola,
har staden förbehållit sig att under kontraktstiden i mån av behov få
avsöndra och sälja tomter från trädgårdsskolans jord med skyldighet för staden
att i vederlag lämna ersättning i annan mark på annan plats. Skolan kan sålunda
successivt trängas undan från det område, den nu har. Någon mera
otillfredsställande anordning kan val knappast tänkas.
I staden äro också meningarna om lämpligheten att ha skolan där den nu
ligger synnerligen starkt delade. 1911 föreslog drätselkammaren i staden, att
jord inte vidare skulle upplåtas, men en majoritet i stadsfullmäktige beslöt
dock upplåtelse. 1925 förelag ett kommittéförslag i stadsfullmäktige, att
skolan skulle flyttas till ett hemman på Lövudden.
Jag måste finna det ytterst beklagligt, att inte jordbruksutskottet ansett sig
kunna begagna det tillfälle, som nu har bjudits, att tillstyrka antagandet av denna
synnerligen vackra och frikostiga donation. Jag förstår, att staden har ett
visst intresse av att få behålla skolan. Det är nämligen så, att man i rätt stor
utsträckning använder eleverna för att hålla snyggt i stadens ganska vidsträckta
parker, men det är inte för skötsel av parker, som vi behöva trädgårdsmästare
i Norrland, utan det är för helt andra och nyttigare ändamål.
Jag ifrågasätter också, huruvida det kan vara så lämpligt att ha Härnösands
stad som huvudman för en trädgårdsskola, avsedd för hela Norrland. Jag undlar,
om det inte skulle vara klokare och bättre, om staten toge hand om denna
skola, liksom staten har tagit hand om trädgårdsskolan på Alnarp. Jag vet
mte, varför inte Norrland skulle kunna få en statsträdgårdsskola lika väl som
södra Sverige.
för
norra Sverige.
(Forts.)
Torsdagen den :>0 maj f. in.
0 Nr »4.
Jag skulle helst vilja instämma i herr Granströms yrkande om bifall till
propositionen, men jag förstår mycket väl, att i frågans nuvarande läge och
sedan andra kammaren redan biträtt utskottets hemställan ett sådant förslag
inte blir något annat än en demonstration, som saknar all praktisk betydelse.
Jag skall därför inte göra något yrkande, men jag tillåter mig uttala den bestämda
förhoppningen, att herr statsrådet till nästa år skall försöka få fram ett
tillfredsställande förslag för en lösning av denna fråga med begagnande av den
donation, som nu har erbjudits och som jag hoppas må kunna stå kvar till
nästa år.
Herr Tjiillgren: Jag nödgas begära ordet i anledning av herr Roséns ytt
rande
för att i någon man bemöta, vad han anförde. Han säger, att mitt i detta
trädgårdsområde i Härnösand ligger en villa. Jag var för cirka åtta dagar sedan
i Härnösand och besökte då just detta område, men jag såg inte någon villa,
som skulle ligga mitt i detsamma. Det ligger en villa i ena kanten invid en
väg, som går förbi trädgårdsområdet, men man kan inte säga, att den ligger
mitt i området.
Vidare säger herr Rosén, att en majoritet av stadsfullmäktige i Härnösand
beslutat sig för att upplåta detta område. Om jag inte är fel underrättad, voro
stadsfullmäktige så gott som enhälliga, när de fattade det beslutet.
Jag vill också framhålla, att stadsfullmäktige ha förbundit sig att under en
tid av 20 år upplåta detta område.
Jag instämmer med herr Rosén däri, att det kan vara bra, att det i Norrland
finnes en trädgårdsskola. Däri är jag överens med honom, men jag kan inte
fatta annat än att det är lika bra att ha en trädgårdsskola, som åtnjuter statsbidrag,
som att staten skall ge sig in på äventyret att själv driva en sådan
skola.
Sedan nämnde herr Rosén, att det ofta göres invändningar mot att man förlägger
vissa institutioner bara till städerna, och det kan han ju ha rätt i, men
jag tror, att det vore en fördel, om denna skola inte komme att ligga så långt
ifrån en stad. Det är nämligen så, att man har beräknat, att man skall kunna
använda en del lärarkrafter, som stå till förfogande just i Härnösand, men skulle
skolan komma att förläggas till Söråker, finge dessa ganska långt att resa, antingen
de skola hämtas från Sundsvall eller Härnösand.
Herr Rosén: Jag vill rätta ett missförstånd. Jag bär inte yttrat mig om
stadsfullmäktiges härom dagen fattade beslut, utan jag yttrade mig om hur det
tillgick, när det nu gällande kontraktet om upplåtelse fastställdes. Då hade
drätselkammaren enhälligt avstyrkt fortsatt upplåtelse, men en majoritet i
stadsfullmäktige beslöt upplåtelse emot drätselkammarens förslag. Det är bara
den saken, jag yttrade mig om.
Då det nu påpekas, att staden upplåter jorden för ytterligare 20 år, vill jag
dock fästa uppmärksamheten på att denna upplåtelse är ytterst svävande, och
där anges inte, huruvida den nu gällande bestämmelsen om rätt för staden att
fortfarande sälja tomter skall kvarstå eller om den skall utgå. Men däremot
finner jag, att ett av de tre olika områdena — jag fattar det så, att det är tre
olika områden, som skola upplåtas, sannolikt belägna på olika platser -—- skulle
upplåtas med ett års uppsägning. Vad är det för någonting för en trädgårdsskola,
att taga emot jord med ett års uppsägning?
Vad beträffar lärarkrafterna, finns det lärare på andra håll än i Härnösand,
det finns sådana till och med i Söråker.
Herr Tjällgren: Herr Rosén resonerar så, att därest kammaren nu skulle
bifalla utskottets förslag, skulle man avgjort ha gått in för härnösandsför -
Ang. jgrläggningen
av en
Irädgårdselcola
för
norm Sverige.
(Forts.)
Nr 84. 10
Torsdagen den 30 maj £. m.
Ang. förläggningen
av en''
trädgårdsskola
för
norra Sverige.
(Forts.)
slaget. Så vitt jag har läst utskottets utlåtande rätt, är det ingalunda fallet.
Utskottet föreslår en utredning, och det skulle ju kunna tänkas, att den utredningen
resulterar i att Söråker anses lämpligare än Härnösand.
Jag tror, att kammaren handlar klokast i att nu bifalla utskottets förslag.
Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.
Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 71, i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning och förslag
rörande åtgärder för främjande av trädgårdsodlingen i övre Norrland;
samt
nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1929—1930 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
i vad rör nionde huvudtiteln.
.Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
Ang.
samarbetet
meUan riksantikvarien
och
fornminnesföreningarna
m. m.
Detta beslut hade delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet till sitt
första tillfälliga utskott, vilket i det nu föreliggande utlåtandet på anförda
skäl hemställt, att första kammaren icke måtte biträda andra kammarens i
ärendet fattade beslut.
Herr Roos: Herr talman! Museet i Visby, Gotlands fornsal, är som bekant
ett av landets främsta landsortsmuseer. Dess förnämsta avdelning är den, som
inrymmer kyrklig konst från medeltiden med dess, jag tror, över 1,000 nummer.
Det lärer icke finnas något museum i Europa, som innehåller så stora
och värdefulla samlingar av träskulptur från tiden före år 1350. Svenska och
utländska forskare komma årligen till Visby för att studera dessa samlingar.
Många av dem ha uttalat sin livliga glädje över det tillfälle, som beretts dem
att på ett och samma ställe studera och med varandra jämföra alstren av en
märklig konstperiod, alstren av en på inhemsk grund uppvuxen rik och förnämlig
konst. En stor fördel vid konstforskningen är, att forskaren kan samtidigt
se och granska olika föremål; att jämföra avbildningar därav ger ingalunda
samma utbyte.
År 1925 firades fornsalens 50-årsminne. Vid den utställning, som i sam -
Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr
15, i anledning av väckt motion angående åstadkommande av en bättre samverkan
i fråga om bortflyttning av fornminnesmärken mellan riksantikvarien och
resp. lokala fornminnes- m. fl. föreninger.
Med föranledande av en inom andra kammaren av herr Svedman väckt motion,
nr 331, hade nämnda kammare på hemställan av sitt första tillfälliga utskott
för sin del beslutit att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning,
syftande till en sådan modernisering av stadgarna för fornminnesvården,
att en efter en senare tids förhållanden betingad bättre samverkan mellan riksantikvarien
och de lokala fornminnes-, hembygds- och museiföreningarna i fråga
om bortflyttning av fornminnesmärken från respektive föreningars verksamhetsområden
garanterades, samt därefter vidtaga de åtgärder, som i anslutning
till sagda utredning kunde visa sig vara av behovet påkallade.
Torsdagen den 30 maj f. in.
Nr 34.
1 1
manhang därmed ägde rum, kunde skådas, utom tornsalens egna skatter, åtskilliga
föremål tillhörande de gotländska kyrkorna. Bland dessa intogs den
förnämsta platsen av en utsökt bild från 1100-talet, en madonna av utomordentlig
skönhet.
Denna bild hade under närmare 800 år tillhört Viklau kyrka. Att den
under inga förhållanden borde frånhändas kyrkan, därom voro alla gotlänningar
ense. Kyrkan skulle emellertid förses med uppvärmningsanordningar, varigenom
bildens bestånd skulle äventyras. En hemställan gjordes då hos^ församlingen,
att den skulle tills vidare få deponeras i fornsalen, en deposition,
mot vilken riksantikvarien förklarat sig icke hava något att erinra; bilden
skulle under depositionstiden ersättas med en trogen kopia, som skulle utföras
på fornminnesföreningens bekostnad. I sammanhang därmed förklarade sig
föreningen villig att till församlingen överlämna ett belopp av 1,000 kronor,
att användas av församlingen efter eget skön vare sig som bidrag till eu värmeanordning
eller till annat ändamål.
Anbudet antogs icke, men 2 ä 3 år senare spordes, att bilden var såld och
bortförd från ön. Underrättelsen härom väckte harm och bestörtning. Man
undrade, om förhållandena vid sekelskiftet återkommit, då ett ombud från vitterhetsakademien
uppbröt och till Stockholm, där den ännu förvaras, bortförde
den gravsten, som betecknade vilorummet för Gotlands störste bondehövding
under medeltiden. Man frågade sig också, hur försäljningen kunnat äga rum
utan att Fornvännerna blivit varskodda. Beslutet var emellertid fattat och kunde
icke rubbas, fastän det tillkommit i all tysthet och hast på en fåtaligt besökt
kyrkostämma, där tio personer beslöto att för all framtid beröva församlingen
och Gotland en av dess dyrbaraste klenoder.
Den sålunda timade tilldragelsen ligger bakom en motion, som väckts i
andra kammaren om bättre samverkan mellan riksantikvarien och lokala^ fornminnesföreningar
i fråga om bortflyttning av fornminnesmärken. För åstadkommande
av denna bättre samverkan ha motionärerna föreslagit en ändring
i instruktionen för riksantikvarien, och andra kammaren biföll motionen. Första
kammarens första tillfälliga utskott har däremot avstyrkt densamma, huvudsakligen
av det skäl, att frågan om ordnandet av vår fornminnesvård för
närvarande i hela sin omfattning ligger under regeringens behandling, varför
förevarande detalj icke borde utbrytas ur sitt sammanhang.
Jag visste icke, att frågan om ny fornvårdslagstiftning var aktuell för närvarande,
jag trodde, att regeringen endast låg på frågan. Emellertid, efter den
upplysning härutinnan som utskottet lämnat, vill jag icke yrka bifall till motionen,
då motionärernas önskningsmål torde tagas i övervägande vid ärendets
behandling. Jag underlåter att framställa något sådant yrkande även av den
anledningen, att ett biträdande från första kamarens sida av andra kammarens
beslut möjligen skulle kunna tolkas som ett klander eller ett misstroendevotum
gentemot den nuvarande innehavaren av riksantikvarieämbetet, vilket
jag ingalunda vill vara med om. Att han på ett mönstergillt sätt skött sitt
värv, därom äro alla ense; hans är till största delen förtjänsten av det i hela
landet nyvaknade eller stärkta intresset för fornvården; i honom har den lokala
fornvården haft en god och förstående vän och en nitisk främjare.
Men jag vill begagna tillfället att ge uttryck åt en önskan, vars villfarande
skulle väcka livlig tillfredsställelse icke blott hos Gotlands befolkning utan
även hos vida kretsar inom övriga delar av vårt land, den önskan nämligen,
att vitterhetsakademien efter förnyad prövning av frågan ville besluta, att
Viklaumadonnan skall återbördas till Gotland. Ett sådant beslut skulle visserligen
medföra en förlust för nationalmuseum. Men vinsten för fornvården
skulle bliva vida större. Beslutet skulle ådagalägga, att akademien framför
samlarintresset sätter vikten av fornvårdsintressets stärkande ute i bygderna.
Ang.
samarbete t
mellan riksantikvarien
och
fornminnesföreningarna
m. m.
(Forts.)
Nr 34.
12
Torsdagen den 30 maj f. in.
Ang.
samarbetet
mellan riksantikvarien
och
fornminnesföreningarna
m. m.
(Forts.)
vilket är den hörnsten, på vilken ett framgångsrikt arbete för fornvårdens tillgodoseende
vilar.
Häri instämde herr Bodin.
Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.
Herr Alkinan: Herr talman! Den motion, som ligger till grund för det utlåtande,
som nu står under behandling, är tydligen tillkommen för att inom
riksdagen åstadkomma en opinionsyttring i fråga om Yiklaumadonnan och
dess överförande till statens historiska museum. Den avsedda opinionsyttringen,
sådan den i motionen är formulerad, har dessutom den formen, att den
tvivelsutan, om den av riksdagen biträddes, skulle komma att innebära ett direkt
misstroendevotum mot riksantikvarien för hans förhållande i frågan. För
att icke göra detta alltför tydligt utmynnar motionen, som herrarna se, i ett
utredningsyrkande, soin i och för sig måste av dem, som något känna dessa
förhållanden, anses icke obefogat, ehuru det i den form och det sammanhang
som det här skulle framföras, måste vara ägnat att väcka misstroende.
o Vad opinionsyttringen beträffar, var den dömd att misslyckas. Man ser också
av utskottsbetänkandet, att till förstakammarutskottet inkommit en mängd
yttranden från ett flertal lokala fornminnesföreningar —- sympatiyttringar
och tacksamhetsyttringar med erkännanden till riksantikvarien för gott och
förtroendefullt samarbete i fråga om den lokala fornvården. Mer vill jag icke
säga om denna motion, som i sitt sätt att taga på frågorna, såvitt jag förstår,
är tämligen snedvriden.
Nu yrkar denna kammares tillfälliga utskott avslag på motionen, och det har
jag ingenting emot. Men utskottet har gjort det med en motivering, som jag
tror är ganska missvisande^ fråga om de förhållanden, som däri beröras. Om
man studerar utskottets utlåtande, finner man, att förstakammarutskottets motivering
_i själva verket intet annat är än ett försiktigt, avlägset och icke alltför
tydligt eko av den motivering, som föreligger i reservationen till andrakainmarutskottets
betänkande, vilken reservation i sin ordning är ett mycket
tydligt eko av vissa delar av ett yttrande, som av detta utskott inhämtats från
museimannaföreningens styrelse. I detta yttrande, liksom också i andrakamm
arreservationen, ^är man inne på. frågan om anledningar till konflikt mellan
riksantikvarien både som riksantikvarie och som chef för statens historiska
museum å ena sidam och de lokala kulturvårdsorganen å den andra. Det skall
icke bestridas, att sådana konflikter kunna förekomma. Viklaumadonnan _
det exempel, som här är före — visar ju, att sadana konflikter förekomma.
Men reservanterna, och följaktligen också denna kammares utskott, intaga den
ställningen härtill, att dessa konflikter måhända skulle kunna bringas ur världen
genom att riksantikvarieämbetet skildes från chefskapet för statens historiska
museum. Man uttrycker saken så, att sådana konflikter äro oundvikliga ;
de kunna endast, där de förekomma, lösas genom vidsynta personliga egenskaper
hos riksantikvarien. Däremot motsätter man sig bestämt, att. man skulle
försöka att genom några som helst lagstiftningsåtgärder hjälpa till att få sådana
konflikter ur världen. Man tror icke, att lagstiftningen skulle förmå att
klarlägga några principer, som skulle vara grundläggande för behandlingen
av dylika konflikter, eller att därmed skulle vara något vunnet.
Jag må säga, att i en riksdagshandling är ett sådant uttalande en smula besynnerligt.
Det vittnar om ett egendomligt misstroende till den svenska lagstiftningens
möjlighet och kapacitet att kunna framlägga klara principer, vägledande
för de ämbetsmän, som sedan skola handlägga dessa ärenden. Jag tror.
att det skulle vara rätt besynnerligt, om riksdagen för sin del skulle vara med''
Torsdagen den ;>0 maj f. in.
Nr .(4.
13
om att uttala ett sådant misstroende beträffande eu väsentlig del av sin ogen
verksamhet.
Men det räcker inte bara med detta. Det vore nog lyckligt, om man kunde
åstadkomma en principiell boskillnad mellan det centrala museet, de halvcentrala
museerna och de lokala museerna, och likaså mellan dessa senare inbördes.
Floran av sådana museer är nu så stor — det finns ''250 stycken —
att man kan förstå att det kan förekomma och måste förekomma en mängd
konfliktanledningar. Och nog vore det nyttigt, om man i alla fall försökte
åstadkomma en principiell boskillnad, som sedan skulle tillämpas — och jag
är övertygad om att så komme att ske — på ett vidsynt och klokt sätt av den
centrala fornvårdsledningen.
I alla händelser, genom att påpeka, att frågan om riksantikvarieämbetets
ställning till historiska museet »torde vara», som det står, »föremål för Kungl.
Maj:ts prövning», anser man sig ha motiverat, att ingenting nu bör göras, att
allt är bra som det är och att riksdagen i alla händelser lugnt kan åse, att
vad som sker får ske.
Jag tror inte, att saken ligger precis på detta sätt. Det är faktiskt så, att
fomvårdsorganisationsfrågan ligger oordnad och har stort behov av att bli
ordnad. Jag måste här göra en liten, mycket hastig historisk rekapitulation.
År 1911 begärde riksdagen på motion av herrar Widén och Fahlbeck en utredning
med förslag angående en organisation av vår fornvård; år 1913 tillsattes
en kommitté, som år 1921 avgav sitt betänkande. Detta betänkande har
naturligtvis på sin tid varit föremål för prövning, och det har måhända i någon
mån prövats av alla de regeringar, som suttit sedan 1921. Men ingen av
dessa regeringar har funnit skäl att ens sända ut betänkandet på remiss. De
ha haft klart för sig allesammans, att den organisation, som där föreslås, är för
stor och att kostnaderna för denna organisations genomförande skulle bli alltför
betydande — de skulle i själva verket innebära ett fördubblande av kostnaderna,
i alla händelser sådana de voro vid den tid det då gällde. Ingen regering
har alltså funnit det vara skäl att ens remittera betänkandet.
Det är sålunda därför visserligen formellt riktigt men i realiteten blott ett
tomt talesätt, när man säger, att Kungl. Maj:t för ögonblicket har frågan
såväl om riksantikvariens skiljande från historiska museet som överhuvud
taget om fornvårdens organisation under prövning. Betänkandet är icke utsatt
och har säkerligen icke på länge varit utsatt för någon annan prövning
än den att ligga i ett magasin. Riksdagen har icke fått något svar på sin 18
år gamla fråga, och utan någon påstötning, från vad håll den än må komma,
kommer den säkerligen icke att få det.
Men det hindrar icke, att frågan om fornvårdens organisation är lika angelägen
och, som jag strax skall visa, måhända än mer angelägen nu än den var,
när riksdagen fattade sitt beslut och tog ställning till frågan — en ställning,
som riksdagen sedan dess icke har frånträtt och förmodligen icke är beredd
att frånträda.
Det är särskilt två omständigheter, som på sistone aktualiserat frågan om
lösningen, särskilt av frågan om riksantikvarieämbetets skiljande från chefskapet
för historiska museet. Den ena är det förberedande beslut, som riksdagen
i år fattat med hänsyn till museets nybyggnad, ett beslut fattat med så
överväldigande majoritet, att man lugnt torde kunna anse, att detta förberedande
beslut innebär, att det nästa år blir ett definitivt beslut. Meningen
är, såvitt jag är rätt underrättad, att byggnaden skall vara färdig inom några
få år. Då är det ju alldeles klart, att om man vill — och därom tror jag,
att man på alla sakkunniga håll är ense — skilja riksantikvarieämbetet och
chefskapet för historiska museet — vilket man vill både av det skälet, att man
anser, att riksantikvarien bör vara såvitt möjligt opartisk skiljeman mellan de
Ang.
samarbetet
mellan riksantikvarien
och
fornminnesföreningarna
m. rn.
(Korte.)
Nr 34. 14
Torsdagen den SO maj f. m.
Ang.
samarbetet
meUan riksantikvarien
och
jornminnesiöreningarna
m. m.
(Forts.)
olika museerna, inklusive det historiska museet, och av andra mycket viktiga
och mycket omfattande organisatoriska skäl — är det synnerligen viktigt, att
den nye chef, som skall tillkomma för historiska museet, utses så tidigt, att
det blir möjligt för honom att deltaga i inredandet av det nya museet. Där
skall han sedan efter sina idéer och efter sitt huvud, och icke efter någon
annans idéer eller någon annans huvud, installera den oerhörda mängd av föremål,
som sedan tiotal av år legat döda i magasinen. Det är ingen mening i
att, som man brukar kalla det, sätta honom till ett dukat bord, ty det är icke
sagt, att det bordet är dukat efter hans sinne. Det är säkerligen ur organisatorisk
synpunkt ytterligt angeläget, att frågan om chefskapet för historiska
museet blir avgjord, innan museets nybyggnad står färdig. Detta är det ena
skälet, och det har, redan det, ett visst sammanhang med den fråga, som i motionen
är behandlad.
Den andra omständigheten, som aktualiserat problemet, är frågan om riksantikvariens
och chefens för historiska museet förhållande till alla de lokala
fornvårdsorganisationerna och dessas förhållande inbördes. Jag nämnde nyss
att de lokala museerna, större och mindre, ha vuxit oerhört i antal på några
år. De äro för närvarande, som sagt, cirka 250, och utanför dem finns sedan
en massa kulturminnesvårdsorgan, föreningar av olika slag — det är en fullkomligt
överväldigande flora. Detta är i och för sig endast glädjande, ty det
vittnar om det stora kulturvårdsintresset ute i bygderna. Men det är å andra
sidan alldeles uppenbart, att en sådan mångfald av organ, halvprivata, somliga
knappast det, och helprivata, kräver en ordnande hand, för att de skola
fullt gagna det kulturbehov, som framkallat dem. Det behövs, att denna flora
klassificeras, icke artificiellt utan efter ett naturligt system, och organiseras
så, att var och en fyller sin naturliga plats, utan att någon inkräktar på de
andra, och att det sker på sådant sätt, att de få sin behöriga frihet men på
samma gång ett effektivt sammanhang inbördes utan byråkratisk stelhet.
Nu vill jag gärna erkänna, att under tiden sedan fornminnesbetänkandet kom,
har ett mycket förtjänstfullt arbete utförts för ett sådant ordnande ändamål av
vår nuvarande fornvårdsledning, vilken jag, i likhet med den föregående talaren,
är mycket villig att skänka allt erkännande för dess arbete i denna del.
Med hjälp särskilt av kulturlotterimedel, anlitade i betydlig utsträckning, har
detta kunnat ske. Sedan 1923 ha landsortsmuseer och olika lokala hembygdsföreningar
för sina ändamål av kulturlotterimedel fått ungefär 4.5 miljoner
kronor, det vill säga ett belopp av cirka 500,000 kronor om året.
För att icke bli missförstådd vill jag säga, att jag inte skulle önska, att det
bleve någon inskränkning, åtminstone under de närmaste åren, i denna tilldelning
för dessa ändamål, som äro av så betydande värde, att de böra väl
tillgodoses av sådana medel. Särskilt under den tid, som behövs för att bringa
ordning på dessa organ, för att konsolidera dem, för att få dem på fötter för
medelst alla de byggnadsanslag, som därför behövas, tror jag, att det inte är
någonting att säga om, att de fått och få så stora anslag. Jag hoppas alltså,
att anslagen icke skola minskas, utan att Kungl. Maj ds intresse för denna sak
måtte i fortsättningen visa sig lika stort som hittills. Men det bör göras gällande,
och jag tror, att det är i överensstämmelse med riksdagens ställning till
dylika ting, att medlen så långt möjligt beviljas verkligt planmässigt. Just
därför skulle det vara angeläget, att en utredning snarast möjligt gjordes om
en avvägning av de olika organens rätta uppgifter, bland annat ur synpunkten
av statsintresse och lokalintresse, och om avvägning av den rätta fördelniogen
av medlen, med hänsyn såväl till olika orter som de olika ändamål, som böra
tillgodoses å ena sidan eventuellt av privata medel, å andra sidan av lotierimedel
eller möjligen direkta statsmedel; det finns nämligen sidor av denna
verksamhet, som äro sådana, att man måste säga sig, att det kan bli fråga om
Torsdagen den Ilo maj f. m.
15
Nr 34.
att itven budgetmedel avses för dem. Det ingick också i den organisationsplan,
som fanns i fornminneskommitténs betänkande, att statsmedel skulle anslås
för vissa sådana decentralisationsändamål.
En sådan undersökning tror jag skulle vara så mycket viktigare, som vitterhetsakademien
under ett antal år konsekvent för dessa lotterimedels användning
förordat en viss plan, som jag nu icke skall ingå på. Jag skall bara konstatera,
att den hittills icke av någon av de under dessa år sittande regeringarna
blivit accepterad, dock utan att regeringarna därför direkt och uttryckligt
korsat den, men också utan att regeringarna ersatt den med någon annan plan.
Hela fördelningen har på detta sätt blivit »plockig», tämligen odeciderad och
i viss mån odirigerad. Jag tror, att när det gäller så betydande belopp till så
behjärtansvärda och av oss alla behjärtade ändamål, är det angeläget, att man
redan nu ur ekonomisk synpunkt får den bästa möjliga, planmässiga anordning.
Det är också angeläget, att man får en verklig reda i det icke alldeles
okaotiska eller i alla händelser oorganiserade tillstånd, som trots det förtjänstfulla
arbete, som på sista åren utförts, råder på detta stora kulturvårdsfält.
Jag har helt enkelt velat använda denna motion och detta utskottsutlåtande
till utgångspunkt för denna erinran och till utgångspunkt för en vädjan, i den
mån den kan från denna plats höras, till Kungl. Maj:t att om möjligt upptaga
till förnyad prövning detta stora ärende, som i ett sammanhang icke har prövats,
sedan det skedde i kommittébetänkandet av år 1921, ett kommittébetänkande,
som icke lett och säkerligen icke leder till någonting.
Nu är det klart av vad jag här anfört, att jag icke kan godkänna såsom klok
och riktig den motivering, som föreligger till det yrkande, som utskottet har
gjort. Jag tror, att det skulle ha varit lyckligt, om den innehållit ett påpekande
av vikten av en prövning av den stora organisationsfrågan för fornvården,
som sedan åratal ligger hos regeringen. Att utskottet icke på grundval
av en sådan tanke kan förorda en utredning, då ämnet endast till en viss mindre
del ligger inom motionens ram, är ju rätt förklarligt.
Jag skall emellertid inte bry mig om att yrka någon ändring i motiveringen,
då detta ju kan vara tämligen likgiltigt, när det gäller ett avstyrkande och en
negativ kläm. Ett sådant yrkande kommer ju ingen vart. Utan jag får låta
mig nöja med, att vad jag här haft att anföra finns i riksdagens protokoll. Jag
har därför, herr talman, intet annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.
Ang.
samarbetet
mellan riksantikvarien
och
fornminnesföreningarna
m. m.
(Forts.)
Herr Johansson, Johan Peter: Herr talman, mina herrar! Av de bilagor,
som äro fogade vid utskottets utlåtande, framgår, att riksantikvarien vid förvärvet
för statens historiska museums räkning av den s. k. Viklaumadonnan förfarit
fullt korrekt. Församlingen hade obestridlig rätt att förfoga över madonnabilden,
men alla fackmän voro eniga om, såsom också landshövding Hoos här
antydde, att kyrkan icke längre var en lämplig förvaringsplats för den. Att
den kunnat bevaras så länge och så väl i kyrkan, som hittills skett, har berott
därpå, att kyrkan saknat uppvärmningsanordningar, varigenom kunnat undvikas
häftiga temperaturväxlingar. Nu har emellertid församlingen beslutat att insätta
en värmeugn, och därigenom försämras förhållandena i detta avseende.
Därjämte ökas ju också risken för eldfara. Under sådana förhållanden erbjödo
sig Gotlands fornvänner att till församlingen betala 1,000 kronor, om
församlingen ville medgiva, att bilden finge förvaras i Gotlands fornminnessal
i Visby. Församlingen avböjde emellertid detta anbud. Då ingrep riksantikvarien
och erbjöd församlingen 5,000 kronor, om den ville överlåta madonnabilden
till statens historiska museum. I den ordning lagen föreskriver beslöt då
församlingen att godtaga detta anbud, och därmed kan man säga, att den
rättsliga eller formella sidan av saken är klar.
Nr 34.
Ang.
samarbetet
mellan riksantikvarien
och
fornminnesföreningarna
m. m.
(Forts.)
16 Torsdagen den 30 maj f. in.
Vad det reella eller rent sakliga momentet beträffar, anses det väl nu tämligen
allmänt, att ett fornminne av här ifrågavarande slag i regel och där det
år möjligt bör bibehållas i sin historiska miljö. Men då nu icke Gotlands fornvänner
kunde bereda madonnabilden det skydd, som den tarvade, kan jag icke
förstå annat än att det var i sin ordning, att riksantikvarien gjorde sitt ingripande.
Viklaumadonnan anses ju bland fackmännen såsom en synnerligen värdefull
pjäs, och det är lätt att förstå, att gotlänningarna vilja behålla den kvar på
ön. De älska sin ö med dess minnen, och för detta vill ingen klandra dem. Men
Gotland med dess historiska minnen är ju ändå en del av Sverige, en svensk tillhörighet,
och Gotlands historia är en del av Sveriges historia. Jag kan icke
se något orimligt eller oriktigt i, att ett fornminne från Gotland förvaras i rikets
gemensamma stora museum. Gotland har genom sin plats i historien fått
släppa till rätt mycket av sina fornminnen, men det har också fått mycken hjälp
av staten till bevarande av sina egna fornminnen. Med detta betraktelsesätt har
utskottet icke kunnat finna, att grunden för motionen är fullt hållbar.
Frågan om ordnandet av vår fornminnesvård upptogs, såsom herr Alkman
nämnde, i sin helhet, jag tror han sade 1911, men jag vill minnas, att det var
1913, då en kommitté tillsattes, vilken avlämnade sitt betänkande år 1921. 1
detta betänkande ingår också det spörsmål, som motionen avser. Då frågan nu
i sin helhet faktiskt ligger under Kungl. Majrts prövning, fastän det icke blivit
någonting gjort åt den under de senaste åren, har utskottet icke kunnat
finna någon rimlig anledning till att bryta ut denna detalj ur sitt sammanhang
och framföra den redan nu. Den enda anledningen till något sådant vore ju,
att förhållandet mellan riksantikvarien och de lokala museerna vore så spänt
och så olidligt, att man skulle anse sig böra nu företaga en utbrytning och i
största hast åstadkomma någon mildring i motsättningarna. Men så är ju alls
icke förhållandet. Som båda de föregående ärade talarna ha framhållit, är
tvärtom samarbetet mellan riksantikvarien och de lokala museerna ute i bygderna
det allra bästa. Jag har här fått mottaga en skrivelse, som på samma gång
innehåller en protest mot motionen och en hyllningsadress till riksantikvarien.
Den är undertecknad av representanter för största delen av våra fornminnesvårdande
sammanslutningar och dessutom av en hel del privata personer i representativ
ställning, bland dem åtskilliga landshövdingar. Bakom denna adress
stå säkerligen bortåt 50,000 personer. I en särskild skrivelse har man bett mig,
att jag skulle låta kammaren få del av densamma och sedan överlämna den till
riksantikvarien. Adressen lyder i sin korta avfattning på följande sätt:
»Riksdagens andra kammare har för några dagar sedan bifallit en motion
om utredning i syfte att åstadkomma en enligt motionärernas mening bättre
samverkan mellan riksantikvarien och landsortens kulturminnesvårdande organ.
Motionen har icke utan skäl uppfattats som en reprimand åt nuvarande
riksantikvarien Sigurd Curman för ett bekant museiförvärv, som är moraliskt
och formellt oantastligt.
Undertecknade, som anse detta vara ett dåligt tack till Sigurd Curman från
svenska folkets representanter för hans stora och bestående insatser i svenskt
kulturliv, känna ett behov av att offentligen uttala sitt fulla förtroende för
Sigurd Curmans ämbetsgärning, enkannerligen för det av honom ledda samarbetet
mellan statens centrala myndighet och landsortens kulturminnesvårdande
sammanslutningar. Detta samarbete, som av Sigurd Curman utbyggts
till en levande faktor i svenskt museiliv och kulturminnesvård, syftar till full
rättvisa åt såväl riksintresse som landsortsintresse och bör enligt vår mening
få framväxa ostört av lösryckta utredningsprojekt och onödigt formella
band.
Det är ock vår förhoppning, att första kammaren skall avvisa det framställda
Torsdagen den 30 maj f. m.
17 Nr :H.
utredningskravet, som tillika med hänsyn till förslag redan under Kungl. Maj :ts
prövning saknar skäl för sig.»
Denna skrivelse har inkommit till utskottet sedan utskottet preliminärt fattat
sitt beslut, men utskottet har känt sig stärkt i sin övertygelse, att motionen
icke bör föranleda någon åtgärd från första kammarens sida, genom detta uttalande,
som ändå är undertecknat av en så stor, så upplyst och så vederhäftig
grupp inom samhället.
Vad så beträffar herr Alkmans yttrande, kan jag knappast i detta sammanhang
upptaga det till diskussion, därför att det till största delen rörde sig utanför
motionens ram. Motionen åsyftar ju endast en liten detalj i den stora utredningsfråga,
som herr Alkman talade om. Beträffande användningen av lotterimedlen
vill jag säga, att varken riksantikvarien eller akademien har någon
bestämmanderätt därvidlag. Akademien har fått rätt att yttra sig över medlens
disponerande, men det är ju Kungl. Maj :t, som fattar beslut. Att det har
varit litet trassligt förut, beror därpå, att Kungl. Maj :t inte alltid brytt sig om
att remittera ansökningar om lotterimedel till akademien. Sådana remisser ha
endast då och då ägt rum, så att akademien faktiskt icke haft någon översikt
över dessa ärenden. Det första villkoret för att akademien skulle kunna få någon
ordning i det hela är, att den på en gång får veta, vilka ansökningar som
föreligga, och att den får veta, hur stort belopp som står till förfogande. Akademien
har emellertid gjort vad på den kunnat ankomma för att bringa ordning
och reda i saken, i det den utarbetat en verklig plan för lotterimedlens användning,
och varje gång den fått ansökningar till sig remitterade från Kungl.
Maj :t har akademien hänvisat till denna plan. Ibland har den följts och ibland
icke.
Jag ber, herr talman, med dessa ord att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Ang.
samarbetet
mellan riksantikvarien
och
fornminnesföreningarna
m. m.
(Forts.)
Herr Roos: Utskottets ärade ordförande yttrade nyss, att Gotlands forn
sal
saknade möjlighet att omhändertaga och vårda ifrågavarande bild. Detta
yttrande torde vila på någon missuppfattning. Det finnes allra ypperste, tillfälle
i fomsalens lokaler att bevara bilden. Riksantikvarien uttalade själv år
1925, att det icke tycktes finnas något hinder, och tillstyrkte fornsalen att söka
få hand om bilden. De medel, 5,000 kronor, som fordrades, skulle det icke ha
erbjudit den ringaste svårighet att anskaffa, ifall fornsalen fått reda på att
bilden kunnat fås för detta belopp.
Herr Olsson, Olof: Det yttras, herr talman, i föreliggande utlåtande några
erkännande ord om den nuvarande riksantikvarien. Jag tror, att vi allesammans
kunna underskriva de oförbehållsamma orden. Men det hindrar inte, att
det här kan få framföras olika meningar i själva ärendet och att utlåtandet kan
ge anledning till tankar, som löpa litet vid sidan om själva kärnpunkten i denna
fråga.
Det fanns säkerligen en tid — ja, man behöver inte tillägga »säkerligen» —
det fanns en tid, då det behövdes en riktigt stark och hård hand här uppe. Det
var den tiden, när man ute i de olika landsändarna antingen oavsiktligt slarvade
bort eller också mera avsiktligt förstörde stora nationella värden. Men
här och var har det ju numera vänt sig till det bättre, och när man på några
orter har kommit till den uppfattningen, att det ligger värde i det gamla, det
här gäller, då är det en naturlig önskan på de orterna att få behålla så mycket
som möjligt av detta gamla, vars värde de fått upp ögonen för. Men då, menar
jag, är tiden också inne, att man gör en ny reglering mellan statens plikt å
ena sidan och de olika orternas rättmätiga krav å den andra. Och om jag
skulle få lov att säga min mening i ett par korta ord, skulle det vara, att staten
Första kammarens protokoll 1929- Nr Sb. 2
Nr 34. 18
Torsdagen den 30 maj f. m.
Ang.
samarbetet
mellan riksantikvarien
och
fornminnesföreningarna
m. m.
(Forts.)
i sådana här fall inte bara inte skall vara snål, utan staten skall vara generös
och rundhänt. Ett sådant förfarande är den bästa propaganda, som kan drivas
för att överallt i vårt land rädda och bevara, vad som räddas och bevaras kan.
Herr Alkman: Jag skall begagna tillfället att instämma i vad den siste
ärade talaren sade. Det gladde mig så mycket mera, som det kom från en
person, som själv i statsrådsställning haft med dessa saker att göra, och jag
hoppas, att den tanke han här uttryckt måtte vinna praktisk efterföljd av andra,
som komma i samma ställning.
Jag begärde ordet för att rätta något, som åtminstone såg ut som ett missförstånd
av utskottets ärade ordförande. Med anledning av vad jag talat om
planlöshet pekade han på att akademien för sin del utarbetat en plan, som den
under de senare åren hänvisat till, när det gällt användningen av lotterimedel
för dessa ändamål. Jag tror, att jag också mycket tydligt uttryckt detta i mitt
förra anförande. Jag har heller icke i någon mån klandrat akademien för
detta, som enligt min mening har varit dess plikt. Det är alldeles tydligt, att
den bort göra detta, och det skulle ha varit alldeles galet, om den inte gjort det.
Jag skall emellertid inte gå in på frågan om planens beskaffenhet; det skulle
föra för långt i en debatt här i kammaren att göra det. Men då jag talade om
att jag inte funnit tillräcklig planmässighet i fråga om dessa medels användning
och att man i alla händelser inte har någon garanti för planmässighet, riktar
sig naturligtvis min invändning åt ett helt annat håll. När jag önskade,
att den saken skall upptagas till utredning tillsammans med mycket annat, som
behöver utredas i fråga om vår fornvård — allt det som faller under den gamla
fornminnesvårdskommitténs betänkande, vilket betänkande förresten redan nu i
väsentliga avseenden är föråldrat och icke längre är tillämpligt på de förhållanden,
som ha vuxit fram, sedan den utredningen gjordes — var det, därför att
jag fann, att det förhållande, som vi här talat om, liksom mycket annat pekar
på att det, om vår fornvård skall bli sådan den bör vara och om alla de olika
organ, som finnas för denna fornvård, offentliga eller privata, skola få full
effektivitet, är nödvändigt att snarast möjligt, i alla händelser utan onödigt
dröjsmål, företaga en ordentlig ny behandling av detta ärende, som sedan åratal
ligger fullkomligt desert. Denna anmärkning träffar då givetvis också utskottet
och dess motivering, där det säges, att en prövning pågår, vilket icke är
sant. En prövning pågår icke.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Johansson, Johan Peter: Med anledning av herr Roos’ yttrande vill
jag säga, att fornminnesvännerna på Gotland — åtminstone har jag fattat det
så — försökte förvärva madonnabilden eller åtminstone få den deponerad på
Gotlands fornsal men att detta icke lyckades, emedan församlingen icke gick
med på förslaget. Madonnan var fortfarande kvar i kyrkan, där den var utsatt
för en viss fara att förstöras. Om icke riksantikvarien gripit in, kunde
den ha förblivit där under flera år eller årtionden. Under tiden hade den tagit
skada genom temperaturväxlingarna, den var utsatt för risk för eldfara och
även för risk att bliva bortstulen. Det är inte någon så stor pjäs, och det händer
tyvärr alltför ofta, att det göres inbrott i landsortskyrkor. Jag tycker därför,
att riksantikvarien knappast varit försvarad, om han icke vidtagit de åtgärder,
som han vidtog för att ändå under alla omständigheter säkerställa denna
dyrbara pjäs.
Herr Alkman kom åter in på den stora utredningen och anmärkte på att utskottet
icke tagit upp denna fråga. Det beror givetvis därpå, att den helt och
hållet faller utanför motionens ram och att utskottet icke hade någon befogenhet
att göra det. Det fanns så mycket mindre anledning därtill, som jag har
Torsdagen den KO maj f. in.
19
Nr 34.
mig bekant och även kan våga säga det bär i kammaren, att det mycket snart,
kanske redan nästa år, kommer att tagas initiativ från den centrala myndigbeten
för vår fornminnesvård för att ordna de förhållanden, som både herr
Olsson och lierr Alkman nu talat om.
Herr Westman: Även jag förstår mycket väl de känslor man hyser på Gotland,
där man förlorat det framstående medeltida konstverk, som förvarades i
Viklau kyrka. Men även om jag instämmer i de vackra och varma ord, som
herr Olof Olsson uttalade, när han uttryckte sin glädje över att man i de olika
orterna alltmer har börjat vilja behålla det gamla i dess naturliga miljö, kan
jag ändå inte finna, att Viklaumadonnans överförande till statens historiska
museum bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Jag ber att få fästa
uppmärksamheten vid att det icke längre gick att bevara detta konstverk i
dess naturliga miljö, utan frågan var, om det skulle överflyttas till ett provinsmuseum
eller till statens historiska museum.
Valet stod mellan två museer. Med all aktning för provinsmuseerna måste
man ändå säga, att man icke får driva hänsynen för dem så långt, att man underkänner
lämpligheten av att vi i vår huvudstad ha ett rikhaltigt centralmuseum.
Riksdagen har ju för några veckor sedan erkänt önskvärdheten av att
vi ha ett sådant kulturförråd i vår huvudstad tillgängligt för allmänheten, då
medel beviljades till en byggnad för museet. Lika väl som jag kan förstå, att
man i de olika orterna kan känna stolthet över att man i bygden själv har
vackra och betydelsefulla fornsaker bevarade, lika väl tycker jag, att det vore
naturligt, att de olika bygderna kände sig stolta över att vara väl representerade
i statens historiska museum. Vi få dock erinra oss, att i statens historiska
museum besökarantalet uppgått till 50,000 om året, och då vi få en nybyggnad,
kommer antagligen besökarantalet att ytterligare ökas. För att nu
återgå till Viklaumadonnan kommer således denna bild att i statens historiska
museum varje år kunna bli beskådad av lika många människor, som Gotlands
hela invånarantal utgör.
Man kan naturligtvis icke ställa sig på den ståndpunkten, att det i statens
historiska museum endast skall förvaras föremål, som ursprungligen hört till
Stockholm, utan man får räkna med att de olika orterna, trots alla sina museiföreningar,
likväl efter vissa avvägningar och med jämkningar av de olika intressen,
som kunna stå mot varandra, skola finna sig i att en hel del föremål,
som egentligen hört hemma i de olika landsorterna, dock få vara utställda och
bliva tillgängliga här i Stockholm i statens historiska museum.
Jag kan för min del dock icke tro, att det kan vara lämpligt, att vi nu här i
kammaren skola försöka draga upp gränslinjerna mellan provinsmuseerna och
statens historiska museum. Icke heller kan jag finna, att det är lämpligt, att
kammaren med den utgångspunkt, som den föreliggande motionen erbjuder, begär,
att denna fråga skall av Kungl. Maj:t tagas upp till utredning. Det går,
såvitt jag kan förstå, icke att inskränka en utredning i museifrågorna till endast
denna detalj, utan g:ör riksdagen en sådan framställning, som motionärerna
önska, betyder det, att riksdagen vill taga upp hela det stora fornminnesvårdsproblemet
till ny utredning. Man har i de kretsar, som äro intresserade i denna
sak, icke velat påyrka, att detta skall ske nu, emedan man ansett, att en
annan fråga borde gå förut och vinna sin lösning. Det är frågan om insamling
av våra folkminnen och upptecknandet av våra folkmål, således det ärende,
som vi komma att behandla vid morgondagens sammanträde, med anledning
av statsutskottets utlåtande i saken. Det ärende, som jag nu sist talat om, är
mera brådskande än fornminnesvårdens ordnande, ty fornsakerna finnas ju dock
kvar, men våra folkminnen förflyktigas och försvinna, därför att de äro knut
-
Ang.
samarbetet
mellan riksantikvarien
och
fornminnesjöreningarna
m. m.
(Forts.)
Nr 34. 20
Torsdagen den -30 maj f. m.
Ang.
samarbetet
mellan riksantikvarien
och
fornminnesföreningarna
m. m.
(Forts.)
na till levande bärare, till den äldre generation, som nu alltmer och mer försvinner
och ersättes av en ung, som har helt andra kulturella förutsättningar.
Det skulle således enligt min tanke icke vara riktigt lämpligt, om riksdagen
nu grepe in i saken. Jag tror, att kammaren med fullt förtroende kan lita på
att man i de kretsar, vilka som sakkunniga närmast ha att svara för skötseln av
dessa ärenden, är beredd att taga upp frågan, så fort det finnes någon utsikt, att
det kan beredas utrymme för dess lösning.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
I detta anförande instämde herrar Wagnsson, Rydén, Johan Johansson, Sandegård,
Per Adolf Larsson, Bjurström, Henrik Andersson och Johan August
Larsson.
Herr Lindhagen: Jag begärde ordet med anledning av att herr Westman
här förfäktade ett åskådningssätt, vilket såvitt jag fattade honom rätt, innefattade,
att riksdagen rent av borde indirekt godkänna ifrågavarande bilds uppflyttande
hit till Stockholm. Jag har svårt att taga position i denna sak, men
då herr Westman vindicerade ett så oerhört starkt krav på en centralisering till
huvudstaden, måste jag verkligen säga, att huvudstaden får lov att vara måttlig
i sina pretentioner.
Det bör väl få finnas kulturminnesmärken även bland folket ute i orterna.
Det går väl ändå icke an att driva ett sådant åskådningssätt, som herr Westman
gjorde, och jag beklagar, att så många av kammarens ledamöter instämde
i ett sådant tal. Man kunde åtminstone låta bli att säga någonting eller uttala
sin tveksamhet. Nu har man givit gotlänningarna det intrycket, att det i
första kammaren, utan att man närmare förstår sig på saken — vilket inte
heller jag gör — finns en stark opinion för att denna bild skall förvaras här i
Stockholm och inte på Gotland. Det var huvudinnebörden i herr Westmans
anförande, och det ger frågan en annan mening. Därför vet jag inte, om man
ej såsom en motvikt mot ett sådant ståndpunktstagande från första kammarens
sida måste göra ett yrkande om bifall till andra kammarens beslut. Detta representerar
meningen hos folket på orten, som verkligen behöver ett stöd och
icke får prisgivas för en förstakammarmening, tillkommen på detta sätt i slutet
av riksdagen.
Nu veta alla, att den historia, som det här är tal om, är en detalj, men denna
detalj är en symbol för många viktiga principer, och den har ju intresserat
hela landet. Vi ha inte så mycket förstått det, men man har läst om saken i
sin tidning, och överallt har man fått höra av folk, som läst därom: »Ja, det
var då också ett tilltag. Sådant bör väl inte få äga rum.» Om man nu bara
hade sagt, att bilden måste bevaras på museet tills vidare, därför att den annars
kunde taga skada i brist på lämpligt förvaringsrum i orten, hade det varit en
annan sak. Men herr Westman säger nu, att det inte är fråga om några sådana
synpunkter, utan den skall stanna i Stockholm. Första kammaren kan väl
inte, trots de många instämmandena, vara beredd att ge sin anslutning till ett
sådant uttalande.
Denna behandling av frågan visar också olämpligheten av det av herr Roos
under riksdagen påtalade tillfälliga utskottsväsendet. De tillfälliga utskotten
ha enligt mitt förmenande inte så mycket att göra, men det utskott, som haft
denna fråga om hand i andra kammaren, har gått och skjutit på den, som vi
alla göra, när vi inte ha piskan på ryggen •— så gör jag också, herr talman, •—-och man har inte räknat med att även medkammaren skall hinna fatta beslut.
Därför komma de beslut, som ett tillfälligt utskott förordat och vederbörande
kammare fattat, åtminstone oftast så här sent på medkainmarens bord, så att
vi inte hinna befatta oss närmare med saken.
Torsdagen den 30 maj f. m.
21 Nr !J4.
Denna debatt visar också tyngden av det moderna utredningsväsen, som vi
äro så beroende av. Här har visst frågan varit under behandling sedan 1913,
som utskottets ordförande nyss sade. Så kom betänkandet 1921, och sedan
dess har regeringen legat på saken. Under tiden får riksdagen icke opiniera i
en sådan sak, utan allt ligger så att säga i träda. På det sättet förkväves svenska
folkets gamla rättighet, som det är meningen, att riksdagsrepresentationen
skall betrygga, nämligen att få framföra sina bekymmer i livets detaljer.
Ty livet består av detaljer, och bakom denna enstaka madonna dölja sig dessutom
viktiga grundsatser, som äro förtjänta av att få behandlas i riksdagen
genom att man såsom i de gamla goda tiderna för fram sina bekymmer till
regeringen.
Det går utöver min kompetens att yrka bifall till det ena eller andra förslaget,
men efter den framställning, som herr Westman gav, och i all synnerhet
efter de många instämmanden han fick, anser jag, som en opinionsyttring för
bevarande av folkets rätt att få behålla sina minnesmärken och att för riksdagen
få petitionera oavsett utredningar, mig böra yrka bifall till andra kammarens
beslut i frågan.
Herr Alkinan: Herr talman! Jag förstår inte riktigt, hur herr Lindhagen
kunde bli så upprörd över den del av herr Westmans yttrande, som han fäste
sig vid. Herr Westman sade ju ingenting annat än att om man har ett centralt
svenskt kulturmuseum, måste man väl ändå erkänna, att detta, om det
skall kunna representera svensk kultur, måste vara berättigat att efter vissa
principer få en del av de föremål, som även utanför Stockholm förefinnas.
Detta museum kan ju icke bliva ett Stockholms lokalmuseum, ty då fyller det
ingalunda sin uppgift. Men felet är, såvitt jag förstår, att man under den
utveckling, som ägt rum under de sista åren, icke har klargjort för sig principerna
för fördelningen mellan de centrala, de halvcentrala och de lokala
museerna. En sådan fördelning har gjorts i fornminnesvårdskommitténs betänkande,
men den är enligt min mening fullkomligt oriktig. Jag får säga,
att varje vän av svensk kultur dock måste komma till den uppfattningen, att
vårt centralmuseum icke från och med detta nu får vara ett dött och utvecklingsodugligt
museum, utan det måste för att representera svensk kultur även
i framtiden ha tillfälle att få en behörig del, hur denna än sedan av en sakkunnigeutredning
må kunna bestämmas, för att det skall kunna existera och verka
med den pondus, som detta museum bör ha.
Medan jag har ordet för denna invändning mot herr Lindhagen, ber jag att
gent emot herr Westman få säga, att jag inte riktigt förstår, varför det skulle
medföra något åsidosättande av fornminnesforskningens intressen, vilken jag
för min del skattar lika högt som någonsin han, om man snarast möjligt även
tager itu med detta, vilket är angeläget framför allt med hänsyn till nödvändigheten
av att statens historiska museum får sin nye chef i tid och därför att
ett ordnande av förhållandena mellan de lokala och centrala organen är av
stort behov påkallat.
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle med avslag å utskottets hemställan biträda andra kammarens i ärendet
fattade beslut; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad. _
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:
nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till oförutsedda utgifter;
Ang.
samarbetet
mellan riksantikvarien
och
fornminnesjöreningarna
m. rn.
(Forts.)
Nr 34.
22
Torsdagen den 30 maj f. m.
Om
ersättning till
Privatbankens
insättare.
nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader m. m.;
nr 141, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag till räntor å statsskulden m. m.;
nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda
förslag rörande avsättning till statsverkets fond av rusdrycksmedel; samt
nr 143, i anledning av väckta motioner om avveckling av rederilånefonden.
.Vad utskottet i dess utlåtanden hemställt bifölls.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtande nr 144, i anledning av väckta
motioner om eTsättning till insättarna i aktiebolaget Privatbanken.
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 101,
av herr J. Pålsson m. fl., och den andra inom andra kammaren, nr 130, av herr
J. Jönsson i Revinge m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att
lämna Kreditkassans styrelse bemyndigande att, av tillgängliga medel och efter
behörig granskning, till insättarna i aktiebolaget Privatbanken lämna ersättning
för de kapitalbelopp, som de vid nämnda'' penninginstituts nedläggande gått
förlustiga.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande av herr J. Pålsson m. fl. och herr Jönsson i Revinge m. fl.
väckta motioner (I: 101 och II: 130) ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade avgivits av herrar Bergqvist, Svensson i Kompersmåla,
J. Pålsson, Walles, Anderson i Råstock, Nilsson i Bonarp, Olssoti i Kullenbergstorp,
Olsson i Blädinge och Jönsson i Revinge, som ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse reservationen visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, i anledning av de av herr J. Pålsson m. fl. och herr
Jönsson i Revinge m. fl. i ämnet väckta motionerna (I: 101 och II: 130), måtte
i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande skäligheten av att,
i likhet med vad beträffande Allmänna sparbanken m. fl. sparbanker vid innevarande
riksdag ägt rum, jämväl aktiebolaget Privatbankens insättare i vissa
undantagsfall bereddes full ersättning för gjorda insättningar samt att Kungl.
Maj:t måtte för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.
Herr Pålsson: Herr talman! Under de sista tio åren har jag jämte en del
medmotionärer upprepade gånger motionerat om, att någon ersättning skulle
beredas Privatbankens sparkasseinsättare. Orsaken till att vi gjort det, har
varit, att riksdagen några år efter Privatbankens fall fick ta om hand en del
av de större privatbankerna här i landet, vilkas ekonomiska ställning var hotad,
och genom att överföra deras frusna värden i den då bildade Kreditkassan
försöka rädda både banker och insättare från förluster. Aktiebolaget Privatbanken
föll redan 1918, således ett par år innan den stora bankkraschen kom,
då riksdagen, som sagt, beslöt att biträda insättarna. Därvidlag ansåg jag det
vara fullt rätt, att staten också biträdde med ersättning åt Privatbankens ipsättare,
ty hade den kunnat leva några år till och kommit in i den stora härvan,
hade staten tydligen inte kunnat skilja denna bank från de andra, utan
då hade ersättning kommit att utgå.
Emellertid ha städse mina motioner härutinnan avslagits, men jag har ändå
gått på med dristigt mod. Och nu, då tioårsdagen håller på att förflyta, sedan
banken störtade, så tyckte jag denna sak låg bättre till än någonsin förut,
Tomlåren den 30 maj f. in.
23 Nr 34.
i det man kunde överblicka kristidsföljderna och tämligen säkert antaga, att erllMy™ lM
några förluster för insättare inte vidare skulle kunna ske. Jag hade da tänkt 2''rivatbankens
mig, att arvskiftet efter kristiden skulle kunna bestå i den stolta gesten, att insättare.
riksdagen beviljade medel till insättarna i denna privatbank och sålunda av- (Forts.)
slutade hela kristiden med en sådan handling, att man kunde säga, att det
gamla ordspråket var riktigt: »Säkert som i banken.»
Emellertid inträffade ju under detta år, sedan jag väckt min motion, en
händelse, som naturligtvis grusade alla mina förhoppningar. Mot all förmodan
— åtminstone från min sida — att man under en sparbankstäckmantel
skulle kunna uppträda på det sättet, ha vissa styresmän i Allmänna sparbanken
genom brottsliga handlingar helt enkelt förstört insättarmedel, nagot som
jag inte trott skulle kunna ske. Det är för vackert uttryck om denna händelse
att säga, att den kom som en blixt från klar himmel — snarare slog meddelandet
därom ned som en bomb. Efter detta kunde det alltså inte bli tal om,
att Privatbankens insättare skulle få ut sina tillgodohavanden till fullo. Den
banken befann sig ju vid fallissemanget i så pass gott ekonomiskt tillstånd, att
av resterna till insättarna ändå kunde utdelas 77 och någon bråkdels procent.
Allmänna sparbankens »offer», om jag så får säga, hänvisades ju däremot till
riksdagen. Det kom en kungl. proposition om ersättning åt dem till visst belopp,
och sedan väcktes motioner om ersättning med ökat belopp. Vi veta ju
av det riksdagsbeslut, som fattades för ungefär en vecka sedan, att man skall
bereda insättarna i Allmänna sparbanken ersättning av statsmedel med upp
till 60 procent av deras tillgodohavanden, men dessutom beslöt riksdagen även,
att vissa grupper av dessa insättare skulle sulageras med fulla beloppet av
sina fordringar. I vad gällde förmyndaremedel och skolsparmedel skulle nämligen
full ersättning lämnas på skattedragamas bekostnad. Då denna motion
om Privatbanken icke var behandlad, när riksdagen fattade sitt beslut rörande
Allmänna sparbanken, tänkte jag naturligtvis, att man i utskottet skulle taga
hänsyn till detta sistnämnda beslut och således även när det gällde Privatbankens
insättare bevilja dem full ersättning för förlorade förmyndaremedel
och skolsparmedel. Nu tror jag, att förlusten i form av skolsparmedel i Privatbanken
väl varit ringa eller ingen, ty tanken på en dylik form av sparande
var inte väckt för tio år sedan. Alltså kunde det inte bli tal om sadan ersättning,
men i förmyndaremedel innestår tydligen en viss del. Nu kan^man ju
fråga: Hur mycket sådana förmyndaremedel kan man antaga, innestå i Privatbanken?
Ja, därom är det svårt att få upplysning. Vi ha visserligen gjort
en utredning om alla medel, som insatts på sparkassa, giro, deposition och löpande
räkning, men någon officiell utredning om beloppet av förlorade förmyndaremedel
har helt naturligt inte kunnat göras, då man inte kunnat tänka
sig, att man möjligen skulle kunna få ersättning enbart för dessa medel. Emellertid
har man ju försökt att utreda det så gott man kunnat, utan att på något
sått ansvara för, att de summor, man kommit till, äro riktiga. Man har tyckt
sig tro, att det skulle vara ungefär en halv miljon kronor, som skulle innestått
i sådana förmyndaremedel. När då dessa insättare redan ha fått ersättning
med något över 77 procent, så är det ju klart, att om den nämnda summan
någorlunda stämmer, bleve det ett mycket litet belopp, som man här skulle
anslå till ersättning av förlorade förmyndaremedel i Privatbanken. Det skulle,
om beräkningen varit riktig, uppgå till endast omkring 150,000 kronor.
Man tycker ju, att när riksdagen beviljat full ersättning för i Allmänna
sparbanken förlorade förmyndaremedel, så borde den väl inte en vecka senare
tillämpa ett helt annat handlingssätt, när det gäller i Privatbanken förlorade
förmyndaremedel. Här har avslagsyrkandet grundats på, att Privatbankens insättare
redan vid konkursen erhållit en utdelning av över 75 %, en utdelning,
som vida översteg vad riksdagen beslutat garantera Allmänna sparbankens
Sr 34. 24
Torsdagen den 30 maj f. m.
0m och flera andra sparbankers insättare. Men den andra sidan av saken, nämliPrivatbankens
®en den utsträckta ersättningen till dessa två nyssnämnda kategorier, har
insättare. “te ens omnämnts av utskottsmajoriteten i utlåtandet. Det är detta jag finner
(Forts.) litet underligt, att ena veckan kan riksdagen besluta på visst sätt, och andra
veckan kan en majoritet i ett utskott, där man har reda på detta beslut, alldeles
underlåta att omnämna det och i stället gå på rent avslag, fastän det
gäller likartade framställningar.
Nu är det ju så, att Allmänna sparbankskraschens offer huvudsakligen äro
att finna i Stockholm med omnejd — man kan säga i mellersta Sverige — unaer
det att Privatbankskraschens offer mera höra hemma i de södra provinserna.
Jag tycker då, att stockholmsrepresentanterna och de i trakten däromkring
boende, som få det ordnat så med dessa förmyndaremedel, inte med gott
hjärta skulle kunna ga med på att, oaktat sakläget är precis detsamma, när
det gäller Privatbanken, fatta ett helt annat beslut, än när det gäller Allmänna
sparbanken.
Jag bär hört omnämnas i utskottet såsom ett skäl för att ingen ersättning
skulle utgå till Privatbankens förmyndaremedel, att vi nu ha en strängare förmyndarlag,
än vi hade på den tiden, då Privatbanken verkade. Mot detta kan
anmärkas, att även då, före antagandet av denna nya förmyndarelagstiftning,
ålåg det förmyndaregodman att övervaka placeringen av myndlings medel, och
vid många tillfällen inträffade det, att en förmyndaregodman ålade förmyndaren
att insätta medlen i närmaste sparbank, vanligen då på den ort, där
han bodde. Alltså bör det inte anföras som skäl för avslag, att en ny lagstiftning
tillkommit, ty redan förut förefanns denna skyldighet att tillse, att förmyndaremedel
placerades väl.
Jag hörde i utskottet också det skälet för avslag nämnas, att om man nu,
1929, skulle ge ersättning för i Privatbanken förlorade förmyndaremedel, så
finge insättarna fullgoda pengar, under det att de pengar, som de förlorade
1918, hade mindre värde. Men mellan 1918 och nu ligger i alla fall tio års
ränteförluster, och det kan väl anses neutralisera den stegring i penningvärdet,
som inträffat, Jag tycker därför, att inte heller det skälet med fog kan
anföras i detta fall.
Nu går ju inte reservationen ut på, att någon bestämd ersättning skall lämnas.
utan den lyder — det vill jag gärna ha infört i protokollet — sålunda:
»att riksdagen, i anledning av de av herr J. Pålsson m. fl. och herr Jönsson i
Revinge m. fl. i ämnet väckta motionerna (I: 101 och IX: 130), må i skrivelse
hos Kungl. Maj.-t anhålla om utredning rörande skäligheten av att, i likhet
med vad beträffande Allmänna sparbanken m. fl. sparbanker vid innevarande
riksdag ägt rum. jämväl aktiebolaget Privatbankens insättare i vissa undantagsfall
beredas full ersättning för gjorda insättningar samt att Kungl. Maj:t
måtte för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.»
Man har sålunda tagit detta ärende så, att om än riksdagen skulle gå in på
skrivelserna, kommer det åter an på nytt riksdagsbeslut. Man skulle för riksdagen
framlägga det resultat, vartill utredningen kommit, och det förslag,
vartill denna utredning kan föranleda.
Det bör väl ändå inte i landets olika delar kunna sägas, att när man i riksdagen
röstar om ^stockholmsbänkens insättare, så har man en särskild lag och
särskilda förbehåll, som inte gälla, när man röstar om provinsbankernas insättare.
Jag tycker, att i synnerhet ledamöterna från de trakter, där man fått
full ersättning för vissa i Allmänna sparbanken förlorade medel, nu borde biträda
reservationen, till vilken jag, herr talman yrkar bifall.
Herr Lindblad: Herr talman! Denna fråga har ju tidigare varit föremål
för riksdagens behandling. .Vid 1924 års riksdag handlades den av tillfälliga
Torsdagen den 30 maj I. in.
25 Nr iM.
utskott, och både kamrarna avslogo i enlighet med deras hemställan framställ- ertäl^n till
ningen ifråga. Nu har motionären kommit ånyo och i motionen påyrkat full er- jZvJtbankens
sättning åt insättarna i Privatbanken. Utskottsmajoriteten har inte ansett sig insätiare.
kunna gå med på, att nu, tio år efter Privatbankens fall, staten skulle engagera (Forte.)
sig för något i denna bank, då ju insättarna vid bankens likvidation erhöllo upp
till 77 1I2 procent i ersättning. För att då möjliggöra, att åtminstone något
gjordes, ha reservanterna enat sig om att föreslå en utredning rörande förmyndaremedlen
och skolsparmedlen i Privatbanken och att riksdagen skulle bereda
ersättning för dem. Man har ansett, att detta är analogt med vad som gällt beträffande
Allmänna sparbanken, varom riksdagen fattat beslut. Men inte heller
i detta fall anser jag, att det föreligger någon skyldighet för riksdagen att
gå med på ersättning. Den föregående talaren sade visserligen, att insättarna
redan fått bära tio års ränteförluster, men om man tar hänsyn till de 77 1/2 procent,
som blivit utdelade, och beräknar räntan på dessa belopp, så kommer man ju
i alla fall upp till full valuta. Betänker man ytterligare, att pengarna vid den
tiden, då Privatbanken gick omkull, inte hade samma värde som nu, så är man
åtskilligt över fulla värdet av vad som var insatt i banken.
Om vi nu, tio år efter det banken gått omkull, gå med på den föreslagna utredningen
och låta riksdagen bevilja ersättningen, vad ha vi inte då att vänta? Det
torde i så fall vara åtskilligt. Det är inte bara Privatbanken, som gått omkull
under dessa tio år, som förflutit, utan det finnes åtskilliga andra, som kunna
komma och begära att få ersättning av riksdagen. Jag kan för min del inte
finna, att staten och riksdagen på detta sätt skall ställas till ansvar för allt som
händer och sker, framför allt när det ligger så långt tillbaka i tiden, att det
egentligen borde kunna sägas vara preskriberat.
Utskottsmajoriteten har av de anförda skälen ansett sig icke kunna gå motionärerna
till mötes vare sig i fråga om full ersättning eller i fråga om den
framställning, som reservanterna gjort. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr Dahl: Herr talman! Endast ett par ord. Den ärade motionären har
till stöd för sitt yrkande åberopat två paralleller. Dels har herr Pålsson förmenat,
att statens stödaktion 1922 och 1923 för understöd åt vissa enskilda banker
skulle motivera en hjälp även åt Privatbanken. Han sammanfattade sin
mening i detta avseende sålunda, att om Privatbanken hade kunnat hålla sig ett
par år till, så skulle den naturligtvis ha kommit i sällskap med de andra bankerna.
Till att börja med skall jag be att häremot få erinra, att Privatbankskraschen
inträffade år 1918. Stödaktionen med Kreditkassan kom först 1922 och med
Jordbrukarbanken 1923. Privatbanken hade sålunda i varje fall måst hålla ut
fyra år till för att komma i detta sällskap. Det kanske kan vara värt att erinra
om vad riksdagen uttalade, när den 1923 gick in för att hjälpa Svenska lantmännens
bank genom bildandet av Jordbrukarbanken. Riksdagen yttrade då,
att ett statsingripande i förevarande fall finge under inga omständigheter anses
innebära ett erkännande av statens skyldighet att i allmänhet garantera insättarnas
medel. Det var särskilda omständigheter, som förelågo. Det var deflationskrisen,
i vilken staten ingalunda kunde frånsäga sig all delaktighet i ansvaret,
som åstadkom bankkrascherna 1922 och 1923. Men det skälet förelåg inte
beträffande Privatbanken, ty den gick över ända, långt innan deflationskrisen
inträffade, på grund av särskilda manipulationer i bankens skötsel.
Vidare har man velat göra gällande i denna fråga, att staten även här skulle
ha ett visst medansvar, liksom detta gjordes gällande i fråga om understödet till
sparbankerna, därför att bankinspektionen här till äventyrs skulle ha gjort sig
skyldig till någon underlåtenhet. Jag skall då be att få erinra därom, att det
Nr 34. 26
Torsdagen den 30 maj f. m.
ät?m fn framställts formligt påstående i den riktningen. Det gjordes på sin tid anmälan
Privatbankens riksdagens justitieombudsman mot bankinspektionen för dess förmenta uninsåttare.
derlåtenhet i fråga om Privatbanken. Denna anmälan lämnades av justitieom(Forts.
) budsmannen utan avseende och detta justitieombudsmannens ställningstagande
godkändes av riksdagen. Jag tror således, att man ingalunda kan med sanning
göra gällande, att här från statsorganens sida föreligger någon underlåtenhet på
sätt som man däremot kunde göra gällande, vad beträffar de allmänna ombuden
hos dessa sparbanker, som fått stöd nu.
Herr Pålsson kvalificerade sin parallell mellan behandlingen av denna bank
och av andra banker därhän, att han frågade kammaren, huruvida kammaren
skulle vilja, att man i landet finge den uppfattningen, att för Stockholm gällde
en särskild lag och för Skåne en annan i fråga om understöd åt bankerna? Nej,
samma lag gäller, men förhållandena äro helt olika. Skulle man verkligen följa
motionärerna här, så kan jag inte se något annat, än att staten då för alla fall
av kommande bankfallissemang accepterat den ståndpunkten, att förmyndaremedel
skulle tillfullo ersättas. Jag frågar er, mina herrar, om man kan vara
beredd att taga en sådan konsekvens? För min del är jag det ingalunda, och jag
vill på det bestämdaste varna för att lyssna till de bevekande locktoner, som
motionären här låtit ljuda.
Jag ber att få hemställa om bifall till utskottets förslag.
Herr Pålsson: Ja, jag tror inte jag skulle våga sätta herr Lindblad som
ledare för ett ekonomiskt företag efter hans djärva kalkyl, att när man förstört
23 procent av insättarnas medel, så böra dessa i alla fall vara glada över erhållen
full valuta därigenom att de erhållit tio års räntor på de 77 % som utdelats. Så
har man tydligen även resonerat i styrelsen för Allmänna sparbanken. Där har
man förstört stora kapital, kanske med den lindbladska tanken att blott insättarna
få något igen, så skall denna summa med ränta på ränta omsider ge dem
tillbaka hela kapitalet. En sådan ekonomisk beräkning är minst sagt djärv.
Mot allt vad herr Lindblad säger, ville jag säga, att det var statens åtgöranden,
först sänkningen och sedan höjningen av penningvärdet, som till stor del
förorsakade bankkrisen. Men jag vill även erinra om, att här gäller det
sådana sparbanksinsättare, vilka som minderåriga inte själva fått förvalta sina
medel. De kunna ju inte rå för, om staten handlar på det ena eller andra sättet
eller hur förtroendemännen i bankerna handha deras pengar. De äro ju alldeles
oskyldiga och kunna inte rå för, om banker ramla vid stigande eller fallande
penningvärde, eller om staten eller någon annan är orsak därtill. Dessa omyndiga
borde därför få ersättning efter samma princip, som man tillämpat i fråga
om Allmänna sparbanken.
Jag ber således, herr talman, att fortfarande få yrka bifall till reservationen.
Herr Henriksson: Herr talman! Jag skall be att till alla delar få instämma.
i vad herr Pålsson sagt. Jag vill bara tillägga, att när vi beslöto, att full
ersättning skulle lämnas för de i Allmänna sparbanken placerade förmyndaremedlen,
så sades det i denna kammare, att juridiskt voro vi icke skyldiga därtill,
men det ansågs vara en moralisk plikt att göra det. Jag får säga, att då kan
detsamma anses böra gälla i detta fall, ty även om lång tid förflutit, så har väl
i detta principiella hänseende ingen förändring inträtt.
Herr Dahl sade, att om kammaren biföll reservanternas förslag, så skulle detta
beslut få en prejudicerande innebörd. Det ser ut som om herr Dahl trodde, att
vi hade många bankkrascher att vänta. Men jag har däremot tänkt mig, att
det verkligen skulle bli slut på dem med anledning av den lag, som vi för några
dagar sedan antogo. Skulle herr Dahl ha gissat rätt, så vore det synnerligen
tråkigt. Men om vi nu tänka oss, att det tack vare den nya lagen är uteslutet,
Torsdagen den 30 maj f. in.
27 Nr 31.
att vi ånyo råka i en sådan situation, så anser jag, att svenska statens finanser Om
inte bli förstörda genom att vi bevilja även dessa omyndiga de medel, som de ha p^tabankeni
tillgodo i Privatbanken. insättare.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen. (Forts.)
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Bergqvist in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pålsson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 144, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Bergqvist
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 145, i anledning av . Ivungl.
Haj :ts proposition angående anslag till socialstyrelsen m. m. jämte i ämnet socm yre e‘
väckta motioner.
I en till riksdagen avlåten, den 25 februari 1929 dagtecknad proposition,
nr 206, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen
dels besluta, att antalet ordinarie befattningar i socialstyrelsen skulle från
och med den 1 juli 1929 vara bestämt på i propositionen angivet sätt;
dels godkänna det av departementschefen i statsrådsprotokollet över socialärenden
den 25 februari 1929 förordade förslaget till stat för socialstyrelsen,
att tillämpas från och med budgetåret 1929/1930;
dels höja det ordinarie förslagsanslaget till socialstyrelsen, nu 317,400 kronor,
med 87,000 kronor till 404,400 kronor;
dels ock till socialstyrelsens verksamhet för budgetåret 1929/1930 anvisa
ett extra anslag av 50,700 kronor.
I ärendet hade väckts åtskilliga till utskottet remitterade motioner.
Sålunda har i en av fröken Kerstin Hesselgren m. fl. inom första kammaren
väckt motion (1:279) hemställts, att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 206 angående anslag till socialstyrelsen m. m. besluta,
att sekreterarbefattningen å socialstyrelsens arbetarskyddsbyrå skulle uppföras
i lönegraden B 26.
Vidare hade i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
(I: 280) av herr A. Cederborg m. fl. och den andra inom andra kam
-
Nr 34. 28
Torsdagen den 30 maj f. m.
AnslagtiU maren (II: 430) av herrar A. II. Lindqvist i Stockholm och A. O. C. Carleson,
900 (KortT) ^’ hemställts, att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 206
or ’’ måtte beakta i motionerna framförda synpunkter och i varje fall endast på
så sätt bifalla propositionen,
att de till indragning ifrågasatta aktuarietjänster och biträdesbefattningar
hos socialstyrelsen bibehölles i enlighet med socialstyrelsens hemställan;
att ifrågasatt nedflyttning i lönehänseende av socialstyrelsens bibliotekarietjänst
och den till biblioteket hörande biträdesbefattningen icke ägde rum;
samt
att jämväl sekreterarebefattningarna å socialstyrelsens 2:dra och 6:te byråer
uppflyttades till 26:te lönegraden.
I en av herr A. Thorberq inom första kammaren väckt motion (I: 281) hade
föreslagits, att riksdagen ■— med uttalande om önskvärdheten av bibehållen
kontinuitet i fråga om socialstyrelsens statistiska publikationer, speciellt yrkesinspektionens
berättelser samt avtals- och konfliktstatistiken -— måtte vidtaga
de jämkningar i fråga om de uti propositionen nr 206 begärda anslagen till
socialstyrelsen, som krävdes för att den för styrelsens upplysnings- och utredningsverksamhet
avsedda personalen (å de statistiska byråerna och biblioteket)
skulle kunna bibehållas i enlighet med styrelsens i utlåtandet den 16
februari 1929 gjorda hemställan.
Slutligen hade i en av herr K. V. Rydén inom första kammaren väckt motion
(I: 282) hemställts dels att socialstyrelsens ordinarie avlöningsstat, i samband
med överflyttande av personalen å socialdepartementets byrå för fattigvård
och barnavård, skulle utökas med 1 byråchef, tillika statens inspektör
för fattigvård och barnavård i lönegraden B 30, 1 sekreterare, tillika assistent
hos statens inspektör för fattigvård och barnavård i lönegraden B 26 samt
1 kontorsbiträde i lönegraden B 4 ävensom 1 förste amanuens i lönegrad 19
i den för icke ordinarie befattningshavare vid statsdepartement m. m. gällande
löneplanen, dels att socialstyrelsens ordinarie avlöningsstat skulle ökas med
härför erforderliga belopp, dels ock att motsvarande anslag och befattningar
skulle utgå ur den för socialdepartementet fastställda staten.
Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
I:o) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition
och herrar Cederborgs m. fl. och Thorbergs samt herrar Lindqvist i
Stockholm och Carlesons motioner (I: 280 och 281 samt II: 430) ävensom med
avslag å fröken Hesselgrens m. fl. motion, 1:279,
a) besluta, att antalet ordinarie befattningar i socialstyrelsen skulle från
och med den 1 juli 1929 vara bestämt på under punkten angivet sätt;
b) godkänna under punkten införd stat för socialstyrelsen, att tillämpas
från och med budgetåret 1929/1930;
c) höja det ordinarie förslagsanslaget till socialstyrelsen, nu 317,400 kronor,
med 14,200 kronor till 331,600 kronor; samt
d) till socialstyrelsens verksamhet för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra
anslag av 138,000 kronor; ävensom
II:o) att herr Rydéns motion 1:282 måtte anses besvarad genom vad utskottet
förut anfört.
I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat:
»Frågan om förläggning till socialstyrelsen av den inom socialdepartementet
upprättade byrån för fattigvård och barnavård bör, såsom ovan nämnts,
enligt utskottets mening erhålla sin definitiva lösning i samband med pågående
besparingsarbete inom statsförvaltningen. För en förändring av den nuva
-
Torsdagen den 30 maj f. m.
29 Nr 84.
rande organisationen synes utskottet skäl föreligga. De i förenämnda motion, Anslag till
1:282, framförda synpunkterna torde giva stöd för denna uppfattning. Emel-socu> *tyre sen‘
lertid finner utskottet sig icke böra omedelbart och utan föregående övervä- '' or ''''
gande av Kungl. Maj:t förorda byråns i fråga överflyttning till socialstyrelsen,
utan synes det utskottet, då jämväl, på sätt förut antytts, vissa andra
frågor torde böra vinna sin lösning i samband med genomförande av förslag
om besparingar inom styrelsen, att i avvaktan på sagda utredning med den
definitiva prövningen av nämnda förslag bör tills vidare anstå. Då den omedelbara
anslagsbesparingen av ett genomförande av Kungl. Maj:ts förslag
måste betraktas såsom jämförelsevis ringa, lärer ur ekonomisk synpunkt avgörande
hinder icke få anses föreligga för ett kortare uppskov med definitivt
ståndpunktstagande till förslaget.»
Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Carlsson i Gävle,
Svensson i Kompersmåla och Walles ansett, att ifrågavarande stycke i utskottets
motivering bort hava följande lydelse:
»Frågan om förläggning till socialstyrelsen av den inom socialdepartementet
upprättade byrån för fattigvård och barnavård bör, såsom ovan antytts, enligt
utskottets mening ånyo övervägas, innan den av besparingssakkunnige föreslagna
omorganisationen av socialstyrelsen genomföres, vid vilket övervägande
de i motionen 1:282 framförda synpunkterna torde beaktas. Utskottet finner
sig dock icke kunna utan en föregående förutsättningslös och allsidig utredning
av Kungl. Maj:t intaga definitiv ståndpunkt till frågan, utan synes utskottet,
då jämväl, på sätt förut nämnts, vissa andra frågor torde böra vinna
sin lösning i samband med genomförande av förslag om besparingar inom
styrelsen, att i avvaktan på sagda utredning med den definitiva prövningen av
nämnda förslag bör tills vidare anstå. Då den omedelbara ------ —
ståndpunkttagande till förslaget.»
Herr Svensson, Martin: Jag har till detta utlåtande fogat en reservation,
som biträtts av tvenne andra av kammarens ledamöter, och ber härmed att få
ange skälen för densamma.
Det föreliggande betänkandet är grundat på en kungl. proposition angående
omorganisation av socialstyrelsen. De propositioner, som av regeringen framlagts
och som förut beretts av besparingssakkunniga, ha i stort sett åtnjutit ett
välvilligt mottagande i riksdagen. Först när vi nu komma till detta förslag
angående omorganisation av socialstyrelsen, har utskottet icke varit med om
att tillstyrka vad som från regeringens sida har föreslagits. Utskottsbetänkandet
går ju ut på ett uppskov med ställningstagande till frågan om socialstyrelsens
omorganisation, och det som nu kommit emellan och vållat, att utskottet
ej ingått på en realbehandling av propositionen, är den motion, som har väckts
av herr Rydén och i vilken föreslagits, att inspektionen för fattigvård och
barnavård skulle flyttas från socialdepartementet, där den nu är, till socialstyrelsen.
Utskottet har icke gått så långt som motionären, vilken föreslagit
en direkt omflyttning med detsamma, utan uppskjutit frågan för att Kungl.
Maj :t skulle bli i tillfälle att ta under omprövning det förslag, som motionären
här har framburit. Nu är ju visserligen utskottets betänkande ganska försiktigt
hållet, men med stöd av motionen och vad som förekommit under diskussionen
i avdelningen vill ju dock utskottet förvänta, att den utredning, som kommer
att igångsättas, skall resultera i, att motionärens förslag skall komma att genomföras.
För min del har jag icke kunnat intaga någon ståndpunkt vare sig för eller
emot det i motionen föreliggande förslaget, utan jag har ansett, att man borde
göra denna utredning allsidig och förutsättningslös. Ser man på den historik,
Nr 34. 30
Torsdagen den 30 maj f. m.
Anslag till som i utskottsbetänkandet finnes, så är detta inte en fråga från i dag, utan
socialstyrelsen. (]e|- är en fråga, som har varit uppe ganska länge och som dryftats från olika
(Forts.) sidor. Understundom ha meningarna mera lutat åt att byrån skulle ligga i
socialstyrelsen, under det att de vid andra tillfällen lutat åt den motsatta åsikten,
och det är ju denna senare åsikt, som också vunnit erkännande både av
Kungl. Maj:t och av riksdagen, då riksdagen 1918 gått in för den anordning,
som nu gäller, och även 1924, då lagen om samhällets barnavård behandlades,
vid vilket tillfälle också frågan om denna byråns plats blev ytterligare fastslagen.
Jag är ju inte sakkunnig på området, men om man skall göra en sådan omflyttning,
har jag tänkt mig, att det inte går så lätt, att man bara klipper
bort själva byrån ur socialdepartementet och klistrar in den i socialstyrelsen.
Ser man på de uppgifter, som byrån har, så är ju den övervägande delen därav
sådan, att ärendena föredragas i konseljen. Om därför en överflyttning sker,
så föreställer jag mig, att det behövs en utvidgning av personalen i departementet,
att där behövs en kvalificerad kraft, som föredrar ärendena, då de från
den i socialstyrelsen förlagda byrån komma till departementet och till regeringen.
En stor del av dessa ärenden äro sådana, som beröra våra fattigvårdsförhållanden
till andra stater och sålunda äro av diplomatisk natur. En del av de
uppgifter, som åligga byrån, äro närmare anknutna till andra ämbetsverk, såsom
medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen.
Jag tror därför, att man innan man ger sig in för någon överflyttning får
noga pröva och överväga, huruvida det är så alldeles givet, att det kan bli en
överflyttning av byrån i dess helhet till socialstyrelsen eller om ärendena få
uppdelas på olika ämbetsverk. Därjämte förhåller det sig så, att socialstyrelsen
själv är ett rätt stort ämbetsverk, och ett verk, som är i tillväxt, och man får
räkna med om det mäktar mottaga ytterligare arbetsuppgifter, utan att man
där behöver göra någon påbyggnad på vad som nu finnes. Om det skall vara
någon idé med en sådan överflyttning, skall man kunna påvisa besparingar, förenklingar
i förvaltningen och en mera praktisk anordning av arbetet. Jag har
icke av vad som förekommit kunnat finna att sådana besparingar ha påvisats,
och jag tror heller icke att det kommer att bli några förenklingar i förvaltningen,
utan där kommer det att uppstå en mellaninstans mellan vissa andra ämbetsverk
och departement, och sålunda blir det mera omgång vid ärendenas
expedierande. Jag har därför varit inne på tanken, att man icke bör lägga en
sådan utredning så snävt som den skulle komma att bli enligt den av herr Rydén
väckta motionen. Jag har i den ändring till motivering som jag föreslagit kommit
med den formuleringen, att utredningen skall vara förutsättningslös och
allsidig.
Jag skall med dessa ord be herr talmannen om tillåtelse att få yrka bifall till
utskottets betänkande med den ändring i motiveringen, som föreslagits i den av
herr Carlsson m. fl. avgivna reservationen.
Herr Rydén: Herr talman! Det torde icke vara önskvärt att här riva upp
någon längre debatt, och jag skall därför inskränka mig till att i allra största
korthet yrka bifall till utskottets hemställan både med avseende å klämmen och
motiveringen i det stycke som herr Svenssons reservation avser. Den av mig
väckta motionen har varit den faktiska anledningen till att hela frågan om
socialstyrelsens omorganisation blivit uppskjuten. Det har varit andra saker
som sedermera också tagits med i motiveringen, men faktiska anledningen till
uppskovet är den, att utskottet funnit att de i motionen framhållna synpunkterna
äro av den vikt och styrka, att de måste föranleda ett förnyat övervägande,
innan man giver sig in på att i princip ordna socialstyrelsens organisation.
Under sådana förhållanden kan det icke vara fullt logiskt att beträf
-
Torsdagen den 30 maj f. in.
31 Nr 34.
lande motiveringen i den punkten, som har föranlett utskottets huvudstånd- Anslag till
punktstagande, skriva en motivering av den vaga och föga vägledande beskaf-S0Cla fyrelsen•
ienhet, som inrymmes i herr Svenssons reservation. (torn,.)
På dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr statsrådet Liibeck: Herr talman! Jag skall icke länge uppehålla
kammarens tid i denna fråga, enär utgången i huvudfrågan tyckes vara klar.
Jag beklagar, att utskottet icke funnit sig i vidare omfattning, än vad som
skett, kunnat godtaga Ivungl. Maj ds proposition, som åsyftar att inom åtskilliga
områden av socialstyrelsens vitt omfattande verksamhet vinna mera stadga
än som för närvarande är fallet. Utskottet återgiver självt de huvudmotiv,
som för Kungl. Maj:t varit vägledande, då Kungl. Maj:t lade fram propositionen,
nämligen att inom socialstyrelsen nya spörsmål om ändringar i organisationen
tid efter annan framkomma, och utskottet har självt på ett mycket betecknande
sätt åskådliggjort, huru sant det är vad Kungl. Maj :t i det avseendet
har sagt. Men utskottet har sagt, att en viss rad av frågor bör man tänka på
och ha klart utredd, innan man går till en omorganisation av socialstyrelsen på
de punkter som Kungl. Maj:t föreslagit, men en annan rad, tre stycken andra,
behöver man icke vänta på. Detta är naturligtvis en mycket subjektiv uppfattning
från utskottets sida. Kungl. Maj:t har för sin del ansett, att man
med god vilja kunnat komma längre i fråga om att vinna den eftersträvansvärda
stadgan i arbetet. Jag är mycket tacksam för att utskottet i sin motivering
fört in, att man när svårigheter föreligga icke bör från Kungl. Maj ds
sida uppehålla tjänster på vakans, på sätt man varit nödsakad till under en
följd av år med i vissa fall mycket stora olägenheter för arbetet inom styrelsen.
Jag skall icke nu uppehålla mig vid detaljer.
Vad angår den av herr Kydén berörda frågan, vilken, såsom herr Rydén
sagt, kanske varit den väsentliga, när det gäller uppskovsresultatet, kan jag
emellertid knappast gå med på att utskottets motivering är klarare än reservanternas.
Utskottets motivering måste jag väl dock tolka på det sättet, att
utan föregående övervägande bör man icke förorda byråns överflyttning till
socialstyrelsen. Det kan icke betyda annat än att om vid Kungl. Maj :ts prövning
av saken övervägande skäl tala för att i samband med omorganisationen
i övrigt bibehålla byrån inom departementet, lärer det bli Kungl. Maj:ts sak
att i det fallet framlägga det förslag som Kungl. Maj :t finner lämpligt.
Utskottet har nöjt sig med att ensidigt förklara, att för ändring av nuvarande
organisation skäl synas föreligga. Ingen människa kan neka till att så är
förhållandet, men det föreligger också skäl emot, och det har utskottet återgivit
då det talar om att när riksdagen 1918 tog ställning till denna fråga, anfördes
det till förmån för en förläggning inom departementet, att det vore
ovisst, huruvida barnavårdsärenden borde hänföras till socialstyrelsen, och att
fattigvårdsinspektörens samarbete med länsstyrelserna syntes bli underlättat
genom ett förläggande inom departementet i stället för ett centralt ämbetsverk.
Det säger sig självt att skäl för en sådan anordning föreligga lika väl som
skäl emot, och till detta skulle man kunna lägga kostnadsfrågan, som utskottet
icke rört vid, men vilken torde visa sig spela en viss roll, när man går till
botten av saken..
Vad angår det övriga som utskottet berört vill jag säga att bränslekontrollantens
förläggning inom socialstyrelsen eller byggnadsstyrelen närmast är en
smakfråga. Frågan om förläggning till byggnadsstyrelsen har varit övervägd,
och den har skjutits undan därför att underinspektörerna användas som kontrollantens
hjälpredor för denna bränslekontroll. Dessa underinspektörer måste
på sina resor, som äro ganska svåra att ordna, avpassa det så att de kunna
fullgöra bränslekontrollen vid sidan av annat arbete. Komma nu dessa under
-
Nr 34. 32
Torsdagen den SO maj £. in.
Anslag till
socialstyrelsen.
(Forts.)
inspektörer, som man fortfarande måste räkna med för att utföra detaljarbete
i denna bränslekontroll — den omfattar som bekant bränslekontroll även åt
landstingen — komma de att få två myndigheter att räkna med, nämligen socialstyrelsen
och byggnadsstyrelsen, blir det självfallet icke så lätt att ordna saken,
men det hör till de mindre bekymren.
Jag vill erkänna att under utskottets behandling av denna fråga har man
hunnit längre fram med en utredning, som utskottet åberopar, än vad som förelåg,
när Kungl. Maj:t framlade sin proposition, nämligen den som avser ny
lösdrivarlag. Där lärer man vara inne på tanken att möjligen förlägga en viss
befattning med dessa spörsmål till socialstyrelsen.
Som sagt, herr talman, det hade varit önskvärt att man fått mera stadga på
åtskilliga områden av socialstyrelsens verksamhet, vilket enligt min uppfattning
hade bort kunna ske, utan att man i så stor omfattning som skett undanskjutit
denna regleringsfråga. Men då så icke blivit förhållandet, vill jag för
min del sluta med att uttala den förhoppningen, att kammaren i varje fall
måtte finna lämpligt att bifalla reservationen i fråga om motiveringen.
Herr Carlsson, Carl: Herr talman! Såsom framgår av föreliggande betänkande,
har utskottet i sak varit enigt, och det är endast beträffande motiveringen
som meningarna varit delade. Där har jag anslutit mig till de synpunkter
som förut framförts av herr Svensson. Jag har gjort detta därför att det
icke kan anföras några skäl som tala för att fattigvård och barnavårdsbyrån
skall förläggas till ett ämbetsverk. Däremot kan det sägas, att den verksamhet,
som utförts på detta område under socialdepartementet, skett på ett enligt
min och mångas mening fullt tillfredsställande sätt. Jag är heller icke övertygad
om att det skulle medföra några fördelar eller bli billigare, om fattigvårds-
och barnavårdsbyrån skulle förläggas till socialstyrelsen. Därför ha
vi av försiktighetsskäl ansett, att riksdagen icke bör uttala sig så positivt som
utskottet föreslagit. Yi äro icke övertygade om att det föreligger några skäl,
utan ha ansett att det vore bättre, om frågan finge utredas allsidigt och förutsättningslöst
av Kungl. Maj:t. Ett sådant förfarande är enligt min mening
bättre än att gå den väg utskottet anvisat, och därför skall jag, herr talman,
be att få yrka bifall till utskottets förslag, men med den ändring av motiveringen,
som är föreslagen av mig jämte två medreservanter.
Herr Rydén: Herr talman! Jag hade hoppats, att man skulle undgå en
debatt om detta, men när det från statsrådsbänken gjorts en hemställan till
kammaren att gå ifrån utskottets motivering, så lärer det bli nödvändigt att
taga upp en debatt om denna sak efter en något vidare plan än som eljest skulle
varit erforderlig.
Jag kan icke underlåta att uttrycka min förvåning över att socialministern,
som i går kände sig litet illa berörd av att utskottet i fråga om sitt avstyrkande
av överståthållarämbetets omorganisation underlåtit att giva direktiv, i
dag yrkat på en så stor direktivlöshet som möjligt vid beslut från riksdagens
sida.
Den motion som föranlett detta utskottsutlåtande har tagit upp den föreliggande
frågan om förläggning av fattigvårds- och barnavårdsbyrån inom socialstyrelsen,
främst ur principiella synpunkter. Det är nämligen så, att det här
i landet från början av detta århundrade har varit principiella meningsutbyten
om, huruvida man skulle ordna statsstyrelsen på det sätt, aJtt de centrala verken
flyttades såsom underavdelningar, såsom byråer eller på annat sätt närmare
knötes till själva statsdepartementen. Den tanken har haft sina förkämpar
i de s. k. departementalsakkunniga, och framför allt var det landshövding
Schotte som var talesman för den principen. Den andra principen har varit
Torsdagen den 30 maj f. in.
33 Nr 34.
(lön, att man skall bibehålla de centrala ämbetsverken i den gentemot Kungl.
Maj :ts relativt självständiga ställning de haft sedan 1634 i stort sett, och följaktligen
ha en dubbelberedning, innan ärendena gå till sista avgörandet hos
den högsta statsmyndigheten. En sådan diskussion fördes här för 10 år
sedan, och det fanns anhängare och motståndare till såviil departementalkommitterades
tanke att flytta in de centrala verken såsom delar av departementet
som ock till tanken att bibehålla de centrala verkens sjiilvständighet. Den
frågan har enligt min uppfattning sedan fått sin lösning för den tid vi ha att
tänka på, i och med det att under detta århundrade icke ett enda ämbetsverk har
organiserats efter departementalkommitterades tankegång och inlemmats i vederbörande
statsdepartement, utan nyinrättade och omorganiserade ämbetsverk
ha kommit att bli av den gamla typen med en ganska stor självständighet
gentemot regeringen och genom att beredningen hos Kungl. Maj :t sker genom
departementstjänstemän som icke handlagt ärendet i de centrala verken. Huru
stark denna tendens varit torde framgå av, att under detta århundrade ha alla
våra departement rensats från alla sådana företeelser som fattigvårds- och
barnavårdsbyrån förete. Vi hade en gång i världen en läroverksbyrå i ecklesiastikdepartementet,
där styrande uppgifter voro sammanblandade med vanliga
departementala uppgifter, och vi hade också en folkskolebyrå som hade
inspektionen över folkskoleväsendet och som hade en hel del styrande uppgifter
vid sidan av de departementala. Vi ha en försäkringsinspektion som en
gång var en byrå i ett statsdepartement och som hade denna dubbla uppgift att
vara ett styrande verk och en vanlig departemental byrå. Vi hade ända till i
fjol en egnahemsbyrå inom jordbruksdepartementet, som hade den dubbla uppgiften
att vara styrande verk och departementsbyrå. Allt detta har nu upprensats
under tidernas lopp. 1905 fick läroverksbyrån i ecklesiastikdepartementet
sin efterträdare i läroverksöverstyrelsen, och 10 år senare avskaffades
folkskolebyrån i form av styrande byrå och fick till efterträdare folkskoleöverstyrelsen.
Försäkringsinspektionen har blivit ett självständigt ämbetsverk,
och egnahemsstyrelsen blev genom beslut i fjol ett självständigt ämbetsverk.
Kvar i hela förvaltningen står ju endast denna fattigvårds- och barnavårdsbyrå,
som representerar en blandning av styrande och departementala uppgifter. Det
är enligt min uppfattning en dålig organisation. När man icke i övrigt går
in för departementalkommitterades tanke, utan håller på de centrala verkens
gamla ställning, är det en organisation som både principiellt och praktiskt är
mycket svag och olämplig.
Jag behöver bara ytterligare nämna vad det kan föra till i verkligheten.
Det är visserligen sant, att friktionen icke blivit så stark, men om socialministern
börjar tala med våra landstingsmän, så tror jag att han skall erfara, att
här är åtskilligt under uppsegling. Det kanske icke nu kommer så mycket
fram, men det bottnar i detta förhållande som finnes, nämligen det att om det
är fråga om fattigvårdsangelägenheter ute i orterna, fråga om byggande av
arbetarhem i länen, fråga om ordnande av ålderdomshem o. s. v., så kommer
fattigvårdsinspektören i denna sin egenskap att behandla dessa ärenden i direkt
kontakt med kommunerna, och många kommuner uppfatta önskemål såsom
uttryck för ett så pass starkt direktiv, att de böja sig för dem. Sedan
kommer det emellertid till Kungl. Maj:t i annan form, och det är samme man
som givit direktiven som sitter som föredragande i statsrådsberedningen, och
följaktligen är det, såsom ordet redan är myntat, inspektören som i realiteten
är Kungl. Maj:t i detta fall. Genom sammanblandningen av styrande och rent
departementala uppgifter måste, huru skicklig den man än är som omhänderhar
denna uppgift, det i det långa loppet föra till friktioner av den art som medför
krav på att det skall ändras. Då blir frågan vilken ändring kan man anse
vara den rätta. Ja, efter min uppfattning, i fall man icke stämmer i bäcken,
Första kammarens protokoll 19S9- Nr 3-i. 3
Anslag till
socialstyrelsen.
(Förta.)
Nr 34. 34
Torsdagen den 30 maj f. m.
Anslag till
socialstyrelsen.
(Forts.)
kommer det att bli självklart, att det blir ett självständigt ämbetsverk. Liksom
läroverksöverstyrelsen, skolöverstyrelsen, försäkringsinspektionen och i fjol egnahemsstyrelsen,
så komma vi att få en statens fattigvårdsstyrelse eller statsanstalt,
en överstyrelse på ett eller annat sätt, vi komma att få ett verk, som
kommer att bli ganska stort, därför att det är så mycket som löper i famnen på
detta, i fall den expansionsbenägenhet som nu finnes, fortfarande får florera.
Det erbjuder sig en hel rad av anstaltsfrågor under den närmaste tiden, och jag
kan säga, att jag har erfarit, att den nuvarande chefen för fattigvårdsbyrån
icke är främmande för ämnet. Jag såg här om dagen referat från ett möte,
som hölls med en dansk läkare såsom inledare, att han till och med ifrågasatte,
att epileptikervården skulle handhavas av fattigvårdsbyrån. I nästa betänkande
ha vi en fråga om inspektion över förlossningshem och barnhem, en fråga
som till nio tiondelar är en medicinsk fråga. Den skall också omhändertagas
av fattigvårdsbyrån, om det icke stoppas. Jag menar, att vi säkert enligt min
uppfattning komma att få ett centralt ämbetsverk, som kommer att träda i
stället för den nuvarande fattigvårdsbyrån, om man icke gör sådana anordningar
som framträtt under tidigare överläggningar. Det naturligaste och riktigaste
är, att denna byrå tillhör socialstyrelsen, det framgår av den utredning
som finnes i kommittébetänkandet, den första kommitténs betänkande, som hade
att utreda frågan om socialstyrelsens inrättande. Jag var själv ledamot av den
kommittén, fastän det snart är 20 år sedan. Man var enig om att fattigvårdsärendena
borde tillhöra socialstyrelsen, och sedan har i olika förslag under tiden
samma tanke uttalats. Naturligt är att det finnes avvikande meningar, men de
äro att hänföra till den schotteska tiden, som jag kanske skall tala om ett ögonblick.
Alltså tanken är att denna byrå skall inrymmas under socialstyrelsen. Fattigvårdsärendena
sammanhänga med arbetslöshetsproblemet, och i våra dagar
inträffar det knappast att man kan skilja den första byråns arbete i socialstyrelsen,
som har allmänna sociala ärenden, från det stora komplex av frågor
som här föreligger. Man svarar då, såsom herr statsrådet gjorde gentemot
utskottet, att man år 1918 skrev någonting annat. Jag vet det, jag vet hur
det var 1918. Då var det civilminister Schotte som var en varm anhängare
av departementalkommitterades synpunkter, som hade för avsikt — jag kan
tala utan att tala i luften, därför att jag var hans kamrat i regeringen den
tiden — att taga upp hela frågan om departementalreformen i den mening jag
här talar om, och det var då naturligt för honom att han icke ville i det sammanhanget
företaga en organisation på detta område som skulle stått i vägen
för hans kommande avsikter.
Vidare var det en annan sak som föranledde att man 1918 icke ville taga
upp denna fråga och kombinera den med andra, och det var att själva fattigvårdslagen,
som var det viktigaste i förslaget, erbjöd ett sådant komplex av
svåra problem och osäkerheter, att regeringen resonerade på det sättet: vi
taga icke upp en stridsfråga som sammanhänger med frågan om de centrala
verken och departementalreformen. Vi ta inte upp detta nu utan taga fattigvårdslagen
för sig och ordna det så för en tid framåt, att vi ha en byrå i departementet
för att sköta dessa ärenden.
Nu har emellertid sedan 1918 hela barnavårdslagstiftningen kommit till, och
jag tror att då liksom 1924, då det gällde fattigvårdslagen, man hesiterade
för att ta upp organisationsfrågan principiellt, och eftersom barnavårdslagarna
gällde ett stort och viktigt område, fann man det vara en fördel att få dem
behandlade för sig. Nu, när socialstyrelsen skall omorganiseras, förefaller
mig rätta tidpunkten vara inne att ta upp denna fråga och få bort den sista
kvarlevan av en organisation, som står i strid med vad som i övrigt tillämpas,
med andra ord att man får denna byrå inflyttad i socialstyrelsen. Det
Torsdagen den 30 maj f. in.
35 Nr 34.
är en utomordentligt enkel sak. Som vrt och en vet, består ju byrån av ett Anslag till
kansliråd, en förste kanslisekreterare, ett kanslibiträde och en amanuens, och soäaltlyrdsen.
de äro som ett avrundat helt, en pjäs, som i dag är placerad i socialdeparto- (Forts-)
mentet, men som utan ett spår till svårighet kan flyttas över till socialstyrelsen.
Det är inte något, som griper in på andra områden, utan det är eu mycket
enkel sak. Frågan om det skall behövas någon extra föredragande eller
någon annan ersättning i socialdepartementet ha vi inte ansett oss kunna säga
något om. Vi ha sett en uppgift på alla ärenden, som gått i konselj, och att
döma av den uppgiften ser det inte ut, som om det skulle vara så otänkbart,
särskilt som riksdagen nu, som vi alla sett, tillstyrkt att socialdepartementet
under kommande budgetår skall få ett kansliråd mer än 1926 års stat upptar.
Det kan i varje fall inte bli tal om några större summor, särskilt i jämförelse
med vad det kommer att bli, om vi — som enligt min övertygelse säkerligen
blir fallet — om något eller några år få ett helt ämbetsverk. Det kommer att
bli ofantligt mycket dyrare.
Jag tror, att både praktiska, ekonomiska och sakliga skäl starkt tala för den
motion, som är väckt och till vilken utskottet ställt sig sympatiskt. Det fanns
ju sådana, som tyckte, att man kunde vara färdig med saken redan vid årets
riksdag, men den mening, som gjorde gällande, att frågan borde undergå Kungl.
Maj :ts prövning, innan man fattade ett beslut, hade också så starka skäl för
sig, att motionären och de, som eventuellt stodo på hans sida, böjde sig för desamma.
Någon längre gående uppmjukning torde dock inte vara ändamålsenlig,
och jag vill nämna, att statsutskottet efter en lång debatt i ämnet med
en ovanligt stor majoritet stannade vid det beslut, som sedan tog sig uttryck i
utskottets betänkande, en majoritet, som vida översteg minoritetens röstetal.
Det har nyss sagts mig, att andra kammaren redan avgjort ärendet i överensstämmelse
med utskottets hemställan, och i så fall är detta en ytterligare anledning
för denna kammare att fatta det beslut, som utskottet tillåtit sig att
hemställa om och till vilket jag alltjämt yrkar bifall.
. Herr Widell: Herr talman! Jag har i statsutskottet ställt mig på samma
sida som reservanterna, ehuru jag inte ansåg behövligt att avge reservation.
Då nu yrkande framställts om bifall till herr Carlssons i Gävle reservation,
ansluter jag mig givetvis till detta yrkande.
Den ärade talaren på malmöhuslänsbänken anförde som ett huvudsakligt
skäl för fattigvårdsbyråns överflyttande till socialstyrelsen, att alla andra departementala
förvaltningsbyråer nu utflyttats ur departementen och bilda
självständiga ämbetsverk. Fattigvårdsbyrån är den enda som återstår. Ja,
det är nog riktigt, men anledningen till, att dessa andra byråer utflyttats, har
nog inte varit av principiell natur, utan den har varit att söka i det förhållandet,
att arbetet på dessa byråer blivit så stort och omfattande, att byråerna
inte längre lämpligen kunde ligga kvar inom vederbörande departement. Nu
ville den ärade talaren skrämma kammaren med, att denna byrå. om man inte
går med på dess överflyttande till socialstyrelsen, kommer att brytas ut som
ett självständigt ämbetsverk. För min del tror jag inte, att någon sådan risk
föreligger. Byrån är inte så stor, att den inte tillsvidare kan kvarbliva i socialdepartementet,
om det visar sig lämpligt.
Jag vill emellertid inte alls uttala mig om den saken. Anledningen till att
jag anslutit mig till reservationen är den, att, då utskottet inte vill förorda
ett positivt beslut, utan hänskjuter frågan till Kungl. Maj:t, så förefaller
det mig principiellt oriktigt att i förväg binda Kungl. Maj:ts händer på det
sätt, som utskottets motivering gjort. Jag anser, att om Kungl. Maj:t skall
pröva frågan, så bör Kungl. Maj:t ha frihet därtill, och den friheten ger reservanternas
motivering, till vilken jag yrkar bifall.
Ni- 34. 36
Torsdagen den 30 maj f. m.
Anslag till Herr statsrådet Liibeck: Herr talman! Jag skall inte uppehålla tiden mycsocialstyrelsen.
ket längre.
(Forts.) Jag kan inte finna annat än att herr Rydén slår in öppna fönster med sin
föreläsning om departementalfrågans utveckling, ty vi äro väl fullt överens
om, att regeln är klar i detta fall. Vad det här gäller är ju ett undantag. Det
är emellertid inte fullt så enastående, som herr Rydén gjorde gällande, ty vi
ha inom kommunikationsdepartementet likaledes en under utveckling stadd
anordning i den flyginspektion, som dit är förlagd. Skälet till att fattigvårdsinspektionen
är förlagd till socialdepartementet —- jag vill påpeka att det inte
heller här är en evighetsfråga — har ju varit, att man varit osäker om, hur utvecklingen
skulle te sig, och att det så småningom kommit till nya moment,
som herr Rydén själv erinrade om. Nu har herr Rydén försökt skrämma med,
att om vi inte stoppa in denna institution i socialstyrelsen, så få vi ett nytt
centralt ämbetsverk och därmed förenade kostnader. Ja, herr Rydén, på det
sociala området rör sig så gränslöst mycket för närvarande, och socialstyrelsen
kan ju bli övermätt om man flyttar dit allt möjligt med mer eller mindre
löst sammanhang med de uppgifter, som redan finnas där. Den fråga, som
riksdagen nu blivit ställd inför, nämligen fördelningen av de sociala ärendena
på olika centrala ämbetsverk, ligger ju redan under utredning, och detta skäl
talar också för att man inte i denna stund kan slutligt bedöma detta speciella
spörsmål.
När jag tillät mig att ge mitt förord åt reservationen, var det på de skäl,
som herr Widell anförde. Jag finner det mycket rimligt, att Kungl. Maj:t
vid behandlingen av denna fråga skall få göra en förutsättningslös prövning,
och jag kan inte nöja mig med utskottets förklaring, att skäl för ändring av
den nuvarande organisationen synas utskottet föreligga, men att saken skall
överlämnas åt Kungl. Maj ds övervägande. När jag reagerade inför detta, var
det helt enkelt därför, att jag ansåg utskottets motivering vara oklar, och
framför en oklar motivering föredrar jag självfallet en förutsättningslös prövning
av frågan hos Kungl. Majd.
Allra sist ber jag att få säga, att den nu gällande organisationen med fattigvårds-
och barnavårdsinspektionen förlagd till departementet ingalunda medför,
som herr Rydén tycks tro, att departementschefen och de, som medverka
vid beredningen av ärendena inom departementet, statssekreteraren och expeditionschefen,
äro så fullständigt viljelösa beträffande dessa frågor, att det är
föredragande byråchefen, som är Kungl. Majd. Jag vet inte, hur herr Rydén
har kunnat få den föreställningen, att beredningen av ärenden inom departementen
nu går till på det sättet. Jag kan försäkra herr Rydén, att i många
fall det har inträffat, att departementschefen intagit en annan ståndpunkt än
vad föredragande byråchefen gjort i den ena eller andra frågan. Detta har
också lett till, att på vissa områden —• förmodligen sådana, där det, som herr
Rydén antydde, rör sig en del ute i landet —• direktiv givits, som lett till att
spörsmål upptagits till prövning, som departementschefen ansett nödvändigt
att få klargjorda. Så att herr Rydén behöver inte vara orolig för att under
den tid, som den nuvarande organisationen gäller, ärendena bli behandlade på
det försumliga eller lösliga sätt, som herr Rydén förutsatte.
Herr Rydén: Med anledning av vad som yttrats från statsrådsbänken
vari jag uppriktigt sagt tyckte det låg rätt mycket av läxa till mig — vill
jag framhålla, att jag naturligtvis inte föreställt mig, att det i något hänseende
skulle gå till på något slarvigt eller oegentligt sätt i socialdepartementet
lika litet som i andra departement. Men jag vädjar till kammaren, om det
inte finns något, som herr statsrådet underlät att beröra i sin skildring av
hur det förhåller sig i detta fall. Låt oss exempelvis tänka på behandlingen
Torsdagen den 30 maj f. in.
37 Nr 84.
av ett skolärende. Det avgöres 1''örsl i skoldistriktet av de lokala myndigheterna,
folkskoleinspektören etc. Om beslutet iiverklagas, kommer det pa eif s
eller annat sätt till skolöverstyrelsen, som är folkskoleinspektörens överordnade.
Skolöverstyrelsen behandlar klagomålen såsom ett centralt ämbetsverk,
men den person, det undervisningsråd, som föredrar ärendet i skolöverstyrelsen,
går inte sedan upp i Kungl. Maj :ts kansli och föredrar saken ånyo, utan
där finns det ett särskilt kansliråd, som inte förut haft med saken att skaffa,
som studerar handlingarna i målet och bedömer det helt och hållet från synpunkter,
som inte varit förknippade med den föregående handläggningen av
detsamma. Jag tror var och en förstår, att det ligger betydligt större garanti
för objektivitet och allsidighet i prövningen, om man har en person som föredragande
i skolöverstyrelsen och en annan, som inte haft med saken att göra
eller är på något sätt invecklad i densamma genom tidigare handläggning,
för den slutliga prövningen, innan ärendet föredras för regeringen i statsrådsberedningen.
Det var detta, som jag syftade pa, när jag sade, att det nuvarande
systemet för fattigvårdsärendenas behandling är ohållbart, därför att
man saknar en mellaninstans, som fritt och obundet kan bereda ärendena i
Kungl. Maj:ts kansli. Samme man skall inte följa ärendena från den första
förberedande handläggningen till den dag, då de föredras inför Kungl. Maj:t.
Så mycket erfarenhet har jag av ett arbetstyngt statsråd och en arbetstyngd
regering, att jag vet att särskilt i den mängd av mindre ärenden, som förekommer,
man blir i ganska hög grad hänvisad att hålla sig till den muntliga
föredragning, som vederbörande kansliråd gör, och det var detta, som jag här
syftade på. Jag tror inte, att kammaren skall finna min skildring så synnerligen
oriktig, som man skulle kunna tro att den är av herr statsrådets yttrande.
Han sade att jag slagit in öppna fönster. Ja, det vet jag verkligen
inte, om jag gjort. Jag har också förr i världen haft vissa sympatier för
den gamla linjen, när departementalkommitténs betänkande kom ut. Men jag
tror jag har rätt i den uppfattningen, att dessa kvarlevor av ett blandat system
principiellt sett numera inte äro lämpliga, då hela den svenska statsförvaltningen
går in för linjen med centrala självständiga verk och ett Kungl.
Maj:t, som också står relativt självständigt i förhållande till ämbetsverken.
Går man in för detta system, är det ohållbart att upprätthålla något annat
med avseende å fattigvården och barnavården.
Vad slutligen angår herr Widells yttrande, att det inte varit principiella
skäl, utan att det varit hänsynen till arbetsuppgifterna, som framtvingat förändringen
på andra håll, så är det visserligen sant till en viss grad, men en
sådan sats uttrycker icke hela sanningen. I det fall som jag anförde beträffande
skolmyndigheterna var det naturligtvis utom den tyngande arbetsbördan
också andra skäl, som talade för omorganisationen. Ett starkt vägande
skäl var att man ville ha ett självständigt ämbetsverk i förhållande till Kungl.
Maj:t, när läroverksöverstyrelsen och folkskoleöverstyrelsen kommo till. Fattigvårdsbyrån
är en organisation, som kommer att svälla vida ut över sina
nuvarande gränser. Den började med enbart fattigvården, sedan kom hela
barnavården, vi äro nu inne på frågan om inspektion och tillsyn av förlossningshem
och barnhem, och det talas redan om, att en hel del anstalter, som
äro i vardande, vårdanstalter av olika slag, lämpligen skulle, kunna föras till
fattigvårdsbyrån. Jag tror inte jag har fel i min uppfattning, att.med den
anhopning av ärenden, som därav skulle bli följden, det ligger nära till hands,
att ett självständigt ämbetsverk uppstår av denna byrå.
Slutligen vill jag bestämt hävda, att det finns mycket starkare skäl att t, ex.
från socialstyrelsen avskilja en sådan byrå som sjukkassebyrån och föra den
tillsammans med socialförsäkringen i övrigt, än det finns att hålla fattigvårdsbyrån
utanför socialstyrelsen, där ju hela detta komplex, alla dessa sins
-
Anelag Ull
icialslyrelsen.
(Kort*.)
Hr 3*. 38
Torsdagen den 30 raaj f. m.
A-*b*LthL. emelIan sammanhängande problem av social natur få sin handläggning. Jag
*>c“ ^‘ tror det vore en välbetänkt åtgärd att göra det, och jag tror också vi gagna
1 or '''' fattigvården själv, ifall vi föra den in i ett besläktat verk, där dess problem
kunna få en allsidigare behandling, än de få i en byrå, sittande för sig i ett
departement.
överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt med godkännande
av utskottets motivering samt vidare på bifall till utskottets hemställan med
den ändring i motiveringen, som förordats i den av herr Carlsson i Gävle m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan med oförändrad
motivering, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.
Herr Carlsson, Carl, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 145 med
godkännande av utskottets motivering, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Carlsson i Gävle m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.
Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 47:
Nej — 61.
Anslag till Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 123, i anledning av Kungl.
departementet. MaJ0:ts i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln gjorda framställning
angående anslag till socialdepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli.
I detta utlåtande hade utskottet på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande förslag
a) upptaga det ordinarie förslagsanslaget till socialdepartementets avdelning
av Kungl. Maj:ts kansli med oförändrat belopp, 245,500 kronor; samt
b) till beredande av ersättning för inspektions- och upplysningsarbete i avseende
å verksamheten vid spädbarns- och förlossningshem för budgetåret 1929
—1930 anvisa ett extra anslag av 3,000 kronor.
Herr statsrådet Liibeck: Herr talman! Jag tar till orda endast för att i
korthet klargöra en punkt i utskottets betänkande. Den utredning angående
kontrollen av spädbarnsvård, varom utskottet talar och till vilken man vill
Torsdagen den 30 maj f. in.
39 Nr 31.
anslå 3,000 kronor, bör självfallet, vilket utskottet också framhåller, ske un- An^JM
der nära samverkan mellan medicinalstyrelsen och statens barnavårdsinspektör departemen(e^
— vi kunna kalla honom så i detta sammanhang. När det sedan gäller den (Fort*.)
framtida fortlöpande kontrollen har utskottet uttalat, att den torde böra normalt
genomföras med anlitande av vederbörande tjänsteläkare efter direktiv
från medicinalstyrelsen. Det är ju självfallet riktigt, att i vad det angår den
medicinska och hygieniska delen av denna kontroll, tjänsteläkarna i normala
fall böra anlitas. Undantag därifrån äro endast sådana fall, då vederbörande
tjänsteläkare kanske haft befattning med ett visst spädbamshem eller av andra
skäl kan vara olämplig för denna speciella uppgift. Men det bör som sagt förmodas
höra till undantagen. Vad jag emellertid särskilt vill påpeka är, att
det här inte gäller bara medicinska och hygieniska uppgifter, utan man bör
ha i minne, att den sociala uppgiften är av nog så säregen art.
Jag skall nämna några specialfrågor, som kommit upp på grund av de undersökningar,
som redan hittills gjorts. De hava visat, att de största bristerna
i fråga om dessa spädbarnshem föreligga just på det sociala området. Det
har ofta hänt, att mödrarna i mycket stor utsträckning blivit utsatta för hänsynslös
exploatering, att barnen skilts från mödrarna ofta några timmar eller
dagar efter födelsen för att utackorderas i dåliga fosterhem utan någon som
helst övervakning från myndigheternas sida, och att genom allehanda manipulationer
vid kyrkobokföringen de ogifta mödrarna och barnen blivit helt
undandragna skydd och tillsyn av barnavårdsmannen, som dock enligt lagen
skall värna om deras bästa. Slutligen ha i många fall förlossningshemmens
föreståndarinnor lyckats att, i strid mot lagens bestämmelser och bakom domstolarnas
rygg, få barnen adopterade mot betydande vederlag till adoptivföräldrarna
och med stor ekonomisk vinst för sig själva. Denna lilla belysning
av frågan torde visa, att det vid sidan av hygienisk kontroll föreligger sociala
kontrolluppgifter av en art, som är nog så maktpåliggande och som gör,
att det samarbete, som här skall etableras, måste taga sikte ej mindre på de
sociala än även på de hygieniska synpunkterna och att kontrollen ordnas därefter.
Herr Rydén: Herr talman! Inom utskottet har tydligen den meningen varit
förhärskande att man ej velat vara med om inrättandet av en alltför stor
apparat, som skulle bestå, när de påbörjade undersökningarna äro slutförda.
Vi hava inom utskottet samrått med chefen för medicinalstyrelsen för att med
honom överlägga, i vad mån medicinalstyrelsen skulle kunna genom tjänsteläkarna
övertaga en stor del av de uppgifter, som för framtiden kunde komma
att inom detta område förefinnas. Det framgick alldeles uppenbart av detta
resonemang — med det stora intresse i denna riktning, som den nuvarande
chefen för medicinalstyrelsen har — att man kan fästa stora förhoppningar^ vid
att denna fråga, såsom till övervägande del en medicinskt-hygienisk fråga,
skulle övertagas och skötas av medicinalstyrelsen under samarbete med de sociala
statsmyndigheterna. Sedan är det ju sa, såsom statsrådet mycket riktigt
anmärkte, att det finns vissa sidor av detta problem, som ligga utanför den
rent medicinskt-hygieniska. Men detta sammanhänger i väsentlig mån med
frågan om barnavårdsnämndernas organisation och arbete och med intresset ute
i orterna, Följaktligen ligger därvidlag vikt uppåt, att barnavårdsnämnderna
verkligen komma till stånd och fylla sina funktioner i enlighet med 1924 års barnavårdslag.
Den saken kan väl icke ordnas pa annat sätt än dels genom ett
påpekande från myndigheternas sida och dels genom en växande insikt i Sveriges
olika bygder om den stora sociala betydelse, som dessa institutioner hava.
Vidare tror jag, att man mycket väl kan förvänta sig, att medicinalstyrelsen
även kommer att vidtaga åtgärder för att fa till stand ett livligare samarbete
Nr 34. 40
Torsdagen den 30 maj f. m.
ÄnsUytiU mellan tjänsteläkarna och orternas barnavårdsnämnder. Det var flera olika
departementet uPPs^a8. som i detta avseende kommo fram vid vårt samtal, och jag tror, att
(Fort*.) kda den^ avdelning, som handlade detta ärende, fick ett starkt intryck av att
denna fråga kan lösas genom samverkan mellan medicinalstyrelsen och de sociala
statsmyndigheterna, utan att det behöver föranleda några ökade kostnader
för statsverket. Det kan ske genom att vederbörande myndigheter samråda inbördes
och medicinalstyrelsen sedermera söker skapa intresse hos sina tjänsteläkare
ute i orterna.
I anledning av herr statsrådets fråga vill jag sålunda säga, att inom utskottet
har meningen varit den, att det fortlöpande arbetet, i vad det skulle kosta något
för det allmänna, bör kunna utföras genom tjänsteläkarna och genom ett samarbete
mellan medicinalstyrelsen såsom chefsmyndighet och de sociala statsmyndigheterna.
Herr Petrén: Herr talman! Endast några ord i anledning av herr statsrådets
anförande.
Ehuru jag i det väsentliga är förekommen av herr Eydén, vill jag påpeka
önskvärdheten av att det blir ett mera intimt samarbete mellan barnavårdsnämnderna
och tjänsteläkarna. Enligt bamavårdslagen äger provinsial- och extra provinsialläkare
att deltaga i barnavårdsnämndernas inom distriktet sammanträden.
Av detta samarbete mellan barnavårdsnämnderna och tjänsteläkarna, vilket sålunda
i lagen är åsyftat, har det emellertid i allmänhet ej blivit något av. Tjänsteläkarna
böra underrättas om sammanträdena i barnavårdsnämnderna, men
detta torde nu i allmänhet icke ske, och det är också helt naturligt, när tjänsteläkaren
icke kan företaga tjänsteresa till en kommun för att deltaga i sammanträde
med barnavårdsnämnden. Ty då blir det givetvis ingen resa av. enär man
ju icke kan begära, att läkaren skall resa på egen bekostnad, och det är icke
säkert, att han alltid har sjukvårdsresor åt det hållet.
Jag skulle därför vilja framlägga det önskemålet, att det blir en sådan ändring
beträffande tjänsteläkarnas instruktion, att en resa till en barnavårdsnämnds
sammanträde inom hans distrikt blir tjänsteresa.
Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.
Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 146, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående beräknade kostnader för vanföreanstalt
i Härnösand, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 147, i anledning av Kungl.
av ^ai:ts proposition angående anslag till bekämpande av arbetslösheten jämte i
arbetslösheten, ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen avlåten, den 7 mars 1929 dagtecknad proposition, nr 210,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att till
bekämpande av arbetslösheten, i huvudsaklig överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
angivna grunder, under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk
och inrättningar, underavdelningen arbetsfred, arbetsförmedling, arbetarskydd
m. m., för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag av
2,800,000 kronor.
I förevarande ämne hade inom riksdagen väckts åtskilliga motioner.
Salunda hade i en inom första kammaren av herr C. Lindhagen väckt motion
(nr 198) hemställts, att riksdagen ville besluta eller hos Kungl. Maj:t
Torsdagen den 30 maj f. in.
41 Nr dC
begära en sådan organisation av arbetslöshetsunderstödet, att sådant understöd
meddelades vid behov alla arbetslösa medlemmar i samhället, oberoende
av yrke eller samhällsställning.
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (nr 274)
av herr C. I. Asplund m. fl. och den andra inom andra kammaren (nr 409) av
herr E. Lindberg in. fl., hade hemställts, att riksdagen ville, med hänsyn till
inom övre Norrlands kusttrakter ännu rådande långvariga arbetslöshet och
flertalet därav drabbade kommuners svaga finansiella ställning, höja det av
Kungl. Maj:t i proposition nr 210 begärda anslaget till arbetslöshetens bekämpande,
2,800,000 kronor, med 200,000 kronor till 3 miljoner kronor eller
samma belopp, som beviljats för innevarande budgetår.
Vidare hade i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
(nr 277) av herr G. Muller och den andra inom andra kammaren (nr
419) av herr P. A. Hansson i Stockholm, hemställts, att riksdagen måtte till
bekämpande av arbetslösheten i huvudsaklig överensstämmelse med i motionerna
angivna grunder under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk och
inrättningar, underavdelningen arbetsfred, arbetsförmedling, arbetarskydd
in. m., för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag av 8,000,000
kronor.
Slutligen hade i en inom andra kammaren av herr J. P. Dahlén m. fl. väckt
motion (nr 431) hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 210 måtte bevilja ett förslagsanslag å 30 miljoner kronor att användas
för understödjande av kommunala och anordnandet av statliga produktiva
arbeten för de arbetslösa, att riksdagen måtte såsom villkor för anslagets användande
föreskriva, att arbetslöshetskommissionen avskaffades samt att hjälpverksamheten
för de arbetslösa organiserades så, att ledningen därav lades
direkt under socialdepartementet och att under socialdepartementet sorterande
organ samt kommunerna erhölle rätt att mot avtalsenliga löner driva en självständig
arbetslöshetspolitik, att riksdagen vid beviljande av ovan nämnda
anslag måtte fastställa sådana direktiv för hjälpverksamheten, att alla arbetslösa
i möjligaste mån bereddes arbete vid av kommuner eller stat anordnade
produktiva hjälparbeten och att, därest i något fall sådant arbete ej kunde
beredas de arbetslösa, dessa beviljades understöd efter de grunder, som i motionen
framhållits.
Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet under åberopande av vad däri
anförts hemställt, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och med avslag å herrar Lindhagens, Asplunds m. fl. och
Lindbergs in. fl., Möller och P. A. Hanssons i Stockholm samt Dahléns m. fl.
motioner, I: 198, ''274 och 277 samt 11:409, 419 och 431, de fem sistnämnda,
i vad de skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, till bekämpande av arbetslösheten,
i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden den 7 mars 1929 angivna grunder, under femte
huvudtiteln, avdelningen sociala verk och inrättningar, underavdelningen arbetsfred,
arbetsförmedling, arbetarskydd in. in., för budgetåret 1929/1930 anvisa
ett extra reservationsanslag av 2,800,000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar Lindblad, Nilsson i Malmö, Rydén, Asplund,
Walles, Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Törnkvist i Karlskrona,
Wigforss och Andersson i Höör, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,
I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition
och herrar Asplunds m. fl. och Lindbergs m. fl., Möllers och P. Hanssons
i Stockholm samt Dahléns m. fl. berörda motioner, 1:274 och 277. 11:409,
Anslag till
bekämpande
av
arbetslösheten.
(Forts.)
Nr 34. 42
Torsdagen den 30 maj f. m.
Anslag till 419 och 431, till bekämpande av arbetslösheten, i huvudsaklig överensstämbekämpcmde
irie]se med i reservationen förordade grunder, under femte huvudtiteln, avdelarbeislösheien.
ningen sociala verk och inrättningar, underavdelningen arbetsfred, arbetsför(Forta.
) medling, arbetarskydd m. m., för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag
av 8,000,000 kronor; samt
II. att herr Lindhagens motion, I: 198. i den mån den icke kunde anses besvarad
genom vad utskottet förut anfört, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Herr Möller: Herr talman! Det är visserligen ganska ledsamt att behöva
årligen upprepa en debatt om den svenska arbetslöshetspolitiken, men så länge
som, i det stora hela åtminstone, bland samtliga borgerliga partier den fullkomliga
obotfärdigheten råder, varom även statsutskottets utlåtande vid detta
års riksdag vittnar, torde herrarna få finna sig i att vi komma med vår kritik av
det s. k. svenska arbetslöshetshjälpsystemet. Jag kan nämligen bl. a. konstatera
att vår kritik av det svenska systemet, som åtminstone under ett par år
betraktades som den mest geniala uppfinning i världen till bekämpande av arbetslösheten,
har så småningom luckrat upp denna exklusiva och superlativa
uppfattning om systemets verkningar.
Det är med mycken tillfredsställelse, som jag skall tillåta mig att på ett par
punkter citera den kungl. propositionen. Det står där på sid. 28: »Ur arbetarnas
synpunkt synas arbetena ofta otillfredsställande, därför att de på grund av
sin beskaffenhet för det mesta måste bedrivas långt från arbetarnas hemorter.»
Det är ju en sak för sig. Men sedan säges såsom departementschefens mening:
»varav bland annat följer, att arbetarna lätt känna sig förlora kontakten med
den allmänna arbetsmarknaden i hemorten och möjligheterna att där erhålla
anställning». Det är med så mycket större tillfredsställelse, som jag till riksdagens
protokoll får anteckna detta departementschefens yttrande, som nödhjälpsarbetssystemet
från begynnelsen ansågs vara den riktiga inpiskaren för
den öppna arbetsmarknaden. Just så skulle man ordna saken, som man gjort i
Sverige, därför att på det sättet skulle icke eu enda arbetslös hava något som
helst intresse av att vägra att mottaga arbete i den öppna arbetsmarknaden!
Vi hava för vår del ständigt förklarat, att verkningarna av nödhjälpsarbetssystemet
måste bliva sådana, att en person, som tjänstgör såsom nödhjälpsarbelare,
i själva verket har svårare att bevaka den öppna marknadens tillfällen,
än han skulle hava, därest han icke deltoge i nödhjälpsarbetena. Att den nuvarande
socialministern har samma uppfattning, gläder mig bland annat därför,
att det är en mening, som den nuvarande borgerliga riksdagsmajoriteten
aldrig bär funnit för gott att erkänna, huru självklar den egentligen än måtte
synas.
Det finnes i propositionen ett annat uttalande, som lyder så här: »För vissa
arbetargrupper innebära dessa till grovarbete hänförliga sysslor också, att arbetarna
löpa fara att förlora skickligheten i sitt egentliga yrke.» — Jag är tacksam
även för detta uttalande. Jag har kanske icke ordagrant yttrat mig på
det sättet i debatter här i riksdagen, men många, många gånger har jag givit
uttryck åt precis denna uppfattning om verkningarna för vissa kategorier av
arbetare inom nödhjälpsarbetena, och det är rätt intressant att se, att denna kritik
åtminstone i någon mån kunnat luckra upp den gamla uppfattningen om det
svenska systemets förträfflighet. I stort sett samma synpunkter understrykas
sedan i den kungl. propositionen på sid. 29, där det talas om, att det möter betydande
svårigheter att underlätta de arbetslösas återförande till sitt tidigare
yrke. Och så fortsättes det: »Detta beror icke blott på att nödhjälpsarbe
tarna,
såsom nämnts, ej sällan förlora kontakten med sin hemort och arbetsmarknaden;
den stämpel de lätt erhålla såsom ’nödhjälpsarbetare’ bidrager också
Torsdagen den 30 maj f. m.
43 Nr 34.
såväl i arbetsgivarnas som i deras ögon till att försvåra vinnandet av fastare an- •dnatop
ställning.» — Detta uttalande ilr mycket intressant, och det kan viil tillåtas mig c
att närmare utveckla vad denna synpunkt innebär. arbetslösheten.
Det har nämligen alltid ansetts, att nödhjälpsarbetena skulle vara proberste- (Forts.)
nen på den arbetslöses moraliska kvalitet. Med andra ord: man måste hava
nödhjälpsarbeten, dit man kunde hänvisa personer för att pröva deras arbets
villighet. Om de förklarat sig ovilliga att antaga ett nödhjälpsarbete, voro de
därmed ur samhällets synpunkt dömda såsom socialt icke önskvärda — det ilr
kanske för mycket sagt — men i varje fall socialt mindervärdiga personer. Nu
höra vi från herr socialministerns mun eller penna, vilket man vill, att det i
själva verket betyder att han ger nödhjälpsarbetarna ett mindervärdighetstecken
ej blott ur egen synpunkt utan även ur de svenska arbetsgivarnas, som
skulle anställa honom i den öppna arbetsmarknaden. Det är kanske icke så
förvånansvärt, om en litet modernare lagd representant — ty .det kan man väl
ändå kalla socialministern — för den ekonomiskt härskande klassen i samhäl- .
let gör ett sådant uttalande, ty vi hava ofta i praktiken kunnat konstatera, att
en nödhjälpsarbetare i själva verket är för den svenska arbetsgivaren märkt och
att man drar sig för att anställa honom. Ja, det är i själva verket icke något
särskilt förvånansvärt, om detta blir den faktiska följden, och jag tror för min
del, att man får räkna med att nödhjälpsarbetarna eller åtminstone en stor del
av dem haft extra svårigheter att få platser i den öppna arbetsmarknaden. Det
finns flera andra uttalanden, som det kunde varit av intresse att anföra, men jag
skall i alla fall icke för närvarande göra det.
Det är emellertid vissa synpunkter i kritiken mot nödhjälpsarbetena, som
icke med någon större skärpa kommit fram i den kungl. propositionen, ehuru det
även där göres det medgivandet, att det ibland kan vara ganska svårt att skilja
mellan vad som rimligen skulle vara nödhjälpsarbeten och arbeten i öppna arbetsmarknaden.
Men det finns efter min mening vissa andra anledningar att syssla med nödhjälpsarbetena.
Så länge den svenska staten alldeles hårdnackat fasthåller vid
att någon annan arbetslöshetshjälp egentligen icke får förekomma än arbete,
äro ju alla människor — utom möjligen de rena grovarbetarnas kategori ■—
som skola erhålla hjälp av den svenska staten, under arbetslöshetsperioden hemfallna
under den dom över nödhjälpsarbetena, som den nuvarande socialministern
själv har uttalat. Men det enligt min uppfattning största felet med nödhjälpsarbetena
är kanske ändå icke detta, utan den praktiska omöjligheten att genom
arbete hjälpa mera än ett jämförelsevis ringa antal arbetslösa. Då det är som
allra bäst och då räkna vi med åtminstone ett par tre tusen av de med penningar
av kommunerna hjälpta arbetslösa, så visar erfarenheten, att på sin höjd en 60
procent av dem, som anmält sig vara i behov av arbetslöshetshjälp, erhålla sådan
hjälp. Det har ju från arbetslöshetskommissionen i tidningarna uttalats,
om inte sådana uttalanden äro oriktigt återgivna, att man i år spekulerat på att
under sommarmånaderna inställa hela nödhjälpen.
Det skulle jag icke hava det ringaste emot om det betydde att man betraktar
hela dett hjälpsystem såsom väsentligt förolyckat ur alla synpunkter, vare sig
man ser det ur det allmännas, ur arbetarnas eller ur ekonomiska synpunkter.
Men då jag icke förmodar, att kommissionen skulle knyta till ett sådant inställande
av alla nödhjälpsarbeten i sommar, att dessa arbetslösa i stället skulle
erhålla något kontant understöd, skulle det faktiskt betyda, att svenska staten
under sommaren skulle draga in allt understöd åt de arbetslösa i alla former,
då vi icke hava någon arbetslöshetsförsäkring i detta land.
Vad som kanske är det viktigaste är alltså, att hur man än anstränger sig
för att med nödhjälpsarbetena söka skapa konstlade arbetstillfällen, kan man
icke praktiskt lösa frågan på det sättet, att alla arbetslösa erhålla hjälp i
Nr 34. 44
Torsdagen den 30 maj f. m.
Anslag till sitt betryck. Arbetslöshetskommissionens siffror över arbetslösheten äro efter
ekampande min uppfattning tämligen värdelösa, bland annat därför att de principiellt
arbetslösheten, utestänga vissa bestämda kategorier av arbetslösa. Eftersom de äro de lägsta
(Forts.) siffror, man överhuvud taget under några år kunnat tänka sig, innebär ju
denna 40, 50 eller 60 procents hjälp vad omfattningen beträffar i själva
verket, att kanske endast 15 eller 20 procent av de faktiskt arbetslösa i landet
erhålla någon hjälp av stat eller kommun eller av bådadera i samarbete.
Innan jag lämnar detta kapitel, skulle jag vilja påpeka en sak. Statsutskottet
säger i sitt utlåtande, att det är så goda konjunkturer och att arbetsmarknaden
under den närmaste tiden kan komma att utveckla sig i gynnsam
riktning. Ingen skulle vara gladare än jag, om arbetslösheten helt och hållet
försvunne och om de arbetslösa överhuvud taget söges upp av den öppna arbetsmarknaden.
Men jag undrar, om det verkligen är anledning att draga en
så^ optimistisk slutsats ur en företeelse sådan som den, att under de gångna
månaderna av detta år arbetslöshetens omfattning enligt arbetslöshetskommissionens
statistik sjunkit. Det är icke så förfärligt länge sedan, nämligen
år 1923 eller 1924 vill jag minnas, då vi i detta avseende befunno oss i en
vågdal. Efter den tiden har arbetslösheten stigit för varje år ända till innevarande
år eller möjligen till slutet av föregående. I januari 1924 fanns det
enligt arbetslöshetskommissionens statistik 15,391 arbetslösa, och år 1929 fanns
det under samma månad 18,519 arbetslösa. Maximum uppnåddes under år
1927, då antalet arbetslösa under motsvarande månader utgjorde 27,407. Värdet
av siffran 18,519 förminskas ju rätt betydligt för dem, som icke hämta
hela sin sakkunskap på detta fält från arbetslöshetskommissionens statistik.
Om jag går till arbetslösheten inom arbetarorganisationerna den 31 mars, alltså
två månader senare än arbetslöshetskommissionens 18,519, så äro där redovisade
44,250 arbetslösa. Men dessa 44.250 arbetslösa komma från en utgångssiffra
eller från ett medlemsantal av 269,000 personer. När jag nu vet, att
fackorganisationerna, hava ett medlemsantal, som överskrider halva miljonen,
kan jag lugnt utgå ifrån, att även denna siffra, 44,250 personer, är mycket,
mycket lägre än arbetslöshetens verkliga omfattning. Det anslag, som riksdagen
skall lämna, gäller icke innevarande budgetår utan därmed skall man
framför allt möta arbetslösheten under den kommande vintern, och jag anser,
att den optimism, som på grund av den obetydliga sänkning av kurvan, vilken
kunnat på sista tiden iakttagas, talar delvis även i den kungl. propositionen,
men framför allt ifrån statsutskottets sida, är ännu icke särdeles välgrundad.
Jag tror, att man lugnt kan räkna med en arbetslöshet för det kommande
året av i genomsnitt minst 50,000 personer, och då anser jag det begärda anslaget
av 2,800,000 kronor verkligen icke stå i rimlig proportion till den arbetslöshet,
som man har att möta.
Nu skall jag tillåta mig att säga några ord om en annan sida av saken, som
knappast förut varit föremål för någon egentlig granskning i riksdagen. Det
har talats mycket.om den i tidningarna, men man har icke varit säker på att
uppgifterna i tidningarna varit vederhäftiga. Det är nämligen de upptäckter,
som statsrevisorerna gjorde under sina resor i höstas. Statsutskottet säger
att det finns »ett visst fog» för revisorernas anmärkningar, men med hänsyn
till vad vederbörande myndigheter anfört vill man icke påkalla något vidare
yttrande från riksdagens sida. Ja, jag måste säga mig. att detta uttalande
med hänsyn till vad som förekommit i revisorernas berättelse, är mycket intressant;
det visar, att arbetslöshetskommissionen likväl alltjämt är den borgerliga
riksdagsmajoritetens verkliga kelgris. Ty jag är övertygad om att ingen annan
statsinstitution, som skulle hava låtit komma sig till last sådana utgifter,
som arbetslöshetskommissionen har gjort, skulle hava undgått ett ganska starkt
klander från svenska riksdagens sida.
Torsdagen den 30 maj f. in.
45 Nr ;W.
Nu är det ju på det sättet, att själva nödhjälpsarbetenas idé egentligen är, att Anslag till
de skola sakna ekonomiskt förnuft. Hava de verkligen ekonomiskt förnuft, »ekamparuie
kunna de icke var nödhjälpsarbeten. Men hur aktningsvärd denna ide än ma arijet3i()sh^ten.
anses vara, i tillämpningen får den icke alldeles överdrivas. Om jag slår upp (Forts.)
vad statsrevisorerna sagt beträffande nödhjälpsarbetena a Gullbergs kronopark,
— ingen har i verkligheten motsagt denna uppfattning — så heter.det: »Sammanlagt
har under de senare åren för transportväsendets förbättring å Gullbergs
kronopark nedlagts cirka 1 Va miljoner kronor, ett belopp^ som vida överstiger
skogsområdets hela uppskattade värde.» Man lägger alltså transportvägar som
skola så att säga underlätta exploaterandet av skogen. Jag vet nu icke, huru
mycket man kan taga ut årligen i inkomst från en skog, vars taxeringsvärde är
omkring 1 miljon kronor, men jag föreställer mig, att man med dessa inkomster
icke kan förränta kostnader för skogens transportvägar, som låt mig säga
uppgå till mer än 200,000 kronor. Här gäller det nu kostnader av 1 1[2 miljoner
kronor. Jag nämnde, att statsutskottets sätt att släta över saken vittnar om,
att arbetslöshetskommissionen alltjämt är den svenska borgerliga majoritetens
kelgris, och jag hemställer till de ärade ledamöter, som i dessa ting sedan flera
år på grund av politiska skäl väsentligen varit tvingade att avsta från bruket
av sitt sunda förnuft till det svenska, systemets ära, om de skulle hava, därest
någon annan institution hade gjort sig skyldig till något sådant, latit det gå
opåtalt förbi? . „
Alla revisorernas anmärkningar äro av den natur, att de egentligen, borde pakalla
speciell uppmärksamhet, men jag skall bara referera en enda till, nämligen
den om järnvägsbygget mellan Jockmock och Harsprånget. Där beräknades
järnvägen komma att kosta 480,000 kronor. När arbetet blev färdigt visade
det sig, att totalkostnaderna hade stigit till 1 V2 miljoner kronor. Ja, mina
herrar, om jag går till ämbetsverken, vars yttranden jag ej skall referera, så
är egentligen allt sagt, om jag säger, att de ursäkta dessa byggen med de ^sociala
kostnaderna. Det är faktiskt en sammanfattning av vad som står både
i arbetslöshetskommissionens yttrande och i domänstyrelsens. Ja, då gör jag
en fråga till. Mina herrar, ni alla beundrare av det svenska nödhjälpsarbetssystemet,
tycka ni ändå inte, att kostnaderna för detta system bli märkvärdigt
höga? Skulle det verkligen falla riksdagen in att godtaga den lilla, lilla .valuta
som nödhjälpsarbetena ge och vilka bland annat medföra. enligt socialministerns
yttrande —- ett förstörande av arbetsskickligheten i yrket, ett omöjliggörande
eller åtminstone ett försvårande, av människornas möjligheter att
få arbete i den öppna arbetsmarknaden, den lilla valutan, som ligger i att knappa
40, 50 eller 60 procent — det varierar under olika månader — av de arbetslösa
få någon arbetshjälp? Skulle ni i annat sammanhang vara villiga att
kasta bort sådana belopp i sociala kostnader? Ty det skall väl ändå finnas
någon proportion mellan de värdena och den valuta, jag far för de kostnader
jag lägger ned. Här tyckes man inte överhuvud taget intressera sig för hela den
sidan av spörsmålet. Ja, nu har jag ju för min del den meningen, att det man
mycket snart måste gå in för, det är att komma ifra.n hela nödhjälpsarbetsinstitutionen.
Den är för litet effektiv. Det spelar ej stor roll om jag har
50,000 arbetslösa — att 6,000 eller 7,000 bli hjälpta på detta sätt, när de 40.000
i varje fall bli ohjälpta. Jag kan hjälpa ett mycket större antal personer utan
att ha ett kostsamt ämbetsverk för ändamålet, genom kontantunderstöd. och
det är min alldeles bestämda mening, att man borde övergå till ett system, där
man anordnade statsarbeten i främsta rummet med ekonomiskt förnuft, och där
man betalade vanliga löner, och i den man man mte kan pa det sättet bereda
anställning åt alla arbetslösa, går in för ett kontant understöd i stället. Med
den psykologi, den mentalitet, som utmärker ej minst socialdemokraterna uti
det svenska samhället, behöver man ej vara så rädd för, att ett sadant kontant
-
Nr 34. 46
Torsdagen den 30 maj f. m.
Anslag till understöd skall komma att missbrukas. Det har ju egentligen varit det stora
bekämpande skälet mot kontantunderstöden, att de skulle komma att i hög grad missbrukas,
arbetslösheten. [nen, ^ själva verket ha ju redan de stora kommuner, där det är den största ar(Forte.
) betslösheten, måst finna sig i detta system. De ha tvungits därtill av nödvändigheten
själv. Även da de ha drivit en ganska restriktiv arbetslöshetspolitik
så ha de måst gå in för utlämnandet av ett kontantunderstöd.
Jag skall inte i detta sammanhang taga upp åtskilliga av de andra anmärkningarna,
t. ex. taga upp den gamla striden från 1926 rörande den svenska arbetslöshetspolitiken.
Jag har endast velat yttra detta i hopp om, att vår fortsatta
kritik sa småningom skall komma fler och fler inom olika borgerliga partier
att få ögonen upp för, att vår beprisade arbetslöshetspolitik i själva verket
vant behäftad med mycket, mycket allvarliga fel, så att vi skola kunna till ett
annat ar åtminstone vänta oss, att den kritik vi ha utövat, skall göra ytterligare
effekt utöver den, som i år kommit till synes i Kungl. Maj:ts proposition. Jag
medgiver, att den kommit till synes i ord, men inte i handling.
Med vad jag nu anfört, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen.
I herr Möllers yttrande instämde herrar Björck, Sclilyter, Sandler, Carl
Eriksson, Granath, Asplund, Dalberg, Åström, Björnsson, Sandegård, Gustav
Hansson, Olof Olsson, Johan Nilsson i Malmö, Kropp, Oscar Olsson, Norman,
Bärg, Larsén, Albert Bergström, Åkerman, Wahlmark, Carl Svensson, Teodor
Julin och Emil Johansson.
Herr Winberg: Herr talman! Jag tillät mig redan vid årets remissdebatt
att beröra den arbetslöshetspolitik, som bedrivits här i landet de senaste åren,
och jag skall följaktligen i dag fatta mig relativt kort mot vad jag annars
skulle ha gjort; men även om man inte har den ringaste utsikt att inverka något
pa denna kammare, så är det dock den enda hämnd man kan taga för ögonblicket
pa dem, som ha visat en sadan fullkomlig okänslighet för verkligheten,
att man åtminstone tvingar dem att höra på en stund medan man talar.
Det är som sagt vad man för ögonblicket kan göra och vad man är skyldig
att göra.
Det torde^ väl vara få fall, där man kan uppvisa, att så betydande belopp
ha utgått från staten i ändamål att hjä.lpa vissa medborgare under exceptionella
förhållanden, men där dessa belopp ha åstadkommit så liten nytta och så liten
tillfredsställelse, som vad verkligen fallet varit med de ingalunda små summor,
som staten ändå har beviljat för bekämpande av arbetslösheten. Det är väl så’
som redan framhållits, att den arbetslöshetspolitik, som bedrivits, den kan inte
sägas ha varit till gagn för samhället därför, att det i stort sett ej framkommit
valuta i förhållande till de belopp, som utbetalats. Arbetslöshetspolitiken
har icke heller varit till någon verklig nytta för arbetarna därför, att hela
det program, som man har gått in för från arbetslöshetskommissionens sida,
har egentligen varit att skapa olidliga förhållanden för arbetare, som äro
hänvisade till dessa nödhjälpsarbeten, så att man, som verkligen skett från
arbetslöshetskommissionens sida, kunnat på ett konstlat sätt påvisa, att arbetslösheten
har minskats. Den enda part, som egentligen haft någon reell nytta.
av den arbetslöshetspolitik, som har bedrivits, är de privata arbetsgivarna.
Denna politik har varit ett direkt medel i deras händer att hålla lönerna
nere.
När man nu börjar att sia in pa sa orimliga vägar som dem jag tillät mig
beröra i remissdebatten, d. v. s. utvidga nödhjälpsarbetsområdet till sådana företag
^som t. ex. byggande av järnvägar eller övertagande av kommuners arbeten
i fråga om renhållning och vad därmed är jämförligt, då förstår man, att man
Torsdagen den 30 maj f. m.
47 Nr 84.
är ute på fullständigt orimliga vägar. Då vet man snart ej, om ej rent av allt Anslag tM
arbete kan till sist komma att hänföras till nödlijälpsarbetenas område, och »ekamparuu
när man, som det nu har skett vid t. ex. det där järnvägsbygget Jönköping— arbetslösheten.
Ulricehamn, har lyckats ställa så till, att man tvingar arbetarna att åsidosätta (i.-orts.)
den solidaritetsplikt, som hittills ansetts vara det bärande för all facklig organisation,
genom att bryta en utfärdad blockad, då visar det sig tydligt i vilken
riktning hela denna nödhjälpspolitik går.
Jag skall ej uppehålla mig vid att angiva några siffror, ehuru det kunde
vara nog så intressant och frestande, för att belysa frågan, men särskilt med
anledning av vad den föregående talaren yttrade i slutet av sitt anförande,
där han förklarade, att socialdemokraterna äro fullt på det klara med, att vi
måste avskaffa den nuvarande arbetslöshetspolitiken, vill jag säga, att detta
är just vad jag och mina meningsfränder ha framhållit hela tiden, fastän vi
ha ej fått något vidare understöd. Den logiska konsekvensen av hans yttrande
borde ha varit, att han yrkat bifall till den av herr Dahlén in. fl. väckta
motionen, där ett dylikt yrkande finnes. . Talarens yttrande skilde sig visserligen
från vad vi ha framhållit så till vida, som han menar, att när. det nuvarande
organet för arbetslöshetspolitiken, d. v. s. arbetslöshetskommissionen,
blir avskaffat, skall man bedriva statsarbeten, under det att .vi anse, att det
är en lika nyttig eller kanske lyckligare väg att i största möjliga utsträckning
bereda möjlighet för kommunerna att vidtaga de arbeten, som de anse nödvändiga
och lämpliga att utföra under sådana förhållanden, att det hela inte kommer
att verka såsom ett slags utmanande politik till nytta för arbetsgivarna,
som hittills varit fallet. Det förefaller mig, att man pa de vägarna skulle
kunna för relativt rimliga summor åstadkomma en verklig hjälp för de arbetslösa
utan att behöva åstadkomma denna bittra och spända ställning, som allt
mer och mer utvecklat sig, ju längre arbetslöshetskommissionen tillåter sig
att bedriva sin politik i detta land.
Det kan ännu en gång vara skäl att upptaga frågan om arbetslöshetens försvinnande,
som man ju har gått och väntat på länge nog och som hela denna
politik varit inriktad på att söka framskapa. Det är ej nog med, att sviterna
av världskriget och krisen ännu hålla i sig — sålunda betydligt längre än vad
man väntat — återgången till normala förhållanden fördröjes av en ny faktor,
som tillkommit och som gör, att arbetslösheten i detta land i stället för att försvinna
hotar att bli mer eller mindre permanent. Jag menar den rationaliseringsprocess,
som pågår inom alla industriella yrken och som självklart måste,
i den män den fortskrider, öka de arbetslösas antal. Jag tillåter mig här upprepa
vad jag yttrade i årets remissdebatt, nämligen att om man åtminstone,
när man från vederbörande parter kom upp med den där snillrika idén om samarbetet
mellan arbetare och arbetsgivare, som skulle leda till paradisiska förhållanden,
då i stället upptagit frågan om vad som från det ^allmännas och
från de enskilda arbetsgivarnas sida kunde anses skäligt och påkallat att. vidtaga,
för att inte verkningarna av den rationalisering, som förekommer inom
alla yrken, enbart skall yttra sig å ena sidan i en större profit för arbetsgivarna
naturligtvis, men å andra sidan i en större arbetslöshet bland arbetarskarorna
— om man, säger jag, hade ventilerat eller åtminstone tagit upp det problemet
och försökt att i det hänseendet komma till någon lösning, då hade
man kommit in på frågor av både aktuell och reell innebörd. Så har man ej
gjort, utan man går alltjämt och litar på, att det sätt, varpå den svenska arbetslöshetspolitiken
bedrives, skall framskapa en konstlad lösning av arbetslöshetsproblemet,
så att man en vacker dag kan komma och säga, att egentligen
ha vi ej längre någon arbetslöshet.
På den vägen lär man nog i alla fall ej lyckas att komma fram till en lösning
av den här frågan, och jag måste säga mig, att med hänsyn till en del
Nr 34. 48
Torsdagen den 30 maj f. m.
Anslag till
bekämpande
av
arbetslösheten
(Korts.)
andra saker och spörsmål, som förekommit i riksdagen och i övrigt inom det
svenska samhället, så har jag åtminstone ej under den senare tiden kunnat
. iakttaga något, där de krassa klassynpunkterna ha så framträtt som just i
den arbetslöshetspolitik, som det svenska samhället har bedrivit. Och herrarna
kunna vara övertygade om, att de frukter, som denna politik avsätter,
komma sannerligen icke att bli av den art, att de verka »klassutjämnande».
Emellertid ha ni nu som sagt fastnat så oåterkalleligt i den där ståndpunkten,
att samhället egentligen ej är skyldigt att göra någonting här, utan att det
endast är barmhärtighetsverk, om det överhuvud taget göres någonting och
därmed återkommer jag till vad jag tidigare framhållit, att hellre än att samhället
skall fortsätta med detta slags politik och denna slags nödhjälp, som nu
äger rum genom kommissionens verksamhet, så må man fullständigt avhålla
sig från att göra något på det här området, ty det blir i varje fall ej sämre.
Det skulle i stället vara bättre än att fortsätta på den väg, som man hittills
inslagit på.
Jag anser emellertid för min del, att det är samhällets skyldighet att under
nuvarande ^förhållanden, då man har att räkna med en permanent arbetslöshet,
inskrida på ett sådant sätt, att hjälpen verkligen kommer de mest behövande
till godo, så att även dessa, som ej ha något annat än sin arbetskraft att sälja,
bliva ihågkomna, i all synnerhet som man i de samhällsvårdande församlingarna
talar om, att man låter sig angeläget vara att tillse, att alla befintliga
behov och önskemål inom samhället bli tillgodosedda. Jag har alltså den uppfattningen,
att det är statens skyldighet att gå in för en annan art av arbetslöshetspolitik
än den hittills bedrivna, och för ögonblicket kan j.ag ej här finna
någon annan framkomlig väg än den, som är föreslagen i herr Dahléns m. fl.
motion vid årets riksdag, där det föreslås, att riksdagen må bevilja 30 miljoner
kronor att användas för understödjande av kommunala och anordnandet av
statliga produktiva arbeten för de arbetslösa, och vidare att riksdagen måtte
såsom villkor för anslagets, användande föreskriva, att arbetslöshetskommissionen
avskaffas samt att hjälpverksamheten för de arbetslösa organiseras så,
att . ledningen därav lägges direkt under socialdepartementet och att under
socialdepartementet sorterande organ samt kommunerna erhålla rätt att mot
avta.lsenliga löner driva en självständig arbetslöshetspolitik m. m. Detta är,
så vitt jag kan förstå, de krav, som arbetarna för närvarande kunna och måste
ställa på staten, om den överhuvud taget skall fortsätta med hjälpverksamhet
på detta område.
Jag hemställer sålunda, herr talman, att i anledning av utskottets föreliggande
utlåtande få yrka bifall till den av herr Dahlén m. fl. i ärendet väckta
motionen.
Herr Lindhagen: Jag har ofta gjort mig. den frågan, varför arbetslöshetsunderstödet
från samhällets sida huvudsakligen och förnämligast skall givas
åt kroppsarbetare och varför, det ej skall kunna tilldelas s. k. intellektuella arbetare.
I vår tid tränger sig den frågan fram så mycket mer, som kroppsarbetarna
ha genom sina organisationer kunnat delvis rycka sig fram till en
bättre ställning än förut, under det att de intellektuella arbetarna pressas ned
samtidigt med konjunkturerna och ej kunna genom organisation göra sig gällande.
Deras villkor försämras i stor utsträckning under de nuvarande förhållandena.
Jag brukar själv få mottaga besök av tillspillogivna arbetare inom
dessa åsidosatta grupper, med vilka jag har en hopplös konversation om
deras betryckta belägenhet, och de ställa till mig den frågan, varför ej arbetslöshetsunderstöd
kan beviljas även dem. Under intrycket av dessa reflexioner
och den klientel, som jag har fått över mig på det här området, och med
Torsdagen den 30 maj f. in.
49 Nr !U.
hänsyn till tidsförhållandenas krav har jag tillåtit mig att yrka i en väckt
motion, »att riksdagen ville besluta eller hos Kungl. Maj:t begära eu sådan
organisation av arbetslöshetsunderstödet, att sådant understöd meddelas vid
behov alla arbetslösa medlemmar i samhället, oberoende av yrke eller samhällsställning».
Någon särskild motivering för detta yrkande har inte presterats,
enär jag tycker, att det hör till sådana yrkanden, som tala för sig själva. Det
behöves ingen ytterligare motivering än den, som ligger i själva yrkandet och
i övrigt av oss alla kända förhållanden.
Nu har utskottet sagt, att det är »olämpligt att under pågående utredningar
angående arbetslöshetsförsäkring och om arbetslöshetens karaktär och orsaker
samt medlen för dess bekämpande vidtaga ändringar i de på förevarande område
gällande bestämmelserna». Och därför anser sig utskottsinajoriteten
böra avstyrka alla motionsvis framkomna förslag. Det skälet drabbar emellertid
ej min motion, ty den fråga, som jag tillåtit mig väcka, är ej under
utredning någonstans, så vitt jag vet, i varje händelse inte inom de utredningskommissionerj
som utskottet anser arbeta på det här området.
När jag då förhoppningsfullt lät mina blickar falla på reservationen, fann
jag visserligen där på sidan 39 följande passus: »Därjämte finner sig utskottet
böra uttala, att hjälpen icke bör begränsas till att gälla allenast vissa angivna
fack eller yrken utan tillkomma alla sådana arbetslösa, som därav finnas vara
i behov.» Jag fann då, att så vitt jag förstår täckte detta yttrande i motiveringen
min motion. Men så läste jag vidare, och då stod det i slutet av reservationen:
»Vad slutligen angår det i motionen I: 198 framställda yrkandet
ävensom de i motionen II: 431» — det är min motion — »väckta förslagen, i
vad de ej avse anslag för nu ifrågavarande ändamål, håller utskottet före, att
sagda yrkande och förslag i all den utsträckning, som torde vara praktiskt
realiserbar, beaktats genom vad utskottet ovan yttrat.» Vad är meningen
med detta dunkla tal? Är det meningen att med ena handen på slutet taga
tillbaka något av vad reservanterna generellt uttalat sig för på sid. 39?
Man blir så mycket mera betänksam i detta fall, när man sedan läser klämmarna.
I första klämmen finnes ej ett ord om herr Lindhagens motion, och
det är ju förklarligt, ty där vill man endast komma till ett ökat anslagsbelopp.
Men så står det i en särskild punkt, att herr Lindhagens motion eller med andra
ord de intellektuella arbetslösas krav — det låter bättre, om jag uttrycker mig
på det sättet, ty det är om dem det är fråga, och ej så mycket om min motion
— »i den mån den icke kan anses besvarad genom vad utskottet ovan anfört,
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda». Således: alla skola hjälpas,
men sedan står det: endast i den mån, som det är praktiskt realiserbart, och
då återstår i alla fall en del, i fråga om vilkas behov man säger, att de »ej
föranleda någon riksdagens åtgärd».
Det är givet, att denna fråga är så pass stor både i medvetandet och praktiken,
att det går för sig att intressera sig för den. Den måste ha sin inre bestämda
gång, och den har ju i alla fall fått en liten handräckning i den av mig
åberopade första punkten i reservationens motivering, ehuru den sedan ej fått
något praktiskt stöd, då orden i reservationen skulle omsättas i handling. Därför
tillät jag mig att redan i denna del av diskussionen begära ordet, för att
frågan skulle kunna bli föremål för någon uppmärksamhet, och jag yrkar därför,
herr talman, bifall till reservationens första punkt, men i fråga om den
andra punkten tillåter jag mig att yrka bifall till det andra alternativet i min
motion, nämligen »att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära en sådan organisation
av arbetslöshetsunderstödet, att sådant understöd meddelas vid behov
alla arbetslösa medlemmar i samhället, oberoende av yrke eller samhällsställning».
Första kammarens protokoll 1929■ Nr Si. 4
Anslag till
bekämqxinde
av
arbetslösheten.
(Forts.)
Nr 34.
50
Torsdagen den 30 maj f. m.
Anslag till
bekämpande
av
arbetslösheten.
(Forte.)
Herr Carlsson, Carl: Herr talman! Den fråga, som nu är föremål för kammarens
behandling, är ingen isolerad företeelse för vårt land. Det är ett
problem, som man brottas med överallt ute i världen, åtminstone i de europeiska
länderna. Man har sett under den engelska valrörelsen, hur man där behandlat
arbetslöshetsproblemet. Det har varit, kan man säga, den springande
punkten under valstriden. Det är också ganska egendomligt att taga del av
vad det socialdemokratiska partiets ledare i England yttrade i sitt sista anförande
före valen, där han för sin del var fullt på det klara med, att nödhjälpsarbetena
ej ledde till det resultat, som man tänkt sig, ty de voro bara
lappverk. Jag är för min del fullt på det klara med, att hans yttrande i det
avseendet är riktigt. Här göres ofta det påståendet från olika håll, att de borgerliga
skulle vara så överförtjusta i dessa nödhjälpsarbeten, att man alltjämt
bjuder på dessa såsom varande det bästa. Detta är ej rätt. Så är verkligen
ej förhållandet. Man har i de olika länderna prövat med flera system. Man
har anordnat nödhjälpsarbeten, och på andra håll har man gått in för kontantsystem,
men överallt råder missnöje med förhållandena. Jag tror, att om vi
här i vårt land försöka att se på denna fråga litet mera fördomsfritt, så skola
måhända många som nu endast klandra stämma ned tonen och ej såsom herr
Winberg säga, att det hela varit en olycka eller sämre än ingenting. Jag föreställer
mig i alla fall, att detta är överord från herr Winbergs sida. Man
måste säga, att arbetslöshetskommissionen och nödhjälpsarbetena dock ha varit
till nytta under en för vårt land svår och brydsam tid. Dess bättre kan
man nu börja på att skönja någon ljusning på arbetsmarknaden. Arbetet i den
fria marknaden har ökats mer och mer, och det visar sig ju också av den statistik,
som föreligger här, att nödhjälpsarbetena ha kunnat inskränkas rätt
så avsevärt.
Därtill kommer ju också, att den nuvarande chefen för socialdepartementet
har upptagit denna fråga rätt så ingående. Den ligger för närvarande under
utredning. Dessa utredningsmän äro ej ensidigt inriktade. De bestå ej bara
av borgerliga ledamöter, utan även av ledande män inom det socialdemokratiska
partiet, och nog skulle det väl vara rätt så egendomligt, om riksdagen nu
skulle gå in för att ändra några bestämmelser eller vidga befogenheten i vissa
avseenden, medan utredningen pågår. Jag anser, att vi göra klokast i att, till
dess denna är fullt färdig, vidhålla det system, som nu finnes, ty det har
dock i alla fall trots sina brister fyllt en mycket stor uppgift på detta ytterst
svåra område.
När jag nu hörde herr Möller klandra arbetslöshetskommissionen därför, att
arbetena på cn del arbetsplatser blivit för dyra, så är det visserligen beklagligt,
att så har blivit fallet, men även i det avseendet finnes, så vitt jag förstår,
förmildrande omständigheter. Det är ej sagt, att dessa arbetare, som komma
till arbetsplatserna, haft den kompetens, som en van arbetare besitter. Detta
bidrager givetvis i sin mån till att arbetena blivit dyra. Kostnadsberäkningarna
torde också ha varit för låga och man kan i detta fall ej räkna med,
att arbete, som utföres på detta sätt, skall bliva så billigt eller kunna bedrivas
så rationellt som när det utförs i den öppna arbetsmarknaden. Det är mycket,
som i det fallet enligt mitt förmenande talar för min uppfattning. Jag håller
därför före, att utskottet även i detta avseende har intagit en rätt ståndpunkt
när det har konstaterat, att arbetena visserligen ha blivit dyra, men att man
icke kan göra något åt den saken. Det är uppenbart, att kommissionen handlat
efter bästa förmåga och att några anmärkningar därför ej böra göras från
riksdagens sida.
Jag hade sistlidna höst tillfälle att besöka åtskilliga platser, där nödhjälpsarbeten
pågingo, och jag vill bestämt säga, att jag då i viss mån måste korrigera
min uppfattning. Det var nog inte så farligt på dessa arbetsplatser, som
Torsdagen den 3''0 maj f. in.
51 Nr 84.
det hade utmålats i vissa tidningar, och jag tror, att detta intryck var gemensamt
för alla som voro med på resan. Denna delegation var sammansatt av
ledamöter från de olika partierna; där fanns till och med en kommunist, och
jag tar för givet, att det utlåtande, som han antagligen avlämnade, ändå inte
var sådant, som man hade väntat från det hållet, utan han hade nog också
åtskilligt gott att säga både om arbetslöshetskommissionen och de olika nödhjälpsarbetena
och förläggningar som vi besökte.
Jag skall, herr talman, inte alls gå in närmare på denna fråga. Jag tror,
att det bör vara tillräckligt, när det konstateras, att denna för närvarande är
föremål för utredning och det är att hoppas, att utredningen ger ett sådant
resultat, att nödhjälpsarbetena så småningom skola kunna bliva överflödiga,
och att vi i vårt land genom inbördes samförstånd skola finna ökade möjligheter,
vilka öppna nya vägar och framför allt ökade möjligheter till arbete
i den öppna arbetsmarknaden, vilket enligt mitt förmenande är alla borgerligas
mening, något, som vi alla önska.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Rosén; Herr talman! Jag har begärt ordet för att yttra mig om ett
par spörsmål, som redan berörts av herr Möller, men innan jag går in därpå,
vill jag säga, att jag tycker inte, att man ifrån socialdemokratiskt håll skall
taga i alldeles för hårt i detta avseende. Jag erinrar mig nämligen, att när det
för några år sedan satt en socialdemokratisk regering, så försökte den avhjälpa
arbetslösheten på det enligt min mening mycket underliga sättet, att den föreslog
inställandet av ett pågående mycket stort produktivt företag, nämligen inlandsbanebygget.
Tack vare den borgerliga majoriteten blev det försöket att
öka arbetslösheten avvärjt. När förhållandet ligger till på det sättet, får man
nog lov att moderera sina uttryck något litet.
När jag fick statsrevisorernas berättelse i min hand och läste de uttalanden,
som hade gjorts beträffande några av arbetslöshetskommissionens företag, så
blev jag ganska upprörd över den kapitalförstöring, som kommissionen bedriver.
Herr Möller nämnde Gullbergs kronopark. Där ha, såsom herr Möller sade,
under några år nedlagts 1,500,000 kronor för att förbättra transportväsendet.
Av detta belopp ha minst 850,000 kronor nedlagts dels på att bygga en järnväg
genom kronoparken — det är nere i Östergötland — av 20 kilometers längd,
dels på att förbättra en förut befintlig järnväg av 5 kilometers längd. Järnvägen
är avsedd för virkestransporter. Hesten av penningarna har gått till
vägar inom samma kronopark. Järnvägen beräknades kosta 300,000 kronor,
och den kostar nu ungefär tre gånger det beloppet. Hela kronoparken är taxerad
till en miljon. Jägmästaren har beräknat, att man genom denna järnvägsanläggning
och genom dessa vägar för tillsamman en och en halv miljon kommer
att inbespara 12,000 kronor om året i transportkostnader. Jag måste
säga, att det inte är rimligt att lägga ut en och en halv miljon i en kronopark,
som är taxerad till en miljon för att därigenom inbespara, sannolikt i allra bästa
fall, 12,000 kronor. Jag föreställer mig nämligen, att jägmästaren inte räknat
i underkant. Man hade ju också på något håll insett, att det var något galet med
detta företag, och ifrågasatt dess inställande, men arbetet har likväl fått fortsätta.
Ett annat företag, som inte kan kallas förnuftigt, har utförts nere i en kronopark
i Kristianstads län, Osby kronopark. Där utfördes en väganläggning
av drygt två och en halv kilometers längd. Vägen har en bredd av 4 meter,
och den är makadamiserad. Den beräknades kosta 41.000 kronor, och den kostar
70,000. Överskridandet var ju inte så farligt, det är bara inemot 80 procent!
Denna skogsväg kostar 27 kronor per meter. Den mycket förkättrade kolonisationsnämnden
har byggt många mil vägar för drygt 2 kronor metern. Men här
Anslag till
bekämpande
av
arbetslösheten.
(Forts.)
Nr 34. 52
Torsdagen den SO maj f. m.
Anslag till
bekämpande
av
arbetslösheten.
''Forts.)
är det den stora skillnaden, att dessa vägar ä 2 kronor metern, som kolonisationsnämnden
byggt i övre Norrland, äro avsedda att trafikeras av både kolonisterna
och befolkningen i byarna, under det att denna makadamiserade väg
nere i Skåne inte är avsedd att användas förrän år 1942. Den är inte avsedd
som någon utfartsväg ifrån bebyggd plats. Vägen slutar mitt inne i skogen.
Det finns visserligen på kronoparken i den trakten ett torp, men detta har
annan utfartsväg.
Skogen är delvis dålig, heter det. Den är efter tyskt frö uppkommen tall
av sämre typ, och det upplyses, att först år 1942 kan det komma i fråga
någon avverkning, så att vägen skulle kunna tagas i anspråk, och den vägen
har man nu, 15 år före begagnandet, till och med makadamiserat.
Vad har man nu vunnit med denna väg? Jo, genom den vägen har man
vunnit, enligt vad domänstyrelsen beräknar, att rotvärdet av skogen ökats
med 23,000 kronor. För att vinna ett ökat rotvärde av 23,000 kronor, kanske
på papperet, ger man ut 70,000 kronor plus underhållskostnader, som sannolikt
inte bli små. Jag vill här tillfoga, att de sociala kostnaderna inte ha
varit så avskräckande stora. De uppgå i detta fall till omkring 20 procent.
Statsrevisorerna ha betecknat denna anläggning såsom misshushållning, och
det tycker jag är ett tämligen milt uttryck.
Jag kan inte under sådana förhållanden förstå, hur statsutskottet kan säga,
att det finnes »ett visst fog» för statsrevisorernas anmärkning. Jag tycker,
att det finnes ett mycket starkt fog för den anmärkningen just i de här nämnda
båda avseendena. Beträffande den av herr Möller omnämnda vägen Jokkmokk—Harsprånget
säga revisorerna ju dock, att den kan anses behövlig,
men så är inte fallet med vägen nere i Osby kronopark, som inte behöves förrän
1942 och kanske inte då heller, därför att det fanns väg förut. Det är
enligt min mening absolut nödvändigt, att man använder dessa miljoner på
ett någorlunda förnuftigt sätt, och det kan inte anses vara fallet med sådana
företag, som de här omnämnda.
Även om jag måste ogilla en del av statsutskottets motivering, har jag intet
annat yrkande än om bifall till klämmen.
Herr Cederborg: Jag ber kammarens ledamöter om ursäkt för att jag måste
besvära några ögonblick med ett anförande här i anledning av en del av
de anmärkningar, som ha riktats mot arbetslöshetskommissionens verksamhet,
och även i anledning av vissa delar av den reservation, som finnes fogad vid
utskottets betänkande.
Till en början ber jag att få uppehålla mig vid den del av arbetslöshetskommissionens
verksamhet, som nu senast har varit på tal och som har blivit
kritiserad av statsrevisorerna på ett par särskilda punkter, där herrar Möller
och Rosén jämte herr Winberg gjort sig till tolkar för missnöjet. Jag vill
då säga, att uppgiften för arbetslöshetskommissionen att utvälja lämpliga
arbeten naturligtvis är en av de svåraste. Yi äro ju nödsakade att i många
fall arbeta vid en tid på året, som icke är den för arbetets utförande lämpligaste,
i varje fall icke den billigaste. Vi måste arbeta med ovan arbetskraft
i många fall — från början kanske i de flesta fall — och när vi väl fått
pli på denna arbetskraft, fått den intresserad av sitt ^arbete, då begäres det,
att vi skola skicka hem arbetarna och avkoppla dem från nödhjälpsarbetena
samt byta ut dem mot ny arbetskraft. Då det därjämte å ena sidan begäres,
att vi inte skola låta nödhjälpsarbetarna komma i bättre löneställning
än grovarbetare i orten, och det därtill säges, att vi inte få låta dem i det
hela taget ha det bättre än vad arbetarna ha det på den öppna marknaden,
så att de senare inte därigenom dragas därifrån, men det å andra sidan oupphörligt
framkommer önskemål om förbättringar i nödhjälpsarbetarnas be
-
Torsdagen den 30 maj f. m.
53 Nr 34.
spisning, i deras beklädnad, i bekvämligheterna för dem — önskemål, som
man från vår sida mycket gärna vill tillmötesgå, i den mån det går på grund
av direktiven — då står man givetvis inför en uppgift, som är så gott som
olöslig. Det behöves nästan, som det heter, att man kan trolla med knäna,
för att man under dessa omständigheter skall kunna leda ett arbete och ändå
få det utfört på något så när skapliga och rimliga villkor. Det forsta kommissionen
ansåg för sin del angeläget, efter den stora tillströmningen under
arbetslöshetens värsta skede, som ej medgav tid till sovring, det var, att man
skulle se till, att man inte längre så att säga slukade varje arbetstillfälle,
som erbjöds, hur oekonomiskt det än var, utan att man verkligen skulle försöka
få en uppdelning av arbetstillfällena och få fram sådana, som å ena
sidan icke skulle tillhöra den öppna marknaden på många år och som å
andra sidan ändå hade sitt ekonomiska intresse för staten. Då lyckades det
kommissionen, stödd av vederbörande regeringar, att med domänstyrelsen ingå
avtal, som nu sedan några år har förnyats årligen och enligt vilket styrelsen
åt arbetslöshetskommissionen uppdrager att i visst samarbete med domänstyrelsen,
ibland under ledning av dess befäl men genom vårt folk, sköta om
väg- och rensningsarbeten och dylikt på kronoparker. De arbeten, som här
ha varit på tal och blivit klandrade, nämligen arbetena i Gullberg och Osby,
utgöra just sådana arbeten, om vilka vi träffat avtal med domänstj^relsen. Men
för alla dessa arbeten på kronoparker gäller, att det är den sakkunniga, förvaltande,
ansvariga myndigheten, domänstyrelsen, som gör upp planen för arbetet,
som säger vad som skall göras, och vi, arbetslöshetskommissionen, representera
härvidlag endast den myndighet, som förskottsvis lägger ut kostnaderna,
tills vi kunna få igen vad vi där ha att fordra av domänstyrelsen. Vad
t. ex. beträffar arbetena på Gullberg, är det. allra mesta, som där gått åt,
penningar, som vi endast ha förskotterat. för domänstyrelsen, och vad särskilt
beträffar den järnväg, om vilken här har talats, är det en sak, som
styrelsen ville ha och som den ansåg bli räntabel. Detta är en sak, som
domänstyrelsen väl i sinom tid får göra upp, möjligen med herrar statsrevisorer
och andra granskningsmän, men arbetslöshetskommissionen har i det hänseendet
ingenting att förebrå sig. Vi ha fått beställning av den sakkunniga
statsmyndigheten på vissa arbeten, som skulle sätta oss i tillfälle att hålla
ett ganska stort antal arbetslösa i sysselsättning, och därmed var den synpunkt
tillgodosedd, som vi ansågo oss i ett sådant sammanhang böra lägga på
saken.
Jag hade verkligen inte väntat, att herr Möller skulle gräva upp vägen
Jokkmokk—Harsprånget. Jag tycker snarare, att det är en komplimang åt
en myndighet, när man måste gå så många år tillbaka i tiden och gräva upp
så många lik för att kunna framställa en anmärkning. Denna väg, Jokkmokk
—Harsprånget. blev färdig någon gång 1923. Den hörde till de arbeten, som
tillkommo vid en tidpunkt, då av den nuvarande kommissionen icke fanns
spår. Ordförande i den dåvarande kommissionen var herr Pegelow, och han
och en hans medhjälpare fingo arbeta för fullt, då arbetslösheten hade sin
allra största omfattning. Det kunde då hända, att dessa herrar fingo sitta
utan tekniskt biträde och träffa avgöranden om hela och halva miljoner varenda
dag beträffande arbeten, som ögonblickligen måste beviljas, därför att
det eljest stod en fullständig krasch för dörren. Under en sådan konjunktur
kan man också tänka sig, hur de lokala tekniska myndigheterna kände sig.
Felet med denna väg är inte från början, att vägen varit eller är obehövlig,
men att den blev kostnadsberäknad på ett felaktigt sätt, och den farhågan
kan man ju, när man har suttit i arbetslöshetskommissionen en tid, börja hysa,
att vägarna bli en smula lågt kostnadsberäknade, ifall man på ort och ställe
har ett livligt intresse av att få vägen till stånd med understöd av allmänna
Anslag till
be,kämpande
av
arbetslösheten.
(Fort*.)
Nr 34. 54
Torsdagen den 30 maj £. m.
Anslag till medel. Så var det också här. Vägen blev vida dyrare än den skulle ha
oeicampanae bhvit enligt beräkningen, men det var Norrlands statsarbeten, som det då
arbetslösheten. hette> som skötte om beräkningarna, och av dem, som hade med det beslutet att
(Forts.) skaffa, finns det nu nästan ingen kvar.
Som det numera är ordnat, tror jag inte, att det kan riktas någon anmärkning
mot arbetslöshetskommissionen, för att vi inte skulle försöka få så lämpliga
arbeten som möjligt. De betydande belopp, som gå till domänstyrelsen
och som jag är övertygad om, att domänstyrelsen anser sig få räntabla, utgöra
huvudparten av våra utgifter. Sedan ha vi en del skogsarbeten’ och
vägarbeten åt oldra större och mindre kommuner, ävensom städer och köpingar,
och den enda svårighet, som naturligtvis alltjämt föreligger, är att förebygga’
att det förekommer arbeten, som eljest skulle komma att utföras på den öppna
marknaden. Vi ha ansett, att om vi ha fått en bestämd förklaring från
vederbörande. _att ett arbete inte har utsikt att komma till stånd under de
närmaste tre åren eller under längre tid, så kunna vi taga det, men härvid
ha vi givetvis ingenting att säga annat än i fråga om de arbeten, som vi utföra
för statsmedel eller med bidrag av statsmedel. De arbeten däremot, som
kommunerna, vilja utföra under egen regi såsom nödhjälpsarbeten, har arbetslöshetskommissionen
ingenting att säga till om. En utredning, som vi för
någon tid sedan fått färdig och som ligger under bearbetning nu, avser just
att visa, hur det ställer sig beträffande de statskommunala arbetenas ställning
gentemot de statliga och de rent kommunala i fråga om den tid, vid
vilken arbetena skulle ha kommit till utförande, om vi inte inskridit, och
det visar sig då, att i det övervägande antalet fall skulle det i fråga om de
statskommunala arbetena ha dröjt mer än tre år.
Vad emellertid beträffar den ekonomiskt mer eller mindre förnuftiga gestaltningen
av arbetena på kronoparken, får ansvaret således på alla punkter
vila på någon annan än arbetslöshetskommissionen.
Herr Möller a,nsåg, att man borde gå in för en politik, som skulle avse ekonomiskt
förnuftiga arbeten med tillgodoseende av vanliga löner och med komplettering
av kontantunderstöd. Jag kan visst förstå, att man funderar på
den linjen.^ Några av våra stadskommuner ha funderat på den, ja, inte bara
funderat på den, utan de ha slagit in på den. men jag tror inte, att de ha fått
den uppfattningen, att det är en lämplig och framkomlig väg, särskilt icke,
om man fortfarande har den uppfattningen, som rådde vid krisens början, att
detta egentligen var en sak, som kommunerna skulle bemästra och där staten
endast supplementärt stödjande skulle träda till. Dessa kommuner ha
nu sett sig nödsakade att gå den säkra vägen och i viss mån återknyta underhandlingarna
med arbetslöshetskommissionen, liksom Stockholm redan tidigare
gjort.
Tjr man må säga vad man vill, det är ju ingen människa, som påstår, att
detta s. k. svenska system med arbeten som främsta remediet är något patent
eller att det är .särskilt lyckliggörande. Arbetslösheten är ju aldrig annat
än en olycka. Ej heller påstår man, att det är något patent för framtiden,
men det är dock den väg, som har synts oss och många erbjuda de minsta
betänkligheterna. ^ Det är helt enkelt samma väg, som Sveriges statsmakter
gingo i bostadsfrågan, då de visserligen under krisens första tryck införde en
hyresstegringslag, som ganska våldsamt grep in på det enskilda gebitet, men
då de också voro de första att avlysa denna lag för att låta det enskilda byggnadsinitiativet
komma till heders igen. Jag vet mycket väl, att herr Möller
och hans parti på den tiden voro motståndare till det steg, som sålunda togs,
men jag undrar, om inte den. som i dag betraktar den svenska bostadsmarknaden
och jämför den med förhållandena före kriget samt å andra sidan betraktar
den danska eller den norska bostadsmarknaden nu och före kriget,
Torsdagen den 30 maj f. in.
55 Nr 34.
— jag undrar, säger jag, om man ej har fog påstå, att det är svenskarna, som
gått den kloka vägen och skördat de största vinsterna.
Jag tror för min del, att det är på samma sätt med det av oss nu tillämpade
s. k. svenska systemet. Det finns ju intet parti, som inte vill, att vi
skola komma fram till någonting, som inte innebär ett provisorium, till någonting,
som verkligen i större omfattning kan tillgodose de arbetslösas intressen
och detta på ett sätt, som för dem är så litet motbjudande som möjligt.
Men att det inte går att göra detta med ett system, baserat väsentligen
eller i större utsträckning på kontantunderstöd, det har erfarenheten från alla
länder och alla tider visat.
Det sades av herr Möller, och det säges också i reservationen, att den nuvarande
regeringen skulle ha såsom sin uppfattning givit till känna, att det
nuvarande svenska systemet vore i vissa avseenden väsentligt förfelat eller
någonting dylikt. Vad jag har sett uppgivas är endast,, att herr socialministern
i sin proposition i detta ärende givit till känna vissa önskemål om
sociala förbättringar och andra förbättringar beträffande nödhjälpsarbetena,
men så vitt jag kan se innefattar en hel del av dessa önskemål sadant, som redan
föregående regeringar framfört och som arbetslöshetskommissionen mer
än gärna är villig att hjälpa till att åstadkomma, om man nämligen blott
får veta, att detta kan anses förenligt med direktiven. Det är inte roligt, om
det någonstädes skulle sägas — jag tror dock inte, att det kan sägas att
arbetarna vid statens nödhjälpsarbeten skulle vara sämre logerade eller sämre
tillgodosedda i något avseende än motsvarande arbetare på närmaste håll
i enskild tjänst, men det är lika litet roligt åtminstone för arbetslöshetskommissionen
och dess befäl, när det kommer klagomål däröver, att vi förstöra
arbetsmarknaden i orten genom att giva förmåner, som de enskilda företagarna
där icke äro i stånd att ge. De förbättringar, som under de två, tre
sista åren genomförts i fråga om bostäder och en del andra saker, äro utan
tvivel av stort värde för arbetarna, och vi ha gärna gått med på dem. Vi äro
beredda, om Kungl. Maj:t vill ge oss lov därtill, att fortsätta med ännu en
ganska betydelsefull åtgärd i socialt trevnadssyfte som icke har motsvarighet
annat än undantagsvis på motsvarande enskilda arbetsmarknad, men det
blir också en dyrbar historia — den går på en miljon eller någonting sådant,
efter vad man får beräkna. Men då går det inte heller att samtidigt tänka
sig att få arbetena billigare. De sociala omkostnaderna springa fortare än
man tror upp till både 15 och 20 procent, understundom kanske ännu mera.
Jag vill vidare, i motsats till vad herr Winberg tycktes antyda, säga, att
det stora flertalet av våra arbetare utgöres av goda arbetare och sådana, som
äro tacksamma för och sätta värde på den omvårdnad, de få. De skulle inte
trivas därförutan så bra som de verkligen göra. Ty i motsats mot vad^ herr
Winberg förklarar, om han så förklarar det hundra gånger om, är förhållandet
det, att den arbetarstock, som vi ha vid nödhjälpsarbetena, visserligen i
stort sett är något till åren kommen, d. v. s. den befinner sig inte i de första
mannaåren utan något högre upp, men i avseende a arbetsduglighet och arbetsvilja
utgöres det övervägande flertalet av präktigt och bra folk, med vilket
vårt befäl och alla, som inspektera dem, äro synnerligen väl tillfreds.
Och i motsats mot vad som påstås i tidningarna vill jag vidare säga, att dessa
arbetare också äro synnerligen väl tillfreds med oss, och en hel del av dem
vet ingenting värre, än när vi komma och hota dem med, att vi nu äro tvungna
att, som det heter på konstspråk, lufta ett tag på besättningen och sätta
den i beröring med hemmamarknaderna en månad eller två för att se, om det
inte där yppar sig någonting. De finna sig hellre i den något lägre avlöningen
och det jämna arbetet framför att riskera att gå arbetslösa långa
tider.
Anslag till
bekämpande
av
arbetslösheten.
(Förta.)
Hr 34. 56
Torsdagen den SO maj f. m.
Anslag till Vi få komma ihåg, alt oförvållad arbetslöshet är någonting, som inte är roV®
ligt och för vilket det är ganska svart att finna andra hjälpvägar än den, som
arbetslösheten. Grbjudes i och med fattigvården. Emellertid få vi ju, då det ibland blir
(Forts.) tvunget, lov att skicka hem arbetarna, men det sker alltid på bägge sidor med
blandade känslor. De gifta arbetarna söker man ju alltid hålla hemma så
mycket som möjligt, och sändandet till förläggningar, som äro belägna längre
bort, inskränkes därför väsentligen till ungkarlarna, som ju alltid befinna sig
på mera lösa boliner.
Under de sista två, tre åren har arbetslöshetskommissionen låtit sig angeläget
vara att bjuda åtskilliga intresserade från riksdagen och utom densamma,
från pressen, personer från alla partier, på studieresor till våra förläggningar.
Vi ha ställt till förfogande alla förläggningar eller fler eller färre
av dem, och vi ha lagat, att vederbörande konnnit i beröring med folket di
rekt,
utan att någon övervakar det. Vi laga bara, att vi ha befäl tillgängligt,
som kan vägleda vederbörande och under vägen taga hand om dem på
bästa sätt. Det egendomliga är då, att såvitt jag vet bar inte någon av dessa,
om jag så får kalla dem, studiekommissioner, som varit ute i detta syfte,
kommit från inspektionen med annat än en mycket klarare och mycket blidare,
mildare och försonligare syn på verksamheten uti förläggningarna.
JaS kan inte neka till, att denna gladare och ljusare syn försvinner
eller åtminstone försvagas, ju närmare resenärerna komma Stockholm. Det
vill förefalla, som om det svävade en sådan där rökkupol över huvudstaden
liksom över varje större stadssamhälle, vilken gör, att man inte där har lika
klart lör sig, vad det är, man har sett, eller åtminstone inte har det i lika
gott minne. Emellertid kommer arbetslöshetskommissionen givetvis, ifall
därtill ger oss tillfälle, att fortsätta just med detta system med
tätt återkommande inspektionsresor av intresserade och sakkunniga, då ju detta
innebär den bästa fortlöpande och effektiva kontrollen på, att arbetarnas
intressen ute vid förläggningarna skötas på det rätta sättet.
Herr statsrådet Liibeck: Herr talman! Efter det klargörande anförande,
som arbetslöshetskommissionens ordförande hållit, har jag icke för min del
mycket att tillägga, som kan vara upplysande för dagens debatt. Jag bär för
övrigt låtit mig angeläget vara att i den kungl. propositionen göra en så pass
fyllig utveckling av min allmänna syn på dessa frågor, som jag ansåg vara
erforderlig för att riksdagen skulle fa kännedom om, hur den nuvarande regeringen
såg på dessa problem. Jag kan därför inskränka mig till några korta
reflexioner.
Herr Möller gisslade vad han kallade för vår beprisade arbetslöshetspolitik
och jag medger gärna, att det skorrar i öronen att tala om beprisad överhuvud
taget i en fråga av så bekymmersam och beklaglig art, som vi måste säga oss
alla, att dessa arbetslöshetsanordningar överhuvud taget måste anses vara. Men
då herr Möller sedan icke kommer fram med något annat botemedel än att utöka
kontantunderstöden. måste jag självfallet för min del säga nej till att gå in
för en sadan väg. Därmed skulle man, måste jag säga, slå in på en väg, som
ur social synpunkt skulle leda till betydligt sämre resultat än det man nu söker
nå med denna, låt vara i vissa avseenden ofullkomliga arbetslöshetspolitik. Den
återhållsamhet, som man efter min mening måste visa, är i längden tijl godo
för dem, som man i det avseendet nu vill hjälpa. Att sålunda i det avseendet gå
in för några principiellt nya linjer kan jag för min del icke förklara mig beredd,
och jag erinrar i detta sammanhang endast om, att vi möjligen kunna komma
att se klarare på, hur denna fråga för framtiden skall kunna ordnas, sedan de
båda utredningar avslutats, som nu pågå och som icke torde låta vänta på sig
alltför länge, den ena inom arbetslöshetskommissionen i samband med lands
-
Torsdagen den 30 maj f. in.
57 Pir 34.
sekretariatet och representanter för fackförbunden, den andra under ledning av
generaldirektör Huss om arbetslöshetens orsaker och medlen för dess bekämpande.
Den största svårigheten under den tid vi arbeta med det system, som vi nu ha,
är ju. såsom det har framhållits i olika sammanhang, urvalet av arbeten. Det
finns klara direktiv för, hur dessa arbeten skola väljas ut; det skall vara arbeten,
som komma det allmänna i skilda former till godo, det skall vara sådana
arbeten som äro ekonomiska, men, som det står, icke kunna väntas komma till
utförande inom närmaste tiden utan först vid en mer eller mindre avlägsen
tidpunkt, där sålunda ekonomien hos dessa arbeten är så att säga en tidsfråga.
Det står vidare, att det skall vara arbeten, som kunna bedrivas vintertid, av
skäl, som jag icke behöver närmare förklara, ty arbetslösheten är ju koncentrerad
till den tiden : och det skall vidare vara arbeten, som kunna växla med arbetslöshetens
omfattning efter omständigheterna utan alltför stora olägenheter.
Nu är det så, som man hört av diskussionen här i dag, att i begynnelsen var
det svårt att få ett lämpligt urval av arbeten. Det strömmade över arbetslöshetskommissionen
fiir mycket, och man kunde icke välja på lämpligt sätt. Denna
tillströmning har naturligtvis sedan avtagit efter hand som förhållandena
förbättrats och antalet hjälpsökande har minskats, och jag tror icke, att man
med fog kan rikta anmärkningar emot det urval av arbeten, som numera sker.
Utskottsreservanterna göra här gällande, att man skulle kunna uppdraga en
bestämd gräns mellan vad som rimligen bör hänföras till, å ena sidan, nödhjälpsarbete
och, å andra sidan, ordinarie arbete i öppna marknaden. Jag tror
emellertid, att eftertanken lätt nog visar, att en bestämd gräns i det fallet är
mycket svår att draga upp, då den av naturliga skäl blir flytande. Det gäller
här att försöka välja efter de grunder, som arbetslöshetskommissionen har att
följa och har följt så mycket som möjligt.
Jag har med styrka betonat, och jag vill upprepa det här, att det är synnerligen
angeläget att söka minska arbetslöshetskommissionens arbete till förmån
för arbeten i öppna marknaden. Den naturligaste vägen för detta är självfallet
att, i mån av de förbättrade konjunkturerna, söka få arbetare över i de yrken,
där de bättre kunna få användning för sin färdighet. Vi ha ju även tillämpat
andra vägar, där man kan säga, att det kanske står på gränsen till vad jag vill
kalla för naturliga vägar, och det är de ökade anslag, som riksdagen beviljat på
skilda områden för att kunna upptaga i öppna marknaden arbeten, där man, låt
mig säga, kan vara tveksam i vissa fall angående deras ekonomi för närvarande,
men som i alla fall äro av sådan art, att man kan sta till svars med att
utföra dessa i öppna marknaden. Dit höra i främsta rummet vägarbetena, med
den väldiga ökning, som anslagen till vägarbeten av olika art numera undergått;
dit höra också de anslag, som riksdagen i år med ökat belopp beviljat
för skogsarbeten, dikningsarbeten, på skogarna m. m. samt för odlingsarbeten
och betesförbättringar.
Den andra frågan, som är av mycket stor vikt och som herr Möller utförligt
uppehöll sig vid, gäller urvalet av nödhjälpsarbetare eller reservarbetarklientelens
beskaffenhet. Därvidlag tycktes herr Möller ha den uppfattningen, att
man borde räkna med, att dessa nödhjälpsarbetare skulle vara märkta för all
tid framåt. Jag medger, att den farhågan ligger nära till hands, att svårigheterna
att få dessa arbetare i ordinarie arbete skola vara nog så betydande av
skäl, som jag utvecklat i den kungl. propositionen. Det är därför, som jag framhållit
såsom ytterligt angeläget, att man gör allt vad som göras kan för att se
till, att man icke med fog kan säga, att nödhjälpsarbetarklientelet är mindervärdigt
i den mening herr Möller antydde. Det syftet vinner man genom att
särskilt ifrån kommunernas sida vid hänvisning till nödhjälpsa,rbeten iakttaga
större aktsamhet och icke skicka dit personer, som kunna verkligen sägas vara
Anslag till
bekämpande,
av
arbetslösheten.
(Forts.)
Nr 34. 58
Torsdagen den 30 maj f. m.
bekämpande min<%vär(iiga ur social synpunkt. Det är stor skillnad på mindervärdighet
„„ och mindervärdighet, ty till mindervärdiga ur arbetslöshetssynpunkt måste man
arbetslösheten, räkna sådana, som förlorat fotfästet inom sitt yrke på grund av fullkomligt
(Forts.) oförvållade omständigheter. Jag brukar åberopa som exempel, när Rörstrands
porslinsfabrik lades ned. Det var då arbetare i 50- och 60-årsåldern, som på
grund av ekonomiska förhållanden icke ansågos kunna pensioneras. Dessa
kunde ju sedermera svårligen få utnyttja sin arbetsförmåga inom sitt yrke, och
när de kommo ut i grovarbete, voro de självfallet mindervärdiga ur arbetssynpunkt,
men icke ur social synpunkt, och sålunda icke heller ägnade att draga
ned nödhjälpsarbetarklientelen och göra densamma mindervärdig i allmänhetens
ögon på det sätt, som herr Möller antydde. I sistnämnda avseende har man nog
nu kommit fram till bättre förhållanden, och det kan nog bli ännu bättre.
Angeläget är emellertid, att man sedan söker bringa nödhjälpsarbetarna i så
god kontakt med ordinarie arbetsmöjligheter som sig göra låter, och i det fallet
vet jag, att arbetslöshetskommissionen numera gör kraftiga ansträngningar. En
av de kraftigaste är väl den, som består däri, att man vid sommarens inbrott
begränsar arbetena i så stor omfattning som det är möjligt, i år praktiskt taget
fullständigt, för att därigenom bringa nödhjälpsarbetarna i kontakt med de
möjligheter, som i hembygden kunna erbjudas eller å andra orter där de kunna
söka sig arbete i jordbruket och på det sättet få nytt fotfäste i en ordinarie
tillvaro.
Herr Cederborg nämnde, att nödhjälpsarbetarna numera kände sig så pass
väl tillfreds på statsarbetena, att de till och med ogärna såge den hemsändning,
som ifrågakom. I det fallet vill jag emellertid betona, att den åtgärden
ifrån arbetslöshetskommissionens sida synes vara av utomordentligt stor betydelse
att upprätthålla. Det ligger självfallet en fara i, att dessa arbetare utav
vana eller resignation för framtiden slå sig till ro med detta, att de skola vara
nödhjälpsarbetare, något som ingen av oss vill understödja. Därför är jag
övertygad om, att arbetslöshetskommissionen kommer att framgent, även om
det sker emot dessa arbetares egen vilja och bekvämlighet för tillfället, fullfölja
den politik, som man i det avseendet slagit in på.
Jag skall slutligen endast säga ett par ord om de utomordentligt svåra och
viktiga problem, som sammanhänga med ungdomsarbetslösheten och den därmed
nära sammanhängande frågan om yrkesutbildningen. Det pågår för närvarande
hos arbetslöshetskommissionen —• på grund av remiss av ett yttrande
från kommerskollegium i sammanhang med arbetslöshetsförsäkringskommitténs
betänkande — en utredning om denna ungdomsarbetslöshetsfråga, och den har
nyligen varit föremål för överläggningar inför ett antal arbetsförmedlingsförestårxdare
jämte ett antal socialt, för denna fråga särskilt intresserade personer,
som på min hemställan också kallats till detta sammanträde. Det framgick av
dessa överläggningar, kan man säga — de voro av mera preliminär art och de
komma nu att fullföljas inom kommissionen — att arbetslösheten inom de yngre
ungdomsåldrarna icke var avsevärd upp emot 17 års ålder och allra minst bland
flickorna, ty där var det tvärtom efterfrågan på arbetskraft. Men då man
kommer upp till åldern 18—22 år är en utpräglad ungdomsarbetslöshet ännu
rådande, det kan icke förnekas. En representativ undersökning, som arbetslöshetskommissionen
gjort, har visat det resultatet, att det ifrån år 1926 inträtt
en viss försämring i berörda hänseende, dock icke så stor som man föreställer
sig, i fråga om dessa grupper av ungdomsarbetslösa. Det blir en fråga av
största vikt att söka klargöra vad som kan åtgöras för att försöka behärska
detta problem bättre än för närvarande. Yrkesutbildning är det, som det hela
kommer att röra sig om såsom huvudfråga, och jag vill för min del uttala den
uppfattningen, att det allmänna, staten och kommunerna, i detta fall kunna
och böra göra mera än vad man för närvarande gör. Det gäller ökad utbild
-
Torsdagen den 30 maj f. m.
59 Nr 34.
ning icke bara för ungdomsarbetslösa, del, kan giilla även för iildre arbetare, *j£j*j*L
som på sätt jag nyss antydde — om jag också icke nu syftar på så pass gamla e ““f"1 *
personer, som jag då talade om — förlorat fotfästet i sitt förutvarande yrke pa arbetslösheten.
grund av rationaliseringsåtgärder eller av andra skäl. Jag kan i det fallet (Korts.)
erinra om, att arbetslöshetskommissionen försöker understödja denna yrkesutbildning
också genom att på statens bekostnad medverka till ordnandet av utbildningskurser,
där kommunerna önska ordna sådana, en möjlighet som man
måste betrakta såsom ett provisorium men som kanske kommit till för liten användning
och icke blivit tillräckligt känd.
Denna fråga om yrkesutbildningen har naturligtvis även andra faser, som
icke direkt sammanhänga med statens och kommunernas åtgöranden. Jag skall
därvidlag endast göra det uttalandet, att våra industrier i större omfattning än
för närvarande torde, till stort gagn för sig själva, ha anledning att sörja litet
bättre för utbildningen av arbetskraft inom respektive yrken än de för närvarande
göra; att sålunda själva i större omfattning än nu sörja för en god rekrytering
av arbetskraft inom respektive industriföretag eller grupper av industri.
Många av våra storindustrier har i detta fall utfört ett utomordentligt föredömligt
arbete, vill jag säga, och detta bör mana till större efterföljd för andra,
än vad hittills varit förhållandet.
I fråga om bedömandet av ungdomsarbetslösheten i den omhandlade. åldern
av 18—22 år vill jag slutligen säga, att därvidlag finnes en del svårigheter,
som man har anledning att undersöka särskilt. Det sammanhänger bland annat
med den olägenhet, som självfallet, då det gäller anställning av sådana ungdomar,
värnpliktstjänstgöringen medför genom en viss oregelbundenhet i fråga
om inkallelsetider och annat. Det är anledning att undersöka, om man därvidlag
kan komma fram till bättre, mera regelbundna förhållanden än för närvarande.
Min visserligen tämligen kortfattade framställning i detta avseende vore dock
alltför ofullständig, om jag icke erinrade därom, att man icke heller bland fackföreningarna
synes ha visat tillräckligt intresse för att sörja för rekryteringen
inom de olika yrkena, detta delvis av lönepolitiska skäl, som jag icke har anledning
att i detta sammanhang närmare ingå på.
Ja, herr talman, jag skall icke förlänga denna debatt, som ju redan har^ berikats
med så mycket synpunkter på denna gamla och ändå alltid nya fråga.
Jag skall till slut endast uttala den förhoppningen, att den förbättring av konjunkturerna,
som man nu skönjer och varom man må kunna hoppas, att den
innebär en naturlig och varaktig förbättring av förhållandena på detta område,
i förening med de åtgärder, som man vidtager för att kunna föra ut reservarbetarna
i den öppna marknaden, må komma att leda till det av oss alla
och säkerligen även av arbetslöshetskommissionen önskade resultatet, att arbetslöshetskommissionens
uppgifter skola bli så begränsade som möjligt.
Herr Möller: Ja, herr talman, jag skulle kanske, eftersom min kritik emot
arbetslöshetskommissionen under många år varit ganska stark, endast vilja säga,
att jag aldrig har trott, att arbetslöshetskommissionen bestod av socialt illasinnade
människor, men vad jag däremot trott är, att dm ledes av fullständigt
felaktiga doktriner. Det förvånar mig, att människor, som ju själva betrakta
sig såsom tämligen odoktrinära, ha så totalt fastnat i vissa bestämda föreställningar,
att inga fakta i världen tyckas kunna rubba dem. Det är i det fallet
tydligen på det viset, att om föreställningarna icke stämma med fakta,
så mycket värre då för fakta. Så har det varit med vår arbetslöshetspolitik,
och jag måste säga att efter debatten i dag de små framsteg i tänkandet på
denna punkt, som kunde skönjas i den kungl. propositionen, ha icke gjort
Nr 34. 60
Torsdagen den 30 maj f. m.
Anslag till
bekämpande
av
arbetslösheten
(Forts.''''
någon vidare effekt, i varje fall icke såvitt jag förstår på arbetslöshetskommissionens
ordförande åtminstone.
Det är ganska ofta så, att det blir socialdemokraterna, som representera
den mera odoktrinära synen på samhällsfrågorna, under det att de, som så
ofta förklara oss vara fruktansvärda doktrinärer, hänga fast vid doktriner
så pass, att de överhuvud taget icke låta rubba sig. Det är där felet ligger.
Jag tror, att varken herr Cederborg eller någon annan av de personer, som
sitta i den kommissionen, äro sämre ur social synpunkt än andra eller att
de i och för sig fullfölja några för de arbetslösa dåliga eller skadliga syften
eller överhuvud taget haft något sådant i sinnet.
Jag skall försöka fatta mig mycket kort. Jag vill påpeka, att vi ha gjort
fyra huvudanmärkningar. Den ena är, att nödhjälpsarbetena förhindra de arbetslösa
från att få arbete i den öppna marknaden. På den punkten föreligger
det nu, såvitt jag förstår, ett faktiskt erkännande. Man måste för
att undgå de dåliga verkningarna i detta avseende permittera de arbetslösa
då och då, för att de skola kunna komma in på den öppna marknaden. Det
är den första anmärkningen, och där tyckas vi så småningom kunna uppnå
enighet. Det är den enda punkt, där man ser en ljusning i det borgerliga
tänkandet i detta avseende.
Den andra anmärkningen är den, att vi icke, i motsats till vad man trott,
äro inne på minskad arbetslöshet. Den tredje anmärkningen är den, att arbetena
i regel måste bli mycket oekonomiska, och den fjärde anmärkningen är
den, att man icke kan av praktiska skäl anordna så mycket nödhjälpsarbeten
att det blir en verklig hjälp för de arbetslösa, utan att hjälpen måste bli mycket
inskränkt.
Jag skall ett ögonblick bara uppehålla herrarna med att ge en replik i fråga
om Jokkmokk—Harsprånget. Jag har icke haft tillfälle att underkasta arbetslöshetskommissionens
allmänna arbeten någon ingående granskning. Jag bär
aldrig berört saken förut och har aldrig brytt mig om tidningskritiken
i det avseendet. Men nu, då det kommit vederhäftiga, av statsrevisorerna
framförda och av ingen vederlagda anmärkningar har jag tagit upp detta
fall ur den knippa, som fanns där, och jag måste säga —• oavsett
att det är en gammal anmärkning — att det är orimligt att göra en
sådan felräkning som den, som gjorts i fråga om Jokkmokk—Harsprånget.
Jag medger, att den vägen behövdes bättre än Gullbergskommunikationerna.
Men jag påstår ändå, att anmärkning är befogad.
De kostnadsberäkningar, som därvidlag äro utförda, torde ha skett efter ett
annat penningvärde än det, som arbetena faktiskt utförts i. Dessa kostnadsberäkningar
måste ha gjorts upp senast år 1921, då penningvärdet var jämförelsevis
lågt. Sedan kom det en deflationsperiod, när priserna sjönko, men
i stället för att kostnaderna därmed skulle ha sjunkit ha de mer än tredubblats.
Jag gör denna anmärkning, som jag anser vara befogad, oavsett att den
är gammal; den är dock icke äldre, än att statsrevisorerna tagit upp den.
Vad Gullberg beträffar bryr sig ingen om att kosta två ord till försvar
för den saken, utan där skjuter bara arbetslöshetskommissionen ansvaret över
på.domänstyrelsen. Det kunde ha varit intressant, om vederbörande verkligen
i sina egna förklaringar hade angivit, hur mycket dessa transportvägar kostat
kommissionen av arbetslöshetsmedlen och hur mycket de kostat domänstyrelsen.
Det finns nämligen icke uppgivet i dessa handlingar; där står bara, att kostnaderna
för järnvägen voro 650,000 kronor för kommissionen och 150,000 kronor
för domänstyrelsen.
Emellertid vill jag konstatera, att hela diskussionen, om jag undantager den
första punkten och den tredje punkten, alldeles går förbi våra anmärkningar.
Jag har aldrig deltagit i kritiken av arbetslöshetskommissionens förläggnings
-
Torsdagen den 30 maj f. in.
fil Nr !14.
platser. .lag tror visst, att, det funnits fog för anmärkningar, och det kan
kanske göras sådana ännu, men jag bär icke deltagit i denna kritik, ty jag
känner icke till den saken. Jag bär icke själv tillbört studiedelegationen
och bar icke sett arbetsplatserna, så att allt försvar för förläggningarna i
denna debatt är verkligen obehövligt. Det har icke av någon i kammaren
i dag framställts anmärkningar, och jag bär aldrig gjort någon anmärkning
mot arbetsplatserna. Kanske det har intresse för arbetslöshetskommissionen
att prestera ett försvar gentemot allmänheten på grund av tidningsuppgifter
i det avseendet. Men det har mycket litet intresse här, och jag kan ej hjälpa,
att det förefaller mig, som om man griper till försvaret för förläggningarna,
därför att man icke kan med några verkliga argument försvara den politik,
som bedrives här.
Nu erkänner socialministern, att systemet har många besvärligheter med
sig, och han har själv anfört ett par, men när jag säger, att det borde utveckla
sig på det viset, att man får övergå till vanliga statsarbeten med vanliga
löner, och att, i den mån det finnes arbetslöshet kvar och att, innan man
fått arbetslöshetsförsäkring, man får reda sig med kontanta understöd, så säger
socialministern helt enkelt nej. Det vill han icke vara med om, och utan
vidare motivering förklarar han, att med alla brister hos nödhjälpsarbetena
är dock denna väg med kontanta understöd mycket farligare. Jag skall ej
taga upp diskussion om den saken vid denna tidpunkt, men jag vill bara påpeka,
att de kontanta understöden ingå i förutsättningarna för den svenska
riksdagens direktiv. När icke kontanta understöd tillämpas, beror det därpå,
att arbetslöshetskommissionen själv på sin tid har avskaffat dem. Det har
den gjort med riksdagsmajoritetens och, förmodar jag, också med regeringens
goda minne, men den svenska riksdagens direktiv, sådana de äro formulerade
på sin tid, medge efter bestämda regler kontanta understöd. Det blir
således icke något brott mot direktiven på något vis, om man slår in på den
vägen i stället för den nuvarande formen för arbetslöshetshjälpen.
Ja, naturligtvis är det svårt att välja arbeten, när man kan lämna ut en
sådan sak som Ulricehamnsbanan till nödhjälpsarbete. Där är dock kommissionen
rätt oskyldig, ty det var visst ett regeringsbeslut på saken. Det är
ett tillräckligt talande vittnesbörd, Gullbergs kronopark att förtiga, för att
sådant arbete icke är befogat att taga upp bland nödhjälpsarbetena. Det har
alltid varit min ståndpunkt beträffande Ulricehamnsbanan. Men är det så,
att skall man komma till en mycket noggrann vägning och gallring av de
arbeten, som skola tagas upp såsom nödhjälpsarheten, så att man söker med
verklig försiktighet undvika att komma in på sådana arbeten, som inom en
jämförelsevis kort tid skulle upptagas i den öppna marknaden, måste följden
bli, att hela nödhjälpsverksamheten ytterligare inskränkes. Men då komma herrarna
i kommissionen ej att kunna hitta på något arbete, i varje fall icke
under någon särskilt lång tid. Det kanske går ännu en liten tid, men det skall
nog visa sig, att det snart blir stopp för dessa nödhjälpsarheten, bara därför
att de ej längre stå till buds. Det är åtminstone den misstanke jag hyser. Det
är klart, och det är verkligen en ganska banal sanning, att man vill hoppas
på förbättring på arbetsmarknaden. Det är klart, att då vi tala om arbetslösheten,
statens hjälp icke beror på, att vi älska arbetslöshetshjälp såsom ett
slags självändamål, men det hjälper oss icke med alla förhoppningar, ty vi
se. att arbetslösheten, mina herrar, i Sverige är procentuellt lika stor som
i England. Det är Englands största sociala problem och har varit det under
åratal. Man har på den punkten sökt förvilla vårt omdöme, men det är ett
faktum, att vår arbetslöshet, om man ser till hur stor procent av vårt lands
arbetarbefolkning de arbetslösas antal uppgår, är lika stor som i England,
och att vår arbetslöshetspolitik icke har med hänsyn till arbetslöshetens stor
-
Anslag till
bekämpande
av
arbetslösheten.
(Forts.)
Nr 34. 62
Torsdagen den 30 maj f. m.
Anslag till lek haft någon bättre effekt än den engelska. Det är också ett faktum, att
bekämpande vi måste säga oss, att vi under säkerligen åtskilliga år framåt alltjämt måste
arbetslösheten. 1''oä^na m.e<l eno arbetslöshet, och då kan man icke slå sig till ro bara med att
(Forts.) '' aUting gå som det gått, i avvaktan på utredningar av olika slag. Det
kan man för övrigt hitta på en masse, om man vill ha förevändningar för att
slippa på allvar taga upp dessa problem.
Herr talman! Innan jag sluter, skulle jag också vilja konstatera en sak
till. Herr ^ Cederborg svarade, icke någonting på mitt spörsmål om de där
planerna på att inställa nödhjälpsarbetena under sommaren. Om det är avsikten,
tycker jag ej, att det vore för mycket begärt, att när arbetslöshetskommissionens
ordförande sitter i riksdagen, riksdagen visste något om den saken,
innan den åtskildes. Det är icke säkert, att man i riksdagen har den
uppfattningen, att man^ till alla andra missgrepp i vår arbetslöshetspolitik
skall lägga det att för några månader helt och hållet inställa all statlig arbetslöshetshjälp.
Herr Asplund: I motiveringen till föreliggande proposition har statsrådet
och chefen för socialdepartementet framhållit, att det egentligen endast är i
Norrbotten, som det förekommit någon arbetslöshet, och han har preciserat
det att gälla huvudsakligen Nedertorneå kommun och Seskarön men att arbetslösheten
även i denna del av landet numera vore av obetydlig omfattning.
Då vi norr- och västerbottningar ej kunnat dela den uppfattningen, ha vi
väckt motioner i båda kamrarna, i vilka vi speciellt med hänsyn till de norrbottniska
förhållandena begärt, att den av regeringen föreslagna nedsättningen
av anslaget från föregående år med 200,000 kronor icke skulle äga rum.
De ställen, som särskilt skulle komma i fråga, äro först och främst Seskarön
inom Nedertorneå och Jämtösunds sågverk inom Råneå socken, Karlsviks
sågverk inom Luleå stad och Furuögrunds ångsåg i Byske socken, Västerbottens^
län. Samtliga dessa anläggningar ha goda förutsättningar för att
kunna återupptaga driften om ett eller annat år, vadan någon avfolkning där
ej kan anses på något sätt aktuell. Riksdagen har också uttalat sig beträffande
Seskarön för, att det skulle undersökas, huruvida ej domänstyrelsen
skulle kunna återupptaga sågverksdriften därstädes. Emellertid är något
sådant icke möjligt förrän tidigast under nästkommande sommar, då icke
något timmer finns avverkat för sågverkets igångsättande. Vi ha då ansett,
att det skulle vara lämpligt att anordna arbeten på icke allt för långt avstånd
från Seskarön för att under det kommande budgetåret sysselsätta denna
befolkning, som man hoppas sedan skall få mera stadigvarande sysselsättning
då sågverksdriften återupptages. Vi ha därvid trott oss ha ett stöd
för detta i det löfte, som den Ekmanska regeringen före sin avgång under
valrörelsen förlidet år avgav om upptagandet av arbetet på anläggningen av
ett järnvägsspår på sträckan Haparanda—Keräsjoki till en blivande uthamn
för Tornedalen. Vi ha visserligen vid behandlingen av Seskaröfrågan tidigare
under riksdagen kunnat märka, att den nuvarande regeringen starkt
funderat på en avfolkning av Seskarön, men med hänsyn till det beslut, riksdagen
fattade, ha vi ansett det icke vara riktigt att företaga en sådan avfolkning,
förrän försök gjorts med driftens fortsättande under domänstyrelsens
regi.
Nu ha vi nödgats konstatera, att inga borgerliga representanter inom statsutskottet
ansett sig kunna ägna en vänlig tanke åt denna vår framställning,
utan det är endast socialdemokratiska reservationen, som godtager den framställning,
som vi gjort, och därför skall jag be att i korthet få yrka bifall till
reservationen.
Torsdagen den 30 maj f. in.
63 Nr 34.
Herr Cederborg:: Jag ber att få besvara den fråga, herr Möller här ställde
till mig. Då jag tyckte, att svaret skymtade redan i herr statsrådet Liibecks
anförande, vill jag bara säga, att inom arbetslöshetskommissionen räknar man
med den möjligheten att kunna väsentligt inskränka omfattningen av våra
arbeten under sommaren, om utvecklingen går i det spår, som vi för närvarande
finna oss föranlåtna att antaga, och i de kalkylerna ingår även, att man under
själva eftersommaren, skördetiden, på någon kortare tid — hur lång kan jag
icke säga — helt och hållet skall kunna upphöra med verksamheten ute i
orterna.
Herr statsrådet Liibeck: Herr talman! Jag vill med anledning av herr Möllers
anförande nyss säga, att jag ej förstår, att herr Möller skulle kunna vara
obenägen för den hemsändning, som i detta fall äger rum, då den just innebär
det allra verksammaste medlet att låta reservarbetarna komma i kontakt med
den öppna marknadens arbetsförhållanden. Det är detta syfte, som ligger
bakom den åtgärd, arbetslöshetskommissionen vidtagit, och icke något annat,
något osocialt syfte. Herr Möller och jag skilja oss i fråga om vad som är
olyckligast av två onda ting. Jag har för min del ansett mig böra göra gällande,
att ehuru det är förbundet med olägenheter att föra personer från sin hemort,
möjligheterna på andra håll kunna vara större, även om de te sig dåliga för
tillfället. Ehuru en viss olägenhet är förbunden med detta, nödgas man ofta
vidtaga en sådan åtgärd och därvid söka göra olägenheten så liten som möjligt.
Man måste taga denna mindre olägenhet hellre än att övergå till det i
och för sig mycket svårhanterliga och enligt min mening mycket olyckliga
systemet med kontanta understöd i den omfattning, som socialdemokraterna
anse vara den riktiga politiken.
I fråga om arbetenas dåliga ekonomi har jag tillräckligt tydligt yttrat
mig. Jag erkänner, att på den punkten är en olägenhet förbunden med systemet.
Det finnes, såsom jag redan visat i statsverkspropositionen, en dubbel
anledning, för att dessa arbeten kunna sägas vara oekonomiska, men de
behöva dock icke, om man iakttager nödig varsamhet, såsom arbetslöshetskommissionen
numera är i tillfälle att göra, bli så oekonomiska som vissa arbeten
i det förgångna med fog kunna anses ha varit. Vad särskilt angår Ulricehamnsjärnvägen,
som herr Möller och — som jag tyckte — även herr
Winberg förde på tal, vill jag säga, att jag har den uppfattningen, att den
föregående regeringen handlade alldeles rätt, när den ansåg, att detta var ett
arbete, som icke skulle förekomma i den öppna marknaden under vanliga förhållanden.
Här har visserligen gjorts ett uttalande i den interpellation, som
jag i dag^ haft tillfälle att besvara i andra kammaren, att det icke hade varit
någon svårighet alls att få dessa arbeten på Ulricehamnsbanan utförda i öppna
marknaden. _ Nej, naturligtvis, om man haft pengar till detsamma. Men
sådana funnos icke och kunde icke i normal ordning uppbringas. Det hade
dröjt för lång tid, innan man på den vanliga vägen fått detta järnvägsföretag
till stånd, och därför användes denna utväg till att utföra detta banarbete.
Slutligen ber jag att få svara några ord med anledning av herr Asplunds
uttalande. Jag vill säga, att det behov av nödhjälpsarbeten och reservarbeten
uppe i övre Norrland, som herr Asplund talat om, naturligtvis kommer att
i vanlig ordning tillgodoses av arbetslöshetskommissionen. Den ökning av
200,000 kronor, som herr Asplund talat om, skulle icke i och för sig betyda,
att medlen skulle användas enbart för arbeten där uppe, utan det kommer att
prövas i samband med arbetslöshetskommissionens övriga förslag. Och när
man ansåg sig kunna minska beloppet med 200,000 kronor, så var det av
skäl, som statsutskottet säkerligen vid sin prövning funnit hållbara. Bland
annat har tillkommit, att medelstillgången varit större, än den beräknades,
Anslag till
bekämpande
av
arbetslösheten.
(Forts.)
Nr 34. 64
Torsdagen den 30 maj f. m.
Anslag till när den kungl. propositionen lades fram. Några bekymmer på grund av otillbekämpande
räckliga medel behöver således icke herr Asplund hysa.
arbetslösheten. Till sist vill jag säga, att riksdagen visserligen har skrivit om Seskarön,
(Forts.) att man skulle undersöka möjligheten till återupptagande av driften genom
domänstyrelsens försorg, men om man kan uppnå samma resultat utan att
domänstyrelsen behöver direkt ingripa, så är jag övertygad om, att herr Asplund
liksom jag är belåten med en sådan anordning.
Herr Möller: Jag vill för min del endast beklaga, att arbetslöshetskom
missionen
umgås med sådana planer. Det finns ingen som helst anledning att
antaga, att arbetslösheten skall sjunka till den grad, att ingen arbetslöshetshjälp
under viss del av sommaren är behövlig. Jag vill för min del inlägga
en förhandsprotest mot sådana planer.
Vad socialministerns anförande beträffar, säger han, att man icke bör vara
obenägen att hemsända arbetarna. Nej, naturligtvis, om de icke samtidigt förlora
all arbetslöshetshjälp. Det är ju det, som är det besynnerliga med systemet.
Man hjälper sådana, som icke kunna få arbete, men för att de skola kunna
få arbete, måste man under vissa pauser draga in hjälpen. Jag tycker det är
ett fullständigt barockt system, som medför sådana konsekvenser. Så länge
man har detta system, är det kanske nödvändigt att handla så, men det är bland
annat ett av skälen till, att man bör avskaffa detta system. När arbetslöshetskommissionen
skickar hem nödhjälpsarbetarna från arbetsplatsen på en eller
två månader, innebär det, att de bli utan hjälp, såvida de icke få fattigvårdsunderstöd.
J a, jag skall icke taga upp uttrycket, ty det är kanske att rida på ord, men
socialministern sade, att man har att välja mellan två olyckliga system. Jag
har ju den uppfattningen, att olyckan är arbetslösheten. Jag tycker icke, att
samhället i och för sig behöver känna sig olyckligt över, att när arbetslöshetens
olycka finnes, det lämnas hjälp. Jag tycker, man tvärtom borde betrakta det
som ett samhällsgott, att man här är i stånd att lämna hjälp. Men man bör
göra det på det för alla parter förmånligaste sättet.
Herr statsrådet Liibeck: Jag kanske kan få förtydliga mitt uttalande om
det olyckliga systemet till, att jag menade ett system med mer eller mindre
olyckliga verkningar, och kanske vi då kunna komma till bättre enighet i den
punkten.
Jag skall endast med anledning av herr Möllers omdöme om denna hemsändning
säga, att jag lät göra en undersökning omkring nyåret och fick in de begärda
uppgifterna ett par månader in på detta år. Jag ville ha utrönt, i vad
mån reservarbetare, som förra säsongen voro ute i sådana arbeten, återvänt nästkommande
år efter den mycket betydande hemsändning, som förra sommaren
tillämpades. Det var, om jag minnes rätt, fem eller sex tusen arbetare under
förra vintersäsongen, och endast något tusen var kvar under sommaren. Det
visade sig, att av dem som blivit hemsända var det endast, om jag minnes rätt,
omkring 35 procent, som återvände till dessa reservarbeten under nya säsongen.
Då man nu hör herr Cederborgs uttalande, så förstår man, att det icke är därför,
att de icke trivts så bra där, som de underlåtit att komma tillbaka utan
vi få väl hoppas, att denna hemsändning medfört det goda resultatet, att de
fått arbete på den öppna marknaden, och det är väl något, som vi kunna hälsa
med tillfredsställelse.
Herr Winberg: Socialministern förklarade, att han ansåg, att den före
gående
regeringen handlat riktigt, då den hänförde byggandet av ulricehamnsbanan
till nödhjälpsarbetena, och han förklarade därjämte, att banan annars
Torsdagen den 30 maj f. in.
65 Nr IM.
alls icke skulle lia kommit till stånd på många år ännu, på grund av att medel
saknades. Om detta är riktigt, måste jag fråga: är det verkligen klokt att på
dylikt konstlat sätt vara med om att skapa järnvägar, som för övrigt icke ha
ekonomiska förutsättningar? Det synes mig, att när i dessa tider en hel del
förutvarande enskilda järnvägar ha mycket svårt att klara sig, staten icke på
dylika omvägar skall skapa en järnväg, som icke har naturliga ekonomiska
förutsättningar att bära sig.
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet förekommit följande yrkanden:
1 :o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Lindblad m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; 3:o), av herr Lindhagen, att kammaren skulle dels antaga det
förslag, som innefattades i punkten I av berörda reservation, dels ock besluta,
att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära en sådan organisation av arbetslöshetsunderstödet,
att sådant understöd meddelades vid behov alla arbetslösa
medlemmar i samhället, oberoende av yrke eller samhällsställning; samt 4:o)
att kammaren skulle bifalla den av herr Dahlén m. fl. i ämnet väckta motionen.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkanden och förklarade
sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.
Herr Möller begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av det förslag, som innefattades i herr
Lindblads m. fl. reservation, uppsattes samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 147, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Lindblad m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet*
röstade för ja-propositionen.
Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:
nr 52, i anledning av väckta motioner om anordnande av ändamålsenligare
sittplatser i kamrarnas plenisalar;
nr 53, i anledning av verkställd, av fullmäktige i riksgäldskontoret överlämnad
utredning angående ordnande av riksdagshusets omgivningar jämte en
i ämnet väckt motion;
nr 54, i anledning av fullmäktiges i riksbanken och riksgäldskontoret framställning
angående utförande av en bro över Stora Norrström i Stockholm m. m.;
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1929/1930 för viss personal inom den civila statsförvaltningen,
i vad avser pensions- och indragningsstaterna; samt
Första hammarens protokoll 1929. Nr 34. 5
Anslag till
bekämpande
av
arbetslösheten.
(Forts.)
Nr 34. 66
Torsdagen den 30 maj f. in.
nr 56, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1929/1930 för vissa befattningshavare vid
Tumba bruk.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarna bankoutskottets utlåtande nr
57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa bestämmelser beträffande
rätt till pension för överståthållaren samt befattningshavare vid överståthållarämbetets
kansli- och polisavdelningar m. m.
Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag ber
att få hemställa, att kammaren ville besluta, att bankoutskottets utlåtande nr
59, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående vissa aktiebolaget Jordbrukarbanken
berörande frågor jämte i ämnet väckta motioner, måtte uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan till lördagens
sammanträde.
Denna hemställan bifölls.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 229, i anledning av Kungl. Maj ris i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 142, gjorda framställning angående arvode åt ett byggnadssakkunnigt
biträde hos skolöverstyrelsen;
nr 230, i anledning av Kungl. Maj ris i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 200, gjorda framställning angående inackorderingsbidrag
för vissa skolpliktiga barn inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, dock ej rikets nordligaste gränsorter;
nr 231, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående anslag för uppförande
för telegrafverkets räkning av en stationsbyggnad i Malmö m. m.;
nr 232, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående efterskänkande
av återbetalningsskyldigheten beträffande till ledamöter av vattenfallsstyrelsen
oriktigt utbetalta dyrtidstillägg;
hr 233, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående gottgörelse med
anledning av visst av danske undersåten E. Bruun framställt krav mot svenska
staten;
nr 234, i anledning av väckta motioner angående Stockholms flottstations
förflyttning från huvudstaden m. m.;
nr 235, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående lån till främjande
av bostadsproduktionen;
nr 236, i anledning av Kungl. Maj ris under tionde huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till ersättning åt sjömanshusen
;
nr 237, i anledning av Kungl. Maj ris propositioner angående bestridande av
kostnaderna för vidtagna åtgärder i anledning av isförhållandena vid rikets
kuster;
nr 238, i anledning av väckt motion angående beredande av viss ytterligare
avskedsersättning åt förutvarande poliskonstaplar vid flottans varv;
nr 239, i anledning av väckta motioner angående anslag till anordnande av
kurser i esperanto;
Torsdagen den 30 maj f. in.
6.7 Nr 34.
nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statistiska
centralbyrån för budgetåret 1929/1930 m. m. jämte en i ämnet väckt
motion; samt
nr 241, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för understöd åt folkbiblioteksväsendet jämte i ämnet väckta motioner,
dels ock vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar angående understöd åt anstalter och föreningar,
som anordna populärvetenskapliga föreläsningar m. m., jämte eu i ämnet
väckt motion.
Anmäldes och godkändes sammansatta första lag- och jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för försäljning
av kronoegendomar m. m.; och
nr 243, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § i lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt till
fast egendom.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden :
nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
Om anvisande av anslag för avbetalning av statsskulden;
nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande av
vissa å järnvägen Limedsforsen—Särna uppkomna förluster å länemedelskapital;
nr
157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag tilLhospitalsbyggnader
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Jönköpings stad;
nr 159, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa med förslag
till sinnessjuklag m. m. sammanhängande frågor jämte en i ämnet väckt motion;
och
nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändringi vissa delar av lagen den ‘29 juni 1923 om sparbanker m. m.; samt
bankoutskottets utlåtande nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts under punkten
9 i bil. 4 av elfte huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till allmänna
indragningsstaten.
Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.56 e. m.
In fidem
G. H. Berggren.
Nr 34. 68
Torsdagen den 30 maj e. m.
Torsdagen den 30 maj e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets memorial nr 22, i anledning av inom kamrarna jämlikt
§ 57 riksdagsordningen gjorda anmälningar om anledning till anmärkning
mot statsrådet och chefen för finansdepartementet;
bevillningsutskottets betänkanden:
. nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. i förordningen 6 november 1908 (nr 129) angående
en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper ävensom en i
ämnet väckt motion;
nr 28, i anledning av väckt motion om upphävande av stämpelplikten beträffande
växlar och räntebesked från bankinrättningar;
nr 29, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tulltaxeförordning,
i vad angår tullen å kaffe, dels ock väckta motioner om upphävande
eller sänkning av kaffetullen;
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tulltaxeförordning,
i vad angår därvid fogat förslag till taratariff; och
nr 31, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § 1 mom. i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370),m. m.; samt
första lagutskottets memorial:
nr 35, angående arvode åt den, som inom första lagutskottet biträtt vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till bokföringslag m. m.;
och
nr 36, angående arvode åt den, som inom första lagutskottet biträtt vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om skiljemän och
lag om ändrad lydelse av 46 § av utsökningslagen m. m.
Kammarens sammanträde avslutades kl. 8.03 e. m.
In fidem
G. H. Berggren.
Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
291894