1929. Första kammaren. Nr 28

ProtokollRiksdagens protokoll 1929:28

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1929. Första kammaren. Nr 28.

Lördagen den It maj f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 158, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om
polisväsendet i riket dels ock i ämnet väckta motioner.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran andra lagutskottets
utlåtanden nr 38 och 39 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 56—64.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, i anledning av Ang. uppbörd
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om uppbörd av utskyl- av utskylder
der för gemensamt kommunalt ändamål. ^kommunaJj^

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna hänvisat en ändamål.
av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 167, däri Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
om uppbörd av utskylder för gemensamt kommunalt ändamål.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet, med förmälan, att utskottet
vid granskning av förslaget icke funnit skäl till anmärkning mot detsamma,
hemställt, att ifrågavarande kungl. proposition måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herr Stendahl, som ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med förklaring att Kungl. Maj :ts förevarande förslag
icke kunnat i oförändrat skick bifallas, måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till förordning om uppbörd av utskylder för gemensamt kommunalt
ändamål.

Herr Stendahl: Herr talman! Det nu föreliggande lagförslaget avses vara
av kommunallags natur. Det är enligt min uppfattning en egendomlighet i
detta förslag och närmast då i den kungl. propositionen, att besvärshänvisning
där anges skola utfärdas av Kungl. Maj:t, varvid man avsett att sådana bestämmelser
skola ingå i uppbördsreglementet. I detta sammanhang måste understrykas,
att det då också blir nödvändigt att ändra de nuvarande bestämmelserna
i detta reglemente. Det kan förefalla litet egendomligt att själva lagen
skall stiftas av Kungl. Maj:t och riksdagen, men besvärshänvisning skall
enbart i administrativ väg utfärdas av Kungl. Maj:t, och för att detta skall
kunna ske, måste redan förefintliga reglementen ändras. Under dessa förhållanden
förefaller det mig vara lämpligast och riktigast, att besvärshänvisnin Första

kammarens protokoll 1929. Nr 28. 1

Nr 28. 2

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang. uppbörd
av utskylder
för gemensamt
kommunalt
ändamål.
(Forts, i

gen blir anknuten till själva lagförslaget, och jag har tillåtit mig att i en reservation
till 3 § föreslå bestämmelser härom.

Med hänvisning till vad jag anfört skall jag, herr talman, be att få yrka bifall
till reservationen.

Herr von (Jeijer: Herr talman! T och för sig är det ju en synnerligen obetydlig
affär det här gäller, nämligen huruvida man för tydlighetens skull eller
vad man vill kalla det, skall anse nödvändigt att i denna förordning införa en
besvärshänvisning eller inte. Såvitt jag kunde höra av den ärade reservanten,
så tyckte han visst, att det var egendomligt, att i nu föreliggande kommunallag
i motsats till andra kommunallagar skulle saknas en besvärshänvisning.
Men förordningen i och för sig är ju litet olika mot andra förordningar.
Särskilt är det här en omständighet, som den ärade reservanten inte omnämnt,
och det är, att genom den i fjol antagna kommunalskattelagen har det område
det här gäller fått en annan karaktär. Förr kunde besvär avse en realprövning
av en persons taxering, denna var inte avgjord genom själva taxeringsförfarandet,
utan det kunde bli en realprövning. Detta är helt och hållet ändrat genom
den nya kommunalskattelagen. Fn prövning kan nu inte avse en persons skattskyldighet,
den är redan avgjord i och med taxeringen, och besvär däröver gå
i annan ordning.

I det förslag, som Kungl. Maj :t här framlagt, lägges utfärdande av besvärshänvisning
i Kungl. Maj:ts hand.

Om jag fattade den ärade reservanten rätt, så var han inne litet grand på
de analoga förhållandena i Stockholm. I 48 § av kommunalförordningen för
Stockholm finns intagen en besvärshänvisning rörande denna debitering och
där står en tid av 60 dagar för de kommunala utskylderna. Nu är det emellertid
så, att överståthållarämbetet debiterar och uppbär såväl kommunalutskylder
som kronoutskylder. Vad besvären över debiteringen beträffar, äro dessa,
som jag sade, numera en liten detalj, det är bara en räknesak det gäller.
Under de 34 år, som jag varit ledamot av magistrat, har jag mig inte bekant
något enda fall, då folk klagat över själva debiteringen. Fel härutinnan rättas
under hand. Men nu äro, som jag nämnde, förhållandena dessutom ändrade
genom kommunalskattelagen. Det måste bli rena småsaker, som komma
under omprövning, räknefel och dylikt, och de rättas genom att vederbörande
anmäla dem.

I uppbördsreglementet för Stockholms stad står en besvärshänvisning, lika
väl som det står en sådan i 48 § av kommunalförordningen, och det märkvärdiga
är, att de inte riktigt överensstämma. Men det är reglementet, som följes,
och inte kommunalförordningen. Jag kan inte se annat, än att det är rent
estetiska skäl eller krav på uniformitet, som föranlett reservanten att påyrka
denna förändring. Jag tycker för min del snarare, att skälen skulle tala för
att lämna saken till Kungl. Maj :t. Jag vill bara påpeka, att det inte skulle
bli överensstämmande med 48 § kommunalförordningen, därest reservationen
nu skulle bifallas, ty reservationen anger natt och år. eftersom det är kommunalutskylder,
medan kommunalförfattningen för Stockholm anger 60 dagar för
kommunalutskylder. Det blir alltså där en liten oöverensstämmelse. Då är
det väl bättre, att riksdagen lämnar åt Kungl. Maj :t, som utfärdat uppbördsreglementet
för Stockholm, att ordna besvär shänvisningen. Förordningen ligger
förresten färdig — det har jag fått veta under hand — och kommer, så
fort lagen är antagen, att utfärdas, så att utan bestämmelser blir man inte.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! Utskottets ärade ordföran de

har nyss förklarat, att här gäller diskussionen en liten detalj av en liten frå -

Lördagen den 11 maj f. m.

3 Nr 28.

ga. Jag skulle ha låtit frågan helt och hållet falla, om inte enligt min mening
detta utskottsbetänkande, alldeles bortsett från vad tvisten för ögonblicket gäller,
inneburit en principfråga av mycket stor räckvidd.

_ När den kungl. propositionen kom, var den frågan uppe under hand, till
vilket utskott propositionen skulle remitteras. Jag uttalade då som min mening
i en enskild debatt, att den borde gå till konstitutionsutskottet, och samma
mening uttalades också, om jag inte missminner mig, av utskottets ärade
ordförande. Men när jag gjorde detta uttalande, gick jag ut ifrån, vad jag sedermera
vid ett annat tillfälle också yrkade, nämligen att kommunalskattelagen
såsom kommunallag skulle gå till konstitutionsutskottet. Där hade utskottets
ärade ordförande en annan mening, och så gick det ändringsförslag,
som avsåg kommunalskattelagen, till bevillningsutskottet. Jag tänkte då, att
det skulle bli ytterst intressant att få se, vad konstitutionsutskottet, som naturligtvis
behandlade sin fråga som kommunallag, skulle komma till för resultat
vid granskningen av förslaget. Det skulle bli intressant att se, föreföll det
mig, huruvida remissen till det ena utskottet, konstitutionsutskottet, av den
ena likartade frågan och till det andra utskottet, nämligen bevillningsutskottet,
av den andra likartade frågan verkligen skulle medföra någon olikhet i
utskottens framställning och i de betänkanden, som komme att avges. När jag
därför fick del av nu föreliggande betänkande, var det med stor nyfikenhet,
kan jag säga, som jag tittade igenom detsamma.

Det första, som slog mig, var, att det här talas om »Förslag till förordning
om uppbörd av utskylder för gemensamt kommunalt ändamål». Jag märkte
under herr ordförandens anförande nyss, att han stapplade på ordet »förordning».
Han tog om det ett par gånger, det var som om undermedvetandet sagt:
Delta är inte någon förordning utan en lag, eftersom den gått till konstitutionsutskottet.
Naturligare hade varit, om utskottet hade sagt, att detta skall benämnas
lag, ty även då det gäller förändring i gällande kommunalstyrelseförordningar
kallas ändringsbeslutet numera alltid lag. Man betonar därmed
dess konstitutionella karaktär, och följaktligen hade utskottet redan i rubriken
bort föreslå ett utbyte av ordet »förordning» mot ordet »lag».

Men är det kommunallag, så kan det inte hjälpas, att man frågar sig: Var
finns då bestämmelsen om besvär? Ja, säger då herr ordföranden till försvar
för utskottets mening, den är en sådan obetydlighet, att den behöver inte finnas
som särskild punkt. Bestämmelsen om natt och år, som står i reservationen,
motsvaras inte av de 60 dagar, som det talas om i gällande förordning
för Stockholms stad, och därför tycker han, att man bör överlämna åt Kungl.
Maj:t att avgöra saken. Nu är det egendomligt, att när det gäller direkt statsskatt,
verklig beskattning till staten, utfärdar Kungl. Maj :t bestämmelser om
besvär över debitering, men när det gäller kommunallag, är det en genomgående
princip, vare sig frågan är stor eller liten, vare sig den har praktisk betydelse
eller inte, att detta står i lagen.

Alltså frågar jag mig i detta fall: År det inte alls av någon praktisk bety delse.

om denna bestämmelse finns eller inte? Jo, för dem det gäller är det
verkligen av betydelse att på ett ställe ha samlade alla bestämmelser, som avse
denna skattskyldighet och besvär över debiteringen. Om man frågar, var
grunden är för hela denna förordning, som den kallas, så finna vi den i 57 och
59 §§ i kommunalskattelagen. Dessa båda paragrafer kompletteras nu av en
särskild kungl. förordning av samma dag som kommunalskattelagen angående
beloppet av den kommunala inkomstskatten för gemensamt kommunalt ändamål.
Det är en särskild författning. Så få vi här en annan särskild förordning
angående uppbörden, och så få vi en tredje särskild författning angående
besvär. År detta rimligt? De, som det här gäller och som kanske finnas i
utlandet i största utsträckning, måste således söka upp bestämmelserna i

Ang. uppbörd
av utskylder
för gemensamt
kommunalt
ändamål.
(Forts.)

Nr 28.

Ang. uppbörd
av utskylder
för gemensamt
kommunalt
ändamål.
(Forte.)

4 Lördagea den 11 maj £. m.

alla dessa olika författningar. Det förefaller mig vara rimligare och riktigare,
att man åtminstone förde frågan om besvärsrätt i fråga om debitering till
samma författning, som innehåller de övriga bestämmelser, varom nu i förslaget
är fråga.

Om man ser på vad konstitutionsutskottet föreslagit, så måste man säga sig,
att det sålunda på intet sätt skiljer sig från vad bevillningsutskottet skulle föreslagit,
och då har jag bra svårt att förstå, varför överhuvud taget inte konstitutionsutskottet
återförvisat ärendet till kamrarna och förklarat, att det inte
föll inom utskottets befogenhet. Om konstitutionsutskottet skall i kommunallagfrågor
avge betänkanden, som äro identiskt lika med dem, som bevillningsutskottet
avger i kommunalskattefrågor, så kan jag inte förstå nyttan av att
splittra remisserna så, att somliga gå till konstitutionsutskottet och andra till
bevillningsutskottet. Jag tillåter mig därför konstatera, att med avseende å
denna fråga har riksdagen handlat tvärtemot sig själv i två fall genom att
remittera en kommunalskattelagfråga ena gången till bevillningsutskottet och
andra gången till konstitutionsutskottet. Frågan är således öppen och oavgjord
för framtiden, det är det resultat, vartill jag kommit.

Då jag emellertid måste betrakta föreliggande förslag, som en kommunallag,
skulle jag, herr talman, för min del vilja i första hand yrka återremiss
till utskottet för att få frågan behandlad som en verklig kommunallagfråga
och inte som en fråga, vilken skall behandlas i bevillningsutskottet. Då en sådan
återremiss lätt blir lönlös — jag vet ju inte, om ett ^sådant förslag kommer
fram i andra kammaren, där ingen reservant finns — så ber jag emellertid att
få yrka bifall till reservationen, vilken i allt fall mer än utskottsbetänkande!
går in på frågan som en kommunallagfråga. Slutligen, om inte herr talmannen
anser det strida mot möjligheterna ur rättslig synpunkt, skulle jag hemställa,
att ordet »förordning» ändras till »lag», ty det är en kommunallag.

Herr von Geijer: Herr talman! Jag kan säga, att denna fråga, så pass
liten och obetydlig den än i grund och botten är, varit sa mycket dryftad och
så blött och stött i utskottet, att den mening, som majoriteten, vilken dock består
av alla utom en, har enat sig om, är så fast grundad, att en återremiss
bestämt inte skulle tjäna till annat än att försinka ärendet.

Vad herr Reuterskiöld för övrigt anfört, anser jag för mm del mera ga in
på teorier, som kanske i detta sammanhang ej behöva tagas upp till
bemötande. Jag kan ju gärna säga, att vi bjödo reservanten, fastän vi inte
ansågo det behövligt — och jag vidhåller att det inte är behövligt
att göra ett tillägg till Kungl. Maj :ts _ förslag av liknande innehåll, som
finnes inryckt i 48 § kommunalförordningen för Stockholm. Reservanten
ville emellertid ej godkänna den bjudna formuleringen. Det föreligger
en skillnad, fastän obetydlig, mellan förordningen och reglementet. På ena stället
står det, att besvären skola inges till överståthållarämbetets kansli och på
det andra till överståthållarämbetet för uppbördsärenden. Men det är reglementet,
som följes, och det är den naturliga utvecklingen, att reglementet blir
bestämmande och inte vad som står i förordningen, som ju är svår att få ändrad.
Ett reglemente kan man däremot lätt och ledigt få ändrat, om det skulle

behövas. . ...

Jag för min del bestrider alltså, att en återremiss nu skulle bil till nytta.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Endast ett par ord! Av vad utskottets
ärade ordförande nu anfört tycks framgå, att han fortfarande anser det bättre,
att Kungl. Maj :t får ordna saken på egen hand. Jag tillåter mig då bara erinra
om, att i vår mycket omfattande moderna lagstiftning, som i de flesta
fall är ganska dålig tekniskt sett, tar väl ändå kommunalskattelagen priset,

Lördagen den 11 maj f. in.

5 Nr 28.

och att då överlämna skrivning av sådana lagar till Kungl. Ma,j:t i 1''inansde- Ang. uppbörd
partementet, tror jag vara nog så riskabelt — vill man vara på den säkra si- i™gemensamt
dan, är riktigare, att riksdagen själv lagar det. kmnmunalt

ändamål.

Efter det överläggning förklarats härmed slutad, gjordes enligt de diirunder (Forte.)
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med överviigande ja besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts Ang.
proposition angående åtgärder för beredande av nybyggnad för statens histo- nybyggnad för
riska museum och övriga under vitterhetsakademiens inseende ställda stats- sfa*ens
samlingar in. m. jamte tva i amnet vackta motioner. m

I detta utlåtande hade utskottet på .åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 98 framlagda förslag
samt med avslag å de likalydande motionerna nr 249 i första kammaren
av herr G. Kobb och nr 387 i andra kammaren av herr A. Anderson i Råstock,

a) medgiva, att den i byggnadsstyrelsens skrivelse till Kungl. Maj:t den
19 januari 1928 angivna, öster om Grevmagnigatans förlängning belägna,

26,707 kvadratmeter omfattande delen av det av förutvarande positionsartilleriregementet
hittills disponerade kasernområdet jämte den därå befintliga kasernbyggnaden
samt tillhörande stallflyglar finge — under förutsättning av
sådana ändringar i den för området nu gällande stadsplanen, som departementschefen
angivit i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 15 februari
1929 — reserveras för statens historiska museum, vitterhetsakademien
och andra under nämnda akademi ställda statssamlingar ävensom för andra
statliga museer och kulturella institutioner eller ock statsinstitutioner i övrigt,
vilka enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut kunde komma att framdeles
förläggas till byggnader å ifrågavarande område;

b) för utlysande av arkitekttävlan om förslagsritningar till sådana ändrings-
och nybyggnadsarbeten, som vore erforderliga för en förflyttning av
statens historiska museum och övriga under vitterhetsakademiens inseende
ställda statssamlingar till ifrågavarande område, ävensom för uppgörande av
detaljritningar i samma hänseende m. m. för budgetåret 1929—1930 under
riksstatens åttonde huvudtitel anvisa ett extra reservationsanslag av 40,000
kronor.

I berörda av herr Kobb och herr Anderson i Råstock väckta motioner hade
hemställts, att riksdagen måtte med avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 98
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om ny utredning angående
lämplig plats till förläggning av i propositionen åsyftade byggnader.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Lindblad, Kobb,

Anderson i Råstock, Olsson i Kullenbergstorp och Olofsson i Digernäs ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till de av herrar Kobb och Anderson i Råstock
i ärendet väckta motionerna.

Herr Kobb: Herr talman, mina herrar! För ett par år sedan förelåg här
i riksdagen till avgörande en stor fråga om avstående från statens sida av ett
mycket stort område av Ladugårdsgärdet för uppförande av ett nytt sjukhus
och nybyggnader för Karolinska institutet. Ärendet gav anledning till särdeles
livliga debatter här i riksdagen, men det slutade med, att riksdagen avslog

Nr 28. 6

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang.

nybyggnad för
statens historiska
museum
m. m.
(Forts.)

detta förslag. I följd härav kommer ifrågavarande sjukhus att förläggas på
annan plats i stadens närmaste omgivning. Åter föreligger nu en likartad fråga.
Den är visserligen inte av samma räckvidd, den är inte så stor som sjukhusfrågan,
men det är dock en affär, som går på miljoner. Frågan gäller
enligt den proposition, som framlagts av ecklesiastikministern, att det tomtområde,
som för närvarande benämnes positionsartilleriets forna kasern, skulle
upplåtas till nybyggnader för statens historiska museum, dock med bibehållande
av den gamla kasernbyggnaden, som anses ha historiskt värde.

Jag måste säga. att när denna proposition förelåg, kunde jag inte underlåta
att finna, att den blivit ganska ofullständigt behandlad i departementet. Där
hade man tydligen alldeles glömt bort, eller också synes man inte ha haft
reda därpå, att detta område redan genom riksdagsbeslut år 1892 — ett beslut,
som sedermera förnyades 1918 — hade bestämts skola försäljas, för att man
med den inflytande försäljningssumman skulle betala omkostnaderna för uppförandet
på sin tid av nytt kasernetablissemang för livgardet till häst. I detta
beslut hade även inryckts den i gamla tider vanliga formuleringen, att Kungl.
Maj:t hade rätt att av tillgängliga medel tills vidare förskjuta den erforderliga
kostnaden. Detta förskott från statskontoret bestod ända till 1918, då
en allmän omläggning av förskotten ägde rum, i det man ordnade dem på papperet.
Man gjorde ingenting annat med dem, än att man förflyttade dem
från att vara förskott från statskontoret till att bliva förskott från riksgäldskontoret,
varigenom man fick fördelen, att statskontoret icke direkt betungades
med dem. Men å andra sidan övergingo förskotten därmed till att bli lån, som
riksgäldskontoret fick upptaga och förränta under hela denna tid.

Förhållandet är sålunda, att i den föreliggande propositionen saknas varje
uppgift, att området i fråga är belastat med en skuld på 1,600,000 kronor, vilket
belopp riksgäldskontoret i juni månad 1918 hade utbetalat. Då nu samtidigt
begärdes 3.5 miljoner för byggande av det nya museet, skulle den verkliga
kostnaden — eftersom de upplånade medlen måste ersättas med statsmedel
eller med anvisning på andra områden, som kunna försäljas — i stället uppgå
till 5.100,000 kronor. Det synes alltså föreligga en tillräckligt stor skillnad
mellan dessa kostnadsuppgifter, för att man inte bör underlåta att fästa riksdagens
uppmärksamhet härpå. Jag framlade därför tillsammans med min kollega
i riksgäldskontoret herr Anderson i Råstock en motion i frågan.

Det är besynnerligt, att inte detta varit bekant i ecklesiastikdepartementet,
då underhandlingar försiggått med försvarsdepartementet, där man borde ha
varit underrättad om förhållandet, då det ju är en försvarsdepartementet tillhörig
egendom, som här skulle ställas till ecklesiastikdepartementets förfogande.
Även är det ganska märkvärdigt, att inte någon förfrågan gjorts i finansdepartementet,
ty det förhåller sig så, att i detta års statsverksproposition har
finansministern upptagit frågan om de tillfälliga lånemedlens ersättande till
ny behandling, och där finnas också fullständiga uppgifter på alla sådana förskott,
som riksgäldskontoret under denna tid lämnat. Dessa uppgå till den
icke obetydliga summan av 62 miljoner, oberäknat de utgifter eller förskott,
som riksgäldskontoret gjort för kreditkassan. Inräknas dessa, uppgår hela
beloppet till 92 miljoner för närvarande.

Herr ecklesiastikministern har mycket riktigt fäst uppmärksamheten på, att
detta är en dyrbar tomt, och det vill jag hålla honom räkning för, men han har
på åtskilliga sätt sökt försvara, varför en så dyrbar tomt skulle ställas till
museets förfogande. Han har visat en rörande omtanke om försäljningen av
statens tomter på Ladugårdsgärdet och har visat tydlig oro över, att om man
skulle försälja kasernområdet, komme detta möjligen att skadligt inverka på
försäljningen av ladugårdsgärdestomterna. Jag tror, att denna oro är alldeles
obefogad. Man behöver blott tänka på skillnaden i storlek mellan de

Lördagen den 11 maj f. in.

7 Nr 28.

båda områdena. Området på Ladugårdsgärdet innehåller till försäljning

800,000 kvadratmeter, och här gäller det ett område, som icke ens uppgår till
.''10,000 kvadratmeter. Då kan man a priori förutsätta, att kasernområdet inte
kan vara av någon betydelse i åberopade hänseendet, i synnerhet som dess tomt
är mycket värdefullare än den allra största delen av området på Ladugårdsgärdet.
Områdena där kunna inte omedelbart försäljas, ty där fattas stadsplan,
under det att för kasernområdet stadsplan föreligger, om det än är förutsatt,
att den skall på någon punkt ändras. Jag har fått uppgift från sakkunnigt
håll, att exploateringen av kasernområdet skulle kunna äga rum mycket
fort, och denna exploatering kan försiggå, innan man kan börja exploatera
områdena på Ladugårdsgärdet. Således är den farhågan ganska obefogad.
Det är emellertid anmärkningsvärt, att ehuru ecklesiastikministern anger, att
tomten är dyrbar och anger den summa, till vilken tomtens värde kan uppskattas,
har statsutskottet icke ansett nödvändigt att angiva någon summa, utan
nöjt sig med att förklara, att tomten är dyrbar, och i övrigt har utskottet instämt
i de farhågor ecklesiastikministern förut uttalat.

Om jag nu skulle förutsätta, att detta förslag går igenom, skulle jag dock
vilja göra den anmärkningen, att förslaget innebär inte något ekonomiskt utnyttjande
av det ifrågavarande området. Detta kommer sig därav, att man
vill behålla den gamla kasernbyggnad, som där finnes, emedan man säger,
att denna byggnad skulle ha ett konstnärligt värde. Jag vill inte alls ingå
på den frågan, men jag undrar ändå, om det inte är så, att man kan säga,
att det värdet är ganska ovisst. Om sålunda den gamla byggnaden bibehålies,
är det tydligt för var och en, som sett området i fråga, att området
inte kan utnyttjas i samma grad, som skulle ha blivit fallet, därest man
rivit denna byggnad. Då ecklesiastikministern vidare räknar upp åtskilliga
andra stora byggnadsföretag, som föreligga för statens räkning, synes
det mig som om det varit riktigare, om man i stället gått in för fullständigt
raserande av den gamla byggnaden för att på det sättet här få rum med så
mycket nybyggnader som möjligt. Jag erkänner, att av vad han omnämnt
är det särskilt en institution, som jag skulle vilja ömma för, och det är riksarkivet.
Jag tror, att det är nödvändigt, att man går in för, att riksarkivet
erhåller rymligare lokaler än det nu har. Om man vidare tänker på, att
en för Stockholms stads skönhet så varmt intresserad man som borgmästare
Lindhagen inte tvekar att för de nutida trafikförhållandena offra en av gamla
Stockholms historiska byggnader, nämligen gamla rådhuset, som är en 1600-talsbyggnad, synes det mig ligga nära till hands, att man för tillgodoseende
av detta områdes exploatering uppoffrar denna kasernbyggnad, vars ålder
inte går längre tillbaka än till 1800-talet.

Nu har det visserligen sagts, att man kan bygga flyglar till kasernen, men
då försvinner den arkitektoniska effekten av kasernbyggnaden sådan den nu
befinnes, och då är ju ett av de viktigaste skälen för dess bibehållande borta.
Jag får erkänna, att statsutskottet — kanske inte precis avdelningen, men
utskottet självt — funnit, att utnyttjandet av denna gamla byggnad enligt
den kungl. propositionen skulle ske på ett synnerligen otillfredsställande sätt.
De utrymmen, som skulle tas i anspråk, blevo alldeles för stora, och det har
ju också statsutskottet understrukit i sitt utlåtande.

Under sådana förhållanden är det inte underligt, om man kommer på den
tanken, att det skulle kunna finnas andra tomter, som kunde vara lämpligare
och billigare i detta hänseende. Jag tror, att när det gäller sådana här byggnader,
skall man söka få tomter på områden, som inte annars kunna komma
i fråga att exploateras för husbyggnad. Det torde nog finnas sådana, även
om man inte går så långt utanför de mera centrala områdena. Jag föreställer
mig, att med en smula god vilja hos riksmarskalksämbetet skulle det nog

Ang.

nybyggnad för
statens historiska
museum
m. m.
(Forts.''''

Nr 28. 8

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang. vara möjligt att på Djurgården finna ett område, där man kunde förlägga
”suunshis^ ^e^a museum> ett område, som säkerligen aldrig någonsin skulle bli exploariska^museum
terat för bostadsändamål. Jag har i min motion tillåtit mig hänvisa till ett
m. m. annat område -— jag måste ju ange något •— nämligen Hagaparken. Jag
(Forts.) har gjort det, därför att jag vet — och det veta vi nog alla •—- att det en
gång var meningen att där uppföra en stor byggnad. Gustav III tänkte
där uppföra ett slott, men detta kom aldrig till utförande. Det vore väl tänkbart,
att om man på den tiden ansåg sig kunna utföra en så onyttig byggnad
som ett kungligt slott på det området, man i vår praktiska tid skulle kunna
där uppföra en så nyttig byggnad som ett museum. Utskottet säger nu, att
det är omöjligt, ty museet skulle då komma att ligga utanför staden. Jag
har i min motion påpekat, att vetenskapsakademien varit tvungen att flytta
sina lokaler till Frescati, där även riksmuseets byggnad är uppförd. Nu vill
jag inte påstå, att detta läge är så lyckligt, men det beror därpå, att kommunikationerna
dit varit synnerligen dåliga, därför att Stockholms stad under
alla dessa år inte gjort något för att förbättra dem. Hagaområdet har
däremot synnerligen goda kommunikationer med staden och är därför fördelaktigare.
Förmodligen var det så, när vetenskapsakademien skulle flytta ut,
att det inte fanns så mäktiga förespråkare, som det tycks finnas, då man
nu yrkar på, att statens historiska museum skall för sitt behov få använda
en av de dyraste tomter, staten äger inom sitt område.

Nu säger man: det går inte an att förlägga en sådan institution som museet
utanför staden. Vad som skulle hindra detta är museets folkbildande
ssJte. Jag vet icke, om det folkbildande syftet är större, då det gäller riksmuseet,
än då det gäller detta museum. Det kan bero på tycke och smak.
Den ene har mera intresse för humanistisk vetenskap, och den andre har
mera intresse för naturvetenskap. Därom kan man ju tvista. Men jag vill
fästa uppmärksamheten på, att man i andra länder icke varit så rädd att
lägga dylika museer utanför städerna. Franska statens stora historiska museum
ligger i Samt Germain utanför Paris, och för att komma dit måste
man använda järnvägsförbindelse. Då invänder man: detta berodde naturligtvis
på att det inte fanns några tomter inne i Paris, som lämpade sig att
användas som byggnadstomt. Jo, det fanns det, det fanns på 1870-talet just
en sådan tomt, men den ville man inte använda, eller också ansåg man inte
nödvändigt att använda den. Det var Tuilleriernas ruiner. Då ruinerna stodo
kvar där på 70-talet uppstod fråga, huruvida man skulle bygga upp dem
eller inte. Man sade sig då, att om man komme att bygga upp dem, hade
man ingen annan användning för den nya byggnaden än som museum, och
för närvarande ansåg man sig då icke vara i behov av något sådant. Således
fanns nog inte i Frankrike någon så synnerligen stark motvilja mot att
förlägga en sådan byggnad, ett studiemuseum, utanför staden.

Jag skall nu antaga, vad som är mycket sannolikt, nämligen att denna proposition
kommer att bifallas av riksdagen. Men då vill jag tillika, att det
slås fast i protokollet: vad är det ekonomiska resultatet av detta beslut? Det
är inte bara denna kostnad på 3.5 miljoner, som herr statsrådet här begär av
riksdagen och som skall utgå av statsmedel, utan staten har också avhänt
sig en tillgång på 3,800,000 kronor eller det beräknade värdet av tomten. Tilllika
har staten underlåtit att betala en skuld, som skulle betalas med detta
område och som måste ersättas, vare sig genom skattemedel eller genom anvisning
på någon annan tomt. Denna skuld utgör i runt tal 1.6 miljoner kronor.
Härigenom kommer detta låns betalning uppenbarligen att åter uppskjutas,
och det kommer att draga ny ränta. Lägger jag ihop dessa tre summor,
kommer jag i stället för till 3.5 miljoner upp till en summa av 8,900,000
kronor, o^h det synes mig, att även med hänsyn till museets utomordentligt
viktiga uppgift som folkuppfostrare är detta för dyrbart.

Lördagen den 11 maj f. ni.

9

Nr 28.

Jag bor att få yrka bifall till den av borr Lindblad med flera vid detta
betänkande fogade reservationen.

Ang.

nybyggnad för
statens histo -

I detta anförande instämde herr Wallés.

riska museum
m. m.

(Forts.)

Herr Bergqvist: Herr talman! Det är självklart, att niir en så pass vittomfattande
och ekonomiskt betydande fråga som denna föreligger till behandling,
man kanske från början ställt sig tveksam, huruvida man skulle kunna
lämna sin medverkan till förslagets genomförande. Sådan tvekan har även
förekommit i statsutskottet. Vi ha ingalunda inom utskottet behandlat
Kungl. Maj :ts förevarande proposition lättvindigt utan i stället sökt underkasta
den all nödig prövning och ett allvarligt övervägande. Men vi ha
slutligen kommit till det resultatet, att det nog inte finns någon annan utväg
än att här följa Kungl. Maj:ts förslag.

. De dyrbara samlingar av kulturföremål från gångna tider i vårt folks historia,
vilka äro hopbragta i statens historiska museum, äro nu inhysta i flera
olika provisoriska lokaler. Pa inte mindre än fyra olika ställen äro dessa samlingar
nu utplacerade. Det är alldeles nödvändigt, att man får ett tidsenligt
museum, där man kan ställa upp dessa värdefulla och för vårt folks historia så
intressanta och belysande föremål. Behovet härav är otvetydigt, och det finns
väl knappast heller någon här, som inte anser, att det föreligger ett behov av
att få dessa samlingar hopbragta till en enda plats.

Men då gäller det, huru denna fråga skall lösas. Inom utskottet ha vi haft
den uppfattningen, att det är av vikt, att museet kommer att ligga någorlunda
centralt. Om det lägges långt bort i en utkant av staden eller utanför staden,
får inte allmänheten samma möjlighet att göra besök på museet, som därest det
ligger centralt. Detta museum bör vara inte blott ett forskningsmuseum utan
också ett förevisningsmuseum. _ Då folk kommer in från landsbygden och vill
se, vad Stockholm har att uppvisa inom konst och kultur, så är det ju givet, att
det är mycket viktigt, att museerna icke ligga alltför spridda, ty då blir det för
tidsödande att besöka dem. Den plats som nu är föreslagen för detta museum,
eller positionsartilleriets gamla tomt, bär ett synnerligen förmånligt läge. Det
är^ lätt att komma dit, och den ligger icke så långt från nordiska museet och
från nationalmuseum. Läget är utan tvivel synnerligen lämpligt.

Emellertid är det ju så, att tomten är ganska dyrbar, och herr Kobb har
särskilt betonat detta. Därjämte har herr Kobb också understrukit, att en
skuld på omkring 1,600,000 kronor påvilar tomten. Jag undrar ändå, om man
skall göra så stort nummer av denna omständighet. Ty om den skulden skall
betalas, vilket naturligtvis måste ske, så är det staten, som får mottaga denna
betalning. Det är, som utskottet yttrat, därvid endast en bokföringsåtgärd,
varigenom man överför medel från en titel till en annan. Pengarna skola väl
därigenom inte försvinna. Det är väl meningen, att de skola användas för något
statsändamål, även om de inlevereras till riksgäldskontoret. Därför tror
jag inte, att man får fästa alltför stort avseende vid den anmärkningen. Det
klander, som herr Kobb i sammanhang härmed riktade mot regeringen för
bristande utredning vid propositionens framläggande, torde väl från regeringshåll
komma att besvaras, så att jag ej behöver stanna vid den saken.

Varhelst man skall skaffa en tomt eller upplåta en staten tillhörig tomt här
i Stockholm, så kostar det pengar. Om man skulle lägga museet i Hagaparken,
har ju tomtmarken även där ett värde, och om man skulle lägga det på Djurgården
— såsom varit på tal — kostar det ju också pengar. Det har varit fråga
om att lägga museet på Galärvarvet, men marken kostar naturligtvis också
där pengar. Varhelst man ville lägga museet, måste man alltid räkna med ett
betydande tomtvärde, och den skillnad i kostnaderna, som kan uppstå genom mu -

Nr 28. 10

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang.

nybyggnad för
statens historiska
museum
m. m.
(Forte.)

seets förläggande till annan plats än artilleritomten, kan inte vara så synnerligen
stor. Att såsom herr Kobb räkna kostnaden för hela byggnaden npp till

8,900,000 kronor, är nog att räkna för högt. Visserligen är ju herr Kobb
auktoritet på det här området, men jag kan inte förstå, att man skall räkna in
skulden på 1,600,000 kronor i kostnaden, ty dessa medel äro ju statsmedel,
vare sig de ligga här eller de ligga där.

Sedan antydde herr Kobb, att denna tomt inte komme att utnyttjas på ett
ändamålsenligt sätt, om kasernbyggnaden skall bibehållas. Men orsaken, varför
man är angelägen att bibehålla kasernbyggnaden, är ju, att den är en vacker
byggnad. Den har arkitektoniskt värde, och därför är det från rent estetisk
synpunkt eller skönhetssynpunkt önskvärt, att den bibehålies. Man
måste säga, att den gör ett mycket vackert intryck, då man kommer
Torstensonsgatan upp och ser kasernbyggnaden i fonden. Jag tror
också, att även om kasernbyggnaden bibehålies, kan tomten utnyttjas.
Såsom herr Kobb vet, finns det stallbyggnader framför kasernbyggnaden,
och om dessa stallbyggnader säger byggnadsstyrelsen, att de visserligen
kunna användas till magasin utan någon större omändring. Men härefter yttrar
byggnadsstyrelsen, »att byggnaderna genom vidtagande av en del mera omfattande
ändringsarbeten, anbringande av takfönster och dylikt, iordningställas
såsom utställningslokaler för sådana museisamlingar, vilka med hänsyn till föremålsbeståndets
beskaffenhet lämpligen skulle kunna inrymmas i de lokaler,
som här skulle erhållas. Bland institutioner, vilkas behov av magasinsutrymmen
på nu angivet sätt skulle kunna tillgodoses, anger byggnadsstyrelsen
riksarkivet, nordiska museet, etnografiska museet, marinmuseet och sjöfartsmuseet.
» Det finns alltså möjlighet att utnyttja området framför kasernbyggnaden
genom att vidtaga nödiga om ändringsarbeten med stallbyggnaderna.

Nu menar herr Kobb, att det inom andra avdelningen i statsutskottet inte
observerats, att kasernbyggnaden ej föreslagits att bli så väl utnyttjad, som
borde ha skett. Emellertid hade avdelningen skrivit en erinran därom i sitt förslag
till utlåtande, och den fick endast en liten skärpning i utskottets plenum.
Alltså har avdelningen inte förbisett detta.

Hela denna fråga är en kulturfråga. Det är en kulturstat värdigt att söka
tillvarataga sina minnen, att vårda dem pietetsfullt och på sådant sätt, att de
få tala sitt stumma språk om gångna tiders arbeten i vårt folk till oss, nutidens
barn. Det kunna de göra på ett bättre sätt, om de få komma till ett mera samlat
och bättre ordnat hem än det de nu hava.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Lindskog: Herr talman! Jag skall börja med att uttala

min stora tacksamhet och tillfredsställelse över att utskottet med så pass stor
majoritet gått in för detta förslag, som jag tror är av utomordentlig betydelse
för hela vår kultur.

Det har från herr Kobbs sida riktats vissa invändningar mot förslaget, och
vissa av reservanterna ha också framställt sådana. Jag får medge, att jag inte
riktigt kan fatta innebörden i den framställning, som herr Kobb gjorde beträffande
de kostnader, som skulle komma att påvila detta byggnadsarbete. Jag
förstår inte, att kostnaderna rimligtvis kunna komma att uppgå till högre belopp
än det sammanlagda värdet av tomten och byggnadskostnaderna. Hur man
än räknar, så blir det bara tomten plus byggnadskostnaderna, som komma att
utgöra det belopp, till vilka denna kostnad sträcker sig. Om det sedan finnes
en skuld, som påvilar tomten, så kan man ju inte addera denna till kostnaderna.
Om jag köper ett hus, så är det väl kostnaden för huset, som utgör dess värde,
och ej den eventuella skuld, som påvilar huset. Jag förstår sålunda ej annat,
än att det är en bokföringsfråga, hur man här räknar. Och om staten här har i

Lördagen de» 11 maj f. in.

11 Nr 28.

äldre tid ådragit sig en skuld, som måste täekas med kostnaderna för denna
tomt, så ökar detta ej med en enda krona de verkliga kostnaderna för detta
byggnadsarbete. Ty kostnaderna för byggnadsarbetet bestå av tomtvärdet
plus byggnadskostnadsvärdet.

Men på grund av sitt resonemang kommer nu herr Kobb till den slutsatsen,
att man ej skall bygga på denna centrala plats utan i stället undersöka, om
man ej skall flytta museet utanför Stockholm, och därmed äro vi inne på
själva den centrala frågan, nämligen den: bör detta historiska museum förläggas
till en central plats, eller bör det förläggas utanför staden i någon av
stadens utkanter? Jag tror, i motsats mot vad den föregående ärade talaren
sade, att man nu mer och mer har kommit till den uppfattningen, både i vårt
land och i utlandet, att det enda riktiga i ett dylikt fall är verkligen ett centralt
läge. Vi må blott tänka på, att ett dylikt museum ju ej längre skall
tjäna uteslutande ett vetenskapligt intresse, utan det skall också tjäna till befrämjandet
av bildningsbehovet hos de stora massorna av vårt folk. Och då
är det, vare sig man tänker på huvudstadsbefolkningen eller man tänker på
den landsortsbefolkning, som skall besöka museet, av stor vikt, att det ligger
centralt, så att man slipper använda en timmes eller åtminstone en halvtimmes
tid på själva resan ut till detta museum. Det är av vikt, även om man tänker
på museets uppgift för våra skolor. Mer och mer har ju den tanken kommit
fram, att dessa museer skola vara ett slags grundval för åskådningsundervisningen
för våra skolbarn, och jag behöver bara nämna detta, för att det skall
bli klart, hur viktigt det är, att museet har ett centralt läge. Vi skola också
tänka på dessa främlingar, som komma hit. Ett historiskt museum är en
slags representationsbyggnad för hela vår svenska kultur och spelar en utomordentlig
roll härvidlag, ty uppfattningen om vårt lands kultur beror dock
i väsentlig mån på, vilket intryck man får av det sätt, varpå vårt land vårdar
sina stora minnen långt bort från den gråaste forntiden.

Vi skola också tänka på en annan sak, nämligen den, att ett historiskt museum
tjänar som ett ämbetsverk med sina ämbetsmän, och därvidlag har det
en mycket viktig roll att fylla. Riksantikvarien besökes varje dag av åtskilliga,
som från landsorten komma till honom för att spörja honom till råds om
t. ex. fornminnen eller kyrkobyggnader, museifrågor och dylikt. Det kan
komma ett halvt tjog eller till och med ett tjog från landsorten vissa dagar.
Då skulle de resa ut till en utkant av staden! Det är ju alldeles i strid mot
vad ett vanligt ämbetsverk dock måste anses kunna kräva, nämligen ett centralt
läge. Vi skola också tänka på, att detta historiska museum har det värdefullaste
arkeologiska vetenskapliga specialbibliotek, som finnes norr om Alperna,
och det är ju då betänkligt att förlägga det med dess stora betydelse
för forskningen till en utkant av staden.

Här har herr Kobb nämnt något om, att i utlandet är man ej alls så noga
med att få museer på en central plats. Han tog som exempel Samt Germain
i Frankrike. Ja, det var också så gott som det enda riktigt slående exempel
han kunde taga, men det är en mycket känd sak, som kan omvittnas av varje
kulturintresserad fransman, som man talar med, att man i detta fall anser sig
ha begått ett mycket stort missgrepp. Ty detta museum i Samt Germain i
Paris har ej alls så många besökande, som det skulle få, ifall det låge mera
centralt. Vi veta ju, att i Paris ligga eljest alla stora museer i stadens centrum,
och det anses vara det normala och riktiga, och man beklagar därför i Paris,
att man förlagt sagda museum till en utkant. Om vi sedan gå till andra stora
städer i utlandet, t. ex. Köpenhamn, så ha vi där alldeles nyligen fått ett
slående exempel på, hur man där ser saken. Där hade Danmark en möjlighet
att förlägga ett stort museum, riksmuseet, till Castelholmen, som är statens
egen tomt och som ligger betydligt bättre än exempelvis de platser, som här i

Ang.

nybyggnad för
statens historiska
museum
m. m.
(Korta.)

Nr 28. 12

Lördagen den 11 maj f. m

Ang.

nybyggnad för
statens historiska
museum
m. m.
(Forts.)

Stockholm nu äro i fråga, nämligen Haga eller Frescati, men i alla fall i en
utkant. Efter hård strid beslöt man emellertid att avstå från detta och att
i stället för 3 miljoner inköpa en tomt i Köpenhamns centrum. Vi kunna
även taga ett exempel från Berlin, där alla de stora museerna ligga precis i
centrum, men där man före kriget började att i en utkant bygga ett stort
museum för de ostasiatiska samlingarna. Men efter kriget, trots de dåliga
finanser, som Tyskland hade, beslöt man att ändra denna plan. Man ändrade
planen så, att man gjorde det andra museet till magasin och i stället började
uppföra en byggnad i Berlins mitt. Jag tror nog sålunda, att om herr Kobb
vill taga flera exempel från utlandet, så kommer han till det rakt motsatta
resultatet mot vad han här har anfört. Det vågar jag med bestämdhet säga.

Jag skall ej vidare gå in på de starka skäl, som enligt min mening tala för
en central plats för detta museum. Det är med tanke på de besökande, det är
med tanke på vårt lands representation inför utlandet, det är med tanke på
våra skolor, det är med tanke på hela vår kultur, som jag tror, att det är utomordentligt
betydelsefullt, om riksdagen här kan gå med på att besluta en
förläggning av detta nya historiska museum, om vars nödvändighet jag tror,
att alla äro ense, till en central plats. Man bör ej förlägga ett dylikt museum,
en av våra allra dyrbaraste egendomar, till en sådan plats, som inte ger om
jag så må säga den ideella räntan på kapitalet. Det är en kulturgärning, som
riksdagen kommer att utföra, om den i dag går med på att besluta förläggandet
av detta historiska museum till den plats, som föreslås i den kungl. propositionen.

Herr Westman: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har i sitt anförande.så utförligt uppehållit sig vid vikten av, att
ett museum av det slag, varom här är fråga, får ett centralt läge5 att jag kan
nöja mig med att vitsorda, att vad han därom har yttrat är väl känt inom alla
kretsar, som intressera sig för det kulturområde, som ett dylikt museum avser
att tjäna.

Det har säkert väckt kammarens uppmärksamhet, att den ärade reservanten,
när han talade om, var man borde förlägga detta museum, anlade jämförande
synpunkter, som man väl knappast kan anse vara tillämpliga. Den ärade
reservanten erinrade till att börja med exempelvis om, att det stora rikssjukhuset
planerats till en mera central plats men sedan skjutits undan till en
mera avlägsen. Men det är ju en helt annan sak, att man önskar förlägga ett
sjukhus till en mera avsides belägen och lugn plats. Vidare kan man naturligtvis
ej draga några analogier av Gustav III:s plan att förlägga ett lustslott ut
till Haga, ty låt vara, att förhållandena hava förändrats så till vida, som kommunikationerna
nu äro bättre än på konungens tid, så äro i alla fall de synpunkter,
som bestämde hans val av Haga, så oförenliga med dem, som böra
bestämma förläggningen av ett museum, att den jämförelsen knappast torde
ha någon beviskraft. Den ärade talaren har vidare i sin motion erinrat om
förläggningen av riksmuseet till Frescati som ett föredömligt exempel. För
min del ber jag att få på det allra allvarligaste varna kammaren för att på
något sätt medverka till att upprepa det missgrepp, som begicks vid förläggningen
av vetenskapsakademien och dess museum dit bort. Jag antar, att kammarens
ledamöter litet var många, många gånger önskat besöka detta museum
och kanske nästan lika många gånger ha avstått från att göra det på grund
av de dåliga kommunikationerna. Åtminstone har det varit förhållandet med
mig, att jag många gånger önskat upprepa de få besök, som jag avlagt där.
Men det är det beklagliga, att en människa, som har åtskilligt att göra, ej kan
kosta på sig att besöka riksmuseet på grund av den tidsförlust, varmed det
är förenat. Långt ifrån att kunna framhålla riksmuseets förläggning som

Lördagen den 11 maj f. in.

13 Nr 28.

ett föredöme kan man i denna debatt åberopa den såsom ett i sanning avskräckande
exempel. Jag vill för att ytterligare styrka detta nämna, att de besökande,
som detta stora museum bar, ej äro flera än de besökande, som statens
historiska museum får mottaga nere i sina nuvarande trånga lokaler. Man
måste dock komma ihåg, att ett museum är en så oerhört dyrbar institution,
att om man inrättar ett sådant, måste man förlägga det till eu sådan plats, att
det får full effektivitet.

Jag skall ej längre uppehålla mig vid förläggningsfrågan. Jag tror, att
kammaren ändå skall hava kommit till insikt om, att det knappast vore staten
värdigt och ej heller klokt att nu driva sparsamheten så långt, att man inte vill
upplåta en tomt, som redan tillhör staten, därför att man kan spekulera med
att denna tomt skall vid stadens utbyggande få ett stort värde och med fördel
kunna försäljas, utan att detta menligt inverkar på saluvärdet av andra staten
tillhöriga tomter.

Jag skulle endast till slut vilja vädja till kammaren, att kammaren nu måtte
besluta sig för att bringa denna fråga, som så länge har stått på dagordningen,
till en lycklig lösning. Förhållandena i statens historiska museum äro ur
arbetssynpunkt olidliga, och, så länge det är fallet, kan det inte anses, att vårt
land fullgör sina kulturella skyldigheter vare sig mot vårt eget folk eller mot
den internationella vetenskapen. Studiet av de tider, som statens historiska museum
omfattar, måste vara komparativt. Forskare från hela den kulturkrets,
som vårt folk tillhör, måste komma hit för att komplettera det material, som
de ha från sitt eget land och från andra angränsande länder. För närvarande
äro dessa studier i hög grad försvårade på grund av det trånga utrymme och
den bristfälliga uppställning, som finnes i statens historiska museum, och som
man får nöja sig med. Det måste verkligen anses vara en kulturuppgift för
vårt land, att vi här taga ett steg framåt, så att vårt museum kommer i jämbredd
med andra länders museer. Om vi jämföra oss med t. ex. det utarmade
Tyskland, om vi lägga märke till vad tyskarna på senaste tiden gjort på detta
och motsvarande fält, så tror jag, att vi få svårt att säga, att den kulturuppgift,
som här bör tillgodoses, är av den ringa vikt, att kostnadssynpunkterna
böra verka avskräckande. Jag vill också erinra därom, att den bildade européen
eller amerikanaren, som reser omkring i olika länder för att sätta sig in
i de olika folkens kultur, är van att överallt i världen finna, att han kan studera
landets äldre historiska utveckling i lokaler och med utställningsanordningar,
som visa, att folket självt hyser aktning för sina minnen. Så kan ej
nu sägas om vårt land. Ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition skulle bringa
oss upp på den internationella nivån.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Rosén: Jag har den uppfattningen, att det saknar betydelse, huru vida

det historiska museet ligger mera centralt eller om det ligger något mera
avlägset. Det är i allmänhet ej stockholmare, som befolka museerna här, såvida
jag är rätt underrättad. Det har större betydelse, att biograferna ligga
centralt här i staden. Det är landsortens befolkning, som i allmänhet gästar
museerna, och för denna befolkning tror jag ej, att det har så stor betydelse,
om museerna ligga centralt. Däremot har jag hört mycket klagomål över, att
de museer, som finnas, hållas öppna på en så olämplig tid eller rättare sagt en
så kort tid på dagen, att de ej egentligen kunna fylla sin uppgift i tillräcklig
utsträckning, men på det området har det ju visat sig omöjligt att vinna någon
rättelse.

Jag begärde ordet närmast för att säga, att under den tidigare behandlingen
av denna fråga — den är ju ej så värst gammal, som herr Westman framhöll
— har det varit andra spekulanter framme. Positionsartilleriregementets gam -

Ang.

nybyggnad lör
statens historiska
museum
m. m.
(Forts.)

Nr 28. 14

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang. la kasern tillhör ju försvarsväsendet och man tycker nästan, att försvarsvä^taterwhlJo''
sen<^e^ skulle kunna ha rätt att, i fall det behöver densamma för något ändamål,
riska museum ha ett visst företräde till att fortfarande få begagna den. Jag har i den mån
m. m. jag varit nödsakad att taga befattning med Henna fråga gått in för — och den

(Forts.) uppfattningen kan jag ej lämna — att denna kasern borde i första hand tagas

i anspråk för att bereda lokaler åt marinförvaltningen. Denna hyr för närvarande
lokal i ett privat hus, och om jag ej minnes fel så uppgår hyresbeloppet
till omkring 70,000 kronor om året. Vid en beräkning av vad det skulle kosta
att bereda marinförvaltningen ändamålsenliga lokaler i artillerikasernen fann
man, att detta skulle gå för sig för en summa på jag tror omkring en miljon
kronor. Det vore således en god kapitalplacering att göra den omflyttningen,
allra helst som man i sådant fall bleve i tillfälle att sälja en mycket betydande
del av tomten, som skulle beräknas inbringa, jag tror herr Kobb nämnde

3,800,000 kronor. Det förslaget tyckes ej alls ha varit berört eller beaktat numera.
Man har utan vidare tillmötesgått önskningarna från vissa mycket inflytelserika
håll att till varje pris lägga beslag på denna kasern för museets
räkning. Det finnes ju dock möjlighet — också det har herr Kobb pekat på —■
att för museet skaffa lokaler på andra håll. Jag förstår ej, varför det skulle
vara så alldeles olämpligt att använda gamla dragonkasernen för detta ändamål.

Ombyggnaden av kasernen till museum och den erforderliga nybyggnaden
för samma ändamål är beräknad förslagsvis att gå till 3,5 miljoner kronor. Ja,
man vet, hur det brukar gå med de där förslagsvis beräknade kostnaderna. De
bruka vanligen stiga med 50 eller 100 procent, och så kommer det nog att gå
även här. Det uppgives i handlingarna, att för museets behov räknas med en
golvyta av 10,000 kvadratmeter. Nöjer man sig med den kalkyl, som föreligger,
så blir det ett pris av 350 kronor kvadratmetern för golvytan, vartill kommer
tomtvärdet. Hur i all rimlighets namn kan man gå med på att omändra
ett gammalt förnämligt hus och bygga ett nytt för en kostnad av 350 kronor
per kvadratmeter golvyta, när det är fråga om ett museum? Det förstår jag
ej. Det är ur ekonomisk synpunkt fullkomligt huvudlöst! Men detta tyckes
man dock vara beredd att utan vidare gå med på. Jag erkänner, att byggnadsförslaget
ej föreligger i dag, och utskottet uttalar ju också litet förhandsvarningar
beträffande kostnaderna, men man har erfarenhet av vad dessa betyda.
De sakna all betydelse. När förslaget i sinom tid kommer, och det lär ej dröja
längre än till nästa år, så är man nog i alla fall beredd på både de där svindlande
summorna och kanske litet till.

Man finner, att det är fråga om att inrätta en fil av tjänsterum, administrativa
lokaler på ej mindre än 20 rum, i ett museum! Sedan måste man ju skaffa
en mängd tjänstemän att placera i dessa rum! Eljest blir det ju ej bra. Jag
delar nog ecklesiastikministerns uppfattning, att man inte till byggnadskostnaden
och markvärdet kan addera den där tredje summan för livgardets till
häst kasern, utan jag undrar, om man ej får lämna denna utanför eller minska
inkomsten på de 3,800,000 kronorna för markförsäljning med motsvarande belopp.
Jag skulle nog vara mera böjd att göra det, men då kommer man i alla
fall till en kostnad på i runt tal 7,5 miljoner kronor för denna byggnad, och
det tycker jag i alla fall är ett alldeles för stort offer, när det gäller att skaffa
husrum åt gamla kulturföremål.

Frågan kan helt visst lösas på ett billigare sätt. Jag tror emellertid ej, att
det är tillräckligt många i denna kammare, som våga lägga i dagen sin s. k.
kulturfientlighet, så jag har ingen förhoppning om, att ett yrkande om bifall
till herr Kobbs reservation skall segra, men jag har velat till protokollet få
antecknat, att jag icke kan lämna min medverkan till den kapitalförstöring,
som Kungl. Maj :t och utskottet här ha inbjudit riksdagen att gå med på.

Lördagen den 11 maj f. in.

15 Nr 28.

Herr Rydén: Herr talman! Jag begärde ordet närmast i anledning av

herr Xobbs yttrande i vad detta rörde sig på de ekonomiska områdena, men
jag måste erkänna, att sedan jag hört den föregående ärade talarens anförande,
måste jag säga även ett par ord, som ej beröra bara det ekonomiska.

Herr Eosén hävdade den uppfattningen, att det för stockholmarna gjorde
detsamma var museet låg, centralt eller i utkanterna eller, för det fall att herr
Kobbs reservation skulle gå igenom, utanför staden. Nu är det emellertid
så, att vare sig det gäller stockholmarna eller landsortsborna, är det inte en
likgiltig sak, om ett museum ligger centralt eller ej. Jag vill bara vädja,
till envar här i kammaren. Det är väl många, som göra på det sättet, att när
de få en timme eller halvannan ledig mellan sammanträdena i riksdagen passa
de på att gå på en utställning eller ett museum. De hinna med det och använda
val och intressant den timme eller två, som de fått disponibla. Men jag har
aldrig någonsin varit i tillfälle att tara ut till naturhistoriska riksmuseet under
en sådan stund, därför att även om man hade goda kommunikationer dit,
är det för långt,, och man hinner ingenting på den nämnda tiden. Men om man
tänker på de många, för vilka jag i detta fall särskilt ömmar, de många från
landsorten, som komma hit på ett par tre dagars besök i Stockholm och vilja
göra detta besök så givande som möjligt, så måste väl ändå var och en erkänna,
att nog är det bra orimligt, att om de intressera sig för och ämna se, som
de i allmänhet vilja,. nordiska museet och Skansen, så inrymma dessa museer
våra historiska samlingar i huvudsak efter medeltidens slut, men om de skola
se den äldre tidens historia, da skola de fara i väg ut till Frescati eller ut till
Hagaparken. Nu vill jag inom parentes säga, att denna tanke att uppföra
en stor byggnad i Haga den tanken är någonting, som för mig verkar grotesk.
Hagaparken har på det sättet gått in i vår föreställningsvärld, i Bellmans
sanger och uti den gustavianska tidens minnen, att åtminstone mina känslor
resa sig mot att föra upp ett förfärligt stort stenmassiv därute. Efter mitt
betraktelsesätt står sadant pa gränsen mot barbari. Det är kanske ett starkt
ord, men mina känslor resa sig i varje fall mot den tanken. Men om jag ser
bort från detta och bara ser saken rent praktiskt och då tänker på privatpersoner
eller skolklasser,, som komma resande upp på några dagars besök i huvudstaden,
så maste man ju säga, att.det för dem är en stor fördel att ha museerna
någorlunda centralt, så att de ej behöva fara långa vägar från det ena till
det andra. Jag tror, att vi måste respektera och anamma den synpunkten, att
statens historiska museum, som inrymmer dessa utomordentligt intressanta
och värdefulla samlingar, skall ligga centralt.

Nu säger herr Rosén: Varför skall det historiska museet få. denna kasern?
i örsvarsväsendet kan ha rätt i viss man att få den. Och så pekar han på, ej
iantfö.rsvaret,.utan marinförvaltningen. Jag skulle vilja säga, att riksdagen
har ej anledning att alltför starkt taga intryck av dessa krav från försvarsvasendets
sida och gå med på, att det skall så att säga ha företrädesrätt till
alla dessa stora områden, som genom regementsindragningarna bli lediga. Jag
vet bestämt, att det finnes en inom militära kretsar utbredd uppfattning, att
iorsvarsvasendet skall ha pengarna för hela Ladugårdsgärdets försäljning, därtor
att man har använt gärdet till övningsfält. Det är anspråk, som staten
naturligtvis ej kan i detta fall taga hänsyn till. Och den utomordentliga kapitalplacering,
som skulle ligga i att man, om jag hörde rätt, bygger för
marinförvaltningen för en miljon kronor och därmed sparar en hyra på 70,000
kronor, den kan jag ej finna så synnerligen fördelaktig. Om jag beräknar en
miljon i byggnadskostnader och ytterligare en viss summa för tomtmarken,
sa kan jag ej se, att det är en fin affär, även om man därigenom spar in nyssnämnda
belopp. Tanken att lägga historiska museet i gamla dragonkasernen
tror jag ej kan vara övervägd. Det är också helt andra planer och möjlighe -

Ang.

nybyggnad för
statens historiska
museum
m. m.
(Forts.)

Nr 28. 16

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang.

nybyggnad för
statens historiska
museum
m. m.
(Forts.)

ter beträffande de områden, som ligga där ute, av stort allmänt intresse, som
jag kanske ej i detta sammanhang skall taga upp. Men i vart fall äro byggnaderna
av den beskaffenheten, och de ändamål, som detta område kan komma
att tjäna i en framtida huvudstad, av den betydelse, att man ej enligt min
uppfattning bör för nu angivna ändamål taga dessa lokaler i anspråk.

Vad som emellertid gjorde, att jag ville yttra ett par ord, var herr Kobbs
sätt att räkna när det gällde kostnaderna, därvid han kom upp till 7—8 miljoner
kronor för denna byggnad. Men det finnes ju räkningsmetoder, som jag
ej förstår. Eljest är det ju så, att det är räknat med ett anslag på 3.5 miljoner
kronor. Om riksdagen följer statsutskottet, så vill man ha en inskränkning härvidlag,
och jag vill understryka, att jag anser, att när man gör upp planerna
för detta bygge, så bör man iakttaga de inskränkningar, som äro tänkbara, utan
att museets möjlighet att som ett modernt museum fylla sin uppgift lider intrång.
Men den nämnda summan får väl anses som en maximisumma. Sedan
räknade herr Kobb ihop alla posterna, och han kom upp till ett mycket högt
belopp genom att lägga tillsammans tomtvärdet med skulden. I verkligheten
förhåller det sig så, mina herrar, att om man skall ha det historiska museet
placerat centralt i Stockholm, så har man ej mycket att välja på, om man ej
skall inköpa fastigheter eller rent av kvarter och riva. Vi ha ijositionsartilleriets
tomt häruppe, och vi kunna tänka oss en förläggning på Djurgården.
Man kan även tänka sig en förläggning ute på Ladugårdsgärdets område, ehuru
denna ej kan anses vara så förmånlig.

Nu har man beräknat tomtvärdet av positionsartilleriets tomt till 200 kronor
per kvadratmeter. Jag vågar säga, att den djurgårdsmark, som kan
komma i fråga, vare sig vi ute på södra Djurgården skola bygga en pendant
till nordiska museet eller vi skola använda i kronans ägo befintliga tomter
på galärvarvet eller vi vilja använda den tomt, som ligger utmed Strandvägen
— skogsinstitutets gamla tomt — representerarjvärden, som äro fullt
jämförliga med vad man har att räkna med i detta fall. Vi veta ju vad det
kostade, när staten köpte kyhlbergska arvingarnas tomt i fjol. Skola vi köpa
ett område på Djurgården och där räkna med tomtmark och inte råmark,
komma vi till ett tomtvärde, som ingalunda understiger det belopp, man räknat
med för positionsartilleriets tomt. För närvarande förhandlas mellan
kronan och ett enskilt konsortium beträffande inköp av andra tomter ute på
Djurgården, tomter, som ligga inklämda inom galärvarvsområdet, och jag har
inte rätt att säga mer, än att i vart fall tycks det inte vara sa synnerligen
ljusa utsikter att kunna nå lägre tomtpriser vid dessa förhandlingar, än vad
som beräknats beträffande positionsartilleriets område. Min personliga uppfattning
— jag har i ganska stor utsträckning deltagit i förhandlingar på
detta område — är, att ladugårdsgärdestomterna — jag tänker på de främre
områdena — icke komma att bli billigare, när vi fått stadsplan utarbetad
där, än vad här ifrågavarande tomter kunna värderas till.

Sålunda menar jag, att läget är det, att om man skall ha ett museum
förlagt centralt i Stockholm, får man räkna med, att den mark, sonr denna
byggnad ligger på, kommer att representera ett värde ungefär lika stort
— det kan skilja sig på någon tia, beroende på marknadsläget för dagen -—
som värdet på positionsartilleriets tomt för närvarande. Och då kan jag inte
förstå, vad herr Kobb sade om, att man här avhänder sig tomtvärdet genom
att man låter statens byggnad ligga kvar på statens tomt. Jag förstår som
sagt inte det resonemanget. Om jag har en tomt och jag bygger ett hus där,
har jag inte fördenskull avhänt mig tomtvärdet, och har jag en tomt, på
vilken det ligger ett hus, och jag behåller detta, har jag inte heller avhänt
mig tomtvärdet därigenom. Jag förstår inte riksgäldsfullmäktiges^ resonemang
därvidlag. Jag kan förstå, att riksgäldsfullmäktige känna sig skyl -

Lördagen den 11 inaj f. in.

1 7 Nr 2S.

diga att noga bevaka, att de återfå ett förskott, som staten en gång utgivit AnVoch
som numera är överfört på riksgäldskontoret. När man tänkt sig, att ”gtatenThLlT
ett visst markområde skulle ligga såsom säkerhet därför, så är det klart, att mUseum
riksgäldsfullmäktige här böra påpeka detta och framställa den saken för stats- m. m.

myndigheterna, men så snävt ha vi aldrig kunnat handla, att vi sagt, att (Förta.)

det och det beloppet — 1,600,000 kronor i runt tal är det härvidlag fråga
om — är bundet till denna tomt, utan dessa förskott få väl täckas genom
försäljningssummor för sådana områden, som staten verkligen finner med
sin fördel förenligt att avyttra. Jag vill nämna, att i fjol vid den stora uppgörelsen
med Stockholms stad, när vi sålde kronprinsens stall, kvarteret Brandklipparen,
vid Tegelbacken, hade köpeskillingen avsetts att täcka vissa utgifter.
Hela kvarteret Göken, som ingick i markavtalet med Stockholms stad,
alltså gamla ingenjörskasernen på Kungsholmen, var på samma sätt taget i
anspråk, men inte räknade man på det sättet, att precis på de och de tomterna
låg det och det förskottet.

Nu förhåller det sig i verkligheten så, att staten håller på att lägga upp
en stor fond av de penningar, som komma att inflyta genom markförsäljningar.
Början är redan gjord efter det stora markavtalet i fjol, och i den
mån ladugårdsgärdestomterna komma att försäljas, kommer detta belopp att
växa till många tiotal miljoner kronor, som på detta sätt komma in. Då,
när så skett, menar jag, att tidpunkten är inne att betala riksgäldskontoret
de förskott, som detta har legat ute med och av vilka somliga datera sig
ända från 1890-talet. Nog bör man göra upp med riksgäldskontoret, men att
riksgäldskontoret skulle på detta sätt anse det vara en stor angelägenhet, att
det får varje liten enskild tomt eller i detta fall ett rätt stort tomtområde
ovillkorligen försålt, det tror jag är både opraktiskt och i övrigt ur många synpunkter
olämpligt.

Jag har, herr talman, velat belysa dessa ekonomiska synpunkter här, därför
att jag föreställer mig, att några kunnat taga intryck av vad som förut
sagts här i detta hänseende. I verkligheten förhåller det sig så, att vad som
här sker är, att staten har en tomt och en byggnad. Dessa ha blivit lediga
genom försvarsväsendets omorganisation. Då uppstår frågan om att taga
denna tomt och denna byggnad i anspråk för ett nyttigt och nödvändigt statsändamål,
och då ter sig efter min uppfattning behovet av lokaler för det
historiska museet såsom det mest trängande.

Naturligtvis ha alla varit nere och sett på historiska museet, sådant det
nu har det ställt. Nog är det ledsamt att se dessa förhållanden, när man
betänker, att på arkeologiens område intar Sverige en verklig rangställning.

Där reser sig ett svenskt namn kanske allra högst ibland alla européers i vår
tid, nämligen Oscar Montelius. Vad Linné en gång var inför världen på botanikens
och blommornas område, det var Montelius på arkeologiens och fornfyndens
område. Hit till Stockholm komma vetenskapsmän, och hit komma
turister o. s. v., och de vilja se någonting av den miljö, i vilken han arbetade,
och så möta de denna — jag vill gärna säga — på erkännansvärt sätt ordnade
museisamling där nere, men det är i bottenvåningen i källarliknande
rum, som de samlingar, vilka kunna visas, äro uppställda, och de få också
veta, att här finnas massor av samlingar, även femtio år gamla fynd, som
aldrig kunnat packas upp, aldrig kunnat bearbetas, aldrig kunnat göras tillgängliga
för forskningen, därför att detta museum icke haft utrymme och
lokaler därtill. Det har, herr talman, blivit bättre, sedan Östermalmsfängelset
kom till, det erkännes, men jag vet ändå, att det är ofantligt många fynd,
ända upp till femtio år gamla, som det inte ens med dessa utrymmen varit
möjligt att göra tillgängliga för forskningen, och då synes det mig, att när

Första hammarens protokoll 1929■ Nr 2S. 2

Nr 28. 18

Lördagen den 11 maj £. m.

Ang.

nybyggnad för
statens historiska
museum
m. m.
(Forts.)

man på detta sätt kan lösa denna fråga, så är det en verkligt stor angelägenhet
för oss att göra detta nu. Skulle förslaget avslås, så vet man inte, huru
länge frågan kommer att undanskjutas, och min övertygelse är, att billigare
kunna vi aldrig lösa denna viktiga museifråga.

Detta gör, herr talman, att jag med verklig övertygelse och entusiasm inom
statsutskottet anslutit mig till den uppfattning, som sedermera blivit utskottets,
och jag anhåller fördenskull att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Rydéns yttrande instämde herr Vennerström.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Alkniau: Herr talman! I likhet med herr Rydén har jag också med
ganska stor förvåning hört de ekonomiska beräkningar, som här gjorts av de
två talare, vilka representera oppositionen mot statsutskottets förslag. Herr
Iiobb kom till 8.9 miljoners totalkostnad för det blivande museet, herr Rosén
fann för sin del, att man inte kunde räkna med den skuld, för vilken det ju
finnes valuta i den del av tomten, som icke kommer att begagnas för museets
räkning, men han kommer i alla fall till en kostnad av 7.5 miljoner, som staten
skulle få vidkännas, ifall man bifölle Kungl. Maj :ts och utskottets förslag.
Jag förstår inte dessa beräkningar, lika litet som herr Rydén gjorde det. Det
går väl inte an, om man skall räkna ut, vad den verkliga kostnaden blir, att
komma med bruttosiffror. Man måste väl komma med nettosiffror, för att
man skall kunna se, vad man verkligen ger ut, och då måste man väl i all
rimlighets namn räkna ifrån vad som mot de kostnader, man skall vidkännas,
svarar i värden, som komma att bli frigjorda och kunna användas för andra
ändamål. Det är ju i alla fall så, att från den tomt som man betalar med en
summa, som här från olika håll angivits, får man draga ifrån de ungefär

9,000 kvadratmeter av tomten, som inte komma att användas för museets räkning
utan kunna begagnas för andra museala ändamål, såsom man ser av
handlingarna. Det är den mest välbelägna delen av tomten, den del, på vilken
de nuvarande stallflyglarna ligga. Om man räknar ifrån denna mest välbelägna
proportionsvis mest nyttighetsbebyggda del, så få vi en avsevärd
minskning. Jag kan då draga ifrån l1/3 eller bortåt 1 x/2 miljoner. Vidare
får man draga ifrån kapitaliseringen av det värde, som användningen av Östermalmsfängelset
betyder. Hela detta värde beräknas ju i handlingarna till 1.1
miljoner. Museet disponerar av fängelset bortåt två tredjedelar. Beräknar
man denna del till 6- ä 700,000 kronor och drar dem från bruttobeloppet, har
man gjort en ny besparing. Vidare blir hela nedre delen av nationalmuseum användbar
för nationalmuseet, som det annars skulle kosta penningar att skaffa
motsvarande väl behövliga lokaler åt. Räknar man detta till 1.5 miljoner, är
man redan uppe vid sådana avdrag på bruttovärdet, att det kvarstår någonting
som 4 miljoner kronor. Då har jag ändå inte räknat med, att historiska museet
för sin del för närvarande även använder översta våningen i det gamla
riksbankshuset vid Skeppsbron. Högst 4 miljoner kronor förefaller mig vara
den siffra, som detta förslag betyder i verklig statsutgift, och jag får säga,
att kan man för det beloppet få en fullt modern, centralt belägen, på alla
sätt lämplig lokal för en så betydande institution som statens historiska museum,
så har jag oerhört svårt att med herr Rosén kunna karakterisera detta
såsom kapitalförstöring. Det förefaller mig, som om den användning, han
hade tänkt sig och fortfarande skulle vilja förorda för denna dyrbara tomt,
med hänsyn till det ändamål, som därvid skulle fyllas, snarare skulle kunna
karakteriseras med ordet kapitalförstöring än den användning, som utskottet
här föreslår.

Lördagen den 11 maj f. in.

19 Nr 28.

För att visa, hur vanvettigt detta förslag vore, framhöll han också, att An''Jdär,
som han sade, skulle användas 20 rum i administrationssyfte, och han
förespeglade kammaren, att ifall man godkänner detta förslag, är man tvungen museum
att skaffa en massa tjänstemän för att fylla dessa 20 rum. Då vill jag med- >«. m.

dela, att jag, som under särskilt detta år har haft tillfälle att på mycket (Korte.)

nära håll iakttaga förhållandena i historiska museet, kan upplysa herr Rosén
om, att de administrationslokaler, som nu finnas nere i historiska museet och
i Östermalmsfängelset samt där uppe på den tredje platsen, tillsammans upptaga
ungefär samma utrymme som de administrationslokaler, som föreslås i
det nya museet. Så mycket har jag sett av förhållandena i historiska museet,
att jag snarare vill betrakta de nuvarande administrationslokalerna som överbefolkade
än som så tomma, att man för att befolka de nya, ungefär lika stora
lokalerna skulle behöva skaffa en hel stab av nya tjänstemän.

Med dessa få ord vill jag bara som mitt enkla förmenande uttrycka, att jag
icke kan finna annat, än att förslaget förefaller, såvitt man nu kan bedöma
det och om de siffror, som äro angivna, hålla något så när streck, att innebära,
att man för en mycket rimlig kostnad får den välbelägna och lämpliga
lokal, man behöver för en sådan institution, som det här är fråga om.

Jag hade tänkt — men jag behöver knappast göra det -— att även gå in på
frågan om lägets betydelse. Herr Westman har redan varit inne därpå. Jag
skall i alla fall säga ett par ord därom, eftersom man på olika håll talat om
detsamma. Jag instämmer fullständigt med dem, som säga, att det var ett
oerhört missgrepp, när man kastade ut riksmuseet till Frescati. Det är dock
nästan skandalöst, att ett stort folkbildningsvärde, sådant som det, som ligger i
detta museums samlingar, skall vara så onyttiggjort, som det är i närvarande
stund. Det är skandalöst, att ett stort modernt museum, där man har de bästa
och modernaste utställningsmetoder för att göra det aptitligt för allmänheten,
inte skall lyckas komma upp till högre besökssiffra än omkring 58,000 om
året. Det är den högsta siffra som förekommit, siffran har varit omkring

50,000 under många år. Denna siffra är inte högre än den, som historiska
museet har i sina trångbodda lokaler och med där föreliggande svårigheter
att exponera saker och ting. Man kan tänka sig, att det skall komma att se ut
på ett helt annat sätt och att folkbildningsvärdet i dessa samlingar skall kunna
på ett helt annat sätt komma till sin rätt, när man får en ordentlig lokal.
Nationalmuseum har 172,000 besökare om året. Detta vittnar ju om, hur mycket
skillnaden i läge betyder. Dessa museer, riksmuseet och nationalmuseet,
borde ju ur folkintressets synpunkt vara tämligen likvärdiga.

Jag vill också säga några ord med anledning av vad herr Kobb yttrade om,
att man, därest positionsartilleriets område skulle användas för detta ändamål,
hellre borde riva byggnaderna där än försöka aptera dem för museiändamål.

Då vill jag säga, att den gamla kasernen dock i alla fall är Stockholms förnämsta
och ett av Sveriges förnämsta byggnadsminnesmärken från empiretiden.
Jag tror, att man bör tänka sig för mer än en gång, innan man berövar
Stockholms fysionomi de vackra och rena byggnader, som nu finnas på positionsartilleriets
tomt, och jag vill tillägga, att det förefinnes intet ekonomiskt
skäl att göra det, därför att den enkla stil, vari dessa byggnader äro uppförda,
kommer att medföra, att man icke på den nybyggnad för museets räkning,
som måste uppföras, behöver göra de påkostnader i fråga om fasader
och dylikt, som man eljest utan tvivel skulle anse sig tvungen att företaga. Ty
det är ju alldeles klart, att det inte kan bli fråga om att hålla nybyggnaderna
i en dyrbarare stil än den, vari den redan befintliga fasaden på det blivande
museikomplexet är hållen. Det är ur ekonomisk synpunkt en mycket lycklig
omständighet, att man kan använda dessa byggnader, därför att man på det
sättet kan hålla byggnadskostnaderna nere.

Kr 28. 20

Lördagen den 11 maj I. m.

Ang.

nybyggnad för
statens historiska
museum
m. m.
(Forts.)

Jag instämmer till sist i de ord, som herr Rydén avslutade sitt anförande
med. Jag menar, att med den utomordentliga ställning, som svensk arkeologisk
vetenskap har och haft sedan generationer tillbaka, och med den betydelse
för hela vårt kulturliv, som den kulturhistoriska delen av museet -—-jag ser frågan här icke ur arkeologisk utan ur kulturhistoriska synpunkt —-har, så är detta någonting, som förpliktar riksdagen att skaffa detta museum
lokaler, med vilka man till folkets gagn kan få ut värdena hos de samlingar,
som finnas där. Jag fick alldeles nyss mig tillsänd en lapp, i vilken det
upplyses, att andra kammaren nu med flerdubbel majoritet har antagit utskottets
förslag, och jag hoppas livligt, att första kammaren kommer att göra
detsamma.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Almkvist: Herr talman! Jag begärde ordet, innan den siste ärade

talaren yttrade sig. Jag kan till så gott som alla delar instämma i vad han
anfört. Det är endast en sak, som jag inför kammarens ärade ledamöter vill
ytterligare påpeka, och det är, att inom vårt land behöves det för museala ändamål
under den närmaste framtiden väsentligt större utrymmen än som för
närvarande stå till förfogande. Det krav, som närmast behöver tillgodoses,
är statens historiska museums på mera tillfredsställande och ändamålsenliga
lokaler än de nuvarande.

Betydelsen ur kulturell synpunkt av att frågan härom löses har redan här
så kraftigt framhållits, att jag inte vidare behöver uppehålla mig därvid, men
jag måste understryka, att det är nödvändigt, att riksdagen nu fattar beslut i
ärendet. Denna lokalfråga har, som framgår av handlingarna, varit under
debatt i ett tjugutal år och underkastats ett flertal utredningar.

Under dessa utredningar ha jämväl de militära önskemålen blivit beaktade.
De militära myndigheterna ha också under det sista skedet av ärendets beredning
förklarat, att det lokalbehov, som i detta fall kan komma under övervägande
för försvarets räkning, kan tillgodoses på fördelaktigare villkor för staten och
att därför det kulturella ändamål, som nu är under omprövning och som
har ett så betydande mått, bör få träda i förgrunden.

Om statens historiska museum får nya, tillräckliga lokaler, följer därav, att
nationalmusei lokalutrymme blir på ett sådant sätt tillgodosett, att man kan
ha anledning antaga, att de krav på förbättrade lokala förhållanden, som från
detta museums sida med befogenhet ha under senare tid vid upprepade tillfällen
framställts, åtminstone för den närmaste framtiden kunna anses vara
tillgodosedda.

Under sådana omständigheter och då det här har påvisats, att i ekonomiskt
avseende det föreliggande förslaget icke kommer att ställa sig dyrbarare än
en annan lösning av frågan, som ur allmänna synpunkter skulle vara mindre
fördelaktig, ber jag att få tillstyrka bifall till utskottets framställning.

Herr Rosén: Herr talman! Jag skall inte ingå på något bemötande av

vad ett par föregående talare sagt, jag vill bara i anledning av herr Alkmans
påstående, att de nuvarande administrationslokalerna, som äro fördelade på
olika håll, skulle utgöra ett tjugutal rum och redan nu vara överbefolkade, fästa
uppmärksamheten på en liten sak. Det är möjligt, att det förhåller sig
så, det vill jag inte bestrida, ty det känner jag inte till. Men herr Alkman
slutade med att yrka bifall till utskottets förslag, som han ju varmt ansluter
sig till. Det har tydligen undgått herr Alkman, att i detta utskottsutlåtande
står, att allt för rikliga utrymmen upptagits till administrationslokaler i det
nya huset.

Lördagen den 11 maj f. in.

21 Nr 28.

Herr Alkmaii: Jag yttrade mig inte på det sättet, att jag jämförde antalet Ang.
rum, men jag sade, att redan nu har man så gott som motsvarande utrymme.

Jag vet inte, på vilka grunder utskottet säger, att det anser, att administra- riska museum
tionsutrymmena äro för stort tilltagna. Det känner jag inte. Jag har endast m.m.
yttrat mig om, hur förslaget ligger i förhållande till de utrymmen, som för (Forts.)
närvarande äro tagna i anspråk.

Herr Kol)!»: Herr talman! Jag skall inte uppehålla kammarens tid länge,

men jag kan inte hjälpa, att jag måste protestera emot biskop Bergqvists försök
att göra frågan om den skuld, som påvilar tomten, till en ren bokföringsfråga.

På så sätt kan man säga, att varje skuld är en ren bokföringsfråga, och det
vore visserligen mycket bekvämt att kunna resonera på det sättet, men faktiskt
äro dessa medel upplånade och skola betalas, och för närvarande utgår det
ränta på dem.

Vidare skulle jag vilja säga några ord till herr Rydén. Jag får erkänna
till min glädje, att herr Rydén var mycket mer moderat mot mig i dag än
häromdagen i statsutskottet. Då var jag »gammalmodig»; nu har han kanske
funnit, att det inte var så farligt. Jag står här såsom riksgäldsfullmäktiges
förste deputerad och skall bevaka riksgäldskontorets intressen, d. v. s. jag skall
se till, att de förpliktelser, som riksdagen iklätt sig och vad riksdagen bestämt,
verkligen uppfyllas. Man har redan förut gjort på så sätt, att man sagt, att
en viss summa skall utgå vid försäljning av en viss tomt. Det har man ju
gjort, därför att när det en gång är bestämt, sker detta automatiskt, om tomten
försäljes, och det behöver inte passera över riksstaten, om man har denna ordning.
Så t. ex. ha vi alldeles nyss fått ett ganska stort dylikt belopp tillbaka
i riksgäldskontoret. Jag erkänner, att det sätt, som herr Rydén en gång tänker
sig skola bli infört, nämligen att det skall bildas en fond, kan ha sina
fördelar, men detta har ännu inte skett, och det föreligger inte något beslut därom
av riksdagen. Jag är för övrigt inte så säker på att inte det sättet blir
dyrare, d. v. s. att då under en längre tid ränta kommer att få betalas på de
utlånade medlen. Jag har bara velat nämna denna sak.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Pöredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökade lokaler för
livrustkammaren m. m.;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade villkor för
lån till skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts under tionde huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till statens provningsanstalt
jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensioner från allmänna
indragningsstaten åt vissa tjänstemän vid kontrollen över sockerbeskattningen
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 28. 22

Lördagen den 11 maj f. m.

Om

återgäldande
av vissa
till lotsverlcet
inlevererade
ersättningsmedel.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 100, i anledning av väckta motioner
om återgäldande till vissa lotsar och stärbhus efter lotsar av vissa till
lotsverket inlevererade ersättningsmedel.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 140,
av herr E. A. Enhörning m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 128,
av herr Bj. Holmgren m. fl., vilka hänvisats till statsutskottets förberedande
behandling, hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att till de i högsta
domstolens dom av den 18 april 1928 avsedda lotsarna, respektive stärbhus
efter lotsar återgälda, vad lotsarna av överenskomna ersättningar enligt § 30
lotsförordningen till lotsverket inlevererat och alltså av billighets- och rättfärdighetsskäl
tillägga dem den rätt, som Svea hovrätt tidigare tillerkänt dem
samt för detta ändamål för budgetåret 1929—1930 anvisa ett extra anslag å
988,547 kronor 35 öre.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet yttrat:

»Under hänvisning till den prövning, som av högsta domstolen ägnats den
ersättningsfråga, som av motionärerna bragts inför riksdagen, finner sig utskottet
böra avstyrka motionerna. Med hänsyn till i ärendet föreliggande säregna
omständigheter bör det emellertid enligt utskottets mening icke få anses
uteslutet, att Kungl. Maj:t på given anledning ingår i ett övervägande, huruvida
och i vad mån av billighetsskäl någon mindre ersättning för rättegångens
förande må kunna tillerkännas lotsarna i fråga.

Utskottet får alltså hemställa, att herrar Enhörnings m. fl. och Holmgrens
m. fl. förevarande motioner, I: 140 och IT: 128, icke må av riksdagen bifallas.»

Reservationer hade anförts

1) av herrar Lindblad, Dahl, Svensson i Kompersmåla, Anderson i Råstock,
Wiklund, Jansson i Falun och Carlsson-Frosterud, vilka ansett, att utskottets
motivering bort hava följande lydelse:

»Under hänvisning till den prövning, som av högsta domstolen ägnats den
ersättningsfråga, som av motionärerna bragts inför riksdagen, finner sig utskottet
böra avstyrka motionerna.»;

2) av herr Olsson i Kullenbergstorp, vilken ansett, att utskottets motivering
bort hava följande lydelse:

»Under hänvisning--■— någon mindre ersättning t. ex. för rättegångens

förande eller dylikt må kunna tillerkännas lotsarna i fråga.»

Herr Enhörning: Herr talman, mina herrar! Jag har kommit att intres sera

mig för denna fråga på grund av U-båtskriget, som stoppade all utförsel
av varor från Sverige, synnerligast från Norrland. Det var icke allenast trä,
som det då gällde, det var även pappersmassa av olika slag samt papper och
alla övriga artiklar. När det s. k. U-båtskriget började, så blevo fartyg, förande
krigskontraband, blockerade i Flintrännan av en främmande makt. Det var
då omöjligt att komma ut med dylika varor annat än över Göteborg och andra
städer på västkusten ävensom över Trondhjem och vilka fartyg då måste följa
den engelska konvojen från Bergen. Järnvägs frakterna blevo givetvis alltför
höga från Norrlands ostkust för utförseln över Trondhjem, men det fanns ju
sågverk i Jämtland, och dessa skeppade med fördel sina trävaror den vägen.
Givetvis var det också mycket fördelaktigt för exportörerna i mellersta och
södra Sverige att utskeppa sina varor över Göteborg och andra städer på västkusten,
men de stora artiklarna ifrån Norrland kunde man icke exportera den
vägen med järnväg — det blev för dyrt — utan man fick försöka finna en
annan utväg.

Lördagen den 11 inaj f. in.

23

Nr ds.

Vid den liden förfogade jag över ett stålfartyg, lastande c:a 2,000 ton eller
750 standards, som icke låg djupare än 14 fot på last. .Tåg kom då på den “ avm-gaa
idén att söka komma fram med detta fartyg genom Kogrundsrännan, förbi till lotsverlcet
Trälleborg och Falsterbo, och redan 1915 lät jag detta fartyg bogseras denna inlevererade
väg. Fet kom lyckligt fram. Emellertid var det mycket besvärligt att komma ers^“"!?3''
genom Kogrundsrännan, ty man måste pejla sig fram. Farleden gick i alla
möjliga krokar, så att det tog lång tid, och man kunde för övrigt riskera att or

fastna på grund där.

Jag vände mig då personligen till lotsstyrelsen, d. v. s. till generallotsdirektören,
med en hövlig anhållan att Kogrundsrännan genom lotsstyrelsens försorg
måtte utprickas, men han var icke alls hågad för den saken. På grund
därav gick jag från honom direkt upp till dåvarande statsministern, nuvarande
landshövdingen Hammarskjöld, och framlade förslaget för honom. Han blev
givetvis mycket intresserad för möjligheten att på detta sätt få exporten i gång
från ostkusten, synnerligast de stora stapelartiklarna från Norrland. Sedan
jag klargjort saken för honom, bad han mig återkomma påföljande dag klockan
11. Fär infann jag mig också, och i antichambren träffade jag generallotsdirektören,
som då yttrade: »Jaså, det är herr Enhörning, som rår för att jag
är här i dag?» — »Jag kan icke neka till det», svarade jag. Vi fingo företräde
för excellensen, och sedan förslaget diskuterats grundligt erhöll generallotsdirektören
excellensens order att Kogrundsrännan genast skulle utprickas
och för övrigt på alla ställen längs kusten, varest det var behövligt. Vidare gav
excellensen instruktioner att flottans fartyg skulle eskortera dylika transporter
på de ställen efter kusten, varest fartygen måste gå utom tremilsgränsen,
efter telegrafisk anhållan därom till befälhavande amiralen. Fenna trafik blev
ganska stor och fortgick till år 1918 och gjorde oss givetvis ofantligt stora
tjänster. Fe stora lastångarna lastades endast så mycket att de kunde flyta
genom Kogrundsrännan, och kompletterades från andra fartyg, som de nedbogserat.
Sedan fartygen kommit till Landskrona, omlastades en del av varorna
till lastångarna och vad som icke kunde tagas ombord på dessa lades
upp i land. När hösten kom, fanns ett rätt stort lager liggande i Landskrona,
som skulle utskeppas under vintermånaderna. Ett stort antal övriga exportörer
började göra på samma sätt, och det medförde givetvis ett mycket livligt
uppsving för vårt lands export under krigsåren.

Emellertid måste på grand av den genom Kogrundsrännans utprickning ökade
trafiken en hel del lotsar, som eljest endast lotsat var och en inom sitt skärgårdsområde,
tagas i anspråk för lotsning utefter kusten, ty man måste gå så
mycket som möjligt inomskärs. Fär detta icke var möjligt, fick man skydd,
såsom nämnt, av statens fartyg. Enligt lotsarnas reglemente fanns det emellertid
icke något stadgat om sådan lotsning utomskärs, utan vid sådan lotsning
skulle lotsarna för varje särskilt fall komma överens med fartygens befälhavare
om ersättning, och dennas storlek berodde givetvis på hur långt de
behövde lotsa fartyget och huru många dagar de blevo upptagna därmed.
Lotsreglementet bestämde att av det ersättningsbelopp för lotsning inomskärs,
som lotsarna uppburo, skulle remitteras 60 procent till kungl. lotsstyrelsen
och likaså för de ersättningar lotsarna uppburo för lotsningar utomskärs. Även
det senare beloppet remitterades till lotsstyrelsen, och lotsarna gjorde det ■—
alla utom en — i den glada tanken, att de skulle återfå dessa pengar. Fenne
ene fick efter rättegång behålla avgiften, men alla övriga som ställt sig
Kungl. Lotsstyrelsens föreskrift till efterrättelse gingo miste om ersättningarna
för lotsningen utomskärs. Så blev dock icke fallet, utan lotsstyrelsen
behöll medlen, och detta föranledde lotsarna till slut att stämma Kungl. Maj:t
och kronan på återvinning av medlen. Fet var icke mindre än 150 lotsar, som
gjorde gemensam aktion mot Kungl. Maj:t, och de »vunno» i såväl rådhusrät -

Nr 28. 24

Lördagen den 11 maj f. m.

Om

återgäldande
av vissa
till loisverket
inlevererade
ersättningsmedel.

(Forts.)

ten i Malmö som i Svea hovrätt. Svea hovrätts dom, som meddelades den 12
december 1924, förpliktade kronan att till fullo återgälda de belopp för lotsning
i öppen sjö, som inlevererats till lotsstyrelsen. Högsta domstolen, som
fällde sitt utslag den 18 april 1928, ogillade emellertid helt och hållet de föregående
domarna. Detta var emellertid ganska säreget, ty vederbörande (justi
tiekanslern), som skulle bevaka kronans rätt efter domen i hovrätten, hade
icke ansett det vara skäl att överklaga denna dom på grund av att allting visade
tydligt och klart, att det icke kunde bli annat resultat. Denne tjänsteman
ansåg att lotsarna voro i sin fulla rätt att få disponera hela ersättningen för lotsning
utomskärs. Emellertid kände man ju sig förvånad över att under dylika
förhållanden högsta domstolen skulle helt och hållet slopa de föregående domarna
i denna sak, och för min del kan jag icke förstå annat än att det måtte
bero därpå, att sedermera det utfärdats en bestämmelse av den 5 mars 1920 om
att ersättning för biträde för lotsning i öppen sjö, d. v. s. utomskärs, icke skulle
utgå enligt avtal utan efter vissa taxor, i lotspengar, varav statsverket skulle
äga rätt uppbära 60 procent. Alltså skulle Kungl. Maj:ts dom verka retroaktivt.

Själva denna beklagliga sak har förefallit mig egendomlig, och då jag i min
egenskap av skeppsredare haft så mycket att göra med lotsar, har jag efter
noggrant beprövande beslutat mig för att frambära den motion, som nu här
föreligger till behandling.

Jag kan således, herr talman, icke yrka något annat än bifall till den av
mig m. fl. framlagda motionen.

Herr Dalil: Som kammaren finner, föreligger emellan huvudreservanterna

och utskottet skiljaktighet endast i fråga om ett uttalande i motiveringen, som
utskottet funnit sig böra göra, men som reservanterna icke ansett böra inflyta.
Det innefattar dels en rekommendation för dessa enskilda personer, varom det
är fråga, att genom underdånig framställning söka vinna någon förmån och
dels en rekommendation indirekt för Kungl. Maj:t att på grund av förmenta
säregna omständigheter tillämpa en billighetsprövning i sådan riktning, att någon
ersättning för rättegångskostnaden borde av statsmedel beviljas. Till att
börja med torde man icke kunna underlåta att i detta fall såsom i allmänhet i
motsvarande ärenden finna det vara principiellt mycket betänkligt att i den
ordning, som här avses, således genom Kungl. Maj:ts och riksdagens förfogande,
reglera ett rättsförhållande mellan staten och enskild part, vilket redan varit
föremål för domstols prövning.

o Jag ber att få hänvisa till riksdagens ställning i ett liknande ärende, som för
få dagar sedan avgjorts av kamrarna. Det gällde då ett motionsvis framfört
förslag om ersättning till trafikanter för viss skada, som järnvägsstyrelsen förmenades
genom försumlighet ha vållat dessa trafikanter. Då yttrade utskottet
följande: »Att riksdagen, sedan det mot statsverket framställda anspråket
på gottgörelse sålunda blivit efter rättegång i laga ordning ogillat, nu skulle
ställa_ medel till förfogande för reglering av samma fordringsanspråk, måste
av principiella skäl ingiva betänkligheter.» Detta uttalande godtogs av kamrarna,
och jag menar, att detta skedde på mycket goda grunder. Precis samma
betänkligheter föreligga i detta fall.

Den rättsprövning, som här skett, torde icke vara grundad på det sätt, som
den föregående ärade talaren i sitt anförande antydde. Högsta domstolen har
anfört först och främst mycket bärande rättsskäl, på grund varav dessa lotsar
ansetts vara pliktiga att inleverera det omtvistade beloppet av 60 procent av
lotsavgifterna. Vidare har högsta domstolen anfört ett billighetsskäl, varför
denna inbetalning till statsverket borde ske, i det att högsta domstolen hänvisat
till att den verksamhet, som lotsarna i detta fall bedrevo, har bedrivits under

Lördagen den 11 maj 1. in.

25

Nr 2S.

den tid, som varit anslagen för deras lotstjänstgöring och således väsentligen
inkräktat på deras arbete i kronans tjänst, och att medgivandet till denna verksamhet,
som lotsstyrelsen lämnat dem, naturligtvis tillkommit under förutsättning,
att inleverering av lotsavgifterna till statsverket skulle ske. Här ha således
både rättsskäl och lämplighetsskäl av högsta domstolen åberopats, såvitt
jag förstår av mycket bärande beskaffenhet, men härtill kommer vidare ett billighetsskäl,
som talar emot det framförda yrkandet, och det är det, att dessa
lotsar förtjänat mycket betydande belopp på denna verksamhet, ehuru de tycka,
att de icke förtjänat nog. Herrarna få betänka, att de fått behålla 40 procent
av lotsningsavgifterna, och eftersom 60 procent av dessa avgifter under den tiden
uppgått till 980,000 kronor komma de andra 40 procenten att utgöra mellan
600,000—700,000 kronor. Dessutom ha de fått uppbära hela hemvägsersättningen.
Det är således en högst betydande extra ersättning, som dessa
lotsar inkasserat på den verksamheten.

Jag kan icke förstå, huru det, såsom utskottsmajoriteten här säger, kan föreligga
säregna omständigheter, som tala för en billighetsprövning i den riktning
man ifrågasätter, nämligen att man skulle lämna ersättning för rättegångskostnaderna.

Då således, herr talman, principiella skäl tala emot en så beskaffad rekommendation,
som utskottsmajoriteten velat giva, och några billighetsskäl alls
icke kunna åberopas, hemställer jag om bifall till den reservation, som avgivits
av herr Lindblad och mig m. fl.

Herr Björck: Herr talman! Den fråga, som här föreligger, innesluter, såsom
den siste, ärade talaren framhållit, ett ganska kinkigt spörsmål. Jag är
också fullkomligt ense med herr Dahl därutinnan att det måste noga övervägas,
innan riksdagen ingriper i och reglerar ett rättsförhållande mellan staten och
en enskild part, sedan ett laga utslag i målet har fallit. Efter mm mening
kan det dock finnas anledning till undantag.

. Om jag icke missminner mig, har herr Dahl ganska nyligen varit med om att
tillrada riksdagen att i enlighet med en kungl. proposition efterskänka dyrtidstillägg
— det gällde ett mål angående vissa av vattenfallsstyrelsens ledamöter
olagligen utkvitterade dyrtidstillägg, i vilket mål även laga dom meddelats.
I det fallet förspordes från herr Dahl inga betänkligheter! Det kan
hända, att omständigheterna då voro mycket säregna, men det upplystes i den
debatt, som fördes i den frågan i andra kammaren, att boet efter en av dem,
som skulle beredas denna förmån, lämnade en behållning av 13 miljoner kronor,
tror^jag, så att några ömmande omständigheter funnos i det fallet förvisso
icke att åberopa.

Nu vill jag. fästa kammarens uppmärksamhet på att striden här gäller ett
ganska platoniskt uttalande i motiveringen. Herr Enhörning m. fl. motionera
om att dessa lotsar skola få full ersättning för vad de fråndömts av högsta domstolen.
Något sådant har utskottet icke kunnat reflektera på, utan alla i utskottet
ha varit fullkomligt överens om att med hänvisning till högsta domstolens
utslag avstyrka motionen.

Man kan emellertid icke bestrida att detta mål har en ganska egendomlig
bakgrund. Förhållandet är nämligen det, att beträffande den sista processen,
som det här gäller, hade lotsarna fått rätt i två instanser, innan målet nådde
högsta domstolen, och kronan följaktligen fått orätt. Och det hör till pjäsen,
att i en tidigare rättegång fingo de rätt i hovrätten, och då ansåg kronans
högsta åklagarmyndighet, justitiekanslern, saken vara så klar, att han vägrade
medgiva målets fullföljande hos högsta domstolen. Därmed blev alltså hovrättens
dom lagstånden, och beträffande den eller de lotsar, som förde den
rättegången —• jag minns icke, hur många det var — gäller alltså en annan

Om

återgäldande
av vissa
till lots ver ket
inlevererade
ersättningsmedel.

(Forts.)

Nr 28. 26

Lördagen den 11 mai f- m.

Om

återgäldande
av vissa
till lotsverket
inlevererade
ersättningsmedel.

(l’orts.)

rätt än i det här föreliggande fallet. Det är en säregen omständighet i detta
mål. En annan säregen omständighet, som jag skulle vilja fästa kammarens
uppmärksamhet på, är den, att åtminstone för en lekman förefaller lotsförfattningen
vara ovanligt vårdslös skriven. Man har uppenbarligen icke tänkt
sig, att sådana fall som det föreliggande skulle kunna inträda. Man har icke
tänkt på världskriget, och det må vara förlåtligt, men man kan icke komma
ifrån att de grundläggande bestämmelserna äro mycket svårtolkade, vilket för
övrigt framgår av att olika domstolar stannat i olika beslut. Och ända så
långt upp som i högsta domstolen var föredragande revisionssekreteraren skiljaktig
och ansåg, att man skulle döma, såsom jag efter vanligt bondförnuft tycker
var ganska rimligt, så att de skulle få tillgodoräkna sig ersättning för
lotsning från svensk till utländsk hamn, då lotsningen verkligen försiggick på
öppna havet och det icke gällde att krypa med fartyget utefter land. På alla
punkter har det således förefunnits skiljaktiga meningar, och att det är ett
mycket tilltrasslat mål, det tror jag att litet var, även herr Dahl, skall vara
benägen att erkänna.

Utskottsmajoriteten har haft den uppfattningen, att om det nu skulle komma
en framställning ifrån dessa lotsar om att få något litet bidrag till de rätt
dryga rättegångskostnaderna, skall man icke genom ett avslag på motionen
ställa så till, att Kungl. Maj:t utan vidare avslår denna framställning, utan
man skall understryka, att det finns anledning för Kungl. Maj:t att fundera
på den saken, huruvida det kan vara rimligt eller icke. I sak har utskottet
vinnlagt sig att skriva så litet bindande, att i det avseendet herr Dahl icke
behöver ha någon rimlig grund för sina farhågor. Det står ju i betänkandet,
såsom kammaren behagade finna, att med »hänsyn till i ärendet föreliggande
säregna omständigheter bör det emellertid enligt utskottets mening icke få anses
uteslutet, att Kungl. Maj :t på given anledning ingår i ett övervägande, huruvida
och i vad män av billighetsskäl någon mindre ersättning för rättegångens
förande må kunna tillerkännas lotsarna i fråga». Jag måste bestämt säga
ifrån att jag icke vet. hur det över huvud skall vara möjligt att åstadkomma
ett uttalande, som möjliggör en saklig prövning för Kungl. Maj :t, i mindre bindande
ordalag än här varit fallet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan
och motivering.

Herr Leander: Herr talman! Det är litet svårt att inför den, som icke

är insatt i ärendet, fullt klargöra vad det gäller. Herr Enhörning har försökt
belysa frågan, men det kan ju hända, att hans upplysning behöver i viss mån
kompletteras.

Det är emellertid här fråga om vem ersättningen för lotsning, som under en
viss period verkställts över öppen sjö, som det heter, skall tillhöra. Dylik lotsning
har skilt sig från vanlig, verklig lotsning därutinnan, att den verkställts
utanför vederbörande befattningshavares lotsningsområde och varit mer av
frivillig karaktär. Inom respektive lotsningsområde har det naturligtvis ständigt
varit lotsarnas skyldighet att förrätta lotsning, men dylik skyldighet har
icke påvilat dem i fråga om lotsning över öppen sjö. Ersättningen därför har
även utgått enligt överenskommelse mellan fartygsbefälhavaren och lotsen.

Numera eller efter år 1920 har skillnaden mellan dessa båda slag av lotsning
bortfallit och all lotsning ersättes nu efter vissa taxor. Enligt den avlöningsreform
för lotsverket, som trädde i kraft den 1 januari 1915, skola 60 procent av
inflytande lotsavgifter tillfalla statsverket, men detta ansågs dock tillämpligt
endast i fråga om ersättningen för verkliga eller vanliga lotsningar. Betalningen
för lotsningen över öppen sjö betraktades såsom fortfarande tillhörande lotsen,
alldenstund lian ägde att därom träffa överenskommelse med fartygsbe -

Lördagen den 11 maj f. m.

27 Nr 28.

fälhavaren, och man kan icke lycka annat än att det måste framstå såsom ett
egendomligt förhållande, om staten skulle vara delaktig i intäkter, vilkas storlek
det ligger i en underordnad statstjänstemans fria skön att bestämma. För
övrigt kunde det bli ganska kvistigt att avgöra, vilken del av den överenskomna
ersättningen som vore att hänföra till loispenningar och vilken del skulle
räknas till hemvägsersättning, vilken senare del ju skall tillfalla lotsen oavkortad.
Emellertid utfärdade lotsstyrelsen i mars månad 1915 en föreskrift
om att den av lotsarna överenskomna ersättningen för öppensjöförrättning
skulle hänföras till lotsavgifterna, som således skulle fördelas i enlighet med
övriga till lotsplatsen inflytande, lotsavgifter. Lotsarna iiro ett laglydigt folk,
och på grund därav ställde de sig denna föreskrift till efterrättelse i den förhoppningen,
som herr Enhörning framhöll, att de ändå skulle få sin rätt. Emellertid
var det en av lotsarna — det har icke berörts förut, tror jag, och det vill
jag särskilt trycka på — som fann, att han icke behövde ställa sig denna generallotsstyrelsens
föreskrift till efterrättelse. Han var så säker på sin rätt, att
han uraktlåt att inleverera de GO procenten till statsverket utan behöll dem
för egen räkning, såsom förut varit förhållandet.

Då väckte lotsstyrelsen rättegång emot honom, men såväl rådhusrätten i
Malmö, där rättegången först anhängiggjordes, som sedan hovrätten gåvo lotsen
rätt, och han fick på grund därav behålla sina pengar. Såsom förut av herr
Björck framhållits, ansåg justitiekanslern saken vara så klar, att han icke gav
tillstånd, att talan i högsta domstolen skulle få fullföljas. Man kan icke förtänka
de lotsar, som inlevererat dessa medel till statsverket, enligt lotsst.yrelsens
föreskrift, om de tyckte, att likheten inför lagen borde bjuda, att också de
fingo tillbaka vad de inlevererat, så att de kommo i åtnjutande av dessa pengar
likaväl som den lots, som satt sig över lotsstyrelsens föreskrift. Då detta icke
lyckades i godo, väckte de rättegång emot kronan i syfte att återfå de inlevererade
medlen. Det har redan upplysts om att Svea hovrätt den gången tillerkände
dem den rätten. De vunno nämligen gentemot kronan i hovrätten, men
när sedan målet kom till högsta domstolen, ändrades förhållandet, ty nu inträffade
den mycket egendomliga situationen, att den lots, som satt sig över lotsstyrelsens
föreskrift, eller, låt oss säga, den lots, som trotsat denna föreskrift,
fick behålla sina pengar, medan de lotsar, som i lydnad för lotsstyrelsens föreskrift
inlevererat medlen, gingo miste om desamma. Jag undrar, om detta är
ett bra sätt att befordra och främja laglydnad här i landet,

Nu är det naturligtvis så, att samtliga utslag i målet grunda sig på lag och
rätt. Detta fall visar endast, att lagtolkningen kan vara ganska olika, ty vad
Svea hovrätt fann vara rätt och riktigt underkändes av högsta domstolen, och
sådant inträffar ju för all del ganska ofta.

Riksdagen är ju ingen dömande myndighet i främsta rummet utan en beviljande
myndighet och kan därför taga hänsyn till billighetsskäl. Nu påstår
herr Dahl, att det icke finns några sådana, men jag tänker mig, att efter vad
jag här framfört skall man inse, att dylika skäl här verkligen föreligga, och
riksdagen icke blott kan utan riksdagen bör taga hänsyn till dylika skäl.

_ Naturligtvis skulle jag ju gärna, eftersom jag har undertecknat motionen,
vilja instämma i herr Enhörnings yrkande. Jag anser det emellertid vara hopplöst.
Däremot tycker jag, att kammaren ändå skulle kunna gå så långt som
utskottet gått, ty nog finns det ändå en skälig anledning, att dessa lotsar, som
kostat på så mycket för denna rättegång, som de av ovannämnda anledning
anhängiggjort mot kronan, skola kunna få tillbaka åtminstone någon del av
kostnaderna därför. Jag undar vem av oss, om vi varit i samma ställning, som
icke skulle ha handlat så som dessa lotsar, när de hade ett tydligt exempel på
att domstolen tillerkänt den ovannämnde lotsen hela den ersättning han erhållit
för öppensjölotsningen? Vilken av oss skulle då icke ha tänkt: »Ja, här

Om

återgäldande
av vissa
till lotsverket
inlevererade
ersättningsmedel.

(Forts.)

Sr 28. 28

Lördagen den 11 maj f. m.

Om

återgäldande
av vissa
till lotsverket
inlevererade
ersättningsmedel.

(Forts.)

föreligger ju ett tydligt bevis för att vi lotsar ha rätt i vår uppfattning, att vi
skola ha ersättning» — och vem av oss skulle på grund därav icke ha inlett
rättegång för att kunna återvinna dessa inlevererade medel?

Jag ber att få yrka bifall till utskottets motivering i detta ärende, ty jag
anser ändå, att det är fullt befogat, att de ifrågavarande lotsarna åtminstone få
något för allt det besvär de haft. Det enda riktiga vore naturligtvis, att de
finge sina pengar tillbaka helt och hållet, men det är, som sagt, omöjligt och
därför inskränker jag mig till att endast yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Dahl: Endast några ord, herr talman! Att, sedan högsta domstolens
utslag i rättegången föreligger, i likhet med den föregående talaren gå in på
någon diskussion av själva rättsfrågan kan för mig ej komma i fråga. Men
när han framhåller, att det skulle bli upprörande missförhållanden i rättsställningen
för den ena och andra medborgaren, därför att beträffande en viss av
dessa lotsar, mot vilken tidigare rättsanspråk framställts, justitiekanslern med
sin tolkning av författningen underlät att föra denna rättsfråga under högsta
domstolens prövning, och att därigenom ett stort missförhållande skulle inträtt,
kan jag icke följa honom. Att justitiekanslern här med sin tolkning underlåtit
något, som efter min mening borde ha varit hans plikt — det var verkligen
ett viktigt spörsmål som borde ha förts till prövning ända upp till högsta domstolen
— kan väl icke inverka på vårt ståndpunktstagande till denna fråga, sedan
högsta domstolen har meddelat slutligt utslag.

Herr Björck ville gent emot mig anföra ett argument, som förvånade mig,
då han förklarade, att jag, då för några dagar sedan ett ärende avgjordes angående
viss återbäringsskyldighet för några ledamöter av vattenfallsstyrelsen,
hade intagit en annan ståndpunkt. Jag ber att få säga, att herr Björck misstagit
sig. Jag hade nämligen den uppfattningen, att man ej skulle kunna
efterskänka det belopp, som genom regeringsrättens utslag hade blivit fastställt
att återbäras, men härmed har jag visst icke sagt, att icke sådana förhållanden
kunna förekomma, att man får lov att rubba på en princip. Frågan är
just, huruvida så utomordentliga förhållanden här föreligga, att man bör rubba
på principen. Det skall vara säregna förhållanden, som skola föreligga, såsom
utskottet förmenar, men jag för min del bestrider, att så här är fallet.

Nu säger herr Björck, att utlåtandet är så ytterst vagt skrivet, att det icke
mycket förpliktar, men ögonblicket efter säger han, att majoriteten velat understryka
—- det ordet använde han — för Kungl. Maj :t, att här föreligger anledning
till billighetsprövning. Det är just detta understrykande, som jag också
utläst ur denna till ordalagen visserligen tämligen vaga motivering, det är
detta understrykande — säger jag — som jag för min del absolut icke vill vara
med om utan anser vara opåkallat.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, att i avseende
på utskottets i det nu förevarande utlåtandet gjorda hemställan yrkats dels bifall
till samma hemställan, dels ock bifall till de i ämnet väckta motionerna.
Därjämte hade beträffande utskottets motivering förekommit olika yrkanden,
till vilka herr förste vice talmannen ville återkomma efteråt, om anledning
därtill gåves.

Sedermera gjordes propositioner enligt de förstnämnda båda yrkandena; och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Lördagen den 11 maj f. in.

29 Nr 28.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets uttalanden skulle godkännas, dels ock att kammaren
skulle godkänna den motivering, som förordats i den av herr Lindblad in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen propositioner i enlighet med berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets
uttalanden vara med övervägande ja besvarad.

Om

återgäldande
av vissa
till lotsverket
inlevererade
ersättningsmedel.

(Fort».)

Herr Dahl begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som i avseende å motiveringen i statsutskottets utlåtande nr 100 godkänner
utskottets uttalanden, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja j
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering, som förordats i den av herr Lindblad
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 101, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för uppförande för telegrafverkets räkning
av en stationsbyggnad i Malmö m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 15 mars 1929 avlåten, till statsutskottet hänvisad
proposition, nr 183, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att för
uppförande för telegrafverkets räkning av stationsbyggnad i Malmö för budgetåret
1929—1930 anvisa ett reservationsanslag av 480,000 kronor, att utgå
av lånemedel.

Avg.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
lin.

I förevarande ämne hade inom riksdagen motionsvis hemställts
dels i tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr
73, av herr■ S. Linders m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 115, av
herr N. Månsson i Erlandsro m. fl., att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t föreslå, att vid prövning av länsstyrelsens i Malmö lokalfråga måtte tagas
i övervägande, huruvida icke densamma skulle kunna lösas i huvudsaklig
överensstämmelse med ett av ingenjör Evers avgivet anbud;

dels ock av herr ./. Jönsson i Revinge i en inom andra kammaren väckt motion,
nr 129, att riksdagen måtte 1) besluta, att i Kronprinsens husarers förutvarande
kasernetablissement skulle inredas lokaler för Malmöhus läns länsstyrelse;
samt 2) för ändamålet bevilja ett anslag av 400,000 kronor, varav
på 1929—1930 års riksstat 200,000 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition samt med

Nr 48.

30

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Forte.)

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Widell, Svensson i Kompersmåla och Holmgren, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till Kungl. Maj :ts proposition;

2) av herrar Olof Olsson, Bergqvist, Rydén, Bergström, Petrén, Nilsson i
Örebro och Jönsson i Revinge, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall
till herr Jönssons i Revinge i ämnet väckta motion; samt

3) av herr Olsson i Kullenbergstorp, som ansett, att utskottets yttrande och
förslag bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan,
att riksdagen måtte, i anledning av de av herr Linders in. fl. och herr
Månsson i Erlandsro i ämnet väckta motionerna (1:73 och II: 115) och med
avslag å Kungl. Maj :ts förevarande proposition och den av herr Jönsson i
Revinge i ämnet väckta motionen 11:129, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att vid prövning av länsstyrelsens i Malmö lokalfråga måtte tagas i övervägande,
huruvida icke densamma skulle kunna lösas i huvudsaklig överensstämmelse
med det av ingenjören Evers avgivna anbud.

Herr Widell: Såsom framgår av det föredragna utskottsbetänkandet. före ligga

fyra olika förslag till ordnande av länsstyrelsens i Malmö lokalfråga.
Två av dessa förslag avse att ordna saken utan att någon särskild byggnad
skulle uppföras. Av dessa förslag märkes först och främst Kungl. Maj :ts,
enligt vilket länsstyrelsen skulle inrymmas i den byggnad, som är under uppförande
för telegrafverkets räkning. Vidare ha vi det förslag, som framlades
på sin tid av kasernkommittén och som 1928 års riksdag omfattade, nämligen
att länsstyrelsen skulle inrymmas i den nu öde liggande Kronprinsens husarregementes
kasern. Dessa två förslag påkalla sålunda icke någon nybyggnad.
Så ha vi två andra förslag till ordnande, som båda påkalla uppförandet av
särskild byggnad för ändamålet. Det ena är det, som utskottsmajoriteten tillstyrkt,
nämligen uppförandet av en ny byggnad på en staten tillhörig tomt i
kvarteret Karin. Och slutligen ha vi det förslag, som framlagts av en motionär,
att man skulle antaga ett av ingenjören Evers framställt förslag om att
han skulle uppföra en byggnad, som staten sedan skulle förhyra eller inlösa.

Då det nu föreligger två förslag, som lösa frågan utan uppförande av en
särskild byggnad och därmed möjliggöra en betydande besparing i fråga om
engångskostnaderna, hade man ju haft all anledning vänta, att statsutskottets
majoritet enligt sina traditioner skulle ansluta sig till ett av dessa förslag. Så
har emellertid ej skett, utan statsutskottets majoritet har gått in för uppförandet
av en byggnad med åtföljande betydande engångskostnader. För Kungl.
Maj:ts förslag ha endast tre ledamöter, bland dem jag, reserverat sig. För förslaget
om kasernens användande ha sju ledamöter reserverat sig, och så är det
en ledamot, som reserverat sig till förmån för det Eversska förslaget. Det är
således en ganska knapp majoritet, som inom statsutskottet burit fram utskottets
eget förslag.

Då statsutskottets majoritet går in för denna betydande engångskostnad, som
uppförandet av en särskild byggnad på tomten inom kvarteret Karin innebär,
skulle man naturligtvis vänta, att det anförts synnerligen bärande skäl därför.

avslag å herr Linders m. fl., herr Månssons i Erlandsro m. fl. och herr Jönssons
i Revinge i ämnet väckta motioner (I: 73 och II: 115 samt 129), måtte

a) för uppförande för telegrafverkets räkning av stationsbyggnad i Malmö
för budgetåret 1929—1930 under utgifter för kapitalökning anvisa ett reservationsanslag
av 480,000 kronor, att utgå av lånemedel;

b) för nybyggnad för länsstyrelsen i Malmöhus län inom kvarteret Karin i
Malmö för budgetåret 1929—1930 under riksstatens sjätte huvudtitel anvisa
ett extra reservationsanslag av 200,000 kronor.

Lördagen den 11 maj f. m.

31 Nr 28.

Utskottet anför emellertid mot Kungl. Maj.-t endast två skäl. Det ena är,
att det skulle vara obehagligt för länsstyrelsen att inrymmas i samma byggnad
som en automatisk telefonstation med dess vidlyftiga maskinella anordningar.
Nu tror jag verkligen ej, att dessa maskinella anordningar medföra i minsta
mån sådant buller, att det skulle på något sätt störa arbetet inom länsstyrelsen.
Det skälet tror jag icke kan tillmätas någon nämnvärd betydelse. Det
andra skälet är, att, om man går in för Kungl. Maj :ts förslag, har man gått
in för ett provisorium, därför att det är i förväg klart, att länsstyrelsen icke
för all framtid kan inrymmas i telegrafverkets byggnad. Om tjugu år eller
så kommer antagligen telegrafverket självt att behöva denna del av byggnaden,
och då måste länsstyrelsen flytta. Nu menar man, att det skulle vara så
förskräckligt stor olägenhet för länsstyrelsen att flytta efter tjugu år. Ja, är
det så farligt? Vi ha här i Stockholm sannerligen erfarenhet av hur ämbetsverk
fått flytta från lokal till lokal, ofta efter mycket kortare tid än tjugu
år, och inte har jag hört klagomål däröver. Det går ganska lätt och utan större
kostnader. . Vi få komma ihåg, att telegrafstyrelsen ej kan köra ut länsstyrelsen
ur sina lokaler, utan att riksdagen är med om det. Och riksdagen får
alltid sitt ord med i saken, innan frågan blir avgjord. För min del kan jag
därför icke tillmäta det skälet, att en förläggning enligt Kungl. Maj :ts förslag
skulle bli ett provisorium, någon så stor betydelse.

Kungl. Maj :ts förslag är utan jämförelse av alla förslag det, som förorsakar
de minsta engångskostnaderna -— de engångskostnader, som uppstå, inskränka
sig till 160,000 kronor — och dessa behöva icke ens belasta riksstaten
utan skulle tagas av telegrafverkets förnyelsefond. Om man bifaller Kungl.
Maj :ts förslag till länsstyrelsens i Malmö lokalfrågas lösande, fordras sålunda
icke något som helst anslag från riksstaten. Det anslag, som erfordras,
avser ett fullföljande av arbetet på telegrafverkets egen byggnad, och de årliga
kostnaderna komma även. att ställa sig synnerligen låga enligt Kungl. Maj:ts
förslag. Jag kan därför icke finna annat än att Kungl. Maj:ts förslag, finansiellt
sett, är utan jämförelse det bästa. Och beträffande belägenheten för lokalerna
av Kungl. Maj :ts förslag överlägset alla andra förslag utom det Eversska,
som emellertid torde vara alldeles ur räkningen. Men om man nu håller
så förfärligt mycket på att vi icke skola gå in för ett provisorium utan måste
ordna saken definitivt, ja, då kan väl frågan ordnas definitivt utan nybyggnad
genom att gå in för att använda kasernen. Jag får alltså säga, att om
jag skall välja mellan utskottets förslag och förslaget att använda kasernen,
tvekar jag icke ett ögonblick att ansluta mig till dem, som vilja använda husarkasernen
och icke vilja bygga ett nytt hus. Men då enligt min uppfattning
Kungl. Maj :ts förslag är överlägset alla andra förslag, anhåller jag, herr talman,
att få.yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag, men, därest detta skulle
bli utslaget i voteringen, kommer jag, såsom jag redan antytt, att ansluta mig
till förslaget om kasernbyggnadens användande.

Häri instämde herr Sv''ensson, Martin.

Herr Rydén: Jämte nagra av utskottets ledamöter har jag undertecknat
en reservation till det. föreliggande utlåtandet, och denna reservation går ut på
att riksdagen borde i denna fråga vidhålla den ståndpunkt, till vilken den
kom i fjol. Det har varit ett förfärligt vankelmod, som utmärkt länsstyrelsen
i Malmö beträffande denna lokalfråga. Vi hade i fjol ett förslag, som gick
ut på att inrymma länsstyrelsen i. telegrafverkets hus, som då beträffande
länsstyrelsens lokaler var tilltaget i en något mindre storlek än i årets proposition.
Det förslaget ansag länsstyrelsen där nere den gången vara mycket
olämpligt, och tveksamheten från länsstyrelsens sida föranledde, att åtskil -

Ang.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Forts.)

Nr 28.

32

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Forts.)

liga av statsutskottets ledamöter på ort och ställe satte sig in i byggnadsfrågan.
Vi besågo kasemlokalerna och de tomtplatser, som skulle kunna komma
i fråga, och då kommo åtskilliga av oss, som voro där nere — vi voro ganska
många och däribland flera av dem, som nu tillhöra utskottsmajoriteten ■—
samstämmigt till den uppfattningen, att det billigaste sättet och det^i det långa
loppet mest tillfredsställande sättet att lösa länsstyrelsens lokalfråga var att
använda sig av den gamla Kronprinsens husarregementes kasern, som ju ligger
synnerligen förnämligt och vackert till. Låt vara, att den ligger litet långt
horta från Stortorget, men platsen ligger dock, om man tager hänsyn till Malmö
stads bebyggelse åt sydväst, åt limhamnshållet, och till stadens hela areal,
redan nu ganska centralt, och i en framtid kommer den att ligga i hjärtpunkten
av staden. Man kom till det resultatet, att man icke kunde låta denna byggnad
stå tom, som, enligt vad som uppgivits, är den kanske bäst byggda av
alla våra kaserner. Det är nämligen icke en kasern, som är byggd efter 1907
eller 1908 års modell, utan en äldre, mycket massivt byggd^ kasern, som väl
kan tjäna vilket statligt ändamål som helst, om man har måttliga ^anspråk i
fråga om exempelvis rummens höjd, som ju alltid i en kasern blir något högre
än i andra byggnader.

Den kostnadssumma, man räknade med för att få länsstyrelsen inrymd
i husarkasernen, gick efter våra kalkyler något under de 400,000 kronor, som
man i år beräknar för denna sak. Genom att taga i ansprak husarkasernen får
man för det första mycket rikliga utrymmen. Vi skola komma ihåg, att den
står tom, och det lär icke bli några inkomster att tala om utav den, bara utgifter
för staten, därför att det gäller att hålla en viss tillsyn över de nuvarande
lokalerna. Man kan nu i husarkasernen rymma in alla de lokaler, som
länsstyrelsen med sin nuvarande omfattning behöver. Man kan därjämte inrymma
lantmäterikontoret, som nu förhyr lokal i posthuset i Malmö, men som
det ur många synpunkter är till fördel att få förlagt till länsstyrelsens eget
hus, och därjämte får man i kasernen även utrymme för de ämbetsmän och
den personal och de anordningar, som bliva erforderliga i samband^ med en
eventuell förändring av uppbördsväsendet, vilket ju många anse måste äga
rum inom en rätt så nära liggande framtid. Såvitt man nu kan bedöma saken,
kan man säga, att utrymmet i husarkasernen bör räcka till efter den ändring,
som länsarkitekten Blanck gjort, för den framtid, som den nuvarande generationen
kan överblicka, och det skulle då kosta 400,000 kronor.

Det är emellertid att märka, att med detta följer även en annan sak, nämligen
att omkring husarkasernen ligger 70,000 kvm. jord, som äges av staten,
det område, där den stora kaserngården och de gamla ridbanorna äro belägna,
och det är ett område, som ligger bevuxet med ogräs utan någon som helst
avkastning för statsverket. I samma ögonblick man inhyser länsstyrelsen i
kasernen, kommer det att uppstå ett intresse för en byggnadsverksamhet på
platsen, och min personliga uppfattning är den, att denna tomtmark, som nu
ligger för fäfot i kronans hand, kommer att mer än helt betala de ändringar
i kasernen, som föranledas av länsstyrelsens inflyttning. I verkligheten kommer
staten här genom att taga i anspråk kasernen icke att få några utgifter
direkt för detta, utan det blir inkomster i stället genom försäljning av tomtmarken.

Nu tycker jag, gammal malmöbo som jag är, att det nästan är sorgligt att
se, att dessa kasernbyggnader, som dock ligga vid stadens vackraste park
med utsikt åt Öresund, skola ligga alldeles öde och på det sättet ej tjäna något
ändamål. Och jag skulle tro, att de malmöbor, som nu äro så intresserade av
att husarkasernen icke skall tagas i anspråk, komma att bli lagom glada en
dag, när det visar sig, att husarkasernen kommer att stå som en ödebyggnad
mitt i stadens stora parkområde.

Lördagen den 11 maj f. in.

Nr 2H.

Således, herr talman, det förslag, som här efter min uppfattning- ur det mest
ekonomiska oeh med hänsyn till framtiden, därför nit, det ger utrymme även
åt framtida behov, det avgjort bästa, är det, som statsutskottet i fjol kom till

An g.
beredande
lokaler /<
länsstyrel.''

Ang.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen

efter besök på ort och ställe, nämligen förslaget att inreda husarkasernen, i Malmöhus
När vi voro där, voro landshövdingen och övriga ledamöter av läns- län styrelsen

mycket intresserade av att få denna kasern inredd för sina behov. (Forts.)

Sedan kom emellertid ett annat uppslag från en privatperson där nere, ombud
för aktiebolaget Armerad betong. Han kom in med anbud att bygga ett hus,
och genast hoppade landshövdingen på det förslaget. Senare kom det upp i
form av en motion till riksdagen. Den undersökning, som gjordes beträffande
detta projekt, visar ju, att detta förslag icke, såsom man ansett, inneburit
någon så alldeles oegennyttigt övad välgörenhet mot kronan, utan att det är
en ganska kraftig företagarvinst, som antagandet av detta anbud skulle bereda
vederbörande firma. Detta förslag ha några motionärer från malmöhuslänsbänken
fört fram i riksdagen, och så har det kommit fram i herr Olssons
i Kullenbergstorp reservation. I utskottet kunde detta förslag ej vinna något
som helst gehör. Det kan erbjuda ett litet centralare läge möjligen, men det är
å andra sidan ur många synpunkter icke sympatiskt att på det sättet ordna
saken. Så kom Kungl. Maj:t med sitt förslag i år att låta länsstyrelsen provisoriskt
bo i telegrafverkets knappt påbörjade nybyggnad, men med möjlighet
till ökat utrymme och måhända ökad möjlighet till att i lugn få stanna
i kanske ett par årtionden. Beträffande det förslaget vill jag icke förneka,
att det ligger åtskilligt i vad herr Widell yttrade, att det hade den fördelen,
att det icke i dag krävdes några särskilda statsutgifter för att kunna ordna
saken, men å andra sidan tycker jag, att så långt kan man ändå ge rätt åt
opinionen i Malmö och inom Malmö länsstyrelse, att det icke är tilltalande att
lösa länsstyrelsens byggnadsfråga på det sätt, att den får bo inhyses hos ett av
kommunikationsverken på ganska obestämd tid. Jag tycker, att det ligger
fullt fog i det önskemål, som finnes, att en länsstyrelse skall ha sina egna
lokaler och bo oberoende av andra ämbetsverk, som skulle kunna ha att säga
till om åtskilligt i det hänseendet. Det gör, att jag icke ansett mig kunna
tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag i detta ärende, och ehuru jag i rätt mycket
delar herr Widells allmänna syn på saken, har jag icke kunnat följa honom
och Kungl. Maj:t.

Nu kommer emellertid i år fullständigt överraskande -— jag vet icke varifrån
inom statsutskottets majoritet det kommit upp — på statsutskottets fjärde
avdelning ett förslag om att man skall refusera alla de projekt, som hittills varit
uppe, såväl kasernförslaget, som man var med om i fjol, och Kungl. Maj :ts
förslag, som även det av några representater för Malmöhus län framförda förslaget
att använda sig av ett privathus och antaga ett nytt projekt, som icke
varit framlagt motionsvis eller i proposition, nämligen att bygga i kvarteret
Karin, som visserligen icke ligger alldeles på metern lika långt från det nuvarande
residenset som kasernen, ehuru det icke är så förfärligt stor skillnad
på avstånden. Jag vill visst ej bestrida, att man kan bygga i kvarteret Karin
på tillfredsställande sätt, men det kostar 525,000 kronor, och det förslaget inrymmer
icke lokaler för lantmäterikontor och icke reservutrymmen, som kunna
komma att behövas, om uppbördsväsendet skulle omorganiseras. Sålunda.
om man går in för statsutskottsma.joritetens förslag, lägger man ut 525,000
kronor kontant, man får betydligt mindre utrymmen, man bygger på kortare
sikt, och man har icke möjlighet att få in alla med länsstyrelsen i framtiden
sammanhängande myndigheter i samma byggnad. Lägger jag sedan till, att
denna tomt värderats — jag kan icke bedöma, om det är riktigt — till ett
par hundra tusen kronor, så får man säga, att nog är det en konstig affär.

Första kammarens protokoll 1929. Nr 28.

3

Nr 28. 34

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Forte.)

Detta säger jag som gammal malmöbo, som känner till förhållandena, och jag
förstår ej, hur representanter för Malmöhus län förmåtts beskriva hela denna
karusellbana, som deras landshövding beskrivit beträffande denna byggnadsfråga,
så att man det ena året står på en linje och sedan slår in på en annan
linje, allteftersom vinden blåser, och därefter på en tredje och nu på en fjärde
linje. Jag kan säga, vilket också kan bestyrkas av flera, som voro med om
besöket i Malmö i fjol, att då betecknades kvarteret Karin, som statsutskottets
majoritet nu vill bygga på, av länsstyrelsens tillstädesvarande medlemmar såsom
en synnerligen olämplig byggnadsplats. Och som herrarna minnas, återspeglas
det på det sättet i riksdagsbehandlingen, att frågan om kvarteret Karin
var uppe ett slag i fjol i samband med att staten till Malmö stad sålde
det s. k. asylområdet. I det sammanhanget var frågan om kvarteret Karin
uppe, ty statsutskottet resonerade så, att kvarteret Karin var lämnat till
staten från Malmö stad men med det servitutet, att där skulle byggas antingen
residens eller en annan monumental byggnad. Men när staten för ett, såsom
jag tror, mycket moderat pris sålde hela asylområdet, föreslog statsutskottet
det villkoret, som också riksdagen godkände och som blivit genomfört, att
Malmö stad skulle stryka detta servitut på kvarteret Karin. Det visade sig
alltså tydligt, att man resonerade på det sättet, att Karin vore ur spelet som
byggnadsplats för länsstyrelsen, och därför avlägsnade man det servitut, som
belastade området i kronans hand.

Med bästa vilja, herr talman, kan jag inte riktigt förstå denna cirkusmässiga
behandling av en fråga. Man skall väl veta, vad man vill, och.ville riksdagen
och statsutskottet i fjol, att vi skulle företaga ändringar i. kasernen
och göra den i ordning, så skola vi väl i år inte utan vidare springa från
detta för ett alldeles nytt projekt, som i fjol från länsstyrelsens vid vårt besök
tillstädesvarande medlemmar betecknades såsom mycket otillfredsställande.
Jag måste därför, herr talman, finna det riktiga vara, att riksdagen vidhåller
sin ståndpunkt från i fjol, som grundades på en undersökning vid ett besök
på platsen och ingående samtal med länsstyrelsen i Malmö om denna sak.
Jag har därför icke kunnat finna det riktigt att biträda utskottets hemställan,
utan jag ber, herr talman, att i mom. b) få yrka bifall till den av^ herr
Olof Olsson m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade reservationen, som går ut
på att lokaler för länsstyrelsen skola inredas i husarkasernen och att kvarteret
Karin får vara i fred och användas för annat ändamål.

Jag yrkar bifall till herr Olof Olssons m. fl. reservation.

I detta anförande instämde herr Rosén.

Herr Lindblad: Herr talman! Denna fråga har vållat oss åtskilliga be kymmer

på fjärde avdelningen, där den först behandlades.

Det är icke riktigt, som den siste ärade talaren sade, att frågan om kvarteret
Karins användning för ifrågavarande ändamål icke varit uppe förrän nu, ty i
allra första början var byggnadsstyrelsen inne på tanken att bebygga detta
kvarter för länsstyrelsens i Malmö räkning. Sedan har det ju varit jämförelsevis
tyst i frågan om denna tomts bebyggande, därför att andra förslag ha
varit under diskussion. Malmö länsstyrelse har i hög grad bristfälliga lokaler,
och redan 1927 gjorde den en framställning till Kungl. Maj:t om förbättrade
sådana. Då hemställde länsstyrelsen att få sina lokaler förlagda till kasernen,
och kasernkommittén, som hördes i frågan, tillstyrkte förslaget. Den
ansåg, att kasernen därigenom skulle kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt
sätt. Även sedermera har länsstyrelsen ända till den 17 januari i år vidhållit
sin önskan att få flytta sina lokaliteter till kasernbyggnaden. Men under tiden
framkom ju frågan om en stationsbyggnad för telegrafverkets räkning, och

Lördagen den 11 maj f. m.

35 Nr 28.

byggnadsstyrelsen fick då uppgöra planer för inrättande av lokaler i denna
byggnad även för länsstyrelsen. Länsstyrelsen har vid flerfaldiga tillfällen
opponerat sig mot projektet, att den skulle bli hyresgäst i telegrafverkets nya
hus, och telegrafstyrelsen har icke heller visat sig vidare angelägen om att få
länsstyrelsen som hyresgäst. Det förelåg således ingen särskild önskan från
länsstyrelsen att komma dit, utan tvärtom har länsstyrelsen ganska skarpt
polemiserat mot förslaget om dess förflyttning till telefonstationshuset, först
och främst därför att nödigt utrymme där icke kunde reserveras för en eventuellt
erforderlig utvidgning av länsstyrelsens lokaler, och dessutom av den
anledningen, att det ju endast skulle bli ett provisorium.

När då frågan i fjol var före, var statsutskottets fjärde avdelning nere i
Malmö och besåg kasernbyggnaden. Man var då allmänt ense om att denna
skulle vara synnerligen lämplig, om den bleve iordningställd. Länsarkitekten
i Malmö hade uppgjort ett förslag, som slutade på en kostnad av 290,000 kronor.
Emellertid hade dessförinnan byggnadsstyrelsen gjort en beräkning, enligt
vilken kostnaden skulle uppgå till 475,000 kronor. Nu har detta förslag
omarbetats, och byggnadsstyrelsen tror sig kunna iordningställa lokaler i kasernen
för 400,000 kronor men anser, att lokalerna icke kunna bliva så lämpliga
för ändamålet, som de skulle kunna bliva i en byggnad, som direkt uppfördes
för länsstyrelsens räkning. Dessutom skulle de kräva eu merkostnad
för bränsle av 8,000 kronor om året, därför att det är onödigt högt i taket i
kasernbyggnaden och en del av lokalerna äro större än de behövde vara för
ifrågavarande ändamål.

Emellertid voro ju i fjol, när statsutskottet uttalade sig om denna sak, alla
ense om att kasernen skulle vara lämplig för ändamålet. Ingen av länets representanter
opponerade sig på något sätt; den ende, som avgav en reservation,
var herr Olsson i Kullenbergstorp, som då emellertid icke angav, var’
han ville ha länsstyrelsen förlagd. Länsstyrelsen har själv, som jag förut
sagt, mycket kraftigt och så sent som den 22 december i fjol uttalat sig för
kasernbyggnaden. Efter det byggnadsstyrelsen hade nedbragt kostnaderna och
i sitt förslag vidtagit vissa förändringar beträffande lokaliteterna, säger länsstyrelsen,
att den vill »till och med förbehållslöst utsäga, att genom byggnadsstyrelsens
direkta medverkan avsevärda förbättringar vunnits i nu berörda
hänseende i förhållande till den indelning, som av länsarkitekten Blanck ursprungligen
uppgjorts. Enligt den nu föreliggande planen och indelningen
skulle länsstyrelsens behov av ämbetslokaler bliva utomordentligt väl tillgodosett
förfång tid framåt.» Länsstyrelsen uttalar i sin skrivelse till Kungl.
Maj:t på det bestämdaste sin önskan om en förläggning till kasernbyggnaden.

Den 17 januari i år kommer så landshövdingen till Stockholm, och därefter
väckas ett par motioner, som förorda en alldeles ny plan. En enskild person
vill bygga ett hus, där lokaler skulle ställas till förfogande för länsstyrelsen.
Detta hus skulle komma att ligga betydligt närmare det nuvarande landsstatshuset,
och det skulle kanske med hänsyn till läget ställa sig litet bekvämare,
emedan, tomten ligger mitt emot järnvägsstationen. Man har emellertid icke
ansett sig kunna reflektera på den saken, därför att man anser, att staten själv
bör ordna lokalfrågan för länsstyrelsen i Malmö, lika väl som den redan ordnat
lokalfrågan för länsstyrelserna i övriga delar av landet.

När så Kungl. Maj:ts proposition kom, gick denna ut på en förläggning till
telegrafverkets. nya stationsbyggnad. Vi hade alltså fyra alternativ att röra
oss med, när vi började behandla ärendet på avdelningen. För att åtminstone
få klart för oss, att länsstyrelsens gamla byggnad icke skulle vara tillfredsställande,
även om en ombyggnad företoges, läto vi byggnadsstyrelsen göra
räkningar på en ombyggnad av det gamla landsstatshuset. Byggnadsstyrelsen
kom till det resultatet, att man naturligtvis kunde bygga om det nuvarande

Ang.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Kort».)

Nr 28.

36

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang.

beredande, av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Forts.)

landsstatshuset men att en del av lokaliteterna, på grund av att ena långsidan
ligger utmed en smal gränd, skulle bli otrevliga och mörka. Dessutom skulle
en ombyggnad komma att draga en kostnad av 400,000 kronor. Vi läto också
byggnadsstyrelsen beräkna kostnaderna för en eventuell ombyggnad av telegrafverkets
gamla hus, från vilket delvis en utflyttning till den nya byggnaden
skall ske. Vi resonerade så, att om den nya byggnaden för telegrafverkets
räkning skulle kunna tillgodose telegrafverkets hela lokalbehov, så skulle den
gamla byggnaden därmed bliva ledig. Den ligger tvärs över gatan mitt emot
det nuvarande landsstatshuset. Vid en flyttning dit skulle man inte komma
långt bort från det nuvarande residenset, och man finge behålla det nuvarande
centrala läget. Det visade sig emellertid, att en sådan lösning stötte på stora
svårigheter. Man kunde inte göra någon så noggrann beräkning, men man kom
till det resultatet, att kostnaden skulle uppgå till ungefär l1/2 miljon kronor,
om telegrafverket utrymde huset, och det inrättades för länsstyrelsen. Därtill
kom, att denna byggnad av telegrafverket var bokförd till ett värde av
1,346,555 kronor 60 öre. På grund av kostnaden här, som var ojämförligt större
än vid de andra alternativen, kunde man inte reflektera på en sådan åtgärd.
Vidare skulle även i detta fall själva ombyggnaden av fastigheten kosta
■100.000 kronor, och detta hus har också ett läge. som gör, att en del av lokalerna
måste bliva mycket olämpliga. Det ligger nämligen utmed samma smala
gata som nuvarande landsstatshus.

När vi då gingo att pröva de olika förslagen, var det ju synnerligen svårt,
därför att situationen hade tillkrånglats genom länsstyrelsens eget ingripande.
Det förslag den hade kommit med kunde vi inte på något sätt reflektera på.
Men å andra sidan tillkom den omständigheten, att byggnadsstyrelsen ständigt
ville försöka komma ifrån kasernen, och det sista, som byggnadsstyrelsen därvidlag
framhöll, var, att kasernbyggnaden nu kunde uthyras, varvid den
skulle inbringa så mycket i hyra. att staten finge skälig ränta på byggnaden,
sådan den stod. Vidare förklarade så gott som samtliga länsbor i riksdagen,
att avståndet till länsstyrelsen bleve för stort, om denna förlädes till kasernbyggnaden,
åtminstone under nuvarande förhållanden. I framtiden kommer
naturligtvis Malmö stad att utveckla sig, så att kasernen väl kommer att ligga
ungefär i centrum, och för min del tyckte jag, att den låg synnerligen väl till
utefter en stor gata, där spårvagnen stannade mitt framför själva byggnaden.
Man klagade emellertid över avståndet och framhöll, att det bleve svårt för
länsborna. när de komme in med tåget och skulle uträtta något i landsstatshuset;
de måste då taga spårvagnen från järnvägstationen ut till kasernen, och
detta skulle vålla mycket bekymmer och besvär. Länsrepresentanterna opponerade
sig således nu mot kasernbyggnadsförslaget, ehuru de, som jag förut
sagt, inte hade något att invända i fjol, när riksdagen fattade sitt beslut.

I fråga om Kungl. Maj:ts förslag om landsstatens inrymmande i telegrafverkets
nya byggnad kommo vi till den uppfattningen, att detta väl kunde genomföras,
men att de lokaliteter, som där kunna erhållas, ingalunda bleve tillräckliga,
därest landsstatens personal- och lokalbehov framdeles skulle ökas.
Därtill kommer, att telegrafstyrelsen ju icke kunde lova länsstyrelsen en längre
dispositionstid än tjugu år, och under sådana omständigheter ansågo vi, att
förläggningen dit endast skulle bliva ett provisorium, vilket icke vore särskilt
lämpligt, då det gällde en byggnad av denna art.

Vi sökte oss därför fram till det tredje alternativet, nämligen bebyggandet
av kvarteret Karin. Nu skulle kostnaderna för en nybyggnad i detta kvarter
visserligen gå till 525,000 kronor, medan den merkostnad, som krävdes vid
uppförandet av telefonstationshuset, om man där vill inrymma länsstyrelsen,
skulle uppgå till 160,000 kronor, men vi resonerade dock så, att det i längden
ändå blir billigare och att det hela blir mera gediget och tillfredsställande, om

Lördagen ilen 11 maj f. in.

37 Nr 28.

länsstyrelsen får en egen fastighet och egna lokaler att disponera för all framlid,
så att man alltså inte behöver befara, att länsstyrelsen av hyresvärden blir
erinrad om nödvändigheten att flytta. Det är dock inte så angenämt att behöva
flytta en sådan institution som en länsstyrelse, utan den bör väl ha en
fastighet, som den kan få bebo mera stadigvarande än som skulle bliva fallet
i telefonstationshuset. På detta sätt komino vi således till den uppfattningen,
att de icke blott låter sig göra utan att det även blir fördelaktigare att bygga
ett nytt hus. Omkostnaderna per år bli för alternativet Karin billigare än för
något av de andra alternativen, och det gjorde naturligtvis sitt till att vi stannade
för bebyggandet av denna tomt.

För min del får jag säga, att situationen nu är mycket egendomlig, vilket ju
redan förut framhållits här av herr Rydén. Vi befinna oss i fullständig förvirring
i denna fråga i så måtto, att en del fasthålla vid förslaget från i fjol,
andra hålla sig till Kungl. Maj:ts förslag, medan utskottsmajoriteten håller
på detta tredje förslag. Det fjärde är ju så gott som undanröjt, om man bortser
från att herr Olsson i Kullenbergstorp stannat för det, men det är i alla
fall tre förslag, som föreligga och som kanske ha lika goda utsikter alla tre.
Det skulle således kunna bero på en ren sinkadus, var länsstyrelsen i Malmö
kan komma att hamna efter beslutet i kamrarna. Men i så fall får länsstyrelsen
i Malmö skylla sig själv. Som den har bäddat får den ligga. Den har kastat
stenar i vägen för lösningen av frågan, och då får den taga konsekvenserna.

Emellertid har jag nu, herr talman, i sista stund och efter åtskillig självövervinnelse
varit med om att »bädda» för länsstyrelsen i Malmö hos Karin,
och jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Dahl: Herr talman! Efter den korseld, som herr Widell och herr

Rydén, vardera från sin position i respektive telegrafverkets hus och kasernbyggnaden,
riktat mot Karin, kan det kanske vara erforderligt, att hon får
ytterligare något försvar.

Jag ber då först, när herr Widell säger sig ha väntat, att statsutskottet i
enlighet med sina traditioner skulle ha föredragit disposition av en redan befintlig
byggnad framför att gå på nybyggnad, att få ifrågasätta, huruvida
statsutskottet verkligen har någon så beskaffad tradition, som herr Widell
här antyder, när det gäller en byggnad för det ändamål, som det här är fråga
om. Jag undrar, var i Sverige det är, som länsstyrelserna provisoriskt inrymmas
i hyreshus. Så långt min erfarenhet sträcker sig åtminstone, har
man strävat efter att ge länsstyrelserna permanent bostad i särskild för ändamålet
inredd byggnad.

Herr Widells förnämsta skäl var, att ur finansiell synpunkt telefonstationshusalternativet
var det billigaste. Ja, om det gällde för en privatman att här
taga ståndpunkt, skulle jag kunna godkänna det skälet. För en privatman, som
kanske har svårt att skaffa pengar, vore det tämligen avgörande, men när
det nu är fråga om en byggnad för staten, förefaller det mig, som om det
resonemang, som herr Widell här presterar, vore mycket ytligt. Man skall
väl se till, hur den egentliga hyreskostnaden per år ställer sig, och därvidlag
finner man, som herr Lindblad redan anmärkt, att det i själva verket föreligger
en mycket liten skillnad mellan de tre alternativ, som här på allvar ifrågakomma
— telefonstationsbyggnaden, kasernbyggnaden och en nybyggnad i
kvarteret Karin. Men skall man tala om någon skillnad, utfaller den till nybyggnadens
förmån. Enligt detta alternativ skulle hyran gå till omkring
50,000 kronor, under det den i kasernbyggnaden utgör 55,000 kronor och i
telegrafverkets byggnad också omkring 55,000 kronor.

För min del vill jag i allmänhet ogärna vara med om att underkänna ett

Ant],

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Forts.)

Nr 28. 38

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Forts.)

uttalande, som riksdagen tidigare har gjort i en viss fråga, men om förändrade
förhållanden ha inträffat, kan jag i en rent praktisk fråga inte finna annat
än att man icke behöver vara bunden av den tidigare ståndpunkten. Och här
har det verkligen inträffat förändrade förhållanden. Kasernen skulle inte alls,
som herr Rydén sagt, stå som en ödebyggnad och blott draga utgifter för sitt
underhåll. Det finnes ju i propositionen en utredning angående den användning,
som kan ifrågakomma för kasernen, och den avkastning, som kan påräknas
därifrån, om den icke tages i anspråk för länsstyrelsen. Denna utredning
ger vid handen, att man här skulle kunna påräkna en inkomst av 39,700
kronor. Det är således ingalunda en ödebyggnad, som kommer att stå här
och som endast medför reparationskostnader, utan den kommer att ge en med
hänsyn till det beräknade värdet fullt tillräcklig avkastning.

Emellertid får jag säga, att det icke är de ekonomiska och finansiella synpunkterna,
som för mig ha varit avgörande, utan det är just hänsynen till
länsstyrelsens lämpliga placering. Om man följde herr Widell, skulle länsstyrelsen
kunna påräkna en garanterad förläggning för en tid av högst tjugu
år men icke ens med säkerhet för denna tid, ty telegrafverket har förbehållit
sig att redan tidigare, därest så erfordras, få komma i besittning av en del av
det utrymme, som nu skulle upplåtas till länsstyrelsen. Det kan således hända,
att inom kanske fem eller tio år, högst tjugu år, länsstyrelsen skall vara
underkastad tvånget att delvis hyra lokaler. Jag frågar, mina herrar, om det
kan vara lämpligt att vidtaga en sådan anordning. Om man vet, att länsstyrelsen
absolut icke kan påräkna eu längre hyrestid än tjugu år, och vi således
veta, att man om tjugu år skulle stå inför uppgiften att skaffa länsstyrelsen
nya lokaler, är det då inte bättre, att vi taga definitiv ståndpunkt till frågan
nu, när man vet, att den finansiella ställningen är sådan, att detta icke blir
betungande för statsverket, än att skjuta undan lösningen? Jag menar således,
att både ur finansiell synpunkt och med hänsyn till länsstyrelsens ändamålsenliga
förläggning förslaget om nybyggnad i kvarteret Karin är att föredraga.

Herr Rydén har sagt, att avdelningen helt överraskande presenterat detta
alternativ. Det är ingalunda fallet. Det är tvärtom det allra första alternativ,
som från byggnadsstyrelsens sida framförts. Redan i sitt första yttrande
i denna byggnadsfråga, som är dagtecknat den 10 november 1927, för byggnadsstyrelsen
fram detta alternativ och ger det oförbehållsamt sitt förord men
stannar för att med hänsyn till föreliggande omständigheter med tvekan kunna
gå med på att kasernbyggnaden tages i anspråk. Jag vet inte, hur många av
herrarna som ha en riktig uppfattning om de lokala förhållandena i Malmö,
men för alla dem, som ha det, tror jag, att det skall framstå klart, att nybyggnaden
i kvarteret Karin är oändligt mycket att föredraga framför förläggningen
till husarkasernen. I kvarteret Karin får länsstyrelsen ett fullkomligt
fritt läge, eftersom tomten omfattar 6,000 kvm., och det blir en monumental
och enbart för sitt ändamål utnyttjad samt därför väl lämpad byggnad. I
kasernbyggnaderna kommer alltid ett visst utrymme att användas för andra
ändamål, och länsstyrelsen blir således icke ensam där utan skall sammanföras
med andra hyresgäster.

Det är riktigt, som här förut har erinrats, att det föreligger något nästan
cirkusartat i denna fråga. Det är icke vidare sympatiskt, men om slutet blir
gott, får man anse, att det hela blir gott, och jag tror, att kammaren förfore
ändamålsenligt och lämpligt, om kammaren godkände utskottets förslag, vartill
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

I herr Dahls yttrande instämde herr Öhman.

I.ördagen den 11 maj f. in.

39 Nr 2H.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Jag liaile icke tänkt att yttra
mig i denna debatt, men då anhängarna av kasern forsla get it ro något för energiska,
har jag beslutat mig för att säga ett par ord.

Till en början får jag liksom den föregående ärade talaren säga, att det är
mycket sällan jag försöker medverka till ett frångående av ett förut fattat beslut.
I detta fall beslöt nämligen riksdagen i fjol, liksom statsutskottet, att uttala
sig för att kasernbyggnaden borde användas för beredande av lokaler åt
länsstyrelsen. Innan jag går vidare, vill jag emellertid säga, att ett av de nu
föreliggande förslagen enligt min mening är sådant, att riksdagens första kammare
icke borde slösa allt för många ord på det, nämligen förslaget om förläggning
av länsstyrelsen till telefonstationsbyggnaden. Det förefaller mig,
som även en föregående talare påpekat, olämpligt att inhyra länsstyrelsen i
detta hus. Herr Rydén tillerkände opinionen på den punkten eu synnerligen
stor betydelse, då han sade, att opinionen var emot ett förläggande av länsstyrelsen
dit. Men samma hänsyn till opinionen ville han icke taga, då den uttalar
sig emot kasernbyggnaden. Det förhåller sig nog, som länsstyrelsen själv
i en skrivelse till Kungl. Maj:t i början av detta år yttrade: »Ehuru tidigare
framförda meningar om kasernbyggnadens olämpliga läge för ämbetsbyggnad
åt länsstyrelsen icke på senaste tiden avhörts, befarar länsstyrelsen likväl, att
det just vore denna omständighet, som utgjorde den huvudsakliga anledningen
till att detta förslag syntes hava mött så ringa sympati.» Det är alldeles riktigt,
att det icke mötts med någon sympati, och det kan sägas icke minst inom
länet, där man ju är mycket intresserad av denna sak. De flesta av landstingsmannen
och länets invånare i övrigt äro synnerligen missbelåtna med projektet
att för framtiden inreda dessa ämbetslokaler i kasernbyggnaden. Jag kan
heller icke förneka, att det ligger ett visst berättigande i denna opinion, även
om jag hade önskat, att husarkasernen skulle komma till användning på ett
eller annat sätt. Jag har också min andel i att husarkasernen står tom. Jag
skulle givetvis helst ha sett, att man kunnat förlägga länsstyrelsen där, men
jag kan inte slå dövörat till, då man framhåller, att en länsstyrelse bör ligga
centralt i staden, så att resande folk bekvämt kan besöka länsstyrelsen och
utan tidsspillan kunna komma dit och därifrån.

Det har här gjorts en jämförelse mellan husarkasernen och kvarteret Karin,
och man har förklarat, att läget i de båda fallen är ungefär likvärdigt. Den,
som påstår något sådant, känner dock inte till förhållandena i Malmö. Kvarteret
Karin ligger vid sidan om brandstationen. Om jag går dit, har jag väsentligt
kortare väg till kasernen, och vill jag åka, har jag spårvägen, visserligen
inte precis till dörren, men den är i omedelbart grannskap. Man kan
således komma fort både till och från kvarteret Karin. Det är dessa synpunkter,
som ha gjort, att jag till sist har gått med på förslaget att bygga på
den för ändamålet ursprungligen avsedda tomten, nämligen tomten i kvarteret
Karin. Denna tomt har staten tillhandlat sig av Malmö stad för att ha just för
detta ändamål. Det förefaller därför som om det icke bör betraktas såsom
ett insubordinationsbrott mot vad statsutskottet och riksdagen i fjol yttrade,
om man nu bygger där.

Herr Rydén klagar mycket över att länsstyrelsen där nere intagit en vacklande
hållning till frågan, var styrelsen ville ha landsstatshuset förlagt. Jag
klandrar länsstyrelsen inte alls därför. Länsstyrelsen i Malmöhus län är en
bland de länsstyrelser, som ha de allra sämsta lokalerna i landet. Det kan jag
intyga, ty jag har sett alla länsstyrelsers lokaler med ett par undantag. Det
är klart, att länsstyrelsen i sin iver att få förbättrade lokaler mycket väl kan
tillstyrka än det ena förslaget, än det andra, bara för att få slut på dröjsmålet
med dess lokalfråga. Jag tycker således, att detta inte är någonting att för -

Ang.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Förta.)

Nr 28. 40

Lördagen den 11 maj I. m.

Ang.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Forts.)

våna sig över. Herr Rydén ger i stället ett slags eloge åt den uppfattningen,
att vi i statsutskottet och riksdagen dock en gång ha kommit till det resultatet,
att vi efter ett grundligt övervägande med länsstyrelsen ville ha lokalerna förlagda
till kasernen. Fastän herr Rydén frånkänner länsstyrelsens uppfattning
betydelse i ena fallet, därför att länsstyrelsen har växlat mening, gör han
dock i det andra fallet gällande, att den överläggning, som då ägde rum med
länsstyrelsen rörande förläggning till husarkasernen, varit av stor betydelse.
Jag tycker, att detta är en motsägelse, som jag här vill konstatera. Det förefaller
mig som om man i ena avseendet kan taga hänsyn till vad som anförts
av länsstyrelsen, kan man också göra det i det andra och då mycket väl taga
hänsyn till vad länsstyrelsen till sist efter ytterligare utredning av frågan yttrat
rörande dessa spörsmål.

Jag tror emellertid, att med statsutskottets förslag blir frågan löst på ett
förnuftigt och klokt sätt. I ett eget hus kan länsstyrelsen inrätta sig på ett
helt annat och bättre sätt, än om den förlägges till en kasern. Jag är också
livligt övertygad om att staten nog skall få denna kasern uthyrd till en hel de!
andra ändamål. Det finns till och med en spekulant, som vill förvärva kasernbyggnaden.
För att inte någon skall misstänka staden vill jag säga, att det
inte är Malmö stad utan en helt annan spekulant, som enligt vad jag hö1!
bär för avsikt att köpa dessa byggnader. Jag tror inte, att staten bör känna
sig sakna spekulanter i fråga om detta etablissement i framtiden.

Herr talman! Jag tror således, att det lyckligaste beslut, som här kan fattas,
är att nu ansluta sig till utskottets förslag. För min del blir jag inte ledsen
över vad som sker, men det förefaller mig vara på tiden, att man får denna fråga
avgjord. När nu en majoritet inom statsutskottet har enat sig på denna linje,
förefaller det mig, som om riksdagen utan betänkligheter skulle kunna följa
utskottet. Jag ber därför att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Petrén: Herr talman! I likhet med det övervägande flertalet av de
ledamöter i statsutskottet, som deltagit i detta ärendes behandling, anser jag,
att man bör tillmötesgå länsstyrelsens önskan att få sin lokalfråga definitivt
löst. _ Det förhåller sig ju så, att länsstyrelsen bestämt har uttalat sig emot det
provisorium, som Kungl. Maj:t har föreslagit, nämligen att för en tid framåt
förlägga länsstyrelsens lokaler till det nya telefonstationshuset. Då nu det
sist framkomna förslaget, som länsstyrelsen i år har förordat, inte kan ifrågakomma,
återstår alltså att välja mellan en nybyggnad på tomten i kvarteret
Karin och att taga kasernbyggnaderna i anspråk för ändamålet. Mot förslaget
att taga kasernbyggnaderna i anspråk för länsstyrelsens behov har byggnadsstyrelsen
i sitt yttrande den 10 januari i år anfört bland annat, att genom
förslaget om länsstyrelsens förläggning till telefonstationsbyggnaden bereddes
möjlighet till försäljning av kasernetablissementet med område, vilket efter
en av kasernkommittén och Malmö stad ifrågasatt tomtreglering skulle omfatta
omkring sex gånger större yta än tomten i kvarteret Karin. Av detta yttrande
skulle man nog kunna få den uppfattningen, att om kasernbyggnaden skulle
tagas i anspråk för länsstyrelsen, skulle inte några tomter på kasernområdet
kunna, försäljas. Nu förhåller det sig emellertid så, att enligt den tomtreglering,
som ifrågasatts i det avtal, som provisoriskt uppgjorts mellan Malmö stad
och kasernkommittén, har man utgått ifrån att endast ett mindre område av
den del av kasernetablissementets mark, vilken skulle stanna i statens ägo,
skulle avskiljas för länsstyrelsens behov, och att större delen av det område, som
ligger bakom kasernen, skulle delas upp i tomter och försäljas. Även med detta
förslag skulle det alltså bli en betydande försäljning av tomter från det område,
som hittills har tillhört kasernbyggnaden.

Det har av ett par talare, senast av herr Dahl. framhållits, att det ekonomiskt

Lörilagcn den li maj I. in.

41

Nr 28.

sott skulle stiilla sig fördelaktigare att uppföra en nybyggnad i kvarteret Karin
än att taga kasernbyggnaden i anspråk för länsstyrelsens behov. Herr
Dahl anförde till stöd för denna uppfattning särskilt, att enligt byggnadsstyrelsens
utredning skulle man kunna få in omkring 39,000 kronor i hyror genom
kasernens uthyrning. Jag vill i anledning härav fasta uppmärksamheten på
att inte hela denna summa skulle inflyta genom uthyrning av huvudbyggnaden
utan att 13,000 kronor därav skulle erhållas genom uthyrning av stallarna och
de andra lokalerna — husen, som ligga bakom själva kasernbyggnaden — och
dessa skulle ju inte följa med den del av kasernområdet, som skulle upnlåtas
åt länsstyrelsen. Dessa 13,000 kronor komme alltså fortfarande att inflyta i
hyror, så länge inte de ifrågavarande tomterna försåldes. Där ha vi alltså en
reducering med 13,000 kronor av den uppgivna vinsten.

I övrigt har byggnadsstyrelsen beräknat, att underhållskostnaderna beträffande
kasernbyggnaden skulle uppgå till c:a 10,000 kronor, vartill kommer en
annan stor post, nämligen statens utgift för uppvärmning av den stora kasernbyggnaden.
Det skulle alltså inte bliva någon så stor vinst, som skulle återstå
vid en uthyrning av huvudbyggnaden. Vidare har framhållits, att de årliga
omkostnaderna för en nybyggnad i kvarteret Karin beräknats till 50,750 kronor,
medan däremot de årliga omkostnaderna, om länsstyrelsen förlädes till kasernetablissementet,
skulle komma att uppgå till 55,330 kronor. Jag vill då
fästa uppmärksamheten på att skillnaden mellan dessa belopp, 4,580 kronor,
ju är mindre än räntan på skillnaden mellan det anslag, som erfordras för en
nybyggnad, eller 525,000 kronor, och det belopp, som behöves för att sätta kasernen
i stånd för ändamålet, eller 400,000 kronor. Jag kan således inte finna
annat än att från denna synpunkt är det för staten gynnsammare att få kasernen
satt i stånd för länsstyrelsens behov. Därtill kommer ju också, att i så
fall kan man få in en betydande del av anslagssumman genom försäljning av
tomten i kvarteret Karin.

Jag vill slutligen fästa uppmärksamheten på att de nämnda beloppen,
525,000 kronor och 400,000 kronor, inte äro fullt jämförliga, då man ju får
mycket mera för de 400,000 kronor, som behövas för att sätta kasernen i stånd
för ändamålet, än genom en nybyggnad, ty den nybyggnad, som är planerad,
skulle visserligen räeka till för det nuvarande behovet, men det vore bara en
tidsfråga, när en utvidgning skulle komma att behövas. Genom att sätta kasernen
i stånd för ändamålet med de 400,000 kronor, som beräknas vara erforderliga
härför, finge man däremot ett utrymme, som även för framtiden
vore tillräckligt för länsstyrelsens behov.

Jag kan alltså inte finna annat än att det även från ekonomisk synpunkt ställer
sig gynnsammare, att kasernbyggnaden blir iståndsatt för länsstyrelsens
behov. Därtill kommer ju ännu ett skäl härför, nämligen att det är önskvärt,
att man får någon lämplig användning för denna vackra monumentala byggnad
med dess präktiga läge med utsikt över parken.

På grund av vad jag anfört skall jag sålunda, herr talman, be att i fråga om
punkten b) få yrka bifall till herr Jönssons i Revinge motion, vilken har upptagits
i den av herr Olof Olsson m. fl. anförda reservationen.

Herr statsrådet Borell: Herr talman! Det är helt naturligt, att när jag

hade att taga ställning till denna fråga, såg jag först efter huruvida det fanns
möjlighet att inrymma länsstyrelsen i någon byggnad, som staten redan äger,
eller i någon byggnad, som ändå skulle uppföras för statens räkning. Att jag
då först tänkte på husarkasernen är klart, därför att riksdagen förra året uttalade
sig för detta alternativ. Husarkasernen hade ju tidigare, om ock med en
viss tvekan, föreslagits av byggnadsstyrelsen, vars ståndpunktstagande då
tydligen leddes därav, att styrelsen hyste en viss ängslan för att man icke

Ang.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Forts.)

Nr 28. 42

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang.

beredande, av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Forte.)

skulle kimna genom uthyrning på något så när ekonomiskt fördelaktigt sätt
göra sig nytta av de oanvända byggnaderna. Vid denna tid var nämligen hyresmarknaden
i Malmö ganska dålig. Sedan dess har emellertid frågan kommit
i ett väsentligt annat läge. De utredningar, som sedermera hava gjorts,
ha visat, att man även med beräknande av låga ä-pris har goda utsikter att hyra
ut husarkasernen till ett sådant belopp, att det blir ett visst, icke allt för obetydligt
överskott, sedan från hyresinkomsten dragits erforderliga underhållskostnader.
Vid sådant förhållande har det från början anförda huvudsakliga
skälet för länsstyrelsens förläggande till husarkasernen, nämligen att man inte
hade någon annan användning för denna, bortfallit. Därtill kommer, att under
de år, som gått under utredningstiden, har man mer och mer, tror jag, i vida
kretsar särskilt i orten fått ögonen öppna för att det är av väsentlig betydelse
särskilt för en sådan stad som Malmö, som ju är en a,v Sveriges utfarsportar
till utlandet, att länsstyrelsens lokaler ligga något så när centralt, så att inte
blott ortsbefokningen utan även de, som komma såsom resande till staden, inte
ha alltför obekvämt att komma till länsstyrelsen. Nu är det väl obestridligt, att
om man bestämde sig för husarkasernalternativet, skulle man i kasernen kunna
få något så när acceptabla byggnader för länsstyrelsens behov, men det är lika
klart, att man dock aldrig, när man skall inreda en gammal byggnad för ett
annat ändamål än det, för vilket den ursprungligen varit avsedd, kan få lika
lämpliga, ändamålsenliga och trevliga lokaler som när man får bygga nytt eller
från början inreda ett nytt hus för ett visst ändamål. De stora salarna i husarkasernen
skulle ju delas upp i smärre rum. Varje rum måste gå ut till fasaden
med fönster, och det är givet, att dessa rum inte få en alltför tilltalande
form. De bliva mycket höga, samt långa, smala och korridorliknande. Det
blir alltså icke någon fullt idealisk lösning enligt plandispositionen, liksom det
inte heller blir ett så gott läge för länsstyrelselokalerna, som man särskilt med
hänsyn till de säregna förhållandena i Malmö borde sträva efter. Därtill kommer
också, att det — man har ju litet var många gånger gjort den erfarenheten
— inte är så gott att räkna ut i förväg, var kostnaderna komma att stanna,
när man bygger om ett gammalt hus. Man har nu räknat med 400,000 kronor,
men man har naturligtvis ingen säkerhet för att man inte där, såsom det hänt
på andra ställen, kan få rätt så obehagliga överraskningar.

Alla dessa förhållanden gjorde, att jag fann mig ha anledning att jämföra
detta alternativ med det alternativ, som förelåg i avseende å länsstyrelsens inhysande
tillsvidare i den telefonstationsbyggnad, som skall uppföras och som
måste byggas större än det nuvarande behovet för dess egentliga ändamål påfordrar.
Där skall nämligen installeras en automatisk telefonstation. De apparater
och instrument, som där skola användas, äro ömtåliga, och man kan därför
ej efteråt bygga på ett sådant hus, utan man måste från början taga till det
så stort, som utvecklingen kan väntas påfordra inom en icke alltför avlägsen
tid. I denna byggnad komma således lokaler att finnas till förfogande, och det
låg då nära till hands att se efter, om dessa kunde användas för ändamålet, då
man väl alltid måste utgå ifrån att man om möjligt — och detta gäller även
staten — inte skall bygga i onödan utan använda de lokaler, som redan finnas.
Nu är det väl i alla fall obestridligt, att efter det senaste förslaget till inredning
av telefonstationsbyggnaden och med beräknande av att man bygger till
eu flygel för 160,000 kronor skulle länsstyrelsen få utmärkt goda och för dess
behov alldeles tillräckliga lokaler under en ganska lång följd av år. Det är
också ett misstag att tro, att det inte finns några utvecklingsmöjligheter. Visserligen
kan man inte bygga på huset, men man kan mycket väl bygga till ännu
en flygel utöver den redan planerade. Utvecklingsmöjligheter förefinnas således.
Något kapitalutlägg utöver nyssnämnda belopp av 160,000 kronor skulle

Lördagen den 11 maj f. in.

43

Nr 2S.

inte förekomma. Länsstyrelsen liar också vitsordat, att lokalerna skulle bli
tillfredsställande ocli utrymmena tillräckliga för länsstyrelsens behov.

Utskottets majoritet har emellertid nu avvisat denna tanke och tycker, att
det skulle vara bättre att redan nu ge länsstyrelsens lokalfråga en definitiv
lösning. Utskottet föreslår således en nybyggnad på tomten i kvarteret Karin.
Det huvudsakligaste skälet härför är det stora värde, som utskottet sätter på
en omedelbart definitiv lösning. Det ligger naturligsvis, det medger jag gärna,
ganska mycket i detta. Detta huvudskäl fullständigas därmed, att utskottet
finner, att en så stor apparat som en flyttning av en länsstyrelse är något,, som
man åtminstone inte annat än i yttersta nödfall bör utsätta en dylik myndighet
för. Nu är det emellertid så, att telegrafstyrelsen bestämt utlovat, att länsstyrelsen
skall få bo kvar åtminstone i tjugu år med fem års varsel. Det är ju
mycket möjligt, att denna tid kan bli längre. Det ligger i varje fall i statsmakternas
hand att vid denna tids utgång bestämma den saken. Vid sådant
förhållande torde man inte få fästa alltför avgörande vikt vid den omständigheten,
att länsstyrelsen möjligen skulle kunna få flytta. Man sparar ju dock
här ett kapitalutlägg, och vad beträffar de årliga kostnaderna ställa sig dessa
något så när jämförliga, visserligen med någon obetydlig förmån för byggnaden
i kvarteret Karin.

Emellertid är det nog inte, såsom jag ser frågan, huvudsakligen de ekonomiska
förhållandena, som äro avgörande, utan för mig har det avgörande, varit den
känslan, att man inte bör verkställa en nybyggnad och göra ett kapitalutlägg,
förrän man är tvungen därtill — detta också därför, att utvecklingen ju i våra
dagar går rätt snabbt. Det gör den säkerligen också i Malmö. Det kan därför
mycket val hända, att det hus, som man nu skulle uppföra på tomten i kvarteret
Karin, modernt och för tillfället lämpligt för sitt ändamål, om 25 år är
ganska omodernt. Uppskjuter man nybyggnaden, t. ex. under 25 år, får man
vid den senare tidpunkten lokaler, som då äro fullt lämpliga efter den tidens
krav. I detta avseende är det ju särskilt att tänka på att frågan om uppbördsväsendets
organisation står olöst och att en lösning av denna fråga i väsentlig
mån kan inverka på det behov av utrymmen, som kan komma att föreligga för
länsstyrelsen.

Ett annat skäl, som i viss mån talar för en lösning med förläggning till den
blivande telefonstationsbyggnaden, är läget. Det är obestridligt, att telefonstationens
läge är icke oväsentligt centralare och fördelaktigare än läget av
tomten i kvarteret Karin.

Man frågar då: men vad skall man under tiden göra med Karin? För min del
skulle jag inte vara rädd för att realisera tomten och få ut de 200,000 kronor,
som den anses vara värd. Har man så lång tid på sig som 20 ä 25 år, innan
detta bekymmer kommer upp igen, så kommer nog möjligheter att yppa sig för
förnuftig lösning och möjlighet att då finna lämpliga lokaler eller en lämplig
tomtplats för en byggnad, lämplig efter den tidens förhållanden.

.Tåg tror således för min del, att det lämpligaste ur alla synpunkter är att
följa Kungl. Maj:ts förslag och tills vidare inrymma länsstyrelsen i telefonstationshuset.
Beträffande det skäl, som utskottet antytt, att apparaterna i telefonstationen
skulle bullra och störa arbetet, vill jag säga, att det har jag aldrig
förut under alla utredningarna hört talas om. Det har ingen människa förut
sagt mig, och jag tror, att utskottet i hög grad överdriver denna fara.

Emellertid förstår jag väl att man i denna fråga kan förfäkta skilda meningar.
För min del ser jag saken så, att det är synnerligen viktigt, att länsstyrelsen
nu får denna lokalfråga löst. Länsstyrelsen är så trångbodd, att det
inverkar menligt på länsstyrelsens arbete, och det är menligt både ur sanitära
och andra synpunkter. Det vore därför önskvärt, att denna fråga inte ånyo

Ang.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Kort-».)

Nr 28. 44

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Forts.)

kastades ut i det ovissa, och jag vill för min del gärna bekänna, att medan jag
sätter lösningen med en förläggning i telefonstationshuset främst såsom den
bästa, sätter jag såsom nummer 2 lösningen via tomten Karin.

Herr Henriksson: Herr talman! När jag satte mitt namn under den motion
i den här föreliggande frågan, som herr Linders avlämnat i denna kammare,
var jag av samma åsikt, som jag är i dag, nämligen att länsstyrelsens
lokaler böra förläggas till den lämpligaste platsen. Om man tager hänsyn till
kommunikationsförhållandena i Malmö, är nog, såsom de flesta av kammarens
ledamöter säkert veta, östergatan den bäst tillgängliga delen av staden. Därför
kan man också säga, att det förslag, som av motionärerna framförts, innefattar
den riktiga lösningen av frågan.

När Malmö järnvägsstation — såväl bangården som själva stationshuset
— för några år sedan utvidgades för en kostnad av många miljoner kronor,
togs denna utvidgning till så, att stationen får anses vara tillräcklig kanske
för ett hundratal år framåt, åtminstone vad persontrafiken beträffar. Om
detta blir förhållandet, kan det inte bestridas, att Östergatan under hela denna
tid kommer att vara den lämpligaste förläggningsplatsen för länsstyrelsens
lokaler.

Det har nu sagts här, att länsstyrelsen själv har så att säga vållat oreda i
denna frågas behandling, därigenom att länsstyrelsen ändrat ståndpunkt. Jag
skulle härtill vilja säga, att det kanske har varit ett par av de högsta tjänstemännen
i länsstyrelsen, vilka, till följd av den kolossala trångboddhet, som
varit rådande inom länsstyrelsens nuvarande lokaler, ha tänkt, att länsstyrelsen
finge taga vad den kunde få för att dessa missförhållanden skulle bli avhjälpta,
ju förr dess hellre. Jag är förvissad om att om man hade låtit alla
tjänstemännen vid länsstyrelsen uttala sin mening, hade de så gott som enhälligt
avvisat de förslag, som här framkommit, såväl förslaget om förflyttning
till kasernen som förslaget om förläggning till telefonstationen. Jag tror,
att de tjänstemän, som varit anledningen till länsstyrelsens vacklande hållning,
möjligen också äro så pass högt avlönade, att de ha tänkt, att det inte
för dem spelar så stor roll, var länsstyrelsen blir förlagd, ty de kunna ha råd
till att hålla sig med bil för sina färder till och från länsstyrelsen.

Någon tänker kanske: vad ha länsstyrelsens tjänstemän att göra med frågan,
var vi förlägga länsstyrelsens lokaler? De äro ju avlönade tjänstemän och ha
skyldighet att sköta sina befattningar, oavsett var länsstyrelsen förlägges.
Jag skall inte gå närmare in på den saken. Men även om detta kan sägas, är
det ju dock många av dem, som äro bosatta utanför staden och som resa in
med tåg. De skulle nu komma att få offra både mera tid och mera pengar
varje dag för att kunna komma till länsstyrelsen. Skulle länsstyrelsen bli
förlagd till kasernen, vore det, tycker jag, rent av ohyggligt för dem. Men
även om man väljer någon av de andra av utskottet eller reservanterna föreslagna
platserna, blir det mera både kostnader och tidsspillan för dem varje
dag.

Om man nu också kan resonera som så, att tjänstemännen få finna sig i detta,
så tycker jag däremot inte, att det är riktigt att resonera så om ett helt läns
invånare i allmänhet. Alla möjliga ärenden ha ju nu förlagts till länsstyrelsens
prövning — jag kan inte här nämna vare sig alla eller ens hälften av länsstyrelsens
göromål — och det är inte många människor i ett län, som inte
någon gång om året måste besöka länsstyrelsen i angelägenheter, som de äro
tvungna att vända sig till länsstyrelsen i. Och jag vet, att det händer, att
personer, som hava kommunala uppdrag, sitta i vägstyrelser eller ha liknande
uppdrag, ibland måste avlägga besök i länsstyrelsen två ä tre gånger i veckan.
Det är naturligtvis inte alltid så, men det händer.

Lördagen (lön 11 maj f. in.

45

Nr 28.

Det sägs bär, att man inte skall kasta ut några pengar i onödan, och även
jag är av den åsikten. Men här blir det en räknefråga att avgöra, på vilket
sätt kostnaderna bli störst. Är det riktigt att förlägga länsstyrelsens lokaler
så, att ett helt läns invånare skola nödgas offra pengar och tid för att
kunna besöka länsstyrelsen? Om man lade ihop vad som skulle gå förlorat
på sä vis, skulle det nog inte dröja så länge, innan vad som gåves till spillo
på denna väg uppvägde hela kostnaden för att bereda länsstyrelsen en lämplig
förläggning.

Jag vill verkligen säga, att jag förstår inte vad de ledamöter på malmöhuslänsbänken
ha tänkt på, som ha reserverat sig till förmån för länsstyrelsens
förflyttning till kasernen. Skall det vara avsett som en gärd av tacksamhet
mot Malmöhus län, tror jag, att det kommer att uppfattas såsom en misslyckad
åtgärd till och med av deras egna meningsfränder. Jag tror inte de
komma att skära några rosor för ett sådant yrkande om att flytta det ända dit
ut. Herr Rydén har sagt, att tomten ligger bra till och att platsen snart är
en medelpunkt i Malmö. Ja, den av herrarna, som känner till förhållandena,
vet, att det är långt igen, innan det blir sant, ty kasernen ligger, om inte jag
misstar mig, utanför staden, och vilken utveckling Malmö än får, kommer
platsen aldrig att bli någon medelpunkt, ty havet ha vi vid ena sidan av kasernen,
och då förstå väl herrarna, att herr Rydén tagit totalt fel, och glömt
bort, hur det var, sedan han kommit till Lidingö.

Hade jag nu varit stenograf, skulle jag ha läst upp herr Rydéns anförande,
när han talade för museet. Det hade passat utmärkt att skriva in som mitt
yttrande, men nu får jag avstå från det. Herr Rydén sade, att det är barbari
att lägga museet utanför staden, ty det skulle vara besvärligt på alla sätt för
sådana, som skola dit och besöka det. Ja, är det barbari att låta sådana, som
äro ute på en lusttur och som inte räkna med hur lång tid det går åt, resa
dit ut, skulle jag vilja säga herr Rydén, att det måste vara ett överbarbari att
skicka ut Malmöhus läns invånare till husarkasernen för att besöka länsstyrelsen
där. Det är rent av, tycker jag, det värsta jag hört.

Vidare har det sagts, att telegrafhuset passar utmärkt och att vi spara
pengar genom att förlägga länsstyrelsen dit. Det har herr Widell och flera
andra sagt. Jag får säga, att det starkaste skälet, enligt min åsikt emot
förslaget, att flytta länsstyrelsen till telegrafbyggnaden är, att telegrafstyrelsen
skulle komma att inom en viss tid, ungefär en femton år, taga halva
våningen ifrån länsstyrelsen. Kan någon tycka, att sådant kan passa? Det
är ju detsamma som att förutsätta Malmö stads tillbakagång. Att man skulle
kunna förminska utrymmet efter 15 år, tror jag inte, då det gäller södra
Sveriges största stad. Man får väl hoppas, att det inte skall bli så illa ställt
för den. Därför anser jag, att det inte kan vara lämpligt att lägga länsstyrelsen
till telegraf byggnaden. Vidare har ju föreslagits en nybyggnad i kvarteret
Karin, och det är klart, att det kan passa bättre än något av de andra
förslagen, att låta länsstyrelsen förfoga över ett eget hus. Men inte ligger
denna tomt så lägligt till, ty såvitt jag inte fattat fel, finns det inte ens
någon spårväg dit, och då kan man ju inte säga, att kommunikationerna för
närvarande äro de bästa till den platsen heller. Jag skulle emellertid i varje
fall föredraga den platsen framför någon av de andra.

Så kommer jag till det motionsvis framförda förslaget om att köpa en tomt.
Det är inte riktigt klart, om den tomten nu kan köpas, men jag har hört sägas,
att det till och med skulle kunna finnas flera tillfällen att få tomter vid östergatan,
som skulle passa för länsstyrelsens lokaler.

Det har även sagts här, att det skiljer på dessa hundra tusen kronorna,
och att staten inte borde hyra ut, ty det passar inte. Jag instämmer i det
sista, att det passar inte riktigt för staten, men nöden har ingen lag, och då

Av ''j.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Forts.)

>’r 28. 46

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang. man enligt detta förslag skulle uthyra nedre våningen, tänkte jag mig, att
beredande, av när länsstyrelsens lokaler kanske om hundra år skulle börja bli för små igen,
länsstyrelsen hade man bara att säga upp ett par av hyresgästerna, och det hela hade varit
i Malmöhus klart. Och när nästa hundra år voro gångna, skulle man säga upp ett par
län. till, och så hade det varit klart hela vägen igenom. Då säga herrarna, att

(Forts.) vi vilja inte offra ens någon hundratusenlapp för att se så långt fram i tiden,

det kan man inte sörja för nu. I söndags, då jag reste till Drottningholm,
fick jag en del besked om riksdagens ledamöter. Jag presenterade mig bara
som lantbrukare, och det är jag också, men jag fick besked om att riksdagsmännen
är det inte mycket med. Men jag undrar nu, om vi inte kunde gå in
för att se så långt fram i tiden, att man, när långa tider voro gångna, skulle
se tillbaka på 1929 års beslut och säga i Malmöhus län: »Det var framsynt, ty
vi ha kommit billigt ifrån saken och ha det ändå bra ställt bara genom att
taga i bruk de reservvåningar, som byggdes 1929 eller 1930.» Om, som man
tror, utvecklingen i det hela skall gå framåt som hittills, skall väl i alla fall
Malmö stad inte kunna gå tillbaka, och jag säger ännu en gång, att då vore
det väl värdigt ändå för Malmö stad att ha lämpligt liggande lokaler för länsstyrelsen,
därifrån det vore kort väg till stationen, så att både upplänningar
och utlänningar från alla land kunde tagas väl emot på ett trevligt och tillfredsställande
sätt genom tiderna framåt.

Jag hade tänkt yrka bifall till herr Olssons i Kullenbergstorp reservation,
som innebär, att man skulle överlämna åt Kungl. Maj it att göra en utredning.
Då kunde det möjligen innan nästa jul föreligga en utredning,, som visade,
att på lämplig plats vid Östergatan finnas två eller kanske tre tomter, som vi
kunna köpa till det och det priset, och sedan kunde nästa års riksdag välja
på ett ganska tidigt stadium. Herrarna kunde därefter ta sig en funderare
på saken och vara klara redan i början av februari månad, och bygget behövde
ändå inte bli försenat.

Nu är det ju inga utsikter för att detta skulle kunna komma att ske, och
jag skall därför vid detta tillfälle inte göra något yrkande i den riktningen,
men om det höjes flera röster för en sådan lösning, skall jag be att få återkomma.

Herr talman! Jag har den önskan, att Kungl. Maj:t måtte få i uppdrag
att utreda vad jag tidigare nämnt, men om inte det kan gå för sig, kommer
jag att lägga min röst för utskottets förslag.

Herr Linder: Herr talman! Jag har inte deltagit i detta ärendes behandling
i statsutskottet, men det må törhända inte förtänkas mig, att jag i alla
fall intresserar mig för hur detta ärende avgöres. — Jag vill då för min del
säga, att när man här talar om läget, vare sig man talar om kvarteret Karin
eller om husarkasernen, så spelar egentligen avståndet inte någon roll, när
det gäller Malmö. Det är visserligen sant, att länsstyrelsen för närvarande
ligger nära järnvägsstationen, men det är väl ytterligt sannolikt, att det läget
icke kan bibehållas för framtiden. Man får därför välja plats antingen i den
blivande telegrafbyggnaden eller i kvarteret Karin eller i husarkasernen. Läget
såsom sådant spelar i själva verket härvid mycket liten roll, ty de människor,
som skola till kvarteret Karin, komma att taga spårvagn lika väl som
de som skola ut till husarkasernen eller telegrafbyggnaden, och vad spårvagnsavgifterna
beträffar, äro dessa i Malmö desamma, även då det gäller ombyte.
I själva verket blir det inte stor skillnad ens för en fotgängare, ty kasernen ligger
icke mer än 200—300 meter längre bort än kvarteret Karin, räknat från den
punkt där man kan ta av till detta kvarter eller följa Regementsgatan ut till
kasernen. Det blir den egentliga skillnaden i avstånd, som det här kan bliva
fråga om.

Lördagen den 11 maj f. in.

47 Nr 28.

Emellertid resoneras det nu så, som om alla besökande skulle komma med tåget.
Men det är visst inte förhållandet, ty det finnes en högst avsevärd busstrafik
till Malmö. Jag tror knappast, man kan säga, att ens flertalet av dem,
som ha ärende till länsstyrelsen, komma med tåget. Allmänheten kommer med
bussarna, och dessa stanna på sådana ställen, att spårvagnsresor i regel bli
lämpligast, vare sig man förlägger residenset till husarkasernen eller till kvarteret
Karin.

Jag vill i detta avseende rätta ett missförstånd hos herr Henriksson och
nämna, att det finns en spårväg, som går alldeles i närheten av den byggnaden,
som skulle ligga i kvarteret Karin, om byggnaden också ligger några f jät längre
bort, än när det gäller husarkasernen.

Jag vill också rätta ett annat högst väsentligt misstag. Husarkasernen ligger
visst inte utanför staden. Ingalunda! Jag vill inte säga, att den har ett
centralt läge, det är en betydande överdrift, men det är ett betydande avstånd,
innan man når Malmö stads gräns. Vi ha hela Limhamnsområdet och Fridhemsområdet,
som ligga utanför husarkasernen.

Då det nu talas om, att det är så oerhört mångfaldiga besök till länsstyrelsen,
så är det klart, att i ett så folkrikt län har länsstyrelsen ganska många
besök, men att tro att länets invånare gå i en ständig ström till länsstyrelsen,
är en stor överdrift. Det är naturligtvis några, som komma varje dag, och
ibland, när det gäller några särskilda frågor av större betydelse, blir det ju
flera. I regel är det väl dock i jämförelsevis måttlig omfattning, som besök
försiggå. Det är klart, att ifrån verken i staden, rådhusrätten och stadens
egna myndigheter, har man ärende till länsstyrelsen, men det sker mestadels
genom vaktmästarna, och de äro från stadens verk utrustade med årskort för
spårvagn, så att det gör dem detsamma, om de åka till kvarteret Karin eller
till husarkasernen.

Emellertid måste jag säga, att jag inte kunnat komma till någon annan
uppfattning -— även om jag, som det heter, inte skulle bli ledsen över ett annat
beslut — än att husarkasernen, alltså det gamla förslag, som länsstyrelsen
vid flera tillfällen varmt förordat — är det förslag, som man med gott samvete
kan hålla på.

När herr Johan Nilsson i Malmö talar om att man skall skicka in länsstyrelsen
i kasernen, precis som om det gällde att skicka in den i kasernen som
den står, måste man invända, att de skickas dock in för ett utlägg av 400,000
kronor, och det måste väl räcka till för att aptera kasernerna för deras nya
ändamål. Herr statsrådet har för en kort stund sedan sagt om dessa lokaler,
att de icke bli fullt idealiska. Ja, men det kan väl ändå inte behövas! Man
kan väl vara måttlig, när det gäller ämbetslokaler, och jag tror att för 400,000
kronor går det mycket väl att reda sig i husarkasernen, när det gäller ämbetslokaler.
Jag tror, att man bör se även på den ekonomiska sidan av saken.

Herr Dahl sade, att det var inte precis den ekonomiska sidan, som bestämde
honom för att lägga sin röst för kvarteret Karin, men jag tycker ändå, att det
är skäl i att stanna ett ögonblick vid denna sida och icke nu förlora fattningen,
därför att det finns en hel del förslag och att man nu tvunget skulle ha igenom
någonting. Jag tycker likväl, att man bör ta hänsyn till, att denna omändring,
på vilken man räknat flera gånger med det slutresultat, att den skulle kosta
400,000 kronor, dock i allt fall är billigare än det utlägg man skulle göra på
kvarteret Karin eller 525,000 kronor. Det är dock en skillnad på 125,000 kronor,
och man brukar väl inte här i riksdagen låta ett sådant belopp springa över
klingan som ingenting. Jag tycker man är ganska nogräknad i allmänhet.
Härtill kommer så ytterligare värdet av tomten i kvarteret Karin, som ju räknats
upp till 200,000 kronor. Jag tycker, att man får ändå se litet ekonomiskt
på denna fråga. Tomten kan ju sedermera säljas. Jag förmodar att Malmö

Ang.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Korts.)

Nr £8. 48

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Forts.)

stad kan köpa den till rimligt pris, om så skulle vara. När man talar om att
husarkasernen skulle kunna hyras ut för det och det priset, skulle jag gärna
vilja veta, var man har något verkligt belägg för att dessa hyror skulle kunna
utgå. Här finns ingenting annat än förmodanden om den saken. Jag har
hört mig för, så gott jag förmått, och man antar, att man kan få de hyrorna.
Man kan heller inte skicka in människor i husarkasernen utan vidare, utan
hur man än skall använda den, får man kosta på den någon ändring för att få
den uthyrd.

Det har talats om att hyra ut kasernen till bostäder. Men detta är alldeles
otänkbart, om det icke skulle nedläggas kostnader, som säkerligen gå till mera
än 400,000 kronor. Även om man skulle hyra ut kasernen till expeditionslokaler
och dylikt, erfordras det väsentliga ändringar. Jag menar därför, att dessa
funderingar äro mera spekulationer och ha icke någon verkligt säker grund.

Herr statsrådet talade också om att man icke borde göra ett så stort kapitalutlägg,
om man icke var fullt säker på, att det bleve ändamålsenligt använt.
Han menade, att tiden därutinnan kunde förändra mycket, och det är
mycket möjligt, att så också kan ske.

Jag har, som sagt, kommit till den uppfattningen, att man gjorde klokast
i att för närvarande hänvisa länsstyrelsen, som ju bär haft kasernen under sina
ögon under långa tider och vet vad det är fråga om, till densamma. Avståndet
spelar här ingen roll.

Herr Henriksson talade om att tjänstemännen skulle, i fall frågan hänskötes
till dem, avslå förslaget att flytta länsstyrelsen ditut, men det tror jag visst
inte. Flera av dem bo redan vid eller i närheten av Regementsgatan. Och
skulle det verkligen vara så, att länsstyrelsen blir förlagd till kasernen, betyder
det ingenting annat än att en del tjänstemän kommer att flytta ut till dessa
trakter och bosätta sig där i närheten.

Vad allmänheten beträffar, är det för den alldeles egalt, om länsstyrelsen
kommer att ligga i kvarteret Karin eller i husarkasernen ur av stånds synpunkt,
men ur ekonomisk synpunkt och från statens synpunkt är husarkasernen enligt
min mening den mest lämpliga.

Dessutom är det en sak, som jag icke kan undgå att här i debatten draga
fram och som jag anser har en mycket väsentlig betydelse. Det är en offentlig
hemlighet, att det finns en stark spekulant på just husarkasernen, på hela
området, icke endast på stallarna utan även själva kasernen, och den spekulanten
ligger bara och väntar på att riksdagen skall låsa fast sig vid kvarteret
Karin. När detta har skett, menar den spekulanten, att sedan ligger kasernen
där, och staten har ingen användning för den. Staten får utgifter och bekymmer
för att kunna hyra ut den till bostäder eller expeditioner eller vad som
helst, och då menar man att kasernen kan slumpas bort för vrakpris. Jag tycker
att man bör taga fasta på den synpunkten och att den frågan bör vara
klar, innan här göres någonting. Man kan visserligen säga, att det skola vi
nog bevaka vid den tiden, men det är så dags då. Man vet ju hur kasernen ser
ut, var den ligger och hur den är inrättad, och köparen förstår nog att pressa
priserna, så att staten till sist blir trött på det hela och låter honom få den.

Nu skulle jag vilja säga, att jag i första hand, när det gäller voteringen,
kommer att rösta för husarkasernens användning som ämbetslokaler för länsstyrelsen.
Därjämte ställer jag dock det yrkandet för att förekomma alla äventjrrligheter,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t, med avslag på
den kungl. propositionen, anhålla, att frågan om ämbetslokaler för länsstyrelsen
i Malmö måtte tagas under förnyad utredning.

Herr Linders: Herr talman! Efter de anföranden, som hållits från skånelandet,
är det ju uppenbart, att det finns mycket olika uppfattningar även bland

Lördagen den 11 maj f. in.

49 Nr 2H.

oss representanter för den landsändan om vad som är bäst i det föreliggande
ärendet. För min del har jag ju tecknat mitt namn på den motion, som avsåg
huruvida man icke skulle kunna träffa en uppgörelse med en privat person om
ett bygge, som eventuellt kunde sedermera övergå i statens hand. Det må vara
herrarnas sak att anse detta vara ett hugskott ifrån min sida och gärna för
mig, i det läge som frågan nu är, ett ovanligt dåligt hugskott, och därför tänker
jag inte att nu tala för det uppslaget. Men jag vill dock framhålla som en,
jag kan ju säga möjlig förtjänst, att detta uppslag i sin mån medverkat till att
statsutskottet nu kommit med ett nytt förslag —■ d. v. s. nytt är det ju inte så
tillvida. att den ursprungliga tanken var att staten själv skulle bygga ett hus
för landsstaten — och man har då närmast tänkt på den tomt, som förvärvats
i kvarteret Karin.

Beträffande det nu föreliggande förslaget vill jag emellertid säga, att jag
ställer mig på samma ståndpunkt som statsutskottets majoritet. Jag kommer
därför att yrka bifall till detta, och jag vill säga gent emot dem, som här predika
om att riksdagen, trots statsutskottet, icke skall frångå sin en gång intagna
ståndpunkt, att det finns ju situationer i livet, då man ställes inför valet
att bibehålla en en gång intagen ståndpunkt eller välja en annan, kanske fullständigt
motsatt, och i prövning därav får man väl se till, vad de förnuftigaste
skälen tala för.

Jag finner sålunda för min del, att de starkaste skälen tala för utskottets
ståndpunkt, och då måste jag anse det vara i hög grad hedrande för utskottet
afl, oberoende av förutfattade meningar och tidigare uttalanden kunna gå in för
den mening, som det vid närmare omprövning funnit vara den bästa.

Beträffande den diskussion, som utspunnit sig om det centrala läget, skulle
jag vilja säga, att det avgörande skälet bör naturligtvis vara, att lokalerna bli
tillfredsställande och centralt belägna. Här har så starkt vitsordats, att även
husarkasernen skulle ligga centralt. Jag måste bestrida, att den ligger lika
fördelaktigt som något av de tre andra alternativen. Den ligger västerut mot
sundet till på området mellan gamla staden och Limhamn, och om man tänker
på framtiden, kan ju staden icke utvecklas åt väster, även om man på frihamnsområdet
kan flytta sig ut ett stycke från kusten och eventuellt på det sättet
göra en ny kust. I stort sett får man väl gå ut ifrån att utvecklingsmöjligheterna
för Malmö stad ligga icke åt det hållet, utan utvecklingen går söder-,
öster- och norrut, och inom en mansålder är det otvivelaktigt, att Malmö utvecklar
sig på sådant sätt, att man skulle finna det bra underligt, att man valt
kasernområdet som någon central plats för det viktigaste ämbetsverket i staden
och länet. Då jag talar om centralt läge avser jag framförallt läget i förhållande
till kommunikationer till staden och inom densamma.

Husarkasernen ger icke heller tillfredsställande utrymme. Visserligen äro
utrymmena stora nog, men de äro så stora, att man räknar den årliga merutgiften
för uppvärmning i tusentals kronor i förhållande till de andra alternativen.
Dessutom äro spårvägsförbindelserna, särskilt för landsbygdens befolkning,
som kommer in till staden, sådana, att även om man åker för samma pris, så förlorar
man tid genom att taga övergång, ty det går ingen direkt linje från järnvägsstationerna,
omnibuslinjernas hållplatser eller de andra centrala platserna
till husarkasernen. Det går visserligen en linje från Gustaf Adolfs torg, men
den platsen ligger ju ändå tämligen långt borta, om man har bråttom. Till
kvarteret Karin ansluta sig däremot två spårvägslinjer, även om de inte gå
omedelbart intill. Malmö stad har helt nyligen inrättat en ny ringlinje, som
glider ganska nära den byggnadsplatsen, och detta gör att det blir betydligt
lättare för landsbygdens befolkning att träffa sin länsstyrelse, om den bor där.
För tjänstemännens vidkommande spelar ju saken inte den ringaste roll, ty för

Första hammarens protokoll 1929■ Nr 28. 4

Ang.

beredande, av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Forts.)

Sr 28.

50

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Forts.)

dem kan kasernen vara lika bra som vilket annat alternativ som helst, utan frågan
måste ses från det allmännas synpunkt.

Vad som här sagts om de olika områdena vittnar ju om att även kasernområdena
äro mycket värdefulla, och herr Rydéns tal om att de skulle ytterligare
stegras i värde genom att länsstyrelsen flyttades dit, är naturligtvis i viss
mån riktigt. Men om det byggande i trakten, som pågår och som mest avser
bostadskvarter, håller i sig, komma värdena att stegras oberoende av detta.
Framför allt måste man komma i håg detta, när man får höra påståendet, att
man skulle kunna få så och så många hundratusen för tomten i kvarteret Karin.

Sedan har det sagts av den siste ärade talaren, att man skulle vara rädd,
därför att det fanns spekulanter på kasernområdet och kasernbyggnaden. Jag
tycker att det skälet måste ganska kraftigt tala för att man inte tar kasernområdet
och kasernerna i anspråk i onödan, när det blir så pass dyrt att i ordrdngställa
dem för landsstaten, att det nästan kostar lika mycket som att bygga
ett nytt hus, ifall det finns folk som väntar på att kunna slå till, så fort
riksdagen här träffar ett avgörande.

Jag kan icke se annat än att det är ett yttrande av byggnadsstyrelsen av den
10 november 1927, där styrelsen uttalat sig för en nybyggnad. Man säger, att
svårigheterna att för ändamålet utnyttja ifrågavarande kasernbyggnad skulle
tala för dess användande till ett landsstatshus. Jag anser, att det är ett mycket
svagt skäl efter den förda diskussionen och efter de upplysningar, som lämnats,
att ständigt och jämt hålla sig kvar vid den ståndpunkten, att kasernen
icke skulle lämpa sig så bra till någonting annat, och därför skulle den tagas
till landsstatens behov.

Ja, herr talman, det kunde vara mycket mer att säga i saken, och det vore särskilt
frestande att ingå i repliker gentemot dem, som yttrat sig till förmån för
reservationerna, men jag vill icke göra detta, utan vill till slut endast säga, att
man nog kan finna, att telegrafverkets hus vore användbart såsom ett provisorium.
Man kan nog förstå, att man från länsstyrelsen sida ansett att för att
gagna arbetet och hellre än att sitta i de gamla, alltför trånga lokalerna, finge
man taga detta såsom ett provisorium. Men något annat än ett provisorium
blir det icke, och jag anser det vara staten föga värdigt att låna sig därtill, då
det icke bereder goda lokaler för en mera avsevärd framtid. Man kan icke, såsom
herr Widell gjorde, bagatellisera en flyttning av ett stort ämbetsverk efter
ett tiotal år, utan det blir ett ganska stort avbrott i arbetet med åtskilliga kostnader.
Under nu föreliggande omständigheter finner jag det enbart glädjande,
att statsutskottet, oberoende av vad förut beslutats och sagts, gått in för en
god lösning, sådan som lämpar sig för staten.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till yrkandet om bifall till utskottets
förslag.

Häri instämde herr Löfvander.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Den ärade ledamot av kammaren, som

förde utskottets talan, började sitt anförande med att säga, att denna fråga
hade berett fjärde avdelningen många bekymmer. Allt eftersom denna debatt
har fortgått, ha vi väl lite till mans fått en känning av hur saken på sätt och
vis bereder även oss här i kammaren åtskilliga bekymmer. Och får man tro
herr Henriksson, som nyss hade ordet, skulle detta bekymmer alldeles särskilt
hemsöka ledamöterna på malmöhuslänsbänken. Ja, så gott som varje
talare har nog att dragas med detta bekymmer, alldeles särskilt därför att de
fyra alternativ, varom här är fråga, inte ha någon vidare förmåga att inspirera
folk till nya synpunkter; det blir uteslutande ett uppradande av unge -

Lördagen den 11 maj f. in.

Nr 28.

Öl

lär enahanda skäl — endast mer eller mindre väl hoprörda. Jag kan inte
säga, att jag kan bryta mig ut ur denna besvärlighet, utan jag lar nog följa
de andras exempel och låta de olika alternativen passera revy och ber då att
först få taga — men mycket kort, för all del — det alternativ, som under
den närmaste halvtimmen fått förespråkare, nämligen kvarteret Fersen.

Det är rätt som man har sagt, att för detta alternativ talar den omständigheten,
att platsen ligger i närheten av stationen. Man behöver inte slita några
skor för att komma dit eller offra någon större penningsumma. Men om man
frånser detta, finns det inte något annat skäl, som talar för detta alternativ;
alla tala emot och inte minst de ekonomiska.

Kommer jag sedermera till Kungl. Maj :ts förslag, som hade sin sista försvarare
i departementschefen, så är det ju så, att för detta förslag tala —
alldeles som departementschefen och herr Widell sade — de ekonomiska skälen.
Det kommer att vålla staten det minsta kapitalutlägget och kommer också,
vad årskostnaderna beträffar, att ställa sig fördelaktigare än de andra.
Men det kan inte hjälpas: kravet på att landsstaten äntligen skall få sin byggnadsfråga
löst och löst för en längre tid — även om min fantasi inte räcker till
att räkna med de hundratals år, som herr Henriksson rörde sig med — anser jag
vara ett verkligt rimligt krav. Det är rimligt att inte behöva kuska omkring
vart tjugonde år från hus till hus och detta så att säga i lyckligaste fall.
Departementschefen sade visserligen, att det finns utvidgningsmöjligheter, därest
man ginge den väg, som Kungl. Maj:t har föreslagit, men jag tror, att
man med gott samvete kan sätta ett frågetecken för denna uppgift. Likaledes
tror jag, att det har sina sidor att — som departementschefen ville — vänta
och se vad framtiden kan bära i sitt sköte, huruvida man inte kommer att få
andra krav på hus för ändamål som detta. Jag förmenar, att man mot detta
måste sätta det kravet, som länsstyrelsen satt, att någon gång förr eller senare
— helst förr — kunna få känna sig riktigt trygg och inte vara beroende
av andra.

Om man sålunda med milt våld avför dessa båda förslag, återstå de båda
andra, om vilka huvuddiskussionen i dag i alla fall har stått: utskottets förslag
och den reservation, som rör husarkasernen. Utskottets förslag mynnar
ju ut i en kostnadssiffra på 525,000 kronor. Fördelarna med detta förslag
stå uppräknade på sid. 10 i utskottets utlåtande. De äro många om man får
tro utskottet, och dessa fördelar ha ju också haft en ovanlig förmåga att entusiasmera
sina talare — exempelvis herr Johan Nilsson i Malmö. Honom
ha de förresten inte bara entusiasmerat; de ha till och med fått honom att se
i syne, om jag så får lov att säga. Han fann nämligen, att utskottet enat sig
om detta förslag. Enigheten består däri, att 13 ledamöter stå emot 11, och
måste väl som »enighet» betraktad vara mer än anspråkslös.

Reservanternas förslag ha också haft sina talesmän i dag. Mot detta förslag
talar den omständigheten, att den avsedda platsen ligger något längre
bort från stationen, men för förslaget talar i alla fall en del andra omständigheter.
Jag skall ta de utvärtes omständigheterna först. Kasernkommittén har
en gång funnit förslaget bra, och länsstyrelsen har också ställt sig bakom
detsamma. Departementschefen yttrade visserligen, att det naturligtvis inte
kunde bli lika lämpligt och trevligt för länsstyrelsen, om den flyttade till husarkasernen,
som om den finge ett eget hus, och detta må så vara. Men länsstyrelsen
har dock sagt, att dess behov av ämbetslokaler bleve utomordentligt
väl tillgodosett för en lång tid framåt. Man kan nog inte säga, att »utomordentligt
väl tillgodosett» är ett svagt uttryck. Dessutom har riksdagen en
gång. bestämt sig för husarkasernen. Nu vill jag inte påstå, att detta i och
för sig betyder någonting synnerligen, men det betyder i alla fall så mycket,
att om vi i dag skulle avföra Kungl. Maj:ts förslag och bestämma oss för re -

Ang.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Forts.)

Nr 28.

52

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang.

beredande av
lokala för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Forta.)

servanternas, så kan man verkligen inte säga, att vi handla i stundens överilning.

Så kommer jag då till det, som egentligen närmast bestämde mig för att
begära ordet, ty allt vad jag nu yttrat, är sagt förut. Jag har likväl sagt det
för att liksom summera ihop det hela nu mot slutet av debatten. Vad jag
egentligen ville vända mig emot var det lustiga sätt, på vilket utskottet och
efter utskottet herr Johan Nilsson i Malmö argumenterar. Jag tar utskottets
utlåtande i denna del och innesluter herr Johan Nilsson i Malmö i detsamma.
Det står då på sidan 9 som följer: »Vid bedömandet av kasernbyggnadens
allmänna lämplighet som landstatshus lärer man enligt utskottets
mening ej heller kunna helt bortse ifrån den omsvängning,
som på allra sista tiden inträtt i fråga om länsstyrelsens egen uppfattning
härutinnan, liksom ock överhuvud den ringa sympati från länsbefolkningens
sida, som detta alternativ synes hava mött.» Det är för att
avföra husarkasernförslaget ur diskussionen, som man anför detta och som
herr Johan Nilsson i Malmö upprepar denna samma tankegång. Men vad är
anledningen till att länsstyrelsen har svängt om och vad är anledningen till
att länsbefolkningen hyser så ringa sympatier? Det är inte därför att man
vill ha utskottets förslag och inte därför att man föredrar utskottets förslag
framför förslaget om husarkasernen. Det är helt enkelt en avståndsfråga.
Det är just den synpunkt, som herr Henriksson framhöll, som härvidlag spelar
den stora rollen. Utskottets argumentation kan användas lika bra mot kvarteret
Karin som mot husarkasernen, ty avståndet är det inte någon större
skillnad på. Fågelvägen är det lättare att komma till kvarteret Karin än till
husarkasernen, men eftersom vi vanligtvis inte röra oss fågelvägen, smäller
det ungefär lika högt. När därför herr Henriksson förklarade, att det förhållandet
att man ville tvinga människor ut till husarkasernen var »överbarbari»
och att det var det värsta han kunde tänka sig, då måste jag säga, att
herr Henriksson är en mycket lycklig människa.

Nu säger man från utskottets sida, att detta egentligen inte är huvudargumentet,
utan att huvudargumentet rör sig på det ekonomiska området. Det är,
som herr Lindblad sade, det »billigare förslaget», eller som herr Dahl sade
det »finansiellt bättre», och i utskottets utlåtande står det som det »ekonomiskt
fördelaktigaste». Ja, det kan ju förefalla, som om det skulle vara ekonomiskt
förmånligare, men det är så endast om man glömmer bort vissa omständigheter.
Rent siffermässigt är det ju 125,000 kronor dyrare än husarkasernförslaget,
och det kommer att gå åtskilliga år, innan den större årliga kostnad,
som husarkasernförslaget skulle dra med sig, kommer att äta upp de där
125,000 kronorna. Härtill kommer, att vad man än vill säga, får man inte
mig att tro, att herr Rydéns tal om framtiden är den rena fantasien. Så pass
känner även jag till Malmö.

Och så skall jag inte trötta kammaren längre. Jag hörde från herr Widells
sida ett skäl, som på mig gjorde ett visst, förnyat intryck. Han nämnde det
redan i utskottet, och det var således ingenting alldeles nytt, men jag vill att
det skall understrykas. Han sade, att det inom statsutskottet utbildat sig en
tradition, att man inte bygger nya hus, om man redan förut har ett tak, som
man kan flytta in under. Om det är så, att detta är en tradition inom
statsutskottet, anser jag det vara en utmärkt tradition, som man bör slå vakt
omkring, och det är på grund härav som jag, herr talman —• utan att jag
gör minsta anspråk på att få skära några rosor ä la herr Henriksson — ber
att få yrka bifall till den reservation, som jag och en del andra utskottsledamöter
fogat vid utskottets utlåtande och som innebär, att man flyttar ut
länsstyrelsen i Malmö till den lediga husarkasernen.

Lördagen den 11 maj f. in.

53 Nr 28.

Herr Pålsson: Herr talman! .lag'' skulle vil,ja ge rätt mycket för att få

veta vad de, som sitta på norrlandsbänken som i för dem viktiga frågor rösta
som på kommando egentligen tänka om oss skåningar, då vi i en för oss så
viktig fråga som denna hava råd att dela oss ej blott på två, utan till och med
på fyra olika linjer. Men kanske det kan vara dem till en väckelse, att meningsbrytningar
i detta som mycket annat är orsaken till att Skåne i alla fall
i stort sett rett sig så bra som det bär gjort genom tiderna. Vi hoppas, att den
mening, som till sist blir rådande, medför det bästa resultatet. Det är ju ett
gammalt danskt ordspråk, som säger: »Vad far gör är alltid det rätta.» Jag
hoppas, att resultatet kommer att bli sådant, att vi kunna säga, att det som
gjordes i dag nog blir det bästa.

I många av de städer i Sveriges land, där länsstyrelser finnas, residera dessa
i gamla pompösa vasaslott. Man tycker att dessa icke kunde passa något
vidare för detta ändamål vad det bekväma angår, men de äro vackra, stilfulla
och storslagna till det yttre och detta har gjort, att man i dessa residensstäder
placerat länsstyrelserna i slotten. Malmö slott har övergått i stadens ägo. I
Malmö finns en rätt så pompös och vacker byggnad nämligen husarkasernen,
som är stor och rymlig, vackert inbäddad i park och ett läge lika bra som
andra till länsresidens föreslagna. Utskottet föreslår att man skall bygga ett
hus i kvarteret Karin för 525,000 kronor till länsstyrelsen. Det anstår väl
knappast Malmöhus län att hava ett residens, som icke kan få ett annat yttre
än vad denna summa kan ge. Det måste få utseende av ett vanligt tre- eller
fyravåningshus. En värdig byggnad går på minst miljonen.

Det förmånligaste med det läge, som kvarteret Karin har — det ligger åtminstone
enligt mitt tycke vid en bakgata — är att det ligger vid brandstationen.
Skulle det bliva för hett umgänge mellan länsstyrelsen och invånarna i
länet, kan det ju vara bra att hava tillgång till sådan attiralj som spruthuset
hyser.

Många representanter från övre Sverige ha naturligtvis svårt att bestämma
sig för hur han skall rösta beträffande alternativen kvarteret Karin eller
kronprinsens husarregementes lokaler. Träget är lika. Det finns ingen nämnvärd
skillnad emellan de båda platserna för dem, som skola göra ett besök hos
länsstyrelsen. Man har ungefär lika nära från stationen, och spårväg finnes
till- båda. I sådan dilemma bör man ju anlägga andra skäl, och då bör sparsamhetsprincipen
bliva avgörande. De, som skola avgöra frågan, böra, när malmöhusbänken
icke riktigt kan komma överens, se frågan ur sparsamhetsintressets
synpunkt. Här kan man spara genom att flytta residenset till kronprinsens husarregementes
utmärkta lokaler. Detta bör för de tveksamma vara det avgörande,
och att man sparar är alldeles uppenbart. Värdet å tomten i kvarteret Karin
är 200,000 kronor. Säljes denna har man medel att täcka ungefär hälften av
vad omändringen av kasernen kostar. Ett rent sparsamhetsintresse talar sålunda
för att husarkasernens lokal är den bästa.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Olof Olsson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Vennenström: Herr talman! Den föregående talaren frågade, vad

norrlänningarna till äventyrs ansåge om skåningarnas uppträdande i denna
fråga, och jag skall då be att få svara honom. Men jag vet icke, om det för
det omdöme, som jag tror många här i eftermiddag hava, kan finnas någon parlamentariskt
uttryck. Då jag hört herrarna, har jag för min egen del fått. den
uppfattningen, att man borde gå till väga på samma sätt, som då kardinalerna
samlas för att välja påve. Man stänger in dem och de få icke komma ut,
förrän de förrättat sitt val. Jag skulle vilja rekommendera detsamma även för
herrarna på skånebänken. Ni borde egentligen stängas inne en eller annan

Ang.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Forts.)

Nr 28. 54

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Forts.)

dag och sedan personligen — eventuellt med knytnävarna — göra upp frågan
om den ena eller andra förläggningsorten för länsstyrelsen. Jag vill erinra om
ett annat tillfälle, då vi norrlänningar ville hava en hovrätt förlagd till Norrland,
men vi blevo icke ense om lokalfrågan, varken herr Rosén eller jag, och
detta gjorde, att Skåne fällde alltsamman. Nu ha vi norrlänningar tyvärr icke
samma makt och myndighet som skåningarna. Vi kunna icke fälla hela frågan.
Men jag får säga, att när man har en länsstyrelse, som icke vet vare sig ut eller
in, utan som den ena dagen säger si och den andra så, och när skåningarna själva
här talat i öster och väster, norr och söder, har jag för min personliga del
stora skäl att säga, att det bästa vore att sova på saken och att för tillfället
alldeles avslå densamma.

Men jag vill icke låta sakfrågan lida på det sättet. Vi äro väl tvungna att
votera, och det gör, att jag för min del deklarerar, att jag är benägen att gå
samma väg, på vilken sådana mäktiga och förståndiga karlar som Olof Olsson
och Värner Rydén röra sig.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Jag skall be att med ytterligare några få ord
taga kammarens tid i anspråk. Jag kan nämligen icke låta överdrifterna få
passera i fråga om misstaget att kasernbyggnaderna skulle ligga mera centralt
än tomten i kvarteret Karin. Jag vill icke gå in på denna fråga, men
jag säger att det är en överdrift i ett dylikt påstående.

Herrarna från kasernkommittén äro verkligen bönhörda över hövan. Kommittén
ifråga har att för nyttigt ändamål placera alla dessa tomma byggnader.
Det är klart, att kommittén gärna vill, att man på något sätt skall
använda dessa tomma kaserner. Herr Jönsson i Revinge i andra kammaren
har motionerat, att kasernen skall användas till lokaler för länsstyrelsen och
sålunda bliva ett landsstatshus. När vi möttes i statsutskottet och. denna
fråga skulle behandlas — jag fick tyvärr icke tid att vara med, ty jag var
på ett annat sammanträde — frågade jag: är du nöjd nu? ■—• Varpå han yttrade:
ja, det är jag verkligen. När nu avdelningen blivit enig om tomten i kvarteret
Karin, så ta vi väl dess förslag.

Varför har denna fråga då blåsts upp på detta sätt? Jo, därför att
herr Widell i statsutskottet drev Kmigl. Maj:ts proposition. Det var därför,
som man häremot drev förslaget om kasernen. Det är alltsammans. Och
även om herr Olof Olsson kallar det att se syner så upprepar jag än en gång
att majoriteten inom statsutskottet enat sig om att föreslå tomten i Karin. Jag
tror också att det är klokt att stanna för kvarteret Karin. Andra kammaren
har med fyra femtedelars majoritet stannat för detta alternativ, och jag finner,
att det fortfarande är det klokaste förslaget och ber förty att få vidhålla
mitt yrkande om bifall därtill.

Herr Rydén: Herr talman! Jag hade icke tänkt vidare besvära kamma ren,

men när jag fick höra den siste talarens argumentering, ansåg jag det vara
min skyldighet att icke låta det stå oemotsagt, att man skulle hava lämnat
oriktiga uppgifter. Det är verkligen beklagligt, att det inte finns en karta
i kammaren så att de, som icke äro lokaliserade malmöbor, kunde få se, vad
det gäller. Jag har provåkt från Malmö station till husarkasernen. Jag steg
på ringlinjen och tog övergång från museum och det tog inte mer än ■41/2 minuter;
då förstå herrarna vad talet om långa avstånd i detta fall innebär. Och
när herr Henriksson försöker inge kammaren den föreställningen, att kasernerna
ligga utanför staden ute vid havet, vill jag nämna att det går en spårvägslinje
från Gustaf Adolfs torg i sydväsflig riktning med ett avstånd från
stranden, som varierar mellan 200 och 400 meter. Denna linje är från Gustaf
Adolfs torg räknat i det allra närmaste fem kilometer lång, och jag skulle tro

Lördagen don 11 maj f. in.

Nr 28.

att husarkasernen ligger på icke fullt en kilometers avstånd från torget. Då
förstå också herrarna vad som är sant i denna skildring. Där tar alltså intet
hav vid, som herr Henriksson förklarade, utan spårvägen fortsätter fyra kilometer
sydväst om den punkt, som det här är fråga om.

Herr Linder framhöll, att Malmö stad växer åt söder och öster. Jag åkte i
söndags i bil runt hela staden för att se vad som blivit byggt, sedan jag flyttade
därifrån. Därvid fann jag, att i stadens västra del mot Limhamn och i
Bellevueområdet och sydväst därom har byggts hundratals hus på de tre år,
som gått sedan jag flyttade från staden. De av herr Linder lämnade uppgifterna
äro oriktiga, eller jag skulle åtminstone vilja säga ensidiga, och jag
anser, eftersom vi här ha gått in på denna fråga, att jag icke har någon anledning
att låta dem stå oemotsagda.

Slutligen vill jag, herr talman, summera de skäl som föranlett mig att personligen
gå på kasernlinjen. Det har icke under denna debatt bestritts, och det
kan överhuvud taget icke bestridas, att om vi använda liusarkasemetablissemanget
för en kostnad av 400,000 kronor, få vi goda och rikliga utrymmen för
länsstyrelsen i den omfattning den för närvarande har. Vi få också plats för
lantmäterikontoret, som nu hyr i postens hus och där tar upp stora utrymmen,
och vi få också reservutrymmen för ett blivande kontor för uppbördsväsendet
i länet. Bygger man det föreslagna nya huset för 525,000 kronor har man
fortfarande inga lokaler för lantmäterikontoret och icke heller de reservutrymmen,
som kasernbyggnaden skulle erbjuda, utan då blir det frågan om ytterligare
tillbyggnader. Detta är det verkliga förhållandet.

Slutligen vill jag säga, eftersom jag bott hela trettio år i Malmö stad och
känner den utan och innan från min verksamhet där, att husarkasernetablissemanget
liknar icke i yttre hänseenden en vanlig kasern. Den är av en äldre
typ, som icke saknar en viss monumentalitet i sitt utförande. Den ligger med
det största parkområdet i staden på den ena sidan och det stora Baltiska utställningsområdet,
som nu håller på att ombildas till den största parkanläggningen
i Sverige, mycket nära på den andra sidan, och så ligger sundet utanför:
det är ett av de vackraste lägen som kan tänkas.

Jag förstår uppriktigt sagt icke huru här representanter för den skånska
landsbygden kunna fälla sådana överord, som att man här skulle vilja »skjutsa
iväg» länsstyrelsen. Jag kan nämna för hur många av kammarens ledamöter
som vilja höra på, att kommer det en skånsk landsbygdsbo in till Malmö och
vill söka upp länsstyrelsen, kommer detta spårvägsledes icke att taga en minut
längre tid i anspråk än för Blekingebon att gå från järnvägsstationen i Karlskrona
till länsresidenset. Jag vill vidare säga, att det tar kortare tid än för
invånarna i Östergötland att komma från Linköpings järnvägsstation upp till
slottet, eller för invånarna i Örebro län att komma från Örebro järnvägsstation
till Örebro slott, eller för dem, som vilja söka landshövding Kvarnzelius, att
gå från Falu järnvägsstation upp till länsresidenset där. Jag har velat nämna
detta, emedan det uppenbarligen är ensidiga framställningar som ha gjorts i
detta hänseende.

Jag vill till slut, med anledning av det avslagsyrkande, som varit på tal,
vädja bevekande till kammaren att icke gå på avslagslinjen. Jag har sett
Malmöhus läns styrelses lokaler utan och innan, och jag tror man kan påstå,
att man där arbetar under lokala förhållanden, om vilka man står ensam i
Sverige. Jag har gått igenom vartenda ämbetsrum och jag vet, att flera personer
där måste arbete i vart och ett av rummen i dessa utomordentligt trånga,
jag skulle nästan vilja säga ohälsosamma lokaler. Därför framstår det för
mig som det väsentliga, att Malmö länsstyrelse äntligen får komma in i ett
nytt hem, och jag kan därför under inga omständigheter vara med på avslagslinjen.

Ang.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Forts.)

Jir 28. 56

Lördagen den 11 maj f. in.

Ang.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
''Forts.)

Jag ansluter mig sålunda, herr talman, i första hand till den av herr Olof
Olsson m. fl. avgivna reservationen, men jag kan å andra sidan icke vara med
om, att det här nu skulle bli ett rent negativt resultat i denna fråga.

Herr Eosén: Herr talman! Redan för tre å fyra år sedan var jag ledamot
av kasernkommittén, som för övrigt ännu icke avslutat sitt arbete, vilken har
till uppgift att utröna, till vad ändamål man skulle kunna använda de ledigblivna
kasernerna. Beträffande husarkasernen i Malmö gjordes då alla möjliga
försök att leta upp något behov, antingen för statens räkning, eller för
länets eller för Malmö stads. Det visade sig emellertid att såväl beträffande
Malmöhus län som Malmö stad alla behov av anstalter voro fyllda — man
behövde icke kasernen för något ändamål. Om staten icke begagnar det tillfälle,
som nu föreligger att taga denna kasern i anspråk för statens egen räkning,
blir nog följden, som herr Linder förmodade, att någon enskild spekulant
kommer över byggnaderna och den värdefulla marken för en mycket billig
penning. Det är min bestämda uppfattning.

Kasernen har, såvitt jag förstår, ett mycket gott läge. Den är också en
ståtlig byggnad. Den skulle, vågar jag säga, beträffande läget invid gata
närmast kunna jämföras med Livgardets till häst kaserner. Den har ett något
indraget läge med en liten park framför och har, där den ligger, en tilltalande
exteriör. Länsstyrelsen kommer där otvivelaktigt att få alldeles utmärkta
lokaler. Jag kan icke förstå, att man nu ej skulle begagna detta tillfälle att
utnyttja denna i stort sett förträffliga byggnad för det ändamål, som här är
föreslaget. Det blir då i varje fall ingen brist på utrymme för länsstyrelsen
— länsstyrelserna utvecklas ju nu för tiden ganska raskt, men där finns alla
möjligheter i detta avseende.

Om nu länsstyrelsen i Malmö kommer med det ena förslaget efter det andra
och icke vet vad den vill, tycker jag alls icke att det är lämpligt att riksdagen
följer med i denna galopp och ändrar mening år efter år.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som till utskottets
betänkande är avgiven av herr Olof Olsson m. fl.

Herr Dahl: Herr talman! Herr Rydén yttrade nyss, att han icke gärna
såge, att kammaren nu stannade för att besluta en skrivelse. Han önskade ett
positivt beslut. När nu läget är sådant, att andra kammaren med ungefär
fyra femtedels majoritet har godkänt utskottets förslag, ville jag vädja till
herr Rydén, som ju är en synnerligen praktiskt lagd man, om han ändå icke
skulle kunna finna det vara den ändamålsenligaste vägen att här få till stånd
ett positivt beslut, och få det snarast möjligt, att han avstode från sitt yrkande
och överginge till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade,
att i avseende på det nu föredragna utlåtandet förekommit följande yrkanden:
1 ro) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle bifalla
Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition; 3:o) att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, som föranleddes av bifall till herr Jönssons
i Revinge i ämnet väckta motion; samt 4:o), av herr Linder, att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan under a) men avslå utskottets hemställan
under b) och tillika besluta, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om ny utredning beträffande länsstyrelsens i Malmöhus län bostadsfråga.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Lördagen den 11 maj f. m.

57 Nr 28.

Herr Olsson, Olof, begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det under 3:o) här ovan upptagna yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 101, röstar

Ja;

Ang.

beredande av
lokaler för
länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som föranledes
av bifall till herr Jönssons i Revinge i ämnet väckta motion.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt.
att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för nej-propositionen.

Herr statsrådet Bissmark avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 236,
angående godkännande av en mellan Sverige och Norge den 11 maj 1929 avslutad
konvention angående vissa frågor rörande vattenrätten (svensk-norsk
vattenrättskonvention) m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta första lag- och jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner dels angående grunder för
försäljning av kronoegendomar m. m., dels ock med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § i lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt till fast
egendom jämte i ämnet väckt motion.

Genom en den 25 februari 1929 dagtecknad proposition, nr 138, vilken
hänvisats till jordbruksutskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden, föreslagit
riksdagen att

1) dels antaga de i bilaga A till statsrådsprotokollet föreslagna grunder för
försäljning i vissa fall av kronoegendom m. in.;

2) dels godkänna den i bilaga B till samma protokoll föreslagna ändringen
i förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de
allmänna skogarna i riket, att tillämpas från och med den 1 juli 1929;

3) dels godkänna de i bilaga C till berörda protokoll föreslagna ändringarna
i de av riksdagen 1908 antagna förändrade grunder för förvaltningen av
kronans jordbruksdomäner, att tillämpas från och med den 1 juli 1929;

4) dels ock godkänna den i bilaga D till nämnda protokoll föreslagna ändringen
i de efter riksdagens hörande den 8 juni 1928 utfärdade reglementariska
föreskrifter rörande den statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten,
att tillämpas från och med den 1 juli 1929.

Genom en jämväl den 25 februari 1929 dagtecknad proposition, nr 150,
vilken hänvisats till lagutskott och för behandling överlämnats till första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 20
juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt till fast egendom.

Ang. grunderna
för
försäljning
av kronoegendom

m. m.

Nr 28. 58

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang. grunderna
för
försäljning
av kronaegendom

m. m.
(Forts.)

I anledning q,v propositionen nr 138 hade inom andra kammaren av herr
Sköld m. fl. väckts en motion, nr 404, däri hemställts om vissa ändringar i
de av Kungl. Maj:t föreslagna grunderna för försäljning av kronoegendom
m. m. Denna motion hade hänvisats till jordbruksutskottet.

Enligt överenskommelse mellan första lagutskottet och jordbruksutskottet
hade ifrågavarande propositioner och förenämnda motion hänskjutits till
behandling i sammansatt första lag- och jordbruksutskott, vilket utskott i det
nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I att riksdagen måtte — i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 138 -—
med förklarande, att densamma icke kunnat i oförändrat skick antagas,

1) dels antaga de i bilaga A till detta utlåtande, av utskottet föreslagna
grunder för försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m.;

2) dels godkänna den i bilaga B till utlåtandet föreslagna ändringen i förordningen
den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket, att tillämpas från och med den 1 juli 1929;

3) dels godkänna de i bilaga C till utlåtandet föreslagna ändringarna i de
av riksdagen 1908 antagna förändrade grunder för förvaltningen av kronans
jordbruksdomäner, att tillämpas från och med den 1 juli 1929;

4) dels ock godkänna den i bilaga D till utlåtandet föreslagna ändringen
i de efter riksdagens hörande den 8 juni 1928 utfärdade reglementariska
föreskrifter rörande den statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten,
att tillämpas från och med den 1 juli 1929;

II att riksdagen måtte bifalla propositionen nr 150; samt

III att den i anledning av propositionen nr 138 väckta motionen 11:404
måtte anses besvarad genom utskottets hemställan under I.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Sederholm: Herr talman! I avseende å föredragningen av sammansatta
första lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och momentvis, samt
punkt I mom. 1 på det sätt, att först föredragas de i bilaga A till utlåtandet
föreslagna grunderna för försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m. paragrafvis,
med iakttagande av att 3 och 4 §§ med därtill hörande rubrik föredragas
i ett sammanhang, samt att ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna
förekomma sist, varefter utskottets hemställan i punkt I mom. 1 föredrages;

att vid behandlingen av den del av bilaga A, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än det av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten I mom. 1.

De i bilaga A till utlåtandet av utskottet föreslagna grunder för försäljning
i vissa fall av kronoegendom m. m.

1 och 2 §§.

Godkändes.

3 och i §§ med därtill hörande rubrik.

Lördagen den 11 maj f. in.

59

Nr 28.

Förevarande delar av förslaget hade följande lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Om befogenhet att försälja och upplåta egendom.

3 §.

1 mom. Efter Kungl. Maj:ts beprövande
må helt eller delvis försäljas: a)

egendom, vilken avses att huvudsakligen
användas till bildande av lägenheter,
som i 2 § sägs,

b) egendom, vilken i årligt arrende
lämnar högst 1,000 kronor eller, där
den ej är av kronan utarrenderad,
vid verkställd uppskattning finnes
ej kunna lämna högre årligt arrende
än nu sagts,

c) till egendom hörande område,
vilket utan olägenhet kan frånskiljas
och antingen avses att användas till
bildande av lägenheter, som i 2 §
sägs, eller ock är av beskaffenhet,
som under b) omförmäles, samt

d) andel i en för flera fastigheter
gemensam samfällighet, vilken andel
vid verkställd uppskattning finnes
kunna betinga en köpeskilling av
högst 5,000 kronor,

under förutsättning, att egendomen
ej är anslagen för visst ändamål
samt ej heller på grund av befintlig
skogstillgång eller annan särskild anledning
bör bibehållas åt kronan.

1 mom. Efter Kungl. Maj:ts beprövande
må försäljas:

a) egendom eller del därav, såframt
den avses att användas till bildande
av en eller flera egnahemslägenheter
eller till fullständigande av jordbruk
enligt 11 §;

b) egendom eller del därav, vilken
återstår efter avskiljande av område
för ändamål, som i a) sägs, eller ock
utan olägenhet kan frånskiljas, såframt
egendomen eller delen i årligt
arrende lämnar högst 1,000 kronor eller,
där den ej är av kronan för sig
utarrenderad, vid verkställd uppskattning
finnes ej kunna lämna högre årligt
arrende än nu sagts; samt

c) andel i en för flera fastigheter
gemensam samfällighet, såframt andelen
vid verkställd uppskattning finnes
kunna betinga en köpeskilling av
högst 5,000 kronor,

allt under förutsättning tillika, att
egendomen eller den del, varom är fråga,
ej är anslagen för visst ändamål
samt ej heller på grund av befintlig
skogstillgång eller annan särskild anledning
bör bibehållas åt kronan.

2 mom. I annat fall än i mom. 1 avses skall fråga om egendoms försäljning
underställas riksdagens prövning.

4 §.

Yad i 3 § stadgats om försäljning skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om upplåtelse under åborätt eller tomträtt.

Ang. grunderna
för
försäljning
av bronoegendom

in. m.
(Forts.)

I en av herrar Schlyter och Kropp avgiven reservation hade under I hemställts,

1) att 3 och 4 §§ skulle erhålla följande ändrade lydelse:

3 §.

Om Kungl. Maj :ts befogenhet att i vissa fall utan riksdagens vidare hörande
försälja kronoegendom samt upplåta sådan egendom under åborätt eller tomträtt
gäller vad därom är eller kan vara särskilt förordnat.

Nr 28.

60

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang. grunderna
för
försäljning
av kronoegendom

m. m.
(Forte.)

I andra fall skall frågan om egendoms försäljning eller upplåtelse under
åborätt eller tomträtt underställas riksdagen.

4 §•

Beträffande upplåtelse av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna samt
upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker är särskilt stadgat.

2) att, vid bifall till reservanternas hemställan under 1), rubriken till 3 och
4 §§, »Om befogenhet att försälja och upplåta egendom», måtte utgå, samt

3) att, vid bifall till reservanternas hemställan under 1), riksdagen måtte,
med upphävande av vad riksdagen härom tidigare beslutat, för tiden intill den
1 juli 1930 medgiva,

dels att kronan tillhörig, under domänstyrelsens förvaltning ställd fast egendom
eller del därav finge under förutsättning att densamma icke vore anslagen
för visst ändamål samt ej heller på grund av befintlig skogstillgång eller annan
särskild anledning borde bibehållas åt kronan, efter Kungl. Maj:ts beprövande
försäljas i följande fall:

a) egendom eller del därav, såframt den avsåges att användas till bildande
av en eller flera egnahemslägenheter eller till fullständigande av jordbruk enligt
vad i 11 § av de utav riksdagen antagna grunderna för försäljning i vissa
fall av kronoegendom m. m. vore stadgat;

b) egendom eller del därav, vilken återstode efter avskiljande av område för
ändamål, som i a) sades, eller ock utan olägenhet kunde frånskiljas, såframt
egendomen eller delen i årligt arrende lämnade högst 1,000 kronor eller, där den
ej vore av kronan för sig utarrenderad, vid verkställd uppskattning funnes ej
kunna lämna högre årligt arrende än nu sagts; samt

c) andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet, såframt andelen
vid verkställd uppskattning funnes kunna betinga en köpeskilling av högst
5,000 kronor;

dels ock att vad sålunda förordnats om försäljning skulle äga motsvarande
tillämpning i fråga om upplåtelser under åborätt eller tomträtt.

Herr Sclilyter: Herr talman! Om jag får besvära kammarens ledamöter

med att kasta en blick i utskottets utlåtande, går det lättare att följa med vad
jag nu har att anföra. På sidan 61 i utlåtandet upptages det förslag till
Kungl. Maj:ts förordning angående försäljning i vissa fall av kronoegendom,
som nu skall diskuteras. 3 § innehåller på den vänstra sidan Kungl. Maj:ts
förslag, och på den högra sidan utskottets.

Enligt nu gällande bestämmelser angående försäljning av kronoegendom
äger Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande försälja sådan egendom, som i arrende
avkastar högst 600 kronor. Denna bestämmelse har gällt sedan 1902.
Nu föreslår Kungl. Maj:t, att riksdagens kamrar skola väsentligt utvidga
denna Kungl. Maj:ts befogenhet. Utvidgningen avser bl. a., förutom en höjning
av arrendegränsen från 600 till 1,000 kronor, att Kungl. Maj:t oberoende
av egendomens värde skall äga försälja jord, när det sker huvudsakligen i ändamål
att bilda egnahemslägenheter. I Kungl. Maj :ts förslag har av utskottet
här vidtagits den ändring, som framgår vid en jämförelse mellan littera a) i
de båda spalterna. Kungl. Maj:t hade föreslagit, att Konungen skulle äga försälja
egendom, som avses att huvudsakligen användas till bildande av egnahemslägenheter,
alltså jämväl den s. k. restgård, som uppstår efter avskiljandét
av egnahemsområdena, och detta även om restgården vore så stor att den i arrende
avkastade 2,000, 3,000 eller 4,000 kronor. På denna punkt har utskot -

Lördagen 11 maj f. in.

0 1 Kr 28.

tet föreslagit den ändring, att en dylik befogenhet att försälja restgård endast
lämnas Kungl. Maj:t när restgården icke är större än att den avkastar i arrende
högst 1,000 kronor.

På denna punkt har inom utskottet, såvitt av utlåtandet framgår, icke rått
några delade meningar, i det att någon reservation här icke avgivits. Däremot
föreligger från herr Kropp och mig en reservation, som icke i sak skiljer sig
beträffande omfånget av Kungl. Maj:ts försäljningsrätt, utan som allenast innebär
den skillnaden mot utskottets förslag, att fullmakten till Kungl. Maj:t
skall lämnas årligen, och icke på det sätt, som av utskottet föreslås, en gång
för alla tills vidare.

Det gäller, herr talman, att pröva, huruvida vad Kungl. Maj :t nu föreslår
riksdagen står i god överensstämmelse med § 77 regeringsformen. Regeringsformens
§ 77 innehåller i sitt första stycke följande bestämmelse: »Kungs gårdar

och kungsladugårdar med därtill lydande hemman och lägenheter, kronoskogar,
parker och djurgårdar, krono- och stallängar samt laxfisken och
andra kronans fisken samt kronans övriga lägenheter må Konungen icke utan
riksdagens samtycke genom försäljning, förpantning eller gåva, eller på något
annat sätt, kronan avhända.»

Vid tolkning av denna bestämmelse frågar man sig först, huruvida det samtycke
som kräves från riksdagens sida måste lämnas för varje särskild försäljning
av kronojord, eller huruvida samtycket kan generaliseras så, att det lämnas
för viss tid eller beträffande viss närmare bestämd jord. Jag har redan nämnt,
att den nuvarande försäljningsbestämmelsen i fråga om jord under ett visst
värde gäller tills vidare. Man kan även tänka sig att, på sätt som är föreslaget
i reservationen, generaliseringen äger rum så, att Kungl. Maj :t får samtycket
av riksdagen för ett år i sänder. Denna ordning är redan genomförd
beträffande s. k. expropriationsjord. Sedan en lång följd av år gäller, att om
enligt bestämmelserna i lagen om expropriation, förutsättningarna skulle vara
för handen för att expropriera viss jord, men denna är kronojord och alltså icke
får exproprieras, Kungl. Maj:t i stället enligt av riksdagen lämnad fullmakt
äger försälja denna jord. Denna fullmakt lämnas emellertid icke tills vidare
utan för varje särskilt år.

Frågan huruvida en generalisering av bemyndigandet åt Kungl. Maj:t att
försälja kronojord kan äga rum eller icke har bl. a. behandlats i en avhandling
av Söderquist i Juridiska föreningens i Finland tidskrift för 1914. Jag
skall be att därur få citera ett par rader, som stödja min egen uppfattning.
Författaren säger, att riksdagens samtycke har stundom givits generellt, och
fortsätter»Men generaliteten av ett bemyndigande att avhända kronan fast
egendom får givetvis icke drivas så långt att regeringsformens stadgande sättes
ur kraft. Då man likväl kan gå denna gräns oändligt nära, blir det en politisk
taktfråga hur långt generaliteten må sträckas.»

Enligt min uppfattning innebär Kungl. Maj ds och utskottets förslag i detta
fall ett överskridande av den politiska takten. De gamla fullmakterna för
Kungl. Maj:t gällde försäljning av kronojord, som i arrende avkastade enligt
tidigare bestämmelser 200 kronor, men sedan 1902 600 kronor. En dylik rätt
att försälja mindre kronoegendomar utan att riksdagen i varje särskilt fall
höres, eller utan att riksdagens fullmakt årligen förnyas, kan måhända till
nöds försvaras. Men i det nu framlagda förslaget begär Kungl. Maj :t tills vidare
riksdagens bemyndigande att försälja hur stora kronoegendomar som
helst. Det finns icke någon som helst begränsning i fråga om kronoegendomarnas
storlek, blott Kungl. Maj:t styckar upp dem till egnahemsändamål.

Nu säger utskottet på sidan 13 i sitt betänkande, att »enligt utskottets uppfattning
kan den utvidgning av Kungl. Maj ds fullmakt att försälja kronoegendom,
som nu äskas, icke anses strida mot den praxis, som numera måste anses

Ang. grunderna
för
försäljning
av krono -egendom
m. m.
(Forts.)

Nr 82. 62

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang. grunderna
för
försäljning
av Icronoegendom

m. m.
(Forte.)

hävdvunnen, utan får betraktas såsom ett av förhållandena betingat fullföljande
av densamma».

Det är visserligen sant, att vad som nu föreslås i viss utsträckning stämmer
med den praxis, som hittills gällt beträffande arrendejordar. Men utskottet
har helt och hållet förbigått den härifrån avvikande praxis, som herr Kropp
och jag omtalat i vår reservation, vilken gällt de senaste båda decennierna och
alltså till tiden infaller efter den praxis, vars senaste manifestation föreligger
i 1902 års riksdagsbeslut. Jag åsyftar den praxis i fråga om expropriationsjorden,
varom jag nyss talade. I detta hänseende begärde Kungl. Maj :t, såsom
omtalas i reservationen, vid 1908 års riksdag en fullmakt att under fem år få
försälja dylik expropriationsjord, men riksdagen förklarade då, »att riksdagens
medgivande härtill, i överensstämmelse med vad riksdagen förut i liknande fall
beslutat, icke borde utsträckas att gälla längre tid än för ett år i sänder».

Bakom detta riksdagsbeslut, herr talman, måste uppenbarligen ligga en uppfattning
från riksdagens sida, att det icke står i god överensstämmelse med
grundlagen att avhända en kommande riksdag dess befogenhet att besluta rörande
sitt samtycke till försäljning av kronoegendomar. Utan på samma sätt
som i vissa andra fall, när det gällt att tillvarataga riksdagens rätt, är vanligt,
ansåg riksdagen 1908 att Kungl. Maj :t fortfarande borde begära varje särskild
riksdags fullmakt i detta avseende. Ur grundlagssynpunkt borde det annars
ha mött väsentligt mindre betänkligheter att ge Kungl. Maj :t fullmakt beträffande
expropriationsjorden. En sådan fullmakt kunde ju ha införts i
själva lagen; därtill finnas analogier på andra områden. Det är ju här blott
fråga om att likställa kronojord med annan jord med hänsyn till enskilda medborgares
eller sammanslutningars i lag närmare reglerade rätt, och genom att
i en lag införa riksdagens samtycke till försäljning på detta strängt begränsade
område borde enligt min tanke riksdagens medbestämmanderätt ha blivit
tillräckligt beaktad. Däremot föreligger i det fall, som nu är i fråga, icke
någonting, som lämpligen kan vara föremål för lagstiftning, utan det gäller
här regler för förvaltning av kronans egendom, närmare bestämt regler enligt
vilka dylik egendom rent affärsmässigt skall kunna försäljas till ny innehavare.
På dylika försäljningar måste § 77 regeringsformen enligt sakens natur
strängare tillämpas än i fråga om expropriationsförsäljning.

Herr talman! Ivriga talesmän inom det sammansatta utskottet för Kungl.
Majrts försäljningsbefogenhet voro framför andra en förutvarande jordbruksminister
och en förutvarande statssekreterare i jordbruksdepartementet. De
åberopade framför allt praktiska olägenheter av att ett riksdagsbeslut i en
fråga som denna årligen skulle återkomma. Jag skall icke nu, herr talman,
upptaga tiden med denna fråga, den kommer kanske att beröras av någon följande
talare. Men vad beträffar jordbruksdepartementets besvär att årligen
inkomma till riksdagen med en framställning i detta ärende, kan det belysas
med den lilla kungl. propositionen nr 25, som ännu ligger på riksdagens bord,
och som innebär Kungl. Maj ds framställning detta år till riksdagen om att få
den sedvanliga förnyelsen av befogenheten att försälja expropriationsjord. Den
verkar inte allt för skrämmande. Men det var väl icke heller huvudsakligen
på detta område, som förfarandet ansågs vara förenat med besvärligheter.

Yrkandena i reservationen, vilka återfinnas på sidorna 80 och 81 i utlåtandet,
kunna förefalla att innebära en väsentlig avvikelse från den kungl. propositionen.
Det är emellertid mera ett sken. Det har ju varit nödvändigt, om
icke försäljningsbefogenheten skulle intagas i förordningen, att i 3 och 4 §§
sätta in någonting annat för att icke rubba paragraf ordningen. Det som här
är insatt är nu en hänvisning till det särskilda beslut, som riksdagen måste
meddela, därest försäljningsbefogenheten icke intages i förordningen. Denna

Lördagen den 11 maj f. in.

Nr 28.

03

hänvisning innehålles i 3 §, ocli till 4 § är flyttad en liknande hänvisning, som
i det kungl. förslaget upptages i övergångsbestämmelserna.

Det är alltså icke fråga om några sakliga avvikelser från Kungl. Maj:ts
förslag. Själva beslutet, som skall innehålla bemyndigandet för Kungl. Maj:t,
intages längre ned på sidan 80 under 3) och är ordagrant överensstämmande
med utskottets förslag i dess 3 och 4 §§.

Herr talman! Det kan ju synas som om anslutningen till den avgivna reservationen
icke är betydande, då endast två ledamöter av utskottet undertecknat
densamma. Delvis är detta min egen skuld, då jag på ett något sent stadium
under utskottsbehandlingen bragte denna fråga under debatt. Åtskilliga
av utskottets ledamöter hade då redan deciderat sig för ett bifall till propositionen.
Emellertid tror jag icke, att den ringa anslutning till reservationen,
som framgår av trycket, fullt motsvarar uppfattningen inom utskottet. Jag
levde i den uppfattningen, att i varje fall representanterna för ett av de i utskottet
representerade riksdagspartierna stå på min sida, fastän det slumpat
sig så att de icke kommit att vara med om reservationen.

Jag ber, herr talman, då jag anser det vara en särdeles viktig angelägenhet
att riksdagen håller på sin grundlagsfästa medbestämmanderätt i fråga om försäljning
av kronojord, att få yrka bifall till 3 och 4 §§ i den lydelse, som de
hava i reservationen.

Ang. grunderna
för
försäljning
av kronoegendom

m. rn.
(Forts.)

I detta anförande instämde herrar Linders och Linder.

Herr Lindhagen: Jag har förbisett den här propositionen. Då jag läste

flyktigt dess rubrik, trodde jag, att det var den sedvanligt upprepade försäljningen,
som skulle äga rum, och jag visste icke att förslaget hade det konstitutiva
innehåll, som det nu verkligen har och som skulle ha föranlett mig till en
motions väckande. Jag skall emellertid nu, ehuru icke någonting kan göras åt
saken vid denna riksdag, i alla fall tillåta mig några erinringar.

År 1926 beslöts en lagstiftning, varigenom sådan här statsjord må upplåtas
med åborätt och i år föreslås en lagstiftning, varigenom sådan jord må upplåtas
med äganderätt. Således två konkurrerande institut, som man får välja på.
Frågan är då om härigenom alltid väljes det rationellaste eller om man icke snarare
just genom denna dualism i lagstiftningen kastat ut ett stridsäpple utan
grundsatser och utan någon varaktig stad vare sig för det ena eller andra upplåtelsesättet.
Med andra ord: det föreligger två partilagar, ett politiskt lagstiftningsarbete,
där var och en söker i riksdagen dölja sina egna intressen för
den ena eller andra lagstiftningen, men icke alls i praktiken.

När det föreslogs en lagstiftning om upplåtelse med åborätt, var det ju meningen
—- det formulerades också så i propositionen —• att skapa en upplåtelse
för obegränsad tid. Propositionen ändrades emellertid genom en kompromiss
mellan partierna på det sättet, att efter 20 år fick denna åbo utan att någon
lade sig i detsamma med äganderätt förvärva fastigheten, såvida icke vid den
första upplåtelsen i något undantagsfall Kungl. Maj :t föreskrivit, att en sådan
lösningsrätt icke fick äga rum. Därigenom var ju åbolagen såsom en lag för
evärdliga tider fullkomligt bragt ur världen. Den saknade betydelse. Det var
en gest, som omintetgjort avsikten med propositionen och tidigare bemödanden.
Det var så mycket klarare, att man icke menade allvar i kompromissen om den
här saken därför att detta institut »åborätt på evärdlig besittning» stöddes icke
ens som tomträtten utav en lagstiftning, varigenom åborätten också fick utgöra
kreditunderlag genom inteckning av åborätten. Det har opponerats många gånger
emot denna underlåtenhet, men det har icke funnits möjlighet att förmå
riksdagen eller något parti i riksdagen att gå in för en så naturlig sak. Om

Nr 28.

64

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang. grunderna
för
örsäljning
av lcronoegendom

m. m.
(Forts.)

man överhuvud taget vill göra åborätten acceptabel för de många, måste den
framför allt i detta avseende likställas med den fulla äganderätten. Det gjordes,
när det gällde tomträttsupplåtelse, varigenom kommunerna skulle få behålla
äganderätten till sin jord, när den uppläts för bostadsändamål. Då gavs
det också en intecknings rätt i själva tomträtten. 1926 efterlystes en sådan lagstiftning.
Det förekommer ingenting, så vitt jag vet därom, att man har ägnat
den allra ringaste uppmärksamhet åt en sådan fundamental sak. Varför har
man icke gjort det?

Riksdagen avlät också 1926 en särskild skrivelse, där man begärde, att i det
fall, då jord må förvärvas med äganderätt och således också då en åbohavare
efter de 20 åren får rätt att inlösa jorden, skulle man se till att upplåtelsen med
äganderätt skedde under sådana villkor, att bland annat syftet med upplåtelsen
behörigen tryggades. Även denna riksdagsskrivelse är väsentligen åsidosatt i
det nu framlagda förslaget, som innehåller en liten gest och några oklara bestämmelser
men icke någon målmedveten lagstiftning för att här skapa ett fast
och varaktigt rättsinstitut.

Nu föreligger den andra etappen i den här epoken, nämligen att Kungl. Maj:t
må också försälja. Det stora valet ligger hos Kungl. Maj:t, som väljer efter
sitt sinne. Här har man dock tryggat sig ytterligare för att äganderätten
måste bli det, som överskuggar allt annat, genom att uppdraga åt domänstyrelsen
att bedöma vad som är lämpligt eller icke. Domänstyrelsen är ju en
skogsvårdande institution. Dess chefer utses merendels ifrån bolagshåll och
ha bolagens åskådningssätt. Därigenom kan man aldrig tänka sig, att det någonsin
utom i sällsynta undantagsfall skulle falla domänstyrelsen in att överhuvud
taget säga, att det är lämpligt att upplåta med åborätt. Det är en sak,
som varit så fullkomligt främmande för domänstyrelsen vid hela dess behandling
av den sociala jordfrågan, att det är ett rent spektakel att skriva på det
sättet, om man menar allvar även med den förra lagen. Man ser också här, att
i detta förslag heter det i rubriken »angående försäljning i vissa fall av kronoegendom
m. m.» Denna lag innehåller också ganska omfattande bestämmelser
för åborätten och även tomträtten, men åborätten och tomträtten kallas för
»m. m.» Det är en mycket riktig rubrik till lagen. Man förstår, att det är
förkylt både för åborätten och tomträtten, när det gäller sådana här saker.

Propositionen anger, att den är ett inlägg för att skapa utkomst åt vårt befolkningsöverskott.
Propositionen avser dock liksom åborättslagen endast att
komplettera den styckning av stora enskilda jordegendomar, som ägt rum i egnahemsrörelsen,
med en styckning av de stora jordbruksegendomama i statens
besittning för att åstadkomma ungefär samma resultat. Genom denna styckning
vinnes ju icke så mycket större livsuppehälle för lantbefolkningen, ty den
förut odlade jorden har ju i alla fall behövt skötas av lantarbetare, och i samma
män man nu styckar upp den till egnahemsbrukare, blir ett antal lantarbetare
i stället sysslolösa. I någon mån kan det ju hända, att man vinner något
— men icke mycket — på den nu inslagna vägen. Däremot den verkliga kolonisationen,
skapandet av nya jordbruk och således nya marker under plogen för
beredande av nya livsuppehällen, är det icke fråga om i denna lagstiftning.
Detta förminskar ju i avsevärd grad den betydelse, som man kanske föreställt
sig, att den skulle få och som också tagit sig uttryck i den av mig nyss angivna
motiveringen i regeringspropositionen.

Vi stå nu således här inför det sista ordet. Den gamla äganderätten kommer
att bli den förhärskande. Det är icke någonting annat än det där gamla utnötta
äganderättsbegreppet, som skapat så många olyckor i världen, men som
vi fortfarande traggla med utan förmåga att lappa på ens något avsevärt och
ännu mindre att omforma det till några nya och levande realiteter. Det finns
möjlighet att skapa ett nytt äganderättsbegrepp, som fyller de sociala kraven.

Lördagen den 11 maj f. m.

Nr 28.

05

Men fortfarande vill man uppfostra folket att följa instinkten att bara vilja
Jia den gamla äganderätten därför att folket med rätta icke är säkert på vad
det far i stället för densamma. Det är nämligen den usla besittningsrätt, som
folket merendels fått på de enskilda egendomarna, vilken skapat i landet en
uppfattning om att man måste ha äganderätt för att någorlunda kunna stå på
egna ben. När det gällt att skapa en bättre nyttjanderätt på den enskilda
jorden, da ii ro de stora jordägarna och deras partier motståndare därtill. Bolagsarrendatorerna
sägas ha det bättre än många bönder, men man vill icke skapa
en rejäl nyttjanderättslagstiftning ens åt dem. Ännu mindre vilja ni med
expropriationslagen skaffa äganderätt åt edra nyttjanderättshavare. Men när
det gäller statens jord och att komma åt densamma, har det alltid varit ett
spel i riksdagen för de enskilda intressena att plundra statens jordegendomar
„ sker n°B också nu. På detta siitt kan ju heller icke bland folket skapas
någon uppfattning om en reformerad äganderätt. Det får aldrig ett tillfälle att
pröva den, ty den föres aldrig ut i livet vare sig genom något behjärtat lagförslag
eller genom någon behjärtad lagstiftning.

Nu trodde man åtminstone, att när kronan nu skall stycka ut sina jordegendörnar
till smäare jordbruk, skulle man se till att verkligen detta kronans ändamai
upprätthölls. Det var detta, som riksdagen 1926 begärde skulle ske, och
som man under föregående kommittéutredningar mångfaldiga gånger och även
under fragans behandling i riksdagen begärt skulle komma att ske. Nu hörde
vi emellertid nyligen, herr talman, att bibehållandet för evärdliga tider av positionsartilleriets
kasern var en särdeles viktig angelägenhet. Men att få ett
evärdligt bevarande av de jordbruk, som nu skola skapas, är icke samma viktiga
angelägenhet. Jag går då till 33 §, herr talman, som sysslar något med
den saken. Där står det icke så kraftigt, som riksdagen 1926 sade till om, nämligen
att man bör skapa en lagstiftning, en äganderättslagstiftning, varigenom
syltet med upplåtelsen behörigen tryggas. »Behörigen» är ju ett svävande uttryck
och lämnar utrymme för olika uppfattningar, intressen och experiment
men med behöngen menar man i alla fall enligt vanligt gammalt språkbruk,
att det skall tryggas i regler^och på ett sätt, som icke lämnar rum för undanflykter.
Da måste man också ge sig in på ett nytt äganderättsbegrepp, nämfigen
en äganderätt, som icke kan användas för annat ändamål än den är såld
D?, säger nu 33 § om återköpsrätt, som skall lösa den här saken, att »där
omständigheterna därtill föranleda, må Kungl. Maj:t förordna, att försäljning
skall ske under villkor om skyldighet för innehavaren att använda egendomen
för Visst ändamål eller ock underlåta viss användning samt förbindas med förbehåll
om rätt för kronan att under en tid av högst tio år från tillträdet köpa
egendomen ater enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom». Alltså, där
omständigheterna därtill föranleda, en fri prövning av domänstyrelsen i första
hand och av Kungl. Maj:t i andra hand med olika åskådningar hos olika regermgar
i stället för en klar lag, som varje regering har skyldighet att rätta sig
etter Ucksa spoka ju de 20 åren i åbolagen därigenom att efter 10 år skall
aven det lilla som man här vill göra icke ha någon verkan vidare. Då må ändamålet
kunna förspillas. Tänk, en sådan lagstiftning, herr talman! Att man
verkligen icke tycker, att det är genant att stifta sådana lagar, som äro intresselagar
och icke välfärdslagar till sina bevekelsegrunder. Det här tyckte nu utskottet
var för svävande, och därför har det lagt till följande sak: »Såsom sådan
omständighet bor företrädesvis anses, att jämlikt 7 § andra stycket vidtagits
mera väsentlig jämkning av saluvärdet under det pris, som i orten är gängse,
sa. ock att egnahemslägenhet är obebyggd.» När utskottet lägger till detta
och säger, att det skall vara företrädesvis så, och om man känner till, hur domänstyrelsen
och Kungl. Maj :t äro beskaffade, blir man där glad över att icke
Första hammarens protokoll 1929. Nr 28.

Ang. grunderna
för
försäljning
av kronoeg
endom
m. in.

{Forts.)

5

Nr 28.

66

Lördagen den 11 maj f. m.

Ang. grunderna
jör
försäljning
av lcronoegendom

m. m.
(Forts.)

behöva överskrida dessa två villkor, utan att man kan halla sig strängt bara till
desamma. Alltså den regelbundna upplåtelsen av dessa små områden till jordbruk
till ett skäligt pris och i de fall att lägenheterna äro bebyggda, komma de
aldrig att drabbas av någon återköpslagsbestämmelse eller någonting dylikt.
Där får man lita på Guds försyn alldeles som man fick lita på de äganderättsköp,
som åborna få göra fritt efter 20 år med det undantag, som jag nyss tillät
mig’anföra. Förmodligen har utskottet resonerat som så att tager staten för litet
betalt i förhållande till det verkliga värdet, är det större risk för att det blir spekulation
och att man säljer för främmande ändamål. År egendomen obebyggd,
är det också mindre garanti för att den icke kan säljas till främmande ändamål.
Men är den byggd för att tjäna jordbruket, komma åbyggnadernas beskaffanhet
att mera trygga tillsvidare själva upplåtelsen för jordbruk. Då menar man
väl, att efter 10 år är allt klappat och klart. _ .....

Det vet man dock ingenting om, men man vet, att vår Herres vägar äro ovissa
i högsta grad och att den ekonomiska utvecklingen går i många olika tempi
— än si och än så. Det kan finnas tider, då det gives personer, som även, då de
här jordlägenheterna äro bebyggda, finna med sitt intresse förenligt att köpa
upp flera sådana för att om icke annat använda åbyg''gnaderna till bostäder åt
sina arbetare och för övrigt lägga jorden till sin egen jord. En sådan utveckling
ligger ju nära tillhands på många ställen. Jag kommer ihåg ett fall i
Uppsala, som jag fick tillfälle att sätta mig in i. Där såldes två sådana här lägenheter
av staten, och de inropades av en advokat och en tjänsteman i länsstyrelsen
i Uppsala, och sedan överläto de bägge de här för småbrukare avsedda
lägenheterna till ett gods i närheten av Uppsala. Men det är ju möjligt att de
lägenheterna voro obebyggda. Jag vill därför icke ge detta fall en överdriven
betydelse. Så kan emellertid äga rum även med bebyggda lägenheter. I Stockholms
stads tomträttskontrakt står, att lägenheterna få endast användas för
bostadsändamål, och upplåtas de till industriellt ändamål, står det, att de få användas
för industriellt ändamål. En sådan lagstiftning skulle väl ha sin motsvarighet
även på detta område. Det behövs en manlig, klar lagstiftning, som
är oberoende av partiernas växlingar och de ekonomiska konjunkturerna., och
det fordras bestämda regler i själva lagstiftningen. Genom det där lilla tillägget
emellertid har även utskottet gjort en stor insats i att fullkomna den stora
gesten, så att för de ordinarie fallen skulle icke alls någon trygghet ges, utan
bara för vissa undantagsfall — men som sagt efter 10 år upphör det även för
dessa

Förresten är ju återköpsrätten icke något instrument, som inger i sig självt
någon trygghet. Det instrumentet betyder nämligen, att staten passar pa och
sätter i gång en aktion, om den tycker, att icke det här ändamålet blir tillbörligt
tillgodosett. Men när finner man alltid tillräckligt intresse hos statens ämbetsmän
för att sätta i gång något dylikt och sedan låta Kungl. Maj:t taga
upp det, när man så gärna ser, att äganderätten fortfarande får vila med sm
gammalmodiga helgd även över dessa små jordlotter? Det skall sta i själva
lagen, att om man använder jorden till ett annat ändamål, har upplåtelsen förfallit,
’ eller också skall det sökas dispens för det nya ändamålet. Det är det enda
riktiga, såvitt jag förstår. o o

Nu har i reservationen väckts en annan fråga. Det star uttryckligen i 77
§ regeringsformen, att riksdagen ensam äger att medgiva upplåtelse av. statens
domäner. Emellertid har det genom efterlåtenhet ifrån riksdagens sida och
tilltagsenhet från Kungl. Ma j ds sida proponerats och genomförts att ^ giva
Kungl. Maj :t blank fullmakt till och med på obegränsad tid i vissa fall, så vitt
jag uppfattat situationen rätt, att sälja. Vill man tillåta ett sådant förfaringssätt,
måste bestämmelserna i grundlagen också ändras så att de medgiva detta.
Man undskyller sig emellertid med att det skett av bekvämlighetsskäl och att

Lördagen den 11 maj f. m.

\’r 28.

67

det är riksdagen obetaget att återtaga sitt bemyndigande. Men i de tider, i
vilka vi leva i all synnerhet, kan man knappast vänta något sådant initiativ från
riksdagen. Kungl. Maj:t kommer aldrig att avstå denna rätt, ty en makthavare
lämnar sällan ifrån sig någon maktbefogenhet, som han har fått. Det blir
någon stackars motionär, som får upptaga saken, men då äro som bekant utsikterna
ringa. Om däremot beslöts, att bemyndigandet på sin höjd skall gälla under
exempelvis 5 år, då måste Kungl. Maj:t i god tid dessförinnan komma in till
riksdagen med proposition om förnyad befogenhet, och då är det större utsikter
för ett allvarligt övervägande av saken. Nu skall bemyndigandet dessutom utsträckas
till ännu större arrenden än förut — även till s. k. stora arrenden.
Vad blir emellertid följden? Jo, bl. a. att genom dessa försäljningar får staten
in en köpeskilling, som antingen försvinner genom att anslås till militärväsende
och andra improduktiva ändamål eller förlorar i värde genom penningvärdets
fall. Det kan därför i alla tider för såväl stad som kommun anses vara
av stor betydelse att äga en fast inkomst av domäner. Denna avkastning följer
med tidsutvecklingen oberoende av penningvärdets fall.

Nu säger man, att meningen är att utbyta jordbruksjorden emot skogsegendomar.
Redan detta att icke vilja bevara de stora arrendena, som äro av sådan
betydelse för staten, utan slumpa bort dem på det här sättet är ett underskattande
av värdet utav jordbruksprodukter, den förmånligaste avkastning, som
jorden har och kommer att få säkerligen i alla tider, så länge människor behöva
livnära sig med livsmedel. Men om nu all statens jordbruksfastighet omsättes
i skogsdomäner, hur länge får staten behålla de senare? I det s. k. »Stor-Norrland»
av Lubbe Nordström finns icke ett ord om vikten av statens skogsbesittningar
utan bara om vikten av bolagens skogsbesittningar, och då även herr
E. Sköld förra året, vill jag minnas, i en motion om skogsvård påpekade, att
skogarna böra tillhöra några kapitalstarka korporationer, se vi även här en
vaknande ansats till det stora »Aktiebolaget Sverige».

Reservationens yrkande kommer jag naturligtvis att skänka min röst. I sak
torde jag taga upp nästa riksdag vad jag vid denna riksdag försummat. Ensittarlagen
rättades år efter år, och en sådan här författning, som icke är byggd
på några grundsatser, kan också rättas år efter år.

I frågans nuvarande läge yrkar jag i själva saken, vilken är det viktigaste,
avslag å såväl utskottets hemställan som den kungl. propositionen.

Ang. grunderna
för
försäljning
av kronoe
g endom
m. m.
(Forts.)

Då tiden nu var långt framskriden och många talare funnos anmälda, beslöts
på framställning av herr talmannen att den fortsatta överläggningen i förevarande
fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts denna
dag avlämnade proposition nr 236.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
159, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av tionde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckta motioner om vissa reformer beträffande riksdagens
arbetsformer; samt

Nr 28. 68

Lördagen den 11 maj f. m.

nr 17, i anledning av väckt motion om rätt för riksdagsman att deltaga i
överläggning i utskott, som han ej tillhör;

statsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 102, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om Kungl. Maj :ts
proposition angående efterskänkande av återbetalningsskyldigheten beträffande
till ledamöter av vattenfallsstyrelsen oriktigt utbetalta dyrtidstillägg;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställningar rörande vissa anslag till avskedsersättning
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställningar rörande anslag till semester åt arbetare anställda
vid försvarsväsendet jämte en i ämnet väckt motion;

nr 105, i anledning av väckt motion angående anställning av arbetare för
byggnadsarbete vid flottans varv i Stockholm;

nr 106, i anledning av kamrarnas återremiss av statsutskottets utlåtande nr
8, punkt 55 :o) angående bidrag till inköp av en fastighet för svenska sjömanskyrkan
i London;

nr 107, i anledning av kamrarnas återremiss av statsutskottets utlåtande nr
8, punkt 285 :o) angående det under åttonde huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget
till rese- och traktamentspenningar;

nr 108, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 231, gjorda framställning i fråga om det ordinarie
reservationsanslaget till tekniska läroverk m. m., dels ock Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av tekniska fackskolan för träindustri i Härnösand
och upprättande i dess ställe av en förmansskola för träindustri; samt
nr 109, om anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor; bankoutskottets

utlåtanden och memorial:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av stöd
åt insättare i vissa sparbanker m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 43, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning om vissa
ändringar i den vid avlöningsreglementet för befattningshavare vid riksdagens
verk fogade tjänsteförteckningen;

nr 44, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om pension åt
förste deputeraden i riksbanken Victor Ludvig Molls änka Katarina Louise
Moll, född Klingström;

nr 45, i anledning av väckt motion om pension åt förre underofficerskorpralen
O. A. Qvant;

nr 46, med föranledande av kamrarnas återremiss av punkten 52 i bankoutskottets
utlåtande nr 24, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna; samt

nr 47, i anledning av kamrarnas återremiss av punkten 56 i bankoutskottets
utlåtande nr 24, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln, innefattande
anslagen till pensions- och indragningsstaterna;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till bokföringslag
dels ock i ämnet väckt motion; samt

nr 31, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
begränsning eller avlösning av avstyckat områdes ansvar för inteckning i stamfastigheten
m. m. dels ock i ämnet väckta motioner;

Lördagen den 11 uiaj e. in.

09

Nr 28.

andra lagutskottets utlåtande nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar ävensom i ämnet
väckta motioner; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckt motion om befolkningens dietfråga; samt
nr 14, i anledning av väckta motioner om missbruk av tobak (I: 202) och om
missbruk av kaffe (I: 203).

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.06 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 11 maj e. in.

Kammaren sammanträde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Fortsattes överläggningen angående 3 och 4 §§ med därtill hörande rubrik
i de av sammansatta första lag- och jordbruksutskottet i Bilaga A till utlåtande
nr 1 föreslagna grunder för försäljning i vissa fall av kronoegendom
m. m.

Herr Sederholm: Herr talman! Med anledning av vad reservanten, herr

Schlyter, anfört ber jag först att i avseende på den konstitutionella sidan av
saken få anföra följande.

I förslaget äskas en utvidgning av den befogenhet Kungl. Maj:t redan äger
att i vissa fall försälja kronoegendom utan riksdagens vidare hörande. Denna
utvidgning hava reservanterna inom'' utskottet ansett stå i strid mot 77 § regeringsformen.
De hava därför yrkat, att berörda fullmakt för Kungl. Maj:t
skulle begränsas till ett år i sänder.

Stadgandet i 77 § regeringsformen, att Konungen icke äger utan riksdagens
samtycke genom försäljning, förpantning etc. avhända kronan dess fasta egendom,
synes mig emellertid böra närmast fattas såsom ett förbud för konungamakten
eller regeringen att självrådigt disponera över kronans egendomar men
icke såsom någon inskränkning i riksdagens rätt att besluta om dispositionen
av denna egendom. Som bekant har riksdagen också ansett sig vara oförhindrad
att besluta att Kungl. Maj:t skall äga utan dess vidare hörande försälja
vissa kategorier av kronoegendom. Sålunda beslöto ständerna 1840—41 att
alla kronans till mera än 2,000 uppgående fisken skulle med undantag av de
större laxfiskena få försäljas efter Kungl. Maj:ts beprövande. 1874 bemyndigades
Kungl. Maj:t att utan riksdagens vidare hörande försälja sådana utarrenderade
hemman och lägenheter, som icke lämnade högre arrende än 200
kronor. Denna befogenhet har undan för undan utvidgats och omfattar nu
egendomar med ett arrendevärde av 600 kronor. Det är många riksdagar, som
haft att taga ställning till denna fråga. Utom 1844 och 1874 fattades dylika
fcrsäljningsbeslut 1879, 1885, 1887, 1888, 1891 och 1902. Det synes föga

Ang. grunderna
för
försäljning
av kronoegendom

m. m.
(Forts.)

Nr 28. 70

Lördagen den 11 maj e. m.

Ang. grunderna
för
försäljning
av lcronoegendom

m. m.
(Forts.)

troligt, att riksdagen alla dessa gånger skulle hava blundat för det grundlagsenliga
i besluten. Att märka är ju också, att det här ej är fråga om ett avhändande
eller förminskande av kronans fastighetsinnehav. Köpeskillingen
skall nämligen användas till inköp av skogsmark i stället. Dessa försäljningar
böra därför närmast ses såsom en omplacering av kronans förmögenhet i
eu på lång sikt mera räntabel valuta. Kungl. Maj:t äger ej heller härvid förfara
efter gottfinnande utan är bunden av uttömmande, av riksdagen fastställda
direktiv.

Det är väl sant. att i fråga om avstående av mark för allmänt ändamål tilllämpas
en annan ordning. Riksdagen giver härutinnan Kungl. Maj :t fullmakt
allenast för ett ar i sänder. Detta fallet är emellertid enligt min uppfattning
ej fullt analogt med det nu förevarande. Här kan man sålunda ej tala om
någon omplacering av förmögenheten utan här blir det ett verkligt avhändande,
vilket såsom i fråga om större järnvägsföretag och dylikt kan röra sig om
stora värden. Det. torde också närmast vara av denna anledning, som riksdagen
ansett försiktigheten kräva att i sist åsyftade fallet begränsa Kungl.
Maj :ts fullmakt till viss tid. Denna fråga var första gången uppe 1872, alltså
innan riksdagen fattade beslutet år 1874 om bemyndigande för Kungl. Maj:t
att försälja viss egendom. Det förhöll sig därvid sålunda. Under åberopande
av riksdagsbeslut 1871. enligt vilket varje järnvägsbolag, som erhöll statsanslag,
skulle äga kostnadsfritt få upplåtelse av kronomark, som berördes av anläggningen,
begärde Kungl. Maj :t 1872 års riksdags bemyndigande till att
dylik kostnadsfri markupplåtelse finge ske även till järnvägsbolag, som ej
begärde statsanslag. Statsutskottet tillstyrkte. Andra kammaren biföll propositionen.
Inom första kammaren uttalades betänkligheter. Dessa gingo huvudsakligen.
efter två linjer. 1) Sålunda ansåg man det i sak vanskligt att
riksdagen ej skulle hava någon prövningsrätt i fråga om större järnvägsföretag
i landet. Man pekade på flera aktuella fall. Man befarade framför allt
utländskt inflytande. 2) Några talare framhöllo den konstitutionella sidan
och förmenade, att ett dylikt beslut stode i strid mot 77 § regeringsformen.
Andra voro av en motsatt uppfattning och påpekade, att då man ansett sig
kunna giva Kungl. Maj :t fullmakt att upplåta kronojord åt järnvägsföretag,
som Kungl. Maj :t lämnade statsunderstöd, så vore det också grundlagsenligt att
giva en dylik fullmakt i fråga om ej statsunderstödda företag. Kompromissvis
framställdes ett yrkande, att fullmakten skulle begränsas till ett år. Detta
vann majoritet i första kammaren. Ärendet gick därefter åter till statsutskottet,
som förklarade, att da bägge kamrarna varit ense om ett bemyndigande
för ett år, detta måtte bliva riksdagens beslut. Så skedde också. Sedan
har man fortsatt på den sålunda inslagna vägen.

Såsom nämnt synes detta emellertid näppeligen kunna tillerkännas prejudicerande
betydelse i förevarande fall.

Huruvida fullmakten skall givas på ett år eller tills vidare, synes mig enbart
vara en lämplighetsfråga. Jag kan då ej finna påkallat att frångå den
ordning, som hitintills tillämpats. Den nu begärda utvidgningen av Kungl.
Ma j :ts fullmakt uppbäres av ett starkt behov och kommer att avsevärt underlätta
egnahemsupplåtelserna å kronojord. Detta i avseende på den konstitutionella
sidan av frågan.

Reservanten har utgått från att det konstitutionella förfarande, som för närvarande
tillämpas med avseende på sådan kronojord, på vilken, därest den varit
enskild,, expropriationslagen ägt tillämpning, skulle bliva gällande i fråga om
försäljning av kronoegendomar av viss storlek. Detta innebär ett övergivande
av de linjer, som riksdagen alltsedan år 1872 följt. Det innebär, att det befullmäktigande
för Kungl. Maj :t. som hittills tillämpats, då Kungl. Maj :t
utan riksdagens hörande och i enlighet med den plan. Kungl. Maj:t finner lämp -

Lördagen deu 11 maj e. m.

71 Nr 2H.

ligt, kan försälja kronoegendomar med ett arrendevärde, smn för närvarande
uppgår till GOD kronor, skulle göras beroende av riksdagens provning en gang
om året. Härvid invända reservanterna, kanske med fog, att detta är ju inte
någon så besvärlig och svår sak. Det är ju endast en formalitet, i stil med
vad som gäller vid expropriationsjorden. Jag vill häremot erinra: ar det endast
en formalitet, varför skall man då skatta i så hög grad åt formen, att
man går in för detta förfaringssätt även med kronoegendomari Innebar det
åter något reellt, något verkligt intresse för staten med avseende pa försäljningen
av denna kronojord, då skulle jag gärna kunna reflektera pa förslaget.
Men enligt min uppfattning innebär det raka motsatsen. Vid försäljning av
kronoegendomar, allra helst om det skall ske till egnahemslägenheter förutsattes
det, att en plan uppgöres för försäljningen emedan en lagenhet olta
nog ganska hastigt måste försäljas. Så snart en köpare upptrader och visar
sig vara spekulant, bör också Kungl. Maj :t som representant för jordagaren
ha möjlighet och tillfälle att snabbt kunna handla. Så snart planen medger
och Kungl. Maj:t har klart för sig, att sådan försäljning lämpligen kan inlemmas
i den föreliggande planen, så snart bör också försäljningen kunna aga
rum Men å andra sidan bör den fortsatta försäljningen icke goras beroende
av avbrott, som kanske inträffa, och av förändringar i principerna för försäljningen.
Det kommer att rubba, kanske förstöra planen och utova ett förlamande
inflytande på arbetet hos den myndighet, som har dessa uppgifter om
hand. Är det endast en formalitet, då medger jag, att saken kanske inte har
så stor praktisk olägenhet med sig. Men då, har det å^ andra sidan inte heller
någon verklig betydelse för riksdagen. Jag kan alltså icke finna att det av
reservanten här föreslagna förfarandet på något vis innebär^ någon fördel med
avseende på upplåtelserna i fråga. Någon reell prövning från riksdagens sida
i de konkreta fallen vill ju inte heller reservanten för framtiden ifrågasätta,
utan han förordar en principiell prövning här i riksdagen en gång om året utan
hänsyn till hur de konkreta fallen egentligen ligga. Då vore det ju bättre och
efter min mening också det enda rationella och riktiga att gå in för det förslag,
som här föreligger. Det innebär inte någonting annat än en modifikation.
en förbättring och en modernisering av det förfaringssätt, som hittills
tillämpats med avseende på försäljning av kronoegendomar.

Detta vill jag nu säga i anledning av vad reservanten här anfört. Jag skulle
i det hänseendet endast vilja tillägga, att sedan nu andra kammaren fattat
beslut i överensstämmelse med utskottets förslag, skulle ett skiljaktigt beslut
från första kammarens sida säkerligen medföra stora besvärligheter med avseende
på en eventuell sammanjämkning och i varje fall inga reella fordelar,
från riksdagens sida sett. „ , , ,

Jag vill yttra även några ord i anledning av herr Lindhagens uttalande med
avseende å återköpsrätten i 33 §. Han gav uttryck åt vissa betänkligheter med
avseende på denna återköpsrätt, sadan den har blivit utformad. Jag hysei
också rätt starka betänkligheter, ehuru de äro av rakt motsatt art. Jag formena i
för min del, att återköpsrätten innebär en begränsning och en inskränkning i
äganderätten, som inte kan undgå att inverka hämmande pa den kansla av
trygghet i jordbesittningen, äganderätten skänker dem vilka med denna rätt
förvärvat en fastighet, och som på sitt sätt ar ett underlag för handlingsfriheten
och handlingskraften, som under andra upplatelseformer mte kan bil densamma
utan måste bli mindre. Men å andra sidan synes det mig vara riktigt,
att om staten kanske går in för att med uppoffring göra en del jordupplatelser
för egnahemsbildning, det är önskvärt, att staten, i man det kan befinnas möjligt
och kan ske utan alltför starkt intrång i den enskilda koparens dispositionsrätt
över fastigheten, söker skaffa sig någon garanti för att den upplatna
eller försålda fastigheten blir använd för just det ändamal. den ar avsedd tor.

Ang. grunderna
för
försäljning
av kronoegendom

m. m.
(Forts.)

Nr 28.

72

Ang. grunderna
för
örsäljning
av kronoegendom

m. m.
(Forts.)

■ “ Lördagen den 11 maj e. ro.

Man h<u clå menat att återköpsrätten skulle bättre och mera smidigt än en
hel de! andra föreslagna förfaringssätt möjliggöra sådan garanti för staten
Vid provning av de alternativ, som i det fallet varit föreslagna, måste jag medge,
att den begränsade återköpsrätten, förefaller smidigare. Vad man egentigen
genom återköpsrätten vill undvika är, att en köpare av fastigheten upptrader
som bulvan för nagon annan, som har andra avsikter, som har avsikt
att lagga samman den inköpta fastigheten med ett storbruk eller på annat sätt
anvanda den för ett annat ändamål än det, för vilket den blivit förslld Man
ran k?fransar, återköpsrätten till 10 år, har man också begrän!an®
t1ld: s?m behoves för att vinna trygghet för att inte sådan
. vsikt förelegat vid_ kopet, och det tillägg, som utskottet här gjort till 33 §

Sr-raSt att,p®ka pa de fall, där man förmenar, att denna återköpsrätt
företrädesvis ar behövlig. Detta är fallet, där staten iklätt sig vissa ekonomiska
uppoffnngar genom att salja fastigheten till pris, understigande det i
orten för sa.dana gallande. Om ägaren då omedelbart sålde den till ortens pris
SHU^e + lan kjjlla.8''°ra direkt ekonomisk vinst, och staten skulle då riskera’

att det avsedda andamalet för den tidigare upplåtelsen förfelas Detsamma
galler, om fastigheten var obebyggd. Detta tillägg till paragrafen utgör emel
»äg»*. »» k» binda Kungi. M.j:ts betogeE. De? u£Z Zn
ett direktiv, »a att man skulle kunna påräkna att få en mera enhetlig till amu
ning av dessa bestämmelser inom landets olika delar. Men Kungl Mai-t har
givetvrs befogenhet och rätt att tillse, att denna återköpsrätt kan anländas
1 andra fall an dem jag nu nämnt, fall, där man av andra anledningar
kunde befara, att denna återköpsrätt kan vara erforderlig för att trygga det
avsedda andamålet med upplåtelsen. tlygga det

Med stöd av vad jag nu anfört med avseende å såväl den rättsliga sidan av
attkefnör°fCh d®n,utfa™nmg själva lagförslaget fått, som ock önskvärdheten av

heS^hhfw/l fHer" taflman! De+.skä1’ som före middagen framlades av
herr bchlyter till forman for reservationen, äro av den art, att jag tycker att
de borde kunna paräkna gehör här i kammaren.

Frågan gäller ju, om det beslut, som utskottet inbjuder riksdagen att fatta
verkligen star i god överensstämmelse med vår grundlag, närmare bestämt,’
huruvida riksdagen med vara nuvarande grundlagsbestämmelser kan, och lämpben
omfattning, som här är föreslaget, delegera sin beslutanderätt
iP6* "• forefaller bet mig. en ganska äventyrlig teori, som
utskottets arade ordförande nyss här har utvecklat. Den går därpå ut, att den
lar bestämmelsen, att riksdagens samtycke är erforderligt, har ingen annan
betydelse an att den utgor en inskränkning i Kungl. Maj:ts rättigheter, och
en kan alltsa inte, sasom han fortsatte, innebära någon inskränkning i riksdagens
rätt att sjalv förfoga över denna bestämmandemakt. Det skulle med
andra ord betyda, att om riksdagen så vill, gör det detsamma, vad som stadgas
i vara grundlagar om den konstitutionella maktfördelningen mellan kungamakt
och riksdag. Om det star i grundlagarna, att det och det skall riksdagen besluta
om. sa skulle en riksdag, därför att detta, såsom utskottets ordförande
nu resonerar inte kan inskränka riksdagens rättigheter, vara oförhindrad att
bortskänka den rätt, grundlagen tillägger riksdagen. För min del vågar jag
bestrida, att detta kan vara grundlagens mening. Om man för över resonemanget
pa ett annat område, är detta väl också alldeles uppenbart. Om vår
t ort attmng uppställer somen grundsats, att konung och riksdag äga gemensamt
stiita lag, kan man väl inte mena. att en riksdag skulle kunna vara oför -

Lördagen den 11 maj e. ni.

73 >>• 38.

hindrad till och handla i full överensstämmelse med grundlagens bestämmelser,
om den sade ungefär så bär: »Vi tycka, att det vore bekvämare att (iverlåta
vår rätt till Kungl. Maj:t. Vi utfärda därför fullmakt för Kungl. Maj:t
och överlåta vår lagstiftningsmakt till Kungl. Maj:t.» Jag bestrider, att ett
sådant handlingssätt kan stå i överensstämmelse med vår grundlags bestämmelser.

Kan da inte riksdagen sa att säga avyttra den rätt. som tillkommer riksdagen
enligt grundlagen? Jo, förvisso. Men det skall ske i laga ordning, eller
korrektare uttryckt, det skall ske i grundlaga ordning. Om man ändrar på
grundlagsbestämmelserna, kan detta naturligtvis gå för sig. Vad jag vill
poängtera är, att den rätt, som tillkommer riksdagen, inte alls är densamma,
som den rätt. denna 1929 års riksdag äger. Den är inte berättigad att förfoga
— såsom över någon sin tillfälliga tillhörighet — över det, som grundlagen
anger vara riksdagens rätt, inte blott 1929 års riksdags utan också alla följande
riksdagars, tills man i grundlagens ordning ändrat den konstitutionella maktfördelningen
mellan kungamakt och riksdag. Jag menar därför, att det av principiella
grunder är av stor vikt, att man på denna punkt förfar med yttersta
varsamhet och inte går in för en sådan äventyrlig tolkning av grundlagens mening,
som utskottets ordförande här nyss framlade.

Jag kan val förstå, att det finns praktiska synpunkter att anföra för ökad
rörelsefrihet åt Kungl. Maj:t. Jag är för egen del mycket starkt intresserad
av den tankegången, att våra affärsverk skulle, för att kunna genomföra ökad
affärsmässighet, behöva ha större rörelsefrihet i sin förvaltning och bland annat
måhända också kunna tilläggas rätten att i viss utsträckning förfoga över
kronans fasta egendom.. Men, mina herrar, jag har aldrig tänkt mig någon annan
utväg att komma till ett sadant tillstånd än att man först skall i grundlagen
skapa ett stöd för en sådan åtskillnad i förvaltningsbefogenheten mellan
affärsverken och det egentliga statsverket. I det fall, som nu är i fråga,
är det ju inte den affärsmässiga smidigheten i förvaltningen man vill uppnå,
utan det är ett rent jordpolitiskt syfte man vill främja genom denna generella
fullmakt. Och da gar man därhän, att man inte blott höjer den gamla gränsen
för arrendevärdet, utan man släpper i visst fall den gränsen alldeles loss för
det goda syftets skull. Så fort det gäller egnahemslägenheter är nämligen
mte någon gräns alls satt för den fullmakt, som riksdagen nu skulle utfärda
åt Kungl. Maj:t.

Det gör. inte det. minsta intryck på mig inför ett sådant förslag, att man
hänvisar till, att riksdagen förut varit med om att ge fullmakt upp till ett
arrendevärde av 600 kronor. Det ma vara som det kan med grundlagsmässigheten
i det beslutet. För min del vägrar jag att gå vidare, då jag står inför
ett förslag av den räckvidd, det här är fråga om.

oVad sedan beträffar den svårighet, som utskottets ärade ordförande sökte
påvisa, då han sade, att om första kammaren skulle fatta ett annat beslut än
andra kammaren, och, såsom .reservanten påyrkat, skulle begränsa denna fullmakt
till att gälla bara ett år, så är jag övertygad om att utskottets ordförande
är tillräckligt praktisk för att kunna lösa den svårigheten. Jag är så
mycket mera övertygad därom, som han själv alldeles nyss angav den naturliga
utvägen härför, då han talade om, hur man löst den svårigheten vid ett tidigare
tillfälle. Det kommer ju bara att förhålla sig så, att andra kammaren
lämnar Kungl. Maj:t obegränsad fullmakt och att första kammaren lämnar
Kungl. Maj :t en fullmakt, som räcker ett år. Alltså, bägge kamrarna äro ense
om, att den här fullmakten skall gälla ett år framåt. Varför då inte förfara
pa det enkla och praktiska sätt, som herr Sederholm från talarstolen nyss angav,
nämligen att stanna vid vad bägge kamrarna äro ense om?

Det gör inte heller på mig något starkare intryck, om man hänvisar till att

Ang. grunderna
för
för säl jning
av kronoegendom

rn. m.
(Forts.)

Nr ''28. 74

Lördagen den 11 maj e. m.

Ang. grunderna
för
försäljning
av kronoegendom

m. m.
fForte.)

riksdagens egen hållning varit vacklande. Det är sant; det liar inte hos riksdagen
själv alltid funnits tillräckligt säkert fäste för vad grundlagen menar
iiiGd. riksdagens rätt. I handlingarna, som höra till detta ärende, erinras bland
annat om det mycket berömda fall från år 1810, då riksdagen ville utställa
en ännu långt mera generell fullmakt och säga till Kungl. Maj:t: »Var god
och slumpa bort all kronans fasta egendom, alla kronohemman och kronolägenheter!»
Den gången var det Kungl. Maj:t, som sade: »Nej tack, den fullmakten
avböja vi!» Och så kom inte nagot sadant beslut till stand. 1929 ars
svenska regering kommer helt visst inte att uppträda i detta ^stycke pom 1810
års svenska regering, ty den nu sittande regeringen har begärt en sådan fullmakt,
och den här gången är det därför bäst, att riksdagen själv ser till, att
inte ett enda års riksdag går och skänker bort, vad den inte äger att förfoga
över, nämligen riksdagens maktbefogenhet enligt grundlagen.

Jag ber på dessa grunder, herr talman, att få ansluta mig till reservationen.

I herr Sandlers yttrande instämde herrar Vennerström, Rydén, Thulin och
Östergren.

Herr statsrådet Johansson: Herr talman! Det förvånar mig, att man först
nu börjar draga fram dessa konstitutionella betänkligheter. Man kunde ju annars
tro, att frågan i den delen för länge sedan varit avgjord. Riksdagen har
ju vid upprepade tillfällen och senast år 1902 lämnat en sådan mer och mer
utsträckt fullmakt åt Kungl. Maj:t. Det är. såsom förut nämnts, så att gränsen
för arrendena, som förut satts till 600 kronor, i propositionen föreslås hojd
till 1,000 kronor samt tillkommit fastigheter avsedda huvudsakligen för egnahemsbildning.
Principfrågan synes mig därför tidigare ha blivit avgjord.
Det har ju heller inte framställts några som helst anmärkningar mot Kungl.
Maj :t under alla dessa år, under vilka dessa försäljningar fått äga rum Det
har inte uppstått någon konflikt mellan Kungl. Maj:t och riksdagen i fråga
om några uppgivna missbruk.

Förslaget gäller som nämnt egendomar under denna gräns, vilka enligt förslaget
kunna bli föremål för försäljning eller föremål för hembud från arrendatorer
enligt propositionen. Jag vill erinra om, att det inte, såsom herr banciler
nyss sade, är meningen att slumpa bort kronans jord. _ Det är i den förra
clelen av propositionen tydligen utsagt efter vilka riktlinjer försäljning skall
ske. Där ges tydliga anvisningar om, huru dessa försäljningar skola äga rum,
och vilka egendomar det här är fråga om. Upplåtelser borde ej äga rum för
egnahemsbildning, om egendomens bibehållande åt kronan pa grund av befintlig
skogstillgång eller annan särskild anledning påkallas. Företrädesvis böra
komma i fråga sådana egendomar, där husen äro förfallna, eller som ge så ringa
inkomst åt kronan, att det för kronan är ekonomiskt fördelaktigt att avyttra
egendomen. Kungl. Maj:t: gör heller inte detta utan vederbörlig beredning.
Försäljningen måste ju föregås av uppskattningar och värderingar, och enligt
förslaget skola ju också egnahemsnämnder i den omfattning, som angives medverka
vid försäljningarna. En plan skall uppgöras för egendomens styckning
till egnahemslotter där sådant erfordras. Det är således, synes det. mig, fullkomligt
oberättigat och obehövligt att hysa denna konstitutionella misstro, som
här uppstått. Förslaget har tillkommit för att man skall fa en snabbare handläggning
och för att man skall kunna bereda och planlägga försäljningarna
för några år framåt. I allmänhet äro egendomarna utarrenderade, och som det
nu är, uppstår frågan om försäljning vanligtvis ganska nära arrendetidens
slut. Öfta bli då ärendenas handläggning, därför att frågan skall gå till riksdagen.
så fördröjd, att det händer, att myndigheterna få utarrendera ^egendomen
på ett år i sänder, inte bara en gång utan två eller tre gånger. Sådana

Lördagen den 11 maj e. in.

75

Nr 2S.

arrenden främja inte egendomens skötsel utan lända egendomen till skada; det
tror jag, att alla praktiska jordbrukare kunna vitsorda. Riksdagen har själv
år 1926 i skrivelse begärt utredning om de frågor, som bär behandlas, och
den utredning, som med anledning härav uppdrogs åt de sakkunniga, avsåg
också bland annat utredning i fråga om ändrat förfaringssätt och ändring i
bestämmelserna rörande försäljningar och andra upplåtelser från kronoegendomar.
Bland de sakkunniga ha alla politiska partier varit representerade, och
de sakkunniga ha varit fullständigt ense i sitt förslag. Förslaget har också
tillstyrkts av myndigheterna, som hörts, och det finns till och med bland de
hörda myndigheterna sådana, som hemställt, att fullmakten borde sträckas ännu
längre. Jag vill erinra om, att vattenfallsstyrelsen redan har fått fullmakt
att under ett antal år försälja vissa fastigheter, som stå under vattenfallsstyrelsens
förvaltning. Och märk väl, i det fallet är det ett statens verk, som
har erhållit sådan fullmakt, medan enligt detta förslag åt Kungl. Maj:t skulle
ges sådan rätt, vilket borde verka tryggare. Det är en praktisk åtgärd, som
här föreslås, och såvitt jag kunde bedöma, då jag åhörde debatten i andra kammaren,
tolkades förslagets innebörd också av utskottets ledamöter inom det
parti, som herr Sandler själv tillhör, så, att utskottet funnit detta vara en
praktisk åtgärd, vilken man ansåg vara mycket lämplig och som man hade gett
sitt stöd, när det gäller sådana markförsäljningar, som här komma i fråga.
Köpeskillingen skall ju sedan ingå till domänstyrelsen, och för samma köpeskilling
skall i fortsättningen inköpas skogsmark. Det blir således en omplacering
av fastighetskapitalet, som på detta sätt äger rum, och en sådan sker redan
nu. Reservanterna ha också i reservationen medgivit, att det råder sådan
praxis på området sedan flera år tillbaka.

Jag vill påpeka, att då man vill granska det här förslaget, skall man inte
bara läsa de paragrafer, som innehålla frågan om bemyndigandet, utan man
skall läsa hela förslaget i sitt sammanhang och läsa de anvisningar, som åtfölja
detsamma, och som skola gälla som ledning för Kungl. Maj:t vid handläggningen
av dessa ärenden. Dessa paragrafer och bemyndigande för Kungl.
Maj :t få därför inte ses isolerade utan böra ses i hela det sammanhang, för vilket
de äro uppställda, och de tillämpningsföreskrifter som bifogats. Jag kan
nämna, att i andra kammaren rådde nästan fullständig enighet. Det var bara
ett fåtal ledamöter, som vid voteringen röstade mot förslaget. Kammaren var
nästan fullständigt ense om att taga detta förslag, och därför är det överraskande,
att motstånd nu reses på sätt som skett.

Jag vill vädja till kammaren att giva denna fullmakt åt Kungl. Maj:t. Den
avser att tjäna ett ändamål, som jag tror kommer att lända staten till fördel,
då det gäller handhavandet av kronans egendomar.

Herr Svenson, Ernst; Jag har i detta utskottsutlåtande blivit antecknad
såsom närvarande, men jag var inte närvarande, då utlåtandet justerades.

Jag vill bara anmäla, att jag kommer att ansluta mig till den av herrar
Schlyter och Kropp avgivna reservationen, till vilken jag, herr talman, yrkar
bifall.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! Herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet yttrade nyss. att det verkade överraskande, att i
denna kammare saken mötte motstånd, då i medkammaren inte något sådant
motstånd av någon nämnvärd betydelse försports. Jag trodde annars, att det
just var fördelen med ett tvåkammarsystem och speciellt med en första kammare,
som skulle representera den större betänl^samheten, att man av första
kammaren kunde förvänta eu litet större uppmärksamhet även på sådana frågor
som den här föreliggande. En föregående talare, herr Sandler, har ju så

Ang. grundarna
för
försäljning
av kr ono -egendom
m. m.
(Forts.)

Nr 28. 76

Lördagen den 11 maj e. m.

Ang. grunderna
för
försäljning
av kronoegendom

m. m.
(Forts.)

klart och tydligt lagt fram, hur det hela kan avvecklas på en mycket jämn och
lugn och naturlig väg, om andra kammaren böjer sig för den större erfarenhet
och betänksamhet, som kanske kommer att tala ur första kammarens beslut.

När jag sedan går in på den fråga det egentligen gäller, det konstitutionella
spörsmålet om 77 § regeringsformen, så tillåter jag mig först och främst att
påpeka, att det här inte är fråga om någon lagstiftning i teknisk mening, utan,
som herrarna finna av bilaga A — förslaget till Kungl. Maj:ts förordning angående
försäljning i vissa fall — är det Kungl. Maj:t, som i administrativ väg
skulle förordna, sedan riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
godkänt grunder för försäljning. Riksdagens samtycke till detta förslag innebär
således ett godkännande av grunderna, men själva författningen är som
alltid på detta område administrativ, icke lag.

Det andra, som faller i ögonen, är, att det här talas om grunder för försäljning.
Om man läser 77 § regeringsformen, finner man där, att det uteslutande
talas om grunder för förvaltning av kronans egendomar, under det att, när
det är fråga om försäljning eller avhändande genom gåva eller pantförskrivning
»eller på annat sätt», clet inte alls talas om några grunder. Att fastställa
grunderna för försäljning kan omöjligen vara detsamma som grunder för förvaltning,
och om några andra grunders ställande ger 77 § inga som helst befogenheter
till riksdagen. Riksdagen kan naturligtvis i klump medge Kungl.
Maj:t en befogenhet, om den säger, att det är för ett år. Ja, varför under ett
år? Jo, därför att fullmakten då räcker till nästa riksdag. Men att. en riksdag
skulle så att säga kunna föregripa en kommande riksdags beslutanderätt,
när det gäller avhändande av kronans egendom, finner jag i likhet med herr
Sandler vara totalt uteslutet med vår nuvarande grundlag.

Då säger man: »Men det har man ju gjort förut.» Nåja, man har höjt
summan från 200 till 600 kronor, och nu vill man höja den till 1,000 kronor.
Jag kommer att tänka på den gamla historien om bonden, som körde en häst
uppför en backe med ett lass sten. Han lade på den ena stenen efter den andra
och för varje gång sade han till hästen: »Tål du det, så tål du det, och
då tål du nog det också», och till slut gick det inte längre. Jag är rädd, att
det går så här också: man höjer och höjer, och till slut kommer man till den
punkten, att man vaknar till insikt om, att man är inne på galen väg, och då.
synes det mig vara en ganska naturlig sak, att man reagerar och sätter stopp
för en vidare utveckling i den riktningen.

Med avseende å dessa tidigare bemyndiganden, som givits, låt oss säga, i
fråga om höjningen från 200 till 600 kronors värde, så säger nu statsrådet —
och jag tror, att ordföranden i utskottet sade ungefär detsamma, — att här
är det fråga om en så ringa inkomst för kronan, att man därför anser sig
kunna göra. pa det här sättet. Jag skall gärna medge det, men det föreligger
en alldeles bestämd skillnad mellan dessa fall, höjningen från 200 till 600
kronor, och det nu föreliggande förslaget liksom också, när det gällde expropriationsrätten.
I första fallet är det fråga om avhändande utan vidare av
något, som är oekonomiskt; vid expropriation åter är det fråga om avhändande
för ett visst ändamal, vilket lagligen kan, eftersom expropriationsrätt medgivits,
anses samhälleligt godkänt, men just för att det här inte blott gäller
det rena avhändandet utan tillika användande för ett visst ändamål, har man
ansett sig böra göra restriktionen för ett år i sänder.

Alldeles likartat är nu förhållandet enligt föreliggande förslags 3 §, 1 momentet,
där det heter: »Efter Kungl. Maj ds beprövande må försäljas: a) egendom
eller del därav, såframt den avses att användas till bildande av en eller
flera egnahem,slägenheter eller till fullständigande av jordbruk enligt 11 §.»
Här är det alltså inte ett rent avhändande utan ett avhändande i och för ett
visst ändamål, ett ändamål, som förutsätter en viss politik. Om denna politik

Lördagen den 1 i maj e. in.

77 Nr 28.

förs på ett sätt av en regering, på ett annat sätt av en annan regering, så
kan det till sist inträffa, att riksdagen kan finna lämpligt alt avbryta utvecklingen
av denna politik på grund av den uppfattning, som riksdagen bildat sig
med stöd av de erfarenheter, politiken i fråga medfört. Då är det förmånligt,
att riksdagen har i sin hand att för varje år, varje gång en ny lagtima riksdag
samlas, pröva, huruvida del är skäl att uppmuntra och låta fortsätta denna
politik eller ej. När man nu talar om egnahemslägenheter, så kanske man
bör räkna med, att de få gå upp till det värde, som vid egnahemslånen förutsättes
som maximum för sådana lägenheters värde, och då blir det ett ganska
betydande värde, som en sådan lägenhet kan få. Det gör, att enligt min uppfattning
situationen här är helt och hållet en annan, och man kan inte jämföra
den med dessa tidigare 200- och 600-kronorsfall.

Ser man sedan efter i punkt b) av samma moment och samma paragraf, så
finner man, att där står: »Egendom eller del därav, vilken återstår efter avskiljande
av område för ändamål, som i a) sägs, eller ock utan olägenhet kan
frånskiljas, såframt» etc. Där är avhändelsen också ställd i sammanhang
med visst ändamål, och jag kan för min del inte finna annat än, att båda dessa
omständigheter starkt tala för, att man här verkligen bör gå in på en annan
väg° än den utskottet nu trott sig kunna gå med åberopande av prejudikaten
angående 200- och 600-kronorsgränsen, som jag för övrigt inte alls skall yttra
mig om.

Men, sade den ärade ordföranden i utskottet, det tjänar ju inte mycket till
med denna, årliga prövning, ty om man betraktar riksdagens samtycke som eu
ren formalitet,^så är den ju alldeles onödig. Mina herrar, är det inte ändå så
mångfaldiga gånger, att just tillvaron av en instans, som prövar och vars samtycke
erfordras, verkar återhållande på den, som skall lägga fram ett förslag?
Det är en helt annan sak att ta i anspråk rätten att säga nej än att ha rätten
att säga nej, att ha krav pa att få framlagt till riksdagens prövning det, som
annars av byråkratien skulle kunna göras utan all hänvändelse till riksdagen.
Därav att riksdagen har rätten att säga nej, följer inte alls, att riksdagen
kommer att begagna den rätten, utan snarare följer därav, att de förslag, som
framläggas till riksdagens prövning, bliva sådana, att riksdagen utan tvekan
kan säga ja. . Tar man däremot bort kravet på riksdagens samtycke och lämnar
fullmakt in blanco åt Kungl. Maj:t, låt vara med de direktiv och restriktioner,
som bär kunna vara eller bil givna, då finns det sedan ingen annan väg
att rätta till Kungl. Maj:t än den konstitutionella kontrollen genom konstitutionsutskottet,
vars anmärkningar, som riksdagen väl känner, ha kommit i
den situationen, att de inte just äro så synnerligen effektiva, och vad man då
bär för garanti, det lämnar jag alldeles öppet; jag tror, att envar kan svara
pa den frågan utan vidare.

Det är därför, såvitt jag förstår, alldeles riktigt med den reservation som är
avgiven av herr Schlyter. Jag vill tillägga, att läser man 77 § regeringsformen
och fäster sig vid dess historiska bakgrund, så sträcker sig den bakom
liggande erfarenheten åtminstone till drottning Kristinas tid, kan jag säga
da kronan avhände sig kronans jordar genom förläningar. Hur skulle det vant,
om riksdagen då haft denna § 77 och så givit Kungl. Maj:t fullmakt in
blanco att utdela förläningar? Det är just detta man vill förekomma, man vill
iorekomma, att. en avhändelse av kronans jord sker annat än efter kasuell
provmiig. Nu är ej fråga om förläningar, men om egnahemslägenheter — sakligt
är lörhallandet dock jämförligt. Herr Sandler har redan riktat uppmärksamheten
pa hur uppfattningarna växla. 1810 års regering och riksdag hade
smso emellan motsatta uppfattningar mot vad sedermera blivit fallet. En tid
ansags det som det förmånligaste, som kunde hända, att staten avhände sig
all sin egendom. Det var riksdagens uppfattning då. Sedan kom en annan

Alu7. grunderna
för
försäljniruj
av kronoeg
endom
?n. m.
(Forts.)

Nr 28. 78

Lördagen den 11 maj e. m.

Ang. grunderna
för
försäljning
av kronoegendom

m. m.
f Forts.)

tid, då man ansåg, att staten borde behålla de fastigheter den hade, och jag
undrar, om inte senare tiders erfarenhet överhuvud taget ändå visat, att hur
än värdena växla och var än förmögenheten lägges, så ligger den aldrig säkrare
än när den ligger i jord. Jag tror därför också, att det är ett stort intresse
för Sveriges riksdag att behålla ett ord med i laget, när det gäller prövning
av frågor om avhändelse skall ske eller icke, om en avhändelse skall ske
av den fastigheten eller av den fastigheten, inte bara i allmänhet utan just in
casu.

Utskottets ärade ordförande var också inne på en annan punkt, som inte är
föredragen här, nämligen om återköpsrätten. Jag skall inte gå in på denna
återköpsrätt, oaktat den förefaller mig mycket betänklig, vilket också herr
ordföranden själv tycks anse. I 33 § står det emellertid: »Där omständigheterna
därtill föranleda, må Kungl. Maj:t förordna, att försäljning skall ske
under villkor om skyldighet» etc., det vill säga, den ena Kungl. Maj:t kan
sätta upp de villkoren och den andra Kungl. Maj:t de villkoren, och det kan
bli en ganska växlande situation. Det lilla tillägg, som utskottet gjort, berövades
av ordföranden i utskottet all relevans, då han sade, att det bara är
en exemplifikation. Jag tror för min del, att om man vill ha någon hejd på
missbruken och hindra köparen att sedermera avhända sig sin lägenhet, måste
man ha en hembudsskyldighet, som kronan kan begagna sig av. Men det är
en sak för sig, den frågan skall jag här inte gå in på.

Betraktar jag det hela, som statsrådet önskade, med samtliga paragrafer i
ett sammanhang, med direktiv och allt vad därtill hörer, så måste jag säga,
att så mycket starkare framstår herr Schlyters reservation, till vilken jag, herr
talman, ber att få yrka bifall.

Herr statsrådet Johansson: Då herr Reuterskiöld säger, att här antar

riksdagen en förordning med grunder för försäljning, och sedan kan Kungl.
Maj:t utan riksdagens vetskap göra som Kungl. Maj:t vill, så vill jag ännu
en gång fästa uppmärksamheten på. att järnte denna förordning finns till
propositionen fogat ett förslag till tillämpningsföreskrifter, som det är Kungl.
Majits avsikt att utfärda och som äro mycket detaljerat utformade i överensstämmelse
med grunderna. Det kommer således inte att gå på lösa boliner,
som man här söker göra gällande, utan det kommer att ges mycket noggranna
föreskrifter, som säkerligen komma att handhas med all den försiktighet,
som är önskvärd. Det har, som jag nämnde, inte varit någon olägenhet
med den hittills gällande fullmakten, och om riksdagen nu ger en ny fullmakt,
så finns ju dessutom den möjligheten för riksdagen att om riksdagen
så önskar om något år fatta ett annat beslut, så att man har ju inte bundit sig
för all framtid.

Jag skall be att få upplysa om, att med den omgång, som nu förekommer,
kan försäljningen i en hel del fall fördröjas ett och ett halvt år fullkomligt
i onödan. Sedan den sista propositionen om försäljning av egendomar i år
avlämnades — man väntar i allmänhet med denna proposition till närapå
sista dagen för att få med alla dem, som kommit in — har det inkommit
klara och tydliga, av domänstyrelsen och länsstyrelsen och övriga myndigheter
beredda försäljningsärenden, där arrendevärdet ligger litet ovanför denna
600-kronorsgräns men där framställningarna äro av den beskaffenhet, _ att de
enligt riksdagens tidigare handläggning av dylika ärenden skulle bli bifallna.
De ligga nu i departementet och få vänta ända till nästa år, då de skola
underställas riksdagen. Det blir således ett och ett halvt års förlängning
av tiden för behandling av dessa ärenden, och under denna tid måste domänstyrelsen
vidta åtgärder för egendomarnas disposition. Det blir en tillfällig
utarrendering, och de tillfälliga arrendatorerna komma, som jag sade, att suga

Lördagen den 11 maj e. in.

Nr -ds.

79

ut jorden, och det är inte till fromma för fastigheten, att det går till på det
sättet.

Jag vill därför hemställa, att man inte blåser upp denna sak till större
dimensioner än den i verkligheten har; den har inte de farliga konsekvenser,
som man har velat göra gällande.

Jag skall be att få tillägga, att det i propositionen lämnas en uppgift om
hur dessa bestämmelser skulle verka. Det finns mellan 600- och 1,000-kronorsgränserna
433 egendomar med ett sammanlagt taxeringsvärde av cirka
14,755,000 kronor. Alla dessa egendomar utgöra inte 30 % av samtliga kronans
jordbruksdomäner. Det är heller inte alla dessa, som kunna bli föremål för
försäljning, utan detta gäller endast sådana, vilka enligt i propositionen givna
anvisningar anses böra ifrågakomma. Det avser inte, som man velat göra gällande,
den större delen av kronans jord.

Herr Andersson, Elof: Herr talman, mina herrar! De ärade reservanterna
anföra på sidan 79 bland annat följande: »När nu emellertid i den kungl. propositionen
föreslås en mycket väsentlig utvidgning av Kungl. Maj:ts befogenhet
att utan riksdagens hörande försälja kronojord, göra sig samma konstitutionella
synpunkter, som lågo bakom 1908 års riksdagsbeslut beträffande expropriationsjorden,
med styrka gällande.»

Detta uttalande hänför sig till den kungl. propositionen, icke till utskottets
utlåtande, vilket kammarens ledamöter torde beakta. Såvitt jag kunnat följa
debatten, har ännu ingen talare yrkat bifall till den nu föredragna paragrafen
sådan den är formulerad i Kungl. Maj:ts proposition, utan samtliga yrkanden
ha gått ut på ett bifall till paragrafen, sådan utskottet formulerat
densamma. Den formulering, som återfinnes i utskottets utlåtande, härstammar
just från herr Schlyter. Herr Schlyter har i utskottet fått sin vilja
igenom i detta hänseende till punkt och pricka. Somliga av utskottets ledamöter
ha godvilligt godtagit hans avfattning, andra något motvilligt, men
de ha ändå böjt sig för herr Schlyters uppmjukning av paragrafen. Således
är det knappast riktigt att i detta hänseende åberopa den kungl. propositionen,
utan det vore väl riktigare att tala om innehållet i utskottets utlåtande. Men
i så fall skulle herr Schlyter klandrat sin egen formulering, ett förhållande
som ju i, och för sig vore ganska märkligt.

Herr Schlyter anförde före middagen, att den nuvarande anordningen, det
vill säga 600-kronorsstrecket, skulle kunna försvaras. Således är det inte
själva arten av riksdagens bemyndigande, som herr Schlyter vänder sig emot,
utan det är mot graden: 600-kronorsstrecket anser herr Schlyter skulle kunna
fördragas, men icke ett 1,000-kronorsstreck.

Nu vill jag fästa uppmärksamheten på, att på grund av penningvärdets förändring
sedan år 1902 är det väl ingen överdrift att säga, att 1,000 kronor
realiter nu är ett mindre belopp än 600 kronor då. Skulle man följa penningvärdets
förändringar, skulle man vid en jämförelse väl snarare komma upp
till 1,100 kronor, ja kanske 1,200 kronor, men av försiktighetsskäl ha såväl
de sakkunniga, som tidigare utrett detta ärende, som Kungl. Maj:t stannat
vid 1,000-kronorsgränsen för att inte riskera att komma för högt, så att det
skulle väcka motstånd hos riksdagen. 600-kronorsstrecket har emellertid inte
längre någon möjlighet att få någon verkan, eftersom fastigheterna så att
säga sammankrympt under tiden, så att en fastighet, som nu ger 600 kronor
i arrende, är synnerligen liten och ganska obetydlig, och det torde f. ö. vara
ett ringa antal kronoegendomar, som nu falla under detta streck. Man kan
således säga, att om man på den punkten följer utskottsförslaget, så går man
realiter icke längre än riksdagen gick år 1902 i nu berörda avseende.

Det har av flera talare erinrats om, att gällande bestämmelser i denna sak

Ang. grunderna
för
försäljning
av kr o noegendom

m. fn.
(Forts.)

Nr 28.

Ang. grunderna
för
försäljning
av kronoegendom

m. m.
(Forts.)

80 Lördagen den 11 maj e. m.

gällt i mer än femtio år. Under denna tid har det varit många regeringar,
regeringar av växlande färg, om jag så får säga, men ännu har ingen regering,
så vitt jag vet, blivit klandrad för att den missbrukat riksdagens förtroende.
Om dylikt missbruk hade förekommit, är jag alldeles övertygad om,
att det medgivande, som senast lämnades år 1902, för länge sedan varit återkallat.
Enligt min mening är det väl närmast en smaksak om detta bemyndigande
åt Kungl. Maj :t gäller ett år, två år, tio år eller obestämd tid. Det
är i vart fall riksdagen, som lämnar Kungl. Maj:t detta bemyndigande, och
riksdagen övervakar otvivelaktigt, att inte något missbruk kommer att äga
rum.

För min del, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: På förmiddagen yrkade jag avslag på utskottets betän kande

och Kungl. Maj:ts proposition. Jag ber att få modifiera detta yrkande
på det sätt, som jag då avsåg, nämligen så att jag yrkar, att riksdagen med
avslag å utskottets betänkande och propositionen måtte hos Kungl. Maj:t begära
nytt förslag i ämnet.

Detta grundar jag därpå, att lagstiftning om att Kungl. Maj:t må upplåta
mark med åborätt och lagstiftning om att Kungl. Maj:t må upplåta mark med
äganderätt böra samarbetas på det sättet till en början, att man vet, vad egentligen
statsmakten önskar och vilka av de två upplåtelsesätten, som statsmakten
anser vara det lämpligaste. Ty det kan väl inte vara riktigt att överlåta
åt den enskilde att välja i en sådan sak, utan här är det väl fråga om en statskonst,
en regeringsprincip, som de enskilda sedan få rätta sig efter, och det är
det, man måste ha besked om.

Jag tillät mig i förmiddags utveckla, hurusom vad som förekom år 1926 och
vad som förekommer nu tydligen visar, att den s. k. åborätten endast är ett
sken utan någon verklighet, under det att i det fördolda hela intresset och hela
apparaten äro inriktade på försäljning med äganderätt. Och jag måste för
minst sjunde gången upprepa, att det är förvånansvärt, att man, om man viil
arbeta för en stadgad åborätt, inte på något sätt intresserat sig för kreditgivningen,
som just i det fallet mer än annars behövs. Jag kan inte förstå, hur
en regering, som intresserar sig för stadgad åborätt, kan lägga fram ett sådant
förslag utan att ens i likhet med vad som är fallet beträffande tomträtten
också presentera en lag om rätt att lägga den stadgade åborätten som hypotek
för inteckning. Med denna underlåtenhet har man slagit ihjäl sitt förslag helt
och hållet.

Det är kanske inte heller nog med en sådan hypotekslagstiftning, ty vi veta,
att de affärsdrivande kreditinstitutionerna sabotera alla nyheter i det avseendet.
Det kan hända, att staten, tills frågan slagit igenom, också måste inrätta
en kreditkassa för belåning mot inteckning i stadgad åborätt, alldeles
som Stockholms stad fick göra med tomträtten, för att det skulle bli ett levande
liv i densamma. Det blev det endast genom lagen om inteckning av tomträtt
och genom inrättandet av Stockholms tomträttskassa. Att lägga fram ett lagförslag
om stadgad åborätt utan att taga någon hänsyn till dessa faktorer är
ett slag i luften, stött av dåliga rådgivare.

Nu vill jag säga i år som jag sade 1926, att om det blir upplåtelse av små
jordbruk med stadgad åborätt eller med äganderätt är mig ganska likgiltigt,
blott resultatet blir bra. Men skall man röra sig med bägge instituten, måste
man väl i all rimlighets namn veta, vad man vill med desamma och vilket man
ger företrädesrätt och inte i tysthet handikappa det ena på bekostnad av det
andra.

Jag förstår emellertid, att det svenska folket helst vill ha »äganderätt», ty

Lördagen den 11 maj e. m.

81 Nr 28.

såsom det blivit misshandlat — jag upprepar det — genom de nyttjanderätter,
som upplåtits från de stora egendomarna och ännu upplåtas från dessa, har
folket det största misstroende för att ej säga hat till den s. k. besittningsrätten.
Man vet inte heller, vad som ligger i statens nya åborätt. Man har misstro
även till statsmakterna, som inte förr kunnat skaffat nugot bättre, och man
faller därför hellre tillbaka på den gamla, låt vara föråldrade, benhårda och
själlösa äganderätten. Därför är det mycket möjligt, att vi i stort sett under
nuvarande förhållanden måste böja oss för en sådan folkopinion, framkallad
genom högerpartiernas gynnande av vedervärdiga besittningsrätter från sina
vederbörandes domäner åt menige man. Men på samma gång får man inte
ge upp sina ansträngningar att reformera den gamla äganderätten och trots alla
svårigheter arbeta fram ett nytt besjälat upplåtelsesätt för det allmännas jordbruksjord
först såsom ett experiment och sedan till en levande verklighet, som
folket tror på. Och det är det, som har underlåtits i denna tvehövdade lagstiftning.

Vidare avsåg jag med mitt återremissyrkande att också få upplåtelse med
äganderätt redan nu omgärdad med villkor, som skydda ändamålet, så att detta
inte kan åsidosättas genom denna rörelsefrihet, som även herr Sandler förordade.
Det är ganska klart, att om man inskränker sig till den teoretiska frågan,
om riksdagen skall fortsätta på den gamla vägen och ge Kungl. Maj:t blank
fullmakt, men man är nöjd med själva innehållet i förslaget, så kunna med
visst fog de, som tycka att det gärna kan fortsättas på det gamla sättet, säga:
vad tjänar det till att bråka härom, om man är nöjd i sak med den nya ordningen?
Herr Sandler ansåg, som sagt, att affärsrörelsen borde få större rörelsefrihet,
och jordbruksutskottets vice ordförande sade, att det är den stora bristen
även med återköpsrätten, att den binder den enskildes handlingsfrihet. Han
bör förmodligen bara tänka på sin äganderätt och stå med den mot Gud och
hela världen utan någon annan hänsyn. Denna rörelsefrihet, som här förordas,
är ju ingenting annat än den rörelsefrihet, som Allmänna sparbanken och liknande
inrättningar tillåtit sig just i fråga om exploateringen av jorden för
småfolk. Skola vi förorda den rörelsefriheten och vara nöjda med den samt
säga, att det gör oss ingenting, att man ytterligare utsträcker Kungl. Majrts
permanenta befogenhet till arrenden om 1,000 kronor, bara det sker för ett år
i sänder, så har man ju trots sin vakthållning om grundlagen i alla fall godkänt
det stora sammanstörtande av åborätten, som begravt alla möjligheter antagligen
för en generation till vidare framfärd.

Jag skall nu återgå till den konstitutionella frågan, som sålunda för närvarande
bara är en formfråga. Det har framhållits här av vice ordföranden
i utskottet, att det inte kan vara lämpligt, att första kammaren i onödan ställer
till så mycken oreda, och därpå svarade herr Reuterskiöld, att första kammaren
bör särskilt lägga sig vinn om reservanternas synpunkter, därför att
det är denna kammare, som skall visa betänksamhet. Den betänksamheten i
sådana frågor visades förr endast av andra kammaren. Att hägna grundlagen
i alla väder och vindar var andra kammarens stora patos, och däri gjorde första
kammaren mer än en gång en konst. Om nu första kammaren för en gångs skull
tillägnar sig denna gamla andrakammaruppfattning och hellre stämmer i bäcken
än i ån, så tycker jag, att det är något uppflammande av den gamla lojaliteten
ifrån den verkliga folkrepresentationen för grundlagens helgd, som vi
inte alls behöva skämmas för, helst när andra kammaren med så lätt sinne
lagt dessa gamla andrakammartraditioner till handlingarna i förmiddags.

Det var ett par intressanta episoder i två talares anföranden, som jag skulle
vilja slå fast till protokollet. Herr Reuterskiöld sade ingenting mindre än att
det är nog säkrare för staten att behålla sin jordegendom, och därför bör också

Första kammarens protokoll 1929. Nr 28. 6

Ang. grunderna
för
försäljning
av kr onoegendom

m. rn .
(Fort*.)

Nr 28. 82

Lördagen den 11 maj e. m.

Ang. grunderna
för
försäljning
av kronoegendom

m. m.
(Forts.)

staten behålla ett ord med i laget. Men på samma gång tyckte han, att det
var mycket bra, att staten gjorde sig av med sin jordegendom på detta sätt.
Vad tjänar då, herr Reuterskiöld, de tomma orden till, när realiteten ändå behagade
honom i så hög grad, att han i den punkten t. o. m. instämde med utskottets
vice ordförande.

Jordbruksministern fällde också ett intressant yttrande. Han framhöll, att
genom en sådan inskränkning, som här föreslås, skulle man i en del fall nödgas
tills vidare upplåta kronojordbruk på arrende på allenast ett eller två år, och
han framhöll, att det var ytterst olämpligt att idka jordbruk på sådana villkor.
Jag tackar ministern för detta erkännande åt ett strävande ifrån vänsterhåll,
numera endast från socialdemokratiskt håll. att genom lag öka arrendetiderna
för enskildas utarrenderingar, vilket strävande numera är bordlagt och
avfört från dagordningen av de andra partierna i stort sett.

Det var en talare som ganska finurligt, eller jag skulle kanske kalla det rakt
på sak, erinrade om penningvärdets fall. Han sade, att 1.000 kronor nu inte
vore någon högre summa än 600 kronor förut. Det var ett farligt argument,
men jag säger, att de 600 kronorna voro också för mycket. När riksdagen tilllåtit
sig att så här i stegrat tempo avhända sig sin grundlagsenliga rätt utan
ändring i grundlagen, så ber jag på de skäl, som jag anförde i förmiddags och
som nu ytterligare framdragits av andra talare, att få yrka bifall till reservationen,
vilkens grundsatser även tidigare förfäktats av oss i riksdagen. Jag
hoppas, herr talman, att mina yrkanden nu äro klarlagda. Jag yrkar bifall
till reservationen i den konstitutionella, formella frågan och till mitt hopplösa
förslag i den reella frågan.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Vad själva sakens

reella innebörd beträffar, tycks egentligen inte råda någon meningsskiljaktighet
här i kammaren därom att det torde få anses vara praktiskt att utsträcka
den fullmakt, som gällt under många år, så att Kungl. Maj :t skulle få rätt att
förfoga över sådana egendomar, som det här gäller, och, om det befinnes lämpligt,
realisera dem för vissa bestämda ändamål. Det sker visserligen för att
främja en ekonomisk jordpolitik, men saken har också en social innebörd.
Under många år har ju riksdagens jordpolitik inriktats på att staten borde avhända
sig dessa mindre jordbruk, som utan tvivel kunde mycket bättre ekonomiskt
handhavas av den enskilde än av staten, och staten har i stället inriktat
sig på skogsodling. Därom råder ju egentligen inte någon meningsskiljaktighet
nu heller. Men vad sedan beträffar det grundlagsenliga i en sådan utsträckning
av Kungl. Maj:ts förfoganderätt vill jag icke bestrida, att för de betänkligheter,
som här ha framförts, kan finnas fog, men jag vågar i alla fall undra,
om man inte här ser saken en smula för mycket rent teoretiskt. Det gäller nämligen
inte här, att Kungl. Maj :t får någon fullmakt att avhända sig några jordkapital,
som staten innehar, utan innebörden av detta förslag är, att om staten
säljer en viss jordegendom för visst belopp, skall staten sedan inrikta sig på att
köpa tillbaka skogbärande mark och för skogsodling lämplig mark för dessa
penningar. Kungl. Maj :t har inte fullmakt att disponera dessa köpeskillingar
för vilket ändamål, Kungl. Maj:t behagar, utan de avsättas till en fond, som
sedan skall användas för att inköpa skogsmark. Jag vågar därför hävda den
uppfattningen, att det här inte gäller att ge Kungl. Maj:t någon fullmakt att
avhända staten dess jordegendomar, utan det gäller endast en fullmakt för
Kungl. Maj :t att göra ett utbyte av den ena sortens mark mot den andra.

Om man skulle gå så teoretiskt tillväga, som man här har hävdat, så skulle
ju inte Kungl. Maj:t eller domänstyrelsen ens få företaga någon ägodelning
eller ägostyckning eller något utbyte av mark, och det händer väl mycket ofta,
att kronan måste göra detta. Principen i vad man här föreslår har ju varit

Lördagen den 11 maj e. in.

83 Sr“fi -

gällande i över femtio år, och det är alldeles rikligt, som här har anförts, att
har man tidigare varit med om en rättighet för Kungl. Maj it att utan riksdagens
hörande företaga försäljningar av egendomar med arrendevärden intill 200 Och
000 kronor och man nu vill utsträcka denna rätt alt avse egendomar med högre
arrendevärde, så är det inte någon avvikelse i principiellt avseende från vad
som varit gällande under långliga tider.

Jag tror således, att de farhågor, som här anförts, få anses vara utan någon
egentlig betydelse. Riksdagens revisorer ha ju att se till och vaka över att
dessa bestämmelser handhavas på ett förståndigt och ekonomiskt sätt, och det
liar ju inte varit någon anmärkning mot detta handhavande, vilken regering
som än suttit. Ärendena ha handlagts av kungliga domänstyrelsen i regel, fast
de naturligtvis alltid skola underställas Kungl. Maj:ts beslut, och Kungl. Maj:t
skall ju vaka iiver att det går till på ett riktigt sätt. Jag tror därför, att det
inte finnes någon anledning att här motsätta sig det förslag, som utskottet bär
kommit med, och jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr von Stockenström: Herr talman! Innebörden av det resonemang, som
här föres av herr Schlyter och vidare av herr Reuterskiöld m. fl. är ju, att här
skulle under loppet av mer än femtio år rent grundlagsstridiga åtgärder ha
företagits. På annat sätt kan jag omöjligt tolka deras uttalanden, och jag vill
fråga: varför ha herrarna då inte tidigare anmärkt på saken? Detta förfarande
har ägt rum under lång tid, och varje år lämnas till riksdagen en redogörelse
med uppgift om under sist förflutna år försålda kronoegendomar. Har
man då ansett, att denna försäljning har skett enligt grunder, som varit stridande
mot grundlagen, är det högst förvånansvärt, att inte en sådan konstitulionell
expert som herr Reuterskiöld tidigare gjort anmärkning mot den saken,
antingen i konstitutionsutskottet eller genom någon motion eller på annat sätt.

Vad är det i själva verket, som skett? Jo, det är, att riksdagen år 1874 och
sedan 1902 funnit, att det var en lämplig åtgärd att åt Kungl. Maj:t delegera
att utan riksdagens hörande vidtaga försäljningar av vissa smärre kronoegendomar,
som det både av ekonomiska och av andra skäl kunde vara lämpligt, att
staten avhände sig. Dessa försäljningar ha emellertid inte skett efter lösa
grunder, utan riksdagen har tidigare angivit, efter vilka grunder de skulle ske,
och riksdagen har ju också angivit, vad medlen skulle användas till. Inte heller
har det kunnat påvisas, att några missbruk ha skett ifrån Kungl. Maj:ts sida.
Inga anmärkningar, vare sig i konstitutionsutskottet eller på annat sätt, ha
framställts mot det sätt, varpå Kungl. Maj:t har handhaft den rättighet, som
Kungl. Maj:t haft sig tilldelad. Jag kan inte förstå, att det på något sätt
skulle vara mera orimligt att nu utsträcka denna rättighet till egendomar med
ett arrendevärde av 1,000 kronor än det -— som förut anförts — år 1902 var att
gå med på försäljning av kronoegendomar med ett arrendevärde av 600 kronor.
Jag tror, att det bemyndigande, som riksdagen gav 1902, i realiteten t. o. m. var
större än det, som nu föreslås.

Nu anförde herr Reuterskiöld, om jag fattade honom rätt, att motivet för tillkomsten
av paragraf 77 i regeringsformen kanske skulle vara tanken på det
missbruk, som tidigare ägt rum, och han erinrade om hurusom under drottning
Kristinas tid en hel del kronoegendomar avhänts svenska staten. Ja, jag tror
också i likhet med herr Reuterskiöld, att just formuleringen av paragraf 77 har
tillkommit, för att man inte skulle kunna riskera, att Kungl. Maj :t eller monarken
företog sig att avhända kronan dess tillhörigheter på sätt som faktiskt
tidigare skett, särskilt under 1600-talet. Men det är inte alls fråga om den
saken här, och det kan väl ändå inte vara herr Reuterskiölds mening — det
sade han ej heller direkt — att jämföra vad som här föreslås med vad som
skedde på 1600-talet under drottning Kristinas tid. Här är det ju uttryckligen

Ang. gr.niitdefna
för
försäljning,
(tv krono<-egnulom
m; m:
(Forts.)

Nr 88.

84

Lördagen den 11 maj e. m.

Ang. grunderna
för
försäljning
<M> kronoegendom

m. m.
(Forta.)

bestämt, att de medel som inflyta, skola helt och hållet tillföras fonden inom
domänverket för inköp av skogbärande eller för skogsbörd tjänlig mark. Intet
öre, som inflyter genom dessa försäljningar, kommer bort, utan allt tillföres
denna fond, som ju, då lämpliga tillfällen erbjuda sig, användes för inköp av
skogbärande mark, än i större komplex och än för avrundning och komplettering
av förut befintliga kronoparker.

Vidare sade herr Reuterskiöld, att det var betänkligt att avhända kronan
dess jordar, därför att man har ingen större säkerhet än jorden. Ja, i själva
verket är det ju endast en omplacering i jord, som här sker. Man säljer en hel
del spridda smärre kronoegendomar, som givetvis äro mycket besvärliga att
förvalta. Jag känner för övrigt knappast några objekt, som äro så besvärliga
att förvalta, som just spridda smärre jordbruksegendomar. I stället förvärvar
man undan för undan skogbärande mark i större komplex, som äro lättare att
förvalta, alldeles särskilt för staten, och som, om man ser saken på litet längre
sikt, torde ge en bättre avkastning än då detta kapital ligger placerat i smärre
kronoegendomar.

Samtidigt som detta sker, tillgodoser man dessutom ett rent socialt syfte, i
det man nämligen ökar antalet självägande svenska jordbrukare, och det förvånar
mig, att här från vissa håll skola resas betänkligheter mot vidtagande avåtgärder,
som äro ägnade att befrämja ett mera smidigt förfarande, då det
gäller att tillgodose detta sociala ändamål.

Nu kanske det här invändes, att det inte är meningen att försvåra eller förhindra
saken, och jag ser, att herr Schlyter nickar bifall, men jag kan inte
undgå att säga, att i realiteten blir det dock ett försvårande av hela förfarandet.
Nu har ju riksdagen 1926 begärt förändrade grunder för försäljning av kronoegendomar,
och riksdagen syftade då givetvis dels till att få till stånd försäljningar
i större omfattning, dels också till att få ett smidigare och enklare förfaringssätt.
Sedan ha särskilda sakkunniga varit tillkallade för ändamålet,
och det föreligger nu ett förslag till en ny anordning, vilket jag för övrigt tror
är lyckligt funnet. Det vore då beklagligt, om man, samtidigt som man antar
dessa nya, bättre bestämmelser, skulle vidtaga en annan åtgärd, som alldeles
givet kommer att verka i restriktiv och försvårande riktning. Man hjälper med
den ena handen, men lägger hinder i vägen med den andra. Det är ju så, att
försäljning av jord och styckning av jord är i regel en affär på något längre
sikt. Den, som verkställer sådana, måste ha något så när fria händer, och det
duger inte, att han kanske efter ett år eller kortare tid får sin rättighet att
verkställa dessa åtgärder på en gång avskuren.

Då jag inte kan finna, att någon risk föreligger för att några missbruk skulle
förekomma, då ju reglerna äro mycket noga angivna för försäljande av dessa
fastigheter, och då riksdagen vidare alltjämt har möjlighet att år för år vaka
över det sätt, varpå dessa försäljningar ske, så finner jag att alla skäl tala för
att man ger Kungl. Majd detta bemyndigande som i realiteten har praktiserats
ända sedan på 1870-talet och som man nu föreslår i någon män utvidgat.

Jag ber på dessa skäl, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kropp: Jag har. herr talman, i utskottet icke anslutit mig till Kungl.
Maj ds förslag, och när detta sedermera blev utskottets, reserverade jag mig
däremot. Det har jag gjort, därför att jag har den uppfattningen, att det inte
är klokt, att riksdagen utsträcker den fullmakt, som regeringen redan har, att
försälja kronans egendomar.

Det har sagts från flera håll, att det är endast en naturlig sak, att man ökar
ut Kungl. Maj ds rätt att sälja egendomar genom att ändra arrendesiffran 600
kronor till 1.000 kronor, därför att detta motsvarar penningvärdets fall. Men

Lördagen den 11 maj e. in.

85

Nr 28.

frågan är, huruvida penningvärdets fall inverkat på egendomarnas arrenden.
Jag tvivlar på att så är förhållandet. Det är ju en allmänt1 känd sak, att kronoegendomarnas
arrendatorer i allmänhet åtnjuta synnerligen förmånliga arrenden,
som inte just stå i överensstämmelse med arrendena på den allmänna
marknaden. Den saken synes mig klar, att det kommer att bli en starkt utvecklad
försäljning genom den omständigheten, att man ökar ut ramen för de försäljningar.
som Kungl. Ma,j:t har rätt att företaga utan riksdagens hörande,
vartill kommer som ett plus, att arrendena äro låga. Detta gör, att det kan
bli rätt stora egendomar, som falla inom denna 1,000-kronorsram.

Men inte nog därmed. Kungl. Maj:t skulle nu dessutom få rättighet att utan
riksdagens vidare hörande sälja egendomar med betydligt större areal och till
betydligt högre priser än vad hittills varit fallet. Jag tror, att det är olämpligt
av riksdagen att lämna Kungl. Maj:t en sådan fullmakt. Jag vill gärna
tro, att den underordnade myndighet, som har att utreda dessa försäljningsärenden,
är samvetsgrann och gör sitt bästa, för att det skall bli riktiga värderingar,
men därför att vi alla äro människor, tänker jag, att det inte är så
alldeles säkert att man kan lita på detta utan det kan ju hända, att vederbörande
myndighet, då den har kännedom om att inte ärendet underställes riksdagens
prövning, kanske inte blir så noggrann och samvetsgrann, som den i
annat fall skulle ha varit, då det gällt att föreslå försäljningar.

Jag tror således att riksdagens prövningsrätt är mycket hälsosam. Jag tror,
som jag tidigare sagt, att det inte är klokt av riksdagen att avhända sig denna
prövningsrätt. Det har påståtts, att den fullmakt, som det här är fråga om,
skulle underlätta försäljningar och att man skulle spara tid och dylikt, men
sådana argument ha inom utskottet bemötts därmed, att det ordnar sig alltid
med arrendetiden. Denna kan med lätthet så inpassas, att det inte skall behöva
bli någon nämnvärd försummelse, genom att man går med på reservationen.
d. v. s. om man icke ger regeringen den här åsyftade fullmakten.

Vidare tillkommer, att det har visat sig vid denna riksdag som tidigare, att
inte alla de försäljningar, Kungl. Maj:t föreslagit, blivit godkända av riksdagen.
utan det har ju förekommit vissa korrigeringar. Redan under nuvarande
förhållanden kan det alltså behöva göras vissa rättelser, och vad kan man inte
tänka sig. att det skall bli sedan, då vederbörande veta, att riksdagen icke prövar
försäljningarna längre i samma utsträckning.

När jag nu, i likhet med herr Schlyter, gått med på att ge Kungl. Maj:t den
försäljningsrätt, han har begärt, har det skett under den förutsättningen, att
rätten skulle ges för ett år i sänder, och då kan ju riksdagen för varje år granska
hur detta bemyndigande verkat och med stöd av erfarenheterna göra en
ändring, därest det inte skulle verkat gagnande för den sunda egnahemsverksamheten.

Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till den av herr Schlyter och
mig avgivna reservationen.

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr talman, mina herrar! När det är fråga
om tillämpandet av ett förbud i grundlagen, borde alla vara ense därom,
att lämplighetshänsyn ha mycket litet att betyda och att det inte hjälper att
åberopa, att det är fråga om ett gott ändamål, när man handlar i strid mot
grundlagens bud. Åtminstone är detta min uppfattning. Härmed vill jag dock
inte 1m sagt. att jag vill göra något för (ivrigt fruktlöst försök att upphäva
de modifikationer, som genom praxis redan införts i den ifrågavarande grundlagsparagrafen
R. F. § 77, men jag vill icke gärna gå längre. De undantag
eller modifikationer, som genom praxis införts i denna paragraf, äro av två
slag, som i diskussionen här på ett underligt sätt ha sammanblandats. Å ena
sidan har Kungl. Maj:t fått ett bemyndigande, för obestämd tid, att avyttra

Ang. (fruiiderna
för
försäljniny
av krotvoegendom

m. w.
(Kort».)

Sr .38.

86

Lördagen den 11 maj e. m.

Ang* grunderna
för
försäljning
av kröno-,
egendom
m. m.
(Forte.)

kronoegendomar med ringa värde eller, om man så vill, med ringa arrendebelopp.
Detta undantag ifrågasattes nu utsträckt, så att man skulle förändra
siffran 600 till 1,000. Den saken har mindre att betyda, och jag behöver ej
yttra mig därom, då jag, när jag kommer till det andra undantaget, får tillräcklig
anledning att uttala, varför jag icke kan biträda utskottets förslag.

Den andra modifikation, som genom praxis införts i grundlagens bestämmelse,
är, att Kungl. Maj:t äger att avhända kronan dess fasta egendom, när
det gäller vissa ändamål, sådana, för vilka expropriation av enskild mark kan
medges. Men såsom har framhållits i reservationen, lämnas detta medgivande,
i motsats mot det förstnämnda, icke för obestämd tid utan endast för ett år i
sänder.

I den nu föreslagna lagen enligt utskottets avfattning ifrågasättas båda
slagen av undantag, både, som jag nyss nämnde, ett undantag med avseende å
värdet — d. v. s. att Kungl. Maj:t skulle få sälja, när arrendesumman icke
överstiger 1,000 kronor — och ett undantag, oberoende av värdet, men beroende
av ändamålet, i det att Kungl. Maj :t skulle få sälja kronoegendomar för vissa
ändamål, nämligen när ändamålet är användning till bildande av egnahemslägenheter.
I motsats mot vad praxis hittills inneburit, när det varit fråga om
expropriationsändamål, skulle detta senare medgivande ges inte för ett år i
sänder utan för obestämd tid, för att ej säga för alltid. Det är mig fullständigt
omöjligt att förstå, varför detta ändamål, hur vackert och nyttigt det än
må vara i sig självt, att underlätta bildandet av egnahem, skall hava företräde
framför sådana ändamål, som ge anledning till expropriation av enskild egendom.
Skulle det finnas någon skillnad, skulle denna väl i stället gå i fullständigt
motsatt riktning.

Det förefaller mig därför omöjligt att vara med om att lämna ett dylikt
medgivande för obestämd tid. Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
har sagt, att detta medgivande för obestämd tid kan återkallas. Detta
är verkligen icke så säkert. Har medgivandet en gång med riksdagens samtycke
kommit in i en författning, är väl det högsta riksdagen kan åstadkomma,
att riksdagen skriver till Kungl. Maj:t och anhåller om ändring i författningen.
men riksdagen kan nog icke besluta sådan ändring. Även oberoende därav
kan det inte vara riktigt eller konsekvent att medge Kungl. Maj:t större
rätt, när det är fråga om avhändande av kronoegendom för egnahemsändamål
än när det är fråga om avhändande för vad man kan kalla expropriationsändamål.

Jag sade i början av mitt anförande, att lämplighetshänsyn icke kunna vara
avgörande när det är fråga om en grundlagsparagraf, men jag kan i alla händelser
tillägga, att redan bemyndigandet, som ingen ifrågasätter, för Kungl.
Maj:t att avhända staten kronoegendom av visst lägre värde och ett bemyndigande
för Kungl. Maj :t, för ett år i sänder, att avhända staten kronoegendom
för egnahemsändamål, att, säger jag, dessa båda bemyndiganden sammanlagda
skänka en mycket stor rörelsefrihet åt Kungl. Maj :t, när det gäller att främja
det ändamål, som här är i fråga, och när man kan vinna så mycket i den avsedda
riktningen utan att gå åtminstone avsevärt längre i avvikelse från
grundlagens dock ganska klara bud än man redan förut gjort, så förefaller
det mig, som om det omöjligen skulle kunna råda någon tvekan därom, att
reservationen i avseende å ifrågavarande punkt är att föredraga framför utskottets
förslag.

Jag yrkar därför bifall till reservationen.

Herr Sederholm: Jag vill endast med några ord taga upp till bemötande
ett par yttranden, som fällts under debatten. Särskilt vill jag vända mig
mot ett yttrande av herr Reuterskiöld. Han hävdade, att regeringsformens

Lördagen den 11 maj e. in.

87

Nr 28.

§ 77 borde så tolkas och tillämpas, att riksdagen skulle företaga en kasuell
prövning, en prövning i varje särskilt fall för att bedöma, huruvida en försäljning
skulle ske (dier inte. Är verkligen innebörden av § 77 så sträng,
så verklighetsfrämmande, då tänker jag, att envar menar, att man måste frångå
den. Ingen har heller yrkat på eu strikt tillämpning av paragrafen enligt
denna tolkning. Herr Sehlyter har yrkat, att riksdagen skulle delegera
sin makt åt Kungl. Maj :t i detta hänseende för ett år i sänder. Han tänker
sig alltså icke en prövning i varje särskilt fall, utan han önskar en rätt för
Kungl. Maj:t att efter vissa riktlinjer pröva de föreliggande fallen och handla
så, som dessa direktiv giva anledning till. Han önskar alltså ett överlämnande
av riksdagens makt för ett år i sänder. Detta innebär i alla fall en
uppmjukning, eu modifikation i tillämpningen av den strikta grundlagstolkning,
som herr Reuterskiöld här gav uttryck åt.

Den siste ärade talaren hävdade i inledningen till sitt anförande en principiellt
lika sträng uppfattning. Han sade, att man inte har rätt att anlägga
lämplighetssynpunkter, när man går att tillämpa grundlagsparagrafer,
men i fortsättningen av sitt anförande drog han därur den konklusionen: »Alltså
vill jag inte göra större uppmjukningar eller större eftergifter med avseende
å lämplighetshänsynen än vad som redan skett.» Jag kan ej finna, att
där premiss och konklusion stå i överensstämmelse med varandra. Jag menar,
att man är nödsakad att vid tillämpning av lagparagrafer i allmänhet och
även av grundlagsparagrafer finna former för anpassning efter det levande
livet och de förhållanden, som möta där.

Det är alltså efter min uppfattning omöjligt att här se bort från att man
måste söka anlägga lämplighetssynpunkten, när man går till utformning av
de regler, som skola gälla vid tillämpningen. Jag har inte det juridiska underlag,
som den föregående ärade talaren har, men jag har vänt mig till sakkunniga,
som sagt mig, att det förhållandet, att riksdagen nu godkänner en
formulerad förordning, innebär icke något hinder för att riksdagen nästa år
beslutar att upphäva de grunder, varpå denna förordning bygger, vilket i sin
ordning måste medföra, att Kungl. Maj:t, om förordningen överhuvud skall
hava någon betydelse, ändrar den i överensstämmelse med de ändrade grunderna.
Jag kan i varje fall inte betrakta denna förordning som någonting
annat än ett befullmäktigande tills vidare ifrån riksdagens sida till Kungl.
Maj :t att utöva denna rätt, en befogenhet, som riksdagen kan taga tillbaka,
modifiera eller ändra på det sätt som riksdagen finner lämpligt.

Nu har här framhållits, att orsaken till att man förut har givit Kungl.
Maj:t en sådan befogenhet var det ringa värde på de fastigheter, som hittills
försålts. Men det är inte så ringa värden, det har gällt. Det gäller
ett flertal fastigheter, vilkas arrendevärde har uppgått till 600 kronor eller
däromkring, och det innebär ju sammanlagt under de år Kungl. Maj:t haft
denna fullmakt ett icke ringa kapitalvärde. Anledningen, efter min uppfattning,
till att riksdagen velat lämna en sådan befogenhet har väl varit, att
försäljningen inneburit en omflyttning från mindre räntabla placeringar i
fastigheter till mera räntabla sådana, medan det i alla fall alltjämt inneburit
en placering i fastighet. Då föreligger ju inte samma förhållande som
t. ex. med avseende å expropriationsförfarandet, där det är fråga om ett direkt
avhändande av kronan tillhörig jord.

Jag kan därför icke finna, att det på något vis förefinnes någon artskillnad
mellan vad som hittills praktiserats och vad som nu föreslås. .Herr Andersson
i Fältenborg har påvisat, att förslaget med hänsyn till penningvärdets
fall icke heller innebär annat än en tillämpning av hittills gällande bestämmelser,
i det att penningvärdets fall väl motiverar höjningen från 600 till
1,000 kronor. De egendolnar, som, då bestämmelsen om 600-kronorsgränsen

Ang. grunderna
för
försäljning
av kr ono -egendom
in. in.
(Forts.)

Nr 28. 88

Lördagen den 11 maj e. m.

Ang. grunderna
för
försäljning
av kronocgendom

m. m.
(Forts.)

infördes, ansågos vara lämpliga att sälja- av Kungl. Maj:t direkt, motsvaras
nu av sådana, som ha ett arrendevärde på 1,000 kronor.

Herr Hammarskjöld anförde, att han egentligen inte skulle ha någonting
emot den förändring, som det här varit tal om, ifall det inte rört sig om
ett obegränsat avhändande av egnahemslägenheter. Jag har under många år
varit i tillfälle att i jordbruksutskottet syssla med de propositioner, där det
är fråga om avhändande av sådana egnahemslägenheter, och jag vill vitsorda,
att teoretiskt kan det vara riktigt, vad herr Hammarskjöld säger, nämligen
att man kan tänka sig sådana komplex av egnahemslägenheter i en enda fastighet,
för vilka arrendevärdet skulle överstiga 1,000 kronor, men jag vågar påstå,
att i praktiken förekommer detta i ringa utsträckning. Lägenheterna
äro inte så samlade, de ligga inte så hopade, åtminstone inte de, som lämpa
sig till försäljning, att denna invändning har någon -större praktisk betydelse.

Nu säger herr Sandler, att han förstår inte, att jag kan motsätta mig en
lösning, som är så enkel och praktisk som den, att man skulle låta riksdagen
fatta beslut i denna fråga varje år. Jag kan ju medge, att lösningen är enkel,
men jag vill bestämt hävda mot herr Sandler, att den är ytterligt opraktisk,
och jag vill också säga, att man mycket ofta träffar fall, där egenskaperna
enkel och opraktisk sammanfalla, även när det gäller annat än döda
ting.

Jag tror således, att man genom det förfaringssätt, sotn här är föreslaget
av herr Schlyter, skulle få till resultat införande av en på en doktrinär tolkning
av grundlagen genomförd opraktisk tillämpning av § 77 regeringsformen.

Jag beklagar, att utskottsbehandlingen i detta hänseende har blivit så knapphändig.
Herr Schlyter har kanske också medgivit, att han själv i viss mån
har någon skuld i detta hänseende, enär frågan var så gott som slutbehandlad,
då hela detta förslag av herr Schlyter kom fram och framkastades egentligen
mera reservationsvis. Det kan hända, att utskottet skulle ha kunnat
taga mera hänsyn till exempelvis vad herr Hammarskjöld här antydde med
avseende på egnahemslägenhetema och modifierat utformningen av sitt förslag
med hänsyn härtill, men att så icke skett är till stor del beroende på just
det sena stadium under frågans behandling i utskottet, varvid detta för hela
frågans läge så betydelsefulla förslag kom fram.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Möller: Herr talman! Så långt jag har kunnat följa denna debatt,

har av anhängarna av utskottsförslaget ingen gjort gällande, att det förslag,
som föreligger, står i överensstämmelse med grundlagens bud. Det kan vara
skäl i att konstatera detta. I själva verket är hela resonemanget följande:
grundlagens bud äro till besvär, och eftersom grundlagens bud äro till besvär
och i vissa fall kunna vara opraktiska, så få vi lov att göra någonting, som visserligen
inte stämmer med grundlagen. Jag vill bara påpeka, att detta resonemang,
tillämpat på andra paragrafer i grundlagen, kan föra ganska långt,
och jag är inte säker på att vare sig herr Nilsson i Skottlandshus eller herr
Sederholm skulle finna det lämpligt, om vi beträffande ett par andra paragrafer,
när det gäller fördelningen av makten mellan konung och riksdag, skulle
säga: »Vi tycka, att de där paragraferna äro oss till besvär; följaktligen göra
vi en uppmjukning i tillämpning och praxis, som vi åtminstone nu för tillfället
tycka passa oss.» Det är säkert ett ganska äventyrligt resonemang,
och om en socialist gentemot dessa gamla grundlagar förde ett sådant
resonemang, så skulle man säkert stämpla honom som en revolutionär äventyrare,
men i alla fall skulle det ju vara jämförelsevis rimligt, om en socialist

Lördagen den 11 maj e. in.

89

Nr 28.

sade: »Ja, herregud, den där grundlagen är så gammal, att där finnas paragrafer,
som vi inte nu kunna reda oss med, och därför skola vi inte bry oss om
dem. De ha fått eu sådan olämplig utformning.» Men att ett sådant resonemang
med den energi, som här i dag har utvecklats, föres från konservativt,
grundlagsvårdande — jag hoppas åtminstone, att det är tanken — håll är, tycker
jag, ägnat att verkligen överraska, och jag hoppas, att jag inte skall bli i
tillfälle att av opportunitetsskäl behöva åberopa de sköna argument, som
herrarna i dag försett alla dem med, som anse, att grundlagen inte är att alltför
mycket hålla på, när det inte passar dem.

Nu sade herr Sederholm i sitt sista anförande, att herr Schlyters förslag är
opraktiskt. Jag kan inte neka till afl det skulle ha varit intressant att höra
detta exemplifierat. Det räcker inte med ett påstående. Såvitt jag förstår,
kan rörelsefriheten för Kungl. Maj :t och domänstyrelsen icke på något sätt
bli inskränkt därigenom, att Kungl. Maj:t nödgas begära en årlig fullmakt.
Det enda är, att riksdagen får tillfälle att för varje år yttra sig om, huruvida
den vill fortsätta på den inslagna vägen eller inte. Herr jordbruksministern
tog ett exempel, men detta exempel har inte någon betydelse i detta sammanhang.
Han nämnde, att om vi nu vilja sälja eu liten lägenhet med något över
600 kronors arrendevärde, låt oss säga 650 kronors, så kan det hända, att beslutet
därom blir uppskjutet ett och ett halvt år. Ja, det är naturligtvis riktigt,
men även om Kungl. Maj:t får den fullmakt, som utskottet och Kungl.
Maj:t själva föreslå, så inträffar detsamma, om det blir fråga om att sälja en
fastighet, som i arrende avkastar t. ex. 1,050 kronor om året. Även då får försäljningsärendet
vila ett och ett halvt år, ty Kungl. Maj :t har i varje fall inte
rättighet att företaga en sådan försäljning utan riksdagens bifall i det särskilda
fallet. Det är väl inte meningen, att Kungl. Maj:t nu skall tillåta sig
en tolkning, som medger, att man kommer en smula över den där 1,000-kronorsgränsen.
Den ettåriga fullmakten och fullmakten — om uttrycket tilllåtes
-— för evärdelig tid ha på den punkten precis samma verkan.

Om jag nu sällar mig till dem, som utan tvekan yrka bifall till reservationen,
så beror detta inte minst därpå — låt vara, att det är ett skäl av mera praktiskt
än konstitutionellt principiell art — att i själva verket innebär regeringsförslaget,
att Kungl. Maj:t, om Kungl. Maj:t vill, kan sälja alla kronans jordegendomar,
om Kungl. Maj:t. endast dessförinnan företar en lämplig uppstyckning
i lotter, som inte i arrenden inbringa över 1,000 kronor. Jag tror inte, att
Kungl. Maj :t tänker därpå, men principiellt innebär den fullmakt, som begäres,
faktiskt en fullmakt att avhända den svenska staten alla våra jordbruksdomäner.

Jag fäste mig vid ett skäl, som herr jordbruksministern anförde till förmån
för en fullmakt, som sträckte sig utöver året. Det var i varje fall ett resonligt
skäl eller åtminstone ett försök till argumentation och inte bara ett påstående,
sådant som herr Sederholms om det opraktiska i den nuvarande anordningen.
Jordbruksministern sade, att om vi få denna fullmakt, kunna domänstyrelsen
och Kungl. Maj:t göra upp en försäljningsplan, som blir flerårig, som
alltså från början planerar försäljningar för flera år framåt. Det argumentet
kom emellertid att styrka mig i motståndet mot att lämna fullmakten, ty om
regeringen skulle umgås med en avsikt att så att säga göra en utförsäl.jningsplan
av mindre jordbruksegendomar, vilken skulle omfatta flera år, då anser
jag det vara Kungl. Maj:ts plikt att förelägga den planen inför riksdagen,
innan man går till någon realisation av den. Är det meningen att göra en sådan
plan för flera år, låt mig säga. att den skall ligga färdig år 1930, så är
jag övertyga d om att varken de tänkta egnahem sinnehavarna eller svenska staten
förlorar ett dugg på det korta uppskov, som kräves, för att riksdagen skall
få tillfälle att granska innehållet i en sådan plan. Att man i detta fall skulle

Ang. grunderna
för
försäljning
av kronoe
gendom
m. m.
(Forts.)

Nr 28. 90

Lördagen den 11 maj e. m.

Ang. grunderna
för
försäljning
av kronoegendom

m. m.
(Forts.)

kunna gå förbi riksdagen gjorde, att jag blev ännu mera betänksam emot att
lämna den här begärda fullmakten än jag eljest skulle ha varit. Jag tycker att
det är alldeles självfallet, att om man går in för en låt mig säga mera omfattande
realisationsplan av jordbruksdomäner, även om de äro små, så kan riksdagen
ha all anledning att begära att få se på den planen, innan den överhuvud
taget sättes i verkställighet.

Slutligen vill jag säga ett ord om det lugnande piller, som både jordbruksministern
och herr Sederholm ha serverat kammaren, nämligen att skulle det
visa sig, att detta system inte fungerar så som man tänkt sig, så kan man återkalla
fullmakten. Ja, men jag försäkrar, att då är det en mera praktisk metod
att inte lämna den fullmakten för mer än ett år, ty för att kunna återkalla
fullmakten måste vi åtminstone ha båda kamrarnas samfällda beslut. Första
kammaren kan inte ensam besluta att återkalla denna fullmakt och inte heller
andra kammaren. Under sådana omständigheter tycker jag, att försiktigheten
bör bjuda, att man inte sträcker sig längre än den Schlyterska reservationen.
Jag har den uppfattningen, utan att på något sätt göra anspråk på att kunna
göra någon grundlagstolkning, att paragrafen är mycket klar. Där står om
kronoegendomarna bl. a. att dessa må Konungen icke avhända kronan utan
riksdagens samtycke »genom försäljning, förpantning eller gåva», och sedan
har man för säkerhets skull med tanke på vad framtida släkten kunde hitta på
för former tillagt orden »eller på något annat sätt». Detta står uttryckligt,
och jag tycker, att åtminstone dessa sista ord äro i allra högsta grad tillämpliga
på det förslag till avhändande av kronoegendom, som nu föreligger.

Jag ber följaktligen att få yrka bifall till herr Schlyters reservation.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Endast ett par ord!

Sedan det sammansatta utskottets ärade ordförande slutat med att medge,
att modifikationer hade varit möjliga i utskottsförslaget, om den ärade reservanten
inkommit litet tidigare med sitt förslag, tycker jag, att han har undanryckt
grunden för hela sin argumentering i denna debatt. — När han sedan
talar om vad som är praktiskt och opraktiskt, så förstår jag mycket väl, att det
är praktiskt att kalla reservationen för opraktisk, men detta sker då ur en helt
annan synpunkt, nämligen med hänsyn till de tänkta verkningarna på kammaren
—- eljest är reservationen mera praktisk än utskottsförslaget.

Det var egentligen ett annat yttrande av utskottsordföranden, som jag ville
fästa mig vid. Den siste ärade talaren har redan varit inne på det, men jag
vill tillägga några ord. När det sammansatta utskottets ärade ordförande säger,
att han i denna sak frågat några »experter», anonyma experter — åtminstone
äro de det för oss; vi vet inte vilka de äro — och att dessa förklarat, att
grunderna kunna ändras på det relativt enkla sätt, som han anförde, så gäller det
oavsett dessa »experter» inte blott, som den siste ärade talaren sade, att det fordras
båda kamrarnas samstämmiga beslut, utan det behöves också, som en annan
talare på samma länsbänk som jag framhållit, Kungl. Maj:ts samtycke. Enligt
§ 77 är det Kungl. Maj:t, som har prerogativet. och det har endast gjorts inskränkningar
i detta prerogativs utövning, genom att riksdagen fått en samtyckesrätt.
Grunderna komma således att stå, så länge båda kamrarna och
Kungl. Maj :t inte bli ense om ändring av desamma.

Vad sedan beträffar de avvikelser, som man åberopat som prejudikat, så har
jag i mitt föregående anförande underlåtit att yttra mig angående dessa äldre
avlåtelsemedgivanden rörande fastigheter, vilka voro oekonomiska för kronan
och där inkomsten gick upp till 200 eller 600 kronor. Jag vill dock nu för
säkerhets skull tillägga, att all konstitutionell rätt, även den skrivna, kan
utvecklas och har utvecklats i vårt land genom sedvanerätt. Här kan man
säga, att en viss sedvanerätt uppstått, men vad det gäller i nu föreliggande

Lördagen den 11 maj e. m.

91 Nr 28.

Ang. grunderna
för
försäljning
av Icronoegendom

m. m.
(Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
som under densamma infunnit sig och övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
att i avseende på nu föredragna paragrafer och rubrik yrkats
l:o) att ifrågavarande delar av förslaget skulle godkännas; 2:o), av herr
Schlyter, att 3 och 4 §§ skulle godkännas med den lydelse, som påyrkats under
I 1) i den av honom och herr Kropp vid utlåtandet avgivna reservationen,
samt att kammaren i avseende å rubriken skulle bifalla vad i sagda reservation
hemställts under I 2); ävensom 3:o), av herr Lindhagen, att riksdagen,
med avslag å utskottets och Kungl. Maj:ts förslag, skulle hos Kungl. Maj:t
begära nytt förslag i ämnet.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på förslagets godkännande i nu förevarande
delar vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schlyter begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 3 och 4 §§ med därtill hörande rubrik i de av sammansatta
första lag- och jordbruksutskottet i Bilaga A till utlåtande nr 1 föreslagna
grunderna för försäljning i vissa fall av kronoegendom in. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Schlyters därom gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för nej-propositionen.

5—32 §§.

Godkändes.

33 §.

Denna paragraf lydde:

förslag, det är en omändring även av denna sedvanerätt, så att man skulle slå
in på nya linjer, och det är mot denna nya utveckling av sedvanerätten, som
ändrar den skrivna rätten, jag för min del så bestämt reagerat.

Sedan är det endast en punkt till, och det är den, att vad som här sagts, att
det i själva verket inte är fråga om något avhändande utan endast om ett utbyte,
därför att köpeskillingarna skola reserveras för inköp av skogbärande
mark, icke är riktigt, i det att enligt grundlagens mening två skilda saker i
detta fall föreligga: avhändandet är ett, och användningen av köpeskillingen
ett annat — något verkligt byte är det ej fråga om, fast det är dessa två skilda
saker, som herrarna vilja blanda samman.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Kr 28.

92

Lördagen den 11 maj e. m.

Ang. grunderna
för
försäljning
av kronoegendom

m. m.
(Forts.)

(i Kungl. Maj.ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Där omständigheterna därtill föranleda, må Kungl. Maj:t förordna, att försäljning
skall ske under villkor om skyldighet för innehavaren att använda
egendomen för visst ändamål eller ock underlåta viss användning samt förbindas
med förbehåll om rätt för kronan att under en tid av högst tio år från
tillträdet köpa egendomen åter enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom.

Såsom sådan omständighet bör företrädesvis
anses, att jämlikt 7 § andra
stycket vidtagits mera väsentlig
jämkning av saluvärdet under det pris,
som i orten är gängse, så ock att egnahemslägenhet
är obebyggd.

Herr Lindhagen: En av grunderna för mitt återremissyrkande var att jag
ansåg, att denna paragraf bör ha annan formulering från grunden än den nu
föreslagna, som är ytterst svävande. Det står bara, att då omständigheterna
därtill föranleda, må Kungl. Maj:t förordna, d. v. s. det beror på Kungl.
Maj :ts godtycke. Och här är det en sådan punkt, där olika partisynpunkter på
ett överväldigande sätt komma att spela in. Här om någonsin bör det stå tydligt
i lagen, vilka grunder som böra vara vägledande.

Nu har utskottet, som sagt, gjort det än sämre genom! sitt tillägg, varigenom
utskottet i själva verket helt avklipper erforderliga förbehåll just för de
ordinarie fallen. Skall en svävande möjlighet hållas öppen bör det svävande
omfatta alla fallen.

Jag får således, då jag nu är överröstad i mitt huvudyrkande, hemställa, att
kammaren måtte antaga 33 § i den av Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen, således
med uteslutande av utskottets tillägg.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder annat yrkande ej förekommit, än att den nu föredragna paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner, först på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 33 § i de av sammansatta första lag- och jordbruksutskottet
i Bilaga A till utlåtande nr 1 föreslagna grunderna för försäljning i
vissa fall av kronoegendom m. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den lydelse, Kungl. Maj :t föreslagit.

Lördagen den 11 maj e. m.

93 Nr 28.

Ang. grunderna
för
försäljning
av krom)-egendom
m. m.
(Förta.)

34 §.

Denna paragraf var så lydande:

Åstundar beträffande egendom, som besväras av återköpsrätt, ägaren ändring
av villkor, som i samband med denna rätt avtalats angående egendomens
användning, skall ansökan därom ingivas till länsstyrelsen.

Är fråga om egendom, som försålts jämlikt 3 § 1 mom., må Kungl. Maj:t
besluta om ändring, som nu sagts. I annat fall skall ärendet underställas
riksdagens prövning.

Under II i den av herr Schlyter och Kropp avgivna reservationen hade hemställts,
att paragrafen måtte erhålla följande lydelse:

Åstundar ------länsstyrelsen.

Är fråga om egendom, som jämlikt gällande bestämmelser försålts utan riksdagens
hörande, må Kungl. Maj :t besluta om ändring, som nu sagts. I--

---prövning.

Herr Schlyter: Det gäller här endast en följdändring till kammarens vid
3 och 4 §§ fattade beslut. Jag ber att få yrka bifall till 34 § i den lydelse
reservationen innehåller.

Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först på godkännande
av den nu föredragna paragrafen enligt utskottets förslag samt vidare,
enligt herr Schlyters yrkande, därpå att paragrafen skulle godkännas med
den lydelse, som påyrkats under II i den av honom och herr Kropp vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

35—49 §§.

Godkändes.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna.

I herrar Schlyters och Kropps reservation hade under III hemställts, att
ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna måtte erhålla från utskottets
förslag i vissa avseenden avvikande lydelse.

Herr Schlyter: Även här, herr talman, innebär reservanternas förslag endast
en konsekvens av det beslut, kammaren redan fattat. Jag ber därför att
få yrka bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes propositioner,
först på godkännande av ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna enligt
utskottets förslag samt vidare, i enlighet med herr Schlyters yrkande, därpå
att ifrågavarande bestämmelser skulle godkännas med den lydelse, som påyrkats
under III i den av honom och herr Kropp vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja
besvarad.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Ni- 28. 94

Lördagen den 11 maj e. m.

Ang^ grunderna
för
försäljning
av kr onoegendom

m. m.
(Forte.)

Förslag
till sinnessjuklag.

Utskottets hemställan i punkten 1 mom. 1.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Såsom förut angivits hade under I 3) i den av herrar Schlyter och Kropp
avgivna reservationen hemställts, att, vid bifall till reservanternas hemställan
under 1), riksdagen måtte, med upphävande av vad riksdagen härom tidigare
beslutat, för tiden intill den 1 juli 1930 medgiva,

dels att kronan tillhörig, under domänstyrelsens förvaltning ställd fast egendom
eller del därav finge, under förutsättning att densamma icke vore anslagen
för visst ändamål samt ej heller på grund av befintlig skogstillgång eller
annan särskild anledning borde bibehållas åt kronan, efter Kungl. Maj:ts beprövande
försäljas i följande fall:

a) egendom eller del därav, såframt den avsåges att användas till bildande
av en eller flera egnahemslägenheter eller till fullständigande av jordbruk enligt
vad i 11 § av de utav riksdagen antagna grunderna för försäljning i vissa
fall av kronoegendom m. m. vore stadgat;

b) egendom eller del därav, vilken återstode efter avskiljande av område
för ändamål, som i a) sades eller ock utan olägenhet kunde frånskiljas, så^
framt egendomen eller delen i årligt arrende lämnade högst 1,000 kronor eller,
där den ej vore av kronan för sig utarrenderad, vid verkställd uppskattning
funnes ej kunna lämna högre årligt arrende än nu sagts; samt

c) andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet, såframt andelen
vid verkställd uppskattning funnes kunna betinga en köpeskilling av högst
5,000 kronor;

dels ock att vad sålunda förordnats om försäljning skulle äga motsvarande
tillämpning i fråga om upplåtelser under åborätt eller tomträtt.

I fråga härom anförde nu

Herr Schlyter: Herr talman! Nu återstår för kammaren att ge Kungl.

Maj:t den årsfullmakt, som följer av vad redan förut beslutats. Jag hemställer
därför, att kammaren måtte bifalla det yrkande, som upptages i reservationen
under I 3).

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls på gjord proposition
den hemställan, som gjorts under I 3) i den av herrar Schlyter och Kropp vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Punkten I mom. 2—4.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna II och III.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till sinnessjuklag m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 16 februari 1929 avlämnad proposition, nr 87, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
med åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till sin -

Lördagen den ] 1 maj e. m.

95

Nr 28.

nessjuklag och till lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 12 juni 1885 (nr
27) angående lösdrivares behandling.

1 sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen
nr 244 i första kammaren av herr Petrén och nr 246 i samma kammare
av herr Schlyter samt nr 370 i andra kammaren av herr Ilamrin.

Samtliga tre motioner åsyftade ändring i 2 § i förslaget till sinnessjuklag;
i de två senare hade därjämte hemställts om vissa av dylik ändring föranledda,
delvis icke närmare angivna ändringar i andra paragrafer i samma förslag.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen, med förklarande att ifrågavarande proposition ej kunnat
i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga två under punkten införda,
med 1 och 2 betecknade förslag till lagar i nu ifrågavarande ämne;

15) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att de önskemål,
som av utskottet uttalats vid behandlingen av 4, 14 och 18 §§ i förslaget
till sinnessjuklag, måtte bliva vederbörligen beaktade; samt

C) att de i anledning av förevarande proposition väckta motionerna, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet förut hemställt, icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Westman: I avseende å föredragningen av andra lagutskottets utlåtande
nr 35 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A på det
sätt, att de däri behandlade lagförslagen föredragas vart för sig, förslaget till
sinnessjuklag, där så erfordras, paragrafvis och styckevis med ingress och rubrik
sist, varefter, och sedan båda lagförslagen blivit genomgångna, utskottets
hemställan i punkten A föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf eller det stycke, varom först uppstår
överläggning, denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Vad herr Westman sålunda hemställt bifölls.

Punkten A.

Utskottets förslag till sinnessjuklag

1 §■

Godkändes.

2 §.

Denna paragraf lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Då medicinalstyrelsen enligt denna
lag handlägger fråga om utskrivning
eller skiljande från sinnessjukhus eller
från sinnessjukavdelning, tillhörande

(i utskottets förslag:)

Vissa sinnessjukvården rörande frågor
skola, enligt vad i denna lag sägs,
behandlas av en särskild nämnd (sinnessjuknämnden
).

Förslag
till sinnessjuklag.

(Fort*.)

Nr 28.

96

Lördagen den 11 maj e. m.

Förslag
till sinnessjuklag.

(Forts.)

fångvården, av någon, som blivit intagen
för vård eller observation, eller om
förhör inför domstol angående sålunda
intagen, skola i avgörandet deltaga
chefen för den byrå, till vars handläggning
ärendet hör, ytterligare en
byråchef, vilken utses av generaldirektören
bland de byråchefer, vilka
äro legitimerade läkare, och en av generaldirektören
tillkallad psykiater i
medicinalstyrelsens vetenskapliga råd
ävensom två av Konungen särskilt
förordnade ledamöter. Generaldirektören
må inträda såsom ledamot i stället
för den av honom utsedde byråchefen.

De ledamöter, som skola särskilt
förordnas av Konungen, skola utses
för en tid av fem kalenderår i sänder.
Avgår någon av dem, skall ny ledamot
utses för den återstående tiden.
Av nämnda ledamöter, vilka icke må
vara läkare, skall den ene vara eller
hava varit ordinarie innehavare av domarämbete.
För vardera ledamoten
förordnar Konungen en eller flera
suppleanter, vilka skola uppfylla de
för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

Förhandlingarna ledas av generaldirektören,
om han deltager i handläggningen,
men eljest av den i tjänsten
äldste av de däri deltagande byråcheferna.
Såsom medicinalstyrelsens beslut
gälle den mening, varom de flesta
förenat sig. Beslut må ej fattas, med
mindre samtliga ledamöter eller suppleanter
för dem deltaga i avgörandet.

Mot den, som deltager i avgöranden,
vilka avses i denna paragraf, gälle
samma jäv som i lag stadgas i fråga
om domare.

Sinnessjuknämnden skall bestå av
fem ledamöter, utsedda av Konungen
för en tid av fem kalenderår i sänder.
Avgår någon av dem, skall ny ledamot
utses för den återstående tiden.

Av ledamöterna skola två vara i
sinnessjukvård särskilt kunniga läkare.
Av de övriga ledamöterna, vilka
icke må vara läkare, skall en vara eller
hava varit ordinarie innehavare av
domarämbete. För en var av ledamöterna
förordnar Konungen en eller
flera suppleanter, vilka skola uppfylla
de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.
Bland de ledamöter,
som icke äro läkare, utser Konungen
en till ordförande och en till vice ordförande.

Såsom sinnessjuknämndens beslut
gälle den mening, varom de flesta förenat
sig. Beslut må ej fattas, med
mindre samtliga ledamöter eller suppleanter
för dem deltaga i avgörandet.

Mot den, som i nämnden sitter, gälle
samma jäv som i lag stadgas i fråga
om domare.

Mot nämndens beslut må talan ej
föras.

Närmare föreskrifter angående
nämndens verksamhet meddelas av
Konungen.

I en av herrar von Sydow, Sigfrid Hansson, Frändén, Ros, Wallerius och
Andersson i Rasjön vid utlåtandet avgiven reservation hade hemställts, utom
annat, att ifrågavarande paragraf måtte antagas i den i propositionen innefattade
lydelsen.

Herr von Sydow: Herr talman, mina herrar! Det förslag till sinnessjuklag,
som nu överlämnats till kamrarnas prövning, utgör resultatet av ett långvarigt
och omsorgsfullt arbete. Och om detta arbete varit långvarigt — det
har räckt i femton år — så tror jag mig kunna säga, att resultatet också blivit
gott. Min övertygelse är, att detta lagförslag i stort sett är mycket tillfredsställande.
Min privata övertygelse är ju ej så mycket värd, men jag tror, att

Lördagen den 11 maj e. in.

1) 7 Nr 2S.

vi alla i utskottet varit eniga om, att det är ett mycket förtjänstfullt förslag
till lag, som här överlämnats till riksdagen.

Det är i flera avseenden förbättringar, som innefattas i förslaget. Där är
den lagstadgade klagorätten i fråga om en patients kvarhållande å sinnessjukhus,
vilken förut icke funnits men nu införts. Där är andra beaktansvärda nyheter.
Där stadgas, att ifall en patient tagits in på sinnessjukhus, läkaren
skall inom kort tid avgiva utlåtande, huruvida patienten skall kvarhållas eller
icke. Där finnes föreskrift om, att en person kan på egen begäran tagas
in på sinnessjukhus för observation, vilket förut varit förenat med stora svårigheter,
men i vissa fall av recidiverande sinnessjukdom är av högsta betydelse,
när en person själv känner, att han inom viss tid får ett återfall av sin
sjukdom, att det kan vara nödvändigt att få in honom på sinnessjukhus, vilket
förut varit förenat med de största svårigheter. En viktig förbättring är också
den obligatoriska undersökningen av sinnesbeskaffenheten hos personer, som
äro åtalade för vissa slags brott.

Nu har man också inom utskottet lyckats uppnå enighet i så gott som alla
punkter av betydelse i lagen utom i en enda fråga, nämligen beträffande organisationen
av den myndighet, som skall vara klagoinstans i fråga om rätten
att kvarhålla en patient på sinnessjukhus mot hans vilja. Kungl. Maj:t har
föreslagit, att denna rätt skall tillkomma medicinalstyrelsen, vilket också är
naturligt i enlighet med den paragraf, 1 § i lagen, som vi nyss antogo och som
lyder så: »Överinseendet över sinnessjukvården utövas av medicinalstyrelsen»
etc. Men Kungl. Maj:t hade likväl föreslagit, att i sådana fall medicinalstyrelsen
skulle ha en särskild organisation. Den skulle bestå av chefen eller en
av honom utsedd byråchef, vidare den byråchef, som är chef för hospitalsbyrån,
eu psykiater samt vidare två lekmän, av vilka åtminstone en skall vara eller
hava varit domare. Sålunda är lekmannaelement här infört i medicinalsts^-relsen i sådana frågor, vilket är en nyhet.

På åtskilliga håll har man emellertid funnit detta icke vara tillräckligt. I
motioner har yrkats, att medicinalstyrelsen ej måtte få denna prövorätt, utan
att den måtte tilläggas en särskild nämnd, bestående av fem av Kungl. Maj :t
utsedda personer, av vilka tre skulle vara lekmän och två sakkunniga läkare.
Jag vill säga herrarna, att det är i min tanke en betänklig sak. Utskottets
majoritet har emellertid gått med motionärerna och förordat denna särskilda
nämnd, men det var med nästan den svagast tänkbara majoritet, som utskottet
fattade detta beslut, ty vid omröstningen var det sju, som röstade för nämnden,
sex som röstade för Kungl. Maj:t, och tre som icke alls röstade, de visste icke
vilket förslag de skulle giva företrädet. Det finns alltså här nu också sex reservanter,
och bland dessa reservanter är jag en. Det är givet, att när man
har en myndighet, som skall ha överinseendet över sinnessjukhusvården, och berövar
denna myndighet avgörandet just i de viktigaste fallen, kan det ej tolkas
annat än som ett misstroende mot denna myndighet, mot medicinalstyrelsen och
de sakkunniga sinnessjukläkarna. Denna misstro är enligt min övertygelse
obefogad. Man har ej kunnat få fram något fall —• jag känner icke till något
och i utskottet omtalades icke något fall — där medicinalstyrelsen skulle ha
missbrukat den makt, den faktiskt har att hålla kvar en patient på sinnessjukhus
mot hans vilja. Något sådant fall har aldrig konstaterats, och jag tror, att
det är en oberättigad misstro, om man har för sig, att medicinalstyrelsen i
framtiden skulle göra sig skyldig till sådana förseelser.

Nu säges det, att det icke är så mycket misstro till medicinalstyrelsen som
mera hänsyn till den allmänna opinionen, som är grund till utskottets beslut i
denna del. Den allmänna opinionen har icke fullt förtroende för medicinalstyrelsen,
säges det, och vare sig denna uppfattning är riktig eller ej, bör det ta Första

kammarens protokoll 1929. Nr 28. 7

Förslag
till sinntssjuklag.

(Forts.)

.Nr 28. 98

Lördagen den 11 maj e. m.

Förslag
till sinnessjuklag.

(Forts.)

gas viss hänsyn därtill. Nu vill jag säga herrarna, att jag i allmänhet icke
har mycket förtroende för uppgifterna om vad den allmänna opinionen anser
eller icke. Det finnes icke något för mig åtminstone bekant sätt att utröna
vad som är den allmäna opinionen eller icke. Man skall ej tro, att de som skrika
högljuddast och längst representera den allmänna opinionen. Och jag är
i mycket hög grad tveksam huruvida icke, ifall man kunde pröva den allmänna
opinionen i denna fråga, den snarare skulle lita till medicinalstyrelsen än till
den särskilda nämnden. Men i varje fall måste jag säga, att det är en synnerligen
äventyrlig sak att stifta lag med hänsyn till vad man i ett visst ögonblick
tror vara den allmänna opinionen, ty denna är ett ro, som skiftar för vinden.
Vad som är dess uppfattning i dag kan vara dess motsats i morgon, och
det är icke att stifta lag efter. Det säges, att felet här är, att läkarna alltid
hålla ihop, och att, när medicinalstyrelsen skall pröva en åtgärd, gjord av en
underordnad läkare, vill den icke gärna desavuera honom, ty läkarna hålla alltid
ihop. Ja, jag undrar, om läkarna alltid hålla ihop. Man hör också sägas,
att läkarna aldrig hålla ihop, ty frågar man en läkare om något, säger han
en sak, och frågar man en annan säger han motsatsen. Jag tror icke, att det
finns bevis på en sådan kåranda, som att medicinalstyrelsen skulle underlåtit
att desavuera en läkare, när den funnit, att han begått fel. Åtminstone känner
jag icke till sådana fall. Jag vill ej säga, att jag tror, att om beslutanderätten
lades till den särskilda nämnden, denna nämnd skulle hålla en person,
som ej vore sinnessjuk, inspärrad. Däri ligger ej faran, men faran ligger däri,
att nämnden icke skulle ha nog kraft och ansvarskänsla att i vissa fall. när
en person verkligen är sinnessjuk och måste hållas inspärrad för hans egen eller
för andras skull, göra det trots protester från eu vilseledd opinion. Det är
naturligtvis ej lätt för en nämnd av lekmän, att i ett fall, som vetenskapligt
sett måhända är svårbedömligt, dekretera, att den mannen är sinnessjuk och
skall hållas inspärrad. Och här kan man mycket väl tänka sig, att det händer,
att dessa lekmän hellre vilja fatta det friande beslutet och att den sjuke därför
ej får den vård, som han skulle ha. Jag tänker icke på några särskilda fall
.som inträffat, men på fall, som lätt kunna hända, t. ex. att det är en förmögen
person, som är sinnessjuk och som fallit i händerna på vissa manliga eller
kvinnliga vampyrer, som vilja befria honom från hans egendom och sedermera,
då han kommit in på sinnessjukhus, skaffa läkarintyg från någon mindre sakkunnig
läkare, som säger, att mannen icke behöver vara instängd. Då kan
det hända att nämnden icke vågar mot hans vilja inspärra honom på sinnessjukhus.
Det är ett fall, som mycket lätt kan inträffa, och följden kan bliva,
att denne person blir ruinerad. Det är sådana fall, jag anser vara något av
det mest betänkliga, som den nya bestämmelsen kan leda till.

Nu, mina herrar, tillåter jag mig beröra en punkt, som kan anföras mot mig
och min uppfattning. Den man, som är den mest sakkunnige på detta område
i landet, nämligen förre överinspektören för sinnessjukvården, vår kamrat i
kammaren, professor Petrén, tillhör majoriteten. Jag tillåter mig säga, att det
är litet svårt för mig att uttala mig mot hans mening, både på grund av den
auktoritet, han har, och den personliga aktning för hans insikter, jag hyser.
Men jag måste säga, att professor Petréns ställning i denna punkt ej varit fast
och konsekvent utan vacklande. Herr Petrén har förut under ärendets föregående
behandling varit med på det förslag, som nu är framlagt av Kungl.
Maj:t. I år har herr Petrén väckt en motion, vari han ansluter sig till Kungl.
Maj ds proposition med viss ändring, men icke yttrat sig om införandet av den
särskilda sinnessjuknämnden. Jag tror nu för min del, att det är en grannlagenhet
av herr Petrén såsom själv sinnessjukläkare att icke vilja taga i^ anspråk
en exklusiv makt för denna kår, men jag tycker, att det är en för långt
driven finkänslighet. Jag kan för min del icke i denna sak böja mig för herr

Lördagen den 11 maj e. in.

99

Nr 28.

Pel rån, utan måste, trots den auktoritet han har, yrka bifall till min reserval
ion.

Här är det egentligen så, mina herrar, att det enligt utskottets förslag skall
finnas två institutioner: medicinalstyrelsen och sinnessjuknämnden. Man koncentrerar
kunskapen i den ena och makten i den andra. Det är icke rikligt, det
skall finnas en institution, och den skall ha både kunskap och makt.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till reservationen i fråga
om denna paragraf. Jag ber att få nämna, att i andra kammaren reservationen
bifallits.

Herr Holmgren: Herr talman! Det säges i utskottsutlåtandet på sid. 2,

att ett huvudsyfte med förslaget är att skapa och förstärka garantier till
skydd mot icke berättigade ingrepp i den personliga friheten. I likhet med
herr von Sydow känner jag icke till, att några sådana fall skulle ha förekommit,
som kunna medföra behov av förstärkta garantier gent emot ingrepp
i den personliga friheten. Man ser ganska ofta i tidningarna sensationsartiklar,
som kunna ge föreställning om, att sådana ingrepp kanske ha ägt rum. De
där sensationsartiklarna bruka i allmänhet gå ut på att visa, att personer,
som av psykiatriei blivit förklarade för sinnessjuka, icke äro sinnessjuka. Det
är ju ett mycket brett gränsbälte mellan normalt sinnestillstånd och en sådan
hjärnfunktion, som vi kalla sinnessjukdom, och det är ej någon skarp gräns
således mellan sinnesfriska och sinnessjuka, utan gränsen blir ju, såsom alltid
är fallet i biologiska saker, en ganska konventionell gräns, icke någon skarp
gräns utan gränsområde. Därför är det ju också klart, att i ett givet fall
olika läkare kunna ha olika uppfattning om, huruvida de skola lägga fallet på
den ena eller andra sidan av den gränsen. Det ligger i sakens natur, att det
alltid måste i ett gränsfall kunna finnas sådana olika uppfattningar, men i
dessa tvister, som man hör talas om i tidningarna, är i själva verket huvudsaken
ej avgörandet om personen i fråga är sinnessjuk eller icke, utan själva kärnpunkten
är avgörandet, om hans tillstånd är sådant, att man kan vara berättigad
att tvångsintemera honom på sinnessjukhus. Det är ju så, att bara diagnosen
sinnessjukdom icke berättigar till detta, utan det kräves, att en läkare
skall intyga, såväl att personen är sinnessjuk som också att han är i behov av
vård på sinnessjukhus. Det är just detta som är kärnpunkten i tvisterna nämligen
om vederbörande är i behov av vård på sinnessjukhus.

När detta avgörande således naturligtvis måste vara ofantligt viktigt, tycker
jag för min del, att det är en allmän brist i detta lagförslag, att icke lagtexten
på ett klart och tydligt sätt avgränsar vad som är innebörden i uttrycket behov
av vård på sinnessjukhus. Det klargöres, såvitt jag kan finna, ingenstädes
fullständigt, hur den saken ligger till. Lagen kräver av läkaren, att han
skall intyga, att den sjuke är i behov av vård på sinnessjukhus, men den klargör
icke vad som menas med behov av vård på sinnessjukhus. Ty behovet kan
vara av mångahanda slag. Man måste ju fråga sig, till vilket ändamåls vinnande
vård behöves. Den kan behövas för den sjukes återställande till hälsan,
den kan behövas, för att den sjukes sjukdom ej skall utveckla sig så hastigt.
Den kan behövas på grund av att den sjuke har det illa ställt hemma och att
därför att olägenhet uppkommer genom att han stannar hemma. Behovet kan
uppkomma av, att han är farlig för sin omgivning o. s. v. Om det funnes i
lagen ordentligt och klart avgränsat, vad som menas med behov av vård på
sinnessjukhus, tror jag för min del, att en mängd anledningar till konflikt och
ovilja emot läkarnas handlingssätt skulle kunna undvikas. Det enda jag sett
i lagen, som kan sägas vara något klarläggande av vad som menas med behov
av vård på sinnessjukhus, är i 17 §. Om man läser vad där står, får man
den uppfattningen, och det framgår alldeles klart av formuleringen av 17 §,

Förslag
till sinnessjvklag.

(Korts.)

Nr 2a

100

Lördagen den 11 maj e. m.

Förslag
till sinnessjuklag.

(Forts.)

att på det stället menas med behov av vård å sinnessjukhus endast sådant behov,
som kan härledas ur den sjukes symtom, således utan hänsyn till vilka
förhållanden och vilken miljö han har att leva under i sitt hem. Jag kan icke
anse annat än att det är ett mycket vilseledande sätt, på vilket denna paragraf
i det avseendet är formulerad. Jag tror därför, som sagt, att om man
fick en klar och tydlig bestämning av vad det är för något som det skall tagas
hänsyn till, när man avgör, om behov av vård på sinnessjukhus föreligger,
skulle mycket vara vunnet med detta.

Nu har det emellertid uppkommit misstro och finnes misstro emot sinnessjukläkarna
och emot medicinalstyrelsen. Jag tror, att denna misstro är alldeles
oberättigad, men det är ju i alla fall på grund av den som 2 § i lagförslaget
kommit till. Jag skulle då kunna taga vilketdera som helst av de
förslag, som finnas, Kungl. Maj:ts förslag eller utskottets förslag med en
särskild sinnessjuknämnd. Emellertid finns det en sak i utskottets förslag,
som gör, att jag för min del icke kan rösta på detsamma, nämligen, att enligt
utskottets förslag läkare, som icke är sinnessjukläkare, icke kan komma med i
sinnessjuknämnden. Det står i utskottets motivering på sid. 7, att »systemet
med nämnd innefattar också den fördelen, att Kungl. Maj :t blir helt obunden
vid valet av medlemmar i klagoinstansen». Men så är det ju inte, ty enligt
utskottets förslag är Kungl. Maj:t i varje fall så till vida bunden, att Kungl.
Maj :t icke har rättighet att sätta in någon läkare i nämnden utom de två sinnessjukläkarna,
som skola vara där. Man tycker, att det är litet egendomligt,
när det ju är emot sinnessjukläkarna, som misstron riktar sig, att det är
bestämt, att två sinnessjukläkare skola vara med i nämnden, men att däremot
någon annan läkare icke får under några omständigheter vara medlem av
sinnessjuknämnden. I allmänhet är det ju så, när man vill ha korrektiv emot
eventuell ensidighet från specialisterna inom medicinen, att man anser, att den
bästa korrektionen däremot ligger i de allmänt bildade läkarnas uppfattning i
saken. Här utesluter man all möjlighet för andra läkare att få inträde i nämnden.
Det förefaller mig vara ganska orimligt, och jag kan därför icke ge min
röst åt 2 § i den formulering, som utskottet givit den. Jag hade därför tänkt
väcka förslag om en annan formulering, som ansluter sig till den motion, som
herr Hamrin väckt i andra kammaren och där inte den där olägenheten finnes,
att andra läkare än sinnessjukläkare icke få vara med, men jag ämnar avstå
ifrån detta med anledning av det beslut, som andra kammaren fattat och som
ju innefattade bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Jag kommer därför för min
del att rösta på Kungl. Maj:ts förslag, för att frågan icke skall eventuellt
alldeles förfalla.

Sedan skulle jag vilja, medan jag har ordet, också tala om en annan sak,
som kan anses tillhöra det allmänna i denna fråga, eftersom det är något, som
återkommer i en hel mängd av paragraferna, och det är uttrycket »sjukvårdsläkare»,
som här finnes infört. Det säges i den kungl. propositionen, att det
behövs en term, och så har man valt den där termen. Nu förefaller det mig,
som om särdeles ofta i våra förordningar och lagar man finner en egendomlig
slags trängtan efter att ovillkorligen det skall vara substantiver för allting,
ett slags substantivsjuka. Man fordrar ovillkorligen, att för det, som skulle
uttryckas med en hel sats, om man skall tala svenska, skall utfinnas ett särskilt
substantiv, som ofta är en fullkomligt språkvidrig och egendomlig nybildning.
Det är detta, som gör, att våra författningar bli för .allmänheten
utomordentligt svårbegripliga. För juristerna kanske de icke bli det, men för
allmänheten äro de det, och den svårighet, som alltid visar sig, då det gäller
att söka förstå författningar och förordningar, finner jag ligga till icke så
ringa del, i benägenheten att skapa substantiv i stället för att uttrycka det
man menar med en hel sats såsom svenska språket gör. Jag tycker, att valet

Lördagen den 11 maj e. m.

101

Nr 28.

av ordet »sjukvårdsläkare» också är ett uttryck för en sådan svaghet. Det
säges i den kungl. propositionen, att någon lämpligare, åtminstone lika lätthanterlig
form som det ordet »sjukvårdsläkare» icke har framkommit. Nu
äi! ju inte »sjukvårdsläkare» något osvenskt ord — det kan man icke säga -—
men man måste säga, att det är fullkomligt meningslöst, ty läkaryrket är ju
att utöva sjukvård. Det finns ingen läkare, som icke är siukvårdsläkare. Jag
tycker det är olyckligt att nybilda ett ord, som är meningslöst, och om det är
med det ordet så som det står i den kungl. propositionen, att termen endast
är avsedd att komma till användning i författningstext men icke alls skall
komma att brukas där utanför, kunde man likväl ha tagit vilket annat ord som
helst, som det är mening i, t. ex. sjukhusläkare eller dylikt.

Jag ville endast göra denna anmärkning men jag har icke något förslag att
framställa i den punkten.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till 2 § med den formulering,
som den kungl. propositionen har givit paragrafen, således samma formulering,
som här reservationsvis har föreslagits av herr von Sydow.

Herr Westman: Andra kammaren har redan fattat sitt beslut rörande den
paragraf, som nu är föremål för vår behandling, och har därvid följt reservationen.
Det kunde då synas, som om det skulle ligga nära till hands, att man
i denna kammare gav upp striden, men jag tror för min del, att det vore mycket
olämpligt att göra det. Jag är nämligen av den uppfattningen, att om
första kammaren följer utskottet, öppnas därigenom möjligheterna till en kompromiss,
som kan bli av mycket stort värde. Vad jag härmed åsyftar torde
framgå, när jag fått litet närmare utvecklat mitt resonemang, som jag skall
försöka göra så kort som möjligt.

I den reservation, som är fogad till utskottsutlåtandet, ogillas det sätt, varpå
utskottet velat organisera den utskrivningsmyndighet, som skall fungera såsom
klagoinstans med en i stort sett dömande myndighet, och som innebär, att den
skall bli en särskild nämnd. Reservanterna säga, att detta förslag beror på,
att man hyser misstro till medicinalstyrelsen, en misstro som enligt reservanternas
mening i stort sett saknar grund. Reservanterna säga också, att denna
misstro är riktad mot de svenska sinnessjukläkarna. Emellertid bär på intet
vis denna reservanternas åsikt fog för sig.

Skälet till att utskottet har kommit med sitt förslag har i stället varit av
konstruktiv art. När det nu här gäller att stifta en lag, som skall trygga
medborgarnas ställning i det avseende varom här är fråga, har man givetvis
velat avfatta sådana regler, att därmed skall uppkomma en säkerhet, som inte
bara skall förefalla medborgarna att vara tillfredsställande utan som även i verkligheten
skall vara det. Det är alldeles riktigt, att utskottet härvid har avsett
att skapa en trygghetskänsla hos allmänheten, såsom den ärade talare,
som inledde debatten, framhöll, men anledningen till, att man velat skapa en
sådan trygghetskänsla, har icke varit den, att man har, såsom han trodde, tagit
hänsyn till en opinion, som kunde vara av tillfällig och vacklande natur, utan
anledningen har varit den, att vårt svenska folk sedan gamla tider önskat att ha
sin medborgerliga säkerhet och trygghet ordentligt fastslagen i lag. Det är
denna opinion, som sträcker sig genom århundraden, som utskottet här tagit
hänsyn till, och jag vågar påstå, att när utskottet ställer sig på den ståndpunkten,
kan man icke säga, att det stött sig på ett vajande ro, såsom den ärade
talaren uttryckte sig.

Emellertid kan man inte bortse ifrån det faktum, att det finns i vida kretsar
i vårt land oro för, att personer utan fullgoda skäl inspärras i och kvarhållas
på sinnessjukhus. Den ärade talaren, som närmast före mig hade ordet
och som ju är läkare, yttrade, att enligt hans erfarenhet har det icke förekom -

Förslag
till sinnessjuklag.

(Forte.)

Nr 28.

102

Lördagen den 11 maj e. m.

Förslag
till sinnessjujclag.

(Forts.)

mit något fall, då ett inspärrande skett utan fullgoda skäl. Jag vill då säga
den ärade talaren, att jag har en mycket begränsad erfarenhet på detta område,
oändligt mycket mer begränsad än den han kan ha, men i min erfarenhet
har likväl förekommit ett par fall, då obehörigt inspärrande skett. Jag har
här med mig i min bänk intagningshandlingarna för en man, som är död nu,
varför jag anser mig ha rättighet att visa handlingarna för den, som vill se desamma
— jag har visat dessa handlingar för herr Petrén. Beträffande denne
man skedde inspärrningen fullständigt utan skäl. Att jag vågar säga detta,
beror icke på att jag förbiser vad den föregående ärade talaren framhöll, nämligen
att man kan ha olika åsikter om, var man skall draga gränsen mellan
sinnessjukdom och icke sinnessjukdom, utan det beror framför allt på, att de
uppgifter, som lämnats i intagningshandlingarna av läkaren, voro felaktiga.
Av egen erfaranhet kan jag säga, att mannen var fullkomligt klok före inspärrningen.
Han blev genom mina åtgöranden frigiven efter omkring en månad,
och han var klok efteråt och intill sin död. Det visade sig också, att när
överinspektören på den tiden, det var icke herr Petrén utan en annan, undersökte
honom på sinnessjukhuset, svarade patienten fullkomligt klokt och redigt
på de frågor, som riktades till honom. Tager man kännedom om handlingarna
och ser efter, på vilka grunder den mannen blev förklarad i behov av
hospitalsvård, tror jag icke någon kan därefter förklara, att han icke har
kännedom om något fall, då obefogad inspärrning ägt rum. Det finns naturligtvis
i en så stor kår som läkarkåren med nödvändighet personer, vilka äro
alltför godtrogna eller sakna tillräckligt omdöme för att ordentligt kunna göra
den utredning och den undersökning, som bör föregå ett inspärrande på sinnessjukanstalt.

Vad vidare beträffar frågan, huruvida folk obehörigen kvarhållas på sinnessjukanstalter,
vill jag säga, att därom äger jag icke något på min erfarenhet
grundat vittnesbörd, men när man har att skriva en lag, måste man dock tillse
att lagen meddelar skydd emot de intressen, som kunna verka i en för medborgarens
frihet skadlig riktning. Det lider väl icke något tvivel om, att vid
enskilda sinnessjukanstalter kan det i fråga om förmögna patienter finnas ett
intresse av att kvarhålla dem längre, än vad deras hälsotillstånd oundgängligen
kräver.

Det är sådana synpunkter, som gjort, att jag, när jag haft att taga ståndpunkt
till lagstiftningen på detta område, har ansett det vara av vikt, att författningsbestämmelserna
så avfattas, att det blir fullt klart för alla, att det
finns i dem tillbörligt skydd för den personliga friheten. Jag tror för övrigt,
att det ur sinnessjukvårdens egen synpunkt är av allra största betydelse, att
all oro i det avseendet undanröjes, att med andra ord sinnessjukhusen helt och
hållet förlora den karaktär, som de mångenstädes ha i folkfantasien, av att vara
inspärrningsanstalter och att man i stället allmänt betraktar dessa sjukhus uteslutande
såsom anstalter, avsedda att vårda sjuka och föra dem till hälsa med
det minsta möjliga tvång, som kan ifrågakomma. Aven för patienten själv
måste det naturligtvis vara mycket viktigt, att han har ett medvetande av att
han icke under några förhållanden riskerar att hållas kvar oberättigat, ty har
han den föreställningen, att han icke kan lita på, att han kommer ut, så fort
hans tillstånd det medger, är det givet, att han blir irriterad, och det kan icke
vara ett sinnestillstånd, ägnat att befordra hans tillfrisknande.

När man velat tillgodose de synpunkter jag här framhållit, har det enligt
min mening varit den bästa trygghetsgaranti man kunde erbjuda, om man satte
ut i lagen, att frågan, huruvida en person skall kvarhållas på ett sinnessjukhus
eller icke, skall avgöras av en nämnd med lekmannamajoritet. Läkarna
få ju enligt lagen rätt att sätta in folk på sinnessjukhus. Då är det väl icke
för mycket, om lekmännen skola få ett avgörande ord med i laget, då det

Lördagen den 11 maj e. in.

103

Kr 28.

fäller att taga ut dem. Det förefaller mig vara en maktbalans, mot vilken från
läkarhåll det icke kan göras någon allvarlig invändning.

Då det gäller att organisera en klagoinstans, som skall fungera såsom utskrivningsmyndigliet,
bör man tydligen organisera den så, att den blir opartisk
och auktoritativ.

Om jag då behandlar det första kravet på nämnden, d. v. s. att den skall vara
opartisk, förefaller det mig, som om det ur den synpunkten vore synnerligen
viktigt, att nämndens majoritet är sådan, att den kan anses intaga en fristående
hållning emot läkarna. Ur den synpunkten har jag inte velat ansluta mig till
förslaget, att medicinalstyrelsen, som ju i stort sett är en organisation av läkare,
skall få denna funktion, icke ens i den formen, att medicinalstyrelsen
blir utbyggd på det sätt som skett i den kungl. propositionen. Det skäl, som
jag här antytt, har redan berörts av den förste ärade talaren, som framhöll, att
vi alla känna till den mycket starka sammanhållning, som finnes bland läkarna.
.lag är icke den, som fördömer denna sammanhållning. Jag är tvärtom övertygad
om, att denna sammanhållning medför många och stora fördelar för vårt
land. Vi ha genom den förskonats från ett visst charlatanen och en viss sensationsjakt,
som läkarkåren i andra länder gjort sig skyldig till. Men å andra
sidan kan man icke säga, att denna sammanhållning är av godo i vått och torrt,
under alla förutsättningar. Givetvis måste man under alla förhållanden räkna
med den som en faktor, och det är det, som jag tillåtit mig göra. Jag räknar
med den sammanhållningen som en faktor. Då säger jag, att medicinalstyrelsen
icke är tillräckligt fristående emot läkarkåren i övrigt. Såvitt jag förstår
kan för övrigt utskottets ärade vice ordförande inte ställa sig på någon
annan ståndpunkt än den jag här intagit, att döma av vad han yttrade i sitt
anförande.

Vad beträffar det andra krav, som bör ställas på en klagoinstans och utskrivningsmyndighet,
skulle det vara, att den skall ha auktoritet. Om man
betraktar medicinalstyrelsen sådan den skulle vara organiserad enligt Kungl.
Maj ds förslag och lägger märke till. att styrelsen i detta fall skulle fungera
som en i viss mån dömande myndighet, måste man säga, att den är mycket
svagt organiserad. Den skulle nämligen vid dessa ärendens avgöranden ha
fem ledamöter, och det skulle ligga helt och hållet i generaldirektörens skön
att bestämma, vilka som skulle sitta på två av de fem platserna. Om generaldirektören
ogillar den ene eller andre av dessa två personer, kan han skicka
i väg honom och sätta in en annan mål för mål. Dessa båda ledamöter ha således
en mycket svag ställning i förhållande till generaldirektören. En tredje
ledamot är hospitalsbyråchefen, som är självskriven. Det är att märka, att
denne man ju skall ha semester, han kan vara sjuk, han måste fara ut på resor
o. s. v., och under den tid han är borta, sitter kanske en helt ung och oskolad
vikarie på hans plats. Således tjänstgör icke på den tredje platsen enligt den
organisation, som här är föreslagen, alltid en högtstående och välkvalificerad
innehavare.

Då jag i mina inledningsord yttrade, att jag skulle vilja hemställa, att kammaren
måtte bifalla utskottets förslag för att få till stånd en kompromiss, åsyftade
jag, att man genom ett bifall till utskottets förslag skulle kunna ernå, att
man inom utskottet i varje fall finge möjlighet att organisera om medicinalstyrelsen
såsom utskrivningsmyndighet på sådant sätt, att den tillfredsställde
de juridiska krav, som man har rätt att ställa på en myndighet med de viktiga
funktioner, som här skola utövas.

Om jag nu däremot ser på den utskrivningsnämnd, som av utskottet föreslagits
och som jag hoppas, att kammaren skall rösta för, kan denna få en auktoritativ
sammansättning både på lekmanna- och läkarsidan. Den närmast
föregående ärade talaren, herr Holmgren, ansåg, att nämnden på läkarsidan

Förslag
t ill sinnessjuklag.

(Forts.)

Nr 28.

104

Lördagen den 11 maj e. m.

Förslag
till sinnessjuklag.

(Forts.)

icke skulle få en auktoritativ sammansättning, därför att enligt utskottets förslag
båda läkarna skulle vara psykiatrici. Den ärade talaren ansåg, att det
kunde vara lämpligt, att en av dem vore en läkare med allmän utbildning. Därtill
vill jag endast säga, att lekmän äro vi alla i ett eller annat avseende, och
en läkare med allmän utbildning, som icke är psykiater, måste ur psykiatrisk
synpunkt betraktas som lekman. Han kan ju icke betraktas som sakkunnig i
de fall, det här gäller, lika litet som en kirurg kan betraktas som fackman på
den inre medicinens område eller en inre medicinare kan åtaga sig att göra några
svårare och mera invecklade kirurgiska operationer. Åtminstone skulle jag
icke vända mig till en inre medicinare, om jag skulle undergå en svårare operation.

Jag vågar uttala den förmodan, att utskottets ärade vice ordförande och de
övriga reservanterna icke kunna dela den uppfattning, som herr Holmgren har
uttalat, ty dessa herrar hålla ju synnerligen starkt på sakkunskapen. Det
framgår av ordalagen i deras reservation, där de göra ett uttalande till förmån
för sakkunskapen, vilket samtidigt innebär ett fördömande av lekmannamajoriteten.
Reservanterna säga: »Ätt nämnden erhållit lekmannamajoritet
innebär, att man givit lekmannaomdömet företräde framför sakkunskapen, en
anordning, som särskilt i dessa frågor, där den vetenskapliga insiktens omdöme
måste vara det avgörande, är förenad med en betydande risk.»

När de ärade reservanterna gjort detta uttalande mot lekmannamajoriteten,
förefaller det mig, som om de hade skjutit över målet. Jag kan icke förstå,
varför det skulle vara mera farligt att låta lekmannaomdömet få en ledande
ställning i denna klagoinstans, än vad det är att låta lekmän sitta i domstolarna
vid avgörande av medicinska frågor. Jag talar nu naturligtvis om lekmän
ur medicinsk synpunkt. I en vanlig domstol avgöras ju av domare sådana
ärenden som tillräknelighetsfrågor. Det är visserligen sant, att domstolen infordrar
utlåtande av läkare, men domstolen har full frihet att följa eller icke
följa det utlåtande, som kommer från medicinskt håll. Det är lekmän, som
fälla domen. På samma sätt är det i andra frågor. Om det t. ex. förekommer
en invecklad patentfråga vid en domstol, avgöres den där, och ingenjörerna
få finna sig i detta. De måste gå på den linjen, att de få bemöda sig om
att för domstolen utveckla de tekniska frågorna på ett så klart och tydligt sätt.
att en lekman kan förstå, vad saken gäller. Det förefaller mig, som om det
icke skulle vara något obilligt krav, om man också sade till herrar läkare, att
de i ett fall sådant som detta få bemöda sig om att först och främst själva
komma till erforderlig klarhet och sedermera även för andra framlägga sin
uppfattning på ett övertygande sätt. Det behöver för resten icke anses vara
något allt för stort krav, om man nu, såsom nämnden är konstruerad, påyrkar,
att läkarna skola övertyga lekmannaelementet, ty det behövs ju bara, att de
vinna en av lekmännen på sin sida för att de skola få majoritet för sin mening.

För övrigt förefaller det mig, som om herrar reservanter — och jag vänder
mig då särskilt till utskottets ärade vice ordförande, som har fört deras talan
— vore en smula inkonsekventa, när de så skarpt gå in för Kungl. Maj :ts proposition
ur den synpunkten, att man härigenom undanröjer lekmannainflytandet.
Ty enligt Kungl. Maj:ts proposition finns det rätt att överklaga medicinalstyrelsens
avgörande hos Kungl. Maj:t i statsrådet och då blir det ju vår
ärade socialminister, som får hand om saken och som slutligen kommer att
avgöra ärendet. Med all aktning för herr statsrådets eminenta kunskap på
olika områden vågar jag likväl säga, att herr statsrådet på det rätts-psykiatriska
området måste betraktas som i eminent grad lekman. Med det förslag,
som är framställt av utskottet, är det däremot så ordnat, att det icke finnes
någon klagorätt, utan målen stanna hos nämnden, där det dock i kollegiet sitter
två psykiatrici, två fackmän. Således kan det väl icke bestridas, att med

Lördagen den 11 muj e. in.

Nr 38.

105

avseende på sakkunskapen hos sista instansen utskottets förslag är att föredraga.
framför reservanternas.

Jag skall icke vidare taga kammarens tid i anspråk för att behandla en del
andra frågor, som kommit upp här under debatten. Jag har sett att eu av
utskottets ledamöter, som är mera sakkunnig än jag, har begärt ordet. Jag
förmodar, att han kommer att svara på de anmärkningar i vissa rent medicinska
frågor, som ha gjorts emot utskottets betänkande. De synpunkter, som
jag har tillåtit mig att här framhålla till förmån för den linje, som utskottet
har följt, ha synts mig vara så vägande, att jag i utskottet utan tvekan har
gått in för den. Det är ju möjligt, att jag därvidlag har påverkats av mina
personliga erfarenheter, men jag vågar säga, att jag sökt att noggrant och kritiskt
undersöka dessa erfarenheter, innan jag har byggt på dem. Jag har till
och med vidtagit den försiktighetsåtgärden, att jag tagit med en del av mitt
material hit upp till kammaren, så att det kan undersökas av vem som helst
som önskar göra det. Jag anser därför, att jag icke blott har rätt utan att
det varit min skyldighet att utgå från mina personliga erfarenheter i denna
sak. Det är med stöd av den uppfattning jag förut bildat mig och som jag
fått ytterligare befäst under ärendets handläggning i utskottet, som jag nu,
herr talman, yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Liibcck: Herr talman! Jag ber först att få uttala min

tillfredsställelse över den behandling, som Kungl. Maj:ts föreliggande förslag
i det stora hela har fått, och ber samtidigt att få uttala min tacksamhet
för de vänliga ord, som utskottets ärade vice ordförande yttrade om förslaget,
ett omdöme, som det skall bliva mig en glädje att framföra till förslagets författare.
I ett par detaljer har utskottet vidtagit ändringar i Kungl. Maj:ts
förslag, vilka jag vill beteckna såsom förbättringar. Jag har följaktligen i
dessa punkter icke annat än att med tacksamhet emottaga de ändringar, som
blivit gjorda. I andra punkter har det gjorts en del smärre ändringar utan
större betydelse, som det icke heller är anledning att yttra sig om.

Det är endast, när det gäller klagoinstansen, fullföljandet av den klagorätt,
som jämväl Kungl. Maj:t anser, att man nu borde stärka, som en beslämd
motsättning råder mellan Kungl. Majrts förslag och det förslag, som
framlagts av utskottsmajoriteten — en majoritet, som ju att döma av upplysningar
här icke tycks vara så imponerande, som den siffermässigt i utskottets
betänkande förefaller att vara.

Att det råder en misstro emot läkarna ifrån allmänhetens, den allmänna
opinionens sida, är ju ett faktum, ehuru enligt min uppfattning och kanske
efter allas uppfattning denna misstro till huvudsaklig del är oberättigad.
Den finnes där emellertid, och alla ha ju varit ense om, att det är anledning
att vidtaga någon åtgärd för att undanröja denna misstro och att man
därför borde införa en förstärkt klagoinstans.

Jag skall icke uppehålla mig vid de exempel, som utskottets ärade ordförande
nyss åberopade och som hade mycket påverkat honom i denna fråga.
Jag har haft tillfälle att taga del åtminstone av det ena, vilket väl, såvitt
jag kunde förstå, var det väsentligaste av hans exempel. Det rörde en händelse,
som inträffade för, om jag minns rätt, femton år sedan och som det
kanske redan med hänsyn därtill inte är värt att fästa sig mycket vid. Det
gällde där en intagning på ett enskilt sinnessjukhus. Tänker man på den
stora mängden av fall, när det gäller intagningar, nämligen de som avse intagning
på statens sinnessjukhus, har ju det nu föreliggande förslaget infört
en förstärkt garanti med dubbla läkareattester i fråga om intagningsförfarandet,
vilken redan den torde vara ägnad att råda bot på en sådan svaghet,
som till äventyrs förelegat i det av herr Westman åberopade fallet. När

Förslag
till sinnessjuklag.

(Förta.)

Nr 28. 106

Lördagen den 11 maj e. m.

Förslag
till sinnessjuklag.

(Forts.)

det gäller de enskilda sinnessjukhusen, har man överinspektörens ingripande
att räkna med, om rättelse behöver vidtagas. För övrigt vill jag säga, naturligtvis
utan att nu ämna ingå i någon diskussion med herr Westman om
det ifrågavarande fallet, att jag av handlingarna därom inhämtat, att en sådan
auktoritet som professor Wigert dock icke ansåg, att saken var så självklar,
som den enligt herr Westmans uttalande här framstod, ehuru han också
hade den uppfattningen, att ifrågavarande person icke behövde kvarhållas,
i varje fall icke någon avsevärd tid, utan att det var en kort tidsfråga innan han
kunde lämna anstalten, om han finge tillfredsställande vård utanför densamma.

Alltnog, enighet råder ju om, att man skall förstärka klagorätten. Men det
har enligt Kungl. Maj :ts mening i så ömtåliga förhållanden, som det här
gäller, varit angeläget, att man icke skulle skjuta över målet, att man icke
finge något, som kanske skulle bota ont med värre. När nu utskottsmajoriteten
talar om att det råder en så bestämd motsättning mellan förslagen
i det avseendet, att man skapar en särskild nämnd i det ena fallet men icke
i det andra, vill jag fästa kammarens uppmärksamhet på, att detta i viss
mån är en lek med ord. Ty det skapas ju faktiskt en särskild nämnd även
enligt Kungl. Maj:ts förslag, ehuru denna nämnd enligt Kungl. Maj:ts förslag
blir förlagd inom medicinalstyrelsen, som emellertid vid behandlingen
av dessa frågor skulle komma att förstärkas med tvenne lekmän, varav den
ene är domare-jurist. Enligt Kungl. Maj:ts förslag får sålunda nämnden följande
sammansättning: generaldirektören eller den läkare-byråchef han i sitt
ställe förordnar, vidare tvenne psykiatrici och två lekmän, varav den ene en
domare-jurist. Där får man sålunda också den lekmannaläkare, som enligt
vad herr Holmgren nyss framhöll med fördel borde få bedöma dessa frågor
vid sidan om psykiatrici. Det har även Kungl. Maj:t ansett vara en styrka
i sammansättningen av den nämnd inom medicinalstyrelsen, som skulle få
dessa ärendens bedömande sig anförtrott.

Enligt utskottsmajoritetens förslag har nämnden däremot en majoritet av
tre lekmän, varav en är jurist, samt tvenne psykiatrici. Man har varit så
rädd för läkarna i denna sinnessjuknämnd, att man till och med har ansett
sig böra uttryckligen föreskriva, att ordföranden och vice ordföranden i nämnden
icke finge vara läkare. Det synes mig vara ett nog så betecknande uttryck
för den starka betydelse, som man har tillagt lekmannamajoriteten,
när det gäller att bedöma dessa spörsmål.

Jag nödgas nu också säga, att jag icke kan godkänna utskottets sätt att
referera Kungl. Maj:ts motivering för det förslag, som Kungl. Maj:t framlagt.
Man har återgivit denna på ett sådant sätt, som om de så att säga formella
skälen skulle vara de avgörande. Man har omnämnt och bagatelliserat
den dualism, vilken på sätt Kungl. Maj :t framhållit, onekligen här skulle uppstå
genom att våra sinnessjukläkare så att säga finge två huvudmän, medicinalstyrelsen
och den tilltänkta sinnessjuknämnden, och vidare det skälet,
att det förelåge risk för, att det skulle kunna uppstå en viss motsättning
mellan de myndigheter, som hade att i skilda lägen bedöma vissa hithörande
spörsmål. Men detta har icke varit det avgörande för Kungl. Maj:t i denna
fråga, utan det avgörande har helt enkelt varit just de skäl, som utskottet
åberopat till förmån för sin sinnessjuknämnd, nämligen att Kungl. Maj:t
velat skapa en opartisk, auktoritativ och förtroendeingivande klagoinstans för
prövningen av dessa internerings- och utskrivningsspörsmål, och detta har man
ansett sig säkrast och bäst vinna genom att klagoinstansen på föreslaget sätt
förlädes inom medicinalstyrelsen.

Jag skall icke trötta kammaren med att här i detalj läsa upp de olika
motiv, som utskottet har hopat, när det gällt att framhålla, hur bra den föreslagna
sinnessjuknämnden skulle bliva i jämförelse med en klagoinstans för -

Lördagen den 11 maj e. in.

107

Nr as.

lagd inom medicinalstyrelsen. Men man säger där, att endast genom sinnessjuknämnden
skulle klagorätten få sin åsyftade betydelse, för allmänheten
skulle den framstå såsom på en gång opartisk och auktoritativ, den skulle
giva den önskvärda trygghetskänslan och stå mera fri än medicinalstyrelsen
gentemot sinnessjukläkarna samt kunna väntas komma i åtnjutande av allmänhetens
förtroende o. s. v. Ja, jag måste säga, att med sådana uttalanden
till förmån för sinnessjuknämnden har man, såvitt jag förstår, indirekt givit
medicinalstyrelsen och fackmännen ett underbetyg, varav de enligt min mening
absolut icke äro förtjänta, och med detta sätt att giva uttryck åt sina
åsikter har enligt min mening utskottet gjort vad det kunnat för att försvaga
den auktoritet, som medicinalstyrelsen med rätta har och bör hava, när
det gäller att bedöma här ifrågavarande spörsmål.

Så säger utskottet vidare, att utskottet har »all anledning att räkna med
att lekmännen skola handla i riktig insikt om att sinnessjukhusens ändamål
är ej blott att vårda .sinnessjuka utan även att skydda samhället mot farliga
sådana». Ja. man kunde ju ha tillagt uppgiften att även skydda de
sinnessjuka mot sig själva. Jag vill för min del gärna instämma i detta
uttalande. Jag tror visst, att lekmännen vilja handla i insikt härom, men
enligt min mening har man icke rätt att lägga ett sådant ansvar på lekmännen
och att sätta dem som sista avgörande instans vid prövningen av sådana frågor.
De ha icke heller rätt att påtaga sig ett sådant ansvar med den begränsade
förmåga, som de ha, när det gäller att bedöma dylika spörsmål.
Man får betänka, att lekmännen i nämnden kunna ha att taga ställning emot
alla de sakkunniga, som i frågan tidigare ha yttrat sig, och i ett sådant läge
bör man näppeligen försätta en lekmannamajoritet.

Det är visserligen sant, såsom också upprepade gånger framhölls vid behandlingen
av denna fråga i andra kammaren, att det ju icke gäller enbart
medicinska spörsmål, sjukvårdsspörsmål, utan det gäller ju även vissa allmänmänskliga,
ibland juridiska och ekonomiska spörsmål. Men jag menar,
att Kungl. Maj :t har tagit tillräcklig hänsyn till prövningen av dessa delar
av frågorna genom de inom medicinalstyrelsen tillträdande lekmännen. Jag
tror icke, att någon har anledning att betvivla, att icke dessa lekmän utgöra
en tillräcklig borgen emot den förmenta sammanhållningen mellan läkarna
i sådana fall, då en missriktad kåranda till äventyrs antages komma
till uttryck. Föreligger det en reservation ifrån lekmännen inom medicinalstyrelsen,
bör man ju kunna vara övertygad om att uppmärksamheten därigenom
på ett alldeles tillräckligt sätt blir fäst vid att det kan vara ett tveksamt
fall, och då går ärendet i sista hand till Kungl. Maj:t.. Där få, såsom
herr Westman också uttryckligen medgav, de som älska lekmannamajoriteten
sitt lystmäte, ty man har ju ingen anledning att befara, att regeringen
skall komma att bestå av en majoritet av psykiatrici.

Ja, herr talman, jag har med detta angivit den syn, som Kungl. Maj:t
ansett sig böra lägga på denna fråga. Jag har icke uppehållit mig vid
det förhållandet, att den institution, som man här skulle skapa i form av en
sinnessjuknämnd, kommer att medföra större kostnader än Kungl. Maj:ts förslag.
därför att jag anser, att det är en alltför underordnad fråga i jämförelse
med det viktiga spörsmål, som här i övrigt är före. Värre är det
naturligtvis, att man genom denna sinnessjuknämnd enligt min mening fullkomligt
i onödan tillskapar en splittring i administrationen vilken i ett fall
som detta för mig framstår såsom synnerligen obehövlig. Allra värst synes mig
vara, att man enligt utskottets förslag lägger ett ansvar på män, som icke
böra eller kunna taga ett sådant ansvar, som att i sista instans pröva frågor
av den utomordentligt svåra beskaffenhet, det här gäller. Man får dock
komma ihåg, att man här har att göra med sjukvårdsspörsmål. Det gäller

Förslag
till sinnessjuklag.

(Forta.i

Nr 28.

108

Lördagen den 11 maj e. m.

Förslag
till sinnessjuklag.

(Forts.)

ju frågan, huruvida den sinnessjuke är så sjuk, att han är i behov av vård
på sinnessjukhus eller icke. Herr Westman har gjort en antydan om, att
den medborgerliga friheten bättre skulle tillgodoses genom sinnessjuknämnden.
Jag vågar bestämt bestrida detta, och hade Kungl. Maj:t haft den uppfattningen,
att så skulle vara förhållandet, hade man icke framlagt det förslag,
som här nu föreligger. Enligt Kungl. Maj ds mening tillgodoser emellertid
detta förslag bäst kravet på rättssäkerhet och medborgerlig frihet på ett ansvarsmedvetet
sätt.

Herr Petrén: Herr talman! Till att börja med ett par ord med anledning
av de anmärkningar, som min ärade kollega i sitt anförande riktade mot lagtexten.
Han anmärkte först mot att det icke i lagen var närmare angivet, i vilka
olika fall det kan behövas vård på sinnessjukhus. Jag tror emellertid, att det
skulle vara ganska svårt att i lagen uppräkna alla de olika omständigheter, med
hänsyn till vilka vård på sinnessjukhus skulle kunna vara behövlig, då det
lätteligen skulle riskeras, att en sådan uppräkning icke bleve fullständig. Jag
tror därför, att det är klokast, att lagen endast talar om behovet av vård å sinnessjukhus
och att vederbörande i det enskilda fallet få försöka pröva vårdfrågan
från alla de olika synpunkterna.

Däremot kan jag ge den ärade talaren fullkomligt rätt däruti, att uttrycket
»sjukvårdsläkaren» inte är så vidare lyckat. Jag vill också nämna, att i det
första sakkunnigbetänkandet, i vars utformande jag hade stor andel, då jag hade
den äran att leda dessa sakkunnigas arbete, användes i stället uttrycket »den
för sjukvården ansvarige läkaren». Detta uttryck återkom i varje paragraf,
som berörde dennes verksamhet, och detta skrivsätt hade ju den fördelen med
sig, att de, som skulle tillämpa lagen, genast kunde förstå innebörden av en var
av de ifrågavarande paragraferna utan att behöva bläddra tillbaka till någon
paragraf i början av lagtexten för att se efter vad som menades med termen.
Emellertid ansåg man, att uttrycket: »den för sjukvården ansvarige läkaren»
var för långt för att ständigt och jämt upprepas i lagtexten och att ett kortare
uttryck borde användas, och därför har man nu i stället fört in ordet »sjukvårdsläkaren».
Herr Holmgren menade, att det då varit bättre att använda uttrycket
»sjukhusläkaren», men jag vill påpeka, att även den formuleringen hade
nödvändiggjort, att man måst bläddra tillbaka till en viss paragraf för att se,
vad som menades med uttrycket. Vid ett sinnessjukhus är det nämligen i regel
flera läkare, och då man mött ordet »sjukhusläkaren» i de olika paragraferna,
hade man alltså inte utan vidare kunnat veta, vilken av läkarna som ansåges
därmed, utan att först hava tagit del av den paragraf i lagen, som förklarade
uttrycket.

Jag blev emellertid uppkallad att begära ordet genom det anförande, som
vice ordföranden i utskottet hade, däri han ju uttalade ett klander mot mig på
grund av den vacklande hållning jag intagit i frågan angående klagoinstans. I
anledning därav anser jag mig skyldig att något beröra denna frågas historik
för att förklara, huru jag kunnat vara med om olika ståndpunkter.

I det första sakkunnigbetänkandet, vilket, som nämnts, till stor del var redigerat
av mig, föreslogs det, att klagoinstansen skulle utgöras av medicinalstyrelsens
rättspsykiatriska nämnd, dock med den särskilda sammansättning, att
den förutom dess vanliga ledamöter även skulle innefatta representanten för
juridisk teori och praktik i det vetenskapliga rådet. Anledningen till att jag
framlade detta förslag var den, att jag under de många år, jag fungerade som
överinspektör för sinnessjukvården, kommit till den bestämda uppfattningen, att
den allmänna opinionen icke vore tillfreds med att endast psykiater skulle hava
det högsta avgörandet, då det gällde att bedöma, huruvida en person, som
icke önskade kvarstanna på sinnessjukhus, dock fortfarande vore i behov av

Lördagen den 11 maj e. in.

109

Ni !M

vård därstädes, emedan de! iir csn vitt utbredd föreställning, att en psykiater
kanske får en ensidig syn på dessa ting. Jag hade därför tidigt kommit till
den uppfattningen, att även någon jurist borde vara med vid bedömandet av
sådana frågor, och jag förmenade, att det kunde vara av betydelse, att få eu
klagoinstans, där psykiatern och juristen hade tillfälle samarbeta och anföra
sina olika synpunkter, utbyta tankar rörande det speciella fallet och därpå gemensamt
besluta.

När emellertid detta förslag kom på remiss till medicinalstyrelsen för yttrande,
avstyrktes det på det bestämdaste av denna myndighet. Medicinalstyrelsen
anförde i detta sitt yttrande, att det »icke torde förefinnas någon möjlighet
för nämnden, som med den sammansättning de sakkunniga föreslagit delvis
kommer att bestå av ledamöter, vilkas huvudsakliga sysselsättning är förlagd
till andra arbetsområden, att medhinna alla inkommande klagomål». Medicinalstyrelsen
hade nämligen den uppfattningen, att det skulle bli en betydande
mängd klagomål, i det den räknade med ett par tusen om året. Vidare
yttrade styrelsen: »Skulle ärenden angående klagomål avgöras i rättspsykiatriska
nämnden, komme även den olägenheten att inträda, att överinspektören,
vilken är ledamot av nämnden, i allmänhet skulle vara jävig att deltaga i behandlingen
av desamma.» Jag hade för min del utgått ifrån att överinspektören
icke skulle anses jävig på grund av att han kände fallen från sina inspektioner,
utan enligt det förslag, jag först var med om att framlägga, skulle överinspektören
vara medlem av klagoinstansen. I den motion, jag i anledning av
den kungl. propositionen i frågan väckt, har jag fortfarande givit uttryck åt
den uppfattningen, att överinspektören, i händelse medicinalstyrelsens rättspsykiatriska
nämnd skulle bliva klagoinstans, i regel borde vara med om behandlingen
av dessa klagoärenden. Min motion står sålunda i fullkomlig överensstämmelse
med det förslag, som framlades av de första sakkunniga i ärendet.
Som nämnts, förklarade emellertid medicinalstyrelsen, att den icke kunde vara
med om den föreslagna anordningen, då det enligt styrelsens mening icke funnes
någon möjlighet för ledamöterna i den rättspsykiatriska nämnden att hinna
med klagoärendena. I övrigt förklarade medicinalstyrelsen, att den funne
det vara tillräckligt tillfredsställande, att dessa utskrivningsfrågor, som hittills,
prövades av vederbörande överläkare och överinspektören.

Så låg alltså frågan, då Kungl. Maj :t utsåg nya sakkunniga för att överarbeta
det första förslaget rörande sinnessjuklag. Bland dessa sakkunniga kom
jag också med. Det gällde då, om jag skulle vidhålla mitt ursprungliga förslag
eller om jag skulle gå med på det förslag, som uppgjordes av den nya sakkunnigberedningens
ordförande. Då medicinalstyrelsen bestämt hade motsatt sig
förslaget, att rättspsykiatri ska nämnden skulle bliva klagoinstans, fann jag det
inte vara lönt att vidhålla denna ståndpunkt, men då jag å andra sidan ansåg
det vara av stor betydelse att få eu klagoinstans, i vilken såväl psykiatrien
som juridiken vore representerad, ansåg jag mig böra biträda det förslag, som
framlades angående inrättandet av en särskild nämnd, bland vars medlemmar
funnes företrädare både för psykiatrien och för juridiken ävensom andra lekmän,
representerande allmän medborgerlig uppfattning. Från min synpunkt
voro alltså båda de av de två olika sakkunnigberedningarna framlagda förslagen
acceptabla. Man vinner med dem båda det väsentliga, nämligen att
psykiatri^ icke ensamma äro avgörande och att man får en särskild nämnd,
det må nu vara en nämnd inom medicinalstyrelsen eller en fristående nämnd,
inom vilken juristen och psykiatern kunna samarbeta och framlägga sina olika
synpunkter.

I själva verket kunna mycket goda skäl anföras såväl för det ena förslaget
som för det andra. Till förmån för anordningen med en särskild sinnessjuknämnd
talar efter mitt förmenande särskilt det förhållandet, att man därmed

Försbt<i
till sinnessjukhtj.

(Forts.)

Nr 28.

no

Lördagen den 11 maj e. m.

Förslag
till sinnessjuklag.

(Forts.)

nog skulle vinna, att man kunde få med en mera auktoritativ domare såsom
ordförande i nämnden; och då man ju vet, att juristen är den, till vilken folk
finner sig kunna ha det största förtroendet, när det gäller den medborgerliga
friheten, kunde det som sagt vara av en viss fördel att ha en framstående domare
såsom ordförande i nämnden. Detta vore den ena stora fördelen med en
särskild sinnessjuknämnd. Den andra stora fördelen med en sådan anordning
vore efter mitt förmenande, att nämnden bleve den sista instansen, så att
dess beslut icke finge överklagas. Man vunne härigenom, att Kungl. Maj:t i
statsrådet sluppe att få mottaga en massa klagomål, som komme att onödigt
betunga arbetet i socialdepartementet. Jag tror, att vederbörande departementstjänstemän
äro rätt besvärade av de klagomål, som numera inkomma till
Kungl. Maj:t till följd av den ändring i nu gällande sinnessjukstadga, som
vidtogs för några år sedan och som gick ut på, att bl. a. alla klagoskrifter,
ställda till Kungl. Maj:t eller statsråd, skola avsändas. Det lär numera inkomma
ganska rikligt med sådana klagoskrifter från hospitalen; det finns en hospitalspatient,
som ibland skriver till Kungl. Maj:t flera gånger i veckan, nära
nog var eller varannan dag. Det måste ju vara rätt betungande för socialdepartementet
att få mottaga så mycket klagomål med begäran om utskrivning
från hospital. Undvikandet av denna olägenhet finner jag vara ett av de skäl,
som tala för en särskild sinnessjuknämnd.

Ett skäl, som mycket starkt talar för att klagoinstansen blir medicinalstyrelsens
rättsps5''kiatriska nämnd, är ju å andra sidan, att frågor om utskrivning
av kriminalpatienter, straffriförklarade, då finge kvarstanna inom medicinalstyrelsen.
Rättspsykiatriska nämnden bar ju redan på ett tidigare stadium
haft dessa fall till behandling, i det att nämnden yttrat sig om ifrågavarande
personers sinnesbeskaffenhet, innan domstolen avgjort frågan och förklarat,
att vederbörande med hänsyn till sin sinnesbeskaffenhet icke kan till
ansvar fällas, då resultatet i stället blir, att han intages på sinnessjukhus. Det
är ju uppenbart, att det är en fördel, att åtminstone några av de personer, som
skola bestämma i fråga om en eventuell utskrivning av en straffriförklarad, redan
på ett tidigare stadium ha behandlat fallet, haft tillfälle att följa det redan
från början. Detta är efter mitt förmenande ett synnerligen viktigt skäl
för att utskrivningsbefogenheten uti här avhandlade fall uppdrages åt medicinalstyrelsens
rättspsykiatriska nämnd, utbyggd på det sätt, som av Kungl.
Maj:t är föreslaget.

Synnerligen goda skäl kunna alltså enligt mitt förmenande anföras för såväl
det ena som för det andra förslaget. Båda förslagen hava ju det gemensamt,
att psykiatrici och lekmän, däribland en jurist, tillsammans få besluta.
När jag nu hörde utskottets ärade ordförande tala till förmån för utskottets
förslag, måste jag emellertid säga, att jag däremot inte kan godtaga de skäl
han anförde. Jag menar tvärtom, att åtskilligt av vad han anförde i själva
verket talar för den motsatta ståndpunkten. Den ärade utskottsordföranden
yttrade, att det är synnerligen viktigt, att det blir klargjort för allmänheten,
att sinnessjukhusen inte äro några inspärrningsanstalter utan verkliga sjukhus,
där de sinnessjuka behandlas med minsta möjliga tvång. Det är också
min uppfattning, att detta är synnerligen viktigt. Men jag kan inte förstå,
att den uppfattningen, att det här inte är fråga om inspärrningsanstalter utan
om sjukhus, kan bli tydligare och klarare för allmänheten därigenom, att man
förlägger klagoinstansen utanför medicinalstyrelsen till en särskild nämnd, där
lekmännen äro i majoritet. Det skulle väl tvärtom mycket starkare betonas, att
det här gäller sjukhus, därest klagoinstansen förlädes till medicinalstyrelsen,
vilken har det högsta överinseendet över sjukvården i riket, även sinnessjukvården.
Det skäl, som sålunda av ordföranden i utskottet anfördes för hans

Lördugcn den JI maj o. in.

1 1 1

Nr ‘28.

ståndpunkt, synes mig följaktligen tvärtom tala för Kungl. Ma,j:ts ståndpunkt.

Jag inåste vidare taga avstånd från utskott sordförandens yttrande, när han
säger, att han inte vill ha någon nämnd inom medicinalstyrelsen såsom klagoinstans,
därför att han vill ha en opartisk nämnd, och medicinalstyrelsen inte
kan anses vara opartisk, därför att styrelsen till största delen består av läkare
och man med hänsyn till den sammanhållning, som råder bland läkarna, kan
befara, att styrelsen inte skulle intaga en tillräckligt fristående hållning, om
en läkare har felat. Jag har tjänstgjort inom medicinalstyrelsen i femton år —
ja, t. o. m. i nitton år, om jag medräknar de år jag var amanuens i styrelsen,
innan jag tillträdde överinspektörstjänsten — och jag kan på grund av min erfarenhet
från min långa tjänstetid i verket försäkra, att denna herr ordförandens
uppfattning är fullkomligt felaktig. Jag har själv i medicinalstyrelsen
varit med om att besluta att tilldela läkare varning, därför att han på ett allt
för lättvindigt sätt hade utfärdat ett intyg om att en person vore sinnessjuk och
i behov av hospitalsvård. Något sådant generar man sig ingalunda för i medicinalstyrelsen,
när man finner, att en dylik varning är befogad. Jag kan
alltså inte alls ansluta mig till den uppfattningen, att medicinalstyrelsen vid
bedömandet av en läkares åtgärd icke skulle kunna vara opartisk.

Det är naturligtvis alldeles riktigt vad den ärade ordföranden yttrade därom,
att det understundom har förekommit, att personer hava blivit intagna på sinnessjukhus,
utan att detta varit tillräckligt befogat. Åtskilliga dylika fall äro
sålunda omnämnda i de inspektionsberättelser, som jag under femton års tid
avgav; jag omnämnde nämligen alltid samvetsgrant dylika fall i mina årsberättelser.
Men jag kan tillägga, att när intagningen av sådant fall skett på ett
av statens sinnessjukhus, där det ju finnes tränade sinnessjukläkare, har resultatet
blivit, att vederbörande snabbt utskrivits. Så snart undersökning blivit
verkställd och man kommit till klarhet om att vård å sinnessjukhus ej vore
behövlig, skedde utskrivning från hospitalet. Däremot har man nog icke samma
garanti för att utskrivning från enskilt sinnessjukhus alltid sker, så fort
önskvärt vore. Jag kan sålunda nämna, att det egentligen är från mina inspektionsbesök
på de enskilda sinnessjukhusen, som jag har någon erfarenhet
om fall, där patienter fått vara kvar, trots att det varit uppenbart, att de borde
ha utskrivits. Sådana fall påträffade jag några gånger på enskilda sinnessjukhus,
särskilt på sådana, som inte inrättats av stiftelser utan ägdes av
privata bolag eller av enskilda personer. Det är naturligtvis en vansklighet
med dessa enskilda sinnessjukhus, att de i regel — frånsett det stora enskilda
sinnessjukhuset i Sundbyberg — icke ha läkare med psykiatrisk fackutbildning.
Därtill kommer givetvis den risken, att det kan föreligga ett ekonomiskt
intresse av att behålla patienterna så länge som möjligt. Men på statens sinnessjukhus
och på de kommunala sinnessjukhusen kan det ju inte förekomma, att
någon läkare har något som helst intresse att behålla en patient. Tvärtom är
det naturligtvis hans största intresse, att en patient, som vill komma ut, också
får denna sin önskan tillfredsställd, så att läkaren slipper att på avdelningarna
ha patienter, som äro missnöjda med vistelsen där och vilja komma ut. Det
är klart, att läkaren å ett offentligt sinnessjukhus inte kvarhåller en patient,
som vill ut, därest han inte anser det vara nödvändigt vare sig av hänsyn till
patienten själv och hans sjukdom eller med hänsyn till hans omgivning efter
utskrivningen.

Det är alltså efter mitt förmenande egentligen endast i fråga om de enskilda
sinnessjukhusen, som det kan vara någon risk för att utskrivning inte alltid
sker, så snart den borde ske. Det fall, som utskottsordföranden omnämnde,
gällde också en intagning på ett enskilt sinnessjukhus. När utskottets ord -

Förslag
till sinnessjuklag.

(Forts.)

Nr 28.

112

Lördagen den 11 maj e. m.

Förslag
till sinnessjuklag.

(Forts.)

förande, som vid tidpunkten i fråga var statsråd, meddelade fallet till medicinalstyrelsen,
skickades genast vederbörande lokale inspektör — jag var för
min del för tillfället ute på en inspektionsresa på annat håll i landet — till den
ifrågavarande anstalten för undersökning av fallet, och resultatet blev också,
att vederbörande strax efteråt blev utskriven. Jag vill i sammanhang härmed
erinra om, att just därför, att ett enskilt sinnessjukhus kan ha ekonomiskt intresse
av att behålla en patient, finnes ju den särskilda säkerhetsbestämmelsen i
den nu gällande sinnessjukstadgan, att för varje enskilt sinnessjukhus skall
finnas en särskild inspektör, som skall besöka sinnessjukhuset minst varannan
månad. Detta kan ju möjligen anses vara för långt mellanrum mellan inspektionsbesöken,
och det kunde kanske vara lämpligare, att besöken skedde oftare,
men jag vill vad det här avhandlade fallet beträffar framhålla, att den lokale
inspektören hade kommit och undersökt det ifrågavarande fallet, även om herr
Westman inte stött på, fastän det då kanske hade dröjt en månad längre; detta
hade varit enda skillnaden. Men jag medger som sagt gärna, att det kunde
vara behövligt, att den lokale inspektören besökte de enskilda sinnessjukhusen
oftare, och det kan ju bli tillfälle att göra en ändring i sådan riktning i sinnessjukstadgan,
när Kungl. Maj :t utfärdar ny sådan till komplettering av sinnessjuklagen.

Såsom skäl för sin ståndpunkt, att klagoinstansen under inga förhållanden
får förläggas till medicinalstyrelsen, utan att densamma måste utgöras av eu
fristående nämnd, anförde herr Westman vidare, att det är så synnerligen viktigt,
att den medborgerliga friheten blir garanterad, så att ingen onödigtvis
mot sin vilja blir kvarhållen å sinnessjukhus. Detta är naturligtvis alldeles
riktigt, men jag är övertygad om att detta självklara krav blir precis lika val
tillgodosett med det ena förslaget som med det andra. Jag är nämligen övertygad
om att prövningen av dessa ärenden kommer att ske precis lika omsorgsfullt
och lika samvetsgrant vare sig två psykiatri^ jämte en jurist och två
lekmän sitta i en särskild nämnd och utreda hithörande fall, eller om det är tre
läkare i medicinalstyrelsen tillsammans med en lekman och en jurist, som hava
denna utredning om hand. Man vinner som sagt enligt min övertygelse precis
detsamma med båda förslagen. Nu anmärkes häremot, att skillnaden ju dock
är den, att enligt Kungl. Maj:ts förslag hava läkarna — icke psykiatrici, men
läkarna — majoritet; enligt utskottets förslag äro läkarna i minoritet. Detta
är sant, men enligt Kungl. Maj:ts förslag har man den säkerhetsventilen, att
medicinalstyrelsen inte är sista instans, utan att dess beslut kunna överklagas
hos Kungl. Maj:t, såsom redan från statsrådsbänken har framhållits. Det kan
därför inte bli någon fara för den medborgerliga friheten med Kungl. Maj ds
förslag. Om juristen och psykiatrici skulle vara av olika mening, är det bara
att överklaga beslutet, så får Kungl. Maj:t avgöra frågan. Jag förstår inte,
att herr Westman kan tycka, att denna anordning kan vara så farlig för den
medborgerliga friheten, då det som sagt i själva verket blir Kungl. Maj d i statsråd,
som i sista hand får avgöra saken.

Vad jag velat komma till med detta långa tal är alltså, att enligt min mening
äro båda förslagen, såväl Kungl. Maj ds som utskottets, fullt tillfredsställande.

Jag har nu närmare redogjort för anledningen till att jag har ansett mig
kunna biträda ett annat förslag än det jag först framlade, som alltså varit den
att medicinalstyrelsen bestämt motsatte sig det först framförda förslaget, då
den skulle yttra sig därom. Jag kan emellertid nu tillägga, att när det andra
förslaget sedan framkommit och medicinalstyrelsen fick detta på remiss, sade
medicinalstyrelsen ungefär så här: nej, det kunna vi inte alls vara med om. Låt
oss då hellre få det första förslaget, om det nu är nödvändigt, att det skall vara
en officiell klagoinstans.

Lördagen den 11 maj e. m.

113

Nr 28.

Jag hade ursprungligen inte tänkt deltaga i någon votering i denna fråga,
därför att jag för min del kan vara med om såväl det ena förslaget som det
andra. Därtill kommer en annan sak, och det är, att eftersom jag numera hör
till dem, som skola kontrolleras enligt dessa bestämmelser, kan det måhända
vara riktigast, att jag inte är med och voterar om vilken institution som skall
kontrollera mig och mina kolleger. Jag kan också nämna, att jag inte deltog
i den första voteringen inom utskottet, när det bestämdes, i vilken riktning utskottets
beslut rörande klagoinstansen skulle gå. Jag hade, som sagt, inte heller
tänkt deltaga i voteringen här i kammaren i dag, men jag kan ju inte neka
till att frågan har kommit i ett annat läge efter andra kammarens beslut på
denna punkt. Utskottets ärade ordförande yttrade visserligen, att det nu vore
viktigt, att denna kammare komme till ett annat beslut än andra kammaren,
därför att man då skulle kunna få en lämplig kompromiss. Kompromisser äro
alltid vanskliga ting, och risken av olika beslut i kamrarna kan vara den, att
det ingenting blir av med den ifrågavarande nya lagstiftningen. Det vore’likväl
högst beklagligt, om denna lag skulle falla, ty det är, såsom utskottets vice
ordförande framhöll, mycket betydande vinster, som med denna lag skulle ernås.
Till de betydelsefulla nyheter, som av herr vice ordföranden omnämndes,
skulle jag vilja lägga ännu en, nämligen bestämmelsen om att en person, som
uppträder på ett uppenbart samhällsvådligt sätt och på ett sådant vis, att det
är anledning att förmoda, att han lider av sinnessjukdom, kan intagas på observation
för undersökning, om han är sinnessjuk eller inte. Detta är enligt mitt
förmenande en synnerligen viktig bestämmelse. Av pressen erfara vi ju, hurusom
det begås det ena våldsdådet efter det andra av personer, som sedan vid
den av rätten anbefallda psykiatriska undersökningen befinnas vara sinnessjuka,
vilket förut inte varit klart, trots att de tidigare uppträtt på ett samhällsvådligt
sätt. Många olyckor kunna säkert förekommas genom denna bestämmelse
om rätt att intaga samhällsvådligt uppträdande personer å hospital i och
för observation.

Det är alltså efter jmin uppfattning synnerligen viktigt, att vi verkligen få
denna lag antagen i år, och då, såsom jag nämnde, båda förslagen om klagoinstans
från min synpunkt äro acceptabla och andra kammaren har bifallit
Kungl. Maj:ts förslag, så vill jag dock nu vädja till kammaren att biträda andra
kammarens beslut.

Herr von Sydow: Herr talman! Endast några ord i anledning av utskottets
ärade ordförandes inlägg.

Jag yttrade i mitt anförande, att det syntes, som om utskottsmajoritetens
beslut i fråga om klagoinstansen berodde på något misstroende mot medicinalstyrelsen
och sinnessjukläkarna. Herr ordföranden bestred, att så var förhållandet;
det berodde endast på svenska folkets århundraden igenom hysta böjelse
eller vilja att ha sin frihet garanterad, så att en medborgare inte kan berövas
friheten annat än efter beslut av en verklig myndighet. Ja, jag tror, att
det är fullkomligt riktigt, att detta länge varit svenska folkets uppfattning,
men det är egendomligt, att herr ordföranden anförde detta emot mig, ty i detta
hänseende äro båda förslagen precis lika. Bestämmelserna om när man har
rätt att taga in någon på sinnessjukhus och när någon skall utskrivas o. s. v.
äro alldeles lika i båda förslagen och innehålla garantier i detta hänseende.
Den enda frågan är, vilken myndighet som skall avgöra detta, om det skall
vara medicinalstyrelsen eller en särskild nämnd, och det kan väl inte det svenska
folket ha haft en bestämd övertygelse om under lång tid.

När herr ordföranden anförde ett par av honom kända exempel på att personer
blivit intagna på sinnessjukhus, vilka icke varit i behov därav, får jag

Första kammarens protokoll 1929. Nr 28. 8

Förslag
till sinnessjuklag.

(Fort*.)

Nr 28.

114

Lördagen den 11 maj e. m.

Förslag
UU sinnessjuklag.

(Forts.)

också säga, att det förefaller mig, som om detta låge utanför den fråga, som
vi här ha att behandla, nämligen frågan, huruvida medicinalstyrelsen eller en
särskild nämnd skall avgöra ärenden om utskrivning, ty efter vad jag inhämtat
har medinicalstyrelsen aldrig haft någon befattning med dessa ärenden.
Jag har aldrig ifrågasatt annat än att det kunnat hända, att personer blivit
intagna särskilt på enskilda sinnessjukhus utan att detta varit absolut nödvändigt,
men vad jag har sagt är, att något fall, där medicinalstyrelsen har
missbrukat sin rätt att hålla kvar personer på sinnessjukhus, icke kommit till
min kunskap eller i utskottet uppgivits. Jag kan sålunda inte finna, att dessa
av herr Westman åberopade fall egentligen ha något inflytande på den frågan
vi här ha att behandla.

Herr Westman yttrade vidare, att när det nu är en läkare, som bestämmer,
att patienten skall tagas in på sjukhus, så fordrar konsekvensen, tyckte herr
Westman, att det skulle vara lekmän, som beslöte angående utskrivningen.
Jag får verkligen säga, att jag undrar, huruvida herr Westman vidhåller denna
uppfattning, som synes mig vara alltför formell och schematisk för att kunna
vara avgörande i frågan.

Jag är ledsen, att jag måste ha uttryckt mig dunkelt i ett avseende, ty det
föreföll, som om jag inte hade lyckats göra mig förstådd av herr Westman.
Jag syftar på frågan om den sammanhållning, som uppgives finnas bland
läkarna och som skulle göra, att medicinalstyrelsen inte gärna skulle vilja desavouera
en praktiserande sinnessjukläkare. Jag yttrade därom, att jag visserligen
hade hört talas om, att det funnes en sådan sammanhållning, men att
jag var absolut övertygad om att medicinalstyrelsen icke tagit hänsyn till något
sådant, utan hade desavouerat de underordnade läkarna, när någon anledning
därtill förelegat. Det var alltså inte så, att jag instämde i vad som hade sagts om
att det funnes en dylik klandervärd sammanhållning inom läkarkåren, utan jag
sade i själva verket, att det enligt min övertygelse förhölle sig på motsatt
sätt.

I övrigt vill jag säga, att jag har svårt att tänka mig annat än att det måste
av allmänheten fattas såsom ett bevis på misstro mot sinnessjukläkarna, om
man organiserar denna nämnd så, att man där sätter in tre lekmän och två psykiatriskt
utbildade läkare, sålunda giver lekmannaelementet majoritet och uttryckligen
förklarar, att lekmän skola inneha ordförande- och vice ordförandeplatserna
i nämnden. När en ärad talare yttrade, att det är beklagligt, att icke
någon läkare utan psykiatrisk utbildning skulle vara med i nämnden, var det väl
inte heller meningen, såvitt jag fattade yttrandet rätt, att man skulle byta ut
en av de bägge psykiatrici mot en dylik icke psykiatriskt utbildad läkare, utan
meningen var väl, att bland de tre medlemmar i nämnden, som icke skulle
vara psykiatrici, skulle kunna finnas en annan läkare för att bilda en motvikt
mot psykiatrici.

Jag vill också säga, att jag inte kan finna, att jag är inkonsekvent, därför
att jag, fastän jag håller på att sakkunskapen skall ha det avgörande ordet i
dessa frågor, likväl vill medgiva klagorätt hos Kungl. Maj:t, därest man bibehåller
dessa ärendens prövning hos medicinalstyrelsen. Ty Kungl. Maj:t måste
ju onekligen avgöra en massa frågor, där Kungl. Maj :t inte är sakkunnig. Men
enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle ju frågan alltid ha varit föremål för en
sakkunnig utredning, ty innan den ginge till Kungl. Maj:t, hade ju medicinalstyrelsen
haft hand om saken, och sakkunskapen hade fått göra sig gällande
i medicinalstyrelsens avgörande. Men inom nämnden, vilken skulle vara
ensam beslutande i sista instans, skulle sakkunskapen vara i minoritet.

Vad så beträffar frågan, huruvida det i samma läge på grund av andra kammarens
beslut är klokt att nu taga utskottsmajoritetens eller reservanternas
förslag, ber jag att få åberopa den siste ärade talarens yttrande, att alla kom -

Lördngon den 11 mnj e. in.

115

Nr 28.

promisser uro vanskliga. Jag säger visst inte, att det vore omöjligt att här
komma till en kompromiss, men det är alltid osäkert, och jag säger, att det
är klart, att möjligheten till en kompromiss försvåras därav, att Kungl. Maj:t
redan i sitt förslag fört in ett lekmannaelement i medicinalstyrelsen. Hade
detta inte funnits där, hade, det vill jag säga, kompromissen varit klar. Då
hade man gjort kompromissen så, att man fört in lekmannaelementet i medicinalstyrelsen.
Nu finns det där redan enligt Kungl. Maj:ts förslag, och detta
försvårar kompromissen.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr talman! Endast några få ord för att
motivera, att jag kommer att avge min röst för utskottets förslag, oaktat jag
redan för 27 år sedan hade tillfälle i att riksdagen utförligt och med styrka
framhålla, hur starka garantier det finnes mot obehörigt inspärrande, åtminstone
vad angår stabens sinnessjukanstalter. Om jag förstod rätt, vitsordade herr
statsrådet befintligheten av en viss misstro — om man vill kalla det så -— eller
en viss benägenhet för att önska ökade garantier med avseende på sinnessjukvården.
Likaledes om jag förstod rätt. ansåg herr statsrådet detta vara ett skäl
för förslagets innehåll i 2 §. Jag tillåter mig då undra, huruvida det med denna
utgångspunkt är psykologiskt riktigt att bibehålla medicinalstyrelsen såsom
klagoinstans och avgörande instans, och jag undrar vidare, om saken i väsentlig
mån avhjälpes därav, att medicinalstyrelsen såsom dylik instans får
en ändrad sammansättning. Den stora allmänheten kan inte förväntas hålla
reda på, vilken förändrad sammansättning medicinalstyrelsen har vid dessa
ärendens behandling, och skulle någon nyfiken människa verkligen taga reda
på det, skulle han kanske, om han är mycket misstrogen av sig, fästa sig vid
den omständigheten, att medicinalstyrelsens chef äger suverän rätt att utse två
ledamöter i den särskilda medicinalstyrelse, som avgör dessa ärenden. Då här
också från ett par håll, speciellt från herr von Sydows sida, talats om att utskottets
förslag skulle innebära en misstro mot medicinalstyrelsen, tillåter jag
mig säga, att också det innebär misstroende mot medicinalstyrelsen, att man
inte nöjer sig med medicinalstyrelsens normala sammansättning, utan ger den
en alldeles extraordinär sammansättning för dessa fall.

Nu kommer visserligen därtill, såsom redan berörts från olika håll, att om
man bibehåller prövningen av dessa ärenden hos medicinalstyrelsen, kommer
det enligt .den vanliga tågordningen att finnas ännu en instans, nämligen
Kungl. Maj :t, men där är sakkunskapen i regel inte alls företrädd, och den allmänhet,
som har någon reda på förhållandena, kommer lätt nog att säga sig,
att Kungl. Maj :t, just emedan Kungl. Maj:t alldeles saknar sakkunskap, kominer
att följa medicinalstyrelsen.

Nu har det mycket talats om att folk faktiskt icke skulle obehörigen intagas
eller kvarhållas på hospital. För min del är jag mest rädd för att patienter obehörigen
släppas ut från hospital. I de fall, då det under min över tjuguåriga
verksamhet som ordförande i hospitalsdirektion förekommit meningsskiljaktighet
mellan överläkaren och mig, har det egentligen rört utskrivning av kriminalpatienter,
där det väl behövts, att direktionens icke psykiatriskt utbildade
ledamöter en och annan gång hållit emot, och där vi också ofta haft tillfredsställelsen
att få rätt. Är det nu så, att medicinalstyrelsen kan förväntas
fästa sig vid hospitalsdirektionens yttranden och direktionen har en smula skinn
på näsan, är det ju gott och väl, men jag vill framhålla, att det är efter mitt
förmenande minst lika stor fara för obehörigt utsläppande som för obehörigt
intagande eller kvarhållande, och lekmännen ha verkligen ett ganska gott omdöme,
då det gäller att avgöra, huruvida i förhållande till brottets beskaffenhet
och dylikt man kan våga sig på att släppa ut en kriminalpatient.

Förslag
till sinnes"
8juklag.
(Forts.)

Nr 28.

116

Lördagen den 11 maj e. m.

Förslag
till sinnessjuklag.

(Forts.)

När jag nu ämnar rösta för utskottets förslag, vill jag säga, att, om utskottets
förslag blir första kammarens beslut, så tänker jag mig inte alls sammanjämkningen
i den form, som utskottets ordförande antydde. Utskottets ordförande
tänkte sig, om jag förstod honom rätt, att man skulle ändra medicinalstyrelsens
föreslagna särskilda sammansättning, men då råkar man ut för samma
psykologiska fel, att man som instans bibehåller medicinalstyrelsen, oaktat
allmänheten just vill ha någonting annat än medicinalstyrelsen för att känna
sig trygg och befriad från sin, låt vara obehöriga, oro. Jag för min del tänker
mig sammanjämkningen som en förändring av utskottets förslag t. ex. genom en
jämkning i föreskriften att de »övriga» ledamöterna i nämnden icke få vara
läkare, så att en av dem skulle kunna vara en vanlig läkare, icke psykiatriker,
och vidare kunde jag tänka mig som en punkt, som skulle kunna bli föremål
för jämkning, förbudet för ledamöter, som äro läkare, att vara ordförande och
vice ordförande. Detta är bara en skiss, men jag tänker mig, att om en sammanjämkning
med ett lyckligt resultat skulle komma till stånd, skulle den utgå
från utskottets förslag, icke från Kungl. Maj:ts proposition. Det är i utskottets
förslag, det skulle göras erforderliga jämkningar, och att man därvid
skulle kunna få andra kammaren med sig, är väl icke alldeles uteslutet, när
majoriteten i andra kammaren, efter vad det sagts mig, icke var större än 11
röster.

Häri instämde herr Schlyter.

Herr Westman: Herr talman! Det är givet, att det kan tänkas flera olika
sammanjämkningsmöjligheter, därest första kammaren skulle biträda utskottets
förslag, och det är naturligtvis inte lämpligt, det vill jag gärna medge, att någon
av utskottets ledamöter på förhand binder sig, ty det är klart, att varje ledamot
inom utskottet bör gå med fullt fria händer till den sammanjämkning, som
i så fall skulle äga rum. Därest kamrarna fatta skiljaktiga^ beslut, är det ju
utskottets plikt att oavsett medlemmarnas subjektiva önskemål söka finna den
lösning, som kan anses utgöra den bästa medelvägen, rent objektivt sett, mellan
kamrarnas beslut. Det är givet, att man icke kan finna den vägen utan noggrann
överläggning, och det har inte heller varit min avsikt att i mitt anförande
binda mig vid någon viss sammanjämkningsståndpunkt, fastän jag tillät
mig att som ett exempel ange en fråga att beaktas vid sammanjämkning.

Jag skall, herr talman, icke trötta kammaren med ett långt anförande, men
jag skall be att få säga några ord med anledning av herr statsrådets anförande.
Herr statsrådet yttrade i fråga om det fall av obehörigt inspärrande, som jag
åberopade, att herr statsrådet väl kände till^ handlingarna och att han av dem
funnit, att den lokala inspektören, doktor Wigert, ansag att saken inte var
klar som jag menade. Jag vill taga upp den saken just därför, att här föreligger
ett fall, då man kan se, att läkarna äro i hög grad beroende av varandras
uttalanden. Doktor Wigert säger nämligen i sin rapport, att han vid
sitt omdöme förutsätter, att bilagornas uppgifter äro riktiga, »något som jag
har all anledning att antaga». Emellertid voro ju bilagornas uppgifter, som
jag förut sagt, alldeles oriktiga. Här föreligger således ett fall, da läkaren
icke visat tillräcklig kritisk skärpa vid granskning av uppgifter, lämnade av
andra läkare. Därigenom har hans utlåtande kommit att bli objektivt sett
oriktigt. Det förhåller sig nog ofta så, att läkarna hålla ihop så pass mycket,
att den ena läkaren inte uttryckligen desavuerar den andra läkaren De ga
i stället den väg som doktor W igert här gick. De säga alltså i ett sadant tall
som detta: jag förutsätter, att det är riktigt, att mannen var tokig och behövde
hospitalsvård när han intogs, mon nu har hans tillstand förbättrats sa hastigt,
att nu kan man släppa ut honom. Så avvecklas saken, utan att läkarkårens

Lördagen den 11 inaj e. in.

117

Nr 28.

rykte tar någon skada, och patienten kommer ändå ut utan alltför stort dröjsmål.
Så ter sig denna sak för mig, och så pass mycket vana liar jag vid historisk
kritik, att jag vågar säga, att jag har läst handlingarna rätt.

Jag vill med anledning av herr vice ordförandens yttrande säga, att naturligtvis
har frågan om obehöriga inspärrningar sammanhang med frågan, huruvida
man skall organisera en stark kontroll över utskrivningarna eller icke,
och därför har jag tagit upp denna sak i dagens debatt.

Slutligen vill jag med anledning av herr statsrådets yttrande säga ett par
ord. När herr statsrådet gjorde gällande, att utskottets förslag innebär, att
man på ett sätt, vartill man icke har rätt, sätter lekmännen i den svåra ställning,
att de skola avgöra frågor, som de icke behärska, att man lägger ansvaret
på folk som icke kan åtaga sig det o. s. v., ocli detta uttalande avsåg den
svåra ställning, som lekmännen i utskrivningsnämnden skulle få, då måste jag
beundra herr statsrådet för att herr statsrådet samtidigt själv ville åtaga sig
att i högsta instans, ehuru lekman, bära samma ansvar, som skulle kännas så
tungt för en lekman i utskrivningsnämnden. Han påminde mig då om den
schweiziske hjälten Arnold von Winkelried, som fattade fiendens spjutspetsar
och tryckte dem mot sitt eget bröst.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Jag är, som herrarna torde ha observerat,
med bland reservanterna vid denna paragraf, och jag skall be att få med
några få ord ange anledningen därtill. Jag skall icke taga upp till bemötande
de olika invändningar mot reservationen, som här gjorts under debatten, utan
jag skall endast uppehålla mig vid frågan om den auktoritet, som den tänkta
nämnden kan komma att få, jämfört med den som t. ex. medicinalstyrelsen har
att räkna med.

Herr Hammarskjöld och för övrigt även andra ha särskilt understrukit, att
förslaget om skapandet av en fristående nämnd skulle vara särskilt starkt
motiverat med hänsyn till den misstro mot medicinalstyrelsen, som förefinnes
ute hos allmänheten. Jag vill inte bestrida, att en sådan misstro är förefintlig,
men jag vill i likhet med herr von Sydow tillåta mig framhålla, att det är inte
alldeles säkert, att misstroendet är välgrundat. Jag hyser den uppfattningen,
att det är tämligen ogrundat. Det har ju, såsom framgår av handlingarna,
faktiskt icke kunnat konstateras, att den läkarkår, som man nu närmast sysselsätter
sig med, gjort sig skyldig till några ingrepp mot den personliga friheten
av sådan beskaffenhet, att de skulle kunna motivera åtgärder av det slag
utskottet föreslår, åtgärder som präglas av en mycket stark misstro till både
läkarkåren och medicinalstyrelsen.

Om nu denna fristående nämnd tillsättes, så befarar jag, att man kommer
ur askan i elden. Den kommer att på ett helt annat sätt framträda inför offentligheten
än fallet skulle bli med en i medicinalstyrelsen inordnad nämnd. Den
kommer att affischeras, och om det hittills förekommit klagomål från personer
som intagits på sinnessjukanstalt, eller anhöriga till dem komma att anse,
att oberättigat kvarhållande på sådana anstalter förekommit, torde förefintligheten
av en fristående nämnd komma att direkt inbjuda till klagomål. Erfarenheten
har ju hittills givit vid handen, att de klagomål, som framförts, i övervägande
antalet fall ha befunnits vara ogrundade. Det är väl därför, som
misstron och missnöjet med den hittillsvarande ordningen uppkommit och vidmakthållits,
och man kan vara övertygad om att resultatet kommer att bli
precis detsamma beträffande den särskilda nämnden. Denna nämnd måste naturligtvis,
föreställer jag mig, också i flertalet fall komma till det resultatet,
att de klagomål som framställas äro av den beskaffenhet, att de icke kunna
tillmötesgås. Då vänder sig missnöjet mot nämnden, och den kommer säkerligen
att i det fallet bli föremål för en mycket närgångnare och mycket hätskare

Förslag
till sinnessjuklag.

(Forts.)

Nr 28.

118

Lördagen den 11 maj e. m.

Förslag
till sinnessjuklag.

(Forts.)

uppmärksamhet, än som hittills fallet varit med medicinalstyrelsen. Såväl
pressen, som alltid har ett stort intresse av att ägna sig åt sensationella saker,
som också t. ex. advokater, som kunna ha ett ekonomiskt intresse av att låta
detta sensationsmaterial framställas inför allmänheten, komma säkerligen att
med en viss begärelse sörja för att nämnden får veta vad dess frid tillhör, och
då kommer det alldeles säkert att heta, att det är klart, att en nämnd, där majoriteten
består av personer, som icke kunna göra anspråk på sakkunskap, kan
man naturligtvis inte ha något förtroende till. Jag misstänker att det kommer
inte att dröja länge, förrän denna nya institution kommer att ha ådragit sig
mycket större missnöje än den hittillsvarande anordningen. Då blir resultatet,
såvitt jag förstår, endast att denna oro, som finnes bland allmänheten, kommer
att tilltaga, utan att detta kommer att bli till något gagn för dem som denna
lagstiftning närmast avser att beskydda och åstadkomma omvårdnad om. Detta
förhållande kommer givetvis att taga sig ett ännu starkare uttryck, därför
att klagorätten till Kungl. Maj:t bortfaller. Jag sätter inte stort värde på
denna klagorätt i och för sig, och den har inte alls varit avgörande, när jag
fattat ståndpunkt i den föreliggande frågan. Jag skulle ej heller ha någonting
emot att den avskaffades och att det definitiva beslutet lades i händerna på
den nämnd, som skulle inrättas inom medicinalstyrelsen. För den missnöjda
allmänhet, som finner, att dess sak icke vinner gehör inför en nämnd, vars majoritet
icke kan göra anspråk på att vara sakkunnig, kommer det emellertid att
betyda ganska mycket, att den icke har möjlighet att klaga hos Kungl. Maj :t.
Folk i allmänhet har nog den föreställningen, att hos Kungl. Maj :t har man
möjlighet att få rätt, och även om man inte skulle kunna känna sig tillfredsställd
med ett utslag ifrån Kungl. Maj ds sida, är man van att böja sig för den
utan protest. Man gör däremot inte på samma sätt, när det gäller en institution
av den beskaffenhet, som utskottet här föreslagit.

Således, herr talman, jag ber att i enlighet med herr von Sydows reservation
få yrka bifall till Kungl. Maj ds förslag.

Jag vill, innan jag slutar, säga, att jag tror inte mycket på möjligheten av
att komma till ett bättre resultat än reservationen anvisar, genom att man t. ex.
skulle inlåta sig på en kompromiss mellan reservationen och utskottets förslag.
Första kammaren gagnar helt säkert den sak, varom det här är fråga, bäst,
om den fattar samma beslut som andra kammaren redan fattat.

Herr Möller: Herr talman! Jag har begärt ordet därför att jag har sedan
åtskilliga år ägnat dessa frågor ett visst intresse, visserligen ett rent lekmannaintresse,
men jag har i varje fall intresserat mig för dem. _

Nu vill jag först betona, att jag hyser inte det ringaste misstroende mot avgörandena
i medicinalstyrelsen av sådana ärenden som dessa, och skulle jag ta
hänsyn till min egen instinkt, skulle jag inte ha det ringaste emot Kungl.
Maj ds förslag på denna punkt. Men det har mycket litet att betyda, hur
denna kammares ledamöter uppfatta denna sak, om medicinalstyrelsen är den
bästa klagoinstansen eller ej, därför att det som väl egentligen behövs och
som man på denna punkt skulle försöka åstadkomma, det är att skapa i den
allmänna opinionen ett större förtroende för rättmätigheten av de interneringar
på1 sinnessjukhus som äga rum. Detta tycker jag är en absolut kärnpunkt.

När den föregående ärade talaren säger, att det finns en misstro ute bland
allmänheten mot medicinalstyrelsen, men att denna misstro icke är välgrundad,
så tror jag han har fullkomligt rätt. Jag tror heller inte att den är välgrundad.
Men varken denna kammare eller någon annan institution kan genom
att betyga, att de icke anse, att misstron är välgrundad, taga bort. den, och det
är där, svagheten ligger. Jag kan icke hjälpa för min del, att jag inte tror ett

Lördagen den 11 maj e. in.

119

Nr 28.

dugg på herr Hanssons svartmålning beträffande den misskredit, för vilken en
sinnessjuknämnd, som består av en majoritet av lekmän, skulle utsättas. Det
blir väl tvärtom så, att ett beslut av denna nämnd kommer, om det gäller att
behålla en person på ett sinnessjukhus, aldrig att fattas, utan att en läkare
också tillstyrker det. Det skulle förvåna mig, om det någonsin i nämndens
historia komme att fattas ett sådant beslut. Ja, jag har hört, att det yttrats,
att lekmännen skulle kunna kvarhålla en person på ett sinnessjukhus mot båda
liikarnas avrådande, men det förefaller mig vara en ren konstruktion, att något
sådant kan inträffa, och detta gör, att det efter min tro aldrig kommer att bli
så, att osakkunniga personer bestämma en sådan sak, därför att man kan vara
fullkomligt säker på att i den majoritet som bildas alltid finns åtminstone en
läkare, sannolikt båda. Men det där är ju mera spekulationer. Det är naturligtvis
omöjligt att alldeles säkert på förhand kunna veta, hur majoriteten kommer
att sammansättas i olika situationer, även om jag antar som sannolikast,
att någon läkare alltid kommer att ingå i den, och då tror jag, att allmänheten
tvärtom känner en rätt stor trygghet däri, att personer, som i och för sig icke
på något sätt äro bundna till läkareintresset, som icke ha några prestigesynpunkter
för läkarna att representera, kunna fatta besluten. Allmänheten kommer
att anse, att när dessa personer blivit övertygade om att en intagning på
sinnessjukhus eller ett kvarhållande där är befogat, så måste man böja sig för
beslutet. Åtminstone torde väl den allmänna opinionens stora huvudmassa
göra detta — att det alltid kommer att finnas missnöjda, är ju klart — mycket
lättare än den böjer sig för ett beslut, som alla komma att skrika ut som medicinalstyrelsens
försök att hålla sinnessjukläkarnas prestige om ryggen. Detta
är jag övertygad om, och det är anledningen till att jag tror det vore ganska
klokt att konstruera denna nämnd med en lekmannamajoritet. Jag kommer
därför att rösta för utskottets förslag på denna punkt, och jag tror inte, det kan
åstadkomma något vidare trassel. Jag anser, att den synpunkt, som framförts
av herr Holmgren, att man icke borde förbjuda, att andra läkare än psykiatrici
skulle få räknas till lekmännen, är fullkomligt riktig, och kan ett beslut
här i kammaren medföra en kompromiss efter den linjen, tycker jag, att
på det sättet kanske det lyckligaste beslutet kommer att fattas av riksdagen.
Jag kan ju inte annat än anse, att en sådan läkareförstärkning, som i alla fall
inte betyder att det blir tre psykiatrici, skulle vara till nytta, även om jag naturligtvis
inte anser, att man bör föreskriva, att det nödvändigt skall ingå sådana
icke psykiatrici i lekmannaelementet.

Jag ber att få tillstyrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Rosén.

Herr statsrådet Liibeek: Herr talman! Jag skall inte närmare uppehålla

mig vid herr Westmans exempel på vad som hände för femton år sedan. Jag
tror vi kunna låta bero vid det, ty vad som ligger så långt tillbaka i tiden
kan inte spela synnerligen stor roll för bedömandet av den fråga, som är före
i dag, särskilt med de åtgärder, som vidtagits i Kungl. Maj:ts förslag för att
förebygga missbruk.

Jag hoppas att herr Petréns anförande varit av stor betydelse för kammarens
ståndpunktstagande i frågan, i synnerhet som i andra kammaren huvudtalaren
för utskottets förslag tycktes fästa mycket stort avseende vid herr
Petréns åsikt vid sitt ställningstagande. Jag hoppas, att herr Petréns uttalande
kommer att av denna kammare beaktas. Därav torde väl med tydlighet
framgå, att kammarens fackman anser övervägande skäl tala för Kungl.
Maj:ts förslag.

Det är självfallet med allra största respekt och hänsyn jag hört de anfö -

Förslag
till sinnes8
juldag.
(Forts.)

Nr 28.

120

Lördagen den 11 maj e. m.

Förslag

till sinnessjuklag.

(Forte.)

randen, som här hållits i kompromissyfte av herr Hammarskjöld och sedermera
av herr Möller, men jag måste säga, att jag inte kan följa deras synpunkter,
då de anse att första kammaren nu gjorde klokt i att i sådant syfte
tillmäta de s. k. psykologiska synpunkterna en så pass stor roll som varit
fallet. Jag måste vidhålla, att detta ändå är en sjukvårdsfråga och måste
som sådan bedömas. Det gäller, huruvida en person är så sjuk, att han
bör vara på sinnessjukhus eller ej, och att därvidlag skatta så pass mycket
åt vad som opinionen kan önska, anser jag vara att gå för långt och använda
större våld än nöden kräver vid bedömandet av, vilka åtgärder som ur sakliga
synpunkter böra vidtagas i frågan.

Herr Hjalmar Hammarskjöld sade, att allmänheten vill hava något annat
än medicinalstyrelsen. Ja, det beror naturligtvis på, huru man ser frågan
om medicinalstyrelsens ställning såsom vår förnämsta instans i sjukvårdsangelägenheter,
och möjligheterna för Kungl. Maj:t att rätt bedöma de besvär
över medicinalstyrelsens beslut, som till äventyrs kunna framkomma.
På denna punkt behöver jag icke ingå i något besvarande av herr Westmans
hänvändelse till mig, ty det har herr von Sydow redan gjort. Kungl. Maj:t
får knäcka fall, svårare än dem, som komma från medicinalstyrelsen, utredda
på ett sätt, som genom den särskilda nämnden inom medicinalstyrelsen kommer
att bliva förhållandet.

Nu sade herr Hjalmar Hammarskjöld, att det var en viss oklarhet med att
generaldirektören i medicinalstyrelsen skulle kunna välja ut vissa medlemmar
i nämnden och att det skulle kunna bliva än den ene och än den andre. Ja,
men därvidlag får man räkna med att generaldirektören såsom den ansvarige
chefen för medicinalstyrelsen kommer att göra det valet enbart med hänsyn
till, huruvida de personer, mellan vilka han har att välja, möjligen haft
med saken att skaffa. Den valfriheten har sålunda närmast siktat på att
upprätthålla det opartiska bedömandet inom medicinalstyrelsen. Något annat
kan man näppeligen lägga in i den valfrihet, som medicinalstyrelsen här
skulle få.

Jag uttalar därför den förhoppningen, att den majoritet, till vilken andra
kammaren kom i denna fråga, må bliva ännu större i första kammaren, och
att sålunda något behov att anordna en kompromiss, som kan äventyra detta
viktiga lagförslag, icke skall behöva föreligga.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner, först på godkännande av den nu
föredragna paragrafen samt vidare därpå att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den av herr von Sydow m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande enligt utskottets förslag, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr von Sydow begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 2 § av andra lagutskottets i utlåtande nr 35 framställda
förslag till sinnessjuklag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den lydelse, som förordats i den av
herr von Sydow m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Lördagen den 11 maj e. m.

121

Nr 28.

Förslag
Ull sinnessjuklag.

fForts.)

Då emellertid herr von Sydow begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 30;

Nej — 19.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

3-8 §§.

Godkändes.

9 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

Ansökan om intagande å sinnessjukhus för vård skall göras skriftligen hos
sjukvårdsläkaren och vara av sökanden egenhändigt undertecknad. Göres ansökningen
av den sjuke själv, skall ansökningen tillika vara försedd med intyg
av två ojäviga personer, att han frivilligt tecknat sitt namn därå.

Göres ansökningen ej av den sjuke själv eller av hans make eller av anförvant,
som har gemensam bostad med den sjuke, eller, om den sjuke är omyndig,
av den, som enligt lag har att sörja för hans person, skall anledningen
därtill uppgivas i ansökningen.

Herrar Almkvist, Sigfrid Hansson, Petrén, Granström, Norman, Johansson
i Sollefteå och Andersson i Rasjön hade enligt avgiven reservation ansett förevarande
paragraf böra erhålla följande avfattning:

Ansökan om intagande å sinnessjukhus för vård skall göras skriftligen hos
sjukvårdsläkaren och vara av sökanden egenhändigt undertecknad. Göres ansökningen
ej av den sjuke själv eller av hans make eller av anförvant, som har
gemensam bostad med den sjuke, eller, om den sjuke är omyndig, av den, som
enligt lag har att sörja för hans person, skall anledningen därtill uppgivas i
ansökningen.

Herr Almkvist: Herr talman! Endast några få ord.

Genom denna paragraf avses att reglera förhållandena vid frivilligt ingående
för observation och vård å sinnessjukhus. Syftet är sålunda behjärtansvärt.
Man vill givetvis på detta sätt åstadkomma möjlighet för en person
att, så snart han känner, att sinnessjukdom är i färd att utbryta, kunna
vid jämförelsevis tidigt stadium få den vård han behöver. Om detta frivilliga
ingående sker i tid, kan ju i vissa fall till och med själva sjukdomsutbrottet
förhindras, och i andra kan genom en tidig vård förhindras att sjukdomsförloppet
blir långsamt och svårt.

Men i paragrafen är intagen en bestämmelse, som enligt vad jag och sex
andra utskottsledamöter anse, kommer att väsentligt förvanska detta syfte,
därest den får stå kvar. Det föreskrives nämligen i andra stycket, att då
den sjuke själv gör ansökan om inträde, skall ansökan vara försedd med intyg
om, att han frivilligt underskrivit densamma. Ett sådant intyg kan givetvis
icke utan vidare åstadkommas. Vederbörande måste ju försöka få personer
i mera framstående ställning såsom intygsgivare, och det är inte alls

Nr 28. 122

Lördagen den 11 maj e. m.

Förslag
till sinnessjuklag.

(Forts.)

säkert, att han under sådana omständigheter fullföljer sin avsikt. Denna bestämmelse
kan sålunda komma att motverka huvudavsikten med § 9 och förhindra
den sjuke att, så snart ske kan, erhålla den vård, av vilken han är i
behov. Det förhåller sig nämligen ofta på det sättet med dem, som äro sjuka,
särskilt när det gäller ifrågavarande sjukdomsgrupp, att de icke öppna sina
hjärtan för vem som helst. Man kan till och med säga, att de i allmänhet
hava mycket svårt att göra detta. Avsikten med ifrågavarande bestämmelse
är att få utrett, huruvida den sjuke frivilligt undertecknat ansökningen. Därvid
bör emellertid beaktas, att de personer, till vilka den sjuke vänder sig,
givetvis icke sällan kunna lämna intyg endast därom, att de för sin del anse
eller tro sig hava sig bekant, att den sjuke frivilligt undertecknat sin ansökning.
Men detta betyder icke, att intygen bevisa att någon påverkan i
ena eller andra riktningen under alla förhållanden icke äger rum.

Då sålunda betydande svårigheter möta för att erhålla sådant intyg, som
det här är fråga om, och då det åtminstone i ett flertal fall kan anses, att
upprätthållandet av detta krav kan leda därhän, att behövlig vård kommer
att fördröjas, ber jag att få tillstyrka bifall till den vid § 9 fogade reservationen
och sedermera såsom följd därav bifall till reservationen i fråga om
§ 27.

Herr Westman: Herr talman! Det yrkande, som framställts i reservationen,
innebär, att en person på en obstyrkt namnteckning kan intagas på ett
sinnessjukhus. I detta fall fordras det endast en läkares attest, ty här är det
fråga om ansökning att komma in på observation. Under sådana omständigheter
synes det vara en rimlig fordran, att det skall vara fullt säkert och
tydligt, att den, som intages på ett sinnessjukhus, verkligen avgivit en förklaring,
att han vill komma in, och även förstått, vad det är fråga om. Enligt
reservanternas förslag, skulle det kunna gå till på det sättet, att en person
går upp till en läkare och det uppstår ett samtal, därvid läkaren säger, att
personen kan skriva på en ansökning för att komma in på sinnessjukhuset.
Om personen då gör detta, försvinner han spårlöst, utan att någon människa
vet, vart han har tagit vägen. En dylik metod kan i alla fall ge anledning
till beklagliga misstankar, att inte allt gått rätt till, om en person så där
plötsligt försvinner efter ett samtal med en sinnessjukhusläkare.

Ivungl. Maj:ts förslag innebär, att den, som skall intagas på ett sjukhus,
skall hava sin namnteckning bevittnad. Det skall även vara intygat av två
ojäviga personer, att han frivilligt tecknat sitt namn. Härigenom beredes honom
ett skydd ej blott gentemot läkarna — som jag nyss tillät mig mera i förbigående
antyda —• utan även gentemot anhöriga. Annars kan det lätt tänkas, att
han blir föremål för påtryckningar, som han icke kan motstå, och på det
sättet kommer in i förhållanden, ur vilka han sedan icke så lätt kan komma
ut. Det är enligt min mening av synnerligt stor vikt för den personliga
säkerheten, att man icke skapar så lättvindiga former för folks försvinnande
på sinnessjukhus, som reservanterna föreslå, att man skulle göra. Att
gå in på sinnessjukhus är ett alltför viktigt steg för att det skulle böra få gå
till på det sättet.

Det kan också vara ett skydd för läkaren, att man stadgar en viss form,
ty om man gör saken så formlös, som reservanterna föreslå, kan det hända,
att det blir tvist mellan läkare och patient, huruvida det verkligen föreligger
en ansökning från patientens sida. Han kanske endast har skrivit till läkaren,
att han känner sig litet klen och att det kanske vore bra för honom
att bliva intagen på observation. Om formerna äro svävande, kan läkaren
hava en uppfattning och patienten en annan, och tredje man kan också hava
sin åsikt. Det kan bli oreda och osäkerhet.

Lördagen den 11 maj e. in.

Nr 2S.

123

Jag tror, att man kommer att undvika många olägenheter och situationer,
som kunna leda till mistänkliggöranden både av den ena och den andra parten,
både av läkaren och de anhöriga, om man följer Kungl. Maj :ts förslag,
som utskottet förordat.

Förslag
till 8innes■
sjuklag.

(Forte, j

Herr Hansson, Sigfrid: Utskottets ärade ordförande har verkligen en un derbar

förmåga att skildra — tänkta fall. Jag åsyftar det av honom konstruerade
fallet, då en person, som känner sig i behov av vård på sinnessjukhus
eller önskar komma in för observation, anhåller att få bli intagen på sjukhus,
utan att hava sin ansökan styrkt med två ojäviga personers intyg, det
ansökningen gjorts med fri vilja. Herr Westman menade att en sådan ordning
skulle kunna leda till, att sinnessjukhusläkaren lät den arma människan
plötsligt försvinna från världen in i den hemska sjukvårdsinrättningen utan
möjlighet till kontroll från de anhörigas sida. Jag kan icke tänka mig, att ett
sådant fall har förekommit, och jag har mycket svårt att tro, att det i vårt
land skulle finnas en sinnessjukläkare, som skulle vilja inlåta sig på någonting
sådant.

När vi hade denna fråga uppe till behandling i utskottet och försökte påvisa
svårigheterna att kunna vid alla tillfällen uppbringa ojäviga vittnen samt
därvid också framhöllo det orimliga i att en person, som kände sig sjuk,
skulle behöva anförtro sig åt för honom ovidkommande personer, anfördes såsom
ett argument däremot, att man mycket lätt kunde ordna saken på det sättet,
att den, som önskade ställa sig under observation för att komma in på
ett sinnessjukhus, skulle gå till en sjukhusläkare och be att få komma in.
Yar ansökningen icke försedd med bevittnat intyg, kunde det mycket väl ordnas
på det sättet, att två biträden på sjukhuset bevittnade sökandens namnteckning.
Detta var ett av de förnämsta argumenten mot vårt här reservationsvis
framställda yrkande. Trots detta kommer nu utskottets ordförande och skildrar
de ohyggliga fällor, som kunna läggas ut för oförvitliga svenska medborgare
från våra sinnessjukläkares sida. Jag har svårt att tro, att utskottets
ordförande menade allvar med den hemska målning, som han gav vid denna
sena timma.

Jag vill passa på tillfället att beklaga, att riksdagens första kammare, när
den gick att fatta beslut angående en lagstiftning, som berör kanske den allra
olyckligaste gruppen av människor, var så starkt decimerad, att man icke
kunde uppbringa mer än 49 röster vid avgörandet av huvudfrågan. Jag hoppas
emellertid, att lagen skall fylla det avsedda syftet, och jag skulle för
min del också gärna önska, att kammaren, den fåtaligt besatta kammaren, tog
hänsyn till de skäl, som ligga till grund» för den reservation, _ som vi tillåtit
oss avgiva. Den har avgivits med omtanke om de allra olyckligaste av dessa
människor, som det nu närmast är fråga om, nämligen de, som veta med sig,
att de äro sjuka och därför på eget initiativ i god tid söka vård. Finns det
då någon reson i att lagstiftningen skall försvåra för dessa människor att erhålla
den vård, som de kunna vara i behov av, ja, ej blott försvåra denna
möjlighet utan även göra det utomordentligt pinsamt för dem att söka vård.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Almkvist m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Petrén: Herr talman! Efter det anförande, som nu hållits, skall

jag fatta mig kort. Jag vet, att många undrat, om denna bestämmelse har
någon betydelse, om det verkligen finns någon, som frivilligt går in på ett sinnessjukhus.
Därtill vill jag säga, att då det är fråga om personer, som förut
varit sjuka och på sinnessjukhus återfått hälsan, är det mycket vanligt att de,
då de få en ny period och börja känna symtomen på bristande psykisk hälsa,

Xr 28. 124

Lördagen den 11 maj e. m.

Förslag
till sinnes
sjuklag.
(Forts.)

Herr statsrådet Liibeck: Jag skall be att få instämma i det omdömet, att
det är en mycket behjärtansvärd angelägenhet att underlätta för den sjuke att
frivilligt gå in för observation; i samband därmed vill jag också säga att i det
förslag till nya sinnessjukhus, som senare kommer att behandlas av riksdagen,
man sökt ytterligare stödja dessa önskemål genom att ordna särskilda upptagningsavdelningar,
där de sjuka lättare kunna gå in, utan att de komma att betraktas
såsom definitivt intagna på annat sätt, att de undergå den observation,
som de önska. Jag kan emellertid icke se annat än att det på denna punkt är
anledning att hålla på Kungl. Maj :ts och utskottets förslag, ty det finns ju
ändå vissa farhågor för att en namnteckning kan vara tillkommen under ett
svaghetstillstånd och under påverkan av personer, som önska få vederbörande in
på sinnessjukhus, där det sedermera i alla fall skulle vara en viss procedur för
dem att komma ut. Jag kan icke föreställa mig annat, än att det måste vara
nog så sällsynta fall, då den sjuke icke skulle kunna få ett par personer, för
vilka han har förtroende, att bevittna hans namnteckning och hans frivilliga
önskan att komma in på sjukhus, i synnerhet om det, såsom herr Petrén nu framhöll,
i regel gäller sådana, som redan en gång varit intagna på sinnessjukhus
och känna på sig, att de kunna behöva komma dit för att få vård. Då föreligger
det väl inte så stora svårigheter att få ett par personer, som intyga, att
han frivilligt skrivit sitt namn på ansökningen om förnyad intagning. Jag kan
icke finna annat, än att kammaren kan ha anledning att gå på Kungl. Maj:ts
och utskottets förslag.

Herr talman, då redan en ledamot av kammaren uttalat ett beklagande över
att kammaren är så pass fåtaligt företrädd, när den går att fatta beslut i en
så viktig^fråga — jag menar icke den, som jag nu talar om, utan hela lagärendet
— måste jag med beklagande instämma i detta. Det gäller ett lagförslag,
som varit under behandling i 15 år, där meningarna starkt brutit sig mot varandra
och där det skäl, som gjort, att första kammaren nyss gått på en annan
mening än Kungl. Maj:t, har varit den hänsyn, som man ansåg sig böra taga
till den allmänna opinionen, som gjort sig kanske alltför bred i denna fråga.
Denna allmänna opinion kan med tiden kanske också få anledning att beklaga
det ringa intresse, som kammaren visat denna fråga.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag skall icke träda in till försvar för dem,
som gått hem och lagt sig vid denna sena timma på natten, men jag vill gärna
till kammarens protokoll få antecknat, att jag är övertygad om att var och en
som är borta, har kvittat och att i varje fall det beslut, som fattats, utgör ett
riktigt uttryck av den samlade första kammarens mening i saken.

I den föredragna punkten yrkar jag bifall till utskottets förslag.

I herr Schlyters yttrande instämde herr Sandegård.

oHerr Bergman: Endast ett par ord med anledning av vad som yttrades angående
fåtaligheten i kammaren just nu. Jag vill begagna tillfället att ännu

själva ty sig till det^ sinnessjukhus, där de förut erhållit kärleksfull vård och
blivit återställda. Då sådana sjuka gärna vilja på ett tidigt stadium av sjukdomen
^få inträde å sinnessjukhus och sjukdomen i övrigt därmed kan gynnsamt
påverkas, kan jag icke finna något skäl, att man omgärdar det frivilliga
ingåendet med onödiga skrankor.

Jag begärde ordet egentligen för att framhålla, att då andra kammaren på
denna punkt följt utskottet, så skulle, om denna kammare här följer reservationen,
vi kunna få en mycket lämplig kompromiss, nämligen den att det endast
erfordrades, att namnteckningen på vanligt sätt bevittnades.

Jag ber därför att få yrka bifall till reservationen.

Lördagen den 11 maj e. in.

125

Nr 28.

en gång stryka under — vad som har gjorts gällande vid åtskilliga föregående
tillfällen — vilket misstag det enligt mångas otvivelaktigt välgrundade mening,
är att hålla sammanträden vid denna tid på dygnet, fram på småtimmarna.
Det väcktes för någon tid sedan motioner, att kammarens sammanträden skulle
sluta åtminstone vid midnatt. Motionerna blevo visserligen av vissa formella
skill avslagna, men talmannen uttalade privati in den meningen, att han skulle,
i vad på honom ankomme, försöka tillämpa denna praxis; han tyckte sig även
finna, att det var en tämligen allmän önskan hos kammarens dåvarande ledamöter.

Jag skulle vilja vördsamt vädja till den nuvarande talmannen att i möjligaste
mån fullfölja denna praxis. Jag tror, att det skulle vara önskvärt för ärendenas
sakliga behandling och därmed även för kammarens anseende.

Herr Hansson, Sigfrid: Med anledning av herr Schlyters uttalande vill jag
ånyo erinra om att det var endast 49 röster, som avgåvos vid den nyligen företagna
voteringen. Det måste väl ändå kunna betecknas som synnerligen anmärkningsvärt,
att endast ungefär en tredjedel av kammarens ledamöter varit
tillstädes vid detta tillfälle.

Herr statsrådet Liibeck: Herr talman! Jag är ledsen, om jag på något

sätt sårat kammarens känslor. Själv har jag ju varit riksdagsman så pass
länge, att jag vet, att man kan behöva gå hem och lägga sig och då också kvittar.
Men jag har dock anledning att här göra gällande, att de kvittningar, som
gjorts, näppeligen kunna vara utslagsgivande. Ty med hänsyn till de kompromissynpunkter,
som kommit fram i debatten efter det andra kammaren fattade
sitt beslut, har jag svårt att föreställa mig, att de frånvarande ha kunnat taga
ställning till de situationer, som här i kammaren under kvällens lopp uppstått.

Herr Petrén: Herr Schlyter tycks utgå ifrån att diskussionen i kamrarna
aldrig har något som helst inflytande på voteringen i kamrarna. Jag kan som
exempel på att detta icke alltid stämmer anföra ett fall från andra kammaren.
Det var två personer, en högerman och en socialdemokrat, som hade kvittat
i denna fråga. Denne högerman kom emellertid tillbaka före voteringen. Den
kamrat, han hade kvittat med, meddelade honom då, att på grund av vad som
förekommit under diskussionen röstar även han med Kungl. Maj:t. Kvittningen
hade alltså varit felaktig, enär de på grund av de under diskussionen framkomna
skälen hade kommit till samma uppfattning. Alltså kvarstår den anmärkning,
som herr Sigfrid Hansson i början gjorde.

Efter detta intermezzo skall jag, herr talman, be att få återgå till den paragraf
det gäller. Herr statsrådet nämnde som skäl för sin ståndpunkt, att man
icke bör lämna det frivilliga ingående utan skrankor, att det kan hända, att den
person, som frivilligt ingått, ångrar sig. Och då är det alltid en del formaliteter
för att komma ut igen. Nej, herr statsråd, det behöver icke bli någon
tidsödande formalitet i sådant fall. Ty det är ju självklart, att om den person,
som på egen önskan ingått på ett sinnessjukhus, säger till läkaren, att han
ångrar sig och vill komma hem igen. så får han lämna sinnessjukhuset samma
dag, därest han befinner sig i det tillståndet, att hospitalsvården icke är absolut
nödvändig. En annan sak är ju, om patientens sjukdom förvärrats, så att
han icke kan vårdas annorstädes än å sinnessjukhus. Har tillståndet däremot
icke förändrats till det sämre efter ingåendet, behöver den frivilligt ingångne
icke riskera att icke hans begäran om utskrivning genast bifalles av läkaren.

Så vill jag säga några ord till herr Westman, som tycktes mena, att det, om
en person finge gå in på ett sinnessjukhus frivilligt utan att behöva tala om det

Förslag
till sinnessjuklag.

(Forts.)

Nr 28.

126

Lördagen den 11 maj e. m.

Förslag
till sinnessjuklag.

(Forts.)

för någon, skulle kunna inträffa, att hans anhöriga bleve av med honom — han
komme med ett ord bort för dem. Jag vill härtill fästa uppmärksamheten på
att om en person kommer in på ett sinnessjukhus, erfordras det, även när ingåendet
varit frivilligt, komplettering med vissa handlingar, såsom prästbetyg
och ansvarsförbindelse för den avgift, som skall erläggas, och det är därför
klart, att det icke dröjer länge, förrän vederbörande vet, var patienten är.

Jag vidhåller yrkandet om bifall till reservationen.

Herr Holmgren: När herr Schlyter säger att han vågar påstå, att alla som
äro frånvarande ha kvittat, vill jag påstå, att det är ett mycket vågat tal. Det
är mycket säkrare att påstå, att icke alla, som äro frånvarande, ha kvittat.

Herr Möller: Jag skall icke på annat sätt lägga mig i diskussionen om

de närvarande eller frånvarande, än att jag måste säga, att det är mycket
orimligt, att kamrarnas ledamöter till a/3 — icke fullt, men i det närmaste —
äro borta, när ett ärende av denna beskaffenhet behandlas. Alldeles oavsett, om
de ha kvittat eller ej, är det dock i alla fall på det sättet, att i den mån man kan
tala om att riksdagsmännen bidraga en smula till att förstöra riksdagens anseende,
sker det genom en votering av den art — som jag visserligen tycker fick
en god utgång — som förekom för en stund sedan, och kanske även genom den
votering, som väl väntas på denna punkt.

För min del tror jag icke, att jag är illa underrättad, om jag påstår, att
det nu finns personer, som såtillvida olagligt komma på sinnessjukhus, att läkarna.
taga emot dem, även om de anmäla sig själva, utan att de handlingar,
som äro föreskrivna, föreligga vid själva intagningen — även om dessa handlingar
sedan skaffas. Det vittnar om, att denna bestämmelse, som nu avses, fyller
ett verkligt behov, och ett behov, som har blivit så starkt, att verkligheten
har besegrat de föreskrifter, som ha funnits. Därför måste jag säga för min
del, att jag tycker, att reservationen är riktig. Det är naturligtvis alldeles
sant, som herr socialministern säger, att det väsentligen rör personer, vilka varit
intagna på sinnessjukanstalter förut. Jag vet icke, om annat fall kan ha
förekommit, men det skulle förvåna mig mycket. Det är naturligtvis här fråga
om personer, som på grund av att de varit intagna på sinnessjukhus förut
känna sin sjukdoms symtomer och, när dessa märkas, söka efter vård. Om
man då säger, att de ha lätt att skaffa vittnen, är det sant, men å andra sidan
är det ganska obehagligt för dem att gå och skaffa dessa vittnen. Jag tror
icke, att man, därest man icke betraktar det såsom alldeles nödvändigt, och det
kan jag icke för min del anse att det är, skall utsätta dem för det obehaget,
vilket kanske i vissa fall kan leda till att de icke söka sig till sinnessjukhus
och följaktligen icke få den vård, som de eljest skulle få och som de själva anse
sig behöva.

Jag tror, att det vore av vikt, att man icke begärde denna rätt stränga bestämmelse
om vittnena i sådana fall. Det är alldeles uppenbart, att det givetvis
finns lindriga sådana sinnessjukdomsfall, som icke äro farliga för sin omgivning
under själva sjukdomsperioden — de kunna möjligen förstöra vissa
saker, framför allt sina affärer, och det kan ingen lägga sig i — men de äro
själva medvetna om risken. I det fallet kommer emellertid ingen att ingripa, därför
att de icke äro särskilt farliga för sin omgivning, och man måste förstå,
om de icke då vilja gå och meddela vänner och bekanta, som dessutom skola
vara ojäviga, alltså icke familjemedlemmar, sitt tillstånd och säga: »Ja, nu
känner jag mig sinnessjuk, vill du vara snäll och skriva på att jag vill söka ,
mig in i ett sinnessjukhus.» Jag tror, att detta kan utgöra ett hinder, som
man icke bör lägga i vägen för dessa, sannerligen på grund av sin sjukdom,
tillräckligt hårt drabbade personer.

Jag ber för min del att få yrka bifall till reservationen.

Lördagen den 11 maj e. in.

127

Nr 28.

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: .Tåg ber att få yrka bifall till propositionen
och utskottets förslag. Herr Möller yttrade, att det är obehagligt för patienten
att anlita ett par personer såsom vittnen, men detta måste väl räknas såsom
en bagatell, då det är fråga om ett så allvarligt steg som att gå in på ett
sinnessjukhus, en åtgärd som i alla fall icke lär kunna förbliva obekant för
vederbörandes vänner och bekanta, vilka han skulle komma att anlita som
vittnen. För övrigt skulle man i allt fall hava att välja mellan den tänkta
olägenheten att någon skulle ha svårt att få vittnen, en svårighet som aldrig
kan vara en omöjlighet, å ena sidan, och, å andra sidan, den olägenheten, att
en person t. ex. av en familjemedlem, visst icke av en läkare, får pennan satt
i handen för att skriva under en dylik ansökan. Det är däri faran särskilt
ligger, i påverkan ifrån närståendes sida. Jag tror det skulle vara i mycket
hög grad att beklaga, om första kammaren, fåtalig eller mångtalig, skulle
antaga reservationen, vilken prisger personer, som kunna vara litet svaga och
lätt påverkbara, helt och hållet åt en företagsam person i deras omgivning,
vilken av ett eller annat skäl vill ha vederbörande bort från skådeplatsen och
in på ett sinnessjukhus.

Herr Petrén: Herr talman! Den siste ärade talaren synes också vara av
den uppfattningen, att om en person kommer in på ett sinnessjukhus, är det
mycket svårt för honom att komma ut därifrån, utan är han då fast därstädes.
I utskottet framhölls det även, att risken är den, att läkaren har rättighet
att å sjukhuset kvarhålla även den, som ingått frivilligt. Jag får därför
upprepa vad jag sade för en stund sedan, nämligen att det är självklart,
att om en patient, som i ett tidigt sjukdomsstadium under full insikt om sin
sjukdom begärt inträde å ett sinnessjukhus men efter ditkomsten ångrar sig
och icke vill kvastanna samt läkaren vid sin undersökning finner att detta
icke heller är nödvändigt, är det icke någon anledning befara, att icke läkaren
genast vidtager åtgärder att skriva ut patienten. Den uttalade farhågan
för obefogat kvarhållande av en å sinnessjukhus frivilligt ingången har enligt
mitt förmenande intet som helst fog för sig.

Herr Westman: Herr talman! Det tycks för dagen vara icke bara de

frånvarande, som bliva utsatta för bestraffning, utan även de närvarande.
Herr Petrén tillät sig nämligen att bestraffa mig för ett yttrande jag skulle ha
haft, och han sade, att det kunde förklaras endast på grund av den sena timmen.
Men jag undrar, om det icke var en lätt förklarlig nervositet hos den
ärade talaren, som kom honom att fälla det yttrandet. Enligt vad han själv
sade, då han bemötte mig, kommer det fallet att föreligga, att om en person
på det sätt jag antydde, utan att någon i hans omgivning har reda på det, försvinner
in på ett sinnessjukhus, kan det dröja flera dagar, innan handlingarna
från sinnessjukhuset komma fram till hans anhöriga. Det kan väcka mycken
oro, herr Petrén, och föranleda polisanmälan och dylikt, om en person försvinner
och är borta i flera dagar, utan att man har reda på vart han tagit
vägen. Det finns alltså något fog för vad jag därvidlag yttrade, så jag tror
nog, att jag kan stå för det.

I den sak, som vi här diskutera, föreligga två motsatta intressen. Det ena
är det intresset, att man vill, att en person skall utan minsta obehag få tillstånd
att intagas på sinnessjukhus. Det andra är det, att man vill skapa så säkra
och tydliga former, att inga som helst olika meningar om det berättigade i intagandet
kunna uppkomma. När det har gällt som ett huvudsyfte att i denna
lagstiftning undanröja all misstro på detta område, har däri legat ett starkt
skäl för utskottet att intaga den ståndpunkt det kommit till i den föreliggande
frågan.

Förslag
till sinnes■
sjuklag.
(Kort*.)

Nr 28.

128

Lördagen den 11 maj e. m.

Förslag
till sinnes
sjuklön.
(Forts.)

Herr statsrådet Liibeck: Denna fråga kanske nu får betraktas som slutdebatterad.
Jag vill dock endast till sist påpeka, att Kungl. Maj:ts förslag
givetvis avfattats med tanke på vad som blir regel i detta fall och icke med
tanke på de mycket sällsynta undantagsfall, som reservanterna här tänkt på.
Jag vill dock erinra om att, på sätt herr Sigfrid Hansson redan berört, föjr
det undantagsfallet, där en person kan önska utan att kommunicera med
honom närstående personer, som skulle kunna bevittna hans namnteckning
och frivilligheten i hans önskan att komma under sinnessjukvård eller obsertion,
finnes möjligheten att i gott samförstånd med läkaren få handlingarna
bevittnade på sjukhuset. Det är en anordning, som således icke bör vara regel,
utan undantag, men som kan finnas vara fullt försvarlig för sådana fall, och
då är det hela ordnat så intimt som det överhuvud taget är möjligt.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande av
den under behandling varande paragrafen samt vidare därpå att paragrafen
skulle godkännas med den avfattning, som förordats i herr Almkvists m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservation; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på paragrafens godkännande enligt utskottets förslag, sig
anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Almkvist begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som godkänner 9 § av andra lagutskottets i utlåtande nr 35 framställda
förslag till sinnessjuklag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den avfattning, som förordats i herr
Almkvists m. fl. vid utlåtandet avgivna reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Övriga delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Det under 2 upptagna lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut i fråga om lagförslagen.

Punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Tisdagen den 14 maj.

129 Nr 28.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 12 kap. 3 § i lagen den 27 juni 1924 (nr 320) om förmynderskap
m. m.; och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 38, 62 och 63 §§ i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1.19 på natten.

In fidem

G. 11. Berggren.

Tisdagen den 14 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medel för uppförande
av en nybyggnad för mynt- och justeringsverkets behov m. m. jämte
en i ämnet väckt motion;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Landskrona stad;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kammarkollegium
för budgetåret 1929/1930 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 163, i anledning av väckt motion angående beredande av särskild ersättning
åt visst indelt manskap;

nr 164, i anledning av väckta motioner om ytterligare åtgärder för underlättande
av rekryteringen av officers- och underofficerskårerna i Boden; samt
nr 165, i anledning av väckt motion om medgivande att till förvaltaren vid
intendenturkåren C. J. Bodin må utbetalas vissa belopp, utgörande dels uppburet
men återbetalat, dels och ej utbetalat dyrtidstillägg.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 167, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av en personlig professur i limnologi för docenten
Einar Naumann m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 16 och 17, statsutskottets memorial och utlåtanden nr
102-—109, bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 42—47, första lagutskottets
utlåtanden nr 30 och 31, andra lagutskottets utlåtande nr 40 samt första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 13 och 14.

Första kammarens protokoll 1929. Nr 28.

9

Sr 28. 130

Tisdagen den 14 maj.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag ber att få hemställa, att kammaren måtte besluta, att bankoutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av stöd åt insättare i vissa sparbanker, m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
skall å morgondagens föredragningslista uppföras närmast före konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16 samt att statsutskottets memorial nr 102, i
anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om Kungl. Maj:ts proposition
angående efterskänkande av återbetalningsskyldigheten beträffande till
ledamöter av vattenfallsstyrelsen oriktigt utbetalda dyrtidstillägg, skall uppföras
å föredragningslistan för kammarens sammanträde onsdagen den 2''2
innevarande maj månad.

Yad herr andre vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Herr Lindhagen väckte en motion, nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923
om sparbanker, m. m.

Motionen hänvisades till bankoutskottet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.43 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

291680

Stockholm 1929.